Prop.
1997/98:101
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 mars 1998
Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås att det i förvaltningslagen införs en allmän och
kompletterande regel om att beslut av förvaltningsmyndigheter får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om något annat inte är
särskilt föreskrivet. Därmed överges den tidigare huvudregeln om att
statliga myndigheters beslut i avsaknad av bestämmelser om
överklagande får överklagas hos närmast högre myndighet och i sista
hand hos regeringen.
Förslaget syftar inte till att flytta överprövningen av förvaltnings-
ärenden till en annan instans än den som nu gör överprövningen. Den nya
regeln om överklagande är i stället närmast av författningsteknisk
karaktär och innebär en lagreglering av en huvudregel om domstols-
prövning som i praktiken redan gäller. Därutöver är ett syfte med regeln
att anvisa en behörig domstol för det fall en rätt till domstolsprövning
skulle finnas enligt EG-rätten eller Europakonventionen och en sådan rätt
inte är förutsedd i lagstiftningen. Bestämmelsen syftar också till att
begränsa risken för negativa kompetenskonflikter mellan de allmänna
domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Den nya regeln föranleder följdändringar i form av särskilda
överklagandebestämmelser om rätt att överklaga till regeringen i ett antal
lagar. I ärendet föreslås också att det införs särskilda överklagande-
bestämmelser som innebär att överprövningen av beslut enligt ett fåtal
lagar flyttas från regeringen till allmän förvaltningsdomstol och i två
speciella fall, som gäller lantmäterimyndighets beslut, att överprövningen
flyttas från regeringen till fastighetsdomstol.
1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 101
I propositionen föreslås vidare flera ändringar i bestämmelserna om
förfarandet i de allmänna förvaltningsdomstolarna.
För att undanröja den rådande osäkerheten i fråga om dels i vilken mån
kravet på prövningstillstånd i kammarrätt omfattar olika processuella
frågor med anknytning till saken, dels i vilken sammansättning dom-
stolarna skall besluta i sådana frågor föreslås ändringar i förvaltnings-
processlagen och lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Flera av
förslagen i propositionen avser prövningen av frågan om ett över-
klagande har kommit in i rätt tid. Det föreslås att såväl kammarrätt som
Regeringsrätten vid en sådan prövning skall vara domför i en mindre
sammansättning än vad som nu är fallet samt att överklagandeförbud
skall gälla när ett beslut i en sådan fråga har överprövats av en
domstolsinstans. Vidare föreslås en ändring i kammarrättens samman-
sättning i mål om laglighetsprövning enligt kommunallagen och
kyrkolagen som innebär att kammarrätten skall vara domför utan
särskilda ledamöter vid prövning av mål av enkel beskaffenhet. Det
föreslås också en generell regel om att utgångspunkten för beräkningen
av överklagandetiden för en myndighet eller annan allmän part som
företräder det allmänna skall vara när avgörandet har meddelats i stället
för delgivningsdagen. Slutligen föreslås att det införs bestämmelser om
överlämnande av mål mellan förvaltningsdomstolarna samt att krav på
prövningstillstånd i kammarrätt skall gälla i ytterligare två måltyper, mål
om återkrav av utgivet bistånd enligt socialtjänstlagen och mål om
utdömande av vite enligt viteslagen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 oktober 1998.
Prop. 1997/98:101
Prop. 1997/98:101
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................7
2 Lagtext...............................................................................................8
2.1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken.......................8
2.2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken..................9
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap..................................................................10
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m.......................................11
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring..........................................................................12
2.6 Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen
(1970:988).........................................................................13
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:991) om ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning i samband med
fastighetsbildning..............................................................14
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar.......................................................15
2.9 Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291).........................................................................19
2.10 Lag om ändring i lagen (1971:1037) om
äganderättsutredning och legalisering..............................22
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud
mot dumpning av avfall i vatten.......................................23
2.12 Förslag till lag om ändring i datalagen (1973:289)..........24
2.13 Förslag till lag om ändring i anläggningslagen
(1973:1149).......................................................................25
2.14 Lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfalligheter...................................................................26
2.15 Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen
(1973:1173).......................................................................28
2.16 Förslag till lag om ändring i inkassolagen (1974:182).....29
2.17 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410).......................................................................30
2.18 Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1977:477).... 32
2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:729) om
Patentbesvärsrätten...........................................................33
2.20 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620).........................................................................34
2.21 Förslag till lag om ändring i hälsoskyddslagen
(1982:1080).......................................................................36
2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:206) om viten.. 37
2.23 Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen
(1986:223).........................................................................38
2.24 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen
(1988:327).........................................................................40
2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1119) om teknisk Prop. 1997/98:101
kontroll..............................................................................41
2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om
individuellt pensionssparande...........................................42
2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1623) om
skattereduktion för riskkapitalinvesteringar.....................43
2.28 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring.....................................................44
2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:239) om
arbetslöshetskassor...........................................................45
2.30 Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen
(1998:000).........................................................................46
2.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:000) om
biluthyrning.......................................................................47
3 Ärendet och dess beredning............................................................48
4 Överklagande av förvaltningsbeslut................................................49
4.1 En allmän regel om domstolsprövning av
förvaltningsbeslut.............................................................49
4.2 Utformningen av den nya regeln om domstolsprövning.. 60
4.3 En ändrad instansordning för vissa överklaganden och
följdändringar i andra författningar..................................64
4.4 Vissa speciella ärendegrupper inom lantmäteriområdet... 67
4.4.1 Överklagande av räkningar avseende avgifter
för lantmäteriförrättningar m.m......................68
4.4.2 Vissa ärenden enligt lagen om
äganderättsutredning och legalisering............69
4.4.3 Vissa ärenden enligt lagen om förvaltning av
samfalligheter.................................................71
5 Omfattningen av kravet på prövningstillstånd i kammarrätt och
Regeringsrätten................................................................................73
6 Krav på prövningstillstånd i kammarrätt i ytterligare måltyper......80
7 Regeringsrättens sammansättning vid prövning av vissa
awisningsbeslut..............................................................................84
8 Kammarrättens sammansättning vid prövning av vissa
awisningsbeslut..............................................................................85
9 Förbud mot att överklaga vissa awisningsbeslut............................87
10 Rättens sammansättning vid prövning av processuella frågor i mål
där prövningstillstånd krävs............................................................90
11 Kammarrättens sammansättning i mål om laglighetsprövning.......91
12 Överklagandetidens beräkning........................................................92
13 Överklagandetidens längd...............................................................95
14 Överlämnande av mål mellan domstolar.........................................98
15 Ekonomiska konsekvenser............................................................104
16 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.................................104
17 F örfattningskommentar.................................................................105
17.1 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken................105
17.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m.....................................105
17.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring........................................................................105
17.4 Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen
(1970:988).......................................................................106
17.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar.....................................106
17.6 Förslaget till lag om ändring av förvaltningsprocesslagen
(1971:291).......................................................................108
17.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:1037) om
äganderättsutredning och legalisering............................109
17.8 Förslaget till lag om ändring i datalagen (1973:289)...... 110
17.9 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen
(1973:1149).....................................................................110
17.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfälligheter..........................................110
17.11 Förslaget till lag om ändring i körkortslagen
(1977:477).......................................................................111
17.12 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620).......................................................................111
17.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:206) om
viten................................................................................111
17.14 Förslaget till lag om ändring i förvaltningslagen
(1986:223).......................................................................112
17.15 Förslaget till lag om ändring i fordonsskattelagen
(1988:327).......................................................................113
17.16 Övriga förslag till lagändringar......................................113
Prop. 1997/98:101
Bilaga 1 Promemorian Översyn av förvaltningsprocessen (Ds
1996:40) lagförslag.........................................................115
Bilaga 2 Promemorian Fortsatt översyn av förvaltningsprocessen
(Ds 1997:29) lagförslag..................................................137
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Översyn av förvaltningsprocessen...........138
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Fortsatt översyn av förvaltningsprocessen 139
Bilaga 5 Författningsförslag i promemorian Några
överklagandefrågor.........................................................140
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Några överklagande frågor.......................143
Bilaga 7 Lagrådsremissen lagförslag............................................144 Prop. 1997/98:101
Bilaga 8 Lagrådets yttrande..........................................................184
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998.........188
Prop. 1997/98:101
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i föräldrabalken,
2. lag om ändring i äktenskapsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,
4. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk
sprit m.m.,
5. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
6. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),
7. lag om ändring i lagen (1970:997) om ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning,
8. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar,
9. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
10. lag om ändring i lagen (1971:1037) om äganderättsutredning
och legalisering,
11. lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning
av avfall i vatten,
12. lag om ändring i datalagen (1973:289),
13. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149),
14. lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter,
15. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),
16. lag om ändring i inkassolagen (1974:182),
17. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
18. lag om ändring i körkortslagen (1977:477),
19. lag om ändring i lagen (1977:729) om Patentbesvärsrätten,
20. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
21. lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080),
22. lag om ändring i lagen (1985:206) om viten,
23. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),
24. lag om ändring i fordonskattelagen (1988:327),
25. lag om ändring i lagen (1992:1119) om teknisk kontroll,
26. lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensions-
sparande,
27. lag om ändring i lagen (1995:1623) om skattereduktion för
riskkapitalinvesteringar,
28. lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring,
29. lag om ändring i lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor,
30. lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:000),
31. lag om ändring i lagen (1998:000) om biluthyrning.
Prop. 1997/98:101
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs att det i föräldrabalken' skall införas en ny
paragraf, 20 kap. 9 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 kap
9§2
Länsstyrelsens beslut i ett
ärende enligt 19 kap. 17 § får
överklagas hos regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
1 Balken omtryckt 1995:974.
2 Tidigare 9 § upphävd genom SFS 1990:444.
Härigenom föreskrivs att det i äktenskapsbalken skall införas en ny
paragraf, 15 kap. 5 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 15 kap. 5§ Länsstyrelsens beslut i fråga |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
2.3
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1904:26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap
skall införas en ny paragraf, 1 kap. 10 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 1 kap. 10§ Länsstyrelsens beslut enligt 3 § |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
10
2.4
Prop. 1997/98:101
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1961:181) om försäljning av
teknisk sprit m.m. skall inforas en ny paragraf, 18 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 18§l Läkemedelsverkets beslut enligt Prövningstillstånd krävs vid |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.
Tidigare 18 § upphävd genom SFS 1973:997.
11
2.5
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 11 § lagen (1962:381)’ om allmän
försäkring skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 kap.
H §2
Beslut av en allmän försäkringskassa eller Riksförsäkringsverket i
ärenden om försäkring enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Ett beslut som har fattats av en tjänsteman hos
försäkringskassan får dock inte överklagas av en enskild innan beslutet
har omprövats enligt 10 §. En enskilds överklagande av ett sådant beslut
innan beslutet har omprövats skall anses som en begäran om omprövning
enligt nämnda paragraf.
Vid prövning av besvär över länsrättens beslut i mål som avses i första
stycket skall nämndemän ingå i kammarrätten, om nämndemän deltagit i
länsrätten.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Bestämmelsen i 33 § fjärde
stycket förvaltningsprocesslagen
(1971:291) gäller inte awisnings-
beslut som har meddelats av en
försäkringskassa.
Prop. 1997/98:101
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
1 Lagen omtryckt 1982:120.
2 Senaste lydelse 1995:17.
12
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 6 § fastighetsbildningslagen
(1970:988)’ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 kap.
6§2
Överklagas i annat fall än som avses i 2-5 §§ beslut eller åtgärd av
lantmäterimyndigheten, skall skrivelsen med överklagandet ges in till
lantmäterimyndigheten inom fyra veckor från den dag då förrättningen
förklarades avslutad eller inställd.
Åtgärd varigenom gräns utmärkts far överklagas inom ett år från den
dag då uppgift om fastighetsbildningen eller fastighetsbestämningen in-
fördes i fastighetsregistret eller, om utmärkningen gjorts först efter
nämnda dag, från det åtgärden slutfördes.
Beslut om debitering av för-
rättningskostnader får överklagas
inom tre veckor från den förfallo-
dag som anges i beslutet.
Överklagande enligt denna paragraf får göras av sakägare. Den som
ålagts att betala ersättning eller kostnad får överklaga beslutet, även om
han inte är sakägare.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.
' Lagen omtryckt 1992:1212.
2 Senaste lydelse 1995:1394.
13
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1970:991) om ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning
skall inforas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 8§ Länsstyrelsens beslut enligt 4 § |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
14
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar
dels att 4 a, 8, 12, 13 a och 14 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av följande
lydelse.
Prop. 1997/98:101
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4a§
På avdelning dömer fem regeringsråd. Avdelningen är dock domför
med fyra regeringsråd, om tre av dessa är ense om slutet.
Vid prövning av ansökningar om resning eller återställande av för-
sutten tid och vid prövning av frågor som avses i 28 § förvaltnings-
processlagen (1971:291) är avdelningen domför med tre regeringsråd,
om prövningen är av enkel beskaffenhet. Har regeringsrätten tidigare
avslagit en ansökan om resning från samma sökande beträffande samma
avgörande och anför sökanden inget nytt som är av betydelse för
prövningen av ansökningen, är avdelningen dock domför med ett
regeringsråd, om ansökningen avslås eller avvisas.
Vid prövning av talan mot
beslut varigenom besvär avvisats
såsom för sent inkomna samt vid
beslut om avvisande av för sent
inkomna besvär är avdelningen
domför med tre regeringsråd.
Vid beslut om avskrivning av
mål efter återkallelse är
avdelningen domför med ett rege-
ringsråd.
Frågor om prövningstillstånd far
avgöras av ett regeringsråd. Fler
än tre regeringsråd far inte delta.
8
Kammarrätt prövar
1. överklagande som enligt lag
domstolen,
2. mål som underställs dom-
Vid prövning av talan mot ett
beslut där ett överklagande har
avvisats såsom för sent inkommet
samt vid beslut om avskrivning av
mål efter återkallelse är avdel-
ningen domför med ett regerings-
råd.
Frågor om prövningstillstånd far
avgöras av ett regeringsråd. Fler
än tre regeringsråd far inte delta.
Detsamma gäller vid behandling
av andra frågor i mål där pröv-
ningstillstånd krävs for prövning
av överklagande, om frågorna be-
handlas fore eller i samband med
frågan om prövningstillstånd.
§
eller annan författning görs hos
15
stolen enligt folkbokföringslagen
(1967:198),
3. mål enligt lagen (1989:479)
om ersättning för kostnader i
ärenden och mål om skatt, m. m. i
den utsträckning som är före-
skrivet i den lagen,
4. sådana ansökningar om
resning i mål eller ärenden som
enligt 11 kap. 11 § regerings-
formen skall prövas av förvalt-
ningsdomstol, om målet eller
ärendet slutligt avgjorts av en
länsrätt eller förvaltningsmyn-
dighet,
5. ansökningar om återställande
av försutten tid för överklagande
eller därmed jämförbar åtgärd till
länsrätt, kammarrätt eller förvalt-
ningsmyndighet,
6. ansökningar enligt lagen
(1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut i den
utsträckning som är föreskrivet i
den lagen,
7. mål om sådant onödigt
uppehållande av ärende som enligt
föreskrift i lag skall prövas av
kammarrätt.
Prop. 1997/98:101
2. mål enligt lagen (1989:479)
om ersättning för kostnader i
ärenden och mål om skatt, m. m. i
den utsträckning som är före-
skrivet i den lagen,
3. sådana ansökningar om
resning i mål eller ärenden som
enligt 11 kap. 11 § regerings-
formen skall prövas av förvalt-
ningsdomstol, om målet eller
ärendet slutligt avgjorts av en
länsrätt eller förvaltningsmyn-
dighet,
4. ansökningar om återställande
av försutten tid för överklagande
eller därmed jämförbar åtgärd till
länsrätt, kammarrätt eller förvalt-
ningsmyndighet,
5. ansökningar enligt lagen
(1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut i den
utsträckning som är föreskrivet i
den lagen,
6. mål om sådant onödigt
uppehållande av ärende som enligt
föreskrift i lag skall prövas av
kammarrätt.
Regeringen förordnar om kammarrätternas domkretsar.
Förekommer det vid mer än en
kammarrätt flera mål som har
nära samband med varandra, får
målen handläggas vid en av
kammarrätterna, om det kan göras
utan avsevärd olägenhet för någon
part.
En kammarrätt får, om det finns
särskilda skäl och det kan göras
utan avsevärd olägenhet för någon
part, lämna över ett mål till en
annan kammarrätt som hand-
lägger sådana mål.
Närmare föreskrifter om över-
lämnande av mål mellan kam-
marrätter meddelas av regeringen.
16
12 §’
Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra
lagfarna ledamöter får ej sitta i rätten.
När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är
kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler
än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i
rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän
Prop. 1997/98:101
1. vid prövning av besvär över 1. vid prövning av överklagande
beslut som ej innebär att målet av beslut som ej innebär att målet
avgöres, avgöres,
2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt
vid annan åtgärd som avser endast måls beredande,
3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta
prövats i sak.
Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål,
får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet.
Om domförhet vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och lagen (1990:886) om gransk-
ning och kontroll av filmer och videogram. Bestämmelser om domförhet
vid behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.
Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd är kammarrätten
domför med två ledamöter, om de
är ense om slutet.
Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd är kammarrätten
domför med två ledamöter, om de
är ense om slutet. Detsamma
gäller vid behandling av andra
frågor i mål där prövningtillstånd
krävs for prövning av över-
klagande, om frågorna behandlas
före eller i samband med frågan
om prövningstillstånd. Vid be-
handling av en fråga om avvisning
av ett överklagande på grund av
att det har kommit in för sent är
kammarrätten domför med två
ledamöter, om de är ense om
slutet.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten
domför med en lagfaren domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en
lagfaren ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att de
bör förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänsteman i
kammarrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare
bestämmelser om detta meddelas av regeringen.
Senaste lydelse 1994:435.
17
13 a §2
Kammarrätten skall vid behandling av mål enligt 10 kap. kommunal-
lagen (1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300) bestå av tre
Prop. 1997/98:101
lagfarna ledamöter och två sådana
13b§.
Kammarrätten är dock domför
utan de särskilda ledamöterna i
sådana fall som anges i 12 § andra
stycket 1-3 samt vid prövning av
överklagande som uppenbarligen
inte kan bifallas.
särskilda ledamöter som anges i
Kammarrätten är dock domför
utan de särskilda ledamöterna i
sådana fall som anges i 12 § andra
stycket 1-3 samt vid prövning av
mål som är av enkel beskaffenhet.
Om det i lag eller annan för-
fattning föreskrivs att talan skall
väckas vid eller överklagas till
allmän förvaltningsdomstol, skall
det göras vid en länsrätt.
14 §3
Om det i lag eller annan
författning föreskrivs att talan
skall väckas vid eller beslut över-
klagas till allmän förvaltnings-
domstol, skall det göras vid en
länsrätt.
Ett beslut skall överklagas till den länsrätt inom vars domkrets ärendet
först prövats, om inte regeringen för ett visst slag av mål föreskriver
något annat.
Förekommer det vid mer än en
länsrätt flera mål som har nära
samband med varandra, far målen
handläggas vid en av länsrätterna
om det kan göras utan avsevärd
olägenhet för någon enskild.
Närmare föreskrifter om över-
lämnande av mål mellan länsrätter
meddelas av regeringen.
Förekommer det vid mer än en
länsrätt flera mål som har nära
samband med varandra, får målen
handläggas vid en av länsrätterna
om det kan göras utan avsevärd
olägenhet för någon part.
En länsrätt får, om det finns
särskilda skäl och det kan göras
utan avsevärd olägenhet för någon
part, lämna över ett mål till en
annan länsrätt som handlägger
sådana mål.
Närmare föreskrifter om över-
lämnande av mål mellan länsrätter
meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
2 Senaste lydelse 1995:21.
3 Senaste lydelse 1997:1088.
18
2.9
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen (1971:291)
dels att 33 och 34 a §§ skall ha följande lydelse,
dels att nuvarande 7 § skall betecknas 6 a § och ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 §, av följande lydelse.
Prop. 1997/98:101
Nuvarande lydelse
7§
En besvärs handling tillställs den
myndighet som har meddelat det
beslut som överklagas. Hand-
lingen skall ha kommit in inom tre
veckor från den dag då klaganden
fick del av beslutet.
Den myndighet som har
meddelat beslutet prövar om
besvärshandlingen har kommit in i
rätt tid. Har handlingen kommit in
för sent, skall myndigheten avvisa
den, om inte annat följer av tredje
stycket.
Handlingen skall inte avvisas,
om förseningen beror på att
myndigheten har lämnat klaganden
en felaktig underrättelse om hur
man överklagar. Handlingen skall
inte heller avvisas, om den inom
överklagandetiden har kommit in
till den domstol som skall pröva
överklagandet. I ett sådant fall
skall domstolen vidarebefordra
handlingen till den myndighet som
har meddelat beslutet och
samtidigt lämna uppgift om vilken
dag handlingen kom in till den
högre instansen.
Om besvärshandlingen inte
avvisas enligt denna paragraf,
skall den myndighet som har
Föreslagen lydelse
6 a §
Ett överklagande tillställs den
myndighet som har meddelat det
beslut som överklagas. Över-
klagandet skall ha kommit in inom
tre veckor från den dag då
klaganden fick del av beslutet
eller, om klaganden är en part
som företräder det allmänna, inom
tre veckor från den dag läns-
rättens eller kammarrättens beslut
meddelades.
Den myndighet som har
meddelat beslutet prövar om
överklagandet har kommit in i rätt
tid. Har överklagandet kommit in
för sent, skall myndigheten avvisa
det, om inte annat följer av tredje
stycket.
Överklagandet skall inte
avvisas, om förseningen beror på
att myndigheten har lämnat
klaganden en felaktig underrättelse
om hur man överklagar. Över-
klagandet skall inte heller avvisas,
om det inom överklagandetiden
har kommit in till den domstol
som skall pröva överklagandet. I
ett sådant fall skall domstolen
vidarebefordra överklagandet till
den myndighet som har meddelat
beslutet och samtidigt lämna
uppgift om vilken dag överkla-
gandet kom in till den högre
instansen.
Om överklagandet inte avvisas
enligt denna paragraf, skall den
myndighet som har meddelat
19
meddelat beslutet överlämna den
och övriga handlingar i ärendet till
den domstol som skall pröva
överklagandet. Detta gäller dock
inte när överklagandet förfaller
enligt 28 § förvaltningslagen
(1986:223).
beslutet överlämna det och övriga
handlingar i ärendet till den
domstol som skall pröva
överklagandet. Detta gäller dock
inte när överklagandet förfaller
enligt 28 § förvaltningslagen
(1986:223).
Prop. 1997/98:101
7§
Finner en länsrätt eller kam-
marrätt i samband med att ett mål
inleds att den saknar behörighet
att handlägga målet men att en
annan motsvarande domstol skulle
vara behörig, skall handlingarna i
målet lämnas över till den dom-
stolen, om den som inlett målet
inte har något att invända mot
detta och det inte heller finns
något annat skäl mot att hand-
lingarna överlämnas. Hand-
lingarna skall anses ha kommit in
till den senare domstolen samma
dag som de kom in till den domstol
som först tog emot handlingarna.
33 §'
Länsrätts beslut överklagas hos kammarrätt. Kammarrätts beslut
överklagas hos Regeringsrätten.
Beslutet får överklagas av den som det angår, om det gått honom emot.
Kammarrättens beslut att meddela prövningstillstånd får inte
överklagas.
Om ett överklagande har av-
visats såsom för sent inkommet
och en domstol efter överklagande
har prövat detta beslut eller
vägrat prövningstillstånd i fråga
om ett sådant överklagande, får
domstolens beslut inte överklagas.
34 a S2
I de fall det är särskilt före-
skrivet får kammarrätten pröva ett
överklagande från länsrätten
endast om kammarrätten har
meddelat prövningstillstånd.
För de mål det är särskilt före-
skrivet krävs prövningstillstånd
for att kammarrätten skall pröva
ett överklagande av ett beslut som
länsrättens meddelat i målet. Det-
1 Senaste lydelse 1995:22.
2 Senaste lydelse 1994:1486.
20
Sådant tillstånd behövs dock inte
när talan förs av Riksdagens
ombudsmän eller Justitiekanslem.
samma gäller länsrätts beslut i en
fråga som har ett direkt samband
med ett sådant mål. Sådant
tillstånd behövs dock inte när talan
förs av Riksdagens ombudsmän
eller Justitiekanslem.
Prop. 1997/98:101
Prövningstillstånd meddelas om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av högre rätt,
2. anledning förekommer till ändring i det slut vartill länsrätten
kommit eller
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
Meddelas inte prövningstillstånd, står länsrättens beslut fast. En
upplysning om detta skall tas in i kammarrättens beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. Bestämmelsen i
förutvarande 7 § första stycket skall tillämpas i fråga om beslut som har
meddelats före ikraftträdandet. 33 § fjärde stycket gäller inte om det
överklagade awisningsbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.
21
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1971:1037) om äganderättsutred-
ning och legalisering skall införas en ny paragraf, 26 a §, med följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 26a§ Beslut av en länsstyrelse enligt Prövningstillstånd krävs vid |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.
22
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1971:1154) om förbud mot
dumpning av avfall i vatten skall införas en ny paragraf, 11 §, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse § En förvaltningsmyndighets be- |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
23
2.12
Härigenom föreskrivs att 25 § datalagen (1973:289) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
25 §‘
Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Om det är en statlig myndighet som är register-
ansvarig överklagas dock beslutet hos regeringen.
Justitiekanslem får överklaga ett beslut enligt denna lag för att
tillvarata allmänna intressen.
Om en myndighet som är registeransvarig avslår en begäran om
underrättelse enligt 10 §, överklagas beslutet på samma sätt som gäller ett
beslut av myndigheten att avslå en begäran om utlämnande av allmän
handling. Med myndighet jämställs därvid ett annat organ i den
utsträckning som anges i 1 kap. 8 och 9 §§ sekretesslagen (1980:100).
Prövningstillstånd krävs vid Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten av överklagande till kammarrätten av
beslut om föreläggande eller beslut om föreläggande av vite.
utdömande av vite.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Senaste lydelse 1994:1485.
24
Härigenom föreskrivs att 30 § anläggningslagen (1973:1149)' skall ha
följande lydelse.
Prop. 1997/98:101
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
30 §2
I fråga om fullföljd av talan mot beslut eller åtgärd av lantmäterimyn-
digheten enligt denna lag äger 15 kap. fastighetsbildningslagen
(1970:988) motsvarande tillämpning. Bestämmelserna om fastighets-
bildningsbeslut skall därvid tillämpas på anläggningsbeslut.
Mot anläggningsbeslut eller beslut om inställande av förrättning som
begärts av hyresgästorganisation far organisationen föra talan i likhet
med vad som gäller för sakägare.
Mot lantmäterimyndighetens beslut enligt 4 § andra stycket och 33 a §
denna lag förs talan särskilt på sätt och inom tid som anges i 15 kap. 2 §
fastighetsbildningslagen.
Vid tillämpning av 15 kap. 6 §
fastighetsbildningslagen i ärende
om godkännande enligt 43 § denna
lag räknas besvärstiden från dagen
för lantmäterimyndighetens beslut.
Mot beslut om sådant godkän-
nande får en sådan nämnd som
avses i 23 § och länsstyrelsen föra
talan såsom mot anläggningsbe-
slut.
Vid tillämpning av 15 kap. 6 §
fastighetsbildningslagen i ärende
om godkännande enligt 43 § denna
lag räknas tiden för överklagande
från dagen för lantmäterimyndig-
hetens beslut. Mot beslut om så-
dant godkännande far en sådan
nämnd som avses i 23 § och läns-
styrelsen föra talan såsom mot
anläggningsbeslut. Bestämmel-
serna i 15 kap. 6 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen skall till-
lämpas på lantmäterimyndighetens
beslut om debitering av kostnader
for prövning av ärenden om god-
kännande enligt 43 §.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.
1 Lagen omtryckt 1992:1148.
2 Senaste lydelse 1997:616.
25
Härigenom föreskrivs att 66 och 67 §§ samt rubriken närmast före 66 §
lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter1 skall ha följande
lydelse.
Prop. 1997/98:101
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Fastighetsdomstols behörighet
Lantmäterimyndighets och fastig-
hetsdomstols behörighet
66 §
Ärenden som enligt denna lag
skall prövas av en lantmäterimyn-
dighet tas, med det undantag som
föreskrivs i 25 §, upp av den lant-
mäterimyndighet inom vars verk-
samhetsområde samfälligheten är
belägen. Är samfalligheten be-
lägen inom flera lantmäterimyn-
digheters verksamhetsområden,
prövas ärendet av den statliga
lantmäterimyndighet inom vars
verksamhetsområde huvuddelen av
samfalligheten är belägen. Det-
samma gäller om ärendet rör flera
samfälligheter som är belägna
inom skilda lantmäterimyndig-
heters verksamhetsområden.
Mål eller ärende, som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdom-
stol, upptages av den fastighetsdomstol inom vars område samfälligheten
är belägen. Ligger samfälligheten under flera fastighetsdomstolar, uppta-
ges talan av den domstol under vilken huvuddelen ligger. Detsamma
gäller om målet eller ärendet rör flera samfälligheter som ligger under
skilda fastighetsdomstolar.
67 §2
Lantmäterimyndighetens beslut,
varigenom ansökan om eller an-
mälan för registrering avskrivits
eller registrering vägras enligt
denna lag, får överklagas hos all-
Lantmäterimyndighetens beslut
får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. I fråga om beslut,
där ansökan om eller anmälan för
registrering avskrivits eller
1 Lagen omtryckt 1987:128.
2 Senaste lydelse 1995:1406.
26
Härigenom föreskrivs att 23 § kreditupplysningslagen (1973:1173)’
skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:101
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
23 §2
Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Justitiekanslem får föra talan för att ta till vara
allmänna intressen.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten av
beslut om föreläggande eller
utdömande av vite.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten av
beslut om föreläggande av vite.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
1 Lagen omtryckt 1981:737.
2 Senaste lydelse 1994:1397.
28
|
män förvaltningsdomstol inom två |
registrering vägrats enligt denna Prop. 1997/98:101 |
|
Länsstyrelsens beslut enligt 31 § Länsstyrelsens beslut i övrigt får |
Länsstyrelsens beslut får över- |
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.
27
Härigenom föreskrivs att 19 § inkassolagen (1974:182)’ skall ha
följande lydelse.
Prop. 1997/98:101
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
19 §2
Datainspektionens beslut enligt denna lag far överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Justitiekanslem får föra talan för att ta till vara
allmänna intressen.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten av
beslut om föreläggande eller
utdömande av vite.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten av
beslut om föreläggande av vite.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
' Lagen omtryckt 1981:738.
2 Senaste lydelse 1994:1398.
29
Härigenom föreskrivs att 5 § trafikskadelagen (1975:1410) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1997/98:101
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5§*
Trafikförsäkring far meddelas av
1. en försäkringsgivare som har fått tillstånd till det av regeringen,
samt
2. en försäkringsgivare som är verksam här i landet enligt lagen
(1993:1302) om EES-forsäkringsgivares verksamhet i Sverige.
En försäkringsgivare som far
meddela trafikförsäkring är
skyldig att på begäran meddela
trafikförsäkring. I ett tillstånd
enligt första stycket 1 kan dock
skyldigheten begränsas till att
gälla försäkring åt personer som
tillhör en viss yrkesgrupp eller
intressegrupp eller som är bosatta
inom ett visst område. Finans-
inspektionen kan efter ansökan
medge motsvarande begränsning
för försäkringsgivare som driver
verksamhet här som avses i första
En försäkringsgivare som får
meddela trafikförsäkring är
skyldig att på begäran meddela
trafikförsäkring. I ett tillstånd
enligt första stycket 1 kan dock
skyldigheten begränsas till att
gälla försäkring åt personer som
tillhör en viss yrkesgrupp eller
intressegrupp eller som är bosatta
inom ett visst område. Finans-
inspektionen kan efter ansökan
medge motsvarande begränsning
för försäkringsgivare som driver
verksamhet här som avses i första
stycket 2. stycket 2. Finansinspektionens
beslut får överklagas hos rege-
ringen.
En försäkringsgivare som avser att meddela trafikförsäkring genom
gränsöverskridande verksamhet med stöd av 2 kap. 1 § lagen om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige men som inte har fast driftställe
i Sverige skall ha en representant här i landet. Representanten skall vara
bosatt i Sverige eller vara en svensk juridisk person. Försäkringsgivaren
skall utfärda en fullmakt för representanten att gentemot skadelidande
företräda försäkringsgivaren och att själv eller genom annan tala och
svara för denne angående försäkringsfall. Representanten skall även ha
behörighet att företräda försäkringsgivaren vid kontroll av om det finns
giltig trafikförsäkring. Försäkringsgivaren skall informera försäkrings-
tagarna om vem som är försäkringsgivarens representant och om dennes
adress. Ytterligare föreskrifter om villkor beträffande representanter får
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finans-
inspektionen.
Senaste lydelse 1995:785.
30
Prop. 1997/98:101
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
31
Härigenom föreskrivs att 49 § körkortslagen (1977:477) skall upphöra
att gälla vid utgången av september 1998.
Prop. 1997/98:101
32
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1977:729) om Patentbesvärs-
rätten skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
17 §'
I fråga om överklagande av ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten
finns bestämmelser i patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen
(1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1982:670), lagen
(1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrande-
frihetsgrundlagens områden samt i växtförädlarrättslagen (1997:306).
Ett beslut av Patentbesvärsrätten, som inte är slutligt, får överklagas
endast i samband med överklagande av beslut i själva målet. Ett beslut
får dock överklagas särskilt när rätten har
1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om
att hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iaktta föreläggande eller
ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom
försummelse eller tredska,
4. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet,
5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 4 i fråga som gäller rättshjälp.
Sådant särskilt överklagande
som avses i andra stycket får göras
av den som beslutet angår, om det
har gått honom emot. Beslutet
överklagas till Regeringsrätten.
Därvid tillämpas bestämmelserna i
7 f förvaltningsprocesslagen
(1971:291) och i 35-37 §§ samma
lag om överklagande av kammar-
rättens beslut. Patentbesvärsrättens
Sådant särskilt överklagande
som avses i andra stycket får göras
av den som beslutet angår, om det
har gått honom emot. Beslutet
överklagas till Regeringsrätten.
Därvid tillämpas bestämmelserna i
6 a § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) och i 35-37 §§ samma
lag om överklagande av kammar-
rättens beslut. Patentbesvärsrättens
beslut skall innehålla uppgift om
att det krävs särskilt tillstånd för
prövning av överklagande till
Regeringsrätten och om de
grunder på vilka ett sådant till-
stånd meddelas.
beslut skall innehålla uppgift om
att det krävs särskilt tillstånd för
prövning av överklagande till
Regeringsrätten och om de
grunder på vilka ett sådant till-
stånd meddelas.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
1 Senaste lydelse 1997:917.
33
2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 101
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)'
dels att 73 och 74 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 74 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
73 §2
Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol,
om nämnden har meddelat beslut i fråga om
försöijningsstöd enligt 6 b §,
vägran eller nedsättning av fortsatt försöijningsstöd enligt 6 d §,
annat bistånd enligt 6 f §,
ansökan enligt 6 h §,
medgivande, återkallelse av medgivande eller om samtycke enligt
25 §, eller
förbud eller begränsning enligt 27 §.
Beslut i fråga om bistånd till annan får inte överklagas enligt första
stycket.
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt
eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först
sedan det har vunnit laga kraft.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
74 §3
Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 69 §, om
föreläggande eller förbud enligt 70 § och om omhändertagande av
personakt enligt 70 c § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. I
fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut enligt 70 b § gäller i
tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100).
Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70 § och om
omhändertagande av personakt enligt 70 c § samt domstols motsvarande
beslut gäller omedelbart. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som
behövs för att verkställa ett beslut om omhändertagande av personakt.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
74a§
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten av
1 Lagen omtryckt 1988:871.
2 Senaste lydelse 1997:313.
3 Senaste lydelse 1997:313.
Prop. 1997/98:101
34
beslut enligt denna lag.
Prop. 1997/98:101
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
35
Härigenom föreskrivs att det i hälsoskyddslagen (1982:1080) skall
införas en ny paragraf, 25 a §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 25a§ Generalläkarens beslut enligt |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
36
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1985:206) om viten skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Frågor om utdömande av viten
prövas av länsrätt på ansökan av
den myndighet som har utfärdat
vitesföreläggandet eller, om detta
har skett efter överklagande i
frågan om vitesföreläggande, av
den myndighet som har prövat
denna fråga i första instans.
Ansökan om utdömande görs hos
länsrätten i det län där
6§
Frågor om utdömande av viten
prövas av länsrätt på ansökan av
den myndighet som har utfärdat
vitesföreläggandet eller, om detta
har skett efter överklagande i
frågan om vitesföreläggande, av
den myndighet som har prövat
denna fråga i första instans.
Ansökan om utdömande görs hos
länsrätten i det län där
myndigheten är belägen. Vad som
har sagts nu gäller dock ej i fall
som avses i andra stycket eller 7 §.
Frågor om utdömande av viten
som har förelagts av regeringen
prövas av länsrätten i Stockholms
län på ansökan av Justitiekanslem.
myndigheten är belägen. Vad som
har sagts nu gäller dock ej i fall
som avses i andra stycket eller 7 §.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Frågor om utdömande av viten
som har förelagts av regeringen
prövas av länsrätten i Stockholms
län på ansökan av Justitiekanslem.
Frågor om utdömande av viten som har förelagts en part eller någon
annan till fullgörande av en skyldighet i en rättegång eller i annat
motsvarande förfarande prövas utan särskild ansökan av den myndighet
som har utfärdat föreläggandet.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
37
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningslagen (1986:223)
dels att 1 och 23 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 22 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 22 a §, av följande
lydelse,
Prop. 1997/98:101
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag gäller förvaltnings-
myndigheternas handläggning av
ärenden och domstolarnas hand-
läggning av förvaltningsärenden.
Bestämmelserna i 4-6 §§ gäller
också annan förvaltningsverk-
samhet hos dessa myndigheter.
1§
Denna lag gäller förvaltnings-
myndigheternas handläggning av
ärenden och domstolarnas hand-
läggning av förvaltningsärenden.
Bestämmelserna i 4-6 §§ gäller
också annan förvaltningsverk-
samhet hos dessa myndigheter. I
22 a § finns bestämmelser om
överklagande och om krav på
prövningstillstånd i kammarrätt.
Vem som får överklaga Överklagande
22 a §
Beslut överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Detta gäller
dock inte beslut i administrativa
ärenden och beslut i ärenden som
avses i 20 § första stycket 5.
Om överklagande har skett med
stöd av första stycket krävs pröv-
ningstillstånd vid överklagande till
kammarrätten.
Av 3 § framgår att särskilda
föreskrifter som har meddelats
angående överklagande eller
överklagandeforbud gäller i stället
for bestämmelserna i första och
andra stycket.
23 §
Ett beslut överklagas skriftligt. I skrivelsen skall klaganden ange vilket
beslut som överklagas och den ändring i beslutet som han begär.
Skrivelsen ges in till den
myndighet som har meddelat
beslutet. Den skall ha kommit in
Skrivelsen ges in till den
myndighet som har meddelat
beslutet. Den skall ha kommit in
38
dit inom tre veckor från den dag då dit inom tre veckor från den dag då Prop. 1997/98:101
klaganden fick del av beslutet. klaganden fick del av beslutet. Om
klaganden är en part som före-
träder det allmänna och beslutet
överklagas till en länsrätt eller
kammarrätt, skall överklagandet
dock ha kommit in inom tre veckor
från den dag då beslutet
meddelades.
Tiden för överklagande av sådana beslut som gäller föreskrifter som
avses i 8 kap. regeringsformen och som inte delges räknas från den dag
då beslutet gavs till känna. Har beslutet getts till känna vid mer än ett
tillfälle, räknas tiden från dagen för det sista föreskrivna
tillkännagivandet.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. Den nya lydelsen av 23 §
gäller inte i fråga om beslut som har meddelats före ikraftträdandet.
39
Härigenom föreskrivs att 84 § fordonsskattelagen (1988:327) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1997/98:101
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Beslut om skatt som avses i 38,
39 eller 42 § eller beslut som avses
i 89 § eller som avser rättelse
enligt 45 § första stycket eller
anstånd att betala skatt får
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol av den skattskyldige
och av Riksskatteverket. Riks-
84 §‘
Beslut om skatt som avses i 38,
39 eller 42 § eller beslut som avses
i 89 § eller som avser rättelse
enligt 45 § första stycket eller
anstånd att betala skatt far
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol av den skattskyldige
och av Riksskatteverket.
skatteverkets överklagandetid räk-
nas från beslutets dag.
Riksskatteverket får överta beskattningsmyndighetens uppgift att i
länsrätten och kammarrätten föra det allmännas talan. Riksskatteverket
för det allmännas talan i Regeringsrätten.
Beslut enligt 64 § andra stycket får överklagas hos Riksskatteverket.
Riksskatteverkets beslut får inte överklagas.
Bestämmelserna i 8 kap. 1 §
andra stycket, 7 och 8 §§ lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter gäller även
för fordonsskatt. Riksskatteverket
får föra talan till den skatt-
Bestämmelsema i 8 kap. 1 §
andra stycket och 8 § lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter gäller även
för fordonsskatt. Riksskatteverket
får föra talan till den skatt-
skyldiges förmån. Riksskatte-
verket har då samma behörighet
som den skattskyldige.
skyldiges förmån. Riksskatte-
verket har då samma behörighet
som den skattskyldige.
Har en part överklagat ett beslut om fastställande av skatt eller om
efterbeskattning får också motparten överklaga beslutet, även om den för
honom stadgade överklagandetiden gått ut. Motpartens överklagande
skall ha kommit in inom två veckor från utgången av den tid inom vilken
det första överklagandet senast skulle ha kommit in. Återkallas eller
förfaller på annat sätt det första överklagandet, är även det senare
förfallet.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
Senaste lydelse 1995:1201.
40
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1992:1119) om teknisk kontroll
skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:101
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
23 §'
Beslut av Styrelsen för ackre-
ditering och teknisk kontroll enligt
15 och 20 §§ och om åtgärd enligt
18 § far överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Beslut av Styrelsen för ackre-
ditering och teknisk kontroll enligt
15 § och om åtgärd enligt 18 § far
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol.
Bestämmelserna i 23-25 §§ förvaltningslagen (1986:223) om hur
beslut överklagas skall tillämpas också i fråga om beslut enligt 9 § av
bolag eller annan juridisk person.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.
Senaste lydelse 1995:1021.
41
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1993:931) om individuellt
pensionssparande skall införas en ny paragraf, 7 kap. 5 §, samt närmast
före denna paragraf en ny rubrik av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 7 kap. Överklagande 5§ Beslut som Finansinspektionen Andra beslut som inspektionen |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.
42
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1995:1623) om skattereduktion
för riskkapitalinvesteringar skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:101
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Beslut av skattemyndigheten får
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Skattemyndighetens
beslut får överklagas av Riks-
skatteverket inom tre veckor från
13 §
Beslut av skattemyndigheten far
överklagas hos allmän förvalt-
ningdomstol.
dagen for beslutet.
Riksskatteverket far överklaga ett beslut av allmän förvaltningsdomstol
även om verket inte tidigare har fört det allmännas talan i målet.
Riksskatteverket för det allmännas talan i Regeringsrätten.
Riksskatteverket får uppdra åt en tjänsteman vid skattemyndighet att
företräda verket i allmän förvaltningsdomstol.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
43
Härigenom föreskrivs att 60 § lagen (1997:238) om arbetslöshets-
försäkring skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
60 §
Vid överklagande till kammarrätt krävs det prövningstillstånd.
Bestämmelsen i 33 § fjärde
stycket förvaltningsprocesslagen
(1971:291) gäller inte awisnings-
beslut som har meddelats av en
arbetslöshetskassa.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
44
Härigenom föreskrivs att 110 § lagen (1997:239) om arbetslöshets-
kassor skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
110 §
Vid överklagande till kammarrätt krävs det prövningstillstånd.
Bestämmelsen i 33 § fjärde
stycket förvaltningsprocesslagen
(1971:291) gäller inte awisnings-
beslut som har meddelats av en
arbetslöshetskassa.
Prop. 1997/98:101
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
45
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 8 § yrkestrafiklagen (1998:000) skall
ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1997/98:63 Föreslagen lydelse
7 kap.
8§
Om en förvaltningsmyndighet
överklagar en allmän förvaltnings-
domstols beslut, skall överklagan-
det ha kommit in inom tre veckor
från den dag då beslutet med-
delades.
En förvaltningsmyndighet får föra talan även till förmån för den
enskilda parten.
Prop. 1997/98:101
46
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen om biluthyrning (1998:000) skall
ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1991/98:63 Föreslagen lydelse
23 §
Om prövningsmyndigheten över-
klagar en allmän förvaltnings-
domstols beslut, skall överkla-
gandet ha kommit in inom tre
veckor från den dag då beslutet
meddelades.
Prövningsmyndigheten far föra talan även till förmån för den enskilda
parten.
Prop. 1997/98:101
47
I promemorian Översyn av förvaltningsprocessen (Ds 1996:40) som har
upprättats inom Justitiedepartementet, föreslås olika lagändringar som
syftar till att effektivisera förvaltningsprocessen. En del av förslagen har
redan tagits upp av regeringen och medfört lagstiftning. Det gäller
bestämmelser om länsrättens sammansättning (prop. 1996/97:133, bet.
1996/97JuU17, rskr. 1996/97:216, SFS 1997:392). I promemorian
lämnas också förslag beträffande bl.a. kammarrättens och Regerings-
rättens sammansättning, omfattningen av kravet på prövningstillstånd i
kammarrätt och Regeringsrätten vad gäller processuella frågor,
klagofristens beräkning och längd samt överlämnande av mål mellan
förvaltningsdomstolarna.
Därefter har inom Justitiedepartementet upprättats promemorian
Fortsatt översyn av förvaltningsprocessen (Ds 1997:29). I promemorian
föreslås att det i förvaltningsrätten införs en allmän princip om
domstolsprövning av förvaltningsbeslut och att principen skall komma
till uttryck genom en bestämmelse i förvaltningslagen om att talan mot
beslut får föras i allmän förvaltningsdomstol genom en ansökan om
rättens prövning. I 1997 års promemoria lämnas också flera andra
förslag, bl.a. om kompletterande regler för förfarandet i mål om resning,
återställande av försutten tid och rättsprövning. Förslaget om en allmän
princip om domstolsprövning bygger på Fri- och rättighetskommitténs
förslag i betänkandet Domstolsprövning av förvaltningsärenden (SOU
1994:117).
I detta ärende tar regeringen upp förslaget i 1997 års promemoria om
att i förvaltningsrätten införa en allmän princip om domstolsprövning av
förvaltningsbeslut, men tar inte ställning till om ett nytt rättsmedel -
ansökan om rättens prövning - bör införas i förvaltningsprocessen. Den
frågan kommer att beredas vidare inom Justitiedepartementet liksom de
övriga förslag som förs fram i 1997 års promemoria. I detta ärende tar
regeringen också upp de kvarstående förslagen i 1996 års promemoria.
Promemoriornas lagförslag i dessa delar finns i bilaga 1 och 2.
Promemoriorna har remissbehandlats. Förteckningar över remiss-
instanserna finns i bilaga 3 och 4. Sammanställningar över remissvaren
finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju96/2496 och Ju97/1333).
Vidare tar regeringen i detta ärende upp en promemoria, Några
överklagandefrågor, som utarbetats i Inrikesdepartementet som ett led i
arbetet att befria regeringen från löpande ärenden. Promemorian
innehåller förslag till ändringar avseende instansordningen för vissa
överklaganden enligt dels lagen (1971:1037) om äganderättsutredning
och legalisering, dels lagen (1973:1150) om förvaltning av sam-
fälligheter. Den innehåller också förslag om en ändrad instansordning för
överklagande av räkningar avseende avgifter för lantmäteriförrättningar.
Promemorians lagförslag finns i bilaga 5. Promemorian har
remissbehandlats. En förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 6.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr
Ju98/526). Regeringen tar i detta ärende upp de frågor som har
behandlats i promemorian och som kräver lagändringar.
Prop. 1997/98:101
48
Lagrådet
Regeringen beslutade den 5 februari 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga
8. Lagrådet har haft synpunkter på förslaget till ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988). Vi behandlar detta i avsnitt 4.4.1.
Lagrådet har lämnat övriga forslag utan erinran, men har haft synpunkter
på vissa paragrafers utformning (se avsnitt 4.2, 5 och 9). Vissa redak-
tionella ändringar har gjorts i lagtexten.
I remissen till Lagrådet föreslog regeringen att en ändring skulle göras
i taxeringslagen samt med anledning därav flera följdändringar i andra
skatteförfattningar. De förslagen läggs inte fram i propositionen. Vi
återkommer till den frågan i avsnitt 9. Där tar vi i stället upp några
forslag till lagändringar utöver de som ingick i remissen, lagforslag 5, 28
och 29.
Efter Lagrådets granskning har tillkommit två ytterligare följd-
ändringar, lagförslag 13 och 19. Vi återkommer till detta i avsnitt 4.2 och
12.
Prop. 1997/98:101
Regeringens förslag: En allmän regel om domstolsprövning av
förvaltningbeslut skall införas.
Förslaget i 1997 års promemoria överensstämmer i sak med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna är positiva till
förslaget om att införa en allmän princip om domstolsprövning av
förvaltningsbeslut. Boverket avstyrker dock förslaget och anför bl.a. att
tillämpningsområdet för principen inte är tillräckligt klarlagt. Göteborgs
kommun anser att förslaget inte kan accepteras i promemorians ut-
formning. Enligt kommunen bör det endast när det gäller laglighetsfrågor
kunna övervägas att tillämpa en ny princip om domstolsprövning.
Svenska Kommunförbundet avstyrker förslaget och förordar att över-
väganden om fullföljd görs på de speciella sakområden där det kan
befaras att svensk rätt kommer i konflikt med Europakonventionen.
Bakgrund: I äldre tider skilde man i Sverige inte så noga mellan
rättskipning och förvaltning och än mindre mellan förvaltnings-
rättskipning och förvaltning. Såväl den högsta förvaltande som den
högsta rättskipande makten fanns samlad hos kungen. Denna ordning var
bestående under lång tid. Genom 1809 års regeringsform stärktes
domstolarnas oberoende, men fortfarande bestod regeringsmakten och
den högsta administrativa domsmakten som en enhet. Rättssäkerhets-
tänkandet ökade i betydelse under 1800-talet och krav började resas på
49
domstolskontroll över förvaltningen. Detta ledde till att överprövningen i
åtskilliga ärendegrupper flyttades från förvaltningsmyndigheterna till de
då befintliga domstolarna. I syfte bl.a. att lätta på regeringens arbetsbörda
inrättades Regeringsrätten år 1909 och rätten att överklaga förvaltnings-
beslut började utvecklas. Rätten att överklaga reglerades ofta i
författning, men även om sådana bestämmelser saknades ansågs gälla en
allmän rätt att få förvaltningsbeslut fattade av statliga myndigheter under
regeringen överprövade av överordnad myndighet och i sista hand av
Kungl. Maj:t.
Genom förvaltningsrättsreformen 1971 och länsrättsreformen 1979
förbättrades de organisatoriska förutsättningarna att överpröva förvalt-
ningsbeslut i domstol och överprövningen av förvaltningsbeslut har i allt
fler målgrupper förlagts till förvaltningsdomstol i stället för hos
regeringen.
Under 1990-talet har förvaltningsprocessen förändrats genom stegvisa
reformer. Ett viktigt steg togs genom införandet av den allmänna
tvåpartsprocessen som innebär en väsentlig förändring av förhållandet
mellan förvaltningsförfarandet och förvaltningsprocessen. Vidare har
tyngdpunkten i förvaltningsdomstolsorganisationen förskjutits nedåt på
så sätt att länsrätt utgör första domstolsinstans i det övervägande antalet
mål samtidigt som krav på prövningstillstånd blivit huvudregel i
kammarrätt. Länsrätterna har numera att handlägga mål enligt omkring
500 olika författningar. Samtidigt har strävandena att avlasta regeringen
från besvärsprövning varit framgångsrika. Arbetet är dock ännu inte
slutfört. Riksdagen fastställde år 1984 riktlinjer för en systematisk
översyn av reglerna om rätten att överklaga beslut till regeringen. I
enlighet med dessa riktlinjer har strävandena inriktats på bl.a. att från
regeringen lyfta bort sådana ärenden som inte kräver ställningstaganden
från regeringen som politiskt organ. Enligt riktlinjerna bör det i
allmänhet ankomma på regeringen att pröva överklaganden i frågor där
försvars-, ordnings-, säkerhets-, allmänekonomiska eller andra statsnytto-
synpunkter är särskilt framträdande medan förvaltningsdomstolarna
huvudsakligen bör befatta sig med sådana mål av rättslig natur, vilka rör
förhållandet mellan enskilda inbördes eller mellan enskilda och det
allmänna och vilkas avgörande kan vara av väsentlig betydelse för den
enskilde (prop. 1983/84:120).
Förvaltningsdomstolarnas behörighet att pröva överklagade förvalt-
ningsbeslut framgår av uttryckliga bestämmelser i författning. I avsaknad
av sådana bestämmelser gäller som en allmän oskriven regel att statliga
myndigheters beslut far överklagas hos närmast högre myndighet.
Principen att beslut i sista hand får överklagas till regeringen om inte
annat är särskilt föreskrivet kommer till uttryck i 35 § verksförordningen
(1995:1322).
Förvaltningsbesluts överklagbarhet
I 22 § förvaltningslagen (1986:223) anges att ett beslut får överklagas av
den som beslutet angår, om det gått honom emot och beslutet kan
Prop. 1997/98:101
50
överklagas. Förvaltningslagen ger emellertid, bortsett från vissa beslut
som meddelas under handläggning, inget svar på frågan om vilka beslut
som kan överklagas. Överklagbarheten regleras i stället i viss mån genom
bestämmelser i specialförfattningar och myndighetsinstruktioner. Dessa
bestämmelser kompletteras av allmänna principer som har utbildats i
praxis.
I svensk förvaltningsrätt anses den oskrivna huvudregeln gälla, att
statliga myndigheters beslut kan överklagas även om bestämmelser om
överklagande saknas. Om det för kommunala beslut saknas special-
bestämmelser om överklagande kan besluten i vissa fall bli föremål för
laglighetsprövning enligt kommunallagen (1991:900) eller kyrkolagen
(1992:300). För att förvaltningsbeslut som meddelas av organ som står
utanför den statliga och kommunala organisationen skall kunna
överklagas krävs däremot uttryckligt författningsstöd.
Specialförfattningamas bestämmelser om överklagbarhet är långt ifrån
enhetliga. I vissa fall ger bestämmelserna helt allmänt uttryck för att
beslut enligt en viss författning eller av en viss myndighet far överklagas
och i andra fall innehåller de ett allmänt förbud mot att beslut enligt
författningen överklagas. Det finns också bestämmelser som är mera
preciserade. De kan innehålla uppräkningar av sådana beslut som far
överklagas, medan ingenting nämns om andra beslut. Avsikten kan då
vara att sistnämnda beslut inte far överklagas. När det gäller kommunala
beslut kan emellertid avsikten i stället vara att besluten far överklagas i
den ordning som gäller enligt kommunallagen. Bestämmelserna kan
också vara preciserade på så sätt att det uttryckligen anges att vissa beslut
enligt författningen inte far överklagas utan att det anges vad som gäller i
övrigt eller med tillägget att andra beslut far överklagas.
Uttryckliga överklagandeförbud kan ange antingen att besluten inte alls
far överklagas eller att överklagandet inte får fullföljas till en högre
instans. Motiven för överklagandeförbuden är skiftande. I vissa fall har
besluten ansetts sakna sådana rättsverkningar som motiverar att de kan
överklagas. I några fall har ansetts att det inte finns någon högre instans
som har bättre förutsättningar än beslutsinstansen att göra den
bedömning som beslutet förutsätter. I andra fall har syftet varit att
förkorta handläggningen genom att koncentrera möjligheten att överklaga
till ett enda stadium i förfarandet.
Även om det i en författning anges att ett beslut enligt författningen
eller ett beslut av en viss myndighet kan överklagas, skall detta inte
uppfattas så att alla sådana beslut är överklagbara. Överklagbarheten är
nämligen begränsad till följd av de allmänna principer som har utbildats i
praxis. Bland dessa principer kan nämnas följande. En förutsättning för
att ett beslut skall kunna överklagas är att beslutet har karaktären av ett
skriftligt uttalande. En myndighets faktiska handlande eller underlåtenhet
att handla kan inte överklagas. En annan förutsättning för överklagbarhet
är att beslutet har någon inte alltför obetydlig verkan för parter eller
andra. En myndighets förslag eller yttrande till en annan myndighet, som
har att besluta i saken, är normalt inte heller överklagbart. Beslut som rör
myndigheternas interna förhållanden kan som huvudregel inte över-
klagas. Ett principbeslut, som är avsett att vara vägledande i kommande
Prop. 1997/98:101
51
enskilda fall, är som regel inte heller överklagbart. Samma sak gäller för Prop. 1997/98:101
förhandsbesked som inte är bindande. Normbeslut far däremot i princip
överklagas i samma utsträckning som beslut i enskilda fall. Beslut under
beredningen av ett ärende är som regel inte överklagbara annat än i
samband med att det slutliga avgörandet i ärendet överklagas. Beslut på
verkställighetsstadiet kan i allmänhet inte heller överklagas. Normalt
saknas också möjlighet att klaga över motiveringen till ett beslut.
Kompetensfördelningen allmän domstol - allmän förvaltningsdomstol
Kompetensfördelningen mellan de allmänna domstolarna och förvalt-
ningsdomstolarna beror i första hand av uttryckliga bestämmelser i
författning. Förvaltningsdomstolarnas kompetens är nästan alltid bestämd
genom sådana bestämmelser. Tidigare angavs förvaltningsdomstolarnas
behörighet väsentligen genom en uppräkning i lagen (1971:309) om
behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål samt lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Uppräkningen av de fall
i vilka talan får väckas eller när ett beslut får överklagas hos
förvaltningsdomstol finns numera inte samlad, utan i stället anges i vaije
författning om och i vad mån detta får ske. Det har därför inte ansetts
vara möjligt att med ledning av endast en saks natur avgöra om en
förvaltningsdomstol är behörig att ta upp saken till prövning. Möjlig-
heten att överklaga är i stället beroende av vad som anges i special-
författning. Huvudsyftet med denna författningsreglering är att fördela
kompetensen mellan förvaltningsmyndigheterna och regeringen å ena
sidan och förvaltningsdomstolarna å andra sidan. Grundtanken vid denna
fördelning har, som vi redovisat i det föregående, varit att lämplig-
hetsfrågor bör prövas av förvaltningsmyndigheterna och i sista hand av
regeringen medan rättsfrågor bör prövas av domstolarna. Avsikten med
regleringen har således inte varit att skilja de allmänna domstolarnas
kompetensområde från förvaltningsdomstolarnas.
De allmänna domstolarnas kompetens bestäms inte med hjälp av en
motsvarande uppräkning. Även om dessa domstolars kompetens någon
gång kan vara bestämd genom särskilda lagstadganden, saknas oftast
specialbestämmelser i ämnet. Man får i stället söka ledning i den
allmänna princip som ligger till grund för rättegångsbalken och som
anger att alla tvistemål skall avgöras av allmän domstol, om inte annat
särskilt stadgas. 110 kap. 17 § rättegångsbalken finns en uppräkning av
vilka slags tvister som inte kan prövas av allmän domstol. I lagrummet
anges bl.a. att rätten inte är behörig att pröva tvist, som skall prövas av
annan myndighet än domstol eller av särskild domstol. Denna
bestämmelse innebär att allmän domstol kan vara förhindrad att pröva en
fråga i vilken en förvaltningsmyndighet har tillerkänts beslutanderätt. För
att allmän domstol skall anses förhindrad att pröva en sådan fråga har
ansetts krävas att det genom ett författningsbemyndigande anförtrotts åt
förvaltningsmyndighet att allsidigt och slutgiltigt pröva frågan. Om så
inte är fallet brukar myndighetens beslut betraktas som ett partsbesked
och inte hindra en prövning av allmän domstol.
52
Med början under 1980-talets förra hälft har kunnat noteras en ökning Prop. 1997/98:101
av antalet mål där kompetensfördelningsffågan varit föremål för
bedömning. Frågan har blivit än mer aktuell genom den utökning av
rätten till domstolsprövning som följer av artikel 6 i den europeiska
konventionen om skydd for de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (Europakonventionen). Vi återkommer till den
frågan i det följande. Om kompetensfördelningen mellan allmän domstol
och förvaltningsdomstol är oklar, riskerar rätten till domstolsprövning att
inte fa fullt genomslag i svensk rätt. Saken har nyligen aktualiserats i ett
mål som var föremål för prövning i såväl Högsta domstolen (NJA 1994 s.
657) som Regeringsrätten (RÅ 1995 ref. 58).
Jordbruksverket hade med stöd av förordningar beviljat en
privatperson (S) ett visst belopp som inkomststöd och djurbidrag. I
förordningarna angavs att beslutet inte kunde överklagas. Beloppet
utbetalades emellertid inte till S, utan till en tidigare brukares
konkursbo. S ansåg att beloppet hade utbetalats till fel mottagare och
ansökte därför om stämning mot staten med yrkande att utfå det
belopp som hon gått miste om. Högsta domstolen fann att det i målet
var fråga om en civil rättighet och att en rätt till domstolsprövning
därför förelåg. Högsta domstolen ansåg emellertid att denna prövning
inte skulle ske i allmän domstol och avvisade S:s talan. Högsta
domstolen anförde bl.a. att det inte finns någon särskild
lagbestämmelse som i fall som det förevarande reglerar frågan om
tvisten skall prövas i allmän domstol eller i förvaltningsdomstol,
varför man - enligt doktrinen - får falla tillbaka på den allmänna
principen att alla tvistemål och brottmål skall avgöras av allmän
domstol om inget annat är särskilt stadgat. Högsta domstolen slog
emellertid fast att denna princip har utvecklats före tillkomsten av
1971 års förvaltningsrättsreform. Sedan det genom denna reform
tillskapats ett rättegångsförfarande i förvaltningsdomstol, som ger
bättre garantier för den enskildes rättssäkerhet, har i den nya
regeringsformen förvaltningsdomstolarna behandlats som likvärdiga
med de allmänna domstolarna. Högsta domstolen tilläde dessutom att
principen har tillkommit utan att man förutsåg att det till följd av
Europakonventionen inte skulle vara möjligt att upprätthålla
grundsatsen att domstol saknar behörighet att avgöra en tvist, som det
enligt författning inte ankommer på domstol att pröva. Högsta
domstolen menade därför att man i det aktuella målet inte kunde utgå
från principen. Tvärtom ansåg domstolen tvistefrågans karaktär vara
sådan att starka sakliga skäl talade för att prövningen snarare borde
ske i förvaltningsdomstol än i allmän domstol. Avslutningsvis
konstaterade Högsta domstolen att det med den metod som används i
gällande lag för att bestämma förvaltningsdomstols behörighet kunde
vara svårt att hitta en behörig förvaltningsdomstol.
S vände sig därefter till allmän förvaltningsdomstol. När målet
slutligen kom under Regeringsrättens prövning fann dess majoritet, till
skillnad mot Högsta domstolen, att det inte ranns några säkra belägg
för att rätten till ekonomiska bidrag som det förevarande är en fråga
som omfattas av begreppet ”civila rättigheter” i Europakonventionens
artikel 6. Majoriteten fastslog därför att grund saknades för slutsatsen
att Europakonventionen skulle göra en domstolsprövning av anspråket
nödvändig. Domstolens majoritet saknade således anledning att ta
ställning i frågan om kompetensfördelningen mellan allmän domstol
och förvaltningsdomstol. Minoriteten var skiljaktig beträffande
motiveringen. Man delade majoritetens bedömning att det saknades
underlag för några säkra uttalanden i frågan om rätten till
ifrågavarande bidrag utgör en civil rättighet i Europakonventionens
mening. Minoriteten menade emellertid att den frågan inte var
avgörande för bedömningen av om S:s talan kunde prövas av
förvaltningsdomstol. Man ansåg att, oavsett hur det förhöll sig i den
nyssnämnda frågan, en förvaltningsdomstols kompetens i varje
53
särskilt fall måste framgå av författning och att en sådan författning Prop. 1997/98T 01
saknades i det aktuella fallet. r
Domstolarnas ställningstaganden är ett tecken på att en negativ
kompetenskonflikt kan uppkomma, dvs. en situation där varken allmän
domstol eller förvaltningsdomstol anser sig behörig att pröva en fråga
trots att båda domstolarna funnit att en rätt till domstolsprövning
föreligger.
I debatten har framförts den uppfattningen att situationen är
otillfredsställande och att det bör ankomma på lagstiftaren att vidta
åtgärder med avseende på domstolarnas kompetensområde (se bl.a.
Strömberg, FT 1995 s. 214f, Malmqvist, SvJT 1996 s. 193 och Wamling-
Nerep, FT 1996 s. 11).
Europarättens krav på domstolsprövning
Enligt artikel 6 i Europakonventionen har var och en rätt att få en tvist
rörande hans civila rättigheter och skyldigheter prövade i en opartisk och
offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol som
upprättats enligt lag. Såvitt gäller tvister om civila rättigheter och
skyldigheter framgår av Europadomstolens praxis att artikeln är
tillämplig och rätt till domstolsprövning föreligger om det är fråga om en
reell och seriös tvist mellan enskilda eller mellan en enskild och en
myndighet, som rör en rättighet som är erkänd i den nationella rätten och
som kan karaktäriseras som en civil rättighet. Särskilda svårigheter
uppkommer när det gäller att avgöra om den omtvistade rättigheten kan
karaktäriseras som en ”civil rättighet”. Någon egentlig definition av detta
begrepp har inte givits i domstolens praxis. Klart är emellertid att
uttrycket omfattar inte bara sådana rättigheter som kan hänföras till den
traditionella civilrätten utan även sådana rättigheter som regleras i
offentligrättslig ordning. Men bestämmelsen syftar inte till att skapa nya
materiella rättigheter utan till att garantera rätten till en opartisk prövning
av tvister om existerande sådana rättigheter och dessas innehåll.
Innebörden av begreppet ”civila rättigheter” har lagts fast i en serie
avgöranden som har sin utgångspunkt i målet Ringeisen mot Österrike
(Ser. A No. 13) i vilket bl.a. slogs fast att rätten till domstolsprövning av
tvister om civila rättigheter innefattar alla förfaranden där utgången är
avgörande för den enskildes privata rättigheter och skyldigheter och att
det saknar betydelse huruvida tvisten avgjorts i förvaltningsrättslig
ordning enligt den nationella rättsordningen. Begreppet har därefter
genomgått en fortlöpande utveckling och dess innebörd, och därmed
rätten till domstolsprövning, har med tiden blivit tämligen vidsträckt.
Den praxis som Europadomstolen utvecklat rörande tolkningen av
begreppet civila rättigheter och skyldigheter och tillämpligheten av
artikel 6 på tvisten kan sammanfattas på följande vis. Artikeln är
tillämplig på tvister som rör eller påverkar äganderättsförhållanden, t.ex.
expropriation eller expropriationsliknande förfaranden (se t.ex. målen
Sporrong-Lönnroth mot Sverige, Ser. A No. 52, Bodén mot Sverige, Ser.
A No. 125-B och Lithgow mot Storbritannien, Ser. A No. 102), tvister
54
om förvärvstillstånd (Håkansson-Sturesson mot Sverige, Ser. A No. 171- Prop. 1997/98:101
A), bygglovs- och byggnadsplanetvister (målen Allan och Mats
Jacobsson mot Sverige, Ser. A No. 163 och 180-A), tvist om utnyttjande
av grustäkt (målet Fredin mot Sverige, Ser. A No. 192). Hit hör även
tvister om tillstånd att bedriva viss näringsverksamhet (se t.ex. målen
Benthem mot Nederländerna, Ser. A No. 97, Pudas mot Sverige, Ser. A
No. 125-A, och Tre Traktörer mot Sverige, Ser. A No. 159). Inom
tillämpningsområdet för artikel 6 faller också vissa sociala rättigheter och
förmåner under förutsättning bl.a. att villkoren for att få del av förmånen
är närmare angivna (se målen Salesi mot Italien, Ser. A No. 257-E, och
Schuler-Zgraggen mot Schweiz, Ser. A No. 263) liksom tvist om
skyldighet att erlägga avgift till socialförsäkringssystemet (målet
Schouten och Meldrum mot Nederländerna, Ser. A No. 304). Intrång i
skyddet för privat- och familjelivet (artikel 8), t.ex. umgängesrätts-
begränsningar, har regelmässigt bedömts som omfattade av begreppet
”civila rättigheter” (se t.ex. målen Eriksson och Olsson II mot Sverige,
Ser. A No. 156 och 250).
Det är mer vanskligt att med någon säkerhet uttala sig om vad som inte
omfattas av begreppet ”civila rättigheter” och vad som alltså faller
utanför tillämpningsområdet för artikel 6. Domstolspraxis saknas och
man är huvudsakligen hänvisad till kommissionspraxis i mål som inte
tagits upp till prövning och som alltså inte underställts domstolen. Av
denna kommissionspraxis framgår emellertid att bl.a. skatteprocessen,
medborgarskapsfrågor, asylprocessen och vissa typer av offentligrättsligt
reglerade skadeståndskrav mot det allmänna samt tvister om anställning
och avskedande av offentliganställda torde falla utanför tillämpnings-
området.
EG-rättens krav på domstolsprövning finns inte samlade i någon
speciell författning, utan får sökas på olika håll. Några bestämmelser
finns i EG:s primära rätt, dvs. fördragen om de tre gemenskaperna och
om den europeiska unionen. Rätten till domstolsprövning är också
sekundärrättsligt reglerad i EG-förordningar och EG-direktiv. Andra
normer utvecklas genom EG-domstolens avgöranden, vilka bygger på
bl.a. medlemsländernas interna rättsordningar och principer som ligger
till grund för gemensamma rättsåskådningar.
I EG-rätten finns en rätt till domstolsprövning som ansluter till artikel 6
i Europakonventionen och som utvecklas genom praxisbildning i EG-
domstolen. Europakonventionen utgör också enligt EG-domstolens
praxis en del av EG-rätten.
Frågan om omfattningen av EG-rättens krav på domstolsprövning har
nyligen varit föremål för avgörande i Regeringsrätten. Genom dom den
25 november 1997 (RÅ 1997 ref. 65) har Regeringsrätten fastslagit att
detta krav omfattar vissa beslut som enligt svensk författning inte fick
överklagas. Målet gällde Jordbruksverkets beslut rörande arealersättning
enligt förordningen (1994:1715) om EG:s förordningar om jordbruks-
produkter. I förordningen angavs att Jordbruksverkets beslut inte fick
överklagas. Regeringsrätten konstaterade att talan avsåg ett på EG-
rättslig grund framställt anspråk om ekonomiskt stöd i samband med
jordbruksproduktion. Regeringsrätten hänvisade i sin dom till att EG-
55
domstolen i det s.k. Borelli-målet (C-97/91- /1992/ Rec.I s. 6313) uttalat
att den som påstår sig ha anspråk av detta slag har rätt att få sin sak
prövad av domstol. Mot bakgrund bl.a. härav ansåg Regeringsrätten att
överklagandeförbudet inte är förenligt med EG-rättens allmänna
rättsprinciper och att klaganden har rätt att få sin ansökan om
arealersättning prövad av domstol. Enligt Regeringsrätten skulle en
annan överklagandebestämmelse i förordningen, som anger att
Jordbruksverkets beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol,
tillämpas även i detta fall. Betydelsen av detta avgörande berörs närmare
i det följande.
I den mån ett förvaltningsbeslut i ordinär ordning kan överklagas till
allmän förvaltningsdomstol föreligger givetvis inte någon konflikt med
kraven på domstolsprövning enligt Europakonventionen eller EG-rätten.
Vidare är rättsprövningsinstitutet avsett att möjliggöra en domstols-
prövning av förvaltningsbeslut som omfattas av Europakonventionens
krav på sådan prövning, men där möjligheten inte står öppen till prövning
på ordinär väg genom överklagande till förvaltningsdomstol. Frågan om
institutet uppfyller konventionens krav har ännu inte varit föremål för
Europadomstolens bedömning, men domstolens avgörande i målet Fredin
II mot Sverige ger ett starkt stöd för ett antagande att domstolen godtar
institutet som sådant. Flera avgöranden i Europakommissionen talar
också till förmån för att rättsprövningslagen uppfyller konventionens
krav, se t.ex. målen Bengtsson, och Allan Jacobsson II mot Sverige.
Frågan om rättsprövningslagens tillämpningsområde togs upp av
regeringen i prop. 1995/96:133, Några frågor om rättsprövning m.m.,
varvid konstaterades följande. Europadomstolen har gett begreppet
”civila rättigheter och skyldigheter” en allt vidare tolkning. Huruvida
tvister om statliga bidrag och stöd på exempelvis jordbruksområdet kan
anses gälla civila rättigheter har ännu inte prövats av Europadomstolen.
Till följd av den kontinuerliga utvecklingen av begreppets innehåll, är det
knappast någonsin möjligt att definitivt ta ställning till om den svenska
lagstiftningen helt och hållet uppfyller konventionens krav på rätt till
domstolsprövning. Regeringen var mot den bakgrunden inte beredd att i
det lagstiftningsärendet utvidga rättsprövningslagens tillämpningsområde
utan avsåg att noga följa utvecklingen och vid behov föreslå nödvändiga
förändringar.
Fri- och rättighetskommitténs förslag
Fri- och rättighetskommittén avslutade sitt arbete i augusti 1994 då den
lade fram slutbetänkandet Domstolsprövning av förvaltningsärenden
(SOU 1994:117). Kommittén hade till uppgift bl.a. att överväga frågan
om utökade möjligheter till domstolsprövning av normbeslut och
förvaltningsbeslut. I betänkandet föreslås bl.a. att - som ett steg mot en
generell rätt till domstolsprövning av förvaltningsbeslut - en ny princip
skall införas i förvaltningsrätten som innebär att beslut i förvalt-
ningsärenden får överklagas hos de allmänna förvaltningsdomstolarna
såvida inte något annat är särskilt föreskrivet. Kommittén föreslår att
Prop. 1997/98:101
56
denna nya princip skall bli lagfäst i förvaltningslagen. Kommittén
föreslår också en ändring av 30 § verksförordningen (1987:1100)
eftersom det i förordningen finns uttryckt den nuvarande huvudregeln att
förvaltningsmyndigheternas beslut far överklagas till regeringen.
Verksförordningen (1987:1100) är numera ersatt av verksförordningen
(1995:1322). Innehållet i 30 § i den upphävda förordningen återfinns
oförändrat i 35 § nu gällande förordning.
Utgångspunkterna för kommitténs arbete var dels att det för den
enskilde har blivit alltmer angeläget att det finns tillgång till en prövning
av förvaltningsbeslut, dels att det bör säkerställas att lagstiftningen står i
överensstämmelse med internationella åtaganden, dels att regeringen
skall befrias från att pröva överklaganden i ärenden där en politisk
styrning av praxis inte är nödvändig eller önskvärd. En annan
utgångspunkt var att ärenden som kräver en politisk bedömning och
ärenden som innehåller stora mått av lämplighetsbedömningar även
fortsättningsvis bör kunna överklagas hos regeringen, medan ärenden
som kan väntas vara särskilt betydelsefulla för den enskilde och som
dessutom har ett inslag av rättslig bedömning bör kunna överprövas i
domstol.
Kommittén konstaterar att i de fall där det för närvarande är föreskrivet
att överklagande av beslut far ske hos regeringen eller hos en högre
förvaltningsmyndighet far införandet av den nya principen inga
omedelbara konsekvenser. Principen om överprövning i allmän
förvaltningsdomstol skall dock vara vägledande när man utformar nya
regler om överklagande av förvaltningsbeslut. Eftersom den direkta
konsekvensen av principen blir begränsad föreslås i betänkandet att
principen kompletteras med att vissa ärendegrupper, i vilka meddelade
beslut för närvarande far överklagas i administrativ ordning till
regeringen, skall överflyttas till prövning i de allmänna förvaltnings-
domstolarna. Kommittén tar emellertid inte definitiv ställning till vilka
ärendegrupper som skall överflyttas, utan nöjer sig med att ange riktlinjer
om vilka typer av ärenden som bör prövas av domstol respektive av
regeringen. Riktlinjerna innebär bl.a. att överklaganden av beslut i
personalärenden, normbeslut och beslut i dispensärenden - såvitt de inte
lämpligen kan avskäras från överprövning eller prövningen kan läggas i
en lägre administrativ instans - alltjämt bör prövas av regeringen.
Kommitténs ledamöter var inte eniga. Några parlamentariska
ledamöter uttalar i en reservation att man inte i princip motsätter sig
förslaget om en ny instansordningsprincip, men att man för närvarande
inte kan ställa sig bakom kommittéförslaget eftersom det är otillräckligt
underbyggt. Denna minoritet anser att kommittén inte alls har klarlagt i
vilka fall särskilda överklagandebestämmelser saknas och där den
nuvarande instansordningsprincipen alltså gäller, vilket anges göra det
svårt att veta vilket genomslag den föreslagna nya ordningen skulle fa.
Samma minoritet pekar på att kommittén inte på ett systematiskt sätt har
behandlat frågan om möjligheter och skyldigheter för förvaltningsmyn-
digheter och förvaltningsdomstolar att, med eget förslag till beslut,
överlämna vissa typer av ärenden till regeringen för slutligt avgörande
samt hur en sådan möjlighet skulle kunna komma till ytterligare
Prop. 1997/98:101
57
användning. Även på andra punkter framförs skiljaktiga meningar av
ledamöter av kommittén.
Fri- och rättighetskommitténs slutbetänkande har remissbehandlats.
Ett drygt åttiotal remissinstanser har avgivit svar. De flesta remiss-
instanserna är positiva till förslaget om en ny instansordningsprincip eller
lämnar det utan erinran. Ett antal instanser som i och för sig tillstyrker
principen ställer sig emellertid bakom den kritik som framförs av
kommittéminoriteten, dvs. att det saknas en analys av de ärendegrupper
som kan komma att påverkas av den nya principen liksom en
konsekvensbeskrivning av förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Under lång tid har utvecklingen gått
mot att förvaltningsbeslut i ökad utsträckning prövas av förvaltnings-
domstol i stället för av enbart förvaltningsmyndighet. Denna utveckling
har motiverats av omsorgen om den enskildes rättssäkerhet, strävandena
att begränsa regeringens arbetsbörda samt nödvändigheten av att uppfylla
internationella åtaganden. I takt med denna utveckling har ifrågasatts om
inte den oskrivna regeln borde ändras och ersättas av en uttrycklig regel
med motsatt innebörd.
I 1997 års promemoria föreslås, liksom av Fri- och rättighets-
kommittén, att det i förvaltningslagen införs en regel som ger uttryck för
en allmän princip att talan mot ett beslut i ett förvaltningsärende får föras
i allmän förvaltningsdomstol. I promemorian föreslås vidare att
särbestämmelser i specialförfattning av innebörd att talan mot ett beslut
skall föras i annan ordning än i enlighet med den allmänna principen
skall fortsätta att gälla. Med en sådan lösning far i specialförfattning
regleras de fall i vilka talan mot ett myndighetsbeslut inte skall följa den
nya allmänna principen utan där talan skall föras hos annan instans än
förvaltningsdomstol. Beslut av myndigheter under regeringen i
personalärenden och andra administrativa beslut samt beslut i norm-
givningsärenden omfattas inte av promemorians förslag utan är
uttryckligen undantagna från den föreslagna bestämmelsens tillämp-
ningsområde. I de fall den nya principen om prövning i allmän
förvaltningsdomstol blir aktuell att tillämpa, föreslås i promemorian att
anhängiggörandet av talan skall ske genom ansökan om rättens prövning.
Promemorians förslag om ett nytt rättsmedel tas inte upp i detta ärende.
Som vi redovisat i avsnitt 3 kommer den frågan att beredas vidare inom
Justitiedepartementet.
Förslagen i 1997 års promemoria kan sägas utgöra en bearbetning och
vidareutveckling av Fri- och rättighetskommitténs förslag. Promemorian
innehåller också den information och de konkreta förslag som efterlysts
under remissbehandlingen av kommitténs förslag. I promemorian
redovisas cirka 75 författningar - myndighetsinstruktioner oräknade -
som saknar överklagandebestämmelser, och för vilka den föreslagna
ordningen således skulle bli tillämplig. Det föreslås att prövningen enligt
vissa av dessa skall flyttas från regeringen till allmän förvaltnings-
domstol medan prövningen enligt återstoden av författningarna även i
fortsättningen skall göras av regeringen.
De remissinstanser som yttrat sig har i allmänhet tillstyrkt såväl
förlaget om en ändrad princip för prövning av förvaltningsbeslut som
Prop. 1997/98:101
58
förslaget om överflyttning av vissa måltyper från regeringsprövning till
prövning i allmän förvaltningsdomstol.
Sammanfattar man det förhållande som numera råder mellan
förvaltningsdomstolarna och regeringen såsom överprövningsinstanser
av förvaltningsbeslut kan det med fog göras gällande att huvudregeln
redan i dag är att förvaltningsbeslut överklagas hos förvaltningsdomstol.
Detta skulle enligt regeringens mening ensamt kunna utgöra tillräckliga
skäl för att i lag slå fast att huvudregeln är att förvaltningsbeslut
överprövas i förvaltningsdomstol.
Ett annat skäl för en huvudregel om domstolsprövning av förvalt-
ningsbeslut är Europarättens krav på domstolsprövning. Såsom framgått
av den tidigare framställningen finns det en inte obetydlig risk för att
Europakonventionens krav på domstolsprövning inte kan tillgodoses fullt
ut när det är fråga om gynnande beslut och det enligt föreskrift föreligger
förbud mot överklagande till domstol. Detta har, som vi redovisat i det
föregående, på senare tid blivit belyst i olika avgöranden av Högsta
domstolen och Regeringsrätten. Liknande fall från andra rättsområden än
jordbruksområdet kan komma att aktualiseras vid förvaltningsdom-
stolarna. I sådana fall skulle en allmän princip om domstolsprövning
fylla en viktig uppgift genom att anvisa en behörig domstol och därmed
också bidra till ett klargörande av kompetensfördelningen mellan allmän
domstol och förvaltningsdomstol. Risken för negativa kompetens-
konflikter mellan Högsta domstolen och Regeringsrätten skulle minska
samtidigt som den svenska rättsordningen skulle bringas i bättre
samklang med internationella åtaganden och den enskildes rättssäkerhet
stärkas.
Ett ytterligare skäl som talar för införande av en allmän regel om
domstolsprövning är att det i 11 kap. 4 § regeringsformen anges att om
domstolarnas rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras organisa-
tion och om rättegången föreskrives i lag. Detta innebär bl.a. att bestäm-
melser om överklagande till domstol bör stå i lag. I prop. 1994/95:27
s. 143 anges att överklaganderegleringen inte annat än övergångsvis bör
finnas i förordning utan i möjligaste mån i lag. För närvarande återfinns
emellertid en stor mängd äldre överklagandebestämmelser i förordning,
vilket naturligtvis inte är tillfredsställande. Det har inte varit möjligt att
gå igenom och ge lagform åt samtliga förordningsbestämmelser som
anger att överklagande skall ske till domstol. Tillvägagångssättet skulle i
princip kräva en lag med överklagandebestämmelser i anslutning till
vaije förordning. En allmän bestämmelse i lag av innebörd att den som
vill överklaga ett förvaltningsbeslut hänvisas till allmän förvaltnings-
domstol erbjuder en lösning på det ifrågavarande problemet. En sådan
bestämmelse medför att bestämmelser om överklagande till förvalt-
ningsdomstol i förordning blir överflödiga och kan upphävas. En annan
positiv effekt med en generell lagregel om domstolsprövning av förvalt-
ningsbeslut är att den gör det möjligt att enkelt föra över överprövningen
av ärenden från regeringen till förvaltningsdomstol, om och i den mån
det i framtiden bedöms lämpligt.
Mot denna bakgrund anser regeringen att en generell lagregel om
domstolsprövning av förvaltningsbeslut bör införas. En sådan regel
Prop. 1997/98:101
59
innebär att man överger den nuvarande delvis oskrivna regeln om rätten Prop. 1997/98:101
att ”gå till kungs”, dvs. rätten att överklaga till närmast högre myndighet
och i sista hand till regeringen. När överklagande i fortsättningen skall
ske till regeringen bör detta i stället göras med stöd av uttryckliga regler.
En uttrycklig regel om domstolsprövning av förvaltningsbeslut innebär
visserligen en grundläggande nyskapelse när det gäller att anvisa rätt
forum för den rättsliga kontrollen av förvaltningen. Införandet av regeln
innebär dock inte att överprövningen av förvaltningsbeslut flyttas från
myndigheterna, och regeringen, till förvaltningsdomstolarna. Den nya
regeln är främst att se som ett uttryck för en princip om att den rättsliga
kontrollen av förvaltningsbeslut bör ske vid domstol och kan enligt
regeringens mening snarast ses som en slags kodifiering av en huvud-
regel som i praktiken redan gäller. Reformen innebär i den meningen en
nyhet endast i författningstekniskt hänseende. De författningar - lagar
och förordningar - som saknar överklagandebestämmelser men där
prövning fortfarande bör ske i administrativ ordning, bör därför i
allmänhet kompletteras med en föreskrift om att beslutet kan överklagas
till regeringen. I fråga om ett smärre antal författningar bör dock
instansordningen ändras och överklagande ske till allmän förvaltnings-
domstol i stället för till regeringen. Vi återkommer till detta i avsnitt 4.2.
Samtidigt med den nya regelns ikraftträdande kan föreskrifter om
överklagandeförbud som strider mot EG-rätten upphävas. Föreskrifter i
förordning om överklagande till allmän förvaltningsdomstol bör ersättas
med en hänvisning till den nya regeln. Vi återkommer till detta i avsnitt
4.3.
Införandet av en ny princip om domstolsprövning syftar inte i sig till
att förskjuta gränslinjen mellan allmän domstols och förvaltnings-
domstols behörighet. Den nuvarande gränslinjen är på det stora hela
ändamålsenlig och bör i allt väsentligt ligga fast även i fortsättningen.
Regeringens förslag: Den nya regeln om domstolsprövning av
förvaltningsbeslut skall införas i förvaltningslagen och utformas så att
förvaltningsbeslut som är överklagbara får överklagas till allmän för-
valtningsdomstol om inte något annat är särskilt föreskrivet. Från
bestämmelsens tillämpningsområde undantas uttryckligen beslut i
administrativa ärenden samt normgivningsbeslut. Om ett beslut
överklagas med stöd av den nya bestämmelsen skall prövningstillstånd
krävas vid överklagande till kammarrätt.
Förslaget i 1997 års promemoria överensstämmer i sak med
regeringens förslag. Promemorian tar inte upp frågan om prövnings-
tillstånd och innehåller därför inga förslag i den delen.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna uttalar sig inte
om den föreslagna regelns närmare utformning. Av de instanser som
yttrat sig i denna del är dock de allra flesta positiva till promemorians
60
förslag. Regeringsrätten påpekar att även ytterligare kategorier av beslut Prop. 1997/98:101
kan tänkas behöva undantas från regelns tillämpningsområde, exempelvis
beslut om rekommendationer och andra allmänna råd där en möjlighet till
överprövning hos regeringen alltjämt ter sig bäst lämpad. Länsrätten i
Jönköpings län anför att det förhållandet att regeringen är allmänt
behörig att meddela dispenser inte i sig innebär att allmän förvalt-
ningsdomstol inte skulle kunna vara behörig att pröva ett överklagande
av ett myndighetsbeslut att vägra dispens. Länsrätten anser att undantag
uttryckligen bör göras för dispensärenden för vilka inga överkla-
gandebestämmelser har meddelats. Socialstyrelsen anser att effekten av
den föreslagna bestämmelsen är osäker vad beträffar dispensärenden och
framför att om avsikten är att beslut i dessa ärenden skall gå att överklaga
till regeringen, bör detta anges tydligare och regleras. Statens
jordbruksverk framför att den föreslagna regeln kan tänkas föranleda
vissa problem beträffande beslut som har sin grund i regleringsbrev.
Länsstyrelsen i Kalmar län efterlyser en definition av begreppet
administrativa ärenden och även Kammarrätten i Stockholm påpekar att
begreppet inte är entydigt.
Skälen för regeringens förslag: Den naturliga platsen för den nya
bestämmelsen är i förvaltningslagen, som idag innehåller regler om vad
som gäller om överklagande till såväl högre myndighet som till
förvaltningsdomstol. En sådan lösning innebär inget ställningstagande till
frågan om behovet och lämpligheten av att i framtiden införa
grundlagsbestämmelser i ämnet. Exempel på sådana lösningar finns,
såsom framgår av Fri- och rättighetskommitténs betänkande, i utländsk
rätt.
Genom bestämmelsens placering i förvaltningslagen sker en naturlig
avgränsning av principen till att avse beslut som faller under lagens
tillämpningsområde enligt lagens 1 §, nämligen främst beslut i anledning
av förvaltningsmyndigheters handläggning av förvaltningsärenden.
Såsom framgår av det följande bör dock normbeslut som faller under 1 §
förvaltningslagen inte - i likhet med vad som gäller enligt rätts-
prövningslagen - kunna överprövas av förvaltningsdomstol. Inte heller
bör administrativa beslut överprövas av förvaltningsdomstol. Detta
innebär att domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden, vilken
enligt 1 § också faller under lagens tillämpningsområde, som regel
undantas från förvaltningsdomstols överprövningsrätt. De förvaltnings-
ärenden som avgörs av regeringen omfattas inte heller av regeln,
eftersom regeringsärenden formellt inte faller under förvaltningslagens
tillämpningsområde.
Genom bestämmelsen i 3 § förvaltningslagen, som innehåller en före-
skrift om att om annan lag eller författning innehåller någon bestämmelse
som avviker från förvaltningslagen så gäller den bestämmelsen, far den
nya principen en klar avgränsning. Innehåller en specialförfattning - lag
eller förordning - ett förbud mot överklagande så gäller alltså det
förbudet. Den nya principen innebär således inte att fullföljdsrätten
vidgas i ett sådant fall av bristande överklagbarhet. Även särskilda
föreskrifter om överklagande till allmän förvaltningsdomstol eller till
regeringen har företräde framför den nya regeln. Regler i special-
61
författningar om när beslut far överklagas och om vilken instans som Prop. 1997/98:101
skall pröva överklagandena påverkas alltså inte av den nya regeln om
domstolsprövning. Vi återkommer till detta i det följande och i avsnitt
4.3.
Även om det i en författning anges att ett beslut enligt författningen
eller av en viss myndighet far överklagas till förvaltningsdomstol, är det
som vi tidigare redovisat (avsnitt 4.1) inte säkert att alla sådana beslut är
överklagbara. Överklagbarheten kan vara utesluten till följd av allmänna
förvaltningsrättsliga grundsatser som har utvecklats i praxis. Regeln i 22
§ förvaltningslagen, som innehåller en erinran om att ett beslut skall vara
överklagbart för att kunna överklagas, utgör därmed en ytterligare
avgränsning när det gäller de beslut som faller inom den nya regelns
tillämpningsområde. Härigenom blir också den praxis som vi redovisat i
avsnitt 4.1 tillämplig.
I 22 § förvaltningslagen finns också en allmän regel om vem som har
klagorätt, den subjektiva klagorätten. Där anges att ett beslut får
överklagas av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
Bestämmelser om klagorätt återfinns i specialförfattningar men regler har
också utvecklats genom en rikhaltig praxis. Även dessa regler blir
tillämpliga i mål som faller under den nya regeln.
Den nya allmänna regeln om överklagande av förvaltningsbeslut bör
anges i en ny 22 a § i förvaltningslagen. Rubriken före 22 § bör därför
ges lydelsen överklagande. Regeringen följer i dessa hänseenden
Lagrådets förslag. Även när det gäller paragrafens formulering ansluter
vi oss, med ett undantag, till Lagrådets förslag (se vidare författnings-
kommentaren).
Enligt vår mening finns det för närvarande inte några skäl att låta den
nya regeln ersätta alla de föreskrifter om överklagande till allmän
förvaltningsdomstol som förekommer i den förvaltningsrättsliga lagstift-
ningen, dvs. när föreskriften har tagits in i lag. Tvärtom fyller sådana
föreskrifter en viktig funktion som information till allmänheten. En
bestämmelse om att överklagande skall ske till allmän förvaltnings-
domstol har också sin naturliga placering i anslutning till föreskrifter om
krav på prövningstillstånd och olika särbestämmelser om partsställning
m.m. som förekommer i den förvaltningsprocessrättsliga lagstiftningen.
Vi har således en annan uppfattning än den som förs fram i 1997 års
promemoria, där det sägs att den nya bestämmelsen kan ersätta
uttryckliga bestämmelser i den förvaltningsrättsliga lagstiftningen om
överklagande till allmän förvaltningsdomstol. Särskilda regler om
överklagande till förvaltningsdomstol bör därför tills vidare behållas och
även i fortsättningen föras in i ny förvaltningsrättslig lagstiftning.
Regeringen vill dock påpeka att det i framtiden kan framkomma
anledning att överväga behovet av särskilda överklagandebestämmelser i
de materiella författningarna. Frågan skulle kunna aktualiseras t.ex. vid
en diskussion om att ge hela överklaganderegleringen en mera generell
utformning genom låta den bestå av ett fåtal allmänna regler, vilket det
finns exempel på i utländsk rätt.
Tillämpningsområdet för den nya bestämmelsen blir alltså i praktiken
begränsat till att gälla överklaganden av beslut som grundar sig på
62
bestämmelser i förordning. Som vi redan har framhållit i avsnitt 4.1 avser
regeringen att upphäva de bestämmelser om överklagande till allmän
förvaltningsdomstol som i dag förekommer i förordning och ersätta dem
med föreskrifter som upplyser om överklagandebestämmelsen i 22 a §
förvaltningslagen.
I förordningarna finns regelmässigt en föreskrift om att prövnings-
tillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt. Bestämmelser om
prövningstillstånd bör, liksom regler om överklagande till domstol, tas in
i lag (se avsnitt 4.1). En lagregel om att prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätt i de fall överklagande sker med stöd av den
nya regeln bör därför inforas. En sådan bestämmelse hör i och för sig
naturligare hemma i förvaltningsprocesslagen än i förvaltningslagen. En
placering i förvaltningsprocesslagen skulle dock bryta mot den gängse
lagstiftningstekniken om att regler om krav på prövningstillstånd för en
viss måltyp tas in i anslutning till reglerna om överklagande till allmän
förvaltningsdomstol. Enligt regeringens mening framkommer kravet på
prövningstillstånd tydligare om det anges i anslutning till den tillämpliga
överklagandebestämmelsen. Regeringen anser således att den lämpligaste
placeringen för föreskriften om krav på prövningstillstånd är att lägga
den som ett särskilt stycke i den nya bestämmelsen i förvaltningslagen.
Bestämmelsen kommer därmed att utgöra en sådan särskild föreskrift om
prövningstillstånd som avses i 34 a § förvaltningsprocesslagen.
Även om ett beslut är överklagbart kan det, av skäl som tidigare
redovisats, vara av sådan karaktär att det inte lämpar sig för dom-
stolsprövning utan i stället bör förbehållas regeringens prövning. I vissa
ärenden finns det typiskt sett inte något behov av en domstolskontroll.
Hit hör i första hand administrativa ärenden samt normgivningsärenden
vilka enligt terminologin i 1 § förvaltningslagen utgör förvaltnings-
ärenden. Beslut i sådana ärenden bör genom en generell bestämmelse
undantas från den föreslagna huvudregeln att prövningen skall ske i
domstol och i stället i förekommande fall överprövas hos högre
myndighet och ytterst hos regeringen. Begreppet normgivningsärenden
bör i enlighet med promemorians förslag definieras genom en hänvisning
till 20 § första stycket 5 förvaltningslagen som gäller ärenden om
meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen.
Vad som är ett administrativt beslut är som någon remissinstans påtalat
inte entydigt. Begreppet kan ha olika innebörd beroende på det
sammanhang i vilket det används. Vår avsikt är att från domstols-
prövning avskilja sådana myndighetsbeslut som inte är ett uttryck för
någon egentlig myndighetsutövning mot enskilda utanför myndigheten.
Hit hör i första hand beslut i personalärenden men också beslut rörande
verksamhetsinriktningen m.m. Exempel på sådana beslut är normalt
beslut som har sin grund i regleringsbrev. Terminologin anknyter till vad
som redan har tillämpats i ett antal myndighetsinstruktioner. Det får
överlämnas till rättstillämpningen att med beaktande av det angivna
syftet närmare ange vilka typer av beslut som skall anses som
administrativa. Det praktiska problemet skall emellertid inte överdrivas.
Redan de allmänna principerna om besluts överklagbarhet torde
Prop. 1997/98:101
63
nämligen ofta utgöra ett hinder mot att beslut i administrativa ärenden
kommer under förvaltningsdomstols prövning.
Det kan ifrågasättas om ett undantag i den nya regeln om
domstolsprövning bör göras för beslut i dispensärenden. Några
remissinstanser har föreslagit ett sådant undantag. Det rör sig här om
ärenden i vilka den enskilde har ansökt om dispens från författnings-
bestämmelser. Sådana ärenden handläggs och avgörs ofta av en
myndighet som första instans med stöd av bestämmelser i special-
författning. I dessa fall finns i allmänhet också särskilda bestämmelser
om att besluten kan överklagas till regeringen. Det finns dock - såväl i
lag som i förordning - exempel på att beslut i dispensärenden far
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. För de fall där inga särskilda
bestämmelser finns följer av 11 kap. 12 § regeringsformen att regeringen
- som enda instans - har en allmän rätt att medge dispens från föreskrift i
förordning eller från bestämmelse som har meddelats med stöd av beslut
från regeringen, om annat inte anges i lag eller anslagsbeslut. Regeringen
finner mot bakgrund härav inte anledning att föreslå något undantag för
beslut i dispensärenden.
En av remissinstanserna har ansett att beslut om rekommendationer
och andra allmänna råd bör undantas från tillämpningsområdet för den
nya regeln. Enligt regeringens mening har dock dessa beslut typiskt sett
en sådan allmän karaktär att de inte torde uppfylla de krav på över-
klagbarhet m.m. som följer av 22 § förvaltningslagen. Vi anser därför att
det saknas anledning att undanta dessa beslut från den nya regelns
tillämpningsområde.
Såsom har berörts i avsnitt 4.1 kan kommunala beslut i avsaknad av
särskilda överklagandebestämmelser i speciallagstiftning ofta bli föremål
för laglighetsprövning. För sådana ärenden gäller särskilda bestämmelser
om talerätt, prövningsram m.m. enligt föreskrifterna i 10 kap. kommunal-
lagen (1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300). Den nya regeln om
domstolsprövning bör självfallet inte vara tillämplig på sådana beslut.
Enligt 31 § förvaltningslagen gäller inte bestämmelserna i 13 - 30 §§
sistnämnda lag de ärenden som omfattas av reglerna om laglighets-
prövning. Regeringen finner därför att någon särskild föreskrift där de
beslut som kan bli föremål för laglighetsprövning undantas från den nya
regelns tillämpningsområde inte är nödvändig.
Regeringens förslag: Prövningen av överklaganden enligt lagen
(1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m., lagen (1992:1119) om
teknisk kontroll och lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande
flyttas från regeringen till allmän förvaltningsdomstol. En uttrycklig
föreskrift om detta tas in i respektive lag. I lagar som saknar föreskrifter
om överklagande men där överprövningen även i fortsättningen skall ske
hos regeringen införs uttryckliga föreskrifter om att besluten får
överklagas till regeringen.
Prop. 1997/98:101
64
Förslaget i 1997 års promemoria överensstämmer delvis med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Det fåtal av remissinstanserna som yttrar sig över
promemorians förslag i denna del är positiva till förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Såsom vi redovisat i avsnitt 4.1 och
4.2 kräver den nya bestämmelsen om domstolsprövning av förvalt-
ningsbeslut en uttrycklig författningsreglering av de fall där regeringen
även i fortsättningen skall vara den högsta överprövningsinstansen.
Bestämmelser i specialförfattning som redan anger att regeringen är
överklagandeinstans bör därför kvarstå oförändrade. När det gäller de
författningar som för närvarande saknar överklagandebestämmelser och
som därför enligt 35 § verksförordningen kan föranleda överklagande till
regeringen anser regeringen att i flertalet fall överprövningen även i
fortsättningen skall göras av regeringen.
1 1997 års promemoria redovisas i en bilaga en förteckning med ett 75-
tal författningar, varav 18 lagar och återstoden förordningar, som saknar
överklagandebestämmelser. I fråga om flertalet av dessa föreslås i
promemorian att överklagande även fortsättningsvis skall ske till
regeringen. Vi ansluter oss delvis till promemorians förslag och föreslår
att föreskrifter om överklagande till regeringen skall tas in i fyra lagar,
nämligen
- äktenskapsbalken (4 kap. 3 § 4)
- lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap (1 kap. 3 § 1)
- lagen (1970:991) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning
i samband med fastighetsbildning och
- trafikskadelagen (1975:1410).
Enligt några av dessa författningar ingår länsstyrelsen i besluts-
organisationen. Regeringen avser inte att ändra på detta utan
länsstyrelsens prövning skall kvarstå.
I fråga om lagen (1983:890) om allemanssparande, aktiekontolagen
(1989:827) och lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning
till värdepappersfonder, föreslår vi att några bestämmelser om över-
klagande inte skall införas eftersom dessa lagar omfattas av pågående
lagstiftningsärenden där instansordningsfrågan ingår.
I några andra fall som omfattas av förslagen i promemorian har vi
funnit att bestämmelser om överklagande inte behövs, bl.a. därför att det
enligt dessa lagar inte fattas några förvaltningsbeslut eller därför att de
aktuella besluten inte omfattas av den allmänna regeln. Det gäller för
virkesmätningslagen (1966:209), lagen (1970:498) om skydd för vapen
och vissa andra officiella beteckningar, lagen (1987:519) om Riks-
revisionsverkets granskning av statliga aktiebolag och stiftelser, arkiv-
lagen (1990:782), lagen (1992:701) om Konungariket Sveriges stads-
hypotekskassa, lagen (1994:759) om Sveriges allmänna hypoteksbank
och lagen (1994:1383) om överlämnande av allmänna handlingar till
andra organ än myndigheter för förvaring.
Lagen (1992:1631) om lämplighetsprövning av större ägare i bank-
aktiebolag, som omfattas av promemorians förslag, har upphävts.
Prop. 1997/98:101
65
3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 101
I ett fall har det utöver vad som anges i promemorian framkommit ett Prop. 1997/98:101
behov av en överklagandebestämmelse. Det gäller vissa beslut enligt
föräldrabalken som även fortsättningsvis bör överklagas till regeringen.
Promemorians inventering omfattar inte forfattningar som berörs av
regeringens förslag till miljöbalk (prop. 1997/98:45). I angivna pro-
position har regeringen lämnat förslag till en ny instansordning för
överklagande av beslut på miljöområdet samt föreslagit att bestäm-
melserna skall träda i kraft den 1 januari 1999. I den nya balken har 15
lagar på miljöområdet smälts samman och arbetats in i den nya balken. I
en av dessa, lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i
vatten, saknas bestämmelser om överklagande. I en annan av lagarna,
hälsoskyddslagen (1982:1020), saknas det delvis sådana bestämmelser.
Den allmänna regeln om överklagande skulle i dessa fall, om inga
särskilda lagstiftningsåtgärder vidtas, innebära att under en tidsbegränsad
period får vissa beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol i stället
för som nu till regeringen, för att när bestämmelserna om miljöbalken
träder i kraft följa en annan instansordning. Detta är självfallet inte
lämpligt och det bör därför övergångsvis införas särskilda regler i dessa
lagar som utesluter en ändrad instansordning till följd av den allmänna
regeln.
I anslutning till reformens ikraftträdande avser regeringen att utfärda
motsvarande föreskrifter om överklagande till regeringen i de
förordningar som saknar bestämmelser om överklagande. Som påpekats
under remissbehandlingen är detta aktuellt i ett antal förordningar utöver
de som redovisats i promemorian.
I promemorian föreslås också att det i tolv författningar, varav sex
lagar och återstoden förordningar, skall införas bestämmelser om
överklagande till allmän förvaltningsdomstol. Remissinstanserna har inte
haft några synpunkter på detta. Enligt regeringens mening bör
överprövningen enligt två av dessa lagar flyttas till allmän förvaltnings-
domstol. Det gäller lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit
m.m. (beslut i fråga om bl.a. införande och försäljning av teknisk sprit)
och lagen (1992:1119) om teknisk kontroll (vissa avgiftsbeslut). De
övriga lagarna för vilka promemorian föreslår en ändrad instansordning
ingår bland de nyss nämnda lagarna där vi anser att några överklagande-
bestämmelser inte behövs.
I ett fall där det i promemorian föreslås att det införs bestämmelser om
överklagande till regeringen anser vi att överprövningen i stället bör
flyttas till domstol. Det gäller beslut enligt lagen (1993:931) om
individuellt pensionssparande. Vi föreslår att Finansinspektionens beslut
i fråga om dels tillstånd att bedriva pensionssparrörelse, dels tillstånd för
pensionssparinstitut att avveckla sin pensionssparrörelse och dels
godkännande av avtal om överlåtelse av ett återstående bestånd av
pensionssparavtal skall fa överklagas till kammarrätt. Finansins-
pektionens övriga beslut enligt lagen bör få överklagas till länsrätt och i
dessa fall bör gälla krav på prövningstillstånd i kammarrätten. Den
överklagandeordning som vi föreslår beträffande angivna lag ligger i
linje med vad som gäller i fråga om Finansinpektionens beslut enligt
näraliggande författningar, se prop. 1994/95:27 s. 156 f.
66
I promemorian föreslås inga lagändringar i de författningar enligt vilka
prövningen skall överflyttas till allmän förvaltningsdomstol. Enligt
promemorians förslag skall beslut enligt dessa författningar i stället
överklagas till allmän förvaltningsdomstol med stöd av den nya regeln i
förvaltningslagen. Regeringen väljer här, som vi redovisat i avsnitt 4.2,
en annan lagstiftningsteknik och förordar en ordning som innebär att
uttryckliga regler om överklagande till allmän förvaltningsdomstol även i
fortsättningen normalt skall tas in i den förvaltningsrättsliga
lagstiftningen.
De förordningar där överklagande i fortsättningen skall ske till allmän
förvaltningsdomstol kommer, som vi redovisat i avsnitt 4.1, att förses
med en hänvisning till den nya regeln i förvaltningslagen.
Det har inom Regeringskansliet gjorts en genomgång av författ-
ningarna mot bakgrund av Regeringsrättens uttalanden i 1997 års
avgörande (se avsnitt 4.1). Därvid har inte framkommit att det i lag skulle
finnas några sådana föreskrifter om överklagandeförbud som berörs av
Regeringsrättens uttalanden i det nämnda målet. I den mån sådana
föreskrifter förekommer i förordning kommer dessa att upphävas i
anslutning till reformens ikraftträdande. Ett antal förordningsändringar
har redan genomförts med anledning av avgörandet. Överklagande
kommer sedan att kunna ske till allmän förvaltningsdomstol med stöd av
den nya lagregeln.
Den nu gällande huvudregeln att ett myndighetsbeslut ytterst får
överklagas hos regeringen kommer till uttryck i 35 § verksförordningen.
Av denna paragraf framgår nämligen att myndighetens beslut får
överklagas hos regeringen, om något annat inte följer av lagen
(1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa
mål, lagen (1987:439) om inskränkning i rätten att överklaga eller andra
föreskrifter. Införandet av en ny allmän princip om domstolsprövning av
den tidigare förordade lydelsen innebär att den angivna huvudregeln
modifieras och förutsätter därför att 35 § verksförordningen får en ändrad
och snävare innebörd som korresponderar med den nya bestämmelsen i
förvaltningslagen. Beslut i t.ex. normgivningsärenden kommer därmed
även i fortsättningen att överklagas till regeringen med stöd av
verksförordningen. Myndigheternas instruktioner måste också ses över.
Inom lantmäteriområdet finns ett fåtal beslut som överklagas till
regeringen, i några fall på grund av att det saknas bestämmelser om
överklagande. De ärendegrupper för vilka det saknas överklagande-
bestämmelser skulle enligt den nya huvudregeln för överklagande
komma att prövas av allmän förvaltningsdomstol. Några av de aktuella
ärendegruppema bör emellertid, som framgår av det följande, överklagas
till fastighetsdomstol. Överklagandefrågan för dessa ärenden bör lösas i
samband med förslaget till den nya huvudregeln. Förslagen i detta avsnitt
Prop. 1997/98:101
67
grundas på en inom Inrikesdepartementet upprättad promemoria Några Prop. 1997/98:101
överklagandefrågor.
4.4.1 Överklagande av räkningar avseende avgifter för
lantmäteriförrättningar m.m.
Regeringens förslag: Räkningar avseende förrättningskostnader m.m.
skall överklagas till fastighetsdomstol.
Förslaget i promemorian Några överklagandefrågor överens-
stämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget i promemorian har tillstyrkts eller läm-
nats utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt förordningen (1995:1459) om
avgifter vid lantmäteriförrättningar överklagas en lantmäterimyndighets
räkningar för förrättningskostnader till Lantmäteriverket. Möjligheten att
överklaga har sedan skurits av så att Lantmäteriverket är sista instans.
Dessa räkningar bör dock enligt regeringens mening kunna prövas av
någon instans utanför lantmäteriorganisationen. Denna överprövning bör
göras av domstol och därmed uppkommer frågan om i vilken dom-
stolsorganisation prövningen bör ske. Enligt huvudregeln överklagas
beslut av förvaltningsmyndigheter till allmän förvaltningsdomstol.
Undantag finns dock, bl.a. i fråga om lantmäterimyndighets beslut. Dessa
överklagas vanligtvis till fastighetsdomstol.
En prövning i fastighetsdomstol av ärenden enligt den nu aktuella
förordningen förordas också i Lantmäteri- och inskrivningsutredningens
slutbetänkande (SOU 1994:90 s. 497). Det underlättar enligt utredningen
för sakägarna om såväl räkningen som beslutet om fördelning av kostna-
derna prövas av samma domstol. Enligt utredningen är det inte heller
någon nackdel att den domstol som skall handlägga överklagandet av
räkningar också har erfarenhet av att överpröva förrättningar. Man
påpekar vidare att både prövning av räkningen och prövning av
fördelningen av kostnaderna kräver tillgång till förrättningsakten.
Majoriteten av de remissinstanser som uttalade sig i frågan tillstyrkte
utredningens förslag, men ett par remissinstanser ansåg att besluten
borde prövas av förvaltningsdomstolarna på grund av sin administrativa
karaktär.
Det kan i och för sig ifrågasättas om den ordning som utredningen
föreslog är lämplig i de fall endast räkningen överklagas och således
själva förrättningen inte prövas av domstolen. Med hänsyn till att
fastighetsdomstol överprövar lantmäterimyndighets förrättningsbeslut
och mot bakgrund av de övriga skäl utredningen anfört anser regeringen
emellertid att det är lämpligare att även räkningarna prövas av
fastighetsdomstol. Vid en prövning i fastighetsdomstol undviks också
bl.a. de praktiska problem som uppkommer från parts- och dom-
stolssynpunkt när både räkningen och förrättningen överklagas. Vidare
undviks ett förfarande med parallella prövningar i olika domstolsorgani-
68
sationer innan ett slutligt avgörande föreligger i fråga om avgiften för Prop. 1997/98:101
varje berörd sakägare. För att instanskedjan inte skall bli för lång bör
räkningarna inte först prövas av Lantmäteriverket. Regeringen föreslår
därför att räkningar avseende avgifter för lantmäteriförrättningar skall
överklagas från lantmäterimyndigheten till fastighetsdomstol.
Enligt förslaget i promemorian skulle frågan lagtekniskt lösas genom
en ändring i förordningen om avgifter vid lantmäteriförrättningar. Som
framgår av det föregående bör en sådan förändring av instansordningen
för räkningarna som innebär att dessa skall kunna överprövas av domstol
ske genom lag. I lagrådsremissen föreslogs en ändring i fastighets-
bildningslagen (1970:988) som skulle reglera överklaganden av alla
räkningar som omfattas av förordningen (1995:1459) om avgifter vid
lantmäteriförrättningar, dvs. även sådana som avser godkännande av
överenskommelser enligt 43 § anläggningslagen (1974:1149) och sådan
återutsättning av gränsmärken enligt bestämmelserna i 2 § mätnings-
kungörelsen (1974:339) som handläggs av en lantmäterimyndighet.
Lagrådet konstaterade att en ändring i fastighetsbildningslagen inte
kunde omfatta mer än förrättningskostnader. Nya bestämmelser bör
därför föras in i både fastighetsbildningslagen och anläggningslagen.
Regeringen föreslår således att ett nytt stycke förs in i 15 kap. 6 § fastig-
hetsbildninglagen som innebär att räkningar för förrättningskostnader far
överklagas till fastighetsdomstol samt att det i 30 § fjärde stycket
anläggningslagen förs in en hänvisning till den nya bestämmelsen i
fastighetsbildningslagen. Regeringen anser att Lagrådets hörande skulle
sakna betydelse när det gäller den nu föreslagna hänvisningen.
Frågan om överklagande av räkningar för återutsättande av gräns-
märken far övervägas vidare i samband med den översyn av mätnings-
kungörelsen som pågår.
4.4.2 Vissa ärenden enligt lagen om äganderättsutredning och
legalisering
Regeringens förslag: En länsstyrelses eller Lantmäteriverkets beslut i
fråga om förordnande om äganderättsutredning och en länsstyrelses
beslut i fråga om legalisering skall överklagas till allmän förvaltnings-
domstol. Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till
kammarrätten.
Förslaget i promemorian Några överklagandefrågor överensstäm-
mer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslagen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av nästan alla remissinstanser. Kammarrätten i Jönköping har dock ifrå-
gasatt om inte beslut om förordnande om äganderättsutredning och lega-
lisering bör prövas av fastighetsdomstol. Kammarrätten har också påpe-
kat att det kan uppstå svårigheter med att bedöma inom vilket län ärendet
först prövats när ärendet exempelvis genom beslut av länsstyrelsen
överlämnats till Lantmäteriverket för prövning.
69
Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen (1971:1037) om ägande-
rättsutredning och legalisering (prop. 1971:180, bet. 1971:CU29, rskr.
1971:320) har länsstyrelserna bl.a. till uppgift att meddela förordnande
om äganderättsutredning.
Om frågan om äganderättsutredning blir aktuell i en pågående fastig-
hetsbildningsförrättning meddelas förordnandet i stället av lantmäte-
rimyndigheten. I vissa fall skall ärendet överlämnas till Lantmäteriverket
för avgörande.
Frågor om legalisering, dvs. att en privat jorddelning genom ett särskilt
beslut erkänns som fastighetsbildning, skall prövas på ansökan av någon
som äger del i den berörda fasta egendomen. Reglerna i fastighetsbild-
ningslagen (1970:988) om ansökan om fastighetsbildning skall tillämpas.
I två fall kan en fråga om legalisering prövas utan ansökan. I det ena
fallet förordnar lantmäterimyndigheten om prövningen och i det andra
länsstyrelsen.
Beträffande talan mot beslut av lantmäterimyndigheterna hänvisar la-
gen om äganderättsutredning och legalisering till bestämmelser i fastig-
hetsbildningslagen (1970:988), vilket medför att besluten överklagas hos
fastighetsdomstolarna. När det gäller länsstyrelsernas beslut saknas be-
stämmelser om överklagande. Detta kommenteras inte i förarbetena.
Överklagande kan dock enligt praxis ske hos regeringen med stöd av 5 §
förordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion och 35 § verksför-
ordningen (1995:1322), till vilken instruktionen hänvisar. Lantmäteriver-
kets beslut kan på motsvarande sätt överklagas hos regeringen med stöd
av 8 § förordningen (1995:1418) med instruktion för det statliga lantmä-
teriet och 35 § verksförordningen. Regeringen prövar något enstaka
ärende per år.
Det saknas anledning for regeringen att pröva överklaganden av läns-
styrelsernas och Lantmäteriverkets beslut i nu angivna ärenden. Dessa
ärenden bör enligt regeringens mening prövas av de allmänna förvalt-
ningsdomstolarna, dvs. länsrätterna i första instans, vilket regeringen
också föreslår. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till
kammarrätterna.
En särskild fråga som Kammarrätten i Jönköping tagit upp rör de
ärenden som prövas av Lantmäteriverket. Dessa ärenden bör enligt
regeringens uppfattning överklagas till den länsrätt inom vars domkrets
ärendet först prövades, även när den prövningen görs hos Lantmäteri-
verket.
Prop. 1997/98:101
70
4.4.3
Vissa ärenden enligt lagen om förvaltning av
samfälligheter
Regeringens förslag: Ärenden som skall prövas av en lantmäte-
rimyndighet skall, med visst undantag, tas upp av den lantmäterimyn-
dighet inom vars verksamhetsområde samfalligheten är belägen. Är
samfälligheten belägen inom flera lantmäterimyndigheters verksam-
hetsområden, skall ärendet prövas av den statliga lantmäterimyndighet
inom vars verksamhetsområde huvuddelen av samfalligheten är belä-
gen. Detsamma skall gälla om ärendet rör flera samfälligheter som är
belägna inom skilda lantmäterimyndigheters verksamhetsområden.
Alla överklagbara beslut av lantmäterimyndigheterna och länssty-
relserna får överklagas hos de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätten.
Förslaget i promemorian Några överklagandefrågor överens-
stämmer med regeringens förslag, förutom att det inte klart framgår att
ärenden som berör flera lantmäterimyndigheters verksamhetsområden
alltid skall handläggas av en statlig lantmäterimyndighet.
Remissinstanserna: Förslagen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av nästan alla remissinstanser. Malmö tingsrätt har dock anfört att det
inte torde vara ovanligt att en del av de förvaltningsbeslut som omfattas
av den ändrade instansordningen har samband med sådana beslut som
prövas av fastighetsdomstol. Tingsrätten har också pekat på den ändring
som nyligen gjorts i anläggningslagen (1973:1149) och som innebär att
beslut att förordna en syssloman för att genomföra anläggningsbeslut far
överklagas till fastighetsdomstol (prop. 1996/97:92, bet. 1996/97:TU8,
rskr. 1996/97:202, SFS 1997:616) och ansett att det kan finnas skäl att
överväga överklagande till fastighetsdomstol i stället för till allmän
förvaltningsdomstol. Lantmäteriverket har anfört att ärenden som berör
flera lantmäterimyndigheters verksamhetsområden - i konsekvens med
bestämmelsen i 5 § första stycket 2 lagen (1995:1393) om kommunal
lantmäterimyndighet - bör handläggas av en statlig lantmäterimyndighet.
Skälen för regeringens förslag
Beslut av länsstyrelser
Vissa av de beslut som fattas av länsstyrelser enligt lagen (1973:1150)
om förvaltning av samfälligheter (prop. 1973:160, bet. 1973:CU33, rskr.
1973:389), samfällighetslagen, överklagas hos regeringen. Det gäller
förordnande om att antalet styrelseledamöter i en samfallighetsförening
skall vara flera än som anges i stadgarna, utseende av styrelseledamot,
entledigande av styrelseledamot, förordnande av syssloman i vissa fall
samt beslut att medge upplösning av en samfällighetsförening eller av-
veckling av den verksamhetsgren som en samfallighet utgör. Andra be-
slut enligt samfällighetslagen som fattas av länsstyrelser överklagas till
allmän förvaltningsdomstol, dvs. länsrätt. I förarbetena till samfällig-
hetslagen berörs bestämmelserna om överklagande av länsstyrelsebeslut
Prop. 1997/98:101
71
kortfattat. Det konstateras endast att vissa av besluten är av sådant slag Prop. 1997/98:101
att överprövningen av dem bör ankomma på Kungl. Maj:t (a. prop.
s. 454). Vidare framgår att en bestämmelse i dåvarande lagen om eko-
nomiska föreningar var förebild för bestämmelsen om att talan mot läns-
styrelsens beslut att vägra registrering av en uppgift i samfällighetsregist-
ret skulle föras hos kammarrätten inom två månader från beslutets dag.
Därefter har ändringar skett beträffande bl.a. instansordningen och re-
gisterförande myndighet. I samband med en ändring som avsåg bl.a. vil-
ken myndighet som skulle föra register uttalades att de tidigare nämnda
besluten av länsstyrelsen liksom tidigare borde kunna överklagas hos
regeringen (prop. 1990/91:27 s. 32). Regeringen prövar ett fatal sådana
ärenden per år.
Beslut av lantmäterimyndigheterna
Om delägarna i en samfällighet som står under delägarförvaltning inte
kan enas i fråga om en viss förvaltningsåtgärd skall lantmäterimyndig-
heten eller den som myndigheten förordnar, om någon delägare begär
det, hålla sammanträde med delägarna för att avgöra frågan eller, om
omständigheterna föranleder det, anordna föreningsförvaltning. Vidare
har lantmäterimyndigheten befogenhet att vidta interimistiska åtgärder
för att säkerställa delägarbeslutet, under förutsättning att det finns
synnerliga skäl. Sådana åtgärder kan vara t.ex. förordnande av god man
som tillfälligt förvaltar fastigheten eller meddelande av avverknings- el-
ler täktförbud.
Motsvarande gäller om sammanträde för bildande av en samfallighets-
förening.
I samband med förrättningar enligt fastighetsbildningslagen
(1970:988), anläggningslagen (1973:1149), lagen (1987:11) om exploate-
ringssamverkan eller vattenlagen (1983:291) kan lantmäterimyndigheten,
eller en särskild förrättningsman som förordnats enligt anläggningslagen,
hålla sammanträde beträffande en samfällighet som berörs av för-
rättningen även om ingen delägare begärt det. Sådant sammanträde skall
hållas om det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att en sam-
fällighetsförening bildas.
Bestämmelser om överklagande av en lantmäterimyndighets beslut
saknas i samfällighetslagen utom såvitt avser beslut varigenom en ansö-
kan eller anmälan för registrering avskrivits eller registrering vägrats.
Dessa beslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol inom två måna-
der från dagen för beslutet. En statlig lantmäterimyndighets beslut att
förordna någon att hålla sammanträde eller om interimistiska åtgärder
torde dock kunna överklagas hos Lantmäteriverket med stöd av 24 § för-
ordningen (1995:1418) med instruktion för det statliga lantmäteri et. Av-
saknaden av bestämmelser om överklagande synes bero på ett förbise-
ende i samband med en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1990
(prop. 1988/89:77, bet. 1988/89:BoUl 1, rskr. 1988/89:255) och som in-
nebar att dessa ärenden skulle handläggas av de dåvarande fastighets-
72
bildningsmyndighetema (numera lantmäterimyndigheterna) i första in- Prop. 1997/98:101
stans i stället för i fastighetsdomstolarna.
Både beslut om förordnande av sammanträdesledare och beslut om in-
terimistiska åtgärder måste vara överklagbara enligt allmänna principer.
Detta innebär att överklagande av en statlig lantmäterimyndighets beslut
nu far ske till Lantmäteriverket enligt 24 § förordningen (1995:1418)
med instruktion för det statliga lantmäteriet samt att Lantmäteriverkets
beslut i frågan får överklagas hos regeringen enligt 35 § verksförord-
ningen, vilken skall tillämpas på Lantmäteriverkets beslut enligt 8 §
nämnda instruktion. Något sådant ärende har dock inte överklagats till
regeringen.
Överväganden och förslag
Det finns enligt regeringens mening inte något behov av politisk styrning
av praxis i de ärendegrupper som nu är ifråga. Eftersom de ärendegrup-
per som nu prövas av lantmäterimyndigheterna tidigare prövades av fas-
tighetsdomstolarna som första instans, kan det ligga nära till hands att
låta i vart fall lantmäterimyndigheternas beslut överklagas dit. Som
Malmö tingsrätt påpekat har den vägen valts för beslut som avser
förordnande av syssloman för att säkerställa genomförandet av en
anläggningsförrättning. Regeringen anser dock att sambandet med
förrättningsverksamheten är svagare för de nu aktuella ärendena. Rege-
ringen föreslår därför att samtliga slags ärenden skall få överklagas till
allmän förvaltningsdomstol i enlighet med huvudregeln för förvaltnings-
beslut. Det krav på prövningstillstånd i kammarrätten som redan stadgas i
samfällighetslagen bör även gälla de nya måltypema.
För en lantmäterimyndighets beslut att vägra registrering eller avskriva
ansökan om eller anmälan för registrering gäller särskilda bestämmelser
med avseende på tiden för överklagande. Sådana beslut får överklagas
inom två månader från dagen för beslutet. Denna särskilda reglering bör
kvarstå, eftersom motsvarande bestämmelse finns i den nu gällande lagen
(1987:667) om ekonomiska föreningar (15 kap. 6 § andra stycket).
Bestämmelser om vilken lantmäterimyndighet som skall vara behörig
att pröva ett ärende enligt samfällighetslagen bör tas in i 66 §. Reglerna
föreslås motsvara vad som gäller beträffande fastighetsdomstolarnas be-
hörighet.
Regeringens förslag och bedömning: Omfattningen av kravet på
prövningstillstånd i kammarrätt förtydligas och skall gälla länsrätts beslut
och beslut som har ett direkt samband med sådant mål som, enligt vad
som är särskilt föreskrivet, omfattas av kravet på prövningstillstånd. Inga
ändringar föreslås beträffande Regeringsrätten.
73
Förslaget i 1996 års promemoria överensstämmer med regeringens Prop. 1997/98:101
forslag när det gäller frågan om den närmare omfattningen av kravet på
prövningstillstånd i kammarrätt. I promemorian föreslås också att kravet
på prövningstillstånd i Regeringsrätten skall göras generellt vad gäller
kammarrättens beslut.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker eller
lämnar promemorians förslag utan erinran. Sveriges Domareförbund
ifrågasätter dock att kravet på prövningstillstånd i Regeringsrätten skall
omfatta även kammarrätts beslut att avvisa ett överklagande på grund av
att det har kommit in för sent. Förbundet anser att det i det fortsatta
lagstiftningsarbetet bör övervägas i vad mån det är motiverat med skilda
lösningar för Regeringsrätten och Högsta domstolen i detta hänseende.
Bakgrund: För att Regeringsrätten skall pröva ett överklagande av
kammarrätts beslut i mål som har väckts hos kammarrätten genom
överklagande, underställning eller ansökan krävs enligt 35 § första
stycket förvaltningsprocesslagen att Regeringsrätten har meddelat pröv-
ningstillstånd. Frågor om prövningstillstånd far avgöras av ett rege-
ringsråd, och fler än tre regeringsråd får inte delta (4 a § femte stycket
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar).
För regleringen av kravet på prövningstillstånd i kammarrätt har en
annan lagstiftningsteknik valts. I 34 a § förvaltningsprocesslagen stadgas
att kammarrätten, i de fall det är särskilt föreskrivet, far pröva ett
överklagande från länsrätten endast om kammarrätten har meddelat
prövningstillstånd. Vilka mål som omfattas av kravet på prövnings-
tillstånd framgår sedan av den materiella lagstiftningen för varje måltyp.
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är kammarrätten domför
med två ledamöter, om de är ense om slutet (12 § femte stycket lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar). Enligt 22 § tredje stycket i för-
ordningen (1996:380) med kammarrättsinstruktion skall kammarrätts-
presidenten, en kammarrättslagman eller ett kammarrättsråd tillika vice
ordförande delta när frågor om prövningstillstånd avgörs.
Frågan om kravet på prövningstillstånd skall omfatta även olika
processuella frågor, t.ex. beslut under rättegången, har inte reglerats i
förvaltningsprocesslagen. Vidare saknas det i förvaltningsprocessen sär-
skilda bestämmelser om kammarrättens sammansättning när processuella
frågor avgörs innan eller i samband med att domstolen tar ställning till
om prövningstillstånd skall meddelas i själva målet. Det saknas också
särskilda regler om förfarandet, t.ex. i fråga om kommunikation av
handlingar, i mål där prövningstillstånd krävs.
I de nu påtalade hänseendena skiljer sig förvaltningsprocessen från
reglerna i rättegångsbalken i det att såväl omfattningen av kravet på
prövningstillstånd som förfarandefrågoma har reglerats i rättegångs-
balken. I tvistemål om mindre värden krävs prövningstillstånd vid
överklagande till hovrätt. Kravet på prövningstillstånd har knutits till
yrkandena i tingsrätten. Kravet omfattar domar och beslut i sådana mål
utan några begränsningar. Det innebär att kravet på prövningstillstånd
omfattar inte bara beslut som tagits in i domar utan även beslut som
meddelats tidigare i målet, såväl sådana som endast får överklagas i
samband med domen som sådana som får överklagas särskilt (49 kap.
74
12 § rättegångsbalken). Från kravet på prövningstillstånd har uttryckliga
undantag gjorts i nämnda bestämmelse för avgöranden i mål som skall
handläggas av tingsrätten i särskild sammansättning, beslut som rör
någon annan än en part eller en intervenient, beslut genom vilket tings-
rätten ogillat jäv mot en domare och beslut genom vilket en miss-
nöj esanmälan eller en ansökan om återvinning eller ett överklagande
avvisats.
I brottmål krävs prövningstillstånd i hovrätt bl.a. om den tilltalade inte
har dömts till annan påföljd än böter (49 kap. 13 § rättegångsbalken). Till
skillnad från vad som gäller i tvistemål har kravet på prövningstillstånd
inte knutits till yrkandena i målet utan till den faktiska utgången i
tingsrätten. Ytterligare en skillnad är att kravet endast omfattar tings-
rättens dom och inte dess slutliga beslut. Enligt en uttrycklig bestäm-
melse (49 kap. 13 § fjärde stycket rättegångsbalken) omfattar kravet på
prövningstillstånd även beslut som far överklagas endast i samband med
överklagande av domen. Kravet omfattar således inte beslut som får
överklagas särskilt.
För de ärenden i tingsrätt som handläggs enligt lagen (1996:242) om
domstolsärenden (ärendelagen) har en lagstiftningsteknik liknande den
som gäller för överklagande till kammarrätt valts. Här gäller att hovrätt i
de fall det är särskilt föreskrivet far pröva ett överklagande av tingsrätts
beslut endast om hovrätten har meddelat prövningstillstånd (39 §
ärendelagen).
I Högsta domstolen krävs prövningstillstånd för att domstolen skall
pröva hovrätts dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som har väckts
i tingsrätt. Detsamma gäller hovrätts slutliga beslut i ett ärende som har
ett direkt samband med ett sådant mål eller ärende (54 kap. 9 § rätte-
gångsbalken). Krav på prövningstillstånd gäller även i fråga om hovrätts
beslut under rättegången (54 kap. 14 § rättegångsbalken). Krav på pröv-
ningstillstånd gäller inte beslut genom vilket hovrätt avvisat en miss-
nöj esanmälan, en ansökan om återvinning eller återupptagande eller ett
överklagande av hovrätts dom eller beslut (54 kap. 9 och 17 §§ rätte-
gångsbalken).
I rättegångsbalken finns det särskilda förfaranderegler om skriftväxling
m.m. i hovrätt och i Högsta domstolen i mål där prövningstillstånd krävs.
Skälen för regeringens förslag: Frånvaron av bestämmelser som
närmare reglerar omfattningen av kravet på prövningstillstånd i kam-
marrätt har medfört osäkerhet och delvis skiftande tillämpning hos
domstolarna. Osäkerheten har uppgivits gälla även i fråga om förfarandet
vid prövningen av frågan om prövningstillstånd. Tveksamhetema
beträffande dispenskravet har bl.a. gällt beslut enligt 34 § förvaltnings-
processlagen. Denna bestämmelse reglerar överklagande av processuella
beslut och innehåller en uppräkning av beslut som far överklagas särskilt
och alltså innan domstolen har avgjort målet slutligt. Rätt att överklaga
sådana beslut under rättegången gäller bl.a. lägre rätts beslut i fråga om
inhibition och rättshjälp. Osäkerheten i fråga om dispenskravet har också
gällt om andra frågor med anknytning till huvudsaken kräver pröv-
ningstillstånd. Exempel på sådana frågor är yrkanden om muntlig
Prop. 1997/98:101
75
förhandling och inhibition som inte har framställts i den lägre instansen Prop. 1997/98:101
utan forst i överinstansen.
Reformen genom vilken prövningstillstånd har införts i kammar-
rätterna innebär att ställning har tagits målgrupp för målgrupp i vad mån
krav på prövningstillstånd skall inforas. Kravet har angetts i special-
lagstiftningen och inte i förvaltningsprocesslagen, såsom fallet är för
Regeringsrätten. Den nuvarande regleringen har dock medfört att i
måltyper vari prövningstillstånd krävs har det ibland i processuella frågor
upprätthållits krav på prövningstillstånd, ibland inte. Därmed har
dispensfrågan i kammarrätten kunnat avgöras av två ledamöter medan
olika processuella frågor i vissa fall ansetts fordra tre ledamöter. Detta är
givetvis ett från saklig synpunkt otillfredställande resultat. Det finns inga
skäl för att t.ex. en fråga om avvisning av ett yrkande som framställts i
kammarrätten i strid mot instansordningsprincipen skall kräva med-
verkan av tre ledamöter, medan avgörandet av dispensfrågan kan ske
med två ledamöter, även om detta med fog kan ha uppfattats som ett
resultat av den nuvarande regleringen.
Sett från domstolens perspektiv är naturligtvis frågan om domförheten
väsentlig och vi återkommer till den frågan i avsnitt 10. Ett klargörande
av dispenskravets omfattning har emellertid ett självständigt värde, både
för de inblandade parterna och för domstolarna. Regeringen tar därför
upp den frågan i det följande.
Omfattningen av kravet på prövningstillstånd i kammarrätt
- Beslut som överklagats till kammarrätt
Vid klargörandet av omfattningen av dispenskravet i kammarrätt bör den
yttre ramen vara att krav på prövningstillstånd är föreskrivet för den
aktuella måltypen. Det är således inte aktuellt att låta vissa slags frågor,
t.ex. vissa processuella frågor, alltid omfattas av krav på prövnings-
tillstånd oavsett om prövningstillstånd krävs i själva målet där frågan
uppstår. En annan utgångspunkt bör vara att en för kammarrätterna och
Regeringsrätten så enhetlig reglering som möjligt skall eftersträvas.
Promemorian har samma utgångspunkter.
Inledningsvis bör klarläggas vilka överklagade beslut som skall
omfattas av kravet på prövningstillstånd.
Kravet på prövningstillstånd bör, utöver avgörandet i själva saken,
omfatta alla andra slags beslut varigenom länsrätten skiljer målet från
sig. Således bör i dispenskravet också innefattas beslut om att avvisa ett
överklagande eller att skriva av ett mål.
Ett annat slags beslut varigenom rätten skiljer målet från sig är ett
beslut att avvisa ett överklagande på grund av att det har kommit in för
sent (inom förvaltningsprocessen kallat desertionsbesluf). Den instans
som fattar desertionsbeslutet har i dessa fall redan tidigare skilt målet
från sig, men genom överklagandet och •awisnmgsbeslutet skiljer rätten
målet från sig på nytt. I promemorian föreslås att länsrätts desertions-
beslut skall omfattas av krav på prövningstillstånd i kammarrätt.
76
Regeringsrätten har helt nyligen, den 4 december 1997 (mål nr 2436- Prop. 1997/98:101
1997), prövat frågan och fann att dispenskravet omfattade länsrättens
desertionsbeslut.
Regeringen har ingen annan uppfattning, särskilt som dispens-
grunderna i kammarrätt innefattar att prövningstillstånd skall beviljas om
anledning förekommer till ändring i det slut vartill länsrätten kommit,
s.k. ändringsdispens. Vi återkommer till frågan huruvida även kam-
marrätts desertionsbeslut bör omfattas av krav på prövningstillstånd i
Regeringsrätten.
De processuella beslut som inte innebär att rätten skiljer målet från
sig kan delas in i dels beslut som far överklagas endast i samband med
överklagande av det slutliga avgörandet, dels beslut som får överklagas
särskilt (34 § förvaltningsprocesslagen). Båda dessa typer av beslut anses
redan idag omfattas av kravet på prövningstillstånd i kammarrätt och i
Regeringsrätten. Att beslut av nu angivet slag som länsrätt fattar under
rättegången och som far överklagas särskilt omfattas av dispenskravet i
kammarrätten framgår av Regeringsrättens pleniavgörande RÅ 1996
ref. 26.
Beträffande vissa av de frågor som anges i 34 § förvaltnings-
processlagen skulle det i och för sig kunna hävdas att de borde undantas
från dispenskravet i kammarrätt, eftersom motsvarande beslut inte
omfattas av dispenskravet i hovrätt. Exempel på sådana beslut är beslut
att ogilla invändning om jäv och beslut om förskott på ersättning till ett
rättshjälpsbiträde. Mot detta talar dock att besluten redan nu anses
omfattas av dispenskravet i kammarrätten. Remissinstanserna har i det nu
aktuella hänseendet inte heller haft några principiella invändningar i
fråga om beslut under rättegången och det har över huvud taget inte
framkommit något skäl som talar för att kravet på prövningstillstånd bör
inskränkas och inte avse dessa beslut. Beslut under rättegången bör
därför även fortsättningsvis omfattas av dispenskravet i kammarrätten.
Enligt regeringens mening bör kravet på prövningstillstånd i kam-
marrätt således omfatta samtliga länsrätts beslut, såväl slutliga beslut
som beslut under rättegången, i mål där prövningstillstånd krävs i
huvudsaken. Vi föreslår att det klarläggs att dispenskravet skall omfatta
länsrätts beslut utan några begränsningar och att det sker genom en
ändrad lydelse av 34 a § förvaltningsprocesslagen. I bestämmelsen bör
anges att för de mål det är särskilt föreskrivet krävs prövningstillstånd för
att kammarrätten skall pröva ett överklagande av ett beslut som
länsrättens meddelat i målet. För att dispenskravet skall omfatta även
desertionsbeslut och andra beslut hänförliga till målet som länsrätten kan
fatta efter det att länsrätten skilt målet ifrån sig, t.ex. beslut med
anledning av för sent framställda yrkanden, bör i bestämmelsen tilläggas
att kravet på prövningstillstånd även gäller länsrätts beslut i en fråga som
har ett direkt samband med ett sådant mål. Lagtexten har formulerats om
med anledning av påpekande från Lagrådet.
77
- Nya frågor som väcks i kammarrätt Prop. 1997/98:101
Genom den föreslagna ändrade lydelsen av 34 a § förvaltningsprocess-
lagen klargörs samtidigt att kravet på prövningstillstånd i kammarrätt
endast omfattar det överklagade beslutet och att dispenskravet aldrig kan
omfatta nya frågor som väcks i den högre instansen. Av redovisningen i
promemorian (s. 99) framgår att sådana frågor hanteras på ett växlande
sätt. I promemorian redovisas också att det på sina håll har efterlysts ett
klarläggande av hur olika processuella frågor som väcks i kammarrätt,
t.ex. yrkanden om inhibition och om muntlig förhandling, skall hanteras
och bl.a. i vilken utsträckning frågorna skall prövas särskilt före frågan
om prövningstillstånd. Promemorian innehåller inga sådana förslag utan
uttalar att det är något som far överlämnas till rättstillämpningen.
Om det framställs nya yrkanden i sak som på grund av instans-
ordningsprincipen inte kan tas upp till prövning, t.ex. en begäran om
socialt bistånd för ytterligare en tidsperiod, skall yrkandet avvisas genom
ett särskilt beslut. Detsamma gäller yrkanden som inte lagligen kan
prövas i förvaltningsdomstol, såsom t.ex. skadestånd. Det råder heller
ingen tveksamhet om att t.ex. reglerna i 5 § förvaltningsprocesslagen om
avvisning vid underlåtenhet att komplettera överklagandet fullt ut är
tillämpliga i mål som i och för sig kräver prövningstillstånd. Eventuella
awisningsbeslut fattas alltid före dispensprövningen. I denna del krävs
det enligt regeringens mening inte någon förtydligande lagreglering.
När det gäller andra processuella frågor som framställs i kammarrätt är
det ofta så att de står och faller med frågan om prövningstillstånd beviljas
eller inte. Frågor som är betydelselösa om prövningstillstånd vägras
kräver inga särskilda beslut utan faller automatiskt och kammarrätten
behöver därmed inte uttala sig särskilt i frågan. Det kan t.ex. gälla en
begäran om muntlig förhandling eller att utredningen skall kompletteras.
Om prövningstillstånd vägras finns det inga skäl för domstolen att
särskilt uttala sig i dessa frågor. Detsamma gäller en begäran om
inhibition om prövningstillstånd vägras. Ibland kan emellertid ett
inhibitionsbeslut behövas för tiden fram till dispensprövningen. Ett
yrkande om inhibition som prövas innan och fristående från dispens-
prövningen måste alltid utmynna i ett särskilt beslut. Om prövnings-
tillstånd beviljas krävs, naturligtvis, också ett särskilt beslut i inhibi-
tionsfrågan. Frågor om rättshjälp torde normalt alltid kräva ett särskilt
beslut från domstolen, vare sig prövningstillstånd beviljas eller inte.
Av det nu sagda framgår att en reglering av hur samtliga processuella
frågor skall behandlas i ett mål där det krävs prövningstillstånd kräver en
grundlig analys. Vi har inte tillräckligt beredningsunderlag för detta. Det
kan dock finnas anledning att återkomma till frågan i ett annat
sammanhang. En fråga som kan behöva regleras är i vilken utsträckning
skriftväxling bör ske, eller i vad mån muntlig förhandling skall kunna
hållas, innan frågan om prövningstillstånd avgörs (jfr motsvarande
förslag för de allmänna domstolarnas del i propositionen 1996/97:131
Prövningstillstånd i hovrätten).
78
Omfattningen av kravet på prövningstillstånd i Regeringsrätten
Prop. 1997/98:101
I promemorian föreslås också att kravet på prövningstillstånd skall
omfatta samtliga beslut av kammarrätt. Detta skulle bl.a. få den effekten
att kammarrättens beslut i fråga om utlämnande av allmän handling som
förvaras i kammarrätten omfattas av dispenskravet. Enligt dispens-
förutsättningarna för Regeringsrätten finns inte någon möjlighet till
ändringsdispens. Det innebär att en möjlighet att få en ändring till stånd
av kammarrättens beslut i den angivna frågan i princip skulle bli
begränsad till de fall där målet innefattar en prejudikatfråga. En sådant
system utgör i princip en eninstansprövning av de angivna besluten.
Enligt regeringens mening är detta, särskilt med beaktande av sekretess-
målens karaktär, inte godtagbart.
I promemorian har betonats att förslaget att samtliga kammarrätts
beslut skall omfattas av krav på prövningstillstånd i Regeringsrätten
medför att även kammarrättens desertionsbeslut omfattas av dispens-
kravet. Kammarrättens desertionsbeslut anses i nuläget inte omfattas av
kravet på prövningstillstånd i Regeringsrätten, vilket följer av Rege-
ringsrättens avgörande RÅ 1987 ref. 60. Förslaget i promemorian har
motiverats med att en liknande lösning föreslagits för Högsta domstolens
del av Hovrättsprocessutredningen (SOU 1995:124). Utredningens
förslag innebär att Högsta domstolen skulle fa pröva ett överklagande av
hovrättens beslut att avvisa ett överklagande av hovrättens dom endast
om Högsta domstolen meddelat prövningstillstånd. Vidare skulle
dispensgrundema utökas för dessa frågor och bl.a. innefatta ändrings-
dispens. Regeringen har därefter i propositionen 1996/97:131 Pröv-
ningstillstånd i hovrätten tagit ställning till utredningens förslag i den nu
aktuella frågan. Därvid anförde regeringen (s. 89) att man genom
utredningens förslag skulle bygga upp ett helt nytt dispenssystem i
Högsta domstolen, vilket enligt regeringens mening skulle bli lagtekniskt
komplicerat och bara innebära marginella vinster. Vi anförde också att
man å andra sidan inte generellt kan begränsa möjligheterna till en andra
prövning av dessa hovrättsavgöranden så kraftigt som man skulle göra
om man endast tillät prejudikatdispens och extraordinär dispens, vilket
skulle bli fallet om man helt enkelt tillämpade Högsta domstolens
dispensregler som nu gäller för mål som har inletts i tingsrätt. Rege-
ringens proposition har sedermera återkallats, men vår bedömning i den
berörda frågan kvarstår.
Omständigheterna kring den i detta ärende aktuella frågan om krav på
prövningstillstånd i Regeringsrätten för beslut genom vilka kammarrätt
avvisat ett överklagande av sitt eget avgörande samt de lagliga förut-
sättningarna för prövningstillstånd i Regeringsrätten är i allt väsentligt
desamma som de som gäller för Högsta domstolens prövning av
motsvarande frågor. Det finns därför enligt regeringens mening inte skäl
att i detta ärende göra en annan bedömning än den som vi redovisade i
den nämnda propositionen. Den som överklagar ett beslut till
Regeringsrätten bör inte behandlas på ett annat och strängare sätt än den
som överklagar ett beslut till Högsta domstolen.
79
På grund av det nu anförda bör promemorians förslag att kravet på
prövningstillstånd i Regeringsrättens skall gälla samtliga kammarrätts
beslut inte genomföras och inte heller någon föreskrift om krav på
prövningstillstånd införas beträffande kammarrätts desertionsbeslut.
Regeringens förslag: Krav på prövningstillstånd i kammarrätt införs i
mål om återkrav av utgivet bistånd enligt socialtjänstlagen och mål om
utdömande av vite enligt viteslagen.
Prop. 1997/98:101
Förslaget i 1996 års promemoria överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker
eller lämnar förslaget utan erinran. Justitieombudsmannen anser dock att
de mål som inleds genom en ansökan hos länsrätt rent principiellt bör
behandlas lika vad gäller frågan om krav på prövningstillstånd och att
denna målgrupp bör behandlas i ett sammanhang. Länsrätten i Hallands
län anser att tiden snart bör vara mogen för att införa en generell
bestämmelse som föreskriver krav på prövningstillstånd vid över-
klagande till kammarrätt, varvid undantag från detta får föreskrivas i
respektive speciallagar. Enligt länsrätten bör en större översyn av
regelsystemet ske med den angivna inriktningen och i avvaktan på detta
bör principen upprätthållas att endast mål som prövats av en förvalt-
ningsmyndighet innan det når länsrätt skall kräva prövningstillstånd vid
överklagande till kammarrätt. Länsrätten i Göteborgs och Bohus län,
som tillstyrker förslagen, framför också att det bör övervägas om kravet
på prövningstillstånd i kammarrätt kan utökas till att avse ännu flera
måltyper än de som nu har föreslagits. Enligt länsrättens mening gäller
detta i första hand skattemålen.
Skälen för regeringens förslag: Genom inledandet av in-
stansordningsreformen (prop. 1993/94:133) och det fortsatta reform-
arbetet inom förvaltningsprocessen (prop. 1994/95:27 och prop.
1995/96:22) har tyngdpunkten i förvaltningsrättskipningen förskjutits
nedåt. Den första domstolsprövningen sker numera som huvudregel i
länsrätt i stället för i kammarrätt. Samtidigt har krav på prövnings-
tillstånd i ledet länsrätt — kammarrätt införts etappvis för ett stort antal
måltyper. Införandet av krav på prövningstillstånd har även gällt mål-
typer som sedan tidigare prövades i länsrätt som första domstolsinstans.
Krav på prövningstillstånd i kammarrätt har införts i så många
författningar (över 300 författningar) att detta numera kan betraktas som
huvudregel.
I promemorian föreslås att krav på prövningstillstånd införs i
ytterligare två måltyper: mål om återkrav av utgivet bistånd enligt
socialtjänstlagen (1980:620) och mål om utdömande av vite enligt
80
viteslagen (1985:206). Det som skiljer dessa måltyper från det stora
flertalet måltyper där krav på prövningstillstånd nu är föreskrivet är att de
båda inleds genom en ansökan hos länsrätt och att frågorna således inte
har varit föremål för en prövning i egentlig mening hos förvaltnings-
myndighet.
Några remissinstanser har haft synpunkter på denna fråga. Justitie-
ombudsmannen anser att de mål som inleds genom en ansökan till
länsrätt rent principiellt bör behandlas lika i detta avseende och i ett
sammanhang. Länsrätten i Hallands län efterlyser en större översyn av
regelsystemet med inriktningen på införande av en generell bestämmelse
om krav på prövningstillstånd i kammarrätt och anser att i avvaktan på
detta bör ett sådant krav inte införas i de nu aktuella måltypema,
eftersom någon förvaltningsmyndighet inte har beslutat som första
instans.
Det förhållandet att förfarandet i en viss måltyp inleds i länsrätt är
enligt regeringens mening i princip inte något hinder mot ett införande av
krav på prövningstillstånd i måltypen. Vi kan här hänvisa till de
uttalanden som gjordes i prop. 1993/94:133 angående de allmänna prin-
ciper som bör gälla för införande av krav på prövningstillstånd i olika
måltyper (s. 34).
Ett system med prövningstillstånd i kammarrätt kan inte göras helt
generellt. Det måste prövas för varje måltyp om prövningstillstånd
skall krävas vid överklagande till kammarrätt. Vissa allmänna
principer bör dock gälla. Till en bötjan bör det understrykas att en
förutsättning för prövningstillstånd är att målet överklagats från
länsrätt. Vidare bör prövningstillstånd användas främst i de fall målet
prövats av en förvaltningsmyndighet innan det prövats av länsrätt.
Men på motsvarande sätt som det i fråga om vissa mål kan vara
motiverat med ett undantag från regeln om att den första
domstolsprövningen skall ske i länsrätt, kan det finnas skäl för ett
undantag när det gäller krav på prövningstillstånd också för vissa
typer av mål. Frågan bör därför prövas målgrupp för målgrupp. En
naturlig ordning är att prövningen av frågan om prövningstillstånd
skall införas eller inte för olika måltyper görs parallellt med arbetet att
flytta ner målen i instanskedjan. Det kan emellertid inte uteslutas att
det finns måltyper som lämpar sig väl för ett system med
prövningstillstånd, även om det inte prövats av en förvaltnings-
myndighet innan det når länsrätt.
Det finns också redan exempel på att prövningstillstånd krävs i
kammarrätt i sådana mål som inleds genom en ansökan hos länsrätt. I
mål om tilläggsavgift enligt plan- och bygglagen (1987:10) finns ett
sådant krav i lagens 10 kap. 8 § tredje stycket. Vidare finns ett sådant
krav i mål om utdömande av vite som förelagts med stöd av datalagen
(1973:289), kreditupplysningslagen (1973:1173) och inkassolagen
(1974:182).
Som framgått av det nyss anförda är det fortfarande regeringens
mening att frågan huruvida prövningstillstånd bör införas måste avgöras
efter överväganden på grundval av förhållandena i den aktuella måltypen,
vilket självklart även inbegriper det förhållandet att ett förfarande inleds
först i länsrätt. Visserligen skulle en översyn av systemet med
prövningstillstånd i kammarrätt - och då innefattande en bedömning av
Prop. 1997/98:101
81
förhållandena i samtliga s.k. ansökningsmål - kunna utgöra ett sätt att gå
vidare med frågan om krav på prövningstillstånd bör införas för dessa.
Enligt regeringens mening är det dock att föra den i detta lagstift-
ningsärende aktuella frågan för långt, även om tiden i och för sig snart är
mogen för en utvärdering av prövningstillståndsreformen.
Mål om återkrav av utgivet bistånd enligt socialtjänstlagen
En socialnämnd far under de förutsättningar som anges i 33 §, 33 a § och
34 § socialtjänstlagen återkräva bl.a. bistånd som utgetts enligt social-
tjänstlagen. Av 36 § nämnda lag framgår att socialnämnden får föra talan
hos länsrätten om ersättning som den enskilde inte betalar godvilligt.
Socialnämnden far också helt eller delvis efterge ersättningsskyldigheten
med stöd av 37 § samma lag.
Frågan om eftergift enligt 37 § kan aktualiseras av den enskilde, men
nämnden kan även självständigt väcka frågan om återbetalnings-
skyldighet genom en ansökan hos länsrätten enligt 36 § utan att
spörsmålet om eftergift ännu aktualiserats.
Av de många olika slags beslut av varierande beskaffenhet som kan
fattas med stöd av socialtjänstlagen utgör beslut med anledning av
socialnämndens ansökan om återkrav det enda slags beslut som inte
omfattas av krav på prövningstillstånd i kammarrätt. I fråga om mål om
eftergift av ersättningsskyldigheten, som har ett nära samband med
återkravsmålen, infördes krav på prövningstillstånd i kammarrätt den 1
april 1995. Till följd av ändringar i bestämmelserna om bistånd enligt
socialtjänstlagen, som trädde i kraft den 1 januari 1998 (SFS 1997:313),
får socialnämndens beslut enligt 37 § inte längre överklagas såsom
förvaltningsbesvär utan sådana beslut kan endast bli föremål för
laglighetsprövning. Även för mål om laglighetsprövning gäller, sedan
den 1 april 1995, krav på prövningstillstånd i kammarrätt (10 kap. 13 §
kommunallagen).
Så gott som samtliga remissinstanser har ställt sig bakom prome-
morians förslag att kravet på prövningstillstånd skall gälla även mål om
återkrav av utgivet bistånd.
Enligt regeringens mening talar det sagda med styrka för att kravet på
prövningstillstånd skall omfatta även dessa mål. Den ändring i social-
tjänstlagen som därmed krävs bör göras genom införande av en ny
bestämmelse, 74 a § socialtjänstlagen, där det framgår att prövnings-
tillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av mål enligt social-
tjänstlagen. Samtidigt kan de befintliga föreskrifterna om prövnings-
tillstånd i 73 och 74 §§ utgå.
Mål om utdömande av vite enligt viteslagen
Viteslagen gäller viten som enligt lag eller annan författning får
föreläggas av myndigheter. Bestämmelser förekommer i ett betydande
antal författningar, bl.a. på miljöområdet. Enligt 6 § viteslagen prövas
frågor om utdömande av viten av länsrätt på ansökan av i första hand den
Prop. 1997/98:101
82
myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet. Ansökan om utdömande
görs hos länsrätten i det län där myndigheten är belägen. Frågor om
utdömande av viten som har förelagts av regeringen prövas av Länsrätten
i Stockholms län på ansökan av Justitiekanslem. I ett begränsat antal
måltyper prövar allmän domstol efter särskild talan frågor om utdömande
av vite. I sådana fall skall målet i tillämpliga delar handläggas enligt
reglerna i rättegångsbalken om mål om åtal för brott för vilket svårare
straff än böter inte är föreskrivet. För sådana mål krävs prövningstillstånd
i hovrätt.
När det gäller överklagande av beslut om föreläggande av vite som
finns i den offentligrättsliga lagstiftningen gäller genomgående krav på
prövningstillstånd i kammarrätt.
Frågan om prövningstillstånd vid utdömande av vite har aktualiserats i
ett par lagstiftningsärenden. Som ett led i arbetet med att förskjuta tyngd-
punkten i rättskipningen till första instans har överklaganden av beslut
enligt bl.a. datalagen, kreditupplysningslagen och inkassolagen flyttats
från regeringen till allmän förvaltningsdomstol med länsrätt som första
instans (prop. 1993/94:217 och 1994/95:51). Därvid gjordes det ställ-
ningstagandet att prövningstillstånd i ledet länsrätt - kammarrätt inte
borde införas generellt för dessa mål. Däremot infördes prövnings-
tillstånd vid överklagande till kammarrätten av beslut om föreläggande
eller utdömande av vite. I detta hänseende anfördes följande i den
förstnämnda propositionen, som gällde datalagen (s. 28).
Sedan en tid krävs prövningstillstånd i hovrätten för bl.a. bötesmål.
Det offentligrättsliga vitet påminner om böter. Vad som främst skiljer
det individuella vitet från böter är att vitet i förväg bestäms till ett visst
belopp. Såvitt avser frågan om prövningstillstånd finns det inte
anledning att behandla mål om vite på ett annat sätt än bötesmål. Med
prövningstillstånd kan det förutses att vitesmål vinner laga kraft i ett
tidigare skede än annars. Att så blir fallet har den fördelen att
reaktionen mot den som bryter mot ett vitesföreläggande kommer
relativt omgående.
Samma argument anfördes i prop. 1994/95:51 (s. 18) beträffande
kreditupplysnings- och inkassoärenden.
I samband med ändringarna i datalagen föreskrevs i 34 a § förvalt-
ningsprocesslagen att prövningstillstånd inte behövs när talan förs av
Justitiekanslem. Motsvarande kom även att gälla i mål enligt kredit-
upplysnings- och inkassolagama.
De överväganden som legat till grund för detta har enligt regeringens
mening samma bäring på vitesmålen i stort. Mot bakgrund härav anser
regeringen att ett krav på prövningstillstånd bör införas i fråga om mål
om utdömande av vite enligt viteslagen. Detta kan ske genom en
föreskrift i 6 § första stycket viteslagen. Föreskriften i datalagen,
kreditupplysnings- och inkassolagama om att prövningstillstånd krävs i
kammarrätt i mål om utdömande av vite kan därmed utgå.
Prop. 1997/98:101
83
Regeringens förslag: Regeringsrätten skall vara domfor med en ledamot
vid prövning av talan mot beslut varigenom ett överklagande avvisats
såsom för sent inkommet.
Förslaget i 1996 års promemoria överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig över
förslaget tillstyrker eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: En allmän utgångspunkt vid
utformningen av domförhetsreglema är att mål inte skall handläggas i en
mera kvalificerad sammansättning än saken kräver. Vad gäller dom-
förhetsreglema för Regeringsrätten har dessa också successivt anpassats
till domstolens roll, så att domstolens resurser inte i alltför hög grad skall
behöva tas i anspråk för annat än den egentliga rättsbildande verk-
samheten. Som exempel kan nämnas att vid frågor om prövningstillstånd,
avskrivning av mål efter återkallelse och i vissa upprepade prövningar av
resningsansökningar har sammansättningen ändrats från tre ledamöter till
en ledamot (prop. 1991/92:158, SFS 1992:508).
Enligt nuvarande ordning är Regeringsrätten domför med tre ledamöter
vid överprövning av ett beslut varigenom ett överklagande har avvisats
såsom för sent inkommet (4 a § tredje stycket lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar). Beträffande Högsta domstolen har domförhets-
reglema ändrats med verkan från den 1 juli 1996 (prop. 1995/96:116,
SFS 1996:157) och domstolen är numera domför med en ledamot vid
prövning av bl.a. den nu aktuella awisningsfrågan (3 kap. 6 §
rättegångsbalken). I propositionen till grund för ändringen framförde
regeringen som sin uppfattning (s. 11 f.) att det från flera synpunkter är
önskvärt att undvika att mål och ärenden handläggs i en mera
kvalificerad sammansättning än saken kräver och att den aktuella frågan
till sin karaktär är sådan att det oftast är tillräckligt att den prövas av en
ledamot. Regeringen poängterade också att bestämmelsen rörde
domförheten, dvs. det minsta antal ledamöter som måste delta i
avgörandet och att domstolen alltså i dessa fall kan bestå av flera
ledamöter om så av någon anledning skulle krävas i ett enskilt fall.
Vid Lagrådets granskning av förslaget noterades att det inte föreslogs
någon förändring i sammansättningsreglema för Regeringsrätten. Enligt
Lagrådet borde detta övervägas. I propositionen (s. 13) anförde
regeringen att man avsåg att återkomma till den av Lagrådet väckta
frågan.
Domförhetsreglema är, bortsett från vad som gäller i nu aktuellt
hänseende, lika i Regeringsrätten och Högsta domstolen, förutom att
Högsta domstolen har möjlighet att pröva frågor i halvt plenum. I
promemorian har föreslagits den ändring som Lagrådet tidigare har
efterlyst och som medför att domförhetsregeln för Regeringsrättens
prövning av om ett överklagande inkommit i rätt tid överensstämmer
Prop. 1997/98:101
84
med vad som gäller för Högsta domstolen. Det finns enligt regeringens Prop. 1997/98:101
mening inte något skäl for att behålla skillnaden och de skäl som
anfördes i propositionen för en ändring för Högsta domstolens del har
lika stor betydelse i fråga om Regeringsrätten. Regeringen anser sålunda
att sammansättningsreglema för Regeringsrätten bör ändras. 14 a § lagen
om allmänna förvaltningsdomstolar bör anges att Regeringsrätten vid
prövning av talan mot beslut där ett överklagande har avvisats såsom för
sent inkommet är domfor med ett regeringsråd.
Regeringens förslag: Kammarrätten skall vara domför med två
ledamöter, om de är ense om slutet, vid fråga om avvisning av ett för
sent inkommet överklagande.
Förslaget i 1996 års promemoria överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig över
förslaget tillstyrker eller lämnar det utan erinran. Kammarrätten i
Sundsvall och Riksskatteverket anser det tillräckligt att kammarrätt i
dessa fall är domför med en ledamot.
Skälen för regeringens förslag: Kammarrätt är normalt domför med
tre lagfarna ledamöter. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är
kammarrätten enligt 12 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar
domför med två ledamöter, om de är ense om slutet. Den ene av dem
skall enligt 22 § tredje stycket förordningen (1996:380) med kammar-
rättsinstruktion vara kammarrättspresident, kammarrättslagman eller
kammarrättsråd tillika vice ordförande. När kammarrätten skall över-
pröva en underinstans beslut att avvisa ett överklagande såsom för sent
inkommet kräver detta, enligt gällande domförhetsregler, att kammar-
rätten är sammansatt av tre ledamöter eller, om prövningstillstånd krävs,
två ledamöter. När kammarrätt skall avvisa ett för sent inkommet
överklagande över kammarrättens eget avgörande kräver detta en
sammansättning med tre lagfarna ledamöter. Detta gäller också i de fall
där kammarrättens avgörande utgjort ett beslut att vägra prövnings-
tillstånd. Genom att krav på prövningstillstånd införts i flertalet måltyper
i kammarrätt har vi alltså den anmärkningsvärda situationen att målet kan
avgöras slutligt med två ledamöter samtidigt som frågan om ett över-
klagande kommit in för sent kräver tre ledamöter.
En utgångspunkt vid utformningen av domförhetsreglema är, som har
berörts även i föregående avsnitt, att mål inte skall handläggas i en mera
kvalificerad sammansättning än saken kräver. Både för Regeringsrätten
och Högsta domstolen finns regler om ett mindre antal ledamöter i
sammansättningen vid avgörande av vissa frågor som typiskt sett är av
enklare beskaffenhet. I det föregående (avsnitt 7) har regeringen
85
föreslagit att en bestämmelse motsvarande den som gäller för Högsta Prop. 1997/98:101
domstolen skall införas även för Regeringsrättens del och att Rege-
ringsrätten således skall kunna pröva dessa frågor med ett regeringsråd.
Frågan om ett överklagande har skett inom rätt tid är normalt enkel att
avgöra. Sådana mål är inte heller svårare i kammarrätt än i Rege-
ringsrätten. Remissinstanserna är positiva till att i dessa mål minska
antalet ledamöter i kammarrätten och två instanser vill till och med gå
längre än promemorians förslag och låta kammarrättens sammansättning
vara en ledamot i dessa fall. Det finns med hänsyn till det nu anförda
goda skäl för förslaget.
Vid bedömningen av vad som är en lämplig sammansättning för
kammarrätt i dessa fall anser regeringen att det ligger närmast till hands
att anknyta till den domförhetsregel som gäller för behandling av frågor
om prövningstillstånd, dvs. att kammarrätt skall vara domför med två
ledamöter, om de är ense. Detta far i nuläget betraktas som en tillräcklig
förändring av sammansättningsreglema för prövning av den aktuella
frågan. En bestämmelse om att kammarrätt i sådana fall är domför med
två ledamöter bör införas i 12 § lagen om allmänna förvaltnings-
domstolar.
I de fall där överklagandet av en kammarrätts avgörande har skett i rätt
tid utförs den s.k. rättidsprövningen regelmässigt av registratom vid
kammarrätten. Den bestämmelse som nu föreslås syftar givetvis inte till
att ändra på detta. Bestämmelsen måste därför utformas så att den avser
de fall där fråga är om avvisning av ett överklagande på grund av att det
inte har skett inom rätt tid. Vårt förslag avviker här från promemorians
förslag.
Ändringen i 12 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar bör gälla
generellt när kammarrätt skall pröva frågan om avvisning på grund av att
ett överklagande inte har skett i rätt tid. Således bör bestämmelsen
utformas så att den blir tillämplig både när ett sådant beslut har fattats av
t.ex. länsrätt och överklagats till kammarrätt och när kammarrätt prövar
frågan om ett överklagande av kammarrättens eget avgörande skall
avvisas. I detta lagstiftningsärende föreslår regeringen emellertid
ytterligare lagändringar som påverkar förfarandet vid avgörande av fråga
om ett överklagande kommit in i rätt tid. Sålunda föreslås i nästföljande
avsnitt att det införs överklagandeförbud för de fall där förvaltnings-
domstol har överprövat ett beslut om avvisning på grund av att ett
överklagande inkommit för sent. Vidare har vi föreslagit (avsnitt 5) att
länsrätts beslut om avvisning på grund av att ett överklagande har
kommit in för sent skall vara underkastat krav på prövningstillstånd i
kammarrätt, om prövningstillstånd krävs i själva målet. Effekterna av det
förslag som läggs i förevarande avsnitt blir därför begränsade. I praktiken
blir den nya regeln således endast tillämplig när huvudfrågan i målet inte
kräver prövningstillstånd och vid kammarrätts prövning av om ett
överklagande av kammarrättens eget avgörande skall avvisas.
86
Regeringens förslag: Om en förvaltningsdomstol har överprövat ett
beslut om avvisning på grund av att ett överklagande kommit in för sent,
skall domstolens beslut inte få överklagas. Denna regel skall tills vidare
inte gälla beslut som fattats av en försäkringskassa eller en arbets-
löshetskassa.
Förslaget i 1996 års promemoria överensstämmer med regeringens
förslag. Promemorian innehåller dock inga förslag till undantag för
beslut på socialförsäkringsområdet.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker eller
lämnar förslaget utan erinran. Justitieombudsmannen anför dock att när
helst det övervägs att begränsa en fullföljdsrätt genom lag, bör det
uppmärksammas vilka konsekvenser detta kan få för den enskildes
möjligheter att tillgodose sina rättigheter och även för prejudikat-
bildningen på området. Justitieombudsmannen ifrågasätter också om det
står så mycket att vinna med den föreslagna reformen, om det
extraordinära rättsmedlet återställande av försutten tid i stället kommer
att bli den normala vägen för att uppnå en prövning av högre instans.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den nu gällande ordningen kan
länsrätts beslut att avvisa ett överklagande såsom för sent inkommet
överklagas till kammarrätt och även bli föremål för prövning i
Regeringsrätten, förutsatt att prövningstillstånd meddelas. I de fall där ett
sådant awisningsbeslut härrör från en förvaltningsmyndighet och prövas
av länsrätt efter överklagande utgörs prövningskedjan av ytterligare en
instans. Sålunda saknas i förvaltningsprocesslagen bestämmelser som
begränsar rätten att överklaga beslut om att awisa ett överklagande
såsom för sent inkommet.
I fråga om sådana awisningsbeslut gäller en annan ordning enligt
förvaltningslagen. Av 30 § i sistnämnda lag följer att sådana beslut som
överklagas från en förvaltningsmyndighet till en överordnad förvalt-
ningsmyndighet inte får överklagas vidare utan att överklagandeförbud
gäller i detta fall. Bestämmelsen om överklagandeförbud om en förvalt-
ningsmyndighet efter överklagande funnit att ett överklagande av en
annan förvaltningsmyndighets beslut inkommit för sent infördes genom
den nya förvaltningslagen (1986:223). Enligt förslaget till ny förvalt-
ningslag skulle beslutsinstansen i stället för, som tidigare, överkla-
gandeinstansen pröva om ett överklagande hade kommit in i rätt tid.
Departementschefen anförde (prop. 1985/86:80 s. 53 f.) att detta förslag
medförde att ett ökat antal instanser skulle komma att pröva denna fråga.
Vidare anfördes bl.a. följande.
I praktiken överklagas ganska ofta sådana beslut som innebär att ett
överklagande inte tas upp till prövning därför att det har kommit in
för sent. Vid överprövningen gäller aet alltså den formella frågan
om överklagandet har kommit in i rätt tid eller inte.
Instansordningen i awisningsfrågan skiljer sig i princip inte från
den som gäller i huvudsaken. Regeringen är alltsa normalt högsta
87
instans utom i sådana fall då överprövningen ankommer på
förvaltningsdomstolarna. — Regeringen prövar varje år ett bety-
dande antal överklaganden i formella frågor av detta slag. I de allra
flesta är naturligtvis awisningsbeslutet riktigt och överklagandet
hos regeringen alltså utsiktslöst. — Den prövning som det här
gäller (kontroll av delgivningskvitton m.m.) kräver uppenbarligen
mte ett ställningstagande från regeringen. — Också i andra fall bör
det vara tillräckligt att frågan om överklagande har gjorts i rätt tid
prövas i två instanser, dvs. av beslutsmyndigheten och en högre
instans. Man bör alltså inte få överklaga ett beslut, om detta innebär
att myndigheten som andra instans prövar frågan om överklagande
har skett i rätt tid. - Några remissinstanser har invänt att en sådan
avskuren instansordning i awisningsfrågan kan hindra preju-
dikatbildningen. Invändningen är knappast befogad. Förut-
sättningarna för att ett överklagande skall anses ha kommit in i rätt
tid är sa ingående reglerade i lagen att det inte finns något större
utrymme for tolkning eller tvekan i tillämpningen. Behovet av
vägledande avgöranden i högre instans är i motsvarande mån
begränsat och i principfrågor kommer det - som jag strax
återkommer till - att kunna tillgodoses genom bl.a. Regerings-
rättens avgöranden. — En reglering av överklagbarheten i fråga om
awisningsbeslut är av det generella slag som gör att det är
lämpligast att ta in den i förvaltningslagen. Jag föreslår därför att
det i lagen införs en bestämmelse i enlighet mea vad jag har anfört.
— Länsrätterna prövar som andra instans frågor bl.a. på skatte- och
socialtjänstområdena. För dessa domstolars ael bör man överväga,
om det bör införas en motsvarande begränsning av rätten att
överklaga awisningsbeslut som den jag förordar för de fall då en
förvaltningsmyndighet är andra instans. Skall en sådan begränsning
göras, kan det ske genom ett tillägg till 33 § förvalt-
ningsprocesslagen. Frågan får övervägas närmare under följd-
lagstiftningsarbetet.
Arbetet med följdlagstiftningen föranledde inte någon regel för
förvaltningsdomstolarna av den i propositionen antydda innebörden. På
skatteområdet har emellertid en regel om begränsning av överklagande-
rätten i fråga om dessa awisningsbeslut senare införts. I 6 kap. 10 § taxe-
ringslagen (1990:324) anges att länsrättens beslut avseende skatte-
myndighets beslut att awisa en begäran om omprövning såsom för sent
inkommen inte får överklagas.
Den nu aktuella awisningsfrågan är, som tidigare anförts, vanligtvis
enkel att bedöma. I avsnitt 7 och 8 har regeringen därför föreslagit att
sådana mål skall kunna prövas i en mindre sammansättning i kammarrätt
och Regeringsrätten än vad som nu gäller. Förvaltningsprocessen bör
emellertid kunna effektiviseras ytterligare när det gäller denna avvis-
ningsffåga. Det är också svårt att se något hållbart skäl för att
överklagandeförbud skall gälla om beslut i en sådan fråga överprövas av
en förvaltningsmyndighet men inte om de överprövas av en förvalt-
ningsdomstol.
Justitieombudsmannen har gett uttryck för tveksamhet till förslaget om
en minskning av antalet överklagandeinstanser i detta fall. Regeringen
vill här påpeka att prövningen av frågan om ett överklagande har kommit
in i rätt tid, såsom berördes även i propositionen till förvaltningslagen, i
huvudsak gäller kontroll av delgivningskvitton o. d. Det rör sig också om
en prövning för vilken förutsättningarna är tydligt angivna i författ-
ningstexten. Med hänsyn härtill torde det enligt regeringens mening
saknas anledning till oro för rättsförluster för enskilda. Vidare finns det
Prop. 1997/98:101
88
redan rättspraxis på området. Dessutom kvarstår fortfarande möjligheten
till prövning i Regeringsrätten av kammarrätts awisningsbeslut, vilket
medför förutsättningar för fortsatt rättsbildning även i den högsta
förvaltningsdomstolen. Regeringen anser därför att inte heller frågan om
behovet av prejudikat utgör ett skäl emot förslaget.
Förslaget att minska antalet överklagandeinstanser i dessa frågor
medför också den fördelen att ett lagakraftvunnet avgörande i awis-
ningsfrågan kommer att föreligga tidigare än vad som nu är fallet om
parten fortsätter att överklaga till dess målet har avgjorts i högsta instans.
I promemorian framförs också en annan positiv effekt av den föreslagna
regeln. Beträffande ett för sent inkommet överklagande förekommer det
att förutsättningar finns för återställande av försutten tid. Denna fråga
avgörs numera även av kammarrätt, när överklagandet gäller länsrätt,
kammarrätt eller förvaltningsmyndighet. Har kammarrätt eller Rege-
ringsrätten avgjort målet slutligt ankommer prövningen på Regerings-
rätten. Om det fortfarande finns en klagomöjlighet öppen har det ansetts
att det saknas en frist att återställa. Detta har bedömts utgöra hinder för
kammarrätt att, såsom är möjligt för Regeringsrätten, samtidigt pröva
såväl frågan om överklagandet anförts i rätt tid som frågan om
återställande av tiden. Reformen att flytta ned frågor om återställande av
försutten tid från Regeringsrätten till kammarrätt har därigenom inte fatt
fullt genomslag. Ett överklagandeförbud för de nu aktuella awis-
ningsbesluten medför förbättrade förutsättningar för kammarrätt att
kunna ta upp frågor om återställande av försutten tid.
Regeringen föreslår därför att det i förvaltningsprocesslagen införs en
bestämmelse motsvarande 30 § förvaltningslagen. I 33 § förvaltnings-
processlagen bör införas en föreskrift av innebörd att om förvaltnings-
domstol efter överklagande har prövat ett beslut om awisning på grund
av att ett överklagande inkommit för sent, eller vägrat prövningstillstånd
i ett sådant mål i enlighet med förslaget i avsnitt 5, far domstolens beslut
inte överklagas. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att paragrafen
bör formuleras på annat sätt än enligt remissens förslag. Vi förordar dock
en något annorlunda formulering än den Lagrådet föreslagit. I likhet med
Lagrådet anser regeringen att den nya bestämmelsen bör utgöra sista
stycket i paragrafen.
Som en följd av den nya regeln om överklagandeförbud föreslog
regeringen i lagrådsremissen att bestämmelsen i 6 kap. 10 § taxerings-
lagen skulle upphävas samt att flera skatteforfattningar som innehåller en
hänvisning till taxeringslagens bestämmelse skulle ändras. Den angivna
bestämmelsen i taxeringslagen tar emellertid sikte på en begäran om
omprövning och gäller inte ett överklagande av skattemyndighetens
beslut. Bestämmelsen skall därför kvarstå. Det blir då inte heller aktuellt
med några följdändringar i andra skatteforfattningar.
Även på socialförsäkringsområdet och när det gäller rätten till
arbetslöshetsersättning finns särskilda bestämmelser om omprövning,
som innebär att såväl en begäran om omprövning som ett överklagande
kan awisas på grund av att de har kommit in för sent. Bestämmelsen om
överklagandeförbud i 33 § förvaltningsprocesslagen, som regeringen har
föreslagit ovan, skulle endast komma att omfatta de fall där ett
Prop. 1997/98:101
89
överklagande har kommit in för sent, men inte när avvisningsbeslutet Prop. 1997/98:101
avser en för sent inkommen begäran om omprövning av t.ex. en
försäkringskassas beslut. Det torde enligt regeringens mening knappast
finnas skäl för att i det nu aktuella hänseendet göra skillnad mellan ett
överklagande och en begäran om omprövning. Vi har dock i detta ärende
inte underlag för att utvidga förslaget i 33 § fjärde stycket förvaltnings-
processen till att även avse en begäran om omprövning. På grund härav
föreslår vi att det i de berörda författningarna, lagen (1962:381) om
allmän försäkring, lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och
lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor, tills vidare införs undantag från
föreskriften i 33 § fjärde stycket förvaltningsprocesslagen. Undantaget
bör endast avse de desertionsbeslut som fattas av försäkringskassorna
och arbetslöshetskassorna, eftersom det endast är i det fallet som det kan
vara fråga om att dels avvisa ett överklagande, dels avvisa en begäran om
omprövning. När länsrätt fattar ett desertionsbeslut i ett mål enligt de
angivna författningarna rör det sig alltid om att avvisa ett överklagande.
De ändringar som nu föreslås har inte varit föremål för Lagrådets gransk-
ning. Lagändringarna är dock av sådan författningsteknisk karaktär att
Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
Regeringen avser att i ett annat sammanhang återkomma till frågan om
överklagandeförbud för de fall där det första beslutet har utgjort ett beslut
att avvisa en begäran om omprövning.
Regeringens förslag: Regeringsrättens och kammarrätts domförhet med
en respektive två ledamöter vid prövning av fråga om prövningstillstånd
utvidgas till att även avse olika processuella frågor som behandlas före
eller i anslutning till frågan om prövningstillstånd.
Förslaget i 1996 års promemoria överensstämmer i sak med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig över
förslaget tillstyrker eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser
har dock synpunkter på den lagtekniska utformningen.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 5 har regeringen konstaterat
att nya frågor som väcks i överinstansen aldrig omfattas av dispenskravet
i samma instans. Detta innebär i sin tur att det krävs medverkan av tre
ledamöter i kammarrätten och fem eller fyra ledamöter i Regeringsrätten
för att pröva t.ex. om ett yrkande i målet skall avvisas samtidigt som
dispensfrågan kan prövas i en mindre sammansättning. Det är natur-
ligtvis en opraktisk och processekonomiskt otillfredsställande ordning.
Sådana frågor bör kunna hanteras i den sammansättning som gäller för
avgörande av frågan om prövningstillstånd, dvs. med två ledamöter i
90
kammarrätten och en ledamot i Regeringsrätten. Domförhetsreglema i
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar, för kammarrätten 12 § och för
Regeringsrätten 4 a §, bör därför ändras så att rätten vid prövning av
processuella frågor i mål som kräver prövningstillstånd i vissa fall är
domför med två respektive en ledamot.
Det handlar i första hand om frågor som rätten prövar innan
dispensprövningen sker, t.ex. frågor om avvisning. Men även frågor som
rätten tar ställning till i samband med dispensprövningen bör kunna
prövas i den mindre sammansättningen. Det förekommer nämligen att
domstolen i samband med att prövningstillstånd meddelas fattar beslut i
olika processuella frågor, t.ex. om att komplettera utredningen i målet
med ett sakkunnigutlåtande. Enligt regeringens mening bör således även
beslut som fattas i samband med att prövningstillstånd meddelas kunna
fattas i samma sammansättning som dispensfrågan. Detta medför att
frågor i mål som omfattas av krav på prövningstillstånd far en enhetlig
behandling fram till dess att frågan om prövningstillstånd har avgjorts.
Processuella frågor som avgörs därefter bör prövas i den vanliga
sammansättningen. Vårt förslag överensstämmer med promemorians
förslag men vi förordar en annan lagteknisk lösning.
Regeringens förslag: Möjligheterna för kammarrätt att avgöra mål
om laglighetsprövning utan medverkan av särskilda ledamöter skall
utvidgas till att avse mål av enkel beskaffenhet.
Förslaget i 1996 års promemoria överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker
eller lämnar förslaget utan erinran. Justitieombudsmannen anser att den
föreslagna ändringen är mycket långtgående, särskilt mot bakgrund av de
motiv som en gång föranledde införandet av en särskild sammansättning
i kommunalbesvärsmålen. Kammarrätten i Stockholm påpekar att krav på
prövningstillstånd numera gäller i dessa mål och att det när sådant
tillstånd meddelas sällan torde vara fråga om mål av enkel beskaffenhet.
Skälen för regeringens förslag: Domförhetsreglema för länsrätt har
nyligen ändrats, genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 september
1997 (prop. 1996/97:133, bet. 1996/97JuU17, rskr. 1996/97:216, SFS
1997:392). På grundval av förslag i 1996 års promemoria infördes då i
18 § fjärde stycket 1 lagen om allmänna förvaltningsdomstolar en allmän
regel om att mål av enkel beskaffenhet far avgöras av en juristdomare
ensam. Denna regel ersatte bl.a. en bestämmelse om att länsrätt var dom-
för med en juristdomare ensam i mål där saken var uppenbar. Samtidigt
ändrades 17 a § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar som reglerar
länsrätts sammansättning vid prövning av mål om laglighetsprövning,
Prop. 1997/98:101
91
dvs. mål enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900) och 22 kap. Prop. 1997/98:101
kyrkolagen (1992:300). I sådana mål är länsrätt numera som huvudregel
domför utan särskilda ledamöter om målet är av enkel beskaffenhet.
För kammarrätternas del regleras i 13 a § lagen om allmänna förvalt-
ningsdomstolar frågan om domförhet i de mål om laglighetsprövning där
prövningstillstånd har meddelats. Enligt andra stycket i paragrafen är
kammarrätten domför utan särskilda ledamöter vid prövning av
överklagande som uppenbarligen inte kan bifallas.
Som skäl för den utvidgade ensamdomarkompetensen i länsrätt
anförde regeringen i den ovan nämnda propositionen bl.a. effektivitets-
hänsyn. Inget mål bör avgöras av fler domare än som är motiverat i det
enskilda fallet (s. 42). I konsekvens med en allmän regel om att mål i
länsrätt fick prövas av en juristdomare ensam ansåg regeringen att
motsvarande ändring skulle göras i regeln om domstolens samman-
sättning i mål om laglighetsprövning. Det fanns sålunda inte anledning
att särbehandla dessa mål (s. 45). Regeringen anser att de nämnda
effektivitetshänsynen har samma relevans vad gäller laglighets-
prövningsmålen i kammarrätt. Det finns enligt regeringens mening också
ett värde i sig i att domförhetsreglema för dessa instansers prövning av
samma slags mål innehåller samma kriterier. Med en sådan ordning finns
bl.a. bättre möjligheter för en skyndsam praxisbildning i fråga om den
närmare innebörden av begreppet mål av enkel beskaffenhet på
laglighetsprövningsområdet.
Som Kammarrätten i Stockholm har påpekat torde det i de mål om
laglighetsprövning där prövningstillstånd meddelas sällan vara fråga om
mål av enkel beskaffenhet. Detta bör emellertid inte ses som ett skäl mot
en utvidning av möjligheten att avgöra laglighetsprövningsmål utan
deltagande av särskilda ledamöter, utan utgör enligt regeringens mening
snarare en omständighet till stöd för en utvidgning. Det framstår
nämligen som att den nuvarande regeln i det närmaste saknar tillämp-
ningsområde till följd av kravet på prövningstillstånd och det finns därför
anledning att i viss mån utöka tillämpningsområdet. Mot bakgrund av det
anförda anser regeringen att regeln om avgörande av mål om
laglighetsprövning i kammarrätt utan deltagande av särskilda ledamöter
bör anpassas till motsvarande regel för länsrätt. Rekvisitet för när
kammarrätt är domför utan särskilda ledamöter vid prövning av
överklagande bör således vara att målet är av enkel beskaffenhet. 13 a §
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar bör ändras i enlighet härmed.
Regeringens förslag: Utgångspunkten för överklagandetidens beräkning
för en förvaltningsmyndighet eller annan part som företräder det
allmänna skall vara dagen då det överklagade beslutet meddelades.
Förslaget föranleder ändringar i förvaltningsprocesslagen och förvalt-
ningslagen.
92
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Promemorian innehåller inget förslag till ändringar i förvaltningslagen.
Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker
promemorians förslag eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande huvudregeln är att ett
överklagande av allmän förvaltningsdomstols beslut skall ha kommit in
inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet (7 § första
stycket förvaltningsprocesslagen). En reglering motsvarande den i
förvaltningsprocesslagen finns också i förvaltningslagen, vilket innebär
att föreskrifterna överlappar varandra när beslutsmyndigheten är en
förvaltningsmyndighet och överklagande sker till förvaltningsdomstol.
Från den generella bestämmelsen har dock gjorts flera undantag i de
materiella speciallagarna. I körkortsmålen skall en länsstyrelses över-
klagande av allmän förvaltningsdomstols beslut ha kommit in inom tre
veckor från den dag då det överklagade beslutet meddelades. I skatte-
målen gäller att skattemyndighetens, Riksskatteverkets och kommuners
överklagande av länsrättens eller kammarrättens beslut skall ha kommit
in inom två månader från den dag då beslutet meddelades (6 kap. 13 §
taxeringslagen). Samma slags regel gäller även för allmän försäkrings-
kassas och Riksförsäkringsverkets överklagande i socialförsäkringsmål
(20 kap. 13 § lagen om allmän försäkring). Även i andra författningar
finns särskilda bestämmelser om utgångspunkten för beräkning av
klagotiden.
I förarbetena till körkortslagen och lagen om allmän försäkring
diskuterades inte närmare frågan om klagotidens beräkning. Inom
skatterätten har ordningen med att skattemyndigheten skall överklaga
inom viss tid från beslutsdagen gällt sedan länge (jfr prop. 1956:150 s.
281). I förarbetena till körkortslagen gjordes sedan endast en hänvisning
till ordningen inom skatterätten (jfr prop. 1979/80:178 s. 84).
Till följd av reformen med allmän tvåpartsprocess i de allmänna
förvaltningsdomstolarna (prop. 1995/96:22, bet. 1995/96:JuU7, rskr.
1995/96:55, SFS 1995:1692) har antalet klagoberättigade myndigheter
utökats. En effekt av detta är att antalet fall av delgivning med allmänna
parter utökats i betydande grad. De rutiner som tillämpas i främst länsrätt
och kammarrätt innebär att domar och beslut översänds till de klago-
berättigade med begäran om att de genast skall återsända mottagningsbevis
till domstolen. Sker inte detta görs påminnelse och vidare delgivnings-
försök med rekommenderat brev. I viss utsträckning utnyttjas möjlig-
heterna till förenklad delgivning enligt 3 a § delgivningslagen (1970:428).
Domstolen skickar då först en upplysning till parten om att förenklad
delgivning kommer att användas i målet. När sedan en handling skickas ut,
t.ex. ett beslut, sänder domstolen minst en dag senare ett meddelande om
att handlingen sänts ut. Parten anses därefter delgiven två veckor efter det
att meddelandet skickats.
Behovet av att undvika onödiga delgivningar är starkt uttalat inom
förvaltningsprocessen. I allmän domstol räknas överklagandetiden oftast
med utgångspunkt från avgörandets dag. Redan i nuläget är dessutom
beslutsdagen utgångspunkt för klagotiden i den stora delen av förvaltnings-
domstolarnas verksamhet som utgörs av mål om skatt, körkort och
Prop. 1997/98:101
93
socialförsäkring. Detta utgör enligt regeringens mening starka skäl för att Prop. 1997/98:101
allmänt vid överklagande av länsrätts och kammarrätts beslut låta
beslutsdagen utgöra utgångspunkt för klagotiden for en part som företräder
det allmänna. Detsamma gäller vid överklagande av en förvaltnings-
myndighets beslut till länsrätt. I promemorian har också diskuterats om
samma utgångspunkt bör tillämpas även i fråga om överklagande som görs
av en enskild. Med hänsyn till att detta skulle innebära ett frångående av en
sedan länge förhärskande princip inom förvaltningsrätten och att negativa
effekter i fråga om enskildas rättssäkerhet inte kan uteslutas vid en sådan
övergång ställer sig regeringen for närvarande tveksam till detta. Vi
instämmer således i den bedömning som görs i promemorian, att det i nu
aktuellt hänseende bör dras en skiljelinje mellan enskilda och företrädare
for det allmänna. Även fortsättningsvis bör alltså delgivning av beslut ske
med enskilda parter i förvaltningsdomstol. Det finns för övrigt också
möjligheter till effektivisering genom att domstolarna använder sig av de
möjligheter som finns till förenklad delgivning.
Sammanfattningsvis bör bestämmelserna i nuvarande 7 § förvaltnings-
processlagen ändras på så sätt att utgångspunkten för klagotidens
beräkning för en myndighet eller annan part som företräder det allmänna är
dagen då beslutet meddelas. Vi anser vidare att bestämmelserna i nu-
varande 7 § bör flyttas till en ny 6 a §. Av den sakliga ändringen följer att
även vid överklagande till länsrätt skall utgångspunkten för en allmän parts
överklagande vara beslutsdagen. Med hänsyn till att även 23 § förvalt-
ningslagen gäller för de fall där överklagande sker från förvaltnings-
myndighet till allmän förvaltningsdomstol krävs en motsvarande ändring i
sistnämnda bestämmelse, vilket inte har föreslagits i promemorian. Sam-
tidigt bör förvaltningsprocesslagens bestämmelse begränsas till att gälla
överklagande från länsrätt respektive kammarrätt. Därigenom försvinner
den nuvarande överlappningen mellan förvaltningsprocesslagen och
förvaltningslagen i fråga om utgångspunkten för överklagandetiden vid
överklagande till en allmän förvaltningsdomstol.
Utöver vad som angivits i lagrådsremissen bör en ändring göras i 17 §
lagen (1977:729) om Patentbesvärsrätten på så sätt att hänvisningen till
7 § förvaltningsprocesslagen ersätts med en hänvisning till den nya 6 a §.
Denna ändring är av lagteknisk karaktär och kräver inte Lagrådets
yttrande.
I olika materiella författningar finns föreskrifter om utgångspunkten för
överklagandetiden. Vi föreslår att de föreskrifter vars innehåll fullt ut
motsvaras av det som skall vara huvudregeln utmönstras. Det gäller
föreskrifter i fordonsskattelagen (1988:327) och lagen (1995:1623) om
skattereduktion för riskkapitalinvesteringar samt i de av regeringen nyligen
beslutade förslagen till ny yrkestrafiklag och ny lag om biluthyrning (prop.
1997/98:63). Vi föreslår också en motsvarande justering av körkortslagen
(1977:477), jfr dock regeringens proposition 1997/98:124 med förslag till
ny körkortslag som beslutas denna dag.
Promemorian innehåller inga förslag om att det skall införas nya
särskilda föreskrifter som avviker från den nya huvudregeln om
utgångspunkten för överklagandetiden. Vi har inte heller funnit skäl att
föreslå något sådant undantag. Med hänsyn till att det för vissa måltyper
94
kan råda speciella förhållanden kan det dock finnas anledning att Prop. 1997/98:101
återkomma till frågan. Ett sådant behov skulle kunna framkomma t.ex. i de
mål där en svensk utlandsmyndighet fattar beslut i första instans och där
utlandsmyndigheten således är motpart efter överklagande till allmän
förvaltningsdomstol. Den nya ordningen skulle kunna medföra problem på
grund av postgången. Regeringen har for avsikt att följa utvecklingen.
Regeringens bedömning: En allmän bestämmelse om att klagotiden
skall vara tre veckor vid överklagande av länsrätts eller kammarrätts
beslut skall för närvarande inte införas.
Förslaget i 1996 års promemoria: I promemorian föreslås att
klagotiden skall vara tre veckor i alla slags mål vid överklagande av
länsrätts eller kammarrätts avgörande, med undantag för de mål som i
dag har obegränsad överklagandetid. I anslutning härtill föreslås att tiden
för anslutningstalan i taxeringsprocessen skall förkortas till två veckor.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. En majoritet av remiss-
instanserna tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. Riksskatte-
verket och Riksförsäkringsverket är dock negativa till förslaget och
Regeringsrätten och Länsrätten i Malmöhus län uttrycker tveksamhet till
förslaget.
Justitieombudsmannen finner inte de skäl för förslaget som anförs i
promemorian övertygande. Regeringsrätten anser det sannolikt att en
reducering av klagotiden leder till försämrad rättssäkerhet för den
enskilde. Riksskatteverket motsätter sig bestämt att klagotiden i
skattemål förkortas till tre veckor. Verket anför att enklare skattemål i
stort sett har försvunnit från domstolarna genom införandet av den nya
taxeringsprocessen. Det är därför av stor vikt att skatteförvaltningen inte
i onödan tvingas byta processforare mellan domstolsinstansema. En
klagofrist om tre veckor skulle, framförallt under somrarna och i
samband med större helger, innebära att en annan processförare än den
som fort myndighetens talan i målen skulle behöva bevaka inkommande
domar och på kort tid sätta sig in i målen for att ta ställning till eventuella
överklaganden. Med tanke på den arbetsbelastning processförama har
kommer det inte att vara möjligt för dem att ägna tillräcklig tid åt att läsa
in andras ärenden. För att inte riskera att en dom som bort överklagas
vinner laga kraft kommer sannolikt bevakande processförare i flertalet
fall att överklaga domar för säkerhets skull - varav en hel del av dessa
överklaganden senare återkallas. En förkortad klagotid har då bara lett till
administrativa merkostnader för domstolen och skatteförvaltningen.
Även för den skattskyldige torde en klagofrist om tre veckor i skattemål
framstå som oacceptabelt kort. Riksskatteverket har till stöd för sin
uppfattning även anfört ytterligare omständigheter hänförliga till hur
processföringen hos skattemyndigheterna är organiserad. Verket anser
också att tre veckor är en för kort överklagandetid även när det gäller
95
verkets egna processverksamhet. Riksförsäkringsverket anser att klago- Prop. 1997/98:101
tiden på två månader i socialförsäkringsmål bör kvarstå och anför till stöd
för detta väsentligen samma grunder som anförts av Riksskatteverket.
Riksförsäkringsverket påtalar också att i ärenden som avgörs av social-
försäkringsnämnd tillkommer rätten att överklaga ett länsrättsavgörande
nämnden. Nämnden sammanträder som regel varannan vecka men under
sommartid håller nämnden ofta sina sammanträden med längre mellanrum.
Genom den i promemorian föreslagna ordningen skulle nämnden i
praktiken ffånhändas möjligheten att ta ställning till ett överklagande och
tvingas att ge ett generellt bemyndigande till en tjänsteman hos kassan att
överklaga. Kammarrätten i Stockholm anser att förslaget innebär en
välkommen förenkling men ifrågasätter om den föreslagna över-
klagandetiden är lämplig i alla målgrupper. Det torde enligt kammar-
rätten vara möjligt att för en del klart avgränsade tyngre målgrupper
behålla en längre överklagandetid. Regeringsrätten, Kammarrätten i
Stockholm och Länsrätten i Malmöhus län påtalar samtliga att antalet s.k.
blanka överklaganden, med därpå följande kompletteringsförelägganden,
sannolikt skulle komma att öka om förslaget genomförs.
Bakgrund: Tiden för överklagande av allmän förvaltningsdomstols
avgörande är enligt huvudregeln i nuvarande 7 § förvaltningsprocess-
lagen tre veckor. Från denna regel finns undantag vad gäller huvuddelen
av skattemålen och socialförsäkringsmålen, där överklagandetiden är två
månader.
Tanken på en enhetlig överklagandetid är ingen nyhet inom
förvaltningsprocessen. Redan vid tillkomsten av förvaltningsprocess-
lagen var enhetliga lösningar inom förvaltningsprocessen ett angeläget
mål. När frågan då togs upp om en samordning av överklagandetidens
längd i skattemål till vad som skulle gälla enligt huvudregeln anförde
departementschefen bl.a. följande (prop. 1971:60 s. 103-104).
Intresset av enhetlighet i förvaltningsprocessen genom regler som är
gemensamma för olika delar av förvaltningsområdet talar starkt för att
den föreslagna treveckorstiden också bör gälla som besvärstid för
besvär till kammarrätt och regeringsrätt. Emellertid måste man även i
fortsättningen räkna med att ett stort antal beslut av skatterätt meddelas
under sådan tid att de tillställs partema strax före eller under semestern.
Samma situation föreligger om beslut tillställs skattskyldig i samband
med någon av de större helgerna under året. För många skattskyldiga
skulle det under sådana omständigheter kunna bli mycket svårt att inom
en så kort tidsfrist som tre veckor ta ställning till om och i vilket eller
vilka avseenden han vill överklaga ett beslut som gått honom emot. Man
får i detta sammanhang inte glömma att det är mycket vanligt att den
skattskyldige inte själv i tillräcklig grad behärskar den problematik som
det är fråga om i ett skattemål och att han alltså ofta behöver anlita
sakkunnig hjälp. Också för de skattskyldigas motparter, främst
taxeringsintendentema, kan det befaras att en så väsentlig förkortning av
tiden för anförande av besvär till överinstanserna som det är fråga om
skulle vålla vissa svårigheter. Ofta kommer många beslut, kanske flera
hundra, på en gång eller med korta mellanrum. Sedan det konstaterats
om beslutet gått taxeringsintendenten emot, skall han avgöra om och i
vilken omfattning han har anledning överklaga beslutet. Enligt min
mening föreligger således otvivelaktigt ett starkt intresse av att såväl de
96
skattskyldiga som deras motparter, främst taxeringsintendentema, är Prop. 1997/98:101
tillförsäkrade en inte alltför kort besvärstid. Jag vill i detta sammanhang
särskilt understryka att skattemålen i en helt annan omfattning än andra
slags mål berör allmänheten och i särskilt stor utsträckning förs av den
skattskyldige själv utan hjälp av annan. Jag är därför som framgår av det
anförda inte beredd att nu förorda en förkortning av den gällande
tvåmånaderstiden för anförande av taxeringsbesvär i överinstanserna.
Detta utesluter emellertid inte, vilket jag vill särskilt betona, att frågan
om en sådan förkortning kan aktualiseras senare.
Skatteförenklingskommittén ansåg i sitt betänkande (SOU 1985:42
s. 214) att de skäl som anfördes i 1971 års proposition mot en treveckors
överklagandetid för de skattskyldiga hade fortsatt giltighet. Vidare ansåg
kommittén att även för det allmännas del var en överklagandetid på tre
veckor för kort för att dess företrädare skulle kunna fullgöra sina
åligganden.
Beträffande socialförsäkringsmålen förlängdes överklagandetiden från
tre veckor till två månader i samband med att försäkringsrätterna inrättades
och med motiveringen att en förlängning av överklagandetiden
underlättade för den försäkrade att få beslut prövade i högre instans (prop.
1977/78:20 s. 102).
Skälen för regeringens bedömning: Frågan om en allmän
överklagandetid på tre veckor bör införas måste till stor del vara beroende
av vilka effekter en sådan reform skulle få i de måltyper där
överklagandetiden förkortas. Det finns därför fog för att, såsom också
gjorts i promemorian, gå närmare in på de faktiska förhållandena för
skattemålen respektive socialförsäkringsmålen.
Bestämmelserna om den nya taxeringsprocessen, som tillämpades första
gången vid 1991 års taxering, innefattar en skyldighet för skattemyn-
digheten att ompröva de beslut som överklagas. Vidare har möjligheten att
ompröva taxeringsbeslut utsträckts till fem år efter taxeringsåret. Den nya
taxeringsprocessen har medfört att antalet skattemål minskat avsevärt och
även inneburit ett betydligt jämnare flöde av mål till domstolarna. Den nya
ordningen är så utformad att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i
första instans, vilket också är en allmän strävan inom förvaltnings-
processen. Enligt den nya processordningen bör prövningen i kammarrätt
och Regeringsrätten också omfatta samma processmaterial som
underinstansen haft att bedöma. De domar i skattemål som går
skattemyndigheten emot och som det därför kan finnas anledning för
myndigheten att överklaga utgör endast en mindre del av alla skattedomar.
Även i fråga om mål inom socialförsäkringsområdet finns bestäm-
melser som tillgodoser att tyngdpunkten i rättskipningen ligger i första
instans, bl.a. genom att reglerna om obligatorisk tvåpartsprocess även
gäller dessa mål. De nya bestämmelserna om tvåpartsprocess innebär att,
såvida inte Riksförsäkringsverket beslutar att överta rätten att föra talan,
försäkringskassans styrelse eller en av styrelsen utsedd tjänsteman skall
föra försäkringskassans talan. I ärenden som beslutas av en social-
försäkringsnämnd företräds dock försäkringskassan i stället av nämnden
eller en av nämnden utsedd Ijänsteman. Ändringsfrekvensen till förmån för
den enskilde i länsrätt i socialförsäkringsmål är låg. Detta torde innebära
4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 101
att försäkringskassorna har anledning att föra talan mot länsrättsdomar i
endast ett litet antal mål. Även i kammarrätt är ändringsfrekvensen låg.
Antalet mål som går Riksförsäkringsverket emot är således begränsat.
Det är enligt regeringens mening lätt att se fördelar med en enhetlig
överklagandetid. En sådan lösning innebär en minskad risk för misstag i
fråga om den tid inom vilken ett beslut skall överklagas och en förenklad
hantering vid domstolarnas målkanslier. Ett viktigt skäl för en generell och
därmed för vissa måltyper förkortad överklagandetid är att avgörandet i
dessa mål skulle vinna laga kraft tidigare än vad som nu är fallet, vilket i
sin tur medför att verkställighet kan ske tidigare. Partema skulle således på
ett tidigare stadium kunna vidta dispositioner på grundval av det slutliga
beskedet i målet. För de mål där överklagandetiden nu är två månader
skulle promemorians förslag också undanröja de komplikationer som kan
uppstå när det gäller att avgöra om talan mot beslut i processuella frågor
skall följa överklagandetiden på tre veckor enligt förvaltningsprocesslagen
eller om den skall följa överklagandetiden i speciallagen.
Som regeringen tidigare varit inne på måste emellertid förslaget i
promemorian ses i belysning av samtliga de effekter som förslaget kan
få. Det ligger i sakens natur att bedömningen av dessa effekter måste
grundas i de förhållanden som nu råder hos berörda myndigheter och
domstolar. Trots vad som angivits ovan om bl.a. de förändringar av
processreglema som skett både i fråga om skattemålen och socialförsäk-
ringsmålen samt vad som anförts om fördelama med förslaget finner
regeringen att det vid bedömningen av förslagets lämplighet inte går att
bortse från den kritik som bl.a. Riksskatteverket och Riksförsäk-
ringsverket riktat mot förslaget. Denna kritik har i huvudsak sin grund i
att en treveckors överklagandetid är svår att hantera för skattemyn-
digheterna och försäkringskassorna med den organisation som dessa
myndigheter har, vilket i förlängningen medför en risk för merarbete
även för domstolarna. Vi anser därför att det mot bakgrund av nuvarande
förhållanden inte finns tillräckliga skäl för att införa en bestämmelse om
en generell treveckors överklagandetid.
Prop. 1997/98:101
Regeringens förslag: En motsvarighet till regeln om att mål som har
samband med varandra vid flera länsrätter kan sammanföras till en av
domstolarna införs för kammarrätternas del. Vidare införs för länsrätt
och kammarrätt en regel om att en behörig domstol får överlämna mål till
en annan länsrätt eller kammarrätt som handlägger sådana mål. Det
införs också en regel om att länsrätt och kammarrätt i de fall domstolen
när ett mål inleds finner att den inte är behörig, får lämna över målet till
behörig domstol.
Förslaget i 1996 års promemoria överensstämmer med regeringens
förslag.
98
Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker
förslagen eller lämnar dem utan erinran. Flera remissinstanser har dock
synpunkter på enskildheter i förslagen. Justitieombudsmannen,
Länsrätten i Malmöhus län och Länsrätten i Kronobergs län tar upp
frågan om möjligheten att överlämna mål från en obehörig domstol till
den behöriga domstolen skall avse överlämnande till andra domstolar än
de allmänna förvaltningsdomstolarna. Länsrätten i Stockholms län anser
att frågan om överlämnande från en obehörig domstol till den behöriga
domstolen inte bör göras beroende av att parten inte har något att invända
mot ett överlämnande. Enligt länsrättens mening kan en sådan ordning
leda till rättsförluster för parterna. Länsrätten ifrågasätter om inte det
aktuella rekvisitet kan utgå och anser att frågan i annat fall kan förbli
oreglerad.
Bakgrund: Enligt den allmänna forumregeln i 14 § andra stycket
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar skall beslut överklagas till den
länsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats, om inte regeringen för
ett visst slag av mål föreskriver något annat. I specialförfattning
förekommer regler som pekar ut en viss länsrätt som behörig för en viss
måltyp. För kammarrätternas del finns forumregler i förordningen
(1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m.
Överklaganden och ansökningar i mål skall ske hos den kammarrätt inom
vars domkrets beslutande förvaltningsmyndighet eller domstol i första
instans är belägen. Forumreglema för de allmänna förvalt-
ningsdomstolarna utgår således i allmänhet från var den myndighet eller
domstol som fattat beslut i första instans är belägen.
Nuvarande föreskrifter om överlämnande av mål mellan allmänna
förvaltningsdomstolar är begränsade till två typsituationer. Om det vid
mer än en länsrätt förekommer flera mål som har nära samband med
varandra, far målen enligt 14 § tredje stycket lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar handläggas vid en av länsrätterna om det kan
göras utan avsevärd olägenhet för någon enskild. Den andra situationen
är då det vid mer än en kammarrätt förekommer mål om beskattning som
gäller samma förvärvskälla eller som på annat sätt har nära samband med
varandra. Målen får då enligt 4 § i förordningen om allmänna förvalt-
ningsdomstolars behörighet m.m. handläggas vid en av kammarrätterna,
om inte särskilda skäl talar mot detta. Motsvarande gäller för vissa andra
i förordningen angivna måltyper, om dessa mål har ett nära samband med
mål om beskattning. Regeringen har meddelat föreskrifter om förfarandet
vid överlämnande av mål.
Utöver de nu angivna överlämnandesituationema finns inte inom
förvaltningsprocessen några generella bestämmelser om överlämnande
av enstaka mål som anhängiggjorts vid rätt domstol men som av
särskilda skäl bör handläggas vid en annan. I mål enligt lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård finns dock för länsrätternas del
möjlighet att flytta ett pågående mål till en arman länsrätt. I 34 § nämnda
lag anges att frågor enligt denna lag prövas av länsrätten i det län där
sjukvårdsinrättningen är belägen. Enligt förarbetena till bestämmelsen
(prop. 1990/91:58 s. 276) finns det inte något hinder mot att flytta ett mål
till en annan länsrätt i de fall den enskilde flyttas från en
Prop. 1997/98:101
99
sjukvårdsinrättning till en annan under handläggningen av målet. Det
finns också bestämmelser som möjliggör för vissa förvaltnings-
myndigheter att flytta över ärenden till en annan förvaltningsmyndighet
inom samma myndighetsorganisation.
Inom förvaltningsprocessen saknas också bestämmelser om över-
lämnande av mål som anhängiggjorts vid en obehörig domstol, till en
behörig domstol. Av redogörelsen i promemorian framgår att i praktiken
sker i dessa fall överlämnande formlöst genom registrators eller
motsvarande befattningshavares försorg. Målet kan emellertid också
avvisas av rätten på grund av att domstolen inte anser sig behörig.
Regleringen för de allmänna domstolarna är betydligt mer detaljerad.
Med ikraftträdande den 1 juli 1996 (SFS 1996:247) har i rättegångs-
balken införts regler för såväl tvistemål som brottmål om överlämnande
av mål från en obehörig till en behörig domstol. Samtidigt infördes med
den nya ärendelagen motsvarande regler avsedda för de. rättsvårds-
ärenden som faller under lagen.
Skälen för regeringens förslag: Möjligheterna att överlämna mål
mellan de allmänna förvaltningsdomstolarna är mycket begränsade.
Enligt regeringens mening finns det bl.a. processekonomiska skäl att,
som det föreslås i promemorian, införa en mer flexibel ordning i fråga
om överlämnande av mål.
Det bör inte komma i fråga att låta en part mera allmänt styra över vid
vilken domstol målet skall prövas. Såsom föreslås i promemorian bör i
stället möjligheter att besluta om undantag från forumreglema vara
förbehållen domstolarna, med beaktande av parternas berättigade
intressen.
Överlämnande av mål som har nära samband med ett annat mål
I fråga om överlämnande av mål som har samband med ett eller flera mål
som väckts vid en annan domstol finns, som framgår av den tidigare
redovisningen, små sakliga skillnader mellan vad som gäller i länsrätt
och i kammarrätt. Skillnaden består i att möjligheten för en länsrätt att
överlämna mål till en annan länsrätt inte är begränsad till vissa måltyper,
medan detta emellertid är fallet för kammarrätternas del. Regeringen
delar den uppfattning som kommer till uttryck i promemorian, att det
saknas anledning att behålla denna skillnad. Detta innebär att
kammarrätt, efter förebild i 14 § lagen om allmänna förvaltnings-
domstolar, bör fa möjlighet att i samtliga måltyper föra samman mål som
har nära samband med varandra från andra kammarrätter. En regel om
detta bör införas i en ny 8 a § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.
Regeln om överlämnande i 4 § förordningen om allmänna förvaltnings-
domstolars behörighet m.m. kan därmed upphävas. Den närmare regle-
ringen av hur en sammanläggning skall ske bör behållas i förordning.
När det gäller tolkningen av rekvisitet ”mål som har nära samband med
varandra” åsyftar regeringen ingen saklig förändring gentemot de
situationer som tidigare har reglerats för domstolarna. Regeln om
Prop. 1997/98:101
100
överlämnande av mål till en annan domstol bör inte ges en alltför vid
tillämpning. Det bör alltså inte vara möjligt att föra samman mål enbart
av det skälet att de handlar om ett och samma skatteupplägg som använts
av flera personer eller en typ av skada som uppstått vid samma slags
arbete på olika arbetsplatser.
Överlämnande av mål från en behörig domstol
Det är inte ovanligt att det uppstår ett behov av att kunna flytta över ett
enstaka mål från en domstol till en annan domstol. Detta aktualiseras
bl.a. i de inte helt sällan förekommande fall då muntlig förhandling skall
hållas i ett körkortsmål i länsrätt och då körkortshavaren måste bege sig
till en avlägset belägen länsrätt. Tidigare löstes detta problem genom att
länsrätten med stöd av 35 § körkortsförordningen (1977:722) fick hän-
skjuta målet till den länsrätt inom vars län körkortshavaren vistades.
Denna möjlighet till överlämnande försvann för länsrättemas del i
samband med att länsstyrelserna blev första instans i körkortsmål. Regeln
ändrades till att i stället ge en länsstyrelse möjlighet att hänskjuta mål till
annan länsstyrelse. Till skillnad från i körkortsmålen finns det, som
berörts ovan, möjlighet att flytta ett pågående mål enligt lagen om
psykiatrisk tvångsvård från en länsrätt till en annan. Det finns dock ingen
motsvarande möjlighet för kammarrätterna att flytta över ett sådant mål
till annan kammarrätt om den enskilde - vilket förekommer - flyttas till
en ny sjukvårdsinrättning under målets handläggning i kammarrätten.
Muntliga förhandlingar är vanligt förekommande i psykiatrimål i kam-
marrätt och av promemorian framgår att en möjlighet till överlämnande i
angivna fall har efterfrågats.
Det ligger enligt regeringens mening nära till hands att anta att ett
behov av att överlämna mål där muntlig förhandling skall hållas kan
uppstå i så gott som alla måltyper. I takt med att det muntliga inslaget
ökar i förvaltningsprocessen - delvis till följd av Europakonventionens
krav - kan också behovet av att överlämna mål öka.
Fördelarna med att kunna lämna över mål när det uppstår behov av
muntlighet i förfarandet är främst ekonomiska. I bl.a. psykiatrimål, där
muntlig förhandling ofta hålls på sjukvårdsinrättningen, skulle dom-
stolens ledamöter om en möjlighet till överlämnande fanns inte behöva
företa en onödigt lång resa. I andra fall skulle möjligheten att överlämna
mål innebära ett den enskilde besparas en lång resa. Är handläggningen
skriftlig uppnås dock sällan några fördelar med ett överlämnande av ett
enstaka mål.
Vid en diskussion om fördelama med en möjlighet till överlämnande
av ett mål måste även inverkan av den nya tvåpartsprocessen beaktas.
Om ett mål lämnas över till en annan domstol för att den enskilde skall få
närmare till domstolen kan det innebära en längre resa för det allmännas
företrädare. Fördelama med ett överlämnande kan då gå förlorade.
Såsom anförts i promemorian bör ett överlämnande i sådana fall komma i
fråga främst i de fall kostnaderna kan begränsas exempelvis genom att
Prop. 1997/98:101
101
myndigheten uppdrar åt någon befattningshavare vid en annan myndighet
att föra myndighetens talan i målet.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det bör införas en generell
möjlighet till överlämnande av mål mellan domstolarna under förutsätt-
ning att det finns särskilda skäl för detta. Möjligheten bör finnas såväl
mellan länsrätter som mellan kammarrätter.
En regel av denna innebörd bör emellertid förses med begränsningar
med hänsyn till den sakliga kompetensen hos domstolarna. Det bör inte
vara möjligt att överlämna ett mål till en domstol som normalt aldrig
handlägger mål av den aktuella typen.
Det bör även framhållas att regeln är avsedd för enskilda fall. Det kan
inte komma i fråga att tillämpa regeln systematiskt i ett antal typ-
situationer, eventuellt för att korrigera det resultat som forumreglema ger
i allmänhet. Inte heller bör regeln utnyttjas för att åstadkomma en
utjämning av arbetsbördan mellan olika domstolar.
Regleringen bör ske i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och
utformas lika for länsrätt och kammarrätt samt ges den innebörden att
domstolen får, om det finns särskilda skäl och det kan göras utan
avsevärd olägenhet för någon part, flytta över mål till en annan domstol
som handlägger sådana mål. Ändringarna bör göras genom tillägg till den
nya 8 a § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar respektive 14 §
samma lag. Den närmare regleringen för hur ett överlämnande skall
komma till stånd bör ske genom förordning med stöd av bemyndiganden
som samtidigt införs i nämnda paragrafer.
Överlämnande av mål från en obehörig domstol
När det gäller frågan om handläggning av mål som kommer in till en
obehörig domstol men där det finns en annan domstol som är behörig
saknas uttryckliga regler inom förvaltningsprocessen. De allmänna
förvaltningsdomstolarna torde, som tidigare har berörts, ändå överlämna
målet till den allmänna förvaltningsdomstol som är behörig. I vissa fall,
t.ex. om det framgår klart av överklagandet att den enskilde vill att just
den domstolen skall pröva hans mål, behandlas frågan formellt och
överklagandet avvisas.
Såsom nämnts inledningsvis infördes den 1 juli 1996 bestämmelser för
de allmänna domstolarnas del om överlämnande av mål från en obehörig
till en behörig domstol. I förarbetena till bestämmelsen anförde
regeringen bl.a. följande (prop. 1995/96:115 s. 129 ff).
Motiven för en reform ligger inte i första hand på domstolssidan även
om det finns vissa fördelar genom att förfarandet vid överlämnande är
enklare än vid avvisning. I stället är det främst intresset hos den part
som inleder förfarandet som träder i förgrunden. Denne slipper fa
tillbaka de ingivna handlingarna för nytt ingivande (till behörigt
organ), och detta besparar honom givetvis en del arbete som han inte
helt utan fog skulle kunna uppfatta som orsakat av en onödig
byråkrati. En viktig fördel med överlämnande jämfört med det som
gäller vid avvisning är att den som inlett förfarandet automatiskt bör få
tillgodoräkna sig det första ingivandet som dag för förfarandets
inledande. — Ett överlämnande är dock inte alltid till fördel for
käranden/sökanden. Denne kan ju mena att redan den domstol han
Prop. 1997/98:101
102
vänt sig till är behörig och vilja föra upp frågan till högre rätt. Om det
inte ställs upp något krav på att nan skall ha gått med på att
överlämnandet sker eller på att han skall ha avstått från att göra någon
invändning, måste man därför införa regler om rätt att överklaga ett
beslut om överlämnande, något som krånglar till systemet. Även när
käranden/sökanden inser att aen första domstolen är obehörig kan han
ha en befogad anledning att motsätta sig att målet eller ärendet
handläggs vid den behöriga domstolen. — Det som har sagts nu
medför att ett överlämnande inte bör ske mot kärandens/sökandens
vilja. Eftersom denne behöver ha beretts tillfälle att yttra sig i frågan
om överlämnande får man den enklaste regleringen om man som
villkor för överlämnande ställer upp att käranden/sökanden inte har
något att invända mot en överflyttning. Att han får tillfälle att yttra sig
medför praktiskt sett att han också far kännedom om vilken domstol
som i fortsättningen handlägger hans mål eller ärende, ett
underrättelsebehov som annars maste tillgodoses på annat sätt. Att ett
krav på hörande av käranden/sökanden kan vara till nackdel för
honom när det finns en risk med dröjsmål, t.ex. när det gäller kvarstad,
är en konsekvens man mycket väl kan godta. — Inte heller några
andra befogade intressen synes kunna bli åsidosatta genom ett sådant
överlämnande och det finns därför inte anledning att ställa upp t.ex. ett
krav på att käranden/sökanden handlat ursäktligt när han först vänt sig
till en obehörig domstol.
Bestämmelsen i ärendelagen fick efter förslag från Lagrådet den lydelsen
att om tingsrätt i samband med att ett ärende inleds finner att den saknar
behörighet att handlägga ärendet men att en annan domstol skulle vara
behörig, skall tingsrätten lämna över den skrivelse genom vilken ärendet
inletts till den domstolen, om den som inlett ärendet inte har något att
invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att
skrivelsen överlämnas (8 § andra stycket).
De nyss angivna propositionsuttalandena som legat till grund för
överlämnandebestämmelsema för de allmänna domstolarna är av
generell natur och har enligt regeringens mening relevans även för
förvaltningsdomstolarnas del. Det bör därför i förvaltningsprocesslagen
införas en regel av samma innebörd som bestämmelsen i ärendelagen.
Detta bör ske genom en ny bestämmelse i 7 § förvaltningsprocesslagen.
Några remissinstanser har varit inne på frågan om möjligheten att
överlämna mål även skall innefatta överlämnande till allmän domstol
eller till specialdomstol. De berörda överlämnandebestämmelsema för de
allmänna domstolarnas del innebär att överlämnande inte kan ske till
allmän förvaltningsdomstol. I allmän domstol gäller regler om att part
kan bli skyldig att ersätta motpartens kostnader i målet, vilket i princip
saknas inom förvaltningsprocessen Den som inleder ett mål i allmän
förvaltningsdomstol har sålunda inte anledning att överväga risken att
drabbas av rättegångskostnader. Ett överlämnande från allmän förvalt-
ningsdomstol till allmän domstol skulle dock kunna medföra att en
skyldighet för den som inlett målet att ersätta motpartens rättegångs-
kostnader senare uppstår. Detta bör enligt regeringens mening utesluta en
sådan överlämnandemöjlighet. För tydlighets skull bör av bestämmelsen
framgå att överlämnande endast får ske till en annan allmän förvalt-
ningsdomstol. Vår formulering avviker här från utredningens.
Av bestämmelsen bör också framgå att handlingarna skall anses
inkomna till den senare domstolen samma dag som de kom in till den
domstol som först tog emot dem.
Prop. 1997/98:101
103
Prop. 1997/98:101
Den nya regeln om domstolsprövning (avsnitt 4) torde i sig inte medföra
annat än en ytterst begränsad ökning av antalet mål i förvaltningsdomstol
eftersom den i första hand är av författningsteknisk natur. Den nya regeln
skall emellertid också omfatta beslut enligt ett flertal förordningar där det
i dag föreskrivs överklagandeförbud, men som inte kan upprätthållas på
grund av EG-rättens krav på domstolsprövning. I ärendet föreslås också
att överprövningen enligt några författningar - både lagar och förord-
ningar - flyttas från regeringen till förvaltningsdomstol (avsnitt 4.3). Mot
bakgrund härav kan med säkerhet sägas att den nya regeln kommer att
medföra ett ökat antal mål i de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Domstolarnas ökade arbetsbörda motsvaras till viss del av en minskning
av arbetsbördan hos regeringen. Den nya regeln om domstolsprövning av
förvaltningsbeslut anvisar en behörig domstol för det fall att en rätt till
domstolsprövning skulle finnas enligt EG-rätten eller Europakonven-
tionen och en sådan rätt inte är förutsedd i lagstiftningen. Genom regeln
kan Sverige leva upp till internationella åtaganden. Risken för negativa
kompetenskonflikter mellan domstolarna minskar. De budgetmässiga
effekterna av detta kan knappast anges.
De övriga förslagen i detta ärende syftar i första hand till att
effektivisera förvaltningsprocessen. Genom att oregelbundenheter i
processordningen undanröjs kan vissa arbetsmoment vid handläggningen
av målen bli mindre tidsödande och därmed kostnadsbesparande. Genom
förenklingar, klarlägganden och mer enhetlighet i det processuella
regelsystemet skapas också mer utrymme för domstolarna att ägna sig åt
den egentliga tvistlösningen i målen. De föreslagna reglerna i avsnittet 14
om överlämnande av mål möjliggör en flexiblare ordning i fråga om
valet av forum. Reglerna torde dock inte fa tillämpning i något större
antal fall. Fördelarna framträder framförallt för enskilda som kan slippa
kostnadskrävande inställelser hos domstolar på avlägsen ort. Förslagen i
denna del bör innebära förenklingar och förbättringar för främst
domstolarna samt medföra kostnadsbesparingar.
Sammantaget innebär förslagen i detta ärende att antalet mål i de
allmänna förvaltningsdomstolarna kommer att öka jämfört med i dag.
Det går dock inte att nu bedöma i vilken utsträckning arbetsbördan
kommer att öka, eftersom det hänger samman med bl.a. hur den nya
överklagandemöjligheten kommer att utnyttjas. Regeringen gör dock den
bedömningen att ett eventuellt ökat resursbehov för de allmänna
förvaltningsdomstolarna till följd av förslaget bör kunna tillgodoses inom
ramen för befintliga anslag för rättsväsendet.
Såväl den nya överklaganderegeln som övriga bestämmelser bör träda i
kraft den 1 oktober 1998. Det är inte lämpligt att flytta över de ärenden
som redan handläggs hos regeringen till allmän förvaltningsdomstol. De
104
lagändringar som innebär en på angivet sätt ändrad överklagandeinstans
bör därför inte avse de fall där det överklagade beslutet har meddelats
före ikraftträdandet. Den nya överklagandebestämmelsen bör i övrigt
tillämpas även i de fall där det överklagade beslutet har meddelats före
ikraftträdandet, vilket blir fallet om några särskilda övergångs-
bestämmelser inte förs in. I fråga om krav på prövningstillstånd i
kammarrätt i ytterligare måltyper bör de nya bestämmelserna tillämpas
endast om det första beslutet i ärendet har meddelats efter ikraftträdandet.
Begränsningen av rätten att föra talan mot desertionsbeslut bör endast
gälla då det första awisningsbeslutet har meddelats efter ikraftträdandet.
Övriga nya processuella bestämmelser bör tillämpas redan vid
ikraftträdandet.
Prop. 1997/98:101
20 kap. 9 §
Den nya regeln i 22 a § förvaltningslagen om överklagande av för-
valtningsbeslut medför att om det i författning saknas överklagande-
bestämmelser skall beslut enligt författningen - förutsatt att beslutet är
överklagbart - som huvudregel fa överklagas till allmän förvaltnings-
domstol. I föräldrabalken saknas föreskrifter om överklagande av läns-
styrelsens beslut i fråga om tillsyn över överförmyndares och över-
förmyndamämnders verksamhet enligt 19 kap. 17 §. För att sådana beslut
även fortsättningsvis skall överklagas till regeringen, har en uttrycklig
bestämmelse om detta införts.
18 §
I lagen har införts en bestämmelse om att Läkemedelsverkets beslut får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol i stället för som nu hos
regeringen (se avsnitt 4.3). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten (se avsnitt 4.2).
20 kap. 11 §
Det nya fjärde stycket innehåller ett undantag från den nya regeln i 33 §
fjärde stycket förvaltningsprocesslagen om överklagandeförbud mot
desertionsbeslut, se avsnitt 17.6. Undantaget avser försäkringskassans
beslut att avvisa ett överklagande på grund av att det har kommit in för
105
sent och har motiverats i avsnitt 9. Till följd av lydelsen av den angivna
regeln i förvaltningsprocesslagen omfattas inte heller kassans mot-
svarande awisningsbeslut beträffande en begäran om omprövning av
överklagandeförbudet. Flera materiella författningar, bl.a. lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring, innehåller en hänvisning till
handläggningsreglema i lagen om allmän försäkring och däribland 20
kap. 11 § i lagen. Undantaget i fjärde stycket blir därför tillämpligt även i
fråga om mål enligt dessa författningar. I de fall där det är länsrätten som
awisar ett överklagande i ett socialförsäkringsmål gäller däremot
överklagandeförbudet enligt förvaltningsprocesslagen. I ett sådant fall
blir således kammarrätten den sista instans som kommer att pröva frågan
om överklagandet har kommit in i rätt tid. Överklagandeförbudet mot
kammarrättens beslut påverkar dock inte Regeringsrättens möjlighet att
ta upp en överklagad fråga om ändring enligt 20 kap. 10 a § lagen om
allmän försäkring till prövning.
15 kap. 6 §
I ett nytt tredje stycke har införts en bestämmelse som innebär att en
räkning för en lantmäteriförrättning får överklagas inom tre veckor från
räkningens förfallodag. Syftet med den nya bestämmelsen är att ge
lagstöd för att lantmäterimyndigheternas räkningar avseende förrätt-
ningskostnader skall kunna prövas av fastighetsdomstol.
Eftersom bestämmelsen förs in i fastighetsbildningslagen, som inte i
övrigt behandlar räkningar för lantmäteriförrättningar, används ordet
räkning inte i lagtexten. Tiden för överklagande har bibehållits från den
nu gällande regleringen i 10 § förordningen (1995:1459) om avgifter vid
lantmäteriförrättningar. Bestämmelsen har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag. Ändringen behandlas i avsnitt 4.4.1.
4a§
De nuvarande tredje och fjärde styckena i bestämmelsen har lagts
samman och utgör tredje stycket. Genom en saklig ändring föreskrivs att
en avdelning är domför med ett regeringsråd vid prövning av talan mot
beslut där ett överklagande har awisats såsom för sent inkommet (se
avsnitt 7). Som ett led i utmönstringen av ordet besvär i den förvalt-
ningsprocessrättsliga lagstiftningen har ordet ersatts med det synonyma
ordet överklagande.
I jjärde stycket har lagts till att andra frågor i mål där prövningstill-
stånd krävs för prövning av överklagande får avgöras av ett regeringsråd,
vilket innebär en utökning av ensamdomarbehörigheten. Ändringen avser
nya processuella frågor som kan bli föremål för beslut före eller i
Prop. 1997/98:101
106
samband med dispensprövningen. Bestämmelsen har kommenterats Prop. 1997/98:101
närmare i avsnitt 10.
8§
I första stycket punkten 2 har hänvisningen till den gamla
folkbokföringslagen utgått. Den nya folkbokföringslagen (1991:481)
innehåller inte några bestämmelser om underställning.
8a§
Paragrafen är ny och innehåller regler om överlämnande av mål mellan
kammarrätter. I 7 § förvaltningsprocesslagen finns vissa ytterligare
bestämmelser om överlämnande av mål.
I den nya paragrafens första stycke har möjligheten för kammarrätterna
att lägga samman mål som har nära samband med varandra till en
kammarrätt, vilket hittills reglerats i 4 § förordningen (1977:937) om
allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m., utvidgats till att avse
samtliga måltyper. Härigenom uppnås en med länsrätterna enhetlig
reglering i frågan. Ändringen har behandlats närmare i avsnitt 14.
I andra stycket finns bestämmelser om överlämnande av mål som inte
har samband med andra mål, mellan kammarrätterna. Detta får ske om
det finns särskilda skäl och det kan göras utan avsevärd olägenhet för
någon part. Överlämnande avses kunna ske exempelvis om det skall
hållas muntlig förhandling i målet och det framstår som process-
ekonomiskt fördelaktigt för både domstolarna och parterna att målet
handläggs vid en annan kammarrätt. Mottagande domstol måste dock
handlägga den typ av mål det gäller. Regeln innebär att exempelvis ett
skattemål i allmänhet kan överlämnas mellan kammarrätterna men
däremot inte ett mål enligt fordonsskattelagen (1988:327) eftersom
Länsrätten i Örebro län är specialforum och Kammarrätten i Jönköping
därigenom är den enda kammarrätt som handlägger måltypen. Den
angivna begränsningen av möjligheten att överlämna mål gäller även då
en viss typ av beslut enligt en lag förbehålls viss eller vissa
förvaltningsmyndigheter och till följd därav inte kan nå den domstol till
vilken ett överlämnande aktualiserats. Se vidare avsnitt 14.
Enligt tredje stycket skall närmare föreskrifter om överlämnande av
mål mellan kammarrätterna meddelas av regeringen.
12 §
Såsom framgår av den nya lydelsen av 34 a § förvaltningsprocesslagen
gäller kravet på prövningstillstånd samtliga länsrätts beslut i ett mål som
enligt den materiella lagstiftningen kräver prövningstillstånd samt vid
överklagande av beslut som har ett direkt samband med ett sådant mål.
Genom en ändring i 12 § femte stycket lagen om allmänna förvaltnings-
domstolar är kammarrätt domför med två ledamöter även vid behandling
av nya processuella frågor i mål där prövningstillstånd krävs för
prövning av överklagande. Detta är en ändring motsvarande den som
beträffande Regeringsrätten har gjorts i 4 a § lagen om allmänna förvalt-
ningsdomstolar. Bestämmelsen om den mindre sammansättningen gäller
dock endast om de nya frågorna prövas före eller i samband med
107
dispensprövningen. Bestämmelsen har kommenterats närmare i avsnitt
10. Enligt tredje meningen gäller samma domförhetsregel som vid
dispensprövningen även när kammarrätt fattar eller överprövar ett
desertionsbeslut, vilket har behandlats i avsnitt 8.
13 a §
Möjligheterna för kammarrätt att avgöra kommunalbesvärsmål utan
medverkan av särskilda ledamöter har utökats genom en ändring i andra
stycket. Ändringen har behandlats i avsnitt 11. Det nya rekvisitet i
bestämmelsen är att målet skall vara av enkel beskaffenhet, vilket
innebär att samma förutsättning gäller både för kammarrätts och länsrätts
prövning utan särskilda ledamöter, jfr 17 a §.
14 §
Promemorians förslag till språklig justering i första stycket har fått viss
remisskritik och har inte genomförts. En annan språklig ändring har dock
gjorts genom att ordet beslut lagts till.
I tredje stycket har ordet enskild ersatts med part, vilket utgör en
anpassning med hänsyn till den tidigare reformen med allmän tvåparts-
process inom förvaltningsprocessen. Ändringen innebär att vid bedöm-
ningen av om överlämnande skall ske enligt bestämmelsen skall hänsyn
även tas till de effekter som ett överlämnande far för en allmän part. För
kammarrätternas del införs en motsvarande bestämmelse i 8 a § första
stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.
I ett nytt fjärde stycke regleras möjligheten att lämna över mål mellan
länsrätterna om särskilda skäl för ett sådan överlämnande finns.
Regleringen är utformad på samma sätt som för kammarrätterna, jfr
kommentaren till 8 a § andra stycket lagen om allmänna förvaltnings-
domstolar och avsnitt 14.
6a§
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser som tidigare angavs i 7 §. I
paragrafen har ordet besvär genomgående bytts ut mot överklagande.
Genom en ändring i första stycket skall överklagandetiden för en
myndighet eller annan part som företräder det allmänna beräknas från
den dag beslutet meddelas. En domstol behöver således i fortsättningen
inte delge ett beslut med en företrädare för det allmänna om det inte finns
särskilda bestämmelser som anger att delgivning skall vara utgångspunkt
för överklagandetidens beräkning (se avsnitt 12).
7§
Enligt den nya 7 § skall en länsrätt eller kammarrätt, som i samband med
att ett mål inleds finner att den inte är behörig att handlägga målet men
att det finns en annan motsvarande domstol som är behörig, lämna över
målet till den behöriga domstolen. Överlämnande kan ske mellan
Prop. 1997/98:101
108
länsrätter respektive mellan kammarrätter. Regeln är tillämplig på de
situationer då förfarandet i allmän förvaltningsdomstol inleds, men inte
vid överklagande från en förvaltningsdomstol till en annan.
Överlämnande får endast ske om den som inlett målet inte har något att
invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot ett
överlämnande. Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 14. Handlingen
skall anses vara inkommen till den senare domstolen samma dag som den
kom in till den första domstolen.
33 §
I ett nytt fjärde stycke har tagits in en generell regel som motsvarar
bestämmelsen i 30 § förvaltningslagen. Om en allmän förvaltnings-
domstol har överprövat en underinstans beslut att avvisa ett överklagande
såsom för sent inkommet får domstolens beslut inte överklagas (se
avsnitt 9). På grund av att undantag har gjorts i bl.a. lagen om allmän
försäkring (se avsnitt 17.3 och 17.16), är bestämmelsen inte tillämplig på
t.ex. en försäkringskassas beslut att avvisa ett överklagande. Bestäm-
melsen har formulerats om med anledning av Lagrådets yttrande.
34 a §
Bestämmelsen som innehåller de allmänna förutsättningarna för
prövningstillstånd i kammarrätt har ändrats både språkligt och sakligt.
Av första stycket framgår att för de mål det är särskilt föreskrivet, krävs
prövningstillstånd för att kammarrätten skall pröva ett överklagande av
länsrättens beslut i målet. Av bestämmelsen följer att i mål där det
föreskrivs krav på prövningstillstånd för det materiella avgörandet gäller
detta krav samtliga länsrätts beslut i målet. Även beslut i frågor som har
ett direkt samband med ett sådant mål kräver prövningstillstånd. Således
omfattas exempelvis länsrätts desertionsbeslut av kravet på prövnings-
tillstånd. Lagändringen har kommenterats närmare i avsnitt 5. Bestäm-
melsen har formulerats om med anledning av Lagrådets yttrande.
26 a §
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om överklagande av
länsstyrelsernas och Lantmäteriverkets beslut enligt lagen, dvs. dels be-
slut av dessa myndigheter i fråga om förordnande om äganderättsutred-
ning, dels länsstyrelsernas beslut angående prövning av fråga om legali-
sering utan ansökan. Dessa beslut skall överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol enligt första stycket. Enligt andra stycket krävs prövnings-
tillstånd vid överklagande till kammarrätten. Eftersom 27 § innehåller
bestämmelser om talan mot lantmäterimyndigheternas beslut, tas den nya
paragrafen med bestämmelser om överklagande in omedelbart före 27 §.
Ändringen behandlas i avsnitt 4.4.2.
Prop. 1997/98:101
109
25 §
Genom en ändring i viteslagen infors ett allmänt krav på prövnings-
tillstånd i kammarrätt i mål om utdömande av vite enligt nämnda lag
(avsnitt 17.13). Föreskriften i 25 § fjärde stycket datalagen om att det i
mål om utdömande av vite som förelagts enligt datalagen krävs
prövningstillstånd i kammarrätt har därför utgått.
30 §
I fjärde stycket har ett tillägg gjorts som innebär att en räkning som avser
prövning av ett ärende om godkännande av en överenskommelse enligt
43 § anläggningslagen skall överklagas till fastighetsdomstol. I tillägget
hänvisas till 15 kap. 6 § tredje stycket fastighetsbildningslagen
(1970:988). Ändringen behandlas i avsnitt 4.4.1.
66 §
I paragrafen införs bestämmelser i ett nytt första stycke om vilken lant-
mäterimyndighet som skall vara behörig att pröva ett ärende enligt lagen.
Ärendet skall prövas av den lantmäterimyndighet inom vars område
samfälligheten är belägen. För det fall ärendet avser en samfällighet som
är belägen inom flera lantmäterimyndigheters verksamhetsområden,
prövas ärendet av den statliga lantmäterimyndighet inom vars verksam-
hetsområde huvuddelen av samfalligheten är belägen. Detsamma gäller
om ärendet rör flera samfälligheter som är belägna inom skilda lant-
mäterimyndigheters verksamhetsområden. För ärenden som rör
registrering skall dock även fortsättningsvis tillämpas den särskilda
forumregeln som gäller enligt 25 §.
Bestämmelserna om fastighetsdomstolarnas behörighet ändras inte,
men placeras i paragrafens andra stycke.
Rubriken närmast före 66 § ändras så att det framgår att även lantmäte-
rimyndigheternas behörighet regleras i paragrafen. Ändringen behandlas
i avsnitt 4.4.3.
67 §
En generell regel om att en lantmäterimyndighets beslut enligt samfällig-
hetslagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol fors in i första
stycket. Denna bestämmelse omfattar alltså även de beslut som lantmäte-
rimyndigheterna fattar enligt 7, 20 och 21 §§ om förordnande av sam-
manträdesledare samt om interimistiska åtgärder. I andra meningen före-
skrivs att en särskild tid för överklagande på två månader från beslutets
110
dag gäller i fråga om beslut om avskrivning av en ansökan om eller an-
mälan för registrering samt beslut att vägra registrering enligt samfällig-
hetslagen. Denna bestämmelse om tiden för att överklaga har en motsva-
righet i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar (15 kap. 6 § andra
stycket). Någon ändring har därför inte gjorts i denna del.
Andra stycket i den hittillsvarande lydelsen, om rätt att överklaga vissa
länsstyrelsebeslut till regeringen, utgår. Det nuvarande tredje stycket blir
nytt andra stycke. Orden ”i övrigt” tas bort, vilket medför att samtliga
länsstyrelsebeslut överklagas hos allmän fövaltningsdomstol. Ändringen
behandlas i avsnitt 4.4.3.
49 §
Paragrafen har reglerat utgångspunkten för beräkningen av länsstyrelsens
överklagandetid vid talan mot allmän förvaltningsdomstols avgörande i
körkortsmål. Den har upphävts eftersom den i sak överensstämmer med
den införda generella regeln 7 § förvaltningsprocesslagen (avsnitt 17.6)
om att överklagandetiden för allmän part skall räknas från beslutsdagen.
73 §
Regeln i fjärde stycket att prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätt flyttas till en ny 74 a §.
74 §
Regeln i tredje stycket att prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätt flyttas till en ny 74 a §.
74 a §
I paragrafen har införts en föreskrift som innebär att prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kammarrätt av mål enligt socialtjänstlagen.
Härigenom omfattar kravet på prövningstillstånd även mål om återkrav
av utgivet bistånd enligt socialtjänstlagen. Ändringen har berörts i avsnitt
6.
6§
Krav på prövningstillstånd i kammarrätt har införts i mål om utdömande
av vite enligt viteslagen. Ändringen har berörts i avsnitt 6.
Prop. 1997/98:101
111
Prop. 1997/98:101
1§
Genom ett tillägg anges att det i 22 a § finns bestämmelser om över-
klagande och om krav på prövningstillstånd i kammarrätt.
Rubriken närmast före 22 § har ändrats.
22 a §
Paragrafen är ny och innehåller en allmän och kompletterande regel om
domstolsprövning av förvaltningsbeslut. I de fall bestämmelsen är
tillämplig skall beslutet få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Genom den nya regeln överges i huvudsak den nu gällande delvis
oskrivna regeln att ett beslut av en statlig myndighet, om inte annat anges
i författning, får överklagas till närmast högre förvaltningsmyndighet och
ytterst till regeringen.
En förutsättning för att överklagande skall kunna ske med stöd av
regeln är att beslutet i fråga kan överklagas, jfr 22 § förvaltningslagen.
Mot bakgrund av att den nya paragrafen är placerad närmast efter 22 § är
det inte nödvändigt att som en förutsättning för den nya regelns
tillämpning uttryckligen ange att beslutet kan överklagas. Formuleringen
avviker här från Lagrådets förslag. Se vidare avsnitt 4.2.
Bestämmelsen om domstolsprövning i allmän förvaltningsdomstol
skall ses som ett uttryck för det som redan nu i praktiken är huvudregel i
fråga om överprövning av förvaltningsmyndigheternas beslut. Ett syfte
med regeln är att den skall utgöra överklagandebestämmelse för de beslut
som meddelas med stöd av förordning och som skall få överprövas i
allmän förvaltningsdomstol. Sådana bestämmelser har tidigare funnits i
respektive förordning. Ett annat syfte med den allmänna regeln är att
ange en behörig domstolsinstans för det fall att en domstol skulle finna
att ett i författning stadgat överklagandeförbud inte kan upprätthållas mot
bakgrund av Europakonventionen eller EG-rätten.
Från regelns tillämpningsområde har uttryckligen undantagits sådana
beslut som inte lämpar sig för domstolsprövning. Det gäller beslut i
administrativa ärenden och normgivningsärenden. Talan mot beslut i
dessa typer av ärenden skall således inte få föras i förvaltningsdomstol
med stöd av den allmänna regeln. Normgivningsärendena beskrivs
genom en hänvisning till 20 § första stycket 5, som i sin tur hänvisar till
8 kap. regeringsformen. För dessa slags ärenden kommer även i
fortsättningen överklagande att kunna ske till regeringen med stöd av
verksförordningen (1995:1322). Som redovisats i avsnitt 4.3 kommer 35
§ verksförordningen att ändras så att den korresponderar med den nya
bestämmelsen. Av 31 § förvaltningslagen framgår att den nya 22 a § inte
är tillämplig på beslut som får överklagas med stöd av bestämmelserna
om laglighetsprövning enligt kommunallagen eller kyrkolagen.
Om ett beslut har överklagats till länsrätt med stöd av 22 a § och om
länsrättens avgörande i målet överklagas till kammarrätten krävs
prövningstillstånd för att kammarrätten skall pröva överklagandet. Detta
112
framgår av andra stycket i paragrafen. Föreskriften gäller enbart for de
mål där överklagande har skett med stöd av den nya regeln. I andra fall,
dvs. där det i lag finns särskilda bestämmelser om överklagande till
länsrätt, krävs prövningstillstånd om det i den aktuella speciallagen
föreskrivs ett sådant krav. Kravet på prövningstillstånd i kammarrätt för
de beslut som avses i 22 a § omfattar även beslut som innebär att
länsrätten funnit att överklagande inte far ske med stöd av den nya
bestämmelsen - vilket kan bero på t.ex. att beslutet inte är överklagbart
eller att beslutet omfattas av undantagen i andra stycket - och där
länsrätten således avvisat överklagandet (se avsnitt 5).
I tredje stycket ges en särskild upplysning om att bestämmelsen inte
gäller om det i den i ärendet aktuella materiella lagstiftningen finns
föreskrifter om överklagande till en annan instans t.ex. till regeringen
eller en föreskrift om överklagandeförbud. Att bestämmelsen inte heller
gäller i de fall där det brister i fråga om överklagbarhet har redan nämnts
och följer av 22 § förvaltningslagen.
Den nya regeln om domstolsprövning kommenteras mer ingående i
avsnitt 4.
23 §
I denna bestämmelse har det i andra stycket införts en föreskrift om
utgångspunkten för beräkning av överklagandetiden för en allmän part.
Överklagandetiden skall i dessa fall räknas från beslutsdagen (se vidare
avsnitt 12). Bestämmelsen reglerar de fall där den allmänna parten
överklagar en myndighets beslut till länsrätt eller kammarrätt. I fråga om
allmän parts överklagande mellan förvaltningsdomstolar har i 6 a § första
stycket förvaltningsprocesslagen införts en regel som anger beslutsdagen
som utgångpunkt (jfr 17.6).
84 §
I första stycket tas föreskriften beträffande Riksskatteverkets över-
klagandetid bort eftersom generella regler om överklagandetidens beräk-
ning införs i 23 § förvaltningslagen och 6 a § förvaltningsprocesslagen.
I fjärde stycket har hänvisningen till 8 kap. 7 § lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter utgått med anledning av att den
sistnämnda bestämmelsen föreslås upphävd genom prop. 1997/98:65.
Ändringen i kreditupplysningslagen (1973:1173) och inkassolagen
(1974:182) motiveras av samma skäl som anförts i avsnitt 17.8.
Ändringen i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och lagen
(1997:239) om arbetslöshetskassor har samma innebörd som ändringen i
lagen om allmän försäkring (17.3).
Prop. 1997/98:101
113
Ändringarna i förslagen till yrkestrafiklagen och lagen om biluthyrning Prop. 1997/98:101
är desamma som ändringen i körkortslagen (17.11).
Övriga lagändringar avser i huvudsak införande av bestämmelser om
överklagande till regeringen respektive allmän förvaltningsdomstol.
114
Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (1947:529) om allmänna barn-
bidrag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §
Bestämmelserna i 20 kap. 10- Bestämmelserna i 20 kap. 10-
13 §§ lagen (1962:381) om allmän 13 §§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring om omprövning och försäkring om omprövning och
ändring av allmän försäkringskassas ändring av allmän försäkringskassas
beslut samt om överklagande av beslut samt om överklagande av
allmän försäkringskassas och dom- allmän försäkringskassas beslut har
stols beslut har motsvarande motsvarande tilllämpning i ärende
tillämpning i ärende enligt denna enligt denna lag. Omprövning av
lag. Omprövning av beslut i fråga beslut i fråga om återbetalnings-
om återbetalningsskyldighet enligt skyldighet enligt 12 § skall göras av
12 § skall göras av socialförsäk- socialförsäkringsnämnd, om det
ringsnämnd, om det belopp som belopp som utbetalats för mycket
utbetalats för mycket överstiger 10 överstiger 10 procent av basbeloppet
procent av basbeloppet enligt 1 kap. enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän
6 § lagen om allmän försäkring. försäkring.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.1 fråga om överklagande av
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Motsvarande ändring bör vidtas även i följande författningar inom
socialförsäkringsområdet. Ikraftträdandebestämmelsen bör vara lika-
lydande för dessa ändringar.
32 § lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd
23 § tandvårdstaxan (1973:638)
12 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
20 § lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring
5 § lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till
handikappade
Prop. 1997/98:101
Bilaga 1
115
14 § lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare
28 § lagen (1991:1047) om sjuklön
4 § lagen (1993:16) om försäkring mot vissa semesterlönekostnader
17 § lagen (1993:389) om assistansersättning
29 § lagen (1993:737) om bostadsbidrag
14 § lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer
Prop. 1997/98:101
Bilaga 1
116
Härigenom föreskrivs att 34 § lagen (1958:295) om sjömansskatt skall
upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 1
117
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 13 § lagen (1962:381) om allmän
forsäkring skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 §
Har ett överklagande inom klagotiden kommit in till en allmän för-
valtningsdomstol, Riksförsäkringsverket eller en allmän försäkrings-
kassa, som inte har meddelat det överklagade beslutet, skall
överklagandet översändas till den myndighet som meddelat beslutet och
anses inkommet i rätt tid.
Överklagande av beslut i mål eller Överklagande av beslut i ärenden
ärenden om försäkring enligt denna om försäkring till länsrätt enligt
lag skall vara inkommet inom två denna lag skall vara inkommet inom
månader från den dag då klaganden två månader från den dag då
fick del av beslutet eller, om klaganden fick del av beslutet eller,
överklagandet anförts av Riks- om överklagandet anförts av Riks-
försäkringsverket eller allmän för- försäkringsverket eller allmän
säkringskassa, inom två månader försäkringskassa, inom två månader
från den dag då beslutet meddelades, från den dag då beslutet meddelades.
Vad som sägs i denna paragraf om överklagande skall i tillämpliga
delar gälla en begäran om omprövning enligt 10 §.
Allmän försäkringskassas, Riksförsäkringsverkets och domstols beslut
skall omedelbart gälla, om inte annat föreskrivits i beslutet eller bestäms av
den domstol som har att pröva beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.1 fråga om överklagande av
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
118
Härigenom föreskrivs att 30 § kupongskattelagen (1970:624) skall
upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Prop 1997/98:101
Bilaga 1
119
Härigenom föreskrivs att 4 a, 8, 12, 13 a och 14§§ lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 1
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4a§
På avdelning dömer fem regeringsråd. Avdelningen är dock domför
med fyra regeringsråd, om tre av dessa är ense om slutet.
Vid prövning av ansökningar om resning eller återställande av försutten
tid och vid prövning av frågor som avses i 28 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) är avdelningen domför med tre regeringsråd, om prövningen är
av enkel beskaffenhet. Har regeringsrätten tidigare avslagit en ansökan om
resning från samma sökande beträffande samma avgörande och anför
sökanden inget nytt som är av betydelse för prövningen av ansökningen, är
avdelningen dock domför med ett regeringsråd, om ansökningen avslås
eller avvisas.
Vid prövning av talan mot beslut Vid prövning av talan mot beslut
varigenom besvär avvisats såsom varigenom ett överklagande avvisats
för sent inkomna samt vid beslut om såsom för sent inkommet samt vid
avvisande av för sent inkomna beslut om avskrivning av mål efter
besvär är avdelningen domför med återkallelse är avdelningen domför
tre regeringsråd. med ett regeringsråd.
Vid beslut om avskrivning av mål
efter återkallelse är avdelningen
domför med ett regeringsråd.
Frågor om prövningstillstånd får Frågor i mål som kräver pröv-
avgöras av ett regeringsråd. Fler än ningstillstånd får avgöras av ett
tre regeringsråd får inte delta. regeringsråd. Fler än tre rege-
ringsråd får inte delta. Efter det att
prövningstillstånd meddelats gäller
första-tredje styckena.
8§
Kammarrätt prövar
1. överklagande som enligt lag eller annan författning görs hos
domstolen,
2. mål som underställs domstolen
enligt folkbokföringslagen
(1967:198),
3. mål enligt lagen (1989:479) 2. mål enligt lagen (1989:479)
om ersättning för kostnader i om ersättning för kostnader i
ärenden och mål om skatt, m. m. i ärenden och mål om skatt, m.m. i
den utsträckning som är föreskrivet den utsträckning som är föreskrivet
i den lagen, i den lagen,
120
4. sådana ansökningar om res- 3. sådana ansökningar om res-
ning i mål eller ärenden som enligt ning i mål eller ärenden som enligt
11 kap. 11 § regeringsformen skall 11 kap. 11 § regeringsformen skall
prövas av förvaltningsdomstol, om prövas av förvaltningsdomstol, om
målet eller ärendet slutligt avgjorts målet eller ärendet slutligt avgjorts
av en länsrätt eller förvaltnings- av en länsrätt eller förvaltnings-
myndighet, myndighet,
5. ansökningar om återställande 4. ansökningar om återställande
av försutten tid för överklagande av försutten tid för överklagande
eller därmed jämförbar åtgärd till eller därmed jämförbar åtgärd till
länsrätt, kammarrätt eller förvalt- länsrätt, kammarrätt eller förvalt-
ningsmyndighet, ningsmyndighet,
6. ansökningar enligt lagen 5. ansökningar enligt lagen
(1988:205) om rättsprövning av (1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut i den ut- vissa förvaltningsbeslut i den ut-
sträckning som är föreskrivet i den sträckning som är föreskrivet i den
lagen, lagen,
7. mål om sådant onödigt uppe- 6. mål om sådant onödigt uppe-
hållande av ärende som enligt hållande av ärende som enligt
föreskrift i lag skall prövas av föreskrift i lag skall prövas av
kammarrätt. kammarrätt.
Regeringen förordnar om kammarrätternas domkretsar.
Förekommer det vid mer än en
kammarrätt flera mål som har nära
samband med varandra, får målen
handläggas vid en av kammar-
rätterna, om det kan göras utan
avsevärd olägenhet för någon part.
En kammarrätt får, om det före-
ligger särskilda skäl och det kan
göras utan avsevärd olägenhet för
någon part, flytta över mål till en
annan kammarrätt som enligt lag
eller annan författning som be-
slutats av regeringen får ta upp ett
sådant mål.
Närmare föreskrifter om
överlämnande av mål mellan
kammarrätterna meddelas av
regeringen.
12 §
Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra
lagfarna ledamöter får ej sitta i rätten.
När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är
kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler
än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i
rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän
Prop. 1997/98:101
Bilaga 1
121
1. vid prövning av besvär över beslut som ej innebär att målet avgöres, Prop. 1997/98:101
2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt Bilaga 1
vid annan åtgärd som avser endast måls beredande,
3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta
prövats i sak.
Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål,
får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet.
Om domförhet vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och lagen (1990:886) om granskning
och kontroll av filmer och videogram. Bestämmelser om domförhet vid
behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.
Vid behandling av frågor om Vid behandling av frågor i mål
prövningstillstånd är kammarrätten som kräver prövningstillstånd är
domför med två ledamöter, om de är kammarrätten domför med två
ense om slutet. ledamöter, om de är ense om slutet.
Efter det att prövningstilstånd
meddelats gäller första-fjärde och
sjätte-åttonde styckena.
Detsamma gäller vid prövning av
fråga om ett överklagande skett i
rätt tid.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten
domför med en lagfaren domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en
lagfaren ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att de
bör förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänsteman i kammarrätten
som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om
detta meddelas av regeringen.
13a§
Kammarrätten skall vid behandling av mål enligt 10 kap. kom-
munallagen (1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300) bestå av tre
lagfarna ledamöter och två sådana särskilda ledamöter som anges i
13 b §.
Kammarrätten är dock domför Kammarrätten är dock domför
utan de särskilda ledamöterna i utan de särskilda ledamöterna i
sådana fall som anges i 12 § andra sådana fall som anges i 12 § andra
stycket 1-3 samt vid pröv ning av stycket 1-3 samt vid prövning av
överklagande som uppenbarligen överklagande när målet är av enkel
inte kan bifallas. beskaffenhet.
14 §
Om det i lag eller annan för- Om det i lag eller annan författ-
fattning föreskrivs att talan skall ning föreskrivs att fråga skall väckas
väckas vid eller överklagas till vid eller överklagas till allmän för-
allmän förvaltningsdomstol, skall valtningsdomstol, skall det göras vid
det göras vid en länsrätt. en länsrätt.
122
Ett beslut skall överklagas till den länsrätt inom vars län ärendet först
prövats, om inte regeringen för ett
annat.
Förekommer det vid mer än en
länsrätt flera mål som har nära
samband med varandra, far målen
handläggas vid en av länsrätterna
om det kan göras utan avsevärd
olägenhet för någon enskild.
Närmare föreskrifter om överläm-
nande av mål mellan länsrätter
meddelas av regeringen.
visst slag av mål föreskriver något
Förekommer det vid mer än en
länsrätt flera mål som har nära
samband med varandra, far målen
handläggas vid en av länsrätterna
om det kan göras utan avsevärd
olägenhet för någon part.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 1
En länsrätt får, om det föreligger
särskilda skäl och det kan göras
utan avsevärd olägenhet för någon
part, flytta över mål till en annan
länsrätt som enligt lag eller
författning som beslutats av rege-
ringen får ta upp ett sådant mål.
Närmare föreskrifter om över-
lämnande av mål mellan länsrätter
meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. 8 § tredje stycket tillämpas
inte i mål som har anhängiggjorts dessförinnan.
123
Härigenom föreskrivs att 7, 33, 34 a och 35 §§ förvaltningsprocessla-
gen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7§
En besvärshandling tillställs den Ett överklagande tillställs den
myndighet som har meddelat det myndighet som har meddelat det
beslut som överklagas. Handlingen beslut som överklagas. Överkla-
skall ha kommit in inom tre veckor gandet skall ha kommit in inom tre
från den dag då klaganden fick del veckor från den dag då klaganden
av beslutet. fick del av beslutet eller, om
överklagandet anförts av en
myndighet eller annan part, som
enligt föreskrift i lag företräder det
allmänna, inom tre veckor från den
dag beslutet meddelades.
Den myndighet som har meddelat Den myndighet som har meddelat
beslutet prövar om besvärshand- beslutet prövar om överklagandet
lingen har kommit in i rätt tid. Har har kommit in i rätt tid. Har
handlingen kommit in för sent, skall överklagandet kommit in för sent,
myndigheten avvisa den, om inte skall myndigheten avvisa det, om
annat följer av tredje stycket. inte annat följer av tredje stycket.
Handlingen skall inte avvisas, om Överklagandet skall inte avvisas,
förseningen beror på att myndig- om förseningen beror på att myn-
heten har lämnat klaganden en digheten har lämnat klaganden en
felaktig underrättelse om hur man felaktig underrättelse om hur man
överklagar. Handlingen skall inte överklagar. Överklagandet skall inte
heller avvisas, om den inom heller avvisas, om det inom
överklagandetiden har kommit in till överklagandetiden har kommit in till
den domstol som skall pröva den domstol som skall pröva över-
överklagandet. I ett sådant fall skall klagandet. I ett sådant fall skall
domstolen vidarebefordra hand- domstolen vidarebefordra överkla-
lingen till den myndighet som har gandet till den myndighet som har
meddelat beslutet och samtidigt meddelat beslutet och samtidigt
lämna uppgift om vilken dag lämna uppgift om vilken dag över-
handlingen kom in till den högre klagandet kom in till den högre
instansen. instansen.
Om besvärshandlingen inte av- Om överklagandet inte avvisas
visas enligt denna paragraf, skall den enligt denna paragraf, skall den
myndighet som har meddelat be- myndighet som har meddelat
slutet överlämna den och övriga beslutet överlämna det och övriga
handlingar i ärendet till den domstol handlingar i ärendet till den dom-
som skall pröva överklagandet, stol som skall pröva överklagandet.
Prop 1997/98:101
Bilaga 1
124
Detta gäller dock inte när överklä- Detta gäller dock inte när över-
gandet förfaller enligt 28 § förvalt- klagandet förfaller enligt 28 §
ningslagen (1986:223). förvaltningslagen (1986:223).
Finner domstolen i annat fall i
samband med att ett mål anhän-
giggörs att den saknar behörighet
att handlägga målet men att en
annan domstol skulle vara behörig,
skall den handling genom vilken
målet anhängiggörs och övriga
handlingar i målet lämnas över till
den domstolen, om klaganden inte
har något att invända mot detta och
det inte heller finns något annat skäl
mot att handlingarna överlämnas.
Handlingarna skall anses ha kommit
in till den senare domstolen samma
dag som de kom in till den domstol
somjorst tog emot handlingarna.
33 §
Länsrätts beslut överklagas hos kammarrätt. Kammarrätts beslut över-
klagas hos Regeringsrätten.
Beslutet får överklagas av den som det angår, om det gått honom emot.
Har domstol efter överklagande
prövat ett beslut varigenom ett
överklagande avvisats såsom för
sent inkommet eller vägrat pröv-
ningstillstånd i målet, får domsto-
lens beslut i frågan inte överklagas.
Kammarrättens beslut att meddela prövningstillstånd får inte
överklagas.
34 a §
I de fall det är särskilt föreskrivet 1 de fall det är särskilt föreskrivet
får kammarrätten pröva ett över- krävs prövningstillstånd för att
klagande från länsrätten endast om kammarrätten skall pröva läns-
kammarrätten har meddelat pröv- rättens beslut i målet. Detsamma
ningstillstånd. Sådant tillstånd gäller länsrätts beslut i fråga som
behövs dock inte när talan förs av har ett direkt samband med ett
Riksdagens ombudsmän eller sådant mål. Sådant tillstånd behövs
Justitiekanslem. dock inte när talan förs av Riks-
dagens ombudsmän eller Justitie-
kanslem.
Prövningstillstånd meddelas om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av högre rätt,
2. anledning förekommer till ändring i det slut vartill länsrätten kommit
eller
Prop. 1997/98:101
Bilaga 1
125
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
Meddelas inte prövningstillstånd, står länsrättens beslut fast. En upp-
lysning om detta skall tas in i kammarrättens beslut.
35 §
Ett överklagande av kammar- Prövningstillstånd krävs för att
rättens beslut i ett mål som har Regeringsrätten skall pröva kam-
väckts hos kammarrätten genom marrättens beslut,
överklagande, underställning eller
ansökan prövas av Regeringsrätten
endast om Regeringsrätten har
meddelat prövningstillstånd.
Meddelas inte prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. En
upplysning om detta skall tas in i Regeringsrättens beslut.
Vad som sägs i första stycket gäller inte
1. talan som Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem för i mål om
disciplinansvar eller om återkallelse eller begränsning av behörighet att
utöva yrke inom hälso- och sjukvården, tandvården eller detaljhandeln med
läkemedel eller om återkallelse av behörighet att utöva veterinäryrket,
2. talan som Justitiekanslem för i mål enligt datalagen (1973:289), kredi-
tupplysningslagen (1973:1173), inkassolagen (1974:182), lagen
(1987:1231) om automatisk databehandling vid taxeringsrevision, m.m.
eller lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.1 fråga om överklagande av
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
126
Härigenom föreskrivs att 25 § datalagen (1973:289) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
25 §
Datainspektionens beslut enligt denna lag far överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Om det är en statlig myndighet som är
registeransvarig överklagas dock beslutet hos regeringen.
Justitiekanslem far överklaga ett beslut enligt denna lag för att tillvarata
allmänna intressen.
Om en myndighet som är registeransvarig avslår en begäran om under-
rättelse enligt 10 §, överklagas beslutet på samma sätt som gäller ett beslut
av myndigheten att avslå en begäran om utlämnande av allmän handling.
Med myndighet jämställs därvid ett annat organ i den utsträckning som
anges i 1 kap. 8 och 9 §§ sekretesslagen (1980:100).
Prövningstillstånd krävs vid över- Prövningstillstånd krävs vid över-
klagande till kammarrätten av beslut klagande till kammarrätten av beslut
om föreläggande eller utdömande av om föreläggande av vite
vite.
Prop 1997/98:101
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.1 fråga om överklagande av
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
127
Härigenom föreskrivs att 23 § kreditupplysningslagen (1973:1173)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 §
Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Justitiekanslem får föra talan för att ta till vara
allmänna intressen.
Prövningstillstånd krävs vid över- Prövningstillstånd krävs vid
klagande till kammarrätten av beslut överklagande till kammarrätten av
om föreläggande eller utdömande av beslut om föreläggande av vite,
vite.
Prop 1997/98:101
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.1 fråga om överklagande av
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
128
Härigenom föreskrivs att 19 § inkassolagen (1974:182) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §
Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Justitiekanslem får föra talan för att ta till vara
allmänna intressen.
Prövningstillstånd krävs vid över- Prövningstillstånd krävs vid över-
klagande till kammarrätten av beslut klagande till kammarrätten av beslut
om föreläggande eller utdömande av om föreläggande av vite,
vite.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.1 fråga om överklagande av
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
129
5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 101
Härigenom föreskrivs att 49 § körkortslagen (1977:477) skall upphöra
att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av
beslut som meddelats fore ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Prop 1997/98:101
Bilaga 1
130
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)
dels att 73 och 74 §§ socialtjänstlagen (1980:620) skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse 74 a § av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
73 §
Socialnämndens beslut far överklagas hos allmän förvaltningsdomstol,
om nämnden har meddelat beslut i fråga om
bistånd enligt 6 §,
medgivande enligt 25 §,
förbud enligt 27 §,
eller eftergift enligt 37 §.
Beslut i fråga om bistånd till annan far inte överklagas enligt första
stycket.
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt
eller kammarrätt far dock förordna att dess beslut skall verkställas först
sedan det har vunnit laga kraft.
Prövningstillstånd krävs vid över-
klagande till kammarrätten.
74 §
Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 69 § eller om före-
läggande eller förbud enligt 70 § får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol.
Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70 § och
domstols motsvarande beslut gäller omedelbart.
Prövningstillstånd krävs vid över-
klagande till kammarrätten.
74a§
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätt enligt
denna lag.
Prop 1997/98:101
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.1 fråga om överklagande av
beslut som meddelats för ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
131
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1985:206) om viten skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6§
Frågor om utdömande av viten prövas av länsrätt på ansökan av den
myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet eller, om detta har skett
efter överklagande i frågan om vitesföreläggande, av den myndighet som
har prövat denna fråga i första instans. Ansökan om utdömande görs hos
länsrätten i det län där myndigheten är belägen. Vad som har sagts nu
gäller dock ej i fall som avses i andra stycket eller 7 §. Frågor om
utdömande av viten som har förelagts av regeringen prövas av länsrätten
i Stockholms län på ansökan av justitiekanslem.
Frågor om utdömande av viten som har förelagts en part eller någon
annan till fullgörande av en skyldighet i en rättegång eller i annat
motsvarande förfarande prövas utan särskild ansökan av den myndighet
som har utfärdat föreläggandet.
Prövningstillstånd krävs vid över-
klagande till kammarrätten.
Prop 1997/98:101
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.1 fråga om överklagande av
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
132
Härigenom föreskrivs att 84 § fordonsskattelagen (1988:327) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
84
Beslut om skatt som avses i 38, 39
eller 42 § eller beslut som avses i
89 § eller som avser rättelse enligt
45 § första stycket eller anstånd att
betala skatt får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol av den
skattskyldige och av Riksskatte-
verket. Riksskatteverkets överkla-
Beslut om skatt som avses i 38, 39
eller 42 § eller beslut som avses i
89 § eller som avser rättelse enligt
45 § första stycket eller anstånd att
betala skatt far överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol av den
skattskyldige och av Riksskatte-
verket.
Prop 1997/98:101
Bilaga 1
gandetid räknas från beslutets dag.
Riksskatteverket får överta beskattningsmyndighetens uppgift att i
länsrätten och kammarrätten föra det allmännas talan. Riksskatteverket
för det allmännas talan i Regeringsrätten.
Beslut enligt 64 § andra stycket får överklagas hos Riksskatteverket.
Riksskatteverkets beslut får inte överklagas.
Bestämmelserna i 8 kap. 1 § andra stycket, 7 och 8 §§ lagen (1984:151)
om punktskatter och prisregleringsavgifter gäller även för fordonsskatt.
Riksskatteverket får föra talan till den skattskyldiges förmån.
Riksskatteverket har då samma behörighet som den skattskyldige.
Har en part överklagat ett beslut om fastställande av skatt eller om
efterbeskattning får också motparten överklaga beslutet, även om den för
honom stadgade överklagandetiden gått ut. Motpartens överklagande skall
ha kommit in inom två veckor från utgången av den tid inom vilken det
första överklagandet senast skulle ha kommit in. Återkallas eller förfaller
på annat sätt det första överklagandet, är även det senare förfallet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.1 fråga om överklagande av
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
133
Härigenom föreskrivs
dels att 6 kap. 10 och 13 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 6 kap. 14 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
14 §
Om någon har överklagat ett Om någon har överklagat ett
beslut av länsrätt eller kammarrätt, beslut av länsrätt eller kammarrätt,
får även någon annan som haft rätt får även någon annan som haft rätt
att överklaga beslutet ge in ett att överklaga beslutet ge in ett
överklagande, trots att den för överklagande, trots att den för
honom gällande tiden för över- honom gällande tiden för över-
klagande gått ut. Ett sådant över- klagande gått ut. Ett sådant över-
klagande skall ges in inom en klagande skall ges in inom två
månad från utgången av den tid veckor från utgången av den tid
inom vilken det första överklagandet inom vilken det första överklagandet
skulle ha gjorts. skulle ha gjorts.
Återkallas eller förfaller det första överklagandet av någon annan
anledning, förfaller också det senare.
Prop 1997/98:101
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997 och tillämpas första gången
på mål som avser 1997 års taxering. Den gamla lagen skall fortfarande
tillämpas på mål som avser äldre taxeringsår.
134
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 9 § mervärdesskattelagen (1994:200)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 kap.
9§
Bestämmelserna i 6 kap. 10-24 §§ Bestämmelserna i 6 kap. 11-12
taxeringslagen (1990:324) gäller för och 14-24 §§ taxeringslagen
mål enligt 1 §. (1990:324) gäller för mål enligt 1 §.
Överklagande av länsrättens beslut om anstånd med att lämna
deklaration eller betala skatt får prövas av kammarrätten endast om den
har meddelat prövningstillstånd.
Prop 1997/98:101
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.1 fråga om överklagande av
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Motsvarande ändring bör vidtas även i följande författningar på
skatteområdet. Ikraftträdandebestämmelsen bör vara likalydande för
dessa ändringar.
101 § uppbördslagen (1953:272)
8 kap. 9 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter
77 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare
15 § lagen om återbetalning av mervärdesskatt till utländska företagare
(1991:119)
135
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen om skattereduktion för risk-
kapitalinvesteringar (1995:1623) skall ha följande lydelse.
Prop 1997/98:101
Bilaga 1
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 §
Beslut av skattemyndigheten far Beslut av skattemyndigheten får
överklagas hos allmän förvaltnings- överklagas hos allmän förvaltning-
domstol. Skattemyndighetens beslut domstol.
får överklagas av Riksskatteverket
inom tre veckor från dagen för
beslutet.
Riksskatteverket får överklaga ett beslut av allmän förvaltningsdomstol
även om verket inte tidigare har fört det allmännas talan i målet.
Riksskatteverket för det allmännas talan i Regeringsrätten.
Riksskatteverket får uppdra åt en tjänsteman vid skattemyndighet att
företräda verket i allmän förvaltningsdomstol.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.1 fråga om överklagande av
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
136
Prop. 1997/98:101
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs
dels att det i förvaltningslagen (1986:223) skall införas en ny
bestämmelse 21 a § av följande lydelse
dels att rubriken närmast före 21 a § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ansökan om rättens prövning
21a§
Talan mot ett beslut får föras
hos allmän förvaltningsdomstol.
Detta gäller dock inte beslut i
administrativa ärenden och i ären-
den som avses i 20 § första stycket
5. Talan väcks genom ansökan om
rättens prövning.
Av 3 § följer att talan får väckas
på annat sätt och att beslut får
överklagas om det finns en
särskild föreskrift om det.
I fråga om rättens prövning
gäller 21, 22-25, 27, 28 och 30 §§
i tillämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.1 fråga om talan mot beslut
som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
137
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Justitie-
kanslem, Regeringsrättens ledamöter, Kammarrätten i Stockholm,
Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i
Gotlands län, Länsrätten i Malmöhus län, Länsrätten i Hallands län,
Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i Jämtlands län,
Länsrätten i Norrbottens län, Länsrätten i Jönköpings län, Länsrätten i
Kronobergs län, Domstolsverket, Riksförsäkringsverket, Riksskatte-
verket, Stockholms universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
Domareförbund. Yttrande över promemorian har även avgetts av
Arbetsmarknadsstyrelsen.
138
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Justitie-
kanslem, Göta hovrätt, Jönköpings tingsrätt, Regeringsrättens ledamöter,
Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i
Sundsvall, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Stockholms län,
Länsrätten i Gotlands län, Länsrätten i Skåne län, Länsrätten i Hallands
län, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i Jämtlands län,
Länsrätten i Jönköpings län, Länsrätten i Kronobergs län, Domstols-
verket, Riksförsäkringsverket, Riksskatteverket, Stockholms universitet,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Arbetsmarknads-
styrelsen, Socialstyrelsen, Vägverket, Boverket, Centrala studiestöds-
nämnden, Statens jordbruksverk, Statens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen,
Fiskeriverket, Statens invandrarverk, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Jönköpings län,
Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Statens
naturvårdsverk, Sundbybergs kommun, Göteborgs kommun, Karlstads
kommun, Vännäs kommun, Kiruna kommun, Svenska Kommun-
förbundet, Landstingsförbundet, Sveriges Industriförbund, Lantbukamas
Riksförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 4
139
Prop. 1997/98:101
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1971:1037) om äganderättsutred-
ning och legalisering skall föras in en ny paragraf, 26 a §, med följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 26a§ Beslut av en länsstyrelse enligt Prövningstillstånd krävs vid |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
140
Härigenom föreskrivs att 66 och 67 §§ samt rubriken närmast före 66 §
lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:101
Bilaga 5
Fastighetsdomstols behörighet
Lantmäterimyndighets och fastig-
hetsdomstols behörighet
66 §
Ärenden, som enligt denna lag
skall prövas av en lantmäterimyn-
dighet tas, med det undantag som
föreskrivs i 25 §, upp av den lant-
mäterimyndighet inom vars verk-
samhetsområde samfålligheten är
belägen. År samfölligheten belägen
inom flera lantmäterimyndigheters
verksamhetsområden, prövas ären-
det av den myndighet inom vars
verksamhetsområde huvuddelen av
samfölligheten är belägen. Det-
samma gäller om ärendet rör flera
samfälligheter som är belägna
inom skilda lantmäterimyndigheters
verksamhetsområden.
Mål eller ärende, som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdom-
stol, upptages av den fastighetsdomstol inom vars område samfälligheten
är belägen. Ligger samfälligheten under flera fastighetsdomstolar, uppta-
ges talan av den domstol under vilken huvuddelen ligger. Detsamma
gäller om målet eller ärendet rör flera samfälligheter som ligger under
skilda fastighetsdomstolar.
67 §2
Lantmäterimyndighetens beslut, Lantmäterimyndighetens beslut
varigenom ansökan om eller an- får överklagas hos allmän förvalt-
mälan för registrering avskrivits ningsdomstol. I fråga om beslut,
eller registrering vägras enligt varigenom ansökan om eller an-
denna lag, får överklagas hos all- mälan för registrering avskrivits
män förvaltningsdomstol inom två eller registrering vägras enligt
1 Lagen omtryckt 1987:128.
2 Senaste lydelse 1995:1406.
141
månader från dagen för beslutet. denna lag, gäller att beslutet får
överklagas inom två månader från
den dag då det meddelades.
Länsstyrelsens beslut enligt 31 §
första stycket första eller tredje
punkten, 32 §, 33 § första stycket,
61 § eller 64 § får överklagas hos
regeringen.
Länsstyrelsens beslut i övrigt far Länsstyrelsens beslut får över-
överklagas hos allmän förvalt- klagas hos allmän förvaltningsdom-
ningsdomstol. stol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
142
Hovrätten för Nedre Norrland, Malmö tingsrätt, Umeå tingsrätt,
Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Södermanlands län, Länsrätten i
Kronobergs län, Domstolsverket och Lantmäteriverket.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 6
143
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att det i föräldrabalken skall inforas en ny
paragraf, 20 kap. 9 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 20 kap 9§ Länsstyrelsens beslut i ett |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
144
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att det i äktenskapsbalken skall införas en ny
paragraf, 15 kap. 5 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 15 kap. 5§ Länsstyrelsens beslut i fråga som |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
145
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1904:26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap
skall införas en ny paragraf, 1 kap. 10 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 1 kap. 10 § Länsstyrelsens beslut enligt 1 |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
146
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1961:181) om försäljning av
teknisk sprit m.m. skall införas en ny paragraf, 18 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 18 § Läkemedelsverkets beslut enligt Prövningstillstånd krävs vid |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.
147
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 6 § fastighetsbildningslagen
(1970:988)’ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 kap.
6§2
Överklagas i annat fall än som avses i 2-5 §§ beslut eller åtgärd av
lantmäterimyndigheten, skall skrivelsen med överklagandet ges in till
lantmäterimyndigheten inom fyra veckor från den dag då förrättningen
förklarades avslutad eller inställd.
Åtgärd varigenom gräns utmärkts far överklagas inom ett år från den
dag då uppgift om fastighetsbildningen eller fastighetsbestämningen in-
fördes i fastighetsregistret eller, om utmärkningen gjorts först efter
nämnda dag, från det åtgärden slutfördes.
Beslut som avser debitering av
kostnader och som inte avser
ersättning för uppdragsverksamhet
får överklagas inom tre veckor från
den förfallodag som anges i
beslutet.
Överklagande enligt denna paragraf får göras av sakägare. Den som
ålagts att betala ersättning eller kostnad får överklaga beslutet, även om
han inte är sakägare.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.
1 Lagen omtryckt 1992:1212.
2 Senaste lydelse 1995:1394.
148
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1970:991) om ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning
skall införas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 8§ Länsstyrelsens beslut enligt 4 § |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
149
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar
dels att 4 a, 8, 12, 13 a och 14 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4a§
På avdelning dömer fem regeringsråd. Avdelningen är dock domför
med fyra regeringsråd, om tre av dessa är ense om slutet.
Vid prövning av ansökningar om resning eller återställande av
försutten tid och vid prövning av frågor som avses i 28 §
förvaltningsprocesslagen (1971:291) är avdelningen domför med tre
regeringsråd, om prövningen är av enkel beskaffenhet. Har rege-
ringsrätten tidigare avslagit en ansökan om resning från samma sökande
beträffande samma avgörande och anför sökanden inget nytt som är av
betydelse för prövningen av ansökningen, är avdelningen dock domför
med ett regeringsråd, om ansökningen avslås eller avvisas.
Vid prövning av talan mot beslut
varigenom besvär avvisats såsom
för sent inkomna samt vid beslut
om avvisande av for sent inkomna
besvär är avdelningen domför med
tre regeringsråd.
Vid beslut om avskrivning av mål
efter återkallelse är avdelningen
domfor med ett regeringsråd.
Frågor om prövningstillstånd får
avgöras av ett regeringsråd. Fler än
tre regeringsråd får inte delta.
Vid prövning av talan mot ett
beslut där ett överklagande har
avvisats såsom för sent inkommet
samt vid beslut om avskrivning av
mål efter återkallelse är
avdelningen domför med ett
regeringsråd.
Frågor om prövningstillstånd får
avgöras av ett regeringsråd. Fler än
tre regeringsråd får inte delta.
Detsamma gäller vid behandling av
andra frågor i mål som kräver
prövningstillstånd, om frågorna
behandlas före eller i samband med
frågan om prövningstillstånd.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
8§
Kammarrätt prövar
1. överklagande som enligt lag eller annan författning görs hos
domstolen,
2. mål som underställs domstolen
enligt folkbokföringslagen
(1967:198),
150
3. mål enligt lagen (1989:479) 2. mål enligt lagen (1989:479) Prop. 1997/98:101
om ersättning för kostnader i om ersättning för kostnader i Bilaga 7
ärenden och mål om skatt, m. m. i ärenden och mål om skatt, m. m. i
den utsträckning som är föreskrivet den utsträckning som är föreskrivet
i den lagen, i den lagen,
4. sådana ansökningar om 3. sådana ansökningar om
resning i mål eller ärenden som resning i mål eller ärenden som
enligt 11 kap. 11 § regeringsformen enligt 11 kap. 11 § regeringsformen
skall prövas av förvalt- skall prövas av förvalt-
ningsdomstol, om målet eller ningsdomstol, om målet eller
ärendet slutligt avgjorts av en ärendet slutligt avgjorts av en
länsrätt eller förvaltningsmyn- länsrätt eller förvaltningsmyn-
dighet, dighet,
5. ansökningar om återställande 4. ansökningar om återställande
av försutten tid för överklagande av försutten tid för överklagande
eller därmed jämförbar åtgärd till eller därmed jämförbar åtgärd till
länsrätt, kammarrätt eller länsrätt, kammarrätt eller
förvaltningsmyndighet, förvaltningsmyndighet,
6. ansökningar enligt lagen 5. ansökningar enligt lagen
(1988:205) om rättsprövning av (1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut i den vissa förvaltningsbeslut i den
utsträckning som är föreskrivet i utsträckning som är föreskrivet i
den lagen, den lagen,
7. mål om sådant onödigt 6. mål om sådant onödigt
uppehållande av ärende som enligt uppehållande av ärende som enligt
föreskrift i lag skall prövas av föreskrift i lag skall prövas av
kammarrätt. kammarrätt.
Regeringen förordnar om kammarrätternas domkretsar.
Förekommer det vid mer än en
kammarrätt flera mål som har
nära samband med varandra, far
målen handläggas vid en av
kammarrätterna, om det kan göras
utan avsevärd olägenhet for någon
part.
En kammarrätt får, om det finns
särskilda skäl och det kan göras
utan avsevärd olägenhet för någon
part, lämna över ett mål till en
annan kammarrätt som är behörig
att ta upp ett sådant mål.
Närmare föreskrifter om över-
lämnande av mål mellan kam-
marrätter meddelas av regeringen.
151
12 §‘
Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra
lagfarna ledamöter får ej sitta i rätten.
När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är
kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler
än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i
rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän
1. vid prövning av besvär över 1. vid prövning av överklagande
beslut som ej innebär att målet av beslut som ej innebär att målet
avgöres, avgöres,
2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt
vid arman åtgärd som avser endast måls beredande,
3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta
prövats i sak.
Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål,
får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet.
Om domförhet vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och lagen (1990:886) om
granskning och kontroll av filmer och videogram. Bestämmelser om
domförhet vid behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.
Vid behandling av frågor om Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd är kammarrätten prövningstillstånd är kammarrätten
domför med två ledamöter, om de domför med två ledamöter, om de
är ense om slutet. är ense om slutet. Detsamma gäller
vid behandling av andra frågor i
mål som kräver prövningstillstånd,
om frågorna behandlas före eller i
samband med frågan om pröv-
ningstillstånd. Vid behandling av
en fråga om avvisning av ett
överklagande på grund av att det
har kommit in för sent är
kammarrätten domför med två
ledamöter, om de är ense om slutet.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten
domför med en lagfaren domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en
lagfaren ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att de
bör förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänsteman i
kammarrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare
bestämmelser om detta meddelas av regeringen.
13 a §2
Kammarrätten skall vid behandling av mål enligt 10 kap. kommunal-
lagen (1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300) bestå av tre
1 Senaste lydelse 1994:435.
2 Senaste lydelse 1995:21.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
152
lagfarna ledamöter och två sådana särskilda ledamöter som anges i
13 b §.
Kammarrätten är dock domför Kammarrätten är dock domför
utan de särskilda ledamöterna i utan de särskilda ledamöterna i
sådana fall som anges i 12 § andra sådana fall som anges i 12 § andra
stycket 1-3 samt vid prövning av stycket 1-3 samt vid prövning av
överklagande som uppenbarligen mål som är av enkel beskaffenhet,
inte kan bifallas.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
14 §3
Om det i lag eller annan Om det i lag eller annan
författning föreskrivs att talan skall författning föreskrivs att talan skall
väckas vid eller överklagas till väckas vid eller beslut överklagas
allmän förvaltningsdomstol, skall till allmän förvaltningsdomstol,
det göras vid en länsrätt. skall det göras vid en länsrätt.
Ett beslut skall överklagas till den länsrätt inom vars domkrets ärendet
först prövats, om inte regeringen för ett visst slag av mål föreskriver
något annat.
Förekommer det vid mer än en
länsrätt flera mål som har nära
samband med varandra, far målen
handläggas vid en av länsrätterna
om det kan göras utan avsevärd
olägenhet för någon enskild.
Närmare föreskrifter om över-
lämnande av mål mellan länsrätter
meddelas av regeringen.
Förekommer det vid mer än en
länsrätt flera mål som har nära
samband med varandra, far målen
handläggas vid en av länsrätterna
om det kan göras utan avsevärd
olägenhet för någon part.
En länsrätt får, om det finns
särskilda skäl och det kan göras
utan avsevärd olägenhet för någon
part, lämna över ett mål till en
annan länsrätt som är behörig att
ta upp ett sådant mål.
Närmare föreskrifter om över-
lämnande av mål mellan länsrätter
meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
3 Senaste lydelse 1994:435.
153
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen (1971:291)
dels att 33 och 34 a §§ skall ha följande lydelse,
dels att nuvarande 7 § skall betecknas 6 a § och ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 §, av följande
lydelse.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
Nuvarande lydelse
7§
En besvärshandling tillställs den
myndighet som har meddelat det
beslut som överklagas. Handlingen
skall ha kommit in inom tre veckor
från den dag då klaganden fick del
av beslutet.
Den myndighet som har meddelat
beslutet prövar om besvärs-
handlingen har kommit in i rätt tid.
Har handlingen kommit in för sent,
skall myndigheten avvisa den, om
inte annat följer av tredje stycket.
Handlingen skall inte avvisas,
om förseningen beror på att
myndigheten har lämnat klaganden
en felaktig underrättelse om hur
man överklagar. Handlingen skall
inte heller avvisas, om den inom
överklagandetiden har kommit in
till den domstol som skall pröva
överklagandet. I ett sådant fall skall
domstolen vidarebefordra hand-
lingen till den myndighet som har
meddelat beslutet och samtidigt
lämna uppgift om vilken dag hand-
lingen kom in till den högre
instansen
Om besvärshandlingen inte
avvisas enligt denna paragraf, skall
den myndighet som har meddelat
Föreslagen lydelse
6a§
Ett överklagande tillställs den
myndighet som har meddelat det
beslut som överklagas. Över-
klagandet skall ha kommit in inom
tre veckor från den dag då
klaganden fick del av beslutet eller,
om klaganden är en part som
företräder det allmänna, inom tre
veckor från den dag länsrättens
eller kammarrättens beslut
meddelades.
Den myndighet som har meddelat
beslutet prövar om överklagandet
har kommit in i rätt tid. Har
överklagandet kommit in för sent,
skall myndigheten avvisa det, om
inte annat följer av tredje stycket.
Överklagandet skall inte avvisas,
om förseningen beror på att
myndigheten har lämnat klaganden
en felaktig underrättelse om hur
man överklagar. Överklagandet
skall inte heller avvisas, om det
inom överklagandetiden har
kommit in till den domstol som
skall pröva överklagandet. I ett
sådant fall skall domstolen
vidarebefordra överklagandet till
den myndighet som har meddelat
beslutet och samtidigt lämna
uppgift om vilken dag överkla-
gandet kom in till den högre
instansen.
Om överklagandet inte avvisas
enligt denna paragraf, skall den
myndighet som har meddelat
154
beslutet överlämna den och övriga beslutet överlämna det och övriga
handlingar i ärendet till den dom- handlingar i ärendet till den dom-
stol som skall pröva överklagandet, stol som skall pröva överklagandet.
Detta gäller dock inte när Detta gäller dock inte när
överklagandet förfaller enligt 28 § överklagandet förfaller enligt 28 §
förvaltningslagen (1986:223). förvaltningslagen (1986:223).
7§
Finner domstolen i samband med
att ett mål inleds att den saknar
behörighet att handlägga målet
men att en annan domstol av
samma slag skulle vara behörig,
skall handlingarna i målet lämnas
över till den domstolen, om den som
inlett målet inte har något att
invända mot detta och det inte
heller finns något annat skäl mot
att handlingarna överlämnas.
Handlingarna skall anses ha
kommit in till den senare domstolen
samma dag som de kom in till den
domstol som först tog emot hand-
lingarna.
33 §'
Länsrätts beslut överklagas hos kammarrätt. Kammarrätts beslut
överklagas hos Regeringsrätten.
Beslutet får överklagas av den som det angår, om det gått honom emot.
Om en domstol efter överkla-
gande har prövat ett beslut där ett
överklagande har avvisats såsom
för sent inkommet eller vägrat
prövningstillstånd i ett sådant mål,
får domstolens beslut i frågan inte
överklagas.
Kammarrättens beslut att meddela prövningstillstånd får inte
överklagas.
34 a §2
I de fall det är särskilt föreskrivet I de fall det är särskilt föreskrivet
får kammarrätten pröva ett krävs prövningstillstånd för att
överklagande från länsrätten kammarrätten skall pröva
endast om kammarrätten har länsrättens beslut i målet. Det-
meddelat prövningstillstånd. Sådant samma gäller länsrätts beslut i en
1 Senaste lydelse 1995:22.
2 Senaste lydelse 1994:1486.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
155
tillstånd behövs dock inte när talan fråga som har ett direkt samband Prop. 1997/98:101
förs av Riksdagens ombudsmän med ett sådant mål. Sådant tillstånd Bilaga 7
eller Justitiekanslem. behövs dock inte när talan förs av
Riksdagens ombudsmän eller
Justitiekanslem.
Prövningstillstånd meddelas om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av högre rätt,
2. anledning förekommer till ändring i det slut vartill länsrätten
kommit eller
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
Meddelas inte prövningstillstånd, står länsrättens beslut fast. En
upplysning om detta skall tas in i kammarrättens beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. 7 § första stycket i dess
äldre lydelse skall tillämpas i fråga om beslut som har meddelats före
ikraftträdandet. 33 § andra stycket gäller inte om det överklagade
awisningsbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.
15<
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1971:1037) om äganderättsutred-
ning och legalisering skall införas en ny paragraf, 26 a §, med följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 26 a § Beslut av en länsstyrelse enligt Prövningstillstånd krävs vid |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.
157
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1971:1154) om förbud mot
dumpning av avfall i vatten skall införas en ny paragraf, 11 §, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse H§ En förvaltningsmyndighets be- |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
158
Härigenom föreskrivs att 25 § datalagen (1973:289) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
25 §>
Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Om det är en statlig myndighet som är
registeransvarig överklagas dock beslutet hos regeringen.
Justitiekanslem får överklaga ett beslut enligt denna lag för att
tillvarata allmänna intressen.
Om en myndighet som är registeransvarig avslår en begäran om
underrättelse enligt 10 §, överklagas beslutet på samma sätt som gäller ett
beslut av myndigheten att avslå en begäran om utlämnande av allmän
handling. Med myndighet jämställs därvid ett annat organ i den
utsträckning som anges i 1 kap. 8 och 9 §§ sekretesslagen (1980:100).
Prövningstillstånd krävs vid Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten av överklagande till kammarrätten av
beslut om föreläggande eller beslut om föreläggande av vite.
utdömande av vite.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Senaste lydelse 1994:1485.
159
Härigenom föreskrivs att 66 och 67 §§ samt rubriken närmast före 66 §
lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Fastighetsdomstols behörighet Lantmäterimyndighets och fastig-
hetsdomstols behörighet
66 §
Ärenden som enligt denna lag
skall prövas av en lantmäterimyn-
dighet tas, med det undantag som
föreskrivs i 25 §, upp av den lant-
mäterimyndighet inom vars verk-
samhetsområde samfalligheten är
belägen. År samfälligheten belägen
inom flera lantmäterimyndigheters
verksamhetsområden, prövas ären-
det av den statliga lantmäterimyn-
dighet inom vars verksamhetsom-
råde huvuddelen av samfalligheten
är belägen. Detsamma gäller om
ärendet rör flera samfälligheter
som är belägna inom skilda lant-
mäterimyndigheters verksamhets-
områden.
Mål eller ärende, som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdom-
stol, upptages av den fastighetsdomstol inom vars område samfälligheten
är belägen. Ligger samfälligheten under flera fastighetsdomstolar, uppta-
ges talan av den domstol under vilken huvuddelen ligger. Detsamma
gäller om målet eller ärendet rör flera samfälligheter som ligger under
skilda fastighetsdomstolar.
67 §2
Lantmäterimyndighetens beslut, Lantmäterimyndighetens beslut
varigenom ansökan om eller an- får överklagas hos allmän förvalt-
mälan for registrering avskrivits ningsdomstol. I fråga om beslut,
eller registrering vägras enligt där ansökan om eller anmälan for
1 Lagen omtryckt 1987:128.
2 Senaste lydelse 1995:1406.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
160
denna lag, får överklagas hos all- registrering avskrivits eller Prop. 1997/98:101
män förvaltningsdomstol inom två registrering vägrats enligt denna Bilaga 7
månader från dagen för beslutet. lag, gäller att beslutet för
överklagas inom två månader från
den dag då det meddelades.
Länsstyrelsens beslut enligt 31 §
första stycket första eller tredje
punkten, 32 §, 33 § första stycket,
61 § eller 64 § får överklagas hos
regeringen.
Länsstyrelsens beslut i övrigt får Länsstyrelsens beslut får över-
överklagas hos allmän förvalt- klagas hos allmän förvaltningsdom-
ningsdomstol. stol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tilllämpas inte i de fall
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.
161
6 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 101
Härigenom föreskrivs att 23 § kreditupplysningslagen (1973:1173)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 §’
Datainspektionens beslut enligt denna lag far överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Justitiekanslem får föra talan för att ta till vara
allmänna intressen.
Prövningstillstånd krävs vid Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten av överklagande till kammarrätten av
beslut om föreläggande eller beslut om föreläggande av vite.
utdömande av vite.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Senaste lydelse 1994:1397.
162
Härigenom föreskrivs att 19 § inkassolagen (1974:182) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §'
Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Justitiekanslem får föra talan för att ta till vara
allmänna intressen.
Prövningstillstånd krävs vid Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten av överklagande till kammarrätten av
beslut om föreläggande eller beslut om föreläggande av vite.
utdömande av vite.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Senaste lydelse 1994:1398.
163
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 5 § trafikskadelagen (1975:1410) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 §’
Trafikförsäkring far meddelas av
1. en försäkringsgivare som har fatt tillstånd till det av regeringen,
samt
2. en försäkringsgivare som är verksam här i landet enligt lagen
(1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
En försäkringsgivare som får
meddela trafikförsäkring är
skyldig att på begäran meddela
trafikförsäkring. I ett tillstånd
enligt första stycket 1 kan dock
skyldigheten begränsas till att
gälla försäkring åt personer som
tillhör en viss yrkesgrupp eller
intressegrupp eller som är bosatta
inom ett visst område.
En försäkringsgivare som får
meddela trafikförsäkring är
skyldig att på begäran meddela
trafikförsäkring. I ett tillstånd
enligt första stycket 1 kan dock
skyldigheten begränsas till att
gälla försäkring åt personer som
tillhör en viss yrkesgrupp eller
intressegrupp eller som är bosatta
inom ett visst område.
Finansinspektionen kan efter
ansökan medge motsvarande
begränsning för försäkringsgivare
som driver verksamhet här som
Finansinspektionen kan efter
ansökan medge motsvarande
begränsning för försäkringsgivare
som driver verksamhet här som
avses i första stycket 2. avses i första stycket 2.
Finansinspektionens beslut får
överklagas hos regeringen.
En försäkringsgivare som avser att meddela trafikförsäkring genom
gränsöverskridande verksamhet med stöd av 2 kap. 1 § lagen om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige men som inte har fast driftställe
i Sverige skall ha en representant här i landet. Representanten skall vara
bosatt i Sverige eller vara en svensk juridisk person. Försäkringsgivaren
skall utfärda en fullmakt för representanten att gentemot skadelidande
företräda försäkringsgivaren och att själv eller genom annan tala och
svara för denne angående försäkringsfall. Representanten skall även ha
behörighet att företräda försäkringsgivaren vid kontroll av om det finns
giltig trafikförsäkring. Försäkringsgivaren skall informera
försäkringstagarna om vem som är försäkringsgivarens representant och
om dennes adress. Ytterligare föreskrifter om villkor beträffande
representanter får meddelas av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Finansinspektionen.
Senaste lydelse 1995:785.
164
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
7 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 101
Härigenom föreskrivs att 49 § körkortslagen (1977:477) skall upphöra
att gälla den 1 oktober 1998.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
166
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)'
dels att 73 och 74 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 74 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ti f?
Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol,
om nämnden har meddelat beslut i fråga om
försörjningsstöd enligt 6 b §,
vägran eller nedsättning av fortsatt försöijningsstöd enligt 6 d §,
annat bistånd enligt 6 f §,
ansökan enligt 6 h §,
medgivande, återkallelse av medgivande eller om samtycke enligt
25 §, eller
forbud eller begränsning enligt 27 §.
Beslut i fråga om bistånd till annan får inte överklagas enligt första
stycket.
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt
eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först
sedan det har vunnit laga kraft.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
74 §3
Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 69 §, om
föreläggande eller förbud enligt 70 § och om omhändertagande av
personakt enligt 70 c § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. I
fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut enligt 70 b § gäller i
tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100).
Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70 § och om
omhändertagande av personakt enligt 70 c § samt domstols motsvarande
beslut gäller omedelbart. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som
behövs för att verkställa ett beslut om omhändertagande av personakt.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
74a§
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande av beslut enligt
denna lag till kammarrätten.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
1 Lagen omtryckt 1988:871.
2 Senaste lydelse 1997:313.
3 Senaste lydelse 1997:313.
167
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
168
18 Förslag till lag om ändring i hälsoskyddslagen Prop. 1997/98:101
|
(1982:1080) |
Bilaga 7 |
Härigenom föreskrivs att det i hälsoskyddslagen (1982:1080) skall
införas en ny paragraf, 25 a §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 25a§ Generalläkarens beslut enligt |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
169
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 9 § lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
9 §'
Bestämmelserna i 6 kap. 10, 13, Bestämmelserna i 6 kap. 13 och
14 samt 17-24 §§ taxeringslagen 14 samt 17-24 §§ taxeringslagen
(1990:324) gäller i tillämpliga delar (1990:324) gäller i tillämpliga delar
för mål enligt denna lag. Vad som i för mål enligt denna lag. Vad som i
taxeringslagen sägs om Riks- taxeringslagen sägs om Riks-
skatteverket skall i tillämpliga fall skatteverket skall i tillämpliga fall
gälla det allmänna ombudet. I fråga gälla det allmänna ombudet. I fråga
om skatter och avgifter enligt 1 kap. om skatter och avgifter enligt 1 kap.
1 § första stycket 1 gäller dessutom 1 § första stycket 1 gäller dessutom
6 kap. 11, 12, 15 och 16 §§ 6 kap. 11, 12, 15 och 16 §§
taxeringslagen i tillämpliga delar. taxeringslagen i tillämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. Den äldre lydelsen gäller
fortfarande om skattemyndighetens awisningsbeslut har meddelats före
ikraftträdandet.
Senaste lydelse 1995:620.
170
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1985:206) om viten skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Frågor om utdömande av viten
prövas av länsrätt på ansökan av
den myndighet som har utfärdat
vitesföreläggandet eller, om detta
har skett efter överklagande i frågan
om vitesföreläggande, av den
myndighet som har prövat denna
fråga i första instans. Ansökan om
utdömande görs hos länsrätten i det
län där myndigheten är belägen.
Vad som har sagts nu gäller dock ej
i fall som avses i andra stycket eller
7 §. Frågor om utdömande av viten
som har förelagts av regeringen
prövas av länsrätten i Stockholms
län på ansökan av Justitiekanslem.
>§
Frågor om utdömande av viten
prövas av länsrätt på ansökan av
den myndighet som har utfärdat
vitesföreläggandet eller, om detta
har skett efter överklagande i frågan
om vitesföreläggande, av den
myndighet som har prövat denna
fråga i första instans. Ansökan om
utdömande görs hos länsrätten i det
län där myndigheten är belägen.
Vad som har sagts nu gäller dock ej
i fall som avses i andra stycket eller
7 §. Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Frågor om utdömande av viten som
har förelagts av regeringen prövas
av länsrätten i Stockholms län på
ansökan av Justitiekanslem.
Frågor om utdömande av viten som har förelagts en part eller någon
annan till fullgörande av en skyldighet i en rättegång eller i annat
motsvarande förfarande prövas utan särskild ansökan av den myndighet
som har utfärdat föreläggandet.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
171
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningslagen (1986:223)
dels att 1 och 23 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 21 a §, av följande
lydelse,
dels att det före 21 a § skall tas in en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Denna lag gäller förvaltnings-
myndigheternas handläggning av
ärenden och domstolarnas hand-
läggning av förvaltningsärenden.
Bestämmelserna i 4-6 §§ gäller
också annan förvaltningsverk-
samhet hos dessa myndigheter.
I §
Denna lag gäller förvaltnings-
myndigheternas handläggning av
ärenden och domstolarnas hand-
läggning av förvaltningsärenden.
Bestämmelserna i 4-6 §§ gäller
också arman förvaltningsverk-
samhet hos dessa myndigheter.
I 21 a § finns bestämmelser om
överklagande och om krav på
prövningstillstånd i kammarrätt.
Överklagande
21a§
Om ett beslut kan överklagas,
får det ske hos allmän förvaltnings-
domstol.
Överklagande enligt första
stycket får inte ske av
1. beslut i administrativa
ärenden, eller
2. beslut i ärenden som avses i
20 § första stycket 5.
Om överklagande har skett med
stöd av denna paragraf krävs pröv-
ningstillstånd vid överklagande till
kammarrätten.
Av 3 § framgår att särskilda före-
skrifter om överklagande och om
överklagandeförbud gäller i stället
för bestämmelserna i denna
paragraf.
23 §
Ett beslut överklagas skriftligt. I skrivelsen skall klaganden ange vilket
beslut som överklagas och den ändring i beslutet som han begär.
172
Skrivelsen ges in till den myndig- Skrivelsen ges in till den myndig- Prop. 1997/98:101
het som har meddelat beslutet. Den het som har meddelat beslutet. Den Bilaga 7
skall ha kommit in dit inom tre skall ha kommit in dit inom tre
veckor från den dag då klaganden veckor från den dag då klaganden
|
fick del av beslutet. |
fick del av beslutet. Om klaganden |
Tiden för överklagande av sådana beslut som gäller föreskrifter som
avses i 8 kap. regeringsformen och som inte delges räknas från den dag
då beslutet gavs till känna. Har beslutet getts till känna vid mer än ett
tillfälle, räknas tiden från dagen för det sista föreskrivna
tillkännagivandet.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. Den nya lydelsen av 23 §
gäller inte i fråga om beslut som har meddelats före ikraftträdandet.
173
8 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 101
Härigenom föreskrivs att 84 § fordonsskattelagen (1988:327) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
84 §'
Beslut om skatt som avses i 38, Beslut om skatt som avses i 38,
39 eller 42 § eller beslut som avses 39 eller 42 § eller beslut som avses
i 89 § eller som avser rättelse enligt i 89 § eller som avser rättelse enligt
45 § första stycket eller anstånd att 45 § första stycket eller anstånd att
betala skatt far överklagas hos betala skatt far överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol av den allmän förvaltningsdomstol av den
skattskyldige och av Riksskatte- skattskyldige och av
verket. Riksskatteverkets överklä- Riksskatteverket.
gandetid räknas från beslutets dag.
Riksskatteverket får överta beskattningsmyndighetens uppgift att i
länsrätten och kammarrätten föra det allmännas talan. Riksskatteverket
för det allmännas talan i Regeringsrätten.
Beslut enligt 64 § andra stycket far överklagas hos Riksskatteverket.
Riksskatteverkets beslut får inte överklagas.
Bestämmelserna i 8 kap. 1 §
andra stycket, 7 och 8 §§ lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter gäller även
för fordonsskatt. Riksskatteverket
får föra talan till den skatt-
Bestämmelsema i 8 kap. 1 §
andra stycket och 8 §§ lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter gäller även
för fordonsskatt. Riksskatteverket
får föra talan till den skatt-
förmån.
har då samma
skyldiges
Riksskatteverket
behörighet som den skattskyldige.
skyldiges förmån. Riksskatte-
verket har då samma behörighet
som den skattskyldige.
Har en part överklagat ett beslut om fastställande av skatt eller om
efterbeskattning får också motparten överklaga beslutet, även om den för
honom stadgade överklagandetiden gått ut. Motpartens överklagande
skall ha kommit in inom två veckor från utgången av den tid inom vilken
det första överklagandet senast skulle ha kommit in. Återkallas eller
förfaller på annat sätt det första överklagandet, är även det senare
förfallet.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
Senaste lydelse 1995:1201.
174
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 10 § taxeringslagen (1990:324) skall
upphöra att gälla den 1 oktober 1998. Den upphävda bestämmelsen skall
dock tillämpas om skattemyndighetens awisningsbeslut har meddelats
dessförinnan.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
175
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1119) om teknisk
kontroll att 23 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
23 §'
Beslut av Styrelsen för ackre-
ditering och teknisk kontroll enligt
15 och 20 §§ och om åtgärd enligt
18 § far överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Beslut av Styrelsen för ackre-
ditering och teknisk kontroll enligt
15 § och om åtgärd enligt 18 § får
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol.
Bestämmelserna i 23-25 §§ förvaltningslagen (1986:223) om hur
beslut överklagas skall tillämpas också i fråga om beslut enligt 9 § av
bolag eller annan juridisk person.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.
Senaste lydelse 1995:1021.
176
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:931) om individuellt
pensionssparande
dels att det skall införas en ny paragraf, 7 kap. 5 §, av följande lydelse,
dels att skall införas en mellanrubrik med följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 7 kap. Överklagande 5§ Beslut som Finansinspektionen Andra beslut som inspektionen |
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.
177
Härigenom föreskrivs att punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1997:502) om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2*. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om redovis-
ningsperioder som gått till ända
senast vid utgången av år 1997 och
för periodiska sammanställningar
som avser tid före utgången av år
1997. Detsamma gäller för redo-
visningsperiod som på grund av
bestämmelserna i 14 kap. 8 §
tredje stycket slutar under januari
1998.
2. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om redovis-
ningsperioder som gått till ända
senast vid utgången av år 1997 och
för periodiska sammanställningar
som avser tid före utgången av år
1997. Detsamma gäller för redo-
visningsperiod som på grund av
bestämmelserna i 14 kap. 8 §
tredje stycket slutar under januari
1998. Vid tillämpningen av de
äldre bestämmelserna i
mervärdesskattelagen skall från
och med den 1 oktober 1998
hänvisningen i 20 kap. 9 § till
6 kap. 10-24 §§ taxeringslagen
(1990:324) i stället avse 6 kap.
11-24 §§. I fråga om
skattemyndighets awisningsbeslut
som meddelats före den 1 oktober
1998 gäller dock hänvisningen
enligt den äldre lydelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
Senaste lydelse 1997:1036.
178
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1995:1623) om skattereduktion
för riskkapitalinvesteringar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 §
Beslut av skattemyndigheten far Beslut av skattemyndigheten far
överklagas hos allmän förvalt- överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Skattemyndighetens ningdomstol.
beslut får överklagas av Riksskatte-
verket inom tre veckor från dagen
för beslutet.
Riksskatteverket får överklaga ett beslut av allmän förvaltningsdomstol
även om verket inte tidigare har fört det allmännas talan i målet.
Riksskatteverket för det allmännas talan i Regeringsrätten.
Riksskatteverket får uppdra åt en tjänsteman vid skattemyndighet att
företräda verket i allmän förvaltningsdomstol.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
179
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs i fråga om skattebetalningslagen (1997:483)
dels att 22 kap. 13 § skall ha följande lydelse,
dels att punkt 5 i övergångsbestämmelserna skall upphöra att gälla,
dels att det i övergångsbestämmelserna skall införas tre nya punkter,
5a - 5c, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
22 kap.
13 §
Bestämmelserna i 6 kap. 10-
24 §§ taxeringslagen (1990:324)
gäller för mål enligt denna lag.
Bestämmelserna i 6 kap. 11-
24 §§ taxeringslagen (1990:324)
gäller för mål enligt denna lag.
5a. Vid utgången av oktober
1997 upphör uppbördslagen att
gälla. Uppbördslagen skall dock,
om inte annat följer av 7 eller 8,
fortfarande tillämpas i fråga om
preliminär skatt för tid före den 1
januari 1998 samt slutlig,
kvarstående och tillkommande
skatt avseende 1998 eller tidigare
års taxeringar samt avgift eller
ränta på sådan skatt. Vid
tillämpningen av uppbördslagen
skall från och med den 1 oktober
1998 hänvisningen i 101 §
uppbördslagen till 6 kap. 10-19 §§
taxeringslagen (1990:324) i stället
avse 6 kap. 11-19 §§. I fråga om
skattemyndighets awisningsbeslut
som meddelats före den 1 oktober
1998 gäller dock hänvisningen
enligt den äldre lydelsen.
5b. Vid utgången av oktober
1997 upphör lagen om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare att
gälla. Lagen om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare
skall dock, om annat inte följer av
8, fortfarande tillämpas i fråga om
arbetsgivaravgifter för utgiftsåret
180
1997 och tidigare år samt avgift
eller ränta på dessa. Vid
tillämpningen av lagen om
uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare skall från och med
den 1 oktober 1998 hänvisningen i
77 § lagen om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare
till 6 kap. 10-24 §§ taxeringslagen
(1990:324) i stället avse 6 kap.
11-24 §§. I fråga om
skattemyndighets awisningsbeslut
som meddelats före den 1 oktober
1998 gäller dock hänvisningen
enligt den äldre lydelsen.
5c. Vid utgången av oktober
1997 upphör Riksskatteverkets
föreskrifter m.m. (RSFS 1982:4)
om länsstyrelses inventering hos
kronofogdemyndighet att gälla.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. Den äldre lydelsen av
22 kap. 13 § gäller fortfarande om skattemyndighetens awisningsbeslut
har meddelats före ikraftträdandet.
181
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 8 § yrkestrafiklagen (1998:000) skall
ha följande lydelse.
Lydelse enligtprop. 1997/98:63 Föreslagen lydelse
7 kap.
8§
Om en förvaltningsmyndighet
överklagar en allmän förvaltnings-
domstols beslut, skall överklagan-
det ha kommit in inom tre veckor
från den dag då beslutet med-
delades.
En förvaltningsmyndighet far föra talan även till förmån för den
enskilda parten.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
182
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen om biluthyrning (1998:000) skall
ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1997/98:63 Föreslagen lydelse
23 §
Om prövningsmyndigheten över-
klagar en allmän förvaltnings-
domstols beslut, skall överkla-
gandet ha kommit in inom tre
veckor från den dag då beslutet
meddelades.
Prövningsmyndigheten får föra talan även till förmån för den enskilda
parten.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 7
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
183
Utdrag ur protokoll vid sammanträdet 1998-02
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, justitierådet Ingegerd
Westlander, regeringsrådet Marianne Eliason.
Enligt en lagrådsremiss den 5 februari 1998 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i föräldrabalken,
2. lag om ändring i äktenskapsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,
4. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk
sprit m.m.,
5. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),
6. lag om ändring i lagen (1970:991) om ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning,
7. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar,
8. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
9. lag om ändring i lagen (1971:1037) om äganderättsutredning
och legalisering,
10. lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning
av avfall i vatten,
11. lag om ändring i datalagen (1973:289),
12. lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter,
13. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),
14. lag om ändring i inkassolagen (1974:182),
15. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
16. lag om ändring i körkortslagen (1977:477),
17. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
18. lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080),
19. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter,
20. lag om ändring i lagen (1985:206) om viten,
21. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),
22. lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327),
23. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),
24. lag om ändring i lagen (1992:1119) om teknisk kontroll,
25. lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensions-
sparande,
26. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),
27. lag om ändring i lagen (1995:1623) om skattereduktion för
riskkapitalinvesteringar,
28. lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483),
29. lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:000),
Prop. 1997/98:101
Bilaga 8
184
30. lag om ändring i lagen (1998:000) om biluthyrning.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn
Pär Hemmingsson och kanslirådet Henrik Lagergren.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet.
Prop. 1997/98:101
Bilaga 8
Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
Förslaget innebär att det i 15 kap. 6 § införs ett nytt tredje stycke som
anger att vissa beslut om debitering av kostnader får överklagas från den
förfallodag som anges i beslutet.
Av den allmänna motiveringen till ändringen framgår att den skall
klargöra, att ifrågavarande av lantmäterimyndighet meddelade beslut i
fortsättningen skall överklagas till fastighetsdomstol i stället för till
Lantmäteriverket. I författningskommentaren framhålls vidare, att den
nya bestämmelsen - som enligt vad som anges inte skall gälla uppdrags-
verksamhet och s.k. myndighetsservice - förutsätts bli tillämplig på
sådana räkningar som omfattas av förordningen (1995:1459) om avgifter
vid lantmäteriförrättningar. Enligt 2 § i nämnda förordning skall vid dess
tillämpning vad i förordningen sägs om förrättning avse godkännande av
överenskommelse enligt 43 § anläggningslagen (1973:1149) samt sådan
återutsättning av gränsmärken enligt bestämmelserna i 2 § mätnings-
kungörelsen (1974:339) som handläggs av en lantmäterimyndighet.
Vad först gäller godkännande av överenskommelse enligt 43 §
anläggningslagen så finns visserligen i 30 § första stycket samma lag en
bestämmelse som anger att i fråga om fullföljd av talan mot beslut eller
åtgärd av lantmäterimyndigheten enligt denna lag äger 15 kap. fastig-
hetsbildningslagen motsvarande tillämpning. Av sista stycket i nämnda
paragraf framgår emellertid motsättningsvis att ärende om godkännande
inte betraktas som en förrättning. Samma slutsats kan dras vid en
jämförelse mellan 1 § och 2 § i förordningen om avgifter vid lantmäteri-
förrättningar. Bestämmelserna i 29 § anläggningslagen gäller bara
förrättningskostnader. Vid sådant förhållande kan hänvisningen i 30 §
första stycket samma lag till det nu aktuella kapitlet i fastighets-
bildningslagen inte anses omfatta den i 2 § förordningen om avgifter vid
lantmäteriförrättningar särskilt reglerade frågan om fastställande av
avgifter för godkännande av överenskommelse enligt 43 § anlägg-
ningslagen.
Vad beträffar återutsättningar av gränsmärken enligt 2 § mätnings-
kungörelsen har Lagrådet inte heller funnit något författningsmässigt
stöd för att beslut angående avgifter för sådana åtgärder omfattas av
regleringen i 15 kap. fastighetsbildningslagen.
På grund av det anförda anser Lagrådet - i motsats till vad som
förutsatts i författningskommentaren - att den föreslagna nya bestäm-
melsen inte kommer att omfatta sådana kostnader som avses i 2 § förord-
ningen om avgifter vid lantmäteriförrättningar.
185
Det har vid föredragningen inför Lagrådet upplysts att lagtexten
utformats med tanke särskilt på den nyss berörda målsättningen. Om
detta syfte bortfaller kan det enligt Lagrådet ifrågasättas om inte den
aktuella bestämmelsen med fordel bör avse enbart ”förrättnings-
kostnader”. Därmed torde det inte längre behövas något undantag för
uppdragsverksamhet. Med en sådan lösning undviks vidare den
komplikation som föreligger eftersom det även i 9 kap. fastighets-
bildningslagen finns föreskrifter om kostnader och debitering därav.
Särskilda bestämmelser angående hur beslut därom skall överklagas
finns för övrigt i 15 kap. 2 § 7 fastighetsbildningslagen.
Enligt Lagrådets mening bör på grund av det anförda det nya tredje
stycket lämpligen ges följande lydelse:
”Beslut om debitering av förrättningskostnader får överklagas inom tre
veckor från den förfallodag som anges i beslutet.”
Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
33 §
Paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse bestämmelser om
överklagande. I första stycket anges att länsrätts beslut överklagas hos
kammarrätt och att kammarrätts beslut överklagas hos Regeringsrätten. I
andra stycket föreskrivs att beslutet får överklagas av den som det angår,
om det har gått honom emot. I det tredje och sista stycket sägs att
kammarrättens beslut att meddela prövningstillstånd inte får överklagas.
I förslaget har i ett nytt tredje stycke tagits in en generell regel som
motsvarar 30 § förvaltningslagen och som lyder: ”Om en domstol efter
överklagande har prövat ett beslut där ett överklagande har avvisats
såsom för sent inkommet eller vägrat prövningstillstånd i ett sådant mål,
får domstolens beslut i frågan inte överklagas.”
Med uttrycket ”vägrat prövningstillstånd i ett sådant mål” avses att
domstolen vägrat att meddela prövningstillstånd för prövning av det
överklagade beslutet. Enligt Lagrådets mening skulle denna avsikt
framgå tydligare om lydelsen ändrades till ”vägrat prövningstillstånd för
ett sådant avgörande”.
Lagrådet anser att det föreslagna nya stycket lämpligen bör placeras
sist i paragrafen.
34 a §
Bestämmelsen innehåller de allmänna förutsättningarna för prövnings-
tillstånd i kammarrätt. De två första meningarna i första stycket lyder
enligt förslaget :”I de fall det är särskilt föreskrivet krävs prövnings-
tillstånd för att kammarrätten skall pröva länsrättens beslut i målet.
Detsamma gäller länsrätts beslut i en fråga som har ett direkt samband
med ett sådant mål.”
Av den allmänna motiveringen framgår att avsikten med den valda
formuleringen är att ett krav på prövningstillstånd som föreskrivits för en
viss måltyp skall avse inte bara beslut, varigenom länsrätten skiljer saken
Prop. 1997/98:101
Bilaga 8
186
från sig utan även andra beslut som rätten fattar under rättegången, Prop. 1997/98:101
oavsett om dessa får överklagas särskilt eller endast i samband med Bilaga 8
överklagandet av det slutliga beslutet, samt beslut som meddelas i tiden
efter det slutliga beslutet i själva saken men som ändock har samband
med detta såsom t. ex. desertionsbeslut.
Uttrycket ”beslut i målet” i den första meningen framstår som mindre
väl valt eftersom det tidigare i lagrummet inte har talats om något mål.
Lagrådet förordar därför att de båda första meningarna får lydelsen: ”1 de
fall det är särskilt föreskrivet krävs prövningstillstånd för att kammar-
rätten skall pröva överklagande av ett beslut som länsrätten meddelat i ett
mål. Detsamma gäller länsrätts beslut i en fråga som har ett direkt
samband med målet.”
Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
21 a §
Paragrafens första stycke innehåller den nya huvudregeln om att
förvaltningsbeslut - när det inte finns särskilda föreskrifter som anger
annat - skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Stycket har i
förslaget följande lydelse: ”Om ett beslut kan överklagas får det ske hos
allmän förvaltningsdomstol.”
Orden ”kan överklagas” syftar uppenbart på motsvarande uttryck i
slutet av 22 §, där orden anger den ytterligare förutsättningen för att den
beslutet angår och gått emot ”får” överklaga det, nämligen att beslutet i
sig är överklagbart.
Enligt Lagrådets mening kan det mot bakgrund av det anförda starkt
ifrågasättas om den föreslagna inbördes ordningen mellan de nya
bestämmelserna i förevarande paragraf och 22 § är lämplig. Bestäm-
melsernas innebörd skulle komma till tydligare och bättre uttryck om de
får sin plats i en ny 22 a § och därvid ges följande lydelse.
”Om ett beslut får överklagas skall det ske hos allmän förvaltnings-
domstol. Detta gäller dock inte beslut i administrativa ärenden och beslut
i ärenden som avses i 20 § första stycket 5.
Om överklagande har skett med stöd av första stycket krävs prövnings-
tillstånd vid överklagande till kammarrätten.
Av 3 § framgår att särskilda föreskrifter som har meddelats angående
överklagande eller överklagandeförbud gäller i stället för bestäm-
melserna i första och andra stycket.”
Godtas Lagrådets förslag om att nu aktuella bestämmelser skall få sin
plats i en ny 22 a § bör den föreslagna nya rubriken före 21 a §
”Överklagande” lämpligen ersätta rubriken ”Vem som får överklaga”
före 22 §. Vidare krävs att den föreslagna hänvisningen i 1 § ändras.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
187
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson,
von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros,
Föredragande: statsrådet Freivalds
Prop. 1997/98:101
Regeringen beslutar proposition 1997/98:101 Översyn av förvaltnings-
processen; en allmän regel om domstolsprövning av förvaltningsbeslut
m.m..
Eländers Gotab 55943, Stockholm 1998
188