Regeringen talar om ett ekologiskt hållbart samhälle, men i praktisk handling sker något helt annat. Ord och handling går inte hand i hand. Ett sådant typiskt fall är likströmskabeln till Polen.
Sommarens semesterregering gav koncession för en likströmskabel mellan Sverige och Polen enligt ellagen från 1902, där vissa miljöaspekter togs med i prövningen.
Någon regeringsprövning enligt fjärde kapitlet i Naturresurslagen gjordes dock inte, vilket innebär att kommunen inte kan utnyttja den vetorätt som annars skulle ha stått till förfogande. Kommunen hade vid ett utnyttjande av vetorätten kunnat tala om vilka krav som skulle gälla för att projektet skulle få genomföras eller också hade kommunen helt enkelt kunnat säga blankt nej till kabeln, ett beslut som då hade varit omöjligt för regeringen att kringgå. Vidare skulle inte en regeringsprövning enligt NRL:s fjärde kapitel kunna leda till ett beslut i strid mot allmänna planeringssynpunkter, dvs i strid mot detaljplan eller utan att översiktsplan beaktats.
Det ifrågavarande beslutet rör den känsliga blekingska skärgården mellan två naturskyddsområden i en zon som ska ingå i EU:s Natura 2000-program som ett särskilt skyddsvärt område av riksintresse för natur- och friluftsliv. Kabeln, som är ett projekt av ingripande beskaffenhet och av betydande omfattning, har alltså ändå inte prövats enligt NRL:s fjärde kapitel, något som en majoritet av de tillfrågade remissinstanserna uttryckligen hade krävt, däribland Boverket, länsstyrelsen i Blekinge län och de tre berörda blekingska kommunerna: Sölvesborg, Ronneby och Karlshamn.
I 4 kap 1 § NRL räknas industrianläggningar upp som måste ha tillstånd från regeringen för att få byggas. Där återfinns järn- och stålverk, massafabriker och pappersbruk, plattformar för olja eller gas m m.
Prövning enligt 4 kap NRL är alltså obligatorisk för vissa anläggningar med stor miljö- eller omgivningspåverkan, vilket också Polenkabeln definitivt har. Sjökabel av denna storlek finns ändå inte med på listan över anläggningar för vilka regeringsprövning enl 4 kap NRL är obligatorisk.
Till den planerade Polenkabeln hör en elektrodanläggning i havet som producerar klorgas och till följd därav höggiftiga klororganiska föreningar. Den skapar dessutom magnetfält som i sin tur hotar allt slags biologiskt liv både i havet och på land. Magnetfält påverkar fiskens vandringsvägar, tränger igenom cellstrukturen på alla levande varelser och ger upphov till negativa förändringar i cellstrukturen, förändringar som vi idag vet ganska lite om, men har all anledning att hantera med stor försiktighet.
Magnetfält ger även upphov till korrosion på metallföremål, det vill säga förorsakar ett ständigt pågående rostangrepp på metallföremål inom en radie på drygt tio mil enligt SGU, Sveriges geologiska undersökning, som har varnat upprepade gånger inför den här anläggningstypen just i Blekinge.
Denna elektrodanläggning med sina utsläpp kommer att uppta en yta på 12 ha eller sjutton fotbollsplaner i ett av de sista ostörda uppväxtområdena för vildlax.
Till kabelanläggningen hör även en strömriktarstation på land som ska omvandla likström till växelström och vice versa. Även det en anläggning med betydande storlek, nämligen 7 ha, som ska placeras i ett område som är klassat som riksintresse för natur och friluftsliv.
Kabeln har alltså inte prövats enligt fjärde kapitlet i NRL, men enligt Miljöpartiets tolkning inte heller i enlighet med Esbo-konventionen, som nu är ratificerad av Sverige och har trätt i kraft.
Där betonas att anläggningar som är av varaktig beskaffenhet och har en betydande inverkan på miljön ska granskas och undersökas i en MKB där försiktighetsprincipen utgör grunden för en allsidig bedömning av projektet.
Esbokonventionen skall tillämpas om en planerad verksamhet i ett land medför betydande miljöpåverkan även i ett annat land, som då bör ges möjlighet att delta i förfarandet med en utförlig MKB, där EG-direktivet 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata objekt skall tillämpas för sådana objekt som kan antas medföra just en sådan betydande inverkan på miljön.
Polenkabelprojektet är av gränsöverskridande karaktär och har enligt Svenska kraftnät själva en betydande inverkan på miljön. Grannländerna som Danmark och Polen skall därför delta i granskningen av projektet. Det är därför svårt att förstå att Esbokonventionen enligt Naturvårdsverkets bedömning inte skulle vara tillämplig på just detta projekt. Innan semesterregeringen tog sitt beslut valde man därför att inte ”påkalla Esbokonventionen”.
Havsrättskonventionen är en annan viktig internationell miljöskyddsöverenskommelse, som reglerar bl a rätten att installera och underhålla kablar och rörledningar i den ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln. Den innehåller ett omfattande regelverk med förpliktande bestämmelser till skydd för miljön.
Tillståndet som regeringen gav i somras är inte aktuellt idag, eftersom Mielno kommun i Polen dragit sig ur som den ort där kabeln skall gå i land. Nya förslag är Slupsk eller Ustka, 80 kilometer öster om Mielno. Det betyder en omväg öster om det stora dumpningområde för ammunition och stridsgas som finns öster om Bornholm. Tillståndet gäller den kabelsträckning ”som framgår av till ansökan hörande karta och förteckning över berörda fastigheter”. M a o måste en ny koncessionsansökan behandlas av regeringen, om kabeln får en sträckning över fastigheter som inte fanns i den ursprungliga ansökan, vilket är fallet.
Därtill har Karlshamns kommun utfärdat ett ultimatum: ”om inte en ny ansökan om en helt ny kabelanläggning, utan elektrodstationer, lämnas till kommunen före den 1 oktober då byggnadsnämnden sammanträder, kommer planarbetet med detaljplanen för Sternö, som behövs för strömriktarstationen, att avbrytas”. Alla partier i Karlshamns kommunfullmäktige är överens om att avbryta planarbetet. (Nu när jag skriver detta, har jag fått besked om att Karlshamn har avbrutit allt planarbete.)
För att en plan skall kunna upprättas och antas mot kommunens vilja, måste regeringen förklara att det finns ett riksintresse av att en plan för kabelanläggningen upprättas just här. I det samråd som har genomförts i detaljplanearbetet för Sternö har bl a länsstyrelsen yttrat sig. Länsstyrelsen tar upp frågan om riksintresset i sitt samrådsyttrande. Enligt länsstyrelsen har Boverket haft överläggningar med Nutek om riksintresset, varvid följande har nedtecknats: "Nutek har inte framfört uppgifter om att myndigheten bedömer att det aktuella området är av riksintresse för energidistribution", skriver länsstyrelsen. Som för egen del konstaterar: "Länsstyrelsen har inte heller något annat underlag som anger att det berörda mark- och vattenområdet skall anses som riksintresse för energidistribution enligt NRL 2:8."
Kabeln är således inte av riksintresse. Vi anser att ärendet har tagit en helt ny vändning och att regeringen måste ta ställning till en ny ansökan. Vi anser att de lagar som finns skall användas och att regeringen skall utgå från försiktighetsprincipen.
De regler som vi berört ovan är alla adekvata i detta sammanhang. Genom att pröva den nya sträckningen av kabeln utifrån dessa regler uppfyller man SGU:s, Boverkets, Länsstyrelsens och Fiskeriverkets krav.
Likströmskabeln har inte bara en miljöaspekt på det lokala planet utan också på det nationella och internationella planet. Det rimmar illa att binda upp sig till kol i stället för att utveckla förnybara bränslen och satsa på hushållning av elektricitet. Kabeln innebär att Sverige går stick i stäv mot klimatkonventionen.
I budgetpropositionen anslår regeringen helt riktigt 50 miljoner kronor per år till Östersjöregionen, bl a Baltikum och Östeuropa, för att minska klimatpåverkan från energisektorn. Det är därför helt ologiskt och oekologiskt hållbart att bygga in sig i ett föråldrat och sårbart energisystem, som baserar sig på import av kolbaserad el från Polen, vilket måste bli följden av denna kabel.
I ansökan kan man dock läsa att Sverige skall exportera el. Vad kan Sverige exportera, när kärnkraften skall avvecklas? Vattenkraftsel med dess förluster på väg ner till Polen kan knappast bli billigare än den inhemska polska kolkraftsbaserade elen.
Är kabeln en samhällsekonomisk investering? Likströmskabeln är i sig redan föråldrad rent tekniskt. Måste den kanske bytas om 6–7 år? T ex tillverkar Danmark flatkablar som är miljömässigt bättre. Den tänkta likströmskabeln till Polen är undermålig jämfört med den danska typen. ABB har faktiskt utvecklat bättre kablar, men man skyller på ekonomin och lägger därför denna typ av kabel. Det är ett rent kommersiellt projekt utan hänsyn tagen till miljön och framtiden för kommande generationer. Ingen vet hur krypströmmar och elektrosmog kommer att påverka människor och djur på lång sikt. Ingen vet vilka hälsoeffekter den orsakar.
Dagens NRL 4:2 innebär att regeringen kan, men inte måste, pröva anläggningar av denna typ. Den är alldeles för svag, anser vi.
I prop 1985/86:3, förarbetena till NRL 4:2, nämns anläggningar som borde beröras och prövas av regeringen enligt den regeln och dit hör t ex hamnar, framför allt större kolhamnar. Lagstiftaren anser alltså att kolhamnar är anläggningar som kan ”få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet”. Det är då märkligt att inte sjökabel av den storlek som det här är frågan om, som med stor sannolikhet kan komma att användas för svensk import av el från polska kolkraftverk, skulle omfattas av samma regel. Om så inte är fallet, vad är då syftet eller nyttan med den ifrågavarande regeln? Uppenbarligen behövs en lagändring.
Vi föreslår för framtida prövningar av kablar som är av denna storlek att lagen ändras och att NRL 4:2 konstrueras så att regeringen inte bara har möjlighet att pröva anläggningar som faller utanför 4:1 men ändå kan antas ”få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet”, utan regeringen måste istället i vissa fall ha skyldighet att pröva sådana anläggningar. Detta skulle dock troligen kräva en regel med högre styrningsgrad i avvägningen rörande vad som kan anses vara en anläggning som kan antas få en betydande omfattning eller bli av ingripande baskaffenhet, än vad som är fallet rörande 4:2 NRL idag.
Vi anser också att sjökabelförbindelse skall ingå i 4:1 NRL, där olika anläggningar räknas upp som skall omfattas av miljöprövning.
Vidare kan man överväga lämpligheten av att regeringen över huvud taget tolkar lag. Lagtolkningsverksamhet skall naturligtvis helst utövas av domstol. Detta blir dock meningsfullt först när rättsreglerna är så klara att något större utrymme för skönsmässiga bedömningar inte finns. En klar regel i t ex 4:2 NRL om när regerings prövning enligt NRL måste ske och förändringar av NRL:s hushållningsbestämmelser i enlighet med Miljöpartiets i andra sammanhang redovisade krav skulle därför både utesluta regeringen som den mest lämpade prövningsinstansen och göra en domstol till den mest lämpade prövningsinstansen för den här typen av bedömningar. Miljödomstolar kommer att införas om och när miljöbalken träder ikraft, och en konstruktion där t ex miljööverdomstolen i stället för regeringen prövar enligt ett, när det gäller styrningsgrad, bättre utvecklat fjärde kapitel i NRL skulle kunna lösa denna problematik.
Miljöpartiet de gröna ser inte Polenkabeln som en isolerad företeelse utan befarar att denna kabel är en i raden och att ett gasnät byggs ut för att knyta samman de europeiska el- och energinäten för en gemensam energimarknad och elbörs. Det är uppenbart att EU:s energipolicy går ut på att binda sig till ännu ett sårbart storskaligt system med gasnät och kablar. Idag subventioneras fossila bränslen och kärnkraft både inom EU och i Sverige, vilket går stick i stäv med Sveriges regerings målsättning om ett ekologiskt hållbart samhälle och undergräver klimatkonventionens krav.
Vi i Miljöpartiet menar allvar med att ställa om till ett ekologiskt hållbart energisystem, varför vi vill satsa på energieffektivisering och förnybara energislag och minska användningen av kol- och oljebaserad energi samt stoppa kärnkraften.
Baltic ring och det nya gasnätet som diskuteras handlar inte om att låta miljö och hälsa gå före kortsiktiga ekonomiska intressen. Lagar om miljö och natur kommer i andra hand. Det är Polenkabeln ett bevis på. Både kablar av den typ som SwePolkabeln och gasnätet måste stoppas. Det är hög tid att låta barnens bästa och kommande generationer komma med i beräkningarna, så att deras framtid sätts före ekonomismen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ny prövning av likströmskabeln till Polen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i naturresurslagen att sjökabel av viss storlek skall tillföras som en punkt bland de anläggningar som skall regeringsprövas enligt 4 kap.
1 § naturresurslagen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
4 kap. 2 § naturresurslagen att regeringen inte bara har möjlighet utan i vissa fall ha skyldighet att pröva anläggningar som faller utanför
4 kap. 2 § NRL men ändå kan antas ”få betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet”,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prövning av domstol,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gasnät och klimatkonventionen.1
|
Eva Goës (mp) |
|
|
Ragnhild Pohanka (mp) |
Gudrun Lindvall (mp) |
|
Per Lager (mp) |
Peter Eriksson (mp) |
|
Barbro Johansson (mp) |
Ewa Larsson (mp) |
1 Yrkande 5 hänvisat till NU.