Prop.
1997/98:14
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 oktober 1997
Thage G Peterson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås att Sverige skall ansluta sig till konventionen den
19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen)
och de två tilläggsprotokoll om EG-domstolens tolkningsrätt som hör till
konventionen. Det sker genom att Sverige ratificerar den särskilda
konventionen den 29 november 1996 om Österrikes, Finlands och
Sveriges anslutning till Romkonventionen och de två tilläggsprotokollen.
Propositionen innehåller förslag till en ny lag med anledning av
Sveriges anslutning till Romkonventionen. Det föreslås att konventionens
lagvalsregler skall gälla som svensk lag.
I propositionen föreslås också följdändringar i andra lagar. Det föreslås
att lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av
lösa saker ändras så att konsumentköp undantas från lagens
tillämpningsområde. Vidare föreslås ett tillägg till bestämmelsen i 3 §
fastighetsmäklarlagen (1995:400) som innebär att Romkonventionens
lagvalsregler skall tillämpas på det avtalsrättsliga förhållandet mellan
mäklare och deras uppdragsgivare. Slutligen föreslås att 3 § lagen
(1991:351) om handelsagentur upphävs. Därmed kommer Romkonven-
tionens lagvalsregler att bli tillämpliga på förhållandet mellan han-
delsagenter och deras uppdragsgivare.
Det föreslås att den nya lagen och följdändringarna skall träda i kraft
den 1 juli 1998. Den del som rör EG-domstolens tolkningsrätt föreslås
dock träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 14
Prop. 1997/98:14
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................4
2 Lagtext...............................................................................................5
2.1 Förslag till lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.....5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om
tilllämplig lag beträffande internationella köp av lösa
saker....................................................................................6
2.3 Förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen
(1995:400)...........................................................................7
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:351) om
handelsagentur....................................................................8
3 Ärendet och dess beredning..............................................................9
4 Romkonventionens huvudsakliga innehåll......................................10
4.1 Konventionens uppbyggnad.............................................10
4.2 Konventionens tillämpningsområde.................................11
4.3 Konventionens lagvalsregler.............................................11
4.4 Internationellt tvingande bestämmelser............................13
4.5 Konventionens förhållande till andra konventioner m.m. 13
4.6 Protokollen om EG-domstolens tolkningsrätt..................14
5 Sveriges anslutning till Romkonventionen.....................................15
5.1 Skall Sverige ansluta sig till Romkonventionen?.............15
5.2 Reservationer m.m............................................................16
5.3 Tekniken för införlivandet................................................19
5.4 Följdlagstiftning m.m.......................................................22
6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser...................................30
7 Kostnader........................................................................................31
8 F örfattningskommentar...................................................................32
8.1 Förslaget till lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser 32
8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:528) om
tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa
saker..................................................................................33
8.3 Förslaget till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen
(1995:400).........................................................................34
8.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:351) om
handelsagentur..................................................................36
9 Redovisning av konventionens artiklar m.m...................................36
9.1 Romkonventionen.............................................................36
9.2 Första tilläggsprotokollet..................................................56
9.3 Andra tilläggsprotokollet..................................................57
Bilaga 1 Romkonventionen och Första tilläggsprotokollet....................58
Bilaga 2 Andra tilläggsprotokollet.......................................................122
Bilaga 3 Tillträdeskonventionen...........................................................124
Bilaga 4 Departementspromemorians lagförslag.................................128
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser..........................................132
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag..................................................133
Bilaga 7 Lagrådets yttrande..................................................................137
Prop. 1997/98:14
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 oktober 1997... 139
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner konventionen den 29 november 1996 om Republiken
Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges
anslutning till konventionen om tillämplig lag för avtals-
förpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980,
samt till det första och det andra protokollet angående domstolens
tolkning av den konventionen,
2. antar regeringens förslag till lag om tillämplig lag för avtals-
förpliktelser,
3. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om
tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker,
4. antar regeringens förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen
(1995:400),
5. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:351) om
handelsagentur.
Prop. 1997/98:14
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
Artiklarna 1-16 och 18-21 i konventionen den 19 juni 1980 om tillämp-
lig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen) samt artiklarna 1-4 i
det första protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols tolkning
av konventionen skall gälla som lag här i landet med de anpassningar och
ändringar som har gjorts genom tillträdeskonventionema den 10 april
1984, den 18 maj 1992 och den 29 november 1996.
De danska, engelska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, neder-
ländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna av Romkon-
ventionen och protokollet skall ha lika giltighet.
Romkonventionens och protokollets svenska, engelska och franska
texter finns intagna som en bilaga till denna lag.1
Prop. 1997/98:14
Denna lag träder i kraft, i fråga om Romkonventionen den 1 juli 1998
och i fråga om protokollet den dag regeringen bestämmer.
Lagen skall såvitt den avser Romkonventionen inte tillämpas på avtal
som har ingåtts före den 1 juli 1998.
Här återfinns bilagan som bilaga 1 till propositionen.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1964:528) om tillämplig lag
beträffande internationella köp av lösa saker skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:14
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Denna lag äger tillämpning på
sådana köp av lösa saker som
hava internationell karaktär.
Från lagens tillämpningsområ-
de undantagas
1. köp av registrerade fartyg
och luftfartyg;
2. köp av värdepapper; samt
3. försäljning genom judiciell
myndighets åtgärd eller i exe-
kutiv ordning.
Med köp likställes avtal om
leverans av lösa saker som skola
tillverkas, såframt materialet
skall tillhandahållas av den som
åtagit sig leveransen.
Denna lag tillämpas på sådana
köp av lösa saker som har inter-
nationell karaktär.
Från lagens tillämpningsområ-
de undantas
1. köp av registrerade fartyg
och luftfartyg,
2. köp av värdepapper,
3. försäljning genom judiciell
myndighets åtgärd eller i exe-
kutiv ordning, samt
4. köp som omfattas av konsu-
mentköplagen (1990:932) eller
av artikel 5 i konventionen i
bilagan till lagen (1998:000) om
tillämplig lag för avtalsförplik-
telser.
Med köp likställs avtal om
leverans av lösa saker som skall
tillverkas, om materialet skall
tillhandahållas av den som har
åtagit sig leveransen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
Lagen skall inte tillämpas på avtal som har ingåtts före lagens
ikraftträdande.
Prop. 1997/98:14
Härigenom föreskrivs att 3 § fastighetsmäklarlagen (1995:400) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bestämmelserna i denna lag
tillämpas oavsett var fastigheten
är belägen, om en väsentlig del av
mäklarens uppdrag utförs i
Sverige.
Bestämmelserna i denna lag
tillämpas oavsett var fastigheten
är belägen, om en väsentlig del
av mäklarens uppdrag utförs i
Sverige. 1 den mån lagen
(1998:000) om tillämplig lag för
avtalsförpliktelser är tillämplig
avgörs dock frågan om val av
rättsordning enligt den lagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
Lagen skall inte tillämpas på uppdragsavtal som har ingåtts före lagens
ikraftträdande.
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:351) om handelsagentur skall
upphöra att gälla.
Prop. 1997/98:14
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
Den upphävda paragrafen gäller dock fortfarande i fråga om
agenturavtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande.
Konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonven-
tionen) innehåller regler om vilken lag som skall tillämpas på avtals-
förpliktelser när det uppkommer ett val mellan rättsordningarna i olika
länder. Den antogs år 1980 av de dåvarande medlemsländerna i Euro-
peiska gemenskaperna (EG) och öppnades för undertecknande den 19
juni samma år. Sedan Grekland blivit medlem i EG ingick medlemssta-
terna år 1984 en tillträdeskonvention om Greklands anslutning till Rom-
konventionen. Konventionen kompletterades år 1988 med två tilläggs-
protokoll om EG-domstolens behörighet att tolka konventionen. Spaniens
och Portugals inträde i EG föranledde ytterligare en tillträdeskonvention
år 1992. Denna konvention innehåller, förutom tekniska anpassningar av
den ursprungliga konventionstexten, ett par mindre, sakliga ändringar i
konventionens bestämmelser.
Romkonventionen har tillträtts av samtliga stater som var medlemmar i
Europeiska unionen (EU) vid årsskiftet 1994/95. Den trädde i kraft den 1
april 1991. Även tillträdeskonventionema har trätt i kraft. Tillträdeskon-
ventionen från år 1992 har dock ännu inte ratificerats av samtliga signa-
tärstater. Tilläggsprotokollen om EG-domstolens tolkningsrätt har under-
tecknats av samtliga stater som var medlemmar i EU vid årsskiftet
1994/95. De har ännu inte trätt i kraft. Ikraftträdandet är beroende av att
alla signatärstater ratificerar det andra protokollet och så har ännu inte
skett.
Enligt artikel 4.2 i den anslutningsakt som hör till det anslutnings-
fördrag som reglerar Sveriges medlemskap i EU har Sverige förbundit
sig att tillträda de konventioner som avses i artikel 220 i Romfördraget
eller som är oskiljaktigt förbundna med förverkligandet av Romför-
dragets mål samt de protokoll om EG-domstolens tolkning av konven-
tionerna som de tidigare medlemsstaterna har undertecknat (se prop.
1994/95:19, Del 3, bilaga 10 s. 3).
Romkonventionen grundar sig inte direkt på artikel 220 i Romför-
draget men omfattas av artikel 4.2 i anslutningsakten. Sverige har således
förbundit sig att ansluta sig till den konventionen och de två tilläggs-
protokollen om EG-domstolens tolkningsrätt som hör till konventionen.
För detta ändamål inleddes våren 1996 förhandlingar om en tillträ-
deskonvention mellan Sverige, de två andra nya medlemsländerna
Finland och Österrike samt de tolv tidigare medlemsstaterna i EU.
Förhandlingarna, som nu är avslutade, resulterade i en tillträdeskonven-
tion som undertecknades av medlemsstaterna den 29 november 1996. Av
denna konvention framgår bl.a. att Sverige, Österrike och Finland an-
sluter sig till Romkonventionen, med all den anpassning och alla de
ändringar som har gjorts i den genom de tidigare tillträdeskonven-
tionema, samt till de två tilläggsprotokollen. Tillträdeskonventionen
träder i kraft i förhållandet mellan de stater som har ratificerat den efter
det att en av de tre nya medlemsstaterna och åtminstone en av de tidigare
medlemsstaterna har ratificerat konventionen.
Romkonventionen och det första tilläggsprotokollet i engelsk, fransk
samt svensk version finns i bilaga 1. Det andra tilläggsprotokollet och
Prop. 1997/98:14
tillträdeskonventionen om bl.a. Sveriges anslutning till Romkonven-
tionen finns i sina svenska versioner i bilagorna 2 och 3.
Ungefar samtidigt med att tillträdesförhandlingama inleddes ut-
arbetades i Justitiedepartementet promemorian Romkonventionen -
införlivande med svensk rätt av EG-konventionen om tillämplig lag för
avtalsförpliktelser (Ds 1996:7). I promemorian föreslås att Sverige skall
tillträda Romkonventionen. Vidare föreslås en ny lag som föreskriver att
konventionens lagvalsregler skall gälla som svensk lag. Promemorian
innehåller också förslag till följdändringar i andra lagar. Promemorians
lagförslag finns i bilaga 4.
Promemorian remissbehandlades under våren 1996. En förteckning
över remissinstanserna finns i bilaga 5. En sammanställning av remiss-
yttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju95/2098).
I denna proposition behandlas de frågor som tas upp i den
remissbehandlade promemorian.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 18 september 1997 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6.
Lagrådet har diskuterat den föreslagna tekniken att införliva Rom-
konventionen med svensk rätt genom s.k. inkorporering. Lagrådet har
ställt sig bakom förslaget i denna del och även i övrigt lämnat förslagen
utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7.
Prop. 1997/98:14
Romkonventionen innehåller lagvalsregler för kontraktsrättsliga förplik-
telser. Varje enskilt förmögenhetsrättsligt avtal anses vara underkastat i
princip ett enda lands lag. Denna rättsordning betecknas som kontraktets
avtalsstatut. Romkonventionen innehåller regler om hur avtalsstatutet
fastställs för de flesta typer av avtal och ensidiga förbindelser på det
kontraktsrättsliga området. Dessutom finns regler om vilken lag som
skall tillämpas vid bedömningen av vissa rättsfrågor som hör samman
med ett avtal.
Konventionen består av tre delar. I del I finns regler om konventionens
tillämpningsområde (artiklarna 1 och 2). I del II finns konventionens
lagvalsregler samt regler om bl.a. konventionens tolkning och dess
tillämplighet i förhållande till andra rättsakter från EG och till andra
konventioner (artiklarna 3-22). I del III slutligen finns bestämmelser om
konventionens ikraftträdande och giltighetstid samt bestämmelser som
riktar sig till medlemsstaterna (artiklarna 23-33).
Genom tillträdeskonventionen om Spaniens och Portugals anslutning
till Romkonventionen uteslöts de bestämmelser som definierade inom
10
vilka av medlemsstaternas territorier som konventionen skulle gälla.
Genom ändringen upphävdes artikel 22.2, artikel 27 och artikel 30.3
andra meningen. I artikel 31 d ströks en hänvisning till artikel 27.
Till huvudkonventionen hör ett protokoll och två gemensamma till-
kännagivanden, vilka utgör del av konventionen. Till konventionen hör
också två protokoll om EG-domstolens tolkningsrätt. Innehållet i dessa
presenteras i avsnitt 4.6.
Konventionen skall - utom i vissa preciserade undantagsfall - tillämpas
på avtalsförpliktelser i alla situationer där det uppkommer ett val mellan
rättsordningarna i olika länder. Konventionen förutsätter inte ömsesidig-
het. Lagen i det land som utpekas genom konventionens bestämmelser
skall tillämpas även om det är lagen i ett land som inte har tillträtt
konventionen.
Från konventionens tillämpningsområde undantas vissa avtalsanknutna
rättsfrågor och även vissa typer av avtal. Något förenklat undantas
- frågor om fysiska personers familjerättsliga status, rättskapacitet och
rättshandlingsförmåga,
-avtalsförpliktelser som grundar sig på arvsregler och familjerättsliga
regler,
- vissa värdepappersrättsliga förpliktelser,
- prorogations- och skiljeavtal,
- associationsrättsliga frågor,
- frågan om en fullmäktig kan binda sin huvudman i förhållande till
tredje man,
- frågor som rör det angloamerikanska trustinstitutet,
- med vissa undantag frågor om bevisning och förfarande i rättegång,
samt
- försäkringsavtal om den försäkrade risken finns i ett EU-land.
Konventionens tillämpningsområde behandlas i artiklarna 1 och 2.
Romkonventionens huvudprincip är att parterna har rätt att själva, när
avtalet ingås eller senare, bestämma vilket lands lag som skall tillämpas
på deras avtalsförhållande (artikel 3.1 och 3.2). Parterna har som
huvudregel full frihet att välja tillämplig lag. Det ställs alltså inget krav
på att avtalet skall ha någon anknytning till den valda rättsordningen.
Parternas avtal om tillämplig lag behöver inte vara skriftligt, men deras
val skall vara uttryckligt eller med rimlig säkerhet framgå av avtalets
bestämmelser eller av omständigheterna i övrigt. Avtalet om tillämplig
lag kan gälla hela avtalet men det kan också gälla enbart vissa delar av
det, s.k. dépe
Prop. 1997/98:14
11
Från huvudregeln om att parterna obegränsat får bestämma vilken lag
som skall tillämpas på deras avtalsförhållande gör konventionen några
undantag som alltså inskränker parternas avtalsfrihet.
När ett avtal har anknytning till endast ett land, dvs. saknar interna-
tionell karaktär, far parterna inte avtala bort tvingande bestämmelser i det
landets rättsordning genom att välja en annan rättsordning (artikel 3.3).
Parternas frihet att välja tillämplig lag gäller även för avtal mellan en
näringsidkare och en konsument. Om ett konsumentavtal ingås under
vissa i konventionen angivna omständigheter inskränks dock parternas
avtalsfrihet. Oavsett vilken lag parterna har valt som tillämplig för sitt
avtalsförhållande har konsumenten under dessa omständigheter alltid
kvar det skydd som tillkommer honom eller henne enligt tvingande regler
i det land där han eller hon har sitt hemvist (artikel 5).
När det gäller individuella anställningsavtal har arbetstagaren, oavsett
vilken lag som parterna har valt, alltid kvar det skydd som tillkommer
honom eller henne enligt tvingande bestämmelser i den lag som skulle ha
tillämpats om inget lagval gjorts. Som regel är det fråga om tvingande
bestämmelser i lagen i det land där arbetstagaren vanligtvis utför sitt
arbete (artikel 6).
Slutligen inskränks parternas lagvalsfrihet genom bestämmelser i
artikel 7 om tillämpning av s.k. internationellt tvingande regler (se föl-
jande avsnitt).
För det fall parterna inte har valt tillämplig lag innehåller konventionen
en regel om att lagen i det land som avtalet har sin närmaste anknytning
till skall tillämpas (artikel 4.1). Denna "närmaste anknytning" skall i
första hand bestämmas med hjälp av en allmän presumtionsregel. Avtalet
skall anses ha sin närmaste anknytning till det land där den avtalspart
vars prestation är kännetecknande för avtalet har sin vanliga vistelseort (i
fråga om näringsidkare säte eller driftställe), se artikel 4.2.
Presumtionsregeln skall inte gälla, om det inte kan fastställas vilken av
avtalsparternas prestation som är kännetecknande för avtalet. Presum-
tionen skall vidare frångås, om det med beaktande av samtliga omstän-
digheter framgår att avtalet är närmare knutet till ett annat land än det
som pekas ut av presumtionsregeln (artikel 4.5).
Konventionen innehåller särskilda presumtionsregler för vissa typer av
avtal. Det gäller avtal om en sakrätt till fast egendom eller nyttjanderätt
till sådan egendom (artikel 4.3), avtal om transport av varor (artikel 4.4)
och anställningsavtal (artikel 6.2). För vissa konsumentavtal, med en nära
anknytning till konsumentens hemvistland, anvisar konventionen direkt
lagen i det landet som tillämplig för parternas avtalsförhållande. Det är
således inte någon presumtionsregel, utan lagen i konsumentens hemland
skall tillämpas (artikel 5.3).
Konventionen innehåller också regler om tillämplig lag för ett antal
rättsfrågor som hör samman med avtalet. Dit hör frågor om ett avtals
materiella och formella giltighet (artiklarna 8 och 9), frågor om vad som
skall bedömas enligt avtalsstatutet (artiklarna 10 och 14) samt frågan om
underårigas rättshandlingsförmåga i vissa fall (artikel 11). Därutöver
finns bl.a. regler om vilken lag som skall tillämpas vid överlåtelse av
fordran och vid subrogation (artiklarna 12 och 13). Beträffande det när-
Prop. 1997/98:14
12
mare innehållet i dessa och konventionens övriga artiklar hänvisas till
avsnitt 9.
Den lag som parterna har valt som avtalsstatut och den lag som i avsak-
nad av parternas val skall tillämpas enligt de i föregående avsnitt uppräk-
nade bestämmelserna kan i vissa undantagsfall åsidosättas. Enligt artikel
7.1 får domstolen nämligen, oavsett vilken lag som enligt konventionens
bestämmelser skall vara avtalsstatut, beakta tvingande bestämmelser i ett
annat land som förhållandet har nära anknytning till. Det gäller om dessa
bestämmelser enligt det andra landets lag skall användas utan hänsyn till
vilket lands lag som i övrigt skall tillämpas på avtalet. Sådana bestäm-
melser brukar kallas internationellt tvingande.
Vid bedömningen av om de internationellt tvingande bestämmelserna i
ett annat lands lag bör ges verkan skall domstolen ta hänsyn till deras art
och ändamål och till följderna av att de används eller inte används.
Det nu sagda innebär att en domstol i vissa fall får ge företräde för
internationellt tvingande bestämmelser i en annan rättsordning än den
egna. En särskild regel gäller därutöver for internationellt tvingande be-
stämmelser i domstolens egen rättsordning. Domstolarna kan utan re-
striktioner tillämpa internationellt tvingande bestämmelser i den egna
lagen, även om ett annat lands lag skall tillämpas i övrigt (artikel 7.2).
Frågan hur man i svensk rätt ser på internationellt tvingande regler tas
upp i avsnitt 5.4, särskilt under avsnittet om handelsagenter.
Romkonventionens bestämmelser är subsidiära i förhållande till andra
rättsakter från EG och i förhållande till internationella konventioner som
innehåller lagvalsregler för avtalsförpliktelser (artiklarna 20 och 21). Här
skall nämnas några av de konventioner som Sverige har tillträtt.
På det köprättsliga området finns konventionen om tillämplig lag be-
träffande internationella köp av lösa saker (Haagkonventionen) från år
1955. Den har införlivats med svensk rätt genom lagen (1964:528) om
tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (IKL).
Haagkonventionen innehåller lagvalsregler for sådana köp av lösa
saker som har internationell karaktär. Konventionen gäller både handels-
köp och konsumentköp. Vid en eventuell konflikt mellan Romkonven-
tionen och Haagkonventionen får reglerna i Haagkonventionen företräde.
Frågan om i vilken utsträckning IKL framdeles skall vara tillämplig tas
upp i avsnitt 5.4. Särskilt behandlas därvid konsumentköp.
En konvention om domstols behörighet och om erkännande och
verkställighet av domar på privaträttens område ingicks år 1968 mellan
EG:s dåvarande medlemsstater (Brysselkonventionen). År 1988 antogs
en annan konvention om domstols behörighet och om verkställighet av
domar på privaträttens område (Luganokonventionen) av samtliga EG-
Prop. 1997/98:14
13
och EFTA-länder. Luganokonventionen är en parallell till och så gott
som identisk med Brysselkonventionen.
Sverige har tillträtt Luganokonventionen och har i samband med vårt
lands anslutning till EU åtagit sig att ansluta sig till Brysselkonventionen.
En tillträdeskonvention om Sveriges anslutning till den konventionen
undertecknades av EU:s medlemsstater den 29 november 1996. I Rege-
ringskansliet pågår arbetet med förslag till den lagstiftning som behövs
för en svensk anslutning till Brysselkonventionen.
Bryssel- och Luganokonventionema innehåller domsrättsregler samt
regler om erkännande och verkställighet av domar. Brysselkonventionens
behörighetsregler har när det gäller konsumenttvister och tvister om
anställningsavtal utarbetats i belysning av det då föreliggande utkastet till
bestämmelser om tillämplig lag för avtalsrättsliga förpliktelser (sederme-
ra Romkonventionen). Brysselkonventionens regler har sedan i huvudsak
oförändrade förts in i Luganokonventionen. Ett syfte med reglerna i
Bryssel- och Luganokonventionema är att åstadkomma korrespondens
mellan forum och tillämplig lag (se prop. 1991/92:128 s. 173 och 184).
Något konfliktförhållande mellan reglerna i dessa båda konventioner och
reglerna i Romkonventionen torde knappast uppstå.
På det transporträttsliga området finns ett antal konventioner som
Sverige har tillträtt. Lagvalsreglema i de konventionerna och i konven-
tioner som Sverige i framtiden tillträder får företräde vid en eventuell
konflikt med lagvalsreglema i Romkonventionen.
Enligt det första tilläggsprotokollet ges EG-domstolen rätt att avge tolk-
ningsutlåtanden angående Romkonventionen, de konventioner om till-
träde till Romkonventionen som ingås med nya medlemsstater samt
protokollet i fråga.
I artikel 2 anges vilka nationella domstolar som i pågående mål får
överlämna tolkningsfrågor till EG-domstolen och under vilka förutsätt-
ningar det far ske. Det är konventionsstatemas högsta domstolar och
domstolar som dömer som överinstans som har denna rätt. De högsta
domstolar som det gäller för Sveriges del är enligt tillträdeskonventionen
den 29 november 1996 Högsta domstolen, Regeringsrätten, Arbetsdom-
stolen och Marknadsdomstolen.
I artikel 3 anges att även andra nationella myndigheter än domstolar får
ges rätt att under vissa förutsättningar begära tolkningsbesked från EG-
domstolen. Tolkningsbesked får begäras om domstolarna i det land där
myndigheten finns har meddelat avgöranden som strider mot tolknings-
avgöranden som har meddelats av EG-domstolen eller av en av de
domstolar i en annan konventionsstat som anges i artikel 2. Tolknings-
besked enligt artikel 3 får begäras endast beträffande avgöranden som har
vunnit laga kraft.
Varje konventionsstat har möjlighet att avgöra om någon myndighet
med de angivna uppgifterna behövs och far i sådant fall utse behörig
myndighet. För Sveriges del torde det inte för närvarande finnas något
Prop. 1997/98:14
14
behov av att utse någon myndighet med de i artikel 3 angivna upp- Prop. 1997/98:14
giftema.
Avsikten med det andra tilläggsprotokollet var att EG-domstolen
skulle vara behörig att avge tolkningsutlåtanden även innan Romkon-
ventionen trätt i kraft med avseende på alla medlemsstater i Europeiska
ekonomiska gemenskapen.
Inget av tilläggsprotokollen har trätt i kraft.
Regeringens förslag: Sverige skall ansluta sig till Romkonventionen
och tilläggsprotokollen om EG-domstolens tolkningsrätt.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag
(promemorian s. 32).
Remissinstanserna: Alla remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan invändning.
Skälen för förslaget: Sverige har genom det anslutningsfördrag med
tillhörande anslutningsakt som reglerar vårt lands inträde i EU åtagit sig
att ansluta sig till Romkonventionen och de protokoll om EG-domstolens
tolkningsrätt som hör till konventionen.
Sverige skall sålunda ansluta sig till konventionen och tilläggsproto-
kollen.
Förhandlingar mellan de nya medlemsstaterna - förutom Sverige även
Finland och Österrike - och de tidigare om de närmare villkoren för
anslutningen har ägt rum under år 1996. Förhandlingarna har utmynnat i
en särskild tillträdeskonvention som undertecknades den 29 november
1996 av samtliga medlemsstater.
Tillträdeskonventionen träder i kraft, i förhållandet mellan de stater
som har ratificerat konventionen, första dagen i den tredje månaden efter
det att en av de tre nya medlemsstaterna och åtminstone en av de tidigare
medlemsstaterna har deponerat sina ratifikationsinstrument. För varje stat
som därefter ratificerar konventionen träder den i kraft första dagen i den
tredje månaden efter det att staten deponerat sitt ratifikationsinstrument.
Romkonventionen och tilläggsprotokollen innehåller, förutom bestäm-
melser som reglerar medlemsstaternas inbördes skyldigheter, huvudsak-
ligen bestämmelser som riktar sig till domstolar och enskilda. Sådana be-
stämmelser måste, för att få giltighet i Sverige som svensk rätt, införlivas
med svensk rätt genom författning, i detta fall genom lag. Hur detta bör
gå till behandlas nedan (avsnitt 5.3).
I de följande avsnitten behandlas först frågan om Sverige bör utnyttja
möjligheten att reservera sig mot vissa av konventionens bestämmelser
(avsnitt 5.2) samt därefter frågan om på vilket sätt konventionen skall
15
införlivas med svensk rätt (avsnitt 5.3). I avsnitt 5.4 diskuteras vilka
följdändringar i svensk lag som krävs.
Prop. 1997/98:14
Regeringens bedömning: Inga reservationer bör göras från svensk
sida. Sverige bör i enlighet med ett särskilt medgivande behålla vissa
bestämmelser om tillämplig lag i sjölagen.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning (promemorian s. 33).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser stöder regeringens be-
dömningar eller lämnar dem utan invändning. Juridiska fakulteten vid
Lunds universitet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Industriförbund,
Stockholms Handelskammare och Svenska Arbetsgivareföreningen anser
dock att Sverige bör reservera sig mot artikel 7.1 om tillämpning av
internationellt tvingande bestämmelser.
Skälen för bedömningen:
Reservationer
Enligt artikel 22 kan medlemsstaterna vid tidpunkten för tillträde till kon-
ventionen förbehålla sig rätten att inte tillämpa vissa av konventionens
bestämmelser. Reservationsmöjligheten gäller artikel 7.1 om tillämpning
av internationellt tvingande bestämmelser i en utländsk lag som inte är
avtalsstatut och artikel 10.1 e om avtalsstatutets tillämpning på frågan om
effekterna av ett avtals ogiltighet. Ett förbehåll kan när som helst tas
tillbaka.
Artikel 10 innehåller regler om avtalsstatutets tillämpningsområde.
Enligt punkt 1 e skall avtalsstatutet tillämpas vid bedömningen av verk-
ningarna av att ett avtal är ogiltigt. Denna regel överensstämmer med vad
som anses gälla enligt svensk internationell privaträtt och den framstår i
sak som lämplig. Sverige bör därför inte utnyttja möjligheten att
reservera sig mot den bestämmelsen.
Artikel 7 ger, som beskrivits i avsnitt 4.4, domstolarna möjlighet att
tillämpa internationellt tvingande bestämmelser i en annan rättsordning
än den som i övrigt skall gälla för avtalet. Reservationsmöjligheten gäller
punkt 1, som innebär att domstolen får tillämpa internationellt tvingande
bestämmelser i en främmande lag. Enligt bestämmelsen krävs att situa-
tionen har nära anknytning till det land vars tvingande bestämmelser
avses. Vid bedömningen av om de internationellt tvingande bestämmel-
serna bör ges verkan skall hänsyn tas till deras karaktär och syfte samt till
följderna av att de används eller inte används.
Storbritannien, Irland, Tyskland, Luxemburg och Portugal har förbe-
hållit sig rätten att inte tillämpa denna bestämmelse. Övriga EU-länder
har inte reserverat sig. Enligt uppgift från det finska Justitieministeriet
avser Finland inte heller att reservera sig mot bestämmelsen. Från
16
Justitieministeriet i Österrike uppges att man troligen kommer att
reservera sig, men att slutlig ställning ännu inte har tagits till den frågan.
Som framgår av promemorians genomgång har bestämmelsen blivit
mycket omdiskuterad (promemorian s. 34 f.). De som är kritiska till den
har framhållit att den försvårar för parterna att förutse vilka regler som
skall tillämpas på deras avtal. Ett annat vanligt argument mot
bestämmelsen är att den leder till att olika länders regler kan bli tillämp-
liga på samma rättsförhållande. I debatten har också hävdats att den
medför att offentligrättsliga regler i en annan rättsordning kan komma att
slå igenom vid tillämpningen. Vidare har påpekats att tillämpningen av
regeln kan bli ytterligt komplicerad, dels eftersom domstolen måste
utröna huruvida en viss bestämmelse i lagen i ett annat land är inter-
nationellt tvingande, dels för att domstolen vid tillämpningen av en
eventuell internationellt tvingande bestämmelse måste beakta hur den
förhåller sig till och samspelar med de relevanta reglerna i avtalsstatutet.
Det finns sålunda goda argument som talar för att Sverige bör reser-
vera sig mot bestämmelsen. Det är också i huvudsak dessa argument som
de remissinstanser som anser att Sverige bör reservera sig anför till stöd
för sin åsikt.
Emellertid finns det också vägande skäl som talar för bestämmelsen.
Ett av de viktigaste är att den ger domstolarna möjlighet att komma till
samma resultat oavsett vilken lag parterna har valt och oavsett i vilket
land talan väckts. Möjligheterna till en enhetlig praxis ökar därmed. Till
detta kommer att regler som ett land valt att göra internationellt
tvingande många gånger syftar till att skydda en svagare avtalspart. För
att detta syfte skall tillgodoses oavsett i vilket land prövningen av en tvist
sker behövs en regel som den i artikel 7.1.
Visserligen kan också tänkas fall när en tillämpning av internationellt
tvingande bestämmelser i en annan rättsordning än avtalsstatutet innebär
en icke förutsedd och kanske oönskad förskjutning i balansen mellan
olika berörda intressen. Bestämmelsen i artikel 7.1 är emellertid utfor-
mad så att domstolen kan ta hänsyn till sådana omständigheter. Regeln är
nämligen fakultativ och lämnar öppet i vilken utsträckning verkan skall
ges åt internationellt tvingande regler i ett annat lands rättsordning (i den
engelska versionen används uttrycket ”effect may be given”). Som
tidigare nämnts skall hänsyn tas till karaktären av och syftet med den
internationellt tvingande bestämmelse som är i fråga och till vad som blir
resultatet om bestämmelsen tillämpas eller inte tillämpas.
Om det någon gång kan bli fråga om att beakta offentligrättsliga regler
i ett annat land är det, mot bakgrund av det handlingsutrymme som
sålunda ges domstolen, inte något avgörande argument mot att införa
bestämmelsen i artikel 7.1.
Det är enligt regeringens mening inte heller något tungt argument mot
bestämmelsen att den kan medföra att olika länders lagar blir tillämpliga
på samma rättsförhållande. Den situationen kan också uppkomma genom
att Romkonventionen, som omtalats ovan, gör det möjligt för parterna att
ange tillämplig lag för endast en del av ett avtal.
De svårigheter som kan uppkomma för en domstol vid tillämpning av
bestämmelsen bör inte heller bli ohanterliga. Det finns inte anledning att
Prop. 1997/98:14
17
2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 14
tro annat än att domstolarna förmår tillämpa regeln ändamålsenligt.
Utifrån önskemålet att tvisten får en materiellt rimlig utgång måste
bestämmelsen då ses som en tillgång.
En viktig omständighet är vidare den nordiska rättslikheten. Om
Finland i likhet med Danmark inför artikel 7.1 i sin lag är det sålunda ett
skäl att införa bestämmelsen även i svensk lag. Romkonventionen
behandlar frågan om tillämplig lag för avtalstyper som till stor del regle-
ras i gemensam eller likartad lagstiftning i de nordiska länderna. Det är
därför viktigt att konventionen kommer att gälla på samma sätt i
Danmark, Finland och Sverige.
Vid en värdering av skälen för och emot regeln bör det också beaktas
att en majoritet av medlemsstaterna avstått från att reservera sig mot den.
Sammanfattningsvis anser regeringen att de skäl som talar för att
införa regeln i artikel 7.1 i svensk lag väger så tungt att Sverige inte bör
utnyttja möjligheten att reservera sig heller på denna punkt.
Avvikelser från konventionen
Romkonventionen innehåller inga reservationsmöjligheter utöver de nu
behandlade. Medlemsstaterna är således i princip bundna av de lagvals-
regler som finns i konventionen. I några fall medger konventionen
emellertid att medlemsstaterna tillämpar regler som avviker från konven-
tionens. Det gäller internationellt tvingande bestämmelser och lagvals-
regler som bygger på rättsakter från EG eller på internationella konven-
tioner (se avsnitt 4.4 och 4.5). Ytterligare ett undantag medges enligt
artikel 23. Enligt den artikeln får en medlemsstat, sedan konventionen
har trätt i kraft för den staten, anta särskilda lagvalsregler, som avviker
från konventionens, för en viss avtalstyp. Innan sådana lagvalsregler
införs måste ett särskilt förfarande iakttas.
I 13 kap. 2 § första och andra styckena och 14 kap. 1 § tredje stycket
sjölagen (1994:1009) finns bestämmelser om tillämplig lag vid sjöfart i
Sverige och mellan de nordiska länderna. Bestämmelserna bygger inte på
konventioner utan på nordiska överenskommelser. Bestämmelserna inne-
bär att den tillämpliga lagen bestäms av var transporten utförs och inte,
som enligt Romkonventionen, av var den part som skall utföra den för
avtalet karaktäristiska prestationen (transporten) har sitt säte.
Sjölagarna i de nordiska länderna har kommit till efter ett samarbete
länderna emellan. Lagarna har samma innehåll i det nu aktuella avseen-
det. Det är därför betydelsefullt för Sverige att behålla de nämnda be-
stämmelserna i sjölagen trots att de avviker från vad som skall gälla
enligt Romkonventionen. Danmark fick enligt ett särskilt protokoll till
konventionen tillstånd att behålla motsvarande bestämmelser i den tidi-
gare danska sjölagen och att ändra den utan att iaktta förfarandet enligt
artikel 23.
Vid förhandlingarna om en tillträdeskonvention begärde både Sverige
och Finland att få behålla motsvarande bestämmelser i sina sjölagar.
Denna begäran fick gehör. I tillträdeskonventionen föreskrivs sålunda i
artikel 2 att det protokoll som utgör bilaga till 1980 års konvention skall
Prop. 1997/98:14
18
ersättas med en text som innebär att inte bara Danmark utan även Sverige
och Finland får behålla sina nationella bestämmelser om tillämplig lag
när det gäller sjötransport av gods. Eftersom sjölagens regler härvidlag
utgör specialregler i förhållande till Romkonventionen kommer sjölagens
regler att ha företräde även när Romkonventionen införlivats med svensk
lag. Av en till tillträdeskonventionen bifogad gemensam förklaring
framgår att Sverige, Danmark och Finland förklarat sig beredda att utreda
i vilken utsträckning det kommer att bli möjligt för dem att garantera att
framtida ändringar i dessa regler kommer att följa förfarandet i artikel 23
i Romkonventionen. Förfarandet innebär att övriga konventionsstater
skall underrättas om avsikten att göra lagändringar och att de inom viss
tid har möjlighet att begära överläggningar i frågan.
Även i 14 kap. 2 § sjölagen, som anger i vad mån befraktningsreglema
är dispositiva, finns en lagvalsregel. Den bestämmelsen, som finns i 2 §
andra stycket sista meningen, skall emellertid enligt förarbetena till
sjölagen ses som ett komplement till lagvalsregeln i 14 kap. 1 § tredje
stycket (se prop. 1993/94:195 s. 267). Något särskilt undantag för den
bestämmelsen behövs därför inte.
Prop. 1997/98:14
Regeringens förslag: Konventionen skall införlivas med svensk rätt
genom s.k. inkorporering. 1 en särskild lag skall föreskrivas att
relevanta delar av konventionen och tilläggsprotokollen skall gälla
som svensk lag. I lagen skall det också föreskrivas att alla
språkversioner skall ha lika giltighet.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag (se promemorian s. 44). Promemorians förslag till lagtext inne-
håller inte något om de olika språkversionernas giltighet.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan invändning. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet
påpekar att det är önskvärt att det direkt i lagtexten görs klart att de olika
språkversionerna av konventionstexten får samma giltighet.
Skälen för förslaget: En internationell konvention kan införlivas med
svensk rätt genom två olika metoder. Det kan ske genom transformering,
varvid de delar av konventionen som behöver införlivas med svensk rätt
omarbetas till svensk författningstext med den systematik och det
språkbruk som normalt används vid rent intern lagstiftning. Den metoden
brukar normalt användas när det gäller konventioner på civilrättens,
straffrättens och processrättens områden. Lagen (1987:822) om
internationella köp och lagen (1992:794) med anledning av Sveriges
tillträde till Luganokonventionen är dock viktiga undantag. En variant av
transformeringsmetoden är att en översättning av konventionens regler i
så gott som oförändrat skick tas in i en svensk lag. Vid inkorporering
föreskrivs i stället i lag eller annan författning att konventionens bestäm-
melser gäller direkt i Sverige och skall tillämpas som de är av svenska
19
domstolar och - i förekommande fall - myndigheter. När denna metod
används blir således den autentiska konventionstexten - på ett eller flera
språk - gällande svensk författningstext.
Romkonventionens och tilläggsprotokollens bestämmelser är så ut-
formade att de utan kompletterande föreskrifter kan tjäna som rättsnorm
för myndigheter och enskilda. Det är i sig en omständighet som talar för
inkorporering. En annan sådan omständighet är att svensk lag inte
innehåller några motsvarande bestämmelser i dag och att det således inte
uppkommer några samordningsproblem.
Tilläggsprotokollen om EG-domstolens framtida tolkningsrätt har till-
kommit för att säkerställa en enhetlig tolkning av konventionens be-
stämmelser utöver den allmänna skyldigheten för nationella domstolar att
iaktta en konventionskonform tolkning enligt artikel 18. Nationella dom-
stolar i de olika EU-ländema skall, när protokollen trätt i kraft, kunna
under pågående rättegång inhämta besked från EG-domstolen om
konventionens tolkning i olika hänseenden. De olika artiklarna i konven-
tionen skall förstås i belysning av hur EG-domstolen kommer att tolka
dem. Från den synpunkten har det ett värde om de svenska bestämmel-
serna inte över huvud taget avviker från konventionens, eftersom av-
vikelser kan minska värdet av EG-domstolens tolkningsbesked när det
gäller frågan om innebörden av svensk rätt. Även det talar för inkorpore-
ring.
En nackdel med inkorporering kan vara att lagtexten inte alltid blir så
klar och tydlig som den kan bli vid transformering. Det gäller inte minst i
fråga om systematiken. Utan tvekan kan lagen bli mer lättillgänglig vid
transformering. Mot detta står emellertid att många formuleringar i kon-
ventionen utgör resultatet av en kompromiss mellan olika ståndpunkter,
en kompromiss som ofta inte tål att förtydligas. Med en annorlunda och
preciserad formulering i en svensk lag riskerar man sålunda att avvika
från konventionens innehåll.
Konventionstextema och protokollstextema har upprättats på svenska
och dessa texter kommer att ha samma giltighet som övriga språkver-
sioner. En inkorporering kommer därmed inte att medföra den olägen-
heten att svenska rättsregler är avfattade på främmande språk.
Sammantaget talar de nu nämnda omständigheterna enligt regeringens
mening starkt för att Romkonventionen införlivas med svensk rätt genom
inkorporering. Det bör ske genom att det i en särskild lag föreskrivs att
konventionen skall gälla som lag här i landet. Detsamma gäller tilläggs-
protokollen om EG-domstolens tolkningsrätt. Det finns visserligen ett
förslag till en ny lag om rätt att begära förhandsavgörande från EG-
domstolen i vissa fall (se prop. 1996/97:164), som innebär att det i och
för sig inte är nödvändigt att i samband med Romkonventionens inför-
livande också särskilt lagstifta om EG-domstolens tolkningsrätt. Emeller-
tid ter det sig naturligt att när som i detta fall, själva konventionstexten
föreslås bli inkorporerad i svensk rätt, även i anslutning härtill inkorpo-
rera bestämmelserna om förhandsavgöranden. Att en sådan lösning
ibland är lämpligare än att låta tolkningsrätten regleras av den föreslagna
generella lagen har också förutsatts i den nämnda propositionen. Sålunda
Prop. 1997/98:14
20
framgår av förslaget till den generella lagen att bestämmelserna i den inte
skall gälla om det i en annan lag finns en särskild bestämmelse i ämnet.
Frågan är då i vilken utsträckning konventionen och tilläggsproto-
kollen skall inkorporeras med svensk rätt. En naturlig utgångspunkt är att
de bestämmelser som riktar sig till domstolar och andra myndigheter
samt enskilda görs till svensk lag, medan de bestämmelser som riktar sig
till staterna lämnas utanför lagen. Detta föreslås också i promemorian.
Ingen av remissinstanserna invänder mot förslaget. Det är för övrigt även
den lösning som användes när Romkonventionen inkorporerades med
dansk lag.
Bestämmelserna i artiklarna 1 och 2 i konventionens avdelning I, artik-
larna 3-21 i avdelning II samt artiklarna 1-4 i första tilläggsprotokollet
riktar sig till myndigheter och enskilda. Dessa bestämmelser skall därför
i enlighet med det nyss sagda införlivas med svensk rätt.
Artikel 17 i konventionen innehåller emellertid en bestämmelse om att
konventionen skall tillämpas i en konventionsstat på avtal som har ingåtts
efter det att konventionen har trätt i kraft i förhållande till staten. Som
kommer att framgå nedan (se avsnitt 6) anser regeringen att Romkon-
ventionens lagvalsregler bör börja gälla som svensk lag oberoende av om
konventionen har trätt i kraft i förhållande till Sverige eller inte. Det
passar då inte att bestämmelsen i artikel 17 görs direkt tillämplig som
svensk lag. I stället bör en regel med motsvarande innehåll föras in i en
särskild övergångsbestämmelse till lagen om införlivande. Avgörande för
om lagvalsreglema i konventionen skall tillämpas eller inte får då bli om
avtalet har ingåtts före eller efter lagens ikraftträdande.
Artikel 22 i konventionen och hela avdelning III innehåller bestäm-
melser som berör endast medlemsstaternas inbördes rättigheter och
skyldigheter. I artiklarna 5-11 i första tilläggsprotokollet och i det andra
tilläggsprotokollet finns bestämmelser som rör medlemsstaterna och EG-
domstolen. De nämnda bestämmelserna skall i enlighet med det tidigare
anförda inte införlivas med svensk rätt.
Som framgår av det ovan sagda har samtliga språkversioner av
konventionstextema samma giltighet. Detta följer av artikel 33 i den
ursprungliga konventionstexten och av motsvarande bestämmelser i
efterföljande tillträdeskonventioner (se t.ex. artikel 4 i tillträdeskonven-
tionen om Sveriges, Finlands och Österrikes anslutning till Romkonven-
tionen). I det förslag till inkorporeringslag som läggs fram här kommer
emellertid inte dessa språkbestämmelser att utgöra en del av svensk lag.
Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anför i sitt remissyttrande att
det vore önskvärt om det i själva lagtexten görs klart att alla språk-
versioner har samma giltighet. Regeringen delar helt denna uppfattning.
Det har också tidigare vid inkorporering av internationella överens-
kommelser ansetts som självklart att man måste antingen införliva den
bestämmelse i överenskommelsen som reglerar språkversionernas inbör-
des ställning eller i den lag genom vilken överenskommelsen införlivas ta
in en uttrycklig bestämmelse med motsvarande innehåll (se t.ex. prop.
1991/92:128 om Luganokonventionen).
Frågan är då hur detta skall uttryckas i lagtexten. Lunds universitet
föreslår att hänvisning skall ske till ”originaltexternas lydelse”. Ett sådant
Prop. 1997/98:14
21
uttryckssätt kan emellertid inte anses vara tillräckligt träffande. Det torde
vara enbart de språkversioner som den ursprungliga konventionstexten är
avfattad på som kan betecknas som konventionens ”originaltexter”.
Därefter har konventionstexten upprättats i nya språkversioner alltefter-
som nya länder har tillkommit. Dessa versioner har genom särskilda
bestämmelser i tillträdeskonventionema givits samma giltighet som
tidigare texter. Mot bakgrund av det anförda förordar regeringen i stället
den lösningen att de språkversioner som skall gälla räknas upp i lagen.
Det är också den metod som användes när avtalsåtagandena i samband
med upprättandet av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skulle
införlivas med svensk rätt (jfr den numera upphävda lagen [1992:1317]
om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde). Tekniken innebär att
nya språkversioner far anges i lagen, om och när ytterligare stater
ansluter sig.
Prop. 1997/98:14
Regeringens förslag: I lagen (1964:528) om tillämplig lag be-
träffande internationella köp av lösa saker infors en bestämmelse om
att konsumentköp inte skall omfattas av lagens bestämmelser. I
fastighetsmäklarlagen (1995:400) införs en bestämmelse som innebär
att Romkonventionens regler om tillämplig lag skall gälla för avtals-
förhållandet mellan mäklaren och hans eller hennes uppdragsgivare.
Bestämmelsen om skydd mot vissa lagvalsklausuler i 3 § lagen
(1991:351) om handelsagentur upphävs.
Promemorians forslag överensstämmer med regeringens förslag
(promemorian s. 48).
Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker
förslagen eller lämnar dem utan invändning. Juridiska fakulteten vid
Lunds universitet föreslår en annan utformning av lagtexten till den
föreslagna ändringen i fastighetsmäklarlagen samt ifrågasätter om inte
följdändringar behöver göras även i lagen (1904:26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.
Fastighetsmäklarförbundet är kritiskt till att förslaget avseende fastig-
hetsmäklarlagen leder till att olika lagar kan bli tillämpliga vid en
fastighetsförsäljning, å ena sidan mellan mäklaren och säljaren, å andra
sidan mellan mäklaren och köparen. Sveriges Handelsagenters Förbund
och Säljarnas Riksförbund anser att 3 § lagen om handelsagentur i stället
för att upphävas skall till viss del göras internationellt tvingande.
Skälen for förslaget: Romkonventionen kan införlivas med svensk
rätt utan att några genomgripande lagändringar måste göras. På några
områden måste dock ändringar övervägas.
22
IKL
Prop. 1997/98:14
Lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av
lösa saker (IKL) bygger på 1955 års Haagkonvention i ämnet. IKL
tillämpas på sådana avtal om köp av lösa saker som är av internationell
karaktär. Den gäller både handelsköp och konsumentköp. Enligt lagens
huvudprincip kan köparen och säljaren komma överens om vilken rätts-
ordning som skall tillämpas på deras avtalsförhållande. Om de inte har
träffat någon sådan överenskommelse, är huvudregeln att lagen i det land
där säljaren har sitt hemvist eller sitt fasta driftställe skall tillämpas på
avtalsförhållandet om säljaren tar emot beställningen där. Om säljaren tar
emot köparens beställning i det land där köparen har sitt hemvist eller sitt
fasta driftställe, tillämpas i stället lagen i köparens hemvistland.
Enligt Romkonventionen gäller lagvalsregler som till stora delar är av
ett annat slag. En utmärkande skillnad är att Romkonventionen innehåller
regler som har utformats särskilt för konsumentavtal. Bl.a. finns en regel
om att konsumenten under vissa förutsättningar, oavsett parternas lagval,
inte kan berövas det skydd som tillkommer honom eller henne enligt
tvingande regler i hans eller hennes hemvistland.
Eftersom reglerna i IKL har företräde framför Romkonventionen (se
avsnitt 4.5) skulle lagvalsreglema i IKL komma att gälla för konsumen-
ters köp av lösa saker, medan lagvalsreglema i Romkonventionen skulle
gälla för andra konsumentavtal. Med hänsyn till att Romkonventionen
särskilt reglerar konsumentskyddet och till att konsumentköp rimligen
bör bedömas efter samma principer som andra konsumentavtal, är en
sådan ordning inte ändamålsenlig.
Vid Haagkonferensens fjortonde session år 1980 avgav mötet en dekla-
ration som innebär att de stater som har tillträtt 1955 års Haagkonvention
inte är förhindrade att lagstifta om särskilda lagvalsregler för
konsumentköp. Deklarationen har ansetts innebära att de fördragsslut-
ande staterna utan att göra sig skyldiga till konventionsbrott kan anta sär-
skilda lagvalsregler för konsumentavtal. Sålunda har man i både
Danmark och Finland undantagit konsumentköp från tillämpningsområ-
det för den lag varigenom 1955 års Haagkonvention har införlivats.
Mot denna bakgrund anser regeringen att frågan om tillämplig lag för
konsumentköp bör, liksom när det gäller andra konsumentavtal, regleras
av den svenska lag varigenom Romkonventionen införlivas. Regeringen
föreslår därför att konsumentköp framdeles undantas från tillämpnings-
området för IKL.
I promemorian föreslås att undantaget i IKL för konsumentköp skall
utformas som ett undantag för köp som omfattas av artikel 5 i Romkon-
ventionen. Det skulle innebära att vissa köp som är konsumentköp enligt
konsumentköplagen (1990:932), vars tillämpningsområde avgränsas i 1
och 2 §§ i den lagen, skulle komma att regleras av IKL i stället för av
Romkonventionen. Ett exempel på ett sådant köp kan vara att en små-
företagare inhandlar en hushållsapparat som han avser att använda
huvudsakligen i hemmet men också i företaget. Det framstår enligt
regeringens mening som onödigt komplicerat med en sådan reglering.
Bättre synes vara att även de konsumentköp som inte täcks av be-
23
stämningen i artikel 5 far regleras av Romkonventionens allmänna lag-
valsregler. Därmed kommer sådana köp att regleras av samma lagvals-
regler som de konsumentköp som visserligen ryms under bestämningen i
artikel 5.1 men som inte har träffats under sådana omständigheter som
sägs i punkt 2 i artikeln (se avsnitt 9 nedan angående artikel 5).
För andra internationella köp av lösa saker kommer IKL att gälla
framför den nya lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Det kan
givetvis, som påpekas i promemorian (s. 49 f.), diskuteras om Haagkon-
ventionen borde sägas upp så att frågan om tillämplig lag för samtliga
internationella köp av lösa saker avgjordes enligt den nya lagen. Några
remissinstanser är också inne på den linjen, däribland Juridiska fakulte-
ten vid Lunds universitet och Stockholms Handelskammare.
Romkonventionens reglering innebär onekligen, som också konstateras
i promemorian (s. 50), vissa fördelar i förhållande till Haagkonven-
tionens reglering. Medan Haagkonventionen, i avsaknad av avtal om
vilken lag som skall tillämpas, direkt anvisar den tillämpliga lagen med
utgångspunkt från i vilket land vissa händelser äger rum, anvisar Rom-
konventionen lagen i det land till vilket avtalet har den närmaste
anknytningen. Denna anknytning fastställs med hjälp av vissa presum-
tionsregler, som dock skall frångås om det med beaktande av samtliga
omständigheter framgår att avtalet är närmare knutet till ett annat land än
det som utpekas av presumtionsregeln. Romkonventionen erbjuder alltså
ett mera flexibelt system där frågan om tillämplig lag fastställs med
utgångspunkt från den enskilda avtalssituationen och inte, som i
Haagkonventionen, med utgångspunkt från vilket land en bestämd
händelse äger rum i.
Haagkonventionen har tillträtts av Sverige, Belgien, Danmark, Finland,
Frankrike, Italien, Norge och Schweiz. Norge och Schweiz är inte med-
lemmar i EU och kan därför inte tillträda Romkonventionen. Övriga
konventionsstater är EU-stater. Det kunde därför vara lämpligt att dessa
stater tillsammans fattade ett beslut om att säga upp Haagkonventionen
för att i stället låta Romkonventionen reglera även internationella köp.
Sverige tog också upp den frågan vid förhandlingarna om Sveriges,
Finlands och Österrikes anslutning till Romkonventionen. Övriga berörda
stater var emellertid inte beredda att då ta ställning och det överenskoms
att saken i stället skulle tas upp vid ett senare tillfälle.
Mot bakgrund av det anförda bör inte Sverige nu ensidigt säga upp
Haagkonventionen. Den bör sålunda fortsätta att gälla tills vidare för
andra internationella köp än konsumentköp.
Är 1986 tillkom en ny Haagkonvention angående tillämplig lag för
internationella köp. Den är avsedd att ersätta 1955 års konvention. Endast
ett land har emellertid hittills ratificerat 1986 års konvention, och den har
inte trätt i kraft. I enlighet med ett ställningstagande i samband med
Sveriges tillträde till 1980 års FN-konvention om internationella köp
(Wienkonventionen) har Sverige tills vidare avstått från att tillträda
konventionen. Det finns inte anledning att nu närmare överväga ett
svenskt tillträde.
Prop. 1997/98:14
24
Fastighetsmäklarlagen
Fastighetsmäklarlagen (1995:400) innehåller civilrättsliga och närings-
rättsliga bestämmelser avseende fastighetsmäklare. De civilrättsliga be-
stämmelserna anger hur mäklaren skall utföra sitt uppdrag och slår fast
mäklarens skyldigheter gentemot köpare och säljare. En mäklare som
handlar i strid mot dessa bestämmelser kan bli skadeståndsskyldig.
Lagen avser inte bara konsumentförhållanden men den syftar främst till
att skydda konsumenter. De civilrättsliga bestämmelserna i lagen är
tvingande till konsumentens fördel.
I 3 § finns en bestämmelse som anger lagens tillämplighet när ett
formedlingsuppdrag har anknytning till utlandet. Enligt bestämmelsen
tillämpas lagen oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av
mäklarens uppdrag utförs i Sverige. Det saknar således betydelse om
fastigheten är belägen i Sverige eller utomlands eller om förmedlings-
uppdraget utförs av en svensk eller en utländsk mäklare (se prop.
1994/95:14 s. 17). Bestämmelsen måste, som anförs i promemorian
(s. 52 f.), uppfattas som en internationellt privaträttslig lagvalsregel.
Förhållandet mellan en fastighetsmäklare och den som gett mäklaren
ett uppdrag grundar sig på ett förmedlingsavtal som vanligtvis innebär att
fastighetsmäklaren skall förmedla en fastighet som uppdragsgivaren vill
sälja. Parterna i det rättsförhållandet står i ett avtalsförhållande till varan-
dra. Uppdragsgivarens motpart i avtalet om fastighetsöverlåtelsen, ofta
en köpare, står däremot inte i något avtalsförhållande till mäklaren.
Såvitt bestämmelsen i 3 § fastighetsmäklarlagen avser denna senare
relation berörs den inte av Romkonventionens regler, som ju bara gäller
avtalsförpliktelser. Bestämmelsen berörs däremot av Romkonventionen
när den reglerar frågan om tillämplig lag for avtalsförhållandet mellan
mäklaren och dennes uppdragsgivare.
Lagvalsregeln i 3 § fastighetsmäklarlagen avviker från konventionens
regler om tillämplig lag. Den bygger inte på någon rättsakt från EG eller
någon internationell konvention. Bestämmelsen måste alltså ändras så-
vida inte fastighetsmäklarlagens regler kan anses internationellt tvingan-
de, dvs. skall tillämpas även om internationellt privaträttsliga regler
pekar ut en annan rättsordning som tillämplig på avtalet.
Regeringen instämmer i promemorians slutsats (s. 53 f.) att 3 § fastig-
hetsmäklarlagen inte enligt gällande rätt kan anses innebära att lagens
bestämmelser är internationellt tvingande. De flesta remissinstanserna
synes också godta denna slutsats.
Frågan är då om paragrafen bör ändras så att bestämmelserna i fastig-
hetsmäklarlagen blir internationellt tvingande.
För avtalsförhållanden innehåller Romkonventionen långt mer nyan-
serade bestämmelser om tillämplig lag än bestämmelsen i 3 § fastighets-
mäklarlagen. Det innebär att konventionen ger lösningar i lagvalsfrågan
som ofta framstår som lämpligare än den lösning som mäklarlagens
bestämmelse ger. I vissa situationer ger Romkonventionens lagvalsregler
vidare mäklarens uppdragsgivare ett från svensk synpunkt bättre skydd
än fastighetsmäklarlagens regel i den meningen att konventionen medför
att den svenska lagens skyddsregler blir tillämpliga i större utsträckning
Prop. 1997/98:14
25
än som blir fallet enligt fastighetsmäklarlagens regel. Det kan exempelvis
hända att Romkonventionens bestämmelser för konsumentförhållanden
medför att svensk lag skall tillämpas fastän en väsentlig del av mäklarens
uppdrag inte utförts i Sverige och sålunda mäklarlagen inte skulle tilläm-
pas enligt bestämmelsen i 3 §. Då framstår det som förfelat att göra
mäklarlagens lagvalsbestämmelse internationellt tvingande. Sammanta-
get synes det således vara en fördel om förhållandet mellan mäklaren och
uppdragsgivaren i lagvalshänseende regleras helt och hållet av Rom-
konventionen.
Till följd av det sagda instämmer regeringen även på denna punkt i
promemorians slutsats (s. 55), som är att 3 § fastighetsmäklarlagen inte
bör ändras så att lagens bestämmelser blir internationellt tvingande.
Eftersom paragrafen avviker från Romkonventionens regler om tillämp-
lig lag, bör den i stället ändras så att konventionens lagvalsregler blir
tillämpliga såvitt gäller förhållandet mellan uppdragsgivaren och mäkla-
ren.
Som redan nämnts gäller 3 § fastighetsmäklarlagen emellertid även
frågan om tillämplig lag för mäklarens förhållande till personer som han
eller hon inte står i avtalsförhållande till. Att bestämmelsen inte längre
kommer att tillämpas när det gäller den avtalsrättsliga relationen mellan
mäklaren och uppdragsgivaren men däremot i förhållandet mellan mäkla-
ren och andra personer medför den nackdelen att olika lagar kan komma
att tillämpas på mäklarens rättsförhållanden. Den frågan kan då ställas
om bestämmelsen bör ändras också vad avser förhållandet mellan mäkla-
ren och andra än uppdragsgivaren.
Bestämmelserna i Romkonventionen är så utformade att de inte passar
för annat än avtalsrelationer. Det är därför inte något tänkbart alternativ
att låta konventionens bestämmelser gälla även för rättsförhållanden utan
grund i ett avtal.
En annan möjlighet är att införa en lagvalsregel i fastighetsmäklarlagen
av innebörd att en främmande lag som skall gälla för relationen mellan
mäklaren och uppdragsgivaren även skall gälla för relationen mellan
mäklaren och andra. En sådan ändring måste emellertid ses mot
bakgrund av att enligt Romkonventionen avtalsparterna i princip har full
frihet att bestämma den tillämpliga lagen och när som helst ändra sitt
avtal. Enligt regeringens mening måste det anses olämpligt att parternas
lagval skulle binda också en utomstående tredje man. Även i de fall då
mäklaren och uppdragsgivaren inte har valt tillämplig lag ter det sig
mindre lämpligt att låta Romkonventionens regler gälla för valet av
tillämplig lag avseende relationen mellan mäklaren och andra personer.
Konventionens regler bygger på principen om en nära anknytning mellan
rättsförhållandet och den tillämpliga lagen. Det behöver inte alltid vara så
att mäklarens förhållande till andra personer har någon anknytning till
den rättsordning som utpekas av konventionen för avtalsrelationen mel-
lan mäklaren och uppdragsgivaren. Även en lösning som den nu skis-
serade är således förenad med nackdelar. Dessa nackdelar måste anses
större än de som följer av att olika rättsordningar blir tillämpliga.
Till det nu anförda bör läggas att avsikten med bestämmelsen i 3 §
fastighetsmäklarlagen är att svensk rätt skall bli tillämplig när mäklaren
Prop. 1997/98:14
26
har agerat här i landet i sådan utsträckning att det finns anledning att
förvänta sig att svensk lag skall gälla. Bestämmelsen är tillkommen inte
minst för att skydda dem som inte står i något avtalsförhållande till
mäklaren. De bör åtnjuta det skydd som den svenska lagen ger. På grund
härav och med beaktande av vad som anförts ovan anser regeringen att
den nuvarande regeln bör vara kvar som en lagvalsregel avseende rela-
tionen mellan personer som inte står i ett avtalsförhållande till varandra.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen alltså att 3 § fastighets-
mäklarlagen ändras så att innebörden blir att Romkonventionens regler
skall tillämpas på avtalsförhållandet mellan mäklaren och uppdrags-
givaren. Lunds universitet har föreslagit en utformning av lagtexten som
innebär att bestämmelsen enbart tar sikte på lagvalet i den situationen att
Romkonventionens regler inte skall tillämpas. En sådan utformning
medför att det inte direkt av fastighetsmäklarlagen kommer att framgå
vad som gäller angående val av rättsordning för rättsförhållandet mellan
mäklaren och hans eller hennes uppdragsgivare. Enligt regeringens
mening ter det sig naturligt att bestämmelsen också talar om vad som
gäller om lagvalet i dessa fall. Regeringen förordar därför att lagtexten
utformas i enlighet med promemorians förslag.
Prop. 1997/98:14
Lagen om handelsagentur
Lagen (1991:351) om handelsagentur innehåller regler om handelsagen-
tens och huvudmannens inbördes rättigheter och skyldigheter. I 3 § finns
en regel om skydd mot vissa lagvalsklausuler. Enligt denna bestämmelse
får de regler i lagen som är tvingande till förmån för agenten inte åsido-
sättas till nackdel för denne genom ett avtal om att främmande rätt skall
tillämpas på rättsförhållandet, om det annars skulle bedömas enligt lagen
om handelsagentur. Enligt svensk internationell privaträtt anses ett agen-
turförhållande normalt vara att bedöma enligt lagen i det land där agenten
har sitt affärsställe, i vart fall om agenten utövar huvuddelen av sin
verksamhet i det landet (se NJA 1992 s. 823). Svensk rätt är således i
regel tillämplig på ett agenturförhållande när det gäller en i Sverige
verksam agent med affärsställe här. Om parternas avtal om tillämplig lag
leder till ett sämre resultat för agenten än den svenska lagens tvingande
bestämmelser, är bestämmelsens innebörd att avtalet är utan verkan gent-
emot agenten (se prop. 1990/91:63 s. 25 f. och 54 f.).
Bestämmelsen i 3 § lagen om handelsagentur begränsar parternas rätt
att välja tillämplig lag. Den strider därför mot Romkonventionen, om inte
de bestämmelser i lagen som är tvingande till agentens förmån är
internationellt tvingande (jfr resonemanget i avsnittet ovan om fastig-
hetsmäklarlagen). 1 promemorian (s. 58 f.) görs den bedömningen att
bestämmelserna inte kan betraktas som internationellt tvingande. Rege-
ringen instämmer i den bedömningen, som också accepteras av remiss-
instanserna. I det sammanhanget bör anmärkas att man i Danmark gjort
en delvis annorlunda bedömning.
Om bestämmelsen i 3 § tas bort blir konsekvensen att handelsagenter
som är verksamma i Sverige får ett sämre skydd än i dag i den meningen
27
att lagens tvingande bestämmelser inte blir tillämpliga om parterna avta-
lar att en annan lag skall tillämpas på deras rättsförhållande. En fråga
som då aktualiseras, och som förs fram av några remissinstanser, är om
bestämmelsen bör ändras så att den kommer att ange att lagens regler om
uppsägning och avräkning i anledning av uppsägning är internationellt
tvingande. Vid den bedömningen bör man beakta att de materiella rätts-
reglerna om förhållandet mellan handelsagenten och huvudmannen
bygger på ett EG-direktiv och att skyddet för handelsagenter inom EU
således är i huvudsak likvärdigt. Det finns därför inte tillräckliga skäl att
i förhållande till andra EU-länder införa internationellt tvingande regler i
lagen om handelsagentur.
Situationen är annorlunda när det gäller svenska handelsagenters avtal
med huvudmän i andra delar av världen. Svenska Handelsagenters
Förbund har framhållit att agenten i sådana avtalsrelationer kan ha ett
mycket begränsat skydd för det fall huvudmannens lag är tillämplig.
Enligt förbundet blir det allt vanligare att svenska handelsagenter har
huvudmän utanför Europa, exempelvis i Asien. Frågan är då om den
svenska lagen i vissa delar bör göras internationellt tvingande för att för-
hindra att svenska agenter genom lagvalsklausuler utsätts för att huvud-
mannens lag blir tillämplig med den följden, i vissa fall, att agentens
rättsskydd blir dåligt.
För bedömningen av denna fråga måste beaktas hur man i svensk rätt
rent allmänt ser på internationellt tvingande regler. Det kan då konsta-
teras att det är mycket sällsynt att lagstiftaren uttryckligen angett att en
bestämmelse är internationellt tvingande. Ett exempel finns dock i
15 kap. 29 § andra stycket 1 sjölagen, som rör vissa avtalsvillkors gil-
tighet vid passagerarbefordran (se vidare nästa avsnitt). Det har också
diskuterats om vissa andra regler kan anses internationellt tvingande utan
att det uttryckligen angivits. Denna diskussion är emellertid begränsad
till några få regler. En regel som är avsedd att vara internationellt
tvingande är 25 a § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,
som rör frågan om kollektivavtals ogiltighet i den situationen att utländsk
lag skall tillämpas på rättsförhållandet. Som tänkbara andra exempel har
nämnts 36 § avtalslagen och vissa regler i lagen (1982:80) om
anställningsskydd. Även vissa hyresrättsliga skyddsregler kan kanske
anses som internationellt tvingande. Den i föregående avsnitt behandlade
3 § fastighetsmäklarlagen (se promemorian s. 20 f.) hör däremot
knappast till den kategorin även om saken diskuterats.
Mot bakgrund av det nu anförda kan det inte gärna hävdas att det just
för rättsförhållandet mellan en handelsagent och dennes uppdragsgivare
finns ett särskilt behov av att svenska regler till skydd för den svagare
parten skall gälla även i de fall då allmänna internationellt privaträttsliga
regler medför att ett annat lands lag skall tillämpas. Att lagvalsklausuler
tillåts innebär ju inte att agenten tvingas in i en ofördelaktig avtalsrela-
tion. Däremot betyder det att svenska handelsagenter som mottar uppdrag
av huvudmän i länder vars rättsordning innehåller ett dåligt skydd för
agenten har anledning att se upp för klausuler som stipulerar att huvud-
mannens lag skall gälla. Men detta är bara en av flera omständigheter att
beakta vid den kommersiella bedömning som agenten måste göra när han
Prop. 1997/98:14
28
avgör om han skall åta sig uppdraget och vilka villkor han skall accep-
tera.
Det finns sålunda enligt regeringens mening inte skäl att ändra lagen
om handelsagentur så att vissa bestämmelser i den lagen blir internatio-
nellt tvingande.
Som nämnts inledningsvis strider 3 § i lagen om hande Isagentur mot
Romkonventionen, närmare bestämt artikel 3. Regeringen föreslår därför
att den tas bort, vilket medför att frågan om tillämplig lag på förhållandet
mellan en handelsagent och agentens huvudman kommer att regleras
enligt Romkonventionen.
Andra lagar som innehåller regler om lagval
Romkonventionen är som nämnts subsidiär i förhållande till andra rätts-
akter från EG och till andra internationella konventioner (se avsnitt 4.5).
Det innebär att den lag genom vilken Romkonventionen införlivas med
svensk rätt inte skall tillämpas på sådana fall där svensk lag innehåller
särskilda lagvalsregler på grund av en rättsakt från EG eller en interna-
tionell konvention. Några följdändringar blir således inte aktuella i dessa
situationer.
Lagvalsregler genom vilka en rättsakt från EG eller en internationell
konvention har införlivats med svensk rätt finns i lagen (1964:528) om
tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (IKL), i lagen
(1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal, i lagen
(1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden samt i lagen
(1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende. På det
transporträttsliga området finns konventionsbundna regler som angår val
av rättsordning i luftfartslagen (1957:297), i lagen (1969:12) med
anledning av Sveriges tillträde till konventionen d. 19 maj 1956 om
fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, i lagen (1985:193)
om internationell järnvägstrafik och i sjölagen (1994:1009). Som framgår
av avsnitt 5.2 får Sverige enligt särskilt medgivande i tillträdeskon-
ventionen behålla också vissa icke-konventionsbundna lagvalsregler i
sjölagen som bygger på nordiska överenskommelser.
Sjölagen innehåller också en lagvalsbestämmelse som inte omfattas av
det nämnda medgivandet. Det gäller 15 kap. 29 § andra stycket 1. Enligt
den bestämmelsen är avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättighe-
ter enligt vissa angivna lagrum ogiltiga vid befordran inom Sverige,
Danmark, Finland eller Norge eller till eller från någon av dessa stater,
”oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på befordringen”. Som
nämnts under föregående rubrik får innebörden anses vara att de angivna
lagrummen är internationellt tvingande för de nämnda transporterna (se
prop. 1973:173 s. 110 f. och s. 145; jfr också förarbetena till den danska
lagen om Romkonventionens införlivande med dansk rätt, ”Forslag til
lov om gennomforelse af konvention om, hvilken lov der skal anvendes
på kontraktlige forpligtelser, m.v., s. 24). En lagvalsbestämmelse med en
sådan innebörd står inte i strid med Romkonventionen. Det framgår av
artikel 7.2.
Prop. 1997/98:14
29
När det gäller avtalsrättslig verkan av att en person är omyndig finns
särskilda lagvalsregler för nordiska forhållanden i 17 § förordningen
(1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap. Förordningen bygger på 1931 års konven-
tion innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äkten-
skap, adoption och förmynderskap.
Beträffande lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhål-
landen rörande äktenskap och förmynderskap anför Lunds universitet att
bestämmelserna i 4 kap. 5 § andra stycket och 5 kap. 6 § första och andra
styckena i vissa situationer kan kollidera med bestämmelsen i artikel 11 i
Romkonventionen. Bestämmelserna i 1904 års lag innebär att, om en
underårig eller omyndigförklarad här i riket företagit en rättshandling på
förmögenhetsrättens område som han eller hon varit obehörig att företa
enligt den rättsordning som annars skulle användas för att bedöma
verkningarna av omyndigheten, rättshandlingen ändå är bindande, om
han eller hon varit behörig enligt svensk lag och motparten varken insåg
eller bort inse den bristande behörigheten. Romkonventionens bestäm-
melse beskriver i huvudsak detsamma. Regeringen kan för sin del inte
finna att det skulle föreligga någon konflikt här som kräver en ändring av
1904 års lag.
Om bestämmelserna i 1904 års lag behålls innebär det visserligen att
samma frågor behandlas på två ställen i lagen. 1904 års lag reglerar dock
även vissa förhållanden som inte täcks av Romkonventionen. Lagen ses
för närvarande över inom Justitiedepartementet inom ramen för ett pro-
jekt som syftar till en samlad reglering av den internationella familje-
rätten. Av dessa skäl bör bestämmelsen i 1904 års lag behållas tills
vidare.
Prop. 1997/98:14
Regeringens förslag: Lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser
skall i fråga om Romkonventionens regler träda i kraft den 1 juli 1998
och i övrigt den dag regeringen bestämmer. Övriga lagändringar skall
träda i kraft den 1 juli 1998. Romkonventionens regler liksom följd-
ändringarna i övriga lagar skall tillämpas endast på avtal som har ingåtts
efter ikraftträdandet.
Promemorians förslag: Lagen om tillämplig lag för avtalsförplik-
telser liksom övriga lagändringar skall träda i kraft den dag regeringen
bestämmer. I promemorian föreslås inga övergångsbestämmelser med
avseende på införlivandelagen. Övergångsbestämmelserna för följdänd-
ringarna överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna invänder mot för-
slagen i promemorian.
Skälen för förslaget: Romkonventionen kan träda i kraft för Sveriges
del först sedan tillträdeskonventionen den 29 november 1996 har trätt i
kraft. Som framgår av vad som anförts tidigare (se avsnitt 5.1) kan
30
tillträdeskonventionen träda i kraft i förhållande till Sverige tidigast den
första dagen i den tredje månaden efter det att den har ratificerats av
Sverige. Det är således nu osäkert när den träder i kraft.
I Romkonventionen finns inte något krav på ömsesidighet och konven-
tionens tillämpning är inte begränsad till förhållanden mellan EU:s
medlemsstater. Konventionen skall således tillämpas av en konventions-
stat när det finns ett val mellan konventionsstatens lag och något annat
lands lag, oavsett om det andra landet är en konventionsstat eller inte.
I svensk rätt finns inte några allmänna internationellt privaträttsliga
lagregler för avtalsförpliktelser. Det är värdefullt att vi far en väl funge-
rande lagvalsreglering och det finns knappast någon anledning att av-
vakta ikraftträdandet. Regeringen anser därför att övervägande skäl talar
för att låta konventionens regler gälla som lag här oberoende av om kon-
ventionen har trätt i kraft i förhållande till Sverige eller inte.
Det kan visserligen tänkas att konventionen skulle kunna träda i kraft i
förhållande till Sverige före den tidpunkt som regeringen föreslår för
ikraftträdandet, men det är inte troligt. För övrigt disponerar Sverige över
tidpunkten för den egna ratifikationen och har därmed avgörande infly-
tande över vid vilken tidigaste tidpunkt konventionen kan bli gällande
här.
Tilläggsprotokollen om EG-domstolens tolkningsrätt har ännu inte trätt
i kraft. Protokollens ikraftträdande måste inväntas innan lagstiftningen
angående dem kan träda i kraft (se avsnitt 5.1). Lagen om tillämplig lag
för avtalsförpliktelser bör därför, såvitt rör det första tilläggsprotokollet,
träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Enligt artikel 17 skall konventionen tillämpas i en konventionsstat på
avtal som har ingåtts efter det att konventionen har trätt i kraft i för-
hållande till staten. Detta överensstämmer med svenska allmänna rätts-
grundsatser. Eftersom regeringen föreslår att konventionens regler skall
börja gälla vid en viss given tidpunkt, som ligger före konventionens
ikraftträdande, kan artikel 17 inte inkorporeras med svensk rätt (se
avsnitt 5.3). I stället får den grundsats som uttrycks i artikel 17 tas in i en
särskild övergångsbestämmelse som tar sin utgångspunkt i lagens och
inte konventionens ikraftträdande.
Ändringarna i IKL, fastighetsmäklarlagen och lagen om handelsagen-
tur bör träda i kraft samtidigt som lagen med anledning av Sveriges
tillträde till Romkonventionen. I enlighet med allmänna principer inom
kontraktsrätten bör ändringarna i dessa lagar tillämpas endast på avtal om
köp, uppdragsavtal och agenturavtal som har ingåtts efter ikraftträdandet.
Detta bör anges uttryckligen i övergångsbestämmelser.
Prop. 1997/98:14
Romkonventionens bestämmelser rör enskilda och de domstolar som
skall tillämpa dess bestämmelser. Ett införlivande av konventionen med
svensk rätt torde vara en kostnadsneutral reform. Härav följer att man
inte behöver förutse några ökade kostnader för domstolsväsendet, för det
31
allmänna i övrigt eller för enskilda och att det inte heller kan förutses Prop. 1997/98:14
några besparingsmöjligheter av betydelse.
Genom lagen införlivas EG:s konvention om tillämplig lag för avtalsför-
pliktelser (Romkonventionen) med svensk rätt. Det sker genom s.k.
inkorporering (se övervägandena härom i avsnitt 5.3). Övervägandena
rörande det närmare innehållet i lagen har redovisats i avsnitt 5.2.
I denna författningskommentar förekommer inga uttalanden som är
ämnade för vägledning när det gäller tolkningen av konventionens före-
skrifter. Det ankommer inte på den svenske lagstiftaren att göra uttalan-
den av det slaget. Däremot redovisas konventionens bestämmelser
närmare i ett särskilt avsnitt efter författningskommentaren (avsnitt 9).
Artiklarna 1-16 och 18-21 i konventionen den 19 juni 1980 om
tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen) samt artiklarna
1-4 i det första protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols
tolkning av konventionen skall gälla som lag här i landet med de
anpassningar och ändringar som har gjorts genom tillträdeskonven-
tionema den 10 april 1984, den 18 maj 1992 och den 29 november 1996.
De danska, engelska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska,
nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna av
Romkonventionen och protokollet skall ha lika giltighet.
Romkonventionens och protokollets svenska, engelska och franska
texter finns intagna som en bilaga till denna lag.
I första stycket sägs att de angivna artiklarna i Romkonventionen och
första tilläggsprotokollet gäller som svensk lag.
Det är fråga om artiklarna i konventionens avdelning I och artiklarna
3-16 samt 18-21 i avdelning II. Avdelning I innehåller regler om kon-
ventionens tillämpningsområde. Avdelning II innehåller konventionens
lagvalsregler samt bl.a. regler om konventionens tolkning och dess
tillämplighet i förhållande till andra rättsakter från EU och andra interna-
tionella konventioner.
Det hänvisas inte till artiklarna 17 och 22 och inte heller till bestäm-
melserna i konventionens avdelning III. Artikel 17 innehåller bestäm-
melser om konventionens retroaktiva verkan. Till följd av att lagen
föreslås träda i kraft oberoende av när konventionen blir bindande för
Sverige, får motsvarande bestämmelse införas genom en särskild över-
gångsbestämmelse. Artikel 22 och avdelning III innehåller bestämmelser
om konventionsstatemas inbördes skyldigheter. De behöver inte införli-
vas med svensk rätt (jfr avsnitt 5.3).
I tilläggsprotokollen finns bestämmelser om EG-domstolens rätt att
tolka konventionen. Artiklarna 1-4 i första protokollet innehåller före-
skrifter för domstolarna. De skall gälla som svensk rätt. Artiklarna 5-11 i
första tilläggsprotokollet samt det andra tilläggsprotokollet innehåller be-
32
stämmelser om medlemsstaternas inbördes skyldigheter som inte behöver
införlivas med svensk rätt.
Romkonventionen är avfattad på samtliga konventionsstaters språk. I
andra stycket anges att alla språkversionerna har samma giltighet. Detta
följer av artikel 33 i konventionen och av särskilda bestämmelser i
ti 1 lträdeskonventionema.
I tredje stycket anges att de svenska, engelska och franska texterna av
konventionen och det första protokollet finns fogade som en bilaga till
lagen. I dessa texter har de anpassningar och ändringar som gjorts genom
hittillsvarande tillträdeskonventioner arbetats in. Enligt 14 § lagen
(1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar krävs inte att
samtliga språkversioner kungörs. Eftersom den svenska texten har
samma vitsord som övriga texter vore det i och för sig tillräckligt att foga
den svenska texten till lagen. Det är emellertid en fördel för dem som
skall tillämpa lagen att ha tillgång även till de engelska och franska
versionerna. En jämförelse kan här även göras med lagen (1992:794)
med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen. Till den
lagen fogades också konventionstexten i svensk, engelsk och fransk
version.
Denna lag träder i kraft, i fråga om Romkonventionen den 1 juli 1998
och i fråga om protokollet den dag regeringen bestämmer.
Lagen skall såvitt den avser Romkonventionen inte tillämpas på avtal
som har ingåtts före den 1 juli 1998.
Romkonventionens tillämpning är inte begränsad till konventionsstater.
Som närmare utvecklats ovan (se avsnitt 6) är det därför inget som hind-
rar att lagen, såvitt rör själva konventionen, träder i kraft innan konven-
tionen träder i kraft i förhållande till Sverige. Såvitt lagen avser bestäm-
melserna i första tilläggsprotokollet träder den däremot i kraft den dag
regeringen bestämmer. Ikraftträdandet i denna del kommer att ske vid
den tidpunkt då protokollet träder i kraft.
Övergångsbestämmelsen har motsvarande innebörd som regeln i
artikel 17 i konventionen, nämligen att lagvalsreglema inte skall ges
verkan på avtal som ingåtts innan reglerna börjat gälla. Bestämmelsen
överensstämmer också med allmänna rättsgrundsatser i svensk rätt.
För tilläggsprotokollets del innebär övergångsbestämmelsen att när
protokollet väl träder i kraft kommer det att kunna tillämpas på alla avtal
där lagvalet skall följa Romkonventionens regler.
1 §
Denna lag tillämpas på sådana köp av lösa saker som har internationell
karaktär.
Från lagens tillämpningsområde undantas
1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg,
2. köp av värdepapper,
Prop. 1997/98:14
33
3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 14
3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exekutiv
ordning, samt
4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel
5 i konventionen i bilagan till lagen (1998:000) om tillämplig lag för
avtalsförpliktelser.
Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som skall tillverkas,
om materialet skall tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen.
Paragrafen handlar om lagens tillämpningsområde. I andra stycket anges
de köp som undantas från tillämpningsområdet. Där har lagts till en
fjärde punkt som innebär att konsumentköp som omfattas av konsu-
mentköplagen (1990:932) eller av artikel 5 i Romkonventionen undantas
från lagens tillämpningsområde. Övervägandena bakom lagändringen
finns redovisade i avsnitt 5.4.
För konsumentköp kommer i stället att gälla lagvalsreglema i lagen
(1998:000) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, vilken tillkommit
med anledning av Sveriges tillträde till Romkonventionen. Enligt den
lagen gäller de uppräknade artiklarna i konventionen som svensk lag. I
konventionens artikel 5 finns särskilda lagvalsregler för vissa konsu-
mentavtal. För övriga konsumentavtal skall konventionens allmänna
lagvalsregler tillämpas.
Övriga ändringar i paragrafen är av enbart redaktionell natur.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
Lagen skall inte tillämpas på avtal som har ingåtts före lagens ikraft-
trädande.
Ändringen skall träda i kraft samma dag som lagen (1998:000) om
tillämplig lag för avtalsförpliktelser. För avtal som ingås dessförinnan
gäller, i enlighet med allmänna principer i kontraktsrätten, äldre lag.
3§
Bestämmelserna i denna lag tillämpas oavsett var fastigheten är belägen,
om en väsentlig del av mäklarens uppdrag utförs i Sverige. 1 den mån
lagen (1998:000) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser är tillämplig
avgörs dock frågan om val av rättsordning enligt den lagen.
I denna bestämmelse anges fastighetsmäklarlagens tillämplighet när ett
förmedlingsuppdrag har anknytning till utlandet. I bestämmelsen har
lagts till en mening som hänvisar till lagen om tillämplig lag för av-
talsförpliktelser, vilken tillkommit med anledning av Sveriges anslutning
till Romkonventionen. Enligt den lagen gäller de där uppräknade artik-
larna i konventionen som svensk lag. Övervägandena bakom ändringen
har redovisats i avsnitt 5.4.
Romkonventionen rör avtalsrättsliga förhållanden. Den är tillämplig på
förhållandet mellan en mäklare och dennes uppdragsgivare. Normalt är
uppdragsgivaren en person som anlitar en mäklare för att sälja en fastig-
het eller något annat förmedlingsobjekt som avses i fastighetsmäklar-
Prop. 1997/98:14
34
lagen. Men uppdragsgivaren kan också vara en person som avser att köpa
en fastighet. Frågan om det existerar ett uppdragsavtal mellan en mäklare
å ena sidan och en säljare eller en köpare å den andra skall avgöras enligt
den lag som i enlighet med konventionen skulle tillämpas om det fanns
ett avtal (se artikel 8.1).
Tillägget innebär att första meningen i paragrafen inte skall tillämpas
när frågan uppkommer vilken av flera länders lagar som skall vara
tillämplig på avtalsförhållandet mellan mäklaren och hans uppdrags-
givare. I dessa fall skall i stället lagen om tillämplig lag för avtals-
förpliktelser användas. Om uppdragsgivaren är en konsument och även
vissa andra förutsättningar är uppfyllda, skall därvid de särskilda lagvals-
reglema i konventionens artikel 5 tillämpas. Om förmedlingsuppdraget
har träffats under de i den artikeln angivna omständigheterna (innebä-
rande viss närmare anknytning till konsumentens hemland, se avsnitt 9),
har en konsument med hemvist i Sverige alltid kvar det skydd som
tillkommer honom enligt tvingande bestämmelser i svensk lag. Det
innebär i detta sammanhang att de tvingande bestämmelserna i fastig-
hetsmäklarlagen skall tillämpas. Det gäller oavsett hur stor eller liten del
av mäklarens uppdrag som har utförts i Sverige. För de förmedlingsupp-
drag mellan en mäklare och en konsument som inte har ingåtts i de i
artikel 5 nämnda situationerna samt för övriga förmedlingsuppdrag gäller
konventionens allmänna lagvalsregler.
Enligt fastighetsmäklarlagens bestämmelser har en fastighetsmäklare
också skyldigheter gentemot sin uppdragsgivares motpart. I vilken ut-
sträckning fastighetsmäklarlagen är tillämplig i det förhållandet anges i
paragrafens första mening. Den är oförändrad. Beträffande förarbeten till
den bestämmelsen se prop. 1994/95:14 s. 16 f. och 63 f.
Olika regler om tillämplig lag kommer alltså att gälla för avtalsför-
hållandet mellan mäklaren och hans uppdragsgivare å ena sidan och för
förhållandet mellan mäklaren och uppdragsgivarens motpart å den andra.
Det kan i vissa fall leda till att flera länders lagar blir tillämpliga på
mäklarens rättsförhållanden. Sålunda kan t.ex. ett lands lag bli tillämplig
vid bedömningen av huruvida en fastighetsmäklare är skadeståndsskyldig
gentemot säljaren och ett annat lands lag vid bedömning av frågan om
skadeståndsskyldighet mot köparen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
Lagen skall inte tillämpas på uppdragsavtal som har ingåtts före lagens
ikraftträdande.
Ändringen skall träda i kraft samma dag som lagen (1998:000) om
tillämplig lag för avtalsförpliktelser. För uppdragsavtal som ingås dess-
förinnan gäller, i enlighet med allmänna principer i kontraktsrätten, äldre
lag. Det betyder att fastighetsmäklarlagen tillämpas, om en väsentlig del
av mäklarens uppdrag utförs i Sverige.
Prop. 1997/98:14
35
Ändringen innebär att 3 § i lagen upphör att gälla. Paragrafen innehåller
en regel om skydd för handelsagenten mot avtalsklausuler om tillämplig
rättsordning. Genom att paragrafen upphävs kommer Romkonventionens
bestämmelser att bli tillämpliga. Det innebär att parterna i princip fritt
kan avtala om tillämplig rättsordning (överväganden se avsnitt 5.4).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
Den upphävda paragrafen gäller dock fortfarande i fråga om
agenturavtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande.
Ändringen skall träda i kraft samma dag som lagen (1998:000) om
tillämplig lag för avtalsförpliktelser. För agenturavtal som ingås dessför-
innan gäller, i enlighet med allmänna principer i kontraktsrätten, äldre
lag.
Prop. 1997/98:14
Nedanstående redogörelse bygger, förutom på konventionens artiklar,
huvudsakligen på en rapport som har upprättats av professorerna Mario
Giuliano och Paul Lagarde och som publicerats i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning, Official Journal of the European
Communities (OJ) 1980 nr C 282 Volume 23. När det gäller artiklarna i
tilläggsprotokollen bygger redogörelsen på en rapport som har upprättats
av professor Antonio Tizzano och som publicerats i OJ 1980 nr C 219.
När tilläggsprotokollen om EG-domstolens tolkningsrätt har trätt i kraft
kommer tolkningen av konventionen att ytterst ankomma på EG-
domstolen.
AVDELNING I KONVENTIONENS TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Artikel 1
Konventionens tillämpningsområde
Artikeln anger konventionens tillämpningsområde.
Enligt punkt 1 skall konventionen tillämpas på avtalsförpliktelser i alla
situationer där ett val mellan lagarna i olika länder kan bli aktuellt.
Konventionen innehåller inte någon definition av vad som menas med
avtalsförpliktelser. Frågan om ett avtal eller en ensidig rättshandling hör
till avtalsrättens område far avgöras enligt konventionen, varvid artikel
18 far särskild betydelse.
36
Konventionens lagvalsregler är - med förbehåll för de undantag som
finns i punkterna 2-4 - tillämpliga på alla typer av avtal och alla rätts-
frågor som har anknytning till avtalsförhållandet. Konventionen gäller
inte bara avtal utan även ensidiga viljeförklaringar inom kontraktsrättens
område, t.ex. borgensförbindelser och gåvohandlingar som inte är av
familjerättslig karaktär. De flesta av konventionens bestämmelser är dock
utformade som lagvalsregler för ömsesidigt förpliktande avtal och avser
båda parternas förpliktelser.
Konventionen behandlar endast det obligationsrättsliga förhållandet
mellan avtalsparter. Sakrättsliga frågor faller alltså utanför konven-
tionens tillämpningsområde. Detsamma gäller frågor om immateriella
rättigheter.
Konventionen skall tillämpas i alla situationer där ett val mellan lagar-
na i olika länder aktualiseras. Det behöver således inte vara fråga om ett
avtal av internationell karaktär. Konventionen tillämpas också när avtalet
har anknytning till endast ett land, men där parterna har avtalat om att ett
annat lands lag skall tillämpas på kontraktsförhållandet. Den enda
begränsning som gäller för parternas avtalsfrihet i detta hänseende
återfinns i artikel 3.3. Den innebär att tvingande bestämmelser i lagen i
det enda land som avtalet har anknytning till ändå blir tillämpliga.
Att konventionen skall tillämpas när det finns ett val mellan lagarna i
olika stater kan bli aktuellt i en situation där en av staterna består av flera
delar med skilda rättssystem. Vilken lag som blir tillämplig i en stat som
har flera rättssystem regleras i artikel 19.
I punkt 2 räknas upp vissa typer av avtal och vissa rättsfrågor som
faller utanför konventionens tillämpningsområde. För samtliga undantag
gäller att deras kvalifikation och avgränsning avgörs enligt konventionen.
Konventionen gäller enligt punkt a inte frågor som rör fysiska per-
soners civilstånd, rättskapacitet eller rättsliga handlingsförmåga. En viss
aspekt av frågan om fysiska personers rättsliga handlingsförmåga
regleras dock i artikel 11.
Enligt punkt b omfattar konventionen inte avtalsförpliktelser som hän-
för sig till arv och testamente, makars förmögenhetsförhållanden eller
rättigheter och förpliktelser som har sin grund i familjeförhållanden,
släktskap, äktenskap eller svågerskap, inklusive underhållskyldighet mot
barn födda utom äktenskap. Den gäller alltså inte för kontraktsrättsliga
förpliktelser som skall bedömas enligt arvs- eller familjerättsliga regler.
Frågor om familjerättsliga underhållsbidrag är undantagna från konven-
tionens tillämpningsområde, medan underhållsbidrag som inte grundar
sig på en familjerättslig förpliktelse omfattas av konventionens bestäm-
melser. Gåvor är undantagna om de grundar sig på familje- eller succes-
sionsrättsliga förhållanden, t.ex. reglerna om makars förmögenhets-
förhållanden eller arv.
Enligt punkt c undantas förpliktelser på grund av växlar, checkar och
löpande skuldebrev från konventionens tillämpningsområde. Lagvals-
regler i fråga om växlar och checkar finns i två Genévekonventioner från
år 1930. Andra negotiabla värdepapper är undantagna såvitt gäller för-
pliktelser som har sin grund i deras negotiabla karaktär. För övriga
förpliktelser som kan vara förenade med värdepapperet skall konven-
Prop. 1997/98:14
37
tionens lagvalsregler gälla. Ett konossement, som också är ett transport-
kontrakt, faller alltså under konventionen vad gäller de transporträttsliga
delarna, medan t.ex. frågan om konossementet är överlåtbart faller utan-
för konventionens regler. Vad som förstås med negotiabilitet och när ett
dokument är negotiabelt far avgöras enligt konventionen.
Enligt punkt d undantas alla frågor som rör skiljeavtal och val av
domstol. Undantaget för skiljeavtal gäller inte bara procedurfrågor utan
också utformningen, giltigheten och effekterna av avtalet. Om ett avtal
innehåller en skiljeklausul gäller undantaget endast den del som rör
själva skiljeavtalet, inte avtalet i dess helhet. Undantaget hindrar inte att
en skiljeklausul beaktas som en relevant omständighet när det enligt
artikel 3 skall avgöras om parterna har avtalat om tillämplig lag.
Enligt punkt e undantas frågor som rör bestämmelser i lagar om bolag,
föreningar och andra juridiska personer från konventionens tillämp-
ningsområde. Undantaget gäller alla sorters sammanslutningar, oavsett
om sammanslutningen har rättslig handlingsförmåga och oavsett om den
drivs med vinstintresse. I texten anges ett antal frågor som berörs av
undantaget, såsom frågor om bildande, rättskapacitet, intern organisation
och upplösning. Uppräkningen är inte uttömmande utan avser att ge
exempel på sådana frågor som faller utanför konventionens tillämpnings-
område. Som exempel på frågor som omfattas av undantaget kan nämnas
alla åtgärder som vidtas för att bilda ett bolag eller någon annan sam-
manslutning som avses i artikeln, t.ex. hållande av bolagsstämma eller
föreningsstämma, upprättande av stiftelseurkund eller registrering.
Däremot torde konventionen gälla för ett förberedande avtal i syfte att
senare bilda ett bolag eller en annan sammanslutning. Andra exempel på
frågor som omfattas av undantaget är regler om stämma, röstningsregler,
val av ställföreträdare och andra regler som rör sammanslutningens
interna organisation. Ytterligare exempel är frågor om likvidation eller
konkurs och andra frågor om sammanslutningens upplösning. Slutligen
anges i denna punkt att frågor om det personliga ansvaret för delägare
eller medlemmar och organ i denna egenskap för den juridiska personens
förpliktelser omfattas av undantaget. Frågan om rätt att teckna en juridisk
persons firma undantas uttryckligen i punkt f.
I punkt f undantas frågor om firmateckningsrätt och frågor om huru-
vida en mellanmans åtgärder binder huvudmannen i förhållande till tredje
man. Förhållandet mellan mellanmannen och huvudmannen faller däre-
mot inom konventionens tillämpningsområde. Detsamma gäller förhål-
landet mellan mellanmannen och en tredje man i den mån förhållandet är
avtalsrättsligt.
Undantaget i punkt g gäller endast det angloamerikanska trustinstitutet.
I punkt h undantas bevisfrågor och processuella frågor. Sådana frågor
regleras normalt av domstolslandets lag. Beträffande vissa processuella
frågor och bevisfrågor finns en särskild regel i artikel 14.
I punkt 3 sägs att konventionen inte gäller försäkringsavtal som avser
risker belägna inom EG-ländemas territorium. För att avgöra om en risk
är belägen i något av dessa områden skall domstolen tillämpa inhemsk
lag. Detta undantag är betingat av att särskilda lagvalsregler för dessa
försäkringsavtal finns i ett EG-direktiv (det andra skadeförsäkrings-
Prop. 1997/98:14
38
direktivet 88/357/EEG). Direktivets lagvalsregler har införlivats med
svensk rätt genom lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäk-
ringsavtal.
I punkt 4 finns en regel om att undantaget för vissa försäkringsavtal
inte avser återförsäkringsavtal.
Artikel 2
Tillämpning av lagen i en icke fordragsslutande stat
Enligt denna artikel skall den lag som anvisas i konventionen tillämpas,
även om det är lagen i en stat som inte är konventionsstat. Det råder inget
krav på ömsesidighet och konventionens tillämpning är inte begränsad
till förhållanden mellan EU:s medlemsstater. Konventionen skall således
tillämpas av en konventionsstat när det finns ett val mellan konventions-
statens lag och något annat lands lag, oavsett om det andra landet är en
konventionsstat. Domstolen i en konventionsstat kan också komma att
välja mellan lagarna i två eller flera icke konventionsanslutna stater.
AVDELNING II ENHETLIGA REGLER
Artikel 3
Enligt denna artikel har avtalsparterna möjlighet att själva med rättslig
verkan bestämma vilket lands lag som skall tillämpas på deras avtals-
förhållande.
I punkt 1 sägs att den lag som parterna har valt skall tillämpas på
avtalet. Parterna har full frihet att avtala om vilken lag som skall vara
tillämplig på deras avtalsförhållande. Det kan vara fråga om lagen i en
stat till vilken parterna eller kontraktets fullgörande har anknytning. Det
uppställs dock inget krav på att kontraktet skall ha anknytning till den
valda rättsordningen. Parterna kan alltså välja en neutral "tredje lag".
Parternas avtal om tillämplig lag omfattas inte av något formkrav.
Valet skall vara uttryckligt eller också med rimlig säkerhet framgå av an-
tingen avtalets bestämmelser eller omständigheterna i övrigt. Det måste
dock vara fråga om ett verkligt val av tillämplig lag. Konventionen ger
inte utrymme för den s.k. hypotetiska partsviljan. En klausul om forum
eller ett villkor om skilj emannaförfarande i en viss stat är inte i och för
sig ett tillräckligt tecken på en konkludent laghänvisning men kan till-
sammans med andra omständigheter leda till slutsatsen att parterna har
kommit överens om ett lagval.
Parterna kan välja olika rättsordningar för olika delar av avtalet, s.k.
dépe?age. De kan också skilja ut en eller flera frågor i avtalet och be-
stämma att dessa skall regleras av en annan eller andra lagar än avtalet i
övrigt. Konventionen uppställer inga krav på hur delarna i ett avtal skall
vara beskaffade för att de genom lagvalsavtal skall kunna underkastas
Prop. 1997/98:14
39
olika rättssystem. Det måste dock vara fråga om delar som kan regleras
av en annan lag utan att det ger upphov till motsägelser. Parterna torde
inte kunna avtala att den ena partens förpliktelser skall bedömas enligt ett
lands lag och den andre partens förpliktelser enligt något annat lands lag.
Om parterna har valt lag endast för en del av avtalet, far tillämplig lag
för resten av avtalet avgöras enligt artikel 4. Att parterna har avtalat om
tillämplig lag för en del av avtalet får sålunda inte leda till slutsatsen att
den valda lagen skulle vara tillämplig också för resten av avtalet.
Lagvalsklausulen är en av de faktorer som far övervägas när det enligt
artikel 4 skall avgöras vilken lag som skall tillämpas på resten av avtalet.
Den lag avtalsparterna har valt för antingen hela eller delar av avtalet
ersätter i princip även tvingande bestämmelser i den lag som i annat fall
enligt artikel 4 skulle ha varit tillämplig på avtalet.
Enligt punkt 2 är parternas avtalsfrihet inte begränsad till tidpunkten
för avtalsslutet. Parterna kan när som helst komma överens om att avtalet
skall regleras av en annan lag än den som förut var tillämplig antingen
enligt ett tidigare avtal om tillämplig lag eller enligt konventionens
subsidiära lagvalsregler. Av praktisk betydelse är att parterna vid
rättegång i ett land kan komma överens om att det landets rättsordning
skall tillämpas på avtalet. En ändring av vilken lag som skall vara
tillämplig på avtalsförhållandet påverkar inte avtalets giltighet till formen
enligt artikel 9. Inte heller kan en sådan ändring påverka tredje mans
rättigheter i negativt hänseende. Som exempel kan nämnas följande
situation. Om ett förmånstagarförordnande enligt den lag som ur-
sprungligen gällde för ett försäkringsavtal ger förmånstagaren en oåter-
kallelig rätt, kan denne inte bli berövad denna rätt genom att försäk-
ringstagaren och försäkringsgivaren avtalar att en annan lag skall gälla
för deras avtalsförhållande (se Torben Svenné Schmidt, International
Formueret, Köpenhamn 1987, s. 162 f.).
I punkt 3 finns en viktig begränsning i partsautonomin. Beträffande
avtal som saknar internationell karaktär på det sättet att alla relevanta
omständigheter är knutna till ett och samma land får parterna inte avtala
bort tvingande bestämmelser i det landets lag genom att välja en annan
rättsordning. Den omständigheten att parterna i ett prorogationsavtal har
valt att tvisten skall prövas av en domstol i ett främmande land torde
därvid inte göra att avtalet får internationell karaktär. Parternas lagval
skall dock åsidosättas endast i den omfattning som är nödvändigt för att
iaktta de tvingande reglerna. Det kan således bli fråga om att använda två
länders regler samtidigt.
Enligt punkt 4 skall frågor om lagvalsklausulens existens och giltighet
avgöras enligt den rättsordning som är tillämplig enligt artiklarna 8, 9
eller 11, dvs. enligt samma lag som tillämpas i fråga om giltigheten av
avtalets övriga klausuler.
Prop. 1997/98:14
40
Artikel 4
Tillämplig lag i avsaknad av parternas lagval
I denna artikel finns i punkterna 1, 2 och 5 konventionens allmänna reg-
ler om vilken lag som är tillämplig när parterna inte har träffat något
giltigt avtal härom. De allmänna reglerna avser i princip alla typer av
avtal. I konventionen finns också särskilda regler om tillämplig lag för
vissa typer av avtal, nämligen i denna artikel i punkt 3 om fast egendom
och i punkt 4 om godstransporter, i artikel 5.3 om vissa konsumentavtal
och i artikel 6.2 om anställningsavtal.
Punkt 1 innehåller den grundläggande regeln om tillämplig lag i det
fall parterna inte enligt artikel 3 har valt tillämplig lag för avtalet eller
delar av det. Enligt denna regel skall lagen i det land till vilket avtalet har
närmast anknytning vara tillämplig. Vid avgörande av vilket land avtalet
har den närmaste anknytningen till utgår man från själva avtalet och dess
innehåll. Man faller alltså inte i första hand tillbaka på sådana anknyt-
ningsmoment som parternas hemvist eller avtalsorten. Ingen enskild an-
knytning avgör ensam vilken lag som skall tillämpas, utan avtalet och de
omständigheter som hänger samman med avtalet skall bedömas samlat.
Normalt anses avtalet ha sin närmaste anknytning till något visst land,
vars lag blir tillämplig på avtalet i dess helhet. Bestämmelsen öppnar
dock möjlighet för att i undantagsfall tillämpa ett annat lands lag för en
del av avtalet. Tillämpningsområdet för den undantagsregeln är snävare
än för regeln i artikel 3.1 om parternas möjligheter att avtala om att en
lag skall vara tillämplig för endast en del av avtalet. En förutsättning för
att en annan lag skall få tillämpas för en del av avtalet är att den delen
kan skiljas från avtalets övriga delar och att den har en närmare anknyt-
ning till ett annat land. Olika rättsordningar kommer i detta fall att
tillämpas på avtalet.
Principen om närmaste anknytning preciseras genom ett antal presum-
tionsregler i punkterna 2-4.
Enligt punkt 2 gäller som huvudpresumtion att ett avtal anses ha sin
närmaste anknytning till det land där den part som skall utföra den för
avtalet karaktäristiska prestationen har sin vanliga vistelseort vid tiden
för avtalets ingående. I fråga om bolag gäller presumtionen i stället
bolagets centrala förvaltning. Om parten ingår avtalet som ett led i sin
affärsverksamhet, gäller presumtionen lagen i det land där det huvud-
sakliga verksamhetsstället ligger eller, om det är avtalat att prestationen
skall fullgöras från ett annat verksamhetsställe, lagen i det land där det
verksamhetsstället ligger.
Konventionen definierar inte vad som menas med den för avtalet
karaktäristiska prestationen. Den prestation vars fullgörande är avtalets
egentliga syfte är i allmänhet något annat än en prestation i pengar. De
flesta ömsesidiga avtal går ut på att en av parterna skall prestera något
som inte består av pengar, medan motparten skall utge vederlag för
prestationen i pengar. I dessa fall är den prestation som består i annat än
pengar den för avtalet karaktäristiska prestationen. Om endast den ena
partens prestation är yrkesmässig, är hans prestation i allmänhet den
karaktäristiska för avtalet.
Prop. 1997/98:14
41
För vissa typer av avtal kan det vara svårt att avgöra vad som är den
för avtalet karaktäristiska prestationen. Det gäller t.ex. rena bytesavtal,
avtal i vilka parterna på ömse sidor åtar sig att köpa varor av varandra
eller växlingsavtal där båda parter presterar i pengar. Om det inte kan
fastställas vilken som är den för avtalet karaktäristiska prestationen, kan
presumtionsregeln inte användas (jfr punkt 5). Man får då falla tillbaka
på den allmänna regeln i punkt 1. Presumtionsregeln skall inte heller
användas om det med beaktande av samtliga omständigheter framgår att
avtalet har en närmare anknytning till något annat land (punkt 5).
I punkt 3 finns en särskild presumtionsregel för avtal som gäller rätt till
fast egendom. Sådana avtal presumeras ha närmast anknytning till det
land där den fasta egendomen är belägen.
En särskild lagvalsregel vad avser ett sådant avtals giltighet till formen
finns i artikel 9.6.
Presumtionsregeln gäller förutom avtal om köp även hyra, pantsätt-
ning, servitut och andra rättigheter i den fasta egendomen. Bestämmelsen
omfattar däremot inte avtal om uppförande av eller reparation på en
byggnad. Det beror på att sådana avtal inte berör själva rätten till den
fasta egendomen.
Presumtionsregeln skall inte användas, om det med beaktande av
samtliga omständigheter framgår att avtalet har en närmare anknytning
till något annat land. Ett exempel där presumtionen torde frångås är när
två svenskar med hemvist i Sverige avtalar om att den ene skall hyra den
andres feriehus i utlandet. Det torde då få anses att avtalet har sin
närmaste anknytning till det land där båda avtalsparterna har sin vanliga
vistelseort, dvs. Sverige.
Internationella godstransporter har ofta ingen särskild anknytning till
transportörens hemvist. Konventionen innehåller därför i punkt 4 en
särskild presumtionsregel för avtal om befordring av gods. Sådana avtal
presumeras ha sin närmaste anknytning till det land där transportören vid
tiden för avtalets ingående hade sitt huvudsakliga verksamhetsställe,
förutsatt att lastningsstället, lossningsstället eller avsändarens huvudsak-
liga verksamhetsställe också befinner sig i det landet. Om dessa krav inte
uppfylls måste den allmänna regeln i punkt 1 om den närmaste anknyt-
ningen användas när tillämplig lag skall bestämmas. Avtal om hyra av
skepp, certepartier för en enda resa och andra avtal som har transport av
gods som huvudsyfte är avsedda att betraktas som avtal om gods-
transporter i bestämmelsens mening.
Avtal om transport av passagerare regleras inte i denna presumtions-
bestämmelse utan faller under den allmänna presumtionsregeln i punkt 2.
Varken avtal om transport av gods eller motsvarande passageraravtal
omfattas av de särskilda reglerna om konsumentavtal, jfr artikel 5.4.
Det transporträttsliga området är till stor del konventionsreglerat. En-
ligt artikel 21 har andra konventioner företräde framför Romkonven-
tionen. Det innebär bl.a. att artikel 4.4 inte skall tillämpas om det finns
andra lagvalsregler som bygger på en internationell konvention och som
reglerar samma frågor.
Enligt punkt 5 skall presumtionsregeln i punkt 2 inte tillämpas, om det
inte kan avgöras vilken som är den för avtalet karaktäristiska presta-
Prop. 1997/98:14
42
tionen. Exempel på sådana avtal har angetts i anslutning till punkt 2. Om
man inte kan fastställa den för avtalet karaktäristiska prestationen, får
man falla tillbaka på punkt 1 om den närmaste anknytningen.
Presumtionema i punkterna 2-A skall som tidigare sagts inte heller
tillämpas, om det framgår av de samlade omständigheterna att avtalet har
sin närmaste anknytning till ett annat land än det som anvisas i presum-
tionsreglema.
Artikel 5
I denna artikel finns särskilda regler för konsumentavtal som innebär att
en konsument i vissa situationer skall skyddas av reglerna i det land där
konsumenten har sin vanliga vistelseort. I artikel 9.5 finns särskilda
lagvalsregler vad avser dessa avtals giltighet till formen.
Artikel 5 omfattar de flesta, men inte alla, typer av konsumentavtal. De
särskilda reglerna i artikeln gäller endast när avtalet har ingåtts under
någon av de omständigheter som anges i punkt 2. Reglerna innebär dels
att ett avtal om tillämplig lag inte medför att konsumenten berövas det
skydd som tillkommer honom enligt tvingande bestämmelser i lagen i det
land där han har sin vanliga vistelseort, dels att lagen i det landet skall
tillämpas när parterna inte har avtalat om vilken lag som skall vara
tillämplig.
I punkt 1 anges vilka konsumentavtal som omfattas av artikeln. Den är
tillämplig vid avtal om leverans av varor eller utförande av tjänster åt en
person (konsumenten) för ändamål som kan anses ligga utanför hans
eller hennes affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, samt vid avtal om
kredit för sådana prestationer.
Kredit för att betala för leverans av lösöre eller för en tjänst kan vara
exempelvis en bankkredit som grundas på ett avtal mellan en bank och
konsumenten eller en finansieringskredit som grundar sig på ett avtal
mellan leverantören, konsumenten och en fristående finansiär.
Det synes förutsättas att konsumentens motpart har ingått avtalet inom
ramen för sin näringsverksamhet (se rapporten s. 23).
Definitionen av vilka konsumentavtal som omfattas av artikeln ankny-
ter till utformningen av behörighetsregeln i artikel 13 i Brysselkon-
ventionen. Den innebär att en konsument alltid har rätt att få ett konsu-
mentavtal prövat av en domstol i det land där han har sitt hemvist.
För de konsumentavtal som enligt punkt 1 omfattas av artikeln finns i
punkt 2 en bestämmelse som begränsar parternas möjlighet att träffa avtal
om tillämplig lag. Begränsningen gäller emellertid bara om avtalet har
ingåtts under någon av följande omständigheter (1-3).
1. Avtalet har föregåtts av ett särskilt till konsumenten riktat anbud
eller annonsering i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort,
och konsumenten har i det landet företagit de handlingar som var nöd-
vändiga för avtalets ingående. Som exempel kan nämnas den situationen
att en utländsk leverantör annonserar i svenska tidningar eller i en ut-
ländsk tidning som är avsedd att distribueras i Sverige. Med en handling
Prop. 1997/98:14
43
som är nödvändig för avtalets ingående menas t.ex. ett anbud från
köparen eller en accept från köparen på säljarens anbud.
2. Näringsidkaren eller hans representant har mottagit konsumentens
beställning i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort. Denna
situation föreligger t.ex. när konsumenten vänder sig till en utländsk
näringsidkares filial eller agent i konsumentens hemland.
3. Avtalet avser försäljning av varor och konsumenten har rest från det
land där han är bosatt till ett annat land där han beställt varan. Konsu-
mentens resa har arrangerats av säljaren i syfte att förmå konsumenten
till köpet (jfr artikel 1.1 i direktivet för att skydda konsumenten i de fall
då avtal ingås utanför fasta affärslokaler, ”hemförsäljningsdirektivet”,
85/577/EEG). Det är inte nödvändigt att säljaren själv utför transporten
utan den kan ombesörjas av någon annan efter avtal mellan säljare och
transportör. Däremot faller inte resor som varken direkt eller indirekt är
arrangerade av säljaren under artikelns tillämpningsområde.
Om ett konsumentavtal har ingåtts under någon av de nämnda omstän-
digheterna får alltså parternas lagval inte medföra att konsumenten be-
rövas det skydd som tillkommer honom enligt tvingande bestämmelser i
lagen i det land där han har sin vanliga vistelseort.
Bestämmelserna innebär inte något allmänt underkännande av parts-
autonomin i konsumentavtal, inte ens när avtalet har ingåtts i någon av de
tre nämnda situationerna. De innebär endast att parternas lagval inte far
beröva konsumenten det skydd som tillkommer honom enligt lagen i det
land där han har sin vanliga vistelseort. Till en början tillerkänns lagvalet
således full verkan såvitt gäller dispositiva bestämmelser. Dessutom får
även tvingande bestämmelser åsidosättas, dock inte till konsumentens
nackdel. Är på en viss punkt den bestämmelse som gäller enligt den av
parterna valda lagen mer fördelaktig för konsumenten än motsvarande
tvingande bestämmelse i lagen i det land där konsumenten har sin van-
liga vistelseort, skall den valda lagens bestämmelse tillämpas. Det kan
således bli tal om att bestämmelser i de två lagarna är tillämpliga sam-
tidigt. Konsumenten kan då åberopa den för honom mest fördelaktiga
bestämmelsen.
Om ett konsumentavtal har träffats i någon annan situation än de tre
nämnda, gäller parternas avtalsfrihet enligt artikel 3 även om det är fråga
om ett konsumentavtal enligt definitionen i punkt 1. Partemas lagval kan
dock komma att inskränkas av konsumentskyddsregler som tillämpas
enligt artikel 7.
Enligt punkt 3 skall lagen i det land där konsumenten har sin vanliga
vistelseort tillämpas, om partema inte har avtalat om tillämplig lag. Det
är inte någon presumtionsregel utan en kollisionsnorm som direkt ut-
pekar den tillämpliga lagen. Regeln gäller dock bara om avtalet har
ingåtts under de omständigheter som anges i punkt 2. I andra fall gäller
de allmänna bestämmelserna i artikel 4.
Vissa konsumentavtal undantas helt från tillämpningsområdet för
artikel 5. Det gäller enligt punkt 4 dels transportavtal, dels avtal om
tjänster som uteslutande skall presteras i ett annat land än det där konsu-
menten har sin vanliga vistelseort. När det gäller transportavtal avses
t.ex. köp av biljett hos en researrangör. Det har inte ansetts rimligt att
Prop. 1997/98:14
44
researrangörer skall vara underkastade lagarna i alla länder där de säljer
biljetter. När det gäller tjänsteprestationer avses bl.a. avtal om hyra av
hotellrum. Även om dessa typer av avtal har ingåtts under de förut-
sättningar som anges i punkt 2, gäller alltså de allmänna lagvalsreglema i
konventionens artikel 3 och artikel 4.
Enligt punkt 5 skall dock artikel 5 tillämpas på vissa reseavtal. Bestäm-
melsen gäller avtal som innebär att den ena parten för ett totalpris skall
prestera en kombination av resa och inkvartering. De tjänster som avses
är väsentligen de som omfattas av EG-direktivet 90/314/EEG om paket-
resor, semesterpaket och andra researrangemang (jfr 2 § lagen -
1992:1672 - om paketresor). När det gäller dessa skall artikel 5 tillämpas
oavsett om resan startar från det land där konsumenten har sin vanliga
vistelseort eller från något annat land.
Artikel 6
Individuella anställningsavtal
I denna artikel finns särskilda regler om tillämplig lag för individuella
anställningsavtal. Bestämmelsen gäller inte uppdragsförhållanden såsom
i fråga om kommissionärer eller handelsagenter.
Enligt punkt 1 kan parternas val av tillämplig lag inte beröva den
anställde det skydd han har enligt tvingande bestämmelser i den lag som
skulle ha tillämpats om parterna inte hade avtalat om tillämplig lag.
Vilken lag som skall tillämpas om parterna inte har valt lag anges i
punkt 2. Fråga är om presumtionsregler, som får ge vika om det framgår
av omständigheterna som helhet att avtalet har närmare anknytning till ett
annat land.
Enligt punkt a presumeras lagen i det land där arbetstagaren vanligtvis
utför sitt arbete vara tillämplig. Det gäller också om arbetstagaren
tillfälligt utför arbete i ett annat land. Om arbetet i ett annat land pågår en
längre tid kan man anse att landet där arbetet vanligtvis utförs har skiftat,
och anställningsavtalet skall då bedömas enligt lagen i det nya landet.
Om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i ett bestämt land
presumeras enligt punkt b anställningsavtalet lyda under lagen i det land
där det verksamhetsställe genom vilket arbetstagaren anställdes är be-
läget. Om det är en filial eller ett affärsställe som har anställt arbets-
tagaren, är alltså lagen i det land där filialen eller affärsstället ligger
tillämplig.
Presumtionema i punkterna a och b gäller som sagt inte om det av de
samlade omständigheterna framgår att avtalet har närmare anknytning till
ett annat land. I så fall skall det landets lag tillämpas. Om en arbetstagare
arbetar vid ett dotterbolag i ett annat land, är det ofta moderbolagets land
som styr lagvalet även om det är en långvarig anställning, allt enligt
principen om den närmaste anknytningen.
Prop. 1997/98:14
45
Artikel 7
Internationellt tvingande regler
Prop. 1997/98:14
Denna artikel behandlar en särskild grupp av tvingande bestämmelser,
nämligen bestämmelser som är avsedda att alltid eller i vissa situationer
bli tillämpade, oavsett vilken rättsordning som i övrigt är tillämplig på
rättsförhållandet. För denna typ av rättsregler används uttrycket interna-
tionellt tvingande bestämmelser. Det rör sig om en klart mindre grupp av
tvingande regler än de som avses i artiklarna 3.3, 5.2 och 6.1.
En bestämmelses internationellt tvingande karaktär bestäms inte av
konventionen utan av vad som följer av rättsregler och rättspraxis i lag-
landet. Det kan vara både offentligrättsliga och privaträttsliga regler. En
regel kan vara internationellt tvingande i vissa men inte i andra situa-
tioner. Angående svensk rätts syn på saken, se särskilt avsnitt 5.4 om
handelsagenter.
Enligt punkt 1 får domstolen, oavsett vilken lag som enligt konven-
tionens bestämmelser skall vara avtalsstatut för avtalet, beakta tvingande
regler i ett annat lands lag som förhållandet har nära anknytning till, om
dessa regler enligt det andra landets lag skall tillämpas utan hänsyn till
vilket lands lag som i övrigt skall tillämpas på avtalet (internationellt
tvingande regler). Vid bedömningen av om de internationellt tvingande
reglerna bör ges verkan skall det tas hänsyn till deras art och syfte och till
följderna av att de tillämpas eller inte tillämpas.
Bestämmelsen i punkt 1 är fakultativ. Domstolarna ges möjlighet, men
har inte skyldighet, att beakta internationellt tvingande bestämmelser i en
annan rättsordning än den som är avtalsstatut.
Situationen skall ha nära anknytning till det andra landet. Nära anknyt-
ning kan avtalet ha till det land där avtalet skall uppfyllas eller till det
land där en av parterna har sitt hemvist eller säte. Om den ena partens lag
skall tillämpas för att denne skall utföra den karaktäristiska prestationen,
kan avtalet ha sådan nära anknytning till den andra partens lag som avses
här.
I bestämmelsen sägs närmare bestämt att det andra landets tvingande
bestämmelser får ”tillerkännas verkan” (”effect may be given”). Med
detta uttryck torde menas att bestämmelserna inte behöver tillämpas fullt
utan kan ges endast viss verkan, t.ex. ogiltighetsverkan.
Enligt artikel 22 kan medlemsstaterna reservera sig mot bestämmelsen
i första stycket. I avsnitt 5.2 har föreslagits att Sverige inte skall utnyttja
denna möjlighet.
Enligt punkt 2 kan domstolarna tillämpa internationellt tvingande reg-
ler i domstolslandets egen lag.
Artikel 8
Materiell giltighet
Denna artikel innehåller regler om vilken lag som skall tillämpas vid
bedömningen av avtals materiella giltighet. Enligt punkt 1 skall frågan
om ett avtals, eller en avtalsbestämmelses, existens och giltighet avgöras
46
enligt den lag som enligt konventionen skulle tillämpas om avtalet eller Prop. 1997/98:14
avtalsbestämmelsen vore gällande. Det är således avtalsstatutet som skall
tillämpas vid prövningen av frågan om avtalet är bindande och frågan om
avtalet eller en bestämmelse i avtalet saknar giltighet på grund av exem-
pelvis omständigheter vid dess tillkomst. Om ett avtal är ogiltigt enligt
avtalsstatutet skall också verkan av denna ogiltighet bedömas enligt
avtalsstatutet, jfr artikel 10.1 e.
Avtalsstatutet skall också tillämpas vid bedömningen av om ett avtal
mellan parterna om tillämplig lag existerar och är giltigt, se artikel 3.4.
I punkt 2 finns en särskild regel om tillämplig lag vid bedömningen av
frågan om en part skall anses bunden av ett avtal. Enligt denna regel får
en part åberopa lagen i det land där han har sin vanliga vistelseort för att
visa att han inte har samtyckt till att ingå ett avtal eller en del av ett avtal,
om det av omständigheterna framgår att det inte vore rimligt att be-
stämma verkan av hans beteende enligt avtalsstatutet. Regeln gäller både
anbudsgivare och anbudsmottagare. Som lagen i det land där en part har
sin vanliga vistelseort får, beträffande juridiska personer och närings-
idkare, anses den rättsordning som utpekas av presumtionsregeln i artikel
4.2.
Regeln i punkt 2 torde i första hand avse verkan av en parts passivitet.
Vid bedömningen av om det är orimligt att tillämpa avtalsstatutet kan
hänsyn tas till parternas erfarenhet av internationella förhandlingar,
parternas tidigare affärsförbindelser och den sedvänja de då har följt.
Regeln kan bara åberopas i negativ riktning och leda till att en part som
skulle blivit bunden vid avtalet enligt avtalsstatutet inte blir bunden. Den
kan alltså inte åberopas till stöd för att ett avtal skall anses ingånget, om
avtalet inte anses ingånget enligt avtalsstatutet.
Artikel 9
Giltighet till formen
Denna artikel gäller avtals giltighet till formen. Enligt punkt 1 är ett avtal
som har ingåtts mellan personer som befinner sig i samma land giltigt
med hänsyn till formen, om det uppfyller antingen formkraven i lagen på
avtalsorten eller formkraven enligt avtalsstatutet. Det räcker alltså att
avtalet uppfyller formföreskrifterna i en av dessa lagar.
Om parterna befinner sig i skilda länder räcker det enligt punkt 2 att
avtalet uppfyller formkraven enligt lagen i något av dessa två länder eller
enligt avtalsstatutet.
Om avtalet i någon av dessa situationer har ingåtts av en representant,
är det enligt punkt 3 var denne befinner sig vid avtalets ingående som är
avgörande vid tillämpning av punkterna 1 och 2.
Beträffande ensidiga viljeförklaringar gäller enligt punkt 4 att det
räcker att formkraven antingen i lagen i det land där viljeförklaringen
avges eller i avtalsstatutet är uppfyllda.
Två typer av avtal undantas från de beskrivna reglerna för avtals
giltighet till formen.
47
Enligt punkt 5 undantas sådana konsumentavtal som avses i artikel 5.2.
Dessa avtals giltighet till formen regleras uteslutande av lagen i det land
där konsumenten har sin vanliga vistelseort.
Enligt punkt 6 undantas avtal som rör rätt till fast egendom. Undan-
taget gäller om tvingande bestämmelser rörande formkrav enligt lagen i
det land där den fasta egendomen är belägen skall tillämpas oavsett i
vilket land som avtalet har ingåtts och oavsett vilken lag som i övrigt
gäller för avtalet. Bestämmelsen gäller inte bara köp av fast egendom
utan också nyttjanderätt.
Lagvalsreglema i denna artikel gäller också frågan om tillämplig lag
vid bedömningen av om en med avtalet förenad lagvalsklausul är giltig
till formen, jfr artikel 3.4. Enligt artikel 3.2 andra meningen gäller
särskilda regler för lagvalsklausuler som ingås i efterhand.
Artikel 10
Den tillämpliga lagens räckvidd
Konventionens utgångspunkt är att alla frågor som rör avtalsparternas
inbördes förpliktelser skall bedömas enligt avtalsstatutet. I artikel 10.1
räknas ett antal frågor upp som skall bedömas enligt den lag som enligt
artiklarna 3-6 och 12 skall tillämpas på avtalsförhållandet. Det framgår
av formuleringen att uppräkningen inte är uttömmande. Vilka frågor som
i övrigt skall bedömas enligt avtalsstatutet får bedömas enligt nationell
rätt. Uppräkningen i artikel 10 innebär dock att de där nämnda frågorna
alltid skall avgöras enligt avtalsstatutet. 1 konventionen finns ytterligare
bestämmelser som innebär att vissa frågor skall avgöras enligt
avtalsstatutet, se artiklarna 8 och 9. Det finns också bestämmelser som
undantar vissa frågor från konventionens tillämpningsområde, se artikel
1.2.
Enligt avtalsstatutet bedöms enligt punkt a frågor om avtalets tolkning.
Detsamma gäller enligt punkt b frågor om avtalets fullgörelse. Här
innefattas alla frågor som gäller uppfyllande av förpliktelser enligt
avtalet. Som exempel kan nämnas den omsorg med vilken prestationen
skall utföras, villkor som gäller platsen och tiden för prestationen, frågan
om någon annan kan prestera i partens ställe samt villkoren i övrigt för
avtalets uppfyllelse både i allmänhet och vad avser särskilda typer av
förpliktelser. När det gäller penningförpliktelser avses betingelserna för
betalnings befriande verkan, hur betalningen skall avräknas om det finns
flera möjliga fordringar, kvittning m.m.
När det gäller det sätt en parts prestation utförs på och i vilken form
det sker skall hänsyn tas till lagen på prestationsorten. Det framgår av
punkt 2.
Enligt punkt c bedöms följderna av avtalsbrott enligt avtalsstatutet.
Bestämmelsen innehåller två begränsningar, en av generell karaktär och
en som särskilt angår uppskattning av skada. Den generella begräns-
ningen innebär att domstolen inte behöver använda främmande regler,
om det skulle innebära att domstolen skulle gå utanför sina befogenheter
enligt sin egen processrätt. Domstolen är exempelvis inte förpliktad att
Prop. 1997/98:14
48
ge en dom som innebär uppfyllelse in natura, om det inte är möjligt enligt
lex fori. Den andra begränsningen säger att uppskattning av skadestånd
behöver ske enligt avtalsstatutet endast i den mån sådan uppskattning
regleras av rättsregler.
Avtalsstatutet reglerar enligt punkt d de skilda sätt på vilka en för-
pliktelse kan fås att upphöra. Vidare regleras bl.a. preskription och annan
rättighetsförlust på grund av fristöverskridelse, t.ex. preklusion, av
avtalsstatutet.
Enligt punkt e skall följderna av att ett avtal är ogiltigt bedömas enligt
avtalsstatutet. Det gäller t.ex. frågor om återlämnande av redan erlagda
prestationer, ersättningskrav och ersättning för eventuell vinning. Enligt
artikel 22 kan medlemsstaterna reservera sig mot denna bestämmelse. I
avsnitt 5.2 föreslås att Sverige inte skall utnyttja den möjligheten.
Enligt punkt 2 skall hänsyn tas till lagen på uppfyllelseorten vid
bedömningen av sättet för fullgörelse och vid bedömningen av vilka
åtgärder som skall vidtas vid bristande fullgörelse. Bestämmelsen inne-
bär inte att reglerna i ett sådant ”bistatut” alltid tar över motsvarande
regler i avtalsstatutet. Däremot kan den tillämpliga lagen i viss ut-
sträckning åsidosättas till förmån för lagen på uppfyllelseorten, när det
t.ex. av praktiska skäl är nödvändigt. Vilken som är uppfyllelseorten
bestäms enligt avtalet eller avtalsstatutet.
Det anges inte vad som menas med ”sättet” för fullgörelse (”manner of
performance”), men det kan antas att bestämmelsen syftar på regler på
platsen för t.ex. offentliga helgdagar och praktiska åtgärder vid varans
undersökning.
Artikel 11
Bristande rättskapacitet och bristande rättslig handlingsförmåga
Konventionen behandlar i princip inte frågor om fysiska personers
rättsliga handlingsförmåga, se artikel 1.2 a. Artikel 11 innebär emellertid
ett undantag. Den innehåller en bestämmelse som i vissa situationer
skyddar en omyndigs (eller motsvarande) medkontrahent. Bestämmelsen
gäller både minderåriga och personer som är omyndigförklarade. Den
torde också vara tillämplig när en förvaltare har förordnats enligt svensk
rätt.
Bestämmelsen gäller avtal som har ingåtts mellan personer som befin-
ner sig i samma land. En fysisk person som har rättskapacitet och
rättshandlingsförmåga enligt lagen i det land där avtalet ingås men är
obehörig enligt den lag som i övrigt tillämpas beträffande hans rättsliga
handlingsförmåga kan åberopa sin bristande behörighet enligt den rätts-
ordningen endast om motparten vid avtalets ingående var eller borde ha
varit medveten om den bristande behörigheten. Den rättsordning som i
övrigt tillämpas beträffande en avtalsparts rättsliga handlingsförmåga kan
vara t.ex. lagen i det land där han eller hon har sin vanliga vistelseort
eller är medborgare.
Vilka krav som kan ställas på motpartens goda tro beror på kontraktets
art och betydelse och omständigheterna i övrigt. Bevisbördan för att en
Prop. 1997/98:14
49
4 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 14
part har varit i ond tro torde ligga på den som åberopar den bristande
rättskapaciteten eller rättshandlingsförmågan.
Denna bestämmelse innehåller inte någon självständig lagvalsregel vad
avser fysiska personers rättshandlingsförmåga, utan allmänna lagvals-
regler i de enskilda länderna är tillämpliga. Bestämmelsen begränsar
dock dessa reglers verkan.
Artikel 12
Överlåtelse av fordran
Denna artikel handlar om cession, dvs. överlåtelse av fordran. Punkt 1
gäller förhållandet mellan överlåtaren och förvärvaren, medan punkt 2
gäller förhållandet mellan gäldenären och förvärvaren.
Bestämmelsen är tillämplig på sådana överlåtelser av fordringar som
har skett genom avtal. Den överlåtna fordringen måste däremot inte
grunda sig på ett avtal. Fordringen kan sålunda avse t.ex. ett utom-
obligatoriskt skadestånd.
Enligt punkt 1 skall förhållandet mellan överlåtaren (cedenten) och
förvärvaren (cessionarien) prövas enligt den lag som är tillämplig på
överlåtelseavtalet. Vilken lag det är bestäms enligt konventionens all-
männa lagvalsregler i artikel 3 eller artikel 4. Det behöver inte vara den-
samma som den som reglerar förhållandet mellan överlåtaren och gäl-
denären. Omvänt påverkar överlåtelsen inte vilken lag som är tillämplig
mellan överlåtaren och gäldenären.
Enligt punkt 2 skall frågor om förhållandet mellan förvärvaren och
gäldenären bedömas enligt den lag som skall tillämpas på det ursprung-
liga fordringsförhållandet mellan överlåtaren och gäldenären. Gäldenä-
rens rättsställning såvitt gäller tillämplig lag ändras alltså inte därför att
fordringen har överlåtits. Frågor om fordringen över huvud taget kan
överlåtas, betingelserna för att överlåtelsen skall kunna göras gällande
mot gäldenären och förutsättningarna för att gäldenären skall bli fri från
sin betalningsskyldighet avgörs sålunda enligt den lag som skall
tillämpas på den överlåtna fordringen i förhållandet mellan överlåtaren
och gäldenären.
Förpliktelser enligt negotiabla handlingar (bl.a. växlar och löpande
skuldebrev) faller utanför konventionens tillämpningsområde, se artikel
1.2 c. Det gäller dock bara i den mån förpliktelserna beror på handlingens
negotiabilitet.
Artikel 13
Subrogation
Denna artikel handlar om subrogation, dvs. den situationen att en person
(t.ex. en borgensman) har uppfyllt gäldenärens förpliktelser mot borge-
nären och därmed har övertagit borgenärens anspråk mot gäldenären.
Artikeln förutsätter att borgenärens fordran på gäldenären grundas på
avtal och att den tredje personen på grund av lag eller avtal är rättsligt
Prop. 1997/98:14
50
förpliktad att uppfylla borgenärens krav. Frivillig betalning faller däre- Prop. 1997/98:14
mot utanför artikelns tillämpningsområde.
Enligt punkt 1 skall, när en person (borgenären) har en på avtal grun-
dad fordran mot en annan person (gäldenären), och en tredje person är
skyldig att uppfylla detta anspråk eller har på grund av en sådan skyldig-
het redan uppfyllt anspråket, den lag som tillämpas på den tredje
personens skyldighet bestämma huruvida och i vilken omfattning den
tredje personen kan utöva borgenärens rättigheter i förhållande till gälde-
nären.
Frågor om huruvida den som har betalat fordringen har rätt att träda i
borgenärens ställe och i vilken omfattning det får ske skall alltid be-
dömas enligt den lag som skall tillämpas beträffande skyldigheten att i
stället för gäldenären betala till borgenären. Gäller det en borgensförbin-
delse skall alltså den lag som skall tillämpas på borgensförbindelsen
användas även vad avser frågan om subrogationens tillåtlighet och
omfång.
Borgenärens rättigheter och gäldenärens skyldigheter är desamma även
om subrogation äger rum. De bedöms även i fortsättningen enligt den lag
som skall tillämpas på det ursprungliga skuldförhållandet. Det kan
således vara olika lagar som skall tillämpas beträffande huvudfordringen
å ena sidan och tredje mans förpliktelse att betala och rätt att subrogera å
andra sidan.
Enligt punkt 2 gäller samma regel om flera personer är betalnings-
ansvariga för en fordran till följd av samma avtal och en av dem har be-
talat fordringsägaren. Det är alltså den lag som gäller mellan betalaren
och borgenären som avgör betalarens rätt mot övriga betalningsan-
svariga.
Artikel 14
Frågor om bevisning faller i princip utanför konventionens tilllämp-
ningsområde, se artikel 1.2 h. Spörsmål om bevisföring, allmänna regler
om bevisvärdering och bevisbörda anses allmänt böra bedömas enligt lex
fori. I denna artikel finns dock ett undantag från huvudregeln.
Enligt punkt 1 skall kontraktsrättsliga (således inte allmänna) pre-
sumtions- och bevisbörderegler i den lag som enligt konventionen är
tillämplig på avtalet tillämpas. Det är fråga om materiella presumtions-
och bevisbörderegler i avtalsstatutet. Som exempel kan nämnas regler om
omvänd bevisbörda och regler om att en part presumeras ha en viss rätt
om inte annat visas.
I punkt 2 regleras vilka bevismedel som får användas för att föra bevis
om ett avtal eller en rättshandling. Med bevismedel menas partsförhör,
vittnesförhör, expertutlåtanden m.m. Enligt bestämmelsen kan bevisning
om existensen av ett avtal eller en rättshandling föras inte bara med varje
bevismedel som är tillåtet i domstolslandets lag utan också med bevis-
medel som är erkända i någon av de rättsordningar enligt vilka avtalet
eller rättshandlingen enligt artikel 9 har giltighet till formen.
51
Hänvisningen till artikel 9 innebär att alla bevismedel som är tillåtna Prop. 1997/98:14
enligt den lag som enligt artikel 9 konstituerar avtalets giltighet till for-
men skall tillåtas. Om kontraktet är giltigt enligt avtalsstatutet men inte
enligt lagen i det land där avtalet ingicks, får alltså bevismedel som är
tillåtna enbart enligt avtalsstatutet användas men inte bevismedel som är
tillåtna enligt den lag där avtalet ingicks. Om avtalet är giltigt enligt båda
rättsordningarna, får parterna använda bevismedel som är tillåtna enligt
någon av rättsordningarna.
För att ett bevismedel skall få användas är det dock en förutsättning att
det enligt domstolens rättegångsregler är möjligt att genomföra bevis-
föringen. Ett uttryckligt förbud i lagen eller praktiska förhållanden som
gör bevisupptagningen omöjlig kan sålunda leda till avvisning.
Betydelsen av den bevisning som är tillåten far bedömas enligt dom-
stolslandets processrättsliga regler, för svensk rätts vidkommande enligt
principen om fri bevisvärdering.
Artikel 15
Enligt denna artikel skall konventionens lagvalsregler förstås så att de
hänvisar till den tillämpliga rättsordningen med undantag för dess
internationellt privaträttsliga regler. De hänvisar alltså till materiella
rättsregler. Detta utesluter s.k. åter- eller vidareförvisning (renvoi).
I förhållandet mellan konventionsstatema har denna bestämmelse inte
någon större betydelse eftersom de i grunden har samma kontraktsrätts-
liga lagvalsregler, nämligen konventionens. Regeln har alltså betydelse
främst om konventionens lagvalsregler leder till tillämpning av lagen i en
stat som inte är konventionsstat.
Artikel 16
Ordre public
I denna artikel finns en klausul enligt vilken tillämpning av främmande
rätt kan vägras om tillämpningen skulle vara uppenbart oförenlig med
grunderna för domstolslandets rättsordning (ordre public). Det skall
observeras att tillämpning av främmande rätt får vägras endast på den
grunden. Den regeln modifieras dock genom bestämmelserna i artikel 7.
Artikel 17
Enligt denna artikel skall konventionen gälla i en konventionsstat för
avtal som ingås efter det att konventionen har trätt i kraft i förhållande till
den staten. Den tidpunkt när konventionen träder i kraft för resp, stat
regleras i artikel 29.
52
Enligt regeringens förslag skall artikel 17 inte gälla som lag här i
landet. För svensk rätt gäller i stället att konventionens regler skall
tillämpas på avtal som ingås den 1 juli 1998 eller senare.
Artikel 18
Enhetlig tolkning
Enligt denna artikel skall tolkningen och tillämpningen av konventionens
bestämmelser ske med hänsyn till deras internationella karaktär och
önskemålet att det uppnås enhetlighet vid deras tolkning och tillämpning.
Artikeln utgör närmast en påminnelse om vad som bör gälla vid all
tolkning av internationella konventioner. EG-domstolen har genom två
tilläggsprotokoll fått behörighet att tolka konventionen. Tilläggsproto-
kollen har ännu inte trätt i kraft.
Artikel 19
Stater med mer än en rättsordning
I denna artikel regleras vilken lag som blir tillämplig när konventionens
bestämmelser pekar ut lagen i en stat med flera rättssystem.
I punkt 1 sägs att om en stat består av flera territoriella enheter med
egna rättssystem vad gäller avtalsförpliktelser, varje territoriell enhet
skall betraktas som ett land när det gäller att bestämma vilket lands lag
som skall tillämpas enligt konventionen.
I punkt 2 sägs att ett land som består av flera territoriella enheter med
egna rättssystem för avtalsförpliktelser inte skall vara bundet att tillämpa
konventionen när det gäller lagval mellan enbart sådana enheter.
Bestämmelsen gäller den situationen att förhållandet har anknytning till
flera territoriella enheter inom samma land. Lagvalet i sådana fall är en
inhemsk fråga och det ankommer på varje här avsedd konventionsstat att
bestämma huruvida konventionens bestämmelser skall tillämpas eller
inte.
Artikel 20
Gemenskapsrättens företräde
Enligt denna artikel skall konventionens bestämmelser inte påverka
tillämpningen av bestämmelser, som på särskilda områden uppställer lag-
valsregler avseende avtalsförpliktelser, och vilka ingår i eller kommer att
ingå i rättsakter från Europeiska gemenskaperna. Detsamma gäller lag-
valsregler i nationella lagar som har harmoniserats för genomförande av
sådana rättsakter. De regler som åsyftas är alltså inte bara sådana som
ingår i rättsakter från institutionerna, dvs. förordningar och direktiv, utan
också nationella regler som härrör från sådana rättsakter.
Lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal, lagen
(1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och lagen
(1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende innehåller
Prop. 1997/98:14
53
lagvalsregler som har införts vid införlivandet av EG-direktiv. Av artikel Prop. 1997/98:14
20 följer att de lagvalsreglema har företräde framför Romkonventionen.
Artikel 21
Enligt denna artikel skall konventionens bestämmelser inte inverka på
tillämpningen av internationella konventioner som en fördragsslutande
stat har tillträtt eller kommer att tillträda. Det innebär att en fördrags-
slutande stat kan vara ansluten till eller ansluta sig till en konvention som
innehåller lagvalsregler som skiljer sig från Romkonventionens lagvals-
regler. En stat som efter det att konventionen har trätt i kraft önskar
ansluta sig till en annan internationell konvention är dock i vissa fall
skyldig att iaktta förfarandet enligt artikel 24.
Av betydelse för Sverige och de andra nordiska länderna är att vissa
icke konventionsbundna överenskommelser på sjörättens område jäm-
ställs med konventioner enligt ett särskilt protokoll till Sveriges, Finlands
och Österrikes tillträdeskonvention (se avsnitt 5.2).
Artikel 22
Enligt punkt 1 i denna artikel kan en konventionsstat förbehålla sig rätten
att inte tillämpa, enligt punkt a, bestämmelsen i artikel 7.1 och, enligt
punkt b, bestämmelsen i artikel 10.1 e. Enligt regeringens förslag skall
Sverige inte utnyttja någon av dessa reservationsmöjligheter.
Punkt 2 handlade om förbehåll vid territoriell utvidgning av tillämp-
ningsområdet. Punkten har upphört att gälla enligt den tilläggskonvention
som reglerar Spaniens och Portugals tillträde till Romkonventionen.
Enligt punkt 3 får en stat vid vilken tidpunkt som helst återkalla en
reservation som har gjorts. Reservationen skall upphöra att gälla den
första dagen i tredje kalendermånaden efter anmälan om återkallelsen.
AVDELNING III SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 23
Enligt denna artikel kan de fördragsslutande staterna tillåtas att göra
ensidiga avvikelser från konventionens regler. Därvid skall ett särskilt
förfarande iakttas.
Punkt 1 innehåller regler för det förfarande som en konventionsstat
skall iaktta om den staten önskar anta särskilda lagvalsregler för någon
avtalstyp som faller inom konventionens tillämpningsområde. Konven-
tionsstaten skall meddela sin avsikt till de andra signatärstatema genom
generalsekreteraren för Europeiska gemenskapernas råd.
54
De särskilda lagvalsreglema får inte generellt avvika från några prin-
ciper i konventionen, utan det måste vara fråga om att infora särskilda
lagvalsregler för en viss typ av avtal som regleras av konventionen.
Enligt punkt 2 kan en signatärstat inom sex månader från datumet för
underrättelsen till generalsekreteraren begära att denne inleder överlägg-
ningar mellan signatärstatema i syfte att nå en överenskommelse.
Enligt punkt 3 far, om ingen signatärstat har begärt överläggningar
inom sex månader efter underrättelsen eller om ingen överenskommelse
har nåtts efter två år vid överläggningar, konventionsstaten genomföra de
aktuella lagändringarna. Dessa skall bringas till de andra signatär-
statemas kännedom genom generalsekreteraren.
Artikel 24
De procedurregler som gäller enligt artikel 23 gäller också om en för-
dragsslutande stat vill avvika från konventionen genom att tillträda en
annan multilateral konvention. Bestämmelsen gäller endast tillträde till
konventioner som har som huvudsakligt mål eller som ett av sina
huvudsakliga mål att fastställa internationellt privaträttsliga regler som
gäller någon av de frågor som regleras i Romkonventionen. De gäller
alltså inte tillträde till konventioner som innehåller materiella regler för
spörsmål som regleras i konventionen och som dessutom innehåller
någon internationellt privaträttslig regel.
Enligt punkt 1 skall i de nu angivna situationerna förfarandet enligt
artikel 23 tillämpas. Den period av två år som anges i artikel 23.3 skall
dock minskas till ett år.
Enligt punkt 2 behöver det förfarande som anges i punkt 1 inte följas
om en konventionsstat eller en av de Europeiska gemenskaperna redan
har tillträtt den multilaterala konventionen. Detsamma gäller om kon-
ventionens ändamål är att revidera en konvention som staten i fråga
redan är ansluten till eller om det är en konvention som har ingåtts inom
ramen för fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna.
Artikel 25
Enligt denna artikel får en konventionsstat som anser att den harmoni-
sering som uppnås genom Romkonventionen äventyras av överenskom-
melser som inte omfattas av artikel 24.1 begära att generalsekreteraren
för rådet inleder överläggningar mellan signatärstatema.
Artikel 26
Enligt denna artikel får varje konventionsstat begära revision av konven-
tionen. I så fall skall en konferens sammankallas av rådets ordförande.
Prop. 1997/98:14
55
Artiklarna 27—33
Prop. 1997/98:14
Artikel 27 har upphört att gälla enligt den tilläggskonvention som regle-
rar Spaniens och Portugals tillträde. Artiklarna 28 och 29 behandlar frå-
gor om undertecknande, ratifikation och ikraftträdande. I artikel 30 anges
konventionens giltighetstid. Artikel 31 behandlar frågor om vissa
underrättelser till medlemsstaterna genom generalsekreteraren. Artikel 32
innehåller en bestämmelse om att de protokoll som bifogats konven-
tionen skall vara en integrerad del av konventionen. Artikel 33 anger bl.a.
att de olika språkversionerna skall ha samma giltighet.
Artikel 1
I denna artikel anges tillämpningsområdet för EG-domstolens tolknings-
rätt. Enligt bestämmelsen har EG-domstolen tolkningsrätt beträffande
a) Romkonventionen
b) konventioner om anslutning till Romkonventionen som slutits med
nya medlemsstater
c) protokollet i fråga.
Artikel 2
I denna artikel anges under vilka villkor en tolkningsfråga får överlämnas
till EG-domstolen. Tolkningsfrågan måste ha uppkommit i ett mål som är
anhängigt vid en av de domstolar som har rätt att överlämna
tolkningsfrågor till EG-domstolen. Det måste vara fråga om tolkning av
en bestämmelse i Romkonventionen, i någon av tillträdeskonventionema
eller i första tilläggsprotokollet, jfr artikel 1. En nationell domstol får
överlämna en tolkningsfråga till EG-domstolen endast om domstolen
finner att ett förhandsavgörande av EG-domstolen är nödvändigt for att
domstolen skall kunna döma i saken. Domstolen har rätt men inte
skyldighet att beakta parternas synpunkter när en fråga om överlämnande
avgörs.
I artikeln anges vilka nationella domstolar som har rätt att överlämna
tolkningsfrågor till EG-domstolen. Det är dels domstolar i sista instans
enligt en uttömmande uppräkning (punkt a), dels domstolar i konven-
tionsstatema när de dömer som överinstans (punkt b).
Artikel 3
Enligt punkt 1 i denna artikel far myndigheter som anges i punkten 3
begära att EG-domstolen ger ett utslag i en fråga som gäller tolkningen
av Romkonventionen, tillträdeskonventionema eller protokollet. En
sådan begäran får dock göras endast om domstolarna i den stat där den
myndighet som framställer begäran finns har träffat avgöranden som
strider antingen mot EG-domstolens tolkning eller mot ett avgörande av
56
en av de domstolar i en annan medlemsstat som räknas upp i artikel 2. Prop. 1997/98:14
Det skall vara fråga om avgöranden som har vunnit laga kraft.
Enligt punkt 2 skall EG-domstolens tolkning i anledning av en begäran
enligt punkt 1 inte påverka de avgöranden som aktualiserade tolk-
ningsfrågan.
I punkt 3 anges vilka myndigheter som har rätt att framställa begäran
om ett tolkningsutlåtande från EG-domstolen enligt punkten 1.
Konventionsstatema kan utse särskilda myndigheter för det ändamålet.
Enligt punkt 4 skall medlemsstaterna samt kommissionen och rådet
underrättas om att en begäran om tolkning har framställts. De har rätt att
inom två månader från underrättelsen inkomma med inlagor eller skrift-
liga synpunkter till domstolen.
Enligt punkt 5 är förfarandet avgiftsfritt. Ingen part har rätt till ersätt-
ning för sina kostnader.
Artikel 4
I denna artikel anges vilka regler som skall gälla för förfarandet inför
EG-domstolen.
Artiklarna 5—11
I dessa artiklar finns bestämmelser om ratifikation, ikraftträdande, proto-
kollets giltighetstid m.m.
Avsikten med det andra tilläggsprotokollet var att EG-domstolen skulle
vara behörig att avge tolkningsbesked även innan Romkonventionen trätt
i kraft med avseende på alla medlemsstater i Europeiska ekonomiska
gemenskapen. Eftersom konventionen har trätt i kraft med avseende på
alla dessa stater men inte protokollet (se avsnitt 3) fick protokollet aldrig
denna funktion.
Artikel 1
Enligt denna artikel ges EG-domstolen den rätt att avge tolkningsbesked
som den fått enligt det första tilläggsprotokollet. Vidare anges vissa
regler för förfarandet inför domstolen.
Artiklarna 2-4
Dessa artiklar innehåller bestämmelser om ratifikation och ikraftträdande
m.m.
57
|
CONVENTION ON THE LAW |
CONVENTION SUR LA LOI Prop. 1997/98:14 APPLICABLE AUX OBLIGA- Bilaga 1 TIONS CONTRACTUELLES |
|
opened for signature in Rome on 19 June 1980 (80/934/EEC) |
ouverte å la signature ä Rome le 19juin 1980 (80/934/CEE) |
|
PREAMBLE THE HIGH CONTRACTING |
PRÉAMBULE LES HAUTES PARTIES CON- |
|
ANXIOUS to continue in the field |
SOUCIEUSES de poursuivre, |
|
WISHING to establish uniform |
DÉSIRANT établir des régles uni- |
|
HA VE AGREED AS FOLLOWS: |
SONT CONVENUES DES DIS- POSITIONS QUI SUIVENT: |
|
TITLE I |
TITRE PREMIER |
|
SCOPE OF THE CONVENTION |
CHAMP D'APPLICATION |
|
Article 1 |
Article premier |
|
Scope of the Convention |
Champ dapplication |
|
1. The rules of this Convention |
1. Les dispositions de la présente |
|
2. They shall not apply to: |
2. Elles ne s'appliquent pas: |
a) questions involving the status a) å 1'état et å la capacité des
58
KONVENTION
OM TILLÄMPLIG LAG FÖR
AVTALSFÖRPLIKTELSER
öppnad för undertecknande i Rom
den 19 juni 1980 (80/934/EEG)
INGRESS
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUT-
ANDE PARTERNA i Fördraget
om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen,
SOM ÄR ANGELÄGNA om att
på den internationella privaträt-
tens område fullfölja det laghar-
moniseringsarbete som redan har
påbörjats inom gemenskapen, sär-
skilt när det gäller domstols behö-
righet och verkställighet av do-
mar,
SOM ÖNSKAR skapa enhetliga
regler om tillämplig lag for avtals-
förpliktelser,
HAR KOMMIT ÖVERENS OM
FÖLJANDE.
AVDELNING 1
KONVENTIONENS TILLÄMP-
NINGSOMRÅDE
Artikel 1
1. Bestämmelserna i denna kon-
vention skall tillämpas på avtals-
förpliktelser i de fall då ett val
skall göras mellan lagarna i olika
länder.
2. De tillämpas inte på
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
a) frågor som rör fysiska
59
or legal capacity of natural
persons, without prejudice to
Article 11;
personnes physiques, sous réserve
de l'article 11;
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
(b) contractual obligations relating
to:
- wills and succession,
- rights in property arising out of
a matrimonial relationship,
- rights and duties arising out of a
family relationship, parentage,
marriage or affinity, including
maintenance obligations in respect
of children who are not legitimate;
c) obligations arising under bilis
of exchange, cheques and promis-
sory notes and other negotiable
instruments to the extent that the
obligations under such other
negotiable instruments arise out of
their negotiable character;
d) arbitration agreements and
agreements on the choice of court;
e) questions govemed by the law
of companies and other bodies
corporate or unincorporate such as
the creation, by registration or
otherwise, legal capacity, intemal
organization or winding up of
companies and other bodies
corporate or unincorporate and the
personal liability of officers and
members as such for the obliga-
tions of the company or body;
f) the question whether an agent is
able to bind a principal, or an
organ to bind a company or body
corporate or unincorporate, to a
third party;
b) aux obligations contractuelles
concemant:
- les testaments et successions,
- les regimes matrimoniaux,
- les droits et devoirs découlant
des relations de famille, de
parenté, de mariage ou d'alliance,
y compris les obligations alimen-
taires envers les enfants non
légitimes;
c) aux obligations nées de lettres
de change, cheques, billets å ordre
ainsi que d'autres instruments
négociables, dans la mesure ou les
obligations nées de ces autres
instruments dérivent de leur carac-
tére négociable;
d) aux conventions d'arbitrage et
d'élection de for;
e) aux questions relevant du droit
des sociétés, associations et per-
sonnes morales, telles que la con-
stitution, la capacité juridique, le
fonctionnement inteme et la disso-
lution des sociétés, associations et
personnes morales, ainsi que la
responsabilité personnelle légale
des associés et des organes pour
les dettes de la société, association
ou personne morale;
f) å la question de savoir si un
intermédiaire peut engager envers
les tiers la personne pour le
compte de laquelle il prétend agir
ou si un organe d'une société,
60
personers rättsliga status, rätts-
kapacitet eller rättshandlingsför-
måga, om inte annat följer av
artikel 11,
b) avtalsförpliktelser som rör
- arv och testamente,
- makars förmögenhetsförhållan-
den,
- rättigheter och förpliktelser som
har sin grund i familjeförhållan-
den, släktskap, äktenskap eller
svågerskap, inklusive underhålls-
skyldighet mot barn födda utom
äktenskap,
c) förpliktelser som följer av väx-
lar, checkar, löpande skuldebrev
och andra negotiabla värdepapper,
i den utsträckning som
förpliktelserna enligt sådana andra
värdepapper följer av deras nego-
tiabla karaktär,
d) skiljedomsavtal och avtal om
val av domstol,
e) frågor som omfattas av reglerna
om bolag, föreningar och andra
juridiska personer, såsom frågor
om deras upprättande genom re-
gistrering eller på annat sätt, deras
rättskapacitet, interna organisation
eller upplösning samt om person-
ligt ansvar för delägare eller med-
lemmar och organ i denna egen-
skap för bolagets, föreningens
eller den juridiska personens
förpliktelser,
f) frågan om en mellanman kan
binda sin huvudman i förhållande
till tredje man, eller om ett organ
för ett bolag, en förening eller en
annan juridisk person kan binda
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
61
g) the constitution of trusts and
the relationship between settiors,
trustees and beneficiaries;
h) evidence and procedure, wit-
hout prejudice to Article 14.
3. The rules of this Convention do
not apply to contracts of insurance
which cover risks situated in the
territories of the Member States of
the European Economic Commu-
nity. In order to determine whet-
her a risk is situated in these terri-
tories the court shall apply its
intemal law.
4. The preceding paragraph does
not apply to contracts of reinsu-
rance.
Article 2
Any law specified by this Con-
vention shall be applied whether
or not it is the law of a Con-
tracting State.
TITLE II
UNIFORM RULES
Article 3
1. A contract shall be govemed by
the law chosen by the parties. The
choice must be expressed or
dune association ou dune
personne morale peut engager
envers les tiers cette société,
association ou personne morale;
g) å la constitution des trusts, aux
relations qu'ils créent entre les
constituants, les trustees et les
bénéficiaires;
h) å la preuve et ä la procédure,
sous réserve de 1'article 14.
3. Les dispositions de la présente
convention ne s'appliquent pas
aux contrats d'assurance qui couv-
rent des risques situés dans les
territoires des Etats membres de la
Communauté économique europé-
enne. Pour déterminer si un risque
est situé dans ces territoires, le
juge applique sa loi inteme.
4. Le paragraphe précédent ne
conceme pas les contrats de réas-
surance.
Article 2
La loi désignée par la présente
convention s'applique méme si
cette loi est celle d'un Etat non
contractant.
TITRE II
RÉGLES UNIFORMES
Article 3
1. Le contrat est régi par la loi
choisie par les parties. Ce choix
doit étre exprés ou résulter de
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
62
bolaget, föreningen eller den juri-
diska personen i förhållande till
tredje man,
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
g) bildande av "truster" och för-
hållandet mellan instiftare, "trus-
tees" och förmånstagare,
h) bevisfrågor och processuella
frågor, om inte annat följer av
artikel 14.
3. Reglerna i denna konvention
tillämpas inte på försäkringsavtal
som täcker risker belägna inom
Europeiska ekonomiska gemen-
skapens medlemsstaters territo-
rium. För att avgöra om en risk är
belägen inom dessa områden skall
domstolen tillämpa inhemsk rätt.
4. Punkt 3 tillämpas inte på åter-
försäkringsavtal.
Artikel 2
Den lag som anvisas i denna kon-
vention skall tillämpas även om
det är lagen i en icke fördrags-
slutande stat.
AVDELNING II
ENHETLIGA REGLER
Artikel 3
1. På ett avtal tillämpas den lag
som parterna har valt. Lagvalet
måste vara uttryckligt eller med
demonstrated with reasonable
certainty by the terms of the
contract or the circumstances of
the case. By their choice the
parties can select the law
applicable to the whole or a part
only of the contract.
2. The parties may at any time
agree to subject the contract to a
law other than that which
previously govemed it, whether as
a result of an earlier choice under
this Article or of other provisions
of this Convention. Any variation
by the parties of the law to be
applied made after the conclusion
of the contract shall not prejudice
its formal validity under Article 9
or adversely affect the rights of
third parties.
3. The fact that the parties have
chosen a foreign law, whether or
not accompanied by the choice of
a foreign tribunal, shall not, where
all the other elements relevant to
the situation at the time of the
choice are connected with one
country only, prejudice the appli-
caiton of rules of the law of that
country which cannot be dero-
gated from by contract, here-
inafter called 'mandatory rules’.
4. The existence and validity of
the consent of the parties as to the
choice of the applicable law shall
be determined in accordance with
the provisions of Artides 8, 9 and
11.
fagon certaine des dispositions du
contrat ou des circonstances de la
cause. Par ce choix, les parties
peuvent désigner la loi applicable
å la totalité ou å une partie
seulement de leur contrat.
2. Les parties peuvent convenir, å
tout moment, de faire régir le
contrat par une loi autre que celle
qui le régissait auparavant soit en
vertu d'un choix antérieur selon le
présent article, soit en vertu
d'autres dispositions de la pré-
sente convention. Toute modifica-
tion quant å la détermination de la
loi applicable, intervenue postéri-
eurement ä la conclusion du con-
trat, n'affecte pas la validité for-
melle du contrat au sens de
T article 9 et ne porte pas atteinte
aux droits des tiers.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
3. Le choix par les parties d une
ioi étrangére, assorti ou non de
celui d'un tribunal étranger, ne
peut, lorsque tous les autres
éléments de la situation sont
localisés au moment de ce choix
dans un seul pays, porter atteinte
aux dispositions auxquelles la loi
de ce pays ne permet pas de
déroger par contrat, ci-aprés
dénommées «dispositions impéra-
tives».
4. L'existence et la validité du
consentement des parties quant au
choix de la loi applicable sont
régies par les dispositions établies
aux artides 8, 9 et 11.
64
rimlig säkerhet framgå av avtals-
villkoren eller av övriga omstän-
digheter. Genom sitt val kan par-
terna ange tillämplig lag för hela
avtalet eller för endast en del av
det.
2. Parterna kan när som helst
komma överens om att en annan
lag skall vara tillämplig på avtalet
än den lag som tidigare gällde för
det antingen till följd av ett tidi-
gare val enligt denna artikel eller
till följd av andra bestämmelser i
denna konvention. En ändring i
valet av tillämplig lag som görs av
parterna efter avtalsslutet påverkar
inte avtalets giltighet till formen
enligt artikel 9. Det försämrar inte
heller tredje mans rättigheter.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
3. Den omständigheten att parter-
na har valt en utländsk lag skall,
oavsett om de också har avtalat
om behörighet för en utländsk
domstol eller inte, när alla andra
omständigheter av betydelse vid
tidpunkten för valet har anknyt-
ning till ett enda land, inte hindra
tillämpningen av sådana regler i
det landet som inte kan avtalas
bort, härefter benämnda "tving-
ande regler".
4. Frågor om förekomsten och gil-
tigheten av parternas samtycke till
att en viss lag skall vara tillämplig
avgörs enligt bestämmelserna i
artiklarna 8, 9 och 11.
65
5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 14
Article 4
1. To the extent that the law
applicable to the contract has not
been chosen in accordance with
Article 3, the contract shall be
govemed by the law of the
country with which it is most
closely connected. Nevertheless, a
severable part of the contract
which has a closer connection
with another country may by way
of exception be govemed by the
law of that other country.
2. Subject to the provisions of
paragraph 5 of this Article, it shall
be presumed that the contract is
most closely connected with the
country where the party who is to
effect the performance which is
characteristic of the contract has,
at the time of conclusion of the
contract, his habitual residence,
or, in the case of a body corporate
or unincorporate, its central admi-
nistration. However, if the con-
tract is entered into in the course
of that party's trade or profession,
that country shall be the country
in which the principal place of
business is situated or, where
under the terms of the contract the
performance is to be effected
through a place of business other
than the principal place of busi-
ness, the country in which that
other place of business is situated.
3. Notwithstanding the provisions
of paragraph 2 of this Article, to
the extent that the subject matter
of the contract is a right in
immovable property or a right to
use immovable property it shall be
Article 4
1. Dans la mesure ou la loi
applicable au contrat n'a pas été
choisie conformément aux dispo-
sitions de Tarticle 3, le contrat est
régi par la loi du pays avec lequel
il présente les liens les plus
étroits. Toutefois, si une partie du
contrat est séparable du reste du
contrat et présente un lien plus
étroit avec un autre pays, il pourra
étre fait application, ä titre excep-
tionnel, å cette partie du contrat de
la loi de cet autre pays.
2. Sous réserve du paragraphe 5, il
est présumé que le contrat
présente les liens les plus étroits
avec le pays ou la partie qui doit
foumir la prestation caractéris-
tique a. au moment de la conclu-
sion du contrat, sa résidence ha-
bituelle ou, s’il s’agit dune
société, association ou personne
morale, son administration cen-
trale. Toutefois, si le contrat est
conclu dans 1'exercice de l acti-
vité professionnelle de cette par-
tie, ce pays est celui ou est situé
son principal établissement ou, si,
selon le contrat, la prestation doit
étre foumie par un établissement
autre que T établissement princi-
pal, celui ou est situé cet autre
établissement.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
3. Nonobstant les dispositions du
paragraphe 2, dans la mesure ou le
contrat a pour objet un droit réel
immobilier ou un droit d'utilisa-
tion d un immeuble, il est présu-
mé que le contrat présente les
66
Artikel 4
1.1 den utsträckning tillämplig lag
för avtalet inte har valts i enlighet
med artikel 3 skall avtalet vara
underkastat lagen i det land som
det har närmast anknytning till.
Om en del av avtalet kan skiljas
från resten av avtalet och denna
del har närmare anknytning till ett
annat land, kan dock lagen i det
landet undantagsvis tillämpas på
denna del.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
2. Med förbehåll för vad som
föreskrivs i punkt 5 skall det antas
att avtalet har närmast anknytning
till det land där den part som skall
utföra den prestation som är
karaktäristisk för avtalet har sin
vanliga vistelseort vid avtalsslutet
eller, om det gäller ett bolag, en
förening eller en annan juridisk
person, sin centrala förvaltning.
Om avtalet ingås som ett led i
denna parts affärsverksamhet eller
yrkesverksamhet, skall detta land
dock vara det land där det huvud-
sakliga verksamhetsstället är be-
läget eller, om enligt avtalet pre-
stationen skall fullgöras från ett
annat verksamhetsställe, det land
där det andra verksamhetsstället är
beläget.
3. Oavsett bestämmelserna i punkt
2 skall det, i den mån avtalet
gäller en sakrätt i fast egendom
eller en nyttjanderätt till fast
egendom, antas att avtalet har
närmast anknytning till det land
67
presumed that the contract is most
closely connected with the coun-
try where the immovable property
is situated.
4. A contract for the carriage of
goods shall not be subject to the
presumption in paragraph 2. In
such a contract if the country in
which, at the time the contract is
concluded, the carrier has his
principal place of business is also
the country in which the place of
loading or the place of discharge
or the principal place of business
of the consignor is situated, it
shall be presumed that the con-
tract is most closely connected
with that country. In applying this
paragraph single voyage charter-
parties and other contracts the
main purpose of which is the
carriage of goods shall be treated
as contracts for the carriage of
goods.
5. Paragraph 2 shall not apply if
the characteristic performance
cannot be determined, and the pre-
sumptions in paragraphs 2, 3 and
4 shall be disregarded if it appears
from the circumstances as a whole
that the contract is more closely
connected with another country.
Article 5
1. This Article applies to a con-
tract the object of which is the
supply of goods or services to a
person (‘the consumer’) for a
purpose which can be regarded as
being outside his trade or pro
liens les plus étroits avec le pays
ou est situé Timmeuble.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
4. Le contrat de transport de
marchandises n est pas soumis å
la présomption du paragraphe 2.
Dans ce contrat, si le pays dans
lequel le transporteur a son éta-
blissement principal au moment
de la conclusion du contrat est
aussi celui dans lequel est situé le
lieu de chargement ou de déchar-
gement ou 1’établissement prin-
cipal de 1'expéditeur, il est pré-
sumé que le contrat a les liens les
plus étroits avec ce pays. Pour
1'application du présent para-
graphe, sont considérés comme
contrats de transport de mar-
chandises les contrats daffré-
tement pour un seul voyage ou
d autres contrats lorsqu'ils ont
principalement pour objet de réa-
liser un transport de marchan-
dises.
5. L'application du paragraphe 2
est écartée lorsque la prestation
caractéristique ne peut étre déter-
minée. Les présomptions des
paragraphes 2, 3 et 4 sont écartées
lorsqu'il résulte de Lensemble des
circonstances que le contrat pré-
sente des liens plus étroits avec un
autre pays.
Article 5
1. Le présent article s'applique
aux contrats ayant pour objet la
foumiture d'objets mobiliers cor-
porels ou de services å une per-
sonne, le consommateur, pour un
usage pouvant étre considéré
där den fasta egendomen är be-
lägen.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
4. För avtal om godstransport gäl-
ler inte antagandet i punkt 2.
Sådana avtal skall antas ha när-
mast anknytning till det land där
transportören vid den tidpunkt då
avtalet ingicks hade sitt huvud-
sakliga verksamhetsställe, om det
landet också är det land där plat-
sen för lastning eller lossning
finns eller där avsändaren har sitt
huvudsakliga verksamhetsställe.
Vid tillämpning av denna punkt
skall certepartier för en enstaka
resa och andra avtal vilkas huvud-
syfte är transport av gods anses
som avtal om godstransport.
5. Punkt 2 skall inte tillämpas om
det inte kan avgöras vilken den
karaktäristiska prestationen är.
Antagandena i punkterna 2-4
skall inte gälla, om det framgår av
de samlade omständigheterna att
avtalet har närmare anknytning till
ett annat land.
Artikel 5
1. Denna artikel är tillämplig på
avtal om leverans av varor eller
utförande av tjänster åt en person
(konsumenten) för ändamål som
kan anses ligga utanför hans
affärsverksamhet eller yrkesverk-
69
fession, or a contract for the
provision of credit for that object.
2. Notwithstanding the provisions
of Article 3, a choice of law made
by the parties shall not have the
result of depriving the consumer
of the protection afforded to him
by the mandatory rules of the law
of the country in which he has his
habitual residence:
- if in that country the conclusion
of the contract was preceded by a
specific invitation addressed to
him or by advertising, and he had
taken in that country all the steps
necessary on his part for the
conclusion of the contract, or
- if the other party or his agent
received the consumer’s order in
that country, or
- if the contract is for the sale of
goods and the consumer travelled
from that country to another
country and there gave his order,
provided that the consumer's
joumey was arranged by the seller
for the purpose of inducing the
consumer to buy.
3. Notwithstanding the provisions
of Article 4, a contract to which
this Article applies shall, in the
absence of choice in accordance
with Article 3, be govemed by the
law of the country in which the
consumer has his habitual resi-
dence if it is entered into in the
circumstances described in para-
graph 2 of this Article.
comme étranger å son activité
professionnelle, ainsi quaux con-
trats destinés au financement
d une telle foumiture.
2. Nonobstant les dispositions de
1'article 3, le choix par les parties
de la loi applicable ne peut avoir
pour résultat de priver le con-
sommateur de ia protection que
lui assurent les dispositions im-
pératives de la loi du pays dans
lequel il a sa résidence habituelle:
- si la conclusion du contrat a été
précédée dans ce pays d'une
proposition spécialement faite ou
d'une publicité, et si le con-
sommateur a accompli dans ce
pays les actes nécessaires ä la
conclusion du contrat, ou
- si le cocontractant du consom-
mateur ou son représentant a re?u
la commande du consommateur
dans ce pays, ou
- si le contrat est une vente de
marchandises et que le consom-
mateur se soit rendu de ce pays
dans un pays étranger et y ait
passé la commande, å la condition
que le voyage ait été organisé par
le vendeur dans le but dinciter le
consommateur å conclure une
vente.
3. Nonobstant les dispositions de
1'article 4 et å défaut de choix
exercé conformément å 1'article 3,
ces contrats sont régis par la loi du
pays dans lequel le consommateur
a sa résidence habituelle, s 'ils sont
intervenus dans les circonstances
décrites au paragraphe 2 du pré-
sent article.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
70
samhet och på avtal om kredit för
sådana prestationer.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
2. Oavsett bestämmelserna i arti-
kel 3 skall parternas val av
tillämplig lag inte medföra att
konsumenten berövas det skydd
som tillförsäkras honom enligt
tvingande regler i lagen i det land
där han har sin vanliga vistelseort,
- om avtalet föregicks av ett sär-
skilt anbud riktat till konsumenten
i det landet eller av annonsering
där och konsumenten där vidtog
de för avtalets ingående nödvän-
diga åtgärderna, eller
- om den andra parten eller den-
nes representant mottog kon-
sumentens beställning i det landet,
eller
- om avtalet avser försäljning av
varor och konsumenten reste från
det landet till ett annat land och
gjorde sin beställning där, förut-
satt att konsumentens resa arran-
gerades av säljaren i syfte att för-
må konsumenten att köpa.
3. Oavsett bestämmelserna i arti-
kel 4 skall avtal som den här
artikeln är tillämplig på, i avsak-
nad av lagval enligt artikel 3, vara
underkastade lagen i det land där
konsumenten har sin vanliga vis-
telseort, om de ingås under de om-
ständigheter som anges i punkt 2.
71
4. This Article shall not apply to:
(a) a contract of carriage;
(b) a contract for the supply of
services where the services are to
be supplied to the consumer
exclusively in a country other than
that in which he has his habitual
residence.
5. Notwithstanding the provisions
of paragraph 4, this Article shall
apply to a contract which, for an
inclusive price, provides for a
combination of travel and accom-
modation.
Article 6
1. Notwithstanding the provisions
of Article 3, in a contract of
employment a choice of law made
by the parties shall not have the
result of depriving the employee
of the protection afforded to him
by the mandatory rules of the law
which would be applicable under
paragraph 2 in the absence of
choice.
2. Notwithstanding the provisions
of Article 4, a contract of
employment shall, in the absence
of choice in accordance with
Article 3, be govemed:
(a) by the law of the country in
which the employee habitually
carries out his work in perfor-
mance of the contract, even if he
is temporarily employed in anot-
her country; or
4. Le présent article ne s'applique
pas:
a) au contrat de transport;
b) au contrat de foumiture de
services lorsque les services dus
au consommateur doivent étre
foumis exclusivement dans un
pays autre que celui dans lequel il
a sa résidence habituelle.
5. Nonobstant les dispositions du
paragraphe 4, le présent article
s'applique au contrat offrant pour
un prix global des prestations
combinées de transport et de loge-
ment.
Article 6
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
1. Nonobstant les dispositions de
l article 3, dans le contrat de
travail, le choix par les parties de
la loi applicable ne peut avoir
pour résultat de priver le tra-
vailleur de la protection qui lui
assurent les dispositions impéra-
tives de la loi qui serait appli-
cable, å défaut de choix, en vertu
du paragraphe 2 du présent article.
2. Nonobstant les dispositions de
Larticle 4 et å défaut de choix
exercé conformément ä Larticle 3,
le contrat de travail est régi:
a) par la loi du pays ou le
travailleur, en exécution du con-
trat, accomplit habituellement son
travail, méme s'il est détaché å
titre temporaire dans un autre
pays, ou
(b) if the employee does not
b) si le travailleur n accomplit pas
72
4. Denna artikel skall inte tilläm-
pas på
a) transportavtal,
b) avtal om utförande av tjänster,
om tjänsterna skall utföras ute-
slutande i ett annat land än det där
konsumenten har sin vanliga vis-
telseort.
5. Oavsett bestämmelserna i punkt
4 tillämpas denna artikel på avtal
om en kombination av resa och
inkvartering för ett gemensamt
pris.
Artikel 6
1. Oavsett bestämmelserna i arti-
kel 3 skall parternas val av
tillämplig lag i ett anställnings-
avtal inte medföra att den an-
ställde berövas det skydd som
tillförsäkras honom enligt tving-
ande regler i den lag som enligt
punkt 2 skulle tillämpas om inget
lagval gjorts.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
2. Oavsett bestämmelserna i arti-
kel 4 skall ett anställningsavtal i
avsaknad av lagval enligt artikel 3
vara underkastat
a) lagen i det land där den an-
ställde vid fullgörande av avtalet
vanligtvis utför sitt arbete, även
om han tillfälligt är sysselsatt i ett
annat land, eller
b) om den anställde inte vanligtvis
73
habitually carry out his work in
any one country, by the law of the
country in which the place of
business through which he was
engaged is situated;
unless it appears from the
circumstances as a whole that the
contract is more closely connected
with another country, in which
case the contract shall be gover-
ned by the law of that country.
Article 7
1. When applying under this Con-
vention the law of a country,
effect may be given to the manda-
tory rules of the law of another
country with which the situation
has a close connection, if and in
so far as, under the law of the
latter country, those rules must be
applied whatever the law appli-
cable to the contract. In consi-
dering whether to give effect to
these mandatory rules, regard
shall be had to their nature and
purpose and to the consequences
of their application or non-appli-
cation.
2. Nothing in this Convention
shall restrict the application of the
rules of the law of the forum in a
situation where they are manda-
tory irrespective of the law other-
wise applicable to the contract.
habituellement son travail dans un
méme pays, par la loi du pays ou
se trouve 1'établissement qui a
embauché le travailleur,
ä moins qu'il ne résulte de
1'ensemble des circonstances que
le contrat de travail présente des
liens plus étroits avec un autre
pays, auquel cas la loi de cet autre
pays est applicable.
Article 7
1. Lors de 1'application, en vertu
de la présente convention, de la
loi d'un pays déterminé, il pourra
étre donné effet aux dispositions
impératives de la loi d'un autre
pays avec lequel la situation
présente un lien étroit, si et dans la
mesure ou, selon le droit de ce
demier pays, ces dispositions sont
applicables quelle que soit la loi
régissant le contrat. Pour décider
si effet doit étre donné ä ces
dispositions impératives, il sera
tenu compte de leur nature et de
leur objet ainsi que des con-
séquences qui découleraient de
leur application ou de leur non-
application.
2. Les dispositions de la présente
convention ne pourront porter
atteinte å l'application des régles
de la loi du pays du juge qui
régissent impérativement la situa-
tion quelle que soit la loi appli-
cable au contrat.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
74
utför sitt arbete i ett och samma
land, lagen i det land där det verk-
samhetsställe genom vilket han
anställdes är beläget,
om det inte av de samlade omstän-
digheterna framgår att avtalet har
närmare anknytning till ett annat
land, i vilket fall avtalet skall vara
underkastat lagen i det landet.
Artikel 7
1. När lagen i ett visst land tilläm-
pas enligt denna konvention kan
tvingande bestämmelser i lagen i
ett annat land till vilket situa-
tionen har nära anknytning till-
erkännas verkan, om och i den
utsträckning som enligt lagen i det
senare landet dessa regler skall
tillämpas oavsett vilken lag som
är tillämplig på avtalet. Vid be-
dömningen av om sådana tving-
ande regler skall tillerkännas ver-
kan skall hänsyn tas till deras art
och syfte liksom till följderna av
att de tillämpas eller inte tilläm-
pas.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
2. Denna konvention skall inte
begränsa tillämpningen av regler i
domstolslandets lag när de är
tvingande oavsett vilken lag som i
övrigt skall tillämpas på avtalet.
75
Article 8
1. The existence and validity of a
contract, or of any term of a
contract, shall be determined by
the law which would govem it
under this Convention if the
contract or term were valid.
2. Nevertheless a party may rely
upon the law of the country in
which he has his habitual resi-
dence to establish that he did not
consent if it appears from the
circumstances that it would not be
reasonable to determine the effect
of his conduct in accordance with
the law specified in the preceding
paragraph.
Article 9
1. A contract concluded between
persons who are in the same
country is formally valid if it
satisfies the formal requirements
of the law which govems it under
this Convention or of the law of
the country where it is concluded.
2. A contract concluded between
persons who are in different coun-
tries is formally valid if it satisfies
the formal requirements of the law
which govems it under this Con-
vention or of the law of one of
those countries.
3. Where a contract is concluded
by an agent, the country in which
the agent acts is the relevant
country for the purposes of para
Article 8
1. L’existence et la validité du
contrat ou d une disposition de
celui-ci sont soumises å la loi qui
serait applicable en vertu de la
présente convention si le contrat
ou la disposition étaient valables.
2. Toutefois, pour établir qu'elle
n'a pas consenti, une partie peut
se référer å la loi du pays dans
lequel elle a sa résidence habi-
tuelle s'il résulte des circonstan-
ces qu il ne serait pas raisonnable
de déterminer T effet du comporte-
ment de cette partie d'aprés la loi
prévue au paragraphe précédent.
Article 9
1. Un contrat conclu entre des
personnes qui se trouvent dans un
méme pays est valable quant å la
forme s'il satisfait aux conditions
de forme de la loi qui le régit au
fond en vertu de la présente con-
vention ou de la loi du pays dans
lequel il a été conclu.
2. Un contrat conclu entre des
personnes qui se trouvent dans des
pays différents est valable quant ä
la forme s'il satisfait aux con-
ditions de forme de la loi qui le
régit au fond en vertu de la pré-
sente convention ou de la loi de
Tun de ces pays.
3. Lorsque le contrat est conclu
par un representant, le pays ou le
représentant se trouve au moment
ou il agit est celui qui doit étre
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
76
Artikel 8
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
1. Förekomsten och giltigheten av
ett avtal eller en bestämmelse i ett
avtal skall avgöras enligt den lag
som skulle tillämpas enligt denna
konvention, om avtalet eller be-
stämmelsen var giltig.
2. En part kan dock åberopa lagen
i det land där han har sin vanliga
vistelseort för att få fastställt att
han inte har samtyckt till avtalet
eller avtalsbestämmelsen, om det
framgår av omständigheterna att
det inte skulle vara rimligt att
avgöra verkan av hans uppträ-
dande enligt den lag som anges i
föregående punkt.
Artikel 9
1. Ett avtal som ingås mellan per-
soner som befinner sig i samma
land är giltigt till formen, om det
uppfyller formkraven i den lag
som gäller för avtalet enligt denna
konvention eller i lagen i det land
där avtalet ingås.
2. Ett avtal som ingås mellan
personer som befinner sig i olika
länder är giltigt till formen, om
det uppfyller formkraven i den lag
som gäller för avtalet enligt denna
konvention eller i lagen i något av
dessa länder.
3. När ett avtal ingås av en repre-
sentant är det land där represen-
tanten handlar det relevanta landet
vid tillämpningen av punkterna 1
77
graphs 1 and 2.
pris en considération pour
1'application des paragraphes 1 et
2.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
4. An act intended to have legal
effect relating to an existing or
contemplated contract is formally
valid if it satisfies the formål
requirements of the law which
under this Convention govems or
would govem the contract or of
the law of the country where the
act was done.
5. The provisions of the preceding
paragraphs shall not apply to a
contract to which Article 5
applies, concluded in the circum-
stances described in paragraph 2
of Article 5. The formal validity
of such a contract is govemed by
the law of the country in which
the consumer has his habitual
residence.
6. Notwithstanding paragraphs 1
to 4 of this Article, a contract the
subject matter of which is a right
in immovable property or a right
to use immovable property shall
be subject to the mandatory
requirements of form of the law of
the country where the property is
situated if by that law those
requirements are imposed irre-
spective of the country where the
contract is concluded and irre-
spective of the law goveming the
contract.
Article 10
1. The law applicable to a contract
by virtue of Artides 3 to 6 and 12
of this Convention shall govem in
particular:
4. Un acte juridique unilatéral
relatif å un contrat conclu ou å
conclure est valable quant ä la
forme s'il satisfait aux conditions
de forme de la loi qui régit ou
régirait au fond le contrat en vertu
de la présente convention ou de la
loi du pays dans lequel cet acte est
intervenu.
5. Les dispositions des paragrap-
hes précédents ne s'appliquent pas
aux contrats qui entrent dans le
champ d'application de Tarticle 5
conclus dans les circonstances qui
y sont décrites au paragraphe 2.
La forme de ces contrats est régie
par la loi du pays dans lequel le
consommateur a sa résidence
habituelle.
6. Nonobstant les dispositions des
quatre premiers paragraphes du
présent article, tout contrat ayant
pour objet un droit réel immo-
bilier ou un droit d'utilisation
d'un immeuble est soumis aux
régles de forme impératives de la
loi du pays ou 1'immeuble est
situé, pour autant que selon cette
loi elles s'appliquent indépen-
damment du lieu de conclusion du
contrat et de la loi le régissant au
fond.
Article 10
1. La loi applicable au contrat en
vertu des artides 3 ä 6 et de
Tarticle 12 de la présente conven-
tion régit notamment:
78
och 2.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
4. En ensidig rättshandling som
avser ett existerande eller ett
framtida avtal är giltig till formen,
om den uppfyller formkraven i
den lag som enligt denna konven-
tion gäller för eller skulle gälla för
avtalet eller lagen i det land där
rättshandlingen företogs.
5. Bestämmelserna i de föregåen-
de punkterna skall inte tillämpas
på avtal som omfattas av artikel 5
och som har ingåtts under de om-
ständigheter som anges i artikel
5.2. Giltigheten till formen av
sådana avtal avgörs enligt lagen i
det land där konsumenten har sin
vanliga vistelseort.
6. Oavsett punkterna 1-4 i denna
artikel skall ett avtal som avser
sakrätt i fast egendom eller nytt-
janderätt till fast egendom vara
underkastat sådana tvingande
formkrav som ställs enligt lagen i
det land där egendomen är belä-
gen, om sådana krav ställs enligt
den lagen oavsett i vilket land
avtalet har ingåtts och oavsett
vilken lag som gäller för avtalet.
Artikel 10
1. Den lag som är tillämplig på
avtalet enligt artiklarna 3-6 och
12 i denna konvention skall
reglera särskilt
79
(a) interpretation;
(b) performance;
(c) within the limits of the powers
conferred on the court by its
procedural law, the consequences
of breach, including the assess-
ment of damages in so far as it is
govemed by rules of law;
(d) the various ways of
extinguishing obligations, and
prescription and limitation of
actions;
(e) the consequences of nullity of
the contract.
2. In relation to the manner of
performance and the steps to be
taken in the event of defective
performance regard shall be had
to the law of the country in which
performance takes place.
Article 11
a) son interpretation;
b) l'exécution des obligations
qu'il engendre;
c) dans les limites des pouvoirs
attribués au tribunal par sa loi de
procédure, les conséquences de
1'inexécution totale ou partielle de
ces obligations, y compris l'éva-
luation du dommage dans la me-
sure ou des régles de droit la
gouvement;
d) les divers modes d'extinction
des obligations, ainsi que les
prescriptions et déchéances fon-
dées sur 1'expiration d'un délai;
e) les conséquences de la nullité
du contrat.
2. En ce qui conceme les moda-
lités d'exécution et les mesures å
prendre par le créancier en cas de
défaut dans 1'exécution on aura
égard ä la loi du pays ou 1'exé-
cution a lieu.
Article 11
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
In a contract concluded between
persons who are in the same coun-
try, a natural person who would
have capacity under the law of
that country may invoke his in-
capacity resulting from another
law only if the other party to the
contract was aware of this in-
capacity at the time of the
conclusion of the contract or was
not aware thereof as a result of
negligence.
Dans un contrat conclu entre per-
sonnes se trouvant dans un méme
pays, une personne physique qui
serait capable selon la loi de ce
pays ne peut invoquer son inca-
pacité résultant d'une autre loi que
si, au moment de la conclusion du
contrat, le cocontractant a connu
cette incapacité ou ne l'a ignorée
qu'en raison d une imprudence de
sa part.
80
a) avtalets tolkning,
b) dess fullgörelse,
c) följderna vid avtalsbrott, däri-
bland uppskattning av skada i den
mån sådan uppskattning regleras
av rättsregler, dock endast inom
ramen för de befogenheter som
tillkommer domstolen enligt dess
processuella regler,
d) olika sätt att få förpliktelserna
att upphöra, samt preskription och
andra rättighetsförluster som föl-
jer av utgången av en frist,
e) följderna av avtalets ogiltighet.
2. När det gäller sättet för full-
görelse och åtgärder med anled-
ning av bristande fullgörelse skall
hänsyn tas till lagen i det land där
fullgörelsen äger rum.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
Artikel 11
Bristande rättskapacitet och
bristande rättslig handlingsför-
måga
När ett avtal har ingåtts mellan
personer som befinner sig i sam-
ma land, kan en fysisk person som
har rättskapacitet och rättshand-
lingsförmåga enligt lagen i det
landet åberopa bristande rätts-
kapacitet och bristande rättshand-
lingsförmåga enligt en annan lag,
endast om den andra avtalsparten
när avtalet ingicks kände till eller
borde ha känt till denna brist.
81
6 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 14
Article 12
1. The mutual obligations of
assignor and assignee under a
voluntary assignment of a right
against another person (‘the
debtor’) shall be govemed by the
law which under this Convention
applies to the contract between the
assignor and assignee.
2. The law goveming the right to
which the assignment relätes shall
determine its assignability, the
relationship between the assignee
and the debtor, the conditions
under which the assignment can
be invoked against the debtor and
any question whether the debtor’s
obligations have been discharged.
Article 13
1. Where a person (‘the creditor’)
has a contractual claim upon
another (‘the debtor’), and a third
person has a duty to satisfy the
creditor, or has in fact satisfied the
creditor in discharge of that duty,
the law which govems the third
person’s duty to satisfy the cre-
ditor shall determine whether the
third person is entitled to exercise
against the debtor the rights which
the creditor had against the debtor
under the law goveming their
relationship and, if so, whether he
may do so in full or only to a
limited extent.
2. The same rule applies where
severtl persons are subject to the
same contractual claim and one of
them has satisfied the creditor.
Article 12
1. Les obligations entre le cédant
et le cessionnaire d'une créance
sont régies par la loi qui, en vertu
de la présente convention,
s'applique au contrat qui les lie.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
2. La loi qui régit la créance cédée
détermine le caractére cessible de
celle-ci, les rapports entre cession-
naire et débiteur, les conditions
d opposabilité de la cession au
débiteur et le caractére libératoire
de la prestation faite par le
débiteur.
Article 13
1. Lorsqu'en vertu d'un contrat,
une personne, le créancier, a des
droits å Tégard d'une autre per-
sonne, le débiteur, et qu'un tiers a
Tobligation de désintéresser le
créancier ou encore que le tiers a
désintéressé le créancier en exé-
cution de cette obligation, la loi
applicable å cette obligation du
tiers détermine si celui-ci peut
exercer en tout ou en partie les
droits détenus par le créancier
contre le débiteur selon la loi
régissant leurs relations.
2. La méme régle s'applique
lorsque plusieurs personnes sont
tenues de la méme obligation
contractuelle et que le créancier a
été désintéressé par 1'une d'elles.
82
Artikel 12
1. Överlåtarens och förvärvarens
inbördes förpliktelser vid överlå-
telse av en fordran skall bestäm-
mas enligt den lag som enligt
denna konvention är tillämplig på
avtalet mellan överlåtaren och
förvärv aren.
2. Den lag som är tillämplig på den
överlåtna fordringen skall reglera
dess överlåtbarhet, förhållandet
mellan förvärvaren och gäldenären,
de förutsättningar under vilka
överlåtelsen kan göras gällande mot
gäldenären och frågan om en
prestation av gäldenären befriar
honom från hans förpliktelser.
Artikel 13
1. När en person (borgenären) har
en avtalsgrundad fordran mot en
annan person (gäldenären) och en
tredje person är skyldig att
prestera till borgenären eller redan
har presterat till denne till
uppfyllelse av sin skyldighet, skall
frågan om den tredje personen har
rätt att mot gäldenären helt eller
delvis utöva de rättigheter som
borgenären hade mot gäldenären
enligt den lag som gäller för
förhållandet dem emellan avgöras
enligt den lag som gäller för den
tredje personens skyldighet att
prestera till borgenären.
2. Samma regel gäller när flera
personer har samma avtalsför-
pliktelse och en av dem har full-
gjort prestationen till borgenären.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
83
Article 14
1. The law goveming the contract
under this Convention applies to
the extent that it contains, in the
law of contract, rules which raise
presumptions of law or determine
the burden of proof.
2. A contract or an act intended to
have legal effect may be proved
by any mode of proof recognized
by the law of the forum or by any
of the laws referred to in Article 9
under which that contract or act is
formally valid, provided that such
mode of proof can be admini-
stered by the forum.
Article 14
1. La loi régissant le contrat en
vertu de la présente convention
s'applique dans la mesure ou, en
matiére d'obligations contractuel-
les, elle établit des présomptions
légales ou répartit la charge de la
preuve.
2. Les actes juridiques peuvent
étre prouvés par tout mode de
preuve admis soit par la loi du for,
soit par Tune des lois visées ä
l article 9, selon laquelle 1'acte est
valable quant å la forme, pour
autant que la preuve puisse étre
administrée selon ce mode devant
le tribunal saisi.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
Article 15
Article 15
The application of the law of any
country specified by this Conven-
tion means the application of the
rules of law in force in that
country other than its rules of
private intemational law.
Article 16
The application of a rule of the
law of any country specified by
this Convention may be refused
only if such application is mani-
festly incompatible with the
public policy (‘ordre public’) of
the forum.
Lorsque la présente convention
prescrit 1'application de la loi d'un
pays, elle entend les régles de
droit en vigueur dans ce pays å
1'exclusion des régles de droit
intemational privé.
Article 16
L application d une disposition de
la loi désignée par la présente
convention ne peut étre écartée
que si cette application est mani-
festement incompatible avec
I'ordre public du for.
84
Artikel 14
1. Den lag som enligt denna kon-
vention gäller för ett avtal skall
tillämpas även i den mån den för
avtalsrättsliga förhållanden upp-
ställer rättsliga presumtioner eller
fördelar bevisbördan.
2. Bevisning om ett avtal eller en
rättshandling får föras med varje
slags bevismedel som godtas en-
ligt lagen i domstolslandet eller
enligt någon av de i artikel 9 an-
givna lagarna enligt vilka avtalet
eller rättshandlingen har giltighet
till formen, förutsatt att sådan
bevisföring kan genomföras vid
domstolen.
Artikel 15
När konventionen föreskriver att
lagen i ett visst land skall tilläm-
pas avses gällande rättsregler i det
landet, med undantag för landets
internationellt privaträttsliga reg-
ler.
Artikel 16
Tillämpning av en regel i den lag
som anvisas i denna konvention
far vägras endast om en sådan
tillämpning är uppenbart oförenlig
med grunderna för domstolslan-
dets rättsordning.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
85
|
Article 17 No retrospective effect |
Article 17 Application dans le temps |
Prop. 1997/98:14 Bilaga 1 |
|
This Convention shall apply in a |
La convention s'applique dans un | |
|
Article 18 |
Article 18 | |
|
Uniform interpretation |
Interprétation uniforme | |
|
In the interpretation and applica- |
Aux fins de T interprétation et de appliquées. | |
|
Article 19 |
Article 19 | |
|
States with more than one legal |
Systémes non unifiés | |
|
1. Where a State comprises seve- |
1. Lorsqu un État comprend plu- | |
|
2. A State within which different |
2. Un État dans lequel différentes |
86
Artikel 17
Denna konvention skall tillämpas
i en konventionsstat på avtal som
ingås efter den dag då konven-
tionen har trätt i kraft i forhållande
till den staten.
Artikel 18
Vid tolkning och tillämpning av
ovanstående enhetliga regler skall
hänsyn tas till deras interna-
tionella karaktär och till önske-
målet att det uppnås enhetlighet
vid deras tolkning och tillämp-
ning.
Artikel 19
1. När en stat omfattar flera
territoriella enheter som var och
en har sina egna rättsregler i fråga
om avtalsförpliktelser skall varje
sådan enhet anses som ett land vid
fastställandet av den lag som skall
tillämpas enligt denna konvention.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
2. En stat där olika territoriella
enheter har sina egna rättsregler
för avtalsförpliktelser behöver inte
tillämpa denna konvention vid
lagkonflikter enbart mellan lagar-
na i sådana enheter.
87
Article 20
This Convention shall not affect
the application of provisions
which, in relation to particular
matters, lay down choice of law
rules relating to contractual
obligations and which are or will
be contained in acts of the
institutions of the European Com-
munities or in national laws har-
monized in implementation of
such acts.
Article 21
This Convention shall not preju-
dice the application of intema-
tional conventions to which a
Contracting State is, or becomes,
a party.
Article 22
1. Any Contracting State may, at
the time of signature, ratification,
acceptance or approval, reserve
the right not to apply:
(a) the provisions of Article 7(1);
(b) the provisions of Article 10(1)
(e).
2. [Deleted]
3. Any Contracting State may at
any time withdraw a reservation
which it has made; the reservation
shall cease to have effect on the
Article 20
La présente convention ne préjuge
pas 1'application des dispositions
qui, dans des matiéres particu-
liéres, réglent les conflits de lois
en matiére d'obligations contrac-
tuelles et qui sont ou seront con-
tenues dans les actes émanant des
institutions des Communautés
européennes ou dans les législa-
tions nationales harmonisées en
exécution de ces actes.
Article 21
La présente convention ne porte
pas atteinte å 1'application des
conventions intemationales aux-
quelles un Etat contractant est ou
sera partie.
Article 22
1. Tout Etat contractant, au mo-
ment de la signature, de la rati-
fication, de Tacceptation ou de
Tapprobation, pourra se réserver
le droit de ne pas appliquer:
a) Tarticle 7 paragraphe 1;
b) T article 10 paragraphe 1 sous
e).
2. [Supprimé]
3. Tout État contractant pourra ä
tout moment retirer une réserve
qu'il aura faite; Teffet de la
réserve cessera le premier jour du
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
88
Artikel 20
Denna konvention skall inte inver-
ka på tillämpningen av be-
stämmelser som på särskilda om-
råden fastställer lagvalsregler för
avtalsförpliktelser och som ingår i
eller kommer att ingå i rättsakter
utfärdade av Europeiska gemen-
skapernas institutioner eller i na-
tionella lagar som harmoniserats
för genomförande av sådana rätts-
akter.
Artikel 21
Denna konvention skall inte inver-
ka på tillämpningen av interna-
tionella konventioner som en
konventionsstat har tillträtt eller
kommer att tillträda.
Artikel 22
1. Varje konventionsstat får vid
tidpunkten för undertecknande, ra-
tifikation, antagande eller god-
kännande förbehålla sig rätten att
inte tillämpa
a) artikel 7.1,
b) artikel 10.1 e.
2. [Upphävd]
3. Varje konventionsstat far när
som helst återkalla en reservation
som den har gjort; reservationen
skall upphöra att gälla den första
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
89
first day of the third calendar
month after notification of the
withdrawal.
TITLE III
FINAL PROVISIONS
Article 23
1. If, after the date on which this
Convention has entered into force
for a Contracting State, that State
wishes to adopt any new choice of
law rule in regard to any particular
category of contract within the
scope of this Convention, it shall
communicate its intention to the
other signatory States through the
Secretary-General of the Council
of the European Communities.
2. Any signatory State may,
within six months from the date of
the communication made to the
Secretary-General, request him to
arrange consultations between
signatory States in order to reach
agreement.
3. If no signatory State has
requested consultations within this
period or if within two years
following the communication
made to the Secretary-General no
agreement is reached in the course
of consultations, the Contracting
State concemed may amend its
law in the manner indicated. The
measures taken by that State shall
be brought to the knowledge of
the other signatory States through
the Secretary-General of the
Council of the European Commu-
nities.
troisiéme mois du calendrier apres
la notification du retrait.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
TITRE III
CLAUSES FINALES
Article 23
1. Si, apres la date d'entrée en
vigueur de la présente convention
å son égard, un Etat contractant
désire adopter une nouvelle régle
de conflit de lois pour une
catégorie particuliére de contrats
entrant dans le champ d'appli-
cation de la convention, il com-
munique son intention aux autres
États signataires par 1'intermé-
diaire du secrétaire général du
Conseil des Communautés euro-
péennes.
2. Dans un délai de six mois å
partir de la communication faite
au secrétaire général, tout Etat
signataire peut demander å celui-
ci d'organiser des consultations
entre États signataires en vue
d arriver ä un accord.
3. Si, dans ce délai, aucun État
signataire n’a demandé la consul-
tation ou si, dans les deux ans qui
suivront la communication faite
au secrétaire général, aucun
accord n'est intervenu å la suite
des consultations, 1'État contrac-
tant peut modifier son droit. La
mesure prise par cet État est por-
tée å la conniaissance des autres
États signataires par l intermé-
diaire du secrétaire général du
Conseil des Communautés euro-
péennes.
90
dagen i den tredje kalendermåna-
den efter anmälan om återkallel-
sen.
AVDELNING III
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 23
1. Om en konventionsstat efter det
att konventionen har trätt i kraft
för den staten önskar anta en ny
lagvalsregel för en viss typ av
avtal som omfattas av denna kon-
vention, skall den meddela sin av-
sikt till de övriga signatärstatema
genom generalsekreteraren vid
Europeiska gemenskapernas råd.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
2. Varje signatärstat får inom sex
månader från den dag då general-
sekreteraren underrättades, begära
att denne inleder överläggningar
mellan signatärstatema för att nå
en överenskommelse.
3. Om ingen signatärstat har be-
gärt överläggningar inom denna
period eller om under överlägg-
ningarna ingen överenskommelse
har nåtts inom två år från det att
generalsekreteraren underrättades,
far den berörda konventionsstaten
ändra sin lag på angivet sätt. De
åtgärder som vidtas av denna stat
skall meddelas övriga signatär-
stater genom generalsekreteraren
vid Europeiska gemenskapernas
råd.
91
Article 24
1. If, after the date on which this
Convention has entered into force
with respect to a Contracting
State, that State wishes to become
a party to a multilateral conven-
tion whose principal aim or one of
whose principal aims is to lay
down rules of private intemational
law conceming any of the matters
govemed by this Convention, the
procedure set out in Article 23
shall apply. However, the period
of two years, referred to in
paragraph 3 of that Article, shall
be reduced to one year.
2. The procedure referred to in the
preceding paragraph need not be
followed if a Contracting State or
one of the European Communities
is already a party to the multi-
lateral convention, or if its object
is to revise a convention to which
the State concemed is already a
party, or if it is a convention
concluded within the framework
of the Treaties establishing the
European Communities.
Article 25
If a Contracting State considers
that the unification achieved by
this Convention is prejudiced by
the conclusion of agreements not
covered by Article 24 (1), that
State may request the Secretary-
General of the Council of the
European Communities to arrange
consultations between the signa-
tory States of this Convention.
Article 24
1. Si, apres la date d'entrée en
vigueur de la présente convention
ä son égard, un Etat contractant
désire devenir partie ä une con-
vention multilatérale dont Tobjet
principal ou T un des objets prin-
cipaux est un réglement de droit
intemational privé dans 1'une des
matiéres régies par la présente
convention, il est fait application
de la procédure prévue å l article
23. Toutefois, le délai de deux
ans, prévu au paragraphe 3 de
Tarticle 23, est ramené å un an.
2. La procédure prévue au para-
graphe précédent n'est pas suivie
si un Etat contractant ou T une des
Communautés européennes sont
déjä parties ä la convention multi-
latérale ou si Tobjet de celle-ci est
de réviser une convention ä
laquelle TÉtat intéressé est partie
ou s'il s'agit d'une convention
conclue dans le cadre des traités
instituant les Communautés
européennes.
Article 25
Lorsqu'un Etat contractant con-
sidére que 1'unification réalisée
par la présente convention est
comprise par la conclusion d'ac-
cords non prévus å Tarticle 24
paragraphe 1, cet État peut de-
mander au secrétaire général du
Conseil des Communautés euro-
péennes d'organiser une consul-
tation entre les États signataires de
la présente convention.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
92
Artikel 24
1. Om en konventionsstat efter det
att denna konvention har trätt i
kraft for den staten önskar tillträda
en multilateral konvention som
har som huvudsakligt mål eller
som ett av sina huvudsakliga mål
att fastställa internationellt privat-
rättsliga regler för frågor som om-
fattas av denna konvention, skall
förfarandet i artikel 23 tillämpas.
Den period om två år som avses i
artikel 23.3 skall dock minskas till
ett år.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
2. Det förfarande som avses i
punkt 1 behöver inte följas om en
konventionsstat eller någon av
Europeiska gemenskaperna redan
har tillträtt den multilaterala kon-
ventionen eller om dess syfte är
att revidera en konvention som
den berörda staten redan har till-
trätt eller om det är en konvention
som har ingåtts inom ramen för
fördragen om upprättandet av
Europeiska gemenskaperna.
Artikel 25
Om en konventionsstat anser att
den harmonisering som uppnås
genom denna konvention äventy-
ras av överenskommelser som inte
omfattas av artikel 24.1, får den
staten begära att generalsekrete-
raren vid Europeiska gemenska-
pernas råd inleder överläggningar
mellan signatärstatema till denna
konvention.
93
|
Article 16 |
Article 26 Prop. 1997/98:14 |
|
Any Contracting State may re- |
, Bilaga 1 Chaque Etat contractant peut |
|
Article 27 |
Article 27 |
|
[Deleted] |
[Supprimé] |
|
Article 28 |
Article 28 |
|
1. This Convention shall be open |
1. La présente convention est |
|
2. This Convention shall be sub- |
2. La présente convention sera ra- |
|
Article 29 |
Article 29 |
|
1. This Convention shall enter into |
1. La présente convention entrera |
|
2. This Convention skall enter into |
2. La convention entrera en vi- |
94
Artikel 26
Varje konventionsstat får begära
att denna konvention revideras. I
så fall skall ordföranden för
Europeiska gemenskapernas råd
sammankalla en revisionskon-
ferens.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
Artikel 27
[Upphävd]
Artikel 28
1. Denna konvention skall från
den 19 juni 1980 vara öppen för
undertecknande av de stater som
är parter i Fördraget om upprät-
tandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen.
2. Denna konvention skall ratifi-
ceras, godtas eller godkännas av
signatärstatema. Ratifikations-,
godtagande- eller godkännande-
instrumenten skall deponeras hos
generalsekreteraren vid Europe-
iska gemenskapernas råd.
Artikel 29
1. Denna konvention träder i kraft
den första dagen i den tredje ka-
lendermånaden efter det att det
sjunde ratifikations-, godtagande-
eller godkännandeinstrumentet har
deponerats.
2. Denna konvention träder i kraft
för varje signatärstat som därefter
ratificerar, godtar eller godkänner
konventionen den första dagen i
den tredje kalendermånaden efter
det att ratifikations-, godtagande-
eller godkännandeinstrument har
deponerats.
95
Article 30
1. This Convention shall remain in
force for 10 years from the date of
its entry into force in accordance
with Article 29 (1), even for
States for which it enters into
force at a later date.
2. If there has been no denun-
ciation it shall be renewed tacitly
every five years.
3. A Contracting State which
wishes to denounce shall, not less
than six months before the
expiration of the period of 10 or
five years, as the case may be,
give notice to the Secretary-
General of the Council of the
European Communities.
4. The denunciation shall have
effect only in relation to the State
which has notified it. The
Convention will remain in force
as between all other Contracting
States.
Article 31
The Secretary-General of the
Council of the European Com-
munities shall notify the States
party to the Treaty establishing
the European Economic Commu-
nity of:
(a) the signatures;
(b) the deposit of each instrument
of ratification, acceptance or
approval;
(c) the date of entry into force of
this Convention;
Article 30
1. La convention aura une durée
de dix ans å partir de la date de
son entrée en vigueur conformé-
ment å Tarticle 29 paragraphe 1,
méme pour les États pour qui elle
entrerait en vigueur postérieure-
ment.
2. La convention sera renouvelée
tacitement de cinq ans en cinq ans
sauf dénonciation.
3. La dénonciation sera notifiée,
au moins six mois avant Texpira-
tion du délai de dix ans ou de cinq
ans selon le cas, au secrétaire gé-
néral du Conseil des Commu-
nautés européennes.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
4. La dénonciation n’aura d’effet
qu’å Tégard de TÉtat qui 1’aura
notifiée. La convention restera en
vigueur pour les autres États
contractants.
Article 31
Le secrétaire général du Conseil
des Communautés européennes
notifiera aux États parties au traité
instituant la Communauté écono-
mique européenne:
a) les signatures;
b) le dépöt de tout instrument de
ratification, d’acceptation ou d’ap-
probation;
c) la date d’entrée en vigueur de la
présente convention;
96
Artikel 30
1. Denna konvention gäller för en
period av tio år räknat från den
dag då den träder i kraft enligt
artikel 29.1, och detta även för
stater för vilka den träder i kraft
vid en senare tidpunkt.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
2. Om det inte skett någon upp-
sägning, förlängs konventionen
automatiskt vart femte år.
3. En konventionsstat som vill
säga upp konventionen skall se-
nast sex månader före utgången av
tio- eller femårsperioden under-
rätta generalsekreteraren vid
Europeiska gemenskapernas råd
om detta.
4. Uppsägningen skall ha verkan
endast i förhållande till den stat
som har gjort den. Konventionen
skall fortsätta att gälla mellan
övriga konventionsstater.
Artikel 31
Generalsekreteraren vid Euro-
peiska gemenskapernas råd skall
underrätta de stater som är parter i
Fördraget om upprättandet av
Europeiska ekonomiska gemen-
skapen om
a) undertecknandena,
b) deponeringen av varje rati-
fikations-, godtagande- eller god-
kännandeinstrument,
c) dagen för konventionens ikraft-
trädande,
97
7 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 14
|
(d) Communications made in pur- |
d) les Communications faites en Prop. 1997/98:14 application des artides 23, 24, 25, Bilaga 1 26 et 30; |
|
(e) the reservations and with- |
e) les réserves et le retrait des |
|
Article 32 |
Article 32 |
|
The Protocol annexed to this |
Le protocole annexé ä la présente |
|
Article 33 |
Article 33 |
|
This Convention, drawn up in a |
La présente convention, rédigée |
|
PROTOCOL |
PROTOCOLE |
|
Notwithstanding the provisions of |
Nonobstant les dispositions de la |
|
- in Denmark, paragraphs 252 and |
- au Danemark, les paragraphes 252 et 321 soussection 3 et 4 de la |
98
d) underrättelser som lämnas en-
ligt artiklarna 23, 24, 25, 26 och
30,
e) reservationer och återkallelser
av reservationer som avses i
artikel 22.
Artikel 32
Det protokoll som biläggs denna
konvention utgör en integrerad del
av konventionen.
Artikel 33
Denna konvention, upprättad i ett
enda exemplar på danska, engel-
ska, franska, iriska, italienska,
nederländska och tyska språken,
vilka texter alla äger lika giltighet,
skall deponeras i arkiven hos ge-
neralsekretariatet vid Europeiska
gemenskapernas råd. Generalse-
kreteraren skall överlämna en be-
styrkt kopia till regeringen i varje
signatärstat.
Utan hinder av bestämmelserna i
konventionen får Danmark,
Sverige och Finland behålla sina
nationella bestämmelser om till-
lämplig lag när det gäller sjötran-
sport av gods och får ändra dessa
bestämmelser utan att förfarandet
i artikel 23 i Romkonventionen
följs. De tillämpliga nationella
bestämmelserna är följande:
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
- I Danmark 252 § och 321 §
tredje och fjärde stycket i Soloven
(sjölagen).
99
- in Sweden, Chapter 13, Article
2 (1) and (2), and Chapter 14,
Article 1 (3), of "sjölagen"
(maritime law),
- in Finland, Chapter 13, Article 2
(1) and (2), and Chapter 14,
Article 1 (3), of "merilaki"-
/"sjölagen" (maritime law).
At the time of the signature of the
Convention on the law applicable
to contractual obligations, the
Govemments of the Kingdom of
Belgium, the Kingdom of
Denmark, the Federal Republic of
Germany, the French Republic,
Ireland, the Italian Republic, the
Grand Duchy of Luxembourg, the
Kingdom of the Netherlands and
the United Kingdom of Great
Britain and Northern Ireland,
I. anxious to avoid, as far as
possible, dispersion of choice of
law rules among several instru-
ments and differences between
these rules, express the wish that
the institutions of the European
Communities, in the exercise of
their powers under the Treaties by
which they were established will,
where the need arises, endeavour
to adopt choice of law rules which
are as far as possible consistent
with those of this Convention;
II. declare their intention as from
the date of signature of this
Convention until becoming bound
by Article 24, to consult with each
other if any one of the signatory
States wishes to become a party to
any convention to which the
- en Suéde, le chapitre 13 article 2
paragraphes 1 et 2, et le chapitre
14 article ler paragraphe 3 de
"sjölagen" (loi maritime),
- en Finlande, le chapitre 13
article 2 paragraphes 1 et 2, et le
chapitre 14 article ler point 3 de
"merilaki"/"sjölagen" (loi mari-
time).«
Au moment de procéder ä la
signature de la convention sur la
loi applicable aux obligations
contractuelles, les gouvemements
du royaume de Belgique, du roya-
ume de Danemark, de la répu-
blique fédérale d’Allemagne, de la
République fran^aise, de 1’Irlande,
de la République italienne, du
grand-duché de Luxembourg, du
royaume des Pays-Bås et du
Royaume-Uni de Grande-
Bretagne et d’Irlande du Nord,
I. soucieux d’éviter dans toute la
mesure du possible la dispersion
des régles de conflit de lois entre
de multiples instruments et les
divergences entre ces régles,
souhaitent que les institutions des
Communautés européennes, dans
1’exercice de leurs compétences
sur la base des traités qui les ont
instituées, s’efforcent, lorsqu’il y
a lieu, d’adopter des régles de
conflit qui, autant que possible,
soient en harmonie avec celles de
la convention;
II. déclarent leur intention de pro-
céder, dés la signature de la con-
vention et en attendant d’étre liés
par Tarticle 24 de la convention, ä
des consultations réciproques dans
le cas ou Tun des États signataires
désirerait devenir partie å une
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
100
- I Sverige 13 kap. 2 § första och
andra stycket samt 14 kap. 1 §
tredje stycket sjölagen.
- I Finland 13 kap. 2 § 1 och
2 mom. och 14 kap. 1 § 3 mom. i
merilaki (sjölagen).
Vid undertecknandet av konven-
tionen om tillämplig lag för av-
talsförpliktelser förklarar rege-
ringarna i Konungariket Belgien,
Konungariket Danmark, För-
bundsrepubliken Tyskland, Fran-
ska republiken, Irland, Italienska
republiken, Storhertigdömet
Luxemburg, Konungariket Neder-
länderna och Förenade konunga-
riket Storbritannien och Nord-
irland följande:
I. Angelägna om att så långt det är
möjligt undvika spridning av lag-
valsregler mellan flera olika in-
strument och skillnader mellan
dessa regler, uttrycker de sin
önskan om att Europeiska gemen-
skapernas institutioner vid utövan-
det av sina befogenheter enligt de
fördrag genom vilka de upprätta-
des, vid behov kommer att sträva
efter att anta lagvalsregler som så
långt det är möjligt är förenliga
med reglerna i denna konvention.
II. De förklarar att de från dagen
för undertecknandet av denna
konvention tills de blir bundna av
artikel 24 har för avsikt att sam-
råda inbördes, om någon av signa-
tärstatema önskar tillträda någon
konvention som förfarandet enligt
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
101
|
procedure referred to in Article 24 |
convention å laquelle s’applique- Prop. 1997/98’14 rait la procédure prévue audit Bilaga 1 article; |
|
III. having regard to the con- |
III. considérant la contribution de |
|
JOINT DECLARATION |
DÉCLARATION COMMUNE |
|
The Govemments of the Kingdom |
Les gouvemements du royaume |
|
On signing the Convention on the |
au moment de la signature de la |
|
Desiring to ensure that the Con- |
désirant assurer une application |
|
Anxious to prevent differences of |
soucieux d’éviter que les diver- |
|
Declare themselves ready: |
se déclarent préts: |
|
1. to examine the possibility of |
1. ä examiner la possibilité d’attri- |
102
artikel 24 skulle bli tillämpligt på.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
III. Med beaktande av att kon-
ventionen om tillämplig lag for
avtalsförpliktelser bidrar till att
skapa ökad enhetlighet i fråga om
lagvalsregler inom Europeiska ge-
menskaperna, uttrycker de stånd-
punkten att varje stat som blir
medlem av Europeiska gemen-
skaperna bör ansluta sig till denna
konvention.
Regeringarna i Konungariket
Belgien, Konungariket Danmark,
Förbundsrepubliken Tyskland,
Franska republiken, Irland,
Italienska republiken, Storhertig-
dömet Luxemburg, Konungariket
Nederländerna och Förenade
konungariket Storbritannien och
Nordirland,
som vid undertecknandet av kon-
ventionen om tillämplig lag för
avtalsförpliktelser,
önskar säkerställa att denna kon-
vention tillämpas så effektivt som
möjligt, och
som är angelägna om att förhindra
att skillnader beträffande
tolkningen av denna konvention
motverkar dess enlighetsskapande
effekt,
förklarar sig beredda att
1. undersöka möjligheten att göra
Europeiska gemenskapernas dom-
stol behörig och, om det visar sig
nödvändigt, att förhandla fram ett
avtal för detta ändamål, samt
103
ment to this effect;
2. to arrange meetings at regular 2. ä instituer des contracts pério-
intervals between their represen- diques entre leurs représentants.
tatives.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
104
2. anordna regelbundna möten
mellan sina företrädare.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
105
FIRST PROTOCOL ON THE
INTERPRETATION BY THE
COURT OF JUSTICE OF THE
EUROPEAN COMMUNITIES
OF THE CONVENTION ON
THE LAW APPLICABLE TO
CONTRACTUAL OBLIGA-
TIONS
opened for signature in Rome on
19June 1980 (89/128/EEC).
THE HIGH CONTRACTING
PARTIES TO THE TREATY
ESTABLISHING THE EURO-
PEAN ECONOMIC COMMU-
NITY,
PREMIER PROTOCOLE CON-
CERNANT L’INTERPRÉTA-
TION PAR LA COUR DE
JUSTICE DES COMMUNAU-
TÉS EUROPÉENNES DE LA
CONVENTION SUR LA LOI
APPLICABLE AUX OBLIGA-
TIONS CONTRACTUELLES,
ouverte å la signature å Rome le
19juin 1980
LES HAUTES PARTIES CON-
TRACTANTES AU TRAITÉ IN-
STITUANT LA COMMUNAU-
TÉ ÉCONOMIQUE EURO-
PÉENNE,
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
HAVING REGARD to the joint
declaration annexed to the con-
vention on the law applicable to
contractual obligations, opened
for signature in rome on 19 june
1980,
SE REFÉRANT å la déclaration
commune annexée å la convention
sur la loi applicable aux obliga-
tions contractuelles, ouverte å la
signature å rome le 19 juin 1980,
HA VE DECIDED to conclude a
protocol conferring jurisdiction on
the court of justice of the euro-
pean communities to interpret that
convention, and to this end have
designated as their plenipoten-
taries:
ONT DÉCIDÉ de conclure un
protocole attribuant compétence å
la cour de justice des com-
munautés européennes pour 1’in-
terprétation de ladite convention
et ont désigné å cet effet comme
plénipotentiaires:
HAVE AGREED AS FOLLOWS:
SONT CONVENUS DES DIS-
POSITIONS QUI SUIVENT:
106
FÖRSTA PROTOKOLLET
OM EUROPEISKA GEMEN-
SKAPERNAS DOMSTOLS
TOLKNING AV KONVENTIO-
NEN OM TILLÄMPLIG LAG
FÖR AVTALSFÖRPLIKTEL-
SER
öppnad för undertecknande i Rom
den 19 juni 1980
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
DE HÖGA FÖRDRAGSSLU-
TANDE PARTERNA I FÖR-
DRAGET OM UPPRÄTTAN-
DET AV EUROPEISKA EKO-
NOMISKA GEMENSKAPEN,
SOM HÄNVISAR till den gemen-
samma förklaring som har bilagts
konventionen om tillämplig lag
för avtalsförpliktelser, öppnad för
undertecknande i Rom den 19 juni
1980,
HAR BESLUTAT att anta ett
protokoll som tilldelar Europeiska
gemenskapernas domstol behörig-
het att tolka den konventionen och
har för detta ändamål som be-
fullmäktigade ombud utsett.
HAR ENATS OM FÖLJANDE
BESTÄMMELSER.
107
Article 1
The Court of Justice of the
European Communities shall have
jurisdiction to give rulings on the
interpretation of:
a) the Convention on the law
applicable to contractual obliga-
tions, opened for signature in
Rome on 19 June 1980, here-
inafter referred to as the 'Rome
Convention';
b) the Convention on accession to
the Rome Convention by the
States which have become mem-
bers of the European Commu-
nities since the date on which it
was opened for signature;
c) this protocol.
Article 2
Any of the courts referred to
below may request the Court of
Justice to give a preliminary
ruling on a question raised in a
case pending before it and con-
ceming interpretation of the provi-
sions contained in the instruments
referred to in Article 1 if that
court considers that a decision on
the question is necessary to enable
it to give judgment:
a) - in Belgium:
la Cour de Cassation (Het Hof van
Cassatie) and le Conseil d etat (de
Raad van State)
- in Denmark:
Hojesteret,
- in the Federal Republic of
Germany:
die Obersten Gerichtshöfe des
Article premier
La Cour de justice des Commu-
nautés européennes est compé-
tente pour statuer sur 1’interpré-
tation:
a) de la convention sur la loi
applicable aux obligations con-
tractuelles, ouverte ä la signature å
Rome le 19 juin 1980, ciaprés
dénommée «convention de
Rome»;
b) des conventions relatives å
1’adhésion å la convention de
Rome des États qui sont devenus
membres des Communautés euro-
péennes apres la date de son
ouverture å la signature;
c) du présent protocole.
Article 2
Toute juridiction visée ci-aprés a
la faculté de demander å la Cour
de justice de statuer å titre pré-
judiciel sur une question soulevée
dans une affaire pendante devant
elle et portant sur 1’interprétation
des dispositions que comportent
les instruments mentionnés å
Tarticle ler, lorsqu’elle estime
qu’une décision sur ce point est
nécessaire pour rendre son
jugement:
a) - en Belgique:
la Cour de cassation (het Hof van
Cassatie) et le Conseil d'Etat (de
Raad van State),
- au Danemark:
Hojesteret,
- en république fédérale d’Alle-
magne:
die Obersten Gerichtshöfe des
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
108
Artikel 1
Europeiska gemenskapernas dom-
stol är behörig att tolka
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
a) konventionen om tillämplig lag
för avtalsförpliktelser, öppnad för
undertecknande i Rom den 19 juni
1980, nedan kallad "Romkonven-
tionen",
b) konventioner om anslutning till
Romkonventionen av stater som
blir medlemmar av Europeiska
gemenskapen efter det att konven-
tionen öppnades för underteck-
nande,
c) detta protokoll.
Artikel 2
Följande domstolar har rätt att
begära att domstolen skall med-
dela förhandsavgörande i en fråga
som uppkommer i ett mål som är
anhängigt vid dem och rör tolk-
ningen av bestämmelserna i de
instrument som nämns i artikel 1,
när de anser att ett beslut i frågan
är nödvändigt för att de skall
kunna döma i saken:
a) - i Belgien:
la Cour de cassation - het Hof van
Cassatie och le Conseil d'Etat - de
Raad van State,
- i Danmark:
Hojesteret,
- i Förbundsrepubliken Tyskland:
die obersten Gerichtshöfe des
109
|
Bundes, - in Greece: |
Bundes, - en Gréce: |
Prop. 1997/98:14 Bilaga 1 |
|
- in Spain |
- en Espagne: | |
|
el Tribunal Supremo, |
el Tribunal Supremo, | |
|
- in France: |
- en France: | |
|
la Cour de Cassation |
and le la Cour de cassation et le Conseil | |
|
Conseil d'Etat, |
d’État, | |
|
- in Ireland: |
- en Irlande: | |
|
the Supreme Court, |
the Supreme Court, | |
|
- in Italy: |
- en Italie: | |
|
la Corte Suprema di Cassazione la Corte suprema di cassazione et | ||
|
and il Consiglio di Stato, |
il Consiglio di Stato, | |
|
- in Luxembourg: |
- au Luxembourg: | |
|
la Cour Supérieure de |
Justice, la Cour supérieure de justice sié- | |
|
when sitting as Cour de Cassation, geant comme Cour de cassation, | ||
- in The Netherlands:
de Hoge Raad,
- in Austria:
the Oberste Gerichtshof, the
Verwaltungsgerichtshof and the
Verfassungs gerichtshof,
- in Portugal:
o Supremo Tribunal de Justifa
and o Supremo Tribunal Admini-
strativo,
- in Finland:
korkein oikeus/högsta domstolen,
korkein hallinto-oikeus/högsta
förvaltningsdomstolen, markkina-
tuomioistuin/marknadsdomstolen
and työtuomioistuin/arbetsdom-
stolen,
- in Sweden:
Högsta domstolen, Regeringsrät-
ten, Arbetsdomstolen and Mark-
nadsdomstolen,
- aux Pays-Bas:
de Hoge Raad,
- en Autriche:
le Oberste Gerichtshof, le Verwal-
tungsgerichtshof et le Verfas-
sungsgerichtshof,
- au Portugal:
o Supremo Tribunal de Justina et
o Supremo Tribunal Admini-
strativo,
- en Finlande:
korkein oikeus/högsta domstolen,
korkein hallinto-oikeus/högsta
förvaltningsdomstolen, markkina-
tuomioistuin/marknadsdomstolen
et työtuomioistuin/arbetsdomsto-
len,
- en Suéde:
Högsta domstolen, Regeringsrät-
ten, Arbetsdomstolen et Mark-
nadsdomstolen,
110
Bundes,
- i Grekland:
ta anwtata dicasthria,
- i Spanien:
el Tribunal supremo,
- i Frankrike:
la Cour de Cassation och le
Conseil d'Etat,
- i Irland:
the Supreme Court,
- i Italien:
la Corte suprema di Cassazione
och il Consiglio di stato,
- i Luxemburg:
la Cour supérieure de justice, i
dess sammansättning som Cour de
cassation,
- i Nederländerna:
de Hoge Raad,
- i Österrike:
Oberste Gerichtshof, Verwal-
tungsgerichtshof och Verfass-
ungsgerichtshof,
- i Portugal:
o Supremo Tribunal de Justina
och o Supremo Tribunal Admini-
strativo,
- i Finland:
Högsta domstolen/korkein oikeus.
Högsta förvaltningsdomstolen/
korkein hallinto-oikeus,
Marknadsdomstolen/markkinatuo-
mioistuin och Arbetsdomstolen
/työtuomioistuin,
- i Sverige:
Högsta domstolen. Regerings-
rätten, Arbetsdomstolen och
Marknadsdomstolen,
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
111
- in the United Kingdom:
the House of Lords and other
courts from which no further
appeal is possible;
b) the courts of the Contracting
States when acting as appeal
courts.
Article 3
1. The competent authority of a
Contracting State may request the
Court of Justice to give a ruling
on a question of interpretation of
the provisions contained in the
instruments referred to in Article
1 if judgments given by the courts
of that State conflict with the
interpretation given either by the
Court of Justice or in a judgment
of one of the courts of another
Contracting State referred to in
Article 2. The provisions of this
paragraph shall apply only to
judgments which have become res
judicata.
2. The interpretation given by the
Court of Justice in response to
such a request shall not affect the
judgments which gave rise to the
request for interpretation.
3. The procurators-general of the
supreme courts of appeal of the
Contracting States, or any other
authority designated by a Contrac-
ting State, shall be entitled to
request the Court of Justice for a
ruling on interpretation in accor-
dance with paragraph 1.
- au Royaume-Uni:
the House of Lords et les autres
juridictions dont les décisions ne
sont plus susceptibles de recours;
b) les juridictions des États con-
tractants lorsqu’elles statuent en
appel.
Article 3
1. L’autorité compétente d’un État
contractant a la faculté de deman-
der å la Cour de justice de se
prononcer sur une question
d’interprétation des dispositions
que comportent les instruments
mentionnés å Tarticle ler si des
décisions rendues par des juridic-
tions de cet État sont en contra-
diction avec Tinterprétation don-
née soit par la Cour de justice, soit
par une décision d’une juridiction
d’un autre État contractant men-
tionnée å Tarticle 2. Les disposi-
tions du présent paragraphe ne
s’appliquent qu’aux décisions pas-
sées en force de chose jugée.
2. L’interprétation donnée par le
Cour de justice ä la suite d’une
telle demande est sans effet sur les
décisions å Toccasion desquelles
Tinterprétation lui a été deman-
dée.
3. Sont compétents pour saisir la
Cour de justice d’une demande
d’interprétation conformément au
paragraphe 1 les procureurs géné-
raux prés les cours de cassation
des États contractants ou toute
autre autorité désignée par un État
contractant.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
112
- i Förenade kungariket:
the House of Lords och andra
domstolar vilkas beslut inte går att
överklaga;
b) domstolarna i konventions-
statema när de dömer som över-
instans.
Artikel 3
1. En behörig myndighet i en
konventionsstat har rätt att begära
att domstolen uttalar sig i en fråga
om tolkningen av bestämmelserna
i de instrument som nämns i
artikel 1, om avgöranden som
meddelas av domstolar i den
staten strider antingen mot den
tolkning som gjorts av domstolen
eller mot ett avgörande av en
domstol i en annan konventions-
stat, vilken domstol nämns i
artikel 2. Bestämmelserna i denna
punkt gäller endast avgöranden
som har vunnit laga kraft.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
2. Den tolkning som görs av
domstolen i anledning av en sådan
begäran påverkar inte de avgöran-
den som gav upphov till begäran
om tolkning.
3. Det offentligas högsta repre-
sentant vid kassationsdomstolama
i konventionsstatema eller varje
annan myndighet som utses av en
konventionsstat är behöriga att
vända sig till domstolen med en
begäran om tolkning enligt punkt
1.
113
8 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 14
4. The registrar of the Court of
Justice shall give notice of the
request to the Contracting States,
to the Commission and to the
Council of the European Commu-
nities; they shall then be entitled
within two months of the notifi-
cation to submit statements of
case or written observations to the
court.
5. No fees shall be levied or any
costs or expenses awarded in re-
spect of the proceedings provided
for in this article.
Article 4
1. Except where this protocol
otherwise provides, the provisions
of the Treaty establishing the
European Community and those
of the protocol on the statute of
the Court of Justice annexed
thereto, which are applicable
when the Court is requested to
give a preliminary ruling, shall
also apply to any proceedings for
the interpretation of the instru-
ments referred to in Article 1.
2. The rules of procedure of the
Court of Justice shall, if neces-
sary, be adjusted and supple-
mented in accordance with article
188 of the Treaty establishing the
European Economic Community.
Article 5
This protocol shall be subject to
ratification by the Signatory
States. The instruments of ratifica-
tion shall be deposited with the
Secretary-General of the Council
of the European Communities.
4. Le greffier de la Cour de justice
notifie la demande aux États
contractants, ä la Commission et
au Conseil des Communautés
européennes, qui, dans un délai de
deux mois ä compter de cette noti-
fication, ont le droit de déposer
devant la Cour des mémoires ou
observations écrites.
5. La procédure prévue au présent
article ne donne lieu ni å la per-
ception ni au remboursement des
frais et dépens.
Article 4
1. Dans la mesure ou le présent
protocole n’en dispose pas autre-
ment, les dispositions du traité
instituant la Communauté écono-
mique européenne et celles du
protocole sur le statut de la Cour
de justice y annexé qui sont appli-
cables lorsque la Cour est appelée
å statuer å titre préjudiciel s’appli-
quent également å la procédure
d’interprétation des instruments
mentionnés å Tarticle ler.
2. Le réglement de procédure de
la Cour de justice est adapté et
complété, si besoin est, conformé-
ment å Tarticle 188 du traité
instituant la Communauté écono-
mique européenne.
Article 5
Le présent protocole est soumis ä
la ratification des États signa-
taires. Les instruments de ratifi-
cation sont déposés auprés du
secrétaire général du Conseil des
Communautés européennes.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
114
4. När en begäran inkommer skall
domstolens justitiesekreterare un-
derrätta konventionsstatema samt
Europeiska gemenskapernas kom-
mission och råd, vilka inom en
frist om två månader efter sådan
underrättelse har rätt att inkomma
till domstolen med inlagor eller
skriftliga synpunkter.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
5. Det förfarande som anges i
denna artikel skall inte föranleda
att avgifter tas ut eller att ersätt-
ning for kostnader eller utlägg
tillerkänns.
Artikel 4
1. Såvida inte annat föreskrivs i
detta protokoll skall de bestäm-
melser i Fördraget om upprättan-
det av Europeiska ekonomiska ge-
menskapen och i det därtill bi-
lagda protokollet om domstolens
stadga, vilka gäller när domstolen
skall meddela förhandsavgörande,
tillämpas även på förfarandet vid
tolkning av de instrument som
nämns i artikel 1.
2. Domstolens rättegångsregler
skall vid behov anpassas och
kompletteras enligt artikel 188 i
Fördraget om upprättandet av
Europeiska ekonomiska gemen-
skapen.
Artikel 5
Detta protokoll skall ratificeras av
signatärstatema. Ratifikationsin-
strumenten skall deponeras hos
generalsekreteraren vid Europe-
iska gemenskapernas råd.
115
1. To enter into force, this proto-
col must be ratified by seven
States in respect of which the
Rome Convention is in force. This
protocol shall enter into force on
the first day of the third month
following the deposit of the
instrument of ratification by the
last such State to take this step. If,
however, the second protocol
conferring on the Court of Justice
of the European Communities
certain powers to interpret the
Convention on the law applicable
to contractual obligations, opened
for signature in Rome on 19 June
1980, concluded in Brussels on 19
December 1988, enters into force
on a later date, this protocol shall
enter into force on the date of
entry into force of the second
protocol.
2. Any ratification subsequent to
the entry into force of this
protocol shall take effect on the
first day of the third month
following the deposit of the
instrument of ratification, provi-
ded that the ratification, accep-
tance or approval of the Rome
Convention by the State in ques-
tion has become effective.
Article 7
The Secretary-General of the
Council of the European Commu-
nities shall notify the Signatory
States of:
a) the deposit of each instrument
of ratification;
1. Pour entrer en vigueur, le pré-
sent protocole doit étre ratifié par
sept États å Tégard desquels la
convention de Rome est en
vigueur. Il entre en vigueur le
premier jour du troisiéme mois
suivant le dépöt de T instrument de
ratification par celui de ces États
qui procéde le demier å cette
formalité. Toutefois, si le
deuxiéme protocole attribuant å la
Cour de justice des Communautés
européennes certaines compéten-
ces en matiére d’interprétation de
la convention sur la loi applicable
aux obligations contractuelles
ouverte å la signature å Rome le
19 juin 1980, conclu ä Bruxelles
le 19 décembre 1988, entre en
vigueur å une date ultérieure, le
présent protocole entre également
en vigueur å la date d’entrée en
vigueur du deuxiéme protocole.
2. Toute ratification postérieure å
Tentrée en vigueur du présent
protocole prend effet le premier
jour du troisiéme mois suivant le
dépöt de T instrument de ratifi-
cation, pour autant que la ratifica-
tion, Tacceptation ou Tapproba-
tion de la convention de Rome par
TÉtat en question soit devenue
effective.
Article 7
Le secrétaire général du Conseil
des Communautés européennes
notifie aux États signataires:
a) le dépöt de tout instrument de
ratification;
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
116
Artikel 6
1. För att det här protokollet skall
träda i kraft skall det ratificeras av
sju stater för vilka Romkonven-
tionen är i kraft. Det träder i kraft
den första dagen i den tredje
månaden efter det att ratifikations-
instrument har deponerats av den
av dessa stater som sist fullgör
denna formalitet. Om emellertid
det andra protokollet, som antogs i
Bryssel den 19 december 1988,
vilket ger Europeiska gemenska-
pernas domstol viss behörighet
vid tolkning av konventionen om
tillämplig lag för avtalsförpliktel-
ser, öppnad för undertecknande i
Rom den 19 juni 1980, träder i
kraft senare, träder det här proto-
kollet i kraft samma dag som det
andra protokollet träder i kraft.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
2. Varje ratifikation som äger rum
efter detta protokolls ikraftträ-
dande skall gälla från och med
den första dagen i den tredje
månaden efter depositionen av
ratifikationsinstrumentet, förutsatt
att ifrågavarande stats ratifikation,
godtagande eller godkännande av
Romkonventionen har blivit gäl-
lande.
Artikel 7
Generalsekreteraren vid Europe-
iska gemenskapernas råd skall
underrätta signatärstatema om
a) deponeringen av varje ratifika-
tionsinstrument,
117
9 Riksdagen 1997/98. I saml. Nr 14
|
b) the date of entry into force of |
b) la date d’entrée en vigueur du |
Prop. 1997/98:14 Bilaga 1 |
|
c) any designation communicated |
c) les désignations communiquées | |
|
d) any communication made pur- |
d) les Communications effectuées | |
|
Article 8 |
Article 8 | |
|
The Contracting States shall com- |
Les États contractants communi- | |
|
Article 9 |
Article 9 | |
|
This protocol shall have effect for |
Le présent protocole produit ses | |
|
Article 10 |
Article 10 | |
|
Any Contracting State may re- |
Chaque État contractant peut | |
|
Article 11 |
Article 11 | |
|
This protocol, drawn up in a |
Le présent protocole, rédigé en un |
118
b) dagen för detta protokolls
ikraftträdande,
c) förordnanden som meddelas en-
ligt artikel 3.3,
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
d) meddelanden som lämnas en-
ligt artikel 8.
Artikel 8
Konventionsstatema skall till
generalsekreteraren vid Euro-
peiska gemenskapernas råd över-
lämna texterna till sådana lagbe-
stämmelser som innebär ändringar
i den förteckning över domstolar
som anges i artikel 2 a.
Artikel 9
Detta protokoll skall gälla så
länge Romkonventionen förblir i
kraft enligt de villkor som anges i
artikel 30 i den konventionen.
Artikel 10
Varje konventionsstat får begära
att detta protokoll revideras. Om
så sker, skall ordföranden för
Europeiska gemenskapernas råd
sammankalla en revisionskonfe-
rens.
Artikel 11
Detta protokoll, som har upprät-
tats i ett enda exemplar på danska,
engelska, franska, grekiska, iriska,
italienska, nederländska, portu-
gisiska, spanska och tyska språ-
ken, vilka tio texter äger lika
giltighet, skall deponeras i arkiven
hos generalsekretariatet vid
Europeiska gemenskapernas råd.
119
The Secretary-General shall trans-
mit a certified copy to the govem-
ment of each Signatory State.
In witness whereaf, the under-
signed Plenipotentiaries have
affixed their signatures below this
Protocol.
Done at Brussels on the
nineteenth day of December in the
year one thousand nine hundred
and eighty-eight.
péennes. Le secrétaire général en
remet une copie certifiée con-
forme å chacun des gouveme-
ments des États signataires.
En foi de quoi, les pléni-
potentiaires ont apposé leur
signature au bas du présent
protocole.
Fait å Bruxelles, les dix-neuf
décembre mil neuf cent quatre-
vingt-huit.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
120
Generalsekreteraren skall över-
lämna en bestyrkt kopia till
regeringen i varje signatärstat.
Som till bevis på detta har under-
tecknande befullmäktigade ombud
underskrivit detta protokoll.
Som skedde i Bryssel den nittonde
december nittonhundraåttioåtta.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 1
121
Prop. 1997/98:14
Bilaga 2
om att ge Europeiska gemenskapernas domstol viss behörighet att
tolka konventionen om tillämplig lag for avtalsförpliktelser, öppnad
för undertecknande i Rom den 19 juni 1980
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA I FÖRDRAGET
OM UPPRÄTTANDET AV EUROPEISKA EKONOMISKA GEMEN-
SKAPEN,
SOM BEAKTAR att konventionen om tillämplig lag för avtals-
förpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980, nedan
kallad ”Romkonventionen”, träder i kraft efter deponeringen av det
sjunde ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrumentet,
SOM BEAKTAR att det för enhetlig tillämpning av de regler som har
införts genom Romkonventionen krävs en mekanism som säkerställer en
enhetlig tolkning av dess regler, och att Europeiska gemenskapernas
domstol för detta ändamål bör ges lämplig behörighet, även innan
Romkonventionen träder i kraft, med avseende på alla medlemsstater i
Europeiska ekonomiska gemenskapen,
HAR BESLUTAT att anta detta protokoll
Artikel 1
1. Europeiska gemenskapernas domstol skall, när det gäller Rom-
konventionen, vara behörig enligt det första protokollet, som antogs i
Bryssel den 19 december 1988, om Europeiska gemenskapernas
domstols tolkning av konventionen om tillämplig lag för avtalsför-
pliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980.
Protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols stadga och
rättegångsreglerna för domstolen skall vara tillämpliga.
2. Domstolens rättegångsregler skall vid behov anpassas och komplet-
teras enligt artikel 188 i Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen.
Artikel 2
Detta protokoll skall ratificeras av signatärstatema. Ratifikationsinstru-
menten skall deponeras hos generalsekreteraren vid Europeiska gemen-
skapernas råd.
122
Artikel 3
Detta protokoll träder i kraft den första dagen i den tredje månaden efter
det att ratifikationsinstrumentet har deponerats av den signatärstat som
sist genomför denna formalitet.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 2
Artikel 4
Detta protokoll, som har upprättats i ett enda exemplar på danska,
engelska, franska, grekiska, iriska, italienska, nederländska, portugisiska,
spanska och tyska språken, vilka tio texter äger lika giltighet, skall
deponeras i arkiven hos generalsekretariatet vid Europeiska gemen-
skapernas råd. Generalsekreteraren skall överlämna en bestyrkt kopia av
det till regeringen i varje signatärstat.
Till bevis på detta har undertecknade befullmäktigade ombud under-
skrivit detta protokoll.
Som skedde i Bryssel den nittonde december nittonhundraåttioåtta.
123
KONVENTION Prop. 1997/98:14
Bilaga 3
om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket
Sveriges anslutning till konventionen om tillämplig lag for avtalsför-
pliktelser, öppnad for undertecknande i Rom den 19 juni 1980, samt
till det första och det andra protokollet angående domstolens
tolkning av den konventionen
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA I FÖRDRAGET
OM UPPRÄTTANDET AV EUROPEISKA GEMENSKAPEN,
SOM BEAKTAR att Republiken Österrike, Republiken Finland och
Konungariket Sverige i och med sitt medlemskap i Europeiska unionen
har förbundit sig att ansluta sig till konventionen om tillämplig lag för
avtalsförpliktelser, som öppnades för undertecknande i Rom den 19 juni
1980, samt till det första och det andra protokollet angående domstolens
tolkning av den konventionen,
HAR ENATS OM FÖLJANDE.
AVDELNING I
Artikel 1
Republiken Österrike, Republiken Finland och Konungariket Sverige
ansluter sig
a) till konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad
för undertecknande i Rom den 19 juni 1980, i det följande kallad
”1980 års konvention”, med all den anpassning och alla de
ändringar som har gjorts i den,
- genom den konvention som undertecknades i Luxemburg den 10
april 1984, i det följande kallad ”1984 års konvention”, om
Republiken Greklands anslutning till konventionen om tillämplig
lag för avtalsförpliktelser,
- genom den konvention som undertecknades i Funchal den 18 maj
1992, i det följande kallad ”1992 års konvention”, om Konunga-
riket Spaniens och Portugisiska republikens anslutning till konven-
tionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser,
124
b) till det första protokollet, som undertecknades den 19 december
1988, i det följande kallat ”1988 års första protokoll”, om
Europeiska gemenskapernas domstols tolkning av konventionen om
tillämplig lag för avtalsförpliktelser,
c) till det andra protokollet, som undertecknades den 19 december
1988, i det följande kallat ”1988 års andra protokoll”, i vilket
Europeiska gemenskapernas domstol ges viss behörighet vad be-
träffar tolkningen av konventionen om tillämplig lag för avtals-
förpliktelser.
AVDELNING II
Artikel 2
Protokollet som utgör bilaga till 1980 års konvention skall ersättas med
följande text:
”Utan hinder av bestämmelserna i konventionen får Danmark, Sverige
och Finland behålla sina nationella bestämmelser om tillämplig lag när
det gäller sjötransport av gods och får ändra dessa bestämmelser utan
att förfarandet i artikel 23 i Romkonventionen följs. De tillämpliga
nationella bestämmelserna är följande:
-1 Danmark 252 § och 321 § tredje och fjärde stycket i Soloven
(sjölagen).
-1 Sverige 13 kap. 2 § första och andra stycket samt 14 kap. 1 § tredje
stycket sjölagen.
-1 Finland 13 kap. 2 § 1 och 2 mom. och 14 kap. 1 § 3 mom. i merilaki
(sjölagen)."
AVDELNING III
Artikel 3
I artikel 2 a i 1988 års första protokoll skall följande strecksatser
införas:
Prop. 1997/98:14
Bilaga 3
125
10 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 14
a) Mellan den tionde och den elfte strecksatsen:
i Österrike: Oberste Gerichtshof, Verwaltungsgerichtshof och
Verfassungsgerichtshof'.
b) Mellan den elfte och den tolfte strecksatsen:
Finland: Högsta somstolen/korkein oikeus, Högsta förvaltnings-
domstolerdkorkein hallinto-oikeus, Marknadsdomstolen/markkina-
tuomioistuin och Arbetsdomstolen/työtuomioistuin,
- i Sverige: Högsta domstolen, Regeringsrätten, Arbetsdomstolen och
Marknadsdomstolen,”.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 3
AVDELNING IV
Slutbestämmelser
Artikel 4
1. Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd skall till
Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket
Sveriges regeringar översända en bestyrkt kopia av 1980 års
konvention, 1984 års konvention, 1988 års första protokoll, 1988 års
andra protokoll och 1992 års konvention på danska, engelska, franska,
grekiska, iriska, italienska, nederländska, spanska, portugisiska och
tyska språken.
2. Texterna till 1980 års konvention, 1984 års konvention, 1988 års
första protokoll, 1988 års andra protokoll och 1992 års konvention,
vilka har upprättats på finska och svenska språken äger lika giltighet
under samma villkor som de andra texterna till 1980 års konvention,
1984 års konvention, 1988 års första protokoll, 1988 års andra
protokoll och 1992 års konvention.
Artikel 5
Denna konvention skall ratificeras av signatärstatema. Ratifikations-
instrumenten skall deponeras hos generalsekreteraren för Europeiska
unionens råd.
126
Artikel 6
1. Denna konvention skall i forhållandet mellan de stater som har
ratificerat den träda i kraft den första dagen i den tredje månaden efter
det att det sista ratifikationsinstrumentet har deponerats av Republiken
Österrike, Republiken Finland eller Konungariket Sverige och av en
avtalsslutande stat som har ratificerat konventionen om tillämplig lag
för avtalsförpliktelser.
2. Denna konvention skall för varje avtalsslutande stat som i efterhand
ratificerar den träda i kraft den första dagen i den tredje månaden efter
det att dess ratifikationsinstrument har deponerats.
Artikel 7
Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd skall underrätta
signatärstatema om
a) deponeringen av ratifikationsinstrument,
b) dagen för denna konventions ikraftträdande för de avtalsslutande
staterna.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 3
Artikel 8
Denna konvention, som har upprättats i ett enda originalexemplar på
danska, engelska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska,
nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska språken vilka
alla tolv texter äger lika giltighet, skall deponeras i arkiven hos
Europeiska unionens råds generalsekretariat. Generalsekreteraren skall
översända en bestyrkt kopia av den till regeringen i varje signatärstat.
127
Prop. 1997/98:14
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs följande.
1 §
Artiklarna 1-21 i konventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag för
avtalsförpliktelser samt artiklarna 1-4 i första tilläggsprotokollet om EG-
domstolens tolkningsrätt skall gälla som lag här i landet.
Konventionens svenska, engelska och franska texter finns intagna som
en bilaga till denna lag.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
128
|
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om till- |
Prop. 1997/98:14 Bilaga 4 |
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1964:528) om tillämplig lag
beträffande internationella köp av lösa saker skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Denna lag äger tillämpning på
sådana köp av lösa saker som
hava internationell karaktär.
Från lagens tillämpningsområ-
de undantagas
1. köp av registrerade fartyg
och luftfartyg;
2. köp av värdepapper; samt
3. försäljning genom judiciell
myndighets åtgärd eller i exe-
kutiv ordning.
Med köp likställes avtal om
leverans av lösa saker som skola
tillverkas, såframt materialet
skall tillhandahållas av den som
åtagit sig leveransen.
Denna lag tillämpas på sådana
köp av lösa saker som har
internationell karaktär.
Från lagens tillämpningsområ-
de undantas
1. köp av registrerade fartyg
och luftfartyg,
2. köp av värdepapper,
3. försäljning genom judiciell
myndighets åtgärd eller i exe-
kutiv ordning, samt
4. köp som omfattas av artikel
5 i bilagan till lagen (1996:000)
om tillämplig lag för avtalsför-
pliktelser.
Med köp likställs avtal om
leverans av lösa saker som skall
tillverkas, om materialet skall
tillhandahållas av den som har
åtagit sig leveransen.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Lagen skall inte tillämpas på avtal som har ingåtts före lagens
ikraftträdande.
129
Härigenom föreskrivs att 3 § fastighetsmäklarlagen (1995:400) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bestämmelserna i denna lag
tillämpas oavsett var fastigheten
är belägen, om en väsentlig del
av mäklarens uppdrag utförs i
Sverige.
3§
Bestämmelserna i denna lag
tillämpas oavsett var fas-
tigheten är belägen, om en vä-
sentlig del av mäklarens
uppdrag utförs i Sverige. I den
mån lagen (1996:000) om
tillämplig lag för avtals-
förpliktelser är tillämplig av-
görs dock frågan om val av
rättsordning enligt den lagen.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Lagen skall inte tillämpas på uppdragsavtal som har ingåtts före lagens
ikraftträdande.
130
|
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur |
Prop. 1997/98:14 Bilaga 4 |
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:351) om handelsagentur skall
upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Lagen skall inte tillämpas på agenturavtal som har ingåtts före lagens
ikraftträdande.
131
Prop. 1997/98:14
Bilaga 5
Efter remiss har yttranden över departementspromemorian Romkon-
ventionen - införlivande med svensk rätt av EG-konventionen om
tillämplig lag for avtalsförpliktelser (Ds 1996:7) avgetts av Hovrätten för
västra Sverige, Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Arbetsdomstolen, Kommerskollegium, Finansinspektionen, Konsu-
mentverket, Riksskatteverket, Konkurrensverket, Arbetsgivarverket,
Sjöfartsverket, Fastighetsmäklamämnden, Juridiska fakulteten vid
Uppsala universitet, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Sveriges
Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Industriförbund,
Svenska Bankföreningen, Sveriges Köpmannaförbund, Företagarnas
Riksorganisation, Stockholms Handelskammare, Sveriges
Redareförening, Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges
handelsagenters förbund och Fastighetsmäklarförbundet. Yttrande har
också avgetts av Säljarnas Riksförbund.
Därutöver har Marknadsdomstolen, Institutet för sjörätt och annan
transporträtt vid Stockholms universitet, Sveriges Försäkringförbund,
Svenska Fondhandlareföreningen, Grossistförbundet Svensk handel,
Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO), Förbundet Sveriges
handelsrepresentanter och Mäklarsamfundet beretts tilllfalle att yttra sig.
132
Härigenom föreskrivs följande.
Artiklarna 1-16 och 18-21 i konventionen den 19 juni 1980 om tillämp-
lig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen) samt artiklarna 1-4 i
det första protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols tolkning
av konventionen skall gälla som lag här i landet med de anpassningar och
ändringar som har gjorts genom tillträdeskonventionema den 10 april
1984, den 18 maj 1992 och den 29 november 1996.
De danska, engelska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, neder-
ländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna av Romkon-
ventionen och protokollet skall ha lika giltighet.
Romkonventionens och protokollets svenska, engelska och franska
texter finns intagna som en bilaga till denna lag.1
Prop. 1997/98:14
Bilaga 6
Denna lag träder i kraft, i fråga om Romkonventionen den 1 juli 1998
och i fråga om protokollet den dag regeringen bestämmer.
Lagen skall såvitt den avser Romkonventionen inte tillämpas på avtal
som har ingåtts före den 1 juli 1998.
Här återfinns bilagan som bilaga 1 till lagrådsremissen.
133
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1964:528) om tillämplig lag
beträffande internationella köp av lösa saker skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 6
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag äger tillämpning på
sådana köp av lösa saker som
hava internationell karaktär.
Från lagens tillämpningsområ-
de undantagas
1. köp av registrerade fartyg
och luftfartyg;
2. köp av värdepapper; samt
3. försäljning genom judiciell
myndighets åtgärd eller i exe-
kutiv ordning.
Med köp likställes avtal om
leverans av lösa saker som skola
tillverkas, såframt materialet
skall tillhandahållas av den som
åtagit sig leveransen.
Denna lag tillämpas på sådana
köp av lösa saker som har inter-
nationell karaktär.
Från lagens tillämpningsområ-
de undantas
1. köp av registrerade fartyg
och luftfartyg,
2. köp av värdepapper,
3. försäljning genom judiciell
myndighets åtgärd eller i exe-
kutiv ordning, samt
4. köp som omfattas av konsu-
mentköplagen (1990:932) eller
av artikel 5 i konventionen i
bilagan till lagen (1998:000) om
tillämplig lag för avtalsförplik-
telser.
Med köp likställs avtal om
leverans av lösa saker som skall
tillverkas, om materialet skall
tillhandahållas av den som har
åtagit sig leveransen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
Lagen skall inte tillämpas på avtal som har ingåtts före lagens
ikraftträdande.
134
Härigenom föreskrivs att 3 § fastighetsmäklarlagen (1995:400) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Bestämmelserna i denna lag
tillämpas oavsett var fastigheten
är belägen, om en väsentlig del av
mäklarens uppdrag utförs i
Sverige.
Bestämmelserna i denna lag
tillämpas oavsett var fastigheten
är belägen, om en väsentlig del
av mäklarens uppdrag utförs i
Sverige. I den mån lagen
(1998:000) om tillämplig lag för
avtalsförpliktelser är tillämplig
avgörs dock frågan om val av
rättsordning enligt den lagen.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 6
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
Lagen skall inte tillämpas på uppdragsavtal som har ingåtts före lagens
ikraftträdande.
135
|
Förslag till lag om ändring i lagen (1991:351) om |
Prop. 1997/98:14 Bilaga 6 |
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:351) om handelsagentur skall
upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
Den upphävda paragrafen gäller dock fortfarande i fråga om agentur-
avtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande.
136
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-09-29
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 18 september 1997 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser,
2. lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande
internationella köp av lösa saker,
3. lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400),
4. lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Carina
Gunnarsson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet.
Lagrådsremissen innehåller förslag om lagstiftning med anledning av
Sveriges tillträde till konventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag för
avtalsförpliktelser (Romkonventionen). I remissen diskuteras huruvida
konventionen skall införlivas med svensk rätt genom transformering eller
inkorporering. Regeringen har valt den senare metoden. Det remitterade
förslaget innebär sålunda att i en särskild lag anges, att vissa artiklar i
konventionen skall gälla som lag här i landet. Den autentiska konven-
tionstexten blir alltså gällande svensk författningstext.
Inkorporeringsmetoden har hittills tillämpats ganska sparsamt i svensk
lagstiftning. Man kan anta att den kan komma till flitigare användning i
framtiden i samband med att olika EG-direktiv skall införas i svensk rätt.
Det kan vara meningslöst att skriva om en direktivtext, eftersom svenska
domstolar vid tillämpning av lagtext som införts till följd av ett EG-
direktiv har att tolka lagen i överensstämmelse med direktivets rätta
innebörd och i belysning av tidigare avgöranden av EG-domstolen samt
vid behov fråga EG-domstolen om den rätta innebörden. En nackdel, som
delvis framgår av lagrådsremissen, är att inkorporeringsmetoden i mindre
mån än transformeringsmetoden ger anledning till uttalanden i
lagstiftningsärendet om vad olika bestämmelser i konventions- eller
direktivtexten innebär. Visserligen far sådana uttalanden inte karaktär av
motiv utan blir endast en sorts kommentar och kan därför inte tjäna till
ledning för rättstillämpningen på samma sätt som förarbeten till rent
inhemsk lagstiftning. Det skulle ändå kunna bespara domstolar, andra
myndigheter, företag och enskilda en hel del arbete och därmed också
kostnader, om någon som arbetat mycket med frågan ger sin syn på hur
konventionen eller direktivet bör förstås.
I förevarande fall ges emellertid i lagrådsremissen en redovisning av
konventionens artiklar. Denna bygger på den officiella rapporten om
Prop. 1997/98:14
Bilaga 7
137
konventionsarbetet. Rapporten har i valda delar översatts och i någon
mån forsetts med exempel anpassade till svenska förhållanden.
Redovisningen kan på så sätt ge viss ledning for rättstillämpningen,
vilket måste välkomnas.
Oavsett hur det må förhålla sig med nu anförda synpunkter delar
Lagrådet regeringens uppfattning att det är lämpligt att använda in-
korporeringsmetoden för att införliva Romkonventionen med svensk
lagstiftning. Med hänsyn till konventionens innehåll och utformning
framstår denna metod i själva verket som den från praktiska synpunkter
enda tänkbara. Mot den föreslagna lagtexten har Lagrådet inte några
erinringar.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1997/98:14
Bilaga 7
138
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 oktober 1997
Prop. 1997/98:14
Närvarande: statsrådet Peterson, ordförande, och statsråden Frei valds,
Tham, Åsbrink, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog,
Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Östros,
Messing
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1997/98:14 Romkonventionen -
tillämplig lag för avtalsförpliktelser.
139
gotab 55201. Stockholm 1997