Den proposition som föranleder denna motion behandlar omorganisation av Försvarsmaktens högkvarter. Förslagen till riksdagsbeslut gäller dock bara inrättandet av nya centrum i Försvarsmakten: ett marincentrum i Haninge (Berga) och ett flygvapencentrum i Uppsala. Regeringen föreslår också att kustflottan och kustartillericentrum läggs ned och dess huvudsakliga verksamhet inordnas i marincentrumet.
De nya centrum som skall inrättas är en ur ett riksdagsperspektiv närmast bagatellartad frågeställning i jämförelse med frågor som t.ex.:
1: Vad får den föreslagna organisationsförändringen för effekt på den nödvändiga pluralismen i försvarsdebatten och ÖB:s makt?
2: Hur påverkar den föreslagna organisationsförändringen det nödvändiga helhetsgreppet över Försvarsmaktens ledningssystem på olika nivåer?
3: Hur skall man dra erfarenheter av det allvarliga systemfel som Försvarsmaktens aktuella ekonomiska problem tyder på?
Inför 1992 års försvarsbeslut föreslog den s.k. LEMO-utredningen att högkvarteret i fred borde indelas i huvudavdelningar för operativ ledning, programledning och förbandsproduktionsledning. Den 1 juli 1994 bildades myndigheten Försvarsmakten genom en sammanslagning av knappt 100 myndigheter och ombildning eller nedläggning av ytterligare ett tiotal myndigheter. 1995 tillkallade försvarsministern en särskild utredare för att genomföra en uppföljning och utvärdering av genomförda och pågående strukturförändringar inom Försvarsmaktens verksamhetsområde. Utredningen antog namnet Utredningen för utvärdering av försvarets ledning och struktur (UTFÖR).
UTFÖR-utredningen konstaterade i SOU 1996:123 att de efter 1992 års försvarsbeslut beräknade besparingarna i ledningsorganisationen endast förverkligats till ca 50 %. Enligt utredningen har politiker, Försvarsdepartementet och Försvarsmakten olika uppfattningar om vad för mål man vill uppnå. Utredningen konstaterar också bl.a. att utvärderings- och insynsverktyg fattas. Vidare konstaterar utredningen att kostnadsminskningarna inom Försvarsmaktens ledningsorganisation i fred m.m. som statsmakterna beslutat om inte har genomförts av Försvarsmakten. Detta har vi fått bekräftat i senare tid. Utredningen slår fast att myndigheternas respekt för att verkställa statsmakternas beslut måste skärpas. Regeringens intentioner har inte slagit igenom i högkvarterets organisation och ansvarsfördelning. Styrmedel och redovisningssystemet bör enligt utredningens mening utvecklas så att en säkrare uppföljning blir möjlig. UTFÖR betonar också vikten av tydligare krav på återrapportering.
Regeringen anförde i totalförsvarspropositionen år 1996 (prop. 1996/97:4) att den delade utredningens uppfattning om att högkvarterets organisation och ansvarsfördelning inte var den mest ändamålsenliga och att tidigare beslutade besparingar inte hade uppnåtts. Regeringen informerade i propositionen om att den avsåg att uppdra åt Försvarsmakten att genomföra en översyn av högkvarterets organisation. I det uppdrag som senare lämnades angavs att organisationsförslaget skulle tydliggöra ansvaret för avvägning, operativ verksamhet respektive produktion samt säkerställa en sammanhållen avvägningsfunktion och en ändamålsenlig beställarkompetens. I uppdraget ingick också att Försvarsmakten skulle vidta åtgärder så att kostnaderna för ledningsorganisationen, främst högkvarteret, kan minskas med 100 miljoner kronor årligen fr.o.m. budgetåret 1998.
Efter det att högkvarteret redovisat sitt uppdrag tillsatte regeringen en beredningsgrupp med uppgift att granska och överarbeta Försvarsmaktens förslag. Gruppen jämförde detta med det uppdrag som regeringen gav till Försvarsmakten i regleringsbrevet för år 1997 och statsmakternas tidigare ställningstaganden till vad som anförts i betänkanden från LEMO- och UTFÖR-utredningarna. Efter det att gruppen redovisat sina ställningstaganden vidtog en politisk beredning i Regeringskansliet, varefter regeringen fattade beslut om organisationen den 18 december 1997.
Omorganisationen innebär bl.a. att en ny befattning som ställföreträdande ÖB inrättas och dagens ”försvarsgrenschefer” (chefen för arméledningen, chefen för marinledningen och chefen för flygvapenledningen) blir chefer för taktiska centrum. Den nya organisationen skall vara intagen den 1 juli 1998.
Beslutet innebär bland annat att all verksamhet vid Försvarsmaktens förband och skolor skall ledas av grundorganisationsledningen. Nu gällande organisation innebär att cheferna för armé-, marin- och flygvapenledningarna leder verksamheten inom respektive försvarsgren. De ansvarar för att utveckla, vidmakthålla samt avveckla krigsförband. Detta ansvar övertages i den nya organisation av krigsförbandsledningen. Krigsförbandsledningen övertar vidare ansvaret för underhålls- samt sjukvårdsförband från operationsledningen.
Befattningarna som chef för arméledningen, marinledningen och flygvapenledningen ”överförs” till de taktiska centrum som bildas. Cheferna för respektive centrum benämns som generalinspektör för armén, marinen respektive flygvapnet. De kommer att vara ”främste företrädare” för respektive försvarsgren och ha en uppföljande roll inom Försvarsmakten. Dessa centrum skall främst ansvara för taktik-, stridsteknik- och teknikutveckling för krigsförband samt försöksverksamhet.
Försvarsutskottet har tidigare uttalat att frågan om den nya högkvartersorganisationen inom Försvarsmakten inte kan ses som en isolerad fråga. Den är en del av utvecklingen av det samlade ledningssystemet. Beslut om högkvartersorganisationen blir därmed ett led i såväl den politiska styrningen som hur Försvarsmakten internt skall styras.
Miljöpartiet anser att det är högst otillfredsställande att regeringen nu föreslår förändringar, som inrättande av centrum och högkvarterets organisation, innan man har tagit ett helhetsgrepp på hela Försvarsmaktens ledningsstruktur vilket riksdagen genom försvarsutskottet flera gånger efterlyst. Det vore önskvärt med en genomgripande utredning som utmynnar i ett förslag som militärledningen och en majoritet politiker kan vara överens om. Det gör det mer hållbart i längden. Nu tas fragmentiserade beslut som riskerar att rivas upp när en nödvändig översyn av hela ledningssystemet genomförs.
Miljöpartiets uppfattning är att en parlamentarisk utredning skyndsamt bör tillsättas med syfte att se över bl.a. hela ledningssystemet och ansvarsförhållandena mellan de politiska nivåerna (riksdag och departement) och myndigheten. Inte minst bör erfarenheter dras av Försvarsmaktens aktuella ekonomiska problem, som tyder på ett allvarligt systemfel. Utredningen bör genomföras i ett totalsförsvarsperspektiv och utgå från en doktrin som är gemensam för hela totalförsvaret. Vissa resultat bör kunna föreläggas riskdagen i samband med behandlingen av kontrollstationen, dvs. våren 1999. Innan denna utredning är genomförd avvisar vi regeringens förslag om inrättande av nya centrum i Försvarsmakten.
I regeringens proposition inför försvarsbeslutet hösten 1996 ville regeringen få fria händer att behandla den ovan nämnda UTFÖR-utredningen som den ville. Regeringen skrev i propositionen att det bör ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder för att åstadkomma en ökad grad av måluppfyllnad samt att kontinuerligt följa upp resultatet. Regeringen anförde också i propositionen att man avser att hålla riksdagen ”informerad” om hur utvecklingen av mål- och resultatstyrningen av Försvarsmakten fortskrider. Regeringen skrev senare i budgetpropositionen (prop. 1997/98:1) att det ankommer på regeringen att omorganisera Försvarsmaktens ledning.
Miljöpartiet har i tidigare motioner till riksdagen uttalat att det måste vara riksdagen som tar ställning till de viktigaste principerna i hur Försvarsmaktens ledning organiseras. Försvarsmaktens ledning kan inte ses isolerat från den demokratiska styrningen av Försvarsmakten, vilket riksdagen måste kunna fatta beslut om.
Den nyss nämnda UTFÖR-utredningen konstaterade att mycket få västländer har en ÖB med så stora befogenheter i fredstid som den svenska ÖB har redan idag. Detta är värt att begrunda eftersom vi själva i olika sammanhang brukar bedöma hur demokratiska andra länder är bl.a. mot bakgrund av hur den politiska insynen, kontrollen och styrningen av resp. lands försvarsmakt fungerar. I Sverige verkar vi gå mot en ökad förskjutning av makten från den politiska nivån till den militära.
Det är oerhört viktigt att den demokratiska insynen i och kontrollen av Försvarsmakten är god. Politiker som beslutar – och är ansvariga för – anslag, prioriteringar och den långsiktiga utvecklingen måste ges bilder och motbilder av militären. Försvarsmaktens ledning, beslutsvägar och interna diskussion i principiellt viktiga frågor måste vara så transparent som möjligt.
Skillnaden mellan dagens organisation med en militärledning där försvarsgrenscheferna ingår och den föreslagna organisationen, är bl.a. att ”försvarsgrenscheferna” kan anmäla avvikande uppfattning gentemot ÖB. Det är många faktorer som påverkar handlingsutrymmet – och därmed möjligheten för politiska beslutsfattare att få bilder och motbilder – för de personer som lyder under ÖB t.ex. grad och beroendeförhållanden vad gäller karriärmöjligheter.
ÖB har i media kommenterat den förändrade ledningen i Försvarsmakten med att det nu ”blir ett entydigt budskap från Högkvarteret”. Vidare i samma TT-telegram uppges ÖB ha sagt att man tidigare har ”kunnat uppfatta det som att det kommit flera olika budskap från Högkvarteret i Stockholm …” (UNT/TT 980206)
Miljöpartiet ser med stor oro på hur makten koncentreras inom Försvarsmakten. Vi ser dock naturligtvis positivt på en ökad integration mellan försvarsgrenarna i syfte att nå rationaliserings- och samordningsvinster. Vi vill verka för en integration mellan ledningen för den militära och de civila delarna av totalförsvaret. På sikt vill vi växla över det militära försvaret till ett starkt och konfliktförebyggande civilt försvar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår regeringens proposition 1997/98:72 Inrättade av nya centrum i Försvarsmakten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en parlamentarisk utredning av totalförsvarets ledningsorganisation,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslag till ny ledningsorganisation m.m. inför nästa kontrollstation.
|
Annika Nordgren (mp) |
|
|
Kia Andreasson (mp) |
Bodil Francke Ohlsson (mp) |
|
Peter Eriksson (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
Elanders Gotab, Stockholm 1998