I betänkandet behandlas nio motioner som har väckts under de allmänna
motionstiderna 1996 och 1997 och som har anknytning till
lagstiftningsprocessen. Utskottet behandlar i olika avsnitt frågor om
utmönstrande av ordet ras ur all lagstiftning, om lagstiftningen och den
kommunala självstyrelsen, om källhänvisningar i statens offentliga utredningar,
om en jämställdhetsbestämmelse i riksdagsordningen, om ett stärkt
medborgarinflytande och om de demokratiska effekterna av det svenska EU-
medlemskapet.
Med anledning av motionen (mp) om utmönstrande av ordet ras ur lagstiftningen
förordar utskottet ett tillkännagivande till regeringen om att regeringen i
internationella sammanhang bör verka för att ordet ras, använt om människor, i
så stor utsträckning som möjligt undviks i officiella texter. Regeringen bör
också göra en genomgång av i vilken utsträckning begreppet ras förekommer i
svenska författningar, som inte grundas på internationella texter, och där så
är möjligt föreslå en annan definition.
Övriga motioner avstyrks.
Till betänkandet är fogade sex reservationer.
Motionerna
1996/97:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om respekt för kommunal självstyrelse.
1996/97:K535 av Elisa Abascal Reyes m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen
beslutar utmönstra ordet ras ur all lagstiftning.
1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stärkt kommunal självstyrelse.
1997/98:K211 av Tuve Skånberg och Holger Gustafsson (kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att källhänvisning bör ingå i Statens offentliga utredningar.
1997/98:K216 av Rolf Åbjörnsson och Göran Hägglund (kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en
utredning i syfte att grundlagsfästa subsidiaritetsprincipen.
1997/98:K253 av Peter Eriksson och Birger Schlaug (mp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillsätta en parlamentarisk kommitté för att utreda de
demokratiska effekterna av det svenska medlemskapet i EU och formulera en
långsiktig strategi för att uppnå en starkare svensk hållning i EU,
1997/98:K258 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om generella direktiv till statliga utredningar om ökad makt för de
enskilda människorna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en konsekvent tillämpning av närhetsprincipen,
1997/98:K517 av Åke Carnerö (kd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hur subsidiaritetsprincipen kan tillämpas i praktisk verksamhet,
1997/98:A807 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar ge talmanskonferensen i uppdrag att utreda frågan
om en övergripande tilläggsbestämmelse om jämställdhetsperspektivet i
riksdagsordningen.
Utskottet
Utmönstrande av ordet ras ur all lagstiftning
Motionen
I motion 1996/97:K535 av Elisa Abascal Reyes m.fl. (mp) begärs att riksdagen
beslutar utmönstra ordet ras ur all lagstiftning. Motionärerna påpekar att
begreppet ras i fråga om människor förekommer på ett tjugotal ställen i Svensk
författningssamling, bland annat på flera ställen i grundlagen. Motionärerna
finner det märkligt att lagtexten är utformad på detta sätt. På alla ställen
där man talar om ras som diskrimineringsgrund räknas nämligen hudfärg och
etnisk tillhörighet också upp. Motionärerna anser att den medicinska och
biologiska forskningen inte ger något stöd för definitionen ras och att
begreppsanvändningen endast kan försvaras med följande argument: 1. Begreppet
ras är etablerat i folkmun och alla vet vad som åsyftas. 2. Det finns
ideologiska skäl att hävda rasbegreppet i fråga om människor. Motionärerna
anser att båda dessa argument är förkastliga och att man måste beakta att
grunden för begreppsmyntningen utgörs av fördomar, även om de personer som i
dag talar om raser inte nödvändigtvis är rasister. Ett ytterligare skäl att
inte använda begreppet ras i fråga om människor i författningar är att
användningen sker på rasistens villkor. Motionärerna förslår att man stryker
ordet ras i alla författningar och att diskriminering definieras med ?orättvis
eller kränkande behandling på grund av hudfärg, nationellt eller etniskt
ursprung eller trosbekännelse?.
I motion 1997/98:K17 hemställer Lars Leijonborg m.fl. (fp) att riksdagen
beslutar att ordet ras skall utgå i förslaget till 13 § personuppgiftslag.
Motionärerna anser att begreppet ?etniskt ursprung? mer korrekt anger varifrån
personen i fråga härstammar. Utskottet behandlar detta yrkande i betänkande
1997/98:KU18 Personuppgiftslag.
Bakgrund
Begreppet ras i fråga om människor förekommer i svensk lagstiftning i bl.a.
lagen (1964:169) om straff för folkmord, i brottsbalkens bestämmelser om hets
mot folkgrupp (16 kap. 8 § BrB) och olaga diskriminering (16 kap. 9 § BrB) samt
i åtalsbestämmelsen i 5 kap. 5 § BrB och bestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB om
förhöjt straffvärde vid rasistiska brott. Begreppet förekommer också i lagen
(1994:134) om etnisk diskriminering, i regeringsformens bestämmelser om
begränsning av föreningsfriheten för rasistiska organisationer (2 kap. 14 § RF)
och förbud mot rasdiskriminering (2 kap. 15 § RF) samt i
tryckfrihetsförordningens bestämmelse om hets mot folkgrupp som
tryckfrihetsbrott (7 kap. 4 § 11 p. TF). Vidare har olika
Europarådskonventioner föranlett att ordet ?ras? införts i den internationella
verkställighetslagen (1972:260), lagen (1976:19) om internationellt samarbete
vid lagföring för brott och datalagen (1973:289). Flyktingbegreppet i
utlänningslagen (1989:529) har utformats i överensstämmelse med 1951 års
Genèvekonvention, i vilken talas om ?förföljelse på grund av sin ras?. Även EG-
rättsakter innehåller begreppet ?ras?, t.ex. det s.k. TV-direktivet, direktiv
89/552/EEG, och dataskyddsdirektivet, direktiv 95/46/EG.
När det gäller definitionen av begreppet ras är det i huvudsak den definition
som gjordes i förarbetena till stadgandet om straff för hets mot folkgrupp
inför 1970 års omarbetning av 16 kap. 8 § BrB och 7 kap. 4 § TF som legat till
grund för begreppet även i senare bestämmelser. Före år 1970 hade brottsbalkens
bestämmelse om hets mot folkgrupp följande lydelse:
Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen folkgrupp med viss härstamning
eller trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter.
Som exempel på befolkningsgrupper som kunde vara föremål för brottet nämndes
?judar, zigenare, samer samt utlänningar som slagit sig ner här i landet?
(prop. 1970:87 s. 8 med hänvisning till då gällande rätt).
När Sverige ratificerade FN:s konvention av den 21 december 1965 om
avskaffande av alla former av rasdiskriminering utvidgades genom lagstiftning
år 1970 tillämpningsområdet för hets mot folkgrupp. Avsikten var att bringa
svensk lagstiftning i överensstämmelse med FN-konventionens artikel 4. Enligt
denna artikel fördömer konventionsstaterna all propaganda och alla
organisationer som grundar sig på uppfattningar eller teorier att någon ras
eller persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung är överlägsen
någon annan eller som försöker rättfärdiga eller främja rashat eller
diskriminering i någon form. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 §
har numera följande lydelse, vilken såvitt avser de kategorier som bereds skydd
i allt väsentligt är oförändrad sedan 1970 års lagändring:
Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker
missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på
ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för
hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa,
till böter.
Med ras åsyftas enligt proposition 1970:87 ?de grupper av människosläktet som
brukar upptas i antropologiska rasindelningar. Dessa grundar sig på skillnader
i vissa ärftliga fysiska egenskaper bl.a. pigmentering och ansiktsform?. Med
folkgrupp av visst etniskt ursprung avses ?folkgrupp vari medlemmarna har ett
relativt enhetligt kulturmönster?. Enligt propositionen torde t.ex. samer kunna
räknas dit liksom i betydande grad folkgrupper vars medlemmar var av samma
nationalitetstillhörighet. En folkgrupp torde i det enskilda fallet ofta kunna
inordnas under mer än en av de nämnda kategorierna. Exempelvis kan en folkgrupp
av visst etniskt ursprung tänkas utgöra också en folkgrupp med viss hudfärg
(prop. s. 37 och 38).
I förarbetena till förbudet mot rasdiskriminering i 2 kap. 15 § RF hänvisas
beträffande definitionen av ras till proposition 1970:87 s. 37 (jfr SOU 1975:75
s. 206). I ett par remissyttranden hade förordats att ordet ras skulle utgå ur
grundlagstexten, bl.a. med hänvisning till att dess vetenskapliga betydelse var
osäker och att förekomsten av ordet ras lätt kunde ge uppfattningen att yttre
olikheter mellan människor eller folkgrupper tillmättes en mera djupgående
betydelse. Departementschefen invände häremot att ordet ras förekom både i
gällande svensk rätt (16 kap. brottsbalken) och i olika internationella
dokument, bl.a. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna,
Europakonventionen, FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
och FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.
Departementschefen ansåg vidare att det var obestridligt att systematisk
diskriminering av människor på grund av omständigheter av det slag som vanligen
betecknas med uttrycket ras var en realitet på många håll i världen. Vad gällde
den andra av remissinstanserna nämnda grunden för kritik mot användning av
ordet ras framhöll departementschefen att syftet med den föreslagna
bestämmelsen just var att på tydligaste möjliga sätt framhålla att de
skillnader mellan människor som brukar anges med hjälp av ordet ras var
betydelselösa (prop. 1975/76:209 s. 157).
I detta sammanhang kan nämnas att en FN-kommitté redan år 1949 fastslog att
nationella, kulturella, religiösa, geografiska och språkliga grupper felaktigt
blivit kallade för raser, och man rekommenderade införandet av begreppet
?etnisk grupp? såsom mindre belastat. Kommitténs slutsatser blev dock föremål
för kritik och som framgått av den ovan lämnade redovisningen förekommer ordet
ras i flera FN-dokument (Hannaford: Race, The History of an Idea in the West,
s. 386 f).
En expertgrupp med svenska forskare har i skriften ?Vi och dom?, utgiven av
Kungl. Vetenskapsakademien i mars 1997, gjort en sammanställning av de senaste
gentekniska forskningsresultaten vad gäller människans mångfald. Skriftens
ärende är att med utgångspunkt i den nya molekylära genetiken diskutera
begreppen ?folk?, ?folkslag?, ?raser?, ?etniska grupper?, m.m. Expertgruppen
påpekar bl.a. att några rena ?raser? aldrig har funnits och inte heller
någonsin kommer att uppstå. ?Absoluta, genetiskt betingade olikheter existerar
inte mellan kulturellt definierade grupper av människor. En variation finns,
men den kan inte uttryckas som annat än statistiska skillnader i frekvensen av
vissa gener som förekommer i olika varianter. Dessutom är dessa skillnader
förvånansvärt små? (a.a. s. 60). Vetenskapens budskap är enligt expertgruppen
att varje människa är genetiskt unik och att huvuddelen av den genetiska
mångformigheten finns mellan individer inom en grupp. Varje gränsdragning
mellan folkslag och raser blir därför ur biologisk synpunkt godtycklig,
sammanfattar expertgruppen.
Remissyttranden
Motionen har remitterats för yttrande till Svenska språknämnden, Kungl.
vetenskapsakademien samt till samordnaren för svensk översättning vid
Europeiska kommissionen, översättaren Kenneth Larsson.
Svenska språknämnden har anfört följande.
Svenska språknämnden är klar över att användningen av ordet ras kan tjäna icke
önskade syften. Nämnden kan däremot inte ta ställning till huruvida ordet ras
är mer eller mindre vetenskapligt förankrat än andra uttryck i lagtext.
Svenska språknämnden kan av följande skäl inte förorda en utmönstring av ordet
ras ur lagstiftningen.
1. Rent verbala reformer leder sällan till någon verklig förändring.
2. Ordets internationella användning i motsvarande sammanhang talar för att det
bör bibehållas även i svensk text. Det kan uppstå tveksamhet om Sveriges
konventionstrohet om vi i svenska författningar som grundas på internationella
överenskommelser tar bort den svenska översättningen av konventionstextens
?race? etc.
Rent språkligt kan tilläggas följande. Redan motionärerna själva använder orden
rasism och rasist, vilka uppenbarligen skulle hänga i luften om själva
grundordet ras skulle avskaffas. Ordbetydelser är i regel komplexa. Typiskt för
vardagsspråkets ord är att de ofta har en betydelse med vaga gränser runt en
tillräckligt tydligt kärna. Ordet ras torde för de flesta i Sverige ha en mera
konkret innebörd än tänkbara alternativ som ?etnisk tillhörighet?. Att då i
lagrum ersätta det mera expressiva ordet med ett mer abstrakt uttryck kan lätt
leda till att effekten av lagtexten minskar. Ordet ras lär dessutom vara ett
för de flesta svenskar negativt laddat ord vilket gör att en utmönstring ur
lagtext på ett mera allmänt plan kan försvaga det negativa i ord som
rastänkande, rasdiskriminering, rashets. Också ord med motsatt laddning som
antirasism och antirasist kan få en uppluckrad betydelse för gemene man.
Eftersom dessutom ordet ras används av rasister kan det finnas skäl att
utnyttja det i texter som är avsedda att motverka rasism, att bekämpa
rastänkande.
Kenneth Larsson påpekar i sitt remissvar att ordet ras (och dess motsvarighet
på olika språk) använt om människor förekommer i en rad internationella
dokument, bl.a. i Europarådskonventioner, Genèvekonventionen, FN-konventioner
och Olympiska stadgan. Ordet ras förekommer också i alla typer av EG-
rättsakter. Kenneth Larsson uppger att man också inom Europaparlamentet har
aktualiserat frågan om det olämpliga i användningen av ordet ras i offentliga
texter. I en resolution med anledning av ett meddelande från kommissionen om
rasism, främlingsfientlighet och antisemitism uttalade parlamentet följande.
Begreppet ras har ingen vetenskaplig grund vare sig genetiskt eller
antropologiskt och tjänar därför endast till att underblåsa etnisk, nationell
eller kulturell diskriminering på grund av hudfärg, då det grundar sig på den
felaktiga uppfattningen att det finns etablerade, hierarkiskt indelade ?raser?.
Termen bör därför undvikas i alla offentliga texter. (Europeiska gemenskapernas
officiella tidning nr C 152, 27/05/1996, s. 57).
Detta uttalande har såvitt Kenneth Larsson kunnat bedöma inte fått några
konsekvenser vare sig i parlamentets egna texter eller i texter från de övriga
institutionerna. En anledning härtill torde vara dels att ordet redan
förekommer på många ställen i EU:s egen lagstiftning, dels att ordet förekommer
i många internationella texter av betydelse för arbetet inom EU. En annan
anledning kan vara att det är så vanligt med avledningar och sammansättningar
som rasism, rasist, rashat, rasfördomar, vilket gör det svårt att undvika
själva grundordet.
Kenneth Larsson anser att det är olämpligt att utmönstra ordet ras ur svensk
lagstiftning och att man i stället bör försöka finna ett sätt att markera att
begreppet är irrelevant när det gäller människor. Sett i ett översättarper-
spektiv är det nämligen svårt att inte återge engelskans race, franskans race
eller tyskans Rasse med svenskans ras. Kenneth Larsson bedömer det som omöjligt
att undvika användningen av ordet i de svenska EU-texterna så länge som övriga
språk använder begreppet. En konsekvens av detta torde vara att ordet ras också
fortsättningsvis skulle komma att användas i svenska EU-förordningar. Kenneth
Larsson kan inte uttala sig om huruvida kommissionen och domstolen skulle
acceptera att ordet inte användes i svenska författningar som genomför EU-
direktiv där ordet ras förekommer. Han anser det därför osannolikt att ordet
helt skulle kunna utmönstras ur svensk lagstiftning. Han förordar i stället att
man finner en väg att i lagtexten signalera att rasbegreppet saknar
vetenskaplig grund. Detta skulle kunna göras genom att ordet ras sätts inom
anföringstecken, ett medel man brukar använda för att markera att ett ord är
suspekt från en eller annan synpunkt.
Kungl. Vetenskapsakademien har anfört i huvudsak följande.
Begreppet ras används alltjämt inom biologin för att särskilja olika grupper
inom vissa arter av djur. För människan kan dock ingen vetenskapligt hållbar
definition formuleras som skulle kunna utgöra grund för indelning av människor
i skilda raser. Från biologisk synpunkt finns därför ingen grund för att
använda ordet ras om människor.
Detta akademiens uttalande grundas enbart på överväganden och slutsatser som
kan dras från en vetenskaplig betraktelse av den nu aktuella frågan. Akademien
saknar anledning att ingå på synpunkter som av andra skäl kan läggas på
formuleringen av [brottsbalkens regler om hets mot folkgrupp].
Utskottets bedömning
Såsom den ovan redovisade utredningen visar finns det ingen vetenskaplig grund
för att dela in människor i skilda raser och ur biologisk synpunkt följaktligen
heller ingen grund för att använda ordet ras om människor. Inte desto mindre
förekommer ordet ras på flera håll i svensk lagstiftning. Utskottet konstaterar
dock att detta så gott som uteslutande är fallet när det är fråga om
författningar som grundas på internationella konventioner eller författningar
som genomför EG-direktiv. Det är därför inte möjligt för riksdagen att, som
motionärerna begär, nu besluta att utmönstra ordet ras ur all lagstiftning.
Utskottet delar emellertid motionärernas uppfattning att användningen av ordet
ras i författningstexter riskerar att underblåsa fördomar. Regeringen bör
därför i internationella sammanhang verka för att ordet ras, använt om
människor, i så stor utsträckning som möjligt undviks i officiella texter, i
likhet med vad som också förordas i Europaparlamentets ovan återgivna
resolution från år 1996. Regeringen bör också göra en genomgång av i vilken
utsträckning begreppet ras förekommer i svenska författningar, som inte grundas
på internationella texter, och där så är möjligt föreslå en annan definition.
Vad utskottet här anfört om användningen av ordet ras i författningar bör
riksdagen med anledning av motion 1996/97:K535 (mp) som sin mening ge
regeringen till känna.
Lagstiftningen och den kommunala självstyrelsen
Motionerna
I motionerna 1996/97:K202 yrkande 10 och 1997/98:K202 yrkande 15 hemställer
Moderata samlingspartiet att regeringen ges till känna vad som i motionen
anförs om respekt för kommunal självstyrelse resp. stärkt kommunal
självstyrelse. Enligt motionärerna har varken grundlagen eller Lagrådets
rekommendationer hittills avhållit den socialdemokratiska regeringen från att
driva igenom lagstiftning som uppenbart urholkat principen om kommunal
självstyrelse. Införandet av ett nytt utjämningssystem för kommuner och
landsting är bara ett exempel på det. Även i andra avseenden är den kommunala
självstyrelsen i fara, anför motionärerna. En rad förslag har på senare tid
förts fram, vilka alldeles uppenbart inskränker kommunernas rätt till
självstyrelse. Motionärerna anser att det är av största vikt att regeringen
respekterar den kommunala självstyrelsen i lagstiftningsarbetet och redovisar
sina överväganden mot bakgrund av grundlagens portalparagraf 1 kap. 1 §, enligt
vilken folkstyrelsen förverkligas inte bara genom ett representativt och
parlamentariskt statsskick utan också genom kommunal självstyrelse.
Bakgrund
I 1974 års regeringsform sägs att det i riket finns primärkommuner och
landstingskommuner, att beslutanderätten i kommunerna utövas av valda
församlingar (1 kap. 7 §) och att det för den offentliga förvaltningen finns
både statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter (1 kap. 8 §). Vidare har i
regeringsformens kapitel om rättskipning och förvaltning angetts att
förvaltningsuppgift kan anförtros åt kommun (11 kap. 6 §).
Vid tillkomsten av 1974 års regeringsform underströks att den kommunala
självstyrelsen utgör en av grundstenarna för den svenska demokratin (bet.
1973:KU26 s. 39). Uttrycket för detta är regeringsformens portalparagraf där
det sägs att den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt
och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse (1 kap. 1 §).
I kommunallagen (1991:900) uttrycks principen om kommunal självstyrelse genom
1 kap. 1 § där det anges att kommuner och landsting på den kommunala
självstyrelsens grund sköter de angelägenheter som anges i lagen eller i
särskilda föreskrifter. I förarbetena till kommunallagen (prop. 1990/91:117 s.
23) framhålls att det i grunden handlar om en princip för relationen mellan
staten och den kommunala nivån. Den kommunala självstyrelsen kan dock enligt
propositionen aldrig vara total. Regeringsformen ger sålunda stöd för att
riksdagen genom lag bestämmer grunderna för kommunernas och landstingens
organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen. Graden
av självstyrelse avgörs alltså ytterst av formerna för samverkan mellan staten
och den kommunala sektorn, heter det i propositionen.
Kommittéförordningen
Enligt 13 § kommittéförordningen (1976:119) skall i alla utredningsbetänkanden
som behandlar kommunala eller landstingskommunala verksamhetsområden redovisas
en bedömning av vilka effekter kommitténs förslag medför för den kommunala
självstyrelsen.
Kommittén om den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd
Regeringen beslutade i augusti 1995 att tillkalla en parlamentarisk kommitté
med huvuduppgift att analysera innebörden av den kommunala självstyrelsen och
beskattningsrätten och dess förhållande till grundlagsbestämmelserna. Kommittén
har i september 1996 överlämnat betänkandet Den kommunala självstyrelsen och
grundlagen (SOU 1996:129). Kommittén har funnit att ett kommunalt
självstyrelseansvar bör utgöra en betydelsefull faktor vid avvägningen av
ansvarsfördelningen mellan statliga och kommunala organ, och att en allmän
strävan bör vara att så långt det är möjligt låta offentliga beslut fattas så
nära medborgarna som möjligt. För att säkerställa att konsekvenserna för den
kommunala självstyrelsen av olika typer av åtgärder blir föremål för så
noggranna överväganden som är önskvärt föreslår kommittén att regeringsformen
kompletteras med en föreskrift om att principen om kommunal självstyrelse skall
tillmätas särskild betydelse vid all normgivning som rör kommunerna och
landstingen. Med en sådan bestämmelse säger sig kommittén vilja dels ge uttryck
för betydelsen av att offentliga beslut fattas så nära medborgarna som möjligt,
dels markera vikten av att självstyrelseintressena alltid beaktas i
normgivningssammanhang. I samma syfte föreslår kommittén att väsentliga
bestämmelser om kommuner och landsting samlas i ett särskilt kapitel i RF. I
betänkandet görs också under rubriken Debatten om den kommunala självstyrelsen
(avsnitt 4) en genomgång av viss lagstiftning som föranlett debatt om den
kommunala självstyrelsens grundlagsskydd.
Betänkandet har remissbehandlats och är för närvarande föremål för beredning
i Regeringskansliet.
Kommittén med uppgift att följa upp och utveckla det nya utjämningssystemet för
kommuner och landsting
I augusti 1995 tillkallades en parlamentarisk kommitté med uppgift att följa
upp och utvärdera samt lämna förslag i syfte att utveckla det kommunala
utjämningssystemet (dir. 1995:118). Kommittén skall lägga fram sitt samlade
förslag till förändringar under senhösten 1998. Regeringens avsikt är att
förslag sedan skall föreläggas riksdagen i sådan tid att förändringar kan träda
i kraft år 2000.
Tidigare riksdagsbehandling
En motion (m) med begäran dels om sådana ändringar av gällande lagstiftning att
den kommunala självstyrelsen återupprättas, dels om att alla kommande
regeringsförslag som berör kommunal verksamhet skall innehålla en redovisning
av det sätt på vilket den kommunala självstyrelsen påverkas, behandlades av
utskottet hösten 1997. Utskottet avstyrkte det förstnämnda motionsyrkandet med
hänvisning till att regeringens beredning av betänkandet om den kommunala
självstyrelsen och grundlagen borde avvaktas. Vidare ansåg utskottet att det
andra yrkandet var tillgodosett genom kommittéförordningens bestämmelse om att
alla utredningsbetänkanden som behandlar kommunala eller landstingskommunala
verksamhetsområden skall innehålla en bedömning av vilka effekter kommitténs
förslag medför för den kommunala självstyrelsen (bet. 1997/98:KU5 s. 9).
Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Betänkandet Den kommunala självstyrelsen och grundlagen (SOU 1996:129) är
fortfarande föremål för beredning i Regeringskansliet. Utskottet vidhåller sin
inställning att denna beredning bör avvaktas innan riksdagen tar ställning till
frågan om stärkt kommunal självstyrelse och avstyrker motionerna 1996/97:K202
(m) yrkande 10 och 1997/98:K202 (m) yrkande 15.
Källhänvisningar i Statens offentliga utredningar
Motionen
Tuve Skånberg och Holger Gustafsson (båda kd) påpekar i motion 1997/98:K211
att Statens offentliga utredningar, SOU, utgör betydelsefulla faktakällor för
politiker, journalister, gymnasister, den intresserade allmänheten och
forskare. I ett avseende brister dock de allra flesta utredningar, anser
motionärerna: de har inga eller otillräckliga källhänvisningar. Inte ens
litteraturlista förekommer allmänt. Motionärerna begär ett tillkännagivande
till regeringen om att källhänvisning skall ingå i Statens offentliga
utredningar.
Bakgrund
Inom Statsrådsberedningen har utarbetats en handbok för dem som arbetar i
utredningar som omfattas av kommittéförordningen (1976:119). I
Kommittéhandboken, Ds 1992:99, sägs följande beträffande källhänvisningar:
Betänkandena innehåller normalt dokumentation i form av källhänvisningar i
text, figurer och fotnoter. Genom att i anslutning till bilagorna införa en
litteraturförteckning som upptar de bibliografiska data som behövs för att
läsaren skall kunna identifiera källorna, kan hänvisningarna i text,
figurtexter och fotnoter förenklas avsevärt.
I en bilaga till Kommittéhandboken ges sedan exempel på hur en bibliografisk
uppställning kan utformas.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet avstyrkte en motion med motsvarande innehåll så sent som i oktober
1997 (bet. 1997/98:KU5). Utskottet hänvisade därvid till Kommittéhandbokens
anvisningar om källhänvisningar i Statens offentliga utredningar och ansåg inte
att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen var påkallad.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motion 1997/98:K211
(kd).
En jämställdhetsbestämmelse i riksdagsordningen
Motionen
Vänsterpartiet föreslår i motion 1997/98:A807 att riksdagen beslutar ge
talmanskonferensen i uppdrag att utreda frågan om en övergripande
tilläggsbestämmelse om jämställdhetsperspektivet i riksdagsordningen (yrkande
2). Ett tillägg i riksdagsordningen skulle ge riksdagsledamöterna en plattform,
från vilken de kan driva jämställdhetsfrågorna inom sina respektive sakfrågor,
menar Vänsterpartiet. Samtidigt skulle riksdagens utskott ges de formella
instrumenten att möta departementens och utredningarnas jämställdhetspolitiska
konsekvensanalyser.
Regeringsformen
I 1 kap. 2 § regeringsformen fastslås vissa grundläggande mål för politiken.
Där framhålls i första stycket att den offentliga makten skall utövas med
respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet
och värdighet. I paragrafens tredje stycke har ett element i denna
likhetsgrundsats särskilt framhållits, nämligen jämställdheten mellan könen.
Detta uttrycks som att det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika
rättigheter. Regeln är ett målsättnings- eller programstadgande, som riktar sig
till normgivaren.
De generella kommittédirektiven
För varje kommitté beslutar regeringen direktiv. I direktiven beskrivs bakgrund
till och mål med utredningsuppdraget, i förekommande fall även metoder samt
form för rapportering och tidsram. Utöver de direktiv som beskriver en
kommittés uppgifter gäller för alla kommittéer också ett antal generella
direktiv:
- direktiv om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50)
- direktiv att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23)
- direktiv att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124)
- direktiv att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det
brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49).
Det tidigare generella direktivet att beakta EG-aspekter (dir. 1988:43) har
upphört att gälla som en följd av EU-inträdet.
I direktiv 1994:124 om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser erinras
om att åtgärder för jämställdhet fortlöpande behövs. De strukturer och
ordningar på olika områden, även informella, som kan bidra till att
upprätthålla eller förstärka den ojämna maktfördelningen och segregeringen
mellan män och kvinnor bör därför uppmärksammas.
De förslag som läggs fram av kommittéer och särskilda utredare skall alltid
föregås av en analys och innehålla en redovisning av hur förslagen, direkt och
indirekt, kan förväntas påverka kvinnors respektive mäns villkor och därmed
förutsättningarna för jämställdhet mellan könen. De brister i jämställdhet som
kan finnas på det aktuella området skall också redovisas, liksom en bedömning
av hur eventuella hinder kan undanröjas. Jämställdhets-aspekter skall också
särskilt analyseras och redovisas vid förslag om strukturförändringar i
samhället.
Om kommittén eller utredaren bedömer att en sådan analys och redovisning inte
kan göras på ett meningsfullt sätt till följd av utredningsuppdragets eller
ämnets karaktär, skall detta anges och särskilt motiveras.
Tidigare riksdagsbehandling
En motion med motsvarande innehåll som den nu aktuella motion A807 avstyrktes
av utskottet hösten 1997. Utskottet anförde bl.a. att genom
målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § regeringsformen har jämställdheten mellan
könen upphöjts till en grundläggande statsrättslig norm, som skall ligga till
grund för de politiska beslutens innehåll. Regeringsformen är överordnad
riksdagsordningen, och ett upprepande av detta stadgande i riksdagsordningen
var därför inte behövligt, ansåg utskottet. Utskottet påpekade också att om
regeringen skulle lägga fram en proposition utan någon jämställdhetsanalys, kan
riksdagen ställa regeringen till svars för detta (bet. 1997/98:KU5 s. 15).
Utskottets bedömning
Utskottet ser inget skäl att ändra sin inställning i frågan om en
jämställdhetsbestämmelse i riksdagsordningen. Motion 1997/98:A807 (v) avstyrks
alltså.
Grundlagsfästande av subsidiaritetsprincipen
Motionen
I motion 1997/98:K216 av Rolf Åbjörnsson och Göran Hägglund (båda kd) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om en
utredning i syfte att grundlagsfästa subsidiaritetsprincipen. Enligt
motionärerna innebär principen dels att staten har en skyldighet att stödja där
så behövs, dels att detta stöd, oavsett vilken form det har i övrigt, måste
respektera de enskilda människornas rättigheter och gemenskapernas egna
kompetensområden. Mycket talar enligt motionärerna för att
subsidiaritetsprincipen bör vara ett styrande arbetsverkstyg även för den
nationella nivån i Sverige. En sådan styrande effekt kan åstadkommas genom att
subsidiaritetsprincipen skrivs in i regeringsformens första kapitel. Detta bör
dock inte göras utan en grundlig genomgång av principen. Motionärerna anser
därför att regeringen bör tillkalla en utredning som får till uppgift att
genomföra nödvändigt analysarbete i syfte att grundlagsfästa
subsidiaritetsprincipen.
Bakgrund
Inom EU fästs vikt vid subsidiaritetsprincipen. I Maastrichtfördragets
inledande artikel A slås fast att fördraget markerar en ny fas i processen för
att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, där
besluten skall fattas så nära medborgarna så möjligt. Subsidiaritetsprincipen
har också förts in i artikel 3b andra stycket i Romfördraget. Principens
allmänna innebörd kan sägas vara att beslut skall fattas så nära medborgarna
som möjligt och på så låg nivå som sakfrågans karaktär tillåter.
Till det nya Amsterdamfördraget har fogats ett särskilt protokoll om
tillämpningen av bl. a. subsidiaritetsprincipen. Där anges att gemenskapens
åtgärder skall begränsas till frågor som har gränsöverskridande aspekter eller
som inte i tillräcklig utsträckning kan hanteras på nationell nivå. Gemenskapen
skall endast lagstifta i den mån det är nödvändigt, och de åtgärder som
gemenskapen vidtar skall lämna så mycket utrymme som möjligt för beslut på
nationell nivå. Gemenskapens institutioner skall noga pröva om och motivera
varför åtgärder skall vidtas på gemenskapsnivå. I proposition 1997/98:58 om
Amsterdamfördraget gör regeringen bedömningen att protokollet inte i sak
förändrar innebörden av artikel 3b om subsidiaritet i EG-fördraget. Att
principerna för tillämpning nu kommer till uttryck i ett protokoll till EG-
fördraget innebär emellertid att de blir rättsligt bindande för institutionerna
och att de skall ligga till grund för EG-domstolens bedömning. I detta
hänseende innebär det nya protokollet ett stärkande av principernas ställning,
påpekar regeringen.
Sverige ratificerade i augusti 1989 den europeiska konventionen om kommunal
självstyrelse. I konventionen, som för svenskt vidkommande är tillämplig på
kommuner och landsting, regleras vissa grundläggande principer för statens
förhållande till kommunerna. Artikel 4 punkt 3 i konventionen ger uttryck för
principen om en decentraliserad samhällsförvaltning genom att ange att de
offentliga uppgifterna normalt i första hand skall utövas av de myndigheter
som ligger närmast medborgarna. Tilldelning av en uppgift till en annan
myndighet bör grundas på uppgiftens omfattning och natur samt kraven på
effektivitet och ekonomi.
Subsidiaritetsprincipen behandlas i betänkandet Suveränitet och demokrati
(SOU 1994:12). Däri påpekas att man när uttrycket subsidiaritet används om
politiska maktförhållanden åsyftar att den högre nivån skall vara ett stöd för
de lägre nivåernas insatser, men att subsidiaritetstanken inte är någon
entydig decentraliseringsidé, eftersom den kan användas för att motivera såväl
centralisering som decentralisering beroende på omständigheterna i det enskilda
fallet. Subsidiariteten, vilken är en ansvarsregel som avgör vems ansvar det är
att förverkliga det allmänna bästa, kan sägas ha två dimensioner. Den vertikala
dimensionen avser statens uppbyggnad och de politiska nivårelationerna, där
tanken är att uppgifterna skall utföras på lägsta nivå. Den horisontella
dimensionen gäller avvägningen mellan det offentliga och det privata (dvs.
omfattningen av statens roll i det civila samhället och mark-nadsekonomin), där
utgångspunkten är att det skall finnas så stort utrymme för mångfald och
självorganisering som möjligt.
I betänkandet påpekas vidare att det i alla politiska system finns en
dragkamp om hur makten skall delas och om vad politiska institutioner på olika
beslutsnivåer skall besluta och genomföra. I Sverige har det ständigt förts en
diskussion om hur uppgifterna skall fördelas mellan den statliga centralmakten
och den kommunala självstyrelsen, heter det. I betänkandet erinras om att den
statliga Länsberedningen år 1974 gjorde ett försök att sammanfatta de
vägledande principerna för uppgiftsfördelningen inom den offentliga sektorn. I
det sammanhanget formulerades subsidiaritetsprincipen som vägledning för
politiska nivårelationer i Sverige enligt följande: ?En uppgift bör inte ligga
på högre beslutsnivå än nödvändigt i förhållande till de av beslutet direkt
berörda? (SOU 1974:84 s. 20).
Tidigare riksdagsbehandling
Med anledning av en tidigare motion med samma innehåll redovisade utskottet i
sitt betänkande 1996/97:KU26 vad som i betänkandet Suveränitet och demokrati
(SOU 1994:12) anförts om subsidiaritetsprincipen. Utskottet ansåg inte att det
fanns någon anledning att grundlagsfästa subsidiaritetsprincipen och avstyrkte
den då aktuella motionen.
Utskottets bedömning
Som framgått av den ovan lämnade redovisningen innebär det nya
Amsterdamfördraget att principerna för tillämpningen av subsidiaritetsprincipen
blir rättsligt bindande för institutionerna och att de skall ligga till grund
för EG-domstolens bedömning. Utskottet delar regeringens bedömning att detta
innebär en förstärkning av principernas ställning. Utskottet vidhåller sin
uppfattning att det inte finns någon anledning att grundlagsfästa
subsidiaritetsprincipen och avstyrker motion 1997/98:K216 (kd).
Decentraliserat beslutsfattande m.m.
Motionerna
I motion 1997/98:K258 begär Birgit Friggebo m.fl. (fp) att regeringen beslutar
om generella direktiv till samtliga statliga utredningar om att inom respektive
utredningsområde lägga fram förslag som leder till ökad makt för de enskilda
människorna (yrkande 1). Motionärerna anser att alla förslag som läggs bör ha
prövat hur de enskilda människornas makt och inflytande skall kunna öka.
I samma motion begärs också ett tillkännagivande om vad som i motionen
anförts om en konsekvent tillämpning av närhetsprincipen (yrkande 2). För
Folkpartiet liberalerna är det självklart att beslut skall fattas så nära den
det angår, helst av den enskilde och den enskilda familjen.
I motion 1997/98:K517 begär Åke Carnerö (kd) ett särskilt utvecklingsarbete
om hur den s.k. subsidiaritetsprincipen kan tillämpas i praktisk verksamhet
(yrkande 2). En viktig grund för maktfördelningen i samhället är enligt
motionären att beslut skall fattas på lägsta möjliga effektiva nivå, dvs. så
ofta det är möjligt av den som befinner sig närmast den uppgift som skall
lösas. Om ansvar och befogenheter fördelas efter den principen garanteras
medborgarnas valfrihet och trygghet på bästa sätt, heter det i motionen.
I motion 1997/98:K253 hemställer Peter Eriksson och Birger Schlaug (båda mp)
att regeringen tillsätter en parlamentarisk kommitté för att utreda de
demokratiska effekterna av det svenska medlemskapet i EU och formulera en
långsiktig strategi för att uppnå en starkare svensk hållning i EU (yrkande 3).
Bakgrund
Utredningar
Regeringen tillkallade i april 1995 en kommitté med uppdrag att utreda och
föreslå åtgärder som skulle kunna öka medborgarnas inflytande och delaktighet i
samhällsutvecklingen. Kommittén, som antog namnet
Demokratiutvecklingskommittén, har överlämnat två betänkanden, dels Lokal
demokrati och delaktighet i Sveriges städer och landsbygd (SOU 1996:71), dels
På medborgarnas villkor - en demokratisk infrastruktur (SOU 1996:162).
Den s.k. Ungdomspolitiska kommittén överlämnade i april 1997 sitt
slutbetänkande Politik för unga (SOU 1997:71). Kommittén har lagt fram flera
förslag som syftar till ökad makt och ökat inflytande för unga, bl.a. på
skolans, politikens och kulturens områden.
I september 1997 beslutade regeringen om direktiv för en parlamentarisk
kommitté som skulle tillkallas för att belysa de nya förutsättningar, problem
och möjligheter som det svenska folkstyret möter inför 2000-talet (dir.
1997:101). Utgångspunkten för kommitténs arbete bör enligt direktiven vara
varje medborgares rätt till full delaktighet i samhället. I direktiven påpekas
att flera statliga utredningar under den senaste femårsperioden presenterat
betänkanden, som på olika sätt berör demokratifrågor och strukturer inom den
offentliga sektorn. Bland dessa utredningar nämns i direktiven bl.a. de ovan
nämnda Demokratiutvecklingskommittén och Ungdomspolitiska kommittén. Kommittén
skall enligt direktiven summera och värdera de senaste årens
demokratiutredningar och demokratiforskning och bedöma om ytterligare
undersökningar och forskning bör initieras. Kommittén skall utöver
beskrivningar och analyser lämna konkreta förslag i syfte att stärka och
fördjupa det svenska folkstyret. Arbetet skall koncentreras till fyra
huvudområden: Internationaliseringen av ekonomin, Sverige i Europeiska unionen,
Nya informations- och kommunikationsmönster samt Förändringarna i offentliga
sektorn och utvecklingen inom folkrörelserna. Beträffande det sistnämnda
området skall kommittén studera vilka resultat som nåtts i det förändrings- och
förnyelsearbete som haft som mål att finna nya vägar att stärka demokratin och
öka människors delaktighet i samhällsutvecklingen.
När det gäller området Sverige i Europeiska unionen skall kommittén bl.a.
överväga på vilket sätt Sverige - inom ramen för EU:s nuvarande beslutsformer -
kan förbättra de svenska medborgarnas inflytande över och delaktighet i
samarbetet inom EU.
Kommittén, som tagit namnet Demokratiutredningen, skall redovisa sitt arbete
i etapper. Uppdraget skall vara avslutat senast den 31 december 1999.
Tidigare riksdagsbehandling
Motioner om ett generellt utredningsdirektiv om ökad makt för de enskilda
människorna och om ett särskilt utvecklingsarbete om subsidiaritetsprincipen i
praktisk verksamhet behandlades av utskottet hösten 1997 (bet. 1997/98:KU5).
Enligt utskottet syftade förslagen från Demokratiutvecklingskommittén och
Ungdomspolitiska kommittén till att öka medborgarnas inflytande och delaktighet
i samhällsutvecklingen och till en decentralisering av beslutsfattandet som
kunde sägas innebära en praktisk tillämpning av subsidiaritetsprincipen.
Utskottet ansåg att regeringens beredning av förslagen borde avvaktas och
avstyrkte de då aktuella motionerna.
Utskottets bedömning
Utgångspunkten för Demokratiutredningens arbete skall enligt direktiven vara
varje medborgares rätt till full delaktighet i samhället. Motion K258 (fp)
yrkande 1, vari begärs generella direktiv om att enskilda människors makt och
inflytande skall öka, tillgodoses enligt utskottets mening av
Demokratiutredningens direktiv och avstyrks därför.
Även de frågor som tas upp i motionerna K258 (fp) yrkande 2 och K517 (kd) är
sådana som direkt har anknytning till Demokratiutredningens pågående arbete. De
nu nämnda motionerna avstyrks därför.
När det gäller motion K253 (mp) framgår redan av direktiven att
Demokratiutredningen skall överväga på vilket sätt Sverige kan förbättra de
svenska medborgarnas inflytande över och delaktighet i samarbetet inom EU.
Utskottet har dessutom under hand inhämtat att kommittén avser att i
antologiform publicera flera forskarrapporter om Sverige i Europeiska unionen
och att en analys av detta forskningsarbete avses ingå i kommitténs
slutbetänkande. Motion K253 (mp) yrkande 3 avstyrks med hänvisning till det
anförda.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande användning av ordet ras i författningar
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:K535 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande stärkt kommunal självstyrelse att riksdagen avslår
motionerna 1996/97:K202 yrkande 10 och 1997/98:K202 yrkande 15,
res. 1 (m)
res. 2 (mp)
3. beträffande källhänvisningar i Statens offentliga utredningar
att riksdagen avslår motion 1997/98:K211,
4. beträffande en jämställdhetsbestämmelse i riksdagsordningen
att riksdagen avslår motion 1997/98:A807 yrkande 2,
res. 3 (v, mp)
5. beträffande grundlagsfästande av subsidiaritetsprincipen
att riksdagen avslår motion 1997/98:K216,
6. beträffande ökat medborgarinflytande
att riksdagen avslår motion 1997/98:K258 yrkande 1,
res. 4 (fp)
7. beträffande subsidiaritetsprincipen i praktiken
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K258 yrkande 2 och 1997/98:K517
yrkande 2,
res. 5 (fp)
8. beträffande demokratiska effekter av EU-medlemskapet
att riksdagen avslår motion 1997/98:K253 yrkande 3.
res. 6 (mp)
Stockholm den 24 mars 1998
På konstitutionsutskottets vägnar
Bo Könberg
I beslutet har deltagit: Bo Könberg (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina
Rönnung (s), Anders Björck (m), Widar Andersson (s), Barbro Hietala Nordlund
(s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats
Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter
Eriksson (mp), Nikos Papadopoulos (s), Nils Fredrik Aurelius (m) och Anders
Johnson (fp).
Reservationer
1. Stärkt kommunal självstyrelse (mom. 2)
Anders Björck (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m) och Nils Fredrik
Aurelius (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Betänkandet
Den? och slutar med ?K202 (m) yrkande 15? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att den kommunala självstyrelsen är
i fara. En rad förslag har förts fram på senare tid, vilka alldeles uppenbart
inskränker kommunernas rätt till självstyrelse. Förutom det grundlagsstridiga
beslutet om inomkommunal skatteutjämning kan nämnas förslag till bibliotekslag
eller förslag mot att ta ut avgifter för skolmåltider i gymnasieskolan. Det är
naturligtvis av största vikt att regeringen respekterar den kommunala
självstyrelsen i lagstiftningsarbetet och redovisar sina överväganden mot
bakgrund av grundlagens portalparagraf om kommunal självstyrelse. Detta bör
riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:K202 (m) yrkande 10 och
1997/98:K202 (m) yrkande 15 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande stärkt kommunal självstyrelse
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:K202 yrkande 10 och
1997/98:K202 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Stärkt kommunal självstyrelse (mom. 2)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Betänkandet
Den? och slutar med ?K202 (m) yrkande 15? bort ha följande lydelse:
Den kommunala självstyrelsen har på senare år begränsats på flera sätt i både
stort och smått. Det mest uppenbara är att riksdagen beslutat inskränka
kommunernas beskattningsrätt. Det nya utjämningssystemet har också inneburit en
begränsning i den kommunala självstyrelsen. Utskottet tillstyrker motionärernas
krav om att regeringen skall respektera den kommunala självstyrelsen och
redovisa sina överväganden mot bakgrund av grundlagens portalparagraf om
kommunal självstyrelse
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande stärkt kommunal självstyrelse
att riksdagen med anledning av av motionerna 1996/97:K202 yrkande 10 och
1997/98:K202 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. En jämställdhetsbestämmelse i riksdagsordningen (mom. 4)
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottet ser?
och slutar med ?avstyrks alltså? bort ha följande lydelse:
Trots regeringsformens portalstadgande om jämställdhet mellan könen anläggs
inte ett jämställdhetsperspektiv på alla politikområden. Utskottet delar därför
motionärernas uppfattning att talmanskonferensen bör få i uppdrag att pröva
frågan om att införa en tilläggsbestämmelse i riksdagsordningen, enligt vilken
de olika utskotten får i uppdrag att beakta jämställdhetsperspektivet på sina
respektive sakområden. Detta bör riksdagen med anledning av motion A807 (v)
yrkande 2 som sin mening ge talmanskonferensen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande en jämställdhetsbestämmelse i riksdagsordningen
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A807 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Ökat medborgarinflytande (mom. 6)
Bo Könberg (fp) och Anders Johnson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ?Utgångspunkten
för? och slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion K258 (fp) att människors individuella
makt och inflytande behöver öka. För att uppnå att framtida reformer leder till
ökad makt för enskilda människor - som individer och inte bara som ett
kollektiv - bör regeringen besluta om ett generellt direktiv till samtliga
statliga utredningar om att de förslag som läggs skall leda till ökad makt för
de enskilda människorna. Vad utskottet här anfört med bifall till motion K258
(fp) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande ökat medborgarinflytande
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K258 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Subsidiaritetsprincipen i praktiken (mom. 7)
Bo Könberg (fp) och Anders Johnson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Även de? och
slutar med ?motionerna avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är det självklart att beslut skall fattas så
nära den det angår, helst av den enskilda och den enskilda familjen. När det
gäller service som alla skall ha tillgång till och som det allmänna svarar för
anser utskottet i likhet med Folkpartiet att det är utmärkt att människor fått
rätt att välja daghem, skola, husläkare och andra vårdgivare. Likaså är det bra
att flexibiliteten inom socialförsäkringarna har ökat, bl.a. genom införandet
av premiereserver inom pensionssystemet. Regeringen bör lägga fram fler förslag
som syftar till att beslut som nu fattas av det allmänna i stället skall kunna
fattas av de enskilda människorna. Vad utskottet anfört bör riksdagen med
bifall till motion K258 (fp) yrkande 2 och med anledning av motion 1997/98:K517
yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande subsidiaritetsprincipen i praktiken
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K258 yrkande 2 och med anledning
av motion 1997/98:K517 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
6. Demokratiska effekter av EU-medlemskapet (mom. 8)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?När det
gäller? och slutar med ?det anförda? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion K253 (mp) att regeringen bör tillsätta
en parlamentarisk kommitté med uppgift att försöka formulera en långsiktig
svensk strategi om hur Sverige och EU skall utvecklas. Utredningen bör besvara
frågor som var besluten skall fattas, i vilken utsträckning det är bra och
önskvärt att beslut flyttas bort från Sverige och i vilken utsträckning EU:s
makt och kompetenssfär borde minskas. Andra frågor som är viktiga att besvara
är vilken effekt EU-medlemskapet haft på svensk demokrati, den svenska debatten
och medborgarnas möjligheter att påverka. Ett avgörande följdproblem blir
därför hur EU skall kunna demokratiseras och vad Sverige kan bidra med i en
sådan process. Vad utskottet här anfört om en utredning om bl.a de demokratiska
effekterna av EU-medlemskapet bör riksdagen med anledning av motion K253 (mp)
yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande demokratiska effekter av EU-medlemskapet
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K253 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................2
Utmönstrande av ordet ras ur all lagstiftning 2
Motionen 2
Bakgrund 3
Remissyttranden 5
Utskottets bedömning 7
Lagstiftningen och den kommunala självstyrelsen 7
Motionerna 7
Bakgrund 7
Tidigare riksdagsbehandling 9
Utskottets bedömning 9
Källhänvisningar i Statens offentliga utredningar 9
Motionen 9
Bakgrund 10
Tidigare riksdagsbehandling 10
Utskottets bedömning 10
En jämställdhetsbestämmelse i riksdagsordningen 10
Motionen 10
Regeringsformen 10
De generella kommittédirektiven 11
Tidigare riksdagsbehandling 11
Utskottets bedömning 12
Grundlagsfästande av subsidiaritetsprincipen 12
Motionen 12
Bakgrund 12
Tidigare riksdagsbehandling 13
Utskottets bedömning 14
Decentraliserat beslutsfattande m.m. 14
Motionerna 14
Bakgrund 14
Tidigare riksdagsbehandling 15
Utskottets bedömning 15
Hemställan 16
Reservationer........................................17
1. Stärkt kommunal självstyrelse (mom. 2) 17
2. Stärkt kommunal självstyrelse (mom. 2) 17
3. En jämställdhetsbestämmelse i riksdagsordningen (mom. 4) 18
4. Ökat medborgarinflytande (mom. 6) 18
5. Subsidiaritetsprincipen i praktiken (mom. 7) 19
6. Demokratiska effekter av EU-medlemskapet (mom. 8) 19