Regeringens proposition
1997/98:141

Utländska försäkringsgivare med verksamhet i
Sverige

Prop.
1997/98:141

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 5 mars 1998

Göran Persson
Erik Åsbrink
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny lag om utländska försäkringsgivare med
verksamhet i Sverige. Lagen innehåller regler för alla utländska
försäkringsgivare som yrkesmässigt erbjuder försäkringstjänster här i
landet och skall ersätta nu gällande lagar på området, dvs. lagen
(1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkrings-
rörelse i Sverige och lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige.
Den nya lagen skall enligt förslaget tillämpas på utländska
försäkringsgivares direktförsäkringsverksamhet i Sverige.
Återförsäkringsrörelse och viss koassuransverksamhet (samförsäkring)
undantas från lagens tillämpningsområde.
Försäkringsgivare från länder utanför EES-området skall enligt
förslaget kunna etablera sig här i landet inte bara genom generalagent
utan även genom filial. I propositionen klargörs att det inte bör finnas
några hinder för utländska försäkringsgivare att driva verksamhet som
inte kräver tillstånd enligt denna lag i ett representationskontor i Sverige.
Några uttryckliga regler för upprättande av sådana kontor föreslås inte.
För EES-försäkringsgivare föreslås ändrade regler om
gränsöverskridande verksamhet. Till skillnad mot tidigare skall även s.k.
passivt tillhandahållande av tjänster omfattas av lagstiftningen.
Motsvarande regler införs inte för övriga utländska försäkringsgivare.
Enligt förslaget måste en försäkringsgivare från ett land utanför EES-
området även i fortsättningen utverka regeringens koncession för att få
driva försäkringsverksamhet i Sverige. Det nuvarande
depositionssystemet för dessa försäkringsgivare bibehålls i stort sett
oförändrat.
Propositionen innehåller även vissa redaktionella ändringar i
försäkringsrörelselagen (1982:713), lagen (1992:160) om utländska
filialer m.m., trafikskadelagen (1975:1410), lagen (1976:357) om
motortävlingsförsäkring, förmånsrättslagen (1970:979), lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt, mervärdeskattelagen (1994:200), lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter och lagen
(1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa
mål.
Den föreslagna lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1998.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige 6
2.2 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713) 32
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m. 35
2.4 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410) 36
2.5 Lag om ändring i lagen (1976:357) om
motortävlingsförsäkring 38
2.6 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979) 39
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt 40
2.8 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) 42
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter 43
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:309) om
behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva
vissa mål 44
3 Ärendet och dess beredning 47
4 Bakgrund 49
4.1 Nuvarande ordning 49
4.2 EG:s försäkringsdirektiv tredjelandsregler 51
4.2.1 Allmänt om EG:s försäkringsdirektiv 51
4.2.2 Tredjelandsregler 52
4.3 OECD:s liberaliseringsstadgor, GATS 53
4.3.1 OECD:s liberaliseringsstadgor 53
4.3.2 GATS 55
5 Allmänna utgångspunkter 57
6 Överväganden och förslag 58
6.1 Den lagtekniska lösningen 58
6.2 Lagens tillämpningsområde 60
6.3 Försäkringsgivare från tredje land 62
6.4 Sekundäretableringar och representationskontor 64
6.5 Gränsöverskridande verksamhet 66
6.6 Inledande av verksamheten m.m. 75
6.7 Solvenskrav och bedrivande av verksamheten 78
6.8 Frågor om tillsyn 80
6.9 Vites- och överklaganderegler 81
7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 83
8 Ekonomiska konsekvenser 84
9 Författningskommentar 85
9.1 Förslaget till lag om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige 85
9.2 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713) 140
9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m. 141
9.4 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410) 141
9.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:357) om
motortävlingsförsäkring 141
9.6 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979) 142
9.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt 142
9.8 Förslaget till lag om ändring i mervärdeskattelagen
(1994:200) 142
9.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter 142
9.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:309) om
behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva
vissa mål 143
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser 144
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag 145
Bilaga 3 Lagrådets yttrande 192
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998 203
Rättsdatablad 204

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige,
2. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
3. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,
4. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
5. lag om ändring i lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring,
6. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
7. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
8. lag om ändring i mervärdeskattelagen (1994:200),
9. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter,
10. lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän
förvaltningsdomstol att pröva vissa mål.

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige
Härigenom föreskrivs följande.

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

1 kap. Tillämpningsområde och vissa grundläggande bestämmelser

Inledande bestämmelser

1 § Utländska försäkringsgivare har rätt att bedriva verksamhet i Sverige
i enlighet med denna lag.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse
för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska
gemenskaperna (EG) och Schweiz.

2 § Denna lag gäller inte återförsäkringsrörelse. Lagen gäller inte heller
för en EES-försäkringsgivare som deltar i koassuransverksamhet
(samförsäkring) från ett utländskt driftställe i annan egenskap än ledande
försäkringsgivare, om verksamheten avser sådana stora risker som anges
i 2 a kap. 4 § tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:713).
I fråga om trafikförsäkring tillämpas lagen inte om annat följer av
trafikskadelagen (1975:1410).

3 § Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för
5 kap. 14 §, får tillämpas för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses
i 2 kap. 3 a § första stycket 1 och 2 försäkringsrörelselagen (1982:713)
samt för avgångsbidragsförsäkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap.
5 § femte stycket och 14 §, behöver inte tillämpas för sådana
livförsäkringar som avses i 2 kap. 3 b § första stycket 1 b och 4
försäkringsrörelselagen om premien är beräknad och bestämd för längst
fem år.

4 § En utländsk försäkringsgivare skall i sin verksamhet i Sverige följa
svensk lag och svenska myndigheters beslut och föreskrifter samt svara
inför svensk domstol.

Definitioner m.m.

5 § I denna lag avses med
1. EES-försäkringsgivare: utländsk försäkringsgivare vars hemland hör
till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och vars
verksamhet inom EES står under finansiell tillsyn endast av den behöriga
myndigheten i hemlandet,
2. försäkringsgivare från tredje land: annan utländsk försäkringsgivare
än EES-försäkringsgivare som enligt sitt hemlands lag är en juridisk
person,
3. hemland: det land där försäkringsgivaren har sitt säte och, när det
gäller försäkringsgivaren i en försäkringssammanslutning, det land där
sammanslutningens ledning finns,
4. behörig myndighet: den nationella myndighet utomlands som enligt
lag eller annan författning har behörighet att utöva tillsyn över EES-
försäkringsgivare eller försäkringsgivare från tredje land.
Bestämmelserna i 2 och 3 kap. i denna lag tillämpas på EES-
försäkringsgivare och bestämmelserna i 4 7 kap. på försäkringsgivare
från tredje land. Bestämmelserna i 8 10 kap. gäller både EES-
försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje land.

6 § Med skadeförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i
2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713).
Med livförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i
2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen.
Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta tillhör
livförsäkring, om ersättningen betalas från en livförsäkring, och
skadeförsäkring, om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en
sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag, skall den dock i detta
företag höra till livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de
särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 2, 5, 11 och 20 §§
samt 7 kap. 4 12 §§.

7 § Med skadeförsäkringsrisk som är belägen i Sverige avses
1. risk som är hänförlig till egendom som finns i Sverige, när
försäkringen avser antingen en byggnad eller en byggnad och dess
lösöre, till den del byggnaden och lösöret täcks av samma försäkring,
2. risk som är hänförlig till ett fordon som har registrerats i Sverige,
3. risk i samband med resa eller semester, när försäkringen har ingåtts
för högst fyra månader och försäkringstagaren har tecknat den i Sverige.
När försäkringen inte avser försäkringsobjekt som avses i första
stycket eller motsvarande försäkringsobjekt i utlandet anses
skadeförsäkringsrisken vara belägen i Sverige, om försäkringstagaren är
en fysisk person som har sin vanliga vistelseort här eller, om
försäkringstagaren är en juridisk person, det etableringsställe som
försäkringen gäller finns i Sverige.
När det gäller livförsäkring anses Sverige vara det land där åtagandet
skall fullgöras om, i det fall då försäkringstagaren är en fysisk person,
denne har sin vistelseort här eller, om försäkringstagaren är en juridisk
person, det etableringsställe som försäkringen gäller finns i Sverige.

8 § Med sekundäretablering avses i denna lag en utländsk
försäkringsgivares etablering i Sverige genom
1. generalagent,
2. filial, eller
3. generalrepresentation för försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning.
Med företrädare avses i denna lag generalagent, verkställande direktör
för en filial samt ombud för generalagent eller för försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning.

9 § Med generalagent avses i denna lag en fysisk eller juridisk person
som har till uppgift att leda och sköta en utländsk försäkringsgivares
försäkringsrörelse i Sverige. En utländsk försäkringsgivare får i Sverige
inte representeras av mer än en generalagent.
Generalagenten skall vara bosatt eller ha sitt säte i Sverige. Den som är
underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller som har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte vara generalagent.
Den utländska försäkringsgivaren skall utfärda fullmakt för
generalagenten att ingå för försäkringsgivaren bindande rättshandlingar
med tredje man samt att ta emot stämning för den utländska
försäkringsgivaren och själv eller genom annan tala och svara för denna.
Om den utländska försäkringsgivaren använder en juridisk person som
generalagent skall den juridiska personen utse en fysisk person som
ombud. Denne skall uppfylla de krav som ställs i andra stycket. I ett
sådant fall skall den fullmakt som avses i tredje stycket ställas till
ombudet.

10 § Med filial avses i denna lag ett avdelningskontor med självständig
förvaltning som en utländsk försäkringsgivare etablerar i Sverige.
För verksamhet som drivs genom filial gäller, förutom bestämmelserna
i denna lag, lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Den
verkställande direktören för en filial skall dock vara bosatt i Sverige.

11 § Med försäkringssammanslutning avses i denna lag en
sammanslutning av fysiska eller juridiska personer som utan solidariskt
ansvar meddelar försäkring. Vid tillämpning av denna lag skall samtliga
medlemmar i sammanslutningen som grupp anses som försäkringsgivare.

12 § Med generalrepresentation avses en utländsk
försäkringssammanslutnings representation i Sverige.
Generalrepresentationen skall förestås av ett ombud som ansvarar för den
verksamhet som försäkringsgivaren i sammanslutningen driver enligt
denna lag.
Ett ombud för försäkringsgivare i en sammanslutning skall vara bosatt
i Sverige. Den som är underårig, i konkurs eller underkastad
näringsförbud eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken
kan inte vara ombud.
De försäkringsgivare som hör till sammanslutningen skall utfärda
fullmakt för ombudet att vid tvister som rör ingångna försäkringsavtal
ingå för försäkringsgivarna bindande rättshandlingar och att för deras
räkning ta emot stämning samt själv eller genom annan tala och svara för
dem.

13 § Med gränsöverskridande verksamhet avses i denna lag att en EES-
försäkringsgivare från ett utländskt driftsställe meddelar försäkring, utan
förmedling av en sekundäretablering eller ett dotterbolag här i landet,
avseende en risk som är belägen i Sverige eller ett åtagande som skall
fullgöras här i enlighet med 1 kap. 7 §.

Separationsprincipen

14 § En EES-försäkringsgivare får i Sverige förena direkt
livförsäkringsrörelse endast med sådan direkt skadeförsäkringsrörelse
som avses i 2 kap. 3 a § första stycket 1 och 2 försäkringsrörelselagen
(1982:713) samt med rörelse för återförsäkring av sådana
skadeförsäkringar och av livförsäkring. EES-försäkringsgivare, som på
basis av den koncession som försäkringsgivaren har fått i sitt hemland
bedriver både liv- och skadeförsäkringsrörelse, får dock bedriva sådan
verksamhet även här i landet. EES-försäkringsgivaren skall hålla sin
skadeförsäkringsrörelse åtskild från livförsäkringsrörelsen.
Försäkringsgivare från tredje land får i Sverige inte förena direkt
livförsäkringsrörelse med annan försäkringsrörelse än rörelse för
återförsäkring av livförsäkring.

Bemyndiganden och undantag

15 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen får medge undantag från de särskilda
bestämmelserna i denna lag om livförsäkring
1. när det gäller alla utländska försäkringsgivare: livförsäkring som
gäller endast för dödsfall och meddelas för en tid av längst fem år eller
mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år och
2. när det gäller försäkringsgivare från tredje land: livförsäkring som
avses i 2 kap. 3 b § första stycket 3 försäkringsrörelselagen (1982:713).
Undantag enligt första stycket 1 får inte medges från bestämmelserna
om beräkning av premiereserv enligt 5 kap. 3 § femte stycket.
Undantag enligt första stycket 2 får, såvitt gäller andra bestämmelser
än 5 kap. 8 §, medges endast om det finns särskilda skäl.
Ett undantag enligt första stycket skall vara förenligt med Europeiska
gemenskapernas rättsakter i fråga om försäkring.
I samband med beslut om undantag enligt första stycket 1 får det
föreskrivas att bestämmelser i denna lag som särskilt gäller
skadeförsäkring skall tillämpas i stället.

BESTÄMMELSER OM EES-FÖRSÄKRINGSGIVARE

2 kap. Rätt att driva verksamhet i Sverige

1 § En EES-försäkringsgivare som i sitt hemland har tillstånd att driva
försäkringsrörelse får bedriva verksamhet i Sverige
1. från en sekundäretablering här i landet med början två månader efter
det att Finansinspektionen från den behöriga myndigheten i
försäkringsgivarens hemland tagit emot en underrättelse med sådant
innehåll som anges i 2 § eller dessförinnan, om Finansinspektionen
medger att verksamheten får påbörjas,
2. genom gränsöverskridande verksamhet, så snart Finansinspektionen
från den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland tagit emot
en underrättelse med sådant innehåll som anges i 3 §.

2 § En underrättelse enligt 1 § 1 om sekundäretablering skall innehålla
1. uppgifter om sekundäretableringens adress och om vem som skall
vara dess företrädare,
2. en plan över den tilltänkta verksamheten där det framgår hur
etableringen är organiserad och vilket slags försäkringsrörelse som skall
drivas där, och
3. ett intyg utfärdat av hemlandsmyndigheten om EES-försäkrings-
givarens kapitalbas.
För verksamhet rörande försäkringar som avses i 2 kap. 3 a § första
stycket 10 försäkringsrörelselagen (1982:713) (motorfordonsansvar) och
som inte uteslutande gäller försäkring av fraktförares ansvar skall
underrättelsen enligt första stycket dessutom innehålla en försäkran att
EES-försäkringsgivaren är medlem i Trafikförsäkringsföreningen.
Om försäkringsgivaren avser att ändra sin verksamhet i fråga om
förhållanden som anges i första stycket 1 och 2, får ändringen göras
tidigast en månad efter det att försäkringsgivaren underrättat
Finansinspektionen om ändringen.

3 § En underrättelse enligt 1 § 2 om gränsöverskridande verksamhet skall
innehålla
1. uppgifter om vilket eller vilka slag av risker eller åtaganden
försäkringarna skall täcka, och
2. ett intyg utfärdat av hemlandsmyndigheten om
a) försäkringsgivarens kapitalbas, och
b) de försäkringsklasser försäkringsgivarens koncession omfattar.
För verksamhet rörande försäkringar som avses i 2 kap. 3 a § första
stycket 10 i försäkringsrörelselagen (1982:713) (motorfordonsansvar)
och som inte uteslutande gäller försäkring av fraktförares ansvar skall
underrättelsen dessutom innehålla
1. uppgifter om vem som är försäkringsgivarens representant enligt 5 §
trafikskadelagen (1975:1410), och
2. en försäkran att försäkringsgivaren är medlem i
Trafikförsäkringsföreningen.
Om försäkringsgivaren avser att ändra sin verksamhet i fråga om
förhållanden som anges i första och andra styckena, får ändringen göras
tidigast en månad efter det att Finansinspektionen underrättats om
ändringen av den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland.

4 § När försäkringsgivaren börjat sin verksamhet här i landet skall
företrädaren genast underrätta Finansinspektionen om detta.

3 kap. Tillsyn över EES-försäkringsgivare

1 § Den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland har
ansvaret för den finansiella tillsynen över en EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige. Den finansiella tillsynen omfattar kontroll av
försäkringsgivarens solvens, försäkringstekniska avsättningar och
skuldtäckning.
Finansinspektionen skall ansvara för tillsynen i övrigt över EES-
försäkringsgivarens verksamhet i Sverige.

2 § I fråga om verksamhet som drivs av EES-försäkringsgivare enligt
denna lag skall Finansinspektionen, i samarbete med den behöriga
myndigheten i försäkringsgivarens hemland, verka för en sund
utveckling av verksamheten.
Finansinspektionen skall lämna uppgifter till de behöriga
myndigheterna i EES-försäkringsgivares hemländer, om dessa
myndigheter behöver uppgifterna för sin tillsyn över försäkringsgivares
verksamheter, samt i övrigt ha ett nära samarbete med dessa
myndigheter.

3 § En EES-försäkringsgivare som driver verksamhet här i landet skall
lämna Finansinspektionen de uppgifter om verksamheten som behövs för
tillsynen.
Finansinspektionen har rätt att granska den verksamhet som en EES-
försäkringsgivares sekundäretablering bedriver. Försäkringsgivaren skall
även hålla tillgångar, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för
granskning.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som försäkringsgivaren
skall lämna till inspektionen enligt första stycket.

4 § Skyldighet enligt 3 § att lämna upplysningar och hålla tillgångar och
handlingar tillgängliga för granskning gäller även för
1. styrelsen och den verkställande direktören eller motsvarande organ i
företag vars verksamhet uteslutande skall vara att biträda EES-
försäkringsgivare eller som en sådan försäkringsgivare har ett
bestämmande inflytande i,
2. ordföranden och den verkställande direktören eller motsvarande
befattningshavare i en skaderegleringsnämnd, villkorsnämnd eller annat
liknande organ, som här i landet biträder en EES-försäkringsgivare i
dennes rörelse.

5 § Efter anmälan till Finansinspektionen får den behöriga myndigheten i
en EES-försäkringsgivares hemland göra undersökning hos en
sekundäretablering här i landet. Finansinspektionen har rätt att delta i
undersökningen.

Ingripande och sanktioner

6 § Om en EES-försäkringsgivare överträder denna lag eller en föreskrift
som har meddelats med stöd av denna lag eller på annat sätt visar sig
olämplig att driva verksamhet här, får Finansinspektionen förelägga
försäkringsgivaren att vidta rättelse. Om försäkringsgivaren inte följer
föreläggandet skall inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i
försäkringsgivarens hemland.
Om rättelse ändå inte sker, får Finansinspektionen förbjuda
försäkringsgivaren att fortsätta sin marknadsföring och att ingå nya
försäkringsavtal om risker som är belägna här i landet eller, när det gäller
livförsäkring, om försäkringsåtaganden som skall fullgöras här i landet.
Innan ett förbud meddelas skall inspektionen underrätta den behöriga
myndigheten i försäkringsgivarens hemland.
I brådskande fall får Finansinspektionen, utan att den behöriga
myndigheten underrättats, vidta åtgärder som anges i andra stycket för att
hindra ytterligare överträdelser.
Finansinspektionen får i brådskande fall, och utan att den utländska
behöriga myndigheten underrättats, även förordna ett ombud att på
försäkringsgivarens vägnar ta emot stämning och i övrigt företräda denne
när det gäller redan meddelade försäkringar. Inspektionen skall genast
införa kungörelse enligt 10 kap. 1 § 1 om förordnandet. Till dess att en
sådan kungörelse har införts får en försäkringstagare, om
försäkringsgivaren inte är en försäkringssammanslutning, sätta in
förfallna försäkringspremier hos inspektionen med samma verkan som
om de har betalats till försäkringsgivaren.

7 § Om den behöriga myndigheten i en EES-försäkringsgivares hemland
inskränker försäkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar, skall
Finansinspektionen på begäran av myndigheten vidta motsvarande
åtgärder i fråga om försäkringsgivarens tillgångar i Sverige.
Finansinspektionen skall biträda den behöriga myndigheten i EES-
försäkringsgivarens hemland vid verkställighet av ett beslut om hur
verksamheten skall drivas efter det att den myndigheten beslutat
1. att försäkringsgivaren inte får fortsätta sin marknadsföring eller ingå
nya försäkringsavtal, eller
2. att inskränka försäkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar.

8 § Om en företrädare för en EES-försäkringsgivare avsäger sig sitt
uppdrag, om fullmakten återkallas eller om företrädaren av annan
anledning inte kan utöva sitt uppdrag, skall de åtgärder som anges i 6 §
första tredje styckena vidtas. Om det med hänsyn till skyddet av
försäkringstagarnas intressen är nödvändigt, får Finansinspektionen, för
tiden till dess att hindret upphört eller en ny företrädare blivit
befullmäktigad, förordna ett ombud i enlighet med 6 § fjärde stycket.

9 § Om en EES-försäkringsgivare till följd av ett beslut av den behöriga
myndigheten i hemlandet inte längre får driva verksamhet här i landet,
skall Finansinspektionen vidta de åtgärder som behövs för att hindra att
försäkringsgivaren fortsätter verksamheten eller inleder ny verksamhet.
Inspektionen skall, på begäran av och i samarbete med den behöriga
myndigheten i försäkringsgivarens hemland,
1. förbjuda försäkringsgivaren att förfoga över sina tillgångar i Sverige
eller begränsa försäkringsgivarens förfoganderätt, eller
2. förbjuda försäkringsgivaren att fortsätta sin marknadsföring eller att
ingå nya försäkringsavtal.
Finansinspektionen skall i övrigt vidta de åtgärder som behövs till
skydd för de försäkrades intressen. Inspektionen skall också biträda
hemlandets myndighet i angelägenheter som rör avveckling av
försäkringsgivarens verksamhet här i landet. Inspektionen får därvid
vidta sådana åtgärder som inspektionen kan besluta i fråga om ett svenskt
försäkringsbolag.

BESTÄMMELSER OM FÖRSÄKRINGSGIVARE FRÅN
TREDJE LAND

4 kap. Inledande av verksamheten m.m.

Rätt att driva verksamhet i Sverige

1 § En försäkringsgivare från tredje land får efter koncession av
regeringen bedriva försäkringsrörelse i Sverige från en generalagentur
eller en filial här i landet.
Utöver vad som följer av första stycket får en försäkringsgivare från
tredje land, efter tillstånd av Finansinspektionen, i Sverige marknadsföra
försäkringar som gäller risker som är belägna här, om det sker genom
förmedling av en försäkringsgivare som har koncession i Sverige och de
båda försäkringsgivarna tillhör samma koncern eller har samarbetsavtal
med varandra.

2 § En försäkringsgivare från tredje land som bedriver verksamhet enligt
denna lag får inte utan medgivande av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen driva annan rörelse än
försäkringsrörelse här i landet. Medgivande skall lämnas om det finns
särskilda skäl för det.
Ett medgivande enligt första stycket får återkallas av den som lämnat
medgivandet, om det finns skäl för det.
Ansökan om medgivande enligt första stycket skall lämnas in till
Finansinspektionen. Till ansökningen skall fogas den utredning som
inspektionen bestämmer.

Koncession

3 § Finansinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om
huruvida koncession enligt 1 § första stycket krävs för en planerad
verksamhet.
Ett förhandsbesked är bindande för den myndighet som har lämnat
beskedet. Om regeringen har beslutat i fråga om förhandsbesked är även
Finansinspektionen bunden av detta beslut.

4 § Ansökan om koncession enligt 1 § första stycket görs hos regeringen.
Ansökan skall lämnas in till Finansinspektionen som skall överlämna den
till regeringen tillsammans med ett eget yttrande.
Till ansökningen skall fogas
1. en plan för verksamheten i Sverige (verksamhetsplan), och
2. ett intyg om att försäkringsgivaren har deponerat värdehandlingar
enligt 5 kap. 1 § andra stycket.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall
innehålla och vilka ytterligare handlingar som skall fogas till ansökan.

5 § Regeringen skall bevilja en försäkringsgivare från tredje land
koncession och godkänna dess företrädare, om ansökan uppfyller de krav
som ställs i 4 § och
1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven
på en sund försäkringsverksamhet,
2. det kan antas att den som kommer att ha ett sådant kvalificerat
innehav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 9 a § första stycket
försäkringsrörelselagen (1982:713) inte motverkar en sund utveckling av
verksamheten hos försäkringsgivaren och denne även i övrigt är lämplig
att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgivare
och
3. den som avses vara företrädare för försäkringsgivaren eller, i de fall
där företrädaren är en juridisk person, vara dess ombud har tillräckliga
insikter och erfarenheter för att delta i ledningen hos en försäkringsgivare
och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Koncession får inte
beviljas, om det kan antas att någon som i väsentlig mån har åsidosatt
sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska
angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer
att ha ett kvalificerat innehav i en försäkringsgivare.
Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs någon
ytterligare försäkringsgivare.
Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda
omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det
löpande räkenskapsårets slut.
Koncession skall meddelas i enlighet med den indelning som anges i
2 kap. 3 a och 3 b §§ försäkringsrörelselagen.

6 § Vid ändring av en beviljad koncession gäller bestämmelserna i 4 och
5 §§ i tillämpliga delar. Regeringen kan bestämma att Finansinspektionen
får besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet inte är av principiell
betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.

7 § Vid förlängning av en koncession, som har beviljats för bestämd tid,
gäller 4 och 5 §§ i tillämpliga delar. Ansökningen, som skall prövas av
den myndighet som beviljat koncessionen, skall lämnas in till
Finansinspektionen senast sex månader före utgången av den löpande
koncessionen.

8 § Utses en ny företrädare för en försäkringsgivare från tredje land skall
denne efter ansökan av försäkringsgivaren godkännas av
Finansinspektionen, om den nya företrädaren uppfyller de krav som ställs
på företrädare i denna lag. Inspektionen får meddela närmare föreskrifter
om den utredning som skall fogas till ansökningen.

9 § När en försäkringsgivare från tredje land som fått koncession enligt
5 § har börjat sin verksamhet i Sverige skall försäkringsgivarens
företrädare genast underrätta Finansinspektionen om detta.

Marknadsföring av försäkringar

10 § Finansinspektionen skall efter ansökan av en försäkringsgivare från
tredje land lämna tillstånd till verksamhet enligt 1 § andra stycket, om
den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund försäkringsverksamhet. Inspektionen får meddela närmare
föreskrifter om den utredning som skall fogas till ansökan om tillstånd.
Om det inte längre finns förutsättningar för tillstånd enligt första
stycket får Finansinspektionen förklara tillståndet förverkat.

5 kap. Solvenskrav och bedrivande av verksamheten

Deposition

1 § En försäkringsgivare från tredje land skall som säkerhet för direkt
försäkringsrörelse i Sverige deponera värdehandlingar i en svensk bank
på det sätt och under de villkor som Finansinspektionen bestämmer.
Depositionen skall bestå av sådana värdehandlingar som
Finansinspektionen har godtagit som säkerhet.
Innan koncession söks i Sverige skall försäkringsgivaren deponera
värdehandlingar till ett värde som motsvarar 300 gånger det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då ansökningen
om koncession lämnades in till Finansinspektionen.

2 § Medan verksamheten pågår skall depositionen
1. för skadeförsäkring inom åtta månader efter utgången av varje
räkenskapsår uppgå till ett belopp som motsvarar bruttopremieinkomsten
under räkenskapsåret, dock lägst till ett belopp som motsvarar 300
gånger det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som gällde vid
räkenskapsårets utgång,
2. för livförsäkring varje räkenskapsår uppgå till ett belopp som
motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring
som gällde vid räkenskapsårets utgång.

3 § Finansinspektionen får bestämma att depositionen får efter vad som
är skäligt med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet göras
med ett lägre belopp än det som anges i 1 § andra stycket och 2 §. Sådant
beslut får inspektionen återkalla om det finns skäl till det.
Överskrider det sammanlagda belopp som en försäkringsgivare
deponerat för skadeförsäkring väsentligt den premieinkomst som anges i
2 § 1, får Finansinspektionen medge försäkringsgivaren att få ut det
överskjutande beloppet, om detta inte hänför sig till en deposition enligt
1 § andra stycket.
Bestämmelser om att Finansinspektionen i vissa fall får medge
undantag från skyldigheten att deponera finns i 16 och 18 §§.

4 § Tillgångar som en försäkringsgivare från tredje land har deponerat
enligt 1 3 §§ får användas endast för betalning av sådana på
försäkringsavtal grundade skulder som hänför sig till försäkringsgivarens
direkta försäkringsrörelse i Sverige.

Försäkringstekniska avsättningar och grunder för
försäkringsverksamheten

5 § En försäkringsgivare från tredje land skall för sin direkta
försäkringsrörelse i Sverige redovisa försäkringstekniska avsättningar.
En försäkringsgivares försäkringstekniska avsättningar skall motsvara de
belopp som behövs för att försäkringsgivaren vid varje tidpunkt skall
kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma på
grund av ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska
avsättningarna skall motsvara försäkringsgivarens ansvarighet för
1. löpande försäkringar (premiereserv),
2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader som beräknas
uppkomma för regleringen av dessa samt tilldelad återbäring som
förfallit till betalning men inte betalats ut (avsättning för oreglerade
skador),
3. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har
förfallit till betalning,
4. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än
livförsäkringsrörelse som inte har förfallit till betalning och
5. förlustutjämning för kreditförsäkring som avses i 12 kap. 9 a §
försäkringsrörelselagen (1982:713) (utjämningsavsättning) upp till det
belopp för avsättningens storlek som anges i första stycket andra
meningen nämnda paragraf.
Ansvarar flera försäkringsgivare solidariskt för en försäkring, skall
endast den del av försäkringen som enligt avtal mellan
försäkringsgivarna belöper på en enskild försäkringsgivare beaktas vid
beräkningen av den försäkringsgivarens försäkringstekniska avsättningar.
Avsättning för oreglerade skador skall beräknas särskilt för varje
försäkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder
användas om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av
skadornas art.
Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om beräkning av försäkringstekniska
avsättningar.
Vid beräkning av premiereserv för livförsäkringsrörelse gäller 7 kap.
2 § försäkringsrörelselagen.

6 § För livförsäkringar skall, om det inte med hänsyn till försäkringarnas
särskilda beskaffenhet finns anledning till undantag, grunder upprättas
för
1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv,
2. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev,
3. belåning av försäkringsbrev hos försäkringsgivaren,
4. verkan av underlåten premiebetalning,
5. försäkringstagarens rätt när försäkringen av annan anledning än som
avses i 2 eller 4 upphör i förtid eller när försäkringsgivaren i övrigt inte
har ansvar för försäkringsfallet och
6. förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.
För sådan livränta eller sjukränta som enligt 1 kap. 6 § tredje stycket
tillhör annan försäkring än livförsäkring skall grunder upprättas för
beräkning av premiereserv och rätt till återköp.

7 § För de grunder för beräkning av försäkringspremier och premiereserv
som anges i 6 § första stycket 1 samt för de grunder för beräkning av
premiereserv som anges i 6 § andra stycket gäller 7 kap. 5 och 6 §§
försäkringsrörelselagen (1982:713) i tillämpliga delar.
Grunderna för försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev skall
ange villkoren för att erhålla denna rätt. De skall även innehålla regler för
beräkning av återköps- och fribrevsvärden.
Grunderna för belåning av försäkringsbrev hos försäkringsgivaren
skall ange villkoren för belåningen. De skall även innehålla
bestämmelser om lånevärde, räntesats och verkan av underlåtenhet att
betala ränta.
Grunderna för verkan av underlåtenhet att betala premierna skall ange i
vilken ordning försäkringsgivarens ansvarighet kan komma att upphöra
eller i övrigt förändras. Vidare skall grunderna ange villkoren för att
försäkringen åter skall träda i kraft (återupplivning).

8 § De försäkringstekniska avsättningarna skall täckas med tillgångar på
det sätt som gäller för skuldtäckning enligt 7 kap. 9 § första, tredje och
fjärde styckena, 9 a 10 c §§, 10 e samt 10 f §§ försäkringsrörelselagen
(1982:713) eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av någon av
dessa bestämmelser. Dock skall skuldtäckning endast omfatta direkt
försäkringsrörelse.
När de försäkringstekniska avsättningarna skall täckas, får
depositionen enligt 1 3 §§ räknas in under förutsättning att depositionen
dels består av värdehandlingar som får användas för skuldtäckning med
tillämpning av bestämmelserna i första stycket, dels inte har beaktats
enligt 12 § första stycket fjärde meningen.
De tillgångar som används för skuldtäckning skall finnas i Sverige.

9 § Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall se till att
sådana riktlinjer som anges i 7 kap. 10 g § försäkringsrörelselagen
(1982:713) upprättas och att riktlinjerna följs. Företrädaren skall vidare
fortlöpande pröva om riktlinjerna behöver ändras.
Företrädaren skall se till att försäkringstagarna och den som avser att
teckna en livförsäkring hos försäkringsgivaren informeras om det
huvudsakliga innehållet i riktlinjerna, om det inte med hänsyn till
försäkringens särskilda beskaffenhet saknas anledning till sådan
information. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna
information och om vilka försäkringar som inte skall omfattas av
informationsskyldigheten.

10 § Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall föra ett
register som vid varje tidpunkt visar de tillgångar som används för
skuldtäckning och tillgångarnas värde.
Om en tillgång som antecknas i registret har upplåtits med sådan rätt
att dess fulla värde inte kan utnyttjas för skuldtäckning, skall detta
antecknas i registret.

11 § Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen
(1970:979) följer med en fordran som grundas på avtal om
1. livförsäkring, eller
2. återförsäkring avseende livförsäkring.
Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i det register
som anges i 10 §, när en försäkringsgivare från tredje land försätts i
konkurs eller när utmätning äger rum eller särskild administration träder
in.
Fordran enligt första stycket 1 har företräde framför fordran enligt
första stycket 2.

Solvenskrav

12 § En försäkringsgivare från tredje land skall, utöver de tillgångar som
motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna enligt 5 §, vid varje
tidpunkt ha en tillräcklig kapitalbas. Kapitalbasens storlek skall
fastställas på grundval av den direkta försäkringsrörelse som
försäkringsgivaren bedriver i Sverige. Kapitalbasen skall när
verksamheten bedrivs minst uppgå till en nivå som beräknas med
utgångspunkt i verksamhetens art och omfattning (solvensmarginal).
Kapitalbasen får dock inte understiga ett minimibelopp (garantibelopp).
Tillgångar som en försäkringsgivare deponerat i bank enligt 1 3 §§ skall
beaktas vid bedömning av om kravet på garantibelopp är uppfyllt, dock
högst till ett belopp som motsvarar hälften av det minsta beloppet för
garantibeloppet.
De poster som ingår i kapitalbasen skall till ett belopp som minst
motsvarar solvensmarginalen finnas i ett land som omfattas av avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Dessa poster skall till ett
belopp som minst motsvarar en tredjedel av solvensmarginalen finnas i
Sverige.
Bestämmelserna om att Finansinspektionen i vissa fall får medge
undantag från bestämmelserna om beräkning av solvensmarginalen och
lokalisering av tillgångar finns i 16 18 §§.

13 § Kapitalbasen för skadeförsäkring får omfatta de poster som anges i
7 kap. 24 § försäkringsrörelselagen (1982:713). För skadeförsäkring
beräknas solvensmarginalen enligt 7 kap. 25 § i den lagen. För
skadeförsäkring beräknas garantibeloppet till hälften av det belopp som
krävs enligt 7 kap. 27 § första och andra styckena samma lag.

14 § Kapitalbasen för livförsäkring får omfatta de poster som anges i
7 kap. 22 § och 26 § tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:713).
För livförsäkring beräknas solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 §
försäkringsrörelselagen. Garantibeloppet för livförsäkring skall motsvara
400 000 ECU. En tredjedel av solvensmarginalen eller av
garantibeloppet, om det är större, skall motsvaras av poster som anges i
7 kap. 22 § första stycket 1 3 försäkringsrörelselagen.

15 § För sådan livförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket 3
försäkringsrörelselagen (1982:713) gäller de särskilda bestämmelserna
om kapitalbas och solvensmarginal i 12 och 13 §§ lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder.

Verksamhet i flera EES-länder

16 § Om en försäkringsgivare från tredje land har ansökt om tillstånd att
driva verksamhet genom agentur eller filial i ett eller flera länder som hör
till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, får Finansinspektionen
efter ansökan medge försäkringsgivaren följande undantag, som endast
kan medges samtidigt:
1. Den del av depositionen enligt 1 § som skall beaktas enligt 12 §
första stycket femte meningen behöver försäkringsgivaren inte deponera i
mer än ett av dessa EES-länder.
2. Vid beräkning av solvensmarginalen skall hänsyn tas till
försäkringsgivarens verksamhet genom agenturer eller filialer i de andra
EES-länderna.
3. De tillgångar som motsvarar garantibeloppet får finnas i ett annat av
dessa EES-länder.

17 § I ansökan skall försäkringsgivaren ange vilket lands behöriga
myndighet som skall ha tillsyn över den samlade soliditeten hos
agenturerna eller filialerna och varför denna myndighet valts.
Depositionen skall göras i det landet.
18 § Ett medgivande får lämnas endast om samtliga behöriga
myndigheter hos vilka försäkringsgivaren ansökt om undantag tillstyrker
ansökan. Om försäkringsgivaren har angett någon annan myndighet än
Finansinspektionen, gäller medgivandet från det att den utländska
myndigheten har underrättat Finansinspektionen om att myndigheten
kommer att kontrollera försäkringsgivarens soliditet även beträffande
försäkringsgivarens verksamhet i Sverige. Finansinspektionen skall till
myndigheten lämna de uppgifter som denna behöver för kontrollen.
Om en behörig myndighet i något av de länder som avses i 16 § första
stycket begär det, skall Finansinspektionen återkalla medgivandet.

Aktuarie

19 § En försäkringsgivare från tredje land som meddelar livförsäkringar i
Sverige skall utföra försäkringstekniska beräkningar och utredningar
under ledning av en aktuarie. I fråga om aktuarien gäller 8 kap. 18 §
andra stycket försäkringsrörelselagen (1982:713).

6 kap. Tillsyn över försäkringsgivare från tredje land

1 § Finansinspektionen skall ha tillsyn över den verksamhet som
försäkringsgivare från tredje land bedriver i Sverige. Inspektionen skall
verka för en sund utveckling av verksamheten och ha ett nära samarbete
med andra länders behöriga myndigheter.

2 § Regeringen skall, efter anmälan av Finansinspektionen, förklara
koncession som beviljats för en försäkringsgivare från tredje land
förverkad om
1. försäkringsgivaren inte har börjat sin verksamhet inom ett år från det
koncessionen beviljades eller inom samma tid förklarat sig avstå från
koncessionen eller
2. försäkringsgivaren under längre tid än sex månader inte drivit
verksamhet.

3 § Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall utan
anmaning lämna Finansinspektionen
1. en redogörelse för försäkringsgivarens verksamhet i Sverige för
varje räkenskapsår, enligt formulär som fastställs av inspektionen,
2. ett intyg för varje räkenskapsår om att försäkringsgivarens
deposition motsvarar kraven i 5 kap. 1 3 §§,
3. en utredning för varje räkenskapsår om de försäkringstekniska
avsättningarnas storlek, hur dessa har beräknats och täckts samt om
avgiven återförsäkring,
4. en kopia av grunder eller ändrade grunder,
5. uppgifter om de tvångsmedel som den behöriga myndigheten i
försäkringsgivarens hemland har tillgripit mot försäkringsgivaren, samt
6. meddelande om ändring av försäkringsgivarens firma.
Till grunderna eller de ändrade grunderna enligt första stycket 4 skall
det fogas en redogörelse för de konsekvenser grunderna får för
försäkringstagarna och försäkringsgivaren.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten enligt första
och andra styckena.

4 § Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall lämna
Finansinspektionen de upplysningar om försäkringsgivaren och dennes
verksamhet här i landet som inspektionen begär.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om vilka upplysningar en försäkringsgivare från
tredje land skall lämna till inspektionen enligt första stycket.

5 § Finansinspektionen kan förelägga företrädaren för en
försäkringsgivare från tredje land att lämna inspektionen de uppgifter
som avses i 3 och 4 §§.

6 § Finansinspektionen har rätt att granska den verksamhet som en
försäkringsgivare från tredje land bedriver i Sverige. Företrädaren skall
hålla tillgångar, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för
granskning.
Finansinspektionen kan förordna en särskild sakkunnig för
granskningen. Dennes arvode fastställs av inspektionen. Arvodet skall
betalas av försäkringsgivaren på det sätt som inspektionen bestämmer.

7 § Skyldighet enligt 4 och 6 §§ att lämna upplysningar och hålla
tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning gäller även för
1. styrelsen och den verkställande direktören eller motsvarande organ i
företag vars verksamhet här i landet uteslutande skall vara att biträda
försäkringsgivare från tredje land eller som en sådan försäkringsgivare
har ett bestämmande inflytande i, samt
2. ordföranden och den verkställande direktören eller motsvarande
befattningshavare i skaderegleringsnämnd, villkorsnämnd eller annat
liknande organ, som här i landet biträder en försäkringsgivare från tredje
land i dennes rörelse.

Ingripande och sanktioner

8 § Finansinspektionen får i fråga om den verksamhet som en
försäkringsgivare från tredje land bedriver här i landet meddela de
erinringar som inspektionen anser är nödvändiga.
Finansinspektionen skall förelägga försäkringsgivaren att vidta rättelse
om inspektionen finner att
1. avvikelser skett från denna lag, trafikskadelagen (1975:1410), lagen
(1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av någon av dessa lagar eller från grunderna, om
sådana finns,
2. grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till
omfattningen och beskaffenheten av försäkringsgivarens rörelse,
3. ett belopp som deponerats i bank enligt 5 kap. 1 3 §§ minskats
genom att värdehandlingarna sjunkit avsevärt i värde eller av annan
anledning,
4. försäkringsgivarens riktlinjer för placering av tillgångar som
används för skuldtäckning inte är tillfredsställande med hänsyn till
innehållet i 5 kap. 8 § samt 7 kap. 9 a 10 c §§ och 10 e §
försäkringsrörelselagen (1982:713),
5. de tillgångar som används för skuldtäckning inte är tillräckliga eller
inte är placerade enligt 5 kap. 8 § samt 7 kap. 9 a 10 c §§ och 10 e §
försäkringsrörelselagen,
6. försäkringsgivarens företrädare eller, om företrädaren är en juridisk
person, försäkringsgivarens ombud inte uppfyller de krav som anges i
4 kap. 5 § första stycket 3, eller
7. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsgivarens
verksamhet.

9 § Finansinspektionen skall förelägga en försäkringsgivare från tredje
land att upprätta och för godkännande överlämna en plan för att
1. återställa en sund finansiell ställning, om försäkringsgivarens
kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 eller 25 §
försäkringsrörelselagen (1982:713) (saneringsplan),
2. skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger de nivåer som
anges i 5 kap. 12 15 §§, eller om garantibeloppet för en
livförsäkringsrörelse inte har sådan sammansättning som anges i 5 kap.
12 § andra stycket (finansieringsplan).
Skyldigheten att upprätta saneringsplan eller finansieringsplan enligt
första stycket gäller inte om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt
5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn
över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar
försäkringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller
delvis förfoga över sina tillgångar skall, på begäran av myndigheten,
Finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffande
försäkringsgivarens tillgångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta
hur verksamheten skall drivas efter ett sådant beslut av den utländska
myndigheten.

10 § Om ett föreläggande enligt 8 eller 9 § inte har följts inom den
bestämda tiden och det förhållande som orsakat anmärkningen inte heller
på något annat sätt har rättats till, skall Finansinspektionen anmäla detta
till regeringen.

11 § Finansinspektionen får förbjuda en försäkringsgivare från tredje
land att förfoga över sina tillgångar i Sverige eller begränsa dennes
förfoganderätt över tillgångarna, om
1. försäkringsgivaren inte följer gällande bestämmelser om
skuldtäckning,
2. försäkringsgivarens kapitalbas understiger en tredjedel av
solvensmarginalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,
3. försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen och
det finns särskilda skäl att anta att försäkringsgivarens finansiella
ställning ytterligare kommer att försämras, eller
4. det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen
vid ett beslut om förverkande av försäkringsgivarens koncession.
Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall bedrivas efter
ett sådant beslut som avses i första stycket.
Om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och
någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över
soliditeten, skall inspektionen underrätta den behöriga myndighet som
kontrollerar försäkringsgivarens soliditet innan inspektionen vidtar
åtgärder.
Om försäkringsgivaren driver verksamhet i ett annat land som tillhör
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller har tillgångar placerade
där, skall Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det
landet om beslut som fattats i enlighet med första stycket och, om det
behövs, begära att den behöriga myndigheten i samarbete med
inspektionen vidtar motsvarande åtgärder.

12 § Om en företrädare för en försäkringsgivare från tredje land avsäger
sig sitt uppdrag, om fullmakten återkallas eller om företrädaren av annan
anledning inte kan utöva sitt uppdrag, skall Finansinspektionen förordna
ett tillfälligt ombud att sköta sysslan tills försäkringsgivaren har utsett en
ny företrädare som inspektionen har godkänt eller tills den ordinarie
företrädaren åter kan utöva sitt uppdrag. Intill dess att förordnandet har
kungjorts får försäkringstagare sätta in förfallna försäkringspremier hos
Finansinspektionen med samma verkan som om de blivit inbetalda till
försäkringsgivaren.

13 § En koncession för en försäkringsgivare från tredje land kan
förklaras förverkad av regeringen om försäkringsgivaren
1. inte längre uppfyller kraven för koncession,
2. inte inom angiven tid har fullföljt en plan som har godkänts enligt
9 § första stycket eller
3. på annat sätt allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för
verksamheten.
Om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och
försäkringsgivarens auktorisation förklarats förverkad av en utländsk
myndighet som kontrollerar dennes soliditet, skall Finansinspektionen
vidta de åtgärder som behövs. Om skälet till att auktorisationen förklarats
förverkad är att försäkringsgivarens soliditet är otillräcklig, skall
regeringen genast förklara försäkringsgivarens koncession i Sverige
förverkad.

14 § Finansinspektionen skall anmäla beslut om förverkande av
koncession för en försäkringsgivare från tredje land till de behöriga
myndigheterna i de länder i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
där försäkringsgivaren bedriver verksamhet. Inspektionen får i samband
med detta begära att en sådan myndighet i samarbete med inspektionen
vidtar de åtgärder som behövs för att skydda de försäkrades intressen.

7 kap. Avslutande av verksamheten

1 § Om en försäkringsgivare från tredje land avser att upphöra med sin
försäkringsrörelse i Sverige, skall försäkringsgivaren ansöka om
återkallelse av koncessionen. Sådan ansökan prövas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen.

2 § Om en försäkringsgivare från tredje land upphör att driva
försäkringsrörelse i Sverige, skall försäkringsgivaren utfärda fullmakt för
ett ombud att ta emot stämning för försäkringsgivaren och i övrigt
företräda försäkringsgivaren i fråga om redan meddelade försäkringar.
Försäkringsgivaren skall anmäla ett ombud som avses i första stycket
till Finansinspektionen för godkännande. Till ansökan skall fogas
fullmakt för ombudet. Inspektionen får förordna ett tillfälligt ombud för
tiden innan försäkringsgivaren lämnar in en sådan anmälan. Inspektionen
skall genast införa kungörelse enligt 10 kap. 1 § 8 om godkännandet eller
förordnandet. Till dess att en sådan kungörelse har införts får en
försäkringstagare sätta in förfallna försäkringspremier hos inspektionen
med samma verkan som om de har betalats till försäkringsgivaren.

3 § När en försäkringsgivare från tredje land visar att de skulder som
avses i 5 kap. 4 § har betalats eller försäkringsgivaren på annat sätt
lagligen befriats från betalningsskyldigheten har försäkringsgivaren rätt
att med Finansinspektionens samtycke få tillbaka de tillgångar som enligt
5 kap. 1 3 §§ har ställts som säkerhet.

Särskild administration

4 § Om koncessionen för en försäkringsgivare från tredje land att
meddela livförsäkring i Sverige förklaras förverkad, skall en särskild
administration träda in för att ta till vara livförsäkringstagarnas rätt.
Finansinspektionen skall förvalta administrationsboet.
Finansinspektionen skall genast för livförsäkringstagarnas räkning ta
hand om samtliga tillgångar i vilka de har förmånsrätt enligt 4 a §
förmånsrättslagen (1970:979). Härmed övergår alla försäkringsgivarens
rättigheter och skyldigheter på grund av livförsäkringsavtalen på
administrationsboet. Har livförsäkringarna återförsäkrats, gäller samma
sak försäkringsgivarens rättigheter och skyldigheter på grund av
återförsäkringarna.
Så snart administrationen har inträtt skall Finansinspektionen låta
värdera de omhändertagna tillgångarna. Inspektionen skall vidare låta
beräkna det belopp som de försäkringstekniska avsättningarna för
livförsäkring uppgår till. Administrationsboet har fordringsrätt hos
försäkringsgivaren för det belopp med vilket värdet av tillgångarna
understiger de försäkringstekniska avsättningarna för livförsäkring,
ökade med en tjugondel.

5 § De försäkringar som enligt 4 § tagits över av administrationsboet
skall om möjligt överlåtas till en eller flera försäkringsgivare med
koncession för livförsäkring som är
1. ett svenskt försäkringsbolag, eller
2. en utländsk försäkringsgivare som har koncession i Sverige eller är
auktoriserad i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

6 § Om Finansinspektionen anser att ett anbud om att ta över
försäkringsbestånd bör antas, skall inspektionen kungöra anbudets
innehåll enligt 10 kap. 1 § 9 och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt.
Kungörelsen skall innehålla föreläggande för försäkringstagarna att inom
en bestämd tid, minst en månad efter kungörelsens utfärdande, hos
inspektionen anmäla om de har något att invända mot anbudet. Även den
som inte är försäkringstagare men som har förvärvat rätt på grund av en
försäkring skall få möjlighet att framföra invändningar.
Om det i ett bestånd som skall överlåtas ingår åtaganden som skall
fullgöras utomlands, skall Finansinspektionen innan anbudet antas ge de
behöriga myndigheterna i det land där åtagandena skall fullgöras
möjlighet att yttra sig. Finansinspektionen får pröva anbudet när de
behöriga myndigheterna yttrat sig eller, om de inte yttrat sig, tre månader
från det att myndigheten mottog meddelandet.

7 § Finansinspektionen skall anta ett anbud om övertagande av
försäkringsbestånd om
1. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs
sedan överlåtelsen beaktats, varvid hänsyn tagits till sådant undantag som
kan ha medgivits i enlighet med 5 kap. 16 §, och
2. behörig myndighet i det land där åtaganden skall fullgöras,
samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.
Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva
verksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig myndighet.
Med behörig myndighet avses i detta fall den behöriga myndigheten i det
EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.
Finansinspektionens beslut att anta ett anbud skall kungöras enligt
10 kap. 1 § 10. När ett sådant beslut kungörs, övergår ansvaret för det
överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren.
Genom denna försäkringsgivares försorg skall samtliga försäkringstagare
och de personer som förvärvat rätt på grund av en försäkring underrättas
om överlåtelsen och de eventuella ändringar i villkoren som den medför.
Om det i ett bestånd av direkt försäkring som överlåtits ingår
åtaganden som skall fullgöras i ett annat EES-land skall
Finansinspektionen offentliggöra den godkända överlåtelsen i det landet
enligt bestämmelserna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på
motsvarande sätt i det berörda landet, får inspektionen underlåta att
offentliggöra beslutet där.

8 § Om Finansinspektionen inte överlåtit försäkringsbeståndet enligt 5 §
inom ett år från det att administrationen trädde in, får tillgångarna säljas
och medlen fördelas mellan försäkringstagarna.

9 § Om det vid överlåtelse av försäkringarna enligt 5 § eller annars har
uppstått ett överskott, skall detta i första hand användas till att betala
kostnaden för administrationen samt till sådana avgifter som avses i
10 kap. 9 § och som inte betalats. Återstoden skall överlämnas till den
försäkringsgivare vars försäkringar varit föremål för administrationen.

10 § Av de livförsäkrings- och återbäringsbelopp som förfallit till
betalning innan koncessionen för en försäkringsgivare från tredje land
har förklarats förverkad, skall så mycket betalas ut som skulle ha betalats
om koncessionen inte förklarats förverkad.
Av de livförsäkrings- eller återbäringsbelopp som förfaller till betal-
ning under administrationstiden får innan administrationen avslutats
endast så mycket betalas ut som Finansinspektionen anser att det är
möjligt att betala ut utan att övriga livförsäkringstagares rätt försämras.
Detta skall även tillämpas i fråga om återköp av försäkringar eller
belåning av försäkringsbrev hos försäkringsgivaren. Skulle det efteråt
visa sig att ett för stort belopp har betalats ut, skall återbetalning inte ske.

Allmänna bestämmelser

11 § Om en försäkringsgivare från tredje land i annat fall än enligt 4 §
första stycket upphör att driva livförsäkringsrörelse i Sverige, är försäk-
ringsgivaren ändå skyldig att på det sätt som anges i 5 kap. 8 10 §§ redo-
visa tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna för
redan meddelade livförsäkringar. Ett ombud som har utsetts av
försäkringsgivaren enligt 2 § är skyldig att fullgöra de uppgifter enligt
5 kap. 10 § och 6 kap. 3 4 och 6 §§, som förut har varit företrädarens
skyldighet. Om inte tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska
avsättningarna redovisas eller om det av annat skäl finns anledning att
anta att livförsäkringstagarnas rätt på grund av försäkringsavtalen
äventyras, skall Finansinspektionen besluta om administration enligt 4 §.
Om de tillgångar som avsatts till redovisning anses otillräckliga får dock
beslut om administration inte meddelas, förrän Finansinspektionen har
förelagt försäkringsgivaren att fylla bristen och denna inte täckts inom
fyra veckor efter ett sådant föreläggande. Om i ett sådant fall
administration inträder, skall bestämmelserna i 4 § första stycket om
upphörandet av försäkringsgivarens rätt att driva livförsäkringsrörelse
här i landet i stället avse meddelandet av beslut om administration.

12 § En försäkringsgivare från tredje land vars koncession återkallats
eller förverkats får inte meddela nya försäkringar här i landet. Under
administrationstiden får dock sådana nya livförsäkringar meddelas som
har samband med tidigare ingångna försäkringsavtal.

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER FÖR UTLÄNDSKA
FÖRSÄKRINGSGIVARE

8 kap. Marknadsföring m.m.

1 § Företrädaren för en utländsk försäkringsgivare skall övervaka att
försäkringsgivaren i sin verksamhet i Sverige iakttar god affärssed. I
fråga om en försäkringssammanslutning skall försäkringsgivaren
övervaka att verksamhet för att anskaffa försäkringar bedrivs i enlighet
med god sed.

2 § En utländsk försäkringsgivare skall i alla meddelanden till
allmänheten nämna sin organisationsform och sitt hemland.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
skall meddela närmare föreskrifter om den information som en
försäkringsgivare skall lämna till försäkringstagarna och till den som
avser att teckna en försäkring hos försäkringsgivaren.

3 § Ett försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna
försäkringsvillkoren och om de särskilda villkor som gäller för den
försäkring som avses i brevet.

4 § En utländsk försäkringsgivare eller dennes företrädare får inte till
fördel för en enskild försäkringstagare eller grupper av försäkringstagare,
på annat sätt än genom återbäring, medge direkt eller indirekt nedsättning
av de livförsäkringspremier som försäkringsgivaren enligt upprättade
grunder bestämt för sin rörelse här i landet.

5 § På begäran av den som biträtt en utländsk försäkringsgivare att
marknadsföra försäkringar i Sverige skall Finansinspektionen utfärda ett
intyg över verksamhetens omfattning och innehåll, om intyget behövs för
att den som biträtt försäkringsgivaren skall få driva liknande verksamhet
i ett annat land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet. Försäkringsgivaren och den som begär intyg skall
lämna inspektionen de upplysningar som behövs för att inspektionen
skall kunna fullgöra denna skyldighet.

9 kap. Överlåtelse av försäkringsbestånd

1 § En utländsk försäkringsgivare (överlåtande försäkringsgivare) som
driver verksamhet enligt denna lag kan helt eller delvis överlåta ett
bestånd av försäkringar som hör till verksamheten till en svensk eller
utländsk försäkringsgivare (övertagande försäkringsgivare) under de
förutsättningar som anges i detta kapitel.

Överlåtelse av försäkringsbestånd från EES-försäkringsgivare

2 § När Finansinspektionen av en behörig myndighet i ett annat EES-
land ges möjlighet att yttra sig över en fråga om tillstånd till en
överlåtelse av ett bestånd av försäkringar, som meddelats i en verksamhet
som drivits med stöd av denna lag, skall inspektionen lämna sitt
samtycke om
1. försäkringstagarnas rätt inte försämras, och
2. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs
sedan överlåtelsen beaktats.
Yttrandet enligt första stycket skall lämnas inom tre månader.

3 § Finansinspektionen skall innan den yttrar sig ge de berörda
försäkringstagarna och livräntetagarna möjlighet att anmäla om de har
något att invända mot överlåtelsen. Därvid skall vad som föreskrivs om
offentliggörande i 15 kap. 4 § första stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713) gälla i tillämpliga delar. Om överlåtelsen har offentliggjorts
på motsvarande sätt i Sverige av en behörig myndighet i den överlåtande
försäkringsgivarens hemland, får inspektionen underlåta att offentliggöra
ansökan.

Överlåtelse av försäkringsbestånd från försäkringsgivare från tredje
land

4 § En försäkringsgivare från tredje land får med Finansinspektionens
tillstånd helt eller delvis överlåta sitt försäkringsbestånd som avses i 1 §
till en annan försäkringsgivare. Överlåtelse får ske till
1. ett svenskt försäkringsbolag, eller
2. en utländsk försäkringsgivare som har koncession i Sverige eller
som är auktoriserad i ett land inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.

5 § Ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 4 §
skall göras av såväl den överlåtande försäkringsgivaren som den
övertagande försäkringsgivaren. Det avtal som träffats om överlåtelsen
skall fogas till ansökningen. För ansökningen gäller 15 kap. 3 § fjärde
stycket och 4 § första stycket försäkringsrörelselagen (1982:713).

6 § Finansinspektionen skall innan tillstånd lämnas enligt 4 § ge den
behöriga myndigheten i det land där risker är belägna eller där åtaganden
skall fullgöras möjlighet att yttra sig. Finansinspektionen får pröva
ansökan om tillstånd att verkställa överlåtelseavtalet sedan myndigheten
yttrat sig eller, om den inte yttrat sig, tre månader efter det att den
utländska myndigheten mottog meddelandet.

7 § Tillstånd att verkställa överlåtelseavtal som avses i 4 § skall ges om
1. försäkringstagarnas rätt inte försämras,
2. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs
sedan överlåtelsen beaktats, varvid hänsyn tagits till undantag som kan
ha medgivits i enlighet med 5 kap. 16 §, och
3. behörig myndighet i det land, där risker är belägna eller där
åtaganden skall fullgöras, samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat
sig.
Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva
försäkringsrörelse i Sverige, skall kapitalbasen intygas av en behörig
myndighet. Med behörig myndighet avses i detta fall den behöriga
myndigheten i det EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.

8 § Sedan Finansinspektionen bifallit ansökan om tillstånd till överlåtelse
av försäkringsbestånd enligt 5 §, skall inspektionen utan dröjsmål
kungöra beslutet enligt 10 kap. 1 § 12. När beslutet kungörs övergår
ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande
försäkringsgivaren. De försäkringstagare och livräntetagare som berörs
av överlåtelsen skall underrättas om den enligt 15 kap. 6 §
försäkringsrörelselagen (1982:713).
Om det i ett bestånd av direkt försäkring som överlåtits ingår risker
som är belägna i eller åtaganden som skall fullgöras i ett annat EES-land,
skall Finansinspektionen offentliggöra den medgivna överlåtelsen i det
landet enligt bestämmelserna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på
motsvarande sätt i det berörda landet, får inspektionen underlåta att
offentliggöra beslutet där.

10 kap. Särskilda bestämmelser

Kungörelse

1 § Finansinspektionen skall i Post- och Inrikes Tidningar kungöra
1. förordnande av ett ombud enligt 3 kap. 6 § fjärde stycket, 8 § eller
6 kap. 12 §,
2. beslut om att förbjuda eller begränsa en utländsk försäkringsgivares
rätt att förfoga över sina tillgångar här i landet enligt 3 kap. 7 § första
stycket, 9 § första stycket eller 6 kap. 11 § första stycket,
3. koncession som beviljas en försäkringsgivare från tredje land enligt
4 kap. 5 § första stycket,
4. förlängning av koncession som beviljas en försäkringsgivare från
tredje land enligt 4 kap. 7 §,
5. godkännande av en företrädare för en försäkringsgivare från tredje
land enligt 4 kap. 5 § första stycket eller 8 §,
6. ändring av firma för en försäkringsgivare från tredje land enligt
6 kap. 4 § första stycket 6,
7. förverkande av koncession enligt 6 kap. 2 eller 13 § eller
återkallande av koncession enligt 7 kap. 1 § för en försäkringsgivare från
tredje land,
8. godkännande eller förordnande av ett ombud enligt 7 kap. 2 § andra
stycket,
9. anbud om övertagande av ett försäkringsbestånd i ett
administrationsbo enligt 7 kap. 6 § första stycket,
10. beslut om antagande av anbud enligt 7 kap. 7 § första stycket,
11. ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt
9 kap. 5 §, och
12. tillstånd till överlåtelse enligt 9 kap. 8 § första stycket.
I 7 kap. 7 § fjärde stycket och 9 kap. 8 § andra stycket finns
bestämmelser om offentliggörande av vissa överlåtelsebeslut i andra
EES-länder.

2 § Det som enligt denna lag har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar
skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om det inte av
omständigheterna framgår att denne varken kände till eller borde ha känt
till det som kungjorts. Innan sådant kungörande skett kan ett förhållande
som enligt lagen skall kungöras inte lagligen åberopas mot annan än den
som visas ha känt till det.

Otillåten försäkringsverksamhet

3 § Om det kan antas att någon driver en verksamhet som omfattas av
denna lag, får Finansinspektionen förelägga denne att lämna de
upplysningar om verksamheten som behövs till inspektionen för att den
skall kunna bedöma om lagen är tillämplig.
Om Finansinspektionen finner att någon bedriver verksamhet enligt
denna lag utan att förutsättningarna enligt 2 kap. 1 § eller 4 kap. 1 § är
uppfyllda, skall inspektionen förelägga denne att inom bestämd tid ändra
sin verksamhet enligt inspektionens anvisningar eller upphöra med
verksamheten.
Ett föreläggande enligt denna paragraf får riktas såväl mot den
utländska försäkringsgivaren som mot den som här i landet, i syfte att
förmå någon att teckna försäkring hos försäkringsgivaren, är verksam för
försäkringsgivarens räkning. Inspektionen skall genast underrätta den
behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland om föreläggandet.

Överklagande av beslut

4 § Följande beslut av Finansinspektionen får överklagas hos
kammarrätten, nämligen beslut
1. att förbjuda en EES-försäkringsgivare att fortsätta med sin
marknadsföring eller ingå nya försäkringsavtal,
2. att inskränka en EES-försäkringsgivares rätt att förfoga över sina
tillgångar enligt 3 kap. 6, 7 eller 9 §, eller
3. att inte lämna sitt samtycke till en överlåtelse av ett
försäkringsbestånd enligt 9 kap. 2 §.
Finansinspektionens beslut om att förelägga eller döma ut vite enligt
5 § andra stycket får överklagas hos länsrätten. Detsamma gäller
inspektionens beslut i övrigt om att förena ett föreläggande eller förbud
med vite. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av
länsrättens avgörande.
Finansinspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos
regeringen.
Finansinspektionen får bestämma att beslut enligt första stycket, beslut
om föreläggande eller beslut om verksamhetens drivande enligt 6 kap.
11 § andra stycket skall gälla omedelbart.

Vite och straff

5 § Finansinspektionen kan förena ett föreläggande eller förbud enligt
denna lag med vite. Har inspektionen förelagt vite skall den utländska
försäkringsgivaren genast skriftligen underrättas om detta.
Finansinspektionen kan vid vite förelägga företrädaren för en
försäkringsgivare från tredje land att fullgöra sina skyldigheter enligt
denna lag eller andra författningar att sända in behöriga
redovisningshandlingar och revisionsberättelser. Följs inte ett sådant
vitesföreläggande kan inspektionen döma ut vitet.

6 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet till Finansinspektionen meddelar oriktiga eller
vilseledande uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig att
lämna uppgift om enligt denna lag.

Allmänna bestämmelser

7 § Om en handling eller utredning, som enligt denna lag skall lämnas till
Finansinspektionen, är avfattad på ett främmande språk, skall på begäran
en bestyrkt svensk översättning tillhandahållas.

8 § Ett ombud, som enligt 3 kap. 6 § fjärde stycket eller 8 §, 6 kap. 12 §
eller 7 kap. 2 § andra stycket förordnats av Finansinspektionen, har rätt
att få ersättning av den utländska försäkringsgivaren med det belopp som
bestäms av inspektionen.

9 § Regeringen får föreskriva att en utländsk försäkringsgivare som
enligt denna lag bedriver verksamhet från en sekundäretablering här i
landet skall betala årliga avgifter till Finansinspektionen. Regeringen
skall i så fall meddela närmare föreskrifter om hur avgiften skall
beräknas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
2. Genom den nya lagen upphävs lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och
lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
3. En utländsk försäkringsgivare som är verksam i Sverige när denna
lag träder i kraft har rätt att bedriva försäkringsrörelse i Sverige enligt
den koncession som beviljats med stöd av lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige eller
enligt den rätt som erhållits med stöd av lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
4. De tillstånd och dispenser som har medgetts enligt lagen (1950:272)
om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i
Sverige eller enligt lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige skall efter ikraftträdandet av den nya lagen avse
motsvarande bestämmelser i den lagen.
5. Beslut som har meddelats enligt äldre bestämmelser skall överklagas
enligt de bestämmelserna.
6. För sådan livränta eller sjukränta som enligt 1 kap. 6 § tillhör annan
försäkring än livförsäkring och som har meddelats före ikraftträdandet av
5 kap. 6 § andra stycket, gäller i tillämpliga delar 11 § lagen (1950:272)
om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i
Sverige i dess lydelse enligt SFS 1982:1083.

2.2 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 §, 2 a kap. 4 §, 14 kap. 26 b § och
15 kap. 3 § försäkringsrörelselagen (1982:713) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
2 §
Denna lag gäller inte för försäkringsrörelse som drivs enligt andra
författningar eller som utövas av försäkringsanstalter som inrättats av
staten.
Särskilda bestämmelser om
utländska försäkringsgivare finns
i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige
och i lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.
Särskilda bestämmelser om
utländska försäkringsgivare finns i
lagen (1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse
för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska
gemenskaperna (EG) och Schweiz.

Lydelse enligt proposition
1997/98:54
Föreslagen lydelse

2 a kap.
4 §
Om ett försäkringsbolag avser att
från Sverige eller från en
sekundäretablering i ett annat
land inom EES meddela
försäkringar för risker belägna i
eller för åtaganden som skall
fullgöras i ett annat EES-land,
och detta skall ske på annat sätt
än genom en sekundäretablering i
det landet (gräns-överskridande
verksamhet), skall bolaget
underrätta Finansinspektionen om
det. I underrättelsen skall det
anges vilket eller vilka slag av
risker eller åtaganden
försäkringarna skall omfatta.
Om ett försäkringsbolag avser att
från Sverige eller från en
sekundäretablering i ett annat land
inom EES meddela försäkringar
för risker belägna i eller för
åtaganden som skall fullgöras i ett
tredje EES-land, och detta skall
ske utan förmedling av en
sekundäretablering i det landet
(gränsöverskrid-ande verksamhet),
skall bolaget underrätta
Finansinspektionen om det. I
underrättelsen skall det anges
vilket eller vilka slag av risker
eller åtaganden försäkringarna
skall omfatta.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte när bolag i annan egenskap
än ledande försäkringsgivare deltar i koassuransavtal (samförsäkring)
avseende stora risker.
Med stora risker avses
1. de försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 4 7 och
11 12,
2. de försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 14 15, om
försäkringstagaren är näringsidkare och den försäkrade risken avser
näringsverksamheten, och
3. de försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 3, 8 10, 13
och 16, om försäkringstagaren är näringsidkare och minst två av följande
förutsättningar är uppfyllda enligt senast fastställda resultat- och
balansräkning:
a) försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett
belopp motsvarande 6 200 000 ecu,
b) försäkringstagaren har en bruttoomsättning som uppgår till minst ett
belopp motsvarande 12 800 000 ecu,
c) försäkringstagaren har haft i genomsnitt minst 250 personer
anställda.
Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger
koncernredovisning skall förutsättningarna i tredje stycket 3 gälla
koncernen.

14 kap.
26 b §
Finansinspektionen skall godkänna ett avtal om överlåtelse om
1. den övertagande försäkrings-
givaren har den kapitalbas som
krävs sedan överlåtelsen beaktats,
varvid hänsyn tagits till sådan
förmån som kan ha medgivits i
enlighet med 23 a § första stycket
lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i
Sverige, och
1. den övertagande
försäkringsgivaren har den
kapitalbas som krävs sedan
överlåtelsen beaktats, varvid
hänsyn tagits till sådant undantag
som kan ha medgivits i enlighet
med 5 kap. 16 § lagen (1998:000)
om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige, och
2. behörig myndighet i det land där åtaganden skall fullgöras,
samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.
Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva
försäkringsverksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig
myndighet. Med behörig myndighet avses, för EES-försäkringsgivare,
den behöriga myndigheten i dess hemland, och för försäkringsgivare
hemmahörande i ett land utanför EES, den behöriga myndigheten i det
EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.
Ett beslut om godkännande av ett avtal skall inspektionen genast
registrera. När registrering sker, övergår ansvaret för det överlåtna
försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren. Är den
övertagande försäkringsgivaren ett försäkringsbolag eller en annan
försäkringsgivare med koncession i Sverige, skall den övertagande
försäkringsgivaren underrätta försäkringstagarna och dem som förvärvat
rätt på grund av en försäkring om överlåtelsen och de eventuella
ändringar i villkoren som överlåtelsen medför. Finansinspektionen
bestämmer på vilket sätt underrättelsen skall lämnas.
Om det i ett bestånd av direkt försäkring som överlåtits ingår
åtaganden som skall fullgöras i ett annat EES-land skall
Finansinspektionen offentliggöra den godkända överlåtelsen i det landet
enligt bestämmelserna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på
motsvarande sätt i det berörda landet, får inspektionen underlåta att
offentliggöra beslutet där.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

15 kap.
3 §
Ansökan om tillstånd till överlåtelsen skall göras av såväl det överlåtande
bolaget som den övertagande försäkringsgivaren senast fyra månader
efter det att bolagsstämmobeslutet i det överlåtande bolaget om
godkännande av överlåtelseavtalet registrerats. Om ansökan inte har
gjorts inom föreskriven tid eller om ansökan har avslagits, skall
Finansinspektionen förklara att frågan om överlåtelse har fallit.
Tillstånd att verkställa överlåtelseavtalet skall ges om
1. försäkringstagarnas rätt inte försämras,
2. den övertagande försäkrings-
givaren har den kapitalbas som
krävs sedan överlåtelsen beaktats
varvid hänsyn tagits till sådan
förmån som kan ha medgivits i
enlighet med 23 a § första stycket
lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i
Sverige, och
2. den övertagande
försäkringsgivaren har den
kapitalbas som krävs sedan
överlåtelsen beaktats, varvid
hänsyn tagits till sådant undantag
som kan ha medgivits i enlighet
med 5 kap. 16 § lagen (1998:000)
om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige, och
3. behörig myndighet i det land där risker är belägna eller där
åtaganden skall fullgöras samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat
sig.
Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva
försäkringsverksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig
myndighet. Med behörig myndighet avses, för EES-försäkringsgivare,
den behöriga myndigheten i dess hemland och, för försäkringsgivare
hemmahörande i ett land utanför EES, den behöriga myndigheten i det
EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.
Finansinspektionen kan förelägga försäkringsgivarna att komma in
med den ytterligare utredning som är nödvändig för att inspektionen skall
kunna fastställa att försäkringstagarnas rätt inte försämras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer
m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns
särskilda bestämmelser, nämligen
1. för bankföretag 1 kap. 4 och 5 §§ bankrörelselagen (1987:617),
2. för värdepappersföretag 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,
3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap. 8-10 §§ lagen
(1992:1610) om finansieringsverksamhet,
4. för utländska
försäkringsgivare lagen
(1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige och
lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige,
4. för utländska
försäkringsgivare lagen
(1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige,
5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och
clearingsorganisationer 2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen
(1992:543) om börs- och clearingverksamhet,
6. för utländska fondföretag 7 a c §§ lagen (1990:1114) om
värdepappersfonder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

2.4 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410)

Härigenom föreskrivs att 5 § trafikskadelagen (1975:1410) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 §
Trafikförsäkring får meddelas av
1. en försäkringsgivare som har fått tillstånd till det av regeringen,
samt
2. en försäkringsgivare som är
verksam här i landet enligt lagen
(1993:1302) om EES-försäkrings-
givares verksamhet i Sverige.
2. en EES-försäkringsgivare
som är verksam här i landet enligt
lagen (1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.
En försäkringsgivare som får meddela trafikförsäkring är skyldig att på
begäran meddela trafikförsäkring. I ett tillstånd enligt första stycket 1 kan
dock skyldigheten begränsas till att gälla försäkring åt personer som
tillhör en viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom ett
visst område. Finansinspektionen kan efter ansökan medge motsvarande
begränsning för försäkringsgivare som driver verksamhet här som avses i
första stycket 2.
En försäkringsgivare som avser
att meddela trafikförsäkring
genom gränsöverskridande
verksamhet med stöd av 2 kap.
1 § lagen om EES-
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige men som inte har fast
driftställe i Sverige skall ha en
representant här i landet.
Representanten skall vara bosatt i
Sverige eller vara en svensk
juridisk person.
Försäkringsgivaren skall utfärda
en full-makt för representanten att
gentemot skadelidande företräda
försäkringsgivaren och att själv
eller genom annan tala och svara
för denne angående
försäkringsfall. Representanten
skall även ha behörighet att
företräda försäkringsgivaren vid
kontroll av om det finns giltig
trafikförsäkring.
Försäkringsgivaren skall
informera försäkringstagarna om
vem som är försäkringsgivarens
representant och om dennes
adress. Ytterligare föreskrifter om
villkor beträffande representanter
får meddelas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen.
En försäkringsgivare som avser
att meddela trafikförsäkring
genom gränsöverskridande
verksamhet med stöd av 2 kap. 1 §
lagen om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige men som inte har fast
driftställe i Sverige skall ha en
representant här i landet.
Representanten skall vara bosatt i
Sverige eller vara en svensk
juridisk person.
Försäkringsgivaren skall utfärda
en fullmakt för representanten att
gentemot skadelidande företräda
försäkringsgivaren och att själv
eller genom annan tala och svara
för denne angående
försäkringsfall. Representanten
skall även ha behörighet att
företräda försäkringsgivaren vid
kontroll av om det finns giltig
trafikförsäkring.
Försäkringsgivaren skall informera
försäkringstagarna om vem som är
försäkringsgivarens representant
och om dennes adress. Ytterligare
föreskrifter om villkor beträffande
representanter får meddelas av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

2.5 Lag om ändring i lagen (1976:357) om
motortävlingsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1976:357) om
motortävlingsförsäkring skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
Motortävlingsförsäkring får bara
meddelas av en försäkringsgivare
som har fått tillstånd till det av
regeringen samt av en
försäkringsgivare som är
verksam här i landet enligt lagen
(1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.
Motortävlingsförsäkring får bara
meddelas av en försäkringsgivare
som har fått tillstånd till det av
regeringen samt av en EES-för-
säkringsgivare som är verksam här
i landet enligt lagen (1998:000)
om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige.
En försäkringsgivare som får meddela motortävlingsförsäkring är
skyldig att på begäran meddela motortävlingsförsäkring och att utfärda
bevis därom enligt formulär som Finansinspektionen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

2.6 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979)

Härigenom föreskrivs att 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 a §
Förmånsrätt följer med
försäkringstagares fordran hos
försäkringsföretag i den egendom
och i den omfattning som anges i
7 kap. 11 a §
försäkringsrörelselagen
(1982:713) och 15 § tredje-femte
styckena lagen (1950:272) om
rätt för utländska
försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige.
Förmånsrätt följer med
försäkringstagares fordran hos
försäkringsgivare i den egendom
och i den omfattning som anges i
7 kap. 11 a §
försäkringsrörelselagen
(1982:713) och 5 kap. 11 § lagen
(1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att 2 § 6 mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 § 6 mom
Med livförsäkringsföretag avses
1. livförsäkringsbolag enligt 1 kap. 4 § försäkringsrörelselagen
(1982:713), samt
2. utländska försäkringsföretag
som driver livförsäkringsrörelse
här i landet med stöd av lagen
(1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige eller
lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.
2. utländska försäkringsföretag
som driver livförsäkringsrörelse
här i landet med stöd av lagen
(1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.

Med skadeförsäkringsföretag förstås annat försäkringsföretag än
livförsäkringsföretag. Utländskt försäkringsföretag, som drivit
försäkringsrörelse i Sverige, bedöms med hänsyn endast till den rörelse
som företaget drivit här från fast driftställe.
Livförsäkringsföretag frikallas från skattskyldighet enligt denna lag för
dels den del av nettointäkten som är hänförlig till tillgångar och skulder
som förvaltas för försäkringstagarnas räkning, dels influtna premier.
Undantaget från skattskyldighet gäller dock inte den del av nettointäkten
eller premierna som är hänförlig till försäkringar som i
redovisningshänseende tas upp som grupplivförsäkringar eller sjuk- och
olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 3 a § första stycket 1 och 2
samt 3 b § första stycket 1 b och 4 försäkringsrörelselagen. Avdrag får
inte göras för kostnader som är hänförliga till intäkter som är fria från
skatt enligt detta moment.
Att särskilda bestämmelser gäller vid beskattning av
livförsäkringsföretag följer av lagen (1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel.
Såsom nettointäkt av försäkringsrörelse, som drivits av inländskt
skadeförsäkringsföretag, anses överskottet av försäkringsrörelsen.
Detsamma gäller för livförsäkringsföretag till den del nettointäkten är
hänförlig till försäkringar som i redovisningshänseende tas upp som
grupplivförsäkringar eller sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i
2 kap. 3 a § första stycket 1 och 2 samt 3 b § första stycket 1 b och 4
försäkringsrörelselagen.
Vid beräkning av överskottet av försäkringsrörelse, som avses i
föregående stycke, får från bruttointäkten avdrag göras förutom för
driftskostnader, som avses i 23 § kommunalskattelagen, för avgifter och
bidrag, som utgivits till kommun, förening eller sammanslutning och som
avser att understödja verksamhet med syfte att förebygga skador, vilka
faller inom ramen för den av företaget bedrivna rörelsen, för ökning av
försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, för ökning av
säkerhetsreserv samt för utbetald återbäring och verkställd
premieåterbetalning.
Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning förstås sådana
avsättningar enligt 7 kap. 1 § första stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713) (premiereserv, avsättning för oreglerade skador, tilldelad
återbäring och utjämningsavsättning för kreditförsäkring) minskade med
värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.
Med säkerhetsreserv förstås den reserv skadeförsäkringsföretag får
redovisa enligt en av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av
Finansinspektionen fastställd normalplan.
Minskning av försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, av
säkerhetsreserv, av regleringsfond för trafikförsäkring och minskning av
utjämningsfond skall anses som intäkt.
Utöver vad ovan stadgas får avdrag inte ske för avsättning till
omedelbar eller framtida vinstutdelning till försäkringstagare.
Bestämmelserna i detta moment om inländskt livförsäkringsföretag har
motsvarande tillämpning på försäkringsrörelse som utländskt
livförsäkringsföretag drivit här i riket.
Beträffande försäkringsrörelse, som här drivits av utländskt
skadeförsäkringsföretag, anses som här i riket skattepliktig nettointäkt ett
belopp motsvarande två procent av företagets premieinkomst av här
bedriven försäkringsrörelse. Med premieinkomst förstås bruttobeloppet
av årets försäkringspremier, dvs. utan avdrag för återförsäkringspremier.
Blir det på grund av bestämmelserna i detta moment nödvändigt att
dela upp intäkt eller avdrag mellan olika delar av ett försäkringsföretags
verksamhet, skall fördelningen av intäkten eller avdraget göras på skäligt
sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. Äldre bestämmelser skall
tillämpas på verksamhet som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

2.8 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 10 § mervärdesskattelagen (1994:200)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 kap.
10 §
Från skatteplikt undantas omsättning av försäkringstjänster.
Med försäkringstjänster förstås
1. tjänster vars
tillhandahållande utgör
försäkringsrörelse enligt
försäkringsrörelselagen
(1982:713), enligt lagen
(1989:1079) om livförsäkringar
med anknytning till
värdepappersfonder, enligt lagen
(1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige eller
enligt lagen (1993:1302) om
utländska EES-
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige, och
1. tjänster vars tillhandahållande
utgör försäkringsrörelse enligt för-
säkringsrörelselagen (1982:713),
enligt lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till
värdepappersfonder eller enligt
lagen (1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige, och
2. tjänster som tillhandahålls av försäkringsmäklare eller andra
förmedlare av försäkringar och som avser försäkringar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. Äldre bestämmelser skall
tillämpas på verksamhet som hänför sig till tiden före ikrafttträdandet.
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 32 b § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 kap.
32 b §
Ett utländskt företag som med
stöd av 1 kap. 5 § 2
bankrörelselagen (1987:617),
1 kap. 3 c § 2 lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse, 2 kap.
9 § 2 lagen (1992:1610) om
finansieringsverksamhet eller
2 kap. 1 § 2 lagen (1993:1302)
om EES-försäk-ringsgivares
verksamhet i Sverige driver
bankverksamhet,
värdepappersrörelse,
finansieringsverk-samhet eller
försäkringsverksamhet i Sverige
utan att inrätta filial eller
motsvarande etablering här, skall
innan verksamheten inleds till
Finansinspektionen lämna en
skriftlig förbindelse att årligen
senast den 31 januari taxerings-
året lämna kontrolluppgift enligt
15, 22, 25 a, 27 eller 32 c § till
Riksskatteverket.
Ett utländskt företag som med stöd
av 1 kap. 5 § 2 bankrörelselagen
(1987:617), 1 kap. 3 c § 2 lagen
(1991:981) om
värdepappersrörelse, 2 kap. 9 § 2
lagen (1992:1610) om
finansieringsverksamhet eller
2 kap. 1 § 2 lagen (1998:000) om
utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige driver
bankverksamhet,
värdepappersrörelse,
finansieringsverksamhet eller
försäkringsverksamhet i Sverige
utan att inrätta filial eller
motsvarande etablering här, skall
innan verksamheten inleds till
Finansinspektionen lämna en
skriftlig förbindelse att årligen
senast den 31 januari taxeringsåret
lämna kontroll-uppgift enligt 15,
22, 25 a, 27 eller 32 c § till
Riksskatteverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:309) om
behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva
vissa mål

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1971:309) om behörighet för
allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §

Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan
författning som utfärdats före den 1 januari 1972, enligt vad hittills gällt
skall anföras hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annat
föreskrives i 2 §, i stället anföras hos kammarrätt i följande mål:
1. mål om val till befattning eller uppdrag, mål om val för upprättande
av förslag till befattning eller uppdrag,
4. mål om annan ersättning som enligt författning utgår av statsmedel,
såvida ej författningen hänvisar den som gör anspråk på ersättning att vid
tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expropriationsdomstol
eller ersättning enligt författningen utgår till kommun eller annan
kommunal förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller hittelön
enligt lagen (1942:350) om fornminnen eller om ersättning enligt
naturvårdslagen (1964:822),
5. mål om beslut av tullmyndighet i samband med in- eller utförsel av
vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från eller
nedsättning eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift som
meddelats med stöd av regeringens bemyndigande, mål om tillstånd att
hålla provianteringsfrilager,
6. mål om beslut rörande statens, kommunens eller annan kommunal
förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller
annan avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och
meddelats med stöd av regeringens bemyndigande eller fråga är om
oljeavgift eller avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut
av allmän domstol,
7. mål om beslut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra
allmänna medel, såvida ej beslutet meddelats med stöd av regeringens
bemyndigande eller avser avgift vars uttagande genom utmätning
förutsätter beslut av allmän domstol,
8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om tillsyn över stiftelser,
9. mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den
allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur-
eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling i särskilt
fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller
godkännande eller angående omhändertagande, smittrening,
oskadliggörande eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet,
som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal
förvaltningsenhet, eller om beslut enligt arbetarskyddslagen (1949:1)
eller med stöd därav meddelade föreskrifter, allmänna ordningsstadgan
(1956:617), lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller
strålskyddslagen (1958:110) eller i ärende som avses i
skogsförläggninglagen (1963:246),
11. mål om föreläggande vid
vite, såvida ej fråga är om
skyldighet, som enligt författning
åvilar kommun eller annan
kommunal förvaltningsenhet,
eller om föreläggande enligt
lagen (1919:240) om
fondkommissionärsrörelse och
fondbörsverksamhet, lagen
(1948:433) om
försäkringsrörelse, lagen
(1950:272) om rätt för utländsk
försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket,
lagen (1950:596) om rätt till
fiske, lagen (1955:183) om
bankrörelse, lagen (1955:416) om
sparbanker, lagen (1956:216) om
jordbrukskasserörelsen, lagen
(1959:73) med vissa
bestämmelser om inländsk
försäkringsrörelse vid krig m.m.,
lagen (1959:118) om
krigsansvarighet för liv- och
invaliditetsförsäkring, lagen
(1963:76) om kreditaktiebolag,
jordförvärvslagen (1965:290),
förordningen (1968:576) om
Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar,
miljöskyddslagen (1969:387),
jordhävdslagen (1969:698), lagen
(1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar, lagen
(1970:596) om förenklad
aktiehantering eller lagen
(1971:827) om registrering av
aktieinnehav,
11. mål om föreläggande vid
vite, såvida ej fråga är om
skyldighet, som enligt författning
åvilar kommun eller annan
kommunal förvaltningsenhet, eller
om föreläggande enligt lagen
(1919:240) om
fondkommissionärsrörelse och
fondbörsverksamhet, lagen
(1948:433) om försäkringsrörelse,
lagen (1950:596) om rätt till fiske,
lagen (1955:183) om bankrörelse,
lagen (1955:416) om sparbanker,
lagen (1956:216) om
jordbrukskasserörelsen, lagen
(1959:73) med vissa bestämmelser
om inländsk försäkringsrörelse vid
krig m.m., lagen (1959:118) om
krigsansvarighet för liv- och
invaliditetsförsäkring, lagen
(1963:76) om kreditaktiebolag,
jordförvärvslagen (1965:290),
förordningen (1968:576) om
Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar,
miljöskyddslagen (1969:387),
jordhävdslagen (1969:698), lagen
(1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar, lagen
(1970:596) om förenklad
aktiehantering eller lagen
(1971:827) om registrering av
aktieinnehav,
12. mål om utdömande av vite,
13. mål om beslut som i särskilt fall meddelats angående behandlingen
av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller som eljest
hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan
brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt,
14. mål om handräckning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
2. I mål där beslut fattats med stöd av lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige skall
äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

3 Ärendet och dess beredning
I november 1994 tillkallades, med stöd av regeringens bemyndigande, en
särskild utredare med uppdrag att se över lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och
lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige. Det
primära syftet med utredningen var att skapa en modern lagstiftning för
alla utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige. Denna nya
lagstiftning skulle beakta Sveriges internationella åtaganden och ha som
utgångspunkt att skapa likartade förutsättningar för försäkringsgivare
från tredje land som för EES-försäkringsgivare.
Utredningen överlämnade i maj 1996 betänkandet Utländska
försäkringsgivare med verksamhet i Sverige (SOU 1996:77).
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 1. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Finansdepartementet (dnr Fi96/2835).
Regeringen överlämnade i januari 1998 till riksdagen en proposition
om vissa ändringar i lagstiftningen om genomförande av EG:s
försäkringsdirektiv. I propositionen har regeringen föreslagit vissa
justeringar av teknisk karaktär. Dessa förslag har beaktats i den
proposition som nu redovisas.
Inom Regeringskansliet pågår för närvarande ett större reformarbete på
försäkringsområdet. De näringsrättsliga reglerna för svenska
försäkringsbolag övervägs med sikte på en proposition i år. Till grund för
detta arbete ligger Försäkringsutredningens slutbetänkande
Försäkringsrörelse i förändring 3 (SOU 1995:87). Till detta kommer att
det inom Regeringskansliet övervägs att införa ett garantisystem för
försäkringsersättningar och ny beredskapslagstiftning. Avsikten är att
även dessa arbeten skall redovisas i propositioner i år.
Även de associationsrättsliga särreglerna för försäkringsbolag är
föremål för översyn. En promemoria i ämnet, utarbetad inom
Finansdepartementet, har i dagarna remitterats. I promemorian föreslås
ändringar som innebär att aktiebolagslagen (1975:1385) genomgående
skall tillämpas för bankaktiebolagen och försäkringsbolagen med
undantag för fall då associationsrättsliga särregler är nödvändiga för
dessa företag.
Inom Finansdepartementet har också utarbetats en promemoria med
förslag till ny reglering av myndigheternas beslutskompetens i
tillståndsfrågor och andra frågor på bank- och försäkringsområdet.
Promemorian har helt nyligen remitterats.
Avsikten är att de associationsrättsliga förändringarna och en
nyordning för överklaganden och tillstånd skall redovisas i propositioner
i år.
Reformarbetet på det näringsrättsliga området är också kopplat till
arbetet med en ny reglering av de avtalsrättsliga försäkringsreglerna som
bedrivs inom Justitiedepartementet.
De olika delreformerna på försäkringsområdet för med sig ett behov av
en senare språklig och redaktionell översyn av den näringsrättsliga
regleringen. En sådan översyn måste också ta sikte på reglerna för
utländska försäkringsgivare. Denna översyn av språk och regelstruktur
kan påbörjas först när de nu pågående delreformerna har redovisats och
beslutats av riksdagen.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 8 januari 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 2.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 3.
Regeringen har i propositionens lagförslag i huvudsak följt Lagrådets
förslag. Även i övrigt har vissa redaktionella ändringar gjorts i de
remitterade lagförslagen. Regeringen återkommer till Lagrådets
synpunkter dels i allmänmotiveringen och dels i
författningskommentaren.
Lagrådet har i sitt yttrande understrukit behovet av en genomgång av
viss terminologi och gränsdragningar på området. En sådan fråga gäller
den närmare innebörden av termen försäkringsrörelse. Det bör redan här
framhållas att denna och vissa angränsande frågor hänger samman med
det större reformarbetet på försäkringsområdet. Terminologin påverkar
också författningar på andra rättsområden. Dessa frågor kan därför inte få
sin lösning i den nu föreliggande propositionen.

4 Bakgrund
4.1 Nuvarande ordning
Sedan år 1950 regleras de utländska försäkringsföretagens verksamhet i
Sverige av lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF). I samband med att
försäkringsrörelselagstiftningen år 1993 anpassades till vissa av EG:s
försäkringsdirektiv (prop. 1992/93:257) begränsades lagens
tillämpningsområde av lagtekniska skäl till att endast omfatta
försäkringsföretag med säte utanför EES. Samtidigt stiftades en ny lag,
lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige
(LEF), som enbart avser utländska försäkringsgivare med säte inom EES.
LEF liksom LUF ändrades i väsentliga avseenden den 1 juli 1995 (prop.
1994/95:184) till följd av en anpassning till EG:s tredje generations
försäkringsdirektiv [rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om
samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt
försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och
88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än
livförsäkring) och rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992
om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt
livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG
(tredje livförsäkringsdirektivet)].
Utländska försäkringsföretag som driver rörelse på den svenska
marknaden genom ett här i landet bildat dotterbolag omfattas varken av
LUF eller LEF utan av regleringen i försäkringsrörelselagen (1982:713,
FRL). Dessa dotterbolag omfattas således inte av lagstiftningen om
utländska försäkringsföretag. För närvarande finns det tre utländska
försäkringsföretag som bedriver verksamhet här i landet genom svenska
dotterbolag.
I dag bedriver 17 utländska försäkringsföretag försäkringsverksamhet i
Sverige genom generalagent. Av dessa driver endast ett företag rörelsen
med stöd av LUF eller med stöd av föreskrifter meddelade enligt LUF,
medan de övriga företagen bedriver verksamheten enligt LEF. Sex
utländska försäkringsföretag har filialetableringar i Sverige enligt LEF
och 238 anmälningar om gränsöverskridande verksamhet i Sverige enligt
LEF har inkommit till Finansinspektionen.
Såväl LUF som LEF syftar till att säkerställa försäkringstagarnas, de
försäkrades och ersättningstagarnas intressen. För att tillgodose detta
syfte vilar utformningen av såväl LUF som LEF på ett antal
grundläggande principer, som dock inte är desamma i de båda lagarna.
Detta sammanhänger med att LUF har utformats mot bakgrund av en i
huvudsak nationell försäkringsmarknad i 1950-talets Sverige, medan
LEF har fått sin utformning på grundval av den integrerade
västeuropeiska försäkringsmarknad som nyligen har etablerats inom EU.
De grundläggande principerna i LUF är principen om svensk
koncession, säkerhetsprincipen, specialitets- eller separationsprincipen
och principen om att ett försäkringsföretag inte utan särskilda skäl får
bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse. Säkerhetsprincipen syftar till
att tillgodose försäkringstagarnas intresse av att försäkringsgivaren har
förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal.
Specialitets- eller separationsprincipen syftar till att trygga
livförsäkringsföretagens soliditet genom att den mer svårbedömda och
riskfyllda skadeförsäkringsrörelsen inte får förenas med direkt
livförsäkring. Utmärkande för LUF är ett relativt omfattande system av
detaljregler. Särskilt utförliga är solvensreglerna.
I LEF utgör principerna om en enda koncession och om
hemlandstillsyn de grundläggande principerna. Detta system har som
förutsättning att varje EES-land godtar vissa minimiregler i övriga EES-
länders regelsystem för försäkringsrörelse, som i sin tur skall stå i
samklang med tredje generationens försäkringsdirektiv. Av denna
anledning innehåller LEF, till skillnad från LUF, inte några detaljerade
rörelse-, solvens- eller tillsynsregler utan endast vissa grundläggande
regler för verksamheten i Sverige. Regelsystemet i den nationella
lagstiftningen i försäkringsgivarens hemland gäller i stora delar även för
den verksamhet som bedrivs i Sverige.
Som en följd av att LUF och LEF bygger på delvis olika principer är
verksamhetsförutsättningarna i Sverige inte desamma för alla utländska
försäkringsgivare.
En grundförutsättning för att få verka här i landet enligt LUF är att den
utländska försäkringsgivaren beviljas svensk koncession. Motsvarande
krav uppställs inte enligt LEF utan den utländska försäkringsgivaren kan
utan svensk koncession och efter ett enkelt anmälningsförfarande bedriva
verksamhet här i landet på basis av koncessionen i hemlandet.
För att koncession skall kunna beviljas enligt LUF krävs att
försäkringsgivaren upprättar en generalagentur här i landet. Någon annan
etableringsform i Sverige medges inte. Inte heller är det enligt LUF
tillåtet att anskaffa försäkringar i Sverige genom gränsöverskridande
verksamhet.
För utländska försäkringsgivare som omfattas av LEF gäller inte
motsvarande begränsningar av marknadstillträdet. Således medger LEF
etablering i Sverige genom såväl generalagentur som filial och, såvitt
avser försäkringssammanslutningar, genom generalrepresentation.
Dessutom medger LEF marknadsföring av försäkringar i Sverige genom
gränsöverskridande verksamhet.
LUF har getts den innebörden att den utländska försäkringsgivaren
skall vara en juridisk person. En utländsk försäkringsgivare som är en
fysisk person har enligt LUF inte ansetts kunna etablera verksamhet i
Sverige. LEF har inte getts motsvarande innebörd. Därför kan bland
annat medlemmarna i olika försäkringssammanslutningar medges att
verka här, även om de är fysiska personer.
En viktig del i LUF som tillkommit för att säkerställa skyddet för
försäkringskunderna är systemet med depositioner. Detta system ger
uttryck åt tanken att de svenska försäkringstagarnas intressen kräver att
de utländska försäkringsföretagen, som har sin huvudsakliga
förmögenhet på annat håll än här i Sverige, har vissa tillgångar bundna i
vårt land till säkerhet för de förpliktelser som företagen har gentemot
försäkringskunderna här. En förutsättning för inledande av
försäkringsverksamhet enligt LUF här i landet är därför bl.a. att det som
säkerhet ställs en initial deposition. Kravet på denna
begynnelsedeposition saknar motsvarighet i LEF.
Förutom de här nämnda skillnaderna i verksamhetsbetingelserna för
utländska försäkringsgivare finns det även vissa andra olikheter i
regleringen enligt LUF respektive LEF. Några av dessa skillnader är
föranledda av de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i EU.
Andra skillnader i regleringen har motiverats av tillsynsskäl.
4.2 EG:s försäkringsdirektiv tredjelandsregler
4.2.1 Allmänt om EG:s försäkringsdirektiv
EU har utvecklat ett omfattande regelverk för försäkringsverksamhet.
Det grundläggande syftet med regleringen har varit att genomföra en inre
marknad för försäkringstjänster. Denna målsättning har i huvudsak
uppnåtts genom godkännandet och införlivandet av tredje generationens
försäkringsdirektiv i den nationella lagstiftningen i respektive
medlemsland. I Sverige fullbordades införlivandet av tredje
generationens direktiv genom ändringar i lagstiftningen för svenska och
utländska försäkringsföretag den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:184).
EU:s gemensamma försäkringsmarknad bygger lagtekniskt på fyra
grundläggande principer; principerna om en enda auktorisation, om
hemlandstillsyn, om minimiharmonisering och om ett ömsesidigt
erkännande.
Principen om en enda auktorisation innebär att ett försäkringsföretag
som har erhållit auktorisation i ett av EU:s medlemsländer har rätt att
med stöd av den bedriva försäkringsverksamhet som överensstämmer
med koncessionen i alla de länder som hör till EU, genom att etablera sig
där eller genom att tillhandahålla försäkringstjänster från ett annat EU-
land än där verksamheten skall bedrivas. Etableringen kan ske genom
inrättande av filialer och agenturer.
Principen om hemlandstillsyn hänger samman med principen om en
enda auktorisation. Hemlandstillsyn innebär en koncentration av tillsynen
till de behöriga myndigheterna i försäkringsgivarens hemland, som har
det primära ansvaret för övervakningen av försäkringsgivarens
verksamhet var den än bedrivs inom EU. Detta gäller oberoende av om
försäkringsgivaren bedriver verksamheten i ett annat medlemsland
genom etablering eller genom att där erbjuda försäkringar från sitt
hemland eller från en etablering i ett annat medlemsland.
Principerna om minimiharmonisering och om ett ömsesidigt
erkännande innebär att en samordning av de nationella reglerna har
eftersträvats beträffande de bestämmelser som utgör en
grundförutsättning för att principerna om en enda auktorisation och om
hemlandstillsyn skall kunna tillämpas inom EU. EG:s försäkringsdirektiv
anger därför vissa miniminivåer för harmonisering av grundläggande
regler för försäkringsverksamhet. I övrigt har medlemsländerna genom
ömsesidigt erkännande godtagit det regelsystem som gäller för
bedrivande av försäkringsverksamhet i respektive hemland. Principerna
om minimiharmonisering och ömsesidigt erkännande infördes sedan det
visat sig att en fullständig harmonisering av lagstiftningen i
medlemsländerna var en alltför långsam metod för att förverkliga den
inre marknaden för försäkringar.
4.2.2 Tredjelandsregler
EG:s försäkringsdirektiv innehåller också regler som medlemsländerna
skall iaktta i förhållande till tredje land på försäkringsområdet
(tredjelandsregler).
Ett tredjelandsföretag har möjlighet att bedriva försäkringsverksamhet
i ett EU-land från en etablering i landet. Etableringen kan ske genom
dotterbolag, filial eller agentur. Tredjelandsreglerna avser emellertid bara
försäkringsverksamhet som bedrivs genom filialer eller agenturer och
inte sådan verksamhet som bedrivs genom dotterbolagsetableringar och
gränsöverskridande verksamhet. Ett bolag med säte inom EU, som är
dotterbolag till ett bolag med säte utanför detta område behandlas som ett
EU-företag. Detta innebär bl.a. att förutsättningarna för
verksamhetstillstånd och för rörelsens drivande är desamma som för
försäkringsgivare med huvudkontor inom EU. Rätten att bedriva
gränsöverskridande verksamhet inom EU enligt principerna om en enda
auktorisation och hemlandstillsyn gäller endast försäkringsgivare med
säte inom EU.
Medlemskapet i EU innebär en skyldighet för det enskilda medlems-
landet att tillämpa tredjelandsreglerna. Med hänsyn till att
tredjelandsreglerna är minimiregler finns det dock möjlighet att införa
strängare krav i den inhemska lagstiftningen än vad tredjelandsreglerna
föreskriver. Minimivillkoren ingår huvudsakligen i första generationens
försäkringsdirektiv.
Enligt artikel 23.1 i första skadeförsäkringsdirektivet [rådets första
direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och
andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet
med annan direkt försäkring än livförsäkring] och artikel 27.1 i första
livförsäkringsdirektivet [rådets första direktiv 79/267/EEG av den 5 mars
1979 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta
och driva direkt livförsäkringsrörelse] skall ett EU-land kräva
auktorisation för försäkringsverksamhet som ett tredjelandsföretag avser
att etablera inom landets territorium. Till auktorisationskravet anknyter
de nyss nämnda minimireglerna. Enligt villkoren skall följande krav vara
uppfyllda för att auktorisation skall kunna beviljas (artikel 23.2 i första
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 27.2 i första
livförsäkringsdirektivet).
Försäkringsföretaget skall ha rätt enligt sitt eget lands lag att bedriva
försäkringsverksamhet. Etableringen i medlemslandet måste ske genom
agentur eller filial. Vidare skall tredjelandsföretaget förbinda sig att på
den plats där agenturen eller filialen upprättas föra till verksamheten
hänförliga räkenskaper samt att där förvara handlingar som hör till
verksamheten. Det krävs också att företaget befullmäktigar ett ombud
som skall godkännas av behöriga myndigheter i medlemslandet samt att
företaget deponerar medel som säkerhet för verksamheten i landet.
Dessutom skall ett tredjelandsföretags agentur eller filial upprätthålla en
solvensmarginal i form av tillgångar fria från alla förutsebara
förpliktelser, med avdrag för immateriella värden. Solvensmarginalens
storlek skall motsvara det största av två framräknade belopp, som båda
beror på omfattningen av den av agenturen eller filialen bedrivna
verksamheten i landet. Det ena beloppet är relaterat till det senaste årets
premievolym och det andra, i regel, till de tre senaste årens
genomsnittliga skadevolym. För att säkerställa att agenturen eller filialen
har tillräckliga resurser när verksamheten inleds och att dess tillgångar
inte kan komma att underskrida ett visst minimum, ställs krav på en
minsta garantifond. En tredjedel av solvensmarginalen skall utgöra
garantifonden. Depositionen får räknas in i garantifonden som inte får
understiga vissa miniminivåer. För skadeförsäkring skall dessa nivåer
bestämmas med hänsyn till riskernas storlek i varje försäkringsklass.
Slutligen skall som villkor för koncession föreskrivas att
tredjelandsföretaget företer en verksamhetsplan i samband med att
ansökan om koncession lämnas in.
EU har slutligen möjlighet att träffa överenskommelser med tredjeland
om andra regler än dem som försäkringsdirektiven föreskriver. Sådana
överenskommelser bygger på likabehandling. Ett exempel på en sådan
överenskommelse är ett avtal mellan EG och Schweiz på
skadeförsäkringsområdet som innebär att de schweiziska
försäkringsföretagen likställs med försäkringsföretagen med säte inom
EU när det gäller att etablera skadeförsäkringsverksamhet inom EU.
4.3 OECD:s liberaliseringsstadgor, GATS
Förutom de åtaganden som följer av medlemskapet i EU har Sverige
även förpliktelser gentemot OECD och dess medlemsländer samt enligt
det allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) till följd av anslutningen till
WTO.
4.3.1 OECD:s liberaliseringsstadgor
OECD är ett samarbetsorgan för ekonomisk politik i vidsträckt mening,
som bl.a. innefattar försäkringstjänster. Av central betydelse på
försäkringsområdet är OECD:s stadgor om liberalisering av
kapitalrörelser (kapitalliberaliseringsstadgan) samt om liberalisering av
transaktioner och betalningar rörande tjänster
(tjänsteliberaliseringsstadgan). Stadgorna avser OECD:s
medlemsländer. Det finns dock en rekommendation om att stadgornas
tillämpningsområde skall utsträckas till att även omfatta
medlemsländerna i internationella valutafonden (IMF).
Kapitalliberaliseringsstadgan behandlar bl.a. rätten till etablering.
Enligt stadgan får en medlemsstat som inte har någon reservation
häremot inte hindra företag från en annan medlemsstat att etablera sig i
landet. Den internationella etableringen sker i allmänhet genom att
kapital förs in i etableringslandet, s.k. ingående direktinvesteringar. Med
direktinvestering avses i stadgan investering i syfte att upprätta varaktiga
ekonomiska relationer med ett företag. Tre former för direktinvestering
berörs i stadgan, nämligen dels upprättande eller utvidgning av ett helägt
dotter- eller filialföretag eller förvärv av hela äganderätten till ett
bestående företag, dels deltagande i ett nytt eller bestående företag, dels
långtidslån på minst fem år.
Villkoren för etablering får inte vara mer betungande för ett utländskt
företag än för ett inhemskt enligt kapitalliberaliseringsstadgan. Vidare
följer av stadgan att ett utländskt företag, som etablerar sig i ett med-
lemsland, skall tillåtas att bedriva sådan verksamhet som är tillåten för
inhemska företag. Avvikelse härifrån kräver reservation av det enskilda
medlemslandet.
Kapitalliberaliseringsstadgans föreskrifter om själva rätten till
etablering i ett annat medlemsland kompletteras vad gäller rätten för
redan etablerade utländska företag av ett beslut om nationell behandling
som OECD:s ministerråd antog år 1976. Enligt detta beslut får ett redan
etablerat utländskt företag inte behandlas mindre förmånligt än inhemska
företag.
Liksom kapitalliberaliseringsstadgan har tjänsteliberaliseringsstadgan
som målsättning att undanröja hindren för den internationella handeln
mellan medlemsländerna. Bland annat föreskriver stadgan frihet för
gränsöverskridande verksamhet för försäkringar. Medlemsländerna skall
sinsemellan undanröja begränsningar av s.k. osynliga transaktioner på
överföringar (osynliga operationer). Med osynliga operationer på
försäkringsområdet avses huvudsakligen överföringar av premier och
ersättningar samt andra försäkringstransaktioner mellan
försäkringsgivare i ett medlemsland och försäkrad i ett annat
medlemsland.
Tjänsteliberaliseringsstadgan innehåller vidare bestämmelser om
etablering och om verksamhet för filialer och agenturer. Varje
medlemsland skall tillförsäkra försäkringsgivare från andra
medlemsländer en behandling som är likvärdig med behandlingen av
inhemska försäkringsgivare. Koncessionsvillkoren skall i princip vara
desamma för inhemska försäkringsgivare och försäkringsgivare från
andra OECD-länder.
En grundläggande bestämmelse i både kapitalliberaliseringsstadgan
och tjänsteliberaliseringsstadgan är icke-diskrimineringsregeln. Denna
regel innebär att ett medlemsland i OECD inte får göra skillnad mellan
andra medlemsländer utan måste behandla alla OECD-länder lika.
Exempelvis kan liberaliseringsåtgärder på försäkringsområdet i princip
inte begränsas till något eller några OECD-länder utan måste utsträckas
till att omfatta alla OECD-länder. Undantag från regeln får dock medges
i fråga om medlemsländer som tillhör ett särskilt tull- och valutasystem.
Detta innebär att de OECD-länder som tillhör EU kan, utöver
liberaliseringsförpliktelserna enligt stadgorna, sinsemellan vidta
liberaliseringsåtgärder utan att behöva utsträcka dem till övriga OECD-
länder.
En annan grundläggande bestämmelse i OECD:s liberaliseringsstadgor
är som framgått regeln om nationell behandling. Denna regel innebär att
ett OECD- land skall ge företag i andra OECD-länder samma möjligheter
att verka som tillkommer andra företag i det egna landet.
Genom anslutningen till OECD:s liberaliseringsstadgor har Sverige på
ett för landet internationellt rättsligt förpliktande sätt givit uttryck för sin

avsikt att fortlöpande avskaffa restriktioner för kapitalrörelser samt
transaktioner och betalningar rörande tjänster (liberaliseringsåtgärder) i
den utsträckning det är nödvändigt för ett effektivt ekonomiskt samarbete
mellan medlemsländerna i OECD. Möjlighet finns att lämna
reservationer eller göra tillfälliga undantag, s.k. derogation, beträffande
förpliktelserna enligt stadgorna. Sverige har dock varken lämnat någon
reservation eller åberopat någon derogationsbestämmelse som är av
intresse vid utformningen av en reglering om utländska
försäkringsgivares verksamhet i Sverige. Förpliktelserna enligt
liberaliseringsstadgorna måste därför beaktas till alla delar vid en
översyn av lagstiftningen om utländska försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.
4.3.2 GATS
I likhet med övriga EU-länder har Sverige också liberaliseringsåtaganden
enligt det allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS). GATS täcker all
handel med tjänster. Huvuddelarna i GATS, som innefattas i avtalet om
upprättande av WTO, är ett ramavtal, bindningslistor samt bilagor och
ministerbeslut.
Ramavtalet innehåller allmänna förpliktelser som gäller alla
medlemmar och all tjänstehandel. En huvudprincip i avtalet är mest
gynnad nations-principen (MGN-principen), som innebär att den mest
förmånliga behandling av tjänster och tjänsteleverantörer som ett visst
land ger till något annat land måste utsträckas till att gälla alla länder som
undertecknat tjänstehandelsavtalet på samma villkor. Vissa möjligheter
till undantag från MGN-principen finns. Sådana undantag får dock inte
gälla för längre tid än tio år och skall ses över vart femte år.
Även principen om nationell behandling, dvs. principen om att en
utländsk tjänst eller tjänsteleverantör inte får ges sämre behandling,
varken de facto eller de jure, än motsvarande inhemska tjänster eller
tjänsteleverantörer, finns fastlagd i GATS. Även mot denna princip kan
reservationer göras.
Regler om ekonomisk integration i GATS tillåter länder att under vissa
förutsättningar ingå avtal om längre gående ekonomisk integration. Detta
innebär t.ex. att EES-länderna, utöver den nivån som bundits multilateralt
i tjänstehandelsavtalet, kan ge sina respektive tjänster och
tjänsteleverantörer en bättre behandling än den man ger andra utländska
tjänster och tjänsteleverantörer. Det har dock gjorts gällande att OECD
inte är en sådan ekonomisk region som medger ett OECD-land, som
omfattas av GATS, att ge länderna i OECD en bättre behandling än andra
länder som undertecknat GATS.
Undantag från de generella avtalsförpliktelserna i ramavtalet får göras
på grundval av försiktighetsskäl, dvs. överväganden som grundas på
skydds- och sundhetsaspekter.
De nationella bindningslistorna avser åtaganden om marknadstillträde
och nationell behandling för enskilda tjänstehandelssektorer. Införandet
av en viss tjänstesektor (t.ex. för finansiella tjänster) i ett lands nationella

bindningslista innebär att landet i fråga har gjort ett obegränsat åtagande i
fråga om dels marknadstillträde och dels nationell behandling för sektorn
i fråga. Det är dock tillåtet att inom respektive tjänstesektor bibehålla
eventuella restriktioner genom angivande i bindningslistan av regler som
begränsar en utländsk tjänsteleverantörs tillträde till en marknad eller
som ger utländska tjänsteleverantörer en i något avseende mindre
förmånlig behandling än de inhemska tjänsteleverantörerna på landets
hemmamarknad. Varje land har således haft möjligheter att välja hur
långtgående åtaganden man vill göra inom varje sektor och därmed dess
liberaliseringsgrad.
Åtaganden i ett lands bindningslista införs efter bilaterala
förhandlingar med andra länder. Bindningslistan gäller dock
multilateralt, dvs. lika mot alla avtalsparter enligt MGN-principen.
Genom införandet i bindningslistan binds åtagandet, dvs. mer restriktiva
regler får därefter inte införas. Ett bundet åtagande kan inte försämras
utan att landet i fråga tvingas betala kompensation till andra avtalsparter.
Bilagorna och ministerbesluten behandlar speciella förhållanden inom
respektive tjänstehandelssektor. Bilagan om finansiella tjänster reglerar
rätten till nationell lagstiftning om försiktighetsåtgärder i syfte att skydda
integriteten och stabiliteten i ett lands finansiella system.
Sverige har i sin nationella bindningslista tagit in sådana begränsningar
avseende marknadstillträde och nationella behandling att någon ändring
av LUF inte är påkallad till följd av åtagandena enligt GATS.
Sverige har inte anmält något undantag från MGN-principen. Vid en
revidering av lagstiftningen om utländska försäkringsgivares verksamhet
i Sverige innebär detta att liberaliseringar av den gällande lagstiftningen i
princip måste komma alla försäkringsgivare med säte inom ett WTO-
land till del. Emellertid finns i enlighet med reglerna om ekonomisk
integration i tjänstehandelsavtalet möjlighet att, utöver den nivå som
Sverige/EU bundit i avtalet, ge utländska försäkringsgivare från EES en
bättre behandling än den man ger andra utländska försäkringsgivare.

5 Allmänna utgångspunkter
Som nämnts ovan har den nuvarande lagstiftningen om utländska
försäkringsgivares verksamhet i Sverige sitt ursprung nästan 50 år
tillbaka i tiden. Lagstiftningen har sedan dess tillkomst ändrats vid ett
flertal tillfällen. Den mest genomgripande förändringen skedde år 1993
då regleringen av dessa försäkringsgivares verksamhet kom att grundas
på två separata lagar, nämligen lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF), som
omfattar utländska försäkringsgivare med hemort utanför EES, och lagen
(1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige (LEF),
som tar sikte på försäkringsgivare från EES. Genom det stora antalet lag-
ändringar i det delvis ålderdomliga regelverket har detta blivit
svåröverskådligt och är i behov av en översyn. Det är därför nu angeläget
att skapa en modern lagstiftning på området.
Sverige har i alla internationella fora under en lång tid och med kraft
förespråkat frihandel och internationellt samarbete; så även på det
finansiella tjänsteområdet. Det är därför naturligt att som utgångspunkt
för denna översyn ha principerna om effektivt marknadstillträde och
nationell likabehandling, dvs. att de utländska försäkringsgivare som vill
verka på den svenska marknaden skall få tillträde till denna och i sin
verksamhet bemötas på samma sätt som de svenska försäkringsgivarna.
Detta följer redan i stor utsträckning av Sveriges åtaganden gentemot
OECD och enligt det allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) inom ramen
för världshandelsorganisationen (WTO) (se avsnitt 4.3).
Vid en översyn av lagstiftningen om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige måste emellertid även beaktas att medlemskapet i
EU har medfört inskränkningar i vår nationella handlingsfrihet.
Översynen måste därför ha sin grund i de åtaganden på
försäkringsområdet som följer av detta medlemskap (se avsnitt 4.2.2). En
förutsättning för varje förändring av försäkringsrörelselagstiftningen
måste slutligen vara att grundläggande skyddsintressen främst
konsumentskyddsintresset och tillsynskrav är tillgodosedda.

6 Överväganden och förslag
6.1 Den lagtekniska lösningen
Regeringens förslag: En ny lag om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige införs. Lagstiftningens struktur ändras så att en
gemensam lag, för alla utländska försäkringsgivare som yrkesmässigt
erbjuder försäkringstjänster här i landet, ersätter de gällande lagarna
på området. I lagen görs en åtskillnad mellan EES-försäkringsgivare
och försäkringsgivare från tredje land.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna är positiva till
förslaget. Riksbanken har ifrågasatt om inte lagstiftningen kan inordnas i
försäkringsrörelselagen. Finansinspektionen har föreslagit att regleringen
för schweiziska försäkringsföretags skadeförsäkringsverksamhet i
Sverige och svenska försäkringsbolags skadeförsäkringsverksamhet i
Schweiz inordnas i den nu föreslagna lagen. Sveriges försäkringsförbund
är tveksamma till om det är lämpligt att stifta en gemensam lag.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare sagts regleras sedan år
1950 de utländska försäkringsföretagens verksamhet i Sverige av LUF. I
samband med att försäkringsrörelselagstiftningen år 1993 anpassades till
vissa av EG:s försäkringsdirektiv begränsades lagens
tillämpningsområde av lagtekniska skäl till att endast omfatta
försäkringsföretag med säte utanför EES. Samtidigt stiftades en ny lag,
LEF, som enbart avser utländska försäkringsgivare med säte inom EES.
Som skäl för att införa en ny lag angavs att LUF redan i sin dåvarande
utformning var svåröverskådlig. Det föredragande statsrådet menade att
alternativet att införa erforderliga nya bestämmelser i den gällande lagen
skulle medföra betydande lagtekniska svårigheter och göra lagen ännu
svårare att överblicka (se prop. 1992/93:257, Ändrad lagstiftning för
försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet, sid. 137).
Enligt regeringens mening är det nu tid att se över lagstiftningen om
utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige. I samband med att
hela lagstiftningen omarbetas är det ändamålsenligt att åter samla alla
regler rörande utländska försäkringsgivare i en och samma lag.
Regeringen föreslår därför att en ny lag om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige införs. Att, som Riksbanken föreslagit, inordna
lagstiftningen om utländska försäkringsgivare i försäkringsrörelselagen,
skulle innebära lagtekniska svårigheter och framför allt göra
lagstiftningen svårtillgänglig. Skillnaderna i regleringen av inhemska
respektive utländska försäkringsgivare är så pass stora att en samordning
av reglerna knappast skulle kunna göras på ett enkelt sätt.
Finansinspektionen har föreslagit att regleringen för schweiziska
försäkringsföretags skadeförsäkringsverksamhet i Sverige och svenska
försäkringsbolags skadeförsäkringsverksamhet i Schweiz inordnas i den
nu föreslagna lagen.
Det avtal som ingåtts mellan EG och Schweiz angående
skadeförsäkring har införlivats i svensk rätt genom 1 kap. 2 § tredje
stycket försäkringsrörelselagen och 1 § första stycket LUF samt genom
förordningen (1996:221) om svenska försäkringsbolags
skadeförsäkringsverksamhet i Schweiz och förordningen (1996:222) om
schweiziska försäkringsföretags skadeförsäkringsverksamhet i Sverige.
I samband med införlivandet av avtalet uttalade regeringen (se prop.
1994/95:184, Genomförande av EG:s tredje skade- respektive
livförsäkringsdirektiv, sid. 242 f) att införlivandet förutsatte en relativt
omfattande reglering som i stor utsträckning avvek från de regler som
föreslogs i det pågående lagstiftningsärendet. Vidare uttalade regeringen
att det var oklart hur länge avtalet skulle komma att bestå i sitt dåvarande
skick. Mot den bakgrunden ansåg regeringen att den särreglering som
krävdes till följd av avtalet inte borde tas in i lag, utan i förordning eller
föreskrifter utfärdade av Finansinspektionen.
Av de aktuella förordningarna är det främst förordningen (1996:222)
om schweiziska försäkringsföretags skadeförsäkringsverksamhet i
Sverige som kan komma ifråga för ett införlivande i den nu föreslagna
lagstiftningen. Regeringen finner emellertid att de argument som
framfördes i prop. 1994/95:184 har bärkraft än i dag och att den gällande
ordningen i nu aktuellt avseende därför bör kvarstå oförändrad.
Som en följd av medlemskapet i EU måste Sverige upprätthålla en
viss åtskillnad i regleringen av utländska försäkringsgivare genom att
olika verksamhetsförutsättningar enligt EG:s försäkringsdirektiv och
EES-avtalet gäller för försäkringsgivare med säte inom respektive
utanför EES. De utländska försäkringsgivarna indelas därför i
lagförslaget i två grupper. Till den ena gruppen hänförs utländska
försäkringsgivare från EES som omfattas av tillämpningsområdet för
EG:s försäkringsdirektiv om hemlandstillsyn och principen om en
koncession (EES-försäkringsgivare) och till den andra gruppen övriga
utländska försäkringsgivare som inte omfattas av dessa direktiv
(försäkringsgivare från tredje land).
Den föreslagna lagen är uppdelad i fyra avdelningar. I första och fjärde
avdelningen har sammanförts bestämmelser som i huvudsak är
gemensamma för utländska försäkringsgivare. I den andra avdelningen
ingår bestämmelser som endast avser EES-försäkringsgivare, medan
bestämmelserna i tredje avdelningen endast tar sikte på försäkringsgivare
från tredje land. Den lagtekniska lösningen syftar till att underlätta för
den som har att tillämpa regelsystemet. Regeringen delar inte Sveriges
Försäkringsförbunds uppfattning att det hade varit bättre att behålla två
skilda lagar på grund av de skillnader som finns mellan de båda
grupperna av försäkringsgivare och de oklarheter som därför kan uppstå i
lagstiftningen. Enligt regeringens mening är inte skillnaderna mellan de
olika kategorierna av försäkringsgivare så stora att en uppdelning
behöver ske av den anledningen. De oklarheter som kan finnas bör kunna
undanröjas i den nu föreslagna lagtekniska lösningen.

6.2 Lagens tillämpningsområde
Regeringens förslag: Lagen skall tillämpas på utländska
försäkringsgivares direktförsäkringsverksamhet i Sverige. Den skall
inte vara tillämplig på återförsäkringsrörelse.
Till skillnad mot tidigare skall viss koassuransverksamhet
(samförsäkring) avseende stora risker, som bedrivs av EES-
försäkringsgivare, undantas från lagens regler.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget har i dessa delar inte bemötts av
remissinstanserna. Finansinspektionen har dock ifrågasatt om man i
lagen, som inte gäller återförsäkring, bör ha en bestämmelse om
förmånsrätt för livåterförsäkring.
Skälen för regeringens förslag: Lagen bör gälla utländska
försäkringsgivares direktförsäkringsverksamhet i Sverige. I likhet med
gällande lagstiftning bör lagen inte tillämpas på återförsäkringsrörelse.
Detta gäller oberoende av om en utländsk försäkringsgivare driver
sådan rörelse i anslutning till sin direktförsäkringsrörelse i Sverige eller
genom ett kontor som enbart grundats här med tanke på
återförsäkringsverksamhet. Lagen skall inte heller tillämpas på
återförsäkringsverksamhet som utövas av representanter som vistas här
tillfälligt eller är på besök enbart för ingående av avtal. En synnerligen
stor del av alla återförsäkringsavtal ingås per korrespondens och
telekommunikation. Lagen skall inte heller tillämpas på
återförsäkringsverksamhet som sköts på det sättet.
Huvudmotivet till undantag för återförsäkringsverksamhet är att
återförsäkringstagare, som utgörs av försäkringsbolag, inte är i behov
av samma trygghetsarrangemang som försäkringstagare i ett
direktförsäkringsförhållande. Dessutom avser den offentliga tillsynen
av återförsäkringsverksamhet i andra länder, i den mån verksamheten är
föremål för tillsyn, i allmänhet endast inhemska återförsäkringsgivare.
Inom EU avreglerades återförsäkringsrörelse genom rådets direktiv
64/225/EEG av den 25 februari 1964 om avskaffande av inskränkningar
i etableringsfriheten och i friheten att tillhandahålla tjänster avseende
återförsäkring och retrocession. De därefter givna skade- och
livförsäkringsdirektiven gäller därför endast direktförsäkring.
Finansinspektionen har ifrågasatt om man i lagen, som inte gäller
återförsäkring, bör ha en bestämmelse om förmånsrätt för
livåterförsäkring. Denna fråga kan emellertid inte tas upp i det
föreliggande lagstiftningsarbetet men kan komma att beröras i det
pågående reformarbetet på försäkringsrörelselagens område.
Förutom återförsäkring finns det andra typer av avtal mellan
försäkringsgivare som syftar till att fördela ansvar mellan dem.
Exempel på sådana avtal är samförsäkring eller koassurans och pooler.
Med koassurans, eller samförsäkring, menas försäkringsverksamhet
där flera försäkringsgivare genom ett avtal försäkrar en risk och där var
och en av försäkringsgivarna är ansvariga för en viss del av åtagandet.
En av försäkringsgivarna är den ledande försäkringsgivaren.
En pool är en sammanslutning som flera försäkringsbolag bildat i
syfte att efter överenskomna regler ombesörja samförsäkring åt
deltagarna i poolen. Poolöverenskommelsen avser i allmänhet
samförsäkring inom mer riskbetonade försäkringsklasser, såsom
flygförsäkring. De försäkringsbolag som tillhör en pool fördelar ansvar
för försäkrade risker enligt relationstal som de avtalat på förhand. Varje
försäkringsbolag ansvarar endast för sin överenskomna andel av risken.
Dessa typer av försäkringsarrangemang anses utgöra
direktförsäkring, eftersom varje försäkringsgivare svarar för sina
förpliktelser direkt gentemot försäkringskunden. Den föreslagna lagen
skall därför tillämpas på försäkringsverksamhet av ifrågavarande slag,
dock med ett undantag. Undantaget gäller EES-försäkringsgivare som
från ett utländskt etableringsställe deltar i koassuransverksamhet
avseende s.k. stora risker i Sverige i egenskap av en annan
försäkringsgivare än den ledande försäkringsgivaren, dvs. den
försäkringsgivare i ett koassuransavtal som bestämmer
försäkringsvillkoren och premierna.
Det föreslagna undantaget har sin grund i koassuransdirektivet
[rådets direktiv 78/473/EEG av den 30 maj 1978 om samordning av
lagar och andra författningar som avser koassuransverksamhet inom
gemenskapen], som har ändrats genom andra
skadeförsäkringsdirektivet [rådets andra direktiv 88/357/EEG om
samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt
försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det
lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster samt om
ändring av direktiv 73/239/EEG] och rådets direktiv 90/618/EEG av
den 8 november 1990 om ändring, särskilt såvitt avser
ansvarsförsäkring för motorfordon, av direktiv 73/239/EEG och
direktiv 88/537/EEG, vilka avser samordning av lagar och andra
författningar angående annan direkt försäkring än livförsäkring. I artikel
26.1 i andra skadeförsäkringsdirektivet anges vilka risker inom
gemenskapen som får omfattas av koassurans. I artikeln hänvisas till de
stora risker som räknas upp i artikel 5 d i första
skadeförsäkringsdirektivet (senast ändrad genom direktivet
90/618/EEG). Enligt artikel 26.2 i andra skadeförsäkringsdirektivet
skall de bestämmelser i direktivet som avser sådana stora risker som
anges i artikel 5 d i första direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2 i
direktiv 90/618/EEG) endast tillämpas på den ledande
försäkringsgivaren. Den ledande försäkringsgivaren skall med andra
ord behandlas som om han är den försäkringsgivare i koassuransavtalet
som täcker hela risken. I överensstämmelse med
direktivbestämmelserna bör därför inte regleringen omfatta EES-
försäkringsgivare som deltar i koassuransverksamhet avseende stora
risker utan att vara den ledande försäkringsgivaren. Enligt gällande
lagstiftning finns inte motsvarande undantag.
Begreppet stora risker definieras idag i 4 § LEF. Genom regeringens
proposition 1997/98:54 om vissa ändringar i lagstiftningen om
genomförande av EG:s försäkringsdirektiv avses en motsvarande
definition införas i försäkringsrörelselagen. Enligt regeringens mening
behöver därför inte någon definition avseende stora risker finnas kvar i
lagstiftningen om utländska försäkringsgivare utan en hänvisning kan i
stället ske till försäkringsrörelselagen.
6.3 Försäkringsgivare från tredje land
Regeringens förslag: Möjligheten att bedriva försäkringsrörelse i
Sverige skall, såvitt gäller försäkringsgivare från tredje land, även i
fortsättningen endast stå öppen för försäkringsgivare som är juridiska
personer.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att lagen i princip
skall stå öppen för alla typer av utländska associationer, bl.a.
försäkringssammanslutningar från länder utanför EES.
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget i denna
del.
Bakgrund till regeringens förslag: Vad som avses med begreppet
försäkringsföretag i LUF har varken angetts i lagen eller dess förarbeten.
Det har dock ansetts endast omfatta försäkringsgivare som är juridiska
personer (se t.ex. prop. 1992/93:257 sid. 133).
I lagstiftningen i andra länder uppställs som regel krav på att
försäkringsrörelse skall drivas i bolagsform. De vanligaste
bolagsformerna
utomlands för drivande av försäkringsrörelse är aktiebolagsformen och
den ömsesidiga bolagsformen. Det förekommer också att
försäkringsverksamhet bedrivs av sammanslutningar i andelsform och av
offentligrättsliga anstalter vilkas verksamhet i regel är begränsad till
deras hemland.
Utomlands finns emellertid också sammanslutningar organiserade i
form av försäkringsbörser. Den äldsta och mest kända är Lloyd s i
London. Det enda andra exemplet på en sådan sammanslutning som i dag
bedriver verksamhet är, såvitt känt, the Illinois Insurance Exchange i
Chicago. Försäkring meddelas i dessa sammanslutningar av enskilda
individer sammanslutna i syndikat eller av juridiska personer som utgör
syndikat. Ifrågavarande slag av sammanslutningar eller försäkringsbörser
kan, med hänsyn till sin uppbyggnad och sina verksamhetsformer, inte få
koncession enligt LUF att bedriva försäkringsverksamhet i Sverige. Inte
heller har LUF ansetts vara tillämplig på partikulär försäkring, dvs.
försäkring som meddelas av fysiska personer.
LEF uppställer inte motsvarande krav på organisationsform som LUF
utan olika typer av associationer med hemort inom EES såsom
exempelvis försäkringssammanslutningar medges att verka här i landet.
Rätten för utländska försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning
inom EES att driva försäkringsrörelse i Sverige infördes genom prop.
1992/93:257. Frågan gällde där i första hand huruvida
försäkringssammanslutningen Lloyd s i London skulle äga rätt att driva
rörelse i Sverige. Sedan det föredragande statsrådet konstaterat att
Lloyd s skulle äga rätt att driva rörelse här uppkom frågan om det fanns
skäl att särbehandla Lloyd s, eller om lagstiftningen skulle göras generell
(se sid. 135). I det sammanhanget uttalades att om försäkringsgivare i en
sammanslutning i ett annat land inom EES hade medgetts auktorisation
och uppfyllde de krav som ställdes för koncession här i Sverige, borde
möjligheten till etablering och koncession i Sverige stå öppen. Det kunde
däremot konstateras att det enligt EES-reglerna inte finns någon
skyldighet att möjliggöra etablering och koncession för
försäkringssammanslutningar hemmahörande i ett land utanför EES.
Efter att ha uttalat att frågan torde sakna praktisk betydelse avstod
statsrådet från att lägga fram något förslag i den delen.
Det bör i detta sammanhang betonas att det inte föreligger någon
möjlighet att enligt försäkringsrörelselagen bedriva försäkringsrörelse i
Sverige i form av en försäkringssammanslutning.
Skälen för regeringens förslag: EG:s försäkringsdirektiv har i dag
genomförts i den svenska lagstiftningen. Direktivreglerna är i nu aktuella
avseenden desamma som då prop. 1992/93:257 skrevs. Således finns inte
heller idag någon skyldighet enligt de EG-rättsliga reglerna att
möjliggöra etablering och koncession i Sverige för
försäkringssammanslutningar hemmahörande i ett land utanför EES. Det
finns emellertid inte heller någon bestämmelse i direktiven som hindrar
att en sådan etablering tillåts.
Det grundläggande motivet för detta lagstiftningsarbete är att skapa en
lagstiftning som innebär ett effektivt marknadstillträde och nationell
likabehandling av de utländska försäkringsgivare som vill verka på den
svenska marknaden. I lagstiftningsärendet har därför noga övervägts om
även försäkringssammanslutningar från länder utanför EES bör få
möjlighet att driva försäkringsrörelse här i landet. Ett förslag med ett
sådant innehåll har också lämnats i lagrådsremissen. Detta förslag har
utformats efter mönster av de regler som fram till den 1 juli 1995 gällde
enligt LEF.
Lagrådet har emellertid riktat kritik mot förslaget och har ifrågasatt om
det är lämpligt eller ens möjligt att tillämpa alla bestämmelser om
försäkringsgivare från tredje land på ett kollektiv av enskilda fysiska
eller juridiska personer. Lagrådet pekar därvid i första hand på
bestämmelserna i 5 kap. om försäkringstekniska avsättningar,
solvenskrav m.m. Enligt Lagrådet torde dessa bestämmelser förutsätta att
försäkringsgivaren är en enda juridisk person. Lagrådet menar att det i
vart fall saknas en analys av hur bestämmelserna skall tillämpas på ett
kollektiv. Mot bakgrund av att det sannolikt endast finns en
försäkringssammanslutning av förevarande slag som är hemmahörande i
tredje land, nämligen the Illinois Insurance Exchange i Chicago, och att
det inte finns något som tyder på att denna sammanslutning skall påbörja
verksamhet i Sverige, har Lagrådet förordat att möjligheten att driva
försäkringsverksamhet i form av försäkringssammanslutning begränsas
till försäkringsgivare i EES-land, dvs. i praktiken Lloyd s.
Regeringen delar Lagrådets bedömning att
försäkringssammanslutningar från juridiska utgångspunkter inte på något
enkelt sätt kan inordnas i det näringsrättsliga systemet här i landet. Detta
behöver i sig inte innebära att sammanslutningarna skulle orsaka större
problem i den praktiska rättstillämpningen än andra former av
sekundäretableringar här för utländska försäkringsgivare, exempelvis
filialer. Lagrådets resonemang i denna del utgör, enligt regeringens
mening, således inte skäl för att utestänga försäkringssammanslutningar
från länder utanför EES.
Intresset från försäkringssammanslutningar från tredje land att driva
försäkringsrörelse här i landet måste emellertid betecknas som
obetydligt. Det finns också som Lagrådet påpekat ett visst behov av
ytterligare analys av frågorna kring sammanslutningarna. Regeringen
väljer därför att inte nu lägga fram något förslag i denna del till
riksdagen. Om det i framtiden skulle visa sig att det finns ett intresse från
utländska försäkringssammanslutningar utanför EES att driva
verksamhet här i landet får frågan utredas närmare. I sammanhanget bör
också beaktas att det i dag inte finns möjlighet för svenska
försäkringssammanslutningar att driva rörelse enligt
försäkringsrörelselagen.
6.4 Sekundäretableringar och representationskontor
Regeringens förslag: Försäkringsgivare från tredje land skall kunna
etablera sig här i landet inte bara genom generalagent utan även
genom filial.
Regeringens bedömning: Några uttryckliga regler om upprättande av
representationskontor bör inte införas i den nya lagen. Däremot bör
det inte finnas några hinder mot att driva verksamhet i ett sådant
kontor.

Utredningens bedömning och förslag: Utredningen har, till följd av
sitt förslag att tillåta försäkringssammanslutningar från tredje land att
driva försäkringsrörelse i Sverige, föreslagit att försäkringsgivare från
tredje land skall kunna etablera sig här i landet inte bara genom
generalagent och filial utan även genom generalrepresentation.
Utredningen har också föreslagit att försäkringsgivare med hemland
utanför EES, efter underrättelse till Finansinspektionen, skall ha
möjlighet att inrätta representationskontor i Sverige.
Remissinstanserna: Finansinspektionen har inte haft någon
invändning mot att försäkringsgivare från tredje land får ha
representationskontor i Sverige, men har pekat på att det kan uppstå
gränsdragningsproblem vad gäller den verksamhet som får drivas här i
landet. Sveriges Försäkringsförbund har avstyrkt förslaget om
representationskontor, främst på grund av gränsdragningsproblemen.
Bakgrund till regeringens bedömning och förslag: För att ett
utländskt försäkringsföretag skall få koncession i Sverige enligt LUF
krävs att det här i landet etablerar en generalagentur. Någon annan
etableringform på den svenska marknaden medger inte lagen. En
generalagent är en syssloman som marknadsför, utfärdar försäkringar och
sköter skaderegleringen på det utländska försäkringsföretagets vägnar i
Sverige. Formellt sett drivs försäkringsrörelsen i Sverige av det utländska
försäkringsföretaget.
Att LUF inskränker möjligheterna att utnyttja de olika former för
drivande av försäkringsverksamhet som står till buds genom att endast
medge verksamhet genom generalagent har historiska skäl. Tidigare var
detta i princip den enda etableringsformen som användes.
För utländska försäkringsgivare som omfattas av LEF gäller inte
motsvarande begränsningar av marknadstillträdet. Således medger LEF
etablering i Sverige genom såväl generalagentur som filial och, såvitt
avser försäkringssammanslutningar, genom generalrepresentation.
I sammanhanget kan nämnas att i EG:s försäkringsdirektiv menas med
filial antingen en filial eller en agentur. Dessutom skall ett företags
stadigvarande närvaro i ett land, enligt artikel 3 i andra generationens
direktiv, betraktas som en filial eller agentur, även om närvaron inte har
formen av en filial utan endast består av ett kontor som förestås av
företagets egen personal eller av någon som är fristående från företaget
men som har en stående fullmakt att företräda företaget på samma sätt
som en agentur.
Begreppet sekundäretablering brukar användas som en
sammanfattande beteckning för filial, generalagentur och
generalrepresentation.
Skälen för regeringens bedömning och förslag: Som tidigare nämnts
är en generalagentur den enda etableringsform som idag tillåts enligt
LUF. Denna inskränkning är ett mer långtgående krav än vad EG:s
tredjelandsregler föreskriver och strider mot Sveriges åtaganden gent-
emot OECD. Det finns således starka skäl för att försäkringsgivare från
tredje land skall få möjlighet att etablera sig här i landet inte bara genom
generalagent utan även genom filial. En sådan reform bör därför
genomföras nu.
Försäkringsgivare från tredje land kommer dock inte få möjlighet att
använda den ytterligare etableringsform, dvs. generalrepresentation, som
för närvarande står till buds för EES-försäkringsgivare för drivande av
försäkringsrörelse i Sverige. Skälet för detta är att
försäkringssammanslutningar från tredje land inte tillåts driva rörelse här
i landet (se närmare avsnitt 6.3).
Enligt utredningen kan utländska försäkringsföretag utan särskilt
tillstånd upprätta representationskontor i samtliga länder inom OECD-
området under förutsättning att någon kommersiell verksamhet inte
bedrivs från kontoret. Av tjänsteliberaliseringsstadgan (annex II till
annex A p. 4) framgår att representationskontor skall få inrättas i ett
annat medlemsland efter anmälan. I bestämmelsen sägs att a
representative office shall be permitted to promote business on behalf of
its parent enterprise .
På bankrörelseområdet infördes regler om representationskontor 1974
(se prop. 1973:139). Ursprungligen gällde att tillstånd krävdes för att
driva verksamhet genom ett sådant kontor. I dag gäller att ett utländskt
bankföretag efter anmälan till Finansinspektionen får driva verksamhet,
som huvudsakligen avser representation och förmedling av banktjänster,
från ett sådant representationskontor [se 1 kap. 4 § bankrörelselagen
(1987:617)]. Anledningen till att representationskontoren på
bankrörelseområdet har kunnat ges ett så pass brett verksamhetsområde
torde vara den snäva definitionen av bankrörelsebegreppet (se 1 kap. 2 §
första stycket bankrörelselagen).
I Sverige har utvecklats en restriktiv praxis när det gäller utländska
försäkringsgivares möjligheter att representeras här i landet, om
koncession för försäkringsrörelse saknas. Något lagstadgat förbud mot
inrättande av representationskontor finns emellertid inte i den svenska
lagstiftningen. Det har trots detta ofta gjorts gällande att dagens regler
inte rymmer någon möjlighet att inrätta ett sådant kontor.
Den internationella utvecklingen går mot en friare etableringsrätt för
försäkringsgivare och detta ligger också i linje med utgångspunkterna för
det föreliggande lagstiftningsarbetet. Till bilden hör också att utländska
försäkringsgivare från EES inte längre omfattas av förbud mot
gränsöverskridande verksamhet. Frågan om en sådan utländsk
försäkringsgivare kan upprätta representationskontor i Sverige skall
bedömas enligt den nationella lagstiftningen i försäkringsgivarens
hemland.
Enligt regeringens mening saknas skäl att förbjuda försäkringsgivare
från tredje land att öppna representationskontor i Sverige. För en EES-
försäkringsgivare föreligger inte något anmälningskrav innan ett kontor i
Sverige öppnas. Den verksamhet som kontoret får bedriva här i landet
följer av hemlandets lag. Ett representationskontor från tredje land bör
varken få bedriva koncessionspliktig eller annan tillståndspliktig
verksamhet enligt den nya lagen. Som kommer att framgå nedan
inskränks dessutom verksamhetsmöjligheterna ytterligare. Mot denna
bakgrund saknas anledning att, såsom föreslagits i lagrådsremissen,
uppställa krav på underrättelse till Finansinspektionen innan ett
representationskontor från tredje land öppnas.
Lagrådet har efterlyst en klar avgränsning av vilken verksamhet som
skall få bedrivas av ett representationskontor. Internationellt sett
föreligger inte någon entydig bild. En naturlig gränsdragning uppkommer
dock mot koncessionspliktig verksamhet enligt 4 kap. 1 § första stycket i
den nya lagen, det generella förbudet mot gränsöverskridande
verksamhet för försäkringsgivare från tredje land och tillståndspliktig
verksamhet enligt 4 kap. 1 § andra stycket. Det måste till en början vara
helt klart att representationskontoren inte får driva verksamhet som
kräver tillstånd i Sverige enligt nyss nämnda bestämmelser.
Representationskontoren får inte heller utgöra ett medel för att kringgå
förbudet mot gränsöverskridande verksamhet. Ett sådant kontor bör
därför aldrig få bedriva verksamhet med direkt syfte att anskaffa
försäkringar åt den utländska försäkringsgivaren.
Representationskontoren bör inte heller aktivt få marknadsföra den
utländska försäkringsgivarens produkter i Sverige.
Den närmare gränsdragningen för vad representationskontoren får och
inte får göra bör slutligen avgöras i den praktiska rättstillämpningen.
Regeringen vill dock peka på möjligheten för ett representationskontor
att på plats utföra t.ex. marknadsanalyser och andra marknadssonderingar
för att på så sätt undersöka t.ex. möjligheterna att öppna en filial eller
generalagentur här i landet. Ett representationskontor torde även kunna
utnyttjas för att underlätta kontakter med kunder eller försäkringsmäklare
som själva tar kontakt med den utländska försäkringsgivaren.
Vid bedömningen av om gränsen för tillåten verksamhet vid ett
representationskontor har överskridits eller inte bör ledning kunna sökas i
den rättspraxis som finns på området (se t.ex. RÅ 1992 ref. 29 samt
författningskommentaren till 1 kap.1 §). Gränsdragningen får vid
tillämpningen av reglerna avgöras efter en helhetsbedömning i det
enskilda fallet.
6.5 Gränsöverskridande verksamhet
Regeringens förslag: Försäkringsgivare från tredje land ges inte
någon generell möjlighet att bedriva gränsöverskridande verksamhet i
Sverige.
För EES-försäkringsgivare införs ändrade regler om
gränsöverskridande verksamhet. Någon egentliga definition av
begreppet ges inte men däremot anges vissa grunddrag avseende
sådan verksamhet. Till skillnad mot tidigare skall även s.k. passivt
tillhandahållande av försäkringstjänster omfattas av lagstiftningen.
Någon motsvarande skyldighet för försäkringsgivare från tredje
land att anmäla fall av passivt tillhandahållande av tjänster införs inte.

Utredningens förslag överensstämmer i stora delar med regeringens.
Utredningen har dock föreslagit att regeringen skall ges möjlighet att
genom bi- och multilaterala avtal tillåta försäkringsgivare från tredje land
att bedriva gränsöverskridande verksamhet i Sverige. Utredningen har
inte velat förändra den praxis som för närvarande råder i Sverige, att
passivt tillhandahållande av försäkringstjänster inte är att betrakta som
gränsöverskridande verksamhet.
Remissinstanserna: Såväl Riksbanken som Konkurrensverket har
ifrågasatt om inte gränsöverskridande verksamhet från tredje land bör
kunna tillåtas i högre utsträckning än den av utredningen föreslagna.
Finansinspektionen har menat att regleringen av gränsöverskridande
verksamhet bör omfatta jämväl ett passivt tillhandahållande av tjänster
eftersom Sverige annars inte kan leva upp till sina åtaganden mot andra
EES-länder. Enligt Sveriges Försäkringsförbund är det nödvändigt att
avtal med tredje land, som ger rätt för det landets försäkringsgivare att
driva gränsöverskridande verksamhet i Sverige, föregås av kontroll av att
reciprocitet föreligger vad beträffar svenska försäkringsgivares tillträde
till marknaden i det andra landet. Svenska försäkringsmäklares förening
har ifrågasatt hur svenska och utländska mäklares verksamhet skall
bedömas i förhållande till förbudet för försäkringsgivare från tredje land
att bedriva gränsöverskridande verksamhet.
Bakgrund till regeringens förslag: Enligt gällande lagstiftning får en
EES-försäkringsgivare meddela försäkringar i Sverige från ett fast
driftställe i ett annat EES-land. En svensk försäkringsgivare får också
meddela försäkringar i ett annat EES-land från Sverige eller från en
sekundäretablering i ett tredje EES-land. Som beteckning på denna typ
av verksamhet används i den svenska lagstiftningen begreppet
gränsöverskridande verksamhet.
Begreppet gränsöverskridande verksamhet infördes i den svenska
lagstiftningen genom LEF (prop. 1992/93:257) med anledning av
Sveriges ingående av EES-avtalet.
Redan år 1990 öppnades emellertid i LUF vissa möjligheter för
utländska försäkringsföretag att utan etablering här i landet marknadsföra
försäkringar avseende risker i Sverige genom förmedling av ett
försäkringsföretag som beviljats koncession enligt LUF eller FRL. Även
detta anses vara en, om än begränsad, form av gränsöverskridande
verksamhet (se t.ex. sistnämnda proposition sid. 123). Möjligheterna att
bedriva sådan verksamhet här i landet begränsas till två särskilda fall. Det
ena fallet avser ett utländskt försäkringsbolag som är dotterbolag till eller
på annat sätt ingår i samma koncern som det i Sverige koncessionerade
bolaget. Det andra fallet bygger på att de båda bolagen har ingått ett
samarbetsavtal utan att något koncernförhållande föreligger.
Finansinspektionen skall ge tillstånd till verksamheten. Av betydelse i
tillståndsärendet är bl.a. om det föreligger försäkringsmässiga skäl för
placering i utlandet och kvaliteten på den tillsyn som det utländska
försäkringsföretaget är underkastat i hemlandet. Reglerna gäller
fortfarande och återfinns i 1 a § LUF.
Begreppet gränsöverskridande verksamhet har inte närmare definierats
i lagen. Emellertid avses i huvudsak att en utländsk försäkringsgivare,
vars hemort är ett land inom EES, från ett utländskt driftställe täcker en
skadeförsäkringsrisk som är belägen i Sverige eller ingår ett
livförsäkringsavtal med en i Sverige varaktigt bosatt fysisk person eller
en här i landet verksam juridisk person. Motsvarande gäller om en
svensk försäkringsgivare täcker försäkringar för risker belägna i ett annat
EES-land eller för åtaganden som skall fullgöras i ett sådant land.
Begreppet gränsöverskridande verksamhet ansluter nära till uttrycket
friheten att tillhandahålla tjänster som används i EG:s
försäkringsdirektiv för att beteckna försäkringsverksamhet som bedrivs i
ett land utan att ett fast driftställe har etablerats där. Begreppet fritt
tillhandahållande av försäkringstjänster definieras i artikel 12.1 i andra
skadeförsäkringsdirektivet, som i sin tur hänvisar till artikel 2 d, samt i
artikel 10.1 i andra livförsäkringsdirektivet [rådets direktiv 90/619/EEG
av den 8 november 1990 om samordning av lagar och andra författningar
om direkt livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det
lättare att effektivt utnyttja friheten att tillhandahålla tjänster, och om
ändring av direktiv 79/267/EEG], som hänvisar till artikel 2 e i samma
direktiv. Artikel 10.1 i andra livförsäkringsdirektivet har upphävts genom
tredje livförsäkringsdirektivet. Övriga bestämmelser kvarstår
oförändrade.
Såväl gränsöverskridande verksamhet som fritt tillhandahållande av
försäkringstjänster syftar ytterst till ingående av försäkringsavtal på
direktförsäkringsområdet. Emellertid har de båda begreppen delvis olika
innebörd. Gränsöverskridande verksamhet förutsätter att det är fråga om
ett aktivt handlande från försäkringsgivarens sida. Såsom
gränsöverskridande verksamhet anses inte försäkringar som beviljas utan
att försäkringsgivaren på något sätt bjudit ut sina tjänster (se prop.
1992/93:257 sid. 166). Fritt tillhandahållande av försäkringstjänster
omfattar däremot i princip alla aktiviteter som syftar till ingående av
försäkringsavtal oavsett om det är på den försäkringssökandes eller
försäkringsgivarens initiativ som försäkringsavtal ingås.
Att man i Sverige valde begreppet gränsöverskridande verksamhet
framför fritt tillhandahållande av tjänster har historiska skäl. Enligt en
sedan lång tid tillbaka utbildad praxis har försäkringssökande i Sverige
fysiska personer, företag och andra juridiska personer i dag rätt att,
med undantag av trafikförsäkring, teckna försäkring också i utländska
försäkringsföretag som saknar verksamhetsrättigheter i Sverige. Det
förutsätts dock att det är den potentiella svenske försäkringskunden som
själv tar initiativ till kontakt, tecknande av försäkring m.m. i det
utländska företaget. Så snart som det utländska företaget på något sätt
genom egna aktiviteter i Sverige söker att anskaffa försäkringar för sin
räkning är detta att betrakta som ett led i det utländska företagets
drivande av försäkringsrörelse som kräver verksamhetstillstånd här i
landet.

Skälen för regeringens förslag:

Möjlighet för försäkringsgivare från tredje land att bedriva
gränsöverskridande verksamhet i Sverige

Det är angeläget att i största möjliga utsträckning låta försäkringsgivare
från tredje land få verka i Sverige under samma förutsättningar som
försäkringsgivare från EES-länderna. En av de frågor som bör övervägas
är om försäkringsgivare från tredje land skall ges möjlighet att bedriva
gränsöverskridande verksamhet i Sverige.
OECD:s tjänsteliberaliseringsstadgas liberaliseringsåtgärder omfattar
bl.a. direktförsäkringstransaktioner mellan försäkringsgivare i ett OECD-
land och försäkringstagare i ett annat. Bland annat föreskrivs frihet för
gränsöverskridande verksamhet mellan OECD-länderna. Inom OECD
har emellertid den uppfattningen kommit till uttryck att det inte
föreligger någon generell rätt att bedriva gränsöverskridande verksamhet
inom OECD-området när det gäller försäkringsgivare från OECD-länder
som inte är anslutna till EU. Däremot bör gränsöverskridande
verksamhet medges försäkringsgivare från sådana OECD-länder som
uppställer motsvarande krav på sundhet, solvens och tillsyn som
föreskrivs i EG:s försäkringsdirektiv.
Rätten att bedriva gränsöverskridande verksamhet inom EU grundas på
principerna om en enda auktorisation och hemlandstillsyn. Rätten gäller
endast försäkringsgivare med säte inom EU/EES. Gränsöverskridande
verksamhet av försäkringsgivare från länder utanför EES regleras
överhuvudtaget inte av EG:s försäkringsdirektiv. Avsaknaden av
reglering anses innebära att det enskilda medlemslandet får avgöra om
det skall tillåta sådan anskaffningsverksamhet inom sitt territorium eller
inte. Något formellt hinder mot att öppna möjlighet för försäkringsgivare
från tredje land att bedriva gränsöverskridande verksamhet i Sverige
föreligger således inte. Däremot kan tredjelandsreglerna på
försäkringsområdet i vart fall anses tangera EG:s gemensamma
handelspolitik. För närvarande medger endast Nederländerna
marknadsföring över gränsen av försäkringsgivare med hemort utanför
EES och det endast i mycket begränsad utsträckning. Det är således
tveksamt redan av den anledningen om Sverige bör driva en egen linje i
frågan.
Tveksamhet kan även råda om grundläggande skyddsintressen och
tillsynskrav fullt ut kan tillgodoses i en sådan reform. Enligt regeringens
mening saknas därför förutsättningar att nu öppna en generell möjlighet
för försäkringsgivare från tredje land att bedriva gränsöverskridande
verksamhet i Sverige.
Utredningen har föreslagit att regeringen ges möjlighet att på basis av
bi- och multilaterala avtal med främmande länder ge försäkringsgivarna i
de länderna möjlighet att bedriva gränsöverskridande verksamhet här.
Mot detta förslag reser sig den invändningen att Sverige genom GATS är
bunden av principen om mest gynnad nation (MGN-principen). Denna
princip innebär att den mest förmånliga behandling av tjänster och
tjänsteleverantörer som ett visst land ger till något annat land måste
utsträckas till att gälla alla länder som undertecknat tjänstehandelsavtalet
på samma villkor. Enligt regeringens mening skulle den av utredningen
föreslagna ordningen lätt kunna komma i konflikt med denna princip.
Regeringen avstår därför från att införa utredningens förslag i denna del.
Däremot är det av vikt att det även i framtiden finns möjlighet för
försäkringsgivare från tredje land att marknadsföra försäkringar i Sverige
genom förmedlingsverksamhet av försäkringsgivare som har koncession
i Sverige. Denna begränsade form av gränsöverskridande verksamhet
skall alltså även i fortsättningen finnas kvar. Tillståndsreglerna för sådan
marknadsföring bör dock ändras i syfte att klargöra att någon
behovsprövning inte får göras vid tillståndsprövningen.

Passiv gränsöverskridande verksamhet

Som framgått ovan inryms i det svenska begreppet gränsöverskridande
verksamhet endast ett aktivt förfarande från försäkringsgivarens sida,
t.ex. genom marknadsföring i tidningar eller telefonförsäljning.
Situationen när en försäkringsgivare på förfrågan från en utländsk kund
meddelar en försäkring, dvs. ett från försäkringsgivarens sida helt passivt
tillhandahållande, inryms däremot inte i begreppet och omfattas alltså
inte av dagens lagstiftning. Som tidigare nämnts skiljer sig begreppet
gränsöverskridande verksamhet från det som används i EG:s
försäkringsdirektiv där man talar om fritt tillhandahållande av tjänster.
Detta har lett till att den svenska lagstiftningen inte helt överensstämmer
med motsvarande bestämmelser i andra EU-länder.
Finansinspektionen har i sitt remissyttrande påpekat att övriga
medlemsländer har anledning att förvänta sig att de från inspektionen
skall erhålla en underrättelse om de svenska bolag som skall
tillhandahålla tjänster i ett annat land. EG-direktiven föreskriver en sådan
underrättelse och att ett solvensintyg skall utfärdas. Åtminstone för de
fall där ett svenskt försäkringsbolag skall tillhanda tjänster i ett annat
EG-land bör, enligt Finansinspektionens mening, begreppet
gränsöverskridande verksamhet innefatta även ett sådant passivt
tillhandahållandet. Vidare menar Finansinspektionen att för nu aktuella
fall, där en utländsk försäkringsgivare skall verka här i Sverige, skulle
den gällande ordningen kunna bibehållas eftersom inspektionen ändå kan
ta emot de underrättelser som kommer från andra länder.
Finansinspektionen menar emellertid att det inte är en godtagbar lösning
att ha olika innebörd i begreppet gränsöverskridande verksamhet i två
lagar beroende på om den gäller för svenska eller utländska
försäkringsgivare och föreslår därför att även ett passivt
tillhandahållande av tjänster skall anses som gränsöverskridande
verksamhet.
Som tidigare sagts finns det historiska skäl till att man i Sverige har
valt begreppet gränsöverskridande verksamhet framför fritt
tillhandahållande av tjänster. Enligt nuvarande praxis är det som tidigare
framgått tillåtet för enskilda i Sverige att själva vända sig till en utländsk
försäkringsgivare för att ingå avtal om försäkringsskydd.
Problemet är att EG-direktiven inte gör någon åtskillnad mellan aktiv
och passiv verksamhet. Artiklarna 14, 16 och 17 i andra
skadeförsäkringsdirektivet och artiklarna 11, 14 och 17 i andra
livförsäkringsdirektiven i deras lydelse enligt artiklarna 34 36 i både
tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet
innehåller bestämmelser om tillhandahållande av försäkringstjänster. Av
dessa regler framgår bl.a. att en försäkringsgivare som vill utnyttja rätten
att, inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, driva verksamhet i
ett annat medlemsland skall göra en anmälan till hemlandets behöriga
myndighet och ange vilket eller vilka slag av risker man kommer att
försäkra (tredje skadeförsäkringsdirektivet) resp. vilka åtaganden man
kommer att göra (tredje livförsäkringsdirektivet). Därefter skall
hemlandsmyndigheten inom en månad efter anmälan från
försäkringsgivaren överlämna ett intyg till värdlandsmyndigheten om att
försäkringsföretagets kapitalbas inte understiger solvensmarginalen,
vilka försäkringsklasser försäkringsföretaget har auktorisation att erbjuda
samt vilka risker eller åtaganden som försäkringsgivaren avser att
försäkra.
Eftersom man i direktiven talar om tillhandahållande av tjänster
innebär nu angivna regler att all verksamhet som drivs inom ramen för
friheten att tillhandahålla tjänster skall anmälas till tillsynsmyndigheten,
oavsett om försäkringskontraktet har kommit till stånd genom
försäkringsgivarens aktiva verksamhet eller inte. Reglerna gör, som
Finansinspektionen påpekat, att övriga medlemsländer har all anledning
att förvänta sig att de från Finansinspektionen skall erhålla en
underrättelse om de svenska bolag som skall tillhandahålla tjänster i ett
annat land.
Enligt regeringens mening föranleder det nu sagda att de svenska
reglerna bör ändras på så sätt att även passivt tillhandahållande av
tjänster omfattas av den svenska regleringen. Eftersom en enhetlig
reglering bör gälla för samtliga försäkringsgivare inom EES bör denna
ändring omfatta såväl svenska försäkringsbolag som tillhandahåller
tjänster inom EES som försäkringsgivare från andra EES-länder som
tillhandahåller tjänster i Sverige. Detta gör att ändringar måste införas
såväl i den nu aktuella lagen om utländska försäkringsgivare som i
försäkringsrörelselagen.
Det kan här påpekas att även om varje tecknat försäkringskontrakt
utgör tillhandahållande av en försäkringstjänst talar
direktivbestämmelserna om att det är när ett företag önskar driva
verksamhet i en eller flera medlemsstater som anmälan skall ske till de
behöriga myndigheterna i hemlandet. Detta måste innebära att endast en
enstaka meddelad affär inte kan anses utgöra någon verksamhet och
därför inte bör kräva någon föregående anmälan till behörig myndighet.
Verksamheten måste således vara av en viss omfattning för att man skall
kunna tala om anmälningspliktig verksamhet.
När det därefter gäller utländska försäkringsgivare från tredje land är
frågan mer tveksam. Den praxis som gäller i Sverige i fråga om
upphandling av försäkringar utomlands är i linje med principerna om fri
tjänstehandel över gränserna som Sverige ställt sig bakom genom
anslutningen till EU, OECD och WTO. Det synes därför inte vara
förenligt med Sveriges strävanden på det internationella området att
inskränka möjligheterna att placera försäkringar utomlands, som
försäkringssökande i Sverige alltid haft, genom reglering av sådan
upphandlingsverksamhet.
Inom EU finns ett mycket väl utvecklat samarbete mellan
tillsynsmyndigheterna i de olika länderna. Detta gör att det
anmälningssystem som gäller för försäkringsverksamhet över gränserna
kan fungera enkelt och smidigt samtidigt som tillsynen av företagen kan
fullgöras på ett tillfredsställande sätt. Något motsvarande samarbete finns
inte med andra länder. Enligt regeringens mening skulle en skyldighet för
utländska försäkringsgivare från tredje land att anmäla fall av passivt
tillhandahållande av tjänster i Sverige vara i princip omöjlig att övervaka
samtidigt som de administrativa problemen skulle vara betydande.
Regeringen finner det varken önskvärt eller ens praktiskt möjligt att
genomföra en reglering av detta slag.
Innebörden av begreppet gränsöverskridande verksamhet ändras nu
alltså till att även omfatta ett passivt tillhandahållande av tjänster från
försäkringsgivare inom EES. Däremot införs inte någon motsvarande
skyldighet för försäkringsgivare från tredje land att anmäla fall av passivt
tillhandahållande av tjänster. Detta leder till frågan om termen
gränsöverskridande verksamhet bör ändras. Regeringen finner emellertid
att så inte är fallet. Begreppet gränsöverskridande verksamhet är
vedertaget i den svenska lagstiftningen och förekommer också inom
övriga delar av det finansiella lagstiftningsområdet. De oklarheter som
kan uppstå i frågan om tolkningen bör kunna undanröjas genom en mer
preciserad lagstiftning och uttalanden i förarbeten. Det kan även påpekas
att begreppet i stor utsträckning bara är praktiskt tillämpligt på
försäkringsverksamhet inom EES-området.
Ovanstående resonemang leder även till frågan om vad som gäller i de
fall där en försäkringstagare på eget initiativ genom förmedling av en
försäkringsmäklare upphandlar försäkringar utomlands. I de fall där avtal
träffas med en EES-försäkringsgivare kommer, som en följd av den
ändrade regleringen, affären att omfattas av reglerna om
gränsöverskridande verksamhet. Däremot kommer inte försäkringsaffärer
som ingås med en försäkringsgivare från tredje land att omfattas av
lagregleringen.

Begreppet gränsöverskridande verksamhet

Gällande lagstiftning innehåller inte någon definition eller närmare
precisering av begreppet gränsöverskridande verksamhet. Avsaknaden av
legaldefinition och den begränsade vägledning som förarbetena till den
gällande lagstiftningen ger har medfört viss oklarhet i rättstillämpningen.
Detta gäller särskilt frågan om vilka aktiviteter som omfattas av
gränsöverskridande verksamhet och därmed det särskilda regelsystem
som gäller för sådan verksamhet.
De svårigheter som råder när det gäller att bestämma huruvida en viss
verksamhet är att anse som gränsöverskridande är naturligtvis till nackdel
för såväl de myndigheter som har att tillämpa regelsystemet på
ifrågavarande område som den enskilde försäkringsgivaren. Den
omständigheten att gränsöverskridande verksamhet kräver särskilt
tillstånd och att den som bedriver verksamheten utan sådant tillstånd
riskerar att bli föremål för sanktioner, talar naturligtvis för att sådan
verksamhet skall vara någorlunda entydigt definierad eller att det till
ledning för rättstillämpningen anges vilka kriterier som är utmärkande
för gränsöverskridande verksamhet.
För att gränsöverskridande verksamhet skall föreligga måste
åtminstone följande kriterier vara uppfyllda. Verksamheten skall
innefatta att en utländsk försäkringsgivare från ett utländskt driftställe
tillhandahåller försäkringstjänster i Sverige genom att meddela
försäkringar över nationsgränsen, i syfte att täcka en skadeförsäkringsrisk
som är belägen i Sverige eller ingå ett livförsäkringsavtal med en i
Sverige stadigvarande bosatt fysisk person eller en här verksam juridisk
person.
I det följande skall dessa grundläggande kriterier för
gränsöverskridande verksamhet närmare behandlas. Nedan talas om
utländska försäkringsgivare som bedriver gränsöverskridande
verksamhet i Sverige. Lagrådet har i sitt yttrande påpekat att den
definition av gränsöverskridande verksamhet som införs i den nya lagen
inte helt överensstämmer med motsvarande definition i 2 a kap. 4 §
försäkringsrörelselagen (1982:713). Mot detta vill regeringen invända att
någon direkt överensstämmelse knappast kan skapas mellan de båda
bestämmelserna. Bestämmelsen i
2 a kap. 4 § försäkringsrörelselagen avser de fall där ett svenskt
försäkringsbolag skall bedriva verksamhet utomlands medan den nya
lagen avser det omvända fallet. I vad mån svenska bolag får bedriva
gränsöverskridande verksamhet utomlands och vad som avses med sådan
verksamhet i andra länder avgörs inte av svensk lag utan ytterst av
lagstiftningen i respektive land. I detta sammanhang är det också viktigt
att påpeka att verksamheten hos svenska bolags utländska dotterbolag
inte kan regleras genom svensk lag.

a) utländsk försäkringsgivare

Endast utländska försäkringsgivare med säte inom EES bör, under
förutsättning att vissa närmare angivna villkor är uppfyllda, ha rätt att
tillhandahålla försäkringar över gränsen till Sverige.

b) verksamhetens inriktning

För att det överhuvudtaget skall anses vara fråga om gränsöverskridande
verksamhet bör krävas att verksamheten är inriktad på att täcka en
skadeförsäkringsrisk som är belägen i Sverige eller att ingå ett
livförsäkringsavtal med en i Sverige stadigvarande bosatt fysisk person
eller en här verksam juridisk person. I vilka situationer försäkringsrisker
skall anses vara belägna i Sverige och försäkringsåtaganden skall
fullgöras här preciseras närmare i lagtexten (se 1 kap. 7 §).

c) tillhandahållande av försäkringstjänster

Genom den föreslagna ändringen av begreppet gränsöverskridande
verksamhet kommer såväl aktiv som passiv verksamhet från
försäkringsgivares sida att omfattas av reglerna för gränsöverskridande
verksamhet. Passiv gränsöverskridande verksamhet föreligger när det är
försäkringskunden själv som på eget initiativ tar kontakt med det
utländska företaget. När det gäller aktiv verksamhet är gränsdragningen
svårare att göra.
I denna bedömningsfråga kan viss vägledning fås i den praxis som
utbildats när det gäller ingripanden mot otillåten försäkringsrörelse enligt
LUF, dvs. om aktiviteter av utländska försäkringsgivare här i landet är
koncessionspliktiga eller ej (se t.ex. RÅ 1992 ref. 29). När det gäller
aktiviteter som syftar till att få personer eller företag att teckna försäkring
hos utländska försäkringsföretag har enligt Finansinspektionens praxis
gränsen mellan tillåtna och otillåtna aktiviteter dragits i huvudsak så att
det måste vara försäkringskunden själv som tar kontakt med det
utländska företaget. Så snart det utländska företaget genom ombud eller
andra medhjälpare söker anskaffa försäkringar här i landet, har detta
betraktats som otillåten verksamhet. Inspektionen har intagit samma
synsätt även beträffande t.ex. försäkringsrådgivare eller
försäkringskonsulter som, utan att ha någon avtalsmässig eller
ekonomisk anknytning till det utländska företaget, genom
marknadsföring eller på annat sätt aktivt medverkar till att försäkring
tecknas hos det utländska företaget. I författningskommentaren till 1 kap.
1 § har angetts några faktorer som bör ligga till grund för bedömningen
av om en utländsk försäkringsgivare bedriver försäkringsrörelse i Sverige
eller inte.
För att kravet på aktiv marknadsföring skall anses uppfyllt måste det
förekomma en viss kontinuitet och planmässighet från
försäkringsgivarens sida. Marknadsföring som är av engångsnatur eller
sporadisk kan knappast anses som aktiv marknadsföring, vilket är en
förutsättning för att aktiv gränsöverskridande verksamhet skall anses
föreligga enligt de här angivna grunddragen för sådan verksamhet.
I och med att även passiv verksamhet nu föreslås omfattas av reglerna
för gränsöverskridande verksamhet kommer gränsdragningen mellan
aktiv och passiv verksamhet knappast få den betydelse den har i dag.
Genom den nu aktuella lagändringen skall en försäkringsgivare från
EES som passivt tillhandahåller försäkringar i Sverige, dvs. tecknar
försäkringsavtal med försäkringstagare som på eget initiativ kontaktar
försäkringsgivarens driftställe i utlandet för att ingå försäkringsavtal,
anses bedriva gränsöverskridande verksamhet här i landet. Detta leder,
som tidigare nämnts, till att även de fall där försäkringstagaren anlitar en
försäkringsmäklare för upphandling av en sådan försäkring utomlands
omfattas av reglerna för gränsöverskridande verksamhet.

d) meddelande av försäkring över nationsgränsen

När försäkringstjänster tillhandahålls från ett utländskt driftställe, sköts
marknadsföringen av försäkringarna i allmänhet antingen som direkt
marknadsföring eller genom annonsering i svensk tidningspress,
television eller radio. Med direkt marknadsföring avses personliga
riktade marknadsföringsåtgärder till potentiella kunder. Direktreklam,
telefonförsäljning och representanter för försäkringsgivare som kontaktar
privatpersoner och företag i syfte att ingå försäkringsavtal är exempel på
sådana marknadsföringsåtgärder. Emellertid får oavsett vilken
marknadsform som väljs något permanent etableringsställe här i landet
inte anlitas i marknadsföringen för att det skall vara fråga om
gränsöverskridande verksamhet. Således får marknadsföringsåtgärder
inte vidtas från en utländsk försäkringsgivares filial, generalagentur,
generalrepresentation, dotterbolag och naturligtvis ej heller
representationskontor för att verksamheten skall betraktas som
gränsöverskridande. Försäkringsgivaren kan inte heller befullmäktiga en
i Sverige självständigt verksam person att kontinuerligt för
försäkringsgivarens räkning sköta marknadsföringen av försäkringar i
Sverige, eftersom vilken som helst permanent närvaro i Sverige jämställs
med en etablering här i landet.
Som redan antytts kan tillämpningssvårigheter uppstå på detta område
med hänsyn till att gränsen inte är klar och entydig mellan personer som
har en funktion och ställning som kan jämställas med en etablering och
andra personer som agerar för en utländsk försäkringsgivares räkning här
i landet.
När det gäller gränsöverskridande verksamhet avseende
trafikförsäkring finns i 5 § trafikskadelagen (1975:1410) särskilda
bestämmelser om skyldighet för en utländsk försäkringsgivare, som
saknar driftställe i Sverige, att ha en representant här i landet. Att en
sådan representant utses här i landet skall inte anses medföra att en
gränsöverskridande verksamhet skall klassas som verksamhet från en
etablering.
De grundläggande bestämmelserna om vad som skall anses utgöra en
etablering återfinns i EG:s andra skade- och livförsäkringsdirektiv
(artikel 3 i båda direktiven). Enligt dessa direktiv jämställs, som tidigare
angetts, en försäkringsgivares permanenta närvaro i vilken form som
helst inom ett medlemslands område med en filial, även om närvaron
endast består av ett kontor, eller en självständigt arbetande person, som
har en stående fullmakt att verka för försäkringsgivarens räkning på
samma sätt som en filial. Regler som närmare preciserar hur
direktivbestämmelserna skall tillämpas kan inte tas in i den svenska
lagstiftningen utan den praxis som utbildas på området med stöd av
direktiven inom EU gäller även i Sverige. Det är således inte möjligt att i
detta sammanhang exakt fastställa vilket slag av verksamhet som skall
anses innebära gränsöverskridande verksamhet respektive verksamhet
från en etablering utan frågan avgörs ytterst av den praxis som utbildas
inom EU.
6.6 Inledande av verksamheten m.m.
Regeringens förslag: En försäkringsgivare från tredje land måste
även i fortsättningen utverka regeringens koncession för att få driva
försäkringsrörelse i Sverige.
Det nuvarande kravet att en svensk koncession endast kan omfatta
de försäkringsklasser som försäkringsgivaren bedriver i hemlandet tas
bort.
Det nuvarande förbudet för försäkringsgivare från tredje land att
bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse utvidgas till att inte bara
avse främmande verksamhet som drivs genom sekundäretableringen,
utan skall även omfatta verksamhet som drivs vid sidan av sådan
etablering här i landet.

Utredningens förslag: I huvudsak detsamma som regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte framfört några
erinringar mot utredningens förslag i dessa delar.
Skälen för regeringens förslag: Förutsättningarna för
försäkringsgivare från tredje land att få inleda verksamhet i Sverige är
inte desamma som för EES-försäkringsgivare. Förutsättningarna för
EES-försäkringsgivare är baserade på principerna om en enda koncession
och hemlandstillsyn. Försäkringsgivare från tredje land bör dock även i
fortsättningen vara tvungna att utverka koncession för att få driva
försäkringsrörelse i Sverige, om försäkringsgivaren inte begränsar sig till
att anskaffa försäkringar i Sverige genom förmedling av en här i landet
koncessionerad försäkringsgivare. Någon ändring i den delen föreslås
alltså inte.
OECD:s kapitalliberaliseringsstadga reglerar bl.a. internationella
direktinvesteringar. Stadgans liberaliseringsförpliktelser innebär bl.a. att
etableringsvillkoren i Sverige för ett utländskt försäkringsföretag med
säte i ett annat OECD-land inte får vara mer betungande än
etableringsvillkoren för de svenska försäkringsbolagen. Både regleringen
för svenska försäkringsbolag och regleringen för utländska
försäkringsbolag från OECD-länder utanför EES bygger på
koncessionsystemet som hänger samman med den offentliga tillsynen
över försäkringsverksamheten här i landet. Koncessionsvillkoren är i
stort desamma för svenska försäkringsbolag och de utländska
försäkringsbolag som omfattas av svenskt koncessionskrav, bortsett från
villkoret att utländska försäkringsföretag måste ställa en initialdeposition
innan koncession kan beviljas. Med hänsyn bl.a. till att
kapitalliberaliseringsstadgan medger att speciella krav ställs bl.a. på
agenturetablering kan den svenska regleringen i denna del inte anses
oförenlig med stadgan.
En anledning till att det nuvarande koncessionssystemet bibehålls i
fråga om försäkringsgivare från tredje land är EG:s tredjelandsregler som
uppställer koncession som krav för att ett försäkringsföretag från tredje
land skall få etablera försäkringsverksamhet inom EU/EES. I övrigt är
anledningen till att koncession även i fortsättningen kommer att vara
obligatorisk densamma som enligt försäkringsrörelselagen.
Koncessionssystemet utgör en del av den offentliga tillsynen som anses
behövlig på försäkringsområdet. Försäkringstagarna har som regel inte
möjlighet att i tillräcklig utsträckning bevaka sina egna intressen på
grund av försäkringsverksamhetens natur. Detta kan särskilt gälla
försäkringsgivare från tredje land, vars verksamhetspolitik, produkter,
tillförlitlighet och solvens kan vara ännu svårare för en svensk
försäkringskund att utröna än som det är fråga om en svensk
försäkringsgivare eller en utländsk EES-försäkringsgivare.
Reglerna för den materiella koncessionsprövningen enligt LUF
motsvarar de som tidigare gällde enligt försäkringsrörelselagen. Reglerna
innebär att en prövning av ledningen och större ägare till ett
försäkringsbolag skall göras inom ramen för den allmänna
sundhetsbedömningen. I försäkringsrörelselagen har emellertid numera
införts uttryckliga regler för prövningen av ledningen och större ägare i
ett sådant bolag. En motsvarande reglering bör nu enligt regeringens
mening även införas för försäkringsgivare från tredje land. Ledningen för
ett svenskt försäkringsbolag kan snarast jämställas med en utländsk
försäkringsgivares företrädare i Sverige.
I dag stadgas i 2 § första stycket LUF att ett utländskt
försäkringsföretag här i landet bara får bedriva sådan försäkringsrörelse
som det driver i sitt hemland. En försäkringsgivare från tredje land kan
därför få koncession att bedriva försäkringsrörelse i Sverige i högst
samma omfattning som den verksamhet företaget lagligen bedriver i sitt
hemland. Det är inte tillräckligt att försäkringsföretaget har koncession
för verksamheten i hemlandet utan den måste också bedrivas där.
Någon motsvarighet till denna föreskrift bör inte införas i den nya
lagstiftningen eftersom lagstiftningen i försäkringsgivarens hemland kan
förhindra även bedrivande av sådan försäkringsrörelse som enligt EG:s
försäkringsdirektiv anses som tillåten inom EES. Således skall en
försäkringsgivare från tredje land liksom svenska försäkringsbolag kunna
få koncession för bedrivande av verksamhet enligt alla de
försäkringsklasser som nämns i första generationens direktiv, oberoende
av om försäkringsgivaren kan bedriva den lagligt i sitt hemland. Däremot
måste i enlighet med EG:s tredjelandsregler krävas att försäkringsgivaren
från tredje land har tillstånd i sitt hemland att driva
försäkringsverksamhet. Förslaget i denna del har sin grund i Sveriges
åtaganden enligt OECD:s kapitalliberaliseringsstadga, varav följer att ett
utländskt företag, som etablerar sig i en medlemsstat, skall tillåtas att
bedriva sådan verksamhet som är tillåten för inhemska företag.
Vad gäller EES-försäkringsgivare bör inte heller någon motsvarighet
till bestämmelsen i 2 kap. 5 § första stycket LEF införas i den nya
lagstiftningen. Den verksamhet som får bedrivas av en sådan
försäkringsgivare bör endast begränsas av den i hemlandet beviljade
auktorisationen.
En av försäkringsrörelselagstiftningens grundläggande principer är
förbudet för försäkringsgivare att driva annan rörelse än
försäkringsrörelse. Något krav enligt EG:s regler att upprätthålla detta
förbud för försäkringsföretag från tredje land finns inte. Förbudet är inte
heller lika effektivt som motsvarande förbud för svenska
försäkringsbolag när det gäller att skydda de svenska försäkringstagarnas
intressen, eftersom större delen av en utländsk försäkringsgivares
verksamhet som regel är förlagd till utlandet. Konkurrensskäl talar dock
för att alltjämt tillämpa detta förbud. Det är således av vikt att
försäkringsgivare från tredje land inte försätts i en gynnsammare
konkurrenssituation i Sverige än andra försäkringsbolag med verksamhet
här i landet. Förbudet mot främmande rörelse för försäkringsgivare från
tredje land bör därför behållas.
Till skillnad från nuvarande lagstiftning bör förbudet att driva
främmande rörelse inte begränsas till verksamhet som bedrivs genom en
etablering för försäkringsrörelsen här i landet utan skall också avse
främmande verksamhet som bedrivs av försäkringsgivaren utan anlitande
av driftstället för försäkringsrörelsen i Sverige.

6.7 Solvenskrav och bedrivande av verksamheten
Regeringens förslag: Som en följd av att organisationsformerna för
etablering av försäkringsrörelse i Sverige utökas skall solvensreglerna
inte bara tillämpas på verksamhet som etableras genom generalagent
utan även på filialetablering.
Det nuvarande depositionssystemet bibehålls i stort sett oförändrat.
Dock skall här i landet deponerade medel i fortsättningen inte kunna
användas till betalning av offentligrättsliga avgifter.
De nuvarande bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar
justeras i syfte att klargöra att skyldigheten att redovisa sådana
avsättningar gäller inom både skade- och livförsäkringsrörelse.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Dessa förslag har inte bemötts av
remissinstanserna.
Bakgrund: För de utländska försäkringsföretag, som driver
försäkringsrörelse i Sverige, är som regel den svenska rörelsen endast en
ringa del av den totala försäkringsrörelse som företaget bedriver.
Depositionsbestämmelserna ger uttryck åt tanken att de svenska
försäkringstagarnas intresse kräver att de utländska försäkringsföretagen,
som har sin huvudsakliga förmögenhet på annat håll, har vissa tillgångar
bundna i vårt land till säkerhet för de förpliktelser som företagen har
gentemot de svenska försäkringstagarna.
För både livförsäkring och skadeförsäkring uppställs i LUF krav på
initiala depositioner i samband med att koncessionsansökan lämnas in för
prövning. Den initiala depositionen är relaterad till basbeloppet enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring. Syftet med den initiala
depositionen är att trygga försäkringstagarnas intressen under företagets
uppbyggnadsskede här i landet när etablerings- och startåtgärder som
regel tar avsevärda belopp i anspråk.
Den initiala depositionen är när det gäller skadeförsäkring kombinerad
med en omslutningsrelaterad deposition som är relaterad till
bruttopremieinkomsten under räkenskapsåret. Syftet med den
omslutningsrelaterade depositionen är att erforderlig säkerhet skall
uppnås för försäkringstagare i företag med en omfattande rörelse.
Kombinationen av initial deposition och omslutningsrelaterad deposition
innebär att det högsta av de båda beloppen blir den faktiska depositionen
inom skadeförsäkring. LUF innehåller dessutom bestämmelser som
begränsar användningen av deponerade medel.
Ett väsentligt inslag i LUF:s säkerhetssystem för att skydda
försäkringstagarnas intressen utgör kravet på redovisning av
försäkringstekniska avsättningar och skuldtäckning. De
försäkringstekniska avsättningarna motsvarar värdet av företagets
ansvarighet på grund av löpande försäkringsavtal och inträffade
försäkringsfall. Beräkningar av försäkringstekniska avsättningar skall
utföras under ledning av en aktuarie. Ett utländskt försäkringsföretag
som driver försäkringsrörelse i Sverige skall här i landet ha tillgångar till
ett belopp som i huvudsak skall motsvara de försäkringstekniska
avsättningarna, s.k. skuldtäckning. Tillgångarna skall, med beaktande av
företagets försäkringsåtaganden och förändringar i framtida värde och
avkastning, placeras så att företagets betalningsberedskap är
tillfredsställande och den förväntade avkastningen tillräcklig. För
skuldtäckning får endast användas vissa angivna tillgångar. Under vissa
förutsättningar får 90 procent av deponeringen räknas in i de tillgångar
som skall användas för skuldtäckning.
Soliditetskravet innebär i huvudsak att ett utländskt försäkringsföretag
för sin verksamhet i Sverige vid varje tidpunkt skall ha en tillräcklig
kapitalbas. Vid utövandet av verksamheten skall kapitalbasen minst
uppgå till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens art
och omfattning (solvensmarginal). Kapitalbasen får aldrig understiga ett
garantibelopp. För livförsäkring skall garantibeloppet uppgå till 400 000
ECU. För skadeförsäkring varierar storleken på garantibeloppet mellan
100 000 och 700 000 ECU beroende på vilket slag av skadeförsäkring
som rörelsen omfattar.
Systemet med en enda koncession och hemlandstillsyn har som
förutsättning att varje medlemsland godtar övriga medlemsländers regler
för försäkringsrörelse och om offentlig tillsyn som tillräckliga för att
tillgodose anspråket på sundhet i rörelsen. Av denna anledning är det inte
möjligt att i LEF ha motsvarande reglering som i LUF när det gäller t.ex.
solvenskraven. I stället finns detaljerade solvensregler i lagstiftningen i
försäkringsgivarens hemland. Dessa regler gäller i princip även för
verksamhet som försäkringsgivaren bedriver i Sverige.
Skälen för regeringens förslag: Inom försäkringsrörelsen är en
försäkringsgivares solvens, dvs. förmåga att svara för de förbindelser
som föranleds av försäkringsförhållandena, en mycket viktig faktor
eftersom försäkringstagarnas, de försäkrades och ersättningstagarnas
intressen därigenom tryggas. Av denna orsak är solvensbestämmelserna
av central betydelse när det gäller försäkringsrörelse som etableras i
Sverige av försäkringsgivare från tredje land. När det gäller EES-
försäkringsgivare stadgas om solvenskrav i varje försäkringsgivares
hemlands lagstiftning.
En utländsk försäkringsgivares solvens är huvudsakligen baserad på
försäkringsgivarens verksamhet i hemlandet och på dennes där befintliga
tillgångar. Om en utländsk försäkringsgivare måste avsluta sin
verksamhet i Sverige ställs kunderna i Sverige i en svår situation om de
blir tvungna att driva in sina fordringar i utlandet och där konkurrera med
försäkringsgivarens övriga borgenärer. Avsikten med kapitalkraven är att
i fråga om försäkringsrörelsen i Sverige säkerställa att tillgångar som
motsvarar försäkringsgivarens verksamhet finns här.
Möjligen kan hävdas att kravet på deposition innebär en diskriminering
av försäkringsgivare med säte i ett OECD-land utanför EES, eftersom
depositionskrav inte ställs på inhemska försäkringsföretag och på
utländska försäkringsgivare från EES. Emellertid är
depositionsbestämmelserna, som i första hand är ett led i anordningarna
för att tillgodose den svenska försäkringstagarnas trygghet, utformade
med beaktande av konkurrensförhållandena mellan svenska och
utländska försäkringsföretag. Detta för att depositionskraven skall gå
ihop med principerna om konkurrenslikställighet. Depositionssystemet
kan därför inte anses stå i strid med principen om nationell behandling.
Ett slopande i den svenska lagstiftningen av depositionskraven för
utländska försäkringsgivare från länder utanför EES-området är under
alla omständigheter inte möjligt med hänsyn till EG:s tredjelandsregler.
De kapitalkrav som nu kommer att ställas på försäkringsgivare från
tredje land är väsentligen av samma innehåll som i den gällande
regleringen i LUF. Som en följd av att organisationsformerna för
etablering av försäkringsrörelse i Sverige utökas i jämförelse med
nuvarande ordning, skall solvensreglerna inte bara tillämpas på
verksamhet som etableras genom generalagent utan även på
filialetablering. Kapitalkraven har dimensionerats så att en
försäkringsgivare från tredje land skall ha i stort sett motsvarande
risktäckningskapacitet i förhållande till sina försäkringsförbindelser här i
landet som ett svenskt försäkringsbolag.
För att den föreslagna regleringen skall stå i samklang med den
allmänna målsättningen i OECD:s stadga om liberalisering av osynliga
betalningar skall deponerade tillgångar i fortsättningen inte användas för
att trygga betalning av offentligrättsliga avgifter utan endast till att
säkerställa försäkringskundernas intressen.
De nuvarande bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar har
justerats främst i syfte att klargöra att skyldigheten att redovisa sådana
skulder gäller inom både skade- och livförsäkringsrörelse.
6.8 Frågor om tillsyn
Regeringens förslag: En uttrycklig bestämmelse införs om att
tillsynsmyndigheten i en EES-försäkringsgivares hemland har
huvudansvaret för den finansiella tillsynen över försäkringsgivarens
verksamhet i Sverige.
Finansinspektionen skall även i fortsättningen ha huvudansvaret för
tillsynen över försäkringsgivare från tredje land som bedriver
verksamhet i Sverige.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Marknadsdomstolen, Finansinspektionen och
Konsumentverket har påpekat att det i dag har uppstått en överlappning
vad gäller tillsynen på konsumentförsäkringsområdet och menat att
ansvarsfördelningen mellan de berörda myndigheterna bör bli klarare.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 9 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 8 i tredje livförsäkringsdirektivet
framgår att tillsynsmyndigheten i en EES-försäkringsgivares hemland har
huvudansvaret för den finansiella tillsynen över försäkringsgivarens
verksamhet i Sverige. Denna reglering bör komma till klart uttryck i den
svenska lagstiftningen.
Finansinspektionen bör även i fortsättningen ha huvudansvaret för
tillsynen över den verksamhet en försäkringsgivare från tredje land
bedriver i Sverige. Ett väsentligt inslag i denna tillsynsfunktion är
kontrollen av att försäkringsgivarna uppfyller de solvenskrav som
uppställs. Tillsynen inkluderar också granskning av vissa funktioner hos
försäkringsgivarna, såsom marknadsföring och skadereglering. I stort sett
skall försäkringsgivare från tredje land granskas på motsvarande sätt som
ett svenskt försäkringsbolag som bedriver verksamhet enligt
försäkringsrörelselagen, dock med de avvikelser som följer av att
tillsynen endast gäller den del av en utländsk försäkringsgivares
verksamhet som är förlagd till Sverige och endast avser
direktförsäkringsrörelse.
Som Marknadsdomstolen, Finansinspektionen och Konsumentverket
har påpekat sker i dag en viss överlappning av tillsynsansvaret mellan de
olika myndigheterna. Fördelningen av tillsynsansvaret mellan
Finansinspektionen och andra svenska myndigheter har behandlats i
Försäkringsutredningens slutbetänkande (SOU 1995:87),
Försäkringsrörelse i förändring 3. Enligt regeringens mening bör
tillsynen över utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige, med
undantag för den finansiella tillsynen över EES-försäkringsgivare, ha
samma inriktning som tillsynen över svenska försäkringsbolag. En
översyn av fördelningen av tillsynsansvaret mellan de berörda
myndigheterna bör ske i ett sammanhang. Eftersom tillsynsreglerna
redan är föremål för beredning inom Finansdepartementet med anledning
av förslagen i ovannämnda betänkande, finner regeringen att frågan om
fördelning av tillsynsansvaret mellan myndigheterna inte skall tas upp i
detta sammanhang.
6.9 Vites- och överklaganderegler
Regeringens förslag: Nuvarande vites- och överklaganderegler
bibehålls i stort sett oförändrade. Vissa mindre ändringar görs dock i
reglerna om överklagande i syfte att skapa ett enhetligt system för alla
utländska försäkringsgivare.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med regeringens.
Remissinstanserna: Endast Svea hovrätt och Kammarrätten i
Sundsvall har haft synpunkter på utredningens förslag i dessa delar.
Hovrätten har ifrågasatt det lämpliga i att Finansinspektionen skall kunna
döma ut viten som inspektionen själv har förelagt. Hovrätten har vidare
föreslagit att samtliga av Finansinspektionens beslut som enligt förslaget
skall överklagas till länsrätt eller kammarrätt i stället skall överklagas till
länsrätt. En sådan ordning överensstämmer, enligt hovrätten, med det nya
enhetliga förfarande för överklagande till länsrätt som numera
genomförts inom förvaltningsprocessen. Av kammarrättens yttrande
framgår att domstolen menar att ett överklagande av Finansinspektionens
beslut att förena ett föreläggande med vite även såvitt avser
försäkringsgivare från tredje land bör ske till länsrätt i stället för, som
enligt gällande ordning, till regeringen. Detta menar kammarrätten
stämmer väl överens med de strävanden som finns att verka för en
likvärdig behandling av EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare
från tredje land.
Skälen för regeringens förslag: Det inom Regeringskansliet
pågående arbetet med att se över beslutsordningen på bank- och
försäkringsområdet innefattar även en översyn av överklagandereglerna.
Enligt regeringens mening bör en översyn av de nu aktuella
överklagandereglerna i princip anstå till dess att detta arbete har
färdigställts. Däremot bör redan nu införas vissa förändringar i syfte att
skapa ett enhetligt system för utländska försäkringsgivare.
Enligt såväl LUF som LEF kan Finansinspektionen förena ett
föreläggande med vite. Enligt 8 kap. 6 § andra stycket LEF får ett sådant
beslut överklagas hos länsrätten. Någon motsvarande generell
bestämmelse finns inte enligt LUF. Istället skall enligt huvudregeln alla
inspektionens beslut överklagas till regeringen. Enligt regeringens
mening bör nu införas en generell bestämmelse för alla utländska
försäkringsgivare av innebörd att inspektionens beslut om att förena ett
föreläggande med vite får överklagas hos länsrätten.
I 33 § första stycket andra meningen LUF anges idag att inspektionens
beslut får verkställas utan hinder av anförda besvär, om inte regeringen
förordnar något annat. Huvudregeln är alltså att alla beslut blir
omedelbart gällande. I 8 kap. 6 § fjärde stycket LEF anges däremot att
Finansinspektionen endast får bestämma att vissa närmare angivna beslut
enligt första stycket samma paragraf skall gälla omedelbart.
Den aktuella regeln i LUF infördes, i sin nu gällande lydelse, genom
prop. 1982/83:24. I specialmotiveringen uttalades att bestämmelsen hade
ändrats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i förslaget till
ny försäkringsrörelselag. Bestämmelsen i försäkringsrörelselagen har
därefter i sin tur ändrats. Numera anges i 19 kap. 13 § andra stycket att
inspektionen får bestämma att vissa närmare angivna beslut skall gälla
omedelbart.
Enligt regeringens mening bör en motsvarande regel införas i den nu
aktuella lagstiftningen och gälla även såvitt avser försäkringsgivare från
tredje land. Detta innebär bl.a. att inspektionen i vissa fall får bestämma
att ett beslut om föreläggande skall gälla omedelbart.
Svea hovrätt har ifrågasatt det lämpliga i att Finansinspektionen skall
kunna döma ut viten som inspektionen själv har förelagt.
Enligt såväl den nuvarande som den föreslagna regleringen ges
inspektionen möjlighet att döma ut vite avseende företrädare som inte
efterkommer vitesföreläggande om att fullgöra sin
rapporteringsskyldighet i vissa fall. Enligt regeringens mening ökar
förutsättningarna för ett effektivt vitesförfarande genom att inspektionen
i dessa fall både kan förelägga och döma ut vitet. Den nuvarande
ordningen bör därför behållas.

7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
De nya reglerna bör träda i kraft så snart som möjligt efter det att de har
antagits. Lagstiftningen bör därför träda i kraft den 1 juli 1998.
När den nya lagen om utländska försäkringsgivare träder i kraft skall
lagen om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse
i Sverige (LUF) och lagen om EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige (LEF) upphöra att gälla.
En utländsk försäkringsgivare som när den nya lagen träder i kraft är
verksam i Sverige med stöd av LUF eller LEF skall ha den rätt att
bedriva försäkringsrörelse som följer av den koncession som beviljats
enligt LUF eller anmälan enligt LEF.
De tillstånd, avvikelser och undantag som medgetts enligt gällande
lagstiftning bör gälla även efter den nya lagens ikraftträdande.

8 Ekonomiska konsekvenser
De ändringar som föreslås innebär vissa utökade arbetsuppgifter för
Finansinspektionen, genom att försäkringsgivare från tredje land nu även
ges möjlighet att driva försäkringsrörelse i Sverige genom filial. Även
möjligheten för dessa försäkringsgivare att inrätta representationskontor
kan på sikt leda till ytterligare arbete för Finansinspektionen. Därtill
kommer att antalet underrättelser kan antas öka med tanke på de ändrade
reglerna om gränsöverskridande verksamhet.
Som framgått av avsnitt 4.1 är dock utländska försäkringsgivares
intresse för att driva försäkringsverksamhet på den svenska marknaden
svagt, särskilt när det gäller verksamhet genom sekundäretableringar.
Anledning saknas att anta att intresset skulle öka i någon högre grad
genom den ändrade lagstiftningen. Inte heller är det sannolikt att
möjligheten att inrätta representationskontor kommer att utnyttjas i någon
större omfattning. Den föreslagna lagstiftningen torde därför endast
medföra en obetydlig ökning av arbetsbelastningen för
Finansinspektionen. Denna begränsade ökning av resursbehovet torde
dock kunna lösas genom omprioriteringar i Finansinspektionens
verksamheten. Regeringen bedömer därför att något ytterligare
resurstillskott inte behöver tillföras Finansinspektionen.
De allmänna förvaltningsdomstolarna åläggs en ny uppgift eftersom
det nu införs en generell bestämmelse för alla utländska
försäkringsgivare av innebörd att inspektionens beslut om att förena ett
föreläggande med vite får överklagas till länsrätt. Förändringen berör
endast försäkringsgivare från tredje land eftersom motsvarande reglering
redan i dag finns enligt LEF. Den ökade arbetsbelastningen för
förvaltningsdomstolarna måste därför anses vara ytterst marginell.
Regeringen gör bedömningen att ytterligare resurser till
domstolsväsendet inte behöver skjutas till.

9 Författningskommentar
9.1 Förslaget till lag om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

1 kap. Tillämpningsområde och vissa grundläggande bestämmelser

I detta kapitel har sammanförts bestämmelser som med något undantag
blir tillämpliga på alla utländska försäkringsgivare som avser att bedriva
verksamhet i Sverige, oberoende av i vilket land försäkringsgivaren har
sitt säte. Bestämmelserna avser lagens tillämpningsområde, definitioner
och vissa andra omständigheter som är av grundläggande betydelse för
drivande av verksamhet med stöd av denna lag.
Tillämpningsområdet för den nya lagens bestämmelser (1§) motsvarar
i stort sett tillämpningsområdet för den gällande regleringen i både lagen
(1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige (LUF) och lagen (1993:1302) om EES-för-
säkringsgivares verksamhet i Sverige (LEF).
Liksom LUF och LEF är inte heller den föreslagna nya lagen tillämplig
på återförsäkringsrörelse i Sverige. Om en utländsk försäkringsgivare här
i landet driver såväl direkt- som återförsäkringsrörelse, skall
bestämmelserna i denna lag tillämpas endast på
direktförsäkringsrörelsen. En ändring i jämförelse med
tillämpningsområdet för den gällande regleringen är att viss
koassuransverksamhet har undantagits från regleringen enligt förslaget
(2 § första stycket). I lagen görs en uttrycklig hänvisning till
trafikskadelagen (1975:1410).
Kapitlet innehåller också en bestämmelse om möjlighet i vissa fall till
avvikelse från lagens bestämmelser om livförsäkring (3 §).
I 4 § finns en allmän bestämmelse om utländska försäkringsgivares
skyldighet att iaktta svensk lag.
Av central betydelse i detta kapitel är definitionerna av begreppen
EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje land (5 § första
stycket 1-2), eftersom dessa två grupper av försäkringsgivare berörs av
delvis olika bestämmelser enligt lagen.
Som nämnts i avsnitt 6.3 omfattar termen försäkringsföretag i LUF
endast försäkringsgivare som är juridiska personer. Termen kan dock
anses vara något missvisande eftersom ordet företag i annan lagstiftning
har en delvis annan innebörd [se t.ex. 3 § konkurrenslagen (1993:20)].
Begreppet försäkringsgivare används därför som samlingsbegrepp i
denna lag. Begreppet har inte definierats i lagtexten, men avsikten är att
det skall omfatta juridiska och, i vissa fall, fysiska personer som driver
försäkringsverksamhet och tillhandahåller försäkringsavtal.
I kapitlet har också tagits in definitioner av hemland (5 § första stycket
3), behörig myndighet (5 § första stycket 4) samt av termerna
skadeförsäkring och livförsäkring (6 § första och andra styckena) som
motsvarar de definitioner som dessa begrepp har i gällande lagstiftning.
Vidare har begreppet risk som är belägen i Sverige definierats (7 §).
I detta kapitel har också tagits in regler om de verksamhetsformer som
står till buds för utländska försäkringsgivare som avser att bedriva
försäkringsverksamhet i Sverige. Verksamheten kan bedrivas antingen
från en sekundäretablering här i landet eller genom gränsöverskridande
verksamhet. I 8 § första stycket definieras begreppet sekundäretablering
och i 13 § anges vissa grunddrag avseende gränsöverskridande
verksamhet. Kapitlet innehåller också bestämmelser om företrädare för
utländska försäkringsgivare (8 § andra stycket), generalagent (9 §), filial
(10 §), försäkringsammanslutning (11 §) och generalrepresentation
(12 §). Förutom definitioner anger dessa bestämmelser också
behörighetsvillkor och kvalifikationskrav för den som här i landet skall
representera utländska försäkringsgivare.
Till detta inledande kapitel har också förts en för
försäkringsverksamhet sedan lång tid tillbaka grundläggande princip,
nämligen specialitets- eller separationsprincipen som innebär att samma
försäkringsgivare i princip inte får förena direkt livförsäkringsrörelse
med direkt skadeförsäkringsrörelse i Sverige (14 §).
Kapitlet innehåller slutligen bestämmelser om undantagsmöjligheter
(15 §).

Inledande bestämmelser

1 kap. 1 §

I första stycket, som motsvarar 1 § första meningen LUF och 1 kap. 1 §
första stycket LEF, anges lagens tillämpningsområde. Lagen skall
tillämpas på utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige. En
utländsk försäkringsgivare kan vara hemmahörande i ett land som hör till
det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-land) eller i ett
annat främmande land. Dessa båda kategorier av utländska
försäkringsgivare definieras i 5 §.
Försäkringsgivare från tredje land skall även i fortsättningen endast
ges möjlighet att driva verksamhet i Sverige om försäkringsgivaren är en
juridisk person. De närmare skälen för detta har angetts i avsnitt 6.3.
När det gäller utländska försäkringsgivare med säte i ett EES-land är
möjligheterna att utnyttja olika former för bedrivande av
försäkringsverksamhet begränsade av EG:s försäkringsdirektiv.
Försäkringsgivaren skall driva rörelsen i hemlandet i någon av de
organisationsformer som anges i artikel 8.1 i första
skadeförsäkringsdirektivet respektive första livförsäkringsdirektivet. Det
är fråga om olika typer av utländska företag i aktiebolagsform eller den
ömsesidiga formen samt försäkringsgivare i
försäkringssammanslutningen Lloyd s. Ansvaret för att verksamhet
etableras i en organisationsform som är tillåten enligt direktiven har
tillsynsmyndigheten i EES-försäkringsgivarens hemland.
Begreppet försäkringsgivare har i princip samma innebörd som enligt
LEF och omfattar juridiska eller, i vissa fall, fysiska personer som driver
försäkringsverksamhet och tillhandahåller försäkringsavtal.
Terminologin är en annan än den som i dag används enligt LUF. Någon
saklig ändring är emellertid inte avsedd. Skälet till att termen företag i
LUF byts ut är, som tidigare sagts, att termen är något missvisande med
tanke på att endast juridiska personer omfattas av regleringen för
försäkringsgivare från tredje land.
Lagrådet har i sitt yttrande pekat på att den verksamhet som regleras
genom den föreslagna lagen betecknas på ett inkonsekvent sätt och har
föreslagit att begreppet försäkringsrörelse används i största möjliga
utsträckning. Regeringen konstaterar i likhet med Lagrådet att
terminologin inte är helt klar. Det bör dock samtidigt påpekas att den har
en stark koppling även till andra författningar på försäkringsområdet. Det
gäller såväl näringsrättsliga regler som regler på angränsande
rättsområden. Termen försäkringsrörelse bör därför användas endast för
att beteckna den verksamhet som bedrivs av sekundäretableringarna.
Frågan om vilken terminologi som skall användas får övervägas
ytterligare under senare etapper i reformarbetet på försäkringsområdet
(se avsnitt 3).
I lagförslaget definieras inte vad som kan anses utgöra
försäkringsrörelse. Detta begrepp definieras inte heller i LUF eller LEF
eller i annan lagstiftning. Både i Sverige och i andra länder har det
konstaterats att det inte är möjligt att definiera begreppet tillräckligt
noggrant och entydigt för att ge lagtillämpningen verkligt stöd och
samtidigt tillräckligt generellt för att kunna anpassas till eventuellt
ändrade förhållanden. Begreppet försäkringsrörelse bestäms för
närvarande i stället med utgångspunkt i vissa i förarbetena till
försäkringsrörelselagstiftningen angivna grundläggande kriterier enligt
praxis och allmänt språkbruk. Enligt den praxis som utbildats på området
i Sverige måste verksamheten åtminstone vara inriktad på att
yrkesmässigt göra ett åtagande att mot vederlag utge ekonomisk
ersättning eller utföra en bestämd prestation vid ovissa händelsers
inträffande (se prop. 1984/85:77 sid. 40).
Kravet på yrkesmässighet innebär att verksamheten skall ha en viss
varaktighet och omfattning. Tillfällig verksamhet eller enstaka åtaganden
ryms inte i begreppet försäkringsrörelse.
Som Lagrådet påpekat i sitt yttrande är det av stor betydelse vilka
faktorer som skall ligga till grund för bedömningen av om en utländsk
försäkringsgivare bedriver försäkringsrörelse i Sverige eller inte.
Avgörande för om försäkringsrörelsen skall anses bedrivas till en del här
i landet eller enbart utomlands är, som Lagrådet angett, vilken
anknytning rörelsen har till Sverige.
Av betydelse i det sammanhanget är t.ex. om den utländske
försäkringsgivaren har egna lokaler eller egen personal i Sverige samt om
och i så fall på vilket sätt försäkringsgivaren marknadsför
försäkringar i Sverige och om denna marknadsföring tar sikte på risker
om är belägna eller åtaganden som skall fullgöras här.
Hänsyn skall också tas till om den utländske försäkringsgivaren träffat
avtal om samarbete med försäkringsföretag eller försäkringsmäklare som
är representerade på den svenska marknaden. Dessutom krävs
naturligtvis att den verksamhet som bedrivs i Sverige har en viss
varaktighet och omfattning. Frågan om en viss verksamhet skall bedömas
som försäkringsrörelse eller inte får avgöras efter en helhetsbedömning i
det enskilda fallet. Ledning bör kunna sökas i den rättspraxis som finns
på området (se t.ex. RÅ 1992 ref. 29).
För att lagen skall bli tillämplig krävs när det gäller
försäkringsgivare från tredje land viss aktivitet från försäkringsgivarens
sida i syfte att förvärva försäkringsaffärer på den svenska marknaden.
Försäkringsavtal som ingås utan att en sådan försäkringsgivare på något
sätt har bjudit ut sina tjänster i Sverige, t.ex. genom att
försäkringstagaren på eget initiativ kontaktar försäkringsgivaren i syfte
att teckna försäkring, omfattas därför inte av lagen. Detsamma gäller om
en person med anlitande av försäkringsmäklare kontaktar en
försäkringsgivare från tredje land, som inte aktivt marknadsför sina
produkter i Sverige, i syfte att ingå försäkringsavtal.
De nu angivna reglerna gällde tidigare även för EES-försäkringsgivare.
I och med införandet av denna lag kommer emellertid även de
försäkringsavtal som ingås utan att EES-försäkringsgivaren på något sätt
har bjudit ut sina tjänster i Sverige att omfattas av lagen. Detta dock
under förutsättning av att verksamheten har en viss omfattning (se
närmare avsnitt 6.5).
Vid tillämpningen av denna lag skall således iakttas samma principer
beträffande begreppet försäkringsrörelse som enligt LUF när det gäller
verksamhet som här i landet etableras av försäkringsgivare med hemland
utanför EES. När det däremot gäller verksamhet som bedrivs av
utländska försäkringsgivare med hemland inom EES är det inte i Sverige
gällande praxis utan rådande principer på området i försäkringsgivarens
hemland som är avgörande för bedömningen av om viss verksamhet skall
betraktas som försäkringsrörelse.
Andra stycket, som motsvaras av 1 § först stycket tredje meningen
LUF, har tagits in till följd av avtalet mellan EG och Schweiz på
skadeförsäkringsområdet (se prop. 1994/95:184 sid. 242 f).

1 kap. 2 §

Första stycket motsvaras delvis av 2 a § första stycket första meningen
LUF och 1 kap. 1 § tredje stycket LEF.
I överensstämmelse med gällande lagstiftning skall denna lag enligt
första stycket första meningen inte tillämpas på återförsäkringsrörelse.
De försäkringsgivare som är avtalsparter i återförsäkringsförhållanden
behöver som regel inte samma trygghetsarrangemang som
direktförsäkringstagare. Vid återförsäkring kan det därför anses vara
tillräckligt att tillsynsmyndigheten i den utländska försäkringsgivarens
hemland övervakar försäkringsgivarens risktäckningskapacitet. Detta
sker också som regel i de flesta länder.
Tillhandahållandet av återförsäkringstjänster på den svenska
marknaden skall således inte heller i framtiden regleras för utländska
försäkringsgivare. Detta gäller oberoende av om försäkringsgivaren
enbart driver återförsäkringsrörelse i Sverige eller om försäkringsgivaren
driver sådan rörelse i anslutning till en direktförsäkringsrörelse här i
landet. Det nu sagda gäller emellertid bara mottagen återförsäkring, dvs.
affärer som en försäkringsgivare mottar från andra försäkringsgivare i
form av återförsäkring. Avgiven återförsäkring, som innebär att en
försäkringsgivare avtäcker en del av sitt ansvar genom att överföra en
större eller mindre del av en försäkring på en eller flera återförsäkrare, är
enligt förslaget i likhet med gällande lagstiftning inte undantagen från
regleringen utan omfattas av lagens tillämpningsområde. Av denna
anledning har termen återförsäkring i gällande lagstiftning bytts ut mot
begreppet återförsäkringsrörelse . Någon ändring i sak åsyftas inte.
Det finns även andra typer av avtal mellan försäkringsgivare som
syftar till att fördela ansvar mellan dem. Exempel på sådan avtal är
samförsäkring eller koassurans och pooler. Denna typ av
försäkringsarrangemang anses utgöra direktförsäkring eftersom varje
försäkringsgivare svarar för sina förpliktelser direkt gentemot
försäkringskunden. Arrangemangen omfattas därför av denna lags
tillämpningsområde, med det undantag som anges i punkt 2 i denna
paragraf. Vid mottagen återförsäkring har försäkringsgivaren inte något
direkt ansvar gentemot någon enskild försäkringstagare.
Första stycket andra meningen gäller koassuransverksamhet och
innebär att denna lag inte skall tillämpas på en EES-försäkringsgivare
som från ett utländskt etableringsställe deltar i koassuransverksamhet i
Sverige i egenskap av en annan försäkringsgivare än den ledande, om
avtalet avser stora risker.
Bestämmelsen skall ytterst tolkas mot bakgrund av dess EG-rättsliga
sammanhang. Av koassuransdirektivet framgår att med koassurans, eller
samförsäkring, förstås försäkringsverksamhet där två eller flera
försäkringsgivare genom ett enda avtal, med en samlad premie och för
samma termin, försäkrar en risk. Var och en av försäkringsgivarna svarar
för sin del. En av försäkringsgivarna skall vara den ledande
försäkringsgivaren och skall behandlas som om han täcker hela risken.
Den ledande försäkringsgivaren handhar den löpande förvaltningen och
skall bl.a. fastställa försäkringsvillkor och tariffer.
När det gäller begreppet stora risker hänvisas till 2 a kap. 4 § tredje
stycket försäkringsrörelselagen i dess föreslagna lydelse enligt
regeringens proposition 1997/98:54 om vissa ändringar i lagstiftningen
om genomförande av EG:s försäkringsdirektiv.
Enligt bestämmelsen i andra stycket tillämpas inte denna lag i fråga
om trafikförsäkring om annat följer av trafikskadelagen (1975:1410).
Bestämmelsen, som enligt lagrådsremissens lagförslag återfanns i 4 §
andra stycket, har i enlighet med Lagrådets yttrande utformats efter
mönster av 1 § andra stycket konsumentförsäkringslagen. Bestämmelsen
motsvarar 2 a § första stycket andra meningen LUF och 2 kap. 5 § första
stycket LEF. Avsikten är att den föreslagna lagen inte skall tillämpas i de
hänseenden som trafikskadelagen innehåller avvikande bestämmelser.

1 kap. 3 §

Valmöjligheterna enligt denna paragraf beträffande regelsystemen för
skade- respektive livförsäkring gäller alla utländska försäkringsgivare.
Utländska försäkringsgivare har enligt första stycket, som i sak
överensstämmer med 2 § fjärde stycket LUF och 1 kap. 2 § tredje stycket
andra meningen LEF, möjlighet i fråga om vissa slag av försäkringar
att välja mellan att tillämpa reglerna om livförsäkring eller
skadeförsäkring i denna lag. Valmöjligheten gäller sjuk- och
olycksfallsförsäkringar som meddelas för längst fem år samt
avgångsbidragsförsäkringar oavsett längd. Med undantag av
bestämmelserna om kapitalbas för livförsäkring i 5 kap. 14 § får
livförsäkringsreglerna tillämpas på sådana försäkringar trots att de enligt
den indelning som följer av 6 § första stycket är att hänföra till
skadeförsäkring.
Enligt andra stycket, som i huvudsak överensstämmer med 2 § femte
stycket LUF och 1 kap. 2 § tredje stycket första meningen LEF, finns
möjlighet att tillämpa skadeförsäkringsreglerna bl.a. på s.k. långa sjuk-
och olycksfallsförsäkringar som enligt indelningen i 6 § andra stycket
tillhör livförsäkring. Avvikelse från livförsäkringsreglerna medges dock
inte från bestämmelserna om kapitalbas för livförsäkring i 5 kap. 14 §
och om beräkning av premiereserv enligt 5 kap. 5 § femte stycket.
Om särskilda undantag, se 5 kap. 16 §.

1 kap. 4 §

Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar 5 § första stycket LUF.
Motsvarighet saknas i LEF.
I första stycket föreskrivs som huvudregel att en utländsk
försäkringsgivare skall följa svensk lag i sin verksamhet i Sverige.
Försäkringsgivaren är också skyldig att svara vid svensk domstol samt
följa beslut och föreskrifter av svenska myndigheter. Med svensk lag
avses svensk rätt eller den främmande stats lagstiftning som kommer i
fråga enligt de anslutningsregler för svensk internationell privaträtt som
skall tillämpas på rättsförhållandet.
En EES-försäkringsgivares rättigheter till verksamhet i Sverige och
solvenskraven för sådan verksamhet fastställs enligt lagstiftningen i
dennes hemland. Detta är en följd av de förpliktelser som följer av
Sveriges medlemskap i EU och EES-avtalet.
En EES-försäkringsgivare skall följa sin hemstats eventuellt strängare
bestämmelser i den verksamhet som bedrivs i Sverige. Denna princip är
en följd av att samordningen av lagstiftningen i EES-länderna bygger på
minimiharmonisering, som inte förhindrar att strängare krav i vissa
avseenden kan ställas på verksamhet i försäkringsgivarens hemland än i
Sverige.
Exempel på lagstiftning som kan vara tillämplig på den
försäkringsverksamhet som en utländsk försäkringsgivare bedriver i
Sverige är marknadsföringslagen (1975:1418) som är av näringsrättslig
natur samt konsumentkreditlagen (1977:981) och
konsumentförsäkringslagen (1980:38), vilka är av både näringsrättslig
och civilrättslig karaktär.
Enligt den allmänna principen om att speciallag tar över allmän lag är
dessa lagar, i tillämpliga delar, primära i förhållande till denna lag.

Definitioner m.m.

1 kap. 5 §

I denna lag indelas de utländska försäkringsgivarna i två grupper för
vilka det gäller olika regelsystem i väsentliga avseenden.
Utgångspunkten för gränsdragningen mellan grupperna är EG:s
försäkringsdirektiv.
De utländska försäkringsgivare som omfattas av principerna om en
enda auktorisation och hemlandstillsyn enligt tredje
skadeförsäkringsdirektivet eller tredje livförsäkringsdirektivet kallas
enligt första stycket 1 för EES-försäkringsgivare. Hemlandets
ansvarighet för den finansiella tillsynen av försäkringsgivarens hela
verksamhet, även i fråga om den del av verksamheten som är förlagd till
Sverige, framgår av artikel 9 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och
artikel 8 i tredje livförsäkringsdirektivet.
Övriga utländska försäkringsgivare kallas enligt första stycket 2 för
försäkringsgivare från tredje land. Som tidigare angetts (se
författningskommentaren till 1 §) skall sådana försäkringsgivare bara ha
rätt att driva verksamhet i Sverige om de är juridiska personer. Frågan
om huruvida en försäkringsgivare är att betrakta som en juridisk person
eller inte bör bedömas enligt hemlandets lag. Detta kommer med den
föreslagna lydelsen till klart uttryck i lagtexten.
Reglerna för försäkringsgivare från tredje land omfattar inte bara
försäkringsgivare från länder utanför EES, utan även olika typer av
institut som har sitt säte inom EES, men som inte omfattas av principerna
om en enda auktorisation och hemlandstillsyn i tredje generationens
försäkringsdirektiv. Det är huvudsakligen fråga om försäkringsgivare
med begränsad verksamhet och som svarar mot vissa andra kriterier som
avses i artikel 2.2 tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 2.3 i tredje
livförsäkringsdirektivet. Väsentligen motsvarar undantagen de
försäkringsgivare och understödsinstitut som är undantagna från
tillämpningsområdet för LEF, dvs.
1. ömsesidiga skadeförsäkringsgivare, om
a) bolagsordningen medger uttag av extra bidrag eller minskning av
förmåner,
b) verksamheten inte omfattar kredit- eller borgensförsäkring eller
annan ansvarsförsäkring än sådan som försäkringsgivaren enligt 2 kap. 3
a § tredje stycket försäkringsrörelselagen får meddela utan att det särskilt
anges i koncessionsbeslutet,
c) den årliga premieinkomsten inte överstiger ett belopp motsvarande
en miljon ECU, och
d) minst hälften av premieinkomsten härrör från medlemmar i
försäkringsgivaren,
2. ömsesidiga skadeförsäkringsgivare som enligt avtal med en annan
sådan försäkringsgivare fullt ut återförsäkrar alla sina avtal om direkt
försäkring eller överlåter samtliga sina förpliktelser enligt
försäkringsavtalen,
3. lokala skadeförsäkringsgivare som endast meddelar sådan försäkring
som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klass 18 försäkringsrörelselagen
(assistans) i form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte
överstiger ett belopp motsvarande 200 000 ECU,
4. ömsesidiga livförsäkringsgivare om
a) bolagsordningen medger uttag av extra bidrag, minskning av
förmåner eller uttag av bidrag från personer som förbundit sig till sådant
bidrag, och
b) den årliga premieinkomsten inte överstiger ett belopp motsvarande
500 000 ECU,
5. ömsesidiga understödsinstitut, om förmånerna varierar med
tillgången på medel medan bidragen från medlemmarna utgörs av ett
fastställt belopp.
Begreppet hemland har samma innebörd som detta begrepp har i 1 kap.
3 § LEF och motsvaras av 1 § sjunde stycket LUF.
Begreppet behörig myndighet har hämtats från artikel 1 k) i tredje
skadeförsäkringsdirektivet och artikel 1 l) i tredje
livförsäkringsdirektivet. Begreppet avser vid tillämpningen av denna lag
utländska myndigheter både inom och utanför EES.
De bestämmelser som gäller för EES-försäkringsgivare återfinns i
lagförslaget i andra avdelningen (2 och 3 kap.), medan bestämmelserna i
tredje avdelningen (4 7 kap.) skall tillämpas på försäkringsgivare från
tredje land. Bestämmelserna i fjärde avdelningen (8 10 kap.) är, jämte
bestämmelserna i denna avdelning, gemensamma för utländska
försäkringsgivare. En upplysning härom har tagits in i andra stycket.
Angående undantagsmöjligheter, se 15 §.

1 kap. 6 §

Begreppen skadeförsäkring och livförsäkring i första och andra styckena
definieras genom en hänvisning till försäkringsrörelselagens indelning i
försäkringsklasser för skadeförsäkring och livförsäkring. Denna
indelning grundar sig i sin tur på uppräkningen av försäkringsklasser i
bilagan till första skadeförsäkringsdirektivet, med den ändring som gjorts
genom artikel 14 i assistansdirektivet, respektive artikel 7.2 i första
livförsäkringsdirektivet jämte bilaga till det direktivet.
Indelningen i skadeförsäkring och livförsäkring är nödvändig bl.a. av
det skälet att koncession enligt EG:s försäkringsdirektiv skall beviljas i
enlighet med denna indelning. Vidare är indelningen av betydelse vid
tillämpningen av solvensreglerna enligt denna lag, eftersom delvis olika
regler gäller beroende av om det är fråga om skadeförsäkring eller
livförsäkring. Såväl koncessions- som solvensbestämmelserna tar enbart
sikte på försäkringsgivare från tredje land.
Klassificeringen av livränta och sjukränta i tredje stycket
överensstämmer med den som tillämpas i gällande lagstiftning (2 § sjätte
stycket LUF och 1 kap. 2 § fjärde stycket LEF). Det är i
redovisningssammanhang som denna indelning av skadelivräntor främst
har betydelse.
Oavsett om en skadelivränta tillhör livförsäkring eller skadeförsäkring
gäller det särskilda säkerhetssystemet för livförsäkring i denna lag för
skadelivränta. Detta innebär bl.a. att livförsäkringsbestämmelserna om
deposition (5 kap. 2 §), försäkringstekniska avsättningar (5 kap. 5 §),
förmånsrätt (5 kap. 11 §), aktuarie (5 kap. 20 §) och särskild
administration (7 kap. 4-12 §§) skall tillämpas. Detta följer av fjärde
stycket, som dock endast gäller för försäkringsgivare från tredje land.
Om upprättande av grunder för skadelivräntor, se 5 kap. 6 § andra
stycket.

1 kap. 7 §

I paragrafen förslås huvudsakligen i överensstämmelse med artikel 2 d) i
andra skadeförsäkringsdirektivet en definition av vad som inom
skadeförsäkring avses med begreppet risk som är belägen i Sverige .
Detta begrepp används i 13 §.
Enligt första stycket punkten 1 anses risken belägen i Sverige om
försäkringen avser en i Sverige belägen byggnad eller en sådan byggnad
och dess lösöre. I fråga om lösöret anses risken vara belägen i Sverige
endast till den del lösöret är försäkrat genom samma försäkringsavtal
som byggnaden.
Enligt punkt 2 i detta stycke anses ett fordon som har registerats i
Sverige vara en i Sverige belägen risk. Med fordon förstås, såsom
Lagrådet påpekat i sitt yttrande, fordon i vedertagen bemärkelse, dvs.
fortskaffningsmedel för transport på marken.
Enligt punkt 3 i detta stycke skall risker i förening med resa eller
semester anses vara i Sverige belägna risker, när försäkringsavtalet har
ingåtts i Sverige för högst fyra månader. Det är här i allmänhet fråga om
kortvariga reseförsäkringar.
Andra stycket har omarbetats i enlighet med de påpekanden som
Lagrådet gjort i sitt yttrande. Enligt artikel 2 d) andra
skadeförsäkringsdirektivet skall försäkringsrisker av det slag som anges i
första stycket av förevarande paragraf alltid anses belägna i det land där
byggnaden finns, fordonet registrerats respektive reseförsäkringen
tecknats. För andra än dessa risker anges därför att
skadeförsäkringsrisken är belägen i Sverige, om försäkringstagaren är
stadigvarande bosatt här eller, i det fall att försäkringstagaren är en
juridisk person, om denne i Sverige har ett driftställe som försäkringen
hänför sig till. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas exempelvis i det fall
en person med hemvist i Sverige ingår ett försäkringsavtal om lösöret i
ett fritidshus som är beläget utomlands.
Tredje stycket avser livförsäkringar. Här föreslås, huvudsakligen i
överensstämmelse med artikel 2 e) i andra livförsäkringsdirektivet, en
definition av när Sverige skall anses vara det land där åtagandet skall
fullgöras.

1 kap. 8 §

Begreppet sekundäretablering i första stycket har överförts från 2 kap. 2 §
LEF och kan tillämpas på såväl EES-försäkringsgivare som
försäkringsgivare från tredje land. Det bör dock noteras att
försäkringssammanslutningar från tredje land inte tillåts driva
verksamhet här i landet och att reglerna om försäkringssammanslutningar
respektive generalrepresentationer därför inte blir tillämpliga för
försäkringsgivare från tredje land. Inrättande av ett dotterbolag i Sverige
är inte att betrakta som en sekundäretablering, eftersom dotterbolaget är
en separat juridisk person och inte försäkringsgivarens representant.
Begreppet företrädare i andra stycket har i sak samma innebörd som
motsvarande begrepp i 2 kap. 3 § sjätte stycket LEF. Eftersom den
utländska försäkringsgivarens egentliga ledning finns utomlands, skall
försäkringsgivare som etablerar sig här i landet ha en person som
ansvarar för verksamheten här. Den utländska försäkringsgivarens
företrädare i Sverige kan vara en generalagent, direktör för en filial eller
ett ombud för försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning. I det
fall en juridisk person används som generalagent skall agenturen
företrädas av ett ombud.
Företrädaren svarar för verksamheten från den utländska
försäkringsgivarens sekundäretablering här i landet och företräder
försäkringsgivaren i rättsförhållanden som gäller sekundäretableringens
verksamhet. Med undantag av ombud för försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning leder företrädarna också försäkringsrörelsen
vid sekundäretableringen. Företrädarens ställning kan närmast jämföras
med den ställning en verkställande direktör eller en styrelseledamot i ett
svenskt försäkringsbolag har. Ett ombud för försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning har samma ansvar för verksamheten som
övriga företrädare, trots att han eller hon inte är involverad i själva
affärsrörelsen.
Liksom gällande lagstiftning föreslås inte några bestämmelser om
skadeståndsskyldighet för företrädare. Frågan huruvida företrädaren på
grund av sitt ansvar för verksamheten är skadeståndsskyldig för skada
som vållas försäkringstagare och andra som berörs av
försäkringsverksamheten får bedömas enligt allmänna
skadeståndsrättsliga principer.
Lagförslaget innehåller inte närmare bestämmelser om omfattningen
av företrädarens befogenheter utan företrädaren bestämmer själv hur
verksamheten i Sverige skall organiseras. Av sakens natur följer att
exempelvis en generalagent och en verkställande direktör för en filial har
rätt att anställa den personal och anlita de försäkringsombud eller
konsulter som behövs för verksamheten. Sitt lagstadgade ansvar för
verksamheten kan företrädaren dock inte överföra på någon annan utan
han eller hon ansvarar alltid på det sätt som avses i denna lag för
anställdas och andra uppdragstagares verksamhet.
I lagen finns särskilda bestämmelser om generalagent (9 §), filial
(10 §) och generalrepresentation (12 §).

1 kap. 9 §

I denna paragraf stadgas om generalagentens ställning och uppgifter samt
om de krav som ställs på denne.
Begreppet generalagent i första stycket första meningen, som inte
närmare preciserats i gällande lagstiftning, har i sak samma innebörd som
detta begrepp anses ha i LUF. En generalagent är en syssloman som
marknadsför, utfärdar försäkringar och sköter skaderegleringen på en
utländsk försäkringsgivares vägnar här i landet. Formellt sett är det
således inte generalagenten utan den utländska försäkringsgivaren som
driver försäkringsrörelsen i Sverige.
Föreskriften i andra meningen i detta stycke, att inte mer än en
generalagent får företräda en utländsk försäkringsgivare i Sverige,
överensstämmer i sak med 3 § första meningen LUF. Motsvarighet
saknas dock i LEF. Däremot finns det inte något hinder mot att en och
samma person är generalagent för fler än en utländsk försäkringsgivare.
I andra stycket anges de allmänna behörighetsvillkoren för en
generalagent som representerar en utländsk försäkringsgivare, vilka till
sitt innehåll är desamma som de nu gällande villkoren enligt 4 § första
stycket andra och tredje meningarna LUF och 2 kap. 3 § första stycket
första och andra meningarna LEF. Generalagenten skall vara bosatt i
Sverige. Detta är viktigt för att de som vänder sig till den utländska
försäkringsgivaren här i landet skall kunna träffa den som ansvarar för
försäkringsgivarens verksamhet och angelägenheter. Generalagenten
skall ha rättslig handlingsförmåga i alla de angelägenheter som gäller
honom eller henne själv. Han eller hon får inte vara omyndig, försatt i
konkurs eller underkastad näringsförbud. Generalagenten kan jämföras
med ett svenskt försäkringsbolags verkställande direktör eller
styrelseledamot.
Det ligger i sakens natur att generalagenten måste vara förtrogen med
försäkringsrörelse. Eftersom generalagenten kan vara den enda personen
som representerar den utländska försäkringsgivaren i Sverige måste han
eller hon förutsättas vara särskilt yrkesskicklig. I fråga om
styrelseledamot och verkställande direktör har numera i
försäkringsrörelselagen tagits in uttryckliga föreskrifter om yrkesmässiga
krav och lämplighet i övrigt. En motsvarande lösning införs i fråga om
generalagent som representerar en försäkringsgivare från tredje land som
ansöker om svensk koncession. Således skall det ingå i
koncessionsprövningen enligt 4 kap. 5 § första stycket att bedöma om
generalagenten har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av
den som deltar i ledningen av en försäkringsgivare och även i övrigt är
lämplig för en sådan uppgift. Desto mångsidigare och mera omfattande
verksamhet det är fråga om desto större krav bör ställas på
generalagenten.
När det gäller generalagent som representerar en EES-försäkrings-
givare ankommer i enlighet med principen om en koncession och
hemlandstillsyn motsvarande prövning på tillsynsmyndigheten i
försäkringsgivarens hemland.
Generalagenten skall i Sverige representera den utländska
försäkringsgivaren i alla de rättsförhållanden som föranleds av dennes
verksamhet här i landet. Han skall också leda och sköta
försäkringsgivarens försäkringsrörelse i Sverige. Det är därför viktigt att
generalagenten har omfattande befogenheter. Enligt tredje stycket, som i
sak överensstämmer med 4 § första stycket första meningen LUF och
2 kap. 3 § andra stycket LEF, är generalagentens behörighet att företräda
den utländska försäkringsgivaren lagstadgad. Detta innebär att en
utländsk försäkringsgivare inte kan inskränka den fullmakt som enligt
detta stycke skall utfärdas för generalagenten. Däremot kan
försäkringsgivaren vid behov byta ut sin generalagent.
Föreskriften i fjärde stycket överensstämmer i sak med 4 § andra
stycket LUF och 2 kap. 3 § första stycket tredje och fjärde meningarna
LEF.
Av generalagentens fullmakt skall framgå bemyndigandet att sköta
verksamheten för den utländska försäkringsgivarens räkning här i landet.
Om fullmakten inte medger att generalagenten får använda ombud vid
rörelsens drivande, måste detta givetvis beaktas. Någon uttrycklig
föreskrift härom torde inte vara nödvändig. I förslaget har därför inte
tagits upp någon motsvarighet till 3 § andra meningen LUF. I det fall
generalagenten är en juridisk person skall fullmakten ställas till det
utsedda ombudet.
För generalagent som företräder försäkringsgivare från tredje land
finns i förslaget bestämmelser om godkännande av generalagent (4 kap.
5 § första stycket ), byte av generalagent (4 kap. 8 §), tillfälligt ombud
för generalagent (6 kap. 12 §) och utseende av ombud i stället för
generalagent i samband med att verksamheten i Sverige upphör (7 kap.
2 §).
När det gäller generalagent för EES-försäkringsgivare får
Finansinspektionen vid förhinder för generalagenten interimistiskt
förordna ett ombud, om det med hänsyn till skyddet för
försäkringstagarnas intressen är nödvändigt (3 kap. 8 §). Motsvarande
föreskrift för generalagent som representerar försäkringsgivare från
tredje land återfinns i 6 kap. 12 §.

1 kap. 10 §

Det föreslås att såväl EES-försäkringsgivare som försäkringsgivare från
tredje land skall kunna inrätta en filial i Sverige för drivande av
försäkringsrörelse. Enligt gällande lagstiftning står filialetablering endast
öppen för EES-försäkringsgivare. Begreppet filial i första stycket har
samma innebörd som i 2 kap. 2 § LEF.
Om verksamheten drivs genom en filial gäller enligt andra stycket,
förutom bestämmelserna i denna lag, även lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m. för försäkringsverksamhet som bedrivs genom
filial i Sverige. I den lagen finns bestämmelser bl.a. om att filialen skall
stå under ledning av en verkställande direktör. Filialens direktör svarar
för filialens verksamhet, leder dess försäkringsrörelse samt agerar för den
utländska försäkringsgivarens räkning i övriga affärsangelägenheter här.
Vidare företräder direktören den utländska försäkringsgivaren i
rättsförhållanden som gäller filialens verksamhet. Direktörens
nationalitet har ingen betydelse, bara filialens verksamhet de facto leds
från Sverige. Den verkställande direktören skall vara bosatt i Sverige
(ang. motivet till denna föreskrift se prop. 1992/93:257 sid. 165). I övrigt
gäller för verkställande direktören de kvalifikationskrav och
behörighetsvillkor som anges i 9 och 10 §§ lagen om utländska filialer
m.m. Filialens direktör får således inte vara omyndig, försatt i konkurs
eller en person som har meddelats näringsförbud eller har förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
För verkställande direktör som förestår en filial som tillhör en
försäkringsgivare från tredje land finns bestämmelser om godkännande
(4 kap. 5 § första stycket), byte (4 kap. 8 §) och tillfälligt ombud för
verkställande direktör (6 kap. 12 §).
När det gäller filial som etableras av försäkringsgivare från tredje land
ingår i koncessionsprövningen enligt 4 kap. 5 § första stycket att bedöma
om filialens verkställande direktör har de insikter och den erfarenhet som
måste krävas.
Angående möjlighet för Finansinspektionen att förordna ombud för en
verkställande direktör som förestår en filial som tillhör en EES-
försäkringsgivare, se 3 kap. 8 §.

1 kap. 11 §

Denna paragraf gäller endast EES-försäkringsgivare. Begreppet
försäkringssammanslutning i första meningen i paragrafen har i sak
samma innebörd som detta begrepp definieras i 1 kap. 1 § fjärde stycket
första meningen LEF. Med försäkringssammanslutning avses främst den
typ av sammanslutningar som är organiserade i form av
försäkringsbörser, där fysiska och juridiska personer sammanslutna i
syndikat bedriver försäkringsverksamhet utan solidarisk ansvarighet. Det
är alltså inte själva försäkringssammanslutningen utan de enskilda
fysiska eller juridiska personerna inom sammanslutningen som meddelar
försäkring. Den försäkringssammanslutning som närmast berörs av
bestämmelsen är Lloyd s i
London. Försäkring meddelas hos Lloyd s av enskilda individer som är
organiserade i syndikat. Försäkringsgivarna står inte i direkt kontakt med
kunderna utan försäkringsaffärerna förvärvas huvudsakligen genom
särskilt godkända försäkringsmäklare.
Utanför begreppet försäkringssammanslutning faller de typer av
försäkringssammanslutningar som bildats i syfte att bedriva
koassuransverksamhet. Exempel på sådana sammanslutningar utomlands
är Verenigde Nerlandsee Beurssen (V.N.A.B.) i Rotterdam och the
Institute of London Underwriters (ILU) i London. Dessa typer av
försäkringssammanslutningar kan dock få marknadstillträde i Sverige
genom att de enskilda försäkringsbolagen inom sammanslutningarna
etablerar verksamhet enligt denna lag.
Föreskriften i andra meningen har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag. Bestämmelsen motsvaras av 1 kap. 1 § fjärde stycket andra
meningen LEF och har införts av lagtekniska skäl.
I 12 § finns bestämmelser om företrädare för försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning.

1 kap. 12 §

Försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning från ett EES-land som
avser att bedriva försäkringsrörelse från en etablering här i landet skall
etablera verksamheten här genom en generalrepresentation. Begreppet
generalrepresentation i första stycket första meningen har i sak samma
innebörd som i 2 kap. 2 § 3 LEF. Generalrepresentationen har inte
möjlighet att meddela några försäkringar men skall svara för
försäkringsgivarens verksamhet i övrigt här i landet.
Enligt andra meningen i detta stycke, som i sak överensstämmer med
2 kap. 3 § fjärde stycket första meningen och femte stycket första
meningen LEF, skall generalrepresentationen förestås av ett ombud som
ansvarar för den verksamhet som försäkringsgivarna i sammanslutningen
bedriver i Sverige. Ombudets ansvar för verksamheten här i landet kan
jämställas med det ansvar som verkställande direktören eller en
styrelseledamot i ett svenskt försäkringsbolag har för bolagets
verksamhet, trots att ombudet inte direkt är involverad i den verksamhet
som drivs inom sammanslutningen.
I andra stycket anges behörighetsvillkoren för ombudet för en
försäkringssammanslutning, vilka i sak är desamma som för andra
företrädare för utländska försäkringsgivare enligt denna lag.
Ombudet skall representera försäkringsgivarna i sammanslutningen i
alla de rättsförhållanden som föranleds av deras verksamhet i Sverige.
Ombudet skall därför enligt tredje stycket ha behörighet att ingå för
försäkringsgivarna bindande rättshandlingar och att på
försäkringsgivarnas vägnar tala och svara inför domstolar. Genom att
ombudets behörighet enligt detta stycke är lagstadgad har
försäkringsgivarna inte rätt att begränsa den.
Om skyldigheten för utländska försäkringsgivare att i sin verksamhet i
Sverige rätta sig efter svenska myndigheters beslut och föreskrifter, se
4 §.

1 kap. 13 §

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lagstiftning, anger
vissa grunddrag i gränsöverskridande verksamhet. Paragrafen avser
endast EES-försäkringsgivare, eftersom försäkringsgivare från tredje
land inte har givits någon generell möjlighet att bedriva
gränsöverskridande verksamhet i Sverige.
Gränsöverskridande verksamhet kännetecknas enligt paragrafen av att
en EES-försäkringsgivare från ett utländskt driftställe täcker en
försäkringsrisk som är belägen i Sverige. En ytterligare förutsättning för
att verksamheten skall klassas som gränsöverskridande är att
försäkringsaffären förvärvats utan anlitande av en sekundäretablering
eller ett dotterbolag som försäkringsgivaren har här i landet. I
lagrådsremissens lagförslag användes termen etablering för att beteckna
sekundäretableringar och dotterbolag. Detta har dock ändrats efter
påpekande från Lagrådet. Dessutom förutsätts att den utländska
försäkringsgivaren inte anlitar ett i Sverige självständigt verksamt ombud
som kontinuerligt för försäkringsgivarens räkning förvärvar
försäkringsaffärer, eftersom en permanent närvaro i Sverige är att
betrakta en filial eller en agentur.
De grundläggande kriterierna som enligt denna paragraf skall vara
uppfyllda för att en verksamhet skall betraktas som gränsöverskridande
är baserade på begreppet fritt tillhandahållande av försäkringstjänster i
dels artikel 12.1 i det andra skadeförsäkringsdirektivet, som i sin tur
hänvisar till artikel 2 d), dels artikel 10.1 och artikel 2 e) i det andra
livförsäkringsdirektivet. Artikel 10.2 i andra livförsäkringsdirektivet har
upphävts genom tredje livförsäkringsdirektivet. Övriga bestämmelser
kvarstår dock oförändrade.
Med utländskt driftsställe avses i detta sammanhang EES-
försäkringsgivarens huvudkontor eller annat fast driftsställe i hemlandet
och filial som avses i artikel 1.b i både tredje
skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet i ett annat
EES-land än hemlandet, dock inte i Sverige.
Som angetts i avsnitt 6.5 ändras nu, såvitt gäller EES-
försäkringsgivare, den praxis som tidigare gällt i Sverige att svenska
företag och svenska privatpersoner fritt kan upphandla försäkringar
utomlands. Försäkringar som svenska juridiska eller fysiska personer på
eget initiativ placerar utomlands hos en försäkringsgivare i ett annat
EES-land skall alltså numera anses utgöra gränsöverskridande
verksamhet. Även passivt tillhandahållande av försäkringstjänster av en
EES-försäkringsgivare skall därmed vara föremål för reglering. Detta
förutsätter dock att verksamheten är av viss omfattning. Som tidigare
sagts i avsnitt 6.5 kan en enstaka meddelad affär inte anses utgöra någon
verksamhet och kräver inte föregående anmälan till behörig myndighet.
Uttrycket meddela försäkringar har, trots den i viss mån ändrade
innebörden, hämtats från försäkringsrörelselagen. Uttrycket har valts för
att det kan anses omfattade såväl aktivt som passivt tillhandahållande av
tjänster.
Lagrådet har i sitt yttrande påpekat att det skulle vara till fördel om
uttrycket försäkringsrörelse i Sverige kunde ingå i definitionen av
gränsöverskridande verksamhet. Som tidigare angetts (se
författningskommentaren till 1 §) bör dock termen försäkringsrörelse
endast användas för att beteckna den verksamhet som bedrivs av
sekundäretableringar.
När gränsöverskridande verksamhet bedrivs från ett utländskt
driftställe, kan marknadsföringen av försäkringarna ske antingen som
direkt marknadsföring, t.ex. med personligt riktade
marknadsföringsåtgärder såsom direktreklam och telefonförsäljning eller
genom annonsering i svensk press, television eller radio. Vidare kan
marknadsföringen ske genom representanter för utländska
försäkringsgivare som under besök i Sverige kontaktar potentiella
kunder. Om försäkringsgivaren i sin anskaffningsverksamhet i Sverige
använder en här i landet inrättad etablering är verksamheten som nyss
nämnts inte att betrakta som gränsöverskridande.
En EES-försäkringsgivares representant här enligt 5 § trafikskadelagen
(1975:1410) är inte att jämställa med en etablering (se 2 kap. 3 § andra
stycket 1).
Gränsöverskridande verksamhet behandlas närmare i avsnitt 6.5.
Liksom enligt gällande rätt skall en EES-försäkringsgivare ha rätt att
samtidigt här i landet bedriva gränsöverskridande verksamhet och
verksamhet från etablering, s.k. kumulation, under förutsättning att en
klar gränslinje upprätthålls mellan de båda verksamhetsformerna

Separationsprincipen

1 kap. 14 §

I denna paragraf kommer kravet på att liv- och skadeförsäkringsrörelse
skall vara separata till uttryck genom den s.k. separationsprincipen.
Bestämmelsen om separationskrav i första stycket första meningen, som
avser EES-försäkringsgivare, har med en smärre redaktionell jämkning
överförts från 2 kap. 5 § andra stycket LEF. Sistnämnda bestämmelse är
utformad i enlighet med artikel 13 i första livförsäkringsdirektivet i dess
lydelse enligt artikel 16 i tredje livförsäkringsdirektivet. Vad som avses
med livförsäkring har definierats i 6 § andra stycket. Lagrådet har i sitt
yttrande påtalat att det inte klart framgår vad som avses med begreppet
förena . Avsikten med bestämmelsen är att en EES-försäkringsgivare
här i landet överhuvudtaget inte skall få förena direkt livförsäkring med
annan försäkringsrörelse än sådan skade- och återförsäkringsrörelse som
anges i lagtexten. En utländsk försäkringsgivare kan bara ha en
generalagent (se 9 § första stycket) och knappast mer än en filial här i
landet.
Enligt andra meningen i detta stycke får en EES-försäkringsgivare,
som på basis av den koncession som försäkringsgivaren fått i sitt
hemland kan bedriva både liv och skadeförsäkring
(kompositförsäkringsgivare), även i Sverige samtidigt bedriva både liv-
och skadeförsäkringsrörelse. Bestämmelsen grundar sig på artikel 16 i
tredje livförsäkringsdirektivet genom vilken har upphävts den
bestämmelse i artikel 13 i första livförsäkringsdirektivet enligt vilken
kompositförsäkringsgivarna tidigare endast kunde etablera agenturer eller
filialer i andra medlemsländer för bedrivande av skadeförsäkringsrörelse.
Föreskriften i tredje meningen i detta stycke har överförts från 2 kap.
5 § fjärde stycket LEF.
För försäkringsgivare från tredje land kommer separationsprincipen till
uttryck i andra stycket som överensstämmer med 2 § tredje stycket LUF.
Bestämmelsen har omformulerats efter påpekande från Lagrådet för att
understryka att den åsyftade begränsningen endast gäller
försäkringsrörelse. Att separationsprincipen har en snävare innebörd för
försäkringsgivare från tredje land än för EES-försäkringsgivare har sin
grund i artikel 31 i första livförsäkringsdirektivet som föreskriver att en
försäkringsgivare från tredje land endast får kombinera återförsäkring av
livförsäkring med direkt livförsäkring.

Undantag

1 kap. 15 §

Dispensbestämmelserna i denna paragraf gäller till viss del alla utländska
försäkringsgivare.
I första stycket ges möjlighet att i fråga om vissa livförsäkringar från
fall till fall medge undantag från bestämmelserna i denna lag om
livförsäkring. Dispensen kan ha generell utformning eller begränsas till
vissa livförsäkringsbestämmelser.
Dispensmöjligheten enligt punkt 1 överensstämmer i sak med
motsvarande dispensmöjlighet i 2 a § andra stycket första meningen LUF
och 1 kap. 5 § andra stycket LEF.
Dispensmöjligheten enligt punkt 2 motsvarar 2 a § tredje stycket första
meningen LUF medan motsvarighet saknas i LEF.
Begränsningen av dispensmöjligheten enligt andra stycket har sin
motsvarighet i 2 a § andra stycket andra meningen LUF.
Dispensbestämmelsen i tredje stycket motsvarar 2 a § tredje stycket
första meningen LUF.
Bestämmelsen i fjärde stycket motsvarar 2 a § tredje stycket andra
meningen LUF.
Möjligheten enligt femte stycket att i samband med ett dispensbeslut
föreskriva att bestämmelser om skadeförsäkring skall tillämpas i stället
för livförsäkringsbestämmelserna har sin motsvarighet i 2 a § andra
stycket första meningen LUF och 1 kap. 5 § andra stycket LEF.

BESTÄMMELSER OM EES-FÖRSÄKRINGSGIVARE

2 kap. Rätt att driva verksamhet i Sverige

Av principen om en koncession och hemlandstillsyn följer att en EES-
försäkringsgivares beslut om att inleda verksamheten i Sverige endast
förutsätter en anmälan till tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens
hemland. Detta gäller oavsett om försäkringsgivaren avser att bedriva
verksamheten i Sverige från en sekundäretablering här eller genom
gränsöverskridande verksamhet. Det ankommer sedan på
tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland att underrätta
Finansinspektionen om den i Sverige planerade verksamheten (1 §). Till
underrättelsen skall bl.a. fogas ett intyg om försäkringsgivarens solvens
samt, när det gäller gränsöverskridande verksamhet, en utredning om
vilka försäkringsklasser som försäkringsgivarens koncession omfattar
och vilka risker som här i landet skall täckas genom den planerade
verksamheten (2-3§§).
Finansinspektionen har inte möjlighet att direkt ingripa i den
verksamhet som en EES-försäkringsgivare inleder här i landet. Detta
gäller oavsett om rörelsen skall drivas från en etablering här eller genom
gränsöverskridande verksamhet. Inspektionen har emellertid ett visst
tillsynsansvar över verksamheten och därför skall en EES-
försäkringsgivare underrätta Finansinspektionen när verksamheten inleds
i Sverige (4 §).

2 kap. 1 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 kap. 1 § LEF.
Koncessionsgivningen av svenska myndigheter ersattes, när det gäller
EES-försäkringsgivare, genom prop. 1994/95:184 av ett
anmälningsförfarande som bygger på ett underrättelsesystem mellan
tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland och
Finansinspektionen. En EES-försäkringsgivare behöver således inte
koncession i Sverige utan kan under de förutsättningar som anges i
denna paragraf med stöd av tillståndet i hemlandet inleda verksamhet
här i landet. Detta gäller såväl verksamhet från en sekundäretablering här
som gränsöverskridande verksamhet.
Drivande av försäkringsrörelse från en sekundäretablering här i landet
förutsätter enligt artikel 10 i både första skadeförsäkringsdirektivet och
första livförsäkringsdirektivet, i deras lydelse enligt artikel 32 i tredje
skade- respektive livförsäkringsdirektivet, att EES-försäkringsgivare
anmäler detta till tillsynsmyndigheten i hemlandet, som i sin tur skall
underrätta Finansinspektionen om den tilltänkta verksamheten. Idag kan
denna verksamhet inledas två månader efter det att inspektionen har
mottagit en sådan underrättelse. Enligt direktivbestämmelserna kan dock
verksamheten påbörjas tidigare om värdlandet medger det. Skäl att
frångå direktiven i detta avseende föreligger inte. Föreskriften i punkt 1
har därför utformats i enlighet med detta förfarande.
Drivande av gränsöverskridande verksamhet förutsätter enligt artikel
14 i andra skadeförsäkringsdirektivet, i dess lydelse enligt artikel 34 i
tredje skadeförsäkringsdirektivet, och artikel 11 i andra
livförsäkringsdirektivet, i dess lydelse enligt artikel 34 i tredje
livförsäkringsdirektivet, att EES-försäkringsgivare anmäler detta till
tillsynsmyndigheten i hemlandet. I artikel 16 i andra
skadeförsäkringsdirektivet, i dess lydelse enligt artikel 35 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet, och artikel 14 i andra
livförsäkringsdirektivet, i dess lydelse enligt artikel 35 i tredje
livförsäkringsdirektivet, anges det förfarande som skall iakttas mellan
hemlandet och det land där tjänsterna enligt planerna skall
tillhandahållas. Föreskriften i punkt 2 har utformats i enlighet med detta
förfarande.
Begreppet sekundäretablering preciseras i 1 kap. 8 § och begreppet
gränsöverskridande verksamhet i 1 kap. 13 §.
Termen behörig myndighet har definierats i 1 kap. 5 § första stycket 4.

2 kap. 2 §

Bestämmelserna i denna paragraf överensstämmer i sak med 2 kap. 4 §
LEF som i sin tur grundar sig på bestämmelserna i artikel 10 punkterna 1
och 2 i både första skadeförsäkringsdirektivet och första
livförsäkringsdirektivet, i dess lydelse enligt artikel 32 i både tredje
skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet.
Hemlandsmyndigheten skall kontrollera att en EES-försäkringsgivare,
som planerar en sekundäretablering i Sverige, uppfyller de krav som
ställs på försäkringsrörelse inom EES enligt EG:s försäkringsdirektiv.
För att Finansinspektionen skall med hänsyn till inspektionens
sekundära tillsynsansvar (se 3 kap.) få en tillförlitlig bild av den
försäkringsgivare som avser att etablera försäkringsrörelse i Sverige
måste etableringsanmälningen innehålla de uppgifter som anges i första
stycket. Dessutom skall till ansökan fogas ett intyg om att
försäkringsgivaren har ett minsta eget kapital (kapitalbas) enligt vad som
föreskrivs i artikel 16 och 17 i första skadeförsäkringsdirektivet
respektive artikel 19 och 20 i första livförsäkringsdirektivet. För
verksamhet avseende motorfordonsansvar krävs vissa tilläggsuppgifter
enligt andra stycket.
I tredje stycket anges det förfaringssätt som skall iakttas när de
uppgifter som ingår i underrättelsen enligt första stycket 1 och 2 ändras.
Här är det försäkringsgivaren själv som direkt till Finansinspektionen
skall anmäla den tilltänkta ändringen minst en månad innan den görs.

2 kap. 3 §

Bestämmelserna i denna paragraf, som i huvudsak överensstämmer med
2 kap. 4 a § LEF, är utformade i enlighet med artikel 35 och 36 i både
tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet.
En uttrycklig bestämmelse tas in i tredje stycket om att det är den
behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland som skall
underrätta Finansinspektionen om eventuella ändringar i
försäkringsgivarens verksamhet.

2 kap. 4 §

Bestämmelsen har överförts från 6 kap. 2 § LEF.

3 kap. Tillsyn över EES-försäkringsgivare

Kapitlet, som endast gäller EES-försäkringsgivare, innehåller
bestämmelser om Finansinspektionens övervakningsuppgifter avseende
dessa försäkringsgivare. Av principen om hemlandstillsyn enligt tredje
generationens försäkringsdirektiv följer att Finansinspektionen har rätt att
övervaka EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige endast till den del
övervakningen inte ankommer på den myndighet som svarar för tillsynen
av försäkringsgivarens verksamhet i hemlandet (1 §). Detta innebär att
Finansinspektionens tillsynsansvar för EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige inte omfattar den finansiella tillsynen utan i
huvudsak är begränsad till kontroll av att försäkringsgivaren iakttar
gällande bestämmelser i fråga om konsumentskydd,
försäkringsavtalsförhållanden och principer beträffande god affärssed.
Dessutom har Finansinspektionen en skyldighet att biträda den utländska
tillsynsmyndigheten som har huvudsansvaret för övervakningen av den
verksamhet som bedrivs av en EES-försäkringsgivare här i landet (2 §
andra stycket).
Finansinspektionen har rätt att få sådana uppgifter som behövs för
fullgörandet av sin övervakningsfunktion (3 §). Rätten att få uppgifter
gäller inte bara försäkringsgivare utan även bolag och andra organ som
har till uppgift att här i landet uteslutande bistå EES-försäkringsgivare
(4 §).
I detta kapitel ingår också bestämmelser om de tvångsmedel som
Finansinspektionen kan använda mot en EES-försäkringsgivare, om
försäkringsgivaren inte skulle iaktta denna lag, föreskrifter som
meddelats med stöd av denna lag eller om det annars skulle framkomma
missbruk i försäkringsgivarens verksamhet här i landet (6 §). Om EES-
försäkringsgivaren inte följer inspektionens anmärkning, uppmaning eller
efterlever ett förbud, skall saken i normala fall anmälas till den
myndighet som i försäkringsgivarens hemland har huvudsansvaret för
tillsynen av försäkringsgivarens verksamhet.
Endast i undantagsfall har Finansinspektionen rätt att, vid sidan av den
utländska tillsynsmyndigheten med det primära tillsynsansvaret, vidta
åtgärder mot EES-försäkringsgivaren. I brådskande fall får inspektionen
vidta åtgärder utan att på förhand underrätta den utländska myndigheten.
I stort överensstämmer bestämmelserna i detta kapitel med
motsvarande reglering i LEF. Vissa justeringar i det gällande
regelsystemet har dock gjorts.

3 kap. 1 §

I första stycket, som saknar direkt motsvarighet i gällande lagstiftning,
slås fast i enlighet med artikel 13 i första skadeförsäkringsdirektivet, i
dess lydelse enligt artikel 9 i tredje skadeförsäkringsdirektivet, och
artikel 15 i första livförsäkringsdirektivet, i dess lydelse enligt artikel 8 i
tredje livförsäkringsdirektivet, att tillsynsmyndigheten i EES-
försäkringsgivarens hemland har huvudansvaret för den finansiella
tillsynen över försäkringsgivarens verksamhet i Sverige. Med finansiell
tillsyn avses enligt samma direktivbestämmelser kontroll av
försäkringsgivarens hela verksamhet, försäkringsgivarens solvens,
skapandet av tekniska avsättningar och de tillgångar som skall täcka
dessa enligt de regler som hemlandet fastställt eller den praxis som
tillämpas där.
Begreppet den behöriga myndigheten har definierats i 1 kap. 5 §
första stycket 4. I 5 § finns bestämmelser om den utländska
tillsynsmyndighetens behörighet i Sverige.
Principen om hemlandstillsyn enligt denna paragraf bygger på
informationsutbyte och samarbete mellan tillsynsmyndigheten i
försäkringsgivarens hemland och Finansinspektionen. Bestämmelser om
skyldighet för inspektionen att lämna information och biträde i frågor
som hör till den finansiella tillsynen finns i 2 § andra stycket.
Av andra stycket följer att till den del tillsynen över en EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige inte ankommer på
tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland svarar
Finansinspektionen för övervakningen. I inspektionens uppgift ingår bl.a.
att kontrollera försäkringsgivarnas marknadsföring och information och
att verksamheten i övrigt drivs enligt här i landet godtagbara
affärsprinciper. I uppgiften ingår också kontroll av att försäkringsgivarna
i sin verksamhet i Sverige iakttar den lagstiftning som reglerar
förhållandena mellan försäkringsgivaren och försäkringstagarna, såsom
konsumentförsäkringslagen (1980:38). Ett annat väsentligt inslag i
inspektionens övervakningsfunktion är att verka för en sund utveckling
av den verksamhet som försäkringsgivaren bedriver i Sverige (se 2 §
första stycket).

3 kap. 2 §

Bestämmelserna i denna paragraf har överförts från 6 kap. 1 § första och
andra styckena LEF.
Ett betydelsefullt led i övervakningen av EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige är uppgiften att verka för en sund utveckling av den
här i landet bedrivna verksamheten. Enligt första stycket ankommer
denna uppgift på Finansinspektionen i samarbete med
tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland.
Med tanke på bl.a. de svenska försäkringstagarna är det betydelsefullt
med en effektiv tillsyn av EES-försäkringsgivares verksamhet här i
landet. En effektiv tillsyn, som är baserad på hemlandskontroll,
förutsätter ett intimt samarbete och informationsutbyte mellan berörda
tillsynsmyndigheter. Därför har inspektionen en viktig funktion i
tillsynsarbetet även om hemlandsmyndigheten har huvudansvaret för
tillsynen. Bestämmelserna i andra stycket syftar till att säkerställa en
effektiv övervakning av verksamheten här i landet.

3 kap. 3 §

Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 § LEF.
Till den del övervakningen av en EES-försäkringsgivare ankommer på
Finansinspektionen skall inspektionen enligt första stycket ha rätt att få
sådana uppgifter om försäkringsgivaren och dennes verksamhet i Sverige
som behövs för denna tillsyn. Uppgiftsskyldigheten gäller oberoende av
om försäkringsgivaren bedriver verksamhet från en sekundäretablering
här eller genom gränsöverskridande verksamhet.
Finansinspektionen skall enligt andra stycket ha rätt att granska den
verksamhet som en EES-försäkringsgivares sekundäretablering i Sverige
bedriver. Finansinspektionen skall även ha möjlighet att granska
försäkringsgivarens handlingar och räkenskaper.
Med stöd av bemyndigandet i tredje stycket, som motsvarar 6 kap. 3 §
andra stycket LEF, kan inspektionen närmare precisera
uppgiftsskyldigheten i första stycket för EES-försäkringsgivaren.

3 kap. 4 §

Bestämmelserna i denna paragraf har överförts från 6 kap. 4 § LEF.
Med stöd av denna paragraf har Finansinspektionen möjlighet till insyn
i olika organ som samverkar med EES-försäkringsgivare. De organ som
här avses är i samma utsträckning som EES-försäkringsgivare skyldiga
att lämna upplysningar till inspektionen och hålla tillgångar och
handlingar tillgängliga för granskning av inspektionen.

3 kap. 5 §

Enligt första meningen, som överensstämmer med 6 kap. 1 § tredje
stycket LEF, har en utländsk tillsynsmyndighet med ansvar för den
finansiella tillsynen över en EES-försäkringsgivares verksamhet i
Sverige rätt att, efter att ha underrättat Finansinspektionen, när som helst
granska den verksamhet som försäkringsgivaren bedriver från en
sekundäretablering här i landet. Granskningen kan utföras antingen av
den utländska myndighetens egna tjänstemän eller av representanter som
befullmäktigas särskilt för denna uppgift.
Angående begreppet behörig myndighet, se 1 kap. 5 § första stycket 4.
I andra meningen har införts en uttrycklig föreskrift, som saknar
motsvarighet i gällande lagstiftning, om att Finansinspektionen skall ha
rätt att delta i undersökningar som utländska tillsynsmyndigheter
genomför vid sekundäretableringar här i landet. Föreskriften grundar sig
på artikel 14 i första skadeförsäkringsdirektivet, i dess lydelse enligt
artikel 10 i tredje skadeförsäkringsdirektivet, och artikel 16 i första
livförsäkringsdirektivet, i dess lydelse enligt artikel 9 i tredje
livförsäkringsdirektivet.

Ingripande och sanktioner

3 kap. 6 §

Artikel 40 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje
livförsäkringsdirektivet innehåller det förfarande som skall iakttas, om en
EES-försäkringsgivare inte följer de bestämmelser som tillämpas i det
land där den har en sekundäretablering eller där den bedriver
gränsöverskridande verksamhet. Bestämmelserna i denna paragraf, som
har överförts från 6 kap. 5 § LEF, är utformade i enlighet härmed.
När det gäller smärre avvikelser från denna lag, inspektionens
föreskrifter eller god affärssed här i landet, torde rättelse kunna uppnås
genom ett informellt påpekande.
Enligt första stycket skall Finansinspektionen i första skedet förelägga
försäkringsgivaren att vidta rättelse. Om försäkringsgivaren inte följer
föreläggandet skall inspektionen underrätta tillsynsmyndigheten i
försäkringsgivarens hemland. Om försäkringsgivaren ändå fortsätter med
sitt felaktiga förfarande kan inspektionen enligt andra stycket, efter att ha
underrättat tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland, förbjuda
försäkringsgivaren att marknadsföra eller meddela nya försäkringar här i
landet. I 1 kap. 7 § anges vad som avses med här i landet belägna
skadeförsäkringsrisker och när ett livförsäkringsåtagande skall fullgöras
här i landet.
I tredje och fjärde styckena stadgas om inspektionens rätt att i
brådskande fall vidta åtgärder utan att på förhand underrätta
tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland.
Angående möjlighet att förena ett föreläggande med vite, se 10 kap.
5 §.
Angående behörig myndighet, se 1 kap. 5 § första stycket 4.

3 kap. 7 §

Bestämmelserna i denna paragraf har överförts från 6 kap. 5 a § LEF som
grundar sig på artikel 20 i första skadeförsäkringsdirektivet, i dess
lydelse enligt artikel 13 i tredje skadeförsäkringsdirektivet, och artikel 24
i första livförsäkringsdirektivet, i dess lydelse enligt artikel 12 i tredje
livförsäkringsdirektivet.
Angående behörig myndighet, se 1 kap. 5 § första stycket 4.

3 kap. 8 §

En EES-försäkringsgivare skall under hela den tid försäkringsgivaren
bedriver verksamhet från en sekundäretablering här i landet ha en
företrädare. Om företrädaren avsäger sig sitt uppdrag, inte längre är
lämplig för sin uppgift eller av annat skäl inte kan utöva sitt uppdrag
skall
Finansinspektionen enligt första meningen, som i sak överensstämmer
med 6 kap. 6 § LEF, använda tvångsmedel mot försäkringsgivaren, om
inte en ny företrädare tillsätts.
Av syftet med förordnande av ett interimistiskt ombud enligt andra
meningen, som i sak överensstämmer med 6 kap. 6 § andra meningen
LEF, följer att ombudet skall ha samma rättigheter som företrädaren. Ett
interimistiskt ombud skall sköta sin uppgift till dess en ny företrädare
utses eller till dess att företrädarens hinder har upphört.

3 kap. 9 §

Bestämmelsen i denna paragraf har överförts från 7 kap. 1 § LEF.
Som en följd av att en EES-försäkringsgivare verkar här i landet med
stöd av koncession i hemlandet innebär ett återkallande av koncessionen
eller att koncessionen av annat skäl upphör i hemlandet att
verksamhetsrättigheterna i Sverige också upphör. Försäkringsgivaren får
inte längre bevilja nya försäkringar här i landet. Då verksamheten
avslutas skall framför allt säkerställas att försäkringstagarnas intressen
tryggas. Finansinspektionen skall i samarbete med tillsynsmyndigheten i
försäkringsgivarens hemland vidta alla de åtgärder som behövs som
skydd för de försäkrades intressen. Det är dock tillsynsmyndigheten i
EES-försäkringsgivarens hemland som har initiativrätten till en sådan
åtgärd.

BESTÄMMELSER OM FÖRSÄKRINGSGIVARE FRÅN TREDJE
LAND

4 kap. Inledande av verksamheten m.m.

Kapitlet, som endast gäller försäkringsgivare från tredje land, innehåller
bestämmelser som anger de närmare förutsättningarna för inledande av
verksamhet i Sverige. Dessa förutsättningar är, till skillnad från vad som
är fallet i fråga om EES-försäkringsgivare, inte baserade på principerna
om en enda koncession och hemlandstillsyn utan grundas på svensk
koncession och svensk offentlig tillsyn. Enligt huvudregeln skall således
alltjämt krävas koncession. Dessutom skall etablering krävas här i landet
för att en försäkringsgivare från tredje land skall kunna få bedriva
verksamhet i Sverige, om inte försäkringar skall marknadsföras i Sverige
genom en här i landet koncessionerad försäkringsgivare (1 § andra
stycket).
En ändring i jämförelse med den nuvarande regleringen är att
försäkringsgivare från tredje land skall få bedriva verksamheten i Sverige
inte enbart från en generalagentur utan även från en filial (1 §).
Det nuvarande kravet att en svensk koncession endast kan omfatta de
försäkringsklasser som försäkringsgivaren bedriver i hemlandet skall inte
längre gälla.
Det nuvarande förbudet för försäkringsgivare från tredje land att
bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse har utvidgats till att inte bara
avse främmande verksamhet som drivs genom sekundäretablering utan
även verksamhet som drivs vid sidan av sådan etablering här i landet
(2 §).

Rätt att driva verksamhet i Sverige

4 kap. 1

I paragrafen har de bestämmelser i 1 § andra stycket och 1 a § första
stycket LUF som gäller rätten för försäkringsgivare från tredje land att
driva försäkringsrörelse respektive marknadsföra försäkringar i Sverige
sammanförts. Bestämmelsen i första stycket avser försäkringsrörelse som
försäkringsgivaren etablerar i egen regi i Sverige, medan andra stycket
endast avser anskaffningsverksamhet på den svenska marknaden genom
förmedling av en här i landet koncessionerad försäkringsgivare.
Begreppet försäkringsgivare från tredje land har definierats i 1 kap. 5 §
första stycket 2.
Ett huvudsyfte med koncessionskravet enligt första stycket är att
svenska myndigheter på förhand skall kunna göra en bedömning av
sannolikheten av att en utländsk försäkringsgivare kan svara för alla
förpliktelser som följer av försäkringsavtal samt också i övrigt sköta sin
försäkringsrörelse i enlighet med i Sverige godkända principer.
När det gäller de juridiska formerna för etablering i Sverige innebär
som tidigare nämnts förslaget i förhållande till gällande lagstiftning en
utökning av etableringsformerna genom att även filialetablering godtas.
I andra stycket har undantaget från koncessions- och etableringskraven
enligt 1 a § första stycket LUF tagits upp. Undantaget avser
marknadsföring av försäkringar här i landet genom
förmedlingsverksamhet av försäkringsgivare som har koncession i
Sverige. Detta innebär, i överensstämmelse med gällande lagstiftning, att
endast svenska försäkringsbolag och försäkringsgivare från tredje land
med koncession i Sverige kan anlitas för förmedlingsuppdraget. Däremot
kan inte EES-försäkringsgivare som saknar separat svensk koncession
anlitas för detta uppdrag. Anledningen till detta är att det är lämpligt att
Finansinspektionen även i fortsättningen skall ha det primära
tillsynsansvaret för förmedlaren av denna speciella form av
anskaffningsverksamhet på den svenska marknaden.
Som framgått av avsnitt 6.5 anses denna möjlighet att marknadsföra
försäkringar vara en begränsad form av gränsöverskridande verksamhet.
Begreppet marknadsföra försäkringar har valts för att markera att det
här skall vara fråga om ett aktivt handlande från den utländska
försäkringsgivarens sida. Som tidigare nämnts omfattar inte
lagstiftningen försäkringar som svenska juridiska eller fysiska personer
på eget initiativ placerar utomlands hos försäkringsgivare från tredje
land.
Lagrådet har i sitt yttrande menat att den marknadsföring som här
avses utgör här i riket bedriven försäkringsrörelse och att detta bör
komma till utryck i lagtexten. Som tidigare angetts (se
författningskommentaren till 1 §) bör dock termen försäkringsrörelse
endast användas för att beteckna den verksamhet som bedrivs av
sekundäretableringar.
I 10 § anges de kriterier enligt vilka Finansinspektionen kan bevilja
tillstånd för den nu aktuella formen av marknadsföring.
Bestämmelsen i denna punkt har ansetts förenlig med EG-rätten,
eftersom ifrågavarande verksamhet inte innebär att någon etablering
kommer till stånd i Sverige och därför inte omfattas av de EG-direktiv
som berör tredjelandsföretag (se prop. 1992/93:257 sid. 125).

4 kap. 2 §

En av försäkringsrörelselagstiftningens grundläggande principer,
förbudet att driva annan rörelse än försäkringsrörelse, har tagit upp i
första stycket, som motsvarar 1 § femte stycket LUF. Något krav enligt
tredjelandsreglerna i EG:s försäkringsdirektiv att upprätthålla detta
förbud finns inte. Förbudet är inte heller lika effektivt som motsvarande
förbud för svenska försäkringsbolag när det gäller att skydda de svenska
försäkringstagarnas intressen vilket är huvudsyftet med förbudet
eftersom större delen av en utländsk försäkringsgivares verksamhet som
regel är förlagd till utlandet. Konkurrensskäl talar dock för att alltjämt
tillämpa detta förbud; det är av vikt att försäkringsgivare från tredje land
inte skall försättas i en gynnsammare konkurrenssituation i Sverige än
andra försäkringsbolag med verksamhet här i landet.
Till skillnad mot vad som för närvarande gäller enligt LUF är förbudet
att driva främmande rörelse enligt denna paragraf inte begränsat till
verksamhet som bedrivs från etableringen för försäkringsrörelse här i
landet utan avser också verksamhet som drivs av försäkringsgivaren i
Sverige vid sidan av sådan etablering detta för att inte
försäkringsgivare från tredje land skall ges större verksamhetsfrihet än
svenska försäkringsbolag.
Avsikten är att den praxis som utbildats i Sverige, när det gäller att
medge undantag från förbudet att driva annan rörelse än
försäkringsrörelse enligt LUF, även i fortsättningen skall tillämpas.
För svenska försäkringsbolag kommer förbudet mot främmande
verksamhet bl.a. till uttryck i 1 kap. 3 § försäkringsrörelselagen. När det
gäller EES-försäkringsgivares verksamhet ankommer det på
tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland att bevaka att
försäkringsgivaren i enlighet med artikel 8.1 i både första
skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäkringsdirektivet begränsar
sin affärsverksamhet i Sverige till försäkringsområdet och sådan
verksamhet som är direkt anknuten till detta område, med uteslutande av
alla annan affärsverksamhet.
Bestämmelsen i andra stycket överensstämmer med 1 § sjätte stycket
LUF.
Tredje stycket motsvaras av 9 a § LUF. Av praktiska skäl ges
inspektionen rätt att bestämma vilka utredningar som skall fogas till
ansökan.

Koncession

4 kap. 3 §

Den nuvarande ordningen med en lagstadgad skyldighet för
Finansinspektionen att på ansökan lämna förhandsbesked om huruvida en
planerad verksamhet här i landet kräver separat svensk koncession har
tagits upp i första stycket som överensstämmer med 1 § tredje stycket
LUF.
Motivet för systemet med förhandsbesked är det intresse som den som
avser att starta en försäkringsliknande verksamhet har av att så snart som
möjligt få besked om huruvida den planerade verksamheten är
försäkringsrörelse och därför förutsätter koncession. I lagtexten
definieras inte vad som anses utgöra försäkringsrörelse. Som har
konstaterats i tidigare lagstiftningsärenden är det inte möjligt att
definiera begreppet tillräckligt noggrant och entydigt. Avsikten är att vid
tillämpningen av denna paragraf skall begreppet försäkringsrörelse
bestämmas med utgångspunkt i den praxis som utbildats på området (se
t.ex. RÅ 1992 ref.29). Se även författningskommentaren till 1 kap. 1 §.
Enligt andra stycket, som överensstämmer med 1 § fjärde stycket LUF,
är ett förhandsbesked bindande för den myndighet som lämnat beskedet.
Om inspektionens beslut efter överklagande har prövats av regeringen är
både regeringen och inspektionen bundna av regeringens beslut.

4 kap. 4 §

Regeringen är, liksom enligt försäkringsrörelselagen,
koncessionsgivande myndighet. Detta framgår av första stycket som
överensstämmer med 6 § första stycket LUF.
Obligatoriska handlingar i ett koncessionsärende är enligt andra
stycket, som i sak överensstämmer med 6 § andra stycket LUF, bl.a. en
verksamhetsplan. I verksamhetsplanen skall principerna för den
planerade verksamheten anges. Vidare skall till koncessionsansökningen
fogas ett bevis om att försäkringsgivaren har deponerat medel i en svensk
bank. Syftet med denna initiala deposition är att trygga
försäkringstagarnas intressen under den första verksamhetstiden då
etablerings- och startåtgärder kan ta avsevärda belopp i anspråk.
Av praktiska skäl innehåller lagförslaget i övrigt inte någon detaljerad
förteckning över de handlingar och utredningar som skall fogas till en
koncessionsansökan utan i överensstämmelse med 6 § sjätte stycket LUF
ges Finansinspektionen i tredje stycket rätt att meddela närmare
föreskrifter härom.

4 kap. 5 §

Paragrafen, som i stora delar överensstämmer med 7 § första-tredje
styckena LUF, anger koncessionsvillkoren för försäkringsgivare från
tredje land.
EG:s försäkringsdirektiv innehåller inte några regler om de materiella
villkoren för beviljande av koncession i fråga om försäkringsgivare från
tredje land. Koncessionsvillkorens närmare innehåll bestäms istället av
den nationella lagstiftningen i det land där verksamheten skall etableras.
Det finns i detta avseende inte skäl att försätta försäkringsgivare från
tredje land i en annan situation än svenska försäkringsbolag.
Koncessionsvillkoren är därför enligt förslaget i stort sett desamma för
försäkringsgivare från tredje land som för svenska försäkringsbolag,
dock med den väsentliga skillnaden som följer av att depositionskrav
endast uppställs för försäkringsrörelse som här i landet etableras av
försäkringsgivare från tredje land. Kravet på initialdeposition kommer till
uttryck genom hänvisningen i första stycket till 4 §. Den begränsning i
marknadstillträdet i Sverige som depositionskravet innebär har sin grund
i de krav som uppställs i artikel 23.2 e) i första
skadeförsäkringsdirektivet och i artikel 27.2 e) i första
livförsäkringsdirektivet.
Koncessionsprövningen enligt punkten 1 i första stycket skall, i
överensstämmelse med gällande lagstiftning, begränsas till en bedömning
av om försäkringsgivaren har sådan sakkunskap och sådana resurser som
är tillräckliga för en tillförlitlig försäkringsverksamhet i Sverige.
Som angetts i kapitel 6.6 bör, i likhet med försäkringsrörelselagen,
införas uttryckliga regler för prövningen av ledningen och större ägare av
en utländsk försäkringsgivare. Med ledning avses företrädaren för den
utländska försäkringsgivaren, som skall godkännas i samband med
koncessionsprövningen. Regleringen motsvarar den i
försäkringsrörelselagen och prövningen skall i princip vara densamma
(se prop. 1995/96:173).
Som också angetts i avsnitt 6.6 skall föreskriften i 2 § första stycket
LUF, att en utländsk försäkringsgivare här i landet bara får driva sådan
försäkringsrörelse som drivs i hemlandet, upphöra att gälla. Däremot
måste i enlighet med EG:s tredjelandsregler krävas att försäkringsgivare
från tredje land har tillstånd i sitt hemland att driva
försäkringsverksamhet.
I överensstämmelse med gällande lagstiftning har i andra stycket tagits
upp en uttrycklig föreskrift om att koncessionsprövningen inte får
grundas på den s.k. behovsprincipen, dvs. innefatta en kvantitativ
bedömning av antalet försäkringsgivare och försäkringsgivares
möjligheter att täcka försäkringstagarnas behov av försäkringsskydd.
Bestämmelsen i tredje stycket överensstämmer med 7 § andra stycket
LUF.
Såsom tidigare skall koncession enligt fjärde stycket inte beviljas för
försäkringsrörelse i allmänhet utan för bestämda försäkringsklasser i
enlighet med den indelning som gäller för svenska försäkringsbolag.

4 kap. 6 §

I överensstämmelse med 7 § fjärde stycket LUF skall prövningen av
frågan om ändring av koncession ske på samma grunder som vid
beviljande av en ny koncession med rätt för Finansinspektionen att
avgöra frågan om den är av principiell betydelse eller i övrigt av
synnerlig vikt. Ansökan om ändring av koncession skall ske på samma
sätt som vid ansökan av en ny koncession.
Lagrådet har i sitt yttrande förordat att bestämmelsen i andra stycket
formuleras om. Bestämmelsen behandlas dock i den nyligen remitterade
promemorian om en ny beslutsordning på bank- och försäkringsområdet
(se avsnitt 3). En översyn av bestämmelsen bör i stället göras i det
lagstiftningsarbetet.

4 kap. 7 §

Paragrafen motsvarar 9 § andra stycket LUF. Till skillnad mot tidigare
tas en uttrycklig bestämmelse in om att de vanliga reglerna för
koncessionsgivning skall gälla i tillämpliga delar.

4 kap. 8 §

En försäkringsgivare från tredje land kan vid behov byta ut sin
företrädare. Enligt denna paragraf, som delvis motsvarar 9 § andra
stycket LUF, skall försäkringsgivaren hos inspektionen ansöka om
godkännande av den nya företrädaren. Fråga om byte av företrädare kan
aktualiseras upprepade gånger. Det är därför ändamålsenligt med en
ordning där inte regeringen utan inspektionen fattar beslut om
godkännande av en ny företrädare.

4 kap. 9 §

Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 23 § LUF. För att
Finansinspektionens tillsyn skall bli effektiv måste inspektionen få
kännedom om när en försäkringsgivare börjar sin verksamhet.
Den egentliga försäkringsrörelsen skall anses börja i och med att de
första åtgärderna för att sälja försäkringar vidtas eller när anbud tas emot.
Att försäkringsgivaren vidtar förberedande åtgärder för den planerade
verksamheten skall, även om åtgärderna leder till bokföringsskyldighet,
däremot inte anses innebära att verksamheten har inletts.

Marknadsföring av försäkringar

4 kap. 10 §

Bestämmelsen i denna paragraf motsvarar den i 1 a § andra stycket LUF.
Tidigare stadgades att tillstånd skulle lämnas om verksamheten inte
bedömdes vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet.
Den ändrade formuleringen ansluter till vad som enligt 5 § gäller för att
en utländsk försäkringsgivare skall få koncession i Sverige. Ändringen
innebär att kravet på sundhet i den planerade verksamheten skall avse
endast förhållandena i den enskilda koncernen eller i det enskilda
samarbetsavtalet och inte i försäkringsväsendet som helhet. Ändringen
har gjorts för att undvika alla slag av behovsprövning.
Någon behovsprövning får alltså inte göras vid tillståndsprövningen.
Avsikten är att de kriterier som i övrigt gäller för tillstånd till
förmedlingsverksamhet enligt 1 a § LUF skall tillämpas i
tillståndsärendena enligt denna paragraf (se 1989/90:NU 22). Om
förutsättningar för tillståndet inte längre finns, kan det förklaras
förverkat. En sådan åtgärd kan exempelvis föranledas av att ett
koncernförhållande eller ett samarbetsavtal upphör.

5 kap. Solvenskrav och bedrivande av verksamheten

Kapitlet innehåller i huvudsak solvensbestämmelser som skall gälla för
försäkringsgivare från tredje land. I avsnitt 6.7 har beskrivits den centrala
betydelse solvensbestämmelserna har när det gäller försäkringsrörelse
som etableras i Sverige av försäkringsgivare från tredje land. När det
gäller EES-försäkringsgivare stadgas om solvenskrav i varje
försäkringsgivares hemlands lagstiftning.
De kapitalkrav som ställs på försäkringsgivare från tredje land är
väsentligen av samma innehåll som i den nuvarande regleringen i LUF.
Vissa sakliga och redaktionella ändringar har dock gjorts i det gällande
regelsystemet. Eftersom organisationsformerna för etablering av
försäkringsverksamhet i Sverige har utökats i jämförelse med nuvarande
ordning, skall solvensreglerna i detta kapitel inte bara tillämpas på
verksamhet som etableras genom generalagent utan även på
filialetablering.
I 1 3 paragraferna har sammanförts bestämmelserna om deposition i
6 § andra femte styckena, 10 § andra stycket och 15 a § LUF.
Depositionskrav skall inte bara gälla för generalagenturer utan utsträckas
till att även omfatta verksamhet som försäkringsgivare från tredje land
etablerar genom filial här i landet. För att den föreslagna regleringen
skall stå i samklang med den allmänna målsättningen i OECD:s stadga
om liberalisering av osynliga betalningar skall deponerade tillgångar i
fortsättningen inte användas för att trygga betalning av offentligrättsliga
avgifter utan endast till att säkerställa försäkringskundernas intressen
(4 §).
De nuvarande bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar har
justerats, främst i syfte att klargöra att skyldigheten att redovisa sådana
avsättningar gäller inom både skade- och livförsäkringsrörelse.
I lagtexten förtydligas att kravet på täckning av de försäkringstekniska
avsättningarna (skuldtäckning) endast gäller den del av en utländsk
försäkringsgivares verksamhet som avser direktförsäkringsrörelse. Om
en utländsk försäkringsgivare vid sidan av direktförsäkringsrörelsen även
driver återförsäkringsrörelse skall alltså inte återförsäkringsdelen
omfattas av skuldtäckningsreglerna (8 § första stycket).
Någon motsvarighet till föreskriften i 18 § LUF om att
Finansinspektionen skall godkänna avtal om avgiven återförsäkring inom
livförsäkring, har inte tagits upp i förslaget. Syftet med föreskriften, dvs.
att förhindra att osunda återförsäkringsavtal ingås till nackdel för
försäkringstagarna, får anses tillgodosedd genom säkerhetsystemet i
lagförslaget.

Deposition

5 kap. 1 §

I första stycket fastslås att försäkringsgivare från tredje land, som
säkerhet för den försäkringsrörelse som bedrivs här, skall deponera
värdehandlingar i en svensk bank. Till skillnad från gällande lagstiftning
(5 a § LUF) har någon definition av begreppet bankinstitut inte införts i
lagförslaget. Någon ändring i sak avses dock inte utan godtagbara banker
skall såsom tidigare vara banker med svensk oktroj. Liksom hittills skall
Finansinspektionen ha till uppgift att bestämma vilka värdehandlingar
som skall godkännas för deposition. Urvalet skall ske med utgångspunkt
i kravet på säkerhet för försäkringstagarna.
Den bestämmelse som tidigare fanns om att deponering skulle göras
särskilt för livförsäkring och särskilt för skadeförsäkring har utgått efter
påpekande från Lagrådet. Anledningen till detta är att försäkringsgivare
från tredje land inte har rätt att driva försäkringsrörelse avseende både
livförsäkring och skadeförsäkring här i landet (se 1 kap. 14 § andra
stycket).
I andra stycket finns bestämmelser om initialdeposition. Med
initialdeposition avses det minimibelopp som måste deponeras för att
koncession överhuvudtaget skall kunna beviljas (se 4 kap. 4 § andra
stycket 2). Minimibeloppet skall såsom tidigare vara basbeloppsanknutet.
Också värdet av initialdepositionen skall vara detsamma som enligt
gällande reglering, dvs. 300 basbelopp. Depositionskravet har utformats
med beaktande av konkurrensförhållandena mellan svenska och
utländska försäkringsgivare här i landet samt med hänsyn till
motsvarande krav i andra länder. Syftet är att undvika att
depositionskravet i den svenska lagstiftningen utgör ett faktiskt hinder
för etablering av utländska försäkringsgivare i Sverige (se prop.
1984/85:77 sid. 56).
Den föreslagna initiala depositionen i detta stycke står i samklang med
såväl artikel 23.2 e) i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 27.2 e)
i första livförsäkringsdirektivet som OECD:s tjänsteliberaliseringsstadga.

5 kap. 2 §

När det gäller kraven på deponering medan verksamheten pågår skall den
nuvarande ordningen bibehållas. Således skall för skadeförsäkring
depositionen dimensioneras i enlighet med utvecklingen av
bruttopremieinkomsten. Med bruttopremieinkomst avses premieinkomst
för bruttoaffär, dvs. utan avdrag för återgivna återförsäkringspremier.
Oberoende av utvecklingen av bruttopremieinkomsten får dock
depositionen aldrig understiga ett minimibelopp motsvarande 300
basbelopp. För livförsäkring skall såsom tidigare inte tillämpas någon
kombination av omslutningsrelaterad deposition och minimideposition.
Istället skall endast krävas en minimideposition av samma storlek som
motsvarande deposition för skadeförsäkring.
I förhållande till gällande reglering föreslås den ändringen att
möjligheten att använda depositionen för att redovisa tillgångar
motsvarande värdet av de försäkringstekniska avsättningarna inte bara
skall gälla livförsäkring utan utsträckas till att även omfatta
skadeförsäkring (se 8 § andra stycket).

5 kap. 3 §

Liksom hittills skall Finansinspektionen enligt första stycket ha möjlighet
att bestämma en lägre initial deposition eller, när verksamheten har
inletts, en lägre variabel deposition eller minimideposition. Avgörande
för om en sådan dispens skall meddelas är rörelsens omfattning och
beskaffenhet.
Bestämmelserna i andra stycket om rätt att i vissa fall få tillbaka en del
av depositionen avseende skadeförsäkring överensstämmer med gällande
reglering (15 a § fjärde stycket LUF).
Om skyldighet att lämna Finansinspektionen uppgift om depositionen,
se 6 kap. 3 § första stycket 2.
Om skyldighet för Finansinspektionen att ingripa med föreläggande
om deponerat belopp minskat i värde, se 6 kap. 8 § andra stycket 3.

5 kap. 4 §

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om användning av de
värdehandlingar som en försäkringsgivare från tredje land deponerat,
motsvarar 16 § LUF.
Enligt OECD:s tjänsteliberaliseringsstadga skall
säkerhetsdepositionernas enda syfte vara att skydda försäkringstagarnas
intressen. För att depositionskraven skall stå i samklang med denna
stadga föreslås den ändringen i gällande lagstiftning att tillgångar som
deponerats inte får användas till betalning av böter, viten, avgifter och
ersättningar som kan åläggas enligt denna lag. Deponerade tillgångar
skall enligt denna paragraf endast kunna användas till att betala
fordringar på grund av försäkringsavtal som hänför sig till den
direktförsäkringsrörelse som försäkringsgivaren bedriver i Sverige. Om
en försäkringsgivare från tredje land här driver såväl direkt- som
återförsäkring, får således deponerade tillgångar endast användas för
betalning av fordringar inom direktförsäkringsområdet.

Försäkringstekniska avsättningar och grunder för
försäkringsverksamheten

5 kap. 5 §

Paragrafen, som motsvarar 10 § tredje-sjunde styckena LUF, innehåller
bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar.
I paragrafen klargörs att skyldigheten att redovisa försäkringstekniska
avsättningar gäller inom både skade- och livförsäkringsrörelse. Avsikten
har dock även tidigare varit att utländska försäkringsgivare från tredje
land skall redovisa försäkringstekniska avsättningar för skadeförsäkring.
Detta följer bl.a. av att det nuvarande systemet för skuldtäckning inom
skadeförsäkring i LUF bygger på att försäkringstekniska avsättningar
redovisas.
I första stycket fastslås att en försäkringsgivare från tredje land skall
beräkna försäkringstekniska avsättningar för sin direktförsäkringsrörelse
här i landet. Efter förebild av bestämmelsen i 7 kap. 1 §
försäkringsrörelselagen anges vilket belopp de försäkringstekniska
avsättningarna skall uppgå till. De försäkringstekniska avsättningarna
delas in i olika poster. Indelningen överensstämmer med motsvarande
indelning i 10 § tredje stycket LUF.
Andra femte styckena överensstämmer med 10 § fjärde sjunde
styckena LUF.

5 kap. 6 §

Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar 11 § LUF i dess lydelse före
den ändring som infördes genom SFS 1995:781. Den nämnda ändringen
har fortfarande inte trätt i kraft (jfr. p. 1 i övergångsbestämmelserna)
eftersom de ändringar i försäkringsavtalslagen (1927:77) som
förväntades när ändringen gjordes inte har trätt i kraft (se sid. 127 och
302 303 i prop. 1994/95:184). I avvaktan på att motsvarande ändringar
genomförs i försäkringsavtalslagen återinförs nu den äldre lydelsen i
tidigare 11 § LUF.
I syfte att skapa klarhet i frågan om grunder och för att nå
överensstämmelse med försäkringsrörelselagen anges dock redan nu i
andra stycket att det för livräntor och sjukräntor som tillhör
skadeförsäkringsrörelsen skall upprättas grunder för beräkning av
premiereserv och rätt till återköp. Ytterligare förändringar får dock anstå
till dess att motsvarande ändringar genomförs i försäkringsrörelselagen
(1992:713) och i försäkringsavtalslagen.
Om skyldighet att tillställa Finansinspektionen grunder, se 6 kap. 3 §
första stycket 4.

5 kap. 7 §

Bestämmelserna i första stycket motsvarar 12 § LUF.
Hänvisningen till 7 kap. 5 § försäkringsrörelselagen (1982:713)
innebär att vissa allmänna anvisningar i den paragrafen skall beaktas vid
upprättande av de grunder som avses i detta stycke. Enligt anvisningarna
skall grunderna innehålla de antaganden om dödlighet och andra
riskmått, räntefot samt driftskostnader som krävs för beräkning av
försäkringspremier och premiereserv. Antagandena skall väljas så att de
kan anses var för sig betryggande för det slag av försäkringsrörelse som
det är fråga om.
Hänvisningen till 7 kap. 6 § försäkringsrörelselagen innebär att
särskilda övergångsgrunder kan upprättas för bestämd tid som tillägg till
premiereservgrunderna för redan tecknade livförsäkringar eller sådan
livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring, om
verksamheten har utvecklats eller bedömts mindre gynnsamt än beräknat.
Detta innebär att premiereservgrunderna successivt anpassas efter den
ändrade situationen. Genom anordningen med övergångsgrunder behöver
försäkringsgivarna under en övergångsperiod inte redovisa ett underskott
som skulle ha uppstått om de definitivt anpassade grunderna omedelbart
hade fått full effekt. Övergångsperioden får normalt inte överstiga tio år.
I andra fjärde styckena har införts bestämmelser som motsvarar dem
som tidigare fanns i 7 kap. 5 7 §§ försäkringsrörelselagen. Anledningen
till att bestämmelserna återinförs är de ändringar som införs genom
6 §.
Om skyldighet för Finansinspektionen att ingripa med föreläggande
om grunderna inte längre är tillfredsställande, se 6 kap. 8 § andra stycket
2.

5 kap. 8 §

Enligt första stycket skall en försäkringsgivare från tredje land täcka de
försäkringstekniska avsättningarna för hela sin direktförsäkringsrörelse i
Sverige oberoende av om de föranleds av skade- eller livförsäkringsavtal.
I jämförelse med motsvarande bestämmelse i gällande lagstiftning (13 §
första stycket LUF) har en redaktionell ändring gjorts i syfte att
förtydliga att skuldtäckningsreglerna gäller endast
direktförsäkringsrörelsen även om den utländska försäkringsgivaren
förutom direktförsäkringsrörelsen även driver återförsäkringsrörelse här i
landet. Försäkringsgivare från tredje land bör inte försättas i olika
utgångslägen beroende på om de i Sverige driver enbart
återförsäkringsrörelse eller om de driver återförsäkringsrörelse vid sidan
av direktförsäkringsrörelsen här i landet.
Eftersom skuldtäckningsreglerna endast gäller
direktförsäkringsrörelsen görs inte heller någon hänvisning till det nya
andra stycket i 7 kap. 9 § försäkringsrörelselagen, som föreslås i
propositionen 1997/98:54 om vissa ändringar i lagstiftningen om
genomförande av EG:s försäkringsdirektiv.
Om skyldighet för Finansinspektionen att ingripa med föreläggande
om de tillgångar som används för skuldtäckning inte är placerade på det
sätt som förutsätts i detta stycke, se 6 kap. 8 § andra stycket 5.
Andra stycket motsvarar 13 § andra stycket LUF. Till skillnad mot vad
som tidigare gällt skall hela depositionen få beaktas vid täckningen av de
försäkringstekniska avsättningarna. Anledningen till detta är att de
deponerade tillgångarna endast skall få användas till betalning av skulder
grundade på försäkringsavtal (se 4 §). Eftersom det inte finns skäl att
särbehandla skadeförsäkring i detta avseende skall möjligheten att räkna
in depositionen inte bara gälla för livförsäkring utan även för
skadeförsäkring.
Tredje stycket överensstämmer i sak med 13 § tredje stycket LUF.
Om skyldighet för företrädaren att lämna uppgifter till
Finansinspektionen om de försäkringstekniska avsättningarnas storlek,
hur dessa beräknats och täckts samt om avgiven återförsäkring, se 6 kap.
3 § första stycket 3.

5 kap. 9 §

Paragrafen överensstämmer med 14 § LUF. Emellertid har paragrafen
formulerats så att den tar sikte inte bara på generalagenter utan även på
andra företrädare för försäkringsgivare från tredje land.
Hänvisningen i första stycket till 7 kap. 10 g § försäkringsrörelselagen
innebär bl.a. att matchnings- och diversifieringsprincipen i
försäkringsrörelselagen skall beaktas vid utformningen av riktlinjerna för
placering av medel som används för skuldtäckning. Matchningsprincipen
innebär att tillgångar som används för skuldtäckning skall väljas med
beaktande av försäkringsgivarens försäkringsåtaganden medan
diversifieringsprincipen innebär att riskerna skall spridas på ett lämpligt
sätt (se vidare prop. 1994/95:184 sid. 159 ff.).
Om företrädaren inte skulle kunna förmå försäkringsgivaren att
upprätta godtagbara riktlinjer skall Finansinspektionen ingripa med
föreläggande enligt 6 kap. 8 § andra stycket 4.

5 kap. 10 §

Paragrafen överensstämmer till sitt innehåll med 15 § första och andra
styckena LUF. Dock har skyldigheten att föra ett register, som utvisar de
tillgångar som används för skuldtäckning, utsträckts till att gälla även
andra företrädare för försäkringsgivare från tredje land än generalagent.
Om en tillgång som finns införd i registret överlåts, måste en annan
tillgång tillföras så att registret vid varje tidpunkt innehåller erforderliga
tillgångar för skuldtäckning. Det krävs att tillgångarna finns här i landet
(8 § tredje stycket).

5 kap. 11 §

Bestämmelserna i denna paragraf har överförts från 15 § tredje femte
styckena LUF.
Avgörande för förmånsrättens uppkomst är införandet i det register
som avses i 10 §. Syftet med regleringen är att skydda de försäkrades
intressen i Sverige inom livförsäkringsområdet, om en försäkringsgivare
från tredje land försätts i konkurs eller i övrigt kommer på obestånd.
Om särskild administration, se 7 kap. 4 §.

Solvenskrav

5 kap. 12 §

Paragrafen, som reglerar soliditetskraven på den del av en utländsk
försäkringsgivares verksamhet som är förlagd till Sverige, motsvarar till
sitt innehåll i huvudsak 16 a §. Innehållet har dock i jämförelse med
gällande reglering ändrats redaktionellt.
Bestämmelserna om kapitalbas, solvensmarginal och garantibelopp är i
huvudsak desamma som för svenska försäkringsbolag enligt
försäkringsrörelselagen (se prop. 1992/93:257 sid. 114 ff).
Enligt första stycket skall den kapitalbas som en försäkringsgivare från
tredje land skall upprätthålla, till skillnad från vad som gäller för svenska
försäkringsbolag, fastställas på basis endast av den direkta
försäkringsrörelsen här i landet. En försäkringsgivare från tredje land,
som från en sekundäretablering här i landet bedriver
återförsäkringsrörelse vid sidan av direktförsäkringsrörelsen, skall
således räkna ut kapitalbasen endast för direktförsäkringsrörelsen. I
förtydligande syfte har en föreskrift härom tagits upp i andra meningen i
detta stycke. Vid återförsäkring får det anses vara tillräckligt att
myndigheterna i återförsäkringsgivarens hemland övervakar
risktäckningskapaciteten. I övrigt överensstämmer i sak bestämmelserna
i detta stycke med motsvarande föreskrifter i 16 a § LUF.
Bestämmelserna i andra respektive tredje stycket har överförts från 16
a § tredje respektive fjärde stycket LUF.

5 kap. 13 §

Bestämmelserna i denna paragraf gäller endast skadeförsäkring och
överensstämmer i sak med motsvarande föreskrifter i 16 a § första
stycket LUF.

5 kap. 14 §

Bestämmelserna i denna paragraf gäller endast livförsäkring och
överensstämmer i sak med motsvarande föreskrifter i 16 a § första och
andra styckena LUF.

5 kap. 15 §

Bestämmelserna i denna paragraf gäller endast fondförsäkring och
överensstämmer i sak med motsvarande föreskrifter i 16 a § LUF.

Verksamhet i flera EES-länder

5 kap. 16 18 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 23 a § LUF som i sin tur grundar
sig på artikel 26 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 30 i första
livförsäkringsdirektivet. Enligt dessa artiklar och EES-avtalet ges
försäkringsgivare, som har koncession att bedriva försäkringsrörelse i ett
eller flera EES-länder, rätt att ansöka om undantag.
Begreppet behörig myndighet har preciserats i 1 kap. 5 § första stycket
4.

Aktuarie

5 kap. 19 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 17 § LUF.
Första meningen har efter Lagrådets yttrande omarbetats för att
närmare överensstämma med den nuvarande bestämmelsen i LUF.
Skyldigheten att låta de försäkringstekniska beräkningarna och
utredningarna utföras under ledning av en aktuarie gäller livförsäkring av
alla slag (se 1 kap. 6 § andra stycket). Föreskriften gäller också livräntor
och sjukräntor oberoende av om de är att hänföra till livförsäkring eller
skadeförsäkring (se 1 kap. 6 § tredje stycket).
Hänvisningen i andra meningen till försäkringsrörelselagen innebär att
samma behörighetsvillkor som för aktuarier i svenska försäkringsbolag
gäller för aktuarier som anlitas av en försäkringsgivare från tredje land.
Finansinspektionen har i kungörelse (1984:290) angivit de närmare
behörighetsvillkoren för aktuarier.

6 kap. Tillsyn över försäkringsgivare från tredje land

Finansinspektionen skall även i fortsättningen ha tillsynsansvaret för
verksamhet som försäkringsgivare från tredje land har förlagt till
Sverige. Ett väsentligt inslag i tillsynsuppgiften är att kontrollera att
försäkringsgivarna uppfyller de solvenskrav som ställs på dem enligt
5 kap. Ett annat betydelsefullt led i tillsynen är kontrollen av att
anskaffningsverksamheten här i landet bedrivs i enlighet med de
principer som anges i 8 kap. I inspektionens övervakande funktion ingår
också att verka för en sund utveckling i övrigt av den verksamhet som en
försäkringsgivare från tredje land bedriver i Sverige. För att tillsynen
skall bli effektiv måste inspektionen få kännedom om när en
försäkringsgivare börjar sin verksamhet. Enligt 4 kap. 9 § skall därför
företrädaren för försäkringsgivaren underrätta inspektionen om detta.
Om inte försäkringsgivaren påbörjat sin verksamhet inom viss tid kan
koncessionen förklaras förverkad (2 §).
Finansinspektionen skall kontinuerligt övervaka verksamheten här i
landet utgående från de redogörelser om försäkringsgivarnas verksamhet
och ställning som företrädarna för försäkringsgivarna skall tillställa
inspektionen utan särskild uppmaning (3 §) eller på begäran (4 §). I 3 §
införs en skyldighet för företrädare för försäkringsgivare från tredje land
att informera Finansinspektionen om eventuella tvångsåtgärder som
tillgripits mot försäkringsgivaren i dennes hemland.
Inspektionen har rätt att när som helst göra platsundersökningar vid
sekundäretableringar som försäkringsgivare från tredje land har upprättat
i Sverige (6 §). Dessutom har inspektionen möjlighet till insyn i företag
och andra organ som här i landet uteslutande har till uppgift att biträda
försäkringsgivare från tredje land eller som försäkringsgivaren har ett
bestämmande inflytande i (7 §).
I kapitlet ingår också bestämmelser om sanktioner och andra åtgärder
som Finansinspektionen kan vidta för den händelse att en
försäkringsgivare från tredje land handlar i strid mot bestämmelserna i
denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag eller
det i övrigt finns anledning till anmärkning mot försäkringsgivarens
agerande här i landet (8 §).
Tillsynsbestämmelserna i övrigt i kapitlet motsvarar i huvudsak den
nuvarande regleringen i LUF.

6 kap. 1 §

I denna paragraf som överensstämmer med 5 § andra stycket och 22 a §
LUF, fastslås att Finansinspektionen har det huvudsakliga ansvaret för
tillsynen över den verksamhet som en försäkringsgivare från tredje land
bedriver i Sverige.
Ett väsentligt inslag i tillsynsfunktionen är kontrollen av att de
utländska försäkringsgivarna uppfyller solvenskraven enligt denna lag.
Tillsynen inkluderar också granskning av vissa funktioner, såsom
marknadsföring och skadereglering, hos försäkringsgivarnas
sekundäretablering här i landet. Avsikten är att en försäkringsgivare från
tredje land i stort sett skall granskas på motsvarande sätt som ett svenskt
försäkringsbolag enligt försäkringsrörelselagen. Vissa avvikelser följer
dock av att tillsynen endast gäller den del av den utländska
försäkringsgivarens verksamhet som är förlagd till Sverige och endast
avser direktförsäkringsrörelse samt av att den egentliga ledningen för den
utländska försäkringsgivaren finns utomlands.
En effektiv tillsyn över den verksamhet som en försäkringsgivare från
tredje land bedriver i Sverige kräver informationsutbyte och samarbete
med tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland. Av denna
anledning har i överensstämmelse med gällande lagstiftning tagits upp en
särskild föreskrift om skyldighet för inspektionen att ha ett nära
samarbete med sådana utländska myndigheter i tillsynsfrågor.
Begreppet behörig myndighet har preciserats i 1 kap. 5 § första
stycket 4.

6 kap. 2 §

I denna paragraf har, efter mönster av 19 kap. 2 § försäkringsrörelselagen
(1982:713), tagits upp vissa situationer där regeringen skall förklara
koncessionen förverkad för en försäkringsgivare från tredje land.
Bestämmelsen i första punkten motsvarar 25 § elfte stycket 2 LUF,
som föreslås införas i propositionen 1997/98:54 om vissa ändringar i
lagstiftningen om genomförande av EG:s försäkringsdirektiv. Enligt
första punkten skall således en koncession förklaras förverkad dels om
försäkringsgivaren inte påbörjat verksamheten inom ett år från det att
koncessionen beviljades, dels i de fall försäkringsgivaren dessförinnan
begärt det. Tidsfristen räknas från den dag då koncessionen beviljades.
Föreskriften i andra punkten saknar motsvarighet i LUF och innebär att
koncession för en försäkringsgivare från tredje land skall förverkas när
försäkringsgivaren under längre tid än sex månader inte drivit
verksamhet. Regeln omfattar endast fall där en försäkringsgivare rent
faktiskt inte bedriver verksamhet under den angivna tiden. Däremot är
det inte meningen att regeringen härigenom skall ha möjlighet att
förverka koncessionen för en försäkringsgivare som under en tid låter en
eller flera försäkringsklasser försäkringsgivaren har koncession för vara
vilande medan verksamheten i andra försäkringsklasser alltjämt pågår.

6 kap. 3 §

I paragrafen anges uppgifter som är av central betydelse för tillsynen och
som företrädaren är skyldig att självmant och utan anmaning tillställa
Finansinspektionen. Paragrafen har delvis sin motsvarighet i den
nuvarande regleringen.
Enligt första stycket punkten 1, som motsvarar 10 § första stycket
LUF, skall företrädaren varje år lämna inspektionen en särskild berättelse
för den utländska försäkringsgivarens verksamhet i Sverige.
För tillsynen av en utländsk försäkringsgivares risktäckningskapacitet
skall enligt punkt 2 och punkt 3 i detta stycke ett intyg eller en utredning
årligen lämnas om att depositionen respektive de försäkringstekniska
avsättningarna uppfyller kraven i 5 kap. 1 3, 5 och 8 §§. Bestämmelserna
har delvis sin motsvarighet i 10 § andra och tredje styckena LUF, dock
har uppgiftsskyldigheten i ifrågavarande avseende, till skillnad från
nuvarande reglering, inte begränsats till livförsäkring utan skall omfatta
även skadeförsäkring (jfr. kommentaren till 5 kap. 5 §).
Föreskriften i punkt 4 i detta stycke överensstämmer väsentligen med
12 a § första och tredje styckena LUF.
Om en försäkringsgivare från tredje land har fått en anmärkning av
tillsynsmyndigheten i sitt hemland kan det vara befogat att
Finansinspektionen upplyses om detta förhållande, eftersom
anmärkningen kan vara sådan att det är skäl att i Sverige lägga särskild
vikt vid övervakningen av försäkringsgivarens verksamhet här i landet.
Av denna anledning innehåller punkt 5, som saknar motsvarighet i
gällande reglering, en skyldighet för företrädaren att utan dröjsmål
informera inspektionen om de tvångsmedel som tillgripits mot den
utländska försäkringsgivaren i dennes hemland.
Enligt 10 kap. 1 § 6 skall i överensstämmelse med nuvarande reglering
Finansinspektionen kungöra ändring av utländsk försäkringsgivares
firma. Av denna anledning har i punkt 6, som saknar motsvarighet i
nuvarande reglering, förts in en lagstadgad skyldighet för företrädaren att
utan dröjsmål anmäla en firmaändring till inspektionen.
Andra stycket överensstämmer i sak med 12 a § andra stycket första
meningen och tredje stycket LUF.
Bemyndigandet i tredje stycket har delvis sin motsvarighet i 12 a §
andra stycket andra meningen LUF.
Om en företrädare inte uppfyller sina skyldigheter enligt denna
paragraf kan föreläggande utfärdas enligt 5 §.
Om de uppgifter som skall lämnas enligt denna paragraf är oriktiga
eller vilseledande kan böter eller fängelse utdömas enligt förslagets
10 kap. 6 §.

6 kap. 4 §

Genom paragrafens första stycke, som motsvarar 24 § första stycket
LUF, har inspektionen befogenhet att inhämta alla upplysningar som
behövs för granskning av verksamheten. Det kan gälla såväl uppgifter
vid något enstaka tillfälle som fortlöpande uppgifter i ett visst hänseende.
Med stöd av bemyndigandet i andra stycket, som motsvarar 24 § tredje
stycket LUF, kan upplysningar som behövs för tillsynen närmare
preciseras.
I 3 § finns bestämmelser om skyldighet för företrädaren att självmant,
utan särskild uppmaning från inspektionen, inkomma med uppgifter om
vissa centrala förhållanden i verksamheten.

6 kap. 5 §

Paragrafen motsvarar delvis till sitt innehåll 25 a § första stycket LUF.
Om möjlighet att kombinera ett föreläggande med vite, se 10 kap. 5 §.
Om en försäkringsgivare från tredje land inte uppfyller sina
skyldigheter enligt denna lag kan de sanktioner som nämns i 8 §
användas för att rätta till förhållandet.

6 kap. 6 §

Paragrafen motsvarar delvis 24 § andra stycket LUF.
Finansinspektionen har enligt första stycket rätt att när som helst
verkställa inventering vid en sekundäretablering som en
försäkringsgivare från tredje land har upprättat här i landet.
Vid granskningen kan inspektionen enligt andra stycket, som saknar
motsvarighet i gällande lagstiftning, anlita sakkunniga för sådana projekt
och granskningar som förutsätter specialkunskap. En sakkunnig kan
anlitas för en viss, tidsbunden granskning. Till sakkunnig förordnas en
namngiven person och inte t.ex. en revisionsbyrå. Inspektionen
bestämmer granskningskostnaderna.

6 kap. 7 §

Genom bestämmelserna i denna paragraf, som i sak överensstämmer med
24 a § LUF, har Finansinspektionen möjlighet till insyn i vissa företag,
nämnder och olika organ som här i landet samverkar med
försäkringsgivare från tredje land. Ledningen för dessa företag, nämnder
och organ är skyldiga att i samma utsträckning som företrädare för
försäkringsgivare från tredje land lämna upplysningar till inspektionen
och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning.

Ingripande och sanktioner

6 kap. 8 §

I denna paragraf, som i sak överensstämmer med 25 § första och andra
styckena LUF, anges de sanktioner som Finansinspektionen kan eller
skall vidta om den får vetskap om oriktigheter i den verksamhet som en
försäkringsgivare från tredje land bedriver här i landet. En smärre brist
bör inte ge inspektionen anledning till ingripande genom sanktioner,
särskilt inte om försäkringsgivaren på eget initiativ rättar sitt förfarande.
Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan
försäkringsgivaren enligt första stycket meddelas en erinran eller enligt
andra stycket föreläggas att inom en viss tid rätta till ett sakförhållande
eller upphöra med ett förfarande som anses vara felaktigt. Det andra
stycket har kompletterats med en ny bestämmelse i punkten 6. Genom
den nya bestämmelsen ges Finansinspektionen, efter förebild i
försäkringsrörelselagen (1982:713), möjlighet att förelägga en
försäkringsgivare att vidta rättelse om företrädaren inte uppfyller kraven
på lämplighet. Angående möjlighet för regeringen att i vissa fall förverka
en koncession, se nedan i kommentaren till 13 §.

6 kap. 9 §

Paragrafen har i justerad form överförts från 25 § tredje och i viss mån
fjärde styckena LUF.

6 kap. 10 §

När Finansinspektionen förelägger en försäkringsgivare från tredje land
att vidta åtgärder utsätter den som regel en tid för fullgörandet av
föreläggandet. Om skyldigheten inte fullgörs inom den utsatta tiden skall
inspektionen enligt denna paragraf, som överensstämmer med 25 § femte
stycket LUF, anmäla förhållandet till regeringen.

6 kap. 11 §

Bestämmelserna i första stycket, som i justerad form har överförts från
25 § sjätte stycket LUF, anger de situationer där Finansinspektionen kan
begränsa den rätt försäkringsgivare från tredje land har att fritt förfoga
över sin egendom i Sverige. Bestämmelserna är inte betingade av EG:s
försäkringsdirektiv utan syftar till att svenska försäkringsbolag och
försäkringsgivare från tredje land i denna del skall behandlas på samma
sätt (jfr. 19 kap. 11 § sjätte stycket försäkringsrörelselagen (1982:713)).
Föreskriften i andra stycket har delvis sin motsvarighet i 25 § tionde
stycket LUF.
Bestämmelserna i tredje och fjärde styckena överensstämmer med 25 §
sjunde och åttonde styckena LUF.
Begreppet den behöriga myndigheten har preciserats i 1 kap. 5 § första
stycket 4.

6 kap. 12 §

Paragrafen motsvarar delvis 22 § LUF.
Om en företrädare för en försäkringsgivare från tredje land får
förhinder att utöva sitt uppdrag på grund av att han inte längre är behörig,
fullmakten återkallas, uppdraget frånträds eller han av annat skäl inte kan
fullgöra sitt uppdrag, skall Finansinspektionen enligt första meningen
förordna ett ombud interimistiskt att sköta de uppgifter som ankommer
på företrädaren. Det interimistiska ombudets uppdrag upphör omedelbart
när en ny företrädare har godkänts eller när den ordinarie företrädarens
förhinder har upphört. Både med tanke på försäkringsgivarens kunders
intresse och med tanke på Finansinspektionens tillsynsverksamhet är det
nödvändigt att det i Sverige alltid finns företrädare som obehindrat kan
sköta de uppgifter som ankommer på honom eller henne. Föreskriften i
andra meningen har överförts från 22 § tredje meningen LUF.
Om skyldighet att kungöra förordnande av interimistiskt ombud, se
10 kap. 1 § 1.

6 kap. 13 §

Bestämmelserna i första stycket har överförts från 25 § elfte stycket
LUF.
Den andra punkten i 25 § elfte stycket LUF, som föreslås i
propositionen 1997/98:54 om vissa ändringar i lagstiftningen om
genomförande av EG:s försäkringsdirektiv, har överförts till 2 §.
Denna paragraf reglerar vissa av de fall där regeringen kan förklara en
koncession förverkad, däribland det fallet att en försäkringsgivare inte
längre uppfyller kraven för koncession. I detta krav innefattas att
försäkringsgivarens företrädare eller ombud inte uppfyller de
lämplighetskrav som ställs i 4 kap. 5 § första stycket 3. Om företrädaren
eller ombudet fortfarande företräder försäkringsgivaren en viss tid efter
det att Finansinspektionen enligt 7 § andra stycket 6 har förelagt
försäkringsgivaren att vidta rättelse, får regeringen besluta om
återkallelse av koncessionen. Detta förutsatt att företrädaren eller
ombudet finns kvar när regeringen beslutar i saken.
Andra stycket överensstämmer i sak med 25 § tolfte stycket LUF.
Om möjlighet att förbjuda försäkringsgivaren att förfoga över sina
tillgångar här i landet vid beslut om förverkande av koncession, se 11 §
första stycket 4.
Enligt 10 kap. 1 § 7 skall beslut om att koncession upphört kungöras.

6 kap. 14 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 25 § nionde stycket LUF.
Om begreppet behörig myndighet, se 1 kap. 5 § första stycket 4.

7 kap. Avslutande av verksamheten

Kapitlet innehåller bestämmelser om hur en försäkringsgivare från tredje
land skall avsluta sin direktförsäkringsrörelse i Sverige. De föreslagna
bestämmelserna är i huvudsak av samma innehåll som motsvarande
regelsystem i LUF som i sin tur fått sin utformning med utgångspunkt
från reglerna om likvidation och upplösning i 14 kap.
försäkringsrörelselagen (1982:713). Syftet med regleringen är att trygga
försäkringstagarnas, de försäkrades och ersättningstagarnas intressen.
Nytt i jämförelse med gällande lagstiftning är att en försäkringsgivare
från tredje land skall hos regeringen ansöka om återkallande av
koncessionen i det fall försäkringsgivaren avser att upphöra med sin
försäkringsrörelse i Sverige (1 §). I vissa särskilda fall kan
försäkringsgivarens koncession återkallas också på initiativ av regeringen
enligt bestämmelserna om förverkande av koncession i 6 kap. 13 §. När
koncessionen har återkallats inleds de egentliga likvidationsåtgärderna.
De skall skötas av ett av försäkringsgivaren tillsatt och av
Finansinspektionen godkänt ombud (2 §). Det närmare innehållet i
avvecklingsåtgärderna beror på arten av försäkringsgivarens verksamhet
i Sverige.
I kapitlet finns också bestämmelser om att försäkringsgivare som
upphör med verksamhet här i landet kan få tillbaka deponerade tillgångar
(3 §). Bestämmelserna har förenklats i jämförelse med gällande
reglering.
Livförsäkringsavtalets speciella natur har i gällande lagstiftning givit
anledning till bestämmelser om ett särskilt administrationsförfarande som
skall tillämpas när koncessionen för en försäkringsgivare från tredje land
att ingå sådana avtal i Sverige förklarats förverkad. Systemet med
särskild administration för försäkringsgivare från tredje land har med
vissa redaktionella ändringar bibehållits i förslaget. Som framhållits i
samband med att administrationssystemet upphävdes för svenska
livförsäkringsbolag år 1990 utgör en utländsk försäkringsgivares rörelse i
Sverige endast en del av försäkringsgivarens hela verksamhet och det kan
därför inte bli aktuellt med ett likvidations- eller konkursförfarande
avseende den del av rörelsen som bedrivs här i landet (se prop.
1989/90:34 sid. 82; jfr. även NJA 1980 sid. 164). Av denna anledning är
det nödvändigt att ha kvar bestämmelserna om särskild administration för
försäkringsgivare från tredje land.
Den tanke, som ligger till grund för administrationsförfarandet, är att
realisation av tillgångarna om möjligt skall undvikas inom
livförsäkringsrörelsen. Även om varje livförsäkringstagare kan erhålla
den på försäkringstagaren löpande andelen av de försäkringstekniska
avsättningarna och reserverade återbäringsmedel är
livförsäkringstagarens intresse dock inte fullt ut tillgodosett. Det är
nämligen alltid ovisst om försäkringstagaren kan för motsvarande belopp
hos en annan försäkringsgivare få en livförsäkring på samma villkor som
han hade hos den försäkringsgivare som skall upphöra med
verksamheten. Därför bibehålls livförsäkringsavtalen vid rättslig giltighet
genom att livförsäkringstagarna till en början hålls samman såsom
intressenter i en särskild samfällighet, det s.k. administrationsboet.
Administrationsboet övertar hela livförsäkringsbeståndet med samtliga
de tillgångar, till vilka livförsäkringstagarna har förmånsrätt enligt 4 a §
förmånsrättslagen (1970:979), samt försäkringsgivarens alla rättigheter
och skyldigheter på grund av livförsäkringsavtalen (4 §).
Denna samfällighet skall emellertid inte bestå längre än nödvändigt för
att värdera de omhändertagna tillgångarna. Därefter skall åtgärder vidtas
för överlåtelse av livförsäkringarna i administrationsboet till en
försäkringsgivare som har koncession för livförsäkring. Nytt i jämförelse
med gällande lagstiftning är att kretsen av presumtiva mottagare av
försäkringsbestånd från ett administrationsbo har utökats. Således skall
förutom försäkringsgivare med svensk livförsäkringskoncession även
försäkringsgivare inom EES med koncession eller auktorisation för
livförsäkring, oavsett om försäkringsgivaren bedriver
livförsäkringsverksamhet enligt denna lag, kunna ta emot beståndet (5 §).
Reglerna om överlåtelse inom administrationsförfarandet har anpassats
till vad som gäller för frivilliga överlåtelser i syfte att skapa en mer
enhetlig reglering (6-7 §§).
Om Finansinspektionens ansträngningar inte resulterar i någon
överlåtelse av försäkringsbeståndet, får tillgångarna i administrationsboet
fördelas mellan livförsäkringstagarna (8 §).
Eventuellt överskott vid överlåtelse av försäkringsbeståndet skall i
första hand användas för att täcka kostnaden för den särskilda
administrationen och för eventuella avgifter till Finansinspektionen. Vad
som därefter återstår skall överlämnas till den utländska
försäkringsgivaren som upphör med verksamheten (9 §).

7 kap. 1 §

Paragrafen saknar motsvarighet i LUF.
Den gällande lagen innehåller inte någon föreskrift om att en utländsk
försäkringsgivare skall ansöka om återkallelse av koncession när
försäkringsgivaren avser att avsluta sin försäkringsrörelse i Sverige. I den
föreslagna lydelsen av 6 kap. 2 § första stycket punkten 1 anges
visserligen att försäkringsgivaren kan förklara sig avstå från
koncessionen, men detta gäller bara inom ett år från det att koncessionen
beviljades. Det är emellertid ändamålsenligt att försäkringsgivarens
koncession först återkallas, varefter försäkringsgivaren inleder de
egentliga avvecklingsåtgärderna. Därför har i denna paragraf förts in en
bestämmelse om att en försäkringsgivare från tredje land skall ansöka om
att regeringen återkallar koncessionen i det fall försäkringsgivaren avser
att upphöra med sin försäkringsrörelse i Sverige.

7 kap. 2 §

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 27 § första stycket
LUF, innehåller bestämmelser om åtgärder som skall vidtas efter det att
försäkringsgivarens koncession har förverkats enligt 6 kap. 2 eller 13 §
eller återkallats enligt 1 §.
Det närmare innehållet i likvidationsåtgärderna beror på arten och
omfattningen av försäkringsgivarens försäkringsrörelse. Ett särskilt
ombud skall ges i uppdrag att sköta denna uppgift. Därför skall enligt
första stycket försäkringsgivaren ersätta företrädaren med ett särskilt
ombud som ges i uppdrag att ta emot stämning och i övrigt företräda
försäkringsgivaren i fråga om redan meddelade försäkringar.
För att åtgärderna med att avveckla rörelsen skall kunna inledas så
snart som möjligt och för att undvika att försäkringstagarnas intresse
äventyras kan Finansinspektionen enligt andra stycket interimistiskt
förordna ett ombud att fullgöra denna uppgift till dess försäkringsgivaren
har anmält sitt ombud för godkännande av inspektionen.
Finansinspektionen skall ofördröjligen införa kungörelse om
godkännandet av ombudet eller förordnandet av det interimistiska
ombudet (se 10 kap. 1 § 8). Intill sådant kungörande har skett, får
försäkringstagare hos Finansinspektionen sätta in förfallen
försäkringspremie med samma verkan som om den blivit betald till
försäkringsgivaren.
Enligt 4 § gäller särskilda bestämmelser om avveckling av rörelsen om
koncession för livförsäkringsrörelse förklaras förverkad.
Om samarbete med tillsynsmyndigheter inom EES för att skydda de
försäkrades intressen, se 6 kap. 14 § andra meningen.

7 kap. 3 §

I paragrafen, som motsvarar 27 § andra stycket LUF, anges under vilka
förutsättningar en försäkringsgivare från tredje land kan få tillbaka
deponerade tillgångar, om försäkringsgivaren upphör med verksamheten
här i landet. Försäkringsgivaren har rätt att återfå dem med
Finansinspektionens tillstånd. En förutsättning är att försäkringsgivaren
har betalat eller på annat sätt lagligen befriats från
betalningsskyldigheten för de skulder som avses i 5 kap. 4 §.
Bestämmelsen i denna paragraf innebär en förenkling i jämförelse med
gällande reglering som bygger på delvis olika regler beroende på om det
är en initial deposition eller en tilläggsdeposition som skall återställas.
Som en konsekvens av bestämmelsen i 5 kap. 4 § att deponerade
tillgångar endast skall få användas till betalning av skulder på grund av
försäkringsavtal kan säkerheter inte kvarhållas för att säkerställa
betalning av böter, viten och avgifter etc.

Särskild administration

7 kap. 4 §

Bestämmelserna i denna paragraf om särskild administration
överensstämmer i huvudsak med 28 § första-tredje stycken LUF och är
enbart tillämpliga på livförsäkringsverksamhet som måste upphöra på
grund av att koncessionen förverkas.
I 6 kap. 2 och 13 §§ anges de situationer då en koncession skall
förverkas.
Vad som avses med livförsäkring har angivits i 1 kap. 6 § andra
stycket.
Enligt tredje stycket skall Finansinspektionen låta värdera de tillgångar
som har omhändertagits. I lagen anges inte efter vilka normer
värderingen skall ske. Tillgångarna skall i regel avyttras. De bör därför
inte tas upp till högre värde än det beräknade försäljningsvärdet efter
avdrag för försäljningskostnaderna. De försäkringstekniska
avsättningarna skall fastställas genom försäkringsteknisk beräkning
enligt de vid administrationens inträde gällande grunderna.
Om värdet av de omhändertagna tillgångarna inte uppgår till ett belopp
som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna, ökade med en
tjugondel, har administrationsboet fordringsrätt hos försäkringsgivaren
för skillnadsbeloppet.

7 kap. 5 §

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 28 § fjärde stycket första
meningen LUF.
I jämförelse med gällande lagstiftning har kretsen av presumtiva
mottagare av bestånd från administrationsbo utvidgats till att gälla alla
försäkringsgivare med koncession eller auktorisation för livförsäkring
inom EES. Förändringen syftar, som tidigare sagts, till att skapa en
enhetlig reglering av överlåtelse av försäkringsbestånd från
administrationsbo och frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd (jfr.
9 kap. 4 §).

7 kap. 6 §

Första stycket i denna paragraf överensstämmer i huvudsak med 28 §
fjärde stycket andra-fjärde meningen LUF.
Bestämmelserna i andra stycket är nya i förhållande till gällande
lagstiftning men motsvarar reglerna för frivillig beståndsöverlåtelse i 29
b § LUF (jfr. 9 kap. 6 §).

7 kap. 7 §

Bestämmelserna i första och andra styckena är nya. Motsvarade regler
finns dock i 29 a § LUF (jfr. 9 kap. 7 §).
Tredje stycket överensstämmer i sak med 28 § femte stycket LUF.
Bestämmelserna i fjärde stycket motsvarar reglerna i 29 d § LUF, som
föreslås införas i propositionen 1997/98:54 om vissa ändringar i
lagstiftningen om genomförande av EG:s försäkringsdirektiv (jfr. 9 kap.
8 § andra stycket).

7 kap. 8 §

Bestämmelserna i denna paragraf, som i sak överensstämmer med 28 §
sjätte stycket LUF, innebär att tillgångarna får säljas och medlen fördelas
mellan försäkringstagarna, om inte försäkringsbeståndet har överlåtits
inom ett år från det att administrationen inträdde. Paragrafen avser endast
livförsäkring.

7 kap. 9 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 28 § sjunde stycket LUF.

7 kap. 10 §

Bestämmelserna i denna paragraf har överförts från 28 § nionde och
tionde styckena LUF.

Allmänna bestämmelser

7 kap. 11 §

Bestämmelserna i denna paragraf, som i smärre justerad form överförts
från 28 § elfte stycket LUF, avser livförsäkringsverksamhet som upphör
av annat skäl än att koncession förklaras förverkad. Försäkringsgivaren
är i de fall som här avses skyldig att såsom förut redovisa de
försäkringstekniska avsättningarna. Fullgörs inte redovisningen eller
finns det av annat skäl anledning anta att livförsäkringstagarnas rätt
äventyras, skall Finansinspektionen besluta att administration skall träda
in.

7 kap. 12 §

Paragrafen motsvaras delvis av 28 § åttonde stycket LUF. Andra
meningen har omformulerats efter Lagrådets yttrande. Någon förändring
i sak är inte avsedd. Nytt i jämförelse med gällande reglering är att
förbudet att meddela nya försäkringar gäller inte bara vid förverkande av
koncession utan även när koncessionen återkallas på initiativ av
försäkringsgivaren. Den som inte iakttar denna bestämmelse kan bli
föremål för sanktionsåtgärder enligt 6 kap. 8 §.
Förbudet mot meddelande av nya försäkringar är i vissa fall inte
tillämpligt under administrationstiden. Skälet härtill är att det som regel
är av stor betydelse för livförsäkringstagarna att försäkringsskyddet kan
anpassas efter ändring i försäkringsbehovet.

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER FÖR UTLÄNDSKA
FÖRSÄKRINGSGIVARE

8 kap. Marknadsföring m.m.

Kapitlet innehåller regler som skall iakttas av både EES-
försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje land i främst
anskaffningsverksamheten av försäkringar i Sverige. De föreslagna
reglerna överensstämmer i huvudsak till sitt innehåll med motsvarande
reglering i LEF och LUF.
I lagförslaget har det nuvarande kravet att utländska försäkringsgivare
skall iaktta god affärssed i sin verksamhet i Sverige bibehållits. Nytt i
jämförelse med nuvarande reglering är att skyldigheten att iaktta god
affärssed inte är begränsad till anskaffningen av försäkringar utan skall
iakttas i all den direktförsäkringsverksamhet som en utländsk
försäkringsgivare bedriver i Sverige, oberoende av om det är fråga om
marknadsföring av försäkringar, betalning av ersättningar eller annat som
ansluter sig till verksamheten här. Avsikten är att
verksamhetsbetingelserna i Sverige så långt möjligt skall vara desamma
för utländska och inhemska försäkringsgivare. Några detaljerade regler
om vad som anses utgöra god affärssed ställs inte upp utan utländska
försäkringsgivare skall iaktta samma godtagbara principer och metoder
som svenska försäkringsbolag förutsätts iaktta.
Som grundläggande princip slås fast att det i första hand skall åligga
företrädaren eller, såvitt avser försäkringssammanslutningar,
försäkringsgivarna, att se till att god affärssed iakttas (1 §). Ytterst
ankommer det på Finansinspektionen att övervaka att så sker.
Marknadsföringen av försäkringar är ett viktigt led i uppkomsten av ett
avtal mellan en försäkringsgivare och en försäkringstagare. I förslaget
finns en bestämmelse om att det av en utländsk försäkringsgivares
marknadsföringsmaterial klart skall framgå att det är fråga om en
utländsk försäkringsgivare (2 §). I kapitlet finns också bestämmelser om
de uppgifter ett försäkringbrev skall innehålla (3 §), om förbud mot
returprovisioner (4 §) och om skyldighet för Finansinspektionen att i
vissa fall utfärda intyg om marknadsföring (5 §).
För närvarande innehåller LUF ett par föreskrifter om vad utländska
försäkringsföretag skall iaktta i meddelanden till allmänheten.
Föreskrifterna har stått kvar sedan tillkomsten av 1903 års lag om
utländsk försäkringsrörelse här i riket.
Den ena föreskriften (21 § första stycket andra meningen LUF) innebär
ett förbud att i reklamsyfte ange dels att det utländska
försäkringsföretaget genom att fullgöra den lagstadgade
depositionsskyldigheten skulle ha ställt fullgod säkerhet för sina svenska
kunder dels att det utländska försäkringsföretaget beträffande hela sin
verksamhet är kontrollerat av svenska staten. Enligt den andra
föreskriften (21 § fjärde stycket) skall i meddelanden om företagets
fonder särskilt anges beloppet av ännu inte inbetalda förbindelser av
delägare eller garanter om dessa belopp inräknats i fonderna.
Någon motsvarighet till de här nämnda föreskrifterna har inte tagits
upp i lagförslaget utan de har såsom obehövliga utmönstrats ur
lagstiftningen. Möjligheter att motverka otillbörlig marknadsföring av
utländska försäkringsgivare här i landet ges enligt bestämmelserna i
marknadsföringslagen (1995:450). Vidare kan Finansinspektionen med
stöd av sina allmänna tillsynsbefogenheter ingripa mot utländska
försäkringsgivares marknadsföring i Sverige, t.ex. om meddelanden till
allmänheten inte kan anses innehålla korrekt information. Anledning
saknas därför att tynga lagstiftningen med ifrågavarande
detaljföreskrifter.

8 kap. 1 §

Paragrafen motsvarar 2 kap. 7 § första stycket LEF och 20 § första
stycket LUF.
Kravet på god affärssed syftar till att säkerställa att utländska
försäkringsgivare i verksamheten i Sverige iakttar motsvarande principer
och metoder som svenska försäkringsbolag förutsätts iaktta. God
affärssed förutsätter bl.a. att verksamheten bedrivs enligt de lagar som
gäller på konsumentskyddsområdet här, att tillvägagångssättet i
anskaffningsverksamheten är godtagbart och att skaderegleringen sköts
på ett opartiskt och rättvist sätt. Det är inte det som i den utländska
försäkringsgivarens hemland anses vara god affärssed som är avgörande
utan det som gäller i Sverige. Vidare förutsätter god affärssed att
försäkringsombuden har erforderliga personliga kvalifikationer och är väl
utbildade för sina uppgifter för att anskaffningsverksamheten skall kunna
bedrivas i enlighet med här i landet godtagbara principer för anskaffning
av försäkringar.
I andra meningen finns en särbestämmelse för försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning. Eftersom ett ombud i sådant fall inte
medverkar vid anskaffningen av försäkringsansökningar skall ansvaret
för att anskaffningsverksamheten bedrivs enligt god affärssed åvila
försäkringsgivaren. I övrigt skall övervakningsansvaret enligt denna
paragraf åvila generalrepresentationens ombud.

8 kap. 2 §

Paragrafens första stycke motsvarar 8 kap. 5 § första stycket LEF och
21 § första stycket första meningen LUF.
Att försäkringsgivaren uppger sin organisationsform är viktigt av bl.a.
den anledningen att om försäkringsgivaren driver rörelsen i en ömsesidig
bolagsform eller motsvarande företagsform kan bolagsordningen
innehålla bestämmelser om tillskottsplikt för försäkringstagarna som kan
drabba svenska försäkringskunder. En sådan skyldighet förekommer inte
hos försäkringsgivare som driver rörelsen i aktiebolagsform. För kunden
är det också viktigt att veta om försäkringsgivaren är en inhemsk eller
utländsk försäkringsgivare. Det är främst av denna anledning hemlandet
skall nämnas.
Enligt andra stycket, som överensstämmer med 8 kap. 5 § tredje
stycket LEF och 21 § tredje stycket LUF, ankommer det på
Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om den information
som en försäkringsgivare skall lämna. Avsikten med bemyndigandet är
väsentligen att i lagen införliva de informationskrav som kommer till
uttryck i tredje generationens försäkringsdirektiv. Direktivens
informationsregler, som har en detaljerad utformning, gäller
huvudsakligen vilken information en försäkringsgivare skall lämna till
försäkringstagarna före avtalsslutet och löpande under försäkringstiden.

8 kap. 3 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 8 kap. 5 § andra stycket LEF och
21 § andra stycket LUF.
Kraven i denna paragraf att försäkringsbrevet skall innehålla uppgifter
om försäkringsvillkoren avser villkoren för försäkringar som erbjuds
med standardvillkor av EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från
tredje land. De allmänna försäkringsvillkoren gäller bl.a. försäkringarnas
giltighetstid, premierna och den tidpunkt då ansvaret inträder.
Specialvillkor tillämpas på särskilda försäkringsformer inom en viss
försäkringsklass. I likhet med vad som gäller för svenska
försäkringsbolag får uppgiftskravet anses uppfyllt om ett häfte
innehållande de villkor som gäller den aktuella försäkringen fogas till
försäkringsbrevet.

8 kap. 4 §

I paragrafen, som motsvarar 2 kap. 6 § LEF och 19 § LUF, har det
nuvarande förbudet mot returprovisioner, dvs. provisioner som helt eller
delvis går tillbaka till kunden för att locka denne att teckna försäkring,
bibehållits. Premienedsättning får inte ske på annat sätt än genom
återbäring i överensstämmelse med grunderna.

8 kap. 5 §

Paragrafen, överensstämmer i sak med 2 kap. 7 § andra stycket LEF och
20 § andra stycket LUF.

9 kap. Överlåtelse av försäkringsbestånd

I kapitlet har sammanförts bestämmelser om överlåtelse av utländska
försäkringsgivares försäkringsbestånd som hänför sig till den här i landet
bedrivna verksamheten. Bestämmelserna överensstämmer i sak med den
nu gällande regleringen av frivilliga beståndsöverlåtelser.
Försäkringsbeståndet kan helt eller delvis överlåtas i de fall som anges i
detta kapitel (1 §).
När det gäller EES-försäkringsgivare kan försäkringsbeståndet endast
överlåtas efter tillstånd av tillsynsmyndigheten i EES-försäkrings-
givarens hemland. Den övertagande försäkringsgivaren kan vara antingen
en svensk försäkringsgivare eller en EES-försäkringsgivare. Någon
uttrycklig bestämmelse härom kan inte tas in i den svenska lagstiftningen
utan frågan får regleras i EES-försäkringsgivarens hemland. På begäran
skall dock Finansinspektionen yttra sig i överlåtelsefrågan och ge sitt
samtycke om inte överlåtelsen av försäkringsbeståndet försämrar
försäkringstagarnas rätt och den övertagande försäkringsgivaren har
erforderlig kapitalbas sedan överlåtelsen beaktats (2 §). Inspektionen
skall innan den lämnar yttrande ge berörda försäkringstagare och
livräntetagare tillfälle att anmäla om de har något att invända mot
överlåtelsen. Handläggningsförfarandet hos inspektionen ansluter till vad
som gäller vid överlåtelse av försäkringsbestånd enligt
försäkringsrörelselagen (3 §).
När det gäller överlåtelse av försäkringsbestånd från försäkringsgivare
från tredje land krävs tillstånd av Finansinspektionen. Den övertagande
försäkringsgivaren kan vara antingen en svensk försäkringsgivare, en i
Sverige koncessionerad utländsk försäkringsgivare eller en utländsk
försäkringsgivare som är auktoriserad i ett annat EES-land än Sverige
(4 §). Den överlåtande och den övertagande försäkringsgivaren skall
tillsammans ansöka om inspektionens tillstånd till överlåtelse av
försäkringsbeståndet. Inspektionen skall införa en kungörelse om
ansökningen i officiella tidningar (5 §). Inspektionen skall lämna tillstånd
till överlåtelsen under samma förutsättningar som gäller för
inspektionens samtycke till överlåtelse av ett bestånd från en EES-
försäkringsgivare, dock med den tilläggsförutsättningen att
tillsynsmyndigheten, i det land där risker är belägna eller där åtaganden
skall fullgöras, samtycker till överlåtelsen (7 §). I 8 § införs en ny
bestämmelse, som innebär att Finansinspektionen skall kungöra ett beslut
om att bifalla en ansökan om beståndsöverlåtelse. Ansvaret för det
överlåtna försäkringsbeståndet övergår på den övertagande
försäkringsgivaren när ett sådant kungörande sker.

9 kap. 1 §

I paragrafen, som saknar direkt motsvarighet i gällande lagstiftning,
fastslås att en utländsk försäkringsgivare har rätt att helt eller delvis
överlåta ett bestånd av försäkringar som meddelats under verksamhet
som bedrivits med stöd av denna lag, i de fall som anges i detta kapitel.
I artikel 12 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 28 a § i första
skadeförsäkringsdirektivet (som införts genom artikel 53 i tredje
skadeförsäkringsdirektivet) samt i artikel 11 i tredje
livförsäkringsdirektivet och artikel 31 a i första livförsäkringsdirektivet
(som införts genom artikel 49 i tredje livförsäkringsdirektivet) anges de
situationer, där medlemsländerna skall godkänna att försäkringsbestånd
överlåts från en försäkringsgivare till en annan och om det förfarande
som skall iakttas vid dessa överlåtelser.
Artikel 12 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 11 i tredje
livförsäkringsdirektivet gäller sådana överlåtelser av bestånd där
överlåtaren är en försäkringsgivare vars hemland hör till EU/EES. De
övriga artiklarna gäller sådana överlåtelser av bestånd, där överlåtaren är
en försäkringsgivare vars hemland är ett land utanför detta område.
Regleringen av beståndsöverlåtelser i detta kapitel är baserad på
reglerna i dessa artiklar.

Överlåtelse av försäkringsbestånd från EES-försäkringsgivare

9 kap. 2 §

Denna paragraf gäller endast överlåtelse av försäkringsbestånd från en
EES-försäkringsgivare.
Bestämmelserna i paragrafen har överförts från 7 kap. 3 § första och
andra styckena LEF.
De kriterier som skall vara uppfyllda för att Finansinspektionen skall
lämna samtycke till en beståndsöverlåtelse är desamma som gäller när ett
svenskt försäkringsbolag enligt 15 kap. 3 § andra stycket
försäkringsrörelselagen avser att överlåta sitt försäkringsbestånd eller del
av det till ett annat försäkringsbolag.
Som angetts i propositionen 1997/98:54 om vissa ändringar i
lagstiftningen om genomförande av EG:s försäkringsdirektiv, sid. 34,
skall inte längre föreligga någon skyldighet för Finansinspektionen att
kungöra beslutet att lämna sitt samtycke till överlåtelsen.
Begreppet behörig myndighet har närmare preciserats i 1 kap. 5 §
första stycket 4.

9 kap. 3 §

Bestämmelserna i första och andra meningen överensstämmer med
7 kap. 3 § tredje stycket LEF.
Hänvisningen till försäkringsrörelselagen i denna paragraf innebär att
Finansinspektionen skall tillämpa ett kungörelseförfarande vid
inhämtande av yttrande från försäkringstagare och livräntetagare.
Kungörelsen skall införas förutom i Post- och Inrikes Tidningar i den
eller de ortstidningar som inspektionen finner lämpliga.
Bestämmelsen i tredje meningen motsvarar 7 kap. 3 § tredje stycket
sista meningen LEF, som föreslås införas genom propositionen
1997/98:54 om vissa ändringar i lagstiftningen om genomförande av
EG:s försäkringsdirektiv. Avsikten med den införda bestämmelsen är att
undvika att en EES-försäkringsgivares överlåtelse av försäkringsbestånd
skall behöva offentliggöras här i landet genom två parallella förfaranden,
nämligen dels genom Finansinspektionens försorg och dels av en behörig
myndighet i den överlåtande försäkringsgivarens hemland enligt
bestämmelser i det landet. Inspektionen skall i dessa situationer inte
behöva kungöra överlåtelsen innan yttrande avges.

Överlåtelse av försäkringsbestånd från försäkringsgivare från tredje
land

9 kap. 4 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 29 § LUF, som är utformad i
enlighet med artikel 28 a § i första skadeförsäkringsdirektivet (som
införts genom artikel 53 i tredje skadeförsäkringsdirektivet) och artikel
31 a i första livförsäkringsdirektivet (som införts genom artikel 49 i
tredje livförsäkringsdirektivet).
En försäkringsgivare från tredje land har enligt denna paragraf
möjlighet att i sin helhet eller partiellt överlåta det försäkringsbestånd
som hänför sig till den försäkringsrörelse som bedrivs från
försäkringsgivarens sekundäretablering i Sverige. Överlåtelsen kan ske
dels till ett svenskt försäkringsbolag, dels till en försäkringsgivare med
auktorisation i ett annat EES-land och dels till en försäkringsgivare från
tredje land som har koncession i Sverige.

9 kap. 5 §

I paragrafen, som överensstämmer med 29 a § första stycket LUF,
stadgas om det ansökningsförfarande som tillämpas på överlåtelser av
försäkringsbestånd från försäkringsgivare från tredje land.

9 kap. 6 §

Bestämmelsen i denna paragraf har överförts från 29 b § LUF.
Begreppet behörig myndighet har preciserats i 1 kap. 5 § första
stycket 4.

9 kap. 7 §

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 29 a § andra och tredje
styckena LUF.
I första stycket anges de kriterier som skall vara uppfyllda för att
tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd skall kunna medges. Dessa
kriterier är i huvudsak desamma som föreskrivs i 15 kap. 3 § andra
stycket försäkringsrörelselagen för överlåtelse av försäkringsbestånd från
ett svenskt försäkringsbolag. Det slutliga samtycket till överlåtelse av
försäkringsbeståndet ges av Finansinspektionen som innan
verkställighetstillstånd beviljas skall pröva om överlåtelsen kan ske utan
att försäkringstagarnas rätt försämras och om den övertagande
försäkringsgivaren har en tillräcklig kapitalbas med hänsyn till den
planerade överlåtelsen av försäkringsbeståndet. Vidare skall vid
prövningen av verkställighetsfrågan beaktas bedömningen av den
behöriga myndigheten i det land där riskerna är belägna.
I de fall den övertagande försäkringsgivaren saknar koncession i
Sverige skall inspektionen enligt andra stycket inhämta bekräftelse av
behörig myndighet att försäkringsgivaren med beaktande av överlåtelsen
av försäkringsbeståndet har en tillräcklig kapitalbas. Vad som avses med
behörig myndighet har definierats i 1 kap. 5 § första stycket 4. För
klarhetens skull anges dock i andra meningen att när det gäller
försäkringsgivare från tredje land avses i detta fall den behöriga
myndigheten i det EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.

9 kap. 8 §

Bestämmelserna i första stycket överensstämmer i huvudsak med 29 c §
LUF. En ny bestämmelse införs om att Finansinspektionen skall kungöra
ett beslut om att bifalla en ansökan om beståndsöverlåtelse.
Överlåtelseförfarandet innebär att försäkringstagarna får en ny
försäkringsgivare utan att medgivande till bytet inhämtas av dem. Detta
är ett avsteg från allmänna civilrättsliga regler om skuldövertagande.
Rimlig hänsyn till försäkringstagarna kräver därför att de får meddelande
om överlåtelsen sedan denna genomförts.
Hänvisningen till försäkringsrörelselagen innebär att det ankommer på
den övertagande försäkringsgivaren att lämna underrättelse om
överlåtelsen till varje försäkringstagare eller livräntetagare som berörs av
den. Finansinspektionen bestämmer på vilket sätt underrättelsen skall
lämnas. Det blir fråga om en avvägning mellan önskemålet om en
effektiv underrättelseform och angelägenheten av att inte förorsaka
försäkringsgivaren för stora kostnader.
Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 29 d § LUF som föreslås
införas genom propositionen 1997/98:54 om vissa ändringar i
lagstiftningen om genomförande av EG:s försäkringsdirektiv.

10 kap. Särskilda bestämmelser

I detta kapitel ingår bestämmelser som med hänsyn till sin art inte har
direkt anknytning till något annat kapitel och som är gemensamma för
EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje land.
Kapitlet innehåller bestämmelser om kungörelse (1 §), verkan av
kungörelse av en uppgift (2 §), verksamhet som bedrivs i strid med
bestämmelserna i denna lag (3 §), överklagande av beslut (4 §), vite
(5 §), straff (6 §) språket i handlingarna (7 §), ersättning till ombud (8 §)
och tillsynsavgift (9 §). Bestämmelserna överensstämmer i stor
utsträckning med motsvarande bestämmelser i LEF respektive LUF.

Kungörelse

10 kap. 1 §

Finansinspektionen skall enligt första stycket utfärda kungörelse om
vissa centrala omständigheter som ansluter sig till den verksamhet som
en utländsk försäkringsgivare avser att bedriva eller bedriver i Sverige.
Punkt 1 motsvarar 8 kap. 1 § 1 LEF och 22 § andra meningen LUF.
Punkt 2 motsvarar delvis 8 kap. 1 § 2 LEF. Motsvarande
kungörelseskyldighet införs i denna punkt även i fråga om dels förbud
eller begränsning i rätten att förfoga över tillgångar i Sverige i anledning
av att en EES-försäkringsgivare upphör med verksamheten i Sverige och
dels beträffande tillgångar som tillhör försäkringsgivare från tredje land.
Punkt 3 har delvis sin motsvarighet i 8 § andra meningen LUF.
Punkt 4 har sin motsvarighet i 9 § tredje stycket LUF.
Enligt punkt 5, som delvis motsvarar 8 § andra meningen och 9 §
tredje stycket LUF, skall uppgifter om de av inspektionen godkända
företrädarna för försäkringsgivare från tredje land kungöras. Jämfört med
den gällande lagstiftningen innebär bestämmelsen i denna punkt en
utvidgning genom att kungörelseskyldigheten inte bara gäller
generalagenter utan även andra företrädare som här i landet representerar
försäkringsgivare från tredje land.
Punkt 6 motsvarar 24 § fjärde stycket LUF.
Punkt 7 motsvarar 25 § trettonde stycket LUF men omfattar även de
fall där koncessionen återkallas på initiativ av den utländska
försäkringsgivaren.
Punkt 8 motsvarar 27 § första stycket tredje meningen LUF.
Punkt 9 motsvarar 28 § fjärde stycket andra meningen LUF.
Punkt 10 motsvarar 28 § femte stycket första meningen LUF.
Punkt 11 motsvaras delvis av 29 a § första stycket tredje meningen
LUF.
Bestämmelsen i punkt 12 är ny och innebär att Finansinspektionen
skall kungöra ett tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd.
Även bestämmelsen i andra stycket är ny. Här anges i förtydligande
syfte att det finns bestämmelser i andra kapitel om offentliggörande i
andra EES-länder.

10 kap. 2 §

Presumtionsregeln i denna paragraf, som i sak överensstämmer med 30 §
LUF och 8 kap. 2 § LEF, uttrycker en av kungörelsens och den därmed
sammanhängande publicitetens viktigaste funktioner, nämligen att vara
bestämmande för vad som skall anses ha kommit till tredje mans
kännedom om sådana förhållanden som skall kungöras.

Otillåten försäkringsverksamhet

10 kap. 3 §

Paragrafen motsvarar 25 b § LUF och 6 kap. 9 § LEF.
Första stycket ger Finansinspektionen möjlighet att inhämta alla de
upplysningar om en verksamhet som behövs för att bedöma om lagen är
tillämplig.
I andra och tredje styckena anges hur Finansinspektionen skall förfara
då man konstaterar att någon driver verksamhet enligt denna lag utan
erforderligt tillstånd. Någon motsvarighet till den nuvarande föreskriften
i LUF om att föreläggandet även kan gå ut på att ändra eller ansöka om
koncession för verksamheten har ansetts obehövlig och därför inte förts
in i den nya lagstiftningen. Möjligheten att ändra eller ansöka om
tillstånd för verksamheten står alltid öppen.
Nytt i jämförelse med gällande lagstiftning är att skyldighet för
inspektionen att underrätta berörda utländska myndigheter om ett
föreläggande inte är begränsad till EES utan även gäller myndigheter
utanför detta område.

Överklagande av beslut

10 kap. 4 §

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om hur Finansinspektionens
beslut enligt denna lag överklagas, motsvarar 25 a § femte stycket och
33 § LUF samt 8 kap. 6 § LEF.
I andra stycket andra meningen införs en enhetlig reglering för
utländska försäkringsgivare. Genom den nya regleringen får
Finansinspektionens beslut om att förena ett föreläggande med vite alltid
överklagas till länsrätten.
Lagrådet har i sitt yttrande förordat att andra och tredje styckena
utformas så att det klart framgår att samma överklagande regler skall
gälla oavsett om ett föreläggande förenats med vite eller inte. Frågan
behandlas emellertid i den nyligen remitterade promemorian om en ny
beslutsordning på bank- och försäkringsområdet (se avsnitt 3). En
översyn av paragrafen bör i stället göras i det lagstiftningsarbetet.
Enligt fjärde stycket får Finansinspektionen i brådskande fall meddela
interimistiskt beslut. Det måste då särskilt anges i beslutet att det skall
gälla omedelbart. En motsvarande bestämmelse finns i
försäkringsrörelselagen (1982:713) och bankrörelselagen (1987:617).
Idag gäller enligt LUF att Finansinspektionens beslut får verkställas utan
hinder av att det har överklagats, om inte regeringen förordnar något
annat. Enligt LEF gäller att Finansinspektionen endast i vissa närmare
angivna fall får bestämma att ett beslut skall gälla omedelbart.
Bestämmelsen i LEF kvarstår oförändrad.

Vite och straff

10 kap. 5 §

Paragrafens första stycke, som motsvarar 25 a § andra-tredje styckena
LUF samt 8 kap. 4 a § LEF, gäller utsättande av vite för utländska
försäkringsgivare och företrädare för dessa försäkringsgivare.
Om vite skall föreläggas i det enskilda fallet avgörs med beaktande av
det oriktiga förfarandets art och omfattning, försäkringsgivarens tidigare
verksamhet samt andra på saken inverkande omständigheter. När det
gäller utländska personer är möjligheterna mycket begränsade att
effektuera ett beslut om utdömande av vite.
Enligt andra stycket, som motsvarar 25 a § första och fjärde styckena
LUF, har inspektionen möjlighet att döma ut vite avseende företrädare
som inte efterkommer vitesföreläggande om att inkomma med
redovisningshandlingar och revisionsberättelser. Utdömande i andra fall
ankommer på allmän förvaltningsdomstol (se 6 § lagen (1985:206) om
viten).

10 kap. 6 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 35 § LUF och 8 kap. 8 § LEF.
Tillsynen över en utländsk försäkringsgivares verksamhet här i landet
är i hög grad baserad på de uppgifter som tillställs Finansinspektionen.
Tillsynens effektivitet och bevakningen av försäkringskundernas
intressen förutsätter att de uppgifter som lämnas är korrekta. Av denna
anledning har straffsanktionen i gällande lagstiftning bibehållits.
Straffsanktionen tar endast sikte på sådan fall där uppgiftsskyldighet
föreligger enligt denna lag.

Allmänna bestämmelser

10 kap. 7 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 31 § LUF och 8 kap. 3 § LEF.
Bestämmelserna i denna paragraf grundar sig vad gäller EES-
försäkringsgivare på artikel 38 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och
tredje livförsäkringsdirektivet. Enligt dessa artiklar kan de behöriga
myndigheterna i den medlemsstat där filialen finns eller där tjänsterna
utförs kräva att de uppgifter om den verksamhet som försäkringsgivaren
bedriver inom vederbörande stats territorium lämnas på de officiella
språken i den berörda medlemsstaten.

10 kap. 8 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 32 § LUF och 8 kap. 4 § LEF.

10 kap. 9 §

Paragrafen motsvarar 26 § LUF och 6 kap. 10 § LEF.
Liksom i fråga om Finansinspektionens övriga tillsynsverksamhet är
det regeringen som skall fastställa de närmare principer som skall gälla
för avgiftens storlek.

Övergångsbestämmelser

Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1998. När denna lag träder i kraft
skall lagen om rätt för utländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige (LUF) och lagen om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige (LEF) upphöra att gälla.
En utländsk försäkringsgivare som när denna lag träder i kraft är
verksam i Sverige med stöd av LUF eller LEF skall ha den rätt att
bedriva försäkringsrörelse i den omfattning som följer av den koncession
som beviljats enligt LUF eller anmälan enligt LEF.
De tillstånd, avvikelser och undantag som medgetts enligt gällande
lagstiftning bör gälla även efter den nya lagens ikraftträdande.
Beslut i ärenden som handlagts enligt äldre bestämmelser skall
överklagas enligt de äldre bestämmelserna.
Slutligen skall 11 § LUF i dess lydelse före SFS 1995:781 gälla för
sådan liv- eller sjukränta som enligt 1 kap. 6 § tillhör annan försäkring än
livförsäkring och som har meddelats före ikraftträdandet av 5 kap. 6 §
andra stycket.
9.2 Förslaget till lag om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713)

1 kap. 2 §

Som en konsekvens av att bestämmelserna i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och
lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige har
samlats i en ny lag lagen (1998:000) om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige har en ändring gjorts i denna paragraf.

2 a kap. 4 §

Till följd av de ändrade bestämmelserna om gränsöverskridande
verksamhet i lagstiftningen om utländska försäkringsgivare har vissa
redaktionella ändringar gjorts i denna paragraf.
Som angetts i avsnitt 6.5 skall i och med denna lagändring även ett
passivt tillhandahållande av tjänster omfattas av den svenska regleringen
av gränsöverskridande verksamhet. Svenska försäkringsbolag som avser
att tillhandahålla försäkringar för risker belägna i eller för åtaganden som
skall fullgöras i ett annat EES-land skall alltså i fortsättningen alltid
underrätta Finansinspektionen om detta. Det nu sagda gäller oavsett om
kontraktet kommit till stånd genom försäkringsgivarens aktiva
verksamhet eller inte. Som angetts i avsnitt 6.5 anses dock inte en
enstaka meddelad affär utgöra verksamhet som kräver underrättelse till
Finansinspektionen. Vad som skall bedömas som en enskild affär
respektive som en verksamhet får avgöras av Finansinspektionen i dess
rättstillämpning. Avgörande bör dock i princip vara antalet kontrakt som
ingås.

14 kap. 26 b §

Bestämmelserna i lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige har överförts till
en ny lag lagen (1998:000) om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige Som en konsekvens härav har ändringar har därför
gjorts i denna paragraf.

15 kap. 3 §

Bestämmelserna i lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige har överförts till
en ny lag lagen (1998:000) om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige Som en konsekvens härav har ändringar har därför
gjorts i denna paragraf.
9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m.
Som en konsekvens av att bestämmelserna i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och
lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige har
samlats i en ny lag lagen (1998:000) om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige har en ändring gjorts i denna paragraf.
9.4 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410)
Bestämmelserna i lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige har överförts till en ny lag lagen (1998:000) om
utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige. Ändringar har därför
gjorts i denna paragraf.
Försäkringsgivare som tidigare var verksamma enligt lagen om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige benämns i den nya lagen EES-
försäkringsgivare. Någon förändring i den gällande regleringen är inte
avsedd.
9.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:357) om
motortävlingsförsäkring
Eftersom bestämmelserna i lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige har överförts till den nya lagen
(1998:000) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige har
ändringar gjorts även i denna paragraf.
Försäkringsgivare som tidigare var verksamma enligt lagen om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige benämns i den nya lagen EES-
försäkringsgivare. Någon förändring i den gällande regleringen är inte
avsedd.
9.6 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979)
Bestämmelserna i lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige har överförts till
lagen (1998:000) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige
Ändringar har därför gjorts i denna paragraf.
Begreppet försäkringsföretag ändras till försäkringsgivare för att bättre
överensstämma med begreppsanvändningen i den nya lagstiftningen.
Någon förändring i sak är emellertid inte avsedd.
9.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt
Som en konsekvens av att bestämmelserna i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och
lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige har
samlats i en ny lag lagen (1998:000) om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige har en ändring gjorts i denna paragraf.
Begreppet företag är vedertaget inom skattelagstiftningen för att
innefatta alla associationsformer. Begreppet försäkringsgivare, som
används i nya lagstiftningen om utländska försäkringsgivare, har därför
inte införts i den ändrade bestämmelsen i lagen om statlig inkomstskatt.
9.8 Förslaget till lag om ändring i mervärdeskattelagen
(1994:200)
Som en konsekvens av att bestämmelserna i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och
lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige har
samlats i en ny lag lagen (1998:000) om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige har en ändring gjorts även i denna paragraf.
9.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter
Eftersom bestämmelserna i lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige har överförts till en ny lag
lagen (1998:000) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige
har ändringar gjorts även i denna paragraf.
Som angetts i avsnitt 6.5 och i författningskommentaren till 1 kap. 13 §
skall även ett s.k. passivt tillhandahållande av försäkringstjänster från en
EES-försäkringsgivare anses utgöra gränsöverskridande verksamhet.
Detta får till följd att även en EES-försäkringsgivare som endast bedriver
passiv försäkringsverksamhet i Sverige skall lämna kontrolluppgifter
enligt förevarande bestämmelse.
Om verksamheten bedrivs genom en filial, en generalagentur eller en
generalrepresentation har en etablering uppkommit i Sverige. Detta
innebär att verksamheten bedrivs från ett fast driftställe och att det från
verksamheten skall lämnas kontrolluppgifter enligt de vanliga reglerna
som gäller för försäkringsföretag här i landet.
9.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:309) om
behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva
vissa mål
I konsekvens med att lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige upphävs och då
hänvisningen därför inte längre fyller någon funktion tas den bort.
Av övergångsbestämmelserna till denna ändring framgår att äldre
bestämmelser fortfarande skall tillämpas i mål där beslut fattats med stöd
av lagen om rätt för utländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige.

Förteckning över remissinstanser
Efter remiss av betänkandet Utländska försäkringsgivare med
verksamhet i Sverige (SOU 1996:77) har yttranden avgetts av Svea
hovrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Marknadsdomstolen, Sveriges
riksbank, Kommerskollegium, Finansinspektionen, Riksskatteverket,
Konkurrensverket, Konsumentverket, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges Försäkringsförbund, Utländska Försäkringsbolags Förening,
Svenska Försäkringsmäklares förening, Sveriges industriförbund,
Trafikförsäkringsföreningen och juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet. Följande remissinstanser har avstått från att yttra sig:
Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd, Svenska
Aktuarieföreningen, Försäkringsjuridiska Föreningen, Svenska
Bankföreningen.

Lagrådsremissens lagförslag
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om utländska försäkringsgivares verksamhet i
Sverige
Härigenom föreskrivs följande.

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

1 kap. Tillämpningsområde och vissa grundläggande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § Utländska försäkringsgivare har rätt att bedriva försäkringsrörelse i
Sverige i enlighet med denna lag.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse
för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska
gemenskaperna (EG) och Schweiz.

2 § Denna lag gäller inte
1. återförsäkringsrörelse eller
2. koassuransverksamhet (samförsäkring), om en EES-försäkrings-
givare deltar i verksamheten från ett utländskt driftställe i annan
egenskap än ledande försäkringsgivare och verksamheten avser sådana
stora risker som anges i 2 a kap. 4 § tredje stycket
försäkringsrörelselagen (1982:713).

3 § Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för
5 kap. 14 §, får tillämpas också för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som
avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1 och 2
försäkringsrörelselagen (1982:713) samt för avgångsbidragsförsäkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring i denna lag, med undantag för 5 kap.
5 § femte stycket och 14 §, behöver inte tillämpas för sådana
livförsäkringar som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klasserna 1 b och 4
försäkringsrörelselagen om premien är beräknad och bestämd för längst
fem år.

Tillämplig lag

4 § En utländsk försäkringsgivare skall i sin verksamhet i Sverige följa
svensk lag och svenska myndigheters beslut och föreskrifter samt svara
inför svensk domstol.
För trafikförsäkring meddelas vissa särskilda bestämmelser i
trafikskadelagen (1975:1410).

Definitioner m.m.

5 § I denna lag avses med
1. EES-försäkringsgivare: utländsk försäkringsgivare vars hemland hör
till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och för vars direkta
försäkringsrörelse inom EES endast den behöriga myndigheten i
hemlandet ansvarar för finansiell tillsyn,
2. försäkringsgivare från tredje land: annan utländsk försäkringsgivare
än EES-försäkringsgivare,
3. hemland: det land där försäkringsgivaren har sitt säte och, när det
gäller försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning, det land där
sammanslutningens ledning finns,
4. behörig myndighet: den nationella myndighet utomlands som enligt
lag eller annan författning har behörighet att utöva tillsyn över EES-
försäkringsgivare eller försäkringsgivare från tredje land.
Bestämmelserna i 2 och 3 kap. i denna lag tillämpas på EES-
försäkringsgivare och bestämmelserna i 4 7 kap. på försäkringsgivare
från tredje land. Bestämmelserna i 8 10 kap. gäller både EES-
försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje land.

6 § Med skadeförsäkring avses i denna lag sådan försäkring som anges i
2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713).
Med livförsäkring avses i denna lag sådan försäkring som anges i
2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen.
Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta tillhör
livförsäkring om ersättningen betalas från en livförsäkring och
skadeförsäkring om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en
sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag, skall den dock i detta
företag höra till livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de
särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 2, 5, 11 och 20 §§
samt 7 kap. 4 12 §§.

7 § Med skadeförsäkringsrisk som är belägen i Sverige avses
1. risk som är hänförlig till egendom som finns i Sverige, när
försäkringen avser antingen en byggnad eller en byggnad och dess
lösöre, till den del byggnaden och lösöret täcks av samma försäkring,
2. risk som är hänförlig till ett fordon som skall registreras i Sverige,
när försäkringen avser ett registreringspliktigt fordon,
3. risk i samband med resa eller semester, när försäkringen har ingåtts
för högst fyra månader och försäkringstagaren har tecknat den i Sverige.
I andra fall än de som anges i första stycket anses
skadeförsäkringsrisken vara belägen i Sverige, om försäkringstagaren är
en fysisk person som har sin vanliga vistelseort här eller, om
försäkringstagaren är en juridisk person, det etableringsställe som
försäkringen gäller finns i Sverige.
När det gäller livförsäkring anses risken vara belägen i Sverige om, i
det fall där försäkringstagaren är en fysisk person, denne har sin
vistelseort här eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, det
etableringsställe som försäkringen gäller finns i Sverige.

8 § Med sekundäretablering avses i denna lag en utländsk
försäkringsgivares etablering i Sverige genom
1. generalagent,
2. filial och
3. när det gäller försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning, en
generalrepresentation.
Med företrädare avses i denna lag generalagent, verkställande direktör
för en filial eller ombud för generalagent och för försäkringsgivare i en
försäkringssammanslutning.

9 § Med generalagent avses i denna lag en fysisk eller juridisk person
som leder och sköter en utländsk försäkringsgivares affärsverksamhet i
Sverige och som även har rätt att företräda försäkringsgivaren i alla de
rättsförhållanden som hänför sig till verksamheten. En utländsk
försäkringsgivare får i Sverige inte representeras av mer än en
generalagent.
Generalagenten skall vara bosatt eller ha sitt säte i Sverige. Den som är
underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller som har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte vara generalagent.
Den utländska försäkringsgivaren skall utfärda fullmakt för
generalagenten att ingå för försäkringsgivaren bindande rättshandlingar
med tredje man samt att ta emot stämning för den utländska
försäkringsgivaren och själv eller genom annan tala och svara för denna.
Om den utländska försäkringsgivaren använder en juridisk person som
generalagent skall den juridiska personen utse ett ombud som uppfyller
de krav som ställs i andra stycket. I ett sådant fall skall den fullmakt som
avses i tredje stycket ställas till ombudet.

10 § Med filial avses i denna lag ett avdelningskontor med självständig
förvaltning som en utländsk försäkringsgivare etablerar i Sverige.
För verksamhet som drivs genom filial gäller även bestämmelserna i
lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Den verkställande
direktören för en filial skall dock vara bosatt i Sverige

11 § Med försäkringssammanslutning avses i denna lag en
sammanslutning av fysiska eller juridiska personer som utan solidarisk
ansvarighet meddelar försäkring. När denna lag hänvisar till
försäkringsgivare avses, när det gäller försäkringssammanslutningar,
medlemmarna i sammanslutningen.

12 § Med generalrepresentation avses en utländsk
försäkringssammanslutnings representation i Sverige.
Generalrepresentationen skall förestås av ett ombud som ansvarar för den
verksamhet som försäkringsgivarna i sammanslutningen driver enligt
denna lag.
Ett ombud för försäkringsgivare i en sammanslutning skall vara bosatt
i Sverige. Den som är underårig, i konkurs eller underkastad
näringsförbud eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken
kan inte vara ombud.
De försäkringsgivare som hör till sammanslutningen skall utfärda
fullmakt för ombudet att vid tvister som rör ingångna försäkringsavtal
ingå för försäkringsgivarna bindande rättshandlingar och att för deras
räkning ta emot stämning samt själv eller genom annan tala och svara för
dem.

13 § Med gränsöverskridande verksamhet avses i denna lag att en EES-
försäkringsgivare från ett utländskt driftställe meddelar försäkringar i
Sverige, utan förmedling av en etablering här i landet, i syfte att ingå
försäkringsavtal om en risk som är belägen i Sverige i enlighet med
1 kap. 7 §.

Separationsprincipen

14 § En EES-försäkringsgivare får i Sverige förena direkt
livförsäkringsrörelse endast med sådan direkt skadeförsäkringsrörelse
som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1 och 2
försäkringsrörelselagen (1982:713) samt med rörelse för återförsäkring
av sådana skadeförsäkringar och av livförsäkring. EES-försäkringsgivare
som på basis av den koncession som försäkringsgivaren har fått i sitt
hemland kan bedriva både liv- och skadeförsäkringsrörelse, får dock
fortsätta att bedriva sådan verksamhet. EES-försäkringsgivaren skall
hålla sin skadeförsäkringsrörelse åtskild från livförsäkringsrörelsen.
Försäkringsgivare från tredje land får i Sverige förena direkt
livförsäkringsrörelse endast med rörelse för återförsäkring av
livförsäkring.

Undantag

15 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen får, med de begränsningar som anges i andra fjärde
styckena, medge undantag från de särskilda bestämmelserna i denna lag
om livförsäkring
1. när det gäller alla utländska försäkringsgivare: livförsäkring som
gäller endast för dödsfall och meddelas för en tid av längst fem år eller
mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år och
2. när det gäller försäkringsgivare från tredje land: livförsäkring som
avses i 2 kap. 3 b § första stycket klass 3 försäkringsrörelselagen
(1982:713).
Undantag enligt första stycket 1 får inte medges från bestämmelserna
om beräkning av premiereserv enligt 5 kap. 3 § femte stycket.
Undantag enligt första stycket 2 får medges från bestämmelserna i
5 kap. 8 § och, om det finns särskilda skäl, från övriga bestämmelser om
livförsäkring.
Ett undantag enligt första stycket skall vara förenligt med Europeiska
gemenskapernas rättsakter i fråga om försäkring.
I samband med beslut om undantag enligt första stycket 1 får det
föreskrivas att bestämmelser i denna lag som särskilt gäller
skadeförsäkring skall tillämpas i stället.

BESTÄMMELSER OM EES-FÖRSÄKRINGSGIVARE

2 kap. Inledande och bedrivande av verksamheten

1 § En EES-försäkringsgivare som i sitt hemland har tillstånd att driva
försäkringsrörelse får bedriva försäkringsrörelse i Sverige
1. från en sekundäretablering här i landet med början två månader efter
det att Finansinspektionen från den behöriga myndigheten i
försäkringsgivarens hemland tagit emot en underrättelse med sådant
innehåll som anges i 2 § eller dessförinnan, om Finansinspektionen
medger att verksamheten får påbörjas,
2. genom gränsöverskridande verksamhet, så snart Finansinspektionen
från den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland tagit emot
en underrättelse med sådant innehåll som anges i 3 §.

2 § En underrättelse enligt 1 § 1 om sekundäretablering skall innehålla
1. uppgifter om sekundäretableringens adress och om vem skall vara
dess företrädare,
2. en plan över den tilltänkta verksamheten där det framgår hur
etableringen är organiserad och vilket slags försäkringsverksamhet som
skall drivas där, och
3. ett intyg utfärdat av hemlandsmyndigheten om EES-försäkrings-
givarens kapitalbas.
För verksamhet som avser försäkringar angivna i 2 kap. 3 a § första
stycket 10 försäkringsrörelselagen (1982:713) (motorfordonsansvar) och
som inte uteslutande avser försäkring av fraktförares ansvar, skall
underrättelsen enligt första stycket dessutom innehålla en försäkran att
EES-försäkringsgivaren är medlem i Trafikförsäkringsföreningen.
Om försäkringsgivaren avser att ändra sin verksamhet i fråga om
förhållanden som anges i första stycket 1 och 2, får ändringen göras
tidigast en månad efter det att försäkringsgivaren underrättat
Finansinspektionen om ändringen.

3 § En underrättelse enligt 1 § 2 om gränsöverskridande verksamhet skall
innehålla
1. uppgifter om vilket eller vilka slag av risker eller åtaganden
försäkringarna skall täcka, och
2. ett intyg utfärdat av hemlandsmyndigheten om
a) försäkringsgivarens kapitalbas, och
b) de försäkringsklasser försäkringsgivarens koncession omfattar.
För verksamhet som avser försäkringar angivna i 2 kap. 3 a § första
stycket 10 i försäkringsrörelselagen (1982:713) (motorfordonsansvar)
och som inte uteslutande avser försäkring av fraktförares ansvar, skall
underrättelsen dessutom innehålla
1. uppgifter om vem som är försäkringsgivarens representant enligt 5 §
trafikskadelagen (1975:1410), och
2. en försäkran att försäkringsgivaren är medlem i
Trafikförsäkringsföreningen.
Om försäkringsgivaren avser att ändra sin verksamhet i fråga om
förhållanden som anges i första och andra styckena, får ändringen göras
tidigast en månad efter det att Finansinspektionen underrättats om
ändringen av den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland.

4 § När försäkringsgivaren börjat sin verksamhet här i landet skall
företrädaren genast underrätta Finansinspektionen om detta.

3 kap. Tillsyn över EES-försäkringsgivare

1 § Den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland har
ansvaret för den finansiella tillsynen över en EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige. Den finansiella tillsynen omfattar kontroll av
försäkringsgivarens solvens, försäkringstekniska avsättningar och
skuldtäckning.
Finansinspektionen skall ha ansvar för tillsynen i övrigt över EES-
försäkringsgivarens verksamhet i Sverige.

2 § Finansinspektionen skall följa den verksamhet som drivs av EES-
försäkringsgivare enligt denna lag, i den utsträckning som behövs för
tillämpningen av lagen. Inspektionen skall, i samarbete med den behöriga
myndigheten i försäkringsgivarens hemland, verka för en sund
utveckling av verksamheten.
Finansinspektionen skall lämna uppgifter till de behöriga
myndigheterna i EES-försäkringsgivares hemländer, om dessa
myndigheter behöver uppgifterna för sin tillsyn över försäkringsgivares
verksamheter, samt i övrigt ha ett nära samarbete med dessa
myndigheter.

3 § En EES-försäkringsgivare som driver försäkringsverksamhet här i
landet skall lämna Finansinspektionen de uppgifter om verksamheten
som behövs för tillsynen.
Finansinspektionen har rätt att granska den försäkringsverksamhet som
en EES-försäkringsgivares sekundäretablering i Sverige bedriver.
Försäkringsgivaren skall även hålla tillgångar, räkenskaper och andra
handlingar tillgängliga för granskning.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som försäkringsgivaren
skall lämna till inspektionen enligt första stycket.
4 § Skyldigheten enligt 3 § att lämna upplysningar och hålla tillgångar
och handlingar tillgängliga för granskning gäller även för
1. styrelsen och verkställande direktören eller motsvarande organ i
företag vars verksamhet uteslutande skall vara att biträda EES-
försäkringsgivare eller som sådana försäkringsgivare har ett
bestämmande inflytande i,
2. ordförande och verkställande direktör eller motsvarande
befattningshavare i en skaderegleringsnämnd, villkorsnämnd eller annat
liknande organ, som här i landet biträder en EES-försäkringsgivare i
dennes rörelse.

5 § Efter anmälan till Finansinspektionen kan den behöriga myndigheten
i en EES-försäkringsgivares hemland göra undersökning hos en
sekundäretablering här i landet. Finansinspektionen har rätt att delta i
undersökningen.

Ingripande och sanktioner

6 § Om en EES-försäkringsgivare överträder denna lag eller en föreskrift
som har meddelats med stöd av denna lag eller på annat sätt visar sig
olämplig att driva försäkringsverksamhet här, får Finansinspektionen
förelägga försäkringsgivaren att vidta rättelse. Om försäkringsgivaren
inte följer föreläggandet skall inspektionen underrätta den behöriga
myndigheten i försäkringsgivarens hemland.
Om rättelse ändå inte sker, får Finansinspektionen förbjuda
försäkringsgivaren att fortsätta sin marknadsföring och att ingå nya
försäkringsavtal om risker som är belägna här i landet eller, när det gäller
livförsäkring, om försäkringsåtaganden som skall fullgöras här i landet.
Innan ett förbud meddelas skall inspektionen underrätta den behöriga
myndigheten i försäkringsgivarens hemland.
I brådskande fall får Finansinspektionen, utan att den behöriga
myndigheten underrättats, vidta åtgärder som anges i andra stycket för att
hindra ytterligare överträdelser.
Finansinspektionen får i brådskande fall, och utan att den utländska
behöriga myndigheten underrättats, även förordna ett ombud att på
försäkringsgivarens vägnar ta emot stämning och i övrigt företräda denne
när det gäller redan meddelade försäkringar. Till dess att kungörelse skett
av sådant förordnande får en försäkringstagare, om försäkringsgivaren
inte är en försäkringssammanslutning, sätta in förfallen
försäkringspremie hos Finansinspektionen med samma verkan som om
den blivit betald till försäkringsgivaren.

7 § Om den behöriga myndigheten i en EES-försäkringsgivares hemland
inskränker försäkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar, skall
Finansinspektionen på begäran av myndigheten vidta samma åtgärder i
fråga om försäkringsgivarens tillgångar i Sverige.
Finansinspektionen skall biträda den behöriga myndigheten i EES-
försäkringsgivarens hemland vid verkställighet av ett beslut om hur
försäkringsverksamheten skall drivas efter det att den myndigheten
beslutat
1. att försäkringsgivaren inte får fortsätta sin marknadsföring eller ingå
nya försäkringsavtal, eller
2. att inskränka försäkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar.

8 § Om en företrädare för en EES-försäkringsgivare avsäger sig sitt
uppdrag, om fullmakten återkallas eller om företrädaren av annan
anledning inte kan utöva sitt uppdrag, skall de åtgärder som anges i 6 §
första tredje styckena vidtas. Om det med hänsyn till skyddet av
försäkringstagarnas intressen är nödvändigt, får Finansinspektionen, för
tiden till dess hindret upphört eller en ny företrädare blivit
befullmäktigad, förordna ett ombud i enlighet med 6 § fjärde stycket.

9 § Om en EES-försäkringsgivare till följd av ett beslut av den behöriga
myndigheten i hemlandet inte längre får driva försäkringsrörelse här i
landet, skall Finansinspektionen vidta de åtgärder som behövs för att
hindra att försäkringsgivaren fortsätter verksamheten eller inleder ny
verksamhet. Inspektionen skall, på begäran av och i samarbete med den
behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland,
1. förbjuda försäkringsgivaren att förfoga över sina tillgångar i Sverige
eller begränsa försäkringsgivarens förfoganderätt, eller
2. förbjuda försäkringsgivaren att fortsätta sin marknadsföring eller att
ingå nya försäkringsavtal.
Finansinspektionen skall i övrigt vidta de åtgärder som behövs till
skydd för de försäkrades intressen. Inspektionen skall också biträda
hemlandets myndighet i angelägenheter som rör avveckling av
försäkringsgivarens verksamhet här i landet. Inspektionen får därvid
vidta sådana åtgärder som inspektionen kan besluta i fråga om ett svenskt
försäkringsbolag.

BESTÄMMELSER OM FÖRSÄKRINGSGIVARE FRÅN
TREDJE LAND

4 kap. Inledande av verksamheten m.m.

Försäkringsrörelse och marknadsföring av försäkringar

1 § En försäkringsgivare från tredje land får efter koncession av
regeringen bedriva försäkringsrörelse i Sverige från en
sekundäretablering här i landet.
Utöver vad som följer av första stycket får en försäkringsgivare från
tredje land, efter tillstånd av Finansinspektionen, i Sverige marknadsföra
försäkringar som gäller risker som är belägna här, om det sker genom
förmedling av en försäkringsgivare som har koncession i Sverige och de
båda försäkringsgivarna tillhör samma koncern eller har samarbetsavtal
med varandra.

2 § En försäkringsgivare från tredje land som bedriver verksamhet enligt
denna lag får inte utan medgivande av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen driva annan rörelse än
försäkringsrörelse här i landet. Medgivande skall lämnas om det finns
särskilda skäl för det.
Ett medgivande enligt första stycket får återkallas av den som lämnat
medgivandet, om det finns skäl för det.
Ansökan om medgivande enligt första stycket skall lämnas in till
Finansinspektionen. Till ansökningen skall fogas den utredning som
inspektionen bestämmer.

Koncession

3 § Finansinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om
huruvida koncession enligt 1 § första stycket krävs för en planerad
verksamhet.
Ett förhandsbesked är bindande för den myndighet som har lämnat
beskedet. Om regeringen har beslutat i fråga om förhandsbesked är även
Finansinspektionen bunden av detta beslut.

4 § Ansökan om koncession enligt 1 § första stycket görs hos regeringen.
Ansökan skall lämnas in till Finansinspektionen som skall överlämna den
till regeringen tillsammans med ett eget yttrande.
Till ansökningen skall fogas
1. en plan för verksamheten i Sverige (verksamhetsplan), och
2. ett intyg om att försäkringsgivaren från tredje land har deponerat
värdehandlingar enligt 5 kap. 1 § andra stycket.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall
innehålla och vilka ytterligare handlingar som skall fogas till ansökan.

5 § Regeringen skall bevilja en försäkringsgivare från tredje land
koncession och godkänna dess företrädare om ansökan uppfyller de krav
som ställs i 4 § och
1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven
på en sund försäkringsverksamhet,
2. det kan antas att de som kommer att äga ett sådant kvalificerat
innehav i försäkringsgivaren som avses i 1 kap. 9 a § första stycket
försäkringsrörelselagen (1982:713) inte kommer att motverka en sund
utveckling av verksamheten hos försäkringsgivaren och även i övrigt är
lämpliga att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en
försäkringsgivare och
3. den som avses vara företrädare för försäkringsgivaren eller, i de fall
där företrädaren är en juridisk person, vara dess ombud har de insikter
och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen hos
en försäkringsgivare och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.
Koncession får inte beviljas, om det kan antas att någon som i väsentlig
mån har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra
ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig
brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i försäkringsgivare.
Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs någon
ytterligare försäkringsgivare.
Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda
omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det
löpande räkenskapsårets slut.
Koncession skall meddelas i enlighet med den indelning som anges i
2 kap. 3 a och 3 b §§ försäkringsrörelselagen (1982:713).

6 § Vid ändring av en beviljad koncession gäller bestämmelserna i 4 och
5 §§ i tillämpliga delar. Regeringen kan bestämma att Finansinspektionen
får besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet inte är av principiell
betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.

7 § Vid förlängning av en koncession, som har beviljats för bestämd tid,
gäller 4 och 5 §§ i tillämpliga delar. Ansökningen, som skall prövas av
den myndighet som beviljat koncessionen, skall lämnas in till
Finansinspektionen senast sex månader före utgången av den löpande
koncessionen.

8 § Utses en ny företrädare för en försäkringsgivare från tredje land skall
denne efter ansökan av försäkringsgivaren godkännas av
Finansinspektionen, om den nya företrädaren uppfyller de krav som ställs
på företrädare i denna lag. Inspektionen får meddela närmare föreskrifter
om den utredning som skall fogas till ansökningen.

9 § När en försäkringsgivare från tredje land som fått koncession enligt
5 § har börjat sin försäkringsverksamhet i Sverige skall
försäkringsgivarens företrädare genast underrätta Finansinspektionen om
detta.

Marknadsföring av försäkringar

10 § Finansinspektionen skall efter ansökan av en försäkringsgivare från
tredje land lämna tillstånd till verksamhet enligt 1 § andra stycket, om
den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund försäkringsverksamhet. Inspektionen får meddela närmare
föreskrifter om den utredning som skall fogas till ansökan om tillstånd.
Om det inte längre finns förutsättningar för tillstånd enligt första
stycket får Finansinspektionen förklara tillståndet förverkat.

Representationskontor

11 § Innan en försäkringsgivare från tredje land får öppna ett
representationskontor i Sverige skall den underrätta Finansinspektionen
om detta. Representationskontoret får inte bedriva verksamhet som
kräver koncession enligt 1 § första stycket eller tillstånd enligt 1 § andra
stycket.
Finansinspektionen skall inom två månader från det att den tog emot
underrättelsen meddela närmare föreskrifter om öppnandet av
representationskontoret, dess verksamhet och tillsynen över det.
Representationskontoret kan öppna när försäkringsgivaren har tagit emot
de föreskrifter av Finansinspektionen som avses i detta stycke.

5 kap. Solvenskrav och bedrivande av verksamheten

Deposition

1 § En försäkringsgivare från tredje land skall som säkerhet för den
direkta försäkringsrörelsen i Sverige deponera värdehandlingar i en
svensk bank på det sätt och under de villkor som Finansinspektionen
bestämmer. Deponering skall göras särskilt för livförsäkring respektive
skadeförsäkring. Depositionen skall bestå av sådana värdehandlingar som
Finansinspektionen har godtagit som säkerhet.
Innan koncession söks i Sverige skall försäkringsgivaren deponera
värdehandlingar till ett värde som motsvarar 300 gånger det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då ansökningen
om koncession lämnades in till Finansinspektionen.

2 § Medan verksamheten pågår skall depositionen
1. för skadeförsäkring inom åtta månader efter utgången av varje
räkenskapsår uppgå till ett belopp som motsvarar bruttopremieinkomsten
under räkenskapsåret, dock lägst till ett belopp som motsvarar 300
gånger det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som gällde vid
räkenskapsårets utgång,
2. för livförsäkring varje räkenskapsår uppgå till ett belopp som
motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring
som gällde vid räkenskapsårets utgång.

3 § Finansinspektionen får, med hänsyn till rörelsens omfattning och
beskaffenhet, bestämma att deponeringen får göras med ett lägre belopp
än det som anges i 1 § andra stycket och 2 §, om inspektionen anser att
det är skäligt. Sådant beslut får inspektionen återkalla om det finns skäl
till det.
Överskrider det sammanlagda belopp som en försäkringsgivare
deponerat för skadeförsäkring väsentligt den premieinkomst som anges i
2 § 1, får Finansinspektionen medge försäkringsgivaren att få ut det
överskjutande beloppet, om detta inte hänför sig till en deposition enligt
andra stycket.
Bestämmelser om att Finansinspektionen i vissa fall får medge
undantag från skyldigheten att deponera finns i 16 och 18 §§.

4 § Tillgångar som en försäkringsgivare från tredje land har deponerat
enligt 1 3 §§ och som inte beaktats enligt 12 § första stycket fjärde
meningen eller använts till skuldtäckning, får användas endast till
betalning av sådana på försäkringsavtal grundade skulder som hänför sig
till försäkringsgivarens direkta försäkringsrörelse i Sverige.

Försäkringstekniska avsättningar och grunder för
försäkringsverksamheten

5 § En försäkringsgivare från tredje land skall för sin direkta
försäkringsrörelse i Sverige redovisa försäkringstekniska avsättningar.
En försäkringsgivares försäkringstekniska avsättningar skall motsvara de
belopp som behövs för att försäkringsgivaren vid varje tidpunkt skall
kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma på
grund av ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska
avsättningarna skall motsvara försäkringsgivarens ansvarighet för
1. löpande försäkringar (premiereserv),
2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader som beräknas
uppkomma för regleringen av dessa samt tilldelad återbäring som
förfallit till betalning men inte betalats ut (avsättning för oreglerade
skador),
3. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har
förfallit till betalning,
4. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än
livförsäkringsrörelse som inte har förfallit till betalning och
5. förlustutjämning för kreditförsäkring som avses i 12 kap. 9 a §
försäkringsrörelselagen (1982:713) (utjämningsavsättning) upp till det
belopp för avsättningens storlek som anges i första stycket andra
meningen nämnda paragraf.
Ansvarar flera försäkringsgivare solidariskt för en försäkring, skall
endast den del av försäkringen som enligt avtal mellan
försäkringsgivarna belöper på en enskild försäkringsgivare beaktas vid
beräkningen av den försäkringsgivarens försäkringstekniska avsättningar.
Avsättning för oreglerade skador skall beräknas särskilt för varje
försäkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder
användas om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av
skadornas art.
Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om beräkning av försäkringstekniska
avsättningar.
Vid beräkning av premiereserv för livförsäkringsrörelse gäller 7 kap.
2 § försäkringsrörelselagen (1982:713).

6 § För livförsäkringar skall, om det inte med hänsyn till försäkringarnas
särskilda beskaffenhet finns anledning till undantag, grunder upprättas
för
1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv,
2. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev,
3. belåning av försäkringsbrev hos försäkringsgivaren,
4. verkan av underlåten premiebetalning,
5. försäkringstagarens rätt när försäkringen i andra fall än som avses i
2 eller 4 upphör i förtid eller när försäkringsgivaren i övrigt inte har
ansvar för försäkringsfallet och
6. förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.
För sådan livränta eller sjukränta som enligt 1 kap. 6 § tillhör annan
försäkring än livförsäkring skall grunder upprättas för beräkning av
premiereserv och rätt till återköp.

7 § För de grunder för beräkning av försäkringspremier och premiereserv
som anges i 6 § första stycket 1 samt för de grunder för beräkning av
premiereserv som anges i 6 § andra stycket gäller 7 kap. 5 och 6 §§
försäkringsrörelselagen (1982:713) i tillämpliga delar.
Grunderna för försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev skall
ange villkoren för att erhålla denna rätt. De skall även innehålla regler för
beräkning av återköps- och fribrevsvärden.
Grunderna för belåning av försäkringsbrev hos försäkringsgivaren
skall ange villkoren för belåningen. De skall även innehålla
bestämmelser om lånevärde, räntesats och verkan av underlåtenhet att
betala ränta.
Grunderna för verkan av underlåtenhet att betala premierna skall ange i
vilken ordning försäkringsgivarens ansvarighet kan komma att upphöra
eller i övrigt förändras. Vidare skall grunderna ange villkoren för att
försäkringen åter skall träda i kraft (återupplivning).

8 § De försäkringstekniska avsättningarna skall täckas och värderas på
det sätt som gäller för skuldtäckning enligt 7 kap. 9 § första och tredje
fjärde styckena, 9 a 10 c §§, 10 e samt 10 f §§ försäkringsrörelselagen
(1982:713) eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av någon av
dessa bestämmelser. Dock skall skuldtäckning endast omfatta
direktförsäkringsrörelse.
För teckning av de försäkringstekniska avsättningarna får 90 procent
av depositionen enligt 1 3 §§ räknas in under förutsättning att
depositionen till den delen består av värdehandlingar som får användas
för skuldtäckning med tillämpning av bestämmelserna i första stycket
och som inte beaktats enligt 12 § första stycket fjärde meningen.
De tillgångar som används för skuldtäckning skall finnas i Sverige.

9 § Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall se till att
sådana riktlinjer som anges i 7 kap. 10 g § försäkringsrörelselagen
(1982:713) upprättas och att riktlinjerna följs. Företrädaren skall vidare
fortlöpande pröva om riktlinjerna behöver ändras.
Företrädaren skall se till att försäkringstagarna och den som avser att
teckna en livförsäkring hos försäkringsgivaren informeras om det
huvudsakliga innehållet i riktlinjerna, om det inte med hänsyn till
försäkringens särskilda beskaffenhet saknas anledning till sådan
information. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna
information och om vilka försäkringar som inte skall omfattas av
informationsskyldigheten.

10 § Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall föra ett
register som vid varje tidpunkt visar de tillgångar som används för
skuldtäckning och tillgångarnas värde.
Om en tillgång som antecknas i registret har upplåtits med sådan rätt
att dess fulla värde inte kan utnyttjas för skuldtäckning, skall detta
antecknas i registret.

11 § Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen
(1970:979) följer med en fordran som grundas på avtal om
1. livförsäkring, eller
2. återförsäkring avseende livförsäkring.
Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i det register
som anges i 10 §, när en försäkringsgivare från tredje land försätts i
konkurs eller när utmätning äger rum eller särskild administration träder
in.
Fordran enligt 1 har företräde framför fordran enligt 2.

Solvenskrav

12 § En försäkringsgivare från tredje land skall, utöver de tillgångar som
motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna enligt 3 §, vid varje
tidpunkt ha en tillräcklig kapitalbas. Kapitalbasens storlek skall
fastställas på grundval av den direkta försäkringsrörelse som
försäkringsgivaren bedriver i Sverige. Kapitalbasen skall när
verksamheten bedrivs minst uppgå till en nivå som beräknas med
utgångspunkt i verksamhetens art och omfattning (solvensmarginal),
dock får kapitalbasen aldrig understiga ett minimibelopp (garantibelopp).
Tillgångar som en försäkringsgivare deponerat i bank enligt 1 3 §§ skall
beaktas vid bedömning av om kravet på garantibelopp är uppfyllt, dock
högst upp till ett belopp som motsvarar hälften av det minsta beloppet för
garantibeloppet.
De poster som ingår i kapitalbasen skall till ett belopp som minst
motsvarar solvensmarginalen finnas i ett land som omfattas av avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Dessa poster skall till ett
belopp som minst motsvarar en tredjedel av solvensmarginalen finnas i
Sverige.
Bestämmelserna om att Finansinspektionen i vissa fall får medge
undantag från bestämmelserna om beräkning av solvensmarginalen och
lokalisering av tillgångar finns i 16 18 §§.

13 § Kapitalbasen för skadeförsäkring får omfatta de poster som anges i
7 kap. 24 § försäkringsrörelselagen (1982:713). För skadeförsäkring
beräknas solvensmarginalen enligt 7 kap. 25 § försäkringsrörelselagen
och garantibeloppet enligt 7 kap. 27 § första och andra styckena.
Garantibeloppet är dock hälften av det belopp som krävs enligt 7 kap.
27 § första och andra styckena försäkringsrörelselagen.

14 § Kapitalbasen för livförsäkring får omfatta de poster som anges i
7 kap. 22 § och 26 § tredje stycket försäkringsrörelselagen. För
livförsäkring beräknas solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 §
försäkringsrörelselagen. Garantibeloppet för livförsäkring skall motsvara
400 000 ECU. En tredjedel av solvensmarginalen eller av
garantibeloppet, om det är större, skall motsvaras av poster som anges i
7 kap. 22 § första stycket 1 3 försäkringsrörelselagen.

15 § För sådan livförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klass
3 försäkringsrörelselagen gäller de särskilda bestämmelserna om
kapitalbas och solvensmarginal i 12 och 13 §§ lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder.

Verksamhet i flera EES-länder

16 § Om en försäkringsgivare från tredje land har ansökt om tillstånd att
driva verksamhet genom agentur eller filial i ett eller flera länder som hör
till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, får Finansinspektionen
efter ansökan medge försäkringsgivaren följande förmåner, som endast
kan medges samtidigt:
1. Den del av depositionen enligt 1 § som skall beaktas enligt 12 §
första stycket fjärde meningen behöver försäkringsgivaren inte göra i mer
än ett av dessa EES-länder.
2. Vid beräkning av solvensmarginalen skall hänsyn tas till
försäkringsgivarens verksamhet genom agenturer eller filialer i de andra
EES-länderna.
3. De tillgångar som motsvarar garantibeloppet får finnas i ett annat av
dessa EES-länder.

17 § I ansökan skall försäkringsgivaren ange vilket lands behöriga
myndighet som skall ha tillsyn över den samlade soliditeten hos
agenturerna eller filialerna och varför denna myndighet valts.
Deponeringen skall göras i det landet.

18 § Ett medgivande får lämnas endast om samtliga behöriga
myndigheter hos vilka försäkringsgivaren ansökt om förmåner tillstyrker
ansökan. Om försäkringsgivaren har valt någon annan myndighet än
Finansinspektionen, gäller medgivandet från det att den utländska
myndighet som försäkringsgivaren valt har underrättat
Finansinspektionen om att myndigheten kommer att kontrollera
försäkringsgivarens soliditet även beträffande försäkringsgivarens
verksamhet i Sverige. Finansinspektionen skall till den behöriga
myndigheten lämna de uppgifter som denna behöver för kontrollen.
Om den behöriga myndigheten i något av de länder som avses i första
stycket begär det, skall Finansinspektionen återkalla medgivandet.

Ombud för generalrepresentation

19 § Ett ombud för en generalrepresentation för en
försäkringssammanslutning från tredje land skall föra en förteckning
över dels de särskilda medhjälpare som har rätt att förvärva
försäkringsaffärer för försäkringsgivaren i sammanslutningen, dels de
försäkringar som dessa medhjälpare förmedlar för sammanslutningen.
Härvid skall de premier och skadeersättningar som är att hänföra till
försäkringen anges för varje försäkring. Uppgifterna skall föras in
fortlöpande och grundas på handlingar som härrör från affärshändelser.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om förteckningen och handlingarna
enligt första stycket.

Aktuarie

20 § En försäkringsgivare från tredje land som meddelar livförsäkringar i
Sverige skall ha en aktuarie som utför försäkringstekniska beräkningar
och utredningar. I fråga om aktuarien gäller 8 kap. 18 § andra stycket
försäkringsrörelselagen (1982:713).

6 kap. Tillsyn över försäkringsgivare från tredje land

1 § Finansinspektionen skall ha tillsyn över den verksamhet som
försäkringsgivare från tredje land bedriver i Sverige. Inspektionen skall
verka för en sund utveckling av verksamheten och ha ett nära samarbete
med andra länders behöriga myndigheter.

2 § Regeringen skall, efter anmälan av Finansinspektionen, förklara
koncession som beviljats för en försäkringsgivare förverkad om
1. försäkringsgivaren inte har börjat sin verksamhet inom ett år från det
koncessionen beviljades eller inom samma tid förklarat sig avstå från
koncessionen eller
2. försäkringsgivaren under längre tid än sex månader inte drivit
verksamhet.

3 § Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall lämna
Finansinspektionen de upplysningar om försäkringsgivaren och dennes
verksamhet här i landet som inspektionen begär.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela föreskrifter om vilka upplysningar en försäkringsgivare från
tredje land skall lämna till inspektionen.

4 § Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall utan
dröjsmål lämna Finansinspektionen
1. en redogörelse för försäkringsgivarens verksamhet i Sverige för
varje räkenskapsår, enligt formulär som fastställs av inspektionen,
2. ett intyg för varje räkenskapsår om att försäkringsgivarens
deposition motsvarar kraven i 5 kap. 1 3 §§,
3. en utredning för varje räkenskapsår om de försäkringstekniska
avsättningarnas storlek, hur dessa har beräknats och täckts samt om
avgiven återförsäkring,
4. en kopia av grunder eller ändrade grunder,
5. uppgifter om de tvångsmedel som den behöriga myndigheten i
försäkringsgivarens hemland har tillgripit mot försäkringsgivaren, samt
6. meddelande om ändring av försäkringsgivarens firma.
Till grunderna eller de ändrade grunderna enligt första stycket 4 skall
det fogas en redogörelse för de konsekvenser grunderna får för
försäkringstagarna och försäkringsgivaren.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten enligt första
och andra styckena.

5 § Finansinspektionen kan förelägga företrädaren för en
försäkringsgivare från tredje land att lämna inspektionen de uppgifter
som avses i 3 och 4 §§.

6 § Finansinspektionen har rätt att granska den verksamhet som en
försäkringsgivare från tredje land bedriver i Sverige. Företrädaren skall
hålla tillgångar, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för
granskning när inspektionen bestämmer det.
Finansinspektionen kan förordna en särskild sakkunnig för
granskningen. Dennes arvode fastställs av inspektionen. Arvodet skall
betalas ur försäkringsgivarens medel på det sätt som inspektionen
bestämmer.

7 § Skyldigheten enligt 3 och 6 §§ att lämna upplysningar och hålla
tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning gäller även för
1. styrelsen och den verkställande direktören eller motsvarande organ i
företag vars verksamhet här i landet uteslutande skall vara att biträda
försäkringsgivare från tredje land eller som en sådan försäkringsgivare
har ett bestämmande inflytande i, samt
2. ordföranden och den verkställande direktören eller motsvarande
befattningshavare i skaderegleringsnämnd, villkorsnämnd eller annat
liknande organ, som här i landet biträder en försäkringsgivare från tredje
land i dennes rörelse.
Ingripande och sanktioner

8 § Finansinspektionen får i fråga om den verksamhet som en
försäkringsgivare från tredje land bedriver här i landet meddela de
erinringar som inspektionen anser är nödvändiga.
Finansinspektionen skall förelägga försäkringsgivaren att vidta rättelse
om inspektionen finner att
1. avvikelser skett från denna lag, trafikskadelagen (1975:1410) lagen
(1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av någon av dessa lagar eller av grunderna, om
sådana finns,
2. grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till
omfattningen och beskaffenheten av försäkringsgivarens rörelse,
3. ett belopp som deponerats i bank enligt 5 kap. 1 3 §§ minskats
genom att värdehandlingarna sjunkit avsevärt i värde eller av annan
anledning,
4. försäkringsgivarens riktlinjer för placering av tillgångar som
används för skuldtäckning inte är tillfredsställande med hänsyn till
innehållet i 5 kap. 8 § samt 7 kap. 9 a 10 c §§ och 10 e §
försäkringsrörelselagen (1982:713),
5. de tillgångar som används för skuldtäckning inte är tillräckliga eller
inte är placerade enligt 5 kap. 8 § samt 7 kap. 9 a 10 c §§ och 10 e §
försäkringsrörelselagen,
6. försäkringsgivarens företrädare eller, om företrädaren är en juridisk
person, försäkringsgivarens ombud inte uppfyller de krav som anges i
4 kap. 5 § första stycket 3, eller
7. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsgivarens
verksamhet.

9 § Finansinspektionen skall förelägga en försäkringsgivare från tredje
land att upprätta och för godkännande överlämna en plan för att
1. återställa en sund finansiell ställning, om försäkringsgivarens
kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 eller 25 §
försäkringsrörelselagen (1982:713) (saneringsplan),
2. skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger de nivåer som
anges i 5 kap. 12 15 §§, eller om garantibeloppet för en
livförsäkringsrörelse inte har sådan sammansättning som anges i 5 kap.
12 § andra stycket (finansieringsplan).
Skyldigheten att upprätta saneringsplan eller finansieringsplan enligt
första stycket gäller inte om försäkringsgivaren medgetts förmåner enligt
5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn
över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar
försäkringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller
delvis förfoga över sina tillgångar skall, på begäran av myndigheten,
Finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffande
försäkringsgivarens tillgångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta
hur verksamheten skall drivas efter ett sådant beslut av den utländska
myndigheten.

10 § Om ett föreläggande enligt 8 eller 9 § inte har följts inom den
bestämda tiden och det förhållande som orsakat anmärkningen inte heller
på något annat sätt har rättats till, skall Finansinspektionen anmäla detta
till regeringen.

11 § Finansinspektionen får begränsa förfoganderätten hos en
försäkringsgivare från tredje land eller förbjuda försäkringsgivaren att
förfoga över sina tillgångar i Sverige, om
1. försäkringsgivaren inte följer gällande bestämmelser om
skuldtäckning,
2. försäkringsgivarens kapitalbas understiger en tredjedel av
solvensmarginalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,
3. försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen och
det finns särskilda skäl att anta att försäkringsgivarens finansiella
ställning ytterligare kommer att försämras, eller
4. det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen
vid ett beslut om förverkande av försäkringsgivarens koncession.
Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall bedrivas efter
ett sådant beslut som avses i första stycket.
Om försäkringsgivaren medgetts förmåner enligt 5 kap. 16 § och
någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över
soliditeten, skall inspektionen underrätta den behöriga myndighet som
kontrollerar försäkringsgivarens soliditet innan inspektionen vidtar
åtgärder.
Om försäkringsgivaren driver verksamhet i ett annat land som tillhör
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller har tillgångar placerade
där, skall Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det
landet om beslut som fattats i enlighet med första stycket och, om det
behövs, begära att den behöriga myndigheten i samarbete med
inspektionen vidtar motsvarande åtgärder.

12 § Om en företrädare för en försäkringsgivare från tredje land avsäger
sig sitt uppdrag, om fullmakten återkallas eller om företrädaren av annan
anledning inte kan utöva sitt uppdrag, skall Finansinspektionen förordna
ett tillfälligt ombud att sköta sysslan tills försäkringsgivaren har utsett en
ny företrädare som inspektionen har godkänt eller tills den ordinarie
företrädaren åter kan utöva sitt uppdrag. Intill dess att förordnandet har
kungjorts får försäkringstagare sätta in förfallna försäkringspremier hos
Finansinspektionen med samma verkan som om de blivit inbetalda till
försäkringsgivaren.

13 § En koncession för en försäkringsgivare från tredje land kan
förklaras förverkad av regeringen om försäkringsgivaren
1. inte längre uppfyller kraven för koncession,
2. inte inom angiven tid har fullföljt en plan som har godkänts enligt
9 § första stycket eller
3. på annat sätt allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för
verksamheten.
Om försäkringsgivaren medgetts förmåner enligt 5 kap. 16 § och
försäkringsgivarens auktorisation förklarats förverkad av en utländsk
myndighet som kontrollerar dennes soliditet, skall Finansinspektionen
vidta de åtgärder som behövs. Om skälet till att auktorisationen förklarats
förverkad är att försäkringsgivarens soliditet är otillräcklig, skall
regeringen genast förklara försäkringsgivarens koncession i Sverige
förverkad.

14 § Finansinspektionen skall anmäla beslut om förverkande av
koncession för en försäkringsgivare från tredje land till de behöriga
myndigheterna i de länder i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
där försäkringsgivaren bedriver försäkringsverksamhet. Inspektionen får
i samband med detta begära att en sådan myndighet i samarbete med
inspektionen vidtar de åtgärder som behövs för att skydda de försäkrades
intressen.

15 § Finansinspektionen kan förbjuda ett representationskontor att
fortsätta sin verksamhet i Sverige, om dess verksamhet allvarligt bryter
mot de föreskrifter som inspektionen har meddelat enligt 4 kap. 11 §
andra stycket eller om det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot
representationskontorets verksamhet.

7 kap. Avslutande av verksamheten

1 § Om en försäkringsgivare från tredje land avser att upphöra med sin
försäkringsrörelse i Sverige, skall försäkringsgivaren ansöka om att
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
återkallar koncessionen.

2 § Om en försäkringsgivare från tredje land upphör att driva
försäkringsrörelse i Sverige, skall försäkringsgivaren utfärda fullmakt för
ett ombud att ta emot stämning för försäkringsgivaren och i övrigt
företräda försäkringsgivaren i fråga om redan meddelade försäkringar.
Försäkringsgivaren skall anmäla ett ombud som avses i första stycket
till Finansinspektionen för godkännande. Till ansökan skall fogas
fullmakt för ombudet. Inspektionen får förordna ett tillfälligt ombud för
tiden innan försäkringsgivaren lämnar in en sådan anmälan. Inspektionen
skall genast införa kungörelse enligt 10 kap. 1 § 8 om godkännandet eller
förordnandet. Fram tills Finansinspektionen har infört kungörelse om
godkännandet eller förordnandet av ombudet, får försäkringstagare sätta
in förfallna försäkringspremier hos inspektionen med samma verkan som
om de blivit inbetalda till försäkringsgivaren.

3 § När en försäkringsgivare från tredje land visar att den har uppfyllt
sina förpliktelser enligt 5 kap. 4 § eller annars lagligen befriats från dem
har försäkringsgivaren rätt att med Finansinspektionens samtycke få
tillbaka de tillgångar som enligt 5 kap. 1 3 §§ har ställts som säkerhet.

Särskild administration

4 § Om koncessionen för en försäkringsgivare från tredje land att
meddela livförsäkring i Sverige förklaras förverkad, skall en särskild
administration träda in för att ta till vara livförsäkringstagarnas rätt.
Finansinspektionen skall förvalta administrationsboet.
Finansinspektionen skall genast för livförsäkringstagarnas räkning ta
hand om samtliga tillgångar i vilka de har förmånsrätt enligt 4 a §
förmånsrättslagen (1970:979). Härmed övergår alla försäkringsgivarens
rättigheter och skyldigheter på grund av livförsäkringsavtalen på
administrationsboet. Har livförsäkringarna återförsäkrats, gäller samma
sak försäkringsgivarens rättigheter och skyldigheter på grund av
återförsäkringarna.
Så snart administrationen har inträtt skall Finansinspektionen låta
värdera de omhändertagna tillgångarna. Inspektionen skall vidare låta
beräkna det belopp som de försäkringstekniska avsättningarna för
livförsäkring uppgår till. Administrationsboet har fordringsrätt hos
försäkringsgivaren för det belopp med vilket värdet av tillgångarna
understiger de försäkringstekniska avsättningarna för livförsäkring,
ökade med en tjugondel.

5 § Finansinspektionen skall om möjligt överlåta de försäkringar som
enligt 4 § tagits över av administrationsboet till en eller flera
försäkringsgivare med koncession för livförsäkring som antingen är
1. ett svenskt försäkringsbolag, eller
2. en utländsk försäkringsgivare som har koncession i Sverige eller
som är auktoriserat i ett land inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.

6 § Om Finansinspektionen anser att ett anbud om att ta över
försäkringsbestånd bör antas, skall inspektionen kungöra anbudets
innehåll enligt 10 kap. 1 § 9 och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt.
Kungörelsen skall innehålla föreläggande för försäkringstagarna att inom
en bestämd tid, minst en månad efter kungörelsens utfärdande, hos
inspektionen anmäla om de har något att invända mot anbudet. Även den
som inte är försäkringstagare men som har förvärvat rätt på grund av en
försäkring skall få möjlighet att framföra invändningar.
Om det i beståndet som skall överlåtas ingår åtaganden som skall
fullgöras utomlands, skall Finansinspektionen innan anbudet antas ge de
behöriga myndigheterna i det land där åtagandena skall fullgöras
möjlighet att yttra sig. Finansinspektionen får pröva anbudet när de
behöriga myndigheterna yttrat sig eller, om de inte yttrat sig, tre månader
från det att myndigheten mottog meddelandet.

7 § Finansinspektionen skall anta ett anbud om övertagande av
försäkringsbestånd om
1. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs
sedan överlåtelsen beaktats, varvid hänsyn tagits till sådan förmån som
kan ha medgivits i enlighet med 5 kap. 16 §, och
2. behörig myndighet i det land där åtaganden skall fullgöras,
samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.
Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva
verksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig myndighet.
Med behörig myndighet avses i detta fall den behöriga myndigheten i det
EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.
Finansinspektionens beslut att anta ett anbud skall kungöras enligt
10 kap. 1 § 10. När ett sådant beslut kungörs, övergår ansvaret för det
överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren.
Genom denna försäkringsgivares försorg skall samtliga försäkringstagare
och de personer som förvärvat rätt på grund av en försäkring underrättas
om överlåtelsen och de eventuella ändringar i villkoren som den medför.
Om det i ett bestånd av direkt försäkring som överlåtits ingår
åtaganden som skall fullgöras i ett annat EES-land skall
Finansinspektionen offentliggöra den godkända överlåtelsen i det landet
enligt bestämmelserna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på
motsvarande sätt i det berörda landet, får inspektionen underlåta att
offentliggöra beslutet där.

8 § Om Finansinspektionen inte överlåtit försäkringsbeståndet enligt 5 §
inom ett år från det att administrationen trädde in, får tillgångarna säljas
och medlen fördelas mellan försäkringstagarna.

9 § Om det vid överlåtelse av försäkringarna enligt 5 § eller annars har
uppstått ett överskott, skall detta i första hand användas till att betala
kostnaden för administrationen samt till sådant bidrag som avses i
10 kap. 9 § och som inte betalats. Återstoden skall överlämnas till den
försäkringsgivare vars försäkringar varit föremål för administrationen.

10 § Av de livförsäkrings- och återbäringsbelopp som förfallit till
betalning innan koncessionen för en försäkringsgivare från tredje land
har förklarats förverkad, skall så mycket betalas ut som skulle ha betalats
om koncessionen inte förklarats förverkad.
Av de livförsäkrings- eller återbäringsbelopp som förfaller till betal-
ning under administrationstiden får innan administrationen avslutats
endast så mycket betalas ut som Finansinspektionen anser att det är
möjligt att betala ut utan att övriga livförsäkringstagares rätt försämras.
Detta skall även tillämpas i fråga om återköp av försäkringar eller
belåning av försäkringsbrev hos försäkringsgivaren. Skulle det efteråt
visa sig att ett för stort belopp har betalats ut, skall återbetalning inte ske.

Allmänna bestämmelser

11 § Om en försäkringsgivare från tredje land i annat fall än enligt 4 §
första stycket upphör att driva livförsäkringsrörelse i Sverige, är försäk-
ringsgivaren ändå skyldig att på det sätt som anges i 5 kap. 8 10 §§ redo-
visa tillgångar som motsvarar värdet av de försäkringstekniska
avsättningarna för redan meddelade livförsäkringar. Ett ombud som har
utsetts av försäkringsgivaren enligt 2 § är skyldig att fullgöra de
uppgifter enligt 5 kap. 10 § och 6 kap. 3 4 och 6 §§, som förut har varit
företrädarens skyldighet. Om inte tillgångar som motsvarar värdet av de
försäkringstekniska avsättningarna redovisas eller om det av annat skäl
finns anledning att anta att livförsäkringstagarnas rätt på grund av
försäkringsavtalen äventyras, skall Finansinspektionen besluta om
administration enligt 4 §. Om de tillgångar som avsatts till redovisning
anses otillräckliga får dock administrationen inte föreskrivas, förrän
Finansinspektionen har förelagt försäkringsgivaren att fylla bristen och
denna inte täckts inom fyra veckor efter ett sådant föreläggande. Om i ett
sådant fall administration inträder, skall bestämmelserna i 4 § första
stycket om upphörandet av försäkringsgivarens rätt att driva
livförsäkringsrörelse här i landet i stället avse meddelandet av beslut om
administration.

12 § En försäkringsgivare från tredje land vars koncession återkallats
eller förverkats får inte bevilja nya försäkringar här i landet. Under
administrationstiden får dock sådana livförsäkringar meddelas som
föranleds av gällande försäkringsavtal.

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER FÖR UTLÄNDSKA
FÖRSÄKRINGSGIVARE

8 kap. Marknadsföring m.m.

1 § Företrädaren för en utländsk försäkringsgivare skall övervaka att
försäkringsgivaren i sin verksamhet i Sverige iakttar god affärssed. I
fråga om en försäkringssammanslutning gäller detta, såvitt avser
verksamhet för att anskaffa försäkringar, försäkringsgivarna.

2 § En utländsk försäkringsgivare skall i alla meddelanden till
allmänheten nämna sin organisationsform och sitt hemland.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
skall meddela närmare föreskrifter om den information som en
försäkringsgivare skall lämna till försäkringstagarna och till den som
avser att teckna en försäkring hos försäkringsgivaren.

3 § Ett försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna
försäkringsvillkoren och om de särskilda villkor som gäller för den
försäkring som avses i brevet.

4 § En utländsk försäkringsgivare eller dennes företrädare får inte till
fördel för en enskild försäkringstagare eller grupper av försäkringstagare,
på annat sätt än genom återbäring, medge direkt eller indirekt nedsättning
av de livförsäkringspremier som försäkringsgivaren enligt upprättade
grunder bestämt för sin rörelse här i landet.

5 § På begäran av den som biträtt en utländsk försäkringsgivare att
marknadsföra försäkringar i Sverige skall Finansinspektionen utfärda ett
intyg över verksamhetens omfattning och innehåll, om intyget behövs för
att den som biträtt försäkringsgivaren skall få driva liknande verksamhet
i ett annat land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet. Försäkringsgivaren och den som begär intyg skall
lämna inspektionen de upplysningar som behövs för att inspektionen
skall kunna fullgöra denna skyldighet.

9 kap. Överlåtelse av försäkringsbestånd

1 § En utländsk försäkringsgivare (överlåtande försäkringsgivare) som
driver en försäkringsrörelse i enlighet med denna lag kan helt eller delvis
överlåta ett bestånd av försäkringar som hör till försäkringsrörelsen till
en svensk eller utländsk försäkringsgivare (övertagande
försäkringsgivare) under de förutsättningar som anges i detta kapitel.

Överlåtelse av försäkringsbestånd från EES-försäkringsgivare

2 § När Finansinspektionen av en behörig myndighet i ett annat EES-
land ges möjlighet att yttra sig över en fråga om tillstånd till en
överlåtelse av ett bestånd av försäkringar, som meddelats under en
verksamhet som drivits med stöd av denna lag, skall inspektionen lämna
sitt samtycke om
1. försäkringstagarnas rätt inte försämras, och
2. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs
sedan överlåtelsen beaktats.
Yttrandet enligt första stycket skall lämnas inom tre månader.

3 § Finansinspektionen skall innan den yttrar sig ge de berörda
försäkringstagarna och livräntetagarna möjlighet att anmäla om de har
något att invända mot överlåtelsen. Därvid skall vad som föreskrivs om
offentliggörande i 15 kap. 4 § första stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713) gälla i tillämpliga delar. Om överlåtelsen har offentliggjorts
på motsvarande sätt i Sverige av en behörig myndighet i den överlåtande
försäkringsgivarens hemland, får inspektionen underlåta att offentliggöra
ansökan.

Överlåtelse av försäkringsbestånd från försäkringsgivare från tredje
land

4 § En försäkringsgivare från tredje land får med Finansinspektionens
tillstånd helt eller delvis överlåta sitt försäkringsbestånd som avses i 1 §
till en annan försäkringsgivare. Överlåtelse får ske till
1. ett svenskt försäkringsbolag, eller
2. en utländsk försäkringsgivare som har koncession i Sverige eller
som är auktoriserad i ett land inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.
5 § Ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 4 §
skall göras av såväl den överlåtande försäkringsgivaren som den
övertagande försäkringsgivaren. Det avtal som träffats om överlåtelsen
skall fogas till ansökningen. För ansökningen gäller 15 kap. 3 § fjärde
stycket och 4 § första stycket försäkringsrörelselagen (1982:713).

6 § Finansinspektionen skall innan tillstånd lämnas enligt 4 § ge den
behöriga myndigheten i det land där risker är belägna eller där åtaganden
skall fullgöras möjlighet att yttra sig. Finansinspektionen får pröva
ansökan om tillstånd att verkställa överlåtelseavtalet när myndigheten
yttrat sig eller, om den inte yttrat sig, tre månader från det att den
utländska myndigheten mottog meddelandet.

7 § Tillstånd att verkställa överlåtelseavtal som avses i 4 § skall ges om
1. försäkringstagarnas rätt inte försämras,
2. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs
sedan överlåtelsen beaktats, varvid hänsyn tagits till en förmån som kan
ha medgivits i enlighet med 5 kap. 16 §, och
3. behörig myndighet i det land där risker är belägna eller där
åtaganden skall fullgöras, samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat
sig.
Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva
försäkringsverksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av en behörig
myndighet. Med behörig myndighet avses i detta fall den behöriga
myndigheten i det EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.

8 § Sedan Finansinspektionen bifallit ansökan om tillstånd till överlåtelse
av försäkringsbestånd enligt 5 §, skall inspektionen utan dröjsmål
kungöra beslutet enligt 10 kap. 1 § 12. När beslutet kungörs övergår
ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande
försäkringsgivaren. De försäkringstagare och livräntetagare som berörs
av överlåtelsen skall underrättas om den enligt 15 kap. 6 §
försäkringsrörelselagen (1982:713).
Om det i ett bestånd av direkt försäkring som överlåtits ingår risker
som är belägna eller åtaganden som skall fullgöras i ett annat EES-land,
skall Finansinspektionen offentliggöra den medgivna överlåtelsen i det
landet enligt bestämmelserna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på
motsvarande sätt i det berörda landet, får inspektionen underlåta att
offentliggöra beslutet där.

10 kap. Särskilda bestämmelser

Kungörelse

1 § Finansinspektionen skall i Post- och Inrikes Tidningar kungöra
1. förordnande av ett ombud enligt 3 kap. 6 § fjärde stycket, 8 § eller
6 kap. 12 §,
2. beslut om att förbjuda eller begränsa en utländsk försäkringsgivares
rätt att förfoga över sina tillgångar här i landet enligt 3 kap. 7 § första
stycket, 9 § första stycket eller 6 kap. 11 § första stycket,
3. koncession som beviljas en försäkringsgivare från tredje land enligt
4 kap. 5 § första stycket,
4. förlängning av koncession som beviljas en försäkringsgivare från
tredje land enligt 4 kap. 7 §,
5. godkännande av en företrädare för en försäkringsgivare från tredje
land enligt 4 kap. 5 § första stycket eller 8 §,
6. ändring av firma för en försäkringsgivare från tredje land enligt
6 kap. 4 § första stycket 6,
7. förverkande av koncession enligt 6 kap. 13 § eller återkallande av
koncession enligt 7 kap. 1 § för en försäkringsgivare från tredje land,
8. godkännande eller förordnande av ett ombud enligt 7 kap. 2 § andra
stycket,
9. anbud om övertagande av ett försäkringsbestånd i ett
administrationsbo enligt 7 kap. 6 § första stycket,
10. beslut om antagande av anbud enligt 7 kap. 7 § första stycket,
11. ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt
9 kap. 5 §, och
12. tillstånd till överlåtelse enligt 9 kap. 8 § första stycket.
I 7 kap. 7 § fjärde stycket och 9 kap. 8 § andra stycket finns
bestämmelser om offentliggörande av vissa överlåtelsebeslut i andra
EES-länder .
2 § Det som enligt denna lag har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar
skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om det inte av
omständigheterna framgår att denne varken kände till eller borde ha känt
till det som kungjorts. Innan sådant kungörande skett kan ett förhållande
som enligt lagen skall kungöras inte lagligen åberopas mot annan än den
som visas ha känt till det.

Otillåten försäkringsverksamhet

3 § Om det kan antas att någon driver en verksamhet som omfattas av
denna lag, får Finansinspektionen förelägga denne att lämna de
upplysningar om verksamheten som behövs till inspektionen för att den
skall kunna bedöma om lagen är tillämplig.
Om Finansinspektionen finner att någon bedriver försäkringsrörelse
enligt denna lag utan att förutsättningarna enligt 2 kap. 1 § eller 4 kap.
1 § är uppfyllda, skall inspektionen förelägga denne att inom bestämd tid
ändra sin verksamhet enligt inspektionens anvisningar eller upphöra med
verksamheten.
Ett föreläggande enligt andra stycket får riktas såväl mot den utländska
försäkringsgivaren som mot den som här i landet, i syfte att förmå någon
att teckna försäkring hos försäkringsgivaren, är verksam för
försäkringsgivarens räkning. Inspektionen skall genast underrätta den
behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland om föreläggandet.

Överklagande av beslut

4 § Följande beslut av Finansinspektionen får överklagas hos
kammarrätten, nämligen beslut
1. att förbjuda en EES-försäkringsgivare att fortsätta med sin
marknadsföring eller ingå nya försäkringsavtal,
2. att inskränka en EES-försäkringsgivares rätt att förfoga över sina
tillgångar enligt 3 kap. 6 7 § eller 9 §, eller
3. att inte lämna sitt samtycke till en överlåtelse av ett
försäkringsbestånd enligt 9 kap. 2 §.
Finansinspektionens beslut om att förelägga eller döma till vite enligt
5 § andra stycket får överklagas hos länsrätten. Detsamma gäller
inspektionens beslut i övrigt om att förena ett föreläggande eller förbud
med vite. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av
länsrättens avgörande.
Finansinspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos
regeringen.
Finansinspektionen får bestämma att beslut enligt första stycket, beslut
om föreläggande eller beslut om verksamhetens drivande enligt 6 kap.
11 § andra stycket skall gälla omedelbart.

Vite och straff

5 § Finansinspektionen kan förena ett föreläggande eller förbud enligt
denna lag med vite. Har inspektionen förelagt vite skall den utländska
försäkringsgivaren genast skriftligen underrättas om detta.
Finansinspektionen kan vid vite förelägga företrädaren för en
försäkringsgivare från tredje land att fullgöra sina skyldigheter enligt
denna lag eller andra författningar att sända in behöriga
redovisningshandlingar och revisionsberättelser. Följs inte ett sådant
vitesföreläggande kan inspektionen döma ut vitet.

6 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet till Finansinspektionen meddelar oriktiga eller
vilseledande uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig att
lämna uppgift om enligt denna lag.

Allmänna bestämmelser

7 § Om en handling eller utredning, som enligt denna lag skall lämnas till
Finansinspektionen, är avfattad på ett främmande språk, skall på begäran
en bestyrkt svensk översättning tillhandahållas.

8 § Ett ombud som enligt 3 kap. 6 § fjärde stycket eller 8 §, 6 kap. 12 §
eller 7 kap. 2 § andra stycket förordnats av Finansinspektionen, har rätt
att få ersättning av den utländska försäkringsgivaren med det belopp som
bestäms av inspektionen.

9 § Regeringen för föreskriva att en utländsk försäkringsgivare som
enligt denna lag bedriver verksamhet från en sekundäretablering här i
landet skall betala årliga avgifter till Finansinspektionen. Regeringen
skall i så fall meddela närmare föreskrifter om hur avgiften skall
beräknas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
2. Genom denna lag upphävs lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige och lagen
(1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
3. En utländsk försäkringsgivare som är verksam i Sverige när denna
lag träder i kraft har rätt att bedriva försäkringsrörelse i Sverige enligt
den koncession som beviljats med stöd av lagen om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige eller enligt den
rätt som erhållits med stöd av lagen om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige.
4. De tillstånd och dispenser som har medgetts enligt lagen som rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige eller
enligt lagen om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige skall efter
ikraftträdandet av lagen (1998:000) om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige avse motsvarande bestämmelser i den lagen.
5. Beslut i ärenden som handlagts enligt äldre bestämmelser skall
överklagas enligt de bestämmelserna.
6. För sådan livränta eller sjukränta som enligt 1 kap. 6 § tillhör annan
försäkring än livförsäkring och som har meddelats före ikraftträdandet av
5 kap. 6 § andra stycket, gäller i tillämpliga delar 11 § i den upphävda
lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige i dess lydelse före SFS 1995:781.

Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 §, 2 a kap. 4 §, 14 kap. 26 b § och
15 kap. 3 § försäkringsrörelselagen (1982:713) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
2 §
Denna lag gäller inte för försäkringsrörelse som drivs enligt andra
författningar eller som utövas av försäkringsanstalter som inrättats av
staten.
Särskilda bestämmelser om
utländska försäkringsgivare finns
i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige
och i lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.
Särskilda bestämmelser om
utländska försäkringsgivare finns i
lagen (1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse
för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska
gemenskaperna (EG) och Schweiz.

2 a kap.
4 §
Om ett försäkringsbolag avser att
från Sverige eller från en
sekundäretablering i ett annat
land inom EES meddela
försäkringar för risker belägna i
eller för åtaganden som skall
fullgöras i ett annat EES-land,
och detta skall ske på annat sätt
än genom en sekundär-etablering
i det landet (gränsöver-skridande
verksamhet), skall bolaget
underrätta Finansinspektionen om
det. I underrättelsen skall det
anges vilket eller vilka slag av
risker eller åtaganden
försäkringarna skall omfatta.
Om ett försäkringsbolag avser att
från Sverige eller från en
sekundäretablering i ett annat land
inom EES meddela försäkringar
för risker belägna i eller för
åtaganden som skall fullgöras i ett
tredje EES-land, och detta skall
ske utan förmedling av en
sekundäretablering i det landet
(gränsöverskrid-ande verksamhet),
skall bolaget underrätta
Finansinspektionen om det. I
underrättelsen skall det anges
vilket eller vilka slag av risker
eller åtaganden försäkringarna
skall omfatta.

14 kap.
26 b §
Finansinspektionen skall godkänna ett avtal om överlåtelse om
1. den övertagande
försäkringsgivaren har den
kapitalbas som krävs sedan
överlåtelsen beaktats, varvid
hänsyn tagits till sådan förmån
som kan ha medgivits i enlighet
med 23 a § första stycket lagen
(1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige, och
1. den övertagande
försäkringsgivaren har den
kapitalbas som krävs sedan
överlåtelsen beaktats, varvid
hänsyn tagits till sådan förmån
som kan ha medgivits i enlighet
med 5 kap. 16 § lagen (1998:000)
om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige, och
2. behörig myndighet i det land där åtaganden skall fullgöras,
samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.
Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva
försäkringsverksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig
myndighet. Med behörig myndighet avses, för EES-försäkringsgivare,
den behöriga myndigheten i dess hemland, och för försäkringsgivare
hemmahörande i ett land utanför EES, den behöriga myndigheten i det
EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.
Ett beslut om godkännande av ett avtal skall inspektionen genast
registrera. När registrering sker, övergår ansvaret för det överlåtna
försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren. Är den
övertagande försäkringsgivaren ett försäkringsbolag eller en annan
försäkringsgivare med koncession i Sverige, skall den övertagande
försäkringsgivaren underrätta försäkringstagarna och dem som förvärvat
rätt på grund av en försäkring om överlåtelsen och de eventuella
ändringar i villkoren som överlåtelsen medför. Finansinspektionen
bestämmer på vilket sätt underrättelsen skall lämnas.

15 kap.
3 §
Ansökan om tillstånd till överlåtelsen skall göras av såväl det överlåtande
bolaget som den övertagande försäkringsgivaren senast fyra månader
efter det att bolagsstämmobeslutet i det överlåtande bolaget om
godkännande av överlåtelseavtalet registrerats. Om ansökan inte har
gjorts inom föreskriven tid eller om ansökan har avslagits, skall
Finansinspektionen förklara att frågan om överlåtelse har fallit.
Tillstånd att verkställa överlåtelseavtalet skall ges om
1. försäkringstagarnas rätt inte försämras,
2. den övertagande försäkrings-
givaren har den kapitalbas som
krävs sedan överlåtelsen beaktats
varvid hänsyn tagits till sådan
förmån som kan ha medgivits i
enlighet med 23 a § första stycket
lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i
Sverige, och
2. den övertagande
försäkringsgivaren har den
kapitalbas som krävs sedan
överlåtelsen beaktats varvid
hänsyn tagits till sådan för-mån
som kan ha medgivits i enlighet
med 5 kap. 16 § lagen (1998:000)
om utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige, och
3. behörig myndighet i det land där risker är belägna eller där
åtaganden skall fullgöras samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat
sig.
Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva
försäkringsverksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig
myndighet. Med behörig myndighet avses, för EES-försäkringsgivare,
den behöriga myndigheten i dess hemland och, för försäkringsgivare
hemmahörande i ett land utanför EES, den behöriga myndigheten i det
EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.
Finansinspektionen kan förelägga försäkringsgivarna att komma in
med den ytterligare utredning som är nödvändig för att inspektionen skall
kunna fastställa att försäkringstagarnas rätt inte försämras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

Förslag till lag om ändring i lagen (1989:1079) om
livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1989:1079) om livförsäkringar
med anknytning till värdepappersfonder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Om inte något annat föreskrivs i
denna lag, gäller i tillämpliga
delar för försäkringsbolaget
bestämmelserna i
försäkringsrörelselagen
(1982:713) och lagen
(1995:1560) om årsredovisning i
försäkringsföretag.
Om inte något annat föreskrivs i
denna lag, gäller i tillämpliga delar
för försäkringsbolaget
bestämmelserna i
försäkringsrörelselagen
(1982:713), lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag
och lagen (1998:000) om
utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska
filialer m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer
m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns
särskilda bestämmelser, nämligen
1. för bankföretag 1 kap. 4 och 5 §§ bankrörelselagen (1987:617),
2. för värdepappersföretag 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,
3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap. 8-10 §§ lagen
(1992:1610) om finansieringsverksamhet,
4. för utländska
försäkringsgivare lagen
(1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige och
lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige,
4. för utländska
försäkringsgivare lagen
(1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige,
5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och
clearingsorganisationer 2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen
(1992:543) om börs- och clearingverksamhet,
6. för utländska fondföretag 7 a c §§ lagen (1990:1114) om
värdepappersfonder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs att 5 § trafikskadelagen (1975:1410) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 §
Trafikförsäkring får meddelas av
1. en försäkringsgivare som har fått tillstånd till det av regeringen,
samt
2. en försäkringsgivare som är
verksam här i landet enligt lagen
(1993:1302) om EES-försäk-
ringsgivares verksamhet i
Sverige.
2. en EES-försäkringsgivare
som är verksam här i landet enligt
lagen (1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige
En försäkringsgivare som får meddela trafikförsäkring är skyldig att på
begäran meddela trafikförsäkring. I ett tillstånd enligt första stycket 1 kan
dock skyldigheten begränsas till att gälla försäkring åt personer som
tillhör en viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom ett
visst område. Finansinspektionen kan efter ansökan medge motsvarande
begränsning för försäkringsgivare som driver verksamhet här som avses i
första stycket 2.
En försäkringsgivare som avser
att meddela trafikförsäkring
genom gränsöverskridande
verksamhet med stöd av 2 kap. 1 §
lagen om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige men som inte
har fast driftställe i Sverige skall
ha en representant här i landet.
Representanten skall vara bosatt i
Sverige eller vara en svensk
juridisk person.
Försäkringsgivaren skall utfärda
en fullmakt för representanten att
gentemot skadelidande företräda
försäkringsgivaren och att själv
eller genom annan tala och svara
för denne angående
försäkringsfall. Representanten
skall även ha behörighet att
företräda försäkringsgivaren vid
kontroll av om det finns giltig
trafikförsäkring.
Försäkringsgivaren skall informera
försäkringstagarna om vem som är
försäkringsgivarens representant
och om dennes adress. Ytterligare
föreskrifter om villkor beträffande
representanter får meddelas av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen.
En försäkringsgivare som avser
att meddela trafikförsäkring
genom gränsöverskridande
verksamhet med stöd av 2 kap. 1 §
lagen om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige men som inte har fast
driftställe i Sverige skall ha en
representant här i landet.
Representanten skall vara bosatt i
Sverige eller vara en svensk
juridisk person.
Försäkringsgivaren skall utfärda
en fullmakt för representanten att
gentemot skadelidande företräda
försäkringsgivaren och att själv
eller genom annan tala och svara
för denne angående
försäkringsfall. Representanten
skall även ha behörighet att
företräda försäkringsgivaren vid
kontroll av om det finns giltig
trafikförsäkring.
Försäkringsgivaren skall informera
försäkringstagarna om vem som är
försäkringsgivarens representant
och om dennes adress. Ytterligare
föreskrifter om villkor beträffande
representanter får meddelas av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande,
Finansinspektionen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

Lag om ändring i lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1976:357) om
motortävlingsförsäkring skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
Motortävlingsförsäkring får bara
meddelas av en försäkringsgivare
som har fått tillstånd till det av
regeringen samt av en
försäkringsgivare som är
verksam här i landet enligt lagen
(1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.
Motortävlingsförsäkring får bara
meddelas av en försäkringsgivare
som har fått tillstånd till det av
regeringen samt av en EES-
försäkringsgivare som är verksam
här i landet enligt lagen
(1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.
En försäkringsgivare som får meddela motortävlingsförsäkring är
skyldig att på begäran meddela motortävlingsförsäkring och att utfärda
bevis därom enligt formulär som Finansinspektionen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 a §
Förmånsrätt följer med
försäkringstagares fordran hos
försäkringsföretag i den egendom
och i den omfattning som anges i
7 kap. 11 a §
försäkringsrörelselagen
(1982:713) och 15 § tredje-femte
styckena lagen (1950:272) om
rätt för utländska försäkrings-
företag att driva
försäkringsrörelse i Sverige.
Förmånsrätt följer med
försäkringstagares fordran hos
försäkringsgivare i den egendom
och i den omfattning som anges i
7 kap. 11 a §
försäkringsrörelselagen
(1982:713) och 5 kap. 11 § lagen
(1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att 2 § 6 mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 § 6 mom
Med livförsäkringsföretag avses
1. livförsäkringsbolag enligt 1 kap. 4 § försäkringsrörelselagen
(1982:713), samt
2. utländska försäkringsföretag
som driver livförsäkringsrörelse
här i landet med stöd av lagen
(1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige eller
lagen (1993:1302) om EES-för-
säkringsgivares verksamhet i
Sverige.
2. utländska försäkringsföretag
som driver livförsäkringsrörelse
här i landet med stöd av lagen
(1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige.

Med skadeförsäkringsföretag förstås annat försäkringsföretag än
livförsäkringsföretag. Utländskt försäkringsföretag, som drivit
försäkringsrörelse i Sverige, bedöms med hänsyn endast till den rörelse
som företaget drivit här från fast driftställe.
Livförsäkringsföretag frikallas från skattskyldighet enligt denna lag för
dels den del av nettointäkten som är hänförlig till tillgångar och skulder
som förvaltas för försäkringstagarnas räkning, dels influtna premier.
Undantaget från skattskyldighet gäller dock inte den del av nettointäkten
eller premierna som är hänförlig till försäkringar som i
redovisningshänseende tas upp som grupplivförsäkringar eller sjuk- och
olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 3 a § första stycket 1 och 2
samt 3 b § första stycket 1 b och 4 försäkringsrörelselagen. Avdrag får
inte göras för kostnader som är hänförliga till intäkter som är fria från
skatt enligt detta moment.
Att särskilda bestämmelser gäller vid beskattning av
livförsäkringsföretag följer av lagen (1990:661) om avkastningsskatt på
pensionsmedel.
Såsom nettointäkt av försäkringsrörelse, som drivits av inländskt
skadeförsäkringsföretag, anses överskottet av försäkringsrörelsen.
Detsamma gäller för livförsäkringsföretag till den del nettointäkten är
hänförlig till försäkringar som i redovisningshänseende tas upp som
grupplivförsäkringar eller sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i
2 kap. 3 a § första stycket 1 och 2 samt 3 b § första stycket 1 b och 4
försäkringsrörelselagen.
Vid beräkning av överskottet av försäkringsrörelse, som avses i
föregående stycke, får från bruttointäkten avdrag göras förutom för
driftskostnader, som avses i 23 § kommunalskattelagen, för avgifter och
bidrag, som utgivits till kommun, förening eller sammanslutning och som
avser att understödja verksamhet med syfte att förebygga skador, vilka
faller inom ramen för den av företaget bedrivna rörelsen, för ökning av
försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, för ökning av
säkerhetsreserv samt för utbetald återbäring och verkställd
premieåterbetalning.
Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning förstås sådana
avsättningar enligt 7 kap. 1 § första stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713) (premiereserv, avsättning för oreglerade skador, tilldelad
återbäring och utjämningsavsättning för kreditförsäkring) minskade med
värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.
Med säkerhetsreserv förstås den reserv skadeförsäkringsföretag får
redovisa enligt en av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av
Finansinspektionen fastställd normalplan.
Minskning av försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, av
säkerhetsreserv, av regleringsfond för trafikförsäkring och minskning av
utjämningsfond skall anses som intäkt.
Utöver vad ovan stadgas får avdrag inte ske för avsättning till
omedelbar eller framtida vinstutdelning till försäkringstagare.
Bestämmelserna i detta moment om inländskt livförsäkringsföretag har
motsvarande tillämpning på försäkringsrörelse som utländskt
livförsäkringsföretag drivit här i riket.
Beträffande försäkringsrörelse, som här drivits av utländskt
skadeförsäkringsföretag, anses som här i riket skattepliktig nettointäkt ett
belopp motsvarande två procent av företagets premieinkomst av här
bedriven försäkringsrörelse. Med premieinkomst förstås bruttobeloppet
av årets försäkringspremier, dvs. utan avdrag för återförsäkringspremier.
Blir det på grund av bestämmelserna i detta moment nödvändigt att
dela upp intäkt eller avdrag mellan olika delar av ett försäkringsföretags
verksamhet, skall fördelningen av intäkten eller avdraget göras på skäligt
sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 10 § mervärdesskattelagen (1994:200)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 kap.
10 §
Från skatteplikt undantas omsättning av försäkringstjänster.
Med försäkringstjänster förstås
1. tjänster vars
tillhandahållande utgör
försäkringsrörelse enligt
försäkringsrörelselagen
(1982:713), enligt lagen
(1989:1079) om livförsäkringar
med anknytning till
värdepappersfonder, enligt lagen
(1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige eller
enligt lagen (1993:1302) om
utländska EES-
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige, och
1. tjänster vars tillhandahållande
utgör försäkringsrörelse enligt
försäkringsrörelselagen
(1982:713), enligt lagen
(1989:1079) om livförsäkringar
med anknytning till
värdepappersfonder eller enligt
lagen (1998:000) om utländska
försäkringsgivares verksamhet i
Sverige, och
2. tjänster som tillhandahålls av försäkringsmäklare eller andra
förmedlare av försäkringar och som avser försäkringar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 32 b § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 kap.
32 b §
Ett utländskt företag som med
stöd av 1 kap. 5 § 2
bankrörelselagen (1987:617),
1 kap. 3 c § 2 lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse, 2 kap.
9 § 2 lagen (1992:1610) om
finansieringsverksamhet eller
2 kap. 1 § 2 lagen (1993:1302)
om EES-försäk-ringsgivares
verksamhet i Sverige driver
bankverksamhet,
värdepappersrörelse,
finansieringsverk-samhet eller
försäkringsverksamhet i Sverige
utan att inrätta filial eller
motsvarande etablering här, skall
innan verksamheten inleds till
Finansinspektionen lämna en
skriftlig förbindelse att årligen
senast den 31 januari taxerings-
året lämna kontrolluppgift enligt
15, 22, 25 a, 27 eller 32 c § till
Riksskatteverket.
Ett utländskt företag som med stöd
av 1 kap. 5 § 2 bankrörelselagen
(1987:617), 1 kap. 3 c § 2 lagen
(1991:981) om
värdepappersrörelse, 2 kap. 9 § 2
lagen (1992:1610) om
finansieringsverksamhet eller
2 kap. 1 § 2 lagen (1998:000) om
utländska försäkringsgivares
verksamhet i Sverige driver
bankverksamhet,
värdepappersrörelse,
finansieringsverksamhet eller
försäkringsverksamhet i Sverige
utan att inrätta filial eller
motsvarande etablering här, skall
innan verksamheten inleds till
Finansinspektionen lämna en
skriftlig förbindelse att årligen
senast den 31 januari taxeringsåret
lämna kontrolluppgift enligt 15,
22, 25 a, 27 eller 32 c § till
Riksskatteverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

Förslag till lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet
för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1971:309) om behörighet för
allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §

Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan
författning som utfärdats före den 1 januari 1972, enligt vad hittills gällt
skall anföras hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annat
föreskrives i 2 §, i stället anföras hos kammarrätt i följande mål:
1. mål om val till befattning eller uppdrag, mål om val för upprättande
av förslag till befattning eller uppdrag,
4. mål om annan ersättning som enligt författning utgår av statsmedel,
såvida ej författningen hänvisar den som gör anspråk på ersättning att vid
tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expropriationsdomstol
eller ersättning enligt författningen utgår till kommun eller annan
kommunal förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller hittelön
enligt lagen (1942:350) om fornminnen eller om ersättning enligt
naturvårdslagen (1964:822),
5. mål om beslut av tullmyndighet i samband med in- eller utförsel av
vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från eller
nedsättning eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift som
meddelats med stöd av regeringens bemyndigande, mål om tillstånd att
hålla provianteringsfrilager,
6. mål om beslut rörande statens, kommunens eller annan kommunal
förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller
annan avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och
meddelats med stöd av regeringens bemyndigande eller fråga är om
oljeavgift eller avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut
av allmän domstol,
7. mål om beslut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra
allmänna medel, såvida ej beslutet meddelats med stöd av regeringens
bemyndigande eller avser avgift vars uttagande genom utmätning
förutsätter beslut av allmän domstol,
8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om tillsyn över stiftelser,
9. mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den
allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur-
eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling i särskilt
fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller
godkännande eller angående omhändertagande, smittrening,
oskadliggörande eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet,
som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal
förvaltningsenhet, eller om beslut enligt arbetarskyddslagen (1949:1)
eller med stöd därav meddelade föreskrifter, allmänna ordningsstadgan
(1956:617), lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller
strålskyddslagen (1958:110) eller i ärende som avses i
skogsförläggninglagen (1963:246),
11. mål om föreläggande vid
vite, såvida ej fråga är om
skyldighet, som enligt författning
åvilar kommun eller annan
kommunal förvaltningsenhet,
eller om föreläggande enligt
lagen (1919:240) om
fondkommissionärsrörelse och
fondbörsverksamhet, lagen
(1948:433) om
försäkringsrörelse, lagen
(1950:272) om rätt för utländsk
försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket,
lagen (1950:596) om rätt till
fiske, lagen (1955:183) om
bankrörelse, lagen (1955:416) om
sparbanker, lagen (1956:216) om
jordbrukskasserörelsen, lagen
(1959:73) med vissa
bestämmelser om inländsk
försäkringsrörelse vid krig m.m.,
lagen (1959:118) om
krigsansvarighet för liv- och
invaliditetsförsäkring, lagen
(1963:76) om kreditaktiebolag,
jordförvärvslagen (1965:290),
förordningen (1968:576) om
Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar,
miljöskyddslagen (1969:387),
jordhävdslagen (1969:698), lagen
(1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar, lagen
(1970:596) om förenklad
aktiehantering eller lagen
(1971:827) om registrering av
aktieinnehav,
11. mål om föreläggande vid
vite, såvida ej fråga är om
skyldighet, som enligt författning
åvilar kommun eller annan
kommunal förvaltningsenhet, eller
om föreläggande enligt lagen
(1919:240) om
fondkommissionärsrörelse och
fondbörsverksamhet, lagen
(1948:433) om försäkringsrörelse,
lagen (1950:596) om rätt till fiske,
lagen (1955:183) om bankrörelse,
lagen (1955:416) om sparbanker,
lagen (1956:216) om
jordbrukskasserörelsen, lagen
(1959:73) med vissa bestämmelser
om inländsk försäkringsrörelse vid
krig m.m., lagen (1959:118) om
krigsansvarighet för liv- och
invaliditetsförsäkring, lagen
(1963:76) om kreditaktiebolag,
jordförvärvslagen (1965:290),
förordningen (1968:576) om
Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar,
miljöskyddslagen (1969:387),
jordhävdslagen (1969:698), lagen
(1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar, lagen
(1970:596) om förenklad
aktiehantering eller lagen
(1971:827) om registrering av
aktieinnehav,
12. mål om utdömande av vite,
13. mål om beslut som i särskilt fall meddelats angående behandlingen
av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller som eljest
hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan
brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt,
14. mål om handräckning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
2. I mål där beslut fattats med stöd av lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige skall
äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-02-11

Närvarande: regeringsrådet Stig von Bahr, regeringsrådet
Arne Baekkevold, justitierådet Edvard Nilsson.

Enligt en lagrådsremiss den 8 januari 1998 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige,
2. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
3. lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkring med
anknytning till värdepappersfonder,
4. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,
5. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
6. lag om ändring i lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring,
7. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
8. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
9. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),
10. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter,
11. lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän
förvaltningsdomstol att pröva vissa mål.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Katarina Holmberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om utländska försäkringsgivares verksamhet i
Sverige

Allmänna synpunkter

Den verksamhet som regleras genom den föreslagna lagen betecknas
omväxlande som utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige
(exempelvis i lagens rubrik) och försäkringsrörelse i Sverige (exempelvis
i portalstadgandet i 1 kap. 1 §). Även andra uttryck förekommer, t.ex. en
utländsk försäkringsgivares affärsverksamhet i Sverige (1 kap. 9 §) och
att någon meddelar försäkringar eller driver en verksamhet som omfattas
av lagen (1 kap. 13 § respektive 10 kap. 3 § första stycket).
Av remissen kan inte utläsas om angivna och liknande uttryck avser att
beskriva identiska företeelser eller - om så inte är fallet - vilka skillnader
som åsyftas. Med tanke på att den föreslagna lagen kan ses som ett
komplement till försäkringsrörelselagen (1982:713) framstår det enligt
Lagrådets uppfattning som ändamålsenligt att i största möjliga utsträck-
ning använda begreppet försäkringsrörelse. Det kan visserligen i olika
situationer råda osäkerhet om viss verksamhet är att hänföra till för-
säkringsrörelse eller inte (se härom bl.a. RÅ 1997 ref. 42 med vidare
hänvisningar). Regelsystemet blir dock givetvis än svårare att tillämpa
om den använda terminologin inte är enhetlig.
Den föreslagna lagen är utformad så att det positivt anges att en ut-
ländsk försäkringsgivare har rätt att bedriva försäkringsrörelse i Sverige
såvida vissa villkor är uppfyllda. En EES-försäkringsgivare med tillstånd
att driva försäkringsrörelse i sitt hemland har sålunda, sedan viss
underrättelseskyldighet fullgjorts, rätt att driva försäkringsrörelse i
Sverige antingen från en sekundäretablering (främst genom generalagent
eller filial) eller genom s.k. gränsöverskridande verksamhet (2 kap. 1 §).
För att en försäkringsgivare från tredje land skall få bedriva
försäkringsrörelse här krävs som regel att företaget har beviljats kon-
cession att bedriva sådan rörelse från en sekundäretablering här i landet
(4 kap. 1 § första stycket). En försäkringsgivare från tredje land kan
dock, under angivna förutsättningar, få tillstånd att marknadsföra
försäkringar som gäller risker i Sverige trots att försäkringsgivaren inte
är etablerad här (4 kap. 1 § andra stycket). En sådan försäkringsgivare
har vidare rätt att efter underrättelse till Finansinspektionen öppna ett
representationskontor i Sverige (4 kap. 11 §). Vid ett sådant kontor får
inte bedrivas verksamhet som kräver koncession enligt 4 kap. 1 § första
stycket eller tillstånd enligt 4 kap. 1 § andra stycket.
Finner Finansinspektionen att någon bedriver försäkringsrörelse enligt
den föreslagna lagen utan att förutsättningar enligt 2 kap. 1 § eller 4 kap.
1 § är uppfyllda, skall inspektionen förelägga denne att ändra eller
upphöra med sin verksamhet (10 kap. 3 § andra stycket). Sådant
föreläggande kan förenas med vite (10 kap. 5 §).
Den lämnade redogörelsen leder till slutsatsen att en utländsk
försäkringsgivare skall få bedriva försäkringsrörelse i Sverige bara om
verksamheten sker i överensstämmelse med de villkor som uppställs i
lagen. Bedrivs försäkringsrörelse här på annat sätt än vad som sägs i 2
kap. 1 § eller 4 kap. 1 § ankommer det på Finansinspektionen att ingripa.
En för lagens tillämpning central fråga är därför vilka faktorer som skall
ligga till grund för bedömningen av om en utländsk försäkringsgivare
bedriver försäkringsrörelse i Sverige eller inte. Av definitionen på
gränsöverskridande verksamhet följer att försäkringsrörelse i Sverige inte
med nödvändighet förutsätter att den utländske försäkringsgivaren har
någon form av etablering här. Med gränsöverskridande verksamhet avses
nämligen att en EES-försäkringsgivare, från ett utländskt driftställe,
meddelar försäkringar i Sverige utan en etablering här i syfte att ingå
försäkringsavtal om en i Sverige belägen risk (1 kap. 13 §). Även den
särskilda regeln i 4 kap. 1 § andra stycket om marknadsföring synes
bygga på antagandet att försäkringsrörelse kan bedrivas i Sverige trots att
den utländske försäkringsgivaren själv inte är etablerad här.
Det förhållandet att en utländsk försäkringsgivare kan bedriva
försäkringsrörelse i Sverige utan att vara etablerad här väcker frågan om
varje form av etablering i Sverige innebär att den utländske
försäkringsgivaren anses bedriva försäkringsrörelse i Sverige. Svaret på
frågan beror bl.a. på hur verksamheten vid ett representationskontor skall
bedömas. Den i
4 kap. 11 § första stycket föreslagna ordalydelsen kan tolkas så att
verksamheten vid kontoret visserligen är försäkringsrörelse men inte
rörelse av sådant slag som kräver koncession eller tillstånd enligt 4 kap. 1
§. Vad som sägs i 10 kap. 3 § andra stycket tyder däremot på att en
försäkringsgivare från tredje land inte får driva annan försäkringsrörelse
än sådan som avses i 4 kap. 1 §. Den logiska konsekvensen av detta är att
verksamheten vid ett representationskontor inte utgör försäkringsrörelse.
Det anförda visar att varken förekomsten av etablering eller andra i
lagen angivna faktorer ger besked om vad som är avgörande för om en
verksamhet, som bedrivs i Sverige av en utländsk försäkringsgivare, skall
anses utgöra här bedriven försäkringsrörelse eller inte. Lagrådet kan inte
heller finna att de uttalanden som görs i remissens allmänna motivering
eller författningskommentar sprider nämnvärt ljus i saken. I
kommentaren till 1 kap. 1 § sägs att en verksamhet måste vara
yrkesmässig, varmed avses viss varaktighet och omfattning, för att kunna
hänföras till försäkringsrörelse. För att kravet på yrkesmässighet skall
anses vara uppfyllt krävs - när det gäller försäkringsgivare från tredje
land - enligt kommentaren viss aktivitet av försäkringsgivaren i syfte att
förvärva försäkringsaffärer på den svenska marknaden. Försäkringsavtal
som ingås utan att försäkringsgivaren på något sätt har bjudit ut sina
tjänster i Sverige, t.ex. genom att försäkringstagaren på eget initiativ
kontaktat försäkringsgivaren i syfte att teckna försäkring, anses inte
uppfylla kravet på yrkesmässighet och sådana aktiviteter skall därför inte
omfattas av den föreslagna lagen.
Varje utländsk försäkringsgivare som är internationellt verksam måste
enligt Lagrådets uppfattning antas bedriva en yrkesmässig
försäkringsrörelse, dvs. en varaktig verksamhet av viss minsta
omfattning, i sitt hemland. Den verksamhet som en sådan
försäkringsgivare bedriver i Sverige utgör en del av den totala
verksamheten och uppfyller därmed oavsett den svenska
verksamhetens varaktighet och omfattning kravet på yrkesmässighet.
Såvitt Lagrådet kan förstå kan därför avsaknaden av yrkesmässighet
knappast åberopas som stöd för att en utländsk försäkringsgivares
verksamhet i Sverige inte utgör här bedriven försäkringsrörelse.
Avgörande för om försäkringsrörelsen skall anses bedrivas i Sverige eller
enbart utomlands synes i stället vara vilken anknytning rörelsen har till
Sverige. Av betydelse i det sammanhanget är t.ex. om den utländske
försäkringsgivaren har egna lokaler eller egen personal i Sverige samt om
och i så fall på vilket sätt försäkringsgivaren marknadsför
försäkringar i Sverige och om denna marknadsföring tar sikte på risker
som är belägna här. Hänsyn kan också tas till om den utländske
försäkringsgivaren träffat avtal om samarbete med försäkringsföretag
eller försäkringsmäklare som är representerade på den svenska
marknaden.
Enligt Lagrådets mening är det angeläget att frågan om vilka faktorer
som skall ligga till grund för bedömningen av om viss verksamhet utgör
försäkringsrörelse i Sverige övervägs ytterligare under det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Därvid bör innebörden av begreppen gränsöver-
skridande verksamhet, marknadsföring som avses i 4 kap. 1 § andra
stycket och verksamhet vid ett representationskontor i möjligaste mån
klarläggas och åsyftade skiljaktigheter belysas. Som Lagrådet i det
föregående påpekat blir lagstiftningen svår att tillämpa om osäkerhet
råder om innebörden av använda begrepp.
Lagrådet återkommer till dessa gränsdragningsfrågor i anslutning till
vissa av de föreslagna lagrummen.

1 kap.
Av skäl som Lagrådet utvecklar vid 1 kap. 4 § bör i detta kapitel den
första avsnittsrubriken Tillämpningsområde ändras till Inledande
bestämmelser och den andra avsnittsrubriken Tillämplig lag utgå.

1 kap. 1 §
Enligt denna paragraf har utländska försäkringsgivare rätt att bedriva
försäkringsrörelse i Sverige i enlighet med den nya lagen.
I författningskommentaren sägs att begreppet försäkringsgivare i
denna lag avses ha en vidare innebörd än i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal (försäkringsavtalslagen) och omfatta både juridiska och
fysiska personer som driver försäkringsverksamhet och tillhandahåller
försäkrings-avtal.
Enligt 2 § första stycket försäkringsavtalslagen förstås med
försäkringsgivare den som enligt försäkringsavtal har åtagit sig att vid
inträffande försäkringsfall utbetala ersättning för uppkommen skada
eller, om avtalet gäller livförsäkring eller annan personförsäkring, det
överenskomna försäkringsbeloppet. Denna begreppsbestämning utesluter
inte att försäkringsgivaren är en fysisk person eller en juridisk person
som inte är försäkringsbolag. Att svenska personer av detta slag enligt 1
kap. 1 § första stycket försäkringsrörelselagen inte får driva
försäkringsrörelse här i landet är en sak för sig. Det hindrar inte att
försäkringsavtalslagen kan bli tillämplig på försäkringsavtal som
meddelats av utländska fysiska personer eller andra juridiska personer
än försäkringsbolag vilka enligt den föreslagna lagen får bedriva
försäkringsrörelse här.
Begreppet försäkringsgivare används även i lagen (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige (LEF) som beteckning för
juridiska och fysiska personer som driver försäkringsrörelse i Sverige (se
prop. 1992/93:257 s. 162). Samma begrepp har införts i 5 §
trafikskadelagen (1975:1410). I andra bestämmelser i den lagen
förekommer emellertid uttrycket försäkringsanstalt. I de fall
trafikförsäkring skulle meddelas här i landet av en utländsk fysisk person
torde även denne få anses utgöra en sådan försäkringsanstalt som avses i
dessa bestämmelser.
En utländsk försäkringsgivare som får bedriva försäkringsrörelse här i
landet kan meddela bl.a. konsumentförsäkringar som avses i kon-
sumentförsäkringslagen (1980:38). I den lagen används genomgående
beteckningen försäkringsbolag. Om avsikten är att även utländska fysiska
personer och andra juridiska personer än försäkringsbolag skall kunna
meddela sådana försäkringar, framstår denna beteckning som oegentlig.
Lagrådet förutsätter att frågan om vilken terminologi som bör an-
vändas i nämnda lagar för att beteckna den som meddelar försäkring
övervägs närmare i lämpligt sammanhang.

1 kap. 4 §
Enligt första stycket skall en försäkringsgivare i sin verksamhet i Sverige
följa svensk lag och svenska myndigheters beslut och föreskrifter samt
svara inför svensk domstol.
I författningskommentaren sägs att denna bestämmelse motsvarar 5 §
första stycket lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag
att driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF). Enligt den bestämmelsen
skall ett utländskt försäkringsföretag som driver försäkringsrörelse i
Sverige lyda under svensk lag i alla rättsförhållanden som härrör från
företagets verksamhet här i landet. I doktrinen har det ansetts osäkert om
bestämmelsen utgör en regel om att svensk lag, inklusive svenska
kollisionsnormer, skall tillämpas eller en lagvalsregel som innebär att
utländsk materiell rätt inte får tillämpas även om allmänna svenska
kollisionsnormer skulle anvisa tillämpning av främmande lag (se Eek,
Internationell privaträtt, 2 uppl. 1967 s. 78 ff). Vid tillkomsten av lagen
(1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal uttalades att
bestämmelsen inte torde vara att anse som en sådan lagvalsregel utan
som en regel om att det utländska försäkringsföretaget i alla
rättsförhållanden som härrör från företagets verksamhet här i landet
måste underkasta sig svensk lag, inklusive svensk internationell privaträtt
(se prop. 1992/93:222 s. 15). Innebörden av detta uttalande synes vara att
det utländska försäkringsföretaget skall i samma utsträckning som ett
svenskt försäkringsbolag kunna överenskomma med försäkringstagaren
om att deras rättsförhållande skall bedömas enligt rätten i ett annat land
än Sverige (jfr Eek a.a. s. 79).
Syftet med den bestämmelse som föreslagits i lagrådsremissen är
enligt författningskommentaren främst att skydda försäkringsgivarens
svenska kunder i deras ställning som konsumenter. Det kan sägas tala för
att bestämmelsen utgör en ovillkorlig lagvalsregel som hindrar parterna i
försäkringsavtalet att överenskomma att rätten i ett annat land än Sverige
skall tillämpas på deras rättsförhållande (jfr Hassler Nial, Internationell
privaträtt, 1948, s. 87). När det gäller försäkringar som regleras i
konsumentförsäkringslagen torde dock redan av den lagens tvingande
karaktär följa att ett sådant avtalsvillkor inte i och för sig kan tillmätas
avgörande betydelse (jfr Nilsson Strömbäck,
Konsumentförsäkringslagen, 1984,
s. 36). Beträffande dessa försäkringar behövs därför knappast någon
ytterligare skyddsregel till förmån för försäkringstagare som är
konsumenter. Den lagstiftning om försäkringsavtal om bl.a.
personförsäkringar som förbereds för närvarande torde komma att ge
konsumenterna ett motsvarande skydd (se SOU 1986:56 och Ds
1993:39).
Med hänsyn till det anförda ligger det enligt Lagrådets mening närmast
till hands att anse att förevarande bestämmelse inte utgör någon
ovillkorlig lagvalsregel utan en regel om att svenska
kontrollbestämmelser och annan lagstiftning, inbegripet svensk
internationell privaträtt, skall tillämpas. För denna slutsats talar vidare att
bestämmelsen är avsedd att gälla också då försäkringen har meddelats av
en EES-försäkringsgivare. I det fallet kan bestämmelsen inte utgöra en
självständig lagvalsregel. Det skulle nämligen kunna strida mot 1993 års
lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.
Rubriken Tillämplig lag närmast före denna paragraf är av de skäl som
nu nämnts något missvisande. Lagrådet förordar därför att denna rubrik
får utgå. Som en följd härav bör rubriken Tillämpningsområde närmast
före 1 kap. 1 § ändras till förslagsvis Inledande bestämmelser.
Enligt andra stycket meddelas för trafikförsäkring vissa särskilda
bestämmelser i trafikskadelagen (1975:1410). Avsikten med
bestämmelsen är att den föreslagna lagen inte skall tillämpas i de
hänseenden som trafikskadelagen innehåller avvikande bestämmelser.
Bestämmelsen bör enligt Lagrådets mening flyttas till 2 § för att där
bilda ett andra stycke. Den bör samtidigt förtydligas och - efter mönster
av 1 § andra stycket konsumentförsäkringslagen ges följande lydelse:
"I fråga om trafikförsäkring tillämpas lagen inte, om annat följer av
trafikskadelagen (1975:1410)."

1 kap. 7 §
I paragrafen definieras vad som i lagen avses med skadeförsäkringsrisk
som är belägen i Sverige. Med sådana risker förstås enligt första stycket
dels risker som är hänförliga till viss egendom som finns i Sverige (bygg-
nad och dess lösöre) eller som skall registreras här (fordon), dels risker i
samband med resa eller semester när försäkringen tecknats i Sverige. I
andra stycket sägs att skadeförsäkringsrisken i andra fall än som anges i
första stycket anses vara belägen i Sverige om försäkringstagaren har sin
vanliga vistelseort här eller, såvitt avser juridisk person, det
etableringsställe som försäkringen gäller finns i Sverige.
Bestämmelsen i andra stycket innebär enligt ordalagen att en skade-
försäkringsrisk avseende t.ex. en byggnad som finns utomlands anses
vara belägen i Sverige om försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort
eller sitt etableringsställe här. I första stycket regleras ju inte det fall att

en byggnad finns utomlands. Detta fall kommer därför vid tillämpningen
av andra stycket att höra till kategorin "andra fall" och försäkringsrisken
kommer följaktligen under där angivna förutsättningar att anses belägen i
Sverige.
Till grund för definitionen ligger rådets direktiv 88/357/EEG (andra
skadeförsäkringsdirektivet). Enligt detta skall försäkringsrisker avseende
egendom och tjänster av det slag som anges i första stycket av
förevarande paragraf alltid anses belägna i det land där byggnaden finns,
fordonet registrerats respektive försäkringen tecknats. En försäkringsrisk
avseende t.ex. en byggnad i ett annat land än det där försäkringstagaren
har sin vanliga vistelseort eller sitt etableringsställe skall således i
motsats till vad som följer av ordalagen i förevarande paragraf anses
belägen i det land där byggnaden finns.
Det anförda innebär att definitionen i förevarande paragraf inte står i
överensstämmelse med direktivet. Paragrafen bör därför omarbetas.
Därvid bör, beträffande risk som är hänförlig till fordon (första stycket
punkt 2), beaktas att rekvisitet "när försäkringen avser ett
registreringspliktigt fordon" torde vara obehövligt och kunna slopas.
Vad gäller fordon anförs i författningskommentaren att härmed avses
motorfordon, båtar för yrkesmässig sjöfart och luftfartyg. Med fordon
förstås enligt vanligt språkbruk fortskaffningsmedel för transport på
marken, men däremot inte sådana för transport på sjön eller i luften.
Direktivet torde inte omfatta annat än fordon i vedertagen bemärkelse.
Någon ändring av lagtexten synes därför inte vara påkallad. I stället bör
författningskommentaren anpassas till lagtexten.

1 kap. 11 §
I paragrafen finns först en definition av begreppet försäkrings-
sammanslutning. Härmed avses en sammanslutning av fysiska eller
juridiska personer som utan solidarisk ansvarighet meddelar försäkring.
Vidare anges: "När denna lag hänvisar till försäkringsgivare avses, när
det gäller försäkringssammanslutningar, medlemmarna i
sammanslutningen."
Paragrafen tar enligt författningskommentaren sikte på sammanslut-
ningar som är organiserade i försäkringsbörser av den typ som bedrivs av
Lloyd''''s i London. Paragrafen är i allt väsentligt likalydande med
nuvarande 1 kap. 1 § fjärde stycket LEF. Någon motsvarighet finns
däremot inte i LUF. Det är inte heller möjligt att enligt
försäkringsrörelselagen bedriva försäkringsverksamhet i Sverige i form
av försäkringssammanslutningar.
Enligt författningskommentaren till förevarande paragraf har denna i
sak samma innebörd som bestämmelsen i LEF. Av förarbetena till
bestämmelsen i LEF framgår att avsikten varit att försäkringsgsivare, när
det gäller försäkringssammanslutningar, skall beteckna samtliga
medlemmar i sammanslutningen (prop. 1992/93:257 s. 136 och SOU
1992:5 s. 186, 192 och 193; jfr artikel 6 tredje
skadeförsäkringsdirektivet). Koncession skall sålunda beviljas för
medlemmarna som grupp och även övriga bestämmelser om
försäkringsgivare skall tillämpas på gruppen och inte på de enskilda
medlemmarna var för sig.
Den åsyftade innebörden framgår enligt Lagrådets mening inte klart av
ordalydelsen. Paragrafen bör därför i och för sig förtydligas och ges t.ex.
följande lydelse: "Vid tillämpning av denna lag skall samtliga
medlemmar i sammanslutningen som grupp anses som
försäkringsgivare."
Lagrådet ifrågasätter emellertid om det är lämpligt eller ens möjligt att
tillämpa alla bestämmelser om försäkringsgivare från tredje land på ett
kollektiv av enskilda fysiska eller juridiska personer. Lagrådet tänker
därvid i första hand på bestämmelserna i 5 kap. om försäkringstekniska
avsättningar, solvenskrav m.m. Dessa bestämmelser synes förutsätta att
försäkringsgivaren är en enda juridisk person. I vart fall saknas en analys
av hur bestämmelserna skall tillämpas på ett kollektiv.
Vid föredragningen har upplysts att det sannolikt finns endast en
försäkringssammanslutning av förevarande slag som är hemmahörande i
tredje land, nämligen Illinois Insurance Exchange i Chicago, och att det
inte finns något som tyder på att denna sammanslutning skall påbörja
verksamhet i Sverige. Mot denna bakgrund förordar Lagrådet att möj-
ligheten att driva försäkringsverksamhet i form av försäkringssamman-
slutning liksom hittills begränsas till försäkringsgivare i EES-land, dvs. i
praktiken Lloyd''''s.

1 kap. 13 §
Gränsöverskridande verksamhet är en form av försäkringsrörelse som
bedrivs här i riket utan förmedling av etablering här (jfr 2 kap. 1 §).
Enligt Lagrådets mening skulle det därför vara till fördel om uttrycket
försäkringsrörelse i Sverige kunde ingå i definitionen av
gränsöverskridande verksamhet. En möjlighet kan vara att bygga
definitionen på att fråga är om en EES-försäkringsgivare som, utan
etablering i Sverige, bedriver försäkringsrörelse i landet avseende risker
som är belägna här.
I författningskommentaren anges att begreppet etablering avser såväl
sekundäretablering (1 kap. 8 §) som etablering genom ett svenskt
dotterbolag till den utländske försäkringsgivaren. Lagrådet ifrågasätter
om inte denna innebörd av begreppet borde komma till direkt uttryck i
lagtexten. Det kan i sammanhanget erinras om att den i 2 a kap. 4 §
försäkringsrörelselagen angivna definitionen på gränsöverskridande
verksamhet inte synes utesluta att ett dotterbolag är etablerat i
verksamhetslandet.

1 kap. 14 §
I paragrafen regleras i vilken utsträckning EES-försäkringsgivare
respektive försäkringsgivare från tredje land får "förena" direkt
livförsäkringsrörelse med annan försäkringsrörelse. Det framgår
emellertid inte klart av vare sig lagtext eller författningskommentar vad
som avses med begreppet "förena". Enligt vad som upplysts vid
föredragningen i Lagrådet menas med att "förena" rörelser att bedriva
flera rörelser i en och samma juridiska person. Paragrafen bör förtydligas
i detta avseende. Därvid bör bestämmelsen i 4 kap. 2 § uppmärksammas
enligt vilken försäkringsgivare från tredje land inte utan medgivande får
driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Bestämmelsen i 1 kap. 14 §
andra stycket bör utformas så att den där åsyftade begränsningen endast
gäller försäkringsrörelse.

4 kap. 1 §
Av första stycket framgår att en försäkringsgivare från tredje land har rätt
att efter koncession bedriva försäkringsrörelse i Sverige från en
sekundäretablering här i riket. Enligt andra stycket kan sådan
försäkringsgivare därutöver efter tillstånd från Finansinspektionen
marknadsföra försäkringar i Sverige. Som förutsättning för detta gäller
bl.a. att försäkringsgivaren inte själv är etablerad här.
Den marknadsföring som avses i andra stycket utgör här i riket be-
driven försäkringsrörelse, låt vara att rörelsen skall ha begränsad
inriktning och bedrivas utan stöd av egen etablering (jfr 4 kap. 11 § och
10 kap. 3 § andra stycket). Att fråga är om försäkringsrörelse bör enligt
Lagrådets mening komma till uttryck i lagtexten, exempelvis genom att
verksamheten betecknas som försäkringsrörelse avseende
marknadsföring. Som Lagrådet påpekat i det föregående är det vidare
angeläget att begreppet marknadsföring preciseras och att förekommande
skillnader mellan den aktuella formen av marknadsföring å ena sidan och
å andra sidan gränsöverskridande verksamhet (1 kap. 13 §) och
verksamhet vid ett representationskontor (4 kap. 11 §) klargörs under det
fortsatta lagstiftningsarbetet.
4 kap. 6 §
Enligt andra meningen kan regeringen bestämma att Finansinspektionen i
regeringens ställe får besluta i ett ärende om ändring av en beviljad
koncession. En förutsättning för detta är dock att ärendet inte är av
principiell betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.
Andra meningens ordalydelse ger närmast vid handen att regeringen i
varje enskilt ärende måste ta ställning till om beslutanderätten skall
överföras till Finansinspektionen eller inte. En sådan ordning framstår
som opraktisk och kan knappast vara avsedd. Lagrådet förordar därför att
bestämmelsen formuleras om så att det tydligare framgår att regeringen
genom en förordning kan bemyndiga Finansinspektionen att fatta beslut i
ärenden av åsyftat slag.

4 kap. 11 §
Lagrådet har i det föregående anfört att det är oklart om verksamheten
vid ett representationskontor är att hänföra till försäkringsrörelse i
Sverige eller inte (se avsnittet Allmänna synpunkter och kommentaren
till
4 kap. 1 §). Frågan synes vara av betydelse bl.a. vid bedömningen av om
Finansinspektionen med stöd av 10 kap. 3 § andra stycket kan förelägga
någon att ändra eller upphöra med verksamheten vid ett sådant kontor.
Ett viktigt motiv för att öppna ett representationskontor får antas vara
att den utländske försäkringsgivaren vill förbättra sin marknadsföring i
Sverige. Skillnaden mellan denna marknadsföring och en sådan
marknadsföring som kräver tillstånd enligt 4 kap. 1 § andra stycket är
emellertid inte lätt att uppfatta. Som Lagrådet framhållit tidigare är det
önskvärt att gränsdragningen mellan nämnda verksamheter preciseras.

5 kap. 1 §
Enligt första stycket andra meningen skall deposition göras särskilt för
livförsäkring respektive skadeförsäkring. Av den föregående
redogörelsen för 1 kap. 14 § framgår emellertid att försäkringsgivare från
tredje land, som förevarande paragraf avser, inte har rätt att driva
verksamhet avseende både livförsäkring och skadeförsäkring. Andra
meningen bör därför utgå.

5 kap. 20 §
Enligt första meningen skall en försäkringsgivare från tredje land som
meddelar livförsäkringar i Sverige ha en aktuarie som utför
försäkringstekniska beräkningar och utredningar. Bestämmelsen sägs i
författningskommentaren i sak motsvara 17 § LUF. Den bestämmelsen
innebär emellertid att de försäkringstekniska beräkningarna och
utredningarna skall utföras under överinseende av en av
Försäkringsinspektionen godkänd aktuarie. Det är något annat än att
aktuarien själv skall utföra detta arbete.
Lagrådet har ingen synpunkt på vilket av dessa alternativ som utgör
den lämpligaste ordningen. Om avsikten emellertid är att den ordning
som gäller för närvarande skall behållas, bör bestämmelsen i första
meningen formuleras på ett sätt som närmare överensstämmer med den
nuvarande bestämmelsen i 17 § LUF.
7 kap. 12 §
Genom första meningen förbjuds en försäkringsgivare från tredje land,
vars koncession återkallats eller förverkats, att meddela nya försäkringar
här i landet. Andra meningen innehåller ett undantag från detta förbud.
Enligt denna bestämmelse, som förts över från 28 § åttonde stycket andra
meningen LUF, får under administrationstiden sådana livförsäkringar
meddelas som föranleds av gällande försäkringsavtal.
Enligt författningskommentaren är skälet till undantagsbestämmelsen i
andra meningen att det i regel är av stor betydelse för försäkringstagarna
att försäkringsskyddet kan anpassas efter ändring i försäkringsbehovet. I
anslutning till detta uttalande sägs att försäkringsskyddet i ett sådant fall
därför kan ändras utan att detta innebär att en ny försäkring meddelas.
I de fall då parterna i ett avtal om livförsäkring är överens om en
ändring av försäkringsvillkoren torde ändringen numera i praktiken ofta
göras utan att någon ny försäkring meddelas (jfr SOU 1986:156 s. 295
och 470 ff). Förbudet enligt första meningen att meddela ny försäkring
blir inte tillämpligt i ett sådant fall. Undantaget från förbudet i andra
meningen tar enligt ordalagen sikte på fall då försäkringsskyddet utökas
på sådant sätt att i stället en ny försäkring meddelas.
En ny försäkring som föranleds av ändring i försäkringsbehovet kan
sägas ha samband med det tidigare ingångna försäkringsavtalet men kan
knappast anses vara föranledd av gällande försäkringsavtal. På grund
härav förordar Lagrådet att andra meningen formuleras om, så att det
framgår att under administrationstiden sådana nya livförsäkringar får
meddelas som har samband med tidigare ingångna försäkringsavtal.

10 kap. 4 §
Av andra stycket framgår att sådana beslut av Finansinspektionen som
innebär att ett föreläggande förenas med vite får överklagas hos
länsrätten. Andra beslut än sådana som avses i första och andra styckena
får enligt tredje stycket överklagas hos regeringen.
Den föreslagna regleringen innebär med en strikt tolkning att före-
lägganden som inte förenas med vite skall överklagas hos regeringen.
Det förefaller dock föga ändamålsenligt att instansordningen skall styras
av om vite förelagts i det enskilda fallet eller inte. Anmärkas kan även att
Regeringsrätten i ett nyligen avgjort mål rörande tillämpning av
vattenlagen (RÅ 1997 ref. 74) uttalat att - vid fullföljd av talan mot
förelägganden - instansordningen inte bör påverkas av om myndigheten i
det konkreta fallet satt ut en vitespåföljd eller inte. Lagrådet förordar att
andra och tredje styckena utformas så att det klart framgår att samma
överklaganderegler skall gälla oavsett om ett föreläggande förenats med
vite eller inte.

Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

2 a kap. 4 §
Paragrafen innehåller en definition av begreppet gränsöverskridande
verksamhet. Som Lagrådet framhållit i anslutning till 1 kap. 13 § för-
slaget till lag om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige
överensstämmer den i nämnda stadgande angivna definitionen av
gränsöverskridande verksamhet inte helt med den definition som finns i
den nu behandlade paragrafen.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson, von
Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros

Föredragande: Erik Åsbrink

Regeringen beslutar proposition 1997/98:141 Utländska
försäkringsgivare verksamhet i Sverige

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag (1998:000) om
utländska
försäkringsgivares
verksamhet i Sverige
1 kap. 2 §
3 kap. 3 §
4 kap. 4 §
5 kap. 5 §
5 kap. 9 §
6 kap. 3 §
6 kap. 4 §
8 kap. 2 §
10 kap. 9 §
373L0239, 388L0357,
392L0049, 379L0267,
390L0619, 392L0096,
378L0473, 390L0618
Lag om ändring i
Försäkringsrörelselagen
(1982:713)
1 kap. 2 §

Lag om ändring i
trafikskadelagen
(1975:1410)
5 §

Lagen omtryckt 1995:1567
Senast lydelse 1997:461
Lagen omtryckt 1994:43
Senaste lydelse 1995:785
Senaste lydelse 1995:786
Senaste lydelse 1995:783
Senaste lydelse 1996:1241
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:770
Senaste lydelse 1997:468
Senaste lydelse 1997:290
Lagen omtryckt 1995:1567
Lagen omtryckt 1995:1569
Senaste lydelse av lagens rubrik 1990:1117
Senast lydelse 1997:461
Lagen omtryckt 1994:43
Senaste lydelse 1995:785
Senaste lydelse 1995:786
Senaste lydelse 1995:783
Senaste lydelse 1996:1241
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:770
Senaste lydelse 1997:468
Senaste lydelse 1997:290
Prop. 1997/98:141

5

1

Prop. 1997/98:xx

6

1

Prop. 1997/98:141

34

32

35

34

46

37

48

2

56

8

82

27

Prop. 1997/98:141

83

2

Prop. 1997/98:141

84

1

143

61

Prop. 1997/98:xx

128

61

Prop. 1997/98:141
Bilaga 1

144

1

Prop. xx
Bilaga 1

147

1

Prop. 1997/98:141
Bilaga 2

166

32

179

33

180

34

191

194

Prop. 1997/98:141
Bilaga 3

202

1

Prop. 1997/98:141

203

1

Prop. 1997/98:141

204

1

Prop. 1997/98:141

205

204