Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 4 juni 1998
Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Regeringen anser att det inte skall vara möjligt att göra godtrosförvärv av
föremål som stulits. En utredning skall därför få i uppdrag att ta fram ett
lagförslag om detta.
I avvaktan på utredningsförslaget och den fortsatta beredningen av
detta föreslår regeringen att kraven för godtrosförvärv av lösöre skall
skärpas. Regeringen föreslår också att en målsägande som har gjort
anspråk på beslagtagen egendom skall få tid för att säkerställa sin rätt
innan beslaget hävs.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999. Utredningen
avses bli tillsatt under år 1998.
1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 168
Prop. 1997/98:168
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................3
2 Lagtext...............................................................................................4
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:796) om
godtrosförvärv av lösöre.....................................................4
2.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken...................5
3 Ärendet och dess beredning..............................................................6
4 Skall godtrosförvärv alltid vara möjligt?..........................................7
5 Skärpt aktsamhetskrav vid godtrosförvärv......................................11
6 Förstärkt rätt för målsägande vid hävande av återställandebeslag ..14
6.1 En tidsfrist införs..............................................................14
6.2 Vilka skeden av handläggningen skall bestämmelserna
omfatta?............................................................................16
7 Ikraftträdande..................................................................................18
8 Kostnader m.m................................................................................18
9 F örfattningskommentar...................................................................19
9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:796) om
godtrosförvärv av lösöre...................................................19
9.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken...............21
Bilaga 1 Sammanfattningen i Godtrosförvärvsutredningens betänkande
Godtrosförvärv av stöldgods? (SOU 1995:52).....................23
Bilaga 2 Författningsförslag i Godtrosförvärvsutredningens
betänkande Godtrosförvärv av stöldgods? (SOU 1995:52) ..27
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser rörande betänkandet
Godtrosförvärv av stöldgods? (SOU 1995:52).....................28
Bilaga 4 Författningsförslag i promemorian Ändrade bestämmelser vid
hävande av återställandebeslag.............................................29
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser rörande promemorian
Ändrade bestämmelser vid hävande av återställandebeslag . 30
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag.................................................31
Bilaga 7 Lagrådets yttrande.................................................................33
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1998.............34
Prop. 1997/98:168
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre,
2. lag om ändring i rättegångsbalken.
1* Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 168
Prop. 1997/98:168
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av
lösöre skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3§
En förvärvare skall anses ha varit En förvärvare skall anses ha varit
i god tro endast om det är sannolikt i god tro endast om det är sannolikt
att egendomens beskaffenhet, de att egendomens beskaffenhet, de
förhållanden under vilka den förhållanden under vilka den
utbjöds och omständigheterna i utbjöds och omständigheterna i
övrigt var sådana att han inte borde övrigt var sådana att han inte borde
ha insett att överlåtaren saknade rätt ha misstänkt att överlåtaren saknade
att förfoga över egendomen. rätt att förfoga över egendomen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2.1 fråga om förvärv som har gjorts före ikraftträdandet gäller 3 § i sin
äldre lydelse.
Härigenom föreskrivs att 27 kap. 8 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
27 kap.
Prop. 1997/98:168
Har ej inom tid, som avses i 7 §,
åtal väckts eller till rätten inkommit
framställning om förlängning av
tiden eller förekomma eljest ej
längre skäl för beslag, skall det
omedelbart hävas.
Om hävande av beslag förordnar
rätten eller, om beslaget ej med-
delats eller fastställts av rätten, av
undersökningsledaren eller åklagar-
en.
Då målet avgör es, pröve rätten,
om beslag fortfarande skall bestå.
Rätten äge ock i samband med
domen jorordna om beslag.
8§
Om det inte inom den tid som
avses i 7 § har väckts åtal eller
kommit in någon begäran till rätten
om förlängning av tiden eller om
det annars inte längre finns skäl för
beslag, skall beslaget omedelbart
hävas.
Beslag av joremål som någon har
framställt anspråk på får dock
hävas jorst tre veckor efter det att
en underrättelse om att beslaget
kan komma att hävas har sänts till
den som framställt anspråket. Om
denne medger det, skall dock
beslaget hävas omedelbart. Den
som beslaget har gjorts hos
behöver inte underrättas.
Ett beslag hävs av rätten eller,
om beslaget inte har meddelats
eller fastställts av rätten, av under-
sökningsledaren eller åklagaren.
När målet avgörs, skall rätten
pröva om ett beslag fortfarande
skall bestå. Om målet avgörs
genom dom, skall andra stycket inte
tillämpas. Rätten får i samband
med dom besluta om beslag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Mot bakgrund av ett tillkännagivande från riksdagen om behovet av en
utvärdering av lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre (bet.
1992/93 :LU2) höll Justitiedepartementet i böljan av år 1993 en hearing.
Med anledning av de synpunkter som framfördes vid hearingen
bemyndigade regeringen i augusti 1993 det statsråd i Justitie-
departementet som hade till uppgift att föredra ärenden om civilrätt att
tillkalla en särskild utredare för att se över lagen.
Utredarens huvuduppgift var att utvärdera tillämpningen av lagen
såvitt gäller godtrosförvärv av stöldgods och att utreda om reglerna borde
ändras i syfte att motverka handeln med stöldgods. Godtrosförvärvslagen
bygger på den s.k. exstinktionsprincipen som innebär att en förvärvare,
under förutsättning att han eller hon är i god tro, blir ägare till
egendomen även om den förvärvas från någon som inte har rätt att
överlåta den. En huvudlinje i utredarens arbete borde enligt direktiven
vara att överväga fördelar och nackdelar med en lagstiftning som när det
gäller stöldgods baseras på den s.k. vindikationsprincipen i stället för
exstinktionsprincipen. Vindikationsprincipen innebär att den ursprung-
lige ägarens rätt består och att han eller hon har rätt att få tillbaka
egendomen från en godtroende förvärvare utan att betala lösen för den.
Våren 1995 överlämnade utredaren betänkandet Godtrosförvärv av
stöldgods? (SOU 1995:52). En sammanfattning av betänkandet finns i
bilaga 1. Utredarens lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har
remissbehandlats och i bilaga 3 finns en förteckning över remiss-
instanserna. En remissammanställning finns tillgänglig i Justitie-
departementet (dnr Ju95/2151).
Förutom frågorna om ändring i lagen om godtrosförvärv av lösöre tog
utredaren i betänkandet också upp vissa andra frågor som gällde en
målsägandes möjligheter att få tillbaka stulet gods. Med utgångspunkt i
de tankar som utredaren framförde i betänkandet utarbetades det i
Justitiedepartementet en promemoria med ett förslag till ändring av
reglerna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken. Promemorians lagförslag
finns i bilaga 4. Förslaget har remissbehandlats och i bilaga 5 finns en
förteckning över remissinstanserna. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Justitiedepartementet (dnr Ju96/1615).
Regeringen behandlar nu förslagen i betänkandet och promemorian.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 14 maj 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 6.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 7.
Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkter och har därför justerat
författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissen har vissa
smärre redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.
Prop. 1997/98:168
Prop. 1997/98:168
Regeringens bedömning: Det bör i framtiden inte vara möjligt att
genom förvärv i god tro få äganderätten till stöldgods.
Regeringen avser att ge en utredning i uppdrag att ta fram ett
lagförslag med denna innebörd.
Utredningens bedömning: Utredningen har ansett att det även i
fortsättningen skall vara möjligt att göra godtrosförvärv av stöldgods (se
betänkandets. 167).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland Juridiska
fakulteten vid Lunds universitet, Sveriges Försäkringsförbund och
Sveriges domareförbund, anser att det inte längre skall vara möjligt att
göra godtrosförvärv av stöldgods. De anser att en ändring skulle leda till
en minskad handel med stöldgods. Dessutom framhåller de att den
nuvarande möjligheten att göra godtrosförvärv inte synes ha någon
förankring i det allmänna rättsmedvetandet.
Remissinstanserna framhåller också att när det gäller stöldgods
tillämpas vindikationsprincipen både i de övriga nordiska länderna och i
länder som England, Frankrike, Tyskland och USA. Kontakter med de
nordiska länderna visar att systemet fungerar väl och att
vindikationsprincipen stämmer väl överens med respektive lands rätts-
uppfattning.
De remissinstanser, däribland Riksåklagaren och Brottsförebyggande
rådet, som delar utredningens bedömning hänvisar till att problemet med
hur allmänheten uppfattar möjligheten att göra godtrosförvärv inte beror
på brister i lagen utan snarare på brister i tillämpningen av den. Några
remissinstanser framhåller vidare som skäl för att behålla exstinktions-
principen att den har en lång tradition i Sverige. Svenska Handels-
kammarförbundet och Finansbolagens förening pekar på risken att
omsättningen av varor hämmas vid en övergång till vindikations-
principen.
Bakgrund: När en person förvärvar egendom, t.ex. genom köp, från
någon som saknar rätt att förfoga över den och köparen inte inser eller
borde inse säljarens bristande förfoganderätt brukar man säga att
förvärvet görs i god tro. I fråga om lösöre avgörs i svensk rätt konflikten
mellan den ursprunglige ägaren och den godtroende förvärvaren på så
sätt att förvärvaren får en rättsligt skyddad äganderätt till egendomen
genom ett s.k. exstinktivt förvärv (exstinktionsprincipen). Principen
modifieras genom att den ursprunglige ägaren alltid har en rätt att lösa till
sig egendomen inom viss tid från det han fick kännedom om
förvärvarens innehav.
Alternativet till exstinktionsprincipen är vindikationsprincipen. Den
innebär att den ursprunglige ägarens äganderätt består även om
förvärvaren är i god tro. Den ursprunglige ägaren har således enligt
denna princip en rätt att få tillbaka egendomen utan att betala lösen.
Godtrosförvärv av lösöre regleras i lagen (1986:796) om godtros-
förvärv av lösöre, godtrosförvärvslagen (prop. 1985/86:123, bet.
1986/87:LU4, rskr. 1986/87:6). Regler om godtrosförvärv finns även för
andra slag av lös egendom, se t.ex. 2 kap. 10 § sjölagen (1994:1009),
14 § lagen (1936:81) om skuldebrev och 3 kap. 6 § aktiebolagslagen
(1975:1385).
För ett godtrosförvärv enligt godtrosförvärvslagen krävs att
egendomen har överlåtits och alltså inte överförts t.ex. genom arv eller
bodelning, att överlåtaren hade egendomen i sin besittning och att
besittningen överförts till förvärvaren (2 §). Härtill kommer den
avgörande förutsättningen, nämligen att förvärvaren var i god tro. Den
goda tron skall föreligga såväl vid avtalstillfället som vid besittnings-
övergången (prop. 1985/86:123 s. 20). En förvärvare anses vara i god tro
om egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds
och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett
överlåtarens bristande förfoganderätt (3 §). Det är förvärvaren som skall
göra det sannolikt att förhållandena var sådana. Bedömningen av om
förvärvaren skall anses ha varit i god tro är rent rättslig och grundas på
förhållandena sådana de gjorts sannolika av förvärvaren.
Det sätt på vilket egendomen har kommit ur den ursprunglige ägarens
besittning har i och för sig inte någon betydelse för möjligheten att göra
godtrosförvärv av egendomen. Det är således möjligt att göra godtros-
förvärv av stöldgods.
Skälen för regeringens bedömning: Exstinktionsprincipen tillämpas i
Sverige sedan lång tid tillbaka. När godtrosförvärvslagen tillkom avsågs
den i huvudsak vara en kodifiering av den rättspraxis som då hade
utvecklats och som byggde på denna princip.
Lagen har sedermera kritiserats, framför allt när det gäller möjligheten
att göra godtrosförvärv av stöldgods. Kritikerna menar att denna
möjlighet förmedlar en bild till allmänheten att lagen underlättar handeln
med stöldgods. Allmänheten kan då få intrycket att lagen inte motverkar
brottslighet utan snarare bidrar till den genom att utgöra ett stöd för en
marknad för stöldgods. Till detta kommer att den ursprunglige ägaren har
kunnat fa det beskedet att han måste betala lösen för att fa egendomen
åter, om han inte kan bevisa att förvärvaren inte var i god tro. Dessa
förhållanden har bidragit till att det bland allmänheten är en vanlig
missuppfattning att det är lätt att göra ett godtrosförvärv.
I själva verket ställer godtrosförvärvslagen relativt höga krav för att
någon skall anses vara i god tro. Om en ursprunglig ägare gör gällande
att någon har sålt egendom utan att ha rätt till det, är det förvärvaren som
måste redogöra för hur det gick till när han köpte den och göra sannolikt
att omständigheterna var sådana att han inte borde ha insett att
överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Om den rättsliga
bedömningen leder till att förvärvaren inte borde ha insett överlåtarens
bristande förfoganderätt, anses han vara i god tro. Först vid en sådan
situation är den ursprunglige ägaren tvungen att betala lösen för att fa
tillbaka egendomen.
Något som kan ha bidragit till den felaktiga uppfattningen om
godtrosförvärv är reglerna om beslag i samband med förundersökning
Prop. 1997/98:168
(27 kap. rättegångsbalken). Om någon grips misstänkt för t.ex. stöld eller Prop. 1997/98:168
häleri är det vanligt att egendom som misstänks vara stöldgods tas i
beslag. Om förundersökningen inte leder till att bevisningen är tillräcklig
för åtal skall den läggas ned. Samtidigt skall alla beslag hävas och godset
återlämnas till den som beslagen gjordes hos. Detta gäller även i de fall
när någon annan har gjort anspråk på egendomen. Denna utformning av
regelsystemet kan leda till att allmänheten får uppfattningen att frågan
om godtrosförvärv därmed är avgjord. Så är dock inte fallet; att beslaget
hävs är endast en följd av bestämmelserna om tvångsmedel. Frågan om
ett godtrosförvärv har skett kan avgöras slutligt endast av domstol och
inte av polisen eller av åklagaren i samband med att en förundersökning
läggs ned.
Det kan sålunda visserligen antas att en del av kritiken mot
godtrosförvärvslagen har sin grund i en felaktig uppfattning om
innebörden av de gällande bestämmelserna och i beslagsreglemas
utformning. Det måste emellertid också konstateras att en väsentlig del
av kritiken faller på exstinktionsprincipen som sådan och särskilt att den
tillämpas även på stöldgods. Att den ursprunglige ägaren över huvud
taget kan förlora sin stulna men återfunna egendom till någon som hunnit
köpa den framstår för många som svårbegripligt och orimligt.
Regeringen måste konstatera att principen att man kan göra godtros-
förvärv också av stöldgods är svår att förankra i det allmänna rättsmed-
vetandet, trots att denna princip sedan länge är etablerad i svensk rätt.
Enligt regeringens mening väger också remisskritiken i denna del tungt.
Det går inte att komma ifrån att lagen i detta hänseende förmedlar ett
budskap som från kriminalpolitiska utgångspunkter är olyckligt. I ett läge
där rättsordningen måste ge hög prioritet åt brottsförebyggande åtgärder
och brottsbekämpning bör dessa omständigheter tillmätas stor vikt.
Av betydelse i sammanhanget är också att den svenska rättens
inställning är ovanlig i ett internationellt perspektiv. I alla de andra
nordiska länderna är rättsläget mer förmånligt för den ursprunglige
ägaren och i Finland och Norge är godtrosförvärv över huvud taget inte
möjligt beträffande stöldgods. I England, Frankrike, Tyskland och USA
är vindikationsprincipen huvudprincip, varvid undantagen är mycket
begränsade i England och Tyskland. I Frankrike och USA särbehandlas
viss ordinär handel och det är möjligt att i sådana sammanhang göra
godtrosförvärv även av stöldgods. Även där synes dock exstinktions-
möjlighetema vara betydligt mindre än i Sverige. Av utredningens
genomgång att döma ger jämförelser med de flesta andra länder likartade
resultat. I en alltmer internationell miljö finns det anledning att fästa
större vikt än tidigare vid önskemålet att våra regler bygger på
rättsgrundsatser som inte avviker för mycket från jämförbara länders.
Vindikationsprincipen innebär, som tidigare framgått, en oinskränkt
rätt för den ursprunglige ägaren att få tillbaka sin egendom. En regel som
bygger på denna princip är enkel och lättbegriplig och har därför inte
minst pedagogiska förtjänster. Av särskild betydelse är också att de
civilrättsliga regler som har till syfte att lösa tvister om stöldgods har stor
betydelse för vilken uppfattning allmänheten har om det stöd som
samhället ger en målsägande. Allmänhetens uppfattning i denna fråga
hänger samman med uppfattningen om samhällets förmåga att bekämpa
brottslighet och att ställa till rätta verkningarna av den. En klar och enkel
regel som säger att den som blivit bestulen på sin egendom alltid har rätt
att fa tillbaka den ger en tydlig signal att handel med stöldgods inte
tolereras och att man aldrig kan räkna med att få behålla det man köpt,
om det visar sig att det är stulet.
Det är rimligt att anta att vindikationsprincipens entydiga budskap
skulle fa effekt på möjligheterna att avyttra stöldgods. Detta bör i sin tur
ha betydelse för bekämpandet av framför allt bil-, villa- och lägenhets-
inbrott.
Mot vindikationsprincipen kan i och för sig anföras en rad argument
(se betänkandet, kap. 19). Det viktigaste är att den har nackdelar när det
gäller omsättningen av varor och att den ibland ger effekter som kan te
sig betänkliga från konsumentsynpunkt. Sådana effekter synes emellertid
kunna neutraliseras genom lämpliga ersättningsregler e.d.
Utredningens slutsats är att det även fortsättningsvis bör vara möjligt
att göra godtrosförvärv av lösöre trots att överlåtaren saknar rätt att
förfoga över egendomen. Och utredningen anser att detta bör gälla även
för stöldgods. Mot den angivna bakgrunden är regeringen emellertid inte
beredd att dra samma slutsats. I stället anser regeringen att inriktningen
nu bör vara att vindikationsprincipen skall gälla i fråga om stöldgods och
egendom som bör jämställas med stöldgods.
Emellertid är det beredningsunderlag som finns i lagstiftningsärendet
inte tillräckligt för att det nu skall kunna genomföras en sådan ändring.
Denna är av stor principiell och praktisk betydelse och detaljerna i en ny
reglering måste övervägas noga. Bl.a. krävs en noggrann analys av hur
gränsdragningen skall göras när det gäller vilka brottsliga förfaranden
som skall göra godtrosförvärv omöjligt. Vidare måste det analyseras om
andra slag av lös egendom skall regleras på samma sätt som lösöre. Det
behövs således ett genomarbetat utredningsförslag som kan kritiskt
granskas av en bred samling remissinstanser.
Regeringen kommer därför att tillsätta en utredning med uppdrag att ta
fram ett lagförslag som bygger på att vindikationsprincipen skall gälla
vid åtminstone stöld av lösöre.
Det är emellertid angeläget att redan nu få till stånd de förändringar
som är möjliga för att försvåra handeln med stöldgods och för att
åstadkomma en bättre avvägning mellan berörda intressen. Utrednings-
förslaget och promemorieförslaget leder enligt regeringens mening till
sådana klara förbättringar att de bör tas tillvara i avvaktan på resultatet av
den nya utredningens arbete. Det bör i sammanhanget beaktas att ett så
pass betydelsefullt lagförändringsarbete som en partiell övergång till
vindikationsprincipen innebär erfarenhetsmässigt kan komma att ta flera
år i anspråk.
Prop. 1997/98:168
10
Regeringens förslag: Kravet för att god tro skall anses föreligga
skärps. Om en förvärvare borde ha misstänkt att överlåtaren saknade
behörighet att förfoga över egendomen, skall han inte anses ha varit i
god tro.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
betänkandet s. 159).
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig,
däribland Riksåklagaren och Stockholms tingsrätt, tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan invändning.
Riksdagens ombudsmän (JO) och Hovrätten för Västra Sverige har
invändningar mot förslaget. JO är tveksam till om förslaget innebär
någon ändring i sak och om det föreslagna uttryckssättet är mer
klargörande än det nuvarande. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter
om en ändring är sakligt befogad. Hovrätten anser vidare att det valda
uttryckssättet är mindre väl valt eftersom det leder tanken till brottmål.
Bakgrund: En första förutsättning för att någon skall anses vara i god
tro enligt godtrosförvärvslagen är att han eller hon inte känner till att
överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Detta är emellertid
inte tillräckligt. Även om en förvärvare faktiskt inte kände till att
överlåtaren saknade en sådan rätt, kan förhållandena ibland vara sådana
att han ändå inte skall anses vara i god tro. Det krävs nämligen också av
förvärvaren att han iakttar en rimlig grad av aktsamhet när det gäller
överlåtarens rätt att förfoga över egendomen (se prop. 1985/86:123 s. 20
f.).
Bedömningen av om förvärvaren har varit tillräckligt aktsam skall,
som framgår av bakgrundsbeskrivningen i föregående avsnitt, i princip
göras i två led. I det första ledet utreds vilka omständigheter som förelåg
vid förvärvet. Här ligger bevisbördan på förvärvaren som har att göra
sannolikt att omständigheterna var sådana ”att han inte borde ha insett att
överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen” (prop. 1985/86:123
s.21).
I det andra ledet skall man med utgångspunkt från de omständigheter
som förvärvaren gjort sannolika göra en bedömning av om denne borde
ha insett att överlåtaren saknade rätt att överlåta egendomen. Vid
bedömningen skall egendomens beskaffenhet, de förhållanden under
vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt vägas in (se 3 §). Det
skall alltså göras en samlad bedömning. Denna är rent rättslig, varför
man inte kan tala om bevisbörda i denna del. Leder bedömningen till att
man inte kan kräva av förvärvaren att denne borde ha insett att
överlåtaren saknade rätt att överlåta egendomen, skall förvärvaren anses
ha varit i god tro.
När det gäller faktorer som har med egendomens beskaffenhet att göra,
krävs en särskilt hög grad av aktsamhet vid förvärv av egendom som
erfarenhetsmässigt har visat sig känslig, t.ex. sådan egendom som ofta
säljs på kredit med äganderättsförbehåll. Vidare krävs ett större mått av
11
1** Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 168
aktsamhet än annars vid förvärv av särskilt värdefull egendom. Vid Prop. 1997/98:168
förvärv av t.ex. smycken, konst- och prydnadsföremål, pälsverk,
antikviteter och olika slag av samlingar kan det finnas särskild anledning
att beakta möjligheten att det kan röra sig om egendom som har
åtkommits på ett obehörigt sätt (se prop. 1985/86:123 s. 21).
När det gäller förhållandena under vilka egendomen bjöds ut har tiden
och platsen för överlåtelsen särskild betydelse. Vid försäljning som sker
"på gatan", krävs det normalt att förvärvaren är extra noggrann i sin
kontroll av om överlåtaren har rätt att förfoga över egendomen. Av denna
anledning kan den som har köpt en sak på gatan, till skillnad från den
som har gjort sitt inköp i en etablerad butik, mera sällan med framgång
hävda att han varit i god tro. Även varans pris kan ha betydelse for
bedömningen av den goda tron. Är priset osedvanligt lågt har köparen all
anledning att vara försiktig (jfr prop. 1985/86:123 s. 22).
Slutligen skall hänsyn även tas till omständigheterna i övrigt. På detta
sätt markeras att de ovan angivna vägledande omständigheterna endast är
avsedda att vara exemplifierande. Vid bedömningen av en förvärvares
goda tro skall enligt förarbetena en helhetsbedömning ske av samtliga
omständigheter i det enskilda fallet. Omfattningen av en eventuell
undersökningsplikt får därvid bedömas från fall till fall. Avviker
situationen från vad som kan anses vara normalt, fordras särskild
försiktighet. När det gäller frågan om vilka krav på insikt och aktsamhet
som kan ställas på en förvärvare far hänsyn tas till dennes person och
ställning. Ofta torde man kunna ställa strängare krav på en yrkesman
inom den aktuella branschen än på en privatperson (se prop. 1985/85:123
s. 22).
Skälen för regeringens förslag: En förvärvare anses vara i god tro om
han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att överlåta
egendomen. Denna utformning av lagtexten kan ge intryck av att en
förutsättning for att förvärvaren inte skall anses vara i god tro är att det
har varit möjligt för honom att ta reda på att överlåtaren inte var behörig.
Som utredningen anför bör någon sådan förutsättning inte gälla. En
förvärvare bör inte heller anses vara i god tro i sådana fall då det
visserligen inte fanns någon reell möjlighet för förvärvaren att ta reda på
hur det förhöll sig med överlåtarens behörighet, men omständigheterna
gav anledning till misstanke att allt inte stod rätt till.
Utredningen föreslår den justeringen när det gäller kravet på god tro att
omständigheterna vid förvärvet skall ha varit sådana att förvärvaren inte
ens borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att överlåta
egendomen. Därmed framgår det enligt utredningen klart att varje skäl
till misstanke om överlåtarens bristande behörighet utesluter ett
godtrosförvärv.
Huvuddelen av remissinstanserna ställer sig antingen bakom förslaget
eller riktar inga invändningar mot det. JO är dock tveksam till om det
föreslagna uttryckssättet är mer klargörande än det nuvarande. Hovrätten
för Västra Sverige ifrågasätter om ändringen är sakligt befogad.
Den ändring som utredningen föreslår innebär enligt regeringens
mening ett förtydligande av det relativt stränga aktsamhetskrav som
redan i dag ställs för att en förvärvare skall anses vara i god tro. Sålunda
12
kommer det tydligare att framgå att det när omständigheterna är sådana
att det finns anledning till misstanke om överlåtarens rätt att förfoga över
egendomen krävs att förvärvaren närmare undersöker hur det verkligen
förhåller sig. Ett sådant förtydligande är i sig värdefullt.
Den föreslagna ändringen innebär dock inte enbart ett förtydligande av
det aktsamhetskrav som redan gäller. En ändring från att omständig-
heterna vid förvärvet skall ha varit sådana att förvärvaren inte borde ha
insett överlåtarens bristande behörighet till att han inte ens borde ha
misstänkt detta innebär en klar skärpning av aktsamhetskravet. Vaije
omständighet som gör förvärvaren misstänksam om säljarens rätt att
förfoga över egendomen ställer med den föreslagna lydelsen ett krav på
förvärvaren att vidta kontrollåtgärder, t.ex. genom att ställa följdfrågor
eller att ta kontakt med en tidigare ägare. Sådana åtgärder måste leda till
att de omständigheter som gett anledning till misstanke fått en rimlig och
acceptabel förklaring. Det blir inte heller möjligt att som förvärvare freda
sig enbart med att det vid förvärvet inte funnits någon praktisk möjlighet
att vidta ytterligare kontroller. Ger situationen anledning till misstanke
kan något godtrosförvärv i ett sådant läge inte göras.
Det finns enligt regeringens mening goda skäl för en skärpning av
godtroskravet.
Hovrätten för Västra Sverige har utöver sitt ifrågasättande av det
sakligt befogade i den föreslagna ändringen också ansett att det är
betänkligt att använda sig av olika bevisgrader eftersom innebörden av
begreppen ändå är så vag. Dessutom för enligt hovrätten den föreslagna
lydelsen tankarna till brottmål.
Ändringen tar emellertid som framgår av det som sagts ovan bara sikte
på aktsamhetskravet. Förslaget innebär sålunda enbart en förändring av
den måttstock som de samlade omständigheterna vid förvärvet skall
prövas mot. Den föreslagna ändringen skulle alltså inte medföra någon
förändring när det gäller frågan om bevisbördan för dessa omständigheter
eller när det gäller bevisvärderingen. Uttrycket "misstänkt" är som
hovrätten konstaterar lätt att förknippa med brottmål. Emellertid
förekommer uttrycket också inom civilrätten, t.ex. i flera av skuldebrevs-
lagens bestämmelser. Hovrättens invändningar i dessa delar är sålunda
enligt regeringens uppfattning inte sådana att de bör hindra att
godtrosförvärvslagen ändras på det sätt som utredningen föreslagit.
Regeringens slutsats av det anförda blir att godtrosförvärvslagen bör
ändras på det av utredningen föreslagna sättet. För god tro bör alltså i
detta sammanhang krävas att omständigheterna vid förvärvet var sådana
att förvärvaren inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att
överlåta egendomen.
Prop. 1997/98:168
13
Regeringens förslag: En målsägande skall underrättas om att ett
beslag av egendom som han gör anspråk på kan komma att hävas. För
att ge målsäganden möjlighet att säkerställa sin rätt kombineras
underrättelsen med en tidsfrist på tre veckor innan beslaget får hävas.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag (se promemorian s. 7). I promemorian föreslås att tidsfristen skall
vara 14 dagar.
Remissinstanserna: Alla remissinstanser utom en tillstyrker förslaget
om en tidsfrist eller lämnar det utan invändning. Flera remissinstanser
anser dock att tidsfristen bör vara längre.
Bakgrund: Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken kan ett föremål tas i
beslag bl.a. om det skäligen kan antas vara avhänt någon genom brott.
Sådana beslag görs för att egendom som misstänks ha tagits från någon
genom brott skall kunna återställas till ägaren. De brukar benämnas
återställandebeslag. Denna typ av beslag syftar alltså närmast till att
säkra en målsägandes rätt till viss egendom och kan därför i viss mån
liknas vid det civilprocessuella tvångsmedlet kvarstad.
Ett yrkande om att fa ut egendom som grundas på ett påstående om
bättre rätt kan i ett brottmål riktas inte bara mot en misstänkt utan även
mot t.ex. den som påstår sig ha förvärvat den omtvistade egendomen i
god tro.
Eftersom beslag är ett straffprocessuellt tvångsmedel, även om
återställandebeslag har civilrättsliga syften, far det endast förekomma
inom ramen for en förundersökning eller en brottmålsrättegång som inte
har avgjorts genom ett lagakraftvunnet avgörande. Ett beslag skall därför
hävas så snart förutsättningarna för beslaget inte längre föreligger. Så är
fallet t.ex. när en förundersökning läggs ned (se 27 kap. 8 § första stycket
rättegångsbalken). Detsamma gäller om åklagaren först sedan åtal har
väckts finner att så inte borde ha skett och lägger ned åtalet med stöd av
20 kap. 9 § rättegångsbalken, eller om rätten med stöd av 22 kap. 5 §
rättegångsbalken avskiljer en talan om enskilt anspråk från behandlingen
av åtalet för att handläggas som ett tvistemål. Den fortsatta handlägg-
ningen av enskilda anspråk skall under alla förutsättningar ske efter civil-
processuella principer (22 kap. 6 § rättegångsbalken, Gärde m.fl., Nya
Rättegångsbalken, s. 282 och 284 f., samt prop. 1987/88:1 s. 7).
När en domstol avgör ett mål skall den pröva om eventuella beslag
skall bestå (27 kap. 8 § rättegångsbalken). Ett beslag skall alltid hävas
när ogillande dom meddelas (Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, s. 361
och s. 369, samt JO:s ämbetsberättelse 1978/79 s. 28). Utgångspunkten i
gällande rätt är således att det inte är tillåtet att besluta om fortsatt beslag
14
efter en frikännande dom eller sedan ett yrkande om återställande av
beslagtaget gods ogillats.
Utgångspunkten för beslag är att det endast utgör en tillfällig
besittningsrubbning. Konsekvensen av att beslaget hävs blir därför att
egendomen skall lämnas tillbaka till den person från vilken den togs, om
inte en domstol har bestämt att någon annan skall få ut egendomen eller
har förklarat den förverkad.
Även om ett beslag hävs innan ett yrkande om bättre rätt till
egendomen prövats av domstol, skall inte någon sådan prövning göras av
den som fattar beslutet om hävning. Detta gäller även i de fall där det
framstår som helt klart att den hos vilken beslaget gjordes inte har gjort
något godtrosförvärv. Detta beror på att beslag endast är ett straff-
processuellt tvångsmedel och inte ett förfarande för att avgöra vem som
har bättre rätt till egendom.
Några särskilda regler om att målsäganden skall underrättas i samband
med att ett beslag hävs finns inte. En målsägande som antingen har
angett brottet, anmält enskilt anspråk eller begärt att bli underrättad skall
däremot i regel underrättas när förundersökningen läggs ned eller beslut
fattas om att åtal inte skall väckas (se 14 § förundersökningskungörelsen,
1947:948).
Skälen för regeringens förslag: När stöldgods påträffas och det kan
spåras till en målsägande, underrättas den bestulne. Denne uppfattar då
ofta situationen så att han kan räkna med att myndigheterna kommer att
agera för att hans anspråk på egendomen skall säkerställas och prövas.
Om emellertid utredningen leder till att åtal inte väcks, skall beslaget
hävas och den beslagtagna egendomen genast lämnas tillbaka till den
tidigare misstänkte. Målsäganden måste i detta läge agera själv för att ta
till vara sin rätt, något som han oftast är helt oförberedd på eftersom han
dels ofta tror att myndigheterna skall bevaka hans rätt, dels inte får någon
underrättelse om att beslaget hävs.
Dessa förhållanden leder till att målsäganden i många fall inte får
tillbaka sin egendom, trots att det kan tyckas vara helt klart att den
tidigare misstänkte inte har gjort ett godtrosförvärv av egendomen. Detta
är otillfredsställande och målsägandens rätt bör stärkas. Genom en
ändring av reglerna för förfarandet i samband med att beslag hävs bör
den som gör anspråk på egendomen ges ökade praktiska möjligheter att
få sin rätt prövad. En sådan ändring kan också leda till att
missuppfattningarna om möjligheterna att göra godtrosförvärv minskar.
Regeringen föreslår sålunda att en målsägande som har gjort anspråk
på viss beslagtagen egendom alltid skall underrättas om att egendomen
kommer att lämnas tillbaka till den hos vilken beslaget gjordes. Vidare
föreslås att ett återställandebeslag får hävas först en viss tid efter
underrättelsen.
Regeringen har ovan förordat en övergång på sikt till
vindikationsprincipen när det gäller stöldgods (se avsnitt 4). Den nu
föreslagna regeln kommer inte att förlora sin betydelse i ett sådant
regelsystem. I ett fall när en förundersökning läggs ned finns det, oavsett
vilken princip man tillämpar, en risk att den hos vilken beslaget har
gjorts skaffar undan egendomen om beslaget hävs.
Prop. 1997/98:168
15
Flera remissinstanser har framhållit att den frist om 14 dagar som
föreslås i promemorian är för kort. Man har pekat på att målsäganden på
grund av sjukdom, resa eller liknande kanske inte får del av
underrättelsen direkt och att det också är nödvändigt for målsäganden att
fa tid på sig för att skaffa tillräckligt underlag for att ta ställning till
eventuellt fortsatta åtgärder. Regeringen instämmer i bedömningen att
den föreslagna tidsfristen är väl kort. En sådan frist som den nu
föreslagna innebär dock ett men för den hos vilken beslaget gjordes.
Tidsfristen bör därför inte vara längre än som krävs for att målsäganden
skall kunna vidta åtgärder for att säkerställa sin rätt. Det innebär i regel
att ansöka om kvarstad och fa sin ansökan prövad. Enligt regeringens
mening bör en tidsfrist om tre veckor från det att underrättelsen avsänts
till målsäganden vara tillräcklig for detta syfte.
Rätten till underrättelse och tidsfrist innan beslag hävs bör förutom
målsäganden omfatta även den som har trätt i dennes ställe och har
anmält anspråk på egendomen, t.ex. ett försäkringsbolag som har
övertagit målsägandens rätt till egendomen. Däremot kan det knappast
vara nödvändigt att underrätta den hos vilken beslaget gjordes eftersom
egendomen enligt huvudregeln skall återlämnas till denne om inte
domstol beslutar annat.
Regeringens förslag: Bestämmelserna om underrättelse och tidsfrist
skall omfatta samtliga skeden av förundersökningen och handlägg-
ningen av åtalet fram till dess att domstol har avgjort målet genom
dom.
Beslaget skall bestå under tidsfristen.
Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med
regeringens förslag (se promemorian s. 9).
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan invändning. Riksåklagaren anser att
beslagsbeslutet alltid skall hävas omedelbart men att hävningsbeslutet
skall verkställas först viss tid efter det att underrättelsen har sänts till
målsäganden.
Skälen för regeringens förslag: Syftet med en underrättelseskyldighet
och en tidsfrist innan ett beslag hävs är att göra det möjligt för den som
gör anspråk på egendomen att få sitt anspråk prövat av domstol.
För att nå detta syfte bör underrättelseskyldigheten omfatta först och
främst de situationer då ett beslag kan komma att hävas innan åtal har
väckts, dvs. när en förundersökning läggs ned eller när beslut fattas om
att inte väcka åtal.
Det finns också efter det att åtal har väckts situationer när det inte finns
några straffprocessuella skäl att låta ett beslag bestå och detta därför skall
hävas trots att den som gör anspråk på egendomen inte hunnit få sitt
Prop. 1997/98:168
16
anspråk prövat av domstolen. Detta gäller om åklagaren beslutar att lägga Prop. 1997/98:168
ned åtalet samt om domstolen avvisar åtalet eller avskiljer ett enskilt
anspråk för att handläggas som ett tvistemål. Förfarandet med
underrättelseskyldighet och tidsfrist bör därför bli tillämpligt även för
sådana situationer.
Syftet med den föreslagna bestämmelsen är som anfördes inled-
ningsvis att göra det möjligt för den som gör anspråk på egendomen att
få anspråket prövat av domstol. Det finns således inte skäl att låta regeln
omfatta även de situationer när domstolen faktiskt prövat frågan om
bättre till egendomen.
När en åklagare väcker åtal är han eller hon skyldig att på
målsägandens begäran i samband med åtalet förbereda och utföra även
målsägandens talan (se 22 kap. 2 § rättegångsbalken). I denna situation
får den som gör anspråk på egendom hjälp att få sitt anspråk prövat av
domstol. Om anspråket då också prövas i samband med brottmålet finns
det i enlighet med det nyss sagda inte skäl att låta de föreslagna reglerna
bli tillämpliga. Reglerna bör däremot, som anfördes ovan, bli tillämpliga
i den situationen att anspråket avskiljs för att handläggas som tvistemål
och således inte kommer att omfattas av domen i brottmålet.
I undantagsfall behöver åklagaren inte föra målsägandens talan (jfr 22
kap. 2 § rättegångsbalken). I en sådan situation får målsäganden besked
om detta och har då möjlighet att själv föra sin talan. Efter det att åtal har
väckts kan målsäganden föra en sådan talan utan att det behöver ske
genom stämning (45 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken). Även här
kommer det nu föreslagna förfarandet att vara tillämpligt om domstolen
anser att en sådan talan bör avskiljas för att handläggas som ett tvistemål.
Om målsäganden avstår från möjligheten att få sitt anspråk prövat
finns det, mot bakgrund av syftet med den föreslagna förfarandet, inte
skäl att göra detta tillämpligt. Om varken åklagaren eller målsäganden
framställer något anspråk på den beslagtagna egendomen i samband med
att brottmålet prövas skall således beslaget, i likhet med vad som gäller i
dag, omedelbart hävas när det inte längre finns straffprocessuella skäl för
det, t.ex. om domstolen ogillar åtalet.
När det gäller frågan om beslaget skall bestå under fristen har
Riksåklagaren föreslagit att beslagsbeslutet skall hävas men att beslutet
om hävning skall verkställas först sedan motsvarande tidsperiod har gått
från det att underrättelsen har avsänts. Ansvaret för avsändande av
underrättelsen och den därmed sammanhängande bevakningsuppgiften
skulle på detta sätt inte behöva ligga på åklagaren utan i stället på den
tjänsteman inom polisen som har hand om godset. Syftet med förslaget
skulle enligt Riksåklagaren vara att handläggningen skulle bli mer
praktiskt utformad.
En nackdel med att utforma bestämmelsen på det av Riksåklagaren
föreslagna sättet är emellertid att man mister den naturliga kopplingen
mellan det bakomliggande beslutet, t.ex. ett beslut att lägga ned en
förundersökning, och beslutet av häva beslaget.
I bedömningen av hur bestämmelsen bör utformas bör dessutom
beaktas att bevakningsuppgifter inte är något ovanligt för vare sig
åklagare eller domstolar.
17
Bestämmelserna om en tidsfrist bör mot bakgrund av det anförda
utformas på så sätt att beslaget består under fristen. Härigenom uppnås
en enkel och praktisk lösning. Oavsett om åklagaren, undersöknings-
ledaren eller domstolen har fattat beslagsbeslutet, får den som har fram-
ställt anspråk på egendomen en underrättelse i samband med att en åtgärd
vidtas som innebär att beslaget kan komma att hävas. Ansvaret för
underrättelsen kommer i regel att ligga på den som har fattat det
bakomliggande beslutet, vilket i sig är en lämplig ordning.
Undantag från regeln om en tidsfrist bör dock som framhållits ovan
göras när domstolen avgör målet genom dom. Dessutom bör undantag
göras för det fallet att den som framställt anspråk på egendomen medger
att beslaget hävs. I dessa fall finns det inte något skäl för en tidsfrist, utan
beslaget bör hävas omedelbart.
De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1999.
Ändringen i godtrosförvärvslagen bör inte tillämpas på förvärv som
har gjorts före ikraftträdandet. En övergångsbestämmelse med detta
innehåll bör tas in. De nya reglerna om beslag bör tillämpas även på
beslag som har gjorts före ikraftträdandet. Några övergångsbestämmelser
behövs därför inte i den delen.
Prop. 1997/98:168
Den föreslagna underrättelsen till målsäganden i samband med att ett
beslag skall hävas bör ofta kunna samordnas med annan information som
lämnas till målsäganden under förundersökningen.
Den föreslagna tidsfristen för målsäganden i samband med hävande av
beslag innebär att polisen i vissa fall kommer att förvara det beslagtagna
godset under ytterligare någon tid. Kostnaderna för en sådan förvaring
bör dock bli marginella.
Den möjlighet som tidsfristen ger och förtydligandet av de stränga
krav som enligt lagen ställs för att ett godtrosförvärv skall anses föreligga
kan förmodas medföra att målsägande och försäkringsbolag i ökad
omfattning hävdar sin rätt att utan lösen få tillbaka stulen egendom. De
nu framlagda förslagen kan emellertid enligt regeringens mening komma
att medföra endast marginellt ökade kostnader för rättsväsendet. En
ökning ryms inom den befintliga ramen för rättsväsendet.
I detta sammanhang bör dessutom beaktas att den skärpning av
aktsamhetskravet som föreslås även kan antas leda till att allmänheten i
ökad utsträckning avstår från köp om det finns minsta misstanke om
säljarens bristande förfoganderätt till egendomen. Den minskade handel
med stöldgods som den föreslagna ändringen sålunda kan antas medföra
18
bör ha en viss positiv kostnadseffekt särskilt för polisens brotts- Prop. 1997/98:168
bekämpande verksamhet.
3§
En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att
egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och
omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att
överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.
En förutsättning för att ett godtrosförvärv skall uppkomma är att
förvärvaren är i god tro beträffande överlåtarens behörighet att överlåta
egendomen. I förevarande paragraf talas om vad som skall avses med
begreppet god tro. Ändringen innebär att kravet när det gäller god tro
skärps från ”inte borde ha insett” till ”inte borde ha misstänkt”.
Övervägandena bakom ändringen har redovisats i avsnitt 5.
När en förvärvare inser att överlåtaren inte är behörig att överlåta
egendomen är han naturligtvis inte i god tro (se prop. 1985/86:123 s. 28
och 33). Med den nya bestämmelsen är förvärvaren inte heller i god tro
när överlåtaren inte är behörig och förvärvaren vid överlåtelsen faktiskt
misstänker detta. Men härtill kommer alltså att god tro förutsätter att
förvärvaren inte heller på grund av omständigheterna borde ha misstänkt
överlåtarens bristande behörighet. Det är främst bedömningen av vad
som i detta hänseende kan krävas av förvärvaren som blir avgörande för
tillämpningen av bestämmelsen.
De förhållanden som skall beaktas vid bedömningen av om
förvärvaren har varit i god tro eller inte är som förut egendomens
beskaffenhet, förhållandena under vilka den utbjöds och omständig-
heterna i övrigt. En exemplifiering av situationer där redan det hittills-
varande aktsamhetskravet borde leda till bedömningen att förvärvaren
inte varit i god tro finns i förarbetena till godtrosförvärvslagen (prop.
1985/86:123 s. 21 f.).
Genom att "inte borde ha insett" ersätts med "inte borde ha misstänkt"
försvåras möjligheterna att göra godtrosförvärv ytterligare. Med det nya
rekvisitet blir det helt klart att förvärvaren inte kan freda sig med att det
inte fanns några faktiska möjligheter att göra undersökningar angående
överlåtarens behörighet.
Vissa omständigheter medför ofta att förvärvaren inte skall anses ha
varit i god tro, även om han faktiskt inte lagt märke till dessa omständig-
heter eller ens ägnat dem en tanke. Att någon åtgärd har vidtagits för att
förhindra eller försvåra identifiering är en sådan omständighet. En annan
19
sådan omständighet är att det beträffande egendom som finns registrerad
- tex. bilar - strax före överlåtelsen noterats flera ägarförändringar i
registret.
Som Lagrådet har framhållit kan dock inte en omständighet som
förvärvaren saknat möjlighet att upptäcka i sig medföra att förvärvaren
skall anses inte ha varit i god tro. Detsamma gäller omständigheter som
förvärvaren visserligen hade kunnat upptäcka men som han inte haft
anledning att efterforska.
En situation där förvärvaren ofta inte kan anses vara i god tro enligt
den nya bestämmelsen är att överlåtaren bjuder ut egendomen under
ovanliga omständigheter som inte har en naturlig förklaring. Att en
privatperson säljer begagnade föremål som han inte själv ägt och använt
kan exempelvis många gånger ge skäl till misstankar som kan kräva
ytterligare kontroll.
När det gäller bilar som tagits in till Sverige från något annat land far
den nya bestämmelsen antas inte sällan medföra ett krav på andra och
ytterligare kontrollåtgärder än när förvärvet gäller bilar som förekommit
bara i svensk handel. Det beror på att bilregistret i dessa fall endast ger
begränsade upplysningar om ägarkedja och bilens ursprung.
Emellertid är det även enligt den nya bestämmelsen möjligt att göra
godtrosförvärv trots att omständigheterna initialt ger anledning till
misstankar. Om förvärvaren tar reda på bakgrunden till ett misstänkt
sakförhållande och därvid far en fullt rimlig förklaring, far han ofta anses
ha gjort vad som ankommer på honom. Självklart innebär dock den nya
regeln att särskilt den som köper något av en privatperson eller en okänd
näringsidkare på gatan eller på marknader o.d. i fortsättningen utsätter sig
för större risker än hittills. Riskerna är särskilt stora vid köp av
begagnade föremål, men även vid handel med nya varor finns det
anledning till stor försiktighet utanför den reguljära handeln.
Bestämmelsen är uppbyggd på samma sätt som enligt gällande rätt.
Det innebär att bedömningen av om godtroskravet är uppfyllt i princip
skall ske i två led. I det första ledet skall bedömas vad som faktiskt
förekommit vid förvärvet, medan i det andra ledet skall avgöras om
omständigheterna var sådana att förvärvaren borde ha misstänkt över-
låtarens bristande behörighet. Därvid skall de samlade omständigheterna
beaktas. I det första ledet ligger bevisbördan på förvärvaren på så sätt att
han vid tveksamhet om vad som förekommit har att göra sannolikt att
omständigheterna var sådana att han inte borde ha misstänkt överlåtarens
bristande förfoganderätt. I det andra ledet sker däremot en rent objektiv
prövning av vad förvärvaren med anledning av omständigheterna borde
ha misstänkt.
I verkligheten torde det ofta inte vara nödvändigt att genomföra en
prövning i två led fullt ut. Sålunda torde domstolen ofta kunna konstatera
vad förvärvaren borde eller inte borde ha misstänkt utan att behöva slå
fast precis vad som förekommit. Det kan räcka att konstatera t.ex. att
något förhållande var starkt ägnat att inge misstankar eller - med motsatt
utgång - att någon omständighet gjorde situationen så betryggande att
förvärvaren över huvud taget inte hade anledning att misstänka något.
Prop. 1997/98:168
20
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Prop. 1997/98:168
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. I fråga om förvärv som har gjorts före ikraftträdandet gäller 3 § i sin
äldre lydelse.
Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999. För förvärv som har
gjorts dessförinnan gäller äldre lag. En person som före ikraftträdandet
förvärvat ett föremål utan att ha insett eller bort inse överlåtarens
bristande behörighet är alltså skyddad, även om omständigheterna var
sådana att de gav anledning till misstankar.
27 kap. 8 §
Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal eller kommit in
någon begäran till rätten om förlängning av tiden eller om det annars
inte längre finns skäl för beslag, skall beslaget omedelbart hävas.
Beslag av föremål som någon har framställt anspråk på får dock hävas
jorst tre veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma
att hävas har sänts till den som framställt anspråket. Om denne medger
det, skall dock beslaget hävas omedelbart. Den som beslaget har gjorts
hos behöver inte underrättas.
Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller
fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren.
När målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall
bestå. Om målet avgörs genom dom, skall andra stycket inte tillämpas.
Rätten får i samband med dom besluta om beslag.
I ett nytt andra stycke har intagits den nya bestämmelsen om
underrättelse och tidsfrist innan ett beslag far hävas. Övervägandena
bakom den nya bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.1. Förutsätt-
ningen för att bestämmelsen skall bli tillämplig är att någon har framställt
anspråk på det beslagtagna föremålet.
Av stycket framgår att bestämmelsen inte avser endast målsäganden
utan samtliga som gör anspråk på egendomen. Normalt torde det vara
antingen målsäganden eller dennes försäkringsbolag. Däremot är det inte
meningsfullt att underrätta den som beslaget har gjorts hos. Det framgår
av styckets sista mening att någon sådan underrättelse inte behöver
lämnas.
Som framgår av avsnitt 6.2 är avsikten att bestämmelsen skall gälla
under samtliga skeden av handläggningen, från det att egendomen tas i
beslag och någon framställer anspråk på den till dess denne har fått
möjlighet att framställa ett yrkande om att få egendomen åter.
Underrättelsen bör som huvudregel skickas av den som ansvarar för att
beslaget skall hävas, dvs. i normalfallet åklagaren eller undersöknings-
ledaren. När beslut fattas om att lägga ned en förundersökning eller att
inte väcka åtal skall den som anmält ett enskilt anspråk underrättas om
beslutet, 14 § förundersökningskungörelsen (1947:948). Samtidigt med
den underrättelsen bör han även underrättas om att beslaget kan komma
21
att hävas. Det bör gälla oavsett om beslaget har beslutats av under-
sökningsledaren, åklagaren eller domstolen. En uppgift om att en sådan
underrättelse har skett kan därefter lämnas till den som ansvarar för att
beslaget hävs.
Om ett enskilt anspråk skall avskiljas från brottmålet för att handläggas
som ett tvistemål är det rätten som skall underrätta målsäganden eller den
som övertagit anspråket.
Något krav på att underrättelsen skall delges finns inte och tidsfristen
räknas från det att underrättelsen sänts. Underrättelsen bör skickas till
den adress som den som framställt anspråket har uppgivit. Det får
ankomma på denne att se till att myndigheten har uppgift om aktuell
adress.
Av underrättelsen bör framgå att beslaget kan komma att hävas tre
veckor efter det att underrättelsen har sänts. Det bör också framgå vilka
möjligheter som den som gör anspråk på egendomen har att säkerställa
sitt anspråk.
Den andra meningen i fjärde stycket är ny. Av den framgår att
förfarandet enligt andra stycket inte skall tillämpas när domstolen avgör
målet genom dom, jämför avsnitt 6.2.
Beslaget får inte hävas innan treveckorsfristen löpt ut, om inte den som
gör anspråk på egendomen medger det. Detta gäller även om den som har
framställt ett anspråk omedelbart efter att underrättelsen har skickats
utverkar ett beslut om kvarstad. Ett beslut om kvarstad som meddelas
under den tid då fristen löper bör därför utformas som en villkorad
kvarstad. Ett sådant beslut kan verkställas när beslaget hävs.
Övriga ändringar i paragrafen är rent språkliga och någon ändring i sak
avses inte.
Prop. 1997/98:168
22
Utredningen har haft i uppdrag att såvitt gäller stulen egendom utvärdera
tillämpningen av lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre och
utreda om bestämmelserna bör ändras i syfte att motverka handeln med
stöldgods.
Godtrosförvärvslagen bygger på den s.k. exstinktionsprincipen, som
innebär att en förvärvare, under forutsättning att han är i god tro, blir
ägare till egendomen även om den förvärvas från någon som inte hade
rätt att överlåta den. Den beskrivna principen modifieras dock genom att
lagen ger den ursprunglige ägaren rätt att fa tillbaka egendomen mot
lösen.
En huvudlinje i utredningsarbetet har varit att överväga fördelar och
nackdelar med en lagstiftning som i fråga om stöldgods baseras på den
s.k. vindikationsprincipen i stället för exstinktionsprincipen. En tillämp-
ning av vindikationsprincipen beträffande stöldgods skulle innebära att
den bestulnes äganderätt till godset skulle bestå, oavsett om någon annan
hade förvärvat egendomen i god tro, och att den bestulne alltså skulle ha
rätt att få tillbaka det stulna utan att betala lösen.
Bakgrunden till utredningsuppdraget är att det har gjorts gällande att -
godtrosförvärvslagen innebär att det är for lätt att göra godtrosförvärv av
stöldgods och att lagen inte i tillräckligt hög grad motverkar handeln med
sådant gods.
Allmänna förutsättningar för att det skall bli aktuellt att tillämpa
godtrosförvärvslagen
En första förutsättning för att det i fråga om stöldgods över huvud taget
skall bli aktuellt att tillämpa godtrosförvärvslagen är att det stulna
påträffas och kan spåras till den som har blivit bestulen. Vaije år sker ett
mycket stort antal stölder i vårt land. Merparten av det stulna omsätts på
ett okänt sätt och kommer aldrig till rätta så att målsäganden kan göra
anspråk på godset. I sådana fall blir det inte aktuellt att tillämpa godtros-
förvärvslagen.
Ett ytterligare krav för att lagen skall bli tillämplig är att det verkligen
uppkommer en tvist mellan en målsägande och en förvärvare på grund av
att båda gör anspråk på godset. Det förekommer förhållandevis ofta att
målsäganden efter att ha fått ut försäkringsersättning inte har något
intresse av att få tillbaka det stulna godset, eftersom han då måste betala
tillbaka ersättningen. Det förekommer också att försäkringsbolagen, när
det är fråga om stöldgods av mindre värde, inte heller gör anspråk på det.
Det är inte heller ovanligt att den som godset påträffas hos avstår från
det, när han får veta att det är stulet. Inte heller i dessa fall uppkommer
någon tvist och det blir inte aktuellt att tillämpa godtrosförvärvslagen.
Indirekt kan lagen dock tänkas ha viss betydelse för omsättningen av
stöldgods, även om den inte kommer i tillämpning i det enskilda fallet.
Prop. 1997/98:168
Bilaga 1
23
Finns det en utbredd uppfattning att det krävs mycket lite för att
godtrosförvärv skall anses föreligga, kan detta förmodas bidra till att det
blir lättare att avsätta stulet gods.
Tänkbara förklaringar till uppfattningen att godtrosförvärvslagen
innebär att det är lätt att göra godtrosförvärv
Utredningen har kunnat konstatera att godtrosförvärvslagen i sin
nuvarande utformning ställer stränga krav för godtrosförvärv. För att fa
en uppfattning om hur lagen tillämpas i domstolarna, har utredningen
gjort en enkät till tingsrätterna och hovrätterna. Genom svaren och
insända domar har utredningen kunnat konstatera att tvister om godtros-
förvärv av stöldgods så gott som aldrig aktualiseras i form av tvistemål.
När domstolarna handlägger tvistemål om godtrosförvärv är det oftast
fråga om leasing- eller avbetalningsbilar. Domstolarnas praxis i dessa
mål innebär att det ställs stränga krav för godtrosförvärv.
Tvister om stulet gods prövas vanligen i samband med att åtal i
brottmål väcks mot innehavaren av det påträffade stöldgodset. Åklagaren
för i dessa fall målsägandens talan. Vid ett studium av det insända doms-
materialet har utredningen kunnat iaktta att grunden för målsägandens
enskilda anspråk och den tilltalades bestridande endast i undantagsfall
framgår uttryckligen i dessa mål. Genom att målsägandens anspråk regel-
mässigt uppfattas som helt avhängigt av om den tilltalade blir dömd för
den åtalade gärningen, uppkommer den situationen att målsäganden i
praktiken far bifall till sin talan bara när den tilltalade falls till ansvar.
Ogillas åtalet, lämnas målsägandens talan utan bifall, fastän han kanske
ofta kunde ha haft goda utsikter till framgång om han i stället hade anfört
en rent civilrättslig grund för sitt anspråk. Det finns anledning att tro att
det uteblivna bifallet till målsägandens talan i dessa fall ofta felaktigt
uppfattas som en konsekvens av godtrosförvärvslagens innehåll i stället
för av den processuella situationen.
När beslag av stulen egendom hävs på grund av att åtal inte väcks,
föreligger också en risk för att målsäganden inte får tillbaka den stulna
egendomen, trots att han kanske skulle ha haft möjlighet till det om en
civilrättslig prövning av hans anspråk hade kommit till stånd. Vid
hävandet av beslaget lämnas egendomen som huvudregel tillbaka till den
som beslaget skedde hos, även om det har konstaterats att det är fråga om
gods som har stulits från målsäganden. Återlämnandet sker i enlighet
med de regler som anses gälla i fråga om beslag. Någon civilrättslig
prövning av vem som är rätt ägare till godset sker inte i sammanhanget.
Det ligger emellertid nära till hands att målsäganden felaktigt drar
slutsatsen att saken är prövad enligt godtrosförvärvslagen och att åter-
lämnandet är en konsekvens härav. Utredningen har också kunnat
konstatera att det förekommer att poliser och åklagare har uppfattningen
att målsägandens enda möjlighet att efter ett hävande av beslag få tillbaka
det stulna är att betala lösen enligt godtrosförvärvslagen, och att de
lämnar information med detta innehåll till målsäganden. De beskrivna
missuppfattningarna kan leda till att målsäganden i onödan avstår från att
på civilrättslig väg kräva godset tillbaka eller att han betalar lösen för det,
Prop. 1997/98:168
Bilaga 1
24
trots att ett godtrosförvärv i godtrosförvärvslagens bemärkelse inte
föreligger.
Även om målsäganden emellertid känner till godtrosförvärvslagens
rätta innehåll, kan det ofta vara svårt för honom att i praktiken hävda sin
rätt i samband med att ett beslag av egendomen hävs. Målsäganden har
enligt nuvarande bestämmelser inte någon rätt till underrättelse om
hävandet, vilket kan leda till att egendomen lämnas ut till den tidigare
misstänkte och avyttras eller undanskaffas innan målsäganden får
kännedom om utlämnandet och kan ta ställning till om han bör agera.
Även för det fall målsäganden får veta att beslaget hävts, har han inte
något rådrum för att hinna vidta åtgärder för att säkra sin rätt.
Utredningen föreslår inte någon särregel om vindikation av stöldgods
Utredningen har övervägt hur en regel om vindikation av stöldgods
skulle kunna utformas. Det har inte varit aktuellt att överge
exstinktionsprincipen som en generell huvudprincip vid förvärv i god tro.
Utgångspunkten för utredningens överväganden har därför varit att en
vindikationsregel beträffande stöldgods skulle vara en undantagsregel
från den i övrigt gällande huvudregeln, som möjliggör att godtrosförvärv
av egendom som obehörigen har frånhänts annan blir gällande mot den
ursprunglige ägaren. En sådan undantagsregel bör enligt utredningens
uppfattning inte införas utan att vägande skäl kan anföras för att den
skulle ha positiva effekter som kan antas uppväga nackdelarna.
Vid sina överväganden angående utformningen har utredningen
konstaterat att en sådan särregel om vindikation skulle kunna utformas på
olika sätt. Utredningens studier av utländsk rätt har också givit vid
handen att motsvarande regler i andra länder har olika innehåll. Oavsett
hur en sådan särregel om vindikation skulle utformas för svensk rätts del,
är det emellertid ofrånkomligt att den skulle kunna komma att ge upphov
till besvärliga gränsdragningsproblem och föranleda omotiverade
skillnader i fråga om fall som utåt sett ter sig likartade. Denna olägenhet
talar emot att en sådan särregel tillskapas.
Enligt utredningens bedömning skulle en vindikationsregel inte
motverka handeln med stöldgods i större utsträckning än de nuvarande
bestämmelserna om godtrosförvärv kan antas göra. Inte heller skulle den
lösa de beskrivna svårigheterna för målsäganden att komma till sin rätt i
samband med att en brottmålsprocess resulterar i att ett åtal lämnas utan
bifall eller då ett beslag hävs.
Utredningens förslag till skärpning av den nuvarande lagen
Någon särregel om vindikation bör alltså enligt utredningens uppfattning
inte tillskapas, utan godtrosförvärvslagen bör bibehållas oförändrad vad
gäller möjligheten att göra godtrosförvärv även av stöldgods.
Utredningen föreslår dock i förtydligande syfte en skärpning av
kriterierna för god tro i 3 §, där det enligt den nu gällande lydelsen för
god tro krävs att omständigheterna vid förvärvet var sådana att
förvärvaren inte borde ha insett överlåtarens bristande behörighet. Enligt
Prop. 1997/98:168
Bilaga 1
25
den föreslagna lydelsen skall krävas att han inte ens borde ha misstänkt
överlåtarens bristande behörighet.
Utredningen föreslår inte någon ändring av de nu gällande
bevisreglema för god tro, enligt vilka bevisbördan åvilar den urspunglige
ägaren endast för det fall denne påstår att förvärvaren faktiskt insåg
överlåtarens bristande förfoganderätt, medan det ankommer på
förvärvaren att - med bevisstyrkan sannolikt - bevisa omständigheterna
vid förvärvet, om det görs gällande att han borde ha misstänkt
överlåtarens bristande behörighet.
Andra sätt att öka målsägandens möjlighet att få tillbaka stulet gods
För att minska risken för de beskrivna rättsförlusterna i samband med
hävande av beslag, bör målsäganden enligt utredningens uppfattning
erhålla en rätt till underrättelse om hävandet. Vidare bör det undersökas
närmare om målsäganden före utlämnandet av egendomen kan ges en
tidsfrist, som skulle göra det möjligt för honom att vidta åtgärder för att
säkra sin rätt. Det far dock anses ligga utanför utredningens uppdrag att
framställa ett formligt förslag härom.
Genom att utforma målsägandens talan så att det framgår att
målsäganden vill ha bifall till sin talan på grund av att den tilltalade inte
har gjort ett godtrosförvärv - och alltså oberoende av om den tilltalade
döms för den åtalade gärningen eller ej - kan åklagaren öka
målsägandens möjlighet att fa bifall till sin talan i de fall då ett åtal mot
förvärvaren av egendomen ogillas. Domstolarna har också en viktig
uppgift att fylla i sammanhanget. I den materiella processledningen
ankommer det på dem att utröna vad som åberopas som grund för
målsägandens talan, så att det står klart om målsäganden önskar bifall till
sin talan endast om den tilltalade döms för det åtalade brottet eller om
han gör gällande att hans talan skall bifallas så snart det kan konstateras
att den tilltalade inte har gjort ett godtrosförvärv.
Även åklagarna bör göras uppmärksamma på betydelsen av hur
målsägandens talan utformas i det aktuella avseendet.
Enligt utredningens uppfattning föreligger det också ett behov av
information om lagens rätta innehåll, såväl till allmänheten som till
målsägandena, polisen och dem som i sin verksamhet kan komma att
förvärva stöldgods, t.ex. pantbankerna och de som handlar med
begagnade varor.
Prop. 1997/98:168
Bilaga 1
26
Prop. 1997/98:168
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av
lösöre skall ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
3§
En förvärvare skall anses ha varit
i god tro endast om det är sannolikt
att egendomens beskaffenhet, de
förhållanden under vilka den
utbjöds och omständigheterna i
övrigt var sådana att han inte borde
ha misstänkt att överlåtaren saknade
rätt att förfoga över egendomen.
Nuvarande lydelse
En förvärvare skall anses ha varit
i god tro endast om det är sannolikt
att egendomens beskaffenhet, de
förhållanden under vilka den
utbjöds och omständigheterna i
övrigt var sådana att han inte borde
ha insett att överlåtaren saknade rätt
att förfoga över egendomen.
Denna lag träder i kraft den ...
27
Efter remiss har yttranden över betänkandet Godtrosförvärv av
stöldgods? (SOU 1995:52) avgetts av Riksdagens ombudsmän, Justitie-
kanslem, Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Riks-
åklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffer-
myndigheten, Generaltullstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer, Konsumentverket, Länspolismästaren i Stockholms
län, Länspolismästaren i Göteborgs och Bohus län, Länspolismästaren i
Malmöhus län, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Sveriges
försäkringsförbund, Larmtjänst AB, Sveriges Köpmannaförbund,
Företagamas Riksorganisation, Sveriges Konst- och Antikvitetshandlare-
förening, Motorbranschens Riksförbund, Båtbranschens Riksförbund,
Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation, Svenska Handelskammar-
förbundet, Sveriges Domarförbund, Svenska Polisförbundet, Sveriges
advokatsamfund, Brottsoffeijouremas Riksförbund samt Våga Värna
Varandra - Riksorganisationen mot brott. Yttrande har också avgetts av
Guldsmedsbranschen - samarbetsforum.
Dämtöver har Riksskatteverket, Svenska Stöldskyddsföreningen,
Sveriges Juvelerare- och Guldsmedsförbund, Stockholms Auktionsverk,
Svenska Pantbanksföreningen, Lantbrukarnas Riksförbund och Före-
ningen Sveriges polischefer beretts tillfälle att yttra sig.
Prop. 1997/98:168
Bilaga 3
28
Prop. 1997/98:168
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 27 kap. 8 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
27 kap.
8§
Har ej inom tid, som avses i 7 §, Om det inom den tid som avses i
åtal väckts eller till rätten inkommit 7 § inte har väckts åtal eller kommit
framställning om förlängning av in begäran till rätten om
tiden eller förekomma eljest ej förlängning av tiden eller om det
längre finns skäl för beslag, skall annars inte längre finns skäl för
det omedelbart hävas. beslag, skall beslaget omedelbart
hävas.
Beslag av föremål som någon
framställt anspråk på får dock
hävas forst 14 dagar efter det att
underrättelse om att beslaget
kommer att hävas sänts till honom,
om han inte medger att beslaget
hävs.
Om hävande av beslag förordnar Ett beslag hävs av rätten eller,
rätten eller, om beslaget ej om beslaget inte har meddelats
meddelats eller fastställts av rätten, eller fastställts av rätten, av
av undersökningsledaren eller undersökningsledaren eller
åklagaren. åklagaren.
Då målet avgöres, pröve rätten, Då målet avgörs, prövar rätten
om ett beslag fortfarande skall om ett beslag fortfarande skall
bestå. Rätten äge ock i samband bestå. Om målet avgörs genom
med domen förordna om beslag. dom, skall andra stycket inte
tillämpas. Rätten får i samband
med dom besluta om beslag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
29
Efter remiss har yttranden över promemorian Ändrade bestämmelser vid
hävande av återställandebeslag avgetts av Riksdagens ombudsmän,
Justitiekanslem, Hovrätten for Västra Sverige, Stockholms tingsrätt,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Riksantik-
varieämbetet och statens historiska museer, Sveriges försäkringsförbund,
Sveriges Köpmannaförbund, Motorbranschens Riksförbund, Sveriges
Domareförbund och Sveriges advokatsamfund.
Därutöver har Svenska Pantbankföreningen beretts tillfälle att yttra sig.
Prop. 1997/98:168
Bilaga 5
30
Prop. 1997/98:168
Bilaga 6
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av
lösöre skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3§
En förvärvare skall anses ha varit En förvärvare skall anses ha varit
i god tro endast om det är sannolikt i god tro endast om det är sannolikt
att egendomens beskaffenhet, de att egendomens beskaffenhet, de
förhållanden under vilka den förhållanden under vilka den
utbjöds och omständigheterna i utbjöds och omständigheterna i
övrigt var sådana att han inte borde övrigt var sådana att han inte borde
ha insett att överlåtaren saknade rätt ha misstänkt att överlåtaren saknade
att förfoga över egendomen. rätt att förfoga över egendomen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2.1 fråga om förvärv som har gjorts före ikraftträdandet gäller 3 § i sin
äldre lydelse.
31
Härigenom föreskrivs att 27 kap. 8 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
27 kap.
Prop. 1997/98:168
Bilaga 6
Har ej inom tid, som avses i 7 §,
åtal väckts eller till rätten inkommit
framställning om förlängning av
tiden eller förekomma eljest ej
längre skäl för beslag, skall det
omedelbart hävas.
Om hävande av beslag förordnar
rätten eller, om beslaget ej med-
delats eller fastställts av rätten, av
undersökningsledaren eller åklagar-
en.
Då målet avgöres, pröve rätten,
om beslag fortfarande skall bestå.
Rätten äge ock i samband med
domen forordna om beslag.
8§
Om det inom den tid som avses i
7 § inte har väckts åtal eller kommit
in någon begäran till rätten om
förlängning av tiden eller om det
annars inte längre finns skäl för
beslag, skall beslaget omedelbart
hävas.
Beslag av föremål som någon har
framställt anspråk på får dock
hävas forst tre veckor efter det att
en underrättelse om att beslaget
kommer att hävas har sänts till den
som framställt anspråket. Om
denne medger det, skall dock
beslaget hävas omedelbart. Den
som beslaget har gjorts hos
behöver inte underrättas.
Ett beslag hävs av rätten eller,
om beslaget inte har meddelats
eller fastställts av rätten, av under-
sökningsledaren eller åklagaren.
När målet avgörs, skall rätten
pröva om ett beslag fortfarande
skall bestå. Om målet avgörs
genom dom, skall andra stycket inte
tillämpas. Rätten får i samband
med dom besluta om beslag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
32
Prop. 1997/98:168
Bilaga 7
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-05-20
Närvarande: regeringsrådet Stig von Bahr, regeringsrådet
Arne Baekkevold, justitierådet Edvard Nilsson.
Enligt en lagrådsremiss den 14 maj 1998 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre,
2. lag om ändring i rättegångsbalken.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Staffan Lind.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av
lösöre
Det remitterade lagförslaget innebär att det krav som gäller för när-
varande för att god tro skall anses föreligga, nämligen att en förvärvare
inte borde ha "insett" att överlåtaren saknade rätt att förfoga över
egendomen, ändras på så sätt att förvärvaren inte borde ha "misstänkt"
detta. Enligt författningskommentaren medför vissa omständigheter
normalt sett att förvärvaren inte skall anses ha varit i god tro även om han
faktiskt inte lagt märke till dessa omständigheter eller ens ägnat dem en
tanke. Att någon åtgärd har vidtagits för att förhindra eller försvåra
identifiering, t.ex. bortskrapande av tillverkningsnummer, sägs utgöra en
sådan omständighet, åtminstone om åtgärden gick att upptäcka för
förvärvaren.
Lagrådet vill med anledning av dessa uttalanden framhålla att en
omständighet som förvärvaren saknat möjlighet att upptäcka inte i sig
kan medföra att han borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att
förfoga över egendomen. Och inte heller omständigheter som förvärvar-
en visserligen hade kurniat upptäcka men som han inte haft anledning att
efterforska bör enligt Lagrådets mening kunna läggas till grund för en
sådan misstanke.
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
33
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Wallström, Tham, Åsbrink, Andersson, Uusmann, Ulvskog, Lindh,
Johansson, Klingvall, Åhnberg, Östros, Engqvist
Föredragande: statsrådet Freivalds
Prop. 1997/98:168
Regeringen beslutar proposition 1997/98:168 Godtrosförvärv
34
Eländers Gotab, Stockholm 1998