I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1997/98:7 Vårdnad,
boende och umgänge. I propositionen läggs fram förslag till ändringar framför
allt i föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad och umgänge. Förslagen syftar
till att betona vikten av samförståndslösningar och underlätta för föräldrar
att i så stor utsträckning som möjligt komma överens om hur frågor som rör
vårdnad om barn m.m. skall lösas. Ett annat syfte med förslagen är att bana väg
för ökad användning av gemensam vårdnad.
För att betona principen om barnets bästa föreslås att en övergripande
bestämmelse om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande av
alla frågor om vårdnad, boende och umgänge införs i 6 kap. föräldrabalken. En
motsvarande bestämmelse föreslås också i det kapitel i föräldrabalken som
handlar om verkställighet av domstols avgöranden om vårdnad m.m.
I propositionen föreslås vidare att föräldrar som är överens skall kunna
reglera frågor om vårdnad, boende och umgänge genom avtal som godkänns av
socialnämnden. Ett avtal som har godkänts av socialnämnden skall gälla och
kunna verkställas som ett lagakraftvunnet domstolsavgörande.
Gemensam vårdnad skall enligt propositionens förslag kunna komma i fråga även
om en av föräldrarna motsätter sig en sådan ordning. En förutsättning skall
dock vara att gemensam vårdnad är bäst för barnet. I anslutning härtill
föreslås att domstol skall kunna besluta om umgänge också i de fall där
föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet och att domstol vid gemensam vårdnad
skall kunna avgöra vem av föräldrarna som barnet skall bo tillsammans med. I
propositionen föreslås en uttrycklig regel om att barnet skall ha rätt till
umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Båda föräldrarna får
ett ansvar för att barnets behov av umgänge tillgodoses.
Vidare föreslås att rätten till s.k. umgängesavdrag vid betalning av
underhållsbidrag vidgas. De förbättrade avdragsmöjligheterna föreslås gälla
även vid återbetalningsskyldighet enligt lagen om underhållsstöd. Syftet är att
uppmuntra vardagsumgänge.
En särskild bestämmelse föreslås för de resekostnader som kan uppstå i
samband med att barnet umgås med en förälder som bor på en annan ort än barnet.
Den förälder som barnet bor hos skall enligt förslaget ta del i kostnaderna
efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och
övriga omständigheter.
I propositionen föreslås att lagen om medling mellan samlevande upphävs.
Ändringarna var avsedda att träda i kraft den 1 april 1998.
I samband med förslagen i propositionen behandlar utskottet dels åtta
motioner som väckts med anledning av propositionen, dels 26 motioner som väckts
under allmänna motionstiden åren 1996 och 1997. Sammanlagt behandlas 109
motionsyrkanden i betänkandet.
Utskottet har inhämtat yttranden från socialförsäkringsutskottet och
socialutskottet beträffande propositionen och ett antal motioner. Vidare har
utskottet hållit en offentlig utfrågning om de i propositionen föreslagna
ändringarna i föräldrabalken m.m.
Utskottet tillstyrker bifall till samtliga lagförslag, dock med den ändringen
att ikraftträdandet bestäms till den 1 oktober 1998.
Med anledning av två motioner (c, fp) förordar utskottet ett tillkännagivande
till regeringen om möjligheterna att i framtiden åstadkomma mer heltäckande
samförståndsavtal föräldrarna emellan.
Övriga motionsyrkanden avstyrks av utskottet.
Till betänkandet har fogats 39 reservationer.
Propositionerna
I proposition 1997/98:7 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter
hörande av Lagrådet - att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till
1. lag om ändring i föräldrabalken,
2. lag om ändring i äktenskapsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap,
4. lag om upphävande av lagen (1973:650) om medling mellan samlevande,
5. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
6. lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd.
Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.
I proposition 1997/98:134 föreslår regeringen (Finansdepartementet) - såvitt nu
är i fråga (lagförslag 6) - att riksdagen antar i propositionen framlagt
förslag till lag om ändring i föräldrabalken.
Lagförslaget, som av skatteutskottet överlämnats till lagutskottet, återfinns
i bilaga 2 till betänkandet. Övriga lagförslag i proposition 1997/98:134
behandlas av skatteutskottet i betänkande 1997/98:SkU24.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1997/98:7
1997/98:L4 av Anita Persson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att de i propositionen föreslagna lagändringarna
skall träda i kraft den 1 juli 1998,
2. att den upphävda lagen om medling mellan sammanlevande skall tillämpas i
fråga om medling som påbörjats före utgången av juni 1998.
1997/98:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att genom förebyggande åtgärder se till barnets bästa,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändringar i föräldrabalken
rörande gemensam vårdnad,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att barnets rätt till umgänge inte får bli en skyldighet för barnet,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av reglerna
så att umgängesföräldrar får möjlighet att ta del av nödvändiga upplysningar om
sina barn,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samarbetssamtal,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag i enlighet med vad i motionen
anförts om familjenämnder,
7. att riksdagen avslår regeringens förslag om att upphäva lagen om medling
mellan samlevande.
1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skyndsam språklig översyn av 6 kap. föräldrabalken så att enskilda
stadganden kommer att stå i överensstämmelse med barnkonventionen,
2. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i regeringens förslag till
lagtext att frågan om barnets boende som huvudregel skall lösas såväl i
föräldrarnas avtal som i en eventuell dom,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till uttrycklig reglering av
rätten för den vårdnadshavare som barnet bor hos att ensam besluta i frågor som
gäller den dagliga omsorgen av barnet i enlighet med vad i motionen anförts,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar,
5. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av 6 kap. 15 § andra och fjärde
styckena att lagrummen bättre anpassas till barnkonventionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagfäst rätt för domstolen att fatta beslut om annan kontakt än
direkt umgänge, t.ex. kontakt genom brev eller telefonsamtal,
7. att riksdagen avslår propositionen i den delen den gäller skyldighet för
den förälder som barnet bor hos att ta del i de resekostnader som kan uppkomma
i samband med att barnet umgås med föräldrarna,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om annat system för kostnadsfördelningen mellan särlevande föräldrar
vid resor och umgänge,
9. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i föräldrabalken att nära
anhöriga, som mor- och farföräldrar, får föra talan om umgänge,
10. att riksdagen beslutar om en sådan ändring att 7 kap. 4 § brottsbalken
tillförs ett nytt stycke som ges följande lydelse: ?För egenmäktighet med barn
skall ock dömas barns vårdnadshavare som utan beaktansvärt skäl i väsentlig mån
åsidosätter barnets behov av umgänge med den förälder som inte är
vårdnadshavare.?,
11. att riksdagen beslutar om en sådan ändring att skyldighet för
socialnämnden att utse kontaktperson föreskrivs i enlighet med vad i motionen
anförts,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att öka samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet
särskilt med avseende på flyktingar och invandrare,
13. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i förslaget till 6 kap. 17 a §
föräldrabalken att socialnämnden inte kan delegera beslut på nämndens vägnar i
frågor om godkännande av avtal om vårdnad, umgänge eller boende,
14. att riksdagen beslutar att 6 kap. 20 § andra stycket föräldrabalken ges
följande lydelse: ?Beslut enligt första stycket får meddelas utan
huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att
yttra sig i frågan. Rätten skall ge socialnämnden tillfälle att yttra sig i
frågan. Har rätten meddelat ett beslut, skall den ompröva det när målet eller
ärendet avgörs.?,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om domarkompetens vid handläggning av vårdnads- och umgängesmål,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring så att
förvaltningsdomstol i verkställighetsmål kan föranstalta om omprövning av
vårdnadsfrågan i allmän domstol,
17. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 21 kap. 2 § andra och tredje
styckena att lagstiftningen bättre anpassas till barnkonventionen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ensamstående fäders situation.
1997/98:L7 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om obligatoriska samarbetssamtal inom socialtjänsten som föregår en
eventuell domstolsprövning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att gemensam vårdnad skall gälla från det att faderskapet
fastställts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att barnets boende i första hand bör avgöras i samband med
obligatoriska samarbetssamtal,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten att överklaga beslut som gäller barnets folkbokföringsort,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om individuella generella umgängesavtal med en gemensam lösning av
frågan om vårdnad, boende och umgänge med umgängesavdrag och underhållsbidrag,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om reglering av resekostnader i samband med samarbetssamtal och
eventuell domstolsprövning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten för far- och morföräldrar att föra talan vid domstol om
umgänge.
1997/98:L8 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om registrering av föräldrars avtal om vårdnad, boende och umgänge,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om att införa en möjlighet att
mot en förälders vilja kunna döma till gemensam vårdnad eller vägra upplösa en
gemensam vårdnad i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en utredning för att undanröja de lagliga hinder som
försvårar eller omöjliggör för föräldrar att ta sitt föräldraansvar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tiden för ikraftträdandet av regeringens förslag till ändringar
i föräldrabalken bör skjutas fram till den 1 juli 1998.
1997/98:L9 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:7 om vårdnad, boende och umgänge,
2. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - beslutar att 6 kap. 18 §
föräldrabalken ges följande lydelse:
?Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) genom
samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och
umgänge.
I mål om vårdnad, boende och umgänge får rätten uppdra åt socialnämnden eller
något annat organ att i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå
enighet mellan föräldrarna.
Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den förklara att målet
skall vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal redan har
inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det finns särskilda
skäl, kan rätten förlänga den utsatta tiden.
Andra stycket gäller inte om en förälder motsätter sig samarbetssamtal och
den andra föräldern har dömts för sexuella övergrepp, misshandel eller annat
våld mot barnet eller annan.
Samarbetssamtal bör inte förordnas om det finns risk för att barnet eller den
som motsätter sig samtalen kommer att utsättas för brott mot liv, hälsa, frihet
eller frid, eller utsättas för förföljelse eller andra trakasserier.?,
3. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - beslutar att 6 kap. 2 a §
föräldrabalken skall ges följande lydelse:
?Barnets bästa skall alltid komma i främsta rummet vid avgöranden enligt
detta kapitel av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge.
Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas särskild vikt
vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Risken för
att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller
annars far illa måste alltid beaktas.?,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar inte bör
införas,
5. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - beslutar att 6 kap. 5 §
föräldrabalken skall ges följande lydelse:
?Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och vill någon
av dem få en ändring i vårdnaden, skall rätten efter vad som är bäst för barnet
förordna att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro vårdnaden åt en av
föräldrarna. Rätten får inte besluta om gemensam vårdnad om en eller båda
föräldrarna motsätter sig det.
Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av en av
föräldrarna eller båda. I mål om äktenskapsskillnad får rätten utan yrkanden
anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna.?,
6. att riksdagen beslutar att 6 kap. 13 § första stycket föräldrabalken skall
ges följande lydelse: ?Står barnet under vårdnad av två vårdnadshavare skall
vad som sägs i 11 eller 12 § gälla dem tillsammans. Den vårdnadshavare som
barnet bor tillsammans med får dock ensam besluta i frågor som gäller den
dagliga omsorgen om barnet.?,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om reglering av
umgängesavdragen som innebär att minsta tid som berättigar till avdrag skall
vara ett dygn (tjugofyra timmar) per månad,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler för umgängesresor
enligt vad i motionen anförts om två behovsprövade resor per månad,
9. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - beslutar att 21 kap. 1 §
föräldrabalken skall ges följande lydelse:
?Vid verkställighet skall barnets bästa komma i främsta rummet. Vid
bedömningen skall det fästas särskild vikt vid risken för att barnet förs bort,
hålls kvar eller annars far illa.
Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt i dom eller beslut om
vårdnad, boende och umgänge eller överlämnande av barn söks hos länsrätten. Har
domen eller beslutet inte vunnit laga kraft och är det inte särskilt medgivet
att verkställighet ändå får ske, får länsrätten inte vidta några åtgärder
enligt 2-4 §§.?,
10. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - beslutar att samtliga ändringar
träder i kraft den 1 september 1998.
1997/98:L10 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avslå rätten till gemensam vårdnad mot en förälders vilja,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avslå rätten till gemensam vårdnad när det förekommer våld,
övergrepp och sexuellt utnyttjande inom familjen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utbildning ges till personer inom domstolsväsendet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en utvärdering görs efter två år för att se hur ökat
samhälleligt stöd påverkat antalet tvisteärenden till domstol,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sekretess vid samarbetssamtal,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om verkställighet.
1997/98:L11 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att samhället bör förbättra förutsättningarna så att gemensam
vårdnad blir norm,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att samhället måste satsa mer på förebyggande arbete för att minska
antalet vårdnadstvister i domstol,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör se över gemensam vårdnad som norm från barnets
födsel,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statistik avseende skilsmässor och separationer m.m.,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barn som har förälder i fängelse,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning avseende vårdnad, boende och umgänge vid separation,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barnets rätt att komma till tals,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samarbetssamtals värde som konfliktlösningsmetod,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av både manliga och kvinnliga förebilder i samarbetssamtal,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur samarbetssamtal skall
kunna erbjudas vid alla separationer där barn är inblandade,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur fler män skall kunna
utbildas och anställas för samarbetssamtal som brottsförebyggande åtgärd,
12. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 6 kap. 2 a § andra stycket
föräldrabalken som anförts i motionen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om risken för barnets psykiska utveckling i fall där misshandel av
mamma eller syskon äger rum,
14. att riksdagen begär att regeringen om två år återkommer med en
utvärdering av hur domstolarna använt sig av möjligheten att döma till gemensam
vårdnad mot ena förälderns vilja,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att gemensam vårdnad skall vara en självklarhet i alla fall där
föräldrarna bor tillsammans när barnet föds,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att regeringen vidare utreder frågan om gemensam vårdnad
inom andra samlevnadsformer än samboskap och äktenskap,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om minskad
underhållsskyldighet på grund av stora resekostnader enligt vad i motionen
anförts,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sekretess i samband med samarbetssamtal kontra familjerådgivning,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lämplig kompetens/yrkeserfarenhet för samarbetssamtalare kontra
familjerådgivare,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att verkställighetsreglerna måste anpassas till barnkonventionen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996
1996/97:L402 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om
sådan ändring i 6 kap. 15 § föräldrabalken att mor- och farföräldrar ges
talerätt i mål om umgänge med barnet.
1996/97:L405 av Marianne Andersson och Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
mor-/farföräldrars rätt till domstolsprövning av umgängesrätten med sina
barnbarn.
1996/97:L407 av Chatrine Pålsson och Inger Davidson (kd) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder för att underlätta för
barnen vid vårdnadstvister och skilsmässa.
1996/97:L408 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att vårdnaden om barn som mist
sina föräldrar normalt skall ges till någon i barnets familje- och släktkrets.
1996/97:L412 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om mor- och farföräldrarollen.
1996/97:L418 av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att snabbutreda och föreslå lämpliga lagförslag om att delad vårdnad
är det enda alternativet när föräldrar skiljer sig eller separerar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den som saboterar barnets umgänge med den andre föräldern inte
kan komma i fråga för att handha barnets dagliga skötsel men likväl kan ha en
delad vårdnad om barnet.
1996/97:L420 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp, v, mp, kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av att initiera ett lagstiftningsarbete som förändrar
familjerättslagstiftningen så att den endast bygger på gemensam vårdnad som
juridiskt vårdnadsbegrepp.
1996/97:So636 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om gemensam vårdnad av barn efter skilsmässa.
1996/97:So658 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barnens rätt till umgänge med båda sina föräldrar även vid
skilsmässa och separation.
1996/97:A707 av Inger Davidson m.fl. (kd) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att sätta barnen i centrum vid en familjeseparation, t.ex. genom att
skapa en förhandlingsmodell för föräldrar som separerar samt införa
familjedomstolar inom socialtjänsten.
1996/97:A806 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en översyn av rättspraxis vid vårdnadstvister bör göras,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att män diskrimineras vid samarbetssamtal.
1996/97:A819 av Elving Andersson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om gemensam vårdnad.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997
1997/98:L407 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan
ändring i föräldrabalken att båda föräldrarna vid barnets födelse automatiskt
får gemensam vårdnad oberoende av sitt civilstånd.
1997/98:L413 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag till sådan ändring i föräldrabalken (FB) att straffrättsligt ansvar
införs i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:L415 av Magnus Johansson och Jan Björkman (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en offentlig
utredning om orsakerna till att vårdnaden om barn i så stor utsträckning
tilldöms mamman.
1997/98:L420 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag till sådan ändring av föräldrabalken att vid beslut om umgänge risken
för att barnet far illa skall beaktas i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1997/98:L421 av Ingrid Burman (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet att överflytta
vårdnaden till andra än familjehemsföräldrar.
1997/98:Sf264 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en reglering av
umgängesavdragen så att minsta tid som berättigar till avdrag skall vara ett
dygn,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler för umgängesresor
enligt vad i motionen anförts om två behovsprövade resor per månad,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till att i socialtjänstlagen
införs en bestämmelse om obligatoriska samarbetssamtal när någon av barnets
föräldrar flyttar från orten där barnet är bosatt.
1997/98:So613 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om gemensam vårdnad i stället för vårdnadsöverföring,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om adoption av fosterhemsplacerade barn.
1997/98:So629 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd i samband med skilsmässa,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om delad vårdnad.
1997/98:So674 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder syftande till att bortrövade barn kan återföras till
vårdnadshavaren.
1997/98:So801 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall ratificera Europarådets konvention ?on the
exercise of children's rights?,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att gemensam vårdnad skall gälla även om föräldrarna är sambor,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om obligatoriska samarbetssamtal.
1997/98:A804 av Barbro Johansson m.fl. (mp) vari yrkas
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en översyn av rättspraxis vid vårdnadstvister bör göras,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att män diskrimineras vid samarbetssamtal.
1997/98:A805 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagstadgad rätt för barn att ha kontakt med båda sina föräldrar.
1997/98:A806 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vårdnad och umgänge.
1997/98:A808 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att i ett jämställdhetsperspektiv uppmärksamma hur vårdnadstvister
löses mellan mammor och pappor.
Utskottet
Inledning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1997/98:7 Vårdnad,
boende och umgänge jämte 34 motioner i hithörande frågor. Åtta motioner har
väckts med anledning av propositionen, tolv under den allmänna motionstiden år
1996 och fjorton under den allmänna motionstiden år 1997. Sammanlagt behandlas
i betänkandet 109 motionsyrkanden.
Lagutskottet har inhämtat socialförsäkringsutskottets och socialutskottets
yttranden över propositionen och de motioner som väckts med anledning av
propositionen. Yttrandena är fogade som bilaga 5 respektive bilaga 6 till
betänkandet. Utskottet har vid ett studiebesök hösten 1997 i Västerås inhämtat
synpunkter på de frågor som behandlas i propositionen från företrädare för
tingsrätten och socialnämnden. Vidare har utskottet hösten 1997, i samband med
ett studiebesök hos Barnombudsmannen (BO), inhämtat BO:s synpunkter på
regeringens förslag.
I ärendet har inkommit ett flertal skrivelser från enskilda med synpunkter på
lagförslagen.
Som ett led i beredningen av propositionen och motionerna anordnade utskottet
den 10 februari 1998 en offentlig utskottsutfrågning om de i propositionen
föreslagna ändringarna i föräldrabalken m.m. Vid utfrågningen deltog
företrädare för Justitie- och Socialdepartementen, Stockholms tingsrätt,
Länsrätten i Uppsala län, Domstolsverket, Riksförsäkringsverket,
Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, BRIS - Barnens Rätt i Samhället,
Familjerätterna i Stockholms söderkommuner, Familjerättssocionomernas
Riksförening, Föreningen Sveriges Kommunala Familjerådgivare, Föreningen
Söndagsbarn, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS), Rädda
Barnen, Skellefteå kommun (socialkontoret), Stockholms stad, Svenska
Kommunförbundet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Kvinnojourers Riksförbund,
Sveriges Mansjourers Riksorganisation, Sveriges Psykologförbund och
Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening samt universitetslektor Gudrun
Nordborg, Umeå. Vad som framfördes vid utskottsutfrågningen framgår av bilaga 7
till betänkandet.
Som en allmän bakgrund vill utskottet erinra om att den svenska familjerätten
sedan början av 1970-talet har varit föremål för en fortlöpande reformering.
Utvecklingen på området har präglats av strävanden att tillgodose barnets
intressen i relation till föräldrarna. År 1973 ändrades föräldrabalkens (FB)
regler om vårdnad om barn (prop. 1973:32, bet. LU 20). Reformen innebar bl.a.
att frågan om vem av makarna som bär skulden till söndringen inte får tillmätas
betydelse vid avgörande av vem av dem som efter en skilsmässa skall få
vårdnaden om barnen. Samtidigt med dessa ändringar infördes bestämmelser som
syftade till att stärka fäders möjligheter att få vårdnaden om sina barn i de
fall föräldrarna inte är gifta med varandra. Bestämmelserna innebär att
föräldrarna likställs när det gäller rätten att efter särskild prövning få
vårdnaden om sina barn.
Ett annat viktigt steg i reformarbetet togs år 1976 då det infördes en
möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med varandra eller som har skilt
sig, att efter prövning av domstol få gemensam vårdnad om sina barn. Vidare
utmönstrades termerna barn i äktenskap och barn utom äktenskap ur
lagstiftningen som ett led i avvecklingen av den särreglering som gällt för
barn till föräldrar som inte varit gifta med varandra. I detta
lagstiftningsärende begärde riksdagen på hemställan av lagutskottet att förslag
till nya regler om underhållsbidrag skulle läggas fram med förtur (prop.
1975/76:170, bet. LU 33). Riksdagens begäran ledde till att det år 1978
företogs en genomgripande reform av underhållsreglerna i FB som bl.a. innebar
att dessa - liksom bestämmelserna om bidragsförskott - anpassades till de nya
vårdnadsreglerna (prop. 1978/79:12, bet. LU 9). Hösten 1996 beslutade riksdagen
om ett nytt samhällsstöd, kallat underhållsstöd, som ersatte bidragsförskottet.
Utgångspunkten var dels att samhällsstödet till barn vars föräldrar inte bor
tillsammans skulle vara oberoende av föräldrabalkens regler om
underhållsbidrag, dels att reglerna skulle utformas så att statens kostnader
minskas (prop. 1995/96:208, bet. 1996/97:SfU3).
I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändringar i bl.a. FB:s
bestämmelser om vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17).
Ett av syftena med lagändringarna var att stärka barnens rättsliga ställning.
Genom lagändringarna blev det bl.a. möjligt för makar att utan särskilt
domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om sina barn.
Vidare förenklades förfarandet i de fall då ogifta föräldrar som bor
tillsammans med sina barn vill få gemensam vårdnad om barnen. I de ändrade
bestämmelserna slogs också fast att barnets vårdnadshavare har ansvar för att
barnets behov av umgänge med den andre föräldern tillgodoses.
Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i FB:s bestämmelser om
verkställighet av allmän domstols avgöranden om vårdnad och umgänge (prop.
1982/83:165, bet. LU 41). Ändringarna innebar bl.a. att möjligheterna att
besluta om polishämtning av barn begränsades och att länsrättens befogenhet att
vägra verkställighet i viss mån utökades. Vidare gavs allmän domstol möjlighet
att, i samband med avgörande om vårdnad eller umgänge, i vissa fall förordna om
verkställighet.
År 1977 tillsattes utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt med uppdraget att
överväga olika åtgärder för att stärka barns rättsliga ställning. Utredningen
skulle enligt direktiven själv kartlägga problemområdet och ange i vilka ämnen
lagändringar borde komma i fråga. Utredningens första delbetänkande (SOU
1978:10) Barnets rätt 1. Om förbud mot aga resulterade i att det i FB infördes
förbud mot aga av barn. I sitt andra delbetänkande (SOU 1979:63) Barnets rätt
2. Om föräldraansvar m.m. lade utredningen fram förslag till bl.a. regler om
vårdnad, umgänge och överlämnande av barn. Vissa av förslagen kom att ligga
till grund för de ändringar i FB som genomfördes år 1983. Betänkandet innehöll
också förslag om talerätt och representation för barn i mål om vårdnad m.m.
Åren 1982 och 1984 fick utredningen tilläggsdirektiv för sitt arbete.
Utredningen skulle bl.a. undersöka om - och i så fall i vilken utsträckning -
barn skall ha talerätt i mål om vårdnad m.m. Utredningen skulle även utreda
huruvida domstolarna vid handläggningen av sådana mål bör tillföras
barnpsykologisk sakkunskap. Utredningen avgav i början av år 1987 sitt tredje
och sista delbetänkande (SOU 1987:7) Barnets rätt 3. Om barn i vårdnadstvister
- talerätt för barn m.m., vari bl.a. de nyss angivna frågorna behandlades.
Hösten 1990 beslutade riksdagen om ytterligare ändringar av FB:s bestämmelser
om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13). Ändringarna, som trädde i
kraft den 1 mars 1991, syftade särskilt till att underlätta en utveckling mot
att föräldrarna i större utsträckning skall ta ett gemensamt ansvar för barnet
och själva komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall lösas. Ett
viktigt inslag i reformen var en satsning på s.k. samarbetssamtal, dvs. samtal
där föräldrarna under sakkunnig ledning försöker nå enighet i frågor rörande
vårdnad och umgänge. Enligt de nya reglerna skall samarbetssamtal erbjudas
föräldrar i alla kommuner. Vidare kan domstolen i ett mål om vårdnad eller
umgänge ta initiativ till att samarbetssamtal kommer till stånd och uppdra åt
socialnämnden eller något annat organ att anordna samarbetssamtal. Fr.o.m. den
1 mars 1991 skall gemensam vårdnad kunna komma i fråga inte bara när
föräldrarna är ense om det utan också om ingen av dem utesluter denna
vårdnadsform. När det gäller ogifta föräldrar innebar reformen att dessa skall
kunna få gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden i samband med att
faderskapet fastställs. En uttrycklig bestämmelse infördes om att domstol, i de
fall gemensam vårdnad inte är aktuell, vid bedömningen av vad som är bäst för
barnet skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god
kontakt med båda föräldrarna. När det gäller umgänge innebar reglerna att
vårdnadshavaren skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja
umgänget. En annan nyhet var att de interimistiska besluten, i stället för att
avse vårdnaden, skall kunna ta sikte på vem barnet skall bo tillsammans med.
Beträffande förfarandet i vårdnadsmål innebar lagändringarna vidare att
vårdnadsutredningen skall utföras av en tjänsteman vid socialnämnden och att
utredningen skall överlämnas till domstolen utan något ställningstagande från
nämndens sida.
I samband med 1990 års riksdagsbeslut om vissa ändringar i FB:s regler om
vårdnad och umgänge behandlades frågor om barns ställning i mål om vårdnad och
umgänge med anledning av motionsyrkanden. Utskottet redovisade därvid förslag
om barns talerätt m.m. som hade lagts fram år 1987 av Utredningen om barnens
rätt. Spörsmålet borde enligt utskottet övervägas ytterligare i lämpligt
sammanhang, och det borde ankomma på regeringen att bestämma formerna härför.
Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen regeringen till känna (se bet.
1990/91:LU13, rskr. 53). I proposition 1994/95:224 tog riksdagen upp de frågor
som omfattades av riksdagens tillkännagivande år 1990. Syftet med propositionen
var att skapa garantier för att barn får komma till tals i mål och ärenden i
domstolar. Med bifall till propositionen beslutade riksdagen om uttryckliga
bestämmelser om barns rätt att komma till tals i mål och ärenden om vårdnad, i
mål om umgänge, i adoptionsärenden och i namnärenden. När en domstol skall
avgöra vad som är till barnets bästa skall domstolen ta hänsyn till barnets
vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Reformen innebar vidare att
den som verkställer utredning i sådana mål skall, om det inte är olämpligt,
söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten. De nya reglerna
trädde i kraft den 1 januari 1996 (bet. 1995/96:LU2).
När det gäller bortförande och andra övergrepp mot barn beslutade riksdagen
våren 1993 om vissa ändringar i syfte att effektivisera förfarandet beträffande
barn som olovligen förts till eller kvarhållits i Sverige. En uttrycklig
bestämmelse infördes i FB om att domstolen när den bedömer en umgängesfråga
skall beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänget utsätts
för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa.
Lagändringarna trädde i kraft den 1 juni 1993 (prop. 1992/93:139, bet. LU22).
Hösten 1993 tillkallade regeringen en särskild utredare för att utvärdera
1991 års reform av FB:s regler (dir. 1993:120). Utvärderingen skulle särskilt
inriktas på frågan hur satsningen på samarbetssamtal inverkat på handläggningen
av vårdnads- och umgängestvister. Vidare skulle utredningen överväga om
handläggningsreglerna borde ändras. Utredningen, som antog namnet
Vårdnadstvistutredningen, avlämnade år 1995 betänkandet (SOU 1995:79) Vårdnad,
boende och umgänge.
Frågor om vårdnad och umgänge har även behandlats av Arbetsgruppen om
papporna, barnen och arbetslivet (Pappagruppen). I december 1994 överlämnade
Pappagruppen sin slutrapport (Ds 1995:2).
Sommaren 1993 tillkallades en särskild utredare för att se över reglerna om
fastställande av underhållsbidrag m.m. Utredningen, som antog namnet
Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningen -93, avlämnade i mars 1995
sitt betänkande (SOU 1995:26) Underhållsbidrag och bidragsförskott.
Förslagen i den proposition som utskottet nu har att behandla bygger på
betänkandet Vårdnad, boende och umgänge samt delar av Pappagruppens slutrapport
och delar av betänkandet Underhållsbidrag och bidragsförskott.
I sammanhanget finns också skäl att erinra om att strävandena mot ett större
hänsynstagande till barnets intresse också har kommit till uttryck på det
internationella planet. Sålunda antog Förenta nationernas generalförsamling den
20 november 1989 en konvention om barnets rättigheter. Konventionen, som
godkändes av riksdagen under våren 1990 (prop. 1989/90:107, bet. SoU28),
innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn grundläggande rättigheter
och att bereda barn skydd mot övergrepp och utnyttjande. Konventionen rör också
frågor om vårdnad och umgänge. För Sveriges del trädde konventionen i kraft den
2 september 1990. År 1992 lämnade Sverige en första rapport till FN om hur
Sverige följer konventionen. Rapporten har granskats av FN:s kommitté för
barnets rättigheter. Enligt kommittén återspeglar den svenska lagstiftningen
såväl konventionens bestämmelser som de generella principer som tjänar som
vägledning för dess tillämpning.
År 1996 tillsattes en parlamentarisk kommitté med uppdrag att göra en bred
översyn av hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till bestämmelserna
i FN:s konvention om barnets rättigheter. Kommittén fick vidare i uppdrag att
skapa större klarhet och ett ökat mått av samsyn vad gäller innebörden av
begreppet ?barnets bästa? i barnkonventionen och svensk rätt samt att därvid
särskilt analysera eventuella målkonflikter. Kommittén, som antog namnet
Barnkommittén, har avlämnat delrapporten (SOU 1996:115) Barnkonventionen och
utlänningslagen. Förra året avlämnade kommittén sitt huvudbetänkande (SOU
1997:116) Barnets bästa i främsta rummet - FN:s konvention om barnets
rättigheter förverkligas i Sverige. Betänkandet har remissbehandlats och bereds
för närvarande i Regeringskansliet.
Barnombudsmannen (BO) har i sin helt nyligen till regeringen överlämnade
rapport för år 1998 i ett särskilt avsnitt gett sin syn på barnkonventionens
ställning i Sverige efter snart åtta år. I rapporten hävdas bl.a. att det
behövs en nationell strategi för hur barnkonventionen succesivt skall
genomföras på alla nivåer i samhället.
Propositionen innehåller förslag till ändringar i FB:s bestämmelser om vårdnad
m.m. Förslagen syftar till att betona vikten av samförståndslösningar och
underlätta för föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt komma överens
om hur frågor om vårdnad och umgänge m.m. skall lösas. Ett annat syfte med
förslagen är att bana väg för ökad användning av gemensam vårdnad.
Enligt propositionen bör åtgärder vidtas för att öka samarbetssamtalens
tillgänglighet och kvalitet. Ansvaret för att information om möjligheterna till
samarbetssamtal når ut till berörda föräldrar bör enligt regeringen vila på
Socialstyrelsen. Det bör också vara Socialstyrelsens uppgift att utveckla
metoder för samarbetssamtal och överväga hur barn skall informeras och få
möjlighet att komma till tals vid samtalen. Några lagändringar för att utveckla
samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet behöver enligt propositionen
inte göras. I FB föreslås en bestämmelse som erinrar om att föräldrar har
möjlighet att genom samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om
vårdnad, boende och umgänge. Samtalen föreslås inte bli obligatoriska.
Regeringen föreslår vidare att domstolen skall kunna vägra att upplösa den
gemensamma vårdnaden eller förordna om sådan vårdnad mot en förälders vilja. En
förutsättning för ett sådant förordnande är att gemensam vårdnad är bäst för
barnet. Frågan om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar bör enligt
propositionen övervägas ytterligare.
Har båda föräldrarna vårdnaden om barnet skall domstolen enligt regeringens
förslag kunna besluta om barnets boende och umgänge. Vad domstolen bestämt om
barnets boende skall kunna verkställas enligt bestämmelserna i 21 kap. FB.
Samarbetssamtal skall kunna avse även frågor om barnets boende. Barnets rätt
till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med lyfts, enligt
propositionens förslag, fram i lagen. Vidare betonas föräldrarnas gemensamma
ansvar för att barnets behov av umgänge så långt möjligt tillgodoses. Härigenom
understryks också att en förälder som barnet inte bor tillsammans med har en
skyldighet att umgås med barnet.
I propositionen föreslås vidare att den förälder som barnet bor hos skall ta
del i de resekostnader som kan uppkomma i samband med att barnet umgås med den
andra föräldern. Bidragsskyldigheten skall bestämmas efter vad som är skäligt
med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga omständigheter.
En annan nyhet är att föräldrarna skall kunna bestämma om vårdnad, boende och
umgänge genom avtal. Avtalet skall gälla, om det godkänns av socialnämnden Det
skall godkännas, om det som har överenskommits är till barnets bästa eller -
när avtalet går ut på gemensam vårdnad - inte är uppenbart oförenligt med
barnets bästa. Vid bedömningen skall hänsyn tas till bl.a. barnets vilja med
beaktande av barnets ålder och mognad. Ett godkänt avtal skall enligt det nu
föreliggande förslaget kunna verkställas på samma sätt som ett
domstolsavgörande som har vunnit laga kraft.
Rätten till umgängesavdrag vid betalning av underhållsbidrag och
återbetalning av underhållsstöd föreslås vidgad. En bidragsskyldig förälder som
haft barnet hos sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn eller
under en kalendermånad haft barnet hos sig i minst sex hela dygn skall sålunda
få göra ett avdrag från det underhållsbidrag som han eller hon skall betala.
Motsvarande regler föreslås gälla för rätten till umgängesavdrag vid
återbetalning enligt lagen (1996:1030) om underhållsstöd.
Slutligen inrymmer förslaget ett upphävande av lagen (1973:650) om medling
mellan samlevande.
Samtliga lagändringar var avsedda att träda i kraft den 1 april 1998.
I motion 1997/98:L9 av Tanja Linderborg m.fl. (v) yrkas att propositionen
skall avslås. Motionärerna menar att lagförslagen inte står i överensstämmelse
med principen om barnets bästa. Framför allt har, enligt motionärernas mening,
skyddet av barn mot misshandel och övergrepp inte beaktats i tillräcklig
utsträckning. Detta kommer enligt motionärerna till uttryck genom att
regeringen, trots brist på svensk forskning och i strid med internationell
forskning, utgår från att gemensam vårdnad alltid är bra för barnet (yrkande
1).
Utskottet vill först erinra om att hänsynen till barnets intressen har stått
i förgrunden redan vid de tidigare vidtagna och av utskottet inledningsvis
redovisade reformerna av FB. Syftet har varit att ge barnet en starkare
rättslig ställning och därvid klarare markera barnets behov och de hänsyn som
bör tas till barnets bästa. De i förevarande proposition framlagda lagförslagen
måste, enligt utskottets mening, i ett helhetsperspektiv ses som ytterligare
steg på den inslagna vägen. Inför ett ställningstagande till motionsyrkandet
måste vidare beaktas att förslagen syftar till att betona vikten av
samförståndslösningar och underlätta för föräldrar att i så stor utsträckning
som möjligt komma överens om hur frågor om vårdnad och umgänge skall lösas.
Utskottet kan inte finna annat än att ett sådant synsätt är väl förenligt med
principen om barnets bästa och ser med tillfredsställelse att den utveckling
som påbörjats mot att föräldrarna i allt större utsträckning tar ett gemensamt
ansvar för barnet och själva kommer överens om hur vårdnadsfrågorna skall lösas
nu fortsätter och främjas.
Därutöver vill utskottet erinra om att det i propositionen - för att
ytterligare betona principen om barnets bästa - föreslås en övergripande
bestämmelse (6 kap. 2 a §) om att barnets bästa skall komma i främsta rummet
vid avgörande av alla frågor om vårdnad, boende och umgänge. Detta innebär
visserligen inte någon förändring i gällande rätt, men bestämmelsen markerar
tydligare än som är fallet i dag att barnets bästa alltid skall finnas med som
en utgångspunkt för bedömningen och att de mer preciserade bestämmelserna i
FB:s kapitel om vårdnad, boende och umgänge tar sitt avstamp i denna allmänna
regel. Den föreslagna portalparagrafen skall nämligen, såsom framgår av
propositionen, utgöra en grundval för lagens mer konkreta regler och markera
att barnets bästa alltid skall finnas med som en bas för bedömningen. Genom den
nya bestämmelsen knyts också regleringen av frågor om vårdnad, boende och
umgänge tydligare till barnkonventionen. Vid bedömningen av vad som skall anses
vara barnets bästa måste, anförs det i propositionen, hänsyn tas till allt som
rör barnets fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling. Så långt det är
möjligt skall därvid såväl kortsiktiga som långsiktiga effekter för barnet
beaktas. Däremot säger det sig, såsom också regeringen anför, att det ofta är
nära nog omöjligt att objektivt slå fast vad som är bäst för barnet. I sista
hand blir det domstolens respektive socialnämndens uppfattning, antaganden och
bedömningar som blir avgörande.
Utskottet anser mot den nu angivna bakgrunden att riksdagen bör ta ställning
till de enskilda förslagen och delar således inte den uppfattning som förts
fram i motion 1997/98:L9 att propositionen skulle vara oförenlig med principen
om barnets bästa. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionens
yrkande 1.
Utskottet övergår därmed till att under skilda rubriker ta upp frågor som har
aktualiserats genom motionerna eller som eljest tilldragit sig utskottets
uppmärksamhet. Betänkandet följer i huvudsak propositionens disposition.
Samarbetssamtal
Med samarbetssamtal avses samtal under sakkunnig ledning i syfte att föräldrar
skall nå enighet i frågor om vårdnad och umgänge. Samarbetssamtal som en metod
att lösa vårdnads- och umgängestvister introducerades i början av 1970-talet,
och sedan den 1 mars 1991 är kommunerna enligt 12 a § socialtjänstlagen
(1980:620) skyldiga att erbjuda föräldrar möjlighet till samarbetssamtal.
I mål om vårdnad och umgänge får domstolen uppdra åt socialnämnden eller
något annat organ att i barnets intresse anordna sådana samtal i syfte att nå
enighet mellan föräldrarna (6 kap. 18 § FB). Samtalen är inte obligatoriska,
och de förutsätter inte samtycke från föräldrarnas sida. Utgångspunkten är i
stället att ett förordnande om samarbetssamtal kan meddelas så snart det kan
antas tjäna något syfte. Dessa bestämmelser, som infördes år 1991, syftade
särskilt till att bana väg för en utveckling mot att föräldrarna själva i så
stor utsträckning som möjligt skall kunna komma överens, och i
lagstiftningsärendet strök utskottet under betydelsen av att föräldrar som har
separerat kan lösa uppkommande frågor rörande barnen i samförstånd (bet.
1990/91:LU13).
I den nu föreliggande propositionen gör regeringen bedömningen att åtgärder
bör vidtas för att öka samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet. Ansvaret
för att information om möjligheterna till samarbetssamtal når ut till berörda
föräldrar bör, enligt regeringens mening, vila på Socialstyrelsen. Det bör
också vara Socialstyrelsens uppgift att utveckla metoder för samarbetssamtalen
och överväga hur barnen skall informeras och få möjlighet att komma till tals
vid samtalen.
I propositionen föreslås också att det i 6 kap. 18 § första stycket FB införs
en bestämmelse som erinrar om att föräldrarna har möjlighet att genom
samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och
umgänge. Avsikten med den föreslagna bestämmelsen är att markera att
föräldrarna bör försöka lösa sin konflikt i samförstånd innan de vänder sig
till domstol med sin tvist. Ingenting hindrar emellertid att föräldrarna
inleder eller fortsätter samtalen efter det att tvisten börjat handläggas vid
domstol.
I flera motioner föreslås ytterligare åtgärder i syfte att föräldrarna skall
kunna komma överens i frågor som rör barnen och att föräldrarna skall erbjudas
kvalificerad hjälp med detta. I motion 1997/98:L11 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp)
anförs att samhället måste satsa mer på förebyggande arbete för att minska
antalet vårdnadstvister i domstol. I motionen begärs ett tillkännagivande härom
(yrkande 2). Vidare yrkar motionärerna att riksdagen skall begära förslag om
hur samarbetssamtal skall kunna erbjudas vid alla separationer där barn är
inblandade (yrkande 10).
I motion 1997/98:So629 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd), som väckts under den
allmänna motionstiden år 1997, förespråkas införandet av en förhandlingsmodell
där föräldrarna tillsammans med familjerådgivare kan komma överens i frågor som
rör umgänge och därmed sammanhängande kostnader. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om att stöd och hjälp bör ges föräldrarna i samband med en
skilsmässa (yrkande 12).
I motion 1996/97:A707 av Inger Davidson m.fl. (kd), som väckts under den
allmänna motionstiden 1996, framhålls att barnen måste sättas i centrum vid en
familjeseparation, och det begärs ett tillkännagivande om behovet av en
förhandlingsmodell för föräldrar som separerar. Enligt motionärerna bör
familjedomstolar inrättas inom socialtjänsten (yrkande 5).
Även i motion 1997/98:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) förespråkas
inrättandet av särskilda familjenämnder - instanser bestående av personer med
bl.a. juridisk, social, barnpsykologisk och ekonomisk kompetens dit föräldrar
som tänker separera kan vända sig för att få information och hjälp att komma
fram till en överenskommelse. En sådan nämnd skulle handlägga ärendet innan det
eventuellt går vidare till domstol. Motionärerna yrkar att riksdagen skall
begära förslag om att inom socialtjänsten inrätta familjenämnder med speciell
sammansättning och kompetens (yrkande 6).
Inför ett ställningstagande till de nu aktuella motionerna måste
utgångspunkten vara att erfarenheterna av verksamheten med samarbetssamtal har
visat sig vara mycket positiva. Av Vårdnadstvistutredningens utvärdering
framgår att antalet samarbetssamtal har mer än fördubblats mellan åren 1986 och
1993. Detta har lett till att föräldrarna i allt större omfattning kommer
överens i frågor om vårdnad och umgänge. Särskilt samarbetssamtal före ett
domstolsförfarande har, enligt vad Vårdnadstvistutredningen redovisat, visat
sig ge bra resultat och dessutom med liten resursåtgång. Detta kan inte
föranleda utskottet att dra någon annan slutsats än att samarbetssamtalen är
ett bra instrument för att lösa konflikter. Om föräldrarna på ett tidigt
stadium får tillfälle att resonera om sina problem under sakkunnig ledning, är
utsikterna goda att en överenskommelse kan komma till stånd. I likhet med
motionärerna anser utskottet att det är mycket värdefullt att föräldrar som så
önskar kan få kvalificerat stöd och hjälp när det gäller att komma överens i
frågor som rör barnet. Föräldrar som tillsammans kan lösa uppkommande frågor i
samförstånd torde också, enligt utskottets mening, vara bättre rustade när det
gäller att tillgodose barnets behov och agera på ett sätt som står i
överensstämmelse med principen om barnets bästa.
Enligt utskottet får mot denna bakgrund motionerna 1997/98:L11 yrkandena 2
och 10 samt 1997/98:So629 yrkande 12 i huvudsak anses tillgodosedda med de i
propositionen framlagda lagförslagen och aviserade åtgärderna. Motionerna
avstyrks.
När det gäller frågan om att inrätta särskilda familjenämnder anser utskottet
i likhet med regeringen att nu föreslagna ändringar bör ges tid att verka. Om
en utvärdering av handläggningsformerna skulle visa att det föreligger behov av
ytterligare åtgärder, förutsätter utskottet att regeringen återkommer till
riksdagen med förslag i ämnet.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall också till motionerna 1996/97:A707
yrkande 5 och 1997/98:L5 yrkande 6.
Utskottet övergår därmed till att behandla frågor som gäller samtalsledarna.
Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) påpekar i motion 1997/98:L6 att
samarbetssamtal med flyktingar och invandrare med olika kulturell och religiös
bakgrund kan innebära särskilda problem. Samtalsledarna bör enligt motionärerna
ges utbildning för att kunna hantera även sådana samtal. Motionärerna
framhåller vidare betydelsen av att såväl manlig som kvinnlig personal deltar i
samtalen. I motionen begärs ett tillkännagivande om åtgärder för att öka
samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet, särskilt med avseende på
flyktingar och invandrare (yrkande 12).
I två motioner hävdas att männen diskrimineras vid samarbetssamtal, nämligen
i motion 1996/97:A806 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) och i motion
1997/98:A804 av Barbro Johansson m.fl. (mp). Motionärerna anser därför att det
i alla samarbetssamtal skall finnas personal av båda könen, för att komma till
rätta med mannens underläge. I motionerna begärs tillkännagivanden härom
(yrkandena 11 respektive 17).
Även i motion 1997/98:L11 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) poängteras vikten av
att både manlig och kvinnlig personal deltar i samarbetssamtalen. I motionen
begärs ett tillkännagivande härom (yrkande 9). Vidare yrkas att riksdagen hos
regeringen skall begära förslag om hur ytterligare manlig personal skall kunna
engageras i samarbetssamtalen. En sådan åtgärd syftar enligt motionärerna till
att förebygga våld i samband med separationer (yrkande 11).
Av propositionen framgår att samarbetssamtalen i dag ofta leds av två
kvinnliga samtalsledare. Enligt regeringens mening är det en angelägen uppgift
för kommunerna att försöka få in fler manliga samtalsledare i
samarbetssamtalen. Något behov av lagstiftning anses dock inte föreligga. När
det gäller invandrares tillgång till samarbetssamtal menar regeringen att det
bör ankomma på Socialstyrelsen att utarbeta informationsmaterial om den service
kommunerna ger i dessa avseenden. Särskilt bör därvid uppmärksammas att många
invandrare har behov av information på sitt eget modersmål.
Vad först gäller kompetensen hos samtalsledarna har utskottet ingen annan
uppfattning än den som förts fram i motion 1997/98:L6, och lagutskottet
instämmer i vad socialutskottet framhållit i sitt yttrande, nämligen att
kompetensen hos den personal som arbetar med samarbetssamtalen är av avgörande
betydelse. Som socialutskottet anfört ankommer det emellertid på huvudmannen
att svara för att kompetensen upprätthålls och vidareutvecklas. För att
samtalen skall fylla sin funktion krävs också, enligt socialutskottets mening,
att föräldrar utan onödigt dröjsmål får tillgång till dem.
Lagutskottet är vidare ense med vad som anförts i motion 1997/98:L6 om att
samarbetssamtal med invandrare och flyktingar med annan kulturell bakgrund kan
kräva särskilda kunskaper hos samtalsledarna. Ifrågavarande spörsmål bör,
enligt utskottets mening, utgöra ett viktigt inslag i Socialstyrelsens
metodutvecklande arbete. Det är också enligt utskottet betydelsefullt att
information om samarbetssamtalen kommer invandrarna till del. Utskottet
förutsätter att Socialstyrelsen tar erforderliga initiativ i detta avseende.
Vad härefter gäller spörsmålet om samtalsledarnas kön säger det sig självt
att det är önskvärt om samarbetssamtalen kan ledas av en kvinnlig och en manlig
samtalsledare. En sådan ordning är emellertid beroende av tillgängliga
personella resurser, och kan inte åstadkommas lagstiftningsvägen. Lagstadgade
krav på samtalsledarnas kön skulle dessutom, åtminstone initialt, kunna föra
med sig betydligt ökade väntetider.
Mot bakgrund av det anförda bör motionerna 1997/98:L6 yrkande 12,
1996/97:A806 yrkande 11, 1997/98:A804 yrkande 17 samt 1997/98:L11 yrkandena 9
och 11, enligt utskottets mening, inte föranleda någon riksdagens ytterligare
åtgärd, och motionerna avstyrks.
Frågan om huruvida samarbetssamtalen bör göras obligatoriska i den meningen
att talan om vårdnad m.m. inte får väckas innan samarbetssamtal har ägt rum tas
upp i ett antal motioner. Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anser i motion 1997/98:L11
att frågan om obligatoriska samarbetssamtal bör övervägas ytterligare. I
princip måste, enligt motionärernas mening, samarbetssamtal ha förekommit för
att en talan om enskild vårdnad skall få väckas. Regeringen bör enligt
motionärerna återkomma med förslag om obligatoriska samarbetssamtal. I motionen
begärs mot denna bakgrund ett tillkännagivande om samarbetssamtalens värde som
konfliktlösningsmetod (yrkande 8).
Olof Johansson m.fl. (c) förespråkar i motion 1997/98:So801 att
samarbetssamtalen blir obligatoriska, även när föräldrarna är ense.
Motionärerna vill ha ett tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 9).
I motion 1997/98:L7 av Agne Hansson m.fl. (c) anförs att förslaget om att öka
samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet inte är tillräckligt. I stället
bör samarbetssamtalen vara obligatoriska och föregå en eventuell domstols-
prövning av vårdnadsfrågan. Även i fall där föräldrarna är överens förekommer
enligt motionärerna lösningar som inte är bra ur barnets perspektiv. I motionen
begärs ett tillkännagivande härom (yrkande 1).
Även Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vill i motion 1997/98:L5 lyfta fram
betydelsen av att samarbetssamtal kommer till stånd, särskilt på ett tidigt
stadium. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att sådana samtal bör vara
praxis (yrkande 5).
En motsatt uppfattning har Tanja Linderborg m.fl. (v) i motion 1997/98:L9.
Motionärerna anser att samarbetssamtalen bör förutsätta samtycke från
föräldrarna och föreslår därför ett tillägg till 6 kap. 18 § FB med innebörd
att domstolen mot en förälders vilja inte skall kunna förordna om
samarbetssamtal i de fall en av föräldrarna dömts för vålds- eller sexualbrott.
I andra fall skall domstolen göra en riskbedömning och särskilt beakta risken
för att barnet eller den som motsätter sig samtalen utsätts för brott eller
andra trakasserier (yrkande 2).
Enligt vad som upplyses i propositionen fungerar den nuvarande ordningen, som
bygger på frivillighet, väl. Det är enligt regeringen inte självklart att ett
obligatorium skulle leda till någon ökning av antalet frivilliga
överenskommelser. Tvärtom kan, menar regeringen, ett tvångsmoment ibland
försvåra möjligheterna att hålla konstruktiva och resultatinriktade samtal.
Regeringen anser därför att något obligatorium inte bör införas. Utvärderingen
av den nu föreslagna reformen och erfarenheterna från Norge, där
samarbetssamtalen är obligatoriska, kan dock enligt regeringen i framtiden ge
underlag för en annan bedömning.
En domstols möjlighet att förordna om samarbetssamtal bör, enligt regeringens
mening, inte heller i framtiden förutsätta samtycke från föräldrarna. I stället
skall, såsom är fallet i dag, ett förordnande om samarbetssamtal meddelas så
snart det kan antas tjäna något syfte.
Med anledning av förevarande motioner bör erinras om vad utskottet anförde
hösten 1990 i samband med tillkomsten av den nu gällande lagstiftningen. Mot
att samarbetssamtalen skulle göras obligatoriska talade enligt utskottet det
faktum att det inte torde vara ändamålsenligt att förordna om samarbetssamtal
när det står mer eller mindre klart att någon av föräldrarna, eller båda, inte
kommer att infinna sig till samtalen. Någon skyldighet för domstolen att alltid
besluta om samarbetssamtal borde därför inte införas. Å andra sidan, anförde
utskottet vidare, borde domstolens möjligheter att få till stånd
samarbetssamtal inte begränsas enbart till fall då föräldrarna samtycker till
åtgärden. En lämplig avvägning var, enligt utskottets mening, att förordnande
om samarbetssamtal bör meddelas så snart det kan antas tjäna något syfte.
Härigenom ges domstolen möjlighet att ta erforderlig hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet (bet. 1990/91:LU13 s. 16).
Utskottet är, liksom flertalet motionärer, införstått med att det är
värdefullt om samarbetssamtal kan komma till stånd i ett tidigt skede och innan
ett eventuellt domstolsförfarande inleds. Tidigare undersökningar har, såsom
redan framgått, visat att i de fall samarbetssamtal äger rum på ett tidigt
stadium, är prognosen mycket god för att föräldrarna skall kunna enas och en
rättslig tvist undvikas. Ju tidigare samtalen kommer till stånd, desto större
är i regel möjligheterna att föräldrarna når fram till en överenskommelse. I
likhet med regeringen måste utskottet emellertid ifrågasätta om ett
obligatorium skulle vara ändamålsenligt. Att tvinga människor, som själva
saknar motivation därtill, att delta i samarbetssamtal kan inte rimligtvis få
till följd att fler tvister löses. Ökad information om samarbetssamtalen och
förbättrad tillgänglighet kan däremot, enligt utskottets mening, leda till att
fler föräldrar frivilligt söker sig till samtalen, vilket måste bedömas som
positivt.
I sammanhanget måste också beaktas att det finns fall som överhuvudtaget inte
lämpar sig för samarbetssamtal. De risker som samarbetssamtalen i dessa fall
kan innebära tas upp i Kvinnovåldskommissionens betänkande (SOU 1995:60)
Kvinnofrid. Kommissionen pekar på att en misshandlad kvinna löper stor risk att
utsättas för ytterligare våld om hon tillsammans med mannen deltar i
familjerådgivning. Vidare framhåller kommissionen att familjerådgivningen har
likheter med samarbetssamtalen och att det i olika sammanhang manats till stor
försiktighet även i fråga om samarbetssamtal, när det finns misstankar om att
våld förekommit. Kommissionen anser att det är angeläget att man inom
domstolarna är medveten om att det i flera vårdnads- och umgängesmål döljer sig
kvinnovåldsproblematik. Domstolen måste sålunda i det enskilda fallet vara
observant på att modern kan vara utsatt för våld och därför noga pröva om det
är lämpligt att förordna om samarbetssamtal.
Sammanfattningsvis delar utskottet den uppfattning som kommer till uttryck i
propositionen, nämligen att samarbetssamtalen inte heller i fortsättningen
skall vara obligatoriska och inte heller förutsätta föräldrarnas samtycke. Vad
beträffar yrkande 2 i motion 1997/98:L9 om att det av lagtexten bör framgå när
domstolen, mot en förälders vilja, inte får förordna om samarbetssamtal vill
utskottet peka på att det av propositionen framgår att det inte framkommit
något som tyder på att domstolarna i dag skulle negligera de risker som i vissa
fall kan vara förenade med samtalen. Någon uttrycklig föreskrift i 6 kap. 18 §
om samtycke är, enligt utskottets mening, därför inte erforderlig. Utskottet
förutsätter vidare att regeringen, efter en utvärdering av de i detta ärende
föreslagna reformerna, tar upp de av motionärerna aktualiserade frågorna på
nytt, om detta skulle visa sig behövligt.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen bifaller propositionens
förslag i nu behandlad del (6 kap. 18 § FB).
Motionerna 1997/98:L11 yrkande 8, 1997/98:So801 yrkande 9, 1997/98:L7 yrkande
1, 1997/98:L5 yrkande 5 och 1997/98:L9 yrkande 2 avstyrks.
Utskottet övergår därmed till att behandla några motionsyrkanden som gäller
vilken sekretess som skall tillämpas vid samarbetssamtal. Som en allmän
bakgrund till de aktuella motionsspörsmålen bör upplysas följande. Bestämmelser
om sekretess inom socialtjänstens område finns i 7 kap. 4 § sekretesslagen
(1980:100). Sekretess gäller för uppgifter om enskildas personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom eller henne närstående lider men
(socialtjänstsekretess). Denna typ av sekretess gäller vid exempelvis vårdnads-
och umgängesrättsutredningar. Med familjerådgivning avses en verksamhet som
bedrivs av det allmänna eller yrkesmässigt av enskild och som består i samtal
med syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden eller familjer.
Begreppet familjerådgivning skall inte uppfattas så snävt att det endast
inbegriper fall då rådgivningen inriktas på ett fortsatt samliv, utan begreppet
skall också täcka sådan rådgivning som syftar till att dämpa konflikterna efter
en separation, så att föräldrarna får möjlighet att fungera tillsammans i
föräldrarollen. Vissa samarbetssamtal kommer därmed att falla in under
begreppet familjerådgivning (se prop. 1995/96:117). Inom familjerådgivningen
gäller sekretess för uppgifter som en enskild har lämnat i förtroende eller som
har inhämtats i samband med rådgivningen (familjerådgivningssekretess).
Sekretessen är i dessa fall absolut.
I vissa fall sker i dag samarbetssamtalen med socialtjänstsekretess, i andra
fall med familjerådgivningssekretess. När nuvarande bestämmelser om
samarbetssamtal infördes underströk utskottet, med anledning av en motion i
ämnet, vikten av att kommunerna så långt möjligt erbjuder de föräldrar som så
önskar samarbetssamtal under familjerådgivningssekretess (se bet. 1990/91:LU13
s. 15).
Av en undersökning som Socialstyrelsen företog år 1993 framgår att det endast
är drygt 15 % av kommunerna som kan erbjuda samarbetssamtal under
familjerådgivningssekretess. Detta hänger samman med att verksamheten med
samarbetssamtal många gånger inte kan organiseras på ett sådant sätt att den
skiljer sig från övrig verksamhet inom familjerättssektionen. Om
samarbetssamtalen sker under familjerådgivningssekretess kan samtalsledarna
nämligen inte i ett senare skede delta i en vårdnads- eller umgängesutredning
som rör den aktuella familjen, såvida inte den enskilde efterger sekretessen.
Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begär i motion 1997/98:L10 ett tillkännagivande
om att samarbetssamtalen bör ske under sekretess (yrkande 5).
I motion 1997/98:L11 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) tas vissa frågor upp som
rör samarbetssamtalens förhållande till familjerådgivningen. Motionärerna menar
att samarbetssamtal utanför en familjerådgivningsbyrå aldrig kan vara
familjerådgivning i egentlig mening. De hävdar att otydligheter i
lagstiftningen kan innebära minskad tilltro till familjerådgivningen och
medverka till att kommunerna inte organiserar självständig familjerådgivning. I
motionen begärs tillkännagivanden dels om sekretessen vid samarbetssamtal och
familjerådgivning (yrkande 18), dels om kompetensen hos den personal som är
engagerad i samarbetssamtal respektive familjerådgivning (yrkande 19).
Enligt propositionen kan samtal med parter som står i begrepp att separera
vara av så olika karaktär att det knappast är ändamålsenligt med enhetliga
sekretessregler för alla samtal. Vidare skulle det medföra resursproblem för
många kommuner att låta alla samarbetssamtal ske inom ramen för
familjerådgivningsverksamheten. Mot denna bakgrund anser regeringen att
sekretessen även fortsättningsvis bör bero på samtalets karaktär. Har samtalet
karaktär av familjerådgivning bör den strängare sekretessen gälla, medan i
andra fall det är tillräckligt med den s.k. socialtjänstsekretessen.
Självfallet är det viktigt att det före samtalet klargörs vilken inriktning
samtalen skall ha och vad som är syftet med dem. Det är också enligt
propositionen av vikt att föräldrarna informeras om att samtalens karaktär är
avgörande för vilken sekretess som gäller.
I sammanhanget bör också påminnas om att Justitieombudsmannen (JO) i ett
uttalande år 1994 anfört att det inte är avgörande för sekretessbedömningen hur
verksamheten organiseras. Vilken sekretess som råder måste enligt JO i stället
bedömas med hänsyn till bl.a. samtalens inriktning och syfte, formerna för
samtalen och huruvida de kan ses som en del av eller ett led i annat ärende hos
förvaltningen (3280-1993).
Utskottet konstaterar att socialtjänstlagen (1980:620) ger kommunerna en
betydande frihet att inom vida gränser praktiskt ordna verksamheten med
familjerådgivning. Även när det gäller samarbetssamtalen har det överlämnats
till varje kommun att avgöra hur skyldigheten att erbjuda samtal skall
fullgöras. I vissa fall sker samarbetssamtalen inom ramen för
familjerådgivningsverksamheten, och det är då naturligt att samtalen oftast har
karaktären av sådan rådgivning med vidhängande strängare sekretess. I andra
fall äger samtalen rum med samtalsledare, som i ett senare skede, även utan
samtycke från den enskilde, kan ges uppdrag att företa en vårdnadsutredning i
ärendet. I dessa fall råder socialtjänstsekretess och samtalsledarna är inte
undantagna vittnesplikt. Av avgörande betydelse är, enligt utskottets mening,
att det innan samtalen påbörjas tydligt klargörs för föräldrarna vilken typ av
sekretess som råder för samtalen och, om samtalsledaren senare kan komma att
företa en vårdnads- eller umgängesutredning, även detta tydliggörs för
föräldrarna. Det är vidare angeläget att samtalsledarna ges fördjupade
kunskaper om de sekretessregler som gäller för olika typer av samtal. Det
finns, enligt utskottets mening, anledning för Socialstyrelsen att i samband
med utbildningsinsatser och i det metodutvecklande arbetet uppmärksamma dessa
frågor.
Utskottets principiella uppfattning är att det är fördelaktigt om
samarbetssamtalen kan ske under sträng sekretess. Utskottet har emellertid
förståelse för de organisatoriska problem som kan uppstå om samtalen alltid
måste ske under familjerådgivningssekretess och delar därför regeringens
uppfattning att gällande regler i fråga om sekretessen bör bestå.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1997/98:L10 yrkande 5.
Vad härefter gäller yrkandena 18 och 19 i motion 1997/98:L11, som närmast
gäller familjerådgivningsverksamheten, erinrar utskottet om att kommunerna
enligt socialtjänstlagen sedan den 1 januari 1995 har en skyldighet att sörja
för att de som så önskar får tillgång till familjerådgivning. I
lagstiftningsärendet uttalades att behovet att värna om familjerådgivningens
integritet och förtroende gör att försiktighet måste iakttas så att olika
roller inte hopblandas på ett felaktigt sätt. Sålunda ansågs det inte
tillfredsställande om socialsekreterare verksamma inom socialtjänsten också
fungerar som familjerådgivare. Det förutsattes också att familjerådgivningen
skulle vara en självständig verksamhetsgren och inte inordnas i den övriga
verksamhet som bedrivs inom socialtjänsten (se prop. 1993/94:4, bet. SoU10).
Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att något riksdagens
tillkännagivande eller annan åtgärd med anledning av motion 1997/98:L11
yrkandena 18 och 19 inte är påkallat. Motionsyrkandena avstyrks således.
I motion 1997/98:L10 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs ett
tillkännagivande om att en utvärdering bör göras inom två år för att se hur ett
ökat samhälleligt stöd påverkat antalet tvisteärenden till domstol (yrkande 4).
Vad gäller detta yrkande vill utskottet peka på att det framgår av
propositionen att regeringen har för avsikt att utvärdera nu föreslagna
reformer när de varit i kraft en tid. För att samarbetssamtalens effekt på
längre sikt skall kunna mätas är det, enligt regeringens mening, av vikt att
kommunerna dokumenterar i vart fall resultaten av samarbetssamtalen. Enligt vad
som anförs i propositionen behöver metoder och rutiner för detta arbete
utvecklas.
Mot denna bakgrund torde, enligt utskottets mening, det huvudsakliga syftet
med motionsyrkandet vara tillgodosett. Enligt utskottets mening bör riksdagen,
i vart fall inte nu, ange någon bestämd tidsgräns för en utvärdering. Utskottet
avstyrker därför bifall också till yrkande 4 i motion 1997/98:L10.
Gemensam vårdnad mot en förälders vilja
I 6 kap. 1 § FB anges att barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god
fostran. I lagrummet slås också fast att barn skall behandlas med aktning för
sin person och egenart och att de inte får utsättas för kroppslig bestraffning
eller annan kränkande behandling. Den som har vårdnaden om ett barn har ett
ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov
enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att
barnet får den tillsyn som behövs och skall bevaka att barnet får
tillfredsställande försörjning och utbildning. För att hindra att barnet
orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren se till att barnet står
under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.
I 6 kap. FB regleras också vem som skall ha vårdnaden om ett barn samt frågor
om barnets umgänge med annan än vårdnadshavaren. Den grundläggande regeln om
vem som skall ha vårdnaden finns i 3 §. I betämmelsen anges att barnet från
födseln står under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra,
och i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap med
varandra står barnet från den tidpunkten under vårdnad av båda föräldrarna. Den
gemensamma vårdnaden fortsätter i princip att gälla också efter en
äktenskapsskillnad mellan föräldrarna.
Om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna, kan föräldrarna
gemensamt ansöka hos domstol om att få gemensam vårdnad. Domstolen förordnar då
i enlighet med deras begäran, om inte gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig
med barnets bästa. Föräldrar kan också få gemensam vårdnad genom en
registrering hos skattemyndigheten efter gemensam anmälan, antingen till
socialnämnden i samband med att nämnden skall godkänna en faderskapsbekräftelse
eller till skattemyndigheten under förutsättning att förordnande om vårdnaden
inte har meddelats tidigare och att föräldrarna och barnet är svenska
medborgare (6 kap. 4 §).
I fall där föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet skall rätten på begäran
av någon av föräldrarna besluta att vårdnaden skall anförtros endast en av dem
efter vad som är bäst för barnet (6 kap. 5 §). Enligt detta stadgande får
rätten inom ramen för äktenskapsskillnadsmål även utan yrkande från någon av
föräldrarna anförtro vårdnaden åt endera av föräldrarna, om gemensam vårdnad
uppenbart är oförenligt med barnets bästa. Har endast den ena föräldern
vårdnaden om barnet kan vårdnaden överflyttas till den andra om detta är bäst
för barnet (6 kap. 6 §).
Enligt de av riksdagen år 1990 beslutade ändringarna i 6 kap. FB kan
domstolen bestämma att vårdnaden skall vara gemensam även i sådana fall då en
förälder eller båda har yrkat att den gemensamma vårdnaden skall upplösas och
vårdnaden anförtros en förälder. En förutsättning är dock att den förälder som
har yrkat att ensam få vårdnaden inte motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad,
om hans eller hennes yrkande om att ensam få vårdnaden inte bifalls av
domstolen. Domstolen kan vidare bestämma att vårdnaden skall vara gemensam i
sådana fall då en förälder har yrkat det och den andra föräldern inte motsätter
sig gemensam vårdnad.
I den proposition som låg till grund för riksdagens år 1990 beslutade
ändringar i 6 kap. angavs bl.a. att med utgångspunkt i att gemensam vårdnad
typiskt sett kan gagna ett barns intresse, det typiskt sett också ofta ligger
närmast till hands för en förälder som vill sätta barnets bästa i centrum att
sträva efter gemensam vårdnad. En förälders motstånd mot gemensam vårdnad kan
därför vara ett tecken på att intresset och ambitionen hos den föräldern att
söka upprätthålla en nära och god kontakt mellan barnet och den andra föräldern
är mindre. Men motståndet kan naturligtvis också bottna i andra orsaker. Det
kan bero på en strävan hos föräldern att skydda barnet mot att fara illa. Det
kan också ha sin grund i sådana förhållanden som hustrumisshandel eller
ständiga trakasserier från ena makens sida, förhållanden som kan göra det svårt
eller omöjligt med en vårdnadsform som förutsätter enighet i frågor som rör
barnet. Vidare framhölls att bedömningen i det enskilda fallet måste vara
mycket lyhörd och noggrant inriktas på de omständigheter och behov som
föreligger i just det fallet (prop. 1990/91:8 s. 34).
I olika sammanhang har påpekats att det är viktigt för ett barns utveckling
att barnet har nära och goda relationer till båda föräldrarna, även om dessa
bor isär. En bristfällig kontakt med en av föräldrarna kan försämra barnets
utveckling i olika avseenden. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet
skall rätten fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god
kontakt med båda föräldrarna (6 kap. 6 a §). Enbart det förhållandet att en
förälder är ovillig att låta barnet träffa den andra föräldern kan emellertid
inte motivera bedömningen vare sig att det skulle röra sig om umgängessabotage
eller att vårdnadshavaren skall bedömas som olämplig. I stället kan förälderns
handlande ha sin grund i en strävan att försöka skydda barnet från att utsättas
för övergrepp eller annars råka illa ut. Det kan också finnas andra skäl som
kan motivera att vårdnaden inte bör flyttas över till den andra föräldern
(prop. 1990/91:8 s. 39).
Den 1 juni 1993 infördes i 6 kap. FB en bestämmelse om att rätten vid sitt
ställningstagande i en umgängesfråga även skall beakta risken för att barn
utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far
illa (6 kap. 15 §). Tanken med tillägget var att markera vikten av att
domstolen vid avgörandet av umgängesfrågor beaktar föreliggande risker för att
barnet vid utövandet av umgänge far illa. Det behöver inte vara ställt utom
allt tvivel att förhållanden kommer att inträffa som kan leda till att barnet
far illa för att det skall inverka på beslutet om umgänge. Det räcker med att
det föreligger konkreta omständigheter som talar för att det finns en risk för
det. I den då aktuella propositionen framhölls bl.a. att när det talas om risk
för övergrepp, detta kan gälla fysiska övergrepp, såsom misshandel eller
sexuella förgripelser. Omständigheter som därvid kan spela in kan vara
umgängesförälderns allmänna attityd till våld, eventuella tidigare övergrepp,
hotelser om övergrepp m.m. Också övergrepp som enbart är av psykisk natur måste
beaktas (prop. 1992/93:139 s. 37, bet. LU22).
I den nu föreliggande propositionen föreslås vissa ändringar i reglerna om
gemensam vårdnad (6 kap. 5 §). De föreslagna ändringarna innebär att domstolen
skall kunna vägra att upplösa den gemensamma vårdnaden eller förordna om sådan
vårdnad mot en förälders vilja. Många gånger kommer, enligt vad som anförs i
propositionen, avgörandet i vårdnadsfrågan att bli detsamma som med i dag
gällande regler, men domstolen får större handlingsfrihet än för närvarande vid
avgörande av frågor om vårdnad för att barnets bästa skall kunna tillgodoses.
Utgångspunkten är alltid att domstolen skall besluta efter vad som är bäst för
barnet.
Att det genom den föreslagna ändringen öppnas en möjlighet för domstolarna
att besluta om gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja får enligt
regeringen självfallet inte leda till att den förälderns motstånd mot gemensam
vårdnad negligeras. Detta motstånd kan bero på en vällovlig önskan att skydda
barnet. Om det finns risk för att barnet far illa vid gemensam vårdnad, skall
domstolen givetvis beakta det. Om det i vissa fall är olämpligt med gemensam
vårdnad mot den ena förälderns vilja, kan det i andra fall vara bäst för barnet
att den föräldern inte får sin vilja igenom. Så kan, enligt vad som anförts i
propositionen, vara fallet när modern har ensam vårdnad och fadern önskar
gemensam vårdnad samt modern motsätter sig detta utan något godtagbart skäl.
Ofta kommer det i dessa fall inte i fråga att föra över vårdnaden till fadern
ensam, varför gemensam vårdnad är enda sättet för fadern att få del i
vårdnaden. Ett sådant arrangemang kan då vara till barnets bästa, trots moderns
motstånd. Det är enligt regeringen bl.a. för sådana situationer som den
föreslagna lagändringen är avsedd. Målet bör vara att föräldrar har gemensam
vårdnad i samtliga fall då den vårdnadsformen är bäst för barnet. Om båda
föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad saknas dock, enligt regeringen,
förutsättningar för denna vårdnadsform.
I propositionen föreslås också att det skall införas en uttrycklig
bestämmelse om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande av
alla frågor som rör vårdnad om barn, barns boende och umgänge. Nuvarande
bestämmelser om vad som skall beaktas vid bedömningen av frågor om vårdnad m.m.
förslås bli samordnade (6 kap. 2 a och 2 b §§). Den nuvarande bestämmelsen om
att rätten vid sitt avgörande i en umgängesfråga skall beakta risken för att
barn utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars
far illa föreslås gälla även vid avgörande av vårdnad och boende.
I flera motioner ifrågasätts regeringens förslag såvitt gäller gemensam
vårdnad mot en förälders vilja. I motion 1997/98:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl.
(kd) yrkas avslag på regeringens förslag i denna del. Motionärerna hänvisar
till fall där missbruk, övergrepp och våld förekommer inom familjen och där
gemensam vårdnad skulle vara till skada för barnet. Gemensam vårdnad skulle,
enligt motionärernas mening, i ett sådant fall bli ett lagligt instrument att
ifrågasätta varje beslut som rör barnet (yrkande 2).
Även Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkar i motion 1997/98:L8 att förslaget om
gemensam vårdnad mot en förälders vilja skall avslås (yrkande 2). Förslaget
bygger, enligt motionärernas mening, på föreställningen om att det genom
myndighetsbeslut går att tvinga fram ett samarbete mellan djupt oeniga
föräldrar. Ett vårdnadsbeslut som strider mot föräldrarnas vilja kan, enligt
motionärernas mening, knappast någonsin vara till barnets bästa i det enskilda
fallet.
Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) är i motion 1997/98:L10 kritiska mot regeringens
förslag om att domstolen skall kunna förordna om gemensam vårdnad mot en
förälders vilja. Gemensam vårdnad förutsätter enligt motionärerna att
föräldrarna kan samarbeta. Annars kan maktkampen mellan föräldrarna fortsätta
även efter separationen, varvid risken enligt motionärerna är stor att barnet
får sitta emellan. I de fall övergrepp inom familjen har konstaterats bör
gemensam vårdnad vara utesluten. I motionen begärs tillkännagivanden om att
gemensam vårdnad inte skall förekomma när en förälder motsätter sig detta och
när det förekommer våld, övergrepp och sexuellt utnyttjande inom familjen
(yrkandena 1 och 2).
I motion 1997/98:L9 av Tanja Linderborg m.fl. (v) framhålls att för barnens
bästa måste gemensam vårdnad vara utesluten när övergrepp har förekommit inom
familjen. I dessa fall kan gemensam vårdnad bidra till de svårigheter utsatta
kvinnor har när det gäller att skydda sig själva och barnet. Motionärerna
föreslår ett förtydligande i 6 kap. 2 a § FB om att risken för barnet alltid
måste beaktas vid frågor som rör vårdnad, boende och umgänge (yrkande 3).
Motionärerna vill också avslå förslaget om gemensam vårdnad mot en förälders
vilja (yrkande 5).
Bland motionerna finns också sådana som är positiva till en ökad användning
av institutet gemensam vårdnad. Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) hemställer i motion
1997/98:L11 om ett tillkännagivande om att samhället bör förbättra
förutsättningarna så att gemensam vårdnad kan bli norm (yrkande 1).
Motionärerna vill dock förstärka domstolarnas möjlighet att göra en individuell
prövning i de fall barnets säkerhet kräver det och anser att riksdagen bör
utforma 6 kap. 2 a § i enlighet härmed (yrkande 12). Därutöver yrkas ett
tillkännagivande om risken för barns psykiska utveckling när misshandel av
modern eller syskon ägt rum (yrkande 13). Motionärerna anser också att en
utvärdering av hur domstolarna tillämpat den nya bestämmelsen om gemensam
vårdnad mot en förälders vilja bör äga rum och vill att regeringen inom två år
skall återkomma med en redogörelse härför (yrkande 14).
I motion 1996/97:L407 av Chatrine Pålsson och Inger Davidson (kd) framhålls
att många problem i samband med en skilsmässa skulle kunna undanröjas om
barnets behov sattes i centrum. Ambitionen bör enligt motionärerna vara att
föräldrarna får gemensam vårdnad. I motionen yrkas att riksdagen skall begära
förslag om åtgärder för att underlätta för barnen vid vårdnadstvister och
skilsmässa.
Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begär i motion 1997/98:So629 ett tillkännagivande
om att gemensam vårdnad efter skilsmässa bör eftersträvas, om inte särskilda
skäl talar emot (yrkande 14).
I motion 1997/98:A805 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) anförs att gemensam
vårdnad efter skilsmässa torde ge bäst förutsättningar för att barnet skall
kunna ha en fortsatt vardagskontakt med båda föräldrarna. Motionärerna begär
ett tillkännagivande om lagstadgad rätt för barn att ha kontakt med båda sina
föräldrar (yrkande 2).
Alf Svensson m.fl. (kd) begär i motion 1996/97:So636 ett tillkännagivande om
att gemensam vårdnad bör vara det naturliga efter en skilsmässa, om inte mycket
starka skäl talar däremot (yrkande 1).
I motion 1996/97:A819 av Elving Andersson m.fl. (c) anförs att lagstiftningen
måste förändras så att barnen så långt det är möjligt garanteras rätten till
båda föräldrarna. I motionen begärs ett tillkännagivande om att gemensam
vårdnad skall vara det normala (yrkande 2).
Lars Leijonborg m.fl. (fp) anser i motion 1997/98:A806 att utgångspunkten bör
vara gemensam vårdnad och att ensam vårdnad endast bör förekomma i
undantagsfall. Ett tillkännagivande om vårdnad och umgänge begärs i motionen
(yrkande 19 delvis).
Ett motsvarande yrkande finns i motion 1996/97:So658 av Lars Leijonborg
m.fl., vari begärs ett tillkännagivande om barnens rätt till umgänge med båda
sina föräldrar även vid skilsmässa och separation (yrkande 6 delvis).
I två motioner hävdas att män diskrimineras vid vårdnadstvister, nämligen i
motion 1996/97:A806 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) och i motion 1997/98:A804
av Barbro Johansson m.fl. (mp). Motionärerna anser att gemensam vårdnad skall
vara en självklarhet, och de förespråkar tillkännagivanden om en översyn av
rättspraxis vid vårdnadstvister (yrkande 10 resp. yrkande 16).
I motion 1997/98:L415 av Magnus Johansson och Jan Björkman (s) begärs ett
tillkännagivande om en offentlig utredning om orsakerna till att vårdnaden om
barn i så stor utsträckning tillerkänns modern.
I motion 1997/98:A808 av Lennart Rohdin (fp) yrkas ett tillkännagivande om
att frågan om hur vårdnadstvister löses mellan föräldrarna bör uppmärksammas i
ett jämställdhetsperspektiv (yrkande 3).
Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp, v, mp, kd) begär i motion 1996/97:L420 ett
tillkännagivande om att gemensam vårdnad bör vara enda alternativet, utom i
vissa undantagsfall då missbruk eller våld förekommit. I sådana undantagsfall
skall domstolen enligt motionärerna kunna förordna om ensam vårdnad under en
begränsad tid.
I en motion yrkas att ensam vårdnad i vissa fall helt skall utmönstras ur
lagstiftningen, nämligen i motion 1996/97:L418 av Karl-Göran Biörsmark (fp),
som begär ett tillkännagivande om att gemensam vårdnad bör vara enda
alternativet när föräldrar skiljer sig eller separerar (yrkande 1).
Utskottet vill först påminna om de uttalanden som gjordes i samband med
tillkomsten av nu gällande regler om gemensam vårdnad. I sitt av riksdagen
godkända betänkande 1990/91:LU13 framhöll utskottet att institutet gemensam
vårdnad utgör ett viktigt inslag i den utveckling som har skett mot en starkare
betoning av barnets intresse. Syftet med reglerna om gemensam vårdnad är
nämligen att framför allt främja goda förhållanden mellan barnet och båda
föräldrarna. Vad särskilt gäller frågan om hänsynen till barnets intressen vid
beslut om gemensam vårdnad strök utskottet under att domstolen i såväl dessa
mål som i alla andra vårdnadsmål - utifrån de förhållanden som föreligger i det
enskilda fallet - skall besluta efter vad som är bäst för barnet.
I det nu aktuella ärendet har socialutskottet i sitt yttrande till
lagutskottet anfört att gemensam vårdnad är ett viktigt inslag i utvecklingen
mot en starkare markering av barnets intresse och barnets bästa. Det gäller
enligt socialutskottet att främja goda förhållanden mellan barnet och båda
föräldrarna. Gemensam vårdnad är i de allra flesta fall att föredra framför
ensam vårdnad för ena föräldern. Det finns emellertid situationer då konflikten
mellan föräldrarna är så svår och djup att de omöjligen kan samarbeta i frågor
som rör barnet. Socialutskottet påpekar därvid att när misshälligheterna
utvecklats så långt, det ofta är bäst för barnet att en av föräldrarna är ensam
vårdnadshavare. Ur barnets perspektiv är det då viktigare att ha en bra kontakt
med både sin mor och far och att slippa konflikter mellan föräldrarna än att
föräldrarna har gemensam vårdnad. Enligt socialutskottet är det en mycket svår
och grannlaga uppgift att avgöra mål om gemensam vårdnad, boende och umgänge.
Konflikter mellan föräldrar har ibland sin grund i förhållanden som våld eller
övergrepp från den ena föräldern mot den andra föräldern eller barnet.
Socialutskottet understryker också betydelsen av att nuvarande bestämmelser
om att domstolarna skall beakta risken för att barn utsätts för övergrepp,
olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa förs in i den nya
2 a §. Därmed framhålls, enligt socialutskottets mening, på ett bättre sätt
vikten av bestämmelsen, vilken förutom umgänge även kommer att omfatta frågor
om vårdnad och boende. Föreligger risk att ett barn kommer att misshandlas,
utsättas för övergrepp, olovligen föras bort eller hållas kvar eller på annat
sätt fara illa måste detta noga beaktas vid bedömning av frågan om vårdnad,
boende och umgänge. Samhället har, framhåller socialutskottet, ett stort ansvar
för att skydda dessa barn.
Lagutskottet är för sin del helt ense med socialutskottet om vikten av att,
med barnets bästa för ögonen, främja goda förhållanden mellan barnet och dess
föräldrar. För barnets skull är det viktigt att båda föräldrarna är delaktiga i
barnets förhållanden och tar ansvar för barnet. Denna grundprincip kommer också
till uttryck i barnkonventionen, där det i artikel 18 sägs att
konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av
principen att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran
och utveckling. Barnkommittén, som haft regeringens uppdrag att se över svensk
lagstiftning i ljuset av barnkonventionen, framhåller också i sitt betänkande
(SOU 1997:116) Barnets bästa i främsta rummet, bl.a. att kontinuitet i barnets
relation till föräldrarna är ett av barns allra mest grundläggande behov.
Frågan om vem som har den rättsliga vårdnaden om barnet är, enligt utskottets
mening, ur barnets perspektiv i och för sig inte ensamt avgörande för hur
kontakten mellan barnet och dess föräldrar kommer att utvecklas. I stället är
för de flesta barn det viktigaste att ha en bra kontakt med både sin mor och
sin far och att slippa konflikter mellan föräldrarna. Ett gemensamt rättsligt
ansvar kan dock många gånger bidra till att främja goda förhållanden mellan
barnet och dess föräldrar och medverka till ett ökat engagemang från båda
föräldrarnas sida i angelägenheter som rör barnet. I andra, mer sällsynta, fall
kan gemensam vårdnad i stället vara konfliktskapande och förstärka redan
befintliga misshälligheter föräldrarna emellan.
Ytterligare en aspekt som måste beaktas är barns särskilda sårbarhet. Som
socialutskottet påpekat i sitt yttrande är det mycket angeläget att barn på
alla sätt skyddas mot misshandel och övergrepp. Artikel 19 i barnkonventionen
stadgar att konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga
lagstiftningsåtgärder, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i
utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller
psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling,
misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är
i föräldrarnas eller den ena förälderns eller annan persons vård.
När det gäller tillämpningen av den föreslagna nya bestämmelsen om gemensam
vårdnad vill lagutskottet därför särskilt understryka att lagändringen inte får
medföra att det mer eller mindre schablonmässigt beslutas om gemensam vårdnad
även mot en förälders önskemål. Om den som motsätter sig gemensam vårdnad anför
vägande skäl för sin ståndpunkt, är det oftast lämpligast att inte gå emot den
personens vilja. Har motståndet sin grund i sådana förhållanden som misshandel
eller trakasserier eller andra former av övergrepp från den andra förälders
sida, torde det nämligen vara bäst för barnet att den ena föräldern får ensam
vårdnad. I propositionen anförs emellertid att övergrepp inom familjen inte
alltid bör utesluta gemensam vårdnad och att detta som alltid blir beroende av
en prövning i det enskilda fallet. Därtill vill utskottet som sin mening
framhålla att i de fall där den ena föräldern utsätter en familjemedlem för
våld, trakasserier eller annan kränkande behandling, gemensam vårdnad mot en
förälders vilja bör vara utesluten.
Frågan om vårdnaden om ett barn bör tillkomma föräldrarna gemensamt eller
endast en av dem måste alltid avgöras med beaktande av förhållandena i det
enskilda fallet och utifrån en bedömning av vad som är bäst för barnet.
Möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja bör, mot
bakgrund av vad som anförts ovan, användas med stor försiktighet och lyhördhet.
Det nu föreliggande lagförslaget om gemensam vårdnad ger emellertid domstolen
större handlingsfrihet att ta hänsyn till alla de omständigheter som måste
beaktas vid bedömningen av vad som skall anses vara barnets bästa. Mot denna
bakgrund anser utskottet att propositionens förslag i denna del bör godtas.
Sammanfattningsvis anser utskottet att riksdagen bör anta propositionens
lagförslag i nu behandlad del (6 kap. 5 § FB) och avslå motionerna 1997/98:L5
yrkande 2, 1997/98:L8 yrkande 2, 1997/98:L9 yrkande 5 samt 1997/98:L10
yrkandena 1 och 2.
När det gäller yrkandena i motionerna 1997/98:L9 och 1997/98:L11 om en ändrad
lydelse av den föreslagna 2 a § i 6 kap. vill utskottet framhålla att
propositionens uttalanden med de tillägg som utskottet nu förordat får anses
till fyllest. Någon ändring i regeringens förslag till utformning av nämnda
lagrum är därför enligt utskottet inte erforderlig. Utskottet tillstyrker
därför propositionen också i denna del (6 kap. 2 a § FB) och avstyrker
motionerna 1997/98:L9 yrkande 3 och 1997/98:L11 yrkande 12.
Även yrkande 13 i motion 1997/98:L11 avstyrks.
Till följd av utskottets sålunda gjorda ställningstaganden får motionerna
1997/98:L11 yrkande 1, 1996/97:L407, 1997/98:So629 yrkande 14, 1997/98:A805
yrkande 2, 1996/97:So636 yrkande 1, 1996/97:A819 yrkande 2, 1997/98:A806
yrkande 19 i nu behandlad del och 1996/97:So658 yrkande 6 i nu behandlad del i
huvudsak anses tillgodosedda. Motionerna avstyrks.
Enligt vad som sägs i propositionen har regeringen för avsikt att utvärdera
den nu föreslagna reformen när den varit i kraft en tid. Något tillkännagivande
med anledning av motion 1997/98:L11 yrkande 14 är därför inte behövligt.
Inte heller bör något tillkännagivande med anledning av motionerna
1996/97:A806 yrkande 10, 1997/98:A804 yrkande 16, 1997/98:L415, 1997/98:A808
yrkande 3 och 1996/97:L420 komma i fråga. Även dessa motioner avstyrks.
Utskottets ställningstagande till regeringens förslag innebär att utskottet
också avstyrker bifall till motion 1996/97:L418 yrkande 1.
Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar
Enligt 6 kap. 3 § FB står barnet från födseln under vårdnad av båda
föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam.
Ogifta föräldrar kan få gemensam vårdnad om sina barn genom domstols
förordnande, genom en anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet
fastställs, eller - om inte domstol tidigare beslutat i vårdnadsfrågan - genom
en anmälan till skattemyndigheten (6 kap. 4 §).
Många av motionerna rör frågan om även ogifta föräldrar automatiskt skall ha
gemensam vårdnad. Carina Hägg (s) begär i motion 1997/98:L407 att riksdagen
beslutar om en sådan ändring i FB att föräldrarna vid barnets födelse,
oberoende av civilstånd, automatiskt får vårdnaden om barnet gemensamt.
Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) yrkar i motion 1997/98:L6 ett
tillkännagivande om att automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar bör
införas. Motionärerna anser att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen
med förslag härom (yrkande 4).
I motion 1997/98:L7 av Agne Hansson m.fl. (c) anförs att lagstiftningen bör
bygga på ett delat föräldraansvar även i situationer där föräldrarna levt
åtskilda eller i olika samlevnadsförhållanden. Motionärerna begär därför ett
tillkännagivande om att gemensam vårdnad skall gälla från det att faderskapet
har fastställts (yrkande 2).
I motion 1997/98:So801 av Olof Johansson m.fl. (c) förespråkas en
lagstiftning som bygger på att äktenskap och samboförhållanden är likställda
när det gäller vårdnadsansvaret. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att
gemensam vårdnad skall gälla även om föräldrarna är sambor (yrkande 8).
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begär i motion 1997/98:L11 tre tillkännagivanden om
automatisk gemensam vårdnad för ogifta. Syftet är, enligt motionärerna, att
stärka jämställdheten och öka mäns möjligheter och skyldigheter att ta sitt
föräldraansvar. Motionärerna anser att frågan om gemensam vårdnad från det att
faderskapet fastställs och oberoende av vilken samlevnadsform föräldrarna valt
bör utredas närmare (yrkandena 3 och 16). Vidare framhålls i motionen att
gemensam vårdnad bör vara en självklarhet i de fall föräldrarna bor tillsammans
när barnet föds (yrkande 15).
En helt annan uppfattning har Tanja Linderborg m.fl. (v). I motion 1997/98:L9
begärs ett tillkännagivande om att automatisk gemensam vårdnad för ogifta
föräldrar inte bör införas. En sådan ordning skulle kunna medföra att modern
inte vill medverka till att faderskapet fastställs och kan, enligt
motionärernas mening, leda till en onödig ökning av antalet vårdnadstvister
(yrkande 4).
Med anledning av nu aktuella motioner erinras om att utskottet hösten 1990, i
samband med behandlingen av proposition 1990/91:8 med vissa ändringar rörande
vårdnad och umgänge, behandlat en motion om gemensam vårdnad för ogifta
föräldrar. Utskottet anförde då att gemensam vårdnad torde vara en lika
naturlig lösning för ogifta samboende föräldrar som för gifta föräldrar.
Situationen är, menade utskottet, dock annorlunda när det gäller ogifta
föräldrar som inte bor tillsammans, eftersom deras förhållanden kan vara av
mycket skiftande karaktär. Det kan exempelvis vara fråga om föräldrar som inte
har sådana relationer till varandra som är en nödvändig förutsättning för att
gemensam vårdnad skall fungera. Med hänsyn härtill ansåg utskottet att tiden
ännu inte var mogen för att överväga en generell huvudprincip om gemensam
vårdnad för ogifta föräldrar som inte sammanbor. Några liknande principiella
invändningar kunde, anförde utskottet vidare, inte anföras när det gäller
frågan om gemensam vårdnad för ogifta samboende föräldrar. En huvudregel om
gemensam vårdnad i dessa fall skulle dock medföra praktiska problem beroende på
att det inte - såsom vid äktenskap - finns någon helt entydig och för alla
synlig markering av att ett samboförhållande föreligger. I avsaknad av något
sådant kriterium som kan ange vem som är vårdnadshavare för barnet var
utskottet inte berett att förorda en huvudprincip om gemensam vårdnad för
ogifta samboende föräldrar (bet. 1990/91:LU13).
I den proposition som nu föreligger till behandling anser regeringen att
frågan om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar bör övervägas
ytterligare. Regeringen anför att, även när det gäller ogifta föräldrar, ett
gemensamt rättsligt ansvar för barnet är den naturliga utgångspunkten. Med en
ordning där alla föräldrar automatiskt har gemensam vårdnad om sina barn skulle
barnets behov av båda föräldrarna och föräldrarnas gemensamma ansvar för sitt
barn markeras tydligare än i dag. Enligt regeringens mening finns det goda skäl
att överväga om det är möjligt att göra automatisk gemensam vårdnad till
huvudprincip även för ogifta föräldrar och hur en sådan reglering i så fall
skulle kunna utformas. Detta kräver enligt regeringen en noggrann analys, och
frågan kommer därför att beredas vidare i Justitiedepartementet.
I likhet med regeringen anser utskottet att frågan om automatisk gemensam
vårdnad för ogifta föräldrar bör övervägas ytterligare. De spörsmål som är
förknippade med en sådan ordning bör, enligt utskottets mening, sålunda bli
föremål för en mer ingående belysning. I avvaktan på frågans vidare beredning i
Regeringskansliet bör, enligt utskottets mening, motionerna 1997/98:L407,
1997/98:L6 yrkande 4, 1997/98:L7 yrkande 2, 1997/98: So801 yrkande 8,
1997/98:L11 yrkandena 3, 15 och 16 samt 1997/98:L9 yrkande 4 inte nu föranleda
någon riksdagens vidare åtgärd.
Särskilt förordnade vårdnadshavare, m.m.
I detta avsnitt behandlas vissa motionsyrkanden från allmänna motionstiden åren
1996 och 1997, som bl.a. rör särskilt förordnade vårdnadshavare. Ifrågavarande
spörsmål behandlas inte i den nu föreliggande propositionen.
Nuvarande regler om särskilt förordnade vårdnadshavare innebär följande. Om
båda föräldrarna har vårdnaden om barnet och en av dem dör, blir den
efterlevande automatiskt ensam vårdnadshavare. Om båda föräldrarna dör, skall
rätten på anmälan av socialnämnden eller när förhållandet annars blir känt
anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. När
barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och denna förälder dör,
skall domstolen på ansökan av den andra föräldern eller på anmälan av
socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är
lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare (6 kap. 9 § FB).
I fall vårdnadshavare skall förordnas särskilt, utses någon som är lämpad att
ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Två personer kan utses att
gemensamt utöva vårdnaden, om de är gifta med varandra eller bor tillsammans
under äktenskapsliknande förhållanden. Om vårdnadshavare skall förordnas efter
föräldrarnas död och föräldrarna eller en av dem har gett till känna vem de
önskar till vårdnadshavare, skall denna person förordnas, om det inte är
olämpligt (6 kap. 10 a §). När barnet självt har nått tillräcklig mognad och
motsätter sig att den utpekade personen förordnas som vårdnadshavare, kan det
inte anses lämpligt att förordna honom eller henne. I en del fall kan också,
efter det att den avlidne föräldern uttryckte sitt önskemål, förhållandena ha
ändrats på ett sätt som gör det olämpligt att följa önskemålet (se prop.
1993/94:251 s. 186).
I motion 1996/97:L412 av Bertil Persson (m) anförs att, när föräldrarna
avlidit, vårdnaden om ett barn i första hand bör anförtros mor- och
farföräldrarna. Endast i undantagsfall bör denna regel enligt motionären
frångås. I motionen begärs ett tillkännagivande härom.
Tuve Skånberg (kd) begär i motion 1996/97:L408 ett tillkännagivande om att
vårdnaden om barn som mist sina föräldrar normalt skall ges till någon i
barnets familje- eller släktkrets. Härigenom kan barnet enligt motionärerna
tillförsäkras sin historia och sitt biologiska och sociala arv.
I samband med tillkomsten av 6 kap. 10 a § påpekades i den då aktuella
propositionen att det inte går att med exakthet ange de närmare kriterierna för
vem som bör utses till vårdnadshavare. I det enskilda fallet får hänsyn tas
till bl.a. barnets ålder och utveckling samt den personliga anknytningen till
den tilltänkta vårdnadshavaren. Något försteg för exempelvis anförvanter till
barnet finns inte angivet. Många gånger framstår det säkerligen som naturligt
att vårdnadshavaren är en person som utöver en personlig kontakt även har en
släktrelation till barnet. Även något äldre personer, t.ex. mor- och
farföräldrar, kan komma i fråga som vårdnadshavare (prop. 1993/94:251 s. 185).
I sammanhanget finns också skäl att påminna om att regeringen i proposition
1996/97:124 om ändring i socialtjänstlagen, när det gäller placering av barn i
familjehemsvård, uttalat att socialnämnden inte får förbise möjligheten att
hitta en bra placering i barnets naturliga nätverk. Särskilt nämndes att även
något äldre personer, såsom mor- och farföräldrarna, kan komma i fråga som
familjehemsföräldrar. Vid behandlingen av propositionen anförde socialutskottet
att barnets bästa skall vara en ledstjärna i arbetet med barn, och på
socialutskottets initiativ beslutade riksdagen om ett tillägg till 22 §
socialtjänstlagen (1980:620) med innebörden att vid placering av barn, det i
första hand bör övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan
närstående. Utgångspunkten är dock alltid barnets bästa (bet. 1996/97: SoU18).
Lagutskottet vill för sin del stryka under att valet av vårdnadshavare, även
i den situationen att barnet mist sina föräldrar, alltid skall ske med
beaktande av vad som är bäst för barnet. Utskottet utgår från att man vid valet
av vårdnadshavare, i likhet med vad som gäller i fråga om valet av familjehem,
inte förbiser barnets nära anhöriga. En bedömning av vad som är till barnets
bästa måste göras i varje särskilt fall. Mot denna bakgrund är utskottet inte
berett att förorda något tillkännagivande med anledning av motionerna 1996/97:
L412 och 1996/97:L408. Motionerna avstyrks.
Ett spörsmål som gäller styvföräldrar som vårdnadshavare tas upp i motion
1997/98:L421 av Ingrid Burman (v). I motionen begärs ett tillkännagivande som
går ut på att möjligheter att överflytta vårdnaden till en styvförälder bör
tillskapas.
Som framgått ovan finns inte någon regel om att en styvförälder automatiskt
skall komma i fråga som legal vårdnadshavare. I stället gäller att, om barnet
står under vårdnad av endast en av föräldrarna och denna dör, rätten på ansökan
av den andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden skall anförtro
vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två
särskilt förordnade vårdnadshavare. Om en styvförälder därvid bör komma i fråga
som vårdnadshavare får avgöras med beaktande av omständigheterna i det enskilda
fallet.
Enligt utskottets mening ger den nu aktuella motionen inte något underlag för
slutsatsen att det skulle föreligga något behov av ändrade lagregler på
området. Motion 1997/98:L421 bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet övergår därmed till att behandla en motion som gäller barn som
vistas i familjehem. I motion 1997/98:So613 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs
ett tillkännagivande med innebörden att vårdnaden om ett barn skall kunna
anförtros de biologiska föräldrarna och familjehemsföräldrarna gemensamt.
Däremot skall, enligt motionärernas mening, en vårdnadsöverföring till
familjehemsföräldrarna inte kunna ske om de biologiska föräldrarna är i livet
(yrkande 6). Vidare yrkas ett tillkännagivande om att familjehemsföräldrarna
inte skall ha rätt att adoptera barnet förrän det har fyllt 18 år (yrkande 7).
Med anledning av motionen finner utskottet skäl att först erinra om
innehållet i gällande rätt. Har ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i
ett annat enskilt hem än föräldrahemmet - ett s.k. familjehem - och är det
uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att
vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot barnet eller till
någon av dem, skall domstolen utse denne eller dessa att såsom särskilt
förordnade vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet. Frågor om överflyttning av
vårdnaden till familjehemsföräldrar prövas på talan av socialnämnden (6 kap. 8
§ FB). I samband med bestämmelsens tillkomst framhöll föredragande statsrådet
att det torde krävas att barnet har bott i familjehemmet under flera år, innan
det kan bli aktuellt att överväga att flytta över vårdnaden till
familjehemsföräldrarna och att det krävs att barnet har fått en så stark
bindning till familjehemmet att barnet uppfattar det som sitt eget (prop.
1981/82:168
s. 70).
I sammanhanget bör även erinras om att regeringen i proposition 1989/90:28 om
vård i vissa fall av barn och ungdomar berett riksdagen tillfälle att ta del av
vad som anfördes om överflyttande av vårdnaden till familjehemsföräldrar.
Föredragande statsrådet anförde därvid bl.a. att det finns fall, där man redan
från början kan förutse en långvarig placering. I sådana situationer bör man
skapa förutsättningar för att barnet skall kunna växa upp under trygga och
stabila förhållanden. Detta torde i vissa fall lämpligen kunna ske genom att
socialnämnden tar initiativ till att vårdnaden om barnet flyttas över till
familjehemsföräldrarna. Också i fall där barnet efter en långvarig placering
har rotat sig i familjehemmet, bör socialnämnden, enligt vad som anfördes i den
då aktuella propositionen, i högre grad än dittills aktualisera en
vårdnadsöverflyttning. I sitt av riksdagen godkända betänkande instämde
socialutskottet i bedömningen att möjligheterna att få vårdnaden om barn och
ungdomar överflyttad till familjehemsföräldrar borde kunna utnyttjas i större
utsträckning (bet. 1989/90:SoU15).
Bestämmelser om adoption finns huvudsakligen i 4 kap. FB. En adoption innebär
som regel att adoptivbarnet i rättsligt hänseende, både inom familjerätten och
i annan lagstiftning, skall behandlas som adoptantens eget barn och att alla
band med barnets biologiska släkt klipps av. En giltig adoption kan numera inte
hävas. Adoptionsinstitutet kringgärdas av regler till skydd främst för barnet
men också för de ursprungliga föräldrarna. Huvudregeln är att den som har fyllt
12 år inte får adopteras utan eget samtycke (5 §). Den som inte har fyllt 18 år
får i princip inte adopteras utan vårdnadshavarens samtycke. En förälder som
inte har del i vårdnaden om barnet skall ändå höras, om detta kan ske (5 a §
och 10 §). För adoption krävs rättens tillstånd. Sådant tillstånd får ges
endast om adoptionen är till fördel för barnet och sökanden har uppfostrat
barnet eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga
förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till
adoptionen. Vid bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger rum skall
domstolarna ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av dess ålder och
mognad, även i de fall samtycke från barnet inte krävs (6 §).
Vad först angår den i motionen aktualiserade frågan om vårdnaden för barn som
är placerade familjehem, kan utskottet inte se några fördelar med en ordning
som innebär att vårdnaden skulle anförtros de biologiska föräldrarna och
familjehemsföräldrarna gemensamt. När en domstol avgör frågor om vårdnad skall
domstolens ställningstagande ske mot bakgrund av vad som är bäst för barnet.
Denna huvudprincip gäller givetvis även beträffande barn som är placerade i
familjehem. Utskottet kan mot bakgrund av det anförda inte ställa sig bakom
yrkande 6 i motion 1997/98:So613.
Vad härefter gäller familjehemsföräldrars rätt att adoptera barn, vill
utskottet påminna om att även adoptionsreglerna utgår från principen om barnets
bästa. Inte heller yrkande 7 i motion 1997/98:So613 bör därför föranleda någon
riksdagens ytterligare åtgärd. Motionsyrkandet avstyrks.
Utövande av vårdnaden
Att ha vårdnaden om ett barn innebär att ha det rättsliga ansvaret för barnets
person. Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör
barnets personliga angelägenheter. I takt med barnets stigande ålder och
utveckling skall vårdnadshavaren ta allt större hänsyn till barnets synpunkter
och önskemål (6 kap. 11 § FB). När vårdnaden tillkommer föräldrarna gemensamt
skall dessa utöva sina rättigheter och skyldigheter gentemot barnet tillsammans
(6 kap. 13 §). Om den ena vårdnadshavaren är frånvarande, sjuk eller på annat
sätt förhindrad att ta del i beslut som rör vårdnaden, tillkommer
bestämmanderätten den andra vårdnadshavaren ensam, om beslutet inte kan skjutas
upp utan olägenhet. Beslut som är av ingripande betydelse för barnets framtid
får dock inte fattas av den ena vårdnadshavaren ensam, om inte barnets bästa
uppenbarligen kräver detta. När det gäller alla de vardagliga avgöranden som
måste träffas vid vården av barnet är det naturliga att bestämmanderätten
utövas av än den ena och än den andra föräldern, beroende på vilken av dem som
vid tillfället är till hands eller på hur de annars har kommit överens om att
organisera vårdnadsansvaret.
I motion 1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) yrkas
att riksdagen skall begära förslag till uttrycklig reglering av rätten för den
vårdnadshavare som barnet bor hos att ensam besluta i frågor som gäller den
dagliga omsorgen om barnet. Motionärerna anser det viktigt att klara ut
gränserna för en förälders ensambeslutanderätt vid gemensam vårdnad och menar
att det är rimligt att en sådan betydelsefull fråga kan läsas ut av lagtexten
(yrkande 3).
I motion 1997/98:L9 av Tanja Linderborg m.fl. (v) föreslås en ny lydelse av 6
kap. 13 § FB i syfte att ge boendeföräldern en uttrycklig rätt att bestämma i
frågor som rör den dagliga omsorgen om barnet (yrkande 6).
För att en sådan regel som motionärerna förespråkar - och som även
Vårdnadstvistutredningen föreslagit - skall införas bör det, enligt utskottets
mening, krävas att det finns ett reellt behov av en uttrycklig lagreglering och
att regleringen kan göras så klar och tydlig att den löser de
gränsdragningsproblem som kan finnas.
Av propositionen framgår att det inte framkommit att dessa fall i praktiken
skulle vålla några sådana konflikter mellan föräldrarna att det finns behov av
en lagregel. Sålunda bör, enligt regeringens mening, inte införas någon
uttrycklig bestämmelse om att den vårdnadshavare som barnet bor tillsammans med
får besluta ensam i frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet. Inte
heller bör det komma i fråga att i lagen försöka precisera vad som hör till den
dagliga omsorgen. En sådan bestämmelse torde lika ofta komma att skapa eller
förstärka tvister som lösa dem. Det arbete rörande gemensam vårdnad för ogifta
föräldrar som regeringen har aviserat kan emellertid enligt vad regeringen
anfört ge anledning att på nytt ta upp nu aktuella spörsmål. I det sammanhanget
kan det också finnas anledning att överväga om beslutanderätten för den
förälder som barnet bor hos bör vidgas.
Utskottet kan för sin del instämma i vad som anförts i propositionen om att
någon uttrycklig lagreglering inte framstår som nödvändig. Utskottet
förutsätter emellertid att regeringen följer frågan och, om anledning därtill
finns, återkommer till riksdagen med förslag på området. Med det anförda
avstyrker utskottet motionerna 1997/98:L6 yrkande 3 och 1997/98:L9 yrkande 6.
Barnets boende
Den i propositionen föreslagna utvidgningen av möjligheterna för domstol att
vägra att upplösa den gemensamma vårdnaden och förordna om gemensam vårdnad mot
en förälders vilja skapar enligt regeringen ett behov av en möjlighet till
tvistlösning för vissa frågor som inryms i vårdnaden. En sådan fråga gäller hos
vem av föräldrarna barnet skall bo.
I propositionen föreslås en ny bestämmelse i FB (6 kap. 14 a §) som innebär
att domstolen skall kunna besluta om vem av föräldrarna som barnet skall bo
tillsammans med. Har båda föräldrarna vårdnaden om barnet skall enligt
propositionens förslag domstolen sålunda kunna besluta om barnets boende. Ett
beslut om barnets boende kan bli aktuellt bl.a. när föräldrar, som har gemensam
vårdnad om barnet, inte kan enas.
Samarbetssamtal och avtal mellan föräldrarna skall, förutom vårdnad och
umgänge, enligt vad som föreslås i propositionen även kunna avse frågor om
barnets boende (6 kap. 18 § FB och 12 a § socialtjänstlagen). Avgörande för
bedömningen av vem barnet skall bo hos bör vara barnets bästa.
I motion 1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) yrkas
att riksdagen beslutar om en sådan ändring i regeringens lagförslag att frågan
om barnets boende som huvudregel skall lösas antingen i föräldrarnas avtal
eller i en eventuell dom (yrkande 2).
Agne Hansson m.fl. (c) anför i motion 1997/98:L7 att frågan om barnets boende
kan vålla konflikter mellan föräldrarna. I första hand bör denna fråga därför
avgöras i samband med samarbetssamtalen. I motionen begärs ett tillkännagivande
om detta (yrkande 3).
Utskottet kan för sin del inte se att det föreligger någon motsättning mellan
vad motionärerna i motion 1997/98:L7 anfört och vad som föreslås i den nu
aktuella propositionen. Något tillkännagivande med anledning av nämnda motion
är således inte behövligt, och utskottet avstyrker bifall till yrkande 3 i
motionen.
Inte heller kan utskottet se att det skulle föreligga något behov av en sådan
lagregel som motionärerna i motion 1997/98:L6 föreslår. Enligt utskottets
mening bör det, såsom regeringen också föreslår, vara till fyllest att
föräldrarna får avtala om barnets boende och att frågan om barnets boende på
talan av någon av föräldrarna får beslutas av domstolen. Som framgår av
propositionen kan det dock finnas anledning för domstolen att ta upp frågan om
barnets boende med parterna, även om något yrkande om boendet inte har
framställts. När det gäller avtalen kan det vidare, som också regeringen
framhållit, ibland finnas skäl för socialnämnden att, som villkor för att ett
vårdnadsavtal mellan föräldrarna skall godkännas, i barnets intresse kräva att
boendefrågan regleras.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag i denna del (6
kap. 14 a § FB) och avstyrker bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 2.
En annan fråga som berör barnets boende tas upp i motion 1996/97:L418 av
Karl-Göran Biörsmark (fp). I motionen anförs att strikta regler behövs för att
undvika umgängessabotage, och motionären begär ett tillkännagivande om att den
dagliga skötseln av barnet inte skall kunna anförtros en förälder som saboterar
umgänget med den andre föräldern (yrkande 2).
I de fall då vårdnaden om ett barn skall anförtros en av föräldrarna, är
utgångspunkten enligt gällande regler i FB och Högsta domstolens praxis (se
bl.a. rättsfallen NJA 1989 s. 335 och NJA 1992 s. 666) att den av föräldrarna
skall anförtros vårdnaden som kan antas bäst främja en nära och god kontakt
mellan barnet och den andra föräldern. Enligt propositionens förslag slås nu
fast att barnets behov av kontakt med båda föräldrarna skall ges en särskilt
framträdande plats även vid bedömningen av frågor om boende och umgänge (6 kap.
2 a § FB). De bestämmelser som nu föreslås om att domstolen mot en förälders
vilja skall kunna besluta att vårdnaden om barnet skall tillkomma föräldrarna
gemensamt, tillsammans med regeln om att domstolen vid bestämmande av barnets
boende skall fästa avseende vid barnets behov av kontakt med barnets båda
föräldrar, är enligt utskottets mening till fyllest.
Något tillkännagivande med anledning av motion 1996/97:L418 yrkande 2 bör
därför inte komma till stånd, och utskottet avstyrker bifall till motionen.
Barnets folkbokföring
Folkbokföringen har betydelse i olika avseenden, bl.a. för frågan om vem av
föräldrarna som vid gemensam vårdnad om barnet skall få uppbära det särskilda
bostadsbidraget för hemmavarande barn, för frågan om barnet har rätt till
underhållsstöd och i vissa kommuner även för frågan om och var barnet skall få
daghemsplats.
Enligt folkbokföringslagen (1991:481) skall en person folkbokföras på den
fastighet och i den församling där han eller hon är att anse som bosatt.
Bosättningen skall bedömas på grundval av faktiska omständigheter. Ett beslut
om barnets boende får därför inte någon avgörande betydelse vid beslut om
barnets folkbokföring. En fråga som enligt propositionen tilldragit sig
uppmärksamhet rör rätten att överklaga ett beslut om barnets folkbokföring. Vid
gemensam vårdnad kan föräldrarna nämligen endast gemensamt överklaga ett beslut
i folkbokföringsfrågan.
I motion 1997/98:L7 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om
rätt för en av två vårdnadshavare att överklaga ett beslut om barnets
folkbokföringsort. I motionen påpekas att folkbokföringsorten har stor
betydelse, inte minst ekonomiskt (yrkande 4).
I sammanhanget bör nämnas att möjligheten att ge en av två vårdnadshavare
rätt att överklaga ett beslut som rör barnets folkbokföring har övervägts av
regeringen i proposition 1997/98:9 om skydd för förföljda personer,
samordningsnummer, m.m. Regeringen gjorde därvid den bedömningen att det inte
bör införas någon bestämmelse som ger en av vårdnadshavarna rätt att överklaga
skattemyndighetens beslut om barnets folkbokföring. I propositionen anfördes
att gemensam vårdnad förutsätter att vårdnadshavarna kan enas i angelägenheter
som rör barnet. Att vårdnadshavare utövar sina rättigheter och skyldigheter
gemensamt kan givetvis innebära många slags problem i de fall då
vårdnadshavarna är oeniga. Frågor om barnets folkbokföring kunde, enligt
regeringens mening, inte anses vara av så särpräglad natur att det fanns skäl
att göra undantag från huvudregeln i 6 kap. 13 § FB om att vårdnadshavarna
endast gemensamt kan företräda barnet. Vad sålunda anfördes föranledde ingen
erinran från riksdagen sida (se bet. 1997/98:SkU5, rskr. 76).
I den nu aktuella propositionen framhålls att skattemyndigheten självmant kan
ta upp folkbokföringsfrågan när det finns skäl för det. Kan vårdnadshavarna
inte komma överens i frågan får, påpekas det i propositionen, vardera föräldern
förse myndigheten med den information som från hans eller hennes synpunkt kan
vara relevant för frågans prövning.
Utskottet finner inte skäl att göra någon annan bedömning såvitt avser det av
motionären behandlade spörsmålet. Utskottet förutsätter emellertid att
regeringen följer även denna fråga och, om anledning därtill finns, återkommer
till riksdagen. Härmed avstyrks bifall till motion 1997/98:L7 yrkande 4.
Umgänge
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en
förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet
särskilt nära så långt som möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren är, om inte
särskilda skäl talar däremot, också skyldig att lämna sådana upplysningar
rörande barnet som kan främja umgänget. Motsätter sig barnets vårdnadshavare
det umgänge som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar
domstolen i umgängesfrågan efter vad som är bäst för barnet. Motsätter sig
vårdnadshavaren det umgänge som begärs av någon annan än en förälder, t.ex. en
farförälder eller en morförälder, beslutar domstolen på talan av socialnämnden
efter vad som är bäst för barnet. Vid sin bedömning av frågor om umgänge skall
domstolen ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och
mognad. Domstolen skall vidare beakta risken för att barnet i samband med
umgänget utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller kvarhålls eller
annars far illa (6 kap. 15 § FB).
I propositionen föreslås vissa ändringar i 6 kap. 15 § som syftar till att
barnets rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med
skall lyftas fram i lagen. Vidare betonas föräldrarnas gemensamma ansvar för
att barnets behov av umgänge så långt möjligt tillgodoses. Härigenom
understryks också att en förälder som barnet inte bor tillsammans med har en
skyldighet att umgås med barnet. I propositionen stryks vidare under att
umgänget i första hand är till för barnet. Det är således främst barnets
intresse och behov av umgänge som skall tillgodoses. En förälder har inte någon
absolut rätt till umgänge med sitt barn. Beslut om umgänge skall enligt
regeringens förslag kunna meddelas även i de fall då föräldrarna har gemensam
vårdnad om barnet.
I motion 1997/98:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) påpekas att umgänget med
föräldrarna inte får bli en skyldighet för barnet och att lagförarbetena bör
vara tydliga på denna punkt. I motionen yrkas ett tillkännagivande härom
(yrkande 3).
Göthe Knutson (m) anser i motion 1997/98:L420 att domstolen i mål om umgänge
med barn i högre grad skall beakta risken för att barn far illa i samband med
umgänget. Enligt motionären bör riksdagen begära en ändring i FB i enlighet
härmed. Vidare bör det övervägas att ytterligare sänka kraven på de
omständigheter som måste föreligga för att ett barn skall anses löpa risk att
fara illa.
Utskottet vill för sin del erinra om att de ändringar i FB som gjordes år
1983 (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17) gav uttryck för en i väsentliga
avseenden ny syn på frågan om umgänge med barn. Umgänget mellan barnet och den
förälder som inte har vårdnaden om barnet hade dittills betraktats som en
rättighet för föräldern men blev genom lagändringen betecknat såsom i första
hand ett behov för barnet, som det ankommer på vårdnadshavaren att tillgodose
så långt det är möjligt.
Nu föreliggande lagförslag förstärker och tydliggör enligt utskottet detta
synsätt. Den föreslagna ändringen ligger också i linje med den grundläggande
principen om barnets bästa. Utskottet kan inte se att det föreligger någon
meningsmotsättning mellan vad regeringen föreslår och vad som anförts i motion
1997/98:L5 om att det är barnets behov som skall vara utgångspunkten vid varje
beslut om umgänge. Detta kommer också väl till uttryck i den föreslagna
bestämmelsen. Enligt utskottets mening föreligger därför inte något behov av
ett tillkännagivande i enlighet med motion 1997/98:L5 yrkande 3.
När det gäller frågan om risken för att barnet skall fara illa i samband med
umgänget erinrar utskottet om att domstolen vid beslut om umgänge redan enligt
gällande bestämmelser i FB skall beakta sådana omständigheter. Att FB utgår
från att det är viktigt för ett barn att ha kontakt med båda föräldrarna även
om dessa bor isär innebär inte att det alltid är bäst för barnet att umgänge
kommer till stånd.
Mot bakgrund av vad som sålunda anförts föreligger, enligt utskottets mening,
inte behov av några ytterligare lagändringar. Om en framtida utvärdering skulle
visa att det föreligger behov av lagändringar, förutsätter dock utskottet att
regeringen återkommer till riksdagen. Motion 1997/98:L420 avstyrks.
Olovligt bortförande av barn
Med olovligt bortförande av barn avses framför allt fall då en förälder utan
lov för med sig sitt barn till ett annat land. Hit hör också fall då en
förälder olovligen håller kvar barnet i ett annat land efter utgången av en
umgängestid eller efter det att en domstol bestämt att den andra föräldern
skall ha vårdnaden om barnet. I båda fallen är ändamålet att hindra den andra
föräldern från att ha vårdnaden om barnet eller att utöva umgängesrätt.
År 1980 tillkom två konventioner, Europarådskonventionen och
Haagkonventionen, i syfte att få till stånd ett internationellt samarbete för
att motverka olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn i internationella
förhållanden. Enligt konventionerna skall ett beslut om vårdnad i barnets
hemland normalt verkställas, och barnet skall enligt huvudregeln flyttas dit.
Sverige har anslutit sig till de båda konventionerna, och dessa har införlivats
med svensk rätt genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn. För Sveriges
del är konventionerna i kraft gentemot ett 40-tal länder. En ny konvention som
gäller myndigheters behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och
samarbete i fråga om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn antogs
hösten 1996 inom Haagkonferensen för internationell privaträtt. Den nya
Haagkonventionen har ett vidare tillämpningsområde och skall ses som ett
komplement till 1980 års Haagkonvention.
I september 1994 träffades också ett bilateralt avtal mellan Sverige och
Tunisien, och arbetet med att få till stånd ytterligare bilaterala
överenskommelser med andra länder fortsätter. Vidare kan nämnas att
Socialstyrelsen engagerat sig i förevarande spörsmål och i en rapport år 1994
redovisat hur arbetet med att ge stöd och hjälp till drabbade barn och
föräldrar kan utvecklas. Även FN:s konvention om barnets rättigheter behandlar
ifrågavarande spörsmål. Enligt barnkonventionens artikel 11 skall
konventionsstaterna sålunda vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande
och kvarhållande av barn i utlandet. För detta ändamål skall staterna främja
ingåendet av bilaterala eller multilaterala överenskommelser eller anslutning
till befintliga överenskommelser. Barnkommittén har i betänkandet (SOU
1997:116) Barnets bästa i främsta rummet uppmärksammat problemet och lämnat
förslag till åtgärder på området. I sammanhanget kan nämnas att
Utrikesdepartementet hanterar 20-40 ärenden årligen, varav omkring hälften
gäller barn som olovligen förts till Sverige och kvarhålls här och den andra
hälften barn som förts från Sverige.
I motion 1997/98:So674 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) påpekas att allt fler
barn under senare år har rövats bort från vårdnadshavaren och förts till den
andra förälderns hemland. Motionärerna anser att snabba och kraftfulla åtgärder
behövs för att få till stånd överenskommelser med andra länder, som kan leda
till att barnen återförs till vårdnadshavaren (yrkande 6).
Frågor om olovligt bortförande av barn har behandlats av utskottet vid flera
tillfällen tidigare, bl.a. våren 1993 i betänkandet 1992/93:L22, vari utskottet
behandlade proposition 1992/93:139 som gällde olovligt bortförande och andra
övergrepp mot barn. I samband därmed anordnade utskottet en offentlig
utskottsutfrågning i ämnet. I utskottets betänkande behandlades också motioner
med liknande yrkanden som den nu aktuella. Utskottet strök då under
angelägenheten av att arbetet med att nå ytterligare konventionsanslutningar
bedrivs med oförminskad styrka. I sammanhanget måste emellertid, framhöll
utskottet, beaktas att problemet med bortförande av barn i internationella
förhållanden inte alltid kan lösas genom internationella överenskommelser.
Sådana överenskommelser innebär, anförde utskottet, att vi från svensk sida
måste vara beredda att erkänna och verkställa andra länders domar och beslut
rörande vårdnad och umgänge, även om de grundas på en rättsordning som är helt
främmande för svenska värderingar. En ordning som innebär att man från svensk
sida skulle vara skyldig att medverka till att verkställa domar som enligt
svenskt synsätt är klart olämpliga för barnet kan, anförde utskottet vidare,
inte komma i fråga. Utskottet konstaterade vidare att arbete pågick inom
Regeringskansliet med att på detta viktiga område få till stånd ytterligare
internationella överenskommelser, där sådana utgör en lämplig lösning.
Riksdagen följde utskottet och avslog motionerna.
När en liknande motion som den nu aktuella behandlades hösten 1995 (bet.
1995/96:LU2) förutsatte utskottet bl.a. att man från regeringens sida
fortsätter arbetet med att få till stånd ytterligare internationella
överenskommelser, där sådana utgör en lämplig lösning. Enligt utskottet fanns
det mot denna bakgrund inte skäl för riksdagen att ta några ytterligare
initiativ när det gäller olovliga bortföranden av barn i internationella
förhållanden. Motionen avstyrktes.
Utskottet vidhåller nu sin tidigare uppfattning i fråga om fortsatt
internationellt arbete och avstyrker därför bifall till motion 1997/98:So674
yrkande 6.
Umgängessabotage
När den förälder som barnet bor tillsammans med genom olika åtgärder försvårar
eller omöjliggör för barnet att få träffa den andra föräldern brukar man tala
om umgängessabotage. I två motioner föreslås åtgärder för att komma till rätta
med sådana förfaranden.
I motion 1997/98:L413 av Göthe Knutson (m) finns ett utförligt resonemang om
de problem som i vissa fall kan uppkomma då ett beslut om umgänge skall
verkställas. Eftersom tvångsåtgärder, som polishämtning, inte synes vara en
framkomlig väg i dessa situationer, förespråkar motionären att ett
straffrättsligt ansvar införs för den som gör sig skyldig till s.k.
umgängessabotage. I motionen hemställs att riksdagen hos regeringen begär
förslag i enlighet härmed.
Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) yrkar i motion 1997/98:L6 att
riksdagen skall besluta om en sådan ändring av bestämmelsen om egenmäktighet
med barn (7 kap. 4 § brottsbalken) att straffrättsligt ansvar inträder även för
den som gör sig skyldig till umgängessabotage. Det är enligt motionärerna
ologiskt att barnets behov av kontakt med sina föräldrar har straffrättsligt
stöd när det gäller vårdnadsföräldern men inte beträffande umgängesföräldern
(yrkande 10).
Med anledning av motionerna vill utskottet först påminna om att bestämmelser
syftande till att motverka umgängessabotage infördes i FB redan år 1991. I FB
slås numera uttryckligen fast att barnets behov av en nära och god kontakt med
båda föräldrarna skall ges en särskilt framträdande plats vid bedömningen av
frågor om vårdnad och - med nu föreliggande förslag - boende och umgänge. I
lagstiftningsärendet behandlades även frågan om ett straffrättsligt ansvar för
umgängessabotage med anledning av motioner i ämnet. Utskottet ansåg därvid att
det skulle föra alltför långt att också införa en sådan sanktion och de då
aktuella motionerna avstyrktes (prop. 1990/91:8, bet. LU13 s. 23).
Frågan om umgängessabotage berörs också i den nu aktuella propositionen. När
det gäller sådant sabotage finns det, enligt regeringens mening, skäl att inta
en sträng hållning. Om en förälder utan godtagbara skäl för sitt handlande
motarbetar ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern, kan detta vara
ett tecken på att vårdnaden eller boendet kan behöva ändras. Att därutöver
införa sanktioner mot umgängessabotage är, enligt regeringens mening, inte
påkallat.
Utskottet vidhåller för sin del sin tidigare uppfattning i fråga om ett
straffrättsligt ansvar för umgängessabotage. Vid bedömande av vårdnadsfrågan
skall domstolen i stället fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära
och god kontakt med båda föräldrarna. Att bestämmelsen enligt det nu
föreliggande propositionsförslaget utsträcks till att gälla även vid bedömande
av barnets boende får, enligt utskottets mening, anses till fyllest. Motionerna
1997/98:L413 och 1997/98:L6 yrkande 10 avstyrks därmed.
I detta sammanhang behandlar utskottet även yrkande 6 i motion 1997/98:Sf264
av Ulla Hoffmann m.fl. (v), som gäller den situationen att någon av föräldrarna
flyttar från den ort där barnet bor. Enligt motionärerna försvårar detta
barnets möjligheter till en nära och god relation till båda föräldrarna. I
motionen yrkas att riksdagen skall begära förslag om en ny regel i
socialtjänstlagen (1980:620) om att samarbetssamtal i dessa fall bör vara
obligatoriska till dess att barnet självt kan resa till umgängesföräldern.
Utskottet vill för sin del inte förorda att en sådan regel som motionärerna
förespråkar införs. För det första kan det, enligt utskottets mening, inte
komma i fråga att tvinga föräldrar att delta i samtal innan en av dem tillåts
att flytta från orten. För det andra finns det fall, för vilka utskottet
redogjort tidigare, där olika omständigheter kan medföra att det är olämpligt
att samtal kommer till stånd. Utskottet vill dock påminna om att inget hindrar
att föräldrar frivilligt söker sig till socialtjänsten för att få råd och stöd
i en sådan situation som motionärerna beskriver.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1997/98:Sf264 yrkande
6.
Talerätt om umgänge
Det är självklart att barn har behov av umgänge inte bara med föräldrar utan
även med andra personer som står dem särskilt nära, såsom far- och
morföräldrar. I FB slås därför uttryckligen fast att vårdnadshavaren har ett
ansvar för att barnets behov av umgänge med närstående så långt möjligt
tillgodoses. När bestämmelsen i 6 kap. 15 § FB om umgänge mellan barnet och
andra personer än barnets föräldrar infördes, ansågs det mindre lämpligt att
var och en som anser sig stå barnet särskilt nära skulle kunna föra talan vid
domstol om umgänge. Rätten att föra talan anförtroddes därför åt
socialnämnderna, som ansågs kunna bedöma i vilka fall det är motiverat utifrån
barnets bästa att inleda en umgängesprocess.
Den nuvarande ordningen kritiseras i flera motioner. I motion 1996/97:L402 av
Barbro Westerholm (fp) yrkas att riksdagen beslutar om en sådan ändring i 6
kap. 15 § FB att mor- och farföräldrar ges talerätt i mål om umgänge med barn.
Att gå via socialnämnden innebär enligt motionären oftast ingen lösning på
problemet.
Även i motion 1996/97:L405 av Marianne Andersson och Birgitta Carlsson (c)
förespråkas en möjlighet för mor- och farföräldrar att få till stånd en
domstolsprövning av umgänget med sina barnbarn. Motionärerna begär ett
tillkännagivande härom.
I motion 1997/98:L7 av Agne Hansson m.fl. (c) anförs att den möjlighet som i
dag finns för mor- och farföräldrar att via socialnämnden föra talan om umgänge
med sina barnbarn visat sig vara svår att utnyttja. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om att mor- och farföräldrar bör ges möjlighet att föra talan
vid domstol när det gäller umgängesfrågor (yrkande 7).
Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) anser i motion 1997/98:L6 att
riksdagen bör besluta om en sådan ändring i FB att nära anhöriga, såsom mor-
och farföräldrar, ges rätt att föra talan i mål om umgänge (yrkande 9).
I detta sammanhang bör först erinras om att liknande motionsyrkanden
behandlats och avstyrkts av utskottet flera gånger tidigare, senast i det av
riksdagen godkända betänkandet 1992/93:LU22. I betänkandet redovisades vad
utskottet i ett tidigare sammanhang anfört om att det uteslutande är barnets
intresse och behov av att träffa t.ex. mor- och farföräldrar som skall
tillgodoses, inte mor- och farföräldrarnas intresse av att träffa sitt
barnbarn. Enligt utskottets mening var den nuvarande ordningen, som innebär att
socialnämnden genom stämning - efter utredning och bedömning om det är till
fördel för barnet - får ta upp frågan om umgänge med annan person än en
förälder, till fyllest. Sammanfattningsvis motsatte sig utskottet att en
självständig talerätt för mor- och farföräldrar i fråga om umgänge med barn
infördes.
Enligt regeringens mening har de skäl som åberopats för den nuvarande
regleringen alltjämt bärighet. En utvidgning av kretsen taleberättigade ligger
inte i linje med strävandena att i så stor utsträckning som möjligt undvika
domstolsprocesser om umgänge. Regeringen är därför inte beredd att nu föreslå
någon ändring. I den mån ett bristande umgänge med barnets nära anhöriga beror
på att vårdnadshavaren inte tar sitt ansvar är det enligt propositionen en
viktig uppgift för socialtjänsten att försöka få vårdnadshavaren att se till
barnets behov. Med hänsyn till frågans vikt och till de svårigheter som kan
finnas vid tillämpningen finns emellertid anledning för regeringen att följa
utvecklingen.
Utskottet, som noterar att regeringen fortsättningsvis följer frågan,
vidhåller sin tidigare uppfattning när det gäller talerättens omfattning i mål
om umgänge med barn och föreslår följaktligen att riksdagen, med bifall till
propositionens förslag i denna del (6 kap. 15 a § FB), avslår motionerna
1996/97:L402, 1996/97:L405, 1997/98:L7 yrkande 7 och 1997/98:L6 yrkande 9.
Annan kontakt än umgänge
Vårdnadstvistutredningens betänkande innehöll förslag om en lagfäst rätt för
domstolen att fatta beslut om annan kontakt än direkt umgänge, t.ex. kontakt
genom brev eller telefonsamtal. Förslaget har inte vunnit gehör hos regeringen.
Enligt propositionen bör det nämligen inte införas någon regel om att domstol i
särskilda fall skall kunna besluta om annan kontakt än umgänge mellan barnet
och en förälder som barnet inte bor tillsammans med. Något underlag för att
bedöma hur en motsvarande reglering slagit ut i våra nordiska grannländer finns
inte. Man kan heller inte, enligt regeringens mening, bortse från risken för
att alltför detaljerade föreskrifter kan minska samarbetsviljan hos
föräldrarna. Ingenting, anförs det i propositionen, hindrar emellertid att
föräldrarna själva kommer överens om annan kontakt än umgänge och att frågan om
sådan kontakt tas upp i de samarbetssamtal som skall erbjudas föräldrarna.
Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) hänvisar i motion 1997/98:L6
till Vårdnadstvistutredningens förslag och menar att detta förslag bör utredas
vidare och därefter redovisas till riksdagen. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 6).
Mot bakgrund av vad som anförts i propositionen förutsätter utskottet att
regeringen fortsättningsvis följer utvecklingen i de nordiska länder som har en
motsvarande reglering och, om det skulle visa sig ändamålsenligt, överväger
förslag till lagreglering. Något riksdagens initiativ med anledning av motion
1997/98:L6 yrkande 6 är enligt utskottet inte erforderligt. Motionsyrkandet
avstyrks.
Kontaktperson
När en domstol beslutar om umgänge kan domstolen föreskriva att umgänget skall
ske i närvaro av t.ex. en av socialnämnden utsedd person. Domstolen kan dock
inte ålägga kommunen att utse en sådan person. Om umgänge inte kan komma till
stånd i enlighet med domstolens förordnande beroende på att nämnden inte utser
någon kontaktperson, kan detta få till följd att umgängesfrågan måste omprövas
med utgångspunkt i den ändrade förutsättningen att nämndens medverkan inte kan
påräknas.
I motion 1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp)
förespråkas en skyldighet för socialnämnden att utse en kontaktperson, när
domstolen har beslutat om att umgänge skall ske i närvaro av en sådan person. I
motionen yrkas att riksdagen skall besluta om en sådan skyldighet. För det fall
det skulle vara svårt att finna lämpliga personer pekar motionärerna på
möjligheten att anlita frivilligorganisationer (yrkande 11).
Enligt regeringens mening bör det inte införas någon möjlighet för domstolen
att ålägga en kommun att utse en kontaktperson vid umgänge. Det i praktiken
största problemet torde enligt regeringen vara, att det kan vara svårt för
socialnämnden att finna lämpliga personer som är beredda att åta sig uppdraget
som kontaktperson vid umgänge.
Utskottet vill för sin del understryka vad såväl Högsta domstolen som
Riksdagens ombudsmän i skilda sammanhang framhållit om vikten av att ett
förordnande om kontaktperson vid umgänge föregås av en kontakt med
socialnämnden. Enligt utskottets mening är det naturligtvis önskvärt att
kommunerna kan tillhandahålla kontaktpersoner så att umgänge kan komma till
stånd i den omfattning som domstolen beslutat. Att genom lagstiftning ålägga
socialnämnden en sådan skyldighet som motionärerna föreslår låter sig dock
enligt utskottet knappast göras. Som regeringen framhåller kan det vara svårt
att finna personer som är villiga att ta på sig ansvaret att vara
kontaktperson.
Med hänvisning till vad utskottet nu anfört avstyrks även yrkande 11 i motion
1997/98:L6.
Upplysningar om barnet
Vårdnadshavaren är, såsom tidigare framgått, skyldig att lämna sådana
upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget, om inte särskilda skäl
talar däremot. Detta framgår av gällande bestämmelser i 6 kap. 15 § FB.
I propositionen föreslås att bestämmelsen om vårdnadshavarens
upplysningsskyldighet utvidgas till att omfatta även barn som står under
föräldrarnas gemensamma vårdnad. Upplysningsskyldigheten skall i dessa fall
åvila den förälder som barnet bor tillsammans med. Däremot bör enligt
regeringen inte införas någon ny bestämmelse i FB om rätten för en förälder som
inte bor tillsammans med sitt barn att få upplysningar om barnet. Inte heller
bör sekretessreglerna ändras.
I motion 1997/98:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) anförs att nuvarande
lagstiftning försvårar för umgängesföräldern att upprätthålla en god och nära
relation till barnet. Motionärerna yrkar därför att riksdagen hos regeringen
skall begära förslag till en sådan regeländring att umgängesföräldrar får
möjlighet att ta del av nödvändiga upplysningar om sitt barn (yrkande 4).
Även i motion 1997/98:L8 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) kritiseras det
förhållandet att en förälder som inte är vårdnadshavare undanhålls information
om barnet, t.ex. när barnet begått brott. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om behovet av en utredning för att undanröja sådana lagliga
hinder, bl.a. i sekretesslagen, som försvårar eller omöjliggör för föräldrar
att ta sitt föräldraansvar (yrkande 3).
I anledning av förevarande motioner vill utskottet påminna om att riksdagen
vid åtskilliga tillfällen tagit ställning till motionsyrkanden om att båda
föräldrarna, oberoende av om de är vårdnadshavare eller inte, bör vara
jämställda i sekretessammanhang. Utskottet har därvid framhållit att det
informationsbehov som en umgängesberättigad förälder kan ha om sitt barn i
allmänhet torde kunna tillgodoses genom att vårdnadshavaren, i enlighet med vad
som anges i 6 kap. 15 §, ger den information som bestämmelsen förutsätter.
Bestämmelsen tar sikte på upplysningar om förhållanden som på ett mera
ingripande sätt påverkar barnets nuvarande eller framtida situation. Det kan
exempelvis vara fråga om barnets hälsa, skolgång, uppehållsort, feriearbete
eller särskilda fritidsintressen. När det gäller reglerna i
sekretesslagstiftningen har utskottet strukit under att dessa kommit till för
att skydda barnet och att inte ens vårdnadshavaren har en oinskränkt rätt att
få ta del av alla sekretessbelagda uppgifter om barnet. Sammanfattningsvis har
utskottet kommit till slutsatsen att det saknas anledning för riksdagen att ta
initiativ till några åtgärder i denna fråga (se bet. 1992/93:LU22 och
1995/96:LU2).
I sammanhanget kan vidare nämnas att bestämmelsen om vårdnadshavarens
upplysningsskyldighet enligt Vårdnadstvistutredningens bedömning i vart fall i
viss omfattning har haft en psykologisk effekt och i en del fall främjat
umgänget. Någon närmare kunskap om i vilken omfattning bestämmelsen tillämpas
har dock inte gått att få. Enligt utredningens bedömning tjänar bestämmelsen
det syfte som angavs när den infördes år 1991, nämligen att vara ett
pedagogiskt stöd i strävandena att främja ett fungerande umgänge.
Utskottet gör nu följande överväganden. Det förslag om gemensam vårdnad mot
en förälders vilja som läggs fram i propositionen, och som utskottet tidigare
har ställts sig bakom, torde medföra att fler barn än för närvarande kommer att
stå under båda föräldrarnas vårdnad. Föräldrarna är i dessa fall inte beskurna
möjligheten till information beträffande sina barn. De fall i vilka vårdnaden
om barnet i framtiden inte kommer att bli gemensam kan antas många gånger vara
sådana där konflikten mellan föräldrarna är så djupgående att en
informationsmöjlighet skulle kunna komma att missbrukas. Särskilt sårbara vore,
vid en sådan ordning som motionärerna förespråkar, de barn och vårdnadshavare
som har blivit utsatta för våld och andra övergrepp. Sammanfattningsvis delar
således utskottet regeringens uppfattning i denna fråga och är inte berett att
förorda någon utvidgning av myndigheters och institutioners skyldighet att
lämna uppgifter till en förälder som inte har vårdnaden om sitt barn.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1997/98:L5 yrkande
4 och 1997/98:L8 yrkande 3.
Umgängesavdrag
De grundläggande bestämmelserna om föräldrars underhållsskyldighet finns i 7
kap. FB. Kapitlet reformerades på ett genomgripande sätt år 1978 (prop.
1978/79:12, LU9, rskr. 99). Ett huvudsyfte med reformen var att mildra
underhållsbördan för underhållsskyldiga med svag ekonomi. Ett annat syfte var
att få till stånd en mer enhetlig bedömning av bidragsfrågorna.
Av 7 kap. 1 § framgår att föräldrarna skall svara för underhåll åt barnet
efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas
ekonomiska förmåga. När föräldrarnas underhållsskyldighet bestäms skall hänsyn
tas till barnets inkomster och tillgångar samt till barnets sociala förmåner
under beaktande av vad som följer av föreskrifter om dessa.
Underhållsskyldigheten upphör när barnet fyller 18 år. Går barnet i skolan vid
denna tidpunkt eller återupptas skolgången innan barnet fyller 19 år, är
föräldrarna dock intill dess barnet fyller 21 år underhållsskyldiga så länge
skolgången pågår. I kostnaderna för barnets underhåll skall föräldrarna
sinsemellan ta del var och en efter sin förmåga.
En förälder som inte varaktigt bor tillsammans med sitt barn är som regel
skyldig att betala underhållsbidrag till barnet (7 kap. 2 §). När barnet vistas
hos den bidragsskyldiga föräldern har den föräldern vissa kostnader för barnet
utöver det underhållsbidrag som föräldern kan vara skyldig att betala.
Samtidigt har den föräldern som barnet bor tillsammans med minskade kostnader
för barnet. En bidragsskyldig förälder som har haft barnet hos sig under en
sammanhängande tid av minst fem hela dygn får därför göra ett visst avdrag på
det underhållsbidrag som han eller hon skall betala. Avdrag räknas endast för
fullbordade kalenderdygn (dvs. kl. 00.00-24.00), och det dygn som barnet
överlämnas från den ena föräldern till den andra ger inte någon rätt till
umgängesavdrag. Kalenderdygnsberäkningen har den fördelen att det sällan får
betydelse vid vilken tidpunkt på dygnet som barnet skall anses ha överlämnats
från den ena föräldern till den andra. För varje helt dygn av barnets vistelse
hos den bidragsskyldiga föräldern är avdraget 1/40 av det månatliga
underhållsbidraget. Om det föreligger särskilda skäl får domstol förordna om
andra villkor för avdragsrätten. Det föreligger inte någon rätt till avdrag, om
det redan då underhållsbidraget fastställdes togs hänsyn till att den
bidragsskyldiga föräldern i väsentlig mån fullgjorde sin underhållsskyldighet
genom att ha barnet hos sig (7 kap. 4 §).
Hösten 1996 beslutade riksdagen, som tidigare nämnts, om ett nytt
samhällsstöd, kallat underhållsstöd, som ersatte det tidigare
bidragsförskottet. Reglerna om underhållsstöd finns i lagen (1996:1030) om
underhållsstöd. Underhållsstödet är oberoende av FB:s regler om
underhållsbidrag och lämnas med 1 173 kr per månad till barn vars föräldrar
inte bor tillsammans. För det underhållsstöd som lämnas till barnet är den
förälder som inte bor tillsammans med barnet återbetalningsskyldig mot staten.
Hur mycket som skall betalas tillbaka är beroende på den
återbetalningsskyldiges inkomster. Samtidigt med underhållsstödet infördes en
bestämmelse i 7 kap. 2 a § FB som innebär att en förälder som är
återbetalningsskyldig för underhållsstöd skall anses ha fullgjort sin
underhållsskyldighet intill det belopp som lämnas i underhållsstöd till barnet.
Utgångspunkten för reglerna om underhållsstöd var dels att samhällsstödet till
barn vars föräldrar inte bor tillsammans skulle vara oberoende av FB:s regler
om underhållsbidrag, dels att reglerna skulle utformas så att statens kostnader
minskades (prop. 1995/96:208, bet. 1996/97:SfU3). Den bidragsskyldiga föräldern
kan enligt lagen om underhållsstöd göra gällande rätten till umgängesavdrag
även när han eller hon fullgör sin återbetalningsskyldighet enligt denna lag.
Umgängesavdraget bestäms då enligt vad som föreskrivs i 7 kap. 4 § FB.
I propositionen framhålls att ett barn har behov av att umgås med den
förälder som det inte bor tillsammans med. Barnet behöver ett regelbundet,
konfliktfritt och individuellt anpassat umgänge med den föräldern. Många gånger
är det, enligt vad som anförs i propositionen, värdefullt för barnet att få
träffa föräldern ofta och i vardagssituationer. Regelsystemet bör därför enligt
regeringen vara så konstruerat att det inte försvårar ett vardagsumgänge.
Mot denna bakgrund föreslås i propositionen att, utöver vad som gäller i dag
om umgängesavdrag, en bidragsskyldig förälder som under en kalendermånad haft
barnet hos sig i minst sex hela dygn skall få göra ett avdrag från det
underhållsbidrag som han eller hon skall betala. Enligt regeringens mening går
ett sådant mer flexibelt system ihop med den grundläggande principen om barnets
bästa. Liksom i dag skall avdraget enligt förslaget endast räknas för
fullbordade kalenderdygn. Att frångå kalenderdygnsberäkningen skulle enligt
regeringens mening kunna ge upphov till konflikter mellan föräldrarna angående
vistelsens längd. Det skulle också innebära att systemet blev alltför
detaljreglerat.
Motsvarande regler föreslås gälla för rätten till umgängesavdrag vid
återbetalning enligt lagen om underhållsstöd.
Tanja Linderborg m.fl. (v) är i motion 1997/98:L9 kritiska såväl mot den
föreslagna minsta tiden för umgängesavdrag som mot dygnsberäkningen.
Motionärerna bejakar tanken på att uppmuntra vardagsumgänge men ställer sig
tveksamma till om regeringens förslag är realistiskt. En förutsättning för att
umgängesavdraget skall kunna utnyttjas är att föräldrarna bor mycket nära
varandra. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära förslag
till en reglering av umgängesavdragen, som innebär att minsta tid för avdrag
skall vara ett dygn (24 timmar) per månad (yrkande 7).
Ett motsvarande yrkande framställs av Ulla Hoffmann m.fl. (v) i motion
1997/98:Sf264 (yrkande 4).
Socialförsäkringsutskottet har i sitt yttrande till lagutskottet anfört bl.a.
följande beträffande regeringens förslag i fråga om umgängesavdrag. Enligt
socialförsäkringsutskottet är det positivt att försöka konstruera system som
uppmuntrar till ett ökat vardagsumgänge. Det nu gällande systemet för
umgängesavdrag utnyttjas avseende underhållsstödet, enligt vad
socialförsäkringsutskottet erfarit, inte i någon större omfattning.
Försäkringskassan behandlar årligen omkring 19 000 ärenden om umgängesavdrag.
Avdragen, som skall göras med samma belopp på återbetalningsdelen som på det
utbetalade underhållsstödet, uppgår till omkring 6 miljoner kronor vilket under
ett år innebär ett genomsnittligt avdrag på drygt 300 kr. Umgängesavdragen är
dyra att administrera. Att i dessa fall, såsom föreslås i motionerna, beräkna
dygnet enligt en 24-timmarsberäkning kan, enligt socialförsäkringsutskottets
uppfattning, bli en orsak till konflikt mellan föräldrarna angående tidpunkter
när barn egentligen har lämnats eller hämtats. En sådan beräkning bör, enligt
socialförsäkringsutskottets mening, inte genomföras. Vidare, framhåller
socialförsäkringsutskottet, har Riksförsäkringsverket uppgett att ett sådant
system skulle bli administrativt svårhanterligt och ekonomiskt kostsamt.
Sammanfattningsvis anser socialförsäkringsutskottet att lagutskottet bör
tillstyrka regeringens förslag i fråga om umgängesavdragen.
Enligt lagutskottets mening synes det i och för sig tilltalande med en
ordning som innebär att en umgängesförälder har rätt till avdrag på
underhållsbidraget eller på återbetalning av underhållsstödet i enlighet med
vad som anförts i motionerna. Ett sådant system kan tyckas både rättvist och
väl förenligt med barnets behov av vardagsumgänge med den förälder som det inte
bor tillsammans med. Eftersom frågan om umgängesavdrag kan vålla konflikter och
minska samarbetsviljan mellan föräldrarna bör dock avdragssystemet, i enlighet
med vad som anförts i propositionen, nu främst ta sikte på de fall där den
bidragsskyldiga har störst behov av avdrag, nämligen när barnet vistas hos
honom eller henne i någon mer betydande omfattning. Enligt utskottet står det
inte heller klart att sådana regler som motionärerna förespråkar skulle ha
önskad effekt i fråga om ökat vardagsumgänge. Härtill kommer att den ordning
som motionärerna föreslår med ett frångående av kalenderdygnsberäkningen skulle
föra med sig administrativa svårigheter och ökade kostnader för samhället.
Sammanfattningsvis anser utskottet att nu föreliggande förslag i fråga om
umgängesavdragen för närvarande får anses tillfyllest. Utskottet återkommer på
s. 56 till ifrågavarande spörsmål i samband med behandlingen av frågor som rör
samförståndsavtal mellan föräldrar.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i denna del (7 kap.
4 § FB och 23 § lagen om underhållsstöd) och avstyrker bifall till motionerna
1997/98:L9 yrkande 7 och 1997/98:Sf264 yrkande 4.
Umgängesresor
Inte sällan förekommer det att den förälder som barnet skall umgås med bor på
en annan ort än barnet. Umgänget kan i sådana fall vara förenat med särskilda
kostnader. Det kan vara fråga om resekostnader för barnet eller för någon av
föräldrarna, ibland för flera personer vid varje umgängestillfälle. Är barnet
litet kan det vara nödvändigt att någon av föräldrarna eller någon annan vuxen
följer med barnet under resan. Om den förälder som barnet skall umgås med reser
till den ort där barnet bor, kan det bli fråga om kostnader för både resa och
övernattning. Kostnaderna kan vara så höga att de hindrar barnet från att umgås
med den särlevande föräldern i önskvärd omfattning.
FB innehåller inte någon bestämmelse som reglerar föräldrarnas ansvar för de
resekostnader som nu nämnts. Den rätt till avdrag på underhållsbidrag som
föreskrivs i 7 kap. 4 § FB är begränsad så att avdraget på sin höjd ger den
bidragsskyldiga kompensation för extra utgifter för mat till barnet och andra
kostnader för barnet under umgänget. Någon rätt för den förälder som har
utgifter för resa och andra kostnader att få ersättning från den andra
föräldern finns således inte. Inte heller finns något särskilt offentligt stöd
för umgängeskostnader. Detta innebär att det är den förälder som vill att
umgänge skall komma till stånd som får bekosta resorna. I de fall då en
förälder helt saknar ekonomiska resurser kan dock bistånd enligt 6 §
socialtjänstlagen (1980:620) bli aktuellt.
I propositionen föreslås nu att en särskild regel införs i FB (6 kap. 15 b §)
om hur resekostnaderna skall fördelas. Regler om att föräldrarna i större
utsträckning skall dela på resekostnaderna är enligt propositionen avsedda att
ytterligare betona att föräldrarna har ett gemensamt ansvar för sina barn.
Sålunda föreslås en regel som innebär att den förälder som barnet bor hos skall
ta del i de resekostnader som kan uppkomma i samband med att barnet umgås med
den andra föräldern. Bidragsskyldigheten skall bestämmas enligt en
kvotdelningsmetod som innebär att föräldern skall ta del i kostnaderna efter
vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga
omständigheter. I normalfallet skall samma principer tillämpas vid denna
prövning som när underhållsbidrag till barn bestäms. På grund av de stora
variationer som kan förekomma i de enskilda fallen bör dock enligt regeringen
stort utrymme lämnas åt mera skönsmässiga överväganden. I vissa fall kan det
enligt regeringen föreligga sådana omständigheter att det framstår som skäligt
att fördela resekostnaderna på ett annat sätt än enligt den föreslagna
huvudprincipen. Utrymme bör sålunda finnas för att ta hänsyn även till annat än
föräldrarnas ekonomiska förhållanden, även om det innebär att barnets intresse
av att träffa en förälder i vissa fall får underordnas andra intressen.
Fördelningen av resekostnaderna skall behandlas som en del av umgängesfrågan (6
kap. 17 §).
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anför i motion 1997/98:L11 att det inte kan
uteslutas att regeringens förslag i fråga om skyldighet för boföräldern att ta
del i de resekostnader som kan uppkomma i samband med umgänge är
samhällsekonomiskt olönsamt då det skapar nya rättsprocesser. Förslaget sätter
enligt motionärerna inte heller barnets bästa i främsta rummet. Motionärerna
anser att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om minskad
underhållsskyldighet vid stora resekostnader och hänvisar till att frågan bör
lösas inom ramen för lagen om underhållsstöd (yrkande 17).
Tanja Linderborg m.fl. (v) anser i motion 1997/98:L9 att riksdagen skall
begära förslag till sådana regler att barn ges rätt till två av
Försäkringskassan behovsprövade umgängesresor per månad. Behovsprövningen kan
göras i samband med fastställande av återbetalningsskyldighet enligt lagen om
underhållsstöd. Det är enligt motionärerna oacceptabelt att ett barn till
föräldrar med låga inkomster av ekonomiska skäl inte skall kunna träffa den
förälder det inte bor tillsammans med (yrkande 8).
I motion 1997/98:Sf264 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) framställs ett likalydande
yrkande (yrkande 5).
I motion 1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp)
kritiseras den föreslagna regeln, som enligt motionärerna kan skapa ytterligare
tvistigheter mellan föräldrarna av såväl praktisk som ekonomisk natur och
försvåra lösningen av umgängesfrågan. Propositionens förslag i denna del bör
därför enligt motionärerna avslås (yrkande 7).
Frågan om resekostnader i samband med umgänge har behandlats av utskottet vid
ett flertal tillfällen. Redan hösten 1990, i samband med behandlingen av den då
aktuella propositionen om vårdnad och umgänge, ansåg utskottet att regeringen
skyndsamt borde ta upp frågan om kostnader för umgängesresor till närmare
övervägande och därefter återkomma med förslag till riksdagen. Vad utskottet då
anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (bet. 1990/91:LU13,
rskr. 53). Därefter har frågan aktualiserats motionsvägen vid åtskilliga
tillfällen. När spörsmålet behandlades senast hösten 1996, i samband med
riksdagens behandling av regeringens proposition om underhållsstöd till barn
till särlevande föräldrar (prop. 1995/96:208, yttr. 1995/96:LU5y, bet.
1996/97:SfU3), vidhöll lagutskottet, i sitt yttrande till
socialförsäkringsutskottet, sin inställning i frågan om resekostnader vid
umgänge. Barnets behov av goda och nära relationer till båda sina föräldrar
kräver, anförde utskottet, att problemet får en lösning. Utskottet ansåg att
regeringen snarast borde återkomma till riksdagen med förslag i ämnet.
Socialförsäkringsutskottets yttrande till lagutskottet rymmer även synpunkter
på regeringens förslag i fråga om umgängesresor. Socialförsäkringsutskottet ser
med tillfredsställelse att förslag till lösande av frågan om resekostnader nu
läggs fram. Den föreslagna metoden förefaller enligt socialförsäkringsutskottet
rimlig och tillämpbar i många fall. Ett problem i sammanhanget är dock enligt
socialförsäkringsutskottet de fall då en förälder helt saknar ekonomisk förmåga
att bidra till resekostnaderna. Socialförsäkringsutskottet delar emellertid
regeringens uppfattning att något finansiellt stöd inte kan komma i fråga. I
socialförsäkringsutskottets yttrande påpekas vidare att man inom ramen för
samarbetssamtalen kan låta denna fråga vägas in i ett avtal med beaktande av
alla övriga frågor. Eftersom skönsmässiga överväganden vid förmågebedömningen
måste komma i fråga bör det enligt socialförsäkringsutskottet vara möjligt att
i samtal kunna skapa förståelse mellan föräldrarna för den särskilda
problematik som frågan om resekostnader rymmer. Sammanfattningsvis anser
socialförsäkringsutskottet att regeringens förslag i denna del bör tillstyrkas.
Även lagutskottet ser med tillfredsställelse på det förslag till lösning av
problemet med resekostnader i samband med umgänge som nu läggs fram. Barns
behov av kontakt med båda sina föräldrar kan i flera fall på detta sätt bättre
tillgodoses. Även om förslaget inte innebär en heltäckande lösning i alla
situationer när särskilda kostnader uppstår för att tillgodose barnets rätt
till umgänge med den förälder det inte bor tillsammans med, är det enligt
utskottets mening ett steg i rätt riktning.
Utskottet föreslår mot bakgrund av vad som anförts ovan att riksdagen, med
bifall till propositionens förslag i denna del (6 kap. 15 b och 17 §§ FB),
avslår yrkande 7 i motion 1997/98:L6.
Som motionärerna och även socialförsäkringsutskottet påpekar föreligger
särskilda svårigheter i de fall ingen av föräldrarna har ekonomiska
förutsättningar att bekosta ett umgänge med barnet. I enlighet med vad som sägs
i propositionen skulle emellertid ett särskilt stöd från det allmänna, oavsett
hur ett sådant stöd utformas, medföra stora kostnader, och utskottet är ense
med socialförsäkringsutskottet om att något finansiellt stöd inte kan komma i
fråga.
Med det anförda avstyrks även motionerna 1997/98:L11 yrkande 17, 1997/98:L9
yrkande 8 och 1997/98:Sf264 yrkande 5.
Avtal om vårdnad m.m.
I olika sammanhang har framhållits att samarbetssamtal som kommer till stånd
innan ett domstolsförfarande inletts har störst utsikter att leda till att
föräldrarna kommer överens. När parterna väl befinner sig i domstolen kan
tvisten lätt bli mera konfliktfylld än den annars skulle vara. Dessa
förhållanden gör det önskvärt med en ordning där frågor om vårdnad m.m. i
största möjliga utsträckning kan handläggas i mindre konfliktskapande former
och utanför domstolarna. En process i domstol upplevs oftast av barnet som
något negativt.
Mot den bakgrunden föreslås i propositionen att föräldrar skall kunna
bestämma om vårdnad, boende och umgänge genom avtal. Även frågan om
fördelningen av resekostnader i samband med umgänge skall kunna komma i fråga
för avtal. Avtalet skall gälla, om det godkänns av socialnämnden. Det skall
godkännas, om vad som har överenskommits är till barnets bästa eller - när
avtalet går ut på gemensam vårdnad - inte är uppenbart oförenligt med barnets
bästa. Vid bedömningen skall hänsyn tas till bl.a. barnets vilja med beaktande
av barnets ålder och mognad. I likhet med vad som gäller beträffande
samarbetssamtalen överlämnas till varje kommun att avgöra hur socialnämndens
skyldighet att hjälpa till med avtal skall fullgöras. Det kan ske inom den egna
verksamheten eller genom att flera kommuner samarbetar i frågan eller på annat
sätt. Socialnämnden bör enligt propositionen ha möjlighet att delegera till
exempelvis en ledamot eller en anställd hos kommunen att besluta på nämndens
vägnar. Ett godkänt avtal skall kunna verkställas på samma sätt som ett
domstolsavgörande som har vunnit laga kraft (6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket,
15 a § andra stycket, 17 a § och 21 kap. 1 § andra stycket FB samt 48 §
socialtjänstlagen).
I motion 1997/98:L7 anser Agne Hansson m.fl. (c) att även frågor som rör
underhållsbidrag och umgängesavdrag bör avgöras genom individuella heltäckande
avtal. Motionärerna menar att, även med de förändringar som nu föreslås,
flexibiliteten i villkoren för umgängesavdrag kommer att vara begränsad och
inte ge något större utrymme för de variationer av umgängesmönster som kan
förekomma. Föräldrarna bör därför enligt motionärerna kunna avtala om
individuella lösningar för umgängesavdrag i samband med samarbetssamtalen.
Ansträngningar bör vidare göras för att finna lösningar där såväl
underhållsbidraget som avdragsmöjligheten behandlas tillsammans med frågorna om
umgänge och vårdnad i ett sammanhang. Motionärerna efterlyser också en översyn
av reglerna om underhållsstöd och umgängesavdrag. Även frågan om fördelningen
av resekostnader i samband med umgänge bör enligt motionärerna i första hand
avgöras vid samarbetssamtalen. I motionen begärs tillkännagivanden i enlighet
härmed (yrkandena 5 och 6).
Rolf Dahlberg m.fl. (m) vill i motion 1997/98:L8 ha ett tillkännagivande om
registrering av föräldrars avtal om vårdnad, boende och umgänge. För att de
föreslagna reglerna skall uppfattas som ett tydliggörande av föräldraansvaret
bör avtalen enligt motionärernas mening bli giltiga utan krav på godkännande
?uppifrån?. Det bör, enligt motionärernas mening, vara tillräckligt att
avtalet undertecknas av båda parter, bevittnas och registreras, förslagsvis hos
socialnämnden (yrkande 1).
I motion 1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) yrkas
att riksdagen beslutar att socialnämnden inte skall kunna delegera ett beslut
om godkännande av avtal om vårdnad, boende och umgänge till en ledamot eller
anställd hos kommunen. I motionen begärs att bestämmelsen utformas i enlighet
härmed (yrkande 13). Därutöver krävs, enligt motionärernas mening, ett
helhetsgrepp på föräldrarnas ekonomiska skyldigheter gentemot sina barn, och i
motionen begärs ett tillkännagivande om att ett annat system för
kostnadsfördelningen mellan särlevande föräldrar bör komma till stånd (yrkande
8).
Vad först gäller yrkande 8 i motion 1997/98:L6 samt yrkandena i motion
1997/98:L7 om att avtalen även bör omfatta frågor som rör föräldrarnas
underhållsskyldighet m.m., kan utskottet konstatera att frågor om vårdnad,
boende och umgänge sällan kommer upp isolerade utan som regel i samband med en
separation. Det är då vanligt att föräldrarna samtidigt har att lösa även
frågor om exempelvis underhållsbidrag, kvarsittande i hemmet och bodelning.
Samtliga dessa frågor är redan i dag sådana att parterna kan träffa avtal om
dem, även om avtalen som regel inte kan läggas till grund för verkställighet. I
propositionen diskuteras om dessa frågor bör omfattas av den föreslagna
skyldigheten för kommunerna att sörja för att föräldrar får hjälp med att
träffa avtal.
När det gäller underhållsbidrag till barn påpekas i propositionen att det har
betydelse att ett nytt samhällsstöd, underhållsstöd, sedan den 1 februari 1997
ersatt det tidigare bidragsförskottet. Reglerna om underhållsstöd har medfört
att det normalt blir aktuellt att fastställa ett underhållsbidrag till barnet
endast om den bidragsskyldiga föräldern skall betala ett underhållsbidrag till
barnet som överstiger underhållsstödets belopp. Detta torde innebära att det
sällan finns ett behov av att aktualisera frågor om underhållsbidrag i samband
med en separation. Med hänsyn härtill har socialnämndernas skyldighet att
hjälpa barn till ogifta föräldrar att få underhållsbidrag fastställt tagits
bort. Mot denna bakgrund finns det enligt regeringen inte skäl att låta frågor
om underhållsbidrag omfattas av den nu föreslagna serviceskyldigheten.
Ingenting hindrar dock enligt propositionen att hjälpen att träffa avtal ibland
kan utsträckas även till frågan om underhållsbidrag. När det gäller frågan om
fördelningen av resekostnader vid umgänge kommer saken i ett annat läge. Som
tidigare anförts skall frågan om resekostnader anses utgöra en del av frågan om
umgänge. Ett umgängesavtal kan, enligt vad som anförs i propositionen, rentav
vara beroende av att även resekostnaderna blir reglerade. Det är därför enligt
regeringen naturligt att socialnämnden hjälper parterna att träffa avtal även i
denna fråga.
I sammanhanget vill lagutskottet även redovisa vad socialförsäkringsutskottet
anförde i samband med tillkomsten av lagen om underhållsstöd.
Socialförsäkringsutskottet konstaterade då i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1996/97:SfU3 att ett minskat samband med bestämmelserna om
underhållsbidrag rymmer flera fördelar. En fördel som
socialförsäkringsutskottet påtalade var att föräldrar enbart i de fall där
underhållsbidraget kan komma att överstiga underhållsstödets belopp kan behöva
anlita allmänna domstolar för att få ett underhållssbidrag fastställt. Vidare
konstaterades att reglerna i det nya systemet utifrån föräldrarnas synpunkt är
lättöverskådliga i så måtto att dessa utan svårighet vid en separation kan
konstatera vilka konsekvenser detta får med avseende på de ekonomiska
förpliktelserna.
Socialförsäkringsutskottet anför i förevarande ärende i sitt yttrande till
lagutskottet att de frågor som uppkommer och som skall lösas i samband med en
äktenskapsskillnad eller en separation där barn finns med är både många och
svårlösta, inte minst på grund av den känslomässiga spänning mellan parterna
som kan förekomma. För att samförstånd skall kunna nås i en fråga förutsätts
inte sällan att samförstånd samtidigt kan uppnås i flera andra frågor. Med en
sådan utgångspunkt om samförståndslösningar kan det enligt
socialförsäkringsutskottet vara svårt att isolerat ta ställning till enbart
förslagen om umgängesavdrag eller resekostnader, då dessa frågors lösning kan
vara avhängig av att överenskommelse kan nås även i dessa frågor.
Socialförsäkringsutskottet pekar mot denna bakgrund på alternativa lösningar
som kan föredras framför regeringens förslag, inte minst eftersom de förebygger
att nya konflikter uppstår till följd av återkommande diskussioner om
umgängesavdrag. Socialförsäkringsutskottet framhåller därvid vad som anförts i
motion 1997/98:L7 och menar att heltäckande samförståndslösningar bör kunna
leda till att antalet ansökningar om underhållsstöd, förutom utfyllnadsbidrag,
minskar. Inom ramen för samarbetssamtal kan också parterna träffa avtal om
umgängesavdrag där flexibla lösningar beaktas. Sammanfattningsvis ser
socialförsäkringsutskottet det som positivt med samarbetssamtal där det bör
eftersträvas helhetslösningar med beaktande av samtliga omständigheter av såväl
ekonomisk som annan natur. Sådana lösningar där föräldrar kommer överens och
kan träffa avtal om många både känslomässigt och på annat sätt svåra frågor
måste också enligt socialförsäkringsutskottet vara till gagn för barnet. Ett
ytterligare skäl till att nu nämnda avtal bör träffas är att man undviker att
slita tvisterna i domstol. Socialförsäkringsutskottet anser att lagutskottet,
med beaktande av vad socialförsäkringsutskottet anfört, bör tillstyrka
regeringens förslag och att regeringen bör verka för att samförståndslösningar
möjliggörs.
Med anledning av vad socialförsäkringsutskottet anfört bör erinras om att
lagutskottet hösten 1996, i samband med införandet av lagen om underhållsstöd,
i sitt yttrande till socialförsäkringsutskottet framhållit att den då
föreslagna ordningen skulle komma att leda till att betydelsen av de
civilrättsliga reglerna om underhållsbidrag avsevärt minskade. Förslaget
innebar vidare, enligt vad utskottet anförde, att bidragsskyldiga föräldrar i
stor utsträckning skulle få betalningsförpliktelser mot staten i stället för
mot barnen. Lagutskottet motsatte sig inte införandet av den nya lagen men
utgick från att regeringen noga följde tillämpningen av lagen och därvid
uppmärksammade, inte bara de statsfinansiella effekterna av reformen, utan
också andra konsekvenser av det slopade sambandet mellan reglerna om
underhållsbidrag och reglerna om samhällsstöd. Att det då aktuella förslaget
genomfördes behövde enligt utskottet inte heller innebära att frågan om
kopplingen mellan den offentligrättsliga regleringen av underhållsstöd och de
civilrättsliga reglerna om underhållsbidrag en gång för alla är avgjord. Om det
skulle visa sig att det uppkom behov av att åstadkomma någon form av samordning
förutsatte utskottet att regeringen återkom till riksdagen med erforderliga
förslag (yttr. 1995/96:LU5y).
Lagutskottet anser nu i likhet med regeringen att föreliggande förslag i
fråga om avtal mellan föräldrarna måste ses i ljuset av den lagstiftning om
underhållsstöd som infördes den 1 februari förra året. I det perspektivet kan
det, som regeringen också framhåller, för närvarande vara lämpligast att frågor
som mera direkt berör barnet, och som skall avgöras med utgångspunkt i barnets
bästa, hålls isär från andra frågor. Utskottet är därför ense med regeringen om
att kommunernas lagstadgade skyldighet att sörja för att föräldrar får hjälp
att träffa avtal inte bör omfatta alla frågor som kan uppkomma i samband med en
separation. Även om kommunernas skyldighet sålunda kommer att avse endast
frågor om vårdnad, boende, umgänge och resekostnader vid umgänge bör dock, som
regeringen framhåller, hållbara helhetslösningar givetvis eftersträvas.
Utskottet har också tagit intryck av vad som anförts i
socialförsäkringsutskottets yttrande om de fördelar som kan ligga i att mer
heltäckande avtal mellan föräldrarna kan åstadkommas. Ett system där man
eftersträvar samförstånd mellan föräldrarna, även när det gäller föräldrarnas
gemensamma underhållsskyldighet gentemot barnet och inte enbart i frågor som
rör vårdnad, boende och umgänge, är enligt lagutskottets mening tilltalande och
bör inom en inte alltför avlägsen framtid övervägas närmare tillsammans med
frågor rörande vilka insatser från samhällets sida som kan vara lämpliga för
att hjälpa föräldrar att nå sådana överenskommelser som nu beskrivits. I det
sammanhanget bör även undersökas vilka förutsättningar som finns att med
förändrade beräkningsmetoder, bl.a. i fråga om villkoren för avdragsrätten och
dygnsberäkningen vid umgängesavdrag, åstadkomma förenklingar i tillämpnings-
och administrativt hänseende.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
1997/98:L6 yrkande 8 och 1997/98:L7 yrkandena 5 och 6 som sin mening ge
regeringen till känna.
Beträffande önskemålet om en översyn av reglerna om underhållsstöd kan nämnas
att Riksförsäkringsverket innevarande vår till regeringen överlämnat flera
rapporter innehållande en utvärdering av effekter och resultat av de nya
reglerna om underhållsstöd. Rapporterna kommer att bli föremål för
remissbehandling. Om det vid beredningen av Riksförsäkringsverkets rapporter
eller annorledes framkommer omständigheter som visar att det föreligger ett
behov av att åstadkomma förändringar, förutsätter utskottet, i likhet med vad
utskottet uttalade hösten 1996, att regeringen återkommer till riksdagen med
erforderliga förslag.
Vad härefter gäller det i motion 1997/98:L8 upptagna spörsmålet huruvida det
skall krävas att ett avtal om vårdnad, boende och umgänge skall godkännas av
socialnämnden, vill utskottet påminna om att uppgiften att pröva avtalet
innefattar något annat och betydligt mer ansvarsfullt än att endast registrera
föräldrarnas överenskommelse. Enligt utskottets mening kräver hänsynen till
barnets bästa att socialnämnden prövar avtalets innehåll. Det kan nämligen inte
uteslutas att det finns situationer där föräldrarna mindre ser till barnets
behov än till sina egna intressen. Bakom föräldrarnas överenskommelse kan ligga
olika överväganden som står i strid med barnets bästa eller en starkare
förälders inflytande över en svagare förälder. Vidare har nämnden en viktig
uppgift när det gäller att säkerställa att avtalen görs tydliga och
fullständiga, eftersom man annars riskerar att avtalet inte kan läggas till
grund för verkställighet.
Mot bakgrund av vad som sålunda anförts kan utskottet inte ställa sig bakom
yrkande 1 i motion 1997/98:L8 om att avtalen skall bli giltiga utan
socialnämndens godkännande. Motionsyrkandet avstyrks.
I detta sammanhang vill utskottet understryka vikten av att särskilt avtalen
om vårdnad görs klara och tydliga, så att det med säkerhet går att utläsa vem
som är barnets vårdnadshavare vid varje givet tillfälle. Självfallet får ett
avtal inte innebära att barnet under någon tid ställs utan vårdnadshavare.
Den ordning som nu föreslås i propositionen möjliggör att ett avtals
giltighet begränsas i tiden och att föräldrarna kommer tillbaka till
socialnämnden för att träffa ett nytt avtal efter avtalstidens utgång. Ett
sådant förfarande kan enligt propositionen framstå som lämpligt t.ex. för att
pröva hur en överenskommelse fungerar eller för att beakta barnets växlande
behov av umgänge och kontakt med båda föräldrarna. Ingenting hindrar heller att
föräldrarna kommer överens om att avtalet skall gälla till dess att en slutlig
överenskommelse har nåtts eller frågan avgjorts av domstol.
När det gäller vårdnaden om barn är tidsbegränsade avtal, enligt utskottets
mening, mindre lämpade. I andra fall än vid interimistiska avtal torde således
tidsbegränsade avtal om vårdnad endast undantagsvis kunna godtas. Om ett
tidsbegränsat avtal i fråga om vårdnaden trots allt skulle godtas, och om, vid
avtalstidens utgång, inte annat beslutats, återgår vid denna tidpunkt
förhållandena till vad som gällde före avtalets tillkomst. I ett sådant fall
följer således av allmänna principer att den gamla ordningen skall fortsätta
att gälla tills vidare.
Vad slutligen gäller frågan om socialnämnden skall ha möjlighet att delegera
ett beslut om godkännande av föräldraavtal, anser utskottet att det bör ankomma
på den enskilda socialnämnden att avgöra om delegation är möjlig och lämplig.
Nämnas kan att delegation i dag är tillåten även när det gäller exempelvis
godkännande av faderskapsbekräftelse och godkännande av avtal som innebär att
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag i denna del
(48 § socialtjänstlagen) och avstyrker motion 1997/98:L6 yrkande 13.
Familjedomstolar, m.m.
Mål om vårdnad och umgänge handläggs av de allmänna domstolarna, dvs. i första
hand tingsrätt med möjlighet för den förlorande parten att överklaga avgörandet
till hovrätt och därefter, under vissa förutsättningar, till Högsta domstolen.
Frågor om verkställighet av allmän domstols avgörande i vårdnads- och
umgängesmål handläggs av förvaltningsdomstolarna, dvs. i första instans av
länsrätt vars avgörande kan överklagas till kammarrätt och därefter, under
vissa förutsättningar, till Regeringsrätten. I gällande rätt finns inga
särskilda behörighetskrav eller krav på speciella kunskaper för domare i
vårdnads- och umgängesmål. Av förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion
framgår dock att sådana arbetsuppgifter som kräver särskild erfarenhet inte får
tilldelas tingsfiskal. Domstolsverket anordnar varje år seminarier om
vårdnadsmål för domare och advokater, där syftet är att ge deltagarna tillfälle
att utifrån sina erfarenheter diskutera vårdnadsfrågor.
I olika sammanhang har ifrågasatts huruvida mål om vårdnad och umgänge borde
handläggas i särskilda familjedomstolar med speciell sammansättning och
kompetens för de aktuella frågorna. Även frågor som rör domares kompetens för
att handlägga sådana mål och ärenden samt utbildning av domare har dryftats,
bl.a. i samband med utskottets behandling av motioner i ämnet. Ifrågavarande
spörsmål har också nu aktualiserats i ett antal motioner.
Lars Leijonborg m.fl. (fp) anser i motion 1997/98:A806 att särskilda
familjerättsenheter bör etableras, där domstolens ledamöter väljs och utbildas
efter erfarenheter av modernt och delat föräldraskap. Ett tillkännagivande
därom begärs i motionen (yrkande 19 delvis).
Ett motsvarande yrkande finns i motion 1996/97:So658 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp), vari begärs ett tillkännagivande om barnens rätt till umgänge med båda
sina föräldrar även efter skilsmässa och separation (yrkande 6 delvis).
Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) anför i motion 1997/98:L6 att
domare i s.k. barnmål bör besitta särskild kompetens. I princip bör endast
ordinarie domare förordnas att besluta i vårdnads- och umgängesmål.
Motionärerna anser att regeringen bör lägga fram förslag till en
försöksverksamhet med den angivna inriktningen, och de begär ett
tillkännagivande om domarkompetens vid handläggning av vårdnads- och
umgängesmål (yrkande 15).
I motion 1997/98:L10 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) hemställs om ett
tillkännagivande om vikten av utbildning av personer inom domstolsväsendet
(yrkande 3).
Enligt Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) föreligger alltjämt behov av att stärka
barnets rätt att komma till tals i familjemålen. Det påpekas att personal inom
rättsväsendet och tjänstemän inom socialtjänsten måste ha gedigen kunskap om
barn för att kunna förstå barnets vilja. I motion 1997/98:L11 begärs ett
tillkännagivande om barns rätt att komma till tals (yrkande 7).
Enligt regeringens mening bör några särskilda familjedomstolar inte inrättas.
Ett system med specialdomstolar för familjemål passar dåligt in i den svenska
domstolsorganisationen och den svenska rättstraditionen. En annan sak är,
påpekas det i propositionen, att domstolarna givetvis måste ha tillgång till
ett fullgott beslutsunderlag och till den särskilda sakkunskap som kan behövas
i familjemål. Socialnämnden skall lämna upplysningar till domstolen som kan
vara av betydelse för frågans bedömning, och om det behövs ytterligare
utredning får domstolen uppdra åt nämnden att utse någon att verkställa sådan
utredning. Domstolen kan också inhämta barnpsykiatriskt utlåtande.
Socialutskottet påpekar i sitt yttrande till lagutskottet att barnkompetensen
och kunskaperna om barnkonventionen och intentionerna bakom den måste
förbättras bland beslutsfattare och tjänstemän. Enligt socialutskottet bör det
ställas höga krav på kompetens hos dem som handlägger och dömer i ärenden och
mål om vårdnad, boende och umgänge. I yttrandet framhålls också vikten av att
respektive huvudman satsar på utbildning och kompetensutveckling av personal
inom rättsväsendet och socialtjänsten.
Frågan om att inrätta särskilda familjedomstolar har, med anledning av
motioner, varit föremål för riksdagens ställningstagande flera gånger under
senare år (se bet. 1989/90:JuU32, 1991/92:JuU20 och 1992/93:LU22).
Motionsyrkandena har därvid avslagits med hänvisning till att antalet
specialdomstolar bör minska. Riksdagen har vidare ansett det viktigt att slå
vakt om principen om de allmänna domstolarnas breda sakliga kompetens och den
därmed sammanhängande tanken att en domare bör ha så djup kunskap och god
överblick över hela det juridiska fältet som möjligt.
Även frågor som rör behörighetskrav för domare i vårdnadsmål och utbildning
av domare för sådana mål har behandlats av utskottet vid flera tillfällen
tidigare med anledning av motioner i ämnet. Motionerna har avslagits av
riksdagen på hemställan av utskottet (se bet. 1990/91:LU13, 1992/93: LU22 och
1995/96:LU2). När frågorna behandlades hösten 1990 anförde utskottet att det
självfallet är viktigt att domare som handlägger mål om vårdnad och umgänge har
erforderlig kompetens och erfarenhet, men frågan om kvalifikationskraven måste
lösas inom ramen för vad som är möjligt med utgångspunkt i varje domstols
organisation. I betänkande 1995/96:LU2 finns en redogörelse för den
utbildningsverksamhet som Domstolsverket anordnar samt ett ställningstagande
från justitieutskottet som yttrade sig till lagutskottet beträffande den då
aktuella motionen. Justitieutskottet anförde därvid att domare inte kan
förväntas ha expertkunskaper inom alla de olika områden som kan bli föremål för
prövning i domstol och att domstolen alltid har möjligheter att inom ramen för
rättegången höra experter i de frågor saken gäller. Yttranden från olika
myndigheter i vårdnadsärenden fyller enligt justitieutskottet samma funktion.
Lagutskottet anser nu i likhet med regeringen att det är mycket viktigt att
domare som handlägger mål om vårdnad, boende och umgänge har erforderlig
kompetens och erfarenhet. I anledning av motion 1997/98:L11 vill utskottet
påminna om de år 1995 beslutade uttryckliga bestämmelserna i FB om barns rätt
att komma till tals i vårdnads- och umgängesmål (prop. 1994/95: 224, bet.
1995/96:LU2, rskr. 35). När en domstol skall avgöra vad som är till barnets
bästa skall domstolen ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets
ålder och mognad. Vidare skall den som verkställer utredning i sådana mål, om
det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för
rätten.
Vidare vill utskottet ånyo stryka under betydelsen av utbildningsinsatser
inom rättsväsendet när det gäller barns behov och rättigheter. Värdet av
Domstolsverkets utbildningsverksamhet i fråga om metodutveckling och
kompetenshöjande åtgärder kan inte nog betonas. Utskottet förutsätter att dessa
insatser kommer att äga rum även fortsättningsvis, och som socialutskottet
påpekar bör kunskapen om barnkonventionen och de rättigheter som tillkommer
barnen enligt denna ges hög prioritet. Något tillkännagivande med anledning av
yrkande 3 i motion 1997/98:L10 eller yrkande 7 i motion 1997/98:L11 synes
emellertid inte behövligt, och motionsyrkandena avstyrks.
Beträffande frågan om att inrätta särskilda familjerättsenheter, som närmast
liknar de i propositionen beskrivna familjedomstolarna, intar utskottet samma
ståndpunkt som regeringen, nämligen att ett sådant system skulle passa mindre
bra i den svenska domstolsorganisationen. Utskottet vill därför inte förorda
att riksdagen skall frångå sitt tidigare ställningstagande i fråga om
specialdomstolar för familjemål och avstyrker också motionerna 1997/98:A806
yrkande 19 i nu behandlad del och 1996/97:So658 yrkande 6 i nu behandlad del.
Inte heller när det gäller frågan om särskilda behörighetskrav för domare i
familjemål har det, enligt utskottets mening, tillkommit några nya
omständigheter som bör föranleda att riksdagen nu frångår sitt tidigare
ställningstagande. Som Domstolsverket framhållit vid utskottets utfrågning den
10 februari 1998 är det inte heller självklart att en yngre, mindre erfaren,
domare som själv deltagit eller aktivt deltar i uppfostran av ett eget barn är
mindre lämpad att handlägga denna typ av mål. Motion 1997/98:L6 yrkande 15
avstyrks.
Interimistiska beslut
Regler om interimistiska beslut finns i 6 kap. 20 § FB. I paragrafen anges att
rätten i mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge får besluta för tiden till
dess att frågan har avgjorts genom dom eller ett beslut som har vunnit laga
kraft. Rätten skall besluta efter vad som är bäst för barnet.
I paragrafens andra stycke anges att rätten kan inhämta upplysningar från
socialnämnden i frågan. Bestämmelsen överlåter således till domstolen att i det
enskilda fallet avgöra om upplysningar skall inhämtas från socialnämnden innan
ett interimistiskt förordnande meddelas. Att inhämta yttranden är aktuellt
främst när parterna inte är ense i frågan om vem av dem som skall anförtros
vårdnaden under tiden till dess att målet eller ärendet slutligt avgörs (se
prop. 1981/82:168 s. 79 f.). Någon ändring föreslås för närvarande inte i detta
avseende.
Däremot föreslås att 6 kap. 20 § skall kompletteras med hänsyn dels till att
det blir möjligt att reglera frågan om barnets boende vid gemensam vårdnad (se
14 a §), dels till att föräldrarna föreslås kunna träffa avtal om vårdnad,
boende och umgänge (se 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket).
I motion 1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp)
föreslås en regel om att domstolen, innan den beslutar interimistiskt om
vårdnad, boende eller umgänge, alltid skall ge socialnämnden tillfälle att
yttra sig i frågan. Motionärerna hemställer att riksdagen beslutar om en
ändring i 6 kap. 20 § andra stycket FB i överensstämmelse härmed (yrkande 14).
Utskottet kan för sin del inte se att det skulle föreligga något behov av en
sådan reglering i fråga om de interimistiska besluten som föreslås i motionen.
Utskottet tillstyrker propositionen såvitt avser 6 kap. 20 § FB och avstyrker
motion 1997/98:L6 yrkande 14.
Verkställighetsfrågor
Frågor om verkställighet av allmän domstols avgöranden i vårdnads- och
umgängesmål handläggs som tidigare nämnts av förvaltningsdomstolarna, dvs. i
första instans av länsrätt vars avgörande kan överklagas till kammarrätt och
därefter, under vissa förutsättningar, till Regeringsrätten. Bestämmelser om
verkställighet finns i 21 kap. FB. När länsrätten förordnar om verkställighet
kan den förelägga vite, eller, under särskilda förutsättningar, besluta om
polishämtning. Är det fråga om dom eller beslut om vårdnad eller överlämnande
av barn, får länsrätten besluta om hämtning av barnet, om verkställighet annars
inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för att undvika att barnet lider
allvarlig skada. Är det fråga om dom eller beslut om umgänge mellan barnet och
en förälder som inte är vårdnadshavare, får länsrätten besluta om hämtning av
barnet, om verkställighet annars inte kan ske och barnet har ett särskilt
starkt behov av umgänge med föräldern (21 kap. 3 §). Innan länsrätten förordnar
om verkställighet får rätten uppdra åt bl.a. företrädare för socialtjänsten att
verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra vad som
åligger honom eller henne. Ett sådant uppdrag skall vara slutfört inom viss tid
(21 kap. 2 §). Hämtning eller annan åtgärd som rör barn skall utföras på ett
sätt som är så skonsamt som möjligt för barnet. Vid hämtning skall någon som
kan vara till stöd för barnet närvara. Om möjligt skall också barnläkare,
barnpsykiater eller barnpsykolog medverka. Om barnet på grund av sjukdom inte
bör flyttas eller om det möter något annat hinder, skall hämtningen uppskjutas
(21 kap. 9 §).
Har barnet fyllt tolv år, får verkställighet inte ske mot dess vilja utom då
länsrätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Detsamma gäller,
om barnet ännu inte fyllt tolv år men har nått en sådan mognad att dess vilja
bör beaktas på motsvarande sätt (21 kap. 5 §).
Vidare kan länsrätten vägra verkställighet, om det är uppenbart att
förhållandena ändrats sedan allmän domstol fattade sitt beslut och det av
hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om vårdnad eller umgänge tas
upp på nytt. Om länsrätten på nu angivna skäl vägrar verkställighet skall
vårdnads- eller umgängesfrågan tas upp av allmän domstol, om den som har sökt
om verkställighet, dennes motpart eller socialnämnden gör ansökan om detta.
Däremot kan länsrätten inte själv påkalla att saken prövas i allmän domstol.
Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, om det finns risk som
inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas (21 kap.
6 §).
Såsom tidigare nämnts skall ett av socialnämnden godkänt avtal om vårdnad,
boende och umgänge kunna verkställas på samma sätt som ett domstolsavgörande
som har vunnit laga kraft. För att en möjlighet för föräldrarna att träffa
bindande avtal skall bli ett fullvärdigt alternativ till att väcka talan vid
domstol måste enligt regeringen ett godkänt avtal ha i huvudsak samma effekt
som ett avgörande i domstol. Bestämmelser härom föreslås i 21 kap.
1 § tredje stycket och 6 §.
I propositionen föreslås vidare en uttrycklig bestämmelse i 21 kap. 1 §
första stycket om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid
verkställighet. Bestämmelsen är avsedd att gälla såväl vid prövningen av om
verkställighet skall vägras eller inte som vid själva
verkställighetsförfarandet. Det föreslagna stadgandet innebär enligt regeringen
inte någon ändring i gällande rätt, men den nya bestämmelsen avser att markera
tydligare än i dag att barnets bästa alltid skall finnas med som en
utgångspunkt för bedömningen. De mer preciserade bestämmelserna i FB:s kapitel
21 kommer att ta sitt avstamp i denna allmänna regel. Någon lagändring för att
tillförsäkra barn en rätt att komma till tals i verkställighetsmålen behövs
däremot inte, enligt regeringens mening.
Tanja Linderborg m.fl. (v) anser i motion 1997/98:L9 att endast domstols dom
eller beslut, och således inte de avtal som godkänts av socialnämnden, skall
kunna leda till verkställighet. Motionärerna påpekar att polishämtning är en
stark och i de flesta fall traumatisk händelse för barn. Såväl hänsynen till
barnets bästa som allmänna rättssäkerhetsskäl talar därför enligt motionärerna
för att endast domstolsavgöranden skall kunna ligga till grund för beslut om
verkställighet. Vidare anser motionärerna att det i FB:s verkställighetskapitel
bör införas en bestämmelse om att särskild hänsyn skall tas till risken för att
barn far illa i samband med verkställigheten. Motionärerna hemställer att
riksdagen beslutar utforma 21 kap. 1 § FB i enlighet med vad som nu anförts
(yrkande 9).
I motion 1997/98:L10 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs ett
tillkännagivande om att barnets bästa alltid skall beaktas i samband med
verkställighet (yrkande 6).
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begär i motion 1997/98:L11 ett tillkännagivande om
att barn måste tillförsäkras en rätt att komma till tals även i
verkställighetsärenden, och att verkställighetsreglerna måste anpassas till
barnkonventionens artikel 12 om att barnet särskilt skall beredas möjlighet att
höras i alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden som rör barnet
(yrkande 20).
Utskottet konstaterar för sin del att FB:s bestämmelser bygger på principen
om barnets bästa. Detta gäller även de enskilda bestämmelserna i kapitlet om
verkställighet. Den ledande tanken är att barnet så långt möjligt skall skonas
från åtgärder som är skadliga för dess psykiska eller fysiska hälsa. Principen
om barnets bästa vid verkställighet kommer att betonas ytterligare genom den
övergripande bestämmelse som regeringen föreslår skall föras in i 21 kap. 1 §.
Något tillkännagivande med anledning av motion 1997/98:L10 är enligt utskottet
inte erforderligt. Motionens yrkande 6 avstyrks.
Enligt utskottets mening finns heller inte anledning att utforma regeln om
barnets bästa i 21 kap. 1 § på sätt som förespråkas i motion 1997/98:L9 yrkande
9.
Vad härefter gäller det i samma yrkande upptagna spörsmålet om verkställighet
av avtal har utskottet samma uppfattning som regeringen, nämligen att möjlighet
till verkställighet är en förutsättning för att avtalsmöjligheten skall utgöra
ett reellt alternativ till en talan vid domstol. Utskottet kan således inte
heller i detta avseende ställa sig bakom motionsyrkandet.
Mot bakgrund av vad som sålunda anförts anser utskottet att riksdagen bör
bifalla propositionens förslag i denna del (21 kap. 1 och 6 §§ FB) och avslå
motion 1997/98:L9 yrkande 9.
När det sedan gäller yrkandet i motion 1997/98:L11 om möjlighet för barn att
komma till tals vill utskottet anföra följande. När det gäller mål om
verkställighet av avgöranden om vårdnad och umgänge saknar FB uttryckliga
regler om vilka som är parter i sådana mål. Det står dock klart att barn som är
föremål för verkställighetsåtgärder saknar talerätt. Barnet har emellertid en
slags vetorätt. Vidare får barnet, på samma sätt som gäller i vårdnads- och
umgängesmål, höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras (21 kap. 12 §).
Den 1 januari 1996 infördes, som tidigare redovisats, uttryckliga
bestämmelser i FB om barns rätt att komma till tals i mål och ärenden om
vårdnad, i mål om umgänge, i adoptionsärenden och i namnärenden (prop. 1994/95:
224, bet. 1995/96:LU2, rskr. 35). När en domstol skall avgöra vad som är till
barnets bästa skall domstolen alltid ta hänsyn till barnets vilja med beaktande
av barnets ålder och mognad. Vidare skall den som verkställer utredning i
sådana mål, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och
redovisa den för rätten. Frågan om det behövs några lagändringar för att
tillförsäkra barnet en rätt att komma till tals i verkställighetsmål övervägdes
och avvisades av riksdagen i lagstiftningsärendet. I den då aktuella
propositionen framhölls att verkställighetsmålen som regel har föregåtts av en
process i allmän domstol och därför kan sägas vara en fortsättning på den
processen. Någon föreskrift om utredning av barnets vilja även i
verkställighetsmålen bedömdes inte vara nödvändig. I verkställighetsmålet borde
dock domstolarna, enligt vad som anfördes i den då aktuella propositionen, vara
särskilt uppmärksamma på det faktum att lång tid kan ha förflutit mellan
avgörandena i de olika domstolarna och att barnets inställning kan ha ändrats.
Utskottet hade i sitt av riksdagen godkända betänkande inga erinringar i fråga
om vad som sålunda anfördes i propositionen.
Såvitt utskottet kan bedöma har några nya omständigheter inte framkommit som
bör föranleda en annan bedömning från riksdagens sida i fråga om behovet av
lagändringar för att tillgodose barns rätt att komma till tals i
verkställighetsmål. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion
1997/98:L11 yrkande 20.
I motion 1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp)
framhålls att beslut om verkställighet i familjemål är särskilt känsliga då
tvånget direkt eller indirekt riktas mot barn. I dessa fall bör, enligt
motionärernas mening, metoder sökas för att om möjligt undvika fortsatta
tvister. En möjlighet skulle enligt motionärerna vara att länsrätten vid vägrad
verkställighet med bindande verkan skulle kunna föranstalta om omprövning av
sakfrågan i allmän domstol. Den föreslagna modellen borde enligt motionärerna
få positiva konsekvenser genom att den minimerar ett destruktivt
dubbelprocessande i länsrätt och tingsrätt och dessutom kan förebygga
umgängessabotage. I motionen yrkas att riksdagen begär förslag från regeringen
i enlighet härmed (yrkande 16).
En motion med motsvarande innehåll behandlades av utskottet hösten 1990 i
betänkande 1990/91:LU13. Utskottet hänvisade då till att frågor rörande den
framtida utformningen av domstolsväsendet tagits upp år 1989 i en inom
Justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1989:2) Domstolarna i
framtiden - en idéskiss. Sedan promemorian remissbehandlats tillkallades en
parlamentariskt sammansatt kommitté för att se över domstolarnas uppgifter,
arbetssätt och organisation. Kommittén, som antog namnet Domstolsutredningen,
skulle enligt sina direktiv (dir. 1989:56) bl.a. undersöka om det var möjligt
och lämpligt att låta såväl prövningen av mål om vårdnad och umgänge som frågor
om verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden helt eller delvis
koncentreras till i första hand allmän domstol. Med hänvisning till det arbete
som då pågick avstyrkte utskottet den då aktuella motionen, och riksdagen
följde utskottet.
Genom olika beslut av regeringen under år 1991 begränsades
Domstolsutredningens uppdrag, och uppdraget skulle inte längre omfatta en
översyn av domstolsväsendets organisation. Utredningen avlämnade betänkandet
(SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet, vari behandlas frågor om
arbetsfördelningen mellan domstolar och förvaltningsmyndigheter,
arbetsfördelningen mellan de allmänna domstolarna och de allmänna
förvaltningsdomstolarna, frågor om omprövning, överklagande och instansordning
samt slutligen vissa andra processuella frågor. Utredningens förslag gick bl.a.
ut på att minska möjligheterna att onödigtvis processa i vårdnads- och
umgängesmål. Sålunda föreslog utredningen att frågor om verkställighet av
avgöranden om vårdnad om barn och umgänge med barn skall handläggas av
tingsrätterna i stället för av länsrätterna. Förslaget har remissbehandlats men
har inte lett till lagstiftning.
År 1995 tillkallades en kommitté (1995 års domstolskommitté) med uppgift att
göra en översyn av den organisatoriska strukturen inom domstolsväsendet.
Förslag skulle lämnas till en ny organisation för domstolsväsendet som helhet.
En utgångspunkt för utredningen var att samverkan mellan olika slag av
domstolar på samma nivå skulle utvecklas betydligt. I de ursprungliga
direktiven (dir. 1995:102) anges att en sammanslagning av Högsta domstolen och
Regeringsrätten liksom av hovrätter och kammarrätter kan komma i fråga. I
tilläggsdirektiv våren 1997 (dir. 1997:50) har kommittén, utöver vad som sägs i
de ursprungliga direktiven om utveckling av samverkan mellan domstolar på samma
nivå, fått i uppgift att överväga lösningar som innebär en sammanläggning av
tingsrätter och länsrätter. Genom tilläggsdirektiv (dir. 1998:22) har uppdraget
helt nyligen begränsats på så sätt att det inte längre skall omfatta
domstolsväsendets yttre organisation utan endast avse frågor om domstolarnas
beredningsorganisation samt notarie- och domarutbildningen. Uppdraget skall
vara slutfört senast den 30 juni 1998. Det grundmaterial som tagits fram om den
yttre organisationen skall redovisas senast den 1 oktober 1998.
I avvaktan på resultatet av domstolskommitténs arbete bör, enligt utskottets
mening, motion 1997/98:L6 yrkande 16 inte föranleda någon riksdagens vidare
åtgärd. Motionsyrkandet avstyrks således.
Medling
Den rådgivning eller medling som kan erbjudas enligt den särskilda lagen
(1973:650) om medling mellan samlevande har till ändamål att utjämna
motsättningar mellan en man och en kvinna som sammanlever eller har sammanlevt.
Lagen tillkom år 1973 i samband med att medlingen vid äktenskapsskillnad blev
frivillig. Medlaren har till uppgift att på lämpligt sätt ta reda på
anledningen till motsättningarna och, i de fall en brytning är aktuell, rådgöra
med parterna om möjligheten att fortsätta samlevnaden. Medlaren får inte yppa
vad han eller hon har erfarit under medlingen. Medlarna utses av länsstyrelsen
efter hörande av kommunen, och det skall enligt lagen finnas minst två medlare
för varje kommun. Medlaren är skyldig att försöka medla på begäran av mannen
eller kvinnan, om någon av dem är bosatt i den kommun för vilken medlaren har
förordnats. Ersättning till medlaren betalas av kommunen.
I propositionen pekas på det faktum att kommunerna sedan den 1 januari 1995
är skyldiga att sörja för att familjerådgivning kan erbjudas dem som begär det.
Sådan rådgivning är i huvudsak inriktad på att sammanlevande par skall få hjälp
med sin relation, och syftet är att bistå dem så att de kan hantera sina
konflikter, problem och krissituationer. Med familjerådgivningens utbyggnad
synes, enligt regeringens mening, medlingsinstitutet ha förlorat sin betydelse.
Mot den bakgrunden föreslås i propositionen att lagen om medling mellan
samlevande skall upphävas.
Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) framhåller i motion 1997/98:L5 att man genom att
underlätta för föräldrar att hålla ihop gör de största insatserna för barnen.
Att bryta den ökande skilsmässotrenden är därför enligt motionärerna en viktig
politisk uppgift. Med förebyggande insatser och tidig hjälp när problem uppstår
kan samhället bidra till att stärka familjebanden. Naturliga forum för ett
sådant förebyggande arbete är enligt motionärerna mödravården, vårdcentraler,
kyrkor och samfund, studieförbund och folkrörelser. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om att man på olika sätt genom förebyggande åtgärder bör se
till barnets bästa (yrkande 1). I motionen yrkas vidare att riksdagen avslår
regeringens förslag att upphäva lagen om medling mellan samlevande (yrkande 7).
Utskottet är ense med motionärerna om vikten av att samhället ger stöd och
hjälp åt de par som står i begrepp att separera och som efterfrågar sådan
hjälp. För ändamålet tillhandahåller samhället familjerådgivning, som består i
samtal med syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och
familjer. Familjerådgivningen bedrivs yrkesmässigt och utgör en självständig
verksamhetsgren med, såsom tidigare redovisats, högt sekretesskydd för de
uppgifter som lämnas i samband med rådgivningen. Det kan enligt utskottet på
goda grunder antas att familjerådgivningen övertagit den roll som
medlingsinstitutet en gång i tiden spelade. Av propositionen framgår också att
medling har använts i mycket begränsad utsträckning under senare år. Eftersom
de kommunala medlarna sålunda inte längre synes fylla någon mer betydande
funktion anser utskottet, i likhet med regeringen, att lagen bör upphävas.
Utskottet tillstyrker med det anförda propositionens förslag i fråga om
upphävande av lagen om medling mellan samlevande. Motion 1997/98:L5 yrkande 7
avstyrks.
När det gäller förebyggande arbete vill utskottet också peka på den
föräldrautbildning som samhället tillhandahåller. En särskild utredare har
nyligen haft regeringens uppdrag att föreslå hur stödet till föräldrar i form
av föräldrautbildning och andra verksamheter för föräldrar med barn i
förskoleåldern och skolåldern kan utvecklas och stimuleras. Hösten 1997
överlämnade utredaren betänkandet (SOU 1997:161) Stöd i föräldraskapet.
Betänkandet innehåller utredningens överväganden och förslag angående
utformningen av föräldrautbildningen och andra verksamheter som kan fungera som
stöd för föräldrar i deras föräldraskap.
Enligt utskottets mening bör riksdagen avvakta resultatet av regeringens
överväganden med anledning av betänkandet Stöd i föräldraskapet, och något
tillkännagivande med anledning av motion 1997/98:L5 är inte behövligt. Även
yrkande 1 i motion 1997/98:L5 avstyrks.
Lagtekniska frågor
Lagrådet har påtalat vissa samordningsproblem som uppkommer genom införandet av
den nya portalparagrafen om hänsynen till barnets bästa i 6 kap. 2 a § FB.
Bestämmelsen föreslås bli införd samtidigt som bl.a. redan gällande
föreskrifter om att hänsyn skall tas till barnets bästa behålls i en rad
enskilda stadganden. Vid den av utskottet anordnade offentliga utfrågningen
framkom även kritiska synpunkter, bl.a. från Barnombudsmannen (BO), på den i
vissa avseenden bristfälliga samordningen av olika regler om hänsynstagande
till barnet.
Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) delar i motion 1997/98:L6
Lagrådets farhågor om de samordningsproblem som uppkommer då portalparagrafen
införs samtidigt som redan existerande föreskrifter om hänsynen till barnets
bästa behålls i enskilda stadganden. Sådana redan existerande kompletterande
begrepp innebär enligt motionärerna en menlig nivåreglering av grundbegreppet.
Motionärerna hemställer om ett tillkännagivande beträffande behovet av en
skyndsam språklig översyn av 6 kap. FB i syfte att åstadkomma en bättre
överensstämmelse med barnkonventionen (yrkande 1). Vissa ändringar bör
emellertid enligt motionärerna genomföras redan nu. Sålunda yrkas att riksdagen
skall besluta om ändringar dels av reglerna om umgänge i 6 kap. 15 § andra och
fjärde styckena FB (yrkande 5), dels av bestämmelserna om hämtning vid
verkställighet i 21 kap. 3 § andra och tredje styckena FB (yrkande 17), så att
lagtexten bättre anpassas till barnkonventionens grundprincip om hänsynen till
barnets bästa.
I propositionen anges att Justitiedepartementet har för avsikt att göra en
språklig och redaktionell översyn av 6 kap. FB. För det fall det skulle visa
sig att en liknande översyn är påkallad såvitt avser 21 kap. FB, förutsätter
utskottet att även en sådan kommer till stånd. I avvaktan på resultatet av den
översyn som har förutskickats i propositionen, bör några sådana ändringar som
föreslås i motion 1997/98:L6 inte komma i fråga. Inte heller är det, enligt
utskottets mening, behövligt med något sådant tillkännagivande som begärts i
motionen.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen bifaller propositionen i nu
behandlade delar (6 kap. 15 § och 21 kap. 3 § FB) och avslår motion 1997/98:L6
yrkandena 1, 5 och 17.
Under beredningen av proposition 1997/98:7 har utskottet uppmärksammat att en
redigering bör ske även i 14 kap. 5 § FB. Riksdagen beslutade våren 1997 om
ändringar i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag, varvid bl.a. lagens
rubrik ändrades till lagen om finansieringsverksamhet (prop. 1996/97:114, bet.
FiU26, rskr. 214). Samtidigt beslutades om följdändringar i bl.a. 13 kap. 5 §
FB (SFS 1997:458). Ändringarna trädde i kraft den 1 juli 1997. Någon
motsvarande följdändring vidtogs inte i 14 kap. 5 § FB, varför nämnda paragraf
nu bör ändras i enlighet med det av utskottet i bilaga 3 framlagda förslaget.
En annan åtgärd som bör vidtas gäller de i proposition 1997/98:134 föreslagna
ändringarna i FB (lagförslag 6), som är följdändringar föranledda av den
ändrade regionindelning för skatteförvaltningen som riksdagen redan tagit
ställning till med anledning av ett förslag i budgetpropositionen för år 1998.
Ändringarna avser bl.a. 6 kap. 17 b § FB, vilken paragraf antas i förevarande
ärende.
Ikraftträdande
De föreslagna lagändringarna var avsedda att träda i kraft den 1 april 1998.
Den upphävda lagen om medling mellan samlevande skulle enligt förslaget dock
tillämpas i fråga om medling som påbörjats före utgången av mars 1998. Några
särskilda övergångsbestämmelser i övrigt föreslås inte, utan de nya
bestämmelserna skall enligt förslaget tillämpas fullt ut fr.o.m.
ikraftträdandet.
I flera motioner yrkas att ikraftträdandet senareläggs för att erforderlig
tid skall ges mellan riksdagsbeslut och ikraftträdande. Anita Persson m.fl. (s)
hemställer i motion 1997/98:L4 att riksdagen beslutar att lagändringarna skall
träda i kraft den 1 juli 1998 (yrkande 1). Lagen om medling mellan samlevande,
som föreslås upphävd, skall enligt motionärerna dock tillämpas i fråga om
medling som påbörjats före utgången av juni 1998 (yrkande 2).
Även Rolf Dahlberg m.fl. (m) anser i motion 1997/98:L8 att ikraftträdandet av
de föreslagna ändringarna i FB bör flyttas fram till den 1 juli 1998 (yrkande
4).
Tanja Linderborg m.fl. (v) anför i motion 1997/98:L9 att den 1 september 1998
är en lämpligare tidpunkt för ikraftträdandet (yrkande 10).
Utskottet kan för sin del konstatera att riksdagsbehandlingen av
propositionen inte kunnat avslutas före den tidpunkt för ikraftträdande som
regeringen föreslagit. Med hänsyn till att det är angeläget att den nya
lagstiftningen träder i kraft snarast möjligt, men också till att erforderlig
tid behövs för jämförelsevis omfattande informations- och utbildningsinsatser
och andra förberedelser, förordar utskottet att ikraftträdandetidpunkten
bestäms till den 1 oktober 1998. När det gäller lagen om medling mellan
samlevande bör lagen upphöra att gälla vid utgången av september 1998 och
alltjämt tillämpas i fråga om medling som har inletts före utgången av
september 1998. Motionerna 1997/98:L4 yrkandena 1 och 2, 1997/98:L8 yrkande 4
samt yrkande 10 i motion 1997/98:L9 bör inte föranleda någon ytterligare
åtgärd.
Övriga frågor
Inom Europarådet har utarbetats en konvention rörande barns rättigheter.
Europeiska konventionen om utövandet av barns rättigheter, som öppnades för
undertecknande i januari 1996, är avsedd att vara ett komplement till FN:s
barnkonvention och skall hjälpa länderna att implementera barnkonventionen på
ett riktigt sätt. Syftet med Europarådskonventionen är att förbättra barnets
ställning i familjerättsprocesser.
I motion 1997/98:So801 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs ett
tillkännagivande om att Sverige skall ratificera Europarådets konvention om
utövandet av barns rättigheter (yrkande 1).
Sverige har numera undertecknat Europarådskonventionen. Enligt uppgift kan
vissa lagstiftningsåtgärder vara påkallade innan konventionen kan ratificeras.
En departementspromemoria för införlivande av konventionen med svensk rätt
övervägs för närvarande inom Regeringskansliet.
Mot bakgrund av de åtgärder på området som för närvarande förbereds inom
Regeringskansliet saknas, enligt utskottets mening, skäl för riksdagen att
vidta någon åtgärd med anledning av yrkande 1 i motion 1997/98:So801.
Motionsyrkandet avstyrks.
Motion 1997/98:L6 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) innehåller
också en begäran om ett tillkännagivande om ensamstående fäders situation.
Många frånskilda män med barn berövas sin föräldraroll samtidigt som de
förlorar anknytningen till familj, släkt och vänner. Många män klarar detta
dåligt, vilket inte sällan leder till att de råkar in i missbruk med ohälsa och
kriminalitet som följd. Kunskapen om männens svåra och utsatta situation är
enligt motionärerna för närvarande otillräcklig. Problemen och orsakerna
härtill måste klarläggas, liksom de samhällsekonomiska konsekvenserna. Därefter
bör enligt motionärerna lämpliga åtgärder vidtas för att förbättra männens
situation (yrkande 18).
Utskottet har förståelse för de synpunkter som förts fram i motionen. Det är
sålunda väl belagt att män som separerat är exponerade för risk att drabbas av
problem av olika slag och att ohälsotalet för dessa män är högre än hos flera
andra grupper i samhället. Olika insatser för dessa män, såsom krisbearbetning
m.m., kan därför vara värdefulla såväl ur ett mänskligt som ett
samhällsekonomiskt perspektiv. Utskottet vill också påminna om att en
arbetsgrupp om papporna, barnen och arbetslivet (Pappagruppen) haft regeringens
uppdrag att överväga olika frågeställningar rörande fädernas situation och att
Folkhälsoinstitutet följer frågan om de frånskilda fädernas förhållanden,
varvid bl.a. institutet anordnat konferenser i ämnet.
Utskottet förutsätter att Folkhälsoinstitutet följer frågan även
fortsättningsvis och, för det fall åtgärder skulle visa sig behövliga,
initierar sådana. Härmed avstyrker utskottet motion 1997/98:L6 yrkande 18.
Vissa frågor som rör forskning och statistik om barn och familj tas upp i
motion 1997/98:L11 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp). Motionärerna påpekar att den
existerande skilsmässostatistiken inte säger hela sanningen om separationer i
parförhållanden, eftersom endast äktenskapsskillnader registreras. Inte heller
visar statistiken hur många barn som berörs av en separation. Mot denna
bakgrund efterlyser motionärerna en förbättrad statistik när det gäller barn
och separationer (yrkande 4). Vidare framhålls i motionen att kunskap saknas om
förhållandena för de barn vars ena eller båda föräldrar är intagna i fängelse.
Även i dessa hänseenden bör statistik tas fram (yrkande 5). Slutligen anser
motionärerna att regeringen bör initiera forskning om de faktorer som
omöjliggör frivilliga överenskommelser i fråga om vårdnad, boende och umgänge
(yrkande 6). I motionen begärs tillkännagivanden i enlighet med vad som sålunda
anförts.
I sammanhanget kan nämnas att Barnkommittén i sitt betänkande (SOU 1997:116)
Barnets bästa i främsta rummet pekat på att Sveriges ratificering av
barnkonventionen innebär ett åtagande för staten att följa upp hur barn har det
och hur de påverkas av offentliga beslut inte bara på statlig nivå utan också
på regional och lokal nivå. I regeringens skrivelse med redovisning av arbetet
med de allmänna barnfrågorna (skr. 1997/98:79) anförs mot den bakgrunden att
kunskaperna om barn behöver förstärkas ytterligare. Detta innebär enligt
regeringen att vi behöver bygga upp en bra basstatistik, att vi behöver mer
kunskap om särskilda frågor av vikt för barn och att vi behöver öka våra
kunskaper om situationen för barn och ungdomar i olika delar av landet. Av
skrivelsen framgår vidare att regeringen har gett Statistiska centralbyrån i
uppdrag att utarbeta ett förslag till basstatistik om barn och deras familjer.
Arbetet skall framför allt inriktas på att kunna beskriva barns
familjeförhållanden.
När det gäller barn med föräldrar i fängelse har Barnkommittén pekat på att
även dessa barn har rätt till en regelbunden och personlig kontakt med sina
föräldrar. Problemen för dessa barn har också uppmärksammats alltmer av
Kriminalvårdsstyrelsen, och viss verksamhet pågår i syfte att underlätta för
barn och föräldrar att ha kontakt med varandra under anstaltstiden. Utskottet
kan vidare upplysa att Justitiedepartementet i augusti 1997 uppdragit åt
Kriminalvårdsstyrelsen och Socialstyrelsen att gemensamt göra en översyn av
förhållandena för barn vars föräldrar är intagna i häkte eller
kriminalvårdsanstalt. Förslag till åtgärder och författningsändringar skall
därvid lämnas, och uppdraget skall redovisas senast den 1 december 1998.
Vad härefter gäller motionsyrkandet om ytterligare forskning erinrar
lagutskottet om att socialutskottet vid behandlingen av regeringens proposition
1996/97:5 Forskning och samhälle även behandlat och avstyrkt en motion om barn
och familj. Socialutskottet framhöll därvid i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1996/97:SoU6 att svensk forskning om barn och familj har stor bredd
och är spridd över ett stort antal forskningsdiscipliner och institutioner.
Variationer i probleminriktning är därmed ganska omfattande. Socialutskottet
delade regeringens inställning, som den kommit till uttryck i
forskningspropositionen, att det är viktigt med en kontinuerlig och bred
forskning om barns villkor och att det är särskilt angeläget att öka kunskapen
om utsatta barns förhållanden. I betänkandet konstaterades att regeringen redan
i flera olika sammanhang hade uppmärksammats på behovet av forskning på detta
område.
I sammanhanget bör också nämnas att det vid den offentliga utfrågningen
upplysts att såväl Socialstyrelsen som Allmänna barnhuset bedriver
undersökningar som tar sikte på de mest problematiska vårdnadstvisterna. Mot
bakgrund av vad som sålunda redovisats anser utskottet att någon riksdagens
åtgärd inte är påkallad med anledning av motion 1997/98:L11 yrkandena 4-6, och
utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandena.
Utöver vad utskottet anfört i det föregående föranleder propositionerna och
motionerna inte några uttalanden från utskottets sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen avslår motion 1997/98:L9 yrkande 1,
res. 1 (v)
2. beträffande vikten av samarbetssamtal
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L11 yrkandena 2 och 10 samt
1997/98:So629 yrkande 12,
res. 2 (mp)
3. beträffande särskilda familjenämnder
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:A707 yrkande 5 och 1997/98:L5 yrkande
6,
4. beträffande samtalsledarna
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:A806 yrkande 11, 1997/98: L6 yrkande
12, 1997/98:L11 yrkandena 9 och 11 samt 1997/98:A804 yrkande 17,
5. beträffande obligatoriska samarbetssamtal m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:L5 yrkande 5, 1997/98:L7 yrkande
1, 1997/98:L9 yrkande 2, 1997/98:L11 yrkande 8 och 1997/98:So801 yrkande 9
antar 6 kap. 18 § i regeringens förslag till lag om ändring i
föräldrabalken,
res. 3 (c, mp)
res. 4 (v)
6. beträffande sekretess vid samarbetssamtal
att riksdagen avslår motion 1997/98:L10 yrkande 5,
7. beträffande samarbetssamtal och familjerådgivning
att riksdagen avslår motion 1997/98:L11 yrkandena 18 och 19,
res. 5 (mp)
8. beträffande utvärdering av samarbetssamtal
att riksdagen avslår motion 1997/98:L10 yrkande 4,
9. beträffande gemensam vårdnad mot en förälders vilja
att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:L5 yrkande 2, 1997/98:L8 yrkande
2, 1997/98:L9 yrkande 5 samt 1997/98:L10 yrkandena 1 och 2 antar 6 kap. 5
§ i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
res. 6 (m)
res. 7 (v)
10. beträffande utformningen av 6 kap. 2 a § föräldrabalken
att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:L9 yrkande 3 samt 1997/98:L11
yrkandena 12 och 13 antar 6 kap. 2 a § i regeringens förslag till lag om
ändring i föräldrabalken,
res. 8 (v)
res. 9 (mp)
11. beträffande vikten av gemensam vårdnad
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L407, 1996/97:So636 yrkande 1,
1996/97:So658 yrkande 6 i motsvarande del, 1996/97:A819 yrkande 2,
1997/98:L11 yrkande 1, 1997/98:So629 yrkande 14, 1997/98:A805 yrkande 2
och 1997/98:A806 yrkande 19 i motsvarande del,
12. beträffande utvärdering av gemensam vårdnad
att riksdagen avslår motion 1997/98:L11 yrkande 14,
res. 10 (mp)
13. beträffande vårdnadstvister m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L420, 1996/97:A806 yrkande 10,
1997/98:L415, 1997/98:A804 yrkande 16 och 1997/98:A808 yrkande 3,
14. beträffande gemensam vårdnad som enda alternativ
att riksdagen avslår motion 1996/97:L418 yrkande 1,
15. beträffande gemensam vårdnad för ogifta föräldrar
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L6 yrkande 4, 1997/98:L7 yrkande 2,
1997/98:L9 yrkande 4, 1997/98:L11 yrkandena 3, 15 och 16, 1997/98:L407
samt 1997/98:So801 yrkande 8,
res. 11 (c, fp, mp)
res. 12 (v)
16. beträffande mor- och farföräldrar som vårdnadshavare
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L408 och 1996/97:L412,
17. beträffande styvförälder som vårdnadshavare
att riksdagen avslår motion 1997/98:L421,
res. 13 (v)
18. beträffande vårdnaden om barn i familjehem
att riksdagen avslår motion 1997/98:So613 yrkande 6,
res. 14 (mp)
19. beträffande adoption av barn i familjehem
att riksdagen avslår motion 1997/98:So613 yrkande 7,
res. 15 (mp)
20. beträffande utövande av vårdnaden
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L6 yrkande 3 och 1997/98:L9 yrkande 6,
res. 16 (fp, v)
21. beträffande barnets boende och samarbetssamtalen
att riksdagen avslår motion 1997/98:L7 yrkande 3,
res. 17 (c)
22. beträffande beslut om barnets boende
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L6 yrkande 2 antar 6 kap. 14 a § i
regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
res. 18 (c, fp)
23. beträffande barnets boende vid umgängessabotage
att riksdagen avslår motion 1996/97:L418 yrkande 2,
24. beträffande barnets folkbokföring
att riksdagen avslår motion 1997/98:L7 yrkande 4,
res. 19 (c)
25. beträffande umgänge med barn
att riksdagen avslår motion 1997/98:L5 yrkande 3,
26. beträffande risker i samband med umgänge
att riksdagen avslår motion 1997/98:L420,
27. beträffande olovligt bortförande av barn
att riksdagen avslår motion 1997/98:So674 yrkande 6,
res. 20 (fp, mp)
28. beträffande umgängessabotage
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L6 yrkande 10 och 1997/98: L413,
res. 21 (fp)
29. beträffande samarbetssamtal inför en förälders flyttning
att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf264 yrkande 6,
30. beträffande talerätt om umgänge
att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:L402, 1996/97:L405, 1997/98:L6
yrkande 9 och 1997/98:L7 yrkande 7 antar 6 kap. 15 a § i regeringens
förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
res. 22 (c, fp, mp)
31. beträffande annan kontakt än umgänge
att riksdagen avslår motion 1997/98:L6 yrkande 6,
res. 23 (fp)
32. beträffande kontaktperson
att riksdagen avslår motion 1997/98:L6 yrkande 11,
res. 24 (fp, v)
33. beträffande upplysningar om barnet
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L5 yrkande 4 och 1997/98:L8 yrkande 3,
res. 25 (m, mp)
34. beträffande umgängesavdrag
att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:L9 yrkande 7 och 1997/98:Sf264
yrkande 4 antar
dels 7 kap. 4 § i regeringens förslag till lag om ändring i
föräldrabalken,
dels 23 § i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1996:1030) om
underhållsstöd,
res. 26 (v)
35. beträffande fördelning av resekostnader
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L6 yrkande 7 antar 6 kap. 15 b och
17 §§ i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
res. 27 (fp)
36. beträffande stöd till umgängesresor
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L9 yrkande 8, 1997/98:L11 yrkande 17
och 1997/98:Sf264 yrkande 5,
res. 28 (v, mp)
37. beträffande samförståndsavtal
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:L6 yrkande 8 samt 1997/98:L7
yrkandena 5 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
38. beträffande socialnämndens godkännande
att riksdagen avslår motion 1997/98:L8 yrkande 1,
res. 29 (m)
39. beträffande delegation
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L6 yrkande 13 antar 48 § i
regeringens förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
res. 30 (fp)
40. beträffande utbildningsinsatser
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L10 yrkande 3 och 1997/98: L11 yrkande
7,
res. 31 (mp)
41. beträffande familjedomstolar
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So658 yrkande 6 och 1997/98:A806
yrkande 19 båda i motsvarande delar,
42. beträffande behörighetskrav för domare
att riksdagen avslår motion 1997/98:L6 yrkande 15,
res. 32 (fp)
43. beträffande interimistiska beslut
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L6 yrkande 14 antar 6 kap. 20 § i
regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
res. 33 (fp)
44. beträffande barnets bästa i samband med verkställighet
att riksdagen avslår motion 1997/98:L10 yrkande 6,
45. beträffande verkställighet av avtal, m.m.
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L9 yrkande 9 antar 21 kap. 1 och 6
§§ i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
res. 34 (v)
46. beträffande barns rätt att komma till tals
att riksdagen avslår motion 1997/98:L11 yrkande 20,
res. 35 (mp)
47. beträffande processuella frågor rörande verkställighet
att riksdagen avslår motion 1997/98:L6 yrkande 16,
res. 36 (fp)
48. beträffande lagen om medling mellan samlevande
att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:L4 yrkande 1 i motsvarande del
och yrkande 2, 1997/98:L5 yrkande 7 samt 1997/98:L9 yrkande 10 i
motsvarande del antar regeringens förslag till lag om upphävande av lagen
(1973:650) om medling mellan samlevande med den ändringen att lagen skall
upphöra att gälla vid utgången av september 1998 och alltjämt tillämpas i
fråga om medling som har inletts före utgången av september 1998,
49. beträffande förebyggande insatser
att riksdagen avslår motion 1997/98:L5 yrkande 1,
50. beträffande samordning av regler om barnets bästa
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L6 yrkandena 1, 5 och 17 antar 6
kap. 15 § och 21 kap. 3 § i regeringens förslag till lag om ändring i
föräldrabalken,
res. 37 (fp)
51. beträffande föräldrabalken i övrigt
att riksdagen
dels beslutar att 14 kap. 5 § föräldrabalken skall erhålla ändrad lydelse
i enlighet med Utskottets förslag i bilaga 3,
dels beslutar om sådan ändring av ingressen till regeringens förslag till
lag om ändring i föräldrabalken som föranleds härav,
dels med avslag på motionerna 1997/98:L4 yrkande 1 i motsvarande del,
1997/98:L8 yrkande 4 och 1997/98:L9 yrkande 10 i motsvarande del antar i
proposition 1997/98:7 framlagt förslag till lag om ändring i
föräldrabalken, i den mån lagförslaget inte omfattas av vad utskottet
hemställt ovan, med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet
bestäms till den 1 oktober 1998,
dels antar i proposition 1997/98:134 framlagt förslag till lag om ändring
i föräldrabalken.
52. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:L4 yrkande 1 och 1997/98:L9
yrkande 10 i motsvarande delar antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i äktenskapsbalken,
dels lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap, dels lag
om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), i den mån lagförslaget inte
omfattas av vad utskottet hemställt ovan,
dels lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd, i den mån
lagförslaget inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,
med den ändringen att tidpunkten för lagarnas ikraftträdande bestäms till
den 1 oktober 1998,
53. beträffande Europarådskonventionen
att riksdagen avslår motion 1997/98:So801 yrkande 1,
54. beträffande ensamstående fäder
att riksdagen avslår motion 1997/98:L6 yrkande 18,
res. 38 (fp)
55. beträffande forskning och statistik
att riksdagen avslår motion 1997/98:L11 yrkandena 4-6.
res. 39 (mp)
Stockholm den 21 april 1998
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rolf Dahlberg (m), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s),
Eva Arvidsson (s), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman
(s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin
Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin Heinemann (fp).
Reservationer
1. Avslag på propositionen (mom. 1)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Utskottet
vill? och slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:
I flertalet fall där föräldrarna inte sammanbor är en gemensamt utövad
vårdnad en bra lösning för barnet. I alla frågor som rör vårdnad och umgänge
med barn måste, enligt utskottets mening, barnets bästa sättas i centrum.
Barnets rätt till både sin mamma och sin pappa och till en trygg och omvårdande
uppväxt skall därvid vara i fokus.
Utgångspunkten måste således vara barnens rätt till sina föräldrar och inte
föräldrarnas rätt till barnen. Detta understryks också i FN:s barnkonvention.
Den betonar såväl barnets rätt till båda sina föräldrar som dess rätt att
skyddas från föräldrar som utsätter barnet för vanvård eller övergrepp.
De förslag som regeringen nu lägger fram beaktar enligt utskottet inte
tillräckligt denna sistnämnda rätt till skydd mot misshandel och andra
övergrepp och strider därför mot principen om barnets bästa. I stället innebär
de konkreta förslagen huvudsakligen enbart en förstärkning av föräldrarnas
rätt. Den föreslagna lagstiftningen riskerar att undergräva de ansträngningar
som i andra sammanhang görs för att skydda kvinnor och barn mot våld och andra
övergrepp.
Utskottet konstaterar vidare att propositionen inte beaktar den
internationella forskning som finns på området och att den saknar ett uttalat
könsperspektiv. Utskottet anser att barns bästa inte handlar om rättvisa mellan
könen, men genom propositionens könsneutrala skrivningar döljs barnens verkliga
problem.
Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att riksdagen, med bifall till
motion 1997/98:L9 yrkande 1, bör avslå samtliga de i propositionen framlagda
lagförslagen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L9 yrkande 1 avslår proposition
1997/98:7.
2. Vikten av samarbetssamtal (mom. 2)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Enligt
utskottet? och slutar med ?Motionerna avstyrks? bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av de positiva erfarenheterna av samarbetssamtalen är det enligt
utskottet av största vikt att samhället satsar mer resurser på förebyggande
arbete för att minska antalet vårdnadstvister i domstol. Samarbetssamtal måste
enligt utskottet kunna erbjudas vid alla separationer där barn är inblandade.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L11
yrkandena 2 och 10, som sin mening ge regeringen till känna.
Något tillkännagivande med anledning av motion 1997/98:So629 yrkande 12
synes inte erforderligt.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande vikten av samarbetssamtal
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L11 yrkandena 2 och 10 och med
avslag på motion 1997/98:So629 yrkande 12 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
3. Obligatoriska samarbetssamtal m.m. (mom. 5)
Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ?Utskottet är?
och på s. 22 slutar med ?2 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det således mycket värdefullt om samarbetssamtal
kan komma till stånd i ett tidigt skede och innan ett eventuellt
domstolsförfarande inleds. När samtalen äger rum på ett tidigt stadium har det
visat sig att prognosen är mycket god för att föräldrarna skall kunna enas och
en rättslig tvist undvikas. Propositionens förslag om att öka
samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet är i och för sig bra, men de är
inte tillräckliga. I sammanhanget bör erinras om att även när föräldrarna är
ense kan de ha träffat överenskommelser som inte är förenliga med barnets
bästa.
Frågan om samarbetssamtalen bör göras obligatoriska måste enligt utskottet
mot denna bakgrund övervägas ytterligare. En sådan ordning skulle kunna
innebära att samarbetssamtal, med undantag för de fall där det anses olämpligt,
måste ha förekommit innan en talan om ensam vårdnad får väckas. Om samtalen
görs obligatoriska skulle med stor sannolikhet många domstolstvister kunna
undvikas. Ur barnets perspektiv måste det också vara en fördel om en
domstolsprocess kan undvikas. Utskottet anser att regeringen därför bör
återkomma med förslag till lagstiftning om obligatoriska samarbetssamtal.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna 1997/98:L7
yrkande 1, 1997/98:L11 yrkande 8 och 1997/98:So801 yrkande 9 samt med anledning
av motion 1997/98:L5 yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna.
Av det anförda följer att utskottet, med avstyrkande av motion 1997/98:L9
yrkande 2, tillstyrker propositionens förslag i nu behandlad del (6 kap. 18 §
FB).
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande obligatoriska samarbetssamtal m.m.
att riksdagen
dels med bifall till motionerna 1997/98:L7 yrkande 1, 1997/98:L11 yrkande
8 och 1997/98:So801 yrkande 9 och med anledning av motion 1997/98:L5
yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels med avslag på motion 1997/98:L9 yrkande 2 antar 6 kap. 18 § i
regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken.
4. Obligatoriska samarbetssamtal m.m. (mom. 5)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ?Samman-
fattningsvis delar? och på s. 22 slutar med ?2 avstyrks? bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets mening kan det på goda grunder antas att samarbetssamtalen
i många fall leder till lösningar som är bra för barnen. I andra fall kan
emellertid samarbetssamtalen vara till direkt skada för barnen. Detta gäller
särskilt barn i familjer där mannen misshandlat kvinnan, barnen eller på andra
sätt gjort sig skyldig till övergrepp mot dem. I dessa fall kan
samarbetssamtalen leda till ökade svårigheter för kvinnan att skydda sig själv
och barnen. En sådan ordning kan, enligt utskottets mening, aldrig vara
förenlig med principen om barnets bästa. Obligatoriska samarbetssamtal bör
sålunda med hänsyn till vad utskottet nu anfört aldrig komma i fråga.
Utskottet anser mot den nu angivna bakgrunden att samarbetssamtalen i stället
som regel bör förutsätta samtycke från föräldrarnas sida. Om exempelvis en
förälder har dömts för vålds- eller sexualbrott och den andra föräldern
motsätter sig samarbetssamtal bör detta, enligt utskottets mening, utgöra ett
lagstadgat hinder för domstolen att förordna om sådana samtal. Även i andra
fall bör domstolen i varje särskilt ärende göra en riskbedömning och därvid
särskilt beakta faran för att barnet eller den som motsätter sig samtal utsätts
för brott eller andra trakasserier.
Enligt utskottets mening bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L9
yrkande 2, utforma bestämmelsen om samarbetssamtal i 6 kap. 18 § FB i enlighet
med vad utskottet nu förordat.
Av vad utskottet anfört följer att riksdagen bör avslå motionerna 1997/98:L5
yrkande 5, 1997/98:L7 yrkande 1, 1997/98:L11 yrkande 8 och 1997/98:So801
yrkande 9.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande obligatoriska samarbetssamtal m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L9 yrkande 2 och med avslag på
motionerna 1997/98:L5 yrkande 5, 1997/98:L7 yrkande 1, 1997/98:L11 yrkande
8 och 1997/98:So801 yrkande 9 antar 6 kap. 18 § i regeringens förslag
till lag om ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen
erhåller i bilaga 4 som Reservantens förslag betecknade lydelse.
5. Samarbetssamtal och familjerådgivning (mom. 7)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Utskottet
anser? och slutar med ?avstyrks således? bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med motionärerna om vikten av att förtroendet för
familjerådgivningen kan upprätthållas. Detta förutsätter, som motionärerna
påpekar, en fortsatt hög kompetens hos familjerådgivarna och att
familjerådgivarnas roller inte sammanblandas med övriga funktioner inom
socialtjänsten. De uttalanden som tidigare gjorts i lagstiftningssammanhang
beträffande familjerådgivningens integritet har, enligt utskottets mening,
alltjämt giltighet.
Vad som nu anförs i propositionen beträffande samarbetssamtalen får, enligt
utskottets mening, självfallet inte innebära att betydelsen av
familjerådgivningen som en självständig verksamhetsgren tunnas ut. En
förutsättning för att familjerådgivningen skall fylla sin funktion är nämligen
att människor kan känna sig trygga med att de ofta känsliga uppgifter som
lämnas inte sprids vidare. Det är därför enligt utskottet angeläget att den
stränga sekretess som är förenad med familjerådgivningen värnas och att den
osäkerhet som råder i fråga om vilken sekretess som skall tillämpas beträffande
samarbetssamtalen inte får återverkningar på familjerådgivningsverksamheten.
Regeringen bör noga följa denna fråga och, om så behövs, vidta åtgärder för att
trygga en väl fungerande familjerådgivning med högt sekretesskydd.
Vad utskottet sålunda anfört beträffande familjerådgivningens förhållande
till samarbetssamtalen bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L11
yrkandena 18 och 19, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande samarbetssamtal och familjerådgivning
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L11 yrkandena 18 och 19 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Gemensam vårdnad mot en förälders vilja (mom. 9)
Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Lagutskottet
är? och på s. 31 slutar med ?och 2? bort ha följande lydelse:
Gemensam vårdnad är, enligt utskottets mening, ett viktigt inslag i
utvecklingen mot en starkare markering av barnets intresse och barnets bästa
och syftar till att främja goda förhållanden mellan barnet och båda
föräldrarna. Gemensam vårdnad är i de allra flesta fall att föredra framför
ensam vårdnad för ena föräldern. Det finns emellertid situationer då konflikten
mellan föräldrarna är så svår och djup att de omöjligen kan samarbeta i frågor
som rör barnet. När misshälligheterna utvecklats så långt är det ofta bäst för
barnet att en av föräldrarna är ensam vårdnadshavare. Ur barnets perspektiv är
det då viktigare att ha en bra kontakt med både sin mor och far och att slippa
konflikter mellan föräldrarna än att föräldrarna har gemensam vårdnad.
Mot denna bakgrund anser utskottet det inte lämpligt att domstolen skall
kunna tvinga fram gemensam vårdnad när föräldrarna är djupt oense och en av
föräldrarna uttryckligen förklarat sig inte vilja komma i fråga som
vårdnadshavare. Ett beslut om gemensam vårdnad som strider mot föräldrarnas
vilja kan inte sägas vara förenligt med principen om barnets bästa. Om gemensam
vårdnad beslutas mot en förälders vilja kan befaras att konflikterna mellan
föräldrarna fördjupas, vilket givetvis inte är bra för barnet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet att riksdagen, med bifall
till motion 1997/98:L8 yrkande 2 samt med anledning av motionerna 1997/98:L5
yrkande 2, 1997/98:L9 yrkande 5 och 1997/98:L10 yrkandena 1 och 2, bör avslå
förslaget i propositionen om att domstolen mot en förälders vilja skall kunna
vägra att upplösa den gemensamma vårdnaden eller förordna om sådan vårdnad (6
kap. 5 § FB).
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande gemensam vårdnad mot en förälders vilja
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L8 yrkande 2 samt med anledning av
motionerna 1997/98:L5 yrkande 2, 1997/98:L9 yrkande 5 och 1997/98:L10
yrkandena 1 och 2 antar 6 kap. 5 § i regeringens förslag till lag om
ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen erhåller i
bilaga 4 som Reservanternas förslag betecknade lydelse.
7. Gemensam vårdnad mot en förälders vilja (mom. 9)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?När det? och
på s. 31 slutar med ?och 2? bort ha följande lydelse:
Det är sålunda enligt utskottets mening inte klarlagt att möjligheten att
besluta om gemensam vårdnad i större utsträckning än för närvarande skulle vara
det bästa för barnet. I sådana fall då övergrepp har förekommit inom familjen
bör gemensam vårdnad, enligt utskottets mening, vara utesluten. Gemensam
vårdnad skulle i exempelvis ett sådant fall försvåra för utsatta kvinnor att
skydda sig själva och sina barn.
I stället måste, enligt utskottets uppfattning, det bästa för barnet vara att
föräldrarna så fritt som möjligt får välja vårdnadsform. Om inte enighet om
gemensam vårdnad uppnås, torde i de flesta fall ensam vårdnad vara det bästa
alternativet för barnet.
I mål om äktenskapsskillnad får rätten i dag utan yrkande anförtro vårdnaden
om barnet åt en av föräldrarna, om gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med
barnets bästa. Utskottet anser att domstolen i sådana mål bör ha möjlighet att
utan yrkande anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna redan när detta är bäst
för barnet.
Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att riksdagen, med bifall till
motion 1997/98:L9 yrkande 5 samt med anledning av motionerna 1997/98:L5 yrkande
2, 1997/98:L8 yrkande 2 och 1997/98:L10 yrkandena 1 och 2, bör avslå förslaget
i propositionen om att domstolen mot en förälders vilja skall kunna vägra att
upplösa den gemensamma vårdnaden eller förordna om sådan vårdnad (6 kap. 5 §
FB).
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande gemensam vårdnad mot en förälders vilja
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L9 yrkande 5 samt med anledning av
motionerna 1997/98:L5 yrkande 2, 1997/98:L8 yrkande 2 och 1997/98:L10
yrkandena 1 och 2 antar 6 kap. 5 § i regeringens förslag till lag om
ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen erhåller i
bilaga 4 som Reservantens förslag betecknade lydelse.
8. Utformningen av 6 kap. 2 a § föräldrabalken (mom. 10)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ?När det? och
slutar med ?yrkande 12? bort ha följande lydelse:
Utskottet är positivt till att det införs en uttrycklig bestämmelse i 6 kap.
2 a § FB om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande av
alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. För att ytterligare betona
barnets behov av skydd mot fysisk och psykisk misshandel eller sexuellt
utnyttjande anser utskottet i likhet med vad som anförts i motionerna
1997/98:L9 och 1997/98:L11 att det av regeringen föreslagna lagrummet bör
förtydligas i detta avseende. Paragrafen bör enligt utskottet lämpligen
utformas på det sätt som föreslagits i motion 1997/98:L9.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande utformningen av 6 kap. 2 a § föräldrabalken
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L9 yrkande 3 samt med anledning av
motion 1997/98:L11 yrkandena 12 och 13 antar 6 kap. 2 a § i regeringens
förslag till lag om ändring i föräldrabalken med den ändringen att
paragrafen erhåller i bilaga 4 som Reservantens förslag betecknade
lydelse.
9. Utformningen av 6 kap. 2 a § föräldrabalken (mom. 10)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ?När det? och
slutar med ?yrkande 12? bort ha följande lydelse:
Utskottet är positivt till att det införs en uttrycklig bestämmelse om att
barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor som rör
vårdnad, boende och umgänge. När domstolen nu ges möjlighet att döma till
gemensam vårdnad mot en förälders vilja måste rätten, som utskottet tidigare
anfört, mer noggrant än i dag utreda varför ena parten motsätter sig sådan
vårdnad och särskilt beakta de risker för barnet som en sådan vårdnadsform kan
innebära. Särskilt bör enligt utskottet beaktas risken för barnets psykiska
utveckling i de fall då misshandel eller andra övergrepp har förekommit.
För att ytterligare betona att domstolen skall göra en individuell bedömning
i varje särskilt fall anser utskottet, i likhet med vad som anförts i
motionerna 1997/98:L9 och 1997/98:L11, att den av regeringen föreslagna 2 a § i
6 kap. FB bör förtydligas. Paragrafen bör enligt utskottet lämpligen utformas
på det sätt som föreslagits i motion 1997/98:L11.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande utformningen av 6 kap. 2 a § föräldrabalken
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L11 yrkande 12 samt med anledning
av motionerna 1997/98:L9 yrkande 3 och 1997/98:L11 yrkande 13 antar 6
kap. 2 a § i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken med
den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 4 som Reservantens förslag
betecknade lydelse.
10. Utvärdering av gemensam vårdnad (mom. 12)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ?Enligt vad?
och slutar med ?inte behövligt? bort ha följande lydelse:
Av propositionen framgår att regeringen kommer att utvärdera den nu
föreslagna reformen när den varit i kraft en tid. I likhet med vad som anförts
i motion 1997/98:L11 anser utskottet att en utvärdering av hur domstolarna
tillämpat den nya bestämmelsen om gemensam vårdnad mot en förälders vilja är
särskilt angelägen, och regeringen bör inom två år återkomma till riksdagen med
en redogörelse härför.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L11
yrkande 14, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande utvärdering av gemensam vårdnad
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L11 yrkande 14 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
11. Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar (mom. 15)
Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Kerstin
Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ?I likhet? och
slutar med ?vidare åtgärd? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör ett delat föräldraansvar även för ogifta
föräldrar vara den lösning som bäst överensstämmer med principen om barnets
bästa. Lagstiftningen bör därför bygga på gemensam vårdnad även i dessa fall.
Utskottet anser mot denna bakgrund att en utredning snarast bör komma till
stånd för att se över möjligheterna till en ändrad lagstiftning. Utredningens
uppdrag bör formuleras så att gemensam vårdnad blir en given utgångspunkt när
föräldrarna sammanbor och som regel inträder redan från det att faderskapet har
fastställts. Regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag i enlighet
härmed.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna 1997/98:L6
yrkande 4, 1997/98:L7 yrkande 2, 1997/98:L11 yrkandena 3, 15 och 16 och
1997/98:L407, med anledning av motion 1997/98:So801 yrkande 8 samt med avslag
på motion 1997/98:L9 yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande gemensam vårdnad för ogifta föräldrar
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L6 yrkande 4, 1997/98:L7
yrkande 2, 1997/98:L11 yrkandena 3, 15 och 16 och 1997/98:L407, med
anledning av motion 1997/98:So801 yrkande 8 samt med avslag på motion
1997/98:L9 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
12. Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar (mom. 15)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ?I likhet? och
slutar med ?vidare åtgärd? bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för sin del instämma i vad som anförts i motion 1997/98:L9 när
det gäller frågan om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar. En sådan
ordning skulle kunna medföra att mödrar i ett inte oansenligt antal fall vägrar
att medverka till att faderskapet blir fastställt. Vidare skulle det med all
sannolikhet medföra att antalet vårdnadstvister ökar. Någon sådan ändring av
vårdnadsreglerna för ogifta föräldrar som regeringen säger sig ha för avsikt
att utreda kan, enligt utskottets mening, därför knappast anses förenlig med
principen om barnets bästa. Mot denna bakgrund är det utskottets bestämda
uppfattning att någon sådan utredning som regeringen nu förutskickar inte bör
komma till stånd.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L9
yrkande 4 och med avslag på motionerna 1997/98:L6 yrkande 4, 1997/98:L7 yrkande
2, 1997/98:L11 yrkandena 3, 15 och 16, 1997/98:L407 samt 1997/98:So801 yrkande
8, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande gemensam vårdnad för ogifta föräldrar
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L9 yrkande 4 samt med avslag på
motionerna 1997/98:L6 yrkande 4, 1997/98:L7 yrkande 2, 1997/98:L11
yrkandena 3, 15 och 16, 1997/98:L407 och 1997/98: So801 yrkande 8 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
13. Styvförälder som vårdnadshavare (mom. 17)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med ?Enligt
utskottets? och slutar med ?riksdagens åtgärd? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser för sin del att det numera blir allt vanligare med
situationer där såväl barnets bästa som barnets vilja talar för att en
styvförälder får bli vårdnadshavare. De nuvarande rättsliga möjligheterna att i
sådana fall få vårdnaden överflyttad till en styvförälder är, enligt utskottets
mening, inte ändamålsenliga. Det bör ankomma på regeringen att i lämpligt
sammanhang utreda frågan och därefter återkomma till riksdagen med erforderliga
lagförslag.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion
1997/98:L421, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande styvförälder som vårdnadshavare
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L421 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
14. Vårdnaden om barn i familjehem (mom. 18)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ?Vad först? och
slutar med ?motion 1997/98:So613? bort ha följande lydelse:
Utskottet är för sin del ense med vad som anförts i motion 1997/98:So613 om
att det inte är lämpligt med en vårdnadsöverföring till familjehemsföräldrarna
om barnets biologiska föräldrar är i livet. Vid varje familjehemsplacering
måste nämligen utgångspunkten enligt utskottet vara att barnet skall kunna
återförenas med sina biologiska föräldrar. Däremot torde en sådan ordning som
föreslås i motionen, nämligen att vårdnaden skall kunna anförtros de biologiska
föräldrarna och familjehemsföräldrarna gemensamt, synas väl förenlig med
principen om barnets bästa. Det bör ankomma på regeringen att till riksdagen
framlägga erforderliga lagförslag.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion
1997/98:So613 yrkande 6, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande vårdnaden om barn i familjehem
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So613 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
15. Adoption av barn i familjehem (mom. 19)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ?Vad härefter?
och slutar med ?Motionsyrkandet avstyrks? bort ha följande lydelse:
Vidare delar utskottet motionärernas uppfattning när det gäller frågan om
adoption av barn i familjehem. Enligt utskottets mening bör sålunda adoption av
ett familjehemsplacerat barn kunna ske först efter det att barnet har fyllt 18
år. Adoptionsbeslutet skall därvid baseras på en överenskommelse mellan barnet
och familjehemsföräldrarna. Det bör ankomma på regeringen att framlägga
erforderliga lagförslag så att en sådan ordning möjliggörs.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98: So613
yrkande 7, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande adoption av barn i familjehem
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So613 yrkande 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
16. Utövande av vårdnaden (mom. 20)
Tanja Linderborg (v) och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med ?Utskottet kan?
och slutar med ?yrkande 6? bort ha följande lydelse:
Regeringens slutsats att en sådan regel som Vårdnadstvistutredningen
föreslagit skulle vara obehövlig är, enligt utskottets mening, felaktig. I
likhet med vad som anförts i motionerna anser utskottet att det är viktigt att
klara ut gränserna för en förälders ensambeslutanderätt vid gemensam vårdnad.
Detta bör enligt utskottet komma till uttryck i lagtexten.
Enligt utskottets mening bör 6 kap. 13 § FB ändras på ett sådant sätt att det
uttryckligen anges att boföräldern har rätt att bestämma i frågor som rör den
dagliga omsorgen om barnet. Utskottet anser att en sådan regel uppfyller
erforderliga krav på tydlighet.
Mot denna bakgrund förordar utskottet att riksdagen, med bifall till motion
1997/98:L9 yrkande 6 och med anledning av motion 1997/98:L6 yrkande 3, beslutar
om en ändring av 6 kap. 13 § FB i enlighet härmed.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande utövande av vårdnaden
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L9 yrkande 6 och med anledning av
motion 1997/98:L6 yrkande 3
dels beslutar att 6 kap. 13 § föräldrabalken skall erhålla ändrad lydelse
i enlighet med Reservanternas förslag i bilaga 4,
dels beslutar om sådan ändring av ingressen till regeringens förslag till
lag om ändring i föräldrabalken som föranleds härav.
17. Barnets boende och samarbetssamtalen (mom. 21)
Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ?Utskottet kan?
och slutar med ?i motionen? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som förts fram i motion 1997/98:L7. Eftersom
frågan om var barnet skall bo kan leda till konflikter mellan föräldrarna bör
boendet i första hand bli föremål för avtal i samband med samarbetssamtalen.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L7
yrkande 3, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande barnets boende och samarbetssamtalen
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L7 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
18. Beslut om barnets boende (mom. 22)
Agne Hansson (c), Birgitta Carlsson (c) och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ?Inte heller?
och slutar med ?yrkande 2? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är barnets faktiska boende av mycket stor
betydelse för alla parter, inte minst i ekonomiskt hänseende. För att
boendefrågan inte skall leda till konflikter i framtiden bör frågan om var
barnet skall bo alltid vara avgjord i de fall föräldrar, som inte bor
tillsammans, har gemensam vårdnad. Mot den bakgrunden bör, som motionärerna i
motion 1997/98:L6 också påpekar, barnets boende som regel lösas i samband med
ett beslut eller ett avtal om gemensam vårdnad. Utskottet anser att regeringen
snarast bör återkomma till riksdagen med erforderliga lagändringar.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L6
yrkande 2, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:
22. beträffande beslut om barnets boende
att riksdagen
dels med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels antar 6 kap. 14 a § i regeringens förslag till lag om ändring i
föräldrabalken.
19. Barnets folkbokföring (mom. 24)
Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med ?I
sammanhanget? och slutar med ?yrkande 4? bort ha följande lydelse:
Utskottet noterar i likhet med motionärerna att frågan om var barnet är
folkbokfört har stor betydelse i flera olika avseenden. Det vore därför enligt
utskottet naturligt att var och en av barnets föräldrar, i de fall då de har
vårdnaden gemensamt, har möjlighet att överklaga ett beslut om barnets
folkbokföringsort. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i
enlighet härmed.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L7
yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande barnets folkbokföring
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L7 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
20. Olovligt bortförande av barn (mom. 27)
Yvonne Ruwaida (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ?Frågor om? och
slutar med ?yrkande 6? bort ha följande lydelse:
Som motionärerna påpekar förekommer det allt oftare att barn rövas bort från
sin vårdnadshavare och förs till den andra förälderns hemland. Enligt
utskottets mening är det angeläget med snabba och kraftfulla åtgärder från
regeringens sida i syfte att få till stånd fler överenskommelser med andra
länder, som kan leda till att barnen återförs till vårdnadshavaren.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion
1997/98:So674 yrkande 6, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:
27. beträffande olovligt bortförande av barn
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So674 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
21. Umgängessabotage (mom. 28)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med ?Med anledning?
och slutar med ?avstyrks därmed? bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att det är angeläget med kraftfulla
åtgärder för att stävja umgängessabotage. Sådana åtgärder som leder till att
barnets rätt till umgänge med den förälder det inte bor tillsammans med
tillgodoses måste enligt utskottet prioriteras om man ser till barnets bästa.
Enligt utskottets mening är det heller inte logiskt att barnets behov av
kontakt med sina föräldrar har ett straffrättsligt skydd när det gäller barnets
kontakt med vårdnadshavaren men inte beträffande umgängesföräldern. Ett
straffrättsligt ansvar bör sålunda inträda även för den som gör sig skyldig
till umgängessabotage. Lämpligen kan en sådan bestämmelse införas i straff-
stadgandet om egenmäktighet med barn i 7 kap. 4 § brottsbalken. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag i enlighet härmed.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L6
yrkande 10 och med anledning av motion 1997/98:L413, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande lydelse:
28. beträffande umgängessabotage
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 10 och med anledning av
motion 1997/98:L413 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
22. Talerätt om umgänge (mom. 30)
Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Kerstin
Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med ?I detta? och
på s. 45 slutar med ?yrkande 9? bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna kan utskottet konstatera att den nuvarande
ordningen med talerätt för socialnämnden i mål om umgänge med andra anhöriga än
barnets föräldrar visat sig mindre lämplig. Bestämmelsen kommer såvitt
utskottet har sig bekant sällan till användning, och i de fall socialnämnden
inte vidtar de åtgärder som behövs för att tillgodose barnets behov av umgänge
med nära anhöriga, såsom mor- och farföräldrar, bör dessa enligt utskottet ha
möjlighet att föra talan vid domstol om sådant umgänge. Enligt utskottet bör
regeringen återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga lagändringar.
Vad som nu anförts bör riksdagen enligt utskottet, med bifall till motionerna
1996/97:L402, 1996/97:L405, 1997/98:L6 yrkande 9 och 1997/98:L7 yrkande 7, som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:
30. beträffande talerätt om umgänge
att riksdagen
dels med bifall till motionerna 1996/97:L402, 1996/97:L405, 1997/98:L6
yrkande 9 och 1997/98:L7 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
dels antar 6 kap. 15 a § i regeringens förslag till lag om ändring i
föräldrabalken.
23. Annan kontakt än umgänge (mom. 31)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med ?Mot bakgrund?
och slutar med ?Motionsyrkandet avstyrks? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning finns det mycket som talar för en lagfäst rätt
för domstolen att fatta beslut om annan kontakt än direkt umgänge. En sådan
bestämmelse skulle kunna tillämpas när barnet bor långt ifrån den ena föräldern
eller när det av andra skäl är svårt att få till stånd ett regelbundet umgänge.
Inte minst för barnets skull torde en sådan regel vara värdefull. Utskottet
anser därför att Vårdnadstvistutredningens förslag bör utredas vidare, varefter
regeringen bör återkomma till riksdagen.
Vad utskottet sålunda anfört om fortsatt beredning av förslaget i fråga om
annan kontakt än umgänge bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L6
yrkande 6, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande lydelse:
31. beträffande annan kontakt än umgänge
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
24. Kontaktperson (mom. 32)
Tanja Linderborg (v) och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med ?Utskottet
vill? och slutar med ?motion 1997/98:L6? bort ha följande lydelse:
När domstolen har beslutat om att umgänge skall ske i närvaro av en
kontaktperson bör det, enligt utskottets mening, vara socialnämndens
lagstadgade skyldighet att utse en sådan person. Det är sålunda inte rimligt
att ett domstolsbeslut skall bli omöjligt att verkställa av den anledningen att
socialnämnden inte vidtar erforderliga åtgärder. När det gäller frågan om
tillgång till lämpliga kontaktpersoner vill utskottet erinra om att det inom
frivilligorganisationerna torde finnas människor som är både lämpliga och
villiga att åta sig uppdrag att vara kontaktperson. Regeringen bör snarast
återkomma med ett lagförslag i enlighet härmed.
Enligt utskottets mening bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L6
yrkande 11, som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu anfört i
fråga om kontaktperson.
dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande lydelse:
32. beträffande kontaktperson
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 11 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
25. Upplysningar om barnet (mom. 33)
Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp)
och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med ?Utskottet gör?
och slutar med ?yrkande 3? bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för sin del särskilt peka på att gällande regler kan medföra
att den förälder som inte har del i vårdnaden om barnet inte får någon
information för det fall barnet skulle ha gjort sig skyldigt till brott, och
inte heller om tid och plats för en eventuell rättegång. Enligt utskottets
mening framstår denna ordning som ett allvarligt underkännande av den förälder
som inte har vårdnaden om sitt barn men som ändå självfallet har ett
föräldraansvar och är villig att ta det. Inte heller skapar en sådan ordning
förutsättningar för framtida samförståndslösningar mellan föräldrarna.
Utskottet anser mot denna bakgrund att regeringen skyndsamt bör ta initiativ
till en utredning i syfte att undanröja lagliga hinder som försvårar eller
omöjliggör för föräldrar att ta sitt föräldraansvar.
Enligt utskottets mening bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L8
yrkande 3 och med anledning av motion 1997/98:L5 yrkande 4, som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet anfört om information om barnet.
dels att utskottets hemställan under 33 bort ha följande lydelse:
33. beträffande upplysningar om barnet
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L8 yrkande 3 och med anledning av
motion 1997/98:L5 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
26. Umgängesavdrag (mom. 34)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med ?Enligt
lagutskottets? och slutar med ?yrkande 4? bort ha följande lydelse:
Lagutskottet anser att det är en vällovlig tanke att försöka uppmuntra till
ett ökat vardagsumgänge mellan barnet och den förälder som barnet inte bor
tillsammans med. Utskottet ställer sig emellertid frågande till om regeringens
förslag har någon egentlig effekt i förhållande till nuvarande lagstiftning. En
förutsättning för att de av regeringen föreslagna reglerna skall ha någon
positiv inverkan är nämligen att föräldrarna bor mycket nära varandra.
Vidare är enligt utskottets mening reglerna om hur dygnet beräknas orimligt
stelbenta, och de kan inte leda till att beräkningen görs rättvis.
Utskottet vill därför förorda en sådan ordning som föreslås i motionerna när
det gäller såväl den minsta tid som skall berättiga till avdrag som beträffande
dygnsberäkningen. Regeringen bör återkomma med lagförslag som innebär att
minsta tid per månad som berättigar till avdrag skall vara 24 timmar. I
avvaktan på att regeringen återkommer kan utskottet godta regeringens förslag i
denna del.
Enligt utskottets mening bör riksdagen, med bifall till motionerna 1997/98:L9
yrkande 7 och 1997/98:Sf264 yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna
vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 34 bort ha följande lydelse:
34. beträffande umgängesavdrag
att riksdagen
dels med bifall till motionerna 1997/98:L9 yrkande 7 och 1997/98: Sf264
yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels antar 7 kap. 4 § i regeringens förslag till lag om ändring i
föräldrabalken och 23 § i regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1996:1030) om underhållsstöd.
27. Fördelning av resekostnader (mom. 35)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ?Även
lagutskottet? och slutar med ?motion 1997/98:L6? bort ha följande lydelse:
Den av regeringen föreslagna regeln om fördelning av resekostnader kan,
enligt utskottets mening, leda till ytterligare tvister mellan föräldrarna
eller till att konflikterna dem emellan trappas upp. I stället för den av
regeringen föreslagna regeln bör bestämmelser införas om att hänsyn till
resekostnaderna skall tas i samband med att föräldrarnas ekonomiska
skyldigheter gentemot barnet fastställs. Med en sådan ordning skulle man få ett
helhetsgrepp på kostnaderna.
Mot den nu angivna bakgrunden bör riksdagen, med bifall till motion
1997/98:L6 yrkande 7, avslå propositionens förslag i denna del.
dels att utskottets hemställan under 35 bort ha följande lydelse:
35. beträffande fördelning av resekostnader
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 7
dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken
såvitt avser 6 kap. 15 b §,
dels antar 6 kap. 17 § i regeringens förslag till lag om ändring i
föräldrabalken med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 4 som
Reservantens förslag betecknade lydelse.
28. Stöd till umgängesresor (mom. 36)
Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ?Som
motionärerna? och på s. 53 slutar med ?yrkande 5? bort ha följande lydelse:
Det av regeringen framlagda förslaget löser dock inte problemet i de fall
föräldrarna inte ens tillsammans har ekonomisk förmåga att bekosta ett umgänge
med barnet. Umgänget kan nämligen många gånger vara förenat med ansenliga
kostnader, och det är enligt utskottet oacceptabelt att barn till föräldrar med
låga inkomster av ekonomiska skäl inte skall kunna träffa den förälder det inte
bor tillsammans med.
Enligt utskottets mening kan det inte uteslutas att regeringens förslag i
fråga om skyldighet för boföräldern att ta del i resekostnaderna också leder
till en rad nya rättsprocesser och att reformen blir samhällsekonomiskt
olönsam. Dessutom kan den föreslagna regeln i vissa fall leda till att
konflikterna mellan föräldrarna trappas upp, vilket inte är bra för barnet.
Mot den angivna bakgrunden bör man söka andra lösningar på problemet med
resekostnader vid umgänge, i de fall föräldrarna saknar förmåga att bekosta
umgängesresorna. Enligt utskottets mening borde denna fråga kunna lösas inom
systemet med underhållsstöd. Utskottet föreslår sålunda att ett barn skall ha
rätt till två behovsprövade umgängesresor per månad. Behovsprövningen kan
lämpligen göras i samband med fastställande av återbetalningsskyldighet enligt
lagen om underhållsstöd. Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma
till riksdagen med förslag som överensstämmer med vad utskottet förordat.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna 1997/98:L9
yrkande 8, 1997/98:L11 yrkande 17 och 1997/98:Sf264 yrkande 5, som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 36 bort ha följande lydelse:
36. beträffande stöd till umgängesresor
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L9 yrkande 8, 1997/98:L11
yrkande 17 och 1997/98:Sf264 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
29. Socialnämndens godkännande (mom. 38)
Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med ?Vad härefter?
och på s. 57 slutar med ?Motionsyrkandet avstyrks? bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som anförts i motion 1997/98:L8 anser utskottet att avtalen
mellan föräldrarna om vårdnad, boende eller umgänge bör bli giltiga utan att de
godkänts av socialnämnden. En enkel registrering, förslagsvis hos
socialnämnden, efter det att avtalet undertecknats och bevittnats, i stället
för ett formellt godkännande av avtalet skulle, enligt utskottets mening,
tydliggöra föräldrarnas ansvar för sina barn. En sådan ordning förutsätter
givetvis en hög kompetens hos samtalsledarna för att samarbetssamtalen skall
kunna utmynna i avtal som är till barnets bästa.
Vidare bör det, enligt utskottets mening, för att ytterligare betona
föräldraansvaret, också övervägas att införa en motsvarande ordning beträffande
sådana avtal om underhållsbidrag som i dag förutsätter godkännande från
socialnämnden. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i enlighet
med vad utskottet nu anfört.
Utskottet anser att riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L8 yrkande 1,
som sin mening bör ge regeringen till känna vad utskottet anfört ovan.
dels att utskottets hemställan under 38 bort ha följande lydelse:
38. beträffande socialnämndens godkännande
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L8 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
30. Delegation (mom. 39)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med ?Vad slutligen?
och slutar med ?yrkande 13? bort ha följande lydelse:
Beträffande frågan om socialnämnden skall ha möjlighet att delegera ett
beslut om godkännande av avtal om vårdnad, boende eller umgänge, är utskottet
helt ense med vad som anförts i motion 1997/98:L6. Ifrågavarande avtal har
nämligen sådan rättsverkan att det inte bör vara möjligt att delegera ett
beslutet om godkännande. 48 § socialtjänstlagen bör, med bifall till motion
1997/98:L6 yrkande 13, utformas i enlighet härmed.
dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande lydelse:
39. beträffande delegation
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 13 antar 48 § i
regeringens förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) med
den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 4 som Reservantens förslag
betecknade lydelse.
31. Utbildningsinsatser (mom. 40)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med ?Lagutskottet
anser? och på s. 60 slutar med ?motionsyrkandena avstyrks? bort ha följande
lydelse:
I likhet med vad som anförts i motion 1997/98:L11 anser utskottet att det är
av allra största vikt att barn får komma till tals i familjemålen. Personalen
inom rättsväsendet och socialtjänsten måste ha sådana kunskaper att de kan
förstå och värdera barnets vilja.
Utskottet anser att riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L11 yrkande 7
och med anledning av motion 1997/98:L10 yrkande 3, som sin mening bör ge
regeringen till känna vad utskottet anfört ovan.
dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande lydelse:
40. beträffande utbildningsinsatser
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L11 yrkande 7 och med anledning av
motion 1997/98:L10 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
32. Behörighetskrav för domare (mom. 42)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60 börjar med ?Inte heller?
och slutar med ?15 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det viktigt att mål som rör vårdnad, boende och
umgänge inte handläggs av alltför orutinerade domare. Målens särskilda karaktär
kräver i stället att de domare som handlägger dem besitter särskild kompetens.
I princip bör därför endast ordinarie domare eller sådana domare som vikarierar
på en ordinarie domartjänst kunna besluta i denna typ av mål. Utskottet anser
att regeringen bör lägga fram förslag till en försöksverksamhet med denna
inriktning.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L6
yrkande 15, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 42 bort ha följande lydelse:
42. beträffande behörighetskrav för domare
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 15 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
33. Interimistiska beslut (mom. 43)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60 börjar med ?Utskottet kan?
och slutar med ?yrkande 14? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas inställning om vikten av att de interimistiska
besluten fattas med tillgång till ett så fullständigt beslutsunderlag som
möjligt. Detta är särskilt viktigt eftersom de interimistiska besluten ofta
verkar ?styrande? på det slutliga beslutet. Mot den bakgrunden bör yttranden
från socialnämnden, enligt utskottets mening, regelmässigt inhämtas, innan
domstolen fattar ett interimistiskt beslut. Risken är annars stor att
värdefulla upplysningar från socialnämnden undanhålls domstolen.
Utskottet anser att riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 14,
bör besluta om en ändring i 6 kap. 20 § i enlighet härmed.
dels att utskottets hemställan under 43 bort ha följande lydelse:
43. beträffande interimistiska beslut
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 14 antar 6 kap. 20 § i
regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken med den ändringen
att paragrafen erhåller i bilaga 4 som Reservantens förslag betecknade
lydelse.
34. Verkställighet av avtal, m.m. (mom. 45)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ?Enligt
utskottets? och slutar med ?yrkande 9? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser emellertid att den regel om barnets bästa som nu föreslås bli
införd i 21 kap. 1 § FB bör utformas på det sätt som föreslagits i motion
1997/98:L9. Det finns nämligen, enligt utskottets mening, anledning att markera
den särskilda hänsyn som alltid bör tas till risken för att barn far illa i
samband med verkställigheten.
Vad härefter gäller frågan om verkställighet av avtal har utskottet samma
uppfattning som motionärerna, nämligen att det endast bör vara domstols dom och
beslut som skall kunna leda till verkställighet. Rättssäkerhetsskäl kräver
nämligen enligt utskottet att de åtgärder som kan komma i fråga vid
verkställighet har föregåtts av ett domstolsavgörande. Risken är annars alltför
stor att barnets bästa sätts åt sidan.
Mot bakgrund av vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall till motion
1997/98:L9 yrkande 9, utforma 21 kap. 1 och 6 §§ på det sätt som utskottet
föreslår.
dels att utskottets hemställan under 45 bort ha följande lydelse:
45. beträffande verkställighet av avtal, m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L9 yrkande 9 antar 21 kap. 1 och 6
§§ i regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken med de
ändringar att paragraferna erhåller i bilaga 4 som Reservantens förslag
betecknade lydelser.
35. Barns rätt att komma till tals (mom. 46)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar med ?Den 1? och
slutar med ?yrkande 20? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det angeläget att barns rätt att komma till tals även i
verkställighetsärenden säkerställs. Inte minst för att åstadkomma en anpassning
till de grundläggande bestämmelserna i barnkonventionen är en sådan åtgärd
brådskande, och regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag
till erforderliga lagändringar.
Det anförda bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L11 yrkande 20, som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande lydelse:
46. beträffande barns rätt att komma till tals
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L11 yrkande 20 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
36. Processuella frågor rörande verkställighet (mom. 47)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64 börjar med ?I avvaktan?
och slutar med ?avstyrks således? bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion 1997/98:L6 är verkställighetsprocesser i fråga om
vårdnad och umgänge särskilt känsliga eftersom det handlar om tvång - direkt
eller indirekt - som riktar sig mot barn. Processerna är sålunda beklagliga
eftersom de utsätter barnen för risker. Det är därför, enligt utskottets
mening, angeläget att försöka finna en metod som går ut på att så långt det är
möjligt undvika fortsatta tvister i vårdnads- och umgängesmål.
Enligt utskottet är den lösning som motionärerna förespråkar väl värd att
närmare överväga. Om länsrätten vid vägrad verkställighet med bindande verkan
kan föranstalta om omprövning i allmän domstol skulle ett destruktivt
dubbelprocessande i läns- och tingsrätter kunna undvikas. Vidare är det troligt
att en sådan ordning kan bidra till att undvika umgängessabotage. Utskottet
anser mot denna bakgrund att regeringen bör återkomma med förslag i enlighet
med vad utskottet nu anfört.
Detta bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 16, som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 47 bort ha följande lydelse:
47. beträffande processuella frågor rörande verkställighet
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 16 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
37. Samordning av regler om barnets bästa (mom. 50)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med ?I
propositionen? och slutar med ?och 17? bort ha följande lydelse:
De samordningsproblem som påtalats av såväl Lagrådet som Barnombudsmannen och
som har uppmärksammats i motion 1997/98:L6 kan enligt utskottet inte förbigås
utan vidare åtgärder. De regler som redan existerar innebär nämligen i flera
fall en oacceptabel menlig nivåreglering av grundbegreppet om barnets bästa. I
vissa fall kan också ifrågasättas vilken bedömningsgrund som skall komma till
användning i det enskilda fallet. Regeringen förutskickar en språklig och
redaktionell översyn av 6 kap. FB. Utskottet vill understryka att en sådan
översyn bör komma till stånd utan dröjsmål.
Riksdagen bör enligt utskottet, med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 1,
ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
Vissa ändringar bör emellertid genomföras redan nu. Det gäller reglerna om
umgänge i 6 kap. 15 §, och det gäller bestämmelserna om hämtning vid
verkställighet i 21 kap. 3 § FB. I båda fallen föreslår regeringen en ändrad
lydelse av paragraferna men underlåter att anpassa desamma till bestämmelserna
i barnkonventionen. För att åstadkomma en sådan anpassning bör nu
ifrågavarande lagrum ges en sådan utformning som anges i motion 1997/98:L6
yrkandena 5 och 17.
dels att utskottets hemställan under 50 bort ha följande lydelse:
50. beträffande samordning av regler om barnets bästa
att riksdagen
dels med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels med bifall till motion 1997/98:L6 yrkandena 5 och 17 antar 6 kap. 15
§ och 21 kap. 3 § i regeringens förslag till lag om ändring i
föräldrabalken med de ändringar att paragraferna erhåller i bilaga 4 som
Reservantens förslag betecknade lydelser.
38. Ensamstående fäder (mom. 54)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 68 börjar med ?Utskottet
förutsätter? och slutar med ?yrkande 18? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är de frågor som motionärerna aktualiserar
synnerligen angelägna. Ensamstående frånskilda män drabbas ofta hårt genom att
de ofta förlorar både föräldrarollen och anknytningen till familj och vänner.
De svårigheter som därvid drabbar frånskilda män har, enligt utskottets mening,
inte uppmärksammats i tillräcklig utsträckning från samhällets sida. Som
framhålls i motionen är kunskaperna om hur männen klarar av att bli
ensamstående bristfälliga. Såväl av samhällsekonomiska som av sociala skäl -
inte minst med hänsyn till barnens bästa - är det sålunda angeläget att
lämpliga åtgärder vidtas för att förbättra männens situation.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98:L6
yrkande 18, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 54 bort ha följande lydelse:
54. beträffande ensamstående fäder
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L6 yrkande 18 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
39. Forskning och statistik (mom. 55)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69 börjar med ?I
sammanhanget? och på s. 70 slutar med ?till motionsyrkandena? bort ha följande
lydelse:
I likhet med vad som anförts i motionen anser utskottet att det vore
värdefullt att erhålla en statistik som på ett bättre sätt visar den
familjesplittring som förekommer. I dag finns statistik beträffande
skilsmässor, men statistik bör enligt utskottet även tas fram beträffande
samboförhållanden och över de barn som varje år drabbas av en separation.
När det gäller barn vars ena eller båda föräldrar är intagna i fängelse är
det vidare enligt utskottet önskvärt att regeringen undersöker möjligheterna
att ta fram statistiska uppgifter. Även ökad information om dessa barns
situation skulle vara värdefull.
Slutligen är, enligt utskottets uppfattning, kunskaperna bristfälliga när det
gäller frågan om varför föräldrar vid en separation i vissa fall inte kan komma
överens i frågor om vårdnad och umgänge. Regeringen bör därför initiera
forskning om de faktorer som omöjliggör en frivillig överenskommelse mellan
föräldrarna. I vilken utsträckning våld har förekommit, och vilka andra
faktorer som försvårar en överenskommelse, bör i sammanhanget belysas.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion 19997/98:L11
yrkandena 4-6, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 55 bort ha följande lydelse:
55. beträffande forskning och statistik
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L11 yrkandena 4-6 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
I proposition 1997/98:7 framlagda lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken
2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap
4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1973:650) om medling mellan
samlevande
5 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)
6 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd
I proposition 1997/98:134 framlagt lagförslag
Förslag till lag om ändring i föräldrabalken
Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i föräldrabalken
-------------------------------------------------------
|Nuvarande lydelse |Utskottets förslag |
--------------------------------------------------------
| |
| 14 kap. |
| 5 § |
--------------------------------------------------------
|Den enskildes tillgångar får utan samtycke av|
|överförmyndaren placeras i |
| 1. skuldförbindelser som har utfärdats eller|
|garanterats av stat eller kommun, |
-------------------------------------------------------
|2. skuldförbindelser som | 2. skuldförbindelser som|
|har utfärdats av Sveriges |har utfärdats av Sveriges|
|allmänna hypoteksbank, |allmänna hypoteksbank,|
|Svenska Skeppshypoteks- |Svenska Skeppshypoteks-|
|kassan eller av en bank |kassan eller av en bank|
|eller av ett |eller av ett|
|kreditmarknadsbolag enligt |kreditmarknadsföretag |
|lagen (1992:1610) om |enligt lagen (1992:1610)|
|kreditmarknadsbolag eller |om |
|av ett utländskt |finansieringsverksamhet |
|bankföretag eller ett |eller av ett utländskt|
|annat utländskt |bankföretag eller ett|
|kreditinstitut som är |annat utländskt|
|underkastat en offentlig |kreditinstitut som är|
|reglering som väsentligen |underkastat en offentlig|
|stämmer överens med den |reglering som väsentligen|
|som gäller för banker |stämmer överens med den|
|eller andra kreditinstitut |som gäller för banker|
|här i landet, med undantag |eller andra kreditinstitut|
|för förlagsbevis eller |här i landet, med undantag|
|andra skuldförbindelser |för förlagsbevis eller|
|som medför rätt till |andra skuldförbindelser|
|betalning först efter |som medför rätt till|
|utfärdarens övriga |betalning först efter|
|fordringsägare, eller |utfärdarens övriga|
| |fordringsägare, eller |
--------------------------------------------------------
|3. andelar i en värdepappersfond som avses i lagen|
|(1990:1114) om värdepappersfonder eller i ett utländskt|
|fondföretag som är underkastat en offentlig reglering|
|som väsentligen stämmer överens med den som gäller för|
|värdepappersfonder här i landet. |
| Den enskildes tillgångar får vidare utan|
|överförmyndarens samtycke användas för allemanssparande|
|enligt lagen (1983:890) om allemanssparande eller lånas|
|ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i|
|fast egendom inom sextio procent av det senast|
|fastställda taxeringsvärdet. |
--------------------------------------------------------
____________
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1998.
Av reservanterna föreslagna lagändringar
Reservation 4 (mom. 5)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag |Reservantens förslag |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 6 kap. |
| 18 § |
--------------------------------------------------------
|Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen|
|(1980:620) genom samarbetssamtal få hjälp att nå|
|enighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge. |
--------------------------------------------------------
|I mål om vårdnad, boende eller umgänge får rätten|
|uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att i|
|barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå|
|enighet mellan föräldrarna. |
--------------------------------------------------------
|Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den|
|förklara att målet skall vila under en viss tid.|
|Detsamma gäller om samarbetssamtal redan har inletts|
|och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det|
|finns särskilda skäl, kan rätten förlänga den utsatta|
|tiden. |
-------------------------------------------------------
| | Andra stycket gäller|
| |inte om en förälder|
| |motsätter sig|
| |samarbetssamtal och den|
| |andra föräldern har dömts|
| |för sexuella övergrepp,|
| |misshandel eller annat|
| |våld mot barnet eller|
| |annan. |
| | Samarbetssamtal bör inte|
| |förordnas om det finns|
| |risk för att barnet eller|
| |den som motsätter sig|
| |samtalen kommer att|
| |utsättas för brott mot|
| |liv, hälsa, frihet eller|
| |frid, eller utsättas för|
| |förföljelse eller andra|
| |trakasserier. |
-------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------
Reservation 6 (mom. 9)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag |Reservanternas förslag |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 6 kap. |
| 5 § |
--------------------------------------------------------
|Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en|
|av dem och vill någon av dem få ändring i vårdnaden,|
|skall rätten efter vad som är bäst för barnet förordna|
|att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro|
|vårdnaden åt en av föräldrarna. |
-------------------------------------------------------
|Rätten får inte besluta om | Rätten får inte besluta|
|gemensam vårdnad, om båda |om gemensam vårdnad, om|
|föräldrarna motsätter sig |en eller båda föräldrarna|
|det. |motsätter sig det. |
--------------------------------------------------------
|Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket|
|prövas på talan av en av föräldrarna eller båda. I mål|
|om äktenskapsskillnad får rätten utan yrkande anförtro|
|vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna, om gemensam|
|vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa. |
--------------------------------------------------------
Reservation 7 (mom. 9)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag |Reservantens förslag |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 6 kap. |
| 5 § |
--------------------------------------------------------
|Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en|
|av dem och vill någon av dem få ändring i vårdnaden,|
|skall rätten efter vad som är bäst för barnet förordna|
|att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro|
|vårdnaden åt en av föräldrarna. |
-------------------------------------------------------
|Rätten får inte besluta om | Rätten får inte besluta|
|gemensam vårdnad, om båda |om gemensam vårdnad, om|
|föräldrarna motsätter sig |en eller båda föräldrarna|
|det. |motsätter sig det. |
-------------------------------------------------------
|Frågor om ändring i | Frågor om ändring i|
|vårdnaden enligt första |vårdnaden enligt första|
|stycket prövas på talan av |stycket prövas på talan av|
|en av föräldrarna eller |en av föräldrarna eller|
|båda. I mål om |båda. I mål om|
|äktenskapsskillnad får |äktenskapsskillnad får|
|rätten utan yrkande |rätten utan yrkande|
|anförtro vårdnaden om |anförtro vårdnaden om|
|barnet åt en av |barnet åt en av|
|föräldrarna, om gemensam |föräldrarna. |
|vårdnad är uppenbart | |
|oförenlig med barnets | |
|bästa. | |
-------------------------------------------------------
Reservation 8 (mom. 10)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag |Reservantens förslag |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 6 kap. |
| 2 a § |
-------------------------------------------------------
|Barnets bästa skall komma | Barnets bästa skall|
|i främsta rummet vid |alltid komma i främsta|
|avgörande enligt detta |rummet vid avgörande|
|kapitel av alla frågor som |enligt detta kapitel av|
|rör vårdnad, boende och |alla frågor som rör|
|umgänge. |vårdnad, boende och|
| |umgänge. |
-------------------------------------------------------
|Vid bedömningen av vad som | Vid bedömningen av vad|
|är bäst för barnet skall |som är bäst för barnet|
|det fästas avseende |skall det fästas särskild|
|särskilt vid barnets behov |vikt vid barnets behov av|
|av en nära och god kontakt |en nära och god kontakt|
|med båda föräldrarna. |med båda föräldrarna.|
|Risken för att barnet |Risken för att barnet|
|utsätts för övergrepp, |utsätts för övergrepp,|
|olovligen förs bort eller |olovligen förs bort eller|
|hålls kvar eller annars |hålls kvar eller annars|
|far illa skall beaktas. |far illa måste alltid |
| |beaktas. |
-------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------
Reservation 9 (mom. 10)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag |Reservantens förslag |
--------------------------------------------------------
| |
| 6 kap. |
| 2 a § |
--------------------------------------------------------
|Barnets bästa skall komma i främsta rummet vid|
|avgörande enligt detta kapitel av alla frågor som rör|
|vårdnad, boende och umgänge. |
-------------------------------------------------------
|Vid bedömningen av vad som | Vid bedömningen av vad|
|är bäst för barnet skall |som är bäst för barnet|
|det fästas avseende |skall det fästas avseende|
|särskilt vid barnets behov |särskilt vid barnets behov|
|av en nära och god kontakt |av en nära och god kontakt|
|med båda föräldrarna. |med båda föräldrarna.|
|Risken för att barnet |Risken för att barnet|
|utsätts för övergrepp, |utsätts för övergrepp,|
|olovligen förs bort eller |olovligen förs bort eller|
|hålls kvar eller annars |hålls kvar eller annars|
|far illa skall beaktas. |far illa skall särskilt|
| |beaktas. |
-------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------
Reservation 16 (mom. 20)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
-------------------------------------------------------
|Nuvarande lydelse |Reservanternas förslag |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 6 kap. |
| 13 § |
-------------------------------------------------------
|Står barnet under vårdnad | Står barnet under|
|av två vårdnadshavare, |vårdnad av två|
|skall vad som sägs i 11 |vårdnadshavare, skall vad|
|eller 12 § gälla dem |som sägs i 11 eller 12 §|
|tillsammans. |gälla dem tillsammans. Den|
| |vårdnadshavare som barnet|
| |bor tillsammans med får|
| |dock ensam besluta i|
| |frågor som gäller den|
| |dagliga omsorgen om|
| |barnet. |
--------------------------------------------------------
|Är en av vårdnadshavarna till följd av frånvaro,|
|sjukdom eller annan orsak förhindrad att ta del i|
|sådana beslut rörande vårdnaden som inte utan olägenhet|
|kan uppskjutas, bestämmer den andre ensam. Denne får|
|dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse|
|för barnets framtid, om inte barnets bästa|
|uppenbarligen kräver det. |
--------------------------------------------------------
Reservation 27 (mom. 35)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag |Reservantens förslag |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 6 kap. |
| 17 § |
--------------------------------------------------------
|Frågor om vårdnad, boende eller umgänge tas upp av|
|rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Sådana|
|frågor kan tas upp även i samband med äktenskapsmål. Om|
|det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna upp|
|av Stockholms tingsrätt. |
-------------------------------------------------------
|Frågor om vårdnad som | Frågor om vårdnad som|
|avses i 4, 5, 7, 8 och 10 |avses i 4, 5, 7, 8 och 10|
|§§ samt 10 b § andra |§§ samt 10 b § andra|
|stycket samt frågor om |stycket samt frågor om|
|boende och umgänge |boende och umgänge|
|handläggs i den ordning |handläggs i den ordning|
|som är föreskriven för |som är föreskriven för|
|tvistemål. Frågan om |tvistemål. Står barnet|
|fördelning av |under vårdnad av båda|
|resekostnader enligt 15 b |föräldrarna eller en av|
|§ skall anses som en del |dem och är föräldrarna|
|av frågan om umgänge. Står |överens i saken, får de|
|barnet under vårdnad av |väcka talan genom gemensam|
|båda föräldrarna eller en |ansökan. |
|av dem och är föräldrarna | |
|överens i saken, får de | |
|väcka talan genom gemensam | |
|ansökan. | |
--------------------------------------------------------
|Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som|
|gäller för dom- |
|stolsärenden. |
--------------------------------------------------------
|I mål om vårdnad och boende kan underhållsbidrag för|
|barnet yrkas utan stämning.|
| Dom i mål om vårdnad, boende eller umgänge får|
|meddelas utan huvudförhandling, om parterna är överens|
|i saken. |
--------------------------------------------------------
Reservation 30 (mom. 39)
Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag |Reservantens förslag |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 48 § |
--------------------------------------------------------
|Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när|
|det gäller föräldrabalken avse endast uppgifter som|
|anges i följande lagrum |
| 1 kap. 4 § föräldrabalken, |
| 2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte|
|befogenhet enligt 9 § att besluta att inte påbörja|
|utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning, |
| 3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken, |
-------------------------------------------------------
|6 kap. 6 §, 14 a § andra | |
|stycket och 15 a § andra | |
|stycket föräldrabalken, | |
--------------------------------------------------------
|6 kap. 19 § föräldrabalken beträffande beslut att utse|
|utredare i mål och ärenden om vårdnad, boende eller|
|umgänge, |
--------------------------------------------------------
|7 kap. 7 § föräldrabalken beträffande godkännande av|
|avtal om att underhållsbidrag skall betalas för längre|
|perioder än tre månader, |
| 11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken. |
| Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte|
|heller omfatta befogenhet att meddela beslut i frågor|
|som avses i 27 § denna lag eller att fullgöra vad som|
|ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529) om|
|allmänna barnbidrag eller 17 § lagen (1996:1030) om|
|underhållsstöd. |
--------------------------------------------------------
Reservation 33 (mom. 43)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag |Reservantens förslag |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 6 kap. |
| 20 § |
--------------------------------------------------------
|I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge|
|får rätten besluta om vårdnad, boende eller umgänge för|
|tiden till dess att frågan har avgjorts genom en dom|
|eller ett beslut som har vunnit laga kraft eller|
|föräldrarna har träffat ett avtal om frågan och avtalet|
|har godkänts av socialnämnden. Rätten skall besluta|
|efter vad som är bäst för barnet. |
-------------------------------------------------------
|Beslut enligt första | Beslut enligt första|
|stycket får meddelas utan |stycket får meddelas utan|
|huvudförhandling. Innan |huvudförhandling. Innan|
|beslutet meddelas skall |beslutet meddelas skall|
|motparten få tillfälle att |motparten få tillfälle att|
|yttra sig i frågan. Rätten |yttra sig i frågan. Rätten|
|kan inhämta upplysningar |skall ge socialnämnden|
|från socialnämnden i |tillfälle att yttra sig i|
|frågan. Har rätten |frågan. Har rätten|
|meddelat ett beslut som |meddelat ett beslut som|
|ännu gäller när målet |ännu gäller när målet|
|eller ärendet skall |eller ärendet skall|
|avgöras, skall rätten |avgöras, skall rätten|
|ompröva beslutet. |ompröva beslutet. |
--------------------------------------------------------
|Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på|
|samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft.|
|Beslutet får dock när som helst ändras av rätten. |
--------------------------------------------------------
Reservation 34 (mom. 45 )
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag |Reservantens förslag |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 21 kap. |
| 1 § |
-------------------------------------------------------
|Vid verkställighet skall | Vid verkställighet skall|
|barnets bästa komma i |barnets bästa komma i|
|främsta rummet. |främsta rummet. Vid|
| |bedömningen skall det|
| |fästas sär- |
| |skild vikt vid risken för|
| |att barnet förs bort,|
| |hålls kvar eller annars|
| |far illa. |
--------------------------------------------------------
|Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt i dom|
|eller beslut om vårdnad, boende, umgänge eller|
|överlämnande av barn söks hos länsrätten. Har domen|
|eller beslutet inte vunnit laga kraft och är det inte|
|särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske, får|
|länsrätten inte vidta åtgärder enligt |
|2-4 §§. |
-------------------------------------------------------
|Verkställighet av avtal | |
|enligt 6 kap. 6 §, 14 a § | |
|andra stycket och 15 a § | |
|andra stycket söks hos | |
|länsrätten. Vad som i | |
|detta kapitel föreskrivs | |
|om verkställighet av dom | |
|eller beslut som vunnit | |
|laga kraft gäller även ett | |
|sådant avtal. | |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 6 § |
-------------------------------------------------------
|Länsrätten kan vägra | Länsrätten kan vägra|
|verkställighet, om det är |verkställighet, om det är|
|uppenbart att |uppenbart att|
|förhållandena har ändrats |förhållandena har ändrats|
|sedan den allmänna |sedan den allmänna|
|domstolens dom eller |domstolens dom eller|
|beslut meddelades eller |beslut meddelades och det|
|socialnämnden godkände |av hänsyn till barnets|
|föräldrarnas avtal, och |bästa är påkallat att|
|det av hänsyn till barnets |frågan om vårdnad, boende|
|bästa är påkallat att |eller umgänge prövas på|
|frågan om vårdnad, boende |nytt. En sådan fråga tas|
|eller umgänge prövas på |upp av allmän domstol på|
|nytt. En sådan fråga tas |ansökan av den som har|
|upp av allmän domstol på |varit part i målet hos|
|ansökan av den som har |länsrätten eller på|
|varit part i målet hos |ansökan av socialnämnden.|
|länsrätten eller på | |
|ansökan av socialnämnden. | |
--------------------------------------------------------
|Länsrätten får även i andra fall vägra verkställighet,|
|om det finns en risk som inte är ringa för att barnets|
|kroppsliga eller själsliga hälsa skadas. |
--------------------------------------------------------
Reservation 37 (mom. 50)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag |Reservantens förslag |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 6 kap. |
| 15 § |
--------------------------------------------------------
|Barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som|
|det inte bor tillsammans med. |
-------------------------------------------------------
|Barnets föräldrar har ett | Barnets föräldrar har|
|gemensamt ansvar för att |ett gemensamt ansvar för|
|barnets behov av umgänge |att barnets behov av|
|med en förälder som barnet |umgänge med en förälder|
|inte bor tillsammans med |som barnet inte bor|
|så långt möjligt |tillsammans med efter vad|
|tillgodoses. Särskilt |som är bäst för barnet|
|förordnade vårdnadshavare |tillgodoses. Särskilt|
|har ett motsvarande |förordnade vårdnadshavare|
|ansvar. |har ett motsvarande|
| |ansvar. |
--------------------------------------------------------
|Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets|
|behov av umgänge med någon annan som står det särskilt|
|nära så långt möjligt tillgodoses. |
-------------------------------------------------------
|Om barnet står under | Om barnet står under|
|vårdnad av båda |vårdnad av båda|
|föräldrarna och skall |föräldrarna och skall|
|umgås med en förälder som |umgås med en förälder som|
|det inte bor tillsammans |det inte bor tillsammans|
|med, skall den andra |med, skall den andra|
|föräldern lämna sådana |föräldern lämna|
|upplysningar om barnet som |upplysningar om barnet för|
|kan främja umgänget, om |att främja umgänget. Om|
|inte särskilda skäl talar |barnet skall umgås med en|
|mot det. Om barnet skall |förälder som inte är|
|umgås med en förälder som |vårdnadshavare eller med|
|inte är vårdnadshavare |någon annan som står|
|eller med någon annan som |barnet särskilt nära,|
|står barnet särskilt nära, |skall upplysningar enligt|
|skall upplysningar enligt |första meningen lämnas av|
|första meningen lämnas av |vårdnadshavaren. |
|vårdnadshavaren. | |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 21 kap. |
--------------------------------------------------------
| 3 § |
--------------------------------------------------------
|Förordnar länsrätten om verkställighet, får den|
|förelägga vite eller besluta att barnet skall hämtas|
|genom polismyndighetens försorg. Hämtning får dock|
|beslutas endast i de fall och under de förutsättningar|
|som anges i andra och tredje styckena. |
-------------------------------------------------------
|Är det fråga om en dom | Är det fråga om en dom|
|eller ett beslut om |eller ett beslut om|
|vårdnad, boende eller |vårdnad, boende eller|
|överlämnande av barn, får |överlämnande av barn, får|
|länsrätten besluta om |länsrätten besluta om|
|hämtning av barnet, om |hämtning av barnet, om det|
|verkställighet annars inte |är förenligt med barnets|
|kan ske eller om hämtning |bästa. |
|är nödvändig för att | |
|undvika att barnet lider | |
|allvarlig skada.
| |
-------------------------------------------------------
|Är det fråga om en dom | Är det fråga om en dom|
|eller ett beslut om |eller ett beslut om|
|umgänge mellan barnet och |umgänge mellan barnet och|
|en förälder som barnet |en förälder som barnet|
|inte bor tillsammans med, |inte bor tillsammans med,|
|får länsrätten besluta om |får länsrätten besluta om|
|hämtning av barnet, om |hämtning av barnet, om det|
|verkställighet annars inte |är förenligt med barnets|
|kan ske och barnet har ett |bästa. |
|särskilt starkt behov av | |
|umgänge med föräldern. | |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
|Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av|
|länsrätten på ansökan av den part som har begärt|
|verkställigheten. |
--------------------------------------------------------
Socialförsäkringsutskottets yttrande
1997/98:SfU2y
Vårdnad, boende och umgänge
Till lagutskottet
Lagutskottet har den 20 januari 1998 beslutat att bereda bl.a.
socialförsäkringsutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition
1997/98:7 Vårdnad, boende och umgänge jämte de med anledning av propositionen
väckta motionerna 1997/98:L4-11.
Socialförsäkringsutskottet yttrar sig nedan om propositionens avsnitt 12.5
Umgängesavdrag och avsnitt 12.6 Resekostnader samt motionerna 1997/98:L6
yrkandena 7 och 8, 1997/98:L7 yrkandena 5 och 6, 1997/98:L9 yrkandena 7 och 8
och 1997/98:L11 yrkande 17. Utskottet yttrar sig även över den under den
allmänna motionstiden väckta motionen 1997/98:Sf264 yrkandena 4 och 5.
Propositionen
Umgängesavdrag (avsnitt 12.5)
Enligt gällande ordning får en underhållsskyldig förälder göra avdrag med 1/40
av underhållsbidraget för varje helt dygn barnet vistas hos henne eller honom
under förutsättning att vistelsen varat under en sammanhängande tid av minst
fem hela dygn. Motsvarande regler gäller för rätten till umgängesavdrag vid
återbetalning enligt lagen om underhållsstöd.
Enligt propositionen är det väl känt att rätten till umgängesavdrag kan vålla
konflikter och minska samarbetsviljan mellan föräldrarna. Regeringen anser
därför att avdragssystemet i framtiden i första hand bör ta sikte på de fall
där den bidragsskyldige har störst behov av avdrag, nämligen när barnet vistas
hos honom eller henne i stor omfattning. Kravet på vistelsens omfattning får
dock inte ställas så högt att det blir fråga om s.k. växelvis boende, dvs. där
barnet varaktigt bor hos båda föräldrarna. I sådana situationer utgår normalt
inget underhållsbidrag, och underhållsstöd kan endast utges i form av
utfyllnadsbidrag varför något avdrag således inte kan komma i fråga.
Regeringen bedömer det som rimligt att avdrag får göras från
underhållsbidraget när barnets vistelse uppgår till minst sex hela dygn under
en kalendermånad. Den nuvarande rätten till avdrag vid umgänge under minst fem
sammanhängande dygn föreslås bli kvar och gälla parallellt med den mer flexibla
föreslagna ordningen. Motsvarande föreslås gälla rätten till avdrag vid
återbetalning enligt lagen om underhållsstöd.
Resekostnader (avsnitt 12.6)
Föräldrabalken innehåller inte någon bestämmelse som reglerar föräldrarnas
ansvar för resekostnader i samband med umgänge. I rättspraxis har dock
resekostnader beaktats i samband med fastställande av underhållsbidrag. I mål
om umgänge har vidare Högsta domstolen uttalat att föreskrifter som domstol
meddelar rörande umgänge i undantagsfall kan innefatta t.ex. hur resekostnader
och andra utgifter i samband med umgänge skall fördelas.
Den gällande ordningen innebär, om saken ställs på sin spets, att den
förälder som vill att umgänge skall komma till stånd måste själv bekosta
resorna. Eftersom umgänge i första hand ligger i barnets intresse är det enligt
propositionen svårt att motivera en sådan ordning. En ändring av reglerna så
att föräldrarna i större utsträckning får dela på resekostnaderna skulle
ytterligare betona föräldrarnas gemensamma ansvar för sitt barn.
Regeringen anser att ett stöd från det allmänna inte kan komma i fråga på
grund av den finansiella situationen i landet. I de fall då en förälder helt
saknar ekonomiska resurser kan dock bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen bli
aktuellt.
Regeringen föreslår mot bakgrund av det anförda att en särskild regel införs
i föräldrabalken om hur resekostnaderna skall fördelas. I propositionen
föreslås en kvotdelningsmetod som innebär att den förälder som bor tillsammans
med barnet skall ta del i resekostnaderna efter vad som är skäligt med hänsyn
till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga omständigheter. I normalfallet
skall samma principer tillämpas vid prövningen som när underhållsbidrag till
barn bestäms. På grund av de stora variationer som kan förekomma i de enskilda
fallen bör enligt regeringen stort utrymme lämnas åt mera skönsmässiga
överväganden vid förmågebedömningen. En förälder som saknar förmåga att bidra
till resekostnaderna skall dock inte vara skyldig att göra det. I vissa fall
kan det enligt regeringen finnas sådana omständigheter att det framstår som
skäligt att fördela resekostnaderna på ett annat sätt än enligt den förordade
huvudprincipen. Regeringen anser därför att det bör finnas utrymme för att ta
hänsyn även till annat än föräldrarnas ekonomiska förhållanden, även om det
innebär att barnets intresse av att träffa en förälder i vissa fall får
underordnas andra intressen.
Frågan om resekostnadernas fördelning bör enligt propositionen kunna prövas
av domstol även om umgänget i övrigt inte är föremål för domstolens prövning.
Enligt propositionen behövs inte någon särskild regel härom. Däremot bör det av
lagen framgå att fördelningen av resekostnader skall anses som en del av
umgängesfrågan.
Motioner
I motion L7 yrkandena 5 och 6 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs
tillkännagivanden om individuella generella umgängesavtal med en gemensam
lösning av de frågor som hänger samman med en äktenskapsskillnad eller en
separation samt en eventuell reglering av resekostnader i samband med umgänge.
I motionen framhålls att även med den av regeringen föreslagna modellen för
umgängesavdrag kommer flexibiliteten för umgängesavdrag att vara begränsad och
inte ge något större utrymme för variationer av de umgängesmönster som kan
förekomma. Enligt motionärerna är det rimligt att föräldrarna inom ramen för
ett samarbetssamtal bör kunna avtala om individuella lösningar. En sådan
möjlighet skulle kunna begränsa de faktorer som kan ge upphov till konflikter
mellan föräldrarna, vilket är till gagn för barnet. Beträffande umgängesrätten
anför motionärerna att vid exempelvis en överenskommelse mellan parterna om att
en sådan rätt skall omfatta 40 % av tiden under en månad skall ett generellt
umgängesavdrag för umgängesföräldern samtidigt fastställas varvid hänsyn skall
tas till boförälderns fasta merkostnader för barnet.
I motion L6 yrkande 7 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp) yrkas
avslag på propositionen i den del som gäller skyldighet för den förälder som
barnet bor hos att ta del i de resekostnader som kan uppkomma i samband med
umgänge. En sådan regel kan enligt motionärerna medföra risk att tvister
uppstår av såväl praktisk som ekonomisk natur samt försvåra lösningar av
umgängesfrågan. Motionärerna anser i stället att ett helhetsgrepp på
föräldrarnas ekonomiska skyldigheter gentemot sina barn krävs, och i yrkande 8
begärs därför ett tillkännagivande om ett annat system för kostnadsfördelningen
mellan särlevande föräldrar vid resor och umgänge.
I motion L9 yrkande 7 av Tanja Linderborg m.fl. (v) begärs förslag från
regeringen om reglering av umgängesavdragen som innebär att minsta tid som
berättigar till avdrag skall vara ett dygn per månad. I motionen framhålls att
tanken på att uppmuntra ett ?vardagsumgänge? är god. Motionärerna ställer sig
dock tveksamma till om regeringens förslag är realistiskt. De flesta föräldrar
har umgänget ordnat så att den bidragsskyldige föräldern har barnet hos sig
varannan helg från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag med möjlighet
till umgänge mitt i veckorna. I sådana fall kommer umgängesavdraget i praktiken
inte att kunna utnyttjas. Att binda umgängesavdraget till minst sex hela dygn
per månad förutsätter också enligt motionärerna att föräldrarna bor mycket nära
varandra för att umgänget praktiskt skall kunna fungera. Motionärerna anser
vidare att någon kalenderdygnsberäkning inte bör ske utan att 24-
timmarsberäkning bör gälla. I motion Sf264 yrkande 4 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)
framställs ett likadant yrkande.
I motionerna L9 av Tanja Linderborg m.fl. (v) och Sf264 av Ulla Hoffmann
m.fl. (v) framhålls att det är positivt att regeringen ytterligare poängterar
att det är båda föräldrarnas ansvar att barnen får rätt till båda sina
föräldrar. Regeringens förslag att föräldrarna skall dela på kostnaderna är
dock inte acceptabelt eftersom det försvårar eller omöjliggör för föräldrar med
låg inkomst att träffa sina barn. Motionärerna anser därför att
umgängesföräldern skall ha rätt till två behovsprövade umgängesresor per månad.
I yrkandena 8 respektive 5 begärs förslag härom.
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begär i motion L11 yrkande 17 förslag om minskad
underhållsskyldighet på grund av stora resekostnader. Motionärerna framhåller
att förändringarna i transfereringssystemen under senare år inneburit att många
boföräldrar fått en sämre ekonomi och att det föreliggande förslaget
ytterligare belastar dessa. Genom den ändrade överklagningsordningen är enligt
motionärerna inte heller bistånd enligt socialtjänstlagen en framkomlig väg.
Frågan bör lösas inom ramen för underhållsstödet så att den som har stora
kostnader för umgängesresor bör kunna få en viss lättnad i
återbetalningsskyldigheten.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vill inledningsvis framhålla följande. Den föreliggande propositionen
innehåller ett antal förslag till ändringar i föräldrabalkens (FB) bestämmelser
angående vårdnad, boende och umgänge. I propositionen framhålls att förslagen
syftar till att betona vikten av samförståndslösningar och att underlätta för
föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt komma överens. Riktpunkten
skall dock alltid vara att barnets bästa skall komma i främsta rummet, och
därför föreslår regeringen att det i FB införs en övergripande bestämmelse
härom. Utskottet instämmer naturligtvis i de av regeringen framförda åsikterna
om barnets bästa och om samförståndslösningar. Den fråga som närmast berör
utskottets beredningsområde är umgängesavdragen, men även fördelningen av
resekostnader vid umgänge rör utskottets område i vart fall indirekt.
Beträffande den senare frågan har riksdagen flera gånger uttryckt att det är
väsentligt att denna får en lösning (se t.ex. bet. 1995/96:LU2 och
1996/97:SfU3). Socialförsäkringsutskottet uttalade i nämnda betänkande att det
var beklagligt att frågan inte kunde få sin lösning i samband med regeringens
förslag till lag om underhållsstöd men också att lösningen av denna fråga
rymmer särskilda svårigheter.
De frågor som uppkommer och som skall lösas i samband med en
äktenskapsskillnad eller en separation där barn finns med är både många och
svårlösta inte minst på grund av den känslomässiga spänning mellan parterna som
kan förekomma. För att samförstånd skall kunna nås i en fråga förutsätts inte
sällan att samförstånd samtidigt kan uppnås i flera andra frågor. Med en sådan
utgångspunkt om samförståndslösningar kan det vara svårt att isolerat ta
ställning till enbart förslagen om umgängesavdrag eller resekostnader då som
nämnts dessa frågors lösning kan vara avhängig av att överenskommelse kan nås
även i andra frågor.
Såsom framhålls i propositionen är det positivt att försöka konstruera sy-
stem som uppmuntrar till ett vardagsumgänge i större utsträckning. Det nu
gällande systemet för umgängesavdrag utnyttjas avseende underhållsstödet enligt
vad utskottet erfarit inte i någon större omfattning. Försäkringskassan
behandlar årligen ca 19 000 umgängesavdrag. Avdragen, som skall göras med samma
belopp såväl på återbetalningsdelen som på det utbetalade underhållsstödet,
uppgår till ca 6 miljoner kronor vilket under ett år innebär ett genomsnittligt
avdrag på drygt 300 kr. Enligt uppgift i betänkandet Underhållsbidrag och
bidragsförskott (SOU 1995:26) beräknade Riksförsäkringsverket att
administrationskostnaderna för umgängesavdragen uppgår till ca 2 miljoner
kronor. Umgängesavdragen är således dyra att administrera. Den av regeringen
föreslagna modellen tar sikte på de fall där den bidragsskyldige enligt
propositionen har störst behov av avdrag, nämligen i de fall barnet vistas hos
henne eller honom i stor omfattning. Det får dock enligt propositionen inte bli
så att kravet på vistelsetidens omfattning ställs så högt att det blir fråga om
växelvis boende. När det blir fråga om växelvis boende utgår normalt inget
underhållsbidrag. Underhållsstöd kan däremot utges vid växelvis boende i form
av utfyllnadsbidrag. I december 1997 fanns ca 6 000 sådana ärenden registrerade
hos försäkringskassorna. Eftersom någon återbetalningsskyldighet i dessa fall
inte kommer i fråga kan inte heller ett umgängesavdrag bli aktuellt. Enligt
Riksförsäkringsverkets allmänna råd (1996:15) innebär växelvis boende de fall
där barnet tillbringar mer än en tredjedel av tiden hos den underhållsskyldige.
Om vistelsetiden överstiger en tredjedel men är mindre än hälften av tiden bör
även andra faktorer förutom den faktiska vistelsetiden vägas in, t.ex. hur
barnets boende är ordnat och hur barnets försörjning har fördelats mellan
föräldrarna. Enligt förslaget skall även fortsättningsvis gälla att
kalenderdygnsberäkning skall tillämpas beträffande umgängesavdragen. Att i
dessa fall beräkna dygnet enligt 24-timmars beräkning kan enligt utskottets
uppfattning bli en orsak till konflikt mellan föräldrarna angående tidpunkter
när barn egentligen har lämnats eller hämtats. En sådan beräkning av dygnet bör
således enligt utskottets mening i detta sammanhang inte genomföras.
Riksförsäkringsverket har för utskottet uppgett att ett sådant system blir
administrativt svårhanterligt och ekonomiskt kostsamt.
Utskottet vill dock peka på alternativa lösningar till ifrågavarande problem
som kan föredras framför regeringens förslag inte minst eftersom de förebygger
att nya konflikter uppstår till följd av återkommande diskussioner om
umgängesavdrag. I motion L7 anförs att man inom ramen för obligatoriska
samarbetssamtal bör söka helhetslösningar i form av individuella avtal där i
princip samtliga frågor som aktualiseras i samband med en äktenskapsskillnad
eller separation bör avhandlas och lösas. Även i propositionen framhålls vikten
av samarbetssamtal där samförståndslösningar bör eftersträvas. I propositionen
föreslås samarbetssamtalen inte vara obligatoriska, och utskottet delar denna
uppfattning. I den nämnda motionen föreslås beträffande umgängesavdragen att om
föräldrarna kommer överens om att umgängesrätten skall omfatta exempelvis en
viss procentuell del av tiden per månad så skall samtidigt ett generellt
umgängesavdrag fastställas. Avdraget skall vara kopplat till en generell
nedsättning av underhållsbidraget där boförälderns fasta merkostnader skall
beaktas. För underhållsstödets del innebär detta enligt motionärerna att
föräldrarna inom ramen för det fastställda underhållsstödet får träffa avtal om
att boföräldern i förhållande till den återbetalningsskyldige förbinder sig att
betala viss procentuell del av det belopp som hon eller han uppbär från
försäkringskassan. Om försäkringskassan skall reglera ett sådant generellt
umgängesavdrag krävs däremot ändringar i lagen om underhållsstöd. Metoden har
den fördelen att om föräldrarna kan komma överens om ett heltäckande avtal så
behöver över huvud taget försäkringskassan inte kopplas in utan de ekonomiska
frågorna beträffande umgängesavdrag kan regleras direkt mellan parterna.
Heltäckande samförståndslösningar bör även kunna leda till att antalet
ansökningar om underhållsstöd (förutom utfyllnadsbidrag) minskar. Inom ramen
för samarbetssamtal kan också parterna träffa avtal om umgängesavdrag där
flexibla lösningar i enlighet med den modell som förespråkas i motionerna L9
och Sf264 beaktas. I detta sammanhang vill utskottet nämna att
Riksförsäkringsverket under april kommer att till regeringen överlämna en
rapport innehållande en utvärdering av effekter och resultat av de nya reglerna
om underhållsstöd.
Beträffande resekostnader vid umgänge ser utskottet med tillfredsställelse
att förslag till lösande av denna fråga nu läggs fram. Den föreslagna metoden
förefaller rimlig och tillämpbar i många fall. Ett problem i detta sammanhang
är dock de fall då en eller båda föräldrarna helt saknar ekonomisk förmåga att
bidra till resekostnaderna. Utskottet delar dock regeringens uppfattning att
något finansiellt stöd inte kan komma i fråga. Resekostnader utgör processuellt
en del av frågan om umgänge. Det är därför naturligt att kommunerna bistår
parterna med hjälp att träffa avtal i denna fråga. Inom ramen för
samarbetssamtalen där man enligt utskottets uppfattning enligt vad ovan angetts
bör söka åstadkomma en helhetslösning kan denna fråga vägas in i ett avtal med
beaktande av alla övriga frågor. I propositionen framhålls också att
skönsmässiga överväganden vid förmågebedömningen måste komma i fråga, varför
det bör vara möjligt att i samtal kunna skapa förståelse mellan föräldrarna för
den särskilda problematik som frågan om resekostnader rymmer.
Sammanfattningsvis ser utskottet det som positivt med samarbetssamtal där det
bör eftersträvas helhetslösningar med beaktande av samtliga omständigheter av
såväl ekonomisk som annan natur. Sådana lösningar där föräldrar kommer överens
och kan träffa avtal om många både känslomässigt och på annat sätt svåra frågor
måste också anses vara till gagn för barnen. Ett ytterligare skäl till att nu
nämnda avtal bör träffas är att man undviker att slita tvisterna i domstol.
Utskottet anser att lagutskottet med beaktande av vad
socialförsäkringsutskottet anfört bör tillstyrka regeringens förslag. Utskottet
anser vidare att regeringen bör verka för att samförståndslösningar möjliggörs
och att därvid beaktas vad utskottet med anledning av motion L7 yrkandena 5 och
6 anfört om umgängesavdrag och resekostnader. Lagutskottet bör avstyrka
motionerna L6 yrkandena 7 och 8, L9 yrkandena 7 och 8, L11 yrkande 17 och Sf264
yrkandena 4 och 5.
Stockholm den 19 februari 1998
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Börje Nilsson
I beslutet har deltagit: Börje Nilsson (s), Gullan Lindblad (m), Margareta
Israelsson (s), Maud Björnemalm (s), Anita Jönsson (s), Margit Gennser (m),
Lennart Klockare (s), Ingrid Skeppstedt (c), Gustaf von Essen (m), Sigge Godin
(fp), Ronny Olander (s), Ulla Hoffmann (v), Mona Berglund Nilsson (s), Ulf
Kristersson (m), Rose-Marie Frebran (kd), Siw Wittgren-Ahl (s) och Jan Lindholm
(mp).
Avvikande meningar
1. Sigge Godin (fp) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet
Utskottets ställningstagande som börjar med ?Utskottet vill? och slutar med
?och 5? bort ha följande lydelse:
Utskottet kan inte ställa sig bakom regeringens förslag om att den förälder
som barnet bor hos skall ta del i de resekostnader som kan uppkomma i samband
med att barn umgås med en bidragsskyldig förälder. Enligt utskottets mening
innebär detta förslag en risk för att ytterligare tvister av såväl praktisk som
ekonomisk natur uppstår mellan föräldrarna och därmed försvårar lösningar av
umgängesfrågan. Frågan om resekostnader kan inte ses isolerat utan ingår i ett
komplext system som innefattar element som barnbidrag, underhållsstöd,
bostadsbidrag etc. I stället för det föreslagna systemet krävs enligt
utskottets mening ett helhetsgrepp innefattande ett annat system för hur
kostnaderna skall fördelas mellan särlevande föräldrar. Utskottet anser att
hänsyn till resekostnader vid umgänge skall tas i samband med att föräldrarnas
totala ekonomiska skyldigheter gentemot barnet fastställs och att man därvid
får ett helhetsgrepp på de verkliga kostnaderna. Lagutskottet bör således
föreslå riksdagen att med bifall till motion L6 yrkandena 7 och 8 dels avslå
propositionen i den del som avser fördelning av resekostnader vid umgänge, dels
som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts om ett annat system för
kostnadsfördelningen mellan särlevande föräldrar vid resor och umgänge.
2. Ulla Hoffmann (v) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet
Utskottets ställningtagande som börjar med ?Utskottet vill? och slutar med ?och
5? bort ha följande lydelse:
Det av regeringen föreslagna systemet för umgängesavdrag förutsätter att båda
föräldrarna kan komma överens och att de kan samarbeta. Detta är också det
bästa för barnet. I första hand bör man därför verka för att samarbetssamtal
mellan parterna kommer till stånd och eftersträva helhetslösningar på de
problem som måste regleras i samband med en äktenskapsskillnad eller en
separation. Det kommer dock alltid att finnas föräldrar som av olika
anledningar inte kan samarbeta, oaktat båda vill barnets bästa. Det är därför
enligt utskottets mening knappast realistiskt sett mot bakgrund av att de
flesta föräldrar har umgänget reglerat på det sätt som beskrivs i motionerna L9
och Sf264 eller på annat liknande sätt att hålla fast vid
kalenderdygnsberäkningen som grund för umgängesavdrag. Utskottet anser därför
att dygnsberäkningen bör ske efter 24-timmarsberäkning. Vidare anser utskottet
att den minsta tid som skall berättiga till umgängesavdrag skall vara ett dygn.
Beträffande resekostnader är det positivt att regeringen ytterligare
framhåller vikten av att det är ett gemensamt föräldraansvar att barnen får
rätt till båda sina föräldrar. Det föreliggande förslaget löser emellertid inte
problemet med fördelning av resekostnader i de fall den ene eller för den delen
båda föräldrarna saknar ekonomisk förmåga att stå för sin eller sina delar. I
sådana fall kan visserligen bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen komma i fråga.
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1998 kan beslut om sådant
bistånd som innefattar umgängesresor inte längre överklagas genom
förvaltningsbesvär. Detta innebär således att föräldrarna i princip är
utlämnade till kommunernas uppfattning i nu aktuell fråga. Enligt utskottets
mening är det inte acceptabelt att föräldrar som saknar ekonomisk förmåga inte
skall kunna få träffa sina barn. Utskottet anser därför att en bidragsskyldig
förälder skall ha rätt till två behovsprövade umgängesresor per månad. En sådan
behovsprövning kan exempelvis göras av försäkringskassan i samband med
fastställande av återbetalningsskyldighet. På så sätt löses problemet med att
den ene föräldern inte kan bidra ekonomiskt till umgängesresorna, och barnet
slipper den konflikt som kan uppstå om boföräldern indirekt bidrar till att
barnet inte kan träffa den andra föräldern.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att lagutskottet bör tillstyrka
motionerna L9 yrkandena 7 och 8 samt Sf264 yrkandena 4 och 5.
3. Jan Lindholm (mp) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet
Utskottets ställningstagande som börjar med ?Beträffande resekostnader? och
slutar med ?och 5? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning kan det inte uteslutas att regeringens förslag
dels är samhällsekonomiskt olönsamt i det att nya rättsprocesser skapas, dels
inte sätter barnets bästa i första hand. Ekonomin för en stor del av
boendeföräldrarna har under senare år försämrats genom ändringar i
transfereringssystemen. Att ytterligare belasta dessa föräldrars ekonomi med
resekostnader vid umgänge innebär att barn som redan lever på marginalen får
minskat utrymme för fritidsaktiviteter m.m. Möjligheten att få bistånd till
resekostnader genom socialtjänsten är enligt utskottets mening inte någon
framkomlig väg då beslut om sådant bistånd inte längre kan överklagas genom
förvaltningsbesvär. Frågan om fördelning av resekostnader bör i stället enligt
utskottets uppfattning lösas inom ramen för underhållsstödet genom att en
återbetalningsskyldig får en viss nedsättning av återbetalningsbeloppet. Med
hänsyn till det anförda anser utskottet att lagutskottet bör tillstyrka motion
L11 yrkande 17.
Socialutskottets yttrande
1997/98:SoU5y
Vårdnad, boende och umgänge
Till lagutskottet
Lagutskottet har den 20 januari 1998 beslutat bereda socialutskottet tillfälle
att yttra sig över regeringens proposition 1997/98:7 Vårdnad, boende och
umgänge jämte motioner.
Propositionen innehåller förslag till ändringar i framför allt
föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad m.m. Förslagen syftar till att betona
vikten av samförståndslösningar och underlätta för föräldrar att i så stor
utsträckning som möjligt komma överens om hur frågor om vårdnad och umgänge
skall lösas. Ett annat syfte med förslagen är att bana väg för ökad användning
av gemensam vårdnad.
Regeringen föreslår övergripande bestämmelser om att barnets bästa skall
komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor om vårdnad, boende och
umgänge samt vid verkställighet. Det föreslås vidare att föräldrar som är
överens skall kunna reglera frågor om vårdnad, boende och umgänge genom avtal
som godkänns av socialnämnden och som skall kunna verkställas som ett
lagakraftvunnet domstolsavgörande. Gemensam vårdnad skall enligt propositionen
kunna komma i fråga även mot den ena förälderns vilja, om en sådan ordning är
bäst för barnet. Regeringen föreslår även en uttrycklig bestämmelse om att
barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans
med. Båda föräldrarna får ett ansvar för att barnets behov av umgänge
tillgodoses.
Åtta motioner har väckts med anledning av propositionen.
Utskottet behandlar ärendet som ett led i sitt beredningsansvar för frågor om
omsorger om barn och ungdom. Utskottet redovisar synpunkter som enligt
utskottets mening bör tas i beaktande vid bedömningen av frågor om vårdnad,
boende och umgänge med barn.
Socialutskottet
FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) gäller i förhållande
till Sverige sedan september 1990. De fyra grundläggande principerna i
konventionen handlar om icke-diskriminering, om barnets bästa, om barnets rätt
till liv och utveckling samt om barnets rätt att komma till tals.
Barnkonventionen är inte direkt tillämplig som svensk lag, men den svenska
lagstiftningen skall anpassas så att den står i överensstämmelse med
konventionens bestämmelser och intentioner.
Enligt artikel 3 i barnkonventionen skall barnets bästa komma i främsta rummet
vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata
sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller
lagstiftande organ.
Principen om barnets bästa är en av grundpelarna i barnkonventionen.
Principen kan härledas ur två grundläggande tankar som båda har satt sina spår
i konventionen: att barn har samma människovärde som vuxna och att barn är
sårbara och behöver särskilt stöd och skydd. Barnets bästa är inget statiskt
begrepp. Det varierar över tid och från ett samhälle till ett annat samt från
ett barn till ett annat utifrån varje barns individuella situation.
I artikel 7.1 fastslås bl.a. att barnet har rätt att bli omvårdat av sina
föräldrar. Artikel 9 stadgar att konventionsstaterna skall säkerställa att ett
barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja, utom i de fall då ett
sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara
nödvändigt t.ex. vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas
sida eller då föräldrarna lever åtskilda och beslut måste fattas angående
barnets vistelseort. Alla berörda parter skall beredas möjlighet att delta i
förfarandet och att lägga fram sina synpunkter. Konventionsstaterna skall
respektera rätten för det barn som är skilt från den ena av eller båda
föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och
direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.
Av konventionens allmänna principer följer att staterna också har en skyldighet
att underlätta denna kontakt (art. 4 och 7).
I artikel 18 anges att konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att
säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har ett gemensamt
ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Föräldrar eller vårdnadshavare
har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Barnets bästa skall
för dem komma i främsta rummet.
Samtidigt skall enligt artikel 19 konventionsstaterna vidta alla lämpliga
lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i
utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller
psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling,
misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är
i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons
vård.
Enligt artikel 12 skall det barn som är i stånd att bilda egna åsikter
tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet,
varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets
ålder och mognad. För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att
höras i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet.
Barnkommittén, som bl.a. haft i uppdrag att göra en översyn av hur svensk
lagstiftning och praxis förhåller sig till barnkonventionen, redogör i sitt
slutbetänkande (Barnets bästa i främsta rummet, SOU 1997:116) för några
grundläggande behov som bör beaktas vid en bedömning av barnets bästa, nämligen
barns behov av omvårdnad och skydd och av respekt för sin integritet samt barns
behov av ett varaktigt och stabilt förhållande till sina föräldrar. Föräldrarna
tillgodoser inte bara barnets fysiska behov utan också dess behov av kärlek,
trygghet och känsla av att behövas. Vidare behöver barnet föräldrarnas hjälp
när det gäller att sätta gränser, tolka omvärlden och bygga upp en
grundläggande självkänsla och en egen identitet hos sig. Enligt kommittén är
forskarna eniga om att kontinuitet i barnets relation till föräldrarna är ett
av barns allra mest grundläggande behov.
Utvecklingen inom familjerätten vad avser frågor om vårdnad och umgänge som
regleras i 6 kap. föräldrabalken har enligt Barnkommittén gått från en
lagstiftning som gav uttryck för en stark föräldrarätt till dagens lagstiftning
som sätter barnets bästa i fokus på ett helt annat sätt än tidigare. Till
skillnad mot utgångspunkten i barnkonventionens artikel 3 om att barnets bästa
skall vägas mot andra intressen, anger bestämmelserna i 6 kap. FB att barnets
bästa står över alla andra intressen.
Barnkommittén ser med tillfredsställelse på de ändringar i föräldrabalken om
vårdnad och umgänge som Vårdnadstvistutredningen föreslagit. Förslagen stärker
barnperspektivet ytterligare och medför att lagstiftningen på området
harmonierar bättre än tidigare med andan och intentionerna i barnkonventionen.
Utskottets bedömning
Utskottet vill inledningsvis dela regeringens inställning att betona vikten av
samförståndslösningar, att underlätta för föräldrar att i så stor utsträckning
som möjligt komma överens i frågor om vårdnad, boende och umgänge samt att öka
användningen av gemensam vårdnad. Samtidigt är det mycket angeläget att barn på
allt sätt skyddas mot misshandel och övergrepp.
Sverige har ratificerat FN:s barnkonvention och därmed förbundit sig att
följa konventionen. Barnkonventionen utgår från ett barnperspektiv. Frågor som
rör barn skall ses med barnets ögon. Det gäller att lyssna till barnet och
respektera vad det säger. Det är inte tillräckligt att barnkonventionen speglas
i lagstiftningen. Det avgörande är att tillämpningen av lagstiftningen sker med
beaktande av barnkonventionen och utifrån barnets perspektiv. Barnkompetensen
och kunskaperna om barnkonventionen och intentionerna bakom den måste enligt
utskottet förbättras bland beslutsfattare och tjänstemän. Det gäller för alla
som har med barn att göra att lära sig vilka rättigheter ett barn har enligt
barnkonventionen och att även ta till sig och förstå andan och innebörden av
konventionen.
Enligt artikel 3 i konventionen skall, vid alla åtgärder som rör barn,
barnets bästa komma i främsta rummet. Det är enligt utskottet mycket positivt
att det nu i föräldrabalken införs en uttrycklig bestämmelse om att barnets
bästa skall komma i främsta rummet vid avgörandet av alla frågor som rör
vårdnad om barn, barns boende och umgänge. Barn har enligt 6 kap. 1 § FB rätt
till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning
för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning
eller annan kränkande behandling. Utskottet vill betona att barn vidare har
rätt till en nära och god kontakt med båda föräldrarna och andra nära
släktingar. Innebörden av begreppet barnets bästa kan emellertid inte avgöras
generellt utan måste avgöras utifrån de särskilda förhållandena i det enskilda
fallet. Hänsyn måste tas till samtliga omständigheter som rör barnets fysiska
och psykiska välbefinnande och utveckling på såväl kort som lång sikt. Enligt
Barnkommittén är en önskvärd metod för bedömningen av vad som är barnets bästa
att kombinera vetenskap och beprövad erfarenhet med att låta barn själva komma
till tals.
Flera bestämmelser i 6 kap. FB anger att andra rekvisit än barnets bästa
skall vara avgörande för ställningstaganden i frågor rörande barn. I exempelvis
7 och 9 §§ anges att vårdnaden om barn i visst fall skall anförtros särskilt
förordnade vårdnadshavare om det är ?lämpligare?. I 10 a § stadgas att viss
person skall förordnas till vårdnadshavare om det ?inte är olämpligt?. Enligt
utskottet måste dessa bestämmelser anpassas till vad som anges i 2 a § och i
artikel 3 i barnkonventionen. Ett ur barnets perspektiv svagare rekvisit än att
barnets bästa skall tillgodoses vid åtgärder som rör barn kan enligt utskottet
inte accepteras. Detta bör beaktas vid den översyn av kapitlet som
Regeringskansliet enligt propositionen avser att göra.
Barns rätt att komma till tals i frågor som rör dem slås fast i artikel 12 i
barnkonventionen. Utskottet ser positivt på att bestämmelserna i 6 kap. FB om
att ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad
tydliggörs genom att samordnas i en ny inledande bestämmelse, 2 b §. Enligt
utskottet är det angeläget att barn i så stor utsträckning som möjligt ges
tillfälle att säga sin mening i mål och ärenden om vårdnad m.m. Ett barns klart
uttalade viljeyttring bör väga tungt vid avgörandet av vad som är barnets bästa
och vara en av de avgörande omständigheterna i svårbedömda fall.
Enligt utskottet är det angeläget att så långt som möjligt förebygga
konflikter, kriser och separationer mellan föräldrar. Tidiga insatser i form av
föräldrautbildning och stöd till föräldrar med inriktning på relationsfrågor
samt familjerådgivning bör därför ges hög prioritet. I de fall en separation
inte kan undvikas bör som tidigare framhållits samförstånd mellan föräldrarna
eftersträvas. I allmänhet är det också bäst för barnet att föräldrarna kommer
överens. Utskottet instämmer i regeringens uppfattning att åtgärder bör vidtas
för att öka samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet. Det är viktigt att
information om möjligheterna till samarbetssamtal når ut till föräldrarna. Det
är också angeläget att barnet kommer med i samtalet och får ge uttryck för sina
åsikter. Metoder bör utvecklas för att informera barn och ge dem möjlighet att
komma till tals. Kompetensen hos den personal som arbetar med samarbetssamtal
är av avgörande betydelse. Det ankommer på huvudmannen att svara för att
kompetensen upprätthålls och vidareutvecklas. För att samtalen skall fylla sin
funktion krävs också att föräldrar utan onödigt dröjsmål får tillgång till
samarbetssamtal. Köer måste till varje pris undvikas.
Föräldrar liksom sociala myndigheter och domstolar är skyldiga att vid en
separation agera utifrån vad som är barnets bästa. Av barnkonventionen följer
att föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnens uppfostran och utveckling.
Därvid skall barnets bästa komma i främsta rummet (artikel 18). Det är barnet
som har rätt till sina föräldrar, inte tvärtom. Barn har rätt till en nära och
god kontakt med båda sina föräldrar oberoende av föräldrarnas inbördes
relationer. Bäst tillgodoses denna rätt om barnet får träffa båda föräldrarna
ofta och även i vardagssituationer. Det måste på allt sätt undvikas att barnet
dras in i de vuxnas konflikter. Barnet skall i en sådan konflikt inte behöva ta
ett ansvar som det inte är moget för. Barnet skall inte heller behöva välja
sida i konflikten. Barnet skall enligt utskottet ges möjlighet att ta ställning
i frågan om vårdnad, boende och umgänge men inte tvingas göra detta. Det måste
respekteras att barnet känner lojalitet och samhörighet med båda föräldrarna
och därför inte vill eller kan ta ställning. Det är vidare angeläget att
undvika att skapa motsättningar mellan föräldrar och barn.
Gemensam vårdnad är ett viktigt inslag i utvecklingen mot en starkare
markering av barnets intresse och barnets bästa. Det gäller enligt utskottet
att främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna. Gemensam
vårdnad är i de allra flesta fall att föredra framför ensam vårdnad för ena
föräldern. Det finns emellertid situationer då konflikten mellan föräldrarna är
så svår och djup att de omöjligen kan samarbeta i frågor som rör barnet. När
misshälligheterna utvecklats så långt är det ofta bäst för barnet att en av
föräldrarna är ensam vårdnadshavare. Ur barnets perspektiv är det då viktigare
att ha en bra kontakt med både sin mor och far och att slippa konflikter mellan
föräldrarna än att föräldrarna har gemensam vårdnad.
Det är en mycket svår och grannlaga uppgift att avgöra mål om gemensam
vårdnad, boende eller umgänge. Konflikter mellan föräldrar har ibland sin grund
i förhållanden som våld eller övergrepp från den ena föräldern mot den andra
föräldern och/eller barnet. Utskottet vill understryka betydelsen av att
nuvarande bestämmelser om att domstolarna skall beakta risken för att barn
utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far
illa förs in i den nya 2 a §. Därmed framhålls på ett bättre sätt vikten av
bestämmelsen, vilken nu förutom umgänge även skall omfatta frågor om vårdnad
och boende. Föreligger risk att ett barn kommer att misshandlas, utsättas för
övergrepp, olovligen föras bort eller hållas kvar eller på annat sätt fara illa
måste detta noga beaktas vid bedömning av frågan om vårdnad, boende eller
umgänge. Samhället har ett stort ansvar för att skydda dessa barn. Dessa barns
utveckling måste följas noga.
Enligt utskottet bör det ställas höga krav på kompetens hos de som handlägger
och dömer i ärenden och mål om vårdnad, boende och umgänge. Utskottet vill
framhålla vikten av att respektive huvudman satsar på utbildning och
kompetensutveckling av personal inom rättsväsendet och socialtjänsten.
Om reformen genomförs är det enligt utskottet viktigt att en utvärdering sker
inom en kort tid, förslagsvis två år från ikraftträdandet. Särskild
uppmärksamhet bör därvid ägnas åt hur de nya bestämmelserna tillämpas av
domstolar och socialnämnder i de fall där det förekommit övergrepp eller
misstanke om övergrepp.
Stockholm den 17 februari 1998
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Rinaldo
Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m),
Marianne Jönsson (s), Conny Öhman (s), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm
(fp), Mariann Ytterberg (s), Christin Nilsson (s), Birgitta Wichne (m), Thomas
Julin (mp), Chatrine Pålsson (kd), Kerstin Warnerbring (c) och Ingrid Burman
(v).
Offentlig utfrågning i riksdagen om vårdnad, boende och umgänge
Datum: Tisdagen den 10 februari 1998
Tid: 09.30-12.30
Lokal: Förstakammarsalen
Deltagare: se s. 185 och 186
Agne Hansson (c), ordförande i lagutskottet: Jag ber att få hälsa er alla varmt
välkomna till lagutskottets offentliga utfrågning om förslagen i propositionen
om vårdnad, boende och umgänge jämte de motioner som avlämnats i det här
ärendet, som lagutskottet nu har att bereda fram till ett riksdagsbeslut under
våren.
De familjerättsliga frågorna har länge varit i fokus i den aktuella debatten.
Det har att göra med de krav som rests på att ändringar i nuvarande
lagstiftning behöver göras. Det hänger också samman med att förslag till
förändringar nu är på gång. Ett omfattande utredningsarbete har föregått de
förslag som nu finns i den aktuella propositionen från regeringen och förslagen
i motionerna. Propositionen har föregåtts i sin tur av ett omfattande
remissarbete. Resultatet av det är just propositionen. Den omfattar inte alla
utredningsförslagen. Där har man tagit hänsyn till vissa remissynpunkter, en
del har lämnats åt sidan.
Är de förslag som nu ligger väl avvägda? Det är den fråga som vi vill ha
belyst i den sista allmänna informationsinhämtning som denna utfrågning är
avsedd att vara. Ett annat syfte är att fånga upp om det finns eller har
tillkommit någonting av vikt under beredningsprocessen som ännu inte har kunnat
beaktas.
På det här området går det inte att lagstifta i detalj. Det finns alltid ett
utrymme för tolkning från dem som har att arbeta efter lagen i dessa känsliga
och för de inblandade så viktiga avgöranden. Alla som är inblandade finns
representarade här. Det är av stort värde för vår bedömning att få era
synpunkter samlat vid ett och samma tillfälle.
Det går att lägga upp en utfrågning på många olika sätt. Ett sätt är att
välja ut några nyckelbefattningar, att informera mera på djupet i de olika
sakfrågorna. Ett annat är att försöka bereda alla berörda möjlighet att komma
till tals och ge från sig sina uppfattningar om helhet eller delar. Vi från
utskottets sida har valt den senare modellen. Vi har gjort det för att ge alla
möjlighet att komma till tals.
Förslagen berör som sagt många. Vi kunde inte ana att intresset skulle vara
så stort. Därför krävs det stor disciplin med tiderna för att programmet skall
kunna hållas och för att alla skall få samma chans att komma till tals.
Vi har delat in ämnet i tre delområden där de väsentliga och mest diskuterade
ändringsförslagen finns. Det första blocket omfattar synpunkter på förslaget om
gemensam vårdnad mot en förälders vilja. Det andra området berör förslagen om
samarbetssamtal och avtal om vårdnad och det tredje förslagen i propositionen
och i motionerna i övrigt. Samtliga anmälda som finns upptagna i programmet får
yttra sig under varje avsnitt. Jag föreslår att ni går direkt på era synpunkter
på frågan, vad ni tycker och varför. Alltså: Vi tycker att förslaget är bra av
det eller det skälet, eller tvärtom. Efter det att alla talat ges utskottets
ledamöter tillfälle att ställa frågor. Jag hemställer om lika raka och koncisa
frågor och svar.
Mats Sjösten, Domstolsverket: Domstolsverket ställer sig bakom förslaget att
domstolen mot en förälders vilja skall kunna besluta om gemensam vårdnad. De
skäl som anförts för en sådan ordning såväl i Vårdnadstvistutredningen som i
propositionen har sådan tyngd att förslaget kan antas. Domstolsverket välkomnar
förslagen, som innebär att domstolen även inom ramen för en gemensam vårdnad
skall kunna förordna om boende och umgänge.
En av de viktigaste principerna när det gäller barns behov är att barn
behöver båda sina föräldrar. För barnens skull är det viktigt att båda
föräldrarna är delaktiga i barnets förhållanden och tar ansvar för barnet. Att
det i lagen införs en möjlighet att mot en förälders vilja besluta om gemensam
vårdnad är en viktig signal från samhället. En sådan regel kan bidra till att
endast reella tvister kommer till domstolen i fortsättningen. I många av de
fall där en förälder utan något egentligt skäl säger nej till gemensam vårdnad
kommer den föräldern att acceptera en gemensam vårdnad om detta ändå kan bli
resultatet efter en tvist. Någon anledning att befara att antalet tvister i
domstol kommer att bli större än för närvarande finns således inte, tvärtom.
Detta understryks också av att möjligheten införs för föräldrar att träffa
avtal om vårdnad m.m. inför socialnämnden.
Domstolsverket delar inte farhågorna att gemensam vårdnad kommer att tvingas
igenom även när det är olämpligt med hänsyn till barnets bästa. Även med den
nya lagstiftningen kommer ensam vårdnad att förekomma. Som det anförs i
propositionen finns det fall där en förälder är olämplig som vårdnadshavare.
Domstolsverket delar den bedömning och de ställningstaganden som gjorts i
propositionen i denna del. Här kan tilläggas att det i propositionen anges att
om en förälder uttryckligen förklarar att hon eller han inte vill ha del i
vårdnaden får det som regel antas att en sådan lösning inte är bäst för barnet.
Det förtjänar att betonas här att en av de situationer som lagförslaget direkt
tar sikte på är den när modern har ensam vårdnad om ett barn från födelsen och
utan godtagbara skäl motsätter sig att fadern får del i vårdnaden.
Propositionen innehåller en utförlig redogörelse för vilka ställningstaganden
och bedömningar som domstolen bör göra. En förutsättning för att dessa
bedömningsgrunder skall tillämpas på ett riktigt och välnyanserat sätt är att
domarkåren besitter tillräcklig kunskap och har den kompetens som fordras.
Självklart uppfyller domarna de krav som ställs på dem för att de skall kunna
ta ställning till de grannlaga frågor som vårdnad, boende och umgänge innebär.
Det är därvid inte självklart att en yngre, mindre erfaren, domare som själv
deltagit eller aktivt deltar i uppfostran av ett eget barn är mindre lämplig
att handlägga denna typ av mål. Detta förhållande gäller såväl interimistiska
förordnanden som slutgiltiga ställningstaganden.
Jag vill slutligen understyrka det förhållandet att riksdagen i samband med
att den tagit ställning för avskaffandet av specialdomstolar uttalat att
domarkåren är kompetent att handlägga alla typer av mål, således även de mål
som tidigare ankom på domarna i specialdomstolar att ta ställning till.
Britt Louise Marteleur-Agrell, Sveriges Advokatsamfund: Advokatkåren menar att
det finns flera synpunkter att lägga på förslaget. Vi vill betona att den
gemensamma vårdnaden bygger på samarbete. Om gemensam vårdnad däremot bestäms
mot den enes uttalade vilja kan det vara mycket svårt att få det att fungera i
praktiken. Att tvinga vuxna människor, som själva bedömer att de inte kan det,
att samarbeta med varandra är inte möjligt. I stället skulle det kunna ge
upphov till ännu mer bråk mellan föräldrarna, och det går naturligtvis ut över
barnet. Föräldrarna hamnar i en ännu svårare situation, och de har inte lyckats
åstadkomma något som är till barnets bästa. Det finns redan i dag fall av
gemensam vårdnad där det troligen vore bättre för barnet att man inte hade det,
för det skapar så många konflikter mellan föräldrarna.
Samtidigt vet vi som arbetar med detta att det finns fall där man inte har
gemensam vårdnad bara på grund av att den ene föräldern bestämt sig för att
inte gå med på det av skäl som inte har med barnets bästa att göra. I de
undantagsfallen skulle det kunna vara bra med en tvångsregel.
Den psykologiska effekten av att ha vårdnad om sitt barn är oerhört viktig
att beakta. Men om man skulle göra som regeringen föreslår måste man vara
medveten om att fler föräldrar än i dag blir utpekade som olämpliga. I
propositionen sägs att gemensam vårdnad mot den enes vilja inte skall användas
när det är djupgående konflikter mellan föräldrarna, när det förekommer
missbruk, misshandel och allvaliga trakasserier. Det betyder att det skall
göras en prövning. Det betyder i sin tur att en sådan prövning kommer att
innebära att fler föräldrar än nu kommer att få papper på att det inte är
lämpligt att de är vårdnadshavare för sina barn. Det kan naturligtvis förstöra
deras möjligheter att fungera som föräldrar i fortsättningen, och det är oftast
till nackdel för barnet.
Frågan om vad som är bäst för barnet grundar sig alltid på en bedömning. I
vårdnadstvister har barnets föräldrar, som borde ligga närmast till, olika
uppfattningar om vad som är barnets bästa. Uppfattningarna kan också variera
mellan domstol och socialförvaltning och t.o.m. mellan olika domstolar. Det är
därför svårt att säga att gemensam vårdnad mot den enes vilja är bäst för
barnet. Om man inte säkert kan säga att domstolarna kan bedöma vad som är bäst
för barnet i det enskilda fallet och för att undvika att man dömer till
gemensam vårdnad mot den enes vilja schablonmässigt och för att komma ifrån att
föräldrarna känner sig pressade att ?frivilligt? gå med på gemensam vårdnad bör
man klart säga ifrån i lagen att det skall ske i undantagsfall, att det skall
vara uppenbart att det är bäst för barnet. Man måste också ha en regel som
säger att den vårdnadshavare som barnet bor hos ensam beslutar i frågor om den
dagliga vården. Det är mycket viktigt för att undvika konflikter.
Vi tror också att ett införande av en sådan här regel kan komma att skapa oro
och öka antalet processer. Det är också en viktig fråga att beakta när man
skall bedöma vad som är bäst för barnet. Om man skulle välja att inte införa
den här regeln anser vi att man bör ändra möjligheterna för föräldrar som inte
är vårdnadshavare att hålla kontakt med skola, daghem, sjukhus och liknande.
Helén Westlund, Barnombundsmannen: Barnombudsmannen är i princip positiv till
den föreslagna regeln. Vi tycker att dagens regler inte har varit helt
tillfredsställande, att man i vissa fall kan säga nej till gemensam vårdnad
utan att egentligen behöva motivera varför eller kanske har skäl som inte är
helt relevanta för barnet. Vi tycker att det är en viktig och riktig
grundinställning att barn har rätt till båda sina föräldrar och att
lagstiftningen är helt tydlig på den punkten.
FN:s barnkonvention, som Sverige har ratificerat och åtagit sig att följa, är
också tydlig på den här punkten. I artikel 18 slår man fast att
konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännande av
principen att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnens uppfostran
och utveckling. Vi ser att den föreslagna regeln kommer att få betydelse som
ett led i ett attitydpåverkande arbete eller i en process mot en mer ökad
användning av gemensam vårdnad.
Vi tror att den här regeln är positiv eftersom man måste ange varför man inte
vill ha en gemensam vårdnad. En grupp den kommer att ha betydelse för är barn
vars föräldrar inte är gifta när barnet föds och då man inte automatiskt får
gemensam vårdnad. Där tror vi att regeln kommer att spela en roll.
Vi tycker att det är viktigt, som man gör i lagen, att lyfta fram att en
förutsättning för att förordna om gemensam vårdnad är att det är bäst för
barnet. Då vill vi poängtera att det är det enskilda barnet man måste ta hänsyn
till, inte vad som är bra för barn i allmänhet, utan man måste göra en
bedömning i det enskilda fallet av vad som är bäst för det individuella barnet.
Det är viktigt att det finns klara och tydliga regler för när det inte är
lämpligt att förordna om gemensam vårdnad mot en förälders vilja. Sådana
situationer kan vara om föräldrarna har ett förhållningssätt som på något sätt
kan vara skadligt för barnet, om det är fråga om våld mot den andra föräldern
eller om det finns en svår konflikt mellan föräldrarna. Vi tycker att det finns
klara och tydliga skrivningar i propositioner som skulle göra att tillämpningen
kan bli god i det här avseendet. Men eftersom det i debatten funnits en rädsla
för att det kan bli en felaktig tillämpning av regeln menar vi att man redan nu
borde besluta om en uppföljning och en utvärdering av regeln inom två tre år
för att se hur tillämpningen har blivit eller om den har blivit sådan som
avsikten var.
Carl-Gustav Forslund, Skellefteå kommun: Propositionens förslag att en domstol
skall kunna besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja anser vi inte är
en förändring av föräldrabalken i rätt riktning. Barnets bästa, vilket
självklart skall diktera alla avgöranden i liknande frågor, är inte synonymt
med gemensam vårdnad för föräldrar. Den alldeles övervägande delen av föräldrar
som separerar kan själva uppnå en överenskommelse om gemensam vårdnad, och
något behov av särskild lagstiftning anser vi därför inte är påkallat. En
sifferuppgift att omnämnas är att av ca 50 000 barn är det endast drygt 3 000
barn, dvs. 6 %, vars föräldrar inte förmår uppnå en överenskommelse om gemensam
vårdnad. En framtvingad gemensam vårdnad bedömer vi inte särskilt främjar
förutsättningarna för ett bra arbetsklimat mellan föräldrar.
Propositionens viktigaste punkt, att trygga förhållandena för barnen, kan i
stället få en motsatt verkan då en gemensam vårdnad i vissa fall mera sannolikt
bäddar för eller utsträcker en föräldrakonflikt. Det föreligger för närvarande
inga svenska undersökningar eller forskningsresultat som kan belägga eller
styrka propositionens förslag, att en gemensam vårdnad mot en förälders vilja
skulle vara att föredra framför ensam vårdnad. Däremot finns det utländsk
forskning som visar att gemensam vårdnad som åläggs mot en förälders vilja
leder till mer långdragna konflikter.
Det har i debatten förekommit synpunkter att bedömningen utifrån barnets
bästa i grunden är en jämställdhetsfråga. Det anser vi är en felaktig
inställning och grundsyn. Frågan om barnets bästa är inte någon rättvisefråga
mellan könen. Utifrån min erfarenhet som vårdnadsutredare under tolv år har jag
inte funnit styrkt och inte några särskilda tecken på att det är typiskt att
föräldrar som önskar en gemensam vårdnad upplöst styrs av okynne eller
maktdemonstration utan vanligtvis i stället uppriktigt och ärligt konstaterar
att förutsättningar för ett ömsesidigt och respektfullt samarbete faktiskt
saknas. Tanken att genom lagstiftning därför påtvinga gemensam vårdnad som ett
sätt att få föräldrar att förbättra och underlätta sitt samarbete är tyvärr
inte helt realistisk. En självklarhet, som jag ändå väljer att nämna, är att
nuvarande lagstiftning inte på något sätt förhindrar föräldrar att - när båda
vill, kan och önskar det - överenskomma i alla frågor som rör barnen, inklusive
vårdnadsformen.
Vi delar således inte propositionens förslag att en domstol skall kunna
besluta om gemensam vårdnad mot någon förälders vilja. Tack för ordet.
Ingrid Åkerman, Socialstyrelsen: Socialstyrelsen är för förslaget om gemensam
vårdnad mot en förälders vilja. Men Socialstyrelsen är oroad över den debatt
som har förts i massmedierna mot förslaget. Det är framför allt därför att vi
tycker att man i debatten utgår från att alla tvister som hamnar i domstol i
dag berör familjer där modern och barnet varit utsatta för våld eller andra
övergrepp. Ingen som arbetar med dessa frågor anser att en påtvingad gemensam
vårdnad i sådana fall skulle vara för barnets bästa. Det tycker vi uttrycks
klart i propositionen.
Domstolen har fått ett stort ansvar att skaffa sig kunskap om barnet och
barnets förhållanden innan man fattar beslut i vårdnads- och umgängesfrågor.
Vår uppfattning är att de flesta vårdnads- och umgängestvister är av helt annat
slag. En separation är för de allra flesta en svår kris, där de minst goda
egenskaperna kommer fram hos föräldrarna. Man kan i vårdnadsutredningar ofta
utläsa att föräldrarna, var och för sig, är goda vårdnadshavare för sitt barn,
men domstolen tvingas trots detta att göra en förälder till vinnare och en
annan till förlorare, något som inte främjar barnet under dess uppväxttid.
Många som arbetar med familjer i vårdnads- och umgängestvister har önskat att
det funnits en möjlighet att lösa tvisten utan att den ena parten skulle gå ur
den och känna att han eller hon har förlorat sin rätt att vara med och påverka
barnets uppväxt. Förslaget, som det ser ut i dag, skulle avhålla många
föräldrar att ta striden till domstol om resultatet ändå skulle bli att båda
får fortsätta med ett gemensamt föräldraansvar. Samarbetssamtal och möjlighet
att skriva avtal om gemensam vårdnad, boende och umgänge skulle för dessa
föräldrar bli ett bättre sätt att lösa konflikten.
Socialstyrelsen har inom ramen för aktiv uppföljning tittat på vilka
föräldrar som inte anmäler gemensam vårdnad i samband med
faderskapsbekräftelse. I många av dessa familjer har pappan önskat ett
gemensamt vårdnadsansvar av sitt barn men modern har motsatt sig detta. I dag
är pappans enda möjlighet att få del av det juridiska föräldraansvaret för sitt
barn att föra frågan till domstol och begära enskild vårdnad, inte därför att
han anser att han bättre kan ta ansvar för sitt barn utan därför att han vill
dela detta ansvar. Att begära enskild vårdnad i domstol skulle med all säkerhet
förvärra situationen mellan föräldrarna och minska deras möjlighet att vara
goda omvårdande föräldrar för sitt barn. Resultatet av den undersökning som vi
gjorde stärkte Socialstyrelsen i sin uppfattning om att gemensam vårdnad borde
vara obligatorisk vid barns födelse.
Det förslag som nu ligger ger enligt Socialstyrelsens bedömning barn rätt att
ha föräldrar som båda har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran och
utveckling, en rätt som stämmer väl med vårt åtagande enligt FN:s
barnkonvention om barns rättigheter artikel 18. Tack för ordet!
Mia Eriksson, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS): Vi ställer
oss mycket kritiska till förslaget att man skall kunna förordna om gemensam
vårdnad mot en förälders vilja. Vår skarpaste kritik handlar om att i förslaget
inte tas hänsyn till den forskning som finns och att förslaget är dåligt
underbyggt. Det finns i dag ingen systematisk kartläggning av i vilken
utsträckning domstolar och andra myndigheter faktiskt tar hänsyn till risken
för att barn eller deras mammor skall utsättas för övergrepp i samband med
vårdnad och umgänge.
I arbetet med lagförslaget har man särskilt lyft fram den finska
lagstiftningen som en modell för den svenska. Jag vill peka på att trots att vi
vet hur negativ inverkan en ständig konflikt har på barn förordnas i dag
föräldrar som befinner i mycket svåra konfliktsituationer till gemensamma
vårdnadshavare i Finland. Det har också en könsaspekt. Det finns forskning som
visar att när det sker är det oftast modern som motsätter sig den gemensamma
vårdnaden.
Våld mot kvinnor i nära relationer behandlas i Vårdnadstvistutredningen och i
propositionen som undantagsfall, trots att internationell forskning visar att
våld från mannen förekommer i mellan var tredje och var fjärde skilsmässa,
t.ex. i Danmark. Vi vet också att det finns en dokumenterad stark koppling
mellan våld mot kvinnor i nära relationer och våld och sexuella övergrepp mot
barnen. Mellan 30 och 70 % av barnen är utsatta för fysiskt våld, upp till 30 %
för sexuella övergrepp.
Redan i dag är gemensam vårdnad den vanligaste vårdnadsformen. Det framgår av
Vårdnadstvistutredningen. I 80 % av de fall som går till domstol blir
resultatet gemensam vårdnad. Det är alltså de resterande 20 % som det här
förslaget kommer att få konsekvenser för. Vi vet i dag inte i hur många av de
fallen som det faktiskt förekommer våld mot kvinnan och barnen. Enligt de
kvinnor som kvinnojourerna har kontakt med har de flesta gemensam vårdnad i
dag. De vågar inte begära enskild vårdnad eftersom de tror att det skall
användas mot dem. Det är vad också deras advokater säger, trots att barnen i
många fall är utsatta.
En unik jämförande studie från England och Danmark visar att vårdnads- och
umgängesfrågorna fungerar mycket dåligt i de fall där våld från mannen
förekommer, men de professionella som har kontakt med kvinnor och barn har
väldigt liten insikt i våldets konsekvenser eller barnens situation.
Kvinnojourernas erfarenhet är att läget är minst lika allvarligt i Sverige som
i t.ex. Danmark.
Vi fruktar att fokus kommer att ännu starkare än i dag riktas på att
föräldrarna skall komma överens i stället för på skydd av barnen.
Kristina Rensfelt Jernberg, Sveriges Kvinnojourers Riksförbund: Kvinnojourernas
riksförbund stöder i huvudsak det förslag som regeringen lägger fram, men vi
har några allvarliga och väsentliga invändningar. Jag kommer här att helt
koncentrera mig på det som rör vårdnad för de barn som kvinnojourerna känner
från sin verksamhet. Det är barn som har bevittnat våld mot mamman, ett antal
barn har egen erfarenhet av våld mot sin kropp i samband med att mamman blivit
slagen. Hur många de barnen är vet vi inte i Sverige i dag. Men vi vet att de
finns, och vi vet att det påverkar barnen negativt. Vi vet att det påverkar en
person under hela livet att ha de här erfarenheterna. Att bevittna våld mot
mamman är inte att betrakta som en övergående kris, utan det måste ses som en
traumatiserande påverkan av barnet. Vi menar att samhället måste ge ett
oavvisligt psykiskt och fysiskt skydd för barnen. För deras del är inte
gemensam vårdnad lämplig. Det bör klart uttryckas i propositionen. Nu finns det
en ganska vag formulering om att det kan vara olämpligt. Det bör stå att det är
olämpligt.
Samhället har inte rätt att underskatta den livsfara en del av de kvinnor och
barn vi här talar om erfar. Samhället får inte genom en okänslig lagstiftning
ytterligare försvåra för de barn som inte har en konfliktfri relation till båda
föräldrarna, som ses som ett mål i propositionen. Samhället måste förstå att en
del barn kommer att ha en svår relation till fadern under en period i livet.
Den kommer att innehålla ångest, rädsla och konflikter.
Vi menar att socialnämnderna skall kunna ges ett ansvar för den här gruppen
barn vi talar om och bistå dem i kontakter med fadern. Det biståndet kan
självklart variera och vara mycket individuellt.
Vi i Kvinnojourernas riksförbund hoppas att våra synpunkter skall vara ett
konstruktivt bidrag i den fortsatta bearbetningen av propositionen.
Lennart Westman, Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening (UFR): UFR välkomnar
propositionen med blandade känslor. Å ena sidan vill man upphäva vetorätten för
den förälder som motsätter sig gemensam vårdnad utan starka skäl. Det är bra. Å
andra sidan: Skall ogifta mödrar även i fortsättningen automatiskt få enskild
vårdnad om barnen? Det är oacceptabelt.
Barn skaffar man sig i dag för det mesta utan att vara gift. Majoriteten
föräldrar är alltså sambor. Många av dessa separerar också, tyvärr. Då blir de
särbor. Men det finns även föräldrar som aldrig bott tillsammans och kanske
aldrig hade eller har för avsikt att göra det.
Det är alltså inte helt ovanligt att man vill ha barn men kanske inte flytta
ihop med sin partner.
Mot den dynamiska bakgrunden är en lag som statiskt fortsätter att favorisera
den ena parten obegriplig och harmonierar knappast med den verklighet där två
föräldrar kan vara fullgoda föräldrar utan att bo tillsammans. Det verkar
regeringen inte heller ha tänkt på, eftersom man vill ge domstolarna rätt att
bestämma var barnet skall bo, alltså vem av mamma och pappa som skall få
åtnjuta epitetet boförälder, som det heter.
I praktiken innebär det att den s.k. boföräldern får den faktiska vårdnaden
oavsett om man har gemensam vårdnad på pränt eller inte. Den som har barnet
folkbokfört hos sig kommer även i fortsättningen att uppbära alla sociala
förmåner samt sörja för den dagliga omsorgen. Den andre föräldern, hälsa-på-
föräldern, förblir i de flesta fall underhållsskyldig. Var finns jämställdheten
här?
Om den nya lagen blir verklighet tar man ett steg i rätt riktning, men ett
klart otillräckligt sådant. Vi skall skynda långsamt, sade justitieministern
till oss i UFR förra året. Det är nedslående för alla pappor att höra det. Det
är nedslående för pappor som vill vara fullvärdiga föräldrar redan i dag.
Automatisk gemensam vårdnad är därför det enda vettiga och icke
könsdiskriminerande alternativet för majoriteten moderna föräldrar, sambor som
särbor.
Nya kostsamma utredningar kommer med stor sannolikhet att sättas till i
morgon, men mänskliga rättigheter skall egentligen över huvud taget aldrig
behöva utredas. Det borde vara en självklarhet, liksom att portalparagrafen i
föräldrabalken självklart borde lyda: Föräldrar skall behandlas likvärdigt och
åtnjuta lika status och villkor.
Barnens bästa är att få känna att pappa och mamma betyder lika mycket. Det är
också deras rättighet. Vilken bild kommer våra barn annars att få av
vuxenvärlden?
Hans-Erik Jonsson, Sveriges Mansjourers Riksorganisation: Jag representerar här
Mansjourernas Riksorganisation. Förutom Sveriges 16 mansjourer med mer än 700
medlemmar finns det hundratals, kanske uppemot 1 000 män årligen, som i sina
kontakter med krismottagningar och mansjourer står bakom mig just nu.
Vi får höra dem säga: Varför skall jag hindras från att vara pappa? Eller:
Barn har rätt till både mamma och pappa. De behöver mig.
För männen vi möter är gemensam vårdnad en fråga om att vara med, ta ansvar
och vara en bra pappa för sina barn. När männen hotas med att uteslutas från
vårdnaden reagerar de starkt med desperation. Men när domstolen sagt sitt
övergår det så småningom i en uppgivenhet. Den uppgivenheten gynnar verkligen
inte pappaengagemanget. De erfarenheter vi har talar för att de onödiga
vårdnadstvisterna är alltför många och nödvändiggör en lagändring.
Vi skulle kunna göra det lätt för oss här i dag och bara lyssna till vad
Socialstyrelsen eller Barnombudsmannen har sagt. Det är inte de enda som sätter
barnen främst och stöder propositionen. Vi vet ju att det finns fler.
Här kommer vårt svar: Vi i Sveriges Mansjourers Riksorganisation stöder fullt
ut gemensam vårdnad som den föreslagits i propositionen. Denna för oss närmare
ett rättssäkert samhälle för alla parter, barnet, mamman och pappan. Den ger
domstolen en större frihet och möjlighet att upplösa gemensam vårdnad då detta
är befogat. Kära mor- och farföräldrar, några är väl det snart, innan ni vet
ordet av kanske ni berörs och tackar er lyckliga stjärna för att ha voterat för
ett fullödigt föräldraskap.
Jag vill slutligen vädja till lagutskottets ledamöter att ställa frågor till
mig också under dagens återstående punkter då vi inte har erbjudits möjligheter
till eget anförande. Tack för ordet!
Charles Millqvist, Föreningen Söndagsbarn: Våra erfarenheter från rådgivning
och parsamtal med föräldrar visar att detta är ett mycket bra förslag. Man
inför här en form av bevisföring och man tar också bort vetorätten, dvs. att
det räcker med att en förälder säger nej. Attityderna måste förändras säger
föräldrar som vänder sig till oss. Det gäller både mammor och pappor.
Ett fullständigt föräldraansvar kräver rätt att agera och lösa problem, dvs.
del i vårdnaden. Ansvarstagande förutsätter befogenheter. Gemensam vårdnad
gynnar barnet i de flesta fall. Barn har rätt till båda sina föräldrar, oavsett
om de samlever eller inte. Förslaget innebär en mycket viktig attitydförändring
för att sätta upp de yttre ramarna på rätt sätt.
Vi måste också berömma propositionen med tanke på den debatt som har föregått
förslaget att den fortfarande ger domstolar möjligheten att upplösa gemensam
vårdnad då detta är befogat.
Inger Byström, Familjerättssocionomernas Riksförening: Jag är vice ordförande i
Familjerättssocionomernas Riksförening. Jag representerar de flesta socionomer
som arbetar med familjerätt ute i kommunerna.
Vi tillstyrker förslaget att domstolen skall kunna döma till gemensam vårdnad
även mot den ene förälderns vilja om det är bäst för barnet. Gemensam vårdnad
kan vara en bra lösning för barnet även om en förälder motsätter sig den
vårdnadsformen. För barnets skull är det viktigt att båda föräldrarna är
delaktiga i barnets förhållanden och tar ansvar för barnet.
De flesta föräldrar, 54 %, är i dag ogifta vid barnets födelse. Även när det
gäller ogifta föräldrar är ett gemensamt rättsligt ansvar den naturliga
utgångspunkten. Utgångspunkten skall naturligtvis vara, som i alla beslut
enligt 6 kap., att det är till barnets bästa. För de flesta barn tror vi, som
det anges i propositionen, att ett gemensamt rättsligt ansvar kan bidra till
att främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna.
Vi tycker också att det är viktigt att hålla isär begreppen gemensam vårdnad
och umgänge. Att föräldrar har gemensam vårdnad säger inget om hur umgänget
skall utformas. Vi tror att det nya förslaget att beslut om umgänge skall kunna
meddelas även i de fall föräldrar har gemensam vårdnad i många fall kommer att
underlätta för föräldrar att ha den gemensamma vårdnaden.
Som slutord vill vi instämma i vad som sägs i propositionen. Det är också
viktigt att hålla i minnet att vårdnaden om barn inte har med rättvisa mellan
föräldrarna att göra. Beslut i vårdnadsfrågan är inte en belöning eller en
bestraffning för hur föräldrarna har betett sig mot varandra.
Universitetslektor Gudrun Nordborg: Jag är universitetslektor vid
rättsvetenskapliga institutionen i Umeå. Jag undervisar blivande jurister och
vidareutbildar jurister och andra yrkesgrupper bl.a. i kurser om barnets
rättsliga ställning. Jag driver ett forskningsprojekt om moderskap och
faderskap.
Jag har könsteoretiska utgångspunkter. Det innebär att jag inser att min
trovärdighet skulle vara större om jag var man och att jag bör markera att jag
inte argumenterar för modersprivilegier. Huvudfrågan är också för mig: Hur
skapas en rättvisa som förverkligar barnets bästa.
Min grundläggande kritik mot propositionen är att den utgår ifrån ideala
förhållanden och med ett formellt rättvisetänkande ingriper i en reellt
ojämställd och komplex verklighet.
Gemensam vårdnad är ofta positiv. Reformerna hittills kan betecknas som
succéer. För mer än 80 % av barnen väljer föräldrarna gemensam vårdnad efter
skilsmässa. Skall den kunna framtvingas för de resterande? Nej. Varför inte?
Oenighet mellan föräldrarna är destruktivt för barnet. Det är man enig om i
internationell forskning. Engelska erfarenheter visar dessutom bl.a. på risker
för en serie av nya processer om delfrågor angående barnet. Oenigheten har
dessutom alltför ofta en våldsam bakgrund.
En genomgång av domar vid Umeå tingsrätt, där domstolen har slitit tvisten,
visar att våld redovisas i en femtedel av fallen. Men beaktas det? Nej. Risken
för att barn far illa underskattas i nuvarande rättstillämpning och tas inte på
allvar i förslagen. Mål om vårdnad, umgänge och verkställighet av dem liksom om
omhändertagande präglas av ett brottmålstänkande och krav på att brott mot
barnet skall bevisas med samma styrka som i ett brottmål. Riskbedömningar är
mycket sällsynta. Barns rättsskydd är bräckligt. Att upprepade uttalanden finns
i förarbetena om hur denna riskbedömning bör ske har inte förändrat detta.
Lagrådet konstaterar nu att domstolarna gör sig alltmer oberoende av
förarbeten.
Vi kan också jämföra kraven på vidareutbildning av jurister, socionomer och
sjukvårdspersonal som finns i regeringens lagrådsremiss om våld mot kvinnor.
Där erkänns stora brister i hanteringen av våldsprocesser på vuxennivå.
Kompetensbristerna är ännu större om våldets effekter för barn.
Sammanfattningsvis riskerar förslagen, tvärtemot uppgivet syfte och i strid
mot barnkonventionen, att medföra att rättsväsendet sviker utsatta barn och
tvingar fram en upprepad verkställighet av sveken. I jämställdhetens namn
används barnen som jämställdhetsmoderatorer. Det måste vara fel. Barnens bästa
skall vara främst.
Charlotte Uggla, Sveriges Psykologförbund: Jag företräder här Sveriges
Psykologförbund. Jag har följande synpunkter på gemensam vårdnad mot en
förälders vilja.
För att inte begreppet barnets bästa skall bli till intet förpliktande bör
man i varje enskilt fall söka definiera detta begrepp närmare. En vägledning i
detta kan vara att se varje företeelse i barnets perspektiv och således använda
barnets perspektiv i språkbruk och tankesätt, t.ex. tala om växelvis boende
hellre än delad vårdnad.
Att förespråka gemensam vårdnad i alla fall där barnet ej ?utsätts för
övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa? är en
alltför låg ambitionsnivå om man sätter barnets bästa i främsta rummet. Det
finns ju många grader av sviktande föräldraskap till följd av krisreaktioner,
psykisk labilitet o.dyl. Och ett barn får aldrig åläggas att ha en
föräldraterapeutisk uppgift. Med barnets bästa för ögonen får naturligtvis
heller aldrig flyttning av barn ske som något slags sanktion mot s.k.
umgängessabotage. Det framkommer i texterna att så skulle kunna ske.
Slutligen riskerar gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja att förlänga
tvisten, som vi har hört här tidigare, med en ständig lojalitetskonflikt för
barnet och med stora svårigheter i samband med val av bostadsort, skola,
passansökan, behandling hos PBU, BUP och mycket annat. Det bästa, dvs. gemensam
vårdnad med föräldrar i gott samarbete, får i sin ouppnåelighet inte bli det
godas fiende, dvs. en förälders fullgoda ansvarstagande. Det är viktigt för
barnet, som vid alla kriser, att man ganska snabbt låter det landa i en bra och
lugn lösning och inte låter det stå i korsdrag för länge.
Ordföranden: Då tackar vi samtliga inledare. Ordet är då fritt för frågor från
utskottets ledamöter i första hand.
För att summera kan man säga att de flesta av er som har representerat här är
positiva till det här delförslaget. Det finns några som är väldigt kritiska,
och jag skulle vilja ställa en inledande fråga till er som är det, framför allt
till er som är från Skellefteå kommun och jobbar på fältet. Ni säger er inte
behöva någon lagstiftningsförändring på den här punkten. Är det rimligt att man
i lagstiftningen har ett veto för föräldrarna när det gäller vårdnaden? Kommer
verkligen den gemensamma vårdnaden, dvs. alla barns möjligheter att få umgås
med båda föräldrarna, till uttryck i den nuvarande lagstiftningen? Har alla de
som har yttrat sig positivt fel?
Företrädare för Skellefteå kommun: Samtliga inlägg här visar ju att det är lika
mycket för och emot. Det är också ett tecken på hur vansklig frågan är. Men vi
har bedömt detta utifrån våra erfarenheter. Vi anser att barn i dag kan
tillförsäkras kontakt med båda sina föräldrar. Någon uttryckte att reformen,
underförstått från den 1 mars 1991, var radikal, positiv och väldigt gynnsam.
Det tycker vi också. Där definieras ju barnets bästa som en möjlighet till en
nära och god kontakt med båda föräldrarna. Vi tycker inte att det är nödvändigt
att det skall kopplas till vårdnadsformen. När tvisten blir lång blir det ju
vanligtvis ett domstolsutslag, och det är två att-satser, vårdnaden är den
första och umgänge den andra.
Marietta de Pourbaix-Lundin (m): Jag tycker att vi har fått en ganska splittrad
bild. Det är i och för sig inte så konstigt, eftersom frågan är väldigt svår
att lagstifta om. Jag har två frågor.
Är det någon som ser någon skillnad i detta att själv dra sig ur och säga att
man inte vill ha gemensam vårdnad och att bli utknuffad av den andra parten som
inte vill att man skall vara med och ha gemensam vårdnad? Jag skulle vilja höra
vad Barnombudsmannen och Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening säger om det.
Sedan har jag en annan fråga också. Går det att förena rättvisa mellan
föräldrarna och samtidigt förverkliga barns bästa? Eftersom bilden är så
splittrad vore det väldigt bra att få svar på just den frågan.
Inger Segelström (s): Jag har två frågor till Barnombudsmannen och
Socialstyrelsen. Sedan har jag ytterligare en fråga till Domstolsverket.
Mina frågor till Barnombudsmannen och Socialstyrelsen är: Hur bemöter ni den
kritik som kommer från ROKS att det här inte är bra för barnen, eftersom barnen
far så illa i misshandelsfamiljer. Sedan har ROKS också sagt att man inte har
tagit hänsyn till forskningen i den här propositionen. Delar ni den
uppfattningen? Om ni inte gör det, vad är det då för forskning som vi i
utskottet skall initiera när vi skriver det här betänkandet?
Sedan har jag en fråga till Domstolsverket. Om det här nya förslaget går
igenom lägger det ett stort ansvar på domstolarna att faktiskt bli ytterligare
känsliga för de fall där det finns våld i familjen. Då undrar jag om vi kan se
den här förändringen i praxis. Kan vi lita på att barn som far illa kommer att
få den extra uppmärksamhet som vi eftersträvar?
Hans-Erik Jonsson, Sveriges Mansjourers Riksorganisation: Jag vill kort svara
Marietta de Pourbaix-Lundin att skillnaden är mycket stor mellan att bli utsatt
för ett veto om vårdnaden och själv avsäga sig den. Det kan jämföras med att
bli avskedad från en arbetsplats eller att själv välja att gå från en
arbetsplats och söka nytt jobb.
Till Skellefteå kommun vill jag säga att vi inte förväntar oss något annat
från Norrland, eftersom mansjourerna i norr har väsentligt mycket fler fall per
capita. Det vill vi nog tillskriva det förhållningssätt som socialnämnderna i
de norra länen har. Vi väntar oss inte annat än att det svaret skall komma
norrifrån.
Helén Westlund, Barnombudsmannen: En förutsättning för att man skall bevilja
gemensam vårdnad mot en förälders vilja är ju vad som är bäst för det enskilda
barnet. I familjer där det pågår misshandel eller där en förälder har ett
förhållningssätt mot barnet som gör att barnet far illa skall man ju inte
bevilja gemensam vårdnad. Där tycker vi att propositionen är ganska tydlig. Som
vi ser det räcker de skrivningar till som finns i förarbetena.
Sedan vill jag säga en sak när det gäller forskningen. Vad vi vet finns den
här möjligheten i Norge också. Den togs inte upp i Vårdnadstvistutredningen.
Men vad jag förstår pågår det en utvärdering där. Det kan ju vara intressant
att se vad den kommer fram till.
Universitetslektor Gudrun Nordborg: Jag vill anknyta till vad representanten
för Barnombudsmannen sade nyss. Den forskning som vi har i Sverige är bl.a. en
färsk avhandling om ?Vårdnad och vårdnadstvister? som är gjord i Stockholm av
Johanna Schiratzki. Där dokumenterar hon en del av de problem som vi nu är inne
på och kommer fram till att vi redan i dag har en existerande faderspresumtion.
En annan avhandling från Umeå är gjord av Katarina Weinehall och jag
rekommenderar samtliga ledamöter att läsa den. Den innehåller intervjuer med 15
ungdomar om hur det är att växa upp i våldets närhet. Den ger inblickar i en
verklighet som vi inte vanligtvis vill se eller höra om. Där kommer ungdomarna
till tals om sina upplevelser som är väldigt dramatiska. Vad som är än värre är
att den visar att de inte blir hörda när de försöker ta kontakt med
myndighetspersoner. De uppfattas inte som trovärdiga, och man försöker blunda
på olika sätt.
Barbro Hindberg från Socialstyrelsen har gjort en omfattande dokumentation om
hur vi blundar för barnmisshandel och hur den ökar i dag. Det ser vi väldigt
litet av i den allmänna debatten i övrigt.
Kvinnomaktutredningen tar inte upp våldsaspekterna, men mycket om den
faktiska fördelningen av ansvaret kring barn. Där talar man bl.a. om att
kvinnor bär merparten av tidskostnaderna för barn.
Jag skulle bli mer imponerad om fadersrättsrörelserna argumenterade för att
de vill ha mer än en pappamånad i stället för att motarbeta den reformen. Den
kringgås i dag så att pappornas andel av föräldraförsäkringsuttaget har
minskat. Där skulle jag möjligen kunna se en öppning till det bättre om vi fick
en obligatorisk vårdnad. För vad är det som händer med samboende föräldrar i
dag? Många fäder säger nej tack till gemensam vårdnad om inte modern först
tagit ut föräldramånaderna. Därefter är fäderna intresserade.
Det finns alltså laddningar i verkligheten i dag som är svåra att hantera.
Jag tycker att detta med hur man tar ansvar för sina barn från början borde
vara värdefullt och väsentligt. Våldssituationerna är värre. Där tror jag inte
att ytterligare uttalanden i propositionen skulle skärpa upp detta och göra det
bättre. Det har skett många gånger. Jag tycker att det är ett underkännande av
domstolar och rättsväsende att man har behövt markera i lagtext att man skall
bedöma risken för att barn far illa innan man bestämmer om vårdnad och umgänge.
Men inte ens det hjälper. Man får gå in med ytterligare förtydliganden. Vi ser
skräckexempel i dag där s.k. umgängessabotage kan få den effekten att vårdnaden
flyttas från den förälder som försöker skydda barnet till den förälder som är
riskabel för barnet.
Sune Wiklander, Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening (UFR): Som svar på
Marietta de Pourbaix-Lundins fråga skulle jag vilja säga att många gånger är
det ytterligheterna av föräldrarna som inte har gemensam vårdnad. Det är de som
inte är kapabla eller kan ta hand om sina barn eller de allra bästa föräldrarna
som inte får gemensam vårdnad. Det beror på att de inte vill skiljas från sina
barn. De vill ju fortfarande ha nära kontakt med sina barn. Därför tar de en
vårdnadstvist. I dagens läge får man inte gemensam vårdnad. Ju bättre förälder
du är, desto mindre chans har du att få vårdnaden om barnen, framför allt om
det gäller pappa.
De som inte tar strid får många gånger gemensam vårdnad. Därför är det
kränkande för många, som mycket aktivt har tagit hand om sina barn när de var
små och vill fortsätta med det, att man inte skall kunna få ha gemensam
vårdnad.
Ingrid Åkerman, Socialstyrelsen: Jag skulle vilja svara på frågan från Inger
Segelström. Det är naturligtvis oerhört viktigt att bemöta kritiken från
kvinnoorganisationerna. Vi tar det mycket allvarligt på Socialstyrelsen. Ett
sätt att göra det är att försöka få litet mer kunskap om hur de svåra
vårdnadstvisterna ser ut. I dag är vi duktiga på att arbeta förebyggande i
familjer som separerar. Det har gjorts forskning, bl.a. i Stockholm, som visar
att de tvister som hamnar i domstol är av en mycket besvärlig art. Det är
familjer som har väldigt många problem. Men vi vet inte om det innebär att de
familjerna inte skall kunna ha gemensam vårdnad.
Däremot bör man titta närmare på detta. Vi har ett sådant projekt på gång på
Socialstyrelsen där vi går in och tittar på de svåra vårdnadstvisterna.
Alldeles i dagarna kommer det ut en skrift från Allmänna barnhuset som har
samlat ihop experter på området som har gått igenom vad som händer i de svåra
vårdnadstvisterna. Men det är naturligtvis viktigt att ta den här kritiken på
allvar. När man läser Katarina Weinehalls avhandling är det förskräckligt att
se hur litet man har lyssnat på de här barnen. Den statistik vi har i dag visar
ändå att det är en minoritet som är i den här situationen bland de svåra
vårdnadstvisterna. Men vi måste ändå ta det på mycket stort allvar.
Mats Sjösten, Domstolsverket: Jag sysslar med de här frågorna i praktiken. Det
var en fråga som direkt riktade sig till Domstolsverket. Kan vi lita på att de
barn som far illa får den extra uppmärksamhet de skall ha i domstolarna? Det
kan vi.
Jag vill också hänvisa dels till vad Barnombudsmannen nyss sade, dels till
vad Socialstyrelsen sade. De frågor som kommer till oss i domstolarna i dag är
mycket svåra. Det är djupgående konflikter. Domstolarna har en
utredningsskyldighet där vi skall se till att slutprodukten av vårt arbete är
barnets bästa. Den hjälp som domstolarna har att utnyttja är
socialförvaltningen. Det skall utredas vad som har hänt, vad som är barnets
bästa och föräldrarnas lämplighet.
De uttalanden som finns i propositionen tar domarna del av alldeles oavsett
vad som antyddes här om att förarbetsuttalanden inte väger lika tungt längre.
Det är min bestämda uppfattning att man kommer att ta del av dessa
förarbetsuttalanden. De kommer att ligga till grund för de ställningstaganden
som domstolarna kommer att göra.
Visst finns de fall där det har skett olyckor, där resultatet inte har blivit
det bästa. Men de är få, tack och lov, om man ser till antalet tvister. De
skall inte inträffa alls, men de är få. Men de får också ett massmedialt fokus
som kanske gör att man övervärderar antalet. Det sker kanske också på ett sätt
som inte är rättvisande och förklenar det arbete som görs i domstolarna.
Sedan vill jag också passa på att besvara frågan om det är någon skillnad
mellan det förhållandet att en förälder säger att han eller hon inte vill ha
del i vårdnaden och det förhållandet att någon blir utknuffad, dvs. bortvald,
som vårdnadshavare.
För domstolarna är det en mycket stor skillnad. I det fall den ena föräldern
själv säger att han eller hon inte vill ha vårdnaden utan kan tänka sig att
vara umgängesförälder, blir det inte en tvist. Måhända kommer man inte helt
överens om umgänget, men där kanske denna förälder viker sig.
Men den förälder som själv vill ha del i vårdnaden och ha det aktiva
föräldraskapet men kanske får ett nej - det finns inget bakomliggande våld
eller någon direkt tvist - har stora problem.
Enligt Domstolsverket är det trots allt, tack och lov, i en minoritet av
fallen som det har förekommit våld. Och man kan inte dra alla fäder över samma
kam.
Slutligen vill jag säga något om den allmänna frågan. Högsta domstolen
uttalade redan 1988 att frågan om vårdnad om barn inte är en fråga om rättvisa
mellan föräldrarna och att det inte är någon jämställdhetsfråga utan att det
handlar om det individuella barnets bästa. Det har även
Vårdnadsstvistutredningen sagt. Tyvärr sägs det ingenting direkt i
propositionen om det. Men i propositionen tas det inte heller avstånd från
domstolens uttalande. Det är alltså alltjämt detta som gäller när det är fråga
om jämställdhet.
Tanja Linderborg (v): Det har här talats om att man skall se strängare på
umgängessabotage. Jag skulle med anledning av det vilja ställa en fråga till
någon från UFR. Hur ser ni på eventuella sanktioner mot umgängesvägran?
Rolf Dahlberg (m): Jag vet inte vem som jag skall rikta min fråga till. Jag
skulle vilja anknyta till ordförandens fråga till Skellefteå kommuns
representant men utvidga den. Det framkom från någon att det skulle vara
skillnad på hur socialnämnder och socialtjänstemän hanterar dessa frågor i
olika delar av landet. Det påstods att man i Norrland har en annan syn än i
Sverige i övrigt. Nu är inte Kommunförbundet representerat här i dag. Men är
det någon som känner till att det är på det viset som det har påståtts? I så
fall är det ganska uppseendeväckande.
Henrik S Järrel (m): Jag har en fråga till Sveriges Psykologförbunds
representant. Om jag uppfattade Charlotte Uggla rätt sade hon att man snarare
borde tala om växelvis boende än gemensam vårdnad. Även om detta är ett ganska
idealt tillstånd tror jag inte att det är så vanligt förekommande, eftersom det
förutsätter geografisk närhet och ett mycket gott samarbetsklimat mellan
föräldrarna, så att barnen också kan behålla sin skola och sin kamratkrets även
om de bor ungefär lika stor tid hos respektive förälder. Men jag skulle gärna
vilja höra Charlotte Uggla litet mer utveckla tankarna bakom växelvis boende
och gemensam vårdnad, vad som egentligen avses.
Elisebeht Markström (s): Jag har två frågor. Den första vill jag rikta till
BRIS, till Domstolsverket och till Socialstyrelsen. Anser ni - utifrån era
respektive perspektiv kring det som alla oroar sig för, nämligen de barn som
kan befaras fara illa på grund av misshandel eller annat som kan finnas kring
s.k. olämpliga föräldrar - att skrivningarna i förarbetena till lagtexten är
tillräckligt starka för att kunna användas ute i kommunerna men framför allt i
domstolarna, eller ligger det något i det som har framförts från
frivilligorganisationerna, att det måhända vore bra att ha en starkare
skrivning, dvs. att det inte skall stå att det kan vara olämpligt om det är
fråga om misshandel eller andra övergrepp inom familjen utan det bör står att
det är olämpligt i dessa fall?
Min andra fråga vill jag rikta till Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening
och till Sveriges Mansjourers Riksförbund. När kan det enligt er uppfattning
vara befogat att häva gemensam vårdnad eller att i det enskilda fallet förorda
enskild vårdnad?
Lennart Westman, Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening (UFR): Jag skall
kortfattat svara på Tanja Linderborgs fråga angående umgängessabotage. Vi har
fört fram och betonat vikten av att stävja det sabotage som pågår i landet,
t.ex. när det gäller att inte lämna ut barn osv. Nu när domstolen, oavsett
umgängesform, kommer att ges mandat att reglera umgänget är detta särskilt
angeläget att betona och föra in i föräldrabalken utöver det som nu står i 6
kap. 2 §. Vi vill att det skall stå att risken för att barnet utsätts för
övergrepp, olovligen förs bort, hålls kvar, hindras på annat sätt att umgås med
en förälder eller annars far illa skall beaktas. Vi vill alltså föra in sju
åtta ord. Det är alltför vanligt i Sverige att barnet hindras att umgås med en
förälder. Vår bestämda uppfattning är att det skall vara en striktare lagtext
beträffande umgängessabotage.
Tanja Linderborg (v): Min fråga gällde umgängesvägran.
Sune Wiklander, Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening (UFR): Från UFR vill vi
säga att det inte finns någon förälder, oavsett om man är pappa eller mamma,
som inte vill träffa sina barn eller som inte vill ha en nära kontakt med sina
barn. Men det måste vara på båda föräldrarnas villkor. Det finns orsaker till
att man inte träffar sitt barn. Det kan t.ex. bero på att konflikten mellan
mamman och pappan är så djup att man inte tål varandra och att man inte orkar
med varandra. Det kan bero på att umgänge vägras, och då ger man i regel upp,
såvida man inte vänder sig till tingsrätter eller framför allt länsrätter.
Många umgängesföräldrar vill inte vara barnvakter, att träffa sina barn på den
andra förälderns villkor en lördag eftermiddag och en söndag eller under sex
timmar med kontaktperson eller liknande. Det kan också bero på ekonomin, att
man inte har råd att träffa sina barn. Underhållet har ju höjts ganska
dramatiskt. Man kanske har 200 kr kvar och skall ha sitt barn under en helg.
Det går inte. Det kan också bero på att avståndet är långt mellan barn och
förälder. Om vårdnadshavaren flyttar till andra änden av Sverige åligger det
den som är umgängesförälder att betala samtliga kostnader för att åka och
träffa barnet eller hämta barnet och t.o.m. bo kvar på hotell. Vem har råd med
det? Det kan också bero på att det har bildats nya familjer, antingen att
vårdnadshavaren har en ny familj eller att umgängesföräldern har en ny familj,
och det blir nya barn och nya komplikationer i samband med det. Det kan också
bero på att många umgängesföräldrar upplever att det är enbart på
vårdnadshavarens villkor som de får träffa sina barn. Umgängesföräldern kan få
höra att han eller hon måste hämta barnet kl. 4, lämna barnet kl. 18, måste
komma ihåg att tvätta strumporna, inte blanda röda kläder med gula kläder, osv.
Det kan vara ganska jobbigt att höra detta.
En annan faktor som också är mycket viktig är myndigheternas attityder. De
har många gånger skapat en vinnare och en förlorare, dvs. att båda föräldrarna
är likvärdiga när de hamnar i konflikten, i tingsrätten och hos socialkontoret
på familjerätten. Men det slutar alltid med att det blir en vinnare som får
alla fördelar och en som i regel bara får kostnader och blir en förlorare.
Avslutningsvis kan det finnas psykologiska orsaker till att man inte träffar
sina barn, nämligen rädslan, främlingskapet. Om man inte har sett sina barn på
ett visst antal månader kan det vara mycket svårt att återuppta kontakten.
Inger Byström, Familjerättssocionomernas Riksförening: Jag representerar
Familjerättssocionomernas Riksförening, och vi har medlemmar över hela landet.
Vi kan inte säga att det är någon skillnad på hur vi hanterar ärenden ute i
landet. Själv kommer jag från Sundsvall, och vi räknas väl till Norrland. I
styrelsen har vi ledamöter från Umeå och Luleå. Vi står alla bakom det
uttalande som jag har gjort här i dag.
Ingrid Åkerman, Socialstyrelsen: Jag skulle svara på om Socialstyrelsen anser
att skrivningarna är tillräckliga. Det tycker vi att de är. Vi tycker att det
tydligt framgår att man skall se mycket allvarligt på de fall där det
förekommer våld, misshandel och övergrepp i familjerna.
Möjligen skulle man kunna komplettera detta. Socialstyrelsen har ju fått ett
stort uppdrag, ett treårigt uppdrag, att utveckla metoder mot kvinnovåld. Men i
det uppdraget har barnen över huvud taget inte nämnts, vilket vi tycker är
litet förvånande. Men det vore kanske bra att koppla ihop dessa två frågor. I
många av dessa familjer förekommer det nämligen tvister om vårdnad och umgänge.
Det är viktigt att vi mer tar reda på vad det är som vi behöver göra för att
hjälpa dessa barn.
Visst finns det fäder som inte vill träffa sina barn. Det är viktigt att man
ser detta och att man hittar stödjande metoder för att få dem att förstå hur
viktigt det är att faktiskt göra det.
Charles Millqvist, Föreningen Söndagsbarn: I mitt arbete som rådgivare möter
jag ständigt mammor och pappor som påvisar umgängesvägran. Samtidigt hör jag
naturligtvis talas om umgängessabotage. Det finns både mammor och pappor som
vägrar att träffa sina barn på grund av karriär, ny partner, kompisar, osv. De
kanske väljer att flytta utomlands eller att flytta till en annan del av
landet. Den förälder som är kvar och har hand om barnen gör allt som står i
hans/hennes makt för att försöka få den andra föräldern att verkligen ta sitt
ansvar och vara delaktig.
I detta sammanhang anser vi att det krävs mycket stora attitydförändringar.
Vi anser också att man bör se över ett sanktionsinförande.
Bodil Långberg, BRIS - Barnens Rätt i Samhället: Vi fick en fråga om vi var
nöjda med skrivningen när det förekommer våld eller misshandel i familjen. Vi
tycker att den nuvarande skrivningen är tillräcklig. Argumentet för detta är
framför allt att vi måste lita på domstolarna. Om det behövs resurser i detta
sammanhang skall det vara för att tillföra en kompetenshöjning hos personalen i
domstolarna och för att man skall kunna arbeta med metodutveckling i dessa
frågor. Vår absoluta övertygelse är nämligen att kompetensen skall finnas där.
Då blir det också till fördel för det enskilda barnet.
Mats Sjösten, Domstolsverket: På frågan om skrivningarna i propositionen är
tillräckligt starka vill jag svara att de enligt Domstolsverkets uppfattning är
tillräckligt starka. Någon ytterligare skärpning bör inte ske, eftersom det
skall ske en individuell prövning i det enskilda exklusiva fallet.
Ewa Larsson (mp): Jag har en kort fråga till Sveriges Mansjourers
Riksorganisation. Ni har väl precis som jag tittat på den danska forskningen
där man säger att det vid var tredje till var fjärde skilsmässa finns våld mot
kvinnan, mamman. Vi vet ju inte hur många av de 6 000 barnen eller deras mammor
som blir slagna. Jag skulle tycka att det kändes bättre om det beträffande
gemensam vårdnad stod att det skall vara olämpligt om någon blir slagen, mamma
eller barn. Nu står det i förslaget att det kan vara olämpligt. Jag tycker att
det skall stå att det skall vara olämpligt. Vad tycker ni?
Hans-Erik Jonsson, Sveriges Mansjourers Riksorganisation: Jag ställer mig helt
bakom BRIS föregående yttrande. Det får räcka.
Charlotte Uggla, Sveriges Psykologförbund: Jag har ett svar till Henrik S
Järrel. Den här debatten handlar ju om gemensam vårdnad. Men det som i
praktiken kanske är det mest utslagsgivande för barnet är ju hur barnets boende
och umgänge i praktiken blir. När jag talar om växelvis boende så är det
detsamma som delad vårdnad, inte gemensam vårdnad. Anledningen till att jag
lyfte fram det är att jag tror att en del barn klarar detta mycket bra, dvs.
att bo en vecka eller 14 dagar i taget hos respektive förälder, medan det för
andra barn utgör en mycket stor påfrestning. Som förskolepsykolog vet jag att
daghemmen i dessa fall många gånger får spela en aktiv roll i att överlämna
barnet till den ena eller andra föräldern utan att föräldrarna över huvud taget
behöver träffa varandra. Det mest hårresande exemplet på detta var när en mamma
och en pappa hade olika kläder till barnet. Barnet måste alltså klä om till
mammakläder den dag som mamman skulle hämta barnet och till pappakläder den dag
som pappan skulle hämta barnet. På dagis låg respektive förälders övriga kläder
i två resväskor. Det tycker jag inte är att ta vara på barnets bästa. Men det
kanske är ett ovanligt exempel.
Ordföranden: Den första delen är nu klar, och vi tar en paus. Jag hemställer
att vi är tillbaka här kl. 11.00.
___________
Ordföranden: Jag hemställer om att vi kan återta våra platser. Då kan vi inleda
avsnitt 2, samarbetssamtal och avtal om vårdnad m.m.
Jag vill verkligen berömma er för att ni är disciplinerade med era inlägg.
Jag hoppas att ni är det fortsättningsvis, så kan alla få säga vad de vill.
Margareta Erman, Svenska Kommunförbundet: Jag vill i det här sammanhanget
uppehålla mig vid avtal om vårdnad.
Föräldrarna ges enligt lagförslaget möjlighet att ingå tidsbegränsade avtal
om vårdnaden. Med ett sådant tidsbegränsat avtal kan den situationen uppstå att
barnet efter avtalstidens slut saknar vårdnadshavare. Kommunen har inte
möjlighet att bevaka sådana tidsbegränsade avtal. Föräldrarna bör i stället
återkomma för nytt avtal när de vill ha en ändring rörande vårdnaden.
Ur ett samhällsperspektiv är det allvarligt om det inte är helt klart vem
eller vilka som är barnets vårdnadshavare. Uppgiften att det finns en
vårdnadshavare är viktig bl.a. inom barnomsorg, skola, hälso- och sjukvård samt
om socialtjänsten behöver vidta åtgärder för barnet. Barnet skall inte behöva
riskera att komma i en sådan situation att det saknar vårdnadshavare och därmed
en legal företrädare.
Vår uppfattning är att tidsbegränsade avtal om vårdnaden är synnerligen
olämpliga. Förbundets uppfattning är att det av den kommande lagstiftningen
skall framgå att avtal om vårdnaden gäller tills vidare.
Jens Mjöberg, Domstolsverket: Jag är jurist vid Domstolsverket. Domstolsverket
välkomnar att samarbetssamtalen lyfts fram. Det är till barnets bästa om
tvister i domstol kan undvikas. Det framstår däremot inte som verkningsfullt
att få en ordning med obligatoriska samarbetsavtal. Det bör alltjämt ligga hos
domstolen att bedöma om sådana skall ske.
Domstolsverket ansluter sig till Vårdnadstvistutredningens uttalande att i
det fall det förekommer anklagelser om våld eller sexuella övergrepp i
familjen, är det för domstolens del, om inga särskilda skäl framkommer, i
allmänhet så att domstolen inte bör förordna om samarbetssamtal. Då finns det
konflikter i familjen där man sannolikt inte kan lösa dessa genom samtal.
Domstolsverket välkomnar möjligheten att sluta avtal hos kommunerna. Verket
anser att det är ett gott alternativ till domstolsprövning. Det är också en
riktig tanke att socialnämnden bör godkänna dessa och bekräfta avtalets
riktighet. Avtalen bör nämligen prövas av någon annan för att det skall vara
säkert att dessa är giltiga och kan verkställas.
För att möjligheten att sluta avtal skall få avsedd effekt är det viktigt att
kommunerna har tillräckliga resurser för detta. Det krävs också, enligt
Domstolsverkets uppfattning, att kommunerna har juridisk kompetens tillgänglig.
Det är inte enbart fråga om att sluta avtal hos kommunen, utan man skall också
kunna ändra domstolarnas domslut. Därför är det viktigt att det finns juridisk
kompetens. Bristfälliga avtal kan medföra osäkerhet och problem vid
verkställighet av avtalen.
Beträffande effektiviteten krävs det att samtalen inte drar ut alltför långt
på tiden. Man bör inom en rimlig tid kunna se om man kan nå en överenskommelse.
Samtalen måste bedrivas effektivt.
Domstolsverket anser att samarbetssamtalen, genom möjligheten att sluta
avtal, kommer att få en ännu bättre ställning som krislösningsinstrument. Men
detta kräver en inte oväsentlig insats från kommunernas sida. För domstolarnas
del kan detta på sikt minska tillströmningen av familjerättsmål. Det betyder
att domstolarna kan använda sina resurser i högre utsträckning för de reella
tvister där föräldrarna inte kan komma överens.
Sol-Britt Ingemansson, Sveriges Advokatsamfund: Jag är advokat i Malmö.
Samarbetssamtal är bra, dock inte så bra som det framgår av utredningen. Det
sägs att 80 % av alla fall klaras ut. Här finns felkällor. Dels de som är
överens när de kommer till samtalen, dels de som är överens bara för stunden.
För att samarbetssamtal skall fungera krävs kompetens och resurser. När vi
började med samarbetssamtal i Malmö fanns socialsekreterare på plats som
omedelbart tog hand om personerna i fråga. Nu talas det om tre veckors
väntetid. I mitt senaste fall var det två månaders väntetid. Skall
samarbetssamtal fungera måste det vara korta väntetider.
Förslaget om den finska modellen är dåligt. Ordföranden och sekreteraren i
Vårdnadstvistutredningen åkte till Finland. De talade med
Justitiedepartementet, domare och socialsekreterare. Där förklarade man att
förslaget var bra.
Styrelsen för södra avdelningen av Sveriges Advokatsamfund åkte också till
Finland. Vi talade med advokater och Advokatsamfundet. Där sade man att
förslaget var en dålig lag och att man ville att den skulle ändras. Man
bekräftade de farhågor vi hade.
Vi som sysslar med detta vet att det i ett förhållande ofta finns en stark
och en svag part. Vi vet också att det i den här situationen ofta är den starka
som får igenom sina krav. Den svaga vågar inte ens säga vad den vill. Vi vet
att många känner sig rädda, litet hotade och undrar vad som händer om de inte
accepterar. Det påstås också att många känner att de som leder samtalen tar
parti för den andre.
Vi stöter på detta i de nuvarande samarbetssamtalen. Men skillnaden i dag är
att personerna i regel har var sin advokat vid dessa samtal som de kan vända
sig till, som de kan fråga, som kan klara upp missförstånd och som kan
konstatera om det de skall skriva under är bra. Det är viktigt.
En absolut förutsättning för den finländska modellen är att det finns en
kompetens och att det finns resurser. Kompetensen hos socialförvaltningarna
måste vara att man kan hela familjerättslagstiftningen, och resurserna måste
vara sådana att det går att ta emot omgående.
Det är ofta fråga om människor i akut kris. Vi advokater försöker ta emot dem
samma dag eller dagen efter. Förutsättningen för att det hela skall fungera är
att man gör likadant vid de sociala myndigheterna. Det går inte att vänta några
veckor eller ens en vecka. Det hela måste ske omedelbart.
Samarbetssamtal är bra. Men förslaget om den finländska modellen är dåligt.
Helén Westlund, Barnombudsmannen: Sett ur barnets perspektiv är en
vårdnadstvist alltid ett nederlag. Därför tycker vi att samarbetssamtalen är av
oerhörd betydelse. Förslagen i propositionen är inte tillräckliga om syftet är
att stärka samarbetssamtalens roll. Vi har svårt att se hur en erinran i
föräldrabalken skall kunna medföra en ökning av antalet samarbetssamtal.
Barnombudsmannen är för obligatoriska samarbetssamtal. En fördel med
obligatoriska samtal är att det finns en oberoende part som kan lyfta fram
barnets perspektiv. Det behövs oavsett om föräldrarna är överens eller inte om
hur vårdnad och umgänge skall lösas.
Av de erfarenheter vi har och vad vi har hört från Psykologförbundet tror vi
att det förekommer lösningar, trots att föräldrarna är överens, som inte alltid
är till barnets bästa. Det kan t.ex. gälla små barn där föräldrarna har kommit
överens om delat boende. Det blir alldeles för splittrat för barnen. Det kan
också röra lösningar där syskon delas. Det är inte bra för barnen utan mer bra
i ett föräldraperspektiv.
Vi tror att det med hjälp av samarbetssamtalen blir mer genomarbetade
lösningar som utgår från barnets perspektiv.
Obligatoriska samarbetssamtal finns i Norge. Vad vi förstår finns det enbart
goda erfarenheter. Vi menar att samarbetssamtal skall vara obligatoriska som
huvudregel, men menar att precis som i Norge måste det gå att göra undantag vid
särskilda skäl. Det kan vara vid fråga om misshandel i familjen.
Vi tycker att det är bra att det lyfts fram i propositionen att barnen måste
komma med i samtalen. Vi kan konstatera att det i Vårdnadstvistutredningen
sades att det var endast i 15 % av fallen som barnen hade tillfrågats om vad de
tyckte. Det är alldeles för låg andel. Vi tycker att det borde finnas starkare
förslag i det avseendet. Vi hänvisar till artikel 12 i barnkonventionen som ger
barnen rätt att uttrycka vad de tycker i frågor som berör dem.
En huvudregel vid samarbetssamtal måste vara att även barnens åsikter kommer
fram och beaktas om barnen själva vill. De skall inte tvingas, utan det skall
vara frivilligt.
Ture Bergström, Skellefteå kommun: Reformen den 1 mars 1991 banade väg för
samförståndslösningar med hjälp av samarbetssamtal. De tänkta förändringarna
innebär inte så stora förändringar där. Erfarenheten är ju att
samarbetssamtalen har gett ett gott resultat. Men vi har också en erfarenhet
att tingsrätterna inte utnyttjar möjligheten fullt ut. Fortfarande gäller de
flesta remissbegäran en hemställan om vårdnads- och umgängesutredning. Det
tycker vi är fel.
Sedan går det att diskutera om det hela skall vara obligatoriskt eller ej.
Det är litet svårt att säga. En obligatorisk sak blir ofta något av en rutin.
Så får det inte bli. Då förloras hela vitsen med samtalen. Samtalen måste ta
hänsyn till alla parter, inte minst barnen. Där kommer barnkonventionens
bestämmelser in i bilden.
Beträffande avtal tycker vi att förslaget är bra. Vi stöder det fullt ut. De
flesta föräldrar kommer överens. De svåra fallen leder i regel till domstols-
prövning.
Angela Beausang, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS): Jag är
ordförande i Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige.
I Sverige finns ingen forskning om i vilken utsträckning domstolar och andra
myndigheter faktiskt tar hänsyn till risken att barn och/eller deras mammor
utsätts för övergrepp i samband med vårdnad och umgänge. Det finns inte heller
någon forskning kring praxis i samarbetssamtal.
Propositionen bygger sitt förslag i stora delar på den enkätundersökning som
Socialstyrelsen har gjort. Slutsatsen i denna undersökning är att
samarbetssamtal är till för att lösa konflikter. Men denna undersökning bygger
i stort sett bara på samtalsledarens uppfattning om samtalen, inte t.ex. på
misshandlade kvinnors erfarenheter. Undersökningen tar inte heller explicit upp
frågor om övergrepp mot barnen och/eller deras mammor. Man vet i dag t.ex. inte
i vilken utsträckning kvinnor går med på olika saker för att inte framstå som
saboterande och därmed förhindras att skydda sig själva och/eller barnen.
Jourernas erfarenheter är att misshandlade möter liten förståelse för sin
situation och att de utsätts för kränkande och hotfulla situationer i samband
med samtalen.
I en unik komparativ studie från England och Danmark visas att umgänge
fungerar mycket dåligt när det finns våld med från mannens sida. Professionella
grupper som kommer i kontakt med utsatta kvinnor och deras barn har liten
kunskap om våld mot kvinnor i nära relationer och effekterna av våldet och
liten insikt om på vilket sätt barnen är utsatta. Detta gäller professionella
både inom sociala myndigheter och inom rättsväsendet. Enligt studien hamnar
fokus ofta på att föräldrarna skall komma överens i stället för att beskydda
kvinnan och/eller barnen. Den studien är bakgrunden till ett nationellt
utbildningsprogram för hela Storbritannien.
När vi tittar på en fråga som inte tas upp explicit, visar Socialstyrelsens
enkätundersökning att samtalsledarna anser att en av de största svårigheterna
kring vårdnads- och umgängesutredningen är att det allt oftare förekommer
anklagelser om misshandel eller sexuella övergrepp. Det är talande att det är
anklagelserna om våld och övergrepp som sägs vara problemet, inte att problemet
med misshandel och sexuella övergrepp förekommer i så många fall.
Universitetslektor Gudrun Nordborg: Först och främst tycker jag att det är
stötande att orsaken till reformen inte är barnens bästa utan processekonomi.
Staten skall spara. Dessutom drabbas de som vågar driva en process av reducerad
rättshjälp. Resultatet är ett rättssystem som har abdikerat.
Samarbetssamtalen förväntas leda till ett avtalspaket om vårdnad, boende,
umgänge, umgängeskostnad. Socialarbetarna skall leda detta. Men de saknar ofta
tillräcklig juridisk kompetens. De har däremot samhällsvetenskaplig och
beteendevetenskaplig utbildning, vilket juristerna saknar. Professionerna borde
få komplettera varandra. Det är en grundförutsättning för vidareutveckling av
både rättssäkerhet och rättsskydd.
Idealbilden lockar igen med hopp om samförstånd och kontrakt om barnen -
kontrakt som på en marknad. En infiltration av detta tycker jag mig märka i
motionstexterna. Man pratar inte om ensam vårdnad utan om enskild vårdnad, som
om enskild egendom.
Den som inte förmår delta i samtalen, av rädsla, ångest eller efter hot,
framstår per definition som dålig förälder. Den som ifrågasätter den andra
förälderns lämplighet likaså.
Jag vill kommentera umgängesrätten som skall ingå i detta paket. Trots vackra
omskrivningar är umgängesrätten en rättighet för föräldern, inte för barnet.
Umgängesföräldern kan ytterst processa om detta, kräva verkställighet. Det
finns exempel på upp till 20 000 kr i vite per umgängestillfälle. Det finns
också exempel på polishämtningar. Vid umgängessabotage kan man ensam få
vårdnaden.
Barnet har inga rättsliga möjligheter. Det kan möjligen aktualisera
önskningar i samarbetssamtal. Det som jag har kallat umgängesvägran måste kunna
rättsliggöras om barnet skall påstås har rätt till båda sina föräldrar. I
doktrinen har detta också framförts av professor Åke Saldeen, i remissvaren
bl.a. av juridiska fakulteten i Stockholm.
Enligt propositionen skall detta föräldraansvar fortfarande vara frivilligt.
?Det finns en risk att umgänge som måste tvingas fram av sanktioner verkar i
fel riktning vad gäller relationerna.? Jag kan instämma. Men i så fall skall
detta också gälla för barnet.
Redan att vara förälder innebär att ta ansvar för barnet. Att vara
vårdnadshavare innebär ytterligare ansvar plus bestämmanderätt och makt. Att ha
gemensam vårdnad innebär gemensam makt över barnet, men skapar också en
maktrelation mellan föräldrarna. Det yttersta ansvaret verkar fortsatt vara
moderns. Barnen bor i ökad utsträckning vid gemensam vårdnad med modern. Fadern
träffar barnet om han vill.
Barnpsykiatern Carl Göran Svedin, med 25 års erfarenhet, hävdar att en
gammeldags bild av att föräldrar är goda vad de än gör håller på att anammas.
Man vill inte se att vissa föräldrar faktiskt är onda eller av andra skäl inte
kan fungera som föräldrar. Det som händer nu är en tillbakagång. Barnets
århundrade slutar inte speciellt väl.
Jag hoppas att den här hearingen kan förändra den trenden.
Emy Karlsson, Föreningen Sveriges Kommunala Familjerådgivare: Jag är ordförande
i föreningen.
Vi vill fästa uppmärksamheten på det resonemang som förts angående
sekretessen vid samarbetssamtal. Det står på s. 93-97 i propositionen.
Samarbetssamtal skall kunna föras med både socialtjänstsekretess och den
absoluta familjerådgivningssekretessen. Avgörande för vilken sekretess som
skall gälla föreslås vara samtalets karaktär. För att
familjerådgivningssekretess skall kunna användas framgår det att samtalsledaren
för samarbetssamtalet är att betraktas som familjerådgivare enligt
socialtjänstlagen. Dessa två skrivningar, dvs. att ledare av samarbetssamtal
skall betraktas som familjerådgivare utan att vara det samt att sekretessen i
samarbetssamtal skall bedömas utifrån samtalets karaktär, är föreningen mycket
kritisk mot. Vi är oroliga för vilka praktiska konsekvenser detta kan få. Vi
vill speciellt peka på tre möjliga negativa konsekvenser.
För det första: Rättssäkerheten i samarbetssamtalen. Vi menar att
rättssäkerheten kan bli osäker för den enskilde när sekretessen föreslås bero
på samtalets karaktär. Vem skall bedöma det? Hur skall oenighet hanteras?
Vi den här typen av samtal är det vanligt att frågorna som berörs blandas
mellan det som rör barnet och det som rör parrelationen. Det är inte heller
alltid möjligt att göra en åtskillnad. Det kan få en negativ inverkan på den
process som sker i samtalet om deltagarna samtidigt skall fundera över vilken
sekretess som skall gälla.
I propositionen framgår det på s. 96 att ett samtal som börjar som ett
samarbetssamtal kan övergå till familjerådgivning enligt den i lagen använda
definitionen och med den strängare sekretess som gäller.
För det andra: Oklarhet rörande innebörden i begreppen familjerådgivning och
familjerådgivare. Risken för oklarheter om vem som är familjerådgivare och vad
som är familjerådgivning kan bli stor.
I samband med lagstiftningen om familjerådgivning betonades i propositionen
betydelsen av de ramar som omgärdar familjerådgivningen. Det är en självständig
verksamhetsgren, absolut sekretess, rätt för den sökande att vara anonym, ingen
journalföring, avskilda lokaler och hög kompetens hos familjerådgivaren. Allt
detta för att säkerställa att allmänheten skall kunna vända sig till
familjerådgivningen med stort förtroende och tillit för att samtala om och
arbeta med känsliga och intima frågor i parrelationen.
Nu riskerar vi att det blir oklarheter när samtalets karaktär skall avgöra
vem som skall kallas familjerådgivare. Det kan alltså skapa förvirring och kan
komma att skada allmänhetens stora förtroende för familjerådgivningen. I
förlängningen skulle det t.o.m. kunna innebära att enskilda kommuner underlåter
att organisera familjerådgivning som en självständig verksamhet.
För det tredje: Risken för att kommunerna inrättar s.k. kombinationstjänster.
Det har redan kommit exempel på detta. Där vet vi att skrivningarna i
propositionen har haft betydelse. Kombinationstjänster innebär att en och samma
person innehar tjänst som familjerådgivare och t.ex. familjerättssekreterare
eller socialsekreterare. Det står i direkt motsats till vad som skrivs i
förarbetena till lagen om familjerådgivning.
Resonemang om kombinationstjänster har förekommit speciellt i mindre
kommuner. Jag kan nämna Österåker som ett exempel. Där valde man den lösningen
hösten 1997. Där har en privatperson JO-anmält kommunen med anledning av detta.
JO har tagit upp frågan men ännu inte uttalat sig.
För att skydda allmänhetens rättssäkerhet i samarbetssamtal och allmänhetens
förtroende för familjerådgivning föreslår vi att förstärkt sekretess i
samarbetssamtal ges en annan beteckning än familjerådgivningssekretess, t.ex.
utvidgad socialtjänstsekretess. Det skall klargöras vid samtalsseriens start
vilken typ av sekretess som skall gälla under samtalsseriens gång. Vi hävdar
att det tydligt måste framgå i kommande betänkande att familjerådgivning är en
självständig verksamhetsgren med högt sekretesskydd och att endast
familjerådgivare skall bedriva familjerådgivning.
Charles Millqvist, Föreningen Söndagsbarn: När det gäller samarbetssamtal är
föreningens erfarenhet att föräldrar dels vill ha fler manliga samtalsledare,
det kan vara både manliga och kvinnliga samtalsledare, dels att samtalsledarna
skall vara bättre på att lyfta fram barnens bästa och deras behov, fler
kvällstider, informationskampanjer och metodutveckling. Det framgår bra i
förslaget.
I övrigt skall tillgängligheten och kvaliteten förstärkas. Det är bra att
barnens möjligheter att komma till tals lyfts fram. Vi är överens med
Barnombudsmannen att obligatoriska samtal skall införas.
Vi tycker att den finska modellen låter bra i fråga om vårdnad osv. Föräldrar
säger till oss att det är bra att inte behöva vända sig till domstol, som ju
präglas av strid. Många föräldrar har också dåliga erfarenheter av advokater.
Därför tror vi att detta förslag är ett viktigt steg i rätt riktning när det
gäller att sätta den yttre ramen för de attityder som behöver ändras i arbetet
med dessa frågor.
Sune Wiklander, Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening (UFR): Umgängesrätts
Föräldrarnas Riksförening har förordat kommunala och opolitiska familjenämnder,
dvs. de skall bestå av jurister, ekonom, socialsekreterare och barnpsykolog som
skall arbeta med frågorna och familjen. Det som händer nu är ett steg i rätt
riktning mot den lösningen.
Vi har också pratat med den finländska utredaren. Han tycker att vårt sätt
att lösa det hela med hjälp av familjenämnder är ett ännu bättre sätt än den
finska modellen.
Det är ett sätt att lösa vårdnads- och umgängesfrågor utanför domstolen. När
två föräldrar flyttar isär handlar det inte om brott och straff, om vem som har
rätt eller fel eller om vem som skall bli vinnare och förlorare. Det handlar om
två föräldrar som inte är överens och behöver hjälp att lösa sina problem inför
framtiden. Det är viktigt att vi får bort så mycket som möjligt av
förhandlingar i domstolen. Om man inte är osams sedan förut, startas ofta ett
krig när man träffats i domstolen. Det blir smutskastning, svartmålning och
juridiska knep och kosmetika.
Samarbetssamtal är väldigt viktiga. Det är också viktigt att det är duktiga
och opartiska samtalsledare. Vi skulle gärna se - det är nästan ett krav - att
det var en man och en kvinna. Det är inte roligt att sitta tre mot en. Likadant
kan det kännas för en kvinna om två män är vårdnadsutredare. Det är alltså
viktigt med samarbetssamtal för att man skall kunna komma fram till förnuftiga
lösningar också när föräldrarna inte är överens. Det är också väldigt viktigt
att så tidigt som möjligt fastställa föräldrarnas faktiska åsikter och inte vad
deras ombud tycker. Man måste försöka tolka vad föräldrarna vill så tidigt som
möjligt innan kriget dragit i gång alltför mycket. Man borde kanske t.o.m.
skapa en blankett för att kunna konstatera var föräldrarna står i de olika
frågorna, t.ex. vårdnadsfrågan. Är de positiva till gemensam vårdnad? Var skall
barnen bo? Vad händer om någon flyttar från kommunen? Vad händer vid hämtning
och lämning av barn? Hur blir det med resekostnader?
Man bör ta upp så många faktafrågor som möjligt. Man kan gärna fråga båda
föräldrarna: Hur skulle du vilja att umgänget var, om man kom fram till att
barnet till största delen skall bo hos den andra föräldern eller skrivas där?
Om man ställer samma fråga till båda föräldrarna kommer de säkert att svara att
de skulle vilja ha halva tiden. Under samtalets gång bör man också påpeka att
man vid bedömningen av vårdnads- och boendefrågan kommer att lägga väldigt stor
vikt vid vem som kan se till att upprätthålla ett fungerande umgänge. Av stor
vikt är också korta handläggningstider och strävan efter gemensam vårdnad. I
möjligaste mån skall barnet bo lika mycket hos varje förälder under
utredningstiden. Annars skapas fördelar för en förälder, och man riskerar
kanske att den andra föräldern ger upp och försvinner. Man kan också skapa
partiskhet hos myndigheter genom att ta ställning för den ena mot den andra.
Man kan också pröva att låta barnet bo 14 dagar i taget hos båda föräldrarna
under en viss prövotid. Då får båda föräldrarna pröva att vara umgängesförälder
och att ha den faktiska vårdnaden med de problem det kan innebära.
Något som tyvärr är bortglömt är uppföljning av domar, avtal och beslut. Det
är viktigt att föräldrarna efter ett halvår eller ett år ges möjlighet att
fylla i en uppföljningsblankett och svara på hur avtalet som slöts fungerar.
Annars riskerar man att hamna i samma situation som många interner gör i dag.
Man kommer ut ur fängelset, har inget arbete, ingen bostad och inga kompisar.
Man är ställd helt och hållet ensam. Detta är många gånger ett faktum för
umgängesföräldern.
Inger Byström, Familjerättssocionomernas Riksförening: Jag kommer från
Familjerättssocionomernas Riksförening. Vi tycker att det är ett erkännande av
samarbetsavtalen att de nu lyfts fram i föräldrabalken och att samtalens
ställning stärks genom att föräldrar ges möjlighet att i samband med
samarbetssamtal träffa bindande avtal. Vi ser samarbetssamtal som en bra metod,
och den utvärdering som Vårdnadstvistutredningen gjort visar att
samarbetssamtal är ett bra instrument för att lösa tvister. Om föräldrarna på
ett tidigt stadium får tillfälle att resonera om sina problem under sakkunnig
ledning är utsikterna goda att nå en överenskommelse. Vi tycker att det är en
riktig tanke att vårdnadsfrågor i största möjliga utsträckning skall hanteras
utanför domstolarna. Vi ser det också som helt självklart att det är
kommunernas familjerätter som skall vara ansvariga för den nya uppgiften att
hjälpa föräldrar att träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge. Det är där
som kompetensen och erfarenheten finns.
Vi förutsätter också att socialnämndens prövning av avtalen kommer att
delegeras till oss. Vi ser det som naturligt att samtalsledarna vid
samarbetssamtal i de flesta fall kommer att pröva avtalen. Det är
samtalsledaren som har kunskap om barnets situation och kompetens att avgöra
vad som är barnets bästa i det enskilda fallet. Vi familjerättssocionomer har
redan god erfarenhet av dylika överväganden utifrån vårt arbete med
vårdnadsutredningar. Men för att vår kompetens skall kunna bibehållas och
vidareutvecklas behöver kommunerna tillföras resurser för att kunna ta hand om
den ökning av ärenden som sannolikt blir följden av den nya lagstiftningen. Det
är ju också ett av syftena med lagstiftningen.
I propositionen tas också upp en rad åtgärder för att öka samarbetssamtalens
tillgänglighet och kvalitet. Det handlar om att sprida information om samtalen,
öka informationen till invandrare, korta ned väntetider, utveckla metoder för
dokumentation och uppföljning. Framför allt pekas på vikten av att vidmakthålla
den kompetens som finns hos personalen som arbetar med samarbetssamtal. Den
överenskommelse som träffats mellan regeringen och Kommunförbundet om ett
resurstillskott på i praktiken 1:50 kr per kommuninnevånare det första året och
knappt 1 kr det följande året är helt otillräckligt om vi skall kunna
vidmakthålla vår kompetens med det ökande antal samarbetssamtal och alla de nya
arbetsuppgifter avtalen innebär.
Charlotte Uggla, Sveriges Psykologförbund: För att undvika godtyckligheter i
svåra bedömningar som rör barnets bästa är det av mycket stor vikt att
socialsekreterare och jurister inte bara får en grundläggande barnpsykologisk
kunskap i sin utbildning utan att de också har tillgång till professionell
barnpsykologisk kompetens för konsultation vid särskilt svåra bedömningar. Barn
skall ha rätt - men inte skyldighet - att uttala sig. De skall inte avkrävas
ställningstaganden ens om de är över 12 år. Sådana ställningstaganden kan vara
förödande för kontakten med endera föräldern i ett känsligt skede och kan sedan
skapa skuldkänslor hos barnet. En samförståndslösning föräldrar emellan kan
innebära en kompromiss mellan föräldrarnas intressen utan att barnets intressen
tillvaratas. I sådana lägen och vid rättslig prövning borde barnet därför få
ett eget ombud.
Inger Segelström (s): Jag har två frågor till Ture Bergström från Skellefteå
kommun. Den ena frågan gäller det som Kommunförbundet tog upp, nämligen risken
att det blir tidsbegränsade avtal. De förespråkade att det i texten skall stå
att avtalen gäller tills vidare. Jag skulle vilja veta vilken syn ni, som har
varit i gång sedan 1991, har på det. Min andra fråga tar också utgångspunkt i
den långa erfarenhet ni har. Har ni utifrån er erfarenhet av de ärenden där
samarbetsavtal har ingåtts märkt om våldet mellan föräldrar och gentemot barnen
har trappats upp?
Marietta de Pourbaix-Lundin (m): Jag har tre ganska korta frågor.
Samarbetssamtalen förutsätter väldigt hög kompetens, bra kvalitet och att folk
är utbildade för detta arbeta. Kommer kommunerna att klara av detta ökade krav
från den 1 juli i år? Jag ställer frågan till Kommunförbundet eller någon
representant från kommunerna. Detta är ju en grundförutsättning för att det
skall fungera bra.
Min andra fråga riktar sig till Domstolsverket. Där menar man att det är
nödvändigt att socialnämnden godkänner det avtal man kommer fram till. I
propositionen står det att socialnämnden antingen skall godkänna avtalet eller
vägra godkänna avtalet. De kan inte göra någon ändring av avtalets innehåll. Om
det är bra kvalitet på samarbetsavtalet, om föräldrarna är överens och om vi
förutsätter att föräldrarna har ett ansvar - behövs då verkligen ett
godkännande av socialnämnden? Då blir det ju ingen skillnad jämfört med ett
domstolsgodkännande. Räcker det inte med att bara registrera det någonstans hos
kommunen när avtalets skrivits under och bevittnats? Jag förstår inte poängen
annars.
Jag har en fråga till Socialdepartementet. Föreningen Sveriges Kommunala
Familjerådgivare tog upp sekretessen. Den frågan har inte belysts riktigt i
propositionen, tycker jag. Har ni någon kommentar till att det kan råda
oklarhet om vilken sekretess som gäller? Kan det förhindra arbetet med att få
till stånd ett bra samtal och ett bra samarbetsavtal?
Liselotte Wågö (m): Jag har ett påstående och en fråga som tangerar Marietta de
Pourbaix-Lundins fråga. Det diskuteras livligt om den här formen av
samarbetssamtal skall vara obligatorisk eller inte. Det är min absolut bestämda
uppfattning att det måste finnas en glasklarhet i hur det skall gå till om man
skall göra det obligatoriskt. Framför allt måste det stå klart vilken kompetens
som skall gälla. Vi måste utgå ifrån att vi skall se till barns behov när vi
lagstiftar i den här frågan. Barn är inga försökskaniner. De är inga
rehabiliteringsenheter som skall jämka mellan föräldrar som är osams.
Rättssäkerheten och sekretessen har inte diskuterats tillräckligt ännu i dag.
Jag vill fråga Anita Wickström på Justitiedepartementet: Hur har ni på
departementet resonerat när det gäller sekretessen just kring
samarbetssamtalen?
Jens Mjöberg, Domstolsverket: Vi fick en fråga om ändringar i ett
samarbetsavtal. Domstolsverket tror att det är viktigt att den som leder
samtalen kan inrikta sig på detta och att det finns en annan instans som mer
övergripande ser till att detta regleras på ett enhetligt sätt, så att det inte
blir svårigheter i verkställighetsskedet. I förarbetena sägs också helt riktigt
att socialnämnden inte får ändra i ett ingånget avtal. Det tycker vi är
korrekt. Parterna, föräldrarna, bör få möjlighet att ompröva, diskutera vidare
och komma fram till en annan lösning. Det här problemet uppkommer sannolikt i
ett övergångsskede. Vi tror att det efter några år finns en praxis för hur
avtalen skall se ut och att också domstolarna är klara över vad som gäller och
hur man ser på verkställigheten. Domstolsverket vill alltså undvika att det
blir oklarheter i avtalen som ger problem på verkställighetsstadiet.
Ture Bergström, Skellefteå kommun: Vi anser att gemensam vårdnad bör gälla
tills vidare. Övriga delar av avtalen kan möjligen vara tidsbestämda. Men
Kommunförbundet har helt rätt i att man inte bara kan säga att det gäller en
viss tid. Det skall ju fortsätta och får inte bli hängande i luften. Det är för
viktigt för det. Det är väldigt svårt att säga om våldet har trappats upp. Men
utan vidare kan man säga att det i alla fall inte har blivit bättre. Håller man
på för länge med samarbetssamtal är risken att de övergår i någon form av
familjeterapi, och det är ju inte meningen. Därför måste man vara mycket klar
över att de är begränsade. De pågår bara en viss tid och skall ge ett visst
resultat. Gör de inte det övergår de till något annat.
Margareta Erman, Svenska Kommunförbundet: Frågan gällde om kommunerna har
tillgång till tillräckligt mycket personal med tillräcklig kompetens när
förslaget skall verkställas. Vår bedömning är att det skall vara möjligt. I den
ekonomiska uppgörelsen mellan staten och Kommunförbundet finns pengar anvisade
som kan användas till utbildningsinsatser. Vi samarbetar med Socialstyrelsen i
den här frågan och försöker dra upp riktlinjer för hur en kursverksamhet skulle
kunna se ut runt om i landet. Många av våra länsförbund har redan satt i gång
och har planer på att genomföra utbildning. Vårt intryck är att det här inte
kommer att gå illa. Vi tror att det kan gå riktigt bra.
Anita Wickström, Justitiedepartementet: Det är korrekt att det i propositionen
diskuteras vilka sekretessregler som skall gälla för samarbetssamtal. Det beror
främst på att Justitieombudsmannen i sitt remissvar föreslog att alla
samarbetssamtal alltid skall föras under familjerådgivningssekretess, alltså
med absolut sekretess. Det bedömde regeringen inte vara lämpligt. Man pekade på
att samtal kan ha olika karaktär. Socialtjänsten har lång erfarenhet av
samarbetssamtal och bedriver dem framgångsrikt. Det var ett skäl som talade
emot att man skulle omorganisera samarbetssamtalen så att de alltid skulle
bedrivas under familjerådgivningssekretess. Regeringen slår alltså fast att
vilken sekretess som skall gälla för samarbetssamtal även fortsättningsvis
beror på samtalens karaktär. I propositionen föreslås ingen ändring jämfört med
vad som gäller i dag, utan det är bara en beskrivning av gällande förhållanden.
Tanja Linderborg (v): Jag hade tänkt fråga om resurserna, men det har jag fått
klarhet i även om det kommer motstridiga uppgifter från
Familjerättssocionomernas Riksförening, som anser att resurserna är
otillräckliga, och Kommunförbundet, som anser att de är tillräckliga. Men jag
vill nu ställa en fråga till Sveriges Psykologförbund. På s. 40 i propositionen
står att även i vissa fall där övergrepp förekommit kan det vara bra om
föräldrarna kan mötas under sakkunnig ledning för att diskutera barnets
situation. Det är alltså fall där det förekommit våld och övergrepp. Hur ser
Psykologförbundet på det?
Chatrine Pålsson (kd): Jag vill ställa en fråga till Svenska Kommunförbundet.
Det handlar om väntetiderna för samarbetsavtalet. Vi har fått rapporter om att
väntetiderna är långa på sina ställen i dag, och jag frågar hur långa
väntetider man kan acceptera. När ni säger att det finns både resurser och
kompetens, betyder det att de familjer som vill ha samarbetssamtal kan få det
direkt?
Ordföranden: Jag har själv en fråga jag vill ställa innan vi går över till
svarssidan. Det förs ju fram krav på obligatoriska samarbetssamtal. Min fråga
riktar sig dels till dem som jobbar på kommunnivå och socialfolket där, dels
till advokaterna. Borde man inte lösa detta innan man kommer till domstol? Har
man redan kommit dit är partsförhållandet ett faktum. I dag skall
samarbetssamtalet initieras av domstolen. Borde man inte ha detta obligatorium
långt tidigare för att undvika partsförhållanden och problem?
Martin Wiklander, Föreningen Sveriges Kommunala Familjerådgivare: När det
gäller sekretessen är vår önskan att lagutskottet försöker tydliggöra de
otydliga skrivningar som finns i propositionen. Vi tycker att man smitit undan
frågan när man i avslutningen på s. 97 skriver att visserligen kan det i
praktiken vara svårt att avgöra vilka uppgifter under ett samtal som är belagda
med en strängare sekretess och föremål för frågeförbud vid vittnesmål. Denna
svårighet kan man dock knappast undgå. Vi tycker att det är en alldeles för
otydlig skrivning, och vi skulle önska att lagutskottet tydliggjorde var
gränserna mellan de olika sorternas sekretess går.
Charlotte Uggla, Sveriges Psykologförbund: Frågan handlade om huruvida det var
lämpligt eller olämpligt att förordna samarbetssamtal då övergrepp förekommit.
När övergrepp har förekommit föräldrar emellan, menar jag att förutsättningarna
för det vi i vanliga fall menar med samarbetssamtal dragits undan. Däremot kan
man säkert tänka sig att det kan vara lämpligt att föräldrarna ändå under
sakkunnig ledning får diskutera frågor som hur umgänget skall fungera
fortsättningsvis, t.ex. med en kontaktperson närvarande. Men som svar på frågan
menar jag att ett vanligt samarbetssamtal inte är att rekommendera när det har
förekommit våld i familjen.
Margareta Erman, Svenska Kommunförbundet: Tidigare svarade jag på frågan om det
skulle finnas kompetens när den nya lagstiftningen träder i kraft, och jag
påpekade också att utbildningsinsatser är på gång. Vi på Svenska
Kommunförbundet har inte nåtts av information om att det skulle finnas
svårigheter att få tid för ett samarbetssamtal nu. Det kan ju variera mellan
kommuner och över tiden, men något sådant har inte påpekats för oss. Vi har
mycket kontakt med kommuner och våra länsförbund. Men det är svårt att veta hur
det kommer att se ut framöver. Det är väldigt svårt att veta hur stor volymen
blir. En viss ökning av samarbetssamtal kommer det att bli. Svårigheterna att
spekulera i den frågan framkom tydligt när vi skulle förhandla med
departementet om pengar att finansiera reformen. Det här är något som man får
följa upp. Men för närvarande kan man inte säga att det inte skall kunna
fungera.
Sol-Britt Ingemansson, Sveriges Advokatsamfund: För det första vill jag säga
att jag inte tror på obligatoriska samarbetssamtal. Det finns fall då det inte
finns någon som helst anledning att ha några sådana. Jag håller med om att det
vore bra om man gick på samarbetssamtal direkt, innan advokater och domstolar
kom in i bilden. Tyvärr fungerar inte livet på det sättet, utan förutsättningen
för att man skall gå till samarbetssamtal är att man är överens. Ofta är det så
att den ena vill men inte den andra. När de sedan kommer till advokaten
försöker vi övertala dem att gå till samarbetssamtal innan vi eventuellt inger
en stämningsansökan. Lyckas inte vi advokater med detta, brukar domstolarna
lyckas övertala dem till samarbetsavtal. Det förekommer ju ibland, även om det
inte är ofta, att man förordnar om samarbetssamtal trots att en motsätter sig
det.
Inger Byström, Familjerättssocionomernas Riksförening: Jag skulle vilja
utveckla frågan om det obligatoriska. I den norska modellen talas det om att
det skulle vara obligatoriskt att gå på samarbetssamtal innan man får väcka
talan. Däri ligger det obligatoriska. Men i propositionen anser man att den
frivillighet som finns nu fungerar bra, och det tycker vi också. I dagens läge
kommer de flesta föräldrar till oss innan de går till en advokat. Huvudparten
av de samarbetssamtal vi handlägger i dag är av den arten. Det här med
väntetider blir allt svårare. En ökad andel föräldrar har uppmärksammat att
samarbetssamtal är en bra metod. Syftet med lagstiftningen är ju att det skall
bli fler ärenden hos oss, vilket gör att det måste till fler människor. Skall
vi kunna hålla korta väntetider måste vi ha mer resurser.
Mats Sjösten, Domstolsverket: Som vi redan har sagt är Domstolsverket emot ett
obligatorium. Därför finns det skäl att erinra om det som gäller i Norge, där
samarbetssamtalen är en processförutsättning. I Norge är medling, eller
mekling, som det kallas, obligatoriskt för föräldrar med gemensamma barn under
16 år innan en tvist om t.ex. vårdnad får anhängiggöras vid domstol. Om medling
inte har ägt rum avvisas talan. Obligatoriet omfattar alla föräldrar, oavsett
om de är överens eller inte, och medling måste i princip ske under minst tre
timmar för alla.
Den utvärdering som Vårdnadstvistsutredningen gjorde visade att det år 1993
förekom samarbetssamtal i ca 25 % av de tvister om vårdnad som förekom det
året, vilket innebär att ca 6 600 samarbetssamtal ägde rum. I
85 % av fallen gick föräldrarna i samarbetssamtal innan tvisten anhängiggjordes
i domstol. Ett obligatorium skulle innebära att föräldrar tvingas till
samarbetssamtal oavsett om de är överens eller inte. Utfallet av detta skulle
inte gå att bedöma, och det är inte självklart att det skulle leda till någon
större ökning av antalet överenskommelser. Men det skulle innebära att de
6 600 samtal vi kan ha som grund i stället skulle bli 26 000 samarbetssamtal,
alltså en fyrdubbling av antalet samarbetssamtal. Det skulle alltså ta resurser
i anspråk att föra samtal med föräldrar som själva kan komma överens, och de
resurserna skulle tas ifrån dem som verkligen behöver det. Detta är också en
utgångspunkt för det ställningstagande som Domstolsverket gjort. Det diskuteras
nu om de resurser som finns är tillräckliga, och de skall satsas där de
verkligen behövs.
Angela Beausang, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS): Jag
skulle bara vilja säga att jag vet att de många tusen kvinnor som vi möter på
kvinnojourerna definitivt upplever att samarbetssamtalen är obligatoriska och
inte frivilliga. Av sina advokater, av domstolar eller den sociala
familjerätten får de klart för sig att det inte ser bra ut att inte gå med på
samtal. Eftersom de är ganska oroliga för vad som skall hända dem själva och
deras barn ställer de upp på samarbetssamtal, och många tragedier utspelas på
grund av detta. Jag vill bara att ni skall veta det.
___________
Jerry Eriksson, Länsrätten i Uppsala län: Länsrätterna handlägger ju frågor om
verkställighet av vårdnad och umgänge. Jag skall tala om några av
förändringarna i dessa regler.
Det ena hänger samman med något som vi har varit inne på tidigare, nämligen
att frågor om vårdnad, umgänge och boende skall kunna avgöras i avtal. Att då
införa förändringen att sådana här avtal kan verkställas, liksom dom och
beslut, är helt följdriktigt, och det har jag ingen som helst erinran mot. Men
här finns än en gång anledning att framhålla vikten av att avtalen inte blir
otydliga. Ett otydligt avtal kommer inte att kunna verkställas. Detta bör också
sättas i samband med de förändringar, eller kanske snarare försämringar, som
har genomförts i rättshjälpen nyligen. Det finns därför anledning att anta att
frågor om vårdnad, boende och umgänge kommer att regleras i avtal i ett stort
antal fall. Det kommer att ställa stora krav på socialnämnderna och deras
personal när det gäller att utforma den här typen av avtal så att man inte
godkänner otydliga avtal.
Mitt syfte med att nämna det här är inte att resa några principiella
invändningar utan att påtala ett förhållande som kan bli ett praktiskt problem
när förslaget blir verklighet och börjar tillämpas. Jag förutsätter dock att
t.ex. Socialstyrelsen, som ju finns representerad här i dag, tar tag i den här
frågan och utformar allmänna råd i ämnet. Det har man gjort i andra ämnen där
socialnämnden är inblandad och där vi kan se följder i länsrätterna, och det
med mycket gott resultat.
En annan förändring där jag vill göra ett litet påpekande är att det i
propositionen föreslås införas en ny övergripande bestämmelse i 21 kap. 1 § om
att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid verkställighet. I gällande
rätt är utgångspunkten för länsrättens bedömning när det gäller prövning i
sådana här fall att det som allmän domstol bestämt om vårdnad och umgänge skall
gälla. Det är i några undantagssituationer som vi vägrar verkställighet. Vi tar
hänsyn till äldre barns vilja, vi tar hänsyn till ändrade förhållanden och vi
tar hänsyn till om det finns risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga
eller själsliga hälsa skadas.
I de tillämpliga lagrummen förekommer det redan nu hänvisningar till att vi
skall ta hänsyn till barnets bästa. Det sägs visserligen i propositionen att
den här lagändringen inte innebär någon ändring i gällande rätt, men sedan
tillägger man i alla fall - det här står på s. 127-128 - att ?den nya
bestämmelsen markerar tydligare än som sker i dag att barnets bästa alltid
skall finnas med som en utgångspunkt för bedömningen?. Här tycker jag att det
finns en viss tvetydighet. Med det här uttalandet i förarbetena och med
bestämmelsens placering finns det risk att den här nya bestämmelsen kommer att
åberopas som en fjärde självständig grund för att länsrätten skall vägra
verkställighet.
Oklarheter i lagstiftningen är ju inte bra, i synnerhet inte när det gäller
så viktiga frågor som den här. Jag efterlyser därför ett klart uttalande av
lagstiftaren om vad som är syftet med den nya bestämmelsen och vilka
konsekvenser den skall få. Vi i förvaltningsdomstolarna läser förarbetena.
Tack!
Ingrid Åkerman, Socialstyrelsen: Jag kan börja med att säga att vi skall ta
fram nya allmänna råd när det gäller vårdnad, boende och umgänge när lagen är
antagen.
Sedan tänkte jag ta upp kostnaden när det gäller umgängesresorna.
Socialstyrelsen instämmer i förslaget att föräldrarna i större utsträckning än
i dag skall dela på kostnaderna för umgängesresor. Men den metod som
utredningen föreslår är komplicerad och konfliktskapande. Kostnader för
umgängesresor är ett ständigt återkommande ämne till konflikt mellan
föräldrarna, speciellt om den förälder barnet bor hos har flyttat med barnet
utan samtycke från den andre föräldern. Det är viktigt att finna ett system för
fördelning av kostnaderna som är så lättförståeligt som möjligt för
föräldrarna. Helst skall de kunna göra dessa beräkningar själva.
Socialnämnden har haft skyldighet, och därmed också kompetens, att beräkna
underhållsbidrag till barn vars föräldrar inte var gifta vid barnets födelse.
När den nya lagen om underhållsstöd till särlevande föräldrar infördes den 1
februari 1997 lyftes skyldigheten att beräkna underhållsbidrag bort från
socialnämndernas ansvarsområde - en reform som välkomnades av dem som arbetar
med vårdnads- och umgängestvister, eftersom ekonomiska diskussioner i
samarbetssamtal och i samband med avtal om vårdnad och umgänge försvårar
föräldrarnas fokus på barnet och barnets behov.
Nu föreslås i författningskommentarerna att föräldrarnas kostnader för resor
i samband med umgängesresor skall beräknas enligt samma metod som vid beräkning
av underhållsbidrag enligt föräldrabalken. Det föreslås också att kostnaderna
för umgängesresorna skall ingå i det avtal föräldrar träffar hos familjerätten
eller i domstolen - ett förslag som inte fanns med i det betänkande som
remissbehandlades, varför Socialstyrelsen inte har haft möjlighet att lämna
synpunkter på det.
Socialstyrelsen anser att frågor som rör föräldrarnas ekonomiska åtaganden
bör regleras utanför kommunens skyldighet att sluta avtal om vårdnad, boende
och umgänge och föreslår att kostnaderna för umgängesresor regleras i samband
med fastställande av föräldrars underhållsskyldighet och förälders
återbetalningsskyldighet av underhållsstöd. Tack!
Margareta Erman, Svenska Kommunförbundet: Jag tänker ta upp umgängesresorna.
Jag kan i stort sett ansluta mig till det som Ingrid Åkerman sade. Vi har
likartade synpunkter på det här.
Kommunerna har ju avvecklat den personal som kunde göra beräkningarna när det
gällde att räkna fram underhållsbidrag enligt reglerna i föräldrabalken. I en
annan statlig utredning om underhållsbidrag och bidragsförskott räknade staten
med att kommunerna kunde spara 28 miljoner på att inte behöva den personalen
och den kompetensen längre. Med det här förslaget, dvs. att kommunerna skall
medverka till att räkna ut hur kostnaderna för umgängesresor skall fördelas
mellan föräldrarna, kommer kommunerna att på nytt behöva tillföras den
kompetensen. Det här är inget som har legat till grund för diskussionerna om
kostnadsfördelning mellan staten och Kommunförbundet.
Vi tycker över huvud taget inte att det här är en lämplig fråga i samband med
avtal om vårdnad, boende och umgänge. Frågor som har att göra med föräldrarnas
ekonomiska situation hör inte hemma i det här sammanhanget. Vi avvisar
förslaget i den här delen. Vi tycker inte att det skall ankomma på kommunerna
att medverka till att räkna fram fördelning av kostnader för umgängesresor.
Tack!
Britt Louise Marteleur-Agrell, Sveriges Advokatsamfund: Vi advokater tycker för
det första att möjligheterna till formella avtal och beslut om boende och
umgänge vid gemensam vårdnad är bra. Vi har länge skrivit dessa
överenskommelser mellan föräldrarna för att underlätta för barn och föräldrar
rent praktiskt när det gäller vistelse hos vardera föräldern. Däremot vill vi,
precis som Länsrätten i Uppsala gjorde, peka på verkställighetsfrågorna när det
gäller avtalen. Det här innebär att det krävs juridisk kompetens när man
upprättar avtal som sedan skall vara verkställbara.
För det andra tycker vi att förslaget om umgängesavdrag, dvs. det här med sex
dagar som kan vara spridda på en kalendermånad, är bra därför att det
underlättar vardagsumgänge.
När det gäller reskostnader är vi däremot negativa. Vi tycker, och vi vet av
erfarenhet, att det är viktigt att man reglerar de här frågorna. De är en källa
till konflikter mellan föräldrar. Men det förslag som nu läggs fram är för
flytande. Det är svårt att beräkna, det är svårt att praktiskt genomföra och
det leder till verkställighetsproblem. Man måste också skaffa sig en
exekutionstitel, antingen dom eller betalningsföreläggande, och det kostar
pengar. Det här förslaget är inte bra, och det kan i sin tur skapa nya
konflikter mellan föräldrarna. Vi tycker, precis som Socialstyrelsen framförde,
att man i stället bör använda sig av möjligheten att beräkna
underhållsskyldighet och återbetalningsskyldighet vid underhållsstöd med hänsyn
tagen till umgängeskostnader.
Det sista vi vill ta upp är frågan om möjligheter för far- och morföräldrar
att föra talan om umgänge. De ökade separationerna har medfört att alltfler
barn tappar kontakten med far- och morföräldrar. Det här är naturligtvis inte
bra för barnen. Vi tycker att man skulle kunna införa en möjlighet för dem att
begära umgänge med sina barnbarn. Tack!
Jan Almqvist, Riksförsäkringsverket: Jag tänker kort kommentera några frågor i
propositionen och i motionerna som har beröring med reglerna för
underhållsstöd. Det gäller dels vem som har rätt till ersättning, dels
umgängesavdrag och reskostnader.
Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna betalar som ni
känner till ut bidrag som i många fall bestäms på grundval av att det finns
barn i hemmet. Vem som har den rättsliga vårdnaden om barn och var ett barn är
folkbokfört är därför mycket centrala frågor inom
socialförsäkringsadministrationen. Det får inte vara oklart vem av föräldrarna
som äger rätt till ett visst bidrag.
Rätten till bidrag bygger i flera fall på att den som har den rättsliga
vårdnaden om barnet är berättigad att uppbära bidraget. Ett glapp i
vårdnadsförhållandena kan innebära att bidrag inte kan utges för en viss tid.
Inte heller kan vårdnaden tillerkännas någon med retroaktiv verkan, vilket
framgår i propositionen på s. 87. Därför är det nödvändigt att ett avtal eller
en dom om vårdnad inte får ha den utformningen att ett vårdnadsförhållande
upphör utan att ersättas av ett annat.
Uppgiften om var ett barn är folkbokfört har liksom frågan om vårdnad
betydelse för vem av föräldrarna som äger rätt att uppbära bidrag. Om ett barn
folkbokförs hos båda föräldrarna uppstår inom socialförsäkringsområdet
oklarheter som skulle kunna leda till tvist mellan föräldrarna om vem som har
rätt till bidrag. Det är därför viktigt att det vid varje enskild tidpunkt
entydigt framgår var barnet är folkbokfört. Försäkringskassan kan inte heller
ta hänsyn till retroaktiva ändringar av folkbokföring och utbetala ett bidrag
för viss månad en gång till.
När det gäller umgängesavdragen har RFV inga erinringar mot förslaget att
komplettera nuvarande regler med en regel om att avdrag medges om vistelsen
varat minst sex dygn under samma månad. Regelverket bör som vi ser det utformas
så att tvistiga frågor mellan föräldrarna i administrationen av underhållsstöd
undviks. Därför har det stora administrativa fördelar om den nuvarande regeln
om hur avdrag beräknas med anledning av barns vistelse under hela dygn, den
s.k. kalenderdygnsberäkningen, kvarstår. Denna bör gälla när framställan görs
till försäkringskassan i ärenden om underhållsstöd. Inget hindrar emellertid
att föräldrarna i stället själva reglerar frågan och då kommer överens om såväl
omfattning av antal dagar som tidsintervall och belopp för reglering av
ersättning och avdrag.
När det slutligen gäller reskostnader föreslås det i ett antal motioner att
frågan om reskostnad skall lösas vid bestämmande av underhållsbidrag eller inom
systemet för underhållsstöd. I ärenden om underhållsstöd omräknas den
bidragsskyldiges återbetalningsbelopp efter varje taxering. Att då också
inhämta den bidragsskyldiges egna uppgifter om vilka reskostnader han förväntas
ha under det kommande året och i efterhand stämma av dessa öppnar för missbruk,
samtidigt som betydande merarbete uppstår i ärendehandläggningen. Dessutom ökar
naturligtvis kostnaderna för underhållsstöd.
RFV tillstyrker därför i stället propositionens förslag om att den förälder
som barnet bor hos skall ta del i de reskostnader som kan uppkomma i samband
med att barnet umgås med den andra föräldern. Tack!
Eva Elfver-Lindström, Familjerätterna i Stockholms söderkommuner: Vi tycker att
propositionen i stort sett är bra men vill peka på två saker som kan
komplicera.
Det ena är reskostnaden, som det har talats om här. I princip är vi för att
föräldrar hjälps åt med försörjningen av sina barn och delar på kostnader. Men
det nya förslaget kommer att innebära att man öppnar nya trätoämnen, för detta
har inte varit något stort trätoämne vid vårdnadstvisterna eller
samarbetssamtalen. Att man skulle ha hälften-hälften är inte rimligt. Folk har
inte likadana inkomster och utgifter. Kvotdelningsmetoden låter sig inte längre
utföras, eftersom kommunerna inte har de resurserna efter den 1 februari 1997.
Detta måste alltså lösas på något annat sätt.
Det andra är folkbokföringen. På s. 58 i propositionen står det: ?Någon
avgörande betydelse kan dock inte tillmätas en dom eller ett avtal om barnets
boende när bosättningsfrågan skall bedömas i andra sammanhang. En sådan ordning
är nödvändig bl.a. för att förhindra missbruk av olika stödsystem.? Vi anser
att domstolens beslut måste vara vägs ände för beslut om barns boende. Barn och
föräldrar skall kunna lita på att här tar tvisten slut; så här blir det. Ingen
annan myndighet skall kunna gå in och överpröva domstolens beslut.
Föräldrabalken talar om barns bästa analogt med FN:s barnkonvention, men något
dylikt finns inte i folkbokföringslagen. Där talar man aldrig om barns bästa.
Där talar man om ekonomi och traktamente. Något sådant utgår inte för barn; de
bara bor. Beträffande avtal som föräldrar träffar hos socialtjänsten, t.ex.
efter samarbetssamtal eller i samband med att man löser en vårdnads- eller
umgängestvist, måste det väl vara mycket värt att föräldrar kommer överens. Det
tjänar ju barn på i det långa loppet.
I övrigt vill vi från familjerättshorisonten peka på att det vore bra om den
här lagen inte kom precis mitt i sommaren, eftersom folk är på semester. Om det
då blir den anstormning som många tror att det skall bli är det bättre att den
kommer den 1 september. Tack!
Inger Byström, Familjerättssocionomernas Riksförening: Vi har i stort sett
samma punkter att ta upp som föregående talare. Jag kan i stort sett bara
instämma. Vi tycker också att det blir svårt med ett ikraftträdande den 1 juli,
mitt i sommaren. Vi tar också upp reskostnaderna. I och för sig tycker vi att
det är lovvärt att man uppmärksammar problemet, men det här är ingen bra
lösning. Vi instämmer med föregående talare om att vi inte har resurser. Vi har
funderat på om en likafördelning skulle kunna vara någonting, eftersom övrig
inriktning handlar om föräldrars gemensamma ansvar. Vi kan dock inte ta någon
ställning där.
Vi är också bekymrade över de diskussioner som förs om folkbokföringen. Vi
tycker att det är bra att föräldrar nu kan få ett beslut om barns boende. Men
det får ingen riktig verkningskraft när beslutet sedan kanske inte blir
genomfört på det sätt som föräldrarna har tänkt sig på grund av
folkbokföringsbestämmelserna. I propositionen säger man: ?Skattemyndigheten kan
alltså efter utredning av de faktiska förhållandena bedöma att ett barn är
bosatt på en annan plats än där det enligt domstolens beslut eller föräldrarnas
avtal skall bo. Detta kan av föräldrarna uppfattas som inkonsekvent.? Det kan
man ju hålla med om. Vidare i propositionen säger man dock: ?Regeringen kan
inte finna att det i ärendet har påvisats något tillräckligt stort behov av
författningsändringar i fråga om barnets folkbokföring.? Vi anser att
regeringen måste ompröva den ståndpunkten. Om man får ett beslut om boende
skall det också följas av att man vet var barnet skall vara folkbokfört. I den
nya lagen finns det förslag om att man t.o.m. skall kunna besluta var barn
skall bo redan innan föräldrarna flyttar isär. Det skulle vara en hjälp för
många föräldrar. Men det förutsätter att folkbokföringen stämmer. Tack!
Mia Eriksson, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS): Den här
propositionen bygger på Vårdnadstvistutredningen, som trots att den fått
direktiv om att anlägga ett jämställdhetsperspektiv inte har gjort det.
Konsekvensen av detta är att det i utredningen inte finns någon analys av de
könsspecifika konsekvenserna av förslaget. Våld från en make eller en sambo är
en situation som är specifik för kvinnor. Den här bristen på
jämställdhetsperspektiv motiveras i utredningen genom att vårdnad av barn sägs
inte ha med rättvisa mellan föräldrarna att göra. Men genom att avfärda ett
jämställdhets- eller könsperspektiv underlåter utredningen att analysera
förslagets konsekvenser för barnens säkerhet och välbefinnande. Det är
skrämmande att ett lagförslag som får så stora konsekvenser för utsatta kvinnor
och barn inte underbyggts bättre. Vi anser att propositionen bör avslås, och
frågan bör utredas på nytt, och då bör inte bara en pappagrupp få säga sitt
utan även en mammagrupp.
Sammantaget kan man säga att skyddet av barnen och skyddet av deras mammor -
vilket ju också är ett indirekt skydd av barnen, så till vida att de inte
tvingas bevittna våld mot mamman - inte har betonats tillräckligt i
propositionen. Risken är att de här lagändringarna undergräver de
ansträngningar som görs på andra håll för att motverka våld mot kvinnor och
våld mot barn. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att arbetet med
förändringarna i föräldrabalken inte har samordnats med
Kvinnovåldskommissionens arbete.
Det är ont om tid, så jag kan inte ta så många exempel. Ett exempel som jag
vill lyfta fram är dock frågan om umgänge. Från forskningen och från
kvinnojoursarbetet vet vi att våldet, både mot barnen och mot mamman, många
gånger förekommer i samband med umgänge. Vi saknar en diskussion i
propositionen om övergrepp mot barnet i samband med umgänge, t.ex. en
diskussion om när umgänge faktiskt inte är lämpligt, en diskussion om
domstolens möjlighet att ålägga kommunen att utse kontaktpersoner vid umgänge
osv.
När det gäller frågan om s.k. umgängessabotage, något som kvinnor ofta
anklagas för, skulle vi vilja se att man försökte kartlägga om det här
verkligen är ett problem eller om det är en myt att kvinnor saboterar umgänge.
Helén Westlund, Barnombudsmannen: Jag tänkte ta upp frågan om hur man har valt
att formulera principen om barnets bästa i förslaget. Barnets bästa är ju en av
grundpelarna i barnkonventionen, och det är just för att få bättre
överensstämmelser med FN:s barnkonvention som ändringarna har gjorts i
portalparagrafen, den övergripande bestämmelsen i 2 a §.
I det nuvarande förslaget finns det olika formuleringar som uttrycker barnets
bästa med olika styrka eller på olika nivå. Jag kan ge några exempel. I
portalparagrafen finns en ganska stark formulering. Där står att barnets bästa
skall komma i främsta rummet vid avgöranden enligt detta kapitel. I 5 § står
det att man skall förordna efter vad som är bäst för barnet, dvs. en litet
lägre nivå. I 6 § står det att socialnämnden skall godkänna avtalet om det inte
är oförenligt med barnets bästa. Det är definitivt en lägre nivå av den här
principen. I 7 § står det att vårdnaden skall överflyttas till särskild
förordnad vårdnadshavare om det är lämpligare. I 10 a § står det att viss
person skall förordnas till vårdnadshavare om det inte är olämpligt.
Vi tror att det här kommer att medföra tillämpningsproblem och menar att man
skall ha en enhetlig formulering av principen om barnets bästa. Denna bör ligga
så nära barnkonventionens formulering som möjligt i artikel 3.
En annan fråga som rör det här är förhållandet mellan den övergripande
bestämmelsen i 2 a §, som jag kallar portalparagrafen, och de enskilda
bestämmelserna i 6 kap. Man undrar vilken betydelse den starka formuleringen,
att barnets bästa skall komma i främsta rummet, får i jämförelse med 6 §, dvs.
att socialnämnden skall godkänna avtalet om det inte är oförenligt med barnets
bästa. Vilken nivå för barnets bästa är det tillämparen skall använda? Är det
den lägre eller den starkare nivån? Risken är att den här portalparagrafen bara
blir vackra ord och inte kommer att innebära någonting i praktiken. Vi tycker,
återigen, att det måste finnas en enhetlig formulering när det gäller principen
om barnets bästa.
Nu har säkert mina tre minuter gått, men jag vill ändå kort lyfta fram två
frågor som vi tycker är viktiga. Det är för det första automatisk gemensam
vårdnad för föräldrar som inte är gifta.
Vi tycker att det är dags att ta ytterligare ett steg i den frågan. För det
andra gäller det verkställighetskapitlet. Vi tycker att det är bra att man för
in en portalparagraf om barnets bästa, men vi tycker att det är dags att göra
en översyn av dessa regler. Det känns som om reglerna om polishämtning och vite
inte stämmer överens med den barnsyn och den kunskap om barn som vi har i dag.
Vi tycker att det är dags att göra en översyn av 21 kap. Tack!
Charles Millqvist, Föreningen Söndagsbarn: Till att börja med vill jag instämma
i det Helén Westlund sade angående barnets bästa. Vad är det egentligen? Det
framgår på olika ställen att det uppenbarligen är olika saker. Här tycker jag
att det behövs ett förtydligande. Jag tycker också att det är väldigt bra att
man ytterligare drar fram att det verkligen är barnets bästa som skall gälla.
Det är väldigt viktigt för de attityder som gäller i vårt samhälle.
När det gäller gemensam vårdnad för ogifta föräldrar anser vi att det bör
vara obligatoriskt. Man bör utgå från att bägge föräldrarna är viktiga och
lämpliga. Lämpligheten skall avgöra, ej könet. Vi tycker att det är bra att man
utreder den här frågan vidare. Ofta stöter vi på det här med barnets boende -
att man har gemensam vårdnad och inte kan besluta om umgänge. Vi tycker att det
är väldigt bra att man möjliggör och banar väg för detta i framtiden. Man skall
kunna behålla den gemensamma vårdnaden och ändå avtala om umgänge och boende,
inte behöva upplösa den gemensamma vårdnaden på grund av dessa frågor.
Dessutom tycker vi att det är bra att barnets rätt till umgänge lyfts fram,
eftersom det trots allt är många barn som inte har kontakt med sin andra
förälder på grund av umgängesvägran. Här tycker vi att det är viktigt att man
ytterligare betonar ansvaret hos bägge föräldrarna.
När det gäller umgängesavdrag ser vi ofta att när man skall diskutera
umgänget baseras det utifrån den femdygnsregel som gäller i dag. Man kan se att
det sätts i system att umgängesföräldern får ha barnet precis så länge att han
eller hon inte kan göra ett avdrag. Sedan är barnet tillbaka, kanske några
timmar eller ett dygn, hos den som antingen har vårdnaden eller är boföräldern,
och sedan får det komma tillbaka till umgängesföräldern. Då har man sett till
att systematiskt sabotera umgängesavdraget. Därför välkomnar vi att det blir
lättare att undvika problem mellan föräldrar när det gäller att planera
umgänget och att man på så sätt också bättre kan jobba för det vardagsumgänge
som är viktigt för barnen. Tack för ordet!
Bodil Långberg, BRIS - Barnens Rätt i Samhället: Våra kommentarer är hämtade
från den kunskap som vi får av barn och ungdomar via barnens hjälptelefon. För
vår del handlar det mycket om att ge ett tydligare barnper-spektiv åt frågorna.
De barn och ungdomar vi kommer i kontakt med är barn och ungdomar från ganska
vanliga familjer. Det förekommer naturligtvis våld och misshandel bland ?våra?
barn också, men generellt handlar det om ganska vanliga familjer som inte
tidigare har någon kontakt med socialtjänsten eller någon annan myndighet i de
här frågorna.
Barn och ungdomar är sällan informerade om vem som får den rättsliga
vårdnaden. Det är den faktiska vårdnaden, dvs. umgänget, som påverkar barns och
ungdomars vardag, och det är den som de är medvetna om och upplever på olika
sätt. Naturligtvis är det viktigt var den rättsliga vårdnaden ligger, och här
delar vi som sagt propositionens mening. Men jag vill gå tillbaka till
umgängesrätten för barn.
Vi tycker att det är bra att det är möjligt att förordna om umgängesrätten
inom ramen för den gemensamma vårdnaden. Det är också bra att det betonas att
det är barnet som har rätt till umgänge. Jag tror att det är viktigt att
understryka det. Det är barnet som har rätt till umgänge. En naturlig följd av
detta synsätt på umgänget är att ge barnet en möjlighet att få frågan om
umgängesrätten prövad på eget initiativ. Ett förslag skulle då kunna vara, på
samma sätt som beträffande mor- och farföräldrar, att barnet kan vända sig till
socialnämnden. Barnet skulle alltså på eget initiativ kunna initiera en
prövning av umgänget i socialnämnden, och sedan får beslutet fattas där. Vår
mening är att barnen ofta har en väldigt självständig och väl grundad
uppfattning i de här frågorna. De är också välformulerade i förhållande till
sin ålder och mognad i de här frågorna. Vi anser alltså att man bör pröva den
möjligheten.
Vi ansluter oss också till de myndigheter och organisationer som har sagt att
man skall strama upp skrivningen kring samarbetsavtalet. Vår uppfattning är,
utifrån tusentals samtal till barnens hjälptelefon, att barn i dag inte blir
lyssnade på. Barn blir inte hörda. De får sällan säga sin mening. Därför menar
vi att den metodutveckling som föreslås när det gäller samarbetsavtalen, dvs.
att barnen kan vara med och komma till sin rätt där, bör lyftas fram och också
genomföras.
I förslaget till lag om ändring i föräldrabalken tar man upp uttrycken
barnets bästa och barnets vilja. Beträffande uttrycket barnets bästa, vad det
är och dess olika definitioner, ansluter vi oss till det som Barnombudsmannen
tog upp. Men vi tycker att det är bra att barnets vilja, som också används som
ett uttryck, lyfts fram som en egen faktor vid sidan av uttrycket barnets
bästa, som ju är litet mer obestämt.
För att detta synsätt på barn som självständiga individer skall få genomslag
i praktiken krävs ett nytt förhållningssätt till barn i tillämpningen, t.ex.
inom socialtjänsten. Att det kommer att föras in i föräldrabalken att det
handlar om barnets vilja tycker vi är en utmärkt skrivning. Det är av avgörande
betydelse att man arbetar med attityder och förhållningssätt för att denna
skrivning skall få genomslag.
Avslutningsvis: När vi pratar om vårdnad, boende och umgänge får vi inte
snubbla på orden utan ha ett tydligt barnperspektiv. Det vi talar om är barns
rätt till båda föräldrarna och barns rätt till umgänge. Tack!
Ordföranden: Det kunde kanske vara en bra slutvinjett på den här utfrågningen.
Det här är litet av ett uppsamlingsheat, där man får tillfälle att ta upp vad
man vill. Jag ser att några av deltagarna begär ordet. Jag hemställer då om
mycket korta frågor och svar, eftersom vi nu har passerat den utsatta tiden.
Bengt Harding Olson (fp): Herr ordförande! Vi har nu kommit in på en fråga som
jag tycker är oerhört viktig, nämligen barnkonventionen. Den ger de globalt
gällande reglerna för barn. Sverige har varit pådrivande, och Sverige har
ratificerat barnkonventionen. Trots detta har vi nu hört Barnombudsmannen
konstatera att det finns en diskrepans mellan det lagförslag som vi diskuterar
och barnkonventionen. Det har påtalats av Lagrådet. Regeringen instämmer. Nu
pekar Barnombudsmannen särskilt på detta. Jag noterar att BRIS har instämt i de
synpunkterna. Det här är en grundläggande fråga för barns rätt i världen och i
Sverige. Vad tycker ni andra? Vad tycker Domstolsverket? Vad tycker Sveriges
Advokatsamfund? Vad tycker andra som är engagerade i denna viktiga barnfråga?
Hans-Erik Jonsson, Sveriges Mansjourers Riksorganisation: Avtal inför
socialtjänsten mellan separerande makar är bra, då de nyligen separerade
föräldrarna nära inpå separationen ofta har en förmåga att sätta barnets behov
främst. Denna attityd måste tillvaratas, och det tycker jag att den gör i
förslaget i propositionen. Tids nog kommer föräldrarnas egoistiska behov att ta
överhanden, så därför är det viktigt att man snart slår fast den här
möjligheten.
Jag är också mycket glad att man i propositionen har tagit upp
reseproblematiken och kostnaderna i samband med det och frågan om
umgängestidens räkning och avdrag.
Mia Eriksson, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS): Här har
framför allt lyfts fram den del av barnkonventionen som rör barns rätt till
sina båda föräldrar. Jag vill bara påminna om att barn enligt barnkonventionen
också har rätt till skydd mot våld och övergrepp.
Britt Louise Marteleur-Agrell, Sveriges Advokatsamfund: I advokatsamfundet
anser vi naturligtvis att det är viktigt att barnets bästa lyfts fram på det
sätt som har skett i propositionen och att man då anknyter till
barnkonventionen. Vi vill nog ändå hålla med Barnombudsmannen om att det finns
diskrepanser i förslaget. Det gör det också svårt att säga vad som är barnets
bästa i de olika situationerna.
Universitetslektor Gudrun Nordborg: Jag vill kommentera barnkonventionen. Det
är viktigt att Barnombudsmannen lyfter fram den. Jag tycker att skrivningarna
här och i motionerna har visat på svårigheterna i att se de olika perspektiven,
att det handlar om barn- respektive vuxenperspektiv. Barnkonventionen säger att
barn har rätt till sina föräldrar. Föräldrar har inte rätt till sina barn; de
har ansvar för dem. I det inkluderas också att föräldrar naturligtvis inte får
behandla barn hur som helst och att samhället i vissa fall skall ta vid och
skydda barn mot övergrepp.
Det är också symtomatiskt att den balk vars regler vi diskuterar heter
föräldrabalken. Ingen har ännu fört fram att den skulle heta ?barnbalken?, men
det vore kanske ett sätt att förstärka barnperspektivet. Ni får gärna arbeta
vidare på det förslaget.
Jag vill också ge en kommentar om Norrland och olika handläggningsrutiner,
som har diskuterats här tidigare. Statistiken visar att gemensam vårdnad är
vanligare i Norrland än söderut och att en av de orter som har väldigt låg
andel gemensam vårdnad är Stockholm. Även om jag har varit kritisk mot
domstolar och andra myndigheter vill jag markera att det finns de som har en
kompetens och som klarar av att ta ett barnperspektiv och att utreda de
maktfält som barn kan leva i. Fortfarande är det dock skrämmande hur ofta den
kompetensen saknas.
Bodil Långberg, BRIS - Barnens Rätt i Samhället: Barnets bästa och
barnkonventionen är naturligtvis några av de ledstjärnor vi har för vårt
arbete. Det jag ofta saknar i debatten - inte bara här utan också i
tillämpningen, ute på myndigheter och i andra organisationer - är dialogen med
barnen. Att genomföra barnets bästa kräver faktiskt en dialog med barn och
ungdomar, med hänsyn tagen till ålder och mognad. Det saknar vi väldigt mycket.
Artikel 3 och artikel 12 måste gå hand i hand för att barnets bästa skall bli
möjligt att genomföra.
Ordföranden: Därmed har vi kommit till slutpunkten för den här utfrågningen.
Det här har varit en av de mest välbesökta utfrågningar som har ägt rum i det
här huset, och det tyder på att det här är ett ämne som angår många. Det är ett
intressant ämne, inte alldeles enkelt att i alla detaljer ta ställning till.
Jag vill från utskottets sida tacka er alla för att ni så beredvilligt har
ställt upp och gett oss synpunkter. Vi har fått många synpunkter på vägen, när
vi nu skall gå vidare och bereda ärendet för ett slutligt beslut i riksdagen.
De som har tagit upp tidsaspekten lär nog bli tillgodosedda på den punkten. Det
här handlar naturligtvis om många frågor som tar lång tid. Även om vi kommer
till punkt är det ni som sedan skall jobba med lagstiftningen. Som har framgått
under diskussionen går allt inte att lagstifta om, utan det måste finnas en
tillämpning i botten även här.
Tack än en gång för en givande förmiddag! Utfrågningen är slut.
Deltagare
Justitiedepartementet
Anita Wickström, hovrättsassessor
Socialdepartementet
Agneta Björklund, departementssekreterare
Stockholms tingsrätt
Meit Camving, rådman
Länsrätten i Uppsala län
Jerry Eriksson, lagman
Domstolsverket
Jens Mjöberg, jurist Domstolsverket
Mats Sjösten, rådman Borås tingsrätt
Riksförsäkringsverket
Jan Almqvist, enhetschef
Bo Häll, avdelningsdirektör
Socialstyrelsen
Ingrid Åkerman, byrådirektör
Sara Fagerlind, praktikant
Barnombudsmannen
Helén Westlund, jurist
BRIS - Barnens Rätt i Samhället
Bodil Långberg, generalsekreterare
Gunnar Sandelin, pressekreterare
Familjerätterna i Stockholms söderkommuner
Eva Elfver-Lindström, socialinspektör Värmdö
Familjerättssocionomernas Riksförening
Inger Byström, vice ordförande
Föreningen Sveriges Kommunala Familjerådgivare
Emy Karlsson, ordförande
Martin Wiklander, vice ordförande
Joanna Davidsson, styrelseledamot
Föreningen Söndagsbarn
Charles Millqvist, ordförande
Sture Nilsson, kassör
Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS)
Angela Beausang, ordförande
Mia Eriksson, forskare
Rädda Barnens riksförbund
Christina Heilborn, jurist
Skellefteå kommun (socialkontoret)
Ture Bergström, planeringssekreterare
Carl-Gustav Forslund, socialsekreterare
Stockholms stad
Anneli Eneroth, socialinspektör
Svenska Kommunförbundet
Margareta Erman, sekreterare
Sveriges Advokatsamfund
Britt Louise Marteleur-Agrell, advokat
Sol-Britt Ingemansson, advokat
Sveriges Kvinnojourers Riksförbund
Kristina Rensfelt Jernberg
Sveriges Mansjourers Riksorganisation
Hans-Erik Jonsson, kassör
Sveriges Psykologförbund
Charlotte Uggla, psykolog
Umeå universitet
Gudrun Nordborg, universitetslektor
Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening (UFR)
Sune Wiklander, ordförande
Lennart Westman, suppleant
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Propositionerna.......................................2
Motionerna............................................2
Motioner väckta med anledning av proposition 1997/98:72
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 19968
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 19979
Utskottet............................................10
Inledning..........................................10
Samarbetssamtal....................................17
Gemensam vårdnad mot en förälders vilja............24
Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar..............31
Särskilt förordnade vårdnadshavare, m.m............33
Utövande av vårdnaden..............................36
Barnets boende.....................................37
Barnets folkbokföring..............................39
Umgänge............................................39
Olovligt bortförande av barn.......................41
Umgängessabotage...................................42
Talerätt om umgänge................................44
Annan kontakt än umgänge...........................45
Kontaktperson......................................45
Upplysningar om barnet.............................46
Umgängesavdrag.....................................47
Umgängesresor......................................50
Avtal om vårdnad m.m...............................53
Familjedomstolar, m.m..............................57
Interimistiska beslut..............................60
Verkställighetsfrågor..............................60
Medling............................................64
Lagtekniska frågor.................................66
Ikraftträdande.....................................67
Övriga frågor......................................67
Hemställan.........................................70
Reservationer........................................75
1. Avslag på propositionen (v).....................75
2. Vikten av samarbetssamtal (mp)..................75
3. Obligatoriska samarbetssamtal m.m. (c, mp)......76
4. Obligatoriska samarbetssamtal m.m. (v)..........77
5. Samarbetssamtal och familjerådgivning (mp)......77
6. Gemensam vårdnad mot en förälders vilja (m).....78
7. Gemensam vårdnad mot en förälders vilja (v).....79
8. Utformningen av 6 kap. 2 a § föräldrabalken (v).80
9. Utformningen av 6 kap. 2 a § föräldrabalken (mp)80
10. Utvärdering av gemensam vårdnad (mp)...........81
11. Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar (c, fp, mp)81
12. Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar (v)......82
13. Styvförälder som vårdnadshavare (v)............82
14. Vårdnaden om barn i familjehem (mp)............83
15. Adoption av barn i familjehem (mp).............83
16. Utövande av vårdnaden (fp, v)..................84
17. Barnets boende och samarbetssamtalen (c).......84
18. Beslut om barnets boende (c, fp)...............85
19. Barnets folkbokföring (c)......................85
20. Olovligt bortförande av barn (fp, mp)..........86
21. Umgängessabotage (fp)..........................86
22. Talerätt om umgänge (c, fp, mp)................87
23. Annan kontakt än umgänge (fp)..................87
24. Kontaktperson (fp, v)..........................88
25. Upplysningar om barnet (m, mp).................88
26. Umgängesavdrag (v).............................89
27. Fördelning av resekostnader (fp)...............89
28. Stöd till umgängesresor (v, mp)................90
29. Socialnämndens godkännande (m).................91
30. Delegation (fp)................................91
31. Utbildningsinsatser (mp).......................92
32. Behörighetskrav för domare (fp)................92
33. Interimistiska beslut (fp).....................93
34. Verkställighet av avtal, m.m. (v)..............93
35. Barns rätt att komma till tals (mp)............94
36. Processuella frågor rörande verkställighet (fp)94
37. Samordning av regler om barnets bästa (fp).....95
38. Ensamstående fäder (fp)........................95
39. Forskning och statistik (mp)...................96
Bilaga 1 I proposition 1997/98:7 framlagda lagförslag97
Bilaga 2 I proposition 1997/98:134 framlagt lagförslag118
Bilaga 3 Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i
föräldrabalken 119
Bilaga 4 Av reservanterna föreslagna lagändringar...120
Bilaga 5 Socialförsäkringsutskottets yttrande 1997/98:SfU2y132
Bilaga 6 Socialutskottets yttrande 1997/98:SoU5y....140
Bilaga 7 Offentlig utfrågning.......................145