Innebörden av principbeslutet i riksdagen 1995 är att den kyrkliga egendomen skall stå till kyrkans förfogande efter relationsändringen år 2000 utan stöd av den detaljerade statliga reglering som finns i dag. Regeringen anger i proposition 1997/98:116 att ”en strävan bör vara att i största möjliga utsträckning åstadkomma enkla och överskådliga regler” (s 81). Mot den bakgrunden föreslår regeringen att stora delar av tillgångarna, bland annat prästgårdarna, kyrkofonden, kyrkofondsfastigheterna och de så kallade kronoanslagen skall ägas av trossamfundet Svenska kyrkan eller olika organisatoriska delar av detta trossamfund.
Prästlönetillgångarna är beteckningen på kyrkans reella finansförmögenhet i jord, skog och fonder. Förmögenheten har genom århundradena byggts upp genom gåvor och donationer och andra tillskott från församlingsborna.
Enligt direktiven 1996 till utredningen om kyrkans egendom hade Kammarkollegiet att utreda om Svenska kyrkan efter relationsförändringen skall disponera prästlönetillgångarna enligt vad som kallades en lagstiftnings- eller en stiftelsemodell. Lagstiftningsmodellen innebär att prästlönetillgångarnas stiftelseliknande karaktär bibehålles genom att det i lag läggs fast att de skall förvaltas av Svenska kyrkan såsom självständiga förmögenheter.
Kammarkollegiet behandlade emellertid även en tredje modell, äganderätt (SOU 1997:47 kap 11 och kap.18.4.3).
Kammarkollegiet framhåller att det som talar till ägandealternativets fördel är ”den klara och enkla lösningen som leder till alldeles otvetydiga förhållanden i det nya läget”. ”Ägandealternativet är ett radikalt medel att förändra situationen. Det skiljer sig från de övriga alternativen genom den konsekventa upplösningen av alla stiftelsebildningar. Därigenom går det också längst när det gäller äganderättsöverföringar från stiftelser till enheter inom Svenska kyrkan” (s 178-179).
I sina överväganden fann Kammarkollegiet såväl lagstiftningsalternativet som ägandealternativet likvärdiga från olika utgångspunkter, men förordade till slut ändå lagstiftningsalternativet. Bland remissinstanserna vägde det jämnt med någon övervikt för lagstiftningsalternativet. Det bör dock noteras att bland andra JK, majoriteten av flerpastoratssamfälligheterna, Svenska kyrkans centralstyrelse och biskoparna förordade ägandealternativet. Som framgår av propositionshandlingarna stödde ett betydande antal av kyrkomötesledamöterna reservationen i andra kyrkolagsutskottet för ägandealternativet.
Regeringen föreslår i propositionen att lagstiftningsalternativet skall tillämpas beträffande kyrkans egendom.
Vi finner att äganderättsmodellen är att föredra av flera skäl:
Regeringens förslag innebär en bestående oklarhet genom att prästlönetillgångarna behåller sin ”stiftelseliknande karaktär” och förblir så kallade såsom-stiftelser. Den föreslagna regleringen kan också ses som en stiftelsebildning i sig, vilket kan skapa en konflikt med stiftelselagen, som uttömmande anger det sätt på vilket en stiftelse bildas.
De säregna stiftelserna kan förmodas innebära onödig byråkrati. De kan också bli en hämmande faktor för de strategiska ingrepp i kyrkans förmögenhetsförvaltning som kyrkan, genom kyrkomötet – som i bägge alternativen får det övergripande ansvaret – kan tänkas vilja göra.
Äganderätten innebär en så stark garanti för opåkallade ingrepp som det går att åstadkomma i en rättsstat.
Själva grundtanken bakom den historiska reformen är att Svenska kyrkan skall bli så självständig som möjligt i förhållande till staten inom ramen för den särskilda lagen om Svenska kyrkan. Det är från denna utgångspunkt som principbeslutet sedan anger att egendomen skall stå till kyrkans förfogande. Det förefaller därför motsägelsefullt när regeringen i motiveringen för lagstiftningsalternativet i propositionen markerar behovet av fortsatt statligt inflytande över kyrkans egendom: ”Den egendom det är fråga om uppgår till betydande värden. Den har byggts upp under lång tid och under medverkan av hela befolkningen. Det är därför ett allmänt intresse att de ändamål som är knutna till egendomen fullföljs. I lagstiftningsalternativet tar samhället genom riksdagen ett delansvar för att detta sker” (s 99).
Mot bakgrund av det anförda bör den föreslagna 9 § lagen om Svenska kyrkan liksom 10 § lagen om införande av lag om Svenska kyrkan utgå. Vidare bör 9 § och 11 § lagen om införande av lagen om Svenska kyrkan omarbetas.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Det är svårt att motivera att de förtroendevalda inom Svenska kyrkan skall ha rätt till ledighet för att fullgöra sina uppdrag när församlingarnas och de kyrkliga samfälligheternas kommunstatus upphör. Också den större likställigheten mellan trossamfunden talar emot en lagstadgad rätt till en sådan ledighet. Det är dock rimligt att de nuvarande reglerna får gälla under den pågående mandatperioden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om lagändringar i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till ledighet för förtroendevalda.
|
Anders Björck (m) |
|
|
Birger Hagård (m) |
Jerry Martinger (m) |
|
Inger René (m) |
Nils Fredrik Aurelius (m) |
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
Henrik S Järrel (m) |
|
Ola Karlsson (m) |
Göran Lindblad (m) |