Prop.
1997/98:159
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 maj 1998
Göran Persson
Anders Sundström
(Närings- och handelsdepartementet)
I propositionen redovisas det huvudsakliga innehållet i Europa-
parlamentets och rådets direktiv 96/92/EG av den 19 december 1996 om
gemensamma regler för den inre marknaden för el (elmarknadsdirektivet)
och de åtgärder som behöver vidtas för att genomföra direktivet i svensk
rätt. För att genomföra direktivet i svensk rätt föreslås en komplettering
av ellagen (1997:857), innebärande en skyldighet för nätkoncessions-
havare att offentliggöra sin nättariff.
Vidare läggs fram förslag om vissa ändringar i ellagen som syftar till
att förbättra elmarknadens funktionssätt. De föranleds inte av genom-
förandet av elmarknadsdirektivet.
En komplettering föreslås av bestämmelserna om beviljande och
innehav av nätkoncession för utlandsförbindelse. Kompletteringen
innebär att sådan nätkoncession skall kunna beviljas och innehas även av
företag i vilka den som har nätkoncession för stamnätet har ett
bestämmande inflytande.
Vidare föreslås ändringar av bestämmelserna om nättariffer.
Regeringen föreslås under vissa förutsättningar kunna förordna att betald
nättariff i Sverige skall ge tillträde även till utlandsförbindelser till visst
land eller del av land. Kostnaderna för dessa förbindelser skall då ingå i
nättariffen för stamnätet. Syftet med denna regeländring är att underlätta
en effektiv gränsöverskridande elhandel med länder med vilka Sverige
har en gemensam marknad för el. Vidare föreslås att kostnader som
1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 159
uppkommer inom Affärsverket svenska kraftnäts verksamhet som
systemansvarig myndighet för el och som inte kan hänföras till viss kund
eller kundkategori skall ingå i nättariffen för stamnätet.
Det föreslås också en möjlighet till successiv utjämning av nättariffer
under tre år vid samredovisning eller sammanslagning av nätområden.
Syftet med denna bestämmelse är att underlätta ytterligare utjämning av
nättariffer mellan tätortskunder och glesbygdskunder.
Nätmyndigheten föreslås vidare kunna ta ut en avgift (försenings-
avgift) vid försenad eller felaktig årsrapport för nätverksamhet. En
skyldighet för nätföretagen att redovisa garantier m.m. till juridiskt
närstående personer införs. Syftet med dessa bestämmelser är att
underlätta nätmyndighetens tillsynsarbete.
Slutligen föreslås en anmälningsfrist vid byte av balansansvarig i syfte
att underlätta Affärsverket svenska kraftnäts verksamhet med den nation-
ella balansavräkningen.
Prop. 1997/98:159
Prop. 1997/98:159
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................5
2 Lagtext...............................................................................................6
2.1 Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)................6
3 Ärendet och dess beredning............................................................14
4 Huvuddragen i EG:s elmarknadsdirektiv........................................17
4.1 Direktivets ingress............................................................17
4.2 Direktivets sakinnehåll.....................................................17
4.2.1 Kapitel 1..........................................................17
4.2.2 Kapitel II.........................................................18
4.2.3 Kapitel III.......................................................21
4.2.4 Kapitel IV.......................................................21
4.2.5 Kapitel V.........................................................25
4.2.6 Kapitel VI.......................................................26
4.2.7 Kapitel VII......................................................28
4.2.8 Kapitel VIII.....................................................29
5 Offentliggörande av tariffer............................................................31
6 Elmarknadsdirektivets bestämmelser om reciprocitet....................32
7 Elmarknadsreformen och utvecklingen på elmarknaden................34
7.1 Reformeringen av den svenska ellagstiftningen...............34
7.2 Det nordiska elsamarbetet.................................................35
7.3 Utvecklingen på elmarknaden..........................................36
7.4 Inriktningen av det kommande översynsarbetet...............38
8 Nätkoncession för utlandsförbindelser............................................41
9 Vissa frågor om nättariffer på stamnätet.........................................43
9.1 Tillträde till och nättariffer för vissa utlands
förbindelser.......................................................................43
9.2 Tariffgrundande kostnader för stamnätet..........................48
10 Vissa frågor om redovisning av nätverksamhet..............................50
10.1 Behovet av ytterligare skärpningar av kravet på
avgränsning av nätverksamhet..........................................50
10.2 Förseningsavgift vid försenad eller felaktig årsrapport.... 55
10.3 Nätföretagens redovisningsskyldighet avseende
garantier m.m....................................................................56
11 Frågor om tariffutjämning mellan tätort och glesbygd...................57
11.1 Behovet av åtgärder för att åstadkomma tariffutjämning
mellan tätort och glesbygd................................................57
11.2 Legal grund för differentiering av nättariffer vid
samredovisning eller sammanslagning av nätkonces
sioner för område..............................................................60
12 Anmälningsfrist vid byte av balansansvarig...................................62
13 F örfattningskommentar...................................................................63
Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets 96/92/EG av den
19 december 1996 om gemensamma regler för den inre
marknaden for el....................................................................74
Bilaga 2 Sammanfattning av Närings- och teknikutvecklings
verkets rapport Utvecklingen på elmarknaden 1997.............94
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser vid remissbehandling
av rapporten Utvecklingen på elmarknaden 1997...............100
Bilaga 4 Sammanfattning av Närings-och teknikutvecklings
verkets rapport Rationella nätkoncessioner för område -
kriterier för lämplig enhet...................................................101
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser vid remissbehandling
av rapporten Rationella nätkoncessioner för område -
kriterier för lämplig enhet...................................................104
Bilaga 6 Sammanfattning av Affärsverket svenska kraftnäts
skrivelse angående modifieringar av reglema för mätning,
rapportering m.m.................................................................105
Bilaga 7 Förteckning över remissinstanser vid remissbehandling
av skrivelse om modifiering av reglema för mätning,
rapportering, m.m................................................................106
Bilaga 8 Sammanfattning av Närings- och teknikutvecklings
verkets rapport Korssubventionering på elmarknaden........107
Bilaga 9 Förteckning över remissinstanser vid remissbehandling
av rapporten Korssubventionering på elmarknaden............109
Bilaga 10 Affärsverket svenska kraftnäts skrivelse angående
förändring av ellagstiftningen rörande Svenska Kraftnät... 110
Bilaga 11 Förteckning över remissinstanser vid remissbehandling
av skrivelse om förändringar i ellagstiftningen rörande
Affärsverket svenska kraftnät.............................................113
Bilaga 12 Förslag om ändring i ellagen (1997:857) i arbetspro
memorian Genomförandet av elmarknadsdirektivet,
m.m......................................................................................114
Bilaga 13 Förteckning över deltagare vid remissmötet om arbets-
promemorian Genomförandet av elmarknadsdirektivet,
m.m......................................................................................122
Bilaga 14 Lagrådsremissens lagförslag...............................................123
Bilaga 15 Lagrådets yttrande...............................................................132
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 maj 1998.........133
Rättsdatablad.........................................................................................134
Prop. 1997/98:159
Prop. 1997/98:159
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997:857).
Prop. 1997/98:159
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)
Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857)
dels att 2 kap. 10 och 18 §§, 3 kap. 3 §, 4 kap. 2, 3, 9 och 11 §§, 8 kap.
4 § samt 13 kap. 5 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 12 kap. 7-13 §§,
samt närmast före 12 kap. 7 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §
Nätkoncession far beviljas endast den som från allmän synpunkt är
lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område far beviljas
endast den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det
begärda området.
Nätkoncession för en
utlandsförbindelse far beviljas
endast den som innehar
nätkoncession för stamnätet eller
största delen därav. Nätkoncession
får dock beviljas även andra om
ledningen är av mindre betydelse
för det samlade överföringsnätet
till utlandet.
Nätkoncession för en
utlandsförbindelse får beviljas och
innehas av endast den som innehar
nätkoncession för stamnätet eller
största delen därav eller en
juridisk person där denne har ett
bestämmande inflytande.
Nätkoncession får dock beviljas
även andra om ledningen är av
mindre betydelse för det samlade
överföringsnätet till utlandet.
18§
En nätkoncession får återkallas En nätkoncession skall återkallas
helt eller delvis, helt eller delvis,
1. om en ledning eller ett ledningsnät inte längre behövs för en säker
elförsörjning,
2. om koncessionshavaren i
väsentlig mån inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag,
enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen eller
enligt villkor i nätkoncessionen.
2. om koncessionshavaren i
väsentlig mån inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag,
enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen eller
enligt villkor i nätkoncessionen,
eller
3. om koncessionshavaren inte
längre uppfyller villkoren enligt 10
§ andra stycket första meningen
för att inneha nätkoncessionen.
Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten.
Avser nätkoncessionen en utlandsförbindelse, prövas dock frågan om
återkallelse av regeringen.
Prop. 1997/98:159
3§
Vid redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för
område skall varje område redovisas för sig, om inte nätmyndigheten på
koncessionshavarens begäran beviljar undantag. Sådant undantag skall
beviljas, om de berörda områdena ligger geografiskt nära varandra och
sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig enhet.
Ett beviljat undantag är för sin
giltighet beroende av att en enhet-
lig nättariff tillämpas för samtliga
områden som omfattas av undanta-
Ett beviljat undantag är för sin
giltighet beroende av att en enhet-
lig nättariff tillämpas för samtliga
områden, som omfattas av
get. undantaget, senast tre år efter
nätmyndighetens beslut.
När koncessionstiden för något av de områden som omfattas av undan-
taget löper ut, skall nätmyndigheten pröva om undantaget skall bestå.
Nätkoncession för område skall redovisas skilt från nätkoncession för
linje. Regeringen får föreskriva undantag beträffande ledningar som
omfattas av nätkoncession för linje och som organisatoriskt och tekniskt
ingår i ett nät som omfattas av nätkoncession för område.
Nättariffer för överföring av el
skall utformas så, att betald avgift
för att vara ansluten ger rätt att
använda det elektriska nätet inom
landet, med undantag för
utlandsförbindelserna.
§
Nättariffer för överföring av el
skall utformas så, att betald
anslutningsavgift ger rätt att
använda det elektriska nätet inom
landet. med undantag för
utlandsförbindelserna.
Regeringen får föreskriva att
betald anslutningsavgift ger rätt
att använda även
utlandsförbindelserna till ett eller
flera länder. En sådan föreskrift
får också avse utlandsförbind-
elserna till en del av ett land.
Föreskrifter enligt andra stycket
får meddelas i fråga om ett land
eller del av ett land vars
elmarknad kan anses utgöra en
gemensam marknad med den
svenska elmarknaden. Prop. 1997/98:159
Avtal som avser tillträde till en
utlandsförbindelse och som har
ingåtts innan regeringen meddelar
föreskrifter enligt andra stycket
skall fortfarande gälla.
3§
Nättariffer för område, utom engångsavgift för anslutning, far inte
utformas med hänsyn till var inom området en anslutning är belägen.
Om ett eller flera områden slås
samman helt eller delvis skall en
enhetlig nättariff för det nya
området börja tillämpas senast tre
år efter sammanslagningen.
9§
Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en
spänning om 220 kilovolt eller däröver (stamledning) skall alla kostnader
för nätkoncessionshavarens samtliga ledningar i landet med undantag för
utlandsförbindelserna bedömas samlat. Tariffen får dock utformas med
hänsyn till var på nätkoncessionshavarens ledningsnät en anslutnings-
punkt är belägen.
Om nätkoncessionshavaren har
systemansvaret för el enligt 8 kap.
1 § första stycket skall de
kostnader som följer av detta
ansvar och som inte kan hänföras
till en viss kund eller kundkategori
anses utgöra en kostnad z
nätverksamheten.
Om en sådan föreskrift som
avses i 2 § andra stycket har
meddelats skall nätkoncessions-
havarens kostnader för de
utlandsförbindelser som berörs av
föreskriften bedömas samlat med
kostnaderna för nätkoncessions-
havarens samtliga ledningar z
landet.
H §
Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om sin nättariff. Uppgiften skall innehålla en upplysning
om möjligheten att hos nätmyndigheten begära prövning enligt sista
stycket.
Vid begäran om ny anslutning skall uppgifter enligt första stycket
lämnas inom skälig tid.
Den som har nätkoncession
skall offentliggöra sin nättariff till
den del den avser avgifter och
Prop. 1997/98:159
övriga villkor för överföring av el.
Regeringen
regeringens
nätmyndigheten
eller, efter
bemyndigande,
får meddela
närmare föreskrifter om
offentliggörande av nättariff enligt
tredje stycket.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt första och
andra styckena prövas av nätmyndigheten.
4§
En elanvändare är skyldig att se till att det finns någon som har åtagit sig
det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika
mycket el som tas ut i elanvändarens uttagspunkt (balansansvar). Ett
sådant åtagande skall göras genom ett avtal med den myndighet som
enligt 1 § skall ha systemansvaret för el.
En elanvändare som är ansluten
till en ledning eller ett ledningsnät
skall hålla innehavaren av
nätkoncession underrättad om vem
som har åtagit sig balansansvaret i
hans uttagspunkt.
En elanvändare som är ansluten
till en ledning eller ett ledningsnät
skall hålla innehavaren av
nätkoncession underrättad om vem
som har åtagit sig balansansvaret i
hans uttagspunkt. Ett övertagande
av balansansvaret i en uttagspunkt
skall börja gälla den dag som
elanvändaren anger i sin
underrättelse om övertagandet,
dock tidigast en månad efter det
att innehavaren av nätkoncession
har mottagit underrättelsen.
Den myndighet som enligt 1 §
har systemansvaret för el får, om
det finns särskilda skäl, i det
enskilda fallet medge att
övertagande av balansansvaret i
en uttagspunkt skall börja gälla
tidigare än vad som följer av
andra stycket.
Första och andra styckena gäller inte de elanvändare som köper sin el
från innehavaren av leveranskoncession enligt 5 kap.
12 kap.
Prop. 1997/98:159
Förseningsavgift
7§
Om ett företag som bedriver
nätverksamhet inte ger in bestyrkt
kopia av sådan årsrapport samt
sådant revisorsintyg som anges i
förordningen (1995:1145) om
redovisning av nätverksamhet,
skall företaget betala försenings-
avgift till staten enligt 8 §.
Beslut om förseningsavgift fattas
av nätmyndigheten.
8§
Ett företag som bedriver
nätverksamhet skall betala en
förseningsavgift om de handlingar
som anges i 7 § inte har kommit in
till nätmyndigheten inom sju
månader från räkenskapsårets
utgång. Om företaget har beslutat
om fortsatt bolagsstämma enligt 9
kap. 9 § andra stycket
aktiebolagslagen (1975:1385)
eller om fortsatt föreningsstämma
enligt 7 kap. 4 § tredje stycket
lagen (1987:667) om ekonomiska
föreningar, skall dock företaget
betala förseningsavgift först om
handlingarna inte har kommit in
inom nio månader från
räkenskapsårets utgång. Avgiften
skall uppgå till 10 000 kr.
Om de handlingar som anges i 7
§ inte har kommit in inom två
månader från det att underrättelse
avsändes till företaget om ett
beslut om förseningsavgift enligt
första stycket, skall företaget
betala en ny förseningsavgift. Den
nya avgiften skall uppgå till
10 000 kr.
Om de handlingar som anges i 7
§ inte har kommit in inom två
månader från det att underrättelse
avsändes till företaget om ett
10
beslut om förseningsavgift enligt Prop. 1997/98:159
andra stycket, skall företaget
betala en ny förseningsavgift. Den
nya avgiften skall uppgå till
20 000 kr.
9§
Om registrering har skett av ett
beslut om att företaget försatts i
konkurs eller trätt i likvidation, får
beslut om förseningsavgift inte
meddelas.
10 §
Har företaget inom föreskriven tid
gett in de handlingar som anges i
7 £ men har handlingarna någon
brist som lätt kan avhjälpas, får
nätmyndigheten meddela beslut
om förseningsavgift endast om
företaget har underrättats om
bristen och fått tillfälle att
avhjälpa den men inte gjort det
inom den tid som angetts i
underrättelsen. En sådan
underrättelse får sändas med
posten till den postadress som
företaget senast har anmält hos
nätmyndigheten.
H §
En förseningsavgift skall efterges,
om underlåtenheten att ge in
handlingen framstår som ursäktlig
med hänsyn till omständigheter
som företaget inte har kunnat råda
över. Avgiften skall också efterges
om det framstår som uppenbart
oskäligt att ta ut den.
Bestämmelserna om eftergift
skall beaktas även om något
yrkande om detta inte har
framställts, om det föranleds av
vad som har förekommit i ärendet.
12 §
Om en förseningsavgift inte har
betalats efter betalnings-
uppmaning, skall avgiften lämnas
11
för indrivning. Regeringen får Prop. 1997/98:159
föreskriva att indrivning inte
behöver begäras för ringa belopp.
Bestämmelser om indrivning
finns i lagen (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar
m.m. Vid indrivning får
verkställighet enligt utsöknings-
balken ske.
13 §
Ett beslut om förseningsavgift får
verkställas även om det inte har
vunnit laga kraft.
Om ett företag har rätt att få
tillbaka betalad förseningsavgift
på grund av en domstols beslut,
skall ränta betalas på den
återbetalade förseningsavgiften
från och med månaden efter den
då förseningsavgiften betalades in
till och med den månad då
återbetalning görs. I fråga om
räntans storlek tillämpas 19 kap.
14 § skattebetalningslagen
(1997:483).
Beslut av nätmyndigheten enligt 2
kap. 18-20 §§, 3 kap. 3 §, 6-8 §§,
11, 12, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7
och 10 §§ samt 5 kap. 7, 10 och
11 §§, beslut av en tillsyns-
myndighet enligt 12 kap. 2-4 §§
samt beslut av den systemansvari-
ga myndigheten om ersättning till
den som enligt 8 kap. 2 § beordrats
öka eller minska produktionen av
el får överklagas hos allmän för-
valtningsdomstol. Pröv-
ningstillstånd krävs vid över-
klagande till kammarrätten.
5§
Beslut av nätmyndigheten enligt 2
kap. 18-20 §§, 3 kap. 3 §, 6-8 §§,
11, 12. 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7
och 10 §§, 5 kap. 7, 10 och 11 §§
samt 12 kap. 8 och 11 §§, beslut
av en tillsynsmyndighet enligt 12
kap. 2—4 §§ samt beslut av den
systemansvariga myndigheten om
ersättning till den som enligt
8 kap. 2 § beordrats öka eller
minska produktionen av el får
överklagas hos allmän för-
valtningsdomstol. Prövningstill-
stånd krävs vid överklagande till
kammarrätten.
Regeringen far meddela föreskrifter om överklagande av andra beslut
enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av
lagen.
12
Prop. 1997/98:159
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Om någon annan än den som innehar nätkoncession for stamnätet
eller största delen av det har beviljats nätkoncession för en
utlandsförbindelse före den 1 januari 1998 gäller följande.
a. På en sådan nätkoncession tillämpas 2 kap. 10 § andra stycket i dess
äldre lydelse.
b. På en sådan nätkoncession tillämpas 2 kap. 18 § första stycket i dess
äldre lydelse.
3. Om nätmyndigheten före ikraftträdandet av denna lag har beviljat ett
undantag enligt 3 kap. 3 § första stycket skall 3 kap. 3 § andra stycket i
sin äldre lydelse tillämpas på de berörda koncessionsområdena.
4. Om ett eller flera koncessionsområden har slagits samman helt eller
delvis före ikraftträdandet av denna lag skall 4 kap. 3 § i sin äldre lydelse
tillämpas på de berörda koncessionsområdena.
5. Föreskrifterna i 12 kap. 7 och 8 §§ tillämpas beträffande
årsrapporter och revisorsintyg för räkenskapsår som avslutas den 31
december 1998 eller senare.
13
Prop. 1997/98:159
Stora förändringar har skett inom elförsörjningen under de senaste åren
både i Sverige och utomlands.
Riksdagen beslutade hösten 1995 om en reformering av den svenska
elmarknaden (prop 1994/95:222, bet. 1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2).
Syftet med elmarknadsreformen var att genom att öppna elnäten och
införa konkurrens i handeln med el bl.a. öka valfriheten för elanvändarna
och skapa förutsättningar för en ökad pris- och kostnadspress inom
elförsörjningen. Riksdagen beslutade hösten 1997 om en ny ellag som
trädde i kraft den 1 januari 1998 (prop. 1996/97:136, bet. 1997/98:NU3,
rskr. 1996/97:27). Den nya ellagen bygger på elmarknadsreformens
principer och innebär i huvudsak en språklig och redaktionell modern-
isering av den tidigare gällande ellagstiftningen.
Det finns nu flera skäl att genomföra vissa ändringar i ellagen
(1997:857).
EG:s elmarknadsdirektiv
Av särskild betydelse är utvecklingen på det internationella området.
Inom elförsörjningen har internationaliseringen ökat liksom utbytet av el
mellan länder. Inom EU pågår en utveckling mot en ökad integration på
elområdet. Europeiska unionens råd antog den 19 december 1996
direktivet (96/92/EG) om gemensamma regler för den inre marknaden
för el (elmarknadsdirektivet). Direktivet har bifogats som bilaga 1. Enligt
direktivet skall medlemsstaterna senast den 19 februari 1999 ha
genomfört direktivet i nationell rätt.
Elmarknadsdirektivet innehåller regler om nättillträde och
investeringar i ny elproduktionskapacitet. Syftet är att elmarknaden
stegvis skall öppnas samtidigt som allmänhetens tillgång till
grundläggande service garanteras. Öppnandet skall ske genom att varje
medlemsland utser s.k. berättigade kunder, dvs. kunder som har rätt att
agera på en öppen elmarknad. Marknadsöppningen skall initialt motsvara
minst 25 % av den samlade förbrukningen i landet. Sex år efter
direktivets ikraftträdande skall marknadsöppningen motsvara ca en
tredjedel av landets samlade elförbrukning.
Europeiska kommissionen har i en rapport som överlämnades till
Europaparlamentet och rådet våren 1998 angivit att den hösten 1998
avser att överlämna ett direktivförslag om regler för stöd till elproduktion
från fömybara energikällor.
I enlighet med vad som anfördes i prop. 1996/97:136 Ny ellag (sid. 35)
återkommer regeringen nu till frågan om genomförandet av elmarknads-
direktivet i svenska lagstiftning. I avsnitt 4 redovisas det huvudsakliga
innehållet i elmarknadsdirektivet och en analys av den svenska
lagstiftningens förenlighet med direktivets krav. I avsnitt 5 behandlas det
förslag om lagändring som föranleds av genomförandet av elmarknads-
14
direktivet och i avsnitt 6 frågan om s.k. reciprocitet i samband med Prop. 1997/98:159
direktivet.
Övriga förslag om ändringar i ellagen
I övrigt innehåller propositionen ett antal förslag om ändringar och
kompletteringar av ellagen, som inte föranleds av genomförandet av
elmarknadsdirektivet. Syftet med dessa är att förbättra ellagstiftningens
och därmed elmarknadens funktionssätt. Förslagen har i huvudsak
framkommit genom beredningen av ett antal rapporter och skrivelser.
Regeringen uppdrog i oktober 1995 åt NUTEK att årligen i samråd
med Konkurrensverket, Svenska kraftnät, Elsäkerhetsverket och
Konsumentverket redovisa en uppföljning av utvecklingen på
elmarknaden. NUTEK redovisade i november 1997 uppdraget i
rapporten Utvecklingen på elmarknaden 1997 (dnr N97/3274). En
sammanfattning av rapporten finns som bilaga 2. Rapporten har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns som
bilaga 3. En sammanställning av remissinstansernas synpunkter finns
tillgänglig i Närings- och handelsdepartementet (dnr N97/3274).
Regeringen uppdrog i regleringsbrev för budgetåret 1997 avseende
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) åt NUTEK att, som ett
led i arbetet med att skapa rationella koncessionsområden, redovisa
kriterier för lämplig enhet för nätkoncession för område. NUTEK
redovisade i oktober 1997 sina överväganden och förslag i rapporten
Rationella nätkoncessioner för område - kriterier för lämplig enhet (dnr
N97/3084). En sammanfattning av rapportens överväganden och förslag
har bifogats som bilaga 4. Rapporten har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna har bifogats som bilaga 5. En
sammanställning över remissinstansernas synpunkter finns tillgänglig i
Närings- och handelsdepartementet (dnr N97/3084).
Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) föreslog i en skrivelse
som inkom till Närings- och handelsdepartementet den 7 februari 1997
vissa förändringar avseende ellagstiftningens regler för mätning,
rapportering m.m. (dnr N97/474). En sammanfattning av de
överväganden och förslag som redovisas i skrivelsen har bifogats som
bilaga 6. Skrivelsen har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna har bifogats som bilaga 7. En sammanställning av
remissinstansernas synpunkter finns tillgänglig i Närings- och
handelsdepartementet (dnr N97/474).
Regeringen uppdrog i juni 1997 åt NUTEK att utreda behoven av att
skärpa kraven på avgränsning mellan nätverksamhet och
konkurrensutsatt verksamhet på elmarknaden. NUTEK redovisade i
oktober 1997 uppdraget med rapporten Korssubventionering på
elmarknaden (dnr N97/2094). En sammanfattning av rapportens
överväganden och förslag har bifogats som bilaga 8. Rapporten har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna har bifogats
som bilaga 9. En sammanställning av remissinstansernas synpunkter
finns tillgänglig i Närings- och handelsdepartementet (dnr N97/2094).
15
Svenska kraftnät föreslog i en skrivelse som inkom till Närings- och Prop. 1997/98:159
handelsdepartementet den 1 december 1997 vissa förändringar av ellagen
rörande bestämmelema om nättariffer och Svenska kraftnäts ställning
(dnr N97/3354). Skrivelsen har bifogats som bilaga 10. Den har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna har bifogats
som bilaga 11. En sammanställning av remissinstansernas synpunkter
finns tillgänglig i Närings- och handelsdepartementet (dnr N97/3354).
Mot bakgrund av dels genomförandet av elmarknadsdirektivet, dels de
förslag till ändringar av ellagen som framkommit genom ovan nämnda
rapporter och skrivelser samt synpunkter från remissinstanserna rörande
dessa, har en arbetspromemoria benämnd Genomförandet av
elmarknadsdirektivet, m.m., upprättats inom Närings- och handels-
departementet. Arbetspromemorian finns tillgänglig i Närings- och
handelsdepartementet (dnr N98/917). De lagförslag som redovisas i
promemorian finns i bilaga 12. Ett remissmöte hölls i Närings- och
handelsdepartementet den 24 april 1998. En förteckning över deltagarna
vid remissmötet finns som bilaga 13. Minnesanteckningar från
remissmötet finns tillgängliga i Närings- och handelsdepartementet (dnr
N98/917).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 7 maj 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 14.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 15.
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Vissa redaktionella
ändringar har gjorts i lagtexten.
16
Prop. 1997/98:159
4.1 Direktivets ingress
Europaparlamentets och rådets direktiv 96/92/EG av den 19 december
1996 om gemensamma regler för den inre marknaden för el
(elmarknadsdirektivet) anger i ingressen ett antal mål, däribland följande.
Det är viktigt att anta åtgärder för att säkerställa att den inre
marknaden fungerar väl (punkt 1). En elmarknad som i full omfattning är
konkurrensutsatt är ett viktigt steg mot fullbordande av den inre
marknaden för energi (punkt 2). Upprättandet av den inre marknaden för
el är särskilt viktigt för att öka effektiviteten vid produktion, överföring
och distribution av el samtidigt som försörjningstryggheten och den
europeiska ekonomins konkurrensförmåga stärks och miljöskyddet
respekteras (punkt 4). Den inre marknaden för el måste upprättas gradvis
för att industrin på ett flexibelt och planerat sätt skall kunna anpassa sig
till sin nya miljö och för att ta hänsyn till de olika sätt på vilka
elsystemen för närvarande är organiserade (punkt 5). På den inre
marknaden måste elföretag kunna verka, utan menlig inverkan på
allmännyttiga tjänster, så att en konkurrensutsatt elmarknad uppnås
(punkt 9). Hur den nuvarande marknaden än är organiserad måste
tillträde till systemet vara öppet i enlighet med detta direktiv och leda till
likvärdiga ekonomiska resultat i medlemsstaterna och därigenom till en
direkt jämförbar öppningsnivå för marknaderna och till en direkt
jämförbar grad av tillträde till elmarknaderna (punkt 12).
4.2 Direktivets sakinnehåll
Regeringens bedömning och förslag: Direktivet består av 29 artiklar
uppdelade i åtta kapitel. För att genomföra direktivet krävs endast en
komplettering i ellagen. Förslag till denna komplettering behandlas i
avsnitt 5.
Här nedan ges en sammanfattande beskrivning av direktivet och
bedömningar av de eventuella åtgärder som krävs för att genomföra
direktivet i svensk rätt.
Kapitel I Omfattning och definitioner innehåller två artiklar. Artikel 1
anger direktivets omfattning. Där sägs att det i direktivet fastställs
gemensamma regler för produktion, överföring och distribution av el.
17
Detta preciseras på så sätt att det anges att direktivet innehåller regler for Prop. 1997/98:159
elsektorns organisation och funktion, tillträde till marknaden, kriterier
och förfaranden som skall tillämpas för anbud och för beviljande av
tillstånd och för driften av system. Artikel 2 innehåller definitioner.
Kapitel II Allmänna regler för organisationen av sektorn innehåller en
artikel, nämligen artikel 3.
I dess första punkt anges den grundläggande regeln att
medlemsstaterna skall se till att elföretag drivs enligt principerna i
direktivet så att en konkurrensutsatt elmarknad kan uppnås. Vidare sägs
att de två olika system för nättillträde, som direktivet anvisar, skall leda
till likvärdiga ekonomiska resultat och därigenom till en direkt jämförbar
nivå för marknadsöppningen och till en direkt jämförbar grad av tillträde
till elmarknaderna.
Artikelns andra punkt innehåller en av de viktigare bestämmelserna i
direktivet. Enligt denna punkt kan medlemsstaterna i det allmänna
ekonomiska intresset ålägga företag som bedriver verksamhet inom
elsektorn att tillhandahålla allmännyttiga tjänster. Sådana tjänster kan
avse tillförlitlighet - inbegripet försörjningstrygghet - regelbundenhet,
kvalitet och pris på leveranser samt miljöskydd. Om elföretag åläggs
sådana tjänster måste det ske med fullt beaktande av EG-fördragets
bestämmelser, särskilt artikel 90. Allmännyttiga tjänster skall anmälas till
Europeiska kommissionen.
Enligt artikelns tredje punkt får en medlemsstat besluta att inte
tillämpa bestämmelserna i vissa angivna artiklar i direktivet i den
utsträckning som tillämpningen av dessa bestämmelser rättsligt eller i
praktiken skulle hindra elföretagen från att fullgöra de allmännyttiga
tjänster som de har blivit ålagda. De aktuella artiklarna reglerar dels
möjligheterna att anlägga ny produktionskapacitet, dels skyldigheten att
lämna tillträde till elsystemet, dels ock rätten att bygga direktledningar,
dvs. en ledning som direkt förbinder två kunder vid sidan av det
gemensamma elsystemet.
En förutsättning för att en medlemsstat skall få använda denna
möjlighet är att handelns utveckling inte påverkas i en sådan utsträckning
att det strider mot gemenskapens intressen, vartill räknas bl.a. konkurrens
när det gäller berättigade kunder - varmed avses de kunder som får
utnyttja den fria elmarknaden - samt artikel 90 i EG-fördraget.
För svenskt vidkommande är det inte aktuellt att, under hänvisning till
allmännyttiga tjänster, inte tillämpa vissa artiklar i direktivet. Däremot
skall, som nämnts ovan, allmännyttiga tjänster anmälas till
kommissionen. Det finns därför anledning att i detta sammanhang
behandla frågan om allmännyttiga tjänster. Begreppet allmännyttiga
tjänster finns inte definierat i vare sig direktivet eller EG-fördraget. Det
18
har också visat sig att det råder oenighet mellan medlemsstaterna hur Prop. 1997/98:159
begreppet skall definieras. Regeringens uppfattning om vad som är
allmännyttiga tjänster i svensk lagstiftning utgår från följande synsätt.
Vad de ålagda tjänsterna skall gå ut på exemplifieras, som nyss
angivits, i texten. Gemensamt för exemplen är att kunderna skall
garanteras viss kvalitet på de varor och tjänster som tillhandahålls av
elföretagen men även att priset kan vara reglerat. I begreppet allmän-
nyttig ligger att garantierna måste komma hela eller delar av
kundkollektivet till del. Detta framgår också av att allmännyttiga tjänster
bara far åläggas ”i det allmänna ekonomiska intresset”.
För att anses som en allmännyttig tjänst skall ett åläggande, enligt
regeringens uppfattning, innebära ett åläggande att gentemot hela eller
delar av kundkollektivet lämna en viss garanti som har positiv innebörd
för kundkollektivet.
Av innehållet i artikel 3 punkterna 2 och 3 kan man dra slutsatsen att
de bestämmelser som syftar till att öppna elmarknaden för konkurrens
kan hindra elföretagen från att fullgöra sina allmännyttiga tjänster, dvs.
elföretag som tillhandahåller allmännyttiga tjänster kan behöva skyddas
mot konkurrens från andra elföretag som inte tillhandahåller
allmännyttiga tjänster. Detta innebär att ålagda allmännyttiga tjänster kan
medföra, men inte måste medföra, att ett företag tvingas avvika från ett
kommersiellt riktigt beteende på ett sätt som innebär en
konkurrensnackdel för företaget. Exempelvis kan en allmännyttig tjänst,
som innebär att alla kunder av en viss kategori skall ha samma pris, göra
det svårt för det ansvariga elföretaget att konkurrera med företag som
inte ålagts samma allmännyttiga tjänst.
Med den ovan redovisade definitionen av begreppet innehåller ellagen ett
antal föreskrifter som är att anse som allmännyttiga tjänster, nämligen
följande.
Det är i huvudsak nätföretag som är ålagda att tillhandahålla
allmännyttiga tjänster. De viktigaste är olika föreskrifter om
utformningen av nättarifferna.
Huvudprincipen är att tarifferna skall vara kostnadsriktiga, dvs. en
elkunds tariff skall avspegla den kostnad han orsakar nätföretaget.
Ellagen innehåller emellertid en rad föreskrifter som innebär undantag
från denna huvudprincip. Dessa undantag innebär en utjämning av
nättarifferna mellan olika kunder. Syftet med denna utjämning är att
vissa kunder som orsakar nätföretaget höga kostnader inte skall behöva
betala en nättariff som fullt ut avspeglar dessa kostnader. Följden blir att
vissa kunder som orsakar nätföretaget låga kostnader far betala en
nättariff som motsvarar mer än dessa kostnader. Följande föreskrifter i
ellagen har denna innebörd.
I 4 kap. 3 § föreskrivs att nättariffer för område inte får utformas med
hänsyn till var inom området en anslutning är belägen. Kostnaderna för
att överföra el till kunder inom ett koncessionsområde varierar. Ju längre
19
ut i periferin av ett område en kunds anslutningspunkt är belägen desto Prop. 1997/98:159
högre blir kostnaden för att överföra el till anslutningspunkten, eftersom
överföringskostnaden ökar med avståndet. Dessutom är det dyrare att
överföra el till mer glest befolkade områden med få kunder än till
tättbefolkade områden med många kunder.
Innebörden av föreskriften i 4 kap. 3 § är alltså att, inom samma
kundkategori, alla elkunder i koncessionsområdet skall ha samma
nättariff oavsett deras kostnadsbild. Bestämmelsen omfattar enligt sin
ordalydelse såväl elanvändare som elproducenter. Det torde dock
vanligen inte förekomma att elproducenter matar in el på ett lokalnät. Ett
undantag från detta förhållande utgörs av små elproducenter, för vilka
särskilda föreskrifter finns. Dessa redovisas senare i detta avsnitt.
En föreskrift med motsvarande syfte finns i 4 kap. 5 § och avser
nättariffen för elanvändare som är anslutna till en regionledning.
Regleringen gäller alltså inte för elproducenter. Innebörden av
föreskriften är att, på varje spänningsnivå längs regionledningen, alla
elanvändare inom samma kundkategori skall ha samma nättariff.
I 4 kap. 8 § finns ytterligare en föreskrift som syftar till att utjämna
nättarifferna mellan olika kunder. Vid skälighetsbedömningen av en
nättariff skall, enligt huvudregeln, nätföretagets kostnader ligga till grund
för bedömningen. Endast de kostnader som är hänförliga till den aktuella
nättariffen far därvid beaktas, eftersom nättariffer skall vara
kostnadsriktiga. Föreskriften i 4 kap. 8 § utgör ett undantag från denna
huvudregel. På sätt som framgår av föreskriften skall vid
skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning
nätkoncessionshavarens kostnader på alla eller ett flertal av hans
regionledningar bedömas samlat. Kostnaderna för nätkoncessioner med
höga kostnader kommer därmed inte bara att belasta elkunder på den
aktuella regionledningen utan även kunder på ledningar med lägre
kostnader. Denna reglering gäller för både elproducenter och
elanvändare.
Nätföretagen är också ålagda att tillhandahålla små elproducenter vissa
allmännyttiga tjänster. Föreskrifter om detta finns i 4 kap. 10 §. Som en
liten elproducent anges den producent som kan leverera en effekt om
högst 1 500 kilowatt. Sådana produktionsanläggningar är i allmänhet
anslutna till ett lokalnät. Innebörden av föreskriften är att sådana
producenter skall betala en reducerad nättariff på sätt som framgår av
föreskriften.
Även vissa elhandelsföretag är ålagda att tillhandahålla allmännyttiga
tjänster, nämligen de företag som innehar leveranskoncession.
Föreskrifter om dessa företag finns i 5 kap. ellagen.
Enligt 5 kap. 7 § är innehavare av leveranskoncession skyldiga att,
med vissa undantag, leverera el för normala förbrukningsändamål till alla
elanvändare inom leveransområdet.
Enligt 5 kap. 11 § är innehavare av leveranskoncession skyldiga att,
med vissa undantag, köpa el från små produktionsanläggningar, dvs.
sådana anläggningar som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt.
20
Enligt 5 kap. 12 § skall priset för el som levereras till elanvändare som Prop. 1997/98:159
omfattas av leveransskyldigheten och för el som köps från små
produktionsanläggningar vara skäligt.
Kapitel III Produktion omfattar artiklarna 4-6 och reglerar vissa frågor
kring anläggande av ny produktionskapacitet. I detta hänseende kan
medlemsstaterna, enligt artikel 4, välja mellan två olika förfaranden,
tillstånds- och anbudsförfarande, då ny produktionskapacitet skall
anläggas. Den svenska lagstiftningen bygger på tillståndsförfarande,
vilket regleras i artikel 5. Där föreskrivs att medlemsstaterna skall
fastställa kriterier för att bevilja tillstånd att anlägga
produktionskapacitet. Det anges också vad dessa kriterier kan avse.
Vidare anges dels att kriterier och förfaranden skall offentliggöras, dels
att en sökande som fatt avslag på sin ansökan skall ha möjlighet att
överklaga. Slutligen sägs att kommissionen skall informeras om ett
avslag.
Den svenska lagstiftningen innehåller inget krav på ett specifikt
tillstånd för att uppföra en produktionsanläggning med undantag för
kämkraftsreaktorer. För att uppföra en sådan krävs det tillstånd av
regeringen enligt 5 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Enligt 5
a § nämnda lag får dock numera sådant tillstånd inte meddelas.
Emellertid kan det krävas tillstånd enligt ett antal lagar om man vill
uppföra en produktionsanläggning, nämligen lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m., plan- och bygglagen (1987:10),
vattenlagen (1983:291) och miljöskyddslagen (1969:387). De kriterier
som ligger till grund för tillståndsprövningen och de förfaranden som
tillämpas enligt lagarna framgår av respektive lagtexter. Samtliga dessa
texter har publicerats i Svensk författningssamling.
Alla beslut som innebär avslag på ansökan om tillstånd kan överklagas
enligt närmare föreskrifter i lagarna. Detta gäller dock inte i de
tillståndsärenden som prövas av regeringen som första instans.
Beträffande sådana ärenden kan sökanden vid ett avslag begära
rättsprövning hos Regeringsrätten enligt lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.
Regeringen avser att senare utfärda en förordning som föreskriver att
en myndighet eller kommun som i ett ansökningsärende meddelar ett
beslut, som medför att en sökande inte får möjlighet att anlägga en
elproduktionsanläggning, skall tillställa kommissionen beslutet sedan
detta vunnit laga kraft.
Artikel 6 behandlar anbudsförfarandet och saknar därför relevans i
detta sammanhang.
Kapitel IV Drift av överföringssystem omfattar artiklarna 7-9 och
reglerar hur överföringssystem skall drivas på både kort och lång sikt.
21
Med överföringssystem avses för svenskt vidkommande stamnätet som Prop. 1997/98:159
ägs av staten och förvaltas av Svenska kraftnät.
Artikel 7 innehåller sex punkter. I den första punkten föreskrivs att
medlemsstaten skall utse en systemansvarig för överföringssystemet.
Begreppet systemansvarig har här delvis en annan innebörd än vad
begreppet har i 8 kap. 1 § andra stycket ellagen (1997:857). Där
definieras begreppet som ”det övergripande ansvaret för att elektriska
anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av
landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el”.
Direktivets innebörd av begreppet systemansvarig är att denne skall
ansvara för drift och underhåll och, om nödvändigt, utveckling av
överföringssystemet och dess länkar till andra system för att garantera
försörjningstrygghet. Det rör sig alltså om en driftansvarig.
Uppgiften som systemansvarig för överföringssystemet fullgörs, som
nyss nämnts, av Svenska kraftnät.
1 den andra punkten föreskrivs att medlemsstaterna skall säkerställa att
tekniska regler utarbetas och offentliggörs, som anger lägsta tekniska
konstruktions- och driftkrav för anslutning till systemet av
produktionsanläggningar, distributionssystem, direktanslutna
konsumenters utrustning, länkutrustning och direktledningar. Kraven
skall anmälas till kommissionen.
I 8 kap. 1 § tredje stycket ellagen finns ett bemyndigande för
regeringen eller den myndighet som regeringen utser att meddela
föreskrifter i de hänseenden som behandlas i punkten 2. Med stöd av
detta bemyndigande har regeringen bemyndigat Svenska kraftnät att
meddela sådana föreskrifter. Bemyndigandet finns intaget i 16 §
förordningen (1994:1806) om systemansvaret för el.
Enligt vad regeringen inhämtat pågår för närvarande ett arbete med att
utarbeta sådana föreskrifter hos Svenska kraftnät.
Resterande punkter innehåller föreskrifter om den systemansvariges
uppgifter. De kräver inga åtgärder från svensk sida.
Artikel 8 innehåller föreskrifter om produktionsanläggningamas
inmatningsordning på överföringssystemet och om hur länkar till andra
system, dvs. utlandsförbindelser, skall utnyttjas. Med uttrycket ”hur
länkar till andra system skall utnyttjas” avses inte kunders rätt att få
tillträde till utlandsförbindelser utan därmed avses förhållandet mellan
rättigheterna att via utlandsförbindelserna mata in el på överföringsnätet,
dvs. stamnätet, och rättigheterna att mata in el på överföringsnätet från
inhemska produktionsanläggningar.
Första punkten anger att den systemansvarige är ansvarig för dessa
uppgifter, vilket för svenskt vidkommande innebär Svenska kraftnät.
Andra punkten anger hur inmatningsordningen och utnyttjandet av
länkar skall bestämmas. Huvudregeln är att elleveranser som grundas på
kontraktsskyldigheter har den högsta prioriteten. Därutöver skall
inmatningsordningen och utnyttjandet av länkar bestämmas på grundval
av kriterier, som måste vara objektiva, offentliggjorda och tillämpade på
ett icke-diskriminerande sätt. Kriterierna skall beakta det ekonomiska
företrädet hos el från tillgängliga installationer för elproduktion eller från
överföring genom länkar samt de tekniska begränsningarna i systemet.
22
Dessa kriterier kan godkännas av medlemsstaten men det är inte Prop. 1997/98:159
nödvändigt.
Svensk lagstiftning innehåller inga uttryckliga regler om
inmatningsordning på stamnätet. En huvudregel i ellagen är att en
produktionsanläggning som är ansluten till en ledning eller ett
ledningsnät har rätt att få el överförd på det nationella elsystemet, dvs. att
mata in el. En produktionsanläggning är alltid ansluten på en viss
effektnivå och inom den effektgränsen föreligger rätt att mata in all el
som det finns avsättning för. En producent kan alltså alltid fullgöra de
elleveranser som grundas på kontraktsskyldigheter. Den inmatning som
sker på det svenska stamnätet utöver kontrakterad el är den inmatning
som sker inom ramen för den s.k. balanstjänsten. Den inmatningen sker
på grundval av ”det ekonomiska företrädet hos el från tillgängliga
installationer för elproduktion”. I den mån produktionsanläggningar
vägras inmatning på stamnätet sker det på grund av tekniska
begränsningar i systemet.
Vad gäller ”utnyttjandet av länkar till andra system”, dvs. inmatning på
stamnätet från utlandsförbindelserna, är dessa ledningar, liksom
produktionsanläggningar, anslutna på en viss effektnivå. Stamnätets
kapacitet att ta emot inmatning på den begärda effektnivån prövas i
samband med utlandsförbindelsens anslutning till stamnätet. Sedan
anslutning medgivits kan inmatning på stamnätet därefter ske utan
föregående kapacitetsprövning. När obalans uppstår på elsystemet
regleras det via inmatningen från produktionsanläggningama medan
inmatningen från utlandsförbindelserna inte berörs.
När det gäller rätten till uttag från stamnätet via utlandsförbindelserna
gäller däremot en mindre inskränkning. Om det totala uttaget på
stamnätet är för stort minskas först uttaget via utlandsförbindelserna
innan annat uttag minskas eller produktionsanläggningamas inmatning
ökas.
Vad gäller elkunders tillträde till utlandsförbindelserna gäller följande.
Den som är ansluten till en ledning har, som tidigare nämnts, rätt att få el
överförd på det nationella elsystemet, dvs. att mata in eller ta ut el. Detta
gäller dock inte för utlandsförbindelserna. För tillträde till sistnämnda
förbindelser krävs ett särskilt medgivande av nätinnehavaren, som i de
flesta fall är staten genom Svenska kraftnät. Frågan om sådant tillträde
regleras inom ramen för Svenska kraftnäts avtalsvillkor, som i korthet
innebär följande.
Tillträde till en utlandsförbindelse meddelas som årsabonnemang eller
timabonnemang. Timabonnemang meddelas dygnsvis i den utsträckning
kapaciteten inte är ianspråktagen av årsabonnemang. Ett abonnemang ger
rätt till dels överföring på den svenska delen av den aktuella
förbindelsen, dels inmatning på respektive uttag från stamnätet. Vad
gäller förbindelserna till Finland meddelas timabonnemangen i första
hand de aktörer som ingått avtal på spotmarknaden vid den svensk-
norska elbörsen Nord Pool i Oslo.
Då kapaciteten på utlandsförbindelsen är nedsatt, vare sig det är
planerat eller oplanerat, har Svenska kraftnät rätt att begränsa
överföringen på förbindelsen. Det sker enligt följande principer.
23
Omedelbart efter en nedsättning av kapaciteten och de följande en till Prop. 1997/98:159
fem timmarna garanterar Svenska kraftnät kundernas överföring som
alltså inte påverkas. Därefter reduceras överföringen i proportion till
kundernas handel. Alla kunder behandlas alltså lika.
Som nämnts ovan måste de kriterier som ligger till grund för
inmatningsordningen och utnyttjandet av länkar vara offentliggjorda.
Svenska kraftnät måste alltså offentliggöra dessa kriterier.
Några åtgärder därutöver från svensk sida för att genomföra direktivets
bestämmelser krävs inte.
Enligt tredje och fjärde punkten kan en medlemsstat ålägga den
systemansvarige att, vid bestämmande av inmatningsordningen,
prioritera anläggningar som använder fömybara energikällor eller avfall
eller som producerar el i kraftvärmeanläggningar eller som använder
inhemskt bränsle. Några regler i dessa hänseenden finns inte i Sverige.
Artikel 9 föreskriver att den systemansvarige för överföringssystemet
skall bevara sekretessen för kommersiellt känsliga uppgifter, vilka
erhållits i verksamheten.
Svenska kraftnät är en statlig myndighet och omfattas därmed av
regleringen i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen. De
kommersiella uppgifter som Svenska kraftnät erhåller i sin verksamhet
som systemansvarig för överföringssystemet är främst uppgifter om den
mängd el som kunderna matar in på respektive tar ut från stamnätet. De
kunder som matar in el på respektive tar ut el från stamnätet är alla
anslutna till stamnätet. Villkoren för denna anslutning samt inmatning
respektive uttag från nätet regleras i avtal mellan Svenska kraftnät och
kunden, vilket innebär att kunden har trätt i affärsförbindelse med
Svenska kraftnät. Därmed blir föreskrifterna i 8 kap. 10 § sekretesslagen
(1980:100) tillämpliga. Enligt de föreskrifterna gäller sekretess hos
myndigheten för uppgift om affärs- eller driftförhållanden, dvs.
kommersiella uppgifter, för enskild som trätt i affärsförbindelse med
myndigheten. Sekretess gäller dock bara om det av särskild anledning
kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Den verksamhet
som Svenska kraftnät bedriver som systemansvarig för
överföringssystemet är uteslutande av kommersiell karaktär. De
kommersiella uppgifter som Svenska kraftnät erhåller från sina kunder
utgörs till en helt övervägande del av centrala uppgifter om kundernas
affärs- och driftförhållanden. Det ligger därmed i sakens natur att ”det
kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs”. Därav följer att
det föreligger särskild anledning till sådant antagande beträffande de
uppgifter som nu nämnts. Därmed far skaderekvisitet anses vara uppfyllt
gentemot alla Svenska kraftnäts kunder för den huvudsakliga delen av de
uppgifter som Svenska kraftnät erhåller från kunderna.
Dessutom bör följande beaktas. Ett betydande antal kunder är anslutna
till stamnätet. Svenska kraftnät måste, på grund av sin monopolställning,
iaktta objektivitet mellan sina kunder. Därmed kan inte Svenska kraftnät
lämna ut kommersiella uppgifter beträffande vissa av sina kunder och
samtidigt sekretessbelägga motsvarande uppgifter beträffande andra
kunder. Om Svenska kraftnät skulle lämna ut kommersiella uppgifter
24
från alla sina kunder skulle detta skada, inte bara de enskilda kunderna Prop. 1997/98:159
utan även elbranschen i dess helhet.
Sekretess gäller alltså for kommersiella uppgifter men bara, som nyss
nämnts, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde lider
skada om uppgiften röjs. Detta är dock förenligt med kraven i artikel 9
eftersom den systemansvarige bara behöver bevara sekretessen för
kommersiellt känsliga uppgifter, varmed, enligt regeringens uppfattning,
måste avses sådana uppgifter vars röjande kan antas skada den enskilde.
Kraven i artikel 9 är alltså uppfyllda.
Kapitel V Drift av distributionssystem omfattar artiklarna 10-12 och
reglerar hur distributionssystem skall drivas på både kort och lång sikt.
Regleringen är ungefar densamma som för överföringssystem. Med
distributionssystem avses för svenskt vidkommande regionnäten, som i
allmänhet ägs av de stora kraftbolagen närstående nätföretag, och
lokalnäten som i allmänhet ägs av lokala nätbolag. Många av de senare är
kommunalt ägda.
Enligt första punkten i artikel 10 får medlemsstaterna ålägga
distributionsföretag en leveransskyldighet gentemot kunder inom ett visst
område, varvid tariffen för sådana leveranser far regleras, till exempel för
att garantera likvärdig behandling av berörda kunder.
Bestämmelser av denna typ finns i Sverige genom systemet med
leveranskoncession. Det bör dock uppmärksammas att innehavarna av
leveranskoncession inte är distributionsföretag i direktivets mening.
Enligt andra punkten skall medlemsstaterna utse eller ålägga
nätinnehavaren att utse en systemansvarig för distributionssystemet på
samma sätt som för överföringssystemet. De svenska nätföretagen driver
sina nät i egen regi eller har arrenderat ut nätet till ett annat företag.
Någon ovisshet om vem som har driftansvaret föreligger därför inte,
varför någon åtgärd från svensk sida inte behövs.
I artikel 11 ges närmare föreskrifter om driften av distributionssystem.
Den svenska ellagstiftningen uppfyller de krav som uppställs i dessa
föreskrifter.
Artikel 12 föreskriver att den systemansvarige för
distributionssystemet skall bevara sekretessen för kommersiellt känsliga
uppgifter, vilka erhållits i verksamheten.
Systemansvariga för distributionssystemen är, beträffande regionnäten,
de stora kraftföretagen närstående nätföretag och, beträffande lokalnäten,
lokala nätföretag, som ofta ägs av kommunen. 1 den mån
distributionssystemen drivs i kommunal regi är tryckfrihetsförordningen
och sekretesslagen tillämpliga, varvid samma överväganden som under
artikel 9 gör sig gällande.
Om distributionssystemen däremot drivs av enskilda nätföretag är
tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen inte tillämpliga i företagets
verksamhet, varför andra överväganden måste göras.
25
Den mest ingripande åtgärden vore att föreskriva om tystnadsplikt för Prop. 1997/98:159
anställda inom enskilda nätföretag. Flera skäl talar dock mot detta.
Föreskrifter om tystnadsplikt finns framför allt i sekretesslagen, som
dock bara gäller i det allmännas verksamhet. Tystnadsplikt för enskilda
är mindre vanligt och gäller främst personal inom vissa yrken. De
viktigaste är hälso- och sjukvårdspersonal samt advokater. Tystnadsplikt
i dessa fall har föreskrivits främst av hänsyn till enskildas personliga
integritet. Att nu införa tystnadsplikt i enskild verksamhet för
kommersiella uppgifter ter sig därför något främmande för det svenska
rättssystemet.
Om man trots allt överväger att införa en sådan tystnadsplikt kommer
denna att omfatta kommersiella uppgifter som anställda i ett enskilt
nätföretag erhåller i sin verksamhet. Därefter måste man överväga om
tystnadsplikten bara skall gälla ”om det av särskild anledning kan antas
att den enskilde lider skada om uppgiften röjs”. Offentliganställda
personer är ganska vana att bedöma detta skaderekvisit. Däremot torde
dessa bedömningar vara främmande för privatanställda personer. Det är
därför tveksamt om detta rekvisit bör införas i en eventuell föreskrift om
tystnadsplikt. Detta blir än mer tveksamt om man överväger att
straffbelägga brott mot denna tystnadsplikt.
Ytterligare en synpunkt bör beaktas. Om man inför en tystnadsplikt för
anställda hos privata nätföretag, som då inte innehåller något
skaderekvisit, måste tystnadsplikten för anställda i offentliga nätföretag,
av konkurrensskäl, vara likadant utformad, dvs. utan skaderekvisit. Detta
i sin tur innebär en utvidgning av sekretessen i det allmännas verksamhet.
En sådan utvidgning bör man, av hänsyn till offentlighetsprincipen, bara
göra när särskilt starka skäl talar för detta.
Regeringen avstår av dessa skäl från att föreslå en bestämmelse om
tystnadsplikt för anställda i enskilda nätföretag. Därvid beaktar också
regeringen ordalydelsen i artikel 10.3 i direktivet, där det sägs att
medlemsstaterna skall se till att den systemansvarige handlar i
överensstämmelse med artikel 12, dvs. bevarar sekretessen för
kommersiellt känsliga uppgifter. Hur en medlemsstat uppnår detta mål
avgör medlemsstaten själv. Regeringen utgår från att de privata
nätföretagen bevarar sekretessen för kommersiellt känsliga uppgifter.
Skulle det däremot i framtiden visa sig att företagen brister i detta
hänseende kommer regeringen att föreslå åtgärder för att uppnå syftet
med artikel 12.
Kapitel VI Särredovisning samt insyn och öppenhet i bokföringen
omfattar artiklarna 13-15.
I artikel 13 anges att medlemsstaterna, eller de behöriga myndigheter
de utser, liksom de tvistlösningsmyndigheter som anges i artikel 20.3,
skall ha tillgång till den bokföring hos företag för produktion, överföring
eller distribution som de behöver för att kunna utföra sina kontroller.
26
På grund av den svenska elmarknadens företagsstruktur med åtskillnad Prop. 1997/98:159
mellan produktion och handel å ena sidan och nätverksamhet å den andra
sidan omfattas företag för produktion enligt direktivet inte av någon
bestämmelse i direktivet. Därför behövs det inte några specifika
bokföringsregler för de elföretag i Sverige som sysslar med produktion
av el.
Företag för överföring och distribution enligt direktivet motsvarar de
företag som har nätkoncession enligt ellagen. Enligt 12 kap. 1 § ellagen
står koncessionshavama under tillsyn av nätmyndigheten. Enligt 12 kap.
2 § ellagen har en tillsynsmyndighet, dvs. nätmyndigheten, rätt att på
begäran fa de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för
tillsynen. Tillsynen omfattar bl.a. företagens nättariffer. För att kunna
utöva tillsyn i dessa hänseenden måste nätmyndigheten ha tillgång till
företagens bokföring. Med stöd av 12 kap. 2 § ellagen har
nätmyndigheten den möjligheten.
Den tvistlösningsmyndighet som nämns i artikel 20.3 är för svenskt
vidkommande nätmyndigheten.
Artikel 14 ger närmare regler för bokföringen hos elföretag.
Enligt första punkten skall medlemsstaterna vidta nödvändiga årgärder
för att säkerställa att bokföringen hos elföretag sker i enlighet med
punkterna 2-5. Detta innebär att det måste finnas nationella föreskrifter
som genomför bestämmelserna i punkterna 2-5.
I andra punkten stadgas att elföretag, oberoende av ägartyp eller
juridisk form, skall upprätta, låta revidera och offentliggöra sina
årsredovisningar enligt bestämmelserna i nationella författningar som
avser årsredovisning för aktiebolag och som har fastställts till följd av
rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat på artikel
54.3 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag.
Detta direktiv har genomförts i Sverige genom årsredovisningslagen
(1995:1554). Den lagen gäller dock bara för aktiebolag och inte för
ekonomiska föreningar eller kommuner.
Det avgörande är emellertid inte föreskrifterna i årsredovisningslagen
utan de specifika redovisningsregler som gäller för företag som bedriver
nätverksamhet.
Med stöd av ett bemyndigande i ellagen har regeringen meddelat
föreskrifter om redovisning av nätverksamhet i förordningen (1995:1145)
om redovisning av nätverksamhet. Den förordningen gäller alla företag,
som bedriver nätverksamhet oavsett associationsform. Förordningen
bygger på samma principer som årsredovisningslagen.
I tredje punkten finns bestämmelser om hur särredovisningen skall ske
i integrerade elföretag. I direktivets definitioner skiljer man på vertikalt
integrerade företag och horisontellt integrerade företag. Med det
förstnämnda avses enligt artikel 2.18 ett företag som bedriver verksamhet
inom två eller fler av områdena produktion, överföring och distribution.
Ett horisontellt integrerat företag är enligt 2.19 ett företag som bedriver
verksamhet inom minst ett av områdena produktion för försäljning,
överföring eller distribution av el samt annan verksamhet utanför
elsektorn.
27
På grund av den svenska elmarknadens struktur med juridisk åtskillnad
mellan produktion och handel å ena sidan och nätverksamhet å den andra
sidan finns inga vertikalt integrerade företag i Sverige. Den enda form av
vertikalt integrerad verksamhet som är tillåten i Sverige är överföring och
distribution enligt direktivet. Det finns dock inga företag som bedriver
både överföring och distribution enligt direktivet.
Däremot kan det förekomma horisontellt integrerade företag. För
integrerade nätföretag gäller enligt 3 kap. 1 och 2 §§ ellagen att
nätverksamheten skall redovisas särskilt.
Enligt fjärde punkten skall integrerade företag i noter till
årsredovisningarna ange de regler för fördelningen av tillgångar och
skulder samt utgifter och inkomster som de tillämpar vid upprättandet av
särredovisningen. Föreskrifter i detta hänseende finns i 4 § Närings- och
teknikutvecklingsverkets föreskrifter och allmänna råd (1995:1) om
redovisning av nätverksamhet.
I femte punkten ges slutligen vissa regler om att i noter skall anges
vissa transaktioner med vissa anknutna företag. Föreskrifter i detta
hänseende finns i 4 § förordningen om redovisning av nätverksamhet och
i 4 § Närings- och teknikutvecklingsverkets föreskrifter och allmänna råd
om redovisning av nätverksamhet.
Artikel 15 avser organisationen av ensamköparföretag, och saknar
relevans för Sverige.
Kapitel VII Organisation av tillträde till systemet omfattar artiklarna 16-
22 och reglerar framför allt olika kunders möjligheter att få tillträde till
elsystemet i avsikt att ingå avtal med varandra om leverans av el.
I artikel 16 föreskrivs att då medlemsstaterna skall organisera tillträde
till elsystemet kan de välja mellan två olika förfaranden, vilka regleras i
artiklarna 17 och 18. Man kan också kombinera de två förfarandena.
Artikel 17 reglerar det första förfarandet, ”systemet med förhandlat
nättillträde”. Förfarandet beskrivs i första punkten. Det innebär i korthet
att producenter, återförsäljare och berättigade kunder skall ha rätt att
förhandla om tillträde till elsystemet i avsikt att kunna ingå leveransavtal
med varandra.
I fjärde punkten regleras en variant av systemet med förhandlat
nättillträde. Den varianten utgörs av ett ”förfarande med reglerat
nättillträde” som ger de berättigade kunderna rätt till tillträde till nätet på
grundval av offentliggjorda tariffer för utnyttjande av överförings- och
distributionssystem.
Den svenska ellagstiftningen bygger på denna senare variant eftersom
elkunderna har rätt till anslutning till elnätet och därefter rätt till
överföring av el. Nätinnehavaren kan dock vägra anslutning om han
saknar ledig kapacitet. Detta är tillåtet enligt femte punkten.
Lagstiftningen uppfyller alltså kraven i Ijärde punkten med ett undantag.
Det saknas nämligen i den svenska lagstiftningen föreskrifter om att
Prop. 1997/98:159
28
nätinnehavama skall offentliggöra sina nättariffer. Den frågan behandlas Prop. 1997/98:159
nedan i avsnitt 6.
I artikel 18 regleras det andra förfarandet för nättillträde, ”ensamköpar-
systemet”. Sverige tillämpar inte det förfarandet varför artikeln saknar
relevans i detta sammanhang.
I artikel 19 ges föreskrifter om en viss minsta del av en medlemsstats
elmarknad som måste öppnas enligt förfarandena i artiklarna 17 och/eller
18. Öppningen av elmarknaden sker genom att en medlemsstat anger
vilka elkunder som skall komma i åtnjutande av de rättigheter som anges
i artiklarna 17 och 18. Dessa kunder benämns berättigade kunder.
Enligt den svenska ellagstiftningen har alla elkunder tillträde till
elmarknaden genom att de fritt kan välja elleverantör och är därmed
berättigade kunder. Några åtgärder i detta hänseende behöver alltså inte
vidtas.
I punkten 5 finns den s.k. reciprocitetsklausulen. Den innebär att om en
elleverans vägras beroende på att den aktuella elkunden är berättigad
bara i den ena medlemsstaten kan kommissionen på visst sätt framtvinga
leveransen. Regeringen återkommer till reciprocitetsklausulen i avsnitt 6.
Artikel 20 föreskriver att vissa angivna kategorier elkunder skall ha
tillträde till elsystemet.
Eftersom alla elkunder i Sverige har tillträde till elsystemet behövs
ingen svensk reglering med anledning av artikel 20.
I artikel 21 ges vissa föreskrifter om rätten att bygga s.k.
direktledningar, dvs. en ledning som sammanbinder en viss producent
med en viss konsument utan att det gemensamma elsystemet används.
Rätten att bygga ledningar regleras för svenskt vidkommande i ellagen.
De kriterier som ligger till grund för tillståndsprövningen för nya
ledningar står i överensstämmelse med de krav som anges i artikel 21.
Rätten att bygga direktledningar kan alltså prövas inom ramen för
nuvarande ellagstiftning.
Artikel 22 föreskriver att medlemsstaterna skall skapa instrument för
tillsyn av elmarknaden.
För svenskt vidkommande övervakas elmarknaden, såvitt gäller
konkurrensfrågor, av Konkurrensverket och i övrigt av nätmyndigheten
vid Statens energimyndighet.
Kapitel VIII Slutbestämmelser reglerar ett antal frågor som inte
föranleder några åtgärder i Sverige.
Artikel 23 reglerar rätten att vidta skyddsåtgärder vid vissa angivna
former av kris.
Artikel 24 reglerar beviljande av viss form av övergångsordning och
driften av små isolerade system.
Artiklarna 25 och 26 riktar sig till kommissionen och gäller viss
rapportering och utvärdering.
29
Artiklarna 27-29 innehåller främst ordningsfrågor, däribland Prop. 1997/98:159
föreskriften att de lagar och andra författningar som krävs för att
genomföra direktivet skall träda i kraft senast den 19 februari 1999.
30
Prop. 1997/98:159
Regeringens forslag: Nätföretagen skall vara skyldiga att
offentliggöra sina nättariffer.
Närmare föreskrifter om offentliggörande av nättariffer meddelas
av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Promemorian innehåller inget förslag om att regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten skall meddela
föreskrifter om offentliggörande av nättariffer.
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Till dem som tillstyrker hör bl.a.
Konkurrensverket, Statens energimyndighet, Svenska Kraftverks-
föreningen, Sveriges Elleverantörer och Svensk Elbrukarförening.
Statens energimyndighet, som är nätmyndighet enligt 1 kap. 6 § ellagen
(1997:857), föreslår att regeringen eller nätmyndigheten skall
bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter om hur offentliggörande bör
ske. Enligt Sveriges Elleverantörer bör det klargöras om också special-
tariffer för exempelvis stora elkunder med särskilda leveransvillkor
innefattas av bestämmelsen.
Skälen för regeringens förslag: I elmarknadsdirektivet behandlas
frågan om tillträde till elsystemet i artiklarna 17 och 18. Den svenska
ellagstiftningen bygger i detta hänseende på förfarandet med reglerat
nättillträde, vilket behandlas i artikel 17.4. Lagstiftningen uppfyller redan
direktivets krav utom i ett hänseende. De berättigade kunderna skall,
enligt detta förfarande, ha rätt till tillträde till nätet på grundval av
offentliggjorda tariffer för utnyttjande av ledningsnätet. Ellagen
innehåller ingen föreskrift om skyldighet att offentliggöra tariffer.
Däremot finns det en föreskrift i 4 kap. 11 § enligt vilken innehavaren av
nätkoncession är skyldig att på begäran lämna skriftlig uppgift om sin
nättariff. Denna föreskrift uppfyller dock inte direktivets krav på att
tariffen skall offentliggöras.
Det bör därför införas en skyldighet för innehavare av nätkoncession
att offentliggöra sin nättariff. Enligt definitionen av nättariff i 1 kap. 5 §
avses härmed avgifter och övriga villkor inte bara för överföring av el
utan också för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät. Begreppet
tariff i elmarknadsdirektivet syftar bara på avgifter och övriga villkor för
överföring av el, varför skyldigheten att offentliggöra nättariffen bara bör
avse den delen av tariffen. Det torde också vara svårt att i förväg ange
kostnaden för en ny anslutning eftersom kostnaden varierar från fall till
fall.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten bör
bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om detta offentliggörande. I
det sammanhanget bör också frågan om s.k. specialtariffer behandlas.
31
Elmarknadsdirektivet innehåller en s.k. reciprocitetsklausul, som har till
syfte att undvika bristande jämvikt i öppnandet av elmarknaderna under
de första nio åren efter direktivets ikraftträdande.
Klausulen finns intagen i artikel 19.5 och är indelad i två punkter, a
och b. I punkten a föreskrivs att leveransavtal om el med en berättigad
kund i en annan medlemsstat inte far förbjudas om kunden av
medlemsstaterna anses som berättigad i båda medlemsstaterna. Av
punkten b framgår inledningsvis att ett leveransavtal mellan en leverantör
i en medlemsstat och en berättigad kund i en annan medlemsstat kan
vägras på grund av att kunden anses som berättigad i endast den ena av
de två medlemsstaterna. Vidare föreskrivs att om den situationen uppstår
kan kommissionen under vissa förutsättningar ålägga den vägrande
parten att verkställa den begärda leveransen på begäran av den
medlemsstat där den berättigade kunden befinner sig.
Kommissionen har redovisat en tolkning av klausulen enligt följande.
Två förutsättningar måste vara uppfyllda för att en medlemsstat skall
kunna vägra leverans av el från en leverantör i en annan medlemsstat till
en berättigad kund i egna medlemsstaten. För det första måste den
medlemsstat som vill utnyttja denna möjlighet ha öppnat sin elmarknad
till en större procentuell öppningsgrad än som krävs enligt direktivet,
eftersom någon bristande jämvikt till den medlemsstatens nackdel annars
inte kan uppstå. För det andra krävs det att den berättigade kund som har
ingått leveransavtalet anses som berättigad i den egna medlemsstaten
men inte i leverantörens medlemsstat. Det är ju bara i den situationen
som bristande jämvikt uppstår eftersom leveranser till en viss kategori av
kunder endast kan ske i en riktning.
Det har från vissa håll framförts tvivel huruvida reciprocitetsklausulen
är förenlig med EG-fördraget på grund av att klausulen innebär en rätt att
diskriminera aktörer i en annan medlemsstat. En sådan diskriminering
bryter ju mot själva grundtanken inom EG-fördraget som bygger på
principen om lika-behandling av utländska och inhemska aktörer.
Mot detta synsätt invänder kommissionen följande. Direktivet bygger
på två principer. Den första är principen om progressivitet eftersom
medlemsstaterna tillåts öppna sina elmarknader steg för steg i stället för
att tvingas öppna dem fullt ut genast. Den andra är principen om
subsidiaritet eftersom medlemsstaterna far öppna sina marknader mer
och fortare än som krävs enligt direktivet. Dessa två principer medför att
allvarliga obalanser kan uppstå vad gäller rättigheter och skyldigheter för
elföretag i de olika medlemsstaterna. Under dessa omständigheter är en
reciprocitetsklausul, som syftar till att skapa bättre balans mellan
elföretagen, förenlig med EG-fördraget så länge den är av
övergångskaraktär och har en rimlig giltighetstid och ingår i ett system
av progressiv karaktär.
Energikommissionen behandlade i betänkandet Ny elmarknad (SOU
1995:14) problem som kan uppstå vid bristande ömsesidighet vad gäller
Prop. 1997/98:159
32
konkurrens- och monopolinslag när skilda elmarknadssystem möter Prop. 1997/98:159
varandra i utrikeshandeln. Elföretag med monopolställning på
hemmamarknaden kan i kraft av sin ställning som ensam köpare spela ut
utländska leverantörer mot varandra och på så sätt pressa importprisema.
Motsvarande marknadsmakt kan utnyttjas om elföretag i egenskap av
ensam säljare kan hålla exportpriserna uppe. Aktörerna på den
konkurrensutsatta marknaden hamnar således i ett underläge i båda
fallen.
Enligt den svenska ellagstiftningen har alla elkunder tillträde till
elmarknaden och är därmed berättigade kunder. Öppningen av
elmarknaden är därmed 100 %. Enligt gällande lagstiftning har såväl
inhemska som utländska elleverantörer tillträde till marknaden. Samma
förhållanden råder i princip i Finland och Norge.
Flera av de övriga EU-ländema planerar att öppna elmarknaderna
snabbare än vad som krävs enligt direktivet. I Nederländerna och
Spanien pågår en lika genomgripande omstrukturering som tidigare i de
skandinaviska länderna. Också i Tyskland förbereder förbundsregeringen
en större öppning för konkurrens än vad som krävs enligt EU:s
elmarknadsdirektiv. I Storbritannien pågår ett arbete med att förstärka
inslagen av konkurrens på den redan tidigare relativt öppna marknaden.
I det fortsatta arbetet med att se över och modifiera lagstiftningen för
den svenska elsektorn bör det vara ett övergripande mål att elmarknaden
organiseras så att svenska elkunder kan dra nytta av de fördelar som ges
av elhandel med andra länder. Samtidigt bör svenska elkunder skyddas
från prishöjande influenser från länder med bristande marknads-
funktioner, dvs. där ömsesidigheten är dålig med avseende på
elmarknadens öppenhet. I begreppet bristande marknadsfunktioner bör
också inbegripas skillnader i miljökrav. Möjliga obalanser i relationen till
andra elmarknader i Europa, som skulle kunna uppkomma under en
omställningstid och som då kan hanteras i enlighet med direktivet, bör
kunna omhändertas. Regeringen avser därför att utreda behovet av en
komplettering av ellagstiftningen som gör det möjligt att vid klart
bristande ömsesidighet i enlighet med reciprocitetsklausulens vägra
leveranser till svenska elkunder. Därvid skall hänsyn tas till att den
svenska elmarknaden är en del av den öppna nordiska elmarknaden.
2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 159
Prop. 1997/98:159
7.1 Reformeringen av den svenska ellagstiftningen
Riksdagen beslutade hösten 1995 om en ny ellagstiftning (prop
1994/95:222, bet. 1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2). Det nya regelverket
infördes genom förändringar av och tillägg till lagen (1902:71 s.l),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (1902 års
ellag). Beslutet innebar vidare ikraftträdande av en tidigare beslutad ny
lag, lagen (1994:618) om handel med el m.m., elhandelslagen (prop.
1993/94:162, bet. 1993/94:NU22, rskr 1993/94:358). Det nya regelverket
trädde i kraft den 1 januari 1996.
Det nya regelverket på elmarknaden har inneburit konkurrens i handeln
med el, vilket skapar förutsättningar för en ökad pris- och kostnadspress i
elförsörjningen och en ökad valfrihet för el konsumenterna. Nätverk-
samhet är ett naturligt monopol som regleras och övervakas med stöd av
ellagen. En huvudprincip är att det skall vara en klar boskillnad mellan å
ena sidan produktion och försäljning av el, och å andra sidan överföring
av el (nätverksamhet). För att dessa funktioner inte skall sammanblandas
har i lagstiftningen införts krav på organisation och ekonomisk
redovisning av nätverksamhet. En juridisk person som bedriver
produktion av och handel med el får inte bedriva nätverksamhet. All
nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas åtskild från annan verksamhet.
Syftet med dessa bestämmelser är att undvika så kallad korssubvention-
ering.
För att skydda bl.a. små elanvändare föreskrevs i elhandelslagen att det
skall finnas en leverantör i varje område som har s.k. leveranskoncession.
Koncessionshavaren är skyldig att leverera el för normala
förbrukningsändamål till alla kunder inom området som inte önskar byta
elleverantör. Elanvändarna är därmed garanterade leverans av el till
priser som kan prövas av nätmyndigheten. Leveranskoncessionären är
även skyldig att köpa el från produktionsanläggningar som är belägna
inom området och som kan leverera en effekt om högst 1 500 kW. Det
innebär att avsättningen är garanterad för den el som produceras i små
produktionsanläggningar. För att skapa trygghet för kunder med låg
elförbrukning beslutades att systemet med leveranskoncession skulle
gälla under en femårsperiod t.o.m. år 2000.
Vidare infördes i ellagstiftningen regler med syfte att åstadkomma en
ökad utjämning av kostnader för överföring mellan tätorts- och gles-
bygdskonsumenter.
Statens energimyndighet är nätmyndighet enligt ellagen och har
därmed till uppgift att pröva ärenden om koncessionshavamas
skyldigheter och att utöva tillsyn över ellagens efterlevnad, utom i frågor
34
som rör driftsäkerhet och elsäkerhet. Detta inbegriper tillsyn över bl.a. Prop. 1997/98:159
nätföretag och leveranskoncessionärer. Svenska kraftnät är s.k.
systemansvarig myndighet enligt ellagen. Svenska kraftnät har därmed
det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar
driftsäkert inom landet och att nätet utnyttjas så rationellt som möjligt så
att det kontinuerligt råder balans mellan produktion och förbrukning av
el. Svenska kraftnät har också till uppgift att för statens räkning förvalta
och driva det svenska stamnätet och de statligt ägda
utlandsförbindelserna. Elsäkerhetsverket är tillsynsmyndighet för
elsäkerhetsfrågor.
Den 1 juli 1997 infördes för kunder med s.k. direktmätning ett takpris
på 2 500 kronor för timregistrerande mätutrustning och dess installation
(prop. 1996/97:85, bet. 1996/97:NU11, rskr. 1996/97:266). Syftet med
takpriset var att öka möjligheterna för kunder med liten elförbrukning att
delta i handeln med el.
Hösten 1997 beslutade riksdagen om en ny ellag (prop. 1996/97:136,
bet. 1997/98:NU3, rskr. 1996/97:27). Den nya ellagen (1997:857) trädde
i kraft den 1 januari 1998. Samtidigt upphävdes 1902 års ellag och
elhandelslagen. Den nya ellagen innebar i huvudsak en språklig och
redaktionell modernisering av den gällande ellagstiftningen. I den nya
ellagen fördes bestämmelserna i 1902 års ellag och elhandelslagen
samman. De principer och regler som infördes som en följd av
elmarknadsreformen ligger fast och bestämmelserna i dessa stycken
fördes över till den nya lagen i huvudsak oförändrade.
7.2 Det nordiska elsamarbetet
Sverige har under lång tid haft ett elutbyte med grannländerna, främst
genom de större nordiska elproduktionsföretagens samarbete inom den
s.k. NORDEL-organisationen. Elhandeln har varit lönsam för företagen
och till nytta för konsumenterna. En väl fungerande nordisk elmarknad
innebär ömsesidiga fördelar för länderna.
Elmarknaderna i de nordiska länderna har under 1990-talet genomgått
betydande strukturella förändringar. I Norge, Sverige och Finland har
elmarknaderna omreglerats på ett sådant sätt att elnäten har öppnats och
konkurrens har införts i produktions- och försäljningsleden.
Omregleringama har genomförts i olika takt, men det finns stora
överensstämmelser mellan regelverken, framfört allt vad gäller de
grundläggande principerna. Även i Danmark gäller från januari 1998 en
ny ellagstiftning. Den innebär bl.a. att den danska elmarknaden i
begränsad utsträckning har öppnats för konkurrens i enlighet med EU:s
elmarknadsdirektiv.
Principerna för elsamarbetet mellan de nordiska länderna fastslogs av
de nordiska energiministrarna i ett gemensamt uttalande år 1995.1 början
av år 1996 etablerades en svensk-norsk elmarknad med en gemensamt
ägd elbörs, Nord Pool ASA. Nord Pool organiserar en spotmarknad för
fysiska leveranser av el inom det kommande dygnet, och en
terminsmarknad för handel med finansiella elhandelskontrakt med upp
35
till tre års löptid. Även foretag från Finland och Danmark deltar i handeln Prop. 1997/98:159
på den svensk-norska elbörsen. Utvecklingen av den nordiska
elmarknaden har inneburit en ökad konkurrens mellan elföretagen i de
berörda länderna. Vidare skapar elsamarbetet förutsättningar för ett
effektivare utnyttjande av de samlade produktionsresurserna.
7.3 Utvecklingen på elmarknaden
Erfarenheter från uppföljningsarbetet
Utvecklingen på elmarknaden bevakas inom ramen för det
uppföljningsarbete som på regeringens uppdrag bedrivs av Statens
energimyndighet (tidigare Närings- och teknikutvecklingsverket,
NUTEK) i samråd med Konkurrensverket, Svenska kraftnät,
Elsäkerhetsverket och Konsumentverket.
Den strukturförändring inom elbranschen som inletts under 1990-talet
fortsätter. Utvecklingen mot ökad vertikal och horisontell integration
som pågått under flera år har fortsatt också under år 1997. Ett betydande
antal företagsöverlåtelser har genomforts under året. Omstrukturerings-
takten bland de största elföretagen har dock dämpats något jämfört med
år 1996. Omstruktureringen sker främst inom den kommunala sektom
genom utförsäljning av kommunalt ägd elhandels- och nätverksamhet.
De mindre företagen har i ökad utsträckning inlett samarbete inom
inköps- och elhandelsområdet.
Den nordiska elhandeln har ökat i omfattning och har under torråret
1996 och år 1997 bidragit till såväl ökad konkurrens på de nationella
marknaderna som prisstabilitet och försörjningstrygghet. Det nordiska
kraftutbytet förefaller att i huvudsak fungera effektivt med ett rationellt
utnyttjande av produktionsresursena. De problem som har uppmärk-
sammats sammanhänger enligt regeringens bedömning främst med
skillnader i skattesystem och miljökrav mellan länderna. Det har
ifrågasatts om regelsystemen fullt ut bidrar till ett från miljösynpunkt
effektivt utnyttjande av det nordiska kraftproduktionssystemet. Detta och
andra problem illustrerar betydelsen av anpassning av regelverken på
skatte- och miljöområdet i samband med integrationen av
energimarknaderna. På detta område pågår ett kontinuerligt arbete inom
ramen för det nordiska samarbetet och inom EU.
Under år 1997 omsattes omkring 30 procent av den el som såldes i
slutförbrukarledet utanför leveranskoncession, jämfört med 25 procent år
1996. Omsättningen på den svensk-norska elbörsen Nord Pool har ökat
och uppgick år 1997 till 43,6 TWh på spotmarknaden (40.6 TWh år
1996) och 52,8 TWh på terminsmarknaden (42.6 TWh år 1996). Till
detta skall läggas en betydande bilateral fysisk och finansiell elhandel.
Av det uppföljningsarbete som genomförts av NUTEK och Statens
energimyndighet framgår att nätavgifterna har varit i stort sett
oförändrade mellan åren 1996 och 1998, vilket innebär att de realt sett
har minskat något. Skillnaden mellan högsta och lägsta nättariff har
minskat, men spridningen är fortfarande stor mellan företagen. De krav
36
på rationalisering av nätverksamhet som nätmyndigheten riktat mot Prop. 1997/98:159
nätföretagen har generellt sett inte uppfyllts fullt ut. Statens
energimyndighet kommer att rikta särskild uppmärksamhet mot företag
med fortsatt höga nättariffer. NUTEK bedömer att kraven på åtskillnad
mellan nätverksamhet och konkurrensutsatt verksamhet efterlevs, men att
det i viss utsträckning förekommer s.k. korssubventionering.
Vad gäller elprisernas utveckling bedöms konkurrensen på
elmarknaden initialt ha haft störst betydelse för stora elkunder inom
industri-, service- och fastighetssektorerna. Prissänkningarna har i vissa
fall varit betydande. Det kan förväntas att denna utveckling fortsätter i
takt med att äldre fleråriga leveransavtal löper ut och nya leveransavtal
ingås.
Genom det takpris på timregistrerande mätutrustning som infördes den
1 juli 1997 har möjligheterna att delta i handeln med el ökat för elkunder
med låg förbrukning. Konkurrensen om dessa kundkategorier ökar nu
med sänkta elpriser som följd. Den ökande konkurrensen gäller
emellertid främst kunder med en förhållandevis stor elanvändning -
såsom konsumenter med eluppvärmda villor och kunder med jordbruks-
eller annan näringsverksamhet, etc - eller grupper av mindre elanvändare,
exempelvis villaägare- och bostadsrättsföreningar.
Kunder med låg elanvändning, exempelvis småföretag och hushåll
med eller utan elvärme, som köper sin el inom leveranskoncessions-
systemet har dock i allmänhet ännu inte fått del av prissänkningarna.
Efter prishöjningar mellan år 1996 och 1997, som delvis förklaras av
skattehöjningar samt höjda produktionskostnader och inköpspriser till
följd av låg vattenkraftproduktion, har priserna inom leveranskoncession
varit oförändrade mellan år 1997 och 1998. Prisspridningen mellan
leveranskoncessionärema har minskat. Samtidigt har dock priserna på
framtida elleveranser enligt marknadsnoteringarna på elbörsen Nord Pool
sjunkit med ca 20 procent mellan år 1997 och 1998. Statens
energimyndighet utreder inom ramen för tillsynen av leverans-
koncessionärema orsaken till att de sänkta elpriserna på elmarknaden inte
har fatt större genomslag i slutkundernas priser.
När det gäller den småskaliga elproduktionen har enligt NUTEK:s
bedömning de ekonomiska villkoren för denna försämrats till följd av
sänkta priser på elmarknaden. Ett annat problem är att andelen småskalig
elproduktion inom vissa områden är så stor att det lett till högre nät- och
elkostnader för kunderna i dessa områden.
Regeringen återkommer i avsnitt 7.4 till systemet med
leveranskoncessioner och situationen för kunder med låg elförbrukning
och för den småskaliga elproduktionen. I detta samanhang berörs också
frågan om kravet på timvis mätning och s.k. schablonvis avräkning, dvs.
avräkning enligt fördefinierade uttagsprofiler.
Regeringens bedömning
Det nya regelverket för elmarknaden har nu varit i kraft i ca två och ett
halvt år. Mot bakgrund av de omfattande förändringar av marknads-
förhållandena som det nya regelverket innebär är det ännu för tidigt att ,
göra en fullständig bedömning av reformens konsekvenser och Prop. 1997/98:159
långsiktigt bestående effekter. Regelverket har inneburit betydande legala
och institutionella förändringar som påverkar såväl marknadens
funktionssätt som förutsättningarna för producenter, leverantörer och
konsumenter. Det är för tidigt att vänta sig att en fullständig anpassning
till de nya förhållandena skall ha skett.
Regeringens samlade bedömning är att förhållandena på elmarknaden
som helhet utvecklas positivt och i huvudsak i enlighet med intentionerna
bakom elmarknadsreformen. Konkurrensen på elmarknaden har ökat
genom de förbättrade möjligheterna till handel med utlandet, etableringen
av nya aktörer och en ökad rörligheten bland vissa kundkategorier. Detta
kan antas komma att påverka den allmänna elprisutvecklingen för
elanvändarna på ett mer påtagligt positivt sätt än vad som hittills har
kunnat verifieras.
Myndigheternas uppföljning visar dock att det också finns
utvecklingstendenser på elmarknaden som inte helt överensstämmer med
elmarknadsreformens syften. Omfattningen av de pågående
förändringarna av marknadsförutsättningarna gör dock att anpassningen
till de nya förhållandena inte kan förväntas ske helt friktionsfritt.
Regeringen bedömer att vissa problem kommer att försvinna i takt med
att praxis från rättstillämpningen och tillsynsarbetet samt de berörda
företagens kunskaper om regelverket utvecklas. I samband med det
översyns- och utvärderingsarbete som nu inleds inom elmarknads-
området finns det dock anledning att rikta särskild uppmärksamhet mot
vissa områden för att säkerställa att utvecklingen går i en gynnsam
riktning. Detta utvecklas i följande avsnitt.
7.4 Inriktningen av det kommande översynsarbetet
Regeringen avser att under det kommande året inleda ett översyns- och
utvärderingsarbete inom elmarknadsområdet. En översyn av systemet
med leveranskoncessioner skall genomföras. Vidare skall vissa frågor
med anknytning till nätverksamhet utredas.
Systemet med leveranskoncession infördes som en övergångslösning i
avvaktan på att förutsättningarna på elmarknaden har utvecklats dithän
att kravet på timvis mätning inte längre kan anses utgöra ett hinder för
små kunder att byta leverantör. Samtliga beviljade ieveranskoncessioner
gäller t.o.m. år 2000. En utvärdering av systemet skall ske i god tid före
utgången av koncessionstiden med särskilt beaktande av de små
konsumenternas och producenternas villkor.
Regeringen har idag beslutat om direktiv för utvärderingen och
bemyndigat näringsministern att tillkalla en särskild utredare för denna
(dir. 1998:37). Genom utvärderingen skapas underlag för en prövning av
systemet, bl.a. om det på ett ändamålsenligt sätt skapar trygghet för
kunder med låg elanvändning. I utvärderingen ingår att överväga om det
finns ett fortsatt skyddsbehov för elkunder som av olika skäl inte antas
vilja eller kunna hantera en upphandling på den konkurrensutsatta
38
elmarknaden. Om ett fortsatt skydd anses önskvärt skall utredaren föreslå Prop. 1997/98:159
en lämplig reglering.
Utredningen kommer i detta sammanhang att beröra frågan om timvis
mätning och schablonavräkning. Kravet på timvis mätning infördes för
att säkerställa elsystemets effektiva drift och för att åstadkomma en
rättvis kostnadsfördelning. Som framhållits av bl.a. Näringsutskottet i
bet. 1995/96:NU20 om vissa kompletteringar av elreformen, uppnås
bästa hushållning och största möjliga effektivitet vid mätning av den
verkliga förbrukningen.
Kravet på timvis mätning har under senare tid från flera håll
framhållits som ett betydande hinder för en ökad rörlighet bland elkunder
med låg elanvändning och därmed för en ökad konkurrens och prispress
inom denna del av marknaden. Det har också anförts att timvis mätning
inte är kostnadseffektiv, särskilt inte för elkunder med låg förbrukning.
Det har föreslagits att kravet på timvis mätning tas bort för vissa
kundkategorier och ersätts med schablonavräkning.
Enligt regeringens bedömning finns det flera skäl att hålla fast vid
kravet på timvis mätning som huvudprincip. Mätarna ger möjligheter för
kommunikation mellan elkunderna och elleverantörerna, vilket skapar
förutsättningar för ett effektivt utnyttjande av elsystemet. Elkunderna kan
fa regelbunden information om sin elförbrukning vilket underlättar
elhushållningen och en effektiv elanvändning. Detta är i sin tur en
förutsättning för ett ekologiskt och ekonomiskt uthålligt energisystem.
Erfarenheter visar också att en bred installation av timregistrerande
mätare kan möjliggöra effektivisering av nätverksamhet och kostnads-
sänkningar.
Takpriset för timregistrerande mätutrustning bör med tiden kunna
sänkas i takt med att teknik- och marknadsutvecklingen minskar
kostnaderna för utrustningen. En fortsatt prispress på mätutrustning kan
därmed säkerställas. Mycket talar för att det inom några år kommer att
finnas tillgång till mätare till priser som är rimliga för de allra flesta
elkunderna.
Det bör dock övervägas att av rättviseskäl, konkurrensskäl och
kostnadsskäl undanta kunder med låg elanvändning, dvs. lägenhets-
kunder och liknande, från grundprincipen om timvis mätning. En viktig
del i utvärdering av systemet med leveranskoncessioner är att analysera
behovet och konsekvenserna av ett sådant undantag. I detta sammanhang
skall utredaren analysera effekterna på elmarknadens funktionssätt, bl.a.
såvitt avser konsumenternas ställning, balansansvaret och handeln med
el. Ett viktigt krav vid införandet av ett system som inkluderar schablon-
avräkning skall enligt direktivet vara att en effektiv elanvändning och ett
effektivt utnyttjande av elsystemet säkerställs.
Utredaren skall vidare vid sin utvärdering av systemet med leverans-
koncession särskilt granska den småskaliga elproduktionens
förutsättningar. Den småskaliga elproduktionen bör tillförsäkras rimliga
ekonomiska villkor. Utredaren skall i samband därmed beakta
utvecklingen av och reglema för stöd inom EU till elproduktion från
fömybara energikällor. Utredaren skall lämna ett förslag till stödsystem
för småskalig elproduktion. En utgångspunkt skall vara att stödet skall
39
bidra till teknikutvecklingen och stärka konkurrenskraften för
energiteknik baserad på fömybara energislag. Om utredaren bedömer att
det finns skäl att gå ifrån ett system som är baserat på mottagningsplikt
för el från mindre elproducenter skall i stället förslag lämnas om
alternativa styrmedel för att främja småskalig elproduktion med låg
miljöpåverkan.
Översynen av systemet med leveranskoncessioner är av stor betydelse
för elkunder med liten elanvändning och för den småskaliga
elproduktionen. Enligt regeringens uppfattning är det angeläget att
möjligheterna till kostnadssänkningar utnyttjas så att de snabbt kommer
kunderna till godo i form av låga elpriser och nättariffer. I detta
sammanhang kan det finnas anledning att överväga behovet av
kompletteringar av regelverket för att öka effektiviteten och slagkraften i
tillsynsarbetet. Det gäller exempelvis regier för att förhindra och beivra
s.k. korssubventionering mellan nätverksamhet och konkurrensutsatt
verksamhet. Detta har också betydelse för en sund konkurrens på
elmarknaden. Regeringen återkommer till denna fråga i avsnitt 10. Också
förutsättningarna för en fortsatt tariffutjämning mellan tätorts- och
glesbygdskunder är viktiga att bevaka. En sådan utjämning är en viktig
målsättning för elreformen. Regeringen återkommer till dessa frågor i
avsnitt 11.
Frågorna om åtgärder mot korssubventionering och tariffutjämning har
anknytning till nätverksamheten och den reglering som gäller för denna.
Det kan därför enligt regeringens bedömning vara lämpligt att utreda
dessa frågor i ett sammanhang. I det sammanhang bör också frågan om
regler för tvångsförvaltning av nätkoncession behandlas i enlighet med
vad som anfördes i prop. 1996/97:136 Ny ellag (sid. 53).
Prop. 1997/98:159
40
Prop. 1997/98:159
Regeringens förslag: Nätkoncession för utlandsförbindelser skall
kunna beviljas även företag där den som har nätkoncession för
stamnätet eller största delen av det har ett bestämmande inflytande.
Endast den som uppfyller villkoren för att kunna beviljas
nätkoncession för en utlandsförbindelse skall ha rätt att inneha en
sådan nätkoncession.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Svenska kraftnät och Svenska
Kraftverksföreningen tillstyrker förslaget med hänvisning till att det kan
underlätta finansieringen av nya utlandsförbindelser. Svenska
Kraftverksföreningen förordar en möjlighet för andra aktörer än staten att
anlägga utlandsförbindelser.
Sveriges Industriförbund ställer sig försiktigt positiv till förslaget men
framhåller att bestämmelserna om direkta ledningar i EG:s
elmarknadsdirektiv kan vara av betydelse i sammanhanget.
Svensk Elbrukarförening (Elbruk) avstyrker förslaget med hänvisning
till att det kan vara oklart vad som avses med begreppet bestämmande
inflytande. Enligt Elbruks uppfattning är de nu gällande bestämmelserna
fullt tilfredsställande.
Kammarrätten i Sundsvall framhåller att förslaget till lagtexten är
diskretionärt utformad i fråga om återkallande av nätkoncession och att
ett förtydligande bör ske.
Skälen för regeringens förslag: Utbyggnad av
överföringsförbindelser mellan länder sker regelmässigt i samverkan
mellan företag i de berörda länderna. Ofta uppförs, drivs och förvaltas
överföringsförbindelsen i ett gemensamt ägt bolag eller konsortium.
Detta har i vissa fall bedömts vara en ekonomisk och juridskt mer
praktisk lösning än att uppföra en förbindelse och att fördela ägande och
ansvar för drift och förvaltning med utgångspunkt från landsgränsema.
Enligt ellagen får nätkoncession för linje som avser en
utlandsförbindelser beviljas endast den som har nätkoncession för
stamnätet eller största delen därav, dvs. Svenska kraftnät. Nätkoncession
får beviljas även andra om ledningen är av mindre betydelse för det
samlade överföringsnätet till utlandet.
Bakgrunden till denna bestämmelse är att stamnätet och utlands-
förbindelserna utgör en del av samhällets infrastruktur. De utgör
sammantaget en förutsättning för en fungerande utrikeshandel med el.
Såväl tekniska skäl som kraven på opartiskhet och likabehandling talar
för en nära samordning av utbyggnaden och driften av stamnätet och
utlandsförbindelserna.
41
Svenska kraftnät har i dag systemansvaret för det svenska elsystemet.
Vidare skall affärsverket, såsom utövare av statens äganderätt till
stamnätet, uppfylla krav på opartiskhet och icke-diskriminering. Genom
att endast Svenska kraftnät normalt kan meddelas koncessioner som
avser nya utlandsförbindelser skapas garantier för att utbyggnaden av
utlandsförbindelserna sker i en lämplig takt, och att tillkommande
utlandsledningar upplåts på icke-diskriminerande villkor.
Erfarenheterna talar för att utbyggnad av nya utlandsförbindelser också
bör tillåtas ske genom samverkan mellan Svenska kraftnät och andra
aktörer i gemensamt ägda företag. Utvidgningen bör begränsas till
företag i vilka Svenska kraftnät har ett bestämmande inflytande. Detta är
förenligt med syftet med den nuvarande bestämmelsen i ellagen men inte
med dess lydelse.
I syfte att säkerställa att Svenska kraftnät också över tiden har kontroll
över utlandsförbindelserna bör det i lagtexten anges att endast den som
uppfyller villkoren för att kunna beviljas nätkoncession för en
utlandsförbindelse skall ha rätt att inneha en sådan nätkoncession.
Prop. 1997/98:159
42
Prop. 1997/98:159
9.1 Tillträde till och nättariffer för vissa
utlandsförbindelser
Regeringens bedömning: En effektiv gränsöverskridande handel
med el underlättas av att utlandsförbindelser ingår i punkttariff-
systemet. Ellagen bör ändras i syfte att möjliggöra att vissa
utlandsförbindelser får omfattas av punkttariffsystemet.
Regeringens förslag: Regeringen skall kunna forordna att betald
nättariff i Sverige skall ge tillträde även till utlandsförbindelserna mot
ett visst land eller del av ett visst land. Om ett sådant förordnande
meddelas skall kostnaderna för dessa utlandsförbindelser ingå i
nättariffen för stamnätet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan synpunkter. Till de instanser som
tillstyrker förslaget hör bl.a. Konkurrensverket, Svenska kraftnät, Svenska
Kraftverksföreningen och Sveriges Elleverantörer. Svenska kraftnät
anför att lagtexten bör utformas så, att regeringen har möjlighet att
delegera beslutsrätten till Svenska kraftnät. Vidare anför Svenska
kraftnät - med hänvisning till gällande, tidsbegränsade avtal om prioritet
på gränsförbindelsema mellan Sverige och Norge - att lagtexten bör
utformas för att under en övergångstid möjliggöra tillämpning av
prioritetsavgifter även då gränstariff mot land eller mot del av land
avskaffas.
Svenska Kraftverksföreningen anför att det är viktigt att i beslut om att
ta bort gränstariffer väga in formella såväl som informella hinder för
ömsesidighet i elhandeln.
Sveriges Industriförbund, Svenska Fastighetsägareförbundet och
Svensk Elbrukarförening anför att man är tveksamma till förslaget med
hänvisning till att det kan innebära ökade kostnaderna för elkunderna
som inte motsvaras av någon ökad nytta. Liknande synpunkter framförs
av LO. Industriförbundet anför att förslaget kan vara tveksamt från EG-
rättslig synpunkt då det kan hävdas att bestämmelserna diskriminerar
aktörer i vissa länder.
Skälen för regeringens bedömning och förslag: Före avregleringen
av elmarknaden byggde utformningen av nättarifferna på ett system med
kanaltariffer. Detta system innebär att en elkund begär tillträde till och
betalar för överföring på samtliga ledningsnät mellan inmatningspunkten
43
och uttagspunkten. Systemet byggde på att varje elanvändare i praktiken Prop. 1997/98:159
var hänvisad till en producent för sina inköp av el.
På en konkurrensutsatt elmarknad har dock detta tariffsystem en
återhållande effekt på den fria handeln. Skälet till detta är att en
elanvändare dels måste begära tillträde till flera ledningsnät för att kunna
få en leverans från en viss producent, dels måste begära tillträde till andra
nät när han vill byta leverantör. Motsvarande gäller för en producent
beträffande dennes relation till kunderna.
Utformningen av tarifferna på den avreglerade elmarknaden bygger
därför på ett system med s.k. punkttariffer. Detta system innebär att
elkunden betalar endast en avgift, nämligen till innehavaren av det nät till
vilket han är ansluten. En elanvändare är vanligtvis ansluten till ett
lokalnät. Större elanvändare är dock ofta anslutna till ett regionnät.
Tariffen på ett lokalnät innefattar, förutom kostnaden för överföring på
lokalnätet, också den tariff som lokalnätsinnehavaren betalar för att hans
nät är anslutet till det överliggande regionnätet. Tariffen på ett regionnät,
i sin tur, innefattar inte bara kostnaden för överföring på regionnätet utan
också den tariff som regionnätsinnehavaren betalar för att hans nät är
anslutet till det överliggande stamnätet.
Den tariff en elanvändare på den nya konkurrensutsatta elmarknaden
betalar inkluderar alltså kostnaden för överföring både på det ledningnät,
till vilket han är ansluten och på de överliggande näten. Motsvarande
förhållanden gäller producenters inmatning på stamnätet, vilken ofta sker
via en regionledning. Den tariff producenten betalar till regionnäts-
innehavaren inkluderar dennes kostnader för att vara ansluten till
stamnätet.
Vad gäller tillträde till nätet är varje nätkoncessionshavare, enligt
ellagens bestämmelser, skyldig att överföra el för annans räkning. En
förutsättning för att han skall kunna göra detta är dock att det finns
kapacitet på nätet för en begärd överföring. Frågan om kapacitet prövas
dock inte i samband med överföring av el utan då en elkund begär
anslutning till ett ledningsnät. Anslutning sker alltid vid en viss effekt.
Med utgångspunkt från den begärda effekten måste nätkoncessions-
havaren bedöma huruvida hans nät har kapacitet att överföra el till eller
från den begärda anslutningspunkten. För att godkänna den begärda
anslutningen kan det bli nödvändigt för nätkoncessionshavaren att begära
höjning av effekten i hans anslutningspunkt till det överliggande nätet.
Innehavaren av sistnämnda nät måste då bedöma om det finns kapacitet
på hans nät för den begärda effekthöjningen i det underliggande nätets
anslutningspunkt. Om nätkoncessionshavaren godkänner en begärd
anslutning innebär det att såväl han som innehavarna av överliggande nät
har bedömt att det finns kapacitet på näten för överföring till eller från
den nya anslutningspunkten vid den begärda effekten. Därefter kan de
inte vägra överföring under hänvisning till bristande kapacitet.
Nämnda förhållanden innebär alltså att varje nätkund som är ansluten
till det svenska elsystemet dels har automatiskt tillträde till hela det
svenska elsystemet, dels att den avgift han betalar till innehavaren av det
nät till vilket han är ansluten inkluderar all överföring på det svenska
elsystemet. .
Systemet med punkttariffer gäller dock inte vid överföring på Prop. 1997/98:159
utlandsförbindelserna. Dessa ledningar går från någon punkt på det
svenska elsystemet till någon punkt på ett annat lands elsystem. Några
andra anslutningspunkter på dessa ledningar finns inte. Deras enda
användning är alltså att överföra el mellan det svenska elsystemet och ett
annat lands elsystem. Deras kapacitet är inte sådan att alla elkunder kan
få automatiskt tillträde till dem. Därför måste en elkund begära tillträde
för varje enskild överföring till eller från utlandet. Sådant tillträde skall
medges om det finns ledig kapacitet för överföringen. Om överföringen
äger rum får elkunden betala särskilt för denna överföring till
innehavaren av utlandsförbindelsen.
Någon anslutning längs en sådan ledning blir i allmänhet inte aktuell,
varför frågan om ledig kapacitet prövas i samband med begärd
överföring och inte vid begärd anslutning som sker vid övriga ledningar.
Den legala regleringen av utlandsförbindelser är i övrigt densamma som
för övriga ledningar på det svenska elsystemet. Nätkoncessionshavaren
måste medge tillträde för överföring om det finns ledig kapacitet och han
får inte diskriminera andra elkunder till förmån för honom själv
närstående företag. Dessutom måste nättariffen vara skälig och utformad
på sakliga grunder.
Genom antagandet av EG:s elmarknadsdirektiv togs ett första steg mot
en friare elhandel inom EU där slutmålet är en inre marknad för el som
omfattar EU:s alla medlemsstater. I denna process har särskilt några av
de nordiska länderna varit pådrivande. De nordiska länderna har kommit
längre än övriga EU-länder i utvecklingen mot en firare gränsöver-
skridande elhandel. Särskilt har handeln mellan Sverige och Norge
utvecklats i denna riktning.
En grundläggande förutsättning för att en gemensam marknad, som
omfattar två eller flera länder, skall kunna bildas är att handel av en viss
omfattning mellan de berörda länderna äger rum både vad avser
kvantiteten överförd el och vad avser antalet aktörer som deltar i denna
handel. För detta krävs dels att överföringsförbindelsema har viss
kapacitet, dels att tillräckligt många aktörer kan få tillträde till dessa
förbindelser på ett öppet och icke-diskriminerande sätt. Detta är dock inte
tillräckligt utan även utformningen av nättarifferna har stor betydelse i
detta sammanhang. Endast i ett system med punkttariffer torde handeln
få såväl tillräcklig omfattning som deltagande av också andra aktörer än
de stora etablerade kraftproducenterna.
Med ett sådant system krävs inga särskilda förhandlingar och avtal om
tillträde till utlandsförbindelserna, som är fallet i ett system med
kanaltariffer. Sådana förhandlingar och avtal är förenade med betydande
transaktionskostnader och torde avhålla andra än de etablerade aktörerna
från att delta i utlandshandeln. Detta gäller särskilt i de fall då
förhandlingar också krävs för nättilltäde på andra sidan landsgränsen.
Med ett system med punkttariffer kan sådana hinder undvikas, vilket
särskilt underlättar för små aktörer att delta i utlandshandeln.
Ytterligare en förutsättning för en gemensam marknad är att aktörerna
bara behöver betala i ett av de berörda länderna för överföringen mellan
45
länderna. I annat fall kan inte handeln över gränsen konkurrera med den Prop. 1997/98:159
interna handeln.
Det krävs vidare att marknadsförutsättningarna är i stort sett likvärdiga
i de berörda länderna. Det innebär bl.a. att reglema för tillträde till och
utnyttjande av näten är ungefar de samma så att förutsättningarna för
handel är i stort sett likvärdiga. Vidare innebär det att bl.a. miljökrav,
skattestruktur och nättariffstruktur är i stort sett likvärdiga. Det går inte
att exakt ange när en gemensam marknad kan anses föreligga. Detta far
bedömas från fall till fall, varvid en helhetsbedömning av främst de
kriterier som nu angivits skall göras.
Om dessa förhållanden föreligger och man vill verka för utvecklingen
av en gemensam marknad är det väsentligt att inte själva
överföringsförbindelsema belastas med en särskild nättariff. Därför bör
det i ellagen införas ett bemyndigande för regeringen att förordna att
utlandsförbindelserna till ett visst land inte skall belastas av en särskild
nättariff. Ett sådant beslut är av stor betydelse för elförsörjningen och bör
därför avgöras av regeringen. Någon möjlighet att delegera beslutsrätten
till den systemansvariga myndigheten bör alltså inte införas. Om ett
sådant förordnande meddelas skall kostnaderna för de berörda
utlandsförbindelserna i stället belasta nättariffen för stamnätet. Detta
medför att alla elkunder i Sverige bidrar till kostnaderna för dessa
utlandsförbindelser och därför bör också alla elkunder ha rätt till tillträde
till dessa förbindelser utan särskild förhandling. Ellagen måste därför
ändras så, att om regeringen har förordnat om borttagande av den
särskilda nättariffen på utlandsförbindelserna till ett visst land, skall
betald nättariff i anslutningspunkten ge elkunden tillträde till inte bara
elsystemet i Sverige utan också de berörda utlandsförbindelserna. Detta
innebär inte att alla elkunder kommer att garanteras tillträde till dessa
förbindelser vid varje givet tillfälle. Men det förutsätter dock att det finns
metoder för att hantera kapacitetsbrister på ett öppet och icke-
diskriminerande sätt.
Ett exempel på när dessa förutsättningar är uppfyllda är de former som
gäller för den gränsöverskridande elhandeln mellan Sverige och Norge.
Under senare år har den fysiska elhandeln mellan Sverige och Norge
utvecklats i en omfattning som gör att man numera kan betrakta de två
ländernas elmarknader som en gemensam marknad. Denna utveckling
har möjliggjorts genom att överföringskapaciteten mellan de svenska och
norska elsystemen är betydande, genom inrättandet av den gemensamma
svensk-norska elbörsen Nord-Pool i Oslo och genom att båda länderna
har ett system med punkttariffer. Skillnaderna beträffande reglema för
nättillträde och nätutnyttjande är små mellan länderna. För att man skall
kunna hantera kapacitetsfrågan på ett öppet och icke-diskriminerande
sätt har beslutats att all gränsöverskridande fysisk handel måste ske på
elbörsen.
Denna fysiska handel är organiserad på följande sätt. Aktörerna på
börsen lämnar köpbud och säljbud till börsen avseende varje timme
under det följande dygnet. Börsen rangordnar dessa bud i prisordning så
att de bildar en köpkurva och en säljkurva. Börsen fastställer priset till ett
värde motsvarande den punkt där dessa kurvor korsar varandra. Detta är
46
balanspunkten där utbud och efterfrågan balanserar varandra. Det Prop. 1997/98:159
fastställs alltså ett pris för varje timme under det påföljande dygnet och
detta sker i förväg en gång per dygn.
De säljare som har lämnat bud som är lika med eller lägre än det
fastställda priset får mata in el på elsystemet i enlighet med sina bud vad
avser mängden el, varvid börsen uppträder som motpart. Övriga säljare
far inte mata in el i enlighet med sina bud. De köpare som har lämnat bud
som är lika med eller högre än det fastställda priset far ta ut el från
elsystemet i enlighet med sina bud vad avser mängden el, varvid börsen
uppträder som motpart. Övriga köpare far inte inte ta ut el från
elsystemet i enlighet med sina bud. Det fastställda priset gäller alla
köpare och säljare som far mata in eller ta ut el från elsystemet, oavsett
vad de har bjudit för pris.
Vad gäller transaktioner mellan Sverige och Norge gäller följande. De
inmatningar och uttag som beskrivits ovan balanserar sällan varandra
inom respektive land, vilket innebär att el måste överföras från det ena
landets elsystem till det andra landets elsystem via utlandsförbindelserna.
Om det finns tillräcklig överföringskapacitet för de fysiska leveranser
som skall äga rum till följd av de inmatningar och uttag som blir följden
av den ovan beskrivna börshandeln vidtas inga åtgärder. Om sådan
kapacitet däremot saknas regleras det på följande sätt. Innan priset
fastställs av börsen fördelas de ingivna buden på två budområden, ett
omfattande Sverige och ett omfattande Norge. (Norge indelas tidvis i
flera budområden, vilket dock bortses ifrån i detta sammanhang.) På
samma sätt som beskrivits ovan fastställs ett pris för budområdet Sverige
och ett pris för budområdet Norge. Dessa pris baserar sig på de bud som
lämnats inom respektive budområde.
I området med nettouttag ökar priset, vilket medför att fler säljare får
mata in el på elsystemet i enlighet med sina bud och färre köpare får ta ut
el från elsystemet i enlighet med sina bud. Resultatet blir att nettouttaget
över börsen minskar i det området. På samma sätt minskar priset i
området med nettoinmatning vilket medför att färre säljare far mata in el
på elsystemet i enlighet med sina bud och fler köpare far ta ut el från
elsystemet i enlighet med sina bud. Resultatet blir att nettoinmatningen
över börsen minskar i det området. Priset höjs respektive sänks tills
mängden el som behöver överföras mellan budområdena motsvarar
överföringskapaciteten.
Som framgår av beskrivningen ovan har man alltså funnit ett sätt att
hantera frågan om tillträde till utlandsförbindelser vid bristande kapacitet
på ett öppet och icke-diskriminerande sätt.
Innan den gränsöverskridande handeln reglerades över elbörsen, som
har beskrivits ovan, reglerades tillträdet till utlandsförbindelserna i
allmänhet på så sätt att elkunder ingick avtal med nätkoncessionshavaren
innebärande att kunden garanterades tillträde på visst avtalat sätt till
utlandsförbindelsen. Dessa avtal är i allmänhet tidsbegränsade. Sådana
redan ingågna avtal bör alltjämt gälla om regeringen föreskriver att
utlandsförbindelserna till ett visst land inte skall belastas med en särskild
nättariff.
47
Detta innebär att dessa kunders tillträde till förbindelsen alltjämt har Prop. 1997/98:159
prioritet i enlighet med avtalet trots att samtliga elkunder far tillträde till
förbindelsen i och med regeringens föreskrifter. I praktiken innebär det
att samtliga elkunder får tillträde till endast den del av förbindelsens
kapacitet som inte är ianspråktagen av kunderna med avtal om prioriterat
tillträde. Dessa kunder måste dock betala för denna prioritet i enlighet
med sina avtal trots att nättariffen på förbindelsen har avskaffats.
9.2 Tariffgrundande kostnader för stamnätet
Regeringens förslag: De kostnader som Affärsverket svenska
kraftnät har till följd av systemansvaret för el och som inte kan
hänföras till en viss kund eller kundkategori skall ingå i
kostnadsunderlaget för stamnätstariffen.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker
förslaget i huvudsak eller lämnar det utan synpunkter.
Statens energimyndighet anför att den föreslagna regleringen är
utformad så, att nätmyndigheten i praktiken ges ett tillsynsansvar över
Svenska kraftnät vad gäller systemansvaret. Förslaget bör därför ges en
annan utformning eller bör det på annat sätt klargöras att så inte skall
vara fallet. Liknande synpunkter framförs av Svenska kraftnät.
Några remissinstanser, bl.a. Statskontoret, Konkurrensverket, Statens
energimyndighet, Sveriges Industriförbund och Sveriges Elleverantörer,
anför att det krävs en klar definition av vilka kostnader som ingår i
systemansvaret. Med undantag för Statens energimyndighet anser de
också att en särredovisning av dessa kostnader är en förutsättning för att
förslaget skall kunna genomföras.
Behovet av en definition av systemansvaret med dess kostnader
betonas också av Svensk Elbrukarförening, som avstyrker förslaget med
hänvisning till att systemansvarets kostnader bör bäras av dem som ger
upphov till kostnaderna.
Skälen för regeringens förslag: Svenska kraftnät innehar, för statens
räkning, nätkoncession för stamnätet. Tariffsättningen på stamnätet följer
i princip samma regler som gäller för övriga nätkoncessionshavare. En av
huvudprinciperna är att de kostnader som uppstår i Svenska kraftnäts
nätverksamhet skall ligga till grund för nättariffen på stamnätet. Andra
kostnader får däremot inte ingå i kostnadsunderlaget för tariffberäk-
ningen.
Utöver att vara innehavare av stamnätet för statens räkning har
Svenska kraftnät en annan viktig uppgift, nämligen att ha systemansvaret
för el. Detta ansvar innebär, kort uttryckt, att Svenska kraftnät är
ansvarigt för den momentana balanshållningen på det svenska
elsystemet, dvs. för att det vid varje tidpunkt råder balans mellan den el
som matas in på elsystemet och den el som tas ut från elsystemet. Denna
48
uppgift sköter Svenska kraftnät inom ramen för den s.k. balanstjänsten,
främst med hjälpav reglerkraftmarknaden. Denna regleras genom ett
avtal mellan de berörda parterna, som är av Svenska kraftnät och i första
hand kraftproducenter. Kraftproducenterna ger bud för att öka eller
minska sin inmatning av el på elsystemet. Vad som krävs i detta
avseende övervakas av Svenska kraftnät som kontinuerligt uppmanar
kraftproducenterna att öka eller minska sin inmatning. För denna ökade
eller minskade inmatning far kraftproducenterna en marknadsmässig
ersättning av Svenska kraftnät.
Elanvändarna tar kontinuerligt ut el från elsystemet och betalar i
efterhand sina leverantörer för den el de tagit ut. Varje elanvändare måste
ha en balansansvarig leverantör. De balansansvariga leverantörerna har
åtagit sig det ekonomiska ansvaret för att elsystemet tillförs så mycket el
som deras kunder tar ut. Däremot kan de balansansvariga leverantörerna
inte åta sig det tekniska ansvaret för att elsystemet vid varje given
tidpunkt tillförs lika mycket el som deras kunder tar ut från elsystemet.
Den funktionen utövas, som nyss beskrivits, av Svenska kraftnät, som
alltså i realiteten sköter denna uppgift åt de balansansvariga
leverantörerna. Det ekonomiska ansvaret regleras i efterhand innebärande
att de leverantörer som har tillfört elsystemet mindre el än deras kunder
tagit ut får betala ersättning till Svenska kraftnät, medan de leverantörer
som har tillfört elsystemet mer el än deras kunder tagit ut får ersättning
av Svenska kraftnät.
Balanstjänsten har en viktig funktion inom ramen för systemansvaret.
Gemensamt för de kostnader som uppkommer inom balanstjänsten är att
de kan hänföras till en viss kund eller kundkategori och att de också tas
ut av berörda kunder eller berörd kundkategori.
Det uppstår emellertid även andra kostnader, bl.a. för reservkraft som
behövs för att hålla balansen vid onormala förhållanden. Dessa kostnader
kan dock inte hänföras till en viss kund eller kundkategori.
Balanshållningen av det svenska elsystemet är en förutsättning för att
detta skall fungera. Det är därför rimligt att samtliga elkunder står för de
kostnader som följer av Svenska kraftnäts systemansvar och som inte kan
hänföras till en viss kund eller kundkategori.
Ett praktiskt sätt att uppnå detta är att låta sådana kostnader för
systemansvaret ingå i kostnadsunderlaget för stamnätstariffen, eftersom
alla elkunder, direkt eller indirekt, betalar denna nättariff.
I kostnadsunderlaget för stamnätet skulle därmed komma att ingå både
kostnaderna för Svenska kraftnäts affärsverksamhet och vissa kostnader
för dess myndighetsuppgifter avseende systemansvaret för el. Detta
innebär formellt att nätmyndigheten tills vidare ges ett tillsynsansvar
även för dessa kostnader. Mot bakgrund av bl.a. de synpunkter som
framkommit vid remissmötet i fråga om tillsynen och omfattningen av
systemansvaret avser regeringen att närmare utreda frågan om hur
styrning och tillsyn av båda verksamheterna skall utövas.
Prop. 1997/98:159
49
Prop. 1997/98:159
10
10.1 Behovet av ytterligare skärpningar av kravet på
avgränsning av nätverksamhet
Regeringens bedömning: Ellagens bestämmelser om avgränsning av
nätverksamhet och konkurrensutsatt verksamhet är ändamålsenliga
och bör behållas. Ytterligare skärpningar av kraven på avgränsning
bör inte göras nu. Regelverket för redovisning av nätverksamhet bör i
vissa avseenden kompletteras för att underlätta en effektiv tillsyn av
avgränsningen av dessa verksamheter. Det bör finnas en beredskap att
i framtiden skärpa regelverket när det gäller kraven på avgränsning av
nätverksamhet för att därmed kunna förhindra korssubventionering.
NUTEK:s bedömning och förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning. NUTEK redovisar i rapporten Korssubvention-
ering på elmarknaden ett antal förslag som i framtiden kan behöva
övervägas. Förslagen går i huvudsak ut på skärpningar av regelverket i
syfte att behandla klara fall av korssubventionering.
Ett förslag är att utreda möjligheten att införa en straffavgift vid klara
fall av korssubventionering. Vidare föreslås att nätföretagen i första hand
skall förbjudas att upphandla förlustel, dvs. el som används för att täcka
överföringsförluster i nätet, från närstående företag och i andra hand skall
åläggas att upphandla el i konkurrens genom anbudsförfarande i enlighet
med lagen om offentlig upphandling (LOU). Effekterna av detta förslag
bör enligt NUTEK utredas i särskild ordning, särskilt vad gäller
förslagets kostnadskonsekvenser. NUTEK föreslår också att ett förbud
övervägs mot att nätföretag ikläder sig borgensförbindelser och andra
ekonomiska ansvarsförbindelser till förmån för konkurrensutsatt
verksamhet. I andra hand skall nätföretagen åläggas att redovisa sådana
förbindelser. NUTEK föreslår slutligen en straffavgift vid försenad eller
felaktig årsrapport för nätverksamhet.
NUTEK anför att om en snabb anpassning till kraven på åtskillnad av
nätverksamhet eftersträvas, bör förslagen, eller delar av dem, närmare
utredas och genomföras inom kort.
Remissinstanserna: Kravet på boskillnad mellan nätverksamhet och
konkurrensutsatt verksamhet har brett stöd bland remissinstanserna.
Vissa remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Göteborg, Konkurrensverket
och Konsumentverket förordar en ytterligare skärpning av detta krav.
Bl.a. föreslås att nätverksamhet inte skall få bedrivas i samma koncern
som elhandels- och elproduktionsverksamhet. Flera remissinstanser, bl.a.
Bokföringsnämnden, Riksrevisionsverket (RRV), Svenska kraftnät och
50
Sveriges Industriförbund delar NUTEK:s uppfattning att det är för tidigt Prop. 1997/98:159
att genomföra omfattande förändringar av regelverket.
När det gäller förslaget att införa en straffavgift vid klara fall av
korssubventionering är remissopinionen delad. Vissa remissinstanser,
bl.a. Konkurrensverket och Konsumentverket, förordar att förslaget
genomförs. Andra remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Göteborg,
Statskontoret och RRV påpekar i sina remissvar att svårigheter med att
påvisa förekomsten av korssubventionering och gränsdragningsproblem
kan uppstå i samband med den föreslagna sanktionen. Dessa
remissinstanser anför att frågan behöver utredas ytterligare.
Förslaget att upphandling av förlustel skall ske i konkurrens far stöd av
några remissinstanser, bl.a. Konkurrensverket och Konsumentverket.
Andra remissinstanser, bl.a. Statskontoret, Kammarrätten i Göteborg,
RRV och Svenska kraftnät anser att frågan bör utredas ytterligare, bl.a.
avseende kostnadsaspekterna. Sveriges Elleverantörer motsätter sig
förslaget med hänvisning till att förslaget inte är kostnadseffektivt.
Förslaget om förbud mot borgensåtaganden m.m. i nätverksamhet får
stöd av några remissinstanser, bl.a. Statskontoret och Konsumentverket.
Andra remissinstanser, bl.a. RRV, Svenska kraftnät och Sveriges
Industriförbund avstyrker förslaget eller förordar att det skall utredas
ytterligare. Sveriges Elleverantörer motsätter sig förslaget.
De remissinstanser som kommenterar förslagen om förseningsavgift
för årsrapporter för nätverksamhet och om nätföretagens redovisnings-
skyldighet avseende garantier m.m. till juridiskt närstående personer är i
huvudsak positivt inställda.
Skälen for regeringens bedömning: Regelverket för elmarknaden
innebär att produktionen och handeln med el skall bedrivas i konkurrens,
vilket skapar förutsättningar för en ökad pris- och kostnadspress i
elförsörjningen och valfrihet för elkonsumentema. Överföring av el
(nätverksamhet) är ett naturligt monopol som regleras och övervakas
med stöd av ellagen.
Syftet med regleringen är att säkerställa att nätverksamheten bedrivs
effektivt och rationellt, samt att nätföretagens monopolställning inte
missbrukas. Enligt ellagen skall nättariffer vara skäliga och utformade på
sakliga grunder. Vid bedömning av skäligheten i nättariffer skall hänsyn
tas till de intäkter och kostnader som entydigt hör till nätverksamheten i
koncessionsområdet. Skäligheten i nättariffer och övriga villkor för
nättjänster som ett nätföretag tillämpar kan prövas av nätmyndigheten.
En viktig förutsättning för en fungerande handel med el och en effektiv
nätverksamhet är att det inte förekommer s.k. korssubventionering
mellan nätverksamhet och konkurrensutsatt verksamhet, främst
produktion av och handel med el. Det finns flera tänkbara former av
korssubventionering som innebär att överskott från nätverksamhet kan
användas för att ekonomiskt stödja den konkurrensutsatta elproduktionen
eller elhandeln. Detta kan leda till att nättariffer blir oskäliga och att
konkurrensen i den konkurrensutsatta verksamheten snedvrids.
I ellagen finns särskilda bestämmelser som syftar till att motverka
korssubventionering och säkerställa en effektiv tillsyn av nätverk-
samheten. En huvudprincip i regelverket är att det skall råda boskillnad
51
mellan å ena sidan produktion och försäljning av el, å andra sidan Prop. 1997/98:159
nätverksamhet. För att dessa funktioner inte skall sammanblandas har i
lagstiftningen införts krav om åtskillnad mellan nätverksamhet och
konkurrensutsatt verksamhet. En juridisk person som bedriver
produktion av och handel med el far inte bedriva nätverksamhet. All
nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas åtskild från annan verksamhet.
Revisor hos den som bedriver nätverksamhet skall göra en särskild
granskning av redovisningen av nätverksamhet och i ett särskilt intyg
avge ett utlåtande i frågan om redovisningen av nätverksamheten skett
enligt gällande bestämmelser. NUTEK har tagit fram riktlinjer för vilka
funktioner som bör finnas i nätföretag respektive elhandelsföretag.
Bestämmelserna om särredovisning innebär att all nätverksamhet skall
redovisas i enlighet med förordningen (1995:1145) om redovisning av
nätverksamhet. 1 korthet innebär reglema att den som bedriver
nätverksamhet och annan verksamhet inom samma rörelse ekonomiskt
skall redovisa nätverksamheten som en särskild rörelsegren.
Sammanfattningsvis kan konstateras att ellagens bestämmelser är
avsedda att ge nätmyndigheten sådana förutsättningar för insyn i och
kontroll av de ekonomiska förhållandena i nätverksamheten att
korssubventionering kan förhindras. Vidare syftar bestämmelserna till att
ge underlag för bedömningen av skäligheten i nättarifferna.
Regeringens uppdrag till NUTEK att överväga behovet av skärpta krav
på avgränsning
NUTEK har bl.a. återrapporteringen år 1996 av regeringsuppdraget att
följa upp utvecklingen på elmarknaden redovisat att det finns tecken på
korssubventionering mellan nätverksamhet och elhandel. Det gäller bl.a.
i samband med upphandling av nätföretagens inköp av el för att täcka
nätförluster och vid upphandlingen av tjänster. Ytterligare riskområden
som identifierats är gemensamma personalfunktioner och felaktig
prissättning av personaltjänster samt förekomsten av koncernbidrag från
företag som bedriver nätverksamheten till juridiskt närstående företag.
Regeringen uppdrog i juni 1997 åt NUTEK att överväga behovet att
skärpa ellagstiftningens krav på avgränsning mellan nätverksamhet och
konkurrensutsatt verksamhet, och att lämna förslag om den lagreglering
som kan behövas.
Bakgrunden till uppdraget var bl.a. de erfarenheter av
korssubventionering som framkommit i uppföljningsarbetet. En
frågeställning var om den i ellagstiftningen stipulerade avgränsningen
mellan nätverksamhet och elhandelsverksamhet var effektiv i praktiken,
särskilt sett i relation till de kostnader som regleringen medför. Slutligen
fanns farhågor om att tillgångar i nätverksamhet utnyttjades som
ekonomisk säkerhet i elhandelsverksamhet på ett sätt som kunde drabba
nätföretagets kunder.
NUTEK avrapporterade uppdraget i oktober 1997. Av rapporten
Korssubventioneringpå elmarknaden framgick bl.a. att ca 70 procent av
nätföretagen ingick i en koncern tillsammans med elhandelsföretag. Det
var också vanligt att bolag för elproduktion, fjärrvärmeverksamhet,
52
gasdistribution eller andra verksamheter ingick i koncernen. Vidare Prop. 1997/98:159
framgick att nästan hälften av elhandelsforetagen saknar egen anställd
personal. Dessa foretag upphandlade personal tjänster, oftast från juridiskt
närstående nätföretag. Enligt rapporten upphandlade en klar majoritet av
nätföretagen förlustelen från närstående företag. Utredningen gav dock
inga belägg för att långivning och koncernbidrag används i syfte att
subventionera konkurrensutsatt verksamhet. Närmare 30 procent av
nätföretagen hade ställt någon form av säkerhet för skulder som belastar
ett elhandelsföretag. NUTEK anför att sådana säkerheter medför en
påtaglig risk för ekonomiska förluster i nätföretag om elhandelsforetagen
skulle komma på obestånd.
NUTEK bedömer att reglema om avgränsning mellan nätverksamhet
och produktion och handel med el är ändamålsenliga med hänsyn till
syftet att förhindra korssubventionering. Vidare anförs att ett skärpt
regelverk bör konstrueras så att det inte medför onödiga kostnader för
branschen eller för det allmänna. Ytterligare detaljreglering bör undvikas.
Enligt NUTEK visar erfarenheterna att det främst krävs informations-
och utbildningsinsatser för att säkra efterlevnaden av det gällande
regelverket. NUTEK redovisar dock ett antal förslag som man menar i
framtiden kan komma att behöva övervägas. De gäller i huvudsak
skärpningar av regelverket i syfte att kunna behandla
korssubventionering. Dessa förslag har redovisats ovan i inledningen av
avsnittet.
NUTEK bedömer dock, med hänvisning till att elmarknadsreformen
ännu inte fått fullt genomslag i elbranschen, att tiden ännu inte är mogen
för genomgripande förändringar i regelverket. Myndigheten anför att om
en snabb anpassning till kraven på åtskillnad av nätverksamhet
eftersträvas bör förslagen, eller delar av dem, närmare utredas.
Överväganden om behovet av ytterligare skärpning av kraven på
avgränsning av nätverksamhet
Ellagens bestämmelser om avgränsning av nätverksamhet är enligt
regeringens bedömning ändamålsenliga och bör behållas. Några av
NUTEK:s förslag innebär i huvdsak förtydliganden som är relativt
okomplicerade och som kan införas snabbt. Det gäller förslaget om
förseningsavgift för årsrapporter för nätverksamhet och förslaget om
nätföretagens redovisningsskyldighet avseende garantier m.m. till
juridiskt närstående personer. Regeringen återkommer till dessa åtgärder
i avsnitten 10.2 och 10.3.
NUTEK:s övriga förslag är enligt regeringens bedömning mer
genomgripande och behöver därför övervägas ytterligare. Flera
remissinstanser framhåller att dessa förslag behöver analyseras
ytterligare avseende förslagens praktiska konsekvenser, legala
utformning och förenlighet med annan lagstiftning. Det gäller bl.a
förslagens kostandskonsekvenser samt effekterna på konkurrensen och
berörda företag. Även NUTEK har framhållit att förslagen behöver
utredas ytterligare.
53
Det nya regelverket för elmarknaden har inneburit omfattande Prop. 1997/98:159
institutionella förändringar för de berörda företagen. Mot bakgrund av att
elmarknadsreformen ännu inte fatt fullt genomslag i elbranschen bör
genomgripande förändringar i regelverket enligt regeringens bedömning
inte genomföras nu.
Det kan emellertid enligt regeringens bedömning vara motiverat att
överväga vissa skärpningar av regelverket i syfte att skapa ytterligare
hinder för korssubventionering och bättre förutsättningar för tillsyn av
nätverksamhet. Regeringen planerar därför att låta utreda NUTEK:s
förslag närmare. Ett viktigt skäl för detta är att regeringen bedömer att
det bör finnas en bredskap att snabbt skärpa regelverket för elmarknaden
om de pågående informations- och utbildningsinsatserna och
utvecklingen av rättspraxis inte leder till att risken för och förekomsten
av korssubventionering upphör.
I en sådan utredning bör ingå att närmare analysera de föreslagna
åtgärdernas effektivitet när det gäller att förhindra korssubventionering.
Vidare bör ingå att analysera förslagens konsekvenser med avseende på
bl.a. kostnaderna för de företag som bedriver elhandels-, och
nätverksamhet samt för myndigheternas tillsynsarbete, och att väga dessa
mot effekterna av skärpta krav på avgränsning mellan elhandels- och
nätverksamhet. Vidare bör ingå att analysera åtgärdernas påverkan på
konkurrenssituationen på elmarknaden.
Ett vanligt förekommande förhållande, som är särskilt angeläget att
analysera närmare, är att nätföretag ställer ekonomiska säkerheter till
förmån för närstående elhandelsföretag och annan konkurrensutsatt
verksamhet. Som nyss angivits har NUTEK:s undersökning visat att nära
30 procent av nätföretagen har ställt någon form av säkerhet för
närstående elhandelsföretags ekonomiska förpliktelser. Det förekommer
också att ett nätföretag ställer någon form av säkerhet till annan
konkurrensutsatt verksamhet. Sådana säkerheter kan ha formen av
garantier, ansvarsförbindelser (exempelvis borgensförbindelser),
företagsinteckningar eller panträtt i fast egendom.
Enligt regeringens bedömning kan detta förfarande starkt ifrågasättas.
Det finns uppenbara risker för ekonomiska förluster i konkurrensutsatt
verksamhet. Sådana förluster kan drabba ett närstående nätföretag i det
fall nätföretaget har ställt ekonomisk säkerhet för det förlustdrabbade
konkurrensutsatta företagets ekonomiska förpliktelser. Om förlusterna
blir betydande kan hela nätverksamheten inklusive dess tillgångar
äventyras, beroende på hur de ekonomiska säkerhetsåtagandena är
utformade. Eftersom nätverksamhet är ett naturligt monopol finns det en
risk för att det i sista hand blir nätkundema som får stå den ekonomiska
risken för nätföretagets säkerhetsåtaganden gentemot den
konkurrensutsatta verksamheten. Det förbud mot borgensförbindelser
m.m. som NUTEK har föreslagit bör dock vägas mot de effekter som kan
uppkomma till följd av förbudet för bl.a. små elhandelsföretag.
54
10.2 Förseningsavgift vid försenad eller felaktig Prop. 1997/98:159
årsrapport
Regeringens förslag: Nätmyndigheten bemyndigas att utdöma en
avgift (förseningsavgift) vid försenad eller felaktig årsrapport för
nätverksamhet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker eller
anför inga synpunkter på förslaget. Kammarrätten i Sundsvall anför att
lagtexten bör förtydligas så att det tydligt framgår för vilket års rapporter
som bestämmelserna skall tillämpas.
Skälen för regeringens förslag: Av bestämmelserna i förordningen
(1995:1145) om redovisning av nätverksamhet framgår att den som
bedriver nätverksamhet skall upprätta en årsrapport. Denna består av
resultaträkning, balansräkning, verksamhetsberättelse och, i fråga om
större nätföretag, finansieringsanalys. I en bilaga till verksamhets-
berättelsen skall en särskild rapport bifogas. Den särskilda rapporten
skall innehålla uppgifter som behövs för att bedöma skäligheten i
nättariffer och övriga villkor samt för att kunna jämföra nätverksamheter.
Årsrapporten skall upprättas enligt god redovisningssed som den
tillämpas i aktiebolag. Detta gäller oavsett om nätföretaget är aktiebolag
eller drivs i någon annan associationsform. En bestyrkt kopia av
årsrapporten skall sändas in till nätmyndigheten senast sju månader efter
räkenskapsårets utgång.
Den rapport som nätföretagen skall sända in till nätmyndigheten utgör
underlag för myndighetens tillsynsarbete. En förutsättning för att detta
skall kunna bedrivas effektivt är att de handlingar som ingår i rapporten
är korrekta och att de inkommer i rätt tid.
NUTEK har i rapporten Korssubventionering på elmarknaden
redovisat bl.a. erfarenheter från en särskild granskning av de årsrapporter
som inkommit år 1997. Syftet med granskningen har enligt NUTEK
främst varit att ge underlag för en bedömning av årsrapporternas kvalitet.
Granskningen visar att årsrapporterna ofta är behäftade med relativt stora
brister. En iakttagelse är att många nätföretag inkommit med försenade
eller ofullständiga årsrapporter. Bristerna avser främst otillräcklig
särredovisning av nätverksamhet, ofullständiga årsrapporter, oklara
redovisningsprinciper och handlingar som inte har undertecknats av rätt
befattningshavare. Under år 1997 har NUTEK förelagt ett femtiotal
företag att inkomma med årsrapporter eller med kompletteringar till följd
av att årsrapporter inte inlämnats eller inlämnats i ofullständigt eller
bristfälligt skick.
För att komma till rätta med bristerna och förbättra kvaliteten i
redovisningen av nätverksamhet och årsrapporterna krävs betydande
informations- och utbildningsinsatser riktade mot nätföretagen. Det är ett
ansvar för nätmyndigheten och berörda branschorganisationer att
genomföra dessa insatser.
55
Bolag som omfattas av årsredovisningslagen (1995:1554 - ÄRL), skall
enligt 8 kap. 3 § ÅRL sända in bestrykt kopia av årsredovisningen och
revisionsberättelse för det gångna räkenskapsåret till Patent- och
registreringsverket (PRV). I 8 kap. 9 § ÅRL finns bestämmelser om en
särskild förseningsavgift för bolag som inom sju månader efter
räkenskapsårets utgång inte har inkommit med föreskrivna handlingar till
PRV. Av NUTEK:s redovisning framgår att erfarenheterna av detta
system är goda. Antalet försenade eller felaktiga räkenskapshandlingar
har minskat kraftigt sedan reglema om särskild förseningsavgift infördes.
I syfte att öka efterlevanden av bestämmelserna om redovisning av
nätverksamhet bör en motsvarande avgift införas för nätföretag som
sänder in årsrapporten för sent eller felaktigt sammanställd.
Bestämmelser om avgiften bör införas genom en komplettering av
ellagen.
Prop. 1997/98:159
10.3 Nätföretagens redovisningsskyldighet avseende
garantier m.m.
Regeringens bedömning: Nätföretagen skall, genom en ändring i
förordningen om redovisning av nätverksamhet, åläggas att till
nätmyndigheten redovisa garantier, borgensåtaganden och andra
liknande ekonomiska utfästelser till förmån för närstående juridiska
personer.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan synpunkter. Till de instanser som
tillstyrker förslaget hör bl.a. Statskontoret, Konkurrensverket, Statens
energimyndighet och Svensk Elbrukarförening.
Skälen för regeringens bedömning: De flesta nätföretag ingår i en
koncern tillsammans med andra företag. Huvuddelen av dessa koncerner
bedriver också elhandelsverksamhet. Ofta ingår också elproduktion,
fjärrvärme, gasdistribution och annan konkurrensutsatt verksamhet i
koncernernas verksamhetsområde.
Det förekommer att nätföretaget ställer ekonomiska säkerheter till
närstående elhandelsföretag och annan konkurrensutsatt verksamhet.
Säkerheter kan ha formen av garantier, ansvarsförbindelser, exempelvis
borgensförbindelser, företagsinteckningar och panträtt i fast egendom.
I förordningen (1995:1145) om redovisning av nätverksamhet framgår
inte uttryckligen att eventuella borgensförbindelser, ansvarsförbindelser
och garantier skall redovisas i årsrapporten. En sådan redovisning far
dock anses följa av god redovisningssed. Det är angeläget för en effektiv
tillsyn av nätverksamhet att eventuella borgensförbindelser, ansvarsför-
bindelser och garantier redovisas öppet. Det bör därför i förordningen
införas uttryckliga krav på en sådan redovisning.
56
Prop. 1997/98:159
11
11.1 Behovet av åtgärder för att åstadkomma
tariffutjämning mellan tätort och glesbygd
Regeringens bedömning: Nättarifferna bör utjämnas mellan tätort
och glesbygd. En strukturomvandling av lokaldistributionen bör ske
på ett sådant sätt att samordnings- och stordriftfördelar kan tas
tillvara. Nätmyndighetens tillsyn av nätföretagen, bl.a. i form krav på
effektivisering av nätverksamhet, bör även fortsättningsvis vara
huvudmetoden för att främja strukturomvandlingen.
Behovet av och formerna för ytterligare åtgärder i syfte att främja
tariffutjämning mellan tätort- och glesbygdskunder skall utredas
ytterligare.
NUTEK:s bedömning och förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning. NUTEK redovisar i rapporten Rationella
nätkoncessioner för område - kriterier för lämplig enhet bedömningen att
det behövs kompletterande regler för att koncessionsreglema skall kunna
användas för att ta bort direkt olämpliga nätenheter. Nätföretagen bör,
pådrivna av nätmyndighetens tillsyn och allmänna råd om
näteffektivisering, själva avgöra hur befintliga skal- och samdrifts-
fördelar bäst skall realiseras.
NUTEK föreslår allmänna kriterier för vad som skall betraktas som
lämplig nätenhet, men bedömer att dessa kritier inte bör kvantifieras utan
anpassas till de enskilda fallen. Vidare föreslår NUTEK vägledande
kritier som skall användas vid beslut om sammanslagningar av
koncessioner som berör flera företag.
NUTEK föreslår också att restriktionen om geografisk närhet inte skall
vara bindande vid beslut om sammanläggning av koncessionsområden.
Slutligen föreslår NUTEK att det ges en legal grund för differentiering av
nätavgifter under en övergångsperiod vid sammanläggning eller
samredovisning av nätkoncessioner.
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna stöder
NUTEK:s bedömning att nätmyndighetens tillsyn av nätföretagen, bl.a. i
form av krav på effektivisering av nätverksamhet, även fortsättningsvis
bör vara huvudmetoden för att främja strukturomvandlingen. Sveriges
Elleverantörer menar att utredningen i stora delar är allmänt hållen med
svepande formuleringar utan saklig argumentation.
Flera remissinstanser, bl.a. Svenska kraftnät, Glesbygdsverket, Svenska
Kommunförbundet och Svenska Kraftverksförningen, är i huvudsak
positiva till de föreslagna kritiema och till principen att inte kvantifiera
57
dessa. Statskontoret anför att utredningens förslag är vaga och att de inte Prop. 1997/98:159
ger tillräcklig vägledning när det gäller att formulera kriterier för lämplig
enhet. Liknande synpunkter framförs av Sveriges Elleverantörer.
De remissinstanser som kommenterar förslaget om att slopa kravet på
geografisk närhet vid samredovisning av nätområden, bl.a. Statskontoret
och Svenska krafinät, anför att förslagets konsekvenser bör utredas
ytterligare ur olika aspekter.
Förslaget om en legal grund för successiv tariffutjämning stöds av bl.a.
Glesbygdsverket, Svenska Kraftverksföreningen och Sveriges
Elleverantörer.
Skälen för regeringens bedömning: En huvudprincip i ellagen är att
priserna för nättjänster skall vara kostnadsriktiga. Vidare gäller att
nättariffer skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder. Lagen
anger också kriterier som skall användas vid skälighetsbedömningen.
Som den viktigaste faktorn anges konsumentintresset, dvs.
konsumenternas intresse av låga och stabila nättariffer. Även nätägarens
krav på en rimlig avkastning i verksamheten skall beaktas. Att nättariffen
skall utformas på sakliga grunder innebär att tarifferna skall vara
objektiva och icke-diskriminerande. Skilda tariffer far tillämpas på
grupper av kunder med olika kostnadsbild. Kunder inom samma
kundkategori skall däremot ha samma nättariff.
Nättariffen på lokal nivå, dvs. inom en nätkoncession för område, får
inte vara avståndsberoende utom vad avser engångsavgifter vid
anslutning. Det innebär att geografiska indelningar inte får göras, t.ex.
med olika tariffer för tätorter och omgivande landsbygd. Zonindelningar
av ett koncessionsområde är inte heller tillåtna. Vid bedömning av
nättariffen på lokalnivå skall enligt huvudregien varje
koncessionsområde behandlas för sig. Det är pristvecklingen i det
aktuella området som skall beaktas.
Kostnaderna för att överföra el är betydligt högre på landsbygden än i
tätorter. Skälet är att andelen realkapital i form av överförings-
anläggningar per elabonnent är större på landsbygden än i tätorten, och
därmed även kapital- och underhållskostnaderna. Kostnadsskillnaderna
gör att skillnaderna i avgiftsnivå mellan områden med hög respektive låg
kundtäthet kan bli betydande.
Ellagen innehåller flera bestämmelser i syfte att inom ramen för den
gällande områdesstrukturen jämna ut nättarifferna mellan tätorts- och
landsbygdskunder. Bl.a. har bestämmelserna om förbud mot geografisk
indelning eller zonindelning inom en nätkoncession för område införts
med detta syfte. Ett motsvarande förbud finns mot avståndsberoende
tariffer för regionledningar.
Vidare kan nätmyndigheten på koncessionshavarens begäran medge
undantag från kravet att varje koncessionsområde skall redovisas för sig.
Ett sådant undantag är för sin giltighet beroende av att en enhetlig
nättariff tillämpas i alla berörda koncessionsområden. Områdena skall
ligga geografiskt nära varandra och utgöra en för nätverksamhet lämplig
enhet. Om nätkoncessionema får redovisas samlat skall de också vid
skälighetsbedömningen av nättariffen ses som ett område.
58
Styrmedel för att åstadkomma rationella nätkoncessioner för område
Prop. 1997/98:159
Ett koncessionsområdes sammansättning av tätorts- och glesbygdskunder
har stor betydelse för nättariffens nivå. I samband med prövning av
områdeskoncessioner söker nätmyndigheten åstadkomma områden med
en lämplig blandning av tätorts- och glesbygdskunder för att nå en
utjämning av nätariffema. De legala styrmedlen för att åstadkomma
rationella nätområden i samband med koncessiongivningen är dock
begränsade och bygger främst på frivillig medverkan från nätföretagens
sida.
Enligt NUTEK:s rapport Rationella nätkoncessioner för område -
kriterier för lämplig enhet har inte koncessionsgivningen använts som
tvingande medel för att åstadkomma lämpliga sammanslagningar av
nätområden varken i Sverige eller i våra nordiska grannländer. Direkta
avslag på ansökningar om förlängningar av existerande koncessionser har
inte förekommit. En vanlig metod har i stället varit att besluta om kortare
koncessionstider än normalt eller om tillfälliga förlängningar.
NUTEK :s beräkningar i rapporten visar att det finns en
rationaliseringspotential i nätverksamheten som skulle medge en
långtgående tariffsänkning för glesbygdskunder, utan motsvarande
höjning av tärortstariffema. Myndigheten bedömer att det behövs
kompletterande regler för att den på ett mer kraftfullt sätt skulle kunna se
till att samordnings- och stordriftsfördelama i nätverksamheten tas
tillvara, samtidigt som olämpligt sammansatta koncessionsenheter
elimineras.
NUTEK lämnar i sin rapport flera förslag till regelförändringar, som
skulle öka dess möjlighet att med stöd av lagstiftningen styra struktur-
omvandlingen mot ökad effektivitet och ökad tariffutjämning. Ett förslag
är att myndigheten under en övergångsperiod skall kunna medge en
successiv tariffutjämning mellan berörda områden vid samredovisning
eller sammanslagning av nätkoncessioner för områden och vid justering
av gränser för nätkoncession för område. Detta behandlas i avsnitt 11.2.
NUTEK:s förslag i övrigt är allmänt formulerade, och förutsätter ett
föreberedande utredningsarbete innan eventuella förslag till ändringar av
lagstiftningen kan utformas. Det är enligt regeringens uppfattning
angeläget nätmyndigheten möjligheter att påskynda en tariffutjämning
mellan tätorts- och glesbygdskunder ökar, samtidigt som kostnaderna för
hela nätverksamheten kan hållas nere och en successiv avgiftsutjämning
därmed sker. Förutsättningarna för ytterligare åtgärder, och förslag till
reglering av dessa, bör därför utredas. Regeringen avser att inom kort
tillkalla en särskild utredare för att utreda frågorna om tariffutjämning,
åtgärder mot korssubventionering samt regler för tvångsförvaltning av
nätkoncession.
59
11.2
Legal grund för differentiering av nättariffer vid
samredovisning eller sammanslagning av
nätkoncessioner för område
Prop. 1997/98:159
Regeringens bedömning: En legal grund för differentiering av nät-
tariffer vid samredovisning eller sammanslagning av nätkoncessioner
för område bör införas i syfte att underlätta ytterligare tariffutjämning.
Regeringens förslag: Vid samredovisning eller sammanslagning av
nätkoncessioner för områden och vid justering av gränser för
nätkoncession för område skall en successiv tariffutjämning mellan de
berörda områdena kunna ske under en övergångsperiod på tre år.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan synpunkter. Statens energimyndighet anför
att förslaget bör kompletteras med övergångsbestämmelser. Sveriges
Elleverantörer föreslår ett förtydligande av förslaget i promemorian så
att det klart framgår att samredovisning av nätområden far ske redan från
första året.
Skälen för regeringens bedömning och förslag: Enligt ellagen skall
varje nätkoncession för område redovisas för sig. Nätmyndigheten kan
dock, på koncessionshavarens begäran, medge att flera
koncessionsområden redovisas samlat. Denna möjlighet har införts för att
bl.a. främja tariffutjämning mellan tätort och glesbygd. För att
undantaget skall kunna medges måste områdena ligga geografiskt nära
varandra och utgöra en för nätverksamhet lämplig enhet. Vid
rättstillämpningen har bestämmelserna tolkats så att kriteriet för
geografisk närhet far anses vara uppfyllt om områdena ligger inom
samma region. Vad som avses med region avgörs i det enskilda fallet.
Med kriteriet lämplig enhet avses att berörda områden innehåller en
lämplig kombination av glesbygds- och tätortsområden.
Ett sådant undantag är för sin giltighet beroende av att en enhetlig
nättariff tillämpas i alla berörda koncessionsområden. Om
nätkoncessionema far redovisas samlat skall de också vid
skälighetsbedömningen av nättariffen ses som ett område. Den befintliga
lagstiftningen medger således inte någon successiv utjämning och
anpassning av nättariffer. Eftersom skillnaderna mellan nättariffer i
tätorts- och glesbygdsnät kan vara betydande, kan tätortskundemas
tariffer stiga väsentligt om en samredovisning börjar att tillämpas,
särskilt om de möjliga kostnadssänkningarna till följd av en
sammanslagning ännu inte hunnit fa genomslag. Detta gäller särskilt om
antalet tätortskunder är litet i förhållande till antalet glesbygdskunder.
Det kan därför befaras att kravet på en omedelbar tariffutjämning medför
att nätföretag ibland avstår från att begära en samredovisning av
nätverksamhet.
Detsamma kan befaras beträffande möjligheterna att slå samman
koncessionsområden, exempelvis i samband med förvärv av sådana
60
områden och vid justering av gränserna för sådana områden. Inte heller i
dessa fall medger ellagen någon möjlighet till successiv tariffutjämning
mellan de berörda koncessionsområdena.
Det bör skapas en möjlighet att med stöd av ellagen under en
övergångstid successivt jämna ut nättariffer mellan berörda
koncessionsområden i samband med samredovisning och
sammanslagning av koncessionsområden samt vid justering av gränserna
för sådana områden.
Prop. 1997/98:159
61
Prop. 1997/98:159
Regeringens förslag: En anmälningsfrist på en månad införs vid byte
av balansansvarig.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan synpunkter. Sveriges Elleverantörer anför
att elbranschens allmänna avtalsvillkor föreskriver en anmälningsfrist om
30 dagar och föreslår att lagstiftningen utformas med hänsyn till detta.
Några remissinstanser, bl.a. Sveriges Fastighetsägareförbund,
förespråkar en kortare anmälningsfrist. Statens energimyndighet
förespråkar en anmälningsfrist om högst en månad. Svensk
Elbrukarförening avstyrker förslaget med hänvisning till att en
anmälningsfrist hindrar konkurrensen och rörligheten på elmarknaden.
Skälen för regeringens förslag: Ellagen innehåller vissa föreskrifter
om s.k. balansansvar. Huvudregeln är att varje elanvändare som köper el
från annan än leveranskoncessionären är skyldig att se till att det finns
någon ekonomiskt ansvarig för att det nationella elsystemet tillförs lika
mycket el som elanvändaren tar ut. Detta kallas balansansvar. Ett sådant
åtagande skall göras genom avtal med den som har systemansvar enligt
ellagen. dvs. med Svenska kraftnät. Avtalet innebär att Svenska kraftnät
ser till att öka eller minska elproduktionen motsvarande den
balansansvariges förbrukning och att i efterhand reglerar balans-
hållningen ekonomiskt med denne. För närvarande ingår drygt 30 företag
i Svenska kraftnäts balansavräkning. En väl fungerande balansavräkning
är av stor betydelse för en effektiv elhandel och elproduktion och för en
rättvis fördelning av elsystemets kostnader.
Ett byte av balansansvarig föranleder vissa administrativa och tekniska
åtgärder hos Svenska kraftnät och berörda nätinnehavare för att
avräkning och rapportering skall fungera när bytet har genomförts. I syfte
att medge tillräcklig tid för dessa åtgärder bör det i ellagen införas en
lagstadgad anmälningstid för byte av balansansvarig. Bestämmelsen bör
utformas så att elanvändaren åläggs att anmäla byte till nätinnehavaren
inom en viss tid och nätinnehavaren blir då i sin tur skyldig att
omedelbart meddela Svenska kraftnät om det förestående bytet. En rimlig
anmälningstid är. enligt regeringens uppfattning, en månad. På så sätt
hinner nätinnehavaren och Svenska kraftnät vidta de åtgärder som
behövs för att säkerställa en väl fungerande rapportering och avräkning.
62
Prop. 1997/98:159
2 kap.
10 § Nätkoncession får beviljas endast den som från allmän
synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för
område får beviljas endast den som dessutom är lämplig att bedriva
nätverksamhet inom det begärda området.
Nätkoncession för en utlandsförbindelse får beviljas och innehas
av endast den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största
delen därav eller en juridisk person där denne har ett bestämmande
inflytande. Nätkoncession får dock beviljas även andra om ledningen
är av mindre betydelse for det samlade överföringsnätet till utlandet.
I paragrafen regleras vem som far beviljas nätkoncession. I andra stycket
finns en kompletterande föreskrift om utlandsförbindelser, som innebär
att endast den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen
därav får beviljas nätkoncession för en sådan förbindelse. Föreskriften
utvidgas nu så, att sådan nätkoncession får beviljas även en juridisk
person i vilken det bestämmande inflytandet utövas av den som eljest har
rätt att få nätkoncession för en utlandsförbindelse. Skälen för detta har
angivits i avsnitt 8.
Ytterligare en komplettering av föreskriften har gjorts. Den som
beviljas nätkoncession för en utlandsförbindelse måste uppfylla villkoren
för detta, inte bara då koncessionen meddelas utan också under hela
koncessionstiden. Om koncessionhavaren under koncessionstiden inte
längre uppfyller dessa villkor får koncessionen återkallas, vilket framgår
av en ny föreskrift i 18 § första stycket tredje punkten. Så kan bli fallet
om koncessionshavaren inte längre innehar nätkoncession för stamnätet
eller största delen därav eller om den som innehar nätkoncession för
stamnätet eller största delen därav förlorar sitt bestämmande inflytande
över den juridiska person som innehar nätkoncessionen för
utlandsförbindelsen. I praktiken blir det dock knappast aktuellt att
återkalla koncessionen utan den kommer i stället att överlåtas till den
som uppfyller villkoren för att inneha nätkoncession för
utlandsförbindelsen.
18 § En nätkoncession skall återkallas helt eller delvis,
1. om en ledning eller ett ledningsnät inte längre behövs for en
säker elförsörjning,
2. om koncessionshavaren i väsentlig mån inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen eller enligt villkor i nätkoncessionen, eller
3. om koncessionshavaren inte längre uppfyller villkoren enligt 10 §
andra stycket första meningen för att inneha nätkoncessionen.
63
Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av
nätmyndigheten. Avser nätkoncessionen en utlandsförbindelse,
prövas dock frågan om återkallelse av regeringen.
I paragrafens första stycke anges i två punkter de två förhållanden som
kan föranleda återkallelse av en nätkoncession. Nu införs i en ny tredje
punkt ytterligare ett förhållande som kan föranleda återkallelse av
nätkoncession, nämligen då den som innehar nätkoncession för en
utlandsförbindelse inte längre uppfyller villkoren enligt 10 § andra
stycket första meningen för att inneha en sådan nätkoncession.
Av den aktuella paragrafens sista stycke framgår att ett sådant
återkallelseärende alltid prövas av regeringen.
Dessutom ändras inledningen av paragrafen såtillvida att återkallelse
skall ske och inte som tidigare får ske då förutsättningarna för
återkallelse föreligger. Detta blir särskilt viktigt efter det att den nya
återkallelsegrunden införs eftersom det är viktigt att kontrollen över
stamnätet och utlandsförbindelserna ligger i samme innehavares hand.
3 kap.
3 § Vid redovisning av nätverksamhet som grundas på
nätkoncession för område skall varje område redovisas för sig, om
inte nätmyndigheten på koncessionshavarens begäran beviljar
undantag. Sådant undantag skall beviljas, om de berörda områdena
ligger geografiskt nära varandra och sammantagna utgör en for
nätverksamhet lämplig enhet.
Ett beviljat undantag är för sin giltighet beroende av att en enhet-
lig nättariff tillämpas för samtliga områden, som omfattas av
undantaget, senast tre år efter nätmyndighetens beslut.
När koncessionstiden för något av de områden som omfattas av
undantaget löper ut, skall nätmyndigheten pröva om undantaget
skall bestå.
Nätkoncession för område skall redovisas skilt från nätkoncession
för linje. Regeringen får föreskriva undantag beträffande ledningar
som omfattas av nätkoncession för linje och som organisatoriskt och
tekniskt ingår i ett nät som omfattas av nätkoncession för område.
I paragrafen ges föreskrifter om redovisning av nätverksamhet som
grundas på nätkoncession för område. Huvudregeln är att varje område
skall redovisas för sig. Under vissa förutsättningar kan dock
nätmyndigheten bevilja undantag från huvudregeln, vilket innebär att en
nätkoncessionshavare får redovisa flera områden samlat. En förutsättning
för giltigheten av ett sådant undantag är. enligt andra stycket, att
nätkoncessionshavaren tillämpar samma nättariff för samtliga områden
som omfattas av undantaget.
När nätmyndigheten har meddelat ett sådant undantag måste därför
nätkoncessionshavaren omedelbart införa en gemensam tariff för de
berörda områdena. Som har angetts i avsnitt 7.3 har detta lett till vissa
problem.
Prop. 1997/98:159
64
Därför modifieras föreskriften i andra stycket så, att Prop. 1997/98:159
nätkoncessionshavaren far tre år på sig att införa den gemensamma
nättariffen. Utjämningen av nättariffen mellan de berörda områdena kan
alltså ske successivt.
Vid bedömningen av en nättariffs skälighet skall, enligt 4 kap. 4 §
första stycket, varje område bedömas för sig. Enligt paragrafens andra
stycke skall dock områden som omfattas av ett beviljat undantag enligt 3
kap. 3 § anses utgöra ett område. Detta gäller även i fortsättningen men
under de första tre åren efter det att ett undantag har beviljats kommer det
att finnas två eller flera nättariffer inom det samlade området.
Skälighetsbedömningen kommer därmed att avse dels om det totala
tariffuttaget i de berörda områdena är skäligt, dels om den successiva
utjämningen sker på ett skäligt sätt.
4 kap.
2 § Nättariffer för överföring av el skall utformas så, att betald
anslutningsavgift ger rätt att använda det elektriska nätet inom
landet, med undantag för utlandsförbindelserna.
Regeringen får föreskriva att betald anslutningsavgift ger rätt att
använda även utlandsförbindelserna till ett eller flera länder. En sådan
föreskrift får också avse utlandsförbindelserna till en del av ett land.
Föreskrifter enligt andra stycket får meddelas i fråga om ett land
eller del av ett land vars elmarknad kan anses utgöra en gemensam
marknad med den svenska elmarknaden.
Avtal som avser tillträde till en utlandsförbindelse och som har
ingåtts innan regeringen meddelar föreskrifter enligt andra stycket
skall fortfarande gälla.
Denna paragraf reglerar utformningen av nättariffer inom det svenska
elsystemet. Regleringen innebär att Sverige har ett system med
punkttariffer. Detta uttrycks i första stycket. Innebörden är att en elkund
som är ansluten till det svenska elsystemet inte behöver begära tillträde
till olika ledningsnät utan elkunden har automatiskt rätt till tillträde till
hela det svenska elsystemet. Därmed kan en elkund ingå leveransavtal
med vilken annan elkund som helst i landet, utan att behöva befara att
han vägras tillträde till någon del av elsystemet. Dessutom betalar en
elkund bara en avgift för överföring av el, nämligen till innehavaren av
det nät till vilket han är ansluten. Överföringskostnaden är alltså helt
oberoende av med vem man ingår ett leveransavtal. Systemet med
punkttariffer är i praktiken en förutsättning för en fungerande fri
elhandel.
Den nu beskrivna regleringen gäller dock inte utlandsförbindelser.
Skälet till detta har utvecklats i avsnitt 9.1. Som också har redovisats i
det avsnittet pågår nu en utveckling mot att skapa i första hand en
gemensam nordisk elmarknad och på lite längre sikt en gemensam
europeisk elmarknad. Där har också angivits att en av förutsättningarna
för att skapa en gemensam nordisk elmarknad är att
utlandsförbindelserna omfattas av systemet med punkttariffer.
3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 159
Därför införs nu ett nytt andra stycke i paragrafen som innebär att Prop. 1997/98:159
regeringen kan föreskriva att utlandsförbindelserna till ett visst land skall
omfattas av systemet med punkttariffer.
I ett nytt tredje stycke anges att en förutsättning för att en sådan
föreskrift skall få meddelas är att det andra landets elmarknad kan anses
utgöra en gemensam marknad med den svenska elmarknaden. Om detta
är fallet far avgöras från fall till fall enligt vad som anges i avsnitt 9.1.
Som framgår av ordalydelsen i andra stycket kan en föreskrift omfatta
endast utlandsförbindelserna till en del av ett land. Skälet till detta är att
det i vissa länder saknas ett sammanhållet elsystem. I dessa länder finns
det i stället två eller flera elsystem som är mer eller mindre isolerade från
varandra och därmed två eller flera elmarknader. I ett sådant land kan
situationen vara den att endast en av dessa elmarknader kan anses utgöra
en gemensam marknad med den svenska elmarknaden.
Tillträdet till utlandsförbindelserna är idag i allmänhet reglerat på så
sätt att elkunder ingår avtal med nätkoncessionshavaren innebärande att
kunden garanteras tillträde på visst avtalat sätt till utlandsförbindelsen.
Det garanterade tillträdet innebär att kunden får en viss prioritet vad
gäller tillträdet. Dessa avtal är i allmänhet tidsbegränsade.
I ett nytt fjärde stycke föreskrivs nu att sådana avtal alltjämt skall gälla
om regeringen meddelar föreskrifter enligt andra stycket. Detta innebär
att dessa kunders tillträde till förbindelsen alltjämt har prioritet i enlighet
med avtalet trots att samtliga elkunder får tillträde till förbindelsen i och
med regeringens föreskrifter. Dessutom måste elkunden betala den avgift
för tillträde till utlandsförbindelsen som framgår av avtalet trots att den
särskilda nättariffen avseende förbindelsen har avskaffats.
När avtalets giltighetstid löper ut får inte något nytt avtal om prioriterat
tillträde till utlandsförbindelsen ingås.
3 § Nättariffer för område, utom engångsavgift för anslutning, får
inte utformas med hänsyn till var inom området en anslutning är
belägen.
Om ett eller flera områden slås samman helt eller delvis skall en
enhetlig nättariff för det nya området börja tillämpas senast tre år efter
sammanslagn ingen.
I paragrafen ges en grundläggande föreskrift om nättariffer för område,
nämligen att sådana tariffer inte får utformas med hänsyn till var inom
området en anslutning är belägen. Innebörden av föreskriften är att. inom
samma kundkategori, samma nättariff skall tillämpas för alla kunder
inom området.
Om ett eller flera områden slås samman helt eller delvis måste, med
den utformning föreskriften har, omedelbart en för det nya området
enhetlig nättariff införas. Som har utvecklats i avsnitt 11.2 leder detta till
vissa problem.
Därför införs nu ett nytt andra stycke, som innebär att denna enhetliga
nättariff inte behöver införas förrän senast tre år efter sammanslagningen.
66
Utjämningen av nättariffen mellan de berörda delarna av området kan
alltså ske successivt.
Vid bedömningen av nättariffens skälighet kommer det under de första
tre åren efter sammanslagningen att finnas två eller flera nättariffer inom
området. Skälighetsbedömningen kommer därmed att avse dels om det
totala tariffuttaget i området är skäligt, dels om den successiva
utjämningen sker på ett skäligt sätt.
En sammanslagning kan ske efter samtycke av de berörda
koncessionshavama, i samband med förlängning av koncessionstiden
enligt 2 kap. 14 § eller i samband med ändring av gränserna för ett
område enligt 2 kap. 12 §. Den nya föreskriften blir gällande oavsett hur
sammanslagningen går till.
En motsvarande ny reglering införs också i 3 kap. 3 § andra stycket.
9 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en
spänning om 220 kilovolt eller däröver (stamledning) skall alla
kostnader för nätkoncessionshavarens samtliga ledningar i landet
med undantag för utlandsförbindelserna bedömas samlat. Tariffen
får dock utformas med hänsyn till var på nätkoncessionshavarens
ledningsnät en anslutningspunkt är belägen.
Om nätkoncessionshavaren har systemansvaret för el enligt 8 kap. 1
§ första stycket skall de kostnader som följer av detta ansvar och som
inte kan hänföras till en viss kund eller kundkategori anses utgöra en
kostnad i nätverksamheten.
Om en sådan föreskrift som avses i 2 § andra stycket har meddelats
skall nätkoncessionshavarens kostnader för de utlandsförbindelser
som berörs av föreskriften bedömas samlat med kostnaderna för
nätkoncessionshavarens samtliga ledningar i landet.
I paragrafens första stycke ges föreskrifter om skälighetsbedömning av
nättariffen för en ledning med en spänning om 220 kilovolt eller däröver.
Föreskrifterna rör i praktiken bara stamnätet, som ägs av staten och
förvaltas av Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät).
I 8 kap. 1 § föreskrivs att regeringen skall utse en myndighet som skall
ha systemansvaret för el. Med stöd av denna föreskrift har regeringen
utsett Svenska kraftnät att ha detta ansvar. Oavsett vem som i framtiden
innehar stamnätet kommer med all sannolikhet systemansvaret för el att
uppdras åt den som innehar detta nät.
I förevarande paragraf har nu lagts till ett nytt andra stycke med
innebörd att de kostnader som följer av detta ansvar och som inte kan
hänföras till en viss kund eller kundkategori skall anses utgöra en
kostnad i nätverksamheten. Detta medför att dessa kostnader,
tillsammans med kostnaderna för själva nätverksamheten, far ligga till
grund för nättariffen. Frågan har behandlats i avsnitt 10.2.
Dessutom har ett nytt tredje stycke fogats till paragrafen. Föreskriften i
detta stycke är en följd av den nya föreskriften i 2 § andra stycket. Om en
föreskrift har meddelats enligt sistnämnda bestämmelse innebär det att de
berörda utlandsförbindelserna kommer att omfattas av systemet med
Prop. 1997/98:159
67
punkttariffer. Någon särskild avgift for överföring på dem far därmed Prop. 1997/98:159
inte tas ut. Kostnaden för dessa utlandsförbindelser, i den mån de ägs av
innehavaren av stamnätet, kommer i stället att ingå i underlaget för
tariffen på stamnätet. Följden av detta blir att alla elkunder i landet är
med och betalar kostnaderna för dessa utlandsförbindelser i likhet med
vad som gäller för elsystemet i övrigt inom landet.
11 § Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål
lämna skriftlig uppgift om sin nättariff. Uppgiften skall innehålla en
upplysning om möjligheten att hos nätmyndigheten begära prövning
enligt sista stycket.
Vid begäran om ny anslutning skall uppgifter enligt första stycket
lämnas inom skälig tid.
Den som har nätkoncession skali offentliggöra sin nättariff till den
del den avser avgifter och övriga villkor för överföring av el.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten
får meddela närmare föreskrifter om offentliggörande av nättariff
enligt tredje stycket.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt första och
andra styckena prövas av nätmyndigheten.
Enligt nuvarande lydelse av paragrafen är en innehavare av
nätkoncession skyldig att på begäran lämna skriftlig uppgift om sin
nättariff.
Nu införs ett nytt tredje stycke som innebär att nätkoncessionshavaren
också blir skyldig att offentliggöra sin nättariff. Denna skyldighet
omfattar dock bara den del av tariffen som avser överföring av el.
Utanför skyldigheten faller den del av tariffen som avser anslutning till
en ledning eller ett ledningsnät. Syftet med bestämmelsen är att elkunder
inom EU skall kunna få kännedom om nättariffen utan att behöva
kontakta nätinnehavaren.
I ett nytt fjärde stycke bemyndigas regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten att meddela närmare föreskrifter om
sådant offentliggörande.
8 kap.
4 § En elanvändare är skyldig att se till att det finns någon som har
åtagit sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet
tillförs lika mycket el som tas ut i elanvändarens uttagspunkt
(balansansvar). Ett sådant åtagande skall göras genom ett avtal med
den myndighet som enligt 1 § skall ha systemansvaret för el.
En elanvändare som är ansluten till en ledning eller ett ledningsnät
skall hålla innehavaren av nätkoncession underrättad om vem som
har åtagit sig baiansansvaret i hans uttagspunkt. Ett övertagande av
balansansvaret i en uttagspunkt skall börja gälla den dag som
elanvändaren anger i sin underrättelse om övertagandet, dock tidigast
68
en månad efter det att innehavaren av nätkoncession har mottagit
underrättelsen.
Den myndighet som enligt 1 § har systemansvaret för el får, om det
finns särskilda skäl, i det enskilda fallet medge att övertagande av
balansansvaret i en uttagspunkt skall börja gälla tidigare än vad som
följer av andra stycket.
Första och andra styckena gäller inte de elanvändare som köper
sin el från innehavaren av leveranskoncession enligt 5 kap.
Andra stycket berör de elanvändare som inte köper sin el från
leveranskoncessionshavaren utan gör sina inköp på den fria marknaden.
Enligt huvudregeln måste en sådan elanvändare hålla innehavaren av
nätkoncession underrättad om vem som har åtagit sig balansansvaret i
hans uttagspunkt. Det finns två skäl for denna bestämmelse. Det första är
att innehavaren av nätkoncession är skyldig att sända mätresultaten i
elanvändarens uttagspunkt till bl.a. den balansansvarige så att denne kan
göra en riktig debitering av elanvändarens förbrukning. Det andra skälet
är att innehavaren av nätkoncession är skyldig att dels underrätta den
systemansvariga myndigheten, Svenska kraftnät, om vem som har
balansansvaret i uttagspunkten, dels sända mätresultaten i uttagspunkten
till Svenska kraftnät så att Svenska kraftnät kan göra en riktig debitering
eller kreditering gentemot den balansansvarige vid den nationella
balansavräkningen.
Som har framhållits i avsnitt 12 behövs en viss omställningstid både
för innehavaren av nätkoncession och för Svenska kraftnät då byte av
balansansvarig i en uttagspunkt äger rum. Därför kompletteras andra
stycket med en ny bestämmelse att byte av balansansvar i en uttagspunkt
blir gällande tidigast en månad efter det att innehavaren av nätkoncession
har mottagit en underrättelse om detta från elanvändaren.
Detta innebär att elanvändaren måste anmäla byte av balansansvarig
till innehavaren av nätkoncession i så god tid att denne far meddelandet
minst en månad innan bytet skall ske. En anmälan som sker senare är
visserligen giltig men verkan av anmälan, dvs. bytet av balansansvarig,
inträder inte förrän en månad efter det anmälan kom in till innehavaren
av nätkoncession.
Regeln berör bara balansansvaret, dvs. förhållandet mellan
leverantören och Svenska kraftnät. Däremot berörs inte förhållandet
mellan leverantören och elanvändaren, vilket regleras av sedvanliga
civilrättsliga regler.
I vissa situationer kan det dock finnas behov av att bytet av
balansansvarig blir gällande så snart som möjligt. Det är främst i de fall
då den som har haft balansansvaret har råkat i ekonomiska svårigheter.
Om man i det läget inte för över balansansvaret till en ny leverantör så
snart som möjligt efter anmälan om bytet riskerar den systemansvariga
myndigheten, dvs. Svenska kraftnät, att drabbas av ekonomiska förluster
eftersom den balansansvarige kommer att få svårt att infria sina
ekonomiska åtaganden, bl.a. gentemot. Svenska kraftnät
Därför införs ett nytt tredje stycke, vari den systemansvariga
myndigheten, i det enskilda fallet, far medge att ett övertagande av
Prop. 1997/98:159
69
balansansvaret i en uttagspunkt blir gällande tidigare än en månad från Prop. 1997/98:159
det att anmälan om byte av balansansvarig gjordes.
12 kap.
Föreskrifterna i 7-13 §§ om förseningsavgift har utformats efter mönster
från motsvarande föreskrifter i 8 kap. 5-11 §§ årsredovisningslagen
(1995:1554). Medan föreskrifterna i årsredovisningslagen endast gäller
aktiebolag är de föreskrifter som nu föreslås tillämpliga på alla företag
som bedriver nätverksamhet, oavsett företagsform.
7 § Om ett företag som bedriver nätverksamhet inte ger in bestyrkt
kopia av sådan årsrapport samt sådant revisorsintyg som anges i
förordningen (1995:1145) om redovisning av nätverksamhet, skall
företaget betala förseningsavgift till staten enligt 8 §.
Beslut om förseningsavgift fattas av nätmyndigheten.
8 § Ett företag som bedriver nätverksamhet skall betala en
förseningsavgift om de handlingar som anges i 7 § inte har kommit in
till nätmyndigheten inom sju månader från räkenskapsårets utgång.
Om företaget har beslutat om fortsatt bolagsstämma enligt 9 kap. 9 §
andra stycket aktiebolagslagen (1975:1385) eller om fortsatt
föreningsstämma enligt 7 kap. 4 § tredje stycket lagen (1987:667) om
ekonomiska föreningar, skall dock företaget betala förseningsavgift
först om handlingarna inte har kommit in inom nio månader från
räkenskapsårets utgång. Avgiften skall uppgå till 10 000 kr.
Om de handlingar som anges i 7 § inte har kommit in inom två
månader från det att underrättelse avsändes till företaget om ett beslut
om förseningsavgift enligt första stycket, skall företaget betala en ny
förseningsavgift. Den nya avgiften skall uppgå till 10 000 kr.
Om de handlingar som anges i 7 § inte har kommit in inom två
månader från det att underrättelse avsändes till företaget om ett beslut
om förseningsavgift enligt andra stycket, skall företaget betala en ny
förseningsavgift. Den nya avgiften skall uppgå till 20 000 kr.
Föreskrifterna i första stycket avviker något från motsvarande föreskrifter
i årsredovisningslagen. För det första gäller den lagen bara aktiebolag
medan förevarande bestämmelser, som nyss nämnts, gäller alla företag
oavsett företagsform. I praktiken omfattas dock bara ekonomiska
föreningar förutom aktiebolag. Det är nämligen bara i dessa två
företagsformer som nätverksamhet bedrivs.
I motsvarande bestämmelse i årsredovisningslagen föreskrivs att
aktiebolaget skall betala förseningsavgift först om handlingarna inte har
kommit in inom nio månader i stället för sja månader från
räkenskapsårets utgång om aktiebolaget har gjort anmälan till
registreringsmyndigheten om fortsatt bolagsstämma enligt 9 kap. 4 §
tredje stycket aktiebolagslagen. Registreringsmyndigheten är Patent- och
registreringsverket (PRV), som också beslutar om förseningsavgift. När
70
frågan om beslut om förseningsavgift blir aktuell har alltså PRV Prop. 1997/98:159
kännedom om huruvida ett aktiebolag har fattat beslut om fortsatt
bolagsstämma eller inte.
När det gäller förseningsavgift enligt ellagen är dock situationen
annorlunda, eftersom någon anmälningsskyldighet gentemot
nätmyndigheten vad gäller fortsatt bolagsstämma eller föreningsstämma
inte föreligger. Nätmyndigheten har alltså inte motsvarande kännedom
som PRV när frågan om beslut om förseningsavgift blir aktuell. Därför
har föreskriften fått den utformning som framgår av lagtexten.
Detta innebär att nätmyndigheten måste ta reda på om ett företag har
fattat beslut om fortsatt bolagsstämma eller föreningsstämma om
myndigheten överväger att fatta beslut om förseningsavgift inom nio
månader från räkenskapsårets utgång.
Den hänvisning till visst lagrum i aktiebolagslagen som görs i första
stycket avser relevant lagrum enligt regeringens förslag i propositionen
(prop. 1997/98:99) Aktiebolagets organisation. De föreslagna
lagändringarna i den propositionen föreslås träda i kraft den 1 januari
1999, dvs. samtidigt med de föreslagna ändringarna i ellagen.
9 § Om registrering har skett av ett beslut om att företaget försatts i
konkurs eller trätt i likvidation, får beslut om förseningsavgift inte
meddelas.
10 § Har företaget inom föreskriven tid gett in de handlingar som
anges i 7 § men har handlingarna någon brist som lätt kan avhjälpas,
får nätmyndigheten meddela beslut om förseningsavgift endast om
företaget har underrättats om bristen och fått tillfälle att avhjälpa den
men inte gjort det inom den tid som angetts i underrättelsen. En sådan
underrättelse får sändas med posten till den postadress som företaget
senast har anmält hos nätmyndigheten.
11 § En förseningsavgift skall efterges, om underlåtenheten att ge in
handlingen framstår som ursäktlig med hänsyn till omständigheter
som företaget inte har kunnat råda över. Avgiften skall också efterges
om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut den.
Bestämmelserna om eftergift skall beaktas även om något yrkande
om detta inte har framställts, om det föranleds av vad som har
förekommit i ärendet.
12 § Om en förseningsavgift inte har betalats efter
betalningsuppmaning, skall avgiften lämnas för indrivning.
Regeringen får föreskriva att indrivning inte behöver begäras för ringa
belopp.
Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning
av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet enligt
utsökningsbalken ske.
71
13 § Ett beslut om förseningsavgift får verkställas även om det inte har Prop. 1997/98:159
vunnit laga kraft.
Om ett företag har rätt att få tillbaka betalad förseningsavgift på
grund av en domstols beslut, skall ränta betalas på den återbetalade
förseningsavgiften från och med månaden efter den då
förseningsavgiften betalades in till och med den månad då
återbetalning görs. I fråga om räntans storlek tillämpas 19 kap. 14 §
sk att e b et aln ingslagen (1997:483).
13 kap.
5 § Beslut av nätmyndigheten enligt 2 kap. 18-20 §§, 3 kap. 3 §, 6-
8 §§, 11, 12, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7 och 10 §§, 5 kap. 7, 10 och 11 §§
samt 12 kap. 8 och 11 §§, beslut av en tillsynsmyndighet enligt 12
kap. 2-4 §§ samt beslut av den systemansvariga myndigheten om
ersättning till den som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller minska
produktionen av el får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Regeringen får meddela föreskrifter om överklagande av andra
beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen.
Ett system med förseningsavgift föreslås nu bli infört som sanktion då
årsrapport inte ges in i rätt tid eller inte är korrekt utformad. Regleringen
av denna förseningsavgift finns i ett antal paragrafer som föreslås bli
införda i 12 kap.
Två typer av beslut inom ramen för den nya sanktionsformen föreslås
nu kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol, nämligen beslut
enligt 12 kap. 8 § om att förseningsavgift skall betalas och beslut enligt
12 kap. 11 § i fråga om eftergivande av förseningsavgift.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Om någon annan än den som innehar nätkoncession for
stamnätet eller största delen av det har beviljats nätkoncession för
en utlandsförbindelse före den 1 januari 1998 gäller följande.
a. På en sådan nätkoncession tillämpas 2 kap. 10 § andra stycket i
dess äldre lydelse.
b. På en sådan nätkoncession tillämpas 2 kap. 18 § första stycket i
dess äldre lydelse.
3. Om nätmyndigheten före ikraftträdandet av denna lag har
beviljat ett undantag enligt 3 kap. 3 § första stycket skall 3 kap. 3 §
andra stycket i sin äldre lydelse tillämpas på de berörda
koncessionsområdena.
4. Om ett eller flera koncessionsområden har slagits samman helt
eller delvis före ikraftträdandet av denna lag skall 4 kap. 3 § i sin
äldre lydelse tillämpas på de berörda koncessionsområdena.
72
5. Föreskrifterna i 12 kap. 7 och 8 §§ tillämpas beträffande Prop. 1997/98:159
årsrapporter och revisorsintyg for räkenskapsår som avslutas den 31
december 1998 eller senare.
Ellagen trädde i kraft den 1 januari 1998. Det innebar bl.a. att
nätkoncession för en utlandsförbindelse därefter bara får meddelas den
som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav.
Dessförinnan hade dock ett antal nätkoncessioner för utlandsförbindelser
beviljats andra än stamnätsinnehavaren. Främst kan nämnas Baltic Cable,
en överföringskabel mellan Sverige och Tyskland som innehas av ett
enskilt företag.
De föreskrifter som gällde specifikt för utlandsförbindelser före den 1
januari 1998 bör också i fortsättningen tillämpas på dessa ”enskilda”
nätkoncessioner under deras återstående koncessionstid. Därför undantas
enligt punkten 2 vissa av de nu föreslagna föreskrifterna från tillämpning
på dessa nätkoncessioner enligt följande.
Den nya lydelsen av 2 kap. 10 § andra stycket innebär att en
nätkoncession för en utlandsförbindelse endast far beviljas och innehas
av stamnätsinnehavaren. På de ”enskilda” nätkoncessionema skall den
nya bestämmelsen inte tillämpas varför bestämmelsen i sin äldre lydelse i
stället skall tillämpas.
I 2 kap. 18 § första stycket regleras frågan om återkallelse av en
nätkoncession. 1 paragrafen införs nu en ny föreskrift om att en
nätkoncession skall återkallas om nätkoncessionshavaren inte längre
uppfyller de nya villkoren för att inneha nätkoncession för en
utlandsförbindelse. Denna återkallelsemöjlighet skall dock inte tillämpas
på ”enskilda” nätkoncessioner, varför 2 kap. 18 § första stycket i sin
äldre lydelse skall tillämpas på sådana nätkoncessioner.
I 3 kap. 3 § och 4 kap. 3 § införs nu en möjlighet till successiv
utjämning av nättarifferna vid samredovisning respektive
sammanslagning av koncessionsområden. Enligt punkterna 3 och 4 skall
de nya föreskrifterna tillämpas bara då beslut om samredovisning har
meddelats respektive sammanslagning har skett efter den 1 januari 1999.
I punkten 5 behandlas de nya föreskrifterna om förseningsavgift. De
föreskrifterna skall bara tillämpas där fristen för att ge in årsrapport och
revisorsintyg börjar löpa då de nya föreskrifterna träder i kraft eller
senare.
73
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD
HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artiklarna 57.2, 66 och 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag (1),
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2),
i enlighet med det i artikel 189b i fördraget angivna förfarandet (3), och
med beaktande av följande:
1. Det är viktigt att anta åtgärder för att säkerställa att den inre
marknaden fungerar väl. Den inre marknaden består av ett område
utan inre gränser inom vilket fri rörlighet för varor, personer,
tjänster och kapital garanteras.
2. En elmarknad som i full omfattning är konkurrensutsatt är ett viktigt
steg mot fullbordande av den inre marknaden för energi.
3. Bestämmelserna i detta direktiv bör inte hindra att fördraget
tillämpas fullt ut, särskilt inte bestämmelserna om den inre
marknaden och konkurrensreglerna.
4. Upprättandet av den inre marknaden för el är särskilt viktigt för att
öka effektiviteten vid produktion, överföring och distribution av
denna produkt samtidigt som försörjningstryggheten och den
europeiska ekonomins konkurrensförmåga stärks och miljöskyddet
respekteras.
5. Den inre marknaden för el måste upprättas gradvis för att industrin
på ett flexibelt och planerat sätt skall kunna anpassa sig till sin nya
miljö för att ta hänsyn till de olika sätt på vilka elsystemen för
närvarande är organiserade.
6. Upprättandet av den inre marknaden för el måste främja systemens
sammanlänkning och driftkompatibilitet.
7. Rådets direktiv 90/547/EEG av den 29 oktober 1990 om transitering
av elektricitet genom kraftledningsnät (4) och rådets direktiv
90/377/EEG av den 29 juni 1990 om ett gemenskapsförfarande för
att främja öppenhet beträffande prissättningen på gas och el
levererad till industriella slutanvändare (5), skapar förutsättningar
för en första fas i fullbordandet av den inre marknaden för el.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 1
74
Prop. 1997/98:159
8. Det är nu nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder för att upprätta Bilaga 1
den inre marknaden för el.
9. På den inre marknaden måste elföretag kunna verka, utan menlig
inverkan på allmännyttiga tjänster så att en konkurrensutsatt
elmarknad uppnås.
10. På grund av strukturella skillnader i medlemsstaterna har de för
närvarande olika system för reglering av elsektorn.
11. I enlighet med subsidiaritetsprincipen måste allmänna principer som
anger en ram fastställas på gemenskapsnivå, men det närmare
genomförandet av dem bör överlåtas på medlemsstaterna, vilket ger
varje medlemsstat möjlighet att välja det sätt som bäst motsvarar
dess speciella situation.
12. Hur den nuvarande marknaden än är organiserad måste tillträde till
systemet vara öppet i enlighet med detta direktiv och leda till
likvärdiga ekonomiska resultat i medlemsstaterna och därigenom till
en direkt jämförbar öppningsnivå för marknaderna och till en direkt
jämförbar grad av tillträde till elmarknaderna.
13. Det kan i vissa medlemsstater vara nödvändigt att införa
allmännyttiga tjänster för att garantera försörjningstrygghet och
konsument- och miljöskydd vilket, enligt deras uppfattning, den fria
konkurrensen på egen hand inte nödvändigtvis kan garantera.
14. Långsiktig planering kan vara ett sätt att genomföra dessa
allmännyttiga tjänster.
15. I fördraget finns särskilda regler beträffande begränsningar av den
fria rörligheten för varor och beträffande konkurrensbegränsningar.
16. I artikel 90.1 i fördraget åläggs medlemsstaterna särskilt att följa
dessa regler när det gäller offentliga företag och företag som har
beviljats särskilda eller exklusiva rättigheter.
17. Artikel 90.2 i fördraget avser företag som anförtrotts att tillhanda-
hålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och underkastar dem
dessa regler, under särskilda villkor.
18. Genomförandet av detta direktiv kommer att ha betydelse för sådana
företags verksamhet.
19. Medlemsstater som ålägger företag inom elsektorn att tillhandahålla
allmännyttiga tjänster måste därför följa de tillämpliga regler i
fördraget i enlighet med domstolens tolkning.
20. Vid upprättandet av den inre marknaden för el bör gemenskapens
mål om ekonomisk och social sammanhållning beaktas fullt ut,
särskilt inom sådana sektorer som infrastruktur för överföring av el
på nationell nivå eller inom gemenskapen.
21. Europaparlamentets och rådets beslut nr 1254/96/EG av den 5 juni
1996 om en serie riktlinjer för transeuropeiska nät inom energi-
sektorn (6) har bidragit till utveckling av integrerade infrastrukturer
för överföring av el.
22. Det är därför nödvändigt att fastställa gemensamma regler för el-
produktion och drift av överförings- och distributionssystem för el.
23. Det finns två system som kan tillämpas för att öppna marknaden för
produktion, ett tillståndsförfarande och ett anbudsförfarande, och
dessa måste genomföras enligt objektiva, klara, tydliga och icke-
diskriminerande kriterier.
24. Egenproducenters och oberoende producenters ställning måste
beaktas inom detta huvudvillkor.
25. Varje överföringssystem måste vara föremål för central styrning och
kontroll för att garantera systemets säkerhet, tillförlitlighet och
effektivitet i producenters och deras kunders intresse. En system-
ansvarig för överföringssystemet bör därför utses och anförtros
drift, underhåll och, om nödvändigt, utveckling av systemet. Den
systemansvarige för överföringssystemet måste uppträda på ett
objektivt, klart, tydligt och icke-diskriminerande sätt.
26. De tekniska reglema för drift av överföringssystem och direkta
ledningar måste medge öppenhet och insyn och säkerställa
driftkompatibilitet.
27. Objektiva och icke-diskriminerande kriterier måste fastställas för
inmatningsordningen för elkraftstationer.
28. Med hänsyn till miljöskyddet far elproduktion från fömybara källor
prioriteras.
29. På distributionsnivån får kunder inom ett visst område beviljas rätt
till leverans och en ansvarig måste utses för att styra, underhålla
och, om nödvändigt, utveckla varje distributionssystem.
30. För att säkerställa insyn och icke-diskriminering bör elöverförings-
funktionen i vertikalt integrerade företag drivas oberoende av annan
verksamhet.
31. En ensamköpare måste verka avskilt från verksamhet för produktion
och distribution i vertikalt integrerade företag och informations-
Prop. 1997/98:159
Bilaga 1
76
flödet mellan ensamköparens verksamhet och verksamheten for Prop. 1997/98:159
produktion och distribution måste begränsas. Bilaga 1
32. Bokföringen för alla integrerade elföretag bör ge möjlighet till
maximal insyn, i synnerhet för att identifiera eventuellt missbruk av
dominerande ställning, som till exempel består av abnormt höga
eller låga tariffer eller diskriminerande förfaranden beträffande
likvärdiga transaktioner. Bokföringen måste därför vara separat för
varje verksamhet.
33. Det är också nödvändigt att ge de behöriga myndigheterna tillgång
till företagens interna bokföring med vederbörlig hänsyn till
sekretessen.
34. Till följd av de strukturella olikheterna och systemens speciella
egenskaper i medlemsstaterna bör det finnas olika ordningar för
nättillträde vilka verkar på ett objektivt, klart, tydligt och icke-
diskriminerande sätt.
35. Det bör finnas möjlighet att tillåta att direktledningar uppförs och
används.
36. Bestämmelser måste antas om skydd och förfaranden för att lösa
tvister.
37. Allt missbruk av dominerande ställning eller underprissättning bör
undvikas.
38. Eftersom vissa medlemsstater riskerar särskilda svårigheter vid
anpassning av sina system, bör övergångssystem eller avvikelse
kunna tillgripas, särskilt för drift av små isolerade system.
39. Detta direktiv utgör en ytterligare liberaliseringsfas. När det en gång
trätt i kraft kommer trots dessa vissa hinder för handel med el
mellan medlemsstaterna att bestå. På grundval av gjorda
erfarenheter kan därför förslag till förbättringar av den inre
elmarknadens funktion behöva göras. Kommissionen bör därför
avlägga rapport till rådet och Europaparlamentet om tillämpningen
av detta direktiv.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
77
Artikel 1
I detta direktiv fastställs gemensamma regler för produktion, överföring
och distribution av el. Häri fastställs regler för elsektorns organisation
och funktion, tillträde till marknaden, kriterier och förfaranden som skall
tillämpas för anbud och för beviljande av tillstånd och för driften av
system.
Artikel 2
I detta direktiv avses med
1) produktion-, framställning av el,
2) producent-, en fysisk eller juridisk person som framställer el,
3) egenproducent: en fysisk eller juridisk person som framställer el
huvudsakligen för eget bruk,
4) oberoende producent:
a) en producent som inte bedriver överföring eller distribution av el
inom det område som täcks av det system där han är etablerad,
b) i medlemsstater i vilka vertikalt integrerade företag inte före-
kommer och där anbudsförfarande tillämpas, är en producent enligt
definitionen i a inte uteslutande underkastade den ekonomiska
företrädesrätten i det sammanlänkade systemet,
5) överföring: transport av el i sammanlänkade högspännings-
nätsystem för leverans till slutförbrukare eller distributörer,
6) distribution: transport av el i mellanspänningsnät och lågspännings-
nätsystem för leverans till kunder,
7) kunder: grossist eller slutförbrukare av el samt distributionsföretag,
8) grossist: en fysisk eller juridisk person, om medlemsstater tillåter
sådana, som köper eller säljer el och som inte bedriver överföring,
produktion eller distribution inom eller utanför det system där han
är etablerad,
9) slutförbrukare: kund som köper el för eget bruk,
10) länkar: utrustning som används för sammankoppling av elsystem,
11) sammanlänkat system: ett antal överförings- och distributions-
system som kopplas samman med hjälp av en eller flera länkar,
12) direktledning: elledning som kompletterar det sammanlänkade
systemet,
13) ekonomisk företrädesrätt: rangordning av källor för elleverans
enligt ekonomiska kriterier,
14) stödverksamhet: all verksamhet som behövs för drift av ett över-
förings- eller distributionssystem,
15) systemanvändare: varje fysisk eller juridisk person som levererar
till eller far leverans från ett överförings- eller distributionssystem,
16) försörjning: leverans och/eller försäljning av el till kunder,
17) integrerat elföretag: ett vertikalt eller horisontellt integrerat företag,
18) vertikalt integrerat företag: ett företag som bedriver verksamhet
inom två eller fler av följande områden: produktion, överföring och
distribution av el,
Prop. 1997/98:159
Bilaga 1
78
19) horisontellt integrerat företag-, ett företag som bedriver verksamhet Prop. 1997/98:159
inom minst ett av områdena produktion för försäljning, överföring Bilaga 1
eller distribution av el samt annan verksamhet utanför elsektorn,
20) anbudsförfarande-, förfarande genom vilket planerade ytterligare
behov och ersättningskapacitet täcks genom försörjning från ny
eller befintlig produktionskapacitet,
21) långtidsplanering: planering av investeringsbehovet i fråga om
produktions- och överföringskapacitet på lång sikt för att kunna
möta systemets efterfrågan på el och säkra försörjningen till
kunderna,
22) ensamköpare: en juridisk person som, inom det system där han är
etablerad, är ansvaring för handhavandet av hela överförings-
systemet och/eller för alla inköp och all försäljning av el,
23) litet isolerat system: varje system med en konsumtion om mindre
än 2 500 GWh under 1996. där mindre än 5 % av årskonsumtionen
erhålls genom sammanlänkning med andra system.
KAPITEL II
Artikel 3
1. Medlemsstaterna skall, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2,
på grundval av sin institutionella organisation och med vederbörlig
hänsyn till subsidiaritetsprincipen, säkerställa att elföretag drivs enligt
principerna i detta direktiv för att uppnå en konkurrensutsatt elmarknad
och de får inte diskriminera dessa företag i fråga om rättigheter eller
skyldigheter. De två systemen för nättillträde enligt artiklarna 17 och 18
skall leda till likvärdiga ekonomiska resultat och därigenom till en direkt
jämförbar nivå för marknadsöppningen och till en direkt jämförbar grad
av tillträde till elmarknaderna.
2. Medlemsstaterna far med fullt beaktande av tillämpliga bestämmelser i
fördraget, särskilt artikel 90, i det allmänna ekonomiska intresset ålägga
företag som bedriver verksamhet inom elsektorn att tillhandahålla
allmännyttiga tjänster, vilka kan avse tillförlighet, inbegripet
försörjningstrygghet, regelbundenhet, kvalitet och pris på leveranser samt
miljöskydd. Sådana tjänster skall vara klart definierade, öppna, icke-
diskriminerande och kontrollerbara; de och varje revidering av dem skall
utan dröjsmål offentliggöras och anmälas till kommissionen av
medlemsstaterna. För att genomföra ovan nämnda allmännyttiga tjänster
kan de medlemsstater som så önskar införa långtidsplanering.
3. Medlemsstaterna far besluta att inte tillämpa bestämmelserna i
artiklarna 5, 6, 17, 18 och 21 i den utsträckning som tillämpningen av
dessa bestämmelser rättsligt eller i praktiken skulle hindra elföretagen
från att fullgöra de tjänster som ålagts dem av allmänt ekonomiskt
intresse och i den mån handelns utveckling inte påverkas i en sådan
79
utsträckning att det strider mot gemenskapens intressen. Gemenskapens Prop. 1997/98:159
intressen omfattar bland annat konkurrens när det gäller berättigade Bilaga 1
kunder enligt detta direktiv och artikel 90 i fördraget.
KAPITEL III
Artikel 4
Medlemsstaterna kan välja mellan tillstånds- och/eller anbudsförfarande
när ny produktionskapacitet anläggs. Tillstånds- och anbudsförfarandena
skall genomföras enligt objektiva, klara, tydliga och icke-
diskriminerande kriterier.
Artikel 5
1. Om medlemsstaterna väljer att tillämpa tillståndsförfarandet skall de
fastställa kriterier för att bevilja tillstånd att anlägga produktionskapacitet
inom sitt territorium. Dessa kriterier kan avse
a) skydd av och säkerhet för elsystemet, installationer och tillhörande
utrustning,
b) miljöskydd,
c) markanvänding och lokalisering,
d) användning av allmän mark,
e) energieffektivitet,
f) primärkällomas natur,
g) sökandens egenskaper såsom teknisk, ekonomisk och finansiell
förmåga,
h) bestämmelserna i artikel 3.
2. De närmare kriterierna och förfarandena skall offentliggöras.
3. De sökande skall informeras om skälen för avslag på ansökan om
tillstånd, vilka skäl skall vara objektiva och icke-diskriminerande; skälen
skall vara väl grundade; de skall tillställas kommissionen för
information. Den sökande skall ha möjlighet att överklaga.
Artikel 6
1. Om medlemsstaterna väljer att tillämpa anbudsförfarandet skall de
eller behörigt organ som utsetts av den berörda medlemsstaten göra en
sammanställning av behovet av ny produktionskapacitet, inklusive
ersättningskapacitet, på grundval av den regelbundna uppskattningen i
punkt 2. I sammanställning skall hänsyn tas till behovet av
sammanlänkning av system. Den erforderliga kapaciteten skall
åstadkommas genom ett anbudsförfarande enligt det förfarande som
fastställs i denna artikel.
80
2. Den systemansvarige för överföringssystemet eller någon annan
behörig myndighet som utsetts av den berörda medlemsstaten skall
åtminstone vartannat år under statligt överinseende utarbeta och
offentliggöra en regelbunden uppskattning av den kapacitet för
produktion och överföring av el som kan komma att anslutas till
systemet, av behovet av länkar till andra system, av potentiell
överföringskapacitet och av behovet av el. Uppskattningen skall omfatta
en period som varje medlemsstat själv bestämmer.
3. Detaljerna i anbudsförfarandet för produktionskapacitet skall
offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning senast sex
månader före den sista dagen för inlämnande av anbud.
Anbudsspecifikationema skall göras tillgängliga för alla intresserade
företag som är etablerade inom en medlemsstats territorium så att de har
tillräcklig tid att inkomma med anbud.
Anbudsspecifikationema skall innehålla en detaljerad beskrivning av
kontraktsspecifikationema och det förfarande som skall följas av alla
anbudsgivare samt en uttömmande förteckning över de kriterier som
skall styra urvalet av anbudsgivare och tilldelningen av kontrakt. Dessa
specifikationer kan också avse de områden som anges i artikel 5.1.
4. I anbudsinfordringama avseende den erforderliga produktions-
kapaciteten skall hänsyn också tas till anbud om elleverans med
långtidsgarantier från befintliga produktionsanläggningar, under
förutsättning att tillkommande behov kan tillgodoses på detta sätt.
5. Medlemsstaterna skall utse en myndighet, ett offentligt organ eller ett
enskilt organ som är oberoende i förhållande till verksamheter avseende
produktion, överföring och distribution av el, att vara ansvarigt för
organisering, övervakning och kontroll av anbudsförfarandet. Denna
myndighet eller detta organ skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga
för att säkerställa sekretess för de uppgifter som anbuden innehåller.
6.1 de medlemsstater som har valt anbudsförfarandet skall det dock vara
möjligt för egenproducenter och oberoende producenter att få tillstånd på
grundval av objektiva, klara, tydliga och icke-diskriminerande kriterier
såsom de anges i artiklarna 4 och 5.
KAPITEL IV
Artikel 7
1. Medlemsstaterna skall, för en tid som de själva bestämmer med
beaktande av effektivitet och ekonomisk balans, utse eller ålägga de
företag som äger överföringssystem att utse en systemansvarig som skall
Prop. 1997/98:159
Bilaga 1
ansvara för drift och underhåll och, om det är nödvändigt, utveckling av Prop. 1997/98:159
överföringssystemet inom ett visst område och dess länkar till andra Bilaga 1
system för att garantera försörjningstrygghet.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa att tekniska regler utarbetas och
offentliggörs, som anger lägsta tekniska konstruktions-och driftkrav för
anslutning till systemet av produktionsanläggningar, distributionssystem,
direktanslutna konsumenters utrustning, länkutrustning och
direktledningar. Dessa krav, som skall säkerställa att systemen är
driftkompatibla, skall vara objektiva och icke-diskriminerande. De skall
anmälas till kommissionen i enlighet med artikel 8 i direktiv 83/189/EEG
av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska
standarder och föreskrifter (7).
3. Den systemansvarige skall ansvara för styrningen av energiflödena i
systemet, med beaktande av utbyten med andra sammanlänkade system.
Den systemansvarige skall därför vara ansvarig för ett säkert, tillförlitligt
och effektivt elsystem och. i det sammanhanget, säkerställa tillträde till
all stödverksamhet som är nödvändig.
4. Den systemansvarige skall förse den ansvarige för alla andra system,
med vilka hans system är sammanlänkat, med tillräcklig information för
att garantera säker och effektiv drift, samordnad utveckling och
driftkompatibilitet i det sammanlänkade systemet.
5. Den systemansvarige far inte diskriminera användare av systemet eller
kategorier av användare av systemet, i synnerhet inte till förmån för sina
dotterbolag eller aktieägare.
6. Om överföringssystemet inte redan är oberoende av produktions- eller
distributionsverksamhet skall den systemansvarige vara oberoende,
åtminstone i fråga om ledningsuppgifter, från andra verksamheter som
inte har samband med överföringssystemet.
Artikel 8
1. Den systemansvarige för överföringssystemet skall vara ansvarig för
produktionsanläggningamas inmatningsordning inom sitt område och för
att bestämma hur länkar till andra system utnyttjas.
detta inverkar på elleveranser som grundas på
från
mellan
inklusive
skall
dem som härrör
inmatningsordningen
2. Utan att
kontraktssky ldi gheter,
anbudsspecifikationema,
produktionsanläggningar och utnyttjandet av länkar bestämmas på
grundval av kriterier vilka kan godkännas av medlemsstaten och som
måste vara objektiva, offentliggjorda och tillämpade på ett icke-
diskriminerande sätt, vilket garanterar att den inre marknaden för el
fungerar väl. Kriterierna skall beakta det ekonomiska företrädet hos el
82
från tillgängliga installationer för elproduktion eller från överföring Prop. 1997/98:159
genom länkar samt de tekniska begränsningarna i systemet. Bilaga 1
3. En medlemsstat kan ålägga den systemansvarige att, då denne avgör
inmatningsordningen mellan produktionsanläggningar, prioritera
anläggningar som använder fömybara energikällor eller avfall eller
producerar el i anläggningar för kombinerad el- och värmeproduktion.
4. En medlemsstat kan, av försörjningstrygghetsskäl bestämma att, vid
avgörande av inmatningsordningen, prioritet skall ges åt
produktionsanläggningar som använder inhemskt bränsle i en
utsträckning som inte något kalenderår överstiger 15 % av den totala
mängd primärenergi som behövs för att producera den el som
konsumeras i den berörda medlemsstaten.
Artikel 9
Den systemansvarige för överföringssystemet skall bevara sekretessen
för kommersiellt känsliga uppgifter, vilka erhållits i verksamheten.
KAPITEL V
Artikel 10
1. Medlemsstaterna far ålägga distributionsföretag en leveransskyldighet
gentemot kunder inom ett visst område. Tariffen för sådana leveranser
får regleras, till exempel för att garantera likvärdig behandling av berörda
kunder.
2. Medlemsstaterna skall utse eller ålägga företag, som äger eller är
ansvariga för distributionssystem, att utse en systemansvarig som skall
ansvara för drift och underhåll och, om det är nödvändigt, utveckling av
distributionssystemet inom ett visst område och dess länkar till andra
system.
3. Medlemsstaterna skall se till att den systemansvarige handlar i
överensstämmelse med artiklarna 11 och 12.
Artikel 11
1. Den systemansvarige för distributionssystemet skall vidmakthålla en
säker, tillförlitlig och effektiv eldistribution inom sitt område med
vederbörlig hänsyn till miljön.
2. Den systemansvarige far inte i något fall diskriminera användare av
systemet eller kategorier av användare av systemet, i synnerhet inte till
förmån för sina dotterbolag eller aktieägare.
83
3. En medlemsstat kan ålägga den systemansvarige for distributions- Prop. 1997/98:159
systemet att, då denne avgör inmatningsordningen mellan Bilaga 1
produktionsanläggningar, prioritera anläggningar som använder
fömybara energikällor eller avfall eller producerar el i anläggningar för
kombinerad el- och värmeproduktion.
Artikel 12
Den systemansvarige för distributionssystemet skall bevara sekretessen
för kommersiellt känsliga uppgifter, vilka erhållits i verksamheten.
KAPITEL VI
Artikel 13
Medlemsstaterna eller den behöriga myndighet de utser liksom de
myndigheter för lösande av tvister som anges i artikel 20.3 skall ha
tillgång till den bokföring hos företag för produktion, överföring eller
distribution som de behöver för att kunna utföra sina kontroller.
Artikel 14
1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att
bokföringen hos elföretag sker i enlighet med punkt 2-5.
2. Elföretag skall, oberoende av ägartyp eller juridisk form, upprätta, låta
revidera och offentliggöra sina årsredovisningar enligt bestämmelserna i
nationella författningar som avser årsredovisning för aktiebolag och som
har fastställts till följd av rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25
juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer
av bolag (8). Företag som inte är skyldiga att offentliggöra sin
årsredovisning skall behålla en kopia av den allmänt tillgänglig på sitt
huvudkontor.
3. Integrerade elföretag skall i sin interna bokföring, för att undvika
diskriminering, korssubventionering och snedvridning av konkurrensen,
särredovisa verksamhetsgrenarna produktion, överföring och distribution
och, där så är lämpligt, upprätta en samlad redovisning för annan
verksamhet, utanför elsektorn, så som de skulle behöva göra om
verksamheten i fråga bedrevs i separata företag. De skall inkludera en
balansräkning och en resultaträkning för varje verksamhet i noter till
redovisningarna.
4. Företag skall i noter till årsredovisningarna ange de regler för
fördelningen av tillgångar och skulder samt utgifter och inkomster som
de tillämpar vid upprättandet av den särredovisning som anges i punkt 3.
Dessa regler far ändras endast i undantagsfall. Sådana ändringar skall Prop. 1997/98:159
anges i noterna och vara väl underbyggda. Bilaga 1
5. Årsredovisningarna skall i noter ange alla transaktioner av en viss
storlek som företagits med anknutna företag i den mening som avses i
artikel 41 i rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983
grundat på artikel 54.3 g i fördraget om sammanställd redovisning (9)
eller med intresseföretag i den mening som avses i artikel 33.1 i samma
direktiv eller med företag vilka tillhör samma aktieägare.
Artikel 15
1. Medlemsstater vilka som ensamköpare utser ett vertikalt integrerat
elföretag eller del av ett vertikalt integrerat elföretag skall fastställa
föreskrifter som ålägger ensamköparen att verka avskilt från
produktions- och distributionsverksamhet i det integrerade företaget.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa att ingen information överförs
mellan ensamköparens verksamhet i vertikalt integrerade elföretag och
företagets produktions- och distributionsverksamhet, utom den
information som är nödvändig för att ensamköparen skall kunna fullgöra
sina skyldigheter.
KAPITEL VII
Artikel 16
Vid organisation av tillträde till systemet kan medlemsstaterna välja
mellan de förfaranden som avses i artikel 17 och/eller i artikel 18. Båda
förfarandena skall genomföras i enlighet med objektiva, klara, tydliga
och icke-diskriminerande kriterier.
Artikel 17
1. Vid förhandlat tillträde till systemet skall medlemsstaterna vidta
nödvändiga åtgärder för att elproducenter och återförsäljare, om
medlemsstaterna tillåter sådana, och berättigade kunder, antingen inom
eller utanför det område som täcks av systemet, skall kunna förhandla om
tillträde till systemet med avsikt att ingå leveransavtal med varandra på
grundval av frivilliga kommersiella överenskommelser.
2. När en berättigad kund är ansluten till distributionssystemet skall
tillträde till systemet förhandlas med berörd systemansvarig för
distributionssystemet, och om nödvändigt med berörd systemansvarig för
överföringsystemet.
85
3. För att främja insyn och öppenhet och underlätta förhandlingar om
tillträde till systemet skall de systemansvariga offentliggöra vägledande
prisnivåer för utnyttjande av överförings- och distributionssystemen
under det första året efter genomförandet av detta direktiv. Så långt
möjligt skall de vägledande prisnivåerna som offentliggörs följande år
baseras på det genomsnittliga pris som har överenskommits vid
förhandlingar under den föregående tolvmånadersperioden.
4. Medlemsstaterna kan också välja ett förfarande med reglerat
nättillträde som ger de berättigade kunderna rätt till tillgång på grundval
av offentliggjorda tariffer för utnyttjande av överförings- och
distributionssystem, vilka i fråga om tillträde till systemet är åtminstone
likvärdiga med de andra förfaranden för tillträde som avses i detta
kapitel.
5. Den systemansvarige för det berörda överförings- eller distributions-
systemet kan vägra tillträde om han saknar nödvändig kapacitet. Väl
grundade skäl måste anföras för en sådan vägran, särskilt när det gäller
artikel 3.
Artikel 18
1. När förfarandet för ensamköpare tillämpas skall medlemsstaterna utse
en juridisk person att vara ensamköpare inom det område som täcks av
den systemansvarige. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder
för att
i) offentliggöra en icke-diskriminerande tariff för utnyttjande av
överförings- och distributionssystem,
ii) berättigade kunder skall för att täcka sina egna behov kunna ingå
leveransavtal med producenter och, då medlemsstaterna tillåter
sådana, med återförsäljare utanför det område om omfattas av
systemet,
iii) berättigade kunder skall för att täcka sina egna behov kunna ingå
leveransavtal med producenter inom det område som täcks av
systemet,
iv) oberoende producenter skall kunna förhandla med de
systemansvariga för överförings- och distributionssystemen om
tillträde till systemet med avsikt att ingå leveransavtal med
berättigade kunder utanför systemet, på grundval av en frivillig
kommersiell överenskommelse.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 1
2. Ensamköparen kan åläggas att köpa den el som har kontrakterats av en
berättigad kund med en producent inom eller utanför det område som
täcks av systemet till ett pris som är lika med det försäljningspris som
86
erbjuds av ensamköparen till berättigade kunder med avdrag för priset Prop. 1997/98:159
enligt den offentliggjorda tariff som avses i punkt 1 i. Bilaga 1
3. Om skyldigheten att köpa enligt punkt 2 inte åläggs ensamköparen
skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de
leveransavtal som avses i punkt 1 ii och iii fullgörs antingen via tillträde
till systemet på grundval av den offentliggjorda tariff som avses i punkt 1
i eller via förhandlat tillträde till systemet i enlighet med villkoren i
artikel 17. I det senare fallet är ensamköparen inte skyldig att
offentliggöra någon icke-diskriminerande tariff för utnyttjande av
överförings- och distributionssystemet.
4. Ensamköparen kan vägra tillträde till systemet och kan vägra att köpa
el från berättigade kunder om han saknar nödvändig kapacitet för
överföring eller distribution. Väl grundade skäl måste anföras för en
sådan vägran, särskilt när det gäller artikel 3.
Artikel 19
1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att
deras elmarknader öppnas så att avtal kan ingås på de villkor som anges i
artiklarna 17 och 18 åtminstone upp till en betydande nivå som skall
anmälas till kommissionen på årsbasis.
Andelen av den nationella marknaden skall beräknas på grundval av
gemenskapens andel av el som konsumeras av slutförbrukare som
förbrukar mer än 40 GWh per år (per förbrukningsställe och inklusive
egenproduktion).
Den genomsnittliga gemenskapsandelen skall beräknas av kommissionen
på grundval av information som medlemsstaterna regelbundet lämnar till
den. Kommissionen skall offentliggöra denna genomsnittliga
gemenskapsandel som anger graden av marknadsöppning i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning före den 1 november varje år
tillsammans med all lämplig information som klargör beräkningen.
2. Andelen av den nationella marknaden som avses i punkt 1, skall öka
fortlöpande under en period av sex år. Denna ökning skall beräknas
genom att det tröskelvärde för gemenskapens konsumtion om 40 GWh
som avses i punkt 1 sänks från 40 GWh till en nivå om 20 GWh årlig
elkonsumtion tre år efter det att detta direktiv har trätt i kraft och till en
nivå om 9 GWh årlig elkonsumtion sex år efter det att detta direktiv har
trätt i kraft.
3. Medlemsstaterna skall ange de kunder inom sitt territorium som
representerar de andelar som anges i punkterna 1 och 2, och som har
laglig rätt att ingå avtal om el enligt artiklarna 17 och 18, under
förutsättning att alla slutförbrukare som förbrukar mer än 100 GWh per
87
år (per förbrukningsställe och inklusive egenproduktion) ingår i Prop. 1997/98:159
ovannämnda kategori. Bilaga 1
Distributörer skall, om de inte redan är angivna som berättigade kunder
enligt denna punkt, ha laglig rätt att ingå avtal enligt villkoren i artiklarna
17 och 18 om den mängd el som konsumeras av dem bland deras kunder
som har angivits som berättigade inom deras distributionssystem i syfte
att försörja dessa kunder.
4. Medlemsstaterna skall senast den 31 januari varje år offentliggöra
kriterierna för definitionen av berättigade kunder, vilka är i stånd att ingå
avtal på de villkor som anges i artiklarna 17 och 18. Denna information,
tillsammans med all övrig lämplig information för att motivera
genomförandet av öppningen av marknaden enligt punkt 1, skall skickas
till kommissionen för att offentliggöras i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning. Kommissionen kan begära att en medlemsstat ändrar
sina specifikationer, som nämns i punkt 3, om de skapar hinder för en
riktig tillämpning av detta direktiv när det gäller en väl fungerande inre
marknad för el. Om den berörda medlemsstaten inte rättar sig efter denna
begäran inom tre månader skall kommissionen fatta ett slutligt beslut i
enlighet med förfarandet i artikel 2 i rådets beslut 87/373/EEG av den 13
juli 1987 om närmare villkor för utövandet av kommissionens
genomförandebefogenheter (10).
5. För att undvika bristande jämvikt i öppnandet av elmarknaderna under
den period som avses i artikel 26
a) får leveransavtal om el enligt bestämmelserna i artiklarna 17 och 18
med en berättigad kund inom en annan medlemsstats system inte
förbjudas om kunden av medlemsstaterna anses som berättigad i
båda de berörda systemen,
b) kan kommissionen, med beaktande av marknadsläget och det
gemensamma intresset, i de fall där transaktioner som beskrivs i a
vägras på grund av att kunden anses som berättigad endast i det ena
av de två systemen, ålägga den vägrande parten att verkställa den
begärda leveransen på begäran av den medlemsstat där den
berättigade kunden befinner sig.
Under det att det förfarande och det tidsschema som anges i artikel 26
pågår, och senast efter halva den tid som anges i den artikeln, skall
kommissionen se över tillämpningen av första stycket b på grundval av
marknadens utveckling och med beaktande av det gemensamma intresset.
Mot bakgrund av gjorda erfarenheter skall kommissionen göra en
utvärdering av läget och rapportera om eventuell bristande jämvikt i
öppnandet av elmarknaderna såvitt avser denna punkt.
88
Artikel 20
1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra for
i) oberoende producenter och egenproducenter att förhandla om
tillträde till systemet för försörjning av sina egna fastigheter och
dotterbolag i samma medlemsstat eller i en annan medlemsstat
genom det sammanlänkade systemet,
ii) producenter etablerade utanför det område som täcks av systemet att
ingå ett leveransavtal som är följden av en anbudsinfordran om ny
produktionskapacitet och att få tillträde till systemet för att fullgöra
avtalet.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa att parterna förhandlar i god anda
och att ingen av dem missbrukar sin förhandlingsposition till att
förhindra ett positivt resultat av förhandlingarna.
3. Medlemsstaterna skall utse en behörig myndighet, som skall vara
oberoende av parterna, som skall avgöra tvister rörande avtalen och
förhandlingarna i fråga. Myndigheten skall särskilt avgöra tvister som rör
avtal, förhandlingar och vägrat tillträde eller vägrat köp.
4. I händelse av gränsöverskridande tvister skall den tvistlösande
myndigheten vara den tvistlösande myndighet som omfattar
ensamköparens system eller systemet för den systemansvarige, som
vägrar utnyttjande av eller tillträde till systemet.
5. Att inleda ett förfarande inför denna myndighet skall inte påverka
rätten att överklaga enligt gemenskapslagstiftningen.
Artikel 21
1. Medlemsstaterna skall vidta åtgärder i enlighet med de förfaranden
och rättigheter som anges i artiklarna 17 och 18 för att möjliggöra för
- alla elproducenter och återförsäljare, då medlemsstaterna tillåter
sådana, som är etablerade inom deras territorium att försörja sina egna
fastigheter, dotterbolag och berättigade kunder genom en
direktledning,
- alla berättigade kunder inom deras territorium att bli försörjda via en
direktledning från en producent och återförsäljare, om dessa försäljare
är tillåtna av medlemsstaterna.
2. Medlemsstaterna skall fastställa kriterier för meddelande av tillstånd
till uppförande av direktledningar inom sitt territorium. Dessa kriterier
skall vara objektiva och icke-diskriminerande.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 1
3. Möjligheten att leverera el genom en direktledning som avses i punkt 1 Prop. 1997/98:159
skall inte påverka möjligheten att ingå avtal om el i enlighet med Bilaga 1
artiklarna 17 och 18.
4. Medlemsstaterna far göra meddelandet av tillstånd till uppförande av
en direktledning avhängigt av antingen ett vägrat tillträde till systemet på
grundval av artikel 17.5 eller artikel 18.4 eller påbörjandet av ett
förfarande för lösande av tvister enligt artikel 20.
5. Medlemsstaterna får vägra att meddela tillstånd till en direktledning
om ett sådant tillstånd strider mot bestämmelserna enligt artikel 3. Väl
grundade skäl skall anges för en sådan vägran.
Artikel 22
Medlemsstaterna skall skapa lämpliga och effektiva instrument för
reglering, kontroll och öppenhet för att undvika allt missbruk av en
dominerande ställning, i synnerhet till konsumenternas nackdel, och all
underprissättning. Dessa instrument skall beakta bestämmelserna i
fördraget och i synnerhet artikel 86 i detta.
KAPITEL VIII
Artikel 23
I händelse av en plötslig kris på energimarknaden och om personers,
anordningars eller anläggningars fysiska skydd eller säkerhet hotas eller
om systemets tillstånd hotas får en medlemsstat tillfälligt vidta
nödvändiga skyddsåtgärder.
Sådana åtgärder far endast orsaka minsta möjliga störning i den inre
marknadens funktion och far inte vara mer omfattande än vad som är
absolut nödvändigt för att avhjälpa de plötsliga svårigheter som har
uppstått.
Den berörda medlemsstaten skall utan dröjsmål anmäla dessa åtgärder till
övriga medlemsstater och till kommissionen, vilken får besluta att den
berörda medlemsstaten skall ändra eller upphäva sådana åtgärder, i den
utsträckning som de snedvrider konkurrensen och menligt påverkar
handeln på ett sätt som står i strid med det gemensamma intresset.
Artikel 24
1. De medlemsstater, i vilka driftåtaganden eller driftgarantier som getts
före ikraftträdandet av detta direktiv inte kan uppfyllas till följd av
bestämmelserna i detta direktiv, kan ansöka om en övergångsordning,
vilken kan beviljas av kommissionen, med beaktande av bl.a. storleken
90
på systemet i fråga, systemets grad av sammanlänkning och elbranschens Prop. 1997/98:159
struktur. Kommissionen skall underrätta medlemsstaterna om dessa Bilaga 1
ansökningar innan den fattar beslut, med beaktande av respekten för
sekretess. Detta beslut skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning.
2. Övergångsordningen skall ha begränsad varaktighet och skall kopplas
till att åtagandena och garantierna som avses i punkt 1 löper ut.
Övergångsordningen får omfatta undantag från kapitlen IV, VI och VII i
detta direktiv. Ansökningar om en övergångsordning skall ges in till
kommissionen inom ett år efter ikraftträdandet av detta direktiv.
3. Medlemsstater som, efter det att direktivet har trätt i kraft, kan visa att
det finns påtagliga problem för driften av deras små isolerade system,
kan ansöka om undantag från tillämpliga bestämmelser i kapitlen IV, V,
VI och VII, vilka kan beviljas av kommissionen. Kommissionen skall
underrätta medlemsstaterna om dessa ansökningar innan den fattar
beslut, med beaktande av respekten för sekretess. Detta beslut skall
offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Denna
punkt skall också vara tillämplig på Luxemburg.
Artikel 25
1. Före utgången av det första året efter ikraftträdandet av detta direktiv
skall kommissionen till rådet och Europaparlamentet överlämna en
rapport om behov av harmonisering som inte följer av bestämmelserna i
detta direktiv. Om det är nödvändigt skall kommissionen till rapporten
bifoga alla harmoniseringsförslag som är erforderliga för en fungerande
inre marknad för el.
2. Rådet och Europaparlament skall yttra sig över dessa förslag inom två
år efter överlämnandet.
Artikel 26
Kommissionen skall utvärdera tillämpningen av detta direktiv och
framlägga en rapport om de erfarenheter som gjorts avseende det sätt på
vilket den inre marknaden för el fungerar och genomförandet av de
allmänna reglema som nämns i artikel 3, så att Europaparlamentet och
rådet mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts i lämplig tid kan
överväga möjligheterna till en ytterligare öppning av marknaden som
skulle få verkan nio år efter direktivets ikraftträdande. Därvid skall
hänsyn tas till möjligheten till samexistens mellan de system som avses i
artiklarna 17 och 18.
91
Artikel 27
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar
som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 19 februari 1999.
De skall genast underrätta kommissionen om detta.
2. Belgien, Grekland och Irland kan, med hänsyn till den särskilda
tekniska särarten av sina elsystem, uppskjuta införandet av de
förpliktelser som följer av detta direktiv med ett, två respektive ett år.
Om dessa medlemsstater utnyttjar denna möjlighet skall de underrätta
kommissionen om detta.
3. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en
hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de
offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall
varje medlemsstat själv utfärda.
Artikel 28
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har
offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 29
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 19 december 1996.
På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar
K. HÄNSCH
Ordförande
S. BARRETT
Ordförande
(1) EGT nr C 65, 14.3.1992, s. 4 och EGT nr C 123.4.5.1994, s. 1.
(2) EGT nr C 73, 15.3.1993, s. 31.
(3) Europaparlamentets yttrande av den 17 november 1993 (EGT nr C
329, 6.12.1993, s. 150), rådets gemensamma ståndpunkt av den 25 juli
1996 (EGT nr C 315, 24.10.1996, s. 18) och Europaparlamentets beslut
av den 11 december 1996 (ännu inte offentliggjort i EGT). Rådets beslut
av den 19 december 1996.
(4) EGT nr L 313, 13.11.1990, s. 30. Direktivet senast ändrat genom
kommissionens beslut 95/162/EG (EGT nr L 107, 12.5.1995, s. 53).
(5) EGT nr L 185, 17.7.1990, s. 16. Direktivet senast ändrat genom
kommissionens direktiv 93/87/EEG (EGT nr L 277, 10.11.1993, s. 32).
(6) EGT nr L 161,29.6.1996, s. 147.
(7) EGT nr L 109, 26.4.1983, s. 8. Direktivet senast ändrat genom 1994
års anslutningsakt.
(8) EGT nr L 222, 14.8.1978, s. 11. Direktivet senast ändrat genom 1994
års anslutningsakt.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 1
92
(9) EGT nr L 193, 18.7.1983, s. 1. Direktivet senast ändrat genom 1994 Prop. 1997/98:159
års anslutningsakt. Bilaga 1
(10) EGT nr L 197, 18.7.1987, s. 33.
93
Regeringen uppdrog år 1995 åt NUTEK att i samråd med
Konkurrensverket, Konsumentverket, Affärsverket Svenska kraftnät och
Elsäkerhetsverket följa utvecklingen på elmarknaden och årligen
rapportera resultaten. Nätmyndigheten, som är en självständig avdelning
inom NUTEK med lagstadgade myndighetsuppgifter på elmarknaden,
har ansvarat för uppföljningsarbetet.
I föregående rapport om utvecklingen på elmarknaden, oktober 1996,
bedömde Nätmyndigheten att omställningen, med hänsyn bland annat till
den korta förberedelsetiden, i stort sett fungerat tillfredsställande. Det
saknades dock inte problem och omställningssvårigheter. Den
organisatoriska uppdelningen i nätföretag och elhandelsföretag hade inte
skett på ett fullt tillfredsställande sätt. Svårigheter förelåg vid beräkning
av tariffer för nät och el. Kunder med liten förbrukning var utestängda
från den fria marknaden för el. Rapporteringen av mätvärden till Svenska
Kraftnät fungerade dåligt, varför en korrekt avräkning inte kunde ske.
Nätmyndigheten anser att utvecklingen gått i en klart positiv riktning
under den tid som förflutit sedan föregående rapporteringstillfälle. De
problem som tidigare noterats föreligger dock ännu i olika utsträckning,
men de har minskat i omfattning. Framför allt har de små konsumenterna
under år 1997 börjat söka sig ut på den fria elmarknaden i en större
utsträckningen än Nätmyndigheten förväntat. Elhandelsbranschen har
under den senare delen av 1997 präglats av stor dynamik. Nya aktörer
marknadsför el till grupper som förut saknat tillgång till elhandel i
konkurrens. Priskonkurrensen har ökat och hårdnat. Leverans-
koncessionärer sänker sina eltariffer för att möta den nya konkurrensen.
Detta kan på goda grunder antas påverka den allmänna prisutvecklingen
på el under den kommande tiden, på ett mer påtagligt sätt än som hittills
kunnat verifieras.
Elmarknadens funktionsätt kan dock förbättras. Nätmyndigheten
föreslår därför i slutet av detta avsnitt ett antal åtgärder i syfte att nå en
snabbare anpassning till en väl fungerande konkurrens på elmarknaden.
Strukturförändringen i elbranschen fortsätter. Ett betydande antal
företagsöverlåtelser har skett under 1996 och 1997. Företag med
elproduktion och elhandel förefaller omsättas i större utsträckning än
nätföretag.
Den vertikala integrationen framåt ökar och bedöms under innevarande
år uppgå till ca 39 - 42 procent, vilket är en ökning med 1 - 2 procent-
enheter sedan föregående år. Detta innebär ett fler företag i konsument-
ledet ägs av företag i bakre led, t ex produktionsledet, än förra året. Även
Prop. 1997/98:159
Bilaga 2
94
den horisontella integrationen dvs koncentrationen av företag i ett visst
marknadsled har ökat. Färre foretag står för en något större andel av den
totala elproduktionen i år än 1996. Utbytet på den samnordiska
marknaden har utvecklats. Omsättningen på den norsk-svenska elbörsen
har ökat under år 1997. En ytterligare ökning av den nordiska elhandeln
är önskvärd.
Nätavgifterna har inte förändrats nämnvärt mellan åren 1996 och 1997.
Om hänsyn tas till kostnadsutvecklingen i nätverksamhet, har
nätavgifterna i själva verket minskat med i genomsnitt 1,5 procent.
Tariffernas struktur och den inbördes fördelningen mellan nätavgift,
elkostnad och energiskatter är i allt väsentligt oförändrade.
Det finns en betydande potential att förbättra effektiviteten i de
svenska nätföretagen. I genomsnitt bedöms nätföretagen kunna minska
sina totala driftkostnader med omkring en femtedel. Nätmyndigheten har
sedan föregående rapporteringstillfälle avgjort ett antal ärenden om
skäliga nätavgifter, varvid berörda företag förelagts att sänka sina
nätavgifter med sammantaget knappt 200 miljoner kronor. Merparten av
besluten har dock ännu inte vunnit laga kraft.
Elpriserna steg för de flesta kundkategorier vid årsskiftet 1996/97 med 2
- 7 procent beroende på kundtyp. Prishöjningen beror i första hand på att
produktionsskatten för el höjdes den 1 september 1996, vilket gav utslag
i 1997 års eltariffer. Även bristen på vattenkraft under senare delen av
1996 bedöms ha verkat i prishöjande riktning.
Prisspridningen bland leveranskoncessionärer minskar i förhållande till
föregående år. Denna effekt bedöms i första hand bero på
konkurrensutsättningen och får enligt Nätmyndigheten tolkas som en
effekt av att andelen el som omsätts på den fria marknaden, liksom
rörligheten på elmarknaden, ökar.
Föregående år såldes totalt ca 20 - 25 procent av den omsatta elen på den
fria marknaden. I år har omkring 30 procent av den el som säljs i
slutförbrukarledet omsatts utanför leveranskoncession. Härtill kommer
omsättning på den fria marknaden i bakre sälj led. Omsättningen på den
norsksvenska elbörsen, NordPool, har under år 1997 ökat med 16-20
procent beroende på typ av handel.
Under det första året med elmarknadsreformen bytte knappt 1 000
höspänningskunder och drygt 17 000 lågspänningskunder elleverantör.
Bland dessa fanns knappast något enskilt hushåll eller annan kund med
motsvarande elförbrukning. Nätmyndighetens beräkningar visade också
att ett byte av elleverantör skulle vara klart olönsamt för ett normalt
villahushåll med elvärme, på grund av kostnaderna för timvis elmätning.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 2
95
Det underlag som nu föreligger tyder på att, lågt räknat, mellan 5 OOO och Prop. 1997/98:159
10 000 hushållskunder, av allt att döma främst villakunder med elvärme. Bilaga 2
har bytt eller står i begrepp att byta elleverantör. Bland övriga mindre
kunder, jordbrukare småföretagare m fl, bedöms ytterligare minst lika
många ha tagit steget ut på den fria elmarknaden. Denna utveckling beror
enligt Nätmyndighetens bedömning uteslutande på att regeln om takpris
på timvis elmätning infördes den 1 juli 1997. Det förtjänar också
framhållas att i Norge, där avräkning mot typkurvor infördes för små
elkunder år 1995, antalet byten av elleverantör i målgruppen var betydligt
färre under det första året med typkurvor, än vad som noterats i Sverige
under de fyra första månaderna med takpris på mätutrustning. Skillnaden
är större än vad som kan förklaras med storleksskillnader mellan
marknaderna.
Leveranskoncessionärer erbjuder bindning av elpriset och olika typer
av rabatter och förmånserbjudanden, för att möta konkurrensen från nya
aktörer, bensinbolag m fl, som tidigare inte funnits på elmarknaden.
Marknadsföringsaktiviteten bland elhandelsföretag med leverans-
koncession ökar av allt att döma. Den marknadsföring, framför allt av
möjligheter att binda elpriset, som blivit vanlig under året, har hållit en
påtagligt låg kvalitet. Informationsinnehållet är, enligt Konsumentverkets
bedömning, överlag osakligt, ofullständigt och vilseledande.
Skrämselargument har förekommit i syfte att motverka leverantörsbyte.
I oktober 1997 avräknar affärsverket Svenska kraftnät 29 balansansvariga
företag. För avräkning rapporterar nu ca 175 nätföretag eller mätvärdes-
operatörer avseende 479 geografiska nätområden. Rapporteringen av
mätvärden har förbättrats avsevärt i förhållande till föregående år.
Fortfarande förekommer dock förseningar liksom vissa tekniska problem
i samband med insamling av mätvärden.
Riksdagen har i olika omgångar beslutat om investeringsstöd till
småskalig vattenkraft och vindkraft, senast våren 1997. Detta har lett till
att en stor andel småskalig elproduktion i vissa områden, och högre nät-
och elkostnader för kunderna i dessa områden. Exempel på sådana
områden är Gotland och vissa delar av västkusten.
Kostnaden för nyinvesteringar, drift och underhåll av ledningsnät, som
den småskaliga elproduktionen ger upphov till, måste bäras av det lokala
kundkollektivet i form av högre nätavgifter. Nätmyndigheten bedömer att
leveranskoncessionäremas skyldighet att köpa el från småskaliga
produktionsanläggningar minskar deras möjligheter att köpa el på den
fria marknaden. Detta kan också bidra till högre elpriser inom vissa
koncessionsområden.
Genom den snabba tekniska utvecklingen finns nu möjlighet att bygga
betydligt större vindkraftverk än tidigare. Det är därför av betydelse att
96
ellagens särskilda regler om småskalig elproduktion ses över så att den Prop. 1997/98:159
fortsatta teknikutvecklingen inte hämmas. Bilaga 2
Den reformerade elmarknaden utgör inte för närvarande eller under
överskådlig framtid något reellt hot mot fjärrvärmeverksamheten. Det är
klart billigare med fjärrvärme än med elvärme. Endast ett fåtal
kommuner har ansökt om skydd för fjärrvärmeverksamheten med stöd av
bestämmelserna härom. Tvärtom finns ett beaktansvärt utrymme att höja
fjärrvärmeprisema. Dessutom föreligger en risk att ljärrvärmekundema
tvingas subventionera elhandelsföretag på den fria elmarknaden,
eftersom dessa verksamheter vanligen bedrivs i samma koncern. Här
skall också beaktas att fjärrvärmeföretagen i praktiken verkar i form av
ett naturligt monopol och att någon kontroll av prissättningen inte sker
från det allmännas sida.
Uppföljningen av elmarknaden ger vid handen att vissa åtgärder kan
behöva övervägas i syfte att nå en ännu snabbare anpassning till en
effektiv elmarknad i konkurrens.
Avräkning mot typkurvor
Som framgått är elkonsumenter med liten förbrukning alltjämt utestängda
från den fria elmarknaden, trots att regeln om takpris på mätutrustning
inneburit en omfördelning av kostnaderna från enskilda kunder till
kundkollektivet. Nätmyndigheten anser att samtliga svenska
elkonsumenter på sikt bör ges möjlighet att handla el i konkurrens,
genom att metoden med avräkning mot typkurvor införs. Innan så sker är
det av vikt att eventuella kvarstående tekniska och administrativa hinder
härför undanröjts.
Marknadsinformation
Med hänsyn till att rörligheten på elmarknaden nu ökar betydligt, inte
minst bland de mindre elkonsumentema, bedöms att mer omfattande
insatser för att förbättra marknadsinformationen är nödvändiga än som
hittills genomförts. Nätmyndigheten avser att i samråd med berörda
myndigheter och organisationer verka för att tillgången på relevant och
aktuell marknadsinformation ökar under 1998.
Den samnordiska elmarknaden
Nätmyndigheten anser att handeln på den gemensamma nordiska
elmarknaden behöver underlättas ytterligare. Det är betydelsefullt att
även Finland kommer att omfattas av handeln på den hittills
svensknorska elbörsen och att den särskilda gränstariff som tillämpas vid
97
4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 159
överföring mellan Finland och övriga Norden slopas. Eventuellt kan en
utbyggnad av överföringskapaciteten mellan de nordiska länderna behöva
övervägas utöver vad som redan genomförts och planerats.
Korssubventionering
Nätmyndigheten pekade i sin rapport ”Korssubventionering på
elmarknaden” (oktober 1997) på att det finns en klar risk för
korssubventionering mellan nätverksamhet och elhandel. Sådana
fenomen kan behöva motverkas genom att en ny sanktion, riktad mot
klara fall av korssubventionering, införs. I samma syfte föreslår
Nätmyndigheten bl a ett förbud mot direktupphandling från
elhandelsbolag i den egna koncernen av el, som behövs för att ersätta
energiförluster i näten, samt att nätföretagens möjligheter att ställa
säkerheter för det konkurrensutsatta elhandelsföretagets ekonomiska
förpliktelser begränsas.
Rationella områden för nätkoncessioner
Nätmyndigheten utredde under hösten 1997 vilka krav som bör ställas på
ett koncessionsområde för att det skall anses utgöra en lämplig
koncessionsenhet. I en rapport till regeringen i oktober 1997 sådana
avseende kriterier föreslogs följande:
• kundunderlaget måste vara tillräckligt stort för att kunna anses omfatta
kunder med såväl höga som låga kostnader för nättjänsten,
• anslutningsskyldigheten måste kunna bäras av ett tillräckligt stort
kundunderlag.
• kundunderlaget måste vara tillräckligt stort så att sammanlagrings-
effekter kan utnyttjas,
• området får inte vara alltför beroende av några få stora kunder.
Härutöver bör, enligt Nätmyndigheten, restriktionen om geografisk
närhet inte längre vara bindande vid beslut om sammanläggning av
koncessionsområden, om de beskrivna kriterierna är uppfyllda. För att
åstadkomma en utjämning mellan tätorts- och glesbygdskunder och
härtill nödvändiga prisjusteringar mellan berörda kundkollektiv, krävs att
en legal grund ges för en successiv avgiftsutjämning när områden läggs
samman.
Avgränsning av stamnätverksamhet
Svenska kraftnät bedriver såväl nätverksamhet i sin egenskap av ägare
till och operatör av stamnätet, som annan typ av verksamhet, exempelvis
förbunden med systemansvaret. I den praktiska tillämpningen av ellagen
har, enligt Nätmyndighetens uppfattning, oklarheter uppstått på grund av
Svenska kraftnäts olika uppgifter. Nätmyndigheten och Svenska kraftnät
anser mot denna bakgrund att ellagen bör modifieras, så att Svenska
kraftnäts roll och särskilda uppgifter förtydligas. Därvid bör också
Prop. 1997/98:159
Bilaga 2
98
beaktas att Svenska kraftnät är ett statligt affärsverk, som är föremål for
särskild insyn och reglering från regering och riksdag.
Fjärrvärmefrågor behöver utredas
Nätmyndigheten anser att fjärrvärmens konkurrenskraft bör analyseras
närmare och att frågorna om risk för korssubventionering mellan
fjärrvärme verksamhet och nät- eller elverksamhet samt skyddet för
konsumenterna mot oskäliga priser och andra oskäliga villkor för
leverans av fjärrvärme behöver utredas.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 2
99
Närings- och teknikutvecklingsverkets rapport Utvecklingen på
elmarknaden 1997 har tillställts totalt 18 remissinstanser. Efter remiss
har yttranden avgetts av följande remissinstanser.
Statskontoret. Riksrevisionsverket, Konkurrensverket. Affärsverket
svenska kraftnät. Konsumentverket, Svenska Kommunförbundet, Svensk
Handel och Tjänsteföretagen. Sveriges Industriförbund, Företagarnas
Riksförbund, Lantbrukarnas Riksförbund. Svenska Kraftverksföreningen,
Svenska Fjärrvärmeföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation,
Landsorganisationen i Sverige, Sveriges Konsumentråd, Sveriges
Elleverantörer, Svensk Elbrukarförening.
Företagarnas Riksförbund och Sveriges Akademikers Central-
organisation har avstått från att yttra sig över rapporten.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 3
100
Nätmyndigheten har i regleringsbrevet for år 1997 fatt i uppdrag att
formulera kriterier för bedömning av vad som utgör 'lämpligt enhet' i
samband med beslut om nätkoncessioner för områden. Vidare skall de
strukturförändringar som behöver ske för att få en rimlig fördelning av
kostnader mellan tätort och glesbygd belysas.
Det finns två skäl bakom önskemålen att lägga samman företag som
sysslar med nätverksamhet. Dels önskemålet att få till stånd en mer
rationell företagsstruktur genom att realisera förekomsten av stordrifts-
fördelar, dels att lägga samman områden med olika kundtäthet för att få
till stånd en avgiftsutjämning. En utjämning mellan områden är ett mål
som kan uppnås direkt vid exempelvis en företagsfusion, medan realiser-
andet av stordriftsfördelar tar längre tid beroende på hur snabbt de olika
funktionerna kan samordnas.
Den företagsstruktur som finns idag är historiskt betingad, där
företrädes-vis kommunalt ägda företag kommit att betjäna tätorter,
medan andra företag tagit hand om mer glest befolkade områden. Mot
bakgrund av att möjligheten att samredovisa koncessionsområden inom
enskilda företag i princip är uttömd, förutsätter en utjämning av
avgiftsnivåerna mellan tätorts- och glesbygdskunder att företag går
samman. Utvecklingen mot större och förre nätföretag eftersträvas inte
enbart i Sverige, utan även i grannländerna Norge och Finland.
Gemensamt för de tre nordiska länderna är att den eftersträvade
horisontella integrationen är svår att åstadkomma lagstiftningsvägen.
Istället försöker man få till stånd strukturförändringar genom att ställa
krav på effektiviseringar. Det finns dock skäl att som ett komplement till
detta utnyttja de möjligheter som ges vid koncessionsgivning och därför
vidareutveckla kriterier för lämplig enhet.
Erfarenheterna visar att koncessionsgivningen inte har använts som
tvingande medel för att åstadkomma lämpliga fusioner av nätområden.
Att avslå en koncessionsförlängning medför att kunderna inte får de
rättigheter som är kopplade till tillståndet. Koncessionsinstitutet verkar
dessutom långsamt eftersom tillstånden gäller får lång tid. Frågan är hur
de legala instrumenten i den svenska ellagen kan förfinas eller vidare-
utvecklas för att driva på strukturomvandlingen.
För att få till stånd utjämning mellan tätorts- och glesbygdskunder
krävs strukturförändringar som innebär att tätortskunder generellt tvingas
godta avgiftshöjningar och därmed en subvention av glesbygdskundema.
Särskilt kännbara blir höjningarna om tätorten är liten i förhållande till
den omgivande glesbygden. Ett sätt att hantera detta problem är att en
legal grund ges för en successiv avgiftsutjämning när områden läggs
samman.
Beräkningar av nätföretagens kostnadseffektivitet visar på potentialer i
intervallet 20-30%. Det innebär att ovan nämda utjämning mer än väl
Prop. 1997/98:159
Bilaga 4
101
skulle kunna realiseras inom ramen för den effektiviseringspotential som Prop. 1997/98:159
har mätts upp i olika studier. Bilaga 4
Att med ledning av gjorda studier över nätföretagens effektivitet
närmare ange vad som är optimal storlek eller minsta acceptabla storlek
är svårt. Det kan dock konstateras att de minsta företagen och deras
områden med allt för fa eller för ensidigt kundunderlag är olämpliga av
flera skäl. Hur många företag härutöver som på sikt bör integrera sin
verksamhet med andra företag är däremot betydligt svårare att fastställa.
Antalet företag med färre än 10 000 kunder är 119, vilket motsvarar
nästan hälften av alla företag.
Mot bakgrund av uppdragets formulering fokuseras analysen på
ellagens regler för koncession som ett direkt verkande medel med syfte
att nå fram till konkreta förslag till kriterier för lämplig enhet. En
diskussion förs även kring indirekt verkande styrmedel, som t ex att ange
pris- eller intäktstak som normgivning eller att använda sig av beslut i
tillsyns- och prövnings-ärenden.
Analysen utmynnar i den övergripande slutsatsen att Nätmyndigheten
behöver kompletterande regler för att kunna tillämpa
koncessionsreglema mer kraftfullt för att kunna ta bort direkt olämpliga
enheter, men låta företagen sjävla avgöra hur befintliga skal- och
samdriftsfördelar bäst kan realiseras. Pådrivande faktorer för det senare
är Nätmyndighetens tillsyn och allmänna råd om effektivisering.
Förslag till kriterier som företag måste klara för att ett område skall
bedömas som lämpligt är följande:
• kundunderlaget måste vara tillräckligt stort för att kunna anses omfatta
kunder med såväl höga som låga kostnader för nättjänsten,
• anslutningsskyldigheten måste kunna bäras av ett tillräckligt stort
kundunderlag,
• kundunderlaget måste vara tillräckligt stort så att sammanlagrings-
effekter kan utnyttjas,
• området får inte vara alltför beroende av några få stora kunder.
Mot bakgrund av att de ekonomiska och tekniska förutsättningarna
ändras över tiden är det inte lämpligt att kvantifiera dessa kriterier, utan
utgångspunkten är att de bör tillämpas från fall till fall. En avgörande
förutsättning för en implementering av dessa bedömningsgrunder är
emellertid att frågan om tvångsförvaltning av nätområden som bedömts
som olämpliga utreds i särskild ordning i enlighet med intentionerna i
propositionen (1996/97:136) Ny ellag.
Vid beslut om koncession som innebär möjliga förändringar mellan
företag kan följande kriterier användas:
• om det kan göras troligt att nättjänsten sköts minst lika ekonomiskt
rationellt vid en sammanläggning med annan koncession i annat
företag bör ansökan om fortsatt koncession bifallas för en kortare tid
än normalt
• om utjämningen av nätavgifter mellan koncessionerna innebär att
minskningen av avgiftsnivån för de som bor i område med lägre kund-
102
täthet blir väsentlig, medan höjningen för kunderna i tätorten inte Prop. 1997/98:159
uppfattas som oskäligt hög bör sammanläggning ske. Bilaga 4
Vad gäller frågan om utjämning av avgifter mellan områden bör restrik-
tionen om geografisk närhet inte vara bindande vid beslut om samman-
läggning av koncessionsormåden, givet att ovanstående kriterier är upp-
fyllda. De kommunalägda företagens ställning bör dock utredas i särskild
ordning.
Nätmyndigheten vill ånyo understryka att det är viktigt att det ges en
legal grund för differentiering av nätavgifter under en övergångsperiod
vid sammanläggning av områden som tillsammans är att betrakta som en
lämplig enhet.
Sammanfattningsvis kan utredningen konstatera att Nätmyndigheten
behöver koncessionsreglema för att kunna hantera beslut om det företag
som är klart olämpliga genom att de är alltför små. För att realisera
stordriftsfördelar och fa till stånd den önskade utjämningen mellan låg-
och högkostnadskunder är det bättre att utnyttja indirekta medel.
103
Förteckning över remissinstanser vid
remissbehandling av rapporten Rationella
nätkoncessioner för område - kriterier för lämplig
enhet
Närings- och teknikutvecklingsverkets rapport Rationella nätkonces-
sioner för område - kriterier för lämplig enhet har tillställts totalt 11
remissinstanser. Efter remiss har yttranden avgetts av följande
remissinstanser.
Post och Telestyrelsen, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Affärs-
verket svenska kraftnät, Konkurrensverket, Glesbygdsverket, Svenska
Kommunförbundet, Svenska Kraftverksföreningen, Sveriges Elleveran-
törer, Svenska Fjärrvärmeföreningen.
Konsumentverket har beretts tillfälle att yttra sig över rapporten.
Härutöver har synpunkter även inkommit från Gullspång Nät AB.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 5
104
Prop. 1997/98:159
Bilaga 6
Elkonsumenten åläggs en skyldighet att till nätägaren anmäla byte av
leverantör/balansansvarig senast två månader före det att det reella bytet
sker. Nätägaren å sin sida åläggs en skyldighet att omedelbart efter att ha
erhållit sådan anmälan från elkonsumenten informera Svenska Kraftnät
om det förestående bytet.
Vid tvist om vem som är att anse som leverantör/balansansvarig skall i
balansavräkningen nätägarens uppfattning gälla tills annat bestäms av
domstol.
En nätägares oförmåga att följa de uppställda kraven på mätning och
rapportering bör vara en omständighet som påverkar bedömningen av
dennes nättariff. Beroende på bristerna skulle kostnaderna för mätningen
och rapporteringen inte i sin helhet få omfattas av nättariffen.
Leveranskoncessionärer!
Det ekonomiska ansvaret för el som tas ut av konsument som saknar
balansansvarig bärs av elkonsumentens tidigare leveranskoncessionär.
Konsumenten är gentemot leveranskoncessionären ekonomiskt ansvarig
för uttagen el som ”saknar” balansansvarig.
Nätkoncessionsinnehavaren
Ett annat tänkbart alternativ skulle vara att låta uttagen el som ”saknar”
balansansvarig ingå i nätägarens nätförluster. Denne skulle då kunna
bedriva elhandel avseende denna förbrukning inom ramen för
nätverksamheten.
105
5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 159
Affärsverket svenska kraftnäts skrivelse om modifiering av reglema för
mätning, rapportering, m.m. har tillställts totalt sju remissinstanser. Efter
remiss har yttranden avgetts av följande remissinstanser.
Riksrevisionsverket, Konkurrensverket, Närings- och teknikutveck-
lingsverket, Konsumentverket, Svenska Kommunförbundet, Svenska
Kraftverksföreningen.
Sveriges Elleverantörer har beretts tillfälle att yttra sig.
Härutöver har yttrande inkommit från Svenska Elverksföreningen.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 7
106
Ett av syftena med elmarknadens regelverk är att motverka korssub-
ventionering. Trots detta finns många möjligheter att subventionera den
konkurrensutsatta elhandeln på bekostnad av nätmonopolet eller dess
kunder.
Korssubventionering medför i allt väsentligt två komplikationer. Dels
medför den en oskälig avgiftsnivå hos det subventionerande nätföretaget
om den tillåts påverka nätavgifterna, dels riskerar subventioner av här
avsett slag att snedvrida förutsättningarna for aktörerna på den
konkurrensutsatta delen av elmarknaden.
Nätmyndigheten har genomfört en brett upplagd intervjuundersökning
med ledande personer i nät- och elhandelsföretag. Syftet med undersök-
ningen är att kartlägga branschstrukturen på elmarknaden i syfte att
identifiera risker för korssubventionering. Av undersökningsresultaten
framgår att de flesta nätföretag ingår i en koncern med ett elhandels-
företag, att den el som behövs för att ersätta energiförluster i näten - så
kallad förlustel - oftast köps från ett elhandelsföretag i den egna
koncernen, att hälften av elhandelsforetagen inte har egen personal utan
utgör så kallade brevlådebolag, att mer än hälften av elhandelsbolagen
upphandlar merparten av de tjänster som förbrukas i företaget från ett
närstående nätföretag samt att en dryg fjärdedel av nätföretagen ställt
säkerheter av olika slag för det konkurrensutsatta elhandelsföretagets
ekonomiska förpliktelser.
Erfarenheterna av korssubventionering från Nätmyndighetens aktiva
tillsyn under elmarknadsreformens första tid, som tidigare bland annat
redovisats i rapporten ”Utvecklingen på elmarknaden” (oktober 1996),
stöds av undersökningsresultaten. Dessutom har konstaterats att att det
finns stor brister i nätföretagens årsrapportering, det vill säga bland annat
de räkenkapshandlingar som skall inges till Nätmyndigheten.
Det finns således många kopplingar och transaktioner mellan
nätföretag och elhandelsföretag, som möjliggör eller underlättar
subventioner av elhandeln på bekostnad av nätmonopolen eller dess
kunder. Det har inom ramen för detta arbete inte varit möjligt att utreda i
vilken utsträckning korssubventionering sker, det vill säga vilka belopp
som nätföretagen tillför elhandeln. Endast beträffande förlustel kan dras
slutsatsen att elhandelsforetagen under år 1996 subventionerades med
mellan 150 och 200 miljoner kronor.
Mot den beskrivna bakgrunden är det viktigt att kravet på boskillnad
mellan å ena sidan nätverksamhet och å andra sidan handel med el och
produktion av el bibehålls. Erfarenheter från Norge och Finland ger
också stöd för uppfattningen att nätverksamhet bör bedrivas åtskild från
elhandel och elproduktion.
Vissa skärpningar av regelverket i syfte att på ett mer effektivt sätt
motverka och undanröja risker för korssubventionering mellan
nätverksamhet och elhandel kan i framtiden behöva övervägas.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 8
107
Nätmyndigheten bedömer dock att tiden ännu inte är mogen for en Prop. 1997/98:159
ändring av lagstiftningen. Elmarknadsreformen har ännu inte fatt fullt Bilaga 8
genomslag i branschen. Årsrapporter skall exempelvis inges för första
gången år 1997. Nätmyndigheten bedömer därför att det är informations-
och utbildningsinsatser mot branschen som i första hand är påkallade,
inte minst för att uppnå en bättre efterlevnad av reglema om redovisning
av nätverksamhet i förordningen härom.
Om riskerna för korssubventionering inte minskar under år 1998,
genom strukturrationalisering eller på annat sätt, bör dock regelskärp-
ningar övervägas. Nätmyndigheten förslår i sådant fall att bättre
sanktioner, direkt riktade mot klara fall av korssubventionering införs.
Eventuellt bör även en regel om straffavgift vid försenade eller
ofullständiga årsrapporter övervägas liknande bestämmelserna i 8
kapitlet Årsredovisningslagen. Dessutom föreslås att särskilda regler om
upphandling av förlustel utreds närmare samt att möjligheten för
nätföretagen att täcka förluster i elhandelsforetagen begränsas.
Förslagens bedöms medföra ringa eller obetydliga
kostnadskonsekvenser för branschen och för det allmänna.
108
Närings- och teknikutvecklingsverkets rapport Korssubventionering på
elmarknaden har tillställts totalt 16 remissinstanser. Efter remiss har
yttranden avgetts av följande remissinstanser.
Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Göteborg, Post och
telestyrelsen, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Affärsverket svenska
kraftnät, Konkurrensverket, Konsumentverket, Svenska Kommun-
förbundet, Sveriges Industriförbund, Svenska Kraftverksföreningen,
Sveriges Elleverantörer, Svenska Fjärrvärmeföreningen och Svensk
Elbrukarförening.
Föreningen Auktoriserade Revisorer har beretts tillfälle att yttra sig
över rapporten.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 9
109
Prop. 1997/98:159
Bilaga 10
De ändringar i 1902 års ellag som trädde i kraft den 1 januari 1996
undanröjde de kvarvarande juridiska hindren för en öppen elmarknad i
Sverige. Erfarenheten hittills av det nya regelverket visar att det i stort
sett har fungerat väl och medfört att en ny och mer effektivt verkande
elmarknad vuxit fram.
Det finns dock anledning att närmare belysa vissa frågeställningar
med särskild betydelse för Svenska kraftnäts verksamhet där det nu -
sedan några års erfarenhet vunnits och Svenska kraftnäts roll och
uppgifter klarnat - finns ett behov av att justera lagstiftningen.
Det gäller främst regleringen av nättariffrågor. Dessa bestämmelser
bör erhålla en utformning som beaktar Svenska kraftnäts särskilda
ställning på elmarknaden samt utlandsförbindelsernas betydelse för en
öppen nordisk elmarknad.
I det förslag till ny ellag som avses träda i kraft den 1 januari 1998
stadgas i 4 kap 1 § första stycket att nättariffer skall vara skäliga och
utformade på sakliga grunder. Enligt bestämmelsens andra stycke skall
vid bedömning av en nättariffs skälighet konsumentintresset särskilt
beaktas samt hänsyn dessutom tas till kravet på en rimlig avkastning i
nätverksamheten.
Enligt den nya ellagens 4 kap 9 § skall vid skälighetsbedömningen
av nättariffen för en högspänningsledning (220 kilovolt eller däröver)
alla kostnader för nätkoncessionshavarens samtliga ledningar i landet
med undantag för utlandsförbindelserna bedömas samlat. Tariffen far
dock utformas med hänsyn till var på nätkoncessionshavarens
ledningsnät en anslutningspunkt är belägen.
I förarbetena till den nya ellagen (prop. 1996/97:136) finns en
knapphändig vägledning för hur nättariffer far och bör utformas. Vid
bedömningen av om nättariffer är skäliga skall bl.a. kundernas intresse
av låga och stabila priser beaktas. Skälighetsbedömningen skall beakta
aspekter som att förhindra monopolvinster, möjliggöra nyinvesteringar
och ge incitament till effektiviseringar. Att tariffen skall vara saklig
innebär att den skall vara objektiv och icke-diskriminerande. Kunder
bör indelas i grupper efter kostnadsbild. Nättariffen bör så långt det är
praktiskt möjligt spegla de fysiska flödena på nätet för att kunna ge
korrekta samhällsekonomiska styrsignaler till aktörerna. Nättariffen
bör vidare utformas så att den som orsakar en kostnad också får betala
den dvs så att tariffen är kostnadsriktig för varje kundkategori.
110
I den proposition som låg till grund för omregleringen av
elmarknaden förut-sattes att de kostnader som är förknippade med
systemansvaret m.m. skulle bäras av dem som utnyttjar eller påverkar
elsystemet och därmed orsakar kostnaderna, dvs. kunna tas ut via
nättariffen (prop. 1993/94:162 s 88 m).
Svenska kraftnät har, dels ett affärsmässigt ansvar för överföring av kraft
på storkraftnätet, dels det övergripande ansvaret för att elektriska
anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av
landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av
ström (det s.k. systemansvaret för elektrisk ström). I detta far också anses
ligga att genom avtal säkra tillgången till stömingsreserv på längre sikt.
Det åligger vidare Svenska kraftnät att främja konkurrensen på
elmarknaden. Svenska kraftnät skall också medverka till att det nordiska
samarbetet inom nämnda område utvecklas i enlighet med
överenskommelsen från det nordiska energi-ministermötet i Helsingör i
juni 1995. Svenska kraftnät är också ansvarig myndighet för Sveriges
elberedskap.
Det förhållandet att Svenska kraftnät förutom att vara förvaltare av
det statligt ägda storkraftsnätet (dvs. nätägare) även har ett flertal
andra uppgifter medför att Svenska kraftnät i ett flertal hänseenden
inte kan jämställas med landets övriga nätägare. Därtill kommer att
Svenska kraftnät inte bara har att tillgodose sina direkta kunders behov
utan har att beakta alla kunder/konsumenter/aktörer på den öppna
elmarknaden.
Syftet med Svenska kraftnäts nätverksamhet är i motsats till andra
nätägares verksamhet inte i första hand att generera vinst utan avsikten
med dess nätverksamhet är främst att tillse att det finns en nationell
infrastruktur i form av ett väl fungerande stamnät. En sådan
infrastruktur är i sin tur en absolut nödvändighet för en väl fungerande
elmarknad.
Som exempel på en annan verksamhet som Svenska kraftnät driver
för att ge möjlighet till en fungerande elmarknad kan nämnas att
verket i enlighet med riksdagens och regeringens intentioner har
utvecklat den s.k. balanstjänsten för att kunna erbjuda
reglerkrafttjänster till de kunder som behöver köpa dessa tjänster. Ett
annat exempel är deltagandet i Nord Pool, den nordiska elbörsen, som
också är att betrakta som en del av infrastrukturen på elmarknaden.
Denna Svenska kraftnäts mångsidiga roll, som alltså inte är
jämförbar med andra nätföretags, måste rimligen återspeglas i ellagen
- såväl när det gäller beskrivning av nättarifferna som när det gäller
möjligheten att täcka de kostnader som uppstår till följd härav. Enligt
Svenska kraftnäts mening bör alla dessa kostnader framgent kunna
täckas genom stamnätstariffens effekt- och energiavgifter.
Till bilden hör också att Svenska kraftnäts verksamhet och
avkastning regleras av regering och riksdag och att Svenska kraftnäts
Prop. 1997/98:159
Bilaga 10
111
ställning som affärsverk garanterar insyn i och kontroll av
verksamheten.
Slutsatsen härav är att det i ellagen bör klargöras att den system-
ansvariga myndigheten och förvaltaren av storkraftnätet, Svenska
kraftnät, har vidare uppgifter än nätägare i allmänhet och att
finansiering, insyn och kontroll av verksamheten bör utformas
härefter.
En sådan lösning skulle också undanröja det statsrättsligt tvek-
samma i att ge en regeringen underställd myndighet (NUTEK)
möjlighet att överpröva ett av regeringen fastställt avkastningskrav för
Svenska kraftnät.
Den ovan redovisade bestämmelsen i 4 kap 9 § nya ellagen (som
motsvaras av bestämmelsen i 2 § 7 mom. sjätte stycket 1902 års ellag)
anger hur skälighets-bedömningen av nättariffen för en ledning med en
spänning om 220 kilovolt och däröver skall göras. Regleringen rör alltså
enbart det av Svenska kraftnät förvaltade storkraftnätet.
Bestämmelsen skulle kunna tolkas som att alla kostnader på
samtliga ledningar bedöms samlat vid skälighetsbedömningen; dock
med undantag för utlands-förbindelsema.
Det undantag för utlandsförbindelserna som anges i bestämmelsen
skulle vid en sådan tolkning kunna utgöra ett hinder mot den fortsatta
utvecklingen av det nordiska samarbetet på detta område. Det framstår
nämligen som befogat med ett sådant undantag endast då fråga är om
en förbindelse till ett land som inte infört en öppen elmarknad
motsvarande den reformerade svenska elmarknaden.
Det torde vara mindre lämpligt att direkt i lagtexten ange de utlands-
förbindelser vars kostnader kan bedömas samlat med övriga kostnader
för storkraftnätet. Ett alternativ kunde vara att regeringen erhöll
riksdagens bemyndigande att i en särskild förordning ange de länder
som regeringen anser har en elmarknad motsvarande den svenska.
Kostnaderna för utlands-förbindelser till dessa särskilt angivna länder
skulle sedan bedömas samlat med övriga ledningar. En annan
möjlighet vore att regeringen erhåller ett bemyndigande av riksdagen
att till den systemansvariga myndigheten delegera denna möjlighet att
ange "kompatibla” länder.
En möjlig lagteknisk lösning skulle kunna vara att komplettera 4
kap. 9 § ellagen med ett andra stycke med förslagsvis följande lydelse:
Utan hinder av vad som sägs i första stycket kan regeringen, eller
efter regeringens bemyndigande, den systemansvariga myndigheten,
besluta att kostnader för utlandsförbindelser till ett land vars
lagstiftning tillåter en ömsesidighet i handeln med el med Sverige,
skall bedömas samlat med kostnaderna för ledningar i Sverige
Prop. 1997/98:159
Bilaga 10
112
Affärsverket svenska kraftnäts skrivelse om förändringar i
ellagstiftningen rörande Affärsverket svenska kraftnät har tillställts totalt
nio remissinstanser. Efter remiss har yttranden avgetts av följande
remissinstanser.
Kommerskollegium, Riksrevisionsverket, Konkurrensverket, Statens
energimyndighet, Svenska Kommunförbundet, Svenska Kraftverks-
föreningen, Svenska Fjärrvärmeföreningen, Sveriges Elleverantörer,
Svensk Elbrukarförening.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 11
113
Prop. 1997/98:159
Bilaga 12
Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857)
dels att 2 kap. 10 och 18 §§, 3 kap. 3 §, 4 kap. 2, 3, 9 och 11 §§. 8 kap.
4 § samt 13 kap. 5 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 12 kap. 7-13 §§.
samt närmast före 12 kap. 7 § en ny rubrik av följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Nätkoncession får beviljas endast
den som från allmän synpunkt är
lämplig att utöva nätverksamhet.
Nätkoncession för område far
beviljas endast den som dessutom
är lämplig att bedriva
nätverksamhet inom det begärda
området.
Nätkoncession för en
utlandsförbindelse far beviljas
endast den som innehar
nätkoncession för stamnätet eller
största delen därav. Nätkoncession
far dock beviljas även andra om
ledningen är av mindre betydelse
för det samlade överföringsnätet
till utlandet.
10 §
Nätkoncession får beviljas endast
den som från allmän synpunkt är
lämplig att utöva nätverksamhet.
Nätkoncession för område far
beviljas endast den som dessutom
är lämplig att bedriva
nätverksamhet inom det begärda
området.
Nätkoncession för en
utlandsförbindelse får beviljas och
innehas av endast den som innehar
nätkoncession för stamnätet eller
största delen därav eller en
juridisk person i vilken denne har
ett bestämmande inflytande.
Nätkoncession far dock beviljas
även andra om ledningen är av
mindre betydelse för det samlade
överföringsnätet till utlandet.
En nätkoncession får återkallas
helt eller delvis,
1. om en ledning eller ett
ledningsnät inte längre behövs för
en säker elförsörjning,
2. om koncessionshavaren i
väsentlig mån inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag,
enligt föreskrifter som har
18 §
En nätkoncession får återkallas
helt eller delvis,
1. om en ledning eller ett
ledningsnät inte längre behövs för
en säker elförsörjning,
2. om koncessionshavaren i
väsentlig mån inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag,
enligt föreskrifter som har
114
meddelats med stöd av lagen eller
enligt villkor i nätkoncessionen.
Frågor om återkallelse av
nätkoncession prövas av
nätmyndigheten. Avser
nätkoncessionen en
utlandsförbindelse, prövas dock
frågan om återkallelse av
regeringen.
meddelats med stöd av lagen eller
enligt villkor i nätkoncessionen,
eller
3. om koncessionshavaren inte
längre uppfyller villkoren enligt 10
§ andra stycket för att inneha
nätkoncessionen.
Frågor om återkallelse av
nätkoncession prövas av
nätmyndigheten. Avser
nätkoncessionen en
utlandsförbindelse, prövas dock
frågan om återkallelse av
regeringen.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 12
3 kap.
Vid redovisning av nätverksamhet
som grundas på nätkoncession för
område skall varje område
redovisas for sig, om inte
nätmyndigheten på
koncessionshavarens begäran
beviljar undantag. Sådant undan-
tag skall beviljas, om de berörda
områdena ligger geografiskt nära
varandra och sammantagna utgör
en för nätverksamhet lämplig
enhet.
Ett beviljat undantag är for sin
giltighet beroende av att en enhet-
lig nättariff tillämpas för samtliga
områden som omfattas av undanta-
get.
När koncessionstiden for något
av de områden som omfattas av
undantaget löper ut, skall
nätmyndigheten pröva om
undantaget skall bestå.
Nätkoncession för område skall
redovisas skilt från nätkoncession
for linje. Regeringen får föreskriva
undantag beträffande ledningar
som omfattas av nätkoncession for
linje och som organisatoriskt och
tekniskt ingår i ett nät som
omfattas av nätkoncession for
område.
§
Vid redovisning av nätverksamhet
som grundas på nätkoncession for
område skall varje område
redovisas för sig, om inte
nätmyndigheten på
koncessionshavarens begäran
beviljar undantag. Sådant undan-
tag skall beviljas, om de berörda
områdena ligger geografiskt nära
varandra och sammantagna utgör
en for nätverksamhet lämplig
enhet.
Ett beviljat undantag är for sin
giltighet beroende av att en enhet-
lig nättariff tillämpas för samtliga
områden som omfattas av undanta-
get senast tre år efter
nätmyndighetens beslut.
När koncessionstiden for något
av de områden som omfattas av
undantaget löper ut, skall
nätmyndigheten pröva om
undantaget skall bestå.
Nätkoncession for område skall
redovisas skilt från nätkoncession
för linje. Regeringen får föreskriva
undantag beträffande ledningar
som omfattas av nätkoncession for
linje och som organisatoriskt och
tekniskt ingår i ett nät som
omfattas av nätkoncession for
område.
115
2§
Prop. 1997/98:159
Bilaga 12
Nättariffer för överföring av el
skall utformas så, att betald avgift
för att vara ansluten ger rätt att
använda det elektriska nätet inom
landet, med undantag för
utlandsförbindelserna.
Nättariffer för överföring av el
skall utformas så, att betald avgift
för att vara ansluten ger rätt att
använda det elektriska nätet inom
landet, med undantag för
utlandsförbindelserna.
Regeringen får föreskriva att
betald avgift för att vara ansluten
ger rätt att använda jämväl
utlandsförbindelserna till ett eller
flera länder. En sådan föreskrift
får också avse utlandsförbindel-
serna till en del av ett land.
Föreskrifter enligt andra stycket
får meddelas beträffande ett land
eller del av ett land vars
elmarknad kan anses utgöra en
gemensam marknad med den
svenska elmarknaden.
Nättariffer för område, utom
engångsavgift för anslutning, far
inte utformas med hänsyn till var
inom området en anslutning är
belägen.
§
Nättariffer för område, utom
engångsavgift för anslutning, får
inte utformas med hänsyn till var
inom området en anslutning är
belägen.
Om ett eller flera områden slås
samman helt eller delvis skall en
för det nya området enhetlig
nättariff tillämpas senast tre år
efter sammanslagningen.
9§
Vid skälighetsbedömningen av
nättariffen för en ledning med en
spänning om 220 kilovolt eller
däröver (stamledning) skall alla
kostnader för nätkoncessions-
havarens samtliga ledningar i
landet med undantag för
utlandsförbindelserna bedömas
samlat. Tariffen far dock utformas
med hänsyn till var på
nätkoncessionshavarens
ledningsnät en anslutningspunkt är
116
belägen.
Om nätkoncessionshavaren har
systemansvaret för el enligt 8 kap.
1 § första stycket skall
nätkoncessionshavarens kostnader
till följd av detta ansvar anses
utgöra en kostnad i nätverksam-
heten.
Om en sådan föreskrift som
nämns i 2 § andra stycket har
meddelats skall kostnaderna för de
av nätkoncessionshavarens
utlandsförbindelser som berörs av
föreskriften bedömas samlat med
kostnaderna för nätkoncessions-
havarens samtliga ledningar i
landet.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 12
Den som har nätkoncession skall
på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om sin nättariff.
Uppgiften skall innehålla en
upplysning om möjligheten att hos
nätmyndigheten begära prövning
enligt sista stycket.
Vid begäran om ny anslutning
skall uppgifter enligt första stycket
lämnas inom skälig tid.
Tvister om nätkoncessions-
havarens skyldigheter enligt första
och andra styckena prövas av
nätmyndigheten.
H §
Den som har nätkoncession skall
på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om sin nättariff.
Uppgiften skall innehålla en
upplysning om möjligheten att hos
nätmyndigheten begära prövning
enligt sista stycket.
Vid begäran om ny anslutning
skall uppgifter enligt första stycket
lämnas inom skälig tid.
Den som har nätkoncession
skall årligen på lämpligt sätt
offentliggöra sin nättariff till den
del den avser avgifter och övriga
villkor för överföring av el.
Tvister om nätkoncessions-
havarens skyldigheter enligt första
och andra styckena prövas av
nätmyndigheten.
En elanvändare är skyldig att se
till att det finns någon som har
åtagit sig det ekonomiska ansvaret
för att det nationella elsystemet
tillförs lika mycket el som tas ut i
elanvändarens uttagspunkt
(balansansvar). Ett sådant
4§
En elanvändare är skyldig att se
till att det finns någon som har
åtagit sig det ekonomiska ansvaret
för att det nationella elsystemet
tillförs lika mycket el som tas ut i
elanvändarens uttagspunkt
(balansansvar). Ett sådant
117
åtagande skall göras genom ett
avtal med den myndighet som
enligt 1 § skall ha systemansvaret
för el.
En elanvändare som är ansluten
till en ledning eller ett ledningsnät
skall hålla innehavaren av
nätkoncession underrättad om vem
som har åtagit sig balansansvaret i
hans uttagspunkt.
Första och andra styckena gäller
inte de elanvändare som köper sin
el från innehavaren av
leveranskoncession enligt 5 kap.
åtagande skall göras genom ett
avtal med den myndighet som
enligt 1 § skall ha systemansvaret
för el.
En elanvändare som är ansluten
till en ledning eller ett ledningsnät
skall hålla innehavaren av
nätkoncession underrättad om vem
som har åtagit sig balansansvaret i
hans uttagspunkt. Ett övertagande
av balansansvaret i en uttagspunkt
blir gällande tidigast en månad
efter det att innehavaren av
nätkoncession har mottagit en
underrättelse om detta från
elanvändaren.
Första och andra styckena gäller
inte de elanvändare som köper sin
el från innehavaren av
leveranskoncession enligt 5 kap.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 12
Förseningsavgift
7§
Om ett företag som bedriver
nätverksamhet inte ger in
bestyrkta kopior av sådan
årsrapport och revisionsberättelse
som anges i förordningen
(1995:1145) om redovisning av
nätverksamhet, skall bolaget
betala förseningsavgift till staten
enligt 8 §.
Beslut om förseningsavgift fattas
av nätmyndigheten.
8§
Ett företag som bedriver
nätverksamhet skall betala en
förseningsavgift om de handlingar
som anges i 7 § inte har kommit in
till nätmyndigheten inom sju
månader från räkenskapsårets
utgång. Om företaget inom denna
tid har gjort anmälan enligt 9 kap.
5 § fjärde stycket aktiebolagslagen
(1975:1385), skall dock företaget
118
betala förseningsavgift om Prop. 1997/98:159
handlingarna inte har kommit in Bilaga 12
inom nio månader från
räkenskapsårets utgång. Avgiften
skall uppgå till 10 000 kr.
Om de handlingar som anges i 7
f inte har kommit in inom två
månader från det att underrättelse
avsändes till företaget om ett
beslut om förseningsavgift enligt
första stycket, skall företaget
betala en ny förseningsavgift. Den
nya avgiften skall uppgå till 10
000 kr.
Om de handlingar som anges i 7
J>' inte har kommit in inom två
månader från det att underrättelse
avsändes till företaget om ett
beslut om förseningsavgift enligt
andra stycket, skall företaget
betala en ny förseningsavgift. Den
nya avgiften skall uppgå till 20
000 kr.
9§
Om registrering har skett av ett
beslut om att företaget försatts i
konkurs eller trätt i likvidation, får
beslut om förseningsavgift inte
meddelas.
10 §
Har företaget inom föreskriven tid
gett in kopior av de handlingar
som anges i 7 § men är kopiorna
inte bestyrkta eller har
handlingarna på annat sätt någon
brist som lätt kan avhjälpas, får
nätmyndigheten meddela beslut
om förseningsavgift endast om
företaget har underrättats om
bristen och fått tillfälle att
avhjälpa den men inte gjort det
inom den tid som angetts i
underrättelsen. En sådan
underrättelse får sändas med
posten till den postadress som
119
företaget senast har anmält hos Prop. 1997/98:159
nätmyndigheten. Bilaga 12
H §
En förseningsavgift skall efterges,
om underlåtenheten att ge in
handlingen framstår som ursäktlig
med hänsyn till omständigheter
som företaget inte har kunnat råda
över. Avgiften skall också efterges
om det framstår som uppenbart
oskäligt att ta ut den.
Bestämmelserna om eftergift
skall beaktas även om något
yrkande om detta inte har
framställts, om det föranleds av
vad som har förekommit i ärendet.
12 §
Om en förseningsavgift inte har
betalats
betalningsuppmaning,
efter
skall
avgiften lämnas för indrivning.
Regeringen får föreskriva att
indrivning inte behöver begäras
för ringa belopp.
Bestämmelser om indrivning
finns i lagen (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar
m.m. Vid indrivning får
verkställighet enligt utsöknings-
balken ske.
13 §
Ett beslut om förseningsavgift får
verkställas även om det inte har
vunnit laga kraft.
Om ett företag har rätt att få
tillbaka betalad förseningsavgift
på grund av en domstols beslut,
skall ränta betalas på den
återbetalade förseningsavgiften
från och med månaden efter den
då förseningsavgiften betalades in
till och med den månad då
återbetalning görs. I fråga om
120
räntans storlek tillämpas 19 kap. Prop. 1997/98:159
14 § skattebetalningslagen Bilaga 12
(7997.-4S3/
Beslut av nätmyndigheten enligt 2
kap. 18-20 §§, 3 kap. 3 §, 6-8 §§,
11. 12, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7
och 10 §§ samt 5 kap. 7, 10 och
11 §§, beslut av en
tillsynsmyndighet enligt 12 kap.
2-4 §§ samt beslut av den syste-
mansvariga myndigheten om
ersättning till den som enligt
8 kap. 2 § beordrats öka eller
minska produktionen av el far
överklagas hos allmän för-
valtningsdomstol. Pröv-
ningstillstånd krävs vid över-
klagande till kammarrätten.
Regeringen får meddela
föreskrifter om överklagande av
andra beslut enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen.
5§
Beslut av nätmyndigheten enligt 2
kap. 18-20 §§, 3 kap. 3 §, 6-8 §§,
11, 12, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7
och 10 §§, 5 kap. 7, 10 och 11 §§
samt 12 kap. 8 och 11 §§, beslut
av en tillsynsmyndighet enligt 12
kap. 2-4 §§ samt beslut av den
systemansvariga myndigheten om
ersättning till den som enligt
8 kap. 2 § beordrats öka eller
minska produktionen av el får
överklagas hos allmän för-
valtningsdomstol. Pröv-
ningstillstånd krävs vid över-
klagande till kammarrätten.
Regeringen får meddela
föreskrifter om överklagande av
andra beslut enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Om någon annan än den som innehar nätkoncession för stamnätet eller
största delen därav har beviljats nätkoncession för en utlandsförbindelse
före den 1 januari 1998 gäller följande.
a. På en sådan nätkoncession tillämpas 2 kap. 10 § andra stycket i dess
äldre lydelse.
b. På en sådan nätkoncession tillämpas 2 kap. 18 § i dess äldre lydelse.
121
Prop. 1997/98:159
Bilaga 13
Vid remissmöte om arbetspromemorian Genomförandet av
elmarknadsdirektivet, m.m.. som genomfördes den 24 april 1998, deltog
företrädare för följande organisationer.
Kammarrätten i Sundsvall, Statskontoret. Konkurrensverket, Affärs-
verket svenska kraftnät, Statens Energimyndighet, Sveriges
Industriförbund, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Fjärr-
värmeföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges
Fastighetsägareförbund, Sveriges Elleverantörer, Svensk Elbrukar-
förening.
De myndigheter och organisationer som blivit inbjudna till mötet men
som inte deltog var Justitiekanslem, Kommerskollegium, Bokförings-
nämnden, Riksrevisionsverket, Elsäkerhetsverket, Konsumentverket.
Svensk Handel och Tjänsteföretagen, Lantbrukarnas Riksförbund,
Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorgani-
sationen i Sverige (LO) och Sveriges Konsumentråd.
Statskontoret, Konkurrensverket, Svenska kraftnät, Sveriges Ellever-
antörerna och Svensk Elbrukarförening har dessutom jämte
Bokföringsnämnden och Konsumentverket inkommit med skrivelser
rörande promemorian.
LO har enligt tjänsteanteckning i ärendets akt vid telefonsamtal den 23
april 1998 med handläggare vid Närings- och handelsdepartementets
energienhet muntligen framfört synpunkter på förslagen i promemorian.
122
Prop. 1997/98:159
Bilaga 14
Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857)
dels att 2 kap. 10 och 18 §§, 3 kap. 3 §, 4 kap. 2, 3. 9 och 11 §§, 8 kap.
4 § samt 13 kap. 5 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 12 kap. 7-13 §§,
samt närmast före 12 kap. 7 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Nätkoncession får beviljas endast
den som från allmän synpunkt är
lämplig att utöva nätverksamhet.
Nätkoncession för område far
beviljas endast den som dessutom
är lämplig att bedriva
nätverksamhet inom det begärda
området.
Nätkoncession för en
utlandsförbindelse får beviljas
endast den som innehar
nätkoncession för stamnätet eller
största delen därav. Nätkoncession
får dock beviljas även andra om
ledningen är av mindre betydelse
för det samlade överföringsnätet
till utlandet.
En nätkoncession får återkallas
helt eller delvis,
1. om en ledning eller ett
ledningsnät inte längre behövs för
en säker elförsörjning,
2. om koncessionshavaren i
väsentlig mån inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag,
enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen eller
enligt villkor i nätkoncessionen.
10 §
Nätkoncession får beviljas endast
den som från allmän synpunkt är
lämplig att utöva nätverksamhet.
Nätkoncession för område far
beviljas endast den som dessutom
är lämplig att bedriva
nätverksamhet inom det begärda
området.
Nätkoncession för en
utlandsförbindelse får beviljas och
innehas av endast den som innehar
nätkoncession för stamnätet eller
största delen därav eller en
juridisk person där denne har ett
bestämmande inflytande.
Nätkoncession får dock beviljas
även andra om ledningen är av
mindre betydelse för det samlade
överföringsnätet till utlandet.
18 §
En nätkoncession skall återkallas
helt eller delvis,
1. om en ledning eller ett
ledningsnät inte längre behövs för
en säker elförsörjning,
2. om koncessionshavaren i
väsentlig mån inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag,
enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen eller
enligt villkor i nätkoncessionen,
eller
123
Frågor om återkallelse av
nätkoncession prövas av
nätmyndigheten. Avser nätkonces-
sionen en utlandsförbindelse,
prövas dock frågan om återkallelse
av regeringen.
3. om koncessionshavaren inte
längre uppfyller villkoren enligt 10
§ andra stycket för att inneha
nätkoncessionen.
Frågor om återkallelse av
nätkoncession prövas av
nätmyndigheten. Avser nätkonces-
sionen en utlandsförbindelse,
prövas dock frågan om återkallelse
av regeringen.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 14
Vid redovisning av nätverksamhet
som grundas på nätkoncession för
område skall varje område
redovisas för sig, om inte
nätmyndigheten på koncessions-
havarens begäran beviljar
undantag. Sådant undantag skall
beviljas, om de berörda områdena
ligger geografiskt nära varandra
och sammantagna utgör en för
nätverksamhet lämplig enhet.
Ett beviljat undantag är för sin
giltighet beroende av att en enhet-
lig nättariff tillämpas för samtliga
områden som omfattas av undanta-
get.
När koncessionstiden för något
av de områden som omfattas av
undantaget löper ut, skall
nätmyndigheten pröva om
undantaget skall bestå.
Nätkoncession för område skall
redovisas skilt från nätkoncession
för linje. Regeringen får föreskriva
undantag beträffande ledningar
som omfattas av nätkoncession för
linje och som organisatoriskt och
tekniskt ingår i ett nät som
omfattas av nätkoncession för
område.
§
Vid redovisning av nätverksamhet
som grundas på nätkoncession för
område skall varje område
redovisas för sig, om inte
nätmyndigheten på koncessions-
havarens begäran beviljar
undantag. Sådant undantag skall
beviljas, om de berörda områdena
ligger geografiskt nära varandra
och sammantagna utgör en för
nätverksamhet lämplig enhet.
Ett beviljat undantag är för sin
giltighet beroende av att en enhet-
lig nättariff tillämpas för samtliga
områden som omfattas av undanta-
get senast tre år efter
nätmyndighetens beslut.
När koncessionstiden för något
av de områden som omfattas av
undantaget löper ut, skall
nätmyndigheten pröva om
undantaget skall bestå.
Nätkoncession för område skall
redovisas skilt från nätkoncession
för linje. Regeringen får föreskriva
undantag beträffande ledningar
som omfattas av nätkoncession för
linje och som organisatoriskt och
tekniskt ingår i ett nät som
omfattas av nätkoncession för
område.
124
Nättariffer för överföring av el
skall utformas så, att betald avgift
för att vara ansluten ger rätt att
använda det elektriska nätet inom
landet, med undantag för
utlandsförbindelserna.
Nättariffer för område, utom
engångsavgift för anslutning, far
inte utformas med hänsyn till var
inom området en anslutning är
belägen.
Vid skälighetsbedömningen av
nättariffen för en ledning med en
spänning om 220 kilovolt eller
däröver (stamledning) skall alla
kostnader för nätkoncessions-
havarens samtliga ledningar i
landet med undantag för
utlandsförbindelserna bedömas
2§
Nättariffer för överföring av el
skall utformas så, att betald
anslutningsavgift ger rätt att
använda det elektriska nätet inom
landet, med undantag för
utlandsförbindelserna.
Regeringen får föreskriva att
betald anslutningsavgift ger rätt
att använda även
utlandsförbindelserna till ett eller
flera länder. En sådan föreskrift
får också avse
utlandsförbindelserna till en del av
ett land.
Föreskrifter enligt andra stycket
får meddelas i fråga om ett land
eller del av ett land vars
elmarknad kan anses utgöra en
gemensam marknad med den
svenska elmarknaden.
Avtal som avser tillträde till en
utlandsförbindelse och som har
ingåtts innan regeringen meddelar
föreskrifter enligt andra stycket
skall fortfarande gälla.
3§
Nättariffer för område, utom
engångsavgift för anslutning, far
inte utformas med hänsyn till var
inom området en anslutning är
belägen.
Om ett eller flera områden slås
samman helt eller delvis skall en
enhetlig nättariff för det nya
området börja tillämpas senast tre
år efter sammanslagningen.
9§
Vid skälighetsbedömningen av
nättariffen för en ledning med en
spänning om 220 kilovolt eller
däröver (stamledning) skall alla
kostnader för nätkoncessions-
havarens samtliga ledningar i
landet med undantag för
utlandsförbindelserna bedömas
Prop. 1997/98:159
Bilaga 14
125
samlat. Tariffen far dock utformas
med hänsyn till var på
nätkoncessionshavarens
ledningsnät en anslutningspunkt är
belägen.
samlat. Tariffen far dock utformas Prop. 1997/98:159
med hänsyn till var på Bilaga 14
nätkoncessionshavarens
ledningsnät en anslutningspunkt är
belägen.
Om nätkoncessionshavaren har
systemansvaret för el enligt 8 kap.
1 § första stycket skall de
kostnader som följer av detta
ansvar och som inte kan hänföras
till en viss kund eller kundkategori
anses utgöra en kostnad i
nätverksamheten.
Om en sådan föreskrift som
avses i 2 § andra stycket har
meddelats skall
nätkoncessionshavarens kostnader
för de utlandsförbindelser som
berörs av föreskriften bedömas
samlat med kostnaderna för
nätkoncessionshavarens samtliga
ledningar i landet.
Den som har nätkoncession skall
på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om sin nättariff.
Uppgiften skall innehålla en
upplysning om möjligheten att hos
nätmyndigheten begära prövning
enligt sista stycket.
Vid begäran om ny anslutning
skall uppgifter enligt första stycket
lämnas inom skälig tid.
H §
Den som har nätkoncession skall
på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om sin nättariff.
Uppgiften skall innehålla en
upplysning om möjligheten att hos
nätmyndigheten begära prövning
enligt sista stycket.
Vid begäran om ny anslutning
skall uppgifter enligt första stycket
lämnas inom skälig tid.
Den som har nätkoncession
Tvister om nätkoncessions-
havarens skyldigheter enligt första
och andra styckena prövas av
nätmyndigheten.
skall offentliggöra sin nättariff till
den del den avser avgifter och
övriga villkor för överföring av el.
Regeringen
regeringens
nätmyndigheten
eller, efter
bemyndigande,
får meddela
närmare föreskrifter om
offentliggörande av nättariff enligt
tredje stycket.
Tvister om nätkoncessions-
havarens skyldigheter enligt första
och andra styckena prövas av
nätmyndigheten.
126
En elanvändare är skyldig att se
till att det finns någon som har
åtagit sig det ekonomiska ansvaret
för att det nationella elsystemet
tillförs lika mycket el som tas ut i
elanvändarens uttagspunkt
(balansansvar). Ett sådant
åtagande skall göras genom ett
avtal med den myndighet som
enligt 1 § skall ha systemansvaret
för el.
En elanvändare som är ansluten
till en ledning eller ett ledningsnät
skall hålla innehavaren av
nätkoncession underrättad om vem
som har åtagit sig balansansvaret i
hans uttagspunkt.
Första och andra styckena gäller
inte de elanvändare som köper sin
el från innehavaren av
leveranskoncession enligt 5 kap.
4§
En elanvändare är skyldig att se
till att det finns någon som har
åtagit sig det ekonomiska ansvaret
för att det nationella elsystemet
tillförs lika mycket el som tas ut i
elanvändarens uttagspunkt
(balansansvar). Ett sådant
åtagande skall göras genom ett
avtal med den myndighet som
enligt 1 § skall ha systemansvaret
för el.
En elanvändare som är ansluten
till en ledning eller ett ledningsnät
skall hålla innehavaren av
nätkoncession underrättad om vem
som har åtagit sig balansansvaret i
hans uttagspunkt. Ett övertagande
av balansansvaret i en uttagspunkt
skall börja gälla den dag som
elanvändaren anger i sin
underrättelse om övertagandet,
dock tidigast en månad efter det
att innehavaren av nätkoncession
har mottagit underrättelsen.
Den myndighet som enligt 1 §
har systemansvaret för el får, om
det finns särskilda skäl, i det
enskilda fallet medge att
övertagande av balansansvaret i
en uttagspunkt skall börja gälla
tidigare än vad som följer av
andra stycket.
Första och andra styckena gäller
inte de elanvändare som köper sin
el från innehavaren av
leveranskoncession enligt 5 kap.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 14
Förseningsavgift
7§
Om ett företag som bedriver
nätverksamhet inte ger in
bestyrkta kopior av sådan
årsrapport och revisionsberättelse
som anges i förordningen
(1995:1145) om redovisning av
127
nätverksamhet, skall företaget Prop. 1997/98:159
betala förseningsavgift till staten Bilaga 14
enligt 8 §.
Beslut om förseningsavgift fattas
av nätmyndigheten.
8§
Ett företag som bedriver
nätverksamhet skall betala en
förseningsavgift om de handlingar
som anges i 7 § inte har kommit in
till nätmyndigheten inom sju
månader från räkenskapsårets
utgång. Om företaget har beslutat
om fortsatt bolagsstämma enligt 9
kap. 9 § andra stycket
aktiebolagslagen (1975:1385)
eller om fortsatt föreningsstämma
enligt 7 kap. 4 § tredje stycket
lagen (1987:667) om ekonomiska
föreningar, skall dock företaget
betala förseningsavgift först om
handlingarna inte har kommit in
inom nio månader från
räkenskapsårets utgång. Avgiften
skall uppgå till 10 000 kr.
Om de handlingar som anges i 7
§ inte har kommit in inom två
månader från det att underrättelse
avsändes till företaget om ett
beslut om förseningsavgift enligt
första stycket, skall företaget
betala en ny förseningsavgift. Den
nya avgiften skall uppgå till 10
000 kr.
Om de handlingar som anges i 7
§ inte har kommit in inom två
månader från det att underrättelse
avsändes till företaget om ett
beslut om förseningsavgift enligt
andra stycket, skall företaget
betala en ny förseningsavgift. Den
nya avgiften skall uppgå till 20
000 kr.
9§
Om registrering har skett av ett
beslut om att företaget försatts i
konkurs eller trätt i likvidation, får
128
beslut om förseningsavgift inte
meddelas.
10 §
Har företaget inom föreskriven tid
gett in kopior av de handlingar
som anges i 7 § men är kopiorna
inte bestyrkta eller har
handlingarna på annat sätt någon
brist som lätt kan avhjälpas, får
nätmyndigheten meddela beslut
om förseningsavgift endast om
företaget har underrättats om
bristen och fått tillfälle att
avhjälpa den men inte gjort det
inom den tid som angetts i
underrättelsen. En sådan
underrättelse får sändas med
posten till den postadress som
företaget senast har anmält hos
nätmyndigheten.
11 §
En förseningsavgift skall efterges,
om underlåtenheten att ge in
handlingen framstår som ursäktlig
med hänsyn till omständigheter
som företaget inte har kunnat råda
över. Avgiften skall också efterges
om det framstår som uppenbart
oskäligt att ta ut den.
Bestämmelserna om eftergift
skall beaktas även om något
yrkande om detta inte har
framställts, om det föranleds av
vad som har förekommit i ärendet.
12 §
Om en förseningsavgift inte har
betalats efter
betalningsuppmaning, skall
avgiften lämnas för indrivning.
Regeringen får föreskriva att
indrivning inte behöver begäras
för ringa belopp.
Bestämmelser om indrivning
finns i lagen (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar
m.m. Vid indrivning får
Prop. 1997/98:159
Bilaga 14
129
verkställighet
utsökningsbalken ske.
enligt Prop. 1997/98:159
Bilaga 14
13 §
Ett beslut om förseningsavgift far
verkställas även om det inte har
vunnit laga kraft.
Om ett företag har rätt att få
tillbaka betalad förseningsavgift
på grund av en domstols beslut,
skall ränta betalas på den
återbetalade förseningsavgiften
från och med månaden efter den
då förseningsavgiften betalades in
till och med den månad då
återbetalning görs. I fråga om
räntans storlek tillämpas 19 kap.
14 § skattebetalningslagen
(1997:483).
Beslut av nätmyndigheten enligt 2
kap. 18-20 §§, 3 kap. 3 §, 6-8 §§,
11, 12, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7
och 10 §§ samt 5 kap. 7, 10 och
11 §§, beslut av en
tillsynsmyndighet enligt 12 kap.
2-4 §§ samt beslut av den syste-
mansvariga myndigheten om
ersättning till den som enligt
8 kap. 2 § beordrats öka eller
minska produktionen av el far
överklagas hos allmän för-
valtningsdomstol. Pröv-
ningstillstånd krävs vid över-
klagande till kammarrätten.
Regeringen far meddela
föreskrifter om överklagande av
andra beslut enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen.
5§
Beslut av nätmyndigheten enligt 2
kap. 18-20 §§, 3 kap. 3 §, 6-8 §§,
11, 12, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7
och 10 §§, 5 kap. 7, 10 och 11 §§
samt 12 kap. 8 och 11 §§, beslut
av en tillsynsmyndighet enligt 12
kap. 2-4 §§ samt beslut av den
systemansvariga myndigheten om
ersättning till den som enligt
8 kap. 2 § beordrats öka eller
minska produktionen av el far
överklagas hos allmän för-
valtningsdomstol. Pröv-
ningstillstånd krävs vid över-
klagande till kammarrätten.
Regeringen far meddela
föreskrifter om överklagande av
andra beslut enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen.
130
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Om någon annan än den som innehar nätkoncession för stamnätet
eller största delen därav har beviljats nätkoncession för en
utlandsförbindelse före den 1 januari 1998 gäller följande.
a. På en sådan nätkoncession tillämpas 2 kap. 10 § andra stycket i dess
äldre lydelse.
b. På en sådan nätkoncession tillämpas 2 kap. 18 § i dess äldre lydelse.
3. Om nätmyndigheten före ikraftträdandet av denna lag har beviljat ett
undantag enligt 3 kap. 3 § första stycket skall 3 kap. 3 § andra stycket i
sin äldre lydelse tillämpas på de berörda koncessionsområdena.
4. Om ett eller flera koncessionsområden har slagits samman helt eller
delvis före ikraftträdandet av denna lag skall 4 kap. 3 § i sin äldre lydelse
tillämpas på de berörda koncessionsområdena.
5. Föreskrifterna i 12 kap. 7 och 8 §§ tillämpas beträffande
årsrapporter och revisionsberättelser för räkenskapsår som avslutas den
31 december 1998 eller senare.
Prop. 1997/98:159
Bilaga 14
131
Prop. 1997/98:159
Bilaga 15
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-05-20
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander, regeringsrådet Kjestin Nordborg.
Enligt lagrådsremiss den 7 maj 1998 (Närings- och handels-
departementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över
förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Bengt Agartz.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
132
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 maj 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Peterson,
Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg, Uusmann,
Ulvskog, Sundström, Lindh, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Östros,
Messing, Engqvist
Föredragande: statsrådet Sundström
Prop. 1997/98:159
Regeringen beslutar proposition 1997/98:159 Genomförande av
Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma regler för den
inre marknaden för el, m.m.
133
Prop. 1997/98:159
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler
Ellagen (1997:857)
3 kap. 3 §, 4 kap. 2 §, 4 396L0092
kap. 11 §, 12 kap. 12 §,
13 kap.5 §
134
Eländers Gotab 56431, Stockholm 1998