Regeringens proposition 
1997/98:101 
 
Översyn av förvaltningsprocessen; en allmän regel 
om domstolsprövning av förvaltningsbeslut m.m. 
 
Prop. 
1997/98:101 
 
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. 
 
Stockholm den 5 mars 1998 
 
Göran Persson 
        Laila Freivalds 
        (Justitiedepartementet)  
Propositionens huvudsakliga innehåll 
I propositionen föreslås att det i förvaltningslagen införs en allmän och 
kompletterande regel om att beslut av förvaltningsmyndigheter får 
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om något annat inte är 
särskilt föreskrivet. Därmed överges den tidigare huvudregeln om att 
statliga myndigheters beslut i avsaknad av bestämmelser om 
överklagande får överklagas hos närmast högre myndighet och i sista 
hand hos regeringen. 
Förslaget syftar inte till att flytta överprövningen av förvaltnings- 
ärenden till en annan instans än den som nu gör överprövningen. Den nya 
regeln om överklagande är i stället närmast av författningsteknisk 
karaktär och innebär en lagreglering av en huvudregel om domstols- 
prövning som i praktiken redan gäller. Därutöver är ett syfte med regeln 
att anvisa en behörig domstol för det fall en rätt till domstolsprövning 
skulle finnas enligt EG-rätten eller Europakonventionen och en sådan rätt 
inte är förutsedd i lagstiftningen. Bestämmelsen syftar också till att 
begränsa risken för negativa kompetenskonflikter mellan de allmänna 
domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. 
Den nya regeln föranleder följdändringar i form av särskilda 
överklagandebestämmelser om rätt att överklaga till regeringen i ett antal 
lagar. I ärendet föreslås också att det införs särskilda överklagande- 
bestämmelser som innebär att överprövningen av beslut enligt ett fåtal 
lagar flyttas från regeringen till allmän förvaltningsdomstol och i två 
speciella fall, som gäller lantmäterimyndighets beslut, att överprövningen 
flyttas från regeringen till fastighetsdomstol. 
 
I propositionen föreslås vidare flera ändringar i bestämmelserna om 
förfarandet i de allmänna förvaltningsdomstolarna. 
För att undanröja den rådande osäkerheten i fråga om dels i vilken mån 
kravet på prövningstillstånd i kammarrätt omfattar olika processuella 
frågor med anknytning till saken, dels i vilken sammansättning dom- 
stolarna skall besluta i sådana frågor föreslås ändringar i förvaltnings- 
processlagen och lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Flera av 
förslagen i propositionen avser prövningen av frågan om ett över- 
klagande har kommit in i rätt tid. Det föreslås att såväl kammarrätt som 
Regeringsrätten vid en sådan prövning skall vara domför i en mindre 
sammansättning än vad som nu är fallet samt att överklagandeförbud 
skall gälla när ett beslut i en sådan fråga har överprövats av en 
domstolsinstans. Vidare föreslås en ändring i kammarrättens samman- 
sättning i mål om laglighetsprövning enligt kommunallagen och 
kyrkolagen som innebär att kammarrätten skall vara domför utan 
särskilda ledamöter vid prövning av mål av enkel beskaffenhet. Det 
föreslås också en generell regel om att utgångspunkten för beräkningen 
av överklagandetiden för en myndighet eller annan allmän part som 
företräder det allmänna skall vara när avgörandet har meddelats i stället 
för delgivningsdagen. Slutligen föreslås att det införs bestämmelser om 
överlämnande av mål mellan förvaltningsdomstolarna samt att krav på 
prövningstillstånd i kammarrätt skall gälla i ytterligare två måltyper, mål 
om återkrav av utgivet bistånd enligt socialtjänstlagen och mål om 
utdömande av vite enligt viteslagen. 
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 oktober 1998.  
Innehållsförteckning 
1       Förslag till riksdagsbeslut     7 
2       Lagtext 8 
2.1     Förslag till lag om ändring i föräldrabalken    8 
2.2     Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken  9 
2.3     Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa 
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och 
förmynderskap   10 
2.4     Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om 
försäljning av teknisk sprit m.m.       11 
2.5     Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän 
försäkring      12 
2.6     Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen 
(1970:988)      13 
2.7     Förslag till lag om ändring i lagen (1970:991) om ändring i 
kommunal och ecklesiastik indelning i samband med 
fastighetsbildning      14 
2.8     Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna 
förvaltningsdomstolar   15 
2.9     Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen 
(1971:291)      19 
2.10    Lag om ändring i lagen (1971:1037) om 
äganderättsutredning och legalisering   22 
2.11    Förslag till lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud 
mot dumpning av avfall i vatten 23 
2.12    Förslag till lag om ändring i datalagen (1973:289)      24 
2.13    Förslag till lag om ändring i anläggningslagen 
        (1973:1149)     25 
2.14    Lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av 
samfälligheter  26 
2.15    Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen 
(1973:1173)     28 
2.16    Förslag till lag om ändring i inkassolagen (1974:182)   29 
2.17    Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen 
        (1975:1410)     30 
2.18    Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1977:477)  32 
2.19    Förslag till lag om ändring i lagen (1977:729) om 
Patentbesvärsrätten     33 
2.20    Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen 
        (1980:620)      34 
2.21    Förslag till lag om ändring i hälsoskyddslagen 
        (1982:1080)     36 
2.22    Förslag till lag om ändring i lagen (1985:206) om viten 37 
2.23    Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen 
        (1986:223)      38 
2.24    Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen 
        (1988:327)      40 
2.25    Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1119) om teknisk 
kontroll        41 
2.26    Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om 
individuellt pensionssparande   42 
2.27    Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1623) om 
skattereduktion för riskkapitalinvesteringar    43 
2.28    Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om 
arbetslöshetsförsäkring 44 
2.29    Förslag till lag om ändring i lagen (1997:239) om 
arbetslöshetskassor     45 
2.30    Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen 
        (1998:000)      46 
2.31    Förslag till lag om ändring i lagen (1998:000) om 
biluthyrning    47 
3       Ärendet och dess beredning      48 
4       Överklagande av förvaltningsbeslut      49 
4.1     En allmän regel om domstolsprövning av 
förvaltningsbeslut      49 
4.2     Utformningen av den nya regeln om domstolsprövning      60 
4.3     En ändrad instansordning för vissa överklaganden och 
följdändringar i andra författningar    64 
4.4     Vissa speciella ärendegrupper inom lantmäteriområdet    67 
4.4.1   Överklagande av räkningar avseende avgifter 
för lantmäteriförrättningar m.m.        68 
4.4.2   Vissa ärenden enligt lagen om 
äganderättsutredning och legalisering   69 
4.4.3   Vissa ärenden enligt lagen om förvaltning av 
samfälligheter  71 
5       Omfattningen av kravet på prövningstillstånd i kammarrätt och 
Regeringsrätten 73 
6       Krav på prövningstillstånd i kammarrätt i ytterligare måltyper  80 
7       Regeringsrättens sammansättning vid prövning av vissa 
avvisningsbeslut        84 
8       Kammarrättens sammansättning vid prövning av vissa 
avvisningsbeslut        85 
9       Förbud mot att överklaga vissa avvisningsbeslut 87 
10      Rättens sammansättning vid prövning av processuella frågor i mål 
där prövningstillstånd krävs    90 
11      Kammarrättens sammansättning i mål om laglighetsprövning        91 
12      Överklagandetidens beräkning    92 
13      Överklagandetidens längd        95 
14      Överlämnande av mål mellan domstolar    98 
15      Ekonomiska konsekvenser 104 
16      Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser       104 
17      Författningskommentar   105 
17.1    Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken  105 
17.2    Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:181) om 
försäljning av teknisk sprit m.m.       105 
17.3    Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän 
försäkring      105 
17.4    Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen 
(1970:988)      106 
17.5    Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om 
allmänna förvaltningsdomstolar  106 
17.6    Förslaget till lag om ändring av förvaltningsprocesslagen 
(1971:291)      108 
17.7    Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:1037) om 
äganderättsutredning och legalisering   109 
17.8    Förslaget till lag om ändring i datalagen (1973:289)    110 
17.9    Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen 
(1973:1149)     110 
17.10   Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:1150) om 
förvaltning av samfälligheter   110 
17.11   Förslaget till lag om ändring i körkortslagen 
        (1977:477)      111 
17.12   Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen 
        (1980:620)      111 
17.13   Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:206) om 
        viten   111 
17.14   Förslaget till lag om ändring i förvaltningslagen 
(1986:223)      112 
17.15   Förslaget till lag om ändring i fordonsskattelagen 
(1988:327)      113 
17.16   Övriga förslag till lagändringar        113  
Bilaga 1        Promemorian Översyn av förvaltningsprocessen (Ds 
1996:40) lagförslag     115 
Bilaga 2        Promemorian Fortsatt översyn av förvaltningsprocessen 
(Ds 1997:29) lagförslag 137 
Bilaga 3        Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över 
promemorian Översyn av förvaltningsprocessen    138 
Bilaga 4        Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över 
promemorian Fortsatt översyn av förvaltningsprocessen   139 
Bilaga 5        Författningsförslag i promemorian Några 
överklagandefrågor      140 
Bilaga 6        Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över 
promemorian Några överklagande frågor   143 
Bilaga 7        Lagrådsremissen lagförslag      144 
Bilaga 8        Lagrådets yttrande      184 
 
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998    188  
1 Förslag till riksdagsbeslut 
Regeringen föreslår att riksdagen 
antar regeringens förslag till 
1. lag om ändring i föräldrabalken, 
2. lag om ändring i äktenskapsbalken, 
3. lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella 
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, 
4. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk 
sprit m.m., 
5. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, 
6. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988), 
7. lag om ändring i lagen (1970:997) om ändring i kommunal och 
ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning, 
8. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings- 
domstolar, 
9. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291), 
10. lag om ändring i lagen (1971:1037) om äganderättsutredning 
och legalisering, 
11. lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning 
av avfall i vatten, 
12. lag om ändring i datalagen (1973:289), 
13. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149), 
14. lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av 
samfälligheter, 
15. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), 
16. lag om ändring i inkassolagen (1974:182), 
17. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410), 
18. lag om ändring i körkortslagen (1977:477), 
19. lag om ändring i lagen (1977:729) om Patentbesvärsrätten, 
20. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), 
21. lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080), 
22. lag om ändring i lagen (1985:206) om viten, 
23. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223), 
24. lag om ändring i fordonskattelagen (1988:327), 
25. lag om ändring i lagen (1992:1119) om teknisk kontroll, 
26. lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensions- 
sparande, 
27. lag om ändring i lagen (1995:1623) om skattereduktion för 
riskkapitalinvesteringar, 
28. lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, 
29. lag om ändring i lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor, 
30. lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:000), 
31. lag om ändring i lagen (1998:000) om biluthyrning.  
2 Lagtext 
Regeringen har följande förslag till lagtext. 
2.1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 
Härigenom föreskrivs att det i föräldrabalken  skall införas en ny 
paragraf, 20 kap. 9 §, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
20 kap 
 
9 § 
 
Länsstyrelsens beslut i ett 
ärende enligt 19 kap. 17 § får 
överklagas hos regeringen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
2.2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 
Härigenom föreskrivs att det i äktenskapsbalken skall införas en ny 
paragraf, 15 kap. 5 §, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
15 kap. 
 
5 § 
 
Länsstyrelsens beslut i fråga 
som avses i 4 kap. 3 § 4 får 
överklagas hos regeringen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om 
vissa internationella rättsförhållanden rörande 
äktenskap och förmynderskap 
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1904:26 s. 1) om vissa 
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap 
skall införas en ny paragraf, 1 kap. 10 §, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
1 kap. 
 
10 § 
 
Länsstyrelsens beslut enligt 3 § 
1 får överklagas hos regeringen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. 
 
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om 
försäljning av teknisk sprit m.m. 
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1961:181) om försäljning av 
teknisk sprit m.m. skall införas en ny paragraf, 18 §, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
18 § 
 
Läkemedelsverkets beslut enligt 
denna lag får överklagas hos 
allmän förvaltningsdomstol. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall 
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.  
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om 
allmän försäkring 
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 11 § lagen (1962:381)  om allmän 
försäkring skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
20 kap. 
11 § 
Beslut av en allmän försäkringskassa eller Riksförsäkringsverket i 
ärenden om försäkring enligt denna lag får överklagas hos allmän 
förvaltningsdomstol. Ett beslut som har fattats av en tjänsteman hos 
försäkringskassan får dock inte överklagas av en enskild innan beslutet 
har omprövats enligt 10 §. En enskilds överklagande av ett sådant beslut 
innan beslutet har omprövats skall anses som en begäran om omprövning 
enligt nämnda paragraf. 
Vid prövning av besvär över länsrättens beslut i mål som avses i första 
stycket skall nämndemän ingå i kammarrätten, om nämndemän deltagit i 
länsrätten. 
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 
 
Bestämmelsen i 33 § fjärde 
stycket förvaltningsprocesslagen 
(1971:291) gäller inte avvisnings- 
beslut som har meddelats av en 
försäkringskassa.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
2.6 Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen 
(1970:988) 
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 6 § fastighetsbildningslagen 
(1970:988)  skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
15 kap. 
6 § 
Överklagas i annat fall än som avses i 2 5 §§ beslut eller åtgärd av 
lantmäterimyndigheten, skall skrivelsen med överklagandet ges in till 
lantmäterimyndigheten inom fyra veckor från den dag då förrättningen 
förklarades avslutad eller inställd. 
Åtgärd varigenom gräns utmärkts får överklagas inom ett år från den 
dag då uppgift om fastighetsbildningen eller fastighetsbestämningen in- 
fördes i fastighetsregistret eller, om utmärkningen gjorts först efter 
nämnda dag, från det åtgärden slutfördes. 
 
Beslut om debitering av för- 
rättningskostnader får överklagas 
inom tre veckor från den förfallo- 
dag som anges i beslutet. 
Överklagande enligt denna paragraf får göras av sakägare. Den som 
ålagts att betala ersättning eller kostnad får överklaga beslutet, även om 
han inte är sakägare.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall 
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan. 
 
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:991) om 
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i 
samband med fastighetsbildning 
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1970:991) om ändring i 
kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning 
skall införas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
8 § 
 
Länsstyrelsens beslut enligt 4 § 
får överklagas hos regeringen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om 
allmänna förvaltningsdomstolar 
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:289) om allmänna 
förvaltningsdomstolar 
dels att 4 a, 8, 12, 13 a och 14 §§ skall ha följande lydelse, 
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
4 a § 
På avdelning dömer fem regeringsråd. Avdelningen är dock domför 
med fyra regeringsråd, om tre av dessa är ense om slutet. 
Vid prövning av ansökningar om resning eller återställande av för- 
sutten tid och vid prövning av frågor som avses i 28 § förvaltnings- 
processlagen (1971:291) är avdelningen domför med tre regeringsråd, 
om prövningen är av enkel beskaffenhet. Har regeringsrätten tidigare 
avslagit en ansökan om resning från samma sökande beträffande samma 
avgörande och anför sökanden inget nytt som är av betydelse för 
prövningen av ansökningen, är avdelningen dock domför med ett 
regeringsråd, om ansökningen avslås eller avvisas. 
Vid prövning av talan mot 
beslut varigenom besvär avvisats 
såsom för sent inkomna samt vid 
beslut om avvisande av för sent 
inkomna besvär är avdelningen 
domför med tre regeringsråd. 
Vid prövning av talan mot ett 
beslut där ett överklagande har 
avvisats såsom för sent inkommet 
samt vid beslut om avskrivning av 
mål efter återkallelse är avdel- 
ningen domför med ett regerings- 
råd. 
Vid beslut om avskrivning av 
mål efter återkallelse är 
avdelningen domför med ett rege- 
ringsråd. 
 
Frågor om prövningstillstånd får 
avgöras av ett regeringsråd. Fler 
än tre regeringsråd får inte delta. 
Frågor om prövningstillstånd får 
avgöras av ett regeringsråd. Fler 
än tre regeringsråd får inte delta. 
Detsamma gäller vid behandling 
av andra frågor i mål där pröv- 
ningstillstånd krävs för prövning 
av överklagande, om frågorna be- 
handlas före eller i samband med 
frågan om prövningstillstånd. 
 
8 § 
Kammarrätt prövar 
 
1. överklagande som enligt lag eller annan författning görs hos 
domstolen, 
2. mål som underställs dom- 
stolen enligt folkbokföringslagen 
(1967:198), 
 
3. mål enligt lagen (1989:479) 
om ersättning för kostnader i 
ärenden och mål om skatt, m. m. i 
den utsträckning som är före- 
skrivet i den lagen, 
2. mål enligt lagen (1989:479) 
om ersättning för kostnader i 
ärenden och mål om skatt, m. m. i 
den utsträckning som är före- 
skrivet i den lagen, 
4. sådana ansökningar om 
resning i mål eller ärenden som 
enligt 11 kap. 11 § regerings- 
formen skall prövas av förvalt- 
ningsdomstol, om målet eller 
ärendet slutligt avgjorts av en 
länsrätt eller förvaltningsmyn- 
dighet, 
3. sådana ansökningar om 
resning i mål eller ärenden som 
enligt 11 kap. 11 § regerings- 
formen skall prövas av förvalt- 
ningsdomstol, om målet eller 
ärendet slutligt avgjorts av en 
länsrätt eller förvaltningsmyn- 
dighet, 
5. ansökningar om återställande 
av försutten tid för överklagande 
eller därmed jämförbar åtgärd till 
länsrätt, kammarrätt eller förvalt- 
ningsmyndighet, 
4. ansökningar om återställande 
av försutten tid för överklagande 
eller därmed jämförbar åtgärd till 
länsrätt, kammarrätt eller förvalt- 
ningsmyndighet, 
6. ansökningar enligt lagen 
(1988:205) om rättsprövning av 
vissa förvaltningsbeslut i den 
utsträckning som är föreskrivet i 
den lagen, 
5. ansökningar enligt lagen 
(1988:205) om rättsprövning av 
vissa förvaltningsbeslut i den 
utsträckning som är föreskrivet i 
den lagen, 
7. mål om sådant onödigt 
uppehållande av ärende som enligt 
föreskrift i lag skall prövas av 
kammarrätt. 
6. mål om sådant onödigt 
uppehållande av ärende som enligt 
föreskrift i lag skall prövas av 
kammarrätt. 
Regeringen förordnar om kammarrätternas domkretsar.  
8 a § 
 
Förekommer det vid mer än en 
kammarrätt flera mål som har 
nära samband med varandra, får 
målen handläggas vid en av 
kammarrätterna, om det kan göras 
utan avsevärd olägenhet för någon 
part. 
 
En kammarrätt får, om det finns 
särskilda skäl och det kan göras 
utan avsevärd olägenhet för någon 
part, lämna över ett mål till en 
annan kammarrätt som hand- 
lägger sådana mål. 
 
Närmare föreskrifter om över- 
lämnande av mål mellan kam- 
marrätter meddelas av regeringen. 
 
12 § 
Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra 
lagfarna ledamöter får ej sitta i rätten. 
När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är 
kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler 
än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i 
rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän 
1. vid prövning av besvär över 
beslut som ej innebär att målet 
avgöres, 
1. vid prövning av överklagande 
av beslut som ej innebär att målet 
avgöres, 
2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt 
vid annan åtgärd som avser endast måls beredande, 
3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta 
prövats i sak. 
Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål, 
får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet. 
Om domförhet vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i 
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och lagen (1990:886) om gransk- 
ning och kontroll av filmer och videogram. Bestämmelser om domförhet 
vid behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §. 
Vid behandling av frågor om 
prövningstillstånd är kammarrätten 
domför med två ledamöter, om de 
är ense om slutet. 
Vid behandling av frågor om 
prövningstillstånd är kammarrätten 
domför med två ledamöter, om de 
är ense om slutet. Detsamma 
gäller vid behandling av andra 
frågor i mål där prövningtillstånd 
krävs för prövning av över- 
klagande, om frågorna behandlas 
före eller i samband med frågan 
om prövningstillstånd. Vid be- 
handling av en fråga om avvisning 
av ett överklagande på grund av 
att det har kommit in för sent är 
kammarrätten domför med två 
ledamöter, om de är ense om 
slutet. 
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten 
domför med en lagfaren domare. 
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en 
lagfaren ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att de 
bör förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänsteman i 
kammarrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare 
bestämmelser om detta meddelas av regeringen. 
 
13 a § 
Kammarrätten skall vid behandling av mål enligt 10 kap. kommunal- 
lagen (1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300) bestå av tre 
lagfarna ledamöter och två sådana särskilda ledamöter som anges i 
13 b §. 
Kammarrätten är dock domför 
utan de särskilda ledamöterna i 
sådana fall som anges i 12 § andra 
stycket 1 3 samt vid prövning av 
överklagande som uppenbarligen 
inte kan bifallas. 
Kammarrätten är dock domför 
utan de särskilda ledamöterna i 
sådana fall som anges i 12 § andra 
stycket 1 3 samt vid prövning av 
mål som är av enkel beskaffenhet. 
 
14 § 
Om det i lag eller annan för- 
fattning föreskrivs att talan skall 
väckas vid eller överklagas till 
allmän förvaltningsdomstol, skall 
det göras vid en länsrätt. 
Om det i lag eller annan 
författning föreskrivs att talan 
skall väckas vid eller beslut över- 
klagas till allmän förvaltnings- 
domstol, skall det göras vid en 
länsrätt. 
Ett beslut skall överklagas till den länsrätt inom vars domkrets ärendet 
först prövats, om inte regeringen för ett visst slag av mål föreskriver 
något annat. 
Förekommer det vid mer än en 
länsrätt flera mål som har nära 
samband med varandra, får målen 
handläggas vid en av länsrätterna 
om det kan göras utan avsevärd 
olägenhet för någon enskild. 
Närmare föreskrifter om över- 
lämnande av mål mellan länsrätter 
meddelas av regeringen. 
Förekommer det vid mer än en 
länsrätt flera mål som har nära 
samband med varandra, får målen 
handläggas vid en av länsrätterna 
om det kan göras utan avsevärd 
olägenhet för någon part. 
 
En länsrätt får, om det finns 
särskilda skäl och det kan göras 
utan avsevärd olägenhet för någon 
part, lämna över ett mål till en 
annan länsrätt som handlägger 
sådana mål. 
 
Närmare föreskrifter om över- 
lämnande av mål mellan länsrätter 
meddelas av regeringen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. 
 
2.9  Förslag till lag om ändring i 
förvaltningsprocesslagen (1971:291) 
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen (1971:291) 
dels att 33 och 34 a §§ skall ha följande lydelse, 
dels att nuvarande 7 § skall betecknas 6 a § och ha följande lydelse, 
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 §, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
7 § 
6 a § 
En besvärshandling tillställs den 
myndighet som har meddelat det 
beslut som överklagas. Hand- 
lingen skall ha kommit in inom tre 
veckor från den dag då klaganden 
fick del av beslutet. 
Ett överklagande tillställs den 
myndighet som har meddelat det 
beslut som överklagas. Över- 
klagandet skall ha kommit in inom 
tre veckor från den dag då 
klaganden fick del av beslutet 
eller, om klaganden är en part 
som företräder det allmänna, inom 
tre veckor från den dag läns- 
rättens eller kammarrättens beslut 
meddelades. 
Den myndighet som har 
meddelat beslutet prövar om 
besvärshandlingen har kommit in i 
rätt tid. Har handlingen kommit in 
för sent, skall myndigheten avvisa 
den, om inte annat följer av tredje 
stycket. 
Den myndighet som har 
meddelat beslutet prövar om 
överklagandet har kommit in i rätt 
tid. Har överklagandet kommit in 
för sent, skall myndigheten avvisa 
det, om inte annat följer av tredje 
stycket. 
Handlingen skall inte avvisas, 
om förseningen beror på att 
myndigheten har lämnat klaganden 
en felaktig underrättelse om hur 
man överklagar. Handlingen skall 
inte heller avvisas, om den inom 
överklagandetiden har kommit in 
till den domstol som skall pröva 
överklagandet. I ett sådant fall 
skall domstolen vidarebefordra 
handlingen till den myndighet som 
har meddelat beslutet och 
samtidigt lämna uppgift om vilken 
dag handlingen kom in till den 
högre instansen. 
Överklagandet skall inte 
avvisas, om förseningen beror på 
att myndigheten har lämnat 
klaganden en felaktig underrättelse 
om hur man överklagar. Över- 
klagandet skall inte heller avvisas, 
om det inom överklagandetiden 
har kommit in till den domstol 
som skall pröva överklagandet. I 
ett sådant fall skall domstolen 
vidarebefordra överklagandet till 
den myndighet som har meddelat 
beslutet och samtidigt lämna 
uppgift om vilken dag överkla- 
gandet kom in till den högre 
instansen. 
Om besvärshandlingen inte 
avvisas enligt denna paragraf, 
skall den myndighet som har 
meddelat beslutet överlämna den 
och övriga handlingar i ärendet till 
den domstol som skall pröva 
överklagandet. Detta gäller dock 
inte när överklagandet förfaller 
enligt 28 § förvaltningslagen 
(1986:223). 
Om överklagandet inte avvisas 
enligt denna paragraf, skall den 
myndighet som har meddelat 
beslutet överlämna det och övriga 
handlingar i ärendet till den 
domstol som skall pröva 
överklagandet. Detta gäller dock 
inte när överklagandet förfaller 
enligt 28 § förvaltningslagen 
(1986:223).  
7 § 
 
Finner en länsrätt eller kam- 
marrätt i samband med att ett mål 
inleds att den saknar behörighet 
att handlägga målet men att en 
annan motsvarande domstol skulle 
vara behörig, skall handlingarna i 
målet lämnas över till den dom- 
stolen, om den som inlett målet 
inte har något att invända mot 
detta och det inte heller finns 
något annat skäl mot att hand- 
lingarna överlämnas. Hand- 
lingarna skall anses ha kommit in 
till den senare domstolen samma 
dag som de kom in till den domstol 
som först tog emot handlingarna. 
 
33 § 
Länsrätts beslut överklagas hos kammarrätt. Kammarrätts beslut 
överklagas hos Regeringsrätten. 
Beslutet får överklagas av den som det angår, om det gått honom emot. 
Kammarrättens beslut att meddela prövningstillstånd får inte 
överklagas. 
 
Om ett överklagande har av- 
visats såsom för sent inkommet 
och en domstol efter överklagande 
har prövat detta beslut eller 
vägrat prövningstillstånd i fråga 
om ett sådant överklagande, får 
domstolens beslut inte överklagas. 
 
34 a § 
I de fall det är särskilt före- 
skrivet får kammarrätten pröva ett 
överklagande från länsrätten 
endast om kammarrätten har 
meddelat prövningstillstånd. 
Sådant tillstånd behövs dock inte 
när talan förs av Riksdagens 
ombudsmän eller Justitiekanslern. 
För de mål det är särskilt före- 
skrivet krävs prövningstillstånd 
för att kammarrätten skall pröva 
ett överklagande av ett beslut som 
länsrättens meddelat i målet. Det- 
samma gäller länsrätts beslut i en 
fråga som har ett direkt samband 
med ett sådant mål. Sådant 
tillstånd behövs dock inte när talan 
förs av Riksdagens ombudsmän 
eller Justitiekanslern. 
Prövningstillstånd meddelas om 
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet 
prövas av högre rätt, 
2. anledning förekommer till ändring i det slut vartill länsrätten 
kommit eller 
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. 
Meddelas inte prövningstillstånd, står länsrättens beslut fast. En 
upplysning om detta skall tas in i kammarrättens beslut.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. Bestämmelsen i 
förutvarande 7 § första stycket skall tillämpas i fråga om beslut som har 
meddelats före ikraftträdandet. 33 § fjärde stycket gäller inte om det 
överklagade avvisningsbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.  
2.10 Lag om ändring i lagen (1971:1037) om ägande- 
rättsutredning och legalisering 
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1971:1037) om äganderättsutred- 
ning och legalisering skall införas en ny paragraf, 26 a §, med följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
26 a § 
 
Beslut av en länsstyrelse enligt 
denna lag får överklagas hos all- 
män förvaltningsdomstol. Det- 
samma gäller Lantmäteriverkets 
beslut enligt 1 §. 
 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall 
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.  
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:1154) om 
förbud mot dumpning av avfall i vatten 
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1971:1154) om förbud mot 
dumpning av avfall i vatten skall införas en ny paragraf, 11 §, av följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
11 § 
 
En förvaltningsmyndighets be- 
slut enligt 3 § får överklagas hos 
regeringen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
2.12 Förslag till lag om ändring i datalagen (1973:289) 
Härigenom föreskrivs att 25 § datalagen (1973:289) skall ha följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
25 § 
Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän 
förvaltningsdomstol. Om det är en statlig myndighet som är register- 
ansvarig överklagas dock beslutet hos regeringen. 
Justitiekanslern får överklaga ett beslut enligt denna lag för att 
tillvarata allmänna intressen. 
Om en myndighet som är registeransvarig avslår en begäran om 
underrättelse enligt 10 §, överklagas beslutet på samma sätt som gäller ett 
beslut av myndigheten att avslå en begäran om utlämnande av allmän 
handling. Med myndighet jämställs därvid ett annat organ i den 
utsträckning som anges i 1 kap. 8 och 9 §§ sekretesslagen (1980:100). 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten av 
beslut om föreläggande eller 
utdömande av vite. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten av 
beslut om föreläggande av vite.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande 
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
2.13 Förslag till lag om ändring i anläggningslagen 
(1973:1149) 
Härigenom föreskrivs att 30 § anläggningslagen (1973:1149)  skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
30 § 
I fråga om fullföljd av talan mot beslut eller åtgärd av lantmäterimyn- 
digheten enligt denna lag äger 15 kap. fastighetsbildningslagen 
(1970:988) motsvarande tillämpning. Bestämmelserna om fastighets- 
bildningsbeslut skall därvid tillämpas på anläggningsbeslut. 
Mot anläggningsbeslut eller beslut om inställande av förrättning som 
begärts av hyresgästorganisation får organisationen föra talan i likhet 
med vad som gäller för sakägare. 
Mot lantmäterimyndighetens beslut enligt 4 § andra stycket och 33 a § 
denna lag förs talan särskilt på sätt och inom tid som anges i 15 kap. 2 § 
fastighetsbildningslagen. 
Vid tillämpning av 15 kap. 6 § 
fastighetsbildningslagen i ärende 
om godkännande enligt 43 § denna 
lag räknas besvärstiden från dagen 
för lantmäterimyndighetens beslut. 
Mot beslut om sådant godkän- 
nande får en sådan nämnd som 
avses i 23 § och länsstyrelsen föra 
talan såsom mot anläggningsbe- 
slut. 
Vid tillämpning av 15 kap. 6 § 
fastighetsbildningslagen i ärende 
om godkännande enligt 43 § denna 
lag räknas tiden för överklagande 
från dagen för lantmäterimyndig- 
hetens beslut. Mot beslut om så- 
dant godkännande får en sådan 
nämnd som avses i 23 § och läns- 
styrelsen föra talan såsom mot 
anläggningsbeslut. Bestämmel- 
serna i 15 kap. 6 § tredje stycket 
fastighetsbildningslagen skall till- 
lämpas på lantmäterimyndighetens 
beslut om debitering av kostnader 
för prövning av ärenden om god- 
kännande enligt 43 §.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall 
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.  
2.14 Lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning 
av samfälligheter 
Härigenom föreskrivs att 66 och 67 §§ samt rubriken närmast före 66 § 
lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter  skall ha följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
Fastighetsdomstols behörighet 
Lantmäterimyndighets och fastig- 
hetsdomstols behörighet 
 
66 § 
 
Ärenden som enligt denna lag 
skall prövas av en lantmäterimyn- 
dighet tas, med det undantag som 
föreskrivs i 25 §, upp av den lant- 
mäterimyndighet inom vars verk- 
samhetsområde samfälligheten är 
belägen. Är samfälligheten be- 
lägen inom flera lantmäterimyn- 
digheters verksamhetsområden, 
prövas ärendet av den statliga 
lantmäterimyndighet inom vars 
verksamhetsområde huvuddelen av 
samfälligheten är belägen. Det- 
samma gäller om ärendet rör flera 
samfälligheter som är belägna 
inom skilda lantmäterimyndig- 
heters verksamhetsområden. 
Mål eller ärende, som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdom- 
stol, upptages av den fastighetsdomstol inom vars område samfälligheten 
är belägen. Ligger samfälligheten under flera fastighetsdomstolar, uppta- 
ges talan av den domstol under vilken huvuddelen ligger. Detsamma 
gäller om målet eller ärendet rör flera samfälligheter som ligger under 
skilda fastighetsdomstolar. 
 
67 § 
Lantmäterimyndighetens beslut, 
varigenom ansökan om eller an- 
mälan för registrering avskrivits 
eller registrering vägras enligt 
denna lag, får överklagas hos all- 
män förvaltningsdomstol inom två 
månader från dagen för beslutet. 
Lantmäterimyndighetens beslut 
får överklagas hos allmän förvalt- 
ningsdomstol. I fråga om beslut, 
där ansökan om eller anmälan för 
registrering avskrivits eller 
registrering vägrats enligt denna 
lag, gäller att beslutet får över- 
klagas inom två månader från den 
dag då det meddelades. 
Länsstyrelsens beslut enligt 31 § 
första stycket första eller tredje 
punkten, 32 §, 33 § första stycket, 
61 § eller 64 § får överklagas hos 
regeringen. 
 
Länsstyrelsens beslut i övrigt får 
överklagas hos allmän förvalt- 
ningsdomstol. 
Länsstyrelsens beslut får över- 
klagas hos allmän förvaltnings- 
domstol. 
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall 
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.  
2.15 Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen 
(1973:1173) 
Härigenom föreskrivs att 23 § kreditupplysningslagen (1973:1173) 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
23 § 
Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän 
förvaltningsdomstol. Justitiekanslern får föra talan för att ta till vara 
allmänna intressen. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten av 
beslut om föreläggande eller 
utdömande av vite. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten av 
beslut om föreläggande av vite.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande 
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
2.16 Förslag till lag om ändring i inkassolagen (1974:182) 
Härigenom föreskrivs att 19 § inkassolagen (1974:182)  skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
19 § 
Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän 
förvaltningsdomstol. Justitiekanslern får föra talan för att ta till vara 
allmänna intressen. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten av 
beslut om föreläggande eller 
utdömande av vite. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten av 
beslut om föreläggande av vite.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande 
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
2.17 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen 
(1975:1410) 
Härigenom föreskrivs att 5 § trafikskadelagen (1975:1410) skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
5 § 
Trafikförsäkring får meddelas av 
1. en försäkringsgivare som har fått tillstånd till det av regeringen, 
samt 
2. en försäkringsgivare som är verksam här i landet enligt lagen 
(1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige. 
En försäkringsgivare som får 
meddela trafikförsäkring är 
skyldig att på begäran meddela 
trafikförsäkring. I ett tillstånd 
enligt första stycket 1 kan dock 
skyldigheten begränsas till att 
gälla försäkring åt personer som 
tillhör en viss yrkesgrupp eller 
intressegrupp eller som är bosatta 
inom ett visst område. Finans- 
inspektionen kan efter ansökan 
medge motsvarande begränsning 
för försäkringsgivare som driver 
verksamhet här som avses i första 
stycket 2. 
En försäkringsgivare som får 
meddela trafikförsäkring är 
skyldig att på begäran meddela 
trafikförsäkring. I ett tillstånd 
enligt första stycket 1 kan dock 
skyldigheten begränsas till att 
gälla försäkring åt personer som 
tillhör en viss yrkesgrupp eller 
intressegrupp eller som är bosatta 
inom ett visst område. Finans- 
inspektionen kan efter ansökan 
medge motsvarande begränsning 
för försäkringsgivare som driver 
verksamhet här som avses i första 
stycket 2. Finansinspektionens 
beslut får överklagas hos rege- 
ringen. 
En försäkringsgivare som avser att meddela trafikförsäkring genom 
gränsöverskridande verksamhet med stöd av 2 kap. 1 § lagen om EES- 
försäkringsgivares verksamhet i Sverige men som inte har fast driftställe 
i Sverige skall ha en representant här i landet. Representanten skall vara 
bosatt i Sverige eller vara en svensk juridisk person. Försäkringsgivaren 
skall utfärda en fullmakt för representanten att gentemot skadelidande 
företräda försäkringsgivaren och att själv eller genom annan tala och 
svara för denne angående försäkringsfall. Representanten skall även ha 
behörighet att företräda försäkringsgivaren vid kontroll av om det finns 
giltig trafikförsäkring. Försäkringsgivaren skall informera försäkrings- 
tagarna om vem som är försäkringsgivarens representant och om dennes 
adress. Ytterligare föreskrifter om villkor beträffande representanter får 
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finans- 
inspektionen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
2.18 Förslag till lag om ändring i körkortslagen 
(1977:477) 
Härigenom föreskrivs att 49 § körkortslagen (1977:477) skall upphöra 
att gälla vid utgången av september 1998.  
2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:729) om 
Patentbesvärsrätten 
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1977:729) om Patentbesvärs- 
rätten skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
17 § 
I fråga om överklagande av ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten 
finns bestämmelser i patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen 
(1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1982:670), lagen 
(1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrande- 
frihetsgrundlagens områden samt i växtförädlarrättslagen (1997:306). 
Ett beslut av Patentbesvärsrätten, som inte är slutligt, får överklagas 
endast i samband med överklagande av beslut i själva målet. Ett beslut 
får dock överklagas särskilt när rätten har 
1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om 
att hinder föreligger för talans prövning, 
2. avvisat ombud eller biträde, 
3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iaktta föreläggande eller 
ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom 
försummelse eller tredska, 
4. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet, 
5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 4 i fråga som gäller rättshjälp. 
Sådant särskilt överklagande 
som avses i andra stycket får göras 
av den som beslutet angår, om det 
har gått honom emot. Beslutet 
överklagas till Regeringsrätten. 
Därvid tillämpas bestämmelserna i 
7 § förvaltningsprocesslagen 
(1971:291) och i 35-37 §§ samma 
lag om överklagande av kammar- 
rättens beslut. Patentbesvärsrättens 
beslut skall innehålla uppgift om 
att det krävs särskilt tillstånd för 
prövning av överklagande till 
Regeringsrätten och om de 
grunder på vilka ett sådant till- 
stånd meddelas. 
Sådant särskilt överklagande 
som avses i andra stycket får göras 
av den som beslutet angår, om det 
har gått honom emot. Beslutet 
överklagas till Regeringsrätten. 
Därvid tillämpas bestämmelserna i 
6 a § förvaltningsprocesslagen 
(1971:291) och i 35-37 §§ samma 
lag om överklagande av kammar- 
rättens beslut. Patentbesvärsrättens 
beslut skall innehålla uppgift om 
att det krävs särskilt tillstånd för 
prövning av överklagande till 
Regeringsrätten och om de 
grunder på vilka ett sådant till- 
stånd meddelas.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. 
 
2.20 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen 
(1980:620) 
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620) 
 dels att 73 och 74 §§ skall ha följande lydelse, 
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 74 a §, av följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
73 § 
Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, 
om nämnden har meddelat beslut i fråga om 
försörjningsstöd enligt 6 b §, 
vägran eller nedsättning av fortsatt försörjningsstöd enligt 6 d §, 
annat bistånd enligt 6 f §, 
ansökan enligt 6 h §, 
medgivande, återkallelse av medgivande eller om samtycke enligt 
25 §, eller 
förbud eller begränsning enligt 27 §. 
Beslut i fråga om bistånd till annan får inte överklagas enligt första 
stycket. 
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt 
eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först 
sedan det har vunnit laga kraft. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten.  
74 § 
Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 69 §, om 
föreläggande eller förbud enligt 70 § och om omhändertagande av 
personakt enligt 70 c § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. I 
fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut enligt 70 b § gäller i 
tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100). 
Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70 § och om 
omhändertagande av personakt enligt 70 c § samt domstols motsvarande 
beslut gäller omedelbart. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som 
behövs för att verkställa ett beslut om omhändertagande av personakt. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten.  
74 a § 
 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten av 
beslut enligt denna lag.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande 
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
2.21 Förslag till lag om ändring i hälsoskyddslagen 
(1982:1080) 
Härigenom föreskrivs att det i hälsoskyddslagen (1982:1080) skall 
införas en ny paragraf, 25 a §, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
25 a § 
 
Generalläkarens beslut enligt 
denna lag får överklagas hos 
regeringen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:206) om 
viten 
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1985:206) om viten skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
6 § 
Frågor om utdömande av viten 
prövas av länsrätt på ansökan av 
den myndighet som har utfärdat 
vitesföreläggandet eller, om detta 
har skett efter överklagande i 
frågan om vitesföreläggande, av 
den myndighet som har prövat 
denna fråga i första instans. 
Ansökan om utdömande görs hos 
länsrätten i det län där 
myndigheten är belägen. Vad som 
har sagts nu gäller dock ej i fall 
som avses i andra stycket eller 7 §. 
Frågor om utdömande av viten 
som har förelagts av regeringen 
prövas av länsrätten i Stockholms 
län på ansökan av Justitiekanslern. 
Frågor om utdömande av viten 
prövas av länsrätt på ansökan av 
den myndighet som har utfärdat 
vitesföreläggandet eller, om detta 
har skett efter överklagande i 
frågan om vitesföreläggande, av 
den myndighet som har prövat 
denna fråga i första instans. 
Ansökan om utdömande görs hos 
länsrätten i det län där 
myndigheten är belägen. Vad som 
har sagts nu gäller dock ej i fall 
som avses i andra stycket eller 7 §. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten. 
Frågor om utdömande av viten 
som har förelagts av regeringen 
prövas av länsrätten i Stockholms 
län på ansökan av Justitiekanslern. 
Frågor om utdömande av viten som har förelagts en part eller någon 
annan till fullgörande av en skyldighet i en rättegång eller i annat 
motsvarande förfarande prövas utan särskild ansökan av den myndighet 
som har utfärdat föreläggandet.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande 
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
2.23 Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen 
(1986:223) 
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningslagen (1986:223) 
dels att 1 och 23 §§ skall ha följande lydelse, 
dels att rubriken närmast före 22 § skall ha följande lydelse, 
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 22 a §, av följande 
lydelse,  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
1 § 
Denna lag gäller förvaltnings- 
myndigheternas handläggning av 
ärenden och domstolarnas hand- 
läggning av förvaltningsärenden. 
Bestämmelserna i 4 6 §§ gäller 
också annan förvaltningsverk- 
samhet hos dessa myndigheter. 
Denna lag gäller förvaltnings- 
myndigheternas handläggning av 
ärenden och domstolarnas hand- 
läggning av förvaltningsärenden. 
Bestämmelserna i 4 6 §§ gäller 
också annan förvaltningsverk- 
samhet hos dessa myndigheter. I 
22 a § finns bestämmelser om 
överklagande och om krav på 
prövningstillstånd i kammarrätt. 
 
Vem som får överklaga 
Överklagande  
22 a § 
 
Beslut överklagas hos allmän 
förvaltningsdomstol. Detta gäller 
dock inte beslut i administrativa 
ärenden och beslut i ärenden som 
avses i 20 § första stycket 5. 
Om överklagande har skett med 
stöd av första stycket krävs pröv- 
ningstillstånd vid överklagande till 
kammarrätten. 
Av 3 § framgår att särskilda 
föreskrifter som har meddelats 
angående överklagande eller 
överklagandeförbud gäller i stället 
för bestämmelserna i första och 
andra stycket. 
 
23 § 
Ett beslut överklagas skriftligt. I skrivelsen skall klaganden ange vilket 
beslut som överklagas och den ändring i beslutet som han begär. 
Skrivelsen ges in till den 
myndighet som har meddelat 
beslutet. Den skall ha kommit in 
dit inom tre veckor från den dag då 
klaganden fick del av beslutet. 
Skrivelsen ges in till den 
myndighet som har meddelat 
beslutet. Den skall ha kommit in 
dit inom tre veckor från den dag då 
klaganden fick del av beslutet. Om 
klaganden är en part som före- 
träder det allmänna och beslutet 
överklagas till en länsrätt eller 
kammarrätt, skall överklagandet 
dock ha kommit in inom tre veckor 
från den dag då beslutet 
meddelades. 
Tiden för överklagande av sådana beslut som gäller föreskrifter som 
avses i 8 kap. regeringsformen och som inte delges räknas från den dag 
då beslutet gavs till känna. Har beslutet getts till känna vid mer än ett 
tillfälle, räknas tiden från dagen för det sista föreskrivna 
tillkännagivandet.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. Den nya lydelsen av 23 § 
gäller inte i fråga om beslut som har meddelats före ikraftträdandet.  
2.24 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen 
(1988:327) 
Härigenom föreskrivs att 84 § fordonsskattelagen (1988:327) skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
84 § 
Beslut om skatt som avses i 38, 
39 eller 42 § eller beslut som avses 
i 89 § eller som avser rättelse 
enligt 45 § första stycket eller 
anstånd att betala skatt får 
överklagas hos allmän förvalt- 
ningsdomstol av den skattskyldige 
och av Riksskatteverket. Riks- 
skatteverkets överklagandetid räk- 
nas från beslutets dag. 
Beslut om skatt som avses i 38, 
39 eller 42 § eller beslut som avses 
i 89 § eller som avser rättelse 
enligt 45 § första stycket eller 
anstånd att betala skatt får 
överklagas hos allmän förvalt- 
ningsdomstol av den skattskyldige 
och av Riksskatteverket. 
Riksskatteverket får överta beskattningsmyndighetens uppgift att i 
länsrätten och kammarrätten föra det allmännas talan. Riksskatteverket 
för det allmännas talan i Regeringsrätten. 
Beslut enligt 64 § andra stycket får överklagas hos Riksskatteverket. 
Riksskatteverkets beslut får inte överklagas. 
Bestämmelserna i 8 kap. 1 § 
andra stycket, 7 och 8 §§ lagen 
(1984:151) om punktskatter och 
prisregleringsavgifter gäller även 
för fordonsskatt. Riksskatteverket 
får föra talan till den skatt- 
skyldiges förmån. Riksskatte- 
verket har då samma behörighet 
som den skattskyldige. 
Bestämmelserna i 8 kap. 1 § 
andra stycket och 8 § lagen 
(1984:151) om punktskatter och 
prisregleringsavgifter gäller även 
för fordonsskatt. Riksskatteverket 
får föra talan till den skatt- 
skyldiges förmån. Riksskatte- 
verket har då samma behörighet 
som den skattskyldige. 
Har en part överklagat ett beslut om fastställande av skatt eller om 
efterbeskattning får också motparten överklaga beslutet, även om den för 
honom stadgade överklagandetiden gått ut. Motpartens överklagande 
skall ha kommit in inom två veckor från utgången av den tid inom vilken 
det första överklagandet senast skulle ha kommit in. Återkallas eller 
förfaller på annat sätt det första överklagandet, är även det senare 
förfallet.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. 
 
2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1119) om 
teknisk kontroll 
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1992:1119) om teknisk kontroll 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
23 § 
Beslut av Styrelsen för ackre- 
ditering och teknisk kontroll enligt 
15 § och om åtgärd enligt 18 § får 
överklagas hos allmän förvalt- 
ningsdomstol. 
Beslut av Styrelsen för ackre- 
ditering och teknisk kontroll enligt 
15 och 20 §§ och om åtgärd enligt 
18 § får överklagas hos allmän 
förvaltningsdomstol. 
Bestämmelserna i 23 25 §§ förvaltningslagen (1986:223) om hur 
beslut överklagas skall tillämpas också i fråga om beslut enligt 9 § av 
bolag eller annan juridisk person. 
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall 
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.  
2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om 
individuellt pensionssparande 
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1993:931) om individuellt 
pensionssparande skall införas en ny paragraf, 7 kap. 5 §, samt närmast 
före denna paragraf en ny rubrik av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
7 kap.  
Överklagande  
5 § 
 
Beslut som Finansinspektionen 
meddelar med stöd av 1 kap. 4 § 
samt 6 kap. 2 § och 4 § första 
stycket får överklagas hos kam- 
marrätten. 
Andra beslut som inspektionen 
meddelar får, med undantag av 
vad som följer av hänvisningen i 
2 § till bestämmelser i lagen 
(1991:981) om värdepappers- 
rörelse, överklagas hos länsrätten. 
Prövningstillstånd krävs vid över- 
klagande till kammarrätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall 
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.  
2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1623) om 
skattereduktion för riskkapitalinvesteringar 
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1995:1623) om skattereduktion 
för riskkapitalinvesteringar skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
13 § 
Beslut av skattemyndigheten får 
överklagas hos allmän förvalt- 
ningsdomstol. Skattemyndighetens 
beslut får överklagas av Riks- 
skatteverket inom tre veckor från 
dagen för beslutet. 
Beslut av skattemyndigheten får 
överklagas hos allmän förvalt- 
ningdomstol. 
Riksskatteverket får överklaga ett beslut av allmän förvaltningsdomstol 
även om verket inte tidigare har fört det allmännas talan i målet. 
Riksskatteverket för det allmännas talan i Regeringsrätten. 
Riksskatteverket får uppdra åt en tjänsteman vid skattemyndighet att 
företräda verket i allmän förvaltningsdomstol.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
2.28 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om 
arbetslöshetsförsäkring 
Härigenom föreskrivs att 60 § lagen (1997:238) om arbetslöshets- 
försäkring skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
60 § 
Vid överklagande till kammarrätt krävs det prövningstillstånd. 
 
Bestämmelsen i 33 § fjärde 
stycket förvaltningsprocesslagen 
(1971:291) gäller inte avvisnings- 
beslut som har meddelats av en 
arbetslöshetskassa.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:239) om 
arbetslöshetskassor 
Härigenom föreskrivs att 110 § lagen (1997:239) om arbetslöshets- 
kassor skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
110 § 
Vid överklagande till kammarrätt krävs det prövningstillstånd. 
 
Bestämmelsen i 33 § fjärde 
stycket förvaltningsprocesslagen 
(1971:291) gäller inte avvisnings- 
beslut som har meddelats av en 
arbetslöshetskassa.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
2.30 Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen 
(1998:000) 
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 8 § yrkestrafiklagen (1998:000) skall 
ha följande lydelse.  
Lydelse enligt prop. 1997/98:63 
Föreslagen lydelse 
 
7 kap. 
8 § 
Om en förvaltningsmyndighet 
överklagar en allmän förvaltnings- 
domstols beslut, skall överklagan- 
det ha kommit in inom tre veckor 
från den dag då beslutet med- 
delades. 
 
En förvaltningsmyndighet får föra talan även till förmån för den 
enskilda parten.  
2.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:000) om 
biluthyrning 
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen om biluthyrning (1998:000) skall 
ha följande lydelse.  
Lydelse enligt prop. 1997/98:63 
Föreslagen lydelse 
 
23 § 
Om prövningsmyndigheten över- 
klagar en allmän förvaltnings- 
domstols beslut, skall överkla- 
gandet ha kommit in inom tre 
veckor från den dag då beslutet 
meddelades. 
 
Prövningsmyndigheten får föra talan även till förmån för den enskilda 
parten.  
3 Ärendet och dess beredning 
I promemorian Översyn av förvaltningsprocessen (Ds 1996:40) som har 
upprättats inom Justitiedepartementet, föreslås olika lagändringar som 
syftar till att effektivisera förvaltningsprocessen. En del av förslagen har 
redan tagits upp av regeringen och medfört lagstiftning. Det gäller 
bestämmelser om länsrättens sammansättning (prop. 1996/97:133, bet. 
1996/97JuU17, rskr. 1996/97:216, SFS 1997:392). I promemorian 
lämnas också förslag beträffande bl.a. kammarrättens och Regerings- 
rättens sammansättning, omfattningen av kravet på prövningstillstånd i 
kammarrätt och Regeringsrätten vad gäller processuella frågor, 
klagofristens beräkning och längd samt överlämnande av mål mellan 
förvaltningsdomstolarna. 
Därefter har inom Justitiedepartementet upprättats promemorian 
Fortsatt översyn av förvaltningsprocessen (Ds 1997:29). I promemorian 
föreslås att det i förvaltningsrätten införs en allmän princip om 
domstolsprövning av förvaltningsbeslut och att principen skall komma 
till uttryck genom en bestämmelse i förvaltningslagen om att talan mot 
beslut får föras i allmän förvaltningsdomstol genom en ansökan om 
rättens prövning. I 1997 års promemoria lämnas också flera andra 
förslag, bl.a. om kompletterande regler för förfarandet i mål om resning, 
återställande av försutten tid och rättsprövning. Förslaget om en allmän 
princip om domstolsprövning bygger på Fri- och rättighetskommitténs 
förslag i betänkandet Domstolsprövning av förvaltningsärenden (SOU 
1994:117). 
I detta ärende tar regeringen upp förslaget i 1997 års promemoria om 
att i förvaltningsrätten införa en allmän princip om domstolsprövning av 
förvaltningsbeslut, men tar inte ställning till om ett nytt rättsmedel 
ansökan om rättens prövning   bör införas i förvaltningsprocessen. Den 
frågan kommer att beredas vidare inom Justitiedepartementet liksom de 
övriga förslag som förs fram i 1997 års promemoria. I detta ärende tar 
regeringen också upp de kvarstående förslagen i 1996 års promemoria. 
Promemoriornas lagförslag i dessa delar finns i bilaga 1 och 2. 
Promemoriorna har remissbehandlats. Förteckningar över remiss- 
instanserna finns i bilaga 3 och 4. Sammanställningar över remissvaren 
finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju96/2496 och Ju97/1333). 
Vidare tar regeringen i detta ärende upp en promemoria, Några 
överklagandefrågor, som utarbetats i Inrikesdepartementet som ett led i 
arbetet att befria regeringen från löpande ärenden. Promemorian 
innehåller förslag till ändringar avseende instansordningen för vissa 
överklaganden enligt dels lagen (1971:1037) om äganderättsutredning 
och legalisering, dels lagen (1973:1150) om förvaltning av sam- 
fälligheter. Den innehåller också förslag om en ändrad instansordning för 
överklagande av räkningar avseende avgifter för lantmäteriförrättningar. 
Promemorians lagförslag finns i bilaga 5. Promemorian har 
remissbehandlats. En förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 6. 
Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr 
Ju98/526). Regeringen tar i detta ärende upp de frågor som har 
behandlats i promemorian och som kräver lagändringar. 
Lagrådet 
Regeringen beslutade den 5 februari 1998 att inhämta Lagrådets yttrande 
över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 
8. Lagrådet har haft synpunkter på förslaget till ändring i 
fastighetsbildningslagen (1970:988). Vi behandlar detta i avsnitt 4.4.1. 
Lagrådet har lämnat övriga förslag utan erinran, men har haft synpunkter 
på vissa paragrafers utformning (se avsnitt 4.2, 5 och 9). Vissa redak- 
tionella ändringar har gjorts i lagtexten. 
I remissen till Lagrådet föreslog regeringen att en ändring skulle göras 
i taxeringslagen samt med anledning därav flera följdändringar i andra 
skatteförfattningar. De förslagen läggs inte fram i propositionen. Vi 
återkommer till den frågan i avsnitt 9. Där tar vi i stället upp några 
förslag till lagändringar utöver de som ingick i remissen, lagförslag 5, 28 
och 29. 
Efter Lagrådets granskning har tillkommit två ytterligare följd- 
ändringar, lagförslag 13 och 19. Vi återkommer till detta i avsnitt 4.2 och 
12. 
4 Överklagande av förvaltningsbeslut 
4.1 En allmän regel om domstolsprövning av 
förvaltningsbeslut 
Regeringens förslag: En allmän regel om domstolsprövning av 
förvaltningbeslut skall införas. 
 
Förslaget i 1997 års promemoria överensstämmer i sak med 
regeringens förslag. 
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna är positiva till 
förslaget om att införa en allmän princip om domstolsprövning av 
förvaltningsbeslut. Boverket avstyrker dock förslaget och anför bl.a. att 
tillämpningsområdet för principen inte är tillräckligt klarlagt. Göteborgs 
kommun anser att förslaget inte kan accepteras i promemorians ut- 
formning. Enligt kommunen bör det endast när det gäller laglighetsfrågor 
kunna övervägas att tillämpa en ny princip om domstolsprövning. 
Svenska Kommunförbundet avstyrker förslaget och förordar att över- 
väganden om fullföljd görs på de speciella sakområden där det kan 
befaras att svensk rätt kommer i konflikt med Europakonventionen. 
Bakgrund: I äldre tider skilde man i Sverige inte så noga mellan 
rättskipning och förvaltning och än mindre mellan förvaltnings- 
rättskipning och förvaltning. Såväl den högsta förvaltande som den 
högsta rättskipande makten fanns samlad hos kungen. Denna ordning var 
bestående under lång tid. Genom 1809 års regeringsform stärktes 
domstolarnas oberoende, men fortfarande bestod regeringsmakten och 
den högsta administrativa domsmakten som en enhet. Rättssäkerhets- 
tänkandet ökade i betydelse under 1800-talet och krav började resas på 
domstolskontroll över förvaltningen. Detta ledde till att överprövningen i 
åtskilliga ärendegrupper flyttades från förvaltningsmyndigheterna till de 
då befintliga domstolarna. I syfte bl.a. att lätta på regeringens arbetsbörda 
inrättades Regeringsrätten år 1909 och rätten att överklaga förvaltnings- 
beslut började utvecklas. Rätten att överklaga reglerades ofta i 
författning, men även om sådana bestämmelser saknades ansågs gälla en 
allmän rätt att få förvaltningsbeslut fattade av statliga myndigheter under 
regeringen överprövade av överordnad myndighet och i sista hand av 
Kungl. Maj:t. 
Genom förvaltningsrättsreformen 1971 och länsrättsreformen 1979 
förbättrades de organisatoriska förutsättningarna att överpröva förvalt- 
ningsbeslut i domstol och överprövningen av förvaltningsbeslut har i allt 
fler målgrupper förlagts till förvaltningsdomstol i stället för hos 
regeringen. 
Under 1990-talet har förvaltningsprocessen förändrats genom stegvisa 
reformer. Ett viktigt steg togs genom införandet av den allmänna 
tvåpartsprocessen som innebär en väsentlig förändring av förhållandet 
mellan förvaltningsförfarandet och förvaltningsprocessen. Vidare har 
tyngdpunkten i förvaltningsdomstolsorganisationen förskjutits nedåt på 
så sätt att länsrätt utgör första domstolsinstans i det övervägande antalet 
mål samtidigt som krav på prövningstillstånd blivit huvudregel i 
kammarrätt. Länsrätterna har numera att handlägga mål enligt omkring 
500 olika författningar. Samtidigt har strävandena att avlasta regeringen 
från besvärsprövning varit framgångsrika. Arbetet är dock ännu inte 
slutfört. Riksdagen fastställde år 1984 riktlinjer för en systematisk 
översyn av reglerna om rätten att överklaga beslut till regeringen. I 
enlighet med dessa riktlinjer har strävandena inriktats på bl.a. att från 
regeringen lyfta bort sådana ärenden som inte kräver ställningstaganden 
från regeringen som politiskt organ. Enligt riktlinjerna bör det i 
allmänhet ankomma på regeringen att pröva överklaganden i frågor där 
försvars-, ordnings-, säkerhets-, allmänekonomiska eller andra statsnytto- 
synpunkter är särskilt framträdande medan förvaltningsdomstolarna 
huvudsakligen bör befatta sig med sådana mål av rättslig natur, vilka rör 
förhållandet mellan enskilda inbördes eller mellan enskilda och det 
allmänna och vilkas avgörande kan vara av väsentlig betydelse för den 
enskilde (prop. 1983/84:120). 
Förvaltningsdomstolarnas behörighet att pröva överklagade förvalt- 
ningsbeslut framgår av uttryckliga bestämmelser i författning. I avsaknad 
av sådana bestämmelser gäller som en allmän oskriven regel att statliga 
myndigheters beslut får överklagas hos närmast högre myndighet. 
Principen att beslut i sista hand får överklagas till regeringen om inte 
annat är särskilt föreskrivet kommer till uttryck i 35 § verksförordningen 
(1995:1322). 
Förvaltningsbesluts överklagbarhet 
I 22 § förvaltningslagen (1986:223) anges att ett beslut får överklagas av 
den som beslutet angår, om det gått honom emot och beslutet kan 
överklagas. Förvaltningslagen ger emellertid, bortsett från vissa beslut 
som meddelas under handläggning, inget svar på frågan om vilka beslut 
som kan överklagas. Överklagbarheten regleras i stället i viss mån genom 
bestämmelser i specialförfattningar och myndighetsinstruktioner. Dessa 
bestämmelser kompletteras av allmänna principer som har utbildats i 
praxis. 
I svensk förvaltningsrätt anses den oskrivna huvudregeln gälla, att 
statliga myndigheters beslut kan överklagas även om bestämmelser om 
överklagande saknas. Om det för kommunala beslut saknas special- 
bestämmelser om överklagande kan besluten i vissa fall bli föremål för 
laglighetsprövning enligt kommunallagen (1991:900) eller kyrkolagen 
(1992:300). För att förvaltningsbeslut som meddelas av organ som står 
utanför den statliga och kommunala organisationen skall kunna 
överklagas krävs däremot uttryckligt författningsstöd. 
Specialförfattningarnas bestämmelser om överklagbarhet är långt ifrån 
enhetliga. I vissa fall ger bestämmelserna helt allmänt uttryck för att 
beslut enligt en viss författning eller av en viss myndighet får överklagas 
och i andra fall innehåller de ett allmänt förbud mot att beslut enligt 
författningen överklagas. Det finns också bestämmelser som är mera 
preciserade. De kan innehålla uppräkningar av sådana beslut som får 
överklagas, medan ingenting nämns om andra beslut. Avsikten kan då 
vara att sistnämnda beslut inte får överklagas. När det gäller kommunala 
beslut kan emellertid avsikten i stället vara att besluten får överklagas i 
den ordning som gäller enligt kommunallagen. Bestämmelserna kan 
också vara preciserade på så sätt att det uttryckligen anges att vissa beslut 
enligt författningen inte får överklagas utan att det anges vad som gäller i 
övrigt eller med tillägget att andra beslut får överklagas. 
Uttryckliga överklagandeförbud kan ange antingen att besluten inte alls 
får överklagas eller att överklagandet inte får fullföljas till en högre 
instans. Motiven för överklagandeförbuden är skiftande. I vissa fall har 
besluten ansetts sakna sådana rättsverkningar som motiverar att de kan 
överklagas. I några fall har ansetts att det inte finns någon högre instans 
som har bättre förutsättningar än beslutsinstansen att göra den 
bedömning som beslutet förutsätter. I andra fall har syftet varit att 
förkorta handläggningen genom att koncentrera möjligheten att överklaga 
till ett enda stadium i förfarandet. 
Även om det i en författning anges att ett beslut enligt författningen 
eller ett beslut av en viss myndighet kan överklagas, skall detta inte 
uppfattas så att alla sådana beslut är överklagbara. Överklagbarheten är 
nämligen begränsad till följd av de allmänna principer som har utbildats i 
praxis. Bland dessa principer kan nämnas följande. En förutsättning för 
att ett beslut skall kunna överklagas är att beslutet har karaktären av ett 
skriftligt uttalande. En myndighets faktiska handlande eller underlåtenhet 
att handla kan inte överklagas. En annan förutsättning för överklagbarhet 
är att beslutet har någon inte alltför obetydlig verkan för parter eller 
andra. En myndighets förslag eller yttrande till en annan myndighet, som 
har att besluta i saken, är normalt inte heller överklagbart. Beslut som rör 
myndigheternas interna förhållanden kan som huvudregel inte över- 
klagas. Ett principbeslut, som är avsett att vara vägledande i kommande 
enskilda fall, är som regel inte heller överklagbart. Samma sak gäller för 
förhandsbesked som inte är bindande. Normbeslut får däremot i princip 
överklagas i samma utsträckning som beslut i enskilda fall. Beslut under 
beredningen av ett ärende är som regel inte överklagbara annat än i 
samband med att det slutliga avgörandet i ärendet överklagas. Beslut på 
verkställighetsstadiet kan i allmänhet inte heller överklagas. Normalt 
saknas också möjlighet att klaga över motiveringen till ett beslut. 
Kompetensfördelningen allmän domstol   allmän förvaltningsdomstol 
Kompetensfördelningen mellan de allmänna domstolarna och förvalt- 
ningsdomstolarna beror i första hand av uttryckliga bestämmelser i 
författning. Förvaltningsdomstolarnas kompetens är nästan alltid bestämd 
genom sådana bestämmelser. Tidigare angavs förvaltningsdomstolarnas 
behörighet väsentligen genom en uppräkning i lagen (1971:309) om 
behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål samt lagen 
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Uppräkningen av de fall 
i vilka talan får väckas eller när ett beslut får överklagas hos 
förvaltningsdomstol finns numera inte samlad, utan i stället anges i varje 
författning om och i vad mån detta får ske. Det har därför inte ansetts 
vara möjligt att med ledning av endast en saks natur avgöra om en 
förvaltningsdomstol är behörig att ta upp saken till prövning. Möjlig- 
heten att överklaga är i stället beroende av vad som anges i special- 
författning. Huvudsyftet med denna författningsreglering är att fördela 
kompetensen mellan förvaltningsmyndigheterna och regeringen å ena 
sidan och förvaltningsdomstolarna å andra sidan. Grundtanken vid denna 
fördelning har, som vi redovisat i det föregående, varit att lämplig- 
hetsfrågor bör prövas av förvaltningsmyndigheterna och i sista hand av 
regeringen medan rättsfrågor bör prövas av domstolarna. Avsikten med 
regleringen har således inte varit att skilja de allmänna domstolarnas 
kompetensområde från förvaltningsdomstolarnas. 
De allmänna domstolarnas kompetens bestäms inte med hjälp av en 
motsvarande uppräkning. Även om dessa domstolars kompetens någon 
gång kan vara bestämd genom särskilda lagstadganden, saknas oftast 
specialbestämmelser i ämnet. Man får i stället söka ledning i den 
allmänna princip som ligger till grund för rättegångsbalken och som 
anger att alla tvistemål skall avgöras av allmän domstol, om inte annat 
särskilt stadgas. I 10 kap. 17 § rättegångsbalken finns en uppräkning av 
vilka slags tvister som inte kan prövas av allmän domstol. I lagrummet 
anges bl.a. att rätten inte är behörig att pröva tvist, som skall prövas av 
annan myndighet än domstol eller av särskild domstol. Denna 
bestämmelse innebär att allmän domstol kan vara förhindrad att pröva en 
fråga i vilken en förvaltningsmyndighet har tillerkänts beslutanderätt. För 
att allmän domstol skall anses förhindrad att pröva en sådan fråga har 
ansetts krävas att det genom ett författningsbemyndigande anförtrotts åt 
förvaltningsmyndighet att allsidigt och slutgiltigt pröva frågan. Om så 
inte är fallet brukar myndighetens beslut betraktas som ett partsbesked 
och inte hindra en prövning av allmän domstol. 
Med början under 1980-talets förra hälft har kunnat noteras en ökning 
av antalet mål där kompetensfördelningsfrågan varit föremål för 
bedömning. Frågan har blivit än mer aktuell genom den utökning av 
rätten till domstolsprövning som följer av artikel 6 i den europeiska 
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de 
grundläggande friheterna (Europakonventionen). Vi återkommer till den 
frågan i det följande. Om kompetensfördelningen mellan allmän domstol 
och förvaltningsdomstol är oklar, riskerar rätten till domstolsprövning att 
inte få fullt genomslag i svensk rätt. Saken har nyligen aktualiserats i ett 
mål som var föremål för prövning i såväl Högsta domstolen (NJA 1994 s. 
657) som Regeringsrätten (RÅ 1995 ref. 58). 
 
Jordbruksverket hade med stöd av förordningar beviljat en 
privatperson (S) ett visst belopp som inkomststöd och djurbidrag. I 
förordningarna angavs att beslutet inte kunde överklagas. Beloppet 
utbetalades emellertid inte till S, utan till en tidigare brukares 
konkursbo. S ansåg att beloppet hade utbetalats till fel mottagare och 
ansökte därför om stämning mot staten med yrkande att utfå det 
belopp som hon gått miste om. Högsta domstolen fann att det i målet 
var fråga om en civil rättighet och att en rätt till domstolsprövning 
därför förelåg. Högsta domstolen ansåg emellertid att denna prövning 
inte skulle ske i allmän domstol och avvisade S:s talan. Högsta 
domstolen anförde bl.a. att det inte finns någon särskild 
lagbestämmelse som i fall som det förevarande reglerar frågan om 
tvisten skall prövas i allmän domstol eller i förvaltningsdomstol, 
varför man   enligt doktrinen   får falla tillbaka på den allmänna 
principen att alla tvistemål och brottmål skall avgöras av allmän 
domstol om inget annat är särskilt stadgat. Högsta domstolen slog 
emellertid fast att denna princip har utvecklats före tillkomsten av 
1971 års förvaltningsrättsreform. Sedan det genom denna reform 
tillskapats ett rättegångsförfarande i förvaltningsdomstol, som ger 
bättre garantier för den enskildes rättssäkerhet, har i den nya 
regeringsformen förvaltningsdomstolarna behandlats som likvärdiga 
med de allmänna domstolarna. Högsta domstolen tillade dessutom att 
principen har tillkommit utan att man förutsåg att det till följd av 
Europakonventionen inte skulle vara möjligt att upprätthålla 
grundsatsen att domstol saknar behörighet att avgöra en tvist, som det 
enligt författning inte ankommer på domstol att pröva. Högsta 
domstolen menade därför att man i det aktuella målet inte kunde utgå 
från principen. Tvärtom ansåg domstolen tvistefrågans karaktär vara 
sådan att starka sakliga skäl talade för att prövningen snarare borde 
ske i förvaltningsdomstol än i allmän domstol. Avslutningsvis 
konstaterade Högsta domstolen att det med den metod som används i 
gällande lag för att bestämma förvaltningsdomstols behörighet kunde 
vara svårt att hitta en behörig förvaltningsdomstol. 
S vände sig därefter till allmän förvaltningsdomstol. När målet 
slutligen kom under Regeringsrättens prövning fann dess majoritet, till 
skillnad mot Högsta domstolen, att det inte fanns några säkra belägg 
för att rätten till ekonomiska bidrag som det förevarande är en fråga 
som omfattas av begreppet  civila rättigheter  i Europakonventionens 
artikel 6. Majoriteten fastslog därför att grund saknades för slutsatsen 
att Europakonventionen skulle göra en domstolsprövning av anspråket 
nödvändig. Domstolens majoritet saknade således anledning att ta 
ställning i frågan om kompetensfördelningen mellan allmän domstol 
och förvaltningsdomstol. Minoriteten var skiljaktig beträffande 
motiveringen. Man delade majoritetens bedömning att det saknades 
underlag för några säkra uttalanden i frågan om rätten till 
ifrågavarande bidrag utgör en civil rättighet i Europakonventionens 
mening. Minoriteten menade emellertid att den frågan inte var 
avgörande för bedömningen av om S:s talan kunde prövas av 
förvaltningsdomstol. Man ansåg att, oavsett hur det förhöll sig i den 
nyssnämnda frågan, en förvaltningsdomstols kompetens i varje 
särskilt fall måste framgå av författning och att en sådan författning 
saknades i det aktuella fallet. 
 
Domstolarnas ställningstaganden är ett tecken på att en negativ 
kompetenskonflikt kan uppkomma, dvs. en situation där varken allmän 
domstol eller förvaltningsdomstol anser sig behörig att pröva en fråga 
trots att båda domstolarna funnit att en rätt till domstolsprövning 
föreligger. 
I debatten har framförts den uppfattningen att situationen är 
otillfredsställande och att det bör ankomma på lagstiftaren att vidta 
åtgärder med avseende på domstolarnas kompetensområde (se bl.a. 
Strömberg, FT 1995 s. 214f, Malmqvist, SvJT 1996 s. 193 och Warnling- 
Nerep, FT 1996 s. 11). 
Europarättens krav på domstolsprövning 
Enligt artikel 6 i Europakonventionen har var och en rätt att få en tvist 
rörande hans civila rättigheter och skyldigheter prövade i en opartisk och 
offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol som 
upprättats enligt lag. Såvitt gäller tvister om civila rättigheter och 
skyldigheter framgår av Europadomstolens praxis att artikeln är 
tillämplig och rätt till domstolsprövning föreligger om det är fråga om en 
reell och seriös tvist mellan enskilda eller mellan en enskild och en 
myndighet, som rör en rättighet som är erkänd i den nationella rätten och 
som kan karaktäriseras som en civil rättighet. Särskilda svårigheter 
uppkommer när det gäller att avgöra om den omtvistade rättigheten kan 
karaktäriseras som en  civil rättighet . Någon egentlig definition av detta 
begrepp har inte givits i domstolens praxis. Klart är emellertid att 
uttrycket omfattar inte bara sådana rättigheter som kan hänföras till den 
traditionella civilrätten utan även sådana rättigheter som regleras i 
offentligrättslig ordning. Men bestämmelsen syftar inte till att skapa nya 
materiella rättigheter utan till att garantera rätten till en opartisk prövning 
av tvister om existerande sådana rättigheter och dessas innehåll. 
Innebörden av begreppet  civila rättigheter  har lagts fast i en serie 
avgöranden som har sin utgångspunkt i målet Ringeisen mot Österrike 
(Ser. A No. 13) i vilket bl.a. slogs fast att rätten till domstolsprövning av 
tvister om civila rättigheter innefattar alla förfaranden där utgången är 
avgörande för den enskildes privata rättigheter och skyldigheter och att 
det saknar betydelse huruvida tvisten avgjorts i förvaltningsrättslig 
ordning enligt den nationella rättsordningen. Begreppet har därefter 
genomgått en fortlöpande utveckling och dess innebörd, och därmed 
rätten till domstolsprövning, har med tiden blivit tämligen vidsträckt. 
Den praxis som Europadomstolen utvecklat rörande tolkningen av 
begreppet civila rättigheter och skyldigheter och tillämpligheten av 
artikel 6 på tvisten kan sammanfattas på följande vis. Artikeln är 
tillämplig på tvister som rör eller påverkar äganderättsförhållanden, t.ex. 
expropriation eller expropriationsliknande förfaranden (se t.ex. målen 
Sporrong-Lönnroth mot Sverige, Ser. A No. 52, Bodén mot Sverige, Ser. 
A No. 125-B och Lithgow mot Storbritannien, Ser. A No. 102), tvister 
om förvärvstillstånd (Håkansson-Sturesson mot Sverige, Ser. A No. 171- 
A), bygglovs- och byggnadsplanetvister (målen Allan och Mats 
Jacobsson mot Sverige, Ser. A No. 163 och 180-A), tvist om utnyttjande 
av grustäkt (målet Fredin mot Sverige, Ser. A No. 192). Hit hör även 
tvister om tillstånd att bedriva viss näringsverksamhet (se t.ex. målen 
Benthem mot Nederländerna, Ser. A No. 97, Pudas mot Sverige, Ser. A 
No. 125-A, och Tre Traktörer mot Sverige, Ser. A No. 159). Inom 
tillämpningsområdet för artikel 6 faller också vissa sociala rättigheter och 
förmåner under förutsättning bl.a. att villkoren för att få del av förmånen 
är närmare angivna (se målen Salesi mot Italien, Ser. A No. 257-E, och 
Schuler-Zgraggen mot Schweiz, Ser. A No. 263) liksom tvist om 
skyldighet att erlägga avgift till socialförsäkringssystemet (målet 
Schouten och Meldrum mot Nederländerna, Ser. A No. 304). Intrång i 
skyddet för privat- och familjelivet (artikel 8), t.ex. umgängesrätts- 
begränsningar, har regelmässigt bedömts som omfattade av begreppet 
 civila rättigheter  (se t.ex. målen Eriksson och Olsson II mot Sverige, 
Ser. A No. 156 och 250). 
Det är mer vanskligt att med någon säkerhet uttala sig om vad som inte 
omfattas av begreppet  civila rättigheter  och vad som alltså faller 
utanför tillämpningsområdet för artikel 6. Domstolspraxis saknas och 
man är huvudsakligen hänvisad till kommissionspraxis i mål som inte 
tagits upp till prövning och som alltså inte underställts domstolen. Av 
denna kommissionspraxis framgår emellertid att bl.a. skatteprocessen, 
medborgarskapsfrågor, asylprocessen och vissa typer av offentligrättsligt 
reglerade skadeståndskrav mot det allmänna samt tvister om anställning 
och avskedande av offentliganställda torde falla utanför tillämpnings- 
området. 
EG-rättens krav på domstolsprövning finns inte samlade i någon 
speciell författning, utan får sökas på olika håll. Några bestämmelser 
finns i EG:s primära rätt, dvs. fördragen om de tre gemenskaperna och 
om den europeiska unionen. Rätten till domstolsprövning är också 
sekundärrättsligt reglerad i EG-förordningar och EG-direktiv. Andra 
normer utvecklas genom EG-domstolens avgöranden, vilka bygger på 
bl.a. medlemsländernas interna rättsordningar och principer som ligger 
till grund för gemensamma rättsåskådningar. 
I EG-rätten finns en rätt till domstolsprövning som ansluter till artikel 6 
i Europakonventionen och som utvecklas genom praxisbildning i EG- 
domstolen. Europakonventionen utgör också enligt EG-domstolens 
praxis en del av EG-rätten. 
Frågan om omfattningen av EG-rättens krav på domstolsprövning har 
nyligen varit föremål för avgörande i Regeringsrätten. Genom dom den 
25 november 1997 (RÅ 1997 ref. 65) har Regeringsrätten fastslagit att 
detta krav omfattar vissa beslut som enligt svensk författning inte fick 
överklagas. Målet gällde Jordbruksverkets beslut rörande arealersättning 
enligt förordningen (1994:1715) om EG:s förordningar om jordbruks- 
produkter. I förordningen angavs att Jordbruksverkets beslut inte fick 
överklagas. Regeringsrätten konstaterade att talan avsåg ett på EG- 
rättslig grund framställt anspråk om ekonomiskt stöd i samband med 
jordbruksproduktion. Regeringsrätten hänvisade i sin dom till att EG- 
domstolen i det s.k. Borelli-målet (C-97/91- /1992/ Rec.I s. 6313) uttalat 
att den som påstår sig ha anspråk av detta slag har rätt att få sin sak 
prövad av domstol. Mot bakgrund bl.a. härav ansåg Regeringsrätten att 
överklagandeförbudet inte är förenligt med EG-rättens allmänna 
rättsprinciper och att klaganden har rätt att få sin ansökan om 
arealersättning prövad av domstol. Enligt Regeringsrätten skulle en 
annan överklagandebestämmelse i förordningen, som anger att 
Jordbruksverkets beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, 
tillämpas även i detta fall. Betydelsen av detta avgörande berörs närmare 
i det följande. 
I den mån ett förvaltningsbeslut i ordinär ordning kan överklagas till 
allmän förvaltningsdomstol föreligger givetvis inte någon konflikt med 
kraven på domstolsprövning enligt Europakonventionen eller EG-rätten. 
Vidare är rättsprövningsinstitutet avsett att möjliggöra en domstols- 
prövning av förvaltningsbeslut som omfattas av Europakonventionens 
krav på sådan prövning, men där möjligheten inte står öppen till prövning 
på ordinär väg genom överklagande till förvaltningsdomstol. Frågan om 
institutet uppfyller konventionens krav har ännu inte varit föremål för 
Europadomstolens bedömning, men domstolens avgörande i målet Fredin 
II mot Sverige ger ett starkt stöd för ett antagande att domstolen godtar 
institutet som sådant. Flera avgöranden i Europakommissionen talar 
också till förmån för att rättsprövningslagen uppfyller konventionens 
krav, se t.ex. målen Bengtsson, och Allan Jacobsson II mot Sverige. 
Frågan om rättsprövningslagens tillämpningsområde togs upp av 
regeringen i prop. 1995/96:133, Några frågor om rättsprövning m.m., 
varvid konstaterades följande. Europadomstolen har gett begreppet 
 civila rättigheter och skyldigheter  en allt vidare tolkning. Huruvida 
tvister om statliga bidrag och stöd på exempelvis jordbruksområdet kan 
anses gälla civila rättigheter har ännu inte prövats av Europadomstolen. 
Till följd av den kontinuerliga utvecklingen av begreppets innehåll, är det 
knappast någonsin möjligt att definitivt ta ställning till om den svenska 
lagstiftningen helt och hållet uppfyller konventionens krav på rätt till 
domstolsprövning. Regeringen var mot den bakgrunden inte beredd att i 
det lagstiftningsärendet utvidga rättsprövningslagens tillämpningsområde 
utan avsåg att noga följa utvecklingen och vid behov föreslå nödvändiga 
förändringar. 
Fri- och rättighetskommitténs förslag 
Fri- och rättighetskommittén avslutade sitt arbete i augusti 1994 då den 
lade fram slutbetänkandet Domstolsprövning av förvaltningsärenden 
(SOU 1994:117). Kommittén hade till uppgift bl.a. att överväga frågan 
om utökade möjligheter till domstolsprövning av normbeslut och 
förvaltningsbeslut. I betänkandet föreslås bl.a. att   som ett steg mot en 
generell rätt till domstolsprövning av förvaltningsbeslut   en ny princip 
skall införas i förvaltningsrätten som innebär att beslut i förvalt- 
ningsärenden får överklagas hos de allmänna förvaltningsdomstolarna 
såvida inte något annat är särskilt föreskrivet. Kommittén föreslår att 
denna nya princip skall bli lagfäst i förvaltningslagen. Kommittén 
föreslår också en ändring av 30 § verksförordningen (1987:1100) 
eftersom det i förordningen finns uttryckt den nuvarande huvudregeln att 
förvaltningsmyndigheternas beslut får överklagas till regeringen. 
Verksförordningen (1987:1100) är numera ersatt av verksförordningen 
(1995:1322). Innehållet i 30 § i den upphävda förordningen återfinns 
oförändrat i 35 § nu gällande förordning. 
Utgångspunkterna för kommitténs arbete var dels att det för den 
enskilde har blivit alltmer angeläget att det finns tillgång till en prövning 
av förvaltningsbeslut, dels att det bör säkerställas att lagstiftningen står i 
överensstämmelse med internationella åtaganden, dels att regeringen 
skall befrias från att pröva överklaganden i ärenden där en politisk 
styrning av praxis inte är nödvändig eller önskvärd. En annan 
utgångspunkt var att ärenden som kräver en politisk bedömning och 
ärenden som innehåller stora mått av lämplighetsbedömningar även 
fortsättningsvis bör kunna överklagas hos regeringen, medan ärenden 
som kan väntas vara särskilt betydelsefulla för den enskilde och som 
dessutom har ett inslag av rättslig bedömning bör kunna överprövas i 
domstol. 
Kommittén konstaterar att i de fall där det för närvarande är föreskrivet 
att överklagande av beslut får ske hos regeringen eller hos en högre 
förvaltningsmyndighet får införandet av den nya principen inga 
omedelbara konsekvenser. Principen om överprövning i allmän 
förvaltningsdomstol skall dock vara vägledande när man utformar nya 
regler om överklagande av förvaltningsbeslut. Eftersom den direkta 
konsekvensen av principen blir begränsad föreslås i betänkandet att 
principen kompletteras med att vissa ärendegrupper, i vilka meddelade 
beslut för närvarande får överklagas i administrativ ordning till 
regeringen, skall överflyttas till prövning i de allmänna förvaltnings- 
domstolarna. Kommittén tar emellertid inte definitiv ställning till vilka 
ärendegrupper som skall överflyttas, utan nöjer sig med att ange riktlinjer 
om vilka typer av ärenden som bör prövas av domstol respektive av 
regeringen. Riktlinjerna innebär bl.a. att överklaganden av beslut i 
personalärenden, normbeslut och beslut i dispensärenden   såvitt de inte 
lämpligen kan avskäras från överprövning eller prövningen kan läggas i 
en lägre administrativ instans   alltjämt bör prövas av regeringen. 
Kommitténs ledamöter var inte eniga. Några parlamentariska 
ledamöter uttalar i en reservation att man inte i princip motsätter sig 
förslaget om en ny instansordningsprincip, men att man för närvarande 
inte kan ställa sig bakom kommittéförslaget eftersom det är otillräckligt 
underbyggt. Denna minoritet anser att kommittén inte alls har klarlagt i 
vilka fall särskilda överklagandebestämmelser saknas och där den 
nuvarande instansordningsprincipen alltså gäller, vilket anges göra det 
svårt att veta vilket genomslag den föreslagna nya ordningen skulle få. 
Samma minoritet pekar på att kommittén inte på ett systematiskt sätt har 
behandlat frågan om möjligheter och skyldigheter för förvaltningsmyn- 
digheter och förvaltningsdomstolar att, med eget förslag till beslut, 
överlämna vissa typer av ärenden till regeringen för slutligt avgörande 
samt hur en sådan möjlighet skulle kunna komma till ytterligare 
användning. Även på andra punkter framförs skiljaktiga meningar av 
ledamöter av kommittén. 
Fri- och rättighetskommitténs slutbetänkande har remissbehandlats. 
Ett drygt åttiotal remissinstanser har avgivit svar. De flesta remiss- 
instanserna är positiva till förslaget om en ny instansordningsprincip eller 
lämnar det utan erinran. Ett antal instanser som i och för sig tillstyrker 
principen ställer sig emellertid bakom den kritik som framförs av 
kommittéminoriteten, dvs. att det saknas en analys av de ärendegrupper 
som kan komma att påverkas av den nya principen liksom en 
konsekvensbeskrivning av förslaget. 
Skälen för regeringens förslag: Under lång tid har utvecklingen gått 
mot att förvaltningsbeslut i ökad utsträckning prövas av förvaltnings- 
domstol i stället för av enbart förvaltningsmyndighet. Denna utveckling 
har motiverats av omsorgen om den enskildes rättssäkerhet, strävandena 
att begränsa regeringens arbetsbörda samt nödvändigheten av att uppfylla 
internationella åtaganden. I takt med denna utveckling har ifrågasatts om 
inte den oskrivna regeln borde ändras och ersättas av en uttrycklig regel 
med motsatt innebörd. 
I 1997 års promemoria föreslås, liksom av Fri- och rättighets- 
kommittén, att det i förvaltningslagen införs en regel som ger uttryck för 
en allmän princip att talan mot ett beslut i ett förvaltningsärende får föras 
i allmän förvaltningsdomstol. I promemorian föreslås vidare att 
särbestämmelser i specialförfattning av innebörd att talan mot ett beslut 
skall föras i annan ordning än i enlighet med den allmänna principen 
skall fortsätta att gälla. Med en sådan lösning får i specialförfattning 
regleras de fall i vilka talan mot ett myndighetsbeslut inte skall följa den 
nya allmänna principen utan där talan skall föras hos annan instans än 
förvaltningsdomstol. Beslut av myndigheter under regeringen i 
personalärenden och andra administrativa beslut samt beslut i norm- 
givningsärenden omfattas inte av promemorians förslag utan är 
uttryckligen undantagna från den föreslagna bestämmelsens tillämp- 
ningsområde. I de fall den nya principen om prövning i allmän 
förvaltningsdomstol blir aktuell att tillämpa, föreslås i promemorian att 
anhängiggörandet av talan skall ske genom ansökan om rättens prövning. 
Promemorians förslag om ett nytt rättsmedel tas inte upp i detta ärende. 
Som vi redovisat i avsnitt 3 kommer den frågan att beredas vidare inom 
Justitiedepartementet. 
Förslagen i 1997 års promemoria kan sägas utgöra en bearbetning och 
vidareutveckling av Fri- och rättighetskommitténs förslag. Promemorian 
innehåller också den information och de konkreta förslag som efterlysts 
under remissbehandlingen av kommitténs förslag. I promemorian 
redovisas cirka 75 författningar   myndighetsinstruktioner oräknade 
som saknar överklagandebestämmelser, och för vilka den föreslagna 
ordningen således skulle bli tillämplig. Det föreslås att prövningen enligt 
vissa av dessa skall flyttas från regeringen till allmän förvaltnings- 
domstol medan prövningen enligt återstoden av författningarna även i 
fortsättningen skall göras av regeringen. 
De remissinstanser som yttrat sig har i allmänhet tillstyrkt såväl 
förlaget om en ändrad princip för prövning av förvaltningsbeslut som 
förslaget om överflyttning av vissa måltyper från regeringsprövning till 
prövning i allmän förvaltningsdomstol. 
Sammanfattar man det förhållande som numera råder mellan 
förvaltningsdomstolarna och regeringen såsom överprövningsinstanser 
av förvaltningsbeslut kan det med fog göras gällande att huvudregeln 
redan i dag är att förvaltningsbeslut överklagas hos förvaltningsdomstol. 
Detta skulle enligt regeringens mening ensamt kunna utgöra tillräckliga 
skäl för att i lag slå fast att huvudregeln är att förvaltningsbeslut 
överprövas i förvaltningsdomstol. 
Ett annat skäl för en huvudregel om domstolsprövning av förvalt- 
ningsbeslut är Europarättens krav på domstolsprövning. Såsom framgått 
av den tidigare framställningen finns det en inte obetydlig risk för att 
Europakonventionens krav på domstolsprövning inte kan tillgodoses fullt 
ut när det är fråga om gynnande beslut och det enligt föreskrift föreligger 
förbud mot överklagande till domstol. Detta har, som vi redovisat i det 
föregående, på senare tid blivit belyst i olika avgöranden av Högsta 
domstolen och Regeringsrätten. Liknande fall från andra rättsområden än 
jordbruksområdet kan komma att aktualiseras vid förvaltningsdom- 
stolarna. I sådana fall skulle en allmän princip om domstolsprövning 
fylla en viktig uppgift genom att anvisa en behörig domstol och därmed 
också bidra till ett klargörande av kompetensfördelningen mellan allmän 
domstol och förvaltningsdomstol. Risken för negativa kompetens- 
konflikter mellan Högsta domstolen och Regeringsrätten skulle minska 
samtidigt som den svenska rättsordningen skulle bringas i bättre 
samklang med internationella åtaganden och den enskildes rättssäkerhet 
stärkas. 
Ett ytterligare skäl som talar för införande av en allmän regel om 
domstolsprövning är att det i 11 kap. 4 § regeringsformen anges att om 
domstolarnas rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras organisa- 
tion och om rättegången föreskrives i lag. Detta innebär bl.a. att bestäm- 
melser om överklagande till domstol bör stå i lag. I prop. 1994/95:27 
s. 143 anges att överklaganderegleringen inte annat än övergångsvis bör 
finnas i förordning utan i möjligaste mån i lag. För närvarande återfinns 
emellertid en stor mängd äldre överklagandebestämmelser i förordning, 
vilket naturligtvis inte är tillfredsställande. Det har inte varit möjligt att 
gå igenom och ge lagform åt samtliga förordningsbestämmelser som 
anger att överklagande skall ske till domstol. Tillvägagångssättet skulle i 
princip kräva en lag med överklagandebestämmelser i anslutning till 
varje förordning. En allmän bestämmelse i lag av innebörd att den som 
vill överklaga ett förvaltningsbeslut hänvisas till allmän förvaltnings- 
domstol erbjuder en lösning på det ifrågavarande problemet. En sådan 
bestämmelse medför att bestämmelser om överklagande till förvalt- 
ningsdomstol i förordning blir överflödiga och kan upphävas. En annan 
positiv effekt med en generell lagregel om domstolsprövning av förvalt- 
ningsbeslut är att den gör det möjligt att enkelt föra över överprövningen 
av ärenden från regeringen till förvaltningsdomstol, om och i den mån 
det i framtiden bedöms lämpligt. 
Mot denna bakgrund anser regeringen att en generell lagregel om 
domstolsprövning av förvaltningsbeslut bör införas. En sådan regel 
innebär att man överger den nuvarande delvis oskrivna regeln om rätten 
att  gå till kungs , dvs. rätten att överklaga till närmast högre myndighet 
och i sista hand till regeringen. När överklagande i fortsättningen skall 
ske till regeringen bör detta i stället göras med stöd av uttryckliga regler. 
En uttrycklig regel om domstolsprövning av förvaltningsbeslut innebär 
visserligen en grundläggande nyskapelse när det gäller att anvisa rätt 
forum för den rättsliga kontrollen av förvaltningen. Införandet av regeln 
innebär dock inte att överprövningen av förvaltningsbeslut flyttas från 
myndigheterna, och regeringen, till förvaltningsdomstolarna. Den nya 
regeln är främst att se som ett uttryck för en princip om att den rättsliga 
kontrollen av förvaltningsbeslut bör ske vid domstol och kan enligt 
regeringens mening snarast ses som en slags kodifiering av en huvud- 
regel som i praktiken redan gäller. Reformen innebär i den meningen en 
nyhet endast i författningstekniskt hänseende. De författningar   lagar 
och förordningar   som saknar överklagandebestämmelser men där 
prövning fortfarande bör ske i administrativ ordning, bör därför i 
allmänhet kompletteras med en föreskrift om att beslutet kan överklagas 
till regeringen. I fråga om ett smärre antal författningar bör dock 
instansordningen ändras och överklagande ske till allmän förvaltnings- 
domstol i stället för till regeringen. Vi återkommer till detta i avsnitt 4.2. 
Samtidigt med den nya regelns ikraftträdande kan föreskrifter om 
överklagandeförbud som strider mot EG-rätten upphävas. Föreskrifter i 
förordning om överklagande till allmän förvaltningsdomstol bör ersättas 
med en hänvisning till den nya regeln. Vi återkommer till detta i avsnitt 
4.3. 
Införandet av en ny princip om domstolsprövning syftar inte i sig till 
att förskjuta gränslinjen mellan allmän domstols och förvaltnings- 
domstols behörighet. Den nuvarande gränslinjen är på det stora hela 
ändamålsenlig och bör i allt väsentligt ligga fast även i fortsättningen. 
4.2 Utformningen av den nya regeln om 
domstolsprövning 
Regeringens förslag: Den nya regeln om domstolsprövning av 
förvaltningsbeslut skall införas i förvaltningslagen och utformas så att 
förvaltningsbeslut som är överklagbara får överklagas till allmän för- 
valtningsdomstol om inte något annat är särskilt föreskrivet. Från 
bestämmelsens tillämpningsområde undantas uttryckligen beslut i 
administrativa ärenden samt normgivningsbeslut. Om ett beslut 
överklagas med stöd av den nya bestämmelsen skall prövningstillstånd 
krävas vid överklagande till kammarrätt. 
 
Förslaget i 1997 års promemoria överensstämmer i sak med 
regeringens förslag. Promemorian tar inte upp frågan om prövnings- 
tillstånd och innehåller därför inga förslag i den delen. 
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna uttalar sig inte 
om den föreslagna regelns närmare utformning. Av de instanser som 
yttrat sig i denna del är dock de allra flesta positiva till promemorians 
förslag. Regeringsrätten påpekar att även ytterligare kategorier av beslut 
kan tänkas behöva undantas från regelns tillämpningsområde, exempelvis 
beslut om rekommendationer och andra allmänna råd där en möjlighet till 
överprövning hos regeringen alltjämt ter sig bäst lämpad. Länsrätten i 
Jönköpings län anför att det förhållandet att regeringen är allmänt 
behörig att meddela dispenser inte i sig innebär att allmän förvalt- 
ningsdomstol inte skulle kunna vara behörig att pröva ett överklagande 
av ett myndighetsbeslut att vägra dispens. Länsrätten anser att undantag 
uttryckligen bör göras för dispensärenden för vilka inga överkla- 
gandebestämmelser har meddelats. Socialstyrelsen anser att effekten av 
den föreslagna bestämmelsen är osäker vad beträffar dispensärenden och 
framför att om avsikten är att beslut i dessa ärenden skall gå att överklaga 
till regeringen, bör detta anges tydligare och regleras. Statens 
jordbruksverk framför att den föreslagna regeln kan tänkas föranleda 
vissa problem beträffande beslut som har sin grund i regleringsbrev. 
Länsstyrelsen i Kalmar län efterlyser en definition av begreppet 
administrativa ärenden och även Kammarrätten i Stockholm påpekar att 
begreppet inte är entydigt. 
Skälen för regeringens förslag: Den naturliga platsen för den nya 
bestämmelsen är i förvaltningslagen, som idag innehåller regler om vad 
som gäller om överklagande till såväl högre myndighet som till 
förvaltningsdomstol. En sådan lösning innebär inget ställningstagande till 
frågan om behovet och lämpligheten av att i framtiden införa 
grundlagsbestämmelser i ämnet. Exempel på sådana lösningar finns, 
såsom framgår av Fri- och rättighetskommitténs betänkande, i utländsk 
rätt. 
Genom bestämmelsens placering i förvaltningslagen sker en naturlig 
avgränsning av principen till att avse beslut som faller under lagens 
tillämpningsområde enligt lagens 1 §, nämligen främst beslut i anledning 
av förvaltningsmyndigheters handläggning av förvaltningsärenden. 
Såsom framgår av det följande bör dock normbeslut som faller under 1 § 
förvaltningslagen inte   i likhet med vad som gäller enligt rätts- 
prövningslagen   kunna överprövas av förvaltningsdomstol. Inte heller 
bör administrativa beslut överprövas av förvaltningsdomstol. Detta 
innebär att domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden, vilken 
enligt 1 § också faller under lagens tillämpningsområde, som regel 
undantas från förvaltningsdomstols överprövningsrätt. De förvaltnings- 
ärenden som avgörs av regeringen omfattas inte heller av regeln, 
eftersom regeringsärenden formellt inte faller under förvaltningslagens 
tillämpningsområde. 
Genom bestämmelsen i 3 § förvaltningslagen, som innehåller en före- 
skrift om att om annan lag eller författning innehåller någon bestämmelse 
som avviker från förvaltningslagen så gäller den bestämmelsen, får den 
nya principen en klar avgränsning. Innehåller en specialförfattning   lag 
eller förordning   ett förbud mot överklagande så gäller alltså det 
förbudet. Den nya principen innebär således inte att fullföljdsrätten 
vidgas i ett sådant fall av bristande överklagbarhet. Även särskilda 
föreskrifter om överklagande till allmän förvaltningsdomstol eller till 
regeringen har företräde framför den nya regeln. Regler i special- 
författningar om när beslut får överklagas och om vilken instans som 
skall pröva överklagandena påverkas alltså inte av den nya regeln om 
domstolsprövning. Vi återkommer till detta i det följande och i avsnitt 
4.3. 
Även om det i en författning anges att ett beslut enligt författningen 
eller av en viss myndighet får överklagas till förvaltningsdomstol, är det 
som vi tidigare redovisat (avsnitt 4.1) inte säkert att alla sådana beslut är 
överklagbara. Överklagbarheten kan vara utesluten till följd av allmänna 
förvaltningsrättsliga grundsatser som har utvecklats i praxis. Regeln i  22 
§ förvaltningslagen, som innehåller en erinran om att ett beslut skall vara 
överklagbart för att kunna överklagas, utgör därmed en ytterligare 
avgränsning när det gäller de beslut som faller inom den nya regelns 
tillämpningsområde. Härigenom blir också den praxis som vi redovisat i 
avsnitt 4.1 tillämplig. 
I 22 § förvaltningslagen finns också en allmän regel om vem som har 
klagorätt, den subjektiva klagorätten. Där anges att ett beslut får 
överklagas av den som beslutet angår, om det gått honom emot. 
Bestämmelser om klagorätt återfinns i specialförfattningar men regler har 
också utvecklats genom en rikhaltig praxis. Även dessa regler blir 
tillämpliga i mål som faller under den nya regeln. 
Den nya allmänna regeln om överklagande av förvaltningsbeslut bör 
anges i en ny 22 a § i förvaltningslagen. Rubriken före 22 § bör därför 
ges lydelsen överklagande. Regeringen följer i dessa hänseenden 
Lagrådets förslag. Även när det gäller paragrafens formulering ansluter 
vi oss, med ett undantag, till Lagrådets förslag (se vidare författnings- 
kommentaren). 
Enligt vår mening finns det för närvarande inte några skäl att låta den 
nya regeln ersätta alla de föreskrifter om överklagande till allmän 
förvaltningsdomstol som förekommer i den förvaltningsrättsliga lagstift- 
ningen, dvs. när föreskriften har tagits in i lag. Tvärtom fyller sådana 
föreskrifter en viktig funktion som information till allmänheten. En 
bestämmelse om att överklagande skall ske till allmän förvaltnings- 
domstol har också sin naturliga placering i anslutning till föreskrifter om 
krav på prövningstillstånd och olika särbestämmelser om partsställning 
m.m. som förekommer i den förvaltningsprocessrättsliga lagstiftningen. 
Vi har således en annan uppfattning än den som förs fram i 1997 års 
promemoria, där det sägs att den nya bestämmelsen kan ersätta 
uttryckliga bestämmelser i den förvaltningsrättsliga lagstiftningen om 
överklagande till allmän förvaltningsdomstol. Särskilda regler om 
överklagande till förvaltningsdomstol bör därför tills vidare behållas och 
även i fortsättningen föras in i ny förvaltningsrättslig lagstiftning. 
Regeringen vill dock påpeka att det i framtiden kan framkomma 
anledning att överväga behovet av särskilda överklagandebestämmelser i 
de materiella författningarna. Frågan skulle kunna aktualiseras t.ex. vid 
en diskussion om att ge hela överklaganderegleringen en mera generell 
utformning genom låta den bestå av ett fåtal allmänna regler, vilket det 
finns exempel på i utländsk rätt. 
Tillämpningsområdet för den nya bestämmelsen blir alltså i praktiken 
begränsat till att gälla överklaganden av beslut som grundar sig på 
bestämmelser i förordning. Som vi redan har framhållit i avsnitt 4.1 avser 
regeringen att upphäva de bestämmelser om överklagande till allmän 
förvaltningsdomstol som i dag förekommer i förordning och ersätta dem 
med föreskrifter som upplyser om överklagandebestämmelsen i 22 a § 
förvaltningslagen. 
I förordningarna finns regelmässigt en föreskrift om att prövnings- 
tillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt. Bestämmelser om 
prövningstillstånd bör, liksom regler om överklagande till domstol, tas in 
i lag (se avsnitt 4.1). En lagregel om att prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätt i de fall överklagande sker med stöd av den 
nya regeln bör därför införas. En sådan bestämmelse hör i och för sig 
naturligare hemma i förvaltningsprocesslagen än i förvaltningslagen. En 
placering i förvaltningsprocesslagen skulle dock bryta mot den gängse 
lagstiftningstekniken om att regler om krav på prövningstillstånd för en 
viss måltyp tas in i anslutning till reglerna om överklagande till allmän 
förvaltningsdomstol. Enligt regeringens mening framkommer kravet på 
prövningstillstånd tydligare om det anges i anslutning till den tillämpliga 
överklagandebestämmelsen. Regeringen anser således att den lämpligaste 
placeringen för föreskriften om krav på prövningstillstånd är att lägga 
den som ett särskilt stycke i den nya bestämmelsen i förvaltningslagen. 
Bestämmelsen kommer därmed att utgöra en sådan särskild föreskrift om 
prövningstillstånd som avses i 34 a § förvaltningsprocesslagen. 
Även om ett beslut är överklagbart kan det, av skäl som tidigare 
redovisats, vara av sådan karaktär att det inte lämpar sig för dom- 
stolsprövning utan i stället bör förbehållas regeringens prövning. I vissa 
ärenden finns det typiskt sett inte något behov av en domstolskontroll. 
Hit hör i första hand administrativa ärenden samt normgivningsärenden 
vilka enligt terminologin i 1 § förvaltningslagen utgör förvaltnings- 
ärenden. Beslut i sådana ärenden bör genom en generell bestämmelse 
undantas från den föreslagna huvudregeln att prövningen skall ske i 
domstol och i stället i förekommande fall överprövas hos högre 
myndighet och ytterst hos regeringen. Begreppet normgivningsärenden 
bör i enlighet med promemorians förslag definieras genom en hänvisning 
till 20 § första stycket 5 förvaltningslagen som gäller ärenden om 
meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen. 
Vad som är ett administrativt beslut är som någon remissinstans påtalat 
inte entydigt. Begreppet kan ha olika innebörd beroende på det 
sammanhang i vilket det används. Vår avsikt är att från domstols- 
prövning avskilja sådana myndighetsbeslut som inte är ett uttryck för 
någon egentlig myndighetsutövning mot enskilda utanför myndigheten. 
Hit hör i första hand beslut i personalärenden men också beslut rörande 
verksamhetsinriktningen m.m. Exempel på sådana beslut är normalt 
beslut som har sin grund i regleringsbrev. Terminologin anknyter till vad 
som redan har tillämpats i ett antal myndighetsinstruktioner. Det får 
överlämnas till rättstillämpningen att med beaktande av det angivna 
syftet närmare ange vilka typer av beslut som skall anses som 
administrativa. Det praktiska problemet skall emellertid inte överdrivas. 
Redan de allmänna principerna om besluts överklagbarhet torde 
nämligen ofta utgöra ett hinder mot att beslut i administrativa ärenden 
kommer under förvaltningsdomstols prövning. 
Det kan ifrågasättas om ett undantag i den nya regeln om 
domstolsprövning bör göras för beslut i dispensärenden. Några 
remissinstanser har föreslagit ett sådant undantag. Det rör sig här om 
ärenden i vilka den enskilde har ansökt om dispens från författnings- 
bestämmelser. Sådana ärenden handläggs och avgörs ofta av en 
myndighet som första instans med stöd av bestämmelser i special- 
författning. I dessa fall finns i allmänhet också särskilda bestämmelser 
om att besluten kan överklagas till regeringen. Det finns dock   såväl i 
lag som i förordning   exempel på att beslut i dispensärenden får 
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. För de fall där inga särskilda 
bestämmelser finns följer av 11 kap. 12 § regeringsformen att regeringen 
  som enda instans   har en allmän rätt att medge dispens från föreskrift i 
förordning eller från bestämmelse som har meddelats med stöd av beslut 
från regeringen, om annat inte anges i lag eller anslagsbeslut. Regeringen 
finner mot bakgrund härav inte anledning att föreslå något undantag för 
beslut i dispensärenden. 
En av remissinstanserna har ansett att beslut om rekommendationer 
och andra allmänna råd bör undantas från tillämpningsområdet för den 
nya regeln. Enligt regeringens mening har dock dessa beslut typiskt sett 
en sådan allmän karaktär att de inte torde uppfylla de krav på över- 
klagbarhet m.m. som följer av 22 § förvaltningslagen. Vi anser därför att 
det saknas anledning att undanta dessa beslut från den nya regelns 
tillämpningsområde. 
Såsom har berörts i avsnitt 4.1 kan kommunala beslut i avsaknad av 
särskilda överklagandebestämmelser i speciallagstiftning ofta bli föremål 
för laglighetsprövning. För sådana ärenden gäller särskilda bestämmelser 
om talerätt, prövningsram m.m. enligt föreskrifterna i 10 kap. kommunal- 
lagen (1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300). Den nya regeln om 
domstolsprövning bör självfallet inte vara tillämplig på sådana beslut. 
Enligt 31 § förvaltningslagen gäller inte bestämmelserna i 13   30 §§ 
sistnämnda lag de ärenden som omfattas av reglerna om laglighets- 
prövning. Regeringen finner därför att någon särskild föreskrift där de 
beslut som kan bli föremål för laglighetsprövning undantas från den nya 
regelns tillämpningsområde inte är nödvändig. 
4.3 En ändrad instansordning för vissa överklaganden 
och följdändringar i andra författningar 
Regeringens förslag: Prövningen av överklaganden enligt lagen 
(1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m., lagen (1992:1119) om 
teknisk kontroll och lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande 
flyttas från regeringen till allmän förvaltningsdomstol. En uttrycklig 
föreskrift om detta tas in i respektive lag. I lagar som saknar föreskrifter 
om överklagande men där överprövningen även i fortsättningen skall ske 
hos regeringen införs uttryckliga föreskrifter om att besluten får 
överklagas till regeringen. 
Förslaget i 1997 års promemoria överensstämmer delvis med 
regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Det fåtal av remissinstanserna som yttrar sig över 
promemorians förslag i denna del är positiva till förslaget. 
Skälen för regeringens förslag: Såsom vi redovisat i avsnitt 4.1 och 
4.2 kräver den nya bestämmelsen om domstolsprövning av förvalt- 
ningsbeslut en uttrycklig författningsreglering av de fall där regeringen 
även i fortsättningen skall vara den högsta överprövningsinstansen. 
Bestämmelser i specialförfattning som redan anger att regeringen är 
överklagandeinstans bör därför kvarstå oförändrade. När det gäller de 
författningar som för närvarande saknar överklagandebestämmelser och 
som därför enligt 35 § verksförordningen kan föranleda överklagande till 
regeringen anser regeringen att i flertalet fall överprövningen även i 
fortsättningen skall göras av regeringen. 
I 1997 års promemoria redovisas i en bilaga en förteckning med ett 75- 
tal författningar, varav 18 lagar och återstoden förordningar, som saknar 
överklagandebestämmelser. I fråga om flertalet av dessa föreslås i 
promemorian att överklagande även fortsättningsvis skall ske till 
regeringen. Vi ansluter oss delvis till promemorians förslag och föreslår 
att föreskrifter om överklagande till regeringen skall tas in i fyra lagar, 
nämligen 
  äktenskapsbalken (4 kap. 3 § 4) 
  lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden 
rörande äktenskap och förmynderskap (1 kap. 3 § 1) 
  lagen (1970:991) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning 
i samband med fastighetsbildning och 
  trafikskadelagen (1975:1410). 
Enligt några av dessa författningar ingår länsstyrelsen i besluts- 
organisationen. Regeringen avser inte att ändra på detta utan 
länsstyrelsens prövning skall kvarstå. 
I fråga om lagen (1983:890) om allemanssparande, aktiekontolagen 
(1989:827) och lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning 
till värdepappersfonder, föreslår vi att några bestämmelser om över- 
klagande inte skall införas eftersom dessa lagar omfattas av pågående 
lagstiftningsärenden där instansordningsfrågan ingår. 
I några andra fall som omfattas av förslagen i promemorian har vi 
funnit att bestämmelser om överklagande inte behövs, bl.a. därför att det 
enligt dessa lagar inte fattas några förvaltningsbeslut eller därför att de 
aktuella besluten inte omfattas av den allmänna regeln. Det gäller för 
virkesmätningslagen (1966:209), lagen (1970:498) om skydd för vapen 
och vissa andra officiella beteckningar, lagen (1987:519) om Riks- 
revisionsverkets granskning av statliga aktiebolag och stiftelser, arkiv- 
lagen (1990:782), lagen (1992:701) om Konungariket Sveriges stads- 
hypotekskassa, lagen (1994:759) om Sveriges allmänna hypoteksbank 
och lagen (1994:1383) om överlämnande av allmänna handlingar till 
andra organ än myndigheter för förvaring. 
Lagen (1992:1631) om lämplighetsprövning av större ägare i bank- 
aktiebolag, som omfattas av promemorians förslag, har upphävts. 
I ett fall har det utöver vad som anges i promemorian framkommit ett 
behov av en överklagandebestämmelse. Det gäller vissa beslut enligt 
föräldrabalken som även fortsättningsvis bör överklagas till regeringen. 
Promemorians inventering omfattar inte författningar som berörs av 
regeringens förslag till miljöbalk (prop. 1997/98:45). I angivna pro- 
position har regeringen lämnat förslag till en ny instansordning för 
överklagande av beslut på miljöområdet samt föreslagit att bestäm- 
melserna skall träda i kraft den 1 januari 1999. I den nya balken har 15 
lagar på miljöområdet smälts samman och arbetats in i den nya balken. I 
en av dessa, lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i 
vatten, saknas bestämmelser om överklagande. I en annan av lagarna, 
hälsoskyddslagen (1982:1020), saknas det delvis sådana bestämmelser. 
Den allmänna regeln om överklagande skulle i dessa fall, om inga 
särskilda lagstiftningsåtgärder vidtas, innebära att under en tidsbegränsad 
period får vissa beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol i stället 
för som nu till regeringen, för att när bestämmelserna om miljöbalken 
träder i kraft följa en annan instansordning. Detta är självfallet inte 
lämpligt och det bör därför övergångsvis införas särskilda regler i dessa 
lagar som utesluter en ändrad instansordning till följd av den allmänna 
regeln. 
I anslutning till reformens ikraftträdande avser regeringen att utfärda 
motsvarande föreskrifter om överklagande till regeringen i de 
förordningar som saknar bestämmelser om överklagande. Som påpekats 
under remissbehandlingen är detta aktuellt i ett antal förordningar utöver 
de som redovisats i promemorian. 
I promemorian föreslås också att det i tolv författningar, varav sex 
lagar och återstoden förordningar, skall införas bestämmelser om 
överklagande till allmän förvaltningsdomstol. Remissinstanserna har inte 
haft några synpunkter på detta. Enligt regeringens mening bör 
överprövningen enligt två av dessa lagar flyttas till allmän förvaltnings- 
domstol. Det gäller lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit 
m.m. (beslut i fråga om bl.a. införande och försäljning av teknisk sprit) 
och lagen (1992:1119) om teknisk kontroll (vissa avgiftsbeslut). De 
övriga lagarna för vilka promemorian föreslår en ändrad instansordning 
ingår bland de nyss nämnda lagarna där vi anser att några överklagande- 
bestämmelser inte behövs. 
I ett fall där det i promemorian föreslås att det införs bestämmelser om 
överklagande till regeringen anser vi att överprövningen i stället bör 
flyttas till domstol. Det gäller beslut enligt lagen (1993:931) om 
individuellt pensionssparande. Vi föreslår att Finansinspektionens beslut 
i fråga om dels tillstånd att bedriva pensionssparrörelse, dels tillstånd för 
pensionssparinstitut att avveckla sin pensionssparrörelse och dels 
godkännande av avtal om överlåtelse av ett återstående bestånd av 
pensionssparavtal skall få överklagas till kammarrätt. Finansins- 
pektionens övriga beslut enligt lagen bör få överklagas till länsrätt och i 
dessa fall bör gälla krav på prövningstillstånd i kammarrätten. Den 
överklagandeordning som vi föreslår beträffande angivna lag ligger i 
linje med vad som gäller i fråga om Finansinpektionens beslut enligt 
näraliggande författningar, se prop. 1994/95:27 s. 156 f. 
I promemorian föreslås inga lagändringar i de författningar enligt vilka 
prövningen skall överflyttas till allmän förvaltningsdomstol. Enligt 
promemorians förslag skall beslut enligt dessa författningar i stället 
överklagas till allmän förvaltningsdomstol med stöd av den nya regeln i 
förvaltningslagen. Regeringen väljer här, som vi redovisat i avsnitt 4.2, 
en annan lagstiftningsteknik och förordar en ordning som innebär att 
uttryckliga regler om överklagande till allmän förvaltningsdomstol även i 
fortsättningen normalt skall tas in i den förvaltningsrättsliga 
lagstiftningen. 
De förordningar där överklagande i fortsättningen skall ske till allmän 
förvaltningsdomstol kommer, som vi redovisat i avsnitt 4.1, att förses 
med en hänvisning till den nya regeln i förvaltningslagen. 
Det har inom Regeringskansliet gjorts en genomgång av författ- 
ningarna mot bakgrund av Regeringsrättens uttalanden i 1997 års 
avgörande (se avsnitt 4.1). Därvid har inte framkommit att det i lag skulle 
finnas några sådana föreskrifter om överklagandeförbud som berörs av 
Regeringsrättens uttalanden i det nämnda målet. I den mån sådana 
föreskrifter förekommer i förordning kommer dessa att upphävas i 
anslutning till reformens ikraftträdande. Ett antal förordningsändringar 
har redan genomförts med anledning av avgörandet. Överklagande 
kommer sedan att kunna ske till allmän förvaltningsdomstol med stöd av 
den nya lagregeln. 
Den nu gällande huvudregeln att ett myndighetsbeslut ytterst får 
överklagas hos regeringen kommer till uttryck i 35 § verksförordningen. 
Av denna paragraf framgår nämligen att myndighetens beslut får 
överklagas hos regeringen, om något annat inte följer av lagen 
(1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa 
mål, lagen (1987:439) om inskränkning i rätten att överklaga eller andra 
föreskrifter. Införandet av en ny allmän princip om domstolsprövning av 
den tidigare förordade lydelsen innebär att den angivna huvudregeln 
modifieras och förutsätter därför att 35 § verksförordningen får en ändrad 
och snävare innebörd som korresponderar med den nya bestämmelsen i 
förvaltningslagen. Beslut i t.ex. normgivningsärenden kommer därmed 
även i fortsättningen att överklagas till regeringen med stöd av 
verksförordningen. Myndigheternas instruktioner måste också ses över. 
4.4 Vissa speciella ärendegrupper inom 
lantmäteriområdet 
Inom lantmäteriområdet finns ett fåtal beslut som överklagas till 
regeringen, i några fall på grund av att det saknas bestämmelser om 
överklagande. De ärendegrupper för vilka det saknas överklagande- 
bestämmelser skulle enligt den nya huvudregeln för överklagande 
komma att prövas av allmän förvaltningsdomstol. Några av de aktuella 
ärendegrupperna bör emellertid, som framgår av det följande, överklagas 
till fastighetsdomstol. Överklagandefrågan för dessa ärenden bör lösas i 
samband med förslaget till den nya huvudregeln. Förslagen i detta avsnitt 
grundas på en inom Inrikesdepartementet upprättad promemoria Några 
överklagandefrågor. 
4.4.1 Överklagande av räkningar avseende avgifter för 
lantmäteriförrättningar m.m. 
Regeringens förslag: Räkningar avseende förrättningskostnader m.m. 
skall överklagas till fastighetsdomstol. 
 
Förslaget i promemorian Några överklagandefrågor överens- 
stämmer i sak med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Förslaget i promemorian har tillstyrkts eller läm- 
nats utan erinran. 
Skälen för regeringens förslag: Enligt förordningen (1995:1459) om 
avgifter vid lantmäteriförrättningar överklagas en lantmäterimyndighets 
räkningar för förrättningskostnader till Lantmäteriverket. Möjligheten att 
överklaga har sedan skurits av så att Lantmäteriverket är sista instans. 
Dessa räkningar bör dock enligt regeringens mening kunna prövas av 
någon instans utanför lantmäteriorganisationen. Denna överprövning bör 
göras av domstol och därmed uppkommer frågan om i vilken dom- 
stolsorganisation prövningen bör ske. Enligt huvudregeln överklagas 
beslut av förvaltningsmyndigheter till allmän förvaltningsdomstol. 
Undantag finns dock, bl.a. i fråga om lantmäterimyndighets beslut. Dessa 
överklagas vanligtvis till fastighetsdomstol. 
En prövning i fastighetsdomstol av ärenden enligt den nu aktuella 
förordningen förordas också i Lantmäteri- och inskrivningsutredningens 
slutbetänkande (SOU 1994:90 s. 497). Det underlättar enligt utredningen 
för sakägarna om såväl räkningen som beslutet om fördelning av kostna- 
derna prövas av samma domstol. Enligt utredningen är det inte heller 
någon nackdel att den domstol som skall handlägga överklagandet av 
räkningar också har erfarenhet av att överpröva förrättningar. Man 
påpekar vidare att både prövning av räkningen och prövning av 
fördelningen av kostnaderna kräver tillgång till förrättningsakten. 
Majoriteten av de remissinstanser som uttalade sig i frågan tillstyrkte 
utredningens förslag, men ett par remissinstanser ansåg att besluten 
borde prövas av förvaltningsdomstolarna på grund av sin administrativa 
karaktär. 
Det kan i och för sig ifrågasättas om den ordning som utredningen 
föreslog är lämplig i de fall endast räkningen överklagas och således 
själva förrättningen inte prövas av domstolen. Med hänsyn till att 
fastighetsdomstol överprövar lantmäterimyndighets förrättningsbeslut 
och mot bakgrund av de övriga skäl utredningen anfört anser regeringen 
emellertid att det är lämpligare att även räkningarna prövas av 
fastighetsdomstol. Vid en prövning i fastighetsdomstol undviks också 
bl.a. de praktiska problem som uppkommer från parts- och dom- 
stolssynpunkt när både räkningen och förrättningen överklagas. Vidare 
undviks ett förfarande med parallella prövningar i olika domstolsorgani- 
sationer innan ett slutligt avgörande föreligger i fråga om avgiften för 
varje berörd sakägare. För att instanskedjan inte skall bli för lång bör 
räkningarna inte först prövas av Lantmäteriverket. Regeringen föreslår 
därför att räkningar avseende avgifter för lantmäteriförrättningar skall 
överklagas från lantmäterimyndigheten till fastighetsdomstol. 
Enligt förslaget i promemorian skulle frågan lagtekniskt lösas genom 
en ändring i förordningen om avgifter vid lantmäteriförrättningar. Som 
framgår av det föregående bör en sådan förändring av instansordningen 
för räkningarna som innebär att dessa skall kunna överprövas av domstol 
ske genom lag. I lagrådsremissen föreslogs en ändring i fastighets- 
bildningslagen (1970:988) som skulle reglera överklaganden av alla 
räkningar som omfattas av förordningen (1995:1459) om avgifter vid 
lantmäteriförrättningar, dvs. även sådana som avser godkännande av 
överenskommelser enligt 43 § anläggningslagen (1974:1149) och sådan 
återutsättning av gränsmärken enligt bestämmelserna i 2 § mätnings- 
kungörelsen (1974:339) som handläggs av en lantmäterimyndighet. 
Lagrådet konstaterade att en ändring i fastighetsbildningslagen inte 
kunde omfatta mer än förrättningskostnader. Nya bestämmelser bör 
därför föras in i både fastighetsbildningslagen och anläggningslagen. 
Regeringen föreslår således att ett nytt stycke förs in i 15 kap. 6 § fastig- 
hetsbildninglagen som innebär att räkningar för förrättningskostnader får 
överklagas till fastighetsdomstol samt att det i 30 § fjärde stycket 
anläggningslagen förs in en hänvisning till den nya bestämmelsen i 
fastighetsbildningslagen. Regeringen anser att Lagrådets hörande skulle 
sakna betydelse när det gäller den nu föreslagna hänvisningen. 
Frågan om överklagande av räkningar för återutsättande av gräns- 
märken får övervägas vidare i samband med den översyn av mätnings- 
kungörelsen som pågår. 
4.4.2 Vissa ärenden enligt lagen om äganderättsutredning och 
legalisering 
Regeringens förslag: En länsstyrelses eller Lantmäteriverkets beslut i 
fråga om förordnande om äganderättsutredning och en länsstyrelses 
beslut i fråga om legalisering skall överklagas till allmän förvaltnings- 
domstol. Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till 
kammarrätten. 
 
Förslaget i promemorian Några överklagandefrågor överensstäm- 
mer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Förslagen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran 
av nästan alla remissinstanser. Kammarrätten i Jönköping har dock ifrå- 
gasatt om inte beslut om förordnande om äganderättsutredning och lega- 
lisering bör prövas av fastighetsdomstol. Kammarrätten har också påpe- 
kat att det kan uppstå svårigheter med att bedöma inom vilket län ärendet 
först prövats när ärendet exempelvis genom beslut av länsstyrelsen 
överlämnats till Lantmäteriverket för prövning. 
Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen (1971:1037) om ägande- 
rättsutredning och legalisering (prop. 1971:180, bet. 1971:CU29, rskr. 
1971:320) har länsstyrelserna bl.a. till uppgift att meddela förordnande 
om äganderättsutredning. 
Om frågan om äganderättsutredning blir aktuell i en pågående fastig- 
hetsbildningsförrättning meddelas förordnandet i stället av lantmäte- 
rimyndigheten. I vissa fall skall ärendet överlämnas till Lantmäteriverket 
för avgörande. 
Frågor om legalisering, dvs. att en privat jorddelning genom ett särskilt 
beslut erkänns som fastighetsbildning, skall prövas på ansökan av någon 
som äger del i den berörda fasta egendomen. Reglerna i fastighetsbild- 
ningslagen (1970:988) om ansökan om fastighetsbildning skall tillämpas. 
I två fall kan en fråga om legalisering prövas utan ansökan. I det ena 
fallet förordnar lantmäterimyndigheten om prövningen och i det andra 
länsstyrelsen. 
Beträffande talan mot beslut av lantmäterimyndigheterna hänvisar la- 
gen om äganderättsutredning och legalisering till bestämmelser i fastig- 
hetsbildningslagen (1970:988), vilket medför att besluten överklagas hos 
fastighetsdomstolarna. När det gäller länsstyrelsernas beslut saknas be- 
stämmelser om överklagande. Detta kommenteras inte i förarbetena. 
Överklagande kan dock enligt praxis ske hos regeringen med stöd av 5 § 
förordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion och 35 § verksför- 
ordningen (1995:1322), till vilken instruktionen hänvisar. Lantmäteriver- 
kets beslut kan på motsvarande sätt överklagas hos regeringen med stöd 
av 8 § förordningen (1995:1418) med instruktion för det statliga lantmä- 
teriet och 35 § verksförordningen. Regeringen prövar något enstaka 
ärende per år. 
Det saknas anledning för regeringen att pröva överklaganden av läns- 
styrelsernas och Lantmäteriverkets beslut i nu angivna ärenden. Dessa 
ärenden bör enligt regeringens mening prövas av de allmänna förvalt- 
ningsdomstolarna, dvs. länsrätterna i första instans, vilket regeringen 
också föreslår. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till 
kammarrätterna. 
En särskild fråga som Kammarrätten i Jönköping tagit upp rör de 
ärenden som prövas av Lantmäteriverket. Dessa ärenden bör enligt 
regeringens uppfattning överklagas till den länsrätt inom vars domkrets 
ärendet först prövades, även när den prövningen görs hos Lantmäteri- 
verket. 
4.4.3 Vissa ärenden enligt lagen om förvaltning av 
samfälligheter 
Regeringens förslag: Ärenden som skall prövas av en lantmäte- 
rimyndighet skall, med visst undantag, tas upp av den lantmäterimyn- 
dighet inom vars verksamhetsområde samfälligheten är belägen. Är 
samfälligheten belägen inom flera lantmäterimyndigheters verksam- 
hetsområden, skall ärendet prövas av den statliga lantmäterimyndighet 
inom vars verksamhetsområde huvuddelen av samfälligheten är belä- 
gen. Detsamma skall gälla om ärendet rör flera samfälligheter som är 
belägna inom skilda lantmäterimyndigheters verksamhetsområden. 
Alla överklagbara beslut av lantmäterimyndigheterna och länssty- 
relserna får överklagas hos de allmänna förvaltningsdomstolarna. 
Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätten. 
 
Förslaget i promemorian Några överklagandefrågor överens- 
stämmer med regeringens förslag, förutom att det inte klart framgår att 
ärenden som berör flera lantmäterimyndigheters verksamhetsområden 
alltid skall handläggas av en statlig lantmäterimyndighet. 
Remissinstanserna: Förslagen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran 
av nästan alla remissinstanser. Malmö tingsrätt har dock anfört att det 
inte torde vara ovanligt att en del av de förvaltningsbeslut som omfattas 
av den ändrade instansordningen har samband med sådana beslut som 
prövas av fastighetsdomstol. Tingsrätten har också pekat på den ändring 
som nyligen gjorts i anläggningslagen (1973:1149) och som innebär att 
beslut att förordna en syssloman för att genomföra anläggningsbeslut får 
överklagas till fastighetsdomstol (prop. 1996/97:92, bet. 1996/97:TU8, 
rskr. 1996/97:202, SFS 1997:616) och ansett att det kan finnas skäl att 
överväga överklagande till fastighetsdomstol i stället för till allmän 
förvaltningsdomstol. Lantmäteriverket har anfört att ärenden som berör 
flera lantmäterimyndigheters verksamhetsområden   i konsekvens med 
bestämmelsen i 5 § första stycket 2 lagen (1995:1393) om kommunal 
lantmäterimyndighet   bör handläggas av en statlig lantmäterimyndighet. 
Skälen för regeringens förslag 
Beslut av länsstyrelser 
Vissa av de beslut som fattas av länsstyrelser enligt lagen (1973:1150) 
om förvaltning av samfälligheter (prop. 1973:160, bet. 1973:CU33, rskr. 
1973:389), samfällighetslagen, överklagas hos regeringen. Det gäller 
förordnande om att antalet styrelseledamöter i en samfällighetsförening 
skall vara flera än som anges i stadgarna, utseende av styrelseledamot, 
entledigande av styrelseledamot, förordnande av syssloman i vissa fall 
samt beslut att medge upplösning av en samfällighetsförening eller av- 
veckling av den verksamhetsgren som en samfällighet utgör. Andra be- 
slut enligt samfällighetslagen som fattas av länsstyrelser överklagas till 
allmän förvaltningsdomstol, dvs. länsrätt. I förarbetena till samfällig- 
hetslagen berörs bestämmelserna om överklagande av länsstyrelsebeslut 
kortfattat. Det konstateras endast att vissa av besluten är av sådant slag 
att överprövningen av dem bör ankomma på Kungl. Maj:t (a. prop. 
s. 454). Vidare framgår att en bestämmelse i dåvarande lagen om eko- 
nomiska föreningar var förebild för bestämmelsen om att talan mot läns- 
styrelsens beslut att vägra registrering av en uppgift i samfällighetsregist- 
ret skulle föras hos kammarrätten inom två månader från beslutets dag. 
Därefter har ändringar skett beträffande bl.a. instansordningen och re- 
gisterförande myndighet. I samband med en ändring som avsåg bl.a. vil- 
ken myndighet som skulle föra register uttalades att de tidigare nämnda 
besluten av länsstyrelsen liksom tidigare borde kunna överklagas hos 
regeringen (prop. 1990/91:27 s. 32). Regeringen prövar ett fåtal sådana 
ärenden per år. 
Beslut av lantmäterimyndigheterna 
Om delägarna i en samfällighet som står under delägarförvaltning inte 
kan enas i fråga om en viss förvaltningsåtgärd skall lantmäterimyndig- 
heten eller den som myndigheten förordnar, om någon delägare begär 
det, hålla sammanträde med delägarna för att avgöra frågan eller, om 
omständigheterna föranleder det, anordna föreningsförvaltning. Vidare 
har lantmäterimyndigheten befogenhet att vidta interimistiska åtgärder 
för att säkerställa delägarbeslutet, under förutsättning att det finns 
synnerliga skäl. Sådana åtgärder kan vara t.ex. förordnande av god man 
som tillfälligt förvaltar fastigheten eller meddelande av avverknings-  el- 
ler täktförbud. 
Motsvarande gäller om sammanträde för bildande av en samfällighets- 
förening. 
I samband med förrättningar enligt fastighetsbildningslagen 
(1970:988), anläggningslagen (1973:1149), lagen (1987:11) om exploate- 
ringssamverkan eller vattenlagen (1983:291) kan lantmäterimyndigheten, 
eller en särskild förrättningsman som förordnats enligt anläggningslagen, 
hålla sammanträde beträffande en samfällighet som berörs av för- 
rättningen även om ingen delägare begärt det. Sådant sammanträde skall 
hållas om det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att en sam- 
fällighetsförening bildas. 
Bestämmelser om överklagande av en lantmäterimyndighets beslut 
saknas i samfällighetslagen utom såvitt avser beslut varigenom en ansö- 
kan eller anmälan för registrering avskrivits eller registrering vägrats. 
Dessa beslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol inom två måna- 
der från dagen för beslutet. En statlig lantmäterimyndighets beslut att 
förordna någon att hålla sammanträde eller om interimistiska åtgärder 
torde dock kunna överklagas hos Lantmäteriverket med stöd av 24 § för- 
ordningen (1995:1418) med instruktion för det statliga lantmäteriet. Av- 
saknaden av bestämmelser om överklagande synes bero på ett förbise- 
ende i samband med en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1990 
(prop. 1988/89:77, bet. 1988/89:BoU11, rskr. 1988/89:255) och som in- 
nebar att dessa ärenden skulle handläggas av de dåvarande fastighets- 
bildningsmyndigheterna (numera lantmäterimyndigheterna) i första in- 
stans i stället för i fastighetsdomstolarna. 
Både beslut om förordnande av sammanträdesledare och beslut om in- 
terimistiska åtgärder måste vara överklagbara enligt allmänna principer. 
Detta innebär att överklagande av en statlig lantmäterimyndighets beslut 
nu får ske till Lantmäteriverket enligt 24 § förordningen (1995:1418) 
med instruktion för det statliga lantmäteriet samt att Lantmäteriverkets 
beslut i frågan får överklagas hos regeringen enligt 35 § verksförord- 
ningen, vilken skall tillämpas på Lantmäteriverkets beslut enligt 8 § 
nämnda instruktion. Något sådant ärende har dock inte överklagats till 
regeringen. 
Överväganden och förslag 
Det finns enligt regeringens mening inte något behov av politisk styrning 
av praxis i de ärendegrupper som nu är ifråga. Eftersom de ärendegrup- 
per som nu prövas av lantmäterimyndigheterna tidigare prövades av fas- 
tighetsdomstolarna som första instans, kan det ligga nära till hands att 
låta i vart fall lantmäterimyndigheternas beslut överklagas dit. Som 
Malmö tingsrätt påpekat har den vägen valts för beslut som avser 
förordnande av syssloman för att säkerställa genomförandet av en 
anläggningsförrättning. Regeringen anser dock att sambandet med 
förrättningsverksamheten är svagare för de nu aktuella ärendena. Rege- 
ringen föreslår därför att samtliga slags ärenden skall få överklagas till 
allmän förvaltningsdomstol i enlighet med huvudregeln för förvaltnings- 
beslut. Det krav på prövningstillstånd i kammarrätten som redan stadgas i 
samfällighetslagen bör även gälla de nya måltyperna. 
För en lantmäterimyndighets beslut att vägra registrering eller avskriva 
ansökan om eller anmälan för registrering gäller särskilda bestämmelser 
med avseende på tiden för överklagande. Sådana beslut får överklagas 
inom två månader från dagen för beslutet. Denna särskilda reglering bör 
kvarstå, eftersom motsvarande bestämmelse finns i den nu gällande lagen 
(1987:667) om ekonomiska föreningar (15 kap. 6 § andra stycket). 
Bestämmelser om vilken lantmäterimyndighet som skall vara behörig 
att pröva ett ärende enligt samfällighetslagen bör tas in i 66 §. Reglerna 
föreslås motsvara vad som gäller beträffande fastighetsdomstolarnas be- 
hörighet. 
5 Omfattningen av kravet på prövningstillstånd 
i kammarrätt och Regeringsrätten 
Regeringens förslag och bedömning: Omfattningen av kravet på 
prövningstillstånd i kammarrätt förtydligas och skall gälla länsrätts beslut 
och beslut som har ett direkt samband med sådant mål som, enligt vad 
som är särskilt föreskrivet, omfattas av kravet på prövningstillstånd. Inga 
ändringar föreslås beträffande Regeringsrätten. 
Förslaget i 1996 års promemoria överensstämmer med regeringens 
förslag när det gäller frågan om den närmare omfattningen av kravet på 
prövningstillstånd i kammarrätt. I promemorian föreslås också att kravet 
på prövningstillstånd i Regeringsrätten skall göras generellt vad gäller 
kammarrättens beslut. 
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker eller 
lämnar promemorians förslag utan erinran. Sveriges Domareförbund 
ifrågasätter dock att kravet på prövningstillstånd i Regeringsrätten skall 
omfatta även kammarrätts beslut att avvisa ett överklagande på grund av 
att det har kommit in för sent. Förbundet anser att det i det fortsatta 
lagstiftningsarbetet bör övervägas i vad mån det är motiverat med skilda 
lösningar för Regeringsrätten och Högsta domstolen i detta hänseende. 
Bakgrund: För att Regeringsrätten skall pröva ett överklagande av 
kammarrätts beslut i mål som har väckts hos kammarrätten genom 
överklagande, underställning eller ansökan krävs enligt 35 § första 
stycket förvaltningsprocesslagen att Regeringsrätten har meddelat pröv- 
ningstillstånd. Frågor om prövningstillstånd får avgöras av ett rege- 
ringsråd, och fler än tre regeringsråd får inte delta (4 a § femte stycket 
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar). 
För regleringen av kravet på prövningstillstånd i kammarrätt har en 
annan lagstiftningsteknik valts. I 34 a § förvaltningsprocesslagen stadgas 
att kammarrätten, i de fall det är särskilt föreskrivet, får pröva ett 
överklagande från länsrätten endast om kammarrätten har meddelat 
prövningstillstånd. Vilka mål som omfattas av kravet på prövnings- 
tillstånd framgår sedan av den materiella lagstiftningen för varje måltyp. 
Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är kammarrätten domför 
med två ledamöter, om de är ense om slutet (12 § femte stycket lagen om 
allmänna förvaltningsdomstolar). Enligt 22 § tredje stycket i för- 
ordningen (1996:380) med kammarrättsinstruktion skall kammarrätts- 
presidenten, en kammarrättslagman eller ett kammarrättsråd tillika vice 
ordförande delta när frågor om prövningstillstånd avgörs. 
Frågan om kravet på prövningstillstånd skall omfatta även olika 
processuella frågor, t.ex. beslut under rättegången, har inte reglerats i 
förvaltningsprocesslagen. Vidare saknas det i förvaltningsprocessen sär- 
skilda bestämmelser om kammarrättens sammansättning när processuella 
frågor avgörs innan eller i samband med att domstolen tar ställning till 
om prövningstillstånd skall meddelas i själva målet. Det saknas också 
särskilda regler om förfarandet, t.ex. i fråga om kommunikation av 
handlingar, i mål där prövningstillstånd krävs. 
I de nu påtalade hänseendena skiljer sig förvaltningsprocessen från 
reglerna i rättegångsbalken i det att såväl omfattningen av kravet på 
prövningstillstånd som förfarandefrågorna har reglerats i rättegångs- 
balken. I tvistemål om mindre värden krävs prövningstillstånd vid 
överklagande till hovrätt. Kravet på prövningstillstånd har knutits till 
yrkandena i tingsrätten. Kravet omfattar domar och beslut i sådana mål 
utan några begränsningar. Det innebär att kravet på prövningstillstånd 
omfattar inte bara beslut som tagits in i domar utan även beslut som 
meddelats tidigare i målet, såväl sådana som endast får överklagas i 
samband med domen som sådana som får överklagas särskilt (49 kap. 
12 § rättegångsbalken). Från kravet på prövningstillstånd har uttryckliga 
undantag gjorts i nämnda bestämmelse för avgöranden i mål som skall 
handläggas av tingsrätten i särskild sammansättning, beslut som rör 
någon annan än en part eller en intervenient, beslut genom vilket tings- 
rätten ogillat jäv mot en domare och beslut genom vilket en miss- 
nöjesanmälan eller en ansökan om återvinning eller ett överklagande 
avvisats. 
I brottmål krävs prövningstillstånd i hovrätt bl.a. om den tilltalade inte 
har dömts till annan påföljd än böter (49 kap. 13 § rättegångsbalken). Till 
skillnad från vad som gäller i tvistemål har kravet på prövningstillstånd 
inte knutits till yrkandena i målet utan till den faktiska utgången i 
tingsrätten. Ytterligare en skillnad är att kravet endast omfattar tings- 
rättens dom och inte dess slutliga beslut. Enligt en uttrycklig bestäm- 
melse (49 kap. 13 § fjärde stycket rättegångsbalken) omfattar kravet på 
prövningstillstånd även beslut som får överklagas endast i samband med 
överklagande av domen. Kravet omfattar således inte beslut som får 
överklagas särskilt. 
För de ärenden i tingsrätt som handläggs enligt lagen (1996:242) om 
domstolsärenden (ärendelagen) har en lagstiftningsteknik liknande den 
som gäller för överklagande till kammarrätt valts. Här gäller att hovrätt i 
de fall det är särskilt föreskrivet får pröva ett överklagande av tingsrätts 
beslut endast om hovrätten har meddelat prövningstillstånd (39 § 
ärendelagen). 
I Högsta domstolen krävs prövningstillstånd för att domstolen skall 
pröva hovrätts dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som har väckts 
i tingsrätt. Detsamma gäller hovrätts slutliga beslut i ett ärende som har 
ett direkt samband med ett sådant mål eller ärende (54 kap. 9 § rätte- 
gångsbalken). Krav på prövningstillstånd gäller även i fråga om hovrätts 
beslut under rättegången (54 kap. 14 § rättegångsbalken). Krav på pröv- 
ningstillstånd gäller inte beslut genom vilket hovrätt avvisat en miss- 
nöjesanmälan, en ansökan om återvinning eller återupptagande eller ett 
överklagande av hovrätts dom eller beslut (54 kap. 9 och 17 §§ rätte- 
gångsbalken). 
I rättegångsbalken finns det särskilda förfaranderegler om skriftväxling 
m.m. i hovrätt och i Högsta domstolen i mål där prövningstillstånd krävs. 
Skälen för regeringens förslag: Frånvaron av bestämmelser som 
närmare reglerar omfattningen av kravet på prövningstillstånd i kam- 
marrätt har medfört osäkerhet och delvis skiftande tillämpning hos 
domstolarna. Osäkerheten har uppgivits gälla även i fråga om förfarandet 
vid prövningen av frågan om prövningstillstånd. Tveksamheterna 
beträffande dispenskravet har bl.a. gällt beslut enligt 34 § förvaltnings- 
processlagen. Denna bestämmelse reglerar överklagande av processuella 
beslut och innehåller en uppräkning av beslut som får överklagas särskilt 
och alltså innan domstolen har avgjort målet slutligt. Rätt att överklaga 
sådana beslut under rättegången gäller bl.a. lägre rätts beslut i fråga om 
inhibition och rättshjälp. Osäkerheten i fråga om dispenskravet har också 
gällt om andra frågor med anknytning till huvudsaken kräver pröv- 
ningstillstånd. Exempel på sådana frågor är yrkanden om muntlig 
förhandling och inhibition som inte har framställts i den lägre instansen 
utan först i överinstansen. 
Reformen genom vilken prövningstillstånd har införts i kammar- 
rätterna innebär att ställning har tagits målgrupp för målgrupp i vad mån 
krav på prövningstillstånd skall införas. Kravet har angetts i special- 
lagstiftningen och inte i förvaltningsprocesslagen, såsom fallet är för 
Regeringsrätten. Den nuvarande regleringen har dock medfört att i 
måltyper vari prövningstillstånd krävs har det ibland i processuella frågor 
upprätthållits krav på prövningstillstånd, ibland inte. Därmed har 
dispensfrågan i kammarrätten kunnat avgöras av två ledamöter medan 
olika processuella frågor i vissa fall ansetts fordra tre ledamöter. Detta är 
givetvis ett från saklig synpunkt otillfredställande resultat. Det finns inga 
skäl för att t.ex. en fråga om avvisning av ett yrkande som framställts i 
kammarrätten i strid mot instansordningsprincipen skall kräva med- 
verkan av tre ledamöter, medan avgörandet av dispensfrågan kan ske 
med två ledamöter, även om detta med fog kan ha uppfattats som ett 
resultat av den nuvarande regleringen. 
Sett från domstolens perspektiv är naturligtvis frågan om domförheten 
väsentlig och vi återkommer till den frågan i avsnitt 10. Ett klargörande 
av dispenskravets omfattning har emellertid ett självständigt värde, både 
för de inblandade parterna och för domstolarna. Regeringen tar därför 
upp den frågan i det följande. 
Omfattningen av kravet på prövningstillstånd i kammarrätt 
- Beslut som överklagats till kammarrätt 
 
Vid klargörandet av omfattningen av dispenskravet i kammarrätt bör den 
yttre ramen vara att krav på prövningstillstånd är föreskrivet för den 
aktuella måltypen. Det är således inte aktuellt att låta vissa slags frågor, 
t.ex. vissa processuella frågor, alltid omfattas av krav på prövnings- 
tillstånd oavsett om prövningstillstånd krävs i själva målet där frågan 
uppstår. En annan utgångspunkt bör vara att en för kammarrätterna och 
Regeringsrätten så enhetlig reglering som möjligt skall eftersträvas. 
Promemorian har samma utgångspunkter. 
Inledningsvis bör klarläggas vilka överklagade beslut som skall 
omfattas av kravet på prövningstillstånd. 
Kravet på prövningstillstånd bör, utöver avgörandet i själva saken, 
omfatta alla andra slags beslut varigenom länsrätten skiljer målet från 
sig. Således bör i dispenskravet också innefattas beslut om att avvisa ett 
överklagande eller att skriva av ett mål. 
Ett annat slags beslut varigenom rätten skiljer målet från sig är ett 
beslut att avvisa ett överklagande på grund av att det har kommit in för 
sent (inom förvaltningsprocessen kallat desertionsbeslut). Den instans 
som fattar desertionsbeslutet har i dessa fall redan tidigare skilt målet 
från sig, men genom överklagandet och avvisningsbeslutet skiljer rätten 
målet från sig på nytt. I promemorian föreslås att länsrätts desertions- 
beslut skall omfattas av krav på prövningstillstånd i kammarrätt. 
Regeringsrätten har helt nyligen, den 4 december 1997 (mål nr 2436- 
1997), prövat frågan och fann att dispenskravet omfattade länsrättens 
desertionsbeslut. 
Regeringen har ingen annan uppfattning, särskilt som dispens- 
grunderna i kammarrätt innefattar att prövningstillstånd skall beviljas om 
anledning förekommer till ändring i det slut vartill länsrätten kommit, 
s.k. ändringsdispens. Vi återkommer till frågan huruvida även kam- 
marrätts desertionsbeslut bör omfattas av krav på prövningstillstånd i 
Regeringsrätten. 
De processuella beslut som inte innebär att rätten skiljer målet från 
sig kan delas in i dels beslut som får överklagas endast i samband med 
överklagande av det slutliga avgörandet, dels beslut som får överklagas 
särskilt (34 § förvaltningsprocesslagen). Båda dessa typer av beslut anses 
redan idag omfattas av kravet på prövningstillstånd i kammarrätt och i 
Regeringsrätten. Att beslut av nu angivet slag som länsrätt fattar under 
rättegången och som får överklagas särskilt omfattas av dispenskravet i 
kammarrätten framgår av Regeringsrättens pleniavgörande RÅ 1996 
ref. 26. 
Beträffande vissa av de frågor som anges i 34 § förvaltnings- 
processlagen skulle det i och för sig kunna hävdas att de borde undantas 
från dispenskravet i kammarrätt, eftersom motsvarande beslut inte 
omfattas av dispenskravet i hovrätt. Exempel på sådana beslut är beslut 
att ogilla invändning om jäv och beslut om förskott på ersättning till ett 
rättshjälpsbiträde. Mot detta talar dock att besluten redan nu anses 
omfattas av dispenskravet i kammarrätten. Remissinstanserna har i det nu 
aktuella hänseendet inte heller haft några principiella invändningar i 
fråga om beslut under rättegången och det har över huvud taget inte 
framkommit något skäl som talar för att kravet på prövningstillstånd bör 
inskränkas och inte avse dessa beslut. Beslut under rättegången bör 
därför även fortsättningsvis omfattas av dispenskravet i kammarrätten. 
Enligt regeringens mening bör kravet på prövningstillstånd i kam- 
marrätt således omfatta samtliga länsrätts beslut, såväl slutliga beslut 
som beslut under rättegången, i mål där prövningstillstånd krävs i 
huvudsaken. Vi föreslår att det klarläggs att dispenskravet skall omfatta 
länsrätts beslut utan några begränsningar och att det sker genom en 
ändrad lydelse av 34 a § förvaltningsprocesslagen. I bestämmelsen bör 
anges att för de mål det är särskilt föreskrivet krävs prövningstillstånd för 
att kammarrätten skall pröva ett överklagande av ett beslut som 
länsrättens meddelat i målet. För att dispenskravet skall omfatta även 
desertionsbeslut och andra beslut hänförliga till målet som länsrätten kan 
fatta efter det att länsrätten skilt målet ifrån sig, t.ex. beslut med 
anledning av för sent framställda yrkanden, bör i bestämmelsen tilläggas 
att kravet på prövningstillstånd även gäller länsrätts beslut i en fråga som 
har ett direkt samband med ett sådant mål. Lagtexten har formulerats om 
med anledning av påpekande från Lagrådet. 
- Nya frågor som väcks i kammarrätt 
Genom den föreslagna ändrade lydelsen av 34 a § förvaltningsprocess- 
lagen klargörs samtidigt att kravet på prövningstillstånd i kammarrätt 
endast omfattar det överklagade beslutet och att dispenskravet aldrig kan 
omfatta nya frågor som väcks i den högre instansen. Av redovisningen i 
promemorian (s. 99) framgår att sådana frågor hanteras på ett växlande 
sätt. I promemorian redovisas också att det på sina håll har efterlysts ett 
klarläggande av hur olika processuella frågor som väcks i kammarrätt, 
t.ex. yrkanden om inhibition och om muntlig förhandling, skall hanteras 
och bl.a. i vilken utsträckning frågorna skall prövas särskilt före frågan 
om prövningstillstånd. Promemorian innehåller inga sådana förslag utan 
uttalar att det är något som får överlämnas till rättstillämpningen. 
Om det framställs nya yrkanden i sak som på grund av instans- 
ordningsprincipen inte kan tas upp till prövning, t.ex. en begäran om 
socialt bistånd för ytterligare en tidsperiod, skall yrkandet avvisas genom 
ett särskilt beslut. Detsamma gäller yrkanden som inte lagligen kan 
prövas i förvaltningsdomstol, såsom t.ex. skadestånd. Det råder heller 
ingen tveksamhet om att t.ex. reglerna i 5 § förvaltningsprocesslagen om 
avvisning vid underlåtenhet att komplettera överklagandet fullt ut är 
tillämpliga i mål som i och för sig kräver prövningstillstånd. Eventuella 
avvisningsbeslut fattas alltid före dispensprövningen. I denna del krävs 
det enligt regeringens mening inte någon förtydligande lagreglering. 
När det gäller andra processuella frågor som framställs i kammarrätt är 
det ofta så att de står och faller med frågan om prövningstillstånd beviljas 
eller inte. Frågor som är betydelselösa om prövningstillstånd vägras 
kräver inga särskilda beslut utan faller automatiskt och kammarrätten 
behöver därmed inte uttala sig särskilt i frågan. Det kan t.ex. gälla en 
begäran om muntlig förhandling eller att utredningen skall kompletteras. 
Om prövningstillstånd vägras finns det inga skäl för domstolen att 
särskilt uttala sig i dessa frågor. Detsamma gäller en begäran om 
inhibition om prövningstillstånd vägras. Ibland kan emellertid ett 
inhibitionsbeslut behövas för tiden fram till dispensprövningen. Ett 
yrkande om inhibition som prövas innan och fristående från dispens- 
prövningen måste alltid utmynna i ett särskilt beslut. Om prövnings- 
tillstånd beviljas krävs, naturligtvis, också ett särskilt beslut i inhibi- 
tionsfrågan. Frågor om rättshjälp torde normalt alltid kräva ett särskilt 
beslut från domstolen, vare sig prövningstillstånd beviljas eller inte. 
Av det nu sagda framgår att en reglering av hur samtliga processuella 
frågor skall behandlas i ett mål där det krävs prövningstillstånd kräver en 
grundlig analys. Vi har inte tillräckligt beredningsunderlag för detta. Det 
kan dock finnas anledning att återkomma till frågan i ett annat 
sammanhang. En fråga som kan behöva regleras är i vilken utsträckning 
skriftväxling bör ske, eller i vad mån muntlig förhandling skall kunna 
hållas, innan frågan om prövningstillstånd avgörs (jfr motsvarande 
förslag för de allmänna domstolarnas del i propositionen 1996/97:131 
Prövningstillstånd i hovrätten).  
Omfattningen av kravet på prövningstillstånd i Regeringsrätten 
 
I promemorian föreslås också att kravet på prövningstillstånd skall 
omfatta samtliga beslut av kammarrätt. Detta skulle bl.a. få den effekten 
att kammarrättens beslut i fråga om utlämnande av allmän handling som 
förvaras i kammarrätten omfattas av dispenskravet. Enligt dispens- 
förutsättningarna för Regeringsrätten finns inte någon möjlighet till 
ändringsdispens. Det innebär att en möjlighet att få en ändring till stånd 
av kammarrättens beslut i den angivna frågan i princip skulle bli 
begränsad till de fall där målet innefattar en prejudikatfråga. En sådant 
system utgör i princip en eninstansprövning av de angivna besluten. 
Enligt regeringens mening är detta, särskilt med beaktande av sekretess- 
målens karaktär, inte godtagbart. 
I promemorian har betonats att förslaget att samtliga kammarrätts 
beslut skall omfattas av krav på prövningstillstånd i Regeringsrätten 
medför att även kammarrättens desertionsbeslut omfattas av dispens- 
kravet. Kammarrättens desertionsbeslut anses i nuläget inte omfattas av 
kravet på prövningstillstånd i Regeringsrätten, vilket följer av Rege- 
ringsrättens avgörande RÅ 1987 ref. 60. Förslaget i promemorian har 
motiverats med att en liknande lösning föreslagits för Högsta domstolens 
del av Hovrättsprocessutredningen (SOU 1995:124). Utredningens 
förslag innebär att Högsta domstolen skulle få pröva ett överklagande av 
hovrättens beslut att avvisa ett överklagande av hovrättens dom endast 
om Högsta domstolen meddelat prövningstillstånd. Vidare skulle 
dispensgrunderna utökas för dessa frågor och bl.a. innefatta ändrings- 
dispens. Regeringen har därefter i propositionen 1996/97:131 Pröv- 
ningstillstånd i hovrätten tagit ställning till utredningens förslag i den nu 
aktuella frågan. Därvid anförde regeringen (s. 89) att man genom 
utredningens förslag skulle bygga upp ett helt nytt dispenssystem i 
Högsta domstolen, vilket enligt regeringens mening skulle bli lagtekniskt 
komplicerat och bara innebära marginella vinster. Vi anförde också att 
man å andra sidan inte generellt kan begränsa möjligheterna till en andra 
prövning av dessa hovrättsavgöranden så kraftigt som man skulle göra 
om man endast tillät prejudikatdispens och extraordinär dispens, vilket 
skulle bli fallet om man helt enkelt tillämpade Högsta domstolens 
dispensregler som nu gäller för mål som har inletts i tingsrätt. Rege- 
ringens proposition har sedermera återkallats, men vår bedömning i den 
berörda frågan kvarstår. 
Omständigheterna kring den i detta ärende aktuella frågan om krav på 
prövningstillstånd i Regeringsrätten för beslut genom vilka kammarrätt 
avvisat ett överklagande av sitt eget avgörande samt de lagliga förut- 
sättningarna för prövningstillstånd i Regeringsrätten är i allt väsentligt 
desamma som de som gäller för Högsta domstolens prövning av 
motsvarande frågor. Det finns därför enligt regeringens mening inte skäl 
att i detta ärende göra en annan bedömning än den som vi redovisade i 
den nämnda propositionen. Den som överklagar ett beslut till 
Regeringsrätten bör inte behandlas på ett annat och strängare sätt än den 
som överklagar ett beslut till Högsta domstolen. 
På grund av det nu anförda bör promemorians förslag att kravet på 
prövningstillstånd i Regeringsrättens skall gälla samtliga kammarrätts 
beslut inte genomföras och inte heller någon föreskrift om krav på 
prövningstillstånd införas beträffande kammarrätts desertionsbeslut. 
6 Krav på prövningstillstånd i kammarrätt i 
ytterligare måltyper 
Regeringens förslag: Krav på prövningstillstånd i kammarrätt införs i 
mål om återkrav av utgivet bistånd enligt socialtjänstlagen och mål om 
utdömande av vite enligt viteslagen. 
 
Förslaget i 1996 års promemoria överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker 
eller lämnar förslaget utan erinran. Justitieombudsmannen anser dock att 
de mål som inleds genom en ansökan hos länsrätt rent principiellt bör 
behandlas lika vad gäller frågan om krav på prövningstillstånd och att 
denna målgrupp bör behandlas i ett sammanhang. Länsrätten i Hallands 
län anser att tiden snart bör vara mogen för att införa en generell 
bestämmelse som föreskriver krav på prövningstillstånd vid över- 
klagande till kammarrätt, varvid undantag från detta får föreskrivas i 
respektive speciallagar. Enligt länsrätten bör en större översyn av 
regelsystemet ske med den angivna inriktningen och i avvaktan på detta 
bör principen upprätthållas att endast mål som prövats av en förvalt- 
ningsmyndighet innan det når länsrätt skall kräva prövningstillstånd vid 
överklagande till kammarrätt. Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, 
som tillstyrker förslagen, framför också att det bör övervägas om kravet 
på prövningstillstånd i kammarrätt kan utökas till att avse ännu flera 
måltyper än de som nu har föreslagits. Enligt länsrättens mening gäller 
detta i första hand skattemålen. 
Skälen för regeringens förslag: Genom inledandet av in- 
stansordningsreformen (prop. 1993/94:133) och det fortsatta reform- 
arbetet inom förvaltningsprocessen (prop. 1994/95:27 och prop. 
1995/96:22) har tyngdpunkten i förvaltningsrättskipningen förskjutits 
nedåt. Den första domstolsprövningen sker numera som huvudregel i 
länsrätt i stället för i kammarrätt. Samtidigt har krav på prövnings- 
tillstånd i ledet länsrätt   kammarrätt införts etappvis för ett stort antal 
måltyper. Införandet av krav på prövningstillstånd har även gällt mål- 
typer som sedan tidigare prövades i länsrätt som första domstolsinstans. 
Krav på prövningstillstånd i kammarrätt har införts i så många 
författningar (över 300 författningar) att detta numera kan betraktas som 
huvudregel. 
I promemorian föreslås att krav på prövningstillstånd införs i 
ytterligare två måltyper: mål om återkrav av utgivet bistånd enligt 
socialtjänstlagen (1980:620) och mål om utdömande av vite enligt 
viteslagen (1985:206). Det som skiljer dessa måltyper från det stora 
flertalet måltyper där krav på prövningstillstånd nu är föreskrivet är att de 
båda inleds genom en ansökan hos länsrätt och att frågorna således inte 
har varit föremål för en prövning i egentlig mening hos förvaltnings- 
myndighet. 
Några remissinstanser har haft synpunkter på denna fråga. Justitie- 
ombudsmannen anser att de mål som inleds genom en ansökan till 
länsrätt rent principiellt bör behandlas lika i detta avseende och i ett 
sammanhang. Länsrätten i Hallands län efterlyser en större översyn av 
regelsystemet med inriktningen på införande av en generell bestämmelse 
om krav på prövningstillstånd i kammarrätt och anser att i avvaktan på 
detta bör ett sådant krav inte införas i de nu aktuella måltyperna, 
eftersom någon förvaltningsmyndighet inte har beslutat som första 
instans. 
Det förhållandet att förfarandet i en viss måltyp inleds i länsrätt är 
enligt regeringens mening i princip inte något hinder mot ett införande av 
krav på prövningstillstånd i måltypen. Vi kan här hänvisa till de 
uttalanden som gjordes i prop. 1993/94:133 angående de allmänna prin- 
ciper som bör gälla för införande av krav på prövningstillstånd i olika 
måltyper (s. 34). 
 
Ett system med prövningstillstånd i kammarrätt kan inte göras helt 
generellt. Det måste prövas för varje måltyp om prövningstillstånd 
skall krävas vid överklagande till kammarrätt. Vissa allmänna 
principer bör dock gälla. Till en början bör det understrykas att en 
förutsättning för prövningstillstånd är att målet överklagats från 
länsrätt. Vidare bör prövningstillstånd användas främst i de fall målet 
prövats av en förvaltningsmyndighet innan det prövats av länsrätt. 
Men på motsvarande sätt som det i fråga om vissa mål kan vara 
motiverat med ett undantag från regeln om att den första 
domstolsprövningen skall ske i länsrätt, kan det finnas skäl för ett 
undantag när det gäller krav på prövningstillstånd också för vissa 
typer av mål. Frågan bör därför prövas målgrupp för målgrupp. En 
naturlig ordning är att prövningen av frågan om prövningstillstånd 
skall införas eller inte för olika måltyper görs parallellt med arbetet att 
flytta ner målen i instanskedjan. Det kan emellertid inte uteslutas att 
det finns måltyper som lämpar sig väl för ett system med 
prövningstillstånd, även om det inte prövats av en förvaltnings- 
myndighet innan det når länsrätt. 
 
Det finns också redan exempel på att prövningstillstånd krävs i 
kammarrätt i sådana mål som inleds genom en ansökan hos länsrätt. I 
mål om tilläggsavgift enligt plan- och bygglagen (1987:10) finns ett 
sådant krav i lagens 10 kap. 8 § tredje stycket. Vidare finns ett sådant 
krav i mål om utdömande av vite som förelagts med stöd av datalagen 
(1973:289), kreditupplysningslagen (1973:1173) och inkassolagen 
(1974:182). 
Som framgått av det nyss anförda är det fortfarande regeringens 
mening att frågan huruvida prövningstillstånd bör införas måste avgöras 
efter överväganden på grundval av förhållandena i den aktuella måltypen, 
vilket självklart även inbegriper det förhållandet att ett förfarande inleds 
först i länsrätt. Visserligen skulle en översyn av systemet med 
prövningstillstånd i kammarrätt   och då innefattande en bedömning av 
förhållandena i samtliga s.k. ansökningsmål   kunna utgöra ett sätt att gå 
vidare med frågan om krav på prövningstillstånd bör införas för dessa. 
Enligt regeringens mening är det dock att föra den i detta lagstift- 
ningsärende aktuella frågan för långt, även om tiden i och för sig snart är 
mogen för en utvärdering av prövningstillståndsreformen. 
Mål om återkrav av utgivet bistånd enligt socialtjänstlagen 
En socialnämnd får under de förutsättningar som anges i 33 §, 33 a § och 
34 § socialtjänstlagen återkräva bl.a. bistånd som utgetts enligt social- 
tjänstlagen. Av 36 § nämnda lag framgår att socialnämnden får föra talan 
hos länsrätten om ersättning som den enskilde inte betalar godvilligt. 
Socialnämnden får också helt eller delvis efterge ersättningsskyldigheten 
med stöd av 37 § samma lag. 
Frågan om eftergift enligt 37 § kan aktualiseras av den enskilde, men 
nämnden kan även självständigt väcka frågan om återbetalnings- 
skyldighet genom en ansökan hos länsrätten enligt 36 § utan att 
spörsmålet om eftergift ännu aktualiserats. 
Av de många olika slags beslut av varierande beskaffenhet som kan 
fattas med stöd av socialtjänstlagen utgör beslut med anledning av 
socialnämndens ansökan om återkrav det enda slags beslut som inte 
omfattas av krav på prövningstillstånd i kammarrätt. I fråga om mål om 
eftergift av ersättningsskyldigheten, som har ett nära samband med 
återkravsmålen, infördes krav på prövningstillstånd i kammarrätt den 1 
april 1995. Till följd av ändringar i bestämmelserna om bistånd enligt 
socialtjänstlagen, som trädde i kraft den 1 januari 1998 (SFS 1997:313), 
får socialnämndens beslut enligt 37 § inte längre överklagas såsom 
förvaltningsbesvär utan sådana beslut kan endast bli föremål för 
laglighetsprövning. Även för mål om laglighetsprövning gäller, sedan 
den 1 april 1995, krav på prövningstillstånd i kammarrätt (10 kap. 13 § 
kommunallagen). 
Så gott som samtliga remissinstanser har ställt sig bakom prome- 
morians förslag att kravet på prövningstillstånd skall gälla även mål om 
återkrav av utgivet bistånd. 
Enligt regeringens mening talar det sagda med styrka för att kravet på 
prövningstillstånd skall omfatta även dessa mål. Den ändring i social- 
tjänstlagen som därmed krävs bör göras genom införande av en ny 
bestämmelse, 74 a § socialtjänstlagen, där det framgår att prövnings- 
tillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av mål enligt social- 
tjänstlagen. Samtidigt kan de befintliga föreskrifterna om prövnings- 
tillstånd i 73 och 74 §§ utgå. 
Mål om utdömande av vite enligt viteslagen 
Viteslagen gäller viten som enligt lag eller annan författning får 
föreläggas av myndigheter. Bestämmelser förekommer i ett betydande 
antal författningar, bl.a. på miljöområdet. Enligt 6 § viteslagen prövas 
frågor om utdömande av viten av länsrätt på ansökan av i första hand den 
myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet. Ansökan om utdömande 
görs hos länsrätten i det län där myndigheten är belägen. Frågor om 
utdömande av viten som har förelagts av regeringen prövas av Länsrätten 
i Stockholms län på ansökan av Justitiekanslern. I ett begränsat antal 
måltyper prövar allmän domstol efter särskild talan frågor om utdömande 
av vite. I sådana fall skall målet i tillämpliga delar handläggas enligt 
reglerna i rättegångsbalken om mål om åtal för brott för vilket svårare 
straff än böter inte är föreskrivet. För sådana mål krävs prövningstillstånd 
i hovrätt. 
När det gäller överklagande av beslut om föreläggande av vite som 
finns i den offentligrättsliga lagstiftningen gäller genomgående krav på 
prövningstillstånd i kammarrätt. 
Frågan om prövningstillstånd vid utdömande av vite har aktualiserats i 
ett par lagstiftningsärenden. Som ett led i arbetet med att förskjuta tyngd- 
punkten i rättskipningen till första instans har överklaganden av beslut 
enligt bl.a. datalagen, kreditupplysningslagen och inkassolagen flyttats 
från regeringen till allmän förvaltningsdomstol med länsrätt som första 
instans (prop. 1993/94:217 och 1994/95:51). Därvid gjordes det ställ- 
ningstagandet att prövningstillstånd i ledet länsrätt   kammarrätt inte 
borde införas generellt för dessa mål. Däremot infördes prövnings- 
tillstånd vid överklagande till kammarrätten av beslut om föreläggande 
eller utdömande av vite. I detta hänseende anfördes följande i den 
förstnämnda propositionen, som gällde datalagen (s. 28). 
 
Sedan en tid krävs prövningstillstånd i hovrätten för bl.a. bötesmål. 
Det offentligrättsliga vitet påminner om böter. Vad som främst skiljer 
det individuella vitet från böter är att vitet i förväg bestäms till ett visst 
belopp. Såvitt avser frågan om prövningstillstånd finns det inte 
anledning att behandla mål om vite på ett annat sätt än bötesmål. Med 
prövningstillstånd kan det förutses att vitesmål vinner laga kraft i ett 
tidigare skede än annars. Att så blir fallet har den fördelen att 
reaktionen mot den som bryter mot ett vitesföreläggande kommer 
relativt omgående. 
 
Samma argument anfördes i prop. 1994/95:51 (s. 18) beträffande 
kreditupplysnings- och inkassoärenden. 
I samband med ändringarna i datalagen föreskrevs i 34 a § förvalt- 
ningsprocesslagen att prövningstillstånd inte behövs när talan förs av 
Justitiekanslern. Motsvarande kom även att gälla i mål enligt kredit- 
upplysnings- och inkassolagarna. 
De överväganden som legat till grund för detta har enligt regeringens 
mening samma bäring på vitesmålen i stort. Mot bakgrund härav anser 
regeringen att ett krav på prövningstillstånd bör införas i fråga om mål 
om utdömande av vite enligt viteslagen. Detta kan ske genom en 
föreskrift i 6 § första stycket viteslagen. Föreskriften i datalagen, 
kreditupplysnings- och inkassolagarna om att prövningstillstånd krävs i 
kammarrätt i mål om utdömande av vite kan därmed utgå. 
7 Regeringsrättens sammansättning vid 
prövning av vissa avvisningsbeslut 
Regeringens förslag: Regeringsrätten skall vara domför med en ledamot 
vid prövning av talan mot beslut varigenom ett överklagande avvisats 
såsom för sent inkommet. 
 
Förslaget i 1996 års promemoria överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig över 
förslaget tillstyrker eller lämnar det utan erinran. 
Skälen för regeringens förslag: En allmän utgångspunkt vid 
utformningen av domförhetsreglerna är att mål inte skall handläggas i en 
mera kvalificerad sammansättning än saken kräver. Vad gäller dom- 
förhetsreglerna för Regeringsrätten har dessa också successivt anpassats 
till domstolens roll, så att domstolens resurser inte i alltför hög grad skall 
behöva tas i anspråk för annat än den egentliga rättsbildande verk- 
samheten. Som exempel kan nämnas att vid frågor om prövningstillstånd, 
avskrivning av mål efter återkallelse och i vissa upprepade prövningar av 
resningsansökningar har sammansättningen ändrats från tre ledamöter till 
en ledamot (prop. 1991/92:158, SFS 1992:508). 
Enligt nuvarande ordning är Regeringsrätten domför med tre ledamöter 
vid överprövning av ett beslut varigenom ett överklagande har avvisats 
såsom för sent inkommet (4 a § tredje stycket lagen om allmänna 
förvaltningsdomstolar). Beträffande Högsta domstolen har domförhets- 
reglerna ändrats med verkan från den 1 juli 1996 (prop. 1995/96:116, 
SFS 1996:157) och domstolen är numera domför med en ledamot vid 
prövning av bl.a. den nu aktuella avvisningsfrågan (3 kap. 6 § 
rättegångsbalken). I propositionen till grund för ändringen framförde 
regeringen som sin uppfattning (s. 11 f.) att det från flera synpunkter är 
önskvärt att undvika att mål och ärenden handläggs i en mera 
kvalificerad sammansättning än saken kräver och att den aktuella frågan 
till sin karaktär är sådan att det oftast är tillräckligt att den prövas av en 
ledamot. Regeringen poängterade också att bestämmelsen rörde 
domförheten, dvs. det minsta antal ledamöter som måste delta i 
avgörandet och att domstolen alltså i dessa fall kan bestå av flera 
ledamöter om så av någon anledning skulle krävas i ett enskilt fall. 
Vid Lagrådets granskning av förslaget noterades att det inte föreslogs 
någon förändring i sammansättningsreglerna för Regeringsrätten. Enligt 
Lagrådet borde detta övervägas. I propositionen (s. 13) anförde 
regeringen att man avsåg att återkomma till den av Lagrådet väckta 
frågan. 
Domförhetsreglerna är, bortsett från vad som gäller i nu aktuellt 
hänseende, lika i Regeringsrätten och Högsta domstolen, förutom att 
Högsta domstolen har möjlighet att pröva frågor i halvt plenum. I 
promemorian har föreslagits den ändring som Lagrådet tidigare har 
efterlyst och som medför att domförhetsregeln för Regeringsrättens 
prövning av om ett överklagande inkommit i rätt tid överensstämmer 
med vad som gäller för Högsta domstolen. Det finns enligt regeringens 
mening inte något skäl för att behålla skillnaden och de skäl som 
anfördes i propositionen för en ändring för Högsta domstolens del har 
lika stor betydelse i fråga om Regeringsrätten. Regeringen anser sålunda 
att sammansättningsreglerna för Regeringsrätten bör ändras. I 4 a § lagen 
om allmänna förvaltningsdomstolar bör anges att Regeringsrätten vid 
prövning av talan mot beslut där ett överklagande har avvisats såsom för 
sent inkommet är domför med ett regeringsråd. 
8 Kammarrättens sammansättning vid prövning 
av vissa avvisningsbeslut 
Regeringens förslag: Kammarrätten skall vara domför med två 
ledamöter, om de är ense om slutet, vid fråga om avvisning av ett för 
sent inkommet överklagande. 
 
Förslaget i 1996 års promemoria överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig över 
förslaget tillstyrker eller lämnar det utan erinran. Kammarrätten i 
Sundsvall och Riksskatteverket anser det tillräckligt att kammarrätt i 
dessa fall är domför med en ledamot. 
Skälen för regeringens förslag: Kammarrätt är normalt domför med 
tre lagfarna ledamöter. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är 
kammarrätten enligt 12 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar 
domför med två ledamöter, om de är ense om slutet. Den ene av dem 
skall enligt 22 § tredje stycket förordningen (1996:380) med kammar- 
rättsinstruktion vara kammarrättspresident, kammarrättslagman eller 
kammarrättsråd tillika vice ordförande. När kammarrätten skall över- 
pröva en underinstans beslut att avvisa ett överklagande såsom för sent 
inkommet kräver detta, enligt gällande domförhetsregler, att kammar- 
rätten är sammansatt av tre ledamöter eller, om prövningstillstånd krävs, 
två ledamöter. När kammarrätt skall avvisa ett för sent inkommet 
överklagande över kammarrättens eget avgörande kräver detta en 
sammansättning med tre lagfarna ledamöter. Detta gäller också i de fall 
där kammarrättens avgörande utgjort ett beslut att vägra prövnings- 
tillstånd. Genom att krav på prövningstillstånd införts i flertalet måltyper 
i kammarrätt har vi alltså den anmärkningsvärda situationen att målet kan 
avgöras slutligt med två ledamöter samtidigt som frågan om ett över- 
klagande kommit in för sent kräver tre ledamöter. 
En utgångspunkt vid utformningen av domförhetsreglerna är, som har 
berörts även i föregående avsnitt, att mål inte skall handläggas i en mera 
kvalificerad sammansättning än saken kräver. Både för Regeringsrätten 
och Högsta domstolen finns regler om ett mindre antal ledamöter i 
sammansättningen vid avgörande av vissa frågor som typiskt sett är av 
enklare beskaffenhet. I det föregående (avsnitt 7) har regeringen 
föreslagit att en bestämmelse motsvarande den som gäller för Högsta 
domstolen skall införas även för Regeringsrättens del och att Rege- 
ringsrätten således skall kunna pröva dessa frågor med ett regeringsråd. 
Frågan om ett överklagande har skett inom rätt tid är normalt enkel att 
avgöra. Sådana mål är inte heller svårare i kammarrätt än i Rege- 
ringsrätten. Remissinstanserna är positiva till att i dessa mål minska 
antalet ledamöter i kammarrätten och två instanser vill till och med gå 
längre än promemorians förslag och låta kammarrättens sammansättning 
vara en ledamot i dessa fall. Det finns med hänsyn till det nu anförda 
goda skäl för förslaget. 
Vid bedömningen av vad som är en lämplig sammansättning för 
kammarrätt i dessa fall anser regeringen att det ligger närmast till hands 
att anknyta till den domförhetsregel som gäller för behandling av frågor 
om prövningstillstånd, dvs. att kammarrätt skall vara domför med två 
ledamöter, om de är ense. Detta får i nuläget betraktas som en tillräcklig 
förändring av sammansättningsreglerna för prövning av den aktuella 
frågan. En bestämmelse om att kammarrätt i sådana fall är domför med 
två ledamöter bör införas i 12 § lagen om allmänna förvaltnings- 
domstolar. 
I de fall där överklagandet av en kammarrätts avgörande har skett i rätt 
tid utförs den s.k. rättidsprövningen regelmässigt av registratorn vid 
kammarrätten. Den bestämmelse som nu föreslås syftar givetvis inte till 
att ändra på detta. Bestämmelsen måste därför utformas så att den avser 
de fall där fråga är om avvisning av ett överklagande på grund av att det 
inte har skett inom rätt tid. Vårt förslag avviker här från promemorians 
förslag. 
Ändringen i 12 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar bör gälla 
generellt när kammarrätt skall pröva frågan om avvisning på grund av att 
ett överklagande inte har skett i rätt tid. Således bör bestämmelsen 
utformas så att den blir tillämplig både när ett sådant beslut har fattats av 
t.ex. länsrätt och överklagats till kammarrätt och när kammarrätt prövar 
frågan om ett överklagande av kammarrättens eget avgörande skall 
avvisas. I detta lagstiftningsärende föreslår regeringen emellertid 
ytterligare lagändringar som påverkar förfarandet vid avgörande av fråga 
om ett överklagande kommit in i rätt tid. Sålunda föreslås i nästföljande 
avsnitt att det införs överklagandeförbud för de fall där förvaltnings- 
domstol har överprövat ett beslut om avvisning på grund av att ett 
överklagande inkommit för sent. Vidare har vi föreslagit (avsnitt 5) att 
länsrätts beslut om avvisning på grund av att ett överklagande har 
kommit in för sent skall vara underkastat krav på prövningstillstånd i 
kammarrätt, om prövningstillstånd krävs i själva målet. Effekterna av det 
förslag som läggs i förevarande avsnitt blir därför begränsade. I praktiken 
blir den nya regeln således endast tillämplig när huvudfrågan i målet inte 
kräver prövningstillstånd och vid kammarrätts prövning av om ett 
överklagande av kammarrättens eget avgörande skall avvisas. 
9 Förbud mot att överklaga vissa avvisnings- 
beslut 
Regeringens förslag: Om en förvaltningsdomstol har överprövat ett 
beslut om avvisning på grund av att ett överklagande kommit in för sent, 
skall domstolens beslut inte få överklagas. Denna regel skall tills vidare 
inte gälla beslut som fattats av en försäkringskassa eller en arbets- 
löshetskassa. 
 
Förslaget i 1996 års promemoria överensstämmer med regeringens 
förslag. Promemorian innehåller dock inga förslag till undantag för 
beslut på socialförsäkringsområdet. 
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker eller 
lämnar förslaget utan erinran. Justitieombudsmannen anför dock att när 
helst det övervägs att begränsa en fullföljdsrätt genom lag, bör det 
uppmärksammas vilka konsekvenser detta kan få för den enskildes 
möjligheter att tillgodose sina rättigheter och även för prejudikat- 
bildningen på området. Justitieombudsmannen ifrågasätter också om det 
står så mycket att vinna med den föreslagna reformen, om det 
extraordinära rättsmedlet återställande av försutten tid i stället kommer 
att bli den normala vägen för att uppnå en prövning av högre instans. 
Skälen för regeringens förslag: Enligt den nu gällande ordningen kan 
länsrätts beslut att avvisa ett överklagande såsom för sent inkommet 
överklagas till kammarrätt och även bli föremål för prövning i 
Regeringsrätten, förutsatt att prövningstillstånd meddelas. I de fall där ett 
sådant avvisningsbeslut härrör från en förvaltningsmyndighet och prövas 
av länsrätt efter överklagande utgörs prövningskedjan av ytterligare en 
instans. Sålunda saknas i förvaltningsprocesslagen bestämmelser som 
begränsar rätten att överklaga beslut om att avvisa ett överklagande 
såsom för sent inkommet. 
I fråga om sådana avvisningsbeslut gäller en annan ordning enligt 
förvaltningslagen. Av 30 § i sistnämnda lag följer att sådana beslut som 
överklagas från en förvaltningsmyndighet till en överordnad förvalt- 
ningsmyndighet inte får överklagas vidare utan att överklagandeförbud 
gäller i detta fall. Bestämmelsen om överklagandeförbud om en förvalt- 
ningsmyndighet efter överklagande funnit att ett överklagande av en 
annan förvaltningsmyndighets beslut inkommit för sent infördes genom 
den nya förvaltningslagen (1986:223). Enligt förslaget till ny förvalt- 
ningslag skulle beslutsinstansen i stället för, som tidigare, överkla- 
gandeinstansen pröva om ett överklagande hade kommit in i rätt tid. 
Departementschefen anförde (prop. 1985/86:80 s. 53 f.) att detta förslag 
medförde att ett ökat antal instanser skulle komma att pröva denna fråga. 
Vidare anfördes bl.a. följande. 
 
I praktiken överklagas ganska ofta sådana beslut som innebär att ett 
överklagande inte tas upp till prövning därför att det har kommit in 
för sent. Vid överprövningen gäller det alltså den formella frågan 
om överklagandet har kommit in i rätt tid eller inte. 
Instansordningen i avvisningsfrågan skiljer sig i princip inte från 
den som gäller i huvudsaken. Regeringen är alltså normalt högsta 
instans utom i sådana fall då överprövningen ankommer på 
förvaltningsdomstolarna. --- Regeringen prövar varje år ett bety- 
dande antal överklaganden i formella frågor av detta slag. I de allra 
flesta är naturligtvis avvisningsbeslutet riktigt och överklagandet 
hos regeringen alltså utsiktslöst. --- Den prövning som det här 
gäller (kontroll av delgivningskvitton m.m.) kräver uppenbarligen 
inte ett ställningstagande från regeringen. --- Också i andra fall bör 
det vara tillräckligt att frågan om överklagande har gjorts i rätt tid 
prövas i två instanser, dvs. av beslutsmyndigheten och en högre 
instans. Man bör alltså inte få överklaga ett beslut, om detta innebär 
att myndigheten som andra instans prövar frågan om överklagande 
har skett i rätt tid. - Några remissinstanser har invänt att en sådan 
avskuren instansordning i avvisningsfrågan kan hindra preju- 
dikatbildningen. Invändningen är knappast befogad. Förut- 
sättningarna för att ett överklagande skall anses ha kommit in i rätt 
tid är så ingående   reglerade i lagen att det inte finns något större 
utrymme för tolkning eller tvekan i tillämpningen. Behovet av 
vägledande avgöranden i högre instans är i motsvarande mån 
begränsat och i principfrågor kommer det   som jag strax 
återkommer till   att kunna tillgodoses genom bl.a. Regerings- 
rättens avgöranden. --- En reglering av överklagbarheten i fråga om 
avvisningsbeslut är av det generella slag som gör att det är 
lämpligast att ta in den i förvaltningslagen. Jag föreslår därför att 
det i lagen införs en bestämmelse i enlighet med vad jag har anfört. 
--- Länsrätterna prövar som andra instans frågor bl.a. på skatte- och 
socialtjänstområdena. För dessa domstolars del bör man överväga, 
om det bör införas en motsvarande begränsning av rätten att 
överklaga avvisningsbeslut som den jag förordar för de fall då en 
förvaltningsmyndighet är andra instans. Skall en sådan begränsning 
göras, kan det ske genom ett tillägg till 33 § förvalt- 
ningsprocesslagen. Frågan får övervägas närmare under följd- 
lagstiftningsarbetet. 
 
Arbetet med följdlagstiftningen föranledde inte någon regel för 
förvaltningsdomstolarna av den i propositionen antydda innebörden. På 
skatteområdet har emellertid en regel om begränsning av överklagande- 
rätten i fråga om dessa avvisningsbeslut senare införts. I 6 kap. 10 § taxe- 
ringslagen (1990:324) anges att länsrättens beslut avseende skatte- 
myndighets beslut att avvisa en begäran om omprövning såsom för sent 
inkommen inte får överklagas. 
Den nu aktuella avvisningsfrågan är, som tidigare anförts, vanligtvis 
enkel att bedöma. I avsnitt 7 och 8 har regeringen därför föreslagit att 
sådana mål skall kunna prövas i en mindre sammansättning i kammarrätt 
och Regeringsrätten än vad som nu gäller. Förvaltningsprocessen bör 
emellertid kunna effektiviseras ytterligare när det gäller denna avvis- 
ningsfråga. Det är också svårt att se något hållbart skäl för att 
överklagandeförbud skall gälla om beslut i en sådan fråga överprövas av 
en förvaltningsmyndighet men inte om de överprövas av en förvalt- 
ningsdomstol. 
Justitieombudsmannen har gett uttryck för tveksamhet till förslaget om 
en minskning av antalet överklagandeinstanser i detta fall. Regeringen 
vill här påpeka att prövningen av frågan om ett överklagande har kommit 
in i rätt tid, såsom berördes även i propositionen till förvaltningslagen, i 
huvudsak gäller kontroll av delgivningskvitton o. d. Det rör sig också om 
en prövning för vilken förutsättningarna är tydligt angivna i författ- 
ningstexten. Med hänsyn härtill torde det enligt regeringens mening 
saknas anledning till oro för rättsförluster för enskilda. Vidare finns det 
redan rättspraxis på området. Dessutom kvarstår fortfarande möjligheten 
till prövning i Regeringsrätten av kammarrätts avvisningsbeslut, vilket 
medför förutsättningar för fortsatt rättsbildning även i den högsta 
förvaltningsdomstolen. Regeringen anser därför att inte heller frågan om 
behovet av prejudikat utgör ett skäl emot förslaget. 
Förslaget att minska antalet överklagandeinstanser i dessa frågor 
medför också den fördelen att ett lagakraftvunnet avgörande i avvis- 
ningsfrågan kommer att föreligga tidigare än vad som nu är fallet om 
parten fortsätter att överklaga till dess målet har avgjorts i högsta instans. 
I promemorian framförs också en annan positiv effekt av den föreslagna 
regeln. Beträffande ett för sent inkommet överklagande förekommer det 
att förutsättningar finns för återställande av försutten tid. Denna fråga 
avgörs numera även av kammarrätt, när överklagandet gäller länsrätt, 
kammarrätt eller förvaltningsmyndighet. Har kammarrätt eller Rege- 
ringsrätten avgjort målet slutligt ankommer prövningen på Regerings- 
rätten. Om det fortfarande finns en klagomöjlighet öppen har det ansetts 
att det saknas en frist att återställa. Detta har bedömts utgöra hinder för 
kammarrätt att, såsom är möjligt för Regeringsrätten, samtidigt pröva 
såväl frågan om överklagandet anförts i rätt tid som frågan om 
återställande av tiden. Reformen att flytta ned frågor om återställande av 
försutten tid från Regeringsrätten till kammarrätt har därigenom inte fått 
fullt genomslag. Ett överklagandeförbud för de nu aktuella avvis- 
ningsbesluten medför förbättrade förutsättningar för kammarrätt att 
kunna ta upp frågor om återställande av försutten tid. 
Regeringen föreslår därför att det i förvaltningsprocesslagen införs en 
bestämmelse motsvarande 30 § förvaltningslagen. I 33 § förvaltnings- 
processlagen bör införas en föreskrift av innebörd att om förvaltnings- 
domstol efter överklagande har prövat ett beslut om avvisning på grund 
av att ett överklagande inkommit för sent, eller vägrat prövningstillstånd 
i ett sådant mål i enlighet med förslaget i avsnitt 5, får domstolens beslut 
inte överklagas. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att paragrafen 
bör formuleras på annat sätt än enligt remissens förslag. Vi förordar dock 
en något annorlunda formulering än den Lagrådet föreslagit. I likhet med 
Lagrådet anser regeringen att den nya bestämmelsen bör utgöra sista 
stycket i paragrafen. 
Som en följd av den nya regeln om överklagandeförbud föreslog 
regeringen i lagrådsremissen att bestämmelsen i 6 kap. 10 § taxerings- 
lagen skulle upphävas samt att flera skatteförfattningar som innehåller en 
hänvisning till taxeringslagens bestämmelse skulle ändras. Den angivna 
bestämmelsen i taxeringslagen tar emellertid sikte på en begäran om 
omprövning och gäller inte ett överklagande av skattemyndighetens 
beslut. Bestämmelsen skall därför kvarstå. Det blir då inte heller aktuellt 
med några följdändringar i andra skatteförfattningar. 
Även på socialförsäkringsområdet och när det gäller rätten till 
arbetslöshetsersättning finns särskilda bestämmelser om omprövning, 
som innebär att såväl en begäran om omprövning som ett överklagande 
kan avvisas på grund av att de har kommit in för sent. Bestämmelsen om 
överklagandeförbud i 33 § förvaltningsprocesslagen, som regeringen har 
föreslagit ovan, skulle endast komma att omfatta de fall där ett 
överklagande har kommit in för sent, men inte när avvisningsbeslutet 
avser en för sent inkommen begäran om omprövning av t.ex. en 
försäkringskassas beslut. Det torde enligt regeringens mening knappast 
finnas skäl för att i det nu aktuella hänseendet göra skillnad mellan ett 
överklagande och en begäran om omprövning. Vi har dock i detta ärende 
inte underlag för att utvidga förslaget i 33 § fjärde stycket förvaltnings- 
processen till att även avse en begäran om omprövning. På grund härav 
föreslår vi att det i de berörda författningarna, lagen (1962:381) om 
allmän försäkring, lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och 
lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor, tills vidare införs undantag från 
föreskriften i 33 § fjärde stycket förvaltningsprocesslagen. Undantaget 
bör endast avse de desertionsbeslut som fattas av försäkringskassorna 
och arbetslöshetskassorna, eftersom det endast är i det fallet som det kan 
vara fråga om att dels avvisa ett överklagande, dels avvisa en begäran om 
omprövning. När länsrätt fattar ett desertionsbeslut i ett mål enligt de 
angivna författningarna rör det sig alltid om att avvisa ett överklagande. 
De ändringar som nu föreslås har inte varit föremål för Lagrådets gransk- 
ning. Lagändringarna är dock av sådan författningsteknisk karaktär att 
Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. 
Regeringen avser att i ett annat sammanhang återkomma till frågan om 
överklagandeförbud för de fall där det första beslutet har utgjort ett beslut 
att avvisa en begäran om omprövning. 
10 Rättens sammansättning vid prövning av 
processuella frågor i mål där prövnings- 
tillstånd krävs 
Regeringens förslag: Regeringsrättens och kammarrätts domförhet med 
en respektive två ledamöter vid prövning av fråga om prövningstillstånd 
utvidgas till att även avse olika processuella frågor som behandlas före 
eller i anslutning till frågan om prövningstillstånd. 
 
Förslaget i 1996 års promemoria överensstämmer i sak med 
regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig över 
förslaget tillstyrker eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser 
har dock synpunkter på den lagtekniska utformningen. 
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 5 har regeringen konstaterat 
att nya frågor som väcks i överinstansen aldrig omfattas av dispenskravet 
i samma instans. Detta innebär i sin tur att det krävs medverkan av tre 
ledamöter i kammarrätten och fem eller fyra ledamöter i Regeringsrätten 
för att pröva t.ex. om ett yrkande i målet skall avvisas samtidigt som 
dispensfrågan kan prövas i en mindre sammansättning. Det är natur- 
ligtvis en opraktisk och processekonomiskt otillfredsställande ordning. 
Sådana frågor bör kunna hanteras i den sammansättning som gäller för 
avgörande av frågan om prövningstillstånd, dvs. med två ledamöter i 
kammarrätten och en ledamot i Regeringsrätten. Domförhetsreglerna i 
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar, för kammarrätten 12 § och för 
Regeringsrätten 4 a §, bör därför ändras så att rätten vid prövning av 
processuella frågor i mål som kräver prövningstillstånd i vissa fall är 
domför med två respektive en ledamot. 
Det handlar i första hand om frågor som rätten prövar innan 
dispensprövningen sker, t.ex. frågor om avvisning. Men även frågor som 
rätten tar ställning till i samband med dispensprövningen bör kunna 
prövas i den mindre sammansättningen. Det förekommer nämligen att 
domstolen i samband med att prövningstillstånd meddelas fattar beslut i 
olika processuella frågor, t.ex. om att komplettera utredningen i målet 
med ett sakkunnigutlåtande. Enligt regeringens mening bör således även 
beslut som fattas i samband med att prövningstillstånd meddelas kunna 
fattas i samma sammansättning som dispensfrågan. Detta medför att 
frågor i mål som omfattas av krav på prövningstillstånd får en enhetlig 
behandling fram till dess att frågan om prövningstillstånd har avgjorts. 
Processuella frågor som avgörs därefter bör prövas i den vanliga 
sammansättningen. Vårt förslag överensstämmer med promemorians 
förslag men vi förordar en annan lagteknisk lösning. 
11 Kammarrättens sammansättning i mål om 
laglighetsprövning 
Regeringens förslag: Möjligheterna för kammarrätt att avgöra mål 
om laglighetsprövning utan medverkan av särskilda ledamöter skall 
utvidgas till att avse mål av enkel beskaffenhet. 
 
Förslaget i 1996 års promemoria överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker 
eller lämnar förslaget utan erinran. Justitieombudsmannen anser att den 
föreslagna ändringen är mycket långtgående, särskilt mot bakgrund av de 
motiv som en gång föranledde införandet av en särskild sammansättning 
i kommunalbesvärsmålen. Kammarrätten i Stockholm påpekar att krav på 
prövningstillstånd numera gäller i dessa mål och att det när sådant 
tillstånd meddelas sällan torde vara fråga om mål av enkel beskaffenhet. 
Skälen för regeringens förslag: Domförhetsreglerna för länsrätt har 
nyligen ändrats, genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 september 
1997 (prop. 1996/97:133, bet. 1996/97JuU17, rskr. 1996/97:216, SFS 
1997:392). På grundval av förslag i 1996 års promemoria infördes då i 
18 § fjärde stycket 1 lagen om allmänna förvaltningsdomstolar en allmän 
regel om att mål av enkel beskaffenhet får avgöras av en juristdomare 
ensam. Denna regel ersatte bl.a. en bestämmelse om att länsrätt var dom- 
för med en juristdomare ensam i mål där saken var uppenbar. Samtidigt 
ändrades 17 a § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar som reglerar 
länsrätts sammansättning vid prövning av mål om laglighetsprövning, 
dvs. mål enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900) och 22 kap. 
kyrkolagen (1992:300). I sådana mål är länsrätt numera som huvudregel 
domför utan särskilda ledamöter om målet är av enkel beskaffenhet. 
För kammarrätternas del regleras i 13 a § lagen om allmänna förvalt- 
ningsdomstolar frågan om domförhet i de mål om laglighetsprövning där 
prövningstillstånd har meddelats. Enligt andra stycket i paragrafen är 
kammarrätten domför utan särskilda ledamöter vid prövning av 
överklagande som uppenbarligen inte kan bifallas. 
Som skäl för den utvidgade ensamdomarkompetensen i länsrätt 
anförde regeringen i den ovan nämnda propositionen bl.a. effektivitets- 
hänsyn. Inget mål bör avgöras av fler domare än som är motiverat i det 
enskilda fallet (s. 42). I konsekvens med en allmän regel om att mål i 
länsrätt fick prövas av en juristdomare ensam ansåg regeringen att 
motsvarande ändring skulle göras i regeln om domstolens samman- 
sättning i mål om laglighetsprövning. Det fanns sålunda inte anledning 
att särbehandla dessa mål (s. 45). Regeringen anser att de nämnda 
effektivitetshänsynen har samma relevans vad gäller laglighets- 
prövningsmålen i kammarrätt. Det finns enligt regeringens mening också 
ett värde i sig i att domförhetsreglerna för dessa instansers prövning av 
samma slags mål innehåller samma kriterier. Med en sådan ordning finns 
bl.a. bättre möjligheter för en skyndsam praxisbildning i fråga om den 
närmare innebörden av begreppet mål av enkel beskaffenhet på 
laglighetsprövningsområdet. 
Som Kammarrätten i Stockholm har påpekat torde det i de mål om 
laglighetsprövning där prövningstillstånd meddelas sällan vara fråga om 
mål av enkel beskaffenhet. Detta bör emellertid inte ses som ett skäl mot 
en utvidning av möjligheten att avgöra laglighetsprövningsmål utan 
deltagande av särskilda ledamöter, utan utgör enligt regeringens mening 
snarare en omständighet till stöd för en utvidgning. Det framstår 
nämligen som att den nuvarande regeln i det närmaste saknar tillämp- 
ningsområde till följd av kravet på prövningstillstånd och det finns därför 
anledning att i viss mån utöka tillämpningsområdet. Mot bakgrund av det 
anförda anser regeringen att regeln om avgörande av mål om 
laglighetsprövning i kammarrätt utan deltagande av särskilda ledamöter 
bör anpassas till motsvarande regel för länsrätt. Rekvisitet för när 
kammarrätt är domför utan särskilda ledamöter vid prövning av 
överklagande bör således vara att målet är av enkel beskaffenhet. 13 a § 
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar bör ändras i enlighet härmed. 
12 Överklagandetidens beräkning 
Regeringens förslag: Utgångspunkten för överklagandetidens beräkning 
för en förvaltningsmyndighet eller annan part som företräder det 
allmänna skall vara dagen då det överklagade beslutet meddelades. 
Förslaget föranleder ändringar i förvaltningsprocesslagen och förvalt- 
ningslagen. 
 
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. 
Promemorian innehåller inget förslag till ändringar i förvaltningslagen. 
Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker 
promemorians förslag eller lämnar det utan erinran. 
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande huvudregeln är att ett 
överklagande av allmän förvaltningsdomstols beslut skall ha kommit in 
inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet (7 § första 
stycket förvaltningsprocesslagen). En reglering motsvarande den i 
förvaltningsprocesslagen finns också i förvaltningslagen, vilket innebär 
att föreskrifterna överlappar varandra när beslutsmyndigheten är en 
förvaltningsmyndighet och överklagande sker till förvaltningsdomstol. 
Från den generella bestämmelsen har dock gjorts flera undantag i de 
materiella speciallagarna. I körkortsmålen skall en länsstyrelses över- 
klagande av allmän förvaltningsdomstols beslut ha kommit in inom tre 
veckor från den dag då det överklagade beslutet meddelades. I skatte- 
målen gäller att skattemyndighetens, Riksskatteverkets och kommuners 
överklagande av länsrättens eller kammarrättens beslut skall ha kommit 
in inom två månader från den dag då beslutet meddelades (6 kap. 13 § 
taxeringslagen). Samma slags regel gäller även för allmän försäkrings- 
kassas och Riksförsäkringsverkets överklagande i socialförsäkringsmål 
(20 kap. 13 § lagen om allmän försäkring). Även i andra författningar 
finns särskilda bestämmelser om utgångspunkten för beräkning av 
klagotiden. 
I förarbetena till körkortslagen och lagen om allmän försäkring 
diskuterades inte närmare frågan om klagotidens beräkning. Inom 
skatterätten har ordningen med att skattemyndigheten skall överklaga 
inom viss tid från beslutsdagen gällt sedan länge (jfr prop. 1956:150 s. 
281). I förarbetena till körkortslagen gjordes sedan endast en hänvisning 
till ordningen inom skatterätten (jfr prop. 1979/80:178 s. 84). 
Till följd av reformen med allmän tvåpartsprocess i de allmänna 
förvaltningsdomstolarna (prop. 1995/96:22, bet. 1995/96:JuU7, rskr. 
1995/96:55, SFS 1995:1692) har antalet klagoberättigade myndigheter 
utökats. En effekt av detta är att antalet fall av delgivning med allmänna 
parter utökats i betydande grad. De rutiner som tillämpas i främst länsrätt 
och kammarrätt innebär att domar och beslut översänds till de klago- 
berättigade med begäran om att de genast skall återsända mottagningsbevis 
till domstolen. Sker inte detta görs påminnelse och vidare delgivnings- 
försök med rekommenderat brev. I viss utsträckning utnyttjas möjlig- 
heterna till förenklad delgivning enligt 3 a § delgivningslagen (1970:428). 
Domstolen skickar då först en upplysning till parten om att förenklad 
delgivning kommer att användas i målet. När sedan en handling skickas ut, 
t.ex. ett beslut, sänder domstolen minst en dag senare ett meddelande om 
att handlingen sänts ut. Parten anses därefter delgiven två veckor efter det 
att meddelandet skickats. 
Behovet av att undvika onödiga delgivningar är starkt uttalat inom 
förvaltningsprocessen. I allmän domstol räknas överklagandetiden oftast 
med utgångspunkt från avgörandets dag. Redan i nuläget är dessutom 
beslutsdagen utgångspunkt för klagotiden i den stora delen av förvaltnings- 
domstolarnas verksamhet som utgörs av mål om skatt, körkort och 
socialförsäkring. Detta utgör enligt regeringens mening starka skäl för att 
allmänt vid överklagande av länsrätts och kammarrätts beslut låta 
beslutsdagen utgöra utgångspunkt för klagotiden för en part som företräder 
det allmänna. Detsamma gäller vid överklagande av en förvaltnings- 
myndighets beslut till länsrätt. I promemorian har också diskuterats om 
samma utgångspunkt bör tillämpas även i fråga om överklagande som görs 
av en enskild. Med hänsyn till att detta skulle innebära ett frångående av en 
sedan länge förhärskande princip inom förvaltningsrätten och att negativa 
effekter i fråga om enskildas rättssäkerhet inte kan uteslutas vid en sådan 
övergång ställer sig regeringen för närvarande tveksam till detta. Vi 
instämmer således i den bedömning som görs i promemorian, att det i nu 
aktuellt hänseende bör dras en skiljelinje mellan enskilda och företrädare 
för det allmänna. Även fortsättningsvis bör alltså delgivning av beslut ske 
med enskilda parter i förvaltningsdomstol. Det finns för övrigt också 
möjligheter till effektivisering genom att domstolarna använder sig av de 
möjligheter som finns till förenklad delgivning. 
Sammanfattningsvis bör bestämmelserna i nuvarande 7 § förvaltnings- 
processlagen ändras på så sätt att utgångspunkten för klagotidens 
beräkning för en myndighet eller annan part som företräder det allmänna är 
dagen då beslutet meddelas. Vi anser vidare att bestämmelserna i nu- 
varande 7 § bör flyttas till en ny 6 a §. Av den sakliga ändringen följer att 
även vid överklagande till länsrätt skall utgångspunkten för en allmän parts 
överklagande vara beslutsdagen. Med hänsyn till att även 23 § förvalt- 
ningslagen gäller för de fall där överklagande sker från förvaltnings- 
myndighet till allmän förvaltningsdomstol krävs en motsvarande ändring i 
sistnämnda bestämmelse, vilket inte har föreslagits i promemorian. Sam- 
tidigt bör förvaltningsprocesslagens bestämmelse begränsas till att gälla 
överklagande från länsrätt respektive kammarrätt. Därigenom försvinner 
den nuvarande överlappningen mellan förvaltningsprocesslagen och 
förvaltningslagen i fråga om utgångspunkten för överklagandetiden vid 
överklagande till en allmän förvaltningsdomstol. 
Utöver vad som angivits i lagrådsremissen bör en ändring göras i 17 § 
lagen (1977:729) om Patentbesvärsrätten på så sätt att hänvisningen till 
7 § förvaltningsprocesslagen ersätts med en hänvisning till den nya 6 a §. 
Denna ändring är av lagteknisk karaktär och kräver inte Lagrådets 
yttrande. 
I olika materiella författningar finns föreskrifter om utgångspunkten för 
överklagandetiden. Vi föreslår att de föreskrifter vars innehåll fullt ut 
motsvaras av det som skall vara huvudregeln utmönstras. Det gäller 
föreskrifter i fordonsskattelagen (1988:327) och lagen (1995:1623) om 
skattereduktion för riskkapitalinvesteringar samt i de av regeringen nyligen 
beslutade förslagen till ny yrkestrafiklag och ny lag om biluthyrning (prop. 
1997/98:63). Vi föreslår också en motsvarande justering av körkortslagen 
(1977:477), jfr dock regeringens proposition 1997/98:124 med förslag till 
ny körkortslag som beslutas denna dag. 
Promemorian innehåller inga förslag om att det skall införas nya 
särskilda föreskrifter som avviker från den nya huvudregeln om 
utgångspunkten för överklagandetiden. Vi har inte heller funnit skäl att 
föreslå något sådant undantag. Med hänsyn till att det för vissa måltyper 
kan råda speciella förhållanden kan det dock finnas anledning att 
återkomma till frågan. Ett sådant behov skulle kunna framkomma t.ex. i de 
mål där en svensk utlandsmyndighet fattar beslut i första instans och där 
utlandsmyndigheten således är motpart efter överklagande till allmän 
förvaltningsdomstol. Den nya ordningen skulle kunna medföra problem på 
grund av postgången. Regeringen har för avsikt att följa utvecklingen. 
13 Överklagandetidens längd 
Regeringens bedömning: En allmän bestämmelse om att klagotiden 
skall vara tre veckor vid överklagande av länsrätts eller kammarrätts 
beslut skall för närvarande inte införas. 
 
Förslaget i 1996 års promemoria: I promemorian föreslås att 
klagotiden skall vara tre veckor i alla slags mål vid överklagande av 
länsrätts eller kammarrätts avgörande, med undantag för de mål som i 
dag har obegränsad överklagandetid. I anslutning härtill föreslås att tiden 
för anslutningstalan i taxeringsprocessen skall förkortas till två veckor. 
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. En majoritet av remiss- 
instanserna tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. Riksskatte- 
verket och Riksförsäkringsverket är dock negativa till förslaget och 
Regeringsrätten och Länsrätten i Malmöhus län uttrycker tveksamhet till 
förslaget. 
Justitieombudsmannen finner inte de skäl för förslaget som anförs i 
promemorian övertygande. Regeringsrätten anser det sannolikt att en 
reducering av klagotiden leder till försämrad rättssäkerhet för den 
enskilde. Riksskatteverket motsätter sig bestämt att klagotiden i 
skattemål förkortas till tre veckor. Verket anför att enklare skattemål i 
stort sett har försvunnit från domstolarna genom införandet av den nya 
taxeringsprocessen. Det är därför av stor vikt att skatteförvaltningen inte 
i onödan tvingas byta processförare mellan domstolsinstanserna. En 
klagofrist om tre veckor skulle, framförallt under somrarna och i 
samband med större helger, innebära att en annan processförare än den 
som fört myndighetens talan i målen skulle behöva bevaka inkommande 
domar och på kort tid sätta sig in i målen för att ta ställning till eventuella 
överklaganden. Med tanke på den arbetsbelastning processförarna har 
kommer det inte att vara möjligt för dem att ägna tillräcklig tid åt att läsa 
in andras ärenden. För att inte riskera att en dom som bort överklagas 
vinner laga kraft kommer sannolikt bevakande processförare i flertalet 
fall att överklaga domar för säkerhets skull   varav en hel del av dessa 
överklaganden senare återkallas. En förkortad klagotid har då bara lett till 
administrativa merkostnader för domstolen och skatteförvaltningen. 
Även för den skattskyldige torde en klagofrist om tre veckor i skattemål 
framstå som oacceptabelt kort. Riksskatteverket har till stöd för sin 
uppfattning även anfört ytterligare omständigheter hänförliga till hur 
processföringen hos skattemyndigheterna är organiserad. Verket anser 
också att tre veckor är en för kort överklagandetid även när det gäller 
verkets egna processverksamhet. Riksförsäkringsverket anser att klago- 
tiden på två månader i socialförsäkringsmål bör kvarstå och anför till stöd 
för detta väsentligen samma grunder som anförts av Riksskatteverket. 
Riksförsäkringsverket påtalar också att i ärenden som avgörs av social- 
försäkringsnämnd tillkommer rätten att överklaga ett länsrättsavgörande 
nämnden. Nämnden sammanträder som regel varannan vecka men under 
sommartid håller nämnden ofta sina sammanträden med längre mellanrum. 
Genom den i promemorian föreslagna ordningen skulle nämnden i 
praktiken frånhändas möjligheten att ta ställning till ett överklagande och 
tvingas att ge ett generellt bemyndigande till en tjänsteman hos kassan att 
överklaga. Kammarrätten i Stockholm anser att förslaget innebär en 
välkommen förenkling men ifrågasätter om den föreslagna över- 
klagandetiden är lämplig i alla målgrupper. Det torde enligt kammar- 
rätten vara möjligt att för en del klart avgränsade tyngre målgrupper 
behålla en längre överklagandetid. Regeringsrätten, Kammarrätten i 
Stockholm och Länsrätten i Malmöhus län påtalar samtliga att antalet s.k. 
blanka överklaganden, med därpå följande kompletteringsförelägganden, 
sannolikt skulle komma att öka om förslaget genomförs. 
 Bakgrund: Tiden för överklagande av allmän förvaltningsdomstols 
avgörande är enligt huvudregeln i nuvarande 7 § förvaltningsprocess- 
lagen tre veckor. Från denna regel finns undantag vad gäller huvuddelen 
av skattemålen och socialförsäkringsmålen, där överklagandetiden är två 
månader. 
Tanken på en enhetlig överklagandetid är ingen nyhet inom 
förvaltningsprocessen. Redan vid tillkomsten av förvaltningsprocess- 
lagen var enhetliga lösningar inom förvaltningsprocessen ett angeläget 
mål. När frågan då togs upp om en samordning av överklagandetidens 
längd i skattemål till vad som skulle gälla enligt huvudregeln anförde 
departementschefen bl.a. följande (prop. 1971:60 s. 103-104). 
 
        Intresset av enhetlighet i förvaltningsprocessen genom regler som är 
gemensamma för olika delar av förvaltningsområdet talar starkt för att 
den föreslagna treveckorstiden också bör gälla som besvärstid för 
besvär till kammarrätt och regeringsrätt. Emellertid måste man även i 
fortsättningen räkna med att ett stort antal beslut av skatterätt meddelas 
under sådan tid att de tillställs parterna strax före eller under semestern. 
Samma situation föreligger om beslut tillställs skattskyldig i samband 
med någon av de större helgerna under året. För många skattskyldiga 
skulle det under sådana omständigheter kunna bli mycket svårt att inom 
en så kort tidsfrist som tre veckor ta ställning till om och i vilket eller 
vilka avseenden han vill överklaga ett beslut som gått honom emot. Man 
får i detta sammanhang inte glömma att det är mycket vanligt att den 
skattskyldige inte själv i tillräcklig grad behärskar den problematik som 
det är fråga om i ett skattemål och att han alltså ofta behöver anlita 
sakkunnig hjälp. Också för de skattskyldigas motparter, främst 
taxeringsintendenterna, kan det befaras att en så väsentlig förkortning av 
tiden för anförande av besvär till överinstanserna som det är fråga om 
skulle vålla vissa svårigheter. Ofta kommer många beslut, kanske flera 
hundra, på en gång eller med korta mellanrum. Sedan det konstaterats 
om beslutet gått taxeringsintendenten emot, skall han avgöra om och i 
vilken omfattning han har anledning överklaga beslutet. Enligt min 
mening föreligger således otvivelaktigt ett starkt intresse av att såväl de 
skattskyldiga som deras motparter, främst taxeringsintendenterna, är 
tillförsäkrade en inte alltför kort besvärstid. Jag vill i detta sammanhang 
särskilt understryka att skattemålen i en helt annan omfattning än andra 
slags mål berör allmänheten och i särskilt stor utsträckning förs av den 
skattskyldige själv utan hjälp av annan. Jag är därför som framgår av det 
anförda inte beredd att nu förorda en förkortning av den gällande 
tvåmånaderstiden för anförande av taxeringsbesvär i överinstanserna. 
Detta utesluter emellertid inte, vilket jag vill särskilt betona, att frågan 
om en sådan förkortning kan aktualiseras senare. 
 
Skatteförenklingskommittén ansåg i sitt betänkande (SOU 1985:42 
s. 214) att de skäl som anfördes i 1971 års proposition mot en treveckors 
överklagandetid för de skattskyldiga hade fortsatt giltighet. Vidare ansåg 
kommittén att även för det allmännas del var en överklagandetid på tre 
veckor för kort för att dess företrädare skulle kunna fullgöra sina 
åligganden. 
Beträffande socialförsäkringsmålen förlängdes överklagandetiden från 
tre veckor till två månader i samband med att försäkringsrätterna inrättades 
och med motiveringen att en förlängning av överklagandetiden 
underlättade för den försäkrade att få beslut prövade i högre instans (prop. 
1977/78:20 s. 102). 
Skälen för regeringens bedömning: Frågan om en allmän 
överklagandetid på tre veckor bör införas måste till stor del vara beroende 
av vilka effekter en sådan reform skulle få i de måltyper där 
överklagandetiden förkortas. Det finns därför fog för att, såsom också 
gjorts i promemorian, gå närmare in på de faktiska förhållandena för 
skattemålen respektive socialförsäkringsmålen. 
Bestämmelserna om den nya taxeringsprocessen, som tillämpades första 
gången vid 1991 års taxering, innefattar en skyldighet för skattemyn- 
digheten att ompröva de beslut som överklagas. Vidare har möjligheten att 
ompröva taxeringsbeslut utsträckts till fem år efter taxeringsåret. Den nya 
taxeringsprocessen har medfört att antalet skattemål minskat avsevärt och 
även inneburit ett betydligt jämnare flöde av mål till domstolarna. Den nya 
ordningen är så utformad att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i 
första instans, vilket också är en allmän strävan inom förvaltnings- 
processen. Enligt den nya processordningen bör prövningen i kammarrätt 
och Regeringsrätten också omfatta samma processmaterial som 
underinstansen haft att bedöma. De domar i skattemål som går 
skattemyndigheten emot och som det därför kan finnas anledning för 
myndigheten att överklaga utgör endast en mindre del av alla skattedomar. 
Även i fråga om mål inom socialförsäkringsområdet finns bestäm- 
melser som tillgodoser att tyngdpunkten i rättskipningen ligger i första 
instans, bl.a. genom att reglerna om obligatorisk tvåpartsprocess även 
gäller dessa mål. De nya bestämmelserna om tvåpartsprocess innebär att, 
såvida inte Riksförsäkringsverket beslutar att överta rätten att föra talan, 
försäkringskassans styrelse eller en av styrelsen utsedd tjänsteman skall 
föra försäkringskassans talan. I ärenden som beslutas av en social- 
försäkringsnämnd företräds dock försäkringskassan i stället av nämnden 
eller en av nämnden utsedd tjänsteman. Ändringsfrekvensen till förmån för 
den enskilde i länsrätt i socialförsäkringsmål är låg. Detta torde innebära 
att försäkringskassorna har anledning att föra talan mot länsrättsdomar i 
endast ett litet antal mål. Även i kammarrätt är ändringsfrekvensen låg. 
Antalet mål som går Riksförsäkringsverket emot är således begränsat. 
        Det är enligt regeringens mening lätt att se fördelar med en enhetlig 
överklagandetid. En sådan lösning innebär en minskad risk för misstag i 
fråga om den tid inom vilken ett beslut skall överklagas och en förenklad 
hantering vid domstolarnas målkanslier. Ett viktigt skäl för en generell och 
därmed för vissa måltyper förkortad överklagandetid är att avgörandet i 
dessa mål skulle vinna laga kraft tidigare än vad som nu är fallet, vilket i 
sin tur medför att verkställighet kan ske tidigare. Parterna skulle således på 
ett tidigare stadium kunna vidta dispositioner på grundval av det slutliga 
beskedet i målet. För de mål där överklagandetiden nu är två månader 
skulle promemorians förslag också undanröja de komplikationer som kan 
uppstå när det gäller att avgöra om talan mot beslut i processuella frågor 
skall följa överklagandetiden på tre veckor enligt förvaltningsprocesslagen 
eller om den skall följa överklagandetiden i speciallagen. 
Som regeringen tidigare varit inne på måste emellertid förslaget i 
promemorian ses i belysning av samtliga de effekter som förslaget kan 
få. Det ligger i sakens natur att bedömningen av dessa effekter måste 
grundas i de förhållanden som nu råder hos berörda myndigheter och 
domstolar. Trots vad som angivits ovan om bl.a. de förändringar av 
processreglerna som skett både i fråga om skattemålen och socialförsäk- 
ringsmålen samt vad som anförts om fördelarna med förslaget finner 
regeringen att det vid bedömningen av förslagets lämplighet inte går att 
bortse från den kritik som bl.a. Riksskatteverket och Riksförsäk- 
ringsverket riktat mot förslaget. Denna kritik har i huvudsak sin grund i 
att en treveckors överklagandetid är svår att hantera för skattemyn- 
digheterna och försäkringskassorna med den organisation som dessa 
myndigheter har, vilket i förlängningen medför en risk för merarbete 
även för domstolarna. Vi anser därför att det mot bakgrund av nuvarande 
förhållanden inte finns tillräckliga skäl för att införa en bestämmelse om 
en generell treveckors överklagandetid. 
14 Överlämnande av mål mellan domstolar 
Regeringens förslag: En motsvarighet till regeln om att mål som har 
samband med varandra vid flera länsrätter kan sammanföras till en av 
domstolarna införs för kammarrätternas del. Vidare införs för länsrätt 
och kammarrätt en regel om att en behörig domstol får överlämna mål till 
en annan länsrätt eller kammarrätt som handlägger sådana mål. Det 
införs också en regel om att länsrätt och kammarrätt i de fall domstolen 
när ett mål inleds finner att den inte är behörig, får lämna över målet till 
behörig domstol. 
 
Förslaget i 1996 års promemoria överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker 
förslagen eller lämnar dem utan erinran. Flera remissinstanser har dock 
synpunkter på enskildheter i förslagen. Justitieombudsmannen, 
Länsrätten i Malmöhus län och Länsrätten i Kronobergs län tar upp 
frågan om möjligheten att överlämna mål från en obehörig domstol till 
den behöriga domstolen skall avse överlämnande till andra domstolar än 
de allmänna förvaltningsdomstolarna. Länsrätten i Stockholms län anser 
att frågan om överlämnande från en obehörig domstol till den behöriga 
domstolen inte bör göras beroende av att parten inte har något att invända 
mot ett överlämnande. Enligt länsrättens mening kan en sådan ordning 
leda till rättsförluster för parterna. Länsrätten ifrågasätter om inte det 
aktuella rekvisitet kan utgå och anser att frågan i annat fall kan förbli 
oreglerad. 
Bakgrund: Enligt den allmänna forumregeln i 14 § andra stycket 
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar skall beslut överklagas till den 
länsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats, om inte regeringen för 
ett visst slag av mål föreskriver något annat. I specialförfattning 
förekommer regler som pekar ut en viss länsrätt som behörig för en viss 
måltyp. För kammarrätternas del finns forumregler i förordningen 
(1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. 
Överklaganden och ansökningar i mål skall ske hos den kammarrätt inom 
vars domkrets beslutande förvaltningsmyndighet eller domstol i första 
instans är belägen. Forumreglerna för de allmänna förvalt- 
ningsdomstolarna utgår således i allmänhet från var den myndighet eller 
domstol som fattat beslut i första instans är belägen. 
Nuvarande föreskrifter om överlämnande av mål mellan allmänna 
förvaltningsdomstolar är begränsade till två typsituationer. Om det vid 
mer än en länsrätt förekommer flera mål som har nära samband med 
varandra, får målen enligt 14 § tredje stycket lagen om allmänna 
förvaltningsdomstolar handläggas vid en av länsrätterna om det kan 
göras utan avsevärd olägenhet för någon enskild. Den andra situationen 
är då det vid mer än en kammarrätt förekommer mål om beskattning som 
gäller samma förvärvskälla eller som på annat sätt har nära samband med 
varandra. Målen får då enligt 4 § i förordningen om allmänna förvalt- 
ningsdomstolars behörighet m.m. handläggas vid en av kammarrätterna, 
om inte särskilda skäl talar mot detta. Motsvarande gäller för vissa andra 
i förordningen angivna måltyper, om dessa mål har ett nära samband med 
mål om beskattning. Regeringen har meddelat föreskrifter om förfarandet 
vid överlämnande av mål. 
Utöver de nu angivna överlämnandesituationerna finns inte inom 
förvaltningsprocessen några generella bestämmelser om överlämnande 
av enstaka mål som anhängiggjorts vid rätt domstol men som av 
särskilda skäl bör handläggas vid en annan. I mål enligt lagen 
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård finns dock för länsrätternas del 
möjlighet att flytta ett pågående mål till en annan länsrätt. I 34 § nämnda 
lag anges att frågor enligt denna lag prövas av länsrätten i det län där 
sjukvårdsinrättningen är belägen. Enligt förarbetena till bestämmelsen 
(prop. 1990/91:58 s. 276) finns det inte något hinder mot att flytta ett mål 
till en annan länsrätt i de fall den enskilde flyttas från en 
sjukvårdsinrättning till en annan under handläggningen av målet. Det 
finns också bestämmelser som möjliggör för vissa förvaltnings- 
myndigheter att flytta över ärenden till en annan förvaltningsmyndighet 
inom samma myndighetsorganisation. 
Inom förvaltningsprocessen saknas också bestämmelser om över- 
lämnande av mål som anhängiggjorts vid en obehörig domstol, till en 
behörig domstol. Av redogörelsen i promemorian framgår att i praktiken 
sker i dessa fall överlämnande formlöst genom registrators eller 
motsvarande befattningshavares försorg. Målet kan emellertid också 
avvisas av rätten på grund av att domstolen inte anser sig behörig. 
Regleringen för de allmänna domstolarna är betydligt mer detaljerad. 
Med ikraftträdande den 1 juli 1996 (SFS 1996:247) har i rättegångs- 
balken införts regler för såväl tvistemål som brottmål om överlämnande 
av mål från en obehörig till en behörig domstol. Samtidigt infördes med 
den nya ärendelagen motsvarande regler avsedda för de rättsvårds- 
ärenden som faller under lagen. 
 
Skälen för regeringens förslag: Möjligheterna att överlämna mål 
mellan de allmänna förvaltningsdomstolarna är mycket begränsade. 
Enligt regeringens mening finns det bl.a. processekonomiska skäl att, 
som det föreslås i promemorian, införa en mer flexibel ordning i fråga 
om överlämnande av mål. 
Det bör inte komma i fråga att låta en part mera allmänt styra över vid 
vilken domstol målet skall prövas. Såsom föreslås i promemorian bör i 
stället möjligheter att besluta om undantag från forumreglerna vara 
förbehållen domstolarna, med beaktande av parternas berättigade 
intressen. 
Överlämnande av mål som har nära samband med ett annat mål 
I fråga om överlämnande av mål som har samband med ett eller flera mål 
som väckts vid en annan domstol finns, som framgår av den tidigare 
redovisningen, små sakliga skillnader mellan vad som gäller i länsrätt 
och i kammarrätt. Skillnaden består i att möjligheten för en länsrätt att 
överlämna mål till en annan länsrätt inte är begränsad till vissa måltyper, 
medan detta emellertid är fallet för kammarrätternas del. Regeringen 
delar den uppfattning som kommer till uttryck i promemorian, att det 
saknas anledning att behålla denna skillnad. Detta innebär att 
kammarrätt, efter förebild i 14 § lagen om allmänna förvaltnings- 
domstolar, bör få möjlighet att i samtliga måltyper föra samman mål som 
har nära samband med varandra från andra kammarrätter. En regel om 
detta bör införas i en ny 8 a § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. 
Regeln om överlämnande i 4 § förordningen om allmänna förvaltnings- 
domstolars behörighet m.m. kan därmed upphävas. Den närmare regle- 
ringen av hur en sammanläggning skall ske bör behållas i förordning. 
När det gäller tolkningen av rekvisitet  mål som har nära samband med 
varandra  åsyftar regeringen ingen saklig förändring gentemot de 
situationer som tidigare har reglerats för domstolarna. Regeln om 
överlämnande av mål till en annan domstol bör inte ges en alltför vid 
tillämpning. Det bör alltså inte vara möjligt att föra samman mål enbart 
av det skälet att de handlar om ett och samma skatteupplägg som använts 
av flera personer eller en typ av skada som uppstått vid samma slags 
arbete på olika arbetsplatser. 
Överlämnande av mål från en behörig domstol 
Det är inte ovanligt att det uppstår ett behov av att kunna flytta över ett 
enstaka mål från en domstol till en annan domstol. Detta aktualiseras 
bl.a. i de inte helt sällan förekommande fall då muntlig förhandling skall 
hållas i ett körkortsmål i länsrätt och då körkortshavaren måste bege sig 
till en avlägset belägen länsrätt. Tidigare löstes detta problem genom att 
länsrätten med stöd av 35 § körkortsförordningen (1977:722) fick hän- 
skjuta målet till den länsrätt inom vars län körkortshavaren vistades. 
Denna möjlighet till överlämnande försvann för länsrätternas del i 
samband med att länsstyrelserna blev första instans i körkortsmål. Regeln 
ändrades till att i stället ge en länsstyrelse möjlighet att hänskjuta mål till 
annan länsstyrelse. Till skillnad från i körkortsmålen finns det, som 
berörts ovan, möjlighet att flytta ett pågående mål enligt lagen om 
psykiatrisk tvångsvård från en länsrätt till en annan. Det finns dock ingen 
motsvarande möjlighet för kammarrätterna att flytta över ett sådant mål 
till annan kammarrätt om den enskilde   vilket förekommer   flyttas till 
en ny sjukvårdsinrättning under målets handläggning i kammarrätten. 
Muntliga förhandlingar är vanligt förekommande i psykiatrimål i kam- 
marrätt och av promemorian framgår att en möjlighet till överlämnande i 
angivna fall har efterfrågats. 
Det ligger enligt regeringens mening nära till hands att anta att ett 
behov av att överlämna mål där muntlig förhandling skall hållas kan 
uppstå i så gott som alla måltyper. I takt med att det muntliga inslaget 
ökar i förvaltningsprocessen   delvis till följd av Europakonventionens 
krav   kan också behovet av att överlämna mål öka. 
Fördelarna med att kunna lämna över mål när det uppstår behov av 
muntlighet i förfarandet är främst ekonomiska. I bl.a. psykiatrimål, där 
muntlig förhandling ofta hålls på sjukvårdsinrättningen, skulle dom- 
stolens ledamöter om en möjlighet till överlämnande fanns inte behöva 
företa en onödigt lång resa. I andra fall skulle möjligheten att överlämna 
mål innebära ett den enskilde besparas en lång resa. Är handläggningen 
skriftlig uppnås dock sällan några fördelar med ett överlämnande av ett 
enstaka mål. 
Vid en diskussion om fördelarna med en möjlighet till överlämnande 
av ett mål måste även inverkan av den nya tvåpartsprocessen beaktas. 
Om ett mål lämnas över till en annan domstol för att den enskilde skall få 
närmare till domstolen kan det innebära en längre resa för det allmännas 
företrädare. Fördelarna med ett överlämnande kan då gå förlorade. 
Såsom anförts i promemorian bör ett överlämnande i sådana fall komma i 
fråga främst i de fall kostnaderna kan begränsas exempelvis genom att 
myndigheten uppdrar åt någon befattningshavare vid en annan myndighet 
att föra myndighetens talan i målet. 
Mot denna bakgrund anser regeringen att det bör införas en generell 
möjlighet till överlämnande av mål mellan domstolarna under förutsätt- 
ning att det finns särskilda skäl för detta. Möjligheten bör finnas såväl 
mellan länsrätter som mellan kammarrätter. 
En regel av denna innebörd bör emellertid förses med begränsningar 
med hänsyn till den sakliga kompetensen hos domstolarna. Det bör inte 
vara möjligt att överlämna ett mål till en domstol som normalt aldrig 
handlägger mål av den aktuella typen. 
Det bör även framhållas att regeln är avsedd för enskilda fall. Det kan 
inte komma i fråga att tillämpa regeln systematiskt i ett antal typ- 
situationer, eventuellt för att korrigera det resultat som forumreglerna ger 
i allmänhet. Inte heller bör regeln utnyttjas för att åstadkomma en 
utjämning av arbetsbördan mellan olika domstolar. 
Regleringen bör ske i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och 
utformas lika för länsrätt och kammarrätt samt ges den innebörden att 
domstolen får, om det finns särskilda skäl och det kan göras utan 
avsevärd olägenhet för någon part, flytta över mål till en annan domstol 
som handlägger sådana mål. Ändringarna bör göras genom tillägg till den 
nya 8 a § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar respektive 14 § 
samma lag. Den närmare regleringen för hur ett överlämnande skall 
komma till stånd bör ske genom förordning med stöd av bemyndiganden 
som samtidigt införs i nämnda paragrafer. 
Överlämnande av mål från en obehörig domstol 
När det gäller frågan om handläggning av mål som kommer in till en 
obehörig domstol men där det finns en annan domstol som är behörig 
saknas uttryckliga regler inom förvaltningsprocessen. De allmänna 
förvaltningsdomstolarna torde, som tidigare har berörts, ändå överlämna 
målet till den allmänna förvaltningsdomstol som är behörig. I vissa fall, 
t.ex. om det framgår klart av överklagandet att den enskilde vill att just 
den domstolen skall pröva hans mål, behandlas frågan formellt och 
överklagandet avvisas. 
Såsom nämnts inledningsvis infördes den 1 juli 1996 bestämmelser för 
de allmänna domstolarnas del om överlämnande av mål från en obehörig 
till en behörig domstol. I förarbetena till bestämmelsen anförde 
regeringen bl.a. följande (prop. 1995/96:115 s. 129 ff.). 
 
Motiven för en reform ligger inte i första hand på domstolssidan även 
om det finns vissa fördelar genom att förfarandet vid överlämnande är 
enklare än vid avvisning. I stället är det främst intresset hos den part 
som inleder förfarandet som träder i förgrunden. Denne slipper få 
tillbaka de ingivna handlingarna för nytt ingivande (till behörigt 
organ), och detta besparar honom givetvis en del arbete som han inte 
helt utan fog skulle kunna uppfatta som orsakat av en onödig 
byråkrati. En viktig fördel med överlämnande jämfört med det som 
gäller vid avvisning är att den som inlett förfarandet automatiskt bör få 
tillgodoräkna sig det första ingivandet som dag för förfarandets 
inledande. --- Ett överlämnande är dock inte alltid till fördel för 
käranden/sökanden. Denne kan ju mena att redan den domstol han 
vänt sig till är behörig och vilja föra upp frågan till högre rätt. Om det 
inte ställs upp något krav på att han skall ha gått med på att 
överlämnandet sker eller på att han skall ha avstått från att göra någon 
invändning, måste man därför införa regler om rätt att överklaga ett 
beslut om överlämnande, något som krånglar till systemet. Även när 
käranden/sökanden inser att den första domstolen är obehörig kan han 
ha en befogad anledning att motsätta sig att målet eller ärendet 
handläggs vid den behöriga domstolen. --- Det som har sagts nu 
medför att ett överlämnande inte bör ske mot kärandens/sökandens 
vilja. Eftersom denne behöver ha beretts tillfälle att yttra sig i frågan 
om överlämnande får man den enklaste regleringen om man som 
villkor för överlämnande ställer upp att käranden/sökanden inte har 
något att invända mot en överflyttning. Att han får tillfälle att yttra sig 
medför praktiskt sett att han också får kännedom om vilken domstol 
som i fortsättningen handlägger hans mål eller ärende, ett 
underrättelsebehov som annars måste tillgodoses på annat sätt. Att ett 
krav på hörande av käranden/sökanden kan vara till nackdel för 
honom när det finns en risk med dröjsmål, t.ex. när det gäller kvarstad, 
är en konsekvens man mycket väl kan godta. --- Inte heller några 
andra befogade intressen synes kunna bli åsidosatta genom ett sådant 
överlämnande och det finns därför inte anledning att ställa upp t.ex. ett 
krav på att käranden/sökanden handlat ursäktligt när han först vänt sig 
till en obehörig domstol. 
 
Bestämmelsen i ärendelagen fick efter förslag från Lagrådet den lydelsen 
att om tingsrätt i samband med att ett ärende inleds finner att den saknar 
behörighet att handlägga ärendet men att en annan domstol skulle vara 
behörig, skall tingsrätten lämna över den skrivelse genom vilken ärendet 
inletts till den domstolen, om den som inlett ärendet inte har något att 
invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att 
skrivelsen överlämnas (8 § andra stycket). 
De nyss angivna propositionsuttalandena som legat till grund för 
överlämnandebestämmelserna för de allmänna domstolarna är av 
generell natur och har enligt regeringens mening relevans även för 
förvaltningsdomstolarnas del. Det bör därför i förvaltningsprocesslagen 
införas en regel av samma innebörd som bestämmelsen i ärendelagen. 
Detta bör ske genom en ny bestämmelse i 7 § förvaltningsprocesslagen. 
Några remissinstanser har varit inne på frågan om möjligheten att 
överlämna mål även skall innefatta överlämnande till allmän domstol 
eller till specialdomstol. De berörda överlämnandebestämmelserna för de 
allmänna domstolarnas del innebär att överlämnande inte kan ske till 
allmän förvaltningsdomstol. I allmän domstol gäller regler om att part 
kan bli skyldig att ersätta motpartens kostnader i målet, vilket i princip 
saknas inom förvaltningsprocessen Den som inleder ett mål i allmän 
förvaltningsdomstol har sålunda inte anledning att överväga risken att 
drabbas av rättegångskostnader. Ett överlämnande från allmän förvalt- 
ningsdomstol till allmän domstol skulle dock kunna medföra att en 
skyldighet för den som inlett målet att ersätta motpartens rättegångs- 
kostnader senare uppstår. Detta bör enligt regeringens mening utesluta en 
sådan överlämnandemöjlighet. För tydlighets skull bör av bestämmelsen 
framgå att överlämnande endast får ske till en annan allmän förvalt- 
ningsdomstol. Vår formulering avviker här från utredningens. 
Av bestämmelsen bör också framgå att handlingarna skall anses 
inkomna till den senare domstolen samma dag som de kom in till den 
domstol som först tog emot dem. 
15 Ekonomiska konsekvenser 
Den nya regeln om domstolsprövning (avsnitt 4) torde i sig inte medföra 
annat än en ytterst begränsad ökning av antalet mål i förvaltningsdomstol 
eftersom den i första hand är av författningsteknisk natur. Den nya regeln 
skall emellertid också omfatta beslut enligt ett flertal förordningar där det 
i dag föreskrivs överklagandeförbud, men som inte kan upprätthållas på 
grund av EG-rättens krav på domstolsprövning. I ärendet föreslås också 
att överprövningen enligt några författningar   både lagar och förord- 
ningar   flyttas från regeringen till förvaltningsdomstol (avsnitt 4.3). Mot 
bakgrund härav kan med säkerhet sägas att den nya regeln kommer att 
medföra ett ökat antal mål i de allmänna förvaltningsdomstolarna. 
Domstolarnas ökade arbetsbörda motsvaras till viss del av en minskning 
av arbetsbördan hos regeringen. Den nya regeln om domstolsprövning av 
förvaltningsbeslut anvisar en behörig domstol för det fall att en rätt till 
domstolsprövning skulle finnas enligt EG-rätten eller Europakonven- 
tionen och en sådan rätt inte är förutsedd i lagstiftningen. Genom regeln 
kan Sverige leva upp till internationella åtaganden. Risken för negativa 
kompetenskonflikter mellan domstolarna minskar. De budgetmässiga 
effekterna av detta kan knappast anges. 
De övriga förslagen i detta ärende syftar i första hand till att 
effektivisera förvaltningsprocessen. Genom att oregelbundenheter i 
processordningen undanröjs kan vissa arbetsmoment vid handläggningen 
av målen bli mindre tidsödande och därmed kostnadsbesparande. Genom 
förenklingar, klarlägganden och mer enhetlighet i det processuella 
regelsystemet skapas också mer utrymme för domstolarna att ägna sig åt 
den egentliga tvistlösningen i målen. De föreslagna reglerna i avsnittet 14 
om överlämnande av mål möjliggör en flexiblare ordning i fråga om 
valet av forum. Reglerna torde dock inte få tillämpning i något större 
antal fall. Fördelarna framträder framförallt för enskilda som kan slippa 
kostnadskrävande inställelser hos domstolar på avlägsen ort. Förslagen i 
denna del bör innebära förenklingar och förbättringar för främst 
domstolarna samt medföra kostnadsbesparingar. 
Sammantaget innebär förslagen i detta ärende att antalet mål i de 
allmänna förvaltningsdomstolarna kommer att öka jämfört med i dag. 
Det går dock inte att nu bedöma i vilken utsträckning arbetsbördan 
kommer att öka, eftersom det hänger samman med bl.a. hur den nya 
överklagandemöjligheten kommer att utnyttjas. Regeringen gör dock den 
bedömningen att ett eventuellt ökat resursbehov för de allmänna 
förvaltningsdomstolarna till följd av förslaget bör kunna tillgodoses inom 
ramen för befintliga anslag för rättsväsendet. 
16 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 
Såväl den nya överklaganderegeln som övriga bestämmelser bör träda i 
kraft den 1 oktober 1998. Det är inte lämpligt att flytta över de ärenden 
som redan handläggs hos regeringen till allmän förvaltningsdomstol. De 
lagändringar som innebär en på angivet sätt ändrad överklagandeinstans 
bör därför inte avse de fall där det överklagade beslutet har meddelats 
före ikraftträdandet. Den nya överklagandebestämmelsen bör i övrigt 
tillämpas även i de fall där det överklagade beslutet har meddelats före 
ikraftträdandet, vilket blir fallet om några särskilda övergångs- 
bestämmelser inte förs in. I fråga om krav på prövningstillstånd i 
kammarrätt i ytterligare måltyper bör de nya bestämmelserna tillämpas 
endast om det första beslutet i ärendet har meddelats efter ikraftträdandet. 
Begränsningen av rätten att föra talan mot desertionsbeslut bör endast 
gälla då det första avvisningsbeslutet har meddelats efter ikraftträdandet. 
Övriga nya processuella bestämmelser bör tillämpas redan vid 
ikraftträdandet. 
17 Författningskommentar 
17.1 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 
20 kap. 9 § 
Den nya regeln i 22 a § förvaltningslagen om överklagande av för- 
valtningsbeslut medför att om det i författning saknas överklagande- 
bestämmelser skall beslut enligt författningen   förutsatt att beslutet är 
överklagbart   som huvudregel få överklagas till allmän förvaltnings- 
domstol. I föräldrabalken saknas föreskrifter om överklagande av läns- 
styrelsens beslut i fråga om tillsyn över överförmyndares och över- 
förmyndarnämnders verksamhet enligt 19 kap. 17 §. För att sådana beslut 
även fortsättningsvis skall överklagas till regeringen, har en uttrycklig 
bestämmelse om detta införts. 
17.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:181) om 
försäljning av teknisk sprit m.m. 
18 § 
I lagen har införts en bestämmelse om att Läkemedelsverkets beslut får 
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol i stället för som nu hos 
regeringen (se avsnitt 4.3). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till 
kammarrätten (se avsnitt 4.2). 
17.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om 
allmän försäkring 
20 kap. 11 § 
Det nya fjärde stycket innehåller ett undantag från den nya regeln i 33 § 
fjärde stycket förvaltningsprocesslagen om överklagandeförbud mot 
desertionsbeslut, se avsnitt 17.6. Undantaget avser försäkringskassans 
beslut att avvisa ett överklagande på grund av att det har kommit in för 
sent och har motiverats i avsnitt 9. Till följd av lydelsen av den angivna 
regeln i förvaltningsprocesslagen omfattas inte heller kassans mot- 
svarande avvisningsbeslut beträffande en begäran om omprövning av 
överklagandeförbudet. Flera materiella författningar, bl.a. lagen 
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring, innehåller en hänvisning till 
handläggningsreglerna i lagen om allmän försäkring och däribland 20 
kap. 11 § i lagen. Undantaget i fjärde stycket blir därför tillämpligt även i 
fråga om mål enligt dessa författningar. I de fall där det är länsrätten som 
avvisar ett överklagande i ett socialförsäkringsmål gäller däremot 
överklagandeförbudet enligt förvaltningsprocesslagen. I ett sådant fall 
blir således kammarrätten den sista instans som kommer att pröva frågan 
om överklagandet har kommit in i rätt tid. Överklagandeförbudet mot 
kammarrättens beslut påverkar dock inte Regeringsrättens möjlighet att 
ta upp en överklagad fråga om ändring enligt 20 kap. 10 a § lagen om 
allmän försäkring till prövning. 
17.4 Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildnings- 
lagen (1970:988) 
15 kap. 6 § 
I ett nytt tredje stycke har införts en bestämmelse som innebär att en 
räkning för en lantmäteriförrättning får överklagas inom tre veckor från 
räkningens förfallodag. Syftet med den nya bestämmelsen är att ge 
lagstöd för att lantmäterimyndigheternas räkningar avseende förrätt- 
ningskostnader skall kunna prövas av fastighetsdomstol. 
Eftersom bestämmelsen förs in i fastighetsbildningslagen, som inte i 
övrigt behandlar räkningar för lantmäteriförrättningar, används ordet 
räkning inte i lagtexten. Tiden för överklagande har bibehållits från den 
nu gällande regleringen i 10 § förordningen (1995:1459) om avgifter vid 
lantmäteriförrättningar. Bestämmelsen har utformats i enlighet med 
Lagrådets förslag. Ändringen behandlas i avsnitt 4.4.1. 
17.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om 
allmänna förvaltningsdomstolar 
4 a § 
De nuvarande tredje och fjärde styckena i bestämmelsen har lagts 
samman och utgör tredje stycket. Genom en saklig ändring föreskrivs att 
en avdelning är domför med ett regeringsråd vid prövning av talan mot 
beslut där ett överklagande har avvisats såsom för sent inkommet (se 
avsnitt 7). Som ett led i utmönstringen av ordet besvär i den förvalt- 
ningsprocessrättsliga lagstiftningen har ordet ersatts med det synonyma 
ordet överklagande. 
I fjärde stycket har lagts till att andra frågor i mål där prövningstill- 
stånd krävs för prövning av överklagande får avgöras av ett regeringsråd, 
vilket innebär en utökning av ensamdomarbehörigheten. Ändringen avser 
nya processuella frågor som kan bli föremål för beslut före eller i 
samband med dispensprövningen. Bestämmelsen har kommenterats 
närmare i avsnitt 10. 
 
8 § 
I första stycket punkten 2 har hänvisningen till den gamla 
folkbokföringslagen utgått. Den nya folkbokföringslagen (1991:481) 
innehåller inte några bestämmelser om underställning. 
 
8 a § 
Paragrafen är ny och innehåller regler om överlämnande av mål mellan 
kammarrätter. I 7 § förvaltningsprocesslagen finns vissa ytterligare 
bestämmelser om överlämnande av mål. 
I den nya paragrafens första stycke har möjligheten för kammarrätterna 
att lägga samman mål som har nära samband med varandra till en 
kammarrätt, vilket hittills reglerats i 4 § förordningen (1977:937) om 
allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m., utvidgats till att avse 
samtliga måltyper. Härigenom uppnås en med länsrätterna enhetlig 
reglering i frågan. Ändringen har behandlats närmare i avsnitt 14. 
I andra stycket finns bestämmelser om överlämnande av mål som inte 
har samband med andra mål, mellan kammarrätterna. Detta får ske om 
det finns särskilda skäl och det kan göras utan avsevärd olägenhet för 
någon part. Överlämnande avses kunna ske exempelvis om det skall 
hållas muntlig förhandling i målet och det framstår som process- 
ekonomiskt fördelaktigt för både domstolarna och parterna att målet 
handläggs vid en annan kammarrätt. Mottagande domstol måste dock 
handlägga den typ av mål det gäller. Regeln innebär att exempelvis ett 
skattemål i allmänhet kan överlämnas mellan kammarrätterna men 
däremot inte ett mål enligt fordonsskattelagen (1988:327) eftersom 
Länsrätten i Örebro län är specialforum och Kammarrätten i Jönköping 
därigenom är den enda kammarrätt som handlägger måltypen. Den 
angivna begränsningen av möjligheten att överlämna mål gäller även då 
en viss typ av beslut enligt en lag förbehålls viss eller vissa 
förvaltningsmyndigheter och till följd därav inte kan nå den domstol till 
vilken ett överlämnande aktualiserats. Se vidare avsnitt 14. 
Enligt tredje stycket skall närmare föreskrifter om överlämnande av 
mål mellan kammarrätterna meddelas av regeringen. 
 
12 § 
Såsom framgår av den nya lydelsen av 34 a § förvaltningsprocesslagen 
gäller kravet på prövningstillstånd samtliga länsrätts beslut i ett mål som 
enligt den materiella lagstiftningen kräver prövningstillstånd samt vid 
överklagande av beslut som har ett direkt samband med ett sådant mål. 
Genom en ändring i 12 § femte stycket lagen om allmänna förvaltnings- 
domstolar är kammarrätt domför med två ledamöter även vid behandling 
av nya processuella frågor i mål där prövningstillstånd krävs för 
prövning av överklagande. Detta är en ändring motsvarande den som 
beträffande Regeringsrätten har gjorts i 4 a § lagen om allmänna förvalt- 
ningsdomstolar. Bestämmelsen om den mindre sammansättningen gäller 
dock endast om de nya frågorna prövas före eller i samband med 
dispensprövningen. Bestämmelsen har kommenterats närmare i avsnitt 
10. Enligt tredje meningen gäller samma domförhetsregel som vid 
dispensprövningen även när kammarrätt fattar eller överprövar ett 
desertionsbeslut, vilket har behandlats i avsnitt 8. 
 
13 a § 
Möjligheterna för kammarrätt att avgöra kommunalbesvärsmål utan 
medverkan av särskilda ledamöter har utökats genom en ändring i andra 
stycket. Ändringen har behandlats i avsnitt 11. Det nya rekvisitet i 
bestämmelsen är att målet skall vara av enkel beskaffenhet, vilket 
innebär att samma förutsättning gäller både för kammarrätts och länsrätts 
prövning utan särskilda ledamöter, jfr 17 a §. 
 
14 § 
Promemorians förslag till språklig justering i första stycket har fått viss 
remisskritik och har inte genomförts. En annan språklig ändring har dock 
gjorts genom att ordet beslut lagts till. 
I tredje stycket har ordet enskild ersatts med part, vilket utgör en 
anpassning med hänsyn till den tidigare reformen med allmän tvåparts- 
process inom förvaltningsprocessen. Ändringen innebär att vid bedöm- 
ningen av om överlämnande skall ske enligt bestämmelsen skall hänsyn 
även tas till de effekter som ett överlämnande får för en allmän part. För 
kammarrätternas del införs en motsvarande bestämmelse i 8 a § första 
stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. 
I ett nytt fjärde stycke regleras möjligheten att lämna över mål mellan 
länsrätterna om särskilda skäl för ett sådan överlämnande finns. 
Regleringen är utformad på samma sätt som för kammarrätterna, jfr 
kommentaren till 8 a § andra stycket lagen om allmänna förvaltnings- 
domstolar och avsnitt 14. 
17.6 Förslaget till lag om ändring av förvaltnings- 
processlagen (1971:291) 
6 a § 
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser som tidigare angavs i 7 §. I 
paragrafen har ordet besvär genomgående bytts ut mot överklagande. 
Genom en ändring i första stycket skall överklagandetiden för en 
myndighet eller annan part som företräder det allmänna beräknas från 
den dag beslutet meddelas. En domstol behöver således i fortsättningen 
inte delge ett beslut med en företrädare för det allmänna om det inte finns 
särskilda bestämmelser som anger att delgivning skall vara utgångspunkt 
för överklagandetidens beräkning (se avsnitt 12). 
 
7 § 
Enligt den nya 7 § skall en länsrätt eller kammarrätt, som i samband med 
att ett mål inleds finner att den inte är behörig att handlägga målet men 
att det finns en annan motsvarande domstol som är behörig, lämna över 
målet till den behöriga domstolen. Överlämnande kan ske mellan 
länsrätter respektive mellan kammarrätter. Regeln är tillämplig på de 
situationer då förfarandet i allmän förvaltningsdomstol inleds, men inte 
vid överklagande från en förvaltningsdomstol till en annan. 
Överlämnande får endast ske om den som inlett målet inte har något att 
invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot ett 
överlämnande. Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 14. Handlingen 
skall anses vara inkommen till den senare domstolen samma dag som den 
kom in till den första domstolen. 
 
33 § 
I ett nytt fjärde stycke har tagits in en generell regel som motsvarar 
bestämmelsen i 30 § förvaltningslagen. Om en allmän förvaltnings- 
domstol har överprövat en underinstans beslut att avvisa ett överklagande 
såsom för sent inkommet får domstolens beslut inte överklagas (se 
avsnitt 9). På grund av att undantag har gjorts i bl.a. lagen om allmän 
försäkring (se avsnitt 17.3 och 17.16), är bestämmelsen inte tillämplig på 
t.ex. en försäkringskassas beslut att avvisa ett överklagande. Bestäm- 
melsen har formulerats om med anledning av Lagrådets yttrande. 
 
34 a § 
Bestämmelsen som innehåller de allmänna förutsättningarna för 
prövningstillstånd i kammarrätt har ändrats både språkligt och sakligt. 
Av första stycket framgår att för de mål det är särskilt föreskrivet, krävs 
prövningstillstånd för att kammarrätten skall pröva ett överklagande av 
länsrättens beslut i målet. Av bestämmelsen följer att i mål där det 
föreskrivs krav på prövningstillstånd för det materiella avgörandet gäller 
detta krav samtliga länsrätts beslut i målet. Även beslut i frågor som har 
ett direkt samband med ett sådant mål kräver prövningstillstånd. Således 
omfattas exempelvis länsrätts desertionsbeslut av kravet på prövnings- 
tillstånd. Lagändringen har kommenterats närmare i avsnitt 5. Bestäm- 
melsen har formulerats om med anledning av Lagrådets yttrande. 
17.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:1037) om 
äganderättsutredning och legalisering 
26 a § 
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om överklagande av 
länsstyrelsernas och Lantmäteriverkets beslut enligt lagen, dvs. dels be- 
slut av dessa myndigheter i fråga om förordnande om äganderättsutred- 
ning, dels länsstyrelsernas beslut angående prövning av fråga om legali- 
sering utan ansökan. Dessa beslut skall överklagas hos allmän förvalt- 
ningsdomstol enligt första stycket. Enligt andra stycket krävs prövnings- 
tillstånd vid överklagande till kammarrätten. Eftersom 27 § innehåller 
bestämmelser om talan mot lantmäterimyndigheternas beslut, tas den nya 
paragrafen med bestämmelser om överklagande in omedelbart före 27 §. 
Ändringen behandlas i avsnitt 4.4.2. 
17.8 Förslaget till lag om ändring i datalagen (1973:289) 
25 § 
Genom en ändring i viteslagen införs ett allmänt krav på prövnings- 
tillstånd i kammarrätt i mål om utdömande av vite enligt nämnda lag 
(avsnitt 17.13). Föreskriften i 25 § fjärde stycket datalagen om att det i 
mål om utdömande av vite som förelagts enligt datalagen krävs 
prövningstillstånd i kammarrätt har därför utgått. 
17.9 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen 
(1973:1149) 
30 § 
I fjärde stycket har ett tillägg gjorts som innebär att en räkning som avser 
prövning av ett ärende om godkännande av en överenskommelse enligt 
43 § anläggningslagen skall överklagas till fastighetsdomstol. I tillägget 
hänvisas till 15 kap. 6 § tredje stycket fastighetsbildningslagen 
(1970:988). Ändringen behandlas i avsnitt 4.4.1. 
17.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:1150) om 
förvaltning av samfälligheter 
66 § 
I paragrafen införs bestämmelser i ett nytt första stycke om vilken lant- 
mäterimyndighet som skall vara behörig att pröva ett ärende enligt lagen. 
Ärendet skall prövas av den lantmäterimyndighet inom vars område 
samfälligheten är belägen. För det fall ärendet avser en samfällighet som 
är belägen inom flera lantmäterimyndigheters verksamhetsområden, 
prövas ärendet av den statliga lantmäterimyndighet inom vars verksam- 
hetsområde huvuddelen av samfälligheten är belägen. Detsamma gäller 
om ärendet rör flera samfälligheter som är belägna inom skilda lant- 
mäterimyndigheters verksamhetsområden. För ärenden som rör 
registrering skall dock även fortsättningsvis tillämpas den särskilda 
forumregeln som gäller enligt 25 §. 
Bestämmelserna om fastighetsdomstolarnas behörighet ändras inte, 
men placeras i paragrafens andra stycke. 
Rubriken närmast före 66 § ändras så att det framgår att även lantmäte- 
rimyndigheternas behörighet regleras i paragrafen. Ändringen behandlas 
i avsnitt 4.4.3. 
 
67 § 
En generell regel om att en lantmäterimyndighets beslut enligt samfällig- 
hetslagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol förs in i första 
stycket. Denna bestämmelse omfattar alltså även de beslut som lantmäte- 
rimyndigheterna fattar enligt 7, 20 och 21 §§ om förordnande av sam- 
manträdesledare samt om interimistiska åtgärder. I andra meningen före- 
skrivs att en särskild tid för överklagande på två månader från beslutets 
dag gäller i fråga om beslut om avskrivning av en ansökan om eller an- 
mälan för registrering samt beslut att vägra registrering enligt samfällig- 
hetslagen. Denna bestämmelse om tiden för att överklaga har en motsva- 
righet i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar (15 kap. 6 § andra 
stycket). Någon ändring har därför inte gjorts i denna del. 
Andra stycket i den hittillsvarande lydelsen, om rätt att överklaga vissa 
länsstyrelsebeslut till regeringen, utgår. Det nuvarande tredje stycket blir 
nytt andra stycke. Orden  i övrigt  tas bort, vilket medför att samtliga 
länsstyrelsebeslut överklagas hos allmän fövaltningsdomstol. Ändringen 
behandlas i avsnitt 4.4.3. 
17.11 Förslaget till lag om ändring i körkortslagen 
(1977:477) 
49 § 
Paragrafen har reglerat utgångspunkten för beräkningen av länsstyrelsens 
överklagandetid vid talan mot allmän förvaltningsdomstols avgörande i 
körkortsmål. Den har upphävts eftersom den i sak överensstämmer med 
den införda generella regeln 7 § förvaltningsprocesslagen (avsnitt 17.6) 
om att överklagandetiden för allmän part skall räknas från beslutsdagen. 
17.12 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen 
(1980:620) 
73 § 
Regeln i fjärde stycket att prövningstillstånd krävs vid överklagande till 
kammarrätt flyttas till en ny 74 a §. 
 
74 § 
Regeln i tredje stycket att prövningstillstånd krävs vid överklagande till 
kammarrätt flyttas till en ny 74 a §. 
 
74 a § 
I paragrafen har införts en föreskrift som innebär att prövningstillstånd 
krävs vid överklagande till kammarrätt av mål enligt socialtjänstlagen. 
Härigenom omfattar kravet på prövningstillstånd även mål om återkrav 
av utgivet bistånd enligt socialtjänstlagen. Ändringen har berörts i avsnitt 
6. 
17.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:206) om 
viten 
6 § 
Krav på prövningstillstånd i kammarrätt har införts i mål om utdömande 
av vite enligt viteslagen. Ändringen har berörts i avsnitt 6. 
17.14 Förslaget till lag om ändring i förvaltningslagen 
(1986:223) 
1 § 
Genom ett tillägg anges att det i 22 a § finns bestämmelser om över- 
klagande och om krav på prövningstillstånd i kammarrätt. 
 
Rubriken närmast före 22 § har ändrats. 
 
22 a § 
Paragrafen är ny och innehåller en allmän och kompletterande regel om 
domstolsprövning av förvaltningsbeslut. I de fall bestämmelsen är 
tillämplig skall beslutet få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. 
Genom den nya regeln överges i huvudsak den nu gällande delvis 
oskrivna regeln att ett beslut av en statlig myndighet, om inte annat anges 
i författning, får överklagas till närmast högre förvaltningsmyndighet och 
ytterst till regeringen. 
En förutsättning för att överklagande skall kunna ske med stöd av 
regeln är att beslutet i fråga kan överklagas, jfr 22 § förvaltningslagen. 
Mot bakgrund av att den nya paragrafen är placerad närmast efter 22 § är 
det inte nödvändigt att som en förutsättning för den nya regelns 
tillämpning uttryckligen ange att beslutet kan överklagas. Formuleringen 
avviker här från Lagrådets förslag. Se vidare avsnitt 4.2. 
Bestämmelsen om domstolsprövning i allmän förvaltningsdomstol 
skall ses som ett uttryck för det som redan nu i praktiken är huvudregel i 
fråga om överprövning av förvaltningsmyndigheternas beslut. Ett syfte 
med regeln är att den skall utgöra överklagandebestämmelse för de beslut 
som meddelas med stöd av förordning och som skall få överprövas i 
allmän förvaltningsdomstol. Sådana bestämmelser har tidigare funnits i 
respektive förordning. Ett annat syfte med den allmänna regeln är att 
ange en behörig domstolsinstans för det fall att en domstol skulle finna 
att ett i författning stadgat överklagandeförbud inte kan upprätthållas mot 
bakgrund av Europakonventionen eller EG-rätten. 
Från regelns tillämpningsområde har uttryckligen undantagits sådana 
beslut som inte lämpar sig för domstolsprövning. Det gäller beslut i 
administrativa ärenden och normgivningsärenden. Talan mot beslut i 
dessa typer av ärenden skall således inte få föras i förvaltningsdomstol 
med stöd av den allmänna regeln. Normgivningsärendena beskrivs 
genom en hänvisning till 20 § första stycket 5, som i sin tur hänvisar till 
8 kap. regeringsformen. För dessa slags ärenden kommer även i 
fortsättningen överklagande att kunna ske till regeringen med stöd av 
verksförordningen (1995:1322). Som redovisats i avsnitt 4.3 kommer 35 
§ verksförordningen att ändras så att den korresponderar med den nya 
bestämmelsen. Av 31 § förvaltningslagen framgår att den nya 22 a § inte 
är tillämplig på beslut som får överklagas med stöd av bestämmelserna 
om laglighetsprövning enligt kommunallagen eller kyrkolagen. 
Om ett beslut har överklagats till länsrätt med stöd av 22 a § och om 
länsrättens avgörande i målet överklagas till kammarrätten krävs 
prövningstillstånd för att kammarrätten skall pröva överklagandet. Detta 
framgår av andra stycket i paragrafen. Föreskriften gäller enbart för de 
mål där överklagande har skett med stöd av den nya regeln. I andra fall, 
dvs. där det i lag finns särskilda bestämmelser om överklagande till 
länsrätt, krävs prövningstillstånd om det i den aktuella speciallagen 
föreskrivs ett sådant krav. Kravet på prövningstillstånd i kammarrätt för 
de beslut som avses i 22 a § omfattar även beslut som innebär att 
länsrätten funnit att överklagande inte får ske med stöd av den nya 
bestämmelsen   vilket kan bero på t.ex. att beslutet inte är överklagbart 
eller att beslutet omfattas av undantagen i andra stycket   och där 
länsrätten således avvisat överklagandet (se avsnitt 5). 
I tredje stycket ges en särskild upplysning om att bestämmelsen inte 
gäller om det i den i ärendet aktuella materiella lagstiftningen finns 
föreskrifter om överklagande till en annan instans t.ex. till regeringen 
eller en föreskrift om överklagandeförbud. Att bestämmelsen inte heller 
gäller i de fall där det brister i fråga om överklagbarhet har redan nämnts 
och följer av 22 § förvaltningslagen. 
Den nya regeln om domstolsprövning kommenteras mer ingående i 
avsnitt 4. 
 
23 § 
I denna bestämmelse har det i andra stycket införts en föreskrift om 
utgångspunkten för beräkning av överklagandetiden för en allmän part. 
Överklagandetiden skall i dessa fall räknas från beslutsdagen (se vidare 
avsnitt 12). Bestämmelsen reglerar de fall där den allmänna parten 
överklagar en myndighets beslut till länsrätt eller kammarrätt. I fråga om 
allmän parts överklagande mellan förvaltningsdomstolar har i 6 a § första 
stycket förvaltningsprocesslagen införts en regel som anger beslutsdagen 
som utgångpunkt (jfr 17.6). 
17.15 Förslaget till lag om ändring i fordonsskattelagen 
(1988:327) 
84 § 
I första stycket tas föreskriften beträffande Riksskatteverkets över- 
klagandetid bort eftersom generella regler om överklagandetidens beräk- 
ning införs i 23 § förvaltningslagen och 6 a § förvaltningsprocesslagen. 
I fjärde stycket har hänvisningen till 8 kap. 7 § lagen (1984:151) om 
punktskatter och prisregleringsavgifter utgått med anledning av att den 
sistnämnda bestämmelsen föreslås upphävd genom prop. 1997/98:65. 
17.16 Övriga förslag till lagändringar 
Ändringen i kreditupplysningslagen (1973:1173) och inkassolagen 
(1974:182) motiveras av samma skäl som anförts i avsnitt 17.8. 
Ändringen i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och lagen 
(1997:239) om arbetslöshetskassor har samma innebörd som ändringen i 
lagen om allmän försäkring (17.3). 
Ändringarna i förslagen till yrkestrafiklagen och lagen om biluthyrning 
är desamma som ändringen i körkortslagen (17.11). 
Övriga lagändringar avser i huvudsak införande av bestämmelser om 
överklagande till regeringen respektive allmän förvaltningsdomstol. 
 
Promemorian Översyn av förvaltningsprocessen (Ds 
1996:40) lagförslag 
1       Förslag till lag om ändring i lagen (1947:529) om 
allmänna barnbidrag 
Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (1947:529) om allmänna barn- 
bidrag skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
15 § 
Bestämmelserna i 20 kap. 10- 
13 §§ lagen (1962:381) om allmän 
försäkring om omprövning och 
ändring av allmän försäkringskassas 
beslut samt om överklagande av 
allmän försäkringskassas och dom- 
stols beslut har motsvarande 
tillämpning i ärende enligt denna 
lag. Omprövning av beslut i fråga 
om återbetalningsskyldighet enligt 
12 § skall göras av socialförsäk- 
ringsnämnd, om det belopp som 
utbetalats för mycket överstiger 10 
procent av basbeloppet enligt 1 kap. 
6 § lagen om allmän försäkring. 
Bestämmelserna i 20 kap. 10- 
13 §§ lagen (1962:381) om allmän 
försäkring om omprövning och 
ändring av allmän försäkringskassas 
beslut samt om överklagande av 
allmän försäkringskassas beslut har 
motsvarande tilllämpning i ärende 
enligt denna lag. Omprövning av 
beslut i fråga om återbetalnings- 
skyldighet enligt 12 § skall göras av 
socialförsäkringsnämnd, om det 
belopp som utbetalats för mycket 
överstiger 10 procent av basbeloppet 
enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän 
försäkring.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av 
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
Motsvarande ändring bör vidtas även i följande författningar inom 
socialförsäkringsområdet. Ikraftträdandebestämmelsen bör vara lika- 
lydande för dessa ändringar. 
 
32 § lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd 
23 § tandvårdstaxan (1973:638) 
12 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring 
20 § lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring 
5 § lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till 
handikappade 
14 § lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare 
28 § lagen (1991:1047) om sjuklön 
 4 § lagen (1993:16) om försäkring mot vissa semesterlönekostnader 
17 § lagen (1993:389) om assistansersättning 
29 § lagen (1993:737) om bostadsbidrag 
14 § lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer  
2       Förslag till lag om ändring i lagen (1958:295) om 
sjömansskatt 
Härigenom föreskrivs att 34 § lagen (1958:295) om sjömansskatt skall 
upphöra att gälla. 
 
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av 
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. 
 
3       Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän 
försäkring 
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 13 § lagen (1962:381) om allmän 
försäkring skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
13 § 
Har ett överklagande inom klagotiden kommit in till en allmän för- 
valtningsdomstol, Riksförsäkringsverket eller en allmän försäkrings- 
kassa, som inte har meddelat det överklagade beslutet, skall 
överklagandet översändas till den myndighet som meddelat beslutet och 
anses inkommet i rätt tid. 
Överklagande av beslut i mål eller 
ärenden om försäkring enligt denna 
lag skall vara inkommet inom två 
månader från den dag då klaganden 
fick del av beslutet eller, om 
överklagandet anförts av Riks- 
försäkringsverket eller allmän för- 
säkringskassa, inom två månader 
från den dag då beslutet meddelades. 
Överklagande av beslut i ärenden 
om försäkring till länsrätt enligt 
denna lag skall vara inkommet inom 
två månader från den dag då 
klaganden fick del av beslutet eller, 
om överklagandet anförts av Riks- 
försäkringsverket eller allmän 
försäkringskassa, inom två månader 
från den dag då beslutet meddelades. 
Vad som sägs i denna paragraf om överklagande skall i tillämpliga 
delar gälla en begäran om omprövning enligt 10 §. 
Allmän försäkringskassas, Riksförsäkringsverkets och domstols beslut 
skall omedelbart gälla, om inte annat föreskrivits i beslutet eller bestäms av 
den domstol som har att pröva beslutet.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av 
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
4       Förslag till lag om ändring i kupongskattelagen 
(1970:624) 
Härigenom föreskrivs att 30 § kupongskattelagen (1970:624) skall 
upphöra att gälla. 
 
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av 
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. 
 
5       Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om 
allmänna förvaltningsdomstolar 
Härigenom föreskrivs att 4 a, 8, 12, 13 a och 14§§ lagen (1971:289) 
om allmänna förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
4 a § 
På avdelning dömer fem regeringsråd. Avdelningen är dock domför 
med fyra regeringsråd, om tre av dessa är ense om slutet. 
Vid prövning av ansökningar om resning eller återställande av försutten 
tid och vid prövning av frågor som avses i 28 § förvaltningsprocesslagen 
(1971:291) är avdelningen domför med tre regeringsråd, om prövningen är 
av enkel beskaffenhet. Har regeringsrätten tidigare avslagit en ansökan om 
resning från samma sökande beträffande samma avgörande och anför 
sökanden inget nytt som är av betydelse för prövningen av ansökningen, är 
avdelningen dock domför med ett regeringsråd, om ansökningen avslås 
eller avvisas. 
Vid prövning av talan mot beslut 
varigenom besvär avvisats såsom 
för sent inkomna samt vid beslut om 
avvisande av för sent inkomna 
besvär är avdelningen domför med 
tre regeringsråd. 
Vid prövning av talan mot beslut 
varigenom ett överklagande avvisats 
såsom för sent inkommet samt vid 
beslut om avskrivning av mål efter 
återkallelse är avdelningen domför 
med ett regeringsråd. 
Vid beslut om avskrivning av mål 
efter återkallelse är avdelningen 
domför med ett regeringsråd. 
 
Frågor om prövningstillstånd får 
avgöras av ett regeringsråd. Fler än 
tre regeringsråd får inte delta.  
Frågor i mål som kräver pröv- 
ningstillstånd får avgöras av ett 
regeringsråd. Fler än tre rege- 
ringsråd får inte delta. Efter det att 
prövningstillstånd meddelats gäller 
första tredje styckena. 
 
8 § 
Kammarrätt prövar 
1. överklagande som enligt lag eller annan författning görs hos 
domstolen, 
2. mål som underställs domstolen 
enligt folkbokföringslagen 
(1967:198), 
3. mål enligt lagen (1989:479) 
om ersättning för kostnader i 
ärenden och mål om skatt, m. m. i 
den utsträckning som är föreskrivet 
i den lagen, 
4. sådana ansökningar om res- 
ning i mål eller ärenden som enligt 
11 kap. 11 § regeringsformen skall 
prövas av förvaltningsdomstol, om 
målet eller ärendet slutligt avgjorts 
av en länsrätt eller förvaltnings- 
myndighet, 
5. ansökningar om återställande 
av försutten tid för överklagande 
eller därmed jämförbar åtgärd till 
länsrätt, kammarrätt eller förvalt- 
ningsmyndighet, 
6. ansökningar enligt lagen 
(1988:205) om rättsprövning av 
vissa förvaltningsbeslut i den ut- 
sträckning som är föreskrivet i den 
lagen, 
7. mål om sådant onödigt uppe- 
hållande av ärende som enligt 
föreskrift i lag skall prövas av 
kammarrätt.  
2. mål enligt lagen (1989:479) 
om ersättning för kostnader i 
ärenden och mål om skatt, m.m. i 
den utsträckning som är föreskrivet 
i den lagen, 
3. sådana ansökningar om res- 
ning i mål eller ärenden som enligt 
11 kap. 11 § regeringsformen skall 
prövas av förvaltningsdomstol, om 
målet eller ärendet slutligt avgjorts 
av en länsrätt eller förvaltnings- 
myndighet, 
4. ansökningar om återställande 
av försutten tid för överklagande 
eller därmed jämförbar åtgärd till 
länsrätt, kammarrätt eller förvalt- 
ningsmyndighet, 
5. ansökningar enligt lagen 
(1988:205) om rättsprövning av 
vissa förvaltningsbeslut i den ut- 
sträckning som är föreskrivet i den 
lagen, 
6. mål om sådant onödigt uppe- 
hållande av ärende som enligt 
föreskrift i lag skall prövas av 
kammarrätt. 
 
Regeringen förordnar om kammarrätternas domkretsar. 
 
Förekommer det vid mer än en 
kammarrätt flera mål som har nära 
samband med varandra, får målen 
handläggas vid en av kammar- 
rätterna, om det kan göras utan 
avsevärd olägenhet för någon part. 
En kammarrätt får, om det före- 
ligger särskilda skäl och det kan 
göras utan avsevärd olägenhet för 
någon part, flytta över mål till en 
annan kammarrätt som enligt lag 
eller annan författning som be- 
slutats av regeringen får ta upp ett 
sådant mål. 
Närmare föreskrifter om 
överlämnande av mål mellan 
kammarrätterna meddelas av 
regeringen. 
 
12 § 
Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra 
lagfarna ledamöter får ej sitta i rätten. 
När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är 
kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler 
än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i 
rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän 
1. vid prövning av besvär över beslut som ej innebär att målet avgöres, 
2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt 
vid annan åtgärd som avser endast måls beredande, 
3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta 
prövats i sak. 
Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål, 
får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet. 
Om domförhet vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i 
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och lagen (1990:886) om granskning 
och kontroll av filmer och videogram. Bestämmelser om domförhet vid 
behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §. 
Vid behandling av frågor om 
prövningstillstånd är kammarrätten 
domför med två ledamöter, om de är 
ense om slutet. 
Vid behandling av frågor i mål 
som kräver prövningstillstånd är 
kammarrätten domför med två 
ledamöter, om de är ense om slutet. 
Efter det att prövningstilstånd 
meddelats gäller första-fjärde och 
sjätte-åttonde styckena. 
Detsamma gäller vid prövning av 
fråga om ett överklagande skett i 
rätt tid. 
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten 
domför med en lagfaren domare. 
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en 
lagfaren ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att de 
bör förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänsteman i kammarrätten 
som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om 
detta meddelas av regeringen. 
 
13 a § 
Kammarrätten skall vid behandling av mål enligt 10 kap. kom- 
munallagen (1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300) bestå av tre 
lagfarna ledamöter och två sådana särskilda ledamöter som anges i 
13 b §. 
Kammarrätten är dock domför 
utan de särskilda ledamöterna i 
sådana fall som anges i 12 § andra 
stycket 1-3 samt vid pröv ning av 
överklagande som uppenbarligen 
inte kan bifallas. 
Kammarrätten är dock domför 
utan de särskilda ledamöterna i 
sådana fall som anges i 12 § andra 
stycket 1-3 samt vid prövning av 
överklagande när målet är av enkel 
beskaffenhet. 
 
14 § 
Om det i lag eller annan för- 
fattning föreskrivs att talan skall 
väckas vid eller överklagas till 
allmän förvaltningsdomstol, skall 
det göras vid en länsrätt. 
Om det i lag eller annan författ- 
ning föreskrivs att fråga skall väckas 
vid eller överklagas till allmän för- 
valtningsdomstol, skall det göras vid 
en länsrätt. 
Ett beslut skall överklagas till den länsrätt inom vars län ärendet först 
prövats, om inte regeringen för ett visst slag av mål föreskriver något 
annat. 
Förekommer det vid mer än en 
länsrätt flera mål som har nära 
samband med varandra, får målen 
handläggas vid en av länsrätterna 
om det kan göras utan avsevärd 
olägenhet för någon enskild. 
Närmare föreskrifter om överläm- 
nande av mål mellan länsrätter 
meddelas av regeringen. 
Förekommer det vid mer än en 
länsrätt flera mål som har nära 
samband med varandra, får målen 
handläggas vid en av länsrätterna 
om det kan göras utan avsevärd 
olägenhet för någon part.  
        En länsrätt får, om det föreligger 
särskilda skäl och det kan göras 
utan avsevärd olägenhet för någon 
part, flytta över mål till en annan 
länsrätt som enligt lag eller 
författning som beslutats av rege- 
ringen får ta upp ett sådant mål. 
Närmare föreskrifter om över- 
lämnande av mål mellan länsrätter 
meddelas av regeringen.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. 8 § tredje stycket tillämpas 
inte i mål som har anhängiggjorts dessförinnan.  
6       Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen 
(1971:291) 
Härigenom föreskrivs att 7, 33, 34 a och 35 §§ förvaltningsprocessla- 
gen skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
7 § 
En besvärshandling tillställs den 
myndighet som har meddelat det 
beslut som överklagas. Handlingen 
skall ha kommit in inom tre veckor 
från den dag då klaganden fick del 
av beslutet. 
Ett överklagande tillställs den 
myndighet som har meddelat det 
beslut som överklagas. Överkla- 
gandet skall ha kommit in inom tre 
veckor från den dag då klaganden 
fick del av beslutet eller, om 
överklagandet anförts av en 
myndighet eller annan part, som 
enligt föreskrift i lag företräder det 
allmänna, inom tre veckor från den 
dag beslutet meddelades. 
Den myndighet som har meddelat 
beslutet prövar om besvärshand- 
lingen har kommit in i rätt tid. Har 
handlingen kommit in för sent, skall 
myndigheten avvisa den, om inte 
annat följer av tredje stycket. 
Den myndighet som har meddelat 
beslutet prövar om överklagandet 
har kommit in i rätt tid. Har 
överklagandet kommit in för sent, 
skall myndigheten avvisa det, om 
inte annat följer av tredje stycket. 
Handlingen skall inte avvisas, om 
förseningen beror på att myndig- 
heten har lämnat klaganden en 
felaktig underrättelse om hur man 
överklagar. Handlingen skall inte 
heller avvisas, om den inom 
överklagandetiden har kommit in till 
den domstol som skall pröva 
överklagandet. I ett sådant fall skall 
domstolen vidarebefordra hand- 
lingen till den myndighet som har 
meddelat beslutet och samtidigt 
lämna uppgift om vilken dag 
handlingen kom in till den högre 
instansen. 
Överklagandet skall inte avvisas, 
om förseningen beror på att myn- 
digheten har lämnat klaganden en 
felaktig underrättelse om hur man 
överklagar. Överklagandet skall inte 
heller avvisas, om det inom 
överklagandetiden har kommit in till 
den domstol som skall pröva över- 
klagandet. I ett sådant fall skall 
domstolen vidarebefordra överkla- 
gandet till den myndighet som har 
meddelat beslutet och samtidigt 
lämna uppgift om vilken dag över- 
klagandet kom in till den högre 
instansen. 
Om besvärshandlingen inte av- 
visas enligt denna paragraf, skall den 
myndighet som har meddelat be- 
slutet överlämna den och övriga 
handlingar i ärendet till den domstol 
som skall pröva överklagandet. 
Detta gäller dock inte när överkla- 
gandet förfaller enligt 28 § förvalt- 
ningslagen (1986:223). 
Om överklagandet inte avvisas 
enligt denna paragraf, skall den 
myndighet som har meddelat 
beslutet överlämna det och övriga 
handlingar i ärendet till den dom- 
stol som skall pröva överklagandet. 
Detta gäller dock inte när över- 
klagandet förfaller enligt 28 § 
förvaltningslagen (1986:223). 
Finner domstolen i annat fall i 
samband med att ett mål anhän- 
giggörs att den saknar behörighet 
att handlägga målet men att en 
annan domstol skulle vara behörig, 
skall den handling genom vilken 
målet anhängiggörs och övriga 
handlingar i målet lämnas över till 
den domstolen, om klaganden inte 
har något att invända mot detta och 
det inte heller finns något annat skäl 
mot att handlingarna överlämnas. 
Handlingarna skall anses ha kommit 
in till den senare domstolen samma 
dag som de kom in till den domstol 
som först tog emot handlingarna. 
 
33 § 
Länsrätts beslut överklagas hos kammarrätt. Kammarrätts beslut över- 
klagas hos Regeringsrätten. 
Beslutet får överklagas av den som det angår, om det gått honom emot. 
 
Har domstol efter överklagande 
prövat ett beslut varigenom ett 
överklagande avvisats såsom för 
sent inkommet eller vägrat pröv- 
ningstillstånd i målet, får domsto- 
lens beslut i frågan inte överklagas. 
Kammarrättens beslut att meddela prövningstillstånd får inte 
överklagas. 
 
34 a § 
I de fall det är särskilt föreskrivet 
får kammarrätten pröva ett över- 
klagande från länsrätten endast om 
kammarrätten har meddelat pröv- 
ningstillstånd. Sådant tillstånd 
behövs dock inte när talan förs av 
Riksdagens ombudsmän eller 
Justitiekanslern. 
I de fall det är särskilt föreskrivet 
krävs prövningstillstånd för att 
kammarrätten skall pröva läns- 
rättens beslut i målet. Detsamma 
gäller länsrätts beslut i fråga som 
har ett direkt samband med ett 
sådant mål. Sådant tillstånd behövs 
dock inte när talan förs av Riks- 
dagens ombudsmän eller Justitie- 
kanslern. 
Prövningstillstånd meddelas om 
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet 
prövas av högre rätt, 
2. anledning förekommer till ändring i det slut vartill länsrätten kommit 
eller 
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. 
Meddelas inte prövningstillstånd, står länsrättens beslut fast. En upp- 
lysning om detta skall tas in i kammarrättens beslut. 
 
35 § 
Ett överklagande av kammar- 
rättens beslut i ett mål som har 
väckts hos kammarrätten genom 
överklagande, underställning eller 
ansökan prövas av Regeringsrätten 
endast om Regeringsrätten har 
meddelat prövningstillstånd. 
Prövningstillstånd krävs för att 
Regeringsrätten skall pröva kam- 
marrättens beslut. 
Meddelas inte prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. En 
upplysning om detta skall tas in i Regeringsrättens beslut. 
Vad som sägs i första stycket gäller inte 
1. talan som Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern för i mål om 
disciplinansvar eller om återkallelse eller begränsning av behörighet att 
utöva yrke inom hälso- och sjukvården, tandvården eller detaljhandeln med 
läkemedel eller om återkallelse av behörighet att utöva veterinäryrket, 
2. talan som Justitiekanslern för i mål enligt datalagen (1973:289), kredi- 
tupplysningslagen (1973:1173), inkassolagen (1974:182), lagen 
(1987:1231) om automatisk databehandling vid taxeringsrevision, m.m. 
eller lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av 
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
7       Förslag till lag om ändring i datalagen (1973:289) 
Härigenom föreskrivs att 25 § datalagen (1973:289) skall ha följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
25 § 
Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän 
förvaltningsdomstol. Om det är en statlig myndighet som är 
registeransvarig överklagas dock beslutet hos regeringen. 
Justitiekanslern får överklaga ett beslut enligt denna lag för att tillvarata 
allmänna intressen. 
Om en myndighet som är registeransvarig avslår en begäran om under- 
rättelse enligt 10 §, överklagas beslutet på samma sätt som gäller ett beslut 
av myndigheten att avslå en begäran om utlämnande av allmän handling. 
Med myndighet jämställs därvid ett annat organ i den utsträckning som 
anges i 1 kap. 8 och 9 §§ sekretesslagen (1980:100). 
Prövningstillstånd krävs vid över- 
klagande till kammarrätten av beslut 
om föreläggande eller utdömande av 
vite. 
Prövningstillstånd krävs vid över- 
klagande till kammarrätten av beslut 
om föreläggande av vite  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av 
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
8       Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen 
(1973:1173) 
Härigenom föreskrivs att 23 § kreditupplysningslagen (1973:1173) 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
23 § 
Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän 
förvaltningsdomstol. Justitiekanslern får föra talan för att ta till vara 
allmänna intressen. 
Prövningstillstånd krävs vid över- 
klagande till kammarrätten av beslut 
om föreläggande eller utdömande av 
vite. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten av 
beslut om föreläggande av vite.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av 
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
9       Förslag till lag om ändring i inkassolagen (1974:182) 
Härigenom föreskrivs att 19 § inkassolagen (1974:182) skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
19 § 
Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän 
förvaltningsdomstol. Justitiekanslern får föra talan för att ta till vara 
allmänna intressen. 
Prövningstillstånd krävs vid över- 
klagande till kammarrätten av beslut 
om föreläggande eller utdömande av 
vite. 
Prövningstillstånd krävs vid över- 
klagande till kammarrätten av beslut 
om föreläggande av vite.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av 
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
10      Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1977:477) 
Härigenom föreskrivs att 49 § körkortslagen (1977:477) skall upphöra 
att gälla. 
 
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av 
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
11      Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) 
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620) 
dels att 73 och 74 §§ socialtjänstlagen (1980:620) skall ha följande 
lydelse, 
dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse 74 a § av följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
73 § 
Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, 
om nämnden har meddelat beslut i fråga om 
bistånd enligt 6 §, 
medgivande enligt 25 §, 
förbud enligt 27 §, 
eller eftergift enligt 37 §. 
Beslut i fråga om bistånd till annan får inte överklagas enligt första 
stycket. 
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt 
eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först 
sedan det har vunnit laga kraft. 
Prövningstillstånd krävs vid över- 
klagande till kammarrätten.  
74 § 
Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 69 § eller om före- 
läggande eller förbud enligt 70 § får överklagas hos allmän förvaltnings- 
domstol. 
Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70 § och 
domstols motsvarande beslut gäller omedelbart. 
Prövningstillstånd krävs vid över- 
klagande till kammarrätten.  
74 a § 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätt enligt 
denna lag.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av 
beslut som meddelats för ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
12      Förslag till lag om ändring i lagen (1985:206) om viten 
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1985:206) om viten skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
6 § 
Frågor om utdömande av viten prövas av länsrätt på ansökan av den 
myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet eller, om detta har skett 
efter överklagande i frågan om vitesföreläggande, av den myndighet som 
har prövat denna fråga i första instans. Ansökan om utdömande görs hos 
länsrätten i det län där myndigheten är belägen. Vad som har sagts nu 
gäller dock ej i fall som avses i andra stycket eller 7 §. Frågor om 
utdömande av viten som har förelagts av regeringen prövas av länsrätten 
i Stockholms län på ansökan av justitiekanslern. 
Frågor om utdömande av viten som har förelagts en part eller någon 
annan till fullgörande av en skyldighet i en rättegång eller i annat 
motsvarande förfarande prövas utan särskild ansökan av den myndighet 
som har utfärdat föreläggandet. 
 
Prövningstillstånd krävs vid över- 
klagande till kammarrätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av 
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
13      Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen 
(1988:327) 
Härigenom föreskrivs att 84 § fordonsskattelagen (1988:327) skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
84 § 
Beslut om skatt som avses i 38, 39 
eller 42 § eller beslut som avses i 
89 § eller som avser rättelse enligt 
45 § första stycket eller anstånd att 
betala skatt får överklagas hos 
allmän förvaltningsdomstol av den 
skattskyldige och av Riksskatte- 
verket. Riksskatteverkets överkla- 
gandetid räknas från beslutets dag. 
Beslut om skatt som avses i 38, 39 
eller 42 § eller beslut som avses i 
89 § eller som avser rättelse enligt 
45 § första stycket eller anstånd att 
betala skatt får överklagas hos 
allmän förvaltningsdomstol av den 
skattskyldige och av Riksskatte- 
verket. 
Riksskatteverket får överta beskattningsmyndighetens uppgift att i 
länsrätten och kammarrätten föra det allmännas talan. Riksskatteverket 
för det allmännas talan i Regeringsrätten. 
Beslut enligt 64 § andra stycket får överklagas hos Riksskatteverket. 
Riksskatteverkets beslut får inte överklagas. 
Bestämmelserna i 8 kap. 1 § andra stycket, 7 och 8 §§ lagen (1984:151) 
om punktskatter och prisregleringsavgifter gäller även för fordonsskatt. 
Riksskatteverket får föra talan till den skattskyldiges förmån. 
Riksskatteverket har då samma behörighet som den skattskyldige. 
Har en part överklagat ett beslut om fastställande av skatt eller om 
efterbeskattning får också motparten överklaga beslutet, även om den för 
honom stadgade överklagandetiden gått ut. Motpartens överklagande skall 
ha kommit in inom två veckor från utgången av den tid inom vilken det 
första överklagandet senast skulle ha kommit in. Återkallas eller förfaller 
på annat sätt det första överklagandet, är även det senare förfallet.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av 
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
14      Förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1990:324) 
Härigenom föreskrivs 
dels att 6 kap. 10 och 13 §§ skall upphöra att gälla, 
dels att 6 kap. 14 § skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
6 kap. 
14 § 
Om någon har överklagat ett 
beslut av länsrätt eller kammarrätt, 
får även någon annan som haft rätt 
att överklaga beslutet ge in ett 
överklagande, trots att den för 
honom gällande tiden för över- 
klagande gått ut. Ett sådant över- 
klagande skall ges in inom en 
månad från utgången av den tid 
inom vilken det första överklagandet 
skulle ha gjorts. 
Om någon har överklagat ett 
beslut av länsrätt eller kammarrätt, 
får även någon annan som haft rätt 
att överklaga beslutet ge in ett 
överklagande, trots att den för 
honom gällande tiden för över- 
klagande gått ut. Ett sådant över- 
klagande skall ges in inom två 
veckor från utgången av den tid 
inom vilken det första överklagandet 
skulle ha gjorts. 
Återkallas eller förfaller det första överklagandet av någon annan 
anledning, förfaller också det senare.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997 och tillämpas första gången 
på mål som avser 1997 års taxering. Den gamla lagen skall fortfarande 
tillämpas på mål som avser äldre taxeringsår.  
15      Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen 
(1994:200) 
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 9 § mervärdesskattelagen (1994:200) 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
20 kap. 
9 § 
Bestämmelserna i 6 kap. 10-24 §§ 
taxeringslagen (1990:324) gäller för 
mål enligt 1 §. 
Bestämmelserna i 6 kap. 11-12 
och 14-24 §§ taxeringslagen 
(1990:324) gäller för mål enligt 1 §. 
Överklagande av länsrättens beslut om anstånd med att lämna 
deklaration eller betala skatt får prövas av kammarrätten endast om den 
har meddelat prövningstillstånd.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av 
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
Motsvarande ändring bör vidtas även i följande författningar på 
skatteområdet. Ikraftträdandebestämmelsen bör vara likalydande för 
dessa ändringar. 
 
101 § uppbördslagen (1953:272) 
8 kap. 9 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter 
77 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare 
15 § lagen om återbetalning av mervärdesskatt till utländska företagare 
(1991:119)  
16      Förslag till lag om ändring i lagen om skattereduktion för 
riskkapitalinvesteringar (1995:1623) 
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen om skattereduktion för risk- 
kapitalinvesteringar (1995:1623) skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
13 § 
Beslut av skattemyndigheten får 
överklagas hos allmän förvaltnings- 
domstol. Skattemyndighetens beslut 
får överklagas av Riksskatteverket 
inom tre veckor från dagen för 
beslutet. 
Beslut av skattemyndigheten får 
överklagas hos allmän förvaltning- 
domstol. 
Riksskatteverket får överklaga ett beslut av allmän förvaltningsdomstol 
även om verket inte tidigare har fört det allmännas talan i målet. 
Riksskatteverket för det allmännas talan i Regeringsrätten. 
Riksskatteverket får uppdra åt en tjänsteman vid skattemyndighet att 
företräda verket i allmän förvaltningsdomstol.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om överklagande av 
beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. 
 
Promemorian Fortsatt översyn av förvaltnings- 
processen (Ds 1997:29) lagförslag 
Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223) 
Härigenom föreskrivs 
dels att det i förvaltningslagen (1986:223) skall införas en ny 
bestämmelse 21 a § av följande lydelse 
dels att rubriken närmast före 21 a § skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
Ansökan om rättens prövning 
 
21 a § 
 
Talan mot ett beslut får föras 
hos allmän förvaltningsdomstol. 
Detta gäller dock inte beslut i 
administrativa ärenden och i ären- 
den som avses i 20 § första stycket 
5. Talan väcks genom ansökan om 
rättens prövning. 
 
Av 3 § följer att talan får väckas 
på annat sätt och att beslut får 
överklagas om det finns en 
särskild föreskrift om det. 
 
I fråga om rättens prövning 
gäller 21, 22-25, 27, 28 och 30 §§ 
i tillämpliga delar.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. I fråga om talan mot beslut 
som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig 
över promemorian Översyn av förvaltningsprocessen 
(Ds 1996:40) 
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Justitie- 
kanslern, Regeringsrättens ledamöter, Kammarrätten i Stockholm, 
Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i 
Gotlands län, Länsrätten i Malmöhus län, Länsrätten i Hallands län, 
Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i Jämtlands län, 
Länsrätten i Norrbottens län, Länsrätten i Jönköpings län, Länsrätten i 
Kronobergs län, Domstolsverket, Riksförsäkringsverket, Riksskatte- 
verket, Stockholms universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges 
Domareförbund. Yttrande över promemorian har även avgetts av 
Arbetsmarknadsstyrelsen.  
Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig 
över promemorian Fortsatt översyn av förvaltnings- 
processen (Ds 1997:29) 
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Justitie- 
kanslern, Göta hovrätt, Jönköpings tingsrätt, Regeringsrättens ledamöter, 
Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i 
Sundsvall, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Stockholms län, 
Länsrätten i Gotlands län, Länsrätten i Skåne län, Länsrätten i Hallands 
län, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i Jämtlands län, 
Länsrätten i Jönköpings län, Länsrätten i Kronobergs län, Domstols- 
verket, Riksförsäkringsverket, Riksskatteverket, Stockholms universitet, 
Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Arbetsmarknads- 
styrelsen, Socialstyrelsen, Vägverket, Boverket, Centrala studiestöds- 
nämnden, Statens jordbruksverk, Statens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen, 
Fiskeriverket, Statens invandrarverk, Länsstyrelsen i Stockholms län, 
Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, 
Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Statens 
naturvårdsverk, Sundbybergs kommun, Göteborgs kommun, Karlstads 
kommun, Vännäs kommun, Kiruna kommun, Svenska Kommun- 
förbundet, Landstingsförbundet, Sveriges Industriförbund, Lantbukarnas 
Riksförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen.  
Författningsförslag i promemorian Några över- 
klagandefrågor 
17.17 Lag om ändring i lagen (1971:1037) om 
äganderättsutredning och legalisering 
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1971:1037) om äganderättsutred- 
ning och legalisering skall föras in en ny paragraf, 26 a §, med följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
26 a § 
 
Beslut av en länsstyrelse enligt 
denna lag får överklagas hos all- 
män förvaltningsdomstol. Det- 
samma gäller Lantmäteriverkets 
beslut enligt 1 §. 
 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.  
17.18 Lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning 
av samfälligheter 
Härigenom föreskrivs att 66 och 67 §§ samt rubriken närmast före 66 § 
lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter  skall ha följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
Fastighetsdomstols behörighet 
Lantmäterimyndighets och fastig- 
hetsdomstols behörighet 
66 § 
 
Ärenden, som enligt denna lag 
skall prövas av en lantmäterimyn- 
dighet tas, med det undantag som 
föreskrivs i 25 §, upp av den lant- 
mäterimyndighet inom vars verk- 
samhetsområde samfälligheten är 
belägen. Är samfälligheten belägen 
inom flera lantmäterimyndigheters 
verksamhetsområden, prövas ären- 
det av den myndighet inom vars 
verksamhetsområde huvuddelen av 
samfälligheten är belägen. Det- 
samma gäller om ärendet rör flera 
samfälligheter som är belägna 
inom skilda lantmäterimyndigheters 
verksamhetsområden. 
 
Mål eller ärende, som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdom- 
stol, upptages av den fastighetsdomstol inom vars område samfälligheten 
är belägen. Ligger samfälligheten under flera fastighetsdomstolar, uppta- 
ges talan av den domstol under vilken huvuddelen ligger. Detsamma 
gäller om målet eller ärendet rör flera samfälligheter som ligger under 
skilda fastighetsdomstolar. 
 
67 § 
Lantmäterimyndighetens beslut, 
varigenom ansökan om eller an- 
mälan för registrering avskrivits 
eller registrering vägras enligt 
denna lag, får överklagas hos all- 
män förvaltningsdomstol inom två 
månader från dagen för beslutet. 
Lantmäterimyndighetens beslut 
får överklagas hos allmän förvalt- 
ningsdomstol. I fråga om beslut, 
varigenom ansökan om eller an- 
mälan för registrering avskrivits 
eller registrering vägras enligt 
denna lag, gäller att beslutet får 
överklagas inom två månader från 
den dag då det meddelades. 
Länsstyrelsens beslut enligt 31 § 
första stycket första eller tredje 
punkten, 32 §, 33 § första stycket, 
61 § eller 64 § får överklagas hos 
regeringen. 
 
Länsstyrelsens beslut i övrigt får 
överklagas hos allmän förvalt- 
ningsdomstol. 
Länsstyrelsens beslut får över- 
klagas hos allmän förvaltningsdom- 
stol. 
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.  
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över 
promemorian Några överklagandefrågor 
Hovrätten för Nedre Norrland, Malmö tingsrätt, Umeå tingsrätt, 
Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Södermanlands län, Länsrätten i 
Kronobergs län, Domstolsverket och Lantmäteriverket.  
Lagrådsremissens lagförslag 
1       Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 
Härigenom föreskrivs att det i föräldrabalken skall införas en ny 
paragraf, 20 kap. 9 §, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
20 kap 
 
9 § 
 
Länsstyrelsens beslut i ett 
ärende enligt 19 kap. 17 § får 
överklagas hos regeringen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
2       Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 
Härigenom föreskrivs att det i äktenskapsbalken skall införas en ny 
paragraf,  15 kap. 5 §, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
15 kap. 
 
5 § 
 
Länsstyrelsens beslut i fråga som 
avses i 4 kap. 3 § 4 får överklagas 
hos regeringen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
3       Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa 
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och 
förmynderskap 
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1904:26 s. 1) om vissa 
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap 
skall införas en ny paragraf,  1 kap. 10 §, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
1 kap. 
 
10 § 
 
Länsstyrelsens beslut enligt 1 
kap. 3 § 1 får överklagas hos 
regeringen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. 
 
4       Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om 
försäljning av teknisk sprit m.m. 
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1961:181) om försäljning av 
teknisk sprit m.m. skall införas en ny paragraf, 18 §, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
18 § 
. 
Läkemedelsverkets beslut enligt 
denna lag får överklagas hos 
allmän förvaltningsdomstol. 
 Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall 
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.  
5       Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen 
(1970:988) 
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 6 § fastighetsbildningslagen 
(1970:988)  skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
15 kap. 
6 § 
Överklagas i annat fall än som avses i 2 5 §§ beslut eller åtgärd av 
lantmäterimyndigheten, skall skrivelsen med överklagandet ges in till 
lantmäterimyndigheten inom fyra veckor från den dag då förrättningen 
förklarades avslutad eller inställd. 
Åtgärd varigenom gräns utmärkts får överklagas inom ett år från den 
dag då uppgift om fastighetsbildningen eller fastighetsbestämningen in- 
fördes i fastighetsregistret eller, om utmärkningen gjorts först efter 
nämnda dag, från det åtgärden slutfördes. 
 
Beslut som avser debitering av 
kostnader och som inte avser 
ersättning för uppdragsverksamhet 
får överklagas inom tre veckor från 
den förfallodag som anges i 
beslutet. 
Överklagande enligt denna paragraf får göras av sakägare. Den som 
ålagts att betala ersättning eller kostnad får överklaga beslutet, även om 
han inte är sakägare.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall 
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan. 
 
6       Förslag till lag om ändring i lagen (1970:991) om ändring 
i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med 
fastighetsbildning 
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1970:991) om ändring i 
kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning 
skall införas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
8 § 
 
Länsstyrelsens beslut enligt 4 § 
får överklagas hos regeringen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
7       Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om 
allmänna förvaltningsdomstolar 
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:289) om allmänna 
förvaltningsdomstolar 
dels att 4 a, 8, 12, 13 a och 14 §§ skall ha följande lydelse, 
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
4 a § 
På avdelning dömer fem regeringsråd. Avdelningen är dock domför 
med fyra regeringsråd, om tre av dessa är ense om slutet. 
Vid prövning av ansökningar om resning eller återställande av 
försutten tid och vid prövning av frågor som avses i 28 § 
förvaltningsprocesslagen (1971:291) är avdelningen domför med tre 
regeringsråd, om prövningen är av enkel beskaffenhet. Har rege- 
ringsrätten tidigare avslagit en ansökan om resning från samma sökande 
beträffande samma avgörande och anför sökanden inget nytt som är av 
betydelse för prövningen av ansökningen, är avdelningen dock domför 
med ett regeringsråd, om ansökningen avslås eller avvisas. 
Vid prövning av talan mot beslut 
varigenom besvär avvisats såsom 
för sent inkomna samt vid beslut 
om avvisande av för sent inkomna 
besvär är avdelningen domför med 
tre regeringsråd. 
Vid prövning av talan mot ett 
beslut där ett överklagande har 
avvisats såsom för sent inkommet 
samt vid beslut om avskrivning av 
mål efter återkallelse är 
avdelningen domför med ett 
regeringsråd. 
Vid beslut om avskrivning av mål 
efter återkallelse är avdelningen 
domför med ett regeringsråd. 
 
Frågor om prövningstillstånd får 
avgöras av ett regeringsråd. Fler än 
tre regeringsråd får inte delta. 
Frågor om prövningstillstånd får 
avgöras av ett regeringsråd. Fler än 
tre regeringsråd får inte delta. 
Detsamma gäller vid behandling av 
andra frågor i mål som kräver 
prövningstillstånd, om frågorna 
behandlas före eller i samband med 
frågan om prövningstillstånd. 
 
8 § 
Kammarrätt prövar 
 
1. överklagande som enligt lag eller annan författning görs hos 
domstolen, 
2. mål som underställs domstolen 
enligt folkbokföringslagen 
(1967:198), 
 
3. mål enligt lagen (1989:479) 
om ersättning för kostnader i 
ärenden och mål om skatt, m. m. i 
den utsträckning som är föreskrivet 
i den lagen, 
2. mål enligt lagen (1989:479) 
om ersättning för kostnader i 
ärenden och mål om skatt, m. m. i 
den utsträckning som är föreskrivet 
i den lagen, 
4. sådana ansökningar om 
resning i mål eller ärenden som 
enligt 11 kap. 11 § regeringsformen 
skall prövas av förvalt- 
ningsdomstol, om målet eller 
ärendet slutligt avgjorts av en 
länsrätt eller förvaltningsmyn- 
dighet, 
3. sådana ansökningar om 
resning i mål eller ärenden som 
enligt 11 kap. 11 § regeringsformen 
skall prövas av förvalt- 
ningsdomstol, om målet eller 
ärendet slutligt avgjorts av en 
länsrätt eller förvaltningsmyn- 
dighet, 
5. ansökningar om återställande 
av försutten tid för överklagande 
eller därmed jämförbar åtgärd till 
länsrätt, kammarrätt eller 
förvaltningsmyndighet, 
4. ansökningar om återställande 
av försutten tid för överklagande 
eller därmed jämförbar åtgärd till 
länsrätt, kammarrätt eller 
förvaltningsmyndighet, 
6. ansökningar enligt lagen 
(1988:205) om rättsprövning av 
vissa förvaltningsbeslut i den 
utsträckning som är föreskrivet i 
den lagen, 
5. ansökningar enligt lagen 
(1988:205) om rättsprövning av 
vissa förvaltningsbeslut i den 
utsträckning som är föreskrivet i 
den lagen, 
7. mål om sådant onödigt 
uppehållande av ärende som enligt 
föreskrift i lag skall prövas av 
kammarrätt. 
6. mål om sådant onödigt 
uppehållande av ärende som enligt 
föreskrift i lag skall prövas av 
kammarrätt. 
Regeringen förordnar om kammarrätternas domkretsar.  
8 a § 
 
Förekommer det vid mer än en 
kammarrätt flera mål som har 
nära samband med varandra, får 
målen handläggas vid en av 
kammarrätterna, om det kan göras 
utan avsevärd olägenhet för någon 
part. 
 
En kammarrätt får, om det finns 
särskilda skäl och det kan göras 
utan avsevärd olägenhet för någon 
part, lämna över ett mål till en 
annan kammarrätt som är behörig 
att ta upp ett sådant mål. 
 
Närmare föreskrifter om över- 
lämnande av mål mellan kam- 
marrätter meddelas av regeringen. 
 
12 § 
Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra 
lagfarna ledamöter får ej sitta i rätten. 
När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är 
kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler 
än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i 
rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän 
1. vid prövning av besvär över 
beslut som ej innebär att målet 
avgöres, 
1. vid prövning av överklagande 
av beslut som ej innebär att målet 
avgöres, 
2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt 
vid annan åtgärd som avser endast måls beredande, 
3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta 
prövats i sak. 
Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål, 
får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet. 
Om domförhet vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i 
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och lagen (1990:886) om 
granskning och kontroll av filmer och videogram. Bestämmelser om 
domförhet vid behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §. 
Vid behandling av frågor om 
prövningstillstånd är kammarrätten 
domför med två ledamöter, om de 
är ense om slutet. 
Vid behandling av frågor om 
prövningstillstånd är kammarrätten 
domför med två ledamöter, om de 
är ense om slutet. Detsamma gäller 
vid behandling av andra frågor i 
mål som kräver prövningstillstånd, 
om frågorna behandlas före eller i 
samband med frågan om pröv- 
ningstillstånd. Vid behandling av 
en fråga om avvisning av ett 
överklagande på grund av att det 
har kommit in för sent är 
kammarrätten domför med två 
ledamöter, om de är ense om slutet. 
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten 
domför med en lagfaren domare. 
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en 
lagfaren ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att de 
bör förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänsteman i 
kammarrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare 
bestämmelser om detta meddelas av regeringen. 
 
13 a § 
Kammarrätten skall vid behandling av mål enligt 10 kap. kommunal- 
lagen (1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300) bestå av tre 
lagfarna ledamöter och två sådana särskilda ledamöter som anges i 
13 b §. 
Kammarrätten är dock domför 
utan de särskilda ledamöterna i 
sådana fall som anges i 12 § andra 
stycket 1 3 samt vid prövning av 
överklagande som uppenbarligen 
inte kan bifallas. 
Kammarrätten är dock domför 
utan de särskilda ledamöterna i 
sådana fall som anges i 12 § andra 
stycket 1 3 samt vid prövning av 
mål som är av enkel beskaffenhet. 
 
14 § 
Om det i lag eller annan 
författning föreskrivs att talan skall 
väckas vid eller överklagas till 
allmän förvaltningsdomstol, skall 
det göras vid en länsrätt. 
Om det i lag eller annan 
författning föreskrivs att talan skall 
väckas vid eller beslut överklagas 
till allmän förvaltningsdomstol, 
skall det göras vid en länsrätt. 
Ett beslut skall överklagas till den länsrätt inom vars domkrets ärendet 
först prövats, om inte regeringen för ett visst slag av mål föreskriver 
något annat. 
Förekommer det vid mer än en 
länsrätt flera mål som har nära 
samband med varandra, får målen 
handläggas vid en av länsrätterna 
om det kan göras utan avsevärd 
olägenhet för någon enskild. 
Närmare föreskrifter om över- 
lämnande av mål mellan länsrätter 
meddelas av regeringen. 
Förekommer det vid mer än en 
länsrätt flera mål som har nära 
samband med varandra, får målen 
handläggas vid en av länsrätterna 
om det kan göras utan avsevärd 
olägenhet för någon part. 
 
En länsrätt får, om det finns 
särskilda skäl och det kan göras 
utan avsevärd olägenhet för någon 
part, lämna över ett mål till en 
annan länsrätt som är behörig att 
ta upp ett sådant mål. 
 
Närmare föreskrifter om över- 
lämnande av mål mellan länsrätter 
meddelas av regeringen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
8       Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen 
(1971:291) 
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen (1971:291) 
dels att 33 och 34 a §§ skall ha följande lydelse, 
dels att nuvarande 7 § skall betecknas 6 a § och ha följande lydelse, 
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 §, av följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
7 § 
6 a § 
En besvärshandling tillställs den 
myndighet som har meddelat det 
beslut som överklagas. Handlingen 
skall ha kommit in inom tre veckor 
från den dag då klaganden fick del 
av beslutet. 
Ett överklagande tillställs den 
myndighet som har meddelat det 
beslut som överklagas. Över- 
klagandet skall ha kommit in inom 
tre veckor från den dag då 
klaganden fick del av beslutet eller, 
om klaganden är en part som 
företräder det allmänna, inom tre 
veckor från den dag länsrättens 
eller kammarrättens beslut 
meddelades. 
Den myndighet som har meddelat 
beslutet prövar om besvärs- 
handlingen har kommit in i rätt tid. 
Har handlingen kommit in för sent, 
skall myndigheten avvisa den, om 
inte annat följer av tredje stycket. 
Den myndighet som har meddelat 
beslutet prövar om överklagandet 
har kommit in i rätt tid. Har 
överklagandet kommit in för sent, 
skall myndigheten avvisa det, om 
inte annat följer av tredje stycket. 
Handlingen skall inte avvisas, 
om förseningen beror på att 
myndigheten har lämnat klaganden 
en felaktig underrättelse om hur 
man överklagar. Handlingen skall 
inte heller avvisas, om den inom 
överklagandetiden har kommit in 
till den domstol som skall pröva 
överklagandet. I ett sådant fall skall 
domstolen vidarebefordra hand- 
lingen till den myndighet som har 
meddelat beslutet och samtidigt 
lämna uppgift om vilken dag hand- 
lingen kom in till den högre 
instansen 
Överklagandet skall inte avvisas, 
om förseningen beror på att 
myndigheten har lämnat klaganden 
en felaktig underrättelse om hur 
man överklagar. Överklagandet 
skall inte heller avvisas, om det 
inom överklagandetiden har 
kommit in till den domstol som 
skall pröva överklagandet. I ett 
sådant fall skall domstolen 
vidarebefordra överklagandet till 
den myndighet som har meddelat 
beslutet och samtidigt lämna 
uppgift om vilken dag överkla- 
gandet kom in till den högre 
instansen. 
Om besvärshandlingen inte 
avvisas enligt denna paragraf, skall 
den myndighet som har meddelat 
beslutet överlämna den och övriga 
handlingar i ärendet till den dom- 
stol som skall pröva överklagandet. 
Detta gäller dock inte när 
överklagandet förfaller enligt 28 § 
förvaltningslagen (1986:223). 
Om överklagandet inte avvisas 
enligt denna paragraf, skall den 
myndighet som har meddelat 
beslutet överlämna det och övriga 
handlingar i ärendet till den dom- 
stol som skall pröva överklagandet. 
Detta gäller dock inte när 
överklagandet förfaller enligt 28 § 
förvaltningslagen (1986:223).  
7 § 
 
Finner domstolen i samband med 
att ett mål inleds att den saknar 
behörighet att handlägga målet 
men att en annan domstol av 
samma slag skulle vara behörig, 
skall handlingarna i målet lämnas 
över till den domstolen, om den som 
inlett målet inte har något att 
invända mot detta och det inte 
heller finns något annat skäl mot 
att handlingarna överlämnas. 
Handlingarna skall anses ha 
kommit in till den senare domstolen 
samma dag som de kom in till den 
domstol som först tog emot hand- 
lingarna.  
33 § 
Länsrätts beslut överklagas hos kammarrätt. Kammarrätts beslut 
överklagas hos Regeringsrätten. 
Beslutet får överklagas av den som det angår, om det gått honom emot. 
 
Om en domstol efter överkla- 
gande har prövat ett beslut där ett 
överklagande har avvisats såsom 
för sent inkommet eller vägrat 
prövningstillstånd i ett sådant mål, 
får domstolens beslut i frågan inte 
överklagas. 
Kammarrättens beslut att meddela prövningstillstånd får inte 
överklagas. 
34 a § 
I de fall det är särskilt föreskrivet 
får kammarrätten pröva ett 
överklagande från länsrätten 
endast om kammarrätten har 
meddelat prövningstillstånd. Sådant 
tillstånd behövs dock inte när talan 
förs av Riksdagens ombudsmän 
eller Justitiekanslern. 
I de fall det är särskilt föreskrivet 
krävs prövningstillstånd för att 
kammarrätten skall pröva 
länsrättens beslut i målet. Det- 
samma gäller länsrätts beslut i en 
fråga som har ett direkt samband 
med ett sådant mål. Sådant tillstånd 
behövs dock inte när talan förs av 
Riksdagens ombudsmän eller 
Justitiekanslern. 
Prövningstillstånd meddelas om 
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet 
prövas av högre rätt, 
2. anledning förekommer till ändring i det slut vartill länsrätten 
kommit eller 
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. 
Meddelas inte prövningstillstånd, står länsrättens beslut fast. En 
upplysning om detta skall tas in i kammarrättens beslut.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. 7 § första stycket i dess 
äldre lydelse skall tillämpas i fråga om beslut som har meddelats före 
ikraftträdandet. 33 § andra stycket gäller inte om det överklagade 
avvisningsbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.  
9       Lag om ändring i lagen (1971:1037) om äganderättsut- 
redning och legalisering 
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1971:1037) om äganderättsutred- 
ning och legalisering skall införas en ny paragraf, 26 a §, med följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
26 a § 
 
Beslut av en länsstyrelse enligt 
denna lag får överklagas hos all- 
män förvaltningsdomstol. Det- 
samma gäller Lantmäteriverkets 
beslut enligt 1 §. 
 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall 
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.  
10      Förslag till lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud 
mot dumpning av avfall i vatten 
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1971:1154) om förbud mot 
dumpning av avfall i vatten skall införas en ny paragraf, 11 §, av följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
11 § 
 
En förvaltningsmyndighets be- 
slut enligt 3 § får överklagas hos 
regeringen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
11      Förslag till lag om ändring i datalagen (1973:289) 
Härigenom föreskrivs att 25 § datalagen (1973:289) skall ha följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
25 § 
Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän 
förvaltningsdomstol. Om det är en statlig myndighet som är 
registeransvarig överklagas dock beslutet hos regeringen. 
Justitiekanslern får överklaga ett beslut enligt denna lag för att 
tillvarata allmänna intressen. 
Om en myndighet som är registeransvarig avslår en begäran om 
underrättelse enligt 10 §, överklagas beslutet på samma sätt som gäller ett 
beslut av myndigheten att avslå en begäran om utlämnande av allmän 
handling. Med myndighet jämställs därvid ett annat organ i den 
utsträckning som anges i 1 kap. 8 och 9 §§ sekretesslagen (1980:100). 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten av 
beslut om föreläggande eller 
utdömande av vite. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten av 
beslut om föreläggande av vite.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande 
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. 
 
12      Lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av 
samfälligheter 
Härigenom föreskrivs att 66 och 67 §§ samt rubriken närmast före 66 § 
lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter  skall ha följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
Fastighetsdomstols behörighet 
Lantmäterimyndighets och fastig- 
hetsdomstols behörighet 
66 § 
 
Ärenden som enligt denna lag 
skall prövas av en lantmäterimyn- 
dighet tas, med det undantag som 
föreskrivs i 25 §, upp av den lant- 
mäterimyndighet inom vars verk- 
samhetsområde samfälligheten är 
belägen. Är samfälligheten belägen 
inom flera lantmäterimyndigheters 
verksamhetsområden,  prövas ären- 
det av den statliga lantmäterimyn- 
dighet inom vars verksamhetsom- 
råde huvuddelen av samfälligheten 
är belägen. Detsamma gäller om 
ärendet rör flera samfälligheter 
som är belägna inom skilda lant- 
mäterimyndigheters verksamhets- 
områden. 
 
Mål eller ärende, som enligt denna lag skall prövas av fastighetsdom- 
stol, upptages av den fastighetsdomstol inom vars område samfälligheten 
är belägen. Ligger samfälligheten under flera fastighetsdomstolar, uppta- 
ges talan av den domstol under vilken huvuddelen ligger. Detsamma 
gäller om målet eller ärendet rör flera samfälligheter som ligger under 
skilda fastighetsdomstolar.  
67 § 
Lantmäterimyndighetens beslut, 
varigenom ansökan om eller an- 
mälan för registrering avskrivits 
eller registrering vägras enligt 
denna lag, får överklagas hos all- 
män förvaltningsdomstol inom två 
månader från dagen för beslutet. 
Lantmäterimyndighetens beslut 
får överklagas hos allmän förvalt- 
ningsdomstol. I fråga om beslut, 
där ansökan om eller anmälan för 
registrering avskrivits eller 
registrering vägrats enligt denna 
lag, gäller att beslutet får 
överklagas inom två månader från 
den dag då det meddelades. 
Länsstyrelsens beslut enligt 31 § 
första stycket första eller tredje 
punkten, 32 §, 33 § första stycket, 
61 § eller 64 § får överklagas hos 
regeringen. 
 
Länsstyrelsens beslut i övrigt får 
överklagas hos allmän förvalt- 
ningsdomstol. 
Länsstyrelsens beslut får över- 
klagas hos allmän förvaltningsdom- 
stol. 
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tilllämpas inte i de fall 
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.  
13      Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen 
(1973:1173) 
Härigenom föreskrivs att 23 § kreditupplysningslagen (1973:1173) 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
23 § 
Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän 
förvaltningsdomstol. Justitiekanslern får föra talan för att ta till vara 
allmänna intressen. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten av 
beslut om föreläggande eller 
utdömande av vite. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten av 
beslut om föreläggande av vite.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande 
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
14      Förslag till lag om ändring i inkassolagen (1974:182) 
Härigenom föreskrivs att 19 § inkassolagen (1974:182) skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
19 § 
Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän 
förvaltningsdomstol. Justitiekanslern får föra talan för att ta till vara 
allmänna intressen. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten av 
beslut om föreläggande eller 
utdömande av vite. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten av 
beslut om föreläggande av vite.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande 
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
15      Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) 
Härigenom föreskrivs att 5 § trafikskadelagen (1975:1410) skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
5 § 
Trafikförsäkring får meddelas av 
1. en försäkringsgivare som har fått tillstånd till det av regeringen, 
samt 
2. en försäkringsgivare som är verksam här i landet enligt lagen 
(1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige. 
En försäkringsgivare som får 
meddela trafikförsäkring är 
skyldig att på begäran meddela 
trafikförsäkring. I ett tillstånd 
enligt första stycket 1 kan dock 
skyldigheten begränsas till att 
gälla försäkring åt personer som 
tillhör en viss yrkesgrupp eller 
intressegrupp eller som är bosatta 
inom ett visst område. 
Finansinspektionen kan efter 
ansökan medge motsvarande 
begränsning för försäkringsgivare 
som driver verksamhet här som 
avses i första stycket 2. 
En försäkringsgivare som får 
meddela trafikförsäkring är 
skyldig att på begäran meddela 
trafikförsäkring. I ett tillstånd 
enligt första stycket 1 kan dock 
skyldigheten begränsas till att 
gälla försäkring åt personer som 
tillhör en viss yrkesgrupp eller 
intressegrupp eller som är bosatta 
inom ett visst område. 
Finansinspektionen kan efter 
ansökan medge motsvarande 
begränsning för försäkringsgivare 
som driver verksamhet här som 
avses i första stycket 2. 
Finansinspektionens beslut får 
överklagas hos regeringen. 
En försäkringsgivare som avser att meddela trafikförsäkring genom 
gränsöverskridande verksamhet med stöd av 2 kap. 1 § lagen om EES- 
försäkringsgivares verksamhet i Sverige men som inte har fast driftställe 
i Sverige skall ha en representant här i landet. Representanten skall vara 
bosatt i Sverige eller vara en svensk juridisk person. Försäkringsgivaren 
skall utfärda en fullmakt för representanten att gentemot skadelidande 
företräda försäkringsgivaren och att själv eller genom annan tala och 
svara för denne angående försäkringsfall. Representanten skall även ha 
behörighet att företräda försäkringsgivaren vid kontroll av om det finns 
giltig trafikförsäkring. Försäkringsgivaren skall informera 
försäkringstagarna om vem som är försäkringsgivarens representant och 
om dennes adress. Ytterligare föreskrifter om villkor beträffande 
representanter får meddelas av regeringen eller, efter regeringens 
bemyndigande, Finansinspektionen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
16      Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1977:477) 
Härigenom föreskrivs att 49 § körkortslagen (1977:477) skall upphöra 
att gälla den 1 oktober 1998.  
17      Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) 
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620) 
 dels att 73 och 74 §§ skall ha följande lydelse, 
dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 74 a §, av följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
73 § 
Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, 
om nämnden har meddelat beslut i fråga om 
försörjningsstöd enligt 6 b §, 
vägran eller nedsättning av fortsatt försörjningsstöd enligt 6 d §, 
annat bistånd enligt 6 f §, 
ansökan enligt 6 h §, 
medgivande, återkallelse av medgivande eller om samtycke enligt 
25 §, eller 
förbud eller begränsning enligt 27 §. 
Beslut i fråga om bistånd till annan får inte överklagas enligt första 
stycket. 
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt 
eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först 
sedan det har vunnit laga kraft. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten.  
74 § 
Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 69 §, om 
föreläggande eller förbud enligt 70 § och om omhändertagande av 
personakt enligt 70 c § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. I 
fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut enligt 70 b § gäller i 
tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100). 
Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70 § och om 
omhändertagande av personakt enligt 70 c § samt domstols motsvarande 
beslut gäller omedelbart. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som 
behövs för att verkställa ett beslut om omhändertagande av personakt. 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten.  
74 a § 
 
Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande av beslut enligt 
denna lag till kammarrätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande 
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
18      Förslag till lag om ändring i hälsoskyddslagen 
(1982:1080) 
Härigenom föreskrivs att det i hälsoskyddslagen (1982:1080) skall 
införas en ny paragraf, 25 a §, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
25 a § 
 
Generalläkarens beslut enligt 
denna lag får överklagas hos 
regeringen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
19      Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om 
punktskatter och prisregleringsavgifter 
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 9 § lagen (1984:151) om punktskatter 
och prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
8 kap. 
9 § 
Bestämmelserna i 6 kap. 10, 13, 
14 samt 17 24 §§ taxeringslagen 
(1990:324) gäller i tillämpliga delar 
för mål enligt denna lag. Vad som i 
taxeringslagen sägs om Riks- 
skatteverket skall i tillämpliga fall 
gälla det allmänna ombudet. I fråga 
om skatter och avgifter enligt 1 kap. 
1 § första stycket 1 gäller dessutom 
6 kap. 11, 12, 15 och 16 §§ 
taxeringslagen i tillämpliga delar. 
Bestämmelserna i 6 kap. 13 och 
14 samt 17 24 §§ taxeringslagen 
(1990:324) gäller i tillämpliga delar 
för mål enligt denna lag. Vad som i 
taxeringslagen sägs om Riks- 
skatteverket skall i tillämpliga fall 
gälla det allmänna ombudet. I fråga 
om skatter och avgifter enligt 1 kap. 
1 § första stycket 1 gäller dessutom 
6 kap. 11, 12, 15 och 16 §§ 
taxeringslagen i tillämpliga delar.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. Den äldre lydelsen gäller 
fortfarande om skattemyndighetens avvisningsbeslut har meddelats före 
ikraftträdandet.  
20      Förslag till lag om ändring i lagen (1985:206) om viten 
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1985:206) om viten skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
6 § 
Frågor om utdömande av viten 
prövas av länsrätt på ansökan av 
den myndighet som har utfärdat 
vitesföreläggandet eller, om detta 
har skett efter överklagande i frågan 
om vitesföreläggande, av den 
myndighet som har prövat denna 
fråga i första instans. Ansökan om 
utdömande görs hos länsrätten i det 
län där myndigheten är belägen. 
Vad som har sagts nu gäller dock ej 
i fall som avses i andra stycket eller 
7 §. Frågor om utdömande av viten 
som har förelagts av regeringen 
prövas av länsrätten i Stockholms 
län på ansökan av Justitiekanslern. 
Frågor om utdömande av viten 
prövas av länsrätt på ansökan av 
den myndighet som har utfärdat 
vitesföreläggandet eller, om detta 
har skett efter överklagande i frågan 
om vitesföreläggande, av den 
myndighet som har prövat denna 
fråga i första instans. Ansökan om 
utdömande görs hos länsrätten i det 
län där myndigheten är belägen. 
Vad som har sagts nu gäller dock ej 
i fall som avses i andra stycket eller 
7 §. Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätten. 
Frågor om utdömande av viten som 
har förelagts av regeringen prövas 
av länsrätten i Stockholms län på 
ansökan av Justitiekanslern. 
Frågor om utdömande av viten som har förelagts en part eller någon 
annan till fullgörande av en skyldighet i en rättegång eller i annat 
motsvarande förfarande prövas utan särskild ansökan av den myndighet 
som har utfärdat föreläggandet.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. I fråga om överklagande 
av beslut som meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.  
21      Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223) 
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningslagen (1986:223) 
dels att 1 och 23 §§ skall ha följande lydelse, 
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 21 a §, av följande 
lydelse, 
dels att det före 21 a § skall tas in en ny rubrik av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
1 § 
Denna lag gäller förvaltnings- 
myndigheternas handläggning av 
ärenden och domstolarnas hand- 
läggning av förvaltningsärenden. 
Bestämmelserna i 4 6 §§ gäller 
också annan förvaltningsverk- 
samhet hos dessa myndigheter. 
Denna lag gäller förvaltnings- 
myndigheternas handläggning av 
ärenden och domstolarnas hand- 
läggning av förvaltningsärenden. 
Bestämmelserna i 4 6 §§ gäller 
också annan förvaltningsverk- 
samhet hos dessa myndigheter. 
I 21 a § finns bestämmelser om 
överklagande och om krav på 
prövningstillstånd i kammarrätt.  
Överklagande  
21 a § 
 
Om ett beslut kan överklagas, 
får det ske hos allmän förvaltnings- 
domstol. 
Överklagande enligt första 
stycket får inte ske av 
1. beslut i administrativa 
ärenden, eller 
2. beslut i ärenden som avses i 
20 § första stycket 5. 
Om överklagande har skett med 
stöd av denna paragraf krävs pröv- 
ningstillstånd vid överklagande till 
kammarrätten. 
Av 3 § framgår att särskilda före- 
skrifter om överklagande och om 
överklagandeförbud gäller i stället 
för bestämmelserna i denna 
paragraf. 
 
23 § 
Ett beslut överklagas skriftligt. I skrivelsen skall klaganden ange vilket 
beslut som överklagas och den ändring i beslutet som han begär. 
Skrivelsen ges in till den myndig- 
het som har meddelat beslutet. Den 
skall ha kommit in dit inom tre 
veckor från den dag då klaganden 
fick del av beslutet. 
 
Skrivelsen ges in till den myndig- 
het som har meddelat beslutet. Den 
skall ha kommit in dit inom tre 
veckor från den dag då klaganden 
fick del av beslutet. Om klaganden 
är en part som företräder det 
allmänna och beslutet överklagas 
till en länsrätt eller kammarrätt, 
skall överklagandet dock ha kommit 
in  inom tre veckor från den dag då 
beslutet meddelades. 
Tiden för överklagande av sådana beslut som gäller föreskrifter som 
avses i 8 kap. regeringsformen och som inte delges räknas från den dag 
då beslutet gavs till känna. Har beslutet getts till känna vid mer än ett 
tillfälle, räknas tiden från dagen för det sista föreskrivna 
tillkännagivandet.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. Den nya lydelsen av 23 § 
gäller inte i fråga om beslut som har meddelats före ikraftträdandet.  
22      Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen 
(1988:327) 
Härigenom föreskrivs att 84 § fordonsskattelagen (1988:327) skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
84 § 
Beslut om skatt som avses i 38, 
39 eller 42 § eller beslut som avses 
i 89 § eller som avser rättelse enligt 
45 § första stycket eller anstånd att 
betala skatt får överklagas hos 
allmän förvaltningsdomstol av den 
skattskyldige och av Riksskatte- 
verket. Riksskatteverkets överkla- 
gandetid räknas från beslutets dag. 
Beslut om skatt som avses i 38, 
39 eller 42 § eller beslut som avses 
i 89 § eller som avser rättelse enligt 
45 § första stycket eller anstånd att 
betala skatt får överklagas hos 
allmän förvaltningsdomstol av den 
skattskyldige och av 
Riksskatteverket. 
Riksskatteverket får överta beskattningsmyndighetens uppgift att i 
länsrätten och kammarrätten föra det allmännas talan. Riksskatteverket 
för det allmännas talan i Regeringsrätten. 
Beslut enligt 64 § andra stycket får överklagas hos Riksskatteverket. 
Riksskatteverkets beslut får inte överklagas. 
Bestämmelserna i 8 kap. 1 § 
andra stycket, 7 och 8 §§ lagen 
(1984:151) om punktskatter och 
prisregleringsavgifter gäller även 
för fordonsskatt. Riksskatteverket 
får föra talan till den skatt- 
skyldiges förmån. Riksskatte- 
verket har då samma behörighet 
som den skattskyldige. 
Bestämmelserna i 8 kap. 1 § 
andra stycket och 8 §§ lagen 
(1984:151) om punktskatter och 
prisregleringsavgifter gäller även 
för fordonsskatt. Riksskatteverket 
får föra talan till den skatt- 
skyldiges förmån. 
Riksskatteverket har då samma 
behörighet som den skattskyldige. 
Har en part överklagat ett beslut om fastställande av skatt eller om 
efterbeskattning får också motparten överklaga beslutet, även om den för 
honom stadgade överklagandetiden gått ut. Motpartens överklagande 
skall ha kommit in inom två veckor från utgången av den tid inom vilken 
det första överklagandet senast skulle ha kommit in. Återkallas eller 
förfaller på annat sätt det första överklagandet, är även det senare 
förfallet.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. 
 
23      Förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1990:324) 
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 10 § taxeringslagen (1990:324) skall 
upphöra att gälla den 1 oktober 1998. Den upphävda bestämmelsen skall 
dock tillämpas om skattemyndighetens avvisningsbeslut har meddelats 
dessförinnan. 
 
24      Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1119) om teknisk 
kontroll 
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1119) om teknisk 
kontroll att 23 § skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
23 § 
Beslut av Styrelsen för ackre- 
ditering och teknisk kontroll enligt 
15 § och om åtgärd enligt 18 § får 
överklagas hos allmän förvalt- 
ningsdomstol. 
Beslut av Styrelsen för ackre- 
ditering och teknisk kontroll enligt 
15 och 20 §§ och om åtgärd enligt 
18 § får överklagas hos allmän 
förvaltningsdomstol. 
Bestämmelserna i 23 25 §§ förvaltningslagen (1986:223) om hur 
beslut överklagas skall tillämpas också i fråga om beslut enligt 9 § av 
bolag eller annan juridisk person. 
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall 
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.  
25      Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om 
individuellt pensionssparande 
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:931) om individuellt 
pensionssparande 
dels att det skall införas en ny paragraf, 7 kap. 5 §, av följande lydelse, 
dels att skall införas en mellanrubrik med följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
7 kap.  
Överklagande  
5 § 
 
Beslut som Finansinspektionen 
meddelar med stöd av 1 kap. 4 § 
samt 6 kap. 2 § och 4 § första 
stycket får överklagas hos 
kammarrätten. 
Andra beslut som inspektionen 
meddelar får, med undantag av 
vad som följer av hänvisningen i 
2 § till bestämmelser i lagen 
(1991:981) om värdepappers- 
rörelse, överklagas hos länsrätten. 
Prövningstillstånd krävs vid över- 
klagande till kammarrätten.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998 men tillämpas inte i de fall 
där det första beslutet i ärendet har meddelats dessförinnan.  
26      Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen 
(1994:200) 
Härigenom föreskrivs att punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen 
(1997:502) om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200) skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
2 . Äldre bestämmelser gäller 
fortfarande i fråga om redovis- 
ningsperioder som gått till ända 
senast vid utgången av år 1997 och 
för periodiska sammanställningar 
som avser tid före utgången av år 
1997. Detsamma gäller för redo- 
visningsperiod som på grund av 
bestämmelserna i 14 kap. 8 § 
tredje stycket slutar under januari 
1998. 
 
2. Äldre bestämmelser gäller 
fortfarande i fråga om redovis- 
ningsperioder som gått till ända 
senast vid utgången av år 1997 och 
för periodiska sammanställningar 
som avser tid före utgången av år 
1997. Detsamma gäller för redo- 
visningsperiod som på grund av 
bestämmelserna i 14 kap. 8 § 
tredje stycket slutar under januari 
1998. Vid tillämpningen av de 
äldre bestämmelserna i 
mervärdesskattelagen skall från 
och med den 1 oktober 1998 
hänvisningen i 20 kap. 9 § till 
6 kap. 10-24 §§ taxeringslagen 
(1990:324) i stället avse 6 kap. 
11 24 §§. I fråga om 
skattemyndighets avvisningsbeslut 
som meddelats före den 1 oktober 
1998 gäller dock hänvisningen 
enligt den äldre lydelsen.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. 
 
27      Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1623) om 
skattereduktion för riskkapitalinvesteringar 
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1995:1623) om skattereduktion 
för riskkapitalinvesteringar skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
13 § 
Beslut av skattemyndigheten får 
överklagas hos allmän förvalt- 
ningsdomstol. Skattemyndighetens 
beslut får överklagas av Riksskatte- 
verket inom tre veckor från dagen 
för beslutet. 
Beslut av skattemyndigheten får 
överklagas hos allmän förvalt- 
ningdomstol. 
Riksskatteverket får överklaga ett beslut av allmän förvaltningsdomstol 
även om verket inte tidigare har fört det allmännas talan i målet. 
Riksskatteverket för det allmännas talan i Regeringsrätten. 
Riksskatteverket får uppdra åt en tjänsteman vid skattemyndighet att 
företräda verket i allmän förvaltningsdomstol.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
28      Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen 
(1997:483) 
Härigenom föreskrivs i fråga om skattebetalningslagen (1997:483) 
dels att 22 kap. 13 § skall ha följande lydelse, 
dels att punkt 5 i övergångsbestämmelserna skall upphöra att gälla, 
dels att det i övergångsbestämmelserna skall införas tre nya punkter, 
5a   5c, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
22 kap. 
13 § 
Bestämmelserna i 6 kap. 10 
24 §§ taxeringslagen (1990:324) 
gäller för mål enligt denna lag. 
Bestämmelserna i 6 kap. 11 
24 §§ taxeringslagen (1990:324) 
gäller för mål enligt denna lag.  
5a.  Vid utgången av oktober 
1997 upphör uppbördslagen att 
gälla. Uppbördslagen skall dock, 
om inte annat följer av 7 eller 8, 
fortfarande tillämpas i fråga om 
preliminär skatt för tid före den 1 
januari 1998 samt slutlig, 
kvarstående och tillkommande 
skatt avseende 1998 eller tidigare 
års taxeringar samt avgift eller 
ränta på sådan skatt. Vid 
tillämpningen av uppbördslagen 
skall från och med den 1 oktober 
1998 hänvisningen i 101 § 
uppbördslagen till 6 kap. 10 19 §§ 
taxeringslagen (1990:324) i stället 
avse 6 kap. 11 19 §§. I fråga om 
skattemyndighets avvisningsbeslut 
som meddelats före den 1 oktober 
1998 gäller dock hänvisningen 
enligt den äldre lydelsen. 
5b. Vid utgången av oktober 
1997 upphör lagen om uppbörd av 
socialavgifter från arbetsgivare att 
gälla. Lagen om uppbörd av 
socialavgifter från arbetsgivare 
skall dock, om annat inte följer av 
8, fortfarande tillämpas i fråga om 
arbetsgivaravgifter för utgiftsåret 
1997 och tidigare år samt avgift 
eller ränta på dessa. Vid 
tillämpningen av lagen om 
uppbörd av socialavgifter från 
arbetsgivare skall från och med 
den 1 oktober 1998 hänvisningen i 
77 § lagen om uppbörd av 
socialavgifter från arbetsgivare 
till 6 kap. 10 24 §§ taxeringslagen 
(1990:324) i stället avse 6 kap. 
11 24 §§. I fråga om 
skattemyndighets avvisningsbeslut 
som meddelats före den 1 oktober 
1998 gäller dock hänvisningen 
enligt den äldre lydelsen. 
5c. Vid utgången av oktober 
1997 upphör Riksskatteverkets 
föreskrifter m.m. (RSFS 1982:4) 
om länsstyrelses inventering hos 
kronofogdemyndighet att gälla.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998. Den äldre lydelsen av 
22 kap. 13 § gäller fortfarande om skattemyndighetens avvisningsbeslut 
har meddelats före ikraftträdandet.  
29      Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:000) 
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 8 § yrkestrafiklagen (1998:000) skall 
ha följande lydelse.  
Lydelse enligt prop. 1997/98:63 
Föreslagen lydelse 
 
7 kap. 
8 § 
Om en förvaltningsmyndighet 
överklagar en allmän förvaltnings- 
domstols beslut, skall överklagan- 
det ha kommit in inom tre veckor 
från den dag då beslutet med- 
delades. 
 
En förvaltningsmyndighet får föra talan även till förmån för den 
enskilda parten.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
30      Förslag till lag om ändring i lagen (1998:000) om 
biluthyrning 
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen om biluthyrning (1998:000) skall 
ha följande lydelse.  
Lydelse enligt prop.  1997/98:63 
Föreslagen lydelse 
 
23 § 
Om prövningsmyndigheten över- 
klagar en allmän förvaltnings- 
domstols beslut, skall överkla- 
gandet ha kommit in inom tre 
veckor från den dag då beslutet 
meddelades. 
 
Prövningsmyndigheten får föra talan även till förmån för den enskilda 
parten.  
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.  
Lagrådet 
Utdrag ur protokoll vid sammanträdet 1998-02 
 
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, justitierådet Ingegerd 
Westlander, regeringsrådet Marianne Eliason. 
 
Enligt en lagrådsremiss den 5 februari 1998 (Justitiedepartementet) har 
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 
1. lag om ändring i föräldrabalken, 
2. lag om ändring i äktenskapsbalken, 
3. lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella 
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, 
4. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk 
sprit m.m., 
5. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988), 
6. lag om ändring i lagen (1970:991) om ändring i kommunal och 
ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning, 
7. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings- 
domstolar, 
8. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291), 
9. lag om ändring i lagen (1971:1037) om äganderättsutredning 
och legalisering, 
10. lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning 
av avfall i vatten, 
11. lag om ändring i datalagen (1973:289), 
12. lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av 
samfälligheter, 
13. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), 
14. lag om ändring i inkassolagen (1974:182), 
15. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410), 
16. lag om ändring i körkortslagen (1977:477), 
17. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), 
18. lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080), 
19. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och 
prisregleringsavgifter, 
20. lag om ändring i lagen (1985:206) om viten, 
21. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223), 
22. lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327), 
23. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324), 
24. lag om ändring i lagen (1992:1119) om teknisk kontroll, 
25. lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensions- 
sparande, 
26. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200), 
27. lag om ändring i lagen (1995:1623) om skattereduktion för 
riskkapitalinvesteringar, 
28. lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483), 
29. lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:000), 
30. lag om ändring i lagen (1998:000) om biluthyrning. 
 
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn 
Pär Hemmingsson och kanslirådet Henrik Lagergren. 
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: 
 
Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) 
Förslaget innebär att det i 15 kap. 6 § införs ett nytt tredje stycke som 
anger att vissa beslut om debitering av kostnader får överklagas från den 
förfallodag som anges i beslutet. 
Av den allmänna motiveringen till ändringen framgår att den skall 
klargöra, att ifrågavarande av lantmäterimyndighet meddelade beslut i 
fortsättningen skall överklagas till fastighetsdomstol i stället för till 
Lantmäteriverket. I författningskommentaren framhålls vidare, att den 
nya bestämmelsen   som enligt vad som anges inte skall gälla uppdrags- 
verksamhet och s.k. myndighetsservice   förutsätts bli tillämplig på 
sådana räkningar som omfattas av förordningen (1995:1459) om avgifter 
vid lantmäteriförrättningar. Enligt 2 § i nämnda förordning skall vid dess 
tillämpning vad i förordningen sägs om förrättning avse godkännande av 
överenskommelse enligt 43 § anläggningslagen (1973:1149) samt sådan 
återutsättning av gränsmärken enligt bestämmelserna i 2 § mätnings- 
kungörelsen (1974:339) som handläggs av en lantmäterimyndighet. 
Vad först gäller godkännande av överenskommelse enligt 43 § 
anläggningslagen så finns visserligen i 30 § första stycket samma lag en 
bestämmelse som anger att i fråga om fullföljd av talan mot beslut eller 
åtgärd av lantmäterimyndigheten enligt denna lag äger 15 kap. fastig- 
hetsbildningslagen motsvarande tillämpning. Av sista stycket i nämnda 
paragraf framgår emellertid motsättningsvis att ärende om godkännande 
inte betraktas som en förrättning. Samma slutsats kan dras vid en 
jämförelse mellan 1 § och 2 § i förordningen om avgifter vid lantmäteri- 
förrättningar. Bestämmelserna i 29 § anläggningslagen gäller bara 
förrättningskostnader. Vid sådant förhållande kan hänvisningen i 30 § 
första stycket samma lag till det nu aktuella kapitlet i fastighets- 
bildningslagen inte anses omfatta den i 2 § förordningen om avgifter vid 
lantmäteriförrättningar särskilt reglerade frågan om fastställande av 
avgifter för godkännande av överenskommelse enligt 43 § anlägg- 
ningslagen. 
Vad beträffar återutsättningar av gränsmärken enligt 2 § mätnings- 
kungörelsen har Lagrådet inte heller funnit något författningsmässigt 
stöd för att beslut angående avgifter för sådana åtgärder omfattas av 
regleringen i 15 kap. fastighetsbildningslagen. 
På grund av det anförda anser Lagrådet   i motsats till vad som 
förutsatts i författningskommentaren   att den föreslagna nya bestäm- 
melsen inte kommer att omfatta sådana kostnader som avses i 2 § förord- 
ningen om avgifter vid lantmäteriförrättningar. 
Det har vid föredragningen inför Lagrådet upplysts att lagtexten 
utformats med tanke särskilt på den nyss berörda målsättningen. Om 
detta syfte bortfaller kan det enligt Lagrådet ifrågasättas om inte den 
aktuella bestämmelsen med fördel bör avse enbart  förrättnings- 
kostnader . Därmed torde det inte längre behövas något undantag för 
uppdragsverksamhet. Med en sådan lösning undviks vidare den 
komplikation som föreligger eftersom det även i 9 kap. fastighets- 
bildningslagen finns föreskrifter om kostnader och debitering därav. 
Särskilda bestämmelser angående hur beslut därom skall överklagas 
finns för övrigt i 15 kap. 2 § 7 fastighetsbildningslagen. 
Enligt Lagrådets mening bör på grund av det anförda det nya tredje 
stycket lämpligen ges följande lydelse: 
 
 Beslut om debitering av förrättningskostnader får överklagas inom tre 
veckor från den förfallodag som anges i beslutet. 
Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291) 
33 § 
Paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse bestämmelser om 
överklagande. I första stycket anges att länsrätts beslut överklagas hos 
kammarrätt och att kammarrätts beslut överklagas hos Regeringsrätten. I 
andra stycket föreskrivs att beslutet får överklagas av den som det angår, 
om det har gått honom emot. I det tredje och sista stycket sägs att 
kammarrättens beslut att meddela prövningstillstånd inte får överklagas. 
I förslaget har i ett nytt tredje stycke tagits in en generell regel som 
motsvarar 30 § förvaltningslagen och som lyder:  Om en domstol efter 
överklagande har prövat ett beslut där ett överklagande har avvisats 
såsom för sent inkommet eller vägrat prövningstillstånd i ett sådant mål, 
får domstolens beslut i frågan inte överklagas. 
Med uttrycket  vägrat prövningstillstånd i ett sådant mål  avses att 
domstolen vägrat att meddela prövningstillstånd för prövning av det 
överklagade beslutet. Enligt Lagrådets mening skulle denna avsikt 
framgå tydligare om lydelsen ändrades till  vägrat prövningstillstånd för 
ett sådant avgörande . 
Lagrådet anser att det föreslagna nya stycket lämpligen bör placeras 
sist i paragrafen. 
 
34 a § 
Bestämmelsen innehåller de allmänna förutsättningarna för prövnings- 
tillstånd i kammarrätt. De två första meningarna i första stycket lyder 
enligt förslaget: I de fall det är särskilt föreskrivet krävs prövnings- 
tillstånd för att kammarrätten skall pröva länsrättens beslut i målet. 
Detsamma gäller länsrätts beslut i en fråga som har ett direkt samband 
med ett sådant mål. 
Av den allmänna motiveringen framgår att avsikten med den valda 
formuleringen är att ett krav på prövningstillstånd som föreskrivits för en 
viss måltyp skall avse inte bara beslut, varigenom länsrätten skiljer saken 
från sig utan även andra beslut som rätten fattar under rättegången, 
oavsett om dessa får överklagas särskilt eller endast i samband med 
överklagandet av det slutliga beslutet, samt beslut som meddelas i tiden 
efter det slutliga beslutet i själva saken men som ändock har samband 
med detta såsom t. ex. desertionsbeslut. 
Uttrycket  beslut i målet  i den första meningen framstår som mindre 
väl valt eftersom det tidigare i lagrummet inte har talats om något mål. 
Lagrådet förordar därför att de båda första meningarna får lydelsen:  I de 
fall det är särskilt föreskrivet krävs prövningstillstånd för att kammar- 
rätten skall pröva överklagande av ett beslut som länsrätten meddelat i ett 
mål. Detsamma gäller länsrätts beslut i en fråga som har ett direkt 
samband med målet. 
Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223) 
21 a § 
Paragrafens första stycke innehåller den nya huvudregeln om att 
förvaltningsbeslut   när det inte finns särskilda föreskrifter som anger 
annat   skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Stycket har i 
förslaget följande lydelse:  Om ett beslut kan överklagas får det ske hos 
allmän förvaltningsdomstol. 
Orden  kan överklagas  syftar uppenbart på motsvarande uttryck i 
slutet av 22 §, där orden anger den ytterligare förutsättningen för att den 
beslutet angår och gått emot  får  överklaga det, nämligen att beslutet i 
sig är överklagbart. 
Enligt Lagrådets mening kan det mot bakgrund av det anförda starkt 
ifrågasättas om den föreslagna inbördes ordningen mellan de nya 
bestämmelserna i förevarande paragraf och 22 § är lämplig. Bestäm- 
melsernas innebörd skulle komma till tydligare och bättre uttryck om de 
får sin plats i en ny 22 a § och därvid ges följande lydelse. 
 Om ett beslut får överklagas skall det ske hos allmän förvaltnings- 
domstol. Detta gäller dock inte beslut i administrativa ärenden och beslut 
i ärenden som avses i 20 § första stycket 5. 
Om överklagande har skett med stöd av första stycket krävs prövnings- 
tillstånd vid överklagande till kammarrätten. 
Av 3 § framgår att särskilda föreskrifter som har meddelats angående 
överklagande eller överklagandeförbud gäller i stället för bestäm- 
melserna i första och andra stycket. 
Godtas Lagrådets förslag om att nu aktuella bestämmelser skall få sin 
plats i en ny 22 a § bör den föreslagna nya rubriken före 21 a § 
 Överklagande  lämpligen ersätta rubriken  Vem som får överklaga 
före 22 §. Vidare krävs att den föreslagna hänvisningen i 1 § ändras. 
Övriga lagförslag 
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. 
 
Justitiedepartementet 
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998 
 
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm- 
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, 
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson, 
von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, 
 
Föredragande: statsrådet Freivalds  
Regeringen beslutar proposition 1997/98:101 Översyn av förvaltnings- 
processen; en allmän regel om domstolsprövning av förvaltningsbeslut 
m.m..  
  Balken omtryckt 1995:974. 
  Tidigare 9 § upphävd genom SFS 1990:444. 
  Tidigare 18 § upphävd genom SFS 1973:997. 
  Lagen omtryckt 1982:120. 
  Senaste lydelse 1995:17. 
  Lagen omtryckt 1992:1212. 
  Senaste lydelse 1995:1394. 
  Senaste lydelse 1994:435. 
  Senaste lydelse 1995:21. 
  Senaste lydelse 1997:1088. 
  Senaste lydelse 1995:22. 
  Senaste lydelse 1994:1486. 
  Senaste lydelse 1994:1485. 
  Lagen omtryckt 1992:1148. 
  Senaste lydelse 1997:616. 
  Lagen omtryckt 1987:128. 
  Senaste lydelse 1995:1406. 
  Lagen omtryckt 1981:737. 
  Senaste lydelse 1994:1397. 
  Lagen omtryckt 1981:738. 
  Senaste lydelse 1994:1398. 
  Senaste lydelse 1995:785. 
  Senaste lydelse 1997:917. 
  Lagen omtryckt 1988:871. 
  Senaste lydelse 1997:313. 
  Senaste lydelse 1997:313. 
  Senaste lydelse 1995:1201. 
  Senaste lydelse 1995:1021. 
  Lagen omtryckt 1987:128. 
  Senaste lydelse 1995:1406. 
  Lagen omtryckt 1992:1212. 
  Senaste lydelse 1995:1394. 
  Senaste lydelse 1994:435. 
  Senaste lydelse 1995:21. 
  Senaste lydelse 1994:435. 
  Senaste lydelse 1995:22. 
  Senaste lydelse 1994:1486. 
  Senaste lydelse 1994:1485. 
  Lagen omtryckt 1987:128. 
  Senaste lydelse 1995:1406. 
  Senaste lydelse 1994:1397. 
  Senaste lydelse 1994:1398. 
  Senaste lydelse 1995:785. 
  Lagen omtryckt 1988:871. 
  Senaste lydelse 1997:313. 
  Senaste lydelse 1997:313. 
  Senaste lydelse 1995:620. 
  Senaste lydelse 1995:1201. 
  Senaste lydelse 1995:1021. 
  Senaste lydelse 1997:1036.  
1  
Prop. 1997/98:101  
111  
Prop. 1997/98:101  
Prop. 1997/98:101  
47  
13  
Prop. 1997/98:101 
Bilaga 1  
116  
48  
Prop. 1997/98:101 
Bilaga 1  
118  
Prop. 1997/98:101 
Bilaga 1  
119  
123  
Prop 1997/98:101 
Bilaga 1  
126  
124  
127  
128  
129  
130  
131  
132  
133  
134  
135  
139  
Prop. 1997/98:101 
Bilaga 2  
Prop. 1997/98:101 
Bilaga 3  
Prop. 1997/98:101 
Bilaga 4  
Prop. 1997/98:101 
Bilaga 5  
142  
Prop. 1997/98:101 
Bilaga 5  
140  
Bilaga 6  
74  
Prop. 1997/98:101 
Bilaga 6  
143  
Prop. 1997/98:101 
Bilaga 7  
147  
Prop. 1997/98:101 
Bilaga 7  
144  
Prop. 1997/98:101 
Bilaga 7  
179  
Prop. 1997/98:101 
Bilaga 7  
148  
187  
184  
Prop. 1997/98:101 
Bilaga 8  
Prop. 1997/98:101 
Bilaga 8  
Prop. 1997/98:101  
115  
188