Regeringens proposition
1997/98:141

Utländska försäkringsgivare med verksamhet i
Sverige

Prop.

1997/98:141

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 5 mars 1998

Göran Persson

ErikÅsbrink

(F inansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om utländska försäkringsgivare med
verksamhet i Sverige. Lagen innehåller regler för alla utländska försäk-
ringsgivare som yrkesmässigt erbjuder försäkringstjänster här i landet
och skall ersätta nu gällande lagar på området, dvs. lagen (1950:272) om
rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige
och lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige.

Den nya lagen skall enligt förslaget tillämpas på utländska försäk-
ringsgivares direktförsäkringsverksamhet i Sverige. Återförsäkringsrö-
relse och viss koassuransverksamhet (samförsäkring) undantas från la-
gens tillämpningsområde.

Försäkringsgivare från länder utanför EES-området skall enligt försla-
get kunna etablera sig här i landet inte bara genom generalagent utan
även genom filial. I propositionen klargörs att det inte bör finnas några
hinder för utländska försäkringsgivare att driva verksamhet som inte krä-
ver tillstånd enligt denna lag i ett representationskontor i Sverige. Några
uttryckliga regler för upprättande av sådana kontor föreslås inte.

För EES-försäkringsgivare föreslås ändrade regler om gränsöverskri-
dande verksamhet. Till skillnad mot tidigare skall även s.k. passivt till-
handahållande av tjänster omfattas av lagstiftningen. Motsvarande regler
införs inte för övriga utländska försäkringsgivare. Enligt förslaget måste
en försäkringsgivare från ett land utanför EES-området även i fortsätt-
ningen utverka regeringens koncession för att fa driva försäkringsverk-
samhet i Sverige. Det nuvarande depositionssystemet för dessa försäk-
ringsgivare bibehålls i stort sett oförändrat.

1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 141

Propositionen innehåller även vissa redaktionella ändringar i forsäk- Prop. 1997/98:141
ringsrörelselagen (1982:713), lagen (1992:160) om utländska filialer
m.m., trafikskadelagen (1975:1410), lagen (1976:357) om motortävlings-
försäkring, förmånsrättslagen (1970:979), lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt, mervärdeskattelagen (1994:200), lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter och lagen (1971:309) om behörig-
het for allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål.

Den föreslagna lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1998.

Innehållsförteckning

Prop. 1997/98:141

1    Förslag till riksdagsbeslut.................................................................5

2   Lagtext...............................................................................................6

2.1      Förslag till lag om utländska försäkringsgivares

verksamhet i Sverige...........................................................6

2.2     Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen

(1982:713).........................................................................33

2.3     Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om

utländska filialer m.m.......................................................36

2.4     Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen

(1975:1410).......................................................................37

2.5     Lag om ändring i lagen (1976:357) om

motortävlingsförsäkring....................................................39

2.6     Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen

(1970:979).........................................................................40

2.7     Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om

statlig inkomstskatt...........................................................41

2.8     Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen

(1994:200).........................................................................43

2.9     Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om

självdeklaration och kontrolluppgifter..............................44

2.10    Förslag till lag om ändring i lagen (1971:309) om

behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva
vissa mål..........................................................................45

3   Ärendet och dess beredning............................................................48

4   Bakgrund.........................................................................................50

4.1     Nuvarande ordning...........................................................50

4.2     EG:s försäkringsdirektiv - tredjelandsregler....................52

4.2.1      Allmänt om EG:s försäkringsdirektiv............52

4.2.2      Tredjelandsregler............................................53

4.3     OECD:s liberaliseringsstadgor, GATS.............................54

4.3.1      OECD:s liberaliseringsstadgor.......................54

4.3.2     GATS..............................................................56

5   Allmänna utgångspunkter...............................................................58

6   Överväganden och förslag...............................................................59

6.1     Den lagtekniska lösningen................................................59

6.2     Lagens tillämpningsområde..............................................61

6.3      Försäkringsgivare från tredje land....................................63

6.4      Sekundäretableringar och representationskontor..............65

6.5     Gränsöverskridande verksamhet.......................................68

6.6     Inledande av verksamheten m.m......................................77

6.7     Solvenskrav och bedrivande av verksamheten.................80

6.8     Frågor om tillsyn...............................................................82

6.9     Vites- och överklaganderegler..........................................83

7   Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser...................................85

8   Ekonomiska konsekvenser..............................................................86

9   Författningskommentar...................................................................87

9.1      Förslaget till lag om utländska försäkringsgivares

verksamhet i Sverige.........................................................87

9.2     Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen

(1982:713).......................................................................143

9.3     Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om

utländska filialer m.m.....................................................144

9.4     Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen

(1975:1410).....................................................................144

9.5     Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:357) om

motortävlingsförsäkring..................................................144

9.6     Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen

(1970:979).......................................................................145

9.7     Förslaget till lag om ändring i lagen (1947:576) om

statlig inkomstskatt.........................................................145

9.8     Förslaget till lag om ändring i mervärdeskattelagen

(1994:200).......................................................................145

9.9     Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325) om

självdeklaration och kontrolluppgifter............................145

9.10    Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:309) om
behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva

vissa mål.........................................................................146

Bilaga 1  Förteckning över remissinstanser........................................147

Bilaga 2  Lagrådsremissens lagförslag...............................................148

Bilaga 3  Lagrådets yttrande...............................................................192

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998.........203

Rättsdatablad.........................................................................................204

Prop. 1997/98:141

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 1997/98:141

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige,

2. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

3. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

4. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

5. lag om ändring i lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring,

6. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

7. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

8. lag om ändring i mervärdeskattelagen (1994:200),

9. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrol-
luppgifter,

10. lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän för-
valtningsdomstol att pröva vissa mål.

Lagtext

Prop. 1997/98:141

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige

Härigenom föreskrivs följande.

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

1 kap. Tillämpningsområde och vissa grundläggande bestämmelser

Inledande bestämmelser

1 § Utländska försäkringsgivare har rätt att bedriva verksamhet i Sverige

1 enlighet med denna lag.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
far meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse
för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska
gemenskaperna (EG) och Schweiz.

2 § Denna lag gäller inte återförsäkringsrörelse. Lagen gäller inte heller
för en EES-försäkringsgivare som deltar i koassuransverksamhet
(samförsäkring) från ett utländskt driftställe i annan egenskap än ledande
försäkringsgivare, om verksamheten avser sådana stora risker som anges
i 2 a kap. 4 § tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:713).

I fråga om trafikförsäkring tillämpas lagen inte om annat följer av tra-
fikskadelagen (1975:1410).

3 § Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för
5 kap. 14 §, får tillämpas för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses
i 2 kap. 3 a § första stycket 1 och 2 försäkringsrörelselagen (1982:713)
samt för avgångsbidragsförsäkringar.

Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap.
5 § femte stycket och 14 §, behöver inte tillämpas för sådana livförsäk-
ringar som avses i 2 kap. 3 b § första stycket 1 b och 4 försäkringsrörel-
selagen om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.

4 § En utländsk försäkringsgivare skall i sin verksamhet i Sverige följa
svensk lag och svenska myndigheters beslut och föreskrifter samt svara
inför svensk domstol.

Definitioner m.m.

Prop. 1997/98:141

5 § I denna lag avses med

1. EES-försäkringsgivare: utländsk försäkringsgivare vars hemland hör
till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och vars verksam-
het inom EES står under finansiell tillsyn endast av den behöriga myn-
digheten i hemlandet,

2. försäkringsgivare från tredje land: annan utländsk försäkringsgivare
än EES-försäkringsgivare som enligt sitt hemlands lag är en juridisk per-
son,

3. hemland: det land där försäkringsgivaren har sitt säte och, när det
gäller försäkringsgivaren i en försäkringssammanslutning, det land där
sammanslutningens ledning finns,

4. behörig myndighet: den nationella myndighet utomlands som enligt
lag eller annan författning har behörighet att utöva tillsyn över EES-
försäkringsgivare eller försäkringsgivare från tredje land.

Bestämmelserna i 2 och 3 kap. i denna lag tillämpas på EES-
försäkringsgivare och bestämmelserna i 4-7 kap. på försäkringsgivare
från tredje land. Bestämmelserna i 8-10 kap. gäller både EES-
försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje land.

6 § Med skadeförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i
2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713).

Med livförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i
2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen.

Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta tillhör livför-
säkring, om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäk-
ring, om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta
har köpts i ett livförsäkringsföretag, skall den dock i detta företag höra
till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de
särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 2, 5, 11 och 20 §§
samt 7 kap. 4-12 §§.

7 § Med skadeförsäkringsrisk som är belägen i Sverige avses

1. risk som är hänförlig till egendom som finns i Sverige, när försäk-
ringen avser antingen en byggnad eller en byggnad och dess lösöre, till
den del byggnaden och lösöret täcks av samma försäkring,

2. risk som är hänförlig till ett fordon som har registrerats i Sverige,

3. risk i samband med resa eller semester, när försäkringen har ingåtts
för högst fyra månader och försäkringstagaren har tecknat den i Sverige.

När försäkringen inte avser försäkringsobjekt som avses i första styck-
et eller motsvarande försäkringsobjekt i utlandet anses skadeförsäkrings-
risken vara belägen i Sverige, om försäkringstagaren är en fysisk person
som har sin vanliga vistelseort här eller, om försäkringstagaren är en ju-
ridisk person, det etableringsställe som försäkringen gäller finns i Sveri-
ge-

När det gäller livförsäkring anses Sverige vara det land där åtagandet
skall fullgöras om, i det fall då försäkringstagaren är en fysisk person,

denne har sin vistelseort här eller, om försäkringstagaren är en juridisk Prop. 1997/98:141
person, det etableringsställe som försäkringen gäller finns i Sverige.

8 § Med sekundäretablering avses i denna lag en utländsk försäkringsgi-
vares etablering i Sverige genom

1. generalagent,

2. filial, eller

3. generalrepresentation för försäkringsgivare i en försäkringssamman-
slutning.

Med företrädare avses i denna lag generalagent, verkställande direktör
för en filial samt ombud för generalagent eller för försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning.

9 § Med generalagent avses i denna lag en fysisk eller juridisk person
som har till uppgift att leda och sköta en utländsk försäkringsgivares för-
säkringsrörelse i Sverige. En utländsk försäkringsgivare far i Sverige inte
representeras av mer än en generalagent.

Generalagenten skall vara bosatt eller ha sitt säte i Sverige. Den som är
underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller som har för-
valtare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte vara generalagent.

Den utländska försäkringsgivaren skall utfärda fullmakt för general-
agenten att ingå för försäkringsgivaren bindande rättshandlingar med
tredje man samt att ta emot stämning för den utländska försäkringsgiva-
ren och själv eller genom annan tala och svara för denna.

Om den utländska försäkringsgivaren använder en juridisk person som
generalagent skall den juridiska personen utse en fysisk person som om-
bud. Denne skall uppfylla de krav som ställs i andra stycket. I ett sådant
fall skall den fullmakt som avses i tredje stycket ställas till ombudet.

10 § Med filial avses i denna lag ett avdelningskontor med självständig
förvaltning som en utländsk försäkringsgivare etablerar i Sverige.

För verksamhet som drivs genom filial gäller, förutom bestämmelserna

i denna lag, lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Den verkstäl-
lande direktören för en filial skall dock vara bosatt i Sverige.

11 § Med försäkringssammanslutning avses i denna lag en sammanslut-
ning av fysiska eller juridiska personer som utan solidariskt ansvar med-
delar försäkring. Vid tillämpning av denna lag skall samtliga medlemmar
i sammanslutningen som grupp anses som försäkringsgivare.

12 § Med generalrepresentation avses en utländsk försäkringssamman-
slutnings representation i Sverige. Generalrepresentationen skall förestås
av ett ombud som ansvarar för den verksamhet som försäkringsgivaren i
sammanslutningen driver enligt denna lag.

Ett ombud för försäkringsgivare i en sammanslutning skall vara bosatt

i Sverige. Den som är underårig, i konkurs eller underkastad näringsför-
bud eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte
vara ombud.

De försäkringsgivare som hör till sammanslutningen skall utfärda
fullmakt för ombudet att vid tvister som rör ingångna försäkringsavtal
ingå för försäkringsgivarna bindande rättshandlingar och att för deras
räkning ta emot stämning samt själv eller genom annan tala och svara för
dem.

13 § Med gränsöverskridande verksamhet avses i denna lag att en EES-
försäkringsgivare från ett utländskt driftsställe meddelar försäkring, utan
förmedling av en sekundäretablering eller ett dotterbolag här i landet,
avseende en risk som är belägen i Sverige eller ett åtagande som skall
fullgöras här i enlighet med 1 kap. 7 §.

Separationsprincipen

14 § En EES-försäkringsgivare far i Sverige förena direkt livförsäkrings-
rörelse endast med sådan direkt skadeförsäkringsrörelse som avses i
2 kap. 3a§ första stycket 1 och 2 försäkringsrörelselagen (1982:713)
samt med rörelse för återförsäkring av sådana skadeförsäkringar och av
livförsäkring. EES-försäkringsgivare, som på basis av den koncession
som försäkringsgivaren har fått i sitt hemland bedriver både liv- och ska-
deförsäkringsrörelse, får dock bedriva sådan verksamhet även här i lan-
det. EES-försäkringsgivaren skall hålla sin skadeförsäkringsrörelse åt-
skild från livförsäkringsrörelsen.

Försäkringsgivare från tredje land far i Sverige inte förena direkt liv-
försäkringsrörelse med annan försäkringsrörelse än rörelse för återför-
säkring av livförsäkring.

Bemyndiganden och undantag

15 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektio-
nen får medge undantag från de särskilda bestämmelserna i denna lag om
livförsäkring

1. när det gäller alla utländska försäkringsgivare: livförsäkring som
gäller endast för dödsfall och meddelas för en tid av längst fem år eller
mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år och

2. när det gäller försäkringsgivare från tredje land: livförsäkring som
avses i 2 kap. 3 b § första stycket 3 försäkringsrörelselagen (1982:713).

Undantag enligt första stycket 1 får inte medges från bestämmelserna
om beräkning av premiereserv enligt 5 kap. 3 § femte stycket.

Undantag enligt första stycket 2 får, såvitt gäller andra bestämmelser
än 5 kap. 8 §, medges endast om det finns särskilda skäl.

Ett undantag enligt första stycket skall vara förenligt med Europeiska
gemenskapernas rättsakter i fråga om försäkring.

I samband med beslut om undantag enligt första stycket 1 får det före-
skrivas att bestämmelser i denna lag som särskilt gäller skadeförsäkring
skall tillämpas i stället.

Prop. 1997/98:141

BESTÄMMELSER OM EES-FÖRSÄKRINGSGIVARE

Prop. 1997/98:141

2 kap. Rätt att driva verksamhet i Sverige

1 § En EES-försäkringsgivare som i sitt hemland har tillstånd att driva
försäkringsrörelse får bedriva verksamhet i Sverige

1. från en sekundäretablering här i landet med början två månader efter
det att Finansinspektionen från den behöriga myndigheten i försäkrings-
givarens hemland tagit emot en underrättelse med sådant innehåll som
anges i 2 § eller dessförinnan, om Finansinspektionen medger att verk-
samheten far påbörjas,

2. genom gränsöverskridande verksamhet, så snart Finansinspektionen
från den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland tagit emot
en underrättelse med sådant innehåll som anges i 3 §.

2 § En underrättelse enligt 1 § 1 om sekundäretablering skall innehålla

1. uppgifter om sekundäretableringens adress och om vem som skall
vara dess företrädare,

2. en plan över den tilltänkta verksamheten där det framgår hur etable-
ringen är organiserad och vilket slags försäkringsrörelse som skall drivas
där, och

3. ett intyg utfärdat av hemlandsmyndigheten om EES-fÖrsäkrings-
givarens kapitalbas.

För verksamhet rörande försäkringar som avses i 2 kap. 3 a § första
stycket 10 försäkringsrörelselagen (1982:713) (motorfordonsansvar) och
som inte uteslutande gäller försäkring av fraktförares ansvar skall under-
rättelsen enligt första stycket dessutom innehålla en försäkran att EES-
forsäkringsgivaren är medlem i TrafikfÖrsäkringsfÖreningen.

Om försäkringsgivaren avser att ändra sin verksamhet i fråga om för-
hållanden som anges i första stycket 1 och 2, får ändringen göras tidigast
en månad efter det att försäkringsgivaren underrättat Finansinspektionen
om ändringen.

3 § En underrättelse enligt 1 § 2 om gränsöverskridande verksamhet skall
innehålla

1. uppgifter om vilket eller vilka slag av risker eller åtaganden försäk-
ringarna skall täcka, och

2. ett intyg utfärdat av hemlandsmyndigheten om

a) försäkringsgivarens kapitalbas, och

b) de försäkringsklasser försäkringsgivarens koncession omfattar.

För verksamhet rörande försäkringar som avses i 2 kap. 3 a § första
stycket 10 i försäkringsrörelselagen (1982:713) (motorfordonsansvar)
och som inte uteslutande gäller försäkring av fraktförares ansvar skall
underrättelsen dessutom innehålla

1. uppgifter om vem som är försäkringsgivarens representant enligt 5 §
trafikskadelagen (1975:1410), och

2. en försäkran att försäkringsgivaren är medlem i TrafikfÖrsäkringsfÖ-
reningen.

1(

Om försäkringsgivaren avser att ändra sin verksamhet i fråga om för- Prop. 1997/98:141
hållanden som anges i första och andra styckena, far ändringen göras
tidigast en månad efter det att Finansinspektionen underrättats om änd-
ringen av den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland.

4 § När försäkringsgivaren börjat sin verksamhet här i landet skall före-
trädaren genast underrätta Finansinspektionen om detta.

3 kap. Tillsyn över EES-försäkringsgivare

1 § Den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland har ansva-
ret för den finansiella tillsynen över en EES-försäkringsgivares verksam-
het i Sverige. Den finansiella tillsynen omfattar kontroll av försäkrings-
givarens solvens, försäkringstekniska avsättningar och skuldtäckning.

Finansinspektionen skall ansvara för tillsynen i övrigt över EES-för-
säkringsgivarens verksamhet i Sverige.

2 § I fråga om verksamhet som drivs av EES-försäkringsgivare enligt
denna lag skall Finansinspektionen, i samarbete med den behöriga myn-
digheten i försäkringsgivarens hemland, verka för en sund utveckling av
verksamheten.

Finansinspektionen skall lämna uppgifter till de behöriga myndighe-
terna i EES-försäkringsgivares hemländer, om dessa myndigheter behö-
ver uppgifterna för sin tillsyn över försäkringsgivares verksamheter, samt
i övrigt ha ett nära samarbete med dessa myndigheter.

3 § En EES-försäkringsgivare som driver verksamhet här i landet skall
lämna Finansinspektionen de uppgifter om verksamheten som behövs för
tillsynen.

Finansinspektionen har rätt att granska den verksamhet som en EES-
försäkringsgivares sekundäretablering bedriver. Försäkringsgivaren skall
även hålla tillgångar, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för
granskning.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som försäkringsgivaren
skall lämna till inspektionen enligt första stycket.

4 § Skyldighet enligt 3 § att lämna upplysningar och hålla tillgångar och
handlingar tillgängliga för granskning gäller även för

1. styrelsen och den verkställande direktören eller motsvarande organ i
företag vars verksamhet uteslutande skall vara att biträda EES-
försäkringsgivare eller som en sådan försäkringsgivare har ett bestäm-
mande inflytande i,

2. ordföranden och den verkställande direktören eller motsvarande be-
fattningshavare i en skaderegleringsnämnd, villkorsnämnd eller annat
liknande organ, som här i landet biträder en EES-försäkringsgivare i
dennes rörelse.

11

5 § Efter anmälan till Finansinspektionen får den behöriga myndigheten i Prop. 1997/98:141
en EES-forsäkringsgivares hemland göra undersökning hos en sekun-
däretablering här i landet. Finansinspektionen har rätt att delta i under-
sökningen.

Ingripande och sanktioner

6 § Om en EES-försäkringsgivare överträder denna lag eller en föreskrift
som har meddelats med stöd av denna lag eller på annat sätt visar sig
olämplig att driva verksamhet här, får Finansinspektionen förelägga för-
säkringsgivaren att vidta rättelse. Om försäkringsgivaren inte följer före-
läggandet skall inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i för-
säkringsgivarens hemland.

Om rättelse ändå inte sker, får Finansinspektionen förbjuda försäk-
ringsgivaren att fortsätta sin marknadsföring och att ingå nya försäk-
ringsavtal om risker som är belägna här i landet eller, när det gäller liv-
försäkring, om forsäkringsåtaganden som skall fullgöras här i landet.
Innan ett förbud meddelas skall inspektionen underrätta den behöriga
myndigheten i försäkringsgivarens hemland.

I brådskande fall får Finansinspektionen, utan att den behöriga myn-
digheten underrättats, vidta åtgärder som anges i andra stycket för att
hindra ytterligare överträdelser.

Finansinspektionen får i brådskande fall, och utan att den utländska
behöriga myndigheten underrättats, även förordna ett ombud att på för-
säkringsgivarens vägnar ta emot stämning och i övrigt företräda denne
när det gäller redan meddelade försäkringar. Inspektionen skall genast
införa kungörelse enligt 10 kap. 1 § 1 om förordnandet. Till dess att en
sådan kungörelse har införts får en försäkringstagare, om försäkringsgi-
varen inte är en försäkringssammanslutning, sätta in förfallna försäkring-
spremier hos inspektionen med samma verkan som om de har betalats till
försäkringsgivaren.

7 § Om den behöriga myndigheten i en EES-fÖrsäkringsgivares hemland
inskränker försäkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar, skall
Finansinspektionen på begäran av myndigheten vidta motsvarande åtgär-
der i fråga om försäkringsgivarens tillgångar i Sverige.

Finansinspektionen skall biträda den behöriga myndigheten i EES-
forsäkringsgivarens hemland vid verkställighet av ett beslut om hur verk-
samheten skall drivas efter det att den myndigheten beslutat

1. att försäkringsgivaren inte får fortsätta sin marknadsföring eller ingå
nya försäkringsavtal, eller

2. att inskränka försäkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar.

8 § Om en företrädare för en EES-försäkringsgivare avsäger sig sitt upp-
drag, om fullmakten återkallas eller om företrädaren av annan anledning
inte kan utöva sitt uppdrag, skall de åtgärder som anges i 6 § första-
tredje styckena vidtas. Om det med hänsyn till skyddet av försäkringsta-
garnas intressen är nödvändigt, far Finansinspektionen, for tiden till dess

1:

att hindret upphört eller en ny företrädare blivit befullmäktigad, förordna Prop. 1997/98:141
ett ombud i enlighet med 6 § fjärde stycket.

9 § Om en EES-försäkringsgivare till följd av ett beslut av den behöriga
myndigheten i hemlandet inte längre får driva verksamhet här i landet,
skall Finansinspektionen vidta de åtgärder som behövs för att hindra att
försäkringsgivaren fortsätter verksamheten eller inleder ny verksamhet.
Inspektionen skall, på begäran av och i samarbete med den behöriga
myndigheten i försäkringsgivarens hemland,

1. förbjuda försäkringsgivaren att förfoga över sina tillgångar i Sverige

eller begränsa försäkringsgivarens förfoganderätt, eller

2. förbjuda försäkringsgivaren att fortsätta sin marknadsföring eller att
ingå nya försäkringsavtal.

Finansinspektionen skall i övrigt vidta de åtgärder som behövs till
skydd för de försäkrades intressen. Inspektionen skall också biträda
hemlandets myndighet i angelägenheter som rör avveckling av försäk-
ringsgivarens verksamhet här i landet. Inspektionen får därvid vidta så-
dana åtgärder som inspektionen kan besluta i fråga om ett svenskt försäk-
ringsbolag.

BESTÄMMELSER OM FÖRSÄKRINGSGIVARE FRÅN

TREDJE LAND

4 kap. Inledande av verksamheten m.m.

Rätt att driva verksamhet i Sverige

1 § En försäkringsgivare från tredje land får efter koncession av rege-
ringen bedriva försäkringsrörelse i Sverige från en generalagentur eller
en filial här i landet.

Utöver vad som följer av första stycket får en försäkringsgivare från
tredje land, efter tillstånd av Finansinspektionen, i Sverige marknadsföra
försäkringar som gäller risker som är belägna här, om det sker genom
förmedling av en försäkringsgivare som har koncession i Sverige och de
båda försäkringsgivarna tillhör samma koncern eller har samarbetsavtal
med varandra.

2 § En försäkringsgivare från tredje land som bedriver verksamhet enligt
denna lag får inte utan medgivande av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen driva annan rörelse än försäkringsrö-
relse här i landet. Medgivande skall lämnas om det finns särskilda skäl
för det.

Ett medgivande enligt första stycket får återkallas av den som lämnat
medgivandet, om det finns skäl för det.

Ansökan om medgivande enligt första stycket skall lämnas in till Fi-
nansinspektionen. Till ansökningen skall fogas den utredning som in-
spektionen bestämmer.

13

Koncession

Prop. 1997/98:141

3 § Finansinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om
huruvida koncession enligt 1 § första stycket krävs för en planerad verk-
samhet.

Ett förhandsbesked är bindande för den myndighet som har lämnat be-
skedet. Om regeringen har beslutat i fråga om förhandsbesked är även
Finansinspektionen bunden av detta beslut.

4 § Ansökan om koncession enligt 1 § första stycket görs hos regeringen.
Ansökan skall lämnas in till Finansinspektionen som skall överlämna den
till regeringen tillsammans med ett eget yttrande.

Till ansökningen skall fogas

1. en plan för verksamheten i Sverige (verksamhetsplan), och

2. ett intyg om att försäkringsgivaren har deponerat värdehandlingar
enligt 5 kap. 1 § andra stycket.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
far meddela närmare föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall inne-
hålla och vilka ytterligare handlingar som skall fogas till ansökan.

5 § Regeringen skall bevilja en försäkringsgivare från tredje land konces-
sion och godkänna dess företrädare, om ansökan uppfyller de krav som
ställs i 4 § och

1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven
på en sund försäkringsverksamhet,

2. det kan antas att den som kommer att ha ett sådant kvalificerat inne-
hav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 9 a § första stycket försäk-
ringsrörelselagen (1982:713) inte motverkar en sund utveckling av verk-
samheten hos försäkringsgivaren och denne även i övrigt är lämplig att
utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgivare och

3. den som avses vara företrädare för försäkringsgivaren eller, i de fall
där företrädaren är en juridisk person, vara dess ombud har tillräckliga
insikter och erfarenheter för att delta i ledningen hos en försäkringsgivare
och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Koncession far inte
beviljas, om det kan antas att någon som i väsentlig mån har åsidosatt
sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelä-
genheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha
ett kvalificerat innehav i en försäkringsgivare.

Koncession far inte vägras av det skälet att det inte behövs någon yt-
terligare försäkringsgivare.

Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omstän-
digheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande rä-
kenskapsårets slut.

Koncession skall meddelas i enlighet med den indelning som anges i
2 kap. 3 a och 3 b §§ försäkringsrörelselagen.

6 § Vid ändring av en beviljad koncession gäller bestämmelserna i 4 och
5 §§ i tillämpliga delar. Regeringen kan bestämma att Finansinspektionen

får besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet inte är av principiell Prop. 1997/98:141
betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.

7 § Vid förlängning av en koncession, som har beviljats för bestämd tid,
gäller 4 och 5 §§ i tillämpliga delar. Ansökningen, som skall prövas av
den myndighet som beviljat koncessionen, skall lämnas in till Finansin-
spektionen senast sex månader före utgången av den löpande koncessio-
nen.

8 § Utses en ny företrädare för en försäkringsgivare från tredje land skall
denne efter ansökan av försäkringsgivaren godkännas av Finansinspek-
tionen, om den nya företrädaren uppfyller de krav som ställs på företrä-
dare i denna lag. Inspektionen får meddela närmare föreskrifter om den
utredning som skall fogas till ansökningen.

9 § När en försäkringsgivare från tredje land som fått koncession enligt
5 § har börjat sin verksamhet i Sverige skall försäkringsgivarens företrä-
dare genast underrätta Finansinspektionen om detta.

Marknadsföring av försäkringar

10 § Finansinspektionen skall efter ansökan av en försäkringsgivare från
tredje land lämna tillstånd till verksamhet enligt 1 § andra stycket, om
den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund försäkringsverksamhet. Inspektionen far meddela närmare före-
skrifter om den utredning som skall fogas till ansökan om tillstånd.

Om det inte längre finns förutsättningar för tillstånd enligt första
stycket får Finansinspektionen förklara tillståndet förverkat.

5 kap. Solvenskrav och bedrivande av verksamheten

Deposition

1 § En försäkringsgivare från tredje land skall som säkerhet för direkt
försäkringsrörelse i Sverige deponera värdehandlingar i en svensk bank
på det sätt och under de villkor som Finansinspektionen bestämmer. De-
positionen skall bestå av sådana värdehandlingar som Finansinspektionen
har godtagit som säkerhet.

Innan koncession söks i Sverige skall försäkringsgivaren deponera
värdehandlingar till ett värde som motsvarar 300 gånger det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då ansökningen
om koncession lämnades in till Finansinspektionen.

2 § Medan verksamheten pågår skall depositionen

1. för skadeförsäkring inom åtta månader efter utgången av varje rä-
kenskapsår uppgå till ett belopp som motsvarar bruttopremieinkomsten
under räkenskapsåret, dock lägst till ett belopp som motsvarar 300 gång-

15

er det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som gällde vid räken-
skapsårets utgång,

2. for livförsäkring varje räkenskapsår uppgå till ett belopp som mot-
svarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som
gällde vid räkenskapsårets utgång.

3 § Finansinspektionen får bestämma att depositionen far efter vad som
är skäligt med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet göras
med ett lägre belopp än det som anges i 1 § andra stycket och 2 §. Sådant
beslut far inspektionen återkalla om det finns skäl till det.

Överskrider det sammanlagda belopp som en försäkringsgivare depo-
nerat för skadeförsäkring väsentligt den premieinkomst som anges i 2 §
1, får Finansinspektionen medge försäkringsgivaren att få ut det över-
skjutande beloppet, om detta inte hänför sig till en deposition enligt 1 §
andra stycket.

Bestämmelser om att Finansinspektionen i vissa fall får medge undan-
tag från skyldigheten att deponera finns i 16 och 18 §§.

4 § Tillgångar som en försäkringsgivare från tredje land har deponerat
enligt 1-3 §§ får användas endast för betalning av sådana på försäkrings-
avtal grundade skulder som hänför sig till försäkringsgivarens direkta
försäkringsrörelse i Sverige.

Försäkringstekniska avsättningar och grunder för
försäkringsverksamheten

5 § En försäkringsgivare från tredje land skall för sin direkta försäkrings-
rörelse i Sverige redovisa försäkringstekniska avsättningar. En försäk-
ringsgivares försäkringstekniska avsättningar skall motsvara de belopp
som behövs for att försäkringsgivaren vid varje tidpunkt skall kunna upp-
fylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma på grund av
ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna skall
motsvara försäkringsgivarens ansvarighet för

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader som beräknas upp-
komma för regleringen av dessa samt tilldelad återbäring som förfallit till
betalning men inte betalats ut (avsättning for oreglerade skador),

3. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har
förfallit till betalning,

4. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livför-
säkringsrörelse som inte har förfallit till betalning och

5. förlustutjämning for kreditförsäkring som avses i 12 kap. 9 a § for-
säkringsrörelselagen (1982:713) (utjämningsavsättning) upp till det be-
lopp för avsättningens storlek som anges i första stycket andra meningen
nämnda paragraf.

Ansvarar flera försäkringsgivare solidariskt för en försäkring, skall en-
dast den del av försäkringen som enligt avtal mellan försäkringsgivarna

Prop. 1997/98:141

16

belöper på en enskild försäkringsgivare beaktas vid beräkningen av den
försäkringsgivarens försäkringstekniska avsättningar.

Avsättning för oreglerade skador skall beräknas särskilt för varje för-
säkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse far statistiska metoder användas
om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art.

Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om beräkning av försäkringstekniska
avsättningar.

Vid beräkning av premiereserv för livförsäkringsrörelse gäller 7 kap.
2 § försäkringsrörelselagen.

6 § För livförsäkringar skall, om det inte med hänsyn till försäkringarnas
särskilda beskaffenhet finns anledning till undantag, grunder upprättas
för

1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv,

2. försäkringstagares rätt till återköp och ffibrev,

3. belåning av försäkringsbrev hos försäkringsgivaren,

4. verkan av underlåten premiebetalning,

5. försäkringstagarens rätt när försäkringen av annan anledning än som
avses i 2 eller 4 upphör i förtid eller när försäkringsgivaren i övrigt inte
har ansvar för försäkringsfallet och

6. förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.

För sådan livränta eller sjukränta som enligt 1 kap. 6 § tredje stycket
tillhör annan försäkring än livförsäkring skall grunder upprättas för be-
räkning av premiereserv och rätt till återköp.

7 § För de grunder för beräkning av försäkringspremier och premiereserv
som anges i 6 § första stycket 1 samt för de grunder för beräkning av
premiereserv som anges i 6 § andra stycket gäller 7 kap. 5 och 6 §§ för-
säkringsrörelselagen (1982:713) i tillämpliga delar.

Grunderna för försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev skall an-
ge villkoren för att erhålla denna rätt. De skall även innehålla regler för
beräkning av återköps- och fribrevsvärden.

Grunderna för belåning av försäkringsbrev hos försäkringsgivaren
skall ange villkoren för belåningen. De skall även innehålla bestämmel-
ser om lånevärde, räntesats och verkan av underlåtenhet att betala ränta.

Grunderna för verkan av underlåtenhet att betala premiema skall ange i
vilken ordning försäkringsgivarens ansvarighet kan komma att upphöra
eller i övrigt förändras. Vidare skall grunderna ange villkoren för att för-
säkringen åter skall träda i kraft (återupplivning).

8 § De försäkringstekniska avsättningarna skall täckas med tillgångar på
det sätt som gäller för skuldtäckning enligt 7 kap. 9 § första, tredje och
fjärde styckena, 9 a-10 c §§, 10 e samt 10 f §§ försäkringsrörelselagen
(1982:713) eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av någon av
dessa bestämmelser. Dock skall skuldtäckning endast omfatta direkt för-
säkringsrörelse.

När de försäkringstekniska avsättningarna skall täckas, får depositio-
nen enligt 1—3 §§ räknas in under förutsättning att depositionen dels be-

Prop. 1997/98:141

17

står av värdehandlingar som far användas för skuldtäckning med tillämp- Prop. 1997/98:141
ning av bestämmelserna i första stycket, dels inte har beaktats enligt 12 §
första stycket fjärde meningen.

De tillgångar som används för skuldtäckning skall finnas i Sverige.

9 § Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall se till att
sådana riktlinjer som anges i 7 kap. 10 g § försäkringsrörelselagen
(1982:713) upprättas och att riktlinjerna följs. Företrädaren skall vidare
fortlöpande pröva om riktlinjerna behöver ändras.

Företrädaren skall se till att försäkringstagarna och den som avser att
teckna en livförsäkring hos försäkringsgivaren informeras om det huvud-
sakliga innehållet i riktlinjerna, om det inte med hänsyn till försäkringens
särskilda beskaffenhet saknas anledning till sådan information. Regering-
en eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall med-
dela föreskrifter om skyldigheten att lämna information och om vilka
försäkringar som inte skall omfattas av informationsskyldigheten.

10 § Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall föra ett
register som vid varje tidpunkt visar de tillgångar som används för
skuldtäckning och tillgångarnas värde.

Om en tillgång som antecknas i registret har upplåtits med sådan rätt
att dess fulla värde inte kan utnyttjas för skuldtäckning, skall detta an-
tecknas i registret.

11 § Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a§ förmånsrättslagen
(1970:979) följer med en fordran som grundas på avtal om

1. livförsäkring, eller

2. återförsäkring avseende livförsäkring.

Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i det register
som anges i 10 §, när en försäkringsgivare från tredje land försätts i kon-
kurs eller när utmätning äger rum eller särskild administration träder in.

Fordran enligt första stycket 1 har företräde framför fordran enligt
första stycket 2.

Solvenskrav

12 § En försäkringsgivare från tredje land skall, utöver de tillgångar som
motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna enligt 5 §, vid varje tid-
punkt ha en tillräcklig kapitalbas. Kapitalbasens storlek skall fastställas
på grundval av den direkta försäkringsrörelse som försäkringsgivaren
bedriver i Sverige. Kapitalbasen skall när verksamheten bedrivs minst
uppgå till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens art
och omfattning (solvensmarginal). Kapitalbasen far dock inte understiga
ett minimibelopp (garantibelopp). Tillgångar som en försäkringsgivare
deponerat i bank enligt 1-3 §§ skall beaktas vid bedömning av om kravet
på garantibelopp är uppfyllt, dock högst till ett belopp som motsvarar
hälften av det minsta beloppet för garantibeloppet.

18

De poster som ingår i kapitalbasen skall till ett belopp som minst mot-
svarar solvensmarginalen finnas i ett land som omfattas av avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Dessa poster skall till ett be-
lopp som minst motsvarar en tredjedel av solvensmarginalen finnas i
Sverige.

Bestämmelserna om att Finansinspektionen i vissa fall far medge un-
dantag från bestämmelserna om beräkning av solvensmarginalen och
lokalisering av tillgångar finns i 16-18 §§.

13 § Kapitalbasen för skadeförsäkring far omfatta de poster som anges i
7 kap. 24 § försäkringsrörelselagen (1982:713). För skadeförsäkring be-
räknas solvensmarginalen enligt 7 kap. 25 § i den lagen. För skadeförsäk-
ring beräknas garantibeloppet till hälften av det belopp som krävs enligt
7 kap. 27 § första och andra styckena samma lag.

14 § Kapitalbasen för livförsäkring far omfatta de poster som anges i
7 kap. 22 § och 26 § tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:713).
För livförsäkring beräknas solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 § försäk-
ringsrörelselagen. Garantibeloppet för livförsäkring skall motsvara 400
000 ECU. En tredjedel av solvensmarginalen eller av garantibeloppet,
om det är större, skall motsvaras av poster som anges i 7 kap. 22 § första
stycket 1-3 försäkringsrörelselagen.

15 § För sådan livförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket 3 för-
säkringsrörelselagen (1982:713) gäller de särskilda bestämmelserna om
kapitalbas och solvensmarginal i 12 och 13 §§ lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder.

Verksamhet i flera EES-länder

16 § Om en försäkringsgivare från tredje land har ansökt om tillstånd att
driva verksamhet genom agentur eller filial i ett eller flera länder som hör
till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, får Finansinspektionen
efter ansökan medge försäkringsgivaren följande undantag, som endast
kan medges samtidigt:

1. Den del av depositionen enligt 1 § som skall beaktas enligt 12 §
första stycket femte meningen behöver försäkringsgivaren inte deponera i
mer än ett av dessa EES-länder.

2. Vid beräkning av solvensmarginalen skall hänsyn tas till försäk-
ringsgivarens verksamhet genom agenturer eller filialer i de andra EES-
ländema.

3. De tillgångar som motsvarar garantibeloppet får finnas i ett annat av
dessa EES-länder.

17 § I ansökan skall försäkringsgivaren ange vilket lands behöriga myn-
dighet som skall ha tillsyn över den samlade soliditeten hos agenturema
eller filialerna och varför denna myndighet valts. Depositionen skall gö-
ras i det landet.

Prop. 1997/98:141

19

18 § Ett medgivande far lämnas endast om samtliga behöriga myndighe- Prop. 1997/98:141
ter hos vilka försäkringsgivaren ansökt om undantag tillstyrker ansökan.
Om försäkringsgivaren har angett någon annan myndighet än Finansin-
spektionen, gäller medgivandet från det att den utländska myndigheten
har underrättat Finansinspektionen om att myndigheten kommer att kon-
trollera försäkringsgivarens soliditet även beträffande försäkringsgiva-
rens verksamhet i Sverige. Finansinspektionen skall till myndigheten
lämna de uppgifter som denna behöver för kontrollen.

Om en behörig myndighet i något av de länder som avses i 16 § första
stycket begär det, skall Finansinspektionen återkalla medgivandet.

Aktuarie

19 § En försäkringsgivare från tredje land som meddelar livförsäkringar i
Sverige skall utföra försäkringstekniska beräkningar och utredningar un-
der ledning av en aktuarie. I fråga om aktuarien gäller 8 kap. 18 § andra
stycket försäkringsrörelselagen (1982:713).

6 kap. Tillsyn över försäkringsgivare från tredje land

1 § Finansinspektionen skall ha tillsyn över den verksamhet som försäk-
ringsgivare från tredje land bedriver i Sverige. Inspektionen skall verka
för en sund utveckling av verksamheten och ha ett nära samarbete med
andra länders behöriga myndigheter.

2 § Regeringen skall, efter anmälan av Finansinspektionen, förklara kon-
cession som beviljats för en försäkringsgivare från tredje land förverkad
om

1. försäkringsgivaren inte har börjat sin verksamhet inom ett år från det
koncessionen beviljades eller inom samma tid förklarat sig avstå från
koncessionen eller

2. försäkringsgivaren under längre tid än sex månader inte drivit verk-
samhet.

3 § Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall utan an-
maning lämna Finansinspektionen

1. en redogörelse för försäkringsgivarens verksamhet i Sverige för
varje räkenskapsår, enligt formulär som fastställs av inspektionen,

2. ett intyg för varje räkenskapsår om att försäkringsgivarens deposi-
tion motsvarar kraven i 5 kap. 1-3 §§,

3. en utredning för varje räkenskapsår om de försäkringstekniska av-
sättningarnas storlek, hur dessa har beräknats och täckts samt om avgiven
återförsäkring,

4. en kopia av grunder eller ändrade grunder,

5. uppgifter om de tvångsmedel som den behöriga myndigheten i för-
säkringsgivarens hemland har tillgripit mot försäkringsgivaren, samt

6. meddelande om ändring av försäkringsgivarens firma.

20

Till grunderna eller de ändrade grunderna enligt första stycket 4 skall
det fogas en redogörelse för de konsekvenser grunderna far för försäk-
ringstagarna och försäkringsgivaren.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
far meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten enligt första
och andra styckena.

4 § Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall lämna
Finansinspektionen de upplysningar om försäkringsgivaren och dennes
verksamhet här i landet som inspektionen begär.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
far meddela föreskrifter om vilka upplysningar en försäkringsgivare från
tredje land skall lämna till inspektionen enligt första stycket.

5 § Finansinspektionen kan förelägga företrädaren för en försäkringsgi-
vare från tredje land att lämna inspektionen de uppgifter som avses i 3
och 4 §§.

6 § Finansinspektionen har rätt att granska den verksamhet som en för-
säkringsgivare från tredje land bedriver i Sverige. Företrädaren skall
hålla tillgångar, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för
granskning.

Finansinspektionen kan förordna en särskild sakkunnig för gransk-
ningen. Dennes arvode fastställs av inspektionen. Arvodet skall betalas
av försäkringsgivaren på det sätt som inspektionen bestämmer.

7 § Skyldighet enligt 4 och 6 §§ att lämna upplysningar och hålla till-
gångar och handlingar tillgängliga för granskning gäller även för

1. styrelsen och den verkställande direktören eller motsvarande organ i
företag vars verksamhet här i landet uteslutande skall vara att biträda
försäkringsgivare från tredje land eller som en sådan försäkringsgivare
har ett bestämmande inflytande i, samt

2. ordföranden och den verkställande direktören eller motsvarande be-
fattningshavare i skaderegleringsnämnd, villkorsnämnd eller annat lik-
nande organ, som här i landet biträder en försäkringsgivare från tredje
land i dennes rörelse.

Ingripande och sanktioner

8 § Finansinspektionen får i fråga om den verksamhet som en försäk-
ringsgivare från tredje land bedriver här i landet meddela de erinringar
som inspektionen anser är nödvändiga.

Finansinspektionen skall förelägga försäkringsgivaren att vidta rättelse
om inspektionen finner att

1. avvikelser skett från denna lag, trafikskadelagen (1975:1410), lagen
(1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har med-
delats med stöd av någon av dessa lagar eller från grunderna, om sådana
finns,

Prop. 1997/98:141

21

2. grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfatt-
ningen och beskaffenheten av försäkringsgivarens rörelse,

3. ett belopp som deponerats i bank enligt 5 kap. 1-3 §§ minskats ge-
nom att värdehandlingarna sjunkit avsevärt i värde eller av annan anled-
ning,

4. försäkringsgivarens riktlinjer för placering av tillgångar som an-
vänds för skuldtäckning inte är tillfredsställande med hänsyn till inne-
hållet i 5 kap. 8 § samt 7 kap. 9 a-10 c §§ och 10 e § försäkringsrörelse-
lagen (1982:713),

5. de tillgångar som används för skuldtäckning inte är tillräckliga eller
inte är placerade enligt 5 kap. 8 § samt 7 kap. 9 a-10 c §§ och 10 e §
försäkringsrörelselagen,

6. försäkringsgivarens företrädare eller, om företrädaren är en juridisk
person, försäkringsgivarens ombud inte uppfyller de krav som anges i

4 kap. 5 § första stycket 3, eller

7. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsgivarens
verksamhet.

9 § Finansinspektionen skall förelägga en försäkringsgivare från tredje
land att upprätta och för godkännande överlämna en plan för att

1. återställa en sund finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapi-
talbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 eller 25 § försäk-
ringsrörelselagen (1982:713) (saneringsplan),

2. skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger de nivåer som
anges i 5 kap. 12-15 §§, eller om garantibeloppet för en livförsäkringsrö-
relse inte har sådan sammansättning som anges i 5 kap. 12 § andra styck-
et (finansieringsplan).

Skyldigheten att upprätta saneringsplan eller finansieringsplan enligt
första stycket gäller inte om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt

5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn
över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar försäk-
ringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller delvis
förfoga över sina tillgångar skall, på begäran av myndigheten, Finansin-
spektionen vidta samma åtgärder beträffande försäkringsgivarens till-
gångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall
drivas efter ett sådant beslut av den utländska myndigheten.

10 § Om ett föreläggande enligt 8 eller 9 § inte har följts inom den be-
stämda tiden och det förhållande som orsakat anmärkningen inte heller
på något annat sätt har rättats till, skall Finansinspektionen anmäla detta
till regeringen.

11 § Finansinspektionen får förbjuda en försäkringsgivare från tredje
land att förfoga över sina tillgångar i Sverige eller begränsa dennes för-
foganderätt över tillgångarna, om

1. försäkringsgivaren inte följer gällande bestämmelser om skuldtäck-
ning,

2. försäkringsgivarens kapitalbas understiger en tredjedel av solvens-
marginalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,

Prop. 1997/98:141

22

3. försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen och
det finns särskilda skäl att anta att försäkringsgivarens finansiella ställ-
ning ytterligare kommer att försämras, eller

4. det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen
vid ett beslut om förverkande av försäkringsgivarens koncession.

Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall bedrivas efter
ett sådant beslut som avses i första stycket.

Om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och nå-
gon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten,
skall inspektionen underrätta den behöriga myndighet som kontrollerar
försäkringsgivarens soliditet innan inspektionen vidtar åtgärder.

Om försäkringsgivaren driver verksamhet i ett annat land som tillhör
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller har tillgångar placerade
där, skall Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det
landet om beslut som fattats i enlighet med första stycket och, om det
behövs, begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektio-
nen vidtar motsvarande åtgärder.

12 § Om en företrädare för en försäkringsgivare från tredje land avsäger
sig sitt uppdrag, om fullmakten återkallas eller om företrädaren av annan
anledning inte kan utöva sitt uppdrag, skall Finansinspektionen förordna
ett tillfälligt ombud att sköta sysslan tills försäkringsgivaren har utsett en
ny företrädare som inspektionen har godkänt eller tills den ordinarie fö-
reträdaren åter kan utöva sitt uppdrag. Intill dess att förordnandet har
kungjorts far försäkringstagare sätta in förfallna försäkringspremier hos
Finansinspektionen med samma verkan som om de blivit inbetalda till
försäkringsgivaren.

13 § En koncession för en försäkringsgivare från tredje land kan förkla-
ras förverkad av regeringen om försäkringsgivaren

1. inte längre uppfyller kraven för koncession,

2. inte inom angiven tid har fullföljt en plan som har godkänts enligt

9 § första stycket eller

3. på annat sätt allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verk-
samheten.

Om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och för-
säkringsgivarens auktorisation förklarats förverkad av en utländsk myn-
dighet som kontrollerar dennes soliditet, skall Finansinspektionen vidta
de åtgärder som behövs. Om skälet till att auktorisationen förklarats för-
verkad är att försäkringsgivarens soliditet är otillräcklig, skall regeringen
genast förklara försäkringsgivarens koncession i Sverige förverkad.

14 § Finansinspektionen skall anmäla beslut om förverkande av konces-
sion för en försäkringsgivare från tredje land till de behöriga myndighe-
terna i de länder i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet där försäk-
ringsgivaren bedriver verksamhet. Inspektionen får i samband med detta
begära att en sådan myndighet i samarbete med inspektionen vidtar de
åtgärder som behövs för att skydda de försäkrades intressen.

Prop. 1997/98:141

23

7 kap. Avslutande av verksamheten

Prop. 1997/98:141

1 § Om en försäkringsgivare från tredje land avser att upphöra med sin
försäkringsrörelse i Sverige, skall försäkringsgivaren ansöka om återkal-
lelse av koncessionen. Sådan ansökan prövas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Finansinspektionen.

2 § Om en försäkringsgivare från tredje land upphör att driva försäk-
ringsrörelse i Sverige, skall försäkringsgivaren utfärda fullmakt för ett
ombud att ta emot stämning för försäkringsgivaren och i övrigt företräda
försäkringsgivaren i fråga om redan meddelade försäkringar.

Försäkringsgivaren skall anmäla ett ombud som avses i första stycket
till Finansinspektionen för godkännande. Till ansökan skall fogas full-
makt för ombudet. Inspektionen får förordna ett tillfälligt ombud för ti-
den innan försäkringsgivaren lämnar in en sådan anmälan. Inspektionen
skall genast införa kungörelse enligt 10 kap. 1 § 8 om godkännandet eller
förordnandet. Till dess att en sådan kungörelse har införts får en försäk-
ringstagare sätta in förfallna försäkringspremier hos inspektionen med
samma verkan som om de har betalats till försäkringsgivaren.

3 § När en försäkringsgivare från tredje land visar att de skulder som
avses i 5 kap. 4 § har betalats eller försäkringsgivaren på annat sätt lagli-
gen befriats från betalningsskyldigheten har försäkringsgivaren rätt att
med Finansinspektionens samtycke få tillbaka de tillgångar som enligt
5 kap. 1-3 §§ har ställts som säkerhet.

Särskild administration

4 § Om koncessionen för en försäkringsgivare från tredje land att med-
dela livförsäkring i Sverige förklaras förverkad, skall en särskild admi-
nistration träda in för att ta till vara livförsäkringstagamas rätt. Finansin-
spektionen skall förvalta administrationsboet.

Finansinspektionen skall genast för livförsäkringstagamas räkning ta
hand om samtliga tillgångar i vilka de har förmånsrätt enligt 4 a § för-
månsrättslagen (1970:979). Härmed övergår alla försäkringsgivarens
rättigheter och skyldigheter på grund av livförsäkringsavtalen på admi-
nistrationsboet. Har livförsäkringarna återförsäkrats, gäller samma sak
försäkringsgivarens rättigheter och skyldigheter på grund av återförsäk-
ringama.

Så snart administrationen har inträtt skall Finansinspektionen låta vär-
dera de omhändertagna tillgångarna. Inspektionen skall vidare låta be-
räkna det belopp som de försäkringstekniska avsättningarna för livför-
säkring uppgår till. Administrationsboet har fordringsrätt hos försäk-
ringsgivaren för det belopp med vilket värdet av tillgångarna understiger
de försäkringstekniska avsättningarna för livförsäkring, ökade med en
tjugondei.

24

5 § De försäkringar som enligt 4 § tagits över av administrationsboet
skall om möjligt överlåtas till en eller flera försäkringsgivare med kon-
cession för livförsäkring som är

1. ett svenskt försäkringsbolag, eller

2. en utländsk försäkringsgivare som har koncession i Sverige eller är
auktoriserad i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

6 § Om Finansinspektionen anser att ett anbud om att ta över försäk-
ringsbestånd bör antas, skall inspektionen kungöra anbudets innehåll en-
ligt 10 kap. 1 § 9 och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt. Kungörelsen
skall innehålla föreläggande för försäkringstagarna att inom en bestämd
tid, minst en månad efter kungörelsens utfärdande, hos inspektionen an-
mäla om de har något att invända mot anbudet. Även den som inte är
försäkringstagare men som har förvärvat rätt på grund av en försäkring
skall fa möjlighet att framföra invändningar.

Om det i ett bestånd som skall överlåtas ingår åtaganden som skall
fullgöras utomlands, skall Finansinspektionen innan anbudet antas ge de
behöriga myndigheterna i det land där åtagandena skall fullgöras möjlig-
het att yttra sig. Finansinspektionen far pröva anbudet när de behöriga
myndigheterna yttrat sig eller, om de inte yttrat sig, tre månader från det
att myndigheten mottog meddelandet.

7 § Finansinspektionen skall anta ett anbud om övertagande av försäk-
ringsbestånd om

1. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs
sedan överlåtelsen beaktats, varvid hänsyn tagits till sådant undantag som
kan ha medgivits i enlighet med 5 kap. 16 §, och

2. behörig myndighet i det land där åtaganden skall fullgöras, sam-
tycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.

Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva verk-
samhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig myndighet. Med
behörig myndighet avses i detta fall den behöriga myndigheten i det
EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.

Finansinspektionens beslut att anta ett anbud skall kungöras enligt
10 kap. 1 § 10. När ett sådant beslut kungörs, övergår ansvaret för det
överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren.
Genom denna försäkringsgivares försorg skall samtliga försäkringstagare
och de personer som förvärvat rätt på grund av en försäkring underrättas
om överlåtelsen och de eventuella ändringar i villkoren som den medför.

Om det i ett bestånd av direkt försäkring som överlåtits ingår åtagan-
den som skall fullgöras i ett annat EES-land skall Finansinspektionen
offentliggöra den godkända överlåtelsen i det landet enligt bestämmel-
serna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på motsvarande sätt i det
berörda landet, far inspektionen underlåta att offentliggöra beslutet där.

8 § Om Finansinspektionen inte överlåtit försäkringsbeståndet enligt 5 §
inom ett år från det att administrationen trädde in, får tillgångarna säljas
och medlen fördelas mellan försäkringstagarna.

Prop. 1997/98:141

25

9 § Om det vid överlåtelse av försäkringarna enligt 5 § eller annars har Prop. 1997/98:141
uppstått ett överskott, skall detta i första hand användas till att betala

kostnaden för administrationen samt till sådana avgifter som avses i

10 kap. 9 § och som inte betalats. Återstoden skall överlämnas till den
försäkringsgivare vars försäkringar varit föremål för administrationen.

10 § Av de livförsäkrings- och återbäringsbelopp som förfallit till betal-
ning innan koncessionen för en försäkringsgivare från tredje land har
förklarats förverkad, skall så mycket betalas ut som skulle ha betalats om
koncessionen inte förklarats förverkad.

Av de livförsäkrings- eller återbäringsbelopp som förfaller till betal-
ning under administrationstiden far innan administrationen avslutats en-
dast så mycket betalas ut som Finansinspektionen anser att det är möjligt
att betala ut utan att övriga livförsäkringstagares rätt försämras. Detta
skall även tillämpas i fråga om återköp av försäkringar eller belåning av
försäkringsbrev hos försäkringsgivaren. Skulle det efteråt visa sig att ett
för stort belopp har betalats ut, skall återbetalning inte ske.

Allmänna bestämmelser

11 § Om en försäkringsgivare från tredje land i annat fall än enligt 4 §
första stycket upphör att driva livförsäkringsrörelse i Sverige, är försäk-
ringsgivaren ändå skyldig att på det sätt som anges i 5 kap. 8-10 §§ redo-
visa tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna för
redan meddelade livförsäkringar. Ett ombud som har utsetts av försäk-
ringsgivaren enligt 2 § är skyldig att fullgöra de uppgifter enligt 5 kap.

10 § och 6 kap. 3—4 och 6 §§, som förut har varit företrädarens skyldig-
het. Om inte tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättning-
arna redovisas eller om det av annat skäl finns anledning att anta att liv-
försäkringstagamas rätt på grund av försäkringsavtalen äventyras, skall
Finansinspektionen besluta om administration enligt 4 §. Om de tillgång-
ar som avsatts till redovisning anses otillräckliga får dock beslut om ad-
ministration inte meddelas, förrän Finansinspektionen har förelagt för-
säkringsgivaren att fylla bristen och denna inte täckts inom fyra veckor
efter ett sådant föreläggande. Om i ett sådant fall administration inträder,
skall bestämmelserna i 4 § första stycket om upphörandet av försäkrings-
givarens rätt att driva livförsäkringsrörelse här i landet i stället avse med-
delandet av beslut om administration.

12 § En försäkringsgivare från tredje land vars koncession återkallats
eller förverkats får inte meddela nya försäkringar här i landet. Under ad-
ministrationstiden får dock sådana nya livförsäkringar meddelas som har
samband med tidigare ingångna försäkringsavtal.

26

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER FÖR UTLÄNDSKA
FÖRSÄKRINGSGIVARE

Prop. 1997/98:141

8 kap. Marknadsföring m.m.

1 § Företrädaren för en utländsk försäkringsgivare skall övervaka att för-
säkringsgivaren i sin verksamhet i Sverige iakttar god affärssed. I fråga
om en försäkringssammanslutning skall försäkringsgivaren övervaka att
verksamhet för att anskaffa försäkringar bedrivs i enlighet med god sed.

2 § En utländsk försäkringsgivare skall i alla meddelanden till allmänhe-
ten nämna sin organisationsform och sitt hemland.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
skall meddela närmare föreskrifter om den information som en försäk-
ringsgivare skall lämna till försäkringstagarna och till den som avser att
teckna en försäkring hos försäkringsgivaren.

3 § Ett försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna
försäkringsvillkoren och om de särskilda villkor som gäller för den för-
säkring som avses i brevet.

4 § En utländsk försäkringsgivare eller dennes företrädare far inte till
fördel för en enskild försäkringstagare eller grupper av försäkringstagare,
på annat sätt än genom återbäring, medge direkt eller indirekt nedsättning
av de livförsäkringspremier som försäkringsgivaren enligt upprättade
grunder bestämt för sin rörelse här i landet.

5 § På begäran av den som biträtt en utländsk försäkringsgivare att mark-
nadsföra försäkringar i Sverige skall Finansinspektionen utfärda ett intyg
över verksamhetens omfattning och innehåll, om intyget behövs för att
den som biträtt försäkringsgivaren skall fa driva liknande verksamhet i
ett annat land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet. Försäkringsgivaren och den som begär intyg skall lämna
inspektionen de upplysningar som behövs för att inspektionen skall kun-
na fullgöra denna skyldighet.

9 kap. Överlåtelse av försäkringsbestånd

1 § En utländsk försäkringsgivare (överlåtande försäkringsgivare) som
driver verksamhet enligt denna lag kan helt eller delvis överlåta ett be-
stånd av försäkringar som hör till verksamheten till en svensk eller ut-
ländsk försäkringsgivare (övertagande försäkringsgivare) under de förut-
sättningar som anges i detta kapitel.

27

Överlåtelse av försäkringsbestånd från EES-försäkringsgivare

Prop. 1997/98:141

2 § När Finansinspektionen av en behörig myndighet i ett annat EES-
land ges möjlighet att yttra sig över en fråga om tillstånd till en överlåtel-
se av ett bestånd av försäkringar, som meddelats i en verksamhet som
drivits med stöd av denna lag, skall inspektionen lämna sitt samtycke om

1. försäkringstagarnas rätt inte försämras, och

2. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs
sedan överlåtelsen beaktats.

Yttrandet enligt första stycket skall lämnas inom tre månader.

3 § Finansinspektionen skall innan den yttrar sig ge de berörda försäk-
ringstagarna och livräntetagama möjlighet att anmäla om de har något att
invända mot överlåtelsen. Därvid skall vad som föreskrivs om offentlig-
görande i 15 kap. 4 § första stycket försäkringsrörelselagen (1982:713)
gälla i tillämpliga delar. Om överlåtelsen har offentliggjorts på motsva-
rande sätt i Sverige av en behörig myndighet i den överlåtande försäk-
ringsgivarens hemland, far inspektionen underlåta att offentliggöra ansö-
kan.

Överlåtelse av försäkringsbestånd från försäkringsgivare från tredje
land

4 § En försäkringsgivare från tredje land far med Finansinspektionens
tillstånd helt eller delvis överlåta sitt försäkringsbestånd som avses i 1 §
till en annan försäkringsgivare. Överlåtelse far ske till

1. ett svenskt försäkringsbolag, eller

2. en utländsk försäkringsgivare som har koncession i Sverige eller
som är auktoriserad i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbets-
området.

5 § Ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 4 §
skall göras av såväl den överlåtande försäkringsgivaren som den överta-
gande försäkringsgivaren. Det avtal som träffats om överlåtelsen skall
fogas till ansökningen. För ansökningen gäller 15 kap. 3 § fjärde stycket
och 4 § första stycket försäkringsrörelselagen (1982:713).

6 § Finansinspektionen skall innan tillstånd lämnas enligt 4 § ge den be-
höriga myndigheten i det land där risker är belägna eller där åtaganden
skall fullgöras möjlighet att yttra sig. Finansinspektionen får pröva ansö-
kan om tillstånd att verkställa överlåtelseavtalet sedan myndigheten yttrat
sig eller, om den inte yttrat sig, tre månader efter det att den utländska
myndigheten mottog meddelandet.

7 § Tillstånd att verkställa överlåtelseavtal som avses i 4 § skall ges om

1. försäkringstagarnas rätt inte försämras,

28

2. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs Prop. 1997/98:141
sedan överlåtelsen beaktats, varvid hänsyn tagits till undantag som kan

ha medgivits i enlighet med 5 kap. 16 §, och

3. behörig myndighet i det land, där risker är belägna eller där åtagan-
den skall fullgöras, samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.

Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva för-
säkringsrörelse i Sverige, skall kapitalbasen intygas av en behörig myn-
dighet. Med behörig myndighet avses i detta fall den behöriga myndig-
heten i det EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.

8 § Sedan Finansinspektionen bifallit ansökan om tillstånd till överlåtelse
av försäkringsbestånd enligt 5 §, skall inspektionen utan dröjsmål kungö-
ra beslutet enligt 10 kap. 1 § 12. När beslutet kungörs övergår ansvaret
för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgi-
varen. De försäkringstagare och livräntetagare som berörs av överlåtelsen
skall underrättas om den enligt 15 kap. 6 § försäkringsrörelselagen
(1982:713).

Om det i ett bestånd av direkt försäkring som överlåtits ingår risker
som är belägna i eller åtaganden som skall fullgöras i ett annat EES-land,
skall Finansinspektionen offentliggöra den medgivna överlåtelsen i det
landet enligt bestämmelserna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på
motsvarande sätt i det berörda landet, får inspektionen underlåta att of-
fentliggöra beslutet där.

10 kap. Särskilda bestämmelser

Kungörelse

1 § Finansinspektionen skall i Post- och Inrikes Tidningar kungöra

1. förordnande av ett ombud enligt 3 kap. 6 § fjärde stycket, 8 § eller

6 kap. 12 §,

2. beslut om att förbjuda eller begränsa en utländsk försäkringsgivares
rätt att förfoga över sina tillgångar här i landet enligt 3 kap. 7 § första
stycket, 9 § första stycket eller 6 kap. 11 § första stycket,

3. koncession som beviljas en försäkringsgivare från tredje land enligt

4 kap. 5 § första stycket,

4. förlängning av koncession som beviljas en försäkringsgivare från

tredje land enligt 4 kap. 7 §,

5. godkännande av en företrädare for en försäkringsgivare från tredje

land enligt 4 kap. 5 § första stycket eller 8 §,

6. ändring av firma for en försäkringsgivare från tredje land enligt

6 kap. 4 § första stycket 6,

7. förverkande av koncession enligt 6 kap. 2 eller 13 § eller återkallan-
de av koncession enligt 7 kap. 1 § for en försäkringsgivare från tredje
land,

8. godkännande eller förordnande av ett ombud enligt 7 kap. 2 § andra

stycket,

29

9. anbud om övertagande av ett försäkringsbestånd i ett administra- Prop. 1997/98:141
tionsbo enligt 7 kap. 6 § första stycket,

10. beslut om antagande av anbud enligt 7 kap. 7 § första stycket,

11. ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt

9 kap. 5 §, och

12. tillstånd till överlåtelse enligt 9 kap. 8 § första stycket.

I 7 kap. 7 § fjärde stycket och 9 kap. 8 § andra stycket finns bestäm-
melser om offentliggörande av vissa överlåtelsebeslut i andra EES-
länder.

2 § Det som enligt denna lag har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar
skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om det inte av omstän-
digheterna framgår att denne varken kände till eller borde ha känt till det
som kungjorts. Innan sådant kungörande skett kan ett förhållande som
enligt lagen skall kungöras inte lagligen åberopas mot annan än den som
visas ha känt till det.

Otillåten försäkringsverksamhet

3 § Om det kan antas att någon driver en verksamhet som omfattas av
denna lag, far Finansinspektionen förelägga denne att lämna de upplys-
ningar om verksamheten som behövs till inspektionen för att den skall
kunna bedöma om lagen är tillämplig.

Om Finansinspektionen finner att någon bedriver verksamhet enligt
denna lag utan att förutsättningarna enligt 2 kap. 1 § eller 4 kap. 1 § är
uppfyllda, skall inspektionen förelägga denne att inom bestämd tid ändra
sin verksamhet enligt inspektionens anvisningar eller upphöra med verk-
samheten.

Ett föreläggande enligt denna paragraf far riktas såväl mot den utländ-
ska försäkringsgivaren som mot den som här i landet, i syfte att förmå
någon att teckna försäkring hos försäkringsgivaren, är verksam för för-
säkringsgivarens räkning. Inspektionen skall genast underrätta den behö-
riga myndigheten i försäkringsgivarens hemland om föreläggandet.

Överklagande av beslut

4 § Följande beslut av Finansinspektionen far överklagas hos kammar-

rätten, nämligen beslut

1. att förbjuda en EES-försäkringsgivare att fortsätta med sin mark-
nadsföring eller ingå nya försäkringsavtal,

2. att inskränka en EES-försäkringsgivares rätt att förfoga över sina
tillgångar enligt 3 kap. 6, 7 eller 9 §, eller

3. att inte lämna sitt samtycke till en överlåtelse av ett försäkringsbe-
stånd enligt 9 kap. 2 §.

Finansinspektionens beslut om att förelägga eller döma ut vite enligt

5 § andra stycket får överklagas hos länsrätten. Detsamma gäller inspek-
tionens beslut i övrigt om att förena ett föreläggande eller förbud med

vite. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av läns- Prop. 1997/98:141
rättens avgörande.

Finansinspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos
regeringen.

Finansinspektionen far bestämma att beslut enligt första stycket, beslut
om föreläggande eller beslut om verksamhetens drivande enligt 6 kap.
11 § andra stycket skall gälla omedelbart.

Vite och straff

5 § Finansinspektionen kan förena ett föreläggande eller förbud enligt
denna lag med vite. Har inspektionen förelagt vite skall den utländska
försäkringsgivaren genast skriftligen underrättas om detta.

Finansinspektionen kan vid vite förelägga företrädaren för en försäk-
ringsgivare från tredje land att fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag
eller andra författningar att sända in behöriga redovisningshandlingar och
revisionsberättelser. Följs inte ett sådant vitesföreläggande kan inspek-
tionen döma ut vitet.

6 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet till Finansinspektionen meddelar oriktiga eller vilseledan-
de uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig att lämna
uppgift om enligt denna lag.

Allmänna bestämmelser

7 § Om en handling eller utredning, som enligt denna lag skall lämnas till
Finansinspektionen, är avfattad på ett främmande språk, skall på begäran
en bestyrkt svensk översättning tillhandahållas.

8 § Ett ombud, som enligt 3 kap. 6 § fjärde stycket eller 8 §, 6 kap. 12 §
eller 7 kap. 2 § andra stycket förordnats av Finansinspektionen, har rätt
att få ersättning av den utländska försäkringsgivaren med det belopp som
bestäms av inspektionen.

9 § Regeringen får föreskriva att en utländsk försäkringsgivare som en-
ligt denna lag bedriver verksamhet från en sekundäretablering här i lan-
det skall betala årliga avgifter till Finansinspektionen. Regeringen skall i
så fall meddela närmare föreskrifter om hur avgiften skall beräknas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

2. Genom den nya lagen upphävs lagen (1950:272) om rätt för utländ-
ska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och lagen
(1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige.

31

3. En utländsk försäkringsgivare som är verksam i Sverige när denna Prop. 1997/98:141
lag träder i kraft har rätt att bedriva försäkringsrörelse i Sverige enligt

den koncession som beviljats med stöd av lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige eller
enligt den rätt som erhållits med stöd av lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige.

4. De tillstånd och dispenser som har medgetts enligt lagen (1950:272)
om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i
Sverige eller enligt lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verk-
samhet i Sverige skall efter ikraftträdandet av den nya lagen avse mot-
svarande bestämmelser i den lagen.

5. Beslut som har meddelats enligt äldre bestämmelser skall överklagas
enligt de bestämmelserna.

6. För sådan livränta eller sjukränta som enligt 1 kap. 6 § tillhör annan
försäkring än livförsäkring och som har meddelats före ikraftträdandet av
5 kap. 6 § andra stycket, gäller i tillämpliga delar 11 § lagen (1950:272)
om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i
Sverige i dess lydelse enligt SFS 1982:1083.

3:

2.2

Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen Prop. 1997/98:141
(1982:713)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 §, 2 a kap. 4 §, 14 kap. 26 b § och
15 kap. 3 § försäkringsrörelselagen (1982:713)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

Denna lag gäller inte för försäkringsrörelse som drivs enligt andra för-
fattningar eller som utövas av försäkringsanstalter som inrättats av staten.

Särskilda bestämmelser om ut- Särskilda bestämmelser om ut-

ländska försäkringsgivare finns i
lagen (1950:272) om rätt för ut-
ländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige
och i lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i

ländska försäkringsgivare finns i
lagen (1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.

Sverige.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
far meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse
för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska
gemenskaperna (EG) och Schweiz.

Lydelse enligt proposition

1997/98:54

Föreslagen lydelse

2

Om ett försäkringsbolag avser att
från Sverige eller från en sekun-
däretablering i ett annat land in-
om EES meddela försäkringar för
risker belägna i eller för åtagan-
den som skall fullgöras i ett annat
EES-land, och detta skall ske på
annat sätt än genom en sekun-
däretablering i det landet (gräns-
överskridande verksamhet), skall
bolaget underrätta Finansinspek-
tionen om det. I underrättelsen
skall det anges vilket eller vilka
slag av risker eller åtaganden för-
säkringarna skall omfatta.

a kap.

Om ett försäkringsbolag avser att
från Sverige eller från en sekun-
däretablering i ett annat land inom
EES meddela försäkringar för ris-
ker belägna i eller för åtaganden
som skall fullgöras i ett tredje
EES-land, och detta skall ske utan
förmedling av en sekundäretable-
ring i det landet (gränsöverskrid-
ande verksamhet), skall bolaget
underrätta Finansinspektionen om
det. I underrättelsen skall det an-
ges vilket eller vilka slag av risker
eller åtaganden försäkringarna
skall omfatta.

' Lagen omtryckt 1995:1567

2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 141

33

Bestämmelserna i första stycket gäller inte när bolag i annan egenskap Prop. 1997/98:141
än ledande försäkringsgivare deltar i koassuransavtal (samförsäkring)
avseende stora risker.

Med stora risker avses

1. de försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 4-7 och

11-12,

2. de försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 14-15, om
försäkringstagaren är näringsidkare och den försäkrade risken avser nä-
ringsverksamheten, och

3. de försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 3, 8-10, 13
och 16, om försäkringstagaren är näringsidkare och minst två av följande
förutsättningar är uppfyllda enligt senast fastställda resultat- och balans-
räkning:

a) försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett
belopp motsvarande 6 200 000 ecu,

b) försäkringstagaren har en bruttoomsättning som uppgår till minst ett
belopp motsvarande 12 800 000 ecu,

c) försäkringstagaren har haft i genomsnitt minst 250 personer anställ-

da.

Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncernredovis-
ning skall förutsättningarna i tredje stycket 3 gälla koncernen.

14 kap.

26 b §

Finansinspektionen skall godkänna ett avtal om överlåtelse om

1. den övertagande försäkrings-
givaren har den kapitalbas som
krävs sedan överlåtelsen beaktats,
varvid hänsyn tagits till sådan
förmån som kan ha medgivits i
enlighet med 23 a § första stycket
lagen (1950:272) om rätt för ut-
ländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sveri-

1. den övertagande försäkrings-
givaren har den kapitalbas som
krävs sedan överlåtelsen beaktats,
varvid hänsyn tagits till sådant
undantag som kan ha medgivits i
enlighet med 5 kap. 16 § lagen
(1998:000) om utländska försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige,
och

ge, och

2. behörig myndighet i det land där åtaganden skall fullgöras, sam-
tycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.

Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva för-
säkringsverksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig
myndighet. Med behörig myndighet avses, för EES-försäkringsgivare,
den behöriga myndigheten i dess hemland, och för försäkringsgivare
hemmahörande i ett land utanför EES, den behöriga myndigheten i det
EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.

Ett beslut om godkännande av ett avtal skall inspektionen genast re-
gistrera. När registrering sker, övergår ansvaret för det överlåtna försäk-
ringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren. Är den övertagan-
de försäkringsgivaren ett försäkringsbolag eller en annan försäkringsgi-
vare med koncession i Sverige, skall den övertagande försäkringsgivaren
underrätta försäkringstagarna och dem som förvärvat rätt på grund av en

34

försäkring om överlåtelsen och de eventuella ändringar i villkoren som
överlåtelsen medför. Finansinspektionen bestämmer på vilket sätt under-
rättelsen skall lämnas.

Om det i ett bestånd av direkt försäkring som överlåtits ingår åtagan-
den som skall fullgöras i ett annat EES-land skall Finansinspektionen
offentliggöra den godkända överlåtelsen i det landet enligt bestämmel-
serna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på motsvarande sätt i det
berörda landet, får inspektionen underlåta att offentliggöra beslutet där.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:141

15 kap.

Ansökan om tillstånd till överlåtelsen skall göras av såväl det överlåtande
bolaget som den övertagande försäkringsgivaren senast fyra månader
efter det att bolagsstämmobeslutet i det överlåtande bolaget om godkän-
nande av överlåtelseavtalet registrerats. Om ansökan inte har gjorts inom
föreskriven tid eller om ansökan har avslagits, skall Finansinspektionen
förklara att frågan om överlåtelse har fallit.

Tillstånd att verkställa överlåtelseavtalet skall ges om

1. försäkringstagarnas rätt inte försämras,

2. den övertagande försäkrings-
givaren har den kapitalbas som
krävs sedan överlåtelsen beaktats

2. den övertagande försäkrings-
givaren har den kapitalbas som
krävs sedan överlåtelsen beaktats,

varvid hänsyn tagits till sådan
förmån som kan ha medgivits i
enlighet med 23 a § första stycket
lagen (1950:272) om rätt för ut-
ländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sveri-

varvid hänsyn tagits till sådant
undantag som kan ha medgivits i
enlighet med 5 kap. 16 § lagen
(1998:000) om utländska försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige,
och

ge, och

3. behörig myndighet i det land där risker är belägna eller där åtagan-
den skall fullgöras samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.

Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva för-
säkringsverksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig
myndighet. Med behörig myndighet avses, för EES-försäkringsgivare,
den behöriga myndigheten i dess hemland och, för försäkringsgivare
hemmahörande i ett land utanför EES, den behöriga myndigheten i det
EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.

Finansinspektionen kan förelägga försäkringsgivarna att komma in
med den ytterligare utredning som är nödvändig för att inspektionen skall
kunna fastställa att försäkringstagarnas rätt inte försämras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

35

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m.

Prop. 1997/98:141

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer
m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns
särskilda bestämmelser, nämligen

1. för bankföretag 1 kap. 4 och 5 §§ bankrörelselagen (1987:617),

2. för värdepappersföretag 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,

3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap. 8-10 §§ lagen
(1992:1610) om finansieringsverksamhet,

4. för utländska försäkringsgiva-

re lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige
och lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i

4. för utländska försäkringsgi-
vare lagen (1998:000) om utländ-
ska försäkringsgivares verksam-
het i Sverige,

Sverige,

5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingsorganisatio-
ner 2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börs-
och clearingverksamhet,

6. för utländska fondföretag 7 a-c §§ lagen (1990:1114) om värdepap-
persfonder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

2 Senast lydelse 1997:461

36

2.4 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410)

Prop. 1997/98:141

Härigenom föreskrivs att 5 § trafikskadelagen (1975:1410)3 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4

Trafikförsäkring får meddelas av

1. en försäkringsgivare som har fått tillstånd till det av regeringen,
samt

2. en försäkringsgivare som är
verksam här i landet enligt lagen
(1993:1302) om EES-försäkrings-
givares verksamhet i Sverige.

En försäkringsgivare som avser
att meddela trafikförsäkring ge-
nom gränsöverskridande verksam-
het med stöd av 2 kap. 1 § lagen
om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige men som inte
har fast driftställe i Sverige skall
ha en representant här i landet.
Representanten skall vara bosatt i
Sverige eller vara en svensk juri-
disk person. Försäkringsgivaren
skall utfärda en fullmakt för repre-
sentanten att gentemot skadelidan-
de företräda försäkringsgivaren
och att själv eller genom annan
tala och svara för denne angående
försäkringsfall. Representanten
skall även ha behörighet att före-
träda försäkringsgivaren vid kon-
troll av om det finns giltig trafik-
försäkring. Försäkringsgivaren

2. en EES-försäkringsgivare
som är verksam här i landet enligt
lagen (1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.

En försäkringsgivare som får meddela trafikförsäkring är skyldig att på
begäran meddela trafikförsäkring. I ett tillstånd enligt första stycket 1 kan
dock skyldigheten begränsas till att gälla försäkring åt personer som till-
hör en viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom ett
visst område. Finansinspektionen kan efter ansökan medge motsvarande
begränsning för försäkringsgivare som driver verksamhet här som avses i
första stycket 2.

En försäkringsgivare som avser
att meddela trafikförsäkring ge-
nom gränsöverskridande verk-
samhet med stöd av 2 kap. 1 §
lagen om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige men som
inte har fast driftställe i Sverige
skall ha en representant här i lan-
det. Representanten skall vara
bosatt i Sverige eller vara en
svensk juridisk person. Försäk-
ringsgivaren skall utfärda en full-
makt för representanten att gen-
temot skadelidande företräda för-
säkringsgivaren och att själv eller
genom annan tala och svara för
denne angående försäkringsfall.
Representanten skall även ha be-
hörighet att företräda försäk-
ringsgivaren vid kontroll av om
det finns giltig trafikförsäkring.

’ Lagen omtryckt 1994:43

4 Senaste lydelse 1995:785

37

Försäkringsgivaren skall informe-
ra försäkringstagarna om vem
som är försäkringsgivarens repre-
sentant och om dennes adress.
Ytterligare föreskrifter om villkor
beträffande representanter får
meddelas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
F inansinspektionen.

skall informera försäkringstagarna
om vem som är försäkringsgiva-
rens representant och om dennes
adress. Ytterligare föreskrifter om
villkor beträffande representanter
far meddelas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
F inansinspektionen.

Prop. 1997/98:141

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

3:

2.5

Lag om ändring i lagen (1976:357) om
motortävlingsförsäkring

Prop. 1997/98:141

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1976:357) om motortävlingsför-
säkring skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Motortävlingsförsäkring far bara
meddelas av en försäkringsgivare
som har fått tillstånd till det av

regeringen samt av en försäk-
ringsgivare som är verksam här i
landet enligt lagen (1993:1302)
om EES-försäkringsgivares verk-
samhet i Sverige.

En försäkringsgivare som far

skyldig att på begäran meddela motortävlingsförsäkring och att utfärda
bevis därom enligt formulär som Finansinspektionen fastställer.

5

Motortävlingsförsäkring får bara
meddelas av en försäkringsgivare
som har fatt tillstånd till det av

regeringen samt av en EES-för-
säkringsgivare som är verksam här
i landet enligt lagen (1998:000)
om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige.

meddela motortävlingsförsäkring är

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

5 Senaste lydelse 1995:786

39

2.6 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979)

Härigenom föreskrivs att 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) skall ha
följande lydelse.

Prop. 1997/98:141

Nuvarande lydelse

Förmånsrätt följer med försäk-
ringstagares fordran hos försäk-
ringsföretag i den egendom och i
den omfattning som anges i
7 kap. 11 a § försäkringsrörelse-
lagen (1982:713) och 75 f tredje-
femte styckena lagen (1950:272)
om rätt för utländska försäk-
ringsföretag att driva försäk-
ringsrörelse i Sverige.

Föreslagen lydelse

4a§6

Förmånsrätt följer med försäk-
ringstagares fordran hos försäk-
ringsgivare i den egendom och i
den omfattning som anges i 7 kap.
11 a § försäkringsrörelselagen
(1982:713) och 5 kap. 11 § lagen
(1998:000) om utländska försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

6 Senaste lydelse 1995:783

40

2.7

Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt

Prop. 1997/98:141

Härigenom föreskrivs att 2 § 6 mom. lagen (1947:576) om statlig in-
komstskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 § 6 mom7

Med livförsäkringsföretag avses

1.  livförsäkringsbolag enligt
(1982:713), samt

2. utländska försäkringsföretag
som driver livförsäkringsrörelse
här i landet med stöd av lagen
(1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva för-
säkringsrörelse i Sverige eller
lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.

Med skadeförsäkringsföretag förstås annat försäkringsföretag än liv-
försäkringsföretag. Utländskt försäkringsföretag, som drivit försäkrings-
rörelse i Sverige, bedöms med hänsyn endast till den rörelse som företa-
get drivit här från fast driftställe.

Livförsäkringsföretag frikallas från skattskyldighet enligt denna lag för
dels den del av nettointäkten som är hänförlig till tillgångar och skulder
som förvaltas för försäkringstagarnas räkning, dels influtna premier. Un-
dantaget från skattskyldighet gäller dock inte den del av nettointäkten
eller premiema som är hänförlig till försäkringar som i redovisningshän-
seende tas upp som grupplivförsäkringar eller sjuk- och olycksfallsför-
säkringar som avses i 2 kap. 3 a § första stycket 1 och 2 samt 3 b § första
stycket 1 b och 4 försäkringsrörelselagen. Avdrag får inte göras för kost-
nader som är hänförliga till intäkter som är fria från skatt enligt detta
moment.

1 kap.

4 § försäkringsrörelselagen

utländska försäkringsföretag
driver livförsäkringsrörelse

2.

som

här i landet med stöd av lagen
(1998:000) om utländska försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige.

Att särskilda bestämmelser gäller vid beskattning av livförsäkringsfö-
retag följer av lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel.

Såsom nettointäkt av försäkringsrörelse, som drivits av inländskt ska-
deförsäkringsföretag, anses överskottet av försäkringsrörelsen. Detsam-
ma gäller för livförsäkringsföretag till den del nettointäkten är hänförlig
till försäkringar som i redovisningshänseende tas upp som grupplivför-
säkringar eller sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 3 a §
första stycket 1 och 2 samt 3 b § första stycket 1 b och 4 försäkringsrö-
relselagen.

7 Senaste lydelse 1996:1241

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:770

41

Vid beräkning av överskottet av försäkringsrörelse, som avses i före-
gående stycke, far från bruttointäkten avdrag göras förutom for drifts-
kostnader, som avses i 23 § kommunalskattelagen, för avgifter och bi-
drag, som utgivits till kommun, förening eller sammanslutning och som
avser att understödja verksamhet med syfte att förebygga skador, vilka
faller inom ramen för den av företaget bedrivna rörelsen, för ökning av
försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, för ökning av säker-
hetsreserv samt för utbetald återbäring och verkställd premieåterbetal-
ning.

Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning forstås sådana
avsättningar enligt 7 kap. 1 § första stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713) (premiereserv, avsättning för oreglerade skador, tilldelad
återbäring och utjämningsavsättning för kreditförsäkring) minskade med
värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.

Med säkerhetsreserv förstås den reserv skadeförsäkringsföretag får re-
dovisa enligt en av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av
Finansinspektionen fastställd normalplan.

Minskning av försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, av
säkerhetsreserv, av regleringsfond för trafikförsäkring och minskning av
utjämningsfond skall anses som intäkt.

Utöver vad ovan stadgas får avdrag inte ske för avsättning till omedel-
bar eller framtida vinstutdelning till försäkringstagare.

Bestämmelserna i detta moment om inländskt livförsäkringsföretag har
motsvarande tillämpning på försäkringsrörelse som utländskt livförsäk-
ringsföretag drivit här i riket.

Beträffande försäkringsrörelse, som här drivits av utländskt skadeför-
säkringsföretag, anses som här i riket skattepliktig nettointäkt ett belopp
motsvarande två procent av företagets premieinkomst av här bedriven
försäkringsrörelse. Med premieinkomst förstås bruttobeloppet av årets
försäkringspremier, dvs. utan avdrag för återförsäkringspremier.

Blir det på grund av bestämmelserna i detta moment nödvändigt att
dela upp intäkt eller avdrag mellan olika delar av ett försäkringsföretags
verksamhet, skall fördelningen av intäkten eller avdraget göras på skäligt
sätt.

Prop. 1997/98:141

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. Äldre bestämmelser skall till-
lämpas på verksamhet som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

4;

2.8

Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen Prop. 1997/98:141
(1994:200)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 10 § mervärdesskattelagen (1994:200)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3 kap.

10 §

Från skatteplikt undantas omsättning av försäkringstjänster.

Med försäkringstjänster förstås

1. tjänster vars tillhandahållan-
de utgör försäkringsrörelse enligt
försäkringsrörelselagen
(1982:713), enligt lagen
(1989:1079) om livförsäkringar
med anknytning till värdepap-
persfonder, enligt lagen
(1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva för-
säkringsrörelse i Sverige eller
enligt lagen (1993:1302) om ut-
ländska EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige, och

2. tjänster som tillhandahålls
medlare av försäkringar och som a

1. tjänster vars tillhandahållande
utgör försäkringsrörelse enligt för-
säkringsrörelselagen (1982:713),
enligt lagen (1989:1079) om liv-
försäkringar med anknytning till
värdepappersfonder eller enligt
lagen (1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige, och

försäkringsmäklare eller andra för-
;r försäkringar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. Äldre bestämmelser skall till-
lämpas på verksamhet som hänför sig till tiden före ikrafttträdandet.

43

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 32 b § lagen (1990:325) om självdek-
laration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:141

3 kap.

32 b §8

Ett utländskt företag som med stöd
av 1 kap. 5 § 2 bankrörelselagen
(1987:617), 1 kap. 3 c§ 2 lagen
(1991:981) om värdepappersrörel-
se, 2 kap. 9 § 2 lagen (1992:1610)
om finansieringsverksamhet eller
2 kap. 1 § 2 lagen (1998:000) om
utländska försäkringsgivares verk-
samhet i Sverige driver bankverk-
samhet, värdepappersrörelse, fi-
nansieringsverksamhet eller för-
säkringsverksamhet i Sverige utan
att inrätta filial eller motsvarande
etablering här, skall innan verk-
samheten inleds till Finansinspek-
tionen lämna en skriftlig förbin-
delse att årligen senast den 31 ja-
nuari taxeringsåret lämna kontroll-
uppgift enligt 15, 22, 25 a, 27 eller
32 c § till Riksskatteverket.

Ett utländskt företag som med
stöd av 1 kap. 5 § 2 bankrörelse-
lagen (1987:617), 1 kap. 3 c§ 2
lagen (1991:981) om värdepap-
persrörelse, 2 kap. 9 § 2 lagen
(1992:1610) om finansierings-
verksamhet eller 2 kap. 1 § 2 la-
gen (1993:1302) om EES-försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige
driver bankverksamhet, värde-
pappersrörelse, finansieringsverk-
samhet eller försäkringsverksam-
het i Sverige utan att inrätta filial
eller motsvarande etablering här,
skall innan verksamheten inleds
till Finansinspektionen lämna en
skriftlig förbindelse att årligen
senast den 31 januari taxerings-
året lämna kontrolluppgift enligt
15, 22, 25 a, 27 eller 32 c § till
Riksskatteverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

8 Senaste lydelse 1997:468

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:309) om Prop. 1997/98:141
behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva
vissa mål

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1971:309) om behörighet för all-
män förvaltningsdomstol att pröva vissa mål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

1 §’

Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan för-
fattning som utfärdats före den 1 januari 1972, enligt vad hittills gällt
skall anföras hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annat föreskri-
ves i 2 §, i stället anföras hos kammarrätt i följande mål:

1. mål om val till befattning eller uppdrag, mål om val för upprättande

av förslag till befattning eller uppdrag,

4. mål om annan ersättning som enligt författning utgår av statsmedel,
såvida ej författningen hänvisar den som gör anspråk på ersättning att vid
tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expropriationsdomstol
eller ersättning enligt författningen utgår till kommun eller annan kom-
munal förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller hittelön enligt
lagen (1942:350) om fornminnen eller om ersättning enligt naturvårdsla-
gen (1964:822),

5. mål om beslut av tullmyndighet i samband med in- eller utförsel av
vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från eller nedsätt-
ning eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift som meddelats
med stöd av regeringens bemyndigande, mål om tillstånd att hålla provi-
anteringsfrilager,

6. mål om beslut rörande statens, kommunens eller annan kommunal
förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller an-
nan avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och med-
delats med stöd av regeringens bemyndigande eller fråga är om oljeavgift
eller avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän
domstol,

7. mål om beslut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra
allmänna medel, såvida ej beslutet meddelats med stöd av regeringens
bemyndigande eller avser avgift vars uttagande genom utmätning förut-
sätter beslut av allmän domstol,

8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om tillsyn över stiftelser,

9. mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den
allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur-
eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling i särskilt
fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller
godkännande eller angående omhändertagande, smittrening, oskadliggö-
rande eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt

9 Senaste lydelse 1997:290

45

11. mål om föreläggande vid
vite, såvida ej fråga är om skyl-
dighet, som enligt författning åvi-
lar kommun eller annan kommunal
förvaltningsenhet, eller om före-
läggande enligt lagen (1919:240)
om fondkommissionärsrörelse och
fondbörsverksamhet,        lagen

(1948:433) om försäkringsrörelse,
lagen (1950:596) om rätt till fiske,
lagen (1955:183) om bankrörelse,
lagen (1955:416) om sparbanker,
lagen (1956:216) om jordbruk-
skasserörelsen, lagen (1959:73)
med vissa bestämmelser om in-
ländsk försäkringsrörelse vid krig
m.m., lagen (1959:118) om krigs-
ansvarighet för liv- och invalidi-
tetsförsäkring, lagen (1963:76) om
kreditaktiebolag, jordförvärvsla-
gen (1965:290), förordningen
(1968:576) om Konungariket Sve-
riges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar,
skyddslagen (1969:387),

hävdslagen (1969:698), lagen
(1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypo-
teksföreningar, lagen (1970:596)
om förenklad aktiehantering eller
lagen (1971:827) om registrering
av aktieinnehav,

författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller
om beslut enligt arbetarskyddslagen (1949:1) eller med stöd därav med-
delade föreskrifter, allmänna ordningsstadgan (1956:617), lagen
(1956:618) om allmänna sammankomster eller strålskyddslagen
(1958:110) eller i ärende som avses i skogsförläggninglagen (1963:246),

11. mål om föreläggande vid

vite, såvida ej fråga är om skyl-
dighet, som enligt författning
åvilar kommun eller annan kom-
munal förvaltningsenhet, eller om
föreläggande enligt lagen
(1919:240) om fondkommissio-
närsrörelse och fondbörsverk-
samhet, lagen (1948:433) om för-
säkringsrörelse, lagen (1950:272)
om rätt för utländsk försäkrings-
anstalt att driva försäkringsrörel-
se här i riket, lagen (1950:596)
om rätt till fiske, lagen
(1955:183) om bankrörelse, lagen
(1955:416) om sparbanker, lagen
(1956:216) om jordbrukskasserö-
relsen, lagen (1959:73) med vissa
bestämmelser om inländsk för-
säkringsrörelse vid krig m.m.,
lagen (1959:118) om krigsansva-
righet för liv- och invaliditetsför-
säkring, lagen (1963:76) om kre-
ditaktiebolag, jordförvärvslagen
(1965:290),        förordningen

(1968:576) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar,
miljöskyddslagen (1969:387),
jordhävdslagen (1969:698), lagen
(1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshy-
poteksföreningar,           lagen

(1970:596) om förenklad aktie-
hantering eller lagen (1971:827)
om registrering av aktieinnehav,

12. mål om utdömande av vite,

13. mål om beslut som i särskilt fall meddelats angående behandlingen
av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller som eljest
hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan
brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt,

14. mål om handräckning.

Prop. 1997/98:141

miljö-
jord-

46

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

2.1 mål där beslut fattats med stöd av lagen (1950:272) om rätt för ut-
ländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige skall
äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

Prop. 1997/98:141

47

3 Ärendet och dess beredning

I november 1994 tillkallades, med stöd av regeringens bemyndigande, en
särskild utredare med uppdrag att se över lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och
lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige. Det
primära syftet med utredningen var att skapa en modern lagstiftning för
alla utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige. Denna nya
lagstiftning skulle beakta Sveriges internationella åtaganden och ha som
utgångspunkt att skapa likartade förutsättningar för försäkringsgivare
från tredje land som för EES-försäkringsgivare.

Utredningen överlämnade i maj 1996 betänkandet Utländska försäk-
ringsgivare med verksamhet i Sverige (SOU 1996:77).

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna finns i bilaga 1. Remissyttrandena finns tillgängliga i Finansde-
partementet (dnr Fi96/2835).

Regeringen överlämnade i januari 1998 till riksdagen en proposition
om vissa ändringar i lagstiftningen om genomförande av EG:s försäk-
ringsdirektiv. I propositionen har regeringen föreslagit vissa justeringar
av teknisk karaktär. Dessa förslag har beaktats i den proposition som nu
redovisas.

Inom Regeringskansliet pågår för närvarande ett större reformarbete på
försäkringsområdet. De näringsrättsliga reglerna för svenska försäk-
ringsbolag övervägs med sikte på en proposition i år. Till grund för detta
arbete ligger Försäkringsutredningens slutbetänkande Försäkringsrörelse
i förändring 3 (SOU 1995:87). Till detta kommer att det inom Regerings-
kansliet övervägs att införa ett garantisystem för försäkringsersättningar
och ny beredskapslagstiftning. Avsikten är att även dessa arbeten skall
redovisas i propositioner i år.

Även de associationsrättsliga särreglerna för försäkringsbolag är före-
mål för översyn. En promemoria i ämnet, utarbetad inom Finansdeparte-
mentet, har i dagarna remitterats. I promemorian föreslås ändringar som
innebär att aktiebolagslagen (1975:1385) genomgående skall tillämpas
för bankaktiebolagen och försäkringsbolagen med undantag för fall då
associationsrättsliga särregler är nödvändiga för dessa företag.

Inom Finansdepartementet har också utarbetats en promemoria med
förslag till ny reglering av myndigheternas beslutskompetens i tillstånds-
frågor och andra frågor på bank- och försäkringsområdet. Promemorian
har helt nyligen remitterats.

Avsikten är att de associationsrättsliga förändringarna och en nyord-
ning för överklaganden och tillstånd skall redovisas i propositioner i år.

Reformarbetet på det näringsrättsliga området är också kopplat till ar-
betet med en ny reglering av de avtalsrättsliga försäkringsreglema som
bedrivs inom Justitiedepartementet.

De olika delreformerna på försäkringsområdet för med sig ett behov av
en senare språklig och redaktionell översyn av den näringsrättsliga regle-
ringen. En sådan översyn måste också ta sikte på reglerna för utländska
försäkringsgivare. Denna översyn av språk och regelstruktur kan påbör-

Prop. 1997/98:141

48

jas först när de nu pågående delreformerna har redovisats och beslutats Prop. 1997/98:141
av riksdagen.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 8 januari 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 2.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 3.

Regeringen har i propositionens lagförslag i huvudsak följt Lagrådets
förslag. Även i övrigt har vissa redaktionella ändringar gjorts i de remit-
terade lagförslagen. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter
dels i allmänmotiveringen och dels i författningskommentaren.

Lagrådet har i sitt yttrande understrukit behovet av en genomgång av
viss terminologi och gränsdragningar på området. En sådan fråga gäller
den närmare innebörden av termen försäkringsrörelse. Det bör redan här
framhållas att denna och vissa angränsande frågor hänger samman med
det större reformarbetet på försäkringsområdet. Terminologin påverkar
också författningar på andra rättsområden. Dessa frågor kan därför inte få
sin lösning i den nu föreliggande propositionen.

49

4       Bakgrund                                        Pr°p-1997/98:141

4.1      Nuvarande ordning

Sedan år 1950 regleras de utländska försäkringsföretagens verksamhet i
Sverige av lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF). I samband med att försäkrings-
rörelselagstiftningen år 1993 anpassades till vissa av EG:s försäkringsdi-
rektiv (prop. 1992/93:257) begränsades lagens tillämpningsområde av
lagtekniska skäl till att endast omfatta försäkringsföretag med säte utan-
för EES. Samtidigt stiftades en ny lag, lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige (LEF), som enbart avser utländ-
ska försäkringsgivare med säte inom EES. LEF liksom LUF ändrades i
väsentliga avseenden den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:184) till följd av en
anpassning till EG:s tredje generations försäkringsdirektiv [rådets direk-
tiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra
författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om
ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om
annan direkt försäkring än livförsäkring) och rådets direktiv 92/96/EEG
av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författning-
ar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven
79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet)].

Utländska försäkringsföretag som driver rörelse på den svenska mark-
naden genom ett här i landet bildat dotterbolag omfattas varken av LUF
eller LEF utan av regleringen i försäkringsrörelselagen (1982:713, FRL).
Dessa dotterbolag omfattas således inte av lagstiftningen om utländska
försäkringsföretag. För närvarande finns det tre utländska försäkringsfö-
retag som bedriver verksamhet här i landet genom svenska dotterbolag.

I dag bedriver 17 utländska försäkringsföretag försäkringsverksamhet i
Sverige genom generalagent. Av dessa driver endast ett företag rörelsen
med stöd av LUF eller med stöd av föreskrifter meddelade enligt LUF,
medan de övriga företagen bedriver verksamheten enligt LEF. Sex ut-
ländska försäkringsföretag har filialetableringar i Sverige enligt LEF och
238 anmälningar om gränsöverskridande verksamhet i Sverige enligt
LEF har inkommit till Finansinspektionen.

Såväl LUF som LEF syftar till att säkerställa försäkringstagarnas, de
försäkrades och ersättningstagamas intressen. För att tillgodose detta
syfte vilar utformningen av såväl LUF som LEF på ett antal grundläg-
gande principer, som dock inte är desamma i de båda lagarna. Detta
sammanhänger med att LUF har utformats mot bakgrund av en i huvud-
sak nationell försäkringsmarknad i 1950-talets Sverige, medan LEF har
fått sin utformning på grundval av den integrerade västeuropeiska försäk-
ringsmarknad som nyligen har etablerats inom EU.

De grundläggande principerna i LUF är principen om svensk konces-
sion, säkerhetsprincipen, specialitets- eller separationsprincipen och
principen om att ett försäkringsföretag inte utan särskilda skäl får bedriva
annan rörelse än försäkringsrörelse. Säkerhetsprincipen syftar till att till-
godose försäkringstagarnas intresse av att försäkringsgivaren har förmå-
ga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal. Specia-

50

litets- eller separationsprincipen syftar till att trygga livförsäkringsföre- Prop. 1997/98:141
tagens soliditet genom att den mer svårbedömda och riskfyllda skadeför-
säkringsrörelsen inte far förenas med direkt livförsäkring. Utmärkande
för LUF är ett relativt omfattande system av detaljregler. Särskilt utförli-
ga är solvensreglema.

I LEF utgör principerna om en enda koncession och om hemlandstill-
syn de grundläggande principerna. Detta system har som förutsättning att
varje EES-land godtar vissa minimiregler i övriga EES-länders regelsys-
tem för försäkringsrörelse, som i sin tur skall stå i samklang med tredje
generationens försäkringsdirektiv. Av denna anledning innehåller LEF,
till skillnad från LUF, inte några detaljerade rörelse-, solvens- eller till-
synsregler utan endast vissa grundläggande regler för verksamheten i
Sverige. Regelsystemet i den nationella lagstiftningen i försäkringsgiva-
rens hemland gäller i stora delar även för den verksamhet som bedrivs i
Sverige.

Som en följd av att LUF och LEF bygger på delvis olika principer är
verksamhetsförutsättningama i Sverige inte desamma för alla utländska
försäkringsgivare.

En grundförutsättning för att fa verka här i landet enligt LUF är att den
utländska försäkringsgivaren beviljas svensk koncession. Motsvarande
krav uppställs inte enligt LEF utan den utländska försäkringsgivaren kan
utan svensk koncession och efter ett enkelt anmälningsförfarande bedriva
verksamhet här i landet på basis av koncessionen i hemlandet.

För att koncession skall kunna beviljas enligt LUF krävs att försäk-
ringsgivaren upprättar en generalagentur här i landet. Någon annan eta-
bleringsform i Sverige medges inte. Inte heller är det enligt LUF tillåtet
att anskaffa försäkringar i Sverige genom gränsöverskridande verksam-
het.

För utländska försäkringsgivare som omfattas av LEF gäller inte mot-
svarande begränsningar av marknadstillträdet. Således medger LEF eta-
blering i Sverige genom såväl generalagentur som filial och, såvitt avser
försäkringssammanslutningar, genom generalrepresentation. Dessutom
medger LEF marknadsföring av försäkringar i Sverige genom gränsöver-
skridande verksamhet.

LUF har getts den innebörden att den utländska försäkringsgivaren
skall vara en juridisk person. En utländsk försäkringsgivare som är en
fysisk person har enligt LUF inte ansetts kunna etablera verksamhet i
Sverige. LEF har inte getts motsvarande innebörd. Därför kan bland an-
nat medlemmarna i olika försäkringssammanslutningar medges att verka
här, även om de är fysiska personer.

En viktig del i LUF - som tillkommit för att säkerställa skyddet för
försäkringskundema - är systemet med depositioner. Detta system ger
uttryck åt tanken att de svenska försäkringstagarnas intressen kräver att
de utländska försäkringsföretagen, som har sin huvudsakliga förmögen-
het på annat håll än här i Sverige, har vissa tillgångar bundna i vårt land
till säkerhet för de förpliktelser som företagen har gentemot försäk-
ringskundema här. En förutsättning för inledande av försäkringsverk-
samhet enligt LUF här i landet är därför bl.a. att det som säkerhet ställs

51

en initial deposition. Kravet på denna begynnelsedeposition saknar mot- Prop. 1997/98:141
svårighet i LEF.

Förutom de här nämnda skillnaderna i verksamhetsbetingelserna för
utländska försäkringsgivare finns det även vissa andra olikheter i regle-
ringen enligt LUF respektive LEF. Några av dessa skillnader är föranled-
da av de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i EU. Andra
skillnader i regleringen har motiverats av tillsynsskäl.

4.2      EG:s försäkringsdirektiv - tredjelandsregler

4.2.1     Allmänt om EG:s försäkringsdirektiv

EU har utvecklat ett omfattande regelverk för försäkringsverksamhet.
Det grundläggande syftet med regleringen har varit att genomföra en inre
marknad för försäkringstjänster. Denna målsättning har i huvudsak upp-
nåtts genom godkännandet och införlivandet av tredje generationens för-
säkringsdirektiv i den nationella lagstiftningen i respektive medlemsland.
I Sverige fullbordades införlivandet av tredje generationens direktiv ge-
nom ändringar i lagstiftningen för svenska och utländska försäkringsfö-
retag den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:184).

EU:s gemensamma försäkringsmarknad bygger lagtekniskt på fyra
grundläggande principer; principerna om en enda auktorisation, om
hemlandstillsyn, om minimiharmonisering och om ett ömsesidigt erkän-
nande.

Principen om en enda auktorisation innebär att ett försäkringsföretag
som har erhållit auktorisation i ett av EU:s medlemsländer har rätt att
med stöd av den bedriva försäkringsverksamhet som överensstämmer
med koncessionen i alla de länder som hör till EU, genom att etablera sig
där eller genom att tillhandahålla försäkringstjänster från ett annat EU-
land än där verksamheten skall bedrivas. Etableringen kan ske genom
inrättande av filialer och agenturer.

Principen om hemlandstillsyn hänger samman med principen om en
enda auktorisation. Hemlandstillsyn innebär en koncentration av tillsynen
till de behöriga myndigheterna i försäkringsgivarens hemland, som har
det primära ansvaret för övervakningen av försäkringsgivarens verksam-
het var den än bedrivs inom EU. Detta gäller oberoende av om försäk-
ringsgivaren bedriver verksamheten i ett annat medlemsland genom eta-
blering eller genom att där erbjuda försäkringar från sitt hemland eller
från en etablering i ett annat medlemsland.

Principerna om minimiharmonisering och om ett ömsesidigt erkän-
nande innebär att en samordning av de nationella reglerna har eftersträ-
vats beträffande de bestämmelser som utgör en grundförutsättning för att
principerna om en enda auktorisation och om hemlandstillsyn skall kun-
na tillämpas inom EU. EG:s försäkringsdirektiv anger därför vissa mini-
minivåer för harmonisering av grundläggande regler för försäkringsverk-
samhet. I övrigt har medlemsländerna genom ömsesidigt erkännande
godtagit det regelsystem som gäller för bedrivande av försäkringsverk-
samhet i respektive hemland. Principerna om minimiharmonisering och

52

ömsesidigt erkännande infördes sedan det visat sig att en fullständig
harmonisering av lagstiftningen i medlemsländerna var en alltför lång-
sam metod för att förverkliga den inre marknaden for försäkringar.

4.2.2 Tredjelandsregler

EG:s försäkringsdirektiv innehåller också regler som medlemsländerna
skall iaktta i förhållande till tredje land på försäkringsområdet
(tredjelandsregler).

Ett tredjelandsföretag har möjlighet att bedriva försäkringsverksamhet
i ett EU-land från en etablering i landet. Etableringen kan ske genom
dotterbolag, filial eller agentur. Tredjelandsreglema avser emellertid bara
försäkringsverksamhet som bedrivs genom filialer eller agenturer och
inte sådan verksamhet som bedrivs genom dotterbolagsetableringar och
gränsöverskridande verksamhet. Ett bolag med säte inom EU, som är
dotterbolag till ett bolag med säte utanför detta område behandlas som ett
EU-företag. Detta innebär bl.a. att förutsättningarna för verksamhetstill-
stånd och för rörelsens drivande är desamma som för försäkringsgivare
med huvudkontor inom EU. Rätten att bedriva gränsöverskridande verk-
samhet inom EU enligt principerna om en enda auktorisation och hem-
landstillsyn gäller endast försäkringsgivare med säte inom EU.

Medlemskapet i EU innebär en skyldighet för det enskilda medlems-
landet att tillämpa tredjelandsreglema. Med hänsyn till att tredjelands-
reglema är minimiregler finns det dock möjlighet att införa strängare
krav i den inhemska lagstiftningen än vad tredjelandsreglema föreskri-
ver. Minimivillkoren ingår huvudsakligen i första generationens försäk-
ringsdirektiv.

Enligt artikel 23.1 i första skadeförsäkrings direktiv et [rådets första di-
rektiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och and-
ra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med
annan direkt försäkring än livförsäkring] och artikel 27.1 i första livför-
säkringsdirektivet [rådets första direktiv 79/267/EEG av den 5 mars 1979
om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och
driva direkt livförsäkringsrörelse] skall ett EU-land kräva auktorisation
för försäkringsverksamhet som ett tredjelandsföretag avser att etablera
inom landets territorium. Till auktorisationskravet anknyter de nyss
nämnda minimireglerna. Enligt villkoren skall följande krav vara upp-
fyllda för att auktorisation skall kunna beviljas (artikel 23.2 i första ska-
deförsäkringsdirektivet och artikel 27.2 i första livförsäkringsdirektivet).

Försäkringsföretaget skall ha rätt enligt sitt eget lands lag att bedriva
försäkringsverksamhet. Etableringen i medlemslandet måste ske genom
agentur eller filial. Vidare skall tredjelandsföretaget förbinda sig att på
den plats där agenturen eller filialen upprättas föra till verksamheten hän-
förliga räkenskaper samt att där förvara handlingar som hör till verksam-
heten. Det krävs också att företaget befullmäktigar ett ombud som skall
godkännas av behöriga myndigheter i medlemslandet samt att företaget
deponerar medel som säkerhet för verksamheten i landet. Dessutom skall
ett tredjelandsföretags agentur eller filial upprätthålla en solvensmarginal

Prop. 1997/98:141

53

i form av tillgångar fria från alla förutsebara förpliktelser, med avdrag för Prop. 1997/98:141
immateriella värden. Sol vensmarginalens storlek skall motsvara det
största av två framräknade belopp, som båda beror på omfattningen av
den av agenturen eller filialen bedrivna verksamheten i landet. Det ena
beloppet är relaterat till det senaste årets premievolym och det andra, i
regel, till de tre senaste årens genomsnittliga skadevolym. För att säker-
ställa att agenturen eller filialen har tillräckliga resurser när verksamhe-
ten inleds och att dess tillgångar inte kan komma att underskrida ett visst
minimum, ställs krav på en minsta garantifond. En tredjedel av solvens-
marginalen skall utgöra garantifonden. Depositionen far räknas in i ga-
rantifonden som inte far understiga vissa miniminivåer. För skadeförsäk-
ring skall dessa nivåer bestämmas med hänsyn till riskernas storlek i
varje försäkringsklass. Slutligen skall som villkor för koncession före-
skrivas att tredjelandsföretaget företer en verksamhetsplan i samband
med att ansökan om koncession lämnas in.

EU har slutligen möjlighet att träffa överenskommelser med tredjeland
om andra regler än dem som försäkringsdirektiven föreskriver. Sådana
överenskommelser bygger på likabehandling. Ett exempel på en sådan
överenskommelse är ett avtal mellan EG och Schweiz på skadeförsäk-
ringsområdet som innebär att de schweiziska försäkringsföretagen lik-
ställs med försäkringsföretagen med säte inom EU när det gäller att
etablera skadeförsäkringsverksamhet inom EU.

4.3 OECD:s liberaliseringsstadgor, GATS

Förutom de åtaganden som följer av medlemskapet i EU har Sverige
även förpliktelser gentemot OECD och dess medlemsländer samt enligt
det allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) till följd av anslutningen till
WTO.

4.3.1 OECD:s liberaliseringsstadgor

OECD är ett samarbetsorgan för ekonomisk politik i vidsträckt mening,
som bl.a. innefattar försäkringstjänster. Av central betydelse på försäk-
ringsområdet är OECD:s stadgor om liberalisering av kapitalrörelser
(kapitalliberaliseringsstadgari) samt om liberalisering av transaktioner
och betalningar rörande tjänster {tjänsteliberaliseringsstadgari). Stad-
gorna avser OECD:s medlemsländer. Det finns dock en rekommendation
om att stadgornas tillämpningsområde skall utsträckas till att även om-
fatta medlemsländerna i internationella valutafonden (IMF).

Kapitalliberaliseringsstadgan behandlar bl.a. rätten till etablering. En-
ligt stadgan far en medlemsstat - som inte har någon reservation häremot
- inte hindra företag från en annan medlemsstat att etablera sig i landet.
Den internationella etableringen sker i allmänhet genom att kapital förs
in i etableringslandet, s.k. ingående direktinvesteringar. Med direktin-
vestering avses i stadgan investering i syfte att upprätta varaktiga eko-
nomiska relationer med ett företag. Tre former för direktinvestering be-

54

rörs i stadgan, nämligen dels upprättande eller utvidgning av ett helägt
dotter- eller filialföretag eller förvärv av hela äganderätten till ett bestå-
ende företag, dels deltagande i ett nytt eller bestående foretag, dels lång-
tidslån på minst fem år.

Villkoren för etablering far inte vara mer betungande för ett utländskt
företag än för ett inhemskt enligt kapitalliberaliseringsstadgan. Vidare
följer av stadgan att ett utländskt företag, som etablerar sig i ett med-
lemsland, skall tillåtas att bedriva sådan verksamhet som är tillåten för
inhemska företag. Avvikelse härifrån kräver reservation av det enskilda
medlemslandet.

Kapitalliberaliseringsstadgans föreskrifter om själva rätten till etable-
ring i ett annat medlemsland kompletteras vad gäller rätten för redan
etablerade utländska företag av ett beslut om nationell behandling som
OECD:s ministerråd antog år 1976. Enligt detta beslut får ett redan etab-
lerat utländskt företag inte behandlas mindre förmånligt än inhemska
företag.

Liksom kapitalliberaliseringsstadgan har tjänsteliberaliseringsstadgan
som målsättning att undanröja hindren för den internationella handeln
mellan medlemsländerna. Bland annat föreskriver stadgan frihet för
gränsöverskridande verksamhet för försäkringar. Medlemsländerna skall
sinsemellan undanröja begränsningar av s.k. osynliga transaktioner på
överföringar (osynliga operationer). Med osynliga operationer på försäk-
ringsområdet avses huvudsakligen överföringar av premier och ersätt-
ningar samt andra försäkringstransaktioner mellan försäkringsgivare i ett
medlemsland och försäkrad i ett annat medlemsland.

Tjänsteliberaliseringsstadgan innehåller vidare bestämmelser om eta-
blering och om verksamhet för filialer och agenturer. Varje medlemsland
skall tillförsäkra försäkringsgivare från andra medlemsländer en behand-
ling som är likvärdig med behandlingen av inhemska försäkringsgivare.
Koncessionsvillkoren skall i princip vara desamma för inhemska försäk-
ringsgivare och försäkringsgivare från andra OECD-länder.

En grundläggande bestämmelse i både kapitalliberaliseringsstadgan
och tjänsteliberaliseringsstadgan är icke-diskrimineringsregeln. Denna
regel innebär att ett medlemsland i OECD inte far göra skillnad mellan
andra medlemsländer utan måste behandla alla OECD-länder lika. Ex-
empelvis kan liberaliseringsåtgärder på försäkringsområdet i princip inte
begränsas till något eller några OECD-länder utan måste utsträckas till att
omfatta alla OECD-länder. Undantag från regeln far dock medges i fråga
om medlemsländer som tillhör ett särskilt tull- och valutasystem. Detta
innebär att de OECD-länder som tillhör EU kan, utöver liberaliserings-
förpliktelsema enligt stadgorna, sinsemellan vidta liberaliseringsåtgärder
utan att behöva utsträcka dem till övriga OECD-länder.

En annan grundläggande bestämmelse i OECD:s liberaliseringsstadgor
är som framgått regeln om nationell behandling. Denna regel innebär att
ett OECD- land skall ge företag i andra OECD-länder samma möjligheter
att verka som tillkommer andra företag i det egna landet.

Genom anslutningen till OECD:s liberaliseringsstadgor har Sverige på
ett för landet internationellt rättsligt förpliktande sätt givit uttryck för sin
avsikt att fortlöpande avskaffa restriktioner för kapitalrörelser samt

Prop. 1997/98:141

55

transaktioner och betalningar rörande tjänster (liberaliseringsåtgärder) i Prop. 1997/98:141
den utsträckning det är nödvändigt for ett effektivt ekonomiskt samarbete
mellan medlemsländerna i OECD. Möjlighet finns att lämna reservatio-
ner eller göra tillfälliga undantag, s.k. derogation, beträffande förpliktel-
serna enligt stadgorna. Sverige har dock varken lämnat någon reservation
eller åberopat någon derogationsbestämmelse som är av intresse vid ut-
formningen av en reglering om utländska försäkringsgivares verksamhet
i Sverige. Förpliktelserna enligt liberaliseringsstadgoma måste därför
beaktas till alla delar vid en översyn av lagstiftningen om utländska för-
säkringsgivares verksamhet i Sverige.

4.3.2 GATS

I likhet med övriga EU-länder har Sverige också liberaliseringsåtaganden
enligt det allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS). GATS täcker all han-
del med tjänster. Huvuddelarna i GATS, som innefattas i avtalet om upp-
rättande av WTO, är ett ramavtal, bindningslistor samt bilagor och mi-
nisterbeslut.

Ramavtalet innehåller allmänna förpliktelser som gäller alla medlem-
mar och all tjänstehandel. En huvudprincip i avtalet är mest gynnad na-
tions-principen (MGN-principeri), som innebär att den mest förmånliga
behandling av tjänster och tjänsteleverantörer som ett visst land ger till
något annat land måste utsträckas till att gälla alla länder som underteck-
nat tjänstehandelsavtalet på samma villkor. Vissa möjligheter till undan-
tag från MGN-principen finns. Sådana undantag far dock inte gälla för
längre tid än tio år och skall ses över vart femte år.

Även principen om nationell behandling, dvs. principen om att en ut-
ländsk tjänst eller tjänsteleverantör inte far ges sämre behandling, varken
de facto eller de jure, än motsvarande inhemska tjänster eller tjänsteleve-
rantörer, finns fastlagd i GATS. Även mot denna princip kan reservatio-
ner göras.

Regler om ekonomisk integration i GATS tillåter länder att under vissa
förutsättningar ingå avtal om längre gående ekonomisk integration. Detta
innebär t.ex. att EES-ländema, utöver den nivån som bundits multilateralt
i tjänstehandelsavtalet, kan ge sina respektive tjänster och tjänsteleve-
rantörer en bättre behandling än den man ger andra utländska tjänster och
tjänsteleverantörer. Det har dock gjorts gällande att OECD inte är en så-
dan ekonomisk region som medger ett OECD-land, som omfattas av
GATS, att ge länderna i OECD en bättre behandling än andra länder som
undertecknat GATS.

Undantag från de generella avtalsförpliktelsema i ramavtalet far göras
på grundval av försiktighetsskäl, dvs. överväganden som grundas på
skydds- och sundhetsaspekter.

De nationella bindningslistoma avser åtaganden om marknadstillträde
och nationell behandling för enskilda tjänstehandelssektorer. Införandet
av en viss tjänstesektor (t.ex. för finansiella tjänster) i ett lands nationella
bindningslista innebär att landet i fråga har gjort ett obegränsat åtagande i
fråga om dels marknadstillträde och dels nationell behandling för sektorn

56

i fråga. Det är dock tillåtet att inom respektive tjänstesektor bibehålla
eventuella restriktioner genom angivande i bindningslistan av regler som
begränsar en utländsk tjänsteleverantörs tillträde till en marknad eller
som ger utländska tjänsteleverantörer en i något avseende mindre för-
månlig behandling än de inhemska tjänsteleverantörema på landets
hemmamarknad. Varje land har således haft möjligheter att välja hur
långtgående åtaganden man vill göra inom varje sektor och därmed dess
liberaliseringsgrad.

Åtaganden i ett lands bindningslista införs efter bilaterala förhandling-
ar med andra länder. Bindningslistan gäller dock multilateralt, dvs. lika
mot alla avtalsparter enligt MGN-principen. Genom införandet i bind-
ningslistan binds åtagandet, dvs. mer restriktiva regler far därefter inte
införas. Ett bundet åtagande kan inte försämras utan att landet i fråga
tvingas betala kompensation till andra avtalsparter.

Bilagorna och ministerbesluten behandlar speciella förhållanden inom
respektive tjänstehandelssektor. Bilagan om finansiella tjänster reglerar
rätten till nationell lagstiftning om försiktighetsåtgärder i syfte att skydda
integriteten och stabiliteten i ett lands finansiella system.

Sverige har i sin nationella bindningslista tagit in sådana begränsningar
avseende marknadstillträde och nationella behandling att någon ändring
av LUF inte är påkallad till följd av åtagandena enligt GATS.

Sverige har inte anmält något undantag från MGN-principen. Vid en
revidering av lagstiftningen om utländska försäkringsgivares verksamhet
i Sverige innebär detta att liberaliseringar av den gällande lagstiftningen i
princip måste komma alla försäkringsgivare med säte inom ett WTO-
land till del. Emellertid finns i enlighet med reglerna om ekonomisk in-
tegration i tjänstehandelsavtalet möjlighet att, utöver den nivå som Sveri-
ge/EU bundit i avtalet, ge utländska försäkringsgivare från EES en bättre
behandling än den man ger andra utländska försäkringsgivare.

Prop. 1997/98:141

57

Allmänna utgångspunkter

Prop. 1997/98:141

Som nämnts ovan har den nuvarande lagstiftningen om utländska försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige sitt ursprung nästan 50 år tillbaka i
tiden. Lagstiftningen har sedan dess tillkomst ändrats vid ett flertal till-
fällen. Den mest genomgripande forändringen skedde år 1993 då regle-
ringen av dessa försäkringsgivares verksamhet kom att grundas på två
separata lagar, nämligen lagen (1950:272) om rätt for utländska försäk-
ringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF), som omfattar
utländska försäkringsgivare med hemort utanför EES, och lagen
(1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige (LEF),
som tar sikte på försäkringsgivare från EES. Genom det stora antalet lag-
ändringar i det delvis ålderdomliga regelverket har detta blivit svåröver-
skådligt och är i behov av en översyn. Det är därför nu angeläget att ska-
pa en modem lagstiftning på området.

Sverige har i alla internationella fora under en lång tid och med kraft
förespråkat frihandel och internationellt samarbete; så även på det finan-
siella tjänsteområdet. Det är därför naturligt att som utgångspunkt för
denna översyn ha principerna om effektivt marknadstillträde och natio-
nell likabehandling, dvs. att de utländska försäkringsgivare som vill ver-
ka på den svenska marknaden skall fa tillträde till denna och i sin verk-
samhet bemötas på samma sätt som de svenska försäkringsgivarna. Detta
följer redan i stor utsträckning av Sveriges åtaganden gentemot OECD
och enligt det allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) inom ramen för
världshandelsorganisationen (WTO) (se avsnitt 4.3).

Vid en översyn av lagstiftningen om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige måste emellertid även beaktas att medlemskapet i
EU har medfört inskränkningar i vår nationella handlingsfrihet. Översy-
nen måste därför ha sin grund i de åtaganden på försäkringsområdet som
följer av detta medlemskap (se avsnitt 4.2.2). En förutsättning för varje
förändring av försäkringsrörelselagstiftningen måste slutligen vara att
grundläggande skyddsintressen - främst konsumentskyddsintresset - och
tillsynskrav är tillgodosedda.

58

Överväganden och förslag

Prop. 1997/98:141

6.1

Den lagtekniska lösningen

Regeringens förslag: En ny lag om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige införs. Lagstiftningens struktur ändras så att en
gemensam lag, för alla utländska försäkringsgivare som yrkesmässigt
erbjuder försäkringstjänster här i landet, ersätter de gällande lagarna
på området. I lagen görs en åtskillnad mellan EES-försäkringsgivare
och försäkringsgivare från tredje land.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna är positiva till för-
slaget. Riksbanken har ifrågasatt om inte lagstiftningen kan inordnas i
försäkringsrörelselagen. Finansinspektionen har föreslagit att regleringen
för schweiziska försäkringsföretags skadeförsäkringsverksamhet i Sve-
rige och svenska försäkringsbolags skadeförsäkringsverksamhet i
Schweiz inordnas i den nu föreslagna lagen. Sveriges försäkringsförbund
är tveksamma till om det är lämpligt att stifta en gemensam lag.

Skälen för regeringens förslag: Som tidigare sagts regleras sedan år
1950 de utländska försäkringsföretagens verksamhet i Sverige av LUF. I
samband med att försäkringsrörelselagstiftningen år 1993 anpassades till
vissa av EG:s försäkringsdirektiv begränsades lagens tillämpningsområ-
de av lagtekniska skäl till att endast omfatta försäkringsföretag med säte
utanför EES. Samtidigt stiftades en ny lag, LEF, som enbart avser ut-
ländska försäkringsgivare med säte inom EES.

Som skäl för att införa en ny lag angavs att LUF redan i sin dåvarande
utformning var svåröverskådlig. Det föredragande statsrådet menade att
alternativet att införa erforderliga nya bestämmelser i den gällande lagen
skulle medföra betydande lagtekniska svårigheter och göra lagen ännu
svårare att överblicka (se prop. 1992/93:257, Ändrad lagstiftning för för-
säkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet, sid. 137).

Enligt regeringens mening är det nu tid att se över lagstiftningen om
utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige. I samband med att
hela lagstiftningen omarbetas är det ändamålsenligt att åter samla alla
regler rörande utländska försäkringsgivare i en och samma lag. Rege-
ringen föreslår därför att en ny lag om utländska försäkringsgivares verk-
samhet i Sverige införs. Att, som Riksbanken föreslagit, inordna lagstift-
ningen om utländska försäkringsgivare i försäkringsrörelselagen, skulle
innebära lagtekniska svårigheter och framför allt göra lagstiftningen
svårtillgänglig. Skillnaderna i regleringen av inhemska respektive utländ-
ska försäkringsgivare är så pass stora att en samordning av reglerna
knappast skulle kunna göras på ett enkelt sätt.

Finansinspektionen har föreslagit att regleringen för schweiziska för-
säkringsföretags skadeförsäkringsverksamhet i Sverige och svenska för-
säkringsbolags skadeförsäkringsverksamhet i Schweiz inordnas i den nu
föreslagna lagen.

59

Det avtal som ingåtts mellan EG och Schweiz angående skadeförsäk- Prop. 1997/98:141
ring har införlivats i svensk rätt genom 1 kap. 2 § tredje stycket försäk-
ringsrörelselagen och 1 § första stycket LUF samt genom förordningen
(1996:221) om svenska försäkringsbolags skadeförsäkringsverksamhet i
Schweiz och förordningen (1996:222) om schweiziska försäkringsföre-
tags skadeförsäkringsverksamhet i Sverige.

I samband med införlivandet av avtalet uttalade regeringen (se prop.
1994/95:184, Genomförande av EG:s tredje skade- respektive livförsäk-
ringsdirektiv, sid. 242 f) att införlivandet förutsatte en relativt omfattan-
de reglering som i stor utsträckning avvek från de regler som föreslogs i
det pågående lagstiftningsärendet. Vidare uttalade regeringen att det var
oklart hur länge avtalet skulle komma att bestå i sitt dåvarande skick.
Mot den bakgrunden ansåg regeringen att den särreglering som krävdes
till följd av avtalet inte borde tas in i lag, utan i förordning eller före-
skrifter utfärdade av Finansinspektionen.

Av de aktuella förordningarna är det främst förordningen (1996:222)
om schweiziska försäkringsföretags skadeförsäkringsverksamhet i Sveri-
ge som kan komma ifråga för ett införlivande i den nu föreslagna lag-
stiftningen. Regeringen finner emellertid att de argument som framfördes
i prop. 1994/95:184 har bärkraft än i dag och att den gällande ordningen i
nu aktuellt avseende därför bör kvarstå oförändrad.

Som en följd av medlemskapet i EU måste Sverige upprätthålla en
viss åtskillnad i regleringen av utländska försäkringsgivare genom att
olika verksamhetsförutsättningar enligt EG:s försäkringsdirektiv och
EES-avtalet gäller för försäkringsgivare med säte inom respektive utan-
för EES. De utländska försäkringsgivarna indelas därför i lagförslaget i
två grupper. Till den ena gruppen hänförs utländska försäkringsgivare
från EES som omfattas av tillämpningsområdet för EG:s försäkringsdi-
rektiv om hemlandstillsyn och principen om en koncession (EES-
försäkringsgivare) och till den andra gruppen övriga utländska försäk-
ringsgivare som inte omfattas av dessa direktiv (försäkringsgivare från
tredje land).

Den föreslagna lagen är uppdelad i fyra avdelningar. I första och fjärde
avdelningen har sammanförts bestämmelser som i huvudsak är gemen-
samma för utländska försäkringsgivare. I den andra avdelningen ingår
bestämmelser som endast avser EES-försäkringsgivare, medan bestäm-
melserna i tredje avdelningen endast tar sikte på försäkringsgivare från
tredje land. Den lagtekniska lösningen syftar till att underlätta för den
som har att tillämpa regelsystemet. Regeringen delar inte Sveriges För-
säkringsförbunds uppfattning att det hade varit bättre att behålla två skil-
da lagar på grund av de skillnader som finns mellan de båda grupperna
av försäkringsgivare och de oklarheter som därför kan uppstå i lagstift-
ningen. Enligt regeringens mening är inte skillnaderna mellan de olika
kategorierna av försäkringsgivare så stora att en uppdelning behöver ske
av den anledningen. De oklarheter som kan finnas bör kunna undanröjas i
den nu föreslagna lagtekniska lösningen.

60

6.2

Lagens tillämpningsområde

Prop. 1997/98:141

Regeringens förslag: Lagen skall tillämpas på utländska försäk-
ringsgivares direktförsäkringsverksamhet i Sverige. Den skall inte va-
ra tillämplig på återförsäkringsrörelse.

Till skillnad mot tidigare skall viss koassuransverksamhet
(samförsäkring) avseende stora risker, som bedrivs av EES-
försäkringsgivare, undantas från lagens regler.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Förslaget har i dessa delar inte bemötts av re-
missinstanserna. Finansinspektionen har dock ifrågasatt om man i la-
gen, som inte gäller återförsäkring, bör ha en bestämmelse om förmåns-
rätt för livåterförsäkring.

Skälen för regeringens förslag: Lagen bör gälla utländska försäk-
ringsgivares direktförsäkringsverksamhet i Sverige. I likhet med gäl-
lande lagstiftning bör lagen inte tillämpas på återförsäkringsrörelse.
Detta gäller oberoende av om en utländsk försäkringsgivare driver så-
dan rörelse i anslutning till sin direktförsäkringsrörelse i Sverige eller
genom ett kontor som enbart grundats här med tanke på återförsäk-
ringsverksamhet. Lagen skall inte heller tillämpas på återförsäkrings-
verksamhet som utövas av representanter som vistas här tillfälligt eller
är på besök enbart för ingående av avtal. En synnerligen stor del av alla
återförsäkringsavtal ingås per korrespondens och telekommunikation.
Lagen skall inte heller tillämpas på återförsäkringsverksamhet som
sköts på det sättet.

Huvudmotivet till undantag för återförsäkringsverksamhet är att åter-
försäkringstagare, som utgörs av försäkringsbolag, inte är i behov av
samma trygghetsarrangemang som försäkringstagare i ett direktförsäk-
ringsförhållande. Dessutom avser den offentliga tillsynen av återförsäk-
ringsverksamhet i andra länder, i den mån verksamheten är föremål för
tillsyn, i allmänhet endast inhemska återförsäkringsgivare. Inom EU av-
reglerades återförsäkringsrörelse genom rådets direktiv 64/225/EEG av
den 25 februari 1964 om avskaffande av inskränkningar i etablerings-
friheten och i friheten att tillhandahålla tjänster avseende återförsäkring
och retrocession. De därefter givna skade- och livförsäkringsdirektiven
gäller därför endast direktförsäkring.

Finansinspektionen har ifrågasatt om man i lagen, som inte gäller
återförsäkring, bör ha en bestämmelse om förmånsrätt för livåterförsäk-
ring. Denna fråga kan emellertid inte tas upp i det föreliggande lagstift-
ningsarbetet men kan komma att beröras i det pågående reformarbetet
på försäkringsrörelselagens område.

Förutom återförsäkring finns det andra typer av avtal mellan försäk-
ringsgivare som syftar till att fördela ansvar mellan dem. Exempel på
sådana avtal är samförsäkring eller koassurans och pooler.

Med koassurans, eller samförsäkring, menas försäkringsverksamhet
där flera försäkringsgivare genom ett avtal försäkrar en risk och där var

61

och en av försäkringsgivarna är ansvariga för en viss del av åtagandet.
En av försäkringsgivarna är den ledande försäkringsgivaren.

En pool är en sammanslutning som flera försäkringsbolag bildat i
syfte att efter överenskomna regler ombesörja samförsäkring åt delta-
garna i poolen. Poolöverenskommelsen avser i allmänhet samförsäkring
inom mer riskbetonade försäkringsklasser, såsom flygförsäkring. De
försäkringsbolag som tillhör en pool fördelar ansvar för försäkrade ris-
ker enligt relationstal som de avtalat på förhand. Varje försäkringsbolag
ansvarar endast för sin överenskomna andel av risken.

Dessa typer av försäkringsarrangemang anses utgöra direktförsäk-
ring, eftersom varje försäkringsgivare svarar för sina förpliktelser direkt
gentemot försäkringskunden. Den föreslagna lagen skall därför tilläm-
pas på försäkringsverksamhet av ifrågavarande slag, dock med ett un-
dantag. Undantaget gäller EES-försäkringsgivare som från ett utländskt
etableringsställe deltar i koassuransverksamhet avseende s.k. stora ris-
ker i Sverige i egenskap av en annan försäkringsgivare än den ledande
försäkringsgivaren, dvs. den försäkringsgivare i ett koassuransavtal som
bestämmer försäkringsvillkoren och premiema.

Det föreslagna undantaget har sin grund i koassuransdirektivet
[rådets direktiv 78/473/EEG av den 30 maj 1978 om samordning av la-
gar och andra författningar som avser koassuransverksamhet inom ge-
menskapen], som har ändrats genom andra skadeförsäkringsdirektivet
[rådets andra direktiv 88/357/EEG om samordning av lagar och andra
författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och
med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva frihe-
ten att tillhandahålla tjänster samt om ändring av direktiv 73/239/EEG]
och rådets direktiv 90/618/EEG av den 8 november 1990 om ändring,
särskilt såvitt avser ansvarsförsäkring för motorfordon, av direktiv
73/239/EEG och direktiv 88/537/EEG, vilka avser samordning av lagar
och andra författningar angående annan direkt försäkring än livförsäk-
ring. I artikel 26.1 i andra skadeförsäkringsdirektivet anges vilka risker
inom gemenskapen som far omfattas av koassurans. I artikeln hänvisas
till de stora risker som räknas upp i artikel 5 d i första skadeförsäk-
ringsdirektivet (senast ändrad genom direktivet 90/618/EEG). Enligt
artikel 26.2 i andra skadeförsäkringsdirektivet skall de bestämmelser i
direktivet som avser sådana stora risker som anges i artikel 5 d i första
direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2 i direktiv 90/618/EEG) endast
tillämpas på den ledande försäkringsgivaren. Den ledande försäkrings-
givaren skall med andra ord behandlas som om han är den försäkrings-
givare i koassuransavtalet som täcker hela risken. I överensstämmelse
med direktivbestämmelsema bör därför inte regleringen omfatta EES-
försäkringsgivare som deltar i koassuransverksamhet avseende stora
risker utan att vara den ledande försäkringsgivaren. Enligt gällande lag-
stiftning finns inte motsvarande undantag.

Begreppet stora risker definieras idag i 4 § LEF. Genom regeringens
proposition 1997/98:54 om vissa ändringar i lagstiftningen om genom-
förande av EG:s försäkringsdirektiv avses en motsvarande definition in-
föras i försäkringsrörelselagen. Enligt regeringens mening behöver där-
för inte någon definition avseende stora risker finnas kvar i lagstiftning-

Prop. 1997/98:141

6:

en om utländska försäkringsgivare utan en hänvisning kan i stället ske Prop. 1997/98:141
till försäkringsrörelselagen.

6.3 Försäkringsgivare från tredje land

Regeringens förslag: Möjligheten att bedriva försäkringsrörelse i
Sverige skall, såvitt gäller försäkringsgivare från tredje land, även i
fortsättningen endast stå öppen for försäkringsgivare som är juridiska
personer.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att lagen i princip
skall stå öppen for alla typer av utländska associationer, bl.a. försäkrings-
sammanslutningar från länder utanför EES.

Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget i denna
del.

Bakgrund till regeringens förslag: Vad som avses med begreppet
försäkringsföretag i LUF har varken angetts i lagen eller dess förarbeten.
Det har dock ansetts endast omfatta försäkringsgivare som är juridiska
personer (se t.ex. prop. 1992/93:257 sid. 133).

I lagstiftningen i andra länder uppställs som regel krav på att försäk-
ringsrörelse skall drivas i bolagsform. De vanligaste bolagsformerna
utomlands för drivande av försäkringsrörelse är aktiebolagsformen och
den ömsesidiga bolagsformen. Det förekommer också att försäkrings-
verksamhet bedrivs av sammanslutningar i andelsform och av offent-
ligrättsliga anstalter vilkas verksamhet i regel är begränsad till deras
hemland.

Utomlands finns emellertid också sammanslutningar organiserade i
form av försäkringsbörser. Den äldsta och mest kända är Lloyd's i Lon-
don. Det enda andra exemplet på en sådan sammanslutning som i dag
bedriver verksamhet är, såvitt känt, the Illinois Insurance Exchange i
Chicago. Försäkring meddelas i dessa sammanslutningar av enskilda in-
divider sammanslutna i syndikat eller av juridiska personer som utgör
syndikat. Ifrågavarande slag av sammanslutningar eller försäkringsbörser
kan, med hänsyn till sin uppbyggnad och sina verksamhetsformer, inte få
koncession enligt LUF att bedriva försäkringsverksamhet i Sverige. Inte
heller har LUF ansetts vara tillämplig på partikulär försäkring, dvs. för-
säkring som meddelas av fysiska personer.

LEF uppställer inte motsvarande krav på organisationsform som LUF
utan olika typer av associationer med hemort inom EES - såsom exem-
pelvis försäkringssammanslutningar - medges att verka här i landet.

Rätten för utländska försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning
inom EES att driva försäkringsrörelse i Sverige infördes genom prop.
1992/93:257. Frågan gällde där i första hand huruvida försäkringssam-
manslutningen Lloyd's i London skulle äga rätt att driva rörelse i Sveri-
ge. Sedan det föredragande statsrådet konstaterat att Lloyd's skulle äga
rätt att driva rörelse här uppkom frågan om det fanns skäl att särbehandla
Lloyd's, eller om lagstiftningen skulle göras generell (se sid. 135). I det

63

sammanhanget uttalades att om försäkringsgivare i en sammanslutning i Prop. 1997/98:141
ett annat land inom EES hade medgetts auktorisation och uppfyllde de
krav som ställdes för koncession här i Sverige, borde möjligheten till
etablering och koncession i Sverige stå öppen. Det kunde däremot kon-
stateras att det enligt EES-reglema inte finns någon skyldighet att möj-
liggöra etablering och koncession för försäkringssammanslutningar
hemmahörande i ett land utanför EES. Efter att ha uttalat att frågan torde
sakna praktisk betydelse avstod statsrådet från att lägga fram något för-
slag i den delen.

Det bör i detta sammanhang betonas att det inte föreligger någon möj-
lighet att enligt försäkringsrörelselagen bedriva försäkringsrörelse i Sve-
rige i form av en försäkringssammanslutning.

Skälen för regeringens förslag: EG:s försäkringsdirektiv har i dag
genomförts i den svenska lagstiftningen. Direktivreglema är i nu aktuella
avseenden desamma som då prop. 1992/93:257 skrevs. Således finns inte
heller idag någon skyldighet enligt de EG-rättsliga reglerna att möjliggö-
ra etablering och koncession i Sverige för försäkringssammanslutningar
hemmahörande i ett land utanför EES. Det finns emellertid inte heller
någon bestämmelse i direktiven som hindrar att en sådan etablering till-
låts.

Det grundläggande motivet för detta lagstiftningsarbete är att skapa en
lagstiftning som innebär ett effektivt marknadstillträde och nationell li-
kabehandling av de utländska försäkringsgivare som vill verka på den
svenska marknaden. I lagstiftningsärendet har därför noga övervägts om
även försäkringssammanslutningar från länder utanför EES bör fa möj-
lighet att driva försäkringsrörelse här i landet. Ett förslag med ett sådant
innehåll har också lämnats i lagrådsremissen. Detta förslag har utformats
efter mönster av de regler som fram till den 1 juli 1995 gällde enligt LEF.

Lagrådet har emellertid riktat kritik mot förslaget och har ifrågasatt om
det är lämpligt eller ens möjligt att tillämpa alla bestämmelser om försäk-
ringsgivare från tredje land på ett kollektiv av enskilda fysiska eller juri-
diska personer. Lagrådet pekar därvid i första hand på bestämmelserna i
5 kap. om försäkringstekniska avsättningar, solvenskrav m.m. Enligt
Lagrådet torde dessa bestämmelser förutsätta att försäkringsgivaren är en
enda juridisk person. Lagrådet menar att det i vart fall saknas en analys
av hur bestämmelserna skall tillämpas på ett kollektiv. Mot bakgrund av
att det sannolikt endast finns en försäkringssammanslutning av föreva-
rande slag som är hemmahörande i tredje land, nämligen the Illinois In-
surance Exchange i Chicago, och att det inte finns något som tyder på att
denna sammanslutning skall påbörja verksamhet i Sverige, har Lagrådet
förordat att möjligheten att driva försäkringsverksamhet i form av försäk-
ringssammanslutning begränsas till försäkringsgivare i EES-land, dvs. i
praktiken Lloyd's.

Regeringen delar Lagrådets bedömning att försäkringssammanslut-
ningar från juridiska utgångspunkter inte på något enkelt sätt kan inord-
nas i det näringsrättsliga systemet här i landet. Detta behöver i sig inte
innebära att sammanslutningarna skulle orsaka större problem i den
praktiska rättstillämpningen än andra former av sekundäretableringar här
för utländska försäkringsgivare, exempelvis filialer. Lagrådets resone-

64

mang i denna del utgör, enligt regeringens mening, således inte skäl för Prop. 1997/98:141
att utestänga försäkringssammanslutningar från länder utanför EES.

Intresset från försäkringssammanslutningar från tredje land att driva
försäkringsrörelse här i landet måste emellertid betecknas som obetyd-
ligt. Det finns också som Lagrådet påpekat ett visst behov av ytterligare
analys av frågorna kring sammanslutningarna. Regeringen väljer därför
att inte nu lägga fram något förslag i denna del till riksdagen. Om det i
framtiden skulle visa sig att det finns ett intresse från utländska försäk-
ringssammanslutningar utanför EES att driva verksamhet här i landet far
frågan utredas närmare. I sammanhanget bör också beaktas att det i dag
inte finns möjlighet för svenska försäkringssammanslutningar att driva
rörelse enligt försäkringsrörelselagen.

6.4 Sekundäretableringar och representationskontor

Regeringens förslag: Försäkringsgivare från tredje land skall kunna
etablera sig här i landet inte bara genom generalagent utan även ge-
nom filial.

Regeringens bedömning: Några uttryckliga regler om upprättande
av representationskontor bör inte införas i den nya lagen. Däremot bör
det inte finnas några hinder mot att driva verksamhet i ett sådant
kontor.

Utredningens bedömning och förslag: Utredningen har, till följd av
sitt förslag att tillåta försäkringssammanslutningar från tredje land att
driva försäkringsrörelse i Sverige, föreslagit att försäkringsgivare från
tredje land skall kunna etablera sig här i landet inte bara genom general-
agent och filial utan även genom generalrepresentation. Utredningen har
också föreslagit att försäkringsgivare med hemland utanför EES, efter
underrättelse till Finansinspektionen, skall ha möjlighet att inrätta repre-
sentationskontor i Sverige.

Remissinstanserna: Finansinspektionen har inte haft någon invänd-
ning mot att försäkringsgivare från tredje land får ha representations-
kontor i Sverige, men har pekat på att det kan uppstå gränsdragnings-
problem vad gäller den verksamhet som får drivas här i landet. Sveriges
Försäkringsförbund har avstyrkt förslaget om representationskontor,
främst på grund av gränsdragningsproblemen.

Bakgrund till regeringens bedömning och förslag: För att ett ut-
ländskt försäkringsföretag skall få koncession i Sverige enligt LUF krävs
att det här i landet etablerar en generalagentur. Någon annan etablering-
form på den svenska marknaden medger inte lagen. En generalagent är
en syssloman som marknadsför, utfärdar försäkringar och sköter skade-
regleringen på det utländska försäkringsföretagets vägnar i Sverige. For-
mellt sett drivs försäkringsrörelsen i Sverige av det utländska försäk-
ringsföretaget.

Att LUF inskränker möjligheterna att utnyttja de olika former för dri-
vande av försäkringsverksamhet som står till buds genom att endast

65

3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 141

medge verksamhet genom generalagent har historiska skäl. Tidigare var
detta i princip den enda etableringsformen som användes.

För utländska försäkringsgivare som omfattas av LEF gäller inte mot-
svarande begränsningar av marknadstillträdet. Således medger LEF eta-
blering i Sverige genom såväl generalagentur som filial och, såvitt avser
försäkringssammanslutningar, genom generalrepresentation.

I sammanhanget kan nämnas att i EG:s försäkringsdirektiv menas med
filial antingen en filial eller en agentur. Dessutom skall ett företags sta-
digvarande närvaro i ett land, enligt artikel 3 i andra generationens direk-
tiv, betraktas som en filial eller agentur, även om närvaron inte har for-
men av en filial utan endast består av ett kontor som förestås av företa-
gets egen personal eller av någon som är fristående från företaget men
som har en stående fullmakt att företräda företaget på samma sätt som en
agentur.

Begreppet sekundäretablering brukar användas som en sammanfattan-
de beteckning för filial, generalagentur och. generalrepresentation.

Skälen för regeringens bedömning och förslag: Som tidigare nämnts
är en generalagentur den enda etableringsform som idag tillåts enligt
LUF. Denna inskränkning är ett mer långtgående krav än vad EG:s
tredjelandsregler föreskriver och strider mot Sveriges åtaganden gent-
emot OECD. Det finns således starka skäl för att försäkringsgivare från
tredje land skall få möjlighet att etablera sig här i landet inte bara genom
generalagent utan även genom filial. En sådan reform bör därför genom-
föras nu.

Försäkringsgivare från tredje land kommer dock inte få möjlighet att
använda den ytterligare etableringsform, dvs. generalrepresentation, som
för närvarande står till buds för EES-försäkringsgivare för drivande av
försäkringsrörelse i Sverige. Skälet för detta är att försäkringssamman-
slutningar från tredje land inte tillåts driva rörelse här i landet (se närma-
re avsnitt 6.3).

Enligt utredningen kan utländska försäkringsföretag utan särskilt till-
stånd upprätta representationskontor i samtliga länder inom OECD-
området under förutsättning att någon kommersiell verksamhet inte be-
drivs från kontoret. Av tjänsteliberaliseringsstadgan (annex II till annex
A p. 4) framgår att representationskontor skall få inrättas i ett annat
medlemsland efter anmälan. I bestämmelsen sägs att ”a representative
office shall be permitted to promote business on behalf of its parent en-
terprise”.

På bankrörelseområdet infördes regler om representationskontor 1974
(se prop. 1973:139). Ursprungligen gällde att tillstånd krävdes för att
driva verksamhet genom ett sådant kontor. I dag gäller att ett utländskt
bankföretag efter anmälan till Finansinspektionen får driva verksamhet,
som huvudsakligen avser representation och förmedling av banktjänster,
från ett sådant representationskontor [se 1 kap. 4 § bankrörelselagen
(1987:617)]. Anledningen till att representationskontoren på bankrörel-
seområdet har kunnat ges ett så pass brett verksamhetsområde torde vara
den snäva definitionen av bankrörelsebegreppet (se 1 kap. 2 § första
stycket bankrörelselagen).

Prop. 1997/98:141

66

I Sverige har utvecklats en restriktiv praxis när det gäller utländska Prop. 1997/98:141
försäkringsgivares möjligheter att representeras här i landet, om konces-
sion for försäkringsrörelse saknas. Något lagstadgat förbud mot inrättan-
de av representationskontor finns emellertid inte i den svenska lagstift-
ningen. Det har trots detta ofta gjorts gällande att dagens regler inte
rymmer någon möjlighet att inrätta ett sådant kontor.

Den internationella utvecklingen går mot en friare etableringsrätt for
försäkringsgivare och detta ligger också i linje med utgångspunkterna för
det föreliggande lagstiftningsarbetet. Till bilden hör också att utländska
försäkringsgivare från EES inte längre omfattas av förbud mot gräns-
överskridande verksamhet. Frågan om en sådan utländsk försäkringsgi-
vare kan upprätta representationskontor i Sverige skall bedömas enligt
den nationella lagstiftningen i försäkringsgivarens hemland.

Enligt regeringens mening saknas skäl att förbjuda försäkringsgivare
från tredje land att öppna representationskontor i Sverige. För en EES-
forsäkringsgivare föreligger inte något anmälningskrav innan ett kontor i
Sverige öppnas. Den verksamhet som kontoret far bedriva här i landet
följer av hemlandets lag. Ett representationskontor från tredje land bör
varken fa bedriva koncessionspliktig eller arman tillståndspliktig verk-
samhet enligt den nya lagen. Som kommer att framgå nedan inskränks
dessutom verksamhetsmöjligheterna ytterligare. Mot denna bakgrund
saknas anledning att, såsom föreslagits i lagrådsremissen, uppställa krav
på underrättelse till Finansinspektionen innan ett representationskontor
från tredje land öppnas.

Lagrådet har efterlyst en klar avgränsning av vilken verksamhet som
skall få bedrivas av ett representationskontor. Internationellt sett förelig-
ger inte någon entydig bild. En naturlig gränsdragning uppkommer dock
mot koncessionspliktig verksamhet enligt 4 kap. 1 § första stycket i den
nya lagen, det generella förbudet mot gränsöverskridande verksamhet för
försäkringsgivare från tredje land och tillståndspliktig verksamhet enligt
4 kap. 1 § andra stycket. Det måste till en början vara helt klart att repre -
sentationskontoren inte far driva verksamhet som kräver tillstånd i Sveri-
ge enligt nyss nämnda bestämmelser. Representationskontoren får inte
heller utgöra ett medel för att kringgå förbudet mot gränsöverskridande
verksamhet. Ett sådant kontor bör därför aldrig få bedriva verksamhet
med direkt syfte att anskaffa försäkringar åt den utländska försäkringsgi-
varen. Representationskontoren bör inte heller aktivt få marknadsföra
den utländska försäkringsgivarens produkter i Sverige.

Den närmare gränsdragningen for vad representationskontoren får och
inte får göra bör slutligen avgöras i den praktiska rättstillämpningen. Re-
geringen vill dock peka på möjligheten för ett representationskontor att
på plats utföra t.ex. marknadsanalyser och andra marknadssonderingar
för att på så sätt undersöka t.ex. möjligheterna att öppna en filial eller
generalagentur här i landet. Ett representationskontor torde även kunna
utnyttjas for att underlätta kontakter med kunder eller försäkringsmäklare
som själva tar kontakt med den utländska försäkringsgivaren.

Vid bedömningen av om gränsen för tillåten verksamhet vid ett repre-
sentationskontor har överskridits eller inte bör ledning kunna sökas i den
rättspraxis som finns på området (se t.ex. RÅ 1992 ref. 29 samt författ-

67

ningskommentaren till 1 kap.l §). Gränsdragningen får vid tillämpningen Prop. 1997/98:141
av reglerna avgöras efter en helhetsbedömning i det enskilda fallet.

6.5 Gränsöverskridande verksamhet

Regeringens förslag: Försäkringsgivare från tredje land ges inte nå-
gon generell möjlighet att bedriva gränsöverskridande verksamhet i
Sverige.

För EES-försäkringsgivare infors ändrade regler om gränsöverskri-
dande verksamhet. Någon egentliga definition av begreppet ges inte
men däremot anges vissa grunddrag avseende sådan verksamhet. Till
skillnad mot tidigare skall även s.k. passivt tillhandahållande av för-
säkringstjänster omfattas av lagstiftningen.

Någon motsvarande skyldighet för försäkringsgivare från tredje
land att anmäla fall av passivt tillhandahållande av tjänster införs inte.

Utredningens förslag överensstämmer i stora delar med regeringens.
Utredningen har dock föreslagit att regeringen skall ges möjlighet att
genom bi- och multilaterala avtal tillåta försäkringsgivare från tredje land
att bedriva gränsöverskridande verksamhet i Sverige. Utredningen har
inte velat förändra den praxis som för närvarande råder i Sverige, att pas-
sivt tillhandahållande av försäkringstjänster inte är att betrakta som
gränsöverskridande verksamhet.

Remissinstanserna: Såväl Riksbanken som Konkurrensverket har
ifrågasatt om inte gränsöverskridande verksamhet från tredje land bör
kunna tillåtas i högre utsträckning än den av utredningen föreslagna. Fi-
nansinspektionen har menat att regleringen av gränsöverskridande verk-
samhet bör omfatta jämväl ett passivt tillhandahållande av tjänster efter-
som Sverige annars inte kan leva upp till sina åtaganden mot andra EES-
länder. Enligt Sveriges Försäkringsförbund är det nödvändigt att avtal
med tredje land, som ger rätt för det landets försäkringsgivare att driva
gränsöverskridande verksamhet i Sverige, föregås av kontroll av att reci-
procitet föreligger vad beträffar svenska försäkringsgivares tillträde till
marknaden i det andra landet. Svenska försäkringsmäklares förening har
ifrågasatt hur svenska och utländska mäklares verksamhet skall bedömas
i förhållande till förbudet för försäkringsgivare från tredje land att bedri-
va gränsöverskridande verksamhet.

Bakgrund till regeringens förslag: Enligt gällande lagstiftning får en
EES-försäkringsgivare meddela försäkringar i Sverige från ett fast drift-
ställe i ett annat EES-land. En svensk försäkringsgivare får också med-
dela försäkringar i ett annat EES-land från Sverige eller från en sekun-
däretablering i ett tredje EES-land. Som beteckning på denna typ av
verksamhet används i den svenska lagstiftningen begreppet gränsöver-
skridande verksamhet.

Begreppet gränsöverskridande verksamhet infördes i den svenska lag-
stiftningen genom LEF (prop. 1992/93:257) med anledning av Sveriges
ingående av EES-avtalet.

68

Redan år 1990 öppnades emellertid i LUF vissa möjligheter för utländ- Prop. 1997/98:141
ska försäkringsföretag att utan etablering här i landet marknadsfora for-
säkringar avseende risker i Sverige genom formedling av ett försäkrings-
företag som beviljats koncession enligt LUF eller FRL. Även detta anses
vara en, om än begränsad, form av gränsöverskridande verksamhet (se
t.ex. sistnämnda proposition sid. 123). Möjligheterna att bedriva sådan
verksamhet här i landet begränsas till två särskilda fall. Det ena fallet
avser ett utländskt försäkringsbolag som är dotterbolag till eller på annat
sätt ingår i samma koncern som det i Sverige koncessionerade bolaget.
Det andra fallet bygger på att de båda bolagen har ingått ett samar-
betsavtal utan att något koncemförhållande föreligger. Finansinspektio-
nen skall ge tillstånd till verksamheten. Av betydelse i tillståndsärendet
är bl.a. om det föreligger försäkringsmässiga skäl för placering i utlandet
och kvaliteten på den tillsyn som det utländska försäkringsföretaget är
underkastat i hemlandet. Reglerna gäller fortfarande och återfinns i 1 a §

LUF.

Begreppet gränsöverskridande verksamhet har inte närmare definierats
i lagen. Emellertid avses i huvudsak att en utländsk försäkringsgivare,
vars hemort är ett land inom EES, från ett utländskt driftställe täcker en
skadeförsäkringsrisk som är belägen i Sverige eller ingår ett livförsäk-
ringsavtal med en i Sverige varaktigt bosatt fysisk person eller en här i
landet verksam juridisk person. Motsvarande gäller om en svensk försäk-
ringsgivare täcker försäkringar för risker belägna i ett annat EES-land
eller för åtaganden som skall fullgöras i ett sådant land.

Begreppet gränsöverskridande verksamhet ansluter nära till uttrycket
friheten att tillhandahålla tjänster som används i EG:s försäkringsdirek-
tiv för att beteckna försäkringsverksamhet som bedrivs i ett land utan att
ett fast driftställe har etablerats där. Begreppet fritt tillhandahållande av
försäkringstjänster definieras i artikel 12.1 i andra skadeförsäkringsdi-
rektivet, som i sin tur hänvisar till artikel 2 d, samt i artikel 10.1 i andra
livförsäkringsdirektivet [rådets direktiv 90/619/EEG av den 8 november
1990 om samordning av lagar och andra författningar om direkt livför-
säkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt
utnyttja friheten att tillhandahålla tjänster, och om ändring av direktiv
79/267/EEG], som hänvisar till artikel 2 e i samma direktiv. Artikel 10.1
i andra livförsäkringsdirektivet har upphävts genom tredje livförsäk-
ringsdirektivet. Övriga bestämmelser kvarstår oförändrade.

Såväl gränsöverskridande verksamhet som fritt tillhandahållande av
försäkringstjänster syftar ytterst till ingående av försäkringsavtal på di-
rektförsäkringsområdet. Emellertid har de båda begreppen delvis olika
innebörd. Gränsöverskridande verksamhet förutsätter att det är fråga om
ett aktivt handlande från försäkringsgivarens sida. Såsom gränsöverskri-
dande verksamhet anses inte försäkringar som beviljas utan att försäk-
ringsgivaren på något sätt bjudit ut sina tjänster (se prop. 1992/93:257
sid. 166). Fritt tillhandahållande av försäkringstjänster omfattar däremot i
princip alla aktiviteter som syftar till ingående av försäkringsavtal oavsett
om det är på den försäkringssökandes eller försäkringsgivarens initiativ
som försäkringsavtal ingås.

69

Att man i Sverige valde begreppet gränsöverskridande verksamhet Prop. 1997/98:141
framför fritt tillhandahållande av tjänster har historiska skäl. Enligt en
sedan lång tid tillbaka utbildad praxis har försäkringssökande i Sverige -
fysiska personer, företag och andra juridiska personer - i dag rätt att,
med undantag av trafikförsäkring, teckna försäkring också i utländska
försäkringsföretag som saknar verksamhetsrättigheter i Sverige. Det för-
utsätts dock att det är den potentiella svenske försäkringskunden som
själv tar initiativ till kontakt, tecknande av försäkring m.m. i det utländ-
ska företaget. Så snart som det utländska företaget på något sätt genom
egna aktiviteter i Sverige söker att anskaffa försäkringar för sin räkning
är detta att betrakta som ett led i det utländska företagets drivande av för-
säkringsrörelse som kräver verksamhetstillstånd här i landet.

Skälen för regeringens förslag:

Möjlighet för försäkringsgivare från tredje land att bedriva
gränsöverskridande verksamhet i Sverige

Det är angeläget att i största möjliga utsträckning låta försäkringsgivare
från tredje land få verka i Sverige under samma förutsättningar som för-
säkringsgivare från EES-ländema. En av de frågor som bör övervägas är
om försäkringsgivare från tredje land skall ges möjlighet att bedriva
gränsöverskridande verksamhet i Sverige.

OECD:s tjänsteliberaliseringsstadgas liberaliseringsåtgärder omfattar
bl.a. direktförsäkringstransaktioner mellan försäkringsgivare i ett OECD-
land och försäkringstagare i ett annat. Bland annat föreskrivs frihet för
gränsöverskridande verksamhet mellan OECD-ländema. Inom OECD
har emellertid den uppfattningen kommit till uttryck att det inte förelig-
ger någon generell rätt att bedriva gränsöverskridande verksamhet inom
OECD-området när det gäller försäkringsgivare från OECD-länder som
inte är anslutna till EU. Däremot bör gränsöverskridande verksamhet
medges försäkringsgivare från sådana OECD-länder som uppställer mot-
svarande krav på sundhet, solvens och tillsyn som föreskrivs i EG:s för-
säkringsdirektiv.

Rätten att bedriva gränsöverskridande verksamhet inom EU grundas på
principerna om en enda auktorisation och hemlandstillsyn. Rätten gäller
endast försäkringsgivare med säte inom EU/EES. Gränsöverskridande
verksamhet av försäkringsgivare från länder utanför EES regleras över-
huvudtaget inte av EG:s försäkringsdirektiv. Avsaknaden av reglering
anses innebära att det enskilda medlemslandet får avgöra om det skall
tillåta sådan anskaffningsverksamhet inom sitt territorium eller inte. Nå-
got formellt hinder mot att öppna möjlighet för försäkringsgivare från
tredje land att bedriva gränsöverskridande verksamhet i Sverige förelig-
ger således inte. Däremot kan tredjelandsreglema på försäkringsområdet
i vart fall anses tangera EG:s gemensamma handelspolitik. För närvaran-
de medger endast Nederländerna marknadsföring över gränsen av försäk-
ringsgivare med hemort utanför EES och det endast i mycket begränsad
utsträckning. Det är således tveksamt redan av den anledningen om Sve-
rige bör driva en egen linje i frågan.

70

Tveksamhet kan även råda om grundläggande skyddsintressen och till- Prop. 1997/98:141
synskrav fullt ut kan tillgodoses i en sådan reform. Enligt regeringens
mening saknas därför förutsättningar att nu öppna en generell möjlighet
för försäkringsgivare från tredje land att bedriva gränsöverskridande
verksamhet i Sverige.

Utredningen har föreslagit att regeringen ges möjlighet att på basis av
bi- och multilaterala avtal med främmande länder ge försäkringsgivarna i
de länderna möjlighet att bedriva gränsöverskridande verksamhet här.
Mot detta forslag reser sig den invändningen att Sverige genom GATS är
bunden av principen om mest gynnad nation (MGN-principen). Denna
princip innebär att den mest förmånliga behandling av tjänster och
tjänsteleverantörer som ett visst land ger till något annat land måste ut-
sträckas till att gälla alla länder som undertecknat tjänstehandelsavtalet
på samma villkor. Enligt regeringens mening skulle den av utredningen
föreslagna ordningen lätt kunna komma i konflikt med denna princip.
Regeringen avstår därför från att införa utredningens förslag i denna del.

Däremot är det av vikt att det även i framtiden finns möjlighet för för-
säkringsgivare från tredje land att marknadsföra försäkringar i Sverige
genom förmedlingsverksamhet av försäkringsgivare som har koncession
i Sverige. Denna begränsade form av gränsöverskridande verksamhet
skall alltså även i fortsättningen finnas kvar. Tillståndsreglema för sådan
marknadsföring bör dock ändras i syfte att klargöra att någon behovs-
prövning inte får göras vid tillståndsprövningen.

Passiv gränsöverskridande verksamhet

Som framgått ovan inryms i det svenska begreppet gränsöverskridande
verksamhet endast ett aktivt förfarande från försäkringsgivarens sida,
t.ex. genom marknadsföring i tidningar eller telefonförsäljning. Situatio-
nen när en försäkringsgivare på förfrågan från en utländsk kund meddelar
en försäkring, dvs. ett från försäkringsgivarens sida helt passivt tillhan-
dahållande, inryms däremot inte i begreppet och omfattas alltså inte av
dagens lagstiftning. Som tidigare nämnts skiljer sig begreppet gränsöver-
skridande verksamhet från det som används i EG:s försäkringsdirektiv
där man talar om fritt tillhandahållande av tjänster. Detta har lett till att
den svenska lagstiftningen inte helt överensstämmer med motsvarande
bestämmelser i andra EU-länder.

Finansinspektionen har i sitt remissyttrande påpekat att övriga med-
lemsländer har anledning att förvänta sig att de från inspektionen skall
erhålla en underrättelse om de svenska bolag som skall tillhandahålla
tjänster i ett annat land. EG-direktiven föreskriver en sådan underrättelse
och att ett solvensintyg skall utfärdas. Åtminstone för de fall där ett
svenskt försäkringsbolag skall tillhanda tjänster i ett annat EG-land bör,
enligt Finansinspektionens mening, begreppet gränsöverskridande verk-
samhet innefatta även ett sådant passivt tillhandahållandet. Vidare menar
Finansinspektionen att för nu aktuella fall, där en utländsk försäkringsgi-
vare skall verka här i Sverige, skulle den gällande ordningen kunna bibe-
hållas eftersom inspektionen ändå kan ta emot de underrättelser som

71

kommer från andra länder. Finansinspektionen menar emellertid att det Prop. 1997/98:141
inte är en godtagbar lösning att ha olika innebörd i begreppet gränsöver-
skridande verksamhet i två lagar beroende på om den gäller för svenska
eller utländska försäkringsgivare och föreslår därför att även ett passivt
tillhandahållande av tjänster skall anses som gränsöverskridande verk-
samhet.

Som tidigare sagts finns det historiska skäl till att man i Sverige har
valt begreppet gränsöverskridande verksamhet framför fritt tillhandahål-
lande av tjänster. Enligt nuvarande praxis är det som tidigare framgått
tillåtet för enskilda i Sverige att själva vända sig till en utländsk försäk-
ringsgivare för att ingå avtal om försäkringsskydd.

Problemet är att EG-direktiven inte gör någon åtskillnad mellan aktiv
och passiv verksamhet. Artiklarna 14, 16 och 17 i andra skadeförsäk-
ringsdirektivet och artiklarna 11, 14 och 17 i andra livförsäkringsdirekti-
ven i deras lydelse enligt artiklarna 34-36 i både tredje skadeförsäkrings-
direktivet och tredje livförsäkringsdirektivet innehåller bestämmelser om
tillhandahållande av försäkringstjänster. Av dessa regler framgår bl.a. att
en försäkringsgivare som vill utnyttja rätten att, inom ramen för friheten
att tillhandahålla tjänster, driva verksamhet i ett annat medlemsland skall
göra en anmälan till hemlandets behöriga myndighet och ange vilket eller
vilka slag av risker man kommer att försäkra (tredje skadeförsäkringsdi-
rektivet) resp, vilka åtaganden man kommer att göra (tredje livförsäk-
ringsdirektivet). Därefter skall hemlandsmyndigheten inom en månad
efter anmälan från försäkringsgivaren överlämna ett intyg till värdlands-
myndigheten om att försäkringsföretagets kapitalbas inte understiger sol-
vensmarginalen, vilka försäkringsklasser försäkringsföretaget har aukto-
risation att erbjuda samt vilka risker eller åtaganden som försäkringsgiva-
ren avser att försäkra.

Eftersom man i direktiven talar om tillhandahållande av tjänster inne-
bär nu angivna regler att all verksamhet som drivs inom ramen för frihe-
ten att tillhandahålla tjänster skall anmälas till tillsynsmyndigheten, oav-
sett om försäkringskontraktet har kommit till stånd genom försäkringsgi-
varens aktiva verksamhet eller inte. Reglerna gör, som Finansinspektio-
nen påpekat, att övriga medlemsländer har all anledning att förvänta sig
att de från Finansinspektionen skall erhålla en underrättelse om de svens-
ka bolag som skall tillhandahålla tjänster i ett annat land.

Enligt regeringens mening föranleder det nu sagda att de svenska reg-
lerna bör ändras på så sätt att även passivt tillhandahållande av tjänster
omfattas av den svenska regleringen. Eftersom en enhetlig reglering bör
gälla för samtliga försäkringsgivare inom EES bör denna ändring omfatta
såväl svenska försäkringsbolag som tillhandahåller tjänster inom EES
som försäkringsgivare från andra EES-länder som tillhandahåller tjänster
i Sverige. Detta gör att ändringar måste införas såväl i den nu aktuella
lagen om utländska försäkringsgivare som i försäkringsrörelselagen.

Det kan här påpekas att även om varje tecknat försäkringskontrakt ut-
gör tillhandahållande av en försäkringstjänst talar direktivbestämmelser-
na om att det är när ett företag önskar driva verksamhet i en eller flera
medlemsstater som anmälan skall ske till de behöriga myndigheterna i
hemlandet. Detta måste innebära att endast en enstaka meddelad affär

72

inte kan anses utgöra någon verksamhet och därför inte bör kräva någon
föregående anmälan till behörig myndighet. Verksamheten måste således
vara av en viss omfattning för att man skall kunna tala om anmälnings-
pliktig verksamhet.

När det därefter gäller utländska försäkringsgivare från tredje land är
frågan mer tveksam. Den praxis som gäller i Sverige i fråga om upp-
handling av försäkringar utomlands är i linje med principerna om fri
tjänstehandel över gränserna som Sverige ställt sig bakom genom anslut-
ningen till EU, OECD och WTO. Det synes därför inte vara förenligt
med Sveriges strävanden på det internationella området att inskränka
möjligheterna att placera försäkringar utomlands, som försäkringssökan-
de i Sverige alltid haft, genom reglering av sådan upphandlingsverksam-
het.

Inom EU finns ett mycket väl utvecklat samarbete mellan tillsynsmyn-
digheterna i de olika länderna. Detta gör att det anmälningssystem som
gäller för försäkringsverksamhet över gränserna kan fungera enkelt och
smidigt samtidigt som tillsynen av företagen kan fullgöras på ett till-
fredsställande sätt. Något motsvarande samarbete finns inte med andra
länder. Enligt regeringens mening skulle en skyldighet för utländska för-
säkringsgivare från tredje land att anmäla fall av passivt tillhandahållan-
de av tjänster i Sverige vara i princip omöjlig att övervaka samtidigt som
de administrativa problemen skulle vara betydande. Regeringen finner
det varken önskvärt eller ens praktiskt möjligt att genomföra en reglering
av detta slag.

Innebörden av begreppet gränsöverskridande verksamhet ändras nu
alltså till att även omfatta ett passivt tillhandahållande av tjänster från
försäkringsgivare inom EES. Däremot införs inte någon motsvarande
skyldighet för försäkringsgivare från tredje land att anmäla fall av passivt
tillhandahållande av tjänster. Detta leder till frågan om termen gränsöver-
skridande verksamhet bör ändras. Regeringen finner emellertid att så inte
är fallet. Begreppet gränsöverskridande verksamhet är vedertaget i den
svenska lagstiftningen och förekommer också inom övriga delar av det
finansiella lagstiftningsområdet. De oklarheter som kan uppstå i frågan
om tolkningen bör kunna undanröjas genom en mer preciserad lagstift-
ning och uttalanden i förarbeten. Det kan även påpekas att begreppet i
stor utsträckning bara är praktiskt tillämpligt på försäkringsverksamhet
inom EES-området.

Ovanstående resonemang leder även till frågan om vad som gäller i de
fall där en försäkringstagare på eget initiativ genom förmedling av en
försäkringsmäklare upphandlar försäkringar utomlands. I de fall där avtal
träffas med en EES-försäkringsgivare kommer, som en följd av den änd-
rade regleringen, affären att omfattas av reglerna om gränsöverskridande
verksamhet. Däremot kommer inte försäkringsaffärer som ingås med en
försäkringsgivare från tredje land att omfattas av lagregleringen.

Prop. 1997/98:141

73

Begreppet gränsöverskridande verksamhet

Prop. 1997/98:141

Gällande lagstiftning innehåller inte någon definition eller närmare preci-
sering av begreppet gränsöverskridande verksamhet. Avsaknaden av le-
galdefinition och den begränsade vägledning som forarbetena till den
gällande lagstiftningen ger har medfört viss oklarhet i rättstillämpningen.
Detta gäller särskilt frågan om vilka aktiviteter som omfattas av gräns-
överskridande verksamhet och därmed det särskilda regelsystem som
gäller för sådan verksamhet.

De svårigheter som råder när det gäller att bestämma huruvida en viss
verksamhet är att anse som gränsöverskridande är naturligtvis till nackdel
för såväl de myndigheter som har att tillämpa regelsystemet på ifrågava-
rande område som den enskilde försäkringsgivaren. Den omständigheten
att gränsöverskridande verksamhet kräver särskilt tillstånd och att den
som bedriver verksamheten utan sådant tillstånd riskerar att bli föremål
för sanktioner, talar naturligtvis för att sådan verksamhet skall vara nå-
gorlunda entydigt definierad eller att det till ledning för rättstillämpning-
en anges vilka kriterier som är utmärkande för gränsöverskridande verk-
samhet.

För att gränsöverskridande verksamhet skall föreligga måste åtminsto-
ne följande kriterier vara uppfyllda. Verksamheten skall innefatta att en
utländsk försäkringsgivare från ett utländskt driftställe tillhandahåller
försäkringstjänster i Sverige genom att meddela försäkringar över na-
tionsgränsen, i syfte att täcka en skadeförsäkringsrisk som är belägen i
Sverige eller ingå ett livförsäkringsavtal med en i Sverige stadigvarande
bosatt fysisk person eller en här verksam juridisk person.

I det följande skall dessa grundläggande kriterier för gränsöverskri-
dande verksamhet närmare behandlas. Nedan talas om utländska försäk-
ringsgivare som bedriver gränsöverskridande verksamhet i Sverige. Lag-
rådet har i sitt yttrande påpekat att den definition av gränsöverskridande
verksamhet som införs i den nya lagen inte helt överensstämmer med
motsvarande definition i 2 a kap. 4 § försäkringsrörelselagen (1982:713).
Mot detta vill regeringen invända att någon direkt överensstämmelse
knappast kan skapas mellan de båda bestämmelserna. Bestämmelsen i
2 a kap. 4 § försäkringsrörelselagen avser de fall där ett svenskt försäk-
ringsbolag skall bedriva verksamhet utomlands medan den nya lagen
avser det omvända fallet. I vad mån svenska bolag far bedriva gränsöver-
skridande verksamhet utomlands och vad som avses med sådan verk-
samhet i andra länder avgörs inte av svensk lag utan ytterst av lagstift-
ningen i respektive land. I detta sammanhang är det också viktigt att på-
peka att verksamheten hos svenska bolags utländska dotterbolag inte kan
regleras genom svensk lag.

7^

a) utländsk försäkringsgivare

Prop. 1997/98:141

Endast utländska försäkringsgivare med säte inom EES bör, under förut-
sättning att vissa närmare angivna villkor är uppfyllda, ha rätt att tillhan-
dahålla försäkringar över gränsen till Sverige.

b) verksamhetens inriktning

För att det överhuvudtaget skall anses vara fråga om gränsöverskridande
verksamhet bör krävas att verksamheten är inriktad på att täcka en skade-
försäkringsrisk som är belägen i Sverige eller att ingå ett livförsäkrings-
avtal med en i Sverige stadigvarande bosatt fysisk person eller en här
verksam juridisk person. I vilka situationer försäkringsrisker skall anses
vara belägna i Sverige och försäkringsåtaganden skall fullgöras här pre-
ciseras närmare i lagtexten (se 1 kap. 7 §).

c) tillhandahållande av försäkringstjänster

Genom den föreslagna ändringen av begreppet gränsöverskridande verk-
samhet kommer såväl aktiv som passiv verksamhet från försäkringsgiva-
res sida att omfattas av reglerna för gränsöverskridande verksamhet. Pas-
siv gränsöverskridande verksamhet föreligger när det är försäkrings-
kunden själv som på eget initiativ tar kontakt med det utländska företa-
get. När det gäller aktiv verksamhet är gränsdragningen svårare att göra.

I denna bedömningsfråga kan viss vägledning fås i den praxis som ut-
bildats när det gäller ingripanden mot otillåten försäkringsrörelse enligt
LUF, dvs. om aktiviteter av utländska försäkringsgivare här i landet är
koncessionspliktiga eller ej (se t.ex. RÅ 1992 ref. 29). När det gäller
aktiviteter som syftar till att få personer eller företag att teckna försäkring
hos utländska försäkringsföretag har enligt Finansinspektionens praxis
gränsen mellan tillåtna och otillåtna aktiviteter dragits i huvudsak så att
det måste vara försäkringskunden själv som tar kontakt med det utländ-
ska företaget. Så snart det utländska företaget genom ombud eller andra
medhjälpare söker anskaffa försäkringar här i landet, har detta betraktats
som otillåten verksamhet. Inspektionen har intagit samma synsätt även
beträffande t.ex. försäkringsrådgivare eller försäkringskonsulter som,
utan att ha någon avtalsmässig eller ekonomisk anknytning till det ut-
ländska företaget, genom marknadsföring eller på annat sätt aktivt med-
verkar till att försäkring tecknas hos det utländska företaget. I författ-
ningskommentaren till 1 kap. 1 § har angetts några faktorer som bör ligga
till grund för bedömningen av om en utländsk försäkringsgivare bedriver
försäkringsrörelse i Sverige eller inte.

För att kravet på aktiv marknadsföring skall anses uppfyllt måste det
förekomma en viss kontinuitet och planmässighet från försäkringsgiva-
rens sida. Marknadsföring som är av engångsnatur eller sporadisk kan
knappast anses som aktiv marknadsföring, vilket är en förutsättning för

75

att aktiv gränsöverskridande verksamhet skall anses föreligga enligt de
här angivna grunddragen för sådan verksamhet.

I och med att även passiv verksamhet nu föreslås omfattas av reglerna
för gränsöverskridande verksamhet kommer gränsdragningen mellan
aktiv och passiv verksamhet knappast fa den betydelse den har i dag.

Genom den nu aktuella lagändringen skall en försäkringsgivare från
EES som passivt tillhandahåller försäkringar i Sverige, dvs. tecknar för-
säkringsavtal med försäkringstagare som på eget initiativ kontaktar för-
säkringsgivarens driftställe i utlandet för att ingå försäkringsavtal, anses
bedriva gränsöverskridande verksamhet här i landet. Detta leder, som
tidigare nämnts, till att även de fall där försäkringstagaren anlitar en för-
säkringsmäklare för upphandling av en sådan försäkring utomlands om-
fattas av reglerna för gränsöverskridande verksamhet.

d) meddelande av försäkring över nationsgränsen

När försäkringstjänster tillhandahålls från ett utländskt driftställe, sköts
marknadsföringen av försäkringarna i allmänhet antingen som direkt
marknadsföring eller genom annonsering i svensk tidningspress, televi-
sion eller radio. Med direkt marknadsföring avses personliga riktade
marknadsföringsåtgärder till potentiella kunder. Direktreklam, telefon-
försäljning och representanter för försäkringsgivare som kontaktar pri-
vatpersoner och företag i syfte att ingå försäkringsavtal är exempel på
sådana marknadsföringsåtgärder. Emellertid far - oavsett vilken mark-
nadsform som väljs - något permanent etableringsställe här i landet inte
anlitas i marknadsföringen för att det skall vara fråga om gränsöverskri-
dande verksamhet. Således far marknadsföringsåtgärder inte vidtas från
en utländsk försäkringsgivares filial, generalagentur, generalrepresenta-
tion, dotterbolag och naturligtvis ej heller representationskontor för att
verksamheten skall betraktas som gränsöverskridande. Försäkringsgiva-
ren kan inte heller befullmäktiga en i Sverige självständigt verksam per-
son att kontinuerligt för försäkringsgivarens räkning sköta marknadsfö-
ringen av försäkringar i Sverige, eftersom vilken som helst permanent
närvaro i Sverige jämställs med en etablering här i landet.

Som redan antytts kan tillämpningssvårigheter uppstå på detta område
med hänsyn till att gränsen inte är klar och entydig mellan personer som
har en funktion och ställning som kan jämställas med en etablering och
andra personer som agerar för en utländsk försäkringsgivares räkning här
i landet.

När det gäller gränsöverskridande verksamhet avseende trafikförsäk-
ring finns i 5 § trafikskadelagen (1975:1410) särskilda bestämmelser om
skyldighet för en utländsk försäkringsgivare, som saknar driftställe i Sve-
rige, att ha en representant här i landet. Att en sådan representant utses
här i landet skall inte anses medföra att en gränsöverskridande verksam-
het skall klassas som verksamhet från en etablering.

De grundläggande bestämmelserna om vad som skall anses utgöra en
etablering återfinns i EG:s andra skade- och livförsäkringsdirektiv
(artikel 3 i båda direktiven). Enligt dessa direktiv jämställs, som tidigare

Prop. 1997/98:141

76

angetts, en försäkringsgivares permanenta närvaro i vilken form som Prop. 1997/98:141
helst inom ett medlemslands område med en filial, även om närvaron
endast består av ett kontor, eller en självständigt arbetande person, som
har en stående fullmakt att verka för försäkringsgivarens räkning på
samma sätt som en filial. Regler som närmare preciserar hur direktivbe-
stämmelsema skall tillämpas kan inte tas in i den svenska lagstiftningen
utan den praxis som utbildas på området med stöd av direktiven inom EU
gäller även i Sverige. Det är således inte möjligt att i detta sammanhang
exakt fastställa vilket slag av verksamhet som skall anses innebära
gränsöverskridande verksamhet respektive verksamhet från en etablering
utan frågan avgörs ytterst av den praxis som utbildas inom EU.

6.6 Inledande av verksamheten m.m.

Regeringens förslag: En försäkringsgivare från tredje land måste
även i fortsättningen utverka regeringens koncession för att få driva
försäkringsrörelse i Sverige.

Det nuvarande kravet att en svensk koncession endast kan omfatta
de försäkringsklasser som försäkringsgivaren bedriver i hemlandet tas
bort.

Det nuvarande förbudet för försäkringsgivare från tredje land att
bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse utvidgas till att inte bara
avse främmande verksamhet som drivs genom sekundäretableringen,
utan skall även omfatta verksamhet som drivs vid sidan av sådan eta-
blering här i landet.

Utredningens förslag: I huvudsak detsamma som regeringens förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte framfört några erin-
ringar mot utredningens förslag i dessa delar.

Skälen för regeringens förslag: Förutsättningarna för försäkringsgi-
vare från tredje land att få inleda verksamhet i Sverige är inte desamma
som för EES-försäkringsgivare. Förutsättningarna för EES-
försäkringsgivare är baserade på principerna om en enda koncession och
hemlandstillsyn. Försäkringsgivare från tredje land bör dock även i fort-
sättningen vara tvungna att utverka koncession för att få driva försäk-
ringsrörelse i Sverige, om försäkringsgivaren inte begränsar sig till att
anskaffa försäkringar i Sverige genom förmedling av en här i landet kon-
cessionerad försäkringsgivare. Någon ändring i den delen föreslås alltså
inte.

OECD:s kapitalliberaliseringsstadga reglerar bl.a. internationella di-
rektinvesteringar. Stadgans liberaliseringsförpliktelser innebär bl.a. att
etableringsvillkoren i Sverige för ett utländskt försäkringsföretag med
säte i ett annat OECD-land inte får vara mer betungande än etablerings-
villkoren för de svenska försäkringsbolagen. Både regleringen för svens-
ka försäkringsbolag och regleringen för utländska försäkringsbolag från
OECD-länder utanför EES bygger på koncessionsystemet som hänger
samman med den offentliga tillsynen över försäkringsverksamheten här i

77

landet. Koncessionsvillkoren är i stort desamma för svenska försäkrings-
bolag och de utländska försäkringsbolag som omfattas av svenskt kon-
cessionskrav, bortsett från villkoret att utländska försäkringsföretag
måste ställa en initialdeposition innan koncession kan beviljas. Med hän-
syn bl.a. till att kapitalliberaliseringsstadgan medger att speciella krav
ställs bl.a. på agenturetablering kan den svenska regleringen i denna del
inte anses oförenlig med stadgan.

En anledning till att det nuvarande koncessionssystemet bibehålls i
fråga om försäkringsgivare från tredje land är EG:s tredjelandsregler som
uppställer koncession som krav för att ett försäkringsföretag från tredje
land skall få etablera försäkringsverksamhet inom EU/EES. I övrigt är
anledningen till att koncession även i fortsättningen kommer att vara ob-
ligatorisk densamma som enligt försäkringsrörelselagen. Koncessions-
systemet utgör en del av den offentliga tillsynen som anses behövlig på
försäkringsområdet. Försäkringstagarna har som regel inte möjlighet att i
tillräcklig utsträckning bevaka sina egna intressen på grund av försäk-
ringsverksamhetens natur. Detta kan särskilt gälla försäkringsgivare från
tredje land, vars verksamhetspolitik, produkter, tillförlitlighet och sol-
vens kan vara ännu svårare för en svensk försäkringskund att utröna än
som det är fråga om en svensk försäkringsgivare eller en utländsk EES-
försäkringsgivare .

Reglerna för den materiella koncessionsprövningen enligt LUF mot-
svarar de som tidigare gällde enligt försäkringsrörelselagen. Reglerna
innebär att en prövning av ledningen och större ägare till ett försäkrings-
bolag skall göras inom ramen för den allmänna sundhetsbedömningen. I
försäkringsrörelselagen har emellertid numera införts uttryckliga regler
för prövningen av ledningen och större ägare i ett sådant bolag. En mot-
svarande reglering bör nu enligt regeringens mening även införas för för-
säkringsgivare från tredje land. Ledningen för ett svenskt försäkringsbo-
lag kan snarast jämställas med en utländsk försäkringsgivares företrädare
i Sverige.

I dag stadgas i 2 § första stycket LUF att ett utländskt försäkringsföre-
tag här i landet bara får bedriva sådan försäkringsrörelse som det driver i
sitt hemland. En försäkringsgivare från tredje land kan därför fa konces-
sion att bedriva försäkringsrörelse i Sverige i högst samma omfattning
som den verksamhet företaget lagligen bedriver i sitt hemland. Det är inte
tillräckligt att försäkringsföretaget har koncession för verksamheten i
hemlandet utan den måste också bedrivas där.

Någon motsvarighet till denna föreskrift bör inte införas i den nya lag-
stiftningen eftersom lagstiftningen i försäkringsgivarens hemland kan
förhindra även bedrivande av sådan försäkringsrörelse som enligt EG:s
försäkringsdirektiv anses som tillåten inom EES. Således skall en försäk-
ringsgivare från tredje land liksom svenska försäkringsbolag kunna få
koncession för bedrivande av verksamhet enligt alla de försäkringsklas-
ser som nämns i första generationens direktiv, oberoende av om försäk-
ringsgivaren kan bedriva den lagligt i sitt hemland. Däremot måste i en-
lighet med EG:s tredjelandsregler krävas att försäkringsgivaren från
tredje land har tillstånd i sitt hemland att driva försäkringsverksamhet.
Förslaget i denna del har sin grund i Sveriges åtaganden enligt OECD:s

Prop. 1997/98:141

78

kapitalliberaliseringsstadga, varav följer att ett utländskt företag, som Prop. 1997/98:141
etablerar sig i en medlemsstat, skall tillåtas att bedriva sådan verksamhet
som är tillåten för inhemska företag.

Vad gäller EES-försäkringsgivare bör inte heller någon motsvarighet
till bestämmelsen i 2 kap. 5 § första stycket LEF införas i den nya lag-
stiftningen. Den verksamhet som far bedrivas av en sådan försäkringsgi-
vare bör endast begränsas av den i hemlandet beviljade auktorisationen.

En av försäkringsrörelselagstiftningens grundläggande principer är
förbudet för försäkringsgivare att driva annan rörelse än försäkringsrörel-
se. Något krav enligt EG:s regler att upprätthålla detta förbud för försäk-
ringsföretag från tredje land finns inte. Förbudet är inte heller lika effek-
tivt som motsvarande förbud för svenska försäkringsbolag när det gäller
att skydda de svenska försäkringstagarnas intressen, eftersom större de-
len av en utländsk försäkringsgivares verksamhet som regel är förlagd till
utlandet. Konkurrensskäl talar dock för att alltjämt tillämpa detta förbud.
Det är således av vikt att försäkringsgivare från tredje land inte försätts i
en gynnsammare konkurrenssituation i Sverige än andra försäkringsbolag
med verksamhet här i landet. Förbudet mot främmande rörelse för för-
säkringsgivare från tredje land bör därför behållas.

Till skillnad från nuvarande lagstiftning bör förbudet att driva främ-
mande rörelse inte begränsas till verksamhet som bedrivs genom en eta-
blering för försäkringsrörelsen här i landet utan skall också avse främ-
mande verksamhet som bedrivs av försäkringsgivaren utan anlitande av
driftstället för försäkringsrörelsen i Sverige.

79

6.7

Solvenskrav och bedrivande av verksamheten

Prop. 1997/98:141

Regeringens förslag: Som en följd av att organisationsformerna för
etablering av försäkringsrörelse i Sverige utökas skall solvensreglema
inte bara tillämpas på verksamhet som etableras genom generalagent
utan även på filialetablering.

Det nuvarande depositionssystemet bibehålls i stort sett oförändrat.
Dock skall här i landet deponerade medel i fortsättningen inte kunna
användas till betalning av offentligrättsliga avgifter.

De nuvarande bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar
justeras i syfte att klargöra att skyldigheten att redovisa sådana avsätt-
ningar gäller inom både skade- och livförsäkringsrörelse.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Dessa förslag har inte bemötts av remissinstan-
serna.

Bakgrund: För de utländska försäkringsföretag, som driver försäk-
ringsrörelse i Sverige, är som regel den svenska rörelsen endast en ringa
del av den totala försäkringsrörelse som företaget bedriver. Depositions-
bestämmelsema ger uttryck åt tanken att de svenska försäkringstagarnas
intresse kräver att de utländska försäkringsföretagen, som har sin huvud-
sakliga förmögenhet på annat håll, har vissa tillgångar bundna i vårt land
till säkerhet för de förpliktelser som företagen har gentemot de svenska
försäkringstagarna.

För både livförsäkring och skadeförsäkring uppställs i LUF krav på
initiala depositioner i samband med att koncessionsansökan lämnas in för
prövning. Den initiala depositionen är relaterad till basbeloppet enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring. Syftet med den initiala deposi-
tionen är att trygga försäkringstagarnas intressen under företagets upp-
byggnadsskede här i landet när etablerings- och startåtgärder som regel
tar avsevärda belopp i anspråk.

Den initiala depositionen är när det gäller skadeförsäkring kombinerad
med en omslutningsrelaterad deposition som är relaterad till bruttopremi-
einkomsten under räkenskapsåret. Syftet med den omslutningsrelaterade
depositionen är att erforderlig säkerhet skall uppnås för försäkringstagare
i företag med en omfattande rörelse. Kombinationen av initial deposition
och omslutningsrelaterad deposition innebär att det högsta av de båda
beloppen blir den faktiska depositionen inom skadeförsäkring. LUF in-
nehåller dessutom bestämmelser som begränsar användningen av depo-
nerade medel.

Ett väsentligt inslag i LUF:s säkerhetssystem för att skydda försäk-
ringstagarnas intressen utgör kravet på redovisning av försäkringsteknis-
ka avsättningar och skuldtäckning. De försäkringstekniska avsättningarna
motsvarar värdet av företagets ansvarighet på grund av löpande försäk-
ringsavtal och inträffade försäkringsfall. Beräkningar av försäkringstek-
niska avsättningar skall utföras under ledning av en aktuarie. Ett ut-
ländskt försäkringsföretag som driver försäkringsrörelse i Sverige skall
här i landet ha tillgångar till ett belopp som i huvudsak skall motsvara de

80

försäkringstekniska avsättningarna, s.k. skuldtäckning. Tillgångarna Prop. 1997/98:141
skall, med beaktande av företagets försäkringsåtaganden och förändring-
ar i framtida värde och avkastning, placeras så att företagets betalnings-
beredskap är tillfredsställande och den förväntade avkastningen tillräck-
lig. För skuldtäckning får endast användas vissa angivna tillgångar. Un-
der vissa förutsättningar far 90 procent av deponeringen räknas in i de
tillgångar som skall användas for skuldtäckning.

Soliditetskravet innebär i huvudsak att ett utländskt försäkringsföretag
för sin verksamhet i Sverige vid varje tidpunkt skall ha en tillräcklig ka-
pitalbas. Vid utövandet av verksamheten skall kapitalbasen minst uppgå
till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens art och om-
fattning (solvensmarginal). Kapitalbasen far aldrig understiga ett garanti-
belopp. För livförsäkring skall garantibeloppet uppgå till 400 000 ECU.
För skadeförsäkring varierar storleken på garantibeloppet mellan 100 000
och 700 000 ECU beroende på vilket slag av skadeförsäkring som rörel-
sen omfattar.

Systemet med en enda koncession och hemlandstillsyn har som förut-
sättning att varje medlemsland godtar övriga medlemsländers regler för
försäkringsrörelse och om offentlig tillsyn som tillräckliga för att tillgo-
dose anspråket på sundhet i rörelsen. Av denna anledning är det inte
möjligt att i LEF ha motsvarande reglering som i LUF när det gäller t.ex.
solvenskraven. I stället finns detaljerade solvensregler i lagstiftningen i
försäkringsgivarens hemland. Dessa regler gäller i princip även för verk-
samhet som försäkringsgivaren bedriver i Sverige.

Skälen för regeringens förslag: Inom försäkringsrörelsen är en för-
säkringsgivares solvens, dvs. förmåga att svara for de förbindelser som
föranleds av försäkringsförhållandena, en mycket viktig faktor eftersom
försäkringstagarnas, de försäkrades och ersättningstagamas intressen
därigenom tryggas. Av denna orsak är solvensbestämmelsema av central
betydelse när det gäller försäkringsrörelse som etableras i Sverige av för-
säkringsgivare från tredje land. När det gäller EES-försäkringsgivare
stadgas om solvenskrav i varje försäkringsgivares hemlands lagstiftning.

En utländsk försäkringsgivares solvens är huvudsakligen baserad på
försäkringsgivarens verksamhet i hemlandet och på dennes där befintliga
tillgångar. Om en utländsk försäkringsgivare måste avsluta sin verksam-
het i Sverige ställs kunderna i Sverige i en svår situation om de blir
tvungna att driva in sina fordringar i utlandet och där konkurrera med
försäkringsgivarens övriga borgenärer. Avsikten med kapitalkraven är att
i fråga om försäkringsrörelsen i Sverige säkerställa att tillgångar som
motsvarar försäkringsgivarens verksamhet finns här.

Möjligen kan hävdas att kravet på deposition innebär en diskriminering
av försäkringsgivare med säte i ett OECD-land utanför EES, eftersom
depositionskrav inte ställs på inhemska försäkringsföretag och på utländ-
ska försäkringsgivare från EES. Emellertid är depositionsbestämmelser-
na, som i första hand är ett led i anordningarna för att tillgodose den
svenska försäkringstagarnas trygghet, utformade med beaktande av kon-
kurrensförhållandena mellan svenska och utländska försäkringsföretag.
Detta för att depositionskraven skall gå ihop med principerna om konkur-
renslikställighet. Depositionssystemet kan därför inte anses stå i strid

81

med principen om nationell behandling. Ett slopande i den svenska lag- Prop. 1997/98:141
stiftningen av depositionskraven för utländska försäkringsgivare från
länder utanför EES-området är under alla omständigheter inte möjligt
med hänsyn till EG:s tredjelandsregler.

De kapitalkrav som nu kommer att ställas på försäkringsgivare från
tredje land är väsentligen av samma innehåll som i den gällande regle-
ringen i LUF. Som en följd av att organisationsformerna för etablering av
försäkringsrörelse i Sverige utökas i jämförelse med nuvarande ordning,
skall solvensreglema inte bara tillämpas på verksamhet som etableras
genom generalagent utan även på filialetablering. Kapitalkraven har di-
mensionerats så att en försäkringsgivare från tredje land skall ha i stort
sett motsvarande risktäckningskapacitet i förhållande till sina försäk-
ringsförbindelser här i landet som ett svenskt försäkringsbolag.

För att den föreslagna regleringen skall stå i samklang med den all-
männa målsättningen i OECD:s stadga om liberalisering av osynliga be-
talningar skall deponerade tillgångar i fortsättningen inte användas för att
trygga betalning av offentligrättsliga avgifter utan endast till att säker-
ställa försäkringskundemas intressen.

De nuvarande bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar har
justerats främst i syfte att klargöra att skyldigheten att redovisa sådana
skulder gäller inom både skade- och livförsäkringsrörelse.

6.8 Frågor om tillsyn

Regeringens förslag: En uttrycklig bestämmelse införs om att till-
synsmyndigheten i en EES-försäkringsgivares hemland har huvudan-
svaret för den finansiella tillsynen över försäkringsgivarens verksam-
het i Sverige.

Finansinspektionen skall även i fortsättningen ha huvudansvaret för
tillsynen över försäkringsgivare från tredje land som bedriver verk-
samhet i Sverige.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Marknadsdomstolen, Finansinspektionen och
Konsumentverket har påpekat att det i dag har uppstått en överlappning
vad gäller tillsynen på konsumentförsäkringsområdet och menat att an-
svarsfördelningen mellan de berörda myndigheterna bör bli klarare.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 9 i tredje skadeförsäk-
ringsdirektivet och artikel 8 i tredje livförsäkringsdirektivet framgår att
tillsynsmyndigheten i en EES-försäkringsgivares hemland har huvudan-
svaret för den finansiella tillsynen över försäkringsgivarens verksamhet i
Sverige. Denna reglering bör komma till klart uttryck i den svenska lag-
stiftningen.

Finansinspektionen bör även i fortsättningen ha huvudansvaret för till-
synen över den verksamhet en försäkringsgivare från tredje land bedriver
i Sverige. Ett väsentligt inslag i denna tillsynsfunktion är kontrollen av
att försäkringsgivarna uppfyller de solvenskrav som uppställs. Tillsynen

82

inkluderar också granskning av vissa funktioner hos försäkringsgivarna, Prop. 1997/98:141
såsom marknadsföring och skadereglering. I stort sett skall försäkrings-
givare från tredje land granskas på motsvarande sätt som ett svenskt för-
säkringsbolag som bedriver verksamhet enligt försäkringsrörelselagen,
dock med de avvikelser som följer av att tillsynen endast gäller den del
av en utländsk försäkringsgivares verksamhet som är förlagd till Sverige
och endast avser direktförsäkringsrörelse.

Som Marknadsdomstolen, Finansinspektionen och Konsumentverket
har påpekat sker i dag en viss överlappning av tillsynsansvaret mellan de
olika myndigheterna. Fördelningen av tillsynsansvaret mellan Finansin-
spektionen och andra svenska myndigheter har behandlats i Försäkrings-
utredningens slutbetänkande (SOU 1995:87), Försäkringsrörelse i för-
ändring 3. Enligt regeringens mening bör tillsynen över utländska försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige, med undantag för den finansiella till-
synen över EES-försäkringsgivare, ha samma inriktning som tillsynen
över svenska försäkringsbolag. En översyn av fördelningen av till-
synsansvaret mellan de berörda myndigheterna bör ske i ett samman-
hang. Eftersom tillsynsreglema redan är föremål för beredning inom Fi-
nansdepartementet med anledning av förslagen i ovannämnda betänkan-
de, finner regeringen att frågan om fördelning av tillsynsansvaret mellan
myndigheterna inte skall tas upp i detta sammanhang.

6.9       Vites- och överklaganderegler

Regeringens förslag: Nuvarande vites- och överklaganderegler bibe-
hålls i stort sett oförändrade. Vissa mindre ändringar görs dock i reg-
lerna om överklagande i syfte att skapa ett enhetligt system för alla
utländska försäkringsgivare.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med regeringens.

Remissinstanserna: Endast Svea hovrätt och Kammarrätten i Sunds-
vall har haft synpunkter på utredningens förslag i dessa delar. Hovrätten
har ifrågasatt det lämpliga i att Finansinspektionen skall kunna döma ut
viten som inspektionen själv har förelagt. Hovrätten har vidare föreslagit
att samtliga av Finansinspektionens beslut som enligt förslaget skall
överklagas till länsrätt eller kammarrätt i stället skall överklagas till läns-
rätt. En sådan ordning överensstämmer, enligt hovrätten, med det nya
enhetliga förfarande för överklagande till länsrätt som numera genom-
förts inom förvaltningsprocessen. Av kammarrättens yttrande framgår att
domstolen menar att ett överklagande av Finansinspektionens beslut att
förena ett föreläggande med vite även såvitt avser försäkringsgivare från
tredje land bör ske till länsrätt i stället för, som enligt gällande ordning,
till regeringen. Detta menar kammarrätten stämmer väl överens med de
strävanden som finns att verka för en likvärdig behandling av EES-
försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje land.

Skälen för regeringens förslag: Det inom Regeringskansliet pågåen-
de arbetet med att se över beslutsordningen på bank- och försäkringsom-

83

rådet innefattar även en översyn av överklagandereglema. Enligt rege- Prop. 1997/98:141
ringens mening bör en översyn av de nu aktuella överklagandereglema i
princip anstå till dess att detta arbete har färdigställts. Däremot bör redan
nu inforas vissa förändringar i syfte att skapa ett enhetligt system for ut-
ländska försäkringsgivare.

Enligt såväl LUF som LEF kan Finansinspektionen förena ett föreläg-
gande med vite. Enligt 8 kap. 6 § andra stycket LEF får ett sådant beslut
överklagas hos länsrätten. Någon motsvarande generell bestämmelse
finns inte enligt LUF. Istället skall enligt huvudregeln alla inspektionens
beslut överklagas till regeringen. Enligt regeringens mening bör nu infö-
ras en generell bestämmelse för alla utländska försäkringsgivare av inne-
börd att inspektionens beslut om att förena ett föreläggande med vite far
överklagas hos länsrätten.

I 33 § första stycket andra meningen LUF anges idag att inspektionens
beslut far verkställas utan hinder av anförda besvär, om inte regeringen
förordnar något annat. Huvudregeln är alltså att alla beslut blir omedel-
bart gällande. I 8 kap. 6 § fjärde stycket LEF anges däremot att Finansin-
spektionen endast får bestämma att vissa närmare angivna beslut enligt
första stycket samma paragraf skall gälla omedelbart.

Den aktuella regeln i LUF infördes, i sin nu gällande lydelse, genom
prop. 1982/83:24.1 specialmotiveringen uttalades att bestämmelsen hade
ändrats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i förslaget till
ny försäkringsrörelselag. Bestämmelsen i försäkringsrörelselagen har
därefter i sin tur ändrats. Numera anges i 19 kap. 13 § andra stycket att
inspektionen får bestämma att vissa närmare angivna beslut skall gälla
omedelbart.

Enligt regeringens mening bör en motsvarande regel införas i den nu
aktuella lagstiftningen och gälla även såvitt avser försäkringsgivare från
tredje land. Detta innebär bl.a. att inspektionen i vissa fall far bestämma
att ett beslut om föreläggande skall gälla omedelbart.

Svea hovrätt har ifrågasatt det lämpliga i att Finansinspektionen skall
kunna döma ut viten som inspektionen själv har förelagt.

Enligt såväl den nuvarande som den föreslagna regleringen ges in-
spektionen möjlighet att döma ut vite avseende företrädare som inte ef-
terkommer vitesföreläggande om att fullgöra sin rapporteringsskyldighet
i vissa fall. Enligt regeringens mening ökar förutsättningarna för ett ef-
fektivt vitesförfarande genom att inspektionen i dessa fall både kan före-
lägga och döma ut vitet. Den nuvarande ordningen bör därför behållas.

84

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Pr°P-1997/98:141

De nya reglerna bör träda i kraft så snart som möjligt efter det att de har
antagits. Lagstiftningen bör därför träda i kraft den 1 juli 1998.

När den nya lagen om utländska försäkringsgivare träder i kraft skall
lagen om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse
i Sverige (LUF) och lagen om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sve-
rige (LEF) upphöra att gälla.

En utländsk försäkringsgivare som när den nya lagen träder i kraft är
verksam i Sverige med stöd av LUF eller LEF skall ha den rätt att bedri-
va försäkringsrörelse som följer av den koncession som beviljats enligt
LUF eller anmälan enligt LEF.

De tillstånd, avvikelser och undantag som medgetts enligt gällande
lagstiftning bör gälla även efter den nya lagens ikraftträdande.

85

Ekonomiska konsekvenser

Prop. 1997/98:141

De ändringar som föreslås innebär vissa utökade arbetsuppgifter för Fi-
nansinspektionen, genom att försäkringsgivare från tredje land nu även
ges möjlighet att driva försäkringsrörelse i Sverige genom filial. Även
möjligheten för dessa försäkringsgivare att inrätta representationskontor
kan på sikt leda till ytterligare arbete för Finansinspektionen. Därtill
kommer att antalet underrättelser kan antas öka med tanke på de ändrade
reglerna om gränsöverskridande verksamhet.

Som framgått av avsnitt 4.1 är dock utländska försäkringsgivares in-
tresse för att driva försäkringsverksamhet på den svenska marknaden
svagt, särskilt när det gäller verksamhet genom sekundäretableringar.
Anledning saknas att anta att intresset skulle öka i någon högre grad ge-
nom den ändrade lagstiftningen. Inte heller är det sannolikt att möjlighe-
ten att inrätta representationskontor kommer att utnyttjas i någon större
omfattning. Den föreslagna lagstiftningen torde därför endast medföra en
obetydlig ökning av arbetsbelastningen för Finansinspektionen. Denna
begränsade ökning av resursbehovet torde dock kunna lösas genom omp-
rioriteringar i Finansinspektionens verksamheten. Regeringen bedömer
därför att något ytterligare resurstillskott inte behöver tillföras Finansin-
spektionen.

De allmänna förvaltningsdomstolarna åläggs en ny uppgift eftersom
det nu införs en generell bestämmelse för alla utländska försäkringsgiva-
re av innebörd att inspektionens beslut om att förena ett föreläggande
med vite far överklagas till länsrätt. Förändringen berör endast försäk-
ringsgivare från tredje land eftersom motsvarande reglering redan i dag
finns enligt LEF. Den ökade arbetsbelastningen för förvaltningsdomsto-
larna måste därför anses vara ytterst marginell. Regeringen gör bedöm-
ningen att ytterligare resurser till domstolsväsendet inte behöver skjutas
till.

86

F örfattningskommentar

Prop. 1997/98:141

9.1 Förslaget till lag om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

1 kap. Tillämpningsområde och vissa grundläggande bestämmelser

I detta kapitel har sammanförts bestämmelser som med något undantag
blir tillämpliga på alla utländska försäkringsgivare som avser att bedriva
verksamhet i Sverige, oberoende av i vilket land försäkringsgivaren har
sitt säte. Bestämmelserna avser lagens tillämpningsområde, definitioner
och vissa andra omständigheter som är av grundläggande betydelse för
drivande av verksamhet med stöd av denna lag.

Tillämpningsområdet för den nya lagens bestämmelser (1 §) motsvarar
i stort sett tillämpningsområdet för den gällande regleringen i både lagen
(1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkrings-
rörelse i Sverige (LUF) och lagen (1993:1302) om EES-försäkrings-
givares verksamhet i Sverige (LEF).

Liksom LUF och LEF är inte heller den föreslagna nya lagen tillämplig
på återförsäkringsrörelse i Sverige. Om en utländsk försäkringsgivare här
i landet driver såväl direkt- som återförsäkringsrörelse, skall bestämmel-
serna i denna lag tillämpas endast på direktförsäkringsrörelsen. En änd-
ring i jämförelse med tillämpningsområdet för den gällande regleringen
är att viss koassuransverksamhet har undantagits från regleringen enligt
förslaget (2 § första stycket). I lagen görs en uttrycklig hänvisning till
trafikskadelagen (1975:1410).

Kapitlet innehåller också en bestämmelse om möjlighet i vissa fall till
avvikelse från lagens bestämmelser om livförsäkring (3 §).

I 4 § finns en allmän bestämmelse om utländska försäkringsgivares
skyldighet att iaktta svensk lag.

Av central betydelse i detta kapitel är definitionerna av begreppen
EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje land (5 § första
stycket 1-2), eftersom dessa två grupper av försäkringsgivare berörs av
delvis olika bestämmelser enligt lagen.

Som nämnts i avsnitt 6.3 omfattar termen försäkringsföretag i LUF en-
dast försäkringsgivare som är juridiska personer. Termen kan dock anses
vara något missvisande eftersom ordet företag i annan lagstiftning har en
delvis annan innebörd [se t.ex. 3 § konkurrenslagen (1993:20)]. Begrep-
pet försäkringsgivare används därför som samlingsbegrepp i denna lag.
Begreppet har inte definierats i lagtexten, men avsikten är att det skall
omfatta juridiska och, i vissa fall, fysiska personer som driver försäk-
ringsverksamhet och tillhandahåller försäkringsavtal.

I kapitlet har också tagits in definitioner av hemland (5 § första stycket
3), behörig myndighet (5 § första stycket 4) samt av termerna skadeför-
säkring och livförsäkring (6 § första och andra styckena) som motsvarar
de definitioner som dessa begrepp har i gällande lagstiftning. Vidare har
begreppet risk som är belägen i Sverige definierats (7 §).

87

I detta kapitel har också tagits in regler om de verksamhetsformer som Prop. 1997/98:141
står till buds för utländska försäkringsgivare som avser att bedriva för-
säkringsverksamhet i Sverige. Verksamheten kan bedrivas antingen från
en sekundäretablering här i landet eller genom gränsöverskridande verk-
samhet. I 8 § första stycket definieras begreppet sekundäretablering och i

13 § anges vissa grunddrag avseende gränsöverskridande verksamhet.
Kapitlet innehåller också bestämmelser om företrädare för utländska för-
säkringsgivare (8 § andra stycket), generalagent (9 §), filial (10 §), för-
säkringsammanslutning (11 §) och generalrepresentation (12 §). Förutom
definitioner anger dessa bestämmelser också behörighetsvillkor och kva-
lifikationskrav för den som här i landet skall representera utländska för-
säkringsgivare.

Till detta inledande kapitel har också förts en för försäkringsverksam-
het sedan lång tid tillbaka grundläggande princip, nämligen specialitets-
eller separationsprincipen som innebär att samma försäkringsgivare i
princip inte får förena direkt livförsäkringsrörelse med direkt skadeför-
säkringsrörelse i Sverige (14 §).

Kapitlet innehåller slutligen bestämmelser om undantagsmöjligheter
(15 §).

Inledande bestämmelser

1 kap.1 §

I första stycket, som motsvarar 1 § första meningen LUF och 1 kap. 1 §
första stycket LEF, anges lagens tillämpningsområde. Lagen skall tilläm-
pas på utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige. En utländsk
försäkringsgivare kan vara hemmahörande i ett land som hör till det Eu-
ropeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-land) eller i ett annat
främmande land. Dessa båda kategorier av utländska försäkringsgivare
definieras i 5 §.

Försäkringsgivare från tredje land skall även i fortsättningen endast
ges möjlighet att driva verksamhet i Sverige om försäkringsgivaren är en
juridisk person. De närmare skälen för detta har angetts i avsnitt 6.3.

När det gäller utländska försäkringsgivare med säte i ett EES-land är
möjligheterna att utnyttja olika former för bedrivande av försäkrings-
verksamhet begränsade av EG:s försäkringsdirektiv. Försäkringsgivaren
skall driva rörelsen i hemlandet i någon av de organisationsformer som
anges i artikel 8.1 i första skadeförsäkringsdirektivet respektive första
livförsäkringsdirektivet. Det är fråga om olika typer av utländska företag
i aktiebolagsform eller den ömsesidiga formen samt försäkringsgivare i
försäkringssammanslutningen Lloyd's. Ansvaret för att verksamhet
etableras i en organisationsform som är tillåten enligt direktiven har till-
synsmyndigheten i EES-försäkringsgivarens hemland.

Begreppet försäkringsgivare har i princip samma innebörd som enligt
LEF och omfattar juridiska eller, i vissa fall, fysiska personer som driver
försäkringsverksamhet och tillhandahåller försäkringsavtal. Terminolo-
gin är en annan än den som i dag används enligt LUF. Någon saklig änd-

88

ring är emellertid inte avsedd. Skälet till att termen foretag i LUF byts ut Prop. 1997/98:141
är, som tidigare sagts, att termen är något missvisande med tanke på att
endast juridiska personer omfattas av regleringen for försäkringsgivare
från tredje land.

Lagrådet har i sitt yttrande pekat på att den verksamhet som regleras
genom den föreslagna lagen betecknas på ett inkonsekvent sätt och har
föreslagit att begreppet försäkringsrörelse används i största möjliga ut-
sträckning. Regeringen konstaterar i likhet med Lagrådet att terminologin
inte är helt klar. Det bör dock samtidigt påpekas att den har en stark
koppling även till andra författningar på försäkringsområdet. Det gäller
såväl näringsrättsliga regler som regler på angränsande rättsområden.
Termen försäkringsrörelse bör därför användas endast för att beteckna
den verksamhet som bedrivs av sekundäretableringama. Frågan om vil-
ken terminologi som skall användas får övervägas ytterligare under sena-
re etapper i reformarbetet på försäkringsområdet (se avsnitt 3).

I lagförslaget definieras inte vad som kan anses utgöra försäkringsrö-
relse. Detta begrepp definieras inte heller i LUF eller LEF eller i annan
lagstiftning. Både i Sverige och i andra länder har det konstaterats att det
inte är möjligt att definiera begreppet tillräckligt noggrant och entydigt
för att ge lagtillämpningen verkligt stöd och samtidigt tillräckligt gene-
rellt för att kunna anpassas till eventuellt ändrade förhållanden. Begrep-
pet försäkringsrörelse bestäms för närvarande i stället - med utgångs-
punkt i vissa i förarbetena till försäkringsrörelselagstiftningen angivna
grundläggande kriterier - enligt praxis och allmänt språkbruk. Enligt den
praxis som utbildats på området i Sverige måste verksamheten åtminsto-
ne vara inriktad på att yrkesmässigt göra ett åtagande att mot vederlag
utge ekonomisk ersättning eller utföra en bestämd prestation vid ovissa
händelsers inträffande (se prop. 1984/85:77 sid. 40).

Kravet på yrkesmässighet innebär att verksamheten skall ha en viss
varaktighet och omfattning. Tillfällig verksamhet eller enstaka åtaganden
ryms inte i begreppet försäkringsrörelse.

Som Lagrådet påpekat i sitt yttrande är det av stor betydelse vilka
faktorer som skall ligga till grund för bedömningen av om en utländsk
försäkringsgivare bedriver försäkringsrörelse i Sverige eller inte. Avgö-
rande för om försäkringsrörelsen skall anses bedrivas till en del här i lan-
det eller enbart utomlands är, som Lagrådet angett, vilken anknytning
rörelsen har till Sverige.

Av betydelse i det sammanhanget är t.ex. om den utländske försäk-
ringsgivaren har egna lokaler eller egen personal i Sverige samt om - och
i så fall på vilket sätt - försäkringsgivaren marknadsför försäkringar i
Sverige och om denna marknadsföring tar sikte på risker om är belägna
eller åtaganden som skall fullgöras här.

Hänsyn skall också tas till om den utländske försäkringsgivaren träffat
avtal om samarbete med försäkringsföretag eller försäkringsmäklare som
är representerade på den svenska marknaden. Dessutom krävs naturligt-
vis att den verksamhet som bedrivs i Sverige har en viss varaktighet och
omfattning. Frågan om en viss verksamhet skall bedömas som försäk-
ringsrörelse eller inte far avgöras efter en helhetsbedömning i det enskil-

89

da fallet. Ledning bör kunna sökas i den rättspraxis som finns på området Prop. 1997/98:141
(se t.ex. RÅ 1992 ref. 29).

För att lagen skall bli tillämplig krävs - när det gäller försäkringsgiva-
re från tredje land - viss aktivitet från försäkringsgivarens sida i syfte att
förvärva försäkringsaffarer på den svenska marknaden. Försäkringsavtal
som ingås utan att en sådan försäkringsgivare på något sätt har bjudit ut
sina tjänster i Sverige, t.ex. genom att försäkringstagaren på eget initiativ
kontaktar försäkringsgivaren i syfte att teckna försäkring, omfattas därför
inte av lagen. Detsamma gäller om en person med anlitande av försäk-
ringsmäklare kontaktar en försäkringsgivare från tredje land, som inte
aktivt marknadsför sina produkter i Sverige, i syfte att ingå försäkrings-
avtal.

De nu angivna reglerna gällde tidigare även för EES-försäkringsgivare.
I och med införandet av denna lag kommer emellertid även de försäk-
ringsavtal som ingås utan att EES-försäkringsgivaren på något sätt har
bjudit ut sina tjänster i Sverige att omfattas av lagen. Detta dock under
förutsättning av att verksamheten har en viss omfattning (se närmare av-
snitt 6.5).

Vid tillämpningen av denna lag skall således iakttas samma principer
beträffande begreppet försäkringsrörelse som enligt LUF när det gäller
verksamhet som här i landet etableras av försäkringsgivare med hemland
utanför EES. När det däremot gäller verksamhet som bedrivs av utländ-
ska försäkringsgivare med hemland inom EES är det inte i Sverige gäl-
lande praxis utan rådande principer på området i försäkringsgivarens
hemland som är avgörande för bedömningen av om viss verksamhet skall
betraktas som försäkringsrörelse.

Andra stycket, som motsvaras av 1 § först stycket tredje meningen
LUF, har tagits in till följd av avtalet mellan EG och Schweiz på skade-
försäkringsområdet (se prop. 1994/95:184 sid. 242 f).

1 kap. 2 §

Första stycket motsvaras delvis av 2 a § första stycket första meningen
LUF och 1 kap. 1 § tredje stycket LEF.

I överensstämmelse med gällande lagstiftning skall denna lag enligt
första stycket första meningen inte tillämpas på återförsäkringsrörelse.
De försäkringsgivare som är avtalsparter i återförsäkringsförhållanden
behöver som regel inte samma trygghetsarrangemang som direktförsäk-
ringstagare. Vid återförsäkring kan det därför anses vara tillräckligt att
tillsynsmyndigheten i den utländska försäkringsgivarens hemland över-
vakar försäkringsgivarens risktäckningskapacitet. Detta sker också som
regel i de flesta länder.

Tillhandahållandet av återförsäkringstjänster på den svenska markna-
den skall således inte heller i framtiden regleras för utländska försäk-
ringsgivare. Detta gäller oberoende av om försäkringsgivaren enbart dri-
ver återförsäkringsrörelse i Sverige eller om försäkringsgivaren driver
sådan rörelse i anslutning till en direktförsäkringsrörelse här i landet. Det
nu sagda gäller emellertid bara mottagen återförsäkring, dvs. affärer som
en försäkringsgivare mottar från andra försäkringsgivare i form av åter-

90

försäkring. Avgiven återförsäkring, som innebär att en försäkringsgivare Prop. 1997/98:141
avtäcker en del av sitt ansvar genom att överföra en större eller mindre
del av en försäkring på en eller flera återförsäkrare, är enligt förslaget i
likhet med gällande lagstiftning inte undantagen från regleringen utan
omfattas av lagens tillämpningsområde. Av denna anledning har termen
”återförsäkring” i gällande lagstiftning bytts ut mot begreppet
”återförsäkringsrörelse”. Någon ändring i sak åsyftas inte.

Det finns även andra typer av avtal mellan försäkringsgivare som syf-
tar till att fördela ansvar mellan dem. Exempel på sådan avtal är samför-
säkring eller koassurans och pooler. Denna typ av försäkringsarrange-
mang anses utgöra direktförsäkring eftersom varje försäkringsgivare sva-
rar för sina förpliktelser direkt gentemot försäkringskunden. Arrange-
mangen omfattas därför av denna lags tillämpningsområde, med det un-
dantag som anges i punkt 2 i denna paragraf. Vid mottagen återförsäkring
har försäkringsgivaren inte något direkt ansvar gentemot någon enskild
försäkringstagare.

Första stycket andra meningen gäller koassuransverksamhet och inne-
bär att denna lag inte skall tillämpas på en EES-försäkringsgivare som
från ett utländskt etableringsställe deltar i koassuransverksamhet i Sveri-
ge i egenskap av en annan försäkringsgivare än den ledande, om avtalet
avser stora risker.

Bestämmelsen skall ytterst tolkas mot bakgrund av dess EG-rättsliga
sammanhang. Av koassuransdirektivet framgår att med koassurans, eller
samförsäkring, förstås försäkringsverksamhet där två eller flera försäk-
ringsgivare genom ett enda avtal, med en samlad premie och för samma
termin, försäkrar en risk. Var och en av försäkringsgivarna svarar för sin
del. En av försäkringsgivarna skall vara den ledande försäkringsgivaren
och skall behandlas som om han täcker hela risken. Den ledande försäk-
ringsgivaren handhar den löpande förvaltningen och skall bl.a. fastställa
försäkringsvillkor och tariffer.

När det gäller begreppet stora risker hänvisas till 2 a kap. 4 § tredje
stycket försäkringsrörelselagen i dess föreslagna lydelse enligt regering-
ens proposition 1997/98:54 om vissa ändringar i lagstiftningen om ge-
nomförande av EG:s försäkringsdirektiv.

Enligt bestämmelsen i andra stycket tillämpas inte denna lag i fråga
om trafikförsäkring om annat följer av trafikskadelagen (1975:1410).
Bestämmelsen, som enligt lagrådsremissens lagförslag återfanns i 4 §
andra stycket, har i enlighet med Lagrådets yttrande utformats efter
mönster av 1 § andra stycket konsumentförsäkringslagen. Bestämmelsen
motsvarar 2 a § första stycket andra meningen LUF och 2 kap. 5 § första
stycket LEF. Avsikten är att den föreslagna lagen inte skall tillämpas i de
hänseenden som trafikskadelagen innehåller avvikande bestämmelser.

1 kap. 3 §

Valmöjligheterna enligt denna paragraf beträffande regelsystemen för
skade- respektive livförsäkring gäller alla utländska försäkringsgivare.

Utländska försäkringsgivare har enligt första stycket, som i sak över-
ensstämmer med 2 § fjärde stycket LUF och 1 kap. 2 § tredje stycket

91

andra meningen LEF, möjlighet - i fråga om vissa slag av försäkringar -
att välja mellan att tillämpa reglerna om livförsäkring eller skadeförsäk-
ring i denna lag. Valmöjligheten gäller sjuk- och olycksfallsförsäkringar
som meddelas för längst fem år samt avgångsbidragsförsäkringar oavsett
längd. Med undantag av bestämmelserna om kapitalbas för livförsäkring
i 5 kap. 14 § far livförsäkringsreglema tillämpas på sådana försäkringar
trots att de enligt den indelning som följer av 6 § första stycket är att hän-
föra till skadeförsäkring.

Enligt andra stycket, som i huvudsak överensstämmer med 2 § femte
stycket LUF och 1 kap. 2 § tredje stycket första meningen LEF, finns
möjlighet att tillämpa skadeförsäkringsreglema bl.a. på s.k. långa sjuk-
och olycksfallsförsäkringar som enligt indelningen i 6 § andra stycket
tillhör livförsäkring. Avvikelse från livförsäkringsreglema medges dock
inte från bestämmelserna om kapitalbas för livförsäkring i 5 kap. 14 §
och om beräkning av premiereserv enligt 5 kap. 5 § femte stycket.

Om särskilda undantag, se 5 kap. 16 §.

1 kap. 4 §

Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar 5 § första stycket LUF. Mot-
svarighet saknas i LEF.

I första stycket föreskrivs som huvudregel att en utländsk försäkrings-
givare skall följa svensk lag i sin verksamhet i Sverige. Försäkringsgiva-
ren är också skyldig att svara vid svensk domstol samt följa beslut och
föreskrifter av svenska myndigheter. Med svensk lag avses svensk rätt
eller den främmande stats lagstiftning som kommer i fråga enligt de an-
slutningsregler för svensk internationell privaträtt som skall tillämpas på
rättsförhållandet.

En EES-försäkringsgivares rättigheter till verksamhet i Sverige och
solvenskraven för sådan verksamhet fastställs enligt lagstiftningen i den-
nes hemland. Detta är en följd av de förpliktelser som följer av Sveriges
medlemskap i EU och EES-avtalet.

En EES-försäkringsgivare skall följa sin hemstats eventuellt strängare
bestämmelser i den verksamhet som bedrivs i Sverige. Denna princip är
en följd av att samordningen av lagstiftningen i EES-ländema bygger på
minimiharmonisering, som inte förhindrar att strängare krav i vissa avse-
enden kan ställas på verksamhet i försäkringsgivarens hemland än i Sve-
rige.

Exempel på lagstiftning som kan vara tillämplig på den försäkrings-
verksamhet som en utländsk försäkringsgivare bedriver i Sverige är
marknadsföringslagen (1975:1418) som är av näringsrättslig natur samt
konsumentkreditlagen (1977:981) och konsumentförsäkringslagen
(1980:38), vilka är av både näringsrättslig och civilrättslig karaktär.

Enligt den allmänna principen om att speciallag tar över allmän lag är
dessa lagar, i tillämpliga delar, primära i förhållande till denna lag.

Prop. 1997/98:141

92

Definitioner m.m.

Prop. 1997/98:141

1 kap. 5 §

I denna lag indelas de utländska försäkringsgivarna i två grupper för vil-
ka det gäller olika regelsystem i väsentliga avseenden. Utgångspunkten
för gränsdragningen mellan grupperna är EG:s försäkringsdirektiv.

De utländska försäkringsgivare som omfattas av principerna om en en-
da auktorisation och hemlandstillsyn enligt tredje skadeförsäkringsdirek-
tivet eller tredje livförsäkringsdirektivet kallas enligt första stycket 1 för
EES-försäkringsgivare. Hemlandets ansvarighet för den finansiella till-
synen av försäkringsgivarens hela verksamhet, även i fråga om den del
av verksamheten som är förlagd till Sverige, framgår av artikel 9 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 8 i tredje livförsäkringsdirektivet.

Övriga utländska försäkringsgivare kallas enligt första stycket 2 för
försäkringsgivare från tredje land. Som tidigare angetts (se författnings-
kommentaren till 1 §) skall sådana försäkringsgivare bara ha rätt att driva
verksamhet i Sverige om de är juridiska personer. Frågan om huruvida en
försäkringsgivare är att betrakta som en juridisk person eller inte bör be-
dömas enligt hemlandets lag. Detta kommer med den föreslagna lydelsen
till klart uttryck i lagtexten.

Reglerna för försäkringsgivare från tredje land omfattar inte bara för-
säkringsgivare från länder utanför EES, utan även olika typer av institut
som har sitt säte inom EES, men som inte omfattas av principerna om en
enda auktorisation och hemlandstillsyn i tredje generationens försäk-
ringsdirektiv. Det är huvudsakligen fråga om försäkringsgivare med be-
gränsad verksamhet och som svarar mot vissa andra kriterier som avses i
artikel 2.2 tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 2.3 i tredje livför-
säkringsdirektivet. Väsentligen motsvarar undantagen de försäkringsgi-
vare och understödsinstitut som är undantagna från tillämpningsområdet
för LEF, dvs.

1. ömsesidiga skadeförsäkringsgivare, om

a) bolagsordningen medger uttag av extra bidrag eller minskning av
förmåner,

b) verksamheten inte omfattar kredit- eller borgensförsäkring eller an-
nan ansvarsförsäkring än sådan som försäkringsgivaren enligt 2 kap. 3
a § tredje stycket försäkringsrörelselagen får meddela utan att det särskilt
anges i koncessionsbeslutet,

c) den årliga premieinkomsten inte överstiger ett belopp motsvarande
en miljon ECU, och

d) minst hälften av premieinkomsten härrör från medlemmar i försäk-
ringsgivaren,

2. ömsesidiga skadeförsäkringsgivare som enligt avtal med en annan
sådan försäkringsgivare fullt ut återförsäkrar alla sina avtal om direkt
försäkring eller överlåter samtliga sina förpliktelser enligt försäkrings-
avtalen,

3. lokala skadeförsäkringsgivare som endast meddelar sådan försäkring
som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klass 18 försäkringsrörelselagen

93

(assistans) i form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte Prop. 1997/98:141
överstiger ett belopp motsvarande 200 000 ECU,

4. ömsesidiga livförsäkringsgivare om

a) bolagsordningen medger uttag av extra bidrag, minskning av förmå-
ner eller uttag av bidrag från personer som förbundit sig till sådant bi-
drag, och

b) den årliga premieinkomsten inte överstiger ett belopp motsvarande

500 000 ECU,

5. ömsesidiga understödsinstitut, om förmånerna varierar med till-
gången på medel medan bidragen från medlemmarna utgörs av ett fast-
ställt belopp.

Begreppet hemland har samma innebörd som detta begrepp har i 1 kap.

3 § LEF och motsvaras av 1 § sjunde stycket LUF.

Begreppet behörig myndighet har hämtats från artikel 1 k) i tredje ska-
deförsäkringsdirektivet och artikel 1 1) i tredje livförsäkringsdirektivet.
Begreppet avser vid tillämpningen av denna lag utländska myndigheter
både inom och utanför EES.

De bestämmelser som gäller för EES-försäkringsgivare återfinns i lag-
förslaget i andra avdelningen (2 och 3 kap.), medan bestämmelserna i
tredje avdelningen (4-7 kap.) skall tillämpas på försäkringsgivare från
tredje land. Bestämmelserna i fjärde avdelningen (8-10 kap.) är, jämte
bestämmelserna i denna avdelning, gemensamma för utländska försäk-
ringsgivare. En upplysning härom har tagits in i andra stycket.

Angående undantagsmöjligheter, se 15 §.

1 kap. 6 §

Begreppen skadeförsäkring och livförsäkring i första och andra styckena
definieras genom en hänvisning till försäkringsrörelselagens indelning i
försäkringsklasser för skadeförsäkring och livförsäkring. Denna indel-
ning grundar sig i sin tur på uppräkningen av försäkringsklasser i bilagan
till första skadeförsäkringsdirektivet, med den ändring som gjorts genom
artikel 14 i assistansdirektivet, respektive artikel 7.2 i första livförsäk-
ringsdirektivet jämte bilaga till det direktivet.

Indelningen i skadeförsäkring och livförsäkring är nödvändig bl.a. av
det skälet att koncession enligt EG:s försäkringsdirektiv skall beviljas i
enlighet med denna indelning. Vidare är indelningen av betydelse vid
tillämpningen av solvensreglema enligt denna lag, eftersom delvis olika
regler gäller beroende av om det är fråga om skadeförsäkring eller livför-
säkring. Såväl koncessions- som solvensbestämmelsema tar enbart sikte
på försäkringsgivare från tredje land.

Klassificeringen av livränta och sjukränta i tredje stycket överens-
stämmer med den som tillämpas i gällande lagstiftning (2 § sjätte stycket
LUF och 1 kap. 2 § fjärde stycket LEF). Det är i redovisningssamman-
hang som denna indelning av skadelivräntor främst har betydelse.

Oavsett om en skadelivränta tillhör livförsäkring eller skadeförsäkring
gäller det särskilda säkerhetssystemet för livförsäkring i denna lag för
skadelivränta. Detta innebär bl.a. att livförsäkringsbestämmelsema om
deposition (5 kap. 2 §), försäkringstekniska avsättningar (5 kap. 5 §),

94

förmånsrätt (5 kap. 11 §), aktuarie (5 kap. 20 §) och särskild administra-
tion (7 kap. 4-12 §§) skall tillämpas. Detta följer av fjärde stycket, som
dock endast gäller för försäkringsgivare från tredje land.

Om upprättande av grunder för skadelivräntor, se 5 kap. 6 § andra
stycket.

1 kap. 7 §

I paragrafen förslås huvudsakligen i överensstämmelse med artikel 2 d) i
andra skadeförsäkringsdirektivet en definition av vad som inom skade-
försäkring avses med begreppet ”risk som är belägen i Sverige”. Detta
begrepp används i 13 §.

Enligt första stycket punkten 1 anses risken belägen i Sverige om för-
säkringen avser en i Sverige belägen byggnad eller en sådan byggnad och
dess lösöre. I fråga om lösöret anses risken vara belägen i Sverige endast
till den del lösöret är försäkrat genom samma försäkringsavtal som
byggnaden.

Enligt punkt 2 i detta stycke anses ett fordon som har registerats i Sve-
rige vara en i Sverige belägen risk. Med fordon förstås, såsom Lagrådet
påpekat i sitt yttrande, fordon i vedertagen bemärkelse, dvs. fortskaff-
ningsmedel för transport på marken.

Enligt punkt 3 i detta stycke skall risker i förening med resa eller se-
mester anses vara i Sverige belägna risker, när försäkringsavtalet har in-
gåtts i Sverige för högst fyra månader. Det är här i allmänhet fråga om
kortvariga reseförsäkringar.

Andra stycket har omarbetats i enlighet med de påpekanden som Lag-
rådet gjort i sitt yttrande. Enligt artikel 2 d) andra skadeförsäkringsdirek-
tivet skall försäkringsrisker av det slag som anges i första stycket av
förevarande paragraf alltid anses belägna i det land där byggnaden finns,
fordonet registrerats respektive reseförsäkringen tecknats. För andra än
dessa risker anges därför att skadeförsäkringsrisken är belägen i Sverige,
om försäkringstagaren är stadigvarande bosatt här eller, i det fall att för-
säkringstagaren är en juridisk person, om denne i Sverige har ett drift-
ställe som försäkringen hänför sig till. Bestämmelsen är avsedd att till-
lämpas exempelvis i det fall en person med hemvist i Sverige ingår ett
försäkringsavtal om lösöret i ett fritidshus som är beläget utomlands.

Tredje stycket avser livförsäkringar. Här föreslås, huvudsakligen i
överensstämmelse med artikel 2 e) i andra livförsäkringsdirektivet, en
definition av när Sverige skall anses vara det land där åtagandet skall
fullgöras.

1 kap. 8 §

Begreppet sekundäretablering i första stycket har överförts från 2 kap. 2 §
LEF och kan tillämpas på såväl EES-försäkringsgivare som försäkrings-
givare från tredje land. Det bör dock noteras att försäkringssammanslut-
ningar från tredje land inte tillåts driva verksamhet här i landet och att
reglerna om försäkringssammanslutningar respektive generalrepresenta-
tioner därför inte blir tillämpliga för försäkringsgivare från tredje land.

Prop. 1997/98:141

95

Inrättande av ett dotterbolag i Sverige är inte att betrakta som en sekun- Prop. 1997/98:141
däretablering, eftersom dotterbolaget är en separat juridisk person och
inte försäkringsgivarens representant.

Begreppet företrädare i andra stycket har i sak samma innebörd som
motsvarande begrepp i 2 kap. 3 § sjätte stycket LEF. Eftersom den ut-
ländska försäkringsgivarens egentliga ledning finns utomlands, skall för-
säkringsgivare som etablerar sig här i landet ha en person som ansvarar
för verksamheten här. Den utländska försäkringsgivarens företrädare i
Sverige kan vara en generalagent, direktör för en filial eller ett ombud för
försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning. I det fall en juridisk
person används som generalagent skall agenturen företrädas av ett om-
bud.

Företrädaren svarar för verksamheten från den utländska försäkrings-
givarens sekundäretablering här i landet och företräder försäkringsgiva-
ren i rättsförhållanden som gäller sekundäretableringens verksamhet.
Med undantag av ombud för försäkringsgivare i en försäkringssamman-
slutning leder företrädarna också försäkringsrörelsen vid sekundäretable-
ringen. Företrädarens ställning kan närmast jämföras med den ställning
en verkställande direktör eller en styrelseledamot i ett svenskt försäk-
ringsbolag har. Ett ombud för försäkringsgivare i en försäkringssamman-
slutning har samma ansvar för verksamheten som övriga företrädare,
trots att han eller hon inte är involverad i själva affärsrörelsen.

Liksom gällande lagstiftning föreslås inte några bestämmelser om ska-
deståndsskyldighet för företrädare. Frågan huruvida företrädaren på
grund av sitt ansvar för verksamheten är skadeståndsskyldig för skada
som vållas försäkringstagare och andra som berörs av försäkringsverk-
samheten får bedömas enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer.

Lagförslaget innehåller inte närmare bestämmelser om omfattningen
av företrädarens befogenheter utan företrädaren bestämmer själv hur
verksamheten i Sverige skall organiseras. Av sakens natur följer att ex-
empelvis en generalagent och en verkställande direktör för en filial har
rätt att anställa den personal och anlita de försäkringsombud eller kon-
sulter som behövs för verksamheten. Sitt lagstadgade ansvar för verk-
samheten kan företrädaren dock inte överföra på någon annan utan han
eller hon ansvarar alltid på det sätt som avses i denna lag för anställdas
och andra uppdragstagares verksamhet.

I lagen finns särskilda bestämmelser om generalagent (9 §), filial
(10 §) och generalrepresentation (12 §).

1 kap. 9 §

I denna paragraf stadgas om generalagentens ställning och uppgifter samt
om de krav som ställs på denne.

Begreppet generalagent i första stycket första meningen, som inte när-
mare preciserats i gällande lagstiftning, har i sak samma innebörd som
detta begrepp anses ha i LUF. En generalagent är en syssloman som
marknadsför, utfärdar försäkringar och sköter skaderegleringen på en
utländsk försäkringsgivares vägnar här i landet. Formellt sett är det såle-

96

des inte generalagenten utan den utländska försäkringsgivaren som driver
försäkringsrörelsen i Sverige.

Föreskriften i andra meningen i detta stycke, att inte mer än en gene-
ralagent får företräda en utländsk försäkringsgivare i Sverige, överens-
stämmer i sak med 3 § första meningen LUF. Motsvarighet saknas dock i
LEF. Däremot finns det inte något hinder mot att en och samma person är
generalagent för fler än en utländsk försäkringsgivare.

I andra stycket anges de allmänna behörighetsvillkoren för en general-
agent som representerar en utländsk försäkringsgivare, vilka till sitt inne-
håll är desamma som de nu gällande villkoren enligt 4 § första stycket
andra och tredje meningarna LUF och 2 kap. 3 § första stycket första och
andra meningarna LEF. Generalagenten skall vara bosatt i Sverige. Detta
är viktigt för att de som vänder sig till den utländska försäkringsgivaren
här i landet skall kunna träffa den som ansvarar för försäkringsgivarens
verksamhet och angelägenheter. Generalagenten skall ha rättslig hand-
lingsförmåga i alla de angelägenheter som gäller honom eller henne
själv. Han eller hon får inte vara omyndig, försatt i konkurs eller under-
kastad näringsförbud. Generalagenten kan jämföras med ett svenskt för-
säkringsbolags verkställande direktör eller styrelseledamot.

Det ligger i sakens natur att generalagenten måste vara förtrogen med
försäkringsrörelse. Eftersom generalagenten kan vara den enda personen
som representerar den utländska försäkringsgivaren i Sverige måste han
eller hon förutsättas vara särskilt yrkesskicklig. I fråga om styrelseleda-
mot och verkställande direktör har numera i försäkringsrörelselagen ta-
gits in uttryckliga föreskrifter om yrkesmässiga krav och lämplighet i
övrigt. En motsvarande lösning införs i fråga om generalagent som repre-
senterar en försäkringsgivare från tredje land som ansöker om svensk
koncession. Således skall det ingå i koncessionsprövningen enligt 4 kap.
5 § första stycket att bedöma om generalagenten har de insikter och den
erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av en försäk-
ringsgivare och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Desto
mångsidigare och mera omfattande verksamhet det är fråga om desto
större krav bör ställas på generalagenten.

När det gäller generalagent som representerar en EES-försäkrings-
givare ankommer - i enlighet med principen om en koncession och
hemlandstillsyn - motsvarande prövning på tillsynsmyndigheten i försäk-
ringsgivarens hemland.

Generalagenten skall i Sverige representera den utländska försäkrings-
givaren i alla de rättsförhållanden som föranleds av dennes verksamhet
här i landet. Han skall också leda och sköta försäkringsgivarens försäk-
ringsrörelse i Sverige. Det är därför viktigt att generalagenten har omfat-
tande befogenheter. Enligt tredje stycket, som i sak överensstämmer med
4 § första stycket första meningen LUF och 2 kap. 3 § andra stycket LEF,
är generalagentens behörighet att företräda den utländska försäkringsgi-
varen lagstadgad. Detta innebär att en utländsk försäkringsgivare inte kan
inskränka den fullmakt som enligt detta stycke skall utfärdas för general-
agenten. Däremot kan försäkringsgivaren vid behov byta ut sin general-
agent.

Prop. 1997/98:141

97

4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 141

Föreskriften i fjärde stycket överensstämmer i sak med 4 § andra
stycket LUF och 2 kap. 3 § första stycket tredje och fjärde meningarna
LEF.

Av generalagentens fullmakt skall framgå bemyndigandet att sköta
verksamheten for den utländska försäkringsgivarens räkning här i landet.
Om fullmakten inte medger att generalagenten får använda ombud vid
rörelsens drivande, måste detta givetvis beaktas. Någon uttrycklig före-
skrift härom torde inte vara nödvändig. I förslaget har därför inte tagits
upp någon motsvarighet till 3 § andra meningen LUF. I det fall general-
agenten är en juridisk person skall fullmakten ställas till det utsedda om-
budet.

För generalagent som företräder försäkringsgivare från tredje land
finns i förslaget bestämmelser om godkännande av generalagent (4 kap.
5 § första stycket ), byte av generalagent (4 kap. 8 §), tillfälligt ombud
för generalagent (6 kap. 12 §) och utseende av ombud i stället för gene-
ralagent i samband med att verksamheten i Sverige upphör (7 kap. 2 §).

När det gäller generalagent för EES-försäkringsgivare far Finansin-
spektionen vid förhinder för generalagenten interimistiskt förordna ett
ombud, om det med hänsyn till skyddet för försäkringstagarnas intressen
är nödvändigt (3 kap. 8 §). Motsvarande föreskrift för generalagent som
representerar försäkringsgivare från tredje land återfinns i 6 kap. 12 §.

1 kap. 10 §

Det föreslås att såväl EES-försäkringsgivare som försäkringsgivare från
tredje land skall kunna inrätta en filial i Sverige för drivande av försäk-
ringsrörelse. Enligt gällande lagstiftning står filialetablering endast öppen
för EES-försäkringsgivare. Begreppet filial i första stycket har samma
innebörd som i 2 kap. 2 § LEF.

Om verksamheten drivs genom en filial gäller enligt andra stycket,
förutom bestämmelserna i denna lag, även lagen (1992:160) om utländ-
ska filialer m.m. för försäkringsverksamhet som bedrivs genom filial i
Sverige. I den lagen finns bestämmelser bl.a. om att filialen skall stå un-
der ledning av en verkställande direktör. Filialens direktör svarar för fili-
alens verksamhet, leder dess försäkringsrörelse samt agerar för den ut-
ländska försäkringsgivarens räkning i övriga affärsangelägenheter här.
Vidare företräder direktören den utländska försäkringsgivaren i rättsför-
hållanden som gäller filialens verksamhet. Direktörens nationalitet har
ingen betydelse, bara filialens verksamhet de facto leds från Sverige. Den
verkställande direktören skall vara bosatt i Sverige (ang. motivet till den-
na föreskrift se prop. 1992/93:257 sid. 165). I övrigt gäller för verkstäl-
lande direktören de kvalifikationskrav och behörighetsvillkor som anges i
9 och 10 §§ lagen om utländska filialer m.m. Filialens direktör far såle-
des inte vara omyndig, försatt i konkurs eller en person som har medde-
lats näringsförbud eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

För verkställande direktör som förestår en filial som tillhör en försäk-
ringsgivare från tredje land finns bestämmelser om godkännande (4 kap.
5 § första stycket), byte (4 kap. 8 §) och tillfälligt ombud för verkställan-
de direktör (6 kap. 12 §).

Prop. 1997/98:141

98

När det gäller filial som etableras av försäkringsgivare från tredje land
ingår i koncessionsprövningen enligt 4 kap. 5 § första stycket att bedöma
om filialens verkställande direktör har de insikter och den erfarenhet som
måste krävas.

Angående möjlighet för Finansinspektionen att förordna ombud för en
verkställande direktör som förestår en filial som tillhör en EES-
försäkringsgivare, se 3 kap. 8 §.

1 kap. 11 §

Denna paragraf gäller endast EES-försäkringsgivare. Begreppet försäk-
ringssammanslutning i första meningen i paragrafen har i sak samma
innebörd som detta begrepp definieras i 1 kap. 1 § fjärde stycket första
meningen LEF. Med försäkringssammanslutning avses främst den typ av
sammanslutningar som är organiserade i form av försäkringsbörser, där
fysiska och juridiska personer sammanslutna i syndikat bedriver försäk-
ringsverksamhet utan solidarisk ansvarighet. Det är alltså inte själva för-
säkringssammanslutningen utan de enskilda fysiska eller juridiska perso-
nerna inom sammanslutningen som meddelar försäkring. Den försäk-
ringssammanslutning som närmast berörs av bestämmelsen är Lloyd's i
London. Försäkring meddelas hos Lloyd's av enskilda individer som är
organiserade i syndikat. Försäkringsgivarna står inte i direkt kontakt med
kunderna utan försäkringsaffarema förvärvas huvudsakligen genom sär-
skilt godkända försäkringsmäklare.

Utanför begreppet försäkringssammanslutning faller de typer av för-
säkringssammanslutningar som bildats i syfte att bedriva koassu-
ransverksamhet. Exempel på sådana sammanslutningar utomlands är Ve-
renigde Nerlandsee Beurssen (V.N.A.B.) i Rotterdam och the Institute of
London Underwriters (ILU) i London. Dessa typer av försäkringssam-
manslutningar kan dock få marknadstillträde i Sverige genom att de en-
skilda försäkringsbolagen inom sammanslutningarna etablerar verksam-
het enligt denna lag.

Föreskriften i andra meningen har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag. Bestämmelsen motsvaras av 1 kap. 1 § Ijärde stycket andra me-
ningen LEF och har införts av lagtekniska skäl.

I 12 § finns bestämmelser om företrädare för försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning.

1 kap. 12 §

Försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning från ett EES-land som
avser att bedriva försäkringsrörelse från en etablering här i landet skall
etablera verksamheten här genom en generalrepresentation. Begreppet
generalrepresentation i första stycket första meningen har i sak samma
innebörd som i 2 kap. 2 § 3 LEF. Generalrepresentationen har inte möj-
lighet att meddela några försäkringar men skall svara för försäkringsgiva-
rens verksamhet i övrigt här i landet.

Enligt andra meningen i detta stycke, som i sak överensstämmer med

2 kap. 3 § ijärde stycket första meningen och femte stycket första me-

Prop. 1997/98:141

99

ningen LEF, skall generalrepresentationen förestås av ett ombud som Prop. 1997/98:141
ansvarar för den verksamhet som försäkringsgivarna i sammanslutningen
bedriver i Sverige. Ombudets ansvar för verksamheten här i landet kan
jämställas med det ansvar som verkställande direktören eller en styrelse-
ledamot i ett svenskt försäkringsbolag har för bolagets verksamhet, trots
att ombudet inte direkt är involverad i den verksamhet som drivs inom
sammanslutningen.

I andra stycket anges behörighetsvillkoren för ombudet för en försäk-
ringssammanslutning, vilka i sak är desamma som för andra företrädare
för utländska försäkringsgivare enligt denna lag.

Ombudet skall representera försäkringsgivarna i sammanslutningen i
alla de rättsförhållanden som föranleds av deras verksamhet i Sverige.
Ombudet skall därför enligt tredje stycket ha behörighet att ingå för för-
säkringsgivarna bindande rättshandlingar och att på försäkringsgivarnas
vägnar tala och svara inför domstolar. Genom att ombudets behörighet
enligt detta stycke är lagstadgad har försäkringsgivarna inte rätt att be-
gränsa den.

Om skyldigheten för utländska försäkringsgivare att i sin verksamhet i
Sverige rätta sig efter svenska myndigheters beslut och föreskrifter, se
4§-

1 kap. 13 §

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lagstiftning, anger
vissa grunddrag i gränsöverskridande verksamhet. Paragrafen avser en-
dast EES-försäkringsgivare, eftersom försäkringsgivare från tredje land
inte har givits någon generell möjlighet att bedriva gränsöverskridande
verksamhet i Sverige.

Gränsöverskridande verksamhet kännetecknas enligt paragrafen av att
en EES-försäkringsgivare från ett utländskt driftställe täcker en försäk-
ringsrisk som är belägen i Sverige. En ytterligare förutsättning för att
verksamheten skall klassas som gränsöverskridande är att försäkringsaf-
fären förvärvats utan anlitande av en sekundäretablering eller ett dotter-
bolag som försäkringsgivaren har här i landet. I lagrådsremissens lagför-
slag användes termen etablering för att beteckna sekundäretableringar
och dotterbolag. Detta har dock ändrats efter påpekande från Lagrådet.
Dessutom förutsätts att den utländska försäkringsgivaren inte anlitar ett i
Sverige självständigt verksamt ombud som kontinuerligt för försäkrings-
givarens räkning förvärvar försäkringsaffärer, eftersom en permanent
närvaro i Sverige är att betrakta en filial eller en agentur.

De grundläggande kriterierna som enligt denna paragraf skall vara
uppfyllda för att en verksamhet skall betraktas som gränsöverskridande
är.baserade på begreppet fritt tillhandahållande av försäkringstjänster i
dels artikel 12.1 i det andra skadeförsäkringsdirektivet, som i sin tur hän-
visar till artikel 2 d), dels artikel 10.1 och artikel 2 e) i det andra livför-
säkringsdirektivet. Artikel 10.2 i andra livförsäkringsdirektivet har upp-
hävts genom tredje livförsäkringsdirektivet. Övriga bestämmelser kvar-
står dock oförändrade.

10(

Med utländskt driftsställe avses i detta sammanhang EES- Prop. 1997/98:141
försäkringsgivarens huvudkontor eller annat fast driftsställe i hemlandet
och filial - som avses i artikel l.b i både tredje skadeförsäkringsdirekti-
vet och tredje livförsäkringsdirektivet — i ett annat EES-land än hemlan-
det, dock inte i Sverige.

Som angetts i avsnitt 6.5 ändras nu, såvitt gäller EES-
försäkringsgivare, den praxis som tidigare gällt i Sverige att svenska fö-
retag och svenska privatpersoner fritt kan upphandla försäkringar utom-
lands. Försäkringar som svenska juridiska eller fysiska personer på eget
initiativ placerar utomlands hos en försäkringsgivare i ett annat EES-land
skall alltså numera anses utgöra gränsöverskridande verksamhet. Även
passivt tillhandahållande av försäkringstjänster av en EES-
försäkringsgivare skall därmed vara föremål för reglering. Detta förut-
sätter dock att verksamheten är av viss omfattning. Som tidigare sagts i
avsnitt 6.5 kan en enstaka meddelad affar inte anses utgöra någon verk-
samhet och kräver inte föregående anmälan till behörig myndighet. Ut-
trycket ”meddela försäkringar” har, trots den i viss mån ändrade innebör-
den, hämtats från försäkringsrörelselagen. Uttrycket har valts för att det
kan anses omfattade såväl aktivt som passivt tillhandahållande av tjäns-
ter.

Lagrådet har i sitt yttrande påpekat att det skulle vara till fördel om ut-
trycket försäkringsrörelse i Sverige kunde ingå i definitionen av gräns-
överskridande verksamhet. Som tidigare angetts (se författningskom-
mentaren till 1 §) bör dock termen försäkringsrörelse endast användas för
att beteckna den verksamhet som bedrivs av sekundäretableringar.

När gränsöverskridande verksamhet bedrivs från ett utländskt drift-
ställe, kan marknadsföringen av försäkringarna ske antingen som direkt
marknadsföring, t.ex. med personligt riktade marknadsföringsåtgärder
såsom direktreklam och telefonförsäljning eller genom annonsering i
svensk press, television eller radio. Vidare kan marknadsföringen ske
genom representanter för utländska försäkringsgivare som under besök i
Sverige kontaktar potentiella kunder. Om försäkringsgivaren i sin an-
skaffhingsverksamhet i Sverige använder en här i landet inrättad etable-
ring är verksamheten som nyss nämnts inte att betrakta som gränsöver-
skridande.

En EES-försäkringsgivares representant här enligt 5 § trafikskadelagen
(1975:1410) är inte att jämställa med en etablering (se 2 kap. 3 § andra
stycket 1).

Gränsöverskridande verksamhet behandlas närmare i avsnitt 6.5. Lik-
som enligt gällande rätt skall en EES-försäkringsgivare ha rätt att samti-
digt här i landet bedriva gränsöverskridande verksamhet och verksamhet
från etablering, s.k. kumulation, under förutsättning att en klar gränslinje
upprätthålls mellan de båda verksamhetsformerna

101

Separationsprincipen

Prop. 1997/98:141

1 kap. 14 §

I denna paragraf kommer kravet på att liv- och skadeförsäkringsrörelse
skall vara separata till uttryck genom den s.k. separationsprincipen. Be-
stämmelsen om separationskrav i första stycket första meningen, som
avser EES-försäkringsgivare, har med en smärre redaktionell jämkning
överförts från 2 kap. 5 § andra stycket LEF. Sistnämnda bestämmelse är
utformad i enlighet med artikel 13 i första livförsäkringsdirektivet i dess
lydelse enligt artikel 16 i tredje livförsäkringsdirektivet. Vad som avses
med livförsäkring har definierats i 6 § andra stycket. Lagrådet har i sitt
yttrande påtalat att det inte klart framgår vad som avses med begreppet
”förena”. Avsikten med bestämmelsen är att en EES-försäkringsgivare
här i landet överhuvudtaget inte skall fa förena direkt livförsäkring med
annan försäkringsrörelse än sådan skade- och återförsäkringsrörelse som
anges i lagtexten. En utländsk försäkringsgivare kan bara ha en general-
agent (se 9 § första stycket) och knappast mer än en filial här i landet.

Enligt andra meningen i detta stycke får en EES-försäkringsgivare,
som på basis av den koncession som försäkringsgivaren fått i sitt hem-
land kan bedriva både liv - och skadeförsäkring (kompositförsäkrings-
givare), även i Sverige samtidigt bedriva både liv- och skadeförsäkrings-
rörelse. Bestämmelsen grundar sig på artikel 16 i tredje livförsäkringsdi-
rektivet genom vilken har upphävts den bestämmelse i artikel 13 i första
livförsäkringsdirektivet enligt vilken kompositförsäkringsgivama tidigare
endast kunde etablera agenturer eller filialer i andra medlemsländer för
bedrivande av skadeförsäkringsrörelse.

Föreskriften i tredje meningen i detta stycke har överförts från 2 kap.
5 § fjärde stycket LEF.

För försäkringsgivare från tredje land kommer separationsprincipen till
uttryck i andra stycket som överensstämmer med 2 § tredje stycket LUF.
Bestämmelsen har omformulerats efter påpekande från Lagrådet för att
understryka att den åsyftade begränsningen endast gäller försäkringsrö-
relse. Att separationsprincipen har en snävare innebörd för försäkringsgi-
vare från tredje land än för EES-försäkringsgivare har sin grund i artikel
31 i första livförsäkringsdirektivet som föreskriver att en försäkringsgi-
vare från tredje land endast far kombinera återférsäkring av livförsäkring
med direkt livförsäkring.

Undantag

1 kap. 15 §

Dispensbestämmelsema i denna paragraf gäller till viss del alla utländska
försäkringsgivare.

I första stycket ges möjlighet att i fråga om vissa livförsäkringar från
fall till fall medge undantag från bestämmelserna i denna lag om livför-

säkring. Dispensen kan ha generell utformning eller begränsas till vissa Prop. 1997/98:141
livförsäkringsbestämmelser.

Dispensmöjligheten enligt punkt 1 överensstämmer i sak med motsva-
rande dispensmöjlighet i 2 a § andra stycket första meningen LUF och

1 kap. 5 § andra stycket LEF.

Dispensmöjligheten enligt punkt 2 motsvarar 2 a § tredje stycket första
meningen LUF medan motsvarighet saknas i LEF.

Begränsningen av dispensmöjligheten enligt andra stycket har sin mot-
svarighet i 2 a § andra stycket andra meningen LUF.

Dispensbestämmelsen i tredje stycket motsvarar 2 a § tredje stycket
första meningen LUF.

Bestämmelsen i fjärde stycket motsvarar 2 a § tredje stycket andra me-
ningen LUF.

Möjligheten enligt femte stycket - att i samband med ett dispensbeslut
föreskriva att bestämmelser om skadeförsäkring skall tillämpas i stället
för livförsäkringsbestämmelsema - har sin motsvarighet i 2 a § andra
stycket första meningen LUF och 1 kap. 5 § andra stycket LEF.

BESTÄMMELSER OM EES-FÖRSÄKRINGSGIVARE

2 kap. Rätt att driva verksamhet i Sverige

Av principen om en koncession och hemlandstillsyn följer att en EES-
försäkringsgivares beslut om att inleda verksamheten i Sverige endast
förutsätter en anmälan till tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens
hemland. Detta gäller oavsett om försäkringsgivaren avser att bedriva
verksamheten i Sverige från en sekundäretablering här eller genom
gränsöverskridande verksamhet. Det ankommer sedan på tillsynsmyn-
digheten i försäkringsgivarens hemland att underrätta Finansinspektionen
om den i Sverige planerade verksamheten (1 §). Till underrättelsen skall
bl.a. fogas ett intyg om försäkringsgivarens solvens samt, när det gäller
gränsöverskridande verksamhet, en utredning om vilka försäkringsklas-
ser som försäkringsgivarens koncession omfattar och vilka risker som
här i landet skall täckas genom den planerade verksamheten (2-3 §§).

Finansinspektionen har inte möjlighet att direkt ingripa i den verksam-
het som en EES-försäkringsgivare inleder här i landet. Detta gäller oav-
sett om rörelsen skall drivas från en etablering här eller genom gräns-
överskridande verksamhet. Inspektionen har emellertid ett visst till-
synsansvar över verksamheten och därför skall en EES-försäkringsgivare
underrätta Finansinspektionen när verksamheten inleds i Sverige (4 §).

2 kap. 1 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 kap. 1 § LEF.

Koncessionsgivningen av svenska myndigheter ersattes, när det gäller
EES-försäkringsgivare, genom prop. 1994/95:184 av ett anmälningsför-
farande som bygger på ett underrättelsesystem mellan tillsynsmyndighe-
ten i försäkringsgivarens hemland och Finansinspektionen. En EES-

103

försäkringsgivare behöver således inte koncession i Sverige utan kan - Prop. 1997/98:141
under de förutsättningar som anges i denna paragraf - med stöd av till-
ståndet i hemlandet inleda verksamhet här i landet. Detta gäller såväl
verksamhet från en sekundäretablering här som gränsöverskridande verk-
samhet.

Drivande av försäkringsrörelse från en sekundäretablering här i landet
förutsätter enligt artikel 10 i både första skadeförsäkringsdirektivet och
första livförsäkringsdirektivet, i deras lydelse enligt artikel 32 i tredje
skade- respektive livförsäkringsdirektivet, att EES-försäkringsgivare an-
mäler detta till tillsynsmyndigheten i hemlandet, som i sin tur skall un-
derrätta Finansinspektionen om den tilltänkta verksamheten. Idag kan
denna verksamhet inledas två månader efter det att inspektionen har
mottagit en sådan underrättelse. Enligt direktivbestämmelsema kan dock
verksamheten påbörjas tidigare om värdlandet medger det. Skäl att från-
gå direktiven i detta avseende föreligger inte. Föreskriften i punkt 1 har
därför utformats i enlighet med detta förfarande.

Drivande av gränsöverskridande verksamhet förutsätter enligt artikel
14 i andra skadeförsäkringsdirektivet, i dess lydelse enligt artikel 34 i
tredje skadeförsäkringsdirektivet, och artikel 11 i andra livförsäkringsdi-
rektivet, i dess lydelse enligt artikel 34 i tredje livförsäkringsdirektivet,
att EES-försäkringsgivare anmäler detta till tillsynsmyndigheten i hem-
landet. I artikel 16 i andra skadeförsäkringsdirektivet, i dess lydelse en-
ligt artikel 35 i tredje skadeförsäkringsdirektivet, och artikel 14 i andra
livförsäkringsdirektivet, i dess lydelse enligt artikel 35 i tredje livförsäk-
ringsdirektivet, anges det förfarande som skall iakttas mellan hemlandet
och det land där tjänsterna enligt planerna skall tillhandahållas. Före-
skriften i punkt 2 har utformats i enlighet med detta förfarande.

Begreppet sekundäretablering preciseras i 1 kap. 8 § och begreppet
gränsöverskridande verksamhet i 1 kap. 13 §.

Termen behörig myndighet har definierats i 1 kap. 5 § första stycket 4.

2 kap. 2 §

Bestämmelserna i denna paragraf överensstämmer i sak med 2 kap. 4 §
LEF som i sin tur grundar sig på bestämmelserna i artikel 10 punkterna 1
och 2 i både första skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäkringsdi-
rektivet, i dess lydelse enligt artikel 32 i både tredje skadeförsäkringsdi-
rektivet och tredje livförsäkringsdirektivet.

Hemlandsmyndigheten skall kontrollera att en EES-försäkringsgivare,
som planerar en sekundäretablering i Sverige, uppfyller de krav som
ställs på försäkringsrörelse inom EES enligt EG:s försäkringsdirektiv.
För att Finansinspektionen skall - med hänsyn till inspektionens sekun-
dära tillsynsansvar (se 3 kap.) - fa en tillförlitlig bild av den försäkrings-
givare som avser att etablera försäkringsrörelse i Sverige måste etable-
ringsanmälningen innehålla de uppgifter som anges i första stycket.
Dessutom skall till ansökan fogas ett intyg om att försäkringsgivaren har
ett minsta eget kapital (kapitalbas) enligt vad som föreskrivs i artikel 16
och 17 i första skadeförsäkringsdirektivet respektive artikel 19 och 20 i

10^

första livförsäkringsdirektivet. För verksamhet avseende motorfordons-
ansvar krävs vissa tilläggsuppgifter enligt andra stycket.

I tredje stycket anges det förfaringssätt som skall iakttas när de upp-
gifter som ingår i underrättelsen enligt första stycket 1 och 2 ändras. Här
är det försäkringsgivaren själv som direkt till Finansinspektionen skall
anmäla den tilltänkta ändringen minst en månad innan den görs.

2 kap. 3 §

Bestämmelserna i denna paragraf, som i huvudsak överensstämmer med
2 kap. 4 a § LEF, är utformade i enlighet med artikel 35 och 36 i både
tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet.

En uttrycklig bestämmelse tas in i tredje stycket om att det är den be-
höriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland som skall underrätta
Finansinspektionen om eventuella ändringar i försäkringsgivarens verk-
samhet.

2 kap. 4 §

Bestämmelsen har överförts från 6 kap. 2 § LEF.

3 kap. Tillsyn över EES-försäkringsgivare

Kapitlet, som endast gäller EES-försäkringsgivare, innehåller bestäm-
melser om Finansinspektionens övervakningsuppgifter avseende dessa
försäkringsgivare. Av principen om hemlandstillsyn enligt tredje genera-
tionens försäkringsdirektiv följer att Finansinspektionen har rätt att över-
vaka EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige endast till den del
övervakningen inte ankommer på den myndighet som svarar för tillsynen
av försäkringsgivarens verksamhet i hemlandet (1 §). Detta innebär att
Finansinspektionens tillsynsansvar för EES-försäkringsgivares verksam-
het i Sverige inte omfattar den finansiella tillsynen utan i huvudsak är
begränsad till kontroll av att försäkringsgivaren iakttar gällande bestäm-
melser i fråga om konsumentskydd, försäkringsavtalsförhållanden och
principer beträffande god affärssed. Dessutom har Finansinspektionen en
skyldighet att biträda den utländska tillsynsmyndigheten som har hu-
vudsansvaret för övervakningen av den verksamhet som bedrivs av en
EES-försäkringsgivare här i landet (2 § andra stycket).

Finansinspektionen har rätt att fa sådana uppgifter som behövs för
fullgörandet av sin övervakningsfunktion (3 §). Rätten att fa uppgifter
gäller inte bara försäkringsgivare utan även bolag och andra organ som
har till uppgift att här i landet uteslutande bistå EES-försäkringsgivare
(4 §)•

I detta kapitel ingår också bestämmelser om de tvångsmedel som Fi-
nansinspektionen kan använda mot en EES-försäkringsgivare, om försäk-
ringsgivaren inte skulle iaktta denna lag, föreskrifter som meddelats med
stöd av denna lag eller om det annars skulle framkomma missbruk i för-
säkringsgivarens verksamhet här i landet (6 §). Om EES-
försäkringsgivaren inte följer inspektionens anmärkning, uppmaning eller

Prop. 1997/98:141

105

efterlever ett förbud, skall saken i normala fall anmälas till den myndig- Prop. 1997/98:141
het som i försäkringsgivarens hemland har huvudsansvaret för tillsynen
av försäkringsgivarens verksamhet.

Endast i undantagsfall har Finansinspektionen rätt att, vid sidan av den
utländska tillsynsmyndigheten med det primära tillsynsansvaret, vidta
åtgärder mot EES-försäkringsgivaren. I brådskande fall far inspektionen
vidta åtgärder utan att på förhand underrätta den utländska myndigheten.

I stort överensstämmer bestämmelserna i detta kapitel med motsvaran-
de reglering i LEF. Vissa justeringar i det gällande regelsystemet har
dock gjorts.

3 kap. 1 §

I första stycket, som saknar direkt motsvarighet i gällande lagstiftning,
slås fast i enlighet med artikel 13 i första skadeförsäkringsdirektivet, i
dess lydelse enligt artikel 9 i tredje skadeförsäkringsdirektivet, och arti-
kel 15 i första livförsäkringsdirektivet, i dess lydelse enligt artikel 8 i
tredje livförsäkringsdirektivet, att tillsynsmyndigheten i EES-
försäkringsgivarens hemland har huvudansvaret för den finansiella tillsy-
nen över försäkringsgivarens verksamhet i Sverige. Med finansiell tillsyn
avses enligt samma direktivbestämmelser kontroll av försäkringsgivarens
hela verksamhet, försäkringsgivarens solvens, skapandet av tekniska av-
sättningar och de tillgångar som skall täcka dessa enligt de regler som
hemlandet fastställt eller den praxis som tillämpas där.

Begreppet ”den behöriga myndigheten” har definierats i 1 kap. 5 §
första stycket 4.1 5 § finns bestämmelser om den utländska tillsynsmyn-
dighetens behörighet i Sverige.

Principen om hemlandstillsyn enligt denna paragraf bygger på infor-
mationsutbyte och samarbete mellan tillsynsmyndigheten i försäkrings-
givarens hemland och Finansinspektionen. Bestämmelser om skyldighet
för inspektionen att lämna information och biträde i frågor som hör till
den finansiella tillsynen finns i 2 § andra stycket.

Av andra stycket följer att till den del tillsynen över en EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige inte ankommer på tillsynsmyn-
digheten i försäkringsgivarens hemland svarar Finansinspektionen för
övervakningen. I inspektionens uppgift ingår bl.a. att kontrollera försäk-
ringsgivarnas marknadsföring och information och att verksamheten i
övrigt drivs enligt här i landet godtagbara affärsprinciper. I uppgiften
ingår också kontroll av att försäkringsgivarna i sin verksamhet i Sverige
iakttar den lagstiftning som reglerar förhållandena mellan försäkringsgi-
varen och försäkringstagarna, såsom konsumentförsäkringslagen
(1980:38). Ett annat väsentligt inslag i inspektionens övervakningsfunk-
tion är att verka för en sund utveckling av den verksamhet som försäk-
ringsgivaren bedriver i Sverige (se 2 § första stycket).

3 kap. 2 §

Bestämmelserna i denna paragraf har överförts från 6 kap. 1 § första och
andra styckena LEF.

10

Ett betydelsefullt led i övervakningen av EES-försäkringsgivares verk-
samhet i Sverige är uppgiften att verka för en sund utveckling av den här
i landet bedrivna verksamheten. Enligt första stycket ankommer denna
uppgift på Finansinspektionen i samarbete med tillsynsmyndigheten i
försäkringsgivarens hemland.

Med tanke på bl.a. de svenska försäkringstagarna är det betydelsefullt
med en effektiv tillsyn av EES-försäkringsgivares verksamhet här i lan-
det. En effektiv tillsyn, som är baserad på hemlandskontroll, förutsätter
ett intimt samarbete och informationsutbyte mellan berörda tillsynsmyn-
digheter. Därför har inspektionen en viktig funktion i tillsynsarbetet även
om hemlandsmyndigheten har huvudansvaret för tillsynen. Bestämmel-
serna i andra stycket syftar till att säkerställa en effektiv övervakning av
verksamheten här i landet.

3 kap. 3 §

Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 § LEF.

Till den del övervakningen av en EES-försäkringsgivare ankommer på
Finansinspektionen skall inspektionen enligt första stycket ha rätt att fa
sådana uppgifter om försäkringsgivaren och dennes verksamhet i Sverige
som behövs för denna tillsyn. Uppgiftsskyldigheten gäller oberoende av
om försäkringsgivaren bedriver verksamhet från en sekundäretablering
här eller genom gränsöverskridande verksamhet.

Finansinspektionen skall enligt andra stycket ha rätt att granska den
verksamhet som en EES-försäkringsgivares sekundäretablering i Sverige
bedriver. Finansinspektionen skall även ha möjlighet att granska försäk-
ringsgivarens handlingar och räkenskaper.

Med stöd av bemyndigandet i tredje stycket, som motsvarar 6 kap. 3 §
andra stycket LEF, kan inspektionen närmare precisera uppgiftsskyldig-
heten i första stycket för EES-försäkringsgivaren.

3 kap. 4 §

Bestämmelserna i denna paragraf har överförts från 6 kap. 4 § LEF.

Med stöd av denna paragraf har Finansinspektionen möjlighet till insyn
i olika organ som samverkar med EES-försäkringsgivare. De organ som
här avses är i samma utsträckning som EES-försäkringsgivare skyldiga
att lämna upplysningar till inspektionen och hålla tillgångar och hand-
lingar tillgängliga för granskning av inspektionen.

3 kap. 5 §

Enligt första meningen, som överensstämmer med 6 kap. 1 § tredje
stycket LEF, har en utländsk tillsynsmyndighet med ansvar för den fi-
nansiella tillsynen över en EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige
rätt att, efter att ha underrättat Finansinspektionen, när som helst granska
den verksamhet som försäkringsgivaren bedriver från en sekundäretable-
ring här i landet. Granskningen kan utföras antingen av den utländska

Prop. 1997/98:141

107

myndighetens egna tjänstemän eller av representanter som befullmäkti- Prop. 1997/98:141
gas särskilt för denna uppgift.

Angående begreppet behörig myndighet, se 1 kap. 5 § första stycket 4.

I andra meningen har införts en uttrycklig föreskrift, som saknar mot-
svarighet i gällande lagstiftning, om att Finansinspektionen skall ha rätt
att delta i undersökningar som utländska tillsynsmyndigheter genomför
vid sekundäretableringar här i landet. Föreskriften grundar sig på artikel
14 i första skadeförsäkringsdirektivet, i dess lydelse enligt artikel 10 i
tredje skadeförsäkringsdirektivet, och artikel 16 i första livförsäkringsdi-
rektivet, i dess lydelse enligt artikel 9 i tredje livförsäkringsdirektivet.

Ingripande och sanktioner

3 kap. 6 §

Artikel 40 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdi-
rektivet innehåller det förfarande som skall iakttas, om en EES-
försäkringsgivare inte följer de bestämmelser som tillämpas i det land där
den har en sekundäretablering eller där den bedriver gränsöverskridande
verksamhet. Bestämmelserna i denna paragraf, som har överförts från
6 kap. 5 § LEF, är utformade i enlighet härmed.

När det gäller smärre avvikelser från denna lag, inspektionens före-
skrifter eller god affärssed här i landet, torde rättelse kunna uppnås ge-
nom ett informellt påpekande.

Enligt första stycket skall Finansinspektionen i första skedet förelägga
försäkringsgivaren att vidta rättelse. Om försäkringsgivaren inte följer
föreläggandet skall inspektionen underrätta tillsynsmyndigheten i försäk-
ringsgivarens hemland. Om försäkringsgivaren ändå fortsätter med sitt
felaktiga förfarande kan inspektionen enligt andra stycket, efter att ha
underrättat tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland, förbjuda
försäkringsgivaren att marknadsföra eller meddela nya försäkringar här i
landet. I 1 kap. 7 § anges vad som avses med här i landet belägna skade-
försäkringsrisker och när ett livförsäkringsåtagande skall fullgöras här i
landet.

I tredje och fjärde styckena stadgas om inspektionens rätt att i bråds-
kande fall vidta åtgärder utan att på förhand underrätta tillsynsmyndig-
heten i försäkringsgivarens hemland.

Angående möjlighet att förena ett föreläggande med vite, se 10 kap.
5§-

Angående behörig myndighet, se 1 kap. 5 § första stycket 4.

3 kap. 7 §

Bestämmelserna i denna paragraf har överförts från 6 kap. 5 a § LEF som
grundar sig på artikel 20 i första skadeförsäkringsdirektivet, i dess lydel-
se enligt artikel 13 i tredje skadeförsäkringsdirektivet, och artikel 24 i
första livförsäkringsdirektivet, i dess lydelse enligt artikel 12 i tredje liv-
försäkringsdirektivet.

10

Angående behörig myndighet, se 1 kap. 5 § första stycket 4.

Prop. 1997/98:141

3 kap. 8 §

En EES-försäkringsgivare skall under hela den tid försäkringsgivaren
bedriver verksamhet från en sekundäretablering här i landet ha en före-
trädare. Om företrädaren avsäger sig sitt uppdrag, inte längre är lämplig
för sin uppgift eller av annat skäl inte kan utöva sitt uppdrag skall
Finansinspektionen enligt första meningen, som i sak överensstämmer
med 6 kap. 6 § LEF, använda tvångsmedel mot försäkringsgivaren, om
inte en ny företrädare tillsätts.

Av syftet med förordnande av ett interimistiskt ombud enligt andra
meningen, som i sak överensstämmer med 6 kap. 6 § andra meningen
LEF, följer att ombudet skall ha samma rättigheter som företrädaren. Ett
interimistiskt ombud skall sköta sin uppgift till dess en ny företrädare
utses eller till dess att företrädarens hinder har upphört.

3 kap. 9 §

Bestämmelsen i denna paragraf har överförts från 7 kap. 1 § LEF.

Som en följd av att en EES-försäkringsgivare verkar här i landet med
stöd av koncession i hemlandet innebär ett återkallande av koncessionen
eller att koncessionen av annat skäl upphör i hemlandet att verksamhets-
rättighetema i Sverige också upphör. Försäkringsgivaren får inte längre
bevilja nya försäkringar här i landet. Då verksamheten avslutas skall
framför allt säkerställas att försäkringstagarnas intressen tryggas. Finan-
sinspektionen skall i samarbete med tillsynsmyndigheten i försäkringsgi-
varens hemland vidta alla de åtgärder som behövs som skydd for de för-
säkrades intressen. Det är dock tillsynsmyndigheten i EES-fÖrsäkrings-
givarens hemland som har initiativrätten till en sådan åtgärd.

BESTÄMMELSER OM FÖRSÄKRINGSGIVARE FRÄN TREDJE
LAND

4 kap. Inledande av verksamheten m.m.

Kapitlet, som endast gäller försäkringsgivare från tredje land, innehåller
bestämmelser som anger de närmare förutsättningarna för inledande av
verksamhet i Sverige. Dessa förutsättningar är, till skillnad från vad som
är fallet i fråga om EES-försäkringsgivare, inte baserade på principerna
om en enda koncession och hemlandstillsyn utan grundas på svensk kon-
cession och svensk offentlig tillsyn. Enligt huvudregeln skall således
alltjämt krävas koncession. Dessutom skall etablering krävas här i landet
för att en försäkringsgivare från tredje land skall kunna få bedriva verk-
samhet i Sverige, om inte försäkringar skall marknadsföras i Sverige ge-
nom en här i landet koncessionerad försäkringsgivare (1 § andra stycket).

109

En ändring i jämförelse med den nuvarande regleringen är att försäk-
ringsgivare från tredje land skall fa bedriva verksamheten i Sverige inte
enbart från en generalagentur utan även från en filial (1 §).

Det nuvarande kravet att en svensk koncession endast kan omfatta de
försäkringsklasser som försäkringsgivaren bedriver i hemlandet skall inte
längre gälla.

Det nuvarande förbudet för försäkringsgivare från tredje land att bedri-
va annan rörelse än försäkringsrörelse har utvidgats till att inte bara avse
främmande verksamhet som drivs genom sekundäretablering utan även
verksamhet som drivs vid sidan av sådan etablering här i landet (2 §).

Rätt att driva verksamhet i Sverige

4 kap. 1

I paragrafen har de bestämmelser i 1 § andra stycket och 1 a § första
stycket LUF som gäller rätten för försäkringsgivare från tredje land att
driva försäkringsrörelse respektive marknadsföra försäkringar i Sverige
sammanförts. Bestämmelsen i första stycket avser försäkringsrörelse som
försäkringsgivaren etablerar i egen regi i Sverige, medan andra stycket
endast avser anskaffningsverksamhet på den svenska marknaden genom
förmedling av en här i landet koncessionerad försäkringsgivare. Begrep-
pet försäkringsgivare från tredje land har definierats i 1 kap. 5 § första
stycket 2.

Ett huvudsyfte med koncessionskravet enligt första stycket är att
svenska myndigheter på förhand skall kunna göra en bedömning av san-
nolikheten av att en utländsk försäkringsgivare kan svara för alla för-
pliktelser som följer av försäkringsavtal samt också i övrigt sköta sin
försäkringsrörelse i enlighet med i Sverige godkända principer.

När det gäller de juridiska formerna för etablering i Sverige innebär
som tidigare nämnts förslaget i förhållande till gällande lagstiftning en
utökning av etableringsformema genom att även filialetablering godtas.

I andra stycket har undantaget från koncessions- och etableringskraven
enligt 1 a § första stycket LUF tagits upp. Undantaget avser marknadsfö-
ring av försäkringar här i landet genom förmedlingsverksamhet av för-
säkringsgivare som har koncession i Sverige. Detta innebär, i överens-
stämmelse med gällande lagstiftning, att endast svenska försäkringsbolag
och försäkringsgivare från tredje land med koncession i Sverige kan an-
litas för förmedlingsuppdraget. Däremot kan inte EES-försäkringsgivare
som saknar separat svensk koncession anlitas för detta uppdrag. Anled-
ningen till detta är att det är lämpligt att Finansinspektionen även i fort-
sättningen skall ha det primära tillsynsansvaret för förmedlaren av denna
speciella form av anskaffningsverksamhet på den svenska marknaden.

Som framgått av avsnitt 6.5 anses denna möjlighet att marknadsföra
försäkringar vara en begränsad form av gränsöverskridande verksamhet.
Begreppet ”marknadsföra försäkringar” har valts för att markera att det
här skall vara fråga om ett aktivt handlande från den utländska försäk-
ringsgivarens sida. Som tidigare nämnts omfattar inte lagstiftningen för-

Prop. 1997/98:141

110

säkringar som svenska juridiska eller fysiska personer på eget initiativ
placerar utomlands hos försäkringsgivare från tredje land.

Lagrådet har i sitt yttrande menat att den marknadsföring som här av-
ses utgör här i riket bedriven försäkringsrörelse och att detta bör komma
till utryck i lagtexten. Som tidigare angetts (se författningskommentaren
till 1 §) bör dock termen försäkringsrörelse endast användas för att be-
teckna den verksamhet som bedrivs av sekundäretableringar.

I 10 § anges de kriterier enligt vilka Finansinspektionen kan bevilja
tillstånd för den nu aktuella formen av marknadsföring.

Bestämmelsen i denna punkt har ansetts förenlig med EG-rätten, efter-
som ifrågavarande verksamhet inte innebär att någon etablering kommer
till stånd i Sverige och därför inte omfattas av de EG-direktiv som berör
tredjelandsföretag (se prop. 1992/93:257 sid. 125).

4 kap. 2 §

En av försäkringsrörelselagstiftningens grundläggande principer, förbu-
det att driva annan rörelse än försäkringsrörelse, har tagit upp i första
stycket, som motsvarar 1 § femte stycket LUF. Något krav enligt tredje-
landsreglema i EG:s försäkringsdirektiv att upprätthålla detta förbud
finns inte. Förbudet är inte heller lika effektivt som motsvarande förbud
för svenska försäkringsbolag när det gäller att skydda de svenska försäk-
ringstagarnas intressen - vilket är huvudsyftet med förbudet - eftersom
större delen av en utländsk försäkringsgivares verksamhet som regel är
förlagd till utlandet. Konkurrensskäl talar dock för att alltjämt tillämpa
detta förbud; det är av vikt att försäkringsgivare från tredje land inte skall
försättas i en gynnsammare konkurrenssituation i Sverige än andra för-
säkringsbolag med verksamhet här i landet.

Till skillnad mot vad som för närvarande gäller enligt LUF är förbudet
att driva främmande rörelse enligt denna paragraf inte begränsat till verk-
samhet som bedrivs från etableringen för försäkringsrörelse här i landet
utan avser också verksamhet som drivs av försäkringsgivaren i Sverige
vid sidan av sådan etablering - detta för att inte försäkringsgivare från
tredje land skall ges större verksamhetsfrihet än svenska försäkringsbo-
lag.

Avsikten är att den praxis som utbildats i Sverige, när det gäller att
medge undantag från förbudet att driva annan rörelse än försäkringsrörel-
se enligt LUF, även i fortsättningen skall tillämpas.

För svenska försäkringsbolag kommer förbudet mot främmande verk-
samhet bl.a. till uttryck i 1 kap. 3 § försäkringsrörelselagen. När det gäl-
ler EES-försäkringsgivares verksamhet ankommer det på tillsynsmyn-
digheten i försäkringsgivarens hemland att bevaka att försäkringsgivaren
- i enlighet med artikel 8.1 i både första skadeförsäkringsdirektivet och
första livförsäkringsdirektivet - begränsar sin affärsverksamhet i Sverige
till försäkringsområdet och sådan verksamhet som är direkt anknuten till
detta område, med uteslutande av alla annan affärsverksamhet.

Bestämmelsen i andra stycket överensstämmer med 1 § sjätte stycket
LUF.

Prop. 1997/98:141

111

Tredje stycket motsvaras av 9 a § LUF. Av praktiska skäl ges inspek-
tionen rätt att bestämma vilka utredningar som skall fogas till ansökan.

Koncession

4 kap. 3 §

Den nuvarande ordningen med en lagstadgad skyldighet for Finansin-
spektionen att på ansökan lämna förhandsbesked om huruvida en plane-
rad verksamhet här i landet kräver separat svensk koncession har tagits
upp i första stycket som överensstämmer med 1 § tredje stycket LUF.

Motivet för systemet med förhandsbesked är det intresse som den som
avser att starta en försäkringsliknande verksamhet har av att så snart som
möjligt få besked om huruvida den planerade verksamheten är försäk-
ringsrörelse och därför förutsätter koncession. I lagtexten definieras inte
vad som anses utgöra försäkringsrörelse. Som har konstaterats i tidigare
lagstiftningsärenden är det inte möjligt att definiera begreppet tillräckligt
noggrant och entydigt. Avsikten är att vid tillämpningen av denna para-
graf skall begreppet försäkringsrörelse bestämmas med utgångspunkt i
den praxis som utbildats på området (se t.ex. RÅ 1992 ref.29). Se även
författningskommentaren till 1 kap. 1 §.

Enligt andra stycket, som överensstämmer med 1 § fjärde stycket LUF,
är ett förhandsbesked bindande för den myndighet som lämnat beskedet.
Om inspektionens beslut efter överklagande har prövats av regeringen är
både regeringen och inspektionen bundna av regeringens beslut.

4 kap. 4 §

Regeringen är, liksom enligt försäkringsrörelselagen, koncessions givan-
de myndighet. Detta framgår av första stycket som överensstämmer med
6 § första stycket LUF.

Obligatoriska handlingar i ett koncessionsärende är enligt andra styck-
et, som i sak överensstämmer med 6 § andra stycket LUF, bl.a. en verk-
samhetsplan. I verksamhetsplanen skall principerna för den planerade
verksamheten anges. Vidare skall till koncessionsansökningen fogas ett
bevis om att försäkringsgivaren har deponerat medel i en svensk bank.
Syftet med denna initiala deposition är att trygga försäkringstagarnas
intressen under den första verksamhetstiden då etablerings- och startåt-
gärder kan ta avsevärda belopp i anspråk.

Av praktiska skäl innehåller lagförslaget i övrigt inte någon detaljerad
förteckning över de handlingar och utredningar som skall fogas till en
koncessionsansökan utan i överensstämmelse med 6 § sjätte stycket LUF
ges Finansinspektionen i tredje stycket rätt att meddela närmare före-
skrifter härom.

Prop. 1997/98:141

112

4 kap. 5 §

Prop. 1997/98:141

Paragrafen, som i stora delar överensstämmer med 7 § första-tredje
styckena LUF, anger koncessionsvillkoren för försäkringsgivare från
tredje land.

EG:s försäkringsdirektiv innehåller inte några regler om de materiella
villkoren för beviljande av koncession i fråga om försäkringsgivare från
tredje land. Koncessionsvillkorens närmare innehåll bestäms istället av
den nationella lagstiftningen i det land där verksamheten skall etableras.
Det finns i detta avseende inte skäl att försätta försäkringsgivare från
tredje land i en annan situation än svenska försäkringsbolag. Konces-
sionsvillkoren är därför enligt förslaget i stort sett desamma för försäk-
ringsgivare från tredje land som för svenska försäkringsbolag, dock med
den väsentliga skillnaden som följer av att depositionskrav endast upp-
ställs för försäkringsrörelse som här i landet etableras av försäkringsgiva-
re från tredje land. Kravet på initialdeposition kommer till uttryck genom
hänvisningen i första stycket till 4 §. Den begränsning i marknadstillträ-
det i Sverige som depositionskravet innebär har sin grund i de krav som
uppställs i artikel 23.2 e) i första skadeförsäkringsdirektivet och i artikel

27.2 e) i första livförsäkringsdirektivet.

Koncessionsprövningen enligt punkten 1 i första stycket skall, i över-
ensstämmelse med gällande lagstiftning, begränsas till en bedömning av
om försäkringsgivaren har sådan sakkunskap och sådana resurser som är
tillräckliga för en tillförlitlig försäkringsverksamhet i Sverige.

Som angetts i kapitel 6.6 bör, i likhet med försäkringsrörelselagen, in-
föras uttryckliga regler för prövningen av ledningen och större ägare av
en utländsk försäkringsgivare. Med ledning avses företrädaren för den
utländska försäkringsgivaren, som skall godkännas i samband med kon-
cessionsprövningen. Regleringen motsvarar den i försäkringsrörelselagen
och prövningen skall i princip vara densamma (se prop. 1995/96:173).

Som också angetts i avsnitt 6.6 skall föreskriften i 2 § första stycket
LUF, att en utländsk försäkringsgivare här i landet bara far driva sådan
försäkringsrörelse som drivs i hemlandet, upphöra att gälla. Däremot
måste i enlighet med EG:s tredjelandsregler krävas att försäkringsgivare
från tredje land har tillstånd i sitt hemland att driva försäkringsverksam-
het.

I överensstämmelse med gällande lagstiftning har i andra stycket tagits
upp en uttrycklig föreskrift om att koncessionsprövningen inte far grun-
das på den s.k. behovsprincipen, dvs. innefatta en kvantitativ bedömning
av antalet försäkringsgivare och försäkringsgivares möjligheter att täcka
försäkringstagarnas behov av försäkringsskydd.

Bestämmelsen i tredje stycket överensstämmer med 7 § andra stycket
LUF.

Såsom tidigare skall koncession enligt fjärde stycket inte beviljas för
försäkringsrörelse i allmänhet utan för bestämda försäkringsklasser i en-
lighet med den indelning som gäller för svenska försäkringsbolag.

113

4 kap. 6 §

Prop. 1997/98:141

I överensstämmelse med 7 § fjärde stycket LUF skall prövningen av frå-
gan om ändring av koncession ske på samma grunder som vid beviljande
av en ny koncession med rätt för Finansinspektionen att avgöra frågan
om den är av principiell betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt. Ansö-
kan om ändring av koncession skall ske på samma sätt som vid ansökan
av en ny koncession.

Lagrådet har i sitt yttrande förordat att bestämmelsen i andra stycket
formuleras om. Bestämmelsen behandlas dock i den nyligen remitterade
promemorian om en ny beslutsordning på bank- och försäkringsområdet
(se avsnitt 3). En översyn av bestämmelsen bör i stället göras i det lag-
stiftningsarbetet.

4 kap. 7 §

Paragrafen motsvarar 9 § andra stycket LUF. Till skillnad mot tidigare
tas en uttrycklig bestämmelse in om att de vanliga reglerna för konces-
sionsgivning skall gälla i tillämpliga delar.

4 kap. 8 §

En försäkringsgivare från tredje land kan vid behov byta ut sin företräda-
re. Enligt denna paragraf, som delvis motsvarar 9 § andra stycket LUF,
skall försäkringsgivaren hos inspektionen ansöka om godkännande av
den nya företrädaren. Fråga om byte av företrädare kan aktualiseras upp-
repade gånger. Det är därför ändamålsenligt med en ordning där inte re-
geringen utan inspektionen fattar beslut om godkännande av en ny före-
trädare.

4 kap. 9 §

Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 23 § LUF. För att Finansin-
spektionens tillsyn skall bli effektiv måste inspektionen få kännedom om
när en försäkringsgivare börjar sin verksamhet.

Den egentliga försäkringsrörelsen skall anses börja i och med att de
första åtgärderna för att sälja försäkringar vidtas eller när anbud tas emot.
Att försäkringsgivaren vidtar förberedande åtgärder för den planerade
verksamheten skall, även om åtgärderna leder till bokföringsskyldighet,
däremot inte anses innebära att verksamheten har inletts.

Marknadsföring av försäkringar

4 kap. 10 §

Bestämmelsen i denna paragraf motsvarar den i 1 a § andra stycket LUF.

Tidigare stadgades att tillstånd skulle lämnas om verksamheten inte
bedömdes vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet.

114

Den ändrade formuleringen ansluter till vad som enligt 5 § gäller för att
en utländsk försäkringsgivare skall fa koncession i Sverige. Ändringen
innebär att kravet på sundhet i den planerade verksamheten skall avse
endast förhållandena i den enskilda koncernen eller i det enskilda samar-
betsavtalet och inte i försäkringsväsendet som helhet. Ändringen har
gjorts för att undvika alla slag av behovsprövning.

Någon behovsprövning far alltså inte göras vid tillståndsprövningen.
Avsikten är att de kriterier som i övrigt gäller för tillstånd till förmed-
lingsverksamhet enligt 1 a § LUF skall tillämpas i tillståndsärendena en-
ligt denna paragraf (se 1989/90:NU 22). Om förutsättningar för tillstån-
det inte längre finns, kan det förklaras förverkat. En sådan åtgärd kan
exempelvis föranledas av att ett koncemförhållande eller ett samar-
betsavtal upphör.

5 kap. Solvenskrav och bedrivande av verksamheten

Kapitlet innehåller i huvudsak solvensbestämmelser som skall gälla för
försäkringsgivare från tredje land. I avsnitt 6.7 har beskrivits den centrala
betydelse solvensbestämmelsema har när det gäller försäkringsrörelse
som etableras i Sverige av försäkringsgivare från tredje land. När det
gäller EES-försäkringsgivare stadgas om solvenskrav i varje försäkrings-
givares hemlands lagstiftning.

De kapitalkrav som ställs på försäkringsgivare från tredje land är vä-
sentligen av samma innehåll som i den nuvarande regleringen i LUF.
Vissa sakliga och redaktionella ändringar har dock gjorts i det gällande
regelsystemet. Eftersom organisationsformerna för etablering av försäk-
ringsverksamhet i Sverige har utökats i jämförelse med nuvarande ord-
ning, skall solvensreglema i detta kapitel inte bara tillämpas på verksam-
het som etableras genom generalagent utan även på filialetablering.

I 1-3 paragraferna har sammanförts bestämmelserna om deposition i

6 § andra-femte styckena, 10 § andra stycket och 15 a § LUF. Deposi-
tionskrav skall inte bara gälla för generalagenturer utan utsträckas till att
även omfatta verksamhet som försäkringsgivare från tredje land etablerar
genom filial här i landet. För att den föreslagna regleringen skall stå i
samklang med den allmänna målsättningen i OECD:s stadga om liberali-
sering av osynliga betalningar skall deponerade tillgångar i fortsättningen
inte användas för att trygga betalning av offentligrättsliga avgifter utan
endast till att säkerställa försäkringskundemas intressen (4 §).

De nuvarande bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar har
justerats, främst i syfte att klargöra att skyldigheten att redovisa sådana
avsättningar gäller inom både skade- och livförsäkringsrörelse.

I lagtexten förtydligas att kravet på täckning av de försäkringstekniska
avsättningarna (skuldtäckning) endast gäller den del av en utländsk för-
säkringsgivares verksamhet som avser direktförsäkringsrörelse. Om en
utländsk försäkringsgivare vid sidan av direktförsäkringsrörelsen även
driver återförsäkringsrörelse skall alltså inte återförsäkringsdelen omfat-
tas av skuldtäckningsreglema (8 § första stycket).

Någon motsvarighet till föreskriften i 18 § LUF om att Finansinspek-
tionen skall godkänna avtal om avgiven återförsäkring inom livförsäk-

Prop. 1997/98:141

115

ring, har inte tagits upp i förslaget. Syftet med föreskriften, dvs. att for- Prop. 1997/98:141
hindra att osunda återförsäkringsavtal ingås till nackdel for försäkrings-
tagarna, far anses tillgodosedd genom säkerhetsystemet i lagförslaget.

Deposition

5 kap.1 §

I första stycket fastslås att försäkringsgivare från tredje land, som säker-
het för den försäkringsrörelse som bedrivs här, skall deponera värde-
handlingar i en svensk bank. Till skillnad från gällande lagstiftning (5 a §
LUF) har någon definition av begreppet bankinstitut inte införts i lagför-
slaget. Någon ändring i sak avses dock inte utan godtagbara banker skall
såsom tidigare vara banker med svensk oktroj. Liksom hittills skall Fi-
nansinspektionen ha till uppgift att bestämma vilka värdehandlingar som
skall godkännas för deposition. Urvalet skall ske med utgångspunkt i
kravet på säkerhet för försäkringstagarna.

Den bestämmelse som tidigare fanns om att deponering skulle göras
särskilt för livförsäkring och särskilt för skadeförsäkring har utgått efter
påpekande från Lagrådet. Anledningen till detta är att försäkringsgivare
från tredje land inte har rätt att driva försäkringsrörelse avseende både
livförsäkring och skadeförsäkring här i landet (se 1 kap. 14 § andra
stycket).

I andra stycket finns bestämmelser om initialdeposition. Med initial-
deposition avses det minimibelopp som måste deponeras för att konces-
sion överhuvudtaget skall kunna beviljas (se 4 kap. 4 § andra stycket 2).
Minimibeloppet skall såsom tidigare vara basbeloppsanknutet. Också
värdet av initialdepositionen skall vara detsamma som enligt gällande
reglering, dvs. 300 basbelopp. Depositionskravet har utformats med be-
aktande av konkurrensförhållandena mellan svenska och utländska för-
säkringsgivare här i landet samt med hänsyn till motsvarande krav i and-
ra länder. Syftet är att undvika att depositionskravet i den svenska lag-
stiftningen utgör ett faktiskt hinder för etablering av utländska försäk-
ringsgivare i Sverige (se prop. 1984/85:77 sid. 56).

Den föreslagna initiala depositionen i detta stycke står i samklang med
såväl artikel 23.2 e) i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 27.2 e)
i första livförsäkringsdirektivet som OECD:s tjänsteliberaliseringsstadga.

5 kap. 2 §

När det gäller kraven på deponering medan verksamheten pågår skall den
nuvarande ordningen bibehållas. Således skall för skadeförsäkring depo-
sitionen dimensioneras i enlighet med utvecklingen av bruttopremiein-
komsten. Med bruttopremieinkomst avses premieinkomst för bruttoaffär,
dvs. utan avdrag för återgivna återförsäkringspremier. Oberoende av ut-
vecklingen av bruttopremieinkomsten far dock depositionen aldrig un-
derstiga ett minimibelopp motsvarande 300 basbelopp. För livförsäkring
skall såsom tidigare inte tillämpas någon kombination av omslutningsre-

116

laterad deposition och minimideposition. Istället skall endast krävas en Prop. 1997/98:141
minimideposition av samma storlek som motsvarande deposition för
skadeförsäkring.

I förhållande till gällande reglering föreslås den ändringen att möjlig-
heten att använda depositionen för att redovisa tillgångar motsvarande
värdet av de försäkringstekniska avsättningarna inte bara skall gälla liv-
försäkring utan utsträckas till att även omfatta skadeförsäkring (se 8 §
andra stycket).

5 kap. 3 §

Liksom hittills skall Finansinspektionen enligt första stycket ha möjlighet
att bestämma en lägre initial deposition eller, när verksamheten har in-
letts, en lägre variabel deposition eller minimideposition. Avgörande för
om en sådan dispens skall meddelas är rörelsens omfattning och beskaf-
fenhet.

Bestämmelserna i andra stycket om rätt att i vissa fall få tillbaka en del
av depositionen avseende skadeförsäkring överensstämmer med gällande
reglering (15 a § fjärde stycket LUF).

Om skyldighet att lämna Finansinspektionen uppgift om depositionen,
se 6 kap. 3 § första stycket 2.

Om skyldighet för Finansinspektionen att ingripa med föreläggande
om deponerat belopp minskat i värde, se 6 kap. 8 § andra stycket 3.

5 kap. 4 §

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om användning av de värde-
handlingar som en försäkringsgivare från tredje land deponerat, motsva-
rar 16 § LUF.

Enligt OECD:s tjänsteliberaliseringsstadga skall säkerhetsdepositio-
nemas enda syfte vara att skydda försäkringstagarnas intressen. För att
depositionskraven skall stå i samklang med denna stadga föreslås den
ändringen i gällande lagstiftning att tillgångar som deponerats inte får
användas till betalning av böter, viten, avgifter och ersättningar som kan
åläggas enligt denna lag. Deponerade tillgångar skall enligt denna para-
graf endast kunna användas till att betala fordringar på grund av försäk-
ringsavtal som hänför sig till den direktförsäkringsrörelse som försäk-
ringsgivaren bedriver i Sverige. Om en försäkringsgivare från tredje land
här driver såväl direkt- som återförsäkring, får således deponerade till-
gångar endast användas för betalning av fordringar inom direktförsäk-
ringsområdet.

117

Försäkringstekniska avsättningar och grunder för
försäkringsverksamheten

5 kap. 5 §

Paragrafen, som motsvarar 10 § tredje-sjunde styckena LUF, innehåller
bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar.

I paragrafen klargörs att skyldigheten att redovisa försäkringstekniska
avsättningar gäller inom både skade- och livförsäkringsrörelse. Avsikten
har dock även tidigare varit att utländska försäkringsgivare från tredje
land skall redovisa försäkringstekniska avsättningar för skadeförsäkring.
Detta följer bl.a. av att det nuvarande systemet för skuldtäckning inom
skadeförsäkring i LUF bygger på att försäkringstekniska avsättningar
redovisas.

I första stycket fastslås att en försäkringsgivare från tredje land skall
beräkna försäkringstekniska avsättningar för sin direktförsäkringsrörelse
här i landet. Efter förebild av bestämmelsen i 7 kap. 1 § försäkringsrörel-
selagen anges vilket belopp de försäkringstekniska avsättningarna skall
uppgå till. De försäkringstekniska avsättningarna delas in i olika poster.
Indelningen överensstämmer med motsvarande indelning i 10 § tredje
stycket LUF.

Andra-femte styckena överensstämmer med 10 § fjärde-sjunde
styckena LUF.

5 kap. 6 §

Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar 11 § LUF i dess lydelse före
den ändring som infördes genom SFS 1995:781. Den nämnda ändringen
har fortfarande inte trätt i kraft (jfr. p. 1 i övergångsbestämmelserna) ef-
tersom de ändringar i försäkringsavtalslagen (1927:77) som förväntades
när ändringen gjordes inte har trätt i kraft (se sid. 127 och 302-303 i
prop. 1994/95:184). I avvaktan på att motsvarande ändringar genomförs i
försäkringsavtalslagen ”återinförs” nu den äldre lydelsen i tidigare 11 §
LUF.

I syfte att skapa klarhet i frågan om grunder och för att nå överens-
stämmelse med försäkringsrörelselagen anges dock redan nu i andra
stycket att det för livräntor och sjukräntor som tillhör skadeförsäkrings-
rörelsen skall upprättas grunder för beräkning av premiereserv och rätt
till återköp. Ytterligare förändringar far dock anstå till dess att motsva-
rande ändringar genomförs i försäkringsrörelselagen (1992:713) och i
försäkringsavtalslagen.

Om skyldighet att tillställa Finansinspektionen grunder, se 6 kap. 3 §
första stycket 4.

5 kap. 7 §

Bestämmelserna i första stycket motsvarar 12 § LUF.

Hänvisningen till 7 kap. 5 § försäkringsrörelselagen (1982:713) inne-
bär att vissa allmänna anvisningar i den paragrafen skall beaktas vid upp-

Prop. 1997/98:141

118

rättande av de grunder som avses i detta stycke. Enligt anvisningarna Prop. 1997/98:141
skall grunderna innehålla de antaganden om dödlighet och andra risk-
mått, räntefot samt driftskostnader som krävs för beräkning av försäk-
ringspremier och premiereserv. Antagandena skall väljas så att de kan
anses var för sig betryggande för det slag av försäkringsrörelse som det
är fråga om.

Hänvisningen till 7 kap. 6 § försäkringsrörelselagen innebär att sär-
skilda övergångsgrunder kan upprättas för bestämd tid som tillägg till
premiereservgrundema för redan tecknade livförsäkringar eller sådan
livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring, om
verksamheten har utvecklats eller bedömts mindre gynnsamt än beräknat.
Detta innebär att premiereservgrundema successivt anpassas efter den
ändrade situationen. Genom anordningen med övergångsgrunder behöver
försäkringsgivarna under en övergångsperiod inte redovisa ett underskott
som skulle ha uppstått om de definitivt anpassade grunderna omedelbart
hade fatt full effekt. Övergångsperioden får normalt inte överstiga tio år.

I andra-fjärde styckena har införts bestämmelser som motsvarar dem
som tidigare fanns i 7 kap. 5-7 §§ försäkringsrörelselagen. Anledningen
till att bestämmelserna ”återinförs” är de ändringar som införs genom
6§-

Om skyldighet för Finansinspektionen att ingripa med föreläggande
om grunderna inte längre är tillfredsställande, se 6 kap. 8 § andra stycket
2.

5 kap. 8 §

Enligt första stycket skall en försäkringsgivare från tredje land täcka de
försäkringstekniska avsättningarna för hela sin direktförsäkringsrörelse i
Sverige oberoende av om de föranleds av skade- eller livförsäkringsavtal.
I jämförelse med motsvarande bestämmelse i gällande lagstiftning (13 §
första stycket LUF) har en redaktionell ändring gjorts i syfte att förtydli-
ga att skuldtäckningsreglema gäller endast direktförsäkringsrörelsen
även om den utländska försäkringsgivaren förutom direktförsäkringsrö-
relsen även driver återförsäkringsrörelse här i landet. Försäkringsgivare
från tredje land bör inte försättas i olika utgångslägen beroende på om de
i Sverige driver enbart återförsäkringsrörelse eller om de driver återför-
säkringsrörelse vid sidan av direktförsäkringsrörelsen här i landet.

Eftersom skuldtäckningsreglema endast gäller direktförsäkringsrörel-
sen görs inte heller någon hänvisning till det nya andra stycket i 7 kap.
9 § försäkringsrörelselagen, som föreslås i propositionen 1997/98:54 om
vissa ändringar i lagstiftningen om genomförande av EG:s försäkringsdi-
rektiv.

Om skyldighet för Finansinspektionen att ingripa med föreläggande
om de tillgångar som används för skuldtäckning inte är placerade på det
sätt som förutsätts i detta stycke, se 6 kap. 8 § andra stycket 5.

Andra stycket motsvarar 13 § andra stycket LUF. Till skillnad mot vad
som tidigare gällt skall hela depositionen få beaktas vid täckningen av de
försäkringstekniska avsättningarna. Anledningen till detta är att de depo-
nerade tillgångarna endast skall fa användas till betalning av skulder

119

grundade på försäkringsavtal (se 4 §). Eftersom det inte finns skäl att Prop. 1997/98:141
särbehandla skadeförsäkring i detta avseende skall möjligheten att räkna
in depositionen inte bara gälla för livförsäkring utan även för skadeför-
säkring.

Tredje stycket överensstämmer i sak med 13 § tredje stycket LUF.

Om skyldighet för företrädaren att lämna uppgifter till Finansinspek-
tionen om de försäkringstekniska avsättningarnas storlek, hur dessa be-
räknats och täckts samt om avgiven återförsäkring, se 6 kap. 3 § första
stycket 3.

5 kap. 9 §

Paragrafen överensstämmer med 14 § LUF. Emellertid har paragrafen
formulerats så att den tar sikte inte bara på generalagenter utan även på
andra företrädare för försäkringsgivare från tredje land.

Hänvisningen i första stycket till 7 kap. 10 g § försäkringsrörelselagen
innebär bl.a. att matchnings- och diversifieringsprincipen i försäkringsrö-
relselagen skall beaktas vid utformningen av riktlinjerna för placering av
medel som används för skuldtäckning. Matchningsprincipen innebär att
tillgångar som används för skuldtäckning skall väljas med beaktande av
försäkringsgivarens försäkringsåtaganden medan diversifieringsprincipen
innebär att riskerna skall spridas på ett lämpligt sätt (se vidare prop.
1994/95:184 sid. 159 ff.).

Om företrädaren inte skulle kunna förmå försäkringsgivaren att upp-
rätta godtagbara riktlinjer skall Finansinspektionen ingripa med föreläg-
gande enligt 6 kap. 8 § andra stycket 4.

5 kap. 10 §

Paragrafen överensstämmer till sitt innehåll med 15 § första och andra
styckena LUF. Dock har skyldigheten att föra ett register, som utvisar de
tillgångar som används för skuldtäckning, utsträckts till att gälla även
andra företrädare för försäkringsgivare från tredje land än generalagent.

Om en tillgång som finns införd i registret överlåts, måste en annan
tillgång tillföras så att registret vid varje tidpunkt innehåller erforderliga
tillgångar för skuldtäckning. Det krävs att tillgångarna finns här i landet
(8 § tredje stycket).

5 kap. 11 §

Bestämmelserna i denna paragraf har överförts från 15 § tredje - femte
styckena LUF.

Avgörande för förmånsrättens uppkomst är införandet i det register
som avses i 10 §. Syftet med regleringen är att skydda de försäkrades
intressen i Sverige inom livförsäkringsområdet, om en försäkringsgivare
från tredje land försätts i konkurs eller i övrigt kommer på obestånd.

Om särskild administration, se 7 kap. 4 §.

120

Solvenskrav

Prop. 1997/98:141

5 kap. 12 §

Paragrafen, som reglerar soliditetskraven på den del av en utländsk för-
säkringsgivares verksamhet som är förlagd till Sverige, motsvarar till sitt
innehåll i huvudsak 16 a §. Innehållet har dock i jämförelse med gällande
reglering ändrats redaktionellt.

Bestämmelserna om kapitalbas, solvensmarginal och garantibelopp är i
huvudsak desamma som för svenska försäkringsbolag enligt försäkrings-
rörelselagen (se prop. 1992/93:257 sid. 114 ff).

Enligt första stycket skall den kapitalbas som en försäkringsgivare från
tredje land skall upprätthålla, till skillnad från vad som gäller för svenska
försäkringsbolag, fastställas på basis endast av den direkta försäkringsrö-
relsen här i landet. En försäkringsgivare från tredje land, som från en
sekundäretablering här i landet bedriver återförsäkringsrörelse vid sidan
av direktförsäkringsrörelsen, skall således räkna ut kapitalbasen endast
för direktförsäkringsrörelsen. I förtydligande syfte har en föreskrift här-
om tagits upp i andra meningen i detta stycke. Vid återförsäkring far det
anses vara tillräckligt att myndigheterna i återförsäkringsgivarens hem-
land övervakar risktäckningskapaciteten. I övrigt överensstämmer i sak
bestämmelserna i detta stycke med motsvarande föreskrifter i 16 a§
LUF.

Bestämmelserna i andra respektive tredje stycket har överförts från 16
a § tredje respektive fjärde stycket LUF.

5 kap. 13 §

Bestämmelserna i denna paragraf gäller endast skadeförsäkring och över-
ensstämmer i sak med motsvarande föreskrifter i 16 a§ första stycket
LUF.

5 kap. 14 §

Bestämmelserna i denna paragraf gäller endast livförsäkring och över-
ensstämmer i sak med motsvarande föreskrifter i 16 a § första och andra
styckena LUF.

5 kap. 15 §

Bestämmelserna i denna paragraf gäller endast fondförsäkring och över-
ensstämmer i sak med motsvarande föreskrifter i 16 a § LUF.

121

Verksamhet i flera EES-länder

Prop. 1997/98:141

5 kap. 16-18 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 23 a § LUF som i sin tur grundar
sig på artikel 26 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 30 i första
livförsäkringsdirektivet. Enligt dessa artiklar och EES-avtalet ges försäk-
ringsgivare, som har koncession att bedriva försäkringsrörelse i ett eller
flera EES-länder, rätt att ansöka om undantag.

Begreppet behörig myndighet har preciserats i 1 kap. 5 § första stycket
4.

Aktuarie

5 kap. 19 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 17 § LUF.

Första meningen har efter Lagrådets yttrande omarbetats för att när-
mare överensstämma med den nuvarande bestämmelsen i LUF. Skyldig-
heten att låta de försäkringstekniska beräkningarna och utredningarna
utföras under ledning av en aktuarie gäller livförsäkring av alla slag (se
1 kap. 6 § andra stycket). Föreskriften gäller också livräntor och
sjukräntor oberoende av om de är att hänföra till livförsäkring eller ska-
deförsäkring (se 1 kap. 6 § tredje stycket).

Hänvisningen i andra meningen till försäkringsrörelselagen innebär att
samma behörighetsvillkor som för aktuarier i svenska försäkringsbolag
gäller för aktuarier som anlitas av en försäkringsgivare från tredje land.
Finansinspektionen har i kungörelse (1984:290) angivit de närmare behö-
righetsvillkoren för aktuarier.

6 kap. Tillsyn över försäkringsgivare från tredje land

Finansinspektionen skall även i fortsättningen ha tillsynsansvaret för
verksamhet som försäkringsgivare från tredje land har förlagt till Sveri-
ge. Ett väsentligt inslag i tillsynsuppgiften är att kontrollera att försäk-
ringsgivarna uppfyller de solvenskrav som ställs på dem enligt 5 kap. Ett
annat betydelsefullt led i tillsynen är kontrollen av att anskaffningsverk-
samheten här i landet bedrivs i enlighet med de principer som anges i
8 kap. I inspektionens övervakande funktion ingår också att verka för en
sund utveckling i övrigt av den verksamhet som en försäkringsgivare
från tredje land bedriver i Sverige. För att tillsynen skall bli effektiv
måste inspektionen få kännedom om när en försäkringsgivare börjar sin
verksamhet. Enligt 4 kap. 9 § skall därför företrädaren för försäkringsgi-
varen underrätta inspektionen om detta.

Om inte försäkringsgivaren påbörjat sin verksamhet inom viss tid kan
koncessionen förklaras förverkad (2 §).

Finansinspektionen skall kontinuerligt övervaka verksamheten här i
landet utgående från de redogörelser om försäkringsgivarnas verksamhet

122

och ställning som företrädarna för försäkringsgivarna skall tillställa in-
spektionen utan särskild uppmaning (3 §) eller på begäran (4 §). I 3 §
införs en skyldighet för företrädare för försäkringsgivare från tredje land
att informera Finansinspektionen om eventuella tvångsåtgärder som till-
gripits mot försäkringsgivaren i dennes hemland.

Inspektionen har rätt att när som helst göra platsundersökningar vid
sekundäretableringar som försäkringsgivare från tredje land har upprättat
i Sverige (6 §). Dessutom har inspektionen möjlighet till insyn i företag
och andra organ som här i landet uteslutande har till uppgift att biträda
försäkringsgivare från tredje land eller som försäkringsgivaren har ett
bestämmande inflytande i (7 §).

I kapitlet ingår också bestämmelser om sanktioner och andra åtgärder
som Finansinspektionen kan vidta för den händelse att en försäkringsgi-
vare från tredje land handlar i strid mot bestämmelserna i denna lag eller
föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag eller det i övrigt finns
anledning till anmärkning mot försäkringsgivarens agerande här i landet
(8 §)•

Tillsynsbestämmelsema i övrigt i kapitlet motsvarar i huvudsak den
nuvarande regleringen i LUF.

6 kap. 1 §

I denna paragraf som överensstämmer med 5 § andra stycket och 22 a §
LUF, fastslås att Finansinspektionen har det huvudsakliga ansvaret för
tillsynen över den verksamhet som en försäkringsgivare från tredje land
bedriver i Sverige.

Ett väsentligt inslag i tillsynsfunktionen är kontrollen av att de utländ-
ska försäkringsgivarna uppfyller solvenskraven enligt denna lag. Tillsy-
nen inkluderar också granskning av vissa funktioner, såsom marknadsfö-
ring och skadereglering, hos försäkringsgivarnas sekundäretablering här i
landet. Avsikten är att en försäkringsgivare från tredje land i stort sett
skall granskas på motsvarande sätt som ett svenskt försäkringsbolag en-
ligt försäkringsrörelselagen. Vissa avvikelser följer dock av att tillsynen
endast gäller den del av den utländska försäkringsgivarens verksamhet
som är förlagd till Sverige och endast avser direktförsäkringsrörelse samt
av att den egentliga ledningen för den utländska försäkringsgivaren finns
utomlands.

En effektiv tillsyn över den verksamhet som en försäkringsgivare från
tredje land bedriver i Sverige kräver informationsutbyte och samarbete
med tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland. Av denna an-
ledning har i överensstämmelse med gällande lagstiftning tagits upp en
särskild föreskrift om skyldighet för inspektionen att ha ett nära samar-
bete med sådana utländska myndigheter i tillsynsfrågor.

Begreppet behörig myndighet har preciserats i 1 kap. 5 § första
stycket 4.

Prop. 1997/98:141

123

6 kap. 2 §

Prop. 1997/98:141

I denna paragraf har, efter mönster av 19 kap. 2 § försäkringsrörelselagen
(1982:713), tagits upp vissa situationer där regeringen skall förklara kon-
cessionen förverkad för en försäkringsgivare från tredje land.

Bestämmelsen i första punkten motsvarar 25 § elfte stycket 2 LUF,
som föreslås införas i propositionen 1997/98:54 om vissa ändringar i
lagstiftningen om genomförande av EG:s försäkringsdirektiv. Enligt
första punkten skall således en koncession förklaras förverkad dels om
försäkringsgivaren inte påbörjat verksamheten inom ett år från det att
koncessionen beviljades, dels i de fall försäkringsgivaren dessförinnan
begärt det. Tidsfristen räknas från den dag då koncessionen beviljades.

Föreskriften i andra punkten saknar motsvarighet i LUF och innebär att
koncession för en försäkringsgivare från tredje land skall förverkas när
försäkringsgivaren under längre tid än sex månader inte drivit verksam-
het. Regeln omfattar endast fall där en försäkringsgivare rent faktiskt inte
bedriver verksamhet under den angivna tiden. Däremot är det inte me-
ningen att regeringen härigenom skall ha möjlighet att förverka konces-
sionen för en försäkringsgivare som under en tid låter en eller flera för-
säkringsklasser försäkringsgivaren har koncession för vara vilande me-
dan verksamheten i andra försäkringsklasser alltjämt pågår.

6 kap. 3 §

1 paragrafen anges uppgifter som är av central betydelse för tillsynen och
som företrädaren är skyldig att självmant och utan anmaning tillställa
Finansinspektionen. Paragrafen har delvis sin motsvarighet i den nuva-
rande regleringen.

Enligt första stycket punkten 1, som motsvarar 10 § första stycket
LUF, skall företrädaren varje år lämna inspektionen en särskild berättelse
för den utländska försäkringsgivarens verksamhet i Sverige.

För tillsynen av en utländsk försäkringsgivares risktäckningskapacitet
skall enligt punkt 2 och punkt 3 i detta stycke ett intyg eller en utredning
årligen lämnas om att depositionen respektive de försäkringstekniska
avsättningarna uppfyller kraven i 5 kap. 1-3, 5 och 8 §§. Bestämmelserna
har delvis sin motsvarighet i 10 § andra och tredje styckena LUF, dock
har uppgiftsskyldigheten i ifrågavarande avseende, till skillnad från nu-
varande reglering, inte begränsats till livförsäkring utan skall omfatta
även skadeförsäkring (jfr. kommentaren till 5 kap. 5 §).

Föreskriften i punkt 4 i detta stycke överensstämmer väsentligen med
12 a § första och tredje styckena LUF.

Om en försäkringsgivare från tredje land har fått en anmärkning av till-
synsmyndigheten i sitt hemland kan det vara befogat att Finansinspektio-
nen upplyses om detta förhållande, eftersom anmärkningen kan vara så-
dan att det är skäl att i Sverige lägga särskild vikt vid övervakningen av
försäkringsgivarens verksamhet här i landet. Av denna anledning inne-
håller punkt 5, som saknar motsvarighet i gällande reglering, en skyldig-
het för företrädaren att utan dröjsmål informera inspektionen om de

12z

tvångsmedel som tillgripits mot den utländska försäkringsgivaren i den-
nes hemland.

Enligt 10 kap. 1 § 6 skall i överensstämmelse med nuvarande reglering
Finansinspektionen kungöra ändring av utländsk försäkringsgivares fir-
ma. Av denna anledning har i punkt 6, som saknar motsvarighet i nuva-
rande reglering, förts in en lagstadgad skyldighet för företrädaren att utan
dröjsmål anmäla en firmaändring till inspektionen.

Andra stycket överensstämmer i sak med 12 a § andra stycket första
meningen och tredje stycket LUF.

Bemyndigandet i tredje stycket har delvis sin motsvarighet i 12 a §
andra stycket andra meningen LUF.

Om en företrädare inte uppfyller sina skyldigheter enligt denna para-
graf kan föreläggande utfärdas enligt 5 §.

Om de uppgifter som skall lämnas enligt denna paragraf är oriktiga el-
ler vilseledande kan böter eller fängelse utdömas enligt förslagets 10 kap.
6§-

6 kap. 4 §

Genom paragrafens första stycke, som motsvarar 24 § första stycket
LUF, har inspektionen befogenhet att inhämta alla upplysningar som be-
hövs för granskning av verksamheten. Det kan gälla såväl uppgifter vid
något enstaka tillfälle som fortlöpande uppgifter i ett visst hänseende.
Med stöd av bemyndigandet i andra stycket, som motsvarar 24 § tredje
stycket LUF, kan upplysningar som behövs för tillsynen närmare precise-
ras.

I 3 § finns bestämmelser om skyldighet för företrädaren att självmant,
utan särskild uppmaning från inspektionen, inkomma med uppgifter om
vissa centrala förhållanden i verksamheten.

6 kap. 5 §

Paragrafen motsvarar delvis till sitt innehåll 25 a § första stycket LUF.
Om möjlighet att kombinera ett föreläggande med vite, se 10 kap. 5 §.
Om en försäkringsgivare från tredje land inte uppfyller sina skyldig-
heter enligt denna lag kan de sanktioner som nämns i 8 § användas för att
rätta till förhållandet.

6 kap. 6 §

Paragrafen motsvarar delvis 24 § andra stycket LUF.

Finansinspektionen har enligt första stycket rätt att när som helst verk-
ställa inventering vid en sekundäretablering som en försäkringsgivare
från tredje land har upprättat här i landet.

Vid granskningen kan inspektionen enligt andra stycket, som saknar
motsvarighet i gällande lagstiftning, anlita sakkunniga för sådana projekt
och granskningar som förutsätter specialkunskap. En sakkunnig kan an-
litas för en viss, tidsbunden granskning. Till sakkunnig förordnas en

Prop. 1997/98:141

125

namngiven person och inte t.ex. en revisionsbyrå. Inspektionen bestäm-
mer granskningskostnadema.

6 kap. 7 §

Genom bestämmelserna i denna paragraf, som i sak överensstämmer med
24 a § LUF, har Finansinspektionen möjlighet till insyn i vissa foretag,
nämnder och olika organ som här i landet samverkar med försäkringsgi-
vare från tredje land. Ledningen för dessa företag, nämnder och organ är
skyldiga att i samma utsträckning som företrädare för försäkringsgivare
från tredje land lämna upplysningar till inspektionen och hålla tillgångar
och handlingar tillgängliga för granskning.

Ingripande och sanktioner

6 kap. 8 §

I denna paragraf, som i sak överensstämmer med 25 § första och andra
styckena LUF, anges de sanktioner som Finansinspektionen kan eller
skall vidta om den far vetskap om oriktigheter i den verksamhet som en
försäkringsgivare från tredje land bedriver här i landet. En smärre brist
bör inte ge inspektionen anledning till ingripande genom sanktioner, sär-
skilt inte om försäkringsgivaren på eget initiativ rättar sitt förfarande.

Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan försäkringsgi-
varen enligt första stycket meddelas en erinran eller enligt andra stycket
föreläggas att inom en viss tid rätta till ett sakförhållande eller upphöra
med ett förfarande som anses vara felaktigt. Det andra stycket har
kompletterats med en ny bestämmelse i punkten 6. Genom den nya be-
stämmelsen ges Finansinspektionen, efter förebild i försäkringsrörelsela-
gen (1982:713), möjlighet att förelägga en försäkringsgivare att vidta
rättelse om företrädaren inte uppfyller kraven på lämplighet. Angående
möjlighet för regeringen att i vissa fall förverka en koncession, se nedan i
kommentaren till 13 §.

6 kap. 9 §

Paragrafen har i justerad form överförts från 25 § tredje och i viss mån
fjärde styckena LUF.

6 kap. 10 §

När Finansinspektionen förelägger en försäkringsgivare från tredje land
att vidta åtgärder utsätter den som regel en tid för fullgörandet av före-
läggandet. Om skyldigheten inte fullgörs inom den utsatta tiden skall
inspektionen enligt denna paragraf, som överensstämmer med 25 § femte
stycket LUF, anmäla förhållandet till regeringen.

Prop. 1997/98:141

12

6 kap. 11 §

Prop. 1997/98:141

Bestämmelserna i första stycket, som i justerad form har överförts från
25 § sjätte stycket LUF, anger de situationer där Finansinspektionen kan
begränsa den rätt försäkringsgivare från tredje land har att fritt förfoga
över sin egendom i Sverige. Bestämmelserna är inte betingade av EG:s
försäkringsdirektiv utan syftar till att svenska försäkringsbolag och för-
säkringsgivare från tredje land i denna del skall behandlas på samma sätt
(jfr. 19 kap. 11 § sjätte stycket försäkringsrörelselagen (1982:713)).

Föreskriften i andra stycket har delvis sin motsvarighet i 25 § tionde
stycket LUF.

Bestämmelserna i tredje och fjärde styckena överensstämmer med 25 §
sjunde och åttonde styckena LUF.

Begreppet den behöriga myndigheten har preciserats i 1 kap. 5 § första
stycket 4.

6 kap. 12 §

Paragrafen motsvarar delvis 22 § LUF.

Om en företrädare för en försäkringsgivare från tredje land får förhin-
der att utöva sitt uppdrag på grund av att han inte längre är behörig, full-
makten återkallas, uppdraget frånträds eller han av annat skäl inte kan
fullgöra sitt uppdrag, skall Finansinspektionen enligt första meningen
förordna ett ombud interimistiskt att sköta de uppgifter som ankommer
på företrädaren. Det interimistiska ombudets uppdrag upphör omedelbart
när en ny företrädare har godkänts eller när den ordinarie företrädarens
förhinder har upphört. Både med tanke på försäkringsgivarens kunders
intresse och med tanke på Finansinspektionens tillsynsverksamhet är det
nödvändigt att det i Sverige alltid finns företrädare som obehindrat kan
sköta de uppgifter som ankommer på honom eller henne. Föreskriften i
andra meningen har överförts från 22 § tredje meningen LUF.

Om skyldighet att kungöra förordnande av interimistiskt ombud, se
10 kap. 1 § 1.

6 kap. 13 §

Bestämmelserna i första stycket har överförts från 25 § elfte stycket
LUF.

Den andra punkten i 25 § elfte stycket LUF, som föreslås i propositio-
nen 1997/98:54 om vissa ändringar i lagstiftningen om genomförande av
EG:s försäkringsdirektiv, har överförts till 2 §.

Denna paragraf reglerar vissa av de fall där regeringen kan förklara en
koncession förverkad, däribland det fallet att en försäkringsgivare inte
längre uppfyller kraven för koncession. I detta krav innefattas att försäk-
ringsgivarens företrädare eller ombud inte uppfyller de lämplighetskrav
som ställs i 4 kap. 5 § första stycket 3. Om företrädaren eller ombudet
fortfarande företräder försäkringsgivaren en viss tid efter det att Finan-
sinspektionen enligt 7 § andra stycket 6 har förelagt försäkringsgivaren
att vidta rättelse, far regeringen besluta om återkallelse av koncessionen.

127

Detta förutsatt att företrädaren eller ombudet finns kvar när regeringen
beslutar i saken.

Andra stycket överensstämmer i sak med 25 § tolfte stycket LUF.

Om möjlighet att förbjuda försäkringsgivaren att förfoga över sina till-
gångar här i landet vid beslut om förverkande av koncession, se 11 §
första stycket 4.

Enligt 10 kap. 1 § 7 skall beslut om att koncession upphört kungöras.

6 kap. 14 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 25 § nionde stycket LUF.

Om begreppet behörig myndighet, se 1 kap. 5 § första stycket 4.

7 kap. Avslutande av verksamheten

Kapitlet innehåller bestämmelser om hur en försäkringsgivare från tredje
land skall avsluta sin direktförsäkringsrörelse i Sverige. De föreslagna
bestämmelserna är i huvudsak av samma innehåll som motsvarande re-
gelsystem i LUF som i sin tur fått sin utformning med utgångspunkt från
reglerna om likvidation och upplösning i 14 kap. försäkringsrörelselagen
(1982:713). Syftet med regleringen är att trygga försäkringstagarnas, de
försäkrades och ersättningstagamas intressen.

Nytt i jämförelse med gällande lagstiftning är att en försäkringsgivare
från tredje land skall hos regeringen ansöka om återkallande av konces-
sionen i det fall försäkringsgivaren avser att upphöra med sin försäk-
ringsrörelse i Sverige (1 §). I vissa särskilda fall kan försäkringsgivarens
koncession återkallas också på initiativ av regeringen enligt bestämmel-
serna om förverkande av koncession i 6 kap. 13 §. När koncessionen har
återkallats inleds de egentliga likvidationsåtgärdema. De skall skötas av
ett av försäkringsgivaren tillsatt och av Finansinspektionen godkänt om-
bud (2 §). Det närmare innehållet i awecklingsåtgärdema beror på arten
av försäkringsgivarens verksamhet i Sverige.

I kapitlet finns också bestämmelser om att försäkringsgivare som upp-
hör med verksamhet här i landet kan få tillbaka deponerade tillgångar
(3 §). Bestämmelserna har förenklats i jämförelse med gällande regle-
ring.

Livförsäkringsavtalets speciella natur har i gällande lagstiftning givit
anledning till bestämmelser om ett särskilt administrationsforfarande som
skall tillämpas när koncessionen for en försäkringsgivare från tredje land
att ingå sådana avtal i Sverige förklarats förverkad. Systemet med sär-
skild administration för försäkringsgivare från tredje land har med vissa
redaktionella ändringar bibehållits i förslaget. Som framhållits i samband
med att administrationssystemet upphävdes for svenska livförsäkrings-
bolag år 1990 utgör en utländsk försäkringsgivares rörelse i Sverige en-
dast en del av försäkringsgivarens hela verksamhet och det kan därför
inte bli aktuellt med ett likvidations- eller konkursförfarande avseende
den del av rörelsen som bedrivs här i landet (se prop. 1989/90:34 sid. 82;
jfr. även NJA 1980 sid. 164). Av denna anledning är det nödvändigt att

Prop. 1997/98:141

121

ha kvar bestämmelserna om särskild administration för försäkringsgivare Prop. 1997/98:141
från tredje land.

Den tanke, som ligger till grund för administrationsförfarandet, är att
realisation av tillgångarna om möjligt skall undvikas inom livförsäk-
ringsrörelsen. Även om varje livförsäkringstagare kan erhålla den på för-
säkringstagaren löpande andelen av de försäkringstekniska avsättningar-
na och reserverade återbäringsmedel är livförsäkringstagarens intresse
dock inte fullt ut tillgodosett. Det är nämligen alltid ovisst om försäk-
ringstagaren kan för motsvarande belopp hos en annan försäkringsgivare
fa en livförsäkring på samma villkor som han hade hos den försäkrings-
givare som skall upphöra med verksamheten. Därför bibehålls livförsäk-
ringsavtalen vid rättslig giltighet genom att livförsäkringstagama till en
början hålls samman såsom intressenter i en särskild samfallighet, det
s.k. administrationsboet. Administrationsboet övertar hela livförsäk-
ringsbeståndet med samtliga de tillgångar, till vilka livförsäkringstagama
har förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979), samt försäk-
ringsgivarens alla rättigheter och skyldigheter på grund av livförsäk-
ringsavtalen (4 §).

Denna samfallighet skall emellertid inte bestå längre än nödvändigt för
att värdera de omhändertagna tillgångarna. Därefter skall åtgärder vidtas
för överlåtelse av livförsäkringarna i administrationsboet till en försäk-
ringsgivare som har koncession för livförsäkring. Nytt i jämförelse med
gällande lagstiftning är att kretsen av presumtiva mottagare av försäk-
ringsbestånd från ett administrationsbo har utökats. Således skall - förut-
om försäkringsgivare med svensk livförsäkringskoncession - även för-
säkringsgivare inom EES med koncession eller auktorisation för livför-
säkring, oavsett om försäkringsgivaren bedriver livförsäkringsverksam-
het enligt denna lag, kunna ta emot beståndet (5 §).

Reglerna om överlåtelse inom administrationsförfarandet har anpassats
till vad som gäller för frivilliga överlåtelser i syfte att skapa en mer en-
hetlig reglering (6-7 §§).

Om Finansinspektionens ansträngningar inte resulterar i någon överlå-
telse av försäkringsbeståndet, får tillgångarna i administrationsboet för-
delas mellan livförsäkringstagama (8 §).

Eventuellt överskott vid överlåtelse av försäkringsbeståndet skall i
första hand användas för att täcka kostnaden för den särskilda administ-
rationen och för eventuella avgifter till Finansinspektionen. Vad som
därefter återstår skall överlämnas till den utländska försäkringsgivaren
som upphör med verksamheten (9 §).

7 kap. 1 §

Paragrafen saknar motsvarighet i LUF.

Den gällande lagen innehåller inte någon föreskrift om att en utländsk
försäkringsgivare skall ansöka om återkallelse av koncession när försäk-
ringsgivaren avser att avsluta sin försäkringsrörelse i Sverige. I den före-
slagna lydelsen av 6 kap. 2 § första stycket punkten 1 anges visserligen
att försäkringsgivaren kan förklara sig avstå från koncessionen, men
detta gäller bara inom ett år från det att koncessionen beviljades. Det är                   <

5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 141

emellertid ändamålsenligt att försäkringsgivarens koncession först åter-
kallas, varefter försäkringsgivaren inleder de egentliga avvecklingsåtgär-
dema. Därför har i denna paragraf förts in en bestämmelse om att en för-
säkringsgivare från tredje land skall ansöka om att regeringen återkallar
koncessionen i det fall försäkringsgivaren avser att upphöra med sin för-
säkringsrörelse i Sverige.

7 kap. 2 §

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 27 § första stycket
LUF, innehåller bestämmelser om åtgärder som skall vidtas efter det att
försäkringsgivarens koncession har förverkats enligt 6 kap. 2 eller 13 §
eller återkallats enligt 1 §.

Det närmare innehållet i likvidationsåtgärdema beror på arten och om-
fattningen av försäkringsgivarens försäkringsrörelse. Ett särskilt ombud
skall ges i uppdrag att sköta denna uppgift. Därför skall enligt första
stycket försäkringsgivaren ersätta företrädaren med ett särskilt ombud
som ges i uppdrag att ta emot stämning och i övrigt företräda försäk-
ringsgivaren i fråga om redan meddelade försäkringar.

För att åtgärderna med att avveckla rörelsen skall kunna inledas så
snart som möjligt och för att undvika att försäkringstagarnas intresse
äventyras kan Finansinspektionen enligt andra stycket interimistiskt för-
ordna ett ombud att fullgöra denna uppgift till dess försäkringsgivaren
har anmält sitt ombud för godkännande av inspektionen.

Finansinspektionen skall ofördröjligen införa kungörelse om godkän-
nandet av ombudet eller förordnandet av det interimistiska ombudet (se
10 kap. 1 § 8). Intill sådant kungörande har skett, far försäkringstagare
hos Finansinspektionen sätta in förfallen försäkringspremie med samma
verkan som om den blivit betald till försäkringsgivaren.

Enligt 4 § gäller särskilda bestämmelser om avveckling av rörelsen om
koncession för livförsäkringsrörelse förklaras förverkad.

Om samarbete med tillsynsmyndigheter inom EES för att skydda de
försäkrades intressen, se 6 kap. 14 § andra meningen.

7 kap. 3 §

I paragrafen, som motsvarar 27 § andra stycket LUF, anges under vilka
förutsättningar en försäkringsgivare från tredje land kan fa tillbaka depo-
nerade tillgångar, om försäkringsgivaren upphör med verksamheten här i
landet. Försäkringsgivaren har rätt att återfå dem med Finansinspektio-
nens tillstånd. En förutsättning är att försäkringsgivaren har betalat eller
på annat sätt lagligen befriats från betalningsskyldigheten för de skulder
som avses i 5 kap. 4 §.

Bestämmelsen i denna paragraf innebär en förenkling i jämförelse med
gällande reglering som bygger på delvis olika regler beroende på om det
är en initial deposition eller en tilläggsdeposition som skall återställas.

Som en konsekvens av bestämmelsen i 5 kap. 4 § - att deponerade till-
gångar endast skall fa användas till betalning av skulder på grund av för-

Prop. 1997/98:141

130

säkringsavtal - kan säkerheter inte kvarhållas för att säkerställa betalning Prop. 1997/98:141
av böter, viten och avgifter etc.

Särskild administration

7 kap. 4 §

Bestämmelserna i denna paragraf om särskild administration överens-
stämmer i huvudsak med 28 § första-tredje stycken LUF och är enbart
tillämpliga på livförsäkringsverksamhet som måste upphöra på grund av
att koncessionen förverkas.

I 6 kap. 2 och 13 §§ anges de situationer då en koncession skall förver-
kas.

Vad som avses med livförsäkring har angivits i 1 kap. 6 § andra styck-

et.

Enligt tredje stycket skall Finansinspektionen låta värdera de tillgångar
som har omhändertagits. I lagen anges inte efter vilka normer värdering-
en skall ske. Tillgångarna skall i regel avyttras. De bör därför inte tas upp
till högre värde än det beräknade försäljningsvärdet efter avdrag för för-
säljningskostnaderna. De försäkringstekniska avsättningarna skall fast-
ställas genom försäkringsteknisk beräkning enligt de vid administratio-
nens inträde gällande grunderna.

Om värdet av de omhändertagna tillgångarna inte uppgår till ett belopp
som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna, ökade med en tju-
gondel, har administrationsboet fordringsrätt hos försäkringsgivaren för
skillnadsbeloppet.

7 kap. 5 §

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 28 § ijärde stycket första
meningen LUF.

I jämförelse med gällande lagstiftning har kretsen av presumtiva mot-
tagare av bestånd från administrationsbo utvidgats till att gälla alla för-
säkringsgivare med koncession eller auktorisation för livförsäkring inom
EES. Förändringen syftar, som tidigare sagts, till att skapa en enhetlig
reglering av överlåtelse av försäkringsbestånd från administrationsbo och
frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd (jfr. 9 kap. 4 §).

7 kap. 6 §

Första stycket i denna paragraf överensstämmer i huvudsak med 28 §

Ijärde stycket andra-fjärde meningen LUF.

Bestämmelserna i andra stycket är nya i förhållande till gällande lag-
stiftning men motsvarar reglerna för frivillig beståndsöverlåtelse i 29 b §
LUF (jfr. 9 kap. 6 §).

131

7 kap. 7 §

Prop. 1997/98:141

Bestämmelserna i första och andra styckena är nya. Motsvarade regler
finns dock i 29 a § LUF (jfr. 9 kap. 7 §).

Tredje stycket överensstämmer i sak med 28 § femte stycket LUF.

Bestämmelserna i fjärde stycket motsvarar reglerna i 29 d § LUF, som
föreslås inforas i propositionen 1997/98:54 om vissa ändringar i lagstift-
ningen om genomförande av EG:s försäkringsdirektiv (jfr. 9 kap. 8 §
andra stycket).

7 kap. 8 §

Bestämmelserna i denna paragraf, som i sak överensstämmer med 28 §
sjätte stycket LUF, innebär att tillgångarna far säljas och medlen fördelas
mellan försäkringstagarna, om inte försäkringsbeståndet har överlåtits
inom ett år från det att administrationen inträdde. Paragrafen avser endast
livförsäkring.

7 kap. 9 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 28 § sjunde stycket LUF.

7 kap. 10 §

Bestämmelserna i denna paragraf har överförts från 28 § nionde och ti-
onde styckena LUF.

Allmänna bestämmelser

7 kap. 11 §

Bestämmelserna i denna paragraf, som i smärre justerad form överförts
från 28 § elfte stycket LUF, avser livförsäkringsverksamhet som upphör
av annat skäl än att koncession förklaras förverkad. Försäkringsgivaren
är i de fall som här avses skyldig att såsom förut redovisa de försäk-
ringstekniska avsättningarna. Fullgörs inte redovisningen eller finns det
av annat skäl anledning anta att livförsäkringstagamas rätt äventyras,
skall Finansinspektionen besluta att administration skall träda in.

7 kap. 12 §

Paragrafen motsvaras delvis av 28 § åttonde stycket LUF. Andra me-
ningen har omformulerats efter Lagrådets yttrande. Någon förändring i
sak är inte avsedd. Nytt i jämförelse med gällande reglering är att förbu-
det att meddela nya försäkringar gäller inte bara vid förverkande av kon-
cession utan även när koncessionen återkallas på initiativ av försäkrings-
givaren. Den som inte iakttar denna bestämmelse kan bli föremål för
sanktionsåtgärder enligt 6 kap. 8 §.

132

Förbudet mot meddelande av nya försäkringar är i vissa fall inte till-
lämpligt under administrationstiden. Skälet härtill är att det som regel är
av stor betydelse för livförsäkringstagama att försäkringsskyddet kan
anpassas efter ändring i försäkringsbehovet.

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER FÖR UTLÄNDSKA
FÖRSÄKRINGSGIVARE

8 kap. Marknadsföring m.m.

Kapitlet innehåller regler som skall iakttas av både EES-
försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje land i främst anskaff-
ningsverksamheten av försäkringar i Sverige. De föreslagna reglerna
överensstämmer i huvudsak till sitt innehåll med motsvarande reglering i
LEF och LUF.

I lagförslaget har det nuvarande kravet att utländska försäkringsgivare
skall iaktta god affärssed i sin verksamhet i Sverige bibehållits. Nytt i
jämförelse med nuvarande reglering är att skyldigheten att iaktta god
affärssed inte är begränsad till anskaffningen av försäkringar utan skall
iakttas i all den direktförsäkringsverksamhet som en utländsk försäk-
ringsgivare bedriver i Sverige, oberoende av om det är fråga om mark-
nadsföring av försäkringar, betalning av ersättningar eller annat som an-
sluter sig till verksamheten här. Avsikten är att verksamhetsbetingelserna
i Sverige så långt möjligt skall vara desamma för utländska och inhemska
försäkringsgivare. Några detaljerade regler om vad som anses utgöra god
affärssed ställs inte upp utan utländska försäkringsgivare skall iaktta
samma godtagbara principer och metoder som svenska försäkringsbolag
förutsätts iaktta.

Som grundläggande princip slås fast att det i första hand skall åligga
företrädaren eller, såvitt avser försäkringssammanslutningar, försäk-
ringsgivarna, att se till att god affärssed iakttas (1 §). Ytterst ankommer
det på Finansinspektionen att övervaka att så sker.

Marknadsföringen av försäkringar är ett viktigt led i uppkomsten av ett
avtal mellan en försäkringsgivare och en försäkringstagare. I förslaget
finns en bestämmelse om att det av en utländsk försäkringsgivares mark-
nadsföringsmaterial klart skall framgå att det är fråga om en utländsk
försäkringsgivare (2 §). I kapitlet finns också bestämmelser om de upp-
gifter ett försäkringbrev skall innehålla (3 §), om förbud mot returprovi-
sioner (4 §) och om skyldighet för Finansinspektionen att i vissa fall ut-
färda intyg om marknadsföring (5 §).

För närvarande innehåller LUF ett par föreskrifter om vad utländska
försäkringsföretag skall iaktta i meddelanden till allmänheten. Föreskrif-
terna har stått kvar sedan tillkomsten av 1903 års lag om utländsk försäk-
ringsrörelse här i riket.

Den ena föreskriften (21 § första stycket andra meningen LUF) innebär
ett förbud att i reklamsyfte ange dels att det utländska försäkringsföreta-
get genom att fullgöra den lagstadgade depositionsskyldigheten skulle ha
ställt fullgod säkerhet för sina svenska kunder dels att det utländska för-

Prop. 1997/98:141

133

säkringsföretaget beträffande hela sin verksamhet är kontrollerat av
svenska staten. Enligt den andra föreskriften (21 § fjärde stycket) skall i
meddelanden om företagets fonder särskilt anges beloppet av ännu inte
inbetalda förbindelser av delägare eller garanter om dessa belopp inräk-
nats i fondema.

Någon motsvarighet till de här nämnda föreskrifterna har inte tagits
upp i lagförslaget utan de har såsom obehövliga utmönstrats ur lagstift-
ningen. Möjligheter att motverka otillbörlig marknadsföring av utländska
försäkringsgivare här i landet ges enligt bestämmelserna i marknadsfö-
ringslagen (1995:450). Vidare kan Finansinspektionen med stöd av sina
allmänna tillsynsbefogenheter ingripa mot utländska försäkringsgivares
marknadsföring i Sverige, t.ex. om meddelanden till allmänheten inte kan
anses innehålla korrekt information. Anledning saknas därför att tynga
lagstiftningen med ifrågavarande detalj föreskrifter.

8 kap. 1 §

Paragrafen motsvarar 2 kap. 7 § första stycket LEF och 20 § första styck-
et LUF.

Kravet på god affärssed syftar till att säkerställa att utländska försäk-
ringsgivare i verksamheten i Sverige iakttar motsvarande principer och
metoder som svenska försäkringsbolag förutsätts iaktta. God affärssed
förutsätter bl.a. att verksamheten bedrivs enligt de lagar som gäller på
konsumentskyddsområdet här, att tillvägagångssättet i anskaffningsverk-
samheten är godtagbart och att skaderegleringen sköts på ett opartiskt
och rättvist sätt. Det är inte det som i den utländska försäkringsgivarens
hemland anses vara god affärssed som är avgörande utan det som gäller i
Sverige. Vidare förutsätter god affärssed att försäkringsombuden har er-
forderliga personliga kvalifikationer och är väl utbildade för sina upp-
gifter för att anskaffningsverksamheten skall kunna bedrivas i enlighet
med här i landet godtagbara principer för anskaffning av försäkringar.

I andra meningen finns en särbestämmelse för försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning. Eftersom ett ombud i sådant fall inte med-
verkar vid anskaffningen av försäkringsansökningar skall ansvaret för att
anskaffningsverksamheten bedrivs enligt god affärssed åvila försäkrings-
givaren. I övrigt skall övervakningsansvaret enligt denna paragraf åvila
generalrepresentationens ombud.

8 kap. 2 §

Paragrafens första stycke motsvarar 8 kap. 5 § första stycket LEF och
21 § första stycket första meningen LUF.

Att försäkringsgivaren uppger sin organisationsform är viktigt av bl.a.
den anledningen att om försäkringsgivaren driver rörelsen i en ömsesidig
bolagsform eller motsvarande företagsform kan bolagsordningen inne-
hålla bestämmelser om tillskottsplikt för försäkringstagarna som kan
drabba svenska försäkringskunder. En sådan skyldighet förekommer inte
hos försäkringsgivare som driver rörelsen i aktiebolagsform. För kunden
är det också viktigt att veta om försäkringsgivaren är en inhemsk eller

Prop. 1997/98:141

13-

utländsk försäkringsgivare. Det är främst av denna anledning hemlandet
skall nämnas.

Enligt andra stycket, som överensstämmer med 8 kap. 5 § tredje styck-
et LEF och 21 § tredje stycket LUF, ankommer det på Finansinspektio-
nen att meddela närmare föreskrifter om den information som en försäk-
ringsgivare skall lämna. Avsikten med bemyndigandet är väsentligen att
i lagen införliva de informationskrav som kommer till uttryck i tredje
generationens försäkringsdirektiv. Direktivens informationsregler, som
har en detaljerad utformning, gäller huvudsakligen vilken information en
försäkringsgivare skall lämna till försäkringstagarna före avtalsslutet och
löpande under försäkringstiden.

8 kap. 3 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 8 kap. 5 § andra stycket LEF och
21 § andra stycket LUF.

Kraven i denna paragraf att försäkringsbrevet skall innehålla uppgifter
om försäkringsvillkoren avser villkoren för försäkringar som erbjuds
med standardvillkor av EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från
tredje land. De allmänna försäkringsvillkoren gäller bl.a. försäkringarnas
giltighetstid, premiema och den tidpunkt då ansvaret inträder. Special-
villkor tillämpas på särskilda försäkringsformer inom en viss försäk-
ringsklass. I likhet med vad som gäller för svenska försäkringsbolag får
uppgiftskravet anses uppfyllt om ett häfte innehållande de villkor som
gäller den aktuella försäkringen fogas till försäkringsbrevet.

8 kap. 4 §

I paragrafen, som motsvarar 2 kap. 6 § LEF och 19 § LUF, har det nuva-
rande förbudet mot returprovisioner, dvs. provisioner som helt eller del-
vis går tillbaka till kunden för att locka denne att teckna försäkring, bibe-
hållits. Premienedsättning far inte ske på annat sätt än genom återbäring i
överensstämmelse med grunderna.

8 kap. 5 §

Paragrafen, överensstämmer i sak med 2 kap. 7 § andra stycket LEF och
20 § andra stycket LUF.

9 kap. Överlåtelse av försäkringsbestånd

I kapitlet har sammanförts bestämmelser om överlåtelse av utländska
försäkringsgivares försäkringsbestånd som hänför sig till den här i landet
bedrivna verksamheten. Bestämmelserna överensstämmer i sak med den
nu gällande regleringen av frivilliga beståndsöverlåtelser. Försäkringsbe-
ståndet kan helt eller delvis överlåtas i de fall som anges i detta kapitel
(1 §)•

När det gäller EES-försäkringsgivare kan försäkringsbeståndet endast
överlåtas efter tillstånd av tillsynsmyndigheten i EES-försäkrings-

Prop. 1997/98:141

135

givarens hemland. Den övertagande försäkringsgivaren kan vara antingen
en svensk försäkringsgivare eller en EES-försäkringsgivare. Någon ut-
trycklig bestämmelse härom kan inte tas in i den svenska lagstiftningen
utan frågan får regleras i EES-försäkringsgivarens hemland. På begäran
skall dock Finansinspektionen yttra sig i överlåtelsefrågan och ge sitt
samtycke om inte överlåtelsen av försäkringsbeståndet försämrar försäk-
ringstagarnas rätt och den övertagande försäkringsgivaren har erforderlig
kapitalbas sedan överlåtelsen beaktats (2 §). Inspektionen skall innan den
lämnar yttrande ge berörda försäkringstagare och livräntetagare tillfälle
att anmäla om de har något att invända mot överlåtelsen. Handläggnings-
förfarandet hos inspektionen ansluter till vad som gäller vid överlåtelse
av försäkringsbestånd enligt försäkringsrörelselagen (3 §).

När det gäller överlåtelse av försäkringsbestånd från försäkringsgivare
från tredje land krävs tillstånd av Finansinspektionen. Den övertagande
försäkringsgivaren kan vara antingen en svensk försäkringsgivare, en i
Sverige koncessionerad utländsk försäkringsgivare eller en utländsk för-
säkringsgivare som är auktoriserad i ett annat EES-land än Sverige (4 §).
Den överlåtande och den övertagande försäkringsgivaren skall tillsam-
mans ansöka om inspektionens tillstånd till överlåtelse av försäkringsbe-
ståndet. Inspektionen skall införa en kungörelse om ansökningen i offici-
ella tidningar (5 §). Inspektionen skall lämna tillstånd till överlåtelsen
under samma förutsättningar som gäller för inspektionens samtycke till
överlåtelse av ett bestånd från en EES-försäkringsgivare, dock med den
tilläggsförutsättningen att tillsynsmyndigheten, i det land där risker är
belägna eller där åtaganden skall fullgöras, samtycker till överlåtelsen
(7 §). I 8 § införs en ny bestämmelse, som innebär att Finansinspektionen
skall kungöra ett beslut om att bifalla en ansökan om beståndsöverlåtelse.
Ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet övergår på den överta-
gande försäkringsgivaren när ett sådant kungörande sker.

9 kap. 1 §

I paragrafen, som saknar direkt motsvarighet i gällande lagstiftning,
fastslås att en utländsk försäkringsgivare har rätt att helt eller delvis
överlåta ett bestånd av försäkringar som meddelats under verksamhet
som bedrivits med stöd av denna lag, i de fall som anges i detta kapitel.

I artikel 12 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 28 a § i första
skadeförsäkringsdirektivet (som införts genom artikel 53 i tredje skade-
försäkringsdirektivet) samt i artikel 11 i tredje livförsäkringsdirektivet
och artikel 31 a i första livförsäkringsdirektivet (som införts genom arti-
kel 49 i tredje livförsäkringsdirektivet) anges de situationer, där med-
lemsländerna skall godkänna att försäkringsbestånd överlåts från en för-
säkringsgivare till en annan och om det förfarande som skall iakttas vid
dessa överlåtelser.

Artikel 12 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 11 i tredje liv-
försäkringsdirektivet gäller sådana överlåtelser av bestånd där överlåta-
ren är en försäkringsgivare vars hemland hör till EU/EES. De övriga ar-
tiklarna gäller sådana överlåtelser av bestånd, där överlåtaren är en för-
säkringsgivare vars hemland är ett land utanför detta område.

Prop. 1997/98:141

13f

Regleringen av beståndsöverlåtelser i detta kapitel är baserad på reg- Prop. 1997/98:141
lema i dessa artiklar.

Överlåtelse av försäkringsbestånd från EES-försäkringsgivare

9 kap. 2 §

Denna paragraf gäller endast överlåtelse av försäkringsbestånd från en
EES-försäkringsgivare.

Bestämmelserna i paragrafen har överförts från 7 kap. 3 § första och
andra styckena LEF.

De kriterier som skall vara uppfyllda för att Finansinspektionen skall
lämna samtycke till en beståndsöverlåtelse är desamma som gäller när ett
svenskt försäkringsbolag enligt 15 kap. 3 § andra stycket försäkringsrö-
relselagen avser att överlåta sitt försäkringsbestånd eller del av det till ett
annat försäkringsbolag.

Som angetts i propositionen 1997/98:54 om vissa ändringar i lagstift-
ningen om genomförande av EG:s försäkringsdirektiv, sid. 34, skall inte
längre föreligga någon skyldighet för Finansinspektionen att kungöra
beslutet att lämna sitt samtycke till överlåtelsen.

Begreppet behörig myndighet har närmare preciserats i 1 kap. 5 §
första stycket 4.

9 kap. 3 §

Bestämmelserna i första och andra meningen överensstämmer med

7 kap. 3 § tredje stycket LEF.

Hänvisningen till försäkringsrörelselagen i denna paragraf innebär att
Finansinspektionen skall tillämpa ett kungörelseförfarande vid inhämtan-
de av yttrande från försäkringstagare och livräntetagare. Kungörelsen
skall införas - förutom i Post- och Inrikes Tidningar - i den eller de
ortstidningar som inspektionen finner lämpliga.

Bestämmelsen i tredje meningen motsvarar 7 kap. 3 § tredje stycket
sista meningen LEF, som föreslås införas genom propositionen
1997/98:54 om vissa ändringar i lagstiftningen om genomförande av
EG:s försäkringsdirektiv. Avsikten med den införda bestämmelsen är att
undvika att en EES-försäkringsgivares överlåtelse av försäkringsbestånd
skall behöva offentliggöras här i landet genom två parallella förfaranden,
nämligen dels genom Finansinspektionens försorg och dels av en behörig
myndighet i den överlåtande försäkringsgivarens hemland enligt be-
stämmelser i det landet. Inspektionen skall i dessa situationer inte behöva
kungöra överlåtelsen innan yttrande avges.

137

Överlåtelse av försäkringsbestånd från försäkringsgivare från tredje     Prop. 1997/98:141

land

9 kap. 4 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 29 § LUF, som är utformad i en-
lighet med artikel 28 a § i första skadeförsäkringsdirektivet (som införts
genom artikel 53 i tredje skadeförsäkringsdirektivet) och artikel 31 a i
första livförsäkringsdirektivet (som införts genom artikel 49 i tredje liv-
försäkringsdirektivet).

En försäkringsgivare från tredje land har enligt denna paragraf möjlig-
het att i sin helhet eller partiellt överlåta det försäkringsbestånd som hän-
för sig till den försäkringsrörelse som bedrivs från försäkringsgivarens
sekundäretablering i Sverige. Överlåtelsen kan ske dels till ett svenskt
försäkringsbolag, dels till en försäkringsgivare med auktorisation i ett
annat EES-land och dels till en försäkringsgivare från tredje land som har
koncession i Sverige.

9 kap. 5 §

I paragrafen, som överensstämmer med 29 a § första stycket LUF, stad-
gas om det ansökningsförfarande som tillämpas på överlåtelser av försäk-
ringsbestånd från försäkringsgivare från tredje land.

9 kap. 6 §

Bestämmelsen i denna paragraf har överförts från 29 b § LUF.

Begreppet behörig myndighet har preciserats i 1 kap. 5 § första styck-
et 4.

9 kap. 7 §

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 29 a § andra och tredje
styckena LUF.

I första stycket anges de kriterier som skall vara uppfyllda för att till-
stånd till överlåtelse av försäkringsbestånd skall kunna medges. Dessa
kriterier är i huvudsak desamma som föreskrivs i 15 kap. 3 § andra
stycket försäkringsrörelselagen för överlåtelse av försäkringsbestånd från
ett svenskt försäkringsbolag. Det slutliga samtycket till överlåtelse av
försäkringsbeståndet ges av Finansinspektionen som innan verkställig-
hetstillstånd beviljas skall pröva om överlåtelsen kan ske utan att försäk-
ringstagarnas rätt försämras och om den övertagande försäkringsgivaren
har en tillräcklig kapitalbas med hänsyn till den planerade överlåtelsen av
försäkringsbeståndet. Vidare skall vid prövningen av verkställighetsfrå-
gan beaktas bedömningen av den behöriga myndigheten i det land där
riskerna är belägna.

I de fall den övertagande försäkringsgivaren saknar koncession i Sve-
rige skall inspektionen enligt andra stycket inhämta bekräftelse av be-
hörig myndighet att försäkringsgivaren med beaktande av överlåtelsen av

13

försäkringsbeståndet har en tillräcklig kapitalbas. Vad som avses med Prop. 1997/98:141
behörig myndighet har definierats i 1 kap. 5 § första stycket 4. För klar-
hetens skull anges dock i andra meningen att när det gäller försäkringsgi-
vare från tredje land avses i detta fall den behöriga myndigheten i det
EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.

9 kap. 8 §

Bestämmelserna i första stycket överensstämmer i huvudsak med 29 c §
LUF. En ny bestämmelse införs om att Finansinspektionen skall kungöra
ett beslut om att bifalla en ansökan om beståndsöverlåtelse.

Överlåtelseförfarandet innebär att försäkringstagarna får en ny försäk-
ringsgivare utan att medgivande till bytet inhämtas av dem. Detta är ett
avsteg från allmänna civilrättsliga regler om skuldövertagande. Rimlig
hänsyn till försäkringstagarna kräver därför att de får meddelande om
överlåtelsen sedan denna genomförts.

Hänvisningen till försäkringsrörelselagen innebär att det ankommer på
den övertagande försäkringsgivaren att lämna underrättelse om överlåtel-
sen till vaije försäkringstagare eller livräntetagare som berörs av den.
Finansinspektionen bestämmer på vilket sätt underrättelsen skall lämnas.
Det blir fråga om en avvägning mellan önskemålet om en effektiv under-
rättelseform och angelägenheten av att inte förorsaka försäkringsgivaren
för stora kostnader.

Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 29 d § LUF som föreslås in-
föras genom propositionen 1997/98:54 om vissa ändringar i lagstiftning-
en om genomförande av EG:s försäkringsdirektiv.

10 kap. Särskilda bestämmelser

I detta kapitel ingår bestämmelser som med hänsyn till sin art inte har
direkt anknytning till något annat kapitel och som är gemensamma för
EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje land.

Kapitlet innehåller bestämmelser om kungörelse (1 §), verkan av kun-
görelse av en uppgift (2 §), verksamhet som bedrivs i strid med bestäm-
melserna i denna lag (3 §), överklagande av beslut (4 §), vite (5 §), straff
(6 §) språket i handlingarna (7 §), ersättning till ombud (8 §) och till-
synsavgift (9 §). Bestämmelserna överensstämmer i stor utsträckning
med motsvarande bestämmelser i LEF respektive LUF.

Kungörelse

10 kap. 1 §

Finansinspektionen skall enligt första stycket utfärda kungörelse om vis-
sa centrala omständigheter som ansluter sig till den verksamhet som en
utländsk försäkringsgivare avser att bedriva eller bedriver i Sverige.

Punkt 1 motsvarar 8 kap. 1 § 1 LEF och 22 § andra meningen LUF.

139

Punkt 2 motsvarar delvis 8 kap. 1 § 2 LEF. Motsvarande kungörelse- Prop. 1997/98:141
skyldighet införs i denna punkt även i fråga om dels förbud eller be-
gränsning i rätten att förfoga över tillgångar i Sverige i anledning av att
en EES-försäkringsgivare upphör med verksamheten i Sverige och dels
beträffande tillgångar som tillhör försäkringsgivare från tredje land.

Punkt 3 har delvis sin motsvarighet i 8 § andra meningen LUF.

Punkt 4 har sin motsvarighet i 9 § tredje stycket LUF.

Enligt punkt 5, som delvis motsvarar 8 § andra meningen och 9 §
tredje stycket LUF, skall uppgifter om de av inspektionen godkända fö-
reträdarna för försäkringsgivare från tredje land kungöras. Jämfört med
den gällande lagstiftningen innebär bestämmelsen i denna punkt en ut-
vidgning genom att kungörelseskyldigheten inte bara gäller general-
agenter utan även andra företrädare som här i landet representerar försäk-
ringsgivare från tredje land.

Punkt 6 motsvarar 24 § fjärde stycket LUF.

Punkt 7 motsvarar 25 § trettonde stycket LUF men omfattar även de
fall där koncessionen återkallas på initiativ av den utländska försäkrings-
givaren.

Punkt 8 motsvarar 27 § första stycket tredje meningen LUF.

Punkt 9 motsvarar 28 § Ijärde stycket andra meningen LUF.

Punkt 10 motsvarar 28 § femte stycket första meningen LUF.

Punkt 11 motsvaras delvis av 29 a § första stycket tredje meningen

LUF.

Bestämmelsen i punkt 12 är ny och innebär att Finansinspektionen
skall kungöra ett tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd.

Även bestämmelsen i andra stycket är ny. Här anges i förtydligande
syfte att det finns bestämmelser i andra kapitel om offentliggörande i
andra EES-länder.

10 kap. 2 §

Presumtionsregeln i denna paragraf, som i sak överensstämmer med 30 §
LUF och 8 kap. 2 § LEF, uttrycker en av kungörelsens och den därmed
sammanhängande publicitetens viktigaste funktioner, nämligen att vara
bestämmande för vad som skall anses ha kommit till tredje mans känne-
dom om sådana förhållanden som skall kungöras.

Otillåten försäkringsverksamhet

10 kap. 3 §

Paragrafen motsvarar 25 b § LUF och 6 kap. 9 § LEF.

Första stycket ger Finansinspektionen möjlighet att inhämta alla de
upplysningar om en verksamhet som behövs för att bedöma om lagen är
tillämplig.

I andra och tredje styckena anges hur Finansinspektionen skall förfara
då man konstaterar att någon driver verksamhet enligt denna lag utan
erforderligt tillstånd. Någon motsvarighet till den nuvarande föreskriften

14<

i LUF om att föreläggandet även kan gå ut på att ändra eller ansöka om Prop. 1997/98:141
koncession för verksamheten har ansetts obehövlig och därför inte förts
in i den nya lagstiftningen. Möjligheten att ändra eller ansöka om till-
stånd för verksamheten står alltid öppen.

Nytt i jämförelse med gällande lagstiftning är att skyldighet för in-
spektionen att underrätta berörda utländska myndigheter om ett föreläg-
gande inte är begränsad till EES utan även gäller myndigheter utanför
detta område.

Överklagande av beslut

10 kap. 4 §

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om hur Finansinspektionens
beslut enligt denna lag överklagas, motsvarar 25 a § femte stycket och
33 § LUF samt 8 kap. 6 § LEF.

I andra stycket andra meningen införs en enhetlig reglering för utländ-
ska försäkringsgivare. Genom den nya regleringen får Finansinspektio-
nens beslut om att förena ett föreläggande med vite alltid överklagas till
länsrätten.

Lagrådet har i sitt yttrande förordat att andra och tredje styckena ut-
formas så att det klart framgår att samma överklagande regler skall gälla
oavsett om ett föreläggande förenats med vite eller inte. Frågan behand-
las emellertid i den nyligen remitterade promemorian om en ny be-
slutsordning på bank- och försäkringsområdet (se avsnitt 3). En översyn
av paragrafen bör i stället göras i det lagstiftningsarbetet.

Enligt fjärde stycket far Finansinspektionen i brådskande fall meddela
interimistiskt beslut. Det måste då särskilt anges i beslutet att det skall
gälla omedelbart. En motsvarande bestämmelse finns i försäkringsrörel-
selagen (1982:713) och bankrörelselagen (1987:617). Idag gäller enligt
LUF att Finansinspektionens beslut får verkställas utan hinder av att det
har överklagats, om inte regeringen förordnar något annat. Enligt LEF
gäller att Finansinspektionen endast i vissa närmare angivna fall får be-
stämma att ett beslut skall gälla omedelbart. Bestämmelsen i LEF kvar-
står oförändrad.

Vite och straff

10 kap. 5 §

Paragrafens första stycke, som motsvarar 25 a § andra-tredje styckena
LUF samt 8 kap. 4 a § LEF, gäller utsättande av vite för utländska för-
säkringsgivare och företrädare för dessa försäkringsgivare.

Om vite skall föreläggas i det enskilda fallet avgörs med beaktande av
det oriktiga förfarandets art och omfattning, försäkringsgivarens tidigare
verksamhet samt andra på saken inverkande omständigheter. När det

141

gäller utländska personer är möjligheterna mycket begränsade att effek-
tuera ett beslut om utdömande av vite.

Enligt andra stycket, som motsvarar 25 a § första och ijärde styckena
LUF, har inspektionen möjlighet att döma ut vite avseende företrädare
som inte efterkommer vitesföreläggande om att inkomma med redovis-
ningshandlingar och revisionsberättelser. Utdömande i andra fall an-
kommer på allmän förvaltningsdomstol (se 6 § lagen (1985:206) om vi-
ten).

10 kap. 6 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 35 § LUF och 8 kap. 8 § LEF.

Tillsynen över en utländsk försäkringsgivares verksamhet här i landet
är i hög grad baserad på de uppgifter som tillställs Finansinspektionen.
Tillsynens effektivitet och bevakningen av försäkringskundemas intres-
sen förutsätter att de uppgifter som lämnas är korrekta. Av denna anled-
ning har straffsanktionen i gällande lagstiftning bibehållits. Straffsank-
tionen tar endast sikte på sådan fall där uppgiftsskyldighet föreligger en-
ligt denna lag.

Allmänna bestämmelser

10 kap. 7 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 31 § LUF och 8 kap. 3 § LEF.

Bestämmelserna i denna paragraf grundar sig vad gäller EES-
försäkringsgivare på artikel 38 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och
tredje livförsäkringsdirektivet. Enligt dessa artiklar kan de behöriga
myndigheterna i den medlemsstat där filialen finns eller där tjänsterna
utförs kräva att de uppgifter om den verksamhet som försäkringsgivaren
bedriver inom vederbörande stats territorium lämnas på de officiella
språken i den berörda medlemsstaten.

10 kap. 8 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 32 § LUF och 8 kap. 4 § LEF.

10 kap. 9 §

Paragrafen motsvarar 26 § LUF och 6 kap. 10 § LEF.

Liksom i fråga om Finansinspektionens övriga tillsynsverksamhet är
det regeringen som skall fastställa de närmare principer som skall gälla
för avgiftens storlek.

Övergångsbestämmelser

Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1998. När denna lag träder i kraft
skall lagen om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkrings-

Prop. 1997/98:141

142

rörelse i Sverige (LUF) och lagen om EES-försäkringsgivares verksam- Prop. 1997/98:141
het i Sverige (LEF) upphöra att gälla.

En utländsk försäkringsgivare som när denna lag träder i kraft är verk-
sam i Sverige med stöd av LUF eller LEF skall ha den rätt att bedriva
försäkringsrörelse i den omfattning som följer av den koncession som
beviljats enligt LUF eller anmälan enligt LEF.

De tillstånd, avvikelser och undantag som medgetts enligt gällande
lagstiftning bör gälla även efter den nya lagens ikraftträdande.

Beslut i ärenden som handlagts enligt äldre bestämmelser skall över-
klagas enligt de äldre bestämmelserna.

Slutligen skall 11 § LUF i dess lydelse före SFS 1995:781 gälla för så-
dan liv- eller sjukränta som enligt 1 kap. 6 § tillhör annan försäkring än
livförsäkring och som har meddelats före ikraftträdandet av 5 kap. 6 §
andra stycket.

9.2 Förslaget till lag om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713)

1 kap. 2 §

Som en konsekvens av att bestämmelserna i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och
lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige har
samlats i en ny lag - lagen (1998:000) om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige - har en ändring gjorts i denna paragraf.

2 a kap. 4 §

Till följd av de ändrade bestämmelserna om gränsöverskridande verk-
samhet i lagstiftningen om utländska försäkringsgivare har vissa redak-
tionella ändringar gjorts i denna paragraf.

Som angetts i avsnitt 6.5 skall i och med denna lagändring även ett
passivt tillhandahållande av tjänster omfattas av den svenska regleringen
av gränsöverskridande verksamhet. Svenska försäkringsbolag som avser
att tillhandahålla försäkringar för risker belägna i eller för åtaganden som
skall fullgöras i ett annat EES-land skall alltså i fortsättningen alltid un-
derrätta Finansinspektionen om detta. Det nu sagda gäller oavsett om
kontraktet kommit till stånd genom försäkringsgivarens aktiva verksam-
het eller inte. Som angetts i avsnitt 6.5 anses dock inte en enstaka med-
delad affär utgöra verksamhet som kräver underrättelse till Finansin-
spektionen. Vad som skall bedömas som en enskild affär respektive som
en verksamhet får avgöras av Finansinspektionen i dess rättstillämpning.
Avgörande bör dock i princip vara antalet kontrakt som ingås.

143

14 kap. 26 b §

Prop. 1997/98:141

Bestämmelserna i lagen (1950:272) om rätt for utländska försäkringsfö-
retag att driva försäkringsrörelse i Sverige har överförts till en ny lag -
lagen (1998:000) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige
Som en konsekvens härav har ändringar har därför gjorts i denna para-
graf.

15 kap. 3 §

Bestämmelserna i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsfö-
retag att driva försäkringsrörelse i Sverige har överförts till en ny lag -
lagen (1998:000) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige
Som en konsekvens härav har ändringar har därför gjorts i denna para-
graf.

9.3      Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m.

Som en konsekvens av att bestämmelserna i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och
lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige har
samlats i en ny lag - lagen (1998:000) om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige - har en ändring gjorts i denna paragraf.

9.4      Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410)

Bestämmelserna i lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verk-
samhet i Sverige har överförts till en ny lag - lagen (1998:000) om ut-
ländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige. Ändringar har därför
gjorts i denna paragraf.

Försäkringsgivare som tidigare var verksamma enligt lagen om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige benämns i den nya lagen EES-
försäkringsgivare. Någon förändring i den gällande regleringen är inte
avsedd.

9.5      Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:357) om
motortäv 1 ingsför säkring

Eftersom bestämmelserna i lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige har överförts till den nya lagen
(1998:000) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige - har
ändringar gjorts även i denna paragraf.

Försäkringsgivare som tidigare var verksamma enligt lagen om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige benämns i den nya lagen EES-

144

försäkringsgivare. Någon förändring i den gällande regleringen är inte Prop. 1997/98:141
avsedd.

9.6      Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979)

Bestämmelserna i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsfö-
retag att driva försäkringsrörelse i Sverige har överförts till lagen
(1998:000) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige Änd-
ringar har därför gjorts i denna paragraf.

Begreppet försäkringsföretag ändras till försäkringsgivare för att bättre
överensstämma med begreppsanvändningen i den nya lagstiftningen.
Någon förändring i sak är emellertid inte avsedd.

9.7      Förslaget till lag om ändring i lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt

Som en konsekvens av att bestämmelserna i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och
lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige har
samlats i en ny lag - lagen (1998:000) om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige - har en ändring gjorts i denna paragraf.

Begreppet företag är vedertaget inom skattelagstiftningen för att inne-
fatta alla associationsformer. Begreppet försäkringsgivare, som används i
nya lagstiftningen om utländska försäkringsgivare, har därför inte införts
i den ändrade bestämmelsen i lagen om statlig inkomstskatt.

9.8      Förslaget till lag om ändring i mervärdeskattelagen
(1994:200)

Som en konsekvens av att bestämmelserna i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och
lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige har
samlats i en ny lag - lagen (1998:000) om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige - har en ändring gjorts även i denna paragraf.

9.9      Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter

Eftersom bestämmelserna i lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige har överförts till en ny lag - la-
gen (1998:000) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige -
har ändringar gjorts även i denna paragraf.

Som angetts i avsnitt 6.5 och i författningskommentaren till 1 kap. 13 §
skall även ett s.k. passivt tillhandahållande av försäkringstjänster från en

145

EES-försäkringsgivare anses utgöra gränsöverskridande verksamhet. Prop. 1997/98:141
Detta far till följd att även en EES-försäkringsgivare som endast bedriver
passiv försäkringsverksamhet i Sverige skall lämna kontrolluppgifter
enligt förevarande bestämmelse.

Om verksamheten bedrivs genom en filial, en generalagentur eller en
generalrepresentation har en etablering uppkommit i Sverige. Detta inne-
bär att verksamheten bedrivs från ett fast driftställe och att det från verk-
samheten skall lämnas kontrolluppgifter enligt de ”vanliga” reglerna som
gäller för försäkringsföretag här i landet.

9.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:309) om
behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva
vissa mål

I konsekvens med att lagen (1950:272) om rätt for utländska försäkrings-
företag att driva försäkringsrörelse i Sverige upphävs och då hänvisning-
en därför inte längre fyller någon funktion tas den bort.

Av övergångsbestämmelserna till denna ändring framgår att äldre be-
stämmelser fortfarande skall tillämpas i mål där beslut fattats med stöd
av lagen om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrö-
relse i Sverige.

146

Förteckning över remissinstanser

Prop. 1997/98:141

Bilaga 1

Efter remiss av betänkandet Utländska försäkringsgivare med verksam-
het i Sverige (SOU 1996:77) har yttranden avgetts av Svea hovrätt,
Kammarrätten i Sundsvall, Marknadsdomstolen, Sveriges riksbank,
Kommerskollegium, Finansinspektionen, Riksskatteverket, Konkur-
rensverket, Konsumentverket, Sveriges advokatsamfund, Sveriges För-
säkringsförbund, Utländska Försäkringsbolags Förening, Svenska För-
säkringsmäklares förening, Sveriges industriförbund, Trafikförsäkrings-
föreningen och juridiska fakulteten vid Uppsala universitet. Följande
remissinstanser har avstått från att yttra sig: Svenska Livförsäkringsbo-
lags Aktuarienämnd, Svenska Aktuarieföreningen, Försäkringsjuridiska
Föreningen, Svenska Bankföreningen.

147

Lagrådsremissens lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

Förslag till lag om utländska försäkringsgivares verksamhet i
Sverige

Härigenom föreskrivs följande.

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

1 kap. Tillämpningsområde och vissa grundläggande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § Utländska försäkringsgivare har rätt att bedriva försäkringsrörelse i
Sverige i enlighet med denna lag.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
far meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse
för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska
gemenskaperna (EG) och Schweiz.

2 § Denna lag gäller inte

1. återförsäkringsrörelse eller

2. koassuransverksamhet (samförsäkring), om en EES-försäkrings-
givare deltar i verksamheten från ett utländskt driftställe i annan egen-
skap än ledande försäkringsgivare och verksamheten avser sådana stora
risker som anges i 2 a kap. 4 § tredje stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713).

3 § Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för
5 kap. 14 §, får tillämpas också för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som
avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1 och 2 försäkringsrörelsela-
gen (1982:713) samt för avgångsbidragsförsäkringar.

Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap.
5 § femte stycket och 14 §, behöver inte tillämpas för sådana livförsäk-
ringar som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klasserna 1 b och 4 försäk-
ringsrörelselagen om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.

Tillämplig lag

4 § En utländsk försäkringsgivare skall i sin verksamhet i Sverige följa
svensk lag och svenska myndigheters beslut och föreskrifter samt svara
inför svensk domstol.

148

För trafikförsäkring meddelas vissa särskilda bestämmelser i trafikska- Prop. 1997/98:141
delagen (1975:1410).                                                  Bilaga 2

Definitioner m.m.

5 § I denna lag avses med

1. EES-försäkringsgivare: utländsk försäkringsgivare vars hemland hör
till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och för vars direkta
försäkringsrörelse inom EES endast den behöriga myndigheten i hem-
landet ansvarar för finansiell tillsyn,

1. försäkringsgivare från tredje land: annan utländsk försäkringsgivare
än EES-försäkringsgivare,

3. hemland: det land där försäkringsgivaren har sitt säte och, när det
gäller försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning, det land där
sammanslutningens ledning finns,

4. behörig myndighet: den nationella myndighet utomlands som enligt
lag eller annan författning har behörighet att utöva tillsyn över EES-
försäkringsgivare eller försäkringsgivare från tredje land.

Bestämmelserna i 2 och 3 kap. i denna lag tillämpas på EES-
försäkringsgivare och bestämmelserna i 4-7 kap. på försäkringsgivare
från tredje land. Bestämmelserna i 8-10 kap. gäller både EES-
försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje land.

6 § Med skadeförsäkring avses i denna lag sådan försäkring som anges i
2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713).

Med livförsäkring avses i denna lag sådan försäkring som anges i
2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen.

Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta tillhör livför-
säkring om ersättningen betalas från en livförsäkring och skadeförsäkring
om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har
köpts i ett livförsäkringsföretag, skall den dock i detta företag höra till
livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de
särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 2, 5, 11 och 20 §§
samt 7 kap. 4-12 §§.

7 § Med skadeförsäkringsrisk som är belägen i Sverige avses

1. risk som är hänförlig till egendom som finns i Sverige, när försäk-
ringen avser antingen en byggnad eller en byggnad och dess lösöre, till
den del byggnaden och lösöret täcks av samma försäkring,

2. risk som är hänförlig till ett fordon som skall registreras i Sverige,
när försäkringen avser ett registreringspliktigt fordon,

3. risk i samband med resa eller semester, när försäkringen har ingåtts
för högst fyra månader och försäkringstagaren har tecknat den i Sverige.

I andra fall än de som anges i första stycket anses skadeförsäkringsris-
ken vara belägen i Sverige, om försäkringstagaren är en fysisk person
som har sin vanliga vistelseort här eller, om försäkringstagaren är en ju-

149

ridisk person, det etableringsställe som försäkringen gäller finns i Sveri-
ge-

När det gäller livförsäkring anses risken vara belägen i Sverige om, i
det fall där försäkringstagaren är en fysisk person, denne har sin vistelse-
ort här eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, det etablerings-
ställe som försäkringen gäller finns i Sverige.

8 § Med sekundäretablering avses i denna lag en utländsk försäkringsgi-
vares etablering i Sverige genom

1. generalagent,

2. filial och

3. när det gäller försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning, en
generalrepresentation.

Med företrädare avses i denna lag generalagent, verkställande direktör
för en filial eller ombud för generalagent och för försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning.

9 § Med generalagent avses i denna lag en fysisk eller juridisk person
som leder och sköter en utländsk försäkringsgivares affärsverksamhet i
Sverige och som även har rätt att företräda försäkringsgivaren i alla de
rättsförhållanden som hänför sig till verksamheten. En utländsk försäk-
ringsgivare far i Sverige inte representeras av mer än en generalagent.

Generalagenten skall vara bosatt eller ha sitt säte i Sverige. Den som är
underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller som har för-
valtare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte vara generalagent.

Den utländska försäkringsgivaren skall utfärda fullmakt för general-
agenten att ingå för försäkringsgivaren bindande rättshandlingar med
tredje man samt att ta emot stämning för den utländska försäkringsgiva-
ren och själv eller genom annan tala och svara för denna.

Om den utländska försäkringsgivaren använder en juridisk person som
generalagent skall den juridiska personen utse ett ombud som uppfyller
de krav som ställs i andra stycket. I ett sådant fall skall den fullmakt som
avses i tredje stycket ställas till ombudet.

10 § Med filial avses i denna lag ett avdelningskontor med självständig
förvaltning som en utländsk försäkringsgivare etablerar i Sverige.

För verksamhet som drivs genom filial gäller även bestämmelserna i
lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Den verkställande direktö-
ren för en filial skall dock vara bosatt i Sverige

11 § Med försäkringssammanslutning avses i denna lag en sammanslut-
ning av fysiska eller juridiska personer som utan solidarisk ansvarighet
meddelar försäkring. När denna lag hänvisar till försäkringsgivare avses,
när det gäller försäkringssammanslutningar, medlemmarna i samman-
slutningen.

12 § Med generalrepresentation avses en utländsk försäkringssamman-
slutnings representation i Sverige. Generalrepresentationen skall förestås

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

150

av ett ombud som ansvarar för den verksamhet som försäkringsgivarna i Prop. 1997/98:141
sammanslutningen driver enligt denna lag.                               Bilaga 2

Ett ombud för försäkringsgivare i en sammanslutning skall vara bosatt

1 Sverige. Den som är underårig, i konkurs eller underkastad näringsför-
bud eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte
vara ombud.

De försäkringsgivare som hör till sammanslutningen skall utfärda
fullmakt för ombudet att vid tvister som rör ingångna försäkringsavtal
ingå för försäkringsgivarna bindande rättshandlingar och att för deras
räkning ta emot stämning samt själv eller genom annan tala och svara för
dem.

13 § Med gränsöverskridande verksamhet avses i denna lag att en EES-
försäkringsgivare från ett utländskt driftställe meddelar försäkringar i
Sverige, utan förmedling av en etablering här i landet, i syfte att ingå för-
säkringsavtal om en risk som är belägen i Sverige i enlighet med 1 kap.
7§-

Separationsprincipen

14 § En EES-försäkringsgivare far i Sverige förena direkt livförsäkrings-
rörelse endast med sådan direkt skadeförsäkringsrörelse som avses i

2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1 och 2 försäkringsrörelselagen
(1982:713) samt med rörelse för återförsäkring av sådana skadeförsäk-
ringar och av livförsäkring. EES-försäkringsgivare som på basis av den
koncession som försäkringsgivaren har fått i sitt hemland kan bedriva
både liv- och skadeförsäkringsrörelse, får dock fortsätta att bedriva sådan
verksamhet. EES-försäkringsgivaren skall hålla sin skadeförsäkringsrö-
relse åtskild från livförsäkringsrörelsen.

Försäkringsgivare från tredje land får i Sverige förena direkt livförsäk-
ringsrörelse endast med rörelse för återförsäkring av livförsäkring.

Undantag

15 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektio-
nen far, med de begränsningar som anges i andra-fjärde styckena, medge
undantag från de särskilda bestämmelserna i denna lag om livförsäkring

1. när det gäller alla utländska försäkringsgivare: livförsäkring som
gäller endast för dödsfall och meddelas för en tid av längst fem år eller
mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år och

2. när det gäller försäkringsgivare från tredje land: livförsäkring som
avses i 2 kap. 3 b § första stycket klass 3 försäkringsrörelselagen
(1982:713).

Undantag enligt första stycket 1 får inte medges från bestämmelserna
om beräkning av premiereserv enligt 5 kap. 3 § femte stycket.

151

Undantag enligt första stycket 2 får medges från bestämmelserna i Prop. 1997/98:141
5 kap. 8 § och, om det finns särskilda skäl, från övriga bestämmelser om Bilaga 2
livförsäkring.

Ett undantag enligt första stycket skall vara förenligt med Europeiska
gemenskapernas rättsakter i fråga om försäkring.

I samband med beslut om undantag enligt första stycket 1 far det före-
skrivas att bestämmelser i denna lag som särskilt gäller skadeförsäkring
skall tillämpas i stället.

BESTÄMMELSER OM EES-FÖRSÄKRINGSGIVARE

2 kap. Inledande och bedrivande av verksamheten

1 § En EES-försäkringsgivare som i sitt hemland har tillstånd att driva
försäkringsrörelse får bedriva försäkringsrörelse i Sverige

1. från en sekundäretablering här i landet med början två månader efter
det att Finansinspektionen från den behöriga myndigheten i försäkrings-
givarens hemland tagit emot en underrättelse med sådant innehåll som
anges i 2 § eller dessförinnan, om Finansinspektionen medger att verk-
samheten får påbörjas,

2. genom gränsöverskridande verksamhet, så snart Finansinspektionen
från den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland tagit emot
en underrättelse med sådant innehåll som anges i 3 §.

2 § En underrättelse enligt 1 § 1 öm sekundäretablering skall innehålla

1. uppgifter om sekundäretableringens adress och om vem skall vara
dess företrädare,

2. en plan över den tilltänkta verksamheten där det framgår hur etable-
ringen är organiserad och vilket slags försäkringsverksamhet som skall
drivas där, och

3. ett intyg utfärdat av hemlandsmyndigheten om EES-försäkrings-
givarens kapitalbas.

För verksamhet som avser försäkringar angivna i 2 kap. 3 a § första
stycket 10 försäkringsrörelselagen (1982:713) (motorfordonsansvar) och
som inte uteslutande avser försäkring av fraktförares ansvar, skall under-
rättelsen enligt första stycket dessutom innehålla en försäkran att EES-
försäkringsgivaren är medlem i Trafikförsäkringsföreningen.

Om försäkringsgivaren avser att ändra sin verksamhet i fråga om för-
hållanden som anges i första stycket 1 och 2, får ändringen göras tidigast
en månad efter det att försäkringsgivaren underrättat Finansinspektionen
om ändringen.

3 § En underrättelse enligt 1 § 2 om gränsöverskridande verksamhet skall
innehålla

1. uppgifter om vilket eller vilka slag av risker eller åtaganden försäk-
ringarna skall täcka, och

2. ett intyg utfärdat av hemlandsmyndigheten om

a) försäkringsgivarens kapitalbas, och

152

b) de försäkringsklasser försäkringsgivarens koncession omfattar.        Prop. 1997/98:141

För verksamhet som avser försäkringar angivna i 2 kap. 3 a § första Bilaga 2
stycket 10 i försäkringsrörelselagen (1982:713) (motorfordonsansvar)
och som inte uteslutande avser försäkring av fraktförares ansvar, skall
underrättelsen dessutom innehålla

1. uppgifter om vem som är försäkringsgivarens representant enligt 5 §
trafikskadelagen (1975:1410), och

2. en försäkran att försäkringsgivaren är medlem i Trafikförsäkringsfö-
reningen.

Om försäkringsgivaren avser att ändra sin verksamhet i fråga om för-
hållanden som anges i första och andra styckena, far ändringen göras
tidigast en månad efter det att Finansinspektionen underrättats om änd-
ringen av den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland.

4 § När försäkringsgivaren börjat sin verksamhet här i landet skall före-
trädaren genast underrätta Finansinspektionen om detta.

3 kap. Tillsyn över EES-försäkringsgivare

1 § Den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland har ansva-
ret för den finansiella tillsynen över en EES-försäkringsgivares verksam-
het i Sverige. Den finansiella tillsynen omfattar kontroll av försäkrings-
givarens solvens, försäkringstekniska avsättningar och skuldtäckning.

Finansinspektionen skall ha ansvar för tillsynen i övrigt över EES-för-
säkringsgivarens verksamhet i Sverige.

2 § Finansinspektionen skall följa den verksamhet som drivs av EES-
försäkringsgivare enligt denna lag, i den utsträckning som behövs för
tillämpningen av lagen. Inspektionen skall, i samarbete med den behöriga
myndigheten i försäkringsgivarens hemland, verka för en sund utveck-
ling av verksamheten.

Finansinspektionen skall lämna uppgifter till de behöriga myndighe-
terna i EES-försäkringsgivares hemländer, om dessa myndigheter behö-
ver uppgifterna för sin tillsyn över försäkringsgivares verksamheter, samt
i övrigt ha ett nära samarbete med dessa myndigheter.

3 § En EES-försäkringsgivare som driver försäkringsverksamhet här i
landet skall lämna Finansinspektionen de uppgifter om verksamheten
som behövs för tillsynen.

Finansinspektionen har rätt att granska den försäkringsverksamhet som
en EES-försäkringsgivares sekundäretablering i Sverige bedriver. För-
säkringsgivaren skall även hålla tillgångar, räkenskaper och andra hand-
lingar tillgängliga för granskning.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
far meddela föreskrifter om vilka upplysningar som försäkringsgivaren
skall lämna till inspektionen enligt första stycket.

4 § Skyldigheten enligt 3 § att lämna upplysningar och hålla tillgångar
och handlingar tillgängliga för granskning gäller även för

153

1. styrelsen och verkställande direktören eller motsvarande organ i fö- Prop. 1997/98:141
retag vars verksamhet uteslutande skall vara att biträda EES- Bilaga 2
försäkringsgivare eller som sådana försäkringsgivare har ett bestämman-
de inflytande i,

2. ordförande och verkställande direktör eller motsvarande befatt-
ningshavare i en skaderegleringsnämnd, villkorsnämnd eller annat lik-
nande organ, som här i landet biträder en EES-försäkringsgivare i dennes
rörelse.

5 § Efter anmälan till Finansinspektionen kan den behöriga myndigheten
i en EES-försäkringsgivares hemland göra undersökning hos en sekun-
däretablering här i landet. Finansinspektionen har rätt att delta i under-
sökningen.

Ingripande och sanktioner

6 § Om en EES-försäkringsgivare överträder denna lag eller en föreskrift
som har meddelats med stöd av denna lag eller på annat sätt visar sig
olämplig att driva försäkringsverksamhet här, far Finansinspektionen
förelägga försäkringsgivaren att vidta rättelse. Om försäkringsgivaren
inte följer föreläggandet skall inspektionen underrätta den behöriga myn-
digheten i försäkringsgivarens hemland.

Om rättelse ändå inte sker, far Finansinspektionen förbjuda försäk-
ringsgivaren att fortsätta sin marknadsföring och att ingå nya försäk-
ringsavtal om risker som är belägna här i landet eller, när det gäller liv-
försäkring, om försäkringsåtaganden som skall fullgöras här i landet.
Innan ett förbud meddelas skall inspektionen underrätta den behöriga
myndigheten i försäkringsgivarens hemland.

I brådskande fall får Finansinspektionen, utan att den behöriga myn-
digheten underrättats, vidta åtgärder som anges i andra stycket för att
hindra ytterligare överträdelser.

Finansinspektionen far i brådskande fall, och utan att den utländska
behöriga myndigheten underrättats, även förordna ett ombud att på för-
säkringsgivarens vägnar ta emot stämning och i övrigt företräda denne
när det gäller redan meddelade försäkringar. Till dess att kungörelse skett
av sådant förordnande far en försäkringstagare, om försäkringsgivaren
inte är en försäkringssammanslutning, sätta in förfallen försäkringspre-
mie hos Finansinspektionen med samma verkan som om den blivit betald
till försäkringsgivaren.

7 § Om den behöriga myndigheten i en EES-försäkringsgivares hemland
inskränker försäkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar, skall
Finansinspektionen på begäran av myndigheten vidta samma åtgärder i
fråga om försäkringsgivarens tillgångar i Sverige.

Finansinspektionen skall biträda den behöriga myndigheten i EES-
försäkringsgivarens hemland vid verkställighet av ett beslut om hur för-
säkringsverksamheten skall drivas efter det att den myndigheten beslutat

154

1. att försäkringsgivaren inte far fortsätta sin marknadsföring eller ingå
nya försäkringsavtal, eller

2. att inskränka försäkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar.

8 § Om en företrädare för en EES-försäkringsgivare avsäger sig sitt upp-
drag, om fullmakten återkallas eller om företrädaren av annan anledning
inte kan utöva sitt uppdrag, skall de åtgärder som anges i 6 § första-
tredje styckena vidtas. Om det med hänsyn till skyddet av försäkringsta-
garnas intressen är nödvändigt, far Finansinspektionen, för tiden till dess
hindret upphört eller en ny företrädare blivit befullmäktigad, förordna ett
ombud i enlighet med 6 § fjärde stycket.

9 § Om en EES-försäkringsgivare till följd av ett beslut av den behöriga
myndigheten i hemlandet inte längre far driva försäkringsrörelse här i
landet, skall Finansinspektionen vidta de åtgärder som behövs för att
hindra att försäkringsgivaren fortsätter verksamheten eller inleder ny
verksamhet. Inspektionen skall, på begäran av och i samarbete med den
behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland,

1. förbjuda försäkringsgivaren att förfoga över sina tillgångar i Sverige
eller begränsa försäkringsgivarens förfoganderätt, eller

2. förbjuda försäkringsgivaren att fortsätta sin marknadsföring eller att
ingå nya försäkringsavtal.

Finansinspektionen skall i övrigt vidta de åtgärder som behövs till
skydd för de försäkrades intressen. Inspektionen skall också biträda
hemlandets myndighet i angelägenheter som rör avveckling av försäk-
ringsgivarens verksamhet här i landet. Inspektionen får därvid vidta så-
dana åtgärder som inspektionen kan besluta i fråga om ett svenskt försäk-
ringsbolag.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

155

BESTÄMMELSER OM FÖRSÄKRINGSGIVARE FRÅN
TREDJE LAND

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

4 kap. Inledande av verksamheten m.m.

Försäkringsrörelse och marknadsföring av försäkringar

1 § En försäkringsgivare från tredje land far efter koncession av rege-
ringen bedriva försäkringsrörelse i Sverige från en sekundäretablering
här i landet.

Utöver vad som följer av första stycket får en försäkringsgivare från
tredje land, efter tillstånd av Finansinspektionen, i Sverige marknadsföra
försäkringar som gäller risker som är belägna här, om det sker genom
förmedling av en försäkringsgivare som har koncession i Sverige och de
båda försäkringsgivarna tillhör samma koncern eller har samarbetsavtal
med varandra.

2 § En försäkringsgivare från tredje land som bedriver verksamhet enligt
denna lag får inte utan medgivande av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen driva annan rörelse än försäkringsrö-
relse här i landet. Medgivande skall lämnas om det finns särskilda skäl
för det.

Ett medgivande enligt första stycket far återkallas av den som lämnat
medgivandet, om det finns skäl för det.

Ansökan om medgivande enligt första stycket skall lämnas in till Fi-
nansinspektionen. Till ansökningen skall fogas den utredning som in-
spektionen bestämmer.

Koncession

3 § Finansinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om
huruvida koncession enligt 1 § första stycket krävs för en planerad verk-
samhet.

Ett förhandsbesked är bindande för den myndighet som har lämnat be-
skedet. Om regeringen har beslutat i fråga om förhandsbesked är även
Finansinspektionen bunden av detta beslut.

4 § Ansökan om koncession enligt 1 § första stycket görs hos regeringen.
Ansökan skall lämnas in till Finansinspektionen som skall överlämna den
till regeringen tillsammans med ett eget yttrande.

Till ansökningen skall fogas

1. en plan för verksamheten i Sverige (verksamhetsplan), och

2. ett intyg om att försäkringsgivaren från tredje land har deponerat
värdehandlingar enligt 5 kap. 1 § andra stycket.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall inne-
hålla och vilka ytterligare handlingar som skall fogas till ansökan.

156

5 § Regeringen skall bevilja en försäkringsgivare från tredje land konces- Prop. 1997/98:141
sion och godkänna dess företrädare om ansökan uppfyller de krav som Bilaga 2

ställs i 4 § och

1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven
på en sund försäkringsverksamhet,

2. det kan antas att de som kommer att äga ett sådant kvalificerat inne-
hav i försäkringsgivaren som avses i 1 kap. 9 a § första stycket försäk-
ringsrörelselagen (1982:713) inte kommer att motverka en sund utveck-
ling av verksamheten hos försäkringsgivaren och även i övrigt är lämpli-
ga att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgi-
vare och

3. den som avses vara företrädare för försäkringsgivaren eller, i de fall
där företrädaren är en juridisk person, vara dess ombud har de insikter
och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen hos
en försäkringsgivare och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.
Koncession får inte beviljas, om det kan antas att någon som i väsentlig
mån har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra
ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslig-
het kommer att ha ett kvalificerat innehav i försäkringsgivare.

Koncession far inte vägras av det skälet att det inte behövs någon yt-
terligare försäkringsgivare.

Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omstän-
digheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande rä-
kenskapsårets slut.

Koncession skall meddelas i enlighet med den indelning som anges i

2 kap. 3 a och 3 b §§ försäkringsrörelselagen (1982:713).

6 § Vid ändring av en beviljad koncession gäller bestämmelserna i 4 och

5 §§ i tillämpliga delar. Regeringen kan bestämma att Finansinspektionen
far besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet inte är av principiell
betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.

7 § Vid förlängning av en koncession, som har beviljats för bestämd tid,
gäller 4 och 5 §§ i tillämpliga delar. Ansökningen, som skall prövas av
den myndighet som beviljat koncessionen, skall lämnas in till Finansin-
spektionen senast sex månader före utgången av den löpande koncessio-
nen.

8 § Utses en ny företrädare för en försäkringsgivare från tredje land skall
denne efter ansökan av försäkringsgivaren godkännas av Finansinspek-
tionen, om den nya företrädaren uppfyller de krav som ställs på företrä-
dare i denna lag. Inspektionen far meddela närmare föreskrifter om den
utredning som skall fogas till ansökningen.

9 § När en försäkringsgivare från tredje land som fått koncession enligt

5 § har börjat sin försäkringsverksamhet i Sverige skall försäkringsgiva-
rens företrädare genast underrätta Finansinspektionen om detta.

157

Marknadsföring av försäkringar

10 § Finansinspektionen skall efter ansökan av en försäkringsgivare från
tredje land lämna tillstånd till verksamhet enligt 1 § andra stycket, om
den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund försäkringsverksamhet. Inspektionen får meddela närmare före-
skrifter om den utredning som skall fogas till ansökan om tillstånd.

Om det inte längre finns förutsättningar för tillstånd enligt första
stycket får Finansinspektionen förklara tillståndet förverkat.

Representationskontor

11 § Innan en försäkringsgivare från tredje land far öppna ett representa-
tionskontor i Sverige skall den underrätta Finansinspektionen om detta.
Representationskontoret far inte bedriva verksamhet som kräver konces-
sion enligt 1 § första stycket eller tillstånd enligt 1 § andra stycket.

Finansinspektionen skall inom två månader från det att den tog emot
underrättelsen meddela närmare föreskrifter om öppnandet av represen-
tationskontoret, dess verksamhet och tillsynen över det. Representations-
kontoret kan öppna när försäkringsgivaren har tagit emot de föreskrifter
av Finansinspektionen som avses i detta stycke.

5 kap. Solvenskrav och bedrivande av verksamheten

Deposition

1 § En försäkringsgivare från tredje land skall som säkerhet för den di-
rekta försäkringsrörelsen i Sverige deponera värdehandlingar i en svensk
bank på det sätt och under de villkor som Finansinspektionen bestämmer.
Deponering skall göras särskilt för livförsäkring respektive skadeförsäk-
ring. Depositionen skall bestå av sådana värdehandlingar som Finansin-
spektionen har godtagit som säkerhet.

Innan koncession söks i Sverige skall försäkringsgivaren deponera
värdehandlingar till ett värde som motsvarar 300 gånger det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då ansökningen
om koncession lämnades in till Finansinspektionen.

2 § Medan verksamheten pågår skall depositionen

1. för skadeförsäkring inom åtta månader efter utgången av varje rä-
kenskapsår uppgå till ett belopp som motsvarar bruttopremieinkomsten
under räkenskapsåret, dock lägst till ett belopp som motsvarar 300 gång-
er det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som gällde vid räken-
skapsårets utgång,

2. för livförsäkring varje räkenskapsår uppgå till ett belopp som mot-
svarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som
gällde vid räkenskapsårets utgång.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

15:

3 § Finansinspektionen far, med hänsyn till rörelsens omfattning och be-
skaffenhet, bestämma att deponeringen får göras med ett lägre belopp än
det som anges i 1 § andra stycket och 2 §, om inspektionen anser att det
är skäligt. Sådant beslut får inspektionen återkalla om det finns skäl till
det.

Överskrider det sammanlagda belopp som en försäkringsgivare depo-
nerat för skadeförsäkring väsentligt den premieinkomst som anges i 2 §
1, får Finansinspektionen medge försäkringsgivaren att få ut det över-
skjutande beloppet, om detta inte hänför sig till en deposition enligt andra
stycket.

Bestämmelser om att Finansinspektionen i vissa fall får medge undan-
tag från skyldigheten att deponera finns i 16 och 18 §§.

4 § Tillgångar som en försäkringsgivare från tredje land har deponerat
enligt 1-3 §§ och som inte beaktats enligt 12 § första stycket Ijärde me-
ningen eller använts till skuldtäckning, får användas endast till betalning
av sådana på försäkringsavtal grundade skulder som hänför sig till för-
säkringsgivarens direkta försäkringsrörelse i Sverige.

Försäkringstekniska avsättningar och grunder för
försäkringsverksamheten

5 § En försäkringsgivare från tredje land skall för sin direkta försäkrings-
rörelse i Sverige redovisa försäkringstekniska avsättningar. En försäk-
ringsgivares försäkringstekniska avsättningar skall motsvara de belopp
som behövs for att försäkringsgivaren vid varje tidpunkt skall kunna upp-
fylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma på grund av
ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna skall
motsvara försäkringsgivarens ansvarighet för

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader som beräknas upp-
komma för regleringen av dessa samt tilldelad återbäring som förfallit till
betalning men inte betalats ut (avsättning för oreglerade skador),

3. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har
förfallit till betalning,

4. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livför-
säkringsrörelse som inte har förfallit till betalning och

5. förlustutjämning för kreditförsäkring som avses i 12 kap. 9 a § för-
säkringsrörelselagen (1982:713) (utjämningsavsättning) upp till det be-
lopp för avsättningens storlek som anges i första stycket andra meningen
nämnda paragraf.

Ansvarar flera försäkringsgivare solidariskt för en försäkring, skall en-
dast den del av försäkringen som enligt avtal mellan försäkringsgivarna
belöper på en enskild försäkringsgivare beaktas vid beräkningen av den
försäkringsgivarens försäkringstekniska avsättningar.

Avsättning för oreglerade skador skall beräknas särskilt för varje för-
säkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder användas
om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

159

Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om beräkning av försäkringstekniska
avsättningar.

Vid beräkning av premiereserv för livförsäkringsrörelse gäller 7 kap.

2 § forsäkringsrörelselagen (1982:713).

6 § För livförsäkringar skall, om det inte med hänsyn till försäkringarnas
särskilda beskaffenhet finns anledning till undantag, grunder upprättas
för

1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv,

2. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev,

3. belåning av försäkringsbrev hos försäkringsgivaren,

4. verkan av underlåten premiebetalning,

5. försäkringstagarens rätt när försäkringen i andra fall än som avses i

2 eller 4 upphör i förtid eller när försäkringsgivaren i övrigt inte har an-
svar för forsäkringsfallet och

6. förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.

För sådan livränta eller sjukränta som enligt 1 kap. 6 § tillhör annan
försäkring än livförsäkring skall grunder upprättas for beräkning av pre-
miereserv och rätt till återköp.

7 § För de grunder for beräkning av försäkringspremier och premiereserv
som anges i 6 § första stycket 1 samt för de grunder för beräkning av
premiereserv som anges i 6 § andra stycket gäller 7 kap. 5 och 6 §§ för-
säkringsrörelselagen (1982:713) i tillämpliga delar.

Grunderna for försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev skall an-
ge villkoren för att erhålla denna rätt. De skall även innehålla regler for
beräkning av återköps- och fribrevsvärden.

Grunderna for belåning av försäkringsbrev hos försäkringsgivaren
skall ange villkoren for belåningen. De skall även innehålla bestämmel-
ser om lånevärde, räntesats och verkan av underlåtenhet att betala ränta.

Grunderna för verkan av underlåtenhet att betala premiema skall ange i
vilken ordning försäkringsgivarens ansvarighet kan komma att upphöra
eller i övrigt förändras. Vidare skall grunderna ange villkoren for att för-
säkringen åter skall träda i kraft (återupplivning).

8 § De försäkringstekniska avsättningarna skall täckas och värderas på
det sätt som gäller för skuldtäckning enligt 7 kap. 9 § första och tredje-
fjärde styckena, 9 a-10 c §§, 10 e samt 10 f §§ forsäkringsrörelselagen
(1982:713) eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av någon av
dessa bestämmelser. Dock skall skuldtäckning endast omfatta direktför-
säkringsrörelse.

För teckning av de försäkringstekniska avsättningarna far 90 procent
av depositionen enligt 1-3 §§ räknas in under förutsättning att depositio-
nen till den delen består av värdehandlingar som far användas for skuld-
täckning med tillämpning av bestämmelserna i första stycket och som
inte beaktats enligt 12 § första stycket fjärde meningen.

De tillgångar som används för skuldtäckning skall finnas i Sverige.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

161

9 § Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall se till att Prop. 1997/98:141
sådana riktlinjer som anges i 7 kap. 10 g § försäkringsrörelselagen Bilaga 2
(1982:713) upprättas och att riktlinjerna följs. Företrädaren skall vidare

fortlöpande pröva om riktlinjerna behöver ändras.

Företrädaren skall se till att försäkringstagarna och den som avser att
teckna en livförsäkring hos försäkringsgivaren informeras om det huvud-
sakliga innehållet i riktlinjerna, om det inte med hänsyn till försäkringens
särskilda beskaffenhet saknas anledning till sådan information. Regering-
en eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall med-
dela föreskrifter om skyldigheten att lämna information och om vilka
försäkringar som inte skall omfattas av informationsskyldigheten.

10 § Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall föra ett
register som vid varje tidpunkt visar de tillgångar som används för
skuldtäckning och tillgångarnas värde.

Om en tillgång som antecknas i registret har upplåtits med sådan rätt
att dess fulla värde inte kan utnyttjas för skuldtäckning, skall detta an-
tecknas i registret.

11 § Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen
(1970:979) följer med en fordran som grundas på avtal om

1. livförsäkring, eller

2. återförsäkring avseende livförsäkring.

Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i det register
som anges i 10 §, när en försäkringsgivare från tredje land försätts i kon-
kurs eller när utmätning äger rum eller särskild administration träder in.

Fordran enligt 1 har företräde framför fordran enligt 2.

Solvenskrav

12 § En försäkringsgivare från tredje land skall, utöver de tillgångar som
motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna enligt 3 §, vid varje tid-
punkt ha en tillräcklig kapitalbas. Kapitalbasens storlek skall fastställas
på grundval av den direkta försäkringsrörelse som försäkringsgivaren
bedriver i Sverige. Kapitalbasen skall när verksamheten bedrivs minst
uppgå till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens art
och omfattning (solvensmarginal), dock far kapitalbasen aldrig understi-
ga ett minimibelopp (garantibelopp). Tillgångar som en försäkringsgiva-
re deponerat i bank enligt 1-3 §§ skall beaktas vid bedömning av om
kravet på garantibelopp är uppfyllt, dock högst upp till ett belopp som
motsvarar hälften av det minsta beloppet för garantibeloppet.

De poster som ingår i kapitalbasen skall till ett belopp som minst mot-
svarar solvensmarginalen finnas i ett land som omfattas av avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Dessa poster skall till ett be-
lopp som minst motsvarar en tredjedel av solvensmarginalen finnas i
Sverige.

161

6 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 141

Bestämmelserna om att Finansinspektionen i vissa fall får medge un-
dantag från bestämmelserna om beräkning av solvensmarginalen och
lokalisering av tillgångar finns i 16-18 §§.

13 § Kapitalbasen för skadeförsäkring får omfatta de poster som anges i
7 kap. 24 § forsäkringsrörelselagen (1982:713). För skadeförsäkring be-
räknas solvensmarginalen enligt 7 kap. 25 § forsäkringsrörelselagen och
garantibeloppet enligt 7 kap. 27 § första och andra styckena. Garantibe-
loppet är dock hälften av det belopp som krävs enligt 7 kap. 27 § första
och andra styckena forsäkringsrörelselagen.

14 § Kapitalbasen för livförsäkring får omfatta de poster som anges i
7 kap. 22 § och 26 § tredje stycket forsäkringsrörelselagen. För livförsäk-
ring beräknas solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 § försäkringsrörelsela-
gen. Garantibeloppet för livförsäkring skall motsvara 400 000 ECU. En
tredjedel av solvensmarginalen eller av garantibeloppet, om det är större,
skall motsvaras av poster som anges i 7 kap. 22 § första stycket 1-3 för-
säkringsrörelselagen.

15 § För sådan livförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klass
3 forsäkringsrörelselagen gäller de särskilda bestämmelserna om kapital-
bas och solvensmarginal i 12 och 13 §§ lagen (1989:1079) om livförsäk-
ringar med anknytning till värdepappersfonder.

Verksamhet i flera EES-länder

16 § Om en försäkringsgivare från tredje land har ansökt om tillstånd att
driva verksamhet genom agentur eller filial i ett eller flera länder som hör
till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, far Finansinspektionen
efter ansökan medge försäkringsgivaren följande förmåner, som endast
kan medges samtidigt:

1. Den del av depositionen enligt 1 § som skall beaktas enligt 12 §
första stycket fjärde meningen behöver försäkringsgivaren inte göra i mer
än ett av dessa EES-länder.

2. Vid beräkning av solvensmarginalen skall hänsyn tas till försäk-
ringsgivarens verksamhet genom agenturer eller filialer i de andra EES-
ländema.

3. De tillgångar som motsvarar garantibeloppet far finnas i ett annat av
dessa EES-länder.

17 § I ansökan skall försäkringsgivaren ange vilket lands behöriga myn-
dighet som skall ha tillsyn över den samlade soliditeten hos agenturema
eller filialerna och varför denna myndighet valts. Deponeringen skall
göras i det landet.

18 § Ett medgivande far lämnas endast om samtliga behöriga myndighe-
ter hos vilka försäkringsgivaren ansökt om förmåner tillstyrker ansökan.
Om försäkringsgivaren har valt någon annan myndighet än Finansin-

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

162

spektionen, gäller medgivandet från det att den utländska myndighet som
försäkringsgivaren valt har underrättat Finansinspektionen om att myn-
digheten kommer att kontrollera försäkringsgivarens soliditet även be-
träffande försäkringsgivarens verksamhet i Sverige. Finansinspektionen
skall till den behöriga myndigheten lämna de uppgifter som denna behö-
ver för kontrollen.

Om den behöriga myndigheten i något av de länder som avses i första
stycket begär det, skall Finansinspektionen återkalla medgivandet.

Ombud för generalrepresentation

19 § Ett ombud för en generalrepresentation for en försäkringssamman-
slutning från tredje land skall föra en förteckning över dels de särskilda
medhjälpare som har rätt att förvärva försäkringsaffarer för försäkrings-
givaren i sammanslutningen, dels de försäkringar som dessa medhjälpare
förmedlar för sammanslutningen. Härvid skall de premier och skadeer-
sättningar som är att hänföra till försäkringen anges för varje försäkring.
Uppgifterna skall föras in fortlöpande och grundas på handlingar som
härrör från affärshändelser.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om förteckningen och handlingarna en-
ligt första stycket.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

Aktuarie

20 § En försäkringsgivare från tredje land som meddelar livförsäkringar i
Sverige skall ha en aktuarie som utför försäkringstekniska beräkningar
och utredningar. I fråga om aktuarien gäller 8 kap. 18 § andra stycket
forsäkringsrörelselagen (1982:713).

6 kap. Tillsyn över försäkringsgivare från tredje land

1 § Finansinspektionen skall ha tillsyn över den verksamhet som försäk-
ringsgivare från tredje land bedriver i Sverige. Inspektionen skall verka
för en sund utveckling av verksamheten och ha ett nära samarbete med
andra länders behöriga myndigheter.

2 § Regeringen skall, efter anmälan av Finansinspektionen, förklara kon-
cession som beviljats för en försäkringsgivare förverkad om

1. försäkringsgivaren inte har börjat sin verksamhet inom ett år från det
koncessionen beviljades eller inom samma tid förklarat sig avstå från
koncessionen eller

2. försäkringsgivaren under längre tid än sex månader inte drivit verk-
samhet.

163

3 § Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall lämna Prop. 1997/98:141
Finansinspektionen de upplysningar om försäkringsgivaren och dennes Bilaga 2
verksamhet här i landet som inspektionen begär.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
far meddela föreskrifter om vilka upplysningar en försäkringsgivare från
tredje land skall lämna till inspektionen.

4 § Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall utan
dröjsmål lämna Finansinspektionen

1. en redogörelse för försäkringsgivarens verksamhet i Sverige för
varje räkenskapsår, enligt formulär som fastställs av inspektionen,

2. ett intyg för varje räkenskapsår om att försäkringsgivarens deposi-
tion motsvarar kraven i 5 kap. 1-3 §§,

3. en utredning för varje räkenskapsår om de försäkringstekniska av-
sättningarnas storlek, hur dessa har beräknats och täckts samt om avgiven
återförsäkring,

4. en kopia av grunder eller ändrade grunder,

5. uppgifter om de tvångsmedel som den behöriga myndigheten i för-
säkringsgivarens hemland har tillgripit mot försäkringsgivaren, samt

6. meddelande om ändring av försäkringsgivarens firma.

Till grunderna eller de ändrade grunderna enligt första stycket 4 skall
det fogas en redogörelse för de konsekvenser grunderna far för försäk-
ringstagarna och försäkringsgivaren.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
far meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten enligt första
och andra styckena.

5 § Finansinspektionen kan förelägga företrädaren för en försäkringsgi-
vare från tredje land att lämna inspektionen de uppgifter som avses i 3
och 4 §§.

6 § Finansinspektionen har rätt att granska den verksamhet som en för-
säkringsgivare från tredje land bedriver i Sverige. Företrädaren skall
hålla tillgångar, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för
granskning när inspektionen bestämmer det.

Finansinspektionen kan förordna en särskild sakkunnig för gransk-
ningen. Dennes arvode fastställs av inspektionen. Arvodet skall betalas
ur försäkringsgivarens medel på det sätt som inspektionen bestämmer.

7 § Skyldigheten enligt 3 och 6 §§ att lämna upplysningar och hålla till-
gångar och handlingar tillgängliga för granskning gäller även för

1. styrelsen och den verkställande direktören eller motsvarande organ i
företag vars verksamhet här i landet uteslutande skall vara att biträda
försäkringsgivare från tredje land eller som en sådan försäkringsgivare
har ett bestämmande inflytande i, samt

2. ordföranden och den verkställande direktören eller motsvarande be-
fattningshavare i skaderegleringsnämnd, villkorsnämnd eller annat lik-
nande organ, som här i landet biträder en försäkringsgivare från tredje
land i dennes rörelse.

164

Ingripande och sanktioner

8 § Finansinspektionen far i fråga om den verksamhet som en försäk-
ringsgivare från tredje land bedriver här i landet meddela de erinringar
som inspektionen anser är nödvändiga.

Finansinspektionen skall förelägga försäkringsgivaren att vidta rättelse
om inspektionen finner att

1. avvikelser skett från denna lag, trafikskadelagen (1975:1410) lagen
(1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har med-
delats med stöd av någon av dessa lagar eller av grunderna, om sådana
finns,

2. grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfatt-
ningen och beskaffenheten av försäkringsgivarens rörelse,

3. ett belopp som deponerats i bank enligt 5 kap. 1-3 §§ minskats ge-
nom att värdehandlingarna sjunkit avsevärt i värde eller av annan anled-
ning,

4. försäkringsgivarens riktlinjer för placering av tillgångar som an-
vänds för skuldtäckning inte är tillfredsställande med hänsyn till inne-
hållet i 5 kap. 8 § samt 7 kap. 9 a-10 c §§ och 10 e § försäkringsrörelse-
lagen (1982:713),

5. de tillgångar som används för skuldtäckning inte är tillräckliga eller
inte är placerade enligt 5 kap. 8 § samt 7 kap. 9 a-10 c §§ och 10 e §
forsäkringsrörelselagen,

6. försäkringsgivarens företrädare eller, om företrädaren är en juridisk
person, försäkringsgivarens ombud inte uppfyller de krav som anges i

4 kap. 5 § första stycket 3, eller

7. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsgivarens
verksamhet.

9 § Finansinspektionen skall förelägga en försäkringsgivare från tredje
land att upprätta och för godkännande överlämna en plan för att

1. återställa en sund finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapi-
talbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 eller 25 § försäk-
ringsrörelselagen (1982:713) (saneringsplan),

2. skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger de nivåer som
anges i 5 kap. 12-15 §§, eller om garantibeloppet för en livförsäkringsrö-
relse inte har sådan sammansättning som anges i 5 kap. 12 § andra styck-
et (finansieringsplan).

Skyldigheten att upprätta saneringsplan eller finansieringsplan enligt
första stycket gäller inte om försäkringsgivaren medgetts förmåner enligt

5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn
över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar försäk-
ringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller delvis
förfoga över sina tillgångar skall, på begäran av myndigheten, Finansin-
spektionen vidta samma åtgärder beträffande försäkringsgivarens till-
gångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall
drivas efter ett sådant beslut av den utländska myndigheten.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

165

10 § Om ett föreläggande enligt 8 eller 9 § inte har följts inom den be- Prop. 1997/98:141
stämda tiden och det förhållande som orsakat anmärkningen inte heller Bilaga 2
på något annat sätt har rättats till, skall Finansinspektionen anmäla detta
till regeringen.

11 § Finansinspektionen får begränsa förfoganderätten hos en försäk-
ringsgivare från tredje land eller förbjuda försäkringsgivaren att förfoga
över sina tillgångar i Sverige, om

1. försäkringsgivaren inte följer gällande bestämmelser om skuldtäck-
ning,

2. försäkringsgivarens kapitalbas understiger en tredjedel av solvens-
marginalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,

3. försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen och
det finns särskilda skäl att anta att försäkringsgivarens finansiella ställ-
ning ytterligare kommer att försämras, eller

4. det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen
vid ett beslut om förverkande av försäkringsgivarens koncession.

Finansinspektionen far besluta hur verksamheten skall bedrivas efter
ett sådant beslut som avses i första stycket.

Om försäkringsgivaren medgetts förmåner enligt 5 kap. 16 § och nå-
gon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten,
skall inspektionen underrätta den behöriga myndighet som kontrollerar
försäkringsgivarens soliditet innan inspektionen vidtar åtgärder.

Om försäkringsgivaren driver verksamhet i ett annat land som tillhör
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller har tillgångar placerade
där, skall Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det
landet om beslut som fattats i enlighet med första stycket och, om det
behövs, begära att den behöriga myndigheten i samarbete med inspektio-
nen vidtar motsvarande åtgärder.

12 § Om en företrädare för en försäkringsgivare från tredje land avsäger
sig sitt uppdrag, om fullmakten återkallas eller om företrädaren av annan
anledning inte kan utöva sitt uppdrag, skall Finansinspektionen förordna
ett tillfälligt ombud att sköta sysslan tills försäkringsgivaren har utsett en
ny företrädare som inspektionen har godkänt eller tills den ordinarie fö-
reträdaren åter kan utöva sitt uppdrag. Intill dess att förordnandet har
kungjorts far försäkringstagare sätta in förfallna försäkringspremier hos
Finansinspektionen med samma verkan som om de blivit inbetalda till
försäkringsgivaren.

13 § En koncession för en försäkringsgivare från tredje land kan förkla-
ras förverkad av regeringen om försäkringsgivaren

1. inte längre uppfyller kraven för koncession,

2. inte inom angiven tid har fullföljt en plan som har godkänts enligt

9 § första stycket eller

3. på annat sätt allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verk-
samheten.

Om försäkringsgivaren medgetts förmåner enligt 5 kap. 16 § och för-
säkringsgivarens auktorisation förklarats förverkad av en utländsk myn-

166

dighet som kontrollerar dennes soliditet, skall Finansinspektionen vidta Prop. 1997/98:141
de åtgärder som behövs. Om skälet till att auktorisationen förklarats för- Bilaga 2
verkad är att försäkringsgivarens soliditet är otillräcklig, skall regeringen
genast förklara försäkringsgivarens koncession i Sverige förverkad.

14 § Finansinspektionen skall anmäla beslut om förverkande av konces-
sion för en försäkringsgivare från tredje land till de behöriga myndighe-
terna i de länder i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet där försäk-
ringsgivaren bedriver försäkringsverksamhet. Inspektionen far i samband
med detta begära att en sådan myndighet i samarbete med inspektionen
vidtar de åtgärder som behövs för att skydda de försäkrades intressen.

15 § Finansinspektionen kan förbjuda ett representationskontor att fort-
sätta sin verksamhet i Sverige, om dess verksamhet allvarligt bryter mot
de föreskrifter som inspektionen har meddelat enligt 4 kap. 11 § andra
stycket eller om det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot represen-
tationskontorets verksamhet.

7 kap. Avslutande av verksamheten

1 § Om en försäkringsgivare från tredje land avser att upphöra med sin
försäkringsrörelse i Sverige, skall försäkringsgivaren ansöka om att rege-
ringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen åter-
kallar koncessionen.

2 § Om en försäkringsgivare från tredje land upphör att driva försäk-
ringsrörelse i Sverige, skall försäkringsgivaren utfarda fullmakt för ett
ombud att ta emot stämning för försäkringsgivaren och i övrigt företräda
försäkringsgivaren i fråga om redan meddelade försäkringar.

Försäkringsgivaren skall anmäla ett ombud som avses i första stycket
till Finansinspektionen för godkännande. Till ansökan skall fogas full-
makt för ombudet. Inspektionen far förordna ett tillfälligt ombud för ti-
den innan försäkringsgivaren lämnar in en sådan anmälan. Inspektionen
skall genast införa kungörelse enligt 10 kap. 1 § 8 om godkännandet eller
förordnandet. Fram tills Finansinspektionen har infört kungörelse om
godkännandet eller förordnandet av ombudet, får försäkringstagare sätta
in förfallna försäkringspremier hos inspektionen med samma verkan som
om de blivit inbetalda till försäkringsgivaren.

3 § När en försäkringsgivare från tredje land visar att den har uppfyllt
sina förpliktelser enligt 5 kap. 4 § eller annars lagligen befriats från dem
har försäkringsgivaren rätt att med Finansinspektionens samtycke få till-
baka de tillgångar som enligt 5 kap. 1-3 §§ har ställts som säkerhet.

167

Särskild administration

4 § Om koncessionen för en försäkringsgivare från tredje land att med-
dela livförsäkring i Sverige förklaras förverkad, skall en särskild admi-
nistration träda in för att ta till vara livförsäkringstagamas rätt. Finansin-
spektionen skall förvalta administrationsboet.

Finansinspektionen skall genast för livförsäkringstagamas räkning ta
hand om samtliga tillgångar i vilka de har förmånsrätt enligt 4 a § för-
månsrättslagen (1970:979). Härmed övergår alla försäkringsgivarens
rättigheter och skyldigheter på grund av livförsäkringsavtalen på admi-
nistrationsboet. Har livförsäkringarna återförsäkrats, gäller samma sak
försäkringsgivarens rättigheter och skyldigheter på grund av återförsäk-
ringama.

Så snart administrationen har inträtt skall Finansinspektionen låta vär-
dera de omhändertagna tillgångarna. Inspektionen skall vidare låta be-
räkna det belopp som de försäkringstekniska avsättningarna för livför-
säkring uppgår till. Administrationsboet har fordringsrätt hos försäk-
ringsgivaren för det belopp med vilket värdet av tillgångarna understiger
de försäkringstekniska avsättningarna för livförsäkring, ökade med en
tjugondei.

5 § Finansinspektionen skall om möjligt överlåta de försäkringar som
enligt 4 § tagits över av administrationsboet till en eller flera försäkrings-
givare med koncession för livförsäkring som antingen är

1. ett svenskt försäkringsbolag, eller

2. en utländsk försäkringsgivare som har koncession i Sverige eller
som är auktoriserat i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsom-
rådet.

6 § Om Finansinspektionen anser att ett anbud om att ta över försäk-
ringsbestånd bör antas, skall inspektionen kungöra anbudets innehåll en-
ligt 10 kap. 1 § 9 och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt. Kungörelsen
skall innehålla föreläggande för försäkringstagarna att inom en bestämd
tid, minst en månad efter kungörelsens utfärdande, hos inspektionen an-
mäla om de har något att invända mot anbudet. Även den som inte är
försäkringstagare men som har förvärvat rätt på grund av en försäkring
skall fa möjlighet att framföra invändningar.

Om det i beståndet som skall överlåtas ingår åtaganden som skall full-
göras utomlands, skall Finansinspektionen innan anbudet antas ge de
behöriga myndigheterna i det land där åtagandena skall fullgöras möjlig-
het att yttra sig. Finansinspektionen får pröva anbudet när de behöriga
myndigheterna yttrat sig eller, om de inte yttrat sig, tre månader från det
att myndigheten mottog meddelandet.

7 § Finansinspektionen skall anta ett anbud om övertagande av försäk-
ringsbestånd om

1. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs
sedan överlåtelsen beaktats, varvid hänsyn tagits till sådan förmån som
kan ha medgivits i enlighet med 5 kap. 16 §, och

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

168

2. behörig myndighet i det land där åtaganden skall fullgöras, sam-
tycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.

Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva verk-
samhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig myndighet. Med
behörig myndighet avses i detta fall den behöriga myndigheten i det
EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.

Finansinspektionens beslut att anta ett anbud skall kungöras enligt
10 kap. 1 § 10. När ett sådant beslut kungörs, övergår ansvaret för det
överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren.
Genom denna försäkringsgivares försorg skall samtliga försäkringstagare
och de personer som förvärvat rätt på grund av en försäkring underrättas
om överlåtelsen och de eventuella ändringar i villkoren som den medför.

Om det i ett bestånd av direkt försäkring som överlåtits ingår åtagan-
den som skall fullgöras i ett annat EES-land skall Finansinspektionen
offentliggöra den godkända överlåtelsen i det landet enligt bestämmel-
serna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på motsvarande sätt i det
berörda landet, far inspektionen underlåta att offentliggöra beslutet där.

8 § Om Finansinspektionen inte överlåtit försäkringsbeståndet enligt 5 §
inom ett år från det att administrationen trädde in, far tillgångarna säljas
och medlen fördelas mellan försäkringstagarna.

9 § Om det vid överlåtelse av försäkringarna enligt 5 § eller annars har
uppstått ett överskott, skall detta i första hand användas till att betala
kostnaden för administrationen samt till sådant bidrag som avses i

10 kap. 9 § och som inte betalats. Återstoden skall överlämnas till den
försäkringsgivare vars försäkringar varit föremål för administrationen.

10 § Av de livförsäkrings- och återbäringsbelopp som förfallit till betal-
ning innan koncessionen för en försäkringsgivare från tredje land har
förklarats förverkad, skall så mycket betalas ut som skulle ha betalats om
koncessionen inte förklarats förverkad.

Av de livförsäkrings- eller återbäringsbelopp som förfaller till betal-
ning under administrationstiden far innan administrationen avslutats en-
dast så mycket betalas ut som Finansinspektionen anser att det är möjligt
att betala ut utan att övriga livförsäkringstagares rätt försämras. Detta
skall även tillämpas i fråga om återköp av försäkringar eller belåning av
försäkringsbrev hos försäkringsgivaren. Skulle det efteråt visa sig att ett
för stort belopp har betalats ut, skall återbetalning inte ske.

Allmänna bestämmelser

11 § Om en försäkringsgivare från tredje land i annat fall än enligt 4 §
första stycket upphör att driva livförsäkringsrörelse i Sverige, är försäk-
ringsgivaren ändå skyldig att på det sätt som anges i 5 kap. 8-10 §§ redo-
visa tillgångar som motsvarar värdet av de försäkringstekniska avsätt-
ningarna för redan meddelade livförsäkringar. Ett ombud som har utsetts
av försäkringsgivaren enligt 2 § är skyldig att fullgöra de uppgifter enligt

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

169

5 kap. 10 § och 6 kap. 3—4 och 6 §§, som förut har varit företrädarens Prop. 1997/98:141
skyldighet. Om inte tillgångar som motsvarar värdet av de försäkrings- Bilaga 2
tekniska avsättningarna redovisas eller om det av annat skäl finns anled-
ning att anta att livförsäkringstagamas rätt på grund av försäkringsavta-
len äventyras, skall Finansinspektionen besluta om administration enligt

4 §. Om de tillgångar som avsatts till redovisning anses otillräckliga får
dock administrationen inte föreskrivas, förrän Finansinspektionen har
förelagt försäkringsgivaren att fylla bristen och denna inte täckts inom
fyra veckor efter ett sådant föreläggande. Om i ett sådant fall administra-
tion inträder, skall bestämmelserna i 4 § första stycket om upphörandet
av försäkringsgivarens rätt att driva livförsäkringsrörelse här i landet i
stället avse meddelandet av beslut om administration.

12 § En försäkringsgivare från tredje land vars koncession återkallats
eller förverkats får inte bevilja nya försäkringar här i landet. Under admi-
nistrationstiden far dock sådana livförsäkringar meddelas som föranleds
av gällande försäkringsavtal.

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER FÖR UTLÄNDSKA
FÖRSÄKRINGSGIVARE

8 kap. Marknadsföring m.m.

1 § Företrädaren för en utländsk försäkringsgivare skall övervaka att för-
säkringsgivaren i sin verksamhet i Sverige iakttar god affärssed. I fråga
om en försäkringssammanslutning gäller detta, såvitt avser verksamhet
för att anskaffa försäkringar, försäkringsgivarna.

2 § En utländsk försäkringsgivare skall i alla meddelanden till allmänhe-
ten nämna sin organisationsform och sitt hemland.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
skall meddela närmare föreskrifter om den information som en försäk-
ringsgivare skall lämna till försäkringstagarna och till den som avser att
teckna en försäkring hos försäkringsgivaren.

3 § Ett försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna
försäkringsvillkoren och om de särskilda villkor som gäller för den för-
säkring som avses i brevet.

4 § En utländsk försäkringsgivare eller dennes företrädare får inte till
fördel för en enskild försäkringstagare eller grupper av försäkringstagare,
på annat sätt än genom återbäring, medge direkt eller indirekt nedsättning
av de livförsäkringspremier som försäkringsgivaren enligt upprättade
grunder bestämt för sin rörelse här i landet.

5 § På begäran av den som biträtt en utländsk försäkringsgivare att mark-
nadsföra försäkringar i Sverige skall Finansinspektionen utfärda ett intyg
över verksamhetens omfattning och innehåll, om intyget behövs för att

170

den som biträtt försäkringsgivaren skall fa driva liknande verksamhet i Prop. 1997/98:141
ett annat land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska sam- Bilaga 2
arbetsområdet. Försäkringsgivaren och den som begär intyg skall lämna
inspektionen de upplysningar som behövs för att inspektionen skall kun-
na fullgöra denna skyldighet.

9 kap. Överlåtelse av försäkringsbestånd

1 § En utländsk försäkringsgivare (överlåtande försäkringsgivare) som
driver en försäkringsrörelse i enlighet med denna lag kan helt eller delvis
överlåta ett bestånd av försäkringar som hör till försäkringsrörelsen till
en svensk eller utländsk försäkringsgivare (övertagande försäkringsgiva-
re) under de förutsättningar som anges i detta kapitel.

Överlåtelse av försäkringsbestånd från EES-försäkringsgivare

2 § När Finansinspektionen av en behörig myndighet i ett annat EES-
land ges möjlighet att yttra sig över en fråga om tillstånd till en överlåtel-
se av ett bestånd av försäkringar, som meddelats under en verksamhet
som drivits med stöd av denna lag, skall inspektionen lämna sitt sam-
tycke om

1. försäkringstagarnas rätt inte försämras, och

2. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs
sedan överlåtelsen beaktats.

Yttrandet enligt första stycket skall lämnas inom tre månader.

3 § Finansinspektionen skall innan den yttrar sig ge de berörda försäk-
ringstagarna och livräntetagama möjlighet att anmäla om de har något att
invända mot överlåtelsen. Därvid skall vad som föreskrivs om offentlig-
görande i 15 kap. 4 § första stycket forsäkringsrörelselagen (1982:713)
gälla i tillämpliga delar. Om överlåtelsen har offentliggjorts på motsva-
rande sätt i Sverige av en behörig myndighet i den överlåtande försäk-
ringsgivarens hemland, får inspektionen underlåta att offentliggöra ansö-
kan.

Överlåtelse av försäkringsbestånd från försäkringsgivare från tredje
land

4 § En försäkringsgivare från tredje land far med Finansinspektionens
tillstånd helt eller delvis överlåta sitt försäkringsbestånd som avses i 1 §
till en annan försäkringsgivare. Överlåtelse får ske till

1. ett svenskt försäkringsbolag, eller

2. en utländsk försäkringsgivare som har koncession i Sverige eller
som är auktoriserad i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbets-
området.

171

5 § Ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 4 § Prop. 1997/98:141
skall göras av såväl den överlåtande försäkringsgivaren som den överta- Bilaga 2

gande försäkringsgivaren. Det avtal som träffats om överlåtelsen skall
fogas till ansökningen. För ansökningen gäller 15 kap. 3 § fjärde stycket
och 4 § första stycket forsäkringsrörelselagen (1982:713).

6 § Finansinspektionen skall innan tillstånd lämnas enligt 4 § ge den be-
höriga myndigheten i det land där risker är belägna eller där åtaganden
skall fullgöras möjlighet att yttra sig. Finansinspektionen far pröva ansö-
kan om tillstånd att verkställa överlåtelseavtalet när myndigheten yttrat
sig eller, om den inte yttrat sig, tre månader från det att den utländska
myndigheten mottog meddelandet.

7 § Tillstånd att verkställa överlåtelseavtal som avses i 4 § skall ges om

1. försäkringstagarnas rätt inte försämras,

2. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs
sedan överlåtelsen beaktats, varvid hänsyn tagits till en förmån som kan
ha medgivits i enlighet med 5 kap. 16 §, och

3. behörig myndighet i det land där risker är belägna eller där åtagan-
den skall fullgöras, samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.

Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva för-
säkringsverksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av en behörig
myndighet. Med behörig myndighet avses i detta fall den behöriga myn-
digheten i det EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.

8 § Sedan Finansinspektionen bifallit ansökan om tillstånd till överlåtelse
av försäkringsbestånd enligt 5 §, skall inspektionen utan dröjsmål kungö-
ra beslutet enligt 10 kap. 1 § 12. När beslutet kungörs övergår ansvaret
för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgi-
varen. De försäkringstagare och livräntetagare som berörs av överlåtelsen
skall underrättas om den enligt 15 kap. 6 § forsäkringsrörelselagen
(1982:713).

Om det i ett bestånd av direkt försäkring som överlåtits ingår risker
som är belägna eller åtaganden som skall fullgöras i ett annat EES-land,
skall Finansinspektionen offentliggöra den medgivna överlåtelsen i det
landet enligt bestämmelserna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på
motsvarande sätt i det berörda landet, far inspektionen underlåta att of-
fentliggöra beslutet där.

10 kap. Särskilda bestämmelser

Kungörelse

1 § Finansinspektionen skall i Post- och Inrikes Tidningar kungöra

1. förordnande av ett ombud enligt 3 kap. 6 § fjärde stycket, 8 § eller

6 kap. 12 §,

172

2. beslut om att förbjuda eller begränsa en utländsk försäkringsgivares
rätt att förfoga över sina tillgångar här i landet enligt 3 kap. 7 § första
stycket, 9 § första stycket eller 6 kap. 11 § första stycket,

3. koncession som beviljas en försäkringsgivare från tredje land enligt
4 kap. 5 § första stycket,

4. förlängning av koncession som beviljas en försäkringsgivare från
tredje land enligt 4 kap. 7 §,

5. godkännande av en företrädare för en försäkringsgivare från tredje
land enligt 4 kap. 5 § första stycket eller 8 §,

6. ändring av firma för en försäkringsgivare från tredje land enligt
6 kap. 4 § första stycket 6,

7. förverkande av koncession enligt 6 kap. 13 § eller återkallande av
koncession enligt 7 kap. 1 § för en försäkringsgivare från tredje land,

8. godkännande eller förordnande av ett ombud enligt 7 kap. 2 § andra
stycket,

9. anbud om övertagande av ett försäkringsbestånd i ett administra-
tionsbo enligt 7 kap. 6 § första stycket,

10. beslut om antagande av anbud enligt 7 kap. 7 § första stycket,

11. ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt

9 kap. 5 §, och

12. tillstånd till överlåtelse enligt 9 kap. 8 § första stycket.

I 7 kap. 7 § fjärde stycket och 9 kap. 8 § andra stycket finns bestäm-
melser om offentliggörande av vissa överlåtelsebeslut i andra EES-länder

2 § Det som enligt denna lag har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar
skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om det inte av omstän-
digheterna framgår att denne varken kände till eller borde ha känt till det
som kungjorts. Innan sådant kungörande skett kan ett förhållande som
enligt lagen skall kungöras inte lagligen åberopas mot annan än den som
visas ha känt till det.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

Otillåten försäkringsverksamhet

3 § Om det kan antas att någon driver en verksamhet som omfattas av
denna lag, får Finansinspektionen förelägga denne att lämna de upplys-
ningar om verksamheten som behövs till inspektionen för att den skall
kunna bedöma om lagen är tillämplig.

Om Finansinspektionen finner att någon bedriver försäkringsrörelse
enligt denna lag utan att förutsättningarna enligt 2 kap. 1 § eller 4 kap.
1 § är uppfyllda, skall inspektionen förelägga denne att inom bestämd tid
ändra sin verksamhet enligt inspektionens anvisningar eller upphöra med
verksamheten.

Ett föreläggande enligt andra stycket får riktas såväl mot den utländska
försäkringsgivaren som mot den som här i landet, i syfte att förmå någon
att teckna försäkring hos försäkringsgivaren, är verksam för försäkrings-
givarens räkning. Inspektionen skall genast underrätta den behöriga
myndigheten i försäkringsgivarens hemland om föreläggandet.

173

Överklagande av beslut

4 § Följande beslut av Finansinspektionen far överklagas hos kammar-
rätten, nämligen beslut

1. att förbjuda en EES-försäkringsgivare att fortsätta med sin mark-
nadsföring eller ingå nya försäkringsavtal,

2. att inskränka en EES-försäkringsgivares rätt att förfoga över sina
tillgångar enligt 3 kap. 6-7 § eller 9 §, eller

3. att inte lämna sitt samtycke till en överlåtelse av ett försäkringsbe-
stånd enligt 9 kap. 2 §.

Finansinspektionens beslut om att förelägga eller döma till vite enligt

5 § andra stycket får överklagas hos länsrätten. Detsamma gäller inspek-
tionens beslut i övrigt om att förena ett föreläggande eller förbud med
vite. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av läns-
rättens avgörande.

Finansinspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos
regeringen.

Finansinspektionen får bestämma att beslut enligt första stycket, beslut
om föreläggande eller beslut om verksamhetens drivande enligt 6 kap.
11 § andra stycket skall gälla omedelbart.

Vite och straff

5 § Finansinspektionen kan förena ett föreläggande eller förbud enligt
denna lag med vite. Har inspektionen förelagt vite skall den utländska
försäkringsgivaren genast skriftligen underrättas om detta.

Finansinspektionen kan vid vite förelägga företrädaren för en försäk-
ringsgivare från tredje land att fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag
eller andra författningar att sända in behöriga redovisningshandlingar och
revisionsberättelser. Följs inte ett sådant vitesföreläggande kan inspek-
tionen döma ut vitet.

6 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet till Finansinspektionen meddelar oriktiga eller vilseledan-
de uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig att lämna
uppgift om enligt denna lag.

Allmänna bestämmelser

7 § Om en handling eller utredning, som enligt denna lag skall lämnas till
Finansinspektionen, är avfattad på ett främmande språk, skall på begäran
en bestyrkt svensk översättning tillhandahållas.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

174

8 § Ett ombud som enligt 3 kap. 6 § ijärde stycket eller 8 §, 6 kap. 12 §
eller 7 kap. 2 § andra stycket förordnats av Finansinspektionen, har rätt
att fa ersättning av den utländska försäkringsgivaren med det belopp som
bestäms av inspektionen.

9 § Regeringen för föreskriva att en utländsk försäkringsgivare som en-
ligt denna lag bedriver verksamhet från en sekundäretablering här i lan-
det skall betala årliga avgifter till Finansinspektionen. Regeringen skall i
så fall meddela närmare föreskrifter om hur avgiften skall beräknas.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

2. Genom denna lag upphävs lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och lagen
(1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige.

3. En utländsk försäkringsgivare som är verksam i Sverige när denna
lag träder i kraft har rätt att bedriva försäkringsrörelse i Sverige enligt
den koncession som beviljats med stöd av lagen om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige eller enligt den
rätt som erhållits med stöd av lagen om EES-försäkringsgivares verk-
samhet i Sverige.

4. De tillstånd och dispenser som har medgetts enligt lagen som rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige eller
enligt lagen om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige skall efter
ikraftträdandet av lagen (1998:000) om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige avse motsvarande bestämmelser i den lagen.

5. Beslut i ärenden som handlagts enligt äldre bestämmelser skall
överklagas enligt de bestämmelserna.

6. För sådan livränta eller sjukränta som enligt 1 kap. 6 § tillhör annan
försäkring än livförsäkring och som har meddelats före ikraftträdandet av
5 kap. 6 § andra stycket, gäller i tillämpliga delar 11 § i den upphävda
lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva för-
säkringsrörelse i Sverige i dess lydelse före SFS 1995:781.

175

Förslag till lag om ändring i forsäkringsrörelselagen
(1982:713)

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 §, 2 a kap. 4 §, 14 kap. 26 b § och
15 kap. 3 § forsäkringsrörelselagen (1982:713)'° skall ha följande lydel-
se.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

Denna lag gäller inte for försäkringsrörelse som drivs enligt andra för-
fattningar eller som utövas av försäkringsanstalter som inrättats av staten.

Särskilda bestämmelser om ut- Särskilda bestämmelser om ut-

ländska försäkringsgivare finns i
lagen (1950:272) om rätt för ut-
ländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige
och i lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.

ländska försäkringsgivare finns i
lagen (1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet z
Sverige.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
far meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse
for att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska
gemenskaperna (EG) och Schweiz.

Om ett försäkringsbolag avser att
från Sverige eller från en sekun-
däretablering i ett annat land in-
om EES meddela försäkringar för
risker belägna i eller för åtagan-
den som skall fullgöras i ett annat
EES-land, och detta skall ske på
annat sätt än genom en sekundär-
etablering i det landet (gränsöver-
skridande verksamhet), skall bo-
laget underrätta Finansinspektio-
nen om det. I underrättelsen skall
det anges vilket eller vilka slag av
risker eller åtaganden försäkring-
arna skall omfatta.

a kap.

Om ett försäkringsbolag avser att
från Sverige eller från en sekun-
däretablering i ett annat land inom
EES meddela försäkringar for ris-
ker belägna i eller för åtaganden
som skall fullgöras i ett tredje
EES-land, och detta skall ske utan
förmedling av en sekundäretable-
ring i det landet (gränsöverskrid-
ande verksamhet), skall bolaget
underrätta Finansinspektionen om
det. I underrättelsen skall det an-
ges vilket eller vilka slag av risker
eller åtaganden försäkringarna
skall omfatta.

10 Lagen omtryckt 1995:1567

176

14 kap.

26 b §

Finansinspektionen skall godkänna ett avtal om överlåtelse om

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

1. den övertagande försäk-
ringsgivaren har den kapitalbas
som krävs sedan överlåtelsen be-
aktats, varvid hänsyn tagits till
sådan förmån som kan ha medgi-
vits i enlighet med 23 a § första
stycket lagen (1950:272) om rätt
för utländska försäkringsföretag
att driva försäkringsrörelse i Sve-

1. den övertagande försäkrings-
givaren har den kapitalbas som
krävs sedan överlåtelsen beaktats,
varvid hänsyn tagits till sådan
förmån som kan ha medgivits i
enlighet med 5 kap. 16 § lagen
(1998:000) om utländska försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige,
och

rige, och

2. behörig myndighet i det land där åtaganden skall fullgöras, sam-
tycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.

Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva för-
säkringsverksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig
myndighet. Med behörig myndighet avses, för EES-försäkringsgivare,
den behöriga myndigheten i dess hemland, och för försäkringsgivare
hemmahörande i ett land utanför EES, den behöriga myndigheten i det
EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.

Ett beslut om godkännande av ett avtal skall inspektionen genast re-
gistrera. När registrering sker, övergår ansvaret för det överlåtna försäk-
ringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren. Är den övertagan-
de försäkringsgivaren ett försäkringsbolag eller en annan försäkringsgi-
vare med koncession i Sverige, skall den övertagande försäkringsgivaren
underrätta försäkringstagarna och dem som förvärvat rätt på grund av en
försäkring om överlåtelsen och de eventuella ändringar i villkoren som
överlåtelsen medför. Finansinspektionen bestämmer på vilket sätt under-

rättelsen skall lämnas.

15 kap.

Ansökan om tillstånd till överlåtelsen skall göras av såväl det överlåtande
bolaget som den övertagande försäkringsgivaren senast fyra månader
efter det att bolagsstämmobeslutet i det överlåtande bolaget om godkän-
nande av överlåtelseavtalet registrerats. Om ansökan inte har gjorts inom
föreskriven tid eller om ansökan har avslagits, skall Finansinspektionen
förklara att frågan om överlåtelse har fallit.

Tillstånd att verkställa överlåtelseavtalet skall ges om

1. försäkringstagarnas rätt inte försämras,

2. den övertagande försäkrings-
givaren har den kapitalbas som
krävs sedan överlåtelsen beaktats

2. den övertagande försäkrings-
givaren har den kapitalbas som
krävs sedan överlåtelsen beaktats

varvid hänsyn tagits till sådan
förmån som kan ha medgivits i
enlighet med 23 a § första stycket
lagen (1950:272) om rätt för ut-
ländska försäkringsföretag att

varvid hänsyn tagits till sådan för-
mån som kan ha medgivits i enlig-
het med 5 kap. 16 § lagen
(1998:000) om utländska försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige,

177

7 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 141

driva försäkringsrörelse i Sveri- och

ge, och

3. behörig myndighet i det land där risker är belägna eller där åtagan-
den skall fullgöras samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.

Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva för-
säkringsverksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig
myndighet. Med behörig myndighet avses, för EES-försäkringsgivare,
den behöriga myndigheten i dess hemland och, för försäkringsgivare
hemmahörande i ett land utanför EES, den behöriga myndigheten i det
EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.

Finansinspektionen kan förelägga försäkringsgivarna att komma in
med den ytterligare utredning som är nödvändig för att inspektionen skall
kunna fastställa att försäkringstagarnas rätt inte försämras.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

178

Förslag till lag om ändring i lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1989:1079) om livförsäkringar
med anknytning till värdepappersfonder" skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

Om inte något annat föreskrivs i
denna lag, gäller i tillämpliga
delar för försäkringsbolaget be-
stämmelserna i försäkringsrörel-
selagen (1982:713) och lagen
(1995:1560) om årsredovisning i
försäkringsföretag.

Om inte något annat föreskrivs i
denna lag, gäller i tillämpliga delar
för försäkringsbolaget bestämmel-
serna i försäkringsrörelselagen
(1982:713), lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag
och lagen (1998:000) om utländ-
ska försäkringsgivares verksamhet
i Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

11 Lagen omtryckt 1995:1569

Senaste lydelse av lagens rubrik 1990:1117

179

Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska Prop. 1997/98:141
filialer m.m.                                                         Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer
m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4. för utländska försäkringsgiva-
re lagen (1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige,

12

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns
särskilda bestämmelser, nämligen

1. för bankföretag 1 kap. 4 och 5 §§ bankrörelselagen (1987:617),

2. för värdepappersföretag 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,

3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap. 8-10 §§ lagen
(1992:1610) om finansieringsverksamhet,

4. för utländska försäkringsgi-
vare lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige
och lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige,

5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingsorganisatio-
ner 2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börs-
och clearingverksamhet,

6. för utländska fondföretag 7 a-c §§ lagen (1990:1114) om värdepap-
persfonder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

12 Senast lydelse 1997:461

180

Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 5 § trafikskadelagen (1975:1410)13 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2. en EES-försäkringsgivare
som är verksam här i landet enligt
lagen (1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige

14

Trafikförsäkring far meddelas av

1. en försäkringsgivare som har fått tillstånd till det av regeringen,
samt

2. en försäkringsgivare som är
verksam här i landet enligt lagen
(1993:1302) om EES-försäk-
ringsgivares verksamhet i Sveri-
ge-

En försäkringsgivare som får meddela trafikförsäkring är skyldig att på
begäran meddela trafikförsäkring. I ett tillstånd enligt första stycket 1 kan
dock skyldigheten begränsas till att gälla försäkring åt personer som till-
hör en viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom ett
visst område. Finansinspektionen kan efter ansökan medge motsvarande
begränsning för försäkringsgivare som driver verksamhet här som avses i
första stycket 2.

En försäkringsgivare som avser
att meddela trafikförsäkring ge-
nom gränsöverskridande verksam-
het med stöd av 2 kap. 1 § lagen
om EES-försäkringsgivares verk-
samhet i Sverige men som inte har
fast driftställe i Sverige skall ha en
representant här i landet. Repre-
sentanten skall vara bosatt i Sveri-
ge eller vara en svensk juridisk
person. Försäkringsgivaren skall
utfärda en fullmakt för represen-
tanten att gentemot skadelidande
företräda försäkringsgivaren och
att själv eller genom annan tala
och svara för denne angående för-
säkringsfall. Representanten skall
även ha behörighet att företräda
försäkringsgivaren vid kontroll av
om det finns giltig trafikförsäk-
ring. Försäkringsgivaren skall in-
formera försäkringstagarna om

En försäkringsgivare som avser
att meddela trafikförsäkring ge-
nom gränsöverskridande verksam-
het med stöd av 2 kap. 1 § lagen
om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige men som inte
har fast driftställe i Sverige skall
ha en representant här i landet.
Representanten skall vara bosatt i
Sverige eller vara en svensk juri-
disk person. Försäkringsgivaren
skall utfärda en fullmakt för repre-
sentanten att gentemot skadelidan-
de företräda försäkringsgivaren
och att själv eller genom annan
tala och svara för denne angående
försäkringsfall. Representanten
skall även ha behörighet att före-
träda försäkringsgivaren vid kon-
troll av om det finns giltig trafik-
försäkring. Försäkringsgivaren
skall informera försäkringstagarna

13 Lagen omtryckt 1994:43

14 Senaste lydelse 1995:785

181

8 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 141

vem som är försäkringsgivarens
representant och om dennes
adress. Ytterligare föreskrifter om
villkor beträffande representanter
far meddelas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
F inansinspektionen.

om vem som är försäkringsgiva-
rens representant och om dennes
adress. Ytterligare föreskrifter om
villkor beträffande representanter
far meddelas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

182

Lag om ändring i lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1976:357) om motortävlingsför-
säkring skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Motortävlingsförsäkring får bara
meddelas av en försäkringsgivare
som har fatt tillstånd till det av

regeringen samt av en försäk-
ringsgivare som är verksam här i
landet enligt lagen (1993:1302)
om EES-försäkringsgivares verk-
samhet i Sverige.

En försäkringsgivare som far

skyldig att på begäran meddela motortävlingsförsäkring och att utfärda
bevis därom enligt formulär som Finansinspektionen fastställer.

15

Motortävlingsförsäkring far bara
meddelas av en försäkringsgivare
som har fått tillstånd till det av

regeringen samt av en EES-
försäkringsgivare som är verksam
här i landet enligt lagen
(1998:000) om utländska försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige.
meddela motortävlingsförsäkring är

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

15 Senaste lydelse 1995:786

183

Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) skall ha

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Förmånsrätt följer med försäk-
ringstagares fordran hos försäk-
ringsföretag i den egendom och i
den omfattning som anges i
7 kap. 11 a § försäkringsrörelse-
lagen (1982:713) och 15 § tredje-
femte styckena lagen (1950:272)
om rätt för utländska försäkrings-
företag att driva försäkringsrö-
relse i Sverige.

Föreslagen lydelse

16

Förmånsrätt följer med försäk-
ringstagares fordran hos försäk-
ringsgivare i den egendom och i
den omfattning som anges i 7 kap.
11 a § forsäkringsrörelselagen
(1982:713) och 5 kap. 11 § lagen
(1998:000) om utländska försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

16 Senaste lydelse 1995:783

184

Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 2 § 6 mom. lagen (1947:576) om statlig in-
komstskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 § 6 mom17

Med livförsäkringsföretag avses

1.  livförsäkringsbolag enligt
(1982:713), samt

2. utländska försäkringsföretag
som driver livförsäkringsrörelse
här i landet med stöd av lagen
(1950:272) om rätt for utländska
försäkringsföretag att driva för-
säkringsrörelse i Sverige eller
lagen (1993:1302) om EES-för-
säkringsgivares verksamhet i
Sverige.

Med skadeförsäkringsföretag förstås annat försäkringsföretag än liv-
försäkringsföretag. Utländskt försäkringsföretag, som drivit försäkrings-
rörelse i Sverige, bedöms med hänsyn endast till den rörelse som företa-
get drivit här från fast driftställe.

Livförsäkringsföretag frikallas från skattskyldighet enligt denna lag för
dels den del av nettointäkten som är hänförlig till tillgångar och skulder
som förvaltas för försäkringstagarnas räkning, dels influtna premier. Un-
dantaget från skattskyldighet gäller dock inte den del av nettointäkten
eller premiema som är hänförlig till försäkringar som i redovisningshän-
seende tas upp som grupplivförsäkringar eller sjuk- och olycksfallsför-
säkringar som avses i 2 kap. 3 a § första stycket 1 och 2 samt 3 b § första
stycket 1 b och 4 forsäkringsrörelselagen. Avdrag far inte göras för kost-
nader som är hänförliga till intäkter som är fria från skatt enligt detta
moment.

1 kap.

4 § forsäkringsrörelselagen

utländska försäkringsföretag
driver livförsäkringsrörelse

2.

som

här i landet med stöd av lagen
(1998:000) om utländska försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige.

Att särskilda bestämmelser gäller vid beskattning av livförsäkringsfö-
retag följer av lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel.

Såsom nettointäkt av försäkringsrörelse, som drivits av inländskt ska-
deförsäkringsföretag, anses överskottet av försäkringsrörelsen. Detsam-
ma gäller för livförsäkringsföretag till den del nettointäkten är hänförlig
till försäkringar som i redovisningshänseende tas upp som grupplivför-
säkringar eller sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 3 a §
första stycket 1 och 2 samt 3 b § första stycket 1 b och 4 försäkringsrö-
relselagen.

17 Senaste lydelse 1996:1241

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:770

185

Vid beräkning av överskottet av försäkringsrörelse, som avses i före-
gående stycke, far från bruttointäkten avdrag göras förutom för drifts-
kostnader, som avses i 23 § kommunalskattelagen, för avgifter och bi-
drag, som utgivits till kommun, förening eller sammanslutning och som
avser att understödja verksamhet med syfte att förebygga skador, vilka
faller inom ramen för den av företaget bedrivna rörelsen, för ökning av
försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, för ökning av säker-
hetsreserv samt för utbetald återbäring och verkställd premieåterbetal-
ning.

Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning förstås sådana
avsättningar enligt 7 kap. 1 § första stycket forsäkringsrörelselagen
(1982:713) (premiereserv, avsättning för oreglerade skador, tilldelad
återbäring och utjämningsavsättning för kreditförsäkring) minskade med
värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.

Med säkerhetsreserv förstås den reserv skadeförsäkringsföretag far re-
dovisa enligt en av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av
Finansinspektionen fastställd normalplan.

Minskning av försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, av
säkerhetsreserv, av regleringsfond för trafikförsäkring och minskning av
utjämningsfond skall anses som intäkt.

Utöver vad ovan stadgas far avdrag inte ske för avsättning till omedel-
bar eller framtida vinstutdelning till försäkringstagare.

Bestämmelserna i detta moment om inländskt livförsäkringsföretag har
motsvarande tillämpning på försäkringsrörelse som utländskt livförsäk-
ringsföretag drivit här i riket.

Beträffande försäkringsrörelse, som här drivits av utländskt skadeför-
säkringsföretag, anses som här i riket skattepliktig nettointäkt ett belopp
motsvarande två procent av företagets premieinkomst av här bedriven
försäkringsrörelse. Med premieinkomst förstås bruttobeloppet av årets
försäkringspremier, dvs. utan avdrag för återförsäkringspremier.

Blir det på grund av bestämmelserna i detta moment nödvändigt att
dela upp intäkt eller avdrag mellan olika delar av ett försäkringsföretags
verksamhet, skall fördelningen av intäkten eller avdraget göras på skäligt
sätt.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

186

Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200)

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 10 § mervärdesskattelagen (1994:200)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3 kap.

10 §

Från skatteplikt undantas omsättning av försäkringstjänster.

Med försäkringstjänster förstås

1. tjänster vars tillhandahållan-
de utgör försäkringsrörelse enligt
forsäkringsrörelselagen
(1982:713), enligt lagen
(1989:1079) om livförsäkringar
med anknytning till värdepap-
persfonder, enligt lagen
(1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva för-
säkringsrörelse i Sverige eller
enligt lagen (1993:1302) om ut-
ländska EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige, och

2. tjänster som tillhandahålls av
medlare av försäkringar och som av

1. tjänster vars tillhandahållande
utgör försäkringsrörelse enligt
forsäkringsrörelselagen
(1982:713), enligt lagen
(1989:1079) om livförsäkringar
med anknytning till värdepappers-
fonder eller enligt lagen
(1998:000) om utländska försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige,
och

försäkringsmäklare eller andra för-
er försäkringar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

187

Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter

Prop. 1997/98:141

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 32 b § lagen (1990:325) om självdek-
laration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Ett utländskt foretag som med
stöd av 1 kap. 5 § 2 bankrörelse-
lagen (1987:617), 1 kap. 3 c § 2
lagen (1991:981) om värdepap-
persrörelse, 2 kap. 9 § 2 lagen
(1992:1610) om finansierings-
verksamhet eller 2 kap. 1 § 2 la-
gen (1993:1302) om EES-försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige
driver bankverksamhet, värde-
pappersrörelse, finansieringsverk-
samhet eller försäkringsverksam-
het i Sverige utan att inrätta filial
eller motsvarande etablering här,
skall innan verksamheten inleds
till Finansinspektionen lämna en
skriftlig förbindelse att årligen
senast den 31 januari taxerings-
året lämna kontrolluppgift enligt
15, 22, 25 a, 27 eller 32 c § till
Riksskatteverket.

3 kap.

32 b §18

Ett utländskt foretag som med stöd
av 1 kap. 5 § 2 bankrörelselagen
(1987:617), 1 kap. 3 c § 2 lagen
(1991:981) om värdepappersrörel-
se, 2 kap. 9 § 2 lagen (1992:1610)
om finansieringsverksamhet eller
2 kap. 1 § 2 lagen (1998:000) om
utländska försäkringsgivares verk-
samhet i Sverige driver bankverk-
samhet, värdepappersrörelse, fi-
nansieringsverksamhet eller for-
säkringsverksamhet i Sverige utan
att inrätta filial eller motsvarande
etablering här, skall innan verk-
samheten inleds till Finansinspek-
tionen lämna en skriftlig förbin-
delse att årligen senast den 31 ja-
nuari taxeringsåret lämna kon-
trolluppgift enligt 15, 22, 25 a, 27
eller 32 c § till Riksskatteverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

18 Senaste lydelse 1997:468

188

Förslag till lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet Prop. 1997/98:141
för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål              Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1971:309) om behörighet för all-
män förvaltningsdomstol att pröva vissa mål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

19

Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan för-
fattning som utfärdats före den 1 januari 1972, enligt vad hittills gällt
skall anföras hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annat föreskri-
ves i 2 §, i stället anföras hos kammarrätt i följande mål:

1. mål om val till befattning eller uppdrag, mål om val för upprättande
av förslag till befattning eller uppdrag,

4. mål om annan ersättning som enligt författning utgår av statsmedel,
såvida ej författningen hänvisar den som gör anspråk på ersättning att vid
tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expropriationsdomstol
eller ersättning enligt författningen utgår till kommun eller annan kom-
munal förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller hittelön enligt
lagen (1942:350) om fornminnen eller om ersättning enligt naturvårdsla-
gen (1964:822),

5. mål om beslut av tullmyndighet i samband med in- eller utförsel av
vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från eller nedsätt-
ning eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift som meddelats
med stöd av regeringens bemyndigande, mål om tillstånd att hålla provi-
anteringsfrilager,

6. mål om beslut rörande statens, kommunens eller annan kommunal
förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller an-
nan avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och med-
delats med stöd av regeringens bemyndigande eller fråga är om oljeavgift
eller avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän
domstol,

7. mål om beslut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra
allmänna medel, såvida ej beslutet meddelats med stöd av regeringens
bemyndigande eller avser avgift vars uttagande genom utmätning förut-
sätter beslut av allmän domstol,

8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om tillsyn över stiftelser,

9. mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den
allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur-
eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling i särskilt
fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller
godkännande eller angående omhändertagande, smittrening, oskadliggö-
rande eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt
författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller

19 Senaste lydelse 1997:290

9 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 141

189

11. mål om föreläggande vid
vite, såvida ej fråga är om skyl-
dighet, som enligt författning åvi-
lar kommun eller annan kommunal
förvaltningsenhet, eller om före-
läggande enligt lagen (1919:240)
om fondkommissionärsrörelse och
fondbörsverksamhet,        lagen

(1948:433) om försäkringsrörelse,
lagen (1950:596) om rätt till fiske,
lagen (1955:183) om bankrörelse,
lagen (1955:416) om sparbanker,
lagen (1956:216) om jordbruk-
skasserörelsen, lagen (1959:73)
med vissa bestämmelser om in-
ländsk försäkringsrörelse vid krig
m.m., lagen (1959:118) om krigs-
ansvarighet for liv- och invalidi-
tetsforsäkring, lagen (1963:76) om
kreditaktiebolag, jordförvärvsla-
gen (1965:290), förordningen
(1968:576) om Konungariket Sve-
riges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar,
skyddslagen (1969:387),

hävdslagen (1969:698), lagen
(1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypo-
teksforeningar, lagen (1970:596)
om förenklad aktiehantering eller
lagen (1971:827) om registrering
av aktieinnehav,

om beslut enligt arbetarskyddslagen (1949:1) eller med stöd därav med- Prop. 1997/98:141
delade föreskrifter, allmänna ordningsstadgan (1956:617), lagen Bilaga 2
(1956:618) om allmänna sammankomster eller strålskyddslagen
(1958:110) eller i ärende som avses i skogsforläggninglagen (1963:246),

11. mål om föreläggande vid

vite, såvida ej fråga är om skyl-
dighet, som enligt författning
åvilar kommun eller annan kom-
munal förvaltningsenhet, eller om
föreläggande enligt lagen
(1919:240) om fondkommissio-
närsrörelse och fondbörsverk-
samhet, lagen (1948:433) om för-
säkringsrörelse, lagen (1950:272)
om rätt för utländsk försäkrings-
anstalt att driva försäkringsrörel-
se här i riket, lagen (1950:596)
om rätt till fiske, lagen
(1955:183) om bankrörelse, lagen
(1955:416) om sparbanker, lagen
(1956:216) om jordbrukskasserö-
relsen, lagen (1959:73) med vissa
bestämmelser om inländsk för-
säkringsrörelse vid krig m.m.,
lagen (1959:118) om krigsansva-
righet for liv- och invaliditetsför-
säkring, lagen (1963:76) om kre-
ditaktiebolag, jordförvärvslagen
(1965:290),        förordningen

(1968:576) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar,
miljöskyddslagen (1969:387),
jordhävdslagen (1969:698), lagen
(1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshy-
poteksforeningar,           lagen

(1970:596) om förenklad aktie-
hantering eller lagen (1971:827)
om registrering av aktieinnehav,

12. mål om utdömande av vite,

13. mål om beslut som i särskilt fall meddelats angående behandlingen
av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller som eljest
hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan
brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt,

14. mål om handräckning.

miljö-
jord-

190

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.                              Prop. 1997/98:141

2. I mål där beslut fattats med stöd av lagen (1950:272) om rätt för ut- Bilaga 2
ländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige skall

äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

191

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-02-11

Närvarande: regeringsrådet Stig von Bahr, regeringsrådet

Arne Baekkevold, justitierådet Edvard Nilsson.

Enligt en lagrådsremiss den 8 januari 1998 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige,

2. lag om ändring i forsäkringsrörelselagen (1982:713),

3. lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkring med
anknytning till värdepappersfonder,

4. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

5. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

6. lag om ändring i lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring,

7. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

8. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

9. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),

10. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter,

11. lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän
förvaltningsdomstol att pröva vissa mål.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn

Katarina Holmberg.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om utländska försäkringsgivares verksamhet i
Sverige

Allmänna synpunkter

Den verksamhet som regleras genom den föreslagna lagen betecknas
omväxlande som utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige
(exempelvis i lagens rubrik) och försäkringsrörelse i Sverige (exempelvis
i portalstadgandet i 1 kap. 1 §). Även andra uttryck förekommer, t.ex. en
utländsk försäkringsgivares affärsverksamhet i Sverige (1 kap. 9 §) och
att någon meddelar försäkringar eller driver en verksamhet som omfattas
av lagen (1 kap. 13 § respektive 10 kap. 3 § första stycket).

Av remissen kan inte utläsas om angivna och liknande uttryck avser att
beskriva identiska företeelser eller - om så inte är fallet - vilka skillnader
som åsyftas. Med tanke på att den föreslagna lagen kan ses som ett kom-
plement till forsäkringsrörelselagen (1982:713) framstår det enligt Lag-
rådets uppfattning som ändamålsenligt att i största möjliga utsträckning
använda begreppet försäkringsrörelse. Det kan visserligen i olika situa-
tioner råda osäkerhet om viss verksamhet är att hänföra till för-
säkringsrörelse eller inte (se härom bl.a. RÅ 1997 ref. 42 med vidare

Prop. 1997/98:141

Bilaga 3

192

hänvisningar). Regelsystemet blir dock givetvis än svårare att tillämpa
om den använda terminologin inte är enhetlig.

Den föreslagna lagen är utformad så att det positivt anges att en ut-
ländsk försäkringsgivare har rätt att bedriva försäkringsrörelse i Sverige
såvida vissa villkor är uppfyllda. En EES-försäkringsgivare med tillstånd
att driva försäkringsrörelse i sitt hemland har sålunda, sedan viss under-
rättelseskyldighet fullgjorts, rätt att driva försäkringsrörelse i Sverige
antingen från en sekundäretablering (främst genom generalagent eller
filial) eller genom s.k. gränsöverskridande verksamhet (2 kap. 1 §). För
att en försäkringsgivare från tredje land skall fa bedriva försäkringsrörel-
se här krävs som regel att företaget har beviljats koncession att bedriva
sådan rörelse från en sekundäretablering här i landet (4 kap. 1 § första
stycket). En försäkringsgivare från tredje land kan dock, under angivna
förutsättningar, fa tillstånd att marknadsföra försäkringar som gäller ris-
ker i Sverige trots att försäkringsgivaren inte är etablerad här (4 kap. 1 §
andra stycket). En sådan försäkringsgivare har vidare rätt att efter under-
rättelse till Finansinspektionen öppna ett representationskontor i Sverige
(4 kap. 11 §). Vid ett sådant kontor får inte bedrivas verksamhet som
kräver koncession enligt 4 kap. 1 § första stycket eller tillstånd enligt 4
kap. 1 § andra stycket.

Finner Finansinspektionen att någon bedriver försäkringsrörelse enligt
den föreslagna lagen utan att förutsättningar enligt 2 kap. 1 § eller 4 kap.
1 § är uppfyllda, skall inspektionen förelägga denne att ändra eller upp-
höra med sin verksamhet (10 kap. 3 § andra stycket). Sådant föreläggan-
de kan förenas med vite (10 kap. 5 §).

Den lämnade redogörelsen leder till slutsatsen att en utländsk försäk-
ringsgivare skall få bedriva försäkringsrörelse i Sverige bara om verk-
samheten sker i överensstämmelse med de villkor som uppställs i lagen.
Bedrivs försäkringsrörelse här på annat sätt än vad som sägs i 2 kap. 1 §
eller 4 kap. 1 § ankommer det på Finansinspektionen att ingripa. En för
lagens tillämpning central fråga är därför vilka faktorer som skall ligga
till grund för bedömningen av om en utländsk försäkringsgivare bedriver
försäkringsrörelse i Sverige eller inte. Av definitionen på gränsöver-
skridande verksamhet följer att försäkringsrörelse i Sverige inte med
nödvändighet förutsätter att den utländske försäkringsgivaren har någon
form av etablering här. Med gränsöverskridande verksamhet avses näm-
ligen att en EES-försäkringsgivare, från ett utländskt driftställe, meddelar
försäkringar i Sverige utan en etablering här i syfte att ingå försäkrings-
avtal om en i Sverige belägen risk (1 kap. 13 §). Även den särskilda re-
geln i 4 kap. 1 § andra stycket om marknadsföring synes bygga på an-
tagandet att försäkringsrörelse kan bedrivas i Sverige trots att den utländ-
ske försäkringsgivaren själv inte är etablerad här.

Det förhållandet att en utländsk försäkringsgivare kan bedriva försäk-
ringsrörelse i Sverige utan att vara etablerad här väcker frågan om varje
form av etablering i Sverige innebär att den utländske försäkringsgivaren
anses bedriva försäkringsrörelse i Sverige. Svaret på frågan beror bl.a. på
hur verksamheten vid ett representationskontor skall bedömas. Den i
4 kap. 11 § första stycket föreslagna ordalydelsen kan tolkas så att verk-
samheten vid kontoret visserligen är försäkringsrörelse men inte rörelse

Prop. 1997/98:141

Bilaga 3

193

av sådant slag som kräver koncession eller tillstånd enligt 4 kap. 1 §. Vad
som sägs i 10 kap. 3 § andra stycket tyder däremot på att en försäkrings-
givare från tredje land inte far driva annan försäkringsrörelse än sådan
som avses i 4 kap. 1 §. Den logiska konsekvensen av detta är att v-
erksamheten vid ett representationskontor inte utgör försäkringsrörelse.

Det anförda visar att varken förekomsten av etablering eller andra i la-
gen angivna faktorer ger besked om vad som är avgörande för om en
verksamhet, som bedrivs i Sverige av en utländsk försäkringsgivare, skall
anses utgöra här bedriven försäkringsrörelse eller inte. Lagrådet kan inte
heller finna att de uttalanden som görs i remissens allmänna motivering
eller författningskommentar sprider nämnvärt ljus i saken. I kommenta-
ren till 1 kap. 1 § sägs att en verksamhet måste vara yrkesmässig, varmed
avses viss varaktighet och omfattning, för att kunna hänföras till försäk-
ringsrörelse. För att kravet på yrkesmässighet skall anses vara uppfyllt
krävs - när det gäller försäkringsgivare från tredje land - enligt kommen-
taren viss aktivitet av försäkringsgivaren i syfte att förvärva försäk-
ringsaffarer på den svenska marknaden. Försäkringsavtal som ingås utan
att försäkringsgivaren på något sätt har bjudit ut sina tjänster i Sverige,
t.ex. genom att försäkringstagaren på eget initiativ kontaktat försäk-
ringsgivaren i syfte att teckna försäkring, anses inte uppfylla kravet på
yrkesmässighet och sådana aktiviteter skall därför inte omfattas av den
föreslagna lagen.

Varje utländsk försäkringsgivare som är internationellt verksam måste
enligt Lagrådets uppfattning antas bedriva en yrkesmässig försäkringsrö-
relse, dvs. en varaktig verksamhet av viss minsta omfattning, i sitt hem-
land. Den verksamhet som en sådan försäkringsgivare bedriver i Sverige
utgör en del av den totala verksamheten och uppfyller därmed - oavsett
den svenska verksamhetens varaktighet och omfattning - kravet på yr-
kesmässighet. Såvitt Lagrådet kan förstå kan därför avsaknaden av yr-
kesmässighet knappast åberopas som stöd för att en utländsk försäk-
ringsgivares verksamhet i Sverige inte utgör här bedriven försäkringsrö-
relse. Avgörande för om försäkringsrörelsen skall anses bedrivas i Sveri-
ge eller enbart utomlands synes i stället vara vilken anknytning rörelsen
har till Sverige. Av betydelse i det sammanhanget är t.ex. om den ut-
ländske försäkringsgivaren har egna lokaler eller egen personal i Sverige
samt om - och i så fall på vilket sätt - försäkringsgivaren marknadsför
försäkringar i Sverige och om denna marknadsföring tar sikte på risker
som är belägna här. Hänsyn kan också tas till om den utländske försäk-
ringsgivaren träffat avtal om samarbete med försäkringsföretag eller för-
säkringsmäklare som är representerade på den svenska marknaden.

Enligt Lagrådets mening är det angeläget att frågan om vilka faktorer
som skall ligga till grund för bedömningen av om viss verksamhet utgör
försäkringsrörelse i Sverige övervägs ytterligare under det fortsatta lag-
stiftningsarbetet. Därvid bör innebörden av begreppen gränsöver-
skridande verksamhet, marknadsföring som avses i 4 kap. 1 § andra
stycket och verksamhet vid ett representationskontor i möjligaste mån
klarläggas och åsyftade skiljaktigheter belysas. Som Lagrådet i det före-
gående påpekat blir lagstiftningen svår att tillämpa om osäkerhet råder
om innebörden av använda begrepp.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 3

194

Lagrådet återkommer till dessa gränsdragningsfrågor i anslutning till
vissa av de föreslagna lagrummen.

1 kap.

Av skäl som Lagrådet utvecklar vid 1 kap. 4 § bör i detta kapitel den
första avsnittsrubriken Tillämpningsområde ändras till Inledande be-
stämmelser och den andra avsnittsrubriken Tillämplig lag utgå.

1 kap. 1 §

Enligt denna paragraf har utländska försäkringsgivare rätt att bedriva
försäkringsrörelse i Sverige i enlighet med den nya lagen.

I författningskommentaren sägs att begreppet försäkringsgivare i den-
na lag avses ha en vidare innebörd än i lagen (1927:77) om försäkrings-
avtal (försäkringsavtalslagen) och omfatta både juridiska och fysiska per-
soner som driver försäkringsverksamhet och tillhandahåller försäkrings-
avtal.

Enligt 2 § första stycket försäkringsavtalslagen förstås med försäk-
ringsgivare den som enligt försäkringsavtal har åtagit sig att vid inträf-
fande försäkringsfall utbetala ersättning för uppkommen skada eller, om
avtalet gäller livförsäkring eller annan personförsäkring, det överens-
komna försäkringsbeloppet. Denna begreppsbestämning utesluter inte att
försäkringsgivaren är en fysisk person eller en juridisk person som inte är
försäkringsbolag. Att svenska personer av detta slag enligt 1 kap. 1 §
första stycket forsäkringsrörelselagen inte får driva försäkringsrörelse här
i landet är en sak för sig. Det hindrar inte att försäkringsavtalslagen kan
bli tillämplig på försäkringsavtal som meddelats av utländska fysiska p-
ersoner eller andra juridiska personer än försäkringsbolag vilka enligt
den föreslagna lagen far bedriva försäkringsrörelse här.

Begreppet försäkringsgivare används även i lagen (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige (LEF) som beteckning för
juridiska och fysiska personer som driver försäkringsrörelse i Sverige (se
prop. 1992/93:257 s. 162). Samma begrepp har införts i 5 § trafikskade-
lagen (1975:1410). I andra bestämmelser i den lagen förekommer emel-
lertid uttrycket försäkringsanstalt. I de fall trafikförsäkring skulle med-
delas här i landet av en utländsk fysisk person torde även denne få anses
utgöra en sådan försäkringsanstalt som avses i dessa bestämmelser.

En utländsk försäkringsgivare som får bedriva försäkringsrörelse här i
landet kan meddela bl.a. konsumentförsäkringar som avses i kon-
sumentförsäkringslagen (1980:38). I den lagen används genomgående
beteckningen försäkringsbolag. Om avsikten är att även utländska fysiska
personer och andra juridiska personer än försäkringsbolag skall kunna
meddela sådana försäkringar, framstår denna beteckning som oegentlig.

Lagrådet förutsätter att frågan om vilken terminologi som bör an-
vändas i nämnda lagar för att beteckna den som meddelar försäkring
övervägs närmare i lämpligt sammanhang.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 3

195

1 kap. 4 §                                                                 Prop. 1997/98:141

Enligt första stycket skall en försäkringsgivare i sin verksamhet i Sverige Bilaga 3
följa svensk lag och svenska myndigheters beslut och föreskrifter samt
svara inför svensk domstol.

I författningskommentaren sägs att denna bestämmelse motsvarar 5 §
första stycket lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag
att driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF). Enligt den bestämmelsen
skall ett utländskt försäkringsföretag som driver försäkringsrörelse i Sve-
rige lyda under svensk lag i alla rättsförhållanden som härrör från företa-
gets verksamhet här i landet. I doktrinen har det ansetts osäkert om be-
stämmelsen utgör en regel om att svensk lag, inklusive svenska kolli-
sionsnormer, skall tillämpas eller en lagvalsregel som innebär att ut-
ländsk materiell rätt inte far tillämpas även om allmänna svenska kolli-
sionsnormer skulle anvisa tillämpning av främmande lag (se Eek, Inter-
nationell privaträtt, 2 uppl. 1967 s. 78 ff). Vid tillkomsten av lagen
(1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal uttalades att be-
stämmelsen inte torde vara att anse som en sådan lagvalsregel utan som
en regel om att det utländska försäkringsföretaget i alla rättsförhållanden
som härrör från företagets verksamhet här i landet måste underkasta sig
svensk lag, inklusive svensk internationell privaträtt (se prop. 1-
992/93:222 s. 15). Innebörden av detta uttalande synes vara att det ut-
ländska försäkringsföretaget skall i samma utsträckning som ett svenskt
försäkringsbolag kunna överenskomma med försäkringstagaren om att
deras rättsförhållande skall bedömas enligt rätten i ett annat land än Sve-
rige (jfr Eek a.a. s. 79).

Syftet med den bestämmelse som föreslagits i lagrådsremissen är en-
ligt författningskommentaren främst att skydda försäkringsgivarens
svenska kunder i deras ställning som konsumenter. Det kan sägas tala för
att bestämmelsen utgör en ovillkorlig lagvalsregel som hindrar parterna i
försäkringsavtalet att överenskomma att rätten i ett annat land än Sverige
skall tillämpas på deras rättsförhållande (jfr Hassler - Nial, Internationell
privaträtt, 1948, s. 87). När det gäller försäkringar som regleras i konsu-
mentförsäkringslagen torde dock redan av den lagens tvingande karaktär
följa att ett sådant avtalsvillkor inte i och för sig kan tillmätas avgörande
betydelse (jfr Nilsson - Strömbäck, Konsumentförsäkringslagen, 1984,
s. 36). Beträffande dessa försäkringar behövs därför knappast någon yt-
terligare skyddsregel till förmån för försäkringstagare som är konsu-
menter. Den lagstiftning om försäkringsavtal om bl.a. personförsäkringar
som förbereds för närvarande torde komma att ge konsumenterna ett
motsvarande skydd (se SOU 1986:56 och Ds 1993:39).

Med hänsyn till det anförda ligger det enligt Lagrådets mening närmast
till hands att anse att förevarande bestämmelse inte utgör någon ovillkor-
lig lagvalsregel utan en regel om att svenska kontrollbestämmelser och
annan lagstiftning, inbegripet svensk internationell privaträtt, skall till-
lämpas. För denna slutsats talar vidare att bestämmelsen är avsedd att
gälla också då försäkringen har meddelats av en EES-försäkringsgivare. I
det fallet kan bestämmelsen inte utgöra en självständig lagvalsregel. Det
skulle nämligen kunna strida mot 1993 års lag om tillämplig lag för vissa
försäkringsavtal.

Rubriken Tillämplig lag närmast före denna paragraf är av de skäl som
nu nämnts något missvisande. Lagrådet förordar därför att denna rubrik
far utgå. Som en följd härav bör rubriken Tillämpningsområde närmast
före 1 kap. 1 § ändras till förslagsvis Inledande bestämmelser.

Enligt andra stycket meddelas för trafikförsäkring vissa särskilda be-
stämmelser i trafikskadelagen (1975:1410). Avsikten med bestämmelsen
är att den föreslagna lagen inte skall tillämpas i de hänseenden som tra-
fikskadelagen innehåller avvikande bestämmelser.

Bestämmelsen bör enligt Lagrådets mening flyttas till 2 § för att där
bilda ett andra stycke. Den bör samtidigt förtydligas och - efter mönster
av 1 § andra stycket konsumentförsäkringslagen - ges följande lydelse:
"I fråga om trafikförsäkring tillämpas lagen inte, om annat följer av tra-
fikskadelagen (1975:1410)."

1 kap. 7 §

I paragrafen definieras vad som i lagen avses med skadeförsäkringsrisk
som är belägen i Sverige. Med sådana risker förstås enligt första stycket
dels risker som är hänförliga till viss egendom som finns i Sverige (bygg-
nad och dess lösöre) eller som skall registreras här (fordon), dels risker i
samband med resa eller semester när försäkringen tecknats i Sverige. I
andra stycket sägs att skadeförsäkringsrisken i andra fall än som anges i
första stycket anses vara belägen i Sverige om försäkringstagaren har sin
vanliga vistelseort här eller, såvitt avser juridisk person, det etablerings-
ställe som försäkringen gäller finns i Sverige.

Bestämmelsen i andra stycket innebär enligt ordalagen att en skade-
försäkringsrisk avseende t.ex. en byggnad som finns utomlands anses
vara belägen i Sverige om försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort
eller sitt etableringsställe här. I första stycket regleras ju inte det fall att
en byggnad finns utomlands. Detta fall kommer därför vid tillämpningen
av andra stycket att höra till kategorin "andra fall" och försäkringsrisken
kommer följaktligen under där angivna förutsättningar att anses belägen i
Sverige.

Till grund för definitionen ligger rådets direktiv 88/357/EEG (andra
skadeförsäkringsdirektivet). Enligt detta skall försäkringsrisker avseende
egendom och tjänster av det slag som anges i första stycket av förevaran-
de paragraf alltid anses belägna i det land där byggnaden finns, fordonet
registrerats respektive försäkringen tecknats. En försäkringsrisk avseende
t.ex. en byggnad i ett annat land än det där försäkringstagaren har sin
vanliga vistelseort eller sitt etableringsställe skall således - i motsats till
vad som följer av ordalagen i förevarande paragraf - anses belägen i det
land där byggnaden finns.

Det anförda innebär att definitionen i förevarande paragraf inte står i
överensstämmelse med direktivet. Paragrafen bör därför omarbetas. Där-
vid bör, beträffande risk som är hänförlig till fordon (första stycket punkt
2), beaktas att rekvisitet "när försäkringen avser ett registreringspliktigt
fordon" torde vara obehövligt och kunna slopas.

Vad gäller fordon anförs i författningskommentaren att härmed avses
motorfordon, båtar för yrkesmässig sjöfart och luftfartyg. Med fordon
förstås enligt vanligt språkbruk fortskaffningsmedel för transport på

Prop. 1997/98:141

Bilaga 3

197

marken, men däremot inte sådana for transport på sjön eller i luften. Di-
rektivet torde inte omfatta annat än fordon i vedertagen bemärkelse. Nå-
gon ändring av lagtexten synes därför inte vara påkallad. I stället bör för-
fattningskommentaren anpassas till lagtexten.

1 kap. 11 §

I paragrafen finns först en definition av begreppet försäkrings-
sammanslutning. Härmed avses en sammanslutning av fysiska eller juri-
diska personer som utan solidarisk ansvarighet meddelar försäkring. Vi-
dare anges: "När denna lag hänvisar till försäkringsgivare avses, när det
gäller försäkringssammanslutningar, medlemmarna i sammanslutning-
en."

Paragrafen tar enligt författningskommentaren sikte på sammanslut-
ningar som är organiserade i försäkringsbörser av den typ som bedrivs av
Lloyd's i London. Paragrafen är i allt väsentligt likalydande med nuva-
rande 1 kap. 1 § Ijärde stycket LEF. Någon motsvarighet finns däremot
inte i LUF. Det är inte heller möjligt att enligt forsäkringsrörelselagen
bedriva försäkringsverksamhet i Sverige i form av försäkringssamman-
slutningar.

Enligt författningskommentaren till förevarande paragraf har denna i
sak samma innebörd som bestämmelsen i LEF. Av förarbetena till be-
stämmelsen i LEF framgår att avsikten varit att försäkringsgsivare, när
det gäller försäkringssammanslutningar, skall beteckna samtliga med-
lemmar i sammanslutningen (prop. 1992/93:257 s. 136 och SOU 1992:5
s. 186, 192 och 193; jfr artikel 6 tredje skadeförsäkringsdirektivet). Kon-
cession skall sålunda beviljas för medlemmarna som grupp och även öv-
riga bestämmelser om försäkringsgivare skall tillämpas på gruppen och
inte på de enskilda medlemmarna var för sig.

Den åsyftade innebörden framgår enligt Lagrådets mening inte klart av
ordalydelsen. Paragrafen bör därför i och för sig förtydligas och ges t.ex.
följande lydelse: "Vid tillämpning av denna lag skall samtliga medlem-
mar i sammanslutningen som grupp anses som försäkringsgivare."

Lagrådet ifrågasätter emellertid om det är lämpligt eller ens möjligt att
tillämpa alla bestämmelser om försäkringsgivare från tredje land på ett
kollektiv av enskilda fysiska eller juridiska personer. Lagrådet tänker
därvid i första hand på bestämmelserna i 5 kap. om försäkringstekniska
avsättningar, solvenskrav m.m. Dessa bestämmelser synes förutsätta att
försäkringsgivaren är en enda juridisk person. I vart fall saknas en analys
av hur bestämmelserna skall tillämpas på ett kollektiv.

Vid föredragningen har upplysts att det sannolikt finns endast en för-
säkringssammanslutning av förevarande slag som är hemmahörande i
tredje land, nämligen Illinois Insurance Exchange i Chicago, och att det
inte finns något som tyder på att denna sammanslutning skall påbörja
verksamhet i Sverige. Mot denna bakgrund förordar Lagrådet att möj-
ligheten att driva försäkringsverksamhet i form av försäkringssamman-
slutning liksom hittills begränsas till försäkringsgivare i EES-land, dvs. i
praktiken Lloyd's.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 3

198

1 kap. 13 §

Gränsöverskridande verksamhet är en form av försäkringsrörelse som
bedrivs här i riket utan förmedling av etablering här (jfr 2 kap. 1 §). En-
ligt Lagrådets mening skulle det därför vara till fördel om uttrycket för-
säkringsrörelse i Sverige kunde ingå i definitionen av gränsöverskridande
verksamhet. En möjlighet kan vara att bygga definitionen på att fråga är
om en EES-försäkringsgivare som, utan etablering i Sverige, bedriver
försäkringsrörelse i landet avseende risker som är belägna här.

I författningskommentaren anges att begreppet etablering avser såväl
sekundäretablering (1 kap. 8 §) som etablering genom ett svenskt dotter-
bolag till den utländske försäkringsgivaren. Lagrådet ifrågasätter om inte
denna innebörd av begreppet borde komma till direkt uttryck i lagtexten.
Det kan i sammanhanget erinras om att den i 2 a kap. 4 § försäkringsrö-
relselagen angivna definitionen på gränsöverskridande verksamhet inte
synes utesluta att ett dotterbolag är etablerat i verksamhetslandet.

1 kap. 14 §

I paragrafen regleras i vilken utsträckning EES-försäkringsgivare re-
spektive försäkringsgivare från tredje land far "förena" direkt livförsäk-
ringsrörelse med annan försäkringsrörelse. Det framgår emellertid inte
klart av vare sig lagtext eller författningskommentar vad som avses med
begreppet "förena". Enligt vad som upplysts vid föredragningen i Lagrå-
det menas med att "förena" rörelser att bedriva flera rörelser i en och
samma juridiska person. Paragrafen bör förtydligas i detta avseende.
Därvid bör bestämmelsen i 4 kap. 2 § uppmärksammas enligt vilken för-
säkringsgivare från tredje land inte utan medgivande far driva annan rö-
relse än försäkringsrörelse. Bestämmelsen i 1 kap. 14 § andra stycket bör
utformas så att den där åsyftade begränsningen endast gäller för-
säkringsrörelse.

4 kap. 1 §

Av första stycket framgår att en försäkringsgivare från tredje land har rätt
att efter koncession bedriva försäkringsrörelse i Sverige från en sekun-
däretablering här i riket. Enligt andra stycket kan sådan försäkringsgivare
därutöver efter tillstånd från Finansinspektionen marknadsföra försäk-
ringar i Sverige. Som förutsättning för detta gäller bl.a. att försäkringsgi-
varen inte själv är etablerad här.

Den marknadsföring som avses i andra stycket utgör här i riket be-
driven försäkringsrörelse, låt vara att rörelsen skall ha begränsad inrikt-
ning och bedrivas utan stöd av egen etablering (jfr 4 kap. 11 § och 10
kap. 3 § andra stycket). Att fråga är om försäkringsrörelse bör enligt Lag-
rådets mening komma till uttryck i lagtexten, exempelvis genom att verk-
samheten betecknas som försäkringsrörelse avseende marknadsföring.
Som Lagrådet påpekat i det föregående är det vidare angeläget att beg-
reppet marknadsföring preciseras och att förekommande skillnader mel-
lan den aktuella formen av marknadsföring å ena sidan och å andra sidan
gränsöverskridande verksamhet (1 kap. 13 §) och verksamhet vid ett rep-
resentationskontor (4 kap. 11 §) klargörs under det fortsatta lagstiftnings-
arbetet.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 3

199

4 kap. 6 §

Enligt andra meningen kan regeringen bestämma att Finansinspektionen i
regeringens ställe får besluta i ett ärende om ändring av en beviljad kon-
cession. En förutsättning för detta är dock att ärendet inte är av principi-
ell betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.

Andra meningens ordalydelse ger närmast vid handen att regeringen i
varje enskilt ärende måste ta ställning till om beslutanderätten skall över-
föras till Finansinspektionen eller inte. En sådan ordning framstår som
opraktisk och kan knappast vara avsedd. Lagrådet förordar därför att be-
stämmelsen formuleras om så att det tydligare framgår att regeringen
genom en förordning kan bemyndiga Finansinspektionen att fatta beslut i
ärenden av åsyftat slag.

4 kap. 11 §

Lagrådet har i det föregående anfört att det är oklart om verksamheten
vid ett representationskontor är att hänföra till försäkringsrörelse i Sveri-
ge eller inte (se avsnittet Allmänna synpunkter och kommentaren till

4 kap. 1 §). Frågan synes vara av betydelse bl.a. vid bedömningen av om
Finansinspektionen med stöd av 10 kap. 3 § andra stycket kan förelägga
någon att ändra eller upphöra med verksamheten vid ett sådant kontor.

Ett viktigt motiv för att öppna ett representationskontor far antas vara
att den utländske försäkringsgivaren vill förbättra sin marknadsföring i
Sverige. Skillnaden mellan denna marknadsföring och en sådan mark-
nadsföring som kräver tillstånd enligt 4 kap. 1 § andra stycket är emel-
lertid inte lätt att uppfatta. Som Lagrådet framhållit tidigare är det önsk-
värt att gränsdragningen mellan nämnda verksamheter preciseras.

5 kap. 1 §

Enligt första stycket andra meningen skall deposition göras särskilt för
livförsäkring respektive skadeförsäkring. Av den föregående redogörel-
sen för 1 kap. 14 § framgår emellertid att försäkringsgivare från tredje
land, som förevarande paragraf avser, inte har rätt att driva verksamhet
avseende både livförsäkring och skadeförsäkring. Andra meningen bör
därför utgå.

5 kap. 20 §

Enligt första meningen skall en försäkringsgivare från tredje land som
meddelar livförsäkringar i Sverige ha en aktuarie som utför försäkrings-
tekniska beräkningar och utredningar. Bestämmelsen sägs i författnings-
kommentaren i sak motsvara 17 § LUF. Den bestämmelsen innebär
emellertid att de försäkringstekniska beräkningarna och utredningarna
skall utföras under överinseende av en av Försäkringsinspektionen god-
känd aktuarie. Det är något annat än att aktuarien själv skall utföra detta
arbete.

Lagrådet har ingen synpunkt på vilket av dessa alternativ som utgör
den lämpligaste ordningen. Om avsikten emellertid är att den ordning
som gäller för närvarande skall behållas, bör bestämmelsen i första me-
ningen formuleras på ett sätt som närmare överensstämmer med den nu-
varande bestämmelsen i 17 § LUF.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 3

200

7 kap. 12 §

Genom första meningen förbjuds en försäkringsgivare från tredje land,
vars koncession återkallats eller förverkats, att meddela nya försäkringar
här i landet. Andra meningen innehåller ett undantag från detta förbud.
Enligt denna bestämmelse, som förts över från 28 § åttonde stycket andra
meningen LUF, far under administrationstiden sådana livförsäkringar
meddelas som föranleds av gällande försäkringsavtal.

Enligt författningskommentaren är skälet till undantagsbestämmelsen i
andra meningen att det i regel är av stor betydelse för försäkringstagarna
att försäkringsskyddet kan anpassas efter ändring i försäkringsbehovet. I
anslutning till detta uttalande sägs att försäkringsskyddet i ett sådant fall
därför kan ändras utan att detta innebär att en ny försäkring meddelas.

I de fall då parterna i ett avtal om livförsäkring är överens om en änd-
ring av försäkringsvillkoren torde ändringen numera i praktiken ofta gö-
ras utan att någon ny försäkring meddelas (jfr SOU 1986:156 s. 295 och
470 ff). Förbudet enligt första meningen att meddela ny försäkring blir
inte tillämpligt i ett sådant fall. Undantaget från förbudet i andra mening-
en tar enligt ordalagen sikte på fall då försäkringsskyddet utökas på så-
dant sätt att i stället en ny försäkring meddelas.

En ny försäkring som föranleds av ändring i försäkringsbehovet kan
sägas ha samband med det tidigare ingångna försäkringsavtalet men kan
knappast anses vara föranledd av gällande försäkringsavtal. På grund
härav förordar Lagrådet att andra meningen formuleras om, så att det
framgår att under administrationstiden sådana nya livförsäkringar far
meddelas som har samband med tidigare ingångna försäkringsavtal.

10 kap. 4 §

Av andra stycket framgår att sådana beslut av Finansinspektionen som
innebär att ett föreläggande förenas med vite får överklagas hos länsrät-
ten. Andra beslut än sådana som avses i första och andra styckena far
enligt tredje stycket överklagas hos regeringen.

Den föreslagna regleringen innebär med en strikt tolkning att före-
lägganden som inte förenas med vite skall överklagas hos regeringen.
Det förefaller dock föga ändamålsenligt att instansordningen skall styras
av om vite förelagts i det enskilda fallet eller inte. Anmärkas kan även att
Regeringsrätten i ett nyligen avgjort mål rörande tillämpning av vattenla-
gen (RÅ 1997 ref. 74) uttalat att - vid fullföljd av talan mot föreläggan-
den - instansordningen inte bör påverkas av om myndigheten i det kon-
kreta fallet satt ut en vitespåföljd eller inte. Lagrådet förordar att andra
och tredje styckena utformas så att det klart framgår att samma överkla-
ganderegler skall gälla oavsett om ett föreläggande förenats med vite
eller inte.

Förslaget till lag om ändring i forsäkringsrörelselagen (1982:713)

2 a kap. 4 §

Paragrafen innehåller en definition av begreppet gränsöverskridande
verksamhet. Som Lagrådet framhållit i anslutning till 1 kap. 13 § för-

Prop. 1997/98:141

Bilaga 3

201

slaget till lag om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige
överensstämmer den i nämnda stadgande angivna definitionen av gräns-
överskridande verksamhet inte helt med den definition som finns i den nu
behandlade paragrafen.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1997/98:141

Bilaga 3

202

F inansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Äsbrink, Schori,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson, von
Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros

Föredragande: Erik Åsbrink

Prop. 1997/98:141

Regeringen beslutar proposition 1997/98:141 Utländska försäkringsgiva-
re verksamhet i Sverige

203

Prop. 1997/98:141

Rättsdatablad

Författningsrubrik

Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande

Celexnummer för bak-
omliggande EG-regler

Lag (1998:000) om ut-

1 kap. 2 §

373L0239, 388L0357,

ländska försäkringsgiva-

3 kap. 3 §

392L0049, 379L0267,

res verksamhet i Sverige

4 kap. 4 §

390L0619, 392L0096,

5 kap. 5 §

378L0473, 390L0618

Lag om ändring i Försäk-

5 kap. 9 §

6 kap. 3 §

6 kap. 4 §

8 kap. 2 §
10 kap. 9 §

1 kap. 2 §

ringsrörelselagen

(1982:713)

Lag om ändring i trafik-

skadelägen (1975:1410)

Eländers Gotab 55947, Stockholm 1998

204