Kvinnovåldskommissionen tillsattes 1993 av dåvarande social- och jämställdhetsministern Bengt Westerberg. Kommissionens slutbetänkande låg färdigt redan i juni 1995. Sedan dess har förslaget legat i träda hos regeringen. På grund av detta finns det all anledning att rikta en kraftig anmärkning mot regeringens sätt att hantera frågan. Det bör inte, ens för en regering som den nuvarande, ta nästan tre år att prestera en proposition från det att slutbetänkandet är klart. Regeringen har gjort ett undantag till en regel, att dra utrednings- och kommissionsförslag i långbänk. Det har hänt med flera viktiga propositioner som, ofta p g a inre oenighet i regeringen, dragits tillbaka eller skjutits upp. Det är allvarligt i allmänhet men i synnerhet mycket allvarligt med tanke på att lagstiftningsändringar i syfte att stärka kvinnofriden brådskar.
Men bättre sent än aldrig. I propositionen förs nu flera förslag fram som Folkpartiet liberalerna tidigare i olika sammanhang har väckt i riksdagen eller i rapporter. Dit hör att i lagstiftningen ersätta begreppet kvinnlig omskärelse med könsstympning samt den straffutvidgning och straffskärpning som föreslås när det gäller våld mot kvinnor. Även regeringens förslag om sociala myndigheters insatser, hälso- och sjukvårdens arbete med misshandlade och våldtagna kvinnor och stödet till frivilligorganisationerna är förslag i liberal riktning. Flertalet av dessa förslag syftar till att stärka den enskilda kvinnans säkerhet och därmed hennes självbestämmande. Vi kommer dock i det följande att peka på en rad områden där vi vill gå längre än regeringen eller där vi anser att regeringens förslag är direkt felaktiga.
Vi välkomnar regeringens förslag till nytt kvinnofridsbrott som innebär en annan lagteknisk konstruktion än den som Kvinnovåldskommissionen föreslog. Genom denna lagtekniska lösning är det straffbara området tydligare avgränsat och de invändningar ur rättssäkerhetsperspektiv som vändes mot kommissionens förslag har därmed fått gehör. Folkpartiet liberalerna har ändå invändningar mot regeringens förslag, invändningar som vi utvecklar i det följande.
Regeringen föreslår att den aktuella paragrafen utformas med ett ”neutralt brott” i första stycket (4 kap. 4 a § brottsbalken) – grov fridskränkning – och själva kvinnofridsbrottet – grov kvinnofridskränkning – som ett specialfall av detta (andra stycket).
Enligt vår uppfattning bör brottsbalken bättre spegla verkligheten. Brottet grov kvinnofridskränkning bör inleda paragrafen och de (få) fall en kvinna upprepat kränker sin man eller en man/kvinna upprepat kränker mor, far, syster, bror eller barn bör vara specialfall av brottet grov kvinnofridskränkning. Det nu sagda innebär i stort sett att styckena i paragrafen byter plats och med därav nödvändiga språkliga justeringar. Det får ankomma på utskotten att utforma lagtexten.
Kvinnovåldskommissionen satte lägsta straffvärde på kvinnofridsbrottet till fängelse ett år. Regeringen anser att det är för högt och föreslår fängelse sex månader som lägsta straffvärde.
Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning måste straffminimum sättas till fängelse ett år. Skälet härför är att normalstraffet för grov kvinnofridskränkning enligt vår uppfattning bör vara fängelse. Sätts minimistraffet för kvinnofridsbrott till fängelse sex månader kommer domstolarna vid tillämpning av reglerna i brottsbalken om val av påföljd att döma till en lindrigare påföljd än fängelse, nämligen endera villkorlig dom eller skyddstillsyn (detta är innebörden av 30 kap 4 § brottsbalken). Innebörden av domstolarnas påföljdspraxis är med andra ord att fängelse väljs som påföljd för brott vars straffvärde understiger ett år enbart när det är fråga om återfall i (allvarligare) brott eller om det är fråga om s.k. artbrott (som t.ex. rattfylleri och våld mot tjänsteman).
Regeringens argument för fängelse sex månader som minimistraff, att kvinnofridsbrottet kan bestå av ett antal hemfridsbrott eller ofredandebrott som – om de bedöms isolerat – skulle ge böter eller högst ett kortare fängelsestraff, är enligt vår uppfattning ohållbart. Regeringen väljer då att bortse från att det också för att konstituera en grov kvinnofridskränkning krävs att gärningarna därutöver har varit ett led i en upprepad kränkning av kvinnans integritet och varit ägnade att allvarligt skada kvinnans självkänsla. Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning vore det inte en tillräcklig markering i allvaret i den kränkning som utgör ett grovt kvinnofridsbrott om inte straffminimum sätts till fängelse ett år.
Kvinnovåldskommissionens förslag till kvinnofridsbrott omfattade också sådan psykisk misshandel som i dag inte är straffbelagd. Kommissionen ville straffbelägga t.ex. att mannen förbjuder kvinnan att träffa släktingar, vänner eller att gå ut eller att mannen på ett grovt sätt talar nedsättande till kvinnan. Regeringen avvisar Kommissionens förslag eftersom regeringen bl.a. inte bedömer att det är ändamålsenligt med en sådan kriminalisering.
Gällande rätt är i dag att psykisk misshandel är straffbar om gärningen medför en medicinskt påvisbar effekt. Vid mindre allvarliga former av psykisk misshandel är det svårt att bevisa att en medicinskt påvisbar effekt har ett sådant samband med gärningen att det går att döma till ansvar. Enligt vår uppfattning hade det varit värdefullt om också sådan ”lindrig” psykisk misshandel hade blivit kriminaliserad, men vi inser att det är svårt att hitta en rättssäker lagteknisk konstruktion. Frågan bör därför bli föremål för förnyat utredande. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är bra att regeringen nu föreslår att underlåtenhet att avslöja grova sexualbrott blir lika strängt behandlat som underlåtenhet att avslöja t.ex. rån. Enligt vår uppfattning måste frågan om skyldighet att ingripa och hindra brott mot liv och hälsa (där sexualbrott naturligtvis ingår) nu resas. Exempelvis är det i Sverige straffritt för en grupp män som kommer in i en lokal där en man våldtar en kvinna att bara stå och titta på. Enligt vår uppfattning måste det här finnas en straffsanktionerad skyldighet för denna grupp män att ingripa liksom för den förälder som vet att den andre föräldern, eller någon annan, sexuellt förgriper sig på barnet.
Frågan har diskuterats av professor Madeleine Leijonhuvud i en översyn av brottsbalkens medverkansregler (Ds 1993:15 Efter Lindome) och av Straffansvarsutredningen i slutbetänkandet Straffansvarets gränser (SOU 1996:185). I flera länder finns en sådan skyldighet, t.ex. i Danmark, Norge och Frankrike.
Utredningens förslag till ny paragraf i brottsbalken (placerad i 3 kap.) lyder:
9 a § Den som underlåter att tillkalla hjälp eller att försöka rädda eller på annat sätt bistå en person som befinner sig i allvarlig fara för liv eller hälsa eller i en därmed jämförlig utsatt situation, döms för underlåtenhet att bistå nödställd till böter eller fängelse i högst två år.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Till ansvar skall inte heller dömas om ett ingripande inte kan ske utan fara för den handlande eller för någon annan.
Folkpartiet menar att den lagändring som Straffansvarsutredningen föreslår i nämnda betänkande nu bör genomföras.
Vi välkomnar regeringens förslag till utvidgning av våldtäktsbrottet så att gärningar som innebär en kränkning jämförbar med ett påtvingat samlag (exempelvis att med våld föra in främmande föremål i kvinnans underliv) bedöms som våldtäkt och inte som sexuellt tvång.
Vi ser också med tillfredsställelse att regeringen aviserar att en sexualbrottsutredning kommer att tillsättas. Det är enligt vår uppfattning nödvändigt med en snabb översyn av sexualbrottskapitlet i brottsbalken. Flera uppmärksammade domar, bl.a. det s.k. Södertäljemålet men också fallet där en man våldtog en förlamad kvinna men inte dömdes för våldtäkt för att han inte hade behövt betvinga kvinnan, har med rätta upprört och aktualiserat gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande. Enligt vår uppfattning talar mycket för att frånvaron av samtycke skall vara avgörande för bedömningen om en våldtäkt skett snarare än graden av våld. Det är till exempel högst upprörande att ett sexuellt övergrepp på ett barn inte bedöms som våldtäkt om barnet är så litet att något våld i våldtäktsparagrafens meningen inte krävs för mannen att genomföra övergreppet. Vad som nu sagts om en skyndsam utredning av sexualbrottskapitlet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Under avsnitt 8 i propositionen avvisar regeringen Kvinnovåldskommissionens förslag om att kvinnor som har utsatts för sexuella övergrepp och misshandel skall ha rätt till psykoterapi inom ramen för vårdgarantin: ”Regeringen anser dock inte att det nu finns tillräckligt starka skäl för att införa en särskild vårdgaranti för psykoterapi för kvinnor som har utsatts för våld.”
Folkpartiet delar ej denna inställning. Tvärtom anser vi att det finns utrymme för att psykoterapi till kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och misshandel skall ingå i den nya vårdgarantin som HSU 2000 föreslagit och som skall genomföras 1999 enligt utredningsdelbetänkande Patienten har rätt.
Regeringen bordlägger frågan till dess att remissbehandlingen av betänkandet från samverkansdelegation Klara spelregler, som bl a har utrett den offentligt finansierade privata psykoterapins villkor, är färdigt.
Det finns skäl att anta att regeringen överlag kommer att vara negativt inställd till de privata vårdgivarna, i synnerhet mot bakgrund av de försämringar för de privata vårdgivarna som regeringen sedan 1994 har genomfört (se bl.a. prop 1996/97:123 Privata vårdgivare). Mot denna bakgrund finns det ingen anledning att anta att regeringen kommer att vara positivt inställd till de förslag som betänkandet Klara spelregler kommit fram till, förslag som ändå från liberal utgångspunkt får ses som minimikrav för att förbättra villkoren för de privata vårdgivarna.
Regeringen hänvisar även till en beredning av Socialstyrelsens rapport om tillståndet för psykiatrin i riket som pågår inom Regeringskansliet. Inte heller detta räcker enligt vår mening för att skjuta på frågan om rätt till psykoterapi för misshandlade kvinnor.
Med tanke på att regeringen har låtit Kvinnovåldskommissionens slutrapport ligga i träda i över två år innan de lyckas prestera en proposition är det inte acceptabelt att ytterligare skjuta på denna fråga – den har redan blivit uppskjuten för lång tid.
På basis av den redogörelse som Kvinnovåldskommissionen ger i denna fråga finner vi det lämpligt att riksdagen tar ställning för att rätten till psykoterapi för våldtagna och misshandlade kvinnor skall ingå i den heltäckande vårdgaranti som regeringen under innevarande år förhoppningsvis skall förhandla fram med Landstingsförbundet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Våld mot kvinnor måste vara ett prioriterat område för rättsväsendet men det är viktigt att framhålla att det inte får stanna vid åtgärdsprogram och policydokument utan prioriteringen måste få ett genomslag i verksamheten.
När det gäller polisen delar vi visserligen regeringens uppfattning att närpolisorganisationen och utvecklandet av ett problemorienterat synsätt inom polisen innebär förbättrade möjligheter att förebygga brott mot kvinnor. Vi vill dock ytterligare understryka nödvändigheten av trygghet på gator och torg – inte minst för kvinnorna. Folkpartiet tror på en ”svensk New York-modell” där polisen fokuserar på ordningsstörningar som ordningsbrott, klotter och vandalism och där grundtanken kan sägas vara att det finns ett samband mellan oordning och brottslighet. Ett projekt i Eskilstuna centrum med målsättningen att genom polisens minskade toleransnivå mot ordningsstörningar öka tryggheten och minska våldet har resulterat i att anmälda våldsbrott i centrum under veckosluten har minskat påtagligt. Denna arbetsmetod förtjänar spridning över landet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
När det gäller åklagarnas roll delar vi Kvinnovåldskommissionens uppfattning att åklagaren skall vara förundersökningsledare i alla mål som rör misshandel av en man mot en kvinna när kvinnan och mannen är bekanta med varandra, även om misshandeln inte bedöms som grov. Riksåklagaren (RÅ) och Rikspolisstyrelsen (RPS) har nyligen genomfört en översyn av det s.k. fördelningscirkuläret, som bl.a. styr när polisen eller åklagarna skall vara förundersökningsledare, och mot bakgrund av Kvinnovåldskommissionens förslag utfärdat allmänna råd om ledningen av förundersökningar. Av de allmänna råden framgår att huvudregeln skall vara att åklagaren är förundersökningsledare vid våldsbrott mot närstående. Folkpartiet liberalerna välkomnar denna förbättring, men anser att den är otillräcklig. För att säkerställa att åklagarens kompetens, att – utifrån sin erfarenhet av domstolarnas bevisvärdering – tidigt i utredningen bedöma om det behövs ytterligare utredning för att säkra bevis för en fällande dom, tas tillvara anser vi att RÅ och RPS skall ändra i det s.k. fördelningscirkuläret i enlighet med Kvinnovåldskommissionens förslag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi välkomnar de uppdrag som Kriminalvårdsstyrelsen och Socialstyrelsen har fått att kartlägga vilka metoder som används för behandling av män som har dömts för våldsbrott mot kvinnor och överväga vilka behov som finns av en utbyggnad av behandlingen av dessa män. När det gäller den utvärdering av i vilken utsträckning befintliga behandlingsmetoder för män som har begått våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor är lämpliga och verksamma som regeringen aviserar vill vi framhålla att det är viktigt att den utvärderingen görs av oberoende forskare. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De kvinnor som utsätts för förföljelse, trakasserier, våld och hot om våld lever i ständig otrygghet och osäkerhet. Det är viktigt att dessa kvinnor inte lämnas utan personligt och tekniskt skydd. Folkpartiet har varit drivande i dessa frågor, bl.a. förespråkade vi starkt lagen om besöksförbud, överfallslarm och livvaktsskydd. Men det finns mer att göra.
Sedan slutet av 1980-talet finns en möjlighet för åklagare att förbjuda en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person om det finns risk för att denne utsätts för brott eller trakasseras (besöksförbud). Besöksförbudet avser förbud att uppehålla sig i närheten av personens bostad, arbetsplats och annat ställe där personen brukar vistas. För att trakasserade kvinnors rörelsefrihet skall öka är det enligt vår uppfattning högst rimligt att vidga det område som åklagaren har möjlighet att låta omfatta av besöksförbudet. Vi menar att detta område i ett första steg bör bli så stort att det omfattar del av kommun(er). En sådan utvidgning kunde exempelvis ske genom en ändring i 2 § lagen om besöksförbud på så sätt att ”närheten av” ersätts med ”del av kommun som innefattar”. Det bör ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext. I ett andra steg är vi inte främmande för att resa frågan om kommunarrest eller bosättningsplikt för den som återkommande överträder ett besöksförbud. Grundlagens och Europakonventionens bestämmelser har dock betydelse för frågan om kommunarrest och måste därför bli föremål för en mer ingående analys. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi ställer oss helt bakom tanken på att män som inte respekterar besöksförbud när de är på fri fot skall förses med en elektronisk fotboja. Regeringen har gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag att göra en förstudie om huruvida den teknik som för närvarande finns är tillförlitlig och om övervakningen är praktiskt genomförbar. Enligt vår uppfattning är den förstudien i det närmaste onödig. Sådana larmanordningar på män med besöksförbud som varnar om de närmar sig kvinnornas hem används nämligen redan i en del delstater i USA. Riksdagen bör därför nu hos regeringen begära sådana lagförslag innebärande att män som överträder besöksförbud kan förses med elektronisk fotboja.
I extrema fall menar vi att polis eller vakter skall ”punktmarkera” män som återkommande bryter mot besöksförbud i de fall då kvinnan inte vill ha livvaktsskydd eller skyddshundar. Vi menar också att det bör övervägas om inte körkortet skall återkallas för gärningsmän som begår våld mot nära anhöriga. I dag återkallas bara körkort vid grova våldsbrott. Detta skulle dels ha en preventiv effekt, dels försvåra för gärningsmannen att förflytta sig och därmed skapa ytterligare en barriär. Vi är heller inte främmande för att ge rätt till vapenlicens för tårgasspray för förföljda kvinnor. En sådan kan vara nödvändig för kvinnor som bor så till att det tar tid för polisen att nå fram vid larm om överträdelse av besöksförbud. I anslutning till beredningen av den nyss föreslagna lagstiftningen om elektronisk fotboja på män som överträder besöksförbud bör regeringen också överväga ”punktmarkering”, återkallelse av körkort och rätt till tårgasspray för förföljda kvinnor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen föreslår ökat stöd till kvinnojourerna och mansjourerna. Detta är mycket välkommet. Kvinno- och mansjourerna gör ett gediget arbete och är en omistlig del för många av offren för misshandel och våldtäkter. Mansjourerna gör ett bra förebyggande arbete. Folkpartiet vill dock gå längre än regeringen vad gäller brottsofferjourerna eftersom vi anser att brottsoffrens ställning måste stärkas.
Brottsofferjourerna gör ett mycket värdefullt arbete för brottsoffer. Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ) bildades år 1988. Förbundet har haft målsättningen att det skall finnas en brottsofferjour i varje polisdistrikt och detta mål uppfylldes i princip under år 1995. En brottsofferjour består av ett antal ideellt arbetande stödpersoner samt en brottsofferassistent/samordnare. Stödpersonerna är noggrant utvalda och får speciell utbildning. Under vägledning och samordning av en utbildad brottsofferassistent ger de brottsoffren hjälp. Assistenten har till uppgift att tillse att brottsoffret får kontakt med en stödperson, men assistenten skall också svara för kontakten med allmänheten, polismyndigheten och andra resursorgan samt att vid behov slussa hårt drabbade brottsoffer vidare till rätt professionell instans. De flesta brottsofferjourerna (ca 90) har dock inte möjlighet att anställa någon brottsofferassistent och vid dessa utförs uppgifterna av en ideellt arbetande samordnare. Vid de brottsofferjourer där det för närvarande finns en sådan assistent (ca 15) sker finansieringen genom kommunala bidrag. För att möjliggöra anställning av en deltidsanställd brottsofferassistent vid fler brottsofferjourer anser Folkpartiet liberalerna att ett direkt statsstöd bör inrättas. Vi har i vårt budgetalternativ avsatt 6 miljoner kronor motsvarande ca 50 halvtidstjänster. Vad som nu har sagts om direkt statsstöd till Brottsofferjourerna bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Att utsätttas för misshandel eller våldtäkt är alltid en djup kränkning och orsakar alltid stora problem. Men för vissa människor, som de med funktionshinder av något slag, blir ett sådant övergrepp om möjligt än svårare på grund av deras redan utsatta situation. Det kan därför behövas vissa specialinsatser till denna grupp.
För de funktionshindrade som utsatts för våldtäkt eller misshandel ställs det speciella krav på Kvinnocentrum och Kvinnojourer, exempelvis tillgänglighet till texttelefoner, trapphissar, personlig assistans m m. Det är ofta enkla åtgärder som kan hjälpa dessa kvinnor en bit på vägen tillbaka till ett värdigt och tryggt liv.
Folkpartiet menar att den miljon som regeringen avsätter är otillräcklig och vi anser därför att tre miljoner kronor bör avsätts för detta ur ramanslaget C 2 Särskilda jämställdhetsåtgärder (utgiftsområde 14) till funktionshindrade kvinnor för att möjliggöra ett bättre och effektivare arbete med dessa kvinnor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Prostitutionen är ett socialt problem. Flera av de prostituerade har som barn varit utsatta för sexuella övergrepp. Ungefär hälften av de kvinnligt gatuprostituerade är narkotikamissbrukare. Många andra lider av psykiska problem och/eller har psykiska störningar.
Det är dock inte längre gatuprostitutionen som är den dominerande formen av prostitution utan olika former av mer dold prostitution. Inom sexklubbsverksamheten, eskort- och callgirlservice m.m. frodas en bred gråzon av prostitution. Vi vet av flera studier att just sexklubbsverksamheten för många yngre kvinnor är en inkörsport till prostitution.
Vi förnekar inte att det finns argument för en kriminalisering av de prostituerades kunder, dvs. köpet av de prostituerades tjänster. Men vi menar att nackdelarna med en sådan kriminalisering överväger. Till de främsta nackdelarna hör de farhågor som finns att en kriminalisering kan leda till att prostitutionen ytterligare drar sig från öppen gatuprostitution till en mer dold prostitution. Det kan leda till en ökad gråzon där en lagstiftning som innebär en kriminalisering kommer att visa sig verkningslös.
En annan invändning är den att det kan visa sig vara svårt att upprätthålla ett förbud mot köp av prostituerades tjänster eftersom det inte föreligger en glasklar gränsdragning mellan otillåtet och tillåtet handlande. Prostitution förekommer i många varianter och i flera av dem kan det vara svårt att hävda denna gränsdragning. Även i fråga om bevisföringen kan det befaras att det ofta kommer att bli svårt att bevisa att avtal om ersättning för en sexuell tjänst har förelegat om ingen av parterna har ett intresse i att avslöja detta.
Erfarenheterna av kriminaliseringen av ungdomsprostitution (6 kap. 10 § brottsbalken ”Den som genom att utlova eller ge ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med någon som är under arton år, dömes för förförelse av ungdom till böter eller fängelse sex månader.”) är heller inte så goda. Lagrummet tillämpas nästan aldrig trots att ungdomsprostitution tyvärr förekommer.
Sammantaget kommer vi fram till slutsatsen att en kriminalisering av köpet av de prostituerades tjänster av ovan uppräknade skäl vore en olämplig lagändring och vi avvisar således propositionen i denna del.
Däremot vill vi understryka vikten av andra åtgärder som vi tror är mer effektiva i arbetet mot prostitutionen än en kriminalisering.
Prostitutionsutredningen (SOU 1995:15) föreslog ett utvidgat koppleriansvar så att den som bereder sig en vinning av att en annan har tillfällig sexuell förbindelse där kroppskontakt inte förekommer skall omfattas av ansvaret om koppleri.
Regeringens förslag att ge Socialstyrelsen i uppdrag att leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor kan sägas motsvara det nationella center som Prostitutionsutredningen föreslog. Vi anser att Socialstyrelsen blir den övergripande enhet där kunskapsinsamling och en kontinuerlig bevakning av prostitutionens utveckling pågår.
I en del kommuner arbetar s.k. prostitutionsgrupper. Det vore enligt vår uppfattning önskvärt om resurser avsattes i kommunerna som möjliggjorde att deras arbete kunde utvidgas med exempelvis fler tjänster.
Många gånger skulle det samlade arbetet mot prostitutionen bli mer effektivt om samverkan mellan polismyndigheter, socialtjänst, hälso- och sjukvården och andra berörda myndigheter och organisationer blev smidigare. Till viss del kan detta möjliggöras av regeringens förslag i propositionen under 7.1 Socialtjänstlagen. Regeringen bör emellertid även låta utreda hur en sådan samverkan skall kunna komma till stånd. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sexuella trakasserier är ovälkomna, nedsättande och förnedrande för den som drabbas. Ofta leder de till rädsla, osäkerhet och skuldkänslor hos den som har blivit utsatt för dem. Det är därför viktigt att information om sexuella trakasserier sprids.
Regeringen har dock valt att begränsa lagstiftningen om sexuella trakasserier så att den endast omfattar anställda. Folkpartiet liberalerna anser inte att det är tillräckligt. Studenter vid högskolor och universitet befinner sig i en liknande situation som arbetstagare. Det är viktigt att också studenters situation uppmärksammas när det gäller sexuella trakasserier. Men enligt regeringsförslaget kommer inte den nya lagen att gälla för studenter eftersom de inte omfattas av jämställdhetslagen. Enligt vår uppfattning bör således kretsen vidgas enligt mönster från arbetsmiljölagen (1 kap. 3 § arbetsmiljölagen) så att studenter, men också totalförsvarspliktiga, omfattas av skyddet mot sexuella trakasserier.
Kvinnorna har en mycket betydelsefull roll för utvecklingen i många u-länder. I dag hindras åtskilliga kvinnor från att bidra till den sociala och ekonomiska utvecklingen, eftersom de förnekas tillgång till utbildning och hälsovård. De förnekas också möjligheten att ta aktiv del av det politiska beslutsfattandet och inflytande över såväl offentlig som enskild sektor.
Inom svenskt bistånd är bekämpning av fattigdom det övergripande målet. Vid sidan av detta har ett antal specifika biståndsmål slagits fast. Sedan 1996 har Sverige infört ett sjätte biståndsmål – jämställdhet. Till grund för detta beslut låg en utredning ledd av Barbro Westerholm (fp). Vi anser det vara angeläget att fortlöpande följa upp hur den målsättningen uppfylles, inte minst när det gäller kvinnofrid.
Det pågående arbetet med att integrera kvinnofrågor i biståndet måste intensifieras. Det kan ske genom direkta insatser riktade mot kvinnor i programländerna samt genom ökat kvinnligt deltagande i planering, genomförande och utvärdering av enskilda biståndsinsatser.
Inom ramen för biståndsarbetet är befolkningsfrågor ett viktigt område. Befolkningsfrågor handlar inte bara om familjeplanering. Det handlar också om familjernas möjlighet att styra över sina liv. Framför allt måste kvinnors rätt att få makt och kontroll över sina liv respekteras. Dessa krav, att kvinnan själv bestämmer över sin egen hälsa och bedömer sina egna förutsättningar att ta ansvar för sina barn, är i dag långt ifrån självklara. Åtskilliga kvinnor hindras dagligen från att bidra till den sociala och ekonomiska utvecklingen eftersom de förnekas tillgång till utbildning och hälsovård. De förnekas därmed också möjligheten att ta aktiv del av det politiska beslutsfattandet och blir bestulna på sina livschanser.
Genom biståndssamarbetet får Sverige som givare möjlighet att föra en dialog med mottagarländerna om kvinnors rättigheter. Dessa tillfällen måste utnyttjas. Biståndets ambition bör vara att varje insats föregås av en konsekvensanalys beträffande kvinnors levnads- och försörjningsvillkor.
Folkpartiet har under lång tid försökt att lyfta fram kvinnor i biståndet, och Folkpartiets budgetalternativ rymmer större anslag för dessa frågor .
I EU arbetar Folkpartiet för att ett organ skall tillsättas där frågor kan behandlas ur ett jämställdhetsperspektiv. Tanken är att detta ska verka vid sidan av kvinnoutskottet och socialutskottet i Europaparlamentet.
Att förebygga ohälsa och bekämpa sjukdomar är en viktig uppgift för biståndet. Kvinnors hälsoproblem relaterar ofta till barnafödande eller aborter. Antalet aborter uppgår årligen till mellan 40 och 60 miljoner varav ungefär hälften är legala. Det innebär att i världen i stort avbryts en av fyra graviditeter. Enligt WHO:s beräkningar dör årligen nära 600 000 kvinnor i samband med graviditet och förlossning. Av dessa är mellan 25 och 40 % orsakade av komplikationer till provocerad abort. Mödradödligheten är mycket ojämnt fördelad, 99 % av dödsfallen inträffar i tredje världens länder. I utvecklingsländerna är mellan 20 % och 40 % av mödradödligheten ett resultat av illegala och/eller oskickligt utförda aborter.
Ett viktigt mål för att främja kvinnors hälsa i världen är därmed att reducera sjuklighet och dödlighet som beror på abort. Det sker i första hand genom att minska antalet aborter genom upplysning om sex och samlevnad, tillgång till säkra preventivmedel och bra rådgivning. Alla oönskade graviditeter går emellertid inte att förebygga och därför måste kvinnor ha tillgång till enkla, säkra abortmetoder och en effektiv akutvård för att snabbt kunna behandla illegala aborter. Eftersom de största hälsoriskerna förekommer i länder där abort är förbjuden måste man också arbeta för att legalisera abort och för att värna rätten till abort när den är hotad.
WHO uppskattar att omkring 130 miljoner flickor och kvinnor utsatts för omskärelse. Två miljoner beräknas årligen vara i riskzonen för detta ingrepp. De flesta av dessa kvinnor lever i 28 afrikanska länder men det finns också kvinnor i andra delar av världen som utsatts för detta ingrepp. Omskärelse leder till både akut och kroniskt lidande med såväl fysiska som psykiska skador. Genom att omskärelse också förorsakar komplicerade förlossningar innebär ingreppet också risker för kommande barn. WHO, UNICEF och UNFPA har våren 1997 vädjat till alla länder och deras ledare att stödja ansträngningarna att eliminera kvinnlig omskärelse. Sverige måste aktivt bidra till detta arbete.
Trots att könsstympning är förbjuden i Sverige har det här ändå förekommit könsstympning. Allt bör göras för att främja en utveckling av behandlingsmetoder för att återställa så mycket som möjligt av den ursprungliga funktionen. Svensk hälso- och sjukvård bör aktivt bidra i detta arbete som också kan komma kvinnor i andra länder till godo.
Riksdagen har tidigare uttalat sig om vikten av att förebygga att könsstympning utförs. Socialstyrelsen bör följa upp och återrapportera vad som hänt efter riksdagens uttalande.
Det är känt att både företag och enskilda lockar hit kvinnor från Baltikum, Ryssland, Asien och Afrika med löften om giftermål, guld och gröna skogar. För en del kanske tillvaron blir bra men för alltför många har livet blivit något av ett helvete.
Landets kvinnojourer får ta emot rapporter om hur kvinnor brutit upp från förhållanden på grund av misshandel, utnyttjande och förnedring av olika slag. Isolering och språksvårigheter gör det svårt för kvinnorna att få tag på information om sina rättigheter och var det finns hjälp att få. Därför får dessa kvinnor hjälp mycket sent.
Kvinnorna utvisas om de vistats mindre än två år i Sverige. Orsaken är att misshandel enligt praxis inte ensam får utgöra orsak för permanent uppehållstillstånd i Sverige. Vi menar att prövning om hon ska få stanna eller inte måste genomföras utan dröjsmål. Vi anser vidare att kvinnor som hamnat i den här situationen ska få stanna i Sverige om de så önskar förutsatt att det inte rör sig om ren skeninvandring. Vad som nu har sagts om kvinnoimport bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om en sådan ändring av förslaget till 4 kap. 4 a § brottsbalken att paragrafen bättre speglar verkligheten genom att inledas med brottet grov kvinnofridskränkning som huvudfall i första stycket och brottet grov fridskränkning som specialfall av detta i andra stycket,
att riksdagen beslutar att höja straffminimum för grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning till fängelse ett år,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att frågan om kriminalisering av sådan psykisk misshandel som i dag inte är kriminaliserad bör bli föremål för förnyat övervägande,
att riksdagen beslutar om skyldighet för envar att ingripa mot brott mot liv och hälsa samt sexualbrott genom att det i brottsbalken införs en ny bestämmelse, 3 kap. 9 a §, med följande lydelse: ”Den som underlåter att tillkalla hjälp eller att försöka rädda eller på annat sätt bistå en person som befinner sig i allvarlig fara för liv eller hälsa eller i en därmed jämförlig utsatt situation, döms för underlåtenhet att bistå nödställd till böter eller fängelse i högst två år. — I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Till ansvar skall inte heller dömas om ett ingripande inte kan ske utan fara för den handlande eller för någon annan.”,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en skyndsam utredning av brottsbalkens sexualbrottskapitel med uppgift att bl.a. belysa frågorna om inte frånvaron av samtycke skall vara avgörande för bedömningen om en våldtäkt skett snarare än graden av våld samt gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till psykoterapi för våldtagna och misshandlade kvinnor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en ”svensk New York-modell” bör ges spridning över landet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring i det s.k. fördelningscirkuläret så att åklagare blir förundersökningsledare i alla mål som rör misshandel av en man mot en kvinna när kvinnan och mannen är bekanta med varandra, även om misshandeln inte bedöms som grov,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att den utvärdering av i vilken utsträckning befintliga behandlingsmetoder för män som har begått våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor är lämpliga och verksamma görs av oberoende forskare,
att riksdagen beslutar om en sådan ändring av 2 § lagen om besöksförbud att det område som kan omfattas av ett besöksförbud utvidgas till att omfatta del av kommun,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning av ”kommunarrest/bosättningsplikt” för män som återkommande överträder besöksförbud,
att riksdagen hos regeringen begär sådana lagförslag innebärande att män som överträder besöksförbud kan förses med elektronisk fotboja i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ”punktmarkering” av män som återkommande bryter mot besöksförbud, om återkallelse av körkortet för gärningsmän som begår brott mot nära anhöriga och om rätt för förföljda kvinnor att inneha tårgassprej,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett direkt statsstöd till brottsofferjourer för att möjliggöra anställning av en deltidsanställd brottsofferassistent vid fler brottsofferjourer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 3 miljoner kronor bör avsättas till funktionshindrade kvinnor för att möjliggöra ett bättre och effektivare arbete med dem,
att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om förbud mot köp av sexuella tjänster,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvidgat koppleriansvar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av hur samverkan mellan polismyndigheter, socialtjänst, hälso- och sjukvården och andra berörda myndigheter kan komma till stånd,
att riksdagen, enligt mönster från arbetsmiljölagen, beslutar om en sådan vidgning av kretsen som skyddas av jämställdhetslagen mot sexuella trakasserier att skyddet inte enbart omfattar anställda utan också bl.a. studenter och totalförsvarspliktiga,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av jämställdhetsmålet för svenskt bistånd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnors hälsa,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i det internationella arbetet aktivt måste stödja ansträngningarna att eliminera kvinnlig könsstympning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en återrapportering av riksdagens uttalande om vikten av att förebygga att könsstympning utförs,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnoimport.
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Isa Halvarsson (fp) |
Bo Könberg (fp) |
|
Eva Eriksson (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Kenth Skårvik (fp) |
|
Siw Persson (fp) |
Bengt Harding Olson (fp) |
|
Ola Ström (fp) |
Siri Dannaeus (fp) |
1 Yrkande 19 hänvisat till AU