Prop.
1997/98:27
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Sundsvall den 11 september 1997
Göran Persson
Ulrica Messing
(Arbetsmarknadsdepartementet)
I propositionen föreslås en lag om rätt för arbetstagare till ledighet för att
bedriva näringsverksamhet. Förslaget har utformats efter samma mönster
som föräldraledighetslagen (1995:584) och andra liknande ledighetslagar.
Lagen innehåller huvudsakligen bestämmelser som är tvingande till ar-
betstagarens förmån. Genom kollektivavtal får avvikelser göras från vissa
av lagens s.k. ordningsföreskrifter.
Rätten till ledighet avser en sammanhängande period om högst sex
månader hos en och samma arbetsgivare. Arbetstagarens verksamhet får
dock inte konkurrera med arbetsgivarens verksamhet. Ledigheten får inte
heller innebära väsentlig olägenhet för arbetsgivarens verksamhet. Ar-
betstagaren måste ha varit anställd hos arbetsgivaren antingen de senaste
sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader de senaste två åren
för att få rätt till ledighet.
Önskemål om ledighet skall anmälas till arbetsgivaren minst tre måna-
der före ledighetens början. Påbörjad ledighet får avbrytas och arbetet
hos arbetsgivaren får återupptas i samma omfattning som tidigare. Ar-
betsgivaren får dock skjuta upp tidpunkten för arbetstagarens återgång en
månad från det att han eller hon underrättades om att arbetstagaren vill
avbryta sin ledighet.
En arbetstagare som begär eller tar i anspråk ledighet tillförsäkras
skydd mot uppsägning, avskedande och försämrade anställningsförmåner
eller anställningsvillkor.
En arbetsgivare som bryter mot lagen kan bli skadeståndsskyldig.
1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 27
Mål om tillämpning av lagen skall handläggas enligt lagen (1974:371) Prop. 1997/98:27
om rättegången i arbetstvister.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998.
Prop. 1997/98:27
1 Förslag till riksdagsbeslut.......................................................................4
2 Förslag till lag om rätt till ledighet för att bedriva näringsverksamhet...4
3 Ärendet och dess beredning....................................................................7
4 En ny lag om rätt till ledighet för att bedriva näringsverksamhet.........7
4.1 Behovet av en ny lag....................................................................7
4.2 Lagen bör i huvudsak vara tvingande..........................................9
4.3 Rätten till ledighet......................................................................11
4.4 Kvalifikationstid........................................................................15
4.5 Anmälan och beslut om ledighet...............................................15
4.6 Återgång i arbete........................................................................16
4.7 Anställningsskydd......................................................................16
4.8 Skadestånd.................................................................................17
4.9 Rättegångsregler........................................................................18
4.10 Ikraftträdande...........................................................................18
5 Författningskommentar.........................................................................
18
Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian ”Rätt till ledighet
för att starta egen näringsverksamhet”....................................22
Bilaga 2 Promemorians lagförslag........................................................24
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna........................................27
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag...................................................28
Bilaga 5 Lagrådets yttrande...................................................................31
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 september 1997......33
1* Riksdagen J 997/98. 1 saml. Nr 27
Prop. 1997/98:27
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om rätt till ledighet för att bedriva nä-
ringsverksamhet.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § En arbetstagare har enligt denna lag rätt att vara ledig från sin an-
ställning för att bedriva näringsverksamhet.
2 § Ett avtal som innebär att arbetstagarens rättigheter enligt denna lag
inskränks är ogiltigt i den delen.
Genom ett kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller god-
känts av en sådan central arbetstagarorganisation som avses i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet får det dock göras avvikel-
ser från lagen i fråga om
1. anmälan om ledighet (5 §),
2. tiden för arbetstagarens underrättelse om återgång till arbete (7 §
andra stycket), och
3. den tid arbetsgivaren har rätt att skjuta upp arbetstagarens återgång
till arbete (7 § tredje stycket).
Genom ett kollektivavtal som kommit till på det sätt som anges i andra
stycket får även den närmare tillämpningen av bestämmelserna i 9 § om
skyddet för anställningsvillkoren bestämmas.
En arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt andra eller
tredje stycket, får tillämpa avtalet även på en arbetstagare som inte är
medlem av den avtalsslutande organisationen men sysselsätts i arbete
som avses med avtalet och inte omfattas av något annat tillämpligt kol-
lektivavtal.
3 § En arbetstagare har rätt till hel ledighet från sitt arbete under högst
sex månader för att själv eller genom juridisk person bedriva närings-
verksamhet. Arbetstagarens verksamhet får dock inte konkurrera med
arbetsgivarens verksamhet. Ledigheten får inte heller innebära väsentlig
olägenhet för arbetsgivarens verksamhet.
En arbetstagare har rätt till ledighet endast under en period hos en och
samma arbetsgivare.
Prop. 1997/98:27
4 § Som villkor för en arbetstagares rätt till ledighet enligt 3 § gäller att
arbetstagaren vid ledighetens början varit anställd hos arbetsgivaren an-
tingen de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader de
senaste två åren.
Vid beräkningen av anställningstid tillämpas 3 § första stycket lagen
(1982:80) om anställningsskydd.
5 § En arbetstagare som vill utnyttja sin rätt till ledighet skall anmäla
detta till arbetsgivaren minst tre månader före ledighetens början. I sam-
band med sin anmälan skall arbetstagaren ange hur lång tid ledigheten är
planerad att pågå.
6 § Arbetsgivaren skall senast en månad efter det att ledigheten anmäl-
des meddela arbetstagaren sitt beslut om ledigheten.
7 § En arbetstagare får avbryta sin påbörjade ledighet och återuppta sitt
arbete i samma omfattning som före ledigheten.
Om en arbetstagare vill utnyttja sin rätt att återuppta sitt arbete, skall
arbetstagaren snarast möjligt underrätta arbetsgivaren om detta.
En arbetsgivare får skjuta upp arbetstagarens återgång högst en månad
efter det att arbetsgivaren tagit emot underrättelsen.
8 § En arbetstagare får inte sägas upp eller avskedas enbart på grund av
att arbetstagaren begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet enligt denna
lag. Om en arbetstagare ändå sägs upp eller avskedas skall uppsägningen
eller avskedandet ogiltigförklaras, om arbetstagaren begär det.
9 § En arbetstagare som begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet en-
ligt denna lag är inte skyldig att enbart av detta skäl godta
1. några andra minskade anställningsförmåner eller försämrade arbets-
villkor än sådana som är en nödvändig följd av ledigheten, eller
2. någon annan omplacering än en sådan som kan genomföras inom
ramen för anställningsavtalet och som är en nödvändig följd av ledighe-
ten.
10 § En arbetsgivare som bryter mot denna lag skall betala ersättning för
den skada som uppkommer.
Skadestånd enligt första stycket kan avse både ersättning för den för- Prop. 1997/98:27
lust som uppkommer och ersättning för den kränkning som lagbrottet
innebär.
Om det är skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.
11 § Mål om tillämpningen av denna lag handläggs enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Förs talan med anledning av en uppsägning eller ett avskedande, till-
lämpas 34 och 35 §§, 37 §, 38 § andra stycket andra meningen, 39-42 §§
samt 43 § första stycket andra meningen och andra stycket lagen
(1982:80) om anställningsskydd. I fråga om annan talan tillämpas 64-
66 och 68 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
Prop. 1997/98:27
Regeringen anförde i 1997 års ekonomiska vårproposition (prop.
1996/97:150) att den hade för avsikt att föreslå införande av en rätt till
tjänstledighet under sex månader för att starta eget företag.
I en departementspromemoria som upprättats inom Arbetsmarknadsde-
partementet, Rätt till ledighet för att starta egen näringsverksamhet, före-
slås en ny lag i ämnet. En sammanfattning av promemorian finns i bila-
ga 1. Promemorians lagförslag finns i bilaga 2.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna finns i bilaga 3. En remissammanställning finns tillgänglig i Ar-
betsmarknadsdepartementet (dnr A97/2232/RS).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 28 augusti 1997 att inhämta Lagrådets yttrande
över det lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Dessutom har
vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Lagrådets synpunkter
behandlas i avsnitten 4.3 och 4.8 samt i författningskommentaren under
10 §.
Regeringens förslag: En arbetstagare skall ges en lagstadgad rätt till
ledighet från anställningen för att bedriva näringsverksamhet.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
har inte någon erinran mot promemorians förslag att införa en lag om rätt
till ledighet för att starta egen näringsverksamhet.
Jämställdhetsombudsmannen (JämO) anser att förslaget är ett bra al-
ternativ till andra politiska instrument. Även Arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS) ställer sig positiv till förslaget. Sveriges Akademikers Centralor-
ganisation (SACO) stöder förslaget men anför att det kommer att ge be-
tydligt större negativa effekter på små än på stora företag.
Landstingsförbundet ser positivt på att olika insatser görs för att un-
derlätta för de anställda att starta egen näringsverksamhet.
Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att det finns åtskilliga andra
förslag till sysselsättningsskapande åtgärder som borde komma i fråga
framför detta. Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) tror inte att
förslaget kommer att medföra någon nyanställning eftersom en ledig-
hetsperiod om maximalt sex månader i många fall troligen kan täckas
med övertid eller andra lösningar. NUTEK uppmärksammar också de
små företagens problem. Enligt Arbetslivsinstitutet framstår det som att
den föreslagna lagen endast marginellt kan komma att öka benägenheten
att starta egen näringsverksamhet.
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) avråder från ny ledighetslag-
stiftning. SAF anser att de effekter på nyföretagande som den föreslagna
lagstiftningen eventuellt kan komma att få, är att betrakta som ytterst
marginella. Dessa uppvägs inte av de effekter förslaget kommer att få i
de redan existerande företagen. SAF påpekar att regeringens småföre-
tagsdelegation särskilt har prioriterat betydelsen av färre och enklare
regler. Den föreslagna lagstiftningen är enligt SAF ett steg i motsatt rikt-
ning. Arbetsgivarverket avstyrker förslaget och anför att en vakans på
högst sex månader troligen i de flesta fall inom staten löses genom om-
prioriteringar och omfördelning av uppgifter på befintlig arbetskraft. Inte
heller Svenska kommunförbundet tillstyrker promemorians förslag.
Kommunförbundet framhåller att förslaget innebär att ytterligare ett om-
fattande regelverk läggs till den redan mycket komplexa regelmassa som
styr arbetslivet. Företagarnas riksorganisation (Företagarna) avstyrker
förslaget och framhåller att ledighetslagstiftningen i dag är omfattande
och leder till svårigheter inte minst i mindre företag.
Stockholms tingsrätt uppmärksammar frågan om arbetstagaren skall ha
rätt till ledighet om denne redan - vid sidan av sin anställning - driver
verksamhet men önskar använda sig av den möjlighet som lagen ger.
Skälen för regeringens förslag: Genom nya företag främjas tillväxt
och sysselsättning. Syftet med förslaget är att stödja nyföretagandet, inte
minst bland kvinnor, genom att underlätta för arbetstagare att starta och
bedriva näringsverksamhet. Att starta och bedriva ett företag är i sig ett
stort risktagande. Genom att möjliggöra för nya företagare att ta ledigt
under en period kan risken minskas i någon mån. Företagaren behöver
inte riskera att, utöver de pengar och resurser som satsas, dessutom förlo-
ra arbetet för den händelse företagssatsningen inte slår väl ut.
Rätten till ledighet för att bedriva näringsverksamhet är även en del av
arbetsmarknadspolitiken. Om en arbetstagare är ledig enligt lagen upp-
kommer en möjlighet för någon arbetslös att få arbete i den lediges ställe.
Enligt reglerna om utbildningsvikariat har arbetsgivaren möjlighet att
ansöka om vikariatsstöd för att anställa en vikarie för en arbetstagare som
är ledig bland annat av det skälet att han eller hon skall starta egen nä-
ringsverksamhet. Som förutsättning gäller dock att arbetsgivaren betalar
den tjänstledige arbetstagaren lön under ledigheten. Reglerna om utbild-
ningsvikariat återfinns i förordningen (1986:414) om rekryteringsstöd.
Vikariatsstöd uppgår för närvarande till 350 kronor per dag, dock högst
50 procent av lönekostnaden, och kan betalas ut under sex månader. Stö-
det får lämnas till en arbetsgivare som efter anvisning av länsarbets-
Prop. 1997/98:27
nämnden anställer en ersättare under den tid då en anställd med lön är
ledig för att starta egen näringsverksamhet. I årets budgetproposition fö-
reslås att vikariatsstödet samordnas med vissa andra stödformer i ett nytt
anställningsstöd.
SAF och andra remissinstanser har tagit upp frågan om förslagets ne-
gativa effekter på bl.a. de mindre företagen. Regeringen anser emellertid
att de positiva effekter förslaget förväntas få för situationen på arbets-
marknaden väger tyngre än de negativa effekter som kan tänkas uppstå
för en del arbetsgivare. Regeringen avser att följa frågan om effekterna
av den nu föreslagna lagstiftningen, inte minst med avseende på de mind-
re företagen.
Stockholms tingsrätt har väckt frågan om den som redan driver en nä-
ringsverksamhet skall ha rätt till ledighet enligt den nu föreslagna lag-
stiftningen. Många gånger kan arbetstagaren redan ha startat näringsverk-
samhet vid sidan av sin anställning. Regeringen anser inte att dessa per-
soner, enbart på grund av att de redan påbörjat sin näringsverksamhet,
skall vara avskurna från rätt till ledighet enligt lagen. I förhållande till
promemorians förslag bör därför den ändringen göras att rätten till ledig-
het skall avse möjligheten att bedriva näringsverksamhet. I begreppet
bedriva ligger givetvis även att ”starta” företag. Regeringen återkommer
till detta i avsnitt 4.3.
Prop. 1997/98:27
Regeringens forslag: Reglerna om rätt till ledighet för att bedriva nä-
ringsverksamhet skall i allt väsentligt vara tvingande. Vissa av lag-
reglerna skall vara dispositiva på så sätt att avvikelser får göras med
stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan träffas på förbundsnivå.
De bestämmelser som på så sätt kommer att vara dispositiva är regler-
na om
- tiden för anmälan om ledighet,
- arbetstagarens underrättelse till arbetsgivaren att han eller hon vill
avbryta en påbörjad ledighet, och
- den tid efter vilken arbetstagaren efter sådan underrättelse har rätt
att återgå i arbete. Även den närmare tillämpningen av skyddet för an-
ställningsvillkoren skall kunna bestämmas på det sättet.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Kommunförbundet och Landstingsförbundet har
framfört att riksdagen i lagen (1982:80) om anställningsskydd
(anställningsskyddslagen) har tagit bort kravet på att kollektivavtal som
avviker från lag skall ha slutits eller godkänts av en central arbetstagaror-
ganisation. De anser att detta bör gälla även den nu föreslagna lagen. Ar-
betsdomstolen (AD) har påpekat att bestämmelsen om möjlighet till avvi-
kande kollektivavtal bör utformas på samma sätt som motsvarande be-
stämmelse i t.ex. föräldraledighetslagen (1995:584), dvs. att vad som
åsyftas är kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts
av en central arbetstagarorganisation som avses i medbestämmandelagen.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag överensstämmer
i huvudsak med motsvarande bestämmelse i föräldraledighetslagen.
Reglerna är i princip tvingande till arbetstagarnas förmån. För att under-
lätta en anpassning till särskilda branscher, arbetsplatser och arbetstagar-
grupper görs vissa förfaranderegler dispositiva. Det är till att börja med
fråga om regler om olika tidsfrister och innehållet i anmälan om ledighet.
Dessa regler får ersättas genom kollektivavtal om avtalet på arbetstagar-
sidan har träffats eller godkänts på central nivå.
Även den närmare tillämpningen av skyddet för anställningsvillkoren
får bestämmas på det sättet. Att parterna får avtala om ”den närmare till-
lämpningen” innebär att ett sådant avtal inte får leda till att arbetstagarnas
förmåner allmänt sett blir sämre än vad som följer av lagen eller till att
lagens syften urholkas. Avtal kan dock alltid slutas som ger arbetstagaren
större rättigheter än vad som gäller enligt lagen.
En liknande bestämmelse finns också i 9 § lagen (1974:981) om ar-
betstagares rätt till ledighet för utbildning (studieledighetslagen). I första
stycket stadgas att arbetstagare som varit ledig skall, när han återgår i
arbete, vara tillförsäkrad samma eller likvärdig ställning i fråga om ar-
betsförhållanden och anställningsvillkor som om han inte haft ledighet.
Den närmare innebörden av denna regel får, enligt paragrafens andra
stycke, regleras genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits på
förbundsnivå. I förarbetena till studieledighetslagen uttalades i denna del
bl.a. följande.
” Reglerna om trygghet i anställningen för en studieledig arbets-
tagare bör självfallet vara tvingande. Däremot bör det kunna tillåtas
att parterna genom kollektivavtal reglerar det närmare innehållet av
t.ex. löneskyddet. Det bör också vara möjligt att - inom ramen för
den fastlagda principen - kollektivavtalsvägen reglera vilka verk-
ningar som ledigheten kan få i andra sammanhang, t.ex. i beford-
ringshänseende etc.” (prop. 1974:148 s. 87).
Även anställningsskyddslagen innehåller en liknande bestämmelse (jfr
prop. 1973:129 s. 250).
Ledigheten för att bedriva näringsverksamhet bör betraktas på samma
sätt. Uttalandena kan därför sägas gälla även ifrågavarande lag.
Ett centralt kollektivavtal med avvikande regler får av arbetsgivaren
tillämpas även på en arbetstagare som inte är medlem i den avtalsslutande
organisationen. En förutsättning för detta är att arbetstagaren sysselsätts i
arbete som avses med avtalet och inte omfattas av något annat tillämpligt
kollektivavtal.
Som AD påpekat bör en hänvisning ske till medbestämmandelagens
definition av central arbetstagarorganisation. Regeringen anser vidare, i
motsats till Kommunförbundet och Landstingsförbundet, att kollektivav-
tal som avviker från lagens bestämmelser på arbetstagarsidan skall ha
slutits på förbundsnivå. Motsvarande regel finns i övriga ledighetslagar
bl.a. i föräldraledighetslagen och i studieledighetslagen. Regeringen fin-
ner ingen anledning att i detta avseende göra skillnad mellan reglerna i de
olika ledighetslagama.
Prop. 1997/98:27
10
Prop. 1997/98:27
Regeringens förslag: En arbetstagare skall ha rätt till ledighet under
högst sex månader för att själv eller genom juridisk person bedriva nä-
ringsverksamhet. Arbetstagarens verksamhet får dock inte konkurrera
med arbetsgivarens verksamhet. Ledigheten får inte heller innebära
väsentlig olägenhet för arbetsgivarens verksamhet. Arbetstagaren har
rätt till ledighet endast under en period hos en och samma arbetsgiva-
re.
Promemorians forslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Enligt promemorians förslag är dock konkurrensförbudet begrän-
sat till den del av arbetsgivarens verksamhet där arbetstagaren sysselsätts.
Remissinstanserna: AD framhåller att det vore önskvärt att det något
närmare utvecklades dels vad som skall krävas för att en arbetstagare
skall anses ”starta näringsverksamhet”, dels vad som avses med att rätten
till ledighet förfaller om arbetstagaren inte startar sin näringsverksamhet.
Även Stockholms tingsrätt, Kommunförbundet och Landstingsförbundet
framför liknande synpunkter. Tingsrätten tar också upp frågan om hur det
skall uppfattas om arbetstagaren avser att tillsammans med annan driva
verksamheten.
SAF kan inte acceptera den avgränsning som görs i promemorian, dvs.
att rätt till ledighet skall föreligga om arbetstagarens tilltänkta närings-
verksamhet konkurrerar med arbetsgivarens verksamhet inom ett annat
område än det i vilket arbetstagaren sysselsätts. SAF framhåller att
många företag driver verksamhet med olika inriktning och kan ingå i fö-
retagsgrupper. Medarbetare i företag kan också tänkas ha arbetat inom
flera olika verksamhetsgrenar inom företaget och därigenom skaffat sig
erfarenhet och insyn från skilda delar av företaget. Mot en sådan bak-
grund måste enligt SAF:s mening en konkurrensaspekt i den föreslagna
lagstiftningen ges en bredare innebörd.
Arbetsgivarverket anser att konkurrensklausulen i promemorians för-
slag är oklar i sin utformning. Arbetsgivarverket framhåller också vikten
av arbetstagarens skyldighet att informera om sin verksamhet så att ar-
betsgivaren kan bedöma om verksamheten är konkurrerande innan ar-
betsgivaren beslutar om ledighet enligt lagen. Företagarna anser att rätt
till ledighet för att bedriva företag är en form av företagsstöd som till-
sammans med reglerna om utbildningsvikariat snedvrider konkurrensen.
Företagarna hävdar att det är illojal konkurrens så snart den anställde
konkurrerar med någon del av arbetsgivarens företag.
SACO anser att ledighetens längd måste utsträckas från sex månader
till ett år. Även TCO anser att lagen borde ge rätt till en ledighet längre
än sex månader.
Landstingsförbundet kan inte tillstyrka promemorians förslag att ar-
betsgivaren skall kunna vägra ledighet som medför väsentlig olägenhet.
Förbundet anser att det skall vara tillräckligt att ledigheten medför olä-
genhet för verksamheten.
11
1** Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 27
Prop. 1997/98:27
Bedriva näringsverksamhet
Avsikten med den nya lagen är bl.a. att underlätta för den som önskar
driva näringsverksamhet, men som inte direkt vågar ta steget att lämna
sin anställning. Genom reglema om rätt till ledighet får arbetstagaren
under en period pröva sina idéers bärighet i en egen verksamhet. Även
den som redan driver en verksamhet vid sidan av sin anställning skall ha
rätt att vara ledig för att driva verksamheten vidare på heltid.
Med begreppet näringsverksamhet förstås ekonomisk verksamhet som
bedrivs yrkesmässigt.
Det skall inte krävas att själva produktionen eller driften av verksam-
heten har påbörjats men man måste kunna kräva att den nye företagaren
på ett påtagligt sätt har påbörjat planeringen och genomförandet av före-
tagsstarten. Man får göra en helhetsbedömning och därvid beakta sådana
omständigheter som om företaget är inregistrerat, lån upptagna eller fi-
nansiering på annat sätt har ordnats, bankkonton har öppnats, lokaler an-
skaffats, telefonabonnemang tecknats osv. Vid någon tidpunkt måste gi-
vetvis sådana planeringsåtgärder vara avslutade och verksamheten i rea-
liteten påbörjad, men det går knappast att ange en exakt tidpunkt när så
skall vara fallet. Det kan mycket väl finnas välgrundad anledning till att
igångsättandet av själva verksamheten i vissa fall dröjt längre än vad som
varit avsett. I begreppet ”ledighet för att bedriva näringsverksamhet” lig-
ger alltså en rätt för arbetstagaren till ledighet för förberedande åtgärder.
Om det skulle visa sig att arbetstagaren, trots att denne beviljats ledighet,
inte bedriver näringsverksamhet, har arbetstagaren däremot skyldighet att
genast återgå i arbete.
Den arbetstagare som gör anspråk på rätt till ledighet enligt lagen
måste, om han eller hon driver företaget tillsammans med någon annan,
själv inta en sådan ställning i företaget att han eller hon kan anses driva
detta. Driften kan ske i egen regi eller genom en juridisk person, t.ex. ett
aktiebolag.
Arbetstagarens information till arbetsgivaren
Regeringen föreslår inte någon uttrycklig informationsskyldighet för ar-
betstagaren. Det ligger i arbetstagarens eget intresse att lämna sådana
utförliga uppgifter om sin verksamhet, som gör det möjligt för arbetsgi-
varen att bedöma frågan om arbetstagaren har rätt till ledighet. En nöd-
vändig följd av att arbetstagaren inte lämnar arbetsgivaren behövlig in-
formation blir att arbetsgivaren kan tvingas att avslå ledighetsansökan.
Konkurrensförbudet
Enligt promemorians förslag får arbetstagarens tilltänkta verksamhet inte
konkurrera med den del av arbetsgivarens verksamhet där denne syssel-
sätts. Däremot ger promemorians förslag arbetstagaren rätt till ledighet
12
för verksamhet som konkurrerar med någon annan del av arbetsgivarens Prop. 1997/98:27
verksamhet.
SAF anser att konkurrensaspekterna inte är tillräckligt behandlade i
promemorian. SAF kan inte heller acceptera den avgränsning beträffande
konkurrensförbudet som föreslås i promemorian. Företagarna anser att
promemorians förslag om att konkurrensförbudet endast skall gälla den
del av verksamheten där den anställde arbetar, skarpt bryter mot arbets-
rättens krav på lojalitet i anställningar. Företagarna anser i likhet med
SAF att förbudet mot illojal konkurrens inte bör inskränkas på det sätt
som föreslås.
AD har i anställningsskyddsmål prövat en rad tvister om illojal konkur-
rens. AD har bl.a. anfört att det torde stå utom tvivel att en anställd som
under sin anställningstid bedriver en verksamhet som konkurrerar med
arbetsgivarens i allmänhet på ett allvarligt sätt bryter mot den lojalitets-
plikt som gäller mot arbetsgivaren. Samtidigt framhåller AD att inte all
konkurrens kan anses utgöra ett sådant lojalitetsbrott. Fråga måste nor-
malt vara om sådan konkurrens som tillfogar arbetsgivaren mer påtaglig
skada eller som är att uppfatta som illojal mot arbetsgivaren (jfr bl.a. AD
1993 nr 18 och 1977 nr 118).
Enligt regeringens mening är det självfallet viktigt att det lojalitetskrav
som framgår av AD:s praxis upprätthålls. Regeringen anser därför att
övervägande skäl talar för att arbetstagaren med stöd av lagen endast
skall ha rätt till sådan ledighet som inte konkurrerar med arbetsgivarens. I
förhållande till promemorians förslag bör därför den inskränkningen gö-
ras att rätt till ledighet endast skall föreligga om arbetstagarens verksam-
het inte konkurrerar med någon del av arbetsgivarens verksamhet.
Arbetsgivaren kan givetvis medge att arbetstagaren bedriver en med
arbetsgivaren konkurrerande verksamhet.
Vid bedömningen av om arbetstagarens tilltänkta verksamhet kan
komma att konkurrera med arbetsgivarens får man söka ledning i bl.a. de
faktiska omständigheter som råder i arbetsgivarens verksamhet. Dessa
förhållanden får jämföras med de uppgifter arbetstagaren lämnar om sin
verksamhet. Som ovan anförts anser regeringen att det ligger i arbetstaga-
rens eget intresse att lämna sådana utförliga uppgifter som gör det möjligt
för arbetsgivaren att bedöma frågan om arbetstagarens verksamhet kan
komma att konkurrera med arbetsgivarens verksamhet.
Väsentlig olägenhet för arbetsgivarens verksamhet
I promemorian föreslås en rätt för arbetsgivaren att vägra ledighet som
innebär väsentlig olägenhet för arbetsgivarens verksamhet. Regeringen
delar uppfattningen att rätt till ledighet inte bör föreligga om den innebär
väsentlig olägenhet för arbetsgivarens verksamhet. Regeringen kan inte
biträda Landstingsförbundets uppfattning att redan ”olägenhet” skulle
hindra arbetstagaren att få rätt till ledighet. Däremot anser regeringen att
detta krav bör formuleras som en förutsättning för rätt till ledighet och
inte som en rätt för arbetsgivaren att vägra ledighet. Det ligger i sakens
natur att arbetsgivaren kan vägra ledighet om lagens förutsättningar inte
är uppfyllda. Detta bör dock arbetsgivaren göra inom en viss tidsfrist. Se
vidare avsnitt 4.5.
13
Det är oundvikligt att en arbetstagares frånvaro från arbetet många
gånger innebär olägenheter för arbetsgivaren. Detta får arbetsgivaren i
princip tåla. Det är först om ledigheten skulle medföra väsentlig olägen-
het för arbetsgivarens verksamhet som förutsättningar för rätt till ledighet
inte föreligger. Exempel på väsentlig olägenhet för arbetsgivaren är att
verksamheten inte kan fortgå på normalt sätt eller att avsevärda arbets-
balanser uppkommer. Som väsentlig olägenhet får också räknas större
kostnadsökningar. Däremot bör normal fördyring i samband med att ar-
betsgivaren anställer en vikarie inte betraktas som väsentlig olägenhet för
arbetsgivarens verksamhet. Olägenheter som beror på att arbetsgivaren
väljer att inte anställa en vikarie är normalt inte skäl att vägra arbetstaga-
ren ledighet.
Ledighetens längd
Rätten till ledighet avser högst sex månader vid ett tillfälle hos en arbets-
givare. Om arbetstagaren byter arbetsgivare har han eller hon naturligtvis
rätt till en ny ledighetsperiod om högst sex månader, under förutsättning
att de övriga villkoren är uppfyllda. I lagen anges den maximala omfatt-
ningen av den ledighet som arbetstagaren har rätt till. Regeringen uttala-
de i remissen till Lagrådet att det givetvis inte finns något hinder mot att
arbetsgivaren beviljar arbetstagaren längre ledighet, men att det då inte
blir fråga om ledighet enligt lagen. Detta uttalande synes enligt Lagrådets
mening vara väl kategoriskt. En överenskommelse om ledighet kan enligt
Lagrådet givetvis gå ut på att lagens bestämmelser skall tillämpas trots att
villkoren för ledighet enligt lagen inte är uppfyllda. Huruvida en över-
enskommelse om ledighet skall anses ha en sådan innebörd får som Lag-
rådet påpekat avgöras efter en tolkning, om parterna inte uttryckligen har
reglerat denna fråga. I vart fall vid smärre avvikelser från lagens villkor
om rätt till ledighet ligger det enligt Lagrådets mening nära till hands att
anta att parterna har utgått från att lagens bestämmelser ändå skall tilläm-
pas. Regeringen delar Lagrådets uppfattning.
Flera remissinstanser har framfört den synpunkten att sex månader är
för kort tid för denna typ av ledighet. Regeringen delar i och för sig den
uppfattningen men finner vid en sammanvägning av arbetsgivarnas och
arbetstagarnas intressen att sex månader är en väl avvägd tidsrymd.
Rätten till ledighet avser endast hel ledighet. Arbetstagaren kan således
inte med stöd av lagen begära rätt till ledighet på deltid för att bedriva
näringsverksamhet.
Arbetstagaren har som nyss nämnts enligt förslaget inte rätt till ledighet
mer än en period. Det är meningen att ledigheten skall pågå i ett sam-
manhang under högst sex månader. Arbetstagaren har dock möjlighet att
avbryta ledigheten i förtid.
Prop. 1997/98:27
14
Prop. 1997/98:27
Regeringens forslag: För rätt till ledighet skall arbetstagaren ha varit
anställd hos arbetsgivaren antingen de senaste sex månaderna eller
sammanlagt minst tolv månader under de senaste två åren.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Arbetsgivarverket anser att den föreslagna kvali-
fikationstiden om sex månaders anställning är för kort. LO uppmärk-
sammar den risk för arbetslöshet som den tjänstledige löper om det före-
tag som han eller hon är anställd i upphör under ledigheten. LO anser
därför att ifrågavarande ledighet skall vara överhoppningsbar vid bedöm-
ning av arbetsvillkoret enligt reglerna om ersättning vid arbetslöshet.
Skälen for regeringens förslag: Regeringens avsikt är att i den före-
slagna lagen så långt som möjligt knyta an till de regler som finns i övri-
ga ledighetslagar. Bestämmelsen om kvalifikationstid har sin förebild i
bl.a. föräldraledighetslagen och studieledighetslagen. Regeringen är inte
beredd att här föreslå en regel med längre kvalifikationstid för rätt till
ledighet än de nyss nämnda motsvarande bestämmelserna.
Regeringen delar LO:s uppfattning att ledighet för att bedriva närings-
verksamhet skall vara överhoppningsbar i arbetslöshetsförsäkringen och
lägger i årets budgetproposition fram förslag om detta.
När man beräknar anställningstiden skall varje dag då ett anställnings-
förhållande har förelegat räknas med. Frånvarodag t.ex. på grund av
sjukdom eller annan ledighet skall alltså räknas in i anställningstiden.
Deltidsarbete jämställs med heltidsarbete. Anställningstiden beräknas
fram till tidpunkten när ledigheten skall börja.
När man bestämmer anställningstid skall man också räkna med tid då
arbetstagaren har varit anställd hos något annat företag inom en koncern
som arbetsgivaren tillhör. Om ett företag eller en del av ett företag har
övergått till en ny arbetsgivare, räknar man hos den nya arbetsgivaren
med den tid som arbetstagaren har varit anställd hos den tidigare arbets-
givaren eller hos företag inom koncern som den tidigare arbetsgivaren
tillhörde. Med övergång av företag avses detsamma som enligt 6 b § la-
gen (1982:80) om anställningsskydd.
Regeringens förslag: En arbetstagare som vill utnytt,. sm rätt till le-
dighet skall anmäla detta till arbetsgivaren minst tre månader iöre le-
dighetens början. Arbetstagaren skall i samband med detta ange hur
lång tid ledigheten är planerad att pågå. Arbetsgivaren skall senast en
månad efter det att ledigheten anmäldes meddela arbetstagaren sitt be-
slut om ledigheten.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
15
Remissinstanserna har inte framfört några särskilda synpunkter i den-
na del.
Skälen for regeringens förslag: Det är viktigt att ledigheten kan ord-
nas utan att det uppstår besvärande följder för verksamheten. Arbetstaga-
ren bör därför vara skyldig att anmäla till arbetsgivaren att han eller hon
vill utnyttja sin rätt till ledighet minst tre månader i förväg. De med le-
digheten sammanhängande frågorna på arbetsplatsen bör kunna klaras av
inom denna tid.
Kollektivavtal får träffas om bl.a. längre underrättelsetid. Ett sådant
avtal skall på arbetstagarsidan ha träffats eller godkänts på central nivå.
En förlängning av underrättelsetiden kan vara nödvändig för arbetstagar-
grupper vars arbetstider bestäms genom schemaläggning eller turlistor för
en relativt lång tidsperiod, t.ex. lärare.
För att även arbetstagaren skall kunna planera sin verksamhet bör det
finnas en skyldighet för arbetsgivaren att inom viss tid meddela arbetsta-
garen om denne kommer att få ledigt. Regeringen anser det skäligt att
bestämma denna tid till en månad efter det att arbetstagaren begärt ledig-
heten.
Prop. 1997/98:27
Regeringens förslag: En arbetstagare skall få avbryta sin påbörjade
ledighet och återuppta sitt arbete i samma omfattning som före ledig-
heten.
Om arbetstagaren vill utnyttja sin rätt att återuppta sitt arbete, skall
arbetstagaren snarast möjligt underrätta arbetsgivaren om detta.
Arbetsgivaren skall ha rätt att skjuta på återgången högst en månad
efter det att arbetsgivaren tagit emot underrättelsen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte framfört några särskilda synpunkter i den-
na del.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen knyter i sitt förslag an till
befintlig ledighetslagstiftning. Det bör därför föreskrivas att arbetstagaren
får avbryta ledigheten men att arbetstagaren skall underrätta arbetsgiva-
ren om att han eller hon vill återgå i arbete. Arbetsgivaren är dock inte
skyldig att låta arbetstagaren återinträda i arbetet tidigare än en månad
efter anmälan. Avvikande kollektivavtal får träffas om tiden för arbetsta-
garens underrättelse om återgång i arbete samt den tid arbetsgivaren har
rätt att skjuta upp tidpunkten för arbetstagarens återgång i arbete.
Regeringens förslag: En arbetstagare som begär eller tar i anspråk sin
rätt till ledighet skall tillförsäkras skydd mot uppsägning, avskedande
och försämrade anställningsförmåner eller anställningsvillkor till följd
av ledigheten.
16
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte lämnat några särskilda synpunkter i denna
del.
Skälen for regeringens förslag: Genom förslaget förenas rätten till
ledighet för att bedriva näringsverksamhet med garantier för att arbetsta-
gare som använder sin rätt inte kommer i sämre ställning än sina arbets-
kamrater. Däremot får den tjänstledige arbetstagaren inte garantier som
går längre än vad som gäller för de arbetstagare som är kvar i arbete.
Skulle arbetsförtjänsten för dem allmänt sett minska eller skulle de på
grund av en omorganisation få ändrade arbetsuppgifter är detta föränd-
ringar som också den tjänstledige arbetstagaren måste tåla.
Enligt de regler som gäller inom arbetsrättens område har en arbetsgi-
vare normalt rätt att utan uppsägning omplacera en arbetstagare om de
nya arbetsuppgifterna ligger inom ramen för det enskilda anställningsav-
talet. För att en omplacering enligt förslaget skall vara giltig måste den
dels ske inom ramen för anställningsavtalet, dels vara en nödvändig följd
av ledigheten. Bestämmelserna om anställningsskydd utgör i första hand
ett skydd mot trakasserier från arbetsgivarens sida.
Prop. 1997/98:27
Regeringens förslag: En arbetsgivare som bryter mot lagen skall be-
tala ersättning för den skada som uppkommer. Skadeståndet kan avse
både ersättning för den förlust som uppkommer och ersättning för den
kränkning som lagbrottet innebär. Om det är skäligt, kan skadeståndet
jämkas.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Arbetsgivarverket anser att skadestår ' ’ >r kunna
utdömas även av arbetstagare i det fall de bryter mot lagens konkur-
rensklausul och därmed åsamkar arbetsgivare skada.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen är inte beredd att på det
sätt Arbetsgivarverket föreslagit införa en särskild lagregel om skade-
ståndsskyldighet för arbetstagare. Den enskilde arbetstagaren kan dock i
vissa flagranta fall av missbruk av reglerna åläggas skadeståndsskyldig-
het enligt allmänna avtalsrättsliga principer för kontraktsbrott i anställ-
ningsförhållanden .
Som Lagrådet påpekat är det allmänna skadeståndets främsta syfte vid
brott mot föreskrifter av ordningskaraktär att inskärpa vikten av att också
de formella föreskrifterna iakttas. Regeringen delar Lagrådets uppfattning
att, för att undanröja all tvekan om bestämmelsens innebörd, denna bör
utformas efter förebild av bl.a. anställningsskyddslagen.
17
Prop. 1997/98:27
Regeringens förslag: Mål om tillämpning av lagen skall handläggas
enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (arbetstvist-
lagen).
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte lämnat några särskilda synpunkter i denna
del.
Skälen för regeringens förslag: Rättegångsreglerna bör utformas på
samma sätt som i övrig likartad lagstiftning.
Regeringens förslag: Lagen skall träda i kraft den 1 januari 1998.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Det är angeläget att lagen träder i
kraft så snart som möjligt. Det bör kunna ske den 1 januari 1998.
I den inledande paragrafen anges lagens tillämpningsområde. För att la-
gen skall bli tillämplig krävs att det finns ett anställningsförhållande med
arbetsgivare och arbetstagare som parter. Uppdragstagare eller den som
är part i ett bolags- eller kompanjonskapsförhållande omfattas inte av
lagen. Begreppet arbetstagare definieras inte i lagen. När man bedömer
om någon skall anses vara arbetstagare får man söka ledning i det s.k.
civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Bedömningen får ske på samma sätt
som gäller inom arbetsrätten i övrigt.
Lagen gäller alla anställningar i privat och offentlig tjänst. Tillämp-
ningen inskränks dock beträffande kortare anställningar på grund av det
kvalifikationskrav som gäller enligt 4 §.
Paragrafen har sin förebild i föräldraledighetslagen (1995:584) och andra
ledighetslagar.
Den föreslagna lagen är i princip tvingande till arbetstagarnas förmån.
Vissa förfaranderegler har, i likhet med vad som gäller i annan likartad
lagstiftning, gjorts dispositiva. Det är fråga om regler om anmälan om
ledighet och regler om inom vilka tider olika underrättelser i samband
med ledighet (5 § samt 7 § andra och tredje styckena) skall ske. Dessa
regler får ersättas genom kollektivavtal om avtalet på arbetstagarsidan
har träffats eller godkänts på central nivå. Även den närmare tillämp-
ningen av skyddet för anställningsvillkoren (9 §) får bestämmas på det
18
sättet. Att parterna får avtala om ”den närmare tillämpningen” innebär att Prop. 1997/98:27
ett sådant avtal inte får leda till att arbetstagarnas förmåner allmänt sett
blir sämre än lagens eller till att lagens syften urholkas. Avtal kan dock
alltid slutas som ger arbetstagaren större rättigheter än vad som gäller
enligt lagen.
Ett centralt kollektivavtal med avvikande regler får av arbetsgivaren
tillämpas även på en arbetstagare som inte är medlem i den avtalsslutande
organisationen. En förutsättning för detta är att arbetstagaren sysselsätts i
arbete som avses med avtalet och inte omfattas av något annat tillämpligt
kollektivavtal.
Rätten till ledighet
Den som skall bedriva näringsverksamhet har enligt lagen rätt att vara
helt ledig under en period av högst sex månader för detta ändamål. Den
verksamhet som arbetstagaren bedriver får dock inte konkurrera med ar-
betsgivarens verksamhet. Ledigheten får inte heller innebära väsentlig
olägenhet för arbetsgivarens verksamhet.
Rätten till ledighet avser endast hel ledighet. Arbetstagaren kan således
inte med stöd av lagen begära rätt till ledighet på deltid för att bedriva
näringsverksamhet. I begreppet ”bedriva” ligger även drift av redan på-
börjad verksamhet samt förberedande åtgärder inför en verksamhetsstart.
Arbetstagaren har enligt lagen inte rätt till ledighet mer än en period.
Ledigheten skall pågå i ett sammanhang under högst sex månader. Ar-
betstagaren har dock möjlighet att avbryta ledigheten. Se vidare vid 7 §.
Paragrafen är tvingande.
Kvalifikationstid
Paragrafen har sin förebild i bl.a. föräldraledighetslagen och studieledig-
hetslagen. För rätt till ledighet enligt lagen gäller ett kvalifikationskrav
för arbetstagaren. Kvalifikationskravet innebär att arbetstagaren skall ha
varit anställd hos arbetsgivaren antingen de senaste sex månaderna eller
sammanlagt minst tolv månader under de senaste två åren.
När man bestämmer anställningstiden tillämpas 3 § första stycket lagen
(1982:80) om anställningsskydd.
Paragrafen är tvingande.
Anmälan och beslut om ledighet
Paragrafen har sin förebild i 13 § föräldraledighetslagen. En arbetstagare
som vill utnyttja sin rätt till ledighet skall anmäla detta till arbetsgivaren
minst tre månader före ledighetens början. Arbetstagaren skall i samband
med detta ange hur lång tid ledigheten är planerad att pågå. Denna be-
stämmelse är i första hand avsedd att öka möjligheterna att ordna ledig-
heten utan att det uppstår besvärande följder för verksamheten. Regeln
19
innebär att rätten till ledighet tidigast uppkommer tre månader efter det Prop. 1997/98:27
att arbetstagaren har anmält denna till arbetsgivaren.
Kollektivavtal får träffas om bl.a. längre underrättelsetid. Ett sådant
avtal skall på arbetstagarsidan ha träffats eller godkänts på central nivå.
Arbetsgivaren skall senast en månad efter det att ledigheten anmäldes
besluta om och lämna arbetstagaren besked om ledigheten.
Paragrafen är tvingande.
7§
Bestämmelsen har sin motsvarighet i bl.a. föräldraledighetslagen.
En arbetstagare får avbryta sin påbörjade ledighet och återuppta sitt ar-
bete i samma omfattning som före ledigheten.
Om arbetstagaren vill utnyttja sin rätt att återuppta sitt arbete, skall ar-
betstagaren snarast möjligt underrätta arbetsgivaren om detta. Arbetsgi-
varen får skjuta på återgången högst en månad efter det att arbetsgivaren
tagit emot underrättelsen.
Av 2 § andra stycket 2 och 3 framgår att kollektivavtal får träffas om
tiden för arbetstagarens underrättelse om återgång i arbete samt den tid
arbetsgivaren har rätt att skjuta upp arbetstagarens återgång i arbete.
Anställningsskydd
I dessa paragrafer - som har sina närmaste förebilder i föräldraledighets-
lagen - tillförsäkras arbetstagare som begär eller tar i anspråk sin rätt till
ledighet skydd mot uppsägning, avskedande och försämrade anställ-
ningsförmåner eller anställningsvillkor.
Skyddsreglema är i princip tvingande till arbetstagarnas förmån. Även
om de kollektivavtalsslutande parterna alltså inte kan avtala bort skyddet,
har de på det sätt som framgår av 2 § andra stycket möjlighet att träffa
avtal om den närmare tillämpningen av skyddet för anställningsvillkoren.
Som tidigare sagts får ett sådant avtal inte leda till att arbetstagarnas för-
måner allmänt sett sänks under den nivå som lagen garanterar. De kol-
lektivavtalsslutande parterna kan inte heller disponera över förmåner som
redan har tjänats in av den enskilde arbetstagaren.
Skadestånd
En arbetsgivare som bryter mot lagen skall betala skadestånd till arbets-
tagaren för mistad arbetsinkomst och annan ekonomisk skada. Han kan
också bli skyldig att betala allmänt skadestånd till arbetstagaren. Om det
är skäligt kan skadeståndet jämkas.
Paragrafen har efter Lagrådets påpekande utformats i enlighet med
motsvarande bestämmelse i anställningsskyddslagen. Se även avsnitt 4.8.
20
Rättegång
Prop. 1997/98:27
Paragrafen har utformats efter samma mönster som motsvarande be-
stämmelser i föräldraledighetslagen.
Mål om tillämpning av lagen skall handläggas enligt arbetstvistlagen.
Genom hänvisning till vissa av reglerna i anställningsskyddslagen skall
följande gälla.
Om parterna tvistar om en uppsägning är giltig, upphör inte anställ-
ningen förrän tvisten slutligt har avgjorts. Arbetstagaren får inte heller
avstängas från arbetet om det inte finns särskilda skäl. Arbetstagaren har
vidare rätt till lön och vissa andra förmåner. Domstolen kan för tiden in-
till det slutliga avgörandet besluta att anställningen skall upphöra vid
uppsägningstidens utgång eller vid annan tidpunkt. Domstolen kan också
besluta att en pågående avstängning skall upphöra (34 § anställnings-
skyddslagen).
Ett avskedande kan förklaras ogiltigt. Domstolen kan besluta att an-
ställningen skall bestå tills tvisten slutligt har avgjorts. Arbetsgivaren får
då inte avstänga arbetstagaren och arbetstagaren har rätt till lön och vissa
andra förmåner så länge anställningen består (35 § anställningsskyddsla-
gen).
Om en domstol har ogiltigförklarat en uppsägning eller ett avskedande
får arbetsgivaren inte avstänga arbetstagaren från arbete på grund av de
omständigheter som har föranlett uppsägningen eller avskedandet (37 §
anställningsskyddslagen). I fråga om preskription av rätten till talan finns
bestämmelser i 40-42 §§ och 43 § första stycket andra meningen och and-
ra stycket anställningsskyddslagen.
Ersättning för förlust som avser tid efter det att anställningen har upp-
hört är relaterad till arbetstagarens anställningstid eller ålder (38 § andra
stycket andra meningen och 39 § anställningsskyddslagen).
Paragrafen innehåller, beträffande andra tvister än tvister om uppsäg-
ning och avskedande, slutligen hänvisning till medbestämmandelagens
regler om tvisteförhandling och rättegång (64-66 och 68 §§ medbestäm-
mandelagen).
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998.
21
Regeringen anförde i 1997 års ekonomiska vårproposition (prop.
1996/97:150) att den hade för avsikt att föreslå en möjlighet till tjänstle-
dighet för att starta eget företag. Syftet med förslaget är att stödja nyfö-
retagandet, inte minst bland kvinnor, och för att underlätta för personer
att kunna starta egen näringsverksamhet. Regeringen anförde att den av-
såg att i årets budgetproposition återkomma till riksdagen med ett förslag
om lagstadgad rätt till ledighet för att starta egen näringsverksamhet. I
denna promemoria presenteras ett sådant lagförslag.
Rätten till ledighet för att starta egen näringsverksamhet är en del av
arbetsmarknadspolitiken och ett av lagens syften är att en arbetstagares
ledighet skall kunna medföra att en annan, arbetslös person får arbete.
Den nya lagen skall därvid betraktas mot bakgrund av dels reglerna om
utbildningsvikariat i förordningen (1986:414) om rekryteringsstöd, dels
reglerna i förordningen (1984:523) om bidrag till arbetslösa m.fl. som
startar egen näringsverksamhet.
Reglerna om utbildningsvikariat innebär bland annat att om en arbets-
givare frivilligt betalar en tjänstledig arbetstagare lön under ledigheten,
har arbetsgivaren möjlighet att få vikariatsstöd för att anställa en ersättare
för den ledige arbetstagaren.
Syftet med reglerna om bidrag för att starta egen näringsverksamhet är
att underlätta för arbetslösa att starta eget företag. Frågan om s.k. starta-
eget-bidrag skall kunna lämnas till en arbetstagare som vill utnyttja rätten
till tjänstledighet för att starta egen näringsverksamhet, kommer att be-
handlas i annan ordning.
Förslaget till lag om rätt till ledighet för att starta egen näringsverk-
samhet har utformats efter samma mönster som föräldraledighetslagen
(1995:584) och andra liknande ledighetslagar. Lagen innehåller huvud-
sakligen bestämmelser som är tvingande till arbetstagarens förmån. Ge-
nom kollektivavtal får avvikelser göras från vissa av lagens s.k. ord-
ningsföreskrifter.
Ledigheten avser en period hos en och samma arbetsgivare under högst
sex månader. Arbetstagarens verksamhet får inte konkurrera med arbets-
givarens verksamhet i den del där han eller hon sysselsätts. Arbetstagaren
måste ha varit anställd hos arbetsgivaren antingen de senaste sex måna-
derna eller sammanlagt minst tolv månader de senaste två åren för att få
rätt till ledighet. En arbetsgivare får vägra ledighet under vissa förutsätt-
ningar.
Önskemål om ledighet skall anmälas till arbetsgivaren minst tre måna-
der före ledighetens början. Påbörjad ledighet får avbrytas och arbetet
hos arbetsgivaren får återupptas i samma omfattning som tidigare. Ar-
betsgivaren får dock skjuta på återgången en månad från det att han un-
derrättades om återgången.
En arbetstagare som begär eller tar i anspråk ledighet tillförsäkras
skydd mot uppsägning, avskedande och försämrade anställningsförmåner
eller anställningsvillkor.
Prop. 1997/98:27
Bilaga 1
22
En arbetsgivare som bryter mot lagen kan bli skadeståndsskyldig. För-
slaget innehåller inte någon regel om skadeståndsskyldighet för arbetsta-
gare.
Mål om tillämpning av lagen skall handläggas enligt lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998.
Prop. 1997/98:27
Bilaga 1
23
Prop. 1997/98:27
Bilaga 2
Promemorians lagförslag
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Arbetstagare har enligt denna lag rätt att vara lediga från sin anställ-
ning för att starta egen näringsverksamhet.
2 § Ett avtal som innebär att arbetstagares rättigheter enligt denna lag
inskränks är ogiltigt i den delen.
Genom ett kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller god-
känts av en central arbetstagarorganisation får det dock göras avvikelser
från lagen i fråga om
1. anmälan om ledighet (7 §),
2. tiden för arbetstagarens underrättelse om återgång till arbete (8 §
andra stycket), och
3. den tid arbetsgivaren har rätt att skjuta upp arbetstagarens återgång
till arbete (8 § tredje stycket).
Genom ett kollektivavtal som kommit till på det sätt som anges i andra
stycket får även den närmare tillämpningen av skyddet för anställnings-
förmånerna bestämmas (9 och 10 §§).
Arbetsgivare som är bundna av ett kollektivavtal enligt andra eller tredje
stycket får tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte är medlemmar
av den avtalsslutande organisationen men sysselsätts i arbete som avses
med avtalet och inte omfattas av något annat tillämpligt kollektivavtal.
3 § Arbetstagare har rätt till hel ledighet från sitt arbete under högst sex
månader för att starta egen näringsverksamhet. Den nya verksamheten får
dock inte konkurrera med den del av arbetsgivarens verksamhet där de
sysselsätts.
Arbetstagare har rätt till ledighet endast under en period hos en och sam-
ma arbetsgivare.
4 § Som villkor för rätt till ledighet enligt 3 § gäller att arbetstagaren vid
ledighetens början varit anställd hos arbetsgivaren antingen de senaste
sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader de senaste två åren.
Vid beräkningen av anställningstid tillämpas 3 § första stycket lagen
(1982:80) om anställningsskydd.
5 § En arbetsgivare får vägra ledighet om
1. bestämmelserna i 3 § eller 4 § första stycket inte är uppfyllda, eller
2. ledigheten skulle medföra väsentlig olägenhet för arbetsgivarens
verksamhet.
6 § Ledighet får vägras med stöd av 5 § endast om arbetsgivaren under-
rättar arbetstagaren inom en månad efter det att ledigheten anmäldes.
7 § Arbetstagare som vill utnyttja sin rätt till ledighet skall anmäla detta
till arbetsgivaren minst tre månader före ledighetens början. I samband
med sin anmälan skall de ange hur lång tid ledigheten är planerad att på-
gå-
8 § Arbetstagare får avbryta sin påbörjade ledighet och återuppta sitt ar-
bete i samma omfattning som före ledigheten.
Om arbetstagare vill utnyttja sin rätt att återuppta sitt arbete, skall de sna-
rast möjligt underrätta arbetsgivaren om detta.
Arbetsgivare får skjuta på återgången högst en månad efter det att de tagit
emot underrättelsen.
9 § Arbetstagare får inte sägas upp eller avskedas enbart på grund av att
de begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet enligt denna lag. Sker det
ändå, skall uppsägningen eller avskedandet ogiltigförklaras, om de begär
det.
10 § Arbetstagare som begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet enligt
denna lag är inte skyldiga att endast av detta skäl godta
1. några andra minskade anställningsförmåner eller försämrade arbets-
villkor än sådana som är en nödvändig följd av ledigheten, eller
2. någon annan omplacering än en sådan som kan ske inom ramen för
anställningsavtalet och som är en nödvändig följd av ledigheten.
Prop. 1997/98:27
Bilaga 2
25
11 § Arbetsgivare som bryter mot denna lag skall betala skadestånd för
den förlust som uppkommer och för den kränkning som har inträffat.
Om det är skäligt, kan skadeståndet minskas eller helt falla bort.
12 § Mål om tillämpningen av denna lag handläggs enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Förs talan med anledning av en uppsägning eller ett avskedande, gäller
34 och 35 §§, 37 §, 38 § andra stycket andra meningen, 39-42 §§ samt
43 § första stycket andra meningen och andra stycket lagen (1982:80) om
anställningsskydd. I fråga om annan talan tillämpas 64-66 och 68 §§ la-
gen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet på motsvarande sätt.
Prop. 1997/98:27
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
26
Stockholms tingsrätt, Arbetsgivarverket, Närings- och teknikutvecklings-
verket (NUTEK), Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Arbetsdomstolen,
Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Arbetslivsinstitutet, Svenska Ar-
betsgivareföreningen (SAF), Svenska Kommunförbundet, Landstingsför-
bundet, Företagarnas Riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademi-
kers Centralorganisation (SACO)
Prop. 1997/98:27
Bilaga 3
27
Prop. 1997/98:27
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § En arbetstagare har enligt denna lag rätt att vara ledig från sin an-
ställning för att bedriva näringsverksamhet.
2 § Ett avtal som innebär att arbetstagarens rättigheter enligt denna lag
inskränks är ogiltigt i den delen.
Genom ett kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller god-
känts av en sådan central arbetstagarorganisation som avses i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet får det dock göras avvikel-
ser från lagen i fråga om
1. anmälan om ledighet (5 §),
2. tiden för arbetstagarens underrättelse om återgång till arbete (7 §
andra stycket), och
3. den tid arbetsgivaren har rätt att skjuta upp arbetstagarens återgång
till arbete (7 § tredje stycket).
Genom ett kollektivavtal som kommit till på det sätt som anges i andra
stycket får även den närmare tillämpningen av skyddet för anställnings-
villkoren bestämmas (9 §).
En arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt andra eller
tredje stycket, får tillämpa avtalet även på en arbetstagare som inte är
medlem av den avtalsslutande organisationen men sysselsätts i arbete
som avses med avtalet och inte omfattas av något annat tillämpligt kol-
lektivavtal.
Rätten till ledighet
3 § En arbetstagare har rätt till hel ledighet från sitt arbete under högst
sex månader för att själv eller genom juridisk person bedriva närings-
verksamhet. Arbetstagarens verksamhet får dock inte konkurrera med
arbetsgivarens verksamhet. Ledigheten får inte heller innebära väsentlig
olägenhet för arbetsgivarens verksamhet.
En arbetstagare har rätt till ledighet endast under en period hos en och
samma arbetsgivare.
Kvalifikationstid
4 § Som villkor för en arbetstagares rätt till ledighet enligt 3 § gäller att
arbetstagaren vid ledighetens början varit anställd hos arbetsgivaren an-
tingen de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader de
senaste två åren.
Vid beräkningen av anställningstid tillämpas 3 § första stycket lagen
(1982:80) om anställningsskydd.
28
Anmälan och beslut om ledighet
5 § En arbetstagare som vill utnyttja sin rätt till ledighet skall anmäla
detta till arbetsgivaren minst tre månader före ledighetens början. I sam-
band med sin anmälan skall arbetstagaren ange hur lång tid ledigheten är
planerad att pågå.
6 § Arbetsgivaren skall senast en månad efter det att ledigheten anmäl-
des meddela arbetstagaren sitt beslut om ledigheten.
Återgång i arbete
7 § En arbetstagare får avbryta sin påbörjade ledighet och återuppta sitt
arbete i samma omfattning som före ledigheten.
Om en arbetstagare vill utnyttja sin rätt att återuppta sitt arbete, skall
arbetstagaren snarast möjligt underrätta arbetsgivaren om detta.
En arbetsgivare får skjuta på återgången högst en månad efter det att
arbetsgivaren tagit emot underrättelsen.
Anställningsskydd
8 § En arbetstagare får inte sägas upp eller avskedas enbart på grund av
att arbetstagaren begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet enligt denna
lag. Om en arbetstagare ändå sägs upp eller avskedas skall uppsägningen
eller avskedandet ogiltigförklaras, om arbetstagaren begär det.
9 § En arbetstagare som begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet en-
ligt denna lag är inte skyldig att endast av detta skäl godta
1. några andra minskade anställningsförmåner eller försämrade arbets-
villkor än sådana som är en nödvändig följd av ledigheten, eller
2. någon annan omplacering än en sådan som kan genomföras inom
ramen för anställningsavtalet och som är en nödvändig följd av ledighe-
ten.
Skadestånd
10 § En arbetsgivare som bryter mot denna lag skall betala skadestånd
för den förlust som uppkommer och för den kränkning som har inträffat.
Om det är skäligt, kan skadeståndet minskas eller helt falla bort.
Rättegång
11 § Mål om tillämpningen av denna lag handläggs enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Förs talan med anledning av en uppsägning eller ett avskedande, gäller
34 och 35 §§, 37 §, 38 § andra stycket andra meningen, 39-42 §§ samt
Prop. 1997/98:27
Bilaga 4
29
43 § första stycket andra meningen och andra stycket lagen (1982:80) om
anställningsskydd. I fråga om annan talan tillämpas 64-66 och 68 §§ la-
gen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet på motsvarande sätt.
Prop. 1997/98:27
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
30
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-09-08
Närvarande: regeringsrådet Stig von Bahr, regeringsrådet Arne Baekke-
vold, justitierådet Edvard Nilsson
Enligt en lagrådsremiss den 28 augusti 1997 (Arbetsmarknads-
departementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över
förslag till lag om rätt till ledighet för att bedriva näringsverksamhet.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Karin Ren-
man.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Enligt denna paragraf har en arbetstagare rätt till hel ledighet från sitt
arbete under högst sex månader för att bedriva näringsverksamhet. Ar-
betstagarens verksamhet får dock inte konkurrera med arbetsgivarens
verksamhet. Denna rätt till ledighet gäller endast under en period hos en
och samma arbetsgivare.
I den allmänna motiveringen uttalas att det givetvis inte finns något
’ ' .der mot att arbetsgivaren beviljar arbetstagaren längre ledighet än un-
c. ‘ sex månader men att det då inte blir fråga om ledighet enligt lagen.
Detta uttalande synes emellertid väl kategoriskt.
Arbetsgivaren kan i olika fall bevilja en arbetstagare ledighet för att
bedriva näringsverksamhet trots att villkoren för sådan ledighet inte är
uppfyllda enligt lagen. Utöver den situation som nyss berörts gäller det
bl.a. fall då arbetstagaren beviljas ledighet för flera perioder eller på del-
tid eller för att bedriva en verksamhet som i vissa avseenden konkurrerar
med arbetsgivarens verksamhet. Även det fall att arbetstagaren beviljas
ledighet trots att han inte har uppnått den kvalifikationstid som föreskrivs
i 4 § hör hit.
En överenskommelse om ledighet kan givetvis gå ut på att lagens be-
stämmelser skall tillämpas trots att villkoren för ledighet enligt lagen inte
är uppfyllda. Huruvida en överenskommelse om ledighet skall anses ha
en sådan innebörd får avgöras efter en tolkning, om parterna inte uttryck-
ligen har reglerat denna fråga. I vart fall vid smärre avvikelser från lagens
villkor om rätt till ledighet ligger det enligt Lagrådets mening nära till
hands att anta att parterna har utgått från att lagens bestämmelser ändå
skall tillämpas.
10 §
Enligt denna paragraf skall en arbetsgivare som bryter mot lagen betala
skadestånd för den förlust som uppkommer och för den kränkning som
har inträffat. Skadeståndet för kränkning kallas i författningskommenta-
ren för allmänt skadestånd, i enlighet med den terminologi som är bruklig
inom arbetsrätten när det gäller skadestånd för detta särskilda slag av ide-
ell skada.
Prop. 1997/98:27
Bilaga 5
31
Bestämmelser om allmänt skadestånd finns i ett flertal arbetsrättsliga
lagar. Den centrala bestämmelsen är 55 § i 1976 års medbestämmande-
lag. Enligt den bestämmelsen skall vid bedömande om och i vad mån
skada har uppkommit för någon hänsyn tas även till dennes intresse av att
lagens eller kollektivavtalets bestämmelser iakttas och till övriga omstän-
digheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Liknande formuleringar
har tidigare använts i andra lagar och finns alltjämnt i t.ex. 32 § andra
stycket i 1977 års semesterlag. I 1982 års anställningsskyddslag och någ-
ra andra lagar från senare tid sägs i stället att skadestånd för brott mot
lagen kan avse bl.a. ersättning för den kränkning som lagbrottet innebär.
Alla dessa skadeståndsbestämmelser torde innebära att varje lagbrott ut-
gör en sådan kränkning som kan medföra skyldighet att betala skade-
stånd, låt vara att denna påföljd i vissa situationer kan falla bort (jfr prop.
1981/82:71 s. 82).
Den formulering som använts i det remitterade förslaget, och som har
förebild i andra lagar om rätt till ledighet, ger enligt Lagrådets mening
upphov till tvekan om avsikten är att det vid ett brott mot lagen skall gö-
ras en prövning i det enskilda fallet huruvida lagbrottet innebär en kränk-
ning som kan medföra skyldighet att betala skadestånd. En sådan tvekan
kan uppkomma framför allt när det gäller brott mot föreskrifter av ord-
ningskaraktär. I sådana fall kan det vara svårt att fastställa eller uppskatta
någon ideell skada som kan tjäna som mått vid skadeståndsberäkningen
(jfr SOU 1975:1 s. 496). När allmänt skadestånd används i t.ex. medbe-
stämmandelagen och anställningsskyddslagen som sanktion vid förseelser
av detta slag är dess främsta syfte att inskärpa vikten av att också de for-
mella föreskrifterna iakttas.
Om avsikten inte är att bestämmelsen om allmänt skadestånd i det re-
mitterade förslaget skall ha någon annan innebörd än de nyss nämnda
bestämmelserna om allmänt skadestånd i bl.a. medbestämmandelagen
och anställningsskyddslagen bör bestämmelsen, för att undanröja all tve-
kan om dess innebörd, ges motsvarande lydelse.
Prop. 1997/98:27
Bilaga 5
32
Prop. 1997/98:27
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 september 1997.
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Peterson, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg,
Andersson, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson,
von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Messing
Regeringen beslutar proposition 1997/98:27 Lag om rätt till ledighet för
att bedriva näringsverksamhet.
33
gotab 55011, Stockhoim 1997