Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 mars 1998
Göran Persson
Carl Tham
(Utbildningsdepartementet)
Prop.
1997/98:115
I propositionen läggs fast att regeringen har samma principiella syn på
folkbildningen som präglade 1991 års riksdagsbeslut om folkbildning
(prop. 1990/91:82, bet. 1990/9l:UbU 18, rskr. 1990/91:358). Det innebär
bl.a. att riksdag och regering även fortsättningsvis skall lägga fast över-
gripande mål och motiv för att bevilja statsbidrag. Inom dessa gränser
skall studieförbund och folkhögskolor själva lägga fast målen för sin
verksamhet.
Det arbete som den statliga utvärderingen av folkbildningen (SUFO
96) har fullgjort redovisas. Efter att ha tagit del av utvärderingsresultatet
gör regeringen den bedömningen att folkbildningen har genomfört en
verksamhet som står i god överensstämmelse med de uppsatta målen och
att den verksamhet som studieförbund och folkhögskolor har bedrivit till
sin omfattning väl motsvarar vad staten kan förvänta sig av statsbidrags-
givningen. Folkbildningen bör därför ges fortsatt statligt stöd.
De nu gällande syftena med statens bidrag som lades fast genom riks-
dagens beslut 1991 skall fortfarande gälla. Därutöver föreslås två nya
syften med statsbidraget. Det ena är att statsbidraget skall bidra till att
stärka och utveckla demokratin. Det andra är att statsbidraget skall bidra
till att bredda kulturintresset i samhället, till ökad delaktighet i kulturli-
vet, till kulturupplevelser samt till eget skapande. Arbetslösa bör tillföras
som en viktig målgrupp för folkbildningen.
Folkbildningsrådet skall ha fortsatt ansvar för att fördela det statliga
bidraget på studieförbund och folkhögskolor utifrån de övergripande
syften med statsbidraget som riksdag och regering lägger fast.
Bestämmelsen om att folkhögskolans undervisning skall anordnas så
att den tydligt skiljer sig från den som anordnas i det offentliga skolvä-
1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 115
sendet och högskolan föreslås borttagen som särskilt villkor för statsbi- Prop. 1997/98:115
drag.
Regeringens satsning på kunskapslyftet bör kompletteras med ett lyft
för kultur och bildning i bred bemärkelse genom den fria och frivilliga
folkbildningen. Naturvetenskap och teknik bör ges ökad uppmärksamhet
i bildningsarbetet.
I propositionen redovisar regeringen sin bedömning om folkbildning-
ens relation till vuxenutbildningen och högskolan samt behandlar några
centrala områden där folkbildningsarbetet kan få stor betydelse för sam-
hällsutvecklingen. Det gäller inom kultur-, IT- och integrationsområdena.
Vidare behandlas folkbildningens roll för personer med funktionshinder
och dess betydelse i arbetet med att forma ett ekologiskt hållbart samhäl-
le.
Prop. 1997/98:115
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................4
2 Ärendet och dess beredning...............................................................5
3 Regeringens principiella utgångspunkter...........................................5
4 Studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet
1991/92-1997..................................................................................11
4.1 1991 års riksdagsbeslut i sammanfattning.................................11
4.2 Verksamhetsutvecklingen inom studieförbund och
folkhögskolor....................................................................12
5 Den statliga utvärderingen av folkbildningen (SUFO 96)...............15
6 Statens förhållande till den fria och frivilliga folkbildningen.........17
6.1 Bedömning av folkbildningens verksamhet..............................17
6.2 Syftet med statsbidraget.............................................................18
6.3 Folkbildningsrådet och dess uppgift att fördela statsbidrag......20
6.4 Utvärdering och forskning.........................................................22
7 Folkbildningens relation till vuxenutbildningen och högskolan.....25
7.1 Folkbildningens nuvarande möjligheter att anordna
behörighetsgivande vuxenutbildning................................25
7.2 Folkbildningens roll i framtiden beträffande behörighets-
givande vuxenutbildning...................................................28
7.3 Inga betyg inom folkbildningen.................................................29
7.4 Möjligheter att få betyg i komvux genom tillgodoräknande
av resultat av utbildning vid folkhögskola........................30
7.5 Folkbildningens samverkan med högskola och forskning.........31
8 Några centrala utvecklingsområden................................................32
8.1 Ett lyft för kultur och bildning...................................................32
8.2 Folkbildningens roll för kulturen...............................................35
8.3 Folkbildningens roll för personer med funktionshinder............38
8.4 Folkbildningen och IT...............................................................39
8.5 Folkbildningen och integrationsarbetet.....................................43
8.6 Folkbildningen och arbetet med att forma ett ekologiskt
hållbart samhälle...............................................................44
9 Statens stöd till folkbildningen........................................................45
Bilaga 1 Sammanfattning av slutbetänkandet Folkbildningen -
en utvärdering (SOU 1996:159)..........................................48
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som avgivit en
yttrande över betänkandet Folkbildningen - en ut-
värdering (SOU 1996:159)..................................................53
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998............54
Prop. 1997/98:115
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om
1. syftet med statsbidraget till folkbildningen (avsnitt 6.2),
2. ändrade grunder för Folkbildningsrådets fördelning av statsbidrag till
folkhögskolan (avsnitt 7.2).
Prop. 1997/98:115
Regeringen beslöt den 24 februari 1994 att tillkalla en särskild utredare
med uppgift att planera och genomföra en utvärdering av folkbildningen
(dir. 1994:12). Utvärderingen skulle ge underlag för regeringens och
riksdagens bedömningar av om statsbidraget till folkbildningen används i
enlighet med de syften och villkor som fastställts. Utvärderingen skulle
främst syfta till att utifrån ett deltagarperspektiv belysa kvalitativa as-
pekter i verksamheter som bedrivs av studieförbund och av folkhögskolor
med stöd av statsbidrag.
Utredningen antog namnet Statens utvärdering av folkbildningen 1996
(SUFO 96).
Arbetet har presenterats dels i sex delbetänkanden: Folkbildning och
vuxenstudier (SOU 1995:141), Cirkelsamhället (SOU 1996:47), Värden i
folkhögskolevärlden (SOU 1996:75/ Kunskapssyn och samhällsnytta i
hantverkscirklar och hantverksutövande (SOU 1996:122), Folkbildning-
ens institutioner (SOU 1996:127), Tre rapporter om studiecirklar. Studi-
eförbundens roll i vuxenutbildningen, "man lär sig mer än man tror ge-
nom att träffas" och Rockmusik som folkbildning (SOU 1996:154), dels i
slutbetänkandet Folkbildningen - en utvärdering (SOU 1996:159).
En sammanfattning av slutbetänkandet finns i bilaga 1.
Slutbetänkandet har remissbehandlats och varit föremål för en omfat-
tande diskussion inom studieförbund och på folkhögskolor. En förteck-
ning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanfattning av re-
missyttrandena finns tillgänglig i Utbildningsdepartementet (dnr
U96/3821/V).
Folkbildningsrådet har som en komplettering till sitt remissyttrande
över slutbetänkandet från SUFO 96 överlämnat promemorian Folkbild-
ningen -framtida uppgifter och arbetsvillkor.
Regeringen har samma principiella syn på folkbildningen som präglade
1991 års riksdagsbeslut om folkbildning (prop. 1990/91:82, bet.
1990/91 :UbU18, rskr. 1990/91:358).
Folkbildningen är och skall vara fri och frivillig. Det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet öppnar möjlighet till kunskapssökande för var och
en utifrån egen erfarenhet och längs egna vägar, utan att begränsas av
krav på resultat och utan uteslutningsmekanismer. Det är detta som ger
möjlighet till samtal, engagemang och ifrågasättande utan på förhand
givna ramar. Just därigenom fyller folkbildningen en roll som ingen an-
nan utbildningsform kan göra, en roll som också bidrar till att upprätt-
hålla demokratins vitalitet.
Förutsättningen för att folkbildningen skall kunna vara fri och frivillig
och fylla de funktioner som följer av detta, är att den kan styras av sin
egen idé, sätta sina egna mål, vara oberoende av politiska och ekonomis- Prop. 1997/98:115
ka maktgrupper och inte tvingas till kommersialisering eller anpassning
till specifika samhälleliga krav för att hävda sin verksamhet.
Dessa för folkbildningen värdefulla egenskaper är grunden för stödet
från stat, landsting och kommuner. Av detta följer också att inte heller
bidragsgivningens villkor skall styra folkbildningens inriktning eller att
folkbildningen skall fogas in i det allmänna utbildningsväsendet.
Detta förhållningssätt mellan staten och folkbildningen, som lades fast
1991, bygger på att staten har ett grundläggande förtroende för folkbild-
ningens egna organisationer. Samtidigt har såväl staten som folkbild-
ningen ett intresse av att verksamheten utvärderas så att fler får kunskap
om resultaten av bildningsarbetet. En sådan ömsesidig process kan belysa
och bredda användningen av folkbildningens kvaliteter.
Stödet till folkbildningens organisationer syftar alltså till att bevara och
utveckla folkbildningens egenvärde - friheten, frivilligheten, idéstyming-
en och självständigheten.
Beröringspunkterna är många mellan dagens situation och förra sekel-
skiftet, den tidsepok då folkbildningens idé växte fram. Folkbildningens
idé grundades i påtagliga samhällsbehov och utgick från en stark vilja att
minska orättvisor och skapa ett samhälle där alla var delaktiga och hade
förutsättningar att påverka både sin egen livssituation och samhällets ut-
veckling. I dag är dessa behov lika starka om än med nya förtecken - och
därför är folkbildningen lika angelägen i dag som då.
Då, kring förra sekelskiftet, pågick kraftfulla samhällsomvälvningar.
De tekniska framstegen var snabba, livsmönster och maktstrukturer för-
ändrades och sociala krafter var på marsch.
Nu, inför ett nytt sekelskifte, förändras samhället också i grunden. In-
ternationaliseringen i alla dess aspekter, EU-medlemsskapet, informa-
tionsmängden, komplexitet och snabbhet i förändringar, ny teknik, ban-
brytande genombrott i naturvetenskaplig forskning, miljöförstöring hör
till de faktorer som påverkar såväl maktförde1 ning och samhällsekonomi
som den enskilda människans vardagsliv.
Då ledde förändringarna till ett stort behov av förståelse och av att
kunna samlas och diskutera omvälvningarna. Nya, radikala tankar upp-
stod om allas rätt och möjlighet till inflytande och makt. De nya folkrö-
relserna, folkhögskolorna och så småningom studieförbunden blev sam-
lingspunkter kring ett ökat medborgerligt medvetande. Som mötesplatser
bidrog de till att många, inte bara några få priviligierade och välutbilda-
de, kunde påverka utvecklingen.
Nu är behovet av förståelse och delaktighet minst lika stort. 18OO-talets
tillstånd av omvandling har av historiker kallats ”ett sprängfullt vakuum
mellan två samhällsformationer” - ett uttryck som kanske ännu mer träff-
säkert beskriver nutiden. Tekniken är ny, de ekonomiska villkoren an-
norlunda - men de stora politiska frågeställningarna är i grunden desam-
ma. De handlar ytterst om demokrati och jämställdhet. Förändringstakten
är hög och det är svårt att skaffa den kunskap och den överblick som är
första steget till inflytande och självtillit. Behoven av mötesplatser för Prop. 1997/98:115
och tillfällen till reflexion och eftertanke är tydliga.
Då, i början av 1900-talet, ledde förändringarna och samtalen om sam-
hället till att synen på demokrati förändrades. Målet var ett aktivt och lika
medborgarskap. Udden var riktad mot gammalt auktoritetstänkande, för
ett nytt, brett folkligt engagemang. Synen på kunskap förändrades. Kun-
skapen blev för folkbildningen ett redskap för frigörelse och förändring i
stället för den tidigare överhetssynen - kunskap för att tämja och passivi-
sera.
Nu, inför 2000-talet, är behovet av en vital demokrati lika stort. Nu är
även allmänbildning och medborgarkunskaper lika viktiga förutsättningar
för det breda folkliga inflytandet som kring det förra sekelskiftet. Det blir
allt tydligare i vår tid, som har informationsutbyte och kunskap som vik-
tiga kännetecken, att kunskap är makt.
Då, när bildningsidén växte fram, fyllde den flera olika behov. För
folkrörelserna och de fackliga och politiska rörelserna fick bildningen en
strategisk betydelse som en del av organiseringen för att genom medbor-
garkunskaper kvalificera sig för att påverka och leda samhället. Men
folkbildningen var också en kulturrörelse som nådde många. I dag, på
väg in i ett nytt årtusende, är behovet av kulturrörelser som motkraft till
förråande och förytligande tendenser i samhället också uppenbart.
Folkbildningens demokratisyn lade stor vikt vid individens självstän-
dighet, vid reflexion och kritisk tänkande. Studiecirkeln blev en frigörel-
seprocess. Bildningen hade en positiv människosyn och såg varje männi-
skas möjlighet att utvecklas. ”Människor bli vi i den mån vi bättre förstå
tillvaron, djupare glädjas i den, och ju större kraft vi komma i tillfälle att
göra för dess utveckling och framåtskridande”, skrev 1902 en av folk-
bildningens mest kända pionjärer Oscar Olsson.
Bildningen skulle främja personlighetens utveckling. Bildningen hjäl-
per människan ”att bli större än hon är”, skrev Rickard Sandler 1927.
Genom bildningsarbete kunde verkligheten beskådas med nya ögon.
Bildningen blev därför mer av en attityd än en kunskapsmängd. Målet var
att göra arbetarna till ”medborgare”. Bildningen var ett led i utvecklingen
till demokrati.
Folkbildningens betydelse är också i dag en fråga om att försvara, vitali-
sera och utveckla demokratin. Demokratins instabilitet är uppenbar i ett
internationellt perspektiv. Det handlar om risken för bristande folklig
förankring och om avstånd mellan väljare och valda, vanmakt inför en
samhällsutveckling man tror sig inte kunna påverka. Genom EU-
medlemsskapet har den svenska beslutsprocessen vidgats över nations-
gränsen. En rad nya rättigheter och skyldigheter har också inträtt för den
enskilde. Denna situation ställer krav på nya kunskaper.
Demokratins överlevnad och vitalitet måste bygga på en demokratins Prop. 1997/98:115
kultur med samtal, diskussion och delaktighet som viktiga ingredienser.
Den måste också innefatta en kunskap om demokratins värden, villkor
och nödvändiga institutioner.
Att ge folkbildningen möjlighet att utvecklas handlar om just detta -
om att stärka den demokratiska kulturen, om att motverka klyftor i kun-
skaps- och informationssamhället. Här har folkbildningen en nyckelroll.
Den kan bidra till att skapa mötesplatser för förändring och överbrygga
klyftor mellan grupper av människor och mellan människa och teknik.
Folkbildningens idé är modernare än någonsin. Behoven är desamma i
dag som då den växte fram - förståelse i en tid av omvälvning, samtal,
eftertanke, kunskap och insikt för att kunna påverka samhället och sina
egna livsvillkor.
Men också folkbildningens arbetsformer, såväl på folkhögskolor som i
studieförbund, visar att folkbildningen har en egen plats i det nuvarande
och kommande utbildningssamhället. Dess metoder - när de är som bäst
- präglas av allas delaktighet och utgår från deltagarnas egna erfarenheter
och egna behov av insikter och kunskaper, något som i dag är viktiga
kriterier i alla moderna lärandeprocesser såväl i utbildningssammanhang
som i arbetslivets utveckling.
Studiecirkeln som arbetsform är flexibel och anpassningsbar. ”1 själva
verket har vi funnit att mångsidigheten i studiecirkelverksamheten är en
central egenskap. En viktig sida av denna mångsidighet är att folkbild-
ningens verksamhet utvecklas över tid för att svara mot varje tids nya
behov.” (Cirkelsamhället, SOU 1996:47 s. 251).
Folkbildningens metoder låter sig väl förenas med ny informationstek-
nik, som accentuerar dess fördelar - möjlighet för många att delta, utvid-
gade resurser för kunskapssökande, brobygge mellan människa och tek-
nik, plats för samtal och kritisk granskning av den information man
hämtat in.
Den nya tekniken ger möjlighet för folkbildningen att gå in på nya om-
råden och att höja kvaliteten i kunskapssökandet. Studiecirkelns pedago-
gik i kombination med den nya informationstekniken är folkbildning på
väg in i 2000-talet.
I dag står samhället inför en rad utmaningar där folkbildningens egenska-
per måste tas till vara.
Folkbildningen bidrar till insikt, eftertanke, reflexion och ifrågasättande ...
Samhällsutvecklingen sker i dag snabbt och på många fronter samtidigt.
Klyftorna ökar mellan dem som har insikt om förändringarnas påverkan
på våra livsvillkor och dem som endast glimtvis får denna kunskap, på ett
sätt som kanske snarare bidrar till vanmakt. Det gäller inte minst intema-
tionaliseringen - av politik, ekonomi och näringsliv, nya tekniker och nya
media. Det gäller också den nya kommunikationstekniken och dess an-
vändning, liksom miljöproblemens ursprung och svårighetsgrad. Också
den ökande informationsmängden kan vara en källa till vanmakt. Många
människor har svårt att sålla, ta till sig och göra informationen till red-
skap - i stället blir resultatet blockering.
Förändringarna leder till att människor får delvis olika världsbilder och
därför också skiftande syn på sin egen förmåga att påverka. Vissa debat-
törer har hävdat att detta är en obönhörlig utveckling och att framtiden
tillhör människor av kategorin urbana, globala, högteknologiska pro-
blemlösare.
Men demokratins försvarare kan aldrig acceptera en sådan fortgående
skiktning av människor. Folkhögskolor och studieförbund kan här på
flera sätt bidra till att hävda demokratins kultur - genom att ge fler möj-
lighet att inhämta kunskap och använda den för att förändra, genom att
skapa möteplatser för samtal, eftertanke och ifrågasättande.
Om folkbildningen förmår att axla en sådan roll kan den också bidra
till att fler människor deltar i formandet av framtiden. Vanmakt i nuet
riskerar att förstärka klyftorna i det kommande. Insikt i samhällets över-
gripande förändringar är grundläggande om man skall kunna formulera
olika alternativ för framtiden och se sin egen möjlighet att påverka och
handla.
Folkbildningen som mötesplatser för människor och kulturer...
Folkbildning och folkrörelsearbete är i vidare mening detsamma som
mötesplatser. Folkbildningens arbetsformer ger utrymme för att skapa
nya kontakter, mellan olika människor och olika kulturer, på oväntade
sätt.
Många fler sådana mötesplatser är nödvändiga för att skapa delaktighet
i samhället, för att förebygga och motverka diskriminering, främlingsfi-
entlighet och rasism, för att värna grundläggande demokratiska värden.
Internationalisering och invandring ger ytterligare tyngd åt denna upp-
gift. Folkbildningen och dess organisationer kan starkt bidra till integra-
tionen - samla olika människor kring likartade intressen, som erbjuder
tillfällen till förbättrade språkkunskaper och till att få kunskaper och in-
sikter om andra människors kultur.
Folkbildningens roll som kulturanordnare skapar också otaliga mötes-
platser. Kulturarrangemang runt om i landet ger många människor till-
fälle att bekanta sig med olika konstarter och ger arbetstillfällen åt kul-
turarbetare i demokratins och estetikens tjänst. Ca 250 av landets kom-
muner saknar kulturinstitutioner och där utgör folkbildningen tillsam-
mans med folkbiblioteken den viktigaste kulturbäraren. Det understryker
folkbildningens betydelse att skapa fler möten mellan allmänheten och
konstnärer, författare och skådespelare.
Prop. 1997/98:115
Folkbildningen som redskap för alla människors kunskapserövring... Prop. 1997/98:115
Folkbildningen har traditionellt, och genom sina metoder, kunnat locka
människor som valt bort det ordinarie skolväsendet men här finner ny
stimulans i lärandet. Denna roll blir allt viktigare för att förebygga ökan-
de och delvis nya klyftor mellan människor.
Den nya informationstekniken, IT, öppnar här vida möjligheter. För
folkbildningen kan IT innebära att arbetet vitaliseras, förnyas och bred-
das. Rätt använd kan den bli en stark utvecklingskraft i bildningsarbetet.
Tekniken kan ge fler möjlighet att delta i folkbildningen genom olika
former av distansutbildning. Möjligheterna till kunskapsinhämtning på
folkhögskolor eller i studiecirklar vidgas flerfaldigt, inte minst genom
tillgång till bibliotekens och högskolornas kunskapsbanker. Med IT som
redskap i folkbildningen får många fler chans att bli förtrogna med och ta
del av den nya tekniken. Folkbildningens organisationer är särskilt väl
lämpade för detta, eftersom de finns över hela landet och når människor
som av olika skäl inte kunnat ta del av det reguljära skolväsendet.
Flexibiliteten i folkbildningsarbetet kan utvecklas med den nya tekni-
kens hjälp. Nya kontakter och band kan skapas - mellan människor i oli-
ka länder, mellan folkbildning och bibliotek, mellan folkbildning och
högskola och mellan folkbildning i olika delar av landet. Samtidigt utgör
en studiecirkel eller en folkhögskolekurs en träffpunkt, där man tillsam-
mans kan värdera och diskutera den hämtade informationen - en funktion
som också behövs allt mer när informationsflödet tilltar i omfattning och
som understryks av att IT-baserad information via exempelvis Internet
saknar ansvarig utgivare.
Till folkbildningens viktiga demokratiska uppgift kan läggas ytterligare
en betydelsefull dimension - jämställdheten. Kvinnor hävdar sig väl in-
om folkbildningen och deltar oftare än män både i folkhögskolors och
studieförbunds utbud och i vuxenutbildningen. Kvinnor ser ofta långsik-
tigt på sitt lärande. Folkbildningen är därför också viktig för stärka kvin-
nors position i samhället.
Utbildning i vid mening är i dag det som mer än annat rustar individer
och samhällen för framtiden. Regeringen har satsat kraftfullt för att höja
utbildningsnivån i samhället, med insatser för att stärka kvaliteten i den
grundläggande utbildningen, med en gymnasieskola för alla och med
utbyggd högskola och forskning. Genom kunskapslyftet görs större sats-
ningar än någonsin tidigare för att ge fler vuxna möjlighet att höja sin
kompetens.
De hittillsvarande satsningarna har till stor del gällt att ge fler korttids-
utbildade möjlighet och tillgång till formell och behörighetsgivande ut-
bildning. Men skall alla människor kunna ta del i det kunskaps- och in-
formationssamhälle som nu växer fram, krävs vidgade möjligheter till
fritt och frivilligt kunskapssökande, till sociala, kulturella och estetiska
insikter och färdigheter. Självtillit och självkänsla avgör hur väl man kan
hantera de möjligheter den formella kompetensen ger. Andra ”sidor” av
intelligensen - känslan, tanken, fantasin, handens kunskap - blir allt vik-
10
tigare. Därför behövs nu också ett lyft för kultur och bildning i vid be-
märkelse. Där har också en bred bildning i naturvetenskap och teknik en
viktig roll för att utjämna kunskapsklyftor och ge fler möjlighet att på-
verka utvecklingen.
Folkbildningens traditionella värden, tillsammans med den nya tidens
behov och möjligheter, gör folkbildningen till ett omistligt inslag i ett
samhälle med bred utbildning och demokratisk kultur som ambition.
Folkbildningen är, om man ser till verksamheten, ingen ”krisbransch” i
den meningen att studieförbunden och folkhögskolorna behöver mera
pengar för att klara sin fortlevnad på nuvarande nivå. Däremot behövs det
mer, inte mindre folkbildning för att nå underpriviligierade grupper i vårt
samhälle. Flera, inte färre bör få en andra eller tredje chans.
Men folkbildningens organisationer behöver också ägna uppmärksamhet
åt sitt inre liv så att arbetsformerna inte tillåts stelna. Folkbildningen får
inte ”bli seg selv nok”. Folkbildningen är väl utbyggd landet över och har
en stark ställning på många håll. Men den får inte betraktas som folkhög-
skolor i lantlig idyll eller hantverkscirklar på lugna småorter. Folkbild-
ningens behövs i storstäderna och måste vara modem även i förhållande
till storstadens utbud. Men den får inte förflackas till ett utbud, som inte
kan särskiljas från kommersiella utbildningsanordnares.
Folkbildningen måste vara relevant för nutidens människor. Folkbild-
ningens egenskaper måste tas till vara i kvällskurser i storstäderna, i fö-
reläsningar som vågar ta sig an de verkligt stora och viktiga frågorna, i
kaféverksamhet för arbetslösa som spränger gränser och inrotade före-
ställningar, i förortens rockskola som samlar ungdomar med vitt skilda
bakgrunder, i studiecirkeln där bygdens eller grannskapets människor
tillsammans lägger grund för självtillit, handling och framtidstro. Nya
arbetsformer måste prövas - i syfte att engagera fler ungdomar och att nå
även män i de åldrar som i dag är underrepresenterade i folkbildningen.
Folkbildningen - framsprungen ur förra sekelskiftets idé och arbets-
form - har en stor potential inför millenieskiftet. Stat, kommun och
landsting kan genom stöd och bidragsgivning förbättra förutsättningarna
för folkbildningens utveckling. Men det är bara folkbildningens organi-
sationer själva som kan förverkliga sina möjligheter.
Riksdagens beslut våren 1991 (prop. 1990/91:82, bet. 1990/91:UbU18,
rskr. 1990/91:358) innebar en markant förändrad ansvarsfördelning
mellan staten och folkbildningen. Den omfattande statliga reglering som
Prop. 1997/98:115
11
t.o.m. budgetåret 1990/91 gällde för studieförbundens och folkhögsko- Prop. 1997/98:115
lomas verksamhet ersattes med ett system där riksdag och regering fast-
ställer övergripande mål och motiv, som skall ligga som grund för att
bevilja statsbidrag för den samlade folkbildningen. Inom de gränser som
riksdag och regering sålunda lade fast skall folkbildningens anordnare
själva lägga fast målen för sin verksamhet. Ansvaret för fördelning av
statsbidrag, administration, organisation samt för uppföljning och utvär-
dering av verksamheten skall åvila ett Folkbildningsråd, bildat av Folk-
bildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolomas Intresseorganisation och
Landstingsförbundet.
Genom riksdagsbeslutet övergick därmed folkbildningen från att i hög
grad vara inordnad i den statliga förvaltningsapparaten till en form av
självstyre och självförvaltning. Detta innebär att styrelserna för de en-
skilda studieförbunden och folkhögskolorna fick ett tydligare och större
ansvar för verksamheten än vad som varit fallet i det tidigare regelstyrda
systemet.
Statsbidragssystemet ändrades också. De två tidigare detaljreglerade
anslagen till studieförbund respektive folkhögskolor ersattes med ett
samlat anslag till folkbildningen utan närmare detaljreglering.
Studieförbundens verksamhetsutveckling under de sex verksamhetsår,
som föreligger slutredovisade sedan den nya ordningen för statsbidrag till
folkbildningen infördes, visar en nedgång de första åren efter förändring-
en. En jämförelse av verksamheten det senaste redovisade året 1997 och
det sista året i det föregående systemet 1990/91 visar dock på ganska små
förändringar.
Sett till alla arrangemangstyper (studiecirklar, kulturprogram och övrig
folkbildningsverksamhet) ökade antalet arrangemang med statsbidrag
från 476 600 år 1990/91 till 537 600 år 1997, en ökning med 61 000 ar-
rangemang eller ca 13 %. Antalet deltagare ökade från 14 miljoner till
17,8 miljoner under samma period, dvs. en ökning med ca 27 %. Ökning-
en ligger främst på kulturprogrammen.
Antalet studiecirklar minskade med ca 8 400 till 335 000 under perio-
den. Antalet deltagare var i stort sett oförändrat medan antalet studietim-
mar ökade något. Detta innebär att i genomsnitt antalet deltagare per cir-
kel har ökat med 0,2 till 8,5 och antalet studietimmar per cirkel ökat med
3,4 till 36,6 studietimmar under perioden. Studieförbunden tenderar att
arrangera allt längre studiecirklar.
Förändringarna i verksamhetens innehåll under perioden visar att den
estetiska verksamheten ökat i såväl antal cirklar (+10 500) som studie-
timmar (+1,2 miljoner) och deltagare (+218 000). Det estetiska området
ökade sin andel av den totala verksamheten till 39,5 % av antal cirklar,
48,1 % av antal studietimmar och 38,9 % av antal deltagare. Inom det
12
estetiska ämnesområdet ökade musikverksamheten sin andel med 6 % till
ca 55 % och scenisk konst ökade sin andel från 11,4 % till 15 %. Minsk-
ning har skett inom slöjd och konsthantverk till 20,3 % samt bild och
form till 8,9 %. Den alldeles övervägande delen av studieförbundens es-
tetiska verksamhet är i dag musik.
Ämnesgruppen samhällskunskap, information hade 1997 jämfört med
1991/92 en oförändrad andel på 21 % av antalet studiecirklar, ca 18 % av
antalet studietimmar och ca 21 % av antalet deltagare. Inom ämnesgrup-
pen ökade området information, kommunikation sin andel från 15,6 % till
ca 30 % och området samhällsfrågor med 3 % till ca 30 %. Den stora
minskningen fanns inom studier som berör arbetsliv, från ca 24 % till ca
12 %. Ämnesgruppen språk har fortsatt att minska även om minskningen
över perioden är relativt liten, ca 8 000 studiecirklar. Engelska (ca 35 %)
och svenska (ca 27 %) samlade flest deltagare.
Andelen kvinnor i studiecirkelverksamheten utgjorde under 1997 ca
58 %.
Efter en relativt kraftig nedgång under verksamhetsåren 1991/92 och
1992/93 ökade antalet kulturprogram till 164 000 under verksamhetsåret
1997. Antalet deltagare/besökare ökade med ca 3,8 miljoner, till 14,5
miljoner och antalet medverkande/agerande ökade med 294 000 till
940 000. Antalet medverkande kulturarbetare ökade med 14 200 till ca
50 000.
Kulturprogrammens ämnesinriktning var till större delen sång och mu-
sik, som dock minskat sin andel av det totala antalet program från 46 %
till 38 %. Antalet program med sång och musik ökade med 14 000 jäm-
fört med verksamhetsåret 1990/91 och uppgick till ca 62 000. Antalet
deltagare uppgick till ca 6 miljoner. Antalet föreläsningar mer än för-
dubblades mellan de två verksamhetsåren och uppgick till ca 50 000. Fö-
reläsningarnas andel av kulturprogrammen uppgick 1997 till ca 31 %.
De allmänna behörighetsgivande kurserna på grundskole- och gymnasie-
nivå har under perioden 1990/91 till 1997 minskat från ca 11 000 till ca
10 000 deltagare årligen. De särskilda profilerade kurserna, oftast på ef-
tergymnasial nivå, har ökat i omfattning under perioden från 9 000 delta-
gare till ca 11 000.
De särskilda grupperna kan indelas i tre undergrupper:
- Yrkesinriktade kurser, som avser kurser på eftergymnasial nivå ex-
empelvis fritidsledar-,informations-, data- och ekonomiutbildningar.
-Estetiska kurser, som avser musik-, bild- och formlinjer.
- Övriga kurser avser bibel- och livsåskådningskurser, miljökurser, id-
rottskurser m. fl.
Kurser med folkrörelse- och organisationsprofil återfinns i första hand
inom huvudområdena yrkesinriktade och övriga kurser.
De allmänna behörighetsgivande kurserna svarade under år 1997, räk-
nat i deltagarveckor, för drygt 40 % av verksamheten och de yrkesinrik-
tade kurserna för 13 %. De estetiska kurserna svarade för 17 % och övri-
ga kurser för 14 %. De korta kurserna svarade för 15 %. Kvinnorna ut-
gjorde ca 63 % av deltagarna på de de långa kurserna och 57 % på de
Prop. 1997/98:115
13
korta kurserna. Invandrarnas andel på de långa kurserna utgjorde 11 %
och andelen deltagare med funktionshinder och övriga handikapp utgjor-
de 21 %.
Folkhögskolans korta kurser har minskat kraftigt. Antalet deltagare har
minskat från över 200 000 till ca 150 000 och antalet deltagarveckor från
över 150 000 till drygt 100 000.
Under budgetåret 1990/91 fanns det sammanlagt 128 statsbidragsberätti-
gade folkhögskolor i Sverige. Efter beslut av Folkbildningsrådet har det
därefter tillkommit ytterligare 21 folkhögskolor. En folkhögskola har
lagts ned (Gävle folkhögskola), och två folkhögskolor, S:t Eriks och
Årstagårdens, har gått samman till en. Sammanlagt finns det därmed 146
folkhögskolor (exkl. Samemas folkhögskola som fr.o.m. budgetåret
1991/92 får statsbidrag i annan ordning). Statsbidrag till de nya skolorna
har möjliggjorts genom att Folkbildningsrådet har omfördelat medel från
redan befintliga skolor. Av skolorna har 98 folkrörelser, ideella organisa-
tioner, stiftelser och föreningar som huvudmän. Landstingen är huvud-
män för 46 skolor och två skolor har kommuner som huvudmän. I stort
sett har alla nya skolor varit ”filialer” till redan statsbidragsberättigade
skolor innan de beviljats eget statsbidrag Som huvudmän för de nya
skolorna finns dels äldre folkrörelser som arbetarrörelsen och frikyrkorö-
relsen, dels nyare rörelser och organisationer med anknytning till handi-
kapprörelsen, fredsrörelsen och miljörörelsen samt invandrarorganisatio-
ner. Två av de nya skolorna har även kommun med bland sina huvud-
man. Omkring hälften av de nya skolorna ligger i storstadsområdena,
Stockholm, Göteborg och Malmö, ca 25 % i medelstora städer och reste-
rande på landsbygden.
Under perioden 1992/93-1995/96 har studieförbunden och folkhögsko-
lorna på grund av arbetsmarknadssituationen fått särskilda resurser för
utbildningsinsatser för arbetslösa.
Budgetåret 1995/96 anvisades 150 miljoner kronor som särskilt bidrag
till arbetsmarknadsanpassad utbildning och 589 miljoner kronor för
10 000 extra helårsplatser inom folkhögskolan (avsåg 18 månader). Ge-
nom dessa resurser kunde ca 24 000 delta i folkhögskolekurser under 18-
månadersperioden och ca 115 000 i studiecirkelverksamhet.
Fr.o.m. budgetåret 1997 har denna verksamhet ersatts med att 10 000
årselevplatser inom ramen för kunskapslyftet permanent avsatts till folk-
högskolorna att fördelas av Folkbildningsrådet. Staten har för 1997 anvi-
sat 370,8 miljoner kronor för ändamålet.
Inom ramen för kunskapslyftet har folkhögskolor och studieförbund
under hösten 1997 dessutom fått i uppdrag av kommuner att anordna ut-
bildning motsvarande ca 2 000 årsstudieplatser på heltid i folkhögskolor
och ca 4 000 årsstudieplatser på heltid i studieförbund. Folkbildningen
Prop. 1997/98:115
14
har härför tillförts resurser som schablonmässigt kan beräknas till ca 200 Prop. 1997/98:115
miljoner kronor.
Studieförbunden har under budgetåret 1997 erhållit bidrag från staten på
totalt 1 153 834 000 kr samt bidrag från kommunerna på totalt ca
508 000 000 kr och från landstingen ca 284 000 000 kr. Motsvarande
för folkhögskolornas del är från staten totalt 1 183 689 000 kr. Dessutom
har rörelsefolkhögskoloma erhållit landstingsbidrag på ca 150 000 000
kr. Landstingens nettokostnader för driften av landstingsfolkhögskoloma
uppgår till ca 200 000 000 kr. Bidragen till de två kommunägda folkhög-
skolorna beräknas uppgå till ca 10 000 000 kr.
SUFO 96 har i sitt arbete vänt sig till forskare vid olika universitet och
högskolor, som genomfört forskningsprojekt inom studieförbundens och
folkhögskolornas verksamhetsområden. Forskningsrapporterna har redo-
visats som delbetänkanden av SUFO 96. Varje enskild forskare svarar
själv för innehållet i respektive rapport. Rapporterna har getts stor sprid-
ning till bl.a. alla studieförbund och folkhögskolor och därigenom bidra-
git till de interna diskussionerna kring verksamhetens inriktning. SUFO
har använt sig av forskare som är fristående från folkbildningen. Detta
arbetssätt bidrar till att de slutsatser som har gjorts i utvärderingen bygger
på obundna bedömningar. Samtidigt har SUFOs arbetssätt lett till ett
närmande mellan forskare och folkbildning, vilket i sig gett värdefulla
erfarenheter för såväl forskningen som folkbildningen.
Genom den statliga utvärderingen av folkbildningen har folkbildning-
en blivit granskad, prövad och belyst i en omfattning som kanske aldrig
tidigare i vårt land. Detta har bidragit till att ge ökad kunskap om studie-
förbundens och folkhögskolornas verksamhet och deras betydelse för den
enskilde och i samhället.
SUFOs arbete har koncentrerats på studieförbundens verksamhet. Ut-
värderingen har i mindre grad behandlat folkhögskolorna. Detta beror
enligt SUFO på att studiecirklarna berör betydligt fler människor än folk-
högskolornas kurser. Det främsta skälet som SUFO anger är dock att den
statistiska och vetenskapliga kunskapen om cirkelverksamheten och i
synnerhet om cirkeldeltagarna är mindre omfattande än motsvarande
kunskaper om folhögskolomas verksamhet. SUFO har också, främst av
resursskäl, avstått från att studera vissa delar av folkbildningens verk-
samhet därför att Folkbildningsrådet redan hade tagit initiativ till utvärde-
ring inom dessa områden. Detta gäller områden som studieförbundens
kulturprogramverksamhet, den pedagogiska processen inom studiecirkeln
samt studier rörande folkbildningsarbetet för personer med funktions-
hinder. Enligt regeringens mening skulle det dock ha varit värdefullt om
15
särskilt kulturprogramverksamheten och verksamheten för människor Prop. 1997/98:115
med funktionshinder mera hade behandlats i samband med den statliga
utvärderingen.
SUFO gör i sitt slutbetänkande en sammanfattande bedömning av hur
folkbildningen uppfyllt målen för statens bidragsgivning. SUFO ger i allt
väsentligt folkbildningen ett gott betyg. SUFO konstaterar således bl.a.
att enligt utredarens beräkningar deltar årligen uppemot 20 % av befolk-
ningen i studiecirklar och några procent i folkhögskolekurser. Den totala
omfattningen måste därför väl anses motsvara vad staten kan förvänta sig
genom bidragsgivningen. Vidare konstateras att deltagarna i stor ut-
sträckning har förklarat sig vara mycket nöjda med resultatet av sina stu-
dier samt att folkbildningen betyder mycket för den allmänna kunskap-
snivån bland vuxna och för kulturlivet. SUFO framhåller värdet av det
sociala nätverk i vardagslivet som framför allt studiecirklarna utgör.
Verksamheten inom både studieförbund och folkhögskolor måste anses
ha den betydelse för demokratins befästande och utveckling i Sverige och
för deltagarnas personliga utveckling som anges i de statliga måldoku-
menten.
SUFO gör dock även vissa kritiska påpekanden. Studieförbunden bör
öka ansträngningarna att höja deltagandet bland korttidsutbildade, in-
vandrare och arbetslösa. Studieförbunden bör se över såväl syftet med
som kvalitet och ambitionsnivå i vissa hantverkscirklar för att försäkra
sig om att både de egna målen och statens mål för bidragen uppnås. Stu-
dieförbunden bör tydligare markera sin ideologiska profil och klargöra
denna för deltagarna. Folkhögskolorna bör pröva nya vägar att ge elever-
na möjligheter att utöva ett verkligt inflytande över kursernas innehåll
och uppläggning. Folkbildningsrådets tillämpade principer vid fördel-
ning av statsbidraget bör på ett tydligare sätt spegla de statliga målen.
Rådet bör vidare klargöra att resultatet av företagna utvärderingar i ett
målstyrt system skall användas som ett medel för att åstadkomma verk-
samhetsförändringar.
SUFO konstaterar sammanfattningsvis att ”studieförbund och folkhög-
skolor i Sverige bedriver en folkbildande verksamhet som står i god
överensstämmelse med de statliga målen för statsbidragen.”
I samband med remissbehandlingen av SUFOs slutbetänkande fram-
höll Utbildningsdepartementet att det var väsentligt att betänkandet gavs
en egen omfattande behandling i studieförbund och på folkhögskolor för
att kunna ge underlag för folkbildningens egna åtgärder bl.a. utifrån de
resultat som utvärderingen kommit fram till. Detta har också skett i stor
omfattning.
I det följande lämnar regeringen sina förslag och bedömningar samt re-
dovisar sina slutsatser med anledning av SUFOs slutbetänkande vad gäl-
ler främst bidragsgivningen och statens förhållande till folkbildningen.
Det är emellertid en väsentlig uppgift för folkbildningen själv att genom
kritisk självprövning bedöma i vad mån SUFOs påpekanden är giltiga
och berättigade vad gäller den egna verksamheten och vilka förändringar
som behöver vidtas i det fortsatta arbetet. Det gäller för alla verksamma
inom folkbildningen, från Folkbildningsrådet till den enskilda studieför-
bundsavdelningen och folkhögskolan.
16
Regeringens bedömning: Folkbildningen har genomfört en verksam-
het som står i god överensstämmelse med angivna syften med statsbi-
dragsgivningen. Den verksamhet som studieförbund och folk-
högskolor har bedrivit är av stor omfattning och har stor samhällsnytta
och motsvarar väl de förväntningar som staten har för sin bidragsgiv-
ning. Folkbildningen bör därför ges fortsatt statligt stöd.
SUFO 96: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Studieförbunden och folkhög-
skolorna når många människor genom sin verksamhet. Folkbildningen
finns företrädd i alla landets kommuner och har således en stor geografisk
spridning. SUFO har redovisat att uppemot 20 % av landets befolkning
årligen deltagit i studiecirklar och några procent i folkhögskolekurser.
Nästan 75 % av den vuxna befolkningen i åldrama 18 - 75 år har någon
gång deltagit i minst en studiecirkel och mer än 10 % i en folkhögskole-
kurs. Även studieförbundens kulturverksamhet har samlat ett stort antal
människor. Antalet deltagare i kulturprogram uppgick under budgetåret
1997 till 14,5 miljoner och antalet medverkande i kulturprogram till
940 000. Folkbildningen bedriver således en omfattande verksamhet.
Detta bekräftas också av den redovisning av studieförbundens och folk-
högskolornas verksamhet som getts i 4 kap. Regeringen gör samma be-
dömning som SUFO, nämligen att verksamhetens omfattning väl kan
anses motsvara den som staten kan förvänta sig av sin bidragsgivning.
De bakomliggande motiven för statens bidragsgivning är främst för-
delningspolitiska, nämligen att ge mest åt dem som har störst behov. Re-
geringen bedömer, i likhet med SUFO, att folkhögskolorna och studie-
förbunden genomfört en verksamhet som står i god överensstämmelse
med angivna statliga syften med bidragsgivningen, men konstaterar sam-
tidigt att ytterligare ansträngningar behöver göras för att nå korttidsutbil-
dade, personer med invandrarbakgrund och arbetslösa. Folkbildningen
har genom sitt arbetssätt och genom sin tillgänglighet goda möjligheter
att nå de grupper som bäst behöver utbildning. Folkbildningen har som
SUFO konstaterat visat sig vara mer framgångsrik i detta arbete än någon
annan del av vuxenutbildningen, men ytterligare insatser behövs. Det är
en viktig uppgift för folkbildningen själv att granska och bedöma sin
egen verksamhet i syfte att få till stånd sådana förändringar att fler perso-
ner med invandrarbakgrund, korttidsutbildade och arbetslösa deltar i
verksamheten.
Folkbildningen bidrar till en höjd kunskapsnivå i samhället. Studieför-
bunden erbjuder ett omfattande och varierat utbud av utbildningar inom i
stort sett alla ämnesområden. Möjligheter finns att snabbt förnya redan
befintliga utbildningar och att utveckla nya. Även folkhögskolorna har
17
2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 115
förutsättningar och har visat god förmåga att förnya och anpassa sitt
kursutbud utifrån de önskemål som finns i samhället. Den frihet som
folkbildningen har att själv utforma och anpassa sitt kursutbud är av stor
betydelse i dagens samhälle som präglas av stora förändringar. Folkbild-
ningen har en viktig roll som kunskapsförmedlare. Den har i hög grad
påverkat den reella kunskapsnivån i Sverige, även om detta inte är lika
lätt mätbart som formella betyg. Sverige har exempelvis i en internatio-
nell jämförelse (The International Adult Literacy Survey - genomförd av
OECD och Statistics Canada) en bred kunskapsbas och en mycket god
kunskapsnivå i den vuxna befolkningen. Enligt regeringens uppfattning
är en av förklaringarna till det goda resultatet för Sveriges del att så
många har kunnat skaffa sig betydande kunskaper genom den svenska
folkbildningen vid sidan om den reguljära utbildningen.
SUFO har som en sammanfattande bedömning funnit ”att studieför-
bund och folkhögskolor i Sverige bedriver en folkbildande verksamhet
som står i god överensstämmelse med de statliga målen för statsbidragen.
Det finns på den grunden goda anledningar att staten även i fortsättning-
en anslår medel till statsbidrag för verksamheten.” Regeringen delar den
uppfattningen. Den verksamhet som bedrivits inom folkbildningen sedan
budgetåret 1991/92, när den nya ordningen infördes, visar att folkbild-
ningen står väl rustad inför de uppgifter den står inför i framtiden.
Prop. 1997/98:115
Regeringens forslag: Principen att folkbildningens anordnare själva
lägger fast målen för verksamheten skall gälla även i fortsättningen.
Riksdag och regering skall endast ange syftet med statens bidragsgiv-
ning
Följande syften med statsbidraget lades fast genom 1991 års riks-
dagsbeslut och skall fortfarande gälla.
- Syftet med statsbidrag till folkbildningen är att stödja en verksam-
het som gör det möjligt för människor att påverka sin livssituation och
att skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen genom t.ex.
politiskt, fackligt eller kulturellt arbete.
- Verksamheter som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och
höja utbildningsnivån i samhället skall prioriteras.
- Personer som är utbildningsmässigt, socialt eller kulturellt miss-
gynnade skall särskilt prioriteras. Invandrare och deltagare med funk-
tionshinder utgör särskilt viktiga målgrupper.
Därutöver skall ytterligare två syften med statens bidragsgivning
tillföras:
- Statsbidraget till folkbildningen skall bidra till att stärka och ut-
veckla demokratin.
- Statsbidraget skall bidra till att bredda kulturintresset i samhället,
till ökad delaktighet i kulturlivet, till kulturupplevelser samt till eget
skapande.
Dessutom skall arbetslösa tillföras som en prioriterad grupp.
18
SUFO 96: Nuvarande måldokument kan både fungera som styrinstru-
ment för verksamheten och göra det möjligt att med rimligt säkert resultat
utvärdera i vilken grad verksamheten motsvarar målen. SUFOs huvudin-
tryck är att måldokumenten i rimlig utsträckning efterlevs av folkbild-
ningens organisationer. De statliga måldokumenten bör vara oförändrade,
dock bör arbetslösa tillföras som en prioriterad grupp.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att staten inte bör
sätta upp fler gränser och villkor för statsbidraget till folkbildningen än
vad som nu gäller. Flera studieförbund och folkhögskolor anser att sta-
tens syften med statsbidraget i stället bör tonas ned eller helt tas bort. I
konsekvens härmed bör inte arbetslösa tillföras som en prioriterad grupp.
Statskontoret och Riksrevisionsverket utgår i sina yttranden från en håll-
ning där statliga medel till en verksamhet alltid ses som en ersättning för
att utföra en av staten definierad och avgränsad uppgift.
Skälen för regeringens forslag: Genom riksdagens beslut 1991 för-
ändrades ansvarsfördelningen mellan staten och folkbildningen markant.
Det tidigare systemet att i statliga förordningar ange regler för folkbild-
ningens verksamhet och definiera ett underlag för bidragsberäkningen
ersattes med ett system där folkbildningen själv, inom de ramar som riks-
dag och regering satte upp, tar ansvar för fördelning av statsbidrag, ad-
ministration, organisation samt för att följa upp och utvärdera verksam-
heten.
Av beslutet framgick att staten som bidragsgivare inte skall ställa upp
mål och syften för folkbildningen. Detta skall göras av folkbildningens
anordnare själva. Bidragsgivaren skall å andra sidan ställa upp mål och
syften för sin bidragsgivning.
Denna grundläggande princip för ansvarsfördelning mellan staten och
folkbildningen har visat sig fungera väl och ändamålsenligt. Den bör
därför ligga fast även fortsättningsvis. Detta innebär att staten som bi-
dragsgivare har till uppgift att ange vilket syfte staten har med sin bi-
dragsgivning. Genom syftet anger staten motiven för statsbidraget och
anger därmed en viljeinriktning för vad staten förväntar sig att bidraget
främst skall bidra till för den enskilda människans och samhällets ut-
veckling. Däremot föreskrivs inte hur detta skall gå till.
Vissa studieförbund och folkhögskolor har föreslagit i sina remissvar
att staten helt borde avstå från att ange sådana syften eller att de kraftigt
tonas ner och att statens skäl för att ge statsbidrag endast borde ge uttryck
för en vilja att stödja den fria och frivilliga folkbildningen. Regeringen
har som tydligt understryks i 3 kap. den pricipiella inställningen att folk-
bildningen skall vara fri och frivillig. Däremot är det statens ansvar att, i
förhållande till folkbildningen, vara tydlig i fråga om vad regering och
riksdag vill uppnå genom bidragsgivningen. Uppnås inte dessa samhällets
syften kan inte heller motivet för att ge statsbidrag kvarstå.
De syften som lades fast genom 1991 års riksdagsbeslut bör därför
fortfarande gälla. De resurser som samhället ställer till förfogande för
studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet skall således även
fortsättningsvis främst användas för att nå ut och aktivera människor,
som har haft och har begränsade möjligheter att delta i studier och kul-
turverksamhet. De som är utbildningsmässigt eller kulturellt missgynnade
skall prioriteras i verksamheten. Människor med funktionshinder och de
Prop. 1997/98:115
19
invandrade, som tillhör de tidigare nämnda grupperna, är fortsatt särskilt Prop. 1997/98:115
viktiga målgrupper. Det finns risk för att människor som blir arbetslösa
marginaliseras och passiviseras. Inte minst studieförbunden, med sin
närhet till människor, har goda förutsättningar att genom sin verksamhet
bryta detta mönster. Även folkbildningens fria arbetssätt har visat sig
vara värdefullt för många arbetslösa. Därför vill regeringen i enlighet
med SUFOs förslag tillföra arbetslösa som en prioriterad målgrupp i
statsbidragshänseende. Statsbidraget till folkbildningen har således tydli-
ga fördelningspolitiska motiv.
Det är givetvis fortfarande lika giltigt att statsbidraget inte får användas
till verksamheter med kommersiellt syfte.
Regeringens föreslår som ett nytt syfte med statsbidraget att det skall
bidra till att stärka och utveckla demokratin. Folkbildningens betydelse
för folkrörelserna, medborgerlig bildning, personlig utveckling och enga-
gemang i samhällsfrågor utgör en av grunderna för en levande demokrati
där alla är delaktiga. Regeringen är övertygad om att folkbildningens alla
delar har en central uppgift inför framtiden att försvara, vitalisera och
utveckla demokratin. Den folkrörelse- och idébuma folkbildningsverk-
samheten har här en särskild betydelse. Det är genom folkbildning i folk-
rörelser som Sveriges demokrati har fått en stark förankring i hela sam-
hället. Därför är det också särskilt allvarligt om den folkrörelse- och idé-
buma verksamheten tunnas ut så att det inte längre är möjligt att se skill-
nad mellan olika folkbildningsorganisationers verksamhet, vilket det
finns tendenser till enligt SUFOs utvärdering. Detta måste bli en allvarlig
väckarklocka för folkbildningens organisationer och dess styrelser. De
statsbidragsberättigade folkhögskolor och studieförbund som har folkrö-
relser som huvudmän har inte bara ett samhällsuppdrag som består i att
vända sig till en bred allmänhet med sina bildnings- och utbildningser-
bjudanden. Jämsides med detta förväntas dessa folkhögskolor och studi-
eförbund även bedriva verksamheter som syftar till att utveckla, förnya
och befästa rörelsemas egna värderingar och idéer, t.ex. genom olika ak-
tiviteter för att inskola, vidare- och fortbilda medlemmar och förtroende-
valda.
Regeringen föreslår som ytterligare ett nytt syfte med statsbidraget att
det skall medverka till att bredda kulturintresset i samhället, till ökad del-
aktighet i kulturlivet, till kulturupplevelser samt till eget skapande. Häri-
genom markeras från statens sida folkbildningens betydelse i arbetet för
att förverkliga kulturpolitikens mål.
Regeringens bedömning: Folkbildningsrådets ställning och arbets-
uppgifter bör vara oförändrade.
SUFO 96: Folkbildningsrådets principer för bidragsfördelningen bör
på ett tydligare sätt spegla de statliga målen. Resultatet av företagna ut-
värderingar skall användas som ett medel att åstadkomma verksamhets-
20
förändringar. SUFO föreslår ingen ändring av Folkbildningsrådets upp- Prop. 1997/98:115
gifter.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att Folkbildnings-
rådet skall vara kvar i sin nuvarande form och ha oförändrade arbetsupp-
gifter. SUFOs förslag att rådets statsbidragsfördelning på ett tydligare sätt
skall spegla de statliga målen får föga stöd hos remissinstanserna. Flera
studieförbund och folkhögskolor anser att rådet redan gått för långt.
Skälen för regeringens bedömning: Folkbildningsrådet, som är en
ideell förening, är ett samarbetsorgan som bildats av folkbildningens orr
ganisationer Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolomas intresse-
organisation (RIO) och Landstingsförbundet. Riksdag och regering har
gett rådet vissa myndighetsuppgifter avseende statsbidragsfördelning,
uppföljning och utvärdering av verksamheten. Vidare skall rådet lämna
budgetunderlag till regeringen. Rådet skall inkomma med en årsredovis-
ning enligt förordningen (1996:882) om myndigheters årsredovisning
m.m. med undantag av 6, 10, 11 och 14 §§ samt i övrigt lämna regering-
en sådana sakuppgifter om verksamheten som behövs för uppföljning och
utvärdering, i enlighet med de föreskrifter och anvisningar som regering-
en meddelar.
Folkbildningsrådet har dessutom av sina stiftare fått vissa medlem-
suppdrag att svara för utbildningspolitisk bevakning och informa-
tionsverksamhet samt att samordna folkbildningens internationella kon-
takter.
Det är Folkbildningsrådet självt som beslutar hur verksamheten skall
organiseras, om styrelsesammansättning och antalet beredningsorgan, om
vilka kansliresurser som rådet behöver för att fullgöra sin uppgift etc.
Ansvarsförhållandet och arbetsfördelningen mellan rådet och dess stiftare
samt de enskilda studieförbunden och folkhögskolorna är således inte på
något sätt reglerat från statens sida.
En viktig myndighetsuppgift för Folkbildningsrådet är att fördela stats-
bidrag till studieförbund och folkhögskolor. Detta skall ske dels utifrån
de syften med statsbidraget som staten angett, dels utifrån rådets egna
bedömningar.
Det faktum att Folkbildningsrådet tilldelats vissa myndighetsuppgifter
innebär inte att rådet är en statlig myndighet i traditionell mening. Fr.o.m.
budgetåret 1998 gäller nya riktlinjer för hur regeringens styrning av or-
ganisationer som inte är myndigheter skall ske. Dessa riktlinjer har till-
lämpats även för Folkbildningsrådet. Regeringen har därvid minskat den
statliga styrningen på så sätt att några verksamhetsmål för Folkbildnings-
rådet inte har ställts upp, vilket varit fallet tidigare. Enligt regeringens
mening bör vid den fortsatta tillämpningen av de nya riktlinjerna stor
hänsyn tas till att Folkbildningsrådet är en del av den fria och frivilliga
folkbildningen och till att dess verksamhet därmed inte kan inrymmas i
de former för styrning av myndigheter som gäller i annan verksamhet.
Den princip som lades fast i 1991 års riksdagsbeslut, att folkbildningen
själv genom Folkbildningsrådet skall fördela statsbidraget till studieför-
bund och folkhögskolor, bör gälla även fortsättningsvis. Statens syften
med statsbidrag och rådets egna bedömningar skall, som hittills, ligga
som grund för fördelningen. Ett sådant system låter sig inte förenas med
att staten meddelar särskilda bestämmelser om att vissa delar av verk-
21
samheten skall ha mindre eller alternativt högre statsbidrag än andra eller
på annat sätt detaljreglerar statsbidragsfördelningen. Regeringen delar
således inte den uppfattning som Riksrevisionsverket och Statskontoret
redovisat i sina remissvar om att statsbidraget till den estetiska verksam-
heten skall begränsas respektive att statsbidraget främst skall avse den
kompetensgivande verksamheten. En sådan förändring i statsbidragsgiv-
ningen är inte förenlig med regeringens grundläggande syn på statens
motiv för att ge statsbidrag till folkbildningen.
Regeringen har i avsnitt 6.2 föreslagit att nuvarande syften med stats-
bidraget skall kompletteras i vissa avseenden. Det blir då en uppgift för
Folkbildningsrådet att bedöma hur detta påverkar rådets fördelning av
statsbidraget. Folkbildningsrådet har således att i sitt fortsatta arbete se
över principerna för sin bidragsfördelning och noga följa effekterna hä-
rav. Rådet måste därvid även vara observant på att bidragsfördelningen
inte får som följd att studieförbundens och folkhögskolornas möjligheter
till en mer profilerad eller folkrörelseknuten verksamhet försvåras.
Regeringen är medveten om att rådets båda uppdrag, dels att vara
myndighetsutövare, dels att vara folkbildningens eget samarbetsorgan
kan orsaka vissa problem och att det ställer stora krav på Folkbildnings-
rådets styrelse och rådets anställda att kunna kombinera sina båda roller.
För att möta sin myndighetsuppgift måste styrelsen ibland ta kontroversi-
ella beslut vars sakliga innehåll inte delas av alla. Som exempel på denna
problematik anger Folkbildningsrådet i sitt remissvar styrelsens beslut i
fråga om nya folkhögskolor och statsbidragsfördelningen. Det är enligt
regeringens mening ofrånkomligt att en förnyelse och utveckling av folk-
bildningen ibland kan behöva gå ut över befintlig verksamhet. Folkbild-
ningen behöver ständigt utvecklas både vad gäller arbetsformer och ge-
nom att nya verksamheter tillkommer. Att fortsätta etablera folkhögsko-
leutbildning i storstädernas ytterområden kan vara ett sådant exempel där
en hårdhänt prioritering mellan flera, i och för sig angelägna, ändamål
kan bli nödvändig för att uppnå en önskvärd förnyelse av verksamheten.
Det är viktigt att Folkbildningsrådet även i fortsättningen kan ha den
styrkan och integriteten att beslut till nytta för folkbildningen som helhet
och dess utveckling kan fattas, trots att de på kort sikt kan vara kontro-
versiella för vissa delar av folkbildningen.
Regeringen gör den sammanfattande bedömningen att Folkbildnings-
rådet hanterat sina myndighetsuppgifter på ett kompetent sätt och med
hög integritet. Regeringen delar därför SUFOs uppfattning att det inte
finns någon anledning att ändra Folkbildningsrådets ställning och arbets-
uppgifter.
Regeringens bedömning: Folkbildningen bör regelbundet följas upp
och utvärderas. Den statliga utvärderingen bör förnyas och breddas så
Prop. 1997/98:115
22
att den dels får ett tydligt parlamentariskt inflytande, dels bidrar till en
mångsidig genomlysning av folkbildningens betydelse för samhället.
Prop. 1997/98:115
SUFO 96: Kommande statliga utvärderingar av folkbildningen bör ske
i andra former än kommitténs. En fastare organisation bör eftersträvas
som har möjligheter att arbeta mera långsiktigt än en av tid och direktiv
låst kommitté. En möjlighet kan vara att Utbildningsdepartementet till sig
knyter en expertgrupp av forskare och organisationsföreträdare.
Remissinstanserna: Den av SUFO föreslagna organisationen får stöd
av Kulturrådet, Mimer, Umeå universitet, Svenska kommunförbundet
och Lärarnas Riksförbund. Flertalet av folkbildningens egna organisatio-
ner avvisar däremot förslaget. Folkbildningsrådet och Folkbildningsför-
bundet anser att resurser för kontinuerlig utvärdering bör ges till Folk-
bildningsrådet på samma sätt som Skolverket och Högskoleverket har
medel för utvärdering inom sina områden. Riksrevisionsverket vill ha
mandat att utföra årlig revision och effektivitetsrevision av folkbildning-
en.
Skälen för regeringens bedömning: I 1991 års folkbildningsproposi-
tion lades fast att övergången från regelstyrning till målstyrning av folk-
bildningen förutsatte uppföljning och utvärdering på alla nivåer. En för-
bättrad uppföljning och utvärdering var därför nödvändig. Att följa upp
och utvärdera verksamheten är fortfarande lika väsentligt och bör ingå
som en naturlig del i folkbildningsarbetet.
Utvärdering och uppföljning bör ske på tre nivåer, av studieförbunden
och folkhögskolorna själva, av Folkbildningsrådet samt av staten.
Uppföljning och utvärdering av den egna verksamheten som studieför-
bund och folkhögskolor genomför bör ingå som ett naturligt inslag i den
löpande verksamheten. Den skall ge underlag för att kunna bedöma verk-
samheten i förhållande till de egna mål som har satts upp och ge indika-
tioner på om verksamheten behöver förändras eller ges en annan inrikt-
ning.
Folkbildningsrådet skall främst följa upp och utvärdera effekterna av
rådets statsbidragsgivning för att klarlägga hur statens syften med statsbi-
draget uppfylls.
Regeringen anser att även en statlig utvärdering av folkbildningen be-
hövs. Den av SUFO gjorda utvärderingen har visat att det är möjligt att
genom utvärdering få värdefull erfarenhet om folkbildningen och dess
betydelse för den enskilde och samhället. Det är därför viktigt att sådana
statliga utvärderingar görs även i fortsättningen med en viss regelbun-
denhet, förslagsvis vart femte år. Samtidigt är det enligt regeringens
uppfattning viktigt att den statliga utvärderingen förnyas och breddas
ytterligare. Den statliga utvärderingen bör ges ett tydligt parlamentariskt
inflytande. Den bör vara ett forum för att regelbundet få till stånd en bred
genomlysning av folkbildningens verksamhet och karaktär. Kommande
utvärderingar bör därigenom ha som uppgift att studera folkbildningens
mångsidighet och dess bredare betydelse för samhället. Att främst studera
volymer och andra statistiska data är inte tillräckligt och ger varken sta-
ten eller folkbildningen det underlag som är nödvändigt för att bedöma
folkbildningens utveckling.
23
Formerna för hur en sådan statlig utvärdering skall organiseras bör yt-
terligare övervägas. Det ankommer på regeringen att besluta om den
närmare utformningen av en fortsatt statlig utvärdering av folkbildning-
en.
Regeringens bedömning: En fristående och kvalitativt bra forskning
om folkbildning är betydelsefull för folkbildningens utveckling. En
sådan forskning bör komma till stånd även vid sidan av den statliga
utvärderingen.
Prop. 1997/98:115
Skälen for regeringens bedömning: Framför allt under 1990-talet har
forskning kring folkbildning växt fram. För att stärka forskningsområdet
inrättades under 1991 ett nationellt program för folkbildningsforskning,
MIMER, förlagd till Institutionen för pedagogik och psykologi vid Lin-
köpings universitet. I MIMERs uppgift ingår bl.a. att bedriva och stimu-
lera till forskning inom folkbildningsområdet oavsett vetenskaplig inrikt-
ning. MIMER har också till uppgift att sprida forskningsresultaten i form
av antologier och lättillgängliga vetenskapliga småskrifter.
Ett antal forskningsprojekt har även genomförts i samband med utvär-
deringar av folkbildningen på uppdrag av bl.a. SUFO och Folkbildnings-
rådet.
Forskning är en viktig förutsättning för att folkbildningen skall ut-
vecklas. Genom forskning kan resultatet av utvecklingsinsatser och ut-
värderingar sättas in i ett större sammanhang och effekterna av genom-
förd folkbildningsverksamhet kan få en allsidig belysning. Regeringen
finner det angeläget att en forskning kring folkbildning kommer till stånd
även vid sidan av den statliga utvärderingen. Det är av vikt att framtida
forskning också ger kunskap om vilken betydelse folkbildningen har för
samhället och dess utveckling. Det är regeringens uppfattning att det är
värdefullt om folkbildning också kan beskrivas och värderas tvärveten-
skapligt så att dess betydelse även för kultur-, fritids-och arbetsmark-
nadsområdena kan uppmärksammas.
Folkbildningsrådet har i sitt utvärderingsarbete i hög grad vänt sig till
forskare, fristående från folkbildningen. Regeringen finner det angeläget
att rådet även fortsättningsvis har en nära och frekvent kontakt med fors-
kare. Det är vidare angeläget att rådet upparbetar en kvalitativt bra be-
ställarkompetens i förhållande till fristående forskare.
Regeringen kommer senare att i 9 kap. föreslå att särskilda medel bör
avdelas ur folkbildningsanslaget för att möjliggöra en utvecklings- och
försöksverksamhet inom folkbildningen. Denna resurs bör kunna bidra
till att det viktiga samspelet mellan forskare och utveckling av folkbild-
ningen utvecklas.
24
Folkhögskolorna och studieförbunden bidrar verksamt till det livslånga
lärandet. Genom att delta i folkbildning skaffar sig kvinnor och män ofta
kunskaper, som skulle kunna erövras även inom ramen för det offentliga
skolväsendet eller högskolan, men i folkbildningen sker det i andra for-
mer och med annorlunda arbetssätt utan centralt fastställda kursplaner,
studieplaner eller liknande.
Till skillnad från folkbildningsverksamheten är utbildningen som er-
bjuds av det offentliga skolväsendet och av högskolan bunden av kurs-
planer. De studerande får betyg efter varje kurs. SUFO har inte lagt några
förslag beträffande folkbildningens roll när det gäller behörighetsgivande
utbildning. Önskemål har dock i olika sammanhang förts fram om att
öppna möjligheter för studieförbunden att utfärda kompetensbevis.
Enligt regeringens mening har folkbildningen en stor och viktig upp-
gift inom det livslånga lärandet som bör värderas högt, men folkbildning-
ens uppgift bör skilja sig från den uppgift som ligger på det offentliga
skolväsendet och högskolan. Det är väsentligt att riksdagen, regeringen
och folkbildningen själv värnar om folkbildningens kännetecken. Mot
den bakgrunden vill regeringen här redovisa sin ståndpunkt i fråga om
studieförbundens och folkhögskolornas roll när det gäller behörighetsgi-
vande utbildning och relationen till vuxenutbildningen och högskolan.
Prop. 1997/98:115
Folkhögskolan ger inga betyg. Däremot kan utbildning vid folkhögskolor
ge behörighet för tillträde till bl.a. högskoleutbildning. Efter studier
främst inom allmän kurs vid en folkhögskola kan en studerande få ett
studieomdöme, som är ett urvalsinstrument för sökande till högskolan
efter folkhögskolestudier.
Enligt Folkbildningsrådets riktlinjer avser studieomdömet den stude-
randes förmåga att bedriva studier och det siktar till att ge vägledning vid
bedömning av den studerandes förutsättningar att tillgodogöra sig fortsatt
utbildning som har huvudsakligen teoretisk prägel. Bedömningen skall
grundas på iakttagelser från så många bedömare som möjligt och i varie-
rande typer av arbetsuppgifter och arbetsssituationer. Studieomdömet
fördelas på fyra olika skalsteg. I riktlinjerna anges procentsatser för hur
de avgivna studieomdömena i genomsnitt skall fördelas mellan de fyra
skalstegen.
I 1991 års proposition om folkbildning (prop. 1990/91:82, s. 28) anför-
de det föredragande statsrådet att tidigare använt normeringsprov inte
längre behövdes för att studieomdömen skulle kunna sättas. Lärarkollek-
tivets bedömningar skulle enligt statsrådets mening vara tillräckliga.
25
”Detta förutsätter dock att nuvarande rekommendationer följs på skolorna
och att folkhögskolorna gemensamt uppmärksammar och åtgärdar avsteg
från den befintliga rekommendationen.” Folkbildningsrådet gör årliga
uppföljningar av hur folkhögskolorna sätter studieomdömen.
Av Högskoleverkets föreskrifter om grundläggande behörighet samt
urval (HSVFS 1996:22) framgår att den som har gått igenom utbildning
vid folkhögskola har grundläggande behörighet, om den studerande har
1-3 års folkhögskolestudier (omfattningen är beroende på tidigare studi-
er/arbetslivserfarenhet), samt har kunskaper motsvarande godkänd nivå i
de gymnasiala kämämneskurser som förekommer i komvux. Folkhög-
skolorna utfärdar intyg om detta. Folkhögskolorna kan också ge särskild
behörighet för de studerande som har inhämtat kunskaper motsvarande
godkänd nivå i kurser enligt kurssystemet i den nya gymnasieskolan.
Högskoleverket föreskriver också att platserna vid urval på betyg skall
fördelas i förhållande till antalet behöriga sökande i fyra olika grupper,
varav en utgörs av sökande som har grundläggande behörighet på grund-
val av utbildning vid folkhögskola.
Folkhögskolorna genomför också kurser som av folkhögskolorna anses
ligga på högskolenivå. 1973 års folkhögskoleutredning föreslog att fri-
tidsledarutbildning skulle bedrivas enbart vid folkhögskolor. Centralt
utarbetade och fastställda studieplaner skulle gälla som riktmärken utan
att vara bindande. I både folkhögskoleutredningens förslag och riksda-
gens beslut (prop. 1975:14, UbU 1975:12, rskr. 1975:123) förutsattes att
fritidsledarutbildningen skulle ha någon form av högskolestatus. I bud-
getpropositionen 1979 uttalade föredraganden att fritidsledarutbildningen
”är av sådan karaktär att den skall anses jämställd med högskoleutbild-
ning”. I 1991 års folkbildningsproposition hade föredraganden ”inga in-
vändningar mot att folkhögskolorna anordnar fritidsledarutbildning”.
Samtidigt betonades att det ”är inte ett monopol för folkhögskolorna utan
en tillåtelse för att statsbidraget går till sådant ändamål vid skolorna”.
Folkhögskolorna och deras styrelser skulle i högre grad än dittills själva
ta ansvaret för den direkta utformningen m.m.
Genom 1993 års högskolereform infördes en tydligare avgränsning av
utbildningar som tillhör högskolan och andra fristående utbildningar på
eftergymnasial nivå. För de offentliga högskolorna infördes examensord-
ning, som innebär att regeringen beslutar om vilka examina som får ges
vid universitet och högskolor. Vid sidan av de offentliga högskolorna
finns också vissa enskilda utbildningsanordnare som anordnar utbildning
på högskolenivå. Genom lagen (1993:792) om tillstånd att utfärda vissa
examina infördes tydligare regler för de enskilda utbildningsanordnare
som vill utfärda en examen som finns upptagen i examensordningen.
Även om fritidsledarutbildning och andra utbildningar, exempelvis dra-
mapedagog- och mediautbildningar, som bedrivs vid vissa folkhögskolor
är eftergymnasial utbildning, finns de inte upptagna som en examen i
examensordningen och är inte att betrakta som en högskoleutbildning i
högskoleförordningens mening.
Prop. 1997/98:115
26
Prop. 1997/98:115
I förordningen (1991:977) om statsbidrag till folkbildningen fanns ur-
sprungligen, som villkor för statsbidrag, en föreskrift om att undervis-
ningen ”skall anordnas så att den till form och arbetssätt tydligt skiljer sig
från den som anordnas i det offentliga skolväsendet och högskolan.” Stu-
dieförbundens utbud av studiecirklar å ena sidan och kursutbudet i
komvux och vissa högskoleutbildningar å den andra sidan har dock i vis-
sa delar likartat kunskapsinnehåll. Den kunskap som uppnås i en studie-
cirkel kan vara fullt likvärdig med den som uppnås genom en komvux-
kurs eller en högskoleutbildning, även om studierna är upplagda på helt
olika sätt och deltagarna har skilda mål med sina studier. Deltagarna i en
studiecirkel kan, om studieförbundsavdelningen medger det, få ett intyg
om vilken utbildning de har genomgått, men något kompetensbevis eller
betygsdokument får inte utfärdas av studieförbundet.
I propositionen om vissa gymnasie- och vuxenutbildningsfrågor m.m.
(prop. 1991/92:157) framhöll den dåvarande regeringen behovet av livs-
långt lärande. Den utbildning som är önskvärd kan erhållas på skilda sätt,
på egen hand eller i mer organiserade former. För den som parallellt med
sitt yrkesarbete vill bedriva vuxenstudier, som leder till formell behörig-
het, kan det vara svårt att finna en utbildning som passar in i tid och rum.
Studieförbunden fyller här en viktig funktion. De karaktäriseras av flex-
ibla organisationer och arbetsformer och finns på ett stort antal orter i
landet. Enligt propositionen var det viktigt även när det gäller kompe-
tensinriktad utbildning att ta till vara den kapacitet som studieförbunden
förfogar över. Regeringen föreslog att studieförbunden skulle få möjlig-
het att anordna undervisning som både till form och arbetssätt motsvara-
de den som anordnas inom det offentliga skolväsendet och högskolan,
utan att statsbidraget påverkades.
Kulturutskottet (bet. 1991/92:KrU31) ansåg att förslaget inte fick tol-
kas som en förändring av folkbildningsuppdraget utan snarare som en
komplettering och gjorde vissa påpekanden och förtydliganden av rege-
ringsförslaget. Utskottet underströk särskilt vad som anförts i propositio-
nen om att kompetensinriktad utbildning i studiecirkelform inte får vara
av sådan omfattning att det går ut över den folkbildande verksamheten.
Utskottet framhöll också att verksamheten inom kompetensgivande stu-
diecirklar så långt det är möjligt bör präglas av samma synsätt som är
utmärkande för studiecirkelverksamheten i övrigt, nämligen att deltagar-
na deltar i valet av arbetssätt och metoder och tillsammans med cirkelle-
dama tar ansvaret för studierna.
Efter riksdagens beslut (bet. 1991/92:KrU31, rskr. 1991/92:331) änd-
rades förordningen om statsbidrag till folkbildningen på så sätt att nämn-
da föreskrift upphävdes som generellt villkor för statsbidrag till folkbild-
ningen.
27
Prop. 1997/98:115
Regeringens förslag: Föreskriften om att undervisningen skall anord-
nas så att den till form och arbetssätt tydligt skiljer sig från den som
anordnas i det offentliga skolväsendet och högskolan, skall tas bort
som särskilt villkor för statsbidrag till folkhögskolan.
Regeringens bedömning: Folkhögskolorna och studieförbunden
bör själva ta ansvar för att all utbildning som anordnas med statsbi-
drag präglas av folkbildningens kännetecken.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Föreskriften att un-
dervisningen skall anordnas så att den till form och arbetssätt tydligt
skiljer sig från den som anordnas i det offentliga skolväsendet och hög-
skolan togs år 1992 bort ur förordningen (1991:977) om statsbidrag till
folkbildningen som ett generellt villkor, men den finns kvar som ett sär-
skilt villkor för statsbidrag till folkhögskolor. Skolväsendet har under
årens lopp tagit starka intryck av folkbildningens pedagogik och har ock-
så fått nya uppgifter och vidgade målgrupper. Man har närmat sig folk-
bildningen vad gäller kunskapssyn, människosyn, pedagogiska former,
arbetssätt och metoder. Folkbildningen bör givetvis inte ändra sin peda-
gogik därför att andra utbildningar har närmat sig folkbildningen.
Det är och bör vara en fråga för folkbildningen själv att utveckla de
pedagogiska formerna och att, tillsammans med dem som deltar i folk-
bildningen, välja det för varje grupp bästa arbetssättet. Regeringen har
stor tilltro till folkbildningens egen förmåga att bedriva sin verksamhet i
lämpliga former. Det finns inga hållbara skäl för staten att genom före-
skrifter styra former och arbetssätt i folkbildningen.
Både studieförbunden och folkhögskolorna har folkbildningsmässiga
särdrag som är värdefulla och som folkbildningen själv värnar om och
vill utveckla. Regeringen räknar med att folkbildningen själv tar ansvar
för att all utbildning som anordnas med statsbidrag präglas av folkbild-
ningens kännetecken. Folkbildningsrådet bör noggrant följa utveckling-
en.
I detta sammanhang vill regeringen också kommentera innebörden av
begreppet skolväsendet. 1 propositionen om vissa gymnasie- och vux-
enutbildningsfrågor m.m. (prop. 1991/92:157) och i riksdagsbehandling-
en nämndes komvux och högskolan. I den föreskrift som behandlades
fanns dock begreppet ”det offentliga skolväsendet”. Detta består enligt
skollagen (1985:1100) av två delar. Den ena delen är det offentliga skol-
väsendet för vuxna, som omfattar kommunal vuxenutbildning (komvux),
vuxenutbildning för utvecklingsstörda (särvux) och svenskundervisning
för invandrare (sfi). Den andra delen är det offentliga skolväsendet för
barn och ungdom, som omfattar förskoleklassen, grundskolan, gymnasie-
skolan, särskolan, specialskolan och sameskolan.
Regeringen vill klargöra att även sfi och särvux ligger inom ramen för
sådan utbildning som folkbildningen, om man så önskar och tillsammans
med deltagarna finner det lämpligt, kan erbjuda. Däremot är det inte rim-
ligt att folkbildningen erbjuder utbildning i skolämnen till barn och ung-
28
dom eller på annat sätt tar över det ansvar som det offentliga skolväsen-
det har för dem.
Prop. 1997/98:115
Regeringens bedömning: Betyg bör inte förekomma inom folkbild-
ningen.
Bakgrund: I komvux och sfi ges betyg efter varje avslutad kurs. I sär-
vux sätts betyg för den som uppnår lägst betyget Godkänd. Den som har
deltagit i en studiecirkel och vill ha ett formellt kompetensbevis på sina
kunskaper har möjlighet att få betyg genom att genomgå en prövning
inom det offentliga skolväsendet. Detta gäller även den som vill ha ut ett
formellt betyg efter att ha studerat vid en folkhögskola. I särvux kan
prövningar inte förekomma, men av de övriga skolformsförordningama
framgår det att den som vill ha betyg har rätt att genomgå prövning.
Denna rättighet gäller t.ex. även när en vuxen vill höja ett betyg som man
har från en tidigare utbildning.
Frågan om rätt för studieförbunden att utfärda betyg behandlades i
propositionen om vissa gymnasie- och vuxenutbildningsfrågor m.m.
(prop.1991/92:157). Möjligheten för studieförbunden att anordna kom-
petensinriktad utbildning bedömdes inte vara ett intrång på det fria och
frivilliga folkbildningsarbetet. Prövningen av de studerandes kompetens
borde dock, liksom tidigare, förbehållas den som står under direkt statlig
tillsyn, dvs. det offentliga skolväsendet.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att det är vik-
tigt att värna om folkbildningens särprägel, att betona att den är fri och
frivillig, inte bunden av någon läroplan eller några centralt fastställda
kursplaner utan bygger på deltagarnas fria kunskapssökande.
Några betyg som motsvarar skolväsendets bör därför inte förekomma
inom folkbildningen. Om en studerande vill ha formell kompetens i form
av betyg enligt det offentliga skolväsendets betygssystem efter att ha
skaffat sig kunskaper i en studiecirkel eller vid en folkhögskola, måste
hon eller han genomgå prövning inom ramen för skolväsendet. Den som
vill ha ett sådant betyg har rätt att gå igenom en prövning för att få det.
Ett tungt skäl till regeringens ställningstagande mot att ge folkbildningen
rätt att sätta betyg är de stora nackdelar det skulle medföra för folkbild-
ningens självständighet. Om betyg skulle sättas inom folkbildningens
ram, måste folkbildningen i denna del av sin verksamhet ställas under
tillsyn av Statens skolverk och åläggas att tillse att cirkelledama respekti-
ve folkhögskollärama konsekvent arbetar mot de mål som anges i kurs-
planen för kursen och som stöd för sin betygssättning använder de betyg-
skriterier som Skolverket har fastställt för kursen. Vidare borde de, lik-
som lärarna inom skolväsendet, använda de centralt fastställda prov som
finns för gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen som ett
hjälpmedel för att bedömningsgrunderna skall bli så enhetliga som möj-
ligt över landet. En sådan detaljreglering och styrning står i bjärt kontrast
till önskemålet om en fri och frivillig folkbildning.
29
Regeringen anser dock, som framgår av följande avsnitt, att resultatet
av studier vid en folkhögskola i vissa fall bör få tillgodoräknas inom
komvux i form av betyg.
Sedan 1993 års högskolereform har högskolorna stor frihet att besluta
om utbildningarnas innehåll och uppläggning. Regeringen beslutar om
vilka examina som får ges inom högskolan och vilka mål som skall upp-
nås för de olika examina. De kompetensbevis som högskolorna utfärdar
är dels kursbevis, dels examensbevis. Högskolornas frihet att själva be-
sluta om utbildningarnas innehåll och uppläggning innebär att det finns
en mycket stor variation mellan högskolorna. Högskolorna har också ett
stort ansvar när det gäller att bevaka kvaliteten i utbildning. De regler
som styr högskolans arbete i högskolelagen och i högskoleförordningen
skall garantera detta. Därför måste det vara högskolorna som har ensam-
rätt att utfärda betyg och kurs- och examensbevis för den utbildning de
bedriver och denna uppgift kan inte överlämnas till andra utbildningsan-
ordnare. Däremot kan högskolan pröva om en tidigare utbildning eller
verksamhet kan godtas för tillgodoräknande vid fortsatta studier inom
högskolan.
Regeringens bedömning: Möjligheter bör öppnas för dem som har
genomgått utbildning vid folkhögskola att i vissa fall tillgodoräkna sig
resultatet av den som betyget Godkänd, när de fortsätter med en ut-
bildning inom komvux som syftar till att uppnå ett slutbetyg.
Skälen for regeringens bedömning: Inom ramen för kunskapslyftet,
där kommunerna har ansvaret och som innebär gymnasial utbildning, är
det fullt möjligt att en folkhögskola eller ett studieförbund åtar sig upp-
drag från en kommun att genomföra utbildning för vissa elever. Det kan
vara fråga om regelrätt uppdragsutbildning, som till alla delar skall fclja
komvux regelsystem. Då sätts betyg enligt komvux betygssystem av
folkhögskolans respektive studieförbundets lärare, men betygsdokumen-
ten skall utfärdas av den rektor i det offentliga skolväsendet som ansvarar
för uppdraget.
Men uppdraget kan också vara utformat så att det är vanlig folkhög-
skoleutbildning som bekostas av kommunen för deltagare i kunskapslyf-
tet, om detta bäst svarar mot deltagarnas önskemål och behov. Folkhög-
skolorna disponerar dessutom 10 000 ”egna” årsstudieplatser inom kun-
skapslyftet. I dessa två fall sätts inga betyg. En studerande som inom ra-
men för sådan utbildning har slutfört ett eller flera ämnen kan vilja fort-
sätta sin utbildning i komvux genom att delta exempelvis i någon yrkes-
utbildning enligt gymnasiala kursplaner. En sådan studerande kan ha som
mål att uppnå en fullständig gymnasiekompetens. För att få ut ett slutbe-
tyg från gymnasial vuxenutbildning måste man emellertid ha betyg i
samtliga kurser som skall ingå. I dag får inte folkhögskolestudierna till-
godoräknas formellt, om en sådan studerande vill ta ut ett slutbetyg på
Prop. 1997/98:115
30
hela sin utbildning. För att slutbetyget skall kunna omfatta även den Prop. 1997/98:115
kompetens som uppnåtts genom folkhögskolestudiema, krävs det att
prövningar genomförs och betyg sätts på kurser motsvarande utbildning-
en vid folkhögskolan.
Detta gagnar inte samverkan mellan de olika vuxenutbildningsanord-
nama, som är så viktig från deltagarsynpunkt. Det är inte heller tillfreds-
ställande om studier vid en folkhögskola, som ger grundläggande eller
särskild behörighet för högskolestudier, inte skulle kunna tillgodoräknas
på den gymnasiala nivån i komvux.
Regeringen anser därför att det bör införas en föreskrift i komvux re-
gelsystem som gör det möjligt att formellt tillgodoräkna kunskaper som
har uppnåtts vid folkhögskola. Ett villkor bör vara att uppnådda kunska-
per har dokumenterats i form av ett intyg, som anger innehållet i utbild-
ningen och anger att godkänt studieresultatet har uppnåtts. När rektorn i
komvux finner att målen enligt kursplanen för motsvarande kurs i
komvux har uppnåtts, får betyget Godkänd sättas på kursen på grundval
av intyget. Om någon del av kursplanen inte ingår, måste en prövning
genomföras på denna del av kursen. En prövning måste också genomfö-
ras om den studerande vill försöka få ett högre betyg än Godkänd.
Regeringens bedömning: Högskolan bör ha kontakter med folkbild-
ningen som en del av högskolans samhällsuppgift och hålla kontakt
med medborgare utanför högskolevärlden. Folkbildningen bör ha in-
tresse av att ta del av vetenskap och forskning och medverka till att
kunskaper sprids. Att få till stånd en fungerande samverkan och ett ut-
byte av erfarenheter mellan å ena sidan folkhögskolor och studieför-
bund och å den andra sidan högskola och forskning bör vara en viktig
uppgift för båda parter.
Skälen för regeringens bedömning: Samverkan mellan universitet
och högskolor och folkhögskolor och studieförbund har gamla traditio-
ner. Föreståndarna för de först etablerade folkhögskolorna kom från uni-
versiteten. Traditionen att utnyttja universititetslärare som föreläsare,
lärare och studiecirkelledare inom folkhögskolor och studieförbund lever
fortfarande. Inte minst kontakterna med de mindre och medelstora hög-
skolorna har ökat på senare år.
Regeringen ser det som värdefullt att denna samverkan kan utvecklas
ytterligare till gagn för högskolan och för folkbildningen. Både folkbild-
ningen och högskolan behöver sträva efter att hitta och utnyttja mötes-
platser för utbyte av erfarenheter. En öppen dialog mellan företrädare för
vetenskap och andra medborgare är i hög grad en demokratifråga. Att
gemensamt diskutera problem som är angelägna för arbetet i t.ex. en folk-
rörelse kan vara ett sätt att utveckla sådana mötesplatser. Det är också
viktigt att folkbildningen, liksom hittills, använder forskare och forsk-
ningsresultat i sin verksamhet. Vetenskap bör komma till användning i
31
folkbildningens vardag så att det kan komma många till del vad som rör Prop. 1997/98:115
sig på högskoleområdet och i forskningsvärlden. Det är också viktigt att
universiteten och högskolorna i sin verksamhet drar nytta av kontakter
med folkbildningen. Nyligen har t.ex. Göteborgs universitet samarbetat
med Nordens Folkliga Akademi och Göteborgs folkhögskola kring folk-
bildningsdagar som ägde rum i anslutning till bokmässan i Göteborg.
Universitetet har också startat Grundtvig Institutet vid Göteborgs univer-
sitet - ett nätverk för kunskapsutveckling och kunskapsspridning.
Högskolan har - utöver sina två huvuduppgifter utbildning och forsk-
ning - fått en tredje uppgift som innebär ökade och fördjupade kontakter
med det övriga samhället. Regeringen lägger stor vikt vid en fungerande
samverkan och ett ökat erfarenhetsutbyte mellan högskolevärlden och
folkbildningen. Regeringen har bl.a. uttalat (prop. 1996/97:1 utg.omr. 16,
s. 88) att det är ”väsentligt att universitet och högskolor även samverkar
med personer som inte har studerat eller har för avsikt att studera vid
högskolan. Forskare bör vara aktiva inom bl.a. folkbildningen och de bör
på ett populärvetenskapligt sätt redogöra för de senaste forskningsrönen i
samarbete med skolor, muséer, fackförbund etc. Regeringen anser att
sådana verksamheter bör utvecklas.”
Regeringen vill här mot bakgrund av vad som tidigare anförts ta upp någ-
ra centrala områden där folkbildningsarbetet kan få stor betydelse för
samhällsutvecklingen även framöver.
Regeringens bedömning: Regeringens satsning på kunskapslyftet bör
kompletteras med ett lyft för kultur och bildning i bred bemärkelse
genom den fria och frivilliga folkbildningen. Naturvetenskap och tek-
nik bör ges ökad uppmärksamhet i bildningsarbetet.
Samhällets satsningar på en allmän kompetenshöjning
Utbildningspolitiken är av central betydelse för ansträngningarna att stär-
ka tillväxten, öka sysselsättningen, minska klyftorna i samhället och
trygga välfärden. Det är viktigt att tillförsäkra alla ungdomar möjligheter
till en god utbildning som lägger grunden för ett livslångt lärande. Det är
också viktigt att ge vuxna, och främst dem som har en låg utbildningsni-
vå, chansen att förbättra sina grundläggande kunskaper och få tillgång till
ny kunskap för att ge dem bättre möjligheter på arbetsmarknaden. Sam-
hällets förändring och inte minst arbetslivets förnyelse ställer nya och
högre krav på oss alla som samhällsmedborgare. Det som traditionellt har
32
betraktats som medborgarkunskap, delaktighet och inflytande är i dag Prop. 1997/98:115
lika viktigt även i arbetslivet. Alla medborgare behöver ges goda förut-
sättningar för en hög livskvalitet som innebär personlig utveckling och
möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. En rad initiativ har tagits
för att föra utvecklingen av vårt land i denna riktning.
Den svenska gymnasieskolan har byggts ut och blivit treårig. Det är en
rättighet för alla ungdomar att få en gymnasial utbildning. Oavsett vilken
inriktning de väljer för sin gymnasieutbildning läser alla en gemensam
kärna av kurser, som har bedömts väsentliga både för att kunna komma in
på arbetsmarknaden och för att aktivt kunna delta i samhällslivet och
kunna påverka sina livsvillkor. Vuxna har möjlighet att inom ramen för
kommunal vuxenutbildning få motsvarigheten till den utbildning som
ungdomarna får i grundskolan och gymnasieskolan. Vuxenutbildning på
grundskolenivå har kunnat göras till en obetingad rättighet för vuxna att
få del av.
Högskolan har fått en permanent utbyggnad som påbörjades hösten
1997. Expansionen av den högre utbildningen i Sverige sker från ett gott
utgångsläge, eftersom vi har en i internationell jämförelse hög utbild-
ningsstandard. Den är dock ojämnt fördelad mellan olika åldersgrupper.
Utbyggnaden av högskolan förväntas leda till att andelen personer med
högskoleutbildning ökar bland dem som är födda på 1960-talet och sena-
re samt till att det blir en jämnare regional utveckling.
Kunskapslyftet
Den 1 juli 1997 inleddes den femåriga satsning på vuxenutbildning som
benämns kunskapslyftet. Denna satsning riktar sig främst till arbetslösa
som inte har gått igenom treårig gymnasieskola, men alla som saknar
sådan gymnasiekompetens kan delta. Utbildningen inom kunskapslyftet
skall syfta till kompetens, huvudsakligen på gymnasial nivå, och behö-
righet för vidare studier. Eftersom ett lagstadgat ansvar att erbjuda gym-
nasial utbildning till vuxna ligger på kommunerna, var det naturligt att
Sveriges kommuner fick ansvaret för huvuddelen av kunskapslyftet.
Även folkhögskolorna tillhandahåller utbildning som leder till en kom
petens motsvarande gymnasieskolan i den meningen att den är behörig-
hetsgivande för högre studier. Inom kunskapslyftet har 10 000 utbild-
ningsplatser avsatts direkt till folkhögskolan som ett permanent tillskott.
Regeringen har särskilt framhållit betydelsen av att kommunerna, ut-
över den egna komvuxorganisationen, både kan och bör utnyttja folkhög-
skolor och studieförbund för att genomföra den femåriga satsningen på
vuxenutbildning. Kommunerna har inom ramen för den dialog som skett
genom den delegation för kunskapslyftet regeringen utsett, uppmanats att
särskilt ta till vara studieförbundens och folkhögskolornas erfarenheter
och kunskaper. Detta är nödvändigt inte minst för att kunna tillgodose att
den utbildning som erbjuds skall passa för olika individers skilda önske-
mål och behov vad gäller bl.a. uppläggningen av utbildningen. Hela folk-
bildningens utbud av studiemöjligheter är ett viktigt alternativ för vuxna
som söker vägledning och vill hitta sin väg in i och genom kunskapslyf-
tet. Det är också viktigt att det kommer till stånd samverkan mellan folk-
bildningen och kommunernas vuxenutbildning, framför allt som en del av
3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 115
reformeringen av vuxenutbildningen. Folkhögskolorna och studieförbun-
den måste finnas med i denna process.
Kommunerna har, så som det var tänkt, utnyttjat folkbildningen för att
genomföra det första året av kunskapslyftet. Både folkhögskolor och stu-
dieförbund har fått uppdrag. Den uppföljning som gjorts genom Delega-
tionen för kunskapslyftet visar att under hösten 1997 har volymen av
uppdrag till folkhögskolor motsvarat ca 2 000 årsstudieplatser på heltid
utöver de 10 000 platser som fördelats direkt till folkhögskolorna. Upp-
dragen till studieförbund har motsvarat ca 4 000 årsstudieplatser på hel-
tid, men ett betydligt högre antal individer har deltagit där eftersom stu-
dieförbunden oftast har anlitats för kurser som syftar till att orientera om
och motivera för studier och sådana kurser är betydligt kortare än ett år.
När det gäller sådana orienteringskurser kan folkbildningen göra en vik-
tig insats genom sin förmåga att nå korttidsutbildade och inspirera, moti-
vera och förbereda dem för fortsatta studier.
Folkhögskolornas och studieförbundens roll i kunskapslyftet är alltså
viktig, men det är helt en fråga för folkbildningen själv att avgöra om
man vill ta på sig uppdrag att bedriva behörighetsgivande utbildning.
Folkbildningens viktigaste funktion i det livslånga lärandet är den egna
folkbildningsverksamheten. Den är något unikt som inte kan förmedlas
på samma sätt av ett reguljärt utbildningsväsende styrt av kursplaner,
betyg och resultatkrav.
Ett lyft för kultur och bildning
Genom kunskapslyftet har regeringen satsat stora resurser på att höja den
vuxna befolkningens formella kompetens i form av behörighetsgivande
utbildning upp till treårig gymnasiekompetens. Till en sådan kompetens-
höjning har även den reguljära verksamheten i folkhögskolans allmänna
kurser och i komvux bidragit verksamt under årens lopp och gör så även i
framtiden. Det räcker dock inte med ett kunskapslyft som är inriktat mot
formell behörighet.
Vi behöver både i vardagslivet, samhällslivet och arbetslivet människor
som har en social kompetens och kart samverka med andra i problemlös-
ning och kring konkreta arbetsuppgifter. Vi behöver människor som har
en kulturell kompetens, insikter och färdigheter inom det estetiska och
skapande området och kan använda sin fantasi och människor som har
förmåga att sätta sig in i andra kulturer än vår egen. Och vi behöver det
som kanske är viktigast av allt, nämligen människor som har den med-
borgarskolning som är en nödvändig förutsättning för att det demokratis-
ka samhället skall fungera och för att medborgarna både skall kunna på-
verka sin egen livssituation och kunna vara aktiva, solidariska och enga-
gerade deltagare i en utveckling av ett framtida samhälle som gagnar alla.
Här är folkhögskolornas och studieförbundens insatser viktiga. Det är
här folkbildningen har sin egen roll i det livslånga lärandet. Därför behö-
ver nu regeringens satsningar på kunskapslyftet kompletteras genom ett
lyft också för kultur och bildning i bred bemärkelse.
Där har också kunskaper och en bred bildning i naturvetenskap och
teknik en viktig roll för framtiden. Vårt samhälle påverkas i dag kanske
mer än någonsin tidigare av utvecklingen inom naturvetenskaplig och
Prop. 1997/98:115
34
teknisk forskning. Genom ny teknik förändras ständigt förutsättningar Prop. 1997/98:115
och villkor för enskilda människor såväl i arbetslivet som i vardagslivet.
Bildningsbegreppet bör därför vidgas och naturvetenskap och teknik bör
ges ökad uppmärksamhet i det dagliga arbetet. Den utvecklingen gör det
angeläget att folkbildningen bidrar till att utjämna kunskapsklyftorna
även inom dessa områden. Flera, inte minst flickor och kvinnor, behöver
få del av denna kunskap. Det är en förutsättning för att många skall kun-
na vara med och påverka utvecklingen i framtiden.
Regeringens satsning på kunskapslyftet bör kompletteras med ett lyft
för kultur och bildning i bred bemärkelse genom den fria och frivilliga
folkbildningen.
Regeringens bedömning: Folkbildningen bör spela en viktig roll för
att förverkliga kulturpolitiken.
Folkbildningen bör ha en viktig fördelningspolitisk uppgift både
geografiskt och socialt genom att den når ut till orter som saknar andra
kulturinstitutioner och till grupper som inte får del av samhällets övri-
ga kulturutbud.
Folkbildningen bör också ha stor betydelse som mötesplats mellan
kulturarbetare och amatörer samt som arbetsmarknad för kulturarbeta-
re.
Folkbildningen bör ge människor möjligheter till eget kulturellt
skapande och till att skaffa sig färdigheter för detta.
Skälen for regeringens bedömning: I de av riksdagen fastställda
kulturpolitiska målen ingår att främja bildningssträvandena. Vid sidan av
konstarterna, medierna och kulturarvet är detta en av hörnstenarna i kul-
turpolitiken. Det folkbildningsarbete som utförs av folkhögskolor och
studieförbund är viktigt för att förverkliga de kulturpolitiska målen.
Folkbildningen med sin breda verksamhet spelar en viktig roll för att
förverkliga de kulturpolitiska målen. Om kulturpolitikens inriktning mot
ökad delaktighet, reella yttrandemöjligheter, kulturell förnyelse, positivt
bruk av kulturarvet och kulturen som en obunden, utmanande och dyna-
misk kraft i samhället skall uppnås, behöver folkbildningen stärka sina
insatser. Idérikedomen och initiativkraften inom folkbildningen kommer
att ha stor betydelse för utvecklingen av kulturen i vårt land.
Folkbildningen når alla samhällsgrupper och åldrar och blir för många
en introduktion till fortsatta kulturupplevelser. Folkbildningen når också i
sin kulturverksamhet bättre än många andra aktörer funktionshindrade,
människor med invandrarbakgrund och korttidsutbildade. Folkbildningen
finns och bedriver en aktiv bildnings- och kulturverksamhet på praktiskt
taget alla orter och i alla kommuner. Därigenom ökar möjligheterna för
alla till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser. I mindre och
medelstora kommuner bär studieförbunden upp mycket av det lokala
kulturlivet. I det stora flertalet kommuner saknas fasta kulturinstitutioner
för t.ex. musik och teater. Biblioteken är i dessa kommuner de enda kul-
35
turinstitutionema. I dessa ca 250 kommuner är studieförbunden, tillsam-
mans med föreningslivet och folkbiblioteken, de viktigaste arrangörerna
av kulturprogram. Där det finns en folkhögskola fungerar den inte sällan
som ett kulturellt centrum i bygden.
Studieförbundens hela verksamhet och särskilt studiecirklarna inom
kulturområdet tillmäts en väsentlig betydelse för kulturlivet i vid mening.
Stödet till studieförbunden ses också i de flesta kommuner som en del av
kulturpolitiken.
Folkhögskolornas långa och korta kurser utbildar varje år många inom
det estetiska området och spelar därmed en viktig roll bl.a. som förbere-
delse inför högre konstnärlig utbildning och för att bredda intresset för
den utövande konsten.
Ett viktigt kännetecken för folkbildningen är kulturaktiviteter som en-
gagerar människor. Folkbildningen ger rum för egen verksamhet. Dess
funktion som arrangör förutsätter förankring i den lokala befolkningen.
Den enskilde får möjlighet att påverka inriktningen av arrangemangen.
Medlemmar och andra aktiva sprider kännedom om arrangemangen och
avsätter tid för att verksamheten skall kunna genomföras.
Studiecirklarnas betydelse för kulturen
Studieförbundens estetiska cirkelverksamhet har stor betydelse för kultu-
ren. Verksamheten är mångsidig och engagerar särskilt många kvinnor.
Inom hantverkscirklar och scenisk konst är kvinnorna i klar majoritet,
medan männen har en viss dominans i slöjdcirklama. Inom musikområ-
det är det manliga deltagandet mycket dominerande i improvisatorisk
musik och ensemblespel. Musik och annan medieanknuten verksamhet är
attraktiv för ungdomar.
SUFO har redovisat två studier av studieförbundens kulturverksamhet,
om hantverkscirklar och om rockcirklar.
Hantverkscirklama bidrar både till att bevara kulturarvet och till att
sprida och utveckla hantverkskunnandet. Det ligger ett egenvärde i att
kunna arbeta med sina händer. Det skapar självförtroende och välbefin-
nande. Till hantverkets betydelse hör även dess ordlöshet som överbryg-
gar språkgränser. SUFO anser i sin sammanfattande bedömning att studi-
eförbunden bör se över såväl syftet med som kvalitet och ambitionsnivå i
vissa hantverkscirklar för att försäkra sig om att både de egna målen och
statens mål för bidragen uppnås.
Det är viktigt att både kvaliteten och ambitionsnivån upprätthålls och
utvecklas i alla hantverkscirklar, lika viktigt som i andra typer av cirklar.
Tendensen att se ner på handens kunskap måste motarbetas. Regeringen
anser att en gedigen verksamhet med hantverkscirklar behövs. Det kan
bidra till att kulturarvet inte går förlorat. Hantverkscirklar är viktiga ock-
så därför att de ger människor möjlighet att skaffa sig förmåga att skapa
något med sina händer. Hantverkscirklama innehåller ofta lika mycket
samtal och diskussioner om samhällsfrågor som den mer teoretiska cir-
kelverksamheten och de utgör för studieovana personer ofta inledningen
till fortsatt deltagande i studieverksamhet över huvud taget.
Av rapporten om rockcirklar framgår att de inte bara ger möjlighet till
musikaliskt lärande. Den individuella och kollektiva identiteten bearbetas
Prop. 1997/98:115
36
och förändras också. Dessa cirklar innebär ett viktigt socialiserande och
kulturskapande arbete med ungdomar, som ger dem tillfälle att pröva på
utan att de förväntas vara professionella. Rockcirklama spelar också en
viktig roll som inkörsport till fortsatt utbildning för dem som strävar efter
att bli professionella.
Folkbildningen som mötesplats och som arbetsmarknad för kulturarbetare
Genom folkbildningens programverksamhet engageras många professio-
nella kulturutövare. Folkbildningen som arrangör och beställare av kul-
turprogram skapar därmed arbetstillfällen och är en betydande försörj-
ningskälla för professionella kulturutövare. Kulturarbetarna får också
möta en delvis ny publik eftersom folkbildningen har breda kontaktnät
och förmåga att locka till sig även dem som annars inte deltar i kulturak-
tiviteter. Detta bidrar till en spridning av kultur till nya grupper. Kultur-
programmen utgör dessutom en betydelsefull kontaktmöjlighet för kul-
turarbetare med både amatörer och allmänhet.
Studieförbunden redovisade under 1997 nästan 164 000 kulturprogram
med drygt 14 miljoner deltagare/besökare. Programmen engagerade totalt
940 000 medverkande. Kulturarbetare medverkade vid totalt ca 80 000
arrangemang. Kulturprogrammens ämnesinriktning var till större delen
sång och musik (38 %) och föreläsningar (31 %).
Att inte minst ungdomar engagerar sig i musikgrupper, teatergrupper,
skrivarverkstäder m.m. av skilda slag är särskilt värdefullt. Ofta är det
inom folkbildningen som människor får den första kontakten med olika
kulturyttringar. En sådan kontakt ger inte sällan upphov till ett intresse
för att söka fördjupad kontakt med kulturverksamhet, något som leder till
en ökad förståelse och ett större intresse för att ta del av det professio-
nella kulturutbudet.
Utöver engagemang i kulturprogram erbjuds de professionella utövarna
också arbetsmöjligheter inom cirkelverksamheten. Detta samspel mellan
professionella kulturutövare och amatörer är värdefullt både för folkbild-
ningen och kulturens utveckling. Det kan handla om att konstnärer leder
studiecirklar eller att professionella utövare och amatörer samverkar i
teater- och musikprojekt. Denna samverkan bör för framtiden kunna vi-
dareutvecklas ytterligare. Det handlar både om att de som organiserar
amatörverksamhet ser värdet av medverkan från yrkesutövande konstnä-
rer och att yrkesutövarna har en uttalad vilja att med helhjärtat engage-
mang arbeta som ledare eller resurspersoner i amatörverksamheten. Även
kontakterna mellan kulturinstitutionerna och folkbildningen bör ytterliga-
re kunna utvecklas. Kulturinstitutionerna måste också vara beredda att
avsätta en rimlig del av sina resurser för annat än produktioner och övrigt
arbete inom den egna institutionen.
Folkhögskolornas betydelse för kulturen
Även folkhögskolorna har en betydande roll som lokala arrangörer av
kulturprogram. Många kulturaktiviteter som förläggs till folkhögskolor
vänder sig till allmänheten. De fyller därmed på många håll i landet en
Prop. 1997/98:115
37
viktig funktion som mötesplats och kulturcentrum i sin region. Det är
också vanligt att skolornas personal och resurser utnyttjas i aktiviteter
utanför skolorna. Folkhögskolornas betydelse för att bredda, fördjupa och
berika kulturutbudet är därför viktig och i många bygder av avgörande
betydelse för utvecklingen av det lokala kulturlivet.
Folkhögskolorna arbetar med ett rikt utbud av utbildningar inom kul-
turområdet. Utbildningarna vid de långa kurserna syftar bl.a. till att ut-
veckla den personliga uttrycksförmågan och till att förbereda för inträde
till fortsatt utbildning eller till att ge en yrkesinriktad pedagogisk utbild-
ning. Kortkursverksamheten omfattar t.ex. pedagogiska fortbildningskur-
ser för ledare i amatörverksamheten.
I folkhögskolorna sker ofta kulturellt och estetiskt skapande som en
integrerad del i annan undervisning och kunskapsinhämtande. Folkhög-
skolorna har härigenom kunnat visa på kulturen som redskap för att för-
nya pedagogik och arbetssätt. Det har inte minst varit värdefullt för grup-
per som haft svårt att ta del av annan undervisning.
Regeringens bedömning: Folkbildningen bör fortsätta sina ansträng-
ningar att undanröja studiehinder och tillgodose utbildningsbehov för
människor med funktionshinder. Inte minst folkhögskolorna bör här
kunna ta på sig ett särskilt ansvar att anordna behörighetsgivande ut-
bildning på uppdrag av kommuner.
Skälen för regeringens bedömning: Förhållandena för personer med
funktionshinder har gradvis förbättrats under den senare hälften av 1900-
talet. Välfärdssamhället har utvidgats och inställningen till handikapp har
förändrats i en positiv riktning. Trots detta är emellertid skillnaderna i
levnadsvillkor mellan personer med funktionshinder och andra fortfaran-
de betydande. SCBs levnadsnivåundersökning visar att människor med
funktionshinder har sämre utbildning, högre arbetslöshet och sämre me-
delinkomst än svenskar i genomsnitt. De har dessutom svårare att delta i
kultur- och fritidsaktiviteter och att etablera sociala kontakter.
Av tradition har folkbildningen spelat en stor roll när det gäller att öka
möjligheterna för personer med funktionshinder att komplettera brister i
sin tidigare utbildning och söka nya kunskaper. Att delta i folkbildnings-
arbetet är dock inte bara ett alternativt sätt att skaffa sig kunskap. Folk-
bildningen har också en viktig uppgift att uppmuntra och inspirera män-
niskor till att utveckla och ta till vara sin förmåga. Folkbildningen ger
dem också möjlighet till kulturupplevelser och eget skapande, förmedlar
sociala kontakter och ger social kompetens. I den folkrörelseanknutna
folkbildningen finns det också en djupt förankrad tradition att möta del-
tagaren på dennes villkor och att ingen skall ställas utanför. Handikapp-
rörelsens framväxt under de senaste decennierna till att bli en stark folk-
rörelse har också bidragit till ett aktivt och fördjupat samarbete mellan
folkbildningsorganisationema och handikapporganisationerna.
Prop. 1997/98:115
38
Sedan många år tar folkhögskolorna emot elever med mycket svåra och
komplicerade funktionshinder. Undervisningen och miljön vid folkhög-
skolorna har visat sig vara av största betydelse för dem, inte minst för
dem som är osäkra inför framtiden. Många folkhögskolor har skaffat sig
de specialkunskaper och särskilda erfarenheter som ofta krävs för att ut-
bilda och möta människor med funktionshinder utifrån de faktiska förut-
sättningar de har.
På motsvarande sätt är studieförbunden en viktig resurs för enskilda
och grupper som andra aktörer inom vuxenutbildningen har svårt att nå.
För många personer med funktionshinder erbjuder studieförbunden möj-
ligheter till studier, till möten och samtal med andra människor och till
kulturaktiviteter som bidrar till en ökad livskvalitet och till ökade möjlig-
heter att utvecklas och ta eget ansvar.
Folkhögskolor och studieförbund har visat sig ha både vilja, ambitioner
och förutsättningar att undanröja studiehinder och anpassa verksamheten
för att tillgodose funktionshindrade människors behov. Stora ansträng-
ningar har gjorts från folkbildningens sida för att öka tillgängligheten och
undanröja sådana praktiska hinder som försvårar deltagandet i både ut-
bildnings- och kulturaktiviteter. Regeringen räknar med att denna ut-
veckling kommer att fortgå och intensifieras. Folkbildningen, inte minst
folkhögskolorna, bör på detta område också kunna ta på sig ett särskilt
ansvar att också ge behörighetsgivande utbildning på uppdrag av kom-
muner.
Mot bakgrund av att vuxenstuderande med funktionshinder i dag möter
hinder som försvårar eller i praktiken omöjliggör studier har regeringen
gett Kunskapslyftskommittén (U 1995:09) i uppdrag att utreda situatio-
nen för studerande med funktionshinder inom alla former av vuxenut-
bildning. Uppdraget skall redovisas senast den 1 april 1999.
Regeringens bedömning: Folkbildningen bör ta på sig viktiga upp-
gifter på IT-området till nytta för samhället och för folkbildningens
egen verksamhet. Folkbildningen bör kunna bidra både genom att er-
bjuda utbildning kring IT och genom att utnyttja IT som redskap i ut-
vecklingen av den egna verksamheten.
Regeringen avser därför att ta initiativ för att påskynda IT-
användningen i folkbildningen. Regeringen har erfarit att Stiftelsen för
kunskap och kompetens är beredd att stödja IT-utvecklingen i folk-
bildningen. Folkbildningen kommer därigenom att disponera ca 50
miljoner kronor för IT-utveckling inom ramen för det utvecklingscent-
rum som regeringen i den regionalpolitiska propositionen föreslår
skall etableras för att stödja distansutbildning i första hand inom hög-
skolan och folkbildningen.
Skälen för regeringens bedömning: Övergången till informations-
och kunskapssamhället och den ökade användningen av informationstek-
nik, IT, skapar en rad möjligheter. Stora kunskapsbaser öppnas för en
Prop. 1997/98:115
39
bredare allmänhet, tillgången till samhällsinformation förbättras och
därmed ökar också möjligheterna till kommunikation och till att delta i
den demokratiska processen. Möjligheten till distansarbete och distans-
studier förbättras avsevärt. Samtidigt finns det risker med den snabba
utvecklingen inom IT-området och det ökande beroendet av detta kom-
munikationssätt.
En konsekvens av den snabba utvecklingen kan bli att vi får ett A- och
ett B-lag, om det uppstår en klyfta mellan dem som har tillgång till tekni-
ken och reella möjligheter att använda den och dem som inte har dessa
möjligheter. Tekniken är fortfarande förhållandevis dyr och även om an-
talet människor som har tillgång till en dator stadigt ökar, är vi långt från
den situation som förutsågs för några år sedan - en dator i varje hushåll.
Frågan om tillgänglighet är dock mycket bredare än så. Enbart den fy-
siska tillgången till tekniken säkerställer inte förmågan att hantera den
och få tillgång till informationen. Det är viktigt att alla ges möjlighet att
få insikt och kunskaper om hur tekniken hanteras och hur den på olika
sätt kan påverka arbetslivet, privatlivet och samhällslivet.
Det ökade flödet av information med hjälp av nya medier ställer också
nya krav på den enskilde. Mycket av den information som tidigare varit
tillgänglig har på olika sätt granskats och värderats av utgivaren av in-
formationen. Samhället har också på olika sätt försökt försäkra sig om
god informationskvalitet, t.ex. genom reglerna om utgivaransvar för press
och etermedier. Så är dock inte fallet inom den nya IT-baserade informa-
tionsspridningen, där möjligheterna för enskilda och organisationer att
göra information direkt tillgänglig för många är oerhört mycket större än
tidigare. Även om olika ansträngningar görs för att öka ansvaret från ut-
givarna av det IT-baserade utbudet, så kommer ansvar för värdering av
informationen i betydande grad att flyttas från - som tidigare - en ansva-
rig utgivare till ett stort antal ansvariga mottagare. Beredskapen för denna
nya roll som ansvarig mottagare måste förbättras om informationstekni-
ken skall kunna ställas i samhällets tjänst.
Folkbildningens roll
IT-frågan är inte ny för folkbildningen. Redan under 1980-talet var folk-
bildningen bland de första som i större skala erbjöd utbildning inom data
och ADB. Ämnesområdet har sedan dess behållit sin stabila position, och
såväl studieförbund som folkhögskolor har ett stort kursutbud inom IT-
området.
Folkbildningen har en stor uppgift att fylla med tanke på ITs framväx-
ande roll i det nya informationssamhället. Folkbildningen kan genom sin
förankring i lokalsamhället och sin koppling till folkrörelserna spela en
viktig roll i en ökad tillgänglighet, såväl fysisk som kunskapsmässig, till
den nya tekniken. Vidare utgör folkbildningen med sin deltagarstyrda
verksamhet och gruppbaserade pedagogik en god grund för utvecklandet
av ett kritiskt förhållningssätt till den information som är tillgänglig via
den nya tekniken. Folkbildningen har också möjlighet att via sin verk-
samhet påverka den svenska IT-utvecklingen, framför allt beträffande
informationsinnehållet.
Prop. 1997/98:115
40
Den tekniska infrastrukturen inom folkbildningen är relativt god. Detta Prop. 1997/98:115
innebär inte att samtliga studieförbundsavdelningar har möjlighet att
ständigt förnya sin utrustning i takt med den senaste utvecklingen. Till-
gången till IT är dock tillräcklig för att folkbildningen tillsammans med
bibliotek, skolor m.fl. skall kunna utgöra en viktig resurs för ökad lokal
tillgänglighet till tekniken i en lärande miljö. Etablerandet av lokala stu-
diecentra som erbjuder tillgång till modem IT och pedagogisk handled-
ning har haft stor betydelse.
I arbetet med att göra den nya tekniken tillgänglig kan det sägas finnas
två huvudlinjer: verksamhet där tekniken och dess användningsområden
utgör själva ämnet samt integrerad användning av IT i övrig studieverk-
samhet. En sådan anpassning av verksamheten ställer dock tämligen stora
krav på flexibilitet och anpassning av studielokaler.
I detta sammanhang är det viktigt att folkbildningen kan utforma verk-
samheten så att den fortfarande grundar sig på de värderingar som präglar
studiecirklar och folkhögskolekurser. Användningen av teknik i utbild-
ningssituationer skapar lätt bilden av en verksamhet där människor sitter
ensamma vid sina datorer och interaktionen framför allt sker mellan
människa och maskin. Folkbildningen har, med sin stora erfarenhet av att
skapa kreativa möten mellan människor, såväl en möjlighet som en upp-
gift att utveckla verksamhetsformer som stöds av IT, men som fortfaran-
de baserar sig på samspel mellan människor.
Förhållandet mellan folkbildningen och den nya tekniken har möjlighet
att utvecklas till en situation där de båda områdena drar nytta av varand-
ra. Verksamheten i studiecirklar och folkhögskolekurser får med hjälp av
den nya tekniken tillgång till väsentligt större informationsmängder.
Samtidigt utgör folkbildningens verksamhet en organiserad plats för lä-
rande och bildning med diskussioner om och ifrågasättande av den IT-
baserade informationen. I folkbildningsaktiviteten skapas möjligheter att
bearbeta informationen så att den kan omvandlas till kunskap.
Folkbildningen har en viktig uppgift i att förbättra möjligheterna till
kritisk granskning av de informationsmängder som görs tillgängliga med
hjälp av den nya tekniken. Detta kan ske t.ex. genom särskilda utbild-
ningar i källkritik och kritisk faktagranskning.
En ökad användning av modem kommunikationsteknik erbjuder också
möjligheter att bredda de diskussioner som folkbildningens verksamhet
grundar sig på. Diskussioner som tidigare pågått inom en enskild folk-
högskolas eller studiecirkels ram kan nu utvidgas till flera med teknikens
hjälp. Breddningen av diskussionen kan då också ske över såväl organi-
sationsgränser som geografiska gränser. Kommunikationstekniken kan
också användas för att vid valda tillfällen utnyttja ämnesexpertis som inte
finns att tillgå lokalt.
Regeringens insatser
Folkbildningen har stora uppgifter på IT-området till nytta både för sam-
hället och för folkbildningen själv. Det är viktigt att folkbildningen både
erbjuder utbildning kring IT och utnyttjar IT som ett pedagogiskt red-
skap. Mot den bakgrunden avser regeringen att ta särskilda initiativ för
41
4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 115
Rättelse: S. 54 rad 7 Står: Göran Persson Skall stå: statsrådet Carl Tham.
att underlätta och påskynda IT-användningen i folkbildningen. Insatserna Prop. 1997/98:115
berör flera områden.
Regeringen vill för det första öka folkbildningens möjligheter att ge en
allmän IT-kompetens till hela Sveriges befolkning, såväl kvinnor som
män. Folkbildningen bör därför få stöd för att ta fram en IT-grundkurs.
Kursen bör behandla informationstekniken ur olika aspekter, bl.a. pro-
gramvarutyper, inverkan på den enskildes och samhällets situation, Inter-
net och kommunikation samt kritisk informationshantering.
För det andra vill regeringen ge folkbildningen ökad tillgång till den
informations- och kunskapsmängd som förmedlas via IT. I detta avseen-
de är en ökad tillgänglighet till Internet en viktig faktor. Regeringen har
tagit ett steg mot detta genom anslutningen av läns- och folkbiblioteken
samt muséer till universitetsnätverket SUNET. Här har också folkbild-
ningen, genom samverkan med folkbiblioteken, fått en stor kunskaps-
och informationsresurs till sitt förfogande. Regeringen vill nu utveckla
den lokala tillgängligheten ytterligare genom att möjliggöra även för
folkbildningen att ansluta sig till Internet med god kapacitet och på för-
månliga villkor, i stort i enlighet med den modell som gällt för folkbibli-
otekens anslutning till SUNET. Folkbildningen får genom detta en avgö-
rande möjlighet att infoga IT-stöd i sina kurser och studiecirklar.
För det tredje vill regeringen påskynda det utvecklingsarbete som på-
börjats inom ramen för det av regeringen stödda projektet Folkbildnings-
nätet. Detta utvecklingsarbete bör breddas med avsikten att bl.a. skapa
gemensamma IT-baserade funktioner för folkbildningen, som kan använ-
das av cirkelledare och lärare vid folkhögskolor för att utforma egna IT-
baserade pedagogiska material samt andra gemensamma IT-funktioner.
Regeringen föreslår i den regionalpolitiska propositionen (prop.
1997/98:62) att ett särskilt utvecklingscentrum bör etableras för att stödja
utvecklingen av distansutbildning baserad på modem informationsteknik
i första hand inom högskolan och folkbildningen.
Ledningen för detta centram skall uppdras åt en delegation med före-
trädare i första hand för högskolan och folkbildningen. Företrädare för
dessa två parter skall representera de delar av respektive område som
direkt bidrar till kunskapsutvecklingen om användningen av IT i utbild-
ningen. För folkbildningens del bör Folkbildningsrådet få i uppdrag att
ansvara för att utse företrädare för den delen av centrumets verksamhet.
Delegationen får i uppdrag att lämna förslag till inriktning och fortsatt
finansiering av verksamheten. Delegationen bör också få i uppdrag att
lämna förslag till hur staten kan stödja folkbildningens tillgång till Inter-
net med utgångspunkt från den modell som gällt folkbibliotekens anslut-
ning till SUNET.
Regeringen har erfarit att Stiftelsen för kunskap och kompetens är be-
redd att stödja IT-utveckling för folkbildningens behov i enlighet med de
riktlinjer som här presenterats. För detta ändamål kommer folkbildningen
via centrumet därvid att kunna disponera ca 50 miljoner kronor utöver
det ordinarie folkbildningsanslaget.
För högskolans del avser regeringen att avsätta ytterligare 50 miljoner
kronor för centrumets verksamhet på högskoleområdet.
I samma proposition har regeringen också särskilt behandlat möjlighe-
terna att via folkbildningen och IT göra det nationella kulturatbudet till-
42
gängligt i hela landet. Regeringen understryker där att folkbildningen har Prop. 1997/98:115
en särskild roll i regeringens ambition att göra detta kulturutbud tillgäng-
ligt för alla. Arbetet med ”Kulturnät Sverige” visar att informationstekni-
ken även kan användas för spridning och tillgänglighet av kultur. För att
säkerställa en bred tillgång till ett nätburet kulturutbud bör en modell för
lokala ”IT-kulturcentra” utvecklas. Folkbildningen har stor erfarenhet
som lokal arrangör av kulturverksamhet och en nära koppling till den
lokala kulturen. Det finns också en fördel i att kombinera miljöer för lä-
rande och kultur.
Regeringens bedömning: Folkbildningen bör fortsätta sina ansträng-
ningar att genom kultur- och bildningsarbete underlätta en integration
mellan invandrare och svenskar. Särskilt i storstädernas ytterområden
bör folkbildningen, inte minst studieförbunden, ta på sig en stor och
viktig uppgift på detta område.
Skälen för regeringens bedömning: Sverige har på några decennier
genom invandring blivit ett land som är präglat av kulturell och etnisk
mångfald. Mer än 900 000 personer är födda utomlands och många av
dem har varit bosatta i Sverige under många år. I propositionen Sverige,
framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik
(prop. 1997/98:16) har regeringen gett sin syn på dessa frågor.
Säråtgärder som riktar sig till invandrare som grupp skall begränsas till
insatser och åtgärder som kan behövas under den första tiden. Målen för
integrationspolitiken är lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett
etnisk och kulturell bakgrund, en samhällsgemenskap med samhällets
mångfald som grund och en samhällsutveckling som kännetecknas av
ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara
delaktiga i och medansvariga för.
Folkhögskolor och studieförbund kan utan tvivel aktivt bidra till att en
ökad integration förverkligas i samhället. Genom sina insatser inte minst i
utsatta områden har folkbildningsarbetet påtagligt ökat de invandrades
delaktighet i samhället. Inte sällan är det just via folkbildningen som
människor med olika bakgrund möts på jämlika och likvärdiga villkor.
Folkbildningen står för grundläggande demokratiska värden och lika rät-
tigheter och möjligheter för män och kvinnor. Detta är av särskild vikt i
integrationsarbetet. Både studieförbund och folkhögskolor har också visat
att de kan göra betydelsefulla insatser i arbetet med att förebygga och
motverka främlingsfientlighet och rasism.
Folkbildningen främjar en kulturell mångfald och möten mellan olika
kulturer. Inom ramen för kulturaktiviteter skapas viktiga kontakter mel-
lan människor från olika länder och ett kulturutbyte äger rum, som är en
central del i integrationsarbetet.
Folkbildningen kan även på andra sätt bidra till integrationsarbetet. Att
svenskar skaffar sig kunskaper i främmande språk är viktigt. Men också
kunskaper om andra länders kultur och vanor samt om andra religioner
43
har en stor betydelse. Här kan insatser från folkbildningen spela en viktig Prop. 1997/98:115
roll både på utbildnings- och kulturområdet. Folkhögskolorna kan erbju-
da rika möjligheter för invandrade och svenskar att träffas och att arbeta
tillsammans i konkreta utbildningssituationer. Det gäller särskilt de folk-
högskolor som bedriver verksamhet i storstäderna. Även studiecirklar,
som samlar människor som invandrat från olika länder och svenskar
kring gemensamma intressen, är viktiga. Det kan vara ett bra komple-
ment till svenskundervisningen för invandrare (sfi), oavsett om sfi be-
drivs i kommunal regi eller inom folkbildningen som ett uppdrag från en
kommun. Flera undersökningar har visat att vuxna invandrare som har
varit en kort tid i Sverige annars sällan kommer i kontakt med svenskar.
Det finns många erfarenheter av att både invandrare och svenskar som
träffas i t.ex. studiegrupper upplever en stark gemenskap, som de tidigare
inte trott vara möjlig. Även i samverkan med organisationer som har bil-
dats av invandrare eller på etnisk grund kan folkbildningen bidra med att
skapa nya vägar för människor från olika kulturer att mötas i ett gemen-
samt samhällsarbete.
Folkbildningen har en lång tradition av att erbjuda sfi. För många in-
vandrare var det genom folkbildningen man fick den första kontakten
med det svenska språket och det svenska samhället. Folkbildningen har
alltjämt en viktig roll för att ge invandrare rika möjligheter till att träna,
öva och förbättra sina språkfärdigheter i svenska. Samtidigt är det just
som mötesplats mellan olika kulturer och mellan människor med olika
bakgrund och ursprung som folkbildningen kanske har sin viktigaste roll
för att förverkliga målen för integrationspolitiken.
Regeringens bedömning: Folkbildningen bör fortsätta sina ansträng-
ningar att bidra till en kunskapsutveckling hos alla medborgare kring
vad som krävs för att ställa om Sverige till en ekologiskt hållbart sam-
hälle. Säi skilt inom ramen för arbetet med lokala investeringsprogram
kan folkbildningen spela en viktig roll.
Skälen för regeringens bedömning: Vid FN-konferensen om miljö
och utveckling i Rio de Janeiro 1992 lyftes särskilt fram kretsloppstän-
kande, källsortering, återvinning och förnyelsebara råvaror som nyckel-
begrepp i den nya samhällsutveckling som krävs för att skapa större rätt-
visa mellan Nord och Syd och mellan vår generation och kommande. I
Rio-konferensens Agenda 21, ”överlevnadsprogrammet för det 21:a år-
hundradet”, utmanas alla till genomgripande förändringar. I Sverige har
det resulterat i att ett omfattande s.k. Agenda 21-arbete inletts lokalt i
kommuner, organisationer och folkrörelser. I det arbetet har också folk-
bildningen aktivt engagerat sig.
En ekologiskt hållbar utveckling innebär att vi som lever i dag tillgo-
doser våra behov utan att äventyra kommande generationers möjlighet att
tillgodose sina. De övergripande målen för ett ekologiskt hållbart sam-
44
hälle är att skydda miljön och människors hälsa, att använda jordens re- Prop. 1997/98:115
surser effektivt och att nå en hållbar försörjning. Detta kräver långsiktiga
och uthålliga insatser inom skilda politikområden.
Efter förslag i budgetpropositionen för 1998 (prop. 1997/98:1, utg.omr.
18) infördes ett statligt stöd till lokala investeringsprogram. Sammantaget
kommer 5,4 miljarder kronor att fördelas till kommuner under perioden
1998-2000. En kommun som vill söka sådant statligt stöd skall brett be-
skriva sitt pågående och kommande arbete för att skapa en ekologiskt
hållbar utveckling. Helhetsperspektivet är viktigt och sociala aspekter
måste beaktas. Förekomsten av och innehållet i folkbildnings- och ut-
bildningsinsatser skall bl.a. redovisas i kommunernas ansökningar.
Om visionen om en ekologisk omställning skall kunna förverkligas
handlar det i hög grad om förändrade beteenden hos individerna, om att
vi alla reflekterar över vår vardagliga livsstil och anstränger oss att för-
ändra den så att den blir mera resurseffektiv och kretsloppsanpassad. Det
behövs alltså ett nytänkande som har en bred folklig förankring och för-
ändrade attityder som innebär att vi är beredda till handling. Hela befolk-
ningen behöver omfattas, för att denna omställning skall lyckas. Det
krävs att alla medborgare, unga och äldre, har kunskaper i miljöfrågor.
Här behövs det ett långsiktigt folkbildningsarbete i den mest klassiska
meningen, där ökade kunskaper leder till engagemang och förändring
både av människors beteende och samhälleliga beslut. Regeringen är
övertygad om att folkbildningen i alla dess delar har goda möjligheter att
bidra till den utvecklingen och att den är beredd att ta på sig uppgiften.
Folkbildningen, och då särskilt studieförbunden finns och verkar i männi-
skors vardag, i bostadsområden, på arbetsplatser och i folkrörelser. Studi-
ecirklar når ut till människor av alla slag. I studiecirklar kan de tillsam-
mans bearbeta nya kunskaper, reflektera över innebörden av dem, vilka
konskvenser de leder till, hur man kan ta hand om intressemotsättningar
och konflikter osv. Det gör att folkbildningen har en särskild betydelse
för att ställa om Sverige till ett ekologiskt hållbart samhälle. De flesta
kommunerna har också lyft fram folkbildningen i sina ansökningar om
stöd till lokala investeringsprogram. Regeringen räknar därför med att
folkbildningen via kommunerna kommer att få del av det statliga stödet
och därigenom spela en viktig roll för att skapa en ekologiskt hållbar ut-
veckling i Sverige.
Regeringens bedömning: Regeringen avser att i vårpropositionen för
budgetåret 1999 behandla frågan om resurserna för folkbildningen.
Särskilda medel bör avdelas ur folkbildningsanslaget för att möjliggö-
ra en utvecklings- och försöksverksamhet inom folkhögskolor och
studieförbund.
45
Skälen for regeringens bedömning: Regeringen har under regering- Prop. 1997/98:115
sperioden gjort stora ansträngningar i syfte att sanera landets ekonomi för
att därigenom möjliggöra fortsatt välfärd och utveckling. För att genom-
föra denna sanering har det varit nödvändigt att göra stora besparingar
inom praktiskt taget alla samhällsområden. Trots detta har det varit
möjligt att hålla folkbildningen i stort sett utanför besparingar och stora
nedskärningar i statens bidrag. Regeringen har haft ambitionen att värna
folkbildningen.
Regeringen vill i sammanhanget även erinra om att de tillfälliga resur-
ser, som under åren 1992 - 1996 tilldelats bl.a. folkhögskolorna av ar-
betsmarknadsskäl, fr.o.m. budgetåret 1977 ersatts av permanenta resurser
för 10 000 årselevplatser inom ramen för kunskapslyftet. Detta innebär
en kraftig varaktig utbyggnad av folkhögskolans kapacitet. Folkhögsko-
lorna har för dessa platser för budgetåret 1997 tillförts ca 371 miljoner
kronor. Härtill kommer studiestödskostnader beräknade till ca 700 mil-
joner kronor.
Som anförts i det föregående kommer folkbildningen att ha stor bety-
delse för såväl den enskilda människan som för samhället när det gäller
att möta framtidens behov av kunskaper, social kompetens och förmåga
att fungera i och bidra till ett demokratiskt samhälle. För att fullgöra des-
sa viktiga arbetsuppgifter behöver studieförbunden och folkhögskolorna
adekvata resurser. Detta bör inte ses som ett uttryck från statens sida att
stötta en folkbildning i ekonomiskt trångmål utan som ett uttryck för att
samhället behöver en stark och vital folkbildning för att klara de stora
utmaningar som samhället nu står inför. Regeringen avser att i vårpropo-
sitionen för budgetåret 1999 behandla frågan om resurserna för folkbild-
ningen.
I propositionen 1990/91:82 utgick regeringen från att även kommuner
och landsting har ett ansvar för finansieringen av folkbildningen. Rege-
ringen vill på nytt påminna om detta. Folkbildningen är ett nationellt an-
svar för såväl stat som kommuner och landsting. Kommuner och lands-
ting har således ett eget ansvar för att möjliggöra en god folkbildning. En
fungerande folkbildning är en förutsättning för att medborgare oavsett
bostadsort får en höjd bildningsnivå och därigenom skapar förutsättning-
ar för utveckling och framsteg i hela landet. Uteblivna eller kraftigt
sänkta bidrag minskar i hög grad folkbildningens möjligheter att fullgöra
sina uppgifter. Staten varken kan eller bör åta sig att kompensera studie-
förbund och folkhögskolor för inkomstbortfall från andra bidragsgivare.
Som redovisats under avsnittet 8.4. Folkbildningens och IT kommer
folkbildningen att kunna disponera ca 50 miljoner kronor utöver ordina-
rie anslag för att möjliggöra för folkhögskolorna och studieförbunden att
utveckla sitt arbete med IT.
Varje folkbildningsorganisation bör fortlöpande bedriva utvecklingsar-
bete avseende den egna organisationens verksamhet som bekostas inom
ramen för de medel som organisationen förfogar över. För att möjliggöra
en utvecklings- och försöksverksamhet utöver detta föreslår regeringen
att ur folkbildningsanslaget avdelas särskilda medel för att förstärka ut-
vecklings- och försöksverksamheten inom folkhögskolor och studieför-
bund. Folkbildningen, till skillnad från skolan och komvux, har inte den-
na form av utvecklingsresurs. Enligt regeringens bedömning finns det ett
46
stort behov av att det också inom folkbildningen finns avdelade medel för
att pröva nya verksamhetsformer samt för att utvärdera och sprida erfa-
renheter mellan folkbildningens organisationer. I en tid av snabba sam-
hällsförändringar är det särskilt viktigt att förnyelsearbetet inom folkbild-
ningen kan stimuleras. Folkbildningen har av regeringen getts en viktig
roll i regeringens satsning på kunskapslyftet. Folkbildningen bör därför
naturligt ingå i det femåriga utvecklingsarbete som nu pågår i landets
samtliga kommuner. Samtidigt är det väsentligt att det också finns egna
utvecklingsresurser inom folkbildningen för att bevara och vidareut-
veckla folkbildningens egen identitet. Det bör ankomma på Folkbild-
ningsrådet att fördela medlen på studieförbund och folkhögskolor. För
innevarande budgetår får 10 miljoner kronor användas för försöksverk-
samhet inom folkbildningen. Regeringens avsikt är att ge Folkbildnings-
rådet i uppdrag att fördela medlen (prop. 1997/98:1, utg. omr. 17, bet.
1997/98: KrUl, rskr. 1997/98:99). Regeringen avser att i budgetproposi-
tionen för 1999 återkomma till riksdagen om vilka resurser som bör av-
delas för ändamålet för budgetåret 1999. Regeringens avsikt är att den
avdelade resursen för utvecklings- och försöksverksamhet inom folkbild-
ningen på några års sikt bör utökas till att omfatta ca 1 % av det statsbi-
drag till folkbildningen som Folkbildningsrådet har att fördela, dvs. till
drygt 20 miljoner kronor.
Prop. 1997/98:115
47
SUFOs uppdrag har varit att genomföra en utvärdering av folkbildningen
för att ge underlag för regeringens och riksdagens bedömningar av om
statsbidraget till folkbildningen används i enlighet med de syften och
villkor som sammanställts.
För att fullgöra uppdraget har SUFO dels låtit SCB utföra en riksom-
fattande intervjuundersökning, dels anlitat ett antal forskare vid olika
universitet och högskolor, som genomfört forskningsprojekt inom studi-
eförbundens och folkhögskolornas verksamhetsområden. De flesta pro-
jekten avser studieförbundens verksamhet, bl.a. därför att statistik och
vetenskaplig kunskap om cirkelverksamhet och cirkeldeltagare är mindre
omfattande än motsvarande kunskaper om folkhögskolornas verksamhet.
Delar av utvärderingsarbetet har tidigare redovisats i sex delbetänkan-
den. Ett delbetänkande, Folkbildning och vuxenstudier (SOU 1995:141),
innehåller resultat från intervjuundersökningen. De fem övriga delbetän-
kandena innehåller rapporter från ett eller flera av forskningsprojekten.
Forskarna ansvarar själva för innehållet i rapporterna. Delbetänkandena
heter Cirkelsamhället (SOU 1996:47), Värden i folkhögskolevärlden
(SOU 1996:75), Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och
hantverksutövande (SOU 1996:122), Folkbildningens institutioner (SOU
1996:127), samt Tre rapporter om studiecirklar: Studieförbundens roll i
vuxenutbildningen, "man lär sig mer än man tror genom att träffas",
samt Rockmusik som folkbildning (SOU 1996:154).
Utredaren och sekretariatet har i utvärderingsarbetet samrått med en refe-
rensgrupp, bestående av fem forskare och universitetslärare samt repre-
sentanter för kommun- och landstingsförbunden, Statens kulturråd och
Inrikesdepartementet.
Förordningen (1991:997) om statsbidrag till folkbildningen och propo-
sitionen (1990/91:82) om folkbildning är allmänt formulerade då det
gäller syftena med det statlig bidraget och ger därför bara begränsad
vägledning då det gäller att försöka fastställa graden av uppfyllelse av de
mål som gäller för statsbidragen. Folkbildningen tillmäts dock stor bety-
delse då det gäller att befästa och utveckla demokratin i det svenska sam-
hället och då det gäller att förbättra människors möjligheter att påverka
sina livsvillkor. Samarbetet med andra betonas liksom folkbildningens
betydelse för folkrörelser och föreningar. Genom folkbildningen ökar
toleransen och förståelsen människor emellan och den folkliga kulturen
utvecklas. En viktig uppgift för folkbildningen är att bidra till att utjämna
utbildningsklyftorna och därför skall grupper som anses eftersatta ut-
bildningsmässigt, socialt och kulturellt prioriteras. Utvärderingen skall
belysa om samhällets förväntningar på folkbildningen infrias i verklig-
heten och ytterst ge underlag för beslut om det framtida statliga stödet till
verksamheten.
Prop. 1997/98:115
Bilaga 1
48
Enligt intervjuundersökningen har 75 procent av svenskarna i åldern
18-75 år någon gång deltagit i en studiecirkel. 13 procent har deltagit i en
folkhögskolekurs och åtta procent av svenskarna har gått igenom en lång
folkhögeskolekurs. Nära 40 procent av befolkningen har deltagit i minst
en studiecirkel under den senaste treårsperioden. 14 procent av svenskar-
na har genomgått mer än åtta studiecirklar under den senaste tioårsperio-
den och/eller minst tre cirklar under de senaste tre åren. För denna grupp
förefaller studiecirkeln att ingå i en livsstil.
Förhoppningarna att folkbildningen skall bidra till att utjämna utbild-
ningsklyftorna infrias emellertid inte. Liksom annan utbildning rekryterar
studieförbunden fler deltagare med god utbildningsbakgrund än med kort
utbildning. Däremot deltar fler människor med kort utbildning i studie-
cirklar och folkhögskolekurser än i annan vuxenutbildning. I de långa
folkhögskolekursema är andelen kortutbildade särskilt stor, främst i de
allmänna, behörighetsgivande kurserna och på de extra utbildningsplatser
som har tillkommit av arbetsmarknadsskäl.
I de statliga beslutdokumenten pekas ett par grupper ut som särskilt
prioriterade för folkbildningen, vid sidan av dem med kort utbildning,
nämligen invandrare och handikappade. Enligt undersökningen lyckas
studieförbunden rekrytera handikappade i något större utsträckning än
icke handikappade. Däremot är deltagandet bland invandrare från länder
utanför Norden bara omkring hälften så stor som bland svenskar och
nordbor. På folkhögskolorna är andelen invandrare väsentligt större än i
studiecirklarna. Även andelen handikappade elever är förhållandevis stor
där.
En viktig grupp för all vuxenutbildning är de arbetslösa, men enligt
undersökningen deltar dessa i studiecirklar i lika liten utsträckning som
de kortutbildade. Folkhögskolorna rekryterar däremot många arbetslösa,
både i reguljära allmänna kurser och på extra utbildningsplatser.
Huvudvikten vid värderingen av folkbildningen skall enligt beslutsdo-
kumenten läggas vid deltagarnas erfarenheter och det är i den andan som
utvärderingsarbetet har bedrivits.
Av intervjuundersökningen framgår att de som deltagit i studiecirklar
har övervägande mycket positiva erfarenheter. Större delen av deltagarna
uppger att de deltagit i studiecirkel för att öka sina kunskaper i ämnet.
Många talar också om studiecirklarnas sociala funktion. Denna bild be-
kräftas av de djupstudier som gjort i de övriga rapporterna av olika typer
av studiecirklar. Det sammanfattande intrycket är att studiecirkeln är en
lyckad studieform för vuxna, även för dem som inte har trivts med den
traditionella skolans arbetsformer.
Nästan samtliga intervjuade som hade deltagit i folkhögskolestudier
var nöjda med studieformen och de förvärvade kunskaperna. Enligt djup-
studien, Värden i folkhögskolevärlden, tycks folkhögskolan skilja sig från
den "vanliga" skolan främst genom ett lugnare tempo och att eleverna får
vara mer aktiva och genom läramas attityder och personliga engagemang.
Folkhögskolorna tycks på ett annat sätt än vanliga skolor utgöra en läran-
de miljö med ett starkt engagemang.
Det viktigaste motivet för ett statligt stöd till folkbildningen har alltid
varit att den bidrar till en demokratisk grundsyn och utveckling i sam-
hället. I de av SUFO initierade undersökningarna har det visat sig att det
Prop. 1997/98:115
Bilaga 1
49
inte bara är de studiecirklar som kan sorteras in under rubriken samhälls-
vetenskap som är av betydelse för samhällsklimatet och för kunskapen
om hur samhället fungerar. Men man kan möjligen ställa frågan om inte
studiecirkelverksamheten som helhet verkar mer disciplinerande än sam-
hällsförändrande. I folkhögskolorna ser både rektorer och lärare det som
självskrivet att deras roll i utbildningen är att ge någon form av demokra-
tisk fostran. I intervjuerna förmedlar också många elever att de under
tiden på skolan faktiskt har fått ökad tolerans och förståelse för andra
liksom ökad ansvarskänsla och i vissa avseende också ökat engagemang i
samhällsfrågor.
Folkbildningen förväntas främja internationell och kulturell förståelse
och utveckling. Intervjuundersökningen visar på ett lågt deltagande i stu-
diecirklar bland invandrare, men i djupstudierna finns bra exempel på
vad studieförbunden kan göra för att minska främlingsfientlighet och öka
kulturell och internationell förståelse. Några studieförbund har också ut-
vecklat kontakter med folkbildningsverksamheten i andra länder. Sådana
kontakter har flera folkhögskolor sedan en längre tid. Som tidigare sagts
är andelen invandrare förhållandevis stor vid folkhögskolorna.
Om folkbildningen skall bidra till en demokratisk grundsyn hos delta-
garna är det viktigt att studiecirklar och folkhögskolekurser i sitt arbets-
sätt präglas av demokratiska värderingar. I SUFOs undersökningar är
bilden av hur folkbildningens verklighet motsvarar idealet mångtydig.
Tydligt är att deltagarna i studiecirklar och folkhögskolekurser allmänt
anser att deltagarinflytandet är väsentligt större där än i traditionell ut-
bildning. Men samtidigt uttalar många intervjuade att det i praktiken är
anordnaren som bestämmer om de viktiga sakerna. När det gäller folk-
högskolan har forskarna bakom djupstudien ställt frågan om det inte finns
en förstelning och om inte folkhögskolans demokratiska arbetsformer
behöver en förnyelse för att väcka elevernas intresse.
I propositionen om folkbildning framhålls att studieförbunden och
folkhögskolorna intar en framträdande roll i kulturlivet och att det är in-
om folkbildningen som amatörverksamheten inom kulturområdet har
kunnat utvecklas bäst. Detta ger studieförbunden och folkhögskolorna ett
särskilt ansvar för utvecklingen av den folkliga kulturen. Den största äm-
nesgruppen inom studiecirklarna är den estetiska. Även på folkhögsko-
lorna är den estetiska verksamheten omfattande, särskilt i de långa, sär-
skilda kurserna. Dessutom anordnar studieförbunden ett stort antal kul-
turprogram som framförs inför publik och även på folkhögskolorna an-
ordnas ofta kulturprogram. Två av SUFOs projekt är direkt inriktade på
att studera den estetiska verksamheten. Det gäller dels hantverkscirklar,
dels rockmusikcirklar.
De estetiska cirklarna tillfredsställer många olika behov. Den stora till-
strömningen är ett bevis för att deltagarna ofta är nöjda med verksamhe-
ten. SUFO anser ändå att det finns anledning att ifrågasätta om all verk-
samhet håller en kvalitet som motiverar att den får statsbidrag. I vissa fall
tycks studieförbundens roll begränsas till att tillhandahålla materiella
förutsättningar för att deltagarna skall kunna ägna sig åt sina fritidsintres-
sen eller tillverka "prylar". Cirkelarrangörema bör därför tydligare än nu
sker klargöra för sig själva och andra vilka syften cirklarna har. När det
gäller folkhögskolorna är det angeläget att de fortsätter att spela sin tra-
Prop. 1997/98:115
Bilaga 1
50
ditionellt viktiga roll för kulturen, samtidigt som nya kulturella funktio-
ner bör utvecklas.
Folkbildningen förväntas ge stöd och stimulans till ett idéburet studie-
arbete i folkrörelser och föreningar. Alla studieförbund och mer än hälf-
ten av folkhögskolorna har organisatoriska band till folkrörelser och and-
ra ideella föreningar. Även de landstingsägda folkhögskolorna har ett
omfattande samarbete med föreningslivet i sina respektive regioner. En
stor del av funktionärs- och medlemsutbildningar i organisationer äger
rum i studiecirklar och på folkhögskolor. Folkbildningen är en del av
folkrörelserna och en viktig förutsättning för att de skall kunna fylla sin
viktiga funktion i det svenska samhället.
Den bild som ges av intervjuundersökningen och djupstudierna är att
det framför allt på det lokala planet förekommer ett mycket omfattande
samarbete mellan folkbildningen och föreningar och att en stor del av
föreningarnas verksamhet bedrivs som studiecirklar eller folkhögskole-
kurser. Medlemsorganisationernas ledningar förefaller däremot måttligt
intresserade av folkbildningen. Folkbildningen företräde har därför fått
stort utrymme att utveckla en egen folkbildningsideologi, som i viktiga
avseenden är gemensam för studieförbund och folkhögskolor och som
staten också har gjort till sin i det senaste beslutet om mål för statsbidra-
gen.
I de statliga beslutsdokumenten framhålls att studieförbund och folk-
högskolor själva skall sätta målen för sin verksamhet och att dessa skall
skilja sig åt mellan de olika studieförbunden och folkhögskolorna. Profi-
leringen anses viktig och betecknas som en särskild kvalitet. Intervju-
undersökningen och några av djupstudierna visar att deltagarna inte bryr
sig särskilt mycket om vem som anordnar studiecirklarna och kurserna.
Detta bör vara en tankeställare för studieförbunden och folkhögskolorna.
Detta bör dock inte, enligt SUFOs mening, tas till intäkt för att arbetet
med att fastställa profilerade mål för verksamheten skulle vara menings-
löst. Målen och profilen skapar en identitet för varje studieförbund och
folkhögskola, och utan den identiteten försvagas förankringen i samhället
och respekten för verksamheten.
Prop. 1997/98:115
Bilaga 1
Den totala omfattningen av folkbildningen anses väl motsvara vad staten
kan förvänta sig av bidragsgivningen. SUFO är medveten om svårigheten
att öka deltagandet inom de prioriterade grupperna, men anser ändå att
studieförbunden bör öka ansträngningarna att höja deltagandet bland
kortutbildade, invandrare och arbetslösa. I de statliga måldokumenten bör
arbetslösa tillföras som en prioriterad grupp.
Deltagarna är i allt väsentligt nöjda med resultatet av sina studier och
med verksamheten över huvud taget. Det är inte något tvivel om att folk-
bildningen betyder mycket för den allmänna bildnings- och kunskapsni-
vån bland vuxna liksom för kulturlivet i Sverige. Ett annat viktigt värde
ligger i det sociala nätverk i vardagslivet som framför allt studiecirklarna
utgör. Verksamheten inom både studieförbund och folkhögskolor måste
anses ha den betydelse för demokratins befästande och utveckling i Sve-
51
rige och för deltagarnas personliga utveckling som anges i de statliga
måldokumenten.
SUFO gör dock vissa påpekanden. Att döma av det material som fram-
kommit bör studieförbunden se över såväl syftet med som kvaliteten och
ambitionsnivån i vissa hantverkscirklar för att försäkra sig om att de
uppfyller både de egna och statens mål. Det tycks också finnas anledning
för folkhögskolorna att pröva nya vägar att ge eleverna möjlighet att ut-
öva ett verkligt inflytande över kursernas innehåll och uppläggning. Stu-
dieförbunden bör också tydligare markera sin ideologiska profil och klar-
göra denna för deltagarna.
När det gäller kommande utvärderingar av folkbildningen anser SUFO
att andra former än kommitténs bör prövas. Vad som bör eftersträvas är
en fastare organisation som har möjlighet att arbeta mer långsiktigt än
den av tid och direktiv låsta kommittén. Det skulle ge utrymme för suc-
cessiva beslut om forskningsprojekt med bättre tid för planering av pro-
jekten samt möjlighet att utnyttja vunnen kunskap för att starta nya pro-
jekt eller ta sig an frågor som aktualiseras i samhället.
SUFO lämnar vidare förslag till ett antal studier som bör ingå i en
kommande utvärdering:
Intervjuundersökningen bör följas upp på lämpliga områden för att
klarlägga ev. förändringar då det gäller deltagandet i vuxenutbildning och
folkbildning.
Analyserna av folkbildningens effekter bör fördjupas, t.ex. beträffande
det lokala kulturlivet, den lokala politiska beslutsprocessen, kvalitén i
lokala föreningslivet.
Folkbildningens effekter för deltagarna bör undersökas, t.ex vad folk-
högskolestudier leder till, samt om läroprocesserna i rockcirklar eller an-
nan ungdomsverksamhet på ett observerbart sätt påverkar deltagarnas
framtid.
Hur påverkas folkhögskolornas verksamhet av det stora antalet arbets-
lösa elever?
I vilken utsträckning påverkar folkbildningens interna utvärderingar
beslut om framtida verksamhet?
Folkbildningsrådet verksamhet bör följas upp och utvärderas fortlö-
pande.
Prop. 1997/98:115
Bilaga 1
52
Prop. 1997/98:115
Bilaga 2
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Kriminalvårdssty-
relsen, SIDA, Handikappinstitutet, Statens institut för särskilt utbild-
ningsstöd, Socialstyrelsen, Riksrevisionsverket, Statistiska Centralbyrån,
Statskontoret, Statens skolverk, Folkbildningsrådet, Lärarhögskolan i
Stockholm, Mälardalens högskola, Linköpings universitet, MIMER na-
tionellt program för folkbildningsforskning, Göteborgs universitet, Umeå
universitet, Jönköpings högskola, Humanistisk- samhällsvetenskapliga
forskningsrådet, Centrala studiestödsnämnden, Arbetsmarknadsstyrelsen,
Glesbygdsverket, Statens invandrarverk, Nämnden för hemslöjdsfrågor,
Statens kulturråd, Ungdomsstyrelsen, Kunskapslyftskommittén, Sveriges
Utbildningsradio AB, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolomas Intresseorganisation,
Folkrörelserådet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Cent-
ralorganisation, Svenska Folkhögskolans Lärarförbund, Lärarnas Riks-
förbund, Sveriges Folkhögskolestuderandes Förbund, Handikappförbun-
dens Samarbetsorgan, Synskadades Riksförbund, De Dövas riksförbund,
Lantbrukarnas Riksförbund, Företagarnas Riksförbund, Riksförbundet
för kommunal och statlig vuxenutbildning, Folkrörelsernas Konstfräm-
jande, Arbetarnas Bildningsförbund ABF, Folkuniversitetet, Frikyrkliga
studieförbundet FS, KFUK-KFUMs studieförbund, Nykterhetsrörelsens
Bildningsverksamhet NBV, Studiefrämjandet, Studieförbundet Medbor-
garskolan, Studieförbundet Vuxenskolan SV, Svenska idrottsrörelsens
studieförbund SISU, Sveriges Kyrkliga Studieförbund SKS, Tjänstemän-
nens Bildningsverksamhet TBV, Bosöns Idrottsfolkhögskola, Brunnsviks
folkhögskola, Folkhögskolan Hvilan, Furuboda folkhögskola, gemensamt
yttrande av Glimåkra, Hagabergs Hjälmareds, Hållands, Mellansels, Sol-
viks, Strömbäcks och Sundsgårdens folkhögskolor, Hellidens folkhög-
skola, Hola folkhögskola, Kvinnofolkhögskolan, gemensamt yttrande av
landstinget och folkhögskolorna i Västemorrlands län, Ljungskile folk-
högskola, Runö folkhögskola, Skara stifts folkhögskola, Skinnskattebergs
folkhögskola, S:ta Birgittas folkhögskola, Skeppsholmens folkhögskola,
Sundsgårdens folkhögskola, Sverigefinska folkhögskolan, Södra Vätter-
bygdens folkhögskola, Sörängens folkhögskola, Tollare folkhögskola,
Önnestads folkhögskola.
53
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Anders-
son, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson, von Sydow,
Klingvall, Pagrotsky, Östros
Föredragande: statsrådet Carl Tham
Prop 1997/98:115
Regeringen beslutar proposition 1997/98:115 Folkbildning.
54
Eländers Gotab 55959, Stockholm 1998