Regeringens proposition
1997/98:43

Tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrund-
lagens tillämpningsområden barnpornografifrågan
m.m.

Prop.
1997/98:43

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 8 december 1997
Laila Freivalds
Pierre Schori
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen tar regeringen upp frågor som rör
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, bl.a. frågor om
grundlagarnas tillämpningsområden.
I propositionen föreslås en utvidgning av det straffbara området när det
gäller befattning med barnpornografi. I princip all befattning med
barnpornografiska bilder skall vara kriminaliserad, även innehav. Vidare
föreslås ett förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi. För att
möjliggöra den utvidgade kriminaliseringen flyttas barnpornografibrottet
ut från tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
tillämpningsområden och alla bestämmelser i grundlagarna som rör
barnpornografi upphävs. På så sätt utesluts all tillämpning av
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen när det gäller
barnpornografiska bilder, oavsett i vilka sammanhang det tas befattning
med dem.
I propositionen föreslås vidare att benämningen tekniska upptagningar
förs in i yttrandefrihetsgrundlagen som ett samlingsbegrepp för
upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas,
avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel.
Detta innebär att även t.ex. cd-romskivor och datordisketter med endast
text eller stillbilder, med endast rörliga bilder eller med blandat innehåll
kommer att omfattas av yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde.
Yttrandefrihetsgrundlagen skall även i fortsättningen vara tillämplig på
sådana upptagningar som sprids till allmänheten genom att spelas upp,
säljas eller tillhandahållas på annat sätt. I denna proposition föreslås
emellertid en uttrycklig regel i yttrandefrihetsgrundlagen om att frågan
om grundlagens tillämplighet i det enskilda fallet skall prövas på
grundval av vad som kan antas om spridningen.
Yttrandefrihetsgrundlagen skall enligt förslaget då anses tillämplig på
upptagningar med ursprungsuppgifter och uppgift om vem som är
utgivare, om inte något annat framgår av omständigheterna.
I propositionen föreslås vidare att tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen förtydligas så att det framgår att de är
tillämpliga, om en skrift eller en teknisk upptagning har getts ut eller
spritts till allmänheten i Sverige. Därmed klargörs att vanlig lag däremot
skall vara tillämplig, om skriften eller upptagningen visserligen
framställs i Sverige men ges ut eller sprids endast utomlands.
Meddelarfriheten, anskaffarfriheten och rätten till anonymitet skall dock
med vissa undantag gälla, när uppgift lämnas för att offentliggöras i
skrift eller teknisk upptagning som ges ut eller sprids endast utomlands,
oavsett om framställningen tillverkas i Sverige eller utomlands.
Justitiekanslern föreslås få möjlighet att i enskilda fall delegera sina
åklagaruppgifter till allmän åklagare när det gäller yttrandefrihetsmål om
ansvar eller konfiskering på grund av olaga våldsskildring eller hets mot
folkgrupp i tekniska upptagningar.
I propositionen föreslås vidare att utlänningar med medborgarskap i en
stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt utländska
juridiska personer som har bildats enligt lagstiftningen i en sådan stat och
som har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet
inom samarbetsområdet skall få rätt att äga periodiska skrifter som trycks
i Sverige.
I propositionen föreslås att utgivningsbevis för periodiska skrifter skall
utfärdas för en viss tid, nämligen tio år. Om innehavaren inte före
tioårsperiodens utgång ansöker om förnyelse av beviset, förfaller det.
Vidare föreslås vissa ändringar i sekretesslagen.
Förslagen innehåller ändringar i regeringsformen, tryckfrihetsför-
ordningen, yttrandefrihetsgrundlagen, brottsbalken, sekretesslagen
(1980:100), lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförord-
ningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden, lagen (1993:1392) om
pliktexemplar av dokument, lagen (1994:1478) om förverkande av
barnpornografi samt lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid
Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen. Vidare
föreslås en lag om förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi.
Ändringarna och den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari
1999.
I propositionen övervägs om det krävs lagstiftningsåtgärder med
anledning av Europadomstolens dom i målet Holm mot Sverige. Slut-
satsen är att någon lagstiftningsåtgärd inte är nödvändig.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 6
2 Lagtext 7
2.1 Förslag till lag om ändring i regeringsformen 7
2.2 Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen 9
2.3 Förslag till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen 17
2.4 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 34
2.5 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 38
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter
på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden 41
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1392) om
pliktexemplar av dokument 47
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1478) om förverkande
av barnpornografi 48
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom
Europeiska unionen 49
2.10 Förslag till lag om förbud mot införsel och utförsel av
barnpornografi 51
3 Ärendet och dess beredning 52
4 Barnpornografifrågan 55
4.1 Bakgrund 55
4.1.1 Nuvarande ordning 55
4.1.2 Viktiga principer i grundlagarna 59
4.1.3 Konfiskering och förverkande 61
4.1.4 Det vilande grundlagsförslaget 62
4.1.5 Internationella förhållanden 62
4.2 Allmänna utgångspunkter 64
4.3 Barnpornografin och grundlagarna 66
4.3.1 Den lagtekniska lösningen 67
4.3.2 Sambandet mellan barnpornografibrottet och brottet
olaga våldsskildring 75
4.4 En effektiv och utvidgad kriminalisering 78
4.4.1 Brottsbalkens regler om barnpornografibrott 78
4.4.2 Förbjudna hanteringsformer m.m. 79
4.4.3 Införande av en särskild åldersgräns 82
4.4.4 Undantag från det annars straffbara området 89
4.4.5 Straffskalan för innehavsbrott m.m. 93
4.4.6 Även oaktsamma handlingar bör straffbeläggas i
yrkesmässig verksamhet 95
4.4.7 En särskild straffskala för grova brott 96
4.4.8 Försök och förberedelse till brott 98
4.5 Förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi 99
4.6 Förverkande av barnpornografi 102
4.7 S.k. anspelningspornografi 103
4.8 Registrering av barnpornografi 104
5 Grundlagsskydd för nya medier 105
5.1 Förslag till grundlagsskydd för de nya medierna 105
5.1.1 Nya fysiska databärare 107
5.1.2 Särskilt om dator- och videospel 110
5.1.3 Ny kommunikation med hjälp av elektromagnetiska
vågor 113
6 Skräddarsydda videogram m.m. 114
7 TF:s och YGL:s territoriella tillämpningsområden 119
8 Preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp 124
9 Åklagare i vissa yttrandefrihetsmål 126
10 Jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål 128
10.1 Gällande ordning 128
10.2 Jurymedverkan och fallet Holm 129
10.2.1 Regeringens bedömning 132
10.3 Proportionella val av jurymän 135
11 Äganderätten till periodiska skrifter som trycks i Sverige 136
12 Utgivningsbevisen för periodiska skrifter 138
13 Principen om allmänna handlingars offentlighet kontra reglerna om
beslag och konfi- skering enligt TF och YGL 142
13.1 Inskränkningar i rätten att få kopior av vissa allmänna
handlingar (5 kap. 6 § sekretesslagen) 142
13.2 Särskilt om 9 kap. 16 och 17 §§ sekretesslagen 147
14 Kostnader 148
15 Författningskommentar 149
15.1 Förslaget till lag om ändring i regeringsformen 149
15.2 Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen 150
15.3 Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen 154
15.4 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 163
15.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 168
15.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden 168
15.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1392) om
pliktexemplar av dokument 172
15.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1478) om
förverkande av barnpornografi 172
15.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom
Europeiska unionen 173
15.10 Förslaget till lag om förbud mot införsel och utförsel av
barnpornografi 173
Bilaga 1 Sammanfattning av Barnpornografiutredningens
betänkande Barnpornografifrågan Innehavskriminali-
sering m.m. (SOU 1997:29) 174
Bilaga 2 Barnpornografiutredningens författningsförslag 184
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser (SOU 1997:29) 200
Bilaga 4 Sammanfattning av Mediekommitténs betänkande
(1997:49) 202
Bilaga 5 Mediekommitténs författningsförslag 217
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser (SOU 1997:49) 251
Bilaga 7 Sammanfattning av promemorian Några frågor om
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
territoriella tillämpningsområde (Ju 97/2141) 252
Bilaga 8 Författningsförslag i promemorian Några frågor om
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
territoriella tillämpningområde (Ju 97/2141) 253
Bilaga 9 Förteckning över remissinstanser (Ju97/2141) 256
Bilaga 10 Författningsförslag i 1993 års domarutrednings betänkande
(SOU 1994:99) samt förteckning över remissinstanser 257
Bilaga 11 Sammanfattning av departementspromemorian
Jurymedverkan och fallet Holm (Ds 1997:25) 258
Bilaga 12 Författningsförslag i departementspromemorian
Jurymedverkan och fallet Holm (Ds 1997:25) 259
Bilaga 13 Förteckning över remissinstanser (Ds 1997:25) 260
Bilaga 14 Sammanfattning av departementspromemorian Något
om utgivningsbevis för periodiska skrifter och om ägare
till sådana skrifter (Ds 1997:30) 261
Bilaga 15 Författningsförslag i departementspromemorian Något
om utgivningsbevis för periodiska skrifter och om
äganderätten till sådana skrifter (Ds 1997:30) 262
Bilaga 16 Förteckning över remissinstanser (Ds 1997:30) 265
Bilaga 17 Lagrådsremissens lagförslag 266
Bilaga 18 Lagrådets yttrande 309
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
8 december 1997 319

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i regeringsformen,
2. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,
3. lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,
4. lag om ändring i brottsbalken,
5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
6. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihets-
förordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden,
7. lag om ändring i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument,
8. lag om ändring i lagen (1994:1478) om förverkande av barnporno-
grafi,
9. lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid
Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen, samt
10. lag om förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi.
11.

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i regeringsformen
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § och 8 kap. 18 § regeringsformen
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
1 §
Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt
meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt
att i övrigt taga del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och bevista sammankomst för
upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framfö-
rande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och deltaga i demonstration
på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna
eller enskilda syften,
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva
sin religion.
Beträffande tryckfriheten och
motsvarande frihet att yttra sig i
ljudradio, television och vissa lik-
nande överföringar, filmer, video-
gram och andra upptagningar av
rörliga bilder samt ljudupptagningar
gäller vad som är föreskrivet i
tryckfrihetsförordningen och yttran-
defrihetsgrundlagen.
Beträffande tryckfriheten och
motsvarande frihet att yttra sig i
ljudradio, television och vissa lik-
nande överföringar samt filmer,
videogram, ljudupptagningar och
andra tekniska upptagningar gäller
vad som är föreskrivet i tryckfrihets-
förordningen och yttrandefrihets-
grundlagen.
I tryckfrihetsförordningen finns också bestämmelser om rätt att taga
del av allmänna handlingar.

8 kap.
18 §
För att avge yttrande över lagförslag skall finnas ett lagråd, vari ingår
domare i Högsta domstolen och Regeringsrätten. Yttrande från Lagrådet
inhämtas av regeringen eller, enligt vad som närmare angives i
riksdagsordningen, av riksdagsutskott.
Yttrande av Lagrådet bör inhäm-
tas innan riksdagen beslutar grund-
lag om tryckfriheten, eller om mot-
svarande frihet att yttra sig i ljud-
radio, television och vissa liknande
överföringar, filmer, videogram och
andra upptagningar av rörliga bil-
der samt ljudupptagningar, lag om
begränsning av rätten att taga del av
allmänna handlingar, lag som avses
i 2 kap. 3 § andra stycket, 12 §
första stycket, 17-19 §§ eller 22 §
andra stycket eller lag som ändrar
eller upphäver sådan lag, lag om
kommunal beskattning, lag som av-
ses i 2 eller 3 § eller lag som avses i
11 kap., om lagen är viktig för en-
skilda eller från allmän synpunkt.
Vad nu har sagts gäller dock icke,
om Lagrådets hörande skulle sakna
betydelse på grund av frågans be-
skaffenhet eller skulle fördröja lag-
stiftningsfrågans behandling så att
avsevärt men skulle uppkomma.
Föreslår regeringen riksdagen att
stifta lag i något av de ämnen som
avses i första meningen och har
Lagrådets yttrande dessförinnan
inte inhämtats, skall regeringen
samtidigt för riksdagen redovisa
skälen härtill. Att Lagrådet icke har
hörts över ett lagförslag utgör
aldrig hinder mot lagens
tillämpning.
Yttrande av Lagrådet bör inhäm-
tas innan riksdagen beslutar grund-
lag om tryckfriheten eller om mot-
svarande frihet att yttra sig i ljud-
radio, television och vissa liknande
överföringar samt tekniska upptag-
ningar, lag om begränsning av
rätten att taga del av allmänna
handlingar, lag som avses i 2 kap.
3 § andra stycket, 12 § första
stycket, 17-19 §§ eller 22 § andra
stycket eller lag som ändrar eller
upphäver sådan lag, lag om
kommunal beskattning, lag som av-
ses i 2 eller 3 § eller lag som avses i
11 kap., om lagen är viktig för en-
skilda eller från allmän synpunkt.
Vad nu har sagts gäller dock icke,
om Lagrådets hörande skulle sakna
betydelse på grund av frågans be-
skaffenhet eller skulle fördröja lag-
stiftningsfrågans behandling så att
avsevärt men skulle uppkomma.
Föreslår regeringen riksdagen att
stifta lag i något av de ämnen som
avses i första meningen och har
Lagrådets yttrande dessförinnan
inte inhämtats, skall regeringen
samtidigt för riksdagen redovisa
skälen härtill. Att Lagrådet icke har
hörts över ett lagförslag utgör
aldrig hinder mot lagens
tillämpning.
Lagrådets granskning skall avse
1. hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i
övrigt,
2. hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,
3. hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,
4. om förslaget är så utformat att lagen kan antagas tillgodose angivna
syften,
5. vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.
Närmare bestämmelser om Lagrådets sammansättning och tjänstgöring
meddelas i lag.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.2 Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
Härigenom föreskrivs i fråga om tryckfrihetsförordningen
dels att 1 kap. 6 och 7 §§, 5 kap. 5 och 7 §§, 7 kap. 4 och 7 §§, 9 kap.
5 §, 10 kap. 1 §, 12 kap. 4, 7 och 14 §§, 13 kap. 6 § samt rubriken till
13 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i förordningen skall införas en ny paragraf, 1 kap. 10 §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
6 §
Tryckt skrift skall, för att anses
såsom sådan, vara utgiven. Skrift
anses utgiven, då den blivit
utlämnad till salu eller för sprid-
ning på annat sätt; vad nu sagts
gälle dock icke myndighets tryckta
handlingar, om de ej äro tillgäng-
liga för envar.
Tryckt skrift skall, för att anses
såsom sådan, vara utgiven. En
skrift anses utgiven då den blivit
utlämnad till försäljning eller för
spridning på annat sätt i Sverige.
Detta gäller dock inte en
myndighets tryckta handlingar, om
de inte är tillgängliga för envar.

7 §
Med periodisk skrift förstås
tidning, tidskrift eller annan sådan
tryckt skrift, som enligt
utgivningsplanen är avsedd att
under bestämd titel utgivas med
minst fyra å särskilda tider
utkommande nummer eller häften
årligen, samt därtill hörande
löpsedlar och bilagor. Sedan utgiv-
ningsbevis för skriften meddelats,
skall denna, till dess beviset
återkallas, anses som periodisk.
Med periodisk skrift förstås en
tidning, tidskrift eller någon annan
sådan tryckt skrift som enligt
utgivningsplanen är avsedd att
under en bestämd titel utgivas med
minst fyra vid särskilda tider
utkommande nummer eller häften
årligen, samt löpsedlar och bilagor
som hör till skriften. Sedan
utgivningsbevis för skriften har
meddelats, skall denna anses som
periodisk till dess att beviset
återkallas eller förklaras förfallet.
Om ägaren till en periodisk skrift
sprider eller låter sprida skriftens
innehåll eller delar av detta i form av
ett radioprogram, en film eller en
ljudupptagning som avses i yttran-
defrihetsgrundlagen, skall i fråga om
tillämpning av 1-14 kap. pro-
grammet, filmen eller upptagningen
jämställas med en bilaga till skriften
i den utsträckning den i sådan form
spridda versionen återger innehållet i
skriften oförändrat samt anger hur
innehållet har disponerats. I lag får
föreskrivas om särskild skyldighet
att spela in sådana program och be-
vara filmer och upptagningar samt
att tillhandahålla dessa. Bestäm-
melser om rätt till sändningar finns i
3 kap. yttrandefrihetsgrundlagen.
Om ägaren till en periodisk skrift
sprider eller låter sprida skriftens
innehåll eller delar av detta i form av
ett radioprogram eller en teknisk
upptagning som avses i yttrandefri-
hetsgrundlagen, skall i fråga om till-
lämpning av 1-14 kap. programmet
eller upptagningen jämställas med
en bilaga till skriften i den utsträck-
ning den i sådan form spridda ver-
sionen återger innehållet i skriften
oförändrat samt anger hur innehållet
har disponerats. I lag får föreskrivas
om särskild skyldighet att spela in
sådana program och bevara tekniska
upptagningar samt att tillhandahålla
dessa. Bestämmelser om rätt till
sändningar finns i 3 kap.
yttrandefrihetsgrundlagen.

10 §

Denna förordning är inte
tillämplig på skildring av barn i
pornografisk bild.

5 kap.
5 §
Periodisk skrift må icke utgivas,
innan bevis utfärdats att hinder
enligt denna förordning icke möter
för skriftens utgivning. Utgivnings-
bevis meddelas, på ansökan av
ägare, av myndighet som avses i
4 §. I ansökan skola uppgivas skrif-
tens titel och utgivningsort samt
utgivningsplanen för skriften.
En periodisk skrift får inte
utgivas innan det har utfärdats ett
bevis om att det inte finns något
hinder mot utgivning enligt denna
förordning. Ett sådant
utgivningsbevis meddelas av den
myndighet som avses i 4 § på
ansökan av skriftens ägare. I
ansökan skall anges skriftens titel
och utgivningsort samt utgivnings-
planen för skriften.
Utgivningsbevis må ej utfärdas,
innan anmälan om utgivare enligt
4 § gjorts.
Ett utgivningsbevis får inte ut-
färdas innan det har gjorts en an-
mälan om utgivare enligt 4 §.
Företer skriftens titel sådan likhet
med titeln på skrift, för vilken ut-
givningsbevis tidigare utfärdats, att
förväxling lätt kan ske, må ansökan
avslås.
En ansökan om utgivningsbevis
får avslås, om skriftens titel företer
en sådan likhet med titeln på en
annan skrift som det finns ett
utgivningsbevis för att förväxling
lätt kan ske.

Ett utgivningsbevis gäller för en
period av tio år från utfärdandet.
Därefter förfaller beviset. Beslut
om att beviset skall anses förfallet
vid tioårsperiodens utgång med-
delas av den myndighet som avses i
4 §.
Beviset får förnyas på ansökan
av skriftens ägare, varje gång för
tio år från utgången av den
föregående tioårsperioden. En
ansökan om förnyelse får göras
tidigast ett år före och senast på
dagen för periodens utgång. För
en ansökan om förnyelse av ett
utgivningsbevis gäller i övrigt
samma bestämmelser som för den
första ansökan.
Om en ansökan om förnyelse har
gjorts i rätt tid, fortsätter beviset,
trots vad som sägs i fjärde och
femte styckena, att gälla till dess att
beslutet med anledning av ansökan
har vunnit laga kraft.

7 §
Har på grund av förhållande som
avses i 6 § första stycket 2, 3, 5
eller 7 utgivningsbevis återkallats,
må likväl ej, innan två år förflutit
sedan beslutet därom meddelades,
utan medgivande av skriftens ägare
utgivningsbevis utfärdas för annan
skrift, vars titel företer sådan likhet
med skriftens titel att förväxling lätt
kan ske.
Har ett utgivningsbevis
återkallats på grund av ett
förhållande som avses i 6 § första
stycket 2, 3, 5 eller 7 eller har
beviset förklarats förfallet, får det
ändå inte utan medgivande av
skriftens ägare utfärdas ett utgiv-
ningsbevis för en annan skrift vars
titel visar en sådan likhet med
skriftens titel att förväxling lätt kan
ske, innan två år har förflutit sedan
beslutet om återkallelse meddelades
eller beviset förföll.

7 kap.
4 §
Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet
skall såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås
genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag:
1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med
våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd
läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt
eller att del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av
statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med
utländskt bistånd framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär
fara för uppsåtets förverkligande;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant högförräderi;
2. krigsanstiftan, såframt fara för att riket skall invecklas i krig eller
andra fientligheter framkallas med utländskt bistånd;
3. spioneri, varigenom någon för att gå främmande makt till handa
obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk,
vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut,
eller något förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt
kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet, vare
sig uppgiften är riktig eller ej;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant spioneri;
4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan
syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller
röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars
uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar
eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda
utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare sig
uppgiften är riktig eller ej;
försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig
uppgift;
stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken
bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade
tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig
beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av
stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän
eller enskild tjänst betrotts honom;
5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov
oaktsamhet begår gärning som avses under 4;
6. uppror, förövad med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt
eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut
av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall
sålunda framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för
uppsåtets förverkligande;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant uppror;
7. landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig
eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger
tillämpning, någon missleder eller förråder dem som är verksamma för
rikets försvar eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet,
förråder egendom som är av betydelse för totalförsvaret eller begår annan
liknande förrädisk gärning som är ägnad att medföra men för
totalförsvaret eller innefattar bistånd åt fienden;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller
landssvek;
8. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhet
begår gärning som avses under 7;
9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i
krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger
tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden,
som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande
makt framför eller låter framkomma sådana rykten eller påståenden eller
bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som
är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet;
10. uppvigling, varigenom någon uppmanar eller eljest söker förleda
till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller
ohörsamhet mot myndighet eller åsidosättande av vad som åligger
krigsman i tjänsten;
11. hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker
missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med
anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse;
12. barnpornografibrott, varige-
nom någon skildrar barn i porno-
grafisk bild med uppsåt att bilden
sprides, om inte gärningen med
hänsyn till omständigheterna är
försvarlig;

13. olaga våldsskildring, varigenom någon i bild skildrar sexuellt våld
eller tvång med uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn
till omständigheterna är försvarlig;
14. förtal, varigenom någon utpekar annan såsom brottslig eller
klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att
utsätta denne för andras missaktning, och, om den förtalade är avliden,
gärningen är sårande för de efterlevande eller eljest kan anses kränka den
frid, som bör tillkomma den avlidne, dock ej om det med hänsyn till
omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar
att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den;
15. förolämpning, varigenom någon smädar annan genom kränkande
tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot
honom.

7 §
Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må konfiskeras.
Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning avsedda
exemplar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar,
stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av
skriften användbara materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej
kan ske.
Konfiskering får också ske i
annat fall av en tryckt skrift som
innefattar en skildring av barn i
pornografisk bild av verklighets-
trogen karaktär, om inte innehavet
med hänsyn till omständigheterna
är försvarligt. Konfiskering innebär
då att samtliga exemplar av skriften
som påträffas i samband med en
förundersökning skall förstöras.

9 kap.
5 §
Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej
stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller målsäganden i
stället för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering.
Justitiekanslern får även ansöka
om konfiskering av exemplar av en
tryckt skrift som avses i 7 kap. 7 §
tredje stycket.

10 kap.
1 §
Förekommer anledning att tryckt
skrift på grund av tryckfrihetsbrott
kan konfiskeras, må i avbidan på
beslut därom skriften läggas under
beslag. Beslag får även läggas på
en tryckt skrift som kan konfiskeras
enligt 7 kap. 7 § tredje stycket. För
beslag i sistnämnda fall gäller i
övrigt de bestämmelser till vilka
hänvisas i 14 §.
Förekommer anledning att tryckt
skrift på grund av tryckfrihetsbrott
kan konfiskeras, må i avbidan på
beslut därom skriften läggas under
beslag.
I avbidan på rättens beslut må ock, i fall som avses i 7 kap. 8 §,
meddelas utgivningsförbud för periodisk skrift.

12 kap.
4 §
Jurymännen utses genom val för en tid av fyra kalenderår.
Valet skall förrättas av lands-
tinget i länet eller, då inom länet
finnes kommun som ej tillhör
landstingskommun, av landstinget
och kommunfullmäktige i
förstnämnda kommun. I Gotlands
län förrättas valet av
kommunfullmäktige i Gotlands
kommun. Skola enligt vad nu sagts
jurymännen väljas av mer än en
valmyndighet, fördelar
länsstyrelsen antalet jurymän inom
vardera gruppen mellan
valmyndigheterna med ledning av
folkmängden.
Valet skall förrättas av lands-
tingsfullmäktige i länet eller, då
inom länet finns kommun som ej
tillhör landsting, av landstingsfull-
mäktige och kommunfullmäktige i
kommunen. I Gotlands län förrättas
valet av kommunfullmäktige i
Gotlands kommun. Skall enligt vad
nu sagts jurymännen väljas av mer
än en valmyndighet, fördelar
länsstyrelsen antalet jurymän inom
vardera gruppen mellan valmyndig-
heterna med ledning av folk-
mängden.
Då juryman skall väljas,
ankomme på tingsrätten att göra
anmälan därom till den som har att
föranstalta om valet.
Då juryman skall väljas,
ankommer det på tingsrätten att
göra anmälan därom till den som
har att föranstalta om valet.

7 §
Avgår juryman eller upphör han
att vara valbar, skall inom den
grupp av jurymän, som den
avgångne tillhörde, valmyndigheten
utse annan i hans ställe för
återstoden av valperioden. Valet må
i landstingets ställe företagas av
dess förvaltningsutskott; dock gälle
sådant val allenast för tiden intill
landstingets nästkommande möte.
Avgår juryman eller upphör han
att vara valbar, skall inom den
grupp av jurymän, som den
avgångne tillhörde, valmyndigheten
utse annan i hans ställe för
återstoden av valperioden. Valet får
i landstingsfullmäktiges ställe
företagas av landstingsstyrelsen;
dock gäller sådant val endast för
tiden intill landstingsfullmäktiges
nästkommande möte.

14 §
Föres i mål om ansvar jämväl
talan om enskilt anspråk eller
konfiskering mot annan än den
tilltalade, skola de åtgärder av
svarandepart, som avses i 2 § första
stycket, 10 § andra stycket och 12 §
andra stycket, ankomma på den
tilltalade.
Föres i mål om ansvar jämväl
talan om enskilt anspråk mot annan
än den tilltalade, skola de åtgärder
av svarandepart, som avses i 2 §
första stycket, 10 § andra stycket
och 12 § andra stycket, ankomma
på den tilltalade.
Då talan utan samband med åtal
föres om tryckt skrifts konfiskering
eller om enskilt anspråk gälle om
rättegången i sådant mål vad i 2 och
10 13 §§ är föreskrivet; har frågan
huruvida brott föreligger tidigare
prövats i tryckfrihetsmål avseende
ansvar för brott, skall dock
prövning av samma fråga ej ånyo
äga rum. I ansökningsmål enligt 9
kap. 5 § första stycket skall den
uteslutning av jurymän, som eljest
ankommer på parterna, företagas av
rätten genom lottning. Detsamma
skall gälla ansökningsmål som
avses i 9 kap. 5 § andra stycket när
någon svarandepart inte finns eller
stämning här i riket inte kan delges
honom.
Då talan utan samband med åtal
föres om tryckt skrifts konfiskering
eller om enskilt anspråk gälle om
rättegången i sådant mål vad i 2 och
10 13 §§ är föreskrivet; har frågan
huruvida brott föreligger tidigare
prövats i tryckfrihetsmål avseende
ansvar för brott, skall dock
prövning av samma fråga ej ånyo
äga rum. I ansökningsmål skall den
uteslutning av jurymän, som eljest
ankommer på parterna, företagas av
rätten genom lottning.

13 kap. Om utrikes tryckta
skrifter
13 kap. Om utrikes tryckta
skrifter m.m.

6 §
I fråga om skrift som trycks utom riket och som utges här men som
inte huvudsakligen är avsedd för spridning inom riket och för vilken inte
heller utgivningsbevis finns gäller bestämmelserna i 1 kap. 1 § tredje och
fjärde styckena angående meddelande och anskaffande av uppgifter och
underrättelser för offentliggörande om inte
1. meddelandet eller anskaffandet innefattar brott mot rikets säkerhet;
2. meddelandet innefattar utlämnande eller tillhandahållande som avses
i 7 kap. 3 § första stycket 2;
3. meddelandet utgör uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt.
Första stycket tillämpas också i
fråga om skrift som trycks utom
riket och som inte ges ut här.
Härvid jämställs med den som
lämnar meddelande för offentlig-
görande den som på annat sätt med-
verkar till framställning i periodisk
skrift såsom författare eller annan
upphovsman.
Första stycket tillämpas också i
fråga om en skrift som inte ges ut i
Sverige, oavsett om skriften trycks
här eller utomlands. Härvid jäm-
ställs med den som lämnar medde-
lande för offentliggörande den som
på annat sätt medverkar till fram-
ställning i periodisk skrift såsom
författare eller annan upphovsman.
Är meddelandet eller anskaffandet straffbart enligt vad som följer av
första och andra styckena, gäller vad som är föreskrivet därom. Mål
angående ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som nu sagts
skall handläggas som tryckfrihetsmål, när inte 12 kap. 1 § andra stycket
tredje meningen har motsvarande tillämpning. I fråga om rätt till
anonymitet för meddelaren gäller vad som är föreskrivet i 3 kap.; be-
stämmelsen i 3 § 3 skall dock omfatta även annat brott mot rikets
säkerhet än som där avses.
_________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Äldre föreskrifter tillämpas på sådana tekniska upptagningar som
spritts före ikraftträdandet.
3. De nya föreskrifterna i 1 kap. 7 § samt 5 kap. 5 och 7 §§ gäller även
för utgivningsbevis som har utfärdats före ikraftträdandet. I stället för
vad som sägs i 5 kap. 5 § fjärde stycket första meningen gäller sådana
bevis för en period av tio år från lagens ikraftträdande.
4. I mål som rör skildring av barn i pornografisk bild tillämpas äldre
föreskrifter, om talan väckts före ikraftträdandet.

2.3 Förslag till lag om ändring i yttrandefrihetsgrund-
lagen
Härigenom föreskrivs i fråga om yttrandefrihetsgrundlagen
dels att 4 kap. 7 §, 6 kap. 3-5 §§ samt rubrikerna närmast före 4 kap.
1 och 7 §§ och 6 kap. 1, 3 och 6 §§ skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 6 kap. 6 och 7 §§ skall betecknas 6 kap. 3 resp. 4 §,
dels att 1 kap. 1-4 och 9-12 §§, 2 kap. 1-5 §§, 3 kap. 8-14 §§, 4 kap.
1 och 4 §§, 5 kap. 1, 3 och 6 §§, 6 kap. 1 och 2 §§, 7 kap. 1-3 och 5 §§,
8 kap. 1 4 §§, 9 kap. 1 § och 10 kap. 1 och 2 §§ samt rubriken närmast
före 3 kap. 8 § och rubriken till 10 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i grundlagen skall införas en ny paragraf, 1 kap. 13 §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
1 §
Varje svensk medborgare är gent-
emot det allmänna tillförsäkrad rätt
enligt denna grundlag att i ljud-
radio, television och vissa liknande
överföringar, filmer, videogram och
andra upptagningar av rörliga bil-
der samt ljudupptagningar offentli-
gen uttrycka tankar, åsikter och
känslor och i övrigt lämna uppgifter
i vilket ämne som helst.
Varje svensk medborgare är gent-
emot det allmänna tillförsäkrad rätt
enligt denna grundlag att i ljud-
radio, television och vissa liknande
överföringar samt filmer, video-
gram, ljudupptagningar och andra
tekniska upptagningar offentligen
uttrycka tankar, åsikter och känslor
och i övrigt lämna uppgifter i vilket
ämne som helst.
Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett
fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt
konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de
som följer av denna grundlag.
Vad som sägs i grundlagen om
radioprogram gäller förutom pro-
gram i ljudradio också program i
television och innehållet i vissa
andra sändningar av ljud, bild eller
text som sker med hjälp av elektro-
magnetiska vågor. Vad som sägs om
filmer avser även videogram och
andra upptagningar av rörliga
bilder.
Vad som sägs i grundlagen om
radioprogram gäller förutom pro-
gram i ljudradio också program i
television och innehållet i vissa
andra sändningar av ljud, bild eller
text som sker med hjälp av elektro-
magnetiska vågor.

Med tekniska upptagningar avses
i denna grundlag upptagningar som
innehåller text, bild eller ljud och
som kan läsas, avlyssnas eller på
annat sätt uppfattas endast med
tekniskt hjälpmedel.

2 §
Varje svensk medborgare är
tillförsäkrad rätt att till författare
och andra upphovsmän samt till ut-
givare, redaktioner, nyhetsbyråer
och företag för framställning av
filmer eller ljudupptagningar lämna
uppgifter i vilket ämne som helst
för offentliggörande i radiopro-
gram, filmer och ljudupptagningar.
Han har också rätt att anskaffa
uppgifter i vilket ämne som helst
för sådant uppgiftslämnande eller
offentliggörande. I dessa rättigheter
får inga andra begränsningar göras
än de som följer av denna grundlag.
Varje svensk medborgare är
tillförsäkrad rätt att till författare
och andra upphovsmän samt till ut-
givare, redaktioner, nyhetsbyråer
och företag för framställning av
tekniska upptagningar lämna upp-
gifter i vilket ämne som helst för
offentliggörande i radioprogram
och sådana upptagningar. Han har
också rätt att anskaffa uppgifter i
vilket ämne som helst för sådant
uppgiftslämnande eller offentlig-
görande. I dessa rättigheter får inga
andra begränsningar göras än de
som följer av denna grundlag.

3 §
Det får inte förekomma att något
som är avsett att framföras i ett
radioprogram eller en ljudupp-
tagning först måste granskas av en
myndighet eller något annat allmänt
organ. Inte heller är det tillåtet för
myndigheter och andra allmänna
organ att utan stöd i denna
grundlag, på grund av det kända
eller väntade innehållet i ett radio-
program eller en ljudupptagning,
förbjuda eller hindra dess offentlig-
görande eller spridning bland all-
mänheten.
Det får inte förekomma att något
som är avsett att framföras i ett
radioprogram eller en teknisk upp-
tagning först måste granskas av en
myndighet eller något annat allmänt
organ. Inte heller är det tillåtet för
myndigheter och andra allmänna
organ att utan stöd i denna
grundlag, på grund av det kända
eller väntade innehållet i ett radio-
program eller en teknisk upp-
tagning, förbjuda eller hindra dess
offentliggörande eller spridning
bland allmänheten.
Vad som sägs i första stycket
gäller även filmer. Genom lag får
dock meddelas föreskrifter om
granskning och godkännande av
filmer som skall visas offentligt.

Det får inte utan stöd i denna
grundlag förekomma att myndig-
heter och andra allmänna organ på
grund av innehållet i radioprogram,
filmer och ljudupptagningar förbju-
der eller hindrar innehav eller
användning av sådana tekniska
hjälpmedel som behövs för att
kunna ta emot radioprogram eller
för att kunna uppfatta innehållet i
filmer eller ljudupptagningar. Det-
samma gäller förbud mot an-
läggande av trådnät för sändning av
radioprogram.
Trots första stycket får det genom
lag meddelas föreskrifter om
granskning och godkännande av
rörliga bilder i filmer, videogram
eller andra tekniska upptagningar
som skall visas offentligt.
Det får inte utan stöd i denna
grundlag förekomma att myndig-
heter och andra allmänna organ på
grund av innehållet i radioprogram
och tekniska upptagningar förbju-
der eller hindrar innehav eller
användning av sådana tekniska
hjälpmedel som behövs för att
kunna ta emot radioprogram eller
för att kunna uppfatta innehållet i
tekniska upptagningar. Detsamma
gäller förbud mot anläggande av
trådnät för sändning av radiopro-
gram.

4 §
Myndigheter och andra allmänna
organ får inte utan stöd i denna
grundlag ingripa mot någon på
grund av att han i ett radioprogram,
en film eller en ljudupptagning har
missbrukat yttrandefriheten eller
medverkat till ett sådant missbruk.
Inte heller får de utan stöd av denna
grundlag av sådan anledning göra
några ingripanden mot programmet,
filmen eller ljudupptagningen.
Myndigheter och andra allmänna
organ får inte utan stöd i denna
grundlag ingripa mot någon på
grund av att han i ett radioprogram
eller en teknisk upptagning har
missbrukat yttrandefriheten eller
medverkat till ett sådant missbruk.
Inte heller får de utan stöd av denna
grundlag av sådan anledning göra
några ingripanden mot programmet
eller upptagningen.

9 §
Denna grundlags föreskrifter om
radioprogram tillämpas också när
en redaktion för en tryckt periodisk
skrift eller för radioprogram, ett
företag för framställning av filmer
eller ljudupptagningar eller en ny-
hetsbyrå med hjälp av elektromag-
netiska vågor på begäran tillhanda-
håller allmänheten upplysningar
direkt ur ett register med upptag-
ningar för automatisk databehand-
ling. Det gäller dock inte om den
mottagande kan ändra innehållet i
registret.
Denna grundlags föreskrifter om
radioprogram tillämpas också när
en redaktion för en tryckt periodisk
skrift eller för radioprogram, ett
företag för yrkesmässig framställ-
ning av tekniska upptagningar eller
en nyhetsbyrå med hjälp av elek-
tromagnetiska vågor på särskild be-
gäran tillhandahåller allmänheten
upplysningar direkt ur ett register
med upptagningar för automatisk
databehandling. Det gäller dock
inte om den mottagande kan ändra
innehållet i registret.

10 §
Grundlagen är tillämplig på
sådana filmer och ljudupptagningar
som sprids till allmänheten genom
att spelas upp, säljas eller
tillhandahållas på annat sätt.
Grundlagen är tillämplig på
sådana tekniska upptagningar som
sprids till allmänheten i Sverige
genom att spelas upp, säljas eller
tillhandahållas på annat sätt.
Om grundlagen är tillämplig
eller inte prövas i det enskilda fallet
på grundval av vad som kan antas
om spridningen. Om inte annat
framgår av omständigheterna, skall
grundlagen anses tillämplig på en
upptagning med uppgifter enligt
3 kap. 13 § och 4 kap. 4 §.

11 §
Att vissa radioprogram, filmer
och ljudupptagningar skall
jämställas med periodiska skrifter
framgår av 1 kap. 7 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen.
Att vissa radioprogram och
tekniska upptagningar skall jäm-
ställas med periodiska skrifter
framgår av 1 kap. 7 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen.

12 §
Vad som sägs i 1 kap. 8 och 9 §§
tryckfrihetsförordningen om att fö-
reskrifter i lag får meddelas i fråga
om upphovsmäns rättigheter,
annonser om alkohol eller tobak,
kreditupplysningsverksamhet och
tillvägagångssätt för anskaffande av
uppgifter utan hinder av grundlagen
skall gälla också i fråga om ra-
dioprogram, filmer och ljudupptag-
ningar.
Vad som sägs i 1 kap. 8 och 9 §§
tryckfrihetsförordningen om att fö-
reskrifter i lag får meddelas i fråga
om upphovsmäns rättigheter, vissa
kommersiella annonser,
kreditupplysningsverksamhet och
tillvägagångssätt för anskaffande av
uppgifter utan hinder av grundlagen
skall gälla också i fråga om
radioprogram och tekniska
upptagningar.
Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i lag meddelas
föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram
eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om
förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program,
som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver
programverksamheten.

13 §

Grundlagen är inte tillämplig på
skildring av barn i pornografisk
bild.

2 kap.
1 §
Upphovsmannen till ett radiopro-
gram, en film eller en ljudupptag-
ning är inte skyldig att röja sin
identitet. Detsamma gäller den som
har framträtt i en sådan framställ-
ning och den som har lämnat en
uppgift enligt 1 kap. 2 §.
Upphovsmannen till ett radiopro-
gram eller en teknisk upptagning är
inte skyldig att röja sin identitet.
Detsamma gäller den som har fram-
trätt i en sådan framställning och
den som har lämnat en uppgift
enligt 1 kap. 2 §.

2 §
I mål om ansvar, skadestånd eller
särskild rättsverkan på grund av
yttrandefrihetsbrott i ett radiopro-
gram, en film eller en ljudupptag-
ning får ingen ta upp frågan om
vem som är framställningens upp-
hovsman, vem som har framträtt i
den, vem som har tillhandahållit
den för offentliggörande eller vem
som har lämnat uppgifter enligt
1 kap. 2 §.
I mål om ansvar, skadestånd eller
särskild rättsverkan på grund av
yttrandefrihetsbrott i ett radiopro-
gram eller en teknisk upptagning får
ingen ta upp frågan om vem som är
framställningens upphovsman, vem
som har framträtt i den, vem som
har tillhandahållit den för
offentliggörande eller vem som har
lämnat uppgifter enligt 1 kap. 2 §.
Om någon har angetts som upphovsman till framställningen eller som
den som har framträtt i denna, är det dock tillåtet att i målet pröva om
han är ansvarig. Detsamma skall gälla, om någon i målet uppger sig vara
upphovsmannen eller den som har framträtt.
Första stycket hindrar inte att det i en och samma rättegång handläggs
både mål om yttrandefrihetsbrott och mål om brott som avses i
5 kap. 3 §.

3 §
Den som har tagit befattning med
tillkomsten eller spridningen av en
framställning som utgjort eller varit
avsedd att ingå i ett radioprogram,
en film eller en ljudupptagning och
den som har varit verksam på en
nyhetsbyrå får inte röja vad han
därvid har fått veta om vem som är
upphovsman till framställningen
eller har tillhandahållit den för
offentliggörande eller om vem som
har framträtt i den eller lämnat upp-
gifter enligt 1 kap. 2 §.
Den som har tagit befattning med
tillkomsten eller spridningen av en
framställning som utgjort eller varit
avsedd att ingå i ett radioprogram
eller en teknisk upptagning och den
som har varit verksam på en
nyhetsbyrå får inte röja vad han
därvid har fått veta om vem som är
upphovsman till framställningen
eller har tillhandahållit den för
offentliggörande eller om vem som
har framträtt i den eller lämnat upp-
gifter enligt 1 kap. 2 §.
Tystnadsplikten enligt första stycket gäller inte
1. om den till vars förmån tystnadsplikten gäller har samtyckt till att
hans identitet röjs,
2. om fråga om identiteten får väckas enligt 2 § andra stycket,
3. om det rör sig om brott som anges i 5 kap. 3 § första stycket 1,
4. i den mån domstol, när det är fråga om brott enligt 5 kap. 2 § eller
3 § första stycket 2 eller 3, finner det erforderligt att vid förhandling
uppgift lämnas, huruvida den som är tilltalad eller skäligen misstänkt för
den brottsliga gärningen är den till vars förmån tystnadsplikten enligt
första stycket gäller, eller
5. i den mån domstol i annat fall av hänsyn till ett allmänt eller enskilt
intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift om identiteten
lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sannings-
försäkran.
Vid förhör som avses i andra stycket 4 eller 5 skall rätten noga vaka
över att frågor inte ställs som kan inkräkta på tystnadsplikten utöver vad
som i varje särskilt fall är medgivet.

4 §
Ingen myndighet eller annat allmänt organ får efterforska
1. upphovsmannen till en fram-
ställning som har offentliggjorts
eller varit avsedd att offentliggöras
i ett radioprogram, en film eller en
ljudupptagning eller den som har
framträtt i en sådan framställning,
2. den som har tillhandahållit
eller avsett att tillhandahålla en
framställning för offentliggörande i
ett radioprogram, en film eller en
ljudupptagning, eller
1. upphovsmannen till en fram-
ställning som har offentliggjorts
eller varit avsedd att offentliggöras
i ett radioprogram eller en teknisk
upptagning eller den som har
framträtt i en sådan framställning,
2. den som har tillhandahållit
eller avsett att tillhandahålla en
framställning för offentliggörande i
ett radioprogram eller en teknisk
upptagning, eller
3. den som har lämnat uppgifter enligt 1 kap. 2 §.
Förbudet hindrar inte efterforskning i fall då denna grundlag medger
åtal eller annat ingripande. I sådana fall skall dock den i 3 § angivna
tystnadsplikten beaktas.

5 §
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot sin tyst-
nadsplikt enligt 3 § skall dömas till
böter eller fängelse i högst ett år.
Detsamma gäller den som i ett
radioprogram, en film eller en ljud-
upptagning uppsåtligen eller av
oaktsamhet lämnar felaktiga upp-
gifter om vem som är framställ-
ningens upphovsman eller har
tillhandahållit den för offentliggö-
rande, vem som framträder i den
eller vem som har lämnat uppgifter
i den.
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot sin tyst-
nadsplikt enligt 3 § skall dömas till
böter eller fängelse i högst ett år.
Detsamma gäller den som i ett
radioprogram eller en teknisk upp-
tagning uppsåtligen eller av oakt-
samhet lämnar felaktiga uppgifter
om vem som är framställningens
upphovsman eller har tillhandahållit
den för offentliggörande, vem som
framträder i den eller vem som har
lämnat uppgifter i den.
För efterforskning i strid med 4 § döms, om efterforskningen har skett
uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst ett år.
Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om
målsäganden har anmält brottet till åtal.

3 kap.
Filmer och ljudupptagningar
Tekniska upptagningar

8 §
Varje svensk medborgare och
svensk juridisk person har rätt att
framställa och sprida filmer och
ljudupptagningar. För rätt att
offentligt förevisa en film kan det
dock krävas granskning och god-
kännande i enlighet med 1 kap. 3 §
andra stycket.
Varje svensk medborgare och
svensk juridisk person har rätt att
framställa och sprida tekniska upp-
tagningar. För rätt att offentligt
förevisa en film, ett videogram eller
någon annan teknisk upptagning
med rörliga bilder kan det dock
krävas granskning och
godkännande i enlighet med 1 kap.
3 § andra stycket.

9 §
Föreskrifter om skyldighet att
bevara exemplar av filmer och
ljudupptagningar och att
tillhandahålla dem för granskning
får meddelas i lag. I lag får också
meddelas föreskrifter om
skyldighet att lämna exemplar av
sådana upptagningar till en
myndighet och att lämna
upplysningar i anslutning till sådan
skyldighet.
Föreskrifter om skyldighet att
bevara exemplar av tekniska
upptagningar och att tillhandahålla
dem för granskning får meddelas i
lag. I lag får också meddelas
föreskrifter om skyldighet att lämna
exemplar av sådana upptagningar
till en myndighet och att lämna
upplysningar i anslutning till sådan
skyldighet.

10 §
Varken postbefordringsföretag
eller någon annan allmän trafikin-
rättning får vägra att befordra
filmer eller ljudupptagningar på
grund av deras innehåll i annat fall
än då befordran skulle innebära
överträdelse som avses i 13 § tredje
eller fjärde stycket.
Varken postbefordringsföretag
eller någon annan allmän trafik-
inrättning får vägra att befordra tek-
niska upptagningar på grund av
deras innehåll i annat fall än då
befordran skulle innebära överträ-
delse som avses i 13 § tredje eller
fjärde stycket.
En allmän trafikinrättning som
tar emot en film eller en ljudupp-
tagning för befordran skall inte
anses som spridare av framställ-
ningen enligt 6 kap.
En allmän trafikinrättning som
tar emot en teknisk upptagning för
befordran skall inte anses som
spridare av upptagningen enligt 6
kap.

11 §
Utan hinder av denna grundlag
gäller det som föreskrivs i lag för
det fall att någon i förvärvssyfte till
den som är under femton år lämnar
ut filmer med ingående skildringar
av verklighetstrogen karaktär som
återger våld eller hot om våld mot
människor eller djur.
Utan hinder av denna grundlag
gäller det som föreskrivs i lag för
det fall att någon i förvärvssyfte till
den som är under femton år lämnar
ut filmer, videogram eller andra
tekniska upptagningar med rörliga
bilder med ingående skildringar av
verklighetstrogen karaktär som
återger våld eller hot om våld mot
människor eller djur.

12 §
Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det meddelas före-
skrifter i lag om straff och särskild rättsverkan för den som
1. förevisar pornografiska bilder på eller vid allmän plats genom skylt-
ning eller något liknande förfarande på ett sätt som kan väcka allmän
anstöt,
2. utan föregående beställning med post eller på annat sätt tillställer
någon pornografiska bilder, eller
3. bland barn och ungdom sprider
filmer som genom sitt innehåll kan
verka förråande eller medföra
annan allvarlig fara för de unga.
3. bland barn och ungdom sprider
tekniska upptagningar som genom
sitt innehåll kan verka förråande
eller medföra annan allvarlig fara
för de unga.
Detsamma gäller i fråga om straff
och särskild rättsverkan för den
som bryter mot föreskrifter om
granskning och godkännande av
filmer som skall visas offentligt.
Detsamma gäller i fråga om straff
och särskild rättsverkan för den
som bryter mot föreskrifter om
granskning och godkännande av
filmer, videogram eller andra
tekniska upptagningar med rörliga
bilder som skall visas offentligt.
I lag får meddelas föreskrifter
med syfte att förebygga spridning
genom film av kartor, ritningar eller
bilder som återger Sverige helt eller
delvis och innehåller upplysningar
av betydelse för rikets försvar.
I lag får meddelas föreskrifter
med syfte att förebygga spridning
genom teknisk upptagning av kar-
tor, ritningar eller bilder som åter-
ger Sverige helt eller delvis och
innehåller upplysningar av betydel-
se för rikets försvar.

13 §
Sådana exemplar av filmer och
ljudupptagningar, som framställs i
landet och är avsedda för spridning
här, skall förses med tydliga upp-
gifter om vem som har låtit fram-
ställa filmen eller ljudupptagningen
samt om när, var och av vem
exemplaren har framställts. Närma-
re bestämmelser om detta får med-
delas i lag.
Sådana exemplar av tekniska
upptagningar, som framställs i
landet och är avsedda för spridning
här, skall förses med tydliga
uppgifter om vem som har låtit
framställa upptagningen samt om
när, var och av vem exemplaren har
framställts. Närmare bestämmelser
om detta får meddelas i lag.
Den som framställer en film eller
en ljudupptagning och därvid upp-
såtligen eller av oaktsamhet bryter
mot första stycket eller bestäm-
melser som avses där skall dömas
till böter eller fängelse i högst ett
år.
Den som framställer en teknisk
upptagning och därvid uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot
första stycket eller bestämmelser
som avses där skall dömas till böter
eller fängelse i högst ett år.
Den som sprider en film eller
ljudupptagning som saknar någon
uppgift som är föreskriven i första
stycket skall, om det sker uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet, dömas
till penningböter. Detsamma skall
gälla om en sådan uppgift är oriktig
och spridaren känner till detta.
Den som sprider en teknisk upp-
tagning som saknar någon uppgift
som är föreskriven i första stycket
skall, om det sker uppsåtligen eller
av oaktsamhet, dömas till penning-
böter. Detsamma skall gälla om en
sådan uppgift är oriktig och sprida-
ren känner till detta.
Den som sprider en film eller en
ljudupptagning trots att han vet att
den enligt denna grundlag har tagits
i beslag eller konfiskerats skall
dömas till böter eller fängelse i
högst ett år.
Den som sprider en teknisk upp-
tagning trots att han vet att den
enligt denna grundlag har tagits i
beslag eller konfiskerats skall
dömas till böter eller fängelse i
högst ett år.

14 §
Föreskrifter om skyldighet för
den som yrkesmässigt säljer eller
hyr ut filmer att anmäla sig för
registrering hos en myndighet får
meddelas i lag eller, i fråga om
anmälans innehåll och hur anmälan
närmare skall ske, med stöd av lag.
Föreskrifter om skyldighet för
den som yrkesmässigt säljer eller
hyr ut filmer, videogram eller
andra tekniska upptagningar med
rörliga bilder att anmäla sig för
registrering hos en myndighet får
meddelas i lag eller, i fråga om
anmälans innehåll och hur anmälan
närmare skall ske, med stöd av lag.

4 kap.
1 §
Radioprogram och filmer skall ha
en utgivare. Utgivare av radio-
program skall enligt vad som när-
mare föreskrivs i lag utses för varje
program eller för hela eller delar av
programverksamheten.
Radioprogram och tekniska upp-
tagningar skall ha en utgivare.
Utgivare av radioprogram skall en-
ligt vad som närmare föreskrivs i
lag utses för varje program eller för
hela eller delar av programverk-
samheten.
Utgivaren utses av den som
bedriver sändningsverksamheten
eller låter framställa filmen.
Utgivaren utses av den som be-
driver sändningsverksamheten eller
låter framställa den tekniska upp-
tagningen.

4 §
Av en film skall framgå vem som
är utgivare. Utgivaren skall se till
att varje exemplar av filmen har en
sådan uppgift.
Av en teknisk upptagning skall
framgå vem som är utgivare. Utgi-
varen skall se till att varje exemplar
av upptagningen har en sådan
uppgift.
Uppgift om utgivaren av radioprogram skall hållas tillgänglig för
allmänheten enligt vad som närmare föreskrivs i lag.

5 kap.
1 §
De gärningar som anges som
tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§
tryckfrihetsförordningen skall anses
som yttrandefrihetsbrott, om de
begås i ett radioprogram, en film
eller en ljudupptagning och är
straffbara enligt lag.
De gärningar som anges som
tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§
tryckfrihetsförordningen skall anses
som yttrandefrihetsbrott, om de
begås i ett radioprogram eller en
teknisk upptagning och är straffbara
enligt lag.
Under samma förutsättningar skall som yttrandefrihetsbrott anses även
sådan olaga våldsskildring varigenom någon genom rörliga bilder
närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med
uppsåt att framställningen sprids, om inte gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig.

3 §
Om någon lämnar ett
meddelande, som avses i 1 kap. 2 §,
eller, utan att svara enligt 6 kap.,
medverkar till en framställning som
är avsedd att offentliggöras i ett
radioprogram, en film eller en
ljudupptagning, som författare eller
annan upphovsman eller genom att
framträda i radioprogrammet och
därigenom gör sig skyldig till
Om någon lämnar ett
meddelande, som avses i 1 kap. 2 §,
eller, utan att svara enligt 6 kap.,
medverkar till en framställning som
är avsedd att offentliggöras i ett
radioprogram eller en teknisk
upptagning, som författare eller
annan upphovsman eller genom att
framträda i radioprogrammet och
därigenom gör sig skyldig till
1. högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med
hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök,
förberedelse eller stämpling till sådant brott;
2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är tillgänglig för
envar eller tillhandahållande av sådan handling i strid med myndighets
förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig; eller
3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i
särskild lag,
gäller vad som föreskrivs i lag om ansvar för sådant brott.
Om någon anskaffar en uppgift eller underrättelse i sådant syfte som
avses i 1 kap. 2 § och därigenom gör sig skyldig till brott som anges i
första stycket 1, gäller vad som föreskrivs i lag om ansvar för brottet.
Det som sägs i 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen om särskilt
lagstiftningsförfarande skall gälla också i fråga om förslag till
föreskrifter som avses i första stycket 3.

6 §
En film eller ljudupptagning som
innefattar ett yttrandefrihetsbrott får
konfiskeras. Är brottet olaga
våldsskildring eller barnpornogra-
fibrott gäller om särskild rättsver-
kan i övrigt vad som föreskrivs i
lag.
Vid konfiskering skall alla
exemplar som är avsedda för sprid-
ning förstöras. Dessutom skall
tillses att föremål som kan använ-
das särskilt för att mångfaldiga
filmen eller ljudupptagningen inte
skall kunna användas för att fram-
ställa ytterligare exemplar.
En teknisk upptagning som
innefattar ett yttrandefrihetsbrott får
konfiskeras. Är brottet olaga vålds-
skildring gäller om särskild
rättsverkan i övrigt vad som
föreskrivs i lag.
Vid konfiskering skall alla
exemplar som är avsedda för sprid-
ning förstöras. Dessutom skall
tillses att föremål som kan använ-
das särskilt för att mångfaldiga den
tekniska upptagningen inte skall
kunna användas för att framställa
ytterligare exemplar.
Konfiskering får också ske i
annat fall av en film som innefattar
en skildring av barn i pornografisk
bild av verklighetstrogen karaktär,
om inte innehavet med hänsyn till
omständigheterna är försvarligt.
Konfiskering innebär då att samt-
liga exemplar av filmen som på-
träffas i samband med en förunder-
sökning skall förstöras.

6 kap.
1 §
Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i
ett radioprogram eller en film ligger
på utgivaren. Har en ställföreträdare
inträtt som utgivare, har han
ansvaret.
Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i
ett radioprogram eller en teknisk
upptagning ligger på utgivaren. Har
en ställföreträdare inträtt som
utgivare, har han ansvaret.
I fråga om andra direktsända radioprogram än sådana som avses i
1 kap. 8 § får i lag föreskrivas att den som framträder i programmet skall
ansvara för sina yttranden själv.

2 §
Det ansvar för yttrandefrihetsbrott som annars skulle åvila utgivaren
ligger på den som är skyldig att utse utgivare, om
1. det inte fanns någon behörig utgivare när brottet förövades,
2. utgivaren var utsedd för skens skull eller uppenbarligen inte kunde
utöva den befogenhet som anges i 4 kap. 3 § eller
3. uppgift om utgivaren inte har hållits tillgänglig för allmänheten på
föreskrivet sätt.
Har en ställföreträdare inträtt som utgivare men var han inte längre
behörig när brottet förövades eller hade hans uppdrag upphört eller
förelåg det beträffande honom något förhållande som anges i första
stycket 2 eller 3, ligger ansvaret för yttrandefrihetsbrott på utgivaren.
I stället för den som anges i
första stycket ansvarar den som
sprider en film för
yttrandefrihetsbrott i denna, om
filmen saknar den i 3 kap. 13 §
första stycket föreskrivna uppgiften
om vem som har låtit framställa den
och det inte kan klarläggas vem
denne är eller han saknar känd
hemortsadress i Sverige och inte
heller kan påträffas här under
rättegången.
I stället för den som anges i
första stycket ansvarar den som
sprider en teknisk upptagning för
yttrandefrihetsbrott i denna, om
upptagningen saknar den i 3 kap.
13 § första stycket föreskrivna
uppgiften om vem som har låtit
framställa den och det inte kan
klarläggas vem denne är eller han
saknar känd hemortsadress i Sveri-
ge och inte heller kan påträffas här
under rättegången.
Vad som sägs i tredje stycket för
det fall att en uppgift saknas gäller
också om en lämnad uppgift in-
nebär att den som har låtit fram-
ställa filmen har hemvist utomlands
eller om uppgiften är oriktig och
den som sprider filmen känner till
detta.
Vad som sägs i tredje stycket för
det fall att en uppgift saknas gäller
också om en lämnad uppgift in-
nebär att den som har låtit fram-
ställa den tekniska upptagningen
har hemvist utomlands eller om
uppgiften är oriktig och den som
sprider upptagningen känner till
detta.

7 kap.
1 §
Bestämmelserna i 9 kap. 1-4 §§
tryckfrihetsförordningen om tillsyn
och åtal skall gälla också i fråga om
radioprogram, filmer och ljudupp-
tagningar och i fråga om yttrande-
frihetsmål.
Bestämmelserna i 9 kap. 1-4 §§
tryckfrihetsförordningen om tillsyn
och åtal skall gälla också i fråga om
radioprogram och tekniska upptag-
ningar och i fråga om yttrande-
frihetsmål. Justitiekanslern får
överlämna åt allmän åklagare att
vara åklagare i yttrandefrihetsmål
om ansvar eller konfiskering på
grund av olaga våldsskildring eller
hets mot folkgrupp i tekniska upp-
tagningar. Rätten att väcka allmänt
åtal får dock inte överlämnas när
det gäller yttrandefrihetsbrottet
hets mot folkgrupp.
Den tid inom vilken allmänt åtal
för yttrandefrihetsbrott skall väckas
är i fråga om radioprogram sex
månader från det att programmet
sändes. Beträffande filmer och
ljudupptagningar är tiden ett år från
det att upptagningen lämnades ut
för spridning. Dock får i lag före-
skrivas att filmer inte skall anses ha
lämnats ut för spridning förrän de
har lämnats för registrering hos en
myndighet. I fråga om olaga
våldsskildring och barnpornografi-
brott gäller vad som är föreskrivet i
lag om tid för väckande av talan.
Den tid inom vilken allmänt åtal
för yttrandefrihetsbrott skall väckas
är i fråga om radioprogram sex
månader från det att programmet
sändes. Beträffande tekniska upp-
tagningar är tiden ett år från det att
upptagningen lämnades ut för
spridning. Dock får i lag före-
skrivas att filmer, videogram eller
andra tekniska upptagningar med
rörliga bilder inte skall anses ha
lämnats ut för spridning förrän de
har lämnats för registrering hos en
myndighet. I fråga om olaga
våldsskildring i tekniska upptag-
ningar gäller vad som är föreskrivet
i lag om tid för väckande av talan.

2 §
Om ett yttrandefrihetsbrott har
förövats i en film eller en ljudupp-
tagning utan att det finns någon
som enligt 6 kap. är ansvarig för
brottet, får åklagaren eller måls-
äganden i stället för att väcka åtal
ansöka om konfiskering av filmen
eller ljudupptagningen. Detsamma
gäller, om stämning i Sverige inte
kan delges den som är ansvarig
för brottet.
Om ett yttrandefrihetsbrott har
förövats i en teknisk upptagning utan
att det finns någon som enligt 6 kap.
är ansvarig för brottet, får åklagaren
eller målsäganden i stället för att
väcka åtal ansöka om konfiskering
av upptagningen. Detsamma gäller,
om stämning i Sverige inte kan
delges den som är ansvarig för
brottet.
Justitiekanslern får även ansöka
om konfiskering av exemplar av en
film som avses i 5 kap. 6 § tredje
stycket.

3 §
Vad som sägs i 10 kap. tryckfri-
hetsförordningen om beslag av
tryckta skrifter skall gälla också i
fråga om beslag av filmer och
ljudupptagningar. I stället för 10
kap.
6 § och 8 § andra stycket gäller
dock vad som föreskrivs i andra
och tredje styckena i denna
paragraf. Om den tid som avses i
10 kap. 4 § tryckfrihetsförordning-
en med hänsyn till beslagets
omfattning eller någon annan om-
ständighet är otillräcklig, får rätten
på Justitiekanslerns framställning
medge att tiden förlängs. Förläng-
ningen får inte avse längre tid än
som är oundgängligen nödvändig
och får omfatta sammanlagt högst
två veckor.
Vad som sägs i 10 kap. tryckfri-
hetsförordningen om beslag av
tryckta skrifter skall gälla också i
fråga om beslag av tekniska
upptagningar. I stället för 10 kap.
6 § och 8 § andra stycket tryckfri-
hetsförordningen gäller dock vad
som föreskrivs i andra och tredje
styckena i denna paragraf. Om den
tid som avses i 10 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen med hän-
syn till beslagets omfattning eller
någon annan omständighet är otill-
räcklig, får rätten på Justitie-
kanslerns framställning medge att
tiden förlängs. Förlängningen får
inte avse längre tid än som är
oundgängligen nödvändig och får
omfatta sammanlagt högst två
veckor. Vad som sägs i
10 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen gäller
inte, om Justitiekanslern enligt 1 §
första stycket detta kapitel har
överlämnat åt allmän åklagare att
vara åklagare i yttrandefrihetsmål.
Vad som sägs i 10 kap. 2, 4 och 14
§§ tryckfrihetsförordningen samt
denna paragraf om Justitie-
kanslerns uppgifter gäller i sådant
fall även den allmänna åklagaren.
Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av fram-
ställningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda
skivor, rullar eller andra delar av upptagningen där dessa avsnitt
förekommer.
Bevis om att beslag har beslutats
skall utan kostnad tillställas den
som beslaget verkställs hos samt
den som har låtit framställa filmen
eller ljudupptagningen. Beviset
skall innehålla uppgift om det eller
de avsnitt i framställningen som har
föranlett beslaget.
Bevis om att beslag har beslutats
skall utan kostnad tillställas den
som beslaget verkställs hos samt
den som har låtit framställa den
tekniska upptagningen. Beviset
skall innehålla uppgift om det eller
de avsnitt i upptagningen som har
föranlett beslaget.

5 §
Genom lag får föreskrivas om
särskild tillsyn över att
yttrandefriheten i filmer inte
missbrukas genom olaga
våldsskildring och över att filmer
med våld eller hot om våld inte i
förvärvssyfte sprids till den som är
under femton år. Därvid får
föreskrivas om befogenhet för en
tillsynsmyndighet att tillfälligt ta
hand om ett exemplar av en film
som kan antas innehålla en
framställning som innefattar olaga
våldsskildring.
Genom lag får föreskrivas om
särskild tillsyn över att
yttrandefriheten i filmer, videogram
eller andra tekniska upptagningar
med rörliga bilder inte missbrukas
genom olaga våldsskildring och
över att sådana upptagningar med
våld eller hot om våld inte i
förvärvssyfte sprids till den som är
under femton år. Därvid får
föreskrivas om befogenhet för en
tillsynsmyndighet att tillfälligt ta
hand om ett exemplar av en film,
ett videogram eller en teknisk
upptagning med rörliga bilder som
kan antas innehålla en framställning
som innefattar olaga våldsskildring.

8 kap.
1 §
Skadestånd får inte dömas ut på
grund av innehållet i ett radiopro-
gram, en film eller en ljudupptag-
ning i andra fall än när framställ-
ningen innefattar ett yttrandefri-
hetsbrott.
Skadestånd får inte dömas ut på
grund av innehållet i ett radiopro-
gram eller en teknisk upptagning i
andra fall än när framställningen
innefattar ett yttrandefrihetsbrott.
Om skadestånd på grund av brott som avses i 5 kap. 2 och 3 §§ gäller
vad som är föreskrivet i lag.

2 §
Den som enligt 6 kap. bär det
straffrättsliga ansvaret ansvarar
även för skadestånd. Skadeståndet
kan krävas ut också av den som
bedriver programverksamheten el-
ler har låtit framställa filmen eller
ljudupptagningen.
Den som enligt 6 kap. bär det
straffrättsliga ansvaret ansvarar
även för skadestånd. Skadeståndet
kan krävas ut också av den som
bedriver programverksamheten el-
ler har låtit framställa den tekni-
ska upptagningen.
I fall som avses i 1 kap. 8 § ansvarar gärningsmannen för skadestånd
på grund av brott som han begår i sändningen. Skadeståndet kan krävas
ut även av den som bedriver programverksamheten.

3 §
Om den som skulle bära det
straffrättsliga ansvaret inte har
någon känd hemortsadress i landet
när brottet förövas och inte heller
kan påträffas här under rättegången
och ansvaret därför övergår på
någon annan enligt 6 kap. 2 § tredje
stycket eller 5 §, får skadestånd
ändå krävas ut även av den förre, i
den mån det medges i lag.
Om den som skulle bära det
straffrättsliga ansvaret inte har
någon känd hemortsadress i landet
när brottet förövas och inte heller
kan påträffas här under rättegången
och ansvaret därför övergår på
någon annan enligt 6 kap. 2 § tredje
stycket, får skadestånd ändå krävas
ut även av den förre, i den mån det
medges i lag.

4 §
Vad som sägs i 6 kap. 7 § denna
grundlag skall gälla också i fråga
om skadestånd på grund av yttran-
defrihetsbrott i ett radioprogram, en
film eller en ljudupptagning. I fråga
om sådant skadestånd skall också
gälla vad som sägs i 11 kap. 3-5 §§
tryckfrihetsförordningen om enskilt
anspråk i vissa fall.
Vad som sägs i 6 kap. 4 § denna
grundlag skall gälla också i fråga
om skadestånd på grund av yttran-
defrihetsbrott i ett radioprogram
eller en teknisk upptagning. I fråga
om sådant skadestånd skall också
gälla vad som sägs i 11 kap. 3-5 §§
tryckfrihetsförordningen om enskilt
anspråk i vissa fall.

9 kap.
1 §
Vad som sägs i 12 kap. tryckfri-
hetsförordningen om rättegången i
tryckfrihetsmål skall gälla också i
fråga om motsvarande mål som
avser radioprogram, filmer och
ljudupptagningar (yttrandefrihets-
mål). Hänvisningen i 12 kap. 2 § till
8 kap. tryckfrihetsförordningen
skall därvid avse 6 kap. denna
grundlag.
Vad som sägs i 12 kap. tryckfri-
hetsförordningen om rättegången i
tryckfrihetsmål skall gälla också i
fråga om motsvarande mål som
avser radioprogram och tekniska
upptagningar (yttrandefrihetsmål).
Hänvisningen i 12 kap. 2 § till
8 kap. tryckfrihetsförordningen
skall därvid avse 6 kap. denna
grundlag.
De som utsetts till jurymän för tryckfrihetsmål skall också vara
jurymän i yttrandefrihetsmål.

10 kap. Om radioprogram, filmer
och ljudupptagningar från utlan-
det
10 kap. Om radioprogram och
tekniska upptagningar från utlan-
det m.m.

1 §
Bestämmelserna i 1-9 och
11 kap. är tillämpliga också på
sådana filmer och ljudupptagningar
som har framställts utomlands och
som lämnas ut för spridning i
Sverige. Vad som annars sägs om
den som har låtit framställa filmen
eller ljudupptagningen skall därvid
i stället gälla den som här i landet
lämnar ut den för spridning.
Bestämmelserna i 1-9 och
11 kap. är tillämpliga också på
sådana tekniska upptagningar som
har framställts utomlands och som
lämnas ut för spridning i Sverige.
Vad som annars sägs om den som
har låtit framställa upptagningen
skall därvid i stället gälla den som
här i landet lämnar ut den för sprid-
ning.
I fråga om rätten att meddela och anskaffa uppgifter och underrättelser
för offentliggörande och om rätten till anonymitet gäller dock i tillämp-
liga delar vad som sägs i 13 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen. Därvid
skall
hänvisningen till 1 kap. 1 § tredje och fjärde styckena tryckfrihets-
förordningen avse 1 kap. 2 § denna grundlag,
hänvisningen till 3 kap. tryckfrihetsförordningen avse 2 kap. denna
grundlag,
hänvisningen till 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen avse 2 kap. 3 §
denna grundlag och
hänvisningen till 7 kap. 3 § första stycket 2 tryckfrihetsförordningen
avse 5 kap. 3 § första stycket 2 denna grundlag.

2 §
Det som enligt 1 § gäller i fråga
om rätt att meddela och anskaffa
uppgifter och underrättelser och att
vara anonym gäller också radio-
program som sänds från sändare
utanför Sverige och andra utom-
lands framställda filmer och ljud-
upptagningar än dem som avses i
den paragrafen. I lag får dock
föreskrivas undantag från rätten att
meddela och anskaffa uppgifter i
fråga om radioprogram som sänds
från öppna havet eller luftrummet
däröver.
Det som enligt 1 § gäller i fråga
om rätt att meddela och anskaffa
uppgifter och underrättelser och att
vara anonym gäller också radio-
program som sänds från sändare
utanför Sverige och tekniska
upptagningar som inte lämnas ut
för spridning i Sverige, oavsett om
upptagningen har framställts här
eller i utlandet. I lag får dock före-
skrivas undantag från rätten att
meddela och anskaffa uppgifter i
fråga om radioprogram som sänds
från öppna havet eller luftrummet
däröver.
_________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. I fråga om tekniska upptagningar som inte omfattas av tidigare
lydelse och som har lämnats ut för spridning före ikraftträdandet skall de
nya föreskrifterna tillämpas med följande undantag.
a) En teknisk upptagning skall anses ha lämnats ut för spridning den
dag denna grundlag trätt i kraft.
b) Föreskrifterna i 2 kap., 3 kap. 13 § första-tredje styckena, 4 kap.,
6 kap. 1 och 2 §§ och 10 kap. 1 § första stycket andra meningen skall inte
tillämpas.
c) Den som sprider en teknisk upptagning är ansvarig för yttrandefri-
hetsbrott i upptagningen, om gärningen skulle ha varit straffbar även
enligt äldre bestämmelser.
d) I stället för vad som föreskrivs i 8 kap. 2 § första stycket gäller att
skadestånd kan krävas ut av den som enligt c bär det straffrättsliga
ansvaret för innehållet i en teknisk upptagning, om
skadeståndsskyldighet förelegat enligt bestämmelser i vanlig lag.
e) De nya föreskrifterna gäller inte i fråga om spridning som före
ikraftträdandet har skett av tekniska upptagningar med bilder som
innefattar skildringar av sexuellt våld eller tvång.
f) De nya föreskrifterna tillämpas inte vid prövning av talan som har
väckts före ikraftträdandet. Skulle en tillämpning av de nya föreskrifterna
ha lett till frihet från påföljd, får någon sådan dock inte dömas ut.
3. De äldre föreskrifterna skall tillämpas på ljudupptagningar som har
lämnats ut för spridning före ikraftträdandet.
4. I mål som rör skildring av barn i pornografisk bild tillämpas äldre
föreskrifter, om talan väckts före ikraftträdandet.

2.4 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om 16 kap. brottsbalken att 10 a-10 c, 12
och 17 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

16 kap.
10 a §
Den som skildrar barn i
pornografisk bild med uppsåt att
bilden sprids eller som sprider
sådan bild av barn döms, om inte
gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig, för
barnpornografibrott till
böter eller fängelse i högst två år.
Den som
1. skildrar barn i pornografisk
bild,
2. sprider, överlåter, upplåter,
förevisar eller på annat sätt gör en
sådan bild av barn tillgänglig för
någon annan,
3. förvärvar eller bjuder ut en
sådan bild av barn,
4. förmedlar kontakter mellan
köpare och säljare av sådana
bilder av barn eller vidtar någon
annan liknande åtgärd som syftar
till att främja handel med sådana
bilder, eller
5. innehar en sådan bild av barn
döms för
barnpornografibrott till
fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Med barn avses en person vars
pubertetsutveckling inte är full-
bordad eller som, när det framgår
av bilden och omständigheterna
kring den, är under 18 år.
Den som i yrkesmässig verksam-
het eller annars i förvärvssyfte av
oaktsamhet sprider en sådan bild
som avses i första stycket, döms
som sägs där.
Är ett brott som avses i första
stycket att anse som grovt skall
dömas för grovt
barnpornografibrott till
fängelse lägst sex månader och
högst fyra år. Vid bedömande av
om brottet är grovt skall särskilt
beaktas om det har begåtts yrkes-
mässigt eller i vinstsyfte, utgjort ett
led i brottslig verksamhet som
utövats systematiskt eller i större
omfattning, avsett en särskilt stor
mängd bilder eller avsett bilder där
barn utsätts för särskilt hänsynslös
behandling.
Förbuden mot skildring och
innehav gäller inte den som
tecknar, målar eller på något annat
liknande hantverksmässigt sätt
framställer en sådan bild som avses
i första stycket, om bilden inte är
avsedd att spridas, överlåtas,
upplåtas, förevisas eller på annat
sätt göras tillgänglig för andra.
Även i andra fall skall en gärning
inte utgöra brott, om särskilda
omständigheter gör att gärningen
måste anses uppenbart befogad.

10 b §
Den som i stillbild eller i en film,
ett videogram, ett televisionspro-
gram eller andra rörliga bilder
skildrar sexuellt våld eller tvång
med uppsåt att bilden eller bilderna
sprids eller som sprider en sådan
skildring, döms, om inte gärningen
med hänsyn till omständigheterna
är försvarlig, för olaga
våldsskildring till böter
eller fängelse i högst två år.
Detsamma gäller den som i rörliga
bilder närgånget eller utdraget
skildrar grovt våld mot människor
eller djur med uppsåt att bilderna
sprids eller som sprider en sådan
skildring.
Den som i bild skildrar sexuellt
våld eller tvång med uppsåt att
bilden eller bilderna sprids eller
som sprider en sådan skildring,
döms, om inte gärningen med
hänsyn till omständigheterna är
försvarlig, för olaga
våldsskildring till böter
eller fängelse i högst två år.
Detsamma gäller den som i rörliga
bilder närgånget eller utdraget
skildrar grovt våld mot människor
eller djur med uppsåt att bilderna
sprids eller som sprider en sådan
skildring.
Sprider någon av oaktsamhet en skildring som avses i första stycket
och sker spridningen i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvs-
syfte, döms såsom i första stycket sägs.
Första och andra styckena gäller
inte filmer eller videogram som
Statens biografbyrå har godkänt för
visning. De gäller inte heller en
upptagning av rörliga bilder med
samma innehåll som en film eller
ett videogram som har godkänts av
biografbyrån. Vidare gäller första
och andra styckena inte offentliga
förevisningar av filmer eller video-
gram.
Har en upptagning av rörliga
bilder försetts med ett intyg om att
en film eller ett videogram med
samma innehåll har godkänts av
Statens biografbyrå, skall inte
dömas till ansvar enligt första eller
andra stycket för spridning av
upptagningen. Detta gäller dock
inte om intyget var oriktigt och den
som har spritt upptagningen har
insett eller bort inse detta.
Första och andra styckena gäller
inte filmer eller videogram som
Statens biografbyrå har godkänt för
visning. De gäller inte heller en
teknisk upptagning med rörliga
bilder med samma innehåll som en
film eller ett videogram som har
godkänts av biografbyrån. Vidare
gäller första och andra styckena inte
offentliga förevisningar av filmer
eller videogram.
Har en teknisk upptagning med
rörliga bilder försetts med ett intyg
om att en film eller ett videogram
med samma innehåll har godkänts
av Statens biografbyrå, skall inte
dömas till ansvar enligt första eller
andra stycket för spridning av upp-
tagningen. Detta gäller dock inte
om intyget var oriktigt och den som
har spritt upptagningen har insett
eller bort inse detta.

10 c §
Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet i yrkesmässig
verksamhet eller annars i
förvärvssyfte till den som är under
femton år lämnar ut en film, ett
videogram eller en annan upp-
tagning av rörliga bilder med
ingående skildringar av
verklighetstrogen karaktär som
återger våld eller hot om våld mot
människor eller djur döms för
otillåten utlämning av
film eller videogram till
böter eller fängelse i högst sex
månader.
Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet i yrkesmässig
verksamhet eller annars i
förvärvssyfte till den som är under
femton år lämnar ut en film, ett
videogram eller en annan teknisk
upptagning med rörliga bilder som
innefattar ingående skildringar av
verklighetstrogen karaktär som
återger våld eller hot om våld mot
människor eller djur döms för
otillåten utlämning av
teknisk upptagning till
böter eller fängelse i högst sex
månader.
Första stycket gäller inte filmer
eller videogram som Statens bio-
grafbyrå har godkänt för visning för
någon åldersgrupp av barn under
femton år. Det gäller inte heller en
upptagning av rörliga bilder med
samma innehåll som en film eller
ett videogram som har godkänts av
biografbyrån. Vidare gäller första
stycket inte offentliga förevisningar
av filmer eller videogram.
Första stycket gäller inte filmer
eller videogram som Statens bio-
grafbyrå har godkänt för visning för
någon åldersgrupp av barn under
femton år. Det gäller inte heller en
teknisk upptagning med rörliga
bilder med samma innehåll som en
film eller ett videogram som har
godkänts av biografbyrån. Vidare
gäller första stycket inte offentliga
förevisningar av filmer eller vi-
deogram.
Har en upptagning av rörliga
bilder försetts med ett intyg om att
en film eller ett videogram med
samma innehåll har godkänts av
Statens biografbyrå för visning för
någon åldersgrupp av barn under
femton år, skall inte dömas till
ansvar enligt första stycket. Vad
som har sagts nu gäller dock inte
om intyget var oriktigt och den som
har lämnat ut upptagningen har
insett eller bort inse detta.
Har en teknisk upptagning med
rörliga bilder försetts med ett intyg
om att en film eller ett videogram
med samma innehåll har godkänts
av Statens biografbyrå för visning
för någon åldersgrupp av barn
under femton år, skall inte dömas
till ansvar enligt första stycket. Vad
som har sagts nu gäller dock inte
om intyget var oriktigt och den som
har lämnat ut upptagningen har
insett eller bort inse detta.

12 §
Den som bland barn eller ung-
dom sprider skrift eller bild, som
genom sitt innehåll kan verka för-
råande eller eljest medföra allvarlig
fara för de ungas sedliga fostran,
dömes för förledande av
ungdom till böter eller fängelse
i högst sex månader.
Den som bland barn eller
ungdom sprider en skrift, bild eller
teknisk upptagning som genom sitt
innehåll kan verka förråande eller
eljest medföra allvarlig fara för de
ungas sedliga fostran, döms för
förledande av ungdom
till böter eller fängelse i högst sex
månader.

17 §
För förberedelse eller stämpling
till eller underlåtenhet att avslöja
myteri döms till ansvar enligt vad
som sägs i 23 kap. Detsamma skall
gälla försök eller förberedelse till
grovt dobbleri.
För förberedelse eller stämpling
till eller underlåtenhet att avslöja
myteri döms till ansvar enligt vad
som sägs i 23 kap. Detsamma skall
gälla försök eller förberedelse till
grovt dobbleri, försök till sådant
barnpornografibrott som avses i
10 a § första stycket, om det inte är
ringa, och försök eller förberedelse
till grovt barnpornografibrott.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.5 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § samt 9 kap. 16 och 17 §§
sekretesslagen (1980:100) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
6 §
Sekretess gäller i mål om ansvar
för barnpornografibrott eller olaga
våldsskildring eller för motsvaran-
de tryckfrihets- eller yttrandefri-
hetsbrott för uppgift i skildring som
har beslagtagits, förverkats eller
konfiskerats i målet eller annars
förekommer i detta, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
fara för att den sprids vidare i strid
med brottsbalken, tryckfrihetsför-
ordningen eller yttrandefrihets-
grundlagen.
Sekretess gäller i mål om
1. ansvar för olaga
våldsskildring, för motsvarande
tryckfrihets- eller
yttrandefrihetsbrott eller för
barnpornografibrott,
2. ersättning för skada med
anledning av sådana brott, och
3. konfiskering eller förverkande
av skildring med sådant innehåll
för uppgift i skildring som har
beslagtagits, förverkats eller konfi-
skerats i målet eller annars
förekommer där, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
fara för att den sprids vidare i strid
med brottsbalken,
tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen.
Sekretessen gäller även i ärende
som rör i denna paragraf angivet
brott.

Motsvarande sekretess gäller hos
Statens biografbyrå när byrån bi-
träder Justitiekanslern, allmän
åklagare eller polismyndighet i mål
och ärende som avses i första
stycket.

9 kap.
16 §
Sekretess gäller hos domstol i
mål om ansvar för sexualbrott,
utpressning, brytande av post- eller
telehemlighet, intrång i förvar,
olovlig avlyssning eller brott
genom vilket infektion av HIV har
eller kan ha överförts samt i mål
om ersättning för skada med
anledning av sådant brott, för
uppgift om enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden, om det
kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider
skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos domstol även i
mål om ansvar för
barnpornografibrott eller motsva-
rande tryckfrihets- eller yttrandefri-
hetsbrott för uppgift om en ung
person som skildras i pornografisk
bild, om det kan antas att denne
eller någon denne närstående lider
skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller även i ärende
som rör i denna paragraf angivet
brott. Sekretessen enligt denna
paragraf gäller inte för uppgift om
vem som är tilltalad eller svarande.
Sekretess gäller hos domstol i
mål om ansvar för sexualbrott,
utpressning, brytande av post- eller
telehemlighet, intrång i förvar,
olovlig avlyssning eller brott
genom vilket infektion av HIV har
eller kan ha överförts samt i mål
om ersättning för skada med
anledning av sådant brott, för
uppgift om enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden, om det
kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider
skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos domstol även i
mål om
1. ansvar för barnpornografibrott,
2. ersättning för skada med
anledning av sådant brott, och
3. förverkande av skildring med
sådant innehåll
för uppgift om en ung person
som skildras i pornografisk bild,
om det kan antas att denne eller
någon denne närstående lider skada
eller men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller även i ärende
som rör i denna paragraf angivet
brott. Sekretessen enligt denna
paragraf gäller inte för uppgift om
vem som är tilltalad eller svarande.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

17 §
Sekretess gäller, om inte annat följer av 18 §, i
1. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål
eller i annan verksamhet för att förebygga brott eller som avser
registerkontroll och särskild personutredning enligt säkerhetsskyddslagen
(1996:627),
3. åklagarmyndighets, polismyn-
dighets, skattemyndighets, tullmyn-
dighets eller kustbevakningens
verksamhet i övrigt för att
förebygga, uppdaga, utreda eller
beivra brott
3. åklagarmyndighets, polismyn-
dighets, skattemyndighets, tullmyn-
dighets eller kustbevakningens
verksamhet i övrigt för att
förebygga, uppdaga, utreda eller
beivra brott, eller
4. Statens biografbyrås verksam-
het att biträda Justitiekanslern,
allmän åklagare eller
polismyndighet i brottmål
för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om
det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada
eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad
som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttran-
defrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter
på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
dels att 7 kap. 3 a och 7 a §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 1 och 2 §§, 2 kap. 1 och 5 §§, 4 kap. 1-3 §§, 5 kap.
4-6 §§, 6 kap. 2 §, 7 kap. 1, 3, 8 och 9 §§ samt rubriken till 4 kap. skall
ha följande lydelse och att rubriken närmast före 5 kap. 3 § skall lyda
Radioprogram och tekniska upptagningar ,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 kap. 3 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
1 §
I denna lag finns bestämmelser
om ägare och utgivare av periodiska skrifter m. m. (2 kap.),
om utgivare av radioprogram m. m. (3 kap.),
om utgivare av filmer och ljud-
upptagningar (4 kap.),
om utgivare m.m. av tekniska
upptagningar (4 kap.),
om bevarande av exemplar och inspelningar m. m. (5 kap.),
om åtal och tvångsmedel (6 kap.),
om rätt domstol i tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål (7 kap.),
om förberedande behandling av tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål
(8 kap.),
om huvudförhandling inför jury (9 kap.),
om överläggning och dom m. m. (10 kap.) samt
övriga bestämmelser (11 kap.).

2 §
De bestämmelser i denna lag som gäller tryckta skrifter eller tryckning
av skrifter skall tillämpas även på andra skrifter som faller under tryck-
frihetsförordningen.
Uttrycken radioprogram, film och
ljudupptagning används i lagen på
samma sätt som i yttrandefrihets-
grundlagen.
Uttrycken radioprogram och tek-
nisk upptagning används i lagen på
samma sätt som i yttrandefrihets-
grundlagen.

2 kap.
1 §
Utlänningar som har hemvist här
i landet får vara ägare till
periodiska skrifter som trycks här.
Utlänningar som har hemvist i
Sverige och utlänningar med med-
borgarskap i en stat inom Europe-
iska ekonomiska samarbetsområdet
får vara ägare till periodiska skrifter
som trycks i Sverige.
Även utländska juridiska perso-
ner som har bildats enligt lagstift-
ningen i en stat inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet och
som har sitt säte, sitt huvudkontor
eller sin huvudsakliga verksamhet
inom det samarbetsområdet får
vara ägare till periodiska skrifter
som trycks i Sverige.

3 a §

I god tid innan ett
utgivningsbevis förfaller enligt 5
kap. 5 § fjärde stycket
tryckfrihetsförordningen skall
Patent- och registreringsverket till
ägaren av den periodiska skriften
sända en påminnelse om att
bevisets giltighet är begränsad till
tio år och att beviset förfaller, om
en ansökan om förnyelse av beviset
inte har kommit in till myndigheten
före tioårsperiodens utgång.

5 §
Slutliga beslut av Patent- och registreringsverket i ärenden om
utgivningsbevis får överklagas hos patentbesvärsrätten inom två månader
från dagen för beslutet.
Patentbesvärsrättens slutliga be-
slut får överklagas till Regerings-
rätten inom två månader från dagen
för beslutet. Därvid tillämpas be-
stämmelserna i 35-37 §§ förvalt-
ningsprocesslagen (1971:291) om
besvär över kammarrättens beslut.
Patentbesvärsrättens beslut skall
innehålla uppgift om att det krävs
särskilt tillstånd för prövning av be-
svär till Regeringsrätten och om de
grunder på vilka sådant tillstånd
meddelas.
Patentbesvärsrättens slutliga be-
slut får överklagas till Regerings-
rätten inom två månader från dagen
för beslutet. Därvid tillämpas be-
stämmelserna i 35-37 §§ förvalt-
ningsprocesslagen (1971:291) om
överklagande av kammarrättens be-
slut. Patentbesvärsrättens beslut
skall innehålla uppgift om att det
krävs särskilt tillstånd för prövning
av överklagande till
Regeringsrätten och om de grunder
på vilka sådant tillstånd meddelas.

4 kap. Om utgivare av filmer och
ljudupptagningar
4 kap. Om utgivare m.m. av
tekniska upptagningar

1 §
Sådana ljudupptagningar som
innehåller en för synskadade
avsedd sammanställning av två
eller flera periodiska skrifter som
ges ut här i landet och vilkas ägare
samverkar om ljudupptagningen
(kassettidningar med samman-
ställningar av material ur mer än en
förlaga) skall ha en utgivare. Ut-
givaren utses av de samverkande
ägarna.
I fråga om sådana tekniska upp-
tagningar som innehåller en för
synskadade avsedd
sammanställning av två eller flera
periodiska skrifter som ges ut här i
landet och vilkas ägare samverkar
om upptagningen (kassettidningar
med sammanställningar av material
ur mer än en förlaga) utses
utgivaren av de samverkande
ägarna.
Ägaren till den periodiska skrift som utgör den huvudsakliga förlagan
till kassettidningen skall till taltidningsnämnden anmäla vem som är
utgivare.
Om den som är utsedd till utgivare inte längre är behörig eller hans
uppdrag upphör, skall en ny utgivare omedelbart utses. Denne skall
anmälas så som sägs i andra stycket.

2 §
Den skyldighet att lämna upp-
gifter om vem som har låtit
framställa en film eller en
ljudupptagning samt om när, var
och av vem exemplaren har
framställts som föreskrivs i 3 kap.
13 § yttrandefrihetsgrundlagen
skall fullgöras genom att
uppgifterna intas i själva filmen
eller ljudupptagningen eller an-
bringas på dennas kassett eller
motsvarande hölje.
Den skyldighet att lämna upp-
gifter om vem som har låtit
framställa en teknisk upptagning
samt om när, var och av vem
exemplaren har framställts som
föreskrivs i
3 kap. 13 § yttrandefrihetsgrund-
lagen skall fullgöras genom att
uppgifterna intas i själva den tek-
niska upptagningen eller anbringas
på skivan, kassetten eller motsva-
rande föremål.

3 §
Utlänningar får på samma villkor
som svenska medborgare vara
utgivare av filmer och ljudupptag-
ningar.
Utlänningar får på samma villkor
som svenska medborgare vara
utgivare av tekniska upptagningar.

5 kap.
4 §
Den som här i landet skall utse
utgivare för en film eller en ljud-
upptagning är skyldig att bevara ett
exemplar under ett år från det att
filmen eller upptagningen blev
offentlig. Denna skyldighet gäller
också sådana filmer och ljudupp-
tagningar som avses i 1 kap. 7 §
andra stycket tryckfrihetsförord-
ningen. Skyldigheten gäller även
för den som låter framställa en
ljudupptagning som sprids till
allmänheten utan att en utgivare
behöver utses.
Den som här i landet skall utse
utgivare för en teknisk upptagning
är skyldig att bevara ett exemplar
under ett år från det att upptag-
ningen blev offentlig. Denna skyl-
dighet gäller också sådana tekniska
upptagningar som avses i 1 kap.
7 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen.

5 §
Justitiekanslern har rätt att utan
kostnad få del av varje skrift,
radioprogram, film eller ljudupp-
tagning som har bevarats enligt
1-4 §§. Han har också rätt att kost-
nadsfritt få en bestyrkt utskrift av
vad som har yttrats i ett radiopro-
gram. Det åligger polismyndigheten
att på begäran biträda Justi-
tiekanslern vid anmodan enligt
denna paragraf.
Justitiekanslern har rätt att utan
kostnad få del av varje skrift,
radioprogram eller teknisk upp-
tagning som har bevarats enligt
1-4 §§. Han har också rätt att kost-
nadsfritt få en bestyrkt utskrift av
vad som har yttrats i ett radiopro-
gram. Det åligger polismyndigheten
att på begäran biträda Justi-
tiekanslern vid anmodan enligt
denna paragraf. Vad som nu har
sagts om Justitiekanslern gäller
även allmän åklagare, om Justitie-
kanslern enligt 7 kap. 1 § första
stycket yttrandefrihetsgrundlagen
har överlämnat åt allmän åklagare
att vara åklagare i
yttrandefrihetsmål.

6 §
Varje enskild som anser att ett yttrandefrihetsbrott har begåtts mot
honom i ett radioprogram eller att han har lidit skada på grund av ett
sådant brott i programmet har rätt att hos den som driver sändnings-
verksamheten kostnadsfritt ta del av en inspelning av programmet. Den
enskilde har också rätt att utan kostnad få en kopia av inspelningen eller
en bestyrkt utskrift av vad som har yttrats i programmet. Vad som sägs i
detta stycke gäller dock inte, om det är uppenbart att han inte berörs av
programmet på ett sådant sätt att han kan vara målsägande.
Den skyldighet som avses i första stycket vilar i fråga om sådana ra-
diotidningar som anges i 3 kap. 7 § på ägaren till den periodiska skrift
som utgör den huvudsakliga förlagan.
Första stycket skall tillämpas
också på sådana ljudupptagningar
som innehåller en för synskadade
avsedd version av en periodisk
skrift som ges ut här i landet (kas-
settidningar). I fråga om sådana
kassettidningar som avses i 4 kap.
1 § vilar skyldigheten att låta den
enskilde ta del av en upptagning
och få en utskrift på ägaren till den
periodiska skrift som utgör den
huvudsakliga förlagan.
Första stycket skall tillämpas
också på sådana tekniska upptag-
ningar som innehåller en för syn-
skadade avsedd version av en pe-
riodisk skrift som ges ut här i landet
(kassettidningar). I fråga om sådana
kassettidningar som avses i 4 kap.
1 § vilar skyldigheten att låta den
enskilde ta del av en upptagning
och få en utskrift på ägaren till den
periodiska skrift som utgör den
huvudsakliga förlagan.

6 kap.
2 §
I de fall som anges i 10 kap. 11 §
andra stycket tryckfrihetsförord-
ningen och i motsvarande fall enligt
7 kap. 3 § yttrandefrihetsgrund-
lagen får en befattningshavare av
lägst fänriks grad ta en tryckt skrift,
film eller ljudupptagning i förvar.
I de fall som anges i 10 kap. 11 §
andra stycket tryckfrihetsförord-
ningen och i motsvarande fall enligt
7 kap. 3 § yttrandefrihetsgrund-
lagen får en befattningshavare av
lägst fänriks grad ta en tryckt skrift
eller en teknisk upptagning i förvar.

7 kap.
1 §
De tingsrätter som med stöd av
12 kap. 1 § tryckfrihetsförord-
ningen är behöriga att ta upp tryck-
frihetsmål skall pröva tryckfrihets-
mål och yttrandefrihetsmål i de fall
där den ort som avses i 2,
3 eller 3 a § ligger inom
tingsrättens domkrets. Om den
orten inte ligger inom domkretsen
för en tingsrätt som är behörig att ta
upp tryckfrihetsmål, skall målet
prövas av den tingsrätt inom vars
domkrets länsstyrelsen i det län där
orten ligger har sitt säte.
De tingsrätter som med stöd av
12 kap. 1 § tryckfrihetsförord-
ningen är behöriga att ta upp tryck-
frihetsmål skall pröva tryckfrihets-
mål och yttrandefrihetsmål i de fall
där den ort som avses i 2 eller 3 §
ligger inom tingsrättens domkrets.
Om den orten inte ligger inom
domkretsen för en tingsrätt som är
behörig att ta upp tryckfrihetsmål,
skall målet prövas av den tingsrätt
inom vars domkrets länsstyrelsen i
det län där orten ligger har sitt säte.

3 §
Avgörande för var ett yttrande-
frihetsmål skall tas upp är den ort
varifrån ett radioprogram har utgått
för sändning eller där en film eller
en ljudupptagning har lämnats ut
för spridning eller där brottet på
annat sätt har förövats.
Avgörande för var ett yttrande-
frihetsmål skall tas upp är den ort
varifrån ett radioprogram har utgått
för sändning eller där en teknisk
upptagning har lämnats ut för
spridning eller där brottet på annat
sätt har förövats.

8 §
Justitiekanslern får hos rätten begära att flera mål skall handläggas i
samma rättegång enligt 7 § andra stycket. Den tilltalade i det av målen
som inte är tryckfrihetsmål eller yttrandefrihetsmål skall få tillfälle att
yttra sig i frågan. Framställningen prövas därefter av rätten. Rättens
beslut får överklagas särskilt. Har rätten avslagit framställningen, får
dock endast Justitiekanslern föra talan mot beslutet.

En sådan begäran som avses i
första stycket får göras även av
allmän åklagare, om
Justitiekanslern med stöd av 7 kap.
1 § första stycket
yttrandefrihetsgrundlagen har
överlämnat sina åklagaruppgifter i
yttrandefrihetsmålet. Har rätten
avslagit framställningen, får även
den allmänna åklagaren föra talan
mot beslutet.

9 §
Justitiekanslern är åklagare i mål som enligt 7 § andra stycket får
handläggas i samma rättegång som ett tryckfrihetsmål eller ett
yttrandefrihetsmål.

Justitiekanslern får dock i fall
som avses i första stycket överläm-
na sina åklagaruppgifter åt allmän
åklagare, om Justitiekanslern med
stöd av 7 kap. 1 § första stycket ytt-
randefrihetsgrundlagen har
överlämnat åklagaruppgifterna i
yttrandefrihetsmålet.
_________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Också i fråga om tekniska upptagningar som inte omfattas av
tidigare lydelse och som har lämnats ut för spridning före ikraftträdandet
skall de nya föreskrifterna tillämpas. De nya föreskrifterna tillämpas
dock inte vid prövning av talan som har väckts före ikraftträdandet.
3. De äldre föreskrifterna skall tillämpas på ljudupptagningar som har
lämnats ut för spridning före ikraftträdandet.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1392) om
pliktexemplar av dokument
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1993:1392) om pliktexemplar av
dokument skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 §
Om en skrift som avses i 5 eller 6 § har samma innehåll och utförande
som en tidigare framställd skrift, skall endast två pliktexemplar lämnas,
under förutsättning att pliktexemplar av den tidigare framställda skriften
har lämnats eller lämnas samtidigt.
Föreskrifterna i första stycket gäller inte om annat följer av
föreskrifterna om kombinerat material i 16 och 17 §§.
Av skrift som har framställts i punktskrift skall två pliktexemplar
lämnas, om annat inte följer av vad som föreskrivs i 9 §.
Skyldigheten att lämna plikt-
exemplar enligt 5 och 6 §§ omfattar
inte ett radioprogram, en film eller
en ljudupptagning som enligt
1 kap. 7 § andra stycket tryck-
frihetsförordningen skall jämställas
med en bilaga till en periodisk
skrift.
Skyldigheten att lämna plikt-
exemplar enligt 5 och 6 §§ omfattar
inte ett radioprogram eller en
teknisk upptagning som enligt
1 kap. 7 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen skall
jämställas med en bilaga till en
periodisk skrift.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1478) om
förverkande av barnpornografi
Härigenom föreskrivs att lagen (1994:1478) om förverkande av
barnpornografi skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

En skildring av barn i
pornografisk bild som påträffas i
samband med en förundersökning
skall förklaras förverkad, om
skildringen är av verklighetstrogen
karaktär och det inte finns
särskilda skäl mot att den
förverkas.
Utöver bestämmelserna i denna
lag gäller vad som i allmänhet är
föreskrivet om beslag och om
förverkande.
En skildring av barn i
pornografisk bild skall förklaras
förverkad.
Förverkande får underlåtas om
förverkandet är oskäligt.
Första stycket tillämpas inte, om
en skildring kan förverkas enligt
bestämmelser i brottsbalken eller i
lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs att 3, 4 och 7 §§ lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom
Europeiska unionen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Lagen är tillämplig endast beträffande följande varor:
1. krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmateriel, och
produkter som avses i lagen (1991:341) om strategiska produkter,
2. varor som skall beskattas enligt lagen (1994:1565) om beskattning
av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är
medlem i Europeiska unionen,
3. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),
4. vapen och ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),
5. injektionssprutor och kanyler,
6. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
7. springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller
nithandskar, batonger, karatepinnar, blydaggar, spikklubbor och
liknande,
8. kulturföremål som avses i 5 kap. 4-6 §§ lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.,
9. hundar och katter för annat ändamål än handel,
10. spritdrycker, vin och starköl enligt alkohollagen (1994:1738) och
tobaksvaror vid kontroll av åldersgränsen i 13 § tobakslagen (1993:581),
11. nötkreatur, svin, får, getter, fjäderfän, fisk och reptiler,
12. andra djur än sådana som
anges ovan och produkter av djur,
om det finns särskild anledning att
misstänka att smittsam sjukdom
förekommer, att djuret eller
djurprodukten på annat sätt utgör en
allvarlig hälsorisk för människor
eller djur, att medföljande
dokument är ofullständiga eller
felaktiga, att erforderliga dokument
saknas eller att de villkor som i
övrigt gäller för införseln inte är
uppfyllda.
12. andra djur än sådana som
anges ovan och produkter av djur,
om det finns särskild anledning att
misstänka att smittsam sjukdom
förekommer, att djuret eller
djurprodukten på annat sätt utgör en
allvarlig hälsorisk för människor
eller djur, att medföljande
dokument är ofullständiga eller
felaktiga, att erforderliga dokument
saknas eller att de villkor som i
övrigt gäller för införseln inte är
uppfyllda,

13. barnpornografi enligt lagen
(1998:000) om förbud mot införsel
och utförsel av barnpornografi.

4 §
Anmälningsskyldighet föreligger
1. för den som utan erforderligt tillstånd, eller med stöd av tillstånd
som föranletts av vilseledande uppgift, från ett annat EU-land till Sverige
inför eller från Sverige till ett sådant land utför en vara som avses i 3 § 3,
5-8 och 10,
2. för den som från ett annat EU-
land till Sverige inför eller från
Sverige till ett sådant land utför en
vara som avses i 3 § 1, 4, 9, 11 och
12.
2. för den som från ett annat EU-
land till Sverige inför eller från
Sverige till ett sådant land utför en
vara som avses i 3 § 1, 4, 9 och 11-
13.
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Generaltullstyrelsen
får meddela närmare föreskrifter om anmälningsskyldigheten.

7 §
För kontroll av att anmälnings-
skyldigheten enligt denna lag, eller
enligt lagen (1994:1565) om be-
skattning av privatinförsel av alko-
holdrycker och tobaksvaror från ett
land som är medlem i Europeiska
unionen, fullgjorts riktigt och full-
ständigt, samt för kontroll av att
gällande villkor för in- eller utförsel
av sådana varor som anges i 3 § 1
och 3-12 uppfyllts, får en tulltjäns-
teman undersöka
För kontroll av att anmälnings-
skyldigheten enligt denna lag, eller
enligt lagen (1994:1565) om be-
skattning av privatinförsel av alko-
holdrycker och tobaksvaror från ett
land som är medlem i Europeiska
unionen, fullgjorts riktigt och full-
ständigt, samt för kontroll av att
gällande villkor för in- eller utförsel
av sådana varor som anges i 3 § 1
och 3-13 uppfyllts, får en tulltjäns-
teman undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan
förvaras vid införsel från eller utförsel till ett annat EU-land,
2. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och
liknande som medförs av en resande vid inresa från eller utresa till ett
annat EU-land, eller av den som kan anmanas att stanna enligt 5 § första
stycket 2.
Ytterligare bestämmelser om befogenheter bl.a. avseende kropps-
visitation och kroppsbesiktning finns i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.
________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.10 Förslag till lag om förbud mot införsel och utförsel
av barnpornografi
Härigenom föreskrivs följande.

En skildring av barn i pornografisk bild får inte föras in i eller ut ur
Sverige.
Bestämmelser om straff för olovlig införsel m.m. finns i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

3 Ärendet och dess beredning
Barnpornografifrågan
Riksdagen antog våren 1994 efter initiativ från konstitutionsutskottet en
vilande grundlagsändring som innebär att innehav av barnpornografi
skall vara straffbart från den 1 januari 1999 (bet. 1993/94:KU28, rskr.
1993/94:450).
Den 3 november 1994 beslutade regeringen direktiv till en
parlamentarisk kommitté med uppdrag att utreda på vilket sätt och med
vilka medel barnpornografi bäst kan bekämpas. Kommittén skulle därför
undersöka på vilka områden det krävs insatser för att på ett effektivt sätt
förebygga att det produceras och distribueras barnpornografiskt material.
Med en sådan undersökning som utgångspunkt skulle kommittén
närmare överväga vilka ändringar i lagstiftningen och vilka andra
åtgärder som kan anses motiverade för att förhindra förekomst och
spridning av barnpornografiskt material. Därvid skulle frågor om
kriminalisering av innehav och annan befattning övervägas särskilt.
Kommittén skulle även behandla frågan om en åldersgräns kan tas in i
bestämmelsen om barnpornografibrott. Kommittén antog namnet
Barnpornografiutredningen.
Barnpornografiutredningen överlämnade i mars 1997 betänkandet
Barnpornografifrågan Innehavskriminalisering m.m. (SOU 1997:29). En
sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Kommitténs
författningsförslag finns i bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissin-
stanserna finns i bilaga 3. En sammanställning över yttrandena finns
tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju 97/1111).
Regeringen tar i detta lagstiftningsärende upp de frågor som
Barnpornografiutredningen övervägt, med undantag för förslaget om en
särskild preskriptionsregel för brottet sexuellt ofredande. Den frågan
kommer regeringen att ta upp i ett annat sammanhang.
Till Justitiedepartementet har fler än 10 000 skrivelser kommit in och
tiotusentals namnunderskrifter överlämnats, där enskilda och organisa-
tioner kräver att åtgärder vidtas mot förekomsten av barnpornografi (dnr
Ju 97/2430).
Regeringens förslag till grundlagsändringar i syfte att göra det möjligt
att kriminalisera innehavet av barnpornografi har en annan omfattning
och en annorlunda lagteknisk konstruktion än de grundlagsändringar i
ämnet som riksdagen antog som vilande år 1994. Enligt 8 kap. 15 § andra
stycket regeringsformen får riksdagen inte som vilande anta ett förslag
om stiftande av grundlag som är oförenligt med ett annat vilande
grundlagsförslag, utan att samtidigt förkasta det först antagna förslaget.
För att riksdagen som vilande skall kunna anta det förslag som
regeringen nu lägger fram krävs enligt regeringens bedömning att
riksdagen förkastar den vilande grundlagsändringen från år 1994.
Grundlagsskydd för nya medier m.m.
Den 8 september 1994 beslutade regeringen om direktiv till en parlamen-
tarisk kommitté med uppdrag att analysera tryckfrihetsförordningens
(TF) och yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) tillämplighet på nya medier.
Kommittén skulle vidare analysera frågan om förhållandet mellan TF:s
och YGL:s bestämmelser om beslag och konfiskering å den ena sidan
samt offentlighetsprincipen å den andra sidan. Uppdraget omfattade
också att överväga en ändring i YGL som bättre gav uttryck för den i
praktiken allt friare etableringsrätten för trådlösa radio- och TV-
sändningar än vad som nu gäller enligt 3 kap. 2 § YGL. Genom ett
tilläggsdirektiv den 2 februari 1995 beslutades dock att frågan om
etableringsrätten inte längre skulle ingå i uppdraget. Kommittén antog
namnet Mediekommittén.
Den 28 februari 1996 överlämnade Justitiekanslern (JK) till regeringen
Promemoria om vissa frågor rörande yttrandefrihetsbrottet olaga vålds-
skildring m.m. -Justitiekanslerns erfarenheter och synpunkter (Justitie-
departementets dnr Ju 96/839). I promemorian förordade JK att det skulle
övervägas ett förtydligande av den bestämmelse i YGL som anger
grundlagens tillämpningsområde såvitt avser videogram (1 kap. 10 §
YGL). Regeringen beslutade den 23 maj 1996 att promemorian i den
delen skulle överlämnas till Mediekommittén.
Sedan ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) i en framställan
till Justitiedepartementet hemställt att regeringen skulle överväga en
ändring av preskriptionstiderna för yttrandefrihetsbrottet hets mot folk-
grupp överlämnades framställan till Mediekommittén.
Mediekommittén överlämnade i mars 1997 betänkandet Grundlags-
skydd för nya medier (SOU 1997:49). En sammanfattning av
betänkandet finns i bilaga 4. Kommitténs författningsförslag finns i
bilaga 5.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissin-
stanserna finns i bilaga 6, och en sammanställning över yttrandena finns
tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju 97/1160).
JK förordade, i den promemoria som han lämnade över till regeringen i
februari 1996, även en sammanläggning av de straffrättsliga bestäm-
melserna om barnpornografi och olaga våldsskildring. Reglerna om straff
för vissa bildframställningar med sexuella motiv borde enligt vad JK
anförde finnas i samma bestämmelse som reglerna om olaga vålds-
skildring. JK förordade vidare en mindre utvidgning av det kriminali-
serade området så att vissa skildringar av sexuella handlingar mellan
människor och djur säkrare skulle kunna hänföras till det straffbara
området. Bland annat mot bakgrund av att regeringen i denna proposition
föreslår att barnpornografibrottet skall flyttas ut från TF:s och YGL:s
tillämpningsområden anser regeringen att JK:s förslag i denna del inte
bör genomföras.
Tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens territoriella till-
lämpningsområden
I promemorian Några frågor om tryckfrihetsförordningens och yttrande-
frihetsgrundlagens territoriella tillämpningsområde (dnr Ju 97/2141) har
Justitiedepartementet behandlat TF:s och YGL:s tillämplighet på tryckta
skrifter, filmer och ljudupptagningar som ges ut eller sprids endast
utanför Sveriges gränser. En sammanfattning av promemorian finns i
bilaga 7, och det remitterade lagförslaget finns i bilaga 8. Promemorian
har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 9. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr
Ju 97/2141).
Jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål
1993 års domarutredning överlämnade i juni 1994 betänkandet Domaren
i Sverige inför framtiden - utgångspunkter för fortsatt utredningsarbete
(SOU 1994:99). Med anledning av Europadomstolens fällande dom i
målet Holm mot Sverige lämnar utredningen förslag till en ny
bestämmelse i TF. Utredningens lagförslag finns i bilaga 10.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över de
remissinstanser som har yttrat sig över den del av betänkandet som
handlar om jurysystemet i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål finns i
samma bilaga. En förteckning över samtliga remissinstanser liksom en
sammanställning av remissyttrandena finns i Ds 1995:17.
De problem som aktualiseras genom Holm-domen samt vissa andra
frågor med anknytning till jurysystemet diskuteras i
departementspromemorian Jurymedverkan och fallet Holm - En översyn
och analys (Ds 1997:25). En sammanfattning av promemorian finns i
bilaga 11. Promemorians lagförslag finns i bilaga 12. Promemorian har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga
13. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr Ju 97/1092).
Utgivningsbevis för periodiska skrifter och ägare till sådana skrifter
Justitiedepartementet har i departementspromemorian Något om utgiv-
ningsbevis för periodiska skrifter och om ägare till sådana skrifter (Ds
1997:30) tagit upp frågan om lämpligheten av att låta utgivningsbevis för
periodiska skrifter gälla för en begränsad tid. Vidare har frågan om
utlänningars rätt att äga sådana skrifter behandlats. En sammanfattning
av promemorian finns i bilaga 14, och det remitterade
författningsförslaget finns i bilaga 15. Promemorian har
remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 16. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet
(dnr Ju 90/166).
Vissa tillämpningsproblem rörande främst yttrandefrihetsgrundlagen
Den 21 maj 1997 överlämnade JK till regeringen Framställning i
anledning av vissa tillämpningsproblem rörande främst yttrandefrihets-
grundlagen (Justitiedepartementets dnr Ju 97/1925). I promemorian tar
JK upp frågor om bl.a. beräkning av preskriptionstiden när det gäller
yttrandefrihetsbrott i filmer och andra upptagningar, skyldigheten att
ange vilka avsnitt i en upptagning som har föranlett ett beslag i ett ärende
om yttrandefrihetsbrott och åtalstiden efter ett utredningsbeslag med
anledning av ett yttrandefrihetsbrott. JK:s promemoria har
remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedeparte-
mentet (dnr Ju 97/1925).
Av JK:s promemoria framgår att tillämpningen av en del av YGL:s
bestämmelser är förenad med praktiska problem som inte är obetydliga.
Frågorna kräver emellertid en djupare analys än som har varit möjlig
inom ramen för detta lagstiftningsarbete. Regeringen vill därför inte nu
gå fram med förslag till grundlagsändringar på grundval av JK:s
promemoria, och behandlar sålunda inte JK:s förslag ytterligare i denna
proposition. De frågor som JK tar upp bör i stället göras till föremål för
en mera ingående beredning.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 6 november 1997 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 17. Lagrådets yttrande
finns i bilaga 18. Regeringen återkommer i berörda avsnitt till Lagrådets
synpunkter.
4 Barnpornografifrågan
4.1 Bakgrund
4.1.1 Nuvarande ordning
I 6 kap. brottsbalken (BrB) straffbeläggs gärningar där någon genom
våld, hot, tvång eller andra liknande otillbörliga förfaranden förmår
någon till samlag eller annat sexuellt umgänge. Bestämmelserna gäller
oavsett offrets ålder. Om gärningen begås mot ett barn bedöms brottet
dock strängare än om offret är en vuxen person.
Beträffande unga och gärningsmannen närstående personer finns
bestämmelser som straffbelägger sexuellt umgänge även om detta inte
innefattar våld eller tvång. För sexuellt utnyttjande av underårig kan
enligt
6 kap. 4 § i grova fall utdömas fängelse upp till åtta år.
Brottsbeteckningen omfattar fall där någon har sexuellt umgänge med
den som är under 18 år och är hans avkomling eller står under hans
fostran eller för vars vård eller tillsyn han har att svara på grund av
myndighets beslut. Även allt sexuellt umgänge med barn under 15 år
omfattas.
Slutligen kan den som i annat fall sexuellt berör barn under 15 år eller
som förmår barnet att företa eller medverka i någon handling av sexuell
innebörd dömas för sexuellt ofredande till böter eller fängelse högst två
år (6 kap. 7 §). Detsamma gäller den som uppträder uppenbart
sedlighetssårande mot annan oberoende av dennes ålder, t.ex. genom
blottning.
Att ett sexualbrott begås för att dokumenteras i pornografiskt syfte
torde normalt innebära en större integritetskränkning för brottsoffret än
om en bildupptagning inte hade gjorts. Att ett sexualbrott har
dokumenterats kan således, oavsett offrets ålder, föranleda ett strängare
straff för brottet än om detta inte skett. Barnpornografibrottet får sin
särskilda betydelse om gärningsmannen har för avsikt att visa en
skildring av brottet för andra. Att bilderna sätts i omlopp innebär
nämligen en ytterligare kränkning av barnet, skild från den kränkning
som beaktas inom ramen för sexualbrottet.
Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen straffas allt sexuellt
umgänge med barn under 15 år. Också den som fyllt 15 men inte 18 år
skyddas emellertid som framgår av 6 kap. 4 § BrB från sexuellt umgänge
med den som svarar för hans eller hennes fostran, vård eller tillsyn.
Den 1 januari 1995 infördes därutöver ett nytt andra stycke i
stadgandet om sexuellt ofredande, 6 kap. 7 § BrB. I detta straffbeläggs att
genom tvång, förledande eller annan otillbörlig påverkan förmå även
någon som har fyllt 15 men inte 18 år att företa eller medverka i en
handling med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i framställning
av en pornografisk bild eller utgör posering i annat fall än när det är fråga
om framställning av en bild. Gärningsmannen måste inte ha haft insikt
om den unges ålder, utan det är tillräckligt att gärningsmannen hade
skälig anledning anta att den unge inte var fyllda 18 år. Detta följer av 6
kap. 11 § BrB som gäller vid samtliga sexualbrott.
Genom bestämmelsen straffbeläggs således användande av underåriga
modeller vid framställande av pornografiska bilder, även om modellerna
är till synes fullt pubertetsutvecklade. Bestämmelsen är tillämplig även
vid posering där endast den underårige företar en handling med sexuell
innebörd. Bestämmelsen om sexuellt ofredande träffar alltså de flesta fall
av barnpornografisk bildupptagning.
Barnpornografibrottet
För barnpornografibrott döms den som skildrar barn i pornografisk bild
med uppsåt att bilden sprids om inte gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig. Detsamma gäller den som sprider sådan
bild av barn (16 kap. 10 a § BrB). För att det skall vara möjligt att ingripa
om sådana skildringar sprids genom tryckt skrift, i TV eller i en film eller
i ett videogram, finns en bestämmelse i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsord-
ningen (TF) till vilken 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL)
hänvisar.
När pornografin avkriminaliserades år 1971 gjordes inga undantag för
dess grövre former. Under 1970-talet kom barnpornografiska
framställningar i form av tryckta skrifter och smalfilmer att säljas i öppna
former bl.a. i butiker för pornografi. Barnpornografin väckte efter en tid
reaktioner. En stark opinion krävde kriminalisering. I regeringens
direktiv till Yttrandefrihetsutredningen uppdrogs åt utredningen att mot
bakgrund härav överväga en försiktig utvidgning av det straffbara
området.
Yttrandefrihetsutredningen anförde i delbetänkandet Barnpornografi
(Ds Ju 1978:8) att avbildandet av barn i syfte att framställa
barnpornografi utgör en allvarlig kränkning av barnets integritet. Ett
ytterligare motiv för en kriminalisering av barnpornografin ansågs vara
att den kränkte barn i allmänhet.
Regeringen anslöt sig till utredningens uppfattning och framhöll
ytterligare bl.a. den integritetsskada som kan uppkomma när barn
medverkar vid tillkomsten av pornografi och de skadeverkningar som
härvid kan drabba dessa barns syn på sexualiteten. Sådana skäl för
begränsningar i yttrandefriheten och informationsfriheten som anges i 2
kap. 13 § regeringsformen befanns föreligga (prop. 1978/79:179 s. 8).
Att skildra barn i pornografisk bild blev straffbart fr.o.m. år 1980, när
ändringarna i BrB och TF trädde i kraft. Då omfattades inte filmer och
videogram av något grundlagsskydd motsvarande det
tryckfrihetsrättsliga, utan ett sådant infördes fullt ut först i och med att
YGL trädde i kraft den 1 januari 1992.
Maximistraffet för barnpornografibrott höjdes till två års fängelse
genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1993 (SFS 1993:207).
Detta motsvarade straffet för olaga våldsskildring och innebar att
preskriptionstiden förlängdes vilket enligt föredraganden kunde ge ökade
möjligheter till ingripanden (prop. 1992/93:141 s. 44).
Innebörden av straffbestämmelsen
Innebörden av straffbestämmelsen om barnpornografibrott i BrB och i de
båda grundlagarna är i huvudsak följande. Brottet avser skildrande i bild.
Motsvarande skildringar i text eller enbart ljud omfattas därför inte av det
straffbara området. Däremot omfattas även tecknade bilder och filmer
och andra icke autentiska skildringar bl.a. sådana som framställts genom
bildmanipulation, t.ex. genom datateknik.
Under de båda grundlagarnas och brottsbalkens bestämmelser faller all
barnpornografi i form av tryckta bilder och teckningar samt stillbilder
eller rörliga bilder i filmer, videogram eller på television. Bilder och
teckningar som inte är tryckta samt stillbilder eller rörliga bilder i
datoriserad (elektronisk) form faller i huvudsak utanför grundlagarnas
bestämmelser men omfattas av regleringen i brottsbalken. I
sammanhanget bör dock erinras om att vissa bilder i elektronisk form kan
omfattas av YGL, nämligen om den s.k. databasregeln i 1 kap. 9 § YGL
är tillämplig.
Bilden skall enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar vara
pornografisk för att den skall vara straffbar till sitt innehåll. I motiven
hänvisades till den användning ordet pornografisk har i bestämmelsen
om otillåtet förfarande med pornografisk bild i 16 kap. 11 § BrB. Med
pornografisk borde enligt motivuttalanden till detta lagrum förstås en bild
som, utan att besitta några vetenskapliga eller konstnärliga värden, på ett
ohöljt och utmanade sätt återger ett sexuellt motiv (prop. 1970:125
s. 79 f.).
Det krävs inte att bilden skildrar ett barn som deltar i en sexuell
handling. Även en bild som på annat sätt skildrar barn på ett sätt som är
ägnat att vädja till sexualdriften omfattas av det straffbara området.
Med barn avses enligt motivuttalanden en person vars
könsmognadsprocess inte är avslutad (prop. 1978/79:179 s. 9). Det finns
alltså ingen fast åldersgräns som bestämmer vad som är ett barn.
Lagstiftaren har lämnat åt rättstillämpningen att göra den närmare
avgränsningen.
För att straffbart spridande skall föreligga skall bildinnehållet
förmedlas till eller göras tillgängligt för andra. För straffbarhet uppställs i
och för sig inte något krav på att bilden förmedlats till allmänheten. Men
det fordras dock mer än att den gjorts tillgänglig för endast ett fåtal
personer.
Varje skildring av barn i pornografisk bild eller spridning av sådan bild
är inte straffbar. Undantag görs för det fall att gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig. Frågan om gärningen är försvarlig skall,
enligt vad som framgår av förarbetena, avgöras mot bakgrund av syftet
med framställningen och det sammanhang i vilket den förekommer.
Hänsyn till konstnärliga intressen, allvarligt syftande nyhetsförmedling
och vetenskapligt arbete anförs i motiven som exempel på fall där ett
spridande kan vara försvarligt (a. prop. s. 9 f.). För att en sådan
bedömning skall komma i fråga skall bilden dock ingå som ett naturligt
och befogat led i det sammanhang där den förekommer.
Ett exempel på tillämpning av försvarlighetsrekvisitet är det beslut
som Justitiekanslern (JK) meddelade den 31 januari 1994 med anledning
av att nyhetsprogrammet Rapport i TV 2 hade visat sekvenser ur
barnpornografiska videogram som tagits i beslag inom ramen för
Huddinge- och Norrköpingsfallen och som förevisats av Rädda Barnen i
syfte att väcka en opinion mot företeelsen. I anmälningar till JK
ifrågasattes om inte nyhetsinslaget innefattade barnpornografibrott. JK
fann att syftet med inslaget och det sammanhang i vilket det förekom
innebar att det utan tvekan fick anses ha ingått som ett led i en allvarligt
syftande nyhetsförmedling definierad enligt sådana kriterier som enligt
förarbetena skulle vinna beaktande. Förevisandet av skildringarna skulle
därmed enligt JK i detta fall vid en straffrättslig prövning bedömas ha
varit försvarligt och därmed inte utgöra yttrandefrihetsbrott (dnr 148 94
31 och 171 94 31).
Bilder som har spritts under försvarliga omständigheter är inte utan
vidare möjliga att sprida vidare under åberopande av
försvarlighetsrekvisitet. En skildring som av konstnärliga skäl ansetts
försvarlig torde emellertid i princip bibehålla denna karaktär oavsett i
vilka senare sammanhang den kan förekomma. Men det kan väl tänkas
att sådana barnpornografiska bilder eller filmsekvenser som har spritts i
ett försvarligt syfte genom t.ex. nyhetsprogram i TV eller i form av
videogram förevisade av frivilligorganisationer, kan komma att
sammanställas och hanteras i sammanhang som inte kan bedömas som
försvarliga.

4.1.2 Viktiga principer i grundlagarna

Censurförbudet
Enligt tryckfrihetsförordningen (TF) får det inte uppställas något krav på
att myndigheter skall granska en skrift före det att den ges ut. Det får inte
heller införas bestämmelser som innebär ett förbud mot att trycka en
skrift (1 kap. 2 § första stycket). Detta förbud mot censur är
undantagslöst.
Tryckfrihetsförordningen innehåller även bestämmelser om skydd för
tryckning, utgivning och spridning av tryckt skrift (1 kap. 2 § andra
stycket, 4 kap. 1 § och 6 kap. 1 §). Dessa bestämmelser innebär bl.a. att
myndigheter inte får på grund av innehållet i skriften hindra tryckning
eller utgivning av den eller att den sprids till allmänheten, att det inte får
ställas krav på tillstånd att driva tryckeri samt att alla har rätt att sprida
redan utgivna tryckta skrifter. Tryckerirätten gäller liksom
censurförbudet utan undantag. Däremot finns det emellertid föreskrivet
vissa inskränkningar i spridningsrätten.
Dessa tryckfrihetsrättsliga principer har förts över till
yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde med undantag för en
möjlighet att lagstifta om godkännande av filmer som skall visas
offentligt, vilken utnyttjats för bestämmelser om Statens Biografbyrås
verksamhet med att förhandsgranska filmer för offentlig visning. Men
det får således inte förekomma att något som är avsett att framföras i ett
radio- eller TV-program, i en ljudupptagning eller i en film som inte skall
visas offentligt först måste granskas av en myndighet eller annat allmänt
organ. Inte heller är det tillåtet för myndigheter eller andra allmänna
organ att på grund av det väntade innehållet i ett program, en
ljudupptagning eller en film, med nyss nämnda undantag, förbjuda eller
hindra att framställningen offentliggörs eller att den sprids (1 kap. 3 §
YGL). Vidare föreskriver yttrandefrihetsgrundlagen att alla har rätt att
framställa och sprida filmer m.m.
Det finns vissa undantag från principen om rätten att sprida tryckta
skrifter och filmer. Det hänvisas således till allmän lag vad gäller t.ex.
den som skyltar med pornografisk bild på ett anstötligt sätt eller utan
beställning sänder pornografisk bild till en annan (6 kap. 2 § TF, 3 kap.
12 § YGL, jfr 16 kap. 11 § brottsbalken).
Principen om ensamansvar
Enligt båda grundlagarna är huvudprincipen att endast en person skall
vara ansvarig för innehållet i den tryckta skriften eller filmen. Ensam-
ansvaret innebär att andra som medverkar vid framställningens tillkomst
i princip inte kan ställas till ansvar för innehållet.
Utgångspunkten är att det skall finnas en utgivare för periodiska
skrifter, för radio- och TV-program, filmer och videogram och att denne i
första hand är ansvarig för innehållet. Utgivaren har bestämmanderätten
över vad som skall tas in i framställningen. Om det inte finns någon
utgivare för en periodisk skrift är det ägaren som är ansvarig för
innehållet. För skrifter som inte är periodiska är det i första hand
författaren som är ansvarig om han finns angiven på skriften, annars
faller ansvaret på förläggaren, dvs. den som haft hand om tryckningen
eller givit ut annans skrift. Vet man inte vem denne är, är det den som
rent faktiskt tryckt skriften som ansvarar.
Om det inte finns någon utgivare för en film är det den som låtit
framställa filmen som är ansvarig för innehållet.
För tryckta skrifter och filmer finns en gemensam i sista hand för
innehållet ansvarig person, nämligen spridaren.
Ansvarsreglerna innebär bl.a. att den som köper eller på annat sätt
förvärvar filmer eller tryckta skrifter som innefattar brott mot
grundlagarna inte kan fällas till ansvar för detta.
Grundlagarnas krav på utgivning
Utgivningen har betydelse i flera hänseenden. Tryckfrihets- eller
yttrandefrihetsbrott föreligger först genom utgivningen och ingripande
mot sådant brott får ske först efter utgivningen. Kontrollen över tryckta
skrifter och filmer anknyter också till utgivningen; när skriften ges ut
inträder skyldighet att lämna exemplar till arkiv och för granskning.
Utgivningen har även betydelse för frågan om preskription.
Enligt 1 kap. 6 § TF skall en tryckt skrift, för att anses som en sådan,
vara utgiven. Med utgivning förstås enligt lagrummet att skriften har
blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt. Av motiven
framgår att spridningen inte behöver ha skett bland allmänheten utan
även utlämnande för spridning inom en begränsad krets av personer
konstituerar utgivning (SOU 1947:60 s. 60 f. och 216). Motsvarande
bestämmelse för filmer och videogram finns i 1 kap. 10 § YGL.
Rätten att inneha informationsbärare
Utan att det uttryckligen anges i tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen bygger dessa grundlagar på förutsättningen att
rätten att inneha tryckta skrifter, filmer och ljudupptagningar inte får
begränsas annat än av ordnings- och säkerhetsskäl på sådana institutioner
som t.ex. sjukhus, militärförläggningar och kriminalvårdsanstalter.
Det har föreslagits att rätten att inneha sådana s.k. informationsbärare
uttryckligen skall slås fast i grundlag. Yttrandefrihetsutredningen
föreslog att en bestämmelse om rätt att för privat bruk inneha tryckta
skrifter, filmer och mottagare för radiosändningar m.m. avsedda att ta
emot eller återge yttranden riktade till allmänheten skulle föras in i
regeringsformen. Utredningens förslag fördes emellertid inte vidare bl.a.
på den grunden att det ansågs finnas risk för att en sådan bestämmelse
skulle kunna läsas motsatsvis (se prop. 1986/87:151 s. 63 f.).
Varken tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen
innehåller således någon bestämmelse som innebär att det kan vara
straffbart att inneha en viss skrift eller en film. Det är uppenbarligen inte
förenligt med grundlag att i vanlig lag föreskriva om en möjlighet att
ingripa mot en enskild person endast under åberopande av att denne
innehar en skrift eller en film som innehåller yttranden eller skildringar
som vid utgivning eller spridning skulle kunna utgöra tryckfrihets- eller
yttrandefrihetsbrott.
4.1.3 Konfiskering och förverkande
Om en barnpornografisk bild sprids genom en tryckt skrift eller genom
ett medium som omfattas av YGL gäller följande.
Tryckt skrift och film som innefattar tryck- och yttrandefrihetsbrott får
enligt 7 kap. 7 § första stycket TF och 5 kap. 6 § första stycket YGL
konfiskeras. Konfiskering innebär att för spridning avsedda exemplar av
framställningen skall förstöras. Konfiskering anses inte kunna ske av det
antal exemplar av en framställning som utgör pliktleveransexemplar.
Konfiskering kan endast avse utgivet material.
Den 1 januari 1995 har nya bestämmelser i 7 kap. 7 § tredje stycket TF
och 5 kap. 6 § tredje stycket YGL om konfiskering börjat att gälla (bet.
1993/94:KU28, rskr. 1993/94:450, bet. 1994/95:KU6, rskr. 1994/95:12,
SFS 1994:1476 och 1994:1477). Framställningar som innefattar skildring
av barn i pornografisk bild av verklighetstrogen karaktär får numera även
i annat fall än de redan nämnda konfiskeras om inte innehavet är
försvarligt med hänsyn till omständigheterna. Konfiskering innebär i
dessa fall att samtliga exemplar av framställningen som påträffas i
samband med en förundersökning skall förstöras.
Konfiskeringsbestämmelserna i 7 kap. 7 § första stycket TF och i
5 kap. 6 § första stycket YGL är fakultativa och konfiskering skall ske
endast om det är nödvändigt ur allmän synpunkt. Normalt anses inte
konfiskering vara meningsfull om en framställning redan blivit spridd i
större omfattning och det därför skulle vara meningslöst att konfiskera
den.
Även de nya konfiskeringsbestämmelserna är fakultativa. De har
tillkommit bl.a. för att sådant material som hos andra än den för yttrandet
ansvarige har tagits i beslag under en förundersökning inte skall behöva
lämnas tillbaka. Därmed torde inte frågan om hur omfattande spridningen
av en framställning är ha någon betydelse vid prövningen av frågan om
konfiskering skall ske.
För sådana barnpornografiska skildringar som inte omfattas av
grundlagarna gäller följande.
I brottsbalken finns bestämmelser som innebär att föremål som på
grund av sin särskilda beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt kan
komma till brottslig användning får förverkas. Detsamma gäller föremål
som frambringats genom brott om det är påkallat för att förebygga brott
eller om det annars finns särskilda skäl (36 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken).
Enligt lagen (1994:1478) om förverkande av barnpornografi, vilken
även den har trätt i kraft den 1 januari 1995, skall barnpornografiska
bilder av verklighetstrogen karaktär som anträffas vid en
förundersökning och som inte omfattas av TF:s och YGL:s
tillämpningsområde förklaras förverkade om det inte finns särskilda skäl
mot detta. I frågan om vad som kan utgöra särskilda skäl anges i
förarbetena att ledning kan hämtas i vad som skall utgöra försvarlig
gärning enligt 16 kap. 10 a § BrB (bet. 1993/94:KU28 s. 43 f.).
Den särskilda förverkandelagen är avsedd att tillämpas i sådana fall där
brottsbalkens förverkanderegler inte är tillämpliga.
Sedan den 1 januari 1995 kan således all barnpornografi som är av
verklighetstrogen karaktär och som påträffas i samband med en
förundersökning tas i beslag för konfiskering eller förverkande. För
tryckta skrifter och filmer gäller dock som nämnts att de måste ha
utgivits för att konfiskering skall kunna ske.
4.1.4 Det vilande grundlagsförslaget
Som har framgått antog riksdagen våren 1994 på initiativ av
konstitutionsutskottet en vilande grundlagsändring som innebär att
innehav av barnpornografi skall kunna vara straffbart fr.o.m. den 1
januari 1999. Den vilande grundlagsändringen innefattar ändringar i både
tryckfrihetsförordningen (7 kap. 9 §, 9 kap. 2 § och 12 kap. 1 §) och
yttrandefrihetsgrundlagen (5 kap. 7 §). Ändringarna går ut på att det i de
båda grundlagarna föreskrivs att om någon som inte bär det tryck-
respektive yttrandefrihetsrättsliga ensamansvaret innehar en skildring av
barn i pornografisk bild av verklighetstrogen karaktär, och innehavet inte
med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, så gäller utan hinder av
grundlagarna vad som är föreskrivet i lag om straff för sådant brott.
Bestämmelserna medger alltså att innehav av sådana verklighetstrogna
barnpornografiska framställningar som omfattas av grundlagsskyddet -
tryckta skrifter, filmer och videogram - och som givits ut, spritts till
allmänheten kan kriminaliseras i vanlig lag (brottsbalken). Endast den
som inte ansvarar för det tryck- eller yttrandefrihetsbrott som spridningen
kan ha inneburit skall kunna straffas för innehavsbrott. Målen skall
processuellt behandlas som tryck- eller yttrandefrihetsmål.
4.1.5 Internationella förhållanden
Sverige har undertecknat FN:s konvention den 20 november 1989 om
barnets rättigheter, den s.k. barnkonventionen. Konventionen trädde i
kraft den 2 september 1990. Sverige ratificerade konventionen utan att
reservera sig på någon punkt och har därigenom iklätt sig en folkrättslig
förpliktelse att följa konventionens alla bestämmelser.
Med barn avser konventionen enligt artikel 1 varje människa under 18
år som inte har blivit myndig tidigare enligt den för henne gällande
lagen. Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra
barn grundläggande rättigheter och att bereda barn skydd mot övergrepp
och utnyttjande. Konventionsstaterna har åtagit sig att respektera och
tillförsäkra varje barn inom sin jurisdiktion de rättigheter som anges i
konventionen och att vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa
och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i
konventionen.
I konventionens artikel 34 åtar sig konventionsstaterna att skydda barn
mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta
ändamål skall konventionsstaterna särskilt vidta alla lämpliga nationella,
bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra (a) att ett barn
förmås eller tvingas att delta i en olaglig sexuell handling, (b) att barn
utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet och (c)
att barn utnyttjas i pornografiska framställningar och i pornografiskt
material.
Artikel 34 kräver inte att dess ändamål skall uppfyllas med
straffrättslig lagstiftning. Barnkonventionen lämnar således stort
utrymme för att välja olika metoder för att uppnå de angivna syftena.
Europarådets ministerkommitté antog den 9 september 1991 en
rekommendation rörande bl.a. sexuell exploatering av barn (No. R (91)
11) där medlemsstaterna uppmanas att särskilt undersöka möjligheten att
kriminalisera innehav av barnpornografi. Kommittén anmärkte att den
var övertygad om att efterfrågan på barnpornografi stimulerade
producenterna. Vidare ansågs att möjligheten att åtala konsumenter av
barnpornografi skulle underlätta strävanden att identifiera producenter,
distributörer, deltagande barn och pedofila sexualbrottslingar som
vanligen var samlare av barnpornografi.
FN:s kommission för mänskliga rättigheter har antagit (1992/74) ett
aktionsprogram för bekämpande av handel med barn, barnprostitution
och barnpornografi. Det innehåller olika förslag till åtgärder vilka FN:s
medlemsstater rekommenderas att genomföra. Såvitt gäller
barnpornografi uppmanas medlemsstaterna att i förekommande fall
kriminalisera produktion, distribution och innehav av barnpornografi.
Nordiska rådet har den 10 mars 1994 i en rekommendation uttalat att
innehav av barnpornografi bör kriminaliseras i hela Norden.
I augusti 1996 var Sverige värdland för Världskongressen mot
kommersiell sexuell exploatering av barn. En deklaration och en
handlingsplan för åtgärder mot kommersiell sexuell exploatering av barn
antogs enhälligt. Planen för åtgärder innehåller en uppmaning till alla
stater att företa ett stort antal angivna åtgärder mot kommersiell sexuell
exploatering av barn, bl.a. att utarbeta eller stärka och tillämpa nationella
lagar som fastställer det straffrättsliga ansvaret hos dem som erbjuder
tjänster, hos kunder och mellanhänder i fråga om barnprostitution, handel
med barn, barnpornografi, inklusive innehav av barnpornografi, och
annan olaglig sexuell verksamhet. Vidare uppmanas alla stater att före år
2000 upprätta en nationell plan för åtgärder.
Mot denna bakgrund tillsatte regeringen i september 1996 en
interdepartemental arbetsgrupp med uppgift att utarbeta en nationell plan
för åtgärder mot kommersiell sexuell exploatering av barn.
Arbetsgruppen har i augusti 1997 redovisat ett förslag vilket enligt
gruppens bedömning bör utgöra grunden för den slutgiltiga utformningen
av regeringens handlingsplan mot kommersiell sexuell exploatering av
barn.
Europeiska unionens råd har den 24 februari 1997 beslutat en
gemensam åtgärd på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska
unionen om åtgärder mot människohandel och sexuellt utnyttjande av
barn (97/154/RIF). Den gemensamma åtgärden innebär bl.a. att
medlemsstaterna skall se över gällande lag och praxis för att se till att
sexuellt utnyttjande av barn blir straffbelagt. Enligt den gemensamma
åtgärden innefattar sexuellt utnyttjande av barn utnyttjande av barn i
pornografiskt material, däribland att framställa, sälja och distribuera eller
på annat sätt bedriva handel med sådant material samt att inneha sådant
material. Enligt den gemensamma åtgärden skall, med undantag för
innehav av barnpornografiskt material, även medverkan i eller försök till
de brott som avses vara straffbelagda. Rådet skall före utgången av år
1999 bedöma hur medlemsstaterna har uppfyllt sina skyldigheter enligt
den gemensamma åtgärden.
4.2 Allmänna utgångspunkter
Regeringens förslag: I princip all befattning med barnpornografi
skall vara kriminaliserad, även innehav. Detta innebär en omfattande
utvidgning av det straffbelagda området.

Barnpornografiutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak
med regeringens.
Remissinstanserna: Nästan alla är för en utvidgad kriminalisering
som också innefattar en kriminalisering av innehav av barnpornografi.
Bland de remissinstanser som sålunda ställer sig bakom utredningens
bedömning finns Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Trollhättans tingsrätt, Umeå tingsrätt,
Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg, Justitiekanslern,
Riksåklagaren, Brottsoffermyndigheten, Svenska UNICEF-kommittén,
Röda korset, Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Statens skolverk,
Svenska kyrkans centralstyrelse, Rädda Barnen, Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges Television AB, Akademikerförbundet SSR, Alla kvinnors hus,
Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken vid Universitetssjukhuset i
Linköping, BRIS, ECPAT Sverige, Fredrika-Bremer-Förbundet,
Föreningen Sveriges Socialchefer, Manliga nätverket,
Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige,
Statstjänstemannaförbundet, Sveriges domareförbund, Sveriges
Kommunaltjänstemannaförbund, Sveriges Kristna Råd och Sveriges
Frikyrkosamråd, Sveriges Psykologförbund, Våldsskildringsrådet m.fl.
Några remissinstanser är emellertid tveksamma eller negativa.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det inte är
visat att en vidgad kriminalisering är befogad. Juridiska
fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet anser att varje beslut om en
nykriminalisering eller uppkriminalisering alltid bör grundas på en nytto-
kostnadsberäkning som gäller alla för- och nackdelar av åtgärden. Enligt
universitetet är det en klar brist att utredningen inte har redovisat någon
sådan beräkning. Svenska Tidningsutgivareföreningen och Svenska
Journalistförbundet avstyrker båda en innehavskriminalisering med
hänvisning till de allvarliga effekterna när det gäller systematiken för
grundlagarna på det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området.
Skälen för regeringens förslag: Barnpornografi är en avskyvärd och
oacceptabel företeelse i vårt samhälle. Barnpornografi förutsätter nästan
alltid ett hänsynslöst utnyttjande av barn. Under senare år har det visat
sig att det i inte obetydlig omfattning förekommer barnpornografi även
av mycket grovt slag.
Det framstår som djupt otillfredsställande att enskilda personer utan att
riskera annat än ett förverkande av materialet, skall kunna förvärva och
inneha material som skildrar grova övergrepp mot barn. Varje företeende
av en barnpornografisk bild innebär en straffvärd kränkning av det
avbildade barnet men också av barn i allmänhet. Även ett innehav av en
sådan bild utgör en fortlöpande integritetskränkning. Det kan vidare inte
uteslutas att en innehavare av en sådan bild kan komma att visa den för
ett barn i syfte att förmå barnet att medverka i sådana handlingar som
skildras på bilden.
I detta sammanhang måste intresset av att förhindra den
integritetskränkning av det avbildade barnet och av barn i allmänhet som
varje befattning med barnpornografiskt material innebär få väga
utomordentligt tungt. Detta talar med styrka för ytterligare åtgärder bl.a.
inriktade mot innehav av sådant material.
Handeln med barnpornografi sker i dag i det fördolda eftersom
framställning och försäljning av sådant material är förbjudet. En
kriminalisering av innehav av barnpornografi kan emellertid väntas leda
till en minskad efterfrågan av sådant material. Detta kan i sin tur antas
medföra en minskad produktion och spridning av barnpornografi.
Härigenom kan sådana sexuella övergrepp mot barn som regelmässigt
förekommer i samband med framställningen motverkas. En
kriminalisering av innehav skulle också innebära att det inte längre skulle
gå att freda sig med att materialet inte var avsett för spridning. Uppenbart
straffvärda fall av befattning med barnpornografi skulle i betydligt större
utsträckning än i dag bli möjliga att bestraffa.
Det var också bl.a. dessa hänsyn som låg bakom riksdagens beslut år
1994 att kriminalisera innehav av barnpornografi det vilande förslaget
till grundlagsändring och att vidga möjligheterna att konfiskera och
förverka barnpornografi.
Utredningen har sedan dess kartlagt och undersökt omfattningen av
den hantering av barnpornografiskt material som förekommer här i
landet. Även om kunskaperna om utbredning, distributionssätt m.m. när
det gäller barnpornografi sålunda har djupnat, innebär inte
undersökningens resultat att det grundläggande ställningstagande som
riksdagen gjorde 1994 och de avvägningar som motiverade de åtgärder
som då företogs, på något sätt skulle ha förlorat i styrka eller betydelse.
Så har också utredningen liksom de allra flesta remissinstanserna kommit
fram till att långtgående åtgärder mot förekomsten av barnpornografi är
påkallade.
Ingen motsätter sig egentligen skärpta åtgärder mot barnpornografin.
En annan sak är att man kan ha olika åsikter i frågan om det är befogat att
straffbelägga innehav, både med hänsyn till effektiviteten av
kriminaliseringen och till de motstående tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga värdena.
För regeringen är skyddet av det uppväxande släktet en av de allra
mest angelägna uppgifterna. Ingen annan grupp i samhället är i samma
behov av det allmännas stöd i olika former. Detta skyddsvärde kommer
till uttryck bl.a. i FN:s barnkonvention. Självfallet är det särskilt
betydelsefullt att förhindra att barn utnyttjas sexuellt av vuxna.
Regeringen instämmer således med alla dem som framhåller det
väsentliga intresset av att kunna ingripa mot själva innehavet av
barnpornografi. Starka kriminalpolitiska skäl talar för att innehav av
barnpornografi blir straffbart. Så har Sverige också i olika internationella
sammanhang, dels genom den vid världskongressen mot kommersiell
sexuell exploatering av barn antagna deklarationen, dels genom rådets
beslut om gemensam åtgärd mot människohandel och sexuellt
utnyttjande av barn, åtagit sig att kriminalisera innehav av
barnpornografi.
Den fråga som för Sveriges del emellertid har visat sig vara svårlöst är
möjligheterna att kriminalisera innehavet av sådana informationsbärare
som omfattas av reglerna i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen. De ändringar i de båda grundlagarna som
tidigare föreslagits och de som har antagits som vilande i syfte att införa
ett innehavsförbud har mötts av ett kraftigt motstånd från framför allt
publicister och journalister.
Utan tvekan väger det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga intresset
mycket tungt. Inte så att barnpornografi i sig är förtjänt av grundlagens
skydd, brottet ingår redan bland tryck- och yttrandefrihetsbrotten. Det
som är problematiskt är att ingripanden mot innehav av tryckta skrifter
och annat grundlagsskyddat material är något som är oförenligt med
viktiga tryckfrihetsrättsliga principer, varav några i dag är helt
undantagslösa. Särskilt betänkligt ter det sig att bryta i genom det med
undantag för filmer som skall visas offentligt absoluta förbudet mot
censur och liknande åtgärder som föregriper materialets utgivning.
Censurförbudet är en av tryckfrihetsrättens verkliga hörnpelare, kanske
det viktigaste i hela regelsystemet.
Regeringens utgångspunkt är emellertid att intresset av att skydda
barnen måste komma i första rummet. Barn har ett alldeles särskilt behov
av skyddande åtgärder, de är ju för sin existens och sitt välbefinnande
helt utlämnade till vuxna. I den mån det är befogat att tala om en
kollision mellan de båda samhällsintressena att värna det tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet och att bereda ett så gott skydd för
barnen som möjligt, måste alltså barnens intressen komma främst.
Som regeringen kommer att redovisa i följande avsnitt innebär det
förslag som regeringen nu lägger fram ett fullgott skydd för barnen
samtidigt som de båda grundlagarna behålls intakta och effekterna på det
tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området blir begränsade.
4.3 Barnpornografin och grundlagarna
Sverige har sedan lång tid ett internationellt sett unikt skydd för
tryckfriheten genom tryckfrihetsförordningen (TF). För andra medier än
det tryckta ordet ger yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) ett skydd som
motsvarar det som finns i tryckfrihetsförordningen.
Det speciella värde som vi tillmäter denna konstitutionella tradition
betyder inte att viktiga intressen inte kan få föranleda undantag från de
annars gällande principerna om frihet att få yttra sig i de
grundlagskyddade medierna och om frihet att få lämna upplysningar till
massmedierna. Ett sådant intresse är skyddet av enskilda personer, som
inte får kränkas genom förtal eller förolämpning i något medium. När det
gäller skydd för enskilda individer är det uppenbart att ett sådant skydd är
särskilt angeläget för dem som är mest värnlösa, nämligen barnen.
Att ett viktigt intresse kan motivera undantag från den principiella
yttrandefriheten hindrar emellertid inte att det hela tiden är fråga om en
avvägning mellan motstående intressen där inget alltid tar över det andra
men där utgångspunkten ändå alltid bör vara yttrandefriheten. Det är
denna konflikt som har kommit att bli en huvudpunkt i
lagstiftningsärendet och som har föranlett en tidvis mycket livlig
diskussion.
Regeringen skall inledningsvis ta upp en fråga som tycks vara ägnad
att vålla missförstånd. Det har i debatten kring barnpornografifrågan
framförts att barnpornografi i vart fall om den är av verklighetstrogen
karaktär med beaktande av vad som kan utläsas ur
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
ändamålsbestämmelser och syfte, bl.a. att säkerställa ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning, egentligen faller utanför TF:s
och YGL:s tillämpningsområden. Grundtanken bakom detta synes vara
att befattning med bilder och filmer som har framställts genom ett
sexualbrott mot ett barn inte är brottsligt som ett överskridande av tryck-
eller yttrandefrihetens gränser utan som ett led i sexualbrottet mot barnet.
Lika litet som t.ex. sedelförfalskning har med tryckfrihet att göra så
skulle barnpornografi ses som ett bruk av tryckfriheten.
Regeringen vill här slå fast att oavsett vad som må hävdas kunna
utläsas av grundlagarnas ändamålsbestämmelser eller härledas ur deras
syfte eller ur förarbetsuttalanden, så är det ett faktum att
barnpornografibrottet omfattas av regleringen i TF sedan år 1980 och i
YGL sedan dess tillkomst år 1992. Barnpornografi är således skildringar
som är att anse som ett missbruk av yttrandefriheten på samma sätt som
t.ex. olaga våldsskildring eller hets mot folkgrupp. Det råder alltså inte
någon som helst tvekan om vad som är gällande rätt på området. De
överväganden kring grundlagsändringar som kan göras måste självfallet
ta sin utgångspunkt i detta förhållande. Att regeringen i det följande
föreslår att barnpornografibrottet skall flyttas ut från de båda
grundlagarnas tillämpningsområde motiveras alltså inte av några
rättssystematiska eller begreppsmässiga skäl.
4.3.1 Den lagtekniska lösningen
Regeringens förslag: Barnpornografibrottet flyttas ut från
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
tillämpningsområden och alla bestämmelser i grundlagarna som rör
barnpornografi upphävs. På så sätt utesluts all tillämpning av
grundlagarna när det gäller barnpornografiska bilder, oavsett i vilka
sammanhang det tas befattning med dem. Regler om barnpornografi
kommer att finnas uteslutande i vanlig lag.

Barnpornografiutredningens förslag: Den reglering i
grundlagsfrågan som utredningen föreslår den s.k. stencilregeln
bygger på att i princip all barnpornografi som cirkulerar i Sverige i dag
förekommer som videofilm och att dessa filmer normalt sett inte är
märkta med sådana ursprungsuppgifter som yttrandefrihetsgrundlagen
(YGL) föreskriver. Stencilregeln innebär att det i YGL föreskrivs att
filmer som saknar ursprungsuppgifter inte skall omfattas av YGL. Det
blir då möjligt att i vanlig lag kriminalisera innehav av alla sådana filmer
oavsett innehåll. För att inte riskera smittoeffekter föreslås att det i
YGL skall föreskrivas att innehavskriminalisering i vanlig lag bara skall
kunna avse barnpornografi.
Remissinstanserna: Några remissinstanser förordar utredningens
förslag men en överväldigande majoritet är negativa. De flesta vill i
stället se att barnpornografibrottet i sin helhet eller i vart fall när det
gäller verklighetstrogna skildringar flyttas ut från grundlagarnas
tillämpningsområde medan några förordar den av Mediekommittén
lanserade s.k. presumtionsregeln (jfr avsnitt 6).
Utredningens förslag, dvs. stencilregeln, förordas av
hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, Justitiekanslern, Institutionen för
journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet och
Statens Biografbyrå.
Den av Mediekommittén lanserade presumtionsregeln förordas av
Riksdagens ombudsmän (JO), Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Domstolsverket, Sveriges domareförbund, Svenska Journalistförbundet
och Svenska Tidningsutgivareföreningen.
Av de som förespråkar en utflyttning från grundlagarnas
tillämpningsområde vill somliga se en total utmönstring av
barnpornografibrottet från grundlagarna. Bland annat Svea hovrätt,
Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, Riksåklagaren,
Åklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i Göteborg,
Rikspolisstyrelsen, Brottsoffermyndigheten, Socialstyrelsen,
Barnombudsmannen, Juridiska falkultetsnämnden vid Uppsala
universitet, ledamöterna vid Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet professorerna Peter Seipel, Jan Ramberg och Madeleine
Leijonhufvud samt bitr. professorn Wiweka Warnling-Nerep, Barn- och
ungdomspsykiatriska kliniken i Växjö och Rädda Barnen anlägger detta
synsätt.
En annan grupp förordar en utflyttning bara av sådan barnpornografi
som är verklighetstrogen, dvs. bilder som kan antas förutsätta att ett
sexuellt övergrepp mot ett barn har ägt rum. En utflyttning av
verklighetstrogen barnpornografi förespråkas bl.a. av Trollhättans
tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Jämställdhetsombudsmannen, Svenska UNICEF-kommittén, Statens
skolverk, Svenska kyrkans centralstyrelse, Alla kvinnors hus, BRIS,
Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Kristna Råd och Sveriges
Frikyrkosamråd, Sveriges Psykologförbund och Unga Örnars
Riksförbund.
Slutligen finns det en förhållandevis stor grupp remissinstanser som
avstyrker utredningens förslag och som allmänt efterlyser en lösning som
medger ingripanden mot all barnpornografi oavsett i vilken form den
förekommer och oavsett vilket medium som utnyttjas.
Många av de övriga som har yttrat sig genom skrivelser och
namnunderskrifter är kritiska till utredningens förslag och kräver ett
heltäckande förbud mot all hantering av barnpornografi.

Skälen för regeringens förslag

Som har framgått anser regeringen liksom de allra flesta att även innehav
av barnpornografi skall vara straffbart. Så länge det rör sig om bilder som
inte finns på grundlagsskyddade medier, exempelvis vanliga fotografier
eller bilder i elektronisk form, så är frågan om innehavskriminalisering
rent kriminalpolitisk. En kriminalisering av innehav av icke
grundlagsskyddat material möter inga lagtekniska hinder.
Emellertid förekommer barnpornografi huvudsakligen i form av
videofilm och i viss utsträckning i form av tryckta bilder, dvs. i
grundlagsskyddade medier. Det är här den egentliga konflikten mellan
intresset att skydda barnen mot kränkningar och intresset av att bevara
det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet intakt uppstår. Som
har framgått går det inte att infoga ett innehavsbrott i
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens nuvarande
regelsystem utan att man gör avkall på någon grundprincip.
Det vilande förslaget till grundlagsändring
Utredningen har avfärdat det vilande förslaget till grundlagsändring.
Detta då förslaget ju bara medger en kriminalisering av skrifter och
filmer som har utgivits. Enligt utredningen är det i det enskilda fallet ofta
förenat med problem att fastställa om en film, vanligen ett videogram,
med barnpornografiskt innehåll är utgiven eller inte. Det kan därför
enligt utredningen konstateras att ett förbud mot att inneha utgivet
material sällan kommer att kunna tillämpas. Ingen remissinstans förordar
heller att det vilande förslaget till grundlagsändringar fullföljs.
Regeringen delar den bedömning som utredningen och remissinstanserna
har gjort. Det vilande förslaget är otillräckligt och bör alltså inte
fullföljas.
Kritiken mot den s.k. stencilregeln
Utredningens förslag bygger på att den barnpornografi som förekommer i
dag gör det i form av videofilm, s.k. skräddarsydda videogram. Det finns
också visst tryckt material i cirkulation men detta är huvudsakligen av
äldre datum. Utredningen anser därför att det inte är motiverat att skilja
ut detta material från TF:s tillämpningsområde eller att särbehandla det
inom TF:s ram. Stencilregeln skulle med denna utgångspunkt träffa i
princip all barnpornografi som enligt utredningen cirkulerar i dag.
Förslaget har emellertid mötts av massiv kritik. Kritiken går
väsentligen ut på följande. Det är lätt att kringgå regleringen genom att
sätta ut sanna eller falska ursprungsuppgifter. Man kan vidare befara
användning av bulvaner. Det vore stötande att inte kunna komma åt även
sådana bilder som omfattas av TF eller YGL. Det föreslagna införsel-
och utförselförbudet skulle t.ex. inte kunna avse grundlagsskyddat
material. Man kan vidare befara avsevärda problem i rättstillämpningen.
Eftersom t.ex. meddelarfriheten är tillämplig på en informationsbärare
som är avsedd att ges ut, så måste en innehavares påstående om att han
tänkte lämna materialet till en journalist för publicering i princip tas för
gott. Det är också en brist att förslaget inte beaktar att barnpornografi
inom en nära framtid kan förväntas framställas på andra
informationsbärare än film och videogram. Vidare är det en allvarlig
nackdel att stencilregeln slår mot alla filmer, inte bara barnpornografiska
sådana. Detta innebär att grundlagsskyddet för filmer i allmänhet
urholkas. Det är också principiellt sett betänkligt att använda sig av en
regel som i TF:s fall utvidgar grundlagsskyddet för att inskränka
detsamma på YGL:s område.
Regeringen kan i allt väsentligt instämma i den kritik som riktats mot
utredningens förslag. Utgångspunkten för regeringen är att regleringen av
grundlagsfrågan när det gäller barnpornografin måste vara sådan att ett
heltäckande och effektivt förbud möjliggörs. Den måste vara konsekvent
och enkel att tillämpa. Den måste också utformas så att den inte lämnar
kryphål eller inbjuder till kringgåenden. Vidare måste alla
förekommande framställningsformer omfattas, dvs. inte bara filmer och
videogram utan också tryckta bilder.
Regleringen måste också utformas med beaktande av att inte bara den
framställningsform som för närvarande är den dominerande skall
omfattas. Det förbud mot innehav som skall möjliggöras kräver en
reglering som träffar samtliga i dag förekommande framställningsformer
men som också låter sig anpassas till den tekniska utvecklingen. Man kan
förutse att spridningskanalerna för barnpornografi såväl som för andra
yttranden kommer att förändras inom en nära framtid.
En utflyttning av barnpornografibrottet
Detta innebär enligt regeringens mening att varken stencilregeln eller den
av Mediekommittén föreslagna presumtionsregeln (se avsnitt 6) är en
framkomlig väg när det gäller barnpornografin.
Regeringen ansluter sig således till alla dem som förespråkar en
utflyttning av barnpornografibrottet från grundlagarnas
tillämpningsområde. Endast på det sättet kan man åstadkomma den
heltäckande och konsekventa reglering som för regeringen framstår som
nödvändig. Till detta kommer att en utflyttning har det goda med sig att
grundlagarna i övrigt lämnas helt intakta. För regeringen framstår detta
som en väsentlig fördel. Alla försök att öppna för en
innehavskriminalisering inom det grundlagsskyddade området riskerar ju
att rubba hela det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet medan
en utflyttning av barnpornografibrottet inte får några konsekvenser för
regelsystemet i övrigt. Så har också Lagrådet funnit att i fråga om
lagstiftningstekniken, det remitterade förslaget synes vara att föredra
framför andra framförda förslag.
Ett principgenombrott
Därmed inte sagt att en utflyttning av barnpornografibrottet från
grundlagarnas tillämpningsområde principiellt sett skulle vara
invändningsfri. Det är verkligen fråga om att undanta en viss sorts
yttranden från det grundlagsskyddade området i syfte att effektivare
kunna komma åt just den formen av missbruk av yttrandefriheten.
Mot den bakgrunden är det naturligtvis befogat att som bl.a. Svenska
Journalistförbundet och Svenska Tidningsutgivareföreningen gör,
ifrågasätta om inte ett undantag från grundlagsskyddet för barnpornografi
kan medföra allvarliga smittoeffekter så till vida att också andra sorters
misshagliga yttranden skulle kunna flyttas ut och att den principiella
yttrandefriheten på så sätt allvarligt skulle riskera att undergrävas genom
att grundlagarnas materiella område krymps undan för undan. Även om
det kräver grundlagsändring så vore det uppenbarligen lättare att i en
framtid motivera en kriminalpolitiskt betingad utflyttning av andra brott,
t.ex. olaga våldsskildring, om barnpornografibrottet redan behandlats på
detta sätt. Å andra sidan kan hävdas att denna risk för smittoeffekt är
minst lika stor, kanske ännu större, om innehavskriminaliseringen sker
inom ramen för grundlagarnas tillämpningsområde.
Som bl.a. Kammarrätten i Stockholm påpekat så föreligger det
emellertid en avgörande skillnad mellan barnpornografibrottet och andra
tryck- och yttrandefrihetsbrott. Det speciella med barnpornografiska
bilder är nämligen att man i de flesta fall kan utgå från att de visar
verkliga straffbara övergrepp av vuxna mot barn. När det gäller det mest
näraliggande tryck- och yttrandefrihetsbrottet, olaga våldsskildring, kan
förhållandet i de flesta fall antas vara det motsatta. Man kan här som
huvudregel utgå från att det som visas är spelat och att aktörerna deltar
frivilligt. De särskilda hänsyn som ligger bakom en utflyttning av
barnpornografibrottet lär således inte kunna åberopas när det gäller
övriga tryck- och yttrandefrihetsbrott.
En annan invändning mot en utflyttning av barnpornografin är att det
vore principiellt fel att grunda ett undantag på ett yttrandes innehåll
eftersom grundlagarna bygger på principen att det är tekniken och inte
innehållet som styr tillämpningen. Mot detta har invänts att denna metod
redan använts när det gäller undantagen för alkohol- och tobaksreklam
och kreditupplysning (1 kap. 9 § TF och 1 kap. 12 § YGL). En avgörande
skillnad är dock att det där är fråga om företeelser som kan sägas ligga i
utkanten av eller utanför den tryck- och yttrandefrihet som
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen garanterar.
Grundlagarna tillförsäkrar alla en rätt att i bl.a. tryckta skrifter och
filmer yttra sin tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar
samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst (1
kap. 1 § andra stycket TF, jfr 1 kap. 1 § första stycket YGL).
Grundlagarna innehåller alltså ingen definition av vad för slags uppgifter
eller yttranden som är skyddsvärda. Däremot medger grundlagarna att
ingripanden sker mot yttranden m.m. som anses utgöra missbruk av
yttrandefriheten.
Principiellt sett kan det således knappast anses invändningsfritt att
utmönstra vissa företeelser från grundlagarnas tillämpningsområde därför
att de inte anses skyddsvärda. Likväl innebär regeringens förslag just
detta. Enligt regeringens mening måste nämligen det konkreta och
angelägna behovet av att effektivt kunna ingripa mot barnpornografin
vilket alltså innebär att även innehav av barnpornografi måste kunna
förbjudas medföra att intresset av att upprätthålla principen att tekniken
snarare än innehållet skall styra tillämpningen av grundlagarna får stå
tillbaka.
Negativa effekter för tryck- och yttrandefriheten ?
Regeringen övergår nu till den fråga som mycket av debatten på senare
tid kommit att handla om, nämligen de skadeverkningar för en
fungerande nyhetsförmedling som kriminaliseringen av innehavet av en
informationsbärare antas föra med sig, i vart fall om
innehavskriminaliseringen medför ett genombrott i grundlagarnas förbud
mot censur m.m.
Det har från publicistiskt håll framhållits att risken för
tvångsmedelsanvändning såsom husrannsakan allvarligt undergräver
förutsättningarna för att bedriva ett seriöst nyhets-, informations- och
opinionsbildningsarbete i barnpornografiska frågor och att detta kommer
att få effekter även på andra områden. Exempelvis kommer
myndigheterna att kunna förhindra TV-sändningar, t.ex. ett
nyhetsreportage, med inslag där barnpornografi visas.
Regeringen vill här framhålla följande. En kriminalisering av
innehavet av något är i sig ingen nyhet. Vapen, narkotika och
dopningsmedel som innehas utan erforderliga tillstånd är lika förbjudna
och får förekomma lika litet på t.ex. en tidningsredaktion som någon
annanstans. En husrannsakan kan i dag när i lag givna förutsättningar,
t.ex. proportionalitetsregeln i 28 kap. 3 a § rättegångsbalken, är uppfyllda
företas på t.ex. en nyhetsredaktion för att efterforska sådant material eller
annat, exempelvis bokföringsmaterial vid misstanke om skattebrott. Det
faktum att innehavskriminaliseringen när det gäller barnpornografin
kommer att avse ett bildmaterial snarare än ett föremål eller en substans
kan enligt regeringens mening inte innebära någon avgörande skillnad i
detta hänseende. Nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen när det
gäller barnpornografi måste i princip kunna bedrivas utan att journalister
tar straffbar befattning med materialet på samma sätt som
nyhetsförmedlingen beträffande t.ex. förekomsten av narkotika fungerar i
dag. En journalist kan ju t.ex. inte straffritt göra egna narkotikainköp bara
därför att syftet är att kartlägga tillgängligheten av narkotika.
Däremot medför det faktum att barnpornografibrottet inte längre skall
vara ett brott som faller inom grundlagarnas område ett
principgenombrott i det att just denna sorts yttranden inte längre skall
beivras i den för tryck- och yttrandefrihetsbrotten anvisade särskilda
ordningen.
Vad får då detta för effekter? Det kan förvisso hävdas att medierna
redan i dag handlar under straffansvar när det gäller spridning av t.ex.
barnpornografi. Som exempel kan nämnas att den som väljer att visa ett
barnpornografiskt inslag i ett TV-program aldrig kan vara helt säker på
att spridningen kommer att bedömas som försvarlig, men det ligger en
avgörande skillnad i det att ingripande mot sändningen aldrig kan göras
på förhand. Efter en utflyttning av barnpornografibrottet kan teoretiskt
sett myndigheterna ingripa och förhindra en sändning i syfte att förhindra
spridningsbrott.
Regeringen kan förstå oron för att man kan befara ingripanden där
yttrandefrihetsintresset måhända inte beaktas fullt ut. Enligt regeringens
mening måste man dock sätta in frågan i sitt praktiska sammanhang.
Det förslag till en utvidgad kriminalisering när det gäller
barnpornografi som nu läggs fram innebär att det i princip inte skall få
förekomma någon spridning av barnpornografi över huvud taget. Som
regeringen återkommer till i avsnitt 4.4.4 nedan så väger intresset av att
skydda barnen mot integritetskränkningar så tungt att något utrymme för
straffri spridning inte bör få finnas annat än i något enstaka
undantagsfall. Utgångspunkten är alltså att det i princip inte skall
förekomma exempelvis några TV-sändningar att ingripa mot. Till detta
skall läggas att polis eller åklagare som överväger ett ingripande mot
t.ex. en nyhetsredaktion naturligtvis måste beakta att om en viss bild eller
film skulle visa sig inte vara barnpornografisk, så kan den antas omfattas
av grundlagsskyddet och kan alltså vara anonymitetsskyddad. Detta
medför att eventuell tvångsmedelsanvändning mot t.ex. tidnings- eller
nyhetsredaktioner måste föregås av särskilt noggranna överväganden. I
detta sammanhang förtjänar också att påpekas att beslut om
husrannsakan som kan antas bli av stor omfattning eller medföra
synnerlig olägenhet, enligt 28 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken
bör fattas av domstol, om det inte är fara i dröjsmål. Som exempel på
lokaler där integritetsintrånget vid en husrannsakan typiskt sett är sådant
att ett förordnande om husrannsakan bör förbehållas domstol brukar
nämnas tidningsredaktioner, advokatkontor och kyrkorum (se t.ex.
Fitger, Rättegångsbalken I s. 28:14). Även om undantag naturligtvis kan
finnas, torde således en husrannsakan hos en tidnings- eller
nyhetsredaktion med anledning av misstanke om barnpornografibrott i
normalfallet föregås av ett domstolsbeslut.
Bestämmelserna om tvångsmedel innebär att polis och åklagare bara
kan ingripa om det föreligger en välgrundad misstanke om brott. När det
gäller t.ex. husrannsakan som grundar sig på misstanke om innehav av
barnpornografi måste man också liksom vid all annan
tvångsmedelsanvändning beakta att proportionalitetsprincipen som
gäller för all tvångsmedelsanvändning innebär att en sådan åtgärd inte
skall vidtas om den inte framstår som befogad sett i relation till det brott
som misstanken rör. Mot bakgrund av att ett enstaka innehav av en
barnpornografisk skildring normalt sett inte bör föranleda annat än ett
bötesstraff är förutsättningarna för att utföra en husrannsakan på t.ex. en
tidningsredaktion vid misstanke om sådant brott starkt begränsade.
Vidare innebär regeringens förslag, se avsnitt 4.4.4 nedan, att det i
straffbudet om barnpornografibrott skall införas en särskild
ansvarsfrihetsgrund som innebär att om särskilda omständigheter
föreligger som gör det uppenbart att t.ex. ett innehav är befogat, så skall
gärningen inte utgöra brott. Också detta måste självfallet beaktas om
tvångsmedelsanvändning av något skäl skulle aktualiseras.
Sammantaget innebär detta att de från publicistiskt håll framställda
farhågorna som är ett uttryck för en oro som regeringen tar på stort
allvar enligt regeringens mening ändå inte skall överdrivas. Givetvis
kan utflyttningen av barnpornografibrottet från grundlagarnas
tillämpningsområde rent faktiskt komma att påverka nyhetsförmedlingen
och opinionsbildningen. Men det är snarare en effekt av det
kriminalpolitiskt betingade övervägandet att förbjuda innehav än en
effekt av den lagtekniska modell som regeringen förordar.
En utflyttning av barnpornografibrottet från grundlagarnas
tillämpningsområde innebär en inskränkning av skyddet för tryck- och
yttrandefriheten. Vid den avvägning mellan intresset att bereda ett
fullgott skydd för barnen och intresset att värna den principiella
yttrandefriheten som alltså måste göras råder det enligt regeringens
mening emellertid ingen tvekan om att nackdelarna med en utflyttning
inte är större än att de uppvägs av fördelarna. Av väsentlig betydelse är
här, som redan har framhållits, att en utflyttning inte rubbar
grundlagarnas uppbyggnad eller systematik utan lämnar det tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet intakt.
Barnpornografibrottet skall upphöra att vara ett tryck- och
yttrandefrihetsbrott
Avslutningsvis skall regeringen något beröra frågan om utflyttningens
omfattning. Det har i debatten från vissa håll hävdats att den
barnpornografi som det är viktigt att ingripa mot är den som bevisligen är
en dokumentation av ett reellt sexuellt övergrepp på ett barn och att
därför utflyttningen ur det grundlagsskyddade området bara skall avse
sådana barnpornografiska skildringar som är verklighetstrogna i den
meningen att de kan antas skildra ett verkligt övergrepp. Bland
remissinstanserna finns det också ett stort antal företrädare för denna
uppfattning. Av dessa synes många utgå från att yttranden i form av icke
verklighetstrogen barnpornografi skall finnas kvar inom grundlagarnas
tillämpningsområde och alltså även i fortsättningen beivras som ett tryck-
eller yttrandefrihetsbrott.
Regeringen återkommer till frågan om hur barnpornografibrottet
systematiskt sett förhåller sig sexualbrotten, men så mycket kan sägas
redan här att kopplingen till ett konkret sexuellt övergrepp saknar
relevans för frågan om en bild är straffbar som barnpornografi eller inte.
Man kan t.ex. framställa en verklighetstrogen barnpornografisk bild utan
att begå ett sexuellt övergrepp, exempelvis genom att i smyg fotografera
ett naket barn som självmant företar en handling med sexuell innebörd.
Man kan också framställa en icke verklighetstrogen bild t.ex. en
teckning som likafullt är en dokumentation av ett sexuellt övergrepp.
Utflyttningen av barnpornografibrottet från grundlagarnas
tillämpningsområde syftar till att göra det möjligt att ingripa mot innehav
av barnpornografiska skildringar. Självfallet måste då alla sådana
skildringar av barn i pornografisk bild som enligt brottsbalken är
straffbara att t.ex. framställa eller sprida omfattas. Huruvida en viss bild
framstår som verklighetstrogen eller inte saknar betydelse för frågan om
straffbarheten och måste därför också sakna betydelse när det gäller
omfattningen av utflyttningen från grundlagarnas tillämpningsområde.
En helt annan sak är att en bild som uppenbarligen dokumenterar ett
verkligt övergrepp i straffvärdehänseende naturligtvis är allvarligare än
en bild som är barnpornografisk och därför kränker barn i allmänhet
utan att bilden för den skull kan antas dokumentera ett visst övergrepp.
4.3.2 Sambandet mellan barnpornografibrottet och brottet
olaga våldsskildring
Regeringens bedömning: I den mån en barnpornografisk skildring i
ett i övrigt grundlagsskyddat medium samtidigt utgör olaga
våldsskildring, bör detta brott bestraffas inom ramen för straffet för
barnpornografibrottet.

Barnpornografiutredningen har inte gjort några uttalanden i frågan.
Remissinstanserna: Svea hovrätt och Justitiekanslern har tagit upp
relationen mellan barnpornografibrottet och brottet olaga våldsskildring
och efterlyst en ändamålsenlig reglering. Kammarrätten i Göteborg anser
att det bör övervägas om inte också brottet olaga våldsskildring skall
flyttas ut från grundlagarnas tillämpningsområde. Detta förordas även av
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet.
Skälen för regeringens bedömning: I och med utflyttningen av
barnpornografibrottet från tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen kommer alltså samtliga barnpornografibrott att
hanteras i vanlig brottmålsprocess med tillämpning av rättegångsbalkens
regler. Ett problem som då uppstår gäller sådana skildringar som är
barnpornografiska och dessutom utgör sådan olaga våldsskildring som
faller inom grundlagarnas tillämpningsområde. Det är inte ovanligt att
videogram med barnpornografi också innehåller skildringar som är
straffbara som olaga våldsskildring. Vidare kan en barnpornografisk
skildring innehålla moment av sexuellt våld eller tvång, dvs. vara
straffbar både som barnpornografi och som olaga våldsskildring.
När nu barnpornografibrottet bryts ut ur den yttrandefrihetsrättsliga
regleringen med dess särskilda rättegångsordning uppstår frågan hur
dessa fall skall hanteras. Barnpornografibrott kommer ju att handläggas
av allmän åklagare och hanteras i vanlig brottmålsprocess medan åtal för
olaga våldsskildring på det område som omfattas av grundlagarna
alltjämt skall väckas av Justitiekanslern och hanteras enligt den särskilda
rättegångsordningen för tryck- eller yttrandefrihetsmål vilket bl.a. kan
innebära medverkan av jury (se dock avsnitt 9, där regeringen föreslår att
Justitiekanslern i yttrandefrihetsmål skall få delegera denna uppgift till
allmän åklagare).
Här skall först behandlas den situationen att en och samma skildring,
t.ex. en viss sekvens i ett videogram, dels är barnpornografisk och dels
utgör olaga våldsskildring.
Att olika straffprocessuella regler skulle behöva tillämpas vid
ingripande mot en och samma stillbild eller filmsekvens är naturligtvis
inte en rimlig ordning. En viss bild eller sekvens som är
barnpornografisk men som också innehåller moment som kan bedömas
som olaga våldsskildring måste behandlas som en enhet och kunna
hanteras enligt ett och samma regelsystem. För detta talar framför allt
legalitetssynpunkter men också praktiska hänsyn. Den som skall ställas
till svars för att ha framställt t.ex. en filmsekvens som föreställer ett barn
som utsätts för sexuellt våld måste kunna kräva att allt det som läggs
honom till last med anledning av framställningen behandlas i ett
sammanhang. Skulle han åtalas för barnpornografibrott under påstående
att han skildrat barn i pornografisk film men frikännas därför att de
personer som avbildats bedömts inte vara barn i straffstadgandets
mening, så torde det följa av allmänna principer att han inte senare kan
åtalas för samma skildring under påstående att han skildrat sexuellt våld
och alltså gjort sig skyldig till olaga våldsskildring.
Vidare går det i praktiken naturligtvis inte att bortse från vissa moment
eller detaljer i en och samma skildring. En domstol som har att bedöma
en viss skildrings straffvärde måste självfallet få beakta det
helhetsintryck som skildringen ger. Om t.ex. vissa våldsscener ingår i en
längre barnpornografisk sekvens kan ju domstolen inte förväntas helt
kunna bortse från detta när den bedömer det barnpornografiska innehållet
i skildringen.
Enligt regeringens mening är det därför naturligt att för dessa fall
anlägga det synsättet att barnpornografibrottet, som inte i något fall
kommer att vara straffbart som tryck- eller yttrandefrihetsbrott, som
typiskt sett får anses allvarligare är olaga våldsskildring och som, enligt
regeringens förslag kommer att ha ett straffmaximum som är dubbelt så
högt, konsumerar brottet olaga våldsskildring. Detta innebär att
våldsmomenten i skildringen i den mån de kan omfattas av
gärningsbeskrivningen för barnpornografibrottet bör betraktas som en
försvårande omständighet och bestraffas inom ramen för
barnpornografibrottet.
Lagrådet har anfört att det emellertid kan hävdas att ett
gärningspåstående som innebär att ett yttrande faller under
tryckfrihetsförordningens beskrivning av brottet olaga våldsskildring,
vartill yttrandefrihetsgrundlagen hänvisar, endast kan prövas i den
ordning som gäller för yttrandefrihetsbrott. Regeringen vill med
anledning härav framhålla att gränsen för vad som kan lagföras inom
ramen för barnpornografibrottet följer av brottsbeskrivningen för detta
brott. Ett gärningspåstående som innefattar skildrande i bild av sexuellt
våld eller tvång med uppsåt att bilden sprids kan sålunda inte rubriceras
som barnpornografibrott. En annan sak är att det inte torde möta något
hinder att åberopa en viss bilds motiv eller karaktär som en försvårande
omständighet vid t.ex. en gärning avseende innehav av barnpornografi.
Regeringen övergår nu till en fråga som både Svea hovrätt och
Justitiekanslern tagit upp, nämligen det fallet att en viss videofilm
innehåller både barnpornografiska sekvenser och olaga våldsskildringar
med vuxna aktörer.
Enligt dessa remissinstanser vore det ur praktisk och
processekonomisk synvinkel otillfredsställande om olika straffrättsliga
och processrättsliga regler kan komma att gälla för en och samma film
och att en sådan ordning kommer att leda till stora problem i
rättstillämpningen.
Här är problemet alltså ett annat än det som regeringen diskuterat i det
föregående. Frågan gäller inte hur man skall förfara när en och samma
filmsekvens innefattar flera brott utan snarare det fallet att olika brott
förekommer på samma informationsbärare.
Det är en oundviklig konsekvens av att barnpornografibrottet inte
längre skall vara ett tryck- respektive yttrandefrihetsbrott att olika
straffrättsliga regler kan komma att gälla för olika sekvenser i samma
videogram. Detta inkräktar på principen om att det är mediet som sådant
snarare än innehållet som åtnjuter grundlagarnas skydd. Emellertid finns
det som har framgått redan ett antal sådana undantag, t.ex. när det gäller
upphovsrätten, annonser om alkohol eller tobak eller när det gäller
kreditupplysningsverksamhet (1 kap. 8 och 9 §§ TF, 1 kap. 12 § YGL).
Något hinder mot att även barnpornografin sålunda särbehandlas kan
regeringen inte se. Däremot kan olikheterna i straffrättsligt hänseende
naturligtvis många gånger föranleda gränsdragningsfrågor, exempelvis
kan straffbara försök förekomma när det gäller spridning av
barnpornografi men inte när det gäller olaga våldsskildring. Regeringen
anser dock inte att man här har anledning att befara några allvarligare
problem i rättstillämpningen.
Däremot är det uppenbarligen otillfredsställande att olika
rättegångsordningar kan komma att tillämpas när det gäller en och
samma upptagning. En videofilm som innehåller såväl barnpornografiska
sekvenser som sådana med sexuellt våld eller tvång med vuxna aktörer
kan exempelvis i undantagsfall dels yrkas förverkad till de delar den
innefattar barnpornografibrott av allmän åklagare, dels yrkas konfiskerad
till de delar den innefattar yttrandefrihetsbrottet olaga våldsskildring av
Justitiekanslern. En sådan ordning vore dock ett slöseri med resurser och
det kan vålla praktiska olägenheter om olika åklagare ingriper mot en och
samma film, låt vara mot olika sekvenser.
Den möjlighet för Justitiekanslern att delegera åklagaruppgiften när det
gäller olaga våldsskildring som regeringen föreslår i detta
lagstiftningsärende, se avsnitt 9, innebär emellertid att de praktiska
olägenheterna borde kunna hållas begränsade.
Det går emellertid inte att undvika att olika rättegångsordningar
kommer att gälla för de olika brotten. De fall där detta får betydelse torde
emellertid inte bli så vanligt förekommande. Det är ju bara om den som
skall lagföras för barnpornografibrott samtidigt bär ensamansvaret för
tryck- eller yttrandefrihetsbrottet olaga våldsskildring som några
egentliga olägenheter uppstår.
Den möjlighet till gemensam handläggning av ett vanligt brottmål med
ett tryck- eller yttrandefrihetsmål som öppnas i 7 kap. 7 § andra stycket
lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens område torde emellertid vara tillämplig i här
åsyftade situationer.
4.4 En effektiv och utvidgad kriminalisering
4.4.1 Brottsbalkens regler om barnpornografibrott
Regeringens bedömning: Barnpornografibrottet är systematiskt sett
inte ett sexualbrott i brottsbalkens mening. Brottsbalkens
bestämmelser om barnpornografibrott bör därför även i fortsättningen
finnas i
16 kap. som tar upp brotten mot allmän ordning.

Barnpornografiutredningen har inte gjort några uttalanden i frågan.
Utredningens förslag bygger på att barnpornografibrottet skall ha kvar
sin plats i brottsbalkens 16 kap.
Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser, däribland
Riksåklagaren, Åklagarmyndigheten i Malmö, Rikspolisstyrelsen,
Barnombudsmannen, Jämställdhetsombudsmannen, Svenska kyrkans
centralstyrelse, Sveriges Kristna Råd och Sveriges Frikyrkosamråd, Alla
kvinnors hus, BRIS och ECPAT Sverige anser att barnpornografibrottet
bör flyttas till brottsbalkens 6 kap. Om sexualbrott. Det alternativa
förslag till lagreglering som presenterats av ledamöterna vid Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet professorerna Peter Seipel,
Jan Ramberg och Madeleine Leijonhufvud samt bitr. professorn Wiweka
Warnling-Nerep bygger också på att barnpornografibrottet flyttas till 6
kap. brottsbalken.
Skälen för regeringens bedömning: De remissinstanser som
förespråkar att barnpornografibrottet flyttas till 6 kap. BrB argumenterar
inte efter en helt enhetlig linje, utan sönderfaller grovt i två grupper. Dels
finns det dem, bl.a. Barnombudsmannen, som anser att det är otidsenligt
och systematiskt fel att betrakta barnpornografibrottet som ett brott mot
allmän ordning och att i stället kränkningen av det enskilda barnet bör
fokuseras i lagstiftningen. Till denna grupp kan också föras dem som mer
allmänt anser att brottet har en mer naturlig placering i 6 kap. BrB.
Rikspolisstyrelsen har här särskilt pekat på att den lagtekniska
kopplingen till brottet olaga våldsskildring mister sin aktualitet vid en
utdefiniering.
Det andra sättet att resonera tar sin utgångspunkt i att det i princip bara
är de barnpornografiska skildringar som verkligen dokumenterar ett
sexuellt övergrepp som skall träffas av kriminaliseringen i brottsbalken.
Det blir då naturligt att uppfatta all befattning med en bild som skildrar
ett sexuellt övergrepp som ett sexualbrott. Det förslag som presenterats
av ledamöter vid Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
bygger på detta synsätt. En konsekvens av detta synsätt synes vara att
sådana pornografiska skildringar av barn som inte är eller framstår som
framställda genom brott mot ett barn inte skall vara straffbara alls.
Som har framgått av avsnitt 4.1.1 ovan kan man när det gäller personer
under 15 år som skildras i en pornografisk bild i allmänhet utgå från att
ett sexualbrott begås. Även om den barnpornografiska bilden inte skildrar
ett sexualbrott kan själva bildupptagningen utgöra ett sexuellt ofredande,
nämligen om den som avbildas förmåtts till detta och är under 18 år. Om
den som begår ett sexuellt övergrepp också filmar övergreppet kan den
ytterligare kränkning som filmningen innebär beaktas i straffskärpande
riktning när straffet för sexualbrottet bestäms.
Om den som har begått sexualbrottet emellertid visar filmen för andra
personer utgör detta en handling som faller utanför ramen för
sexualbrottet. Denna handling anses utgöra en ny kränkning av det
avbildade barnet. Det är bl.a. därför det har gjorts straffbart att sprida
barnpornografiska bilder. Straff för sådant brott kan också utdömas redan
när bilden framställs om syftet är att sprida den.
Barnpornografibrottet tar alltså sikte på förfaranden utöver själva
sexualbrottet. De allra flesta bilder eller filmer som cirkulerar innehåller
material där spridaren eller innehavaren inte har någon som helst del-
aktighet i det ursprungliga övergreppet. Till detta kommer att
barnpornografin omfattar bilder som getts en sexuell innebörd utan att
den avbildade situationen kan sägas motsvara en brottsbeskrivning.
Begreppet barnpornografi omfattar alltså ett vidare område än skildringar
av sexualbrott. Vidare syftar barnpornografibrottet inte bara till att
skydda det avbildade barnet från att kränkas utan också barn i allmänhet.
Barnpornografibrottet hör således systematiskt sett inte samman med
sexualbrotten.
Den utvidgning av det kriminaliserade området som regeringen nu
föreslår innebär inte att barnpornografibrottet systematiskt sett ändrar
karaktär. Det är alltjämt fråga om att kriminalisera förfaranden som
ligger utanför de egentliga sexualbrotten.
Regeringen vill också betona att den lagtekniska kopplingen till brottet
olaga våldsskildring inte blir mindre bara därför att olika
rättegångsordningar kan komma att tillämpas. Även om den ena typen av
brott inte längre kommer att omfattas av det tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga systemet så är det fortfarande fråga om att
straffbelägga själva yttrandet i bild snarare än de förfaranden som kan
förekomma på bilden.
Någon anledning att flytta barnpornografibrottet till 6 kap. BrB
föreligger enligt regeringens mening alltså inte.
4.4.2 Förbjudna hanteringsformer m.m.
Regeringens förslag: Brottsbalkens bestämmelse om
barnpornografibrott 16 kap. 10 a § utvidgas till att omfatta i
princip all befattning med barnpornografi, även innehav. All
framställning kriminaliseras, oavsett syfte. Ett undantag görs dock för
hantverksmässig framställning utan spridningssyfte. Det gällande
förbudet mot spridning kompletteras med förbud mot överlåtelse,
upplåtelse eller förevisande av barnpornografi. Vidare straffbeläggs
bl.a. förvärv, saluförande och kontaktförmedling mellan köpare och
säljare.
Innehavsförbudet avser samma sorts bilder som är förbjudna att
framställa, sprida, överlåta m.m. Någon begränsning till bilder av
verklighetstrogen karaktär görs alltså inte.

Barnpornografiutredningens förslag: Överensstämmer med
regeringens när det gäller huvudlinjerna. Utredningen föreslår delvis
annorlunda lagtekniska lösningar, bl.a. att efterfrågan av en viss sorts
barnpornografi skall utgöra en särskild typ av fullbordat brott och att
spridningsrekvisitet skall utmönstras ur bestämmelsen.
Utredningsförslaget innebär vidare att innehavskriminaliseringen bara
skall avse verklighetstrogna bilder där barnet på bilden är inblandat i en
handling med sexuell innebörd.
Remissinstanserna: Många har lämnat förslaget utan erinran men ett
antal remissinstanser har riktat kritik mot utredningens förslag i denna
del.
Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms
tingsrätt, Trollhättans tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg m.fl.
ifrågasätter alla om det inte är att gå för långt att straffbelägga efterfrågan
av barnpornografi. Umeå tingsrätt anser däremot att det är påkallat att
göra det straffbart att efterfråga sådana bilder. Det anser också
Folkaktionen mot Pornografi och Riksorganisationen för kvinnojourer i
Sverige.
Svea hovrätt anser att det bör övervägas att kriminalisera förmedling
av kontakter mellan köpare och säljare av barnpornografi.
Stockholms tingsrätt och Barnombudsmannen anser båda att det inte är
motiverat att inskränka innehavskriminaliseringen till en viss typ av
bilder. Att införa nya rekvisit tillför ingenting men kan skapa
tillämpningsproblem.
Göteborgs tingsrätt och Åklagarmyndigheten i Malmö tycker att det är
bra att den allmänna lokutionen spridning ersätts med beskrivning av det
straffbara området. Kammarrätten i Stockholm intar den motsatta
ståndpunkten och ifrågasätter utmönstringen. Som kammarrätten
uppfattar saken skiljer sig spridning från de förfaringssätt som föreslås
genom att rikta sig till en större, mer obestämd krets av mottagare.
Samma synsätt synes också Sveriges advokatsamfund ha.
Kammarrätten i Göteborg anser att innehavskriminaliseringen medför
ett behov av att närmare definiera begreppet pornografisk bild.
Skälen för regeringens förslag: Varje företeende av en
barnpornografisk bild utgör en straffvärd kränkning av såväl det
avbildade barnet som barn i allmänhet. Kränkningen kan orsakas såväl av
upphovsmannen själv som av andra innehavare i senare led, om bilden
kopieras och visas för någon annan. Till detta kommer att man kan befara
att barnpornografi används som ett verktyg vid sexuella övergrepp mot
barn. All befattning med barnpornografiska bilder bör således
straffbeläggas.
Det skall därför vara förbjudet att framställa barnpornografi, att inneha
den och att göra det möjligt för andra att ta del av den. Det bör också vara
förbjudet att bidra till eller underlätta för andra att befatta sig med
barnpornografi. Detta innebär att det straffbara området bör utökas
väsentligt.
Regeringen återkommer till frågan om kriminalisering av efterfrågan
av barnpornografi under avsnitt 4.4.8.
När det gäller den lagtekniska utformningen är det en utgångspunkt för
regeringen att det rena innehavet av en barnpornografisk bild skall ses
som ett av flera otillåtna sätt att befatta sig med sådana bilder.
Innehavsbrottet bör alltså inte regleras särskilt utan anges som en punkt i
en uppräkning av straffbelagda förfaranden. Av samma skäl bör det inte
göras några särskilda avgränsningar när det gäller det slag av bilder som
är förbjudna att inneha. All befattning med en skildring av barn i
pornografisk bild som är så pass allvarlig och håller en sådan kvalitet att
den kvalificerar sig som pornografisk bör omfattas av
innehavskriminaliseringen, oavsett framställningsteknik eller motiv. Är
framställandet av en bild straffvärt så bör innehavet av samma bild också
vara det. Som bl.a. Stockholms tingsrätt pekat på, kan en uppdelning av
barnpornografiska bilder i olika kategorier beroende på motivet förväntas
medföra tillämpningsproblem, både för den enskilde och för
rättstillämpningen.
Ur det avbildade barnets synvinkel kan det sägas innebära en
kränkning varje gång upphovsmannen i efterhand tar del av bilden på
samma sätt som om upphovsmannen skulle visa bilden för någon annan.
Eftersom framställning av barnpornografi är att se som ett allvarligare
brott än själva innehavet vore det inkonsekvent om inte framställning av
barnpornografi vore kriminaliserat i samma utsträckning som innehav.
Kravet på att en skildring för att vara straffbar skall ha skett med uppsåt
att sprida bilden bör således tas bort.
Eftersom även teckningar, målningar och andra hantverksmässigt
framställda bilder kan vara barnpornografiska oavsett om bilden kan
antas föreställa ett verkligt övergrepp eller inte kommer utvidgningen
av det straffbara området när det gäller framställning utan uppsåt att
sprida bilden att bli tämligen omfattande. Det kan sättas i fråga om inte
förfaranden som har ett förhållandevis begränsat straffvärde kan komma
att omfattas samtidigt som gränsen för det straffbara området kan bli svår
att dra.
För att åstadkomma en rimlig avgränsning bör man därför undanta
egenhändigt framställda teckningar, målningar och andra
hantverksmässigt framställda bilder, t.ex. fotomontage, från det straffbara
området under förutsättning att bilden framställts och innehas utan uppsåt
att sprida den. Undantaget bör däremot inte omfatta bilder som ritats
eller på annat sätt framställts med datorteknik. Bilder i elektronisk form
kan ju lagras, bearbetas och distribueras i det närmaste obegränsat. Att
dra gränser mellan ett verkligt fotografi som överförts till elektronisk
form, en bild som framställts i elektroniskt form genom manipulation av
ett ursprungligt fotografi och ett pseudofotografi som är helt och hållet
framställt genom datoranimation låter sig svårligen göras.
Som Kammarrätten i Stockholm påpekat så träffar uttrycket spridning
av en bild förfaranden som riktar sig till en vidare krets personer än vid
t.ex. överlåtelse. Spridningsrekvisitet bör därför vara kvar, men
kompletteras med särskilda förfaranden som riktar sig till enstaka
personer. På så sätt blir regleringen heltäckande.
Svea hovrätt har påtalat att det finns skäl att överväga om inte
förmedling av kontakter mellan köpare och säljare av barnpornografi bör
straffbeläggas. Regeringen anser också att en sådan kriminalisering
framstår som befogad. Särskilt i ljuset av utvecklingen på IT-området
och de möjligheter till direktdistribution som datortekniken ger, är det
angeläget att kunna ingripa mot förfaranden som kan vara en
förutsättning för konsumtion av barnpornografi samtidigt som
förfarandet inte innefattar någon egentlig befattning med materialet. Den
som i kommersiellt syfte exempelvis tillhandahåller ett visst urval av
elektroniska adresser i syfte att köpare och säljare av barnpornografi
skall hitta varandra gör sig exempelvis skyldig till en handling som är
klart straffvärd. Det vore otillfredsställande om man inte kunde ingripa
mot ett sådant förfarande med mindre det vore att bedöma som
medverkan till ett brott som en viss köpare eller en viss säljare kan ha
begått.
Med anledning av vad Kammarrätten i Göteborg anfört om behovet av
en definition av begreppet barnpornografisk bild vill regeringen
framhålla följande.
När barnpornografibrottet infördes år 1980 konstaterades i förarbetena
att det givetvis inte kunde komma i fråga att straffbelägga all avbildning
av nakna barn eller alla bilder där ett barns könsorgan kan urskiljas även
om sådana bilder skulle kunna stimulera en del människors sexualdrift.
För att en bild av ett barn skall vara straffbar måste det därför fordras att
den enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar är pornografisk
(prop. 1978/79:179 s. 9). Som har redovisats i avsnitt 4.1.1 får den
närmare innebörden av ordet pornografisk i den mening som avses i
brottsbalkens bestämmelser anses vara en bild, som utan att ha några
vetenskapliga eller konstnärliga värden, på ett ohöljt och utmanade sätt
skildrar ett sexuellt motiv (prop. 1970:125 s. 79 f.).
Bilder i vanliga familjealbum av nakna lekande barn är självfallet inte
pornografiska. Inte heller är t.ex. en sekvens som skildrar barn i sexuella
sammanhang i en vanlig spelfilm nödvändigtvis pornografisk. Avgörande
torde vara vilket syfte en viss framställning har. Om ändamålet med
framställningen väsentligen är att påverka åskådaren sexuellt kan det
vara fråga om en pornografisk produkt. Men om framställningen har
andra syften, t.ex. konstnärliga, torde den inte vara att beteckna som
pornografisk (jfr JO 1971 s. 561).
Någon ändring av gällande rätt när det gäller vad som skall anses göra
en skildring pornografisk är inte avsedd. Däremot föreslår regeringen
nedan att det skall införas en definition av vem som skall anses som barn
i straffstadgandets mening.
4.4.3 Införande av en särskild åldersgräns
Regeringens förslag: Straffstadgandet om barnpornografibrott förses
med en definition av begreppet barn. Med barn skall avses den vars
pubertetsutveckling inte är fullbordad eller den som, när det framgår
av bilden och omständigheterna kring bilden, är under 18 år.

Barnpornografiutredningen föreslår att begreppet barn definieras i
bestämmelsen om barnpornografibrott och att begreppet utvidgas i
förhållande till vad som gäller i dag. Med barn skall avses en person
under 18 år eller en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad.
Remissinstanserna: Nästan alla är positiva till att införa en
åldersgräns. Bl.a. Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
Riksåklagaren, Åklagarmyndigheten i Malmö, Rikspolisstyrelsen,
Brottsoffermyndigheten, Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Rädda
Barnen, BRIS, Våldskildringsrådet, Sveriges Kristna råd och Sveriges
Frikyrkosamråd förordar den utformning av åldersgränsen som
utredningen föreslagit. Andra vill däremot gå längre. Röda korset,
Samverkansforum för kvinnor i Sverige, Stockholms Tjejjour m.fl. anser
att den definition av barn som används i FN:s barnkonvention skall vara
gällande, dvs. med barn skall avses varje människa under 18 år. Bl.a.
Folkaktionen mot pornografi, Riksorganisationen för kvinnojourer i
Sverige och Fredrika-Bremer- Förbundet förordar en reglering med
samma konstruktion som den som gäller i Norge. En sådan gräns skulle
omfatta någon som är, kan antas vara eller framställs som att vara under
18 år.
Några remissinstanser är emellertid negativa eller tveksamma till en
åldersgräns. Justitiekanslern har förståelse för att man med hänsyn bl.a.
till FN:s barnkonvention önskar ställa upp en åldersgräns, men anser trots
detta att någon åldersgräns inte bör införas. Justitiekanslern pekar därvid
på att sexuella beteenden som inte är kriminaliserade i sig inte bör bli
kriminaliserade om de spelas in på film, att en åldersgräns kommer att få
betydelse endast i de ytterligt sällsynta fall då man vet att det rör sig om
personer under 18 år och att förslaget kan ge upphov till åtskilliga
problem i rättstillämpningen, inte minst genom att den misstänkte kan
förväntas vilja anföra motbevisning om att de inblandande är över 18 år.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet anser det också
tveksamt att det skall vara straffbart att inneha en bild av en person som
fyllt 15 år då det är fullt tillåtet att ha samlag eller någon annan form av
sexuellt umgänge med denna person och ifrågasätter om förslaget är väl
motiverat.
Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs
universitet och Statens Biografbyrå ifrågasätter det meningsfulla i 18-års
gränsen eftersom den förutsätter identifiering och därför knappast
kommer att gå att tillämpa.
Bakgrund: I bestämmelsen om barnpornografibrott ställs inte upp
någon fixerad åldersgräns när det gäller att bestämma vad som avses med
barn. Enligt förarbetena avses med barn en person vars
könsmognadsprocess inte är avslutad (prop. 1978/79:179 s. 9). Vad som
avsetts torde ha varit den yttre kroppsliga utveckling som äger rum under
puberteten.
Någon klargörande praxis från Högsta domstolen om tolkningen av
begreppet barn i detta sammanhang finns inte. Bristen på prejudikat torde
dock inte ha orsakat några beaktansvärda problem för rättstillämpningen.
Huruvida en persons pubertetsutveckling är avslutad är en fråga som
avgörs enligt internationellt vedertagna medicinska bedömningsgrunder
som kan tillhandahållas av sakkunniga.
Inför Sveriges godkännande år 1990 av FN:s barnkonvention väcktes
frågan om att utvidga bestämmelsen om barnpornografibrott till att
omfatta även unga människor vars könsmognadsprocess är avslutad.
I regeringens proposition 1989/90:107 om godkännande av
konventionen hänförde sig föredraganden till förarbetena till
bestämmelsen och ansåg att skillnaden mellan konventionens 18-årsregel
och barnpornografibrottets bestämning inte borde överdrivas. Skillnaden
var huvudsakligen av formellt slag och i praktiken torde samma
åldersgrupper avses. Föredraganden anmärkte också att konventionen
inte ställer upp något direkt krav på straffrättslig lagstiftning och menade
att de aktuella företeelserna i första hand borde motarbetas genom
insatser på det sociala planet (s. 78). Efter att ha redovisat även andra
bestämmelser om straff för den som använder en person under 18 år i
pornografiska sammanhang fann föredraganden att en anslutning till
Barnkonventionen inte krävde lagändringar.
Konstitutionsutskottet anförde i sitt yttrande 1989/90:KU8y att en
lagstadgad 18-årsgräns skulle kunna leda till icke önskvärda
integritetskränkningar vad gäller det avbildade barnets identitet och att
utskottet därför inte var berett att förorda en sådan åldersgräns.
En översyn av de straffrättsliga reglerna i övrigt på området ägde sedan
rum inom Justitiedepartementet och redovisades i promemorian (Ds
1993:80) Ökat skydd för barn.
I januari 1993 antog FN-kommittén för övervakning av barnets
rättigheter sina avslutande observationer (A/49/41). Kommittén uttryckte
sin oro över det förhållandet att i Sverige åldern för sexuell mognad inte
blivit fixerad, vilket ansågs som en brist i skyddet för barn mot att
utnyttjas i barnpornografiska sammanhang.
I den ovan nämnda departementspromemorian Ökat skydd för barn
föreslogs att bestämmelsen om sexuellt ofredande skulle utvidgas på så
sätt att det skulle bli straffbart att förmå även den som är fyllda 15 men
inte 18 år att medverka vid framställning av pornografisk bild eller vid
sexuell posering. Regeringen anslöt sig till de överväganden som gjordes
i promemorian (prop. 1994/95:2 s. 18 ff.). Den nya bestämmelsen antogs
av riksdagen och trädde i kraft den 1 januari 1995 (prop. 1994/95:2, bet.
1994/95:JuU5, rskr. 1994/95:58, SFS 1994:1499).
Såvitt gällde frågan om en eventuell formell 18-årsgräns i
barnpornografibestämmelsen framhölls i promemorian att syftet härmed
skulle vara att öka skyddet för barn mot att bli utsatta för sexuell
exploatering. Med hänvisning till den ovan redovisade
riksdagsbehandlingen av frågan om godkännande av Barnkonventionen
anmärktes att införandet av en sådan åldersgräns emellertid inte entydigt
skulle innebära en förstärkning av detta skydd. Detta sades särskilt gälla
vid prövningen av straffbarheten i utländskt producerat material, där
barnen som avbildas inte kan identifieras. Med den frihet som ligger i
prövningen av ordet "barn" borde enligt promemorian de straffvärda
fallen också innefattas i kriminaliseringen. På grund härav och med
hänvisning till förslaget om ändring av bestämmelsen om sexuellt
ofredande ansågs det att Barnkonventionens krav var tillgodosedda utan
att bestämmelsen om barnpornografibrott ändrades.
Regeringen konstaterade att det kunde finnas skäl att överväga
införande av en uttrycklig åldersgräns men framhöll att detta inte kunde
ske utan att TF:s och YGL:s brottskatalog ändrades. Frågan borde enligt
regeringen tas upp av den då tilltänkta barnpornografiutredningen (a.
prop. s. 9).
I samband med att konstitutionsutskottet år 1994 tog upp frågan om
kriminalisering av innehav av barnpornografi motionerades om införande
av en åldersgräns på 18 år (1993/94:K407, K424 och K436).
Justitieutskottet anförde i yttrande 1993/94:JuU6y att mycket var
vunnet genom den i departementspromemorian föreslagna ändringen i
bestämmelsen om sexuellt ofredande. Men utskottet satte i fråga om detta
var tillräckligt för att man skulle komma till rätta med barnporno-
grafibrottet eftersom detta syftade till att motverka den kränkning som
barn i allmänhet utsätts för genom förekomsten av barnpornografi.
Utskottet pekade på den norska regleringen enligt vilken det råder
förbud att införa och inneha pornografiska bilder av någon som är, kan
antas vara eller framställs som att vara under 16 år. Det borde enligt
utskottet övervägas en liknande lösning för den svenska lagstiftningen
men med en 18-årsgräns.
Emellertid noterade utskottet att en sådan lösning kunde medföra
problem vad gällde avgränsningen av det straffbara området. Även de
bevissvårigheter som kunde följa av ett åldersrekvisit behövde noga
övervägas. Utskottet fann avslutningsvis att övertygande skäl för en strikt
åldersgräns, där barn definieras som en person som inte fyllt 18 år, inte
ännu hade presenterats.
Konstitutionsutskottet anslöt sig till justitieutskottets överväganden
och hemställde att riksdagen skulle ge regeringen till känna att frågan
borde bli föremål för utredning (bet. 1993/94:KU28, rskr. 1993/94:450).

Skälen för regeringens förslag

Frågan om att införa en åldersgräns är komplicerad. En utgångspunkt för
regeringen i det följande resonemanget är att den ändring i stadgandet om
sexuellt ofredande som trädde i kraft den 1 januari 1995 och som innebär
att i stort sett varje framställning av pornografi med användande av
modeller under 18 år utgör brott, innebär att tidigt pubertetsutvecklade
personer har ett skydd. Frågan gäller om det utöver detta finns skäl att
införa en särskild åldersgräns i straffbestämmelsen om barnpornografi.
Ger FN:s barnkonvention anledning att införa en åldersgräns ?
Huvudargumentet för att införa en sådan åldersgräns torde vara att enligt
FN:s barnkonvention varje person under 18 år skall anses vara barn, om
inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet. De
remissinstanser som vill ha en åldersgräns betonar, liksom utredningen,
allmänt behovet av att söka anpassa svensk lagstiftning till de krav som
FN:s barnkonvention ställer.
Självfallet är det mycket angeläget att svensk lagstiftning står i
överensstämmelse med FN:s barnkonvention. Även på de områden där
konventionen inte ställer några krav på anpassning av nationell
lagstiftning bör det naturligtvis eftersträvas att svensk lag så långt möjligt
skall ligga i linje med de åtaganden som konventionen innebär.
Regeringen vill dock här slå fast att Barnkonventionen som sådan inte
förpliktar Sverige att införa någon åldersgräns. Vad konventionen talar
om är att man skall förhindra att barn utnyttjas i pornografiska
föreställningar och i pornografiskt material (artikel 34). Ändringen av
stadgandet om sexuellt ofredande den 1 januari 1995 syftade till att
uppfylla just detta krav, nämligen att förhindra ett utnyttjande av den som
är under 18 år. Enligt regeringens mening uppfyller svensk lagstiftning
således redan de krav som Barnkonventionen ställer. En annan sak är att
det förvisso kan hävdas att konventionens definition av barn bör
genomsyra den nationella regleringen av alla frågor som kan ha bäring på
personer under 18 år och att varje reglering som tar sikte på att skydda
barn därför bör innehålla en definition motsvarande konventionens, men
man kan inte utläsa ett sådant krav ur konventionen som sådan.
Enligt regeringens mening kan det inte anses motiverat att införa en
åldersgräns enbart med hänvisning till FN:s barnkonvention. Inte minst
mot bakgrund av att de avvägningar som tidigare gjorts i fråga om en
åldersgräns alltjämt har relevans bör det alltså till andra bärande skäl för
att en sådan reglering nu skall framstå som motiverad.
Finns det andra skäl för en åldersgräns ?
Ett skäl för att införa en åldersgräns vore att man på det sättet skulle
kunna få barnpornografibestämmelsens skydd att omfatta även unga
människor vars pubertetsutveckling är avslutad men som ändå befinner
sig i den utvecklingsprocess i stort som medför att de behöver
lagstiftningens skydd. Här måste man dock noga beakta de praktiska
konsekvenserna. Kan en sådan utvidgning ge någon egentlig effekt och
uppväger i sådant fall effekten olägenheterna?
I Sverige är det för fällande dom tillräckligt att pubertetsutvecklingen
inte är fullbordad. I länder som har åldersgränser skall dessutom
klarläggas att det aktuella stadiet i pubertetsutvecklingen med tillräcklig
säkerhet utgör bevis på att en formell åldersgräns är underskriden, något
som kan vara vanskligt, särskilt i länder med låga åldersgränser.
Som ovan nämnts kan man av framställningen avgöra om en person är
fullt pubertetsutvecklad eller inte. Ett sådant rekvisit möter således inga
problem i rättstillämpningen.
Att av framställningen fastställa om den avbildade personen är under
15 eller 18 år är däremot inte möjligt om denne är fullt
pubertetsutvecklad. Inte heller kan enbart med ledning av bilden säkert
fastställas att en viss ålder underskridits när utvecklingen har påbörjats
och alltjämt fortgår.
Skall den faktiska åldern fastställas måste således utredningen grundas
på andra förhållanden än den aktuella bilden. Det blir då nödvändigt att
identifiera den avbildade personen för att kunna fastställa dennes ålder.
Vidare måste tidpunkten för bildupptagningen säkerställas om den
avbildade personen hunnit uppnå den aktuella åldersgränsen mellan den
tidpunkten och brottsutredningen.
De pornografiska framställningar som skildrar unga men fullt
pubertetsutvecklade personer är i allt väsentligt upptagna utomlands och
ofta av äldre datum. Detta försvårar självfallet utredningsarbetet.
Om ett avbildat barn skall identifieras innebär detta med stor
sannolikhet att barnets integritet kränks. Barnet måste utsättas för förhör
under förundersökningen och inför domstol. Eftersom den
barnpornografi som finns i omlopp oftast är upptagen på olika håll i
utlandet skulle i utlandet avbildade barn behöva höras. Dessutom kan en
viss barnpornografisk bild som är satt i omlopp vara föremål för rättsliga
prövningar i många olika länder under lång tid. Utredningen har av den
undersökning som inom dess ram gjorts av den barnpornografi som tagits
i beslag i Sverige dragit slutsatsen att den barnpornografi som finns
spridd i landet till stor del ursprungligen är framställd på 1970-talet. De i
detta material avbildade personer som kunde identifieras skulle kanske
behöva höras och tvingas konfronteras med de sexualbrott de utsattes för
under sin barn- och ungdom.
Även om den avbildade personen, trots de problem som redovisats,
skulle kunna identifieras och vederbörandes ålder vid tiden för
upptagningen av bilden skulle kunna fastställas, krävs för en fällande
dom att gärningsmannen vid gärningstillfället hade uppsåt med avseende
på åldern. Eftersom de som kopierar och distribuerar pornografi sällan
har någon personlig kännedom om de på bilderna förekommande
personerna är gärningsmannens uppsåt beroende av vad han kunnat inse
av bilderna som sådana. Är pubertetsutvecklingen avslutad torde uppsåt
därför regelmässigt inte kunna styrkas även om det blir utrett att den
avbildade personen var under 18 år då bilden togs.
Som Justitiekanslern pekat på i sitt remissvar, kan en åldersgräns
också förväntas innebära att misstänkta kan vilja föra bevisning om att en
person som avbildats är över 18 år, vilket kan medföra ytterligare
problem i rättstillämpningen.
Bör en åldersgräns införas ?
Utredningen har konstaterat att möjligheterna att tillämpa en fixerad 18-
årsgräns således är små. Regeringen delar den bedömningen.
Utredningen har dock som skäl för att ändå införa en åldersgräns pekat
på att det inte kan uteslutas att sådana fall kan inträffa att en person som i
sin hand får en pornografisk bild känner till den avbildade personen och
vet att denna var under 18 år då det som skildras på bilden inträffade. Det
kan vara fråga om ett barn som vistats i vederbörandes närhet eller om en
bild som är mer allmänt känd och om vilken det är bekant att den
avbildade unga människan var under 18 år då bilden ursprungligen
framställdes.
Regeringen kan hålla med om att det vore önskvärt att kunna ingripa
mot sådana skildringar som utredningen här talar om. Det finns
emellertid ett antal ytterligare aspekter att beakta. För det första finns det,
som utredningen också har framhållit, anledning att fråga sig om
befattning med pornografiska bilder av personer som är fullt
pubertetsutvecklade kan anses vara straffvärt. Befattning med pornografi
som sådan är inte kriminaliserad i vårt land. En fullt pubertetsutvecklad
person kan lika väl vara över 18 år som något under. Det finns inte något
i en sådan skildring eller i den inställning en person som tar befattning
med den kan ha till skildringen som konstituerar straffvärdhet i det
senare fallet men inte i det förra. Till detta skall läggas, som
Justitiekanslern och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet
båda har framhållit, att det vore en svårförklarlig inkonsekvens om
sexuella beteenden som är fullt lagliga skulle bli kriminaliserade om de
spelas in på film. Exempelvis skulle unga fullt utvecklade personer under
18 år begå en straffbar handling om de videofilmar sitt gemensamma
sexualliv och sparar filmen.
För det andra: En fixerad åldersgräns innebär trots den begränsade
funktion som utredningens förslag förutsätter att det straffbara området
objektivt sett kommer att omfatta alla pornografiska bilder där någon av
de avbildade var under 18 år vid fotograferingstillfället. Det är som
regeringen redan har framhållit omöjligt att exakt bestämma en persons
ålder genom att betrakta ett fotografi och även om modellen är
identifierad och åldersbestämd lär inte fotograferingstillfället framgå av
bilden. En i princip oändlig mängd bilder kan således komma att
omfattas samtidigt som man bara i rena undantagsfall kommer att kunna
avgöra om en viss bild omfattas eller inte. Bilder i t.ex. sparade vanliga
herrtidningar med stor spridning och i pornografiska filmer som för länge
sedan godkänts för visning av Biografbyrån kommer att omfattas av
förbudet. För en innehavare av t.ex. en film är det dock omöjligt att
avgöra om det han eller hon har är förbjudet eller inte. Det kan på allvar
sättas i fråga om en sådan reglering är förenlig med den straffrättsliga
legalitetsprincipen som ju förutsätter att tillämpningsområdet för en
straffbestämmelse alltid skall vara entydig och klar.
Inte heller kommer anställda vid myndigheter som på sitt tjänsteansvar
har att avgöra om en viss bild omfattas av regleringen eller inte att ha
någon reell möjlighet att göra detta. Tullen lär t.ex. inte kunna ingripa
mot alla bilder som egentligen omfattas av det införsel- och
utförselförbud som regeringen nu föreslår, utan bara mot de bilder där
det otvetydigt är fråga om barnpornografi. Polisen lär inte heller ha
förutsättningar att ingripa i annat än de uppenbara fallen. Av allt att döma
lär det alltså inte gå att beivra överträdelser av kriminaliseringen på det
utvidgade området. Detta inger betänkligheter, inte minst med hänsyn till
vikten av att upprätthålla respekten för straffbudet i övrigt.
Enligt regeringens mening står det således klart att det finns betydande
nackdelar med att införa en åldersgräns av den typ som den utredningen
har föreslagit och att dessa nackdelar klart överväger fördelarna.
En alternativ lösning
Problemen som är förknippade med en strikt åldersgräns hindrar
emellertid inte att det finns anledning att försöka åstadkomma en ordning
som fångar upp de mest stötande fallen, t.ex. de fall där det är allmänt
känt att en viss modell var under 18 år när en viss film spelades in. Enligt
uppgift förekommer det att vissa pornografiska filmer marknadsförs här
med argumentet att filmen är totalförbjuden i USA, där en strikt
åldersgräns för medverkande på 18 år gäller. Man kan tycka att det vore
otillfredsställande om samhället inte skulle kunna ingripa mot spridning
av en sådan film som alltså i FN:s barnkonventions mening innehåller en
skildring av ett barn. Vidare kan man tänka sig fall där en bild föreställer
en sexuell handling som i och för sig är fullt laglig, men där det ändå rör
sig om personer som klart inte har nått den mognadspunkt där de fullt ut
kan överblicka de långsiktiga konsekvenserna av sina handlingar och att
detta har varit tydligt för t.ex. framställaren eller spridaren. Det kan för
somliga ligga en särskild lockelse i bilder där de kan vara säkra på att de
avbildade personerna är så unga som under 18 år. Att motverka spridning
av sådana bilder framstår som angeläget.
Ett sätt att komma till rätta med sådana situationer som har berörts
närmast ovan vore att införa en regel som definierar begreppet barn på ett
sådant sätt att just de fall träffas där det redan av bilden eller av bilden i
kombination med omständigheter kring bilden, exempelvis en bildtext
eller omslaget till en videofilm, går att utläsa att en person var under 18
år vid fotograferingstillfället eller inspelningen, men att i övrigt den i dag
gällande regeln om avslutad pubertetsutveckling skall vara avgörande.
Bestämmelsen bör utformas så att den inte leder till
gränsdragningsproblem, vare sig för enskilda eller de myndigheter som
skall tillämpa reglerna. Av det skälet bör definitionen utformas så, att
med barn skall anses den vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller
den som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är
under 18 år. På så sätt åstadkommer man, inte en åldersgräns i formell
mening med de olägenheter som är förknippade med en sådan, utan en
reglering som träffar även bilder på personer som är fullt
pubertetsutvecklade men under 18 år, men bara i de fall där det utan
närmare efterforskningar kan hållas för visst att så verkligen är fallet.
4.4.4 Undantag från det annars straffbara området
Regeringens förslag: I straffstadgandet om barnpornografibrott
införs en regel som innebär att en gärning inte skall utgöra brott om
särskilda omständigheter gör att gärningen måste anses uppenbart
befogad.

Barnpornografiutredningens förslag: Utredningen föreslår att
försvarlighetsrekvisitet skall vara kvar i straffstadgandet om
barnpornografibrott, dvs. att ansvar inte skall ådömas om gärningen med
hänsyn till omständigheterna är försvarlig.
Remissinstanserna: Nästan alla som särskilt uttalat sig i frågan
förutsätter eller förespråkar att försvarlighetsrekvisitet skall vara kvar.
Många av dem som förespråkar en utmönstring av barnpornografibrottet
ur grundlagarna, bl.a. Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm, Röda
korset, Barnombudsmannen, ECPAT Sverige och Riksförbundet för
sexuell upplysning, pekar särskilt på försvarlighetsrekvisitet som en
garanti för att nyhetsförmedling, forskning och opinionsbildning inte
skall hämmas av den utvidgade kriminaliseringen i alltför hög grad.
Även det alternativa förslag till reglering som presenterats av ledamöter
vid den juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet innehåller
en motsvarande regel. Kammarrätten i Stockholm anser dock att en
ändring bör göras så till vida att undantagssituationerna bör anges direkt i
lagtexten.
Några instanser har emellertid motsatt uppfattning. Enligt
Åklagarmyndigheten i Malmö lämnar utredningens förslag dörren
vidöppen för den som otillbörligt söker en grund att straffritt inneha
barnpornografi. Åklagarmyndigheten förordar i stället att om undantag
skall kunna medges, ett särskilt prövningsförfarande hos någon lämplig
myndighet införs. Svenska kommunförbundet och Socialstyrelsen anser
båda att behandling av frågan om barnpornografi i nyhetsbevakningen i
opinionsbildande syfte eller i forskningen inte med automatik kräver
tillgång till det barnpornografiska materialet och förordar därför en
utmönstring av försvarlighetsrekvisitet. Kristdemokratiska
Kvinnoförbundet och Kristdemokratiska Ungdomsförbundet anser att ett
barnpornografibrott aldrig kan vara försvarligt och accepterar inte lagtext
om försvarlig gärning.

Skälen för regeringens förslag
Bör försvarlighetsrekvisitet behållas?
Utredningen har som en allmän utgångspunkt uttalat att lagstiftningen
bör medge kriminalisering av all befattning med barnpornografi men att
lagstiftningen måste utformas så att den inte hämmar seriöst inhämtande
av kunskaper om och opinionsbildning mot barnpornografin. Enligt
utredningen måste hänsyn tas till att befattning med barnpornografi kan
vara försvarlig t.ex. om den sker i syfte att väcka opinion mot
barnpornografi. Utredningen tänker här på det opinionsarbete som
bedrivs av frivilligorganisationer och företrädare för massmedier och
som har en avgörande betydelse för att nationellt och internationellt
skapa medvetenhet om problemets förekomst och omfattning.
Vetenskapliga undersökningar måste också kunna företas eftersom goda
kunskaper är en förutsättning för att bekämpningen av företeelsen skall
kunna bedrivas effektivt. En befattning kan enligt utredningen också vara
försvarlig av konstnärliga hänsyn.
Utredningens förslag innebär alltså att det undantag från det straffbara
området som gäller i dag också skall gälla fortsättningsvis. Utredningens
ståndpunkt kan te sig rimlig och naturlig. Enligt regeringens mening är
den dock inte helt invändningsfri. Den kriminalisering som nu föreslås,
och som syftar till att bereda ett ytterligare skydd för barn mot
kränkningar, innebär en avsevärd utvidgning av det kriminaliserade
området. Detta gör att man bör närma sig frågan om eventuella undantag
från det annars straffbara området från en delvis annan utgångspunkt.
Regeringen vill här peka på några faktorer som särskilt måste beaktas.
En viktig beståndsdel i utvidgningen av det kriminaliserade området är
att redan själva innehavet av en barnpornografisk bild i allt väsentligt
kommer att vara straffbart. Det allmänna griper alltså in mot en företeelse
med samhällets starkaste repressiva medel, kriminalisering. Det
ankommer då också på det allmänna att svara för att åtgärder vidtas i
syfte att förbudet efterlevs. Det är myndigheternas och då i första hand
polisens uppgift att vidta åtgärder mot överträdelser. Principiella skäl
talar således för att utrymmet för andra att ta befattning med
barnpornografiskt material än de som i sin myndighetsutövning har att
göra detta i fortsättningen bör vara betydligt mindre än det är i dag.
Vidare måste man beakta att de bevekelsegrunder som ligger bakom
den utvidgade kriminaliseringen bör få genomslag fullt ut. En bild som
skildrar ett sexuellt övergrepp mot ett barn är lika kränkande för barnet
om bilden finns i en tidning, på film eller video eller är tillgänglig via
t.ex. Internet. Ur det enskilda barnets synvinkel gör det heller ingen
skillnad om bilden publiceras i opinionsbildande syfte eller inte. En
försvarlig spridning kränker barnet lika mycket som en oförsvarlig. Till
detta skall läggas att risken för oförsvarlig vidarespridning är uppenbar.
En filmsekvens som visas i t.ex. ett TV-program kan med dagens
datorteknik förhållandevis enkelt lagras och göras om till bilder eller
sekvenser som sedan kan spridas i elektronisk form via t.ex. Internet. För
den som har dragning åt sådant material lär detta inte bli mindre lockande
bara för att det måhända en gång har gjorts publikt i avskräckande syfte.
Slutligen finns det skäl att fråga sig om det är en rimlig avvägning att
göra ett generellt undantag för sådan befattning som kan sägas vara
betingad av seriösa och allmänt lovvärda syften när det är fråga om att
göra undantag från en så långtgående kriminalisering som nu är fallet.
För att straffbart innehav skall föreligga krävs det normalt sett dvs.
bortsett från teckningar, målningar m.m. i vissa fall inte att
gärningsmannen skall ha något särskilt syfte med sitt innehav. Det räcker
med att han eller hon har uppsåt i förhållande till bildens
barnpornografiska karaktär och till själva innehavet. Om i princip all
befattning med barnpornografi således blir kriminaliserad måste detta få
genomslag även på de seriösa områdena. Annars riskerar man att
lagstiftningen uppfattas som att den ger dubbla signaler. Så länge syftet
är gott berörs man inte av förbudet. Detta vore enligt regeringens mening
olyckligt och riskerar att undergräva respekten för straffbudet i övrigt.
Att som utredningen föreslår bibehålla försvarlighetsrekvisitet trots
den omfattande utvidgningen av det straffbara området framstår därför
som mindre tilltalande.
Behovet av lagfästa undantagsregler
Regeringen anser mot den bakgrund som tecknats ovan att
utgångspunkten bör vara att undersöka vilka konkreta behov av undantag
som finns och att väga dessa mot intresset av en heltäckande lagstiftning
snarare än att söka åstadkomma en ordning som innebär minsta möjliga
inskränkningar i förhållande till vad som gäller i dag.
Ett borttagande av försvarlighetsrekvisitet kan tänkas påverka det
lovvärda arbete som bedrivs i syfte att informera om och avslöja
förekomsten av barnpornografi och det kan få till följd att den fortsatta
diskussionen försvåras. Detta gäller dock bara under förutsättning att
opinionsbildande organ som massmedia och frivilligorganisationer inte
lyckas hitta andra vägar att nå ut med sitt budskap. Man måste hela tiden
betänka att det frågan i praktiken främst gäller är rätten att i
straffstadgandets mening inneha eller sprida barnpornografiska bilder.
Inget hindrar någon från att studera barnpornografiska skildringar, under
förutsättning att sekretessbestämmelser inte hindrar detta, exempelvis
sådana skildringar som förvaras hos myndigheter eller i arkiv. Det är
vidare självfallet fullt tillåtet att t.ex. skildra innehållet i text eller på
annat sätt.
Regeringen övergår nu till att behandla behovet av ett lagfäst undantag
för viss befattning. Att t.ex. myndigheternas befattning är tillåten är
självklart och kräver inte en uttrycklig reglering. Inte heller den som
p.g.a. författningsenlig skyldighet bevarar material kan omfattas av det
föreslagna straffbudet. Detsamma torde gälla t.ex. den situationen att
någon råkar få en barnpornografisk film i sin besittning och innehar den
fram till dess han får möjlighet att lämna den till polisen.
Behovet för andra än myndigheter av att inneha bilder för forskning
kan ifrågasättas. Socialstyrelsen har anfört att det är angeläget att
forskare får möjlighet att bedriva vetenskapligt arbete för att kunna öka
samhällets kunskap om barnpornografins utbredning och karaktär och för
att få ökad kunskap i förebyggande syfte. Sådan forskning får enligt
Socialstyrelsens uppfattning inte bedrivas annat än efter sedvanlig etisk
och mycket restriktiv granskning. Något behov att inneha bilder eller
filmer för att kunna bedriva forskning finns det enligt Socialstyrelsens
mening dock inte. Regeringen kan i allt väsentligt ansluta sig till detta.
När det gäller konstnärliga hänsyn är utgångspunkten att den
avgränsning av vad som skall anses utgöra pornografi i straffstadgandets
mening lämnar ett betydande utrymme för att ta hänsyn till konstnärliga
uttryck. Som regeringen har redovisat i avsnitt 4.4.2 så torde en bild som
har konstnärliga värden inte vara pornografisk i straffbestämmelsens
betydelse. Även en ursprungligen pornografisk bild som sedan sprids i ett
konstnärligt sammanhang torde falla utanför straffstadgandet. För det fall
bedömningen ändå skulle vara tveksam kan man fråga sig hur skyddsvärt
förfarandet egentligen är. I vart fall torde den sortens situationer allmänt
sett inte motivera att ett uttryckligt undantag görs i straffbestämmelsen.
Bland remissinstanserna har många antagit att det finns anledning att
mer generellt tillåta innehav och spridning i opinionsbildningssyfte. Som
regeringen redan har konstaterat är det tveksamt om den tanken fullt ut
låter sig förena med den utvidgande kriminaliseringen och de syften som
ligger bakom denna. Utgångspunkten för t.ex. frivilligorganisationernas
arbete måste ju vara att man inte får vidta åtgärder som är straffbara.
Samtidigt går det inte att bortse från att det i frivilligorganisationernas
arbete kan finnas situationer där befattning med barnpornografiskt
material blir svårt att undvika. Man kan tänka sig situationer där t.ex.
internationella kontakter eller sammankomster kan nödvändiggöra
innehav under en begränsad tid. I motsvarande situationer måste det
exempelvis också vara möjligt att straffritt kunna förevisa
barnpornografiskt material för någon annan.
Inom nyhetsförmedlingen kan man också förutse situationer där det
kan finnas behov av att inneha visst barnpornografiskt material under
någon tid. Man kan t.ex. tänka sig att en journalist får ta emot en unik
bild, vars innehåll är sådant att ett oavvisligt allmänintresse föreligger
och där ytterligare efterforskning krävs för att kunna gå vidare i saken.
Däremot är det svårare att föreställa sig en situation där
nyhetsförmedlingen verkligen kräver en publicering av materialet i sådan
form att detta vore straffbart som spridningsbrott. Det går t.ex. att
beskära en bild och återge resten av innehållet i text eller maskera den del
av bilden som gör den pornografisk. Detsamma gäller självfallet
frivilligorganisationernas arbete. Inget hindrar att man redovisar
missförhållanden eller väcker debatt i olika ämnen men det är svårt att
föreställa sig en situation där detta är helt omöjligt att göra utan att sprida
det barnpornografiska materialet i en sådan form att det vore fråga om
brott. Det kan dock inte uteslutas att sådana situationer någon gång kan
uppstå där även en publicering kan framstå som motiverad.
Det finns således situationer där befattning med barnpornografi kan
framstå som befogad och där det vore otillfredsställande att helt förlita
sig på att de kolliderande intressena skall lösas med en livets regel
inom rättstillämpningen. De fall som regeringen avser här är de där syftet
med gärningen är skyddsvärt, konkret och specifikt och
omständigheterna är sådana att det i princip är uteslutet att t.ex. hantera
en situation utan att exempelvis inneha en viss barnpornografisk
skildring. Med tanke på dessa fall bör straffstadgandet om
barnpornografibrott förses med en regel som innebär att i särskilda fall en
gärning inte skall föranleda straff.
Även om det främst är hänsynen till massmediernas och
frivilligorganisationernas arbete som här ligger för ögonen är det
naturligtvis inte uteslutet att regeln kan vara tillämplig även i andra
situationer där en motsvarande intressekonflikt kan uppkomma, t.ex.
inom forskningen. Det bör dock understrykas att det inte är meningen att
regeln skall träffa någon viss yrkesgrupp generellt sett eller någon viss
situation i allmänhet, utan det krävs för straffrihet att det i det enskilda
fallet finns särskilda omständigheter som gör att gärningen måste anses
uppenbart befogad.
4.4.5 Straffskalan för innehavsbrott m.m.
Regeringens förslag: En regel om ringa brott införs. Straffskalan för
brott av normalgraden skall endast innehålla fängelse, maximum två
år. Straffskalan för det ringa brottet skall vara böter eller fängelse i
högst sex månader.

Barnpornografiutredningens förslag: Straffskalan för den särskilda
brottstypen innehav eller efterfrågan av barnpornografi skall enligt
utredningsförslaget vara böter till fängelse sex månader. När det gäller
övriga brottsformer föreslås inga förändringar i förhållande till vad som
gäller i dag.
Remissinstanserna: De allra flesta har lämnat utredningens förslag
när det gäller straffskalor utan erinran. Folkaktionen mot Pornografi
anser dock att all befattning med barnpornografi skall straffas med lägst
sex månaders fängelse. Växjö Aktionsgrupp Mot Pornografi anser att
straffmaximum för barnpornografibrott som inte är grovt skall vara
fängelse i tre år. Det alternativa förslag som ledamöterna vid Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet professorerna Peter Seipel,
Jan Ramberg och Madeleine Leijonhufvud samt bitr. professorn Wiweka
Warnling-Nerep har presenterat innebär att normalgraden av brottet
framställning av barnpornografi bestraffas med fängelse i lägst sex
månader och högst sex år och att brottet befattning med barnpornografi
bl.a. innehav bestraffas med fängelse i högst två år eller, vid grovt
brott, lägst sex månader och högst sex år.
Skälen för regeringens förslag: Som har framgått höjdes år 1993
maximistraffet för barnpornografibrott från sex månader till två års
fängelse. Utredningen har inte funnit skäl att föreslå en ytterligare
skärpning av straffskalan för barnpornografibrott i allmänhet.
Remissutfallet ger inte anledning att frångå den bedömningen.
Även om innehav av barnpornografi alltså lagtekniskt sett skall
jämställas med andra former av befattning så har det rena innehavet
naturligtvis normalt sett ett betydligt lägre straffvärde än t.ex. spridning.
Med utredningens konstruktion av straffstadgandet kommer detta till
uttryck genom att innehavsbrottet är ett särskilt brott med straffmaximum
fängelse i högst sex månader. I normalfallet torde enligt utredningen
böter vara tillräcklig påföljd men fängelse bör ingå i straffskalan för att
möjliggöra husrannsakan.
Regeringen kan i allt väsentligt dela utredningens bedömning av
innehavsbrottets straffvärde. Det kan emellertid tänkas fall av innehav
där ett straffmaximum om fängelse i högst sex månader kan te sig för
lågt. Någon kan exempelvis ha ertappats med ett större antal videofilmer
utan att det går att styrka att partiet är avsett för försäljning.
Innehavsbrott kan emellertid normalt sett förväntas ha ett relativt
begränsat straffvärde. En tänkbar situation är att en turist ertappas med
någon enstaka tidskrift eller videofilm i bagaget.
Den utvidgning av det straffbara området som regeringens förslag
innebär när det gäller framställning av barnpornografi som sker utan
uppsåt att sprida bilden innefattar också ett antal gärningstyper med
förhållandevis begränsat straffvärde. Ett exempel kan vara den som
framställer och sparar en enstaka barnpornografisk bild i sin dator.
Inte minst mot bakgrund av att barnpornografibrottet kommer att
rymma gärningar av mycket varierande straffvärde förefaller det lämpligt
att införa en ringa form av barnpornografibrott. För det ringa brottet bör
straffskalan vara böter till fängelse i högst sex månader. Som ringa brott
bör emellertid inte bara gärningar med ett begränsat straffvärde kunna
bedömas utan även gärningar med ett något högre straffvärde. I
konsekvens med detta bör det inte längre ingå böter i straffskalan för
barnpornografibrott av normalgraden.
Det bör påpekas att en följd av att ett innehav av normalt slag, t.ex. ett
begränsat antal videofilmer eller tidningar, kan förväntas vara att bedöma
som ringa brott, är att brottet normalt inte är häktningsgrundande.
Som kommer att framgå av avsnitt 4.4.7 föreslår regeringen att ett
stadgande om grovt barnpornografibrott bör införas för vissa särskilt
allvarliga fall. Åtgärden är inte avsedd att påverka den straffmätning som
tillämpas i dag. Den utvidgning av den sammantaget tillgängliga
straffskalan för barnpornografibrott som det grova brottet ger skall
således inte tas till intäkt för en allmän skärpning när det gäller straff för
barnpornografibrott som bedömts vara ringa brott eller brott av
normalgraden.
4.4.6 Även oaktsamma handlingar bör straffbeläggas i
yrkesmässig verksamhet
Regeringens förslag: Den som i yrkesmässig verksamhet eller annars
i förvärvssyfte sprider barnpornografi skall kunna dömas för brott
även när gärningen begås av oaktsamhet.

Barnpornografiutredningens förslag: Överensstämmer väsentligen
med regeringens. Utredningens förslag innebär dock att samtliga
brottstyper utom innehav och efterfrågan kan begås i yrkesmässig
verksamhet genom oaktsamhet.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig
särskilt i denna fråga. Samtliga tillstyrker utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: För att straff skall kunna utdömas för
barnpornografibrott enligt nuvarande bestämmelse i brottsbalken krävs
att gärningen skett uppsåtligen. Detsamma bör gälla de ytterligare
kriminaliseringar som regeringen nu föreslår. Kravet på uppsåt innebär
bl.a. att den som befattat sig med en barnpornografisk bild måste ha
insett att någon av de avbildade var att betrakta som barn i
straffstadgandets mening eller att han i vart fall måste ha misstänkt detta
och det dessutom måste antas att han skulle ha befattat sig med bilden
även om han haft vetskap om detta.
Kravet på uppsåt bör dock kunna frångås när barnpornografi sprids i
yrkesmässig verksamhet. Gärningen bör i sådana fall kunna straffas även
om den begås av oaktsamhet.
De människor som agerar i de videofilmer som förekommer i handeln
med pornografiska bilder är ofta unga. Det bör inte accepteras att den
som yrkesmässigt handlar med pornografi kan undgå straff genom att
låta bli att kontrollera sina varor. Det som säljs på detta sätt är ofta
importerade framställningar från länder där åldersgränser tillämpas för
bestämning av vad som avses med barnpornografi. Om även oaktsam
befattning med barnpornografiska framställningar blir straffbar kan detta
förväntas medföra att de som i vårt land handlar med pornografiska
filmer av sina leverantörer i utlandet kräver att dessa ställer garantier vad
gäller aktörernas ålder, t.ex. i form av officiellt utfärdade åldersbevis.
Utredningens förslag innebär att samtliga gärningstyper utom innehav
och efterfrågan kan begås av oaktsamhet. Detta skulle enligt regeringens
mening emellertid föra för långt. Den som exempelvis förvärvar ett parti
videofilmer utomlands måste naturligtvis ha en reell möjlighet att
kontrollera godset innan det kan vara motiverat att låta honom bära ett
straffsanktionerat ansvar för dess innehåll. I sammanhanget kan nämnas
att oaktsamma förfaranden med narkotika endast är straffbara om
oaktsamheten är grov (3 a § narkotikastrafflagen [1968:64]). Detsamma
gäller varusmugglingsbrott (5 § lagen [1960:418] om straff för
varusmuggling). Inte heller framstår det som motiverat att straffbelägga
ett oaktsamt förevisande av t.ex. en enstaka bild.
I dag gäller enligt 16 kap. 10 b § andra stycket BrB att den som av
oaktsamhet sprider sådan skildring som avses med olaga våldsskildring
kan fällas till ansvar om det skett i yrkesmässig verksamhet eller annars i
förvärvssyfte. Det är konsekvent att i motsvarande fall när det gäller
barnpornografi hanteringen skall kunna medföra ansvar vid oaktsamhet,
dvs. endast vid spridning.
Straffskalan bör vara densamma som för uppsåtliga gärningar. Detta
innebär att straffmaximum, fängelse i två år, motsvarar straffmaximum
för oaktsam spridning av olaga våldsskildring i yrkesmässig verksamhet
eller eljest i förvärvssyfte.
4.4.7 En särskild straffskala för grova brott
Regeringens förslag: En särskild straffskala för grovt barnporno-
grafibrott införs. Straffskalan skall vara fängelse i lägst sex månader
och högst fyra år. Detta innebär att straffmaximum för brottet höjs
från två till fyra års fängelse.

Barnpornografiutredningen: Utredningens förslag överensstämmer i
stort med regeringens. Utredningen föreslår en delvis annan lösning när
det gäller utformningen av kriterierna för grovt brott. Enligt utredningen
bör ett brott kunna bedömas som grovt om det har bedrivits i stor
omfattning och i vinstsyfte samt avsett bilder i vilka det framstår som om
barn utsätts för synnerligen smärtsamt våld. Enligt förslaget kan ett rent
innehav av barnpornografi aldrig bedömas som grovt brott.
Remissinstanserna: Alla remissinstanser som yttrat sig särskilt i
frågan tillstyrker införandet av en särskild straffskala för grova brott.
Flera, bl.a. Svea hovrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Rikspolisstyrelsen och Barnombudsmannen, är emellertid kritiska till
utredningens förslag till kriterier för vad som skall kunna bedömas som
grovt brott. Kritiken går väsentligen ut på att utrymmet för att döma för
grovt brott blir alltför begränsat om alla tre kriterierna måste vara
uppfyllda samtidigt och att uttrycket synnerligen smärtsamt våld innebär
en mycket hög grad av förstärkning och sätter nivån för grovt brott alltför
högt.
Skälen för regeringens förslag: För närvarande är straffskalorna för
barnpornografibrott och olaga våldsskildring desamma. Hantering av
barnpornografi, som kan antas skildra verkliga sexuella övergrepp på
barn är emellertid mer straffvärd än hantering av våldspornografi eller
videovåldsfilmer med s.k. extremvåld. Sådan olaga våldsskildring utgörs
oftast av spelade skildringar eller aktiviteter som vuxna frivilligt inlåtit
sig i.
Även om den utökade kriminalisering av befattning med
barnpornografi som regeringen nu föreslår inte är tänkt att resultera i en
skärpning av straffmätningspraxis för dessa brott, så kan
barnpornografibrottslighet tänkas vara av så allvarlig beskaffenhet att nu
gällande straffmaximum ter sig otillräckligt. Man kan t.ex. tänka sig fall
där en viss befattning avsett många upptagningar som har spritts i ett
stort antal exemplar. Från utlandet finns exempel på fall där en far under
lång tid utnyttjade sina barn och framställde flera videofilmer av
övergreppen vilka gavs stor spridning. Mot denna bakgrund finns det
skäl att införa en straffbestämmelse för grovt barnpornografibrott.
Utredningens förslag innebär att det rena innehavsbrottet aldrig kan
utgöra grovt brott. Enligt regeringens mening bör samtliga
gärningsformer av barnpornografibrottet omfattas. Även om ett rent
innehav sällan torde ha ett straffvärde som motiverar att gärningen
bedöms som grov kan man tänka sig situationer där exempelvis en
mellanhand gjort sig skyldig till innehav som varit ett led i en verksamhet
som syftat till smuggling eller överlåtelse av ett större parti
barnpornografiskt material.
När det gäller kriterierna för vad som enligt det föreslagna lagrummet
skall kunna medföra att ett brott bedöms som grovt, delar regeringen den
kritik mot utredningsförslaget som remissinstanserna framfört.
Tillämpningsområdet bör inte vara alltför begränsat. Det bör t.ex. räcka
med att någon kvalificerande omständighet föreligger, självfallet under
förutsättning att gärningens straffvärde totalt sett motiverar att brottet
bedöms som grovt.
Faktorer som kan vara av betydelse är t.ex. att en viss befattning avsett
en betydande mängd barnpornografiskt material eller företagits
yrkesmässigt eller i rent vinstsyfte. Man kan också tänka sig fall där ett
förfarande ingått som ett led i brottslighet som utövats systematiskt utan
att det är fråga om ett led i organiserad brottslighet, vilket enligt gällande
regler för straffmätning i 29 kap. brottsbalken skall ses som en
försvårande omständighet.
Den särskilda straffskalan bör också kunna tillämpas vid framställning
eller hantering även av en enstaka film om filmen i fråga visar ett barn
som utsätts för särskilt hänsynslös behandling under förutsättning att
filmen kan antas vara en dokumentation av ett verkligt övergrepp. Det
bör betonas att de kriterier som anges i lagrummet bara är avsedda som
exemplifieringar och inte skall uppfattas som uttömmande. Det är på
inget sätt uteslutet att ett brott bedöms som grovt även om ingen av de
uppräknade omständigheterna föreligger. Å andra sidan skall det inte
heller vara nödvändigt att i de angivna fallen alltid döma för grovt brott.
Som har redovisats ovan under avsnitt 4.3.2 så får det anses följa av
utflyttningen av barnpornografibrottet ur de båda grundlagarna att
moment av sexuellt våld eller tvång i en barnpornografisk skildring skall
bestraffas inom ramen för straffet för barnpornografibrottet. En skildring
som är barnpornografisk men som dessutom innehåller straffbara inslag
av sexuellt våld eller tvång, hör till den sorts barnpornografi som det är
allra mest angeläget att bekämpa. Att framställa eller sprida sådana
filmer bör därför kunna i vissa fall motivera att barnpornografibrottet
bedöms som grovt brott.
Utredningen har föreslagit att maximistraffet sätts till fyra års fängelse.
Detta innebär en fördubbling av maximistraffet för barnpornografibrott.
Enligt regeringens mening saknas det anledning att gå längre än så.
4.4.8 Försök och förberedelse till brott
Regeringens förslag: Försök till uppsåtliga barnpornografibrott av
normalgraden straffbeläggs. När det gäller grovt barnpornografibrott
straffbeläggs även förberedelse.

Barnpornografiutredningens förslag: När det gäller försöksbrotten
innebär utredningsförslaget att försök till sådant förvärv av
barnpornografi som syftar till överlåtelse, upplåtelse eller förevisning
straffbeläggs men inget annat.
Remissinstanserna: Riksåklagaren och Åklagarmyndigheten i
Stockholm har påtalat att det inte förefaller logiskt att straffbelägga
försök till förvärv som sker i syfte att med det förvärvade begå en
gärning samtidigt som försök direkt till gärningen inte är straffbart. I
fråga om försöksbrotten bör förslaget därför ses över enligt dessa
instanser.
Skälen för regeringens förslag: Som har framgått av avsnitt 4.4.2
innebär utredningens förslag att även efterfrågan av sådan barnpornografi
som omfattas av innehavsförbudet straffbeläggs. Utredningen har
motiverat sitt ställningstagande med att en sådan kriminalisering, liksom
fallet är när det gäller innehavskriminalisering, kan förväntas bidra till att
minska efterfrågan på barnpornografi och därmed även minska
framställning och spridning av sådan.
Som bl.a. Svea hovrätt anmärkt kan efterfrågan av barnpornografi
jämställas med försök till innehav. Enligt hovrätten framstår det mot
bakgrund av den låga straffskalan som föreslås för innehav inte som
motiverat att straffbelägga försök därtill. Till detta kommer enligt
hovrätten att det torde vara förenat med betydande svårigheter att styrka
att en person som efterfrågar t.ex. en viss filmtitel har uppsåt till att
filmen innehåller barnpornografiska inslag. Hovrätten avstyrker därför
att efterfrågan kriminaliseras.
Som har framgått under avsnitt 4.4.5 innebär regeringens förslag att
det kan antas att innehav om inga försvårande omständigheter
föreligger normalt sett bör kunna bedömas som ringa
barnpornografibrott och att straffmaximum således är fängelse i högst
sex månader. Regeringen delar uppfattningen att ett brott med så lågt
straffmaximum inte bör vara straffbelagt på försöksstadiet. Sådan
efterfrågan som utgör försök till innehav av t.ex. en enstaka videofilm
bör alltså redan med hänsyn till straffvärdet inte vara kriminaliserad.
Däremot kan det tänkas att gärningar som är att bedöma som
barnpornografibrott av normalgraden men där brottet inte kommit till
fullbordan kan inrymma förfaranden som har ett högt straffvärde. Det
framstår därför som befogat att straffbelägga försök till brott av
normalgraden. Som Åklagarmyndigheten i Stockholm har anmärkt så bör
regleringen av försöksbrotten vara konsekvent. Till skillnad från
utredningen anser regeringen därför att alla brottsformer bör omfattas.
Försöksansvaret bör dock begränsas till de uppsåtliga brotten.
När det gäller det grova barnpornografibrottet är strafflatituden sådan
att det enligt regeringens mening finns skäl att även straffbelägga
förberedelse. Man kan tänka sig situationer i samband med yrkesmässigt
bedriven handel med barnpornografiskt material där det kan vara av
värde att kunna komma åt t.ex. en kurir som tagit emot pengar för att
bestrida de utgifter som kan vara förenade med en anskaffning av
barnpornografiskt material utomlands.
4.5 Förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi
Regeringens förslag: Införsel till och utförsel från Sverige av
barnpornografi förbjuds. Förbudet tas in i en särskild lag.
För att förbudet även skall gälla med avseende på Sveriges gräns
mot annat EU-land görs vissa tillägg i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom
Europeiska unionen.

Barnpornografiutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak
med regeringens. Utredningens förslag innebär dock att sådan
barnpornografi som omfattas av TF eller YGL inte omfattas av in- och
utförselförbudet. Vidare görs undantag för sådana fall där gärningen med
hänsyn till omständigheterna är försvarlig.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalar sig i frågan, bl.a.
Stockholms tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Svenska UNICEF-kommittén, Röda korset, Generaltullstyrelsen,
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Folkaktionen mot
pornografi och Unga Örnars riksförbund är genomgående positiva till
förslaget.
Generaltullstyrelsen anmärker att det inte framgår av betänkandet om
begreppet bilder även omfattar elektroniska bilder och därmed bilder som
sprids via Internet. Om så inte är fallet föreslår styrelsen att det
föreslagna förbudet mot införsel och utförsel även skall omfatta bild via
elektronisk överföring. Även Rikspolisstyrelsen tar upp frågan om
Internet och påpekar att förslaget väcker frågan om hur myndigheterna
skall handskas med barnpornografi som förmedlas internationellt via
exempelvis Internet. Svenska UNICEF-kommittén för i sitt remissvar ett
mer allmänt resonemang kring IT-frågor och efterlyser regleringar på
området.
Skälen för regeringens förslag: Sådana varor som är förbjudna att
inneha bör inte heller vara tillåtna att föra in till Sverige. Att förbjuda
införsel av barnpornografi är således konsekvent med att innehavet av
sådant material kriminaliseras. Till detta kommer att huvuddelen av de
barnpornografiska alster som har tagits i beslag i Sverige i samband med
utredningar om barnpornografibrott synes ursprungligen vara framställda
utomlands. Det finns anledning att befara att också i framtiden utomlands
producerad barnpornografi kan komma att införas till Sverige. Detta
måste självfallet motverkas. Införsel av barnpornografi till landet bör
därför förbjudas.
I den allmänna debatten har förekommit uppgifter om att utförsel från
Sverige av kommersiella barnpornografiska videofilmer skett till framför
allt Tyskland och USA. Från utredningens sida har försök gjorts att få
dessa uppgifter verifierade genom förfrågningar hos befattningshavare
vid de svenska polis- och tullmyndigheterna samt vid den tyska och
holländska polisen och US Customs. Något belägg för att kommersiellt
barnpornografiskt material skulle ha utförts från Sverige har härvid inte
erhållits. Generaltullstyrelsen har i sitt remissvar förklarat sig inte kunna
dela denna utredningens ståndpunkt. Enligt styrelsen står det helt klart
för tullen att, även om det sannolikt inte sker i någon större omfattning,
barnpornografiska alster har mångfaldigats i Sverige för försäljning i
andra länder. Vid upprepade tillfällen har svenska tullen fått
biståndsframställningar från behörig tysk tullmyndighet, som rört
postorderförsäljning från Sverige av pornografiska alster. Det rör sig då
ofta om barnpornografi. För att kringgå villkor i tysk lagstiftning rörande
postorderförsäljning av pornografi har ljusskygga företag i vissa fall en
betydande försäljning av pornografiska videofilmer från Sverige till
Tyskland med neutral avsändare. Generaltullstyrelsen har också i en
skrivelse till Justitiedepartementet den 25 januari 1994 (dnr Ju 94/310)
föreslagit att de resurser och befogenheter som tullverket förfogar över
för kontroll av varuströmmarna till och från landet borde tas tillvara för
att övervaka och ingripa mot in- och utförsel av barnpornografi.
Även om det således är ovisst i vilken omfattning sådan utförsel i
kommersiellt syfte förekommer, står det klart att sådan utförsel kan
förekomma. Det är vidare känt att inte bara införsel utan också utförsel
av barnpornografi förekommer i form av överlåtelser enskilda personer
emellan vilka använder sig av post eller medför materialet vid
utlandsresor. Även utförsel av barnpornografi från Sverige bör därför
förbjudas.
Ett förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi bör alltså
införas. Förbudet bör gälla utan undantag för sådana fall då införseln
eller utförseln avser ett innehav för eget bruk som även fortsättningsvis
skall vara straffritt. I praktiken torde det nämligen inte vara möjligt att
göra skillnad på sådana fall och fall där det föreligger avsikt att låta andra
få del av materialet. Av samma skäl bör förbudet heller inte göra
undantag för de särpräglade situationer då ett innehav med tillämpning av
den särskilda ansvarsfrihetsgrunden i brottsbalkens stadgande om
barnpornografibrott inte är brottsligt. Om en sådan situation någon gång
skulle uppstå dvs. att en viss befattning med barnpornografi inte vore
straffbar som barnpornografibrott men väl som brott mot införselförbudet
kan beroende på omständigheterna olika synsätt anläggas. Många
gånger torde det emellertid framstå som uppenbart att straff för
varusmugglingsbrott inte bör dömas ut.
Utredningen har föreslagit att förbudet mot införsel och utförsel skall
ges i lagform och att en särskild lag införs för ändamålet. Regeringen
anser att detta framstår som en med hänsyn till omständigheterna
ändamålsenlig ordning.
Om straff m.m. för olovlig införsel och utförsel samt försök därtill
finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Varusmugglingslagen ger också tullmyndigheterna befogenhet att inleda
förundersökning och ta varor i beslag m.m.
Förbudet mot införsel och utförsel av barnpornografi bör gälla även
med avseende på Sveriges gräns till andra EU-länder. I EG-fördragets
artikel 30 och 34 anges att kvantitativa import- och exportrestriktioner
samt åtgärder med motsvarande verkan är förbjudna mellan
medlemsstaterna om inte annat föreskrivs i fördraget. Bestämmelserna är
emellertid inte undantagslösa. Enligt artikel 36 gäller nämligen inte dessa
bestämmelser förbud eller restriktioner för import, export eller
transitering som grundas på hänsyn till bl.a. allmän moral. EG-domstolen
har beträffande pornografi o.d. slagit fast att artikel 36 kan åberopas
endast i den utsträckning som landets nationella lagstiftning också
förbjuder produktion och försäljning av liknande produkter (jfr mål
121/85 Conegate v. H.M. Customs and Excise [1986] ECR 1007). Något
EG-rättsligt hinder mot att vidta åtgärden torde alltså inte föreligga.
Denna torde tvärtom ligga helt i linje med det arbete som pågår inom
ramen för bl.a. tredje pelaren.
För att den föreslagna lagen om förbud mot införsel och utförsel av
barnpornografi skall få verkan också med avseende på Sveriges gräns
mot annat EU-land måste vissa tillägg göras i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom
Europeiska unionen.
Som tidigare har nämnts har utredningen av den undersökning som
inom dess ram företagits av i Sverige beslagtagen barnpornografi ansett
sig kunna dra den slutsatsen att barnpornografi numera mest framställs
på videofilm. Av endast det yttre utseendet på en sådan film torde inte
kunna bedömas om filmen innehåller barnpornografiska skildringar. Det
torde därför uppkomma avsevärda svårigheter för tullen att konstatera
om videofilmer som förs över gränsen innehåller sådana skildringar. För
att detta skall kunna fastställas måste filmerna spelas upp. Särskild
anledning att göra detta kan med hänsyn till omständigheterna
naturligtvis föreligga i enskilda fall.
Det finns emellertid anledning att tro att den tekniska utvecklingen när
det gäller framställning och distribution av bilder och filmer kommer att
förskjuta tyngdpunkten från videogram till andra kommunikationsformer.
Som Rikspolisstyrelsen påpekar uppstår därför frågor om hur man skall
hantera bilder i elektronisk form som förmedlas internationellt. Detta är
emellertid ingenting som är specifikt för barnpornografi utan gäller ett
betydligt vidare område. Frågan om hur kontroll och beivrande av sådana
elektroniska överföringar skall gå till återstår alltjämt att lösa. Så mycket
står emellertid klart att det förbud mot införsel och utförsel som
regeringen nu föreslår omfattar alla sådana förfaranden som är straffbara
enligt varusmugglingslagen. Det finns vidare skäl att betona att när det
gäller barnpornografi i princip all befattning är straffbar enligt
brottsbalken alldeles oavsett om befattningen också utgjort t.ex. ett
smugglingsbrott.
4.6 Förverkande av barnpornografi
Regeringens förslag: Lagen (1994:1478) om förverkande av
barnpornografi ändras så att all form av barnpornografi i bild omfattas
och att det inte längre krävs att barnpornografin påträffas under
förundersökning för att förverkande skall kunna ske.

Barnpornografiutredningens förslag: Överensstämmer med
regeringens så till vida att kravet på att barnpornografin skall ha
påträffats i samband med en förundersökning tas bort. Utredningens
förslag innebär, i överensstämmelse med gällande lag, att det bara är
barnpornografi av verklighetstrogen karaktär som kan förverkas enligt
den särskilda förverkandelagen.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i
frågan tillstyrker utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Barnpornografiska skildringar är
förnedrande för barn. Fortsatt spridning av sådana skildringar bör
förhindras. Utgångspunkten bör således vara att all barnpornografi som
påträffas skall kunna tas i beslag och att det i princip inte bör förekomma
att den skall behöva lämnas ut till någon, exempelvis ägaren. De
avvägningar som regeringen gör när det gäller den utvidgade
kriminaliseringen, och som alltså bottnar i att barnpornografi inte under
några omständigheter förtjänar rättsskydd, föranleder därför en reglering
som innebär att det alltid skall finnas lagstöd för att ta barnpornografi i
beslag och förhindra fortsatt spridning.
I fortsättningen kommer ett barnpornografibrott oavsett
omständigheterna att bedömas som brott uteslutande enligt brottsbalken.
Att konfiskera barnpornografi blir således inte aktuellt utan ingripanden
kommer att ske med stöd av brottsbalkens eller varusmugglingslagens
regler eller genom den särskilda lagen om förverkande.
Den omfattande utvidgningen av det kriminaliserade området innebär
att utrymmet för att förverka barnpornografi med stöd av brottsbalkens
bestämmelser ökar i motsvarande mån. Inte minst mot bakgrund av att
redan innehavet av en barnpornografisk bild kommer att utgöra brott, kan
man förutsätta att det i de flesta situationer då barnpornografi påträffas,
det kan antas att den kan komma till brottslig användning och att
förutsättningar för att förverka den enligt brottsbalkens bestämmelser
således föreligger.
Den särskilda lagen om förverkande av barnpornografiska bilder som
gäller sedan den 1 januari 1995 tillkom mot bakgrund av att det kunde
förekomma fall där förverkande inte kunde ske enligt dåvarande regler
(bet. 1993/94:KU28 s. 39). Det faktum att utrymmet för tillämpning av
brottsbalkens förverkanderegler nu blir avsevärt större hindrar inte att
den bedömningen fortfarande har relevans. Det kan tänkas situationer
som måhända inte täcks av brottsbalkens eller varusmugglingslagens
regler. Det finns således skäl att behålla 1994 års förverkandelag. Som
utredningen har föreslagit bör dock kravet på att en förundersökning skall
vara inledd upphävas. Förverkande skall kunna ske oavsett
omständigheterna, exempelvis om någon hittar barnpornografi, t.ex. en
kvarglömd videofilm i en hyrd videoapparat och överlämnar filmen till
polisen utan att förundersökning är inledd.
Förverkandelagen bör, på samma sätt och av samma skäl som när det
gäller förbudet mot införsel och utförsel av barnpornografi (jfr avsnitt 4.5
ovan), vara tillämplig på alla sådana bilder som är barnpornografiska i
brottsbalkens mening. Möjligheten att underlåta förverkande bör
inskränkas till fall där ett förverkande skulle vara oskäligt.
4.7 S.k. anspelningspornografi
Regeringens bedömning: Pornografi där vuxna modeller framställs
som barn eller förses med olika attribut för att påminna om barn s.k.
anspelningspornografi bör inte omfattas av kriminaliseringen.

Barnpornografiutredningens bedömning: Överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna: Vissa remissinstanser, bl.a. Ensamma mammors
rättigheter i samhället, Folkaktionen mot Pornografi, Föreningen
Sveriges Socialchefer, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige och
Sveriges psykologförbund har framfört åsikten att s.k.
anspelningspornografi, dvs. sådan pornografi i vilken vuxna personer
framställs som barn eller som på annat sätt, t.ex. genom olika attribut
eller roller, anspelar på barn, också skall omfattas av kriminaliseringen.
Det huvudsakliga argumentet för detta är att denna typ av pornografi
kränker barn och legitimerar ett utnyttjande av barn sexuellt.
Göteborgs tingsrätt, Statens Biografbyrå och Våldsskildringsrådet
intar motsatt ståndpunkt. Biografbyrån anser att det vore helt orimligt att
med barnpornografi jämställa skildringar där uppenbart vuxna
medverkande genom klädsel eller andra attribut försöker associera till
barn. Sådant är inte ovanligt i den typ av pornografisk film som byrån
regelmässigt godkänner för offentlig visning från 15 år.
Skälen för regeringens bedömning: Det handlar här om filmer som
otvetydigt skildrar vuxna och inte barn. Anspelningspornografin rör
således inte frågan om avgränsningen av begreppet barn i bestämmelsen
om barnpornografibrott.
Under remissförfarandet avseende promemorian Ökat skydd för barn
(Ds 1993:80) framförde vissa remissinstanser liksom nu den åsikten att
även befattning med anspelningspornografi borde kriminaliseras.
Vad gäller den nämnda anspelningspornografin konstaterar
utredningens majoritet följande. De personer som medverkar i filmer
med sådan pornografi är vuxna. Ett barn som ser en sådan film kan
rimligen inte antas identifiera sig med dessa personer. Det syns ju att
aktörerna inte är barn. Barn i allmänhet bör därför inte kunna anses
kränkta av denna typ av pornografi på samma sätt som av
barnpornografi. Att avgränsa en kriminalisering av befattning med dessa
alster till befattning med sådana som uppmuntrar till tankar på sexuellt
umgänge med unga personer torde inte vara möjligt. Det torde således
inte vara möjligt att generellt straffbelägga denna typ av pornografi av
annat skäl än att den kan såra den allmänna anständighetskänslan, vilket
inte torde räcka som en grund för kriminalisering.
Utredningen anser följaktligen att straffrättsliga åtgärder mot denna
kategori av pornografiska bilder inte bör genomföras.
Regeringen gör ingen annan bedömning än den som utredningen har
gjort.
4.8 Registrering av barnpornografi
Regeringens bedömning: Regeringen har beslutat att det hos
Rikspolisstyrelsen skall inrättas och föras ett register över beslagtagna
barnpornografiska skildringar. Ett arbete pågår med att internationellt
presentera registret och de möjligheter till effektivisering i den
brottsbekämpande verksamheten detta medför. För närvarande bör det
inte finnas behov av ytterligare åtgärder i syfte att bevara och
registrera barnpornografiska skildringar.

Barnpornografiutredningens förslag: Utredningen föreslår att en
internationellt tillgänglig databank med barnpornografiska
framställningar inrättas i Sverige med Rikspolisstyrelsen som
huvudansvarig. I detta syfte föreslår utredningen bl.a. en lag om ett
särskilt för riket gemensamt arkiv för bevarande av barnpornografiska
framställningar.
Remissinstanserna: Bland de som yttrat sig särskilt i frågan är de
flesta positiva. Riksåklagaren anser dock att det från principiell synpunkt
är tveksamt att upprätta ett referensregister över barnpornografi.
Riksåklagaren kan emellertid inte fullt ut överblicka behovet av ett
sådant register för spaning och utredning. Sveriges domareförbund
avstyrker förslaget med motiveringen att det föreslagna registret blir ett
oerhört känsligt arkiv och att ytterligare utredningsarbete krävs.
Kristdemokratiska Kvinnoförbundet och Kristdemokratiska
Ungdomsförbundet motsätter sig att barnpornografiska framställningar
skall få bevaras i ett referensregister.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har den 18
september 1997 (dnr Ju 97/3061) beslutat att det hos Rikspolisstyrelsen
skall inrättas och föras ett personregister med namnet Digitalt
referensbi-
bliotek över barnpornografiska framställningar .
Ändamålet med registret är att utföra bildanalys i brottsutredningar
samt att bistå utländska brottsutredande myndigheter med uppgifter om
bildanalys i brottsutredningar. Innehållet i registret skall bestå av
barnpornografiska framställningar som tagits i beslag. Registret får också
innehålla barnpornografiska framställningar som överlämnats av
utländsk brottsutredande myndighet. Registret får även innehålla
uppgifter om var framställningen tagits i beslag.
Det redan existerande personregistret torde i allt väsentligt motsvara de
önskemål om effektivare möjligheter att komma till rätta med
barnpornografin genom bl.a. internationellt samarbete som ligger bakom
utredningens förslag i den här delen.
Rikskriminalpolisen bedriver för närvarande ett arbete med att
internationellt presentera registret och de möjligheter till effektivisering i
den brottsutredande verksamheten detta kan medföra. Det är ännu för
tidigt att dra några slutsatser om hur detta samarbete över gränserna
kommer att utveckla sig, men regeringen har stora förhoppningar om att
det skall visa sig vara ett mycket värdefullt redskap i kampen mot
sexuella övergrepp mot barn. Regeringens bedömning är således att det
utöver eventuella regleringar när det gäller registerinnehåll m.m. för
närvarande inte finns skäl att vidta några ytterligare åtgärder när det
gäller registrering av barnpornografiskt material.
5 Grundlagsskydd för nya medier
5.1 Förslag till grundlagsskydd för de nya medierna
Överföring av information på längre avstånd än syn- och hörhåll kan ske
antingen med hjälp av fysiska databärare som transporteras mellan
avsändaren och mottagaren eller med hjälp av elektromagnetiska vågor.
Ett exempel på traditionella fysiska databärare är vanligt papper medan
datordisketter och cd-romskivor utgör exempel på det som i det följande
kallas för nya fysiska databärare. Sändningar i radio och TV samt genom
datorer sker med hjälp av elektromagnetiska vågor. Tryckta skrifter,
stenciler (under vissa förutsättningar), filmer, videogram, kassettband,
vinylskivor och cd-skivor omfattas alla av grundlagarnas
tillämpningsområden. Det gör även radio och television och viss över-
föring via datornätet.
Även om det endast är snart sex år sedan yttrandefrihetsgrundlagen
(YGL) trädde i kraft, har dess och tryckfrihetsförordningens (TF)
tillämpningsområden i formellt hänseende till vissa delar blivit
föråldrade. Det finns nya medieformer som används separat, men även
som komplement till de traditionella grundlagsskyddade medieformerna,
och som endast på grund av grundlagarnas definitioner faller utanför
grundlagsskyddet. Som exempel på sådana nyare medieformer, som i och
för sig till vissa delar redan i dag torde falla under TF:s och YGL:s
tillämpningsområden, kan nämnas optiskt avläsbara lagringsmedier.
Detta är medier som avläses med hjälp av laserljus till skillnad från
exempelvis datordisketter som avläses magnetiskt. Optiskt avläsbara
lagringsmedier används redan i dag på samma sätt som traditionella
massmedier såsom böcker och filmer. En del böcker och filmer ges ut på
cd-romskivor, och cd-romskivor används även i tidningsutgivning. Ett
litterärt verk kan naturligtvis ges ut enbart på ett optiskt avläsbart
lagringsmedium utan att det finns någon tryckt förlaga. I det kommande
avsnittet föreslår regeringen att TF och YGL skall bli tillämpliga även på
dessa nya medieformer.
Mediekommittén har berört frågan om en teknikoberoende grundlag,
men varken haft i uppdrag eller den tid som skulle krävas för att föreslå
en sådan grundlagsreglering av yttrandefriheten. Flera remissinstanser
har riktat kritik mot att en teknikberoende grundlagsreglering av yttran-
defriheten har föreslagits bestå. Andra instanser har anfört att ett teknik-
oberoende bör eftersträvas på sikt och att frågan bör utredas närmare.
Lagrådet har förordat att lagstiftningsarbetet inriktas på en samlad
grundlag omfattande såväl tryckfrihet som annan yttrandefrihet.
Regeringen anser att frågan om lämpligheten av en teknikoberoende
grundlagsreglering för yttrandefriheten har en mycket stor principiell
betydelse. Det kan också ifrågasättas om det är praktiskt möjligt att i
längden behålla den teknikberoende regleringen. Inom ramen för detta
lagstiftningsärende finns emellertid inte möjlighet att närmare överväga
dessa frågor.
Ett förslag till grundlagsreglering för nya medier bör nu inriktas på en
utvidgning av skyddet i TF och YGL till medieformer som används på
samma sätt och i samma syfte som t.ex. skrifter och filmer - dvs. att
sprida upplysning och information till allmänheten - men som inte redan
har ett sådant skydd. Vid utformningen av ett sådant förslag bör dock
strävan vara att ha en så generell beskrivning av olika medieformer att
byte från en upptagningsform till en annan inte påverkar
grundlagsskyddet.
En viktig utgångspunkt vid utformningen av ett sådant utvidgat
grundlagsskydd är att de tryckfrihetsrättsliga principerna i största möjliga
utsträckning skall gälla för de nya medierna. Förutsättningarna för att
tillämpa dessa principer är bäst för yttranden som är bundna till ett
medium så att yttrandet är tekniskt fixerat eller otvunget kan
dokumenteras på ett sätt som är likvärdigt med den tryckta skriften. Det
är därför endast yttranden som är bundna till ett medium som bör komma
i fråga för en reglering i TF och YGL. Om ett nytt medium inte utan
svåra komplikationer kan infogas i det tryckfrihetsrättsliga systemet bör
det också nu lämnas utanför grundlagsskyddet.
Särskilt om Internet
Möjligheterna till förflyttning mellan olika databaser och dokument och
Internets användningsområde över huvud taget medför, såsom Medie-
kommittén har framhållit, en sådan ny dimension i informationshan-
teringen att Internet i och för sig skulle kunna tyckas vara ett helt nytt
medium. Internet har emellertid knappast funnit sina former på ett sådant
sätt att det kan ses som ett medium i sig och så att det nu finns anledning
att överväga särskilda enhetliga regler för yttrandefriheten på nätet. De
internationella aspekterna är dessutom väsentliga och problematiska.
Det måste dock framhållas att det är viktigt att utvecklingen noggrant
följs så att lagändringar kan vidtas om det blir motiverat, t.ex. om
Internet utvecklas till en företeelse med egna speciella tekniska villkor
som gör det befogat att betrakta det som ett eget medium. Det kan vidare
finnas en fara för att särskilda krav ställs på begränsningar av
yttrandefriheten när det gäller Internet eftersom nätet medger åtkomst till
ett gigantiskt antal yttranden samt har en decentraliserad och därmed
svårkontrollerad struktur. Det är, såsom också Mediekommittén har
framhållit, viktigt att man är uppmärksam på denna fara och att man slår
vakt om yttrandefriheten lika mycket när den utövas på Internet som när
den utövas i andra nät eller medier.
5.1.1 Nya fysiska databärare
Regeringens förslag: Benämningen tekniska upptagningar förs in i
yttrandefrihetsgrundlagen som ett samlingsbegrepp för upptagningar
som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller
på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. Detta innebär
att t.ex. cd-romskivor och datordisketter med endast text eller
stillbilder, med endast rörliga bilder eller med blandat innehåll
omfattas av yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde.
De regler i yttrandefrihetsgrundlagen som i dag gäller för filmer blir
genomgående tillämpliga på tekniska upptagningar. En viss
särreglering behålls dock när det gäller rörliga bilder. Till exempel får
föreskrifter i lag om censur endast avse rörliga bilder.
Yttrandefrihetsgrundlagens särskilda bestämmelser för ljudupptag-
ningar tas bort.
Nuvarande bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen om filmer och
ljudupptagningar som har framställts i utlandet skall tillämpas också
på tekniska upptagningar som framställts i utlandet.

Mediekommitténs förslag stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Remissutfallet är övervägande positivt. Justitie-
kanslern (JK) har dock anfört att grundlagsskyddet för en teknisk
upptagning bör göras beroende av att ursprungsuppgifter har satts ut på
upptagningen. Malmö tingsrätt, som i och för sig har uppgett att
lagstiftningen med den föreslagna ändringen blir lättare att överblicka,
har samtidigt invänt att praktiska svårigheter infinner sig vid
tillämpningen eftersom man måste ta del av upptagningen för att kunna
avgöra om de regler som gäller endast för rörliga bilder är tillämpliga.
Kungliga biblioteket har invänt mot valet av benämningen tekniska
upptagningar och vidare menat att det är troligt att cd-romskivor skulle
passa bättre under tryckfrihetsförordningens (TF) område. Kungliga
biblioteket har även framfört praktiskt betingade invändningar.
Kammarrätten i Göteborg har uppgett att en nackdel med begreppet
tekniska upptagningar enligt förslaget är att det medför ett
grundlagsskydd för olika medieformer med ett svagt eller obefintligt
behov av grundlagsskydd. Även Dataföreningen i Sverige och Sveriges
IT-företags organisation har haft synpunkter på det valda begreppet.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Institutionen för
journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet samt
Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs
universitet har sammanfattningsvis anfört att innehållet i högre grad bör
vara avgörande för grundlagsskyddet.
Övriga remissinstanser har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem i allt
väsentligt utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Som regeringen tidigare har anfört
används optiskt avläsbara lagringsmedier i dag på samma sätt som de
traditionella medieformerna. Vår långvariga tradition med en stark
grundlagsskyddad tryck- och yttrandefrihet bör inte urholkas när de
traditionella medieformerna kompletteras med eller byts ut mot nya
medieformer. Om de nya medieformerna utan svårigheter kan passa in i
det nuvarande grundlagssystemet bör därför utgångspunkten vara att
dessa skall få grundlagsskydd.
Yttranden på optiskt avläsbara lagringsmedier är bundna till mediet
liksom nu grundlagsskyddade medieformer. Visserligen kan information
som skrivits in på ett raderbart optiskt avläsbart lagringsmedium (såsom
t.ex. WMRA [Write Many Read Always] eller WRM [Write Read
Many]) raderas och ändras, men detta är ingen principiell skillnad
gentemot vad som gäller för t.ex. ett videogram. Vissa av de optiskt
avläsbara lagringsmedierna torde redan i dag omfattas av
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), t.ex. cd-romskivor med rörliga bilder.
Som har framgått används dessa lagringsmedier i dag på samma sätt som
de traditionella fysiska databärarna och det kan förutses att så kommer att
ske även i fortsättningen.
De tryckfrihetsrättsliga principerna kan vidare, på samma sätt som på
traditionella filmer och ljudupptagningar, tillämpas på optiskt och
magnetiskt avläsbara lagringsmedier och de kan på samma sätt infogas i
TF:s och YGL:s regelsystem. Något bärande skäl till varför nya
lagringsmedier, optiska eller magnetiska, ändå inte skall ha möjlighet att
omfattas av grundlagarnas skydd har inte framkommit inom ramen för
Mediekommitténs arbete. Inte heller regeringen kan finna några hållbara
argument mot en sådan utvidgning av grundlagarnas tillämpningsom-
råden. Regeringen anser därför liksom kommittén att dessa nya
lagringsmedier bör föras in under grundlagarnas skydd. Frågan är då hur
det närmare skall ske.
Mediekommitténs förslag innebär att alla nya fysiska databärare
behandlas likadant som filmer och att detta lagtekniskt skall ske genom
att begreppet tekniska upptagningar införs i grundlagarna. En cd-
romskiva med samma innehåll som en bok skall då behandlas som en
film. Detta medför att olika regler skall gälla för texten när den
publiceras genom tryckteknik och när den publiceras på en cd-romskiva.
Denna konsekvens är, såsom kommittén har framhållit, emellertid inte
ny. Olika regler gäller också exempelvis när en viss film både spelas upp
på biograf och därefter visas i television. Detta förhållande är därför
knappast något skäl mot att behandla alla nya fysiska databärare på
samma sätt.
Den tekniska utvecklingen med digitalisering och nya fysiska
databärare som gör det möjligt att enkelt och billigt lagra ljud, text och
bild på samma lagringsmedium, och som även ger en mera beständig
lagring än tidigare tekniker, kan antas medföra att lagringsmedier som
innehåller enbart ljud, enbart text eller enbart bilder blir allt ovanligare i
framtiden. På grund av de nya fysiska databärarnas stora lagrings-
kapacitet kan det också antas bli vanligare att lagringsmedier innehåller
bidrag från flera upphovsmän. Dessa omständigheter talar för att alla
fysiska databärare skall behandlas på samma sätt och att skyldigheten att
utse utgivare skall gälla för alla fysiska databärare. Om man överger
särbehandlingen av ljudupptagningar, kommer man i princip bort från
problemen med att man i vissa fall måste ta del av hela innehållet på en
fysisk databärare för att kunna avgöra om den innehåller enbart ljud och
därför skall behandlas enligt särskilda regler. Starka skäl talar alltså för
att särbehandlingen av ljudupptagningar skall upphöra och att alla fysiska
databärare, såsom kommittén har föreslagit, skall behandlas enligt de
regler som nu gäller för film. Begreppet tekniska upptagningar utgör
enligt regeringens uppfattning ett lämpligt samlingsord för alla de fysiska
databärare som då skulle omfattas av YGL.
Det finns emellertid vissa regler som nu gäller för film, dvs. för
upptagningar av rörliga bilder, som inte bör utvidgas till att gälla för
tekniska upptagningar som inte innehåller rörliga bilder. Dessa regler är
bl.a. tillåtligheten av censur i 1 kap. 3 § andra stycket YGL, 3 kap. 11 §
YGL rörande otillåten utlämning av film eller videogram och 7 kap. 5 §
YGL om tillsyn över att yttrandefriheten i filmer inte missbrukas genom
olaga våldsskildring och över att filmer med våld eller hot om våld inte i
förvärvssyfte sprids till den som är under 15 år. Dessa regler bör, som
kommittén har funnit, avse endast tekniska upptagningar som innehåller
rörliga bilder, antingen enbart eller i kombination med annat material.
Tillåtligheten av censur bör endast avse de rörliga bilderna i en
upptagning med rörliga bilder i kombination med annat material och inte
t.ex. rena textavsnitt. Även om detta innebär att de myndigheter som
skall tillämpa dessa bestämmelser måste ta del av hela innehållet i
databäraren för att avgöra om någon av dessa bestämmelser är
tillämpliga, anser regeringen att bestämmelsen om tillåtligheten av
censur inte skall få ett vidare tillämpningsområde än den nu har. I sådant
fall skulle syftet med det utvidgade grundlagsskyddet, dvs. ett vidgat
skydd för yttrandefriheten, avsevärt förringas.
Regeringens förslag innebär en minskad teknikbundenhet i grundlagen
eftersom i praktiken alla fysiska databärare (utom de som avses i
1 kap. 5 § TF och handskrifter o. dyl.) omfattas av ett lagtekniskt
begrepp. Det innebär också att problemen med gränsdragning mellan
olika typer av databärare väsentligen försvinner. Endast när det är fråga
om tillämpning av de ovannämnda reglerna som skall gälla enbart för
upptagningar med rörliga bilder, är man enligt regeringens förslag
tvungen att ta del av innehållet på t.ex. en cd-romskiva för att kunna
avgöra om skivan omfattas av reglerna. Till bemötande av Malmö
tingsrätts kritik i denna del kan anföras att problemet finns redan i dag
genom att man måste ta del av exempelvis en cd-romskiva för att avgöra
om den har just ett sådant innehåll som omfattas av YGL. Om innehållet
består av endast text och/eller stillbilder omfattas skivan enligt nuvarande
regler inte av grundlagen.
När det gäller JK:s förordande av att grundlagsskyddet i dessa fall
skall vara beroende av att ursprungsuppgifter har satts ut på databäraren
torde den inställningen till stor del ha sin förklaring i de problem som är
förknippade med barnpornografifrågan. Regeringen har behandlat den
frågan i avsnitt 4.
Kungliga biblioteket har anfört att regleringen av exempelvis cd-
romskivor troligen skulle passa mycket bättre på TF:s område. En
reglering i YGL är dock enligt regeringen att föredra med hänsyn till
TF:s och YGL:s nuvarande tillämpningsområden.
Bland de nya fysiska databärare som kommer att tillhöra YGL:s till-
lämpningsområde finns, förutom cd-romskivor, datordisketter. Genom
regeringens förslag slås vidare fast att också dator- och videospel
omfattas av YGL. Regeringen behandlar den frågan i nästa avsnitt.
Förslaget till grundlagsskydd för nya fysiska databärare innebär alltså i
princip att dessa och de i YGL redan reglerade fysiska databärarna
(filmer, videogram, andra upptagningar av rörliga bilder och
ljudupptagningar) förs samman under beteckningen tekniska upptag-
ningar och behandlas enligt de regler som nu gäller för film. Särbe-
handlingen av ljudupptagningar upphör. Förslaget innebär att även en
teknisk upptagning med enbart text och/eller stillbilder, t.ex. en cd-
romskiva, kommer att behandlas enligt de regler som nu gäller för film
om inte upptagningen faller in under bilageregeln i 1 kap. 7 § andra
stycket TF.
Tekniska upptagningar som framställs utomlands
I YGL behandlas nu utländska filmer och ljudupptagningar på samma
sätt. Olika regler gäller beroende på om den utländska framställningen
sprids i Sverige eller inte. För de framställningar som sprids i Sverige
gäller i princip alla YGL:s allmänna regler utan andra modifikationer än
vissa inskränkningar i meddelar- och anskaffarfriheten och rätten till
anonymitet. För framställningar som inte sprids i Sverige gäller endast
YGL:s regler om meddelar- och anskaffarfrihet samt rätten till
anonymitet och då med samma modifikationer som beträffande utländska
filmer och ljudupptagningar som lämnas ut för spridning här.
De nya fysiska databärare som med förslaget förs in under benäm-
ningen tekniska upptagningar företer sådana likheter med filmer och
ljudupptagningar att de bör behandlas på samma sätt som dessa även när
de framställs utomlands.
5.1.2 Särskilt om dator- och videospel
Regeringens förslag: Dator- och videospel skall omfattas av
grundlagarnas tillämpningsområden.
Straffbestämmelserna i 16 kap. 10 b § brottsbalken om olaga vålds-
skildring, 16 kap. 10 c § brottsbalken om otillåten utlämning av film
eller videogram samt 16 kap. 12 § brottsbalken om förledande av
ungdom ändras så att det klart framgår att de omfattar även dator- och
videospel.
Sammanfattningsvis blir 16 kap. 10 b § brottsbalken tillämplig på
stillbilder och rörliga bilder, 16 kap. 10 c § brottsbalken på film, vi-
deogram och andra tekniska upptagningar med rörliga bilder som
innefattar sådana skildringar som sägs i paragrafen samt 16 kap. 12 §
brottsbalken på skrifter, bilder och tekniska upptagningar.

Mediekommittén har övervägt en sådan ändring av brottet förledande
av ungdom som regeringen nu föreslår, men endast föreslagit att det skall
omfatta skrift, bild och tekniska upptagningar med text eller bild. I övrigt
stämmer kommitténs förslag med regeringens.
Remissinstanserna: Svea hovrätt har invänt att det kan befaras att
respekten för tryckfriheten och yttrandefriheten tunnas ut om grundlags-
skyddet utvidgas till företeelser där det enligt allmän rättsuppfattning kan
ifrågasättas om ett sådant skydd är påkallat. Granskningsnämnden för
radio och TV har framfört liknande invändningar. Justitiekanslern (JK)
har från praktiska utgångspunkter ifrågasatt hur beivrandet av eventuella
överträdelser skall gå till samt med bestämdhet avstyrkt att spelen skall
omfattas av grundlagsregleringen. JK har vidare uppgett att den före-
slagna ordningen innebär att det inte blir möjligt att ingripa mot
olämpliga dator- och videospel med utgångspunkt i
konsumentskyddsintressen. Riksåklagaren har anfört att det föreslagna
grundlagsskyddet för spelen kan medföra svårigheter vid utredandet av
överträdelser. Sveriges advokatsamfund har invänt mot förslaget att
utvidga brottet förledande av ungdom. Enligt samfundet innehåller
bestämmelsen i brottsbalken normativa och vaga rekvisit som leder till
förlegade värderingar. Den vaga avgränsningen är från legalitetssynpunkt
diskutabel enligt samfundet. Svenska Tidningsutgivareföreningen och
Svenska bokförläggareföreningen har redovisat en liknande inställning i
fråga om brottet förledande av ungdom.
Övriga remissinstanser har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem i allt
väsentligt utan erinran.
Skälen för regeringens förslag
Dator- och videospel kommer att utgöra tekniska upptagningar
Eftersom dator- och videospel är fixerade till ett medium och sprids på
fysiska databärare, t.ex. cd-romskivor, omfattas de av det förslag till
grundlagsskydd för nya fysiska databärare som har lämnats i det föregå-
ende. Rättsläget torde emellertid redan i dag vara sådant att videospel
som innehåller rörliga bilder omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen
(YGL). Bland annat de stora variationsmöjligheterna i händelseförloppet
i dessa spel kan emellertid i viss mån tyckas tala emot att de skall
jämställas med t.ex. en tryckt skrift eller en film. Såsom Svea hovrätt och
Granskningsnämnden för radio och TV har anfört finns det anledning att
i största möjliga utsträckning avgränsa grundlagarnas
tillämpningsområden så att de inte ger skydd åt företeelser där det
egentligen inte finns något behov av grundlagsskydd. Regeringen har
därför, liksom kommittén, övervägt om dator- och videospelen kan hållas
utanför grundlagarnas tillämpningsområden.
Till en början kan konstateras att man i detta fall inte bör göra gräns-
dragningen med hjälp av innehållets betydelse från yttrandefrihets-
synpunkt eller dess syfte t.ex. så att skyddet endast skulle omfatta fysiska
databärare som innehåller material av betydelse för ett fritt menings-
utbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande
eller material som inte enbart utgörs av datorspel eftersom detta skulle
innebära betydande gränsdragningssvårigheter med åtföljande
rättsosäkerhet.
Det är inte heller möjligt att peka på någon avgörande teknisk skillnad
mellan t.ex. en cd-romskiva som innehåller dator- eller videospel och en
sådan skiva som har annat innehåll. Dator- och videospel innehåller ofta
nästan oändligt många variationsmöjligheter. Variationsmöjligheterna
innebär närmare bestämt att de programmerade händelserna kan utspelas
i varierande ordningsföljd och kombinationer. Emellertid kan även en cd-
romskiva som inte innehåller dator- eller videospel läsas med varierande
ordningsföljd mellan de olika avsnitten på skivan. Det är alltså inte
möjligt att urskilja någon avgörande skillnad mellan ett dator- eller
videospel och en cd-romskiva med annat innehåll.
Även om det kan finnas nästan oändligt många variationer i
händelseförloppet i ett spel, är det spelets upphovsman som bestämmer
vilka händelseförlopp som kan utspelas vid användning av spelet. Ett
utgi-
varansvar får därför anses möjligt.
Sammanfattningsvis finner regeringen att det saknas teoretisk och
praktisk möjlighet att på ett godtagbart sätt undanta dator- och
videospelen från grundlagarnas tillämpningsområden. Denna bedömning
torde emellertid inte bidra till att en okontrollerbar marknad av dessa
produkter uppstår. Med grundlagsskyddet följer t.ex. krav på att man
utser och anger utgivare och att man lämnar pliktexemplar. Mot den
bakgrunden torde ett grundlagsskydd i vart fall inte minska det allmännas
möjlighet att ingripa mot olagliga skildringar i spelform.
Särskilt om straffrättsligt ansvar
Eftersom regeringen finner att YGL skall omfatta även dator- och video-
spel bör straffbestämmelserna i 16 kap. 10 b § brottsbalken (BrB) om
olaga våldsskildring, 16 kap. 10 c § BrB om otillåten utlämning av film
eller videogram samt 16 kap. 12 § BrB om förledande av ungdom
justeras på ett sådant sätt att det blir klart att de omfattar också dator- och
videospel.
Bestämmelsen i 16 kap. 10 b § BrB bör göras tillämplig på stillbilder
och rörliga bilder. Bestämmelsen i 16 kap. 10 c § BrB bör bli tillämplig
på film, videogram och andra tekniska upptagningar med rörliga bilder
som innefattar sådana skildringar som sägs i paragrafen och 16 kap. 12 §
BrB på skrifter, bilder och tekniska upptagningar. Genom denna ändring
kommer bestämmelsen om förledande av ungdom, som i dag endast
gäller skrift och bild, att omfatta även upptagningar med endast ljud och
upptagningar med ljud i kombination med annat innehåll.
5.1.3 Ny kommunikation med hjälp av elektromagnetiska
vågor
Regeringens bedömning: Grundlagsskyddet för kommunikation med
hjälp av elektromagnetiska vågor bör inte utvidgas.
Regeringens förslag: Det skall däremot klargöras att de som avses
i den s.k. databasregeln (1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen) är
traditionella massmedieföretag samt att tillhandahållandet enligt
bestämmelsen skall ske på särskild begäran; enbart den
omständigheten att upplysningar tillhandahålls mot abonnemang,
prenumeration eller dylikt gör inte att tillhandahållandet kan anses ske
på begäran.

Mediekommitténs förslag: Mediekommittén har föreslagit att
databasregeln i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) utvidgas.
Genom utvidgningen ges möjlighet till ett frivilligt grundlagsskydd för
alla, dvs. för alla andra än sådana massmedieföretag som för närvarande
omfattas av bestämmelsen, som med hjälp av elektromagnetiska vågor på
särskild begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett
register med upptagningar för automatisk databehandling, förutsatt att
mottagaren inte kan ändra innehållet i registret. Endast den som har
ansökt om och fått ett särskilt utgivningsbevis för verksamheten omfattas
av det frivilliga skyddet. För massmedieföretagen skall enligt förslaget
det nuvarande obligatoriska grundlagsskyddet fortsätta att gälla.
I övrigt stämmer kommitténs förslag överens med regeringens.
Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört att
en utvidgad databasregel kan tänkas skydda personregister och därmed
komma i en tydlig konflikt med dataskyddsdirektivet (Europaparlamen-
tets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för
enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och
om det fria flödet av sådana uppgifter). Även Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet samt Patent- och registreringsverket har haft
invändningar i detta avseende. Juridiska fakultetsnämnden har vidare
anfört att det finns en risk för att personer utnyttjar det frivilliga grund-
lagsskyddet för att tillhandahålla sådan information som är förbjuden
enligt brottsbalken.
Övriga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det i allt
väsentligt utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Mediekommittén har anfört bl.a.
följande som skäl för sitt förslag. Elektronisk publicering av nyheter,
debattinlägg och liknande material som ombesörjs av andra än sådana
massmedieföretag som nämns i databasregeln (1 kap. 9 § YGL) torde för
närvarande inte förekomma i någon större utsträckning, men det är
möjligt att sådan publicering i framtiden kan komma att nå ett stort antal
mottagare, t.ex. genom abonnemang på en nyhetsdatabas som
sammanställs, bearbetas och tillhandahålls av en teleoperatör. Den
pågående utvecklingen mot allt mindre och kraftfullare bärbara datorer
kommer troligen att medföra att efterfrågan på elektroniskt publicerade
nyheter och liknande material ökar i framtiden. Den ökande integrationen
mellan olika branscher talar för att andra än traditionella
massmedieföretag kommer att sammanställa, bearbeta och tillhandahålla
nyheter och annan information i form av elektroniska tjänster. Det kan
alltså antas att elektronisk publicering av nyheter, debattinlägg och
liknande på andra sätt än genom hittillsvarande massmedier kommer att
nå många mottagare och omhänderhas av nya aktörer. Om så sker
påminner denna publicering om hittills kända massmedier.
Enligt regeringen finns det emellertid starka skäl som talar mot den
föreslagna utvidgningen.
Mediekommitténs förslag skulle ge ett frivilligt grundlagsskydd åt
flera olika nya kommunikationsformer, däribland informationsdatabaser
med eller utan användning av telefaxmeddelanden. I vissa fall skulle
även elektroniska anslagstavlor, digital TV, digital radio, betalteletjänster
och elektroniska tidningar (utan tryckta förlagor) kunna komma att
omfattas. Vilka ytterligare former av ny kommunikation som skulle
kunna beröras av utvidgningen är det svårt att överblicka. Även om
utvidgningen görs beroende av erhållande av utgivningsbevis får den ses
som omfattande, och en sådan utvidgning bör föregås av en mera
ingående analys. Regeringen anser sålunda inte att tiden är mogen för en
utvidgning av databasregeln på det sätt som Mediekommittén har
föreslagit.
Om någon startar en sådan databasverksamhet som nu avses i databas-
regeln och tillhandahåller t.ex. nyheter kan det uppstå tveksamhet om
denna är att betrakta som en sådan nyhetsbyrå som avses i regeln och
därför har grundlagsskydd för verksamheten. Det bör därför klargöras att
det är traditionella massmedieföretag som avses. Förslaget innebär inte
någon saklig skillnad mot vad som varit avsett vid YGL:s tillkomst.
Det bör vidare, såsom Mediekommittén har föreslagit, klargöras att
tillhandahållandet skall ske på särskild begäran och att enbart den
omständigheten att upplysningar tillhandahålls mot abonnemang,
prenumeration eller dylikt inte gör att tillhandahållandet kan anses ske på
begäran. Med uttrycket på begäran menas att sändningen av uppgifterna
startas av mottagaren. Det är härvid utan betydelse om det finns flera
meddelanden tillgängliga för mottagaren att välja bland eller om endast
ett meddelande är tillgängligt. Inte heller detta utgör någon ändring i sak.
6 Skräddarsydda videogram m.m.
Regeringens förslag: Yttrandefrihetsgrundlagen skall även i fortsätt-
ningen vara tillämplig på sådana upptagningar som sprids till
allmänheten genom att de spelas upp, säljs eller tillhandahålls på annat
sätt. Frågan om grundlagens tillämplighet i det enskilda fallet skall
emellertid prövas på grundval av vad som kan antas om spridningen.
Yttrandefrihetsgrundlagen skall därvid anses tillämplig på
upptagningar med ursprungsuppgifter och uppgift om vem som är
utgivare, om inte något annat framgår av omständigheterna.

Mediekommittén har övervägt en presumtionsregel med i huvudsak
den lydelse som regeringen nu föreslår, men inte lagt fram något formellt
förslag.
Remissinstanserna: Justitiekanslern (JK) har anfört att en s.k. sten-
cilregel som gäller för alla tekniska upptagningar är att föredra framför
den övervägda presumtionsregeln. Stockholms tingsrätt har invänt att
problemet med när de fysiska databärarna skall anses ha spritts eller vara
avsedda för spridning är begränsat till barnpornografiskt innehåll.
Tingsrätten har därför förordat att barnpornografi uttryckligen undantas
från tryckfrihetsförordningens (TF) och yttrandefrihetsgrundlagens
(YGL) tillämpningsområden och i övrigt hänvisat till sitt yttrande över
Barnpornografiutredningens betänkande. Även Kammarrätten i Göte-
borg, Riksåklagaren, Åklagarmyndigheterna i Stockholm och Malmö,
Barnombudsmannen samt Våldsskildringsrådet har hänvisat till sina
yttranden över Barnpornografiutredningens betänkande och uppgett att
de i den frågan förordar att barnpornografi uttryckligen undantas från
TF:s och YGL:s tillämpningsområden.
Tre instanser, Riksdagens ombudsmän (JO), Hovrätten över Skåne och
Blekinge samt Svenska Journalistförbundet, har tillstyrkt en regel i
enlighet med kommitténs överväganden medan övriga har lämnat
övervägandena i huvudsak utan erinran.
Bakgrund: JK avlämnade i februari 1996 till regeringen Promemoria
om vissa frågor rörande yttrandefrihetsbrottet olaga våldsskildring m.m. -
Justitiekanslerns erfarenheter och synpunkter . I promemorian föreslog
JK att den bestämmelse i YGL (1 kap. 10 §) som anger grundlagens
tillämpningsområde såvitt avser videogram skall förtydligas.
Av promemorian framgår att s.k. skräddarsydda videogram gett
upphov till svårigheter i rättstillämpningen när det gäller att avgöra om
de har spritts till allmänheten i den mening som avses i 1 kap. 10 § YGL
och när det gäller frågor om ansvarigheten för innehållet, frågor om
konfiskering och preskription samt verkan av att en viss scen tidigare
prövats i en rättegång. Med skräddarsydda videogram avses videogram
som innehåller sammanställningar från flera skilda bildupptagningar,
redigerade samman i enlighet med en beställares individuella önskemål.
Det står genom promemorian klart att barnpornografi och olaga
våldsskildring ofta förekommer i skräddarsydda videogram och att
handläggningen av sådana ärenden tar en stor del av JK:s resurser i
anspråk.
Regeringen överlämnade i maj 1996 promemorian till Mediekommit-
tén.
Mediekommittén har övervägt de två av JK presenterade alternativen
och kommit fram till den av regeringen föreslagna presumtionsregeln.
Som framgår av avsnitt 4 har Barnpornografiutredningen förordat den
s.k. stencilregeln som en lösning på barnpornografiproblemet.
Skälen för regeringens förslag
YGL:s tillämpningsområde behöver avgränsas klarare
Syftet med YGL var att efter mönster av TF bereda nya medier ett
grundlagsskydd som så långt som möjligt skulle likställa deras villkor
med vad som gällde för det tryckta ordet. Enligt 1 kap. 1 § första stycket
YGL är varje svensk medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt
att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer,
videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupp-
tagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt
lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Grundlagen skyddar alltså rätten
att uttrycka sig offentligt i vissa medier och den avser således inte privata
eller förtroliga meddelanden. Dess tillämpningsområde när det gäller
filmer och ljudupptagningar preciseras närmare i 1 kap. 10 § YGL som
har följande lydelse. Grundlagen är tillämplig på sådana filmer och
ljudupptagningar som sprids till allmänheten genom att spelas upp, säljas
eller tillhandahållas på annat sätt.
I den praktiska tillämpningen av grundlagen har vilket, såsom
Mediekommittén har framhållit, i och för sig kan te sig principiellt
tillfredsställande denna getts en extensiv tolkning så att även
videogram som framställts i ett fåtal exemplar för en högst begränsad
krets av mottagare har ansetts falla under grundlagen. Det har i sådana
fall ofta varit fråga om enstaka videogramexemplar som har kopierats
från delar av flera förlagor. Denna extensiva tolkning av YGL har
emellertid medfört avsevärda svårigheter vid rättstillämpningen. Flera av
de tryckfrihetsrättsliga principerna, som bl.a. bygger på att det är en enda
person som är ansvarig för en mängd likadana framställningar, kan
svårligen tillämpas när det endast sprids enstaka exemplar av videogram
med ett särskilt beställt innehåll.
En naturlig utgångspunkt när man diskuterar denna tillämpning av
YGL är liksom i andra sammanhang att jämföra med TF. TF bygger
på föreställningen att en skrift i princip skall vara mångfaldigad för att
grundlagen skall vara tillämplig. Som Mediekommittén har funnit vore
en avgränsning av YGL:s tillämpningsområde så att nu avsedda fall
kommer att falla utanför detta område väl förenlig med grundlagens
uppläggning. Frågan är då hur en sådan avgränsning bör ske.
I avsnitt 4 har regeringen behandlat frågan hur barnpornografi på bästa
sätt kan bekämpas. Regeringen har där föreslagit att barnpornografiska
bilder uttryckligen skall undantas från såväl TF:s som YGL:s
tillämpningsområde. Av vad som nu har sagts när det gäller de problem
som hänger samman med YGL:s tillämplighet på filmer och ljudupp-
tagningar framgår att problemen gör sig gällande även om innehållet inte
är barnpornografiskt. En bättre avgränsning av YGL är sålunda
motiverad även om barnpornografiska bilder undantas från dess
tillämpningsområde.
Tillämpningsområdet bör inte avgränsas genom en s.k. stencilregel
I den promemoria som överlämnades till regeringen år 1996 övervägde
den dåvarande JK som ett alternativ till lösning på problemet bl.a. en
stencilregel efter mönster av 1 kap. 5 § TF. Genom ett tillägg i 1 kap.
10 § YGL skulle klargöras att grundlagens skydd, vid annan spridning än
sådan som sker genom uppspelning, endast omfattar filmer och ljud-
upptagningar som mångfaldigats och försetts med ursprungsuppgifter (i
det följande stencilregeln ). JK framhöll emellertid bl.a. att en sådan
regel skulle innebära att ursprungsuppgifterna gjordes till en
förutsättning för ett yttrandefrihetsrättsligt skydd för videogram och att
detta vore ett icke önskvärt avsteg från förebilden i TF, där någon sådan
förutsättning inte finns för grundlagsskydd när det gäller tryckta skrifter.
JK ansåg att detta avsteg kunde undvikas om ändringen i YGL
begränsades till ett förtydligande av att grundlagens räckvidd inte
sträcker sig till videogram som inte har mångfaldigats. Detta skulle enligt
JK visserligen innebära en avvikelse från TF:s utformning men knappast
från dess sakliga innebörd.
Mot stencilregeln, vilken Barnpornografiutredningens majoritet har
förordat, kan, såsom även Mediekommittén har funnit, flera invändningar
göras. En grundläggande invändning är att den innebär ett avsteg från det
krav på långsiktighet och stabilitet i grundlagsskyddet som ju är en viktig
beståndsdel i det konstitutionella systemet. Avsikten är inte att inskränka
det grundlagsskydd som filmer och videogram erhöll genom YGL, utan
att återställa rättsläget sedan YGL i rättstillämpningen har fått ett vidare
tillämpningsområde än lagstiftaren avsett och är önskvärt. Att införa en
stencilregel i YGL i syftet att inskränka grundlagens tillämpningsområde,
så att filmer och andra tekniska upptagningar omfattas av
grundlagsskyddet endast om vissa formalia är uppfyllda och oavsett
innehållet, vore att ta ett olyckligt steg tillbaka när det gäller
grundlagsskyddets omfattning. Stencilregeln skulle dessutom med tanke
på regeringens förslag om ett enhetligt grundlagsskydd för olika former
av tekniska upptagningar behöva gälla såväl ljudupptagningar som de
nya medieformer som enligt förslaget skall omfattas av YGL. Dessa nya
medieformer kan förväntas få väl så stor betydelse från
yttrandefrihetssynpunkt som filmer, videogram och ljudupptagningar
eftersom de kan komma att överta en stor del av den roll som tryckta
skrifter i dag har som förmedlare av information och åsikter. När det
gäller nya viktiga medieformer skulle stencilregeln innebära att
grundlagsskyddet blir svagare än motiverat.
Regeringen anser mot bakgrund av vad som nu har sagts att en
stencilregel av det slag som JK skisserat inte bör införas.
En presumtionsregel bör klargöra YGL:s tillämplighet på tekniska
upptagningar
De aktuella medieformerna bör i stället ha ett obligatoriskt grundlags-
skydd, dvs. huruvida utgivare och ursprungsuppgifter anges på upptag-
ningen eller inte, bör inte bli avgörande för grundlagsskyddet. Samtidigt
måste gränsdragningen mellan av YGL skyddade upptagningar och andra
göras klarare än för närvarande. Det måste tydliggöras att skräddarsydda
tekniska upptagningar och sådana upptagningar som aldrig har avsetts att
spridas till allmänheten inte omfattas av grundlagen.
Trycktekniken används typiskt sett för att framställa ett flertal exem-
plar av en skrift. Skall bara ett fåtal exemplar produceras, utnyttjas någon
annan teknik, t.ex. fotokopiering. Man kan därför normalt utgå från att en
trycksak som påträffas är en del av en sådan upplaga som är tillräcklig
för spridning bland allmänheten. Svårigheter att avgöra om en skrift är
grundlagsskyddad förekommer därför bara i begränsad omfattning.
Beträffande film i traditionell mening torde det oftast inte heller vara
svårt att avgöra om den sprids till allmänheten och därmed faller under
YGL. Man kan utgå från att film som är avsedd för offentlig visning, s.k.
biograffilm, är avsedd för sådan spridning att grundlagen blir tillämplig
på den. Smalfilm är - i den mån sådan fortfarande förekommer - mera
hänförlig till intern användning utan grundlagsskydd.
Ljudupptagningar i form av traditionella grammofonskivor och cd-skivor
kan också antas vara avsedda för spridning till allmänheten.
Bland de tekniska upptagningar som i dag skyddas av YGL är det
därför framför allt videogram och ljudkassettband som lika gärna kan
vara för allmän spridning som för internt bruk. Ofta framgår det dock av
tryckta omslag, etiketter o.dyl. om det är fråga om det förstnämnda. Av
de nya medieformer som regeringen föreslår skall falla under YGL:s
tillämpningsområde kan vanliga datordisketter sägas likna videogram
och ljudkassettband i det nu behandlade hänseendet. Cd-romskivor kan
ännu så länge likställas med ljudupptagningar i form av cd-skivor. Om
möjligheterna att spela in på sådana skivor blir allmänt tillgängliga
kommer de dock snarare att likna videogrammen och ljudkassettbanden i
detta hänseende.
Det är med utgångspunkt i det anförda som Mediekommittén har
övervägt en lösning i form av en presumtionsregel, av innebörd att man i
varje enskilt fall skall pröva om framställningen är avsedd att spridas till
allmänheten. Har framställningen försetts med ursprungsuppgifter och
uppgift om utgivare skall YGL presumeras vara tillämplig. Man skulle då
i första hand utgå från det eller de exemplar av en teknisk upptagning
som man har tillgång till eller ställs inför t.ex. vid en husrannsakan eller
vid en annan tvångsåtgärd. Är det sannolikt att exemplaret/exemplaren är
avsett/avsedda för spridning bland allmänheten skall grundinställningen
vara att det/de omfattas av YGL. Detta kan framgå på olika sätt, t.ex. av
antalet exemplar, utseendet på omslag, etikett eller dylikt eller av själva
produktionssättet som i frågan om traditionella grammofonskivor.
Framstår en upptagning däremot primärt som något som framställts för
internt bruk blir utgångspunkten att den inte omfattas av
grundlagsskyddet. Omständigheterna kan emellertid även vara sådana att
en till synes yrkesmässigt tillverkad upptagning inte kan anses vara
avsedd för allmän spridning, eller att vad som ter sig som en hemkopia
tvärtom får anses avsedd för allmän spridning. I sådana fall kan
presumtionen brytas och upptagningen anses falla utanför respektive
innanför YGL:s tillämpningsområde.
De iakttagelser som kan göras på platsen bör ofta bidra till att det med
rimlig säkerhet kan bedömas om en viss bild- eller ljudupptagning är
avsedd för spridning till allmänheten i den mening som avses i YGL. Det
kan t.ex. visa sig att upptagningen har annonserats ut till försäljning, att
register över kunder påträffas, att upptagningen påträffas i ett större antal
exemplar eller att korrespondens visar att upptagningen har spritts. Det
saknas alltså ofta inte helt underlag utöver själva upptagningen för att
bedöma om den är avsedd för spridning till allmänheten på ett sådant sätt
sätt som anges i 1 kap. 10 § YGL. Regeringen gillar Mediekommitténs
väl avvägda förslag till hur YGL:s tillämpningsområde kan stramas upp
och föreslår att det i 1 kap. 10 § YGL görs ett tillägg i saklig
överensstämmelse med vad kommittén övervägt.
7 TF:s och YGL:s territoriella tillämpningsom-
råden
Regeringens förslag: Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets-
grundlagen förtydligas så att det framgår att de är tillämpliga, om en
skrift eller en teknisk upptagning har getts ut eller spritts till
allmänheten i Sverige. Därmed klargörs att vanlig lag skall vara
tillämplig, om skriften eller upptagningen visserligen framställs i
Sverige men ges ut eller sprids endast utomlands.
Meddelarfriheten, anskaffarfriheten och rätten till anonymitet skall
dock med vissa undantag gälla, när uppgift lämnas för att
offentliggöras i skrift eller teknisk upptagning som ges ut eller sprids
endast utomlands, oavsett om framställningen tillverkas i Sverige eller
utomlands.
Regeringens bedömning: Frågan om regleringen av ansvaret för
filmer som produceras i Sverige men ges ut utomlands och därefter av
tredje man sprids i Sverige bör inte lösas i detta sammanhang.

Promemorians förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni-
versitet har, mot bakgrund av Sveriges internationella åtaganden i
kampen mot brott av internationell karaktär, ifrågasatt lämpligheten av
att tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL)
endast skall vara tillämpliga på sådana framställningar som ges ut eller
sprids till allmänheten i Sverige. Institutionen för journalistik, medier
och kommunikation vid Stockholms universitet har avstyrkt förslagen och
anfört att problemen inte är tillräckligt belysta. Svenska Tidningsutgi-
vareföreningen har anfört att man innan något är utgivet aldrig kan veta
om utgivning kommer att ske endast utomlands och att ingripanden
därför inte kan göras utan att man kommer i konflikt med förbudet mot
förhandsgranskning. Mot den bakgrunden har Tidningsutgivarna avstyrkt
förslaget om ett förtydligande av TF:s och YGL:s tillämpningsområden.
Tidningsutgivarna har tillstyrkt förslagen i övrigt. Sveriges
Författarförbund har avstyrkt förslaget om ett förtydligande av TF:s och
YGL:s tillämpningsområden men tillstyrkt i övrigt. Författarförbundets
inställning får förstås så att TF och YGL bör vara tillämpliga även om en
framställning ges ut eller sprids endast utomlands. Justitiekanslern (JK)
har uppgett att han i och för sig inte har någon erinran mot förslagen,
men anfört att de frågor som berörs härav bör ses över i ett större
perspektiv.
Övriga remissinstanser har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem i
huvudsak utan erinran.
Skälen för regeringens förslag
Utgivningsbegreppet bör förtydligas
TF och YGL bygger på förutsättningen att ingripanden på grund av
innehållet i en skrift, film eller ljudupptagning etc. får göras först sedan
framställningen har haft tillfälle att nå ut till allmänheten. Även sådana
framställningar som är avsedda att ges ut endast i utlandet åtnjuter skydd
mot att myndigheterna ingriper mot produktionen innan utgivning skett.
Grundlagarnas skydd mot censur och andra hindrande åtgärder gäller
alltså även för skrifter, filmer och ljudupptagningar som avses att ges ut
endast utom riket. Innebörden av gällande rätt torde emellertid vara att
sedan framställningarna väl har getts ut i utlandet, får ingripanden ske i
Sverige med tillämpning av vanlig lag, närmast brottsbalken och
rättegångsbalken. För de medier som ges ut endast utomlands och som
saknar fullständigt skydd av TF eller YGL faller alltså straffansvaret för
innehållet i framställningen på den eller de personer som medverkat till
brott i enlighet med allmänna straffrättsliga bestämmelser.
Svenska myndigheter har sällan anledning att söka efter och ingripa
mot utgivning utomlands om inte andra länder påkallar vår
uppmärksamhet på att brottslig verksamhet utgår från vårt land. Men det
är av största vikt att vi kan samarbeta över gränserna vid gränsöver-
skridande brottslighet av allvarlig karaktär. Hets mot folkgrupp och
barnpornografi är exempel på sådana brott där det är särskilt viktigt med
ett väl fungerande internationellt samarbete.
Att grundlagarna inte skall tillämpas för den som här i landet
framställer t.ex. ljudupptagningar och sprider dem endast utomlands
skulle givetvis kunna te sig som en brist i det konstitutionella skyddet för
tryck- och yttrandefriheten. Å andra sidan kan det ifrågasättas om det för
svenskt vidkommande finns behov av en sådan omfattning av tillämp-
ningsområdet för grundlagarna. Det skulle ju bl.a. innebära att den som
skall sprida en film utomlands är skyldig att utse en utgivare och att
under straffansvar på filmen sätta ut vissa uppgifter. Det torde snarare
vara på det sättet att vi inte har intresse av att upprätthålla en sådan
ordning. Våra grundlagar är till för att skydda ett fritt informationsflöde
och en fri opinionsbildning i Sverige. Och detta skydd upprätthåller
redan TF och YGL för alla skrifter, filmer m.m. som framställs här,
nämligen genom skyddet för rätten att framställa och utan myndighets
hinder sprida medierna.
Andra länder har egna bestämmelser om yttrandefriheten. Den som i
Sverige framställer straffbara yttranden och exporterar dem till ett annat
land måste underkasta sig de regler som gäller i det landet. Det finns
varken möjlighet eller anledning att, på sätt som några remissinstanser
synes förorda, utsträcka grundlagarnas tillämpningsområden till att
omfatta även allt som yttrats i skrifter och upptagningar utanför vårt land.
Vanlig lag bör därför gälla för skrifter och tekniska upptagningar som
tillverkas här, men som ges ut eller sprids endast utom riket. En sådan
ordning torde, som framgått, i och för sig redan i dag vara gällande rätt.
Det finns emellertid skäl att anta att de rättsvårdande myndigheterna i
avsaknad av tydliga bestämmelser om det territoriella
tillämpningsområdet avstår från att t.ex. fatta beslut om tvångsåtgärder
med anledning av misstanke om spridning av skrifter, filmer eller
ljudupptagningar (t.ex. cd-skivor) till utlandet, även om det i ett enskilt
fall framstod som uppenbart att spridning skett utomlands, men inte i
Sverige. För att säkerställa en enhetlig och stabil rättstillämpning bör TF
och YGL förtydligas i detta avseende.
Det skall till bemötande av Svenska Tidningsutgivareföreningens kritik
mot denna del av förslaget framhållas, att en invändning om att ett visst
ingripande inte är förenligt med grundlagarnas förbud mot censur och
hindrande åtgärder, naturligtvis på samma sätt som hittills skall beaktas
av myndigheterna.
Närmare om tillämpningen
Högsta domstolen slog i ett rättsfall från 1956 (NJA 1956 s. 48) fast att
den som här i landet direkt till enskilda adressater utomlands postar
framställningar som omfattas av grundlagarna, agerar under grund-
lagarnas skydd. Han anses nämligen genom detta förfarande ha lämnat ut
framställningarna för spridning här i Sverige. Den som på detta sätt spri-
der t.ex. cd-skivor med straffbart innehåll har gjort sig skyldig till ett
fullbordat yttrandefrihetsbrott (om han är den som är ansvarig enligt
YGL:s regler om ensamansvar). Försändelserna torde sålunda inte
behöva nå adressaterna för att ett fullbordat brott skall anses föreligga.
Ingripande enligt grundlagarna borde därför kunna ske redan när
försändelserna lagts på postlådan i Sverige.
En upplaga som har spritts endast utomlands, dvs. som inte har
lämnats ut här för spridning utomlands, bör däremot som nyss har
framhållits bedömas endast enligt vanlig lag. En invändning om att en
eventuell resterande del av upplagan skall ges ut i Sverige när det
föreligger ett fullbordat brott i fråga om spridning utomlands, får
bedömas mot bakgrund av omständigheterna i varje enskilt fall.
Grundlagarnas skydd mot censur och mot hindrande åtgärder gäller, som
redan har framhållits, givetvis även i fortsättningen till skydd för
utgivning i Sverige. Men dessa skyddsregler bör inte kunna åberopas till
skydd mot ingripanden på grund av fullbordat spridningsbrott utomlands.
Detta innebär att den som begått ett fullbordat spridningsbrott utomlands
enligt bestämmelserna i brottsbalken skall kunna dömas för det brottet i
den för vanliga brottmål föreskrivna ordningen, även om han senare ger
ut samma produkt i en annan upplaga i Sverige och därmed gör sig
skyldig till ett tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott.
Skulle talan om ansvar komma att föras enligt båda rättegångsord-
ningarna, kan brottmålen under vissa förutsättningar handläggas i samma
rättegång enligt bestämmelserna i 7 kap. lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden.
Skrifter eller tekniska upptagningar med identiskt innehåll kan givetvis
samtidigt spridas både i Sverige och utomlands. Om en skrift eller sådan
upptagning i en och samma upplaga är avsedd att spridas såväl
utomlands som i Sverige gäller grundlagarna fullt ut i fråga om hela
upplagan.
Meddelarskyddet
I 13 kap. TF finns bestämmelser om meddelares skydd i fråga om skrifter
som trycks utomlands. Enligt 13 kap. 6 § andra stycket TF omfattar
meddelarskyddet även de fall när uppgifter lämnas till någon för att de
skall offentliggöras i en skrift som kan sägas inte ha någon som helst
anknytning till Sverige; skriften såväl trycks som ges ut utomlands.
Bestämmelsen syftar till att även korrespondenter till utländska tidningar
och nyhetsbyråer skall kunna omfattas av meddelarskyddet. I YGL har
bestämmelsen sin motsvarighet i 10 kap. 2 §, som till större delen
indirekt hänvisar till TF. Meddelarskyddet för meddelare och anskaffare
av uppgifter till dessa skrifter, filmer och ljudupptagningar är emellertid
begränsat så att det inte omfattar gärningar som utgör brott mot rikets
säkerhet eller tystnadspliktsbrott.
Den som lämnar motsvarande meddelanden för att de skall
offentliggöras i en skrift som trycks i Sverige, men som ges ut endast
utomlands, har inte samma skydd. I vart fall framgår inte detta klart av
TF. Inte heller anskaffaren har motsvarande grundlagsskydd.
Meddelarskydd saknas även för filmer och ljudupptagningar som
framställs i Sverige men sprids endast utomlands.
Ett meddelarskydd för uppgiftslämnare till sådana skrifter och tekniska
upptagningar som produceras här men som sprids endast utomlands bör
införas i grundlagarna. Det finns ingen anledning att se annorlunda på ett
sådant uppgiftslämnande än den situationen att någon lämnar uppgifter
till någon för tryckning och publicering utomlands. Det finns inte heller
anledning att göra några andra överväganden i fråga om anskaffarfriheten
eller rätten till anonymitet i detta avseende. I TF och YGL bör alltså
införas bestämmelser om att meddelarfriheten och anskaffarfriheten samt
rätten till anonymitet i samma utsträckning skall gälla även för det fall
skriften eller den tekniska upptagningen produceras i Sverige.
Ansvar för i Sverige producerade filmer som ges ut utomlands och av tredje
man härefter sprids i Sverige
Med anledning av att JK har uppmärksammat Justitiedepartementet på att
det förekommer fall där filmer som producerats i Sverige i avsikt att
spridas endast utomlands, härefter förs in i Sverige av andra, av den
ursprunglige spridaren oberoende personer, behandlas i promemorian
frågan om ansvaret för sådana filmer med i Sverige straffbart innehåll.
YGL är tillämplig på filmer som framställs i Sverige och som sprids
här. Grundlagen är även tillämplig på filmer som framställs utomlands,
och som härefter sprids här. Den som sprider filmer endast till utlandet
skall, enligt vad regeringen nu föreslår, vara ansvarig enligt bestäm-
melserna i vanlig lag.
Om den ursprunglige spridaren väljer det förfarande som JK har tagit
upp just därför att det i det landet i vilket han sprider filmerna inte är
straffbart att sprida det innehållet, blir bedömningen av ansvarsfrågan en
annan. Spridaren har inte uppsåt att sprida och sprider inte heller filmerna
i Sverige. Han begår inte heller något brott, eftersom gärningen inte är
straffbar i utlandet. Om emellertid samma upplaga av filmen därefter förs
in i Sverige av någon annan, kan den ursprunglige spridaren inte vara
ansvarig för det yttrandefrihetsbrott som filmen innefattar i Sverige, även
om det faktiskt finns angivet på filmen att det är han som har låtit
framställa den (6 kap. 2 § tredje stycket YGL). Han har ju inte haft
uppsåt till att filmen skall ges ut här. Skulle det av någon anledning vid
utgivningen till utlandet ha åsatts uppgift om utgivare på filmen, torde
denna uppgift inte betraktas som en uppgift om utgivare i YGL:s mening,
eftersom filmen inte avsetts att falla under grundlagarnas skydd.
Om en film på detta sätt förs in i Sverige omfattas den av
grundlagarnas skydd. Den har ju framställts i Sverige och ges sedermera
även ut här i landet (1 kap. 10 § YGL). Om så nu sker utan den
ursprunglige spridarens avsikt, och det finns ursprungsuppgifter på
filmen, torde det enligt gällande rätt inte finnas möjlighet att finna någon
straffrättsligt ansvarig för filmens innehåll. Däremot finns alltid
möjlighet för JK att ansöka om konfiskering av filmen (7 kap. 2 § YGL).
En sådan ordning kan givetvis framstå som mindre tillfredsställande.
Den olägenheten kan emellertid, såsom har framhållits i promemorian,
inte undanröjas utan ändringar i grundlagarnas ansvarssystem. Sådana
ändringar kräver djupare överväganden, och frågan kan inte tas upp i
detta sammanhang. Regeringen delar vidare bedömningen i promemorian
att omfattningen av det problem som JK pekat på inte är sådan att det
påkallar omedelbara åtgärder.
8 Preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrottet
hets mot folkgrupp
Regeringens bedömning: Någon ändring av preskriptionstiden när
det gäller åtal för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp bör inte
genomföras för närvarande.

Mediekommitténs bedömning stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten i Stockholm och Ombuds-
mannen mot etnisk diskriminering har beklagat att Mediekommittén inte
har lagt fram något förslag i preskriptionsfrågan. Rikspolisstyrelsen har
anfört att frågan om preskriptionstiden för brottet hets mot folkgrupp bör
övervägas ytterligare.
Övriga instanser har tillstyrkt bedömningen eller lämnat den i
huvudsak utan erinran.
Bakgrund: Sedan Ombudsmannen mot etnisk diskriminering skrivit
till Justitiedepartementet om ändringar av preskriptionsreglerna för
yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp har Mediekommittén övervägt
frågan. Inom ramen för kommitténs arbete har det framkommit att
Justitiekanslern (JK), från det att yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) trädde
i kraft den 1 januari 1992 och fram till februari 1997, har handlagt tolv
ärenden rörande hets mot folkgrupp i filmer, videogram eller
ljudupptagningar. Dessa ärenden har omfattat totalt ett hundratal olika
titlar, till den helt övervägande delen ljudupptagningar. I två av ärendena
har åtal väckts för hets mot folkgrupp. De övriga ärendena har avskrivits
från vidare handläggning. I ett stort antal fall har skälet för avskrivningen
varit att åtalspreskription inträtt innan ärendet anhängiggjorts hos JK.
Skäl för avskrivning i övrigt har varit bl.a. att det har saknats tillräckliga
skäl att inleda utredning rörande yttrandefrihetsbrott.
I tryckfrihetsförordningen (TF) och YGL finns det särskilt korta
preskriptionstider för tryck- och yttrandefrihetsbrott. Kortast tid, sex
månader, gäller för typiska nyhetsmedier, periodiska skrifter och radio-
och TV-program. För andra tryckta skrifter och för filmer, videogram
och dylikt samt ljudupptagningar är tiden ett år från det att
framställningen lämnades ut för spridning. Från dessa regler finns dock
två undantag, ett som avser tidpunkten för när preskriptionstiden börjar
löpa, och ett annat som föreskriver om en längre preskriptionstid när det
gäller upptagningar av rörliga bilder. I fråga om olaga våldsskildring och
barnpornografibrott i upptagningar av rörliga bilder gäller nämligen vad
som är föreskrivet i vanlig lag om tid för väckande av åtal. Detta innebär
att preskriptionstiden för t.ex. videofilmer med olaga våldsskildring är
fem år.
Undantaget fanns med i samband med att YGL började tillämpas år
1992 och tillkom som ett inslag bland de regler som motiverades av
intresset av att komma till rätta med våldsskildringar och barnpornografi.
Bland reglerna återfinns dem om att filmer och videogram som skall
visas offentligt får förhandsgranskas, vilket är ett avsteg från
censurförbudet som ju är en av de tryckfrihetsrättsliga grundprinciperna.
Skälen för regeringens bedömning: Det nyss redovisade undantaget i
fråga om preskriptionstiden för olaga våldsskildring och
barnpornografibrott gäller i dag endast för filmer, dvs. upptagningar med
rörliga bilder. Regeringen har i avsnitt 5.1.1 föreslagit att i princip alla
tekniska upptagningar skall behandlas lika när det gäller frågan om
YGL:s tillämplighet. Endast ett fåtal av de särskilda reglerna om filmer,
behålls enligt förslaget och den särskilda preskriptionstiden är inte en av
dessa regler. Preskriptionstiden i vanlig lag kommer alltså enligt
förslaget att gälla för olaga våldsskildring i alla tekniska upptagningar,
dvs. även i upptagningar med endast stillbilder.
Även för barnpornografibrott kommer preskriptionstiden i vanlig lag
att gälla i fortsättningen, eftersom barnpornografiska bilder föreslås
undantas från TF:s och YGL:s tillämpningsområden.
Mediekommittén har anfört att brottet hets mot folkgrupp inte utan
vidare kan behandlas på samma sätt som olaga våldsskildring och
barnpornografibrott. Enligt kommittén skulle det innebära en avvikelse
från de tryckfrihetsrättsliga huvudreglerna, utanför det på flera sätt
särreglerade film- och videoområdet. Frågan måste då enligt vad
kommittén vidare har anfört ställas om bara ljudupptagningar skall
omfattas av en ny särreglering eller om även tekniska upptagningar som
innehåller endast text skall omfattas. Enligt kommittén kan man också
ställa sig frågan om särregleringen skall gälla även för tryckta skrifter
och för flera brott. Sammantaget har kommittén funnit att frågan om en
särskild preskriptionstid för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp ger
anledning till omfattande överväganden av principiell art och att frågan
måste belysas i ett brett perspektiv som kommittén inte har haft möjlighet
att anlägga. Något förslag till en förlängning av preskriptionstiden har
därför inte lagts fram.
Regeringen instämmer i bedömningen att detta är en stor, principiell
fråga och att en ändring inte bör föreslås utan en föregående bred och
allsidig belysning av alla de problem som är förknippade med frågan.
Regeringen föreslår därför inte i detta sammanhang någon ändring av
preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp.
Det bör också nämnas att regeringen i avsnitt 5.1.2 har föreslagit att
brottet förledande av ungdom i 16 kap. 12 § brottsbalken ändras så att det
klart framgår att det omfattar även innehåll i dator- och videospel.
Regeringen har därvid föreslagit att straffstadgandet utvidgas så att
brottet avser alla yttranden i en teknisk upptagning. Genom en sådan
ändring blir det möjligt att beivra de gärningar som avses i lagrummet
också när de begås genom spridande av upptagningar med bara text och
musik, t.ex. musik med rasistiska texter. Ändringen har möjliggjorts
genom att även 3 kap. 12 § första stycket 3 YGL, som har sin förebild i 6
kap. 2 § första stycket TF, har föreslagits omfatta alla tekniska
upptagningar. Ett av syftena bakom bestämmelsen i TF var just att skapa
en möjlighet att straffbelägga förråande rashetspropaganda som sprids till
ungdomar.
9 Åklagare i vissa yttrandefrihetsmål
Regeringens förslag: Justitiekanslern ges möjlighet att i enskilda fall
delegera sina åklagaruppgifter till allmän åklagare när det gäller
yttrandefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på grund av olaga
våldsskildring i tekniska upptagningar.
Justitiekanslern ges en motsvarande rätt när det gäller
yttrandefrihetsmål om hets mot folkgrupp i tekniska upptagningar.
För brottet hets mot folkgrupp skall dock inte rätten att väcka åtal
kunna delegeras.
Har åklagaruppgiften i yttrandefrihetsmålet delegerats skall också
åklagaruppgiften i sådana allmänna brottmål som handläggs
gemensamt med yttrandefrihetsmålet kunna delegeras.

Mediekommitténs bedömning: Mediekommittén har i fråga om ytt-
randefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på grund av barn-
pornografibrott eller olaga våldsskildring i filmer övervägt, men inte lagt
fram något formellt förslag till, en delegationsmöjlighet för Justitie-
kanslern (JK). Kommittén har inte övervägt någon motsvarande rätt för
JK när det gäller hets mot folkgrupp.
Remissinstanserna: JK och Riksåklagaren har anfört att delegations-
rätten bör omfatta även brottet hets mot folkgrupp. JK har vidare anfört
att han bör ha en motsvarande delegationsrätt när det gäller sådana
allmänna brottmål som handläggs gemensamt med tryckfrihets- eller
yttrandefrihetsmål. Övriga instanser har tillstyrkt den av kommittén
övervägda rätten att delegera åklagaruppgiften eller lämnat den i allt
väsentligt utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag när det gäller
nya medier innebär att tryckfrihetsförordningens (TF) och
yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) tillämpningsområden utvidgas till att
omfatta även nya fysiska databärare med enbart text och/eller stillbilder, t
ex. cd-romskivor med sådant innehåll. Detta innebär i sin tur att JK:s
uppgifter enligt TF och YGL att vaka över att gränserna för tryck- och
yttrandefriheten inte överskrids, att utföra åtal i mål om tryck- och
yttrandefrihetsbrott, att besluta om inledande av förundersökning och
användning av tvångsmedel rörande sådana brott m.m. utvidgas i
motsvarande mån.
JK:s centrala roll enligt TF och YGL bör inte förändras. JK har
emellertid för regeringen redovisat övertygande överväganden om att
hans åklagaruppgifter såvitt rör barnpornografibrott och olaga
våldsskildring skulle kunna föras över till Riksåklagaren (s. 8 i bilaga 1
till Enkel anslagsframställning för Justitiekanslern budgetåret 1997
[JK:s dnr 708-96-12]). JK skulle därigenom befrias från
åklagaruppgifterna medan någon ökning av arbetsuppgifterna för det
allmänna åklagarväsendet knappast skulle uppkomma, eftersom JK redan
i dag i ärenden av detta slag uppdrar åt allmän åklagare att biträda vid
förundersökningens genomförande och vid domstolsprocesser.
Regeringen har i avsnitt 4 föreslagit att barnpornografi undantas från
TF:s och YGL:s tillämpningsområden och att allmän åklagare i
fortsättningen skall vara åklagare i mål om barnpornografibrott.
När det gäller tryck- och yttrandefrihetsbrottet olaga våldsskildring bör
JK såsom Mediekommittén har funnit inte generellt skiljas från uppgiften
som åklagare. I stället bör han beträffande sådana yttrandefrihetsbrott ges
en möjlighet att i enskilda fall delegera sin åklagaruppgift till allmän
åklagare. JK kan då fortfarande ha kvar de mål där det med hänsyn till
skälen bakom JK:s centrala roll i sammanhanget framstår som motiverat
att förbehålla JK åklagarfunktionen. Eftersom det är främst
åklagaruppgifterna beträffande tekniska upptagningar som vållar mera
betydande arbete för JK, bör delegeringsmöjligheten avse enbart mål som
rör sådana upptagningar.
När det gäller frågan huruvida även yttrandefrihetsbrottet hets mot
folkgrupp bör omfattas av delegationsrätten har JK i sitt remissyttrande
anfört att det normalt inte bör komma i fråga att någon annan än JK utför
åklagaruppgifterna för den typen av brott. Det kan emellertid, enligt vad
JK vidare har anfört, undantagsvis när det gäller den s.k. vit-makt-
musiken finnas behov av en möjlighet för JK att låta allmän åklagare
fatta nödvändiga beslut t.ex. under förundersökningen. Enligt JK visar
erfarenheterna hittills när det gäller ingripanden mot cd-skivor med sådan
musik att också annan brottslighet som skall behandlas av allmän
åklagare är nära förbunden med själva spridningen.
Regeringen anser att det på de grunder som JK har framfört finns
anledning att ge JK en viss delegationsrätt även beträffande hets mot
folkgrupp i tekniska upptagningar. En sådan regel bör därför införas.
Allmän åklagare skall sålunda efter delegation kunna fatta bl.a. sådana
viktiga beslut under förundersökningen som JK har berört. Att väcka åtal
bör dock även i fortsättningen ankomma endast på JK.
Enligt 7 kap. 7 § andra stycket lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden får ett
vanligt brottmål handläggas i samma rättegång som ett tryckfrihets- eller
yttrandefrihetsmål i vilket talan förs om ansvar, om det på grund av
sambandet mellan målen skulle skapa allvarliga olägenheter att de
handlades i skilda rättegångar. Enligt 8 § samma kapitel får JK begära att
målen skall handläggas i samma rättegång, och JK är enligt 9 § det
kapitlet åklagare i sådana vanliga brottmål som därmed handläggs i
samma rättegång som ett tryck- eller yttrandefrihetsmål. Såsom JK har
anfört i sitt remissyttrande bör han då ha en rätt att även i det vanliga
brottmålet delegera åklagaruppgiften till allmän åklagare om det är så att
åklagaruppgiften i yttrandefrihetsmålet har delegerats.
10 Jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål
10.1 Gällande ordning
Rättegången i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål
Till tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål hör mål om ansvar och enskilt
anspråk på grund av tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott.
Handläggningen av sådana mål skiljer sig i flera avseenden från vad som
vanligen gäller i fråga om brottmål och tvistemål. Grundläggande
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål finns i 12 kap. TF. Av 9
kap. 1 § YGL framgår att dessa bestämmelser även gäller rättegången i
yttrandefrihetsmål.
Tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål handläggs i första instans av de
tingsrätter som ligger i residensstäderna samt ytterligare några tingsrätter.
I mål, vari talan förs om ansvar för brott, har en part alltid rätt till
juryprövning. Endast om båda parter är ense om det prövas målet utan
jury. I så fall handläggs brottmålet i vanlig ordning, dvs. oftast med en
lagfaren domare och nämnd.
Systemet med jury i tryckfrihetsmål infördes i Sverige år 1815. Sedan
vår nuvarande tryckfrihetsförordning trädde i kraft år 1950 har
jurymännen utsetts av politiska församlingar.
Juryn, som består av nio personer, har till uppgift att avgöra om brott
har begåtts. Om juryn finner att så inte är fallet skall rätten - bestående
av tre lagfarna domare - frikänna den tilltalade. Om däremot juryn finner
att brott har begåtts - för vilket krävs sex röster av nio - skall även rätten
pröva den frågan. Rätten kan i så fall frikänna den tilltalade eller hänföra
brottet under en mildare straffbestämmelse än den som juryn har
tillämpat. Det är alltid rätten ensam som avgör frågor om straff,
konfiskering och skadestånd. Jury kan medverka även om talan inte förs
om ansvar utan endast gäller konfiskering eller skadestånd. För att en
sådan talan skall kunna bifallas krävs nämligen att det har visats att brott
föreligger. Högre rätt, där ingen jurymedverkan förekommer, är på
samma sätt som tingsrätten bunden av juryns friande utlåtande.
Jurymän utses i varje län för en tid av fyra år. De väljs i regel av
landstingsfullmäktige. Jurymännen är indelade i två grupper. I den första
gruppen ingår sexton jurymän och i den andra åtta (i Stockholms län
tjugofyra resp. tolv). De som tillhör den andra gruppen skall vara eller ha
varit nämndemän vid allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol.
Jurymännen förs upp på en jurymannalista, i vilken varje grupp tas upp
särskilt.
De som utses till jurymän måste uppfylla vissa krav. De skall vara
svenska medborgare och bosatta inom länet. En juryman får inte vara
underårig eller ha förvaltare enligt föräldrabalken. Vidare bör en juryman
vara känd för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. Bland
jurymännen bör olika samhällsgrupper och meningsriktningar samt olika
delar av länet vara företrädda. I praktiken är det oftast politiker som utses
till jurymän. Att en juryman skall vara medlem av ett politiskt parti är
emellertid inget som föreskrivs i lag.
Den jury om nio medlemmar som skall tjänstgöra i ett mål bildas på
följande sätt. Rätten föredrar jurymannalistan för parterna, varefter
frågan om jäv tas upp. För jurymän gäller samma jävsregler som för
domare, dvs. reglerna i rättegångsbalken (RB). Av de ojäviga
jurymännen får vardera parten därefter utesluta tre jurymän ur den första
gruppen och en ur den andra (i Stockholms län fem resp. två). Slutligen
tar rätten genom lottning ut så många till suppleanter att sex jurymän
återstår i den första gruppen och tre i den andra.
Om det på grund av laga förfall eller jäv inte kan erhållas tillräckligt
antal jurymän i någon av grupperna skall rätten bland behöriga personer
utse tre stycken för varje juryman som behövs. Av dessa tre får vardera
parten utesluta en.

Rättegångsbalkens jävsregler och artikel 6.1 i Europakonventionen
Rättegångsbalkens jävsregler gäller, som nämnts ovan, även jurymän. I
4 kap. 13 § RB görs en uppräkning av olika preciserade jävsgrunder. I
den sista punkten av stadgandet finns en generalklausul, enligt vilken en
domare är jävig att handlägga mål om det eljest föreligger någon särskild
omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i
målet.
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) med
dess ändrings- och tilläggsprotokoll är svensk lag sedan den 1 januari
1995 (SFS 1994:1219). En ny översättning av konventionen finns i bet.
1994/95:KU5. Enligt artikel 6.1 i konventionen gäller bl.a. att var och en,
vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en
anklagelse mot honom för brott, skall vara berättigad till en rättvis och
offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk
domstol, som upprättats enligt lag.
När det gäller opartiskheten har Europadomstolen i sin praxis urskilt
två element, nämligen dels kravet på att varje domare faktiskt skall döma
opartiskt mellan parterna (den s.k. subjektiva opartiskheten), dels kravet
på att det för en objektiv iakttagare inte får föreligga några legitima tvivel
om domstolens opartiskhet (den s.k. objektiva opartiskheten). (Se
Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis s. 152.)
10.2 Jurymedverkan och fallet Holm
I målet Holm mot Sverige fann Europadomstolen att det hade skett en
kränkning av artikel 6.1 i Europakonventionen i fråga om rätten till
prövning av en oavhängig och opartisk domstol (dom 1993-11-25, Ser. A
Vol. 279-A).
Holm hade tillsammans med några andra personer bildat
organisationen Contra, som hade till syfte att granska bl.a. Sveriges
socialdemokratiska arbetarparti (SAP). Tidens Bokförlag AB, som till
större delen ägdes indirekt av SAP, gav år 1985 ut boken Till höger om
neutraliteten , i vilken ett kapitel handlade om Holm och Contra. Bokens
författare var anställd vid förlaget och hade tidigare varit ideologisk
rådgivare åt SAP. Förlaget är känt för att ge ut böcker vars innehåll
präglas av socialdemokratiska värderingar.
Holm väckte enskilt åtal mot författaren för grovt förtal (alternativt
förtal) och yrkade samtidigt skadestånd av både författaren och förlaget.
Holm ansåg att boken innehöll påståenden som var ägnade att utsätta
honom för andras missaktning genom att det antyddes bl.a. att han hade
samröre med nynazister. Svarandena begärde juryprövning. Holm gjorde
jävsinvändning mot de jurymän som var medlemmar i SAP under
åberopande av generalklausulen i 4 kap. 13 § RB. Både tingsrätten och
hovrätten ogillade jävsinvändningen. Fem av de nio jurymän som
prövade om brott hade begåtts var alla aktiva medlemmar i SAP och hade
eller hade haft olika uppdrag i SAP eller för SAP:s räkning. Juryn
besvarade frågan om brott nekande, vilket fick till följd att Holms talan
ogillades. Holm hade inte med framgång kunnat överklaga domen,
eftersom hovrätten skulle ha varit bunden av juryns bedömning i
skuldfrågan.
Holm anförde klagomål hos Europakommissionen i Strasbourg. Sedan
kommissionen hade granskat klagomålet hänsköts det till
Europadomstolens prövning. Holm gjorde gällande att han inte hade fått
sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol i den mening som
avses i artikel 6.1 i Europakonventionen, eftersom fem av
jurymedlemmarna var aktiva medlemmar i SAP. Holm ifrågasatte inte
jurymännens subjektiva opartiskhet utan endast deras oavhängighet och
objektiva opartiskhet. Europadomstolen fann i likhet med kommissionen
att det hade skett en kränkning av artikel 6.1. Domstolen konstaterade att
det fanns kopplingar mellan svarandena och de fem jurymännen som
kunde ge upphov till farhågor beträffande deras oavhängighet och
opartiskhet. Domstolen framhöll också att bristen i förfarandet inte kunde
ha botats genom ett överklagande.
Europarådets ministerkommitté, som övervakar att Europadomstolens
domar verkställs, har ännu inte avskrivit Holm-målet.
1993 års domarutredning
Domarutredningen, som hade till uppdrag att kartlägga behovet av att
stärka domarnas ställning samt att lämna förslag till inriktning av fortsatt
utredningsarbete, skulle bl.a. behandla frågan om hur nämndemän och
jurymän bör utses (dir. 1993:47). Utredningen hade stor frihet att själv ta
upp olika frågor av betydelse för ett starkt och oberoende
domstolsväsende. I betänkandet Domaren i Sverige inför framtiden -
utgångspunkter för fortsatt utredningsarbete (SOU 1994:99) diskuterar
utredningen de frågor som aktualiseras genom Europadomstolens dom i
Holm-målet samt lägger fram ett förslag till en ny bestämmelse i TF.
Domarutredningens förslag
Utredningens förslag till en ny bestämmelse i TF innebär i huvudsak
följande. I mål om allmänt åtal förenat med enskilt anspråk och i mål om
enskilt åtal skall skuldfrågan prövas utan jury dels om parterna är ense
om det, dels om medverkan av jury kan uppfattas strida mot kravet på en
oavhängig och opartisk prövning. Frågan om ett mål skall prövas utan
jury skall i det senare fallet avgöras av Högsta domstolen på yrkande av
part eller efter framställning av tingsrätten.
Domarutredningen ansåg också att vissa andra justeringar i
lagstiftningen borde övervägas för att bättre säkerställa den objektiva
opartiskheten i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål, dock utan att i dessa
avseenden lägga fram några konkreta författningsförslag. Förbudet i 54
kap. 8 § RB att överklaga hovrättens beslut angående jäv mot domare i
tingsrätten bör enligt utredningen upphävas. Det bör således vara möjligt
att överklaga sådana beslut till Högsta domstolen. Vidare bör det ske en
ökning både av antalet jurymän i varje län och av det antal jurymän som
parterna får utesluta. Slutligen bör åtgärder vidtas för att bredda
rekryteringen av jurymän. Dessa åtgärder är desamma som utredningen
föreslår beträffande nämndemännen. Hit hör inrättandet av s.k. frilistor
till vilka allmänheten kan nominera kandidater. Enligt utredningen bör
den nuvarande ordningen med val av politiska församlingar behållas.
Remissinstanserna
Av de 181 remissinstanserna är det 38 stycken som har yttrat sig över
denna del av betänkandet. Ungefär hälften av dem tillstyrker eller har i
huvudsak ingen erinran mot förslaget till en ny bestämmelse i TF. Till
dem hör Regeringsrätten, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Hovrätten för Övre Norrland, Uppsala tingsrätt, Nyköpings
tingsrätt, Karlskrona tingsrätt, Kristianstads tingsrätt, Malmö tingsrätt,
Ystads tingsrätt, Halmstads tingsrätt, Härnösands tingsrätt, Bodens
tingsrätt och Sveriges advokatsamfund.
De flesta av de remissinstanser som är kritiska till utredningens
författningsförslag menar att det utgör ett omotiverat ingrepp i
jurysystemet som är en av hörnpelarna i den svenska tryckfrihetsrätten.
En del anser att sättet för utseende av jurymän bör ses över. Hit hör
Helsingborgs tingsrätt, Umeå tingsrätt och Regionåklagarmyndigheten i
Kalmar. Enligt Högsta domstolen skulle det vara en fördel om det bland
såväl jurymän som nämndemän också fanns personer som utsetts på
andra än politiska grunder.
En del av de remissinstanser som är negativa till den föreslagna
bestämmelsen i TF anser att man i stället bör överväga de andra
alternativ som utredningen berör, såsom en ökning av antalet jurymän
och upphävande av klagoförbudet i 54 kap. 8 § RB. Bland dessa kan
nämnas
Alingsås tingsrätt, Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB,
Tjänstemännens Centralorganisation, Svenska Journalistförbundet och
Svenska Tidningsutgivareföreningen. Enligt Stockholms tingsrätt finns
det ingen anledning att öppna möjligheter att beröva en tilltalad eller en
svarande det skydd som juryns medverkan i rättegången utgör.
Tingsrätten framhåller att de övriga åtgärder som utredningen föreslår
bör vara fullt tillräckliga för att tillgodose högt ställda krav på en opartisk
rättegång.
Landsorganisationen i Sverige är av den uppfattningen att det är
tillräckligt att tillämpa befintlig lagstiftning för att uppfylla
konventionens krav. Bland övriga som avstyrker utredningens
författningsförslag återfinns Göta hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland
och Riksåklagaren.
Fortsatt beredning inom Justitiedepartementet
Efter remissbehandlingen av Domarutredningens betänkande har de
frågor som aktualiseras genom Europadomstolens dom i Holm-målet
beretts vidare inom Justitiedepartementet. Ett resultat av detta arbete är
promemorian Jurymedverkan och fallet Holm - En översyn och analys
(Ds 1997:25).
10.2.1 Regeringens bedömning
Regeringens bedömning: Domarutredningens förslag om vidgade
möjligheter att pröva tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål utan jury
bör inte genomföras. De problem som aktualiseras genom
Europadomstolens dom i Holm-målet bör kunna lösas inom ramen
för existerande lagstiftning.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Remissutfallet är övervägande positivt. Av de 22
remissinstanser som har yttrat sig över promemorian är det ungefär två
tredjedelar som inte har någon erinran mot eller godtar promemorians
bedömning att någon lagstiftningsåtgärd inte är nödvändig för att
uppfylla kravet på en opartisk rättegång enligt artikel 6.1 i
Europakonventionen. Hit hör Göteborgs tingsrätt, Borås tingsrätt, Umeå
tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet,
Sveriges advokatsamfund, Svenska Journalistförbundet och Svenska
Tidningsutgivareföreningen.
Svea hovrätt, som i och för sig godtar promemorians bedömning,
menar att det hade varit önskvärt med en utförligare analys av alternativa
lösningar. Av särskilt intresse är enligt hovrätten frågan huruvida
jurymän kan utses genom lottning. Även Stockholms tingsrätt godtar
promemorians bedömning men anser ändå att det kan ifrågasättas om inte
RB:s jävsregler bör ändras så att det klart framgår att jäv av politisk natur
faller under lagen. Tingsrätten menar också att det kan finnas anledning
att överväga lämpligheten av att jurymän och nämndemän utses av
politiska församlingar efter nominering av politiska partier.
Enligt Riksdagens ombudsmän (JO) är det lämpligt att ändringen av
den svenska hållningen i själva rättsfrågan redovisas genom en tydlig
lagstiftningsåtgärd. JO är av den uppfattningen att Domarutredningens
lagförslag inte bör genomföras. Ett tänkbart alternativ är i stället att i
någon mån försöka avpolitisera juryns sammansättning och samtidigt
utöka möjligheterna för parterna att utesluta jurymän.
Även Malmö tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg och Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet förespråkar en särskild
lagreglering. Till skillnad från JO förordar de Domarutredningens
lagförslag. Kammarrätten i Göteborg instämmer i promemorians
resonemang att generalklausulen i 4 kap. 13 § RB får anses fylla samma
syften som Europadomstolens princip om objektiv opartiskhet. Enligt
kammarrätten innebär emellertid inte inkorporeringen av
Europakonventionen en så stor förändring för domstolarna att en
upprepning av fallet Holm och liknande fall effektivt förhindras.
Kammarrätten anser att det bör övervägas att införa en möjlighet för den
som har väckt enskilt åtal att överklaga en friande dom.
Även Helsingborgs tingsrätt och Institutionen för journalistik och
masskommunikation vid Göteborgs universitet är kritiska till
promemorians bedömning.

Skälen för regeringens bedömning

Syftet med juryprövningen är enligt förarbetena till TF att en allmänt
medborgerlig uppfattning skall kunna göra sig gällande i tryckfrihetsmål
(prop. 1948:230 s. 99). I förarbetena framhålls också att den fristående
ställning som juryn har är av stor betydelse som en folklig garanti för
tryckfriheten, främst den politiska yttrandefriheten (a. prop. s. 97). För
den tilltalade eller svaranden är en juryprövning förenad med vissa
fördelar. För att juryn skall kunna komma till slutsatsen att brott
föreligger krävs kvalificerad majoritet (sex röster av nio) och såväl
tingsrätten som högre rätt är bundna av juryns friande utlåtande. Det är
därför naturligt att den tilltalade eller svaranden i de flesta fall vill ha
juryprövning. Domarutredningens förslag innebär att ett mål under vissa
förhållanden skall prövas utan jury trots att ena parten eller båda parter
vill att jury skall medverka. Ett sådant åsidosättande av jurysystemet
skulle kunna medföra betydande ingrepp i skyddet för tryck- och
yttrandefriheten. Utredningens förslag bör därför inte genomföras.
I promemorian redovisas en undersökning av tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål som avgjorts under en period av nära tre år (mellan
den första januari 1994 och senhösten 1996) och i vilka talan gällde
påstående om grovt förtal, förtal eller förolämpning. Av de 43 mål som
påträffades var det bara sju som hade en politisk dimension. Inget mål
var dock så politiskt laddat som Holm-målet. I de två mål som liknar
Holm-målet mest i fråga om graden av politisk anknytning ville båda
parter ha jury och ingen av dem gjorde någon invändning om jäv (mål nr
13 och 14 i promemorians förteckning över undersökta mål). Av
undersökningen synes framgå att det inte är helt ovanligt att även
målsäganden eller käranden vill ha juryprövning.
I Holm-målet betonar Europadomstolen de starka politiska kopplingar
som fanns mellan svarandena och de fem socialdemokratiska
jurymännen. Domen kan enligt regeringens mening inte tolkas som ett
fördömande av det svenska jurysystemet som sådant. Domen bör inte
läsas så att enbart den omständigheten att en domare och en part är
medlemmar av eller har anknytning till samma politiska parti leder till att
domstolen inte kan anses uppfylla kravet på oavhängighet och
opartiskhet. Det är tydligt att det enligt Europadomstolen krävs betydligt
starkare kopplingar än enbart partitillhörighet för att en jävssituation
skall anses föreligga.
Kopplingar mellan en domare och en part brukar behandlas som en
fråga om jäv. Såsom redan har påpekats, gäller RB:s jävsregler även
beträffande jurymän. Enligt generalklausulen i 4 kap. 13 § RB är en
domare jävig om det föreligger någon särskild omständighet som är
ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. En sådan
omständighet skulle kunna vara starka politiska kopplingar mellan en
juryman och en av parterna av det slag som var aktuella i Holm-målet.
Regeringen delar promemorians uppfattning, vilken också har framförts
av Domarutredningen och Kammarrätten i Göteborg, att
generalklausulen kan anses fylla samma syften som Europadomstolens
princip om objektiv opartiskhet.
Sedan Holms jävsinvändning prövades av de svenska domstolarna har
en i detta sammanhang betydelsefull förändring av rättsläget skett. Från
och med den 1 januari 1995 är Europakonventionen svensk lag. Före
inkorporeringen kunde konventionsbestämmelserna inte tillämpas direkt
av svenska domstolar utan de kunde bara få betydelse som element vid
tolkningen av svensk lag. Numera är både konventionen och
Europadomstolens praxis en del av den svenska rättsordningen och
svenska domstolar måste tillämpa konventionen på samma sätt som all
annan svensk lagstiftning. Av stor betydelse för bedömningen av
jävsfrågor är särskilt den omständigheten att rättsläget vad gäller jäv av
politisk natur har klarnat genom Europadomstolens dom i Holm-målet.
Den undersökning som nämns ovan tyder på att mål med så starka
politiska inslag som Holm-målet är mycket ovanliga. Skulle emellertid
ett liknande fall på nytt komma inför en svensk domstols bedömning,
skulle domstolen tillämpa både artikel 6.1 i Europakonventionen och
generalklausulen i 4 kap. 13 § RB och tolka dessa bestämmelser i ljuset
av Europadomstolens dom i Holm-målet. Resultatet skulle med största
sannolikhet bli att jurymännen förklarades jäviga.
Det skulle i något fall kunna inträffa - särskilt om båda parter gör
jävsinvändning - att så många jurymän förklaras jäviga att det inte
återstår tillräckligt många för att det skall kunna bildas en niomannajury.
Detta problem har lagstiftaren förutsett. Som tidigare nämnts får
tingsrätten i så fall själv nominera kandidater (12 kap. 12 § andra stycket
TF). Dessa behöver naturligtvis inte vara partipolitiskt aktiva eller ens
medlemmar i ett politiskt parti. Det är tillräckligt att de uppfyller de krav
som föreskrivs i 12 kap. 5 § TF. De måste således bl.a. vara svenska
medborgare och bosatta i länet. Vidare bör de vara kända för
omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. Saknas det någon
juryman i den grupp vari jurymännen skall vara eller ha varit
nämndemän, måste domstolen givetvis nominera kandidater som
uppfyller det kravet (jfr 12 kap. 3 § TF).
Mot bakgrund av vad ovan anförts gör regeringen den bedömningen att
någon särskild lagstiftningsåtgärd inte erfordras för att svensk rätt skall
överensstämma med Europakonventionens krav. Det torde vara
tillräckligt att domstolarna i fortsättningen tillämpar RB:s generella
jävsregel och artikel 6.1 i Europakonventionen såsom den har tolkats av
Europadomstolen i fallet Holm. Någon ändring av RB:s jävsregler
bedöms inte vara nödvändig. Inte heller gör regeringen den bedömningen
att klagoförbudet i 54 kap. 8 § RB bör upphävas.
10.3 Proportionella val av jurymän
Regeringens bedömning: En regel om proportionella val av jurymän
bör inte införas.

Bakgrund: I mitten av 1970-talet infördes i 4 kap. 7 § RB en regel om
proportionellt valsätt beträffande nämndemän (prop. 1975/76:64).
Regeln, som innebär att en minoritet kan påkalla proportionellt val, har
till syfte att garantera nämndens allsidiga sammansättning.
Yttrandefrihetsutredningen föreslog i början av 1980-talet att en regel om
proportionella val skulle införas även beträffande jurymännen (SOU
1983:70). Förslaget ledde inte till lagstiftning (prop. 1986/87:151 s. 141
f.). Domarutredningen ansåg att regeln om proportionellt valsätt i 4 kap.
7 § RB borde upphävas, eftersom den inte passar ihop med en breddad
rekrytering av nämndemännen (SOU 1994:99 Del A s. 305 f.). I
promemorian Jurymedverkan och fallet Holm - En översyn och analys
(Ds 1997:25) tas frågan upp på nytt.
Promemorians förslag: I TF bör införas en regel om proportionella
val av jurymän som är identisk med den som finns i 4 kap. 7 § RB. En
proportionell valmetod tillämpas i allmänhet redan i praktiken utan att
några negativa effekter har kunnat märkas.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har
ingen erinran mot förslaget. Kammarrätten i Göteborg och Juridiska
fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet är dock kritiska. Om en
proportionell valmetod införs finns det enligt kammarrätten en risk för att
en jurymedlem ser sig mer som en representant för ett politiskt parti än
som en representant för ett allmänt medborgerligt intresse. Det bör i
stället skapas utrymme för att bereda icke partipolitiskt bundna
medborgare möjlighet att kandidera som jurymän och även som
nämndemän. Det förslag om s.k. frilistor som lades fram av
Domarutredningen bör ytterligare övervägas.
Skälen för regeringens bedömning: Jurymannauppdraget är ett
medborgerligt förtroendeuppdrag och inte ett politiskt uppdrag. Införande
av en regel om proportionellt valsätt beträffande jurymännen skulle
kunna leda till att jurymännen uppfattas som representanter för ett
politiskt parti. Bestämmelsen i 12 kap. 5 § TF innehåller till skillnad från
RB:s regler om val av nämndemän ett krav på att skilda
meningsriktningar skall vara representerade bland jurymännen. Det har
inte framkommit att de nuvarande reglerna om val av jurymän har
missbrukats. Om emellertid ett parti skulle missbruka sin
majoritetsställning till att enbart utse egna partimedlemmar, skulle valet
kunna angripas med överklagande till länsrätten enligt reglerna om
laglighetsprövning i 10 kap. kommunallagen (1991:900). Något egentligt
behov av en regel om proportionellt valsätt finns enligt regeringens
mening inte. En sådan regel bör därför inte införas.
11 Äganderätten till periodiska skrifter som
trycks i Sverige
Regeringens förslag: Utlänningar med medborgarskap i en stat inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt utländska juridiska
personer som har bildats enligt lagstiftningen i en sådan stat och som
har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom
samarbetsområdet får rätt att äga periodiska skrifter som trycks i
Sverige.

Promemorians förslag: Utlänningar och utländska juridiska personer
med hemvist inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) får
rätt att äga periodiska skrifter som trycks i Sverige.
Remissinstanserna: Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet
har anfört att frågan inte är tillräckligt utredd. Kammarrätten i Sundsvall
har uppgett att förslaget strider mot etableringsrätten i Romfördraget och
avtalet om EES eftersom det innehåller ett hemvistkrav för utländska
medborgare medan något sådant krav inte finns för svenska medborgare.
Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs
universitet har framfört invändningar mot bakgrund av vad man anser
händer i den så kallade ansvarskedjan enligt tryckfrihetsförordningen
(TF). Sveriges advokatsamfund har uppgett att hemvistkravet för
juridiska personer i stället bör utformas med 2 kap. 1 § 3
aktiebolagslagen (1975:1385) som förebild. Svenska
Tidningsutgivareföreningen har uppgett att den i och för sig förstår att
bestämmelserna om äganderätten till periodiska skrifter måste ändras
som en följd av Romfördraget, men att ansvarsreglerna i 8 kap. TF måste
ändras på samma gång på grund av de konsekvenser som en lagändring i
detta avseende annars får.
Övriga remissinstanser har tillstyrkt förslaget i promemorian eller
lämnat det i huvudsak utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt huvudregeln i TF skall ägaren
till en periodisk skrift vara svensk medborgare eller svensk juridisk
person. Sedan den 1 december 1994 gäller att det i lag får föreskrivas att
även utlänning eller utländsk juridisk person får vara ägare till en sådan
skrift (5 kap. 1 § TF). Tidigare var endast utlänning med hemvist i
Sverige på detta sätt jämställd med svensk medborgare. Kravet med
avseende på hemvisten togs bort inför Sveriges anslutning till Europeiska
unionen. I proposition 1993/94:114 Grundlagsändringar inför ett svenskt
medlemskap i Europeiska unionen framhöll regeringen bl.a. att den då
gällande regleringen skulle kunna komma i konflikt med Romfördragets
regler om etableringsfrihet. Dessa regler innebär att ett medlemsland inte
får ha andra bestämmelser för medborgare eller företag i andra
medlemsländer, vad avser rätten att bedriva rörelse, än för landets egna
medborgare och företag. Den främsta sakliga invändning som skulle
kunna riktas mot att ge upp kravet på hemvist för ägare till periodiska
skrifter är, anförde regeringen vidare, att en sådan åtgärd skulle påverka
det tryckfrihetsrättsliga ansvarssystemet. Om hemvistkravet för ägare av
en periodisk skrift skall slopas är det viktigt att detta ansvar inte påverkas
så att ansvaret förskjuts nedåt i den successiva ansvarskedjan. Så skulle
heller inte ske. Det är inte tillräckligt att ägaren inte kan ställas till
ansvar
därför att det inte går att nå honom. Skulle således i något enstaka fall en
utgivare saknas, och inte heller en i och för sig känd utländsk ägare
kunna ställas till ansvar, får det, anförde regeringen vidare, enligt
gällande rätt till följd att inte någon kan ställas till ansvar för
tryckfrihetsbrott.
Regeringen uppgav vidare i propositionen att lagstiftningen på
aktiebolagsrättens område hade medfört att det genom EES-avtalets
ikraftträdande inte fanns något hinder för utländska rättssubjekt att
förvärva
aktiemajoriteten i ett svenskt bolag. Vidare hade bosättningskravet för
stiftare, verkställande direktörer och styrelseledamöter ersatts med krav
på bosättning inom EES. Det innebar att avgörande hinder för enskilda
och företag i de övriga EES-länderna att äga en svensk periodisk skrift
redan hade undanröjts. Enligt regeringen borde TF uttryckligen ge
utrymme för likabehandling av fysiska och juridiska personer i vart fall i
EES-länderna (a. prop. s. 28 ff).
I lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden föreskrivs att utlänningar som har
hemvist i Sverige får vara ägare till periodiska skrifter som trycks här
(2 kap. 1 §). Bestämmelsen bör nu, mot bakgrund av de nyss redovisade
övervägandena och med beaktande av remisskritiken mot förslaget i
promemorian, utvidgas så att även utlänningar som inte har hemvist i
Sverige får äga periodiska skrifter som trycks här, förutsatt att de har
medborgarskap i en stat inom EES. Något hemvistkrav bör sålunda inte
ställas upp för denna grupp av utlänningar. Vidare bör av samma
anledning lagen ändras så att alla utländska juridiska personer som har
bildats enligt lagstiftningen i en stat inom EES och som har sitt säte, sitt
huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom samarbetsområdet,
får rätt att äga periodiska skrifter som trycks i Sverige.
Svenska Tidningsutgivareföreningen har förklarat sig införstådd med
att Sverige efter medlemskapet i Europeiska unionen inte kan ha kvar det
nuvarande kravet på hemvist i Sverige för utländska ägare till periodiska
skrifter. Tidningsutgivarna har emellertid också anfört att
ansvarsreglerna i 8 kap. 3 § TF därför samtidigt måste ändras så att en
ansvarsövergång från ägaren till tryckaren kan äga rum, inte bara när det
inte går att visa vem som var ägare till skriften när den gavs ut, utan även
när ägaren i och för sig är känd men inte går att nå. Enligt
Tidningsutgivarna är det annars inte otänkbart att det i Sverige ges ut
periodiska skrifter som saknar en ansvarig utgivare, men har en känd
ägare utan hemvist i Sverige som inte kan nås eller ställas till ansvar.
Resultatet av detta blir att ingen kan ställas till ansvar för ett eventuellt
tryckfrihetsbrott i skriften.
Såsom regeringen konstaterade i det förra lagstiftningsärendet skulle
det med den föreslagna ändringen kunna inträffa att ingen kan ställas till
ansvar för tryckfrihetsbrott. Regeringen gör nu ingen annan bedömning
än den som gjordes i december 1993 inför medlemskapet i Europeiska
unionen. Någon ändring i ansvarssystemet föreslås alltså inte.
12 Utgivningsbevisen för periodiska skrifter
Regeringens förslag: Ett utfärdat utgivningsbevis för en periodisk
skrift förfaller efter tio år, om inte innehavaren innan dess ansöker om
att beviset skall förnyas. Patent- och registreringsverket skall i
förekommande fall i ett särskilt beslut avgöra att beviset är förfallet.
Regler om ett särskilt påminnelseförfarande införs. I god tid innan
utgivningsbeviset förfaller skall innehavaren underrättas av Patent-
och registreringsverket om att en förnyelseansökan måste göras för att
beviset inte skall förfalla.
Om beviset förfaller skall ett utgivningsbevis för en annan periodisk
skrift med en förväxlingsbar titel inte få utfärdas inom två år, om inte
innehavaren av det förfallna beviset har medgett det.

Promemorians förslag: I promemorian har det inte föreslagits att
Patent- och registreringsverket (PRV) i ett särskilt beslut skall avgöra att
beviset är förfallet. Inte heller har någon författningsreglering av påmin-
nelseförfarandet föreslagits. I övrigt stämmer promemorians förslag
överens med regeringens.
Remissinstanserna: Svea hovrätt har anfört att särskilda lagbe-
stämmelser bör införas som ålägger PRV att före tioårsperiodens utgång
skicka särskilda påminnelser till innehavarna av utgivningsbevisen. Även
Kammarrätten i Sundsvall har uppgett att det i promemorian omskrivna
påminnelseförfarandet bör författningsregleras, antingen i
tryckfrihetsförordningen (TF) eller i lagen (1991:1559) med föreskrifter
på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.
Länsrätten i Jämtlands län har framfört att ett särskilt
påminnelseförfarande bör kompletteras med bestämmelser om att det
krävs ett särskilt beslut av PRV där verket avgör om beviset skall anses
förfallet. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har invänt
att det inte finns tillräckliga skäl för en grundlagsändring. Såsom
nämndens yttrande får förstås skulle problemen i stället kunna lösas med
en mer praktisk hantering. Nämnden har vidare invänt mot att även
sådana bevis som har utfärdats vid lagens ikraftträdande träffas av
ändringen. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet har
kritiserat förslagen och anfört att de föreliggande problemen borde kunna
lösas genom andra administrativa rutiner inom ramen för de nuvarande
grundlagsreglerna. Nämnden har därför avstyrkt förslagen. Sveriges
advokatsamfund har anfört att det föreslagna tvåårsskyddet knappast är
befogat eftersom innehavaren trots en påminnelse har låtit
utgivningsbeviset förfalla. Svenska Tidningsutgivareföreningen har
tillstyrkt förslagen under två förutsättningar: Tidningsutgivarna vill dels
att påminnelseförfarandet skall förverkligas, dels att PRV i ett särskilt
beslut skall meddela innehavaren att beviset har förfallit så att
innehavaren inom den följande tvåårsperioden kan återvinna beviset.
Övriga instanser har tillstyrkt förslagen i promemorian eller lämnat
dem i allt väsentligt utan erinran.
Bakgrund: För att en periodisk skrift skall få ges ut krävs det enligt
5 kap. 5 § TF ett utgivningsbevis för skriften. Beviset utfärdas av PRV på
ansökan av skriftens ägare. I ansökan skall bl.a. skriftens titel anges. Om
titeln är så lik titeln på en skrift, för vilken ett bevis redan har utfärdats,
att förväxling lätt kan ske, får ansökan avslås. När en ansökan om
utgivningsbevis för en periodisk skrift kommer in till PRV ingår därför
som ett led i verkets behandling av ansökan att undersöka om den
uppgivna titeln lätt kan förväxlas med någon av de titlar som redan är
registrerade. Om en förväxlingsbar titel påträffas anmodas sökanden i
första hand att ge in nya titelförslag. Om sökanden emellertid är
intresserad av att få just den förväxlingsbara titeln registrerad för sin
skrift, kan han eller hon i stället uppmanas att försöka skaffa fram ett
medgivande och en överlåtelse från ägaren till den äldre skriften. De
uppgifter som finns hos PRV ger dock i många fall inte en sådan ledning
att det går att nå ägaren eller utgivaren. Anmälda uppgifter är ofta
inaktuella.
Ett utfärdat utgivningsbevis kan återkallas om den periodiska skriften
inte ges ut med en viss minsta frekvens. Ett alternativ för den sökande
kan därför också vara att försöka utreda om den äldre skriften fortfarande
ges ut, eller om den kommer ut med tillräckligt många nummer för att
ägaren skall få behålla sitt utgivningsbevis. I bästa fall kan en sådan
utredning genomföras, och i förekommande fall det utfärdade
utgivningsbeviset återkallas. Det har visat sig att PRV har stora praktiska
besvär med genomförandet av en sådan utredning.
Enligt lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument, skall
pliktexemplar av skrifter lämnas till särskilda myndigheter för att där
bevaras och tillhandahållas för forskning och studier. En av dessa
myndigheter är Kungliga biblioteket. Den som har ansökt om
utgivningsbevis hos PRV och fått beskedet att en förväxlingsbar titel
finns registrerad kan sålunda vända sig dit för att försöka få ett intyg om
att skriften med den förväxlingsbara titeln inte längre kommer ut, eller i
vart fall inte kommer ut med en sådan frekvens att ägaren har rätt att
behålla utgivningsbeviset. Om kontrollen hos Kungliga biblioteket visar
att utgivningen har upphört, kan ett återkallelseförfarande inledas. På
senare tid har dock invändningar mot detta förfarande framförts från
Kungliga biblioteket, bl.a. på grund av en rådande osäkerhet om
tillförlitligheten hos uppgifterna. Det har nämligen visat sig att man på
detta sätt kan få säkra uppgifter om att en viss skrift kommer ut, medan
uppgifter om att den inte kommer ut inte är lika säkra. Om skriften inte
har getts ut under senare tid, ger efterforskningarna på Kungliga
biblioteket sällan någon vägledning i arbetet med att söka efter ägaren.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av det som nu har sagts
innehåller systemet för registrering av utgivningsbevis vissa brister.
Detta understryks av de siffror Justitiekanslern kunde redovisa efter en
inspektion hos PRV i början av år 1990. Vid inspektionen framkom att
uppskattningsvis mellan 5 000 och 10 000 av de totalt omkring 17 000
registrerade titlarna var inaktuella, dvs. avsåg skrifter som inte längre
gavs ut. Enligt färska uppgifter från PRV består registret i dag av över
20 000 akter. Det är fortfarande så att ett stort antal av de registrerade
titlarna avser skrifter som inte ges ut. I den mån de inaktuella titlarna är
förväxlingsbara med sådana som omfattas av nya ansökningar medför de
till synes helt i onödan ett omfattande utredningsarbete för PRV. Det är
inte acceptabelt att oanvända titlar på detta sätt hindrar eller i vart fall
avsevärt försenar möjligheten att utnyttja tryck- och yttrandefriheten i
periodiska skrifter.
Enligt regeringens mening är det inte möjligt att inom ramen för den
detaljerade regleringen i 5 kap. TF lösa problemen genom att hos PRV
bygga upp andra administrativa eller praktiska rutiner för verksamheten.
Regeringen anser sålunda, till skillnad från Juridiska fakultetsnämnden
vid Uppsala universitet m.fl., att en ändring av bestämmelserna i TF är
nödvändig.
Vägledning kan hämtas från ett annat rättsområde där man i detta
avseende hanterar liknande frågor. Inom varumärkesrätten finns det
nämligen ett särskilt förnyelseförfarande. Enligt varumärkeslagen
(1960:644) skall varumärken registreras i ett särskilt varumärkesregister
som förs av PRV. Ett varumärke får inte registreras om det är
förväxlingsbart med ett annat varumärke som redan finns i registret. Om
en ansökan om registrering bifalls gäller registreringen från den dag då
ansökan gavs in till dess tio år har förflutit från registreringsdagen (22 §).
Om innehavaren ansöker om det, förnyas registreringen tio år i taget från
utgången av föregående registreringsperiod. En ansökan om förnyelse
skall göras skriftligen hos PRV tidigast ett år före och senast sex
månader efter utgången av den tidigare registreringsperiodens utgång.
Varumärkeslagen innehåller vidare regler om att registreringen i vissa
fall kan hävas. Detta kan ske bl.a. om innehavaren inte har gjort verkligt
bruk av det registrerade varumärket inom fem år efter det att
registreringsförfarandet avslutades. Ett förnyelseförfarande finns även i
mönsterskyddslagen (1970:485) när det gäller rätten till mönster.
Mönsterregistreringens giltighetstid är emellertid endast fem år.
En ordning med ett förnyelseförfarande som liknar det inom varu-
märkesrätten skulle i stor utsträckning lösa de problem som finns när det
gäller ansökningar om utgivningsbevis för periodiska skrifter.
Regeringen anser därför att promemorians förslag om att införa ett sådant
system bör genomföras. En lämplig giltighetsperiod för utgivningsbevis
är, liksom för registrerade varumärken, tio år.
För att undvika att det uppstår en lucka mellan tidpunkten för den
tidigare tioårsperiodens utgång och tidpunkten för när ett beslut på
grundval av en förnyelseansökan kan fattas, bör det utfärdade beviset inte
upphöra att gälla om en förnyelseansökan har kommit in till PRV före
periodens utgång. I ett sådant fall bör det utfärdade beviset fortsätta att
gälla till dess att förnyelseansökan har slutbehandlats.
Som har nämnts tidigare kan utgivningsbeviset i vissa fall återkallas.
Innan två år har förflutit efter ett beslut om återkallelse på vissa grunder
får inte ett utgivningsbevis utfärdas för en annan skrift, vars titel företer
en sådan likhet med den första skriftens titel att förväxling lätt kan ske,
om inte den första skriftens ägare medger det (5 kap. 7 § TF). Under de
två år som närmast följer återkallelsebeslutet finns sålunda möjlighet att
avhjälpa de brister som föranlett beslutet, och att på nytt ansöka om
utgivningsbevis för skriften utan att den använda titeln blir upptagen av
en ny periodisk skrift. Ett motsvarande skydd bör lämpligen gälla för den
som inte har ansökt om förnyelse av ett bevis i enlighet med de
bestämmelser som nu har föreslagits.
Det är straffbart för ägaren att ge ut en periodisk skrift utan att det
finns ett utgivningsbevis. Normalt är detta en ordningsförseelse som
leder till ett bötesstraff. Om omständigheterna är synnerligen försvårande
får fängelse ådömas. Skäl saknas att se annorlunda på detta straffrättsliga
ansvar om beviset har förfallit. Det nu nämnda ansvaret bör sålunda gälla
också i dessa fall. Eventuella förmildrande omständigheter kan liksom
annars beaktas inom ramen för bedömningen av straffvärdet.
Inte heller när det gäller de särskilda bestämmelserna om ansvar för
tryckfrihetsbrott finns det anledning att göra någon ändring med
anledning av det föreslagna förnyelsesystemet. Har utgivningsbeviset
förfallit när den periodiska skriften ges ut bör det alltså vara skriftens
ägare som svarar för ett eventuellt tryckfrihetsbrott (8 kap. 2 § första
stycket TF). Ägaren har därmed ytterligare en särskild anledning att
bevaka utgivningsbevisets giltighet.
Enligt förslaget i promemorian förfaller utgivningsbeviset automatiskt.
Det skulle då inte krävas ett särskilt beslut från PRV, där det konstateras
att förutsättningarna för att beviset skall anses förfallet är uppfyllda.
Innehavaren får med en sådan ordning inte upplysningar från PRV om att
beviset har förfallit. Bland annat för att underlätta för innehavaren av
beviset att utnyttja det föreslagna tvåårsskyddet, anser emellertid rege-
ringen, i likhet med Länsrätten i Jämtlands län och Svenska Tidningsut-
givareföreningen, att PRV i ett särskilt beslut bör avgöra att beviset är
förfallet. Först därefter bör skriften i sådant fall formellt sett förlora sin
karaktär av periodisk (se 1 kap 7 § första stycket TF). En annan sak är att
utgivningsbeviset upphör att gälla den dag det faktiskt förfaller.
Som några remissinstanser har förordat bör det i promemorian om-
nämnda påminnelseförfarandet författningsregleras. Regeringen föreslår
sålunda att PRV skall underrätta innehavaren av utgivningsbeviset om att
det förfaller om han eller hon inte ansöker om förnyelse av beviset.
Underrättelsen skall sändas i god tid, lämpligen ett år innan utgiv-
ningsbeviset förfaller. Påminnelseförfarandet har inte en sådan grundläg-
gande betydelse att det behöver införas i TF, utan bestämmelserna kan
meddelas i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförord-
ningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.
För att de föreslagna förnyelsereglerna skall få någon effekt på det
befintliga problemet med för många inaktuella titlar, bör såsom har
föreslagits i promemorian reglerna tillämpas även på redan utfärdade
utgivningsbevis. För att ge innehavare av redan utfärdade bevis tid att
anpassa sig efter de nya reglerna bör den inledande tioåriga giltighets-
perioden i dessa fall räknas från lagens ikraftträdande.

13 Principen om allmänna handlingars
offentlighet kontra reglerna om beslag och
konfi-
skering enligt TF och YGL
13.1 Inskränkningar i rätten att få kopior av vissa
allmänna handlingar (5 kap. 6 § sekretesslagen)
Regeringens förslag: Den närmare regleringen av inskränkningar i
rätten att få kopior av vissa allmänna handlingar skall finnas kvar i
sekretesslagen (1980:100).
Inskränkningarna utvidgas till att omfatta även mål om ersättning
för skada med anledning av olaga våldsskildring, motsvarande
tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott eller barnpornografibrott, mål
om konfiskering eller förverkande av de brottsliga skildringarna samt
ärenden om t.ex. resning och klagan över domvilla.
Inskränkningarna i rätten att få kopior skall gälla även hos Statens
biografbyrå.

Mediekommitténs förslag stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört att
även hets mot folkgrupp bör omfattas av kopieringsförbudet. Rikspolis-
styrelsens yttrande får förstås på samma sätt. Försvarsmakten har uppgett
att även brotten uppvigling och ryktesspridning till fara för rikets
säkerhet bör omfattas.
Övriga instanser har tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat dem i
huvudsak utan erinran.
Bakgrund: Under våren 1993 väckte Justitiekanslern (JK) åtal vid
Stockholms tingsrätt för yttrandefrihetsbrott innefattande
barnpornografibrott och olaga våldsskildring. JK gav samtidigt till
tingsrätten in ett stort antal filmer som hade tagits i beslag. Huvuddelen
av filmerna yrkades konfiskerade för att hindra vidare spridning men ett
antal hade tagits i beslag i utredningssyfte och gavs in som bevisning.
Med hänvisning till reglerna i tryckfrihetsförordningen (TF) om envars
rätt att ta del av allmänna handlingar och att få kopior av sådana
handlingar (2 kap. 12 och 13 §§) begärde ett flertal personer att få ta del
av filmerna. Tingsrätten biföll en begäran om att få ta del av filmerna på
stället men avslog genom två beslut vid skilda tillfällen framställningar
om att få ta del av filmerna genom att erhålla kopior. Svea hovrätt
upphävde dessa båda senare beslut och förordnade att kopior skulle
lämnas ut. Som skäl anförde hovrätten att filmerna utgjorde allmänna
handlingar och att det saknades lagligt stöd för att inte lämna ut dem och
för att inskränka rätten att mot avgift få kopior. Hovrättens beslut kunde
inte bringas under Högsta domstolens prövning eftersom beslut att lämna
ut en allmän handling inte får överklagas.
Besluten visade tydligt konflikten mellan å ena sidan den del av
offentlighetsprincipen som utgörs av TF:s regler om envars rätt att få ta
del av allmänna handlingar och att få kopior av sådana handlingar och å
andra sidan TF:s och YGL:s regler om beslag och konfiskering för att
motverka spridning av vissa skildringar.
Regelkonflikten föranledde att regler om sekretess infördes i syfte dels
att skydda de i skildringen medverkande barnens integritet i mål rörande
barnpornografibrott (9 kap. 16 § sekretesslagen), dels att hindra att
kopior av framställningar i mål rörande barnpornografibrott och olaga
våldsskildring lämnades ut och blev föremål för ny brottslig spridning (5
kap.
6 § och 12 kap. 3 § sekretesslagen [prop. 1992/93:256, bet.
1992/93:KU40, rskr. 1992/93:364 och SFS 1993:437]). Lagstiftningen
tillkom som en temporär lösning på ett akut problem.
Skälen för regeringens förslag
Främst bör själva spridningen av brottsliga skildringar motverkas
Offentlighetsprincipen är en av hörnstenarna i den svenska rättsord-
ningen och det kan inte komma i fråga att begränsa den utan mycket
tungt vägande skäl. Intresset av att motverka spridning av framställningar
som innefattar brott kan vara ett sådant skäl. Strävan bör dock i sådana
fall vara att motverka spridningen med minsta möjliga inskränkningar i
offentlighetsprincipen. Utgångspunkten bör vara att
offentlighetsprincipen är ett överordnat intresse som det skall krävas
verkligt tungt vägande skäl för att begränsa i brottsförebyggande syfte.
Det är därför själva spridningen som främst bör motverkas, inte
allmänhetens rätt att ta del av framställningar på stället.
En regel som inskränker möjligheterna att få kopior av allmänna hand-
lingar men inte inskränker rätten att på stället ta del av framställningarna
innebär en bibehållen möjlighet till insyn i rättskipningen och ett motver-
kande av spridningsrisken. Den nu gällande regeln i 5 kap. 6 §
sekretesslagen har denna inriktning.
Reglering i lag eller grundlag ?
Reglerna om allmänna handlingars offentlighet finns i 2 kap. TF. Enligt
2 kap. 2 § TF får rätten att ta del av allmänna handlingar begränsas
endast om det är påkallat med hänsyn till vissa i paragrafen uppräknade
intressen, bl.a. intresset av att förebygga eller beivra brott. En närmare
reglering av på vilket sätt tillgången till handlingarna skall tillgodoses
finns i 2 kap. 12 och 13 §§ TF. Bland annat ges däri en rätt att mot avgift
få avskrift eller kopia av en allmän handling.
I förarbetena till 2 kap. TF behandlas inte frågan om tillåtligheten av
att man genom vanlig lag gör en sådan mindre inskränkning i rätten att ta
del av allmänna handlingar som består i att man endast begränsar rätten
att få kopior av sådana handlingar. Några hinder i TF mot en sådan
reglering i lag kan inte anses föreligga. En grundläggande tanke bakom
regelsystemet för handlingsoffentligheten är att offentlighetsprincipen
skall ges ett så stort genomslag som möjligt och att undantagen från
denna princip skall göras så begränsade som möjligt. Mot denna
bakgrund och med beaktande av den aktuella bestämmelsens mera
detaljbetonade karaktär har Mediekommittén föreslagit att
inskränkningarna i rätten att få kopior även i fortsättningen skall finnas i
sekretesslagen. Enligt kommitténs förslag skall inskränkningarna omfatta
barnpornografibrott och olaga våldsskildring samt motsvarande
tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott.
Det är mycket som talar för att en regel av detta slag, som från
brottsförebyggande utgångspunkter innehåller praktiska anvisningar om
på vilket sätt allmänheten skall få tillgång till de allmänna handlingar
som den i och för sig har rätt att få se, löpande kommer att behöva
anpassas efter nya förhållanden och att regeln därför bör ges sitt närmare
innehåll i vanlig lag. Sammantaget anser även regeringen att regeln med
inskränkningar i rätten att få kopior bör ges i vanlig lag. Som kommittén
har funnit framstår sekretesslagen som det lämpligaste alternativet, och i
den lagen är det 5 kap. som behandlar intresset av att förebygga och
beivra brott.
Vilka brott skall omfattas av inskränkningarna i rätten att få kopior?
Den nuvarande regeln i 5 kap. 6 § sekretesslagen omfattar endast barn-
pornografibrott och olaga våldsskildring samt motsvarande tryckfrihets-
och yttrandefrihetsbrott. Regeln tillkom som en lösning på det konkreta
problem som uppstått i målet vid Stockholms tingsrätt och den kom
därför att omfatta endast de nämnda brotten.
Det finns enligt regeringen ingen anledning att i detta sammanhang
ställa den ena brottstypen framför den andra. Det måste ses som en
nödvändighet att framställningar som anses innefatta t.ex. brott mot
rikets säkerhet kan tas i beslag utan att de genom tvångsåtgärden riskerar
att spridas vidare. Till det nu sagda kommer att konfiskering och beslag
kan ske vid alla tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott. Intresset av att
motverka spridning väger i princip lika tungt när det gäller alla sådana
brott. Regeringen föreslog därför i lagrådsremissen att inskränkningarna i
rätten att få kopior av allmänna handlingar skulle gälla för alla
tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott, motsvarande allmänna brott samt
barnpornografibrott. Lagrådet har emellertid i sitt yttrande ifrågasatt en
sådan utvidgning, bl.a. med hänsyn till att något egentligt praktiskt behov
härav inte har ansetts finnas. Enligt Lagrådet finns det redan andra
bestämmelser i sekretesslagen som blir tillämpliga när sekretess
motiveras t.ex. av hänsyn till rikets säkerhet eller personlig integritet.
Mot denna bakgrund har inte heller Mediekommittén ansett att det finns
ett behov av utvidgning av bestämmelsens tillämplighet till samtliga
tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott.
Regeringen är inte lika övertygad som Lagrådet och Mediekommittén
om att det inte finns ett behov av den föreslagna inskränkningen i rätten
att få kopior. Regeringen anser t.ex. det vara ytterst osäkert om det
genom nuvarande regler i sekretesslagen redan finns ett skydd för den
personliga integriteten i mål om förtalsbrott, och enighet synes i och för
sig råda om att det inte heller finns en sekretessbestämmelse som syftar
till att hos domstol förhindra fortsatt spridning av rasistiska uttalanden
som innefattar hets mot folkgrupp. Regeringen anser det dock vara
självklart att framställningar som beslagtagits just därför att de innefattar
hets mot folkgrupp inte därefter genom domstolens försorg skall spridas
vidare.
Eftersom rättsläget i frågor av betydelse för regeringens förslag i
lagrådsremissen uppenbarligen är föremål för skilda uppfattningar, finner
regeringen emellertid att det finns skäl att på nytt göra en översyn av
gällande rätt i dessa delar. Regeringen lägger därför inte nu fram något
förslag till ändring i 5 kap. 6 § sekretesslagen i detta avseende.
Regeringen har i avsnitt 4 föreslagit att barnpornografiska bilder skall
undantas från TF:s och YGL:s tillämpningsområden. Inskränkningarna i
rätten att få kopior bör självfallet även i fortsättningen omfatta också
skildringar i mål om barnpornografibrott.
I vilka måltyper skall inskränkningarna i rätten att få kopior gälla?
Enligt 5 kap. 6 § sekretesslagen gäller sekretess endast i mål om ansvar
för barnpornografibrott eller olaga våldsskildring eller för motsvarande
tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott. Som har framgått föreslår rege-
ringen att bestämmelsen skall omfatta olaga våldsskildring, motsvarande
tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott samt barnpornografibrott.
Skildringar som innefattar brott av det nu nämnda slaget kan, förutom i
mål om ansvar för brott, förekomma hos domstol i mål om konfiskering
enligt 9 kap. 5 § TF respektive 7 kap. 2 § YGL, i mål om förverkande av
barnpornografi enligt lagen (1994:1478) om förverkande av barnporno-
grafi samt i mål om förverkande enligt 36 kap. brottsbalken. Sådana
skildringar kan även tänkas förekomma i mål om skadestånd på grund av
brotten. Intresset av att motverka att dessa framställningar genom kopior
sprids i strid med brottsbalken, TF eller YGL gör sig lika starkt gällande
i dessa fall som i mål om straffrättsligt ansvar för brotten. Regeln om
inskränkningar i rätten att få kopior av allmänna handlingar bör därför
gälla också i dessa typer av mål.
Sekretessen bör gälla även i ärenden som rör de brott som anges i
paragrafen, t.ex. ärenden om resning eller klagan över domvilla.
Hos vilka myndigheter skall inskränkningarna i rätten att få kopior gälla?
Formuleringen i 5 kap. 6 § sekretesslagen kan ge intryck av att sekre-
tessen är avsedd att endast gälla hos domstol. I förarbetena till lagrummet
(bet. 1992/93:KU40) sägs emellertid inte uttryckligen att sekretessen
gäller endast hos domstol. Den ifrågavarande regeln måste anses gälla
hos alla myndigheter som handlägger sådana mål som anges i paragrafen.
Barnpornografiska skildringar och olaga våldsskildringar kan, förutom
hos domstol, JK, allmänna åklagarmyndigheter och polismyndigheter
förekomma också hos Riksarkivet och landsarkiven till följd av reglerna
om arkivering, hos bibliotek och Arkivet för ljud och bild (ALB) till följd
av reglerna om pliktexemplar samt hos Statens biografbyrå som en följd
av bl.a. dess verksamhet enligt lagen (1990:886) om granskning och
kontroll av filmer och videogram.
Av det föregående framgår att sekretess enligt 5 kap. 6 § sekretess-
lagen gäller hos alla myndigheter som handlägger mål om ansvar för
sådana brott som nämns i paragrafen. Sekretessen består även efter det att
målet har färdigbehandlats hos den avsedda myndigheten om handlingen
finns kvar där.
Barnpornografiska skildringar och olaga våldsskildringar som före-
kommer hos Riksarkivet och landsarkiven är allmänna handlingar. Det
föreskrivs i 13 kap. 4 § första stycket sekretesslagen att om en arkiv-
myndighet erhåller uppgift för arkivering från någon annan myndighet
och uppgiften är sekretessbelagd hos den myndigheten gäller sekretessen
också hos arkivmyndigheten. Sekretess enligt 5 kap. 6 § sekretesslagen
överförs alltså till Riksarkivet och landsarkiven på grund av den nu
nämnda bestämmelsen.
Pliktexemplar som överlämnas till bibliotek eller ALB blir inte allmän-
na handlingar och allmänheten har sålunda ingen grundlagsskyddad rätt
att ta del av de handlingar som förvaras där. Det finns därför inte heller
något behov av att en regel med inskränkningar i rätten att få kopior av
allmänna handlingar omfattar dessa myndigheter. Det får i stället
ankomma på de berörda myndigheterna att utforma sina regler om
tillhandahållande av material så att skildringar av här avsett slag inte
sprids.
Hos Statens biografbyrå gäller enligt 8 kap. 20 § sekretesslagen
sekretess i ärende om granskning av film eller videogram för uppgift ur
filmen eller videogrammet. Sekretessen enligt denna paragraf upphör att
gälla när beslut i saken har vunnit laga kraft. Det bör nu genom ett tillägg
i
5 kap. 6 § sekretesslagen säkerställas att inskränkningarna i rätten att få
kopior gäller även hos biografbyrån när den biträder JK eller vissa andra
myndigheter med granskning av filmer och videogram i en utredning om
olaga våldsskildring, motsvarande tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott
eller barnpornografibrott.
13.2 Särskilt om 9 kap. 16 och 17 §§ sekretesslagen
Regeringens förslag: Sekretessen enligt 9 kap. 16 § sekretesslagen
(1980:100) utvidgas så att den omfattar alla mål och ärenden hos
domstol som rör barnpornografibrott.
Bestämmelsen i 9 kap. 17 § sekretesslagen utvidgas så att sekretess
gäller även hos Statens biografbyrå i dess verksamhet att biträda Ju-
stitiekanslern, allmän åklagare eller polismyndighet i brottmål.

Mediekommitténs förslag stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen har invänt att 9 kap. 16 §
sekretesslagen bör omfatta även brottet olaga våldsskildring. Övriga
instanser har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem i huvudsak utan
erinran.
Bakgrund: Samtidigt som 5 kap. 6 § sekretesslagen infördes gjordes
en ändring i 9 kap. 16 § sekretesslagen. Ändringen syftade till att bereda
skydd för barnens integritet i de mål om barnpornografibrott där de i
skildringen medverkande barnen skulle kunna identifieras. I
lagstiftningsärendet påpekade departementschefen (prop. 1992/93:256 s.
8) att samma problemställning som beträffande barnpornografibrott fanns
vid brottet olaga våldsskildring. Departementschefen menade dock att
detta brott inte lät sig lika lätt infogas i 9 kap. 16 § sekretesslagen
eftersom det mera sällan kunde vara tal om att skydda något visst
brottsoffer.
Skälen för regeringens förslag: Olaga våldsskildring skiljer sig från
en bild som innefattar barnpornografibrott bl.a. såtillvida att det endast
undantagsvis kan förutsättas att skildringen utgör en dokumentation av
ett verkligt övergrepp. Regeringen anser därför inte att det finns
tillräckliga skäl för att inskränka offentligheten beträffande olaga
våldsskildringar i syfte att skydda integriteten hos dem som förekommer
i skildringarna. Någon utvidgning av 9 kap. 16 § sekretesslagen i detta
avseende föreslås sålunda inte.
Sekretess enligt 9 kap. 16 § sekretesslagen gäller för uppgift om en ung
person som skildras i en pornografisk bild om uppgiften finns hos
domstol i mål om ansvar för barnpornografibrott eller motsvarande
tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott samt i ärenden som rör sådana
brott, t.ex. ansökan om resning i brottmål (se prop. 1995/96:127 s. 48).
Barnpornografiska skildringar kommer med regeringens förslag att
uttryckligen undantas från tryckfrihetsförordningens och yttrandefri-
hetsgrundlagens tillämpningsområden. I sådant fall kommer det alltså
inte att finnas något motsvarande tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott.
Barnpornografiska skildringar där den unga kan identifieras kan
däremot förekomma hos domstol även i andra sammanhang än i mål om
ansvar för barnpornografibrott eller ärenden som rör detta brott. Av
samma skäl som regeringen har anfört i avsnitt 13.1 om 5 kap. 6 §
sekretesslagen bör regeln i 9 kap. 16 § sekretesslagen om sekretess för
uppgift om en ung person som skildras i pornografisk bild, utvidgas så att
den omfattar samma typer av mål och ärenden som den bestämmelsen.
Det förekommer ofta att Statens biografbyrå biträder JK, allmän
åklagare och polis med granskning av filmer och videogram vid
utredning av barnpornografibrott och olaga våldsskildring eller
motsvarande tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott. Sådan sekretess som
enligt 9 kap. 16 § sekretesslagen gäller hos domstol för
barnpornografiska bilder när ett barn i en barnpornografisk skildring
kan identifieras bör gälla även hos biografbyrån. Detta uppnås genom
en ändring av 9 kap. 17 § sekretesslagen.
14 Kostnader
Förslagen i avsnitt 4.
Regeringens förslag innebär att ytterligare befattningar med
barnpornografi än vad som för närvarande är fallet blir kriminaliserade.
Att det straffbara området således utökas skulle kunna antas leda till ett
ökat antal brottsutredningar och mål vid domstolarna om
barnpornografibrott. Emellertid skulle det ändå finnas anledning att
företa utredningar i anledning av det barnpornografiska materialet,
eftersom detta i sig utgör bevis om barnpornografisk produktion och
distribution samt om sexualbrott mot barn. Förslaget till ytterligare
kriminalisering torde därför inte komma att medföra någon märkbar ökad
arbetsbelastning för de aktuella myndigheterna. Förslaget om införande
av ett införsel- och utförselförbud torde heller inte komma att göra det.
Det merarbete som de föreslagna ändringarna skulle kunna föranleda
torde rymmas inom den vanliga verksamheten hos aktuella myndigheter.
Sammantaget beräknas förslagen därför kunna finansieras inom ramen
för befintliga medel.
Förslagen i avsnitt 5, 6, 8, 9 och 13.
Regeringens förslag innebär att tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden utvidgas till att omfatta
även nya fysiska databärare med enbart text och/eller stillbilder,
exempelvis cd-romskivor med sådant innehåll. Detta innebär att
Justitiekanslerns uppgifter enligt tryckfrihetsförordningen och yttrande-
frihetsgrundlagen att vaka över att gränserna för tryck- och yttrande-
friheten inte överskrids, att utföra åtal i mål om tryck- och yttran-
defrihetsbrott, att besluta om inledande av förundersökning och
användning av tvångsmedel rörande sådana brott m.m. blir mera
omfattande. Å andra sidan har regeringen i avsnitt 9 föreslagit en
delegationsrätt för Justitiekanslern i vissa fall. Sammantaget beräknas
förslagen därför kunna finansieras inom ramen för befintiga medel.
Förslagen i avsnitt 7
De föreslagna ändringarna bör medföra att det för rättsväsendet blir
möjligt att ingripa oftare än i dag. Den ökade arbetsbelastningen bör dock
bli marginell och därför inte fordra ökade resurser för rättsväsendet.
Förslagen i avsnitt 11 och 12.
Det föreslagna förnyelsesystemet medför nya uppgifter för Patent- och
registreringsverket, och med dessa är vissa utgifter förknippade. Å andra
sidan kommer resurser att kunna sparas in när det tidskrävande
utredningsarbete som tidigare har beskrivits minskar. I det här samman-
hanget kan också erinras om att Patent- och registreringsverket kommer
att kunna ta ut avgifter vid ansökningar om förnyelse. Sammantaget
beräknas förslagen kunna finansieras inom ramen för befintliga medel.
Förslagen leder i övriga delar inte till ökade kostnader för det
allmänna.
15 Författningskommentar
15.1 Förslaget till lag om ändring i regeringsformen
2 kap.
1 §
Ändringen i denna paragraf är en konsekvens av förslaget till utvidgning
av yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde. Se kommentaren till
1 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.
8 kap.
18 §
Ändringen i denna paragraf är en konsekvens av förslaget till utvidgning
av yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde. Se kommentaren till
1 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.
15.2 Förslaget till lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen
1 kap.
6 §
Ändringen har behandlats i avsnitt 7. Den föreslagna ändringen får anses
vara ett förtydligande av vad som redan torde gälla.
I bestämmelsen, där det regleras när en tryckt skrift är utgiven, har det
införts ett förtydligande av innebörd att utgivning skall ske i Sverige.
Tryckfrihetsförordningen (TF) skall inte vara exklusiv straff- och
processlag för ingripanden mot innehållet i skrifter som i och för sig
framställs här, men ges ut endast utomlands. Detta har nu kommit till
direkt uttryck i lagtexten.
Om en skrift som tryckts här ges ut utomlands, men inte i Sverige, blir
skriften med den föreslagna ändringen således inte att betrakta som en
tryckt skrift i TF:s mening. Vanlig lag, och inte TF, skall tillämpas i
fråga om ansvar m.m. på grund av innehållet i skriften, när den getts ut i
utlandet. Straffprocessuella bestämmelser i vanlig lag blir i stället
tillämpliga och tvångsmedel m.m. får beslutas av allmän åklagare.
Brottmålet skall handläggas enligt bestämmelserna i rättegångsbalken
och jury skall alltså inte pröva åtalet. Vidare innebär det att den särskilda
ansvarsordningen med ett ensamansvar inte gäller.
Den föreslagna ändringen innebär inte att skrifter som avses att ges ut
endast utomlands inte omfattas av skyddet mot förhandsgranskning och
hindrande åtgärder (1 kap. 2 § TF).

7 §
Bestämmelsen i första stycket innehåller en beskrivning av vad som skall
förstås med begreppet periodisk skrift. Med den föreslagna lydelsen
upphör skriften att vara periodisk, inte bara då beviset återkallas, utan
även då det förklaras förfallet.
Av regeringens förslag till ny lydelse av 5 kap. 5 § följer att ett
utgivningsbevis endast skall gälla för en period av tio år, att beviset
därefter förfaller och att Patent- och registreringsverket (PRV) i
förekommande fall i ett beslut skall meddela att beviset är att anse som
förfallet. Den omständigheten att skriften enligt förslaget till lydelse av
denna paragraf inte upphör att vara periodisk redan när beviset i och för
sig förfaller utan först när det av PRV har förklarats förfallet innebär att
ägaren, om han eller hon ger ut en periodisk skrift efter den nämnda
tioårsperiodens utgång men före PRV:s beslut, gör sig skyldig till en
ordningsförseelse enligt 5 kap. 12 § TF genom att ge ut en periodisk
skrift utan utgivningsbevis, förutsatt att han eller hon inte har ansökt om
förnyelse av beviset i rätt tid. Ägaren är i dessa fall enligt 8 kap. 2 §
vidare ansvarig för eventuella tryckfrihetsbrott i skriften.
I andra stycket har begreppen film och ljudupptagning ersatts med
begreppet teknisk upptagning. Ändringen är en konsekvens av förslaget
till utvidgning av yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde. Se
kommentaren till 1 kap 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.

10 §
Paragrafen är ny. I bestämmelsen anges att TF inte är tillämplig på
barnpornografiska bilder. Detta innebär att TF:s bestämmelser om tryck-
frihetsbrott m.m. inte skall tillämpas på sådana bilder, även om bilderna
publiceras i tryckta skrifter. Barnpornografibrottet upphör samtidigt att
vara ett tryckfrihetsbrott genom att 7 kap. 4 § 12 upphävs.
Paragrafen är så formulerad att grundlagen inte förutsätter att det skall
vara förbjudet att t.ex. inneha barnpornografi.
Uttrycket skildring av barn i pornografisk bild motsvarar det som
förekommer i straffstadgandet om barnpornografibrott i 16 kap. 10 a §
brottsbalken. Av detta följer att alla sådana bilder av barn som är
pornografiska i den meningen att de objektivt sett är straffbara enligt
brottsbalksstadgandet omfattas av den nya paragrafen och alltså faller
utanför grundlagens tillämpningsområde.
Som framgår av kommentaren till 16 kap. 10 a § brottsbalken så avses
inga ändringar när det gäller kriterierna för vad som skall anses göra en
skildring pornografisk. Inte heller avses någon ändring i förhållande till
gällande rätt när det gäller den hittills icke lagfästa definitionen av vad
som skall avses med barn i paragrafens mening. Däremot görs i
brottsbalkens bestämmelse ett tillägg som innebär att även fullt
pubertetsutvecklade avbildade personer under 18 år kommer att omfattas
av begreppet barn, men bara i de fall när detta framgår av själva bilden
och omständigheterna kring bilden.
Detta innebär således att gränsen för TF:s tillämpningsområde när det
gäller pornografiska bilder i viss mån är avhängig bedömningen i det
särskilda fallet. Gränsdragningen kommer dock alltid att göras på
grundval av bildinnehållet.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
5 kap.
5 §
Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 12. I de nya fjärde - sjätte
styckena framgår den nya föreslagna ordningen att utgivningsbevis skall
utfärdas för viss tid.
Styckena ett tre har omarbetats språkligt.
Enligt det föreslagna fjärde stycket skall ett utgivningsbevis gälla för
en period av tio år från utfärdandet. Härefter förfaller beviset. Patent- och
registreringsverket (PRV) skall enligt förslaget i ett beslut meddela att
beviset skall anses förfallet. Innan PRV har fattat beslutet anses skriften
fortfarande vara periodisk (se 1 kap. 7 §).
Att ett utgivningsbevis som utgångspunkt har en giltighetsperiod på tio
år utesluter givetvis inte att beviset kan återkallas efter en kortare tid
enligt bestämmelserna i 6 §.
Av femte stycket framgår att utgivningsbeviset får förnyas. Ansökan
om förnyelse skall göras av ägaren till skriften. Beviset kan förnyas hur
många gånger som helst och gäller för varje gång i tio år. Vad som redan
föreskrivs om ansökningar om utgivningsbevis skall gälla även för
ansökningar om förnyelse. Skriftens titel och utgivningsort samt utgiv-
ningsplanen skall sålunda anges också i en ansökan om förnyelse. Ett
förnyat bevis får inte utfärdas innan anmälan om utgivare enligt 4 § har
gjorts. Vidare gäller reglerna om överklagande i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden. Ett beslut av PRV att inte förnya ett utgivningsbevis får
sålunda överklagas hos Patentbesvärsrätten inom två månader från dagen
för beslutet.
Om en förnyelseansökan har kommit in till PRV i rätt tid fortsätter det
gamla beviset, utan hinder av att giltighetsperioden enligt fjärde och
femte styckena är tio år, att gälla till dess att PRV:s beslut med anledning
av förnyelseansökan har vunnit laga kraft. Beslutet kan sedan innebära
att beviset förnyas, och då löper den nya tioårsperioden från utgången av
den tidigare tioårsperioden. Det föreslagna sjätte stycket innehåller dessa
regler.

7 §
Bestämmelsens innehåll har kommenterats i avsnitt 12.
Ändringen innebär att vad som nu gäller vid återkallelse av utgiv-
ningsbevis på vissa grunder, skall gälla även när ett utgivningsbevis har
förklarats förfallet enligt 5 § fjärde stycket. Tvåårsperioden skall i nu
avsedda fall räknas från tidpunkten för den tioåriga giltighetsperiodens
utgång. I övrigt har bestämmelsen omarbetats språkligt.
7 kap.
4 §
Ändringen innebär att punkten 12 om barnpornografibrott upphävs och är
en följd av den nya bestämmelsen i 1 kap. 10 §. Barnpornografibrottet
föreslås inte längre vara ett tryck- respektive yttrandefrihetsbrott.

7 §
Ändringen innebär att den nuvarande bestämmelsen i paragrafens tredje
stycke upphävs.
Eftersom barnpornografibrottet upphör att vara ett tryckfrihetsbrott blir
regler om konfiskering på grund av sådant brott inte tillämpliga. Inte
heller i annat fall kan konfiskering äga rum. Detta följer av att den nya
1 kap. 10 § undantar barnpornografiska bilder från TF:s tillämpnings-
område. Ingripanden mot barnpornografiska bilder kommer i
fortsättningen att kunna ske med stöd av bestämmelser om förverkande i
vanlig lag, såsom brottsbalken, varusmugglingslagen eller den särskilda
lagen om förverkande av barnpornografi.
9 kap.
5 §
Ändringen, som innebär att andra stycket upphävs, är en följd av
ändringen i 7 kap. 7 §.
10 kap.
1 §
Ändringen är en följd av ändringen i 7 kap. 7 §.
12 kap.
4 och 7 §§
Landstinget har ersatts med landstingsfullmäktige i enlighet med vad
som föreslås i promemorian Jurymedverkan och fallet Holm (Ds
1997:25). Vidare har i stället för landstingskommun och förvaltnings-
utskott införts begreppen landsting och landstingsstyrelse . Genom
dessa ändringar åstadkoms en överensstämmelse med modernt språkbruk
och med de benämningar som återfinns i kommunallagen (1991:900).
Ytterligare ett skäl att införa begreppet landstingsfullmäktige är att ett
län efter en länssammanslagning kan ha fler än ett landsting under en
övergångsperiod. Detta är för närvarande fallet med det nybildade Skåne
län. Så kommer det också att bli med det nya Västra Götalands län, som
skall bildas den 1 januari 1998. Det kan inte uteslutas att en liknande
situation skulle kunna uppstå på nytt.

14 §
Ändringarna är en följd av ändringen i 7 kap. 7 §.
13 kap.
6 §
Ändringen har kommenterats i avsnitt 7.
Den som har lämnat uppgifter för publicering i en skrift som ges ut
endast utomlands blir, enligt förslaget till ny lydelse av det andra stycket,
fri från ansvar oavsett om skriften trycks i Sverige eller utomlands.
Detsamma gäller den som anskaffat uppgifter i syfte att de skall
publiceras i skriften.
Övergångsbestämmelser
2.
Av 1 kap. 7 § andra stycket framgår att om ägaren till en periodisk skrift
sprider eller låter sprida tidningens innehåll oförändrat genom en teknisk
upptagning med enbart text och/eller stillbilder bär tidningens utgivare
ansvaret för innehållet även i sådana upptagningar om de har lämnats ut
för spridning efter ikraftträdandet. Har de lämnats ut för spridning före
ikraftträdandet faller de under yttrandefrihetsgrundlagen till följd av
ikraftträdandebestämmelserna till ändringarna i den grundlagen. Alla
bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen är dock inte tillämpliga på
sådana upptagningar, se punkten 2 förslaget till övergångsbestämmelser
till yttrandefrihetsgrundlagen. Ansvaret för tidningens innehåll kommer
alltså inte automatiskt att hållas samlat hos tidningens utgivare när
innehållet publicerats också i tekniska upptagningar med enbart text
och/eller stillbilder som lämnats ut för spridning före ikraftträdandet.

3.
De nya bestämmelserna i 1 kap. 7 § första stycket samt 5 kap. 5 och 7 §§
föreslås gälla även för redan utfärdade utgivningsbevis. Tioårsperioden
föreslås emellertid i dessa fall inte löpa från utfärdandet, utan från lagens
ikraftträdande.

4.
Om talan avseende äldre barnpornografibrott väcks efter ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna, skall rättegångsbalkens regler tillämpas i
rättegången. Om det pågår förundersökningar beträffande
barnpornografibrott vid ikraftträdandet skall allmän åklagare överta dessa
från Justitiekanslern. Äldre regler bör dock fortsätta att gälla i mål där
talan har väckts före ikraftträdandet.
15.3 Förslaget till lag om ändring i
yttrandefrihetsgrundlagen
De bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) där ändringen
endast består i att begreppen film och ljudupptagning bytts ut mot
teknisk upptagning föranleder i det följande, med något enstaka
undantag, ingen särskild kommentar. Angående innebörden av termen
teknisk upptagning, se kommentaren till 1 kap. 1 §. De särskilda
bestämmelserna om ljudupptagningar i 4 kap. 7 § och 6 kap. 3-5 §§ har
föreslagits upphävda till följd av förslaget att särbehandlingen av
ljudupptagningar skall upphöra.
1 kap.
1 §
Bestämmelsens innehåll har kommenterats i avsnitt 5.
Avsikten med införandet av termen tekniska upptagningar i första
stycket är att vidga YGL:s tillämpningsområde till att utöver filmer, vi-
deogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar
även omfatta upptagningar med enbart text och/eller stillbilder och att
klargöra att grundlagen alltså omfattar alla tekniska upptagningar oavsett
teknisk upptagningsform. Genom införandet av termen klargörs vidare
att grundlagen även omfattar tekniska upptagningar med olika
kombinationer av rörliga bilder, stillbilder, text och ljud. Härigenom
kommer t.ex. även datordisketter med endast text samt dator- och
videospel att tillhöra tillämpningsområdet.
Sista meningen i tredje stycket har i enlighet med Lagrådets förslag
utgått. Lagrådet har nämligen också föreslagit att begreppet filmer inte
längre skall användas som samlingsbeteckning för upptagningar med
rörliga bilder, utan att begreppet i stället i berörda paragrafer skall
ersättas med filmer, videogram och andra tekniska upptagningar med
rörliga bilder . Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag.
Definitionen av teknisk upptagning i fjärde stycket är hämtad från
2 kap. 3 § första stycket tryckfrihetsförordningen. Den innebär att en
informationsbärare som kräver ett tekniskt hjälpmedel för att man skall
kunna ta del av innehållet faller under begreppet teknisk upptagning.
Definitionen av termen innebär också att tryckt skrift eller skrift som
framställts genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt
förfarande alltjämt faller under tryckfrihetsförordningens
tillämpningsområde. Vidare blir termen andra upptagningar av rörliga
bilder i nu gällande lydelse av YGL överflödig.
Lagrådet har i sitt yttrande förordat att spridningskravet för tekniska
upptagningar i 10 § förs samman med definitionen på tekniska upptag-
ningar i denna bestämmelse. Regeringen återkommer till denna fråga i
kommentaren till 10 §.

3 §
Bestämmelsens innehåll har kommenterats i avsnitt 5.
Lagrådet har när det gäller det första stycket föreslagit att orden
...något som är avsett att framföras... ersätts med ...en framställning
som är avsedd att offentliggöras... . Regeringen anser emellertid att en
sådan ändring kan uppfattas som en ändring i sak och står fast vid det
remitterade förslaget.
Tillåtelsen enligt andra stycket till föreskrifter i lag om granskning och
godkännande av filmer, videogram och andra tekniska upptagningar som
skall visas offentligt skall alltjämt gälla endast för de rörliga bilderna i
dessa medier. Lagrådet har föreslagit att begreppet filmer ersätts med
filmer, videogram och andra tekniska upptagningar med rörliga bilder .
Eftersom tillåtelsen till granskning och godkännande enligt paragrafens
lydelse endast gäller rörliga bilder, anser emellertid regeringen att
begreppet filmer kan ersättas med filmer, videogram eller andra
tekniska upptagningar utan att det i sak innebär något annat.
Reglerna om granskning i den nu gällande lagen (1990:886) om
granskning och kontroll av filmer och videogram avser endast filmer och
videogram. Någon ändring av de reglernas tillämpningsområde föreslås
inte.

9 §
Ändringen - utöver införandet av begreppet tekniska upptagningar - har
kommenterats i avsnitt 5.1.3.
För att klargöra att de aktörer som avses i bestämmelsen är
traditionella massmedieföretag har ordet yrkesmässig lagts till i första
meningen. Någon saklig skillnad mot vad som avsågs vid YGL:s
tillkomst avses inte.
Med tillägget att tillhandahållandet skall ske på särskild begäran
klargörs att enbart den omständigheten att upplysningar tillhandahålls
mot abonnemang, prenumeration eller dylikt inte gör att
tillhandahållandet kan anses ske på begäran. Inte heller detta utgör någon
ändring i sak.

10 §
Bestämmelsens innehåll har kommenterats i avsnitt 6 och 7.
I bestämmelsen, där grundlagens tillämplighet i fråga om tekniska
upptagningar regleras, har det i första stycket införts ett förtydligande av
innebörd att spridning skall ske i Sverige. Om en upptagning som
framställts här endast ges ut utomlands, omfattas den således inte av
YGL efter utgivningen. Det innebär i sin tur att vanlig lag, och inte YGL,
skall tillämpas i fråga om ansvar m.m. på grund av innehållet när
upptagningen getts ut i utlandet.
I övrigt hänvisas till vad som anförs i författningskommentaren till
1 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen.
Genom det nya andra stycket införs en presumtionsregel för
avgränsning av YGL:s tillämpningsområde på tekniska upptagningar.
Enstaka exemplar som framställs successivt genom kopiering av en eller
flera förlagor utan att man kan tala om en samlad upplaga skall med
den nya lydelsen falla utanför YGL. I övrigt hänvisas till vad som anförs
i avsnitt 6.
Lagrådet har förordat att denna paragraf upphävs och att
spridningskravet tas in i 1 §. Lagrådet redovisade samma inställning i sitt
yttrande över regeringens förslag till yttrandefrihetsgrundlag i den
lagrådsremiss som ledde till prop. 1990/91:64 Yttrandefrihetsgrundlag
m.m. Regeringen ansåg då att en sådan ändring skulle rubba det
systematiska sambandet mellan föreskrifterna i 1 kap. 1 §, 6 9 §§ samt
10 och 11 §§. Ändringen skulle enligt regeringen leda till att flera
bestämmelser än 10 § skulle behöva placeras om. Den av Lagrådet
föreslagna ändringen skulle vidare innebära ett avsteg från principen att i
görligaste mån följa mönstret i tryckfrihetsförordningen. Regeringen
följde därför inte Lagrådets förslag. Regeringen gör i dag ingen annan
bedömning, varför det remitterade förslaget står fast i detta avseende.

12 §
Enligt 1 kap. 9 § 2 tryckfrihetsförordningen (TF) gäller utan hinder av TF
vad som i lag är stadgat om förbud mot en kommersiell annons, om
stadgandet har meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt en
förpliktelse som följer av anslutningen till Europeiska gemenskaperna.
Bestämmelsen trädde i kraft den 1 december 1994 och infördes efter ett
förslag härom i prop. 1993/94:114 Grundlagsändringar inför ett svenskt
medlemskap i Europeiska unionen. TF:s bestämmelser riskerade annars
att komma i konflikt med EG-rätten. I propositionen anfördes bl.a. att det
finns några EG-direktiv i vilka rätten till reklam begränsas till skydd för
hälsa eller miljö (a. prop. s. 28). På grund av ett förbiseende kom någon
ändring inte att föreslås i förevarande paragrafs hänvisning till
bestämmelsen i TF. Något annat avsågs emellertid inte än att en
motsvarande öppning för lagstiftning skulle finnas i YGL. Genom försla-
get till ändring av första stycket blir det alltså i fråga om alla sådana
medier som omfattas av YGL möjligt att utan hinder av denna grundlag
lagstifta om förbud mot sådana kommersiella annonser som nu har sagts.

13 §
Paragrafen är ny. På motsvarande sätt som enligt den nya 1 kap. 10 §
tryckfrihetsförordningen innebär paragrafen att YGL inte skall tillämpas
när barnpornografiska bilder förekommer i filmer eller videogram eller
andra tekniska upptagningar. Inte heller när sådana bilder visas i TV skall
YGL:s regler tillämpas. Angående paragrafens omfattning och innebörd i
övrigt hänvisas till kommentaren till 1 kap. 10 § TF.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
3 kap.
8 §
Lydelsen ...en film... i andra meningen har ersatts med ...en film, ett
videogram eller någon annan teknisk upptagning med rörliga bilder... .
Ändringen är en konsekvens av att begreppet film inte längre skall
användas som samlingsbeteckning för de nämnda upptagningarna. Någon
ändring i sak avses inte.

11 §
Begreppet filmer har huvudsakligen i enlighet med Lagrådets förslag
ersatts med filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar med
rörliga bilder . Någon ändring i sak avses inte.

12 §
Punkten 3 i första stycket föreslås omfatta alla tekniska upptagningar.
Detta innebär att bestämmelsen gäller för tekniska upptagningar med
rörliga bilder, stillbilder, text eller ljud och upptagningar med olika
kombinationer därav. Punkten omfattar också tekniska upptagningar som
innehåller dator- eller videospel med rörliga bilder i form av datorpro-
gram eller med stillbilder, text eller ljud.
I andra stycket har begreppet filmer huvudsakligen i enlighet med
Lagrådets förslag ersatts med filmer, videogram eller andra tekniska
upptagningar med rörliga bilder . Någon ändring i sak är inte avsedd.
Ändringen i tredje stycket är en konsekvens av att grundlagen föreslås
omfatta också tekniska upptagningar med stillbilder.

14 §
Begreppet filmer har huvudsakligen i enlighet med Lagrådets förslag
ersatts med filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar med
rörliga bilder . Någon ändring i sak avses inte.
4 kap.
1 §
Särbehandlingen av ljudupptagningar föreslås upphöra och alla tekniska
upptagningar oavsett innehåll skall i princip behandlas enligt de regler
som nu gäller för filmer. Detta innebär bl.a. att alla tekniska upptagningar
med enbart ljud, t.ex. cd-skivor, skall ha en utgivare.

4 §
Eftersom särbehandlingen av ljudupptagningar föreslås upphöra och alla
tekniska upptagningar föreslås behandlas i princip enligt de regler som
nu gäller för film, har ordet film i första stycket bytts ut mot termen
teknisk upptagning. Av propositionen till YGL (prop. 1990/91:64 s. 219)
framgår att innebörden av paragrafen är att utgivarens namn skall sättas
ut på produkten.
5 kap.
1 §
Genom ändringen i första stycket blir även skildring i stillbild av sexuellt
våld eller tvång straffbart enligt YGL som yttrandefrihetsbrottet olaga
våldsskildring.

6 §
Eftersom barnpornografi uttryckligen undantas från YGL:s tillämp-
ningsområde kan sådana skildringar i fortsättningen förklaras förverkade
enligt bestämmelser i vanlig lag. Detta brott bör därför utgå ur första
stycket. Av samma anledning bör tredje stycket upphöra att gälla.
6 kap.
Ändringarna är konsekvenser av att särbehandlingen av ljudupptagningar
föreslås upphöra och att alla tekniska upptagningar i princip skall
behandlas enligt de regler som nu gäller för filmer. Angående innebörden
av termen teknisk upptagning, se kommentaren till 1 kap. 1 §.
7 kap.
1 §
Av tillägget i första stycket framgår att Justitiekanslern i vissa fall kan
delegera sina åklagaruppgifter. Delegationsrätten har behandlats närmare
i avsnitt 9.
Genom att YGL utvidgas till att omfatta också bl.a. tekniska
upptagningar med stillbilder kommer regeln i sista meningen i andra
stycket, om att vad som är föreskrivet i lag gäller för tid för väckande av
talan i fråga om olaga våldsskildring, att gälla också för upptagningar
med stillbilder som innefattar olaga våldsskildring och som faller under
YGL. Barnpornografi föreslås undantas från YGL:s tillämpningsområde
varför ordet barnpornografibrott bör utgå ur stycket.
Begreppet filmer i andra stycket tredje meningen har i huvudsak i
enlighet med Lagrådets förslag ersatts med filmer, videogram eller
andra tekniska upptagningar med rörliga bilder . Någon ändring i sak är
inte avsedd med detta.

2 §
Andra stycket bör upphävas som en följd av att 5 kap. 6 § tredje stycket
föreslås upphävas.

3 §
I 10 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen ges en möjlighet att i vanlig lag
delegera rätten att förordna om beslag till allmän åklagare. Om allmän
åklagare har förordnat om beslag skall han eller hon enligt 10 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen skyndsamt anmäla detta till Justitiekanslern,
som i sin tur genast skall pröva om beslaget skall bestå. Möjligheten att
genom lagstiftning ge allmän åklagare rätt att förordna om beslag har inte
utnyttjats. För att inte delegeringsmöjligheten enligt den föreslagna nya
ordningen i 1 § skall gå om intet på grund av den nämnda
anmälningsskyldigheten, bör hänvisningen i förevarande paragrafs första
stycke till 10 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen uttryckligen undantas från
tillämpning i de fall Justitiekanslern har delegerat sin åklagaruppgift med
stöd av den nya 1 §. Enligt 10 kap. 2, 4 och 14 §§ tryckfrihetsför-
ordningen och denna paragraf kan vissa uppgifter endast företas av Justi-
tiekanslern, såsom att ansöka om förlängning av åtalstiden efter ett
utredningsbeslag (10 kap. 14 §). I praxis har i och för sig godtagits att en
sådan ansökan görs av allmän åklagare. Förevarande paragraf bör
emellertid ändras så att det klart framgår att dessa uppgifter kan fullgöras
även av den allmänna åklagaren i mål där Justitiekanslern har delegerat
sina åklagaruppgifter.

5 §
Bestämmelsen har omarbetats redaktionellt i enlighet med Lagrådets
förslag.
8 kap.
3 §
Ändringen är en konsekvens av att 6 kap. 5 § föreslås upphävas.
10 kap.
1 §
Samma regler som hittills gällt för filmer och ljudupptagningar från
utlandet föreslås gälla för tekniska upptagningar från utlandet.

2 §
Den som har lämnat uppgifter för publicering i en teknisk upptagning
som inte lämnas ut för spridning i Sverige blir, enligt förslaget till ny
lydelse av bestämmelsen fri från ansvar oavsett om upptagningen fram-
ställs här eller utomlands. Detsamma gäller den som anskaffat uppgifter i
syfte att de skall offentliggöras i upptagningen. Ändringen har behandlats
i avsnitt 7.
Övergångsbestämmelser
2.
Punkten 2 gäller tekniska upptagningar som har lämnats ut för spridning
före ikraftträdandet och som hittills har fallit utanför YGL:s skydd. När
det gäller sådana tekniska upptagningar bör samma överväganden göras
som inför YGL:s ikraftträdande gjordes beträffande filmer, videogram,
andra upptagningar av rörliga bilder och ljudupptagningar. Dessa
upptagningar hade ju dittills saknat grundlagsskydd (se prop. 1990/91:64
s. 133 ff.). Regeringen gör även i denna del samma bedömning som
Mediekommittén, nämligen att det är önskvärt att det nya grund-
lagsskyddet tillämpas så långt det är möjligt och lämpligt. Såsom
kommittén har funnit kan YGL i nu föreslagen lydelse, med de undantag
som framgår av det följande, göras tillämplig också på sådana tekniska
upptagningar som hittills har fallit utanför YGL och som har offent-
liggjorts före ikraftträdandet.

2 a
För tekniska upptagningar som hittills har fallit utanför YGL och som har
lämnats ut för spridning före ikraftträdandet har inte gällt någon
skyldighet motsvarande den som föreskrivs i 3 kap. 13 § YGL att sätta ut
uppgifter om vem som har låtit framställa upptagningen samt om när, var
och av vem exemplaren har framställts. Det kan därför bli svårt att
fastställa när en sådan äldre upptagning har lämnats ut för spridning om
inte en utgångspunkt för preskriptionstiden bestäms i ikraftträdande-
bestämmelserna. Vidare måste de avvikelser från det yttrandefrihets-
rättsliga systemet som föreskrivs i punkten 2 c och 2 e begränsas i tiden
genom en preskriptionsregel.

2 b
Grundlagens regler kan som tidigare har framhållits inte göras tillämpliga
fullt ut på gamla redan spridda upptagningar. Så t.ex. kan utgivare inte
utses i efterhand för en upptagning som har offentliggjorts före
ikraftträdandet, och uppgifter enligt 3 kap. 13 § om vem som har låtit
framställa en upptagning m.m. kan inte heller påföras i efterhand.
Grundlagens regler om utgivare i 4 kap. samt rörande skyldighet att förse
en upptagning med ursprungsuppgifter i 3 kap. 13 § första-tredje
styckena och
10 kap. 1 § första stycket andra meningen kan sålunda inte gälla.
Enligt punkten 2 c, och även 2 e, är det spridaren av upptagningen som
skall vara ansvarig för ett eventuellt brott. Därför kan inte heller reglerna
om ansvarighet i 6 kap. 1-2 §§ tillämpas på gamla upptagningar som
hittills inte har omfattats av YGL:s skydd.
Reglerna i 2 kap. om rätten till anonymitet för upphovsmannen,
meddelare och den som har framträtt i en upptagning kan inte heller gälla
för sådana tekniska upptagningar som hittills fallit utanför YGL och som
lämnats ut för spridning före ikraftträdandet. Skälet till detta är i enlighet
med vad som angavs i propositionen till YGL (a. prop. s. 136) att någon
sådan rätt inte tillkommer dessa personer enligt nu gällande lag och att
det inte är godtagbart att i efterhand ålägga dem som tagit befattning med
tillkomsten eller spridningen av upptagningarna eller varit verksamma på
en nyhetsbyrå en straffsanktionerad tystnadsplikt till skydd för
anonymitetsrätten.

2 c
Utgivare kan, som har framhållits under 2 b, inte utses i efterhand varför
ansvar för innehållet endast kan utkrävas av den enligt grundlagen
subsidiärt ansvarige, dvs. den som har låtit framställa upptagningen.
Eftersom uppgifter enligt 3 kap. 13 § om bl.a. vem denne är inte kan
sättas ut i efterhand kan det antas att det skulle uppkomma svårigheter
även med en sådan ordning.
Om grundlagens regler görs tillämpliga också på sådana tekniska
upptagningar som hittills har fallit utanför grundlagsskyddet och som har
offentliggjorts före ikraftträdandet får det inte innebära någon ny
möjlighet att utdöma straff för innehållet i äldre upptagningar eller
möjlighet att utdöma svårare brottspåföljd (2 kap. 10 § regeringsformen,
jämför 5 § lagen [1964:163] om införande av brottsbalken). De brott som
tas upp i brottskatalogen i YGL, och som kan begås i tekniska
upptagningar av det slag som regeringens förslag omfattar, är straffbara i
sådana upptagningar också enligt regler i allmän lag och i fråga om
påföljd hänvisar grundlagen till vanlig lag. Det subsidiära ansvaret i YGL
får, som angavs i propositionen till YGL (a. prop. s. 135), anses i sak
överensstämma med det ansvar som åvilar spridare på olika nivåer enligt
brottsbalken. Ansvaret för innehållet i tekniska upptagningar som hittills
har fallit utanför YGL och som har offentliggjorts före ikraftträdandet
bör därför bäras av spridaren.

2 d
Till följd av avvikelsen enligt 2 c från grundlagens bestämmelser i fråga
om det straffrättsliga ansvaret bör motsvarande avvikelse göras från
grundlagens regel i 8 kap. 2 § första stycket om skadeståndsskyldigheten
för sådana upptagningar. Spridaren kan emellertid självfallet aldrig bli
skadeståndsskyldig enligt dessa övergångsregler om han eller hon inte
hade blivit det enligt bestämmelser i vanlig lag.

2 e
Av samma skäl som anfördes vid införandet av YGL bör skildringar av
sexuellt våld eller tvång i viss mån särbehandlas. Har tekniska upptag-
ningar som inte omfattas av tidigare lydelse spritts före ikraftträdandet
och innefattar skildringarna sexuellt våld eller tvång bör detta alltså
alltjämt vara straffbart enligt de gällande reglerna i brottsbalken. På
motsvarande sätt som anges i propositionen till YGL (a. prop. s. 135) kan
detta inte komma i konflikt med 2 kap. 10 § regeringsformen eller 5 §
lagen (1964:163) om införande av brottsbalken eftersom grundlagens
regler närmast är en lagteknisk omgestaltning av ansvarigheten och inte
ett uttryck för en ändrad mening i fråga om våldsskildringarnas
straffvärde. Om t.ex. en teknisk upptagning med enbart stillbilder som
har spritts före ikraftträdandet innefattar skildring av sexuellt våld eller
tvång skall alltså inte YGL:s regler tillämpas.

2 f
Om talan avseende äldre brott väcks efter ikraftträdandet av de nya
grundlagsreglerna som innebär att nya tekniska upptagningar, t.ex.
sådana med enbart text och/eller stillbilder, omfattas av grundlagen bör
grundlagens regler tillämpas i rättegången. Justitiekanslern skall överta
de förundersökningar som pågår vid ikraftträdandet. Om Justitiekanslern
inte därefter delegerar den uppgiften till allmän åklagare enligt den
föreslagna delegationsrätten skall han alltså pröva åtalsfrågan i stället för
den allmänna åklagaren.
Äldre regler bör fortsätta att gälla i mål där talan har väckts före
ikraftträdandet. Det gäller både i fråga om ansvarigheten och rättegången.
Om grundlagen skulle ha lett till frihet från straff eller lindrigare straff
för den tilltalade skall dock principen i 5 § andra stycket andra meningen
lagen (1964:163) om införande av brottsbalken gälla.

3.
Särbehandlingen i grundlagen av upptagningar med enbart ljud upphör.
Frivilligheten att utse utgivare upphör alltså och ersätts av en skyldighet
att utse sådan. Samma regler som nu gäller för film kommer - med några
undantag - att gälla också för upptagningar med enbart ljud. Eftersom
skyldighet att utse utgivare knappast kan uppfyllas efter det att en
upptagning lämnats ut för spridning, bör de nya reglerna för upptag-
ningar med enbart ljud inte tillämpas på sådana ljudupptagningar som har
lämnats ut för spridning före ikraftträdandet.
Om en ljudupptagning inte innehåller de i och för sig redan obligato-
riska ursprungsuppgifterna (3 kap. 13 §), kan det förhållandet att olika
regler, beträffande skyldighet att utse utgivare och ansvarighet för yttran-
defrihetsbrott, gäller för ljudupptagningar som utgetts före respektive
efter de nya reglernas ikraftträdande, vålla viss osäkerhet vid
rättstillämpningen. Detta utgör emellertid inte tillräckliga skäl för att
försöka hitta en annan lösning än den som Mediekommittén har
föreslagit och som regeringen nu föreslår.

4.
Om talan avseende äldre barnpornografibrott väcks efter ikraftträdandet
av de nya grundlagsreglerna, skall rättegångsbalkens regler tillämpas i
rättegången. Om det pågår förundersökningar vid ikraftträdandet skall
allmän åklagare överta dessa. Äldre regler bör dock fortsätta att gälla i
mål där talan har väckts före ikraftträdandet.
Bestämmelsen har utformats med beaktande av vad Lagrådet anfört.
15.4 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
16 kap.
10 a §
Det straffbara området har utvidgats. Paragrafen omfattar nu även andra
hanteringsformer än sådana som syftar till spridning eller faktiskt innebär
spridning av bilden.
Första stycket 1 motsvarar del av paragrafen i dess nu gällande lydelse.
Någon ändring är inte avsedd när det gäller vad som kan utgöra straffbar
skildring. En barnpornografisk bild kan således framställas på olika sätt,
exempelvis genom att ett verkligt barn fotograferas eller filmas eller
tecknas av i en verklig situation. Genom olika tekniker kan också mer
eller mindre verklighetstrogna artificiella bilder skapas. Nya
framställningar kan också skapas genom att redan befintliga skildringar
mångfaldigas t.ex. med hjälp av video- eller datateknik.
Vad som enligt bestämmelsen avses med uttrycket pornografisk skall
vara det samma som tidigare. Härvid hänvisas till prop. 1978/79:179
(främst s. 9). För straffbarhet skall emellertid inte längre krävas att en
bild framställts i något visst syfte. Att skildra barn i pornografisk bild
även utan uppsåt att göra bilden tillgänglig för annan är således straffbart
enligt denna punkt.
Den som framställer en sådan bild och sedan behåller den, uppfyller
dessutom rekvisiten för straffbart innehav enligt den föreslagna punkten
5, allt dock under förutsättning att inte undantagsregeln i femte stycket
första meningen är tillämplig. Normalt sett bör innehavet av en bild som
innehavaren själv framställt betraktas som en straffri efterhandling i
förhållande till framställandet. Ett undantag föreligger dock när en bild
framställts med en sådan teknik att undantagsregeln blir tillämplig och
framställaren först i ett senare skede beslutar sig för att t.ex. sprida
bilden. Straffbart innehav föreligger då från denna tidpunkt.
Första stycket 2 motsvarar det andra ledet av paragrafen i nu gällande
lydelse men det straffbara området har utökats. Någon ändring i
förhållande till gällande rätt när det gäller innebörden av rekvisitet
spridning är inte avsedd. Det straffbara området utvidgas dock till att
omfatta även sådana förfaranden som inte är att betrakta som spridning
därför att de riktar sig till en enstaka person eller en begränsad krets av
personer. Med den föreslagna utvidgningen blir alla förfaranden genom
vilka en barnpornografisk bild förmedlas till eller görs tillgänglig för
någon annan straffbar. Med överlåtelse avses att en bild säljs, byts eller
skänks av en person till en annan. Om bilden hyrs ut eller utan ersättning
lånas ut är det fråga om en upplåtelse. Att en bild förevisas innebär att en
person för någon annan visar en bild eller spelar upp en film. Genom att
också liknande förfaranden omfattas täcks alla sådana åtgärder som
skulle ha kunnat anses som spridning om de riktat sig till mer än ett fåtal
personer.
I första stycket 3 straffbeläggs vissa särskilda förfaranden som kan
sägas utgöra led i spridning eller överlåtelse m.m. men som mycket väl
kan begås av olika mellanhänder och därför bör vara förbjudna och
straffbelagda särskilt. Att förvärva barnpornografi är således straffbelagt,
oavsett syftet med förvärvet. Att i likhet med regleringen på
dopningsmedel- och narkotikaområdet inskränka kriminaliseringen till
förvärv som sker i syfte att sprida eller överlåta m.m. ter sig omotiverat
eftersom innehav också är förbjudet. En annan sak är att det givetvis kan
vara stor skillnad på straffvärdet när det gäller olika typer av förvärv,
exempelvis torde köp av barnpornografiskt material för eget bruk ofta
kunna bedömas som ringa brott.
Det är vidare förbjudet att bjuda ut barnpornografi till försäljning.
I första stycket 4 straffbeläggs vissa förfaranden som utan att innefatta
befattning med barnpornografi är ägnade att öka spridningen av sådant
material. Många sådana förfaranden torde vara att betrakta som medhjälp
till förvärv eller överlåtelse men det kan vara svårt att visa att t.ex.
kontaktförmedling lett till ett visst brott. Ett klart fall av
kontaktförmedling är att en förmedlare sammanför en viss köpare med en
viss säljare så att de får personlig kontakt med varandra. Som anförts i
avsnitt 4.4.2 kan man också tänka sig fall där någon tillhandahåller en
lista med adresser till köpare och säljare av barnpornografiskt material
utan att kontaktförmedlaren tar någon ytterligare del i förfarandet. Det
behöver alltså inte ha uppstått personlig kontakt vare sig mellan en viss
köpare och säljare eller mellan en kontaktförmedlare och t.ex. en köpare
för att straffbarhet skall inträda. Däremot måste det självfallet visas att
förmedlingsverksamheten främjat eller kunnat främja transaktioner med
barnpornografi och att gärningsmannen haft uppsåt i förhållande till
detta.
Till skillnad från förbuden mot att förvärva eller bjuda ut
barnpornografi så krävs det för att det skall vara fråga om straffbar
kontaktförmedling eller liknande att det är fråga om mer än en enstaka
transaktion eller förmedling. Det som avses är sådan
förmedlingsverksamhet som i någon mening kan sägas vara satt i system.
Den som t.ex. löpande tillhandahåller viss information i syfte att
underlätta affärer med barnpornografi torde uppfylla detta krav.
I första stycket 5 straffbeläggs innehav. Innebörden av begreppet
innehav skall vara likställt med vad som i andra straffrättsliga
sammanhang menas med innehav. Med innehav avses då att ha besittning
i civilrättslig mening. Frågan om någon skall anses inneha
barnpornografi avgörs alltså på samma sätt som vid innehav av t.ex.
narkotika.
Det är således inte straffbart att endast titta på en barnpornografisk bild
som någon annan förevisar och inte heller att i samband med detta fysiskt
hålla i mediet, t.ex. ett fotografi eller en videokassett. Att i exempelvis
utbildnings- eller forskningssyfte studera material som förvaras hos eller
tillhandahålls av en myndighet utgör således inte innehav. Om någon
däremot skulle ta en kopia på en bild och ta den med sig hem
uppkommer ett innehav.
Eftersom den straffrättsliga regleringen när det gäller innehav följer
det civilrättsliga besittningsbegreppet, torde den som på sin dators skärm
tittar på en barnpornografisk bild eller film som förmedlas genom
datakommunikation inte kunna anses inneha bilden. Om skildringen
däremot sparas genom att föras över på t.ex. datorns hårddisk
uppkommer dock ett innehav.
Uppsåt krävs i förhållande till såväl innehavet som bildens innehåll,
dvs. att motivet är sådant att bilden är att betrakta som barnpornografisk.
Däremot saknar det betydelse om innehavaren känner till att bilden
skildrar en faktisk brottslig gärning riktad mot ett barn eller inte eftersom
detta inte är ett objektivt rekvisit för vad som utgör en straffbar skildring.
Straffmaximum för barnpornografibrott är liksom tidigare fängelse i
högst två år. Däremot ingår inte böter i straffskalan för
barnpornografibrott av normalgraden.
Bestämmelsen om ringa brott har behandlats i avsnitt 4.4.5. Eftersom
straffskalan för ringa brott innehåller böter finns en möjlighet att använda
strafföreläggande i sådana fall.
I andra stycket finns en nytillkommen definition av vem som är att
anse som barn i straffstadgandets mening. Som har behandlats i avsnitt
4.4.3 är huvudregeln liksom tidigare att det är könsmognadsprocessen i
bemärkelsen pubertetsutvecklingen som är avgörande. Att definitionen
nu tas in i lagtexten avses inte innebära någon förändring i förhållande
till gällande rätt.
Med pubertetsutveckling avses den yttre kroppsliga förändring som
äger rum under puberteten. I fall där pubertetsutvecklingen är långt
gången och det därför kan vara svårt att avgöra om en avbildad ung
människa är att anse som ett barn finns möjlighet att för bedömningen
anlita vetenskaplig expertis på området barnendokrinologi.
En person som inte har avslutat sin pubertetsutveckling är således att
anse som barn oavsett ålder. Den som utvecklas sent kan alltså vara att
bedöma som barn även om han eller hon är över 18 år.
Genom styckets andra led utvidgas definitionen av barn till att även
avse i vissa fall personer som har fullbordat sin pubertetsutveckling men
som inte fyllt 18 år vid fotograferings- eller inspelningstillfället,
nämligen om detta framgår av själva bilden och omständigheterna kring
bilden. Bilden måste givetvis också vara pornografisk för att bli straffbar.
Avgörande för bedömningen är således inte de faktiska förhållandena
utan bildinnehållet men också omständigheterna kring bilden, exempelvis
det sätt på vilket bilden marknadsförs, uppgifter om innehållet i
reklamtext m.m. Om det är allmänt känt att en viss film av en viss modell
tagits vid en tidpunkt då modellen var under 18 år torde det kunna anses
framgå att så är fallet och bilden skulle därmed vara straffbar.
En bild som man på mer eller mindre goda grunder kan misstänka
föreställer en person under 18 år faller däremot inte inom det straffbara
området. Inte heller omfattas bilder som allmänt sett visar unga - men
ändå fullt utvecklade - personer som med åtbörder, dialog eller text
medvetet framställs som om de befann sig i exempelvis de lägre tonåren,
utan det krävs för straffbarhet att det i det enskilda fallet står klart att
någon av de avbildade verklingen är under 18 år.
Bestämmelsen har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets
förslag.
Bestämmelsen i tredje stycket har utformats med utgångspunkt i
motsvarande stadgande när det gäller olaga våldsskildring (16 kap. 10 b §
andra stycket brottsbalken). Utrymmet för att döma för oaktsamt brott
blir väsentligen detsamma när det gäller barnpornografibrott som när det
gäller olaga våldsskildring.
I fjärde stycket finns reglerna om det grova barnpornografibrottet. Alla
gärningsformer som nämns i första stycket omfattas. Oaktsam spridning
enligt tredje stycket kan däremot aldrig bedömas som grovt brott.
Kriterierna för grovt brott har behandlats i avsnitt 4.4.7.
I femte stycket finns undantagen från det straffbara området angivna.
Det är dels ett generellt undantag som delvis motsvaras av vad som enligt
gällande rätt är straffritt, dvs. att framställa skildringar utan uppsåt att
sprida dem, dels en särskild ansvarsfrihetsgrund för befattning med
barnpornografiska bilder i situationer där gärningen måste anses som
uppenbart befogad.
När det gäller den generella regeln i första meningen är det till skillnad
från i dag bara vissa sorters framställningar som är undantagna, nämligen
de som på grund av framställningstekniken väsentligen kan antas vara
framställda för eget bruk. Undantaget omfattar däremot inte sådana
framställningsformer där resultatet enkelt kan komma att omsättas eller
spridas. Fotografier omfattas således inte och inte heller datorframställda
bilder. Den som tar ett barnpornografiskt fotografi gör sig således skyldig
till skildringsbrott oavsett om han eller hon tänkt sprida eller visa bilden
för någon annan eller inte. Däremot blir detta syfte avgörande för
straffbarheten om bilden framställts hantverksmässigt, t.ex. genom att
flera var för sig icke barnpornografiska bilder sammanfogas manuellt till
ett fotokollage som är barnpornografiskt. Med hantverksmässig
framställningsform avses förutom målningar och teckningar m.m. t.ex.
skulpturer.
Bestämmelsen i första meningen har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
Bestämmelsen i andra meningen har utförligt behandlats i avsnitt 4.4.4.

10 b §
Förslaget har behandlats i avsnitt 5.1.2.
Genom justeringen av paragrafens lydelse klargörs att även en teknisk
upptagning med dator- eller videospel med rörliga bilder i form av
datorprogram faller under tillämpningsområdet. Bestämmelsen i första
stycket gäller enligt sin nuvarande lydelse stillbild och rörliga bilder. I
bestämmelsen ges några exempel på var sådana kan förekomma: i en
film, ett videogram eller ett televisionsprogram. Regeringen föreslog i
lagrådsremissen lydelsen ...i en teknisk upptagning med stillbilder eller
rörliga bilder, eller annars i en stillbild eller i rörliga bilder,... Med
detta
avsågs ingen saklig ändring i förhållande till vad som gäller i dag.
Härigenom skulle emellertid förtydligas att det är ett dator- eller
videospels upphovsman som åstadkommit våldsskildringen genom att
han eller hon har bestämt vilka händelseförlopp som kan utspelas vid
användning av spelet. Bestämmelsens första stycke har nu i stället
utformats i enlighet med Lagrådets förslag, utan att något annat i sak
avses. En teknisk upptagning med ett dator- eller videospel innehåller
sålunda med detta synsätt en eventuell våldsskildring redan när den
framställs och sprids, även om användaren av spelet är den som i viss
mån påverkar vad just han eller hon skall se i det användande
ögonblicket. Begreppet bild omfattar såväl stillbilder som rörliga bilder.
Angående innebörden av begreppet teknisk upptagning i tredje och
fjärde styckena, se kommentaren till 1 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen.

10 c §
Förslaget har behandlats i avsnitt 5.1.2.
Angående innebörden av begreppet teknisk upptagning, se
kommentaren till 1 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen. Justeringen av
paragrafens lydelse har gjorts i syfte att klargöra att även en teknisk
upptagning med dator- eller videospel med rörliga bilder i form av
datorprogram faller under tillämpningsområdet.

12 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 5.1.2.
Angående innebörden av begreppet teknisk upptagning, se
kommentaren till 1 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen. Paragrafen ändras
enligt förslaget från att avse enbart skrift eller bild till att avse alla
tekniska upptagningar. Genom ändringen blir det klart att paragrafen nu
avser också tekniska upptagningar med enbart text eller ljud, t.ex. en cd-
romskiva, och att den även avser tekniska upptagningar med olika
kombinationer av text, stillbilder, rörliga bilder och ljud.
Ändringen klargör också att även tekniska upptagningar med dator-
eller videospel med rörliga bilder i form av datorprogram faller under
paragrafens tillämpningsområde.

17 §
Genom tillägget i paragrafens andra mening straffbeläggs försök till
uppsåtligt barnpornografibrott av normalgraden och försök respektive
förberedelse till grovt brott.
Ikraftträdande
Ändringarna bör träda i kraft samtidigt som grundlagsändringarna.
15.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
5 kap.
6 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.1.
I första stycket vidgas inskränkningarna i rätten att få kopior av vissa
skildringar till att omfatta även andra mål rörande sådana brott som
nämns i bestämmelsen än mål om straffrättsligt ansvar. På så vis kommer
också mål om skadestånd, konfiskering eller förverkande med anledning
av brotten att omfattas. Den sista meningen i första stycket innebär att
sekretessen kommer att gälla också i ärenden om t.ex. resning eller
klagan över domvilla.
Genom det nya andra stycket åstadkoms att inskränkningarna i rätten
att få kopior gäller också hos Statens biografbyrå när denna biträder Ju
stitiekanslern, allmän åklagare eller polismyndighet vid utredning i
sådana mål och ärenden som anges i första stycket. Polismyndighet
nämns eftersom uppdraget kan komma därifrån och inte direkt från
åklagarmyndigheten.
9 kap.
16 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.2 och innebär att paragrafens
tillämpningsområde utsträcks till att omfatta de mål och ärenden hos
domstol som nämns i paragrafen och som rör barnpornografibrott.

17 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 13.2 och innebär att sekretess kan
inträda även hos Statens biografbyrå när den biträder vid utredning av
t.ex. barnpornografibrott, jfr 5 kap. 6 §.
15.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden
De bestämmelser där ändringen endast är en konsekvens av att begreppen
film och ljudupptagning har bytts ut mot teknisk upptagning
föranleder i det följande med något undantag ingen särskild kommentar.
Angående innebörden av begreppet teknisk upptagning, se kommentaren
till 1 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.
1 kap.
1 och 2 §§
Termerna film och ljudupptagning behöver inte finnas kvar i denna
lag eftersom alla regler som gäller enbart för ljudupptagningar föreslås
upphävas och ljudupptagningar enligt förslaget behandlas enligt de regler
som gäller för film, utom vad avser bl.a. tillåtelsen till censur i 1 kap. 3 §
yttrandefrihetsgrundlagen, regeln i 3 kap. 11 § yttrandefrihetsgrundlagen
om otillåten utlämning av filmer, videogram eller andra tekniska
upptagningar med rörliga bilder och regeln i 7 kap. 5 § yttrandefrihets-
grundlagen om tillsyn över att yttrandefriheten i sådana upptagningar inte
missbrukas. Det finns inga regler i tillämpningslagen med anknytning till
dessa bestämmelser som motiverar att yttrandefrihetsgrundlagens term
film behålls i denna lag. (I 5 kap. 8 § står ordet film kvar endast som en
del i namnet på lagen [1990:886] om granskning och kontroll av filmer
och videogram.)
2 kap.
1 §
Förslagen har behandlats närmare i avsnitt 11.
Genom den föreslagna nya lydelsen av första stycket i paragrafen får
alla utlänningar med medborgarskap i en stat inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet äga periodiska skrifter som trycks i
Sverige, oavsett var de har hemvist. Någon ändring beträffande
utlänningar med hemvist i Sverige föreslås inte.
I det föreslagna andra stycket ges en motsvarande rätt för utländska
juridiska personer.

3 a §
Paragrafen är ny. Förslaget har behandlats i avsnitt 12.
Genom paragrafen åläggs Patent- och registreringsverket (PRV) att, i
god tid innan ett utgivningsbevis förfaller, sända en påminnelse till
ägaren av den periodiska skriften om att beviset bara gäller i tio år och att
han eller hon måste ansöka om förnyelse för att beviset inte skall förfalla
efter tioårsperiodens utgång. Av lydelsen framgår att PRV kan sända
över påminnelsen i vanligt lösbrev, dvs. något särskilt delgivningsför-
farande behöver inte användas. Enligt förslaget till 5 kap. 5 § femte
stycket tryckfrihetsförordningen kan en ansökan om förnyelse göras
tidigast ett år före tioårsperiodens utgång. En lämplig tidpunkt för PRV
att sända över en påminnelse kan därför vara ungefär ett år innan
giltighetsperioden upphör.

5 §
Någon ändring i sak föreslås inte. Begreppet besvär har i förvaltnings-
processlagen (1971:291) bytts ut mot överklagande . En motsvarande
ändring föreslås i denna bestämmelse.
4 kap.
1 §
Av förslaget till ändringar i 4 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen och till
upphävande av nu gällande 4 kap. 7 § yttrandefrihetsgrundlagen följer att
alla tekniska upptagningar skall ha en utgivare. Att utgivare skall finnas
till sammanställda kassettidningar behöver därför inte föreskrivas i
tillämpningslagen.

2 §
I bestämmelsen har gjorts en justering av föreskriften om var uppgifter
skall finnas i fråga om en teknisk upptagning.
5 kap.
5 §
I 5 § har, som en konsekvens av den föreslagna delegationsrätten för
Justitiekanslern (se 7 kap. 1 § första stycket YGL), lagts till en mening
om att även allmän åklagare har de rättigheter som anges i paragrafen om
Justitiekanslern har delegerat sina åklagaruppgifter.
7 kap.
1 §
Ändringen är en följd av att 3 a § föreslås upphävas.

3 a och 7 a §§
Bestämmelserna bör upphävas eftersom barnpornografi föreslås undantas
från tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämp-
ningsområden.

8 §
Delegationsrätten har kommenterats i avsnitt 9. Om Justitiekanslern har
delegerat åklagaruppgiften i yttrandefrihetsmålet får den allmänna
åklagaren enligt det nya andra stycket begära gemensam handläggning. I
dessa fall får åklagaren också föra talan mot ett avslagsbeslut av rätten. I
övrigt gäller vad som sägs i bestämmelsens första stycke.

9 §
Delegationsrätten har kommenterats i avsnitt 9.
Enligt den föreslagna nya lydelsen av 7 kap. 1 § första stycket
yttrandefrihetsgrundlagen kan Justitiekanslern i vissa fall delegera sina
åklagaruppgifter i yttrandefrihetsmål till allmän åklagare. En
motsvarande rätt bör gälla för sådana vanliga brottmål som
Justitiekanslern enligt denna paragraf annars skall vara åklagare i. Detta
framgår av det nya andra stycket i förevarande paragraf.
Rätten att väcka åtal får enligt förslaget till den nämnda bestämmelsen
i yttrandefrihetsgrundlagen inte delegeras för yttrandefrihetsbrottet hets
mot folkgrupp. Frågan huruvida målen skall handläggas i samma
rättegång prövas, enligt nuvarande 7 kap. 8 § i denna lag, av rätten på
ansökan av Justitiekanslern. Av förarbetena till den bestämmelsen
framgår bl.a. att frågan om gemensam handläggning inte kan prövas
innan åtal har väckts i de berörda målen (prop. 1990/91:179 s. 37 och 54
jämförd med prop. 1977/78:62 s. 39 ff och 72 ff). I vanliga brottmål om
hets mot folkgrupp har åtalsbeslutet sålunda redan fattats av allmän
åklagare när en eventuell fråga om gemensam handläggning uppkommer.
Någon inskränkning i delegationsrätten motsvarande den som gäller för
yttrandefrihetsmål om hets mot folkgrupp är därför inte aktuell.
Övergångsbestämmelser
1.
Ändringarna i denna lag träder i kraft samtidigt som ändringarna i
yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen. Endast
beträffande tekniska upptagningar som inte omfattas av tidigare lydelse
har ändringarna i tillämpningslagen gjorts tillämpliga också när
offentliggörandet skett före ikraftträdandet. Skälen för detta behandlas
nedan.

2.
Ändringarna av yttrandefrihetsgrundlagen innebär bl.a. att tekniska
upptagningar med enbart stillbilder och/eller text kommer att falla in
under grundlagsskyddet. Efter förebild av de övergångsbestämmelser
som gavs när yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft bör även sådana
tekniska upptagningar som inte omfattas av tidigare lydelse och som
lämnats ut för spridning före ikraftträdandet falla in under
grundlagsskyddet med undantag för bestämmelserna om anonymitet, om
skyldighet att sätta ut ursprungsuppgifter, om utgivare och om
ansvarighet. Detta innebär att t.ex. reglerna om juryrättegång kommer att
gälla också för sådana upptagningar. Men har talan väckts före
ikraftträdandet skall äldre föreskrifter gälla om rättegången, dvs.
rättegångsbalkens bestämmelser skall tillämpas fullt ut. Om talan
avseende äldre brott väcks efter ikraftträdandet skall de nya reglerna
tillämpas i rättegången. Tekniska upptagningar som inte omfattas av
tidigare lydelse och som lämnats ut för spridning före ikraftträdandet bör
därför omfattas också av tillämpningslagen i samma mån som de faller
under yttrandefrihetsgrundlagen till följd av dess
övergångsbestämmelser.
Regeln om hur skyldigheten enligt 3 kap. 13 § yttrandefrihets-
grundlagen att sätta ut ursprungsuppgifter skall fullgöras kan då inte
gälla (4 kap. 2 §) eftersom sådan skyldighet inte inträder enligt
övergångsbestämmelserna till yttrandefrihetsgrundlagen. Inte heller
regeln i

5 kap. 4 § om skyldighet att bevara exemplar kan gälla för sådana redan
spridda upptagningar eftersom det till följd av övergångsbestämmelserna
till yttrandefrihetsgrundlagen inte finns någon som är skyldig att utse
utgivare för sådana upptagningar.

3.
När det gäller ljudupptagningar innebär förslaget till ändring av
yttrandefrihetsgrundlagen att särbehandlingen av ljudupptagningar
upphör. Frivilligheten att utse utgivare upphör alltså. De ändringar i
tillämpningslagen som gjorts i fråga om ljudupptagningar gäller 4 kap. 1
§ och 5 kap.
4 §. I övergångsbestämmelserna till ändringarna i
yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs i punkten 3 att de äldre
föreskrifterna skall tillämpas på ljudupptagningar som lämnats ut för
spridning före ikraftträdandet. Detsamma bör gälla också i fråga om
ändringarna i denna lag.
15.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1392) om
pliktexemplar av dokument
7 §
Innebörden av nuvarande lydelse av fjärde stycket i denna paragraf är att
ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning som enligt 1 kap. 7 §
andra stycket tryckfrihetsförordningen i dess nuvarande lydelse skall
jämställas med en bilaga till skriften inte behöver levereras som bilaga
till en skrift av vilken pliktexemplar skall lämnas. Däremot kan
leveransplikt för sådana radioprogram, filmer eller ljudupptagningar
föreligga enligt reglerna för ljudradio- och TV-program, film, videogram
och fonogram. Förslaget till ändring av bilageregeln i 1 kap. 7 § andra
stycket tryckfrihetsförordningen innebär att även tekniska upptagningar
med enbart text eller stillbilder kommer att omfattas av den regeln.
Sådana upptagningar undantas därför från skyldigheten att leverera
upptagningen som bilaga till en leveranspliktig skrift.
15.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1478) om
förverkande av barnpornografi
Ändringarna innebär att alla sådana skildringar av barn i pornografisk
bild som avses i 16 kap. 10 a § brottsbalken kan förverkas oavsett under
vilka omständigheter en sådan skildring påträffas.
Eftersom utrymmet för att straffritt ta befattning med barnpornografi
har begränsats betydligt, har utrymmet för att underlåta förverkande
inskränkts till situationer där ett förverkande är oskäligt. På så sätt
kommer förutsättningarna för att underlåta förverkande att motsvara vad
som gäller enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Genom ändringarna i tredje stycket görs klart att lagen bara kan
tillämpas på en skildring som inte kan förverkas enligt allmänna regler,
dvs. när vare sig brottsbalkens eller varusmugglingslagens bestämmelser
om förverkande är tillämpliga.
15.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen
3 §
Paragrafens uppräkning av varor som omfattas av lagen kompletteras
genom en ny punkt 13 med barnpornografi enligt förslaget till lag om
förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi.

4 §
I paragrafens första stycke föreskrivs om anmälningsskyldighet för den
som inför eller utför vissa varor. Varorna anges genom hänvisning till
3 §. Hänvisningen i 4 § 2 utvidgas till att också avse 3 § 13, som gäller
barnpornografi.

7 §
I paragrafens första stycke hänvisas till punkterna 1 samt 3 12 i 3 § när
det gäller tulltjänstemans rätt att undersöka transportmedel m.m. för
kontroll av att gällande villkor för införsel och utförsel av vissa varor
uppfyllts. Hänvisning skall också göras också till punkten 13 om
barnpornografi.
15.10 Förslaget till lag om förbud mot införsel och utförsel
av barnpornografi
Förslaget har behandlats i avsnitt 4.5.
Enligt lagen råder ett förbud att till Sverige införa eller från Sverige
utföra sådana barnpornografiska skildringar som avses i 16 kap. 10 a §
brottsbalken. Beträffande straff för överträdelser av förbudet hänvisas i
andra stycket till varusmugglingslagens bestämmelser. Detta innebär att
förbudet omfattar alla sådana förfaranden som utgör brott mot
varusmugglingslagen

Sammanfattning av Barnpornografiutredningens
betänkande Barnpornografifrågan
Innehavskriminalisering m.m. (SOU 1997:29)
Utredningsuppdraget
Vår uppgift har varit att utreda på vilket sätt och med vilka medel
barnpornografi bäst kan bekämpas. Vi har sålunda haft att undersöka på
vilka områden det krävs insatser för att på ett effektivt sätt förebygga att
det framställs och sprids barnpornografiskt material. Med en sådan
undersökning som utgångspunkt har vi haft att närmare överväga vilka
ändringar i lagstiftningen och vilka andra åtgärder som kan anses
motiverade för att förhindra förekomst och spridning av barnpornografi.
Vi har haft att studera hur polis-, tull- och åklagarmyndigheter agerar, då
misstanke uppstår om barnpornografibrott, och hur de i sådana fall
samverkar med varandra och med JK. Särskilt har vi haft att överväga
frågor om kriminalisering av innehav och annan befattning med
barnpornografi. Vi har också haft att behandla frågan om en åldersgräns
bör tas in i bestämmelsen om barnpornografibrott.
Bakgrund
Det är redan i dag straffbelagt som barnpornografibrott att sprida
barnpornografiska bilder och filmer. Det är också förbjudet att framställa
sådant material i syfte att sprida det. Straffet är böter eller fängelse i
högst två år.
En förutsättning för straffbarhet är att gärningen inte med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig.
I bestämmelsen om barnpornografibrott anges inte någon uttrycklig
åldersgräns när det gäller att bestämma vad som avses med barn.
I 6 kap. BrB som innehåller bestämmelser om sexualbrott finns regler
som särskilt syftar till att ge barn och ungdomar skydd mot att utnyttjas
sexuellt. Det är sålunda förbjudet att ha sexuellt umgänge med den som
är under 15 år samt dessutom med den som är under 18 år och är ens
avkomling eller står under ens vårdnad. Vidare är det även i övrigt
förbjudet att förmå ett barn under 15 år att företa eller medverka i en
handling med sexuell innebörd. Inte heller får den som fyllt 15 men inte
18 år förmås att medverka i en handling med sexuell innebörd, om
handlingen är ett led i framställning av en pornografisk bild eller utgör
posering i annat fall än när det är fråga om framställning av en bild.
Ärenden hos JK
Om barnpornografibrott misstänks ha begåtts genom tryckt skrift eller
film, som omfattas av YGL, är det JK som skall utreda detta.
Bestämmelserna om barnpornografibrott började tillämpas år 1980.
Under åren 1980 1990 dömdes på talan av JK en person för
barnpornografibrott. Det var ett ärende som hade aktualiserats hos JK år
1980.
Under åren 1991 1997 kom ärendena att främst gälla framställningar
på videogram. Bortsett från de nedan nämnda Norrköpings- och
Huddingefallen avkunnades under angiven tid två domar för
barnpornografibrott och meddelades två beslut om konfiskering.
I det s.k. Huddingefallet inleddes förundersökning år 1992. Tre
personer åtalades och dömdes för barnpornografibrott. Sammanlagt var
omkring tjugo personer aktuella i utredningen.
I det s.k. Norrköpingsfallet inleddes förundersökning år 1993. Åtal
väcktes mot elva personer. Mot tre av dessa har JK lagt ned åtalet. Tre
åtal har ogillats och JK har överklagat tingsrättens dom i ett av dessa fall.
I ett fall har meddelats en fällande dom som vunnit laga kraft. I de fyra
återstående fallen finns ännu inte något lagakraftvunnet avgörande.
Sammanlagt var femtio personer aktuella i utredningen.
Ärenden hos allmän åklagare
Då barnpornografiska skildringar förekommer i andra medier än tryckta
skrifter och filmer är det allmän åklagare som har att utreda om ett
misstänkt barnpornografibrott har begåtts. Det gäller i dessa fall t.ex.
vanliga kamerabilder, teckningar och stillbilder i datamedier.
På talan av allmän åklagare har i fem fall under åren 1981 1995
meddelats fällande domar för barnpornografibrott.
Barnpornografi i rörlig bild
Under medverkan av Rikskriminalpolisen och med bistånd av personal
vid Biografbyrån och vid den avdelning hos Bundeskriminalamt i
Tyskland som har att utreda barnpornografibrott har inom utredningen
genomförts en undersökning av den barnpornografi som i vårt land har
anträffats i samband med brottsutredningar.
Undersökningen visar följande
Materialet utgörs till övervägande del av skildringar på videofilm.
Filmerna är till antalet drygt 750. De är kopior av olika
ursprungsframställningar. Ursprungsmaterialet utgörs dels av smalfilmer
och tryckta bilder som på 1970-talet helt lagligt framställdes och såldes,
dels av sedan början av 1980-talet direkt på videofilm upptagna nya
framställningar. Dessa videofilmer har tagits upp i drygt 40 olika
brottsfall vilka omfattar en eller flera vid olika tidpunkter gjorda
filmupptagningar. I två av fallen har filmer gjorts i Sverige och skildrar
sammanlagt fyra barn. De övriga fallen är övervägande utländska men i
ett fåtal fall har ursprungslandet inte ännu kunnat fastställas.
I beslagen har också anträffats exemplar av de tidskrifter och
smalfilmer som under 1970-talet gavs ut helt lagligt.
Förbud mot befattning med barnpornografi m.m.
Allmänna utgångspunkter
Vi anser att all befattning med barnpornografi skall kriminaliseras.
Lagstiftningen måste dock utformas så att den inte hämmar seriöst
inhämtande av kunskaper om och opinionsbildning mot denna form av
pornografi. Befattning som med hänsyn till omständigheterna är
försvarlig bör inte medföra ansvar.
Aktiv befattning med barnpornografi bör förbjudas
Vi föreslår att det i brottsbalken skall införas förbud mot att överlåta,
upplåta och förevisa barnpornografi liksom att framställa och förvärva
sådan i syfte att begå nyss nämnda gärningar.
Även innehav av barnpornografi bör straffbeläggas
Det är otillfredsställande att personer skall kunna inneha bilder som
synes skildra övergrepp på barn. Innehavet av en sådan bild är att se som
en fortgående kränkning av det enskilda avbildade barnet och även av
barn i allmänhet. På grund härav och då en kriminalisering av innehav
skulle utgöra en kraftfull markering från samhällets sida av att
barnpornografi inte tolereras föreslår vi att även innehav av
barnpornografi skall vara straffbelagt. För straffbarhet krävs att bilden är
av verklighetstrogen karaktär och visar ett barn som är inblandat i en
handling med sexuell innebörd.
Som när det gäller våra övriga förslag till kriminaliseringar skall straff
inte ådömas om gärningen med hänsyn till omständigheterna är
försvarlig.
Införsel och utförsel av barnpornografi bör förbjudas
Spridd barnpornografi som har tagits i beslag i vårt land har övervägande
ursprungligen framställts utomlands. Vi har inte kunnat finna något
belägg för att barnpornografi, framställd i Sverige, skulle i kommersiella
former ha förts utomlands. Att så likväl kan ha skett eller kan komma att
ske i framtiden kan naturligtvis inte uteslutas.
Enskilda personer med intresse för barnpornografiska filmer byter
sådana även med personer i utlandet. Filmerna befordras med post eller
förs över gränsen i samband med utlandsresor.
Vi föreslår förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi.
En särskild straffskala föreslås för grova brott
I vissa fall kan barnpornografibrottslighet tänkas vara av så allvarlig
beskaffenhet att nu gällande straffmaximum på fängelse högst två år ter
sig otillräckligt. Man kan tänka sig fall där verksamheten bedrivits i stor
omfattning och i vinstsyfte samt avsett bilder vari det framstår som om
de avbildade barnen utsätts för synnerligen smärtsamt våld. Vi föreslår
att det i sådana fall skall kunna dömas för grovt barnpornografibrott och
att straffskalan för sådant brott skall omfatta fängelse från och med sex
månader till och med fyra år.
Även oaktsamma handlingar bör bestraffas, om de utförs i
yrkesmässig verksamhet
På de videofilmer med pornografiskt innehåll som säljs öppet är de
avbildade personerna inte sällan till synes mycket unga men fullt
pubertetsutvecklade. Misstanke kan ibland uppstå om att de inte uppnått
18 års ålder. Det är i dessa fall oftast fråga om filmer importerade från
länder där en lägre åldersgräns än 18 år tillämpas vid avgörande av
frågan om en bild skall anses vara barnpornografisk.
I s.k. naturistfilmer, som också säljs öppet, kan det förekomma att
nakna barn skildras på ett så närgånget sätt att bilderna kommit att bli
barnpornografiska.
Vi föreslår att befattning med barnpornografi som sker i yrkesmässig
verksamhet eller eljest i förvärvssyfte skall medföra ansvar även om
gärningen begås av oaktsamhet.
En särskild preskriptionsregel för sexuellt ofredande
Den 1 januari 1995 förlängdes preskriptionstiden för sexualbrott mot
barn så att preskriptionstiden börjar löpa först från den dag då
målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Denna reglering kom dock
inte att gälla för brottet sexuellt ofredande.
Vi föreslår att den särskilda preskriptionsregeln skall omfatta även
brottet sexuellt ofredande, om detta förövats mot ett barn under 15 år om
barnet är förövarens avkomling eller står under hans fostran eller för vars
vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut.
Förverkande av barnpornografi
Vi anser att barnpornografi skall kunna förverkas närhelst det anträffas.
Vi föreslår därför att det nuvarande kravet på att materialet måste ha
anträffats vid en förundersökning slopas.
Införande av en uttrycklig åldersgräns
Enligt nuvarande rättstillämpning anses en pornografisk bild vara
barnpornografisk om någon av de avbildade inte är fullt
pubertetsutvecklad.
Utgångspunkten för våra överväganden är att det är angeläget att
ungdomar under 18 års ålder inte skall utnyttjas för framställning av
pornografiska alster, även om de är fullt pubertetsutvecklade.
Det bör i sammanhanget noteras att enligt FN:s barnkonvention med
barn avses en person under 18 års ålder.
Emellertid skulle en ordning med endast en fixerad åldersgräns
medföra avsevärda bevissvårigheter vid rättstillämpningen. Vi föreslår
därför en regel vari en 18-årsgräns kombineras med en regel om
pubertetsutvecklingen så att med barn skall avses en person som är under
18 år eller en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad. Det
räcker med att ett av definitionens båda led är uppfyllt för att en
pornografisk bild objektivt sett skall utgöra barnpornografi.
Anspelningspornografi
Med anspelningspornografi avses pornografi i vilken vuxna personer
framställs som barn eller på annat sätt genom t.ex. olika roller eller
attribut anspelar på barn. Vi föreslår inte att några straffrättsliga
ingripanden skall göras mot denna kategori av pornografiska
framställningar.
Barnpornografin och yttrandefrihetsgrundlagarna
Av vår undersökning av den barnpornografi som tagits i beslag i Sverige
framgår att denna till helt övervägande del utgörs av framställningar på
videofilm men att det också anträffats exemplar av de under 1970-talet
lagligt utgivna tidskrifterna och smalfilmerna med barnpornografi.
Barnpornografi i tryckt skrift och på film som sprids till allmänheten
omfattas av TF respektive YGL.
För att vårt förslag till kriminalisering av ytterligare befattning med
barnpornografi skall komma att avse också sådant material som omfattas
av TF och YGL fordras att det görs ändringar i dessa grundlagar.
Olika lösningar är härvid tänkbara. Valet mellan dem bör bli beroende
av vilken av dem som kan antas komma att bäst motverka befattning med
den barnpornografi som faktiskt förekommer. Härvid får inte glömmas
bort att en viktig del i kampen mot företeelsen är den opinionsbildning
som enskilda och olika organisationer genom massmedia kan bedriva och
redan bedriver. Denna opinionsbildning är beroende av att information
om förekommande befattningar med barnpornografi verkligen avslöjas
och kan nå ut till offentligheten. För att så skall kunna ske på ett effektivt
sätt är det en förutsättning att de regler i TF och YGL som syftar till att
garantera just detta inte sätts ur spel. Här avses reglerna om anskaffar-
och meddelarfrihet, om anonymitetsskydd för anskaffare och meddelare,
om förbud mot censur och andra hindrande åtgärder och om
ensamansvaret för utgivaren.
Under vårt utredningsarbete har fyra lagtekniska modeller varit
aktuella. Vår analys har visat att tre av dem i olika omfattning kommer i
konflikt med reglerna om anskaffar- och meddelarfrihet och
anonymitetsskydd samt med reglerna om förbud mot censur och andra
hindrande åtgärder. Med två av dem upphävs också systemet med
ensamansvar. Med det fjärde alternativet, av oss betecknat alternativ D,
uppkommer inte dessa olägenheter.
Övervägande av alternativ D
Bilder i tryckt skrift
Som framgått av det föregående har det i Sverige inte anträffats någon
annan tryckt barnpornografi än den som lagligt utgavs under 1970-talet.
Med vårt förslag till ändrade regler om konfiskering, som kommer att
beröras längre fram, kommer detta gamla tryckta material att kunna
konfiskeras när helst det anträffas.
Pornografibranschen har sedan länge upphört med att framställa
barnpornografi. Att enskilda personer med intresse för innehav av
barnpornografi skulle börja med att framställa sådan med tryckpress
synes osannolikt; särskilt som möjligheten finns att framställa filmer i
färg enkelt och billigt på video och att sprida materialet med datateknik.
Enligt vår mening kan det inte befaras att barnpornografi på nytt
kommer att börja framställas i tryckt skrift.
Vi har därför inte funnit att det är några sådana väsentliga fördelar att
vinna i kampen mot barnpornografi med att skilja ut sådant material från
tillämpningsområdet för TF eller att eljest särbehandla det inom TF:s ram
att detta skulle uppväga nackdelarna, nämligen en uppluckring av
reglerna om anskaffar- och meddelarfrihet, förbudet mot hindrande
åtgärder och om ensamansvaret.
Bilder på film
Som redan framgått är det här fråga om kopior av olika videofilmer.
Kopiorna sprids i det fördolda mellan enskilda personer med intresse för
barnpornografi. En överlåtare har oftast inte kopior på lager utan
framställer en ny kopia först när han har fått en begäran härom.
Överlåtelser sker inte i vinstsyfte. Utgiven ersättning används för att
bekosta förvärv av filmer för eget bruk.
Det har inte anträffats någon barnpornografisk film märkt med
ursprungsuppgifter, vilket krävs vid utgivning enligt YGL.
Det sätt på vilket personer med intresse härför byter och överlåter
filmer mellan sig liknar mer privat korrespondens än utgivning för
offentliggörande.
Vi anser därför att dessa filmer borde rensas ut från YGL:s
tillämpningsområde. Det kan ske genom att det i YGL föreskrivs att en
film som sprids till allmänheten på annat sätt än genom att spelas upp,
måste vara försedd med ursprungsuppgifter för att vara omfattad av
YGL. Vi föreslår att YGL ändras i enlighet härmed.
Alla filmer som saknar ursprungsuppgifter faller med vårt förslag
utanför YGL:s tillämpningsområde. Det skulle göra det möjligt att i
vanlig lag kriminalisera innehav av alla sådana filmer oavsett innehåll.
Enligt vår mening bör det emellertid inte komma ifråga att kriminalisera
innehav av andra yttranden än barnpornografiska bilder.
För att de åtgärder vi föreslår beträffande barnpornografi inte skall få
"smittoeffekter" på filmer med annat innehåll föreslår vi att det i YGL
införs en bestämmelse om att det inte utan stöd av denna grundlag får
meddelas förbud mot innehav av filmer som saknar ursprungsuppgifter;
dock att det i vanlig lag får föreskrivas om straff för innehav av film som
innefattar skildring av barn i pornografisk bild.
Vi föreslår att bestämmelsen om barnpornografibrott i den för TF och
YGL gemensamma brottskatalogen till sitt innehåll anpassas till den av
oss föreslagna nya utformningen av barnpornografibrottet i brottsbalken.
Åtalspreskription och särskild rättsverkan vid barnpornografisk
brottslighet
Åtstramning av reglerna om preskriptionstid för
barnpornografibrott
Enligt vår mening bör för tryck- och yttrandefrihetsbrottet
barnpornografibrott generellt gälla att preskriptionstiden inte skall börja
löpa förrän pliktexemplar av en brottslig skildring levereras.
För att åtstadkomma detta föreslår vi viss ändring i lagen med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden och i pliktexemplarslagen.
De föreslagna ändringarna kommer att medföra att preskriptionstiden i
praktiken blir obegränsad när det gäller barnpornografibrott som begås
genom tryckt skrift eller genom film som omfattas av YGL, eftersom
pliktexemplar aldrig lämnas av sådana framställningar.
Bestämmelserna om konfiskering av barnpornografi bör utvidgas
Utgivna och redan spridda barnpornografiska framställningar i medier
som omfattas av TF och YGL kan konfiskeras, om de är av
verklighetstrogen karaktär. Ytterligare förutsättning är att materialet har
anträffats i samband med en förundersökning och att innehavet inte med
hänsyn till omständigheterna är försvarligt.
Vi föreslår att dessa regler får stå kvar och utvidgas på så sätt att kravet
på att materialet skall ha anträffats vid en förundersökning tas bort.
Bestämmelser om särskild rättsverkan i övrigt bör införas för
tryckfrihetsbrottet barnpornografibrott
Reglerna i 36 kap. BrB om förverkande av egendom, företagsbot och
annan särskild rättsverkan av brott är tillämpliga på sådan barnpornografi
som faller under vanlig lag och sedan den 1 januari 1995 även på sådan
barnpornografi som omfattas av YGL. Vi förslår att motsvarande skall
gälla även vid barnpornografibrott som avser skildring i tryckt skrift.
Myndighetsorganisationen mot barnpornografibrott
Vi har studerat hur polis-, tull- och åklagarorganisationerna agerar i
samverkan med JK och med varandra när misstanke uppstår om
barnpornografibrott. Studien visar att arbetet utifrån de förutsättningar
som gäller bedrivs effektivt. För granskning av beslagtaget material har
JK hittills anlitat Biografbyrån.
Med vårt förslag till tydligare avgränsning av tillämpningsområdet för
YGL skulle praktiskt taget all förekommande barnpornografi omfattas av
endast vanlig lag. Det skulle medföra att JK inte länge skulle ha att
befatta sig med utredningar om misstänka barnpornografibrott.
En effektivare hantering och systematisering av anträffad
barnpornografi
Utredningens undersökning av i vårt land anträffad barnpornografi har
givit kunskap om på vilket sätt barnpornografiskt material bör angripas
vid utredningar om misstänkt barnpornografibrott.
Rikskriminalpolisen har mot bakgrund av den vunna erfarenheten
påbörjat en översyn av sin organisation för bekämpning av
barnpornografibrott. Det gäller frågor om anskaffande av teknisk
utrustning, om vilka personella resurser som behövs samt om
kommunikation och information mellan Rikskriminalpolisen och de
regionala och lokala polismyndigheterna i landet samt mellan dessa och
motsvarande myndigheter i andra länder.
Särskild arkivlag för registrering av barnpornografi
Vi föreslår att det i TF och YGL införs bestämmelser om att det i vanlig
lag får föreskrivas att enligt grundlagarna konfiskerade
barnpornografiska framställningar får bevaras i ett referensregister. Som
det nu är skall sådana framställningar förstöras. Till registret skall också
få föras andra barnpornografiska framställningar. Materialet är som
referensmaterial av stor betydelse när det gäller att utreda nya misstänkta
barnpornografibrott. Det är dessutom viktigt som spår- och bevismaterial
med avseende barnpornografibrott och skildrade sexualbrott mot barn.
Organisationen inom polisen för bekämpande av barnpornografi-
brott
Rikskriminalpolisen har enligt vad utredningen inhämtat för avsikt att
låta den personalgrupp som inom kriminalunderrättelsetjänsten ansvarar
för området sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi ha hand om
granskning och detaljanalys av beslagtagna framställningar.
Avsikten är att nämnda befattningshavare skall utbildas till specialister
på att bedöma barnpornografiskt material och snabbt kunna bistå de
lokala och regionala polismyndigheterna vid utredning om misstänkta
barnpornografibrott.
Detta gör det också möjligt att fortlöpande få referensregistret
kompletterat med nytt anträffat material till nytta för redan inledda och
framtida utredningar.
Rikspolisstyrelsen avser också att när det gäller frågor om sexuella
övergrepp mot barn och barnpornografi skapa en länk mellan den
centrala underrättelseenheten och de lokala polismyndigheterna genom
att i bilda en kontaktgrupp bestående av personal från den centrala
enheten och en eller två personer från varje län.
Utbildning
Polisutbildningen är för närvarande föremål för en genomgripande
översyn. Vi har framhållit vikten av att det i den framtida utbildningen
ges erforderligt utrymme åt undervisning i ämnena sexuella övergrepp
mot barn och barnpornografibrott.
Viss kompletterande utbildning kommer att ges för tullpersonal, om
den föreslagna lagstiftningen om förbud mot in- och utförsel av
barnpornografi genomförs.
Internationellt samarbete
Internationellt polissamarbete bedrivs inom Interpol. Europol är
benämningen på det europeiska polissamarbete som beslutades år 1991
och som hittills delvis kommit i gång genom inrättandet av Europol''''s
Drug Unit (EDU) vars mandat omfattar även bekämpning av
barnsexhandel. Nämnas kan också den nordiske sambandsmannen med
stationering i Thailand, Filippinerna och Sri Lanka.
Vår undersökning av den i Sverige anträffade barnpornografin har
visat att nästan allt material saknar svensk anknytning. Samarbete måste
därför inledas med polismyndigheterna i de länder där de övergrepp som
bilderna visar kan antas ha begåtts för att brotten där skall kunna utredas
och eventuellt fortfarande pågående övergrepp avbrytas.
Det internationella tullsamarbetet är väl utbyggt och fungerar effektivt.
Svensk tull kan därför vid behov snabbt utvidga detta att gälla även
tullbrott avseende barnpornografi.
En internationell databank bör upprättas i Sverige
Rikskriminalpolisen skall ta över ansvaret för den systematisering som
under utredningsarbetet skett av den i Sverige i samband med
brottsutredningar anträffade barnpornografin. Vi föreslår att
arbetsresultatet snarast nyttiggörs internationellt. En organisation bör
skapas för detta. Huvudansvaret för projektet bör ligga hos
Rikspolisstyrelsen.
Ett samarbete bör etableras mellan olika berörda länder för
komplettering av det i vårt land anträffade materialet med material från
de andra länderna. Informationen bör fortlöpande uppdateras.
Vi föreslår att regeringen i särskild ordning låter utreda ett sådant
internationellt projekt.
Genomförande av förslaget
Kostnader
Enligt vår bedömning kommer de av oss förslagna lagändringarna inte att
medföra ökade kostnader för statsverket.
Ikraftträdande
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.

Barnpornografiutredningens författningsförslag
1. Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs
dels att 16 kap. 10 a och 17 §§ samt 35 kap. 4 § brottsbalken skall ha
följande lydelse,
dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 16 kap. 10 aa §
och 10 ab §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

16 kap.
10 a §
Den som skildrar barn i
pornografisk bild med uppsåt att
bilden sprides eller som sprider
sådan bild av barn, dömes, om inte
gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig, för
barnpornografibrott till böter
eller fängelse i högst två år.
Den som
1. skildrar barn i pornografisk
bild med uppsåt att överlåta,
upplåta eller förevisa bilden,
2. överlåter, upplåter eller
förevisar en skildring av barn i
pornografisk bild, eller
3. i syfte att begå en gärning som
sägs i 2 förvärvar en skildring av
barn i pornografisk bild, döms för
barnpornografibrott till böter
eller fängelse i högst två år.
Den som i annat fall än som sägs
i första stycket innehar eller
efterfrågar en skildring av barn i
pornografisk bild, döms, om barnet
på bilden är inblandat i en
handling med sexuell innebörd och
om bilden är av verklighetstrogen
karaktär, för barnpornografibrott
till böter eller fängelse högst sex
månader.
Om en gärning som avses i första
eller andra stycket med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig
skall den inte medföra ansvar.
Med barn avses en person under
18 år eller en person vars
pubertetsutveckling inte är
fullbordad.

10 aa §
Är ett brott som avses i 10 a §
första stycket att anse som grovt
skall dömas för grovt
barnpornografibrott till fängelse
lägst sex månader och högst fyra
år. Vid bedömande av om brottet är
grovt skall särskilt beaktas om det
har bedrivits i stor omfattning och i
vinstsyfte samt avsett bilder i vilka
det framstår som om barn utsätts
för synnerligen smärtsamt våld.

10 ab §
Den som i yrkesmässig
verksamhet eller annars i
förvärvssyfte av oaktsamhet begår
gärning som sägs i 10 a § första
stycket döms till böter eller
fängelse i högst två år.

17 §
För förberedelse eller stämpling
till eller underlåtenhet att avslöja
myteri döms till ansvar enligt vad
som sägs i 23 kap. Detsamma skall
gälla försök eller förberedelse till
grovt dobbleri.
För förberedelse eller stämpling
till eller underlåtenhet att avslöja
myter döms till ansvar enligt vad
som sägs i 23 kap. Detsamma skall
gälla försök eller förberedelse till
grovt dobbleri och försök till sådant
barnpornografibrott som avses i 10
a § första stycket 3 och försök till
grovt barnpornografibrott enligt 10
a § första stycket 3 och 10 aa §.

35 kap.
4 §
De i 1 § bestämda tiderna skall räknas från den dag brottet begicks.
Förutsätts för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen inträtt,
skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.
Har brott som avses i 6 kap. 1-4
och 6 §§ eller försök till sådana
brott begåtts mot barn under femton
år skall de i 1 § bestämda tiderna
räknas från den dag målsäganden
fyller eller skulle ha fyllt femton år.
Har brott som avses i 6 kap. 1-4
och 6 §§ eller försök till sådana
brott begåtts mot barn under femton
år skall de i 1 § bestämda tiderna
räknas från den dag målsäganden
fyller eller skulle ha fyllt femton år.
Detsamma skall gälla brott som
avses i 6 kap. 7 § första och tredje
stycket när någon begått sådant
brott mot den som är hans
avkomling eller står under hans
fostran eller för vars vård eller
tillsyn han har att svara på grund
av myndighets beslut.

Om vid bokföringsbrott, som ej är ringa, den bokföringsskyldige inom
fem år från brottet har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller
inställt sina betalningar, skall tiden räknas från den dag då detta skedde.
Om den bokföringsskyldige inom fem år från brottet blivit föremål för
skatte- eller taxeringsrevision, skall tiden räknas från den dag då
revisionen beslutades.
_________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket andra meningen tillämpas
även på brott som har begåtts för ikraftträdandet om inte möjligheten att
ådöma påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

2. Förslag till lag om förbud mot införsel och utförsel av
barnpornografi
Härigenom föreskrivs följande.

1 § En skildring av barn i pornografisk bild får inte införas till eller
utföras från landet om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna
är försvarlig. Med barn avses en person under 18 år eller en person vars
pubertetsutveckling inte är fullbordad.

2 § Bestämmelser om ansvar för olovlig införsel och utförsel av en
skildring av barn i pornografisk bild finns i lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land
inom Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs att 3, 4 och 7 §§ skall ha följande lydelse.

3 §
Lagen är tillämplig endast beträffande följande varor:
1. krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmateriel, och
produkter som avses i lagen (1991:341) om strategiska produkter,
2. varor som skall beskattas enligt lagen (1994:1565) om beskattning
av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är
medlem i Europeiska unionen,
3. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),
4. vapen och ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),
5. injektionssprutor och kanyler,
6. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
7. springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller
nithandskar, batonger, karatepinnar, blydaggar, spikklubbor och
liknande,
8. kulturföremål som avses i 5 kap. 4 6 §§ lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.,
9. hundar och katter för annat ändamål än handel,
10. spritdrycker, vin och starköl enligt alkohollagen (1994:1738) och
tobaksvaror vid kontroll av åldersgränsen i 13 § tobakslagen (1993:581),
11. nötkreatur, svin, får, getter, fjäderfän, fisk och reptiler,
12. andra djur än sådana som
anges ovan och produkter av djur,
om det finns särskild anledning att
misstänka att smittsam sjukdom
förekommer, att djuret eller
djurprodukten på annat sätt utgör en
allvarlig hälsorisk för människor
eller djur, att medföljande
dokumment är ofullständiga eller
felaktiga, att erforderliga dokument
saknas eller att de villkor som i
övrigt gäller för införseln inte är
uppfyllda.
12. andra djur än sådana som
anges ovan och produkter av djur,
om det finns särskild anledning att
misstänka att smittsam sjukdom
förekommer, att djuret eller
djurprodukten på annat sätt utgör en
allvarlig hälsorisk för människor
eller djur, att medföljande
dokument är ofullständiga eller
felaktiga, att erforderliga dokument
saknas eller att de villkor som i
övrigt gäller för införseln inte är
uppfyllda,
13.barnpornografi enligt lagen
(1999:00) om förbud mot införsel
och utförsel av barnpornografi.

4 §
Anmälningsskyldighet föreligger
1. för den som utan erforderligt tillstånd, eller med stöd av tillstånd
som föranletts av vilseledande uppgift, från ett annat EU-land till Sverige
inför eller från Sverige till ett sådant land utför en vara som avses i 3 § 3,
5 8 och 10,
2. för den som från ett annat EU-
land till Sverige inför eller från
Sverige till ett sådant land utför en
vara som avses i 3 § 1, 4, 9, 11 och
12.
2. för den som från ett annat EU-
land till Sverige inför eller från
Sverige till ett sådant land utför en
vara som avses i 3 § §, 4, 9 och 11-
13.
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Generaltullstyrelsen
får meddela närmare föreskrifter om anmälningsskyldigheten.

7 §
För kontroll av att
anmälningsskyldigheten enligt
denna lag, eller enligt lagen
(1994:1565) om beskattning av
privatinförsel av alkoholdrycker
och tobaksvaror från ett land som är
medlem i Europeiska unionen,
fullgjorts riktigt och fullständigt,
samt för kontroll av att gällande
villkor för in- eller utförsel av
sådana varor som anges i 3 § 1 och
3-12 uppfyllts, får en tulljänstean
undersöka
För kontroll av att
anmälningsskyldigheten enligt
denna lag, eller enligt lagen
(1994:1565) om beskattning av
privatinförsel av alkoholdrycker
och tobaksvaror från ett land som är
medlem i Europeiska unionen,
fullgjorts riktigt och fullständigt,
samt för kontroll av att gällande
villkor för in- eller utförsel av
sådana varor som anges i 3 § 1 och
3-13 uppfyllts, får en tull-
tjänsteman undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan
förvaras vid införsel från eller utförsel till ett annat EU-land,
2. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och
liknande som medförs av en resande vid inresa från eller utresa till ett
annat EU-land, eller av den som kan anmanas att stanna enligt 5 § första
stycket 2.
Ytterligare bestämmelser om befogenheter bl.a. avseende
kroppsvisitation och kroppsbesiktning finns i lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999

4. Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
Härigenom föreskrivs i fråga om tryckfrihetsförordningen att 7 kap. 4 §,
7 kap. 7 § och 9 kap. 3 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 kap.
4 §
Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet
skall såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås
genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag:
1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med
våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd
läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt
eller att del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av
statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med
utländskt bistånd framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär
fara för uppsåtets förverkligande;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant högförräderi;
2. krigsanstiftan, såframt fara för att riket skall invecklas i krig eller
andra fientligheter framkallas med utländskt bistånd;
3. spioneri, varigenom någon för att gå främmande makt till handa
obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk,
vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut
eller något förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt
kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet, vare
sig uppgiften är riktig eller ej;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant spioneri;
4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan
syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller
röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars
uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar
eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda
utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare sig
uppgiften är riktig eller ej;
försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig
uppgift;
stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken
bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade till
handagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig
beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av
stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän
eller enskild tjänst betrotts honom;
5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov
oaktsamhet begår gärning som avses under 4;
6. uppror, förövad med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt
eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut
av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall
sålunda framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för
uppsåtets förverkligande;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant uppror;
7. landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig
eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger
tillämpning, någon missleder eller förråder dem som är verksamma för
rikets försvar eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet,
förråder egendom som är av betydelse för totalförsvaret eller begår annan
liknande förrädisk gärning som är ägnad att medföra men för
totalförsvaret eller innefattar bistånd åt fienden;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller
landssvek;
8. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhet
begår gärning som avses under 7;
9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i
krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger
tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden,
som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande
makt framför eller låter framkomma sådana rykten eller påståenden eller
bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som
är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet;
10. uppvigling, varigenom någon uppmanar eller eljest söker förleda
till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller
ohörsamhet mot myndighet eller åsidosättande av vad som åligger
krigsman i tjänsten;
11. hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker
missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med
anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse;
12. barnpornografibrott,
varigenom någon skildrar barn i
pornografisk bild med uppsåt att
bilden sprides, om inte gärningen
med hänsyn till omständigheterna
är försvarlig,
12. barnpornografibrott,
varigenom någon skildrar barn,
varmed avses en person under 18
år eller en person vars
pubertetsutveckling inte är
fullbordad, i pornografisk bild med
uppsåt att överlåta, upplåta eller
förevisa bilden, om inte gärningen
med hänsyn till omständigheterna
är försvarlig;
13. olaga våldsskildring, varigenom någon i bild skildrar sexuellt våld
eller tvång med uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn
till omständigheterna är försvarlig;
14. förtal, varigenom någon utpekar annan såsom brottslig eller
klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att
utsätta denne för andras missaktning, och, om den förtalade är avliden,
gärningen är sårande för de efterlevande eller eljest kan anses kränka den
frid, som bör tillkomma den avlidne, dock ej om det med hänsyn till
omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar
att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den;
15. förolämpning, varigenom någon smädar annan genom kränkande
tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot
honom.

7 kap.
7 §
Tryckt skrift, som innefattar
tryckfrihetsbrott, må konfiskeras.
Tryckt skrift som innefattar ett
tryckfrihetsbrott får konfiskeras. Är
brottet barnpornografibrott gäller
om särskild rättsverkan i övrigt vad
som föreskrivs i lag.
Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning avsedda
exemplar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar,
stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av
skriften användbara materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej
kan ske.
Konfiskering får också ske i
annat fall av en tryckt skrift som
innefattar en skildring av barn i
pornografisk bild av
verklighetstrogen karaktär, om inte
innehavet med hänsyn till
omständigheterna är försvarligt.
Konfiskering innebär då att
samtliga exemplar av skriften som
påträffats i samband med en
förundersökning skall förstöras.
Konfiskering får också ske annat
fall av en tryckt skrift som
innefattar en skildring av barn i
pornografisk bild av
verklighetstrogen karaktär, om inte
innehavet med hänsyn till
omständigheterna är försvarligt.
Konfiskering innebär då att
samtliga exemplar av skriften som
påträffats skall förstöras.
I lag får föreskrivas att tryckt
skrift som konfiskerats skall
bevaras.

9 kap.
3 §
Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas, i fråga om periodisk
skrift för vilken vid utgivningen gällde utgivningsbevis inom sex
månader och i fråga om annan skrift inom ett år från det skriften utgavs,
vid påföljd att skriften eljest är från sådant åtal fri. Utan hinder av vad nu
sagts må dock, sedan allmänt åtal inom nämnda tid blivit väckt, nytt åtal
väckas mot annan, som är för brottet ansvarig.
Vad i lag är stadgat om tid, inom vilken brott skall beivras för att
påföljd för brott ej skall anses bortfallen, gälle även i fråga om
tryckfrihetsbrott.

I lag får i fråga om
barnpornografibrott förskrivas att
skrift, såvitt avser beräkningen av
de tider som anges i första och
andra styckena, inte skall anses
utgiven förrän den har lämnats för
registrering hos en myndighet.

_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

5. Förslag till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 10 §, 3 kap. 13 § och 5 kap. 6 §
yttrandefrihetsgrundlagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
10 §
Grundlagen är tillämplig på
sådana filmer och
ljudupptagningar som sprids till
allmänheten genom att spelas upp,
säljas eller tillhandahållas på
annat sätt.
Grundlagen är tillämplig på
1. ljudupptagningar som sprids
till allmänheten genom att spelas
upp, säljas eller tillhandahållas på
annat sätt.
2. filmer som sprids till
allmänheten genom att spelas upp,
och
3. filmer som sprids till
allmänheten genom att säljas eller
tillhandahållas på annat sätt än
genom att spelas upp om i filmen är
intaget och på höljet där sådant
förekommer är anbringat tydliga
uppgifter om vem som har låtit
framställa filmen samt om när, var
och av vem exemplaren har
framställts.
Det får inte utan stöd i denna
grundlag förekomma att
myndigheter och andra allmänna
organ på grund av innehållet
förbjuder innehav av filmer som
saknar sådana uppgifter som avses
i första stycket 3. Genom lag får
dock föreskrivas om sådant förbud
för filmer som innefattar skildring
av barn i pornografisk bild.

3 kap.
13 §
Sådana exemplar av filmer och ljudupptagningar, som framställs i landet
och är avsedda för spridning här, skall förses med tydliga uppgifter om
vem som har låtit framställa filmen eller ljudupptagningen samt om när,
var och av vem exemplaren har framställts. Närmare bestämmelser om
detta får meddelas i lag.
Den som framställer en film eller en ljudupptagning och därvid
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot första stycket eller
bestämmelser som avses där skall dömas till böter eller fängelse i högst
ett år.
Den som sprider en film eller ljudupptagning som saknar någon
uppgift som är föreskriven i första stycket skall, om det sker uppsåtligen
eller av oaktsamhet, dömas till penningböter. Detsamma skall gälla om
en sådan uppgift är oriktig och spridaren känner till detta.
Den som sprider en film eller en ljudupptagning trots att han vet att
den enligt denna grundlag har tagits i beslag eller konfiskerats skall
dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

I 1 kap. 10 § finns bestämmelser
om utsättande av uppgifter som
avses i första stycket på film som
sprids till allmänheten på annat
sätt än genom att spelas upp.

5 kap.
6 §
En film eller ljudupptagning som innefattar ett yttrandefrihetsbrott får
konfiskeras. Är brottet olaga våldsskildring eller barnpornografibrott
gäller om särskild rättsverkan i övrigt vad som föreskrivs i lag.
Vid konfiskering skall alla exemplar som är avsedda för spridning
förstöras. Dessutom skall tillses att föremål som kan användas särskilt
för att mångfaldiga filmen eller ljudupptagningen inte skall kunna
användas för att framställa ytterligare exemplar.
Konfiskering får också ske i
annat fall av en film som innefattar
en skildring av barn i pronografisk
bild av verklighetstrogen karaktär,
om inte innehavet med hänsyn till
omständigheterna är försvarligt.
Konfiskering innebär då att
samtliga exemplar av filmen som
påträffas i samband med en
förundersökning skall förstöras.
Konfiskering får också ske i
annat fall av en film som innefattar
en skildring av barn i pornografisk
bild av verklighetstrogen karaktär,
om inte innehavet med hänsyn till
omständigheterna är försvarligt.
Konfiskering innebär då att
samtliga exemplar av filmen som
påträffas skall förstöras.
I lag får föreskrivas att film som
konfiskerats skall bevaras.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets-
grundlagens områden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
dels att 4 kap. 2 § och 5 kap. 8 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 4 kap. 8 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 kap.
2 §
Den skyldighet att lämna
uppgifter om vem som har låtit
framställa en film eller en
ljudupptagning samt om när, var
och av vem exemplaren har
framställts som föreskrivs i 3 kap.
13 § yttrandefrihetsgrundlagen
skall fullgöras genom att
uppgifterna intas i själva filmen
eller ljudupptagningen eller
anbringas på dennas kassett eller
motsvarande hölje.
Den skyldighet att lämna
uppgifter om vem som har låtit
framställa en film eller en
ljudupptagning samt om när, var
och av vem exemplaren har
framställts som föreskrivs i 3 kap.
13 § yttrandefrihetsgrundlagen
skall fullgöras genom att
uppgifterna intas i själva filmen
eller ljudupptagningen och
anbringas på dennas kassett eller
motsvarande hölje.

5 kap.
8 §
Ett videogram som inte har getts
in till Statens biografbyrå för
granskning enligt lagen (1990:886)
om granskning och kontroll av
filmer och videogram skall anses ha
lämnats ut för spridning först när
pliktexemplar enligt lagen
(1993:1392) om pliktexemplar av
dokument har lämnats.
En film som inte har getts in till
Statens biografbyrå för granskning
enligt lagen (1990:886) om
granskning och kontroll av filmer
och videogram skall anses ha
lämnats ut för spridning först när
pliktexemplar enligt lagen
(1993:1392) om pliktexemplar av
dokument har lämnats.

8 a §
I fråga om barnpornografibrott i
tryckt skrift skall skriften anses
utgiven först när pliktexemplar
enligt lagen (1993:1392) om
pliktexemplar av dokument har
lämnats.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

7. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1478) om
förverkande av barnpornografi
Härigenom föreskrivs att lagen (1994:1478) om förverkande av
barnpornografi skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

En skildring av barn i
pornografisk bild som påträffas i
samband med en förundersökning
skall förklaras förverkad, om
skildringen är av verklighetstrogen
karaktär och det inte finns särskilda
skäl mot att den förverkas.
En skildring av barn i
pornografisk bild som påträffas
skall förklaras förverkad, om
skildringen är av verklighetstrogen
karaktär och det inte finns särskilda
skäl mot att den förverkas.
Utöver bestämmelserna i denna lag gäller vad som i allmänhet är
föreskrivet om beslag och om förverkande.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

8. Förslag till lag om registrering av barnpornografi
Härigenom föreskrivs följande

1 § I denna lag ges bestämmelser om ett särskilt för riket gemensamt
arkiv för bevarande av barnpornografiska framställningar för att
underlätta utredningar om sexualbrott mot barn och om
barnpornografibrott.

2 § Barnpornografiska framställningar som har konfiskerats enligt 7 kap.
7 § tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen
eller förverkats enligt lagen (1994:1478) om förverkande av
barnpornografi eller enligt vad som i allmänhet är föreskrivet om
förverkande får tillföras det särskilda arkivet.
Det särskilda arkivet får tillföras även andra barnpornografiska
framställningar.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om arkivmyndighet, leveransskyldighet och
arkivvård.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

9. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1392) om
pliktexemplar av dokument
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:1392) om pliktexemplar av
dokument att det skall införas en ny rubrik och en ny paragraf, 19 a §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Särskild föreskrift för
barnpornografiska dokument

19 a §
I fråga om barnpornografibrott
skall utan hinder av föreskrifterna i
5-17 §§ pliktexemplar lämnas när
dokumentet har gjorts tillgängligt
för allmänheten.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förteckning över remissinstanser (SOU 1997:29)
Följande anmodade remissinstanser har avgett yttrande över
Barnpornografiutredningens betänkande Barnpornografifrågan
Innehavskriminalisering m.m. (SOU 1997:29): Riksdagens ombudsmän
(JO), Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Trollhättans tingsrätt, Umeå tingsrätt,
Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg, Justitiekanslern,
Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Brottsoffermyndigheten, Datainspektionen, Svenska UNICEF-
kommittén, Röda korset, Socialstyrelsen, Barnombudsmannen,
Generaltullstyrelsen, Statens skolverk, Högskoleverket, Arkivet för ljud
och bild, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid
Stockholms universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet,
Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs
universitet, Statens Biografbyrå, Svenska kyrkans centralstyrelse, Rädda
Barnen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska
Läkaresällskapet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Television AB,
Svenska Journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Barn-
och ungdomspsykiatriska kliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping,
BRIS-Barnens rätt i samhället, ECPAT Sverige, Föreningen Sveriges
socialchefer, Manliga nätverket, Riksförbundet för sexuell upplysning,
Riksförbundet Hem och Skola, Sveriges Distributörer av Institutionell
Film och Video, Sveriges domareförbund, Sveriges Psykologförbund och
Våldsskildringsrådet.
Till Svea hovrätts yttrande har fogats en särskild mening av hov-
rättspresidenten Johan Hirschfeldt. Riksåklagaren har överlämnat
yttranden från åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Följande remissinstanser har beretts tillfälle men avstått från att yttra
sig över betänkandet: Brottsförebyggande rådet, Handikappförbundens
Samarbetsorgan, Allmänhetens pressombudsman, Pressens
opinionsnämnd, Amnesty international, Elevorganisationen i Sverige,
Föreningen Grävande Journalister, Föreningen Sveriges
Filmproducenter, Landsrådet för svenska ungdomsorganisationer,
Medborgarrättsrörelsen, Publicistklubben och TV 4 AB.
Utöver anmodade remissinstanser har följande avgett yttranden:
Jämställdhetsombudsmannen, ledamöterna vid Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet professorerna Peter Seipel,
Jan Ramberg och Madeleine Leijonhufvud samt bitr. professorn Wiweka
Warnling-Nerep, Sveriges Författarförbund, Adoptionscentrum,
Akademikerförbundet SSR, Alla Kvinnors Hus, Barn- och
ungdomspsykiatriska kliniken i Växjö, Centerkvinnorna, DIAKONIA,
Ensamstående mammors rättigheter i samhället, Folkaktionen mot
Pornografi, Fredrika-Bremer-Förbundet, Föreningen Sveriges
Ungdomsmottagningar, Föreningen SCI/Stödcentrum mot incest,
Husmodersförbundet Hem och Samhälle, IOGT-NTOs Juniorförbund,
KFUK-KFUMs riksförbund, Kristdemokratiska Kvinnoförbundet,
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, Metodistkyrkans
Ungdomsförbund, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande,
Riksföreningen för Barnsjuksköterskor, Riksföreningen för
skolhälsovård, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige,
Samverkansforum för kvinnor i Sverige, Statstjänstemannaförbundet,
Stockholms Tjejjour, Svenska Baptisternas Ungdomsförbund, Svenska
flyktingrådet, Svenska Handikappidrottsförbundet, Svenska Kyrkans
Unga, Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund, Sveriges Kristna Råd
och Sveriges Frikyrkosamråd, Sveriges Socialdemokratiska
Kvinnoförbund, Unga Örnars Riksförbund samt Växjö Aktionsgrupp
Mot Pornografi.
Vidare har ett stort antal skrivelser, namnlistor och andra yttranden
inkommit från enskilda och organisationer.

Sammanfattning av Mediekommitténs betänkande
(1997:49)
Kommitténs uppdrag kan delas upp i fyra delar;
-frågan om grundlagsskydd för yttrandefriheten i nya medier inklusive
frågan om tydligare avgränsning av grundlagens tillämpningsområde
beträffande videogram med anledning av problem med s.k. skräddar-
sydda videogram,
-frågan om räckvidden i tiden av grundlagarnas förbud mot censur och
hindrande åtgärder när ny teknik används vid tillkomsten av framställ-
ningar som omfattas och kan komma att omfattas av grundlagarnas
skydd,
-frågan om förhållandet mellan offentlighetsprincipen å ena sidan och
reglerna i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen
(YGL) om beslag och konfiskering å andra sidan samt
-frågan om förlängning av preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrottet
hets mot folkgrupp.

1 A Grundlagsskydd för nya medier
Uppdraget
Kommittén skall analysera i vilken omfattning nya medieformer omfattas
av TF och YGL och utreda behovet av ett grundlagsskydd efter de
tryckfrihetsrättsliga grundsatserna för yttrandefriheten i nya medieformer
som används till att förmedla yttranden och annan information till
allmänheten. Kommittén bör föreslå de grundlagsändringar och andra
lagändringar den finner motiverade.
Omfattas de nya teknikerna av nu gällande TF eller YGL?
Kommittén har undersökt vilka nya tekniker som kan användas för
kommunikation med allmänheten. Teknikerna har delats in i nya fysiska
databärare och ny kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor.
TF gäller för skrift som framställts i tryckpress och skrift som mång-
faldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt för-
farande om utgivningsbevis gäller för skriften eller den försetts med
vissa uppgifter om mångfaldigandet. TF innehåller också en regel (1 kap.
7 § andra stycket, här kallad bilageregeln) som ger skydd åt
radioprogram, film eller ljudupptagning som avses i YGL när dessa
medier används av ägaren till en periodisk skrift för att oförändrat sprida
innehållet i skriften. Enligt regeln skall dessa medier i ett sådant fall
jämställas med en bilaga till skriften.
YGL gäller för ljudradio, television och vissa liknande överföringar,
filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt
ljudupptagningar. Med vissa liknande överföringar avses andra
sändningar som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor än ljudradio
och television, t.ex. telefax och videotex, det senare var vid tillkomsten
av YGL en benämning på en slags databas. YGL innehåller också i 1
kap.
9 § en regel som ger grundlagsskydd åt databaser varigenom allmänheten
tillhandahålls upplysningar på begäran med hjälp av elektromagnetiska
vågor om databasen drivs av en redaktion för en tryckt periodisk skrift
eller för radioprogram, ett företag för framställning av filmer eller
ljudupptagningar eller en nyhetsbyrå och mottagaren inte kan ändra
innehållet i registret (här kallad databasregeln).
Nya fysiska databärare
När det gäller nya fysiska databärare har kommittén funnit att sådana
databärare med enbart text och/eller stillbilder, t.ex. cd-romskivor, inte
omfattas av vare sig TF eller YGL eftersom de inte är skrift som
framställts i tryckpress eller skrift som mångfaldigats på något av de sätt
som sägs i 1 kap. 5 § TF och de inte heller är upptagningar av rörliga
bilder eller ljud som omfattas av YGL. Kommittén har också funnit att
det beträffande fysiska databärare med andra kombinationer av text,
stillbilder, rörliga bilder och ljud än text och stillbilder inte klart framgår
av YGL om de omfattas av denna grundlag eller inte men att det inte är
osannolikt att de omfattas av YGL.
Ny kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor
När det gäller ny kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor
behandlar kommittén elektronisk post och elektroniska anslagstavlor,
informationsdatabaser, telefax, text-TV, digital TV, digital radio och be-
talteletjänster av olika slag. När det gäller frågan om dessa tekniker
omfattas av TF eller YGL är frågan närmare bestämt om de faller under
tillämpningsområdet för någon av följande regler; huvudregeln om
radioprogram i 1 kap. 6 § YGL, databasregeln i 1 kap. 9 § samma
grundlag eller bilageregeln i 1 kap. 7 § TF.
Beträffande huvudregeln om radioprogram i 1 kap. 6 § YGL konstate-
rar kommittén att denna gäller för sändningar med hjälp av
elektromagnetiska vågor som är riktade till allmänheten. Beträffande
rekvisitet riktad till allmänheten anser kommittén att detta betyder att
sändningen skall vara riktad till en vid krets av mottagare som i princip
är öppen för envar. Kommittén konstaterar också att sändningen måste
startas av avsändaren för att omfattas av 1 kap. 6 § YGL; om sändningen
startas av mottagaren faller den utanför denna paragraf.
När det gäller databasregeln i 1 kap. 9 § YGL konstaterar kommittén
att även denna paragraf gäller för sändningar som sker med hjälp av
elektromagnetiska vågor om allmänheten därigenom på begäran
tillhandahålls upplysningar direkt ur ett register för automatisk
databehandling och det är ett sådant massmedieföretag som anges i
paragrafen som ombesörjer tillhandahållandet och mottagaren inte kan
ändra innehållet i registret. Kommittén anser att rekvisitet på begäran i
paragrafen innebär att mottagaren startar sändningen. Det är därvid utan
betydelse om det finns flera meddelanden att välja bland eller inte.
Beträffande bilageregeln i TF (1 kap. 7 § andra stycket), anser
kommittén att uttrycket i form av ett radioprogram, en film eller en
ljudupptagning som avses i yttrandefrihetsgrundlagen innebär att även
sådana sändningar från databaser som avses i 1 kap. 9 § YGL och som
alltså sker på begäran omfattas av bilageregeln under förutsättning att det
är ägaren till en periodisk skrift som tillhandahåller skriftens innehåll
oförändrat på detta sätt.
Vid tillämpningen av ovannämnda grundlagsregler med den tolkning
som här redovisats på ny kommunikation med hjälp av elektromagne-
tiska vågor har kommittén kommit till följande resultat.
Elektronisk post som sänds till en vid krets av mottagare som i princip
är öppen för envar omfattas av huvudregeln om radioprogram, 1 kap. 6 §
YGL. Den kan därmed också omfattas av bilageregeln i 1 kap. 7 § TF om
det är ägaren till en periodisk skrift som sprider eller låter sprida skriftens
innehåll oförändrat på detta sätt. Sändning av elektronisk post kan enligt
kommitténs definition av elektronisk post inte startas av mottagaren.
Elektronisk post kan därför inte omfattas av databasregeln.
Beträffande elektroniska anslagstavlor konstaterar kommittén att
sändning från sådana anslagstavlor startas av mottagaren.
Anslagstavlorna kan därför inte omfattas av huvudregeln om
radioprogram i YGL. Vidare anser kommittén att om anslagstavlan är
anordnad så att användarna kan föra in material i anslagstavlan så att
detta oförmedlat blir tillgängligt för andra användare faller anslagstavlan
utanför databasregeln i YGL eftersom mottagaren då kan ändra i
registret. Anslagstavlor av detta slag kan då inte heller omfattas av
bilageregeln i TF. Om anslagstavlan däremot är ordnad så att införingar
som användarna gör inte blir tillgängliga för andra användare omedelbart
utan först efter en åtgärd från den som har anslagstavlan, kan den
omfattas av databasregeln om denne är ett massmedieföretag. Den kan
också omfattas av bilageregeln i TF om det är ägaren till en periodisk
skrift som sprider eller låter sprida hela eller delar av skriftens innehåll
oförändrat på detta sätt.
Beträffande informationsdatabaser konstaterar kommittén att de inte
kan omfattas av huvudregeln om radioprogram eftersom sändningen
startas på begäran. De kan däremot omfattas av databasregeln och
bilageregeln under de förutsättningar som anges i dessa paragrafer, det
krävs alltså bl.a. att det är ägaren till en periodisk skrift eller ett
traditionellt massmedieföretag som driver verksamheten för att den skall
falla under grundlagsskyddet.
När det gäller telefax förhåller det sig så att sändningen kan startas av
både mottagare och avsändare. Om sändningen startas av mottagaren,
som t.ex. vissa tidningars faxtjänster, kan den omfattas av databasregeln.
Om sändningen startas av avsändaren kan den omfattas av huvudregeln
om radioprogram om den är riktad till en vid krets av mottagare som i
princip är öppen för envar.
Text-TV sänds kontinuerligt. Sändning av text-TV kan inte startas av
mottagaren. Text-TV-sändningar kan alltså inte omfattas av databas-
regeln. Däremot omfattas text-TV av huvudregeln om radioprogram om
den är riktad till en vid krets av mottagare som i princip är öppen för
envar. Den kan också omfattas av bilageregeln under de förutsättningar
som anges där.
Beträffande digital radio och TV är det tydligt att de inte är medier i
sig utan en sändningsteknik som lämpar sig för nya tjänster t.ex. video on
demand. Man måste bedöma frågan om grundlagsskydd för varje tjänst
för sig. Därvid kan på det sätt som redovisats ovan såväl huvudregeln om
radioprogram som databasregeln och bilageregeln bli tillämpliga.
Betalteletjänster kan delas in i två olika slag; sådana där det är möjligt
för mottagaren att föra in eget material och sådana som inte tillåter
mottagaren att göra detta. Liksom beträffande alla andra tekniker måste
varje tillämpning bedömas för sig.
Om sändningen inte startas av mottagaren utan av avsändaren t.ex. när
den som ringer upp får del av information på ett ljudband som hela tiden
rullar kan den sändningen omfattas av huvudregeln om radioprogram om
många kan lyssna samtidigt så att sändningen kan anses riktad till en vid
och obestämd krets som i princip är öppen för envar. Den kan då också
omfattas av bilageregeln i TF under de förutsättningar som anges där.
Om sändningen startas av mottagaren kan den omfattas av databas-
regeln om tjänsten tillhandahålls av ett sådant massmedieföretag som
anges där och upplysningarna hämtas direkt ur ett register med
upptagningar för automatisk databehandling och den mottagande inte kan
föra in eget material i registret. Den kan även i detta fall omfattas av
bilageregeln under de förutsättningar som anges där. Om upplysningarna
är lagrade på annat sätt än i sådant register med upptagningar för
automatisk databehandling faller tjänsten utanför databasregeln och
bilageregeln.
Om det är fråga om en gruppsamtalstjänst, dvs. där många kan tala
med varandra samtidigt, och tjänsten kan utnyttjas av en vid och
obestämd krets som i princip är öppen för envar är likheten med
direktsändning av radioprogram stor. Sändningen utgår visserligen inte
från en central punkt på samma sätt som ett traditionellt radioprogram
men detta krävs inte heller enligt YGL. En sådan betalteletjänst får därför
anses falla under YGL:s huvudregel om radioprogram.
Förslag till grundlagsskydd för nya medier
En teknikberoende eller teknikoberoende grundlag?
Kommittén har diskuterat den grundläggande frågan om en teknik-
beroende eller en teknikoberoende grundlagsreglering. Kommittén har
därvid kommit till slutsatsen att en teknikoberoende grundlag inte nu bör
övervägas utan att förslagen bör inriktas på en utvidgning av
grundlagsskyddet i TF och YGL till medieformer som nu inte har ett
sådant skydd och som utan alltför stora komplikationer kan inordnas i det
tryckfrihetsrättsliga systemet i de båda grundlagarna. Inom ramen för
denna lagstiftningsteknik kan man välja mer eller mindre detaljerat
angivande av olika medier och därmed en högre eller lägre grad av
teknikberoende. En strävan har varit att ha en så generell beskrivning av
olika medieformer att utbyte av en teknisk upptagningsform till en annan
inte påverkar grundlagsskyddet.
Nya fysiska databärare
När det gäller nya fysiska databärare föreslår kommittén att termen
tekniska upptagningar införs i YGL som ett samlingsbegrepp för filmer,
videogram, andra upptagningar av rörliga bilder, ljudupptagningar, upp-
tagningar av enbart text och/eller stillbilder och upptagningar med en
annan kombination av text, stillbilder, rörliga bilder och ljud än text och
stillbilder. Vidare föreslås att termen, efter förebild av 2 kap. 3 § TF,
definieras som upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som
kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt
hjälpmedel . Det föreslås också att alla tekniska upptagningar skall
behandlas enligt de regler som gäller för film, utom i vissa avseenden
t.ex. när det gäller tillåtelsen till förhandsgranskning, se nedan. Det
föreslås alltså att särbehandlingen av ljudupptagningar skall upphöra.
Genom de föreslagna grundlagsändringarna uppnår man att grund-
lagen blir mindre teknikbunden, att fysiska databärare med enbart text
och/eller stillbilder (t.ex. cd-romskivor) omfattas av grundlagen och att
det blir klarlagt att fysiska databärare med en annan kombination av text,
stillbilder, rörliga bilder och ljud än text och stillbilder omfattas av
grundlagen. Vidare uppnår man att man slipper problemen med att
utifrån innehållet (rörliga bilder eller ljud eller text) avgöra vilka regler
som gäller för en upptagning, utom såvitt avser de regler som kommittén
anser alltjämt skall gälla endast för upptagningar som innehåller rörliga
bilder.
Kommittén anser inte att tillåtelsen till förhandsgranskning av filmer
som skall visas offentligt (1 kap. 3 § andra stycket YGL) skall utvidgas
att omfatta upptagningar som inte innehåller rörliga bilder. Däremot bör
det klarläggas att tillåtelsen omfattar upptagningar som innehåller rörliga
bilder i kombination med ljud, text eller stillbilder men det bör samtidigt
slås fast att tillåtelsen till förhandsgranskning då endast avser de rörliga
bilderna (inklusive åtföljande text och ljud) och inte t.ex. rena textavsnitt.
Tillåtelsen till förhandsgranskning föreslås därför avse rörliga bilder i
filmer som skall visas offentligt och i 1 kap. 1 § tredje stycket föreslås
en regel som säger att vad som sägs om filmer avser även videogram och
andra tekniska upptagningar med rörliga bilder.
De övriga särregler som nu gäller för film och som kommittén anser i
fortsättningen skall gälla endast för upptagningar med rörliga bilder är 3
kap. 11 § YGL rörande otillåten utlämning av film eller videogram och 7
kap. 5 § YGL om tillsyn över att yttrandefriheten i filmer inte missbrukas
genom olaga våldsskildring och över att filmer med sådana skildringar
inte i förvärvssyfte sprids till den som är under 15 år.
När det gäller 3 kap. 12 § första stycket 3 YGL om förledande av
ungdom genom filmer föreslår kommittén att denna regel utvidgas att
omfatta även andra tekniska upptagningar än sådana med rörliga bilder
dvs. även tekniska upptagningar med enbart text, stillbilder eller ljud
eller kombinationer därav. Utvidgningen till att omfatta också tekniska
upptagningar med enbart ljud möjliggör att genom vanlig lag ingripa mot
rasistisk musik som sprids bland ungdomar, se nedan angående hets mot
folkgrupp.
Ny kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor
Beträffande ny kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor
föreslår kommittén en utvidgning av databasregeln i 1 kap. 9 § YGL till
att omfatta också andra än sådana massmedieföretag som avses där, t.ex.
andra typer av företag eller fysiska personer, som driver sådan
databasverksamhet under förutsättning att utgivningsbevis gäller för
verksamheten. Härigenom uppnås att alla som vill driva sådan
databasverksamhet som sägs i nuvarande 1 kap. 9 § YGL kan få
grundlagsskydd för detta om de ordnar sin verksamhet på det sätt som
sägs där (det får t.ex. inte vara möjligt för mottagaren att ändra i
registret) och ansöker om utgivningsbevis. Det är alltså fråga om ett
frivilligt grundlagsskydd. Anledningen till att ett krav på utgivningsbevis
bör ställas är att meddelares och andra medverkandes ställning annars
kan bli osäker eftersom de inte säkert skulle kunna veta om
grundlagsskydd gäller för verksamheten eller inte och därmed inte heller
om deras medverkan är straffri eller inte. Om krav på utgivningsbevis
gäller kan medverkande kontrollera om sådant finns och därmed
grundlagsskydd gäller och på så sätt få klarhet i om deras medverkan är
straffri.
Kommittén föreslår nya regler i lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
(tillämpningslagen) om utgivningsbevis. Radio- och TV-verket föreslås
utfärda utgivningsbevis på ansökan av den som driver verksamheten, om
den är anordnad på det sätt som sägs i nuvarande databasregel och vissa
ytterligare krav är uppfyllda. Radio- och TV-verket föreslås också få till
uppgift att föra förteckning över sådana register med utgivningsbevis. En
skyldighet att ange namn på registret skall finnas och för att undvika risk
för förväxling med register som drivs enligt nuvarande 1 kap. 9 § YGL
föreslås också en regel om skyldighet för den som driver ett sådant
register att anmäla namnet på registret till Radio- och TV-verket. Verket
skall även bl.a. få möjlighet att återkalla utfärdat utgivningsbevis, t.ex.
om verksamheten inte längre är anordnad så som anges i databasregeln.
Kommitténs förslag i denna del innebär också att även den som driver
databasverksamhet där sändningarna utgår från utlandet skall ha
möjlighet att här få ett utgivningsbevis och att grundlagens skydd skall
gälla fullt ut för sådan databasverksamhet om utgivningsbevis finns.
Förslagens förenlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv
95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av
personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskydds-
direktivet)
Kommittén har funnit att vissa av direktivets bestämmelser sedda för sig
strider mot TF och YGL men att den tillåtelse till undantag i yttrandefri-
hetens intresse som direktivet innehåller måste anses ge möjlighet att i
princip helt undanta verksamhet som faller under TF och YGL från
direktivets tillämpningsområde. Detta bör enligt kommitténs mening
göras genom att det i den nya datalagstiftning som direktivet ger upphov
till klart anges att datalagens bestämmelser inte gäller på TF:s och YGL:s
område. Eftersom denna möjlighet till undantag från direktivets
tillämpningsområde anses föreligga är kommitténs förslag förenliga med
dataskyddsdirektivet.
Särskilt om dator- och videospel
Det föreslagna grundlagsskyddet för nya fysiska databärare innebär att
även dator- och videospel på sådana databärare kommer att omfattas av
grundlagsskyddet.
Händelseförloppet i dator- och videospel har ofta närmast oändliga
variationsmöjligheter. Det kan därför vara svårt för en utgivare att
överblicka spelets innehåll. Det förhåller sig också så att det inte sällan
förekommer våldsinslag i spelen. Kommittén har därför övervägt om
dator- och videospel kan hållas utanför grundlagsskyddet men har inte
kunnat finna något juridiskt acceptabelt sätt att skilja en fysisk databärare
som innehåller dator- eller videospel från en som inte gör det. Det finns
nämligen ingen klar teknisk skillnad mellan sådana databärare, och man
kan inte heller skilja dem åt med hjälp av innehållets betydelse från
yttrandefrihetssynpunkt eller liknande kriterium eftersom det skulle
innebära gränsdragningssvårigheter med åtföljande rättsosäkerhet och
möjliggöra missbruk från statsmakternas sida. Kommittén har därför
funnit att om man vill föra in nya fysiska databärare under grundlagarnas
skydd blir en konsekvens att skyddet också kommer att omfatta fysiska
databärare med dator- och videospel.
Kommittén anser att man när grundlagsskyddet kommer att omfatta
också dator- och videospel bör justera lydelsen av straffbestämmelsen i
16 kap. 10 b § BrB om olaga våldsskildring, straffbestämmelsen i 16 kap.
10 c § BrB om otillåten utlämning av film och videogram och
straffbestämmelsen i 16 kap. 12 § BrB om förledande av ungdom så att
det klart framgår att de omfattar också dator- och videospel eftersom
detta annars kan ifrågasättas.
Särskilt om Internet
Beträffande Internet har kommittén funnit att nätet inte nu kan betraktas
som ett medium i sig utan får betraktas som ett system som möjliggör
olika former av datorkommunikation och att varje tillämpning får
betraktas för sig när det gäller att avgöra om grundlagsskydd föreligger
eller inte. Kommittén anser att Internet knappast funnit sina former på ett
sådant sätt att det nu finns anledning att överväga särskilda regler för just
Internet till skydd för yttrandefriheten på nätet. Det är emellertid viktigt
att utvecklingen noggrant följs så att lagändringar kan vidtas om det blir
motiverat. Kommittén vill också framhålla vikten av att man värnar
yttrandefriheten lika mycket när den utövas på Internet som när den
utövas i andra nät eller medier.
Särskilt om produktion vid skilda tidpunkter av enstaka exemplar av fysiska
databärare
Kommittén har uppmärksammat att den nya tekniken gör det möjligt att
tämligen enkelt producera enstaka exemplar av fysiska databärare på
begäran vid skilda tidpunkter. Kommittén har delat in sådan produktion i
efterproduktion , dvs. produktion vid skilda tidpunkter av enstaka
exemplar efter det att yttrandet först spritts på samma slags databärare i
sådan omfattning att grundlagsskydd uppnåtts, och ursprunglig
produktion , dvs. produktion vid skilda tidpunkter av enstaka exemplar
av fysiska databärare utan att grundlagsskyddad spridning först skett.
Kommittén anser att produktion och utlämnande vid skilda tidpunkter
av enstaka exemplar av fysiska databärare kan vara lika skyddsvärd som
traditionell spridning av ett större antal exemplar vid en och samma
tidpunkt, i vart fall om många beställningar görs så att det sammanlagt
framställs ett stort antal exemplar. Kommittén lägger emellertid inte fram
något förslag när det gäller sådan produktion men framhåller att det är
viktigt att man uppmärksamt följer utvecklingen.
När det gäller efterproduktion har kommittén funnit att rättsläget är
oklart när det gäller frågan om vilket tidsmässigt samband som krävs
mellan tidigare utgivning och efterproduktion för att de efterproducerade
exemplaren skall anses ingå i den grundlagsskyddade upplagan.
Kommittén har emellertid funnit att det ännu så länge inte föreligger
något direkt behov av en precisering av rättsläget i detta avseende.
Kommittén anser därför att frågan bör överlämnas till rättstillämpningen,
i vart fall tills erfarenheter vunnits i praktiken av sådan produktion.
Beträffande ursprunglig produktion har kommittén funnit att ett grund-
lagsskydd för sådan produktion skulle kräva att man måste frångå TF:s
och YGL:s grundläggande krav på att det skall vara fråga om
kommunikation med allmänheten, vilket när det gäller fysiska databärare
i princip innebär krav på att de skall framställas i inte alltför få exemplar
för att omfattas av grundlagsskyddet. Det skulle också innebära att
skräddarsydda videogram skulle omfattas av ett sådant grundlagsskydd.
Kommittén har inte ansett att det är motiverat att nu överväga en så
grundläggande förändring av TF:s och YGL:s tillämpningsområde.
Finansiering av utvidgningen av grundlagsskyddet
För att finansiera de utgiftsökningar som torde uppkomma hos JK till
följd av utvidgningen av TF:s och YGL:s tillämpningsområde kan man
enligt kommitténs mening överväga att införa en möjlighet för JK att
överlämna åt allmän åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål
rörande barnpornografibrott och olaga våldsskildring i filmer och
videogram. JK skulle därigenom befrias från åklagaruppgiften i sådana
mål medan någon ökning av arbetsuppgifterna för det allmänna
åklagarväsendet knappast skulle uppkomma eftersom JK redan idag i mål
av detta slag uppdrar åt allmän åklagare att biträda vid för-
undersökningens genomförande och vid en eventuell domstolsprocess.
För att skapa utrymme för JK att ta sig an fler ansvarsfrågor enligt YGL
kan man också överväga att renodla JK:s verksamhet.

1 B Skräddarsydda videogram
Uppdraget
Den 28 februari 1996 avlämnade JK till regeringen Promemoria om
vissa frågor rörande yttrandefrihetsbrottet olaga våldsskildring m.m.
Justitiekanslerns erfarenheter och synpunkter (Justitiedepartementets
dnr. Ju 96/839). I promemorian förordar JK att det övervägs ett förtyd-
ligande av den bestämmelse i YGL som anger grundlagens tillämpnings-
område såvitt avser videogram (1 kap. 10 § YGL). Regeringen beslutade
den 23 maj 1996 att promemorian i denna del skulle överlämnas till
Mediekommittén.
I promemorian anför JK att han efter YGL:s ikraftträdande haft att
handlägga åtskilliga ärenden om yttrandefrihetsbrott i videogram och att
det vanligen rört sig om olaga våldsskildring eller barnpornografibrott
ofta i s.k. skräddarsydda videogram dvs. på ett videoband individuellt
sammanställda kompilat av scener från skilda videogram. JK anger att
det varit förenat med vissa svårigheter att tillämpa de regler om
handläggning av ärenden om yttrandefrihetsbrott som finns i grundlagen
på skräddarsydda videogram. JK anför också att handläggningen av
ärenden om olaga våldsskildring och barnpornografibrott nu tar en större
del av JK:s resurser i anspråk än vad som kan anses sakligt motiverat.
JK anför att det i några av de större brottsutredningar som han handlagt
sedan YGL trätt i kraft har uppkommit fråga om vad som närmare
bestämt fordras för att ett videogram skall anses ha blivit spritt till
allmänheten i den mening som avses i 1 kap. 10 § YGL och att denna
fråga i praktiken varit nära förbunden med frågan om skräddarsydda
videogram. Vad saken gällt i den praktiska verksamheten har enligt JK
varit fall då ett videogram spritts i endast ett fåtal exemplar, kanske
endast två eller tre.
JK anför att svårigheterna med de skräddarsydda videogrammen visar
sig när det gäller att avgöra om ett videogram har spritts till allmänheten i
den mening som avses i 1 kap. 10 § YGL och vid bedömningar av
ansvarigheten för innehållet, konfiskering, preskription och verkan av att
en viss scen tidigare föranlett fällande dom eller prövats i ett rättsligt
förfarande utan att leda till fällande dom. JK anser att det nu bör kunna
vara tid att värdera erfarenheterna av YGL:s verkningssätt i fråga om de
skräddarsydda videogrammen i syfte att söka en väg bort från de
svårigheter som företeelsen vållat vid rättstillämpningen. Enligt JK skulle
åtskilligt stå att vinna om man kunde dra en tydligare gräns kring YGL:s
tillämpningsområde i fråga om filmer och videogram. JK anför att detta
sannolikt skulle uppnås om de skräddarsydda videogrammen fördes
undan från YGL.
Kommitténs överväganden
Kommittén anser att en grundlagsändring behövs för att det skall göras
klart att YGL:s tillämpningsområde är snävare än vad som hittills ansetts
i rättstillämpningen. Barnpornografiutredningen överväger också denna
fråga. Som alternativ till de lösningar som diskuteras inom den
utredningen, bl.a. den s.k. stencilregeln enligt vilken ursprungsuppgifter
krävs för att YGL skall vara tillämplig, presenterar kommittén en regel
som kan kallas presumtionsregeln och som kunde läggas till i 1 kap. 10 §
YGL enligt följande (tillägg kursiverat):
Grundlagen är tillämplig på sådana tekniska upptagningar som sprids
till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat
sätt.
Huruvida grundlagen är tillämplig prövas i det enskilda fallet på
grundval av vad som kan antas om spridningsfrågan. Om ej annat
framgår av omständigheterna, skall grundlagen därvid anses tillämplig
på en upptagning med uppgifter enligt 3 kap. 13 § och 4 kap. 4 §.
Vid tillämpningen av regeln skall man liksom i dag utgå i första hand
från det eller de exemplar man har tillgång till. Om det t.ex. med hänsyn
till antalet exemplar, utseendet på omslag eller etikett eller själva
produktionssättet framstår som sannolikt att exemplaret eller exemplaren
är avsedda för spridning bland allmänheten, skall utgångspunkten vara att
det/de omfattas av grundlagsskyddet. Om de innehåller
ursprungsuppgifter enligt 3 kap. 13 § YGL eller uppgift om utgivare
enligt 4 kap. 4 § YGL, skall de anses falla under YGL om inte annat
framgår av omständigheterna. Regeln skulle därmed komma att fungera
på ett sätt som liknar tillämpning av stencilregeln men grundlagsskyddet
skulle inte bli helt beroende av om ursprungsuppgifter har angetts.
Kommittén anser från sina utgångspunkter att detta alternativ är att
föredra, om man skall lösa problemet med de skräddarsydda
videogrammen med en uttrycklig grundlagsregel. Det kan dock hävdas
att det sätt att resonera som ligger bakom det här framlagda alternativet
borde kunna användas även utan en uttrycklig presumtionsregel vid
tillämpning av nuvarande 1 kap. 10 § YGL med den ändring som
kommittén i övrigt föreslår beträffande vilka medieformer som skall
grundlagsskyddas. Vidare finns det anledning att samlat väga de olika
alternativen mot varandra på grundval av förslagen från både
Mediekommittén och Barnpornografiutredningen. Mediekommittén
avstår därför för sin del från att lägga fram något formellt ändringsförslag
beträffande de skräddarsydda videogrammen.

2 Grundlagarnas skydd mot hindrande åtgärder
Uppdraget
Kommittén skall analysera räckvidden i tiden av grundlagarnas tillämp-
ningsområde när ny teknik används vid tillkomsten av framställningar
som omfattas eller kan komma att omfattas av grundlagarnas skydd. I
kommitténs direktiv anges bl.a. att regeringen i ett ärende enligt
datalagen funnit att föreskrifter enligt datalagen inte kan meddelas för
sådana register som används vid framställningen av tryckt skrift med
hänsyn till vad som i TF föreskrivs om förbud mot hindrande åtgärder
(Anders R. Olsson-fallet) och att en fråga som kan ställas i detta
sammanhang är vilken anknytning som bör finnas mellan det
datorlagrade materialet och den färdiga framställningen för att
grundlagsskyddet skall gälla. Skall man t.ex. anse att redan uppgifter som
senare skall bearbetas och publiceras i annan form omfattas av
censurförbudet?
Kommitténs överväganden
Räckvidden av förbudet mot censur och hindrande åtgärder
Kommittén anser att det är svårt att se hur man skall kunna dra någon
gräns för när ett grundlagsskyddat förstadium till en tryckt skrift eller en
teknisk upptagning föreligger och att slutsatsen måste bli att TF och YGL
skyddar varje stadium i produktionen. I praktiken kan med ett sådant
synsätt problem uppstå när en åtgärd avser ett ADB-lagrat material och
innehavaren påstår att det skall bli en grundlagsskyddad framställning.
Kommittén har övervägt om problemet med att avgöra om en verksamhet
omfattas av grundlagens skydd mot censur och hindrande åtgärder kan
lösas med en regel som uppställer krav på att det inte framstår som
osannolikt att det finns en reell publiceringsavsikt bakom verksamheten
för att den skall omfattas av grundlagens skydd. Kommittén har
emellertid funnit att en sådan regel inte skulle ge uttryck för en så
nyanserad bedömning som bör göras och att det kan ifrågasättas om den
skulle innebära att rättstillämpningen underlättades i praktiken. Den
skulle också kunna anses innebära en icke önskvärd försämring av tryck-
och yttrandefriheten i vissa fall. Kommittén har därför funnit att en sådan
regel inte bör införas utan att problemet alltjämt bör överlåtas till
rättstillämpningen.
Rätten att inneha ett radio- eller televisionsprogram i form av en
inspelning
Kommittén anser att eftersom YGL måste anses skydda rätten att inneha
filmer, videogram andra upptagningar av rörliga bilder och ljudupptag-
ningar är det inte orimligt att anta att denna grundlag också skyddar
rätten att inneha ett radio- eller TV-program i form av en inspelning.
Med detta synsätt skulle YGL nu skydda rätten för den som får tillgång
till ett register att lagra ned innehållet i en överföring enligt 1 kap. 9 §
YGL i sin egen dator, även om detta utgörs av ett personregister. Vidare
bearbetning av uppgifterna kan emellertid regleras i eller med stöd av
datalagen i den mån bearbetningen inte utgör led i framställningen av en
grundlagsskyddad produkt.

3 Offentlighetsprincipen och konfiskering
Uppdraget
Kommittén skall analysera förhållandet mellan TF:s och YGL:s regler
om beslag och konfiskering å ena sidan och offentlighetsprincipen å den
andra. Arkivfrågor och processrättsliga frågor skall ingå i analysen.
Problemet gäller att framställningar som tagits i beslag i mål om tryck-
frihets- eller yttrandefrihetsbrott för att konfiskeras för att hindra vidare
spridning av de brottsliga framställningarna är allmänna handlingar som
allmänheten har rätt att få ta del av och få kopia av om det inte finns
någon tillämplig sekretessregel. I den mån det inte finns någon tillämplig
sekretessregel kan alltså t.ex. en tingsrätt på grund av offent-
lighetsprincipen bli tvungen att lämna ut och tillhandahålla kopior av
framställningar som innefattar tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott och
som på grund därav yrkas konfiskerade för att hindra vidare spridning.
Problemet är alltså en konflikt mellan två motstående intressen;
allmänhetens intresse av insyn i rättskipningen och intresset av att
motverka spridning av framställningar som innefattar brott. Konflikten
föreligger främst mellan å ena sidan den del av offentlighetsprincipen
som innebär att allmänheten har rätt att få kopia av allmänna handlingar
för vilka sekretess inte gäller och å andra sidan de regler som syftar till
att motverka spridning av brottsliga framställningar, bl.a. reglerna i TF
och YGL om konfiskering och beslag. Problemet har lösts såvitt gäller
mål om ansvar för barnpornografibrott och olaga våldsskildring och
motsvarande tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott genom regler i
sekretesslagen (5 kap. 6 § och 9 kap. 16 § sekretesslagen) men inte såvitt
gäller övriga tryck- och yttrandefrihetsbrott.
Kommitténs överväganden
Det är spridning av brottsliga framställningar som bör motverkas
Kommittén anser inte att man bör lösa problemet genom att avskaffa
beslags- och konfiskeringsinstituten, genom att undanta material som
tagits i beslag eller konfiskerats från TF:s regler om allmänna handlingar
eller genom att utöka sekretessen till att omfatta uppgifter i alla
framställningar som tagits i beslag eller konfiskerats enligt TF eller YGL.
Vad som bör eftersträvas är i stället en regel som motverkar spridning av
brottsliga framställningar men som samtidigt innebär minsta möjliga
inskränkning i handlingsoffentligheten. En regel som inskränker
möjligheterna att få kopia av en allmän handling men inte inskränker
rätten att på stället ta del av framställningen innebär en lämplig
avvägning av de motstående intressena.
Vilka brott bör omfattas av en inskränkning i rätten att få kopia?
Kommitténs utgångspunkt är att man bör undersöka beträffande vilka
brott det föreligger ett problem och överväga en lösning för dessa fall.
För alla tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott utom för brotten
ryktesspridning till fara för landets säkerhet och hets mot folkgrupp finns
det sekretessregler som kan bli tillämpliga och som då utgör ett skydd
mot spridning av brottsliga framställningar. Kommittén anser inte att det
finns tillräckliga skäl att utvidga inskränkningen i rätten att få kopia till
att omfatta också dessa båda brott. Kommittén föreslår alltså inte någon
utvidgning av inskränkningen i rätten att få kopia till att gälla för flera
brott än vad som gäller idag, dvs. för barnpornografibrott och olaga
våldsskildring.
Närmare om regelns tillämpningsområde
När det gäller frågan hos vilka myndigheter möjligheten att vägra lämna
ut kopia bör gälla har kommittén funnit att det hos alla de myndigheter
som kan förväntas behöva ta ställning till att lämna ut kopior av
barnpornografiska skildringar eller olaga våldsskildringar finns en
möjlighet att vägra utlämnande enligt nu gällande regler i sekretesslagen.
Det enda undantaget gäller det fallet att Statens biografbyrå biträder JK
eller annan myndighet med att granska filmer eller videogram i en
brottsutredning. Kommittén föreslår att möjligheten att vägra utlämnande
skall omfatta också dessa fall.
Möjligheten att vägra lämna ut kopia gäller enligt 5 kap. 6 § sekre-
tesslagen endast mål om straffansvar för barnpornografibrott eller olaga
våldsskildring och motsvarande tryck- eller yttrandefrihetsbrott.
Kommittén föreslår att regeln om inskränkning i rätten att få kopia skall
gälla också i mål om ersättning för skada med anledning av sådant brott
samt konfiskering och förverkande.
Möjligheten att vägra lämna ut kopia bör liksom enligt nu gällande 5
kap. 6 § sekretesslagen gälla oavsett hur framställningen kommit in till
myndigheten.
Reglering i lag eller grundlag?
Vid en samlad bedömning av skälen för och emot reglering i grundlag
respektive lag anser kommittén att övervägande skäl talar för reglering i
vanlig lag. Kommittén föreslår alltså att nu gällande 5 kap. 6 § sekretess-
lagen alltjämt skall gälla, dock med den utvidgning som nämnts ovan.
Övrigt
Kommittén föreslår inte någon inskränkning i parts rätt att ta del av
processmaterialet i ett mål om barnpornografi bl.a. av rättsäkerhetsskäl
och hänsyn till art. 6 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Kommittén föreslår inte heller någon ändring i reglerna om rätten att ta
del av allmänna handlingar för att minska det problem som kan föreligga
när en handling är delvis sekretessbelagd och skall lämnas ut i övriga
delar. Kommittén har övervägt om 9 kap. 16 § sekretesslagen bör
utvidgas att gälla också brottet olaga våldsskildring. Kommittén anser
emellertid att det inte finns tillräckliga skäl att helt inskränka
offentligheten beträffande olaga våldsskildringar i syfte att skydda
integriteten hos dem som framstår som offer i skildringarna. Däremot
förordar kommittén att regeln skall utvidgas att omfatta samma slags mål
om barnpornografibrott eller motsvarande tryck- eller yttrandefrihetsbrott
som 5 kap. 6 § sekretesslagen.
Ett tillägg i 9 kap. 17 § sekretesslagen skall möjliggöra att sekretess för
en framställning med barnpornografi där barnet kan identifieras gäller
även hos Statens biografbyrå när denna biträder åklagar- eller
polismyndighet i brottmål.
Kommittén lägger inte fram något förslag om en skyldighet för JK att
lämna pliktexemplar. Kommittén lägger inte heller fram något förslag om
särskilda regler om gallring av allmänna handlingar som utgörs av
skildringar av barn i pornografisk bild eller av olaga våldsskildringar
med hänsyn till dels skyddet enligt sekretesslagen mot spridning av
sådana skildringar, dels det berättigade intresset av att i efterhand kunna
kontrollera hur mål handlagts och bedömts.

4 Hets mot folkgrupp
Uppdraget
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) har i en framställning
till Justitiedepartementet hemställt att regeringen skall överväga en
ändring av preskriptionsreglerna för yttrandefrihetsbrottet hets mot
folkgrupp så att detta kommer att omfattas av den regel i YGL som
hänvisar till vanlig lag, dvs. brottsbalken, i fråga om tid för väckande av
talan för barnpornografibrott och olaga våldsskildring. Framställningen
har överlämnats till Mediekommittén. I sin anmälan anger DO att
förslaget är motiverat av att nu gällande preskriptionstid medför att
rasistmusik på cd och liknande i praktiken inte kan bli föremål för
lagföring och förstöring annat än i undantagsfall. Frågan är alltså om
också yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp skall omfattas av regeln
att tid för väckande av talan för brottet bestäms i vanlig lag och inte av
grundlagens bestämmelser om den särskilda kortare preskriptionstiden.
Kommitténs överväganden
Kommittén har funnit att frågan om preskriptionstiden för yttrandefri-
hetsbrottet hets mot folkgrupp skall bestämmas i lag ger anledning till
ganska omfattande överväganden av principiell art som dessutom måste
göras i belysning av möjligheterna till andra typer av åtgärder för att
förbättra förutsättningarna att lagföra sådana brott. Frågan om en
förlängning av preskriptionstiden behöver alltså belysas i ett brett
perspektiv. Kommittén har emellertid inte haft möjlighet att anlägga ett
sådant perspektiv. Kommittén lägger därför inte fram något förslag om
förlängning av preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrottet hets mot
folkgrupp med anledning av DO:s framställning.
Kommittén pekar emellertid i detta sammanhang på en annan
möjlighet att förbättra förutsättningarna att ingripa mot musik som
innehåller hot eller uttryck för missaktning på grund av ras el.dyl. och
som sprids bland barn och ungdom. Möjligheten består i en utvidgning
av brottet förledande av ungdom i 16 kap.12 § brottsbalken så att detta
avser också sådana förråande yttranden som framställs i en ljudupptag-
ning och som nu faller utanför lagrummet som nu omfattar skrifter och
bilder. Kommittén föreslår därför att den regel i YGL som innebär att det
i vanlig lag får ges föreskrifter om straff för förledande av ungdom avser
tekniska upptagningar generellt och inte som nu endast filmer.

Mediekommitténs författningsförslag
Förslag till lag om ändring i regeringsformen
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § regeringsformen skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
1 §
Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt
meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt
att i övrigt taga del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och bevista sammankomst för
upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för
framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och deltaga i demonstration
på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna
eller enskilda syften,
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva
sin religion.
Beträffande tryckfriheten och
motsvarande frihet att yttra sig i
ljudradio, television och vissa
liknande överföringar, filmer, vid-
eogram och andra upptagningar av
rörliga bilder samt ljudupptag-
ningar gäller vad som är föreskrivet
i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen.
Beträffande tryckfriheten och
motsvarande frihet att yttra sig i
ljudradio, television och vissa
liknande överföringar samt filmer,
videogram, ljudupptagningar och
andra tekniska upptagningar gäller
vad som är föreskrivet i
tryckfrihetsförordningen och yttran-
defrihetsgrundlagen.
I tryckfrihetsförordningen finns också bestämmelser om rätt att taga
del av allmänna handlingar.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
7 §
Med periodisk skrift förstås tidning, tidskrift eller annan sådan tryckt
skrift, som enligt utgivningsplanen är avsedd att under bestämd titel
utgivas minst med fyra å särskilda tider utkommande nummer eller
häften årligen, samt därtill hörande löpsedlar och bilagor. Sedan
utgivningsbevis för skriften meddelats, skall denna, till dess beviset
återkallas, anses som periodisk.
Om ägaren till en periodisk skrift
sprider eller låter sprida skriftens
innehåll eller delar av detta i form
av ett radioprogram, en film eller
en ljudupptagning som avses i
yttrandefrihetsgrundlagen, skall i
fråga om tillämpningen av 1 14
kap. programmet, filmen eller upp-
tagningen jämställas med en bilaga
till skriften i den utssträckning den i
sådan form spridda versionen åter-
ger innehållet i skriften oförändrat
samt anger hur innehållet har
disponerats. I lag får föreskrivas om
särskild skyldighet att spela in
sådana program och bevara filmer
och upptagningar samt att tillhanda-
hålla dessa. Bestämmelser om rätt
till sändningar finns i 3 kap. ytt-
randefrihetsgrundlagen.
Om ägaren till en periodisk skrift
sprider eller låter sprida skriftens
innehåll eller delar av detta i form
av en sändning eller teknisk upp-
tagning som avses i yttrandefrihets-
grundlagen, skall i fråga om till-
ämpningen av 1 14 kap.
sändningen eller upptagningen jäm-
ställas med en bilaga till skriften i
den utsträckning den i sådan form
spridda versionen återger innehållet
i skriften oförändrat samt anger hur
innehållet har disponerats. I lag får
föreskrivas om särskild skyldighet
att spela in sådana sändningar och
bevara tekniska upptagningar samt
att tillhandahålla dessa. Bestäm-
melser om rätt till sändningar finns
i 3 kap. yttrandefrihetsgrundlagen.

_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. De äldre föreskrifterna
tillämpas på sådana tekniska upptagningar som spritts före ikraftträ-
dandet

Förslag till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
Härigenom föreskrivs i fråga om yttrandefrihetsgrundlagen
dels att 4 kap. 7 §, 6 kap. 3 5 §§ samt rubrikerna närmast före 4 kap.
1 och 7 §§, 6 kap. 1, 3 och 6 §§ skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 6 kap. 6 och 7 §§ skall betecknas 6 kap. 3 resp. 4 §§,
dels att det i 10 kap. skall införas en ny paragraf, 3 §, med följande
lydelse,
dels att 1 kap. 1 4 och 9 12 §§, 2 kap. 1 5 §§, 3 kap. 8 10 och 12 13
§§, 4 kap. 1 och 4 §§, 5 kap. 1, 3 och 6 §§, 6 kap. 1 2 §§, 7 kap. 1 3 §§,
8 kap. 1 2 och 4 §§, 9 kap. 1 § och 10 kap. 1 2 §§ samt rubriken närmast
före 3 kap. 8 § och rubriken till 10 kap. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
1 §
Varje svensk medborgare är gen-
temot det allmänna tillförsäkrad rätt
enligt denna grundlag att i
ljudradio, television och vissa lik-
nande överföringar, filmer, vid-
eogram och andra upptagningar av
rörliga bilder samt ljudupptagning-
ar offentligen uttryckta tankar,
åsikter och känslor och i övrigt
lämna uppgifter i vilket ämne som
helst.
Varje svensk medborgare är gen-
temot det allmänna tillförsäkrad rätt
enligt denna grundlag att i
ljudradio, television och vissa lik-
nande överföringar samt filmer,
videogram, ljudupptagningar och
andra tekniska upptagningar of-
fentligen uttryckta tankar, åsikter
och känslor och i övrigt lämna upp-
gifter i vilket ämne som helst.
Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett
fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt
konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de
som följer av denna grundlag.
Vad som sägs i grundlagen om
radioprogram gäller förutom pro-
gram i ljudradio också program i
television och innehållet i vissa
andra sändningar av ljud, bild eller
text som sker med hjälp av elek-
tromagnetiska vågor. Vad som sägs
om filmer avser även videogram
och andra upptagningar av rörliga
bilder.
Vad som sägs i grundlagen om
radioprogram gäller förutom pro-
gram i ljudradio också program i
television och innehållet i vissa
andra sändningar av ljud, bild eller
text som sker med hjälp av elek-
tromagnetiska vågor. Vad som sägs
om filmer avser även videogram och
andra tekniska upptagningar med
rörliga bilder.
Med tekniska upptagningar avses
i denna grundlag upptagningar som
innehåller text, bild eller ljud och
som kan läsas, avlyssnas eller på
annat sätt uppfattas endast med
tekniskt hjälpmedel.

2 §
Varje svensk medborgare är
tillförsäkrad rätt att till författare
och andra upphovsmän samt till ut-
givare, redaktioner, nyhetsbyråer
och företag för framställning av
filmer eller ljudupptagningar lämna
uppgifter i vilket ämne som helst
för offentliggörande i radiopro-
gram, filmer och ljudupptagningar.
Han har också rätt att anskaffa
uppgifter i vilket ämne som helst
för sådant uppgiftslämnande eller
offentliggörande. I dessa rättigheter
får inga andra begränsningar göras
än de som följer av denna grundlag.
Varje svensk medborgare är
tillförsäkrad rätt att till författare
och andra upphovsmän samt till ut-
givare, redaktioner, nyhetsbyråer
och företag för framställning av
tekniska upptagningar lämna upp-
gifter i vilket ämne som helst för
offentliggörande i radioprogram
och sådana upptagningar. Han har
också rätt att anskaffa uppgifter i
vilket ämne som helst för sådant
uppgiftslämnande eller offentlig-
görande. I dessa rättigheter får inga
andra begränsningar göras än de
som följer av denna grundlag.

3 §
Det får inte förekomma att något
som är avsett att framföras i ett
radioprogram eller en ljudupp-
tagning först måste granskas av en
myndighet eller något annat allmänt
organ. Inte heller är det tillåtet för
myndigheter och andra allmänna
organ att utan stöd i denna
grundlag, på grund av det kända
eller väntade innehållet i ett radio-
program eller en ljudupptagning,
förbjuda eller hindra dess
offentliggörande eller spridning
bland allmänheten.
Det får inte förekomma att något
som är avsett att framföras i ett
radioprogram eller en teknisk upp-
tagning först måste granskas av en
myndighet eller något annat allmänt
organ. Inte heller är det tillåtet för
myndigheter och andra allmänna
organ att utan stöd i denna grund-
lag, på grund av det kända eller
väntade innehållet i ett radiopro-
gram eller en teknisk upptagning,
förbjuda eller hindra dess offentlig-
görande eller spridning bland
allmänheten.
Vad som sägs i första stycket
gäller även filmer. Genom lag får
dock meddelas föreskrifter om
granskning och godkännande av
filmer som skall visas offentligt.
Det får inte utan stöd i denna
grundlag förekomma att myndig-
heter och andra allmänna organ på
grund av innehållet i radioprogram,
filmer och ljudupptagningar
förbjuder eller hindrar innehav eller
användning av sådana tekniska
hjälpmedel som behövs för att
kunna ta emot radioprogram eller
för att kunna uppfatta innehållet i
filmer eller ljudupptagningar. Det-
samma gäller förbud mot anläggan-
de av trådnät för sändning av radio-
program.
Utan hinder av första stycket får
dock genom lag meddelas föreskrif-
ter om granskning och godkännan-
de av rörliga bilder i filmer som
skall visas offentligt.
Det får inte utan stöd i denna
grundlag förekomma att myndig-
heter och andra allmänna organ på
grund av innehållet i radioprogram
och tekniska upptagningar förbju-
der eller hindrar innehav eller
användning av sådana tekniska
hjälpmedel som behövs för att
kunna ta emot radioprogram eller
för att kunna uppfatta innehållet i
sådana upptagningar. Detsamma
gäller förbud mot anläggande av
trådnät för sändning av radiopro-
gram.

4 §
Myndigheter och andra allmänna
organ får inte utan stöd i denna
grundlag ingripa mot någon på
grund av att han i ett radioprogram,
en film eller en ljudupptagning har
missbrukat yttrandefriheten eller
medverkat till ett sådant missbruk.
Inte heller får de utan stöd av denna
grundlag av sådan anledning göra
några ingripanden mot programmet,
filmen eller ljudupptagningen.
Myndigheter och andra allmänna
organ får inte utan stöd i denna
grundlag ingripa mot någon på
grund av att han i ett radioprogram
eller en teknisk upptagning har
missbrukat yttrandefriheten eller
medverkat till ett sådant missbruk.
Inte heller får de utan stöd av denna
grundlag av sådan anledning göra
några ingripanden mot programmet
eller upptagningen.

9 §
Denna grundlags föreskrifter om
radioprogram tillämpas också när
en redaktion för en tryckt periodisk
skrift eller för radioprogram, ett
företag för framställning av filmer
eller ljudupptagningar eller en ny-
hetsbyrå med hjälp av elektromag-
netiska vågor på begäran till-
handahåller allmänheten upp-
lysningar direkt ur ett register med
upptagningar för automatisk data-
behandling. Det gäller dock inte om
den mottagande kan ändra
innehållet i registret.
Denna grundlags föreskrifter om
radioprogram tillämpas också när
en redaktion för en tryckt periodisk
skrift eller för radioprogram, ett
företag för yrkesmässig framställ-
ning av tekniska upptagningar eller
en nyhetsbyrå med hjälp av elekt-
romagnetiska vågor på särskild be-
gäran tillhandahåller allmänheten
upplysningar direkt ur ett register
med upptagningar för automatisk
databehandling. Det gäller dock
inte om den mottagande kan ändra
innehållet i registret.
Vad som föreskrivs i första styck-
et gäller också om någon annan på
det sätt som anges där tillhanda-
håller allmänheten sådana upplys-
ningar och har ett utgivningsbevis
för verksamheten. Sådant bevis får
återkallas om förutsättningar för
att meddela utgivningsbevis inte
längre föreligger. Återkallas be-
viset gäller därefter vad som an-
nars är föreskrivet i lag eller annan
författning. Närmare bestämmelser
om meddelande och återkallelse av
utgivningsbevis meddelas i lag.
Varje register som avses i denna
paragraf skall ha ett namn. När-
mare bestämmelser om sådana
namn meddelas i lag.

10 §
Grundlagen är tillämplig på
sådana filmer och ljudupptagningar
som sprids till allmänheten genom
att spelas upp, säljas eller tillhanda-
hållas på annat sätt.
Grundlagen är tillämplig på
sådana tekniska upptagningar som
sprids till allmänheten genom att
spelas upp, säljas eller tillhandahål-
las på annat sätt.

11 §
Att vissa radioprogram, filmer
och ljudupptagningar skall
jämställas med periodiska skrifter
framgår av 1 kap. 7 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen.
Att vissa radioprogram och
tekniska upptagningar skall
jämställas med periodiska skrifter
framgår av 1 kap. 7 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen.

12 §
Vad som sägs i 1 kap. 8 och 9 §§
tryckfrihetsförordningen om att
föreskrifter i lag får meddelas i
fråga om upphovsmäns rättigheter,
annonser om alkohol eller tobak,
kreditupplysningsverksamhet och
tillvägagångssätt för anskaffande av
uppgifter utan hinder av grundlagen
skall gälla också i fråga om
radioprogram, filmer och ljudupp-
tagningar.
Vad som sägs i 1 kap. 8 och 9 §§
tryckfrihetsförordningen om att
föreskrifter i lag får meddelas i
fråga om upphovsmäns rättigheter,
annonser om alkohol eller tobak,
kreditupplysningsverksamhet och
tillvägagångssätt för anskaffande av
uppgifter utan hinder av grundlagen
skall gälla också i fråga om
radioprogram och tekniska upp-
tagningar.
Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i lag meddelas
föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram
eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om
förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program,
som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver
programverksamheten.

2 kap.
1 §
Upphovsmannen till ett radiopro-
gram, en film eller en ljudupptag-
ning är inte skyldig att röja sin
identitet. Detsamma gäller den som
har framträtt i en sådan framställ-
ning och den som har lämnat en
uppgift enligt 1 kap. 2 §.
Upphovsmannen till ett radiopro-
gram eller en teknisk upptagning är
inte skyldig att röja sin identitet.
Detsamma gäller den som har fram-
trätt i en sådan framställning och
den som har lämnat en uppgift
enligt 1 kap. 2 §.

2 §
I mål om ansvar, skadestånd eller
särskild rättsverkan på grund av
yttrandefrihetsbrott i ett radiopro-
gram, en film eller en ljudupptag-
ning får ingen ta upp frågan om
vem som är framställningens upp-
hovsman, vem som har framträtt i
den, vem som har tillhandahållit
den för offentliggörande eller vem
som har lämnat uppgifter enligt 1
kap. 2 §.
I mål om ansvar, skadestånd eller
särskild rättsverkan på grund av
yttrandefrihetsbrott i ett radioprog-
ram eller en teknisk upptagning får
ingen ta upp frågan om vem som är
framställningens upphovsman, vem
som har framträtt i den, vem som
har tillhandahållit den för offentlig-
görande eller vem som har lämnat
uppgifter enligt 1 kap. 2 §.
Om någon har angetts som upphovsman till framställningen eller som
den som har framträtt i denna, är det dock tillåtet att i målet pröva om
han är ansvarig. Detsamma skall gälla, om någon i målet uppger sig vara
upphovsmannen eller den som har framträtt.
Första stycket hindrar inte att det i en och samma rättegång handläggs
både mål om yttrandefrihetsbrott och mål om brott som avses i 5 kap.
3 §.

3 §
Den som har tagit befattning med
tillkomsten eller spridningen av en
framställning som utgjort eller varit
avsedd att ingå i ett radioprogram,
en film eller en ljudupptagning och
den som har varit verksam på en
nyhetsbyrå får inte röja vad han
därvid har fått veta om vem som är
upphovsman till framställningen
eller har tillhandahållit den för
offentliggörande eller om vem som
har framträtt i den eller lämnat
uppgifter enligt 1 kap. 2 §.
Den som har tagit befattning med
tillkomsten eller spridningen av en
framställning som utgjort eller varit
avsedd att ingå i ett radioprogram
eller en teknisk upptagning och den
som har varit verksam på en
nyhetsbyrå får inte röja vad han
därvid har fått veta om vem som är
upphovsman till framställningen
eller har tillhandahållit den för
offentliggörande eller om vem som
har framträtt i den eller lämnat
uppgifter enligt 1 kap. 2 §.
Tystnadsplikten enligt första stycket gäller inte
1. om den till vars förmån tystnadsplikten gäller har samtyckt till att
hans identitet röjs,
2. om fråga om identiteten får väckas enligt 2 § andra stycket,
3. om det rör sig om brott som anges i 5 kap. 3 § första stycket 1,
4. i den mån domstol, när det är fråga om brott enligt 5 kap. 2 § eller 3
§ första stycket 2 eller 3, finner det erforderligt att vid förhandling
uppgift lämnas, huruvida den som är tilltalad eller skäligen misstänkt för
den brottsliga gärningen är den till vars förmån tystnadsplikten enligt
första stycket gäller, eller
5. i den mån domstol i annat fall av hänsyn till ett allmänt eller enskilt
intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift om identiteten
lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under
sanningsförsäkran.
Vid förhör som avses i andra stycket 4 eller 5 skall rätten noga vaka
över att frågor inte ställs som kan inkräkta på tystnadsplikten utöver vad
som i varje särskilt fall är medgivet.

4 §
Ingen myndighet eller annat allmänt organ får efterforska
1. upphovsmannen till en fram-
ställning som har offentliggjorts
eller varit avsedd att offentliggöras
i ett radioprogram, en film eller en
ljudupptagning eller den som har
framträtt i en sådan framställning,
2. den som har tillhandahållit
eller avsett att tillhandahålla en
framställning för offentliggörande i
ett radioprogram, en film eller en
ljudupptagning, eller
1. upphovsmannen till en fram-
ställning som har offentliggjorts
eller varit avsedd att offentliggöras
i ett radioprogram eller en teknisk
upptagning eller den som har
framträtt i en sådan framställning,
2. den som har tillhandahållit
eller avsett att tillhandahålla en
framställning för offentliggörande i
ett radioprogram eller en teknisk
upptagning, eller
3. den som har lämnat uppgifter enligt 1 kap. 2 §.
Förbudet hindrar inte efterforskning i fall då denna grundlag medger
åtal eller annat ingripande. I sådana fall skall dock den i 3 § angivna
tystnadsplikten beaktas.

5 §
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot sin tyst-
nadsplikt enligt 3 § skall dömas till
böter eller fängelse i högst ett år.
Detsamma gäller den som i ett
radioprogram, en film eller en
ljudupptagning uppsåtligen eller av
oaktsamhet lämnar felaktiga upp-
gifter om vem som är framställ-
ningens upphovsman eller har
tillhandahållit den för offentliggör-
ande, vem som framträder i den
eller vem som har lämnat uppgifter
i den.
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot sin tyst-
nadsplikt enligt 3 § skall dömas till
böter eller fängelse i högst ett år.
Detsamma gäller den som i ett
radioprogram eller en teknisk
upptagning uppsåtligen eller av
oaktsamhet lämnar felaktiga upp-
gifter om vem som är framställ-
ningens upphovsman eller har
tillhandahållit den för offentliggör-
ande, vem som framträder i den
eller vem som har lämnat uppgifter
i den.
För efterforskning i strid med 4 § döms, om efterforskningen har skett
uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst ett år.
Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om
målsäganden har anmält brottet till åtal.

3 kap.

Filmer och ljudupptagningar
Filmer och andra tekniska upp-
tagningar

8 §
Varje svensk medborgare och
svensk juridisk person har rätt att
framställa och sprida filmer och
ljudupptagningar. För rätt att
offentligt förevisa en film kan det
dock krävas granskning och god-
kännande i enlighet med 1 kap. 3 §
andra stycket.
Varje svensk medborgare och
svensk juridisk person har rätt att
framställa och sprida tekniska upp-
tagningar. För rätt att offentligt
förevisa en film kan det dock
krävas granskning och godkännan-
de i enlighet med 1 kap. 3 § andra
stycket.

9 §
Föreskrifter om skyldighet att
bevara exemplar av filmer och
ljudupptagningar och att tillhanda-
hålla dem för granskning får med-
delas i lag. I lag får också meddelas
föreskrifter om skyldighet att lämna
exemplar av sådana upptagningar
till en myndighet och att lämna
upplysningar i anslutning till sådan
skyldighet.
Föreskrifter om skyldighet att
bevara exemplar av tekniska upp-
tagningar och att tillhandahålla
dem för granskning får meddelas i
lag. I lag får också meddelas före-
skrifter om skyldighet att lämna ex-
emplar av sådana upptagningar till
en myndighet och att lämna upplys-
ningar i anslutning till sådan skyl-
dighet.

10 §
Varken postbefordringsföretag
eller någon annan allmän trafik-
inrättning får vägra att befordra
filmer eller ljudupptagningar på
grund av deras innehåll i annat fall
än då befordran skulle innebära
överträdelse som avses i 13 § tredje
eller fjärde stycket.
En allmän trafikinrättning som
tar emot en film eller en ljudupp-
tagning för befordran skall inte
anses som spridare av framställ-
ningen enligt 6 kap.
Varken postbefordringsföretag
eller någon annan allmän trafik-
inrättning får vägra att befordra
tekniska upptagningar på grund av
deras innehåll i annat fall än då
befordran skulle innebära över-
trädelse som avses i 13 § tredje
eller fjärde stycket.
En allmän trafikinrättning som
tar emot en teknisk upptagning för
befordran skall inte anses som spri-
dare av framställningen enligt 6
kap.

12 §
Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det meddelas före-
skrifter i lag om straff och särskild rättsverkan för den som
1. förevisar pornografiska bilder på eller vid allmän plats genom skylt-
ning eller något liknande förfarande på ett sätt som kan väcka allmän
anstöt,
2. utan föregående beställning med post eller på annat sätt tillställer
någon pornografiska bilder, eller
3. bland barn och ungdom sprider
filmer som genom sitt innehåll kan
verka förråande eller medföra
annan allvarlig fara för de unga.
3. bland barn och ungdom sprider
tekniska upptagningar som genom
sitt innehåll kan verka förråande
eller medföra annan allvarlig fara
för de unga.
Detsamma gäller i fråga om straff och särskild rättsverkan för den som
bryter mot föreskrifter om granskning och godkännande av filmer som
skall visas offentligt.
I lag får meddelas föreskrifter
med syfte att förebygga spridning
genom film av kartor, ritningar eller
bilder som återger Sverige helt eller
delvis och innehåller upplysningar
av betydelse för rikets försvar.
I lag får meddelas föreskrifter
med syfte att förebygga spridning
genom teknisk upptagning med kar-
tor, ritningar eller bilder som
återger Sverige helt eller delvis och
innehåller upplysningar av
betydelse för rikets försvar.

13 §
Sådana exemplar av filmer och
ljudupptagningar, som framställs i
landet och är avsedda för spridning
här, skall förses med tydliga upp-
gifter om vem som har låtit fram-
ställa filmen eller ljudupptagningen
samt om när, var och av vem
exemplaren har framställts. När-
mare bestämmelser om detta får
meddelas i lag.
Den som framställer en film eller
en ljudupptagning och därvid
uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot första stycket eller
bestämmelser som avses där skall
dömas till böter eller fängelse i
högst ett år.
Den som sprider en film eller lju-
dupptagning som saknar någon
uppgift som är föreskriven i första
stycket skall, om det sker uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet, dömas
till penningböter. Detsamma skall
gälla om en sådan uppgift är oriktig
och spridaren känner till detta.
Den som sprider en film eller en
ljudupptagning trots att han vet att
den enligt denna grundlag har tagits
i beslag eller konfiskerats skall
dömas till böter eller fängelse i
högst ett år.
Sådana exemplar av tekniska
upptagningar, som framställs i
landet och är avsedda för spridning
här, skall förses med tydliga upp-
gifter om vem som har låtit fram-
ställa upptagningen samt om när,
var och av vem exemplaren har
framställts. Närmare bestämmelser
om detta får meddelas i lag.

Den som framställer en teknisk
upptagning och därvid uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot
första stycket eller bestämmelser
som avses där skall dömas till böter
eller fängelse i högst ett år.
Den som sprider en teknisk upp-
tagning som saknar någon uppgift
som är föreskriven i första stycket
skall, om det sker uppsåtligen eller
av oaktsamhet, dömas till penning-
böter. Detsamma skall gälla om en
sådan uppgift är oriktig och sprida-
ren känner till detta.
Den som sprider en teknisk upp-
tagning trots att han vet att den
enligt denna grundlag har tagits i
beslag eller konfiskerats skall
dömas till böter eller fängelse i
högst ett år.

4 kap.
1 §
Radioprogram och filmer skall ha
en utgivare. Utgivare av radio-
program skall enligt vad som när-
mare föreskrivs i lag utses för varje
program eller för hela eller delar av
programverksamheten.

Utgivaren utses av den som
bedriver sändningsverksamheten
eller låter framställa filmen.
Radioprogram och tekniska upp-
tagningar skall ha en utgivare. Ut-
givare av radioprogram skall enligt
vad som närmare föreskrivs i lag
utses för varje program eller för
hela eller delar av programverk-
samheten.
Utgivaren utses av den som be-
driver sändningsverksamheten eller
låter framställa den tekniska upp-
tagningen.

4 §
Av en film skall framgå vem som
är utgivare. Utgivaren skall se till
att varje exemplar av filmen har en
sådan uppgift.
Av en teknisk upptagning skall
framgå vem som är utgivare.
Utgivaren skall se till att varje
exemplar av upptagningen har en
sådan uppgift.
Uppgift om utgivaren av radioprogram skall hållas tillgänglig för
allmänheten enligt vad som närmare föreskrivs i lag.

5 kap.
1 §
De gärningar som anges som
tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§
tryckfrihetsförordningen skall anses
som yttrandefrihetsbrott, om de
begås i ett radioprogram, en film
eller en ljudupptagning och är
straffbara enligt lag.
De gärningar som anges som
tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§
tryckfrihetsförordningen skall anses
som yttrandefrihetsbrott, om de
begås i ett radioprogram eller en
teknisk upptagning och är straffbara
enligt lag.
Under samma förutsättningar skall som yttrandefrihetsbrott anses även
sådan olaga våldsskildring varigenom någon genom rörliga bilder
närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med
uppsåt att framställningen sprids, om inte gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig.

3 §
Om någon lämnar ett meddelan-
de, som avses i 1 kap. 2 §, eller,
utan att svara enligt 6 kap.,
medverkar till en framställning som
är avsedd att offentliggöras i ett
radioprogram, en film eller en
ljudupptagning, som författare eller
annan upphovsman eller genom att
framträda i radioprogrammet och
därigenom gör sig skyldig till
meddelande, som avses i 1 kap.
2 §, eller, utan att svara enligt 6
kap., medverkar till en fram-
ställning som är avsedd att
offentliggöras i ett radioprogram
eller en teknisk upptagning, som
författare eller annan upphovsman
eller genom att framträda i
radioprogrammet och därigenom
gör sig skyldig till
1. högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med
hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök,
förberedelse eller stämpling till sådant brott;
2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är tillgänglig för
envar eller tillhandahållande av sådan handling i strid med myndighets
förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig; eller
3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i
särskild lag,
gäller vad som föreskrivs i lag om ansvar för sådant brott.
Om någon anskaffar en uppgift eller underrättelse i sådant syfte som
avses i 1 kap. 2 § och därigenom gör sig skyldig till brott som anges i
första stycket 1, gäller vad som föreskrivs i lag om ansvar för brottet.
Det som sägs i 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen om särskilt
lagstiftningsförfarande skall gälla också i fråga om förslag till
föreskrifter som avses i första stycket 3.

6 §
En film eller ljudupptagning som
innefattar ett yttrandefrihetsbrott får
konfiskeras. Är brottet olaga
våldsskildring eller barnpornogra-
fibrott gäller om särskild rättsver-
kan i övrigt vad som föreskrivs i
lag.
Vid konfiskering skall alla ex-
emplar som är avsedda för sprid-
ning förstöras. Dessutom skall
tillses att föremål som kan använ-
das särskilt för att mångfaldiga
filmen eller ljudupptagningen inte
skall kunna användas för att fram-
ställa ytterligare exemplar.
Konfiskering får också ske i
annat fall av en film som innefattar
en skildring av barn i pornografisk
bild av verklighetstrogen karaktär,
om inte innehavet med hänsyn till
omständigheterna är försvarligt.
Konfiskering innebär då att samt-
liga exemplar av filmen som på-
träffas i samband med en förunder-
sökning skall förstöras.
En teknisk upptagning som in-
nefattar ett yttrandefrihetsbrott får
konfiskeras. Är brottet olaga vålds-
skildring eller barnpornografibrott
gäller om särskild rättsverkan i
övrigt vad som föreskrivs i lag.
Vid konfiskering skall alla exem-
plar som är avsedda för spridning
förstöras. Dessutom skall tillses att
föremål som kan användas särskilt
för att mångfaldiga den tekniska
upptagningen inte skall kunna
användas för att framställa ytterli-
gare exemplar.
Konfiskering får också ske i
annat fall av en teknisk upptagning
som innefattar en skildring av barn
i pornografisk bild av verklighets-
trogen karaktär, om inte innehavet
med hänsyn till omständigheterna
är försvarligt. Konfiskering innebär
då att samtliga exemplar av den
tekniska upptagningen som på-
träffas i samband med en förunder-
sökning skall förstöras.

6 kap.
1 §
Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i
ett radioprogram eller en film ligger
på utgivaren. Har en ställföreträdare
inträtt som utgivare, har han
ansvaret.
Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i
ett radioprogram eller en teknisk
upptagning ligger på utgivaren. Har
en ställföreträdare inträtt som
utgivare, har han ansvaret.
I fråga om andra direktsända radioprogram än sådana som avses i 1
kap. 8 § får i lag föreskrivas att den som framträder i programmet skall
ansvara för sina yttranden själv.

2 §
Det ansvar för yttrandefrihetsbrott som annars skulle åvila utgivaren
ligger på den som är skyldig att utse utgivare, om
1. det inte fanns någon behörig utgivare när brottet förövades,
2. utgivaren var utsedd för skens skull eller uppenbarligen inte kunde
utöva den befogenhet som anges i 4 kap 3 § eller
3. uppgift om utgivaren inte har hållits tillgänglig för allmänheten på
föreskrivet sätt.
Har en ställföreträdare inträtt som utgivare men var han inte längre
behörig när brottet förövades eller hade hans uppdrag upphört eller
förelåg det beträffande honom något förhållande som anges i första
stycket 2 eller 3, ligger ansvaret för yttrandefrihetsbrott på utgivaren.
I stället för den som anges i
första stycket ansvarar den som
sprider en film för yttrandefrihets-
brott i denna, om filmen saknar den
i 3 kap. 13 § första stycket
föreskrivna uppgiften om vem som
har låtit framställa den och det inte
kan klarläggas vem denne är eller
han saknar känd hemortsadress i
Sverige och inte heller kan påträffas
här under rättegången.

Vad som sägs i tredje stycket för
det fall att en uppgift saknas gäller
också om en lämnad uppgift in-
nebär att den som har låtit fram-
ställa filmen har hemvist utomlands
eller om uppgiften är oriktig och
den som sprider filmen känner till
detta.
I stället för den som anges i
första stycket ansvarar den som
sprider en teknisk upptagning för
yttrandefrihetsbrott i denna, om
upptagningen saknar den i 3 kap.
13 § första stycket föreskrivna
uppgiften om vem som har låtit
framställa den och det inte kan
klarläggas vem denne är eller han
saknar känd hemortsadress i Sveri-
ge och inte heller kan påträffas här
under rättegången.
Vad som sägs i tredje stycket för
det fall att en uppgift saknas gäller
också om en lämnad uppgift in-
nebär att den som har låtit fram-
ställa den tekniska upptagningen
har hemvist utomlands eller om
uppgiften är oriktig och den som
sprider upptagningen känner till
detta.

6 §
3 §
Om åtal väcks för ett yttrandefrihetsbrott och den tilltalade anser att det
finns någon omständighet om medför att han inte skall vara ansvarig,
skall han åberopa denna omständighet före huvudförhandlingen. Om han
inte gör det, skall han betraktas som ansvarig.

7 §
4 §
Den som ansvarar enligt detta kapitel för ett yttrandefrihetsbrott i en
framställning skall anses ha haft kännedom om innehållet i fram-
ställningen. Han skall också anses ha medgett dess offentliggörande.

7 kap.
1 §
Bestämmelserna i 9 kap. 1 4 §§
tryckfrihetsförordningen om tillsyn
och åtal skall gälla också i fråga om
radioprogram, filmer och
ljudupptagningar och i fråga om
yttrandefrihetsmål.
Den tid inom vilken allmänt åtal
för yttrandefrihetsbrott skall väckas
är i fråga om radioprogram sex
månader från det att programmet
sändes. Beträffande filmer och
ljudupptagningar är tiden ett år från
det att upptagningen lämnades ut
för spridning. Dock får i lag före-
skrivas att filmer inte skall anses ha
lämnats ut för spridning förrän de
har lämnats för registrering hos en
myndighet. I fråga om olaga
våldsskildring och barnpor-
nografibrott gäller vad som är
föreskrivet i lag om tid för väck-
ande av talan.
Bestämmelserna i 9 kap. 1 4 §§
tryckfrihetsförordningen om tillsyn
och åtal skall gälla också i fråga om
radioprogram och tekniska upptag-
ningar och i fråga om yttrande-
frihetsmål.
Den tid inom vilken allmänt åtal
för yttrandefrihetsbrott skall väckas
är i fråga om radioprogram sex
månader från det att programmet
sändes. Beträffande tekniska upp-
tagningar är tiden ett år från det att
upptagningen lämnades ut för
spridning. Dock får i lag föreskri-
vas att filmer inte skall anses ha
lämnats ut för spridning förrän de
har lämnats för registrering hos en
myndighet. I fråga om olaga vålds-
skildring och barnpornografibrott
gäller vad som är föreskrivet i lag
om tid för väckande av talan.

2 §
Om ett yttrandefrihetsbrott har
förövats i en film eller en ljudupp-
tagning utan att det finns någon
som enligt 6 kap. är ansvarig för
brottet, får åklagaren eller målsä-
ganden i stället för att väcka åtal
ansöka om konfiskering av filmen
eller ljudupptagningen. Detsamma
gäller, om stämning i Sverige inte
kan delges den som är ansvarig för
brottet.
Justitiekanslern får även ansöka
om konfiskering av exemplar av en
film som avses i 5 kap. 6 § tredje
stycket.
Om ett yttrandefrihetsbrott har
förövats i en teknisk upptagning
utan att det finns någon som enligt
6 kap. är ansvarig för brottet, får
åklagaren eller målsäganden i
stället för att väcka åtal ansöka om
konfiskering av upptagningen. Det-
samma gäller, om stämning i Sveri-
ge inte kan delges den som är
ansvarig för brottet.

Justitiekanslern får även ansöka
om konfiskering av exemplar av en
teknisk upptagning som avses i 5
kap. 6 § tredje stycket.

3 §
Vad som sägs i 10 kap. tryckfri-
hetsförordningen om beslag av
tryckta skrifter skall gälla också i
fråga om beslag av filmer och
ljudupptagningar. I stället för 10
kap. 6 § och 8 § andra stycket gäller
dock vad som föreskrivs i andra
och tredje styckena i denna para-
graf. Om den tid som avses i 10
kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
med hän till beslagets omfattning
eller någon annan omständighet är
otillräcklig, får rätten på
Justitiekanslerns framställning
medge att tiden förlängs.
Förlängningen får inte avse längre
tid än som är oundgängligen nöd-
vändig och får omfatta sammanlagt
högst två veckor.
Vad som sägs i 10 kap. tryckfri-
hetsförordningen om beslag av
tryckta skrifter skall gälla också i
fråga om beslag av tekniska upptag-
ningar. I stället för 10 kap. 6 § och
8 § andra stycket gäller dock vad
som föreskrivs i andra och tredje
styckena i denna paragraf. Om den
tid som avses i 10 kap. 4 § tryckfri-
hetsförordningen med hän till
beslagets omfattning eller någon
annan omständighet är otillräcklig,
får rätten på Justitiekanslerns fram-
ställning medge att tiden förlängs.
Förlängningen får inte avse längre
tid än som är oundgängligen nöd-
vändig och får omfatta sammanlagt
högst två veckor.
Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av fram-
ställningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda
skivor, rullar eller andra delar av upptagningen där dessa avsnitt
förekommer.
Bevis om att beslag har beslutats
skall utan kostnad tillställas den
som beslaget verkställs hos samt
den som har låtit framställa filmen
eller ljudupptagningen. Beviset
skall innehålla uppgift om det eller
de avsnitt i framställningen som har
föranlett beslaget.
Bevis om att beslag har beslutats
skall utan kostnad tillställas den
som beslaget verkställs hos samt
den som har låtit framställa den
tekniska upptagningen. Beviset
skall innehålla uppgift om det eller
de avsnitt i framställningen som har
föranlett beslaget.

8 kap.
1 §
Skadestånd får inte dömas ut på
grund av innehållet i ett radioprog-
ram, en film eller en ljudupptagning
i andra fall än när framställningen
innefattar ett yttrandefrihetsbrott.
Skadestånd får inte dömas ut på
grund av innehållet i ett radioprog-
ram eller en teknisk upptagning i
andra fall än när framställningen
innefattar ett yttrandefrihetsbrott.
Om skadestånd på grund av brott som avses i 5 kap. 2 och 3 §§ gäller
vad som är föreskrivet i lag.

2 §
Den som enligt 6 kap. bär det
straffrättsliga ansvaret ansvarar
även för skadestånd. Skadeståndet
kan krävas ut också av den som
bedriver programverksamheten
eller har låtit framställa filmen eller
ljudupptagningen.
Den som enligt 6 kap. bär det
straffrättsliga ansvaret ansvarar
även för skadestånd. Skadeståndet
kan krävas ut också av den som
bedriver programverksamheten
eller har låtit framställa den teknis-
ka upptagningen.
I fall som avses i 1 kap. 8 § ansvarar gärningsmannen för skadestånd
på grund av brott som han begår i sändningen. Skadeståndet kan krävas
ut även av den som bedriver programverksamheten.

4 §
Vad som sägs i 6 kap. 7 § denna
grundlag skall gälla också i fråga
om skadestånd på grund av yttran-
defrihetsbrott i ett radioprogram, en
film eller en ljudupptagning. I fråga
om sådant skadestånd skall också
gälla vad som sägs i 11 kap. 3 5 §§
tryckfrihetsförordningen om enskilt
anspråk i vissa fall.
Vad som sägs i 6 kap. 4 § denna
grundlag skall gälla också i fråga
om skadestånd på grund av yttran-
defrihetsbrott i ett radioprogram
eller en teknisk upptagning. I fråga
om sådant skadestånd skall också
gälla vad som sägs i 11 kap. 3-5 §§
tryckfrihetsförordningen om enskilt
anspråk i vissa fall.

9 kap.
1 §
Vad som sägs i 12 kap. tryckfri-
hetsförordningen om rättegången i
tryckfrihetsmål skall gälla också i
fråga om motsvarande mål som
avser radioprogram, filmer och
ljudupptagningar (yttrandefrihets-
mål). Hänvisningen i 12 kap. 2 § till
8 kap. tryckfrihetsförordningen
skall därvid avse 6 kap. denna
grundlag.
Vad som sägs i 12 kap. tryckfri-
hetsförordningen om rättegången i
tryckfrihetsmål skall gälla också i
fråga om motsvarande mål som
avser radioprogram och tekniska
upptagningar (yttrandefrihetsmål).
Hänvisningen i 12 kap. 2 § till 8
kap. tryckfrihetsförordningen skall
därvid avse 6 kap. denna grundlag.
De som utsetts till jurymän för tryckfrihetsmål skall också vara
jurymän i yttrandefrihetsmål.

10 kap. Om radioprogram, filmer
och ljudupptagningar från utlandet
10 kap. Om radioprogram och
tekniska upptagningar från utlandet

1 §
Bestämmelserna i 1 9 och 11
kap. är tillämpliga också på sådana
filmer och ljudupptagningar som
har framställts utomlands och som
lämnas ut för spridning i Sverige.
Vad som annars sägs om den som
har låtit framställa filmen eller
ljudupptagningen skall därvid i
stället gälla den som här i landet
lämnar ut den för spridning.
Bestämmelserna i 1 9 och 11
kap. är tillämpliga också på sådana
tekniska upptagningar som har
framställts utomlands och som
lämnas ut för spridning i Sverige.
Vad som annars sägs om den som
har låtit framställa upptagningen
skall därvid i stället gälla den som
här i landet lämnar ut den för sprid-
ning.
I fråga om rätten att meddela och anskaffa uppgifter och under-
rättelser för offentliggörande och om rätten till anonymitet gäller dock i
tillämpliga delar vad som sägs i 13 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen.
Därvid skall
hänvisningen till 1 kap. 1 § tredje och fjärde styckena tryckfrihets-
förordningen avse 1 kap. 2 § denna grundlag,
hänvisningen till 3 kap. tryckfrihetsförordningen avse 2 kap. denna
grundlag,
hänvisningen till 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen avse 2 kap. 3 §
denna grundlag och
hänvisningen till 7 kap. 3 § första stycket 2 tryckfrihetsförordningen
avse 5 kap. 3 § första stycket 2 denna grundlag.

2 §
Det som enligt 1 § gäller i fråga
om rätt att meddela och anskaffa
uppgifter och underrättelser och att
vara anonym gäller också radiop-
rogram som sänds från sändare
utanför Sverige och andra utom-
lands framställda filmer och ljud-
upptagningar än dem som avses i
den paragrafen. I lag får dock
föreskrivas undantag från rätten att
meddela och anskaffa uppgifter i
fråga om radioprogram som sänds
från öppna havet eller luftrummet
däröver.
Det som enligt 1 § gäller i fråga
om rätt att meddela och anskaffa
uppgifter och underrättelser och att
vara anonym gäller också radiop-
rogram som sänds från sändare
utanför Sverige och andra utom-
lands framställda tekniska upptag-
ningar än dem som avses i den
paragrafen. I lag får dock före-
skrivas undantag från rätten att
meddela och anskaffa uppgifter i
fråga om radioprogram som sänds
från öppna havet eller luftrummet
däröver.

3 §
Utgivningsbevis för verksamhet
enligt 1 kap. 9 § kan meddelas även
för sändningar som utgår från
utlandet. Bestämmelserna i 1 9 och
11 kap. är tillämpliga också på
sådana sändningar med utgivnings-
bevis.
________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. I fråga om tekniska upptagningar som inte omfattas av tidigare
lydelse och som har lämnats ut för spridning före ikraftträdandet skall de
nya föreskrifterna tillämpas med följande undantag:
a) En teknisk upptagning skall anses ha lämnats ut för spridning den
dag denna grundlag trätt i kraft.
b) Föreskrifterna i 2 kap., 3 kap. 13 § första-tredje styckena, 4 kap., 6
kap. 1 2 §§ och 10 kap. 1 § första stycket andra meningen skall inte
tillämpas.
c) Den som sprider en teknisk upptagning är ansvarig för yttrandefri-
hetsbrott i upptagningen, om spridningen skulle ha varit straffbar även
enligt äldre bestämmelser.
d) I stället för vad som föreskrivs i 8 kap. 2 § första stycket gäller att
skadestånd kan krävas ut av den som enligt c) bär det straffrättsliga
ansvaret för innehållet i en teknisk upptagning.
e) De nya föreskrifterna gäller inte i fråga om spridning som före
ikraftträdandet har skett av tekniska upptagningar med bilder som
innefattar skildringar av barn i pornografisk bild eller skildringar av
sexuellt våld eller tvång.
f) De nya föreskrifterna tillämpas inte vid prövning av talan som har
väckts före ikraftträdandet. Skulle en tillämpning av de nya före-
skrifterna ha lett till frihet från påföljd, får någon sådan dock inte
ådömas.

3. De äldre föreskrifterna skall tillämpas på ljudupptagningar som har
lämnats ut för spridning före ikraftträdandet.

Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 16 kap. 10 b, 10 c och 12 §§ brottsbalken skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

10 b §
Den som i stillbild eller i en film,
ett videogram, ett televisionspro-
gram eller andra rörliga bilder
skildrar sexuellt våld eller tvång
med uppsåt att bilden eller bilderna
sprids eller som sprider en sådan
skildring, döms, om inte gärningen
med hänsyn till omständigheterna
är försvarlig, för olaga våldsskild-
ring till böter eller fängelse i högst
två år. Detsamma gäller den som i
rörliga bilder närgånget eller
utdraget skildrar grovt våld mot
människor eller djur med uppsåt att
bilderna sprids eller som sprider en
sådan skildring.
Den som i stillbild, ett tele-
visionsprogram, en film, ett video-
gram eller en annan teknisk upp-
tagning med rörliga bilder skildrar
sexuellt våld eller tvång med uppsåt
att bilden eller bilderna sprids eller
som sprider en sådan skildring,
döms, om inte gärningen med
hänsyn till omständigheterna är för-
svarlig, för olaga våldsskildring till
böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma gäller den som i teknisk
upptagning med rörliga bilder när-
gånget eller utdraget skildrar grovt
våld mot människor eller djur med
uppsåt att bilderna sprids eller som
sprider en sådan skildring.
Sprider någon av oaktsamhet en skildring som avses i första stycket
och sker spridningen i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvs-
syfte, döms såsom i första stycket sägs.
Första och andra styckena gäller
inte filmer eller videogram som
statens biografbyrå har godkänt för
visning. De gäller inte heller en
upptagning av rörliga bilder med
samma innehåll som en film eller
ett videogram som har godkänts av
biografbyrån. Vidare gäller första
och andra styckena inte offentliga
förevisningar av filmer eller vid-
eogram.
Har en upptagning av rörliga
bilder försetts med ett intyg om att
en film eller ett videogram med
samma innehåll har godkänts av
statens biografbyrå, skall inte
dömas till ansvar enligt första eller
andra stycket för spridning av
upptagningen. Detta gäller dock
inte om intyget var oriktigt och den
som har spritt upptagningen har
insett eller bort inse detta.
Första och andra styckena gäller
inte filmer eller videogram som
statens biografbyrå har godkänt för
visning. De gäller inte heller en
teknisk upptagning med rörliga
bilder med samma innehåll som en
film eller ett videogram som har
godkänts av biografbyrån. Vidare
gäller första och andra styckena inte
offentliga förevisningar av filmer
eller videogram.
Har en teknisk upptagning med
rörliga bilder försetts med ett intyg
om att en film eller ett videogram
med samma innehåll har godkänts
av statens biografbyrå, skall inte
dömas till ansvar enligt första eller
andra stycket för spridning av upp-
tagningen. Detta gäller dock inte
om intyget var oriktigt och den som
har spritt upptagningen har insett
eller bort inse detta.

10 c §
Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet i yrkesmässig
verksamhet eller annars i förvärvs-
syfte till den som är under femton
år lämnar ut en film, ett videogram
eller en annan upptagning av rörliga
bilder med ingående skildringar av
verklighetstrogen karaktär som
återger våld eller hot om våld mot
människor eller djur döms för
otillåten utlämning av film eller
videogram till böter eller fängelse i
högst sex månader.

Första stycket gäller inte filmer
eller videogram som statens bio-
grafbyrå har godkänt för visning för
någon åldersgrupp av barn under
femton år. Det gäller inte heller en
upptagning av rörliga bilder med
samma innehåll som en film eller
ett videogram som har godkänts av
biografbyrån. Vidare gäller första
stycket inte offentliga förevisningar
av filmer eller videogram.

Har en upptagning av rörliga
bilder försetts med ett intyg om att
en film eller ett videogram med
samma innehåll har godkänts av
statens biografbyrå för visning för
någon åldersgrupp av barn under
femton år, skall inte dömas till
ansvar enligt första stycket. Vad
som har sagts nu gäller dock inte
om intyget var oriktigt och den som
har lämnat ut upptagningen har
insett eller bort inse detta.
Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet i yrkesmässig
verksamhet eller annars i förvärvs-
syfte till den som är under femton
år lämnar ut en film, ett videogram
eller en annan teknisk upptagning
med rörliga bilder som innefattar
ingående skildringar av verklighets-
trogen karaktär som återger våld
eller hot om våld mot människor
eller djur döms för otillåten ut-
lämning av teknisk upptagning till
böter eller fängelse i högst sex
månader.
Första stycket gäller inte filmer
eller videogram som statens bio-
grafbyrå har godkänt för visning för
någon åldersgrupp av barn under
femton år. Det gäller inte heller en
teknisk upptagning med rörliga
bilder med samma innehåll som en
film eller ett videogram som har
godkänts av biografbyrån. Vidare
gäller första stycket inte offentliga
förevisningar av filmer eller vid-
eogram.
Har en teknisk upptagning med
rörliga bilder försetts med ett intyg
om att en film eller ett videogram
med samma innehåll har godkänts
av statens biografbyrå för visning
för någon åldersgrupp av barn
under femton år, skall inte dömas
till ansvar enligt första stycket. Vad
som har sagts nu gäller dock inte
om intyget var oriktigt och den som
har lämnat ut upptagningen har
insett eller bort inse detta.

12 §
Den som bland barn eller ung-
dom sprider skrift eller bild, som
genom sitt innehåll kan verka för-
råande eller eljest medföra allvarlig
fara för de ungas sedliga fostran,
dömes för förledande av ungdom
till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Den som bland barn eller ung-
dom sprider en skrift, bild eller en
teknisk upptagning med text eller
bild som genom sitt innehåll kan
verka förråande eller eljest medföra
allvarlig fara för de ungas sedliga
fostran, dömes för förledande av
ungdom till böter eller fängelse i
högst sex månader.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § samt 9 kap. 16 och 17 §§
sekretesslagen (1980:100) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
6 §
Sekretess gäller i mål om ansvar
för barnpornografibrott eller olaga
våldsskildring eller för motsvaran-
de tryckfrihets- eller yttrandefri-
hetsbrott för uppgift i skildring som
har beslagtagits, förverkats eller
konfiskerats i målet eller annars
förekommer i detta, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
fara för att den sprids vidare i strid
med brottsbalken, tryckfrihetsför-
ordningen eller yttrandefrihets-
grundlagen.
Sekretess gäller i mål om ansvar
för barnpornografibrott eller olaga
våldsskildring eller för motsvaran-
de tryckfrihets- eller yttrandefri-
hetsbrott, mål om ersättning för
skada med anledning av sådant
brott samt mål om konfiskering
eller förverkande av barnpor-
nografi eller olaga våldsskildring
för uppgift i skildring som har be-
slagtagits, förverkats eller kon-
fiskerats i målet eller annars före-
kommer i detta, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
fara för att den sprids vidare i strid
med brottsbalken, tryckfrihetsför-
ordningen eller yttrandefrihets-
grundlagen. Sekretessen gäller även
i ärende som rör i denna paragraf
angivet brott.
Motsvarande sekretess gäller hos
Statens biografbyrå när den biträ-
der åklagarmyndighet eller polis-
myndighet i mål som avses i första
stycket.

9 kap.
16 §
Sekretess gäller hos domstol i
mål om ansvar för sexualbrott,
utpressning, brytande av post- eller
telehemlighet, intrång i förvar,
olovlig avlyssning eller brott
genom vilket infektion av HIV har
eller kan ha överförts samt i mål
om ersättning för skada med an-
ledning av sådant brott, för uppgift
om enskilds personliga eller ekono-
miska förhållanden, om det kan
antas att den enskilde eller någon
honom närstående lider skada eller
men om uppgiften röjs. Sekretess
gäller hos domstol även i mål om
ansvar för barnpornografibrott eller
motsvarande tryckfrihets- eller
yttrandefrihetsbrott för uppgift om
en ung person som skildras i por-
nografisk bild, om det kan antas att
denne eller någon denne närstående
lider skada eller men om uppgiften
röjs. Sekretessen gäller även i
ärende som rör i denna paragraf
angivet brott. Sekretessen enligt
denna paragraf gäller inte för
uppgift om vem som är tilltalad
eller svarande.
Sekretess gäller hos domstol i
mål om ansvar för sexualbrott,
utpressning, brytande av post- eller
telehemlighet, intrång i förvar,
olovlig avlyssning eller brott
genom vilket infektion av HIV har
eller kan ha överförts samt i mål
om ersättning för skada med an-
ledning av sådant brott, för uppgift
om enskilds personliga eller ekono-
miska förhållanden, om det kan
antas att den enskilde eller någon
honom närstående lider skada eller
men om uppgiften röjs. Sekretess
gäller hos domstol även i mål om
ansvar för barnpornografibrott eller
motsvarande tryckfrihets- eller
yttrandefrihetsbrott, mål om er-
sättning för skada med anledning
av sådant brott samt mål om
konfiskering eller förverkande av
barnpornografi för uppgift om en
ung person som skildras i pornog-
rafisk bild, om det kan antas att
denne eller någon denne närstående
lider skada eller men om uppgiften
röjs. Sekretessen gäller även i
ärende som rör i denna paragraf
angivet brott. Sekretessen enligt
denna paragraf gäller inte för
uppgift om vem som är tilltalad
eller svarande.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

17 §
Sekretess gäller, om inte annat följer av 18 §, i
1. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål
eller i annan verksamhet för att förebygga brott eller som avser
registerkontroll och särskild personutredning enligt säkerhetsskyddslagen
(1996:627),
3. åklagarmyndighets, polismyn-
dighets, tullmyndighets eller kust-
bevakningens verksamhet i övrigt
för att förebygga, uppdaga, utreda
eller beivra brott
3. åklagarmyndighets, polismyn-
dighets, tullmyndighets eller kust-
bevakningens verksamhet i övrigt
för att förebygga, uppdaga, utreda
eller beivra brott eller
4. Statens biografbyrås verk-
samhet att biträda åklagarmyn-
dighet eller polismyndighet i
brottmål
för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om
det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada
eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad
som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
dels att nuvarande 3 kap. 19 och 20 §§ skall betecknas 3 kap. 30 resp.
31 §§,
dels att det i 3 kap. skall införas elva nya paragrafer, 19 29 §§, med
följande lydelse,
dels att 1 kap. 1 2 §§, 3 kap. 18 § och den nya 31 §, 4 kap. 1 3 §§, 5
kap. 3 6 §§, 6 kap. 2 §, 7 kap. 3 3a och 7a §§ samt rubriken till 4 kap.
och rubriken närmast före 5 kap. 3 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
1 §
I denna lag finns bestämmelser
om ägare och utgivare av periodiska skrifter m. m. (2 kap.),
om utgivare av radioprogram m. m. (3 kap.),
om utgivare av filmer och ljud-
upptagningar (4 kap.),
om utgivare av tekniska upp-
tagningar (4 kap.),
om bevarande av exemplar och inspelningar m. m. (5 kap.),
om åtal och tvångsmedel (6 kap.),
om rätt domstol i tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål (7 kap.),
om förberedande behandling av tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål
(8 kap.),
om huvudförhandling inför jury (9 kap.),
om överläggning och dom m. m. (10 kap.) samt
övriga bestämmelser (11 kap.).

2 §
De bestämmelser i denna lag som gäller tryckta skrifter eller tryckning
av skrifter skall tillämpas även på andra skrifter som faller under tryck-
frihetsförordningen.
Uttrycken radioprogram, film och
ljudupptagning används i lagen på
samma sätt som i yttrandefrihets-
grundlagen.
Uttrycken radioprogram och
teknisk upptagning används i lagen
på samma sätt som i
yttrandefrihetsgrundlagen.

3 kap.
18 §
I fråga om sådant tillhanda-
hållande av upplysningar med hjälp
av elektromagnetiska vågor som
avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihets-
grundlagen tillämpas 12 16 §§.
Bestämmelserna i 12 15 §§ och
31 § första och andra styckena till-
ämpas också i fråga om sådant till-
handahållande av upplysningar med
hjälp av elektromagnetiska vågor
som avses i 1 kap. 9 § första stycket
yttrandefrihetsgrundlagen. Den som
bedriver sådan verksamhet skall till
Radio- och TV-verket anmäla vilket
namn registret har.
Bestämmelserna i 19 26 §§ och
31 § tredje stycket gäller beträffan-
de sändningar som avses i 1 kap.
9 § andra stycket yttrandefri-
hetsgrundlagen.
Bestämmelserna i 27 30 §§
gäller alla sändningar enligt 1 kap.
9 § yttrandefrihetsgrundlagen.

19 §
Utgivningsbevis för verksamhet
enligt 1 kap. 9 § andra stycket
yttrandefrihetsgrundlagen medde-
las av Radio- och TV-verket på an-
sökan av den som bedriver sänd-
ningsverksamheten.
En ansökan skall innehålla upp-
gift om registrets namn, vem som
bedriver sändningsverksamheten,
från vilken ort sändningarna utgår
och vem som utsetts till utgivare
samt, i förekommande fall, ställ-
företrädare för utgivaren.
Ansökningen skall också innehål-
la en beskrivning av verksamheten.
Av denna skall framgå hur upplys-
ningar tillhandahålls allmänheten.
Beskrivningen skall ha sådan om-
fattning att det framgår om verk-
samheten uppfyller förutsättning-
arna enligt 1 kap. 9 § andra stycket
yttrandefrihetsgrundlagen. Om
sändningen utgår från utlandet,
skall av ansökan framgå också hur
utgivaren tillförsäkrats möjlighet
att utöva sådan befogenhet som
anges i 4 kap. 3 § yttrandefrihets-
grundlagen.
Till en ansökan skall fogas bevis
att utgivaren och, i förekommande
fall, ställföreträdaren uppfyller de
behörighetsvillkor som anges i
yttrandefrihetsgrundlagen och att
de har åtagit sig uppdraget. Om en
ställföreträdare anmäls, skall det
dessutom visas att han är godkänd
av den som utsett utgivaren.
Om en ansökan avser ett register
med ett namn som företer sådan
likhet med namnet på en periodisk
skrift för vilken utgivningsbevis
meddelats att förväxling lätt kan
ske och det är annan än den regist-
rerade ägaren till skriften som an-
söker om utgivningsbeviset, skall
till ansökningen fogas bevis om att
sökanden är ägare till skriften.

20 §
Om en ansökan om utgivnings-
bevis inte uppfyller vad som
föreskrivs i 19 § skall sökanden
föreläggas att inom viss tid
avhjälpa bristen. Gör han inte det
får ansökningen avvisas.

21 §
En ansökan får avslås, förutom
om verksamheten inte är anordnad
på det sätt som sägs i 1 kap. 9 §
andra stycket yttrandefrihetsgrund-
lagen,
1. om utgivare inte utsetts eller
inte åtagit sig uppdraget och om ut-
givare eller, i förekommande fall,
ställföreträdare inte uppfyller de
behörighetsvillkor som anges i
yttrandefrihetsgrundlagen,
2. om för sändningar som utgår
från utlandet utgivaren saknar
tillräcklig möjlighet att utöva sådan
befogenhet som anges i 4 kap. 3 §
yttrandefrihetsgrundlagen,
3. om registrets namn företer
sådan likhet med namnet på regis-
ter för vilket utgivningsbevis tidiga-
re meddelats eller som avses i 1
kap. 9 § första stycket yttrandefri-
hetsgrundlagen att förväxling lätt
kan ske,
4. om registrets namn företer
sådan likhet med namnet på en
periodisk skrift för vilken utgiv-
ningsbevis meddelats att förväxling
lätt kan ske och det inte är ägaren
till den periodiska skriften som
ansöker om utgivningsbeviset.

22 §
Om ändring inträder i de förhål-
landen som avses i 19 § andra-
fjärde styckena, skall den som be-
driver sändningsverksamheten
genast anmäla detta till Radio- och
TV-verket.

23 §
Ett utfärdat utgivningsbevis får
återkallas
1. om den som bedrev sändnings-
verksamheten har anmält att verk-
samheten har upphört,
2. om verksamheten inte längre
är anordnad på det sätt som krävs
enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihets-
grundlagen,
3. om utgivare inte finns eller
utgivaren inte fyller föreskrivna
behörighetsvillkor och behörig
utgivare inte omedelbart utses eller
utgivaren till en sändning som
utgår från utlandet saknar tillräck-
lig möjlighet att utöva sådan befo-
genhet som anges i 4 kap. 3 §
yttrandefrihetsgrundlagen,
4. om det inom sex månader
sedan utgivningsbeviset utfärdats
visas att ansökningen om det bort
avslås enligt 21 § 3 eller 4,
5. om sex månader förflutit från
den dag då utgivningsbeviset ut-
färdades utan att verksamhet som
avses i 1 kap. 9 § andra stycket
yttrandefrihetsgrundlagen inletts.
Beslut om återkallelse meddelas
av Radio- och TV-verket. I ärenden
om återkallelse skall den som
bedriver sändningsverksamheten
och utgivaren få tillfälle att yttra
sig om det kan ske.

24 §
Beslut av Radio- och TV-verket i
ärenden om utgivningsbevis får
överklagas hos allmän för-
valtningsdomstol.

25 §
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i
ansökan om utgivningsbevis skall
dömas till böter eller fängelse i
högst ett år. Detsamma gäller den
som uppsåtligen eller av oaktsam-
het bryter mot vad som föreskrivs i
22 § om skyldighet att anmäla
ändrade förhållanden.

26 §
Regeringen får meddela före-
skrifter om ansökningsavgifter i
ärenden om utgivningsbevis för
sändningar enligt 1 kap. 9 § andra
stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

27 §
Varje sådan sändning som avses
i 1 kap. 9 § första eller andra styck-
et yttrandefrihetsgrundlagen skall
inledas med en uppgift om regist-
rets namn och utgivare och vem
som har utsett denne. Om en ställ-
företrädare för utgivaren tjänstgör
skall det lämnas en uppgift om vem
ställföreträdaren är.

28 §
Radio- och TV-verket skall föra
förteckning över register enligt 1
kap. 9 § första och andra styckena
yttrandefrihetsgrundlagen.

29 §
Regeringen får meddela före-
skrifter om avgifter för utdrag ur
förteckning över register enligt 1
kap. 9 § första och andra styckena
yttrandefrihetsgrundlagen.

19 §
30 §
Utlänningar får på samma villkor som svenska medborgare vara
utgivare av radioprogram.

20 §
31 §
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot vad som i
detta kapitel föreskrivs om skyl-
dighet att anteckna eller anmäla
utgivare skall dömas till böter eller
fängelse i högst ett år.
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot vad som i
detta kapitel föreskrivs om skyldig-
het att anteckna eller anmäla ut-
givare eller att anmäla namn på
register som drivs enligt 1 kap. 9 §
första stycket yttrandefrihets-
grundlagen skall dömas till böter
eller fängelse i högst ett år.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som i detta
kapitel föreskrivs om skyldighet att lämna uppgift om ställföreträdare
skall dömas till penningböter.

I fråga om sändningar enligt
1 kap. 9 § andra stycket yttran-
defrihetsgrundlagen tillämpas 25 §
i stället för första och andra
styckena

4 kap. Om utgivare av filmer och
ljudupptagningar
4 kap. Om utgivare av tekniska
upptagningar

1 §
Sådana ljudupptagningar som
innehåller en för synskadade av-
sedd sammanställning av två eller
flera periodiska skrifter som ges ut
här i landet och vilkas ägare sam-
verkar om ljudupptagningen (kas-
settidningar med sammanställning-
ar av material ur mer än en förlaga)
skall ha en utgivare. Utgivaren
utses av de samverkande ägarna.
I fråga om sådana tekniska upp-
tagningar som innehåller en för
synskadade avsedd sammanställ-
ning av två eller flera periodiska
skrifter som ges ut här i landet och
vilkas ägare samverkar om upp-
tagningen (kassettidningar med
sammanställningar av material ur
mer än en förlaga) utses utgivaren
av de samverkande ägarna.
Ägaren till den periodiska skrift som utgör den huvudsakliga förlagan
till kassettidningen skall till taltidningsnämnden anmäla vem som är
utgivare.
Om den som är utsedd till utgivare inte längre är behörig eller hans
uppdrag upphör, skall en ny utgivare omedelbart utses. Denne skall
anmälas så som sägs i andra stycket.

2 §
Den skyldighet att lämna upp-
gifter om vem som har låtit fram-
ställa en film eller en ljudupptag-
ning samt om när, var och av vem
exemplaren har framställts som
föreskrivs i 3 kap. 13 § yttrande-
frihetsgrundlagen skall fullgöras
genom att uppgifterna intas i själva
filmen eller ljudupptagningen eller
anbringas på dennas kassett eller
motsvarande hölje.
Den skyldighet att lämna upp-
gifter om vem som har låtit fram-
ställa en teknisk upptagning samt
om när, var och av vem exemplaren
har framställts som föreskrivs i 3
kap. 13 § yttrandefrihetsgrundlagen
skall fullgöras genom att uppgif-
terna intas i själva den tekniska
upptagningen eller anbringas på
skivan, kassetten eller motsvarande
föremål.

3 §
Utlänningar får på samma villkor
som svenska medborgare vara
utgivare av filmer och ljudupp-
tagningar.
Utlänningar får på samma villkor
som svenska medborgare vara
utgivare av tekniska upptagningar.

5 kap.

Radioprogram, filmer och ljud-
upptagningar
Radioprogram och tekniska upp-
tagningar

3 §
Den som sänder radioprogram till
allmänheten skall ombesörja att
varje program spelas in. Denna
skyldighet gäller också sådana
radioprogram som avses i 1 kap.
7 § andra stycket tryckfrihetsför-
ordningen. Inspelningen skall
bevaras i minst sex månader från
sändningen.
Den som sänder radioprogram till
allmänheten skall ombesörja att
varje program spelas in. Denna
skyldighet gäller också sådana
sändningar som avses i 1 kap. 7 §
andra stycket tryckfrihetsförord-
ningen. Inspelningen skall bevaras i
minst sex månader från sändningen.
Beträffande sändningar som avses i
1 kap. 9 § yttrandefri-
hetsgrundlagen är det tillräckligt
att det dokumenteras vilka upplys-
ningar som vid varje tidpunkt hålls
tillgängliga i registret. Varje upp-
lysning skall finnas dokumenterad i
minst sex månader från det att den
först hölls tillgänglig i registret.
Den som här i landet för någon annans räkning bedriver sändnings-
verksamhet över satellit eller som upplåter satellitkapacitet skall också
ombesörja att varje program spelas in och bevaras. Detta gäller dock inte
om någon annan skall göra detta enligt första stycket.
Skyldigheten enligt första stycket gäller inte samtidig och oförändrad
vidaresändning av radioprogram genom trådnät.

4 §
Den som här i landet skall utse
utgivare för en film eller en ljud-
upptagning är skyldig att bevara ett
exemplar under ett år från det att
filmen eller upptagningen blev
offentlig. Denna skyldighet gäller
också sådana filmer och ljudupp-
tagningar som avses i 1 kap. 7 §
andra stycket tryckfrihetsförordn-
ingen. Skyldigheten gäller även för
den som låter framställa en ljud-
upptagning som sprids till allmän-
heten utan att en utgivare behöver
utses.
Den som här i landet skall utse
utgivare för en teknisk upptagning
är skyldig att bevara ett exemplar
under ett år från det att upptag-
ningen blev offentlig. Denna skyl-
dighet gäller också sådana tekniska
upptagningar som avses i 1 kap.
7 § andra stycket tryckfrihetsför-
ordningen.

5 §
Justitiekanslern har rätt att utan
kostnad få del av varje skrift,
radioprogram, film eller ljudupp-
tagning som har bevarats enligt 1
4 §§. Han har också rätt att kost-
nadsfritt få en bestyrkt utskrift av
vad som har yttrats i ett radiopro-
gram. Det åligger polismyndigheten
att på begäran biträda justitie-
kanslern vid anmodan enligt denna
paragraf.
Justitiekanslern har rätt att utan
kostnad få del av varje skrift,
radioprogram eller teknisk upp-
tagning som har bevarats enligt 1
4 §§. Han har också rätt att kost-
nadsfritt få en bestyrkt utskrift av
vad som har yttrats i ett radiopro-
gram. Det åligger polismyndigheten
att på begäran biträda justitie-
kanslern vid anmodan enligt denna
paragraf.

6 §
Varje enskild som anser att ett yttrandefrihetsbrott har begåtts mot
honom i ett radioprogram eller att han har lidit skada på grund av ett
sådant brott i programmet har rätt att hos den som driver sändnings-
verksamheten kostnadsfritt ta del av en inspelning av programmet. Den
enskilde har också rätt att utan kostnad få en kopia av inspelningen eller
en bestyrkt utskrift av vad som har yttrats i programmet. Vad som sägs i
detta stycke gäller dock inte, om det är uppenbart att han inte berörs av
programmet på ett sådant sätt att han kan vara målsägande.
Den skyldighet som avses i första stycket vilar i fråga om sådana ra-
diotidningar som anges i 3 kap. 7 § på ägaren till den periodiska skrift
som utgör den huvudsakliga förlagan.
Första stycket skall tillämpas
också på sådana ljudupptagningar
som innehåller en för synskadade
avsedd version av en periodisk
skrift som ges ut här i landet (kas-
settidningar). I fråga om sådana
kassettidningar som avses i 4 kap.
1 § vilar skyldigheten att låta den
enskilde ta del av en upptagning
och få en utskrift på ägaren till den
periodiska skrift som utgör den
huvudsakliga förlagan.
Första stycket skall tillämpas
också på sådana tekniska upptag-
ningar som innehåller en för syn-
skadade avsedd version av en
periodisk skrift som ges ut här i
landet (kassettidningar). I fråga om
sådana kassettidningar som avses i
4 kap. 1 § vilar skyldigheten att låta
den enskilde ta del av en
upptagning och få en utskrift på
ägaren till den periodiska skrift som
utgör den huvudsakliga förlagan.

6 kap.
2 §
I de fall som anges i 10 kap. 11 §
andra stycket tryckfrihetsförord-
ningen och i motsvarande fall enligt
7 kap. 3 § yttrandefrihets-
grundlagen får en befattningshavare
av lägst fänriks grad ta en tryckt
skrift, film eller ljudupptagning i
förvar.
I de fall som anges i 10 kap. 11 §
andra stycket tryckfrihetsförord-
ningen och i motsvarande fall enligt
7 kap. 3 § yttrandefrihets-
grundlagen får en befattningshavare
av lägst fänriks grad ta en tryckt
skrift eller en teknisk upptagning i
förvar.

7 kap.
3 §
Avgörande för var ett yttrande-
frihetsmål skall tas upp är den ort
varifrån ett radioprogram har utgått
för sändning eller där en film eller
en ljudupptagning har lämnats ut
för spridning eller där brottet på
annat sätt har förövats.
Avgörande för var ett yttrande-
frihetsmål skall tas upp är den ort
varifrån ett radioprogram har utgått
för sändning eller där en teknisk
upptagning har lämnats ut för
spridning eller där brottet på annat
sätt har förövats.

3 a §
I stället för vad som anges i 2 och 3 §§ är den ort där svaranden har sitt
hemvist avgörande för var ett mål där talan förs om konfiskering enligt 9
kap. 5 § andra stycket tryckfrihetsförordningen eller 7 kap. 2 § andra
stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall tas upp.
Är det inte känt var svaranden
har sitt hemvist eller saknar han
hemvist i landet, skall den ort där
skriften eller filmen anträffas vara
avgörande.
Är det inte känt var svaranden
har sitt hemvist eller saknar han
hemvist i landet, skall den ort där
skriften eller den tekniska upp-
tagningen anträffas vara avgörande.

7 a §
En ansökan om konfiskering
enligt 9 kap. 5 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen eller 7
kap. 2 § andra stycket yttrandefri-
hetsgrundlagen får, om det är lämp-
ligt, tas upp av den tingsrätt där åtal
väcks för ansvar för det tryckfri-
hetsbrott eller yttrandefrihetsbrott
som den tryckta skriften eller
filmen kan innefatta.
En ansökan om konfiskering
enligt 9 kap. 5 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen eller 7
kap. 2 § andra stycket yttrandefri-
hetsgrundlagen får, om det är lämp-
ligt, tas upp av den tingsrätt där åtal
väcks för ansvar för det tryckfri-
hetsbrott eller yttrandefrihetsbrott
som den tryckta skriften eller den
tekniska upptagningen kan innefat-
ta.
Ansökningar mot flera svarande får tas upp av samma domstol om det
är lämpligt och målen har samband med varandra.
Om mål som har samband med varandra på sådant sätt som avses i
första eller andra stycket förekommer samtidigt vid en tingsrätt, skall
målen handläggas i en rättegång om inte synnerliga skäl talar mot det.
_________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. I fråga om tekniska upptagningar som inte omfattas av tidigare
lydelse och som har lämnats ut för spridning före ikraftträdandet skall de
nya föreskrifterna tillämpas. De nya föreskrifterna tillämpas inte vid
prövning av talan som har väckts före ikraftträdandet.

3. De äldre föreskrifterna skall tillämpas på ljudupptagningar som har
lämnats ut för spridning före ikraftträdandet.

Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1392) om
pliktexemplar av dokument
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1993:1392) om pliktexemplar av
dokument skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 §
Om en skrift som avses i 5 eller 6 § har samma innehåll och utförande
som en tidigare framställd skrift, skall endast två pliktexemplar lämnas,
under förutsättning att pliktexemplar av den tidigare framställda skriften
har lämnats eller lämnas samtidigt.
Föreskrifterna i första stycket gäller inte om annat följer av
föreskrifterna om kombinerat material i 16 och 17 §§.
Av skrift som har framställts i punktskrift skall två pliktexemplar
lämnas, om annat inte följer av vad som föreskrivs i 9 §.
Skyldigheten att lämna plikt-
exemplar enligt 5 och 6 §§ omfattar
inte ett radioprogram, en film eller
en ljudupptagning som enligt 1 kap.
7 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen skall
jämställas med en bilaga till en
periodisk skrift.
Skyldigheten att lämna plikt-
exemplar enligt 5 och 6 §§ omfattar
inte en sändning eller teknisk
upptagning som enligt 1 kap. 7 §
andra stycket tryckfrihetsför-
ordningen skall jämställas med en
bilaga till en periodisk skrift.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förteckning över remissinstanser (SOU 1997:49)
Remissyttranden över betänkandet har avgetts av följande instanser.
Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Kammarrätten i
Stockholm, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Stockholms län,
Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Datainspektionen, Försvarsmakten, Barnombudsmannen, Post- och
Telestyrelsen, Telia AB, Kungliga biblioteket, Arkivet för ljud och bild,
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Institutionen för
journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet,
Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Institutionen för
journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet,
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Riksarkivet, Statens
biografbyrå, Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV-
verket, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Patent- och
registreringsverket, Marknadsdomstolen, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Sveriges Utbildningsradio
AB, Svenska Journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen,
Dataföreningen i Sverige, Föreningen Grävande Journalister, Konstnär-
liga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS), Näringslivets
Telekommitté, Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation
(SAMI), Svenska Förläggareföreningen, Svenska IT-företagens
Organisation, Svenska Musikerförbundet, Sveriges domareförbund,
Sveriges Författarförbund, Sveriges Radio- och
Hemelektronikleverantörer, Sveriges Släktforskarförbund, Tele2 AB,
Våldsskildringsrådet.
Riksåklagaren har överlämnat yttranden från åklagarmyndigheterna i
Stockholm, Göteborg och Malmö.
Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stock-
holms universitet har inte avgett separat yttrande, utan anslutit sig till
yttrandet från Institutionen för journalistik och masskommunikation vid
Göteborgs universitet.
Följande instanser har inbjudits att yttra sig i anledning av betänkandet,
men avstått. Marknadsdomstolen, Allmänhetens Pressombudsman,
Pressens Opinionsnämnd, BBS-Moderat, Föreningen Svenska
Tonsättare, Föreningen Sveriges Filmproducenter, Informations-
producentföreningen i Sverige, International Federation of the
Phonographic Industry, Kommittén mot antisemitism,
Medborgarrättsrörelsen i Sverige, Musikcentrum, Publicistklubben,
SAPnet, Sveriges Biografägareförbund, Sveriges Filmuthyrareförening,
Sveriges Smalfilm- och Videodistributörers Förening, TV 4 AB,
Videouthyrarnas Samarbetsorganisation.

Sammanfattning av promemorian Några frågor om
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrund-
lagens territoriella tillämpningsområde (Ju 97/2141)
I och med att det internationella samarbetet ökar allt mer i betydelse och
omfattning ställs vi ofta inför frågor om hur vår grundlagsreglering om
tryck- och yttrandefrihet förhåller sig till de fall där tryck- och yttran-
defriheten utövas såväl här i landet som utanför Sveriges gränser. En
viktig fråga är om och hur vi kan ingripa mot en person som trycker
skrifter eller framställer filmer eller cd-skivor här, men sprider dem
endast i ett annat land. Syftet med förslagen i denna promemoria är att
öka möjligheterna för svenska myndigheter att bistå myndigheter i andra
länder vid brottsutredningar som har anknytning till Sverige.
I promemorian föreslås ändringar i tryckfrihetsförordningen och i
yttrandefrihetsgrundlagen. Förslagen utgör till största delen ett förtyd-
ligande av vad som får anses utgöra gällande rätt, nämligen att om en här
i Sverige producerad, grundlagsskyddad framställning utges endast i
utlandet, skall vanlig lag tillämpas i fråga om ingripanden på grund av
framställningens innehåll. Meddelar- och anskaffarfriheten föreslås dock
gälla även i fråga om uppgift som avses offentliggöras i sådan skrift, film
eller ljudupptagning som produceras här men som sprids endast
utomlands. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
I promemorian behandlas inte frågor om gränsöverskridande radio-
och TV-program.

Författningsförslag i promemorian Några frågor om
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens territoriella
tillämpningområde (Ju 97/2141)
Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen.
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § och 13 kap. 6 § samt rubriken till 13
kap. tryckfrihetsförordningen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
6 §
Tryckt skrift skall, för att anses
såsom sådan, vara utgiven. Skrift
anses utgiven då den har blivit
utlämnad till salu eller för spridning
på annat sätt; vad nu sagts gäller
dock icke myndighets tryckta
handlingar, om de ej äro
tillgängliga för envar.
Tryckt skrift skall, för att anses
såsom sådan, vara utgiven. En
skrift anses utgiven då den har
blivit utlämnad till salu eller för
spridning på annat sätt i Sverige;
vad nu sagts gäller dock icke
myndighets tryckta handlingar, om
de ej äro tillgängliga för envar.

13 kap.
Om utrikes tryckta skrifter
Om utrikes tryckta skrifter m.m.

6 §
I fråga om skrift som trycks utom riket och som utges här men som inte
huvudsakligen är avsedd för spridning inom riket och för vilken inte
heller utgivningsbevis finns gäller bestämmelserna i 1 kap. 1 § tredje och
fjärde styckena angående meddelande och anskaffande av uppgifter och
underrättelser för offentliggörande om inte
1. meddelandet eller anskaffandet innefattar brott mot rikets säkerhet;
2. meddelandet innefattar utlämnande eller tillhandahållande som avses i
7 kap. 3 § första stycket 2;
3. meddelandet utgör uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt.
Första stycket tillämpas också i
fråga om skrift som trycks utom
riket och som inte ges ut här.
Härvid jämställs med den som
lämnar meddelande för offentlig-
görande den som på annat sätt med-
verkar till framställning i periodisk
skrift såsom författare eller annan
upphovsman.
Första stycket tillämpas också i
fråga om skrift som inte ges ut här.
Härvid jämställs med den som
lämnar meddelande för offentlig-
görande den som på annat sätt med-
verkar till framställning i perodisk
skrift såsom författare eller annan
upphovsman.
Är meddelandet eller anskaffandet straffbart enligt vad som följer av
första och andra styckena, gäller vad som är föreskrivet därom. Mål
angående ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som nu sagts
skall handläggas som tryckfrihetsmål, när inte 12 kap. 1 § andra stycket
tredje meningen har motsvarande tillämpning. I fråga om rätt till
anonymitet för meddelaren gäller vad som är föreskrivet i 3 kap.;
bestämmelsen i 3 § 3 skall dock omfatta även annat brott mot rikets
säkerhet än som där avses.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 10 § yttrandefrihetsgrundlagen skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
10 §
Grundlagen är tillämplig på
sådana filmer och ljudupptagningar
som sprids till allmänheten genom
att spelas upp, säljas eller tillhanda-
hållas på annat sätt.
Grundlagen är tillämplig på
sådana filmer och ljudupptagningar
som sprids till allmänheten i
Sverige genom att spelas upp, säljas
eller tillhandahållas på annat sätt.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förteckning över remissinstanser (Ju97/2141)
Remissyttranden över promemorian har avgetts av följande instanser.
Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt,
Kammarrätten i Stockholm, Justitiekanslern, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Arkivet för ljud och bild,
Generaltullstyrelsen, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid
Stockholms universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds
universitet, Institutionen för journalistik och masskommunikation vid
Göteborgs universitet, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering,
Patent- och registreringsverket, Sveriges advokatsamfund, Svenska
Journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Pressens
Opinionsnämnd, Svenska Musikerförbundet, Sveriges domareförbund,
Sveriges författarförbund, Sveriges Smalfilm och Videodistributörers
Förening.
Riksåklagaren har överlämnat yttranden från åklagarmyndigheterna i
Stockholm, Göteborg och Malmö.
Följande instanser har inbjudits att yttra sig men avstått. Statens
Biografbyrå, Allmänhetens Pressombudsman, Föreningen Grävande
Journalister, Föreningen Svenska Tonsättare, Föreningen Sveriges
Filmproducenter, International Federation of the Phonographic Industry,
Musikcentrum, Publicistklubben, Svenska Artisters och Musikers
Intresseorganisation, Svenska bokförläggareföreningen och Sveriges
Filmuthyrareförening.

Författningsförslag i 1993 års domarutrednings
betänkande (SOU 1994:99) samt förteckning över
remissinstanser
12 kap. 2 a § tryckfrihetsförordningen

I mål om allmänt åtal förenat med talan om enskilt anspråk och i mål om
enskilt åtal skall målet prövas utan jury om
1. parterna är ense om det eller
2. medverkan av jury kan uppfattas stå i strid med kravet på en
oavhängig och opartisk prövning.
Frågan om ett mål skall prövas utan jury i fall som avses i första
stycket 2 avgörs av Högsta domstolen på talan av part eller efter
framställning av tingsrätten.
Tingsrättens beslut att hänskjuta frågan om ett mål skall prövas utan
jury till Högsta domstolen får inte överklagas.

Följande remissinstanser har yttrat sig över avsnitten Utseende av
jurymän och Jävsfrågor i jurysystemet i 1993 års domarutrednings
betänkande:

Riksdagens ombudsmän (JO), Högsta domstolen, Regeringsrätten, Svea
hovrätt, Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för
Nedre Norrland, Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten i
Sundsvall, Stockholms tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Nyköpings tingsrätt,
Karlskrona tingsrätt, Kristianstads tingsrätt, Karlshamns tingsrätt,
Helsingborgs tingsrätt, Klippans tingsrätt, Malmö tingsrätt, Ystads
tingsrätt, Halmstads tingsrätt, Alingsås tingsrätt, Härnösands tingsrätt,
Östersunds tingsrätt, Umeå tingsrätt, Bodens tingsrätt, Länsrätten i
Värmlands län, Domstolsverket, Riksåklagaren,
Regionåklagarmyndigheten i Kalmar, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Svenska Journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen,
Internationella Juristkommissionen, Svenska Avdelningen och
Nämndemännens riksförbund.

Sammanfattning av departementspromemorian
Jurymedverkan och fallet Holm (Ds 1997:25)
Enligt art. 6 i Europakonventionen skall envar, när det gäller prövning av
civila rättigheter och skyldigheter och vid prövning av anklagelser för
brott, bl.a. ha rätt till en rättegång inför en opartisk och oavhängig
domstol. I fallet Holm som gällde ett tryckfrihetsmål som handlagts
under medverkan av jury ansåg Europadomstolen att Holms rätt i
berört hänseende blivit kränkt.
Uppgiften har varit att hitta en lösning som ger möjlighet att handlägga
tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål, även av det slag som fallet Holm
representerar, på ett sätt som överensstämmer med art. 6 i
Europakonventionen. Vid övervägandena har utgångspunkten varit dels
att huvudregeln om jurymedverkan skall bevaras, dels att jurymän även i
fortsättningen skall väljas av landstingen, dels slutligen att juryns friande
utslag skall vara bindande för rätten.
Ett flertal olika lösningar kan tänkas tillgodose intresset av en
konventionsenlig handläggning. En sådan är att konstruera särskilda
regler för sådana typer av mål där risken för att domstolen kan uppfattas
som partisk ter sig särskilt stor. Huvudsakligen av det skälet att en sådan
lösning riskerar att innebära omotiverat stora ingrepp i jurysystemet har
den förkastats. En annan lösning som övervägts är att i linje med det
förslag som 1993 års domarutredning lagt fram i varje enskilt fall där
medverkan av jury kan tänkas innebära att rätten till en opartisk och
oavhängig domstol träds för när, i stället låta målet bli prövat utan jury.
Eftersom även denna lösning om än i mindre utsträckning än den nyss
beskrivna i alltför stor utsträckning medför att jurysystemet sätts åt
sidan, har inte heller den ansetts vara en framkomlig väg.
Intresset av en konventionsenlig handläggning bör i stället tillgodoses
inom ramen för gällande regler om jäv mot domare. Mot bakgrund av att
Europakonventionen numera inkorporerats som svensk lag och att
Europadomstolens praxis därigenom får anses utgöra en del av den
svenska rättsordningen, torde utrymmet för överträdelse av art. 6 i
konventionen på det sätt som skedde i fallet Holm vara undanröjt. En
sådan lösning framstår dessutom som mest naturlig och med den kan
jurysystemet med den garanti för folklig insyn i rättskipningen som
jurymedverkan innebär bevaras. Någon lagändring behövs inte för att
uppnå detta.
Slutligen har frågan om proportionellt valsätt beträffande jurymän
övervägts och ett förslag om en möjlighet till sådant valsätt läggs fram.

Författningsförslag i departementspromemorian
Jurymedverkan och fallet Holm (Ds 1997:25)
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 4 och 7 §§ tryckfrihetsförordningen
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

12 kap.
4 §
Jurymännen utses genom val för en tid av fyra kalenderår.
Valet skall förrättas av
landstinget i länet eller, då inom
länet finnes kommun som ej tillhör
landstingskommun, av landstinget
och kommunfullmäktige i
förstnämnda kommun. I Gotlands
län förrättas valet av
kommunfullmäktige i Gotlands
kommun. Skola enligt vad nu sagts
jurymännen väljas av mer än en
valmyndighet, fördelar
länsstyrelsen antalet jurymän inom
vardera gruppen mellan
valmyndigheterna med ledning av
folkmängden.
Valet skall förrättas av
landstingsfullmäktige i länet eller,
då inom länet finnes kommun som
ej tillhör landstingskommun, av
landstingsfullmäktige och
kommunfullmäktige i förstnämnda
kommun. I Gotlands län förrättas
valet av kommunfullmäktige i
Gotlands kommun. Skola enligt vad
nu sagts jurymännen väljas av mer
än en valmyndighet, fördelar
länsstyrelsen antalet jurymän inom
vardera gruppen mellan
valmyndigheterna med ledning av
folkmängden.
Då juryman skall väljas, ankomme på tingsrätten att göra anmälan
därom till den som har att föranstalta om valet.

Valet skall vara proportionellt,
om det begärs av minst så många
väljande som motsvarar det tal,
vilket erhålls, då samtliga
väljandes antal delas med det antal
personer valet avser, ökat med 1.
Om förfarandet vid sådant
proportionellt val är särskilt
föreskrivet.
7 §
Avgår juryman eller upphör han
att vara valbar, skall inom den
grupp av jurymän, som den
avgångne tillhörde, valmyndigheten
utse annan i hans ställe för
återstoden av valperioden. Valet må
i landstingets ställe företagas av
dess förvaltningsutskott; dock gälle
sådant val allenast för tiden intill
landstingets nästkommande möte.

Avgår juryman eller upphör han att
vara valbar, skall inom den grupp
av jurymän, som den avgångne
tillhörde, valmyndigheten utse an-
nan i hans ställe för återstoden av
valperioden. Valet må i
landstingsfullmäktiges ställe
företagas av dess
förvaltningsutskott; dock gälle
sådant val allenast för tiden intill
landstingsfullmäktiges
nästkommande möte.

Förteckning över remissinstanser (Ds 1997:25)
Följande remissinstanser har inkommit med yttrande: Riksdagens
ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Helsingborgs
tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Borås tingsrätt, Umeå
tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Jämtlands län,
Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms
universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska
fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Institutionen för journalistik och
masskommunikation vid Göteborgs universitet, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges Radio AB, Svenska Journalistförbundet och
Svenska Tidningsutgivareföreningen.
Följande remissinstanser har beretts tillfälle att yttra sig men har
avstått: Sveriges Television AB, Allmänhetens Pressombudsman,
Föreningen Sveriges Filmproducenter, Medborgarrättsrörelsen i Sverige,
Svenska Bokförläggareföreningen och TV 4 AB.

Sammanfattning av departementspromemorian Något
om utgivningsbevis för periodiska skrifter och om
ägare till sådana skrifter (Ds 1997:30)
I den här promemorian föreslås att utlänningar och utländska juridiska
personer med hemvist inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
får rätt att äga periodiska skrifter som trycks i Sverige.
I promemorian föreslås vidare bestämmelser om att utgivningsbevis
för en periodisk skrift gäller för en period av tio år från utfärdandet.
Därefter förfaller beviset om ingen ansökan om förnyelse av beviset har
gjorts före tioårsperiodens utgång.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.

Författningsförslag i departementspromemorian
Något om utgivningsbevis för periodiska skrifter och
om äganderätten till sådana skrifter (Ds 1997:30)
Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 7 § samt 5 kap. 5 och 7 §§
tryckfrihetsförordningen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
7 §
Med periodisk skrift förstås
tidning, tidskrift eller annan sådan
tryckt skrift, som enligt utgivnings-
planen är avsedd att under bestämd
titel utgivas med minst fyra å
särskilda tider utkommande num-
mer eller häften årligen, samt därtill
hörande löpsedlar och bilagor.
Sedan utgivningsbevis för skriften
meddelats, skall denna, till dess
beviset återkallas, anses som
periodisk.
Med periodisk skrift förstås en
tidning, tidskrift eller annan sådan
tryckt skrift som enligt utgivnings-
planen är avsedd att under en
bestämd titel utgivas med minst
fyra vid särskilda tider utkommande
nummer eller häften årligen, samt
till skriften hörande löpsedlar och
bilagor. Sedan utgivningsbevis för
skriften har meddelats, skall denna
anses som periodisk till dess att
beviset återkallas eller förfaller.
Om ägaren till en periodisk skrift sprider eller låter sprida skriftens
innehåll eller delar av detta i form av ett radioprogram, en film eller en
ljudupptagning som avses i yttrandefrihetsgrundlagen, skall i fråga om
tillämpningen av 1 Ä 14 kap. programmet, filmen eller upptagningen
jämställas med en bilaga till skriften i den utsträckning den i sådan form
spridda versionen återger innehållet i skriften oförändrat samt anger hur
innehållet har disponerats. I lag får föreskrivas om särskild skyldighet att
spela in sådana program och bevara filmer och upptagningar samt att
tillhandahålla dessa. Bestämmelser om rätt till sändningar finns i 3 kap.
yttrandefrihetsgrundlagen.

5 kap.
5 §
Periodisk skrift må icke utgivas,
innan bevis utfärdats att hinder
enligt denna förordning icke möter
för skriftens utgivning. Utgivnings-
bevis meddelas, på ansökan av
ägare, av myndighet som avses i 4
§. I ansökan skola uppgivas skrif-
tens titel och utgivningsort samt
utgivningsplanen för skriften.
En periodisk skrift får inte
utgivas innan det har utfärdats ett
bevis om att det inte finns något
hinder mot utgivning enligt denna
förordning. Ett sådant utgivnings-
bevis meddelas av den myndighet
som avses i 4 § på ansökan av
skriftens ägare. I ansökan skall
anges skriftens titel och utgiv-
ningsort samt utgivningsplanen för
skriften.
Utgivningsbevis må ej utfärdas,
innan anmälan om utgivare enligt 4
§ gjorts.
Ett utgivningsbevis får inte
utfärdas innan det har gjorts en
anmälan om utgivare enligt 4 §.
Företer skriftens titel sådan
likhet med titeln på skrift, för
vilken utgivningsbevis tidigare
utfärdats, att förväxling lätt kan
ske, må ansökan avslås.
En ansökan om utgivningsbevis
får avslås, om skriftens titel visar
en sådan likhet med titeln på en
annan skrift, för vilken det finns ett
utgivningsbevis, att förväxling lätt
kan ske.

Ett utgivningsbevis gäller för en
period av tio år från utfärdandet.
Beviset får förnyas på ansökan av
skriftens ägare, varje gång för tio
år från utgången av den föregående
tioårsperioden.
En ansökan om förnyelse får
göras tidigast ett år före periodens
utgång. Har en sådan ansökan inte
kommit in till myndigheten före
periodens utgång, är beviset
förfallet. Om en ansökan om förny-
else har gjorts i rätt tid, fortsätter
beviset, utan hinder av vad som
sägs i fjärde stycket, att gälla till
dess att beslutet med anledning av
ansökan har vunnit laga kraft.
För en ansökan om förnyelse av
ett utgivningsbevis gäller i övrigt
samma bestämmelser som för den
första ansökan.

7 §
Har på grund av förhållande som
avses i 6 § första stycket 2, 3, 5
eller 7 utgivningsbevis återkallats,
må likväl ej, innan två år förflutit
sedan beslutet därom meddelades,
utan medgivande av skriftens ägare
utgivningsbevis utfärdas för annan
skrift, vars titel företer sådan likhet
med skriftens titel att förväxling lätt
kan ske.
Har ett utgivningsbevis återkal-
lats på grund av ett förhållande som
avsesi 6 § första stycket 2, 3, 5 eller
7 eller har beviset förfallit, får
ändå inte, innan två år har förflutit
sedan beslutet om återkallelse
meddelades eller beviset förföll,
utan medgivande av skriftens ägare
ett utgivningsbevis utfärdas för en
annan skrift, vars titel visar en
sådan likhet med skriftens titel att
förväxling lätt kan ske.
__________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. De nya bestämmelserna gäller även för utgivningsbevis som har
utfärdats före ikraftträdandet. I stället för vad som sägs i 5 kap. 5 § fjärde
stycket första meningen, gäller sådana bevis för en period av tio år från
lagens ikraftträdande.
Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttran-
defrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1991:1559) med föreskrifter
på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
1 §
Utlänningar som har hemvist här
i landet får vara ägare till
periodiska skrifter som trycks här.
Utlänningar med hemvist inom
Europeiska ekonomiska samarbets-
området får vara ägare till perio-
diska skrifter som trycks i Sverige.
Även utländska juridiska perso-
ner med hemvist inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet får
vara ägare till periodiska skrifter
som trycks i Sverige. För juridiska
personer gäller som hemvist den
ort där styrelsen har sitt säte eller,
om säte för styrelsen inte är
bestämt eller styrelse inte finns, där
förvaltningen förs.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förteckning över remissinstanser (Ds 1997:30)
Remissyttrande över promemorian har avgetts av följande instanser.
Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt,
Göteborgs tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall,
Länsrätten i Jämtlands län, Justitiekanslern, Domstolsverket,
Riksåklagaren, Åklagarmyndigheterna i Stockholm och Sundsvall,
Kungliga biblioteket, Institutionen för journalistik, medier och
kommunikation vid Stockholms universitet, Juridiska fakultetsnämnden
vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds
universitet, Institutionen för journalistik och masskommunikation vid
Göteborgs universitet, Patent- och registreringsverket, Sveriges
advokatsamfund, Svenska Journalistförbundet, Svenska Tid-
ningsutgivareföreningen.
Riksåklagaren har överlämnat yttranden från åklagarmyndigheterna i
Stockholm och Sundsvall.
Allmänhetens Pressombudsman har inbjudits att yttra sig med
anledning av promemorian, men avstått.

Lagrådsremissens lagförslag
Regeringen har följande förslag till lagtext.
1 Förslag till lag om ändring i regeringsformen
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § och 8 kap. 18 § regeringsformen
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
1 §
Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt
meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt
att i övrigt taga del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och bevista sammankomst för
upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framfö-
rande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och deltaga i demonstration
på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna
eller enskilda syften,
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva
sin religion.
Beträffande tryckfriheten och
motsvarande frihet att yttra sig i
ljudradio, television och vissa lik-
nande överföringar, filmer, video-
gram och andra upptagningar av
rörliga bilder samt ljudupptagningar
gäller vad som är föreskrivet i
tryckfrihetsförordningen och yttran-
defrihetsgrundlagen.
Beträffande tryckfriheten och
motsvarande frihet att yttra sig i
ljudradio, television och vissa lik-
nande överföringar samt filmer,
videogram, ljudupptagningar och
andra tekniska upptagningar gäller
vad som är föreskrivet i tryck-
frihetsförordningen och yttrande-
frihetsgrundlagen.
I tryckfrihetsförordningen finns också bestämmelser om rätt att taga
del av allmänna handlingar.

8 kap.
18 §
För att avge yttrande över lagförslag skall finnas ett lagråd, vari ingår
domare i Högsta domstolen och Regeringsrätten. Yttrande från Lagrådet
inhämtas av regeringen eller, enligt vad som närmare angives i
riksdagsordningen, av riksdagsutskott.
Yttrande av Lagrådet bör inhäm-
tas innan riksdagen beslutar grund-
lag om tryckfriheten, eller om mot-
svarande frihet att yttra sig i ljud-
radio, television och vissa liknande
överföringar, filmer, videogram och
andra upptagningar av rörliga bil-
der samt ljudupptagningar, lag om
begränsning av rätten att taga del av
allmänna handlingar, lag som avses
i 2 kap. 3 § andra stycket, 12 §
första stycket, 17-19 §§ eller 22 §
andra stycket eller lag som ändrar
eller upphäver sådan lag, lag om
kommunal beskattning, lag som av-
ses i 2 eller 3 § eller lag som avses i
11 kap., om lagen är viktig för en-
skilda eller från allmän synpunkt.
Vad nu har sagts gäller dock icke,
om Lagrådets hörande skulle sakna
betydelse på grund av frågans be-
skaffenhet eller skulle fördröja lag-
stiftningsfrågans behandling så att
avsevärt men skulle uppkomma.
Föreslår regeringen riksdagen att
stifta lag i något av de ämnen som
avses i första meningen och har
Lagrådets yttrande dessförinnan
inte inhämtats, skall regeringen
samtidigt för riksdagen redovisa
skälen härtill. Att Lagrådet icke har
hörts över ett lagförslag utgör
aldrig hinder mot lagens
tillämpning.
Yttrande av Lagrådet bör inhäm-
tas innan riksdagen beslutar grund-
lag om tryckfriheten eller om mot-
svarande frihet att yttra sig i ljud-
radio, television och vissa liknande
överföringar samt tekniska upptag-
ningar, lag om begränsning av
rätten att taga del av allmänna
handlingar, lag som avses i 2 kap.
3 § andra stycket, 12 § första
stycket, 17-19 §§ eller 22 § andra
stycket eller lag som ändrar eller
upphäver sådan lag, lag om
kommunal beskattning, lag som av-
ses i 2 eller 3 § eller lag som avses i
11 kap., om lagen är viktig för en-
skilda eller från allmän synpunkt.
Vad nu har sagts gäller dock icke,
om Lagrådets hörande skulle sakna
betydelse på grund av frågans be-
skaffenhet eller skulle fördröja lag-
stiftningsfrågans behandling så att
avsevärt men skulle uppkomma.
Föreslår regeringen riksdagen att
stifta lag i något av de ämnen som
avses i första meningen och har
Lagrådets yttrande dessförinnan
inte inhämtats, skall regeringen
samtidigt för riksdagen redovisa
skälen härtill. Att Lagrådet icke har
hörts över ett lagförslag utgör
aldrig hinder mot lagens
tillämpning.
Lagrådets granskning skall avse
1. hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i
övrigt,
2. hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,
3. hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,
4. om förslaget är så utformat att lagen kan antagas tillgodose angivna
syften,
5. vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.
Närmare bestämmelser om Lagrådets sammansättning och tjänstgöring
meddelas i lag.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2 Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
Härigenom föreskrivs i fråga om tryckfrihetsförordningen
dels att 1 kap. 6 och 7 §§, 5 kap. 5 och 7 §§, 7 kap. 4 och 7 §§, 9 kap.
5 §, 10 kap. 1 §, 12 kap. 4, 7 och 14 §§, 13 kap. 6 § samt rubriken till
13 kap. tryckfrihetsförordningen skall ha följande lydelse,
dels att det i förordningen skall införas en ny paragraf, 1 kap. 10 §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
6 §
Tryckt skrift skall, för att anses
såsom sådan, vara utgiven. Skrift
anses utgiven då den blivit
utlämnad till salu eller för sprid-
ning på annat sätt; vad nu sagts
gäller dock icke myndighets tryckta
handlingar, om de ej äro tillgäng-
liga för envar.
Tryckt skrift skall, för att anses
såsom sådan, vara utgiven. En
skrift anses utgiven då den blivit
utlämnad till försäljning eller för
spridning på annat sätt i Sverige.
Detta gäller dock inte en
myndighets tryckta handlingar, om
de inte är tillgängliga för envar.

7 §
Med periodisk skrift förstås
tidning, tidskrift eller annan sådan
tryckt skrift, som enligt
utgivningsplanen är avsedd att
under bestämd titel utgivas minst
med fyra å särskilda tider
utkommande nummer eller häften
årligen, samt därtill hörande
löpsedlar och bilagor. Sedan utgiv-
ningsbevis för skriften meddelats,
skall denna, till dess beviset åter-
kallas, anses som periodisk.
Med periodisk skrift förstås en
tidning, tidskrift eller någon annan
sådan tryckt skrift som enligt
utgivningsplanen är avsedd att
under en bestämd titel utgivas med
minst fyra vid särskilda tider
utkommande nummer eller häften
årligen, samt löpsedlar och bilagor
som hör till skriften. Sedan
utgivningsbevis för skriften har
meddelats, skall denna anses som
periodisk till dess att beviset
återkallas eller förklaras förfallet.
Om ägaren till en periodisk skrift
sprider eller låter sprida skriftens
innehåll eller delar av detta i form av
ett radioprogram, en film eller en
ljudupptagning som avses i yttran-
defrihetsgrundlagen, skall i fråga om
tillämpning av 1-14 kap. pro-
grammet, filmen eller upptagningen
jämställas med en bilaga till skriften
i den utssträckning den i sådan form
spridda versionen återger innehållet i
skriften oförändrat samt anger hur
innehållet har disponerats. I lag får
föreskrivas om särskild skyldighet
att spela in sådana program och be-
vara filmer och upptagningar samt
att tillhandahålla dessa. Bestäm-
melser om rätt till sändningar finns i
3 kap. yttrandefrihetsgrundlagen.
Om ägaren till en periodisk skrift
sprider eller låter sprida skriftens
innehåll eller delar av detta i form av
ett radioprogram eller en teknisk
upptagning som avses i yttrandefri-
hetsgrundlagen, skall i fråga om till-
lämpningen av 1-14 kap. program-
met eller upptagningen jämställas
med en bilaga till skriften i den
utsträckning den i sådan form
spridda versionen återger innehållet i
skriften oförändrat samt anger hur
innehållet har disponerats. I lag får
föreskrivas om särskild skyldighet
att spela in sådana program och
bevara tekniska upptagningar samt
att tillhandahålla dessa. Bestäm-
melser om rätt till sändningar finns i
3 kap. yttrandefrihetsgrundlagen.

10 §

Om förbud mot att sprida, inneha
eller på annat sätt ta befattning
med skildring av barn i
pornografisk bild gäller vad som
föreskrivs i lag.

5 kap.
5 §
Periodisk skrift må icke utgivas,
innan bevis utfärdats att hinder
enligt denna förordning icke möter
för skriftens utgivning. Utgivnings-
bevis meddelas, på ansökan av
ägare, av myndighet som avses i
4 §. I ansökan skola uppgivas skrif-
tens titel och utgivningsort samt
utgivningsplanen för skriften.
En periodisk skrift får inte
utgivas innan det har utfärdats ett
bevis om att det inte finns något
hinder mot utgivning enligt denna
förordning. Ett sådant
utgivningsbevis meddelas av den
myndighet som avses i 4 § på
ansökan av skriftens ägare. I
ansökan skall anges skriftens titel
och utgivningsort samt utgivnings-
planen för skriften.
Utgivningsbevis må ej utfärdas,
innan anmälan om utgivare enligt
4 § gjorts.
Ett utgivningsbevis får inte ut-
färdas innan det har gjorts en an-
mälan om utgivare enligt 4 §.
Företer skriftens titel sådan likhet
med titeln på skrift, för vilken ut-
givningsbevis tidigare utfärdats, att
förväxling lätt kan ske, må ansökan
avslås.
En ansökan om utgivningsbevis
får avslås, om skriftens titel företer
en sådan likhet med titeln på en
annan skrift som det finns ett
utgivningsbevis för att förväxling
lätt kan ske.

Ett utgivningsbevis gäller för en
period av tio år från utfärdandet.
Därefter förfaller beviset. Beslut
om att beviset skall anses förfallet
vid tioårsperiodens utgång med-
delas av den myndighet som avses i
4 §.
Beviset får förnyas på ansökan
av skriftens ägare, varje gång för
tio år från utgången av den
föregående tioårsperioden. En
ansökan om förnyelse får göras
tidigast ett år före och senast på
dagen för periodens utgång. För en
ansökan om förnyelse av ett
utgivningsbevis gäller i övrigt
samma bestämmelser som för den
första ansökan.
Om en ansökan om förnyelse har
gjorts i rätt tid, fortsätter beviset,
trots vad som sägs i fjärde och
femte styckena, att gälla till dess att
beslutet med anledning av ansökan
har vunnit laga kraft.

7 §
Har på grund av förhållande som
avses i 6 § första stycket 2, 3, 5
eller 7 utgivningsbevis återkallats,
må likväl ej, innan två år förflutit
sedan beslutet därom meddelades,
utan medgivande av skriftens ägare
utgivningsbevis utfärdas för annan
skrift, vars titel företer sådan likhet
med skriftens titel att förväxling lätt
kan ske.
Har ett utgivningsbevis
återkallats på grund av ett
förhållande som avses i 6 § första
stycket 2, 3, 5 eller 7 eller har
beviset förklarats förfallet, får det
ändå inte utan medgivande av
skriftens ägare utfärdas ett utgiv-
ningsbevis för en annan skrift vars
titel visar en sådan likhet med
skriftens titel att förväxling lätt kan
ske, innan två år har förflutit sedan
beslutet om återkallelse meddelades
eller beviset förföll.

7 kap.
4 §
Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet
skall såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås
genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag:
1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med
våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd
läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt
eller att del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av
statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med
utländskt bistånd framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär
fara för uppsåtets förverkligande;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant högförräderi;
2. krigsanstiftan, såframt fara för att riket skall invecklas i krig eller
andra fientligheter framkallas med utländskt bistånd;
3. spioneri, varigenom någon för att gå främmande makt till handa
obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk,
vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut
eller något förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt
kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet, vare
sig uppgiften är riktig eller ej;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant spioneri;
4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan
syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller
röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars
uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar
eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda
utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare sig
uppgiften är riktig eller ej;
försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig
uppgift;
stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken
bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade till-
handagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig
beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av
stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän
eller enskild tjänst betrotts honom;
5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov
oaktsamhet begår gärning som avses under 4;
6. uppror, förövad med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt
eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut
av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall
sålunda framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för
uppsåtets förverkligande;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant uppror;
7. landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig
eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger
tillämpning, någon missleder eller förråder dem som är verksamma för
rikets försvar eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet,
förråder egendom som är av betydelse för totalförsvaret eller begår annan
liknande förrädisk gärning som är ägnad att medföra men för
totalförsvaret eller innefattar bistånd åt fienden;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller
landssvek;
8. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhet
begår gärning som avses under 7;
9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i
krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger
tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden,
som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande
makt framför eller låter framkomma sådana rykten eller påståenden eller
bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som
är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet;
10. uppvigling, varigenom någon uppmanar eller eljest söker förleda
till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller
ohörsamhet mot myndighet eller åsidosättande av vad som åligger
krigsman i tjänsten;
11. hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker
missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med
anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse;
12. barnpornografibrott, varige-
nom någon skildrar barn i porno-
grafisk bild med uppsåt att bilden
sprides, om inte gärningen med
hänsyn till omständigheterna är
försvarlig;

13. olaga våldsskildring, varigenom någon i bild skildrar sexuellt våld
eller tvång med uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn
till omständigheterna är försvarlig;
14. förtal, varigenom någon utpekar annan såsom brottslig eller
klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att
utsätta denne för andras missaktning, och, om den förtalade är avliden,
gärningen är sårande för de efterlevande eller eljest kan anses kränka den
frid, som bör tillkomma den avlidne, dock ej om det med hänsyn till
omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar
att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den;
15. förolämpning, varigenom någon smädar annan genom kränkande
tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot
honom.

7 §
Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må konfiskeras.
Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning avsedda
exemplar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar,
stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av
skriften användbara materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej
kan ske.
Konfiskering får också ske i
annat fall av en tryckt skrift som
innefattar en skildring av barn i
pornografisk bild av verklighets-
trogen karaktär, om inte innehavet
med hänsyn till omständigheterna
är försvarligt. Konfiskering innebär
då att samtliga exemplar av skriften
som påträffas i samband med en
förundersökning skall förstöras.

9 kap
5 §
Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej
stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller målsäganden i
stället för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering.
Justitiekanslern får även ansöka
om konfiskering av exemplar av en
tryckt skrift som avses i 7 kap. 7 §
tredje stycket.

10 kap.
1 §
Förekommer anledning att tryckt
skrift på grund av tryckfrihetsbrott
kan konfiskeras må, i avbidan på
beslut därom skriften läggas under
beslag. Beslag får även läggas på
en tryckt skrift som kan konfiskeras
enligt 7 kap. 7 § tredje stycket. För
beslag i sistnämnda fall gäller i
övrigt de bestämmelser till vilka
hänvisas i 14 §.
Förekommer anledning att tryckt
skrift på grund av tryckfrihetsbrott
kan konfiskeras må, i avbidan på
beslut därom skriften läggas under
beslag.
I avbidan på rättens beslut må ock, i fall som avses i 7 kap. 8 §,
meddelas utgivningsförbud för periodisk skrift.

12 kap.
4 §
Jurymännen utses genom val för en tid av fyra kalenderår.
Valet skall förrättas av lands-
tinget i länet eller, då inom länet
finnes kommun som ej tillhör
landstingskommun, av landstinget
och kommunfullmäktige i
förstnämnda kommun. I Gotlands
län förrättas valet av
kommunfullmäktige i Gotlands
kommun. Skola enligt vad nu sagts
jurymännen väljas av mer än en
valmyndighet, fördelar
länsstyrelsen antalet jurymän inom
vardera gruppen mellan
valmyndigheterna med ledning av
folkmängden.
Valet skall förrättas av lands-
tingsfullmäktige i länet eller, då
inom länet finns kommun som ej
tillhör landsting, av landstingsfull-
mäktige och kommunfullmäktige i
kommunen. I Gotlands län förrättas
valet av kommunfullmäktige i
Gotlands kommun. Skall enligt vad
nu sagts jurymännen väljas av mer
än en valmyndighet, fördelar
länsstyrelsen antalet jurymän inom
vardera gruppen mellan
valmyndigheterna med ledning av
folkmängden.
Då juryman skall väljas,
ankomme på tingsrätten att göra
anmälan därom till den som har att
föranstalta om valet.
Då juryman skall väljas,
ankommer det på tingsrätten att
göra anmälan därom till den som
har att föranstalta om valet.

7 §
Avgår juryman eller upphör han
att vara valbar, skall inom den
grupp av jurymän, som den
avgångne tillhörde, valmyndigheten
utse annan i hans ställe för
återstoden av valperioden. Valet må
i landstingets ställe företagas av
dess förvaltningsutskott; dock gälle
sådant val allenast för tiden intill
landstingets nästkommande möte.
Avgår juryman eller upphör han
att vara valbar, skall inom den
grupp av jurymän, som den
avgångne tillhörde, valmyndigheten
utse annan i hans ställe för
återstoden av valperioden. Valet får
i landstingsfullmäktiges ställe
företas av dess förvaltningsutskott;
dock gäller sådant val endast för
tiden intill landstingsfullmäktiges
nästkommande möte.

14 §
Föres i mål om ansvar jämväl
talan om enskilt anspråk eller
konfiskering mot annan än den
tilltalade, skola de åtgärder av
svarandepart, som avses i 2 § första
stycket, 10 § andra stycket och 12 §
andra stycket, ankomma på den
tilltalade.
Föres i mål om ansvar jämväl
talan om enskilt anspråk mot annan
än den tilltalade, skola de åtgärder
av svarandepart, som avses i 2 §
första stycket, 10 § andra stycket
och 12 § andra stycket, ankomma
på den tilltalade.
Då talan utan samband med åtal
föres om tryckt skrifts konfiskering
eller om enskilt anspråk gälle om
rättegången i sådant mål vad i 2 och
10 13 §§ är föreskrivet; har frågan
huruvida brott föreligger tidigare
prövats i tryckfrihetsmål avseende
ansvar för brott, skall dock
prövning av samma fråga ej ånyo
äga rum. I ansökningsmål enligt 9
kap. 5 § första stycket skall den
uteslutning av jurymän, som eljest
ankommer på parterna, förtagas av
rätten genom lottning. Detsamma
skall gälla ansökningsmål som
avses i 9 kap. 5 § andra stycket när
någon svarandepart inte finns eller
stämning här i riket inte kan delges
honom.
Då talan utan samband med åtal
föres om tryckt skrifts konfiskering
eller om enskilt anspråk gälle om
rättegången i sådant mål vad i 2 och
10 13 §§ är föreskrivet; har frågan
huruvida brott föreligger tidigare
prövats i tryckfrihetsmål avseende
ansvar för brott, skall dock
prövning av samma fråga ej ånyo
äga rum. I ansökningsmål skall den
uteslutning av jurymän, som eljest
ankommer på parterna, förtagas av
rätten genom lottning.

13 kap. Om utrikes tryckta
skrifter
13 kap. Om utrikes tryckta
skrifter m.m.

6 §
I fråga om skrift som trycks utom riket och som utges här men som
inte huvudsakligen är avsedd för spridning inom riket och för vilken inte
heller utgivningsbevis finns gäller bestämmelserna i 1 kap. 1 § tredje och
fjärde styckena angående meddelande och anskaffande av uppgifter och
underrättelser för offentliggörande om inte
1. meddelandet eller anskaffandet innefattar brott mot rikets säkerhet;
2. meddelandet innefattar utlämnande eller tillhandahållande som avses
i 7 kap. 3 § första stycket 2;
3. meddelandet utgör uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt.
Första stycket tillämpas också i
fråga om skrift som trycks utom
riket och som inte ges ut här.
Härvid jämställs med den som
lämnar meddelande för offentlig-
görande den som på annat sätt med-
verkar till framställning i periodisk
skrift såsom författare eller annan
upphovsman.
Första stycket tillämpas också i
fråga om en skrift som inte ges ut i
Sverige, oavsett om skriften trycks
här eller utomlands. Härvid jäm-
ställs med den som lämnar medde-
lande för offentliggörande den som
på annat sätt medverkar till fram-
ställning i periodisk skrift såsom
författare eller annan upphovsman.
Är meddelandet eller anskaffandet straffbart enligt vad som följer av
första och andra styckena, gäller vad som är föreskrivet därom. Mål
angående ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som nu sagts
skall handläggas som tryckfrihetsmål, när inte 12 kap. 1 § andra stycket
tredje meningen har motsvarande tillämpning. I fråga om rätt till
anonymitet för meddelaren gäller vad som är föreskrivet i 3 kap; be-
stämmelsen i 3 § 3 skall dock omfatta även annat brott mot rikets
säkerhet än som där avses.
________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Äldre föreskrifter tillämpas på sådana tekniska upptagningar som
spritts före ikraftträdandet.
3. De nya bestämmelserna i 1 kap. 7 § samt 5 kap. 5 och 7 §§ gäller
även för utgivningsbevis som har utfärdats före ikraftträdandet. I stället
för vad som sägs i 5 kap. 5 § fjärde stycket första meningen gäller sådana
bevis för en period av tio år från lagens ikraftträdande.
4. De nya föreskrifterna tillämpas inte vid prövning av talan som har
väckts före ikraftträdandet.

3 Förslag till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
Härigenom föreskrivs i fråga om yttrandefrihetsgrundlagen
dels att 4 kap. 7 §, 6 kap. 3-5 §§ samt rubrikerna närmast före 4 kap. 1
och 7 §§ och 6 kap. 1, 3 och 6 §§ skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 6 kap. 6 och 7 §§ skall betecknas 6 kap. 3 resp. 4 §,
dels att 1 kap. 1-4 och 9-12 §§, 2 kap. 1-5 §§, 3 kap. 8-10, 12 och
13 §§, 4 kap. 1 och 4 §§, 5 kap. 1, 3 och 6 §§, 6 kap. 1 och 2 §§, 7 kap.
1-3 §§, 8 kap. 1, 2 och 4 §§, 9 kap. 1 § och 10 kap. 1 och 2 §§ samt
rubriken närmast före 3 kap. 8 § och rubriken till 10 kap. skall ha
följande lydelse.
dels att det i yttrandefrihetsgrundlagen skall införas en ny paragraf,
1 kap. 13 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
1 §
Varje svensk medborgare är gent-
emot det allmänna tillförsäkrad rätt
enligt denna grundlag att i ljud-
radio, television och vissa liknande
överföringar, filmer, videogram och
andra upptagningar av rörliga bil-
der samt ljudupptagningar offentli-
gen uttrycka tankar, åsikter och
känslor och i övrigt lämna uppgifter
i vilket ämne som helst.
Varje svensk medborgare är gent-
emot det allmänna tillförsäkrad rätt
enligt denna grundlag att i ljud-
radio, television och vissa liknande
överföringar samt filmer, video-
gram, ljudupptagningar och andra
tekniska upptagningar offentligen
uttrycka tankar, åsikter och känslor
och i övrigt lämna uppgifter i vilket
ämne som helst.
Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett
fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt
konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de
som följer av denna grundlag.
Vad som sägs i grundlagen om
radioprogram gäller förutom pro-
gram i ljudradio också program i
television och innehållet i vissa
andra sändningar av ljud, bild eller
text som sker med hjälp av elek-
tromagnetiska vågor. Vad som sägs
om filmer avser även videogram och
andra upptagningar av rörliga bilder.
Vad som sägs i grundlagen om
radioprogram gäller förutom pro-
gram i ljudradio också program i
television och innehållet i vissa
andra sändningar av ljud, bild eller
text som sker med hjälp av elek-
tromagnetiska vågor. Vad som sägs
om filmer avser även videogram
och andra tekniska upptagningar
med rörliga bilder.
Med tekniska upptagningar avses
i denna grundlag upptagningar som
innehåller text, bild eller ljud och
som kan läsas, avlyssnas eller på
annat sätt uppfattas endast med
tekniskt hjälpmedel.

2 §
Varje svensk medborgare är
tillförsäkrad rätt att till författare
och andra upphovsmän samt till ut-
givare, redaktioner, nyhetsbyråer
och företag för framställning av
filmer eller ljudupptagningar lämna
uppgifter i vilket ämne som helst
för offentliggörande i radiopro-
gram, filmer och ljudupptagningar.
Han har också rätt att anskaffa
uppgifter i vilket ämne som helst
för sådant uppgiftslämnande eller
offentliggörande. I dessa rättigheter
får inga andra begränsningar göras
än de som följer av denna grundlag.
Varje svensk medborgare är
tillförsäkrad rätt att till författare
och andra upphovsmän samt till ut-
givare, redaktioner, nyhetsbyråer
och företag för framställning av
tekniska upptagningar lämna upp-
gifter i vilket ämne som helst för
offentliggörande i radioprogram
och sådana upptagningar. Han har
också rätt att anskaffa uppgifter i
vilket ämne som helst för sådant
uppgiftslämnande eller offentlig-
görande. I dessa rättigheter får inga
andra begränsningar göras än de
som följer av denna grundlag.

3 §
Det får inte förekomma att något
som är avsett att framföras i ett
radioprogram eller en ljudupp-
tagning först måste granskas av en
myndighet eller något annat allmänt
organ. Inte heller är det tillåtet för
myndigheter och andra allmänna
organ att utan stöd i denna
grundlag, på grund av det kända
eller väntade innehållet i ett radio-
program eller en ljudupptagning,
förbjuda eller hindra dess offentlig-
görande eller spridning bland all-
mänheten.
Det får inte förekomma att något
som är avsett att framföras i ett
radioprogram eller en teknisk upp-
tagning först måste granskas av en
myndighet eller något annat allmänt
organ. Inte heller är det tillåtet för
myndigheter och andra allmänna
organ att utan stöd i denna
grundlag, på grund av det kända
eller väntade innehållet i ett radio-
program eller en teknisk upp-
tagning, förbjuda eller hindra dess
offentliggörande eller spridning
bland allmänheten.
Vad som sägs i första stycket
gäller även filmer. Genom lag får
dock meddelas föreskrifter om
granskning och godkännande av
filmer som skall visas offentligt.
Det får inte utan stöd i denna
grundlag förekomma att myndig-
heter och andra allmänna organ på
grund av innehållet i radioprogram,
filmer och ljudupptagningar förbju-
der eller hindrar innehav eller
användning av sådana tekniska
hjälpmedel som behövs för att
kunna ta emot radioprogram eller
för att kunna uppfatta innehållet i
filmer eller ljudupptagningar. Det-
samma gäller förbud mot an-
läggande av trådnät för sändning av
radioprogram.
Trots första stycket får det genom
lag meddelas föreskrifter om
granskning och godkännande av
rörliga bilder i filmer som skall
visas offentligt.
Det får inte utan stöd i denna
grundlag förekomma att myndig-
heter och andra allmänna organ på
grund av innehållet i radioprogram
och tekniska upptagningar förbju-
der eller hindrar innehav eller
användning av sådana tekniska
hjälpmedel som behövs för att
kunna ta emot radioprogram eller
för att kunna uppfatta innehållet i
tekniska upptagningar. Detsamma
gäller förbud mot anläggande av
trådnät för sändning av radiopro-
gram.

4 §
Myndigheter och andra allmänna
organ får inte utan stöd i denna
grundlag ingripa mot någon på
grund av att han i ett radioprogram,
en film eller en ljudupptagning har
missbrukat yttrandefriheten eller
medverkat till ett sådant missbruk.
Inte heller får de utan stöd av denna
grundlag av sådan anledning göra
några ingripanden mot programmet,
filmen eller ljudupptagningen.
Myndigheter och andra allmänna
organ får inte utan stöd i denna
grundlag ingripa mot någon på
grund av att han i ett radioprogram
eller en teknisk upptagning har
missbrukat yttrandefriheten eller
medverkat till ett sådant missbruk.
Inte heller får de utan stöd av denna
grundlag av sådan anledning göra
några ingripanden mot programmet
eller upptagningen.

9 §
Denna grundlags föreskrifter om
radioprogram tillämpas också när
en redaktion för en tryckt periodisk
skrift eller för radioprogram, ett
företag för framställning av filmer
eller ljudupptagningar eller en ny-
hetsbyrå med hjälp av elektromag-
netiska vågor på begäran tillhanda-
håller allmänheten upplysningar
direkt ur ett register med upptag-
ningar för automatisk databehand-
ling. Det gäller dock inte om den
mottagande kan ändra innehållet i
registret.
Denna grundlags föreskrifter om
radioprogram tillämpas också när
en redaktion för en tryckt periodisk
skrift eller för radioprogram, ett
företag för yrkesmässig framställ-
ning av tekniska upptagningar eller
en nyhetsbyrå med hjälp av elek-
tromagnetiska vågor på särskild be-
gäran tillhandahåller allmänheten
upplysningar direkt ur ett register
med upptagningar för automatisk
databehandling. Det gäller dock
inte om den mottagande kan ändra
innehållet i registret.

10 §
Grundlagen är tillämplig på
sådana filmer och ljudupptagningar
som sprids till allmänheten genom
att spelas upp, säljas eller
tillhandahållas på annat sätt.
Grundlagen är tillämplig på
sådana tekniska upptagningar som
sprids till allmänheten i Sverige
genom att spelas upp, säljas eller
tillhandahållas på annat sätt.
Om grundlagen är tillämplig
eller inte prövas i det enskilda fallet
på grundval av vad som kan antas
om spridningen. Om inte annat
framgår av omständigheterna, skall
grundlagen anses tillämplig på en
upptagning med uppgifter enligt
3 kap. 13 § och 4 kap. 4 §.
11 §
Att vissa radioprogram, filmer
och ljudupptagningar skall
jämställas med periodiska skrifter
framgår av 1 kap. 7 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen.
Att vissa radioprogram och
tekniska upptagningar skall jäm-
ställas med periodiska skrifter
framgår av 1 kap. 7 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen.

12 §
Vad som sägs i 1 kap. 8 och 9 §§
tryckfrihetsförordningen om att
föreskrifter i lag får meddelas i
fråga om upphovsmäns rättigheter,
annonser om alkohol eller tobak,
kreditupplysningsverksamhet och
tillvägagångssätt för anskaffande av
uppgifter utan hinder av grundlagen
skall gälla också i fråga om
radioprogram, filmer och ljudupp-
tagningar.
Vad som sägs i 1 kap. 8 och 9 §§
tryckfrihetsförordningen om att fö-
reskrifter i lag får meddelas i fråga
om upphovsmäns rättigheter, vissa
annonser, kreditupplysningsverk-
samhet och tillvägagångssätt för
anskaffande av uppgifter utan
hinder av grundlagen skall gälla
också i fråga om radioprogram och
tekniska upptagningar.
Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i lag meddelas
föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram
eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om
förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program,
som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver
programverksamheten.

13 §

Om förbud mot att sprida, inneha
eller på annat sätt ta befattning
med skildring av barn i
pornografisk bild gäller vad som
föreskrivs i lag.

2 kap.
1 §
Upphovsmannen till ett radiopro-
gram, en film eller en ljudupptag-
ning är inte skyldig att röja sin
identitet. Detsamma gäller den som
har framträtt i en sådan framställ-
ning och den som har lämnat en
uppgift enligt 1 kap. 2 §.
Upphovsmannen till ett radiopro-
gram eller en teknisk upptagning är
inte skyldig att röja sin identitet.
Detsamma gäller den som har fram-
trätt i en sådan framställning och
den som har lämnat en uppgift
enligt 1 kap. 2 §.

2 §
I mål om ansvar, skadestånd eller
särskild rättsverkan på grund av
yttrandefrihetsbrott i ett radiopro-
gram, en film eller en ljudupptag-
ning får ingen ta upp frågan om
vem som är framställningens upp-
hovsman, vem som har framträtt i
den, vem som har tillhandahållit
den för offentliggörande eller vem
som har lämnat uppgifter enligt 1
kap. 2 §.
I mål om ansvar, skadestånd eller
särskild rättsverkan på grund av
yttrandefrihetsbrott i ett radiopro-
gram eller en teknisk upptagning
får ingen ta upp frågan om vem
som är framställningens upphovs-
man, vem som har framträtt i den,
vem som har tillhandahållit den för
offentliggörande eller vem som har
lämnat uppgifter enligt 1 kap. 2 §.
Om någon har angetts som upphovsman till framställningen eller som
den som har framträtt i denna, är det dock tillåtet att i målet pröva om
han är ansvarig. Detsamma skall gälla, om någon i målet uppger sig vara
upphovsmannen eller den som har framträtt.
Första stycket hindrar inte att det i en och samma rättegång handläggs
både mål om yttrandefrihetsbrott och mål om brott som avses i
5 kap. 3 §.

3 §
Den som har tagit befattning med
tillkomsten eller spridningen av en
framställning som utgjort eller varit
avsedd att ingå i ett radioprogram,
en film eller en ljudupptagning och
den som har varit verksam på en
nyhetsbyrå får inte röja vad han
därvid har fått veta om vem som är
upphovsman till framställningen
eller har tillhandahållit den för
offentliggörande eller om vem som
har framträtt i den eller lämnat
uppgifter enligt 1 kap. 2 §.
Den som har tagit befattning med
tillkomsten eller spridningen av en
framställning som utgjort eller varit
avsedd att ingå i ett radioprogram
eller en teknisk upptagning och den
som har varit verksam på en
nyhetsbyrå får inte röja vad han
därvid har fått veta om vem som är
upphovsman till framställningen
eller har tillhandahållit den för
offentliggörande eller om vem som
har framträtt i den eller lämnat
uppgifter enligt 1 kap. 2 §.
Tystnadsplikten enligt första stycket gäller inte
1. om den till vars förmån tystnadsplikten gäller har samtyckt till att
hans identitet röjs,
2. om fråga om identiteten får väckas enligt 2 § andra stycket,
3. om det rör sig om brott som anges i 5 kap. 3 § första stycket 1,
4. i den mån domstol, när det är fråga om brott enligt 5 kap. 2 § eller
3 § första stycket 2 eller 3, finner det erforderligt att vid förhandling
uppgift lämnas, huruvida den som är tilltalad eller skäligen misstänkt för
den brottsliga gärningen är den till vars förmån tystnadsplikten enligt
första stycket gäller, eller
5. i den mån domstol i annat fall av hänsyn till ett allmänt eller enskilt
intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift om identiteten
lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sannings-
försäkran.
Vid förhör som avses i andra stycket 4 eller 5 skall rätten noga vaka
över att frågor inte ställs som kan inkräkta på tystnadsplikten utöver vad
som i varje särskilt fall är medgivet.

4 §
Ingen myndighet eller annat allmänt organ får efterforska
1. upphovsmannen till en fram-
ställning som har offentliggjorts
eller varit avsedd att offentliggöras
i ett radioprogram, en film eller en
ljudupptagning eller den som har
framträtt i en sådan framställning,
2. den som har tillhandahållit
eller avsett att tillhandahålla en
framställning för offentliggörande i
ett radioprogram, en film eller en
ljudupptagning, eller
1. upphovsmannen till en fram-
ställning som har offentliggjorts
eller varit avsedd att offentliggöras
i ett radioprogram eller en teknisk
upptagning eller den som har
framträtt i en sådan framställning,
2. den som har tillhandahållit
eller avsett att tillhandahålla en
framställning för offentliggörande i
ett radioprogram eller en teknisk
upptagning, eller
3. den som har lämnat uppgifter enligt 1 kap. 2 §.
Förbudet hindrar inte efterforskning i fall då denna grundlag medger
åtal eller annat ingripande. I sådana fall skall dock den i 3 § angivna
tystnadsplikten beaktas.

5 §
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot sin tyst-
nadsplikt enligt 3 § skall dömas till
böter eller fängelse i högst ett år.
Detsamma gäller den som i ett
radioprogram, en film eller en ljud-
upptagning uppsåtligen eller av
oaktsamhet lämnar felaktiga upp-
gifter om vem som är framställ-
ningens upphovsman eller har
tillhandahållit den för offentliggö-
rande, vem som framträder i den
eller vem som har lämnat uppgifter
i den.
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot sin tyst-
nadsplikt enligt 3 § skall dömas till
böter eller fängelse i högst ett år.
Detsamma gäller den som i ett
radioprogram eller en teknisk upp-
tagning uppsåtligen eller av oakt-
samhet lämnar felaktiga uppgifter
om vem som är framställningens
upphovsman eller har tillhandahållit
den för offentliggörande, vem som
framträder i den eller vem som har
lämnat uppgifter i den.
För efterforskning i strid med 4 § döms, om efterforskningen har skett
uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst ett år.
Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om
målsäganden har anmält brottet till åtal.

3 kap.
Filmer och ljudupptagningar
Tekniska upptagningar

8 §
Varje svensk medborgare och
svensk juridisk person har rätt att
framställa och sprida filmer och
ljudupptagningar. För rätt att
offentligt förevisa en film kan det
dock krävas granskning och god-
kännande i enlighet med 1 kap. 3 §
andra stycket.
Varje svensk medborgare och
svensk juridisk person har rätt att
framställa och sprida tekniska upp-
tagningar. För rätt att offentligt
förevisa en film kan det dock krä-
vas granskning och godkännande i
enlighet med 1 kap. 3 § andra
stycket.

9 §
Föreskrifter om skyldighet att
bevara exemplar av filmer och
ljudupptagningar och att
tillhandahålla dem för granskning
får meddelas i lag. I lag får också
meddelas föreskrifter om
skyldighet att lämna exemplar av
sådana upptagningar till en
myndighet och att lämna
upplysningar i anslutning till sådan
skyldighet.
Föreskrifter om skyldighet att
bevara exemplar av tekniska
upptagningar och att tillhandahålla
dem för granskning får meddelas i
lag. I lag får också meddelas
föreskrifter om skyldighet att lämna
exemplar av sådana upptagningar
till en myndighet och att lämna
upplysningar i anslutning till sådan
skyldighet.

10 §
Varken postbefordringsföretag
eller någon annan allmän trafikin-
rättning får vägra att befordra
filmer eller ljudupptagningar på
grund av deras innehåll i annat fall
än då befordran skulle innebära
överträdelse som avses i 13 § tredje
eller fjärde stycket.
Varken postbefordringsföretag
eller någon annan allmän trafik-
inrättning får vägra att befordra tek-
niska upptagningar på grund av
deras innehåll i annat fall än då
befordran skulle innebära överträ-
delse som avses i 13 § tredje eller
fjärde stycket.
En allmän trafikinrättning som
tar emot en film eller en ljudupp-
tagning för befordran skall inte
anses som spridare av framställ-
ningen enligt 6 kap.
En allmän trafikinrättning som
tar emot en teknisk upptagning för
befordran skall inte anses som
spridare av upptagningen enligt 6
kap.

12 §
Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det meddelas före-
skrifter i lag om straff och särskild rättsverkan för den som
1. förevisar pornografiska bilder på eller vid allmän plats genom skylt-
ning eller något liknande förfarande på ett sätt som kan väcka allmän
anstöt,
2. utan föregående beställning med post eller på annat sätt tillställer
någon pornografiska bilder, eller
3. bland barn och ungdom sprider
filmer som genom sitt innehåll kan
verka förråande eller medföra
annan allvarlig fara för de unga.
3. bland barn och ungdom sprider
tekniska upptagningar som genom
sitt innehåll kan verka förråande
eller medföra annan allvarlig fara
för de unga.
Detsamma gäller i fråga om straff och särskild rättsverkan för den som
bryter mot föreskrifter om granskning och godkännande av filmer som
skall visas offentligt.
I lag får meddelas föreskrifter
med syfte att förebygga spridning
genom film av kartor, ritningar eller
bilder som återger Sverige helt eller
delvis och innehåller upplysningar
av betydelse för rikets försvar.
I lag får meddelas föreskrifter
med syfte att förebygga spridning
genom teknisk upptagning av kar-
tor, ritningar eller bilder som åter-
ger Sverige helt eller delvis och
innehåller upplysningar av betydel-
se för rikets försvar.

13 §
Sådana exemplar av filmer och
ljudupptagningar, som framställs i
landet och är avsedda för spridning
här, skall förses med tydliga upp-
gifter om vem som har låtit fram-
ställa filmen eller ljudupptagningen
samt om när, var och av vem
exemplaren har framställts. Närma-
re bestämmelser om detta får med-
delas i lag.
Sådana exemplar av tekniska
upptagningar, som framställs i
landet och är avsedda för spridning
här, skall förses med tydliga
uppgifter om vem som har låtit
framställa upptagningen samt om
när, var och av vem exemplaren har
framställts. Närmare bestämmelser
om detta får meddelas i lag.
Den som framställer en film eller
en ljudupptagning och därvid upp-
såtligen eller av oaktsamhet bryter
mot första stycket eller bestäm-
melser som avses där skall dömas
till böter eller fängelse i högst ett
år.
Den som framställer en teknisk
upptagning och därvid uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot
första stycket eller bestämmelser
som avses där skall dömas till böter
eller fängelse i högst ett år.
Den som sprider en film eller
ljudupptagning som saknar någon
uppgift som är föreskriven i första
stycket skall, om det sker uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet, dömas
till penningböter. Detsamma skall
gälla om en sådan uppgift är oriktig
och spridaren känner till detta.
Den som sprider en teknisk upp-
tagning som saknar någon uppgift
som är föreskriven i första stycket
skall, om det sker uppsåtligen eller
av oaktsamhet, dömas till penning-
böter. Detsamma skall gälla om en
sådan uppgift är oriktig och sprida-
ren känner till detta.
Den som sprider en film eller en
ljudupptagning trots att han vet att
den enligt denna grundlag har tagits
i beslag eller konfiskerats skall
dömas till böter eller fängelse i
högst ett år.
Den som sprider en teknisk upp-
tagning trots att han vet att den
enligt denna grundlag har tagits i
beslag eller konfiskerats skall
dömas till böter eller fängelse i
högst ett år.

4 kap.
1 §
Radioprogram och filmer skall ha
en utgivare. Utgivare av radio-
program skall enligt vad som när-
mare föreskrivs i lag utses för varje
program eller för hela eller delar av
programverksamheten.
Radioprogram och tekniska upp-
tagningar skall ha en utgivare.
Utgivare av radioprogram skall en-
ligt vad som närmare föreskrivs i
lag utses för varje program eller för
hela eller delar av programverk-
samheten.
Utgivaren utses av den som
bedriver sändningsverksamheten
eller låter framställa filmen.
Utgivaren utses av den som be-
driver sändningsverksamheten eller
låter framställa den tekniska upp-
tagningen.

4 §
Av en film skall framgå vem som
är utgivare. Utgivaren skall se till
att varje exemplar av filmen har en
sådan uppgift.
Av en teknisk upptagning skall
framgå vem som är utgivare. Utgi-
varen skall se till att varje exemplar
av upptagningen har en sådan
uppgift.
Uppgift om utgivaren av radioprogram skall hållas tillgänglig för
allmänheten enligt vad som närmare föreskrivs i lag.

5 kap.
1 §
De gärningar som anges som
tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§
tryckfrihetsförordningen skall anses
som yttrandefrihetsbrott, om de
begås i ett radioprogram, en film
eller en ljudupptagning och är
straffbara enligt lag.
De gärningar som anges som
tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§
tryckfrihetsförordningen skall anses
som yttrandefrihetsbrott, om de
begås i ett radioprogram eller en
teknisk upptagning och är straffbara
enligt lag.
Under samma förutsättningar skall som yttrandefrihetsbrott anses även
sådan olaga våldsskildring varigenom någon genom rörliga bilder
närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med
uppsåt att framställningen sprids, om inte gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig.

3 §
Om någon lämnar ett
meddelande, som avses i 1 kap. 2 §,
eller, utan att svara enligt 6 kap.,
medverkar till en framställning som
är avsedd att offentliggöras i ett
radioprogram, en film eller en
ljudupptagning, som författare eller
annan upphovsman eller genom att
framträda i radioprogrammet och
därigenom gör sig skyldig till
Om någon lämnar ett
meddelande, som avses i 1 kap. 2 §,
eller, utan att svara enligt 6 kap.,
medverkar till en framställning som
är avsedd att offentliggöras i ett
radioprogram eller en teknisk
upptagning, som författare eller
annan upphovsman eller genom att
framträda i radioprogrammet och
därigenom gör sig skyldig till
1. högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med
hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök,
förberedelse eller stämpling till sådant brott;
2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är tillgänglig för
envar eller tillhandahållande av sådan handling i strid med myndighets
förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig; eller
3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i
särskild lag,
gäller vad som föreskrivs i lag om ansvar för sådant brott.
Om någon anskaffar en uppgift eller underrättelse i sådant syfte som
avses i 1 kap. 2 § och därigenom gör sig skyldig till brott som anges i
första stycket 1, gäller vad som föreskrivs i lag om ansvar för brottet.
Det som sägs i 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen om särskilt
lagstiftningsförfarande skall gälla också i fråga om förslag till
föreskrifter som avses i första stycket 3.

6 §
En film eller ljudupptagning som
innefattar ett yttrandefrihetsbrott får
konfiskeras. Är brottet olaga
våldsskildring eller barnpornogra-
fibrott gäller om särskild rättsver-
kan i övrigt vad som föreskrivs i
lag.
Vid konfiskering skall alla
exemplar som är avsedda för sprid-
ning förstöras. Dessutom skall
tillses att föremål som kan använ-
das särskilt för att mångfaldiga
filmen eller ljudupptagningen inte
skall kunna användas för att fram-
ställa ytterligare exemplar.
En teknisk upptagning som
innefattar ett yttrandefrihetsbrott får
konfiskeras. Är brottet olaga vålds-
skildring gäller om särskild
rättsverkan i övrigt vad som
föreskrivs i lag.
Vid konfiskering skall alla
exemplar som är avsedda för sprid-
ning förstöras. Dessutom skall
tillses att föremål som kan använ-
das särskilt för att mångfaldiga den
tekniska upptagningen inte skall
kunna användas för att framställa
ytterligare exemplar.
Konfiskering får också ske i
annat fall av en film som innefattar
en skildring av barn i pornografisk
bild av verklighetstrogen karaktär,
om inte innehavet med hänsyn till
omständigheterna är försvarligt.
Konfiskering innebär då att samt-
liga exemplar av filmen som på-
träffas i samband med en förunder-
sökning skall förstöras.

6 kap.
1 §
Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i
ett radioprogram eller en film ligger
på utgivaren. Har en ställföreträdare
inträtt som utgivare, har han
ansvaret.
Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i
ett radioprogram eller en teknisk
upptagning ligger på utgivaren. Har
en ställföreträdare inträtt som
utgivare, har han ansvaret.
I fråga om andra direktsända radioprogram än sådana som avses i
1 kap. 8 § får i lag föreskrivas att den som framträder i programmet skall
ansvara för sina yttranden själv.

2 §
Det ansvar för yttrandefrihetsbrott som annars skulle åvila utgivaren
ligger på den som är skyldig att utse utgivare, om
1. det inte fanns någon behörig utgivare när brottet förövades,
2. utgivaren var utsedd för skens skull eller uppenbarligen inte kunde
utöva den befogenhet som anges i 4 kap. 3 § eller
3. uppgift om utgivaren inte har hållits tillgänglig för allmänheten på
föreskrivet sätt.
Har en ställföreträdare inträtt som utgivare men var han inte längre
behörig när brottet förövades eller hade hans uppdrag upphört eller
förelåg det beträffande honom något förhållande som anges i första
stycket 2 eller 3, ligger ansvaret för yttrandefrihetsbrott på utgivaren.
I stället för den som anges i
första stycket ansvarar den som
sprider en film för
yttrandefrihetsbrott i denna, om
filmen saknar den i 3 kap. 13 §
första stycket föreskrivna uppgiften
om vem som har låtit framställa den
och det inte kan klarläggas vem
denne är eller han saknar känd
hemortsadress i Sverige och inte
heller kan påträffas här under
rättegången.
I stället för den som anges i
första stycket ansvarar den som
sprider en teknisk upptagning för
yttrandefrihetsbrott i denna, om
upptagningen saknar den i 3 kap.
13 § första stycket föreskrivna
uppgiften om vem som har låtit
framställa den och det inte kan
klarläggas vem denne är eller han
saknar känd hemortsadress i Sveri-
ge och inte heller kan påträffas här
under rättegången.
Vad som sägs i tredje stycket för
det fall att en uppgift saknas gäller
också om en lämnad uppgift in-
nebär att den som har låtit fram-
ställa filmen har hemvist utomlands
eller om uppgiften är oriktig och
den som sprider filmen känner till
detta.
Vad som sägs i tredje stycket för
det fall att en uppgift saknas gäller
också om en lämnad uppgift in-
nebär att den som har låtit fram-
ställa den tekniska upptagningen
har hemvist utomlands eller om
uppgiften är oriktig och den som
sprider upptagningen känner till
detta.

7 kap.
1 §
Bestämmelserna i 9 kap. 1-4 §§
tryckfrihetsförordningen om tillsyn
och åtal skall gälla också i fråga om
radioprogram, filmer och ljudupp-
tagningar och i fråga om yttrande-
frihetsmål.
Bestämmelserna i 9 kap. 1-4 §§
tryckfrihetsförordningen om tillsyn
och åtal skall gälla också i fråga om
radioprogram och tekniska upptag-
ningar och i fråga om yttrande-
frihetsmål. Justitiekanslern får
överlämna åt allmän åklagare att
vara åklagare i yttrandefrihetsmål
om ansvar eller konfiskering på
grund av olaga våldsskildring eller
hets mot folkgrupp i tekniska upp-
tagningar. Rätten att väcka allmänt
åtal får dock inte överlämnas när
det gäller yttrandefrihetsbrottet
hets mot folkgrupp.
Den tid inom vilken allmänt åtal
för yttrandefrihetsbrott skall väckas
är i fråga om radioprogram sex
månader från det att programmet
sändes. Beträffande filmer och
ljudupptagningar är tiden ett år från
det att upptagningen lämnades ut
för spridning. Dock får i lag före-
skrivas att filmer inte skall anses ha
lämnats ut för spridning förrän de
har lämnats för registrering hos en
myndighet. I fråga om olaga
våldsskildring och barnpornografi-
brott gäller vad som är föreskrivet i
lag om tid för väckande av talan.
Den tid inom vilken allmänt åtal
för yttrandefrihetsbrott skall väckas
är i fråga om radioprogram sex
månader från det att programmet
sändes. Beträffande tekniska upp-
tagningar är tiden ett år från det att
upptagningen lämnades ut för
spridning. Dock får i lag före-
skrivas att filmer inte skall anses ha
lämnats ut för spridning förrän de
har lämnats för registrering hos en
myndighet. I fråga om olaga
våldsskildring i tekniska upptag-
ningar gäller vad som är föreskrivet
i lag om tid för väckande av talan.

2 §
Om ett yttrandefrihetsbrott har
förövats i en film eller en ljudupp-
tagning utan att det finns någon
som enligt 6 kap. är ansvarig för
brottet, får åklagaren eller måls-
äganden i stället för att väcka åtal
ansöka om konfiskering av filmen
eller ljudupptagningen. Detsamma
gäller, om stämning i Sverige inte
kan delges den som är ansvarig
för brottet.
Om ett yttrandefrihetsbrott har
förövats i en teknisk upptagning utan
att det finns någon som enligt 6 kap.
är ansvarig för brottet, får åklagaren
eller målsäganden i stället för att
väcka åtal ansöka om konfiskering
av upptagningen. Detsamma gäller,
om stämning i Sverige inte kan
delges den som är ansvarig för
brottet.
Justitiekanslern får även ansöka
om konfiskering av exemplar av en
film som avses i 5 kap. 6 § tredje
stycket.

3 §
Vad som sägs i 10 kap. tryckfri-
hetsförordningen om beslag av
tryckta skrifter skall gälla också i
fråga om beslag av filmer och
ljudupptagningar. I stället för
10 kap. 6 § och 8 § andra stycket
gäller dock vad som föreskrivs i
andra och tredje styckena i denna
paragraf. Om den tid som avses i
10 kap. 4 § tryckfrihetsförord-
ningen med hänsyn till beslagets
omfattning eller någon annan om-
ständighet är otillräcklig, får rätten
på Justitiekanslerns framställning
medge att tiden förlängs. Förläng-
ningen får inte avse längre tid än
som är oundgängligen nödvändig
och får omfatta sammanlagt högst
två veckor.
Vad som sägs i 10 kap. tryckfri-
hetsförordningen om beslag av
tryckta skrifter skall gälla också i
fråga om beslag av tekniska
upptagningar. I stället för 10 kap.
6 § och 8 § andra stycket tryckfri-
hetsförordningen gäller dock vad
som föreskrivs i andra och tredje
styckena i denna paragraf. Om den
tid som avses i 10 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen med hän-
syn till beslagets omfattning eller
någon annan omständighet är otill-
räcklig, får rätten på Justitie-
kanslerns framställning medge att
tiden förlängs. Förlängningen får
inte avse längre tid än som är
oundgängligen nödvändig och får
omfatta sammanlagt högst två
veckor. Vad som sägs i 10 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen gäller
inte, om Justitiekanslern enligt 1 §
första stycket detta kapitel har
överlämnat åt allmän åklagare att
vara åklagare i yttrandefrihetsmål.
Vad som sägs i 10 kap. 2, 4 och 14
§§ tryckfrihetsförordningen samt
denna paragraf om Justitie-
kanslerns uppgifter gäller i sådant
fall även den allmänna åklagaren.
Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av fram-
ställningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda
skivor, rullar eller andra delar av upptagningen där dessa avsnitt
förekommer.
Bevis om att beslag har beslutats
skall utan kostnad tillställas den
som beslaget verkställs hos samt
den som har låtit framställa filmen
eller ljudupptagningen. Beviset
skall innehålla uppgift om det eller
de avsnitt i framställningen som har
föranlett beslaget.
Bevis om att beslag har beslutats
skall utan kostnad tillställas den
som beslaget verkställs hos samt
den som har låtit framställa den
tekniska upptagningen. Beviset
skall innehålla uppgift om det eller
de avsnitt i upptagningen som har
föranlett beslaget.

8 kap.
1 §
Skadestånd får inte dömas ut på
grund av innehållet i ett radiopro-
gram, en film eller en ljudupptag-
ning i andra fall än när framställ-
ningen innefattar ett yttrandefri-
hetsbrott.
Skadestånd får inte dömas ut på
grund av innehållet i ett radiopro-
gram eller en teknisk upptagning i
andra fall än när framställningen
innefattar ett yttrandefrihetsbrott.
Om skadestånd på grund av brott som avses i 5 kap. 2 och 3 §§ gäller
vad som är föreskrivet i lag.

2 §
Den som enligt 6 kap. bär det
straffrättsliga ansvaret ansvarar
även för skadestånd. Skadeståndet
kan krävas ut också av den som
bedriver programverksamheten
eller har låtit framställa filmen eller
ljudupptagningen.
Den som enligt 6 kap. bär det
straffrättsliga ansvaret ansvarar
även för skadestånd. Skadeståndet
kan krävas ut också av den som
bedriver programverksamheten
eller har låtit framställa den teknis-
ka upptagningen.
I fall som avses i 1 kap. 8 § ansvarar gärningsmannen för skadestånd
på grund av brott som han begår i sändningen. Skadeståndet kan krävas
ut även av den som bedriver programverksamheten.

4 §
Vad som sägs i 6 kap. 7 § denna
grundlag skall gälla också i fråga
om skadestånd på grund av yttran-
defrihetsbrott i ett radioprogram, en
film eller en ljudupptagning. I fråga
om sådant skadestånd skall också
gälla vad som sägs i 11 kap. 3-5 §§
tryckfrihetsförordningen om enskilt
anspråk i vissa fall.
Vad som sägs i 6 kap. 4 § denna
grundlag skall gälla också i fråga
om skadestånd på grund av yttran-
defrihetsbrott i ett radioprogram
eller en teknisk upptagning. I fråga
om sådant skadestånd skall också
gälla vad som sägs i 11 kap. 3-5 §§
tryckfrihetsförordningen om enskilt
anspråk i vissa fall.

9 kap.
1 §
Vad som sägs i 12 kap. tryckfri-
hetsförordningen om rättegången i
tryckfrihetsmål skall gälla också i
fråga om motsvarande mål som
avser radioprogram, filmer och
ljudupptagningar (yttrandefrihets-
mål). Hänvisningen i 12 kap. 2 § till
8 kap. tryckfrihetsförordningen
skall därvid avse 6 kap. denna
grundlag.
Vad som sägs i 12 kap. tryckfri-
hetsförordningen om rättegången i
tryckfrihetsmål skall gälla också i
fråga om motsvarande mål som
avser radioprogram och tekniska
upptagningar (yttrandefrihetsmål).
Hänvisningen i 12 kap. 2 § till
8 kap. tryckfrihetsförordningen
skall därvid avse 6 kap. denna
grundlag.
De som utsetts till jurymän för tryckfrihetsmål skall också vara
jurymän i yttrandefrihetsmål.

10 kap. Om radioprogram, filmer
och ljudupptagningar från utlan-
det
10 kap. Om radioprogram och
tekniska upptagningar från utlan-
det m.m.

1 §
Bestämmelserna i 1-9 och 11
kap. är tillämpliga också på sådana
filmer och ljudupptagningar som
har framställts utomlands och som
lämnas ut för spridning i Sverige.
Vad som annars sägs om den som
har låtit framställa filmen eller
ljudupptagningen skall därvid i
stället gälla den som här i landet
lämnar ut den för spridning.
Bestämmelserna i 1-9 och 11
kap. är tillämpliga också på sådana
tekniska upptagningar som har
framställts utomlands och som
lämnas ut för spridning i Sverige.
Vad som annars sägs om den som
har låtit framställa upptagningen
skall därvid i stället gälla den som
här i landet lämnar ut den för sprid-
ning.
I fråga om rätten att meddela och anskaffa uppgifter och underrättelser
för offentliggörande och om rätten till anonymitet gäller dock i tillämp-
liga delar vad som sägs i 13 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen. Därvid
skall
hänvisningen till 1 kap. 1 § tredje och fjärde styckena tryckfrihets-
förordningen avse 1 kap. 2 § denna grundlag,
hänvisningen till 3 kap. tryckfrihetsförordningen avse 2 kap. denna
grundlag,
hänvisningen till 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen avse 2 kap. 3 §
denna grundlag och
hänvisningen till 7 kap. 3 § första stycket 2 tryckfrihetsförordningen
avse 5 kap. 3 § första stycket 2 denna grundlag.

2 §
Det som enligt 1 § gäller i fråga
om rätt att meddela och anskaffa
uppgifter och underrättelser och att
vara anonym gäller också radio-
program som sänds från sändare
utanför Sverige och andra utom-
lands framställda filmer och ljud-
upptagningar än dem som avses i
den paragrafen. I lag får dock
föreskrivas undantag från rätten att
meddela och anskaffa uppgifter i
fråga om radioprogram som sänds
från öppna havet eller luftrummet
däröver.
Det som enligt 1 § gäller i fråga
om rätt att meddela och anskaffa
uppgifter och underrättelser och att
vara anonym gäller också radio-
program som sänds från sändare
utanför Sverige och tekniska
upptagningar som inte lämnas ut
för spridning i Sverige, oavsett om
upptagningen har framställts här
eller i utlandet. I lag får dock före-
skrivas undantag från rätten att
meddela och anskaffa uppgifter i
fråga om radioprogram som sänds
från öppna havet eller luftrummet
däröver.
_________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. I fråga om tekniska upptagningar som inte omfattas av tidigare
lydelse och som har lämnats ut för spridning före ikraftträdandet skall de
nya föreskrifterna tillämpas med följande undantag.
a) En teknisk upptagning skall anses ha lämnats ut för spridning den
dag denna grundlag trätt i kraft.
b) Föreskrifterna i 2 kap., 3 kap. 13 § första-tredje styckena, 4 kap.,
6 kap. 1-2 §§ och 10 kap. 1 § första stycket andra meningen skall inte
tillämpas.
c) Den som sprider en teknisk upptagning är ansvarig för yttrandefri-
hetsbrott i upptagningen, om gärningen skulle ha varit straffbar även
enligt äldre bestämmelser.
d) I stället för vad som föreskrivs i 8 kap. 2 § första stycket gäller att
skadestånd kan krävas ut av den som enligt c bär det straffrättsliga
ansvaret för innehållet i en teknisk upptagning, om han eller hon varit
skadeståndsskyldig enligt bestämmelser i vanlig lag.
e) De nya föreskrifterna gäller inte i fråga om spridning som före
ikraftträdandet har skett av tekniska upptagningar med bilder som
innefattar skildringar av sexuellt våld eller tvång.
f) De nya föreskrifterna tillämpas inte vid prövning av talan som har
väckts före ikraftträdandet. Skulle en tillämpning av de nya föreskrifterna
ha lett till frihet från påföljd, får någon sådan dock inte dömas ut.
3. De äldre föreskrifterna skall tillämpas på ljudupptagningar som har
lämnats ut för spridning före ikraftträdandet.
4. De nya föreskrifterna tillämpas inte vid prövning av talan som har
väckts före ikraftträdandet.

4 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om 16 kap. brottsbalken att 10 a-10 c, 12
och 17 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

16 kap.
10 a §
Den som skildrar barn i
pornografisk bild med uppsåt att
bilden sprids eller som sprider
sådan bild av barn döms, om inte
gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig, för
barnpornografibrott till
böter eller fängelse i högst två år.
Den som
1. skildrar barn i pornografisk
bild,
2. sprider, överlåter, upplåter,
förevisar eller på annat sätt gör en
sådan bild tillgänglig för någon
annan,
3. förvärvar eller bjuder ut en
sådan bild,
4. förmedlar kontakter mellan
köpare och säljare av sådana
bilder eller vidtar någon annan
liknande åtgärd som syftar till att
främja handel med sådana bilder,
eller
5. innehar en sådan bild
döms för
barnpornografibrott till
fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Med barn avses en person vars
pubertetsutveckling inte är full-
bordad eller som såvitt framgår av
bilden och omständigheterna kring
den, uppenbarligen är under 18 år.
Den som i yrkesmässig verksam-
het eller annars i förvärvssyfte av
oaktsamhet sprider en sådan bild
som avses i första stycket, döms
som sägs där.
Är ett brott som avses i första
stycket att anse som grovt skall
dömas för grovt
barnpornografibrott till
fängelse lägst sex månader och
högst fyra år. Vid bedömande av
om brottet är grovt skall särskilt
beaktas om det har begåtts yrkes-
mässigt eller i vinstsyfte, utgjort ett
led i brottslig verksamhet som
utövats systematiskt eller i större
omfattning, avsett en särskilt stor
mängd bilder eller avsett bilder där
barn utsätts för särskilt hänsynslös
behandling.
Förbuden mot skildring och
innehav gäller inte den som
tecknar, målar eller på något annat
liknande hantverksmässigt sätt
framställer en bild, om bilden inte
är avsedd att spridas, överlåtas,
upplåtas, förevisas eller på annat
sätt göras tillgänglig för någon
annan. Även i andra fall skall en
gärning inte utgöra brott, om
särskilda omständigheter gör att
gärningen måste anses uppenbart
befogad.

10 b §
Den som i stillbild eller i en film,
ett videogram, ett televisionspro-
gram eller andra rörliga bilder
skildrar sexuellt våld eller tvång
med uppsåt att bilden eller bilderna
sprids eller som sprider en sådan
skildring, döms, om inte gärningen
med hänsyn till omständigheterna
är försvarlig, för olaga
våldsskildring till böter
eller fängelse i högst två år.
Detsamma gäller den som i rörliga
bilder närgånget eller utdraget
skildrar grovt våld mot människor
eller djur med uppsåt att bilderna
sprids eller som sprider en sådan
skildring.
Den som i en teknisk upptagning
med stillbilder eller rörliga bilder,
eller annars i en stillbild eller i
rörliga bilder, skildrar sexuellt våld
eller tvång med uppsåt att bilden
eller bilderna sprids eller som
sprider en sådan skildring, döms,
om inte gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig, för
olaga våldsskildring till
böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma gäller den som i en
teknisk upptagning med rörliga
bilder, eller annars i rörliga bilder,
närgånget eller utdraget skildrar
grovt våld mot människor eller djur
med uppsåt att bilderna sprids eller
som sprider en sådan skildring.
Sprider någon av oaktsamhet en skildring som avses i första stycket
och sker spridningen i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvs-
syfte, döms såsom i första stycket sägs.
Första och andra styckena gäller
inte filmer eller videogram som
Statens biografbyrå har godkänt för
visning. De gäller inte heller en
upptagning av rörliga bilder med
samma innehåll som en film eller
ett videogram som har godkänts av
biografbyrån. Vidare gäller första
och andra styckena inte offentliga
förevisningar av filmer eller video-
gram.
Har en upptagning av rörliga
bilder försetts med ett intyg om att
en film eller ett videogram med
samma innehåll har godkänts av
Statens biografbyrå, skall inte
dömas till ansvar enligt första eller
andra stycket för spridning av
upptagningen. Detta gäller dock
inte om intyget var oriktigt och den
som har spritt upptagningen har
insett eller bort inse detta.
Första och andra styckena gäller
inte filmer eller videogram som
Statens biografbyrå har godkänt för
visning. De gäller inte heller en
teknisk upptagning med rörliga
bilder med samma innehåll som en
film eller ett videogram som har
godkänts av biografbyrån. Vidare
gäller första och andra styckena inte
offentliga förevisningar av filmer
eller videogram.
Har en teknisk upptagning med
rörliga bilder försetts med ett intyg
om att en film eller ett videogram
med samma innehåll har godkänts
av Statens biografbyrå, skall inte
dömas till ansvar enligt första eller
andra stycket för spridning av upp-
tagningen. Detta gäller dock inte
om intyget var oriktigt och den som
har spritt upptagningen har insett
eller bort inse detta.

10 c §
Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet i yrkesmässig
verksamhet eller annars i
förvärvssyfte till den som är under
femton år lämnar ut en film, ett
videogram eller en annan upp-
tagning av rörliga bilder med
ingående skildringar av
verklighetstrogen karaktär som
återger våld eller hot om våld mot
människor eller djur döms för
otillåten utlämning av
film eller videogram till
böter eller fängelse i högst sex
månader.
Den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet i yrkesmässig
verksamhet eller annars i
förvärvssyfte till den som är under
femton år lämnar ut en film, ett
videogram eller en annan teknisk
upptagning med rörliga bilder som
innefattar ingående skildringar av
verklighetstrogen karaktär som
återger våld eller hot om våld mot
människor eller djur döms för
otillåten utlämning av
teknisk upptagning till
böter eller fängelse i högst sex
månader.
Första stycket gäller inte filmer
eller videogram som Statens bio-
grafbyrå har godkänt för visning för
någon åldersgrupp av barn under
femton år. Det gäller inte heller en
upptagning av rörliga bilder med
samma innehåll som en film eller
ett videogram som har godkänts av
biografbyrån. Vidare gäller första
stycket inte offentliga förevisningar
av filmer eller videogram.
Första stycket gäller inte filmer
eller videogram som Statens bio-
grafbyrå har godkänt för visning för
någon åldersgrupp av barn under
femton år. Det gäller inte heller en
teknisk upptagning med rörliga
bilder med samma innehåll som en
film eller ett videogram som har
godkänts av biografbyrån. Vidare
gäller första stycket inte offentliga
förevisningar av filmer eller vi-
deogram.
Har en upptagning av rörliga
bilder försetts med ett intyg om att
en film eller ett videogram med
samma innehåll har godkänts av
Statens biografbyrå för visning för
någon åldersgrupp av barn under
femton år, skall inte dömas till
ansvar enligt första stycket. Vad
som har sagts nu gäller dock inte
om intyget var oriktigt och den som
har lämnat ut upptagningen har
insett eller bort inse detta.
Har en teknisk upptagning med
rörliga bilder försetts med ett intyg
om att en film eller ett videogram
med samma innehåll har godkänts
av Statens biografbyrå för visning
för någon åldersgrupp av barn
under femton år, skall inte dömas
till ansvar enligt första stycket. Vad
som har sagts nu gäller dock inte
om intyget var oriktigt och den som
har lämnat ut upptagningen har
insett eller bort inse detta.

12 §
Den som bland barn eller ung-
dom sprider skrift eller bild, som
genom sitt innehåll kan verka för-
råande eller eljest medföra allvarlig
fara för de ungas sedliga fostran,
dömes för förledande av
ungdom till böter eller fängelse
i högst sex månader.
Den som bland barn eller
ungdom sprider en skrift, bild eller
teknisk upptagning som genom sitt
innehåll kan verka förråande eller
eljest medföra allvarlig fara för de
ungas sedliga fostran, döms för
förledande av ungdom
till böter eller fängelse i högst sex
månader.

17 §
För förberedelse eller stämpling
till eller underlåtenhet att avslöja
myteri döms till ansvar enligt vad
som sägs i 23 kap. Detsamma skall
gälla försök eller förberedelse till
grovt dobbleri.
För förberedelse eller stämpling
till eller underlåtenhet att avslöja
myteri döms till ansvar enligt vad
som sägs i 23 kap. Detsamma skall
gälla försök eller förberedelse till
grovt dobbleri, försök till sådant
barnpornografibrott som avses i
10 a § första stycket som inte är
ringa och försök eller förberedelse
till grovt barnpornografibrott.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

5 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § samt 9 kap. 16 och 17 §§
sekretesslagen (1980:100) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
6 §
Sekretess gäller i mål om ansvar
för barnpornografibrott eller olaga
våldsskildring eller för motsvaran-
de tryckfrihets- eller yttrandefri-
hetsbrott för uppgift i skildring som
har beslagtagits, förverkats eller
konfiskerats i målet eller annars
förekommer i detta, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
fara för att den sprids vidare i strid
med brottsbalken, tryckfrihetsför-
ordningen eller yttrandefrihets-
grundlagen.
Sekretess gäller i mål om
1. ansvar för tryckfrihets- eller
yttrandefrihetsbrott, motsvarande
allmänna brott eller barnporno-
grafibrott,
2. ersättning för skada med
anledning av sådana brott, och
3. konfiskering eller förverkande
av skildring med sådant innehåll
för uppgift i skildring som har
beslagtagits, förverkats eller konfis-
kerats i målet eller annars
förekommer där, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
fara för att den sprids vidare i strid
med brottsbalken, tryckfrihets-
förordningen eller yttrandefrihets-
grundlagen. Sekretessen gäller även
i ärende som rör i denna paragraf
angivet brott.

Motsvarande sekretess gäller hos
Statens biografbyrå när byrån bi-
träder åklagarmyndighet eller po-
lismyndighet i mål och ärende som
avses i första stycket.

9 kap.
16 §
Sekretess gäller hos domstol i
mål om ansvar för sexualbrott,
utpressning, brytande av post- eller
telehemlighet, intrång i förvar,
olovlig avlyssning eller brott
genom vilket infektion av HIV har
eller kan ha överförts samt i mål
om ersättning för skada med
anledning av sådant brott, för
uppgift om enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden, om det
kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider
skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos domstol även i
mål om ansvar för
barnpornografibrott eller motsva-
rande tryckfrihets- eller yttrandefri-
hetsbrott för uppgift om en ung
person som skildras i pornografisk
bild, om det kan antas att denne
eller någon denne närstående lider
skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller även i ärende
som rör i denna paragraf angivet
brott. Sekretessen enligt denna
paragraf gäller inte för uppgift om
vem som är tilltalad eller svarande.
Sekretess gäller hos domstol i
mål om ansvar för sexualbrott,
utpressning, brytande av post- eller
telehemlighet, intrång i förvar,
olovlig avlyssning eller brott
genom vilket infektion av HIV har
eller kan ha överförts samt i mål
om ersättning för skada med
anledning av sådant brott, för
uppgift om enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden, om det
kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider
skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos domstol även i
mål om
1. ansvar för barnpornografibrott,
2. ersättning för skada med
anledning av sådant brott, och
3. förverkande av skildring med
sådant innehåll
för uppgift om en ung person
som skildras i pornografisk bild,
om det kan antas att denne eller
någon denne närstående lider skada
eller men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller även i ärende
som rör i denna paragraf angivet
brott. Sekretessen enligt denna
paragraf gäller inte för uppgift om
vem som är tilltalad eller svarande.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

17 §
Sekretess gäller, om inte annat följer av 18 §, i
1. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål
eller i annan verksamhet för att förebygga brott eller som avser
registerkontroll och särskild personutredning enligt säkerhetsskyddslagen
(1996:627),
3. åklagarmyndighets, polismyn-
dighets, skattemyndighets, tullmyn-
dighets eller kustbevakningens
verksamhet i övrigt för att
förebygga, uppdaga, utreda eller
beivra brott
3. åklagarmyndighets, polismyn-
dighets, skattemyndighets, tullmyn-
dighets eller kustbevakningens
verksamhet i övrigt för att
förebygga, uppdaga, utreda eller
beivra brott, eller
4. Statens biografbyrås verksam-
het att biträda åklagarmyndighet
eller polismyndighet i brottmål
för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om
det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada
eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad
som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.
__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets-
grundlagens områden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter
på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
dels att 7 kap. 3 a och 7 a §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 1 och 2 §§, 2 kap. 1 och 5 §§, 4 kap. 1-3 §§, 5 kap.
4-6 §§, 6 kap. 2 §, 7 kap. 1, 3, 8 och 9 §§ samt rubriken till 4 kap. skall
ha följande lydelse och att rubriken närmast före 5 kap. 3 § skall lyda
Radioprogram och tekniska upptagningar ,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 kap. 3 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
1 §
I denna lag finns bestämmelser
om ägare och utgivare av periodiska skrifter m. m. (2 kap.),
om utgivare av radioprogram m. m. (3 kap.),
om utgivare av filmer och ljud-
upptagningar (4 kap.),
om utgivare m.m. av tekniska
upptagningar (4 kap.),
om bevarande av exemplar och inspelningar m. m. (5 kap.),
om åtal och tvångsmedel (6 kap.),
om rätt domstol i tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål (7 kap.),
om förberedande behandling av tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål
(8 kap.),
om huvudförhandling inför jury (9 kap.),
om överläggning och dom m. m. (10 kap.) samt
övriga bestämmelser (11 kap.).

2 §
De bestämmelser i denna lag som gäller tryckta skrifter eller tryckning
av skrifter skall tillämpas även på andra skrifter som faller under tryck-
frihetsförordningen.
Uttrycken radioprogram, film och
ljudupptagning används i lagen på
samma sätt som i yttrandefrihets-
grundlagen.
Uttrycken radioprogram och tek-
nisk upptagning används i lagen på
samma sätt som i yttrandefrihets-
grundlagen.

2 kap.
1 §
Utlänningar som har hemvist här
i landet får vara ägare till
periodiska skrifter som trycks här.
Utlänningar som har hemvist i
Sverige och utlänningar med med-
borgarskap i en stat inom Europe-
iska ekonomiska samarbetsområdet
får vara ägare till periodiska skrifter
som trycks i Sverige.
Även utländska juridiska perso-
ner som har bildats enligt lagstift-
ningen i en stat inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet och
som har sitt säte, sitt huvudkontor
eller sin huvudsakliga verksamhet
inom det samarbetsområdet får
vara ägare till periodiska skrifter
som trycks i Sverige.

3 a §

I god tid innan ett
utgivningsbevis enligt 5 kap. 5 §
fjärde stycket tryckfrihetsförord-
ningen förfaller skall Patent- och
registreringsverket till ägaren av
den periodiska skriften sända en
påminnelse om att bevisets giltighet
är begränsad till tio år och att
beviset förfaller, om en ansökan om
förnyelse av beviset inte har kommit
in till myndigheten före tioårs-
periodens utgång.

5 §
Slutliga beslut av Patent- och registreringsverket i ärenden om
utgivningsbevis får överklagas hos patentbesvärsrätten inom två månader
från dagen för beslutet.
Patentbesvärsrättens slutliga be-
slut får överklagas till Regerings-
rätten inom två månader från dagen
för beslutet. Därvid tillämpas be-
stämmelserna i 35-37 §§ förvalt-
ningsprocesslagen (1971:291) om
besvär över kammarrättens beslut.
Patentbesvärsrättens beslut skall
innehålla uppgift om att det krävs
särskilt tillstånd för prövning av be-
svär till Regeringsrätten och om de
grunder på vilka sådant tillstånd
meddelas.
Patentbesvärsrättens slutliga be-
slut får överklagas till Regerings-
rätten inom två månader från dagen
för beslutet. Därvid tillämpas be-
stämmelserna i 35-37 §§ förvalt-
ningsprocesslagen (1971:291) om
överklagande av kammarrättens be-
slut. Patentbesvärsrättens beslut
skall innehålla uppgift om att det
krävs särskilt tillstånd för prövning
av överklagande till
Regeringsrätten och om de grunder
på vilka sådant tillstånd meddelas.

4 kap. Om utgivare av filmer och
ljudupptagningar
4 kap. Om utgivare m.m. av
tekniska upptagningar

1 §
Sådana ljudupptagningar som
innehåller en för synskadade
avsedd sammanställning av två
eller flera periodiska skrifter som
ges ut här i landet och vilkas ägare
samverkar om ljudupptagningen
(kassettidningar med samman-
ställningar av material ur mer än en
förlaga) skall ha en utgivare. Ut-
givaren utses av de samverkande
ägarna.
I fråga om sådana tekniska upp-
tagningar som innehåller en för
synskadade avsedd
sammanställning av två eller flera
periodiska skrifter som ges ut här i
landet och vilkas ägare samverkar
om upptagningen (kassettidningar
med sammanställningar av material
ur mer än en förlaga) utses
utgivaren av de samverkande
ägarna.
Ägaren till den periodiska skrift som utgör den huvudsakliga förlagan
till kassettidningen skall till taltidningsnämnden anmäla vem som är
utgivare.
Om den som är utsedd till utgivare inte längre är behörig eller hans
uppdrag upphör, skall en ny utgivare omedelbart utses. Denne skall
anmälas så som sägs i andra stycket.

2 §
Den skyldighet att lämna upp-
gifter om vem som har låtit
framställa en film eller en
ljudupptagning samt om när, var
och av vem exemplaren har
framställts som föreskrivs i 3 kap.
13 § yttrandefrihetsgrundlagen
skall fullgöras genom att
uppgifterna intas i själva filmen
eller ljudupptagningen eller an-
bringas på dennas kassett eller
motsvarande hölje.
Den skyldighet att lämna upp-
gifter om vem som har låtit
framställa en teknisk upptagning
samt om när, var och av vem
exemplaren har framställts som
föreskrivs i
3 kap. 13 § yttrandefrihetsgrund-
lagen skall fullgöras genom att
uppgifterna intas i själva den tek-
niska upptagningen eller anbringas
på skivan, kassetten eller motsva-
rande föremål.

3 §
Utlänningar får på samma villkor
som svenska medborgare vara
utgivare av filmer och ljudupptag-
ningar.
Utlänningar får på samma villkor
som svenska medborgare vara
utgivare av tekniska upptagningar.

5 kap.
4 §
Den som här i landet skall utse
utgivare för en film eller en ljud-
upptagning är skyldig att bevara ett
exemplar under ett år från det att
filmen eller upptagningen blev
offentlig. Denna skyldighet gäller
också sådana filmer och ljudupp-
tagningar som avses i 1 kap. 7 §
andra stycket tryckfrihetsförord-
ningen. Skyldigheten gäller även
för den som låter framställa en
ljudupptagning som sprids till
allmänheten utan att en utgivare
behöver utses.
Den som här i landet skall utse
utgivare för en teknisk upptagning
är skyldig att bevara ett exemplar
under ett år från det att upptag-
ningen blev offentlig. Denna skyl-
dighet gäller också sådana tekniska
upptagningar som avses i 1 kap.
7 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen.

5 §
Justitiekanslern har rätt att utan
kostnad få del av varje skrift,
radioprogram, film eller ljudupp-
tagning som har bevarats enligt
1-4 §§. Han har också rätt att kost-
nadsfritt få en bestyrkt utskrift av
vad som har yttrats i ett radiopro-
gram. Det åligger polismyndigheten
att på begäran biträda justi-
tiekanslern vid anmodan enligt
denna paragraf.
Justitiekanslern har rätt att utan
kostnad få del av varje skrift,
radioprogram eller teknisk upp-
tagning som har bevarats enligt
1-4 §§. Han har också rätt att kost-
nadsfritt få en bestyrkt utskrift av
vad som har yttrats i ett radiopro-
gram. Det åligger polismyndigheten
att på begäran biträda Justi-
tiekanslern vid anmodan enligt
denna paragraf. Vad som nu har
sagts om Justitiekanslern gäller
även allmän åklagare, om Justitie-
kanslern enligt 7 kap. 1 § första
stycket yttrandefrihetsgrundlagen
har överlämnat åt allmän åklagare
att vara åklagare i
yttrandefrihetsmål.

6 §
Varje enskild som anser att ett yttrandefrihetsbrott har begåtts mot
honom i ett radioprogram eller att han har lidit skada på grund av ett
sådant brott i programmet har rätt att hos den som driver sändnings-
verksamheten kostnadsfritt ta del av en inspelning av programmet. Den
enskilde har också rätt att utan kostnad få en kopia av inspelningen eller
en bestyrkt utskrift av vad som har yttrats i programmet. Vad som sägs i
detta stycke gäller dock inte, om det är uppenbart att han inte berörs av
programmet på ett sådant sätt att han kan vara målsägande.
Den skyldighet som avses i första stycket vilar i fråga om sådana ra-
diotidningar som anges i 3 kap. 7 § på ägaren till den periodiska skrift
som utgör den huvudsakliga förlagan.
Första stycket skall tillämpas
också på sådana ljudupptagningar
som innehåller en för synskadade
avsedd version av en periodisk
skrift som ges ut här i landet (kas-
settidningar). I fråga om sådana
kassettidningar som avses i 4 kap.
1 § vilar skyldigheten att låta den
enskilde ta del av en upptagning
och få en utskrift på ägaren till den
periodiska skrift som utgör den
huvudsakliga förlagan.
Första stycket skall tillämpas
också på sådana tekniska upptag-
ningar som innehåller en för syn-
skadade avsedd version av en pe-
riodisk skrift som ges ut här i landet
(kassettidningar). I fråga om sådana
kassettidningar som avses i 4 kap.
1 § vilar skyldigheten att låta den
enskilde ta del av en upptagning
och få en utskrift på ägaren till den
periodiska skrift som utgör den
huvudsakliga förlagan.

6 kap.
2 §
I de fall som anges i 10 kap. 11 §
andra stycket tryckfrihetsförord-
ningen och i motsvarande fall enligt
7 kap. 3 § yttrandefrihetsgrund-
lagen får en befattningshavare av
lägst fänriks grad ta en tryckt skrift,
film eller ljudupptagning i förvar.
I de fall som anges i 10 kap. 11 §
andra stycket tryckfrihetsförord-
ningen och i motsvarande fall enligt
7 kap. 3 § yttrandefrihetsgrund-
lagen får en befattningshavare av
lägst fänriks grad ta en tryckt skrift
eller en teknisk upptagning i förvar.

7 kap.
1 §
De tingsrätter som med stöd av
12 kap. 1 § tryckfrihetsförord-
ningen är behöriga att ta upp tryck-
frihetsmål skall pröva tryckfrihets-
mål och yttrandefrihetsmål i de fall
där den ort som avses i 2, 3 eller 3
a § ligger inom tingsrättens
domkrets. Om den orten inte ligger
inom domkretsen för en tingsrätt
som är behörig att ta upp
tryckfrihetsmål, skall målet prövas
av den tingsrätt inom vars domkrets
länsstyrelsen i det län där orten
ligger har sitt säte.
De tingsrätter som med stöd av
12 kap. 1 § tryckfrihetsförord-
ningen är behöriga att ta upp tryck-
frihetsmål skall pröva tryckfrihets-
mål och yttrandefrihetsmål i de fall
där den ort som avses i 2 eller 3 §
ligger inom tingsrättens domkrets.
Om den orten inte ligger inom
domkretsen för en tingsrätt som är
behörig att ta upp tryckfrihetsmål,
skall målet prövas av den tingsrätt
inom vars domkrets länsstyrelsen i
det län där orten ligger har sitt säte.

3 §
Avgörande för var ett yttrande-
frihetsmål skall tas upp är den ort
varifrån ett radioprogram har utgått
för sändning eller där en film eller
en ljudupptagning har lämnats ut
för spridning eller där brottet på
annat sätt har förövats.
Avgörande för var ett yttrande-
frihetsmål skall tas upp är den ort
varifrån ett radioprogram har utgått
för sändning eller där en teknisk
upptagning har lämnats ut för
spridning eller där brottet på annat
sätt har förövats.

8 §
Justitiekanslern får hos rätten begära att flera mål skall handläggas i
samma rättegång enligt 7 § andra stycket. Den tilltalade i det av målen
som inte är tryckfrihetsemål eller yttrandefrihetsmål skall få tillfälle att
yttra sig i frågan. Framställningen prövas därefter av rätten. Rättens
beslut får överklagas särskilt. Har rätten avslagit framställningen, får
dock endast Justitiekanslern föra talan mot beslutet.

En sådan begäran som avses i
första stycket får göras av allmän
åklagare, om Justitiekanslern med
stöd av 7 kap. 1 § första stycket
yttrandefrihetsgrundlagen har
överlämnat sina åklagaruppgifter i
yttrandefrihetsmålet. Har rätten av-
slagit framställningen, får den
allmänna åklagaren föra talan mot
beslutet.

9 §
Justitiekanslern är åklagare i mål
som enligt 7 § andra stycket får
handläggas i samma rättegång som
ett tryckfrihetsmål eller ett
yttrandefrihetsmål.
Justitiekanslern är åklagare i mål
som enligt 7 § andra stycket får
handläggas i samma rättegång som
ett tryckfrihetsmål eller ett
yttrandefrihetsmål.

Justitiekanslern får dock i fall
som avses i första stycket överläm-
na sina åklagaruppgifter åt allmän
åklagare, om Justitiekanslern med
stöd av 7 kap. 1 § första stycket
yttrandefrihetsgrundlagen har
överlämnat åklagaruppgifterna i
yttrandefrihetsmålet.
_________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Också i fråga om tekniska upptagningar som inte omfattas av
tidigare lydelse och som har lämnats ut för spridning före ikraftträdandet
skall de nya föreskrifterna tillämpas. De nya föreskrifterna tillämpas
dock inte vid prövning av talan som har väckts före ikraftträdandet.
3. De äldre föreskrifterna skall tillämpas på ljudupptagningar som har
lämnats ut för spridning före ikraftträdandet.

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1392) om
pliktexemplar av dokument
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1993:1392) om pliktexemplar av
dokument skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 §
Om en skrift som avses i 5 eller 6 § har samma innehåll och utförande
som en tidigare framställd skrift, skall endast två pliktexemplar lämnas,
under förutsättning att pliktexemplar av den tidigare framställda skriften
har lämnats eller lämnas samtidigt.
Föreskrifterna i första stycket gäller inte om annat följer av
föreskrifterna om kombinerat material i 16 och 17 §§.
Av skrift som har framställts i punktskrift skall två pliktexemplar
lämnas, om annat inte följer av vad som föreskrivs i 9 §.
Skyldigheten att lämna plikt-
exemplar enligt 5 och 6 §§ omfattar
inte ett radioprogram, en film eller
en ljudupptagning som enligt
1 kap. 7 § andra stycket tryck-
frihetsförordningen skall jämställas
med en bilaga till en periodisk
skrift.
Skyldigheten att lämna plikt-
exemplar enligt 5 och 6 §§ omfattar
inte ett radioprogram eller en
teknisk upptagning som enligt
1 kap. 7 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen skall
jämställas med en bilaga till en
periodisk skrift.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1478) om för-
verkande av barnpornografi
Härigenom föreskrivs att lagen (1994:1478) om förverkande av
barnpornografi skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

En skildring av barn i
pornografisk bild som påträffas i
samband med en förundersökning
skall förklaras förverkad, om
skildringen är av verklighetstrogen
karaktär och det inte finns
särskilda skäl mot att den
förverkas.
Utöver bestämmelserna i denna
lag gäller vad som i allmänhet är
föreskrivet om beslag och om
förverkande.
En skildring av barn i
pornografisk bild skall förklaras
förverkad.
Förverkande får underlåtas om
förverkandet är oskäligt.
Första stycket tillämpas inte, om
en skildring kan förverkas enligt
bestämmelser i brottsbalken eller i
lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.
__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land
inom Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs att 3, 4 och 7 §§ lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom
Europeiska unionen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Lagen är tillämplig endast beträffande följande varor:
1. krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmateriel, och
produkter som avses i lagen (1991:341) om strategiska produkter,
2. varor som skall beskattas enligt lagen (1994:1565) om beskattning
av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är
medlem i Europeiska unionen,
3. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),
4. vapen och ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),
5. injektionssprutor och kanyler,
6. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
7. springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller
nithandskar, batonger, karatepinnar, blydaggar, spikklubbor och
liknande,
8. kulturföremål som avses i 5 kap. 4-6 §§ lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.,
9. hundar och katter för annat ändamål än handel,
10. spritdrycker, vin och starköl enligt alkohollagen (1994:1738) och
tobaksvaror vid kontroll av åldersgränsen i 13 § tobakslagen (1993:581),
11. nötkreatur, svin, får, getter, fjäderfän, fisk och reptiler,
12. andra djur än sådana som
anges ovan och produkter av djur,
om det finns särskild anledning att
misstänka att smittsam sjukdom
förekommer, att djuret eller
djurprodukten på annat sätt utgör en
allvarlig hälsorisk för människor
eller djur, att medföljande
dokument är ofullständiga eller
felaktiga, att erforderliga dokument
saknas eller att de villkor som i
övrigt gäller för införseln inte är
uppfyllda.
12. andra djur än sådana som
anges ovan och produkter av djur,
om det finns särskild anledning att
misstänka att smittsam sjukdom
förekommer, att djuret eller
djurprodukten på annat sätt utgör en
allvarlig hälsorisk för människor
eller djur, att medföljande
dokument är ofullständiga eller
felaktiga, att erforderliga dokument
saknas eller att de villkor som i
övrigt gäller för införseln inte är
uppfyllda,

13. barnpornografi enligt lagen
(1998:000) om förbud mot införsel
och utförsel av barnpornografi.

4 §
Anmälningsskyldighet föreligger
1. för den som utan erforderligt tillstånd, eller med stöd av tillstånd
som föranletts av vilseledande uppgift, från ett annat EU-land till Sverige
inför eller från Sverige till ett sådant land utför en vara som avses i 3 § 3,
5-8 och 10,
2. för den som från ett annat EU-
land till Sverige inför eller från
Sverige till ett sådant land utför en
vara som avses i 3 § 1, 4, 9, 11 och
12.
2. för den som från ett annat EU-
land till Sverige inför eller från
Sverige till ett sådant land utför en
vara som avses i 3 § 1, 4, 9 och 11-
13.
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Generaltullstyrelsen
får meddela närmare föreskrifter om anmälningsskyldigheten.

7 §
För kontroll av att anmälnings-
skyldigheten enligt denna lag, eller
enligt lagen (1994:1565) om be-
skattning av privatinförsel av alko-
holdrycker och tobaksvaror från ett
land som är medlem i Europeiska
unionen, fullgjorts riktigt och full-
ständigt, samt för kontroll av att
gällande villkor för in- eller utförsel
av sådana varor som anges i 3 § 1
och 3-12 uppfyllts, får en tull-
tjänsteman undersöka
För kontroll av att anmälnings-
skyldigheten enligt denna lag, eller
enligt lagen (1994:1565) om be-
skattning av privatinförsel av alko-
holdrycker och tobaksvaror från ett
land som är medlem i Europeiska
unionen, fullgjorts riktigt och full-
ständigt, samt för kontroll av att
gällande villkor för in- eller utförsel
av sådana varor som anges i 3 § 1
och 3-13 uppfyllts, får en tulltjäns-
teman undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan
förvaras vid införsel från eller utförsel till ett annat EU-land,
2. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och
liknande som medförs av en resande vid inresa från eller utresa till ett
annat EU-land, eller av den som kan anmanas att stanna enligt 5 § första
stycket 2.
Ytterligare bestämmelser om befogenheter bl.a. avseende kropps-
visitation och kroppsbesiktning finns i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.
________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

10 Förslag till lag om förbud mot införsel och utförsel av
barnpornografi
Härigenom föreskrivs följande.

En skildring av barn i pornografisk bild får inte föras in i eller ut ur
Sverige.
Bestämmelser om straff för olovlig införsel m.m. finns i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
_________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-11-18

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 6 november 1997 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i regeringsformen,
2. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,
3. lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,
4. lag om ändring i brottsbalken,
5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
6. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden,
7. lag om ändring i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument,
8. lag om ändring i lagen (1994:1478) om förverkande av
barnpornografi,
9. lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid
Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen samt
10. lag om förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna
Thomas Stiber Strömgren och Henrik Jermsten.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

En viktig nyhet i det remitterade förslaget är att barnpornografiska bilder
undantas från grundlagsskyddet i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen. Mot ett sådant förslag, sett isolerat, finns det
inte något att anmärka. Förslaget innebär emellertid ett första fullständigt
genombrott av grundläggande principer som sedan länge kännetecknar
den svenska tryckfrihetslagstiftningen, nämligen förbuden mot censur
och hindrande åtgärder, meddelarskyddet och anonymitetsskyddet.
Risken för spridningseffekter till andra områden bör inte underskattas.

Den argumentering som i lagrådsremissen förs för en begränsning av
grundlagsskyddet för yttrandefriheten är med avseende på
spridningsrisken inte helt fri från invändningar. Den går i stort sett ut på
att hänsynen till yttrandefriheten får vika för en i sig berättigad avsky
för barnpornografiska bilder. I samband därmed hävdas att
barnpornografi är på ett eller annat sätt unik som företeelse. Samma
argumentation skulle emellertid kunna föras i fråga om snart sagt varje
företeelse som en allmän opinion eller den vid tidpunkten rådande
politiska majoriteten ogillar tillräckligt starkt.

När det gäller barnpornografiska bilder förhåller det sig emellertid så,
som framgår av lagådsremissen, att Sverige i olika internationella
sammanhang har åtagit sig att förhindra att barn utnyttjas i pornografiska
framställningar. Främst bör härvid nämnas Sveriges anslutning till FN:s
barnkonvention och Europeiska unionens beslut den 24 februari 1997 om
gemensam åtgärd mot bl.a. sexuellt utnyttjande av barn. Det skulle
närmast vara ägnat att bringa den svenska yttrandefriheten i vanrykte om
Sverige under hänvisning till grundlagsskyddet skulle anse sig förhindrat
att löpa linan fullt ut när det gäller att skydda barn mot att utnyttjas i
barnpornografiska bilder. Samtidigt kan förutses att en sådan
internationell konsensus som det här är fråga om inte kan antas komma
att omfatta andra företeelser än sådana som verkligen är förtjänta av att
förbjudas och där det alltså kan framstå som välmotiverat att det svenska
grundlagsskyddet får vika. Om även i framtiden iakttas att
inskränkningar i yttrandefriheten inte görs annat än i samklang med ett
utbrett internationellt samförstånd minskas riskerna för en
spridningseffekt.

Av särskild vikt är att en seriös nyhetsförmedling, forskning och
opinionsbildning rörande barnpornografibrott inte omöjliggörs eller
allvarligt försvåras. Lagrådsremissens förslag synes i detta avseende
innebära bl.a. följande. Full frihet föreligger, såsom tidigare, att i text
skildra ett barnpornografibrott. Det är också tillåtet att publicera en
barnpornografisk bild i beskuret skick. Från det i 16 kap. 10 a §
brottsbalken stadgade förbudet att inneha och sprida barnpornografiska
bilder uppställs ett undantag för sådana fall där "särskilda omständigheter
gör att gärningen måste anses uppenbart befogad". Undantaget, som
främst syftar på massmediernas och frivilligorganisationernas arbete,
innebär t.ex. att ett innehav inom ramen för ett pågående projekt kan vara
tillåtet. En journalist som kommit en barnpornografisk skandal på spåren
kan således ha rätt att anskaffa och inneha sådant material under den tid
han behöver för att utföra erforderliga undersökningar inför en
publicering. Däremot godtas inte ett systematiskt insamlande för
eventuella framtida behov. En förändring i för massmedierna, forskare
och opinionsbildare försämrande riktning är, att gärningen måste
befinnas uppenbart befogad i varje enskilt fall. Detta kan dock inte sägas
utgöra något hinder i egentlig mening för en seriöst bedriven verksamhet.
Slutligen kan i detta sammanhang tilläggas, att sekretessen enligt 5 kap. 6
§ sekretesslagen endast gäller rätten att få ut kopior av barnpornografiskt
material, inte rätten att hos domstol eller annan myndighet få ta del av
framställningarna. En granskning från massmediernas sida är således
fullt möjlig.

I fråga om lagstiftningstekniken synes det remitterade förslaget vara att
föredra framför andra framförda förslag. Det är en fördel att den
komplicerade tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftningen inte krånglas
till ytterligare. På grund av det nu anförda har Lagrådet inte i fråga om
barnpornografiska bilder några erinringar mot förslagets grunder.

En annan viktig nyhet är förslaget om grundlagsskydd för nya medier.
Utom program i ljudradio och television samt vissa andra liknande
överföringar kommer skyddet att omfatta filmer, videogram,
ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar, med gemensamt
namn betecknade tekniska upptagningar, varmed i
yttrandefrihetsgrundlagen förstås upptagningar som innehåller text, bild
eller ljud som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast
med tekniska hjälpmedel. Bland de medier som tillkommer förtjänar CD-
romskivor och datordisketter att nämnas särskilt.

Konsekvenserna av detta förslag är svåra att bedöma. Det ter sig t.ex.
fullt motiverat att en text som mångfaldigas och sprids på en CD-
romskiva får grundlagsskydd liksom samma text i en tryckt bok;
problemet är här snarare att, som Lagrådet återkommer till, skyddet inte
blir detsamma eftersom olika grundlagar blir tillämpliga. Men eftersom
den tekniska utvecklingen är utomordentligt snabb och dessutom svår att
förutse, kan bestämmelsen med tiden bli tillämplig på ett stort antal
medier. Det ter sig onekligen vanskligt att nu utlova grundlagsskydd åt
företeelser som inte är möjliga att förutse.

Användningen av begreppet tekniska upptagningar och definitionen av
begreppet är inte heller invändningsfri. I 2 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen förstås med en handling (som kan vara allmän)
framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas
eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälp medel. Den senare
bestämningen har kommit till främst för att fånga in elektroniska
dokument under begreppet allmänna handlingar. Eftersom det i
yttrandefrihetsgrundlagen centrala begreppet tekniska upptagningar skall
återspeglas också i tryckfrihetsförordningen kommer samma definition
att där vara tillämplig på två olika kategorier av upptagningar som torde
sammanfalla endast delvis. Å andra sidan kan man säga att detta inte gör
så mycket eftersom alla de informationsbärare som omfattas av
definitionen i yttrandefrihetsgrundlagen torde kunna vara allmänna
handlingar enligt definitionen i tryckfrihetsförordningen, även om de
ibland snarare går in under begreppen skrift eller bild.

Medan det i fråga om olika typer av elektroniskt avläsbara
informationsbärare är naturligt att säga att de kan läsas, avlyssnas eller på
annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel är detta inte den
mest näraliggande beskrivningen av en vanlig film. Definitionen blir,
konsekvent använd, tillämplig också när mycket enkla hjälpmedel
kommer till användning, såsom exempelvis avläsningsanordningar för
skrift som överförts till mikrofiche eller mikrofilm. Å andra sidan kan
den valda definitionen inte anses inkorrekt. Att genomgående tala om
filmer och andra tekniska upptagningar skulle bli otympligt. Lagrådet
anser sig kunna godta beteckningen tekniska upptagningar för vad
skyddet enligt yttrandefrihetsgrundlagen skall omfatta vid sidan av
radioprogram och därmed likställda sändningar.

För framtiden kommer det att bli alltmer vanligt att samma text kan vara
skyddad enligt både tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen, genom att texten återges både i tryckt skrift
och i andra informationsbärare, främst CD-romskivor. Detta kommer
bl.a. att leda till att olika ansvarighetsregler blir tillämpliga på samma
text. Om t.ex. ett uppslagsverk, där författarna till olika artiklar har
angetts, överförs till CD-romskivor, svarar för innehållet i artikeln i
uppslagsverket författaren och på CD-romskivan enligt förslaget
utgivaren. Det får antas att i framtiden, inom ramen för vad som brukar
betecknas som multimedia, kommer att finnas långt flera exempel på
texter som ges ut både i tryckt form och i tekniska upptagningar. När ett
förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen år 1986 remitterades till
Lagrådet, tillstyrkte Lagrådet att bestämmelser om grundlagsskydd för
nya medier infördes i tryckfrihetsförordningen. Av Lagrådets yttrande
över 1990 års förslag till yttrandefrihetsgrundlag synes framgå att
Lagrådet skulle ha föredragit en samlad grundlag rörande tryck- och
yttrandefriheten (se prop. 1990/91:64 s. 204). Den nyss redovisade
tekniska utvecklingen visar enligt Lagrådets mening att det skulle ha
varit lyckligast om en sådan från början hade kommit till stånd. I vart fall
numera och i än högre grad i framtiden synes det förfelat att dela upp
skyddet på en tryckfrihetsförordning och en yttrandefrihetsgrundlag.
Systemet kommer att framstå som alltmer komplicerat ju längre den
tekniska utvecklingen fortskrider. Det sagda framgår också av förslaget
till ändring av bilageregeln i 1 kap. 7 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen, som innebär att om innehållet i en periodisk
skrift sprids genom något nytt medium så blir tryckfrihetsförordningens
bestämmelser tillämpliga. Säkerligen kommer ytterligare behov av sådan
samordning att uppstå. Som Lagrådet ser det synes det därför
ändamålsenligt att ju förr dess hellre inrikta lagstiftningsarbetet på en
samlad grundlag omfattande såväl tryckfrihet som annan yttrandefrihet.

Den tekniska utvecklingen har medfört att nya typer av
informationsbärare har tillkommit och ytterligare andra, som kanske nu
inte ens kan bestämt förutses, kan tillkomma i framtiden. Den utvidgning
av grundlagsskyddet som sker genom att det föreslås gälla inte endast
filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt
ljudupptagningar utan också andra tekniska upptagningar medför därför
en betydande osäkerhet om grundlagsskyddets framtida omfattning. Det
är då så mycket viktigare att hålla fast vid att det endast gäller för
tekniska upptagningar som sprids till allmänheten. Grundlagsskyddets
kärna kan med andra ord sägas vara ett skydd för massmedia.
Spridningskravet kommer i framtiden att ha väl så stor betydelse för
avgränsningen av grundlagsskyddet som angivandet av de tekniska
upptagningar som omfattas av skyddet. Därutinnan skiljer sig dessa från
såväl tryckta skrifter som radioprogram, som mer typiskt är avsedda för
allmänheten.

Avgörande för frågan om en teknisk upptagning skall anses spridd eller
inte blir enligt förslaget en bedömning i det enskilda fallet. Medan det för
närvarande kan antas att CD-romskivor är avsedda för spridning och
motsatsen torde gälla om datordisketter, kan utfallet i framtiden när CD-
romskivor mer allmänt kan användas för återinspelning bli mer blandat.
Det kan därför bli svårt eller omöjligt för meddelare och andra att
förutse, om en teknisk upptagning kommer att omfattas av
grundlagsskyddet eller inte. Detta är självfallet en olägenhet. Å andra
sidan synes det, med de många variationer i fråga om både
informationsbärare och kommunikationsvägar som kommer att finnas,
vara svårt att dra några alldeles bestämda gränser mellan upptagningar
som är eller avses bli spridda och sådana som inte skall omfattas av
grundlagsskyddet. En god hjälp bör man kunna få av den
presumtionsregel som föreslås och som har släktskap med stencilregeln i
tryckfrihetsförordningen.

Sammanfattningsvis kan den föreslagna utvidgningen av
grundlagsskyddet inte undgå att inge oro. När det gäller sådana
framställningar som text på CD-romskivor är det emellertid naturligt att
skyddet ges. Lagrådet kan för sin del inte finna några mera tydliga
avgränsningar än dem som ges i förslaget. Förslaget omfattar också bara
vad som finns dokumenterat i en teknisk upptagning, inte t.ex. spridning
av yttranden över Internet, om inte sådan spridning faller under
begreppet radioprogram i yttrandefrihetsgrundlagen. Från Lagrådets
utgångspunkter kan den föreslagna utvidgningen av grundlagsskyddet
godtas.

Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

1 kap. 10 §

I den föreslagna lydelsen föreskrivs att om förbud att sprida, inneha eller
på annat sätt ta befattning med skildring av barn i pornografisk bild gäller
vad som föreskrivs i lag. Tekniken att i grundlagarna hänvisa till vad som
föreskrivs i lag är vanlig när fråga är om ett grundlagsskyddat område,
inom vilket undantag eller närmare preciseringar får föreskrivas i vanlig
lag, se t.ex. 2 kap. 12 § regeringsformen samt 1 kap. 9 § och 2 kap. 2 §
tryckfrihetsförordningen. I fråga om barnpornografin är tvärtom avsikten
att den över huvud taget inte skall omfattas av grundlagsskyddet. Detta
bör redan av pedagogiska skäl klart sägas ut i tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen. Paragrafen bör därför förslagsvis ges
följande lydelse: "Denna förordning är inte tillämplig på skildring av
barn i pornografisk bild."

Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

1 kap. 1 §

Som anförts inledningsvis får det antas att spridningskravet, som
återfinns först i 1 kap. 10 § yttrandefrihetsgrundlagen, i framtiden
kommer att ha väl så stor betydelse för avgränsningen av
grundlagsskyddet som angivandet av de tekniska upptagningar som
omfattas av skyddet. Bilden av grundlagsskyddets omfattning såvitt avser
tekniska upptagningar blir därför missvisande, när avgränsningen av
media anges i 1 § och spridningskravet först i 10 § i 1 kap.
yttrandefrihetsgrundlagen. Lagrådet förordade i sitt yttrande över 1990
års förslag till yttrandefrihetsgrundlag att spridningskravet skulle införas
redan i 1 §. Lagrådets synpunkter avvisades då av systematiska skäl.
Frågan har emellertid fått förnyad och skärpt aktualitet genom den vaghet
som kännetecknar grundlagsskyddets avgränsning med avseende på nya
media. Lagrådet förordar därför att kravet på spridning förs samman med
definitionen på tekniska upptagningar.

Frågorna om vilka tekniska upptagningar som över huvud taget åtnjuter
grundlagsskydd synes ha större vikt än frågorna vilka media som
inordnas under de olika huvudgrupperna radioprogram och tekniska
upptagningar. Detta bör påverka ordningsföljden mellan de olika
betämmelserna i paragrafen.

Genom den lagändring som föreslås kommer begreppet "film" att i de
flesta bestämmelser där det förekommer bytas ut mot "teknisk
upptagning". Med hänsyn härtill och till att begreppet "film" har en
annan innebörd i angränsande lagar, t.ex. lagen (1990:886) om
granskning och kontroll av filmer och videogram, synes det lämpligt att
på de ställen i yttrandefrihetsgrundlagen där begreppet fortfarande skall
förekomma i stället uttryckligen ange vad som avses. Lagrådet föreslår
därför, att sista meningen i tredje stycket utgår och att ordet "filmer" i 1
kap. 3 §, 3 kap. 11, 12 och 14 §§ samt 7 kap. 1 och 5 §§ ersätts med
"filmer, videogram och andra tekniska upptagningar med rörliga bilder".

På grund av det anförda bör det föreslagna sista stycket i 1 § tas upp som
ett tredje stycke i paragrafen, första och andra styckena i 10 §
sammanföras till ett fjärde stycke och nuvarande tredje stycket med
föreslagna ändringar bilda ett nytt femte stycke i paragrafen.

1 kap. 3 §

Uttrycket "något som är avsett att framföras" passar inte längre så bra när
fråga är inte bara om radioprogram och ljudupptagningar utan om alla
slag av tekniska upptagningar, t.ex. en CD-romskiva med enbart text. I
stället kan väljas uttryckssätt liknande dem som används i 2 kap. 3 och
4 §§. Paragrafen skulle då inledas på följande sätt: "Det får inte
förekomma att en framställning som är avsedd att offentliggöras i ett
radioprogram eller en teknisk upptagning först måste granskas ---- "

1 kap. 10 §

I enlighet med vad som anförts under 1 kap. 1 § bör denna paragraf
upphävas.

1 kap. 12 §

I paragrafen hänvisas till 1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen beträffande
bl.a. "vissa annonser". I nämnda lagrum behandlas endast kommersiella
annonser av olika slag. Enligt Lagrådets mening bör det framgå även av
yttrandefrihetsgrundlagens text att det endast är kommersiella annonser
som särbehandlas. Hänvisningen bör därför avse "vissa kommersiella
annonser".
1 kap. 13 §

I överensstämmelse med vad som föreslås beträffande 1 kap. 10 §
tryckfrihetsförordningen bör paragrafen ges följande lydelse:
"Grundlagen är inte tillämplig på skildring av barn i pornografisk bild."

Övergångsbestämmelserna

Punkt 4. Det går inte att av lagtexten utläsa vad som avses med punkten
4, som dessutom vid en genomläsning framstår som en upprepning av
punkten 2 f) första meningen. Avsikten anges vara att äldre bestämmelser
skall tillämpas i mål om barnpornografi, när talan väckts före
ikraftträdandet. Detta bör framgå av lagtexten som förslagsvis kan ges
följande lydelse: "I mål om ansvar för barnpornografibrott, ersättning för
skada med anledning av sådant brott och konfiskering eller förverkande
av barnpornografiska bilder tillämpas äldre bestämmelser, om talan
väckts före ikraftträdandet."

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

16 kap. 10 a §

Brottskatalogen i paragrafen företer betydande likheter med motsvarande
uppräkning i 1 § narkotikastrafflagen (1968:64). Punkten 4 i den
föreslagna katalogen avser "handel", dvs. överlåtelser av
barnpornografiska bilder mot vederlag. Bestämmelsen har utformats
delvis efter mönster av bestämmelsen om främjande av narkotikahandel i
1 § 5 narkotikastrafflagen och måste därför antas komma att tolkas på
samma sätt som sistnämnda bestämmelse. För att främjande av
narkotikahandel skall anses föreligga förutsätts att det skall vara fråga
om den mer organiserade eller eljest grövre narkotikabrottsligheten (jfr
NJA 1991 s 110). Den förmedling av bilder som nu sker torde dessutom
vara straffbar antingen som spridande av barnpornografiska bilder eller
medverkan till en sådan gärning eller något annat barnpornografibrott.
Då det inte kan uteslutas att bestämmelsen kan få betydelse i framtiden
vill Lagrådet, trots att den som framgår av praxis i narkotikamål kan bli
svårtillämpad, inte motsätta sig att den införs.

I andra stycket anges som barn även den som såvitt framgår av bilden
och omständigheterna kring den uppenbarligen är under 18 år. Ordet
"såvitt" synes ge utrymme för möjlighet att fälla till ansvar trots viss
tvekan om hur det förhåller sig med åldern medan ordet "uppenbarligen"
markerar att frågan skall kunna klart besvaras. Det senare alternativet
torde motsvara syftet med bestämmelsen. Ett sådant syfte skulle klarare
framgå om bestämmelsen i stället ges följande lydelse: "Med barn avses
en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller, om hans eller
hennes ålder framgår av bilden och omständigheterna kring den, som är
under 18 år."
En bild som har ett konstnärligt eller vetenskapligt värde anses
överhuvudtaget inte "pornografisk" i bestämmelsens mening och faller
därför automatiskt utanför det kriminaliserade området. Femte stycket
innehåller undantag från kriminaliseringen avseende bilder som är
barnpornografiska. I första meningen undantas hantverksmässigt
framställda bilder, framför allt egenhändigt gjorda teckningar och
målningar, under förutsättning att bilden framställts och innehas utan
uppsåt att göras tillgänglig för "någon annan". Detta innebär, att det i
praktiken är straffbart att rita en barnpornografisk bild och därefter visa
den för exempelvis en närstående. Det kan ifrågasättas om inte
kriminaliseringen här skjuter över målet. För straffbarhet borde det
åtminstone krävas, att bilden är avsedd att göras tillgänglig för en något
större krets av personer. Lagrådet föreslår därför att orden "någon annan"
som avslutar första meningen i femte stycket ersätts med ordet "andra".

Det remitterade förslaget innehåller ett par motivuttalanden som till dels
tar sikte på tillämpningen av bestämmelser som inte föreslås ändrade och
i den delen därför inte kan tjäna till ledning för domstolarnas
rättstillämpning. Ett sådant uttalande till ett annat återkommer Lagrådet
under 16 kap. 17 § hänför sig till konkurrensen mellan
barnpornografibrott och yttrandefrihetsbrottet olaga våldsskildring. Det
sägs i motiven att våldsmoment i en skildring som innefattar
barnpornografibrott bör i den mån de täcks av gärningsbeskrivningen
för barnpornografibrottet beaktas som en försvårande omständighet och
bestraffas inom ramen för barnpornografibrottet. Det sägs vidare att
sådana våldsmoment i vissa fall bör kunna motivera att
barnpornografibrottet bedöms som grovt brott. Häremot kan emellertid
hävdas att ett gärningspåstående som innebär att ett yttrande faller under
tryckfrihetsförordningens beskrivning av brottet olaga våldsskildring,
vartill yttrandefrihetsgrundlagen hänvisar, endast kan prövas i den
ordning som gäller för yttrandefrihetsbrott. En säker lösning av detta
problem kan emellertid inte åstadkommas utan mycket betydande
ingrepp i det föreslagna systemet. Man får därför nöja sig med att
överlämna problemet till rättstillämpningen.

16 kap. 10 b §

Avsikten med de föreslagna ändringarna i första stycket är att klargöra att
brottsbeskrivningen är tillämplig också på den som framställer ett dator-
eller videospel med våldsskildringar, även om det är den som spelar som
i sista hand åstadkommer bilderna på skärmen. Lagrådet har svårt att se
att inte detta är självklart; våldsskildringen finns ju inbyggd i
programmet, även om detta kan spelas upp på olika sätt. Det kan
tilläggas att nyckelorden i det nu diskuterade hänseendet är "Den som ---
skildrar" och att lydelsen inte blir så mycket klarare enbart genom att
tekniska upptagningar omnämns. Enligt lagrådets mening kan därför
lagtexten förenklas så att i första meningen talas om den som "i bild"
skildrar sexuellt våld osv. och i andra meningen om den som i "rörliga
bilder" osv.

16 kap. 17 §

Lagrådet finner den reglering som föreslås i fråga om försök och
förberedelse med avseende på olika former av barnpornografibrott
välmotiverad. Som exempel på förberedelse till grovt barnpornografibrott
nämns emellertid att en kurir tagit emot pengar för att bestrida de utgifter
som kan vara förenade med en anskaffning av barnpornografiskt material
utomlands. Avses just utgifter för resan kan ersättningen utgöra förlag
och förfarandet därmed förberedelse medan motsatsen troligen gäller i
fråga om köpeskillingen för bildmaterialet; här kan i stället föreligga en
medverkan till själva brottet eller till försök till brottet. Motsvarande
problem när det gäller narkotikabrott kan inte anses lösta (jfr Beckman
m.fl., Kommentar till Brottsbalken II, 6 uppl. 1990 s. 599, 601 och
Hoflund, Narkotikabrotten, 3 uppl. 1993 s. 113 f, 117 f). Frågan torde få
överlämnas till rättstillämpningen.

Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

Förslaget innebär bl.a. att de år 1993 införda bestämmelserna om
inskränkning i rätten att få kopior av vissa allmänna handlingar skall
finnas kvar i sekretesslagen och utvidgas till att omfatta samtliga
tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott, motsvarande allmänna brott samt
barnpornografibrott. Lagrådet vill starkt ifrågasätta om utvidgningen till
andra uppgifter än dem som skyddas av den tidigare företagna ändringen
är motiverad. Bestämmelsen är intagen i ett kapitel som avser sekretess
med hänsyn främst till intresset att förebygga eller beivra brott. När
sekretess för uppgifterna motiveras t.ex. av hänsyn till rikets säkerhet
eller till personlig integritet, finns andra bestämmelser i sekretesslagen.
Offentlighetsprincipen gör sig särskilt starkt gällande i fråga om
rättegångar. Det är svårt att se varför inte exempelvis en journalist som
bevakar en rättegång skall kunna få en kopia av en handling med
uppgifter som i och för sig är offentliga, när fråga inte är om barn- eller
våldspornografi. Frånsett sistnämnda kategorier av uppgifter synes något
egentligt praktiskt behov inte ha gjort sig gällande.

Vad angår placeringen av den föreslagna bestämmelsen i 5 kap. 6 §
sekretesslagen ifrågasatte Lagrådet i det lagstiftningsarbete som föregick
1993 års ändringar (se bet. 1992/93:KU40) om bestämmelsen stod i
överensstämmelse med de syften som bar upp de övriga bestämmelserna
i 5 kap. och om den i själva verket hörde hemma i sekretesslagen.
Lagrådet motsatte sig emellertid inte att förslaget genomfördes men
anförde att den föreslagna lagändringen fick anses som en temporär
åtgärd för att genast komma till rätta med problem som ansetts akuta.

Den nu föreslagna utvidgningen är omfattande och aktualiserar på nytt
frågan om lagreglering i sekretesslagen är den mest ändamålsenliga. En
diskussion förs såväl i det bakomliggande betänkandet (SOU 1997:49 s.
309 ff) där dock de nuvarande begränsade reglerna föreslogs stå kvar
som i lagrådsremissen om begränsningarna skall regleras i lag eller
grundlag. Det kan med fog hävdas att en så långtgående inskränkning
som nu föreslås bör tas in i tryckfrihetsförordningen. Goda skäl, såsom
att det för myndigheterna torde vara välbekant att inskränkningar i
handlingsoffentligheten i regel återfinns i sekretesslagen, att
sekretesslagen lättare kan anpassas efter ändrade förhållanden och den
ökade möjligheten att beivra felaktiga utlämnande av material, talar dock
för att frågan regleras i sekretesslagen.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 december 1997

Närvarande: statsrådet Freivalds, ordförande, och statsråden Tham,
Schori, Johansson, Åhnberg, Pagrotsky

Föredragande: statsrådet Schori

Regeringen beslutar proposition 1997/98:43 Tryckfrihetsförordningens
och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden
barnpornografifrågan m.m.

Regeringsformen omtryckt 1994:1483.
Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1994:1476.
Yttrandefrihetsgrundlagen omtryckt 1994:1477.
Senaste lydelse 1993:207.
Senaste lydelse 1990:894.
Senaste lydelse 1988:835.
Senaste lydelse 1986:645.
Lagen omtryckt 1992:1474.
Senaste lydelse 1993:437.
Senaste lydelse 1996:155.
Lydelse enligt prop. 1997/98:10, bet. 1997/98:SkU10, rskr. 1997/98:70.
Senaste lydelse 1996:854.
Senaste lydelse 1994:1479.
Senaste lydelse 1996:944.
Regeringsformen omtryckt 1994:1483.
Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1994:1476.
Yttrandefrihetsgrundlagen omtryckt 1994:1477.
Senaste lydelse 1993:207.
Senaste lydelse 1990:894.
Senaste lydelse 1988:835.
Lagen omtryckt 1992:1474.
Senaste lydelse 1993:437.
Senaste lydelse 1996:155.
Lydelse enligt prop. 1997/98:10.
Senaste lydelse 1996:854.
Senaste lydelse 1994:1479.
Senaste lydelse 1996:944.

Prop. 1997/98:43

4

1

Prop. 1997/98:43

Prop. 1997/98:43

51

48

Prop. 1997/98:43

192

316

Prop. 1997/98:43
Bilaga 1

Prop. 1997/98:43
Bilaga 2

251

Prop. 1997/98:43
Bilaga 3

Prop. 1997/98:43
Bilaga 4

Prop. 1997/98:43
Bilaga 5

Prop. 1997/98:43
Bilaga 5

Prop. 1997/98:43
Bilaga 6

Prop. 1997/98:43
Bilaga 7

254

Prop. 1997/98:43
Bilaga 8

255

Prop. 1997/98:43
Bilaga 9

256

Prop. 1997/98:43
Bilaga 10

257

316

Prop. 1997/98:43
Bilaga 11

258

Prop. 1997/98:43
Bilaga 12

260

Prop. 1997/98:43
Bilaga 13

Prop. 1997/98:43
Bilaga 14

261

Prop.1997/98:43
Bilaga 15

267

Prop. 1997/98:43
Bilaga 16

265

Prop. 1997/98:43
Bilaga 17

Prop. 1997/98:43
Bilaga 17

266

Prop. 1997/98:43
Bilaga 17

275

Prop. 1997/98:43
Bilaga 17

268

Prop. 1997/98:43
Bilaga 17

290

Prop. 1997/98:43
Bilaga 17

305

Prop. 1997/98:43
Bilaga 17

294

Prop. 1997/98:43
Bilaga 17

Prop. 1997/98:43
Bilaga 17

304

Prop. 1997/98:43
Bilaga 17

Prop. 1997/98:43
Bilaga 17

308

Prop. 1997/98:43
Bilaga 17

Prop. 1997/98:43
Bilaga 18

318

Prop. 1997/98:43
Bilaga 18

319

Prop. 1997/98:43