Regeringens proposition

Skattemyndigheternas medverkan i
brottsutredningar, m.m.

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 2 oktober 1997

Thage G. Peterson
Thomas Östros
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att skattemyndigheter skall medverka vid för-
undersökning i fråga om brott på skatteområdet. Verksamheten föreslås
regleras i en särskild lag, lagen om skattemyndigheters medverkan i
brottsutredningar. Förslagen innebär att åklagare, som leder förundersök-
ning på skattebrottsområdet, får begära biträde av brottsutredande enheter
inom skattemyndigheterna, skattebrottsenheter, för att verkställa förunder-
sökningen. Skattebrottsenheterna får även utföra förutredningar, förenklade
brottsutredningar och spaning. De får också brottsförebyggande uppgifter.
I propositionen föreslås också begränsningar i möjligheterna att använda

vitesföreläggande i skatteutredningar när det finns brottsmisstanke.
Slutligen föreslås en halvering av nivån på skattetillägget vid oriktig
uppgift som har sin grund i periodiseringsfel.
Förslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 4

2 Lagtext 5
2.1 Förslag till lag om skattemyndigheters medverkan
i brottsutredningar 5
2.2 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69) 7
2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 8
2.4 Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen
(1986:223) 10
2.5 Förslag till lag om ändring i taxeringslagen
(1990:324) 11
2.6 Förslag till lag om ändring i skattebetalnings-
lagen (1997:483) 14
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151)
om punktskatter och prisregleringsavgifter 16
2.8 Förslag till lag om ändring i tullagen
(1994:1550) 18

3 Ärendet och dess beredning 20

4 Gällande ordning 21
4.1 Skatteutredningar 21
4.2 Skattesekretessen och myndighetssamarbetet 22
4.3 Brottsutredningar 23
4.3.1 Organisation 23
4.3.2 Förundersökning 24
4.3.3 Straffprocessuella tvångsmedel 27
4.3.4 Brottsutredning utanför förundersökning 29
4.5 Myndigheternas bekämpning av skatte-
brottslighet 30
4.6 Några statistiska uppgifter 34
4.7 Tullen 36

5 Skattemyndigheternas medverkan i brottsutredningar 39

6 Skattebrottsenhetens uppgifter 46
6.1 Förundersökning 46
6.2 Uppgifter utanför förundersökning 51
6.2.1 Förutredning 51
6.2.2 Underrättelseverksamhet 52
6.3 Spaning 54

7 Lagteknisk lösning 55

8 Skatteutredningar vid brottsmisstanke 57
8.1 Uppgiftsskyldigheten i skatteutredningen 57
8.2 Konflikten mellan skatteutredning och
skattebrottsutredning 59

9 Skattetillägg vid periodiseringsfel 66

10 Ikraftträdande och ekonomiska konsekvenser 69

11 Författningskommentar 71
11.1 Förslaget till lag om skattemyndigheters med-
verkan i brottsutredningar 71
11.2 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69) 74
11.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 74
11.4 Förslaget till lag om ändring i förvaltningslagen
(1986:223) 74
11.5 Förslaget till lag om ändring i taxeringslagen
(1990:324) 75
11.6 Förslaget till lag om ändring i skattebetalnings-
lagen (1997:483) 75
11.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:151)
om punktskatter och prisregleringsavgifter 76
11.8 Förslaget till lag om ändring i tullagen
(1994:1550) 76

Bilaga 1 Ekobrottsberedningens sammanfattning av
rapporten Skattekriminal (Ds 1997:23) 77
Bilaga 2 Ekobrottsberedningens förslag till lagtext 81
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser beträffande
rapporten Skattekriminal 90
Bilaga 4 Skattekontrollutredningens sammanfattning
av betänkandet Artikel 6 i Europakonventionen
och skatteutredningen (SOU 1996:116) 91
Bilaga 5 Skattekontrollutredningens förslag till lagtext 94
Bilaga 6 Förteckning av remissinstanser beträffande del-
betänkandet Artikel 6 i Europakonventionen
och skatteutredningen 118
Bilaga 7 Förteckning över remissinstanser beträffande
Riksskatteverkets och Sveriges Industriförbunds
framställningar 119
Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag 120
Bilaga 9 Lagrådets yttrande 135

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
2 oktober 1997 140

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar,

2. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),
5. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),
6. lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483),
7. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och

prisregleringsavgifter,
8. lag om ändring i tullagen (1994:1550).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om skattemyndigheters medverkan i
brottsutredningar

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Skattemyndigheternas verksamhet enligt denna lag omfattar brott enligt
1. skattebrottslagen (1971:69),
2. 14 § lagen (1996:598) om kontroll av yrkesmässiga vägtransporter av
mineraloljeprodukter, alkohol och tobak,
3. 19 kap. 1 § första stycket 4 aktiebolagslagen (1975:1385),
4. 11 § tredje stycket lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfäs-
telse m.m.,
5. folkbokföringslagen (1991:481) samt
6. 11 kap. 5 § brottsbalken.
En skattemyndighet får medverka vid undersökning också i fråga om
annat brott än som anges i första stycket, om åklagaren finner att det finns
särskilda skäl för detta.

Förundersökning

2 § Åklagare som leder förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken
får vid undersökningens verkställande anlita biträde av skattemyndigheten.
Åklagaren får begära biträde av skattemyndigheten också i fråga om
utredning av brott innan förundersökning har inletts.
Skattemyndigheten får inte verkställa beslut om tvångsmedel.

Förenklad brottsutredning

3 § Skattemyndigheten får, utan att biträde begärs av åklagare, i fall som
avses i 23 kap. 22 § rättegångsbalken utreda sådan brottslighet som anges i
1 § första stycket, om den misstänkte kan antas erkänna gärningen.
Första stycket gäller endast om den misstänkte fyllt tjugoett år.

Spaning m.m.

4 § Skattemyndigheterna får i fråga om brott som avses i 1 § första stycket
bedriva
1. spaning och
2. verksamhet som består i att samla och bearbeta information för att
klarlägga om brottslig verksamhet har utövats eller kan komma att utövas
och som inte utgör förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken.
Skattemyndigheterna skall verka för att förebygga brottslighet som
avses i 1 § första stycket.

Övrigt

5 § Riksskatteverket har ett övergripande ansvar för skattemyndigheternas
verksamhet enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

2.2 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att 17 § skattebrottslagen (1971:69) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

17 §1
Förvaltningsmyndigheter som
handlägger frågor om skatter eller
avgifter skall göra anmälan till
åklagaren så snart det finns anled-
ning att anta att brott enligt denna
lag har begåtts. Detta gäller dock
inte om det kan antas att brottet inte
kommer att medföra påföljd enligt
denna lag eller om anmälan av an-
nat skäl inte behövs.

Förvaltningsmyndigheter som
handlägger frågor om skatter eller
avgifter skall göra anmälan till åkla-
garen så snart det finns anledning
att anta att brott enligt denna lag har
begåtts. Detta gäller dock inte om
det kan antas att brottet inte
kommer att medföra påföljd enligt
denna lag eller om anmälan av an-
nat skäl inte behövs. Skattemyndig-
heter får fullgöra anmälningsskyl-
digheten till enhet inom skatteför-
valtningen som skall medverka vid
brottsutredning, om det inte finns
skäl att anta att brottet föranleder
annan påföljd än böter och den
misstänkte kan antas erkänna gär-
ningen. Detta gäller dock endast om
den misstänkte fyllt tjugoett år.

Har i lag eller förordning meddelats bestämmelse som avviker från
föreskrifterna i första stycket gäller den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

1 Senaste lydelse 1985:105.

2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen
(1980:100)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

5 kap.
1 §2
Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till
1. förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål
eller i annan verksamhet för att förebygga brott,
3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud,
4. åklagarmyndighets, polis-
myndighets, tullmyndighets eller
kustbevakningens verksamhet i öv-
rigt för att förebygga, uppdaga, ut-
reda eller beivra brott, eller
4. åklagarmyndighets, polismyn-
dighets, skattemyndighets, tull-
myndighets eller kustbevakningens
verksamhet i övrigt för att förebyg-
ga, uppdaga, utreda eller beivra
brott, eller

5. Finansinspektionens verksamhet som rör övervakning enligt insider-
lagen (1990:1342) eller efterlevnaden av 7 kap. 1 § lagen (1991:980) om
handel med finansiella instrument,
om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder
motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.
Motsvarande sekretess gäller i
annan verksamhet hos myndighet
för att biträda åklagarmyndighet,
polismyndighet, tullmyndighet eller
kustbevakningen med att uppdaga,
utreda eller beivra brott samt hos
tillsynsmyndighet i konkurs och
inom exekutionsväsendet för upp-
gift som angår misstanke om att en
gäldenär har begått brott som avses
i 11 kap. brottsbalken eller annat
brott som har samband med gälde-
närens näringsverksamhet.
Motsvarande sekretess gäller i
annan verksamhet hos myndighet
för att biträda åklagarmyndighet,
polismyndighet, skattemyndighet,
tullmyndighet eller kustbevakning-
en med att uppdaga, utreda eller
beivra brott samt hos tillsynsmyn-
dighet i konkurs och inom exeku-
tionsväsendet för uppgift som angår
misstanke om att en gäldenär har
begått brott som avses i 11 kap.
brottsbalken eller annat brott som
har samband med gäldenärens
näringsverksamhet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio
år.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

9 kap.
17 §3
Sekretess gäller, om inte annat följer av 18 §, i
1. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål
eller i annan verksamhet för att förebygga brott eller som avser register-
kontroll och särskild personutredning enligt säkerhetsskyddslagen
(1996:627),
3. åklagarmyndighets, polismyn-
dighets, tullmyndighets eller kust-
bevakningens verksamhet i övrigt
för att förebygga, uppdaga, utreda
eller beivra brott
3. åklagarmyndighets, polismyn-
dighets, skattemyndighets, tullmyn-
dighets eller kustbevakningens
verksamhet i övrigt för att förebyg-
ga, uppdaga, utreda eller beivra
brott

för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om
det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada
eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att nå-
gon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad
som
föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

1Lagen omtryckt 1992:1474.
2Senaste lydelse 1996:1017.
3Senaste lydelse 1996:628.

2.4 Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Härigenom föreskrivs att 32 § förvaltningslagen (1986:223) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

32 §1
Bestämmelserna i 8 30 §§ gäller
inte kronofogdemyndigheternas
exekutiva verksamhet och inte hel-
ler polis-, åklagar- och tullmyndig-
heternas eller kustbevakningens
brottsbekämpande verksamhet.
Bestämmelserna i 8 30 §§ gäller
inte kronofogdemyndigheternas
exekutiva verksamhet och inte hel-
ler polis-, åklagar-, skatte- och tull-
myndigheternas eller kustbevak-
ningens brottsbekämpande verk-
samhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

1Senaste lydelse 1988:449.

2.5 Förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1990:324)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5 och 12 §§ samt 5 kap. 1 § taxerings-
lagen (1990:324) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

3 kap.
5 §1
Skattemyndigheten får förelägga den som är eller kan antas vara skatt-
skyldig att lämna uppgift, visa upp handling eller lämna över en kopia av
handling som behövs för kontroll av att uppgifterna i hans självdeklaration
är riktiga eller annars för hans taxering.
Ett föreläggande får förenas med
vite om det finns anledning att anta
att det annars inte följs.
Ett föreläggande får förenas med
vite om det finns anledning att anta
att det annars inte följs. Finns det
anledning att anta att den skattskyl-
dige eller, om den skattskyldige är
juridisk person, ställföreträdare för
den skattskyldige har begått brott,
får den skattskyldige inte föreläggas
vid vite att medverka i utredningen
av en fråga som har samband med
den gärning som brottsmisstanken
avser.

12 §2
Vid taxeringsrevision skall den reviderade tillhandahålla revisorn de
handlingar och lämna de upplysningar som behövs för revisionen. Han
skall också lämna tillträde till utrymmen som huvudsakligen används i
verksamheten för sådan åtgärd som avses i 11 § andra stycket och om
möjligt ställa en ändamålsenlig arbetsplats till förfogande. Den reviderade
skall i övrigt ge den hjälp som behövs vid revisionen.
Revisorn skall på begäran ges tillfälle att själv använda terminal eller

annat tekniskt hjälpmedel för att ta del av upptagning som kan uppfattas
endast med sådant hjälpmedel, om inte den reviderade i stället tillhanda-
håller en kopia av upptagningen och denna utan svårighet kan granskas
med annat tillgängligt tekniskt hjälpmedel. Revisorn får kontrollera att
kopian stämmer överens med den upptagning som finns hos den revidera-
de.
Vid granskning av upptagning som avses i andra stycket får endast de
tekniska hjälpmedel och sökbegrepp användas, som behövs för att
tillgodose ändamålet med revisionen. Granskningen får inte verkställas via
telenät.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

Om den reviderade inte fullgör
sina skyldigheter enligt första eller
andra stycket, får skattemyndig-
heten förelägga honom vid vite att
fullgöra dem.
Om den reviderade inte fullgör
sina skyldigheter enligt första eller
andra stycket, får skattemyndig-
heten förelägga honom vid vite att
fullgöra dem. Finns det anledning
att anta att den reviderade eller, om
den reviderade är juridisk person,
ställföreträdare för den reviderade
har begått brott, får den reviderade
inte föreläggas vid vite att
medverka i utredningen av en fråga
som har samband med den gärning
som brottsmisstanken avser.

5 kap.
1 §3
Om en skattskyldig på något annat sätt än muntligen under förfarandet
har lämnat en uppgift till ledning för taxeringen och uppgiften befinns
oriktig, skall en särskild avgift (skattetillägg) tas ut. Detsamma gäller, om
en sådan uppgift har lämnats i ett mål om taxering och uppgiften inte har
godtagits efter prövning i sak.
Skattetillägg enligt första stycket tas ut med tjugo procent av den mer-
värdesskatt och med fyrtio procent av sådan skatt som avses i 1 kap. 1 §
första stycket 1-6 och 8 som, om den oriktiga uppgiften hade godtagits, inte
skulle ha påförts den skattskyldige eller hans make eller, i fråga om
förmögenhetsskatt, person som sambeskattas med honom, eller, vad gäller
mervärdesskatt, felaktigt skulle ha tillgodoräknats honom. Skulle den
oriktiga uppgiften, om den hade godtagits, ha medfört sådant underskott i
förvärvskälla i inkomstslaget näringsverksamhet eller tjänst som inte ut-
nyttjas taxeringsåret, skall skattetillägg i stället beräknas på ett underlag
som utgör en fjärdedel av den minskning av underskottet som rättelsen av
den oriktiga uppgiften medfört.
Avgiftsberäkning enligt andra
stycket sker efter tjugo procent el-
ler, vad gäller mervärdesskatt, tio
procent av underlaget när
1. den oriktiga uppgiften har
rättats eller hade kunnat rättas med
ledning av kontrollmaterial som
normalt är tillgängligt för skatte-
myndigheten och som varit till-
gängligt för myndigheten före ut-
gången av november taxeringsåret,
2. den oriktiga uppgiften avser
periodisering eller därmed jämställd
fråga.
Nuvarande lydelse

Avgiftsberäkning enligt andra
stycket sker efter tjugo procent el-
ler, vad gäller mervärdesskatt, tio
procent av underlaget när den orik-
tiga uppgiften har rättats eller hade
kunnat rättas med ledning av
kontrollmaterial som normalt är
tillgängligt för skattemyndigheten
och som varit tillgängligt för myn-
digheten före utgången av novem-
ber taxeringsåret.
Avgiftsberäkning enligt andra
stycket sker efter tio procent eller,

Föreslagen lydelse

vad gäller mervärdesskatt, fem pro-
cent av underlaget, när den oriktiga
uppgiften avser periodisering eller
därmed jämställd fråga.

_________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. Såvitt avser bestämmelserna

i 5 kap. 1 § tillämpas lagen första gången vid 1997 års taxering.

1Senaste lydelse 1994:467.
2Senaste lydelse 1994:467.
3Senaste lydelse 1997:494.

2.6 Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebetalningslagen (1997:483)
dels att 15 kap. 1 § och 23 kap. 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det i övergångsbestämmelserna skall införas en ny punkt, 11, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

15 kap.
1 §
Om en skattskyldig på något annat sätt än muntligen under förfarandet
har lämnat en uppgift till ledning för beskattningen och uppgiften befinns
oriktig, skall en särskild avgift (skattetillägg) tas ut. Detsamma gäller, om
en sådan uppgift lämnats i ett mål om beskattning och uppgiften inte har
godtagits efter prövning i sak.
Skattetillägget är 20 % av den skatt som, om den oriktiga uppgiften
hade godtagits, inte skulle ha påförts eller felaktigt skulle ha tillgodoräknats

den skattskyldige.
Skattetillägget är i stället 10 %
när
1. skattemyndigheten har rättat
eller hade kunnat rätta den oriktiga
uppgiften med ledning av kontroll-
material som normalt är tillgängligt
för skattemyndigheten och som
varit tillgängligt för myndigheten
före utgången av året efter beskatt-
ningsåret, eller
2. den oriktiga uppgiften avser
periodisering eller en därmed jäm-
ställd fråga.
Skattetillägget är 10 % när
skattemyndigheten har rättat eller
hade kunnat rätta den oriktiga upp-
giften med ledning av kontroll-
material som normalt är tillgängligt
för skattemyndigheten och som
varit tillgängligt för myndigheten
före utgången av året efter beskatt-
ningsåret.
Skattetillägget är 5 % när den
oriktiga uppgiften avser periodise-
ring eller en därmed jämställd fråga.

23 kap.
2 §
Ett föreläggande enligt denna lag
får förenas med vite, om det finns
anledning att anta att det annars inte
följs. Vite får dock inte föreläggas
staten, ett landsting, en kommun
eller en tjänsteman i tjänsten.

Nuvarande lydelse
Ett föreläggande enligt denna lag
får förenas med vite, om det finns
anledning att anta att det annars inte
följs. Vite får dock inte föreläggas
staten, ett landsting, en kommun
eller en tjänsteman i tjänsten. Finns
det anledning att anta att den dekla-
rationsskyldige eller, om den dekla-
rationsskyldige är juridisk person,
ställföreträdare för den deklara-
tionsskyldige har begått
Föreslagen lydelse

brott, får den deklarationsskyldige
inte föreläggas enligt 14 kap. 3 §
vid vite att medverka i utredningen
av en fråga som har samband med
den gärning som brottsmisstanken
avser.

Om vite har förelagts också med stöd av en bestämmelse i taxerings-
lagen (1990:324) eller lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll-
uppgifter, prövas frågan om att döma ut vitet av den länsrätt som är behörig
enligt dessa lagar.
Vid prövning av en fråga om utdömande av vite får även vitets lämplig-
het bedömas.
___________

11. Bestämmelserna i 15 kap. 1 §
fjärde stycket gäller även i fråga om
skattetillägg som tas ut enligt
mervärdesskattelagen och som av-
ser skatt för redovisningsperiod som
har gått till ända den 31 januari
1997 eller senare. Nämnda
bestämmelse gäller även i tillämp-
liga delar i fråga om avgiftstillägg
som tas ut enligt lagen om uppbörd
av socialavgifter från arbetsgivare
och som avser arbetsgivaravgifter
som belöper på tid efter den 1
januari 1997.
___________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 och 13 §§ samt 7 kap. 1 § lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

3 kap.
3 §1
Beskattningsmyndigheten får förelägga den som är eller kan antas vara
deklarationsskyldig att lämna uppgift, visa upp handling eller lämna över
en kopia av handling som behövs för kontroll av att uppgifterna i deklara-
tionen är riktiga eller annars för beskattningen samt prov och beskrivning
på varor som används, säljs eller tillhandahålls på annat sätt i verk-
samheten.
Ett föreläggande får förenas med
vite, om det finns anledning att anta
att det annars inte följs.
Ett föreläggande får förenas med
vite, om det finns anledning att anta
att det annars inte följs. Finns det
anledning att anta att den deklara-
tionsskyldige eller, om den deklara-
tionsskyldige är juridisk person,
ställföreträdare för den deklara-
tionsskyldige har begått brott, får
den deklarationsskyldige inte före-
läggas vid vite att medverka i ut-
redningen av en fråga som har sam-
band med den gärning som brotts-
misstanken avser.

13 §2
Om den reviderade inte fullgör
sina skyldigheter enligt 12 § får
beskattningsmyndigheten förelägga
honom vid vite att fullgöra dem.

Om den reviderade inte fullgör
sina skyldigheter enligt 12 § får
beskattningsmyndigheten förelägga
honom vid vite att fullgöra dem.
Finns det anledning att anta att den
reviderade eller, om den reviderade
är juridisk person, ställföreträdare
för den reviderade har begått brott,
får den reviderade inte föreläggas
vid vite att medverka i utredningen
av en fråga som har samband med
den gärning som brottsmisstanken
avser.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

7 kap.
1 §3
Om den skattskyldige på något annat sätt än muntligen under förfaran-
det har lämnat en uppgift till ledning för beslut rörande beskattningen och
uppgiften befinns oriktig, skall en särskild avgift (skattetillägg) tas ut.
Skattetillägget är tjugo procent av det skattebelopp som inte skulle ha
påförts om den oriktiga uppgiften hade godtagits. Detsamma gäller, om en
sådan uppgift har lämnats i ett mål om skatt och uppgiften inte har god-
tagits efter prövning i sak.
Avgiftsberäkning enligt första
stycket sker efter tio procent när
den oriktiga uppgiften avser perio-
disering eller därmed jämställd frå-
ga.
Avgiftsberäkning enligt första
stycket sker efter fem procent när
den oriktiga uppgiften avser perio-
disering eller därmed jämställd frå-
ga.

Har avvikelse från deklaration skett med stöd av 4 kap. 13 §,
påförs
den skattskyldige skattetillägg. Skattetillägget är tjugo procent av den skatt
som till följd av uppskattningen påförs den skattskyldige utöver vad som
annars skulle ha påförts honom. Till den del uppskattningen innefattar
rättelse av en oriktig uppgift från den skattskyldige påförs dock skatte-
tillägg enligt första eller andra stycket.
Har den skattskyldige inte lämnat deklaration och har skatt beslutats
genom uppskattning enligt 4 kap. 13 §, påförs den skattskyldige skatte-
tillägg. Skattetillägget är tjugo procent av den skatt som till följd av upp-
skattningen påförs den skattskyldige utöver den skatt som skulle ha påförts
enligt uppgifter han på något annat sätt än muntligen kan ha lämnat till
ledning för beskattningen. Till den del uppskattningen innefattar rättelse av
en oriktig uppgift från den skattskyldige påförs dock skattetillägget enligt
första eller andra stycket.
Underlag för skattetillägg skall bestämmas utan hänsyn till invändningar

rörande annan fråga än den som föranlett tillägget.
______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. Såvitt avser bestämmelserna

i 7 kap. 1 § skall dock äldre bestämmelser fortfarande gälla i fråga om skatt
för vilken skattskyldighet inträtt före den 1 januari 1997.

1Senaste lydelse 1994:474.
2Senaste lydesle 1994:474.
3Senaste lydelse 1997:492.

2.8 Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550)

Härigenom föreskrivs att 74 och 99 §§ tullagen (1994:1550) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

74 §
Vid revision skall den reviderade tillhandahålla revisorn de handlingar
och lämna de upplysningar som behövs för revisionen. Han skall också
lämna tillträde till utrymmen som huvudsakligen används i verksamheten
för sådan åtgärd som avses i 73 § och om möjligt ställa en ändamålsenlig
arbetsplats till förfogande samt i övrigt ge den hjälp som behövs vid revi-
sionen.
Revisorn skall på begäran ges tillfälle att själv använda tekniskt
hjälp-
medel för att ta del av upptagning som kan uppfattas endast med sådant
hjälpmedel, om inte den reviderade i stället tillhandahåller en kopia av
upptagningen och denna utan svårighet kan granskas med annat tillgängligt
tekniskt hjälpmedel. Revisorn får kontrollera att kopian stämmer överens
med den upptagning som finns hos den reviderade.
Vid granskning av upptagning som avses i andra stycket får endast de
tekniska hjälpmedel och sökbegrepp användas, som behövs för att tillgodo-
se ändamålet med revisionen. Granskningen får inte verkställas via telenät.
Om den reviderade inte fullgör
sina skyldigheter enligt första eller
andra stycket får tullmyndigheten
förelägga honom vid vite att full-
göra dem.

Om den reviderade inte fullgör
sina skyldigheter enligt första eller
andra stycket får tullmyndigheten
förelägga honom vid vite att full-
göra dem. Finns det anledning att
anta att den reviderade eller, om
den reviderade är juridisk person,
ställföreträdare för den reviderade
har begått brott, får den reviderade
inte föreläggas vid vite att med-
verka i utredningen av en fråga som
har samband med den gärning som
brottsmisstanken avser.

99 §
När en tullmyndighet med stöd
av tullagstiftningen förelägger tull-
skyldig eller annan att vidta åtgärd
som behövs för förtullning eller
annan tullklarering eller för Tull-
verkets kontrollverksamhet, kan
vite föreläggas.

Nuvarande lydelse

När en tullmyndighet med stöd
av tullagstiftningen förelägger tull-
skyldig eller annan att vidta åtgärd
som behövs för förtullning eller
annan tullklarering eller för Tull-
verkets kontrollverksamhet, kan
vite föreläggas. Finns det anledning
att anta att den tullskyldige eller,

Föreslagen lydelse

om den tullskyldige är juridisk per-
son, ställföreträdare för den tull-
skyldige har begått brott, får den
tullskyldige inte föreläggas enligt
68 § vid vite att medverka i
utredningen av en fråga som har
samband med den gärning som
brottsmisstanken avser.

Vite kan även föreläggas, om någon underlåtit att lämna uppgift eller
inge handling enligt föreskrift i tullagstiftningen eller att fullgöra skyldig-
het som föreskrivs i 62 § eller med stöd av 65 §.
Vite får inte fastställas till lägre belopp än femhundra kronor eller
högre
än femtusen kronor.
Frågor om utdömande av vite prövas av Generaltullstyrelsen.
Bestämmelserna i 36 § tillämpas även i fråga om viten.
I övrigt gäller bestämmelserna i lagen (1985:206) om viten.
__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

3 Ärendet och dess beredning

Regeringen inrättade den 12 december 1994 en interdepartemental arbets-
grupp, regeringens ekobrottsberedning. Beredningen fick i uppgift att
biträda justitieministern med samordning av regeringens åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten. Ekobrottsberedningen lämnade i januari 1996
rapporten Effektivare ekobrottsbekämpning (Ds 1996:1). I rapporten läm-
nade beredningen förslag till en ny myndighetsstruktur. Förslaget innebär
att det inrättas en ny myndighet, Ekobrottsmyndigheten, och en särskild
organisation inom skatteförvaltningen för utredning av skattebrott, skatte-
kriminalen. Rapporten remissbehandlades.
Med utgångspunkt i ekobrottsberedningens förslag och remissutfallet
har regeringen i 1997 års budgetproposition tagit ställning för att Eko-
brottsmyndigheten skall inrättas.
Det förslag om skattekriminalenheter som fördes fram i rapporten
Effektivare ekobrottsbekämpning hade karaktären av principskiss. I den nu
aktuella rapporten Skattekriminal (Ds 1997:23) utvecklar ekobrotts-
beredningen principförslaget. Beredningens sammanfattning av förslaget
finns i bilaga 1. Beredningens lagförslag finns i bilaga 2.
Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över de remissinstanser
som yttrat sig finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena har
upprättats och finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi97/1053).
Regeringen tar nu upp de förslag som beredningen lämnat i rapporten.
I detta sammanhang tar regeringen också upp ett annat betänkande som
har beröringspunkter med ekobrottsberedningens förslag om
skattekriminal, nämligen Skattekontrollutredningens (Fi 1995:05)
delbetänkande Artikel 6 i Europakonventionen och skatteutredningen
(SOU 1996:116). Utredningens sammanfattning av förslagen finns i bilaga
4. De lagförslag utredningen lämnar finns i bilaga 5.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över de
remissinstanser som yttrat sig finns i bilaga 6. En sammanställning av
remissyttrandena har upprättats och finns tillgänglig i Finansdepartementet
(dnr Fi96/3354).
Slutligen tar regeringen upp en framställning från Riksskatteverket och
en från Sveriges Industriförbund som båda tar upp frågan om skattetillägg
när den oriktiga uppgiften avser periodiseringsfel eller därmed jämställd
fråga. Framställningarna har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 7. En sammanställning av
remissyttrandena har upprättats och finns tillgänglig i Finansdepartementet
(dnr Fi96/4686, Fi96/5355).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 11 september 1997 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 8. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 9. Regeringen behandlar Lagrådets synpunkter i avsnitt 8 och 9.
Lagrådets granskning har också lett till vissa redaktionella ändringar i
lagtexten.

4 Gällande ordning

4.1 Skatteutredningar

Beskattningsbesluten fattas av skattemyndigheterna. Det finns en skatte-
myndighet i varje län. Central förvaltningsmyndighet för skatteförvalt-
ningen är Riksskatteverket. Regler om deklarations- och uppgiftsskyldighet
samt om skattemyndigheternas kontrollbefogenheter finns huvudsakligen i
taxeringslagen (1990:324), lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter, skattebetalningslagen (1997:483), lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter, lagen (1994:466) om särskilda
tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet och lagen (1996:598) om kontroll
av yrkesmässiga vägtransporter av mineraloljeprodukter, alkohol och
tobak.
Alla deklarationer blir föremål för en s.k. grundkontroll som i allt
väsentligt genomförs maskinellt. Grundkontrollens syfte är för det första att
registrera och behandla deklarerade och övriga lämnade uppgifter så att
skatten kan fastställas och debitering, avräkning eller utbetalning av skatt
kan göras. Ett annat syfte med grundkontrollen är att genom olika inbygg-
da kontrollsystem markera de deklarationer som bör föranleda någon an-
nan form av kontroll.
Det stora flertalet självdeklarationer som lämnats av personer som inte
är näringsidkare blir endast föremål för grundkontroll. Om det vid grund-
kontrollen visar sig finnas ett behov av utökad kontroll i fråga om en fysisk
person som inte kan antas bedriva näringsverksamhet, genomförs den i
praktiken i form av skrivbordskontroll. Revision kan i huvudsak bara
användas för kontroll av den som är eller kan antas vara bokföringsskyldig
samt hos annan juridisk person än dödsbo. Det utförs ca 10 000 revisioner
årligen.
Lagen om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet är tillämp-
lig vid revision inom praktiskt taget hela skatte- och avgiftsområdet och för
kontroll av att ett föreläggande enligt lagen om självdeklaration och kon-
trolluppgifter eller tullagen (1994:1550) har fullgjorts. Lagen reglerar
förhållandet när en revision inte kan genomföras med den reviderades
medgivande, när den reviderade tredskas eller när det finns en påtaglig risk
för att den reviderade kommer att undanskaffa eller förvanska handlingar.
De tvångsåtgärder som får beslutas enligt lagen är revision i den
revide-
rades lokaler, eftersökande och omhändertagande av handlingar, gransk-
ning utan föregående föreläggande och försegling av lokal, förvaringsplats
m.m. Tvångsåtgärder skall normalt beslutas av länsrätt. Vissa brådskande
beslut kan dock fattas interimistiskt av en granskningsledare. Gransknings-
ledaren skall vara en särskilt utbildad tjänsteman med hög kompetens.
Beslut om tvångsåtgärd som fattas av granskningsledare skall omedelbart
underställas länsrätten som har att utan dröjsmål pröva om åtgärden skall
bestå.
Mineraloljeprodukter, alkohol och tobak är belagda med punktskatt och
skall enligt EG:s regler kunna cirkulera fritt mellan medlemsländerna tills
de når den slutliga konsumenten. Beskattning skall ske i konsumtions-
landet. Lagen (1996:598) om kontroll av yrkesmässiga vägtransporter av
mineraloljeprodukter, alkohol och tobak infördes för att förbättra kontroll-
möjligheterna av de nämnda varorna (prop. 1995/96:197, bet.
1995/96:SkU30, rskr. 1995/96:291). Lagen, som trätt i kraft den 1 juli
1996, avses vara provisorisk och gäller i avvaktan på en mer permanent
lagreglering, som utretts av Skatteflyktskommittén (Fi 1995:04).
Kommittén har nyligen lämnat sitt slutbetänkande Punktskattekontroll av
alkohol, tobak och mineralolja, m.m. (SOU 1997:86). Betänkandet bereds
för närvarande inom Regeringskansliet.

4.2 Skattesekretessen och myndighetssamarbetet

Den information om enskilda som skattemyndigheterna har tillgång till är
föremål för absolut sekretess. Ett samarbete med andra myndigheter kräver
därför att någon sekretessbrytande regel är tillämplig.
De viktigaste sekretessbrytande reglerna finns i 14 kap. sekretesslagen
(1980:100). I dess 1 § stadgas att sekretess inte hindrar att uppgift lämnas
till en myndighet om uppgiftsskyldighet är föreskriven i lag eller
förordning. En sådan föreskrift om uppgiftsskyldighet finns i 17 §
skattebrottslagen (1971:69) som stadgar att en förvaltningsmyndighet som
handlägger skatter eller avgifter skall göra anmälan till åklagaren så snart
det finns anledning att anta att ett brott enligt skattebrottslagen har begåtts.

Även om ingen regel om anmälningsskyldighet är tillämplig kan
sekretessen genombrytas på grundval av bestämmelserna i 14 kap. 2 §
sekretesslagen. Där stadgas bl.a. att uppgift som rör misstanke om brott kan
lämnas till åklagare eller polis utan hinder av sekretess i de fall fängelse
finns i straffskalan och brottet kan antas föranleda annan påföljd än böter.
Detta stadgande är framför allt användbart när det i samband med en
skatteutredning uppstår misstanke om något brott utanför skatteområdet,
t.ex. bokföringsbrott eller urkundsförfalskning.
En annan sekretessbrytande regel är den s.k. generalklausulen i 14 kap.
3 § sekretesslagen. Av denna följer att uppgifter kan få lämnas till bl.a.
polis- och åklagarmyndigheter även i andra fall än de tidigare nämnda, t.ex.
i fall som avser mindre allvarliga brott, om det är uppenbart att intresset av
att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen
skall skydda. I rättspraxis har generalklausulen ansetts tillämplig i fråga om
tämligen lindriga brott.
I 1 kap. 5 § sekretesslagen stadgas slutligen att hemliga uppgifter kan
lämnas ut om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall
kunna fullgöra sin verksamhet.

4.3 Brottsutredningar

4.3.1. Organisation

Åklagarväsendet

Åklagarväsendet leds av Riksåklagaren, som är landets högste åklagare
under regeringen. Under Riksåklagaren finns sedan den 1 juli 1996 sju
åklagardistrikt med en åklagarmyndighet i varje distrikt. I Stockholm finns
även Statsåklagarmyndigheten för speciella mål som bedriver riksom-
fattande verksamhet. Myndigheten ingår i Riksenheten mot ekonomisk
brottslighet.
Ekobrottmål handläggs för närvarande huvudsakligen centralt vid Stats-
åklagarmyndigheten för speciella mål samt regionalt i de sju åklagar-
distrikten. Vid de tre största åklagarmyndigheterna finns en särskild kam-
mare för handläggning av ekobrottmål. Vid övriga åklagarmyndigheter
handläggs ekobrottmål vid de lokala åklagarkamrarna.
Regeringen beslutade den 19 december 1996 att tillkalla en särskild
utredare med uppgift att förbereda inrättandet av en ny myndighet, Eko-
brottsmyndigheten, för bekämpning av ekonomisk brottslighet. Uppdraget
har redovisats i rapporten Ekobrottsmyndigheten och den nya organisa-
tionen för bekämpning av ekonomisk brottslighet. Den 1 januari 1998
inrättas en ny åklagarmyndighet, Ekobrottsmyndigheten, som kommer att
ta över ansvaret för den operativa åklagarverksamheten mot ekobrott i de
tre storstadslänen. För övriga län skall Ekobrottsmyndigheten, under Riks-
åklagaren, samordna åklagarväsendets verksamhet rörande ekobrottslighet
och även kunna ta över särskilt kvalificerade mål. I och med inrättandet av
Ekobrottsmyndigheten upphör Statsåklagarmyndigheten för speciella mål
och Riksenheten mot ekonomisk brottslighet.

Polisväsendet

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisen. Länssty-
relsen är högsta polisorgan på regional nivå. Under länsstyrelsen finns en
eller flera polismyndigheter, var och en verksam inom ett polisdistrikt. Det
är en uppgift för länsstyrelsen att bestämma om länets indelning i polis-
distrikt, och den polisiära organisationen kan därför variera från län till län.

För närvarande finns det 28 polismyndigheter i landet.
Ett utmärkande drag för polisens organisation är att ansvar och besluts-
fattande är decentraliserat. I linje härmed saknar Rikspolisstyrelsen generell
direktivrätt i förhållande till polismyndigheterna.
Länsstyrelsen har såväl verksamhetsansvar som ekonomiansvar för
polisen i länet. Till största delen är polisens medel fördelade på 23 läns-
ramar som disponeras av respektive länsstyrelse. Rikspolisstyrelsen för-
delar medlen till länsramarna men saknar i princip befogenhet att bestäm-
ma om hur medlen skall användas.
Huvuddelen av polisens ekobrottsutredningar handläggs vid de regiona-
la ekorotlarna. På några platser har poliser, efter överenskommelse mellan
åklagarmyndigheten och polismyndigheten, placerats på åklagarmyndig-
heten för att under direkt ledning av åklagare arbeta med utredning av
ekobrottmål.
Mål om ekonomisk brottslighet kan ibland utredas vid andra enheter än
ekorotlarna, i första hand vid den lokala polisens bedrägerirotlar.

4.3.2 Förundersökning

Reglerna om förundersökning finns i huvudsak i 23 kap. rättegångsbalken
(RB) och i förundersökningskungörelsen (1947:948).
En förundersökning skall inledas då det finns anledning anta att ett
brott
förövats (23 kap. 1 § RB). Det innebär alltså att en brottsmisstanke måste
finnas. Misstanken kan emellertid vara vag och oprecis, gärningsmannen
kan vara okänd och bevisningen kan vara svag.
Av 23 kap. 2 § RB framgår två huvudsyften med en förundersökning.
Det ena är att utröna om brott föreligger och vem som skäligen kan miss-
tänkas för brottet samt att skaffa tillräckligt material för bedömning av
frågan om åtal skall väckas eller inte. Det andra huvudsyftet är att förbere-
da målet så att bevisningen kan läggas fram i ett sammanhang vid huvud-
förhandlingen i domstolen. Förundersökningen har också andra syften. Den
skall ge den misstänkte inblick i åklagarens bevismaterial och göra det
möjligt för honom att få detta justerat och kompletterat på ett sådant sätt att
det underlättar för honom att förbereda sitt försvar. För en målsägandes del
utgör förundersökningen en möjlighet att få utrett om enskilda anspråk
föreligger (skadestånd m.m.) och vilka omständigheter de grundas på
(22 kap. 2 § RB).
För åklagaren gäller i princip en absolut åtalsplikt (20 kap. 6 § RB).
Mot
denna svarar en i princip absolut förundersökningsplikt. Det innebär att
förundersökning skall inledas så snart det finns anledning att anta att ett
brott som hör under allmänt åtal har begåtts (23 kap. 1 § RB). Reglerna om
s.k. förundersökningsbegränsning ger dock stora möjligheter för åklagaren
att begränsa en förundersökning (23 kap. 4 a § RB). Rena bötesbrott och
brott som begås under rättegång undantas från kravet på förundersökning
(23 kap. 22 § RB). Detta kallas i den fortsatta framställningen förenklad
brottsutredning.
I brottmålsprocessen är det undersökningsledaren, dvs. åklagaren eller
polismyndigheten, som leder utredningen och har ansvar för dess innehåll.
I 23 kap. RB finns regler som är avsedda att skydda den enskildes rätts-
säkerhet under förundersökningen. En rimlig balans mellan den misstänkte
och undersökningsledaren garanteras genom rätten till bl.a. insyn i
förundersökningen, offentlig försvarare och att under vissa förutsättningar
få domstolsprövning av vilka utredningsåtgärder som skall vidtas. För att
säkerställa den misstänktes intressen ställs också krav på objektivitet under
förundersökningen (23 kap. 4 § RB). Åklagare och polis är skyldiga att inte
bara ta tillvara omständigheter och bevis som är till nackdel för den
misstänkte utan också att utreda sådant som talar till hans förmån. Enligt
samma regel ställer den s.k. hänsynsprincipen krav bl.a. på att förunder-
sökningen skall bedrivas så att inte någon i onödan utsätts för misstanke
eller får vidkännas kostnader eller andra olägenheter.

Åtgärder under förundersökning

Polisens och åklagarens olika åtgärder under en förundersökning kan vara
mycket skiftande. Straffprocessen vilar på en princip om fri bevisprövning
vilket gör det svårt att generellt ange vilka utredningsåtgärder som kan
behöva vidtas för att säkra bevisning av olika slag. Det kan röra sig om
brottsplatsundersökningar, kriminaltekniska undersökningar, konfronta-
tioner, registersökningar, förhör, husrannsakningar, beslag m.m. För fler-
talet av dessa åtgärder saknas närmare regler i lagstiftningen. Lagreglerna
om formerna för att bedriva förundersökning begränsar sig i huvudsak till
reglering av mer ingripande åtgärder beträffande vilka det är av särskild
vikt att medborgarnas behov av integritet tillgodoses. Detta gäller inte
minst frihetsberövanden eller andra åtgärder där polisen kan behöva an-
vända våld vid genomförandet. Användningen av sådana straffprocessuella
tvångsmedel är reglerad i 24 - 28 kap. RB. Hit hör bl.a. gripande,
anhållande och häktning, husrannsakan, kvarstad och skingringsförbud,
beslag samt telefonavlyssning. I 23 kap. RB och i förundersök-
ningskungörelsen ges vidare vissa mer centrala regler för förundersök-
ningens bedrivande och om vissa mindre ingripande tvångsåtgärder i sam-
band med förhör.
De grundläggande principerna för förundersökning ges i 23 kap. 4 §
RB. Förutom de tidigare berörda principerna om objektivitet och hänsyn
understryks i paragrafen att utredningen skall bedrivas skyndsamt. Den får
vidare inte drivas längre än vad som är motiverat av sakliga skäl. Finns det
inte längre anledning att fullfölja förundersökningen skall den läggas ned.
Till de skyddsregler som finns för den misstänkte hör reglerna om när
och hur den misstänkte skall delges en misstanke för brott. Den som är
misstänkt har under vissa förutsättningar rätt att redan på detta stadium få
en offentlig försvarare (23 kap. 5 § och 21 kap. 3 a § RB). Förordnande av
försvarare sker regelmässigt om den misstänkte är berövad friheten eller
om målet är omfattande eller komplicerat eller det med hänsyn till den
misstänktes person är nödvändigt att han biträds av försvarare. Med hänsyn
till att utredningar om ekonomisk brottslighet i regel är omfattande och
komplicerade är det vanligt att offentlig försvarare förordnas i ett tidigt
skede.
Den misstänkte och hans försvarare har under hela utredningsarbetet rätt

att fortlöpande ta del av utredningsmaterialet om det kan ske utan men för
utredningen. De har vidare rätt att begära de kompletteringar som de anser
nödvändiga. Vill undersökningsledaren inte gå med på de begärda
åtgärderna kan saken, sedan utredningen avslutats, anmälas till rätten för
prövning.
Regler om sekretess under förundersökningen finns i 5 kap. 1 § och
9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100). Förundersökningen är i princip
hemlig, vilket motiveras inte bara av hänsyn till undersökningens effekti-
vitet utan även av kravet att den misstänkte och andra som hörs under
utredningen inte skall utsättas för oberättigad uppmärksamhet. Den som
underkastas förhör kan åläggas tystnadsplikt angående vad som förekom-
mit vid förhöret. Också den misstänktes försvarare kan åläggas sådan
tystnadsplikt i förhållande till andra än den misstänkte.
Förundersökningen och de åtgärder som vidtas under denna skall doku-
menteras i förundersökningsprotokollet.
En förundersökning kan avslutas antingen genom att den läggs ned eller
genom beslut i åtalsfrågan.
Har en fullständig förundersökning utförts, skall åklagaren ta ställning

till om åtal skall väckas och därefter meddela i frågan. Före beslutet i
åtalsfrågan skall s.k. slutdelgivning ha skett med den misstänkte och hans
försvarare. Det innebär att de bereds tillfälle att ta del av förundersök-
ningsprotokollet och att påkalla eventuell ytterligare utredning eller andra
åtgärder.

Vem är undersökningsledare?

Förundersökningen kan enligt 23 kap. 3 § första stycket RB inledas av
polismyndigheten eller åklagaren. Om det inte redan från början finns
någon skäligen misstänkt, är det vanligaste att polismyndigheten inleder
förundersökningen och behåller undersökningsledningen till dess att någon
skäligen kan misstänkas för brottet. Så snart utredningen kommit så långt
att någon är skäligen misstänkt för brottet skall åklagaren överta ledningen,
s.k. åklagarinträde. I vidlyftiga och mer komplicerade mål är det vanligt att
åklagaren inträder som undersökningsledare redan från beslutet att inleda
förundersökning. Om målet är av enkel beskaffenhet och det inte
uppkommer någon fråga där det krävs beslut av åklagare, kan
polismyndigheten vara undersökningsledare under hela förundersökningen.
En förundersökning som har inletts av åklagare kan överlämnas till
polismyndigheten därför att saken är av enkel beskaffenhet. När
förundersökning leds av åklagare får denne vid undersökningen anlita
biträde av polismyndighet och uppdra åt polisman att vidta åtgärder som
hör till utredningen.
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har i samråd utfärdat föreskrifter
och allmänna råd om ledningen av förundersökning m.m., det s.k. fördel-
ningscirkuläret (RÅC I:95). I en bilaga till cirkuläret räknas det upp ett
antal brott, vilka som regel anses vara av enkel beskaffenhet. Förunder-
sökning beträffande dessa brott kan normalt ledas av polismyndighet. I
vissa fall skall dock åklagare inträda som undersökningsledare också när
det gäller utredning av sådana brott. Det gäller exempelvis om det upp-
kommer behov av tvångsmedel eller av åtgärd av domstol under förunder-
sökningen eller om särskild åtalsprövning är föreskriven för brottet. Åkla-
garen kan dessutom alltid ta över undersökningsledningen om det finns
särskilda skäl till det. I fördelningscirkuläret anges vidare ett antal fall i
vilka polismyndighet som undersökningsledare skall underrätta åklagaren.
När det gäller särskilt allvarlig brottslighet, t.ex. mord, skall polismyndig-
heten genast lämna meddelande om brottet till åklagaren och fortlöpande
hålla denne underrättad om förundersökningens gång. Härigenom har
åklagaren möjlighet att följa utredningen och, när det bedöms nödvändigt,
träda in som undersökningsledare.
Polisen är undersökningsledare i majoriteten av de brottsutredningar
som genomförs. När det gäller brott med fängelse i straffskalan dominerar
dock de åklagarledda förundersökningarna. Särskilt markant är detta vid
grövre brott eller brott med komplicerade juridiska frågor eller krav på
specialistkunskaper. Därav följer att åklagaren regelmässigt är undersök-
ningsledare i ekobrottmål.
När det gäller skattebrott är det praktiskt taget alltid åklagaren som
beslutar om att inleda förundersökning. Beslutet grundas i regel på en
anmälan om misstänkt skattebrott som skattemyndigheten lämnat till åkla-
garen enligt reglerna om anmälningsskyldighet (se avsnitt 4.2).

4.3.3 Straffprocessuella tvångsmedel

Användningen av straffprocessuella tvångsmedel är underkastad vissa
allmänna principer. De mest centrala principerna är ändamålsprincipen,
behovsprincipen och proportionalitetsprincipen. Proportionalitetsprincipen
är lagfäst i bl.a. 28 kap. 3 a § RB beträffande husrannsakan samt i 27 kap. 1
§ tredje stycket RB beträffande beslag. De båda andra principerna följer av
allmänna rättsgrundsatser.
Enligt ändamålsprincipen får man inte använda ett tvångsmedel för
andra syften än de som anges i lagen. Ändamålsprincipen återspeglas i
lagtext genom att det anges för varje tvångsmedel för vilka ändamål det får
användas. När man verkställer ett tvångsmedel får man inte heller utnyttja
det för andra syften än de som lagen anger.
Behovsprincipen innebär att ett tvångsmedel får användas bara om det
finns ett påtagligt behov av det och om man inte kan nå det avsedda resul-
tatet med andra, mindre ingripande medel.
Proportionalitetsprincipen kräver att den som beslutar om en tvångs-
åtgärd prövar i varje enskilt fall om skälen för åtgärden uppväger det in-
trång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något
annat motstående intresse. Både arten och varaktigheten av ingripandet
måste stå i rimlig proportion till det önskade målet. Vid prövningen av om
ett tvångsmedel skall användas, skall åklagaren naturligtvis ta hänsyn till de
direkta följderna för den som utsätts för tvångsmedlet. Åklagaren skall
dock även beakta indirekta verkningar, som t.ex. att det rör sig om intrång i
en utomståendes (tredjemans) skyddade intressen.
I det följande redogörs för tvångsmedlen beslag och husrannsakan.
Andra straffprocessuella tvångsmedel som inte utvecklas närmare här är
bl.a. hemlig teleövervakning (27 kap. 19 § RB), hämtning till förhör (23
kap. 7 § RB, 6 § förundersökningskungörelsen) och gripande av misstänkt
för brott.

Beslag

Bestämmelser om beslag i brottsutredningar i allmänhet finns i 27 kap. RB.
Enligt huvudregeln får föremål tas i beslag om de skäligen kan antas vara
av betydelse för en utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott
eller kunna komma att förverkas på grund av brott.
Skriftliga handlingar får i regel också tas i beslag, men inte
obegränsat.
Begränsningen gäller skriftliga handlingar som har ett innehåll som kan
antas vara sådant att ett vittne kan vägra att uttala sig om det på grund av
vissa fall av tystnadsplikt.
Det är i regel undersökningsledaren eller en åklagare som skall besluta
att ett föremål eller en handling skall tas i beslag. Beslut om husrannsakan
verkställs av polisen.
En polisman får beslagta föremål som han anträffar då han griper eller
anhåller någon eller då han verkställer häktning, husrannsakan, kropps-
visitation eller kroppsbesiktning. Även i andra fall får en polisman beslagta
ett föremål som han anträffar, när dröjsmål innebär fara, dock inte en
försändelse som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag. Även en
domstol kan förordna om beslag under vissa förutsättningar.
Om ett beslag har verkställts utan rättens förordnande kan den som har
drabbats av beslaget begära att rätten prövar det. Om rätten förordnar om
beslag eller fastställer ett verkställt beslag skall rätten sätta ut den tid
inom
vilken åklagaren skall väcka åtal. Om den tiden inte är tillräcklig får rätten
medge förlängning.
När polisen tar något i beslag skall det dokumenteras i ett protokoll. I

beslagsprotokollet skall det beslagtagna föremålet beskrivas noga. Där
skall vidare anges vad som är ändamålet med beslaget och andra
omständigheter av betydelse.

Husrannsakan

Husrannsakan i brottsutredningar i allmänhet regleras i 28 kap. RB. Med
husrannsakan avses undersökning av hus, rum eller annat slutet för-
varingsställe. Begreppet hus omfattar inte bara bostadshus utan även andra
typer av byggnader, som fabriker, magasin och uthus. Med rum avses bl.a.
kontor och lagerlokaler.
En husrannsakan kan vara antingen reell eller personell. Reell husrann-
sakan görs för att söka efter föremål som kan komma att tas i beslag, eller
för att undersöka omständigheter som kan få betydelse för en utredning om
misstänkt brott. Personell husrannsakan tillgrips när en person eftersöks.
För att en reell husrannsakan skall få göras förutsätts att det finns
anled-
ning att anta att det har begåtts ett brott på vilket fängelse kan följa. Man
får alltså inte göra en husrannsakan i syfte att upptäcka brott eller för att
skaffa information om annat brott än det som ligger till grund för åtgärden.
Reell husrannsakan får ske hos den som är skäligen misstänkt för brot-
tet. I tre fall får husrannsakan ske även hos annan än den som är skäligen
misstänkt för brottet, nämligen hos den där brottet har förövats eller där
den misstänkte har gripits eller om det annars finns synnerlig anledning att
tro att åtgärden kommer att leda till det avsedda resultatet.
Beslut om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklagaren
eller rätten. Husrannsakan verkställs av polisen. En polisman får också göra
husrannsakan utan föregående beslut av undersökningsledaren, åklagaren
eller rätten om dröjsmål innebär fara.
Den som verkställer en husrannsakan får anlita biträde av t.ex. en sak-
kunnig om det behövs. I förundersökningar om misstänkt skattebrottslighet
är det vanligt att en revisor från skattemyndigheten biträder polisen som
sakkunnig och upplyser polisen om t.ex. vilka handlingar som kan vara av
värde för utredningen. En sakkunnig får emellertid inte genomsöka lokalen
efter handlingar.

Polisens befogenheter att använda våld

Polisen har enligt 10 § polislagen (1984:387) särskilda befogenheter att
genomföra tjänsteåtgärder med våld i vissa fall. Våldsbefogenheten får
bara användas om andra medel är otillräckliga och det är försvarligt med
hänsyn till omständigheterna i övrigt. Vidare har poliser samma rätt som
var och en att bruka våld i skilda nödsituationer m.m. enligt 24 kap. brotts-
balken.
I 23 § polislagen finns regler som, under särskilda förutsättningar, ger

polismans rätt att bruka våld också till vissa andra befattningshavare än
polismän. Det gäller bl.a. personer som med laga stöd skall verkställa ett
frihetsberövande samt den som i myndighetsutövning har befogenhet att
verkställa vissa tvångsåtgärder såsom husrannsakan, beslag och kropps-
visitation.

4.3.4 Brottsutredning utanför förundersökning

Åklagarens och polisens verksamhet för att beivra brott regleras inte helt
uttömmande i rättegångsbalken. En allmän spaningsverksamhet, som till
skillnad från spaning under förundersökning inte förutsätter någon konkret
brottsmisstanke, sker med stöd av bestämmelserna i 2 § polislagen
(1984:387) om polisens uppgifter.
Innan förundersökning formellt inleds kan det företas olika slag av
utredningsåtgärder som bl.a. avser att skapa underlag för en närmare
prövning av om förundersökning skall inledas eller inte. Hit hör
kriminalunderrättelseverksamhet och förutredning.
Med kriminalunderrättelseverksamhet avses åtgärder som inte grundas
på en misstanke om ett konkret brott. Till skillnad från förutredning kan
kriminalunderrättelseverksamhet pågå under lång tid och innebära ett
omfattande utredningsarbete. Genom de uppgifter som kommer fram kan
brottsmisstankarna växa sig så starka att förundersökning skall inledas,
eller också kan det klarläggas att misstankarna saknar grund.
Underrättelseverksamhet rörande ekobrott förekommer bl.a. vid Riks-
kriminalpolisen och länskriminalavdelningarna. En samverkan kan före-
komma med andra myndigheter, t.ex. skattemyndigheter och kronofogde-
myndigheter.
Med förutredning avses som regel olika utredningsåtgärder som en
undersökningsledare behöver vidta för att få ett tillräckligt underlag för att
besluta om en formell förundersökning skall inledas. Det kan röra sig
exempelvis om att inhämta kompletterande upplysningar eller att
kontrollera dokument som har överlämnats till åklagarmyndigheten. När
det gäller ekonomisk brottslighet där affärstransaktionerna kan vara
komplicerade och den rättsliga bedömningen långtifrån självklar utnyttjas
inte sällan förutredningen för att söka klarhet i om ett visst förfarande är
straffbart eller inte. Skillnaden gentemot underrättelseverksamhet kan sägas
vara att förutredningen är klarare inriktad på ett konkret brott.

4.5 Myndigheternas bekämpning av skattebrottslighet

I avsnittet redovisas hur de regler för skattebrottsutredning m.m. som
behandlats tidigare fungerar i praktiken. Kapitlet bygger i allt väsentligt på
Ekobrottsberedningens rapport vilken i sin tur grundas på Riksrevisions-
verkets rapport RRV 1996:32 Tre skattemyndigheters hantering av skatte-
brott, en skrivelse i mars 1996 från Riksåklagaren m.fl. till Justitiedeparte-
mentet med årlig redovisning av ekobrottsbekämpningen i landet enligt 3 §
förordningen (1995:736) om regional myndighetssamverkan för be-
kämpning av ekonomisk brottslighet, en av Rikspolisstyrelsen genomförd
enkät gällande utredning av brott mot skatteförfattningarna som anmälts
under perioden mars 1995 till februari 1996 samt intervjuer som eko-
brottsberedningen har gjort med företrädare för skatte-, åklagar- och polis-
myndigheter.

Skattebrottsutredningarnas karaktär

Dagens skattebrottsling har i större utsträckning än tidigare ett kriminellt
förflutet. Även de skattebrottslingar som inte är kriminellt belastade kan
enligt polisen avvika från den traditionella bilden av skattebrottslingen.
Som exempel kan anges s.k. målvakter. En del förundersökningar om
skattebrott gäller brottslighet som utövas av organiserade grupper. Enligt
polisen domineras de förundersökningarna av polisiära inslag, medan de
skatterättsliga aspekterna i sig inte är komplicerade. Det gäller t.ex. många
mervärdesskattebedrägerier.
Det förekommer i ökande utsträckning att ekonomisk brottslighet be-
drivs som ett led i en mera allmänt kriminell verksamhet. Erfarenheten vid
de flesta av polisens ekorotlar är dock att utredningar om skattebrott i de
flesta fall inte omfattar annan brottslighet. I bland förekommer dock skatte-
brottsligheten tillsammans med brottslighet av sekundär karaktär, särskilt
bokföringsbrott.
Av de skattebrott som anmäldes under perioden mars 1995 till februari
1996 bedömdes i genomsnitt cirka 70 % kräva endast enkla utredningar
och en mindre utredningsinsats, inte omfatta tvångsmedel riktas mot person
samt innefatta beslag eller husrannsakan endast i mindre omfattning. De
fall där skattemyndighetens anmälan till åklagaren åtföljs av en färdigställd
revisionspromemoria uppskattas till i genomsnitt 74 %. De anmälningarna
sammanfaller huvudsakligen med de som anges som enkla utredningar.
Det synes aldrig eller mycket sällan förekomma i skattebrottsutredning-
ar att polisen behöver använda våld. Det bör anmärkas att Stockholms län,
som har flest anmälningar om skattebrott, har ansett det omöjligt att ange
hur vanligt det är med våldsanvändning.
Andelen utredningar där det förekommer tvångsmedel mot person anges
av ett fåtal län till omkring 30 %, medan flertalet län anger mellan något
enstaka fall och upp till 10 % av ärendena.
I stort sett samtliga utredningar anges kunna genomföras av högst två
utredare. Även om bilden av skattebrottslingen håller på att förändras synes
det stora flertalet utredningar om skattebrott fortfarande vara relativt enkla
från utredningsteknisk synpunkt.

Hur en skattebrottsutredning initieras

Skattemyndigheterna skall enligt 17 § skattebrottslagen göra anmälan till
åklagare så snart det finns anledning att anta att brott enligt skattebrotts-
lagen har begåtts. Även brott enligt vissa andra författningar inom skatte-
området skall anmälas. Skattemyndigheterna har vidare rätt att anmäla
vissa brott utanför skatteområdet.
Skattemyndigheterna behöver dock inte anmäla skattebrott m.m. om det
kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd eller om anmälan av
annat skäl inte behövs. En ringa grad av misstanke om brott är dock till-
räcklig.
Det undandragna skattebeloppets storlek har stor betydelse vid bedöm-
ningen av hur allvarliga brotten är och om det över huvud taget föreligger
något brott. Riksåklagaren och Riksskatteverket har haft överläggningar
om vilka beloppsgränser som skall anses gälla för de olika brotten samt i
vilka fall anmälan om misstanke om brott kan underlåtas.
Riksskatteverket har tagit fram en lathund som anger beloppsgränser för
undandragen skatt som riktmärken för när misstanke om olika brott bör
anmälas, t.ex.
misstänkt skattebrott: 3/4 basbelopp per period,
misstänkt vårdslös skatteuppgift: 1 basbelopp per år,
misstänkt brottslighet i samband med innehållande och betalning av
personalens preliminärskatt: 2 basbelopp.
Beloppen utgör endast riktmärken och de bör sättas lägre vid upprep-
ning eller särskilt allvarliga fall. I praktiken har dock väsentligt högre
beloppsgränser kommit att tillämpas på många håll.
Brott kan upptäckas inom olika delar av skatteförvaltningens kontroll-
verksamhet även om det huvudsakligen är i revisionsverksamheten som
skattebrott upptäcks.
Brottsmisstankar kan även uppkomma efter tips från andra myndigheter
eller från allmänheten. I de fall tipset inte kan placeras i en pågående kon-
troll, förekommer det att tipset utreds och föranleder att en kontroll av den
skattskyldige inleds.
I vissa län är den verksamhet som är inriktad på brottsmisstankar
förlagd
till särskilda enheter på skattemyndigheten, medan den i andra län ligger på
de lokala skattekontoren. Det är vanligt att särskilda enheter på
skattemyndigheten utför revisioner där det föreligger misstanke om allvar-
ligare brottslighet. Det innebär att det inom skatteförvaltningen redan i dag
finns en viss organisation för handläggning av ärenden som har anknytning
till ekonomisk brottslighet.

Samarbetet mellan skattemyndigheten, åklagaren och polisen

När en misstanke om brott uppkommer inom kontrollverksamheten eller
när skatteförvaltningen tar emot ett tips om brott, tar man där fram de
uppgifter man har om den skattskyldige. Vidare kan komplettering ske
genom den registerslagning och annat inhämtande av uppgifter som skatte-
myndigheten kan utföra.
Om revisorn på skattemyndigheten bedömer att det föreligger misstanke
om brott är det vanligt att han, i de fall misstankarna omfattar allvarlig eller

svårutredd brottslighet, tar underhandskontakt med polis eller åklagare. På
många håll förekommer det att revisorn sammanträffar med polis och
ibland åklagare. Vid sådana sammanträffanden presenterar revisorn sin
utredning och redogör för sina misstankar. Diskussionen kan resultera i en
bedömning att det föreligger en brottsmisstanke som bör föranleda en
formell anmälan till åklagaren. Men ibland mynnar diskussionen ut i att det
inte finns tillräckligt underlag för att inleda en förundersökning.
I de fall det inte finns tillräckligt underlag för att inleda
förundersökning
kan utredningen komma att kompletteras från skatteförvaltningens sida,
eventuellt med bistånd från polisen som genomför en förutredning med
t.ex. spaning. Ärendet kan även bedömas som så utsiktslöst att några vidare
utredningsåtgärder inte vidtas.
Finns det i förekommande fall efter nödvändig komplettering
tillräckligt underlag för att inleda förundersökning, gör skatteförvaltningen
i regel en anmälan om brottsmisstanke, om den misstänkta brottsligheten
anses tillräckligt allvarlig. När skattemyndigheten har gjort en anmälan om
misstänkt brottslighet och åklagaren har beslutat att inleda förundersök-
ning, är det polisens uppgift att utföra utredningsåtgärderna. I praktiken är
det mycket vanligt att polisen har kontakt med den tjänsteman på skatte-
myndigheten som har utfört skatteutredningen.
De anmälningar som åtföljs av en färdigställd revisionspromemoria, där
skatteutredningen således är slutförd, medför för det mesta inga omfattande
utredningsåtgärder. I de enklaste fallen utgör revisionspromemorian det
huvudsakliga skriftliga materialet i förundersökningen och den komplet-
teras med förhör med den misstänkte och ibland med en revisor, leverantör
eller annan som haft kontakt med den skattskyldige angående verk-
samheten. I dessa fall kan kontakten med skattemyndigheten inskränka sig
till en telefonkontakt i samband med att polismannen sätter sig in i ärendet.
I komplicerade fall kan polisen konsultera skattemyndigheten både vad
gäller omständigheterna i det enskilda fallet och rent skatterättsliga frågor.
Vidare kan tjänstemän från skattemyndigheten fungera som sakkunniga när
polisen gör husrannsakan och håller förhör. Det förekommer också att man
samlokaliserar de båda utredningarna för att uppnå högsta möjliga
effektivitet.
Det förekommer emellertid också fall där polisen inte har utrednings-
resurser att ställa till åklagarens förfogande när denne tar emot skattemyn-
dighetens anmälan. Skattemyndigheten ställs då inför att antingen avvakta
med skatteutredningen tills vidare eller avsluta den utan att någon sam-
verkan med polisen kommer till stånd. Ingetdera alternativet är önskvärt. Å
ena sidan är skattemyndigheten skyldig att slutföra skatteutredningen så
snart det är möjligt, å den andra vinner båda utredningarna i effektivitet på
att samordnas.
Att en skattemyndighet kan biträda polisen vid en husrannsakan, gagnar
förundersökningen. Skattemyndigheten har i regel bättre kännedom om
vilket material man behöver få tillgång till och som således bör tas i beslag.
I det avseendet kan skattemyndighetens medverkan innebära att det
material som tas i beslag begränsas till det som är relevant för utredningen.
Skattemyndigheten kan också bidra med kunskap om hur man får tillgång
till en skattskyldigs bokföring som förs på data m.m. Genom denna
medverkan av expertis från skattemyndigheten effektiviseras
husrannsakan.
Förhör under förundersökningen med misstänkta och vittnen leds av
förhörsledare hos polisen. När skattemyndighet och polis samverkar under
en förundersökning deltar skattemyndigheten efter åklagarens bedömning i
varierande utsträckning vid förhören. När en tjänsteman från skattemyn-
digheten är närvarande under förhöret inleds det med att skattetjänsteman-
nens och förhörsledarens respektive roller i förhörssituationen klargörs för
förhörspersonen.

Flaskhalsproblem

Utredningar av skattebrott berör som tidigare nämnts flera myndigheter. De
olika myndigheterna har olika mål, styrsystem, verkskultur, kompetens etc.
Flera omständigheter, bl.a. bristande samlad styrning, leder till att skilda
myndigheter gör olika prioriteringar.
I många skattebrottsutredningar av enkelt slag är det i praktiken
skatte-
myndigheten som står för huvuddelen av grundmaterialet i utredningen,
vilken redovisas i en revisionspromemoria som biläggs skattemyndighetens
brottsanmälan. I många fall behöver polisen endast komplettera med
mindre omfattande åtgärder. Balanssituationen hos polisen medför dock att
det kan ta mycket lång tid innan utredningen kan slutföras vilket kan
medföra att saken hinner preskriberas innan åtal kan väckas.
Även i mer komplicerade ärenden kan polisens bristande resurser inne-
bära att förundersökningen inte kan ske i anslutning till skattemyndighetens
anmälan. I de fallen medför flaskhalssituationen att inte enbart
brottsutredningen utan emellanåt även skatteutredningen förlorar i effekti-
vitet. När polisen väl sätter igång brottsutredningen och påkallar hjälp från
skattemyndigheten, måste i många fall en skattetjänsteman sätta sig in i
ärendet på nytt och myndigheterna kan inte dra nytta av varandras åtgärder
på samma sätt som när skatteutredning och förundersökning bedrivs
samtidigt eller i nära anslutning till varandra.
Skattemyndigheterna anmäler inte alla misstänkta brott. Detta gäller i
synnerhet mindre allvarliga brott, som inte anses lönsamma att utreda
eftersom de i regel blir liggande hos polisen i avvaktan på att förundersök-
ningen skall genomföras eller i sämsta fall att ärendet skall skrivas av
på grund av preskription.
Det förekommer även att skattemyndigheter underlåter att anmäla mer
omfattande brottslighet. Så sker på vissa håll när man vid ett sammanträde
mellan skattemyndighet, polis och ibland åklagare bedömer att det i och för
sig finns skäl att inleda förundersökning och således att anmäla brotts-
misstanken, men att ärendet inte har sådan prioritet att polisen kan ställa
utredningsresurser till förfogande inom överskådlig framtid. I de fallen
underlåter vissa skattemyndigheter att göra anmälan eftersom man be-
dömer att någon förundersökning i praktiken inte kommer att genomföras.

4.6 Några statistiska uppgifter

Ekobrottsberedningen har redovisat läget beträffande olika typer av eko-
nomisk brottslighet både i rapporten Effektivare ekobrottsbekämpning
(Ds 1996:1) och i den nu aktuella Skattekriminal (Ds 1997:23). Uppgifter-
na avspeglar enligt beredningen inte i första hand den faktiska brottslig-
heten utan snarare myndigheternas och andra aktörers verksamhets-
inriktning, ambitionsnivå, effektivitet och observationsförmåga.
Den dolda brottsligheten antas vara förhållandevis stor både på grund av

att inte alla skattebrott upptäcks, men även beroende på att brott som
skattemyndigheterna faktiskt upptäcker inte i full utsträckning anmälts till
åklagaren. Anmälningsbenägenheten har enligt uppgift påverkats bl.a. av
skattemyndigheternas uppfattning om utredningskapaciteten hos polis och
åklagare.
Bedömningar försvåras också av att statistiken på området är bristfällig

inte bara genom det mörkertal som nyss berörts utan också genom att
jämförelser försvåras då de uppgifter som är tillgängliga bygger på olika
beräkningssätt hos myndigheterna och att rapporteringen i vissa fall bygger
på olika grundbegrepp.
Ekobrottsberedningens förslag utgår också från en samlad bild av läget i

fråga om skattebrottsbekämpningen där de redovisade statistiska upp-
gifterna kompletterats med uppgifter som hämtats in vid kontakter med
myndigheter och personer med sakkunskap på området.
Trots de nu nämnda bristerna i det statistiska underlaget kan det finnas

skäl att nämna några uppgifter som beredningen berör.
Av den statistik som kommer från Brottsförebyggande rådet (den
allmänna kriminalstatistiken) kan utläsas att inflödet av skattebrotts-
misstankar ökar under senare år. Under 1994 anmäldes ca 6 000 nya
ärenden vilket är en ökning med ca 500 ärenden från året innan. Ingenting
tyder på att anmälningarna av skattebrott kommer att minska, snarare kan
en ytterligare ökning befaras.
Av statistiken framgår att det under år 1994 klarades upp drygt 3 300
brottsmisstankar. Av dessa var 78 % anmälda före 1994. Endast en mindre
del av skattebrotten klarades alltså upp samma år som de anmäldes. Med
uppklarat avses i detta sammanhang "polisiärt uppklarat", huvudsakligen
genom någon form av åklagarbeslut.
Genom de inventeringar av polisens och åklagarmyndigheternas
arbetssituation som skett under år 1995 och 1996 kan man konstatera att
inflödet av nya ärenden om ekonomisk brottslighet är stort. Nästan alla
anmälningar om skattebrott görs av skattemyndigheterna. Av den inven-
tering som gjordes år 1995 framgår att skattebrott utgjorde ca 26 % av den
totala mängden öppna ärenden om ekonomisk brottslighet och att av dessa
ca 1 200 var "rena skattebrottmål", dvs. ärenden som innehöll endast
misstankar om skattebrott och inte om någon annan typ av brottslighet. I
den inventering som gjordes 1996 (om än med något annorlunda
utgångspunkter) framgick att "balansen" av "rena" skatte- och uppbördsmål
uppgick till ca 2 000 stycken.
När det gäller resursåtgången för bekämpningen av ekonomisk
brottslighet saknas enhetliga bedömningsgrunder. Det är därför mycket
svårt att bedöma hur stor del av polisens resurser som används för utred-
ning av skattebrott m.m. Av inhämtade uppgifter synes det framgå att det
finns variationer över tiden beroende bl.a. på olika satsningar på skatte-
brottsbekämpningen. Genom en enkät som genomförts av Rikspolis-
styrelsen avseende anmälningar som kommit in under perioden mars 1995
- februari 1996 framgår också att det finns stora variationer mellan olika
län. Det kan ändå finnas skäl att beröra vissa slutsatser av mer generellt
slag. Av särskilt intresse i sammanhanget är andelen enklare fall där endast
några få utredningsåtgärder återstår samt andelen fall vars handläggning
inte innefattar någon användning av personella tvångsmedel.
Av 2 572 registrerade anmälningar uppgavs ca 70 % utgöras av utred-
ningar med enkel handläggning (dvs. handläggning i form av en mindre
polisiär arbetsinsats såsom något förhör samt eventuellt någon eller några
ytterligare utredningsatser). Dessa ärenden uppgavs inte omfatta beslut om
personella tvångsmedel och beslag och husrannsakan förekom endast i
begränsad omfattning. Till ca 74 % av fallen bifogades en färdig revisions-
promemoria. Andelen utredningar där personella tvångsmedel
aktualiserades uppgick enligt enkäten till ca 14 %.

4.7 Tullen

Ekobrottsberedningen har använt tullens brottsbekämpande verksamhet
som en utgångspunkt för hur en sådan verksamhet inom skatteförvalt-
ningen skulle kunna organiseras. Det finns därför anledning att närmare
beskriva tullens organisation och dess brottsbekämpande verksamhet.

Organisation

Tullverket består av Generaltullstyrelsen och tolv regionala tullmyndig-
heter. Tullverket fastställer och uppbär tullar m.m. som tas ut vid import
och export av varor. I Tullverkets uppgifter ingår även att kontrollera
trafiken över gränserna och att bestämmelser om in- och utförsel av varor
efterlevs samt att bekämpa och ingripa mot brottslighet inom sitt verksam-
hetsområde.
Tullmyndigheterna bestämmer själva hur den brottsutredande verksam-
heten, tullkriminalverksamheten, skall organiseras. Organisationen av
tullkriminalverksamheten kan därför skilja sig åt mellan olika tullmyndig-
heter. Tullkriminalverksamheten är dock alltid organisatoriskt avskild från
tullens fiskala verksamhet. För tullkriminalverksamhet i olika organisa-
toriska former används fortsättningsvis benämningen tullkriminal.
I den brottsbekämpande verksamheten samverkar de olika verksam-
heterna tullrevision, gränskontroll och tullkriminal. Tullkriminalen samver-
kar givetvis också med polisen.
På Generaltullstyrelsen bedrivs ingen operativ tullkriminalverksamhet
men där finns en samordnings- och underrättelsefunktion.

Tullkriminalens arbetsuppgifter och befogenheter

Reglerna om tullens brottsutredande uppgifter och befogenheter finns i
varusmugglingslagen (1960:418), som är både en strafflag och en process-
lag. Tullmyndigheterna har en generell rätt att inleda förundersökning
beträffande brott enligt varusmugglingslagen. Även beträffande brott mot
andra författningar på tullagstiftningens område inleder tullmyndigheterna
förundersökning.
Varusmugglingslagens reglering av när tullmyndighet får inleda och
utföra förundersökning är utformad i analogi med vad som gäller i fråga
om polismyndigheternas uppgifter enligt rättegångsbalken. Sålunda får
tullmyndigheten inleda förundersökningen och leda den, men ledningen
skall övertas av åklagare så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet
om inte saken är av enkel beskaffenhet eller om det är påkallat av särskilda
skäl.
Tullmyndigheten har i princip samma befogenheter som polisen i för-
undersökningsverksamheten. Om förundersökningen leds av tullmyndig-
heten får åklagaren dock, till skillnad från vad som gäller när polisen leder
förundersökning, meddela anvisningar om hur undersökningen skall be-
drivas.
När åklagare leder förundersökningen får han anlita biträde av tullen.
Han får vidare uppdra åt tulltjänsteman att vidta särskilda åtgärder som hör
till utredningen om åtgärdens beskaffenhet tillåter det.
När en förundersökning leds av tullmyndigheten utövas befogenheterna
av en befattningshavare som Generaltullstyrelsen har förordnat, vanligen
myndighetschefen eller annan högre befattningshavare.
Det är främst effektivitetsskäl som ligger bakom reglerna om tullmyn-
digheternas rätt att utföra och inleda förundersökning om brott mot varu-
smugglingslagen. Tullens personal behärskar det för utomstående kompli-
cerade och svårtillgängliga regelverket på tullens område, vilket medför att
tullen i många fall är bäst lämpad att utföra förundersökningarna. Eftersom
brotten i allmänhet upptäcks i samband med tullkontroll är det också
personal vid tullen som får den första kontakten med dem. Genom att
tullmyndigheterna leder förundersökningen i många av dessa fall vinner
man fördelen att såväl undersökningsledare som undersökningspersonal
hör till samma myndighet.
När tullen utreder misstänkt brottslighet inom sitt verksamhetsområde
har tulltjänstemannen i princip samma befogenheter som en polisman har
enligt rättegångsbalken när han utreder brott. En tulltjänsteman har således
befogenhet att hålla förhör och att ta med en person, som befinner sig på
platsen där brottet har begåtts, till förhör. Vidare har en tulltjänsteman rätt
att gripa en person som är misstänkt för brottet.
I en del fall har tulltjänstemannen en mer långtgående befogenhet än
polismannen när det gäller att på egen hand vidta straffprocessuella tvångs-
medel. Sådana från rättegångsbalken avvikande regler om tull-
tjänstemannens befogenheter föranleds av tullens särskilda tjänstgörings-
förhållanden i anslutning till rikets gränser m.m.
Egendom som kan antas komma att bli förverkad får en tulltjänsteman
ta i beslag. När det gäller föremål som skäligen kan antas ha betydelse för
utredningen är det i regel undersökningsledaren eller åklagaren som beslu-
tar om beslag. I brådskande fall får emellertid tulltjänstemannen ta sådana
föremål i beslag men denne skall skyndsamt anmäla beslaget till under-
sökningsledaren eller åklagaren för prövning av om beslaget skall bestå.
Också när det gäller att göra husrannsakan har en tulltjänsteman i många

fall befogenhet att besluta på egen hand. Tulltjänstemannen får sålunda
göra husrannsakan utan förordnande från undersökningsledaren eller
åklagare för att söka efter egendom som kan antas vara förverkad enligt
varusmugglingslagen, i s.k. tillhåll m.m.
Tulltjänstemän får använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd om
någon som skall berövas friheten med stöd i lag försöker undkomma eller
tulltjänstemannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett
sådant frihetsberövande. Även i andra fall får tulltjänstemannen bruka våld,
dock endast om han eller den han biträder möts av motstånd. Dessa fall är
om tulltjänstemannen med stöd i lag skall verkställa eller biträda vid
kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag
eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan
som avses i rättegångsbalken.
Inom tullen anser man att det underlättar förundersökningsverksamheten
att ha i förväg bestämda allmänna åklagare som kan tullproceduren. Man
föredrar alltså att tullmålen speciallottas inom åklagarmyndigheterna. Att
tidigt åklagarinträde gynnar förundersökningen har också starkt framhållits
från tullens sida. En åklagare som kopplas in i ett tidigt skede av en
brottsutredning har i regel tid att sätta sig in i utredningen och har ett gott
kunskapsunderlag när utredningen har framskridit så långt att det är dags
för åklagaren att fatta beslut i egenskap av undersökningsledare, exempel-
vis rörande användning av tvångsmedel. Det bidrar också till en god kom-
munikation med åklagaren generellt sett när det gäller förhandskontakter,
innan förundersökning inletts, angående strategier osv.
Bestämmelserna i 48 kap. rättegångsbalken om strafföreläggande är
tillämpliga på varusmugglingsbrott som är att anse som ringa samt brott
mot tullagen och tullförordningen. Det är alltså möjligt att utfärda
strafföreläggande i stället för att väcka åtal för dessa gärningar. I vissa fall

kan en av Generaltullstyrelsen särskilt förordnad tullåklagare utfärda ett
strafföreläggande i stället för att ärendet skall lämnas till allmän åklagare
för åtal.

5 Skattemyndigheternas medverkan i
brottsutredningar

Regeringens förslag: En funktion för utredning av skattebrott inrättas
inom skatteförvaltningen. Skattebrottsutredningar hålls genom
bildandet av särskilda skattebrottsenheter organisatoriskt avskilda från
skatteutredningar enligt den modell som tillämpas vid tullkriminalen.
Riksskatteverket ges ett övergripande ansvar för skattebrottsen-
heternas verksamhet.
Sekretesslagens regler om förundersökningssekretess kompletteras så
att de gäller fullt ut även för skattebrottsenheter.
Reformen genomförs efterhand som kompetens och organisation
byggs upp.

Ekobrottsberedningens förslag överensstämmer i sak med regeringens
förutom att beredningens förslag innebär att man redan nu skall ta ställning
till en fullt utbyggd skattekriminalorganisation, det vill säga till både steg
ett och två.
Remissinstanserna: Av 25 remissinstanser är tio positiva till en skatte-
kriminalreform. Dessutom tillstyrker två instanser att reformen begränsas
till steg ett. Av övriga instanser kan nämnas att Justitiekanslern är neutral
och att Rikspolisstyrelsen är tveksam till förslagen. Riksrevisionsverket är i
och för sig positivt till en skattekriminalreform, men anser att besluts-
underlaget är för bristfälligt för att man skall kunna ta ställning. Resterande
nio instanser, däribland Justitieombudsmannen och Riksåklagaren,
avstyrker förslagen. Av dem anser fyra att uppgifterna skall föras till Eko-
brottsmyndigheten och lika många att, om skattekriminaler införs, refor-
men nu bör begränsas till steg ett.
I fråga om hur en skatteutredande funktion bör avgränsas och organise-
ras anser Göteborgs tingsrätt att det bör göras en klar åtskillnad mellan den
rent fiskala verksamheten och den brottsutredande verksamheten för att en
tillräcklig grad av rättssäkerhet skall uppnås. Riksskatteverket menar att
ytterligare effektivitetsvinster kan göras om skattekriminalen kan genom-
föra såväl skatte- som skattebrottsutredningen. Länsstyrelsen i Stockholms
län anser att argumenten för reformen, att seriekopplingen och
dubbelarbetet skall försvinna, motsägs av att det inte är tänkt att ske någon
samordning mellan den fiskala utredningen och skattebrottsutredningen
samt att sekretess skall råda mellan verksamhetsgrenarna. Flera åklagar-
myndigheter, Jusek, Industriförbundet och Svenska Arbetsgivareföreningen
har liknande uppfattningar. Riksrevisionsverket påpekar att det finns en risk
att personalrotationen mellan de fiskala delarna av skattemyndigheten och
skattekriminalen riskerar att bli liten på grund av utbildningskostnader och
att skattekompetensen därför kan bli sämre på grund av att den är en
färskvara. Advokatsamfundet betvivlar att det går att göra en rågång mellan
skattemyndighetens olika verksamheter. Kammarrätten i Jönköping menar
att man med den föreslagna lösningen inte kommer åt flask-
halsproblematiken i förhållande till åklagare vid Ekobrottsmyndigheten.
Även Riksskatteverket påpekar vikten av tillräckliga åklagarresurser för att
nya flaskhalsar inte skall uppstå. Verket anser att processen kan snabbas
upp om Ekobrottsmyndigheten avdelar särskilda åklagare som förunder-
sökningsledare som stöd åt skattekriminalen under den tid då kompetensen
byggs upp.
Skälen för regeringens förslag: Bristerna i nuvarande ordning för
bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten har uppmärksammats i en
rad sammanhang. Från senare år kan bl.a. nämnas riksdagens revisorers
rapport, Den ekonomiska brottsligheten och rättssamhället (Rapport
1993/94.6), som ingående behandlat frågor om myndigheters verksamhet,
effektivitet och organisation. Riksrevisionsverket har i rapporten Tre
skattemyndigheters hantering av skattebrott (RRV 1996:32) redovisat en
granskning av hanteringen av skattebrott vid vissa myndigheter inom
ramen för verkets effektivitetsrevision. Riksskatteverket föreslog i rappor-
ten Skattemyndigheternas medverkan i en effektivare ekobrottsbekämp-
ning (RSV Rapport 1995:9) att skattemyndigheterna skulle biträda åklaga-
re vid förundersökning.
Med utgångspunkt i kritiken mot ekobrottsbekämpningen formulerade
Ekobrottsberedningen i rapporten Effektivare ekobrottsbekämpning
(Ds 1996:1) ett antal krav på ekobrottsbekämpningen i framtiden.
Regeringen ställde sig bakom dessa krav i 1997 års budgetproposition
(prop. 1996/97:1) och i sin skrivelse till riksdagen i oktober 1996 med
lägesrapport i fråga om den ekonomiska brottsligheten (skr. 1996/97:49).
Ställningstagandet i fråga om ekobrottsbekämpningen innebär bl.a. att en
ny myndighet skall inrättas, Ekobrottsmyndigheten.
I syfte att förverkliga kraven på ekobrottsbekämpningen i framtiden har
Ekobrottsberedningen i rapporten Skattekriminal (Ds 1997:23) lagt fram
förslag till en skattekriminalreform. Den innebär att skattemyndigheterna
får i huvudsak samma uppgifter när det gäller att utreda brott inom skatte-
området som tullmyndigheterna redan har när det gäller att utreda brott
inom tullens område. Förslaget innebär att skattekriminalen skall tilldelas
befogenheter i två steg. I det första steget skall befogenheterna i huvudsak
begränsas till att biträda åklagare vid förundersökning i samband med
utredning av skattebrott. I det andra steget, som föreslås träda i kraft efter
beslut av regeringen, skall skattekriminalen få befogenhet att själv besluta
om och leda förundersökning samt att utfärda strafföreläggande. Steg två är
tänkt att träda i kraft först sedan skattemyndigheterna byggt upp en
kompetent och väl fungerande organisation med erfarenhet av brottsutred-
ning. Bland remissinstanserna finns en majoritet för steg ett medan flera är
negativt inställda till att man redan nu tar ställning till den fullt utbyggda
skattekriminalfunktion som steg två innebär. Regeringen delar remiss-
instansernas bedömning att man inte nu bör ta ställning till förslagen om en
fullt utbyggd skattekriminal. Det finns därför inte skäl att i detta samman-
hang närmare gå in på de frågar som ingår i steg två i beredningens förslag.
Diskussionen i det följande begränsas således till Ekobrottsberedningens
förslag avseende steg ett.
Ekobrottsberedningen har funnit att det finns tre huvudorsaker till
prob-
lemen i den nuvarande hanteringen av skattebrottsutredningar. En huvud-
orsak är att flera myndigheter är inblandade i hanteringen av skattebrotts-
ärendena och att dessa myndigheter är seriekopplade till varandra och
därigenom beroende av varandras insatser i ärendehanteringen. Detta i
kombination med att myndigheterna gör olika prioriteringar skapar flask-
halsproblem. En tredje huvudorsak till nuvarande problem är att det finns
kompetensbrister i utredningsorganisationen.
Regeringen instämmer i likhet med remissinstanserna i huvudsak
med beredningens problembeskrivning.
En fråga som tas upp av några remissinstanser är om inte nuvarande
problem kan lösas genom att polis och åklagare tillförs ytterligare resurser.
Det finns enligt regeringens mening främst två starka skäl emot att till-
skjuta ytterligare resurser inom ramen för den befintliga organisatoriska
lösningen. Det ena är att de strukturella problemen inom ekobrottsbekämp-
ningen enligt vår bedömning i hög grad påverkar effektiviteten i
skattebrottsutredningarna. Detta är en viktig orsak till att ekobrottsbe-
kämpningen trots ett ambitiöst anslag och trots resursförstärkningar inte
svarat mot de berättigade kraven på en effektivare verksamhet. Det andra
skälet är kopplat till vad som nu sagts, nämligen att tidigare erfarenheter
tydligt visar att stärkta och riktade resurser i längden inte inneburit någon
märkbar förbättring. En lösning av problemen med hanteringen av skatte-
brottsutredningar bör därför enligt regeringens mening sökas på annat håll
än genom ytterligare resurstilldelning till befintliga organisationer.
Skattebrottsutredningar har många särdrag i förhållande till
brottsutred-
ningar i allmänhet, bl.a. genom att de kräver särskilda kunskaper om hur
skattesystemet och dess kontrollfunktioner fungerar. Skattebrott förekom-
mer vidare, enligt uppgift från polis och åklagare, i förhållandevis stor
utsträckning som enda eller dominerande brottslighet. Som närmare ut-
vecklats under avsnitt 4.6 fanns år 1995 omkring 1 200 skattebrottsutred-
ningar vid polisen och för år 1996 uppskattas antalet rena skattebrotts-
utredningar uppgå till ca 2 000. Det finns skäl att anta att antalet misstänkta
skattebrott är ännu större med hänsyn till att skattemyndigheterna inte
synes anmäla alla misstänkta skattebrott till åklagaren. Skattebrottens
egenskaper och volym gör det enligt vår mening väl befogat att överväga
om inte utredningsinsatser beträffande skattebrott kan utföras av någon
annan myndighet än polisen.
I den frågan anser några remissinstanser att Ekobrottsmyndigheten bör
utreda skattebrotten.
Ekobrottsmyndigheten kommer att vara en åklagarmyndighet. Den
kommer att vara förlagd till de tre storstadsområdena. I övriga delar av
landet kommer Ekobrottsmyndigheten att ha uppgifter rörande de mest
kvalificerade brottsutredningarna samt ansvar för samordning m.m. Prob-
lemen med hantering av skattebrottsutredningar avser främst de polisiära
resurserna. Ett syfte med att låta en annan myndighet utreda skattebrott är
också att avlasta polisen. Redan med hänsyn till de intentioner som ligger
bakom inrättandet av Ekobrottsmyndigheten är det således enligt regering-
ens mening inte lämpligt att låta ett allmänt och grundläggande utred-
ningsarbete i fråga om alla typer skattebrott utföras inom
Ekobrottsmyndighetens organisation. Vi kan därför inte ansluta oss till
uppfattningen att Ekobrottsmyndigheten skall utreda alla skattebrott oavsett
svårhetsgrad.
I den beskrivna situationen är det enligt vår mening i stället naturligt
att
överväga om det inte vore möjligt att uppnå betydande fördelar i effektivi-
teten av hanteringen av skattebrottsutredningar om man utnyttjar det intima
samband som finns mellan skattemyndighetens skatteutredning och
skattebrottsutredningen genom att ge skattemyndigheterna brottsutredande
uppgifter i fråga om brott inom skatteområdet. Ekobrottsberedningen har
också gjort den bedömningen att stora effektivitetsvinster kan uppnås
genom en sådan omfördelning av arbetsuppgifter. Beredningen menar att
med en sådan organisation kommer man till rätta med huvudorsakerna till
problemen med hanteringen av skattebrottsutredningar nämligen de prob-
lem som hör samman med seriekopplade myndigheter och de som rör
den skatterättsliga kompetensen. Ett syfte med en sådan reform skulle
också vara att höja ambitionen på skattebrottsområdet, vilket bl.a. innebär
att enkla och medelsvåra ärenden i större utsträckning än i dag kan bli
föremål för utredningsinsatser.
Remissinstanserna instämmer i huvudsak i beredningens bedömning att
problemen med seriekoppling upphör i den organisation som beredningen
föreslår och att en generell höjning av den skatterättsliga kompetensen i
skattebrottsutredningar är effektivitetsbefrämjande. Några remissinstanser
har dock ifrågasatt påståendet om att seriekopplingen upphör och att de
antagna effektivitetsvinsterna uppnås. De kritiska instanserna har pekat på
att tjänstemännen vid skattekriminalen måste sätta sig in i ärendet på sam-
ma sätt som en tjänsteman vid polisen nu gör.
Enligt vår mening skulle det vara en viktig fördel för effektiviteten i
hanteringen av skattebrottsutredningar om den myndighet som rapporterar
nästan alla misstänkta skattebrott också har ett ansvar att utföra den därpå
följande brottsutredningen. I en sådan organisation har myndigheten be-
tydligt större möjlighet att anpassa resurserna i de olika verksamheterna till
varandra än om olika myndigheter själva ansvarar för respektive utredning.
Den största vinsten med att låta skattebrott utredas inom skatteför-
valtningen ligger just i att enhetliga prioriteringar kommer att styra hand-
läggningen från det att skatteutredningen inleds till dess att skatteärendet
och, i förekommande fall, brottsutredningen avslutas. Till skillnad från
polisen behöver inte heller en skattebrottsutredande verksamhet inom
skattemyndigheten konkurrera med andra brottsutredningar. Problemen
med seriekopplade myndigheter och flaskhalsproblem borde därför
minska betydligt, om det inrättas en skattebrottsutredande funktion vid
skattemyndigheterna. En sådan omfördelning av arbetsuppgifterna medför
också att polisen avlastas i sitt arbete med skattebrottsutredningar.
Om skattebrottsutredande funktioner inrättas vid skattemyndigheterna
bör det också resultera i positiva effekter när det gäller den skatterättsliga
kompetensen. Som ett exempel på att samlad kompetens kan leda till både
hög effektivitet och hög kompetens kan nämnas tullen. Från många håll har
det framförts att tullens brottsutredande verksamhet, tullkriminalverk-
samheten, bedrivs mycket kompetent och effektivt. Det kan till stor del
antas bero på att tullkriminalen har en dubbel kompetens; man har en
kunskap om tullfrågorna samtidigt som man har den brottsutredande kom-
petensen. Inom Tullverket är det tjänstemän med sedvanlig tullutbildning
som, efter kompletterande utbildning i fråga om brottsutredning, svarar för
utredning av misstänkt varusmuggling och andra brott som utreds inom
tullkriminalerna. Det finns alltså skäl att tro att en samlad kompetens av
både skatteutredande och skattebrottsutredande slag stärker möjligheterna
till en effektiv brottsbekämpning också när det gäller skattebrott.
För att utreda skattebrott behövs emellertid också kompetens i
straffrätt,
straffprocessrätt och polisiära arbetsmetoder. Skatteförvaltningen har i dag
inte så stora kunskaper inom dessa områden. En förutsättning för att en
brottsutredande organisation inom skatteförvaltningen skall kunna införas
är således att den behövliga kompetensen inom dessa områden byggs upp
inom den nya organisationen.
Sammantaget gör vi den bedömningen att det finns tunga skäl som talar
för att effektiviteten i hanteringen av skattebrottsutredningarna påtagligt
förbättras om en funktion för utredning av skattebrott inrättas vid skatte-
myndigheterna.
Om en förvaltningsmyndighet ges brottsutredande uppgifter, som annars
i princip endast finns hos polisen, kan det väcka vissa frågor som berör
rättssäkerheten. Som brottsmisstänkt har den enskilde vissa särskilda
rättigheter som han inte har i en skatteutredning. Även den utredande
myndigheten måste iaktta särskilda bestämmelser i fråga om brottsutred-
ningar. Det är således viktigt att en skattebrottsutredande funktion inom
skattemyndigheterna organiseras på ett sådant sätt att rättssäkerheten säker-
ställs. I det sammanhanget är det en betydelsefull fråga i vad mån
skatteutredningen får användas för att ta fram underlag som kommer till
användning i brottsutredningen, och vice versa.
Brottsutredning och skatteutredning har olika syften och regleras av
olika regelverk. Bestämmelser om skatteutredning finns i skatteförfatt-
ningarna och syftar till att ta fram underlag för en korrekt beskattning.
Brottsutredningsförfarandet regleras i första hand i rättegångsbalken och
syftar till att ta fram underlag bl.a. för åklagarens ställningstagande till om
åtal skall väckas. Myndigheten måste således inte endast iaktta de lagliga
förutsättningarna för att vidta olika slag av utredningsåtgärder utan också
syftet med den utredning som utredningsåtgärden vidtas inom (ända-
målsprincipen). En åtgärd i skatteutredningen får alltså vidtas endast i den
mån den kan motiveras för att fullfölja syftet med den utredningen, dvs. att
ta fram underlag för en korrekt beskattning. En åtgärd inom brottsut-
redningen får på motsvarande sätt vidtas endast i den mån den kan motive-
ras från brottsutredningssynpunkt. Det är alltså med andra ord inte tillåtet
att, med stöd av regelverket för skatteutredningar, ta fram uppgifter som
inte behövs i skatteutredningen men som polisen behöver i brottsutred-
ningen eller vice versa. Ändamålsprincipen skall utgöra ett skydd för den
enskilde.
Sekretesslagen (1980:100) reglerar bl.a. i vilken mån uppgifter får läm-
nas mellan myndigheter. I brottsutredning gäller förundersökningssekretess
enligt bl.a. 5 kap. 1 § sekretesslagen. Uppgifter kan dock lämnas ut till en
annan myndighet bl.a. med stöd av den s.k. generalklausulen i 14 kap. 3 §
efter en intresseavvägning i det enskilda fallet. Härigenom är det i de allra
flesta fall tillåtet för åklagare, polis och tullmyndighet att lämna ut
uppgifter till exempelvis en skattemyndighet som behöver uppgiften i sitt
arbete.
I skatteutredningar gäller skattesekretess enligt 9 kap. 1 §
sekretesslagen
bl.a. för uppgifter om den enskildes personliga eller ekonomiska
förhållanden. Också i detta fall kan dock uppgifter lämnas ut med stöd av
bestämmelser i sekretesslagen, bl.a. 14 kap. 2 § fjärde stycket som innebär
att sekretess inte hindrar att uppgifter som angår misstanke om brott lämnas
till åklagarmyndighet, polismyndighet m.m., om fängelse är föreskrivet för
brottet och brottet kan antas föranleda annan påföljd än böter. Också den
nyss berörda generalklausulen kan tillämpas i många fall.
Samma sekretessregler gäller mellan självständiga verksamhetsgrenar
inom en myndighet (1 kap. 3 § sekretesslagen). Inom tullens område
bedrivs den brottsutredande verksamheten organisatoriskt åtskild från den
fiskalt inriktade verksamheten, dvs. tullfrågor och brottsutredningar
handläggs av skilda tjänstemän. Sekretessreglerna gäller alltså i dag i fråga
om uppgiftsutbyte inom tullverket beträffande uppgifter i tullutredningar
respektive i utredningar om varusmuggling.
Tullens arbetssätt och organisation visar att det är fullt möjligt att
bedri-
va fiskal och brottsutredande verksamhet inom samma myndighet under
former som är betryggande från rättssäkerhetssynpunkt.
En viktig fråga är således hur en skattebrottsutredande verksamhet vid
skattemyndigheten bör avgränsas och organiseras i förhållande till den
fiskala verksamheten. Ekobrottsberedningen har övervägt en ordning där
skattekriminalen tar över skatteutredningen när förundersökning har inletts.
Det skulle enligt beredningen förmodligen innebära vissa rationalise-
ringsvinster eftersom färre personer skulle behöva arbeta med utredningar-
na. Beredningen har dock stannat för att föreslå att den fiskala utredningen
och brottsutredningen skall handläggas separat av olika tjänstemän. En
sådan ordning framstår enligt beredningen som mer betryggande när det
gäller att garantera att ändamålsprincipen upprätthålls i utrednings-
förfarandet. Beredningen har också ansett att en åtskillnad mellan hand-
läggningen av skatteutredning och brottsutredning ligger i linje med vad
som tillämpas av hävd här i landet och som allmänt torde anses naturlig
och rimlig.
Ekobrottsberedningens förslag har i dessa delar fått ett brett stöd
bland
remissinstanserna. Flertalet av remissinstanserna pekar på det angelägna i
att ha en klar rågång mellan den fiskala verksamheten och den brotts-
utredande. I de delar kritik har förekommit har den snarare rört frågan om
den organisatoriska avgränsningen i praktiken kommer att vara ett tillräck-
ligt skydd för ändamålsprincipen än att låta skattekriminalen utföra också
den fiskala utredningen.
Det är enligt vår mening en självklar utgångspunkt för hur en skatte-
brottsutredande funktion inom skatteförvaltningen skall avgränsas och
organiseras att den enskildes rättssäkerhet kan garanteras. En sådan orga-
nisation bör således inte medföra att de gränser som finns mellan skatte-
utredning och skattebrottsutredning blir otydliga. I dag tydliggörs dessa
gränser bl.a. genom att polisen ansvarar för brottsutredningen medan
skattemyndigheterna står för skatteutredningen. I vart fall i ett igångsätt-
ningsskede som det nu är fråga om saknas anledning att frångå en tydlig
organisatorisk gränsdragning mellan de olika slagen av utredningar. Rege-
ringen föreslår därför att den brottsutredande verksamheten skall drivas vid
särskilda enheter inom skatteförvaltningen och att skattebrottsutred-
ningarna skall hållas organisatoriskt åtskilda från skatteutredningarna. De
särskilda brottsutredande enheterna bör enligt vår mening benämnas skatte-
brottsenhet och inte skattekriminal som Ekobrottsberedningen föreslår.
Den avgränsning och organisation som vi föreslår motsvarar således den
som gäller för tullen. Tullkriminalen driver förundersökningen organisa-
toriskt åtskild från den fiskala utredningen, tullutredningen. De erfarenheter
som finns av tullens kriminalverksamhet visar enligt vår mening att den
avgränsning och organisation som vi föreslår utgör ett tillräckligt skydd för
ändamålsprincipen.
Den föreslagna lösningen innebär inte något hinder mot att på samma
sätt som sker i dag låta en skatterevisor eller annan skattetjänsteman som
handlägger skatteutredningen fungera som sakkunnig åt åklagaren och
skattebrottsenheten inom ramen för förundersökningen. Tvärtom kan det
vara betydelsefullt att använda skattehandläggarens kunskaper om de
faktiska omständigheterna i ärendet.
Riksskatteverket bör ha ett övergripande ansvar för verksamheten vid
skattebrottsenheterna på motsvarande sätt som verket har ett övergripande
ansvar för beskattningsverksamheten i landet. På regional nivå bör
skattemyndigheterna ansvara för verksamheten. Riksskatteverkets och
skattemyndigheternas ansvar kommer dock att i betydande mån påverkas
av åklagarnas funktion i verksamheten. Åklagarna styrs ju i administrativt
hänseende av den myndighet de tillhör och av Riksåklagaren.
Sekretesslagens regler om förundersökningssekretess bör kompletteras
så att de gäller fullt ut även för skattebrottsenheterna. Regeringen föreslår
därför ändringar i 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen.

6 Skattebrottsenhetens uppgifter

6.1 Förundersökning

Regeringens förslag: Åklagaren skall leda förundersökningar på
skatteområdet. Skattebrottsenheten skall biträda åklagaren vid
förundersökning i fråga om alla slags brott inom skatteområdet och i
fråga om bokföringsbrott. Skattebrottsenheten skall också kunna bi-
träda åklagaren vid förundersökning i fråga om andra brott, om åkla-
garen finner att det finns särskilda skäl för detta.
Skattebrottsenheten skall självständigt få utföra förenklade brotts-
utredningar, men ges inte några befogenheter att använda straffproces-
suella tvångsmedel.

Ekobrottsberedningens förslag överensstämmer med regeringens
förslag förutom att beredningen föreslagit att man nu skall ta ställning till
att skattekriminalen i en fullt utbyggd skattekriminalverksamhet i vissa fall
skall få leda förundersökningar. Ekobrottsberedningen har också föreslagit
att skattekriminalen i begränsad omfattning skall få använda straffproces-
suella tvångsmedel.
Remissinstanserna: Justitieombudsmannen anser att en skattekriminal
riskerar att prestera ett stort antal utredningar som av åklagarna bedöms
som otjänliga som underlag för åtal och en fällande dom. Riksåklagaren
anser att åklagare alltid skall vara förundersökningsledare. Göteborgs
tingsrätt ser inte någon anledning att anta annat än att förundersökningar
om skattebrott kommer att hålla en tillräckligt hög kvalitet efter införandet
av en skattekriminal. Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker att skatte-
kriminalen skall kunna biträda i förundersökningar utanför skatteområdet
och bedriva förenklade utredningar. Jusek delar beredningens förslag om
avgränsning av skattekriminalens verksamhet, men anser att en åklagare
alltid bör leda förundersökningar där det är aktuellt med tvångsmedel.
Polisförbundet anser att inledning och ledning av förundersökning bör vara
förbehållet åklagare och polismyndighet. Skattekriminalen bör inte heller
ha rätt att utföra förenklade brottsutredningar. Rikspolisstyrelsen anser att
polisen alltid skall vara med genom handräckning vid användande av
tvångsmedel. Riksåklagaren och Polisförbundet avstyrker att
skattekriminalen ges möjlighet att använda straffprocessuella tvångsmedel.
Advokatsamfundet anser det främmande för svensk rättstradition med
polisiär verksamhet inom en förvaltningsmyndighet.

Skälen för regeringens förslag:

Förundersökning

Som angetts i avsnitt 4.3.2 syftar en förundersökning bl.a. till att utröna om
det föreligger ett brott och vem som i så fall skäligen kan misstänkas för
det för att åklagaren skall kunna ta ställning till om åtal skall väckas.
Vid förundersökning i allmänhet fattas beslut om att inleda förunder-
sökning av polismyndigheten eller åklagaren. Om förundersökningen har
inletts av polismyndigheten skall ledningen av förundersökningen övertas
av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet, om inte
saken är av enkel beskaffenhet. Åklagaren övertar också ledningen om det
är påkallat av särskilda skäl. Det är i praktiken alltid en åklagare som in-
leder och leder förundersökning om skattebrott.
Enligt regeringens bedömning bör det alltid vara en uppgift för åklaga-
ren att besluta om att inleda förundersökning och att vara undersöknings-
ledare i de förundersökningar som handläggs vid skattebrottsenhet. Detta
innebär en viktig garanti för effektivitet och rättssäkerhet när skattebrotts-
enhetens verksamhet inleds. Att åklagaren alltid skall inleda förundersök-
ning stämmer också överens med ekobrottsberedningens förslag i fråga om
steg ett och med remissinstansernas synpunkter.
Eftersom förundersökningsledningen kommer att ligga på en åklagare
bör han få bestämma vem som faktiskt skall utföra utredningen. Detta
innebär att utredningsbefogenheterna kommer att ligga hos såväl skatte-
myndigheten som polisen. Härigenom uppnås stora fördelar under framför
allt inledningen av verksamheten. Reformen är tänkt att träda i kraft den 1
januari 1998. Verksamheten kan vid den tidpunkten inte vara igång i full
skala. Riksskatteverket har angett att utredningsverksamheten inledningsvis
kommer att organiseras i storstadsregionerna. Inrättandet av Ekobrotts-
myndigheten innebär stora fördelar när det gäller handläggningen av
skattebrottsutredningar. Myndigheten kommer att få ett direkt operativt
ansvar för utredningsverksamheten i storstäderna och ett samordnings-
ansvar för åklagarverksamheten i övriga landet. Inom organisationen kom-
mer en samlokalisering att ske med åklagarledda arbetsgrupper där poliser
och andra specialister från olika områden samverkar. Med åklagaren som
undersökningsledare i skattebrottmål underlättas också samordningen med
annan ekobrottsbekämpning. Den angivna lösningen möjliggör också en
flexibilitet efter lokala förhållanden samt att åklagarna skiktar ärenden efter
karaktär. Utredningar där man kan förutse ett behov av polisiära insatser
bör läggas hos polisen. Övriga ärenden bör styras till skattemyndigheten.
Enligt vår bedömning är den bästa ordningen att mer övergripande
gränsdragningsproblem löses genom att berörda myndigheter kommer
överens om i vilken omfattning ärenden skall handläggas av skatte-
myndigheten under ett uppbyggnadsskede.

Brott som bör utredas av skattemyndigheten

De argument som har anförts för att skattemyndigheten skall få utföra
förundersökningar har främst bäring på skattebrottslighet. Men även annan
brottslighet kan ha sådant samband med skattemyndigheternas verksamhet
att det är naturligt att skattemyndigheten utför förundersökningen.
Det brott som mest typiskt är nära sammanhängande med många former
av skattebrottslighet, och inte sällan utgör en förutsättning för den
brottsligheten, är bokföringsbrott. På grund av att beskattningen av den
som är bokföringspliktig i allt väsentligt vilar på ett underlag som beräk-
nats på bokföringsmässiga grunder och med iakttagande av god redovis-
ningssed finns en mycket nära koppling mellan beskattning och bokföring.
Bokföringslagens regler faller därför inom skattemyndighetens kompe-
tensområde. När misstanke om bokföringsbrott uppkommer inom ramen
för en skatteutredning kan det därför många gånger vara både praktiskt och
effektivt att låta skattemyndigheten biträda åklagaren vid förunder-
sökningen.
Utöver brott enligt skattebrottslagen och bokföringsbrott finns
ytterliga-
re några brott som faller inom skattemyndighetens verksamhetsområde.
Som exempel kan anges brott som gäller folkbokföringen. Den som under-
låter att fullgöra sin skyldighet att anmäla flyttning kan i vissa fall dömas
till penningböter (25, 26 och 40 §§ folkbokföringslagen [1991:481]).
Också kontroller enligt lagen (1996:598) om kontroll av yrkesmässiga
vägtransporter av mineraloljeprodukter, alkohol och tobak utförs av en
skattemyndighet. I sammanhanget kan nämnas att en skattemyndighet som
fattar misstanke om brott mot förbud att låna pengar av aktiebolag (12 kap.
7 § och 19 kap. 1 § första stycket 4 aktiebolagslagen [1975:1385])
respektive av pensionsstiftelse (11 § tredje stycket lagen [1967:531] om
tryggande av pensionsutfästelse m.m.) är skyldig att anmäla misstanken till
åklagaren (22 § taxeringsförordningen [1990:1236]). De nu nämnda
brotten hanteras redan i nuvarande system i betydande omfattning av
skattemyndigheterna och faller således inom skattemyndigheternas
specialkompetens. Det är därför enligt vår mening både rationellt och
lämpligt att brottsutredningar inom dessa områden handhas av skattebrotts-
enheter inom skattemyndigheterna.
Skattebrottsenheterna bör kunna biträda åklagaren vid förundersök-
ningar om brott inom skatteområdet, även när dessa brott förekommer i
samma utredning som annan brottslighet. Vi anser, liksom ekobrottsbered-
ningen, att skattebrottsenheterna bör kunna biträda åklagaren även vid
förundersökning i fråga om andra slags brott än de vi nu särskilt nämnt, om
det är lämpligt med hänsyn till brottets beskaffenhet och dess samband med
misstänkt skattebrottslighet. Vid blandad brottslighet bör åklagaren ha en
ventil som i det enskilda fallet gör det möjligt att fördela uppgifterna
mellan skattebrottsenheterna och polisen för att åstadkomma en praktisk
och lämplig handläggning i enskilda ärenden. Åklagaren bör dock i dessa
fall kunna uppdra åt skattebrottsenheterna att genomföra utredningen en-
dast om det finns särskilda skäl. Förfalskning är ett brott som, med till-
lämpning av denna ventil, bör kunna utredas av skattebrottsenheterna
exempelvis när det ingår som ett led i skattebrottslighet. En annan sak är att
teknisk expertis från polisen kan behöva anlitas som ett led i förfalsk-
ningsutredningen. Avgörandet ligger emellertid som redan nämnts hos
åklagaren.

Förenklade brottsutredningar

En förundersökning behöver inte genomföras om det ändå finns tillräckliga
skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon
annan påföljd än böter (23 kap. 22 § rättegångsbalken). I vissa enkla fall
finns det alltså möjlighet att utreda brott utan att tillämpa reglerna om
förundersökning. Vid t.ex. många trafikbrott utgör polisens primärrapport
underlag för åklagarens beslut om att väcka åtal eller utfärda strafföreläg-
gande. Utredningsformen benämns i fortsättningen förenklad brottsutred-
ning.
Ekobrottsberedningen har föreslagit att skattekriminalen i likhet med
polisen och tullkriminalen skall få utföra förenklade brottsutredningar.
Beredningen anser att förfarandet för skattekriminalens del har betydelse
särskilt när det gäller att ta fram utredningsunderlag för utfärdande av
strafföreläggande med hänsyn till den nära funktionella kopplingen mellan
strafföreläggandet och det förenklade utredningsförfarandet.
Några remissinstanser, Justitieombudsmannen och Riksåklagaren, anser
att utrymmet för att använda ett förenklat utredningsförfarande är betydligt
mindre än vad ekobrottsberedningen föreställt sig. Bakgrunden till deras
ställningstagande synes främst vara att det enligt deras uppfattning inte
finns några eller i vart fall synnerligen få skattebrottsärenden av så enkel
beskaffenhet att det går att utreda dessa genom ett förenklat utrednings-
förfarande. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det inger betänk-
ligheter att låta skattekriminalen bedriva förenklade brottsutredningar.
Enligt regeringens bedömning är det i dag närmast ogörligt att på ett
tillförlitligt sätt bedöma hur ofta ett förenklat utredningsförfarande kan
komma att användas vid utredningen av skattebrottslighet i framtiden.
Omständigheter som talar mot större volymer är bl.a. att det under 1994
utfärdades endast 120 strafförelägganden för brott mot skattebrottslagen
och uppbördslagen. Till detta kommer att betalbrottet i 6 § skattebrotts-
lagen skall avkriminaliseras den 1 november 1997 (jfr prop. 1996/97:100,
bet. 1996/97:SkU23, rskr. 1996/97:276, SFS 1997:486), vilket kommer att
minska det antal fall som kan tänkas bli föremål för ett förenklat förfaran-
de. Å andra sidan innebär förslagen till skattebrottsenheter en ambitions-
höjning på skattebrottsområdet. Enligt en uppskattning som gjorts av
Riksskatteverket kan det bli aktuellt att utfärda strafförelägganden i minst 1
000 ärenden per år. En viktig punkt i detta är att ärenden som i dag inte
prioriteras skall leda till lagföring. Förutom tveksamheten om antalet
brottsutredningar som kan bedrivas utan att förundersökning inleds har det
enligt regeringens bedömning inte kommit fram något som talar mot att
skattemyndigheterna får göra förenklade brottsutredningar. Enligt vår
uppfattning finns det i stället starka skäl för att låta skattemyndigheterna
självständigt få utföra förenklade utredningar. Rättssäkerhetsaspekterna
kommer även inledningsvis att tryggas genom att en åklagare slutligt tar
ställning till om utredningen ger ett tillräckligt underlag för att utfärda
strafföreläggande och att han, om så inte är fallet, alltid kan välja att låta
inleda en förundersökning.
I vilken takt det förenklade utredningsförfarandet i realiteten skall
läg-
gas på skattemyndigheterna bör dock liksom andra frågor bli en sak för
Riksskatteverket och Riksåklagaren att komma överens om.

Straffprocessuella tvångsmedel

Vårt ställningstagande att åklagare i det nu aktuella perspektivet alltid skall
vara undersökningsledare i skattebrottsenheternas förundersökningar
innebär att endast åklagaren får besluta om tvångsmedel inom skattemyn-
digheternas område.
Ekobrottsberedningen anser att det i vissa fall bör kunna vara en
uppgift
för skattekriminalen att verkställa åklagarens tvångsmedelsbeslut framför
allt i situationer då skattekriminalens skattekompetens kan utnyttjas. Ett
annat argument är att utredningsåtgärderna kan hållas ihop inom
skattekriminalen. Beredningen har därför föreslagit att skattekriminalen
skall få verkställa beslut om husrannsakan och beslag samt åtgärd enligt 27
kap. 15 § rättegångsbalken. Vid fara i dröjsmål föreslås att skattekriminalen
skall få ta egendom i beslag eller vidta åtgärd enligt 27 kap. 15 §
rättegångsbalken utan föregående beslut av åklagaren eller rätten. Sådan
åtgärd skall skyndsamt anmälas till åklagaren som omedelbart skall pröva
om åtgärden skall bestå. När skattekriminalen verkställer ett beslut om
husrannsakan skall myndigheten få bereda sig tillträde till slutet utrymme
eller lokal som inte är bostad, om det behövs för att åtgärden skall kunna
utföras. Beredningens förslag begränsas av att skattekriminalen inte skall
ha befogenhet att utöva våld mot person. Man har därför ansett att skatte-
kriminalen inte heller skall få göra gripande, hämta någon till förhör, göra
kroppsvisitation, ta fingeravtryck m.m. Andra områden som skattekrimi-
nalen enligt förslaget inte skall få ägna sig åt är hemlig teleövervakning och
vissa andra tekniska undersökningar.
Flera remissinstanser har varit kritiska till att ge skattebrottsenheten

befogenheter i fråga om straffprocessuella tvångsmedel.
Regeringen anser att det i och för sig kan finnas skäl att ge
skattebrotts-
enheterna vissa befogenheter i samband med tvångsmedelsanvändning.
Redan nu biträder skatterevisorer ofta polisen vid husrannsakningar.
Tvångsmedelsanvändning är inte heller i övrigt något okänt för
skatteförvaltningen. Skattemyndigheterna verkställer beslut om tvångs-
åtgärder enligt lagen om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet.
Trots detta anser regeringen att skattebrottsenheten inte nu bör få använda
straffprocessuella tvångsmedel. Det kan dock finnas skäl att på nytt ta upp
frågan i samband med en utvärdering av reformen. I de fall där
användandet av straffprocessuella tvångsåtgärder aktualiseras i en skatte-
brottsutredning bör således dessa åtgärder precis som i dag verkställas av
polisen eventuellt med biträde av skattebrottsenheten.

Vissa andra åtgärder under förundersökning

Ekobrottsberedningen anser att skattekriminalen inte skall få göra gripan-
den, hämta personer till förhör, utföra kroppsvisitationer eller ta finger-
avtryck m.m. Argumenten för detta är främst att vissa av åtgärderna förut-
sätter befogenhet att bruka våld mot person eller annars är typiskt polisiära
angelägenheter som det inte kommer att finnas något större behov av inom
skattebrottsutredande verksamheten. Regeringen delar beredningens
bedömning därvidlag. Om det uppstår behov av de nämnda åtgärderna bör
åklagaren som förundersökningsledare i stället begära att polisen
medverkar i nämnda hänseenden.

6.2 Uppgifter utanför förundersökning

6.2.1 Förutredning

Regeringens förslag: Skattebrottsenheten skall få utföra s.k. för-
utredningar.

Ekobrottsberedningens förslag överensstämmer med vårt förslag.
Remissinstanserna: Justitieombudsmannen anser bl.a. att beredningens
ståndpunkt saknar stöd i gällande rätt, eftersom det inte under en för-
utredning går att hämta in uppgifter från någon som under förundersök-
ningen kan komma att misstänkas för brott.
Skälen för regeringens förslag: Åklagarens beslut om att inleda en
förundersökning grundas ofta på en anmälan. Åklagaren kan också inleda
en förundersökning på eget initiativ. I detta ligger att åklagaren ibland kan
behöva komplettera underlaget för att kunna ta ställning till om en förun-
dersökning skall inledas eller inte. Ett sådant inledande utredningsarbete
brukar benämnas förutredning. Förutredningar om skattebrottslighet utförs
i dag av polisen.
De flesta förundersökningar om skattebrott grundas på en anmälan från
skattemyndigheten. Underlaget för anmälan redovisas vanligen i en revi-
sionspromemoria eller en underhandspromemoria. Promemorian utgör i de
flesta fall ett tillräckligt underlag för att åklagaren skall kunna ta ställning

till den objektiva sidan av brottsmisstankarna, alltså frågan om de faktiska
omständigheterna. Det kan dock ibland behövas kompletterande sakupp-
gifter för att göra en inledande bedömning av det subjektiva rekvisitet, dvs.
om det kan antas att den misstänkte handlat med uppsåt eller av vårds-
löshet.
En förutredning kan avse utredningsåtgärder som registerslagning eller
inhämtande av muntliga uppgifter under hand. I regel handlar det om att ta
reda på enkla förhållanden, t.ex. vem som är arbetsgivare till en viss arbets-
tagare eller vem som är legal ställföreträdare för ett bolag. En förutredning
kan också ta sikte på den juridiska bedömningen av föreliggande fakta.
Inrättandet av skattebrottsenheter vid skattemyndigheterna torde inte
påverka behovet av att göra förutredningar. I en organisation där åklagaren
anlitar biträde av en skattebrottsenhet vid förundersökningar om misstänkt
brottslighet inom skatteområdet bör det enligt vår mening vara en uppgift
för skattebrottsenheten att biträda åklagaren i det avseendet.

6.2.2 Underrättelseverksamhet

Regeringens förslag: Skattebrottsenheten skall få bedriva under-
rättelseverksamhet i fråga om brott inom skatteområdet.
Skattebrottsenheten skall få brottsförebyggande uppgifter.

Ekobrottsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens förslag.
Remissinstanserna: Riksåklagaren anser att ett samlat grepp bör tas på
underrättelseverksamheten på ekobrottsområdet och att skatteförvalt-
ningens personal inte skall bedriva sådan verksamhet. Rikspolisstyrelsen
anser att en uppdelning av kriminalunderrättelsetjänsten på skattekriminal,
Ekobrottsmyndighet och polis vore katastrofal. Riksskatteverket anser inte
att frågan om kriminalunderrättelseverksamhet bör anstå. Verket vill att
verksamheten byggs upp på liknande sätt som tullkriminalens
underrättelseverksamhet. Jusek ifrågasätter det meningsfulla i att bygga
upp parallella organisationer inom ekobrottsområdet för spaning, kriminal-
underrättelse, internationella kontakter och brottsförebyggande
verksamhet. Polisförbundet anser att all underrättelseverksamhet bör skötas
av polisen, men är positivt till att skattemyndigheterna deltar i det brotts-
förebyggande arbetet.
Skälen för regeringens förslag: Kriminalunderrättelseverksamhet
tjänar bl.a. till att ta fram underlag för analyser som kan läggas till grund
för vilken inriktning i stort en verksamhet skall ha eller för att initiera
konkreta brottsutredningar. I vid bemärkelse kan underrättelseverksam-
heten sägas syfta till att klarlägga om brottslig verksamhet har förekommit,
pågår eller kan förutses. Kriminalunderrättelseverksamhet rörande ekobrott
förekommer bl.a. vid Rikskriminalpolisens underrättelseenhet. Även vid
länskriminalorganisationen finns underrättelsefunktioner under upp-
byggnad.
Skatteförvaltningen bedriver inom ramen för skattekontrollen en verk-
samhet som har klara beröringspunkter med polisens underrättelseverk-
samhet. För skatteförvaltningens del handlar det om att samla in och ana-
lysera underlag för att ta ställning till inriktningen av skattekontrollen
t.ex. att en viss bransch skall kontrolleras eller att revision skall göras i
ett
visst företag. Ändamålet är således dels att göra skattekontrollen effektiv
dels att skaffa fram underlag för en korrekt beskattning. Det är också
vanligt att det kommer fram uppgifter vid skattekontrollen som väcker
misstankar om brott och som därför anmäls till åklagare. Skatteförvalt-
ningen får vidare en ingående kännedom om förhållanden som kan ha stor
betydelse för den brottsbekämpande verksamheten. Det handlar bl.a. om
branschförhållanden, utländska förhållanden, metoder för skatteundan-
dragande, personer och företag som ofta förekommer i tvivelaktiga affärs-
och skattesammanhang etc.
Det är enligt regeringens mening en mer eller mindre självklar följd av
inrättandet av skattebrottsenheter vid skattemyndigheterna att dessa ges
befogenhet att bedriva kriminalunderrättelseverksamhet när det gäller brott
inom skatteområdet. Om skattebrottsenheten inte får möjlighet att bedriva
underrättelseverksamhet kommer den enligt vår mening att sakna ett
nödvändigt verktyg för att bedriva den skattebrottsutredande verksamheten
på ett effektivt sätt. Det ger också skattebrottsenheterna i princip samma
utredningsverktyg som skattemyndigheterna redan har inom ramen för den
fiskala verksamheten.
Som några remissinstanser har påpekat innebär detta att kriminalunder-
rättelseverksamheten i fråga om brott inom skatteområdet delas upp på
flera myndigheter. Eventuella negativa konsekvenser av en uppdelning av
sådan verksamhet på flera myndigheter bör enligt vår mening inte över-
drivas. Risken för negativa konsekvenser måste även vägas mot de själv-
klara fördelar det innebär att ha specialkunskaper i fråga om skattebrotts-
lighet samlade hos en myndighet. Det har särskilt stor betydelse mot bak-
grund av att skattebrott många gånger begås isolerad från annan kriminali-
tet.
Att skattebrottsenheterna vid skattemyndigheterna ges befogenhet att
bedriva underrättelseverksamhet inom skattebrottsområdet skall dock inte
ses som någon inskränkning av polisens nuvarande uppgifter i fråga brotts-
lighet inom skatteområdet. Det övergripande ansvaret att bekämpa brott
ligger alltjämt hos polisen. Det blir således polisens uppgift att se till att
det
tas ett helhetsgrepp på kriminaliteten inbegripet den inom skatteområdet.
Den föreslagna ordningen medför självfallet att de inblandade
myndigheterna måste skapa olika samarbetsformer så att effektiviteten i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten i övrigt inte förloras.
Skattebrottsenheternas befogenhet att samla in, bearbeta och analysera
information beträffande skattebrottsligheten aktualiserar frågor som rör
behovet av register för skattebrottsutredningar och även vilket slag av
information som bör få registreras. I praktiken kommer skattebrottsen-
heternas underrättelseverksamhet att begränsas av vilka uppgifter som får
registreras och föras med hjälp av automatisk databehandling. Dessa frågor
och vissa andra registerfrågor rörande utredningar om skattebrott m.m.
utreds för närvarande av Skattekriminalregisterutredningen (Fi 1996:15).
Vi återkommer i dessa frågor när utredningen slutfört sitt arbete.

Brottsförebyggande arbete

I regeringens strategi mot ekobrott (skr. 1994/95:217) framhålls att skatte-
kontrollen har en central funktion när det gäller att förebygga kriminalitet
inom skatteområdet. Det innebär att skattemyndigheterna redan i dag ge-
nom skattekontrollen svarar för den förmodligen mest effektiva brotts-
preventiva verksamheten inom sitt område. Någon bestämmelse i instruk-
tionen för skatteförvaltningen som ger skattemyndigheterna möjlighet att
vidta särskilda brottsförebyggande åtgärder finns emellertid inte.
I och med att skattemyndigheterna till stor del kommer att utföra den
brottsutredande verksamheten vad gäller skattebrott bör de också enligt vår
mening utföra särskilda brottsförebyggande insatser i fråga om brott inom
skatteområdet. De brottsförebyggande insatser som avses är av samma slag
som gäller för polisen enligt 2 § polislagen (1984:387). Det kan t.ex.
innebära att skattemyndigheterna ger ut information som syftar till att
förebygga skattebrottslighet. Sådana insatser skulle skilja sig från övrig
information från skatteförvaltningen genom att ha ett uttalat skattebrottsligt
perspektiv i stället för ett skatterättsligt.

6.3 Spaning

Regeringens förslag: Skattebrottsenheterna skall få bedriva spaning i fråga
om brott på skatteområdet.

Ekobrottsutredningens förslag stämmer i huvudsak överens med rege-
ringens förslag.
Remissinstanserna: Justitiekanslern har pekat på att spaningsverksam-
heten enligt förslaget är helt oreglerad. Riksskatteverket vill att verk-
samheten byggs upp på liknande sätt som tullens spaningsverksamhet.
Verket anser att behovet av yttre spaning är större än vad som framgår av
beredningens rapport.
Skälen för regeringens förslag: Spaning kan ingå som ett led både i en
förutredning och en förundersökning. Spaningen syftar i dessa fall till att
skaffa fram underlag för en konkret brottsmisstanke, dvs. det primära syftet
med spaningen är att införskaffa underlag för att bedöma om en
förundersökning skall inledas eller inte eller om åtal skall väckas.
Spaningsverksamheten kan också vara mer allmänt inriktad på att samla in,
bearbeta och analysera information som kan ha betydelse i ett framtida
spanings- eller utredningsarbete.
Det förekommer såväl yttre som inre spaning. Yttre spaning kan bestå i
att hämta in upplysningar genom att observera misstänkta och andra, kart-
lägga kontakter, resor och andra förehavanden etc. Inre spaning avser att ta
fram ett informationsunderlag om exempelvis en person eller ett företag
genom att hämta uppgifter från register, gå igenom arkiverat material eller
på annat sätt bearbeta information inne på polishuset. Skälet kan vara att
man vill få en så fullständig bild av en misstänkt person som möjligt eller
att man vill kartlägga ett antal personer som, mot bakgrund av vad som
redan är känt om dem hos polisen, skulle kunna ha samband med ett brott
som har begåtts men där polisen ännu inte har någon misstänkt gärnings-
man.
Polisens spaningsinsatser som inte utgör ett led i en förundersökning
sker med stöd av 2 § polislagen (1984:387). I princip kan emellertid var
och en som vill, bedriva spaning förutsatt att spaningen inte innefattar
brott, t.ex. ofredande. En annan sak är att vissa inslag i spaningen kan
innebära ingrepp mot enskilda som kan kräva särskilt lagstöd, t.ex. använ-
dande av tvångsmedel.
Spaning utgör i princip en utredningsmetod. Frågan är om det bör ingå i
skattebrottsenheternas uppgifter att utföra spaning.
Spaningsinsatser för utredning av skattebrott förekommer oftast när det
är fråga om blandad brottslighet, dvs. i de fall skattebrott ingår som en del
av kriminaliteten. Spaning i rena skattebrottsutredningar handlar vanligen
om att inhämta uppgifter som också behövs i skattekontrollen, t.ex.
omfattningen av en näringsidkares produktion eller förekomsten av svart
arbetskraft. Någon egentlig skillnad mellan den spaning som i dag sker i
polisens regi och det slag av utredningsverksamhet som bedrivs av
skattemyndigheten i den fiskala verksamheten finns inte. De uppgifter som
behöver samlas in, bearbetas och analyseras är i princip desamma i
skattebrottsutredningen som i skatteutredningen. Vi ser inget skäl att in-
skränka utredningsmöjligheterna i brottsutredningen i förhållande till den
fiskala verksamheten. I skattemyndigheternas uppgifter bör därför ingå att
bedriva spaning i fråga om brott inom skatteområdet i den utsträckning
som tillkommer polisen enligt polislagen. Befogenheten bör således avse
spaning oavsett om en förundersökning har inletts eller inte.
I fråga om yttre spaning är det viktigt att påpeka att skattebrottsen-
heternas personal kommer att sakna många befogenheter som polisen har,
t.ex. möjligheten att använda våld i vissa situationer. Därigenom finns det
en naturlig gräns för skattebrottsenheternas spaningsverksamhet. T.ex. kan
yttre spaning med personal från skattebrottsenheterna komma i fråga en-
dast i okomplicerade fall där situationen framstår som ofarlig.

7 Lagteknisk lösning

Regeringens förslag: Skatteförvaltningens uppgifter vid utredning av
skattebrott regleras i en ny lag, lagen om skattemyndigheters med-
verkan vid brottsutredningar. I den nya lagen ges föreskrifter som
kompletterar rättegångsbalkens regler om förundersökning m.m.
Skatteförvaltningen skall få anmäla skattebrottslighet på bötesnivå till
skattebrottsenheten om den missstänkte kan antas erkänna gärningen.

Ekobrottsberedningens förslag överensstämmer med regeringens
förutom att beredningen föreslagit att alla brott på bötesnivå skall kunna
anmälas till skattekriminalen.
Remissinstanserna tillstyrker eller har inget att erinra mot den lagtek-
niska lösningen som sådan. Justitieombudsmannen anser dock att lagtexten
bör utformas i närmare anslutning till varusmugglingslagen. Riksåklagaren
anser att brottsanmälningar alltid skall göras till åklagare.
Skälen för regeringens förslag: De uppgifter som skattebrottsenheten
föreslås få regleras i dag huvudsakligen i rättegångsbalken. Ekobrotts-
beredningen har bedömt att en lösning innebärande att de nya reglerna förs
in i rättegångsbalken skulle bli snårig och otillgänglig eftersom den
ordning som föreslagits för skattekriminalens del i flera avseenden skiljer
sig från vad som gäller i fråga om polisen. Befintliga regler skulle behöva
byggas ut och modifieras. De skulle dessutom spridas ut på åtskilliga stäl-
len i kapitlen om förundersökning och tvångsmedel. Beredningen har
också funnit det olämpligt att föra in de nu föreslagna reglerna i skatte-
brottslagen (1971:69).
Även om den nya lagen måste läsas mot bakgrund av rättegångsbalken
får en lösning med en särskild lag enligt vår bedömning ändå anses ha
betydande fördelar jämfört med en reglering i rättegångsbalken. En regle-
ring i skattebrottslagen skulle knappast heller ha några beaktansvärda
fördelar gentemot lösningen med en särskild lag. Regeringen delar därför
beredningens överväganden i dessa delar. Motiven för den närmare ut-
formningen av lagen framgår av avsnitt 11.1.
Med den rollfördelning som följer av förslagen i det följande är det
naturligt att de flesta brottsanmälningar från skattemyndigheternas fiskala
gren skall göras till åklagare eftersom det är åklagaren som skall besluta
om förundersökning skall inledas eller inte.
För brott där det finns anledning att anta att förundersökning inte
behö-
ver inledas för att s.k. förenklad brottsutredning är tillfyllest, se avsnitt
6.1,
bör dock anmälan kunna ske till skattebrottsenheten. Avsikten är ju i dessa
fall att skattebrottsenheten skall prestera ett underlag som gör det möjligt
för åklagaren att direkt utfärda strafföreläggande. Om skattebrottsenheten
gör en annan bedömning än skattemyndighetens fiskala gren om
möjligheten att använda sig av förenklad brottsutredning, eller om det
under utredningen framkommer att den misstänkte bestrider ansvar, bör
skattebrottsenheten överlämna ärendet till åklagare.

8 Skatteutredningar vid brottsmisstanke

8.1 Uppgiftsskyldigheten i skatteutredningen

Det svenska systemet för beskattning av inkomst och förmögenhet bygger
sedan början av seklet på uppgifter som den skattskyldige lämnar i själv-
deklarationen. Kontrolluppgiftsskyldigheten, dvs. skyldigheten att lämna
uppgifter till ledning för annans taxering, har efter hand byggts ut.
Löntagarbeskattningen sker numera till stor del på grundval av uppgifter
från tredje man. Fr.o.m. 1995 års taxering förtrycks uppgifter från kontroll-
uppgifterna på den förenklade självdeklarationen. Sker taxeringen på
grundval av en särskild självdeklaration lämnar den skattskyldige uppgifter
i deklarationen. Oavsett vilken typ av deklaration som lämnas, ansvarar
den skattskyldige själv för att uppgifterna är riktiga. De skattskyldiga har
en omfattande uppgiftsskyldighet utöver vad som framgår av dekla-
rationsformulären. Enligt 2 kap. 3 § lagen (1990:325) om självdeklaration
och kontrolluppgifter, LSK, skall var och en, utöver vad som framgår av
formulären, meddela de ytterligare upplysningar som kan vara av betydelse
för egen taxering.
Uppgiftsskyldigheten upphör inte för den skattskyldige när deklara-
tionen lämnats in till skattemyndigheten. Han är också skyldig att med-
verka under en eventuell efterföljande skatteutredning genom att ge in de
handlingar och lämna de uppgifter som behövs för utredningen. Enligt 3
kap. 5 § taxeringslagen (1990:324), TL, får skattemyndigheten förelägga
den som är eller kan antas vara skattskyldig att lämna uppgift, visa upp
handling eller lämna över en kopia av handling som behövs för kontroll av
att uppgifterna i deklarationen är riktiga eller annars för hans taxering. Ett
föreläggande får förenas med vite om det finns anledning att anta att det
annars inte följs.
De bestämmelser om uppgiftsskyldighet, liknande dem i lagen om själv-
deklaration och kontrolluppgifter och taxeringslagen, som tidigare fanns i
bl.a. uppbördslagen (1953:272), mervärdesskattelagen (1994:200) och
lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare finns
numera i skattebetalningslagen (1997:483). Motsvarande bestämmelser
finns också i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter
och tullagen (1994:1550).
För uppgifter som lämnas till skattemyndigheten råder sanningsplikt.
Skriftliga oriktiga uppgifter som skattemyndigheten inte kunnat rätta med
stöd av kontrolluppgift kan medföra skattetillägg enligt skatteförfattning-
arna och i grövre fall påföljd enligt skattebrottslagen (1971:69).
För att en effektiv och likformig beskattning skall kunna åstadkommas
förutsätter beskattningssystemet ändamålsenliga regler för kontroll av att
de skattskyldiga fullföljer sin uppgiftsskyldighet och att skattelagarna
efterlevs. Skattemyndigheten har därför tämligen vida kontrollbefogen-
heter.
Skattemyndigheten får, som tidigare nämnts, förelägga den skattskyldi-
ge att komma in med behövliga upplysningar samt att visa upp kvitton och
liknande handlingar. Om det finns anledning att anta att den skattskyldige
inte kommer att följa föreläggandet får det enligt 3 kap. 5 § TL förenas
med vite. Frågor som aktualiseras av den skattskyldiges uppgifter i dekla-
rationen kan, om han medger det, kontrolleras vid besök hos honom eller
vid annat personligt sammanträffande.
Taxerings- och skatterevision är den djupaste nivån för kontroll av
uppgiftslämnandet. Vid revision kan revisorn granska alla handlingar som
har samband med verksamheten. Revisionen och granskningen får emel-
lertid omfatta endast de handlingar som behövs för att kontrollera att
deklarations- och uppgiftsskyldigheten fullgjorts. Huvudregeln är enligt
3 kap. 10 § TL att revisionen skall bedrivas i samverkan med den skattskyl-
dige. Vid revisionen skall den reviderade ge den hjälp som behövs. Han
skall tillhandahålla de handlingar och lämna de upplysningar som behövs
för granskningen. Vidare skall han lämna tillträde till utrymmen om det
behövs samt om möjligt ställa en ändamålsenlig arbetsplats till förfogande.
Om den reviderade inte medverkar vid revisionen får skattemyndigheten
enligt 3 kap. 12 § sista stycket TL förelägga honom vid vite att bl.a. till-
handahålla handlingar.
Övriga skatter, t.ex. mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter och punkt-
skatter, kontrolleras på liknande sätt.
Om den skattskyldige inte medverkar eller om det finns risk att han
undanröjer bevis kan skattemyndigheten vidta vissa tvångsåtgärder med
stöd av lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsför-
farandet (tvångsåtgärdslagen). Lagen är tillämplig vid revision och annan
kontroll inom skatte- och avgiftsområdet.
Sverige har tillträtt den europeiska konventionen av den 4 november
1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna (Europakonventionen). Konventionen har genom lagen
(1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna inkorporerats i
svensk rätt. I artikel 6 i Europakonventionen garanteras enskilda visst
skydd och vissa rättigheter i brottmål och vid tvister om civila rättigheter
eller skyldigheter.
Skattekontrollutredningen (Fi 1995:05) har i betänkandet Artikel 6 i
Europakonventionen och skatteutredningen (SOU 1996:116) analyserat
hur den enskildes uppgiftsskyldighet i skatteutredningar förhåller sig till
konventionens sjätte artikel, främst mot bakgrund av Europadomstolens
dom i fallet Funke mot Frankrike.

8.2 Konflikten mellan skatteutredning och
skattebrottsutredning

Regeringens förslag: Finns det anledning att anta att den skattskyl-
dige eller, om den skattskyldige är juridisk person, ställföreträdare för
den skattskyldige har begått brott, får den skattskyldige inte föreläggas
vid vite att medverka i utredningen av en fråga som har samband med
den gärning som brottsmisstanken avser.

Skattekontrollutredningens förslag: Utredningen föreslår att beskatt-
ningsmyndigheten inte skall få begära den skattskyldiges medverkan efter
den tidpunkt då myndigheten funnit att den skattskyldige skäligen kan
misstänkas för skattebrott eller brott mot vissa andra författningar utan att
först underrätta den skattskyldige om misstanken och om hans rätt att inte
medverka i skatteutredningen. Detsamma gäller om myndigheten redan
dessförinnan anmält misstanke om brott till åklagaren. Utredningen föreslår
också att reglerna om anmälningsskyldighet i bl.a. skattebrottslagen ändras
så att anmälan till åklagare skall göras senast vid den tidpunkt när någon
skäligen kan misstänkas för brott enligt skattebrottslagen.
Remissinstanserna: Den helt övervägande delen av remissinstanserna
är positiva till någon form av lagreglering men många framför synpunkter
på hur den bör utformas. Adovokatsamfundet menar att den brottsmiss-
tänktes passivitetsrätt spänner över ett vidare fält än skatteutredningar.
Passivitetsrätten bör därför bli föremål för en särskild utredning. Samfundet
anser också att rättspraxis inte ger stöd för uppfattningen att den misstänkte
måste vara kvalificerat misstänkt för att få åberopa passivitetsrätten. Skulle
trots detta en kvalifikationsgrad införas måste den i sådant fall läggas på en
annan nivå för att harmoniera med konventionen. Riksåklagaren för fram
synpunkten att det är naturligt att den skattskyldige inte längre är skyldig
att medverka vid den tidpunkt då förundersökning skall inledas. Svea
hovrätt anser att frågan om vid vilken tidpunkt och under vilka
omständigheter i övrigt skyldigheten att medverka i skatteutredningen skall
upphöra kräver en analys av bl.a. vid vilken tidpunkt skattebrottet
fullbordats och under vilka omständigheter straffrihet på grund av frivilligt
tillbakaträdande upphör. Vad avser tidpunkt för anmälning av
brottsmisstanke menar Riksåklagaren att förslaget innebär ett väsentligt
avsteg från grundläggande principer i rättegångsbalken. I skattebrotts-
utredningar skulle med den föreslagna lösningen förundersökning regel-
mässigt komma att inledas vid en senare tidpunkt än vad som gäller för
andra typer av brottsutredningar. Riksåklagaren anser det principiellt fel-
aktigt och omotiverat att i detta sammanhang senarelägga tidpunkten för
när skattemyndigheterna skall göra brottsanmälan till åklagare. Reglerna
om anmälningsskyldighet och om inledande av förundersökning korre-
sponderar nämligen just av det skälet att åklagaren skall kunna fatta beslut
om att inleda förundersökning när så lämpligen bör ske från brottsutred-
ningssynpunkt. Att avgöra när skälig misstanke föreligger är sedan en sak
för förundersökningsledaren, dvs. i regel för åklagaren. Stockholms Han-
delskammare, Svenska Arbetsgivareföreningen, Bankföreningen, Industri-
förbundet och Svensk Industriförening, som alla hänvisar till ett yttrande
från Näringslivets skattedelegation, pekar på att den stora skillnaden mellan
en brottsutredning och en skatteutredning är att åklagare och polis-
myndighet inte har några tvångsmedel mot den som vägrar att yttra sig,
medan skattemyndigheten i en skatteutredning kan förena ett föreläggande
att visa upp handling med vite. Frågan vid vilken tidpunkt en skatteutred-
ning eventuellt övergår till att bli en brottsutredning är därmed av avgö-
rande betydelse. Det framstår som mycket egendomligt att lägga fram
förslag som flyttar fram tidpunkten för när anmälan skall göras, eftersom
utredningen knyter rättssäkerhetsgarantierna enligt artikel 6 till denna
tidpunkt.
Skälen för regeringens förslag: Enskildas skyldighet att medverka i
skatteutredningar utgör en grundläggande förutsättning för ett rättvist
skattesystem. Skyldigheten är inskriven i åtskilliga lagar på det skatterätts-
liga området. Självklart kan dock ett skattesystem inte fungera enbart på
grundval av uppgifter som de skattskyldiga lämnar frivilligt. Beskattnings-
myndigheterna har därför möjligheter att vitesförelägga i syfte att få den
skattskyldige att lämna uppgifter, visa upp handling eller lämna över en
kopia av handling som behövs för att kontrollera att lämnade uppgifter är
riktiga eller annars för beskattningen av honom eller henne. Även i andra
situationer kan föreläggande förenas med vite. Revision är det kraftigast
verkande medlet för kontroll av uppgiftslämnandet.
En skatteutredning leder inte sällan till att det visar sig att den
skattskyl-
dige har begått ett brott. Förvaltningsmyndigheter som handlägger frågor
om skatter eller avgifter skall enligt 17 § skattebrottslagen (1971:69) när
det inte är obehövligt göra anmälan till åklagaren så snart det finns anled-
ning att anta att ett brott enligt den lagen har begåtts. Utredningen av brot-
tet sker därefter enligt 23 kap. rättegångsbalken vid en förundersökning
som med nu gällande regler utförs av polis och åklagare i samarbete. De
uppgifter som den skattskyldige lämnat till beskattningsmyndigheten i en
skatteutredning, överlämnas i allmänhet till förundersökningsledaren och
blir därefter en del av förundersökningsmaterialet. Mot principen att den
skattskyldige i beskattningsärendet är skyldig att medverka till utredningen
står att någon motsvarande föreskrift inte finns i rättegångsbalken vid
utredningar om brott. Den misstänkte har alltså en rätt att iaktta tystnad
under brottsutredningen.
Skattekontrollutredningen har haft till uppgift att pröva frågor bl.a.
om
hur reglerna om de skattskyldigas skyldighet att medverka i skatteutred-
ningar förhåller sig till Europakonventionen angående skydd för de mänsk-
liga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Den konventionen
gäller sedan år 1995 som lag i Sverige. På grundval av ett avgörande av
Europadomstolen rörande tillämpningen av artikel 6 i konventionen
föreslår utredningen att det i de lagar på skatteområdet där det finns be-
stämmelser om den skattskyldiges skyldighet att medverka i utredningen
införs vissa undantagsbestämmelser. Till sina huvuddrag innebär dessa
bestämmelser att en skattskyldig inte skall vara skyldig att medverka i en
skatteutredning avseende en fråga som har samband med den gärning som
omfattas av en under utredningen uppkommen misstanke om skattebrott.
En överväldigande majoritet av remissinstanserna ställer sig bakom att det
görs begränsningar i de skattskyldigas förpliktelser, men åtskilliga framför
kritik när det gäller frågor om hur systemet bör utformas.
Som Lagrådet påpekar torde den konflikt som finns mellan regelsyste-
men för skatteutredning och skattebrottsutredning och som utgjorde moti-
vet till Skattekontrollutredningens uppdrag att utreda frågan ha motsvarig-
heter på andra rättsområden. Skattekontrollutredningens utredningsuppdrag
avsåg dock endast skatteområdet och det är på skatteområdet som
konflikten är tydliggjord. Regeringen anser det därför angeläget att nu gå
fram med lagstiftning på det område där frågeställningen aktualiseras mest
frekvent och där det också finns ett underlag för ett ställningstagande. Detta
utesluter dock inte att man i ett senare sammanhang, efter ytterligare
utredning, återkommer med förslag som omfattar även andra rättsområden.
Det avgörande av Europadomstolen som Skattekontrollutredningen
bygger sina slutsatser på meddelades år 1993 i fallet Funke mot Frankrike.
Hos Funke hade vid en husrannsakan upptäckts kontoutdrag från utländska
banker som tydde på valutabrott. Fynden ledde inte till åtal men gav
upphov till ytterligare utredningar. På begäran från en fransk tullmyndighet
ålades Funke av fransk domstol att vid vite förete handlingar som utvisade
hans tillgodohavande de tre senaste åren i vissa namngivna utländska
banker. Europadomstolen fann att tullmyndigheten försökt tvinga Funke att
själv presentera bevis om de överträdelser som han påstods ha begått och
att tullagstiftningens speciella karaktär inte kunde berättiga en sådan kränk-
ning av rätten för var och en som är charged with a criminal offence att
förhålla sig tyst och inte behöva bidra till anklagelserna mot sig själv.
Frankrike ansågs därför ha brutit mot artikel 6 i konventionen.
Avgörandet i Funkefallet avser alltså frågor om otillåtligheten av
vites-
föreläggande medan Skattekontrollutredningens förslag avser undantag
från skyldigheten att vid brottsmisstanke medverka vid en skatteutredning.
En betydelsefull fråga i det nu berörda sammanhanget är om den skatt-
skyldige skall behöva informeras om sina faktiska möjligheter att utan
konsekvenser hålla tyst. Enligt utredningens förslag krävs det en sådan
information innan skattemyndigheten begär en medverkan av den som är
skäligen misstänkt för brott rörande utredningen av en fråga som har sam-
band med den gärning som omfattas av brottsmisstanken. Den typen av
upplysningar ges åt alla misstänkta enligt anglosaxisk rätt, men det finns
knappast någonting som tyder på att Europakonventionen skulle ställa
motsvarande krav. Systemet är främmande för svensk rätt och ett införande
av en upplysningsplikt i enlighet med vad utredningen föreslår kan vara
ägnat att bidra till en för svensk rättsuppfattning väsensfrämmande forma-
lisering av bevisrätten utan att i sig öka den skattskyldiges rättssäkerhet.
Det kan i anslutning till detta vara värt att anmärka att i England den skatt-
skyldige normalt är skyldig att medverka i skatteutredningen vid straff-
ansvar, medan några motsvarande regler inte finns i svensk rätt.
Att avgörandet i fallet Funke innebär att de svenska regler som ger
möjlighet till vitesföreläggande i skatteärenden behöver justeras för att det
svenska systemet skall vara helt förenligt med konventionens krav är klart.
Vad frågan gäller är om avgörandena också bör föranleda att den skatt-
skyldige i vissa situationer inte längre skall behöva medverka i skatte-
utredningen. Det finns inte något fall som antyder att Europadomstolen
skulle hysa den uppfattningen att skattskyldiga inte skulle kunna ha en
allmängiltig skyldighet att medverka vid skatteutredningar. Ser man frågan
ur skatterättslig synvinkel är det närmast uppenbart att en i lag fastslagen
allmän skyldighet att medverka i skatteutredningar är ett naturligt element i
beskattningssystemet. En skatteutredning syftar endast till att åstadkomma
ett gott beslutsunderlag i skattefrågan. Skatteutredningen är ingen
brottsutredning och det förefaller inte finnas någonting som talar för att
skatteförfarandet i sig är underkastat de krav som ställs upp i konven-
tionens sjätte artikel. Det kan också ifrågasättas om den skattskyldige över
huvud taget kan sägas vara skyldig att medverka i de fall där det inte får
utövas något tvångsmedel för att förmå honom eller henne att medverka
och inte heller något straffansvar är kopplat till kravet på medverkan. Det
finns därför inte anledning att nu göra avsteg från skyldigheten att med-
verka vid en skatteutredning annat än i den mån detta är befogat av de
hänsyn som måste tas till kravet på en rättssäker process i brottmål. Efter-
som de kraven inte synes innebära mer än att den skattskyldige inte får
tvingas att faktiskt medverka i brottsutredningen mot sig själv, bör enligt
regeringens mening Skattekontrollutredningens förslag genomföras i den
formen att skattemyndigheter under vissa förutsättningar inte tillåts in-
hämta utredning med hjälp av vitesförelägganden. Regeringen föreslår
därför att i taxeringslagen, skattebetalningslagen, lagen om punktskatter
och prisregleringsavgifter samt tullagen införs förbud mot vitesföreläg-
ganden i vissa fall. Med hänsyn till att förslagen är begränsade till skatte-
området är en reglering i lagen (1985:206) om viten inte lämplig.
Lagrådet har i sitt yttrande ifrågasatt om inte bestämmelser om
vitesförbud också borde föras in i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvo-
skatt och i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter.
Enligt Lagrådets mening saknas det också anledning att i skatte-
betalningslagen begränsa förbudet till förelägganden enligt 14 kap. 3 §
och, vad gäller förslaget till ändring i tullagen, begränsa hänvisningen till
68 §.
På skatteområdet finns vitesbestämmelser, förutom i de i remissen upp-
tagna lagarna och i de två lagar som Lagrådet tar upp i sitt yttrande, också i
andra lagar, t.ex. kupongskattelagen (1970:624), lagen (1984:404) om
stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter och fastighetstaxeringslagen
(1979:1152). Andra skattelagar innehåller hänvisningar som omfattar
vitesbestämmelser. Enligt regeringens mening bör de nya reglerna ta sikte
på de bestämmelser som i praktiken kan innebära en kränkning av
passivitetsrätten. De regler om föreläggande att lämna kontrolluppgift som
finns i 3 kap. lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter, 14 kap. 4 §
skattebetalningslagen, 69 § tullagen samt 3 kap. 5 § lagen om punktskatter
och prisregleringsavgifter som ju innefattar kontroll av annan än upp-
giftslämnaren bör därför inte omfattas. Inte heller bör reglerna om före-
läggande att lämna deklaration omfattas. Europadomstolens praxis ger som
redan nämnts knappast underlag för att anse att ett föreläggande att lämna
deklaration kränker passivitetsrätten. Förfarandereglerna i lagen om
arvsskatt och gåvoskatt skiljer sig i betydelsefulla avseenden från
regelverket i övrigt inom skatteområdet. Lagen är för närvarande föremål
för översyn. Inom ramen för den översynen bör också övervägas om
bestämmelser om vitesförbud i vissa situationer bör föras in i en ny
lagstiftning. Regeringen anser mot bakgrund av det anförda att
regelförändringarna bör omfatta förelägganden att lämna uppgift, visa upp
handling eller lämna över en kopia av handling som behövs för kontroll av
att uppgifterna i den enskildes deklaration är riktiga och förelägganden om
att fullgöra skyldigheter vid revision. Regeringen anser det inte lämpligt att
som Lagrådets förslag innebär vitesförbudet får olika omfattning i
skattelagarna beroende på den lagstiftningsteknik som använts i den
enskilda lagen.
De omedelbara konsekvenser man kan dra av Funkefallet begränsar sig
till en mycket speciell situation, nämligen den där den skattskyldiges med-
verkan avser framtagandet av handlingar vilka faktiskt sett inte gärna kan
komma att bli annat än bevis om lagöverträdelser. En reform bör emellertid
inte begränsa sig till sådana omedelbara konsekvenser av fallet. Som redan
angetts täcker utredningens förslag in alla de fall där den skattskyldige
skulle ha haft att medverka i en utredning av en fråga som har samband
med den gärning som omfattas av en under utredningen uppkommen
brottsmisstanke. Regeringen menar att samma avgränsning bör gälla ett
förbud mot vitesförelägganden. Att grunden för misstanken om brott till-
förts skatteärendet från en annan skatteutredning eller från en förunder-
sökning rörande brott bör inte tillmätas någon betydelse. Även i detta fall
bör således förbudet mot vitesföreläggande kunna bli tillämpligt.
Utredningsförslaget är begränsat till att avse misstankar om brott
enligt
skattebrottslagen eller brott mot 12 kap. 7 § aktiebolagslagen (1975:1385),
2 kap. 6 § stiftelselagen (1994:1220) eller 11 § tredje stycket lagen
(1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. eller annat brott som
skattemyndigheten avser att anmäla till åklagaren. Regeringen har den
uppfattningen att varje försök att avgränsa vilka brott som skall omfattas
leder till gränsdragningsproblem och ser inget hinder mot att förbudet mot
att i vissa situationer använda vitesförelägganden formellt får ta sikte på
samtliga typer av brott. Förbudet mot vitesförelägganden bör alltså inte
begränsa sig till fall där det föreligger misstankar om en viss typ av brotts-
lighet. Att det praktiskt sett endast blir fråga om brott mot skattelagstift-
ningen är en annan sak.
Förbudet i vissa fall mot att använda vitesföreläggande förutsätter
givet-
vis att det finns en brottsmisstanke. En brottsmisstanke kan variera i styrka
och i rättegångsbalken förekommer flera uttryck för att beskriva skilda
styrkegrader. En förundersökning i brottmål skall sålunda enligt 23 kap. 1
och 3 §§ rättegångsbalken inledas av polismyndighet eller åklagare redan
när det finns anledning att anta att ett brott har förövats. En misstanke som
har vuxit i styrka kan innebära att en skattskyldig är skäligen misstänkt.
När misstanken är så stark skall enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken en
misstänkt underrättas om misstanken när han hörs. Skattekontrollutred-
ningen föreslår, med utgångspunkt i åtskilliga av Europadomstolen pröva-
de fall, att den tidpunkt vid vilken en skattskyldig inte längre skall vara
obligatoriskt skyldig att medverka i skatteutredningen bestäms till när
misstankens styrka nått den senare graden. Utredningen ser en koppling till
en regel i 17 § skattebrottslagen som enligt sin nuvarande lydelse innebär
att en skattemyndighet i normala fall skall göra en anmälan till åklagaren så
snart det finns anledning att anta att brott enligt skattebrottslagen har
begåtts. Utredningen föreslår att den regeln ändras till att gälla den tidpunkt
då någon skäligen kan misstänkas för brott enligt skattebrottslagen.
Utredningen menar nämligen att det är naturligt att anmälningstidpunkten
knyts till den tidpunkt då rätten att vara tyst inträder och att den nuvarande
regeln leder till onödiga anmälningar och därmed till obehag för de
skattskyldiga.
När det först gäller den tidpunkt då en skattemyndighet skall göra an-
mälan till åklagaren är det klart att den nuvarande regeln har ett viktigt
samband med reglerna om förundersökningens inledande och bedrivande.
Dessa regler är motiverade av rättssäkerhetsskäl. Med den lösning rege-
ringen valt för att göra det svenska regelsystemet förenligt med konventio-
nen, och som inte bygger på regler om begränsningar i den skattskyldiges
skyldighet att medverka utan på begränsningar i möjligheten att vitesföre-
lägga, finns det ingen anledning att förskjuta den nuvarande anmälnings-
tidpunkten till en senare tidpunkt. Tvärtom ökar behovet av den nuvarande
klara gränsdragningen mellan skatteutredning och förundersökning med
hänsyn till vårt förslag om att inrätta brottsutredande enheter vid skatte-
myndigheterna (se avsnitt 5). Skulle anmälan inte behöva göras förrän vid
en tidpunkt efter den då förundersökningen inleds, kommer ju faktiskt sett
personer vid skattemyndigheten att fullgöra vissa av en förundersöknings-
ledares uppgifter under en del av utredningsstadiet. Regeringen anser
därför att det inte finns skäl att ändra reglerna om den tidpunkt vid vilken
skattemyndigheter skall göra en brottsanmälan.
Trots att anmälningstidpunkten får förbli oförändrad kan man tänka sig
att regler om förbud mot vitesföreläggande i vissa situationer begränsas till
sådana fall där misstanken om brott har nått sådan styrka att man kan tala
om skälig misstanke. Bevisnivån skälig misstanke kan visserligen utifrån
en rent språklig utgångspunkt te sig lättuppnådd, men uttrycket tolkas i
gällande rätt som innebärande att misstanken har en relativt hög styrkegrad.
Det är långt ifrån klart att Europakonventionens krav inte sträcker sig
längre genom att omfatta även fall med lägre grader av styrka hos
misstanken, och det finns inte någon anledning att på den berörda punkten
låta reformen ligga på konventionens marginal. Självfallet finns det också
ett egenvärde i att man har ett så enkelt system som möjligt när det gäller så
svårtillämpade rekvisit som de vilka avser brottsmisstankars styrka. Man
bör alltså inte i onödan använda sig av olika styrkegrader. Mot den
bakgrunden anser regeringen att ett förbud i vissa situationer mot
vitesförelägganden bör inträda vid samma tidpunkt som med nuvarande
regler en brottsanmälan bör göras till åklagaren.
Utredningen gör genom en hänvisning till 17 § skattebrottslagen undan-
tag från sin reglering för det fallet att det kan antas att det brott för vilket

den skattskyldige misstänks inte kommer att medföra någon påföljd enligt
den lagen eller att någon anmälan från skattemyndigheten till åklagaren av
någon annan anledning är obehövlig. Emellertid kan det ju vara så att just
vitesföreläggandet får fram den utredning som får utredningsläget att väga
över så att en påföljd för skattebrott framstår som adekvat. Utrednings-
förslaget gör undantag också för det fallet att en åklagare redan fattat beslut
om att inte inleda förundersökning beträffande den aktuella gärningen eller
att lägga ned sådan förundersökning. Även efter ett åklagarbeslut kan det
dock vara så att just vitesföreläggandet får fram den utredning som får
utredningsläget att väga över och åklagarbeslutet kan alltid återtas när det
finns skäl för det. Regeringen är därför inte beredd att göra några undantag
från den nya regleringen i enlighet med vad utredningen föreslagit.
Det finns anledning att nämna att det i 5 § lagen (1994:466) om sär-
skilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet finns en bestämmelse om
att skattemyndigheten får genomföra en revision i den skattskyldiges verk-
samhetslokaler, bl.a. om den skattskyldige inte medverkat på föreskrivet
sätt. Bestämmelsen är inte på något sätt avsedd att tvinga den skattskyldige
att lägga fram bevisning mot sig själv och det finns därför ingen anledning
att ändra den av konventionsskäl (jfr RÅ 1996 ref. 97).
Regeringen vill också påpeka att de förslag som regeringen nu lägger
fram inte har den betydelse för utredningssituationen i ett skatteärende att
de kan få några återverkningar på frågor om bevisbörda och beviskrav i
skatteärenden. På den punkten har regeringen samma inställning som
utredningen.
Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1998. Några över-
gångsbestämmelser föreslås inte.
Det finns skillnader i regleringen av viten så till vida att enligt
tullagen
kan ett vitesföreläggande överklagas. I övrig skattelagstiftning är inte
vitesföreläggandet överklagbart. I stället får vid prövning av en ansökan
om utdömande av vite även vitets lämplighet bedömas. Lagrådet påpekar
att den valda regleringen, såvitt gäller det föreslagna vitesförbudet i
tullagen, innebär att de nya bestämmelserna skall tillämpas i fråga om viten
som förelagts före ikraftträdandet men som till följd av överklagande
prövas efter nämnda tidpunkt. Besvärsinstansen och den instans som med-
delade det överklagade beslutet kommer med andra ord att tillämpa skilda
regelsystem. En sådan ordning brukar normalt undvikas, men med tanke på
angelägenheten av att den åsyftade anpassningen till Europakonventionen
inte onödigtvis begränsas har dock Lagrådet inget att erinra mot den före-
slagna lösningen. I tydlighetens intresse borde dock frågan kommenteras i
det fortsatta lagstiftningsarbetet. Vad gäller vitesföreläggande som med-
delas med stöd av övriga i remissen berörda lagar torde enligt Lagrådet
motsvarande övergångsfråga inte uppkomma.
Som Lagrådet påpekar innebär frånvaron av övergångsbestämmelser att
de nya bestämmelserna skall tillämpas vid prövning som sker efter ut-
gången av år 1997. Detta gäller även vid prövning i högre instans (se RÅ
1996 ref. 57 och RÅ 1988 ref. 132). Den av Lagrådet påpekade effekten
torde uppkomma även i fråga om annan skattelagstiftning vid prövning
efter utgången av år 1997 av en ansökan om utdömande av ett vite som
förelagts före lagens ikraftträdande. Ett vite bör inte dömas ut om det vid
tiden för utdömandet kan konstateras att situationen omfattas av vitesför-
budet. Vid prövningen skall ju vitets lämplighet bedömas. Det kan också
konstateras att Europakonventionen, som det föreslagna vitesförbudet
grundar sig på, sedan den 1 januari 1995 är inkorporerad i svensk rätt (SFS
1994:1219). Gällande tolkningsprinciper torde normalt innebära att för det
fall skattelagstiftningen strider mot Europakonventionen så har konven-
tionen företräde (jfr RÅ 1997 ref. 6, prop. 1993/94:117 och bet.
1993/94:KU24). Enligt regeringens mening har därför frågan om över-
gångsbestämmelser i förevarande fall underordnad betydelse.

9 Skattetillägg vid periodiseringsfel

Regeringens förslag: Uttagsnivån på skattetillägg vid oriktig uppgift
avseende periodiseringsfel eller därmed jämställd fråga halveras.

Riksskatteverkets förslag: Skattetillägg vid periodiseringsfel enligt
mervärdesskattelagen (1994:200) och lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter skall sättas ned till 5 %.
Industriförbundets förslag: Skattetillägg vid periodiseringsfel avseen-
de mervärdesskatt och punktskatter skall utgå endast i form av en kostnads-
ränta. Vidare föreslås att eftergiftsgrunderna skall mjukas upp och att
skattetilläggsinstitutet skall ses över i sin helhet.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig är positiva
till en förändring av skattetilläggsreglerna vid periodiseringsfel. Flertalet
stöder härvid Industriförbundets förslag. Många menar att en översyn av
skattetilläggsreglerna bör komma till stånd. Ett mindre antal har uttalat sig
om förslaget om ändring av eftergiftsgrunderna. Utfallet i denna del är
blandat.
Skälen för regeringens förslag: För att skattesystemet skall kunna
fungera tillfredsställande är det en nödvändig förutsättning att uppgifts-
skyldigheten fullgörs på ett riktigt sätt. Skattemyndigheterna är beroende
av att det finns effektiva sanktioner mot dem som lämnar oriktiga uppgifter
i deklarationer, kontrolluppgifter etc. eller lämnar sådana uppgifter för sent
eller inte alls. Förutom skattetillägg och förseningsavgift finns i sank-
tionshänseende bestämmelser i skattebrottslagen (1971:69).
Ärenden om skattetillägg handläggs av beskattningsmyndigheterna vid
sidan av det straffrättsliga systemet. Skattetillägg påförs i princip på objek-
tiva grunder, dvs. utan krav på uppsåt eller oaktsamhet. I de flesta fall är
skattetillägg den enda reaktionen från samhällets sida. Varje år tas ca 50
000 skattetillägg ut vid inkomsttaxeringen och ungefär lika många på
mervärdesskatteområdet.
Skattetillägg påförs skattskyldiga som lämnat oriktig uppgift i deklara-
tion eller annat skriftligt meddelande till ledning för beskattningen. Skatte-
tillägget uppgår vid inkomsttaxeringen till 40 % och på mervärdesskatte-
och punktskatteområdena till 20 % av det skattebelopp som inte skulle ha
påförts den skattskyldige eller som felaktigt skulle ha räknats honom till
godo om den oriktiga uppgiften godtagits. Skattetillägget uppgår dock till
20 respektive 10 % när den oriktiga uppgiften avser periodisering eller
därmed jämställd fråga.
Den lägre uttagsnivån på skattetillägg vid periodiseringsfel tillkom
genom lagstiftning år 1991 (prop. 1991/92:43, bet. 1991/92:SkU7, rskr.
1991/92:100, SFS 1991:1902 m.fl.). Frågan om lägre skattetillägg hade då
diskuterats under en längre tid mot bakgrund av att det i dessa fall ofta inte
är fråga om något egentligt skatteundandragande utan om en förskjutning
av beskattningen mellan beskattningsperioder.
Det är inte helt problemfritt att avgränsa de situationer som omfattas
av
den lägre sanktionen. Genom uttryckssättet periodisering eller därmed
jämställd fråga understryks att bestämmelsen är tillämplig inte enbart när
det är fråga om fel som i redovisningsteknisk mening anses vara periodi-
seringsfel utan också i andra fall som i avgiftshänseende bör jämställas
med periodiseringsfel (prop. 1991/92:42 s. 110).
Skattetillägget kan efterges om felaktigheten eller underlåtenheten kan
antas ha ett sådant samband med den skattskyldiges ålder, sjukdom, bris-
tande erfarenhet eller liknande förhållande att den framstår som ursäktlig.
Detsamma gäller om den framstår som ursäktlig med hänsyn till uppgiftens
beskaffenhet eller annan särskild omständighet eller om det framstår som
uppenbart oskäligt att ta ut skattetillägget. Att fråga är om ett
periodiseringsfel är dock inte i sig grund för eftergift. Felets art har redan
beaktats genom den lägre uttagsnivån för skattetillägget. I stället får
bedömas om det finns grund för eftergift i varje enskilt fall. I rättspraxis har

ansetts att enbart det förhållandet att ett skattetillägg uppgår till ett
avsevärt
belopp inte utgör en sådan omständighet som gör eftergiftsgrunden
uppenbart oskäligt tillämplig (jfr RÅ 1995 ref 5).
Såväl Riksskatteverket som Industriförbundet har pekat på att
förhållandevis enkla fel i kombination med korta redovisningsperioder kan
leda till skattetillägg som knappast framstår som rimliga i förhållande till
felens art. Riksskatteverket och Industriförbundet har i sina skrivelser
redovisat ett stort antal exempel på fall där bestämmelserna om
skattetillägg vid periodiseringsfel slagit på ett olyckligt sätt.
Samtliga remissinstanser ställer sig bakom att reglerna om skattetillägg

vid periodiseringsfel ändras. De flesta förordar Industriförbundets förslag.
Regeringen delar uppfattningen att något bör göras åt skattetillägget i
dessa fall. I valet mellan Riksskatteverkets förslag och det förslag som förts
fram av Industriförbundet kan konstateras att Riksskatteverkets förslag är
enkelt såväl att genomföra som att tillämpa genom att det enbart utgör en
halvering av gällande procentsats. Det bryter inte heller på något avgörande
sätt systematiken i nuvarande regelsystem om man bortser från det
förhållandet att hanteringen av ytterligare en procentsats i
skattetilläggssystemet är en komplikation. Av Industriförbundets skrivelse
framgår dock att enbart en halvering av uttagsprocenten enligt förbundet
inte löser problemen helt; tilläggen kan även fortsättningsvis bli högre än
vad i varje enskilt fall kan ses som motiverat. Industriförbundets förslag att
skattetillägget skall utgå i form av en kostnadsränta har den fördelen att
sanktionen sätts i relation till den ränteförlust staten åsamkats på grund av
den oriktiga uppgiften. Ett sådant synsätt avviker dock helt från
skattetilläggssystemet i övrigt och inrymmer också andra komplikationer.
Industriförbundet knyter i sin framställning an till kostnadsräntan i
skattebetalningslagen. Även om själva ränteberäkningen i sig inte är komp-
licerad skulle för skattetilllägg vid periodiseringsfel krävas ett system vid
sidan av såväl skattekontosystemet där ju ränta utgår endast vid
underskott på kontot som det nuvarande ADB-stödet vid påföring av
skattetillägg. Skatteförvaltningens resurser är ytterligt ansträngda med
anledning av den systemutveckling som krävs inför ikraftträdandet av
skattekontosystemet den 1 november 1997. Det är därför inte möjligt att nu
utveckla ett särskilt system för beräkning av skattetillägg vid periodise-
ringsfel. Ett senare ikraftträdande av ändringen i skattetilläggsreglerna än
den 1 januari 1998 är inte önskvärt. Att utfoma en sanktionsregel med
anknytning till ränta är inte heller någon enkel uppgift, särskilt om en sådan
regel inte bör begränsas till mervärdesskatt och punktskatter utan omfatta
även andra skatteslag.
Regeringen avser att inom kort tillsätta en utredning med uppdrag att se

över skattetilläggsinstitutet i sin helhet. Det är emellertid angeläget att i
avvaktan på resultatet av utredningens arbete redan nu föreslå ändringar i
sanktionssystemet vad avser periodiseringsfel. Mot denna bakgrund anser
regeringen att Riksskatteverkets förslag om en halvering av uttagsprocen-
ten i fråga om skattetillägg vid periodiseringsfel är att föredra framför
Industriförbundets förslag. En eventuell ränteanknytning av skattetillägget
vid periodiseringsfel bör utredas inom ramen för den tilltänkta utredningen.
Förslagen i såväl Riksskatteverkets som Industriförbundets skrivelser
tar
sikte endast på periodiseringsfel i mervärdesskatte- och punktskatte-
deklarationer. Något förslag avseende periodiseringsfel när mervärdesskatt
redovisas i självdeklaration och periodiseringsfel i fråga om andra skatte-
slag läggs inte fram i framställningarna.
Mervärdesskatt redovisas enligt den nyligen beslutade skattebetalnings-
lagen (1997:483) från kommande årsskifte tillsammans med avdragen
preliminär skatt och arbetsgivaravgifter i en skattedeklaration. Även om
några uttalade problem vad gäller periodiseringsfel avseende arbetsgivar-
avgifter inte finns anser regeringen att en skatte- eller avgiftspost i skatte-
deklarationen inte bör särbehandlas i sanktionshänseende. Skattetillägget i
skattebetalningslagen vad gäller oriktig uppgift avseende periodiseringsfel
bör därför halveras.
Skattskyldiga vars beskattningsunderlag för beskattningsåret uppgår till

högst 1 miljon kr får redovisa mervärdesskatten i självdeklarationen. För
denna grupp skattskyldiga kan som argument för en sänkning av avgifts-
uttaget inte åberopas att det är fråga om kortperiodiska redovisningar. Den
typ av fel det är fråga om i skattedeklarationer överensstämmer dock i stort
med dem som förekommer i självdeklarationer. Det finns enligt rege-
ringens mening inte skäl att behandla periodiseringfelen olika enbart bero-
ende på hur skatten redovisas. Regeringen föreslår därför att uttagsnivån
sänks till 5 % även i fråga om mervärdesskatt som redovisas i självdekla-
rationen.
Vad slutligen avser inkomsttaxeringen anser regeringen att en halvering
av procentsatsen är motiverad även här.
Förslaget föranleder ändringar i 15 kap. 1 § skattebetalningslagen
(1997:483), 7 kap. 1 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisreg-
leringsavgifter och 5 kap. 1 § taxeringslagen (1990:324).
Industriförbundet har även föreslagit en ändring i reglerna om eftergift

av skattetillägg. Regeringen finner inte skäl att nu gå in på frågan om
ändringar i eftergiftsbestämmelserna. Frågan om utformningen av efter-
giftsgrunderna bör omfattas av den översyn av skattetilläggssystemet som
regeringen avser initiera.
Förslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998. Några övergångs-
bestämmelser föreslogs inte i lagrådsremissen. Som Lagrådet påpekat
innebär en sådan reglering att den föreslagna halveringen av nivån på
skattetillägg avseende periodiseringsfel kan komma att tillämpas även på
oriktiga uppgifter som lämnats till ledning för tidigare års taxeringar. En
annan lösning valdes när bestämmelserna om en lägre procentsats för
oriktiga uppgifter avseende periodiseringsfel första gången infördes. I det
sammanhanget föreskrevs att de nya bestämmelserna om skattetilägg vid
periodiseringsfel skulle träda i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas första
gången vid 1992 års taxering. Lagrådet menar att en övergångs-
bestämmelse av motsvarande innehåll bör övervägas även nu.
Regeringen föreslår, med beaktande av Lagrådets synpunkter, att de nya
reglerna om skattetillägg vid periodiseringsfel inte skall vara tillämpliga på
förhållanden som är hänförliga till tid före innevarande år. I fråga om
taxeringslagen innebär det att de nya bestämmelserna skall tillämpas första
gången vid 1997 års taxering. Motsvarande övergångsbestämmelser
föreslås beträffande punktskatter. Tillämpningen av de nya
bestämmelserna avseende arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt för tid
före den 1 januari 1998 föreslås reglerad i en ny punkt 11 i
övergångsbestämmelserna till skattebetalningslagen.

10 Ikraftträdande och ekonomiska konsekvenser

De brottsutredande enheterna inom skattemyndigheterna kommer enligt
vårt förslag att biträda åklagaren vid förundersökning och förutredning och
självständigt utföra förenklade brottsutredningar i fråga om all slags
brottslighet på skatteområdet. De kommer också att bedriva spanings- och
underrättelseverksamhet och få vissa brottsförebyggande uppgifter. Vi
föreslår att de bestämmelser som krävs för genomförandet skall träda i
kraft den 1 januari 1998. Själva genomförandet kommer att ske successivt i
takt med att organisation och kompetens byggs upp. Inledningsvis kommer
det att krävas betydande utbildningsinsatser samtidigt som den operativa
verksamheten kommer att vara av begränsad omfattning. Genom att
åklagarna kan välja att låta skattemyndigheten eller polisen genomföra
förundersökningar säkerställs att övergången kan klaras på ett smidigt sätt.
Antalet utredningar som kommer att handläggas vid skattemyndig-
heterna och hur stora resurser som behövs är svårt att beräkna. Detta beror
bl.a. på att det statistiska underlaget är osäkert. Vidare kommer, som nyss
nämnts, reformen att genomföras successivt i takt med att skattemyndig-
heterna bygger upp kompetens och organisation. Till detta kommer att det
är svårt att förutse hur brottsligheten kommer att utvecklas.
Enligt statistik från Riksskatteverket anmälde skattemyndigheterna år
1995 omkring 3 700 brott till åklagare. Därav avser omkring 2 200 anmäl-
ningar brott mot skattebrottslagen och 1 000 anmälningar brott mot upp-
bördslagen eller andra författningar inom skatteområdet, medan återstoden
eller omkring 500 anmälningar avser annan brottslighet, främst brotts-
balksbrott som bokföringsbrott (ca 200) eller förfalskningsbrott (ca 150).
De nu redovisade siffrorna ger en uppfattning om den yttre ramen för
skattemyndigheternas brottsutredande verksamhet vid en oförändrad am-
bitionsnivå. Antalet brottsanmälningar bör dock minska något eftersom
betalbrottet avkriminaliserats från den 1 november 1997. En faktor som
påverkar i motsatt riktning är den höjning av ambitionsnivån som reformen
innebär i sig. Inte minst gäller det i fråga om att utreda och lagföra brott
som bör kunna avgöras genom strafföreläggande. Enligt vår bedömning är
ekobrottsberedningens skattning av antalet sådana fall till 1 000 per år
rimlig. Uppskattningen får dock mot bakgrund av vad bl.a. Justitie-
ombudsmannen och Riksåklagaren angett i sina remissvar bedömas som
osäker. Sammantaget innebär det anförda att en fullt utbyggd brotts-
utredande verksamhet vid skattemyndigheterna kan beräknas få ett inflöde
av omkring 3 000 4 000 ärenden per år.
Vid bedömningen av resursbehovet är arbetskraftsåtgången för skatte-
brottsutredningar i dag av intresse. På ekorotlarna tjänstgör i dag enligt
uppgifter från Rikspolisstyrelsen omkring 350 380 utredare. Därtill kom-
mer en del utredare som arbetar med ekobrottsutredningar lokalt. Enligt
uppgifter som inhämtats från ett antal ekorotlar utgör ärenden som avser
skattebrottslighet cirka 30 % av antalet ekobrottsutredningar. Arbets-
kraftsåtgången varierar dock från rotel till rotel. Vidare måste beaktas att
det i dag utförs en del dubbelarbete i så måtto att polisekonomer och
sakkunniga revisorer från skattemyndigheterna arbetar jämsides med
polisutredarna. Vid de brottsutredande enheterna vid skattemyndigheterna
kommer däremot utredarna att själva ha en sådan kompetens i skattefrågor
att de i regel kommer att kunna handlägga brottsutredningarna utan sådant
biträde.
Ekobrottsberedningen har beräknat att en fullt utbyggd skattekriminal-
verksamhet i hela landet enligt den långsiktiga lösningen skulle komma att
omfatta totalt 250 personer och kräva en budget på överslagsmässigt 160
miljoner kronor. Mot bakgrund av att de brottsutredande enheter vi föreslår
inte själva kommer att besluta om eller leda förundersökningar och inte
heller utfärda strafförelägganden kommer resursåtgången att bli väsentligt
mindre. Till detta kommer att ärendemängderna kan antas minska något på
grund av avkriminaliseringen av betalbrottet.
Riksskatteverket har i sin fördjupade anslagsframställning för 1997
1999 bl.a. behandlat den brottsutredande verksamhet som föreslagits i
rapporten Skattemyndigheternas medverkan i en effektivare eko-
brottsbekämpning (RSV Rapport 1995:9). Riksskatteverket har bedömt att
den i rapporten föreslagna verksamheten kommer att medföra dels en
engångsutgift på en miljon kronor, dels en årlig resursåtgång på tio miljo-
ner kronor. I budgetunderlaget för perioden 1998 2000 har de totala utgif-
terna av engångsnatur för reformen angivits till fem miljoner kronor.
Regeringen gör bedömningen att verksamheten under ett inledande
skede kan bedrivas utan att skatteförvaltningen tillförs några ytterligare
resurser. Därefter ökar medelsförbrukningen i takt med att verksamheten
byggs upp. Som framgår av 1998 års budgetproposition anser regeringen
att förslagen om en regionalisering av skatteförvaltningen frigör resurser
inom förvaltningen som möjliggör att skattebrottsenheter inrättas utan att
inkräkta på utrymmet för övrig operativ verksamhet.
Även åklagarna och domstolarna kan i ett längre perspektiv komma att
påverkas av den föreslagna reformen bl.a. på den grunden att inrättandet av
särskilda brottsutredande enheter inom skatteförvaltningen möjliggör en
ambitionsökning när det gäller att utreda och beivra brott inom skatte-
området. Det gäller både svårare brott och sådana mindre allvarliga brott
som i dag i praktiken lämnas obeivrade. Ekobrottsberedningen har bedömt
behovet av åklagarinsatser för en fullt utbyggd skattekriminal till omkring
40 årsarbetskrafter. Beredningen har inte uttalat sig om domstolarna.
Att ha en bestämd uppfattning om vilket arbete en fullt utbyggd verk-
samhet i enlighet med det förslag regeringen nu lägger fram kommer att
generera för åklagarnas och domstolarnas del är naturligtvis vanskligt.
Regeringen gör den bedömningen att verksamheten vid åklagarmyndig-
heter och domstolar under i vart fall ett inledande skede inte kräver några
ytterligare resurser.
De övriga förslag som läggs fram i propositionen har inte några ekono-
miska konsekvenser.

11 Författningskommentar

11.1 Förslaget till lag om skattemyndigheters
medverkan i brottsutredningar

Inledande bestämmelser

1 §
I första stycket anges vilka brott som skall omfattas av lagen. Det är fråga
om ren skattebrottslighet men även brott mot låneförbuden i 12 kap. 7 §
aktiebolagslagen (1975:1385) vilka är straffbelagda enligt 19 kap. 1 §
första stycket 4 samma lag och 11 § tredje stycket lagen (1967:531) om
tryggande av pensionsutfästelse m.m. eftersom dessa brott ligger inom
skattemyndigheternas kompetensområde. Låneförbuden skall nämligen
beaktas i den fiskala verksamheten. Även brott mot folkbokföringslagen
(1991:481) kan handläggas av skattemyndigheterna eftersom
folkbokföringen är en uppgift för skatteförvaltningen. Bokföringsbrott bör
också falla inom skattemyndigheternas kompetensområde eftersom
bokföringsbrott ofta är intimt förknippade med skattebrottslighet.
Andra stycket innehåller en regel som gör det möjligt för åklagare att
låta en skattemyndighet medverka vid undersökning också i fråga om annat
brott än som anges i första stycket, om åklagaren finner att det finns
särskilda skäl för detta (se avsnitt 6.1). Med begreppet undersökning avses
såväl förundersökning som andra utredningar som omfattas av lagen.

Förundersökning

2 §
Av första stycket följer att det alltid är åklagare som skall besluta om och
inleda förundersökning inom det område som täcks av lagen. Åklagaren får
vid undersökningens verkställande anlita biträde av skattemyndigheten.
Eftersom paragrafen endast reglerar skattemyndigheternas medverkan i
förundersökning innebär föreskrifterna inte någon begränsning vad gäller
polisens befogenheter att utreda brott. Begränsningen till skattemyndig-
heternas medverkan innebär också att lagens föreskrifter måste läsas mot
den närmare reglering av förundersökningar som ges i 23 kap. rättegångs-
balken. Den nu föreslagna lagen kan därför sägas vara accessorisk till
rättegångsbalkens regler.
Avsikten är att skattemyndigheterna efter en inledande uppbyggnadsfas
av den brottsutredande verksamheten i princip skall utreda samtliga brott
inom sitt område. Även i fortsättningen kan det dock vara lämpligt att
polisen utreder brott på det skatterättsliga området där skattefrågan är av
underordnad betydelse och där befogenheter och kompetens som ligger
inom det rent polisiära området är i förgrunden. Åklagaren kan också i s.k.
samverkansärenden låta polisen stå för vissa delar av utredningen medan
skattemyndigheten tar andra delar.
Av andra stycket följer att åklagaren kan begära hjälp av skattemyndig-
heten i fråga om utredning av brott innan förundersökning hunnit inledas,
s.k. förutredningar (se avsnitt 6.2.1).
Skattemyndigheten får inte verkställa beslut om tvångsmedel, vilket
anges i tredje stycket. Primärt avses härmed de straffprocessuella tvångs-
medel som regleras i 27 och 28 kap. rättegångsbalken. Skattemyndigheten
skall dock inte heller få verkställa andra beslut som innefattar tvång, såsom
beslut om hämtning till förhör eller åklagares beslut om att anhålla en
person i utevaro.
Någon särskild forumregel anser vi inte vara nödvändig. Åklagaren bör i
princip få begära biträde från den skattemyndighet han finner lämplig.

Förenklad brottsutredning

3 §
Skattemyndigheten får enligt första stycket göra s.k. förenklade brotts-
utredningar, dvs. utreda brott utan att tillämpa reglerna om förundersök-
ning. Befogenheten har kopplats till ärenden där åklagaren så småningom
kan antas utfärda strafföreläggande och där skattemyndighetens fiskala del
skall anmäla brottsmisstankarna till brottsutredande enhet (se avsnitt 6.1,
kommentaren till ändringen i 17 § skattebrottslagen [1971:69] samt före-
skrifterna i 23 kap. 22 § rättegångsbalken).
Av andra stycket följer att föreskrifterna i första stycket endast
gäller i
ärenden där den misstänkte fyllt tjugoett år.

Spaning m.m.

4 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om skattemyndigheternas
brottsbekämpande uppgifter utanför en förundersökning. I huvudsak gäller
motsvarande bestämmelser för polisen enligt 2 § polislagen (1984:387).
Första stycket 1 innehåller ett allmänt stadgande om att skattemyndig-
heten får bedriva spaning. De närmare skälen för regeringens förslag i
fråga om spaning framgår av avsnitt 6.3.
I första stycket 2 anges att skattemyndigheterna får bedriva verksamhet
som består i att samla och bearbeta information för att kartlägga om brotts-
lig verksamhet har utövats eller kan komma att utövas. Härmed avses
underrättelseverksamhet i fråga om brott som faller inom skattebrotts-
enhetens område. Definitionen av underrättelseverksamhet är densamma
som regeringen föreslår i prop. 1997/98:11 i fråga om register i Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet (4 § förslag till lag om register i Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet). Beträffande regeringens närmare syn på
skattebrottsenheternas underrättelseverksamhet hänvisas till avsnitt 6.2.
Skattemyndigheterna skall också verka för att förebygga brottslighet
inom skatteområdet, vilket framgår av andra stycket. Den närmare inne-
börden av denna bestämmelse utvecklas i avsnitt 6.2.

Övrigt

5 §
I paragrafen anges att Riksskatteverket har ett övergripande ansvar för
skattemyndigheternas verksamhet i landet. Föreskriften om verkets ansvar
är nödvändig mot bakgrund av att den brottsutredande verksamheten är
skild från verkets ansvar för beskattningen i landet (jfr t.ex. 2 kap. 1 §
taxeringslagen, 1990:324).

Ikraftträdandebestämmelsen

Lagen träder i kraft den 1 januari 1998. De befogenheter som skattemyn-
digheten får enligt lagen kommer dock att kunna tas i anspråk först sedan
kompetens och organisation byggts upp.

11.2 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69)

17 §
Ändringen i första stycket innebär att skattemyndighet får fullgöra anmäl-
ningsskyldigheten till brottsutredande enhet inom skatteförvaltningen om
det inte finns skäl att anta att brottet föranleder annan påföljd än böter och
den misstänkte kan antas erkänna gärningen. Avsikten är att brott där man
kan anta att åklagare efter en förenklad brottsutredning kan besluta om
strafföreläggande skall anmälas till brottsutredande enhet inom skattemyn-
digheten. Övriga brott skall anmälas till åklagare.

11.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

5 kap.
1 §
Ändringarna innebär att reglerna om s.k. förundersökningssekretess skall
gälla i skattemyndigheternas brottsutredande verksamhet. Sekretessen skall
förutom i rena förundersökningar gälla i skattemyndighetens verksamhet i
övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, och i annan
verksamhet hos myndighet för att biträda skattemyndighet med att
uppdaga, utreda eller beivra brott som angår misstanke om att en gäldenär
har begått brott.

9 kap.
17 §
Ändringen innebär att sekretess kommer att gälla inom den brottsutredande
verksamheten hos skattemyndigheterna av hänsyn till skyddet för enskilds
förhållanden av såväl personlig som ekonomisk natur. Sekretesskyddet
gäller, om inte annat följer av 18 §, vid förundersökning i brottmål och i
skattemyndighetens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda
eller beivra brott. För sekretess krävs att det skall kunna antas att den
enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften
röjs.

11.4 Förslaget till lag om ändring i förvaltningslagen
(1986:223)

32 §
Ändringen innebär att bestämmelserna i förvaltningslagens 8 30 §§ inte
kommer att gälla i skattemyndigheternas brottsbekämpande verksamhet.
Motsvarande ordning gäller redan för t.ex. åklagar- och polismyndighets
brottsbekämpande verksamhet.

11.5 Förslaget till lag om ändring i taxeringslagen
(1990:324)

3 kap.
5 och 12 §§
Förslagen innebär att möjligheterna att utfärda vitesförelägganden begrän-
sas i det fall det finns anledning att anta att den skattskyldige, eller om den
skattskyldige är juridisk person, ställföreträdare för den skattskyldige har
begått brott. Motiven till ändringarna utvecklas i avsnitt 8. Förbudet
inträder vid samma tidpunkt som en brottsanmälan bör göras till åklagare.
Detta innebär att det måste föreligga någon faktisk omständighet som tyder
på att brott har begåtts. Bestämmelser om vite finns också i 7 kap. 1 och 2
§§.
Motsvarande ändringar föreslås i skattebetalningslagen, lagen om punkt-
skatter och prisregleringsavgifter och tullagen.

5 kap.
1 §
Genom ändringen halveras skattetillägget vid oriktig uppgift avseende
periodiseringsfel eller därmed jämställd fråga. Motiven till ändringen
framgår av avsnitt 9. Vad som avses med uttrycket oriktig periodisering
eller därmed jämställd fråga har utvecklats i prop. 1991/92:43 om vissa
ändringar i bestämmelserna om skattetillägg, preliminär B-skatt m.m.

11.6 Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483)

15 kap.
1 §
Genom ändringen halveras skattetillägget vid oriktig uppgift avseende
periodiseringsfel eller därmed jämställd fråga. Motiven till ändringen
framgår av avsnitt 9.

23 kap.
2 §
Motiven till ändringen framgår av avsnitt 8.

11.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter

3 kap.
3 och 13 §§
Motiven till ändringarna framgår av avsnitt 8. Se också förslagen till änd-
ringar i 3 kap. 5 och 12 §§ taxeringslagen.

7 kap.
1 §
Genom ändringen halveras skattetillägget vid oriktig uppgift avseende
periodiseringsfel eller därmed jämställd fråga. Motiven till ändringen
framgår av avsnitt 9.

11.8 Förslaget till lag om ändring i tullagen (1994:1550)

74 och 99 §§
Motiven till ändringarna framgår av avsnitt 8. Se också förslagen till änd-
ringar i 3 kap. 5 och 12 §§ taxeringslagen.

Ekobrottsberedningens sammanfattning av
rapporten Skattekriminal (Ds 1997:23)

Ny myndighetsstruktur

Ekobrottsberedningen lade i januari 1996 fram rapporten Effektivare eko-
brottsbekämpning (Ds 1996:1) med förslag om en ny myndighetsstruktur
för bekämpning av ekonomisk brottslighet. Förslaget består av två delar: ett
förslag om inrättande av en ny myndighet, Ekobrottsmyndigheten, och ett
principförslag om inrättandet av skattekriminaler vid skattemyndigheterna.
Förslaget innebär att de flesta slag av ekonomisk brottslighet utreds
vid
Ekobrottsmyndigheten, där åklagare, poliser och olika slag av specialister
arbetar tillsammans i åklagarledda arbetsgrupper. När det gäller skattebrott
innebär förslaget att åklagarna biträds av brottsutredare som ingår i skatte-
myndigheterna (skattekriminal).
I 1997 års budgetproposition har regeringen tagit ställning för att
inrätta
Ekobrottsmyndigheten under år 1997.
Den nu föreliggande rapporten utgör ett detaljförslag till det princip-
förslag om skattekriminalverksamhet som lades fram i rapporten Effekti-
vare ekobrottsbekämpning.

Problembilden

Vårt förslag bygger på att skattebrottsutredningar företer flera viktiga
särdrag i förhållande till brottsutredningar i allmänhet. I flertalet skatte-
brottsutredningar ligger de juridiska svårigheterna främst inom det skatte-
rättsliga området. För handläggningen krävs specialistkompetens i skatte-
frågor, en kompetens som generellt sett finns inom skatteförvaltningen i
högre grad än inom polisen.
Det finns vidare ett nära sakligt samband mellan skattebrottsutredningen

och den bakomliggande skatteutredningen, dvs. den fiskala utredning som
skattemyndigheten har gjort inom ramen för skattekontrollen. Brotts-
utredningen bygger i större eller mindre grad på skatteutredningen och i
enklare fall utgör den färdigställda skatteutredningen (revisionspromemo-
rian) ofta huvudkomponenten i brottsutredningen.
Handläggningsordningen är normalt att skattemyndigheten anmäler
misstänkt brottslighet till åklagaren, som i förekommande fall beslutar om
att inleda förundersökning och att uppdra åt polisen att utföra förunder-
sökningen. Revisorer och andra befattningshavare vid skattemyndigheten
biträder ofta polis och åklagare som sakkunniga.
Erfarenheten har visat på viktiga olägenheter med denna handlägg-
ningsordning. Myndigheterna är seriekopplade i förhållande till varan-
dra. Olikheter i fråga om skilda myndigheters prioriteringar har ofta skapat
flaskhalsar, med stora arbetsbalanser som följd. När handläggningen av ett
ärende har återupptagits har sammanhanget i utredningsarbetet gått
förlorat. De stora arbetsbalanserna av skattebrottsutredningar hos polisen
har lett till att skattemyndigheterna i många fall har funnit det gagnlöst att
anmäla misstänkta skattebrott.

Förebilder

I vårt arbete har vi studerat exempel både i Sverige och utomlands på hur
utredning av fiskal brottslighet kan organiseras så att problem med kom-
petensunderskott och seriekopplade myndigheter inte uppstår. Det hand-
lar i dessa fall om att den fiskala myndigheten svarar för brottsutredande
uppgifter i stället för polisen.
I Sverige har tullverket sådana uppgifter när det gäller att utreda
brott
mot varusmugglingslagen och andra brott inom tullområdet (tullkriminal).
I Tyskland utreds skattebrott vid särskilda skattekriminalenheter som ingår
i skattemyndigheterna. I bägge fallen utövas förundersökningsledningen
som huvudregel av åklagare vid de allmänna åklagarmyndigheterna. Både
den svenska tullkriminalen och den tyska skattekriminalen har vidare
befogenheter när det gäller strafföreläggande. Verksamheten fungerar både
effektivt och rättssäkert. En liknande ordning finns också i vissa andra
länder.

En skattekriminalreform i två etapper

Det förslag till en skattekriminalreform som vi nu lägger fram bygger i
första hand på förebilder från den svenska tullkriminalen. Vi har dock
anpassat förslagen till specifika förhållanden inom skatteområdet.
Förslagen innebär att skattemyndigheterna får i huvudsak samma upp-
gifter när det gäller att utreda brott inom skatteområdet, som tullmyndig-
heterna redan har när det gäller att utreda brott inom tullens område. Med
den viktiga inskränkningen att skattemyndigheterna inte ges polisiära
befogenheter att använda våld i tjänsteutövningen.
Det kommer att ta tid att utveckla en skattekriminalverksamhet med
denna ambitiösa inriktning. Vi föreslår därför att reformen genomförs i två
etapper. I det korta perspektivet ges skattekriminalen mera begränsade
uppgifter och befogenheter. Därigenom får skatteförvaltningen möjlighet
att efter hand och i rättssäkra former växa in i rollen som brottsutredande
myndighet.

Uppgifter

Skattekriminalen skall i första hand utreda brott mot skattebrottslagen
(1971:69) och andra författningar inom skatteområdet. Också bokförings-
brott bör falla inom kompetensområdet, liksom brott mot folkbokförings-
lagen (1994:481). I undantagsfall skall åklagaren kunna uppdra åt skatte-
kriminalen att utreda också annan brottslighet.

Regler för brottsutredningen

De regler i rättegångsbalken m.m. som reglerar förundersökning i allmän-
het skall i princip tillämpas också i fråga om de förundersökningar där
skattekriminalen medverkar. Vissa undantag föreslås dock när det gäller
skattekriminalens befogenheter att använda tvångsmedel. Enkelt uttryckt
skall skattekriminalen kunna använda tvångsåtgärder mot egendom, såsom
husrannsakan och beslag. Däremot inte gripande eller andra tvångsåtgärder
mot person.
Förundersökningen kommer i de flesta fall att ledas av en åklagare vid
Ekobrottsmyndigheten. I det långa perspektivet föreslås att skattekrimina-
len i likhet med polisen och tullkriminalen själv skall få leda förunder-
sökningar om saken är av enkel beskaffenhet.
Skattekriminalen föreslås inom sitt område få också andra uppgifter som
i dag sköts av polisen, nämligen brottsförebyggande arbete, kriminal-
underrättelseverksamhet, spaning och s.k. förutredning.
Polisen kommer att ha kvar vissa uppgifter inom det aktuella brotts-
området. Det gäller särskilt i det korta perspektivet, där åklagaren från fall
till fall skall bestämma om en viss utredning skall handläggas av polisen
eller skattekriminalen eller båda i samarbete. I det långa perspektivet förut-
sätts skattekriminalen i princip utreda alla brott som faller inom dess
område. Men också då kommer polisen i vissa fall att behöva kopplas in,
nämligen när det gäller att genomföra tvångsåtgärder mot person eller
andra åtgärder där skattekriminalen saknar befogenhet. Erfarenheterna från
den tyska skattekriminalen tyder på att polisen endast sällan kommer att
behöva anlitas för sådana uppgifter.
När brottsutredningen rör både skattebrott och annan kriminalitet (blan-
dad brottslighet) kommer både skattekriminalen och polisen att arbeta med
utredningen under samma åklagares ledning. En lämplig form kan vara att
använda gemensamma arbetsgrupper där, allt efter omständigheterna,
skattebrottsutredare från skattekriminalen, poliser och andra ekobrotts-
utredare från Ekobrottsmyndigheten samt narkotikautredare eller andra
poliser från länskriminalpolisen eller Rikskriminalpolisen arbetar under
ledning exempelvis av en åklagare vid Ekobrottsmyndigheten.

Strafföreläggande

I det långa perspektivet föreslås befattningshavare vid skattemyndigheten
få befogenheter att utfärda strafföreläggande. Brottsutredningen förutsätts
därvid i de flesta fall kunna ske med stöd av regler om förenklad brotts-
utredning (jämför 23 kap. 22 § rättegångsbalken). Det innebär att skatte-
kriminalen i enkla fall utreder brottet utan medverkan av åklagare och utan
att bestämmelserna om förundersökningsförfarande blir tillämpliga.
I det korta perspektivet förutsätts att skattekriminalen, efter den
förenk-
lade brottsutredningen, redovisar också dessa enkla ärenden till åklagaren.
Denne kan då utfärda strafföreläggande, om han anser att förutsättningarna
för detta föreligger.
Den föreslagna ordningen gör det möjligt att, utan stora resursinsatser,

beivra sådana enklare brott mot skatteförfattningarna som i dag aldrig
hinner åtgärdas på grund av arbetsbelastningen inom polisen.

Organisation

Skattekriminalverksamheten bör bedrivas vid särskilda enheter som ingår i
skattemyndigheterna. Skattekriminalverksamheten kommer på det sättet att
utgöra en självständig verksamhetsgren i förhållande till skatteförvalt-
ningens övriga verksamhet. Därigenom kommer samma sekretessförhål-
landen att gälla mellan skatteförvaltningens fiskala verksamhetsgren och
skattekriminalen, som i dag gäller i förhållandet mellan skattemyndigheten
och polisen.
För tjänstgöring inom skattekriminalenheterna bör i första hand rekryte-
ras skatterevisorer och andra lämpliga befattningshavare inom skatte-
förvaltningen. Dessa bör ges en kompletterande utbildning i fråga om
brottsutredning. Vi förordar en utbildning på omkring åtta månader, inne-
fattande både teori och praktik på polismyndighet.
Befogenheten att (i det långa perspektivet) utfärda strafförelägganden
bör utövas av högre jurister inom skattemyndigheterna som särskilt för-
ordnas av Riksåklagaren.

Lagteknisk lösning m.m.

Vi föreslår att skattekriminalverksamheten regleras i en ny lag: lagen om
skattemyndigheters medverkan vid förundersökning, m.m. De lagrum som
avses gälla först i det långa perspektivet bör sättas i kraft genom beslut av
regeringen, när kompetens och organisation hos skattekriminalen har byg-
gts upp och verksamheten har nått erforderlig stadga.
Vi förordar att skattemyndigheternas nuvarande, lagreglerade skyldighet
att anmäla misstänkt skattebrottslighet till åklagare modifieras så att
anmälan i stället får göras till skattekriminalen när det gäller brott på bötes-
nivå.
Det bör observeras att en särskild utredare inom kommittéväsendet har
tillkallats för att se över bl.a. frågor om register och sekretess i skatte-
kriminalens verksamhet.

Ekobrottsberedningens förslag till lagtext

1 Förslag till
lag om skattemyndigheters medverkan vid
förundersökning, m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § Denna lag gäller skattemyndigheters medverkan vid förundersökning
och andra åtgärder mot brott inom skatteområdet m.m. (skattekriminal-
verksamhet).

Skattekriminalverksamhet

2 § Skattemyndigheterna bedriver, inom ramen för skattekriminalverk-
samheten, spaning och utredning i fråga om brott som avses i denna lag
samt verkar för att förebygga sådana brott.
Med skattemyndighet avses också Riksskatteverket.

Polisens medverkan

3 § Föreskrifterna i denna lag innebär inte något hinder för polisen att
medverka vid förundersökning i fråga om de brott som avses i 4 § i enlig-
het med vad som följer av rättegångsbalken eller andra författningar.

Förundersökning m.m.

Vilka brott som lagen avser

4 § En skattemyndighet får, i de avseenden som anges i denna lag, med-
verka vid förundersökning som avser
1. brott enligt skattebrottslagen (1971:69),
2. brott enligt 14 § lagen (1996:598) om kontroll av yrkesmässiga vägtran-
sporter av mineraloljeprodukter, alkohol och tobak,
3. brott enligt 19 kap. 1 § 4 aktiebolagslagen (1975:1385),
4. brott enligt 11 § tredje stycket lagen (1967:531) om tryggande av pen-
sionsutfästelse m.m.,
5. brott enligt folkbokföringslagen (1994:481),
6. bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § brottsbalken samt
7. annat brott om åklagaren finner att det finns särskilda skäl för detta.

Tillämpning av rättegångsbalken

5 § För förundersökningens bedrivande gäller reglerna i rättegångsbalken
och andra författningar angående förundersökning i allmänhet, med de
skillnader som följer av denna lag.

Ledning av förundersökning

6 § Förundersökningen inleds av skattemyndigheten eller åklagaren. Har
den inletts av skattemyndigheten och är saken inte av enkel beskaffenhet,
skall ledningen övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan miss-
tänkas för brottet. Åklagaren skall också annars överta ledningen, när det är
påkallat av särskilda skäl.
Åklagare som leder förundersökning får vid undersökningens verkstäl-
lande anlita biträde av skattemyndigheten.

Tvångsmedel

7 § Skattemyndigheten får besluta om och verkställa beslut om tvångs-
medel i samband med förundersökning endast i den mån det följer av 8 10
§§.
Skattemyndighet får inte bruka våld enligt bestämmelsen i 23 § polis-
lagen (1984:387) i vidare mån än som framgår av 10 §.

8 § Skattemyndigheten får verkställa undersökningsledarens, åklagarens
eller rättens beslut om beslag enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken, åtgärd
enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken och husrannsakan enligt 28 kap. 1 §
rättegångsbalken.
När skattemyndigheten leder en förundersökning, får den såsom under-
sökningsledare besluta om åtgärder som avses i första stycket.

9 § Vid fara i dröjsmål eller när skattemyndigheten verkställer ett beslut om
husrannsakan får myndigheten ta egendom i beslag eller vidta åtgärd enligt
27 kap. 15 § rättegångsbalken utan föregående beslut av undersök-
ningsledaren, åklagaren eller rätten. Sådan åtgärd skall skyndsamt anmälas
till undersökningsledaren eller åklagare som omedelbart skall pröva om
åtgärden skall bestå.

10 § När skattemyndigheten verkställer ett beslut om husrannsakan får
myndigheten, även utan föregående beslut av undersökningsledaren eller
åklagaren, bereda sig tillträde till tillslutet utrymme eller lokal som inte är
bostad, om det behövs för att åtgärden skall kunna utföras.

Förenklad brottsutredning

11 § Skattemyndigheten får, utan tillämpning av reglerna om förundersök-
ning, utreda sådan brottslighet som anges i 4 § 1 6 under de förutsättningar
som följer av 23 kap. 22 § rättegångsbalken.

Strafföreläggande

12 § När skattemyndigheten har varit undersökningsledare eller utfört en
brottsutredning enligt 11 §, får en av Riksåklagaren utsedd befattnings-
havare vid skattemyndighet utfärda strafföreläggande i fråga om brott som
avses i 4 § 1 6. Därvid gäller föreskrifterna i 48 kap. rättegångsbalken med
följande skillnader.
1. Vad som sägs i 48 kap. rättegångsbalken om åklagare tillämpas på
befattningshavaren vid skattemyndigheten.
2. Strafföreläggandet får inte avse annat än böter och avgift enligt lagen
(1994:419) om brottsofferfond.
3. Om det är tveksamt huruvida den misstänkte har godkänt föreläggandet,
skall ärendet överlämnas till åklagaren.
I mål om klagan enligt 59 kap. rättegångsbalken på strafföreläggande
som har utfärdats enligt första stycket är allmän åklagare motpart till den
klagande.

Övrigt

13 § I ärenden där den misstänkte inte har fyllt tjugoett årgäller inte vad
som anges i
6 § om skattemyndighetens egen ledning av förundersökningar,
11 § om förenklade brottsutredningar samt
12 § om utfärdande av strafförelägganden.
_________________

1. 6 § första stycket, 8 § andra stycket samt 12 § denna lag träder i
kraft
den dag regeringen bestämmer.
2. I övrigt träder lagen i kraft den 1 januari 1998.
3. Under tiden till dess lagen har trätt i kraft i sin helhet skall
åklagaren,
vid beslut om skattemyndighet skall biträda vid förundersökning, särskilt
beakta utredningens förutsedda svårighetsgrad och vilken erfarenhet skatte-
myndigheten har hunnit skaffa i fråga om brottsutredning.

2 Förslag till
lag om ändring i lagen (1964:167) om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1964:167)1 om unga lag-
överträdare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §2

I denna lag finns särskilda be-
stämmelser om handläggning hos
polis, åklagare och domstol av
mål och ärenden om brott där den
misstänkte inte har fyllt tjugoett
år.
I denna lag finns särskilda be-
stämmelser om handläggning hos
polis, skattemyndighet åklagare
och domstol av mål och ärenden
om brott där den misstänkte inte
har fyllt tjugoett år.

I övrigt gäller rättegångsbalkens regler och andra bestämmelser.

2 §3

Förundersökning mot den som inte har fyllt arton år skall, om det inte
möter hinder, ledas av en åklagare eller polisman som, med avseende på
intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare, är särskilt läm-
pad för uppgiften.
Har den unge tidigare varit
föremål för förundersökning eller
utredning enligt 31 §, skall om
möjligt samma åklagare och
polismän anlitas för den nya för-
undersökningen.
Har den unge tidigare varit före-
mål för förundersökning eller
utredning enligt 31 §, skall om
möjligt samma åklagare och
polismän eller tjänstemän vid
skattemyndighet anlitas för den
nya förundersökningen.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

1 Lagen omtryckt 1994.1760.
2 Senaste lydelse 1994:1760.
3 Senaste lydelse 1994:1760.

3 Förslag till
lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att 17 § skattebrottslagen (1971:69) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §1
Förvaltningsmyndigheter som
handlägger frågor om skatter eller
avgifter skall göra anmälan till
åklagaren så snart det finns
anledning att anta att brott enligt
denna lag har begåtts. Detta gäller
dock inte om det kan antas att
brottet inte kommer att medföra
påföljd enligt denna lag eller om
anmälan av annat skäl inte be-
hövs.
Förvaltningsmyndigheter som
handlägger frågor om skatter eller
avgifter skall göra anmälan till
åklagaren så snart det finns
anledning att anta att brott enligt
denna lag har begåtts. Detta gäller
dock inte om det kan antas att
brottet inte kommer att medföra
påföljd enligt denna lag eller om
anmälan av annat skäl inte be-
hövs. Skattemyndigheter får full-
göra anmälningsskyldigheten till
enhet inom skatte förvaltningen
som handlägger ärenden om
brottsutredning (skattekriminal),
om det inte finns skäl att anta att
brottet föranleder annan påföljd
än böter.

Har i lag eller förordning meddelats bestämmelse som avviker från
föreskrifterna i första stycket gäller den bestämmelsen.
________________________
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Senaste lydelse 1985:105.

4 Förslag till
lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen
(1980:100)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.
1 §2

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till
1. förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål
eller i annan verksamhet för att förebygga brott,
3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud,

4. åklagarmyndighets, polis-
myndighets, tullmyndighets eller
kustbevakningens verksamhet i
övrigt för att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott, eller
4. åklagarmyndighets, polismyn-
dighets, skattemyndighets, tull-
myndighets eller kustbevakning-
ens verksamhet i övrigt för att
förebygga, uppdaga, utreda eller
beivra brott, eller

5. Finansinspektionens verksamhet som rör övervakning enligt insider-
lagen (1990:1342) eller efterlevnaden av 7 kap. 1 § lagen (1991:980) om
handel med finansiella instrument,
om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motver-
kas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.
Motsvarande sekretess gäller i annan verksamhet hos myndighet för att
biträda åklagarmyndighet, polismyndighet, tullmyndighet eller kustbevak-
ningen med att uppdaga, utreda eller beivra brott samt hos tillsynsmyndig-
het i konkurs och inom exekutionsväsendet för uppgift som angår miss-
tanke om att en gäldenär har begått brott som avses i 11 kap. brottsbalken
eller annat brott som har samband med gäldenärens näringsverksamhet.
Motsvarande sekretess gäller i
annan verksamhet hos myndighet
för att biträda åklagarmyndighet,
polismyndighet, tullmyndighet
eller kustbevakningen med att
uppdaga, utreda eller beivra brott
samt hos tillsynsmyndighet i kon-
kurs och inom exekutions-
väsendet för uppgift som angår
misstanke om att en gäldenär har
begått brott som avses i 11 kap.
brottsbalken eller annat brott som
har samband med gäldenärens
näringsverksamhet.
Motsvarande sekretess gäller i
annan verksamhet hos myndighet
för att biträda åklagarmyndighet,
polismyndighet, skattemyndighet,
tullmyndighet eller kustbevak-
ningen med att uppdaga, utreda
eller beivra brott samt hos till-
synsmyndighet i konkurs och
inom exekutionsväsendet för
uppgift som angår misstanke om
att en gäldenär har begått brott
som avses i 11 kap. brottsbalken
eller annat brott som har samband
med gäldenärens närings-
verksamhet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio
år.

9 kap.
17 §3

Sekretess gäller, om inte annat följer av 18 §, i
1. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål
eller i annan verksamhet för att förebygga brott eller som avser register-
kontroll och särskild personutredning enligt säkerhetsskyddslagen
(1996:627),
3. åklagarmyndighets,
polismyndighets, tullmyndighets
eller kustbevakningens
verksamhet i övrigt för att
förebygga, uppdaga, utreda eller
beivra brott
för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att
den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men
om uppgiften röjs.
3. åklagarmyndighets,
polismyndighets,
skattemyndighets, tullmyndighets
eller kustbevakningens
verksamhet i övrigt för att
förebygga, uppdaga, utreda eller
beivra brott
för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att
den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men
om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad
som
föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.
_________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

1Lagen omtryckt 1992:1474.
2Senaste lydelse 1996:1017.
3Senaste lydelse 1996:628.

5 Förslag till
lag om ändring i förvaltningslagen (1986:226)

Härigenom föreskrivs att 32 § förvaltningslagen (1986:226) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32 §1
Bestämmelserna i 8-30 §§ gäl-
ler inte kronofogdemyndigheter-
nas exekutiva verksamhet och
inte heller polis-, åklagar- och
tullmyndigheternas eller kust-
bevakningens brottsbekämpande
verksamhet.
Bestämmelserna i 8-30 §§ gäller
inte kronofogdemyndigheternas
exekutiva verksamhet och inte
heller polis-, åklagar-, skatte- och
tullmyndigheternas eller kust-
bevakningens brottsbekämpande
verksamhet.

________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

1 Senaste lydelse 1988:449.

Förteckning över remissinstanser beträffande
rapporten Skattekriminal

Följande remissinstanser har avgett yttrande. Riksdagens ombudsmän,
Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Hov-
rätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Jönköping, Göteborgs
tingsrätt, Länsrätten i Stockholms län, Generaltullstyrelsen, Riksskatte-
verket, Riksrevisionsverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen
i Älvsborgs län, Föreningen auktoriserade revisorer, Företagarnas Riks-
organisation, Sveriges Industriförbund, Sveriges Advokatsamfund, Svens-
ka Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige och EBM-ut-
redningen.
Sveriges Industriförbund och Svenska Arbetsgivareföreningen har
avgett ett gemensamt yttrande.
Sveriges Akademikers Centralorganisation har överlämnat ett yttrande
från JUSEK.
Tjänstemännens centralorganisation har överlämnat yttranden från
Polisförbundet och Stattjänstemannaförbundet.
EBM-utredning har avgett sitt yttrande i rapporten Ekobrottsmyndig-
heten och den nya organisationen för bekämpning av ekonomisk brottslig-
het.
Finansinspektionen har avstått från att yttra sig.

Skattekontrollutredningens sammanfattning av
delbetänkandet Artikel 6 i Europakonventionen
och skatteutredningen (SOU 1996:116)

Den Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakon-
ventionen) har från och med den 1 januari 1995 inkorporerats i svensk rätt.
Utredningen har bl.a. i uppdrag att analysera hur den enskildes upp-
giftsskyldighet i skatteutredningar förhåller sig till artikel 6 i Europakon-
ventionen samt lägga fram de förslag som motiveras av analysen.
Syftet med artikel 6 är att tillförsäkra den enskilde en opartisk
prövning
av rättsliga anspråk. Artikeln omfattar inte alla ärenden utan bara sådana,
som avser en tvist om en civil rättighet eller skyldighet eller en anklagelse
för brott. I betänkandet redovisas först hur begreppen civila rättigheter och
skyldigheter tolkats vid tillämpning av artikeln. Utredningen redogör där-
efter kortfattat för de rättssäkerhetsgarantier som omfattas av artikeln.
Skattetillägget är en administrativ sanktion vars huvudsakliga syfte är
att
förmå de skattskyldiga att dels fullgöra deklarationsskyldigheten, dels
lämna korrekta uppgifter i övrigt på det sätt som är föreskrivet bl.a. i lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter. Utredningen har
undersökt om det svenska förfarandet vid påförande av skattetillägg kan
anses avse en anklagelse för brott enligt artikel 6. I betänkandet redovisas
några avgöranden från Europadomstolen där domstolen tagit ställning till
hur olika slag av administrativa sanktioner förhåller sig till artikel 6.
Vid bedömningen av om en gärning omfattas av artikel 6 tycks Europa-
domstolen tillämpa två olika tillvägagångssätt. Domstolen har i fallet Engel
m.fl. (dom den 8 juni 1976) lyft fram tre rekvisit som den anser vara
utmärkande för en kriminell handling vid tillämpning av artikeln, nämligen
gärningens klassificering i den nationella rätten, gärningens art och straffets
natur och svårhetsgrad. När det gäller gärningar som traditionellt är
kriminaliserade, såsom t.ex. trafikförseelser, prövar domstolen de tre
rekvisit som medför att beivrandet av en gärning innefattar en anklagelse
för brott vid tillämpning av artikel 6.
När det åter gäller gärningar som traditionellt inte är kriminaliserade
och
som hanteras i ett administrativt förfarande gör domstolen en helhets-
bedömning av de omständigheter som framkommit.
Flera konventionsstater tillämpar administrativa sanktionssystem vid
överträdelser mot skattelagstiftning. Av dessa har Europadomstolen prövat
endast det franska skattetillägget, nämligen i fallet Bendenoun (dom den 24
februari 1994). Domstolen fann vid en helhetsbedömning att fyra faktorer
ledde till att det franska skattetilläggsförfarandet var en anklagelse för brott

enligt artikel 6.
Utredningen anser att en bedömning av om det svenska skattetilläggs-
förfarandet omfattas av artikel 6 i första hand bör göras mot bakgrund av
fallet Bendenoun. I betänkandet görs en jämförelse mellan det svenska
skattetilläggsförfarandet och det franska. Därvid har framkommit att det
svenska skattetilläggsförfarandet i flera väsentliga avseenden avviker från
det franska. Utredningen har vid en helhetsbedömning av hittillsvarande
praxis och annat tillgängligt material funnit att övervägande skäl talar för
att det svenska skattetilläggsförfarandet inte omfattas av artikeln. Utred-
ningens slutsats är att de svenska skattetillläggsreglerna för närvarande inte
kräver någon åtgärd på grund av att de skulle stå i strid med artikel 6.
Utredningen har av samma skäl gjort bedömningen att inte heller reg-
lerna om förseningsavgift står i strid med artikel 6.
Lämnande av en oriktig uppgift kan också få till följd att den
skattskyl-
dige blir eftertaxerad eller efterbeskattad. Eftertaxeringen är ingen sanktion
utan endast en rättelse av taxeringen. Utredningen anser att eftertaxe-
ringsförfarandet inte kan anses avse en anklagelse för brott enligt artikel 6.
Lämnande av oriktiga uppgifter kan slutligen leda till att den
skattskyl-
dige blir anklagad för skattebrott. Skattebrottsutredningen genomförs av
polisen under ledning av åklagaren. Skattemyndigheten är enligt nuvarande
17 § skattebrottslagen (1971:69) skyldig att till åklagaren anmäla misstanke
om brott när det finns anledning att anta att ett brott har begåtts. Vid
anmälan skall myndigheten ange de omständigheter som utgjort grund för
brottsmisstanken. Gränsdragningen mellan utredningarna kompliceras av
att skatterevisorn ofta anlitas som sakkunnig i brottsutredningen och att
uppgifter som lämnas i skatteutredningen kan komma att lämnas över till
brottsutredningen. I skatteutredningen lämnas uppgifter under straffansvar
och uppgifter kan framtvingas genom hot om vite. Vid brottsutredningen
har den som skäligen är misstänkt för brott rätt att tiga och behöver inte
medverka i utredningen.
Eftersom myndigheterna samarbetar under utredningen måste artikel 6
beaktas i skatteutredningen i sådan utsträckning att skattebrottsutredningen
inte kommer i konflikt med artikel 6. Utredningen anser att rätten att tiga i
skattebrottsutredningen i vissa fall kan kränkas genom skyldigheten att
medverka i skatteutredningen. Av denna anledning föreslår utredningen att
det i taxeringslagen (1990:324) m.fl. skattelagar införs bestämmelser som
innebär att den skattskyldige inte längre är skyldig att medverka i
skatteutredningen när sådana omständigheter framkommit att han skäligen
kan misstänkas för skattebrott. Denna rätt att förhålla sig passiv gäller bara
när det är fråga om sådana brott som skall anmälas till åklagaren och bara i
utredningen av sådana frågor som har samband med den gärning som
brottsmisstanken avser. Skyldigheten att medverka återinträder om
åklagaren beslutar att inte inleda förundersökning eller om den läggs ned.
Det är från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att skattemyndigheten beaktar

den skattskyldiges rätt att tiga om han skäligen kan misstänkas för skatte-
brott eller annat brott som myndigheten avser att anmäla till åklagaren.
Utredningen har därför funnit att det är naturligt att tidpunkten för anmälan
av brottet till åklagaren knyts till den tidpunkt då rätten att tiga inträder.
Utredningen föreslår att anmälningstidpunkten i 17 § skattebrottslagen och
andra lagar ändras så att anmälan senast skall ske när någon skäligen kan
misstänkas för brott.
Rätten att tiga inträder enligt förslaget redan vid anmälningstidpunkten

om skattemyndigheten anmält brottet vid en lägre grad av misstanke.
I betänkandet diskuteras slutligen hur tvångsåtgärderna i lagen
(1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet förhåller
sig till artikel 6. Tvångsåtgärderna förutsätter i sig ingen medverkan från
den skattskyldige och bör av den anledningen inte komma i konflikt med
artikel 6. Emellertid är en av grunderna för tillämpning av tvångsåtgärds-
lagen tredska. Utredningen anser att det kan ifrågasättas om det är förenligt
med syftet i artikel 6 att tillämpa tvång på den grunden att den skatt-
skyldige inte frivilligt medverkar i en utredning när det skäligen kan miss-
tänkas att han gjort sig skyldig till ett brott. Utredningen föreslår därför att

grunden tredska inte får tillämpas om den skattskyldige kan misstänkas för
skattebrott.

Skattekontrollutredningens förslag till lagtext

1 Förslag till lag om ändring i
skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att 17 § skattebrottslagen (1971:69) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

17 §1
Förvaltningsmyndigheter som
handlägger frågor om skatter eller
avgifter skall göra anmälan till åkla-
garen så snart det finns anledning
anta att brott enligt denna lag har
begåtts. Detta gäller dock inte om
det kan antas att brottet inte
kommer att medföra påföljd enligt
denna lag eller om anmälan av an-
nat skäl inte behövs.
Förvaltningsmyndigheter som
handlägger frågor om skatter eller
avgifter skall göra anmälan till åkla-
garen senast vid den tidpunkt när
någon skäligen kan misstänkas för
brott enligt denna lag. Detta gäller
dock inte om det kan antas att
brottet inte kommer att medföra
påföljd enligt denna lag eller om
anmälan av annat skäl inte behövs.

Har i lag eller i förordning meddelats bestämmelse som avviker från
föreskrifterna i första stycket gäller den bestämmelsen.

___________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

1 Senaste lydelse 1985:105.

2 Förslag till lag om ändring i
taxeringslagen (1990:324)

Härigenom föreskrivs att det i taxeringslagen (1990:324) skall införas
en ny paragraf, 3 kap. 19 §, samt närmast före 3 kap. 19 § en ny rubrik av
följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

3 kap.

Upphörande av skyldigheten att
medverka i skatteutredning

19 §
Har det vid utredningen
framkommit omständigheter som
medför att den skattskyldige eller,
om den skattskyldige är juridisk
person, ställföreträdare för den
skattskyldige skäligen kan miss-
tänkas för brott enligt skattebrotts-
lagen (1971:69) eller brott mot 12
kap. 7 § aktiebolagslagen
(1975:1385), 2 kap. 6 § stiftelsela-
gen (1994:1220) eller 11 § tredje
stycket lagen (1967:531) om tryg-
gande av pensionsutfästelse m.m.
eller annat brott som skattemyndig-
heten avser att anmäla till åklaga-
ren, är den skattskyldige eller
ställföreträdaren inte längre skyldig
att medverka i en utredning av en
fråga som har samband med den
gärning som omfattas av brotts-
misstanken. Har skattemyndigheten
redan dessförinnan gjort anmälan
om misstanke om brottet till åkla-
garen inträder rätten att inte med-
verka vid denna tidigare tidpunkt.
Skattemyndigheten får i dessa fall
begära den skattskyldiges eller
ställföreträdarens medverkan en-
dast om denne upplysts om sin rätt
att inte medverka.
Första stycket gäller inte om
anmälan inte behöver göras enligt
17 § första stycket skattebrottslagen
eller om åklagaren fattat beslut om
att inte inleda förundersökning be-
träffande den aktuella gärningen
eller att lägga ned sådan förunder-
sökning.

_________________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

3 Förslag till förordning om ändring i
taxeringsförordningen (1990:1236)

Härigenom föreskrivs att 22 § taxeringsförordningen (1990:1236) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

22 §
Skattemyndigheten skall göra
anmälan till åklagaren så snart det
finns anledning att anta att brott
enligt skattebrottslagen (1971:69)
eller brott mot 12 kap 7 § aktie-
bolagslagen (1975:1385) eller 11 §
tredje stycket lagen (1967:531) om
tryggande av pensionsutfästelse
m.m. har begåtts. Detta gäller dock
inte om det kan antas att brottet inte
kommer att medföra påföljd eller
om anmälan av annat skäl inte be-
hövs. I anmälan skall anges de om-
ständigheter som utgjort grund för
misstanken om brott.

Skattemyndigheten skall göra
anmälan till åklagaren senast vid
den tidpunkt när någon skäligen
kan misstänkas för brott enligt
skattebrottslagen (1971:69) eller
brott mot 12 kap. 7 § aktiebolags-
lagen (1975:1385), 2 kap. 6 § stif-
telselagen (1994:1220) eller 11 §
tredje stycket lagen (1967:531) om
tryggande av pensionsutfästelse
m.m. Detta gäller dock inte om det
kan antas att brottet inte kommer att
medföra påföljd eller om anmälan
av annat skäl inte behövs. I anmälan
skall anges de omständigheter som
utgjort grund för misstanken om
brott.
På akten i taxeringsärendet
skall antecknas den tidpunkt då
skälig misstanke om brott uppkom-
mer eller anmälan enligt första
stycket annars görs.

______________
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1997.

4 Förslag till lag om ändring i lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvo-
skatt1 skall införas en ny paragraf, 68 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

68 §2
Om någon skäligen kan miss-
tänkas för brott enligt skattebrotts-
lagen (1971:69), är han inte längre
skyldig att medverka i en utredning
av en fråga som har samband med
den gärning som omfattas av brotts-
misstanken. Har beskatt-
ningsmyndigheten redan dessförin-
nan gjort anmälan om misstanke
om brottet till åklagaren inträder
rätten att inte medverka vid denna
tidigare tidpunkt. Beskattningsmyn-
digheten får i dessa fall begära den
enskildes medverkan endast om
denne upplysts om sin rätt att inte
medverka.
Första stycket gäller inte om
anmälan inte behöver göras enligt
17 § första stycket skattebrottslagen
eller om åklagaren fattat beslut om
att inte inleda förundersökning
beträffande den aktuella gärningen
eller att lägga ned sådan förunder-
sökning.

____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

1Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:857.
2Förutvarande 68 § upphävd genom 1971:77.

5 Förslag till lag om ändring i lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter skall införas en ny paragraf, 3 kap. 17 §, samt när-
mast före 3 kap. 17 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

3 kap.

Upphörande av skyldigheten att
medverka i skatteutredning

17 §
Har det vid utredningen fram-
kommit omständigheter som medför
att den skattskyldige eller, om den
skattskyldige är juridisk person,
ställföreträdare för den skattskyldi-
ge skäligen kan misstänkas för brott
enligt skattebrottslagen (1971:69),
är den skattskyldige eller
ställföreträdaren inte längre skyldig
att medverka i en utredning av en
fråga som har samband med den
gärning som omfattas av brotts-
misstanken. Har beskatt-
ningsmyndigheten redan
dessförinnan gjort anmälan om
misstanke om brottet till åklagaren
inträder rätten att inte medverka vid
denna tidigare tidpunkt. Beskatt-
ningsmyndigheten får i dessa fall
begära den skattskyldiges eller
ställföreträdarens medverkan en-
dast om denne upplysts om sin rätt
att inte medverka.
Första stycket gäller inte om
anmälan inte behöver göras enligt
17 § första stycket skattebrottslagen
eller om åklagaren fattat beslut om
att inte inleda förundersökning
beträffande den aktuella gärningen
eller att lägga ned sådan förunder-
sökning.

______________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

6 Förslag till förordning om ändring i
förordningen (1984:247) om punktskatter och
prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs att 23 § förordningen (1984:247) om punkt-
skatter och prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

23 §
Finns det anledning att anta att
ett brott enligt författning som
nämns i 1 kap. 1 eller 2 § § lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter har begåtts
skall beskattningsmyndigheten göra
anmälan om detta till åklagaren.
Detta gäller dock inte om det kan
antas att brottet inte kommer att
medföra påföljd eller om anmälan
av annat skäl inte behövs.

Beskattningsmyndigheten skall
senast vid den tidpunkt när någon
skäligen kan misstänkas för brott
enligt författning som nämns i 1
kap. 1 eller 2 § lagen (1984:151)
om punktskatter och prisreglerings-
avgifter göra anmälan om detta till
åklagaren. Detta gäller dock inte om
det kan antas att brottet inte
kommer att medföra påföljd eller
om anmälan av annat skäl inte be-
hövs.
På akten i ärendet skall anteck-
nas den tidpunkt då skälig miss-
tanke om brott uppkommer eller an-
mälan enligt första stycket annars
görs.

__________
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1997.

7 Förslag till lag om ändring i
mervärdesskattelagen (1994:200)

Härigenom föreskrivs att det i mervärdesskattelagen (1994:200) skall
införas en ny paragraf, 17 kap. 8 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

17 kap.

8 §
Har det vid utredningen
framkommit omständigheter som
medför att den skattskyldige eller,
om den skattskyldige är juridisk
person, ställföreträdare för den
skattskyldige skäligen kan miss-
tänkas för brott enligt skattebrotts-
lagen (1971:69), är den skattskyldi-
ge eller ställföreträdaren inte läng-
re skyldig att medverka i en utred-
ning av en fråga som har samband
med den gärning som omfattas av
brottsmisstanken. Har skattemyn-
digheten redan dessförinnan gjort
anmälan om misstanke om brottet
till åklagaren inträder rätten att inte
medverka vid denna tidigare tid-
punkt. Skattemyndigheten får i
dessa fall begära den skattskyldiges
eller ställföreträdarens medverkan
endast om denne upplysts om sin
rätt att inte medverka.
Första stycket gäller inte om
anmälan inte behöver göras enligt
17 § första stycket skattebrottslagen
eller om åklagaren fattat beslut om
att inte inleda förundersökning
beträffande den aktuella gärningen
eller att lägga ned sådan förunder-
sökning.

___________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

8 Förslag till förordning om ändring i
mervärdesskatteförordningen (1994:223)

Härigenom föreskrivs att 17 § mervärdesskatteförordningen (1994:223)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

17 §
Så snart det finns anledning att
anta att ett brott enligt skatte-
brottslagen (1971:69) begåtts, skall
skattemyndigheten anmäla detta till
åklagaren. Detta gäller dock inte om
det kan antas att brottet inte
kommer att medföra påföljd eller
om anmälan av något annat skäl
inte behövs. I anmälan skall anges
de omständigheter som utgjort
grund för misstanken om brott.
Skattemyndigheten skall, senast
vid den tidpunkt när någon skäligen
kan misstänkas för brott enligt
skattebrottslagen (1971:69), anmäla
detta till åklagaren. Detta gäller
dock inte om det kan antas att
brottet inte kommer att medföra
påföljd eller om anmälan av något
annat skäl inte behövs. I anmälan
skall anges de omständigheter som
utgjort grund för misstanken om
brott.
På akten i ärendet skall
antecknas den tidpunkt då skälig
misstanke om brott uppkommer
eller anmälan enligt första stycket
annars görs.

__________
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1997.

9 Förslag till lag om ändring i lagen
(1958:295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1958:295) om sjömansskatt1 skall
införas en ny paragraf, 19 e §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

19 e §

Har det vid utredningen fram-
kommit omständigheter som medför
att redaren eller, om redaren är
juridisk person, ställföreträdare för
redaren skäligen kan misstänkas för
brott enligt skattebrottslagen
(1971:69), är redaren eller ställ-
företrädaren inte längre skyldig att
medverka i en utredning av en fråga
som har samband med den gärning
som omfattas av brottsmisstanken.
Har skattemyndigheten redan dess-
förinnan gjort anmälan om
misstanke om brottet till åklagaren
inträder rätten att inte medverka vid
denna tidigare tidpunkt. Skatte-
myndigheten får i dessa fall begära
redarens eller ställföreträdarens
medverkan endast om denne
upplysts om sin rätt att inte
medverka.
Första stycket gäller inte om
anmälan inte behöver göras enligt
17 § första stycket skattebrottslagen
eller om åklagaren fattat beslut om
att inte inleda förundersökning be-
träffande den aktuella gärningen
eller att lägga ned sådan förunder-
sökning.

_________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

1Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:777.

10 Förslag till förordning om ändring i
sjömansskattekungörelsen (1958:301)

Härigenom föreskrivs att 22 § sjömansskattekungörelsen (1958:301)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

22 §1
Så snart det finns anledning att
anta att brott enligt skattebrotts-
lagen (1971:69) eller lagen
(1958:295) om sjömansskatt be-
gåtts, skall sjömansskattekontoret
anmäla detta till åklagaren. Detta
gäller dock inte om det kan antas att
brottet inte kommer att medföra
påföljd eller om anmälan av något
annat skäl inte behövs. I anmälan
som avses i detta stycke skall anges
de omständigheter som utgjort
grund för misstanken om brott.

Sjömansskattekontoret skall
anmäla till Sjömansskattenämnden
fall i vilka betalningsskyldighet
enligt 17 § 1 mom. tredje stycket
lagen om sjömansskatt eller 21 §
lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare kan
komma ifråga. Kan sådan
betalningsskyldighet komma i fråga
i samband med ansvar för brott
enligt första stycket, skall nämnden
anmäla detta till åklagare.
Skattemyndigheten skall, senast
vid den tidpunkt när någon skäligen
kan misstänkas för brott enligt
skattebrottslagen (1971:69) anmäla
detta till åklagaren. Detta gäller
dock inte om det kan antas att
brottet inte kommer att medföra
påföljd eller om anmälan av något
annat skäl inte behövs. I anmälan
som avses i detta stycke skall anges
de omständigheter som utgjort
grund för misstanken om brott.
På akten i ärendet skall anteck-
nas tidpunkten för anmälan enligt
första stycket.
Skattemyndigheten skall anmäla
till Sjömansskattenämnden fall i
vilka betalningsskyldighet enligt
17 § 1 mom. tredje stycket lagen
om sjömansskatt eller 21 § lagen
(1984:668) om uppbörd av social-
avgifter från arbetsgivare kan
komma i fråga. Kan sådan
betalningsskyldighet komma i fråga
i samband med ansvar för brott
enligt första stycket, skall nämnden
anmäla detta till åklagare.

___________
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1997.

1 Senaste lydelse 1984:950.

11 Förslag till lag om ändring i
uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs att det i uppbördslagen (1953:272)1 skall införas
en ny paragraf, 83 a §, och närmast före 83 a § en ny rubrik av följande
lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

Upphörande av skyldigheten att
medverka i skatteutredning

83 a §
Har det vid utredningen fram-
kommit omständigheter som medför
att den skattskyldige eller arbets-
givaren eller, om den skattskyldige
eller arbetsgivaren är juridisk per-
son, ställföreträdare för honom
skäligen kan misstänkas för brott
enligt skattebrottslagen (1971:69),
är den skattskyldige, arbetsgivaren
eller ställföreträdaren inte skyldig
att medverka i en utredning av en
fråga som har samband med den
gärning som omfattas av brotts-
misstanken. Har skattemyndigheten
redan dessförinnan gjort anmälan
om misstanke om brottet till
åklagaren inträder rätten att inte
medverka vid denna tidigare tid-
punkt. Skattemyndigheten får i
dessa fall begära den
skattskyldiges, arbetsgivarens eller
ställföreträdarens medverkan
endast om denne upplysts om sin
rätt att inte medverka.
Första stycket gäller inte om
anmälan inte behöver göras enligt
17 § första stycket skattebrottslagen
eller om åklagaren fattat beslut om
att inte inleda förundersökning
beträffande den aktuella gärningen
eller att lägga ned sådan förunder-
sökning.

_________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

1Lagen omtryckt 1991:97.

12 Förslag till förordning om ändring i
uppbördsförordningen (1967:626)

Härigenom föreskrivs att 66 § uppbördsförordningen (1967:626)1 skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

66 §
Så snart det finns anledning att
anta att brott enligt skattebrotts-
lagen (1971:69) eller uppbördslagen
(1953:272) begåtts, skall skatte-
myndigheten anmäla detta till
åklagaren. Detta gäller dock inte om
det kan antas att brottet inte
kommer att medföra påföljd eller
om anmälan av annat skäl inte be-
hövs. I anmälan skall anges de om-
ständigheter som utgjort grund för
misstanken om brott.

Skattemyndigheten skall, senast
vid den tidpunkt när någon skäligen
kan misstänkas för brott enligt
skattebrottslagen (1971:69) anmäla
detta till åklagaren. Detta gäller
dock inte om det kan antas att brot-
tet inte kommer att medföra påföljd
eller om anmälan av annat skäl inte
behövs. I anmälan skall anges de
omständigheter som utgjort grund
för misstanken om brott.
På akten i ärendet skall an-
tecknas den tidpunkt då skälig miss-
tanke om brott uppkommer eller
anmälan enligt första stycket
annars görs.

________
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1997.

1Senaste lydelse av förordningens rubrik 1984:919. Förordningen omtryckt
1992:1676.

13 Förslag till lag om ändring i lagen
(1991:586) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1991:586) om särskild inkomst-
skatt för utomlands bosatta skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

21 §1

I fråga om särskild inkomstskatt
gäller i tillämpliga delar vad som
sägs om överflyttning av besluts-
behörighet i 2 a §, om anstånd med
inbetalning av skatt i 49 och 51 §§,
om dröjsmålsavgift i 58 §, om in-
drivning i 59 §, om ansvar för skatt
som påförts en avliden eller ett
dödsbo i 61 §, om central tillsyn
m.m. i 72 §, om rätt att ta del av
preliminär självdeklaration m.m. i
73 §, om arbetsgivares ansvarighet
för arbetstagares skatt, m.m. i 77,
77 a, 77 c och 78 §§, om vite i 83 §,
om omprövning m.m. i 84-94 §§,
om beslut om särskilda debiterings-
åtgärder i 95 § samt om över-
klagande m.m. i 96-103 §§ upp-
bördslagen (1953:272). Beslut om
anstånd som avses i 49 § den lagen
meddelas av beskattningsmyndig-
heten enligt denna lag. Beslut om
anstånd skall skyndsamt meddelas
den skattskyldige utan kostnad för
denne.

I fråga om särskild inkomstskatt
gäller i tillämpliga delar vad som
sägs om överflyttning av besluts-
behörighet i 2 a §, om anstånd med
inbetalning av skatt i 49 och 51 §§,
om dröjsmålsavgift i 58 §, om in-
drivning i 59 §, om ansvar för skatt
som påförts en avliden eller ett
dödsbo i 61 §, om central tillsyn
m.m. i 72 §, om rätt att ta del av
preliminär självdeklaration m.m. i
73 §, om arbetsgivares ansvarighet
för arbetstagares skatt, m.m. i 77,
77 a, 77 c och 78 §§, om vite i 83 §,
om upphörande av skyldigheten att
medverka i skatteutredning i 83 a §,
om omprövning m.m. i 84-94 §§,
om beslut om särskilda debite-
ringsåtgärder i 95 § samt om över-
klagande m.m. i 96-103 §§ upp-
bördslagen (1953:272). Beslut om
anstånd som avses i 49 § den lagen
meddelas av beskattningsmyndig-
heten enligt denna lag. Beslut om
anstånd skall skyndsamt meddelas
den skattskyldige utan kostnad för
denne.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

1 Senaste lydelse 1996:678

14 Förslag till lag om ändring i lagen
(1991:591) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister m.fl.

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1991:591) om särskild inkomst-
skatt för utomlands bosatta artister m.fl. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
23 §1
I fråga om särskild inkomstskatt
gäller i tillämpliga delar vad som
sägs om anstånd av skatt i 49 och
51 §§, om dröjsmålsavgift i 58 §,
om indrivning i 59 §, om ansvar för
skatt som påförs en avliden eller ett
dödsbo i 61 §, om rätt att ta del av
preliminär självdeklaration m.m. i
73 §, om arbetsgivares ansvarighet
för arbetstagares skatt, m.m. i 77,
77 a, 77 c och 78 §§, om vite i 83 §,
om omprövning m.m. i 84-94 §§,
om beslut om särskilda debiterings-
åtgärder i 95 § samt om över-
klagande m.m. i 97, 99, 101 och
103 §§ uppbördslagen (1953:272).
Vad som där sägs om arbetsgivare
skall då gälla den som är redovis-
ningsskyldig enligt 14 § denna lag
och vad där sägs om skattemyndig-
het skall gälla Skattemyndigheten i
Dalarnas län. Med uppbörds-
deklaration avses enligt denna lag
redovisning enligt 14 §. Beslut om
anstånd skall skyndsamt meddelas
den skattskyldige utan kostnad för
denne.

I fråga om särskild inkomstskatt
gäller i tillämpliga delar vad som
sägs om anstånd av skatt i 49 och
51 §§, om dröjsmålsavgift i 58 §,
om indrivning i 59 §, om ansvar för
skatt som påförs en avliden eller ett
dödsbo i 61 §, om rätt att ta del av
preliminär självdeklaration m.m. i
73 §, om arbetsgivares ansvarighet
för arbetstagares skatt, m.m. i 77,
77 a, 77 c och 78 §§, om vite i 83 §,
om upphörande av skyldigheten att
medverka i skatteutredning i 83 a §,
om omprövning m.m. i 84-94 §§,
om beslut om särskilda debite-
ringsåtgärder i 95 § samt om över-
klagande m.m. i 97, 99, 101 och
103 §§ uppbördslagen (1953:272).
Vad som där sägs om arbetsgivare
skall då gälla den som är redovis-
ningsskyldig enligt 14 § denna lag
och vad där sägs om skattemyndig-
het skall gälla Skattemyndigheten i
Dalarnas län. Med uppbörds-
deklaration avses enligt denna lag
redovisning enligt 14 §. Beslut om
anstånd skall skyndsamt meddelas
den skattskyldige utan kostnad för
denne.

I 3 § lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring finns bestämmelser om
skyldighet för arbetsgivare att lämna särskild kontrolluppgift för beräkning
av pensionsgrundande inkomst.
_______
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

1 Senaste lydelse 1996:679 och prop. 1995/96:224.

15 Förslag till lag om ändring i lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1984:668)om uppbörd av social-
avgifter från arbetsgivare 1 skall införas en ny paragraf, 27 c §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

27 c §

Har det vid utredningen fram-
kommit omständigheter som medför
att arbetsgivaren eller ställföre-
trädare för arbetsgivaren skäligen
kan misstänkas för brott enligt
skattebrottslagen (1971:69), är
arbetsgivaren eller ställföreträda-
ren inte längre skyldig att medverka
i en utredning av en fråga som har
samband med den gärning som -
omfattas av brottsmisstanken. Har
skattemyndigheten redan dess-
förinnan gjort anmälan om miss-
tanke om brottet till åklagaren in-
träder rätten att inte medverka vid
denna tidigare tidpunkt. Skattemyn-
digheten får i dessa fall begära
arbetsgivarens eller ställföreträda-
rens medverkan endast om denne
upplysts om sin rätt att inte med-
verka.
Första stycket gäller inte om
anmälan inte behöver göras enligt
17 § första stycket skattebrottslagen
eller åklagaren fattat beslut om att
inte inleda förundersökning beträf-
fande den aktuella gärningen eller
att lägga ned sådan förundersök-
ning.

_______
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

1Lagen omtryckt 1991:98.

16 Förslag till lag om ändring i lagen
(1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1990:325) om självdeklaration
och kontrolluppgifter skall införas en ny paragraf, 3 kap. 65 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

3 kap.

65 §
Har det vid utredningen fram-
kommit omständigheter som medför
att den uppgiftsskyldige eller, om
den uppgiftsskyldige är juridisk
person, ställföreträdare för den
uppgiftsskyldige skäligen kan miss-
tänkas för brott enligt skattebrotts-
lagen (1971:69), är den uppgifts-
skyldige eller ställföreträdaren inte
skyldig att medverka i en utredning
av en fråga som har samband med
den gärning som omfattas av brotts-
misstanken. Har skattemyndigheten
redan dessförinnan gjort anmälan
om misstanke om brottet till
åklagaren inträder rätten att inte
medverka vid denna tidigare
tidpunkt. Skattemyndigheten får i
dessa fall begära den uppgiftsskyl-
diges eller ställföreträdarens med-
verkan endast om denne upplysts
om sin rätt att inte medverka.
Första stycket gäller inte om an-
mälan inte behöver göras enligt 17
§ första stycket skattebrottslagen
eller om åklagaren fattat beslut om
att inte inleda förundersökning
beträffande den aktuella gärningen
eller att lägga ned sådan för-
undersökning.

_________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

17 Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550)

Härigenom föreskrivs att det i tullagen (1994:1550) skall införas en ny
bestämmelse, 80 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

80 a §
Har det vid utredningen
framkommit omständigheter som
medför att den tullskyldige eller, om
den tullskyldige är juridisk person,
ställföreträdare för den tullskyldige
skäligen kan misstänkas för brott
enligt denna lag är den tullskyldige
eller ställföreträdaren inte skyldig
att medverka i en utredning av en
fråga som har samband med den
gärning som omfattas av brotts-
misstanken. Tullmyndigheten får i
dessa fall begära den tullskyldiges
eller ställföreträdarens medverkan
endast om denne upplysts om sin
rätt att inte medverka.

__________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

18 Förslag till lag om ändring i lagen
(1984:404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter skall införas en ny paragraf, 28 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

28 a §
Har det vid utredningen
framkommit omständigheter som
medför att den skattskyldige eller,
om den skattskyldige är juridisk
person, ställföreträdare för den
skattskyldige skäligen kan miss-
tänkas för brott enligt skattebrotts-
lagen (1971:69), är den skattskyldi-
ge eller ställföreträdaren inte skyl-
dig att medverka i en utredning av
en fråga som har samband med den
gärning som omfattas av brotts-
misstanken. Har inskriv-
ningsmyndigheten redan dessförin-
nan gjort anmälan om misstanke
om brottet till åklagaren inträder
rätten att inte medverka vid denna
tidigare tidpunkt. Inskrivningsmyn-
digheten får i dessa fall begära den
skattskyldiges eller ställföreträda-
rens medverkan endast om denne
upplysts om sin rätt att inte med-
verka.
Första stycket gäller inte om an-
mälan inte behöver göras enligt
17 § skattebrottslagen eller om
åklagaren fattat beslut om att inte
inleda förundersökning beträffande
den aktuella gärningen eller att
lägga ned sådan förundersökning.

___________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

19 Förslag till lag om ändring i lagen
(1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i
beskattningsförfarandet

Härigenom föreskrivs att 5, 7 och 9 §§ lagen (1994:466) om särskilda
tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

5 §
Revision får genomföras i den
reviderades verksamhetslokaler
även om den reviderade inte lämnat
sitt medgivande till det, om revisio-
nen inte utan svårighet kan
genomföras på någon annan plats.
Detsamma gäller om den revidera-
de inte medverkar på föreskrivet
sätt, eller om det finns en påtaglig
risk att han kommer att undanhålla
eller förvanska det som får gran-
skas, inventeras eller besiktigas.

Revision får genomföras i den
reviderades verksamhetslokaler
även om den reviderade inte lämnat
sitt medgivande till det, om revisio-
nen inte utan svårighet kan
genomföras på någon annan plats.
Detsamma gäller om
1. den reviderade inte med-
verkar på föreskrivet sätt eller
2. det finns en påtaglig risk att
han kommer att undanhålla eller
förvanska det som får granskas,
inventeras eller besiktigas.
Andra stycket 1 gäller inte om
den reviderade inte behöver med-
verka i utredning av en skattefråga
på grund av att denne eller ställ-
företrädare för denne skäligen kan
misstänkas för brott.

Om det finns en påtaglig risk att den reviderade kommer att undanhålla
eller förvanska det som får granskas, inventeras eller besiktigas, får åtgär-
den genomföras utan att den reviderade underrättats om att revision skall
ske.

7 §
När revision inte genomförs i den reviderades verksamhetslokaler, får
handling som omfattas av revisionen eftersökas i verksamhetslokalerna och
omhändertas för granskning om
1. föreläggande att lämna ut handlingen inte följts eller
2. det finns en påtaglig risk för att handlingen undanhålls eller för-
vanskas.

Första stycket 1 gäller inte om
den reviderade inte behöver med-
verka i utredning av en skattefråga
på grund av att hon eller han skäli-
gen kan misstänkas för brott.

Om förutsättningarna i första stycket 2 är uppfyllda, får åtgärden
genomföras utan att den reviderade underrättats om att revision skall ske.

9 §
I annat fall än som avses i 7 eller 8 § får handlingar som omfattas av
ett
föreläggande enligt någon av de i 1 § nämnda lagarna eftersökas och
omhändertas för granskning, om föreläggandet inte följts och det finns
särskild anledning att anta att den begärda handlingen finns hos den som
förelagts.

Vad nu sagts gäller inte om den
som förelagts inte behöver med-
verka i utredning av en skattefråga
på grund av att han eller hon skäli-
gen kan misstänkas för brott.

_________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

Förteckning av remissinstanser beträffande
delbetänkandet Artikel 6 i Europakonventionen
och skatteutredningen

Följande remissinstanser har avgett yttrande. Riksdagens ombudsmän,
Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Riksskatteverket, Svea
hovrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt,
Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Jönköpings län, Juridiska
fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Föreningen Auktoriserade Revi-
sorer FAR, Företagens uppgiftslämnardelegation FUD, Stockholms
Handelskammare, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Bankföre-
ningen, Svenska Revisorsamfundet SRS, Sveriges Advokatsamfund och
Sveriges Industriförbund.
Svensk Industriförening har kommit in med ett yttrande.
Stockholms Handelskammare, Svenska Arbetsgivareföreningen,
Svenska Bankföreningen, Sveriges Industriförbund och Svensk
Industriförening har i sina remissvar anslutit sig till ett gemensamt yttrande
från Näringslivets skattedelegation.
Landsorganisationen i Sverige LO, Sveriges Akademikers
Centralorganisation och Tjänstemännens Centralorganisation har avstått
från att yttra sig.

Förteckning över remissinstanser beträffande
Riksskatteverkets och Sveriges Industriförbunds
framställningar

Följande remissinstanser har avgett yttrande. Domstolsverket, Riksskatte-
verket (såvitt avser framställningen från Sveriges Industriförbund), Hov-
rätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Uppsala
län, Länsrätten i Skåne län, Bokföringsnämnden, Föreningen Auktorisera-
de Revisorer FAR, Företagarnas Riksorganisation, Svenska Kommun-
förbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivare-
föreningen, Svenska Bankföreningen. Svenska revisorsamfundet SRS,
Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Industrförbund (såvitt avser fram-
ställningen från Riksskatteverket) och Sveriges Redovisningskonsulters
förbund.
Riksdagens ombudsmän, Sveriges Akademikers Centralorganisation
och Tjänstemännens Centralorganisation har antingen meddelat att fram-
ställningarna inte föranleder någon kommentar eller avstått från att yttra
sig. Sveriges Bokförings- och Revisionsbyråers Förbund har inte låtit sig
avhöra.
Byggentreprenörerna, Svensk Industriförening och Stockholms Han-
delskammare har kommit in med yttranden.
Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Bankföreningen, Sveriges
Industriförbund, Svensk Industriförening och Stockholms Handels-
kammare har i sina remissvar anslutit sig till ett gemensamt remissvar från
Näringslivets skattedelegation.

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om skattemyndigheters medverkan i
brottsutredningar

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § Skattemyndigheternas verksamhet enligt denna lag omfattar brott enligt
1. skattebrottslagen (1971:69),
2. 14 § lagen (1996:598) om kontroll av yrkesmässiga vägtransporter av
mineraloljeprodukter, alkohol och tobak,
3. 19 kap. 1 § 4 aktiebolagslagen (1975:1385),
4. 11 § tredje stycket lagen (1967:531) om tryggande av pensions-
utfästelse m.m.,
5. folkbokföringslagen (1994:481) samt
6. 11 kap. 5 § brottsbalken (bokföringsbrott).
En skattemyndighet får medverka vid undersökning också i fråga om
annat brott än som anges i första stycket, om åklagaren finner att det finns
särskilda skäl för detta.

Förundersökning

2 § Åklagare som leder förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken
får vid undersökningens verkställande anlita biträde av skattemyndigheten.
Skattemyndigheten får inte verkställa beslut om tvångsmedel.
Åklagaren får begära biträde av skattemyndigheten också i fråga om
utredning av brott innan förundersökning har inletts.

Förenklad brottsutredning

3 § Skattemyndigheten får utreda sådan brottslighet som anges i 1 § första
stycket utan att tillämpa reglerna om förundersökning under de förutsätt-
ningar som följer av 23 kap. 22 § rättegångsbalken, om det finns skäl att
anta att brottet inte föranleder annan påföljd än böter och den misstänkte
kan antas erkänna gärningen.
Vad som anges i första stycket gäller inte i ärenden där den misstänkte
inte har fyllt tjugoett år.

Spaning m.m.

4 § En skattemyndighet får bedriva spaning och utredning samt verka för
att förebygga sådan brottslighet som avses i 1 § första stycket.

Övrigt

5 § Riksskatteverket har ett övergripande ansvar för skattemyndigheternas
verksamhet enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

2 Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att 17 § skattebrottslagen (1971:69) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

17 §1

Förvaltningsmyndigheter som
handlägger frågor om skatter eller
avgifter skall göra anmälan till
åklagaren så snart det finns anled-
ning att anta att brott enligt denna
lag har begåtts. Detta gäller dock
inte om det kan antas att brottet inte
kommer att medföra påföljd enligt
denna lag eller om anmälan av an-
nat skäl inte behövs.

Förvaltningsmyndigheter som
handlägger frågor om skatter eller
avgifter skall göra anmälan till åkla-
garen så snart det finns anledning
att anta att brott enligt denna lag har
begåtts. Detta gäller dock inte om
det kan antas att brottet inte
kommer att medföra påföljd enligt
denna lag eller om anmälan av an-
nat skäl inte behövs. Skattemyndig-
heter får fullgöra anmälnings-
skyldigheten till den enhet inom
skatteförvaltningen som skall med-
verka vid brottsutredning, om det
inte finns skäl att anta att brottet
föranleder annan påföljd än böter
och den misstänkte kan antas er-
känna gärningen. Detta gäller dock
endast om den misstänkte fyllt 21
år.

Har i lag eller förordning meddelats bestämmelse som avviker från
föreskrifterna i första stycket gäller den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

1 Senaste lydelse 1985:105.

3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen
(1980:100)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

5 kap.
1 §2

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till
1. förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål
eller i annan verksamhet för att förebygga brott,
3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud,
4. åklagarmyndighets, polis-
myndighets, tullmyndighets eller
kustbevakningens verksamhet i
övrigt för att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott, eller
4. åklagarmyndighets, polis-
myndighets, skattemyndighets, tull-
myndighets eller kustbevakningens
verksamhet i övrigt för att
förebygga, uppdaga, utreda eller
beivra brott, eller

5. Finansinspektionens verksamhet som rör övervakning enligt
insiderlagen (1990:1342) eller efterlevnaden av 7 kap. 1 § lagen
(1991:980) om handel med finansiella instrument, om det kan antas att
syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida
verksamheten skadas om uppgiften röjs.
Motsvarande sekretess gäller i
annan verksamhet hos myndighet
för att biträda åklagarmyndighet,
polismyndighet, tullmyndighet eller
kustbevakningen med att uppdaga,
utreda eller beivra brott samt hos
tillsynsmyndighet i konkurs och
inom exekutionsväsendet för
uppgift som angår misstanke om att
en gäldenär har begått brott som
avses i 11 kap. brottsbalken eller
annat brott som har samband med
gäldenärens näringsverksamhet.
Motsvarande sekretess gäller i
annan verksamhet hos myndighet
för att biträda åklagarmyndighet,
polismyndighet, skattemyndighet,
tullmyndighet eller kustbevak-
ningen med att uppdaga, utreda
eller beivra brott samt hos
tillsynsmyndighet i konkurs och
inom exekutionsväsendet för
uppgift som angår misstanke om att
en gäldenär har begått brott som
avses i 11 kap. brottsbalken eller
annat brott som har samband med
gäldenärens näringsverksamhet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio
år.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

9 kap.
17 §
Sekretess gäller, om inte annat följer av 18 §, i
1. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål
eller i annan verksamhet för att förebygga brott eller som avser register-
kontroll och särskild personutredning enligt säkerhetsskyddslagen
(1996:627),
3. åklagarmyndighets, polis-
myndighets, tullmyndighets eller
kustbevakningens verksamhet i
övrigt för att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott
3. åklagarmyndighets, polis-
myndighets, skattemyndighets,
tullmyndighets eller kustbevak-
ningens verksamhet i övrigt för att
förebygga, uppdaga, utreda eller
beivra brott

för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om
det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada
eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad
som
föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

1Lagen omtryckt 1992:1474.
2Senaste lydelse 1996:155.

4 Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Härigenom föreskrivs att 32 § förvaltningslagen (1986:223) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

32 §1

Bestämmelserna i 8 30 §§ gäller
inte kronofogdemyndigheternas
exekutiva verksamhet och inte hel-
ler polis-, åklagar- och tullmyndig-
heternas eller kustbevakningens
brottsbekämpande verksamhet.
Bestämmelserna i 8 30 §§ gäller
inte kronofogdemyndigheternas
exekutiva verksamhet och inte hel-
ler polis-, åklagar-, skatte- och tull-
myndigheternas eller kustbevak-
ningens brottsbekämpande verk-
samhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

1Senaste lydelse 1988:449.

5 Förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1990:324)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5 och 12 §§ samt 5 kap. 1 § taxerings-
lagen (1990:324) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

3 kap.
5 §1
Skattemyndigheten får förelägga den som är eller kan antas vara skatt-
skyldig att lämna uppgift, visa upp handling elle lämna över kopia av
handling som behövs för kontroll av att uppgifterna i hans självdeklaration
är riktiga eller annars för hans taxering.
Ett föreläggande får förenas med
vite om det finns anledning att anta
att det annars inte följs.
Ett föreläggande får förenas med
vite om det finns anledning att anta
att det annars inte följs. Har det i
ärendet kommit fram omständig-
heter som medför att den skatt-
skyldige eller, om den skattskyldige
är juridisk person, ställföreträdare
för den skattskyldige kan misstänkas
för brott, får den skattskyldige inte
föreläggas vid vite att medverka i
utredningen av en fråga som har
samband med den gärning som om-
fattas av brottsmisstanken.

12 §2
Vid taxeringsrevision skall den reviderade tillhandahålla revisorn de
handlingar och lämna de upplysningar som behövs för revisionen. Han
skall också lämna tillträde till utrymmen som huvudsakligen används i
verksamheten för sådan åtgärd som avses i 11 § andra stycket och om
möjligt ställa en ändamålsenlig arbetsplats till förfogande. Den reviderade
skall i övrigt ge den hjälp som behövs vid revisionen.
Revisorn skall på begäran ges tillfälle att själv använda terminal eller

annat tekniskt hjälpmedel för att ta del av upptagning som kan uppfattas
endast med sådant hjälpmedel, om inte den reviderade i stället tillhanda-
håller en kopia av upptagningen och denna utan svårighet kan granskas
med annat tillgängligt tekniskt hjälpmedel. Revisorn får kontrollera att
kopian stämmer överens med den upptagning som finns hos den revidera-
de.
Vid granskning av upptagning som avses i andra stycket får endast de
tekniska hjälpmedel och sökbegrepp användas, som behövs för att
tillgodose ändamålet med revisionen. Granskningen får inte verkställas via
telenät.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

Om den reviderade inte fullgör
sina skyldigheter enligt första eller
andra stycket, får skattemyndig-
heten förelägga honom vid vite att
fullgöra dem.
Om den reviderade inte fullgör
sina skyldigheter enligt första eller
andra stycket, får skattemyndig-
heten förelägga honom vid vite att
fullgöra dem. Har det i ärendet
kommit fram omständigheter som
medför att den reviderade eller, om
den reviderade är juridisk person,
ställföreträdare för den reviderade
kan misstänkas för brott, får den
reviderade inte föreläggas vid vite
att medverka i utredningen av en
fråga som har samband med den
gärning som omfattas av brotts-
misstanken.

5 kap.
1 §3
Om en skattskyldig på något annat sätt än muntligen under förfarandet
har lämnat en uppgift till ledning för taxeringen och uppgiften befinns
oriktig, skall en särskild avgift (skattetillägg) tas ut. Detsamma gäller, om
en sådan uppgift har lämnats i ett mål om taxering och uppgiften inte har
godtagits efter prövning i sak.
Skattetillägg enligt första stycket tas ut med tjugo procent av den mer-
värdesskatt och med fyrtio procent av sådan skatt som avses i 1 kap. 1 §
första stycket 1-6 och 8 som, om den oriktiga uppgiften hade godtagits, inte
skulle ha påförts den skattskyldige eller hans make eller, i fråga om
förmögenhetsskatt, person som sambeskattas med honom, eller vad gäller
mervärdesskatt, felaktigt skulle ha tillgodoräknats honom. Skulle den
oriktiga uppgiften, om den hade godtagits, ha medfört sådant underskott i
förvärvskälla i inkomstslaget näringsverksamhet eller tjänst som inte ut-
nyttjas taxeringsåret, skall skattetillägg i stället beräknas på ett underlag
som utgör en fjärdedel av den minskning av underskottet som rättelsen av
den oriktiga uppgiften medfört.
Avgiftsberäkning enligt andra
stycket sker efter tjugo procent el-
ler, vad gäller mervärdesskatt, tio
procent av underlaget när
1. den oriktiga uppgiften har
rättats eller hade kunnat rättas med
ledning av kontrollmaterial som
normalt är tillgängligt för skatte-
myndigheten och som varit till-
gängligt för myndigheten före ut-
gången av november taxeringsåret,

Nuvarande lydelse

2. den oriktiga uppgiften avser
periodisering eller därmed jämställd
fråga.

Avgiftsberäkning enligt andra
stycket sker efter tjugo procent el-
ler, vad gäller mervärdesskatt, tio
procent av underlaget när den orik-
tiga uppgiften har rättats eller hade
kunnat rättas med ledning av
kontrollmaterial som normalt är
tillgängligt för skattemyndigheten
och som varit tillgängligt för myn-
digheten före utgången av novem-
ber taxeringsåret. Om den oriktiga
uppgiften avser
Föreslagen lydelse

periodisering eller därmed jämställd
fråga sker avgiftsberäkningen efter
tio procent eller, vad gäller
mervärdesskatt, fem procent av
underlaget.

_________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

1Senaste lydelse 1994:467.
2Senaste lydelse 1994:467.
3Senaste lydelse 1997:494.

6 Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483)

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 1 § och 23 kap. 2 § skattebetalnings-
lagen (1997:483) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

15 kap.
1 §
Om en skattskyldig på något annat sätt än muntligen under förfarandet
har lämnat en uppgift till ledning för beskattningen och uppgiften befinns
oriktig, skall en särskild avgift (skattetillägg) tas ut. Detsamma gäller, om
en sådan uppgift lämnats i ett mål om beskattning och uppgiften inte har
godtagits efter prövning i sak.
Skattetillägget är 20 % av den skatt som, om den oriktiga uppgiften
hade godtagits, inte skulle ha påförts eller felaktigt skulle ha tillgodoräknats

den skattskyldige.
Skattetillägget är i stället 10 %
när
1. skattemyndigheten har rättat
eller hade kunnat rätta den oriktiga
uppgiften med ledning av kontroll-
material som normalt är tillgängligt
för myndigheten före utgången av
året efter beskattningsåret, eller
2. den oriktiga uppgiften avser
periodisering eller en därmed jäm-
ställd fråga.
Skattetillägget är i stället 10 %
när skattemyndigheten har rättat
eller hade kunnat rätta den oriktiga
uppgiften med ledning av kontroll-
material som normalt är tillgängligt
för myndigheten före utgången av
året efter beskattningsåret. Om den
oriktiga uppgiften avser periodise-
ring eller en därmed jämställd fråga
är skattetillägget 5 %.

23 kap.
2 §

Ett föreläggande enligt denna lag
får förenas med vite, om det finns
anledning anta att det annars inte
följs. Vite får dock inte föreläggas
staten, ett landsting, en kommun
eller en tjänsteman i tjänsten.

Nuvarande lydelse

Ett föreläggande enligt denna lag
får förenas med vite, om det finns
anledning anta att det annars inte
följs. Vite får dock inte föreläggas
staten, ett landsting, en kommun
eller en tjänsteman i tjänsten. Har
det i ärendet kommit fram omstän-
digheter som medför att den dekla-
rationsskyldige eller, om den dekla-
rationsskyldige är juridisk person,

Föreslagen lydelse

ställföreträdare för den
deklarationsskyldige kan miss-
tänkas för brott, får den deklara-
tionsskyldige inte föreläggas enligt
14 kap. 3 § vid vite att medverka i
utredningen av en fråga som har
samband med den gärning som om-
fattas av brottsmisstanken.

Om vite har förelagts också med stöd av en bestämmelse i taxerings-
lagen (1990:324) eller lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll-
uppgifter, prövas frågan om att döma ut vitet av den länsrätt som är behörig
enligt dessa lagar.
Vid prövning av en fråga om utdömande av vite får även vitets lämplig-
het bedömas.
___________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 och 13 §§ samt 7 kap. 1 § lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

3 kap.
3 §1
Beskattningsmyndigheten får förelägga den som är eller kan antas vara
deklarationsskyldig att lämna uppgift, visa upp handling eller lämna över
en kopia av handling som behövs för kontroll av att uppgifterna i
deklarationen är riktiga eller annars för beskattningen samt prov och
beskrivning på varor som används, säljs eller tillhandahålls på annat sätt i
verksamheten.
Föreläggande får förenas med
vite, om det finns anledning att anta
att det annars inte följs.
Föreläggande får förenas med
vite, om det finns anledning att anta
att det annars inte följs. Har det i
ärendet kommit fram
omständigheter som medför att den
deklarationsskyldige eller, om den
deklarationsskyldige är juridisk
person, ställföreträdare för den
deklarationsskyldige kan
misstänkas för brott, får den
deklarationsskyldige inte föreläggas
vid vite att medverka i utredningen
av en fråga som har samband med
den gärning som omfattas av
brottsmisstanken.

13 §2

Om den reviderade inte fullgör
sina skyldigheter enligt 12 § får
beskattningsmyndigheten förelägga
honom vid vite att fullgöra dem.

Nuvarande lydelse

Om den reviderade inte fullgör
sina skyldigheter enligt 12 § får
beskattningsmyndigheten förelägga
honom vid vite att fullgöra dem.
Har det i ärendet kommit fram
omständigheter som medför att den
reviderade eller, om den reviderade
är juridisk person, ställföreträdare
för den reviderade kan misstänkas
för brott, får den reviderade inte
föreläggas vid vite att medverka i
Föreslagen lydelse

utredningen av en fråga som har
samband med den gärning som om-
fattas av brottsmisstanken.

7 kap.
1 §3
Om den skattskyldige på något annat sätt än muntligen under förfaran-
det har lämnat en uppgift till ledning för beslut rörande beskattningen och
uppgiften befinns oriktig, skall en särskild avgift (skattetillägg) tas ut.
Skattetillägget är tjugo procent av det skattebelopp som inte skulle ha
påförts om den oriktiga uppgiften hade godtagits. Detsamma gäller, om
sådan uppgift har lämnats i mål om skatt och uppgiften inte har godtagits
efter prövning i sak.
Avgiftsberäkning enligt första
stycket sker efter tio procent när
den oriktiga uppgiften avser perio-
disering eller därmed jämställd frå-
ga.
Avgiftsberäkning enligt första
stycket sker efter fem procent när
den oriktiga uppgiften avser perio-
disering eller därmed jämställd frå-
ga.

Har avvikelse från deklaration skett med stöd av 4 kap. 13 §,
påförs
den skattskyldige skattetillägg. Skattetillägget är tjugo procent av den skatt
som till följd av uppskattningen påförs den skattskyldige utöver vad som
annars skulle ha påförts honom. Till den del uppskattningen innefattar
rättelse av en oriktig uppgift från den skattskyldige påförs dock skatte-
tillägg enligt första eller andra stycket.
Har den skattskyldige inte lämnat deklaration och har skatt beslutats
genom uppskattning enligt 4 kap. 13 §, påförs den skattskyldige skatte-
tillägg. Skattetillägget är tjugo procent av den skatt som till följd av upp-
skattningen påförs den skattskyldige utöver den skatt som skulle ha påförts
enligt uppgifter han på något annat sätt än muntligen kan ha lämnat till
ledning för beskattningen. Till den del uppskattningen innefattar rättelse av
en oriktig uppgift från den skattskyldige påförs dock skattetillägg enligt
första eller andra stycket.
Underlag för skattetillägg skall bestämmas utan hänsyn till invändningar

rörande annan fråga än den som föranlett tillägget.
______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

1Senaste lydelse 1994:474.
2Senaste lydesle 1994 474.
3Senaste lydelse 1997:492.

8 Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550)

Härigenom föreskrivs att 74 och 99 §§ tullagen (1994:1550) skall ha
följande följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

74 §
Vid revision skall den reviderade tillhandahålla revisorn de handlingar

och lämna de upplysningar som behövs för revisionen. Han skall också
lämna tillträde till utrymmen som huvudsakligen används i verksamheten
för sådan åtgärd som avses i 73 § och om möjligt ställa en ändamålsenlig
arbetsplats till förfogande samt i övrigt ge den hjälp som behövs vid revi-
sionen.
Revisorn skall på begäran ges tillfälle att själv använda tekniskt
hjälp-
medel för att ta del av ipptagning som kan uppfattas endast med sådant
hjälpmedel, om inte den reviderade i stället tillhandahåller en kopia av
upptagningen och denna utan svårighet kan granskas med annat tillgängligt
tekniskt hjälpmedel. Revisorn får kontrollera att kopian stämmer överens
med den upptagning som finns hos den reviderade.
Vid granskning av upptagning som avses i andra stycket får endast de
tekniska hjälpmedel och sökbegrepp användas, som behövs för att till-
godose ändamålet med revisionen. Granskningen får inte verkställas via
telenät.
Om den reviderade inte fullgör
sina skyldigheter enligt första eller
andra stycket får tullmyndigheten
förelägga honom vid vite att full-
göra dem.

Om den reviderade inte fullgör
sina skyldigheter enligt första eller
andra stycket får tullmyndigheten
förelägga honom vid vite att full-
göra dem. Har det i ärendet kommit
fram omständigheter som medför
att den reviderade eller, om den
reviderade är juridisk person, ställ-
företrädare för den reviderade kan
misstänkas för brott, får den revide-
rade inte föreläggas vid vite att
medverka i utredningen av en fråga
som har samband med den gärning
som omfattas av brottsmisstanken.

99 §
När en tullmyndighet med stöd
av tulllagstiftningen förelägger tull-
skyldig eller annan att vidta åtgärd
som behövs för förtullning eller
annan tullklarering eller för Tull-
verkets kontrollverksamhet, kan
vite föreläggas.

Nuvarande lydelse

När en tullmyndighet med stöd
av tulllagstiftningen förelägger tull-
skyldig eller annan att vidta åtgärd
som behövs för förtullning eller
annan tullklarering eller för Tull-
verkets kontrollverksamhet, kan
vite föreläggas. Har det i

Föreslagen lydelse

ärendet kommit fram omständig-
heter som medför att den tull-
skyldige eller, om den tullskyldige
är juridisk person, ställföreträdare
för den tullskyldige kan misstänkas
för brott, får den tullskyldige inte
föreläggas enligt 68 § vid vite att
medverka i utredningen av en fråga
som har samband med den gärning
som omfattas av brottsmisstanken.

Vite kan även föreläggas, om någon underlåtit att lämna uppgift eller
inge handling enligt föreskrift i tullagstiftningen eller att fullgöra skyldig-
het som föreskrivs i 62 § eller med stöd av 65 §.
Vite får inte fastställas till lägre belopp än femhundra kronor eller
högre
belopp än femtusen kronor.
Frågor om utdömande av vite prövas av Genraltullstyrelsen.
Bestämmelserna i 36 § tillämpas även i fråga om viten.
I övrigt gäller bestämmelserna i lagen (1985:206) om viten.
__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-09-23

Närvarande: regeringsrådet Stig von Bahr, regeringsrådet
Arne Baekkevold, justitierådet Edvard Nilsson.

Enligt en lagrådsremiss den 11 september 1997 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar,
2. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),
5. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),
6. lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483),
7. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och pris-
regleringsavgifter,
8. lag om ändring i tullagen (1994:1550).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorerna Ulf
Rehnberg och Anita Saldén Enérus.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Allmänna synpunkter

I lagrådsremissen föreslås ändringar på tre olika områden, nämligen i fråga
om skattemyndigheternas medverkan i brottsutredningar, användandet av
vitesföreläggande i skatteutredningar när det finns brottsmisstanke och
skattetillägg vid oriktig uppgift som har sin grund i periodiseringsfel.
Lagrådet kommer i det följande att föreslå några mindre ändringar av
förslagen på de två sistnämnda områdena. Här redovisas vissa allmänna
synpunkter i fråga om förslaget angående vitesföreläggande i skatteutred-
ningar.
Förslaget angående vitesföreläggande grundar sig på resultatet av
Skattekontrollutredningens översyn av hur skyldigheten att medverka i
skatteutredningar förhåller sig till Europakonventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Utredningens
förslag innebar i princip att beskattningsmyndigheten efter den tidpunkt
då myndigheten funnit att en skattskyldig skäligen kan misstänkas för
skattebrott inte skall få begära den skattskyldiges medverkan utan att
först underrätta honom om misstanken och hans rätt att inte medverka i
skatteutredningen. Enligt utredningens förslag skulle vidare den tidpunkt
då skattemyndigheterna skall göra anmälan till åklagare ändras till att avse
den tidpunkt då någon skäligen kan misstänkas för brott i stället som f.n.
den tidpunkt då det finns anledning anta att brott har begåtts.
I lagrådsremissen begränsas förslagen på området till att gälla skatte-
myndigheternas rätt att använda vitesförelägganden. Enligt remissen får en
skattskyldig som kan misstänkas för brott inte föreläggas vid vite att med-
verka i utredningen av en fråga som har samband med den gärning som
omfattas av brottsmisstanken. Någon skyldighet att underrätta en brotts-
misstänkt om hans rätt att inte medverka i skatteutredningen föreslås inte.
Inte heller ändras tidpunkten för skattemyndigheternas brottsanmälan.
Europakonventionen har genom lag (SFS 1994:1219) inkorporerats i
svensk rätt fr.o.m. den 1 januari 1995. I artikel 6 i konventionen garanteras
enskilda visst skydd och vissa rättigheter i brottmål och vid tvister om
civila rättigheter eller skyldigheter. Som har framgått föreslås med
anledning härav i lagrådsremissen att reglerna på skatteområdet ändras så
att det inte blir tillåtet att använda vitesföreläggande i en utredning sedan
brottsmisstanke har uppkommit mot den skattskyldige. Förslagen är således
begränsade till skatteområdet. Den konflikt som finns mellan regel-
systemen för skatteutredning och skattebrottsutredning torde emellertid ha
motsvarigheter på andra rättsområden. Det hade därför varit önskvärt om
det i remissen hade redovisats vilka överväganden som legat bakom ställ-
ningstagandet att nu föreslå ändringar bara på skatteområdet. Detta gäller
inte minst om man som föreslås i remissen begränsar förslagen till an-
vändandet av vitesförelägganden. Det kan nämligen vid sådant förhållande
ifrågasättas om det inte hade varit lämpligt att införa en generell regel i
lagen (1985:206) om viten med avseende på vitesförelägganden i fall där
brottsmisstanke föreligger. Lagrådet har inte möjlighet att på grundval av
den utredning som föreligger avgöra om en generell reglering hade varit att
föredra. Lagrådet har ingen anledning att motsätta sig att en reglering nu
sker på skatteområdet men vill framhålla att frågan om en generell
reglering bör övervägas i ett större sammanhang.
När det sedan gäller frågan om ändringarna av nuvarande regler på
skatteområdet kan begränsas till användandet av vitesförelägganden är
detta en fråga som ytterst är beroende av den rättspraxis angående
Europakonventionen som utbildas inom Europadomstolen i Strasbourg.
Regeringen har grundat sitt ställningstagande på en analys av rättsläget mot
bakgrund av de rättsfall som finns på området. Lagrådet går inte in på
frågan om ytterligare åtgärder behövs med hänsyn till konventionen utan
begränsar granskningen till de frågor som har direkt anknytning till de re-
mitterade förslagen.
En fråga som därvid aktualiseras är om remissförslagen täcker alla
skatteområden och situationer där ett vitesföreläggande kan tänkas före-
komma mot en brottsmisstänkt. En skatt som inte omfattas av förslagen är
arvs- och gåvoskatten. I lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt finns
bestämmelser om vitesföreläggande i 67 §. Regler om vitesföreläggande
finns även i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter.
Lagrådet ifrågasätter om inte förbudet att förelägga vid vite borde föras in i
dessa lagar.

Förslaget till lag om ändring i taxeringslagen (1990:324)

Ikraftträdande m.m.

Enligt förslaget avses samtliga ändringar i lagen träda i kraft den 1 januari
1998. Några övergångsbestämmelser föreslås inte.
Den valda regleringen innebär såvitt Lagrådet kan finna att bestämmel-
serna i 5 kap. 1 § om halvering av nivån på skattetillägg avseende periodi-
seringsfel kan komma att tillämpas även på oriktiga uppgifter som lämnats
till ledning för tidigare års taxeringar (jfr RÅ 1996 ref. 57 med vidare
hänvisningar). En oriktig uppgift som lämnats till ledning för exempelvis
1996 års taxering (normalt 1995 års inkomst) kommer således att bedömas
på ett sätt om skattetilläggets storlek prövas före ingången av år 1998 och
på ett annat sätt om prövningen sker efter nämnda tidpunkt.
Lagrådet vill erinra om att en annan lösning valdes när bestämmelserna
om en lägre procentsats för oriktiga uppgifter avseende periodiseringsfel
första gången infördes (prop. 1991/92:43, SkU 7, SFS 1991:1902). I det
sammanhanget föreskrevs att de nya bestämmelserna om skattetillägg vid
periodiseringsfel skulle träda i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas första
gången vid 1992 års taxering. En övergångsbestämmelse av motsvarande
innehåll bör övervägas även nu.

Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483)

23 kap.

2 §
Förbudet i den nya tredje meningen att förena ett föreläggande enligt lagen
med vite avser endast förelägganden enligt 14 kap. 3 §. Lagrådet
ifrågasätter om inte också förelägganden enligt andra bestämmelser i lagen,
t.ex. 14 kap. 4 §, kan innebära att den deklarationsskyldige åläggs att
medverka i utredningen av en fråga som har samband med den gärning
vilken omfattas av en under utredningen uppkommen brottsmisstanke.
Enligt Lagrådets mening saknas anledning att begränsa förbudet till före-
lägganden enligt 14 kap. 3 §. Förbudet bör ta sikte på alla förelägganden
enligt lagen som innefattar en sådan skyldighet. Hänvisningen till nämnda
paragraf bör alltså utgå.

Ikraftträdande m.m.

Enligt förslaget avses samtliga ändringar i lagen träda i kraft den 1 januari
1998. Lika lite som i fråga om lagen om ändring i taxeringslagen föreslås
några övergångsbestämmelser.
Lagrådet vill erinra om att en annan lösning valdes när bestämmelserna
om en lägre procentsats för oriktiga uppgifter avseende periodiseringsfel
första gången infördes i den då gällande lagen (1968:430) om mervärde-
skatt och lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare
(prop. 1991/92:43, SkU 7, SFS 1991:1905 och 1991:1907). Övergångs-
bestämmelser av motsvarande innehåll bör övervägas även nu (jfr vad
Lagrådet anfört i anslutning till förslaget om ändring i taxeringslagen).

Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter

Ikraftträdande m.m.

På de skäl Lagrådet redovisat i anslutning till förslagen om ändring i taxe-
ringslagen och skattebetalningslagen förordar Lagrådet att behovet av
övergångsbestämmelser för den i 7 kap. 1 § föreslagna halveringen av
nivån på skattetillägg övervägs.

Förslaget till lag om ändring i tullagen (1994:1550)

99 §
I överensstämmelse med vad Lagrådet har anfört beträffande den före-
slagna ändringen i 23 kap. 2 § skattebetalningslagen förordar Lagrådet att
hänvisningen till 68 § i den nya andra meningen i förevarande paragraf
utgår.

Ikraftträdande m.m.

Enligt förslaget avses samtliga ändringar i lagen träda i kraft den 1 januari
1998. Några övergångsbestämmelser föreslås inte.
Den valda regleringen torde innebära att de nya bestämmelserna skall
tillämpas i fråga om viten som förelagts före ikraftträdandet men som till
följd av överklaganden prövas efter nämnda tidpunkt (jfr RÅ 1996 ref. 57
med vidare hänvisningar). Besvärsinstansen och den instans som med-
delade det överklagade beslutet kommer med andra ord att tillämpa skilda
regelsystem. En sådan ordning brukar normalt undvikas. Med tanke på
angelägenheten av att den åsyftade anpassningen till Europakonventionen
inte onödigtvis begränsas har Lagrådet emellertid inget att erinra mot att de
föreslagna vitesreglerna tillämpas fullt ut efter ikraftträdandet. I tydlig-
hetens intresse synes dock frågan böra kommenteras under det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Lagrådet vill i sammanhanget nämna att mot-
svarande övergångsfråga inte torde uppkomma beträffande vitesföreläg-
gande som meddelas med stöd av övriga i remissen berörda lagar. I dessa
lagar finns generella förbud mot att överklaga föreläggande vid vite.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 oktober 1997

Närvarande: Statsrådet Peterson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Andersson, Uusmann,
Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Åhnberg, Pagrotsky,
Östros, Messing

Föredragande: statsrådet Östros

Regeringen beslutar proposition 1997/98:10 Skattemyndigheternas med-
verkan i brottsutredningar , m.m.

1

2

4

22

55

72

76

85

86

89

111

112

113

133

138