Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1996/97:32

Fredagen den 22 november

Kl. 9.00 18.28

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-----------------------------------------------------------

1 § Omröstning om misstroendeförklaring

Anf. 1 SVEN HULTERSTRÖM (s):
Fru talman! Moderata samlingspartiet, Folkpartiet
liberalerna och Kristdemokraterna har begärt att riks-
dagen skall uttala sin misstro mot statsminister Göran
Persson.
En misstroendeförklaring mot statsministern är
detsamma som ett yrkande på regeringens avgång.
Det följer av bestämmelserna i regeringsformens 12
kap. 4 §. Vinner kravet om misstroende gehör måste
statsministern omedelbart avgå och med honom hela
regeringen. Dagens omröstning gäller alltså om Sve-
rige skall drabbas av en akut regeringskris eller ej. De
som röstar ja, röstar för en regeringskris.
Den sakfråga som har föranlett misstroendeför-
klaringen mot statsminister Göran Persson kan enklast
karaktäriseras på följande sätt.
Av en viktig diskussion om de politiska förhållan-
dena i Kina blev det en debatt om några meningar i ett
anförande av statsministern. Detta har i sin tur blivit
en fråga huruvida Göran Persson personligen har
förmåga att be sina politiska motståndare om ursäkt
för någonting som han inte har sagt, inte menat eller
ens tänkt.
Dagens omröstning handlar med andra ord inte om
den politiska situationen i Kina. Den handlar inte
heller om Göran Perssons uttalande. Den handlar kort
och gott om oppositionens försök att vinna kortsiktiga
politiska poäng. För det ändamålet har man valt att
använda det starkaste vapen som vår parlamentariska
demokrati känner, en misstroendeförklaring mot
statsministern, dvs. i praktiken ett krav på regeringens
avgång.
Fru talman! Låt mig i korthet säga följande.
För det första är det inte anmärkningsvärt att le-
damöter av Sveriges riksdag begär en förklaring av
vad som sagts av statsministern under hans besök i
Kina. Efter den debatt som har ägt rum under den
senaste tiden är det tvärtom viktigt att det blir klarlagt
vad som faktiskt har sagts och vad som inte har sagts.
För det andra är det också helt i sin ordning att
frågan tas upp i Utrikesnämnden med tanke på de
proportioner i den politiska debatten som referaten av
statsministerns uttalande har fått. Denna debatt har
naturligtvis också uppmärksammats utomlands. Även
av det skälet är det viktigt att alla missförstånd blir
undanröjda.
För det tredje är det naturligtvis också helt i sin
ordning att det ordnas en offentlig debatt i riksdagen i
denna fråga. Till en sådan debatt, som ju hölls i ons-
dags, har statsministern själv tagit initiativet. Men
sedan det har skett, klarläggande har gjorts, ett extra
sammanträde i Utrikesnämnden genomförts och de-
batten i riksdagen hållits är det definitivt att gå ett steg
för långt att använda det instrument i grundlagen som
ytterst syftar till att framkalla en regerings avgång.
Fru talman! Det verkar vara dags att uppmana till
litet besinning och eftertanke i den politiska debatten.
Missbruka inte den makt grundlagen ger parlamentet!
Försvaga inte riksdagens anseende genom att använda
dess yttersta instrument för en tom demonstrations-
politik!
Den socialdemokratiska riksdagsgruppen kommer
givetvis att rösta nej till förslaget att uttala misstroen-
de mot statsminister Göran Persson. Vårt förtroende
för statsministern och regeringen rubbas självfallet
inte av ogenomtänkta försök att utnyttja grundlagens
bestämmelser om misstroendeförklaring för kortsikti-
ga partipolitiska syften.

Anf. 2 PER-OLA ERIKSSON (c):
Fru talman! Centerpartiets riksdagsgrupp har tagit
ställning till yrkandet från Moderata samlingspartiet,
Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna om att
riksdagen enligt 12 kap. 4 § regeringsformen skall
uttala att statsminister Göran Persson inte åtnjuter
riksdagens förtroende med anledning av det tal
statsministern höll inför svenska medborgare i Kina
den 4 november.
Centerpartiets riksdagsgrupp brukar avstå vid vo-
tering om val av statsminister i en regering vars rege-
ringsförklaring ej förhandlats med Centerpartiet. Men
nu gäller ställningstagandet om det är lämpligt att
avsätta statsministern och därmed hela regeringen
med anledning av hans uttalande i Kina.
Centerpartiets riksdagsgrupp anser att statsminis-
terns tal icke är skäl för en misstroendeförklaring.
Enligt Centerpartiets mening står reaktionen som nu
föreslås av Moderata samlingspartiet, Folkpartiet
liberalerna och Kristdemokraterna i form av misstro-
endeförklaring inte i rimlig proportion till den kritik
som är berättigad. Därför kommer Centerpartiets
riksdagsgrupp att rösta mot förslaget till misstroende-
förklaring.

Anf. 3 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Tre borgerliga partier har begärt
misstroendevotum mot statsministern med anledning
av hans uttalande i Kina. Vänsterpartiet säger nej till
förslaget om misstroendeförklaring på den grunden.
Vår uppfattning i regeringsfrågan har inte förändrats
på grundval av Göran Perssons uttalande i Kina.
Det minskar inte på något sätt vår kritik av det här
uttalandet, men vi tycker inte att det är rimligt att
använda misstroendevotum som en reaktion på en
utrikespolitisk fadäs. Vi tycker att det är beklagligt att
den öppenhet som hade kunnat bli frukten av den
debatt vi förde häromdagen i riksdagen, nämligen att
papperna kom på bordet, inte blir verklighet. Vi tyck-
er att det är fegt av Moderaterna att av partipolitiska
och taktiska överväganden förhindra den öppenhet
som kunde leda fram till en konstruktiv debatt om hur
vi skulle kunna stödja demokratiutvecklingen i Kina.
Vi kommer alltså att rösta mot förslaget om miss-
troendevotum.

Anf. 4 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Vi i Miljöpartiet de gröna har framfört
vår kritik av statsministerns resa till Kina i Utrikes-
nämnden, här i riksdagens kammare och i den offent-
liga debatten. Vår grundläggande uppfattning är att
det bäst gagnar de mänskliga rättigheterna i Kina om
kontakterna inte sker på statsministernivå. Vår kritik
av att statsministern ändå reste kvarstår.
Vi är också kritiska till statsministerns uttalande i
Kina om den kinesiska politiska stabiliteten. Det
uttalandet kan uppfattas och användas som stöd för en
regim som är djupt odemokratisk och som systema-
tiskt kränker mänskliga rättigheter. Det är enligt vår
mening inte förenligt med svensk utrikespolitik. Sena-
re tillrättalägganden av statsministern har inte varit
tillräckliga.
Vi anser emellertid inte att statsministerns hand-
lande utgör tillräcklig grund för en misstroendeom-
röstning. Nu när den ändå kommer att genomföras
markerar vi vårt avståndstagande till statsministerns
agerande genom att avstå i omröstningen.
Miljöpartiet de grönas riksdagsgrupp kommer
därmed att agera på samma vis nu som i tidigare val
av statsminister.

Anf. 5 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Den moderata riksdagsgruppens mo-
tiv för misstroendeförklaring mot statsminister Göran
Persson har jag redovisat i den särskilda debatten i
onsdags och när förslaget väcktes. Som jag då fram-
höll söker vi inte strid om utrikespolitiken. Tvärtom
har vårt syfte varit att återställa den enighet om den
svenska Kinapolitiken som Göran Persson bröt med
och under sitt besök i Kina.
Vi begärde tidigt ett sammanträde med Utrikes-
nämnden för att skapa klarhet. Vi föreslog att utri-
kesutskottet skulle ta initiativ till ett uttalande av
riksdagen som skulle visa att Sverige vill främja inte
politisk stabilitet i Kina utan en politisk utveckling
mot demokrati, frihet och rättvisa, men det förslaget
röstades ned av Socialdemokraterna och Centerparti-
et.
I onsdagens debatt hade Göran Persson chansen
att medge att hans uttalanden i Peking om den politis-
ka stabiliteten i Kina och i jämförelsen med det in-
stabila politiska läget i Ryssland var fel, men han
förmådde inte ta tillbaka vad han sagt. Den moderata
riksdagsgruppen drog därav slutsatsen att vi inte har
förtroende för Göran Perssons vilja och förmåga att
företräda Sveriges utrikespolitiska linje i internatio-
nella framträdanden som statsminister.
I försök att komma undan ansvaret för vad han ytt-
rat har Göran Persson hänvisat till vad statsråd i den
borgerliga regeringen sagt i överläggningar med före-
trädare för den kinesiska regeringen. Förslag har
väckts - Gudrun Schyman hänvisade till det i sitt
anförande - om att offentliggöra vissa utvalda sam-
talsuppteckningar från den tiden, tillsammans med
uppteckningarna från Göran Perssons möten med den
kinesiske presidenten och premiärministern.
Vi moderater hyser ingen rädsla för vad som då
skulle framkomma - inget borgerligt statsråd har
berömt den politiska stabiliteten i Kina eller i nedsät-
tande ordalag jämfört med det instabila politiska läget
i Ryssland - men vi har framhållit att det är principi-
ellt fel att offentliggöra uppteckningar från samtal
mellan politiska ledare som förts utifrån förutsätt-
ningen att de skall vara förtroliga. Konsekvenserna av
ett sådant principgenombrott är oöverskådliga. Vi har
därför heller inte begärt att uppteckningarna från
Göran Perssons besök skall släppas.
Det är dock Utrikesdepartementet som förfogar
över denna fråga. Vi har därför sagt att om en offent-
lig redovisning ändå skall ske, får den inte göras
fläckvis. Även de samtalsuppteckningar som gjorts
efter regeringsskiftet 1994 vid möten mellan kinesiska
ledare och bl.a. statsråden Hjelm-Wallén, Sahlin och
Schori skall publiceras. Vidare motsätter vi oss att
den nuvarande regeringen gör ett eget urval bland de
uppteckningar som gjordes under de borgerliga rege-
ringsåren. I så fall skall allt läggas fram som rör sam-
tal som fördes av de för utrikespolitiken ansvariga
statsråden dessa år.
Med de proportioner som offentliggörandet där-
med skulle få finns det skäl att göra det i form av en
vitbok över den svenska Kinapolitiken efter massa-
kern på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989. Då
kan också riktlinjepromemorior, instruktioner till
ambassaden i Peking, till FN-delegationen m.m. tas
med i bilden. En sådan vitbok kommer med stor san-
nolikhet att visa att det rått en bred enighet om Kina-
politiken tills den bröts med och under statsminister
Perssons besök i början av november. Efter vad som
har varit kvarstår behovet av en sådan vitbok även
efter den omröstning som strax skall följa.

Anf. 6 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Det finns ingen anledning att upprepa
den debatt som hölls här i onsdags. Vi har en känsla
av att våra argument har gått fram väl. Jag tänker bara
inskränka mig till några få påpekanden.
Det har talats om partitaktik i det här samman-
hanget. Jag ber er tänka något på det. Man behöver
bara ha kastat en enda blick i en väljarundersökning
för att veta att man vinner inte val i Sverige på frågor
om mänskliga rättigheter i tredje världen. Det har
talats om att avslöja hemliga handlingar, och partistra-
tegier brukar ju vara hemliga, men jag kan avslöja
här, fru talman, att vår strategi inför valet 1998 är att
visa att vi är bättre än den socialdemokratiska rege-
ringen på att stimulera jobb i den privata sektorn och
därmed säkra välfärden i kommuner och landsting.
I det avseendet är de tre senaste veckorna förlorad
tid. Men man kan komma till en punkt där ett parti
måste vara troget sina grundläggande värderingar, och
det var det läget vi stod i för tre veckor sedan efter
statsministerns tal i Kina. Det var nödvändigt för oss
att reagera mycket skarpt.
Mot den här bakgrunden känner vi också ett väl-
digt främlingskap inför den argumentation som har
förts fram från företrädare för Centerpartiet under
gårdagen - att hänsynen till marknadsreaktioner
skulle ha fått oss att avstå från ett klart ställningsta-
gande i en fråga om mänskliga fri- och rättigheter. För
oss är det två så väsensskilda saker att de inte kan
diskuteras på samma dag. Vi är bestörta över att ett
sådant argument över huvud taget kan framföras.
Det har talats om en överreaktion. Till att börja
med vill jag återigen påminna om den starka moralis-
ka dimension denna fråga har för oss. Men skall man
vara riktigt noga gäller detta misstroendevotum inte
statsministerns tal i Peking utan hans oförmåga och
ovilja att lägga till rätta de missförstånd som detta tal
skapade. Vi har erbjudit olika vägar för statsministern
att klarlägga detta, men så har tyvärr inte skett.
Som jag sade när vår misstroendeförklaring pre-
senterades är det Folkpartiets uppfattning att Sveriges
utrikespolitik skall ha en stark demokratiprofil. Detta
omöjliggörs om inte missförstånden från Peking kla-
ras ut. Eftersom det inte har skett, kommer Folkparti-
ets riksdagsgrupp att rösta ja till misstroendet.

Anf. 7 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Statsministern gjorde under sitt besök
i Kina uttalanden som det allmänt har funnits skäl att
kritisera. Vi har från kristdemokratiskt håll begärt att
statsministern skulle lägga sina uttalanden till rätta.
Under den tid som har förflutit sedan uttrycken blev
kända, har han haft gott om tid och flera möjligheter
att ompröva sina ord. Statsministern har till mångas
stora besvikelse valt att stå fast vid sina uttalanden.
Kristdemokraternas riksdagsgrupp kommer i den
förtroendeomröstning som ligger framför oss att rösta
för yrkandet om misstroendeförklaring mot statsminis-
tern. Anledningen är att det inte får råda den minsta
oklarhet beträffande Sveriges ställningstagande till
demokrati och mänskliga rättigheter. Statsministerns
möjligheter att på ett trovärdigt sätt företräda den
svenska inställningen i dessa frågor har uppenbarligen
försvagats. Demokratirörelsen i Kina skall inte under
några omständigheter behöva betvivla den svenska
positionen.
Beslut

Ärendet om misstroendeförklaring mot statsminister
Göran Persson skulle nu avgöras.
För bifall till yrkande om misstroendeförklaring ford-
rades enligt regeringsformen 12 kap. 4 § att mer än
hälften av riksdagens ledamöter förenade sig därom.
Beslut som fordrade anslutning från särskilt flertal
enligt föreskrift i riksdagsordningen 5 kap. 3 § skulle
alltid fattas genom omröstning med rösträkning.
Votering:
119 för bifall
204 för avslag
16 avstod
10 frånvarande
Partivis fördelning av rösterna:
För bifall: 78 m, 26 fp, 15 kd
För avslag: 160 s, 25 c, 19 v
Avstod: 16 mp
Frånvarande: 1 s, 2 m, 2 c, 3 v, 2 mp

Talmannen konstaterade att mindre än hälften av
riksdagens ledamöter hade röstat ja och kammaren
hade således avslagit yrkandet om misstroendeförkla-
ring mot statsminister Göran Persson.

2 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 20 november

SkU11 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige
och Luxemburg
Kammaren biföll utskottets hemställan

SkU12 Dubbelbeskattningsavtal mellan de nordis-
ka länderna
Mom. 1 (gränsgångaravtalet med Danmark)
1. utskottet
2. res. (m)
Votering:
254 för utskottet
78 för res.
4 avstod
13 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 157 s, 24 c, 24 fp, 17 v, 17 mp, 15 kd
För res. 2: 78 m
Avstod: 3 s, 1 fp
Frånvarande: 1 s, 2 m, 3 c, 1 fp, 5 v, 1 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU4 Utökad användning av strafföreläggande
Mom. 1 (avslag på propositionen)
1. utskottet
2. res. 1 (fp)
3. res. 2 (v)
Förberedande votering:
25 för res. 1
18 för res. 2
294 avstod
12 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
295 för utskottet
42 för res. 1
12 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 160 s, 78 m, 24 c, 1 fp, 17 mp, 15 kd
För res. 1: 24 fp, 18 v
Frånvarande: 1 s, 2 m, 3 c, 1 fp, 4 v, 1 mp

Mom. 3 (18-21-åringar)
1. utskottet
2. res. 3 (m)
Votering:
248 för utskottet
78 för res. 3
7 avstod
16 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 160 s, 23 c, 16 fp, 17 v, 17 mp, 15 kd
För res. 3: 78 m
Avstod: 6 fp, 1 v
Frånvarande: 1 s, 2 m, 4 c, 4 fp, 4 v, 1 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU5 Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedel-
slag och lagen om hemlig kameraövervakning
Mom. 1 (redovisning av tillämpningen av 1952 års
lag)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
Votering:
304 för utskottet
18 för res. 1
15 avstod
12 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 160 s, 78 m, 24 c, 25 fp, 1 v, 1 mp, 15
kd
För res. 1: 17 v, 1 mp
Avstod: 15 mp
Frånvarande: 1 s, 2 m, 3 c, 1 fp, 4 v, 1 mp

Mom. 2 (förlängning av 1952 års lag)
1. utskottet
2. res. 2 (mp)
Votering:
319 för utskottet
17 för res. 2
13 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 160 s, 78 m, 24 c, 24 fp, 18 v, 15 kd
För res. 2: 17 mp
Frånvarande: 1 s, 2 m, 3 c, 2 fp, 4 v, 1 mp

Mom. 3 (förlängning av lagen om hemlig kamera-
övervakning)
1. utskottet
2. res. 3 (v, mp)
Votering:
301 för utskottet
34 för res. 3
2 avstod
12 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 159 s, 78 m, 24 c, 24 fp, 1 v, 15 kd
För res. 3: 17 v, 17 mp
Avstod: 1 s, 1 fp
Frånvarande: 1 s, 2 m, 3 c, 1 fp, 4 v, 1 mp

KrU2 Vissa spel- och lotterifrågor
Mom. 3 (övergångsbestämmelsen)
1. utskottet
2. res. 4 (v)
Votering:
243 för utskottet
18 för res. 4
75 avstod
13 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 160 s, 4 m, 24 c, 24 fp, 16 mp, 15 kd
För res. 4: 18 v
Avstod: 74 m, 1 fp
Frånvarande: 1 s, 2 m, 3 c, 1 fp, 4 v, 2 mp
Lennart Fridén (m) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.

Mom. 5 (inväxling av värdebevis mot kontanter)
1. utskottet
2. res. 6 (m)
Votering:
259 för utskottet
77 för res. 6
13 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 160 s, 1 m, 24 c, 25 fp, 18 v, 16 mp, 15
kd
För res. 6: 77 m
Frånvarande: 1 s, 2 m, 3 c, 1 fp, 4 v, 2 mp
Inger Koch (m) anmälde att hon avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.

Mom. 6 (underårigas spel)
1. utskottet
2. res. 8 (v)
Votering:
285 för utskottet
18 för res. 8
31 avstod
15 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 159 s, 77 m, 10 c, 24 fp, 14 mp, 1 kd
För res. 8: 17 v, 1 mp
Avstod: 1 m, 14 c, 1 fp, 1 v, 14 kd
Frånvarande: 2 s, 2 m, 3 c, 1 fp, 4 v, 3 mp

Mom. 7 (parlamentarisk utredning)
1. utskottet
2. res. 9 (kd)
Votering:
305 för utskottet
30 för res. 9
1 avstod
13 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 160 s, 77 m, 24 c, 24 fp, 4 v, 16 mp
För res. 9: 1 m, 14 v, 15 kd
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 1 s, 2 m, 3 c, 1 fp, 4 v, 2 mp
Lennart Fridén (m) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

NU6 Redogörelse för företag med statligt ägande
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. (m, c, fp, kd)
3. utskottets hemställan med de ändringar som föran-
leddes av bifall till mot. N4 (mp) och N270 yrk. 13
(mp)
Förberedande votering:
145 för res.
16 för mot.
174 avstod
14 frånvarande
Kammaren biträdde res.
Huvudvotering:
179 för utskottet
141 för res.
16 avstod
13 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 160 s, 18 v, 1 kd
För res.: 78 m, 24 c, 25 fp, 14 kd
Avstod: 16 mp
Frånvarande: 1 s, 2 m, 3 c, 1 fp, 4 v, 2 mp
Rose-Marie Frebran (kd) anmälde att hon avsett att
rösta nej men markerats ha röstat ja.

FiU11 Tilläggsbudget för budgetåret 1995/96
(prop. 1996/97:1)
Mom. 1 (utnyttjandet av anslaget Samarbete och ut-
veckling inom Östersjöregionen)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
258 för utskottet
78 för res. 1
13 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 160 s, 24 c, 25 fp, 18 v, 16 mp, 15 kd
För res. 1: 78 m
Frånvarande: 1 s, 2 m, 3 c, 1 fp, 4 v, 2 mp

Mom. 2 (resurser från programmet för Östersjösamar-
bete till mottagningsanläggningar för oljespill m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 (v, mp, kd)
Votering:
286 för utskottet
50 för res. 2
13 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 160 s, 78 m, 24 c, 24 fp
För res. 2: 1 fp, 18 v, 16 mp, 15 kd
Frånvarande: 1 s, 2 m, 3 c, 1 fp, 4 v, 2 mp

Mom. 14 (folkbildningsrådet)
1. utskottet
2. res. 4 (mp)
Votering:
301 för utskottet
35 för res. 4
13 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 160 s, 77 m, 23 c, 24 fp, 2 v, 15 kd
För res. 4: 1 m, 1 c, 1 fp, 16 v, 16 mp
Frånvarande: 1 s, 2 m, 3 c, 1 fp, 4 v, 2 mp
Bengt Hurtig (v) anmälde att han avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Förslag
1996/97:RB2 till finansutskottet

Motioner
1996/97:Sk29-Sk33 till skatteutskottet
1996/97:L7-L9 till lagutskottet

4 § (forts. FiU1) Utgiftsramar och beräkning av
statsinkomsterna (forts. från prot. 31)
Arbetsmarknadsfrågor

Anf. 8 PER UNCKEL (m):
Fru talman! Det är svårt att frigöra sig från in-
trycket att denna debatt om jobben kommer att avhål-
las en smula post festum. Likväl skall jag försöka att
diskutera tre frågor av betydelse för de nya jobben
och ett påstående.
Min första fråga, fru talman, är enkel att formulera
till den socialdemokratiska majoriteten. Var är politi-
ken för jobben?
Häromdagen kom Arbetsmarknadsstyrelsens höst-
prognos som söker bedöma förutsättningarna för
jobben 1997. Det är det år då regeringens alla s.k.
sysselsättningsåtgärder enligt regeringens egen utsago
skall börja göra nytta. AMS säger att det inte kommer
att hända någonting under nästa år. Massarbetslöshe-
ten kommer att bestå och människor kommer även i
fortsättningen att förvägras möjligheten att fullt ut dra
nytta av sin förmåga.
Fru talman! Det kanske är en tanke som ser ut som
en händelse att arbetsmarknadsministern strök sig från
dagens riksdagsdebatt samtidigt som Arbetsmark-
nadsstyrelsens höstprognos presenterades. Jag tycker
snarast att det borde vara arbetsmarknadsministerns
skyldighet att här i kammaren förklara varför de åt-
gärder hon tidigare har satt en sådan förhoppning till
nu uppenbarligen enligt myndigheterna inte kommer
att ge några effekter alls.
I gårdagens diskussion om budgetfrågorna här i
kammaren påpekade finansministern att det i hans s.k.
tiopunktsprogram också återfanns sysselsättningspo-
litiska åtgärder. Problemet är bara att ingen människa
vet vad dessa sysselsättningspolitiska åtgärder är, allt
medan arbetslösheten förblir hög. Samtidigt presente-
rar emellertid andra, mer fritänkande personer än
finansministern förslag på hur lägre skatter skulle
kunna skapa upp till 400 000 nya arbeten. Det vore
intressant att i dagens debatt få någon deklaration från
den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten huruvida
man över huvud taget förstår detta sätt att bidra till att
skapa flera riktiga arbeten i Sverige.
Om man inte förstår detta borde åtminstone det vi
har diskuterat i en tidigare riksdagsdebatt om jobben
manat till någon liten eftertanke, nämligen vad som
händer i Vänersborg vid Vargön Alloy. Det illustrerar
vad som inträffar i det ögonblick då man höjer skat-
ten. Där förlorar nu 55 medarbetare jobben därför att
företaget inte längre, icke till följd av marknaden utan
till följd av skatterna, inte klarar av att driva sin
största smältugn.
Finansministern sade också att i regeringens pro-
gram för att utveckla Sverige låg en kompetensrevo-
lution om jag förstod formuleringarna rätt. Det är väl
den som Carl Tham just nu bedriver om man förstår
det som står i tidningarna på ett korrekt vis och som
han senare skall försvara här i kammaren i dag. Jag
må säga att om det är detta som skall skapa de nya
arbetena så befinner sig regeringen inte på samma
planet som det övriga Sverige.
Min andra fråga, fru talman, skulle kunna formule-
ras så här: Var är spelreglerna för de goda arbetena?
Jag tänker naturligtvis på det fullständigt pyramidabla
debacle som regeringen just nu går igenom om reg-
lerna för arbetslöshetskassan.
Det som var sant och visst i somras är inte längre
sant och visst. Det är för övrigt ingenting alls, därför
att regeringen saknar uppfattning. Möjligen har man
en, och det vore i så fall intressant att här få reda på
vad den skulle kunna tänkas vara.
Allt detta skulle man möjligen kunna dra en barm-
härtighetens slöja över om det inte vore för det enkla
faktum att bristen på spelregler gör att investeringarna
uteblir. Varje gång regeringen tvivlar och tvekar och
hoppar och hattar om a-kassereglerna minskar inves-
teringsviljan ytterligare ett litet stycke i de företag
som till syvende och sist måste skapa de nya syssel-
sättningstillfällena.
Låt mig, fru talman, göra det alldeles klart att jag
förstår dem som i dag protesterar mot regeringens
bidragspolitik eller neddragningspolitik. Regeringens
politik klämmer människor utan arbete från två håll.
Man klämmer dem genom att sänka bidragen, och
man klämmer dem underifrån genom att förvägra dem
möjligheterna till ett riktigt arbete.
Vi moderater lovar inte högre a-kasseersättning,
men vi lovar, som jag senare skall återkomma till, en
politik som gör att a-kassan inte behövs för så förtviv-
lat många människor, som i dag bokstavligen är bero-
ende av den för sin välgång och försörjning.
Min tredje fråga, fru talman, formulerar jag så här:
Var är den arbetsmarknadspolitik som, givet allting
annat, skulle kunna bidra till att människor får litet
lättare att komma in på arbetsmarknaden? Vad som i
det här sammanhanget är särskilt intressant att disku-
tera är hur regeringen och riksdagsmajoriteten tänker
sig att den arbetsmarknadspolitik som av volymskäl
bokstavligen tvingas till åtgärder som alla vet har
mindre effektivitet än andra kan stå i överensstäm-
melse med ansvaret gentemot de människor som fak-
tiskt behöver stöd och hjälp för att på ett effektivt sätt
komma in på en ordinarie och fungerande arbets-
marknad.
Det är svårt att frigöra sig från misstanken att vad
som i dag driver regeringens arbetsmarknadspolitik
inte är en omsorg om att hjälpa varje människa som
saknar ett jobb, utan en omsorg om att säkerställa att
statistiken inte blir alltför fasansfull givet det löfte
man samtidigt utfärdat om att halvera bara den öppna
arbetslösheten. I dag driver arbetsmarknadspolitiken
ty följande från åtgärder som skulle kunna ge me-
ningsfull verkan för de människor som behöver stöd
och hjälp till åtgärder som förvisso är flera men som
ger sämre förutsättningar vid den inskolning och
invänjning på arbetsmarknaden som dessa människor
behöver.
Min fråga är ty följande: Hur i hela friden kan re-
gering och riksdagsmajoritet förorda en samtidigt
dyrbar arbetsmarknadspolitik, som inte har förutsätt-
ningar att bidra till de nya arbeten och den nya in-
skolning som människor utan arbete i dag behöver?
Till sist, fru talman, vill jag komma med ett påstå-
ende, nämligen vad man borde göra i stället. I Mode-
raternas motion presenterade vi ett program för fler
jobb, ett program som samtidigt - och det är viktigt
att understryka - sänker skatter, stimulerar företag,
effektiviserar arbetsmarknadspolitiken och avreglerar
arbetsmarknaden. Det, fru talman, är en effektiv poli-
tik för fler arbeten, i stället för den låtsaspolitik som
den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten företrä-
der.

Anf. 9 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! I Folkpartiet har vi sagt att nu gäller
det att sätta kampen för fler jobb överst på dagord-
ningen. Vi har därför under året presenterat en rad
rapporter med konkreta åtgärder som skulle kunna ge
flera jobb. Vi vill satsa på en politik för fler jobb, och
vi är övertygade om att den enda chansen att få rätsida
på Sveriges problem är en satsning på just fler jobb,
och då framför allt jobb genom företagande.
Den väg som Socialdemokraterna har slagit in på i
kampen mot arbetslösheten har visat sig inte räcka till,
och den leder mot en alltför negativ utveckling av
arbetsmarknaden. I mångt och mycket beror det på att
man har en alltför stor tilltro till statliga system och
att dessa skall ingripa på arbetsmarknaden.
Vi för vår del betonar i stället att arbetsmarknads-
politiken måste vila på tre stadiga ben: Det handlar
om en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett gynnsamt
näringslivsklimat och sunda och sanerade statsfinan-
ser. Dessa tre "ben" är beroende av varandra, och
dessa tre villkor måste alla vara uppfyllda för att vi
skall kunna bekämpa arbetslösheten på ett bra sätt.
Tyvärr har regeringen och Socialdemokraterna bort-
sett från det här sambandet och begränsat sig till en
politik som visserligen sanerar statsfinanserna samt ett
förhållandevist ambitiöst arbetsmarknadspolitiskt
program. Men att det också skulle vara nödvändigt
med ett gott klimat för näringslivet tycks Socialdemo-
kraterna ha skjutit i bakgrunden.
Jag tror att det är viktigt att påpeka att det slutliga
målet måste vara att pressa ner den totala arbetslöshe-
ten. Med regeringens politik finns en risk att det bara
blir fråga om konstgjorda nedgångar i arbetslöshetsta-
len, genom att folk sätts i åtgärder temporärt. Politi-
ken, fru talman, måste inriktas på att få fram riktiga
jobb. Målet måste vara färre arbetslösa och fler jobb.
När den tidigare fyrpartiregeringen tillträdde 1991
var en av de allra viktigaste uppgifterna att bryta den
uppgång av arbetslösheten som hade startat ett år
tidigare. Vid tillträdet försvann omkring ett tusental
jobb varje vecka. Bland de åtgärder som regeringen
föreslog och fick riksdagens stöd för fanns nya och
bättre villkor för företagandet. Regler förenklades,
skatter sänktes, tillgången på riskvilligt kapital för-
bättrades, konkurrensen skärptes, och marknader
avreglerades. När den regeringen lämnade makten
1994 tillkom något tusental jobb varje vecka.
Den socialdemokratiska regeringen som kom till
makten 1994 hade lovat att arbetslösheten innan ut-
gången av 1995 skulle ha pressats tillbaka till under 5
%. Medel för att lyckas med detta skulle vara en
massiv återställaroffensiv i fråga om allt som hade
uppnåtts under de tre borgerliga åren. Vid 1996 års
ingång låg arbetslösheten på ungefär samma nivå som
när den socialdemokratiska regeringen tillträdde.
När vi nu tittar i statistik kan vi se att den öppna
arbetslösheten är mycket hög, ja, faktiskt högre än för
ett år sedan. I AMS-statistiken står det att det nu är
5 000 fler än i oktober förra året som är öppet arbets-
lösa. Obalansen när det gäller den totala arbetslöshe-
ten kvarstår, och den har också ökat på så vis att det
nu är ungefär 20 000 fler som saknar ett reguljärt
arbete.
Antalet nyanmälda platser var i oktober lika lågt
som motsvarande månad förra året. Uppgången finns i
stället på varselsidan - det är nu nära 1 000 fler som
varslas. Långtidsarbetslösheten har ökat med 7 000
personer, till 88 000 personer som nu är långtidsar-
betslösa. Det är en siffra som skulle vara ungefär
hälften så stor, enligt regeringens egna prognoser.
Huvudsakligen är det fler ungdomar under 25 år som
har blivit långtidsarbetslösa. I en av mina hemkom-
muner, Åmål, är var tredje ungdom långtidsarbetslös.
Den här AMS-statistiken, fru talman, ger fyra
dystra utropstecken: Det är nu fler varslade än för ett
år sedan. Det finns få nyanmälda lediga platser. Anta-
let långtidsarbetslösa ökar. Obalansen består - under
det senaste året har flera tusen blivit arbetslösa.
Det är uppenbart att man inte skapar några nya
jobb med en politik som inte innebär att man är be-
redd att åstadkomma en arbetsmarknad i harmoni. Nu
har mer än halva regeringsperioden gått, och resultatet
ser så här långt dystert ut.
Det råder inget tvivel om att regeringen har börjat
tänka om, tagit några små steg i rätt riktning. Innan de
första återställarna hade hunnit träda i kraft började en
mödosam marsch tillbaka till det tillstånd som rådde i
september 1994. Det är regeringens egen politik som
nu bit för bit måste ersättas med en politik som i vissa
delar motsvarar den politik som den borgerliga rege-
ringen förde. Tyvärr tycks regeringen inte vara för-
mögen att gå hela vägen, och dessutom har det till-
kommit en hel del nya svårigheter på vägen.
På arbetsrättens område har regeringen, efter
många mer eller mindre osannolika turer, äntligen
lyckats komma fram till ett förslag. Felet är bara att
det inte räcker till. Även om vissa inslag i den pro-
position som nu behandlas i riksdagen är bra, är det
fortfarande långt ifrån vad som behövs.
A-kassan har ju varit föremål för en hel rad piruet-
ter. Efter regeringsskiftet avskaffades den obligatoris-
ka a-kassan. Nu föreslår en statlig utredning att den
skall återinföras. Ersättningsnivån sänktes till 75 %.
För Folkpartiets del har vi hållit fast vid den 80-
procentsnivå som nu Socialdemokraterna försöker
arbeta sig tillbaka till.
Vid sidan av återställarna har regeringen också på
eget bevåg fattat en rad andra beslut som är direkt
skadliga för möjligheterna till företagande. Det gäller
den höjda marginalskatten, tidigare momsinbetalning-
ar, höjd fastighetsskatt på industrifastigheter, förlängd
arbetsgivarperiod för utbetalning av sjuklön och för-
ändrad förmögenhetsvärdering på aktier. Sammanta-
get har allt det här blivit negativt. Jag tror att det är
angeläget att vi från oppositionens sida driver ett
omtänkande som gör det möjligt att få nya, riktiga
jobb. I den delen, fru talman, finns det inga genvägar.
Det som behövs är arbete, sparande, nyföretagande
och en politik som stimulerar och genererar nya och
fler jobb.

Anf. 10 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Jag deltog i en debatt om arbetsmark-
nadspolitik och arbetslöshet för några veckor sedan.
Jag slutade med att åkalla det himmelska presidiet,
höll jag på att säga, i form av fru talmannen och be-
klagade mig över debattens karaktär. Det blir lätt
gnälligt, och det blir inte så stimulerande. Titta så få
vi är här i dag! Det är massarbetslösheten vi pratar
om! Det här är något för riksdagen att fundera över.
Jag skall försöka att inte upprepa mig utan i stället
kort referera till dagens läge. Arbetslösheten ökar dag
för dag. Sysselsättningen, vilket kanske är ännu värre,
minskar dag för dag. Det handlar både om konjunk-
turfrågor och om strukturell arbetslöshet. Regeringen
är uppenbart förlamad. Man hafsar fram förslag, man
drar tillbaks förslag - man har ingen verklig strategi.
Så långt är jag överens med Per Unckel. Sedan har vi
helt olika lösningsförslag.
Det är sedan riksdagen som har att ta emot rege-
ringens förslag. Jag vill nu verkligen vända mig till
fru talmannen, för jag kommer i fortsättningen att tala
rätt mycket om den undermåliga riksdagsbehandling-
en. Det här var ju tänkt att vara en ny budgetprocess.
Här skulle det införas utgiftstak. Här skulle vi få seri-
ösa analyser. Jag menar att motsatsen har skett. Vi har
inlett en process som är undermålig, inte skapar in-
tresse och inte stimulerar seriös politisk verksamhet.
Jag kommer att ge en del exempel på det.
Vänsterpartiets sysselsättningsalternativ framgår
av det samlade budgetalternativet. Arbetsmarknads-
politiken skall inte överbelastas. Den är en restpost.
Det handlar om skattepolitik, det handlar om hur den
offentliga sektorn får utvecklas och det handlar om en
verkligt aktiv näringspolitik, inte minst för småföreta-
gen. Det handlar om att ha en miljö- och energiom-
ställning som skapar många jobb. Det handlar också
om att ha en högkvalitativ arbetsmarknadspolitik som
förmår att omstrukturera de strukturella problem på
arbetsmarknaden som vi har.
Inte minst handlar det om att förändra en del
strukturer på arbetsmarknaden. Där är jag och Per
Unckel överens, men vi är inte alls överens om vilka
strukturer som skall förändras. Vi vill stärka inflytan-
det från de arbetande. Vi vill stärka kollektivavtalens
ställning. Vi vill däremot förändra arbetstidssituatio-
nen. Vi vill förkorta arbetstiden, och det är en mycket
stor strukturförändring. Vi vill också ändra a-
kassesystemet - anpassa det och modernisera det -
men göra det så att det blir tryggt för människor och
inte ger den otrygghet som många i dag lever i.
Jag vill gå in litet närmare på förslaget om a-
kassan, för det är ett beklämmande aktstycke. I som-
ras avvisade vi det både av formella skäl - det var
undermåligt, av juridiska skäl - det var dålig lagstift-
ning, och av intressemässiga och politiska skäl - det
var uttryck för dåliga värderingar. Det möttes också
av en totalt samfälld opposition från Sveriges samtliga
löntagare, organiserade i förbund och i centrala orga-
nisationer. Våra invändningar viftades naturligtvis
bort.
I samband med budgeten motionerade vi om att
inte låta denna dåliga lagstiftning träda i kraft. Frågan
har inte tagits upp. Däremot väcktes den i massmedi-
erna av Elving Andersson, tror jag, som sade att det
här börjar kännas litet rostigt under fötterna; skall vi
verkligen ta det här?
Så försvann frågan från arbetsmarknadsutskottet!
Jag vill verkligen betona det här, fru talman: Frågan
bordlades! Vecka efter vecka gick utan att vi som har
någon kompetens på det här området hade någon
möjlighet att behandla frågan.
Nu kommer frågan tillbaka. Då har man gjort upp
någonting - vi hittar ett pressmeddelande. Sedan
kommer ett beslut som säger att frågan skall skickas
över till finansutskottet. Finansutskottet har redan ett
stort inflytande över budgetprocessen, och nu får det
ta hand om detaljreglerna också. Arbetsmarknadsut-
skottet säger: Ja, ni kan väl möjligtvis göra så där
eller möjligtvis så där - ni kan väl göra ungefär vad ni
vill!
Så kommer det någonting som man vill. Vi har nu
i finansutskottets betänkande fått en situation där vi
skall höja finansieringsavgiften. Varför då? Jo, för att
klara sparbetinget, som inte går igenom förrän den 1
januari 1997. Det skulle användas till att finansiera
utbildningspaketet och från 1998 bidra till 80-
procentsnivån i a-kassan. Varför skall medlemmarna i
a-kassorna påtvingas en finansiering av riksdagens
beslut, och regeringens förslag, om en i och för sig
bra utbildningssatsning? Det är vämjeligt!
Fru talman! När man hittar ett gemensamt särskilt
yttrande som både Per Unckel - även om jag tror det
var Patrik Norinder den gången - och jag står bakom
skall man dra öronen åt sig. Vi skiljer oss mycket åt
när det gäller politisk inriktning, politiska värderingar
och politiska förslag. Men när vi uttrycker att det är
beklämmande hur processen har gått bör man lyssna.
Vänsterpartiets konkreta förslag om 80-
procentsnivå 1997 och avvisande av regelförändring-
arna nu är väl kända.
Jag går så över till frågan om utgiftstaken, som
egentligen är den fråga vi nu diskuterar. Arbetsmark-
nadsutskottet har ett långt uttalande som jag instäm-
mer i - fram till de sista raderna. Man säger där att
det inte går att bestämma något utgiftstak, vi har ingen
aning om vad det här kommer att kosta. Man noterar
att ramen i år har överskridits med 14½ miljard. Ut-
gifterna ökade med 3½ miljard över sommaren -
precis som vi i Vänsterpartiet sade - därför att arbets-
lösheten inte kontrolleras. Arbetslösheten är den dri-
vande motorn när det gäller att tala om vilka pengar
som går ut på utgiftsområde 13 och 14.
Då säger utskottet: Det här är mycket bekymmer-
samt, det går inte att ta ställning till, det är oerhört
konjunkturberoende, det har att göra med hur säkra
regeringens prognoser är och vilken ekonomisk poli-
tik man för - så vi finner väl ändå att regeringens
förslag är väl avvägt.
Ingen vidare motivation ges.
Vi finner precis tvärtom! Det är ett dåligt avvägt
förslag som leder till kvalitetssänkning, som Per
Unckel också påpekade. Jag vill fråga Johnny
Ahlqvist: Inte är det väl Socialdemokraternas syn att
kvantitetsmåttet på 228 000 personer tillsammans
med nuvarande utgiftstak är förenligt med god kvali-
tet på arbetsmarknadspolitiken? Vi har därför en nivå
som ligger 3½ miljard kronor högre på det området.
Man kan å andra sidan se vad Moderaterna och
Folkpartiet har. Moderaterna plockar bort 1½ miljard.
Folkpartiet plockar bort 5,7 miljarder och Kristdemo-
kraterna 3,9 miljarder. Jag skulle vilja se arbetslös-
hetstalen med er politik! Och så mycket dynamiska
effekter som jag har sett i era beräkningar har jag inte
sett någonstans. Vänsterpartiet har åtminstone krona
för krona plockat in och omfördelat de pengar, reda
pengar, som vi vill använda i arbetslöshetsbekämp-
ningen. Sedan tror jag också att det blir dynamiska
effekter, men man bör inte utnyttja det i budgetsam-
manhang.
Vad säger då finansutskottet? Arbetsmarknadsut-
skottet säger att det var svårt att ta ställning, men vad
säger finansutskottet om Vänsterpartiets förslag? Jo,
man säger att Vänsterpartiets förslag till utgifter på
dessa utgiftsområden i praktiken skulle leda till att de
preliminära utgiftstaken från vårens riksdagsbeslut
överskreds. I och för sig har dock Socialdemokraterna
höjt flera områden med flera miljarder kronor. Vidare
säger man att detta inte är acceptabelt och att riksda-
gen därför måste avvisa Vänsterpartiets förslag till
utgiftsnivå. Så kommer det: "Mot denna bakgrund
finner utskottet inte anledning att närmare pröva par-
tiets förslag till fördelning mellan utgiftsområdena."
Tala om oseriös behandling! Hur skall det gå för
de handikappade? Vad skall hända med invandrarnas
arbetssituation? Hur skall de regionala skillnaderna
kunna klaras av - när man inte är beredd att diskutera
något av innehållet i politiken?

Anf. 11 BARBRO JOHANSSON (mp):
Fru talman! Vi i Miljöpartiet frågar oss: Vart är
Sverige på väg? Vårt gemensamma välfärdssystem
nedrustas nu i snabb takt utan att någon genomgri-
pande konsekvensanalys görs av resultatet. Detta görs
trots att verksamheten i den offentliga sektorn har ett
övervägande stöd av hela svenska folket. I dag har vi
inte längre ens råd med en genomgripande hög kvali-
tet på vår gemensamma sjukvård. Landstingen tvingas
att prioritera t.o.m. vad gäller allvarligt sjuka männi-
skor. Det har gått överraskande fort att hamna där vi
befinner oss i dag. Jag, och förmodligen en stor del av
svenska folket, undrar: Var befinner vi oss i morgon?
Det är först under 1997 som människor på allvar
kommer att upptäcka hur den sociala nedmonteringen
slår mot just dem, då regeringens besparingar får fullt
genomslag. Det kommer att bli ett chockartat uppvak-
nande för många redan i dag pressade och utsatta
människor.
Fru talman! Vi skall i dag rösta om vilka ekono-
miska ramar som skall visa vägarna för Sveriges fort-
satta färdriktning. En stor mängd människor är arbets-
lösa och har varit det länge. Arbetslöshetstalen fort-
sätter att vara höga och visar ingen tendens till att
sjunka. Landets kommuner skulle behöva anställa
ytterligare 25 000 människor fram till sekelskiftet för
att klara de ökande behoven av omsorg för barn och
gamla.
För att få ordning på ekonomin tvingas kommu-
nerna i stället göra ytterligare 40 000 människor ar-
betslösa. Det är människor som skall finansiera sitt
uppehälle via a-kasseutbetalningar och arbetsmark-
nadsåtgärder fram till dess att de eventuellt kan få ett
nytt arbete. Det är människor som kommer att kosta
staten enorma summor, utan att de får möjlighet att
bidra med sin erfarenhet, sitt kunnande och sin yrkes-
skicklighet. Det är, om något, ett gigantiskt slöseri
med såväl ekonomiska som mänskliga resurser.
Fru talman! Regeringen har utlovat en halverad
öppen arbetslöshet till sekelskiftet. Miljöpartiet vill i
stället ha målet ställt till en halverad total arbetslös-
het, som år 2000 skulle innebära 7 %. Vi anser att
regeringens försök att dölja arbetslöshetstal i ökad
volym inom AMS, bl.a. med den nya åtgärden som vi
beslutade om förra gången här om offentligt skyddat
arbete för människor över 55 år, är en mycket kort-
siktig arbetsmarknadspolitik.
De s.k. OTA-arbetena medför svåra ställningsta-
ganden för människor som tidigare har förvärvsarbe-
tat hela sitt liv. Om man vägrar, väntar avstängning
från a-kassan, och om man utför arbetet kommer man
ändå att bestraffas med en bortre parentes i a-kassan,
utan garanti för vad som kommer att hända därefter.
De som är anställda inom a-kassan för att administre-
ra dessa OTA-arbeten ser stora svårigheter, som ock-
så medför utträngningseffekter. Riksdagens revisorer
pekar i sin nu lagda rapport på undanträngningseffek-
ter vid olika åtgärder, där ungdomsåtgärderna med-
verkar till 95 % undanträngningseffekt av nya jobb.
Fru talman! Miljöpartiet har gått emot de före-
slagna försämringarna i a-kassan. Det gjorde vi redan
i somras. I regeringens sysselsättningsproposition
fanns försämringarna med strängare kvalificeringsreg-
ler för att få a-kassa och dessutom lägre a-kassa än i
dag som en följdkonsekvens. Beslutet om en bortre
parentes kvarstår i finansutskottets nu lagda ändrings-
förslag.
Miljöpartiet vill att nivån i a-kassan höjs för låg-
inkomsttagare, vilket skall finansieras av en lägre
procentuell ersättning för högre inkomster, ett s.k.
brutet tak, vilket sedan skall följas av ett grundskydd,
lika för alla.
Hur anser t.ex. majoritetens företrädare att man
skall tillgodose behovet av försörjning för alla de
människor som kommer att hamna utanför systemet,
eftersom den bortre parentesen skall gälla retroaktivt
från den 1 januari 1996? Redan nu står 26 % som är
inskrivna på arbetsförmedlingen utanför a-kassan,
alltså innan försämringarna är genomförda. Av denna
fjärdedel av de arbetslösa, 125 000, är det 50 000
ungdomar mellan 18 och 24 år som helt saknar er-
sättning, och 40 000 är utländska medborgare.
Detta är dagens Sverige, fru talman. Det handlar
om människor som slagits ut eller aldrig fått chansen
att komma in på arbetsmarknaden. Det handlar om
ekonomisk otrygghet och, kanske värst av allt, en
känsla av utanförskap, att inte klara kraven, att inte
kunna göra rätt för sig.
Samtidigt med att så många människor inte har ar-
bete, jobbar de som har arbete alltmer. Hårt stressan-
de arbete medför att tiden inte räcker till för jobb,
familj och sociala förpliktelser.
Fru talman! Medelarbetstiden har ökat med nästan
2 % sedan 1993. Utan den här ökningen av arbetsti-
den skulle i dag 70 000 fler personer ha kunnat vara i
arbete. På så sätt har ökningen av arbetstiden i själva
verket bidragit till att öka arbetslösheten med 70 000
personer.
Människor mår dåligt därför att de inte kan eller
får arbeta, och de som har jobb slits ut därför att de
har för mycket att göra, känner sig otillräckliga och
stressade.
Vi delar i dag på pengarna, så att de som arbetar
får betala mer och mer för dem som inte arbetar, och
med kommande finansieringsförslag i a-kassan kan
det nu bli ytterligare påslag. Alltfler ställs ju utanför
en anständig arbetslöshetsersättning och hänvisas till
socialbidrag.
En mycket bättre fördelningspolitik vore att dela
på jobben i stället för på pengarna. Tittar vi på våra
grannländer och länderna i EU har arbetstiden där
redan sänkts. Det är otvetydigt så, att delar man på
jobben blir det fler arbetstillfällen för fler människor.
Fru talman! I vårt grannland Finland tar man nu
rejäla tag för att minska arbetstiden. 20 kommuner
prövar kortare arbetstid, med så kraftigt som 30-
timmarsvecka. Flera stora företag prövar också. Mest
känt och framgångsrikt är den s.k. Kallonenmodellen.
I företaget Orthex, vars ägare heter Kallonen, ar-
betar man i skift med sextimmarsdag men får betalt
för åtta timmar. Här utnyttjas dyra maskiner och in-
vesteringar fullt ut. De anställda är mycket nöjda. Vid
en jämförelse med Volkswagen i Tyskland, som jag
tidigare har talat om i denna kammare, visar det sig
också att anställdas effektivitet sjunker de sista tim-
marna av dagens arbete. Därmed faller också ska-
defrekvensen med en kortare arbetstid.
På Orthex m.fl. företag menar man att folk mår
bättre och att de är lyckligare och att sjukfrånvaron
minskar drastiskt när de kan gå hem två timmar tidi-
gare. Detta blir också en samhällsekonomisk vinst.
Miljöpartiet har i sin budget räknat med att det blir
minskade arbetslöshetskostnader vid en arbetstidsför-
kortning till 35 timmar i veckan.
Miljöpartiet har också ett väl genomarbetat förslag
till ekonomisk grundtrygghet för människor som
hamnat i långvarig arbetslöshet eller sjukdom.

Anf. 12 DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Dagens debatt hålls mot bakgrund av
ny dyster statistik och en ny dyster prognos från
AMS. Jag skall läsa innantill ur deras pressmeddelan-
de som kom i går:
"Den svenska konjunkturen förstärks under 1997,
men inte tillräckligt för att nedbringa den höga arbets-
lösheten. Arbetslösheten beräknas uppgå till 8 procent
1996 och till 7,1 procent 1997. Hela minskningen
beror på en överströmning av personer till arbets-
marknadspolitiska åtgärder. Nedgången av arbetslös-
heten förutsätter att andelen i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder ökar från 4,5 till 5,5 procent mellan 1996 och
1997. Det betyder att obalansen - - - på arbetsmark-
naden blir oförändrad mellan 1996 och 1997. Obalan-
sen kommer att uppgå till 12,5 respektive 12,6 pro-
cent av arbetskraften."
Detta betyder: Regeringens eget arbetsmarknads-
verk skriver nu ut ett kvitto på regeringens politik.
Under 1997 kommer arbetslösheten att öka. Detta är
en mycket kraftig dom över regeringens politik.
Arbetslösheten är fortfarande högre i jämförelse
med när regeringen Persson tillträdde, och Arbets-
marknadsverket spår att den skall stiga ytterligare
under nästa år. Det är kring ett sådant budgetför-
slag - som ökar arbetslösheten - vi i dag för en dis-
kussion och så småningom skall rösta. Det är bara att
konstatera att det är en himmelsvid skillnad mellan
denna verklighetsbeskrivning och det mantra om
halverad arbetslöshet som regeringens olika företräda-
re upprepar.
Fru talman! Jag måste också ställa frågan: Var är
arbetsmarknadsministern? Hon har varit föranmäld till
den här debatten. Vi skall diskutera det som regering-
en själv säger är det viktigaste problemet och det man
vill lägga tyngdpunkten i den politiska debatten på. Vi
diskuterar i dag budgeten för hela nästa år, 1997, och
vad som skall göras för att nedbringa arbetslösheten.
Var är ministern?
Från kristdemokraternas sida har vi presenterat ett
batteri med förslag om tillväxt och företagande. Vi
har presenterat dem tidigare, senast vid den särskilda
arbetsmarknadspolitiska debatten för tre veckor se-
dan. Jag vill upprepa några exempel: att sänka skatten
för ROT-tjänster, dvs. stimulera byggsektorn, att
införa den danska modellen för hushållstjänster, s.k.
hjemmeservice, att rensa i byråkratin för småföreta-
gande, att upphäva beslutet om förlängt sjuklöne-
ansvar för arbetsgivare, att ta bort den förtida mom-
sinbetalningen. Vi har många fler förslag.
Totalt har vi finansierat en satsning på tillväxt och
företagande med över 14 miljarder. Det är på detta
sätt som arbetslöshetskön skall minska. Det handlar
inte bara om något som Hans Andersson kallade dy-
namiska effekter. Det är faktiskt klart redovisat hur vi
på det här sättet skall kunna mota tillbaka arbetslöshe-
ten. Det här är faktiskt nyckeln, att vi får ett före-
tagsklimat som gör att företag vill satsa och anställa
fler. Det är på det sättet vi skall beta av arbetslöshet-
skön.
Vad gör då regeringen? Jo, man för i långa styck-
en en politik som går på tvärs mot detta, en politik
som förhindrar de nya jobben. Jag skall ta ett enda
exempel på hur man agerar.
I stället för att skapa förutsättningar för jobb vill
arbetsmarknadsminister Margareta Winberg söka
hindra och förbjuda inom en av de få branscher där
det verkligen kommer fram nya jobb. Det handlar om
en ny bransch. För fyra år sedan hade man mindre än
2 000 anställda. I dag har man 8 000 i arbete. Det är
en bransch som växer, inte bara i storstadsområdena
utan även ute i landet. Just i de här dagarna öppnar
man en ny verksamhet i den hårt arbetslöshetsdrabba-
de kommunen Valdemarsvik i södra Östergötland.
Det är min egen valkrets. Man ser nu en ljusning på
en ort präglad av långvariga höga arbetslöshetssiffror.
Den här branschen fyller luckor, lägger samman
övertid och skapar av det nya jobb. Den här bran-
schen heter bemanningsbranschen. Några viktiga
begrepp är uthyrning, rekrytering och entreprenader.
Arbetar då regeringen för att underlätta och stödja
den här positiva utvecklingen? Nej, sannerligen inte. I
stället har regeringen utsett en särskild expert, Björn
Rosengren, för att utreda en återreglering och ett
förbud inom denna bransch. Det är en bransch som
inte ber om stöd, inte ber om något annat än att bli
behandlad som övriga näringslivet. Men den här bran-
schen skall drabbas av ministerns verksamhetsiver.
Jag hade tänkt ställa några frågor till arbetsmark-
nadsministern, och jag gör det. Jag hoppas att hon
lyssnar på debatten och faktiskt tar sig hit och vill
besvara frågorna: Varför vill arbetsmarknadsministern
förhindra att nya jobb kommer till inom det som kal-
las bemanningsbranschen? Varför vill ministern hind-
ra etableringar av den typ som nu är på gång i Valde-
marsvik? Varför inte redan nu lägga tankarna på att
återreglera och förbjuda åt sidan? Se i stället till att
stödja och underlätta! Vi måste ha fram alla de möj-
ligheter till jobb som finns.
Att företagen går bra är helt avgörande för om ar-
betslöshetskön skall kunna minska. Det räcker inte
med arbetsmarknadspolitik för att lösa det här pro-
blemet. På arbetsmarknadspolitikens område krävs
också reformeringar. Där har regeringen tagit till sig
en del av de förslag som kristdemokraterna tidigare
har redovisat, men man når inte riktigt ända fram.
Exemplet att lägga större ansvar på kommunerna
är bra. Men då måste man också tillföra resurser och
låta den lokala nivån bedöma hur arbetsmarknadsåt-
gärderna skall se ut. Här har regeringen stannat halv-
vägs, vilket riskerar kommunsatsningen.
Ett annat exempel är sabbatsår för att frigöra vi-
kariatplatser. Det har vi föreslagit i många år. Nu
kanske det blir verklighet. Regeringen talar ju om ett
friår, dess variant av detta. Men något förslag har vi
ännu inte fått hit. På den här punkten kanske vi kan få
ett besked av arbetsmarknadsutskottets ordförande:
Är frågan om friår enbart en försöksballong, eller
kommer vi att få ta ställning till ett konkret förslag?
Vi kristdemokrater har en rad ytterligare förslag
vad gäller förändring av arbetsmarknadspolitiken och
för att stimulera fram nya jobb. Det handlar om lär-
lingssystem för att se till att ungdomar kommer in på
arbetsmarknaden, det handlar om att prioritera fältar-
bete på arbetsförmedlingarna, det handlar om om-
ställning till ett ekologiskt hållbart samhälle, vilket
kommer att ge många arbetstillfällen.
Vi skulle också kunna ta upp kommunfrågan, där
regeringen själv skriver i sin finansplan att man inser
att om det inte händer någonting försvinner 30 000
jobb i kommuner och landsting. Varför gör man då
ingenting åt detta? Man accepterar alltså ökad arbets-
löshet i stället för att se till att tillförsäkra kommuner
och landsting stadiga resurser. Vi har på den punkten
föreslagit 6,5 miljarder för att säkra personalbeman-
ningen och även välfärden inom vården och omsor-
gerna.

Anf. 13 JOHNNY AHLQVIST (s):
Fru talman! Låt mig börja med att instämma i en
del synpunkter som Hans Andersson framförde om
hela debatten och debattordningen. Jag tycker att det
är det mest beklämmande som jag har varit med om
sedan jag kom till riksdagen 1985 när det gäller att
debattera budgetramar, och det kommer faktiskt att
handla om sakpolitik. Jag kan bara understryka vad
Hans Andersson sade, detta är mycket märkligt. Det
är klart att man kan ha en sådan här debattordning och
en sådan här hantering av frågorna i riksdagen när det
gäller utskott som kanske producerar tre fyra betän-
kanden på ett år. Men de utskott som verkligen har en
hög arbetsbelastning har ingen möjlighet att tränga
igenom frågorna, som t.ex. vi i arbetsmarknadsutskot-
tet som alla säger har de viktigaste frågorna. Men det
verkar faktiskt inte så att döma av hanteringen i riks-
dagen.
Jag vill också säga något om Per Unckels inlägg.
Han gick verkligen till attack i dag och vågade t.o.m.
göra en utfästelse om att man inte behöver ha någon
a-kassa i framtiden om man anammar den politik som
moderaterna föreslår. Jag tror att det enklaste, Per
Unckel, är att titta bakåt ett antal år. Det finns inget
nytänkande i den politik som Per Unckel presenterar i
dag. Det är precis samma politik som man förde när
man satt i regeringsställning. Den enda skillnaden, Per
Unckel, är att ni nu har döpt om den till något annat.
Den enda vägens politik hette det förra gången, nu
heter det den framkomliga vägen i stället. Men kon-
tentan i er politik är exakt densamma som den alltid
har varit.
Sedan säger Per Unckel att det har hattats med
frågor fram och tillbaka. Naturligtvis blir det en dis-
kussion om a-kassan. Hans Andersson tog upp samma
fråga. Att en fråga bordläggs i utskottet tycker jag
faktiskt inte är en konstig hantering. Jag garanterar att
den frågan är klar och beredd när ärendet skall be-
handlas i kammaren den 12 december. Men kritiken
för att debattordningen här i dag anger sakpolitik får
ni rikta mot några andra, kanske era representanter i
talmanskonferensen. Det är där man har dragit upp de
här riktlinjerna.
När det sedan gäller industrietablering försöker
Per Unckel slingra sig med siffror som inte är verk-
lighet. Den statistik som Per Unckel redovisar om
industrietablering är faktiskt lögn. Verkligheten är en
helt annan. Det investeras på detta område i Sverige i
dag som det aldrig har gjorts tidigare.
Elver Jonsson försöker också dra en vals med sta-
tistiken och säger att ungdomsarbetslösheten ökar. Så
är det faktiskt inte. Ungdomsarbetslösheten har mins-
kat. Elver Jonsson gör ett stort nummer av att det
tillkom tusen jobb per vecka, eller var det per dag, i
slutet av den borgerliga regeringens period. Det är
klart att det tillkom ett och annat arbetstillfälle då.
Samtidigt dränerade man hela den ekonomiska situa-
tionen och förstörde möjligheterna att hålla fast vid en
sådan politik. Det går inte, som Elver Jonsson sade.
Nu skall man helt plötsligt prioritera sunda statsfinan-
ser, ett av Folkpartiets viktigaste inslag i de här tre
benen. Var det sunda statsfinanser när vi tog över
1994 på hösten, Elver Jonsson? Det gäller att vara
ärlig i den här debatten.
Elver Jonsson säger att det är viktigt med flera åt-
gärder och bra åtgärder. Jag vill ställa en fråga till
Elver Jonsson: Vad blir det för åtgärder i det förslag
som Folkpartiet har lagt fram om arbetsmarknadspo-
litiken? Här dräneras så mycket som det går från de
tre högerpartierna Kristdemokraterna, Moderaterna
och Folkpartiet, men det förslag som dränerar arbets-
marknadspolitiken mest är förslaget från Elver Jons-
sons folkparti.
Man vill dra 10 miljarder från a-kassan och
5,7 miljarder från arbetsmarknadsåtgärderna. Elver
Jonsson, jag vill gärna få en förklaring här. Jag vet att
den här frågan har varit uppe i utskottet en gång när
Per Unckel försökte få en diskussion om detta: Hur
kan man minska arbetsmarknadspolitiska åtgärder
med 5,7 miljarder, Elver Jonsson, när det finns mellan
3½ och 4 miljarder i det här anslaget? Jag begriper
inte hur man har kunnat komma fram till den här
uträkningen, men det är väl förmodligen så att det är
en folkpartistisk före detta finansminister som har
gjort den. Det finns ju facit sedan tidigare på hurdana
beräkningar hon gjorde som finansminister. Det skulle
vara intressant om Elver Jonsson ville svara på den
frågan, för jag tror att det är viktigt för folk ute i sam-
hället, hur man kan säga att man får en bättre arbets-
marknadspolitik på detta sätt.
Så går jag över till Hans Andersson och a-kassan.
Jag tycker inte att man kan beskylla oss för att hatta
med denna fråga. Det har framkommit brister i det
förslag och det beslut som fattades den 12 juli om
arbetslöshetsförsäkringen. Då tycker jag att det är bäst
att man ser över detta och gör ett bättre förslag i
framtiden, och det var det som var avsikten med att vi
skulle bordlägga ärendet nu. Det kommer upp nästa
vecka igen, Hans Andersson, och förslaget är inte
försenat. Det följer den tidtabell som vi har lagt upp
tidigare.
Man kan säga att populismen har fått ett ansikte i
den här kammaren genom Hans Anderssons uttalande,
inte bara i denna debatt utan även i den förra arbets-
marknadspolitiska debatten. Det är ingen konst att
sitta i opposition och ha patentlösningar på allting,
men i det här landet styrs vi också av en ekonomisk
verklighet som kanske inte överensstämmer med de
krav som Vänsterpartiet har på att statsfinanserna
skall vara sunda.
Vi håller på att titta på vilka volymer man kan ha,
Hans Andersson, och det kommer också att slutjuste-
ras nästa vecka i utskottet i god tid före debatten den
12 december som skall behandla arbetsmarknadspoli-
tiken.
Hur Miljöpartiet får ihop sina förslag förstår jag
inte alls. Barbro Johansson säger klart och tydligt från
denna talarstol att vi socialdemokrater döljer arbets-
lösheten i ökade volymer. Samtidigt säger Barbro
Johansson att det finns risk för ett utanförskap. Men
Barbro Johansson, för att minska risken för utanför-
skap är det ju bra att man har höga volymer i arbets-
marknadspolitiken så att man kan få dessa människor
att känna samhörighet och att de har ett arbete, även
om det är inom en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Dan Ericsson! Friåret är en av de saker som får
prövas i framtiden. Jag tycker inte att man skall säga
att det slängs upp försöksballonger. Jag tycker att det
är viktigt att man prövar nya metoder för att få ned
arbetslösheten, och då kan friåret vara en av dem. För
övrigt fortsätter vi diskussionen om detta, och det
finns flera förslag som kanske kommer att ventileras
framöver här.
Fru talman! Med detta upplägg har jag nu 15-20
sekunder kvar att redovisa vad Socialdemokraterna
vill göra. Det är därför jag är så oerhört kritisk till den
här debattordningen. Jag kan bara hänvisa till att med
det förslag vi lägger i budgetpropositionen fullföljer
vi de beslut som vi fattade den 12 juli här i kamma-
ren, som huvudsakligen går ut på att man decentrali-
serar arbetsmarknadspolitiken. Man ger kommunerna
och arbetsmarknadens parter en mer aktiv del i den
kommande arbetsmarknadspolitiken.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till hemstäl-
lan i finansutskottets betänkande.

Anf. 14 ELVING ANDERSSON (c):
Fru talman! Arbetsmarknadssituationen är fortsatt
mycket bekymmersam. Massarbetslösheten består,
och de regionala obalanserna ökar. Därför måste all
politisk kraft koncentreras på att minska arbetslöshe-
ten och skapa förutsättningar för nya jobb i hela lan-
det.
Det är inte i första hand genom arbetsmarknads-
politiken som nya jobb kan skapas, utan det är inom
andra politikområden. Det handlar om vilken eko-
nomisk politik vi för i landet, vilken skattepolitik,
näringspolitik, miljöpolitik, energipolitik och utbild-
ningspolitik vi har osv.
En av de absolut viktigaste förutsättningarna för
tillväxt och nya jobb är att vi har ordning och reda i
statens affärer. Den här viktiga grundstenen är nu
lagd. Genom den samverkan som har skett mellan
Centern och Socialdemokraterna har ett mycket om-
fattande budgetsaneringsarbete genomförts. Budge-
tunderskottet minskar dramatiskt, och räntan sjunker.
Om vi över huvud taget skall kunna driva en framåt-
syftande politik för nya jobb måste det ske av egen
kraft och inte med lånade pengar. Detsamma gäller
för övrigt hela välfärdspolitiken i vid mening.
Det finns många ljuspunkter i ekonomin. Räntan
har sjunkit med 4½-5 procentenheter under ett och ett
halvt år den senaste tiden, statens upplåningsbehov
har minskat med mer än 100 miljarder, produktivite-
ten i näringslivet fortsätter öka, kronan har stärkts och
inflationen är nästintill obefintlig. Detta skapar en bra
grund för ekonomisk tillväxt och därmed för nya
jobb. Den relativt låga räntan är en starkt bidragande
orsak till att investeringarna i näringslivet nu beräknas
komma upp i rekordnivåer på mellan 65 och
70 miljarder kronor under det kommande året.
I de beslut angående sysselsättningen som fattades
i somras av den extrainkallade riksdagen ingick flera
delar som nu kommer att träda i kraft vid årsskiftet
1996-1997 och som vi alltså inte har sett effekterna
av ännu. Det gäller bl.a. de sänkta arbetsgivaravgif-
terna riktade mot de minsta företagen, den lindrade
dubbelbeskattningen, den förbättrade kapitalförsörj-
ningen för småföretagen och tre speciella miljardpro-
gram varav ett program inriktat mot småföretagsut-
veckling, ett program för kretsloppsanpassning av
samhället och det s.k. Östersjöprogrammet. Dessutom
är vi i utskottet nu mitt uppe i behandlingen av en
moderniserad arbetsrätt som är mer anpassad till de
mindre företagens förutsättningar och behov. Den nya
arbetsrätten skall också träda i kraft vid det stundande
årsskiftet.
I beslutet från i somras ingår också ett beslut om
decentralisering av arbetsmarknadspolitiken. Det är
ett viktigt systemskifte. Det finns nu en lokal arbets-
förmedlingsnämnd i varje kommun där en majoritet
av ledamöterna tillsätts på förslag av kommunen.
Detta skapar förutsättningar för en bättre lokal an-
passning och för en bättre samverkan mellan den
statliga arbetsförmedlingens och kommunens resurser.
Men i dagarna kommer det oroande signaler från
många kommuner ute i landet. Man känner sig kraftigt
kringskuren i sin verksamhet i de nya lokala arbets-
förmedlingsnämnderna. Det är därför, tycker jag,
viktigt att vi följer upp det beslutet så att det inte blir
en pappersreform utan en reform som verkligen leder
till mindre av centrala riktlinjer och mer av lokala
initiativ utifrån den enskildes behov och den lokala
arbetsmarknadens förutsättningar.
Vi tillämpar för första gången ett helt nytt budget-
system. Vi diskuterar ju nu taken för de olika utgifts-
områdena. Vad som däremot skall finnas under re-
spektive tak skall vi återkomma till senare. Det har
riktats kritiska formuleringar mot detta arbetssätt. Jag
tycker också att det finns anledning till den utvärde-
ring som nu skall ske av hur riksdagen hanterar denna
nya budgetprocess. Det skall ju ske en utvärdering
efteråt, och det finns verkligen anledning att ta sig
flera funderare på hur vi skall hantera detta i fortsätt-
ningen. Den nuvarande arbetsordningen känns otill-
fredsställande.
Nu handlar det i alla fall om budgetramar och tak
för olika utgiftsområden. När det gäller de två utgifts-
områden som vi nu diskuterar, nämligen 13 och 14,
skiljer sig det förslag som nu ligger på riksdagens
bord från det i budgetpropositionen. Det beror på att
de förändringar när det gäller a-kassan som riksdagen
fattade beslut om den 12 juli skjuts upp, och det har ju
diskuterats tidigare.
Jag tycker att detta är bra. A-kassereglerna är
långsiktiga, komplicerade och oerhört viktiga för hur
många människor skall kunna planera sin framtid. Vi
har tyvärr varit inne och petat i delar av a-
kassesystemet ganska många gånger under de senaste
åren, och det har inte blivit någon bra lösning. Det
blir det ofta inte när man inte kan ta ett helhetsgrepp.
Vi har i arbetsmarknadsutskottet varit överens om att
detta har varit olyckligt om än ibland nödvändigt.
Därför är det bra att vi nu skjuter upp ikraftträ-
dandet av reglerna och avvaktar den proposition som
regeringen har aviserat till våren, så att vi kan ta ett
samlat grepp på hela a-kasseproblematiken, både när
det gäller regelverken och deras utformning och när
det gäller den långsiktiga finansieringen. Förhopp-
ningsvis kommer vi då fram till ett system och en
finansiering som kan vara robust under lång tid fram-
över.
Jag vill ändå passa på att nu redovisa några prin-
ciper som jag menar måste prägla det kommande
förslaget och beslutet om a-kassan.
Arbetslöshetskassan skall ha en tydlig prägel av
omställningsförsäkring för människor som har en fast
förankring på arbetsmarknaden. Ersättningen skall
vara tidsbegränsad. Det innebär att det skall finnas en
bortre parentes i systemet.
I det sammanhanget är det också viktigt att rätta
till egenföretagarnas situation när det gäller a-kassan
och förbättra deras möjligheter att få en mer tryggad
social situation och kunna få a-kassa.
Det behövs också en från de fackliga organisatio-
nerna fristående a-kassa. Ersättningsnivån bör lång-
siktigt vara 80 %, och ökade egenavgifter skall tas ut
för att finansiera omläggningen.
På grund av den nya budgetteknik som vi nu till-
lämpar påverkas utgiftstaken på de här områdena av
det uppskjutna ikraftträdandet, även om besluten är
statsfinansiellt neutrala.
Fru talman! Tillväxt, ekonomisk stabilitet med yt-
terligare sänkt ränta, ett gott företagsklimat med bättre
förutsättningar att utvecklas och växa, nystartande av
företag, skatteväxling med sänkta arbetsgivaravgifter
och höjda miljöavgifter, kunskapslyft och kompe-
tensutveckling är några av de nyckelfaktorer som
måste till för att vi i Sverige återigen skall kunna få
målet om full sysselsättning i sikte.

Anf. 15 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Johnny Ahlqvist gladde sig åt att in-
vesteringarna i Sverige har ökat. Det gör jag också -
men inte som arbetsmarknadspolitiker! Vad som
händer är att företagen i dag investerar bort de männi-
skor som håller på att bli arbetslösa eller som redan är
det. Företag vågar inte anställa människor - de
"anställer" en maskin i stället; maskinen går inte på a-
kassa, och maskinen har inte den arbetsrättsliga lag-
stiftning omkring sig som alla de anställda har. Det är
detta som är Sveriges problem.
Jag ställde tre frågor till Johnny Ahlqvist: Var är
politiken för flera jobb? Var är de fasta spelreglerna,
bl.a. i a-kassan, som kan göra att människor vågar
anställa? Var är den arbetsmarknadspolitik som kan
hjälpa de arbetslösa in på arbetsmarknaden i stället
för att bara hjälpa upp arbetsmarknadsministerns
statistik? Johnny Ahlqvist svarade att han hade så ont
om tid att han inte hann gå in på detta. Min enkla
reflexion är att hade arbetsmarknadsministern pallrat
sig hit så hade tiden varit dubbel så lång för regering-
en att åtminstone förklara vad den tycker.
Mitt bekymmer är emellertid ett annat. Det hjälper
inte hur mycket tid Johnny Ahlqvist och Margareta
Winberg än får - de har ingenting att säga. Det är som
jag har konstaterat i flera andra riksdagsdebatter ett
historiskt brott mot vad socialdemokratin har stått för.
Socialdemokratin har alltid haft någonting att säga om
jobben. Ofta har vi tyckt att det var fel, men det var
åtminstone något. Nu finns det ingenting. Johnny
Ahlqvist säger bara att man fullföljer politiken från i
somras. Men det är ju den som AMS nu i sin höstpro-
gnos säger kommer att leda till att arbetslösheten
nästa år kommer att ligga på en oförändrat hög nivå.
Jag säger detta som en replik också till Elving An-
dersson.
Min uppmaning till Johnny Ahlqvist är följande:
Vakna upp! Ni vann valet, Johnny Ahlqvist. Det är ni
som bestämmer! Gör någonting! Gör någonting, så att
vi åtminstone kan få någon liten ljusning i tunneln för
alla de människor som riskerar att bli arbetslösa med
den politik - eller icke-politik - som ni för närvarande
för.

Anf. 16 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag håller med Elving Andersson om
att politiken måste hänga ihop. När han nu gör en
uppräkning av några saker som det finns gott stöd för
finns det väl ändå anledning att erinra om att Center-
partiets insatser för att tidigarelägga momsinbetal-
ningar och förlänga arbetsgivarperioden för utbetal-
ning av sjuklön inte var särskilt lyckade. Till dels har
man ju också retirerat.
Jag vill bara nämna en sak innan jag går i ytterli-
gare svaromål. I en svår arbetsmarknadssituation
måste vi se till att de handikappade inte kommer ännu
värre i kläm än hittills. Det är därför vi från Folkpar-
tiets sida nu har lagt fram förslag om att förstärka
både lönebidragen och stöden för Samhall. Vi lägger
där in en kvarts miljard i uppräkning. Vi sparar inte
på allting, Johnny Ahlqvist!
När utskottsordföranden här säger att vi dränerade
politiken under fyrpartiregeringens tid vill jag säga att
vi hade att ta över efter ett 80-tal där finanshajar och
bankskojare hade fått härja fritt. Skillnaden mellan
oss och er är att när vi nu försöker få sunda statsfinan-
ser får regeringen stöd från Folkpartiet, medan Soci-
aldemokraterna under sin oppositionstid sade nej till
nästan alla sparförslag och kom med en rad överbud.
Sedan kan man diskutera vad som behövs på åt-
gärdssidan - regeringen drar ju också ned. Vårt grepp
är ett annat - vi måste se det i dess helhet. Vi anser att
det är nya jobb som skall ta över och se till att vi inte
behöver så mycket av olika insatser. Jag vill, fru tal-
man, påstå att Socialdemokraterna här har valt fel
väg. Till detta kommer en ryckighet och arbetsmark-
nadsministerns benägenhet att av och till nappa på
varje nytt käckt förslag för att sedan få backa, anting-
en därför att det är orealistiskt eller därför att Finans-
departementet säger stopp. Jag tror alltså att det här
behövs ett omtänkande.

Anf. 17 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag skall kort svara Johnny Ahlqvist.
A-kassan är misskött från början till slut. Det är
nog inte bara Vänsterpartiet som har uppfattningen att
ni har hamnat fel där - det har den samlade fackföre-
ningsrörelsen och, skulle jag tro, större delen av den
svenska befolkningen. Det hade varit tacknämligt om
ni hade kunnat släppa prestigen och åtminstone vid
något av tillfällena stödja vårt motionsyrkande, an-
tingen i somras eller i höstas, att inte låta det här träda
i kraft. Ni lät över huvud taget inte behandla det mo-
tionsyrkandet, men det klämde väl för mycket i tån.
I övrigt får jag väl, ungefär som Per Unckel, tyvärr
notera att de 12-15 sekunder som återstod för att
redogöra för den socialdemokratiska - och centerpar-
tistiska, får jag väl lägga till - sysselsättnings- och
arbetsmarknadspolitiken förmodligen var en väl av-
vägd tidsram, som ni brukar uttrycka det i utskottet.
Jag accepterar inte anklagelser för populism. Jag
försöker faktiskt att vara seriös i de här bedömningar-
na. Jag ber Johnny Ahlqvist att lyssna nu. I AMS
prognos för 1997 talas det om ökade regionala oba-
lanser, växande strukturell arbetslöshet, ökad arbets-
löshet för korttidsutbildade kvinnor, fortsatt ökning av
antalet handikappade utan arbete, ökning av arbets-
lösheten bland utomnordiska medborgare, en ökad
rundgång. Jag säger inte att det finns enkla lösningar,
men detta är en katastrofal situation.
Det skall ställas mot AMS redogörelse för de åt-
gärder man hade i gång under oktober: en minskning
av arbetsmarknadsutbildningen med 27 % på årsbasis,
en minskning med 40 % av beredskapsjobben, en
minskning av utbildningsvikariaten med 33 %. Där-
emot redovisas en ökning av ALU, Börje Hörnlunds
gamla centeridé, med 30 %. Alla högkvalitativa åt-
gärder och alla åtgärder för handikappade minskar.
Allt som är dålig arbetsmarknadspolitik, arbetsmark-
nadspolitik av låg kvalitet, ökar. Undra på att inte
bara jag utan också Kommunförbundet, AMS, ar-
betsmarknadsforskare och t.o.m. Per Unckel är djupt
oroade!

Anf. 18 BARBRO JOHANSSON (mp):
Fru talman! Visst får Miljöpartiet ihop sina för-
slag, och det med marginal, tycker jag. Vår summa är
högre än regeringens på grund av att vi föreslår en
högre a-kassa och har sagt nej till försämringarna från
början. Vi vill ha en höjd a-kassa med s.k. brutet tak,
som jag nämnde i mitt inledningsanförande. Lågin-
komsttagare får 80 %, och av löner över en viss nivå
får man 40 %. Detta finansieras med hjälp av högin-
komsttagarna.
1998/99 ligger vi under regeringens förslag på
grund av den arbetstidsförkortning som vi vill se
genomförd. Vi vet att den kommer att skapa nya jobb.
Jag vill här i kammaren ha svar av Johnny
Ahlqvist och Elving Andersson på frågan vad som
kommer att hända efter den bortre parentesen. Vi vet
inte nu vad som kommer att hända. Miljöpartiet har
ett grundtrygghetsförslag. Miljöpartiet har också i sin
budget lagt extra pengar på lönebidragen. Vi anser det
viktigt att man som arbetshandikappad kan behålla sitt
arbete och att offentliga organisationer skall slippa
avskeda sina anställda. Den trygghet det innebär att
ha arbetskamrater och komma till ett arbete varje dag
är viktig för arbetshandikappade.
Vi har också lagt fram en del andra förslag. Dem
skall vi debattera i december. Vi motionerade redan
förra motionstiden om ett friår. Vi har ett något annor-
lunda förslag än vad regeringen har. Nu är inte Mar-
gareta Winberg här för att svara på frågor.
Vi förutser en ny form av åtgärder för långtidsar-
betslösa - en språngbräda för långtidsarbetslösa in i
arbetslivet. Vi tycker också att man bör utreda en
arbetsdelning i form av sopåkarmodellen.

Anf. 19 DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Jag hade några frågor om varför re-
geringen vill sätta käppar i hjulet för bemannings-
branschen. Det är en bransch där sysselsättningen
ökar. Eftersom ministern inte är här kan kanske John-
ny Ahlqvist svara på den frågan.
Johnny Ahlqvist sade i sitt anförande att det val-
sades med statistik. Jag för min del redovisade bara
AMS egen prognos. Innebär det att Johnny Ahlqvist
förnekar vad som står i deras prognos, dvs. att arbets-
lösheten kommer att öka under 1997? Man gör ju
prognosen på basis av den budget regeringen har lagt
fram. Ni socialdemokrater kommer faktiskt att rösta
igenom en budget som ert eget verkställande verk på
detta område säger kommer att leda till att arbetslös-
heten ökar. Förnekar Johnny Ahlqvist vad AMS fak-
tiskt skriver?
Jag vill kort ta upp frågan om a-kassan, fru tal-
man. Till skillnad från Johnny Ahlqvist behöver vi
kristdemokrater mer tid än 15-20 sekunder för att
beskriva vår politik. Jag hann inte med allting i mitt
förra anförande. Jag hinner inte med allt som jag vill
nu heller, men jag kan i stort sett instämma i den
kritik som Hans Andersson lämnade vad det gäller
hanteringen av denna fråga. Det är en enda stor soppa.
Vi måste ändå komma framåt. Jag hoppas att vi på
basis av den utredning som har gjorts faktiskt kan
finna ett långsiktigt hållbart och robust system. Det är
i alla fall vår inställning.
Till sist, fru talman, vill jag säga att vi behandlar
en budgetram på omkring 75 miljarder vad gäller
utskottets ansvar. Mot bakgrund av det måste jag få
ställa frågan till Johnny Ahlqvist: Hur kommer det sig
att ministern, som var föranmäld till debatten och som
jag såg sitta här i kammaren precis innan debatten
började, inte vill komma hit och ta ansvar för sin
budget? Jag tycker att det är synnerligen anmärk-
ningsvärt.

Anf. 20 JOHNNY AHLQVIST (s):
Fru talman! Låt mig börja med det sista inlägget
från Dan Ericsson om AMS-statistiken. Man skriver
faktiskt att det kommer att finnas färre arbetslösa
1997, men fler i åtgärder. Det är vad det står i press-
meddelandet. Man skall läsa rätt om man skall åbero-
pa ett pressmeddelande.
Frågan om bemanningsföretagen utreds i departe-
mentet. Samma sak gäller för frågan om friår. Nu har
jag kanske samtidigt besvarat Barbro Johanssons
fråga.
Per Unckel säger att ingen vågar anställda därför
att det inte finns några fasta spelregler. För första
gången i historien kommer vi ju nu att få fasta spel-
regler för arbetsrätten, därför att vi har gjort en upp-
görelse med Centerpartiet som inte kan förändras
genom variationer vid val. Jag vet inte om Per Unckel
i sin iver hetsade upp sig alldeles för mycket. Jag vet
inte vilken betydelse a-kassereglerna har för företa-
gandet. Jag tror inte att en företagare säger att han inte
vågar anställa på grund av att han inte vet vilken a-
kassa den anställde får när han blir avskedad. Det var
väl ändå att blanda ihop olika saker.
Så åter till frågan om industriinvesteringar. Det
görs industriinvesteringar för 66 miljarder kronor, Per
Unckel. Om företagen vågar investera för 66 miljar-
der skall inte Per Unckel försöka få folk att tro att
företagen är tveksamma till den politik som förs. Det
investeras 180 miljoner kronor om dagen i Sverige.
Om Per Unckel behöver ytterligare siffror kan jag
säga att det blir 7,5 miljoner kronor i timmen.
När det sedan gäller ekonomin kan jag säga att
räntan har gått ned nästan 5 % på ett och ett halvt år -
alltså 5 % sedan Per Unckel slutade att regera. Det är
väl ändå ett tecken på att marknaden tror mer på en
socialdemokratisk politik än på en moderatpolitik.
Till Hans Andersson vill jag säga att det är klart
att man kan säga att Vänsterpartiet föreslår 15 miljar-
der mer än vad andra partier gör. Men om räntan
skulle påverkas en enda procent skulle de 15 miljar-
derna försvinna och inte vara värda ett dugg. Det är
det jag menar med populism. Det går inte att försätta
sig i en ekonomisk situation som inte klarar av höga
räntor.

Anf. 21 ELVING ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag skulle vilja knyta an till Elver
Jonssons replik och hans tal kring småföretagen. Jag
tror att vi har samma uppfattning om att just småföre-
tagen är en nyckelsektor vad gäller möjligheterna att
skapa nya jobb framöver. Det är i de små företagen
som potentialen för nya jobb är stor. Jag vill hävda att
det har gjorts en hel del just för att ge företagen bättre
utvecklingsmöjligheter.
Det handlar om den förbättrade riskkapitalför-
sörjningen med lindringar i dubbelbeskattningen,
återinförd kvittningsrätt vid nystartande av företag
och sänkta arbetsgivaravgifter för de minsta företa-
gen. Det handlar framför allt om den allmänna politi-
ken, som har lett till en sänkt ränta. Vi är på väg att få
fram en mer småföretagsanpassad arbetsrätt. Det har
satts av en miljard kronor till ett särskilt program just
för att stimulera och utveckla småföretagsamheten.
Det har skett mycket.
Jag vill därmed inte säga att det är fulländat. Jag
tror att det behövs ytterligare åtgärder för att få än
större aktivitet och verksamhet i småföretagen. Det
handlar om vissa företagsformer som är skattemässigt
missgynnade i dag. Det är fåmansföretagen. Jag tror
att det behövs ytterligare åtgärder kring riskkapital-
försörjningen. Jag tror att vi successivt måste sänka
arbetsgivaravgifterna ytterligare genom en skatteväx-
ling. De arbetsgivaravgiftssänkningarna måste i så fall
i första hand riktas mot de minsta företagen.
Jag har en liten kommentar till Johnny Ahlqvist.
Han pratade på slutet om den sänkta räntan, som
naturligtvis är oerhört viktig. Räntan har sjunkit inte
bara sedan vi fick ett regeringsskifte, utan från det
ögonblick då Socialdemokraterna gav upp Vänster-
partiet som samarbetspartner här i parlamentet.

Anf. 22 PER UNCKEL (m):
Fru talman! Först har jag ett par kommentarer till
Johnny Ahlqvist. Den första av dessa gäller frågan om
investeringarna. Det är sant, Johnny Ahlqvist, att det
investeras. Jag gläds över detta. Problemet är, som jag
framhöll tidigare, att det investeras för att bli av med
folk. Över detta gläds jag inte. Johnny Ahlqvist borde
vara lika bekymrad som jag när de stora investering-
arna inte leder till att en enda människa till får arbete.
Den andra kommentaren handlar om de fasta spel-
reglerna. Johnny Ahlqvist missförstod mig nog. Jag
vill inte ha fasta spelregler om sådant som förhindrar
arbete. Jag skulle kanske ha preciserat mig på denna
punkt. Arbetsrätten, såsom den är efter överenskom-
melse med Centern, tror jag inte väcker de glädjeskutt
bland småföretagare som jag tror är nödvändiga för
att flera människor skall komma i produktiva arbeten.
Spelar a-kassan någon roll för anställningsbenä-
genheten? Ja visst gör den det. Som en illustration till
att halveringstiden på eventuellt kloka socialdemo-
kratiska förslag nu är nere på ett par månader spelar
den en alldeles fantastisk roll - i tilltron till regering-
ens förmåga att leda landet eller bristen därpå.
Fru talman! Vi moderater har i fyra punkter preci-
serat vad vi vill göra för jobben.
För det första: Företagandet måste stärkas, i syn-
nerhet det lilla, genom lägre skatter och särskilt låga
skatter för låginkomsttagare, för att på det sättet sti-
mulera inte minst tjänsteföretagandet.
För det andra: Kunskaperna måste premieras. En-
kelt uttryckt; genom att vända upp och ned på Carl
Tham kan Sverige gå framåt. Se på vad han föreslår,
gör tvärtom, och det kommer att leda Sverige väl.
För det tredje: Arbetsmarknaden måste liberalise-
ras så att det blir lättare att anställa, för att därigenom
öka flexibiliteten, dynamiken och växtkraften i före-
tagen.
För det fjärde: Reformera arbetsmarknadspolitiken
så att de pengar som vi har används på ett förnuftigt,
klokt och insiktsfullt sätt. Introducera ett brett lär-
lingsprogram, inte minst för unga människor, för att
ge dem ett fast fotfäste på arbetsmarknaden. Säker-
ställ att den arbetsmarknadsutbildning som vi har råd
med och kan organisera riktas gentemot människor
och områden där behoven är störst och träffsäkerheten
kan garanteras.

Anf. 23 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Det är lätt att instämma i att vi behö-
ver en flexibel och smidig arbetsmarknad. Även om
det inte skall glömmas bort att det också där behövs
goda trygghetssystem, tror jag dessutom att Elving
Andersson har rätt när han säger att småföretagen är
nyckelsektorn. Den nedtoning som han gjorde i sitt
andra inlägg var tilltalande, då han talade om att det
ändå har skett en del förbättringar som faktiskt var
nödvändiga. Men då kvarstår min fråga: Varför då
rulla fram stenar som så uppenbart försvårar i sak och
psykologiskt? Det gäller framför allt den nya sjuklö-
neperioden som kommer att bli mycket besvärande.
Sedan handlar det slutligen om att det skall vara
nya riktiga jobb. Här kan vi pröva konventionella
metoder, men de måste vara offensiva och inte defen-
siva. Då räcker det inte att bara tala om att dela på
jobben.
Sverige problem, herr talman, är ju inte att vi som
nation jobbar för mycket. Massor av jobb är ogjorda,
inte minst inom vård- och omsorgssektorn. Vi lever
alltså med paradoxen att arbetslöshet inte beror på
arbetsbrist. Det är tre andra brister som vi måste åt-
gärda: Lönsamhet i företagen, brist på pengar i of-
fentliga kassor och vår brist på fantasi när det gäller
att organisera arbetslivet. Dessa tre brister skall vi ta
itu med. Det är alltså inte i grunden arbetsbrist som
det handlar om.

Anf. 24 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Varför så blygsam, Elving Anders-
son? Elving Andersson kan se i räntestatistiken att
Centerns insatser med kraft sänkte räntan i Italien,
Finland och på andra håll. Ni kan nog göra mer global
nytta, om ni bara anstränger er.
Det är svårt och inte lätt att klara sysselsättnings-
frågorna. Jag har hänvisat till utgiftsområdenas 85
miljarder kronor. Vårt förslag innebär utgifter som
ligger på 5 miljarder därutöver, vilket motsvarar drygt
6 %. Med den lilla skillnaden har vi klarat a-
kassefrågan och kan göra rejäla satsningar på invand-
rare, arbetshandikappade, höja kvaliteten när det
gäller utbildningsfrågor och göra en miljardsatsning
på de kvinnojobb som har rationaliserats bort.
Men jag vill avsluta med att säga någonting om
något som diskuteras alltmer och som faktiskt Elver
Jonsson nämnde. Behoven finns, bl.a. i välfärden,
bl.a. i ofärden, bl.a. på äldreomsorgens och barnom-
sorgens områden. Alltfler undrar liksom vi i Vänster-
partiet: Varför låta den offentliga kassan betala män-
niskor i arbetslöshet när möjligheten finns att betala
för viktiga välfärdstjänster?
Göte Bernhardsson från AMS gjorde ett uttalande
i dag om en utredning. Susanne Ackum Agell talade i
går om att det är samhällsekonomiskt olönsamt att
döma folk till arbetslöshet i stället för att låta dem
göra nytta i den gemensamma sektorn. Kommunför-
bundet har för de närmaste tre åren redovisat ett di-
rekt behov av drygt 25 000 personer, medan 40 000
personer försvinner om man antar Finansdepartemen-
tets plan för total balans 1999. Se till att ändra den
filosofin, så att det faktiskt blir litet utrymme för
människors arbetslust och för välfärd! Den möjlighe-
ten finns fortfarande, och det är detta alternativ som
Vänsterpartiet står för. Varför döma människor till
passivitet och arbetslöshet, frågade Bo Rothstein i en
artikel i Dagens Nyheter häromdagen. Läs den och
kom tillbaka. Men då behöver vi också ett bättre ut-
giftstak. Därför har vi att anta Vänsterpartiets förslag
därtill.

Anf. 25 BARBRO JOHANSSON (mp):
Herr talman! Jag och vi alla här i kammaren får
mängder av brev från människor i vårt land som är
oroliga.
I går visade jag runt 40 komvux-elever från södra
Sverige här i riksdagen. De frågade mig: Hur vet ni
hur vi har det när vi är arbetslösa? Hur får ni reda på
vad vi tycker? Jag försökte att förklara för dem hur
det är, att vi med brev och på andra sätt försöker att
komma åt det men att det är svårt. Människor är oro-
liga. Varför lyssnar vi inte på dem?
Att kommuner och landsting måste avskeda män-
niskor, som jag tog upp i mitt anförande, drabbar oss
alla. Jag har själv en dement mamma hemma som, när
jag är 50 mil hemifrån, sköts om av min arbetslöse
son som är 23 år. Han tar hand om henne så länge han
orkar. Han kanske får ett jobb så småningom. Han är
utbildad bilmekaniker.
Jag drabbades själv när jag kom in på sjukhus, där
jag skulle genomgå en undersökning. De hade inte råd
att bedöva mig, när de hade problem med att stoppa
ned alla rör i matstrupen på mig. Det är så vi drabbas.
Vi får själva känna av nedskärningarna.
Jag tog upp frågan om människors oro och den
bortre parentesen. Men jag har inte riktigt fått svar på
vad som kommer att hända med människor i vårt land
när vi inte längre har något riktigt trygghetssystem.
Elver Jonsson talade om att det inte är arbetsbrist i
landet. Nej, men det är andra tider nu. Det finns ingen
prognos som visar på en stor utvidgning av industrin
bl.a. Detta kan jag återkomma till i ett inlägg innan
min taletid tar slut.

Anf. 26 DAN ERICSSON (kd):
Herr talman! Man måste nu fråga sig vem det är
som valsar med statistik. Förnekar Johnny Ahlqvist
det som står i papperen från AMS? Det går faktiskt att
läsa innantill, vilket jag gjorde tidigare. Man skriver
att den svenska konjunkturen förstärks under 1997,
men inte tillräckligt för att nedbringa den höga arbets-
lösheten. Vidare säger man att obalansen består.
Obalansen kommer dessutom att öka från 12,5 % till
12,6 % 1997 vad gäller den totala arbetslösheten.
Förnekar Johnny Ahlqvist vad som finns på pränt? I
så fall är det svårt att föra en saklig debatt.
Jag fick inget svar på frågan om varför socialde-
mokraterna stoppar en växande bransch som ger nya
jobb. Jag skulle vilja ha ett svar på den frågan.
Jag måste också ställa en fråga till Elving Anders-
son, som talar sig varm för företagande. Han sade att
han vill se ytterligare åtgärder vad gäller riskkapi-
talavdrag. Men i verkligheten kommer han ju att rösta
bort de som finns. Någon ordning får det faktiskt vara
på argumentationen också från Centerns sida.
Slutligen, herr talman, frågade jag Johnny
Ahlqvist om det finns legitima skäl till att arbets-
marknadsministern har strukit sig från talarlistan, trots
att hon tidigare befann sig här i kammaren. Detta är ju
enligt regeringen den viktigaste frågan. För vår del är
det den viktigaste frågan. Vi skall fatta beslut om en
ram på omkring 75 miljarder på detta område, men
arbetsmarknadsministern finns inte här. Johnny
Ahlqvist tyckte ju att den tidigare arbetsmarknadsmi-
nistern Börje Hörnlund skulle avgå när arbetslösheten
var 6 %. Kan det vara så att Johnny Ahlqvist är kon-
sekvent och att vi därför inte ser ministern här, eller
vad är anledningen?

Anf. 27 JOHNNY AHLQVIST (s):
Herr talman! De flesta frågorna i Dan Ericssons
inlägg har jag svarat på tidigare. Att jag krävde Börje
Hörnlunds avgång var av omtanke om Börje Hörn-
lund och ingenting annat, med tanke på den rege-
ringskonstellation som var vid det tillfället.
Om Dan Ericsson hade varit lika ambitiös som jag
och hade läst hela rapporten från AMS hade han på s.
26 kunnat läsa följande: Färre arbetslösa och fler i
åtgärder 1997. Det hjälper kanske inte bara att bygga
en politik endast på pressmeddelanden, utan man
kanske får gräva litet djupare i handlingarna och läsa
statistiken.
Ja, det låter väldigt fint när Elver Jonsson säger:
Vi vill slå vakt om de handikappade, vi vill göra det
och vi vill göra det. Men samtidigt minskar ju möjlig-
heterna att vidta dessa åtgärder genom nedskärningar-
na på över 4 miljarder kronor. Jag fick inte svar från
Elver Jonsson på hur man kan få ekvationen att gå
ihop, när man minskar med 5,7 miljarder kronor och
det bara finns 4 miljarder kronor. Det hade varit in-
tressant att få ett svar. Men det kanske jag kan få den
12 december i samband med den stora debatten om
arbetsmarknadspolitiken.
Folkpartiet försöker att driva imagen att man slår
vakt om de handikappade samtidigt som man skär ned
åtgärdsanslagen. Den ekvationen går inte ihop, Elver
Jonsson.
Barbro Johansson frågade om den bortre parente-
sen. Jag instämmer i vad Elving Andersson här sade.
Om det finns några tvivel om detta vill jag betona det
oerhört att det skall införas en bortre parentes i den
nya arbetslöshetsförsäkring som kommer nästa år.
Barbro Johansson försöker att få det att framstå som
att människor kommer att ramla ut ur arbetslöshets-
försäkringen år 1997. Det förslag som finns innebär
att ingen kommer att passera den bortre parentesen
förrän tidigast år 1998. Då tycker jag att man kan få
tre månader på sig fram till mars när propositionen
läggs fram där man klargör vad som skall gälla efter
den bortre parentesen.
Per Unckel sade att man investerar för att göra av
med folk. Det verkar nästan som att Moderaterna är
emot att man rationaliserar och gör det effektivare att
producera saker och ting i Sverige. Det är oerhört
viktigt för att man skall klara konkurrensen med andra
länder.
Nu klubbar herr talmannen igen, och jag har gjort
av med mina tolv minuter i jämförelse med de andras
sextio minuter. Jag tycker att man har gjort en sned
fördelning från presidiet.

Anf. 28 ELVING ANDERSSON (c):
Herr talman! Först en kommentar till Dan Erics-
son. Jag sade inte i mitt tidigare inlägg att man skulle
ha riskkapitalavdrag. Jag talade om småföretagens
riskkapitalförsörjning. Den kan lösas på olika sätt,
och vi har från Centern redovisat i motioner hur vi
tycker att riskkapitalförsörjningen skall förbättras för
de mindre företagen.
Hans Andersson sade tidigare att han är en seriös
debattör i dessa sammanhang. Men i nästa inlägg
försökte han förneka att det fanns ett samband mellan
sanering av statens finanser och sänkta räntor i Sveri-
ge. Där försvann allt intryck av seriositet från Hans
Andersson sida.
Det som är mest frapperande när man tittar på de
olika budgetförslagen på de utgiftsområden vi nu
diskuterar, 13 och 14, är de mycket kraftiga neddrag-
ningar som görs av Moderaterna, Folkpartiet och
Kristdemokraterna, och som tidigare har diskuterats
här. Man motiverar det med att den politik som man
företräder på andra områden skall leda till att fler
människor kommer i jobb, och därmed minskar beho-
vet av a-kassa och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Tyvärr är inte detta trovärdigt. Tyvärr är arbets-
marknadssituationen sådan att vi även under 1997
behöver de anvisade resurserna. Det finns kanske i
stället anledning att fundera på hur de skall räcka.
Men det finns inga ytterligare resurser att tilldela
dessa utgiftsområden. Däremot finns det anledning
när vi i det fortsatta utskottsarbetet kommer in på
sakbehandlingen att fundera på hur vi skall använda
de tillgängliga resurser som finns.
Det finns en välgrundad anledning att ta sig en
funderare på den konflikt som finns när det gäller
AMS mål. Det finns en konflikt mellan kvantitet och
kvalitet i åtgärderna. Det har också berörts i debatten.
Vi återkommer till det. Jag tror det finns anledning att
få en annan tyngdpunktsförskjutning i de målbe-
skrivningarna.
Forskning

Anf. 29 BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Sveriges möjligheter till utveckling
de närmaste åren står och faller med vår förmåga att
hävda och utveckla kunskap och kompetens i tuff
internationell konkurrens. Industrins konkurrenskraft
och tillväxt avgörs i stor utsträckning av företagens
kunskap, kompetens och förmåga till förnyelse. Pro-
dukters och systems kunskapsinnehåll ökar. Det inne-
bär att betydelsen av forskningspolitiken också ökar.
Det är i detta perspektiv mer eller mindre obe-
gripligt att den socialdemokratiska regeringen kunnat
hamna så fel när det gäller forskningen som i förelig-
gande budgetförslag. De föreslagna nedskärningarna
på forskningen är exempellös felprioritering. Att
spara på forskning - och då främst den med naturve-
tenskaplig och teknisk inriktning - innebär att under-
gräva utvecklingsmöjligheterna för vår viktigaste
industri. På vilket sätt tror ni socialdemokrater att det
skall bidra till nya jobb, ökad tillväxt och välfärd?
Regeringen föreslår för 1997 en dramatisk ned-
skärning av anslagen till svensk forskning. Forsk-
ningsrådet förlorar 340 miljoner, dvs. nästan 15 %.
Tillsammans med de besparingar som föreslås inom
miljöforskningen och den forskning som stöds av
NUTEK uppgår besparingarna till närmare 1 miljard
kronor. Detta får omedelbar effekt. Forskningsprojekt
måste läggas ned, och forskare får söka andra uppgif-
ter.
Att välutbildade och kunniga människor får lämna
sina jobb är en allvarlig sak. Men i det här fallet är
inte olyckan främst personlig för de berörda utan ett
problem för vår gemensamma utveckling. De forsk-
ningsprojekt som vi talar om är noga prövade och
fyller mycket högt ställda krav på kvalitet och rele-
vans. När sådana projekt avbryts förloras kunskap
som finns men också kunskap som kan komma. Det är
ett slöseri med satsade resurser, och det tydliggör att
Socialdemokraterna tappat insikten om de tidspers-
pektiv som måste finnas i forskningssammanhang. Ni
river broar för framtiden när man i andra länder vill
bygga nya.
Men vi riskerar inte bara att tappa kunskap utan
också människor som kan ge nya möjligheter för
Sverige. Unga forskarstuderande och forskare vana
vid att arbeta i en internationell miljö kommer natur-
ligtvis att söka sig dit möjligheterna är större. Med
dem följer också de stora företagens forskning, som är
beroende av forskarnas kunskap.
Anser ni socialdemokrater att vi har råd att inte ta
vara på den kompetens som utbildats och verkar i
Sverige? Av vilket skäl skall vi slumpa ut en av våra
allra viktigaste tillgångar på exportmarknaden? Jag
vet att utbildningsministern - om han nu kommer, han
står på talarlistan - eller Bengt Silfverstrand kommer
att påstå att vi moderater överdriver och hänvisar till
att medel från de i dag fristående forskningsstiftelser-
na skall kompensera neddragningarna. På samma sätt
har Carl Tham, hans statssekreterare och andra an-
svariga konsekvent viftat bort de invändningar, frågor
och önskemål om rådrum som framförts från många
olika håll.
Jag tycker att utbildningsministern skall vara karl
att stå för sina förslag. Det går inte att ena dagen säga
att stiftelserna ändamål inte skall ändras för att nästa
dag tala om att de nya styrelserna skall kompensera
besparingar motsvarande 1 miljard. Den ommöblering
som regeringen planerar innebär rent mänskligt att
stiftelserna inte omedelbart vid årsskiftet har några
som helst möjligheter att lösa uppgiften.
Men även när de nya styrelserna har kommit i
gång med sitt arbete finns det svårigheter. Det står: En
stor del av de grundforskningsprojekt som finansieras
av forskningsråden passar inte in i stiftelsernas eller
EU:s program och har därför ingen möjlighet att få
medel från dessa. Det skriver 209 professorer och
rader av andra forskare i en skrivelse som vi har fått
från Karolinska Institutet. Precis så är det. Det går
inte att göra den raka överföring som socialdemokra-
terna hänvisar till.
Vi moderater har i vårt valt att budgetalternativ att
även fortsättningsvis satsa på forskningen. De av
regeringen föreslagna neddragningarna på de statliga
forskningsanslagen avvisas. Därtill kommer att vi
motsätter oss förändringar av de fristående forsk-
ningsstiftelserna.
Herr talman! Vi moderater har tidigare här i riks-
dagen efterlyst en konsekvensanalys av budgetförsla-
get när det gäller forskningen. Vi menar att alla parti-
er borde vara intresserade av att sakligt utreda frågor
om omfattningen av och inriktningen på de projekt
som nu riskerar nedläggning. Vi anser att det är riks-
dagens skyldighet att kartlägga och bedöma utveck-
lingen och se vilka initiativ som kan tas för att minska
de negativa effekterna av besparingarna och andra
kursändringar inom forskningspolitiken.
Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna
lämnar därför i dag till utbildningsutskottet en begä-
ran om en offentlig hearing med forskningsråden,
berörda forskningsstiftelser, NUTEK och andra samt
representanter för universiteten. Vidare föreslår vi ett
särskilt uppdrag till riksdagens revisorer om en
granskning av situationen för unga forskarna, kvinnli-
ga forskare och forskarstuderanden samt forsknings-
projekt där högskolor och företag samverkar.
Alla dessa grupper kommer att påverkas, och oron
i dag är mycket stor inför det beslut som vi skall fatta
om budgeten. Det är min förhoppning att vi från olika
håll i utbildningsutskottet skall kunna enas om bety-
delsen av att noga utvärdera, följa och pröva vad som
sker på forskningens område, även om jag naturligtvis
hoppas att riksdagen, även om det är i elfte timmen,
skall göra de nödvändiga omprioriteringar som be-
hövs för att vi skall kunna bygga broar för framtiden.

Anf. 30 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Folkpartiet slår vakt om mångfalden
i forskningsfinansieringen och avvisar regeringens
försök att ta kontroll över forskningsstiftelserna. Vi
anser att det är fel att den socialdemokratiska rege-
ringen ser forskningen som ett besparingsobjekt där-
för att den förra regeringen överförde löntagarfonds-
medel till forskningen.
Vi tillför forskningsråden medel, så att den allvar-
ligaste delen av regeringens neddragning kan undvi-
kas, nämligen besparingen på grundforskningen.
Vi värnar systemet med målstyrning av universitet
och högskolor och säger därför också nej till förslaget
att dra in överskottsmedel från högskolorna.
Av de medel som nu tillförs de nya högskolorna
prioriterar vi högskolelärarnas forskarutbildning.
Utgångspunkten för ytterligare resurser är naturligtvis
att forskningen där bedöms med samma måttstock
som annan forskning, dvs. universitets- och fakultets-
forskning.
Vårt mål är 2 500 doktorandtjänster som ett led i
ett program för att öka antalet doktorsexamina från
dagens 1 500 per år.
Vi anser att fler kvinnor och fler män, dvs. jäm-
ställdhet i forskningen, är en kvalitetsfråga. Vi stöder
alla de förslag som regeringen lägger fram för att nå
denna kvalitet.
Vi avvisar däremot regeringens allmänna riktlinjer
för forskning, eftersom vi anser att det "nyttobegrepp"
som används stöter bort kvalitetsargument. Vi anser
också att begreppet nytta inte definieras entydigt och
alltså kan tjäna syften som inte överensstämmer med
demokratiska värderingar. Forskningen skall för sä-
kerhets skull vara fri, eftersom den kan missbrukas.
Men låt mig ändå för tydlighetens skull säga att det
även för folkpartister är självklart att vi inte har något
emot att forskning är samhällsnyttig och att det är
mycket bra och livsnödvändigt för Sverige att resulta-
ten används praktiskt. Men vi kan också säga att det
är bra med fri grundforskning, eftersom vi inte vet
vart den för oss.
Jag läste en historia om detta i Naturvetenskapliga
forskningsrådets femtioårsskrift. En forskare berätta-
de där om elektromagnetism för några studenter. En
student frågade: Vad har man för nytta av det? Fors-
karen fräste ifrån sig: Vad har man för nytta av ett
nyfött barn?
Detta manar till eftertanke.
Sverige har under långa tider tillhört ett av de
mest utvecklade länderna i världen, och svensk
forskning har nått stora framgångar. Scheele, Linné
och Berzelius har följts av dagens imponerande fors-
kare. Jag kan räkna upp allt från Sune Bergström,
Bengt Samuelsson, Yvonne Hirdman till omvårdnads-
forskningens grand old lady Astrid Norberg. Forskar-
nas ansträngningar har givit ny kunskap som har re-
sulterat i nya produkter, nya organisationsformer, ny
förståelse för mäns och kvinnors olika villkor och
deras samband med historia, miljö och samhälle. Det
har resulterat i nya vårdformer och nya medicinska
behandlingsmöjligheter. Allt har bidragit till vårt
välstånd och vår livskvalitet.
Forskning är naturligtvis hårt arbete och ett leve-
bröd. Men vad de allra flesta män och kvinnor som
forskar ändå betonar är forskarglädjen, den lust och
den glädje som de upplever när de prövar nya idéer
och frågeställningar. Och den nyfikenheten och lusten
måste vi vara rädda om. Den är förutsättningen för
sökandet efter ny kunskap och nya erfarenheter. När
denna forskarglädje förenas med frihet att pröva nya
vägar och ifrågasätta de accepterade föds också en
djärvhet att ställa ytterligare nya frågor eller att ställa
frågorna på nya sätt. Det är då som förutsättningarna
för något nytt skapas.
Nya infallsvinklar och nya synsätt behövs alltef-
tersom kunskapsmängden ökar, tekniken utvecklas
och konkurrensen om forskarna och deras resultat
ökar. Detta ställer allt högre krav på Sverige. Vi
måste vara bra för att stå oss i konkurrensen, eftersom
vi också måste kompensera våra nackdelar. Vi är ett
litet land, vi talar ett litet språk, och vårt land ligger
mycket avsides.
Vi har faktiskt tappat i jämförelse med de främsta
OECD-länderna, och konkurrensen från Asien och
Latinamerika är jättehård. Vad vi behöver är därför en
målmedveten, kraftfull och uthållig satsning på högre
utbildning och forskning för att stå oss i konkurrensen
men också för att målsättningen om detta gigantiska
kunskapslyft av hela befolkningen som vi nu alla har
också skall uppfyllas.
Herr talman! Folkpartiet anser att vi tillsammans
med de andra borgerliga partierna under den förra
mandatperioden lade grunden för denna uthålliga,
medvetna och långsiktiga satsning. En del i den grun-
den var beslutet om att använda löntagarfondsmedlen
till dessa långsiktiga och strategiska forskningsinsat-
ser och till forskarutbildning. Att avveckla löntagar-
fonderna och att rikta pengarna till forskning via
stiftelser hade Folkpartiet, Moderaterna och Centern i
gemensamma motioner varit överens om redan från
slutet av 1980-talet, och det var det som vi gick till
val på 1991. Riksdagen fattade i demokratisk ordning
beslut om stiftelserna.
Vi folkpartister har alltid betonat forskningens fri-
het och oberoende. De nuvarande forskningsråden är
en väg. Forskningsstiftelserna är en annan väg för att
forskare skall få sina forskningsplaner diskuterade,
finansierade och bedömda.
Tanken med stiftelserna är att de skall vara en
tydlig och strategisk bas för svensk forskning. De
skall självständigt, kompetent och uthålligt ge stöd till
forskning i olika gränsöverskridande ämnes- och
fakultetskombinationer som kanske för dagen inte är
"nyttig" men som långsiktigt visar sig vara ovärderlig,
men det vet vi ju inte i dag.
Hur förvaltas då detta av den socialdemokratiska
regeringen? Vad vill Carl Tham och hans utbild-
ningsdepartement med den högre utbildningen och
forskningen? Ja, i alla fall betonar han inte forskning-
ens frihet eller att det är viktigt med olika kanaler för
forskningsfinansieringen.
Regeringen med utbildningsministern som härfö-
rare har närmast förföljt forskningsstiftelserna och
ständigt ifrågasatt deras demokratiska ordning. Men
för mig ger tilläggsproposition, forskningsproposition
och budgetproposition ändå ett svar på vad regeringen
vill, nämligen centralisera, kontrollera och likrikta.

Anf. 31 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v):
Herr talman! Önskan om bättre överblick och
ökad samordning av forskningsresurserna är för oss
den självklara och principiella ståndpunkten - offent-
liga medel skall kontrolleras av offentliga organ. Det
är det som utgör grunden för vårt ställningstagande då
det gäller de s.k. löntagarfondsstiftelserna och också
för vår överenskommelse med Socialdemokraterna.
För Vänsterpartiet är förändringen av stiftelsela-
gen inte motiverad av finansiella skäl utan av demo-
kratiska skäl, vilket jag här vill slå fast.
Det är alltså viktigt att man i debatten tydligt skil-
jer mellan förändringen av stiftelselagen och de före-
slagna kraftiga nedskärningarna i forskningsanslagen.
Vänsterpartiet accepterar inte nedskärningarna av
fakultetsanslagen med 100 miljoner för 1997 och inte
heller minskningen av anslagen till forskningsråden
och sektorsorganen med drygt 500 miljoner kronor.
Vi anser dessa nedskärningar vara mycket olyckliga.
Genom den utveckling som skett har andelen fa-
kultetsmedel kontinuerligt minskat sedan mitten på
70-talet. Det är allvarligt med tanke på att fakul-
tetsanslagen utgör basfinansieringen för universitet
och högskolor. En stor del av pengarna går till fasta
utgifter, som löner till bl.a. teknisk och administrativ
personal, för lokaler och även för gästforskare.
Forskningsrådens främsta uppgift är att stödja
grundforskningen. Den rådsstyrda forskningen bidrar
också till forskningens internationalisering. Risken är
nu uppenbar att balansen mellan grundforskning och
tillämpad forskning ytterligare rubbas av nedskär-
ningarna. Regeringen tycks bortse från att grund-
forskningen är basen för mycket av den tillämpnings-
nära forskningen och för den industriella utveckling-
en. Den fria, förutsättningslösa grundforskningen
bidrar också till att lägga den nödvändiga kunskaps-
basen för samhällsutvecklingen.
Nu menar regeringen att nedskärningarna av
forskningsanslagen skall kompenseras med medel från
löntagarfondsstiftelserna. Att detta skall kunna ske
redan under 1997 betraktar jag som ytterst orealis-
tiskt. Tidsramarna är alltför knappa. Besparingarna
föreslås ju träda i kraft redan den 1 januari 1997, och
redan nu i november beslutar forskningsråden om
anslagsfördelningen för nästa år.
De nya styrelserna i löntagarfondsstiftelserna skall
nomineras och tillsättas av regeringen under våren
1997. Innan styrelserna har tillsatts och blivit funk-
tionsdugliga har vi förmodligen kommit en bra bit in
på nästa år. Det betyder att det kan uppstå ett be-
slutsglapp om minst ett år, vilket skulle kunna få
ytterst allvarliga konsekvenser för den pågående
forskningen.
Vänsterpartiet menar att om forskningsprojekt
skall kunna fortsätta, avslutas eller initieras på ett
tillfredsställande sätt får det inte uppstå ett finansie-
ringsglapp till dess att eventuell kompensation kan
utgå från forskningsstiftelserna. Forskningsstiftelserna
måste få tid på sig att ta upp konkreta diskussioner
med forskningsråden och sektorsorganen för att seri-
öst pröva möjligheten att dämpa effekten av nedskär-
ningarna. Jag tror att det kommer att ta tid och även
kan vara komplicerat att passa ihop stiftelsernas än-
damålsparagrafer med forskningsrådens och sektor-
sorganens uppgifter och behov av kompensation.
Om den förespeglade kompensationen från forsk-
ningsstiftelserna uteblir eller fördröjs, försvåras rå-
dens möjligheter att främja sådana angelägna uppgif-
ter som förnyelser, satsningar på unga forskare, jäm-
ställdhet och tvärvetenskap. Fakulteterna kan tvingas
att säga upp forskarstuderande.
Nedskärningarna på NUTEK om totalt 286 miljo-
ner åren 1 och 2 slår väldigt hårt. Totalt satsar
NUTEK omkring 600 miljoner på högskolorna och
finansierar upp till 50 % av doktoranderna vid vissa
institutioner på de tekniska högskolorna, och det är de
som nu drabbas hårt, trots att NUTEK planerar någon
form av nödprogram under våren 1997.
Med tanke på att industrin redan i dag efterlyser
fler kompetenta forskare som avlagt doktorsexamen,
vilket regeringen i andra sammanhang sagt sig vilja
uppmuntra och stödja, måste förslaget om stora ned-
skärningar redan 1997 betraktas som mycket inkon-
sekvent. Dessutom står vi ju inför en kraftig utbygg-
nad av grundutbildningen inom de närmaste åren. Om
cirka hälften av varje årskurs som slutar gymnasiet
skall kunna gå vidare till högra studier och om nya
grupper skall få tillträde till universitets- och högsko-
leutbildning, krävs det tillgång till disputerade lärare.
Annars finns det stor risk för att kvalitetskraven inte
kommer att uppfyllas.
Jag är redan nu bekymrad över den brist på lärare
som kan uppstå vid den i och för sig önskvärda krafti-
ga utbildningsexpansionen, framför allt vid de mindre
och medelstora högskolorna. Om vi förlorar mark
under ett par års tid inom betydelsefulla forsknings-
områden är det ytterst allvarligt, eftersom det tar lång
tid att återskapa kompetens av det här slaget. Goda
forskargrupper tar mellan fem och tio år att bygga
upp, men man kan rasera dem ganska snabbt. Dess-
utom går utvecklingen oerhört fort inom många om-
råden.
Vi håller egentligen på att få en märklig situation
på våra universitet och högskolor. En generation
forskare håller på att gå förlorad. Professorerna finns
givetvis kvar, och satsning sker på de unga forskarna,
vilket är bra, men positionerna på mellannivån mins-
kar stadigt. Vi får ett slags hoptryckt pyramid.
Det sätt på vilket budgeten utformas då det gäller
forskning och även utbildningsministerns agerande
har skapat osäkerhet i forskarvärlden om de framtida
spelreglerna. Det finns en överhängande risk att fors-
karstuderande inom de hetaste tekniska områdena flyr
från universiteten för att i stället ta jobb inom indust-
rin.
Det av regeringen också omhuldade industri-
samarbetet lider skada av bristen på förutsägbarhet.
Kontakterna med samarbetspartner försvåras, och det
upplevs som litet genant för forskarna när man inte
vet och kan ge besked om huruvida det finns pengar
eller inte för nästa år.
Intresset för Sverige har varit stort från högtekno-
logiska företag tack vare ett samarbete och utbyte
med universiteten, som har varit fruktbart, och svensk
forskning har hittills haft ett gott internationellt rykte,
men jag är rädd för att man med det sätt som rege-
ringen och även Centerpartiet beter sig är på väg att
spoliera detta goda rykte.
Jag vädjar alltså till Socialdemokraterna och
Centern att tänka om och ta forskarvärldens oro på
allvar. Lyssna på dess företrädare! Överge presti-
geskäl och tänk om! Ha inte så bråttom! Vänta med
nedskärningarna till dess att förutsättningar för en
eventuell kompensation från forskningsstiftelserna
noggrant har genomarbetats av berörda parter! Kon-
frontationspolitik skapar dåliga förutsättningar för
framtiden.
Så över till Centerpartiet. Jag tycker att dess age-
rande är väldigt märkligt. I den förra budgetomgång-
en, januari 1995, pläderade Centern varmt för oför-
ändrade anslag till fakulteterna och forskningsråden.
Nu har man helt ändrat ståndpunkt. Andreas Carlgren
kanske kan tala om för mig vilka bedömningar Cen-
tern har gjort när man har utformat sin nuvarande
forskningspolitik. Vad är det som har hänt som har
fått Centern att ändra sig.
Till sist: En effektiv målstyrning av universitet och
högskolor förutsätter faktiskt, Carl Tham, ett förtro-
endefullt samarbete och att man lyssnar på varandra,
både från den politiska ledningen och från myndighe-
ternas sida.

Anf. 32 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! I årets forskningsbudget finns ned-
skärningar som en följd av de sparkrav som landets
ekonomi kräver inom budgeten i dess helhet. Det är
naturligtvis tråkigt, men nödvändigt. Även inriktning-
en av forskningsbudgeten återspeglar samhällets ak-
tuella problem. Tydligast är skrivningarna om beho-
vet av ökad samverkan mellan högskolor och samhäl-
le bl.a. för att gynna utvecklingen inom svenskt nä-
ringsliv. Budgetens brister ligger främst i den allvarli-
ga försvagningen av grundforskningen samt oförmå-
gan att styra över delar av tillämpad forskning mot
områden som gagnar en långsiktigt hållbar utveckling
av samhället, främst miljöforskningen. Budgeten
innehåller också en rad tveksamheter när det gäller
metoderna för att finansiera olika forskningsverksam-
heter.
Jag vill först ta upp problemen för svensk grund-
forskning. Forskarutbildning och den vetenskapliga
utvecklingen sker till stor del inom ramen för grund-
forskningen. En väl utvecklad grundforskning är en
nödvändig förutsättning för bra tillämpad forskning.
Sviktar grundforskningen, får det drastiska effekter på
kvaliteten i den tillämpade forskningen.
Sedan länge har svensk grundforskning varit un-
derdimensionerad i förhållande till den tillämpade
forskningen. Denna obalans har ökat ytterligare ge-
nom att den tillämpade forskningen har fått ca 800
miljoner kronor per år genom EU-medlemskapet, och
en ännu större finansieringskälla har tillkommit ge-
nom inrättandet av löntagarfondsstiftelserna. Inför
årets budget är alltså obalansen större än någonsin.
Detta har inte uppmärksammats tillräckligt i årets
budget, och lämpliga åtgärder för att komma till rätta
med problemet lyser med sin frånvaro.
Miljöpartiet har föreslagit att genomgripande åt-
gärder skall vidtas i syfte att nå en god balans mellan
grundforskning och forskarutbildning å ena sidan och
tillämpad forskning å den andra. Den metod vi före-
språkar är införande av ett särskilt grundforsknings-
avdrag. Grundforskningsavdraget skall vara ett pro-
centuellt avdrag som görs direkt vid källan hos den
instans som ger anslag för tillämpad forskning eller
som själv bedriver sådan forskning, t.ex. vissa statliga
verk och departement. Dessa medel fördelas sedan
dels som förstärkning till de statliga forskningsråden,
dels som förstärkning av universitetens fakultetsan-
slag, varvid en viss del är tänkt att gå till inrättande av
nya doktorandtjänster.
För närvarande används lågt räknat 20 miljarder
för tillämpad forskning, industriforskningen ej med-
räknad. Ett grundforskningsavdrag om 5 % skulle
alltså ge en förstärkning av grundforskning och fors-
karutbildning om 1 miljard. Fördelas medlen lika
mellan universitet och forskningsråd blir ökningen av
storleksordningen 30 % för forskningsråden och ca
10 % för grundforskningen och forskarutbildningen
vid universiteten. Skulle universiteten använda sin del
till doktorandtjänster, skulle det innebära ytterligare
2 5000 tjänster, alltså en ökning med drygt 50 % av
antalet doktorandtjänster. Detta skall då jämföras med
regeringens förslag som innebär relativt stora ned-
skärningar både för forskningsråden och för universi-
teten. Grundforskningsavdraget belastar inte budge-
tens totala anslag alls utan handlar bara om en omför-
delning mellan utgiftsposter.
Om Miljöpartiets förslag genomfördes skulle vi
redan från 1997 slippa nedskärningarna inom grund-
forskning och i stället få en kraftig och välbehövlig
förstärkning av grundforskning och forskarutbildning,
och detta till priset av ett mycket måttligt rationalise-
ringskrav på tillämpad forskning. På sikt innebär det
snarast en förstärkning av den tillämpade forskningen
genom den kompetenshöjning som långsiktigt kom-
mer den forskningen till del.
Så till problemet med styrningen av tillämpad
forskning till viktiga områden. Här har samhället ett
stort ansvar att verkligen leda utvecklingen i rätt rikt-
ning. Om man läser årets regeringsförklaring och
ställer sig frågan hur den återspeglas i årets forsk-
ningsbudget, ser man brister på flera punkter. Rege-
ringsförklaringens vackra ord om satsningar inom
miljöområdet med sikte på en långsiktigt hållbar sam-
hällsutveckling har ingen motsvarighet i årets forsk-
ningsbudget. Vi finner i stället snarast en minskning
av forskningssatsningarna inom just detta område.
Miljöpartiet har föreslagit inrättande av ett miljö-
tekniskt institut i Stockholm där flera universitet,
högskolor, Försvarets forskningsanstalt och Statens
naturvårdsverk m.fl. i samverkan med näringslivet
skall arbeta med miljöteknik och utveckling av miljö-
anpassade produkter. Detta skulle bidra till en för-
bättring av miljöarbetet i Sverige men också bidra till
utveckling av svensk industri genom den ökade kon-
kurrenskraft som miljöanpassade produkter innebär
på den framtida världsmarknaden. Vi föreslår också
att miljöforskningen stärks i olika former genom sär-
skilda anslag, t.ex. anslaget till och via Statens natur-
vårdsverk.
Slutligen några ord om tveksamheterna när det
gäller finansieringen av olika forskningsverksamheter.
På flera ställen i budgeten föreslås nedskärningar,
med tillägget att nedskärningarna skall kompenseras
genom anslag från någon av löntagarfondsstiftelserna.
Detta är ett nytt och främmande inslag i svensk
forskningspolitik. Att ministern på detta sätt tänker
sig att fördela stiftelsernas forskningsanslag är illa
nog. Att det dessutom inte finns några som helst ga-
rantier för att detta tekniskt eller tidsmässigt går att
genomföra utan allvarliga avbräck i forskningsverk-
samheten gör saken än värre.
Regeringens klåfingrighet tar sig också andra ut-
tryck i årets budget. Att forskningsmedel till de statli-
ga forskningsråden är öronmärkta för vissa områden
innebär ett direkt intrång på utrymmet för den fria
forskningen. När så regeringen i propositionen dess-
utom uppmanar forskningsråden att de vid bedöm-
ningen av ansökningar skall lägga speciell vikt vid i
vilken utsträckning de vetenskapliga projekten är
nyttiga för samhället kan man inte undgå misstanken
att regeringen har dålig förståelse för vilka drivkrafter
som leder grundforskningen framåt.
Miljöpartiet har en annan syn på hanteringen av
forskningsmedel och vilka grundförutsättningar som
skall gälla för svensk grundforskning och forskarut-
bildning. Vi tar bestämt avstånd från dessa inslag i
årets budget. Vi hävdar att löntagarfondsstiftelserna
skall få samma arbetsbetingelser och verksamhets-
former som övriga anslagsbeviljande råd och fonder,
att man inte bryter den demokratiska tradition som
svensk forskningspolitik följt under snart ett halvt
sekel.
Vi har i motioner hemställt att talet om nedskär-
ningar med kompensation från forskningsstiftelserna
tas bort och ersätts med direkta anslag över statsbud-
geten. Vi föreslår att öronmärkning av forskningsrå-
dens medel skall tas bort. Vi ser det också som själv-
klart att de statliga forskningsråden, som har att an-
svara för utvecklingen av svensk grundforskning,
skall se till den vetenskapliga betydelsen och kvalite-
ten och ingenting annat när de bedömer vilken forsk-
ning som skall få statligt stöd - självfallet med de
restriktioner som en etisk bedömning kan leda till.
Jag yrkar bifall till Miljöpartiets reservationer 50
och 57.

Anf. 33 TUVE SKÅNBERG (kd):
Herr talman! Vi debatterar i dag fastställandet av
hela budgetramen, i det här fallet vad gäller utgifts-
område 16, Utbildning och universitetsforskning.
Debatten och beslutet vi fattar är utomordentligt vik-
tiga. Efter beslutet är ramen antagen, och riksdagens
handlingsutrymme kraftigt beskuren.
Det finns mycket inom utgiftsområde 16 som vi
kristdemokrater har synpunkter på, vilket framgår av
vår kommittémotion. Det jag här begränsar mig till att
ta upp är en ödesfråga, det vägval som Carl Thams
proposition om en nedskärning av grundforskningen
med 14 % innebär. Frågans vidd och betydelse är så
stor att om Thams förslag går igenom varnar sakkun-
skapen att vi mister den vetenskapliga kompetensen
att ens kunna utse nobelpristagare. Det blir naturligt-
vis inte tal om att vi själva skulle kunna prestera en
forskning där vi kunde vara med och tävla om att få
nobelpris.
Vari ligger då det ödesdigra i dagens debatt och
beslut? Carl Tham drar ned statens satsning på teknisk
forskning och forskarutbildning med i storleksord-
ningen en halv miljard kronor, med verkställighet om
bara en månad. Hundratals, möjligtvis tusentals, av
vårt lands skarpaste hjärnor kommer att tvingas till
avsked från sina forskningsprojekt, gå in i arbetslös-
het, söka sig till industri eller fly landet. Stora delar
av vår möjlighet till spetsforskning och till medverkan
i internationell forskning kommer att gå förlorad.
Siffran 2 000 förlorade forskare har nämnts av Hög-
skoleförbundet.
Carl Tham hänvisar till att motsvarande medel kan
tas ur forskningsstiftelserna. Förutom att vi kristde-
mokrater motsätter oss Thams dogmatiska sätt att
våldföra sig på stiftelserna, är inte hans förslag prak-
tiskt möjligt att genomföra. Det minsta man kan säga
om den finansieringen är att den i optimala fall kom-
mer att vara osäker och långsam. Det vi vet är att
Tham från årsskiftet slaktar forskningsprojekt som
tagit 5-10 år att bygga upp och som i bästa kommer
att ta 5-10 år att åter bygga upp. Carl Tham förråder
en genererande okunnighet om hur forskningssamhäl-
let är uppbyggt och fungerar. Med en normal process
behöver man minst ett års planeringstid för forsk-
ningsplanering, ansökningar, god vetenskaplig
granskning och beslut.
Det är inte lätt att säga något gott om utbild-
ningsminister Carl Thams insats för forskning och
högre utbildning. Skulle man ändå försöka kan man
säga att ingen någonsin före honom gjort så mycket
för att ena den vetenskapliga världen. Med en mun
har forskarsamhället fördömt Thams rasering av
grundforskningen. KTH, hundratals professorer och
andra biomedicinska forskare, Kungliga vetenskapsa-
kademien, forskare vid Karolinska institutet och lan-
dets alla universitet och många flera har kraftfullt
protesterat. Vi har tagit del av brev och artiklar i
dagstidningar och personliga samtal där man med
djupaste allvar varnar för följderna av Thams förslag.
Jag samtalade i går med min egen institution vid
Lunds universitet där jag är forskarstuderande. Stäm-
ningen gränsade mellan vrede och uppgivenhet över
Thams arrogans och ovilja. Det är en fruktansvärd
tanke att en enda mans oförmåga inom sitt ansvarsom-
råde skall komma att föröda ett helt lands möjlighet
att kunna hävda sig inom internationell forskning och
utplåna våra möjligheter till banbrytande spetsforsk-
ning och nya upptäckter.
Som kristdemokrat med ett särskilt hjärta för sjuk-
vården gör det mig ont att Tham väljer att skära ned
anslagen till det medicinska forskningsrådet med
17 %. Vi vet ju att vår läkemedelsindustri som är
beroende av denna grundforskning utgör själva rygg-
raden i vår exportindustri. Vi är många som hoppas
att svenska forskare skulle kunna lösa cancerns gåta,
ge hopp om syn och friska njurar hos diabetessjuka
barn, finna bot mot autoimmuna sjukdomars gissel
såsom t.ex. reumatism. Anhöriga till patienter som har
Parkinsons sjukdom eller MS läser dagligen tidningen
i hopp om att forskningen en dag skall kunna lindra
deras käras lidande. Nu släcker Tham ljuset och hop-
pet.
Vi har vant oss vid att på område efter område har
Sveige släppt sin tätposition och halkat efter. Men på
ett enda område är vi outstanding, och det gäller vår
medicinska forskning och vår läkemedelsindustri. Just
i detta sista grönskande och blommande träd sätter
Carl Tham yxan. En femtedel av barken och veden
hugger han bort vid årsskiftet.
Vi har nyligen röstat om misstroendeförklaring
mot Göran Persson. Det kan diskuteras om det verkli-
gen var nödvändigt att driva det hela så långt. Men
när det gäller Carl Tham och hans forskningspolitik
ser jag inget utrymme för tvekan och tvivel. Det som
han nu gör berövar honom för all överskådlig framtid
allt förtroende vad gäller forskning. Misstroendet från
den samlade akademiska världen, från medierna, från
ledarskribenter och från politiker utanför regeringen
är totalt. För att inse detta behövs inget misstroende-
votum.
Tham hänvisar till resurser från forskningsstiftel-
serna. Som jag redan har sagt motsätter vi och övriga
borgerliga partier oss av rent principiella skäl mot
detta. Men låt oss rent hypotetiskt anta att Tham lyck-
ades i debatten i dag att omvända oss alla till att med
övertygelse och iver avveckla den fria forskningen via
forskningsstiftelserna. Vore det ens då möjligt att
undvika en omfattande skada på svenska grundforsk-
ning?
Herr talman! Nej, inte ens då. Det kommer att
uppstå ett glapp på minst ett år då pengar från forsk-
ningsstiftelserna inte ens i teorin kommer att kunna
rädda den svenska forskningen. Under bästa tänkbara
omständigheter, om vi tolkar stiftelsernas ändamål
och stadgar på de mest tänjbara sätt med allas benäg-
na bistånd, kommer svensk grundforskning om Carl
Tahms förslag går igenom ändå att få oreparabla
skador. Till detta kommer att de flesta i den akade-
miska världen aldrig kommer att dela Carl Thams syn
på forskningsstiftelserna och för alltid kommer att
misstro honom.
Varje minister verkar att vilja bygga ett litet eget
monument till minne av sin gärning. Thams monu-
mentala gärning är att ta in fler studenter med lägre
krav på förkunskaper, t.ex. i svenska och engelska,
färre och mindre kvalificerade universitetslärare och
en förödande slakt av grundforskningen. Jag kan inte
se annat än han genom detta blir förbrukad som
forskningsminister.
Herr talman! Jag yrkar bifall till kristdemokrater-
nas reservation nr 51.

Anf. 34 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! När man hör pastor Tuve Skånbergs
salvelsefulla inlägg tror man att han möjligen har
kommit till fel församling.
Huvuddelen av den offentligt finansierade forsk-
ningen i Sverige utförs och skall även i framtiden
utföras vid universitet och högskolor. Denna svenska
modell för forskning och utveckling har ett starkt stöd
i forskarvärlden. Det framgår bl.a. av remissvaren till
Forskningsfinansieringsutredningen och av Högskole-
förbundets synpunkter framförda vid en uppvaktning
hos utbildningsutskottet för någon månad sedan.
Svensk industri satsar mest i världen på FoU. Det
visar färsk statistik från OECD. Sammantaget ligger
svensk forskning i den absoluta frontlinjen sett i ett
internationellt perspektiv.
Dessa beskrivningar av den svenska verkligheten
står i skarp kontrast till det jämmerdalsperspektiv som
moderaterna åtföljda av sina slavar på triumfvagnen -
folkpartister och kristdemokrater - målar upp i den
forskningspolitiska debatten.
All statlig verksamhet har underkastats besparing-
ar. Alla människor berörs. Forskningen har länge varit
privilegierad i så måtto att den undantagits från tidiga-
re nedskärningar. I själva verket fortsatte utbyggna-
den av forskningsresurserna långt efter det att den
statliga verksamheten i övrigt fick vidkännas bespa-
ringar.
De budgetramar som nu läggs fast innebär att re-
surserna för forskning minskar med ca 5 %, inte med
14 % som Tuve Skånberg felaktigt påstår. Undra på
att man ådrog sig ett för landet så förödande budge-
tunderskott när kristdemokraterna var med i regering-
en, om de inte kan räkna bättre. Det handlar totalt om
5 %. Denna minskning sker från en nivå som interna-
tionellt sett och i jämförelse med resursutvecklingen
för andra verksamhetsområden är mycket hög.
Regeringen har således så långt som möjligt velat
skydda den fasta organisationen för forskning och
forskarutbildning. Nedskärningarna på fakultetsansla-
gen är därför mycket begränsade. Det är från fakul-
tetsanslagen som flertalet universitetsforskare får sina
löner. Det är fakultetsanslagen som bekostar den helt
dominerande delen av studiefinansieringen i forskar-
utbildningen. I stället har regeringen valt att lägga en
större del av nedskärningarna på den rörliga forsk-
ningsfinansieringen via forskningsråden och NUTEK.
Det innebär självfallet att nedskärningarna procentu-
ellt sett är större här. Men i förhållande till de totala
forskningsresurserna är besparingarna måttliga.
När det gäller det medicinska forskningsrådet
skall det bli intressant att granska sanningshalten och
överdrifterna i det som kristdemokraterna och mode-
raterna har sagt. Medicinska forskningsrådet får sitt
anslag minskat med 54 miljoner kronor nästa år. Me-
dicinsk forskning är starkt omhuldad i Sverige, och
detta med rätta. Relativt sett satsar Sverige en större
andel av forskningsresurserna på medicinsk forskning
än vad andra länder gör. Inte mindre än en tredjedel
av resurserna för forskning och forskarutbildning vid
universitet och högskolor avser medicin.
Förslagen i budgetpropositionen innebär att sam-
manlagt ca 6,3 miljarder kronor nästa år går till
forskning och forskarutbildning. En tredjedel av detta,
dvs. 2,1 miljarder kronor - 2 100 miljoner kronor -
går till medicin. Till detta kommer de resurser som
medicinsk forskning förfogar över genom att staten
ersätter sjukvårdshuvudmännen, landstingen, för vissa
kostnader i samband med medicinsk forskning och
utbildning. Detta belopp är nästa år drygt 1,5 miljar-
der kronor. Om hälften av dessa kostnader antas hän-
föra sig till forskning och forskarutbildning - andelen
är sannolikt större - tillkommer här således ytterligare
750 miljoner kronor.
Sammantaget avsätts med andra ord nästa år 2,1
plus 0,75 miljarder kronor - 2 850 miljoner kronor -
för medicinsk forskning. Lägg därtill att många fors-
kare inom de medicinska disciplinerna är nära lierade
med den såvitt man kan förstå inte helt utblottade
läkemedelsindustrin.
Påståenden om att en minskning av medicinska
forskningsrådets anslag med 54 miljoner - räknat på
totalt 2 850 miljoner - skulle innebära ett totalt sam-
manbrott för svensk forskning vittnar mera om ett
ostrukturerat botaniserande i den demagogiska träd-
gården än det ger uttryck för sunt politiskt omdöme
och vetenskaplig stringens.
Även vad gäller NUTEK måste besparingarna ges
sina rätta proportioner. Först kan vi notera att svenskt
näringsliv gör stora egna insatser inom forskning och
utvecklingsarbete. Sammantaget är dessa ungefär
dubbelt så stora som de samlade statliga forskningsin-
satserna. Svenska forskare och företag har därtill varit
framgångsrika när det gällt att få medel ur de stora
forskningsresurser med framför allt teknisk-industriell
inriktning som EU:s ramprogram innebär. NUTEK:s
verksamhet är därtill den av de statligt finansierade
som mest sammanfaller med ändamålen för forsk-
ningsstiftelserna. Verksamheten inom området får
alltså - och kan förväntas att få - stora resurstillskott
den vägen.
De med pensionsmedel ur löntagarfonderna inrät-
tade forskningsstiftelserna är oerhört resursstarka.
Med sitt sammanlagda kapital på ca 25 miljarder
kronor utgör de sammantaget den tredje största aktö-
ren på den svenska kapitalmarknaden.
Tala om svältfödd svensk forskning! Försök att re-
sonera om dessa frågor med sans och förnuft! Ni vet
att ni har överdrivit. Fakta talar ett annat språk.
Genom nedskärningarna i den statliga forsknings-
finansieringen förändras självfallet den omvärld som
stiftelserna skall samspela med. Det vore ju märkligt
om inte redan de nuvarande stiftelsestyrelserna drog
slutsatser av detta och lät det påverka sina insatser
inom olika områden. De fick ju reda på detta redan i
december 1994 genom en propå från utbildningsmi-
nistern.
Det förefaller t.ex. alldeles självklart att stiftelser-
na inte längre kan räkna med medfinansiering från
statliga medel i sina program och projekt på samma
sätt som hittills. Forskningsstiftelserna har ju, vilket
kanske inte alla har uppmärksammat, ställt ganska
stora krav på att fakultets- och forskningsrådsmedel
skall användas i anslutning till den verksamhet som de
finansierar. Här måste ju den statliga sidan nu omprö-
va sina åtaganden, och stiftelserna måste då själva ta
ansvaret för kostnaderna i samband med sina pro-
gram.
I diskussionen har det också hävdats att grund-
forskningen skulle bli särskilt hårt drabbad i den ak-
tuella situationen genom att stiftelsemedel inte skulle
komma in här. Det påstås kategoriskt i de artiklar ni
hänvisar till att stiftelsemedel inte kommer in. San-
ningen är den att Stiftelsen för strategisk forskning
och Stiftelsen för miljöstrategisk forskning har direkt
inskrivet i stadgarna att de skall stödja såväl ren
grundforskning som tillämpad forskning. Lägg därtill
att hälften eller mer av Strategiska forskningsstiftel-
sens bidrag kommer att direkt avse forskarutbildning.
Då faller ju även demagogin och påståendena att
forskarutbildningen skulle raseras.
Herr talman! Sammanfattningsvis kan jag konsta-
tera att de samlade resurserna för forskning blir större
1997 än 1996. Den som hävdar någonting annat har
helt andra syften än att värna om en svensk forsk-
ningspolitik till gagn för hela samhället.

Anf. 35 ANDREAS CARLGREN (c):
Herr talman! Jag är övertygad om att var och en
av oss som deltar i den här debatten har en mycket
stor insikt i hur viktig forskningen är för det svenska
samhället. När man ser vad som sker ute i samhället
är det inte svårt att förstå att här skapas många av de
möjligheter som kommer att vara det viktigaste och
det största för Sverige framöver. Det gäller inte minst
i dag när det är så viktigt att det skapas nya jobb runt
om i samhället. Därför är det också viktigt att vi satsar
tillräckligt på forskningen i Sverige och ser till att
Sverige ligger vid den absoluta spjutspetsen och
frontlinjen när det gäller att utveckla forskningen och
när det gäller att ta vara på alla de möjligheter som
vägen in i kunskapssamhället ger.
Jag tror också att det kommer att vara mycket vik-
tigt med det nyskapande, de nya lösningar och den
kreativitet som forskningen ger utrymme för. Därför
tror jag också att det är mycket viktigt med de nya
möjligheter som skapas runt om vid de nya högsko-
lorna. Det är ett mycket viktigt steg att Sverige äntli-
gen kommer att börja satsa på fasta forskningsresurser
vid de nya högskolorna, precis om Centerpartiet så
länge har krävt. Det är i själva verket en mycket viktig
kvalitetssatsning, annars hade en allt större del av
grundutbildningen i Sverige skett utan en nära an-
knytning till forskningen.
Detta är också skälen till att resurserna till forsk-
ningen har ökat så kraftigt under senare år. Det är
framför allt en följd av fyrklöverregeringens politik.
En del i den var ju att satsa 18 miljarder från löntagar-
fondspengarna till elva olika forskningsstiftelser. Vi i
Centerpartiet har sett det som ett viktigt sätt att skapa
mångfald och sprida makten över forskningspengarna.
I själva verket var det så att fyrklöverregeringens
satsning på forskning var så stark och gav så tydlig
styrfart att inte ens budgetsaneringen kan ta kraften ur
den. Jag tycker att en del underskattar detta i debatten
i dag. Om man räknar ihop summan av statliga medel,
anslag från forskningsstiftelserna och pengar från EU
ger det sammanlagt en ökning av forskningspengarna
under kommande år. Det är alltid svårt att beräkna
sådant exakt, men det kommer inom de närmaste åren
att handla om en ökning med ungefär ¾ miljarder
kronor. Det är alltid svårt när statliga anslag minskar,
men jag påstår att det största problemet trots allt inte
är brist på pengar i sig utan brist på pengar som kan
fördelas. Det beror på det mycket klumpiga inhopp
som regeringen nu gör när det gäller forskningsstiftel-
serna. Det är ett inhopp som är onödigt, som ställer
till stor skada för forskningen och som dessutom
strider mot all den form av samarbete som nu borde
eftersträvas för Sveriges skull. I det fallet tycker jag
att regeringens och Carl Thams sätt har varit provoce-
rande och onödigt. Jag tycker också att raden av pro-
tester visar vilken skada det gör för forskningen.
Detta är naturligtvis en följd av hela den stora
löntagarfondsstriden. Men hur länge skall löntagar-
fonderna få fortsätta att inflammera det politiska arbe-
tet i Sverige? Hur länge skall detta behöva skada
forskningen?
Forskning är en långsiktig verksamhet och skall
inte ändras vid det ena tillfället efter det andra. Det är
viktigt att spelreglerna inte rubbas gång på gång vid
varje regeringsskifte. Därför hade det varit bra om det
hade gått att nå en bred uppgörelse om forsk-
ningspengarna och forskningsstiftelserna här i riksda-
gen.
Det är en mycket kvalificerad gissning, törs jag
säga, att det hade gått att nå en mycket bred överens-
kommelse om Socialdemokraterna hade velat, önskat
och försökt när det gäller att etablera bra spelregler
för forskningsstiftelserna. Jag vågar påstå att den hade
kunnat vara så bred att den hade omfattat i princip
alla partier här i kammaren utom möjligen Vänster-
partiet. Men det ville inte Socialdemokraterna och
Carl Tham. Det var en medveten önskan att i stället
söka stöd hos Vänsterpartiet av alla partier här i
kammaren. Det var så smalt som möjligt, så långt ut
på vänsterkanten och i vänsterhörnet man över huvud
taget kan komma. Dessutom presenterades det av den
mest lysande stjärnan av alla, Bengt Silfverstrand.
Nu förstod jag på Britt-Marie Danestig-Olofsson
att hon ångrade sig. Nu stod Britt-Marie Danestig-
Olofsson här och bad närmast om ursäkt för den ska-
da detta kommer att göra för forskningen. Hon försök-
te i sin nöd skylla detta på Centerpartiet. Om det
möjligen är så att Carl Tham är don Quijote i den här
frågan, så är ju Britt-Marie Danestig-Olofsson Sancho
Panza. Det hjälper inte med ganska dåliga undanflyk-
ter. Som jag just har visat är det inte bristen på pengar
i sig som är problemet, utan det är bristen på fördela-
de pengar.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill ju
kunna avsätta alla ledamöter i forskningsstiftelsernas
styrelser. Därför är det på väg att bli kaos i forsk-
ningsfinansieringen. I ett läge där man mer än någon-
sin skulle behöva beslutskraft för att kunna se till att
fördela pengar väljer man att avsätta de viktigaste
beslutsfattarna. Nu har vi styrelser som har svårt att
fördela pengar eftersom de inte vet om samtliga när
som helst kan komma att avsättas. Det kan man ju
räkna med. Efter årsskiftet har vi helt nytillsatta sty-
relser utan möjlighet att bereda ärenden och därför
utan möjlighet att fatta tillräckliga beslut.
Jag skulle vilja ställa en fråga. Här har jag det
brev som Carl Tham skickade till forskningsstiftelser-
nas styrelser och som Bengt Silfverstrand påminde
om. Jag skulle vilja läsa till kammarens protokoll vad
det står i det brevet.
Så här skriver Carl Tham: "Regeringen bör utse
endast ordföranden och högst tre ledamöter i styrel-
serna. I motsats till vad som på sina håll påståtts i
debatten avser regeringen således icke att ta makten
över stiftelserna utan tvärtom att ge forskarsamhället
och andra intressenter inflytande över dessa medel när
det gäller projekturval och kvalitetsbedömning. Le-
damöter utsedda av regeringen skall vara i minoritet."
Så står det ordagrant i brevet från Carl Tham.
Bengt Silfverstrand och Carl Tham, som senare skall
komma hit! Nu vill jag höra vad som har hänt sedan
dess. Vad är det som gjort att ni har kommit med helt
andra propåer? Det som Bengt Silfverstrand sade, att
man hade gett besked om detta i förväg, var ju inte
ens sant.

Anf. 36 BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Bengt Silfverstrand personifierar den
attityd som har skapat vad som i tidningen nu på mor-
gonen kallas en förtroendeklyfta mellan regeringen
och forskarsamhället. Bengt Silfverstrand påstod i sitt
i och för sig intressant räkneexempel att det inte finns
några problem. Alla de protester som kommer från
forskare från än den ena, än den andra disciplinen är
slag i luften - överdrifter, påståenden.
Det är naturligtvis inte så att all forskning raseras
genom den föreslagna budgeten. Det har jag heller
aldrig påstått. Däremot är det ju inte så, Bengt Sil-
fverstrand, att det handlar om en neddragning om 5 %
överallt. Den är ojämnt fördelad och slår ytterst hårt
på vitala områden. Den slår mot den grundforskning
vars betydelse jag tyckte att Gunnar Goude så väl
beskrev.
Jag tycker att Bengt Silfverstrand skall svara på
frågan om han påstår att de som i dag protesterar har
fel när de bedömer att effekten av regeringens förslag
är att man får lägga ned forskningsprojekt efter års-
skiftet och att forskare får lämna sina viktiga uppgif-
ter liksom när de påstår att det inte ens efter era änd-
ringar är möjligt att med ett rakt rör från stiftelsen
föra över pengar till de områden som blir utan i bud-
geten.
Bengt Silfverstrand bör svara på det i stället för att
komma med en typ av räkneövningar vars felaktighet
faktiskt kan visas med många andra räkneövningar. Ni
sparar på väsentliga områden, och det får effekter.
Kan vi åtminstone få ett sådant erkännande, så att vi
har en gemensam utgångspunkt?

Anf. 37 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Jag hoppas att Andreas Carlgren har
rätt i att den borgerliga oerhört medvetna satsningen
på forskning har sådan styrfart att man med den kan
styra över grynnorna och blindskären i den turbulens
som vi nu upplever.
Till Britt-Marie Danestig-Olofsson vill jag säga att
det ju är Vänstern som har nyckeln. Du berättar från
talarstolen, nästan med darr på stämman, vilka svårig-
heter som ligger framför forskningen, forskarsamhäl-
let och forskarna, med färre doktorander osv. Men det
är ju du och Vänstern som har nyckeln till detta. An-
vänd den nyckeln till att ge det rådrum som alla ber
om!
Jag vill till Bengt Silfverstrand säga att den sif-
ferexercis som han här excellerar i är, såsom tidigare
framhållits, ganska ointressant. Viktigt är dock att han
med den påstår att de alla de forskare, de forsknings-
rådsrepresentanter och de stiftelserepresentanter som
vi har haft i utskottet under beredningen av detta
ärende har ljugit. Är det Bengt Silfverstrands upp-
fattning? Har de försökt att lura utskottet när de säger
att effekten av nedskärningarna är 14 %, som Gunnar
Öquist från Naturvetenskapliga forskningsrådet sade?
Ljuger han? Är det vad Bengt Silfverstrand här säger?

Anf. 38 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v):
Herr talman! Jag tycker att det är fegt, Andreas
Carlgren, att inte erkänna att Centerpartiet står bakom
det här budgetförslaget, som innebär stora nedskär-
ningar i fakultetsanslagen, forskningsråden och sek-
torsorganen. Jag och andra talare har här försökt be-
skriva konsekvenserna av detta. Centerpartiet står
också bakom de formuleringar i budgetpropositionen
där det talas om kompensation från forskningsstiftel-
serna. Andreas Carlgren är medveten om att dessa
nedskärningar börjar redan den 1 januari 1997.
På vilket sätt, Andreas Carlgren, har Centerpartiet
bidragit till att regeringen skulle få större möjligheter
att överföra medel från forskningsstiftelserna till rå-
den, fakulteterna osv.? Inte på något sätt! Centerpar-
tiets politik är fullständigt oförklarlig och helt motsä-
gelsefull.
Liknelsen med Sancho Panza får jag väl känna
mig smickrad av. Jag vet inte vad Carl Tham säger,
om det är han som är don Quijote, men låt mig på-
minna Andreas Carlgren om att Sancho Panza visser-
ligen var litet rund men var både klok och jordnära
och hade båda fötterna på jorden. Han lyckades lotsa
den något förvirrade och lätt degenererade aristokra-
ten förbi den värsta hindren. Vi har nu försökt att
bjuda på en möjlighet att komma ifrån den låsning
som regeringen och Centerpartiet tillsammans har
lyckats åstadkomma i forskningspolitiken.
Stoppa alltså nedskärningarna för 1997! Ge
forskningsstiftelserna, forskningsråden och andra
intressenter tillsammans med regeringen möjligheter
att reda upp de här frågorna! Då tror jag att vi kan
komma till ett bra resultat. Vad Vänsterpartiet har
föreslagit är alltså att man skall låta pengarna ligga
kvar.

Anf. 39 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Jag vill först kommentera Bengt Sil-
fverstrands beskrivning. Jag håller med om att det inte
är nedskärningarna i stort som det handlar om. Vi får
ta dem, inom det här området liksom inom andra.
Däremot tycker jag väl att Bengt Silfverstrand döljer
det stora problemet, nämligen att svensk grundforsk-
ning i dagens läge är illa ute. Det beror på att vi har
haft en eftersläpning ända sedan 60-talet i utbyggna-
den av grundforskningen i relation till utbyggnaden av
den tillämpade forskningen.
Argumentet att man skär ned på grundforsknings-
råden för att få en högre procentsiffra utan att det blir
så mycket pengar jämfört med vad man skurit ned
fakulteterna med är helt obegripligt i det här samman-
hanget.
Vad gäller löntagarfondsstiftelserna har vi tyvärr
fått ett icke forskningspolitiskt argument för hur man
hanterar den frågan. Frågan är infekterad av helt and-
ra politiska synpunkter. Andreas Carlgren företräder
nu den borgerliga aspekten på detta. Per Unckels sätt
att hantera detta var naturligtvis inte särskilt mycket
bättre än det som vi ser i dag. Det som då skedde var
oacceptabelt ur demokratisk synpunkt, och det som
sker i dag är oacceptabelt av samma skäl men så att
säga åt andra hållet.
Britt-Marie Danestig-Olofssons insats när det
gäller de här stiftelserna är faktiskt ett stort steg på
väg mot en katastrof, som vi redan litet grand har sett
effekterna av. Det var i stort sett oförlåtligt att släppa
fram det här utan att ha garantier för att man också får
in stiftelserna i den tradition som vi har när det gäller
att hantera forskningsanslagen här i landet på ett de-
mokratiskt sätt. Det skulle ha funnits noggranna regler
för hur det här skall hanteras. Detta ville vi andra
arbeta för, men genom er uppgörelse tappade vi allt
detta.

Anf. 40 TUVE SKÅNBERG (kd):
Herr talman! Bengt Silfverstrand flyr från verklig-
heten 1997. Det kommer i genomsnitt att bli 14 %
nedskärning av forskningsrådens grundforskning och
17 % nedskärning av de medicinska forskningsråden.
Det kommer att verkställas år 1997, alltså om bara
något mer än en månad.
Medan andra västländer ökar sina anslag för me-
dicinsk forskning - USA med 6,9 %, Australien med
6,5 %, Frankrike med 5 % och Japan med hela 21 % -
leder Sverige ligan när det gäller den största minsk-
ningen, och det är generande.
Då säger Bengt Silfverstrand, och snart Carl
Tham, att vi måste spara. Naturligtvis måste vi det.
Kristdemokraternas budget är 1,4 miljarder kronor
starkare än regeringens. Ändå har vi kunnat prioritera
så att det finns bevarade resurser till grundforskning-
en, forskningsråden och fakultetsanslagen. Det är inte
omöjligt att stå bakom grundforskningen. Vi i de
borgerliga partierna vet att det är där landets framtid
ligger. Att göra så som den socialdemokratiska rege-
ringen nu gör är att skjuta kon som man mjölkar.

Anf. 41 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Det slaktades många kor under den
borgerliga epoken, Tuve Skånberg. Det är det vi lider
av nu. Det är därför vi måste spara.
Så vill jag svara Margitta Edgren klart och tydligt:
Nej, de forskare vi har träffat i utskottet har inte lju-
git. Men när man, som Beatrice Ask, talar om drama-
tiska nedskärningar och när man, som i det s.k. pro-
fessorsuppropet, talar om en exempellös nedrustning
samtidigt som verkligheten är att svensk forskning
tillförs en ökning på totalt 175 miljoner kronor under
1997, då är man minst sagt ute på hal is. Då är man
inte trovärdig. Moderaterna är ute efter att söka kon-
frontation som vanligt. Det är mer underligt att Folk-
partiet hoppar på den vagnen när det gäller utbild-
ningspolitiken.
Jag vill också svara Andreas Carlgren. Vi har ju
klart och tydligt sagt hur vi vill se det demokratiska
inslaget i löntagarfonderna. Vi säger i ett yttrande till
lagutskottet att det är angeläget att forskningen vid de
mindre och medelstora högskolorna kan stärkas. Det
är vidare viktigt att forskarsamhället representeras i
stiftelsernas styrelser, och att dessa sammansätts så att
jämställdhetsaspekter starkt beaktas. Tillkomsten av
de nya styrelserna skall ske på så sätt att en kontinui-
tet i pågående forskningsverksamhet säkerställs.
Det behöver inte dramatiseras. Vi skall demokrati-
sera styrelserna i forskningsstiftelserna så att vi får
samma demokratiska insyn och inflytande som vi har i
fråga om andra delar av forskarsamhället. Märkvärdi-
gare är det inte, Andreas Carlgren.

Anf. 42 ANDREAS CARLGREN (c):
Herr talman! Bengt Silfverstrand säger att man
ville skapa kontinuitet. Men det sämsta sättet att ska-
pa kontinuitet är väl att här i riksdagen besluta att man
skall kunna avsätta samtliga i de styrelser som skall
sitta och fatta de kontinuerliga besluten. Det är väl de
absolut sämsta sätt man kan välja!
Bengt Silfverstrand talar om att demokratisera.
Men jag läste ju just upp brevet från Carl Tham till
stiftelserna där han sade: Vi vill in ta makten. Vi nöjer
oss med en minoritet. Precis det hade ni kunnat beslu-
ta om här i riksdagen, men ni vill ta makten. Det är
vad det handlar om. Bengt Silfverstrand säger: Vi
förvarnade om det här genom en propå från Carl
Tham till forskningsstiftelserna. Men det stämmer
inte, den propån var annorlunda.
Gunnar Goude säger att löntagarfondsstriden har
gjort stor skada och att det inte är bra när regering
efter regering utnyttjar den för att skapa ny strid. Jag
håller med om det. Det är därför jag tycker att det
hade varit så viktigt att ha en bred uppgörelse om den
här frågan i riksdagen.
Till sist vill jag säga något till Britt-Marie Danes-
tig-Olofsson, som jag tror brukar vara en klok och
jordnära person. Därför var jag förvånad att se San-
cho Panza sitta på hästen och rida i väg med don
Quijote och försöka hojta alltmedan hon rider: Det är
inte jag som rider! Men det är faktiskt Britt-Marie
Danestig-Olofsson som själv har valt att sätta sig på
hästen. Det hade inte blivit någonting av det här om
inte Vänsterpartiet hade gjort som de har gjort. Det är
måhända inte fegt, men det är övermodigt.
Det står inte en enda formulering i budgetproposi-
tionen om forskningsstiftelserna som Centerpartiet
står bakom.

Anf. 43 BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Vi moderater anser att det är en ex-
empellös felprioritering att dra ned de statliga forsk-
ningsanslagen med nästan 1 miljard kronor. Det är en
skillnad som finns i våra respektive budgetförslag, det
kan Bengt Silfverstrand aldrig komma ifrån. Det som
är intressant när man studerar hur Bengt Silfverstrand
agerar, är att när vi skulle diskutera införandet av
forskningsstiftelserna så ansåg Bengt Silfverstrand att
man med statliga skattemedel skulle ligga på samma
totala nivå. Det är en stor skillnad jämfört med vad
Bengt Silfverstrand hävdar i dag. I det sammanhanget
kan man ju fundera över vem som egentligen är hus-
bondens röst. Jag tyckte att det var det Bengt Silfver-
strand hade synpunkter på tidigare.
Bengt Silfverstrand sade i sin inledning att svensk
forskning enligt färska undersökningar ligger i front-
linjen internationellt sett. Det är alldeles sant. Det
beror på att det har rått enighet om, och stor uppslut-
ning kring, att vi skall satsa väldigt mycket på forsk-
ningen. Så har det varit ända sedan Erlanders tid.
Men i dag, och det är ju det vi diskuterar, gäller
det ett budgetförslag där ni socialdemokrater gör helt
om och börjar en neddragning av statens satsningar på
forskningen som får mycket allvarliga konsekvenser.
Detta protesterar man mot från många olika håll.
Ledamöter lämnar t.o.m. den ansedda statliga forsk-
ningsberedningen som jag tror startade under Erlan-
ders tid. Man kan fundera över vilken bedömning som
gör att ni anser att det är riktigt att t.ex. radikalt mins-
ka den biomedicinska forskningen - om än från en
hög nivå - när andra länder bygger upp och satsar
mer. Det är faktiskt vad ni föreslår. Ni måste i alla fall
kunna stå för förslagen.

Anf. 44 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Det är bra att Britt-Marie Danestig-
Olofsson berättar för mig hur hon vill använda sin
nyckel.
Till Bengt Silfverstrand vill jag säga: De har inte
ljugit, det är bra att vi är överens om det. Det är en
neddragning på 14 % som gäller.
När det gäller stiftelserna vill jag säga att vi, som
jag sade i mitt anförande, gick till val på att löntagar-
fonderna skulle avvecklas och pengarna användas till
forskning via olika stiftelseformer. Stiftelserna inrät-
tades i enlighet med ett riksdagsbeslut här i kamma-
ren.
I och för sig kanske man kan tycka att det inte är
så konstigt att stiftelserna förföljs av vår utbild-
ningsminister. Då protesterade socialdemokraterna
mot att medlen togs från löntagarfonderna, inte mot
att det skulle vara odemokratiskt att inrätta dem eller
använda dem. I stället ville man då, precis som Beat-
rice Ask säger, omprioritera lika mycket pengar från
statsbudgeten till forskningen. Nu är det annat ljud i
skällan. Nu har forskningen fått för mycket pengar
och det skall därför sparas - oavsett konsekvenserna.
Detta bytande av argument, som Andreas Carlgren
mycket tydligt har visat genom att läsa upp delar av
det ursprungliga brevet från Carl Tham till stiftelser-
na, detta hoppande mellan olika argument som är inne
eller som passar är inte värdigt Bengt Silfverstrand
eller Carl Tham.
Det allra svåraste i denna fråga kommer att bli att
komma över den förtroendekris som har etablerats
mellan företrädare för högre utbildning och forskning
å ena sidan och den politiska ledningen i Utbildnings-
departementet, Carl Tham, å den andra. Det får Carl
Tham ta ansvar för.

Anf. 45 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v):
Herr talman! Jag skall avstå från att i detalj kom-
mentera det Gunnar Goude sade om överenskommel-
sen med socialdemokraterna om forskningsstiftelsen
och om vad den borde ha innehållit. Jag skall inte
påminna honom om vad som fick Miljöpartiet och
Gunnar Goude att hoppa av en överenskommelse om
just forskningsstiftelserna. Inte var det noggranna
regler - så mycket kan jag säga.
Andreas Carlgren smeker och slår ihjäl med sam-
ma varma själ, kan man säga. Först talade han under
sitt anförande, det på åtta minuter, med emfas om
detta fruktansvärda att regeringen och Socialdemokra-
terna kunnat göra upp med Vänsterpartiet, detta lilla
parti på vänsterkanten. Senare i replikskiftet talar han
med samma emfas om hur jag, som är en klok och
förståndig person - och vänsterpartist - kan sätta mig
på hästen bakom Carl Tham när det gäller forsk-
ningsstiftelserna. Det går inte ihop.
Det är så det ofta är med centerpartistisk politik,
den går inte ihop, den är svårförståelig, Andreas
Carlgren. Än är den hit och än är den dit. Det finns
ingen klar linje i det här fallet - lika litet som när det
gäller forskningspolitiken och inställningen till
forskningsstiftelserna.

Anf. 46 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Jag begrep inte ett dugg av Britt-
Marie Danestig-Olofssons kommentar. Jag begriper
inte varför hon inte skulle kunna beskriva uppgörel-
sen, eftersom den bara innehöll två moment, och det
fanns inte några detaljer i den. Det var ju det som var
felet med den. Jag förstår inte heller vad jag skulle ha
hoppat av, därför att jag har aldrig varit med på någon
uppgörelse om forskningsstiftelsernas framtid - ty-
värr.
Bengt Silfverstrand har sagt att man skall demo-
kratisera stiftelserna så att de liknar forskningsråden.
Det låter ju väldigt bra, men det bli inte särskilt tro-
värdigt när denna process startas genom att bara dela
ut stiftelsernas medel i årets budget. Det är ett ganska
ovanligt sätt att genomföra en demokratisering av en
instans som skall dela ut forskningsmedel. Men det
må så vara, det kanske bättrar sig.
Jag har också vissa anmärkningar mot det sätt på
vilket man använder pengarna. De har inte gått till en
förstärkning av grundforskningen, vilket är ett fel. Ett
annat fel är att man tar alla pengarna på ett ställe. Det
är inga små belopp, utan det handlar om i storleks-
ordningen 700-800 miljoner kronor som skall pum-
pas ur stiftelserna och som naturligtvis kommer att få
en oerhört stor betydelse för deras verksamhet.
Miljöpartiet har föreslagit en jämnt fördelad in-
komst om 5 % på all tillämpad forskning med stiftel-
serna inberäknade som en del. Det hade varit ett be-
tydligt smidigare och bättre sätt att genomföra en
rationalisering av den tillämpade forskningen, till
gagn för grundforskningen och i framtiden också för
den tillämpade forskningen. Varför vill inte Social-
demokraterna acceptera det sättet att arbeta på i stället
för detta jippo med forskningsstiftelserna?

Anf. 47 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Herr talman! Jag skall använda min sista replik till
att sammanfatta kritiken. Det kunde ha blivit många
punkter, men jag vill stryka under tre punkter som
visar att dagens beslut är allvarligt.
Den första är effekterna 1997, då grundforskning-
en drabbas på ett sätt som är oöverblickbart och kan-
ske helt oreparabelt.
Den andra är det misstroende som utbildningsmi-
nister Tham har ådragit sig genom sin totala brist på
lyhördhet. Bengt Silfverstrand ligger inte långt efter.
Det tredje är det nyttobegrepp man inför, där den
fria forskningen kringskärs och i stället skall göras
samhällsnyttig. Man förstår inte det mest grundläg-
gande - att det är just den fria, oförutsedda och
obundna forskningen som är samhällsnyttig och som
kan göra att Sverige kan leda internationellt också i
fortsättningen. Detta drabbar den biomedicinska
forskningen särskilt hårt.
Jag lyssnar med intresse på hur Carl Tham skall ta
sig ur detta.

Anf. 48 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Låt oss summera vad det är frågan
om: En minskning av statsbudgeten när det gäller
forskningen om totalt sett 5 %. När det gäller den
medicinska forskningen är minskningen knappt 3 %.
Totalt sett ökar forskningsresurserna i Sverige med
175 miljoner kronor under 1997. Det är verkligheten.
Det är något helt annat än vad man har påstått här från
borgerligt håll.
Nu gör Beatrice Ask en nyansering. Hon ändrar
"exempellös nedrustning" till "exempellös felpriori-
tering". Det är nog så långt i omvändelse man kan gå
från moderaternas sida.
Jag vill anknyta till Andreas Carlgren och de
mindre och medelstora högskolorna. Vi är överens om
den satsningen. Moderaterna har gått ut och sagt att
det blir sämre kvalitet om man splittrar forskningsre-
surserna och att detta är felprioriteringar. Nu har vi
facit i hand. De första utvärderingarna som är gjorda
visar att väldigt många, drygt hälften, av ansökning-
arna om egna professurer vid de små och medelstora
högskolorna kommer att godkännas. Detta överträffar
betydligt de förväntningar och de signaler man spred
från moderat håll. Moderaterna är inte trovärdiga när
det gäller utbildnings- och forskningspolitik. De har
också i den debatten drabbats av ett Kinasyndrom.
Jag skall avsluta med att anknyta till litteraturen,
som Andreas Carlgren har gjort, men med en annan
saga. Konfronterad med verkligheten framstår den
moderata utbildnings- och forskningspolitiken lika
naken som kejsaren i H.C. Andersens berömda saga.

Anf. 49 ANDREAS CARLGREN (c):
Herr talman! Självfallet hade det varit möjligt att
få ett samarbete mellan statliga finansiärer och forsk-
ningsstiftelserna om olika projekt. Man hade t.ex.
kunnat låta Forskningsberedningen bjuda in till såda-
na samtal. Man hade inte behövt ingripa alls i stiftel-
sernas oberoende ställning. Nu gör man precis tvärt-
om - man ruckar på oberoendet och vill avsätta hela
styrelserna. Trots att det finns tillräckligt med pengar
att fördela kommer de inte att komma forskningen till
godo tillräckligt snabbt därför att man har tagit död på
en viktig del av beslutskraften. Jag tycker att detta är
mycket klumpigt skött. Dessutom innebär det att byta
ståndpunkt, jämfört med vad regeringen tidigare har
tyckt. Bengt Silfverstrand har inte med ett ord försökt
förklara det fotbytet. Nu skall Carl Tham tala alldeles
strax, och då får vi väl äntligen förklaringen till detta.
Jag har hört att Britt-Marie Danestig-Olofsson inte
med ett ord har försökt bemöta mig när jag säger att
det finns tillräckligt med pengar att fördela. Däremot
ser Vänsterpartiet till att pengarna inte kan fördelas
tillräckligt snabbt genom att göra regeringen en hand-
räckningstjänst i form av att avskaffa stiftelsestyrel-
serna, se till att kontinuiteten fullständigt bryts och att
ta bort beslutskraften. Det är möjligt att Britt-Marie
Danestig-Olofsson tycker att det är en rak linje, men
jag har svårt att se den. Däremot tycker jag, Center-
partiet och även många andra, tror jag, det är en
mycket rak linje att se till att det finns pengar, och
dessutom att i samtal både med regeringen och andra
socialdemokrater ha slagits för att pengarna skulle
kunna fördelas. Men det gick inte att få detta genom-
fört därför att Britt-Marie Danestig-Olofsson och
Vänsterpartiet stod regeringen till tjänst.

Anf. 50 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Herr talman! Den här debatten har ändå fört oss en
bit närmare varandra i själva verklighetsuppfattning-
en. Det är obestridligen så att det sker besparingar på
forskningsråden i regeringens budgetförslag på om-
kring 14 %. Men det är också obestridligen så att de
samlade besparingarna på den statligt finansierade
forskningen uppgår till ca 4 %. Obestridligen är det
också så att den svenska forskningen under nästa år
kommer att tillföras ökande resurser, ungefär som
Bengt Silfverstrand har visat här. Regeringen är över-
ens med Centerpartiet om budgeten och om att det
finns tillräckligt med resurser för att bedriva en fort-
satt god forskning på den allra högsta internationella
nivån i det här landet.
Självfallet hade det varit bättre om vi inte hade
tvingats göra besparingar över huvud taget. Det gäller
de flesta anslagsområden i statens budget. Jag tror att
mycket få av mina kolleger bland statsråden tycker att
besparingar just på det egna området är någonting
eftersträvansvärt. Dessa besparingar är motiverade av
samhällsekonomiska skäl. Utan dessa besparingar
skulle vi i dag ha en ofantligt mycket sämre ekono-
misk situation, och då hjälper det inte att satsa på
forskning. Man kan göra som flera partier har gjort -
man ökar anslagen till forskning utan att riktigt få
notan att gå ihop.
Jag vill säga till moderaterna att de inte gör det.
Jag vill gärna ge det omdömet. Moderaterna har ett
budgetalternativ som innebär oerhörda nedskärningar
för de enskilda människorna på en lång rad sociala
områden, t.ex. hälsovården. Det innebär försämringar
av den ekonomiska tryggheten vid sjukdom och han-
dikapp. Det skall läggas ovanpå de besparingar som
regeringen ändå har tvingats göra.
När det gäller det här området och den ram som vi
nu diskuterar har moderaterna också ett budgetalter-
nativ. Det innebär att man föredrar att lägga mer
pengar på forskning i stället för att satsa på vuxenut-
bildning för arbetslösa. Det är kärnan i moderaternas
budgetalternativ.
Det innehåller naturligtvis annat också. Man vill
inte ha forskning på mindre och medelstora högsko-
lor. Man går emot den särskilda forskarskolan i
Karlskrona och Ronneby. Man vill inte ha genus-
forskning. Det kallar man för könskamp.
Men den avgörande skillnaden är att man inte vill
ha vuxenutbildning. Detta är tydliga prioriteringar
som demonstrerar en verkligt tydlig politisk motsätt-
ning.
Vi anser att den totala samlade insatsen för ut-
bildning och forskning skall vara i balans. I ett läge
där vi måste göra besparingar vill vi inte förhindra att
arbetslösa skall få vuxenutbildning. Tvärtom satsar vi
mer på det. Vi tror att det sammantaget är bättre både
för individen och samhället.
Som Andreas Carlgren har varit inne på finns det
resurser att fördela. De resurserna har tillkommit
genom att man skapade dessa forskningsstiftelser med
ett samlat kapital på 20-25 miljarder kronor - ingen
vet riktigt hur stort kapitalet är i dag. Det är klart att
det är enorma resurser. Bara avkastningen på kapitalet
motsvarar nästan hela den nya satsningen på högsko-
lan. Det är 30 000 nya platser om man översätter det
till högskoleplatser. Så det är klart att det finns resur-
ser. Frågan är hur man skall få det att samvariera.
Eftersom Andreas Carlgren tidigare läste upp mitt
brev som jag skrev för två år sedan vill jag säga föl-
jande.
Vi föreslog då att man skulle träffa en frivillig
uppgörelse mellan forskningsstiftelserna och rege-
ringen. Det var i allas intresse. Vi beklagade verkligen
att Moderaterna hade brutit den gamla politiska sam-
stämmigheten när det gäller forskning och finansie-
ring av forskning genom att införa forskningsstiftel-
serna. Men vi ansåg att stiftelserna fanns, och därför
skulle man nu försöka åstadkomma en frivillig uppgö-
relse om en lång rad saker. Det var stiftelsernas sam-
mansättning, offentligheten och inte minst finansie-
ringen.
I december 1994 skrev jag också i detta brev: Vi
ser mycket allvarligt på det statsfinansiella läget. En
kraftfull reduktion av budgetunderskottet är nödvän-
dig. Därför ser sig regeringen tyvärr nödsakad att
skära i ordinarie forskningsanslag.
Vi preciserade också storleken. Vi preciserade hur
mycket varje stiftelse skulle kunna bidra med för att
undvika att det här skulle leda till skador i forsknings-
systemet. Detta var för två år sedan, när stiftelserna
ännu inte hade hunnit börja sin verksamhet i någon
större skala. Stiftelserna sade nej till alltsamman. Jag
vet att det fanns personer inom stiftelserna som ville
samverka. Men de som hade tillskapat stiftelserna och
som hade den ideologiska inställningen såg till att
stiftelserna sade nej. Så var det. Detta är sanningen.
Nu är det alls inte omöjligt att ändå skapa en fi-
nansiering för forskningen nästa år som gör det möj-
ligt att undvika svåra problem.
Vi är överens med Centerpartiet om det mesta i
utbildnings- och forskningspolitiken. Vi är också
överens om budgeten. Problemet för Centerpartiet är
onekligen att partiet är med på besparingarna men inte
på de åtgärder som uppenbarligen är nödvändiga för
att få stiftelserna att samverka. Vänsterpartiet är med
på att vi sätter stiftelserna under demokratisk kontroll
och därigenom gör det möjligt att få stiftelserna att
samverka. Däremot är de inte med på besparingarna.
Men besparingarna är motiverade av samhällseko-
nomin. Därför är det särskilt nödvändigt att samverka
med stiftelserna. Och som sagt, jag är helt övertygad
om att denna samverkan kommer till stånd.
Jag får lov att säga att det inte är konstigt att fors-
kare liksom andra har en tendens att våldsamt över-
driva effekter av besparingar. Naturligtvis får de ock-
så hjälp ibland av politiker. Av vad t.ex. Tuve Skån-
berg från kd sade fick man en känsla av att praktiskt
taget all forskning i landet skall läggas ned, som om
de 14 miljarder som vi satsar på forskning liksom på
försvarsforskning och annat övrigt över huvud taget
inte skulle märkas längre.
När man är uppe i en budgetprocess vet vi alla att
det finns vissa tendenser att överdriva effekterna av
budgetnedskärningar. Så har också skett nu. Jag för-
står det. Det händer på alla områden.
När det gäller frågan om hur det praktiskt skall
skötas, finns det fortfarande goda möjligheter - jag
vet att det pågår - att se till att det icke blir några
dramatiska försämringar på kort sikt av det slag som
man nu påstår. Det finns goda möjligheter att se till
detta.
Självfallet hade det varit bättre att stiftelserna och
de som ligger bakom stiftelserna hade varit med om
att träffa frivilliga uppgörelser av det slag som vi då
förordade.
Men vad hände då när jag skrev det där brevet och
föreslog frivilliga uppgörelser? Jag föreslog även
uppgörelser av det slag som Andreas Carlgren var
inne på om att det skulle bli ungefär som forsknings-
råd.
Den enda reaktionen från det parti som hade ska-
pat stiftelserna, nämligen Moderaterna, var att Per
Unckel anmälde mig till konstitutionsutskottet. Själv-
fallet avslog konstitutionsutskottet anmälan. Per
Unckel kunde ju själv aldrig riktigt förklara varför det
var felaktigt att skriva ett brev för att föreslå en frivil-
lig uppgörelse.
Det om något visar hur ideologiskt man har sett på
denna fråga hela tiden. Detta har varit till nackdel för
svensk forskning. Det tror jag att vi kan vara helt
överens om. Jag är övertygad om att när vi nu äntligen
får ett system som gör att vi får en samvariation kan
vi också få större samsyn i svensk forskning.

Anf. 51 BEATRICE ASK (m) replik:
Herr talman! Jag trodde att vi skulle diskutera
forskningsfrågorna. Men jag är naturligtvis glad över
att utbildningsministern har tagit del av hela det mo-
derata budgetförslaget, även om referatet var något
missvisande.
Det är riktigt att våra anslag är lägre när det gäller
vuxenutbildning. Vi ligger på ungefär 40 000 vux-
enutbildningsplatser. I dag finns det ungefär 60 000
platser. Bara 40 000 är utnyttjade. Man kan ju undra
hur regeringen skall ragga upp ännu fler människor
till dessa platser. Dessutom har vi moderater fler
platser inom kvalificerad yrkesutbildning.
Men låt mig gå till forskningen. Motivet för rege-
ringens besparingar är samhällsekonomiska, säger
Carl Tham. Då vill jag fråga Carl Tham:
På vilket sätt är det vettigt för ett land med hund-
ratusentals arbetslösa att dra ned på forskningsinsat-
serna när vi är i en situation där de företag som går
bra är beroende av kvalificerad forskning, av den
grundforskning som finns men även av en tillämpad
forskning? Vad är det som gör att vi i Sverige just nu
av samhällsekonomiska skäl skall kapa en stor bit av
det som är viktig biomedicinsk forskning, när våra
konkurrentländer ökar de statliga satsningarna på
samma område? På vilket sätt är detta samhällseko-
nomiskt vettigt? Med vilket perspektiv tror Carl Tham
att vi har forskningspolitik och forskningsinvestering-
ar?

Anf. 52 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Herr talman! Beatrice Ask vill undvika att kom-
mentera det förhållandet att satsningarna på forskning
faktiskt ökar nästa år. Det kommer också att märkas
när vi kan blicka tillbaka på den här tiden. Sverige
kommer nämligen också fortsättningsvis att ligga i
toppen, kanske allra högst, när det gäller satsningarna
på forskning i förhållande till landets ekonomiska
styrka.
Om jag vore Beatrice Ask skulle jag vara mycket
försiktig med att tala om samhällsekonomiskt ansvar.
Det är naturligtvis trevligt att som ansvarigt statsråd
kunna lägga ut nya reformpengar, men när detta inte
är finansierat utan leder fram till ett budgetunderskott
som är över 12 % av BNP, till skyhöga räntor och ett
fall i hela ekonomin, då får det konsekvenser också
för forskningen. Det var också ett sådant agerande
som ledde fram till att regeringen har tvingats göra
besparingar på alla områden.
Är det verkligen Beatrice Asks uppfattning att det
är riktigt att göra neddragningar för sjuka, för arbets-
lösa, för alla möjliga grupper i samhället som har det
svårt och samtidigt öka satsningarna på forskningen
ännu mer än vad som ändå blir fallet? Jag tror att
detta skulle vara att göra forskningen en stor otjänst.
Det skulle undergräva legitimiteten för forskningen
om det är så att det skall sparas på alla andra områden
utom just forskningsområdet.

Anf. 53 BEATRICE ASK (m) replik:
Herr talman! Nej, jag undviker ingen debatt. Där-
emot tycker jag att Socialdemokraterna, som har lagt
fram en proposition på riksdagens bord, måste svara
på vad det är som är samhällsekonomiskt relevant i att
göra stora neddragningar på bl.a. biomedicinsk och
teknisk forskning. Det är ju ingen jämn, liten ned-
dragning ni gör, utan ni gör rejäla hugg på vissa
mycket kännbara områden.
Jag tror att inte minst väldigt många sjuka männi-
skor runt om i landet, som är bekymrade över situa-
tionen inom sjukvården, faktiskt tycker att det är
viktigt t.o.m. med stora satsningar på forskning.
Det handlar inte heller, vilket Carl Tham försökte
antyda, om några reformpengar. Det handlar om att ni
drar in pengar så att forskningsprojekt som har pågått
under kanske ett eller två år inte får slutföras utan
måste avbrytas. Det handlar om olika områden. Det
handlar om medicin, det handlar om miljö, det hand-
lar om samverkan mellan högskolor och företag - det
handlar om massor av områden.
Det är naturligtvis viktigt att utbildningsministern
talar om vad det är som är så klokt och ekonomiskt i
denna prioritering som ni har gjort i ert förslag. Det är
ett svar som också alla de som protesterar begär - inte
påståenden om att moderater är hemska, för det hör ju
liksom inte hemma här. Carl Tham har fler chanser att
i debatten försöka förklara det här.

Anf. 54 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Herr talman! Det är inte fråga om att Moderaterna
är hemska. Det har jag nog aldrig sagt. Det måste vara
någon sorts självanalys. Det handlar snarare om att vi
anser att ni för fel politik. Det är det det handlar om.
Vi anser att ni för fel politik när ni vill dra ner ytterli-
gare på vuxenutbildning och på anslag som skall gå
till svaga grupper i samhället och i stället lägga resur-
serna på forskning.
Vad är det samhällsekonomiskt riktiga? frågar
Beatrice Ask. Jo, det samhällsekonomiskt riktiga är
sådana besparingar som gör att vi har fått ner budge-
tunderskottet och räntorna på nuvarande nivå. Det är
det samhällsekonomiskt riktiga. Detta kräver bespa-
ringar på alla områden, för att det skall skapas en
politisk legitimitet för besparingarna. Det är dessutom
så - jag återkommer till det - att besparingarna på
forskningens område ändå får en begränsad effekt
genom att de totala resurserna till forskningen ökar
nästa år.
Detta är sanningen, och det har Beatrice Ask inte
bestridit. Hon kan inte bestrida det, eftersom det är på
det sättet. Det är också på det sättet att den samlade
nedskärningen på den biomedicinska forskningens
område - eftersom denna nu har kommit på tal - är ca
3 %.
Det är klart att det vore bättre utan någon ned-
skärning alls. Givetvis vore det så. Men det skulle få
konsekvenser på den andra sidan. Det går inte att bara
rygga tillbaka för detta. Moderaterna har ju själva
accepterat den utgångspunkten, eftersom ni själva
föreslår större besparingar på andra områden. Det är
ju det som är er prioritering. Ni prioriterar forskning-
en, medan ni ger arbetslösa, sjuka och dem som vill
skaffa sig en vuxenutbildning lägre prioritet. Det är
ert förslag.

Anf. 55 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Nu börjar utbildningsminister Carl
Tham ge svar på varför han ändrade sig och tyckte att
hela styrelserna, samtliga ledamöter i forskningsstif-
telsernas styrelser, skulle kunna avsättas. Men hans
svar är inte bra. Det betyder nämligen att Carl Tham
tyckte att stiftelsernas styrelser skulle avsättas när de
inte gjorde så som han ville att de frivilligt skulle
göra. Så talar makten.
Detta handlar inte om att man vill ha ett demokra-
tiskt inflytande. Det hade Socialdemokraterna och
regeringen kunnat få en bred majoritet för här i kam-
maren. Jag tror, som jag tidigare har sagt - och jag
tror då inte att jag avslöjar några hemligheter - att jag
hade kunnat övertyga också fler partier från den förra
fyrpartiregeringen om att vara med om en sådan bred
uppgörelse. Men Socialdemokraterna ville inte det.
Carl Tham ville inte det. Carl Tham ville i stället ha
makten över forskningsstiftelsernas styrelser genom
att kunna avsätta samtliga ledamöter.
Då säger Carl Tham: Men inom Centerpartiet var
man inte beredd att ställa upp på de åtgärder som
behövs för att få ett samarbete med forskningsstiftel-
sernas styrelser. Jag vill då ställa en fråga till Carl
Tham: Exakt på vilket sätt gynnas ett samarbete med
forskningsstiftelserna av att man inleder det samarbe-
tet genom att avsätta samtliga styrelseledamöter? På
vilket sätt är det ett sätt att starta ett samarbete? Exakt
på vilket sätt ökar det möjligheterna att se till att
pengar från forskningsstiftelserna kommer forskning
till godo som hittills betalats av staten? På vilket sätt
skall det exakt gå till?
Alla har ju sett hur graciöst Carl Tham har upp-
trätt i den här frågan, lika graciöst som en elefant i en
porslinsbutik. Det är tur att det är en egen art och stil i
den regering vi samarbetar med.

Anf. 56 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Herr talman! Vi är egentligen inte så oerhört oense
i den här frågan som det möjligen kan verka. Mitt
intryck är att man inom Centerpartiet är beredd att
samverka kring att stiftelserna aktivt bidrar till att se
till att besparingarna i den andra delen av budgeten
kompenseras. Det hade naturligtvis i allra högsta grad
underlättats om stiftelserna hade gått med på vårt
förslag för två år sedan. Då hade vi över huvud taget
inte haft något problem. Men nu gjorde man inte det
av ideologiska skäl. Detta är inte Centerpartiets fel.
Vi anser av både principiella och praktiska skäl att
i detta fall liksom i fråga om andra offentliga organ
med inflytande över skattemedel skall de demokratis-
ka organen, riksdagen och regeringen som är förank-
rad i riksdagen, kunna bestämma vilka som skall sitta
i styrelserna - därmed inte sagt att där inte skulle sitta
forskare och andra som företräder forskningen.
Jag är övertygad om - jag säger det här eftersom
detta är väl planerat - att Andreas Carlgren kommer
att ha svårt att kritisera dessa forskningsstiftelsers
sammansättning med utgångspunkt i forskarvärldens
intressen. Det är självklart att det här måste ske en
sammankoppling. Det är också den sammankoppling-
en vi önskar.

Anf. 57 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att Carl Tham nu blir
otydligare. Han säger att det är klart att riksdagen
måste kunna utse de ledamöter, och bestämma hur
man utser dem, som skall sitta i församlingar som
beslutar över statliga medel. Ja, men det är inte det
diskussionen gäller. Diskussionen gäller att Carl
Tham vill kunna avsätta samtliga styrelseledamöter.
Så är det inte i t.ex. forskningsråden. Där har man
fastställda spelregler, brett förankrade i riksdagen.
Det hade ni kunnat få i den här frågan också, men ni
ville inte det därför att ni ville ta makten. Jag hör att
Carl Tham inte en enda gång försöker säga emot det
påståendet.
Det handlar inte längre om ett demokratiskt infly-
tande utan om att ha makten. Därmed avsätter man
styrelserna. Jag kan inte kommentera hur de styrelser-
na ser ut förrän jag har sett dem, men vad jag kritise-
rar är att ert sätt att samverka med stiftelserna är att ha
möjlighet att avsätta samtliga. Därmed gör ni forsk-
ningen stor skada, eftersom ni tar bort beslutskraften.
Inte heller det har Carl Tham med ett ord försökt
bemöta.
Inte heller har han med ett ord försökt bemöta att
regeringen väljer att fastställa ramar med Centerpar-
tiet men att vända sig till Vänsterpartiet för att göra
upp om metoderna. Det är självklart inget rimligt sätt
att agera för en regering som vill ha samarbete. Jag
upprepar: Det är tur att denna art och stil är mycket
speciell för Carl Tham i regeringen.

Anf. 58 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Det är ju så, vilket har visat sig många
gånger, att det inte hade varit det minsta problem för
stiftelserna att samverka på det sätt som vi föreslog
för två år sedan. Medel var inte uppbundna, och det
fanns inga hinder i stiftelsernas stadgar som försvåra-
de en sådan samverkan. Det finns det självfallet inte
heller i dag, men det hade varit lättare då. Det var inte
fråga om att man inte kunde; man ville inte. Ett skäl
till det var att de som hade skapat dessa stiftelser,
framför allt de ideologiska snickarna Moderaterna,
hela tiden ansåg att detta var själva poängen, nämli-
gen att de skulle vara utanför demokratisk kontroll.
Vi anser verkligen att det i fråga om skattemedel
av den här storleken - det handlar alltså om summor
över 20 miljarder, i dagens läge kanske ännu mer -
skall finnas möjlighet för demokratins institutioner att
ha inflytande. Det är den principiella frågan, och till
den kan vi återkomma i senare debatter - det är jag
övertygad om. Den praktiska frågan är nu hur man
skall få en överföring, en slussning, av resurser som
gör det möjligt att undvika de problem som föranleds
av besparingarna. Detta är fullt möjligt. Det handlar
heller inte om de osannolika summor som man ibland
överdrivet har talat om i debatten.

Anf. 59 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Beträffande det här med den biome-
dicinska grundforskningen vill jag referera till vad
som publiceras i Science den 25 oktober 1996. Enligt
den svarar Sverige för den i särklass största minsk-
ningen av finansiering för biomedicinsk forskning
1997: minus 12,2 %. Har Science också fel?
När det sedan gäller budgetfrågan finns det fak-
tiskt partier som inom de två stora områden som gäl-
ler utbildning, dvs. studiefinansiering och utbild-
ning/forskning, har kunnat se andra möjligheter än
regeringen. Vi har fullt ut finansierat t.ex. att vi inte
behöver minska forskningsrådens anslag. Det har då
också inneburit att vi sagt nej till ett sådant hugskott
som att utreda ett tekniskt forskningsinstitut i Göte-
borg, vilket skulle kosta 100 miljoner kronor, ett
institut som varken Chalmers eller Göteborgs uni-
versitet när förslaget offentliggjordes hade en aning
om eller ens hade funderat på att ta med i sin anslags-
framställan.
Den viktigaste frågan just nu, Carl Tham, är väl
hur det förtroende som vi sade måste finnas mellan en
forskningspolitisk ledning - ett departement, en rege-
ring, en riksdag - och det samhälle som forskarna
kommer ur och som skall använda resultatet skall
repareras. I kören av artiklar, insändare och brev till
oss riksdagsledamöter har det faktiskt också funnits
lågmälda, reflekterande röster som är mest bekymrade
över just detta. Hur skall det här kunna repareras för
framtiden så att vi kan återfå det som jag nämnde i
mitt anförande, nämligen den forskningsglädje som är
den starkaste drivkraften för de män och kvinnor som
ägnar sig åt detta?

Anf. 60 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Låt mig bara göra en kort kommentar
till det Margitta Edgren sade beträffande forsk-
ningsinstitutet i Göteborgsregionen. För det första är
det inte sant att förslaget inte hade föregåtts av ganska
omsorgsfulla kontakter, även om det nu spelar mindre
roll. För det andra är detta ett förslag som skall öka
samverkan mellan forskning och näringsliv. Det är
riktat inte minst mot mindre och medelstora företag
som har svårt att hitta denna samverkan, både när det
gäller de stora forskningsinstitutionerna och andra
sätt. Det förvånar mig verkligen att Folkpartiet, som
annars ofta brukar tala med stor elan om just dessa
företag, i det här sammanhanget väljer att gå emot
detta förslag. Det här är för övrigt en konstruktion
som tillämpas på många andra håll i världen med stor
framgång, inte minst i Tyskland.
Dessutom - och det avslöjar något av ihåligheten i
Folkpartiets budgetförslag - talar vi ju här om en
engångskostnad för statens del. Den går inte att an-
vända i en budget som skall ha löpande utgifter och
inkomster.
Låt mig sedan bara säga ett ord om det sista. Det
är klart att en budgetdebatt ibland skapar klyftor. Den
skapar överdrifter, och det växlas ibland hårda ord.
Det är i och för sig beklagligt men kanske ibland
oundvikligt. Mitt intryck av svensk forskning i dag är
att den befinner sig i god välmåga och kommer att
göra det även efter det att dessa besparingar är ge-
nomförda. Självklart kommer denna välmåga att öka
under förutsättning att forskningsstiftelserna samver-
kar på ett klokt och förnuftigt sätt.
Mitt intryck är också att denna välmåga ökar ge-
nom att vi får en annan karaktär på forskarkåren. Det
blir fler kvinnor. Det bidrar inte bara till en allmänt
ökad välmåga utan också till en forskning med högre
kvalitet.

Anf. 61 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Även om det är en engångsbesparing
hade den kanske kunnat användas för den överlapp-
ningstid som här så tydligt framstår som ett problem.
Det är möjligt att svensk forskning ändå överlever.
Jag är helt övertygad om att både Carl Tham och
Andreas Carlgren har den kraften. Men det kommer
ändå att finnas kvar en förtroendeklyfta, och den har
inte Carl Tham kommenterat. Ser han att det är en
klyfta, och hur tänker han sig i så fall att den skall
kunna repareras?
Samverkan under galgen eller samverkan under
hot leder aldrig till något som är bra i längden.

Anf. 62 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Det är inte samverkan under hot, utan
det är samverkan för att åstadkomma den bästa möjli-
ga situationen i ett läge där vi måste göra ekonomiska
besparingar. Om man vill kan man självfallet betrakta
hela statsbudgeten som ett hot, genom att den innebär
besparingar på många håll. Statsbudgeten skall, ge-
nom den ordning som riksdagen själv har bestämt,
behandlas på hösten och träda i kraft den 1 januari.
Det är självklart att det förhåller sig på det sättet.
Ingen grupp i samhället vill ha besparingar. Jag har
väldigt svårt att hitta några som säger att det är bra att
det sparas på deras område. Däremot har jag träffat
många som, precis som forskarna säger och som sägs
i den här diskussionen, förstår behovet av besparingar
bara det inte sker just på deras område. Den repliken
tycker jag mig ha hört i ganska många riksdagsdebat-
ter och på andra områden. Det är det som konstituerar
situationen.
Jag är helt inställd på att vi, sedan detta väl är be-
slutat och vi har fått samvariationen med stiftelserna,
skall ha en offentlig diskussion med forskarsamhället,
gärna med parlamentariskt inslag, om hur framtiden
skall utformas. Vi skall diskutera hur vi på bästa möj-
liga sätt, med de mycket stora resurser som där står
till förfogande för svensk forskning - resurser som är
ännu större framöver - skall utnyttja dem på bästa sätt
när vi väl har etablerat den samvariation mellan de
olika finansiärerna som regeringen eftersträvar.

Anf. 63 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik:
Fru talman! Vi i Vänsterpartiet är positiva till att
skapa förutsättningar för att medel överförs till råden
och till sektorsorganen från forskningsstiftelserna. Det
bekräftar den överenskommelse vi har gjort med
Socialdemokraterna då det gäller stiftelselagen. Men
de finansiella skälen har inte varit övervägande för
oss, utan det har gällt den demokratiska kontrollen av
offentliga medel och möjligheten till ökad överblick
över och samordning av de totala forskningsresurser-
na, vilket vi tycker är oerhört viktigt.
Vad vi är oroade över, skulle jag vilja säga till
utbildningsministern, är att det uppstår ett finansie-
ringsglapp, främst under 1997. Vi tror alltså att det
behövs rådrum, därför att det kommer att ta tid att
försöka passa ihop ändamålsparagraferna med rådens
och stiftelsernas uppgifter och behov. Det är alltså en
fråga om tid.
Därför har vi föreslagit att medel till fakulteterna,
råden och sektorsorganen får ligga nästan ograverade
under 1997. Carl Tham måste väl vara medveten om
att de här nedskärningarna i nuläget, om ingenting
snabbt görs, drabbar väldigt olika. Om vi bollar med
procentsatser fram och tillbaka, som 5,5 eller 14,
kommer det att drabba olika verksamheter väldigt
olika. Vissa verksamheter kan få skära ned med mel-
lan 15 och 30 %. Det tar tid. Det som man river ned
under ett eller två år tar det lång tid att bygga upp.
Därför är min fråga till Carl Tham: Vad ämnar
Carl Tham göra för att ett sådant här finansierings-
glapp rent praktiskt inte skall uppstå under 1997?

Anf. 64 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Det är helt riktigt. Vi delar självfallet
uppfattningen att det avgörande för den syn vi har på
stiftelserna är det demokratiska argumentet. Vi är helt
överens på den punkten.
Men det finns också en praktisk fråga, nämligen
hur man skall få ett gott samarbete i det offentliga
forskningsfinansieringssystemet. Jag tror att vi är
överens också på den punkten.
Jag är naturligtvis också medveten om det här
problemet. Det hade varit möjligt att undvika det, som
jag redan tidigare har påpekat. Dessa besparingar
aviserades redan i april, så det har funnits goda möj-
ligheter sedan dess att åstadkomma det. Det är fortfa-
rande på intet sätt för sent.
Jag kan försäkra Danestig-Olofsson att vi arbetar
mycket ordentligt på att se till att detta skall kunna
genomföras, så att de omedelbara problem som
många har farhågor för inte skall behöva uppstå. Jag
håller med om att det här slår olika. Det är visserligen
inte ointressant, som Danestig-Olofsson sade, om det
är 5 eller 14 %, utan det har en viss betydelse. Men
det är ändå riktigt att det slår olika för olika delar.
Det är därför som det är angeläget att vi ser till att
det befarade glappet inte uppstår och att eventuella
sådana problem minimeras. Det arbetar vi på, och vi
kommer att så fort riksdagen har fattat sina beslut i
denna fråga också klargöra vad som skall ske och
vilka som skall ha ansvaret för vad som skall ske.

Anf. 65 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har förstått att utbildningsminis-
tern genom sitt brev tidigare hade inbjudit forsk-
ningsstiftelserna att diskutera de här frågorna men att
det förslaget blankt avvisades. Det är beklagligt. Det
känns skönt att det ytterligare bekräftas att det beslut
som vi kommer att ta om forskningsstiftelserna är ett
riktigt beslut.
Man kan tycka vad man vill om den behandlingen,
men de som drabbas är doktorander och forskare ute
på våra institutioner. De är djupt oroade över detta
finansieringsglapp. De har litat på regeringen och på
Carl Tham. Jag hoppas nu att utbildningsministern är
villig att försöka överbrygga de här motsättningarna
som har uppstått, och det som nästan kan kallas en
förtroendekris.
Jag har en fråga till, och det gäller besparingarna
för 1999 som är aviserade i propositionen under B 48
och som rör 1 miljard kronor. Jag skulle gärna vilja
att utbildningsministern antydde något om vad de kan
gälla.

Anf. 66 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Jag vill bara säga en sak beträffande
doktoranderna, och det är att de inte skall vara oroli-
ga. Om de har blivit oroliga beror det enbart på att
man i budgetpropagandistiska syften har spridit in-
trycket att doktoranderna på något sätt skulle drabbas
av dessa besparingar. Doktorandtjänsterna betalas av
fakultetsanslaget, och dessutom finns det också stif-
telsepengar som går till doktorandtjänster. De berörs
inte heller av det här. Om jag uttrycker mig försiktigt,
lider stiftelserna inte brist på pengar. Det tror jag att
vi kan vara överens om. Det finns inte någon anled-
ning till oro där.
Jag medger däremot att det finns en annan oro. Vi
skall därför göra vårt yttersta för att i den här situatio-
nen se till att det inte blir något s.k. glapp. Men jag
tror att vi också är överens om att det här illustrerar
just hur olämpligt det var att inrätta stiftelser av den
här karaktären. Om man inte hade gjort det, utan i
stället fört över dessa resurser till de ordinarie forsk-
ningsfinansieringssystemen, hade den här situationen
över huvud taget aldrig uppstått.
Jag vill gärna illustrera detta med ett exempel. Det
var nämligen så att den gamla regeringen föreslog att
man skulle ha ytterligare en stiftelse, som skulle
syssla med humanistisk och samhällsvetenskaplig
forskning. Riksdagen avslog det förslaget, genom att
Ny demokrati - som vi vet var något oberäkneligt i
sina ställningstaganden - just på den här punkten
förenade sig med Socialdemokraterna. I stället fördes
de här miljarderna över till Riksbankens Jubileums-
fond, dvs. en redan existerande, väl etablerad institu-
tion för forskningsfinansiering på det här området.
Där har det inte heller blivit några problem. Om man
hade gjort något liknande när det gäller de andra
forskningsråden hade den här situationen inte upp-
stått.
Beträffande den miljard som nämndes, berör den
icke på något sätt de kostnader för forskning som vi
nu diskuterar.

Anf. 67 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Carl Tham antydde nyss att när sam-
ordningen mellan stiftelserna och råden har etablerats
skulle man ta upp en diskussion med forskarsamhället
och diskutera de stora och övergripande frågorna. Det
har nu gått två år av den här mandatperioden. Det vi
invänder mot är just att det har gått något slags stiftel-
sedille i hela forskningspolitiken. Vi har alltså för den
tillämpade forskningen i landet ca 40 miljarder per år,
som används där. 20 miljarder i vår budget är anvisa-
de för den typen av forskning.
Vi har en ordentlig obalans mellan den växande
tillämpade forskningen och grundforskningen, som
också svarar för forskarutbildningen. Vi har för länge
sedan också hört rop på en ökad satsning på forskar-
utbildningen, därför att det behövs fler forskare. Då är
det oroande att den här regeringen går in på det tredje
året utan att vi får ens en analys av de behov som
finns. Vad har vi för behov av grundforskning? Vad
har vi för behov av forskarutbildning? Hur många nya
forskare behövs det?
Den omfördelning som har skett nu har inte moti-
verats utifrån några sådana här analyser. Hela forsk-
ningspolitiken verkar sväva i något slags tomt intet.
Nu lugnar utbildningsministern de forskarstuderande
med att säga att doktorandtjänsterna ej berörs. Det är
väl ingen tröst när vi saknar 2 500 doktorandtjänster.
Vi skall ju utöka forskarutbildningen, var finns de
pengarna? Inser inte utbildningsministern att det är
allvarligt att man har ca 1,4 miljarder totalt till forsk-
ningsråden, som skall svara för grundforskningen. En
del av de pengarna skall dessutom öronmärkas, som
har skett i den här budgeten, så utrymmet är ännu
mindre. Det är allvarligt att vi har den obalansen.
Miljöpartiet är det enda parti som har en lösning
på det här problemet. Vad anser utbildningsministern
om det förslaget?

Anf. 68 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Det är klart att man kan ha lösningar
på nästan alla problem om man anser att man har
pengar. Då är det lätt att ha lösningar på det mesta.
Pengar skall då tråcklas fram på olika sätt. De kan
tråcklas fram genom besparingar på t.ex. vuxenut-
bildning eller de kan plockas fram genom olika for-
mer av skattehöjningar, avdrag eller vad man vill. Till
sist handlar det ändå om att det är skattepengar som
skall fram.
Jag håller med om att forskarutbildningen är cen-
tral. Det framgår också av propositionen. Vi avser
även att återkomma till frågan hur den skall utformas i
framtiden, så att det blir hög kvalitet och samtidigt en
något snabbare genomströmning än vi har i dag. Vi
kan återkomma till den frågan också i den här diskus-
sionen.
Det är alldeles riktigt att det behövs fler forskare.
Däremot är det inte riktigt att hävda att det har skett
en oerhörd neddragning inom grundforskningen under
många år och att man kan hitta någon sorts objektivt
fastställd balanspunkt mellan å ena sidan vad som
kallas grundforskning och å andra sidan tillämpad
forskning. I själva verket är gränsytorna mellan dessa
alls inte så klara som det kan förefalla i diskussionen.
Mycket av sådan forskning som är nyttobestämd, t.ex.
på just det biomedicinska området, är till sin karaktär
grundforskning och avsedd att leda fram till praktiska
resultat. Med grundforskning menar jag att man ute-
slutande söker lösa vetenskapliga problem utan in-
riktning på något speciellt område. Annan forskning
åter har inte den inriktningen.
Båda dessa forskningsverksamheter måste finnas i
ett väl fungerande forskningssystem. Det gör de också
i det svenska samhället i dag. Men att tro att man
genom en analys skulle komma fram till att det finns
någon sorts objektiv siffra som anger hur mycket man
skall ha till det ena eller det andra är med förlov sagt
att ha för stora anspråk på vad som kan komma fram
genom ekonomisk analys. Det finns inga sådana möj-
ligheter. Det har visat sig många gånger när man har
gjort försök.

Anf. 69 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag inledde alltså mitt anförande med
att säga att de nedskärningar som finns inom forsk-
ningspolitiken är berättigade och nödvändiga med
hänsyn till landets ekonomiska situation. Det är inte
alls det detta handlar om. Det handlar om en ren in-
tern fördelningsfråga: Vad kan vi göra för att stödja
grundforskningen?
Jag har heller aldrig påstått att grundforskningen
skulle ha minskat sedan 60-talet. Den har ökat, men
den har ökat i mycket liten takt jämfört med den tvär-
vetenskapliga forskningen. Det är där problemet lig-
ger.
Analyserna som jag efterlyser är naturligtvis oer-
hört viktiga om vi skall kunna kvalitetssäkra den
tillämpade forskningen och grundforskningen här i
landet. Vad har vi för resurser i ett litet land att göra
den här utbyggnaden och ändå veta att vi står på sta-
dig grund och behåller kvaliteten? Vi ser i varje fall
ingen sådan analys bakom de förslag som föreligger i
budgeten. Vi måste alltså få fram det. Hur många
spetsforskare har vi i landet? Hur många till behöver
vi? Inom vilka områden behövs de? Var skall det
satsas på utbildning? Vi kan inte vänta år efter år på
att få fram de här analyserna och förslagen.
Till sist: Vad anser utbildningsministern om det
enda alternativ till den forskningspolitik som nu före-
slås som finns, nämligen Miljöpartiets förslag till
grundforskningsavdrag? Det är ett betydligt smidigare
och bättre sätt att genomföra en bra balans mellan den
tillämpade forskningen och grundforskningen.

Anf. 70 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Det finns en analys av det slag som
efterlyses. Statistiska centralbyrån har på Utbild-
ningsdepartementets uppdrag gjort en synnerligen
omfattande redovisning av hur mycket som satsas på
forskning på alla tänkbara längder och bredder. Vi
övervägde ett ögonblick att bifoga denna som en
bilaga till forskningspropositionen, men vi ansåg att
den då skulle ha blivit ännu tjockare. Dessutom har
riksdagens ledamöter ändå denna till sitt förfogande.
Det arbetet har självfallet varit en viktig grund när vi
har arbetat med forskningspropositionen och finalise-
rat den.
Jag vill inte hålla med om att vi har fått den här
stora obalansen. Det finns ingenting som tyder på det.
När man tittar just på kvalitetsbedömningarna av
svensk forskning, och sådana kommer ofta, ser man
att det inte finns någonting som tyder på att Sverige
härvidlag skulle ha en dålig ställning. Dessa kvalitets-
bedömningar görs, och måste enligt min mening gö-
ras, av forskarna själva. Det är ofta forskningsråden
som tar initiativ till dem. De utförs av internationellt
välrenommerade forskare som granskar det svenska
forskningssystemet, och de ger genomgående mycket
högt betyg.
Det de däremot efterlyser, också nästan alltid ge-
nomgående, är att det är för litet samverkan mellan de
olika forskningsdisciplinerna och att det är alltför
snäva forskningsområden man ägnar sig åt i förhål-
lande till forskningsbehoven på olika områden och att
det därför finns goda skäl till en ökad samverkan. Det
är därför som regeringen i forskningspropositionen
föreslår tillsättandet av en särskild samrådsgrupp
mellan forskningsråden som väsentligen består av
forskningsrådens egna representanter, för att åstad-
komma just denna samverkan som så många andra
internationella bedömare har krävt. Därigenom tror
jag att det som Gunnar Goude efterlyser, nämligen
större tvärvetenskap, också skall kunna infrias.

Anf. 71 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! När jag lyssnar till företrädarna för
Vänstern, Miljöpartiet och Carl Tham för Socialde-
mokraterna får jag intrycket att man är tvungen att
göra nedskärningar på forskningens område. Så är det
inte. Vi är ett litet land. Vi vill inte konkurrera med
låglöneländer i Östasien. Vill vi kunna konkurrera och
behålla vår levnadsstandard måste vi vara bättre och
ha bättre produkter än dessa länder som har låg lön
som sin konkurrensfaktor.
Vi kristdemokrater har en 1,4 miljarder starkare
budget än socialdemokraterna. Ändå försvarar vi de
svagare grupperna. Vi ger 6 ½ miljarder mer än rege-
ringen till sjuka, till omsorg. Vi finansierar en 80-
procentig nivå av socialförsäkringssystemet. Vi fi-
nansierar höjt pensionstillskott. Vi ger oss inte på
vuxenutbildningen osv.
Carl Tham gör det för lätt för sig när han säger att
alternativet till hans politik är moderaternas. Så är det
inte.

Anf. 72 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Hållbarheten i kristdemokraternas
budgetalternativ är jag övertygad om noga har disku-
terats i gårdagens debatt. Det håller inte. Man kan
naturligtvis önska sig allt gott på alla goda områden,
men det finns också en räkning som skall betalas. Det
är den räkningen som man vill komma ifrån.
Vi har en situation där vi skall konkurrera med
andra länder. Det är helt riktigt. Men det kan vi inte
göra om vi har en ränta av det slag som vi hade när
den här regeringen tog över eller ett budgetunderskott
som ligger över 12 % av BNP. Det är grundläggande
för all konkurrens att man har en stabil ekonomi. Det
är icke heller så att de besparingar som nu genomförs
på något sätt kommer att innebära att vi har mindre
konkurrenskraft i framtiden. Svensk forskning kom-
mer, vilket många gånger har påpekats här i diskus-
sionen och vilket egentligen ingen har bestritt, nästa
år att få större resurser till sitt förfogande än vad
forskningen har i dag.

Anf. 73 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Vi närmar oss den sista repliken i den
här delen av debatten. Jag skulle vilja att Carl Tham
utvecklade hur han skall överbrygga den djupa förtro-
endeklyfta som alla dessa debattartiklar ger uttryck
för. När han har fått frågan tidigare har han sagt: Får
vi bara som vi vill, så skall vi sedan lyssna. När vi väl
genomfört nedskärningen är vi idel öra.
Enligt min - och uppenbarligen forskarnas - me-
ning visar Carl Tham en bristande lyhördhet för den
oro och den varning som dessa hundratals professorer
och forskare uttrycker. Han säger att detta tillhör
budgetprocessens överdrifter och kallar det för bud-
getpropaganda. Det löser sig 1997, säger han, och vill
trösta 2 000 forskare med att allt nog blir bra, och de
slipper gå ifrån sina forskningsprojekt. Hur?

Anf. 74 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Tuve Skånberg gav ju själv i sitt anfö-
rande ett ovanligt lyckat exempel, måste jag säga, på
vad man verkligen kan kalla för budgetpropaganda.
Det utmålas att praktiskt taget all forskning här i lan-
det skulle upphöra - t.o.m. nobelpriset skulle på något
sätt dras in. Det tycker jag var ett nästan oslagbart
exempel på detta.
Om man skall genomföra besparingar på ett områ-
de mobiliseras naturligtvis alla de krafter som inte vill
ha besparingar på just det området. Det är i allra hög-
sta grad en naturlig process och behöver alls inte vara
beroende av några politiska motiv.
Det är naturligtvis också lätt att säga att man skall
vara lyhörd för dessa argument. Ett par hundra miljo-
ner till skulle väl ändå inte vara omöjligt i en så stor
budget. Men en regering som faktiskt vill se till att
Sverige får en fungerande ekonomi kan inte vara
lyhörd för den typen av synpunkter. Är man det måste
man vara det på alla områden, och då hamnar vi där
Tuve Skånberg och hans partikamrater hade fört in
Sverige 1994. Det är därför man måste genomföra
besparingar, även om det finns motstånd.
På det här området, till skillnad från andra områ-
den, ökar ändå de samlade resurserna. Säg mig något
annat område inom statsförvaltningen där vi får en
sådan kraftig ökning nästa år som vi får på just det här
området. Till de nära 200 miljoner som vi har nämnt
här som ökningen blir nästa år kommer ju också sats-
ningen på högskolan. Så på det här området får vi
ändå, trots besparingar, en ökning. Därför är också
dessa besparingar möjliga att genomföra, och de
kommer inte att få de katastrofala konsekvenser som
Tuve Skånberg här har försökt utmåla.
Miljö

Anf. 75 GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Det finns flera viktiga mål för miljö-
politiken. Det framgår också i budgetpropositionen
under anslagsområde nr 20. Målen är: skydda männi-
skors hälsa, bevara den biologiska mångfalden, främja
långsiktig hushållning med naturresurser, skydda
natur- och kulturlandskapet m.m. Det här är gemen-
samma mål, som i princip alla kan ställa sig bakom,
och det är viktiga mål.
När det gäller frågan om hur vi skall uppnå dessa
mål kan vi ha olika uppfattningar. Från moderat sida
skulle jag vilja redovisa några principiella synpunkter
just när det gäller sättet att uppnå målen.
Vi menar att det är oerhört angeläget och viktigt
att man får med sig alla människor ute i landet när det
gäller att uppfylla målen. Vi vet att konsumentinfly-
tandet är starkt. Vi vet att miljöinflytandet och miljö-
intresset bland våra konsumenter har ökat mycket
kraftigt. Vi vet också att miljömedvetenheten bland
företag och producenter också har ökat. Jag hörde
t.ex. för en tid sedan en representant för en länsstyrel-
se här i landet säga: När vi för tio år sedan från läns-
styrelsen åkte ut och talade med företagen om miljö-
frågor fick landshövdingen ganska ofta därefter på-
ringningar om hur omöjliga de är på länsstyrelsens
naturvårdsenhet. Sådant förekommer inte i dag, därför
att i dag är medvetandet om miljöfrågorna så stort ute
bland företagen. Dessutom har man skapat positiva
kontaktmöjligheter och respekt för varandra mellan i
det här fallet myndigheterna och producenterna. Vi
menar att detta är en väg som vi måste gå vidare på
när det gäller frågan om att avväga metoder för att
uppnå viktiga mål.
Ett annat viktigt hänsynstagande är människovär-
det. I den överdrivna miljödebatten försöker många
nedvärdera människan och säga att människan bara är
en del i ekosystemet. Visst är vi en del i ekosystemet,
men vi är ändå skapelsens krona. Vi har ett stort an-
svar. Vi har förstånd, samvete, hjärta och hjärna.
Därför har vi detta speciella ansvar. Om vi förnekar
människans suveränitet nedvärderar vi också männi-
skans möjlighet att lösa miljöproblemen. Vi modera-
ter vill starkt poängtera människans möjligheter i det
här sammanhanget eftersom människan har förnuft.
Jag vill också peka på värnandet av välfärden.
Fattigdom har svårt att värna miljön. Det är inte sär-
skilt relevant att gå ut och t.ex. kräva långtgående
djurskyddskrav hos människor som fattigdomen gri-
nar i ansiktet. Det är inte särskilt heroiskt att kritisera
dem som hugger ned den sista busken på mils avstånd
när vi vet att kölden biter i deras skinn. Här finns ett
samband mellan välstånd och möjligheten att lösa
framtida miljöproblem.
Vi moderater vill inte med detta säga att de som
nu lever i utvecklingsländerna inte skall ta miljöhän-
syn. Vi måste i stället försöka hjälpa till så att vi på
hela detta runda klot tar miljöhänsyn. Men då måste
också vi i vårt eget land se kopplingen mellan att vi
själva har ekonomiska möjligheter, stabilitet och
välfärd och att vi utifrån den förutsättningen kan klara
miljöproblemen i stort.
Samspel måste det vara mellan å ena sidan de en-
skilda människorna och företagen och å andra sidan
lagstiftning och ekonomiska styrmedel. Ett intressant
exempel på det området är frågan om produktions-
ansvar. Jag kan ta byggnadsindustrin som ett exempel
på produktionsansvar och återanvändning. Där arbetar
man nu mycket långtgående med egna modeller som i
viss mån kommer i konflikt med Kretsloppsdelegatio-
nens syn på hur man skall hantera dessa frågor. Från
moderat sida menar vi att vi i mycket stor utsträck-
ning skall lyssna på den näring det gäller, därför att
mam där har den bästa kunskapen. Vi skall pröva de
metoder som näringen presenterar. Skulle det sedan
vara så att man misslyckas, ja, då får vi också gå in
med starkare åtgärder. Men låt oss först pröva den
frivillighet som faktiskt har visat sig ge bättre resultat
i många sammanhang än vad politiska beslut gör.
Ekonomiska styrmedel var vi moderater mycket
tidigt ute med i olika sammanhang på 80-talet. Det
var bl.a. vi som krävde att vi skulle avsätta pengar till
dem som satsade på katalysatorbilar. Det här var
kanske en av de viktigaste miljösatsningarna. Många
ifrågasatte då, under 80-talet, ekonomiska styrmedel.
Men vi har drivit frågan, och i dag ställer praktiskt
taget alla upp på de här tankarna.
Vi har i vissa sammanhang fått kritik för att vi inte
har ställt upp. Därför är det viktigt för oss att säga att
man inte kan och inte skall se miljömässiga ekono-
miska styrmedel som nya finansieringskällor när det
gäller statens utgifter. Det är bl.a. därför som vi har
sagt nej till en del pålagor som har presenterats under
den senaste tiden under täckmanteln att det är miljö-
baserade ekonomiska styrmedel. Egentligen skall
principen vara den att de pengar man får in genom
ekonomiska styrmedel skall gå direkt till miljöfräm-
jande åtgärder av olika slag.
Fru talman! Det skulle nästan vara omöjligt att
inte nämna energin i samband med att vi diskuterar
miljöfrågorna. Vi är överens om att växthuseffekten
är en av de största miljöfrågorna, kanske rent av den
största. Det är en fråga man diskuterar internationellt.
Vi vet också att koldioxidutsläppen i det här samman-
hanget är utomordentligt viktiga. Här kommer energi-
politiken in i bilden. Det skulle vara ett miljösvek att
inte ta upp energifrågan i de här sammanhangen. Om
vi skulle ersätta den kärnkraft vi har med kol skulle
koldioxidutsläppen öka med ungefär 100 %. Skulle vi
ersätta den med olja ökar koldioxidutsläppen med
ungefär 77 %, och skulle vi ersätta den med gas ökar
koldioxidutsläppen med ungefär 50 %. Till detta
kommer svaveldioxid- och kväveoxidutsläpp.
Då säger många: Men det är ju inte aktuellt. Låt
mig då bara påminna om att en av de partiledare vars
parti nu finns med i energiöverläggningarna - Olof
Johansson - mycket klart har uttalat att han kan tänka
sig att man använder fossilgas under en övergångstid.
Anders Sundström har också uttalat sig i den riktning-
en. Och hur går det med våra nationalälvar i det här
sammanhanget?
Det här är utomordentligt viktiga frågor som
måste ingå i den övergripande miljöpolitiken, fru
talman. Med vilken respekt kommer Sverige att mötas
internationellt, där vi har skrivit under koldioxidmål,
när vi samtidigt fattar beslut som innebär att vi inte
ens kan uppfylla målen på hemmaplan? Energipoliti-
ken och miljön är kanske den viktigaste frågan just
nu, och i den diskussionen kommer vi moderater att
ställa oss på miljöns sida.

Anf. 76 EVA ERIKSSON (fp):
Fru talman! Det är lätt att ha en pessimistisk syn
på miljöproblemen. Vi får ständigt ny information om
lokala miljökatastrofer runt om i världen, och vi får
rapporter om internationellt tilltagande globala pro-
blem i form av klimatförändringar. Så grundläggande
rättigheter som rätten till rent vatten och rätten att
andas frisk luft är hotade. För oss liberaler handlar
miljöpolitiken om att bekämpa miljöförstöringen
därför att den slår sönder människors frihet och liv-
schanser och därför att den hindrar demokratisk och
ekonomisk utveckling i många länder, även i länder
som ligger nära oss.
Fru talman! Miljöpolitiken har bytt karaktär. Från
att tidigare ha varit en fråga om väldigt synliga och
omedelbara fabriksutsläpp på nationell eller högst
regional nivå har miljöproblemen blivit alltmer globa-
la och diffusa. Nu är hotet de enskilda individernas
levnadsmönster; deras livsstil i alla världens länder
utgör sammantaget det största hotet mot miljön.
De största miljöproblemen - klimatförändringarna
och förtunningen av stratosfärens ozonskikt - är till
stor del globala och kräver lösningar på en internatio-
nell nivå. En säkrad god livsmiljö i det globala pers-
pektivet är en utmaning för hela världens befolkning,
och detta mål måste kunna utgöra ett viktigt kitt för en
bättre världsgemenskap.
I detta läge, med stora globala miljöproblem, vilar
ett stort ansvar på Sverige och andra industriländer.
Det är vi i den rika världen som måste axla ett miljö-
mässigt ledarskap, och då krävs det ett politiskt ledar-
skap i miljöpolitiken. Sverige måste ta på sig den
uppgiften.
Men för att det skall vara möjligt att kränga på sig
en sådan ledartröja krävs det att vi först sopar rent
framför vår egen dörr. Annars saknar vi den trovär-
dighet som krävs för att driva miljöfrågorna framåt på
både det regionala och det globala planet.
När man läser regeringens budgetförslag och tar
del av politiken i stort får man inte intrycket att rege-
ringen har valt att sopa rent framför egen dörr. I stäl-
let sopar regeringen problemen under mattan. Det är
bra att ha insikten, men det hjälper inte att bara tala
om att skapa ett hållbart samhälle - det handlar också
om att visa vad man vill åstadkomma.
Jag skall peka på några exempel där socialdemo-
kraterna har misslyckats och där det inte finns någon
ljusning i sikte enligt min åsikt.
På internationell nivå tar man ofta på sig rollen att
vara representant för det miljövänliga Sverige, och
det är bra. När miljöministern uppträder på den inter-
nationella arenan tar hon ofta på ett engagerat och
kraftfullt sätt tag i initiativen, men när hon kommer
hem läggs konventioner och miljöpolitiska beslut på
internationell nivå i skrivbordslådorna på Finansde-
partementet - så upplevs det. Finansministern använ-
der dem för att få fram besparingarna, och sedan låter
han pengarna gå till skattelättnader för tjänstebilsin-
nehavare. Det är en bakvänd politik med hänsyn till
de åtaganden som vi har gjort på internationell nivå.
Vi har åtagit oss att minska koldioxidutsläppen, och
då måste man göra det man kan.
Ett annat exempel på ett obegripligt dubbelspel i
koldioxidfrågan är regeringens förhållande till EU.
Jag har vid flera tillfällen här i kammaren ställt frågan
till miljöministern hur hon ser på att ändra besluts-
gången när det gäller miljöavgifter, dvs. att man
skulle kunna fatta beslut med kvalificerad majoritet i
stället för i enhällighet, som i dag. Ministern har på en
fråga här i kammaren svarat att hon är beredd att
aktivt arbeta för det. Nu visar det sig att regeringen
inte alls är beredd att göra någonting åt det vid rege-
ringskonferensen. Snarare är man, enligt vad vi har
kunnat läsa om, beredd att rösta emot ett sådant för-
slag som ett annat medlemsland möjligtvis kommer
att lägga fram. Är det miljöministerns ambitioner som
gäller för Sveriges agerande i den här frågan?
Fru talman! Under det senaste halvåret har en
miljöfråga diskuterats mer än alla andra i Sverige, och
det är skyddet av den biologiska mångfalden, framför
allt i våra skogsmarker. I retoriken råder det stor
enighet om att det är viktigt att säkra den biologiska
mångfalden åt framtida generationer. Men i praktiken
görs nästan ingenting. Vi fortsätter i stället att mot
bättre vetande minska artrikedomen i Sverige och
utarma våra egna skogar. Alla arter på jorden, med
människan överst i näringskedjan, ingår ju på något
sätt i det komplicerade system som lägger grunden för
allt liv på jorden. Då borde den här frågan vara av
stor vikt.
Det är en fundamental skillnad mellan att värna
den biologiska mångfalden och att försöka förhindra
andra miljöskador. Andra miljöskador kan trots allt på
sikt läkas, men den biologiska mångfalden och artri-
kedomen kan vi aldrig få tillbaka. Vad tänker man
göra? Tänker man fortsätta att låta avverka de gamla
skogarna och därmed också utrota den biologiska
mångfalden?
Vi måste omgående göra någonting. Vi måste av-
sätta extra pengar för att klara att rädda de skyddsvär-
da skogarna. Men mest akut är det att rädda de värde-
fulla urskogarna.
Fru talman! I den tidigare debattomgången disku-
terade man forskningspolitiken. Det var en ganska
klarläggande debatt, tycker jag, om grundläggande
skillnader i synen på mångfald och kvalitet i forsk-
ningen. Forskningsministern tyckte att var och en
bevakade sitt område i forskningsdebatten. Då kan jag
inte låta bli att säga några ord om besparingarna på
miljöforskningen.
Miljöforskningen drabbas hårt av nedskärningarna
i budgetförslaget. Angelägna forskningsområden
riskerar att läggas på is. Man läser ständigt i medierna
om hur oroliga forskarna är vad gäller osäkerheten för
forskningen i framtiden.
Det ser ut som att forskningen kommer att bli ett
av de områden inom miljöpolitiken som kommer att
få de största problemen. Det är den som kommer att
bli förloraren i regeringens politik. Det är tragiskt,
därför att miljöforskningen i Sverige har varit fram-
gångsrik. Vi har lyckats bra med att komma till rätta
med många av miljöproblemen tack vare en framåt-
syftande miljöforskning. Det vore trist om den skulle
upphöra i en tid då vi har stora miljöproblem framför
oss, som vi behöver få kunskap om. Det är nya diffusa
miljöproblem som vi ser inom flera områden. Det
finns mycket okunskap när det gäller utsläpp, nya
försurningsproblem som vi möter, nya sjukdomar
bland våra djur - älgsjukan, laxsjukdomen M 74:an
och kalkningen av skog och sjöar, t.ex. Vi behöver
mer kunskap, mer forskning och mer utveckling för
att veta vilka åtgärder vi skall vidta. Låt inte detta
hända! Det skulle utarma miljöpolitiken i framtiden.

Anf. 77 HANNA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Detta block skall handla om bud-
getramarna och miljöfrågorna. Det är några av de
mest grundläggande frågorna, vilket jag tror att vi alla
är medvetna om. Det handlar om vår egen överlevnad
och om vår jords överlevnad. Det handlar också om
miljö och resursfördelning, som är väldigt tätt för-
knippade med varandra.
I Socialdemokraternas budgetförslag har jag hittat
ett förslag som är relaterat till miljön och som jag
tycker är bra. Det förslaget visar på de litet större
perspektiven i miljödebatten och också miljöarbetet
generellt. Det gäller fonden för hållbar utveckling,
som vi fattade beslut om i somras.
En del detaljer i förslaget har jag förstås synpunk-
ter på, men som helhet tycker jag att regeringen har
insett vikten av aktivt miljöarbete som skapar arbeten
i detta fall. Jag kan inte låta bli att i det samman-
hanget påpeka att den fond för hållbar utveckling som
är skapad väldigt mycket liknar den fond som det
fattades beslut om 1995. Det var ett samarbete mellan
Vänsterpartiet och regeringen. Jag är glad över att den
typen av arbete går vidare.
Därefter är det tyvärr slut på positiva omdömen
när det gäller miljöarbetet i budgeten. Jag skall försö-
ka att inte drunkna i detaljer, men med hjälp av detal-
jer visa på den genomgående bristande insikt hos
socialdemokraterna, med uppbackning av Centerpar-
tiet, som jag tycker att vi kan avläsa i denna budget.
Det finns gott om fina ord. Vi har hört väldigt
många fina ord här i dag. Vi kan läsa fina ord i rege-
ringsförklaringen från den 17 september i år. Men jag
hoppar över de fina orden nu. Jag vill se de verkliga
förslagen. Vad är det som verkligen kommer ut av
orden, och vad blir realiteter? Samtidigt vill jag note-
ra att ingen regeringsmedlem är med i debatten i dag.
Ingen regeringsmedlem lyssnar i kammaren. Det
tycker jag är ett tydligt tecken vad gäller regeringens
politik.
Miljödepartementet får den största procentuella
neddragningen av departementen. Vi kommer even-
tuellt att införa sänkt skatt på kärnkraftsel. Förmåns-
bilsförändingar gynnar manliga höginkomsttagare.
Statens naturvårdsverk får minskade anslag och ökat
ansvar. Den summa som föreslås för miljösanering av
våra marker ligger under lågvattenmärket. Vi fortsät-
ter att bygga motorväg och stora vägprojekt som
slukar enorma summor pengar. Den sista orörda sko-
gen, som vi behöver köpa upp för att kunna bevara
den biologiska mångfalden, lämnas återigen åt sitt
öde.
Dessutom finns det en hel del förslag från Väns-
terpartiet som har avslagits. Motiveringen till det
finns på s. 214 i finansutskottets betänkande. Jag
tycker att det är intressant. Man berättar först att
Vänsterpartiets budgetförslag ligger utöver ramarna
och konstaterar därför följande: Mot denna bakgrund
finner utskottet inte anledning att närmare pröva par-
tiets förslag till fördelning mellan utgiftsområdena.
Om den argumentationen räcker för att fälla inte
bara Vänsterpartiets utan alla partiers alternativa
budgetförslag tycker jag att regeringen mycket nog-
grannare skall förklara vad de har menat med bud-
getramarna, hur pass hårt de ligger fast och vilka
motiven är. Det behöver finansutskottet också göra.
De förslag som Vänsterpartiet har råkat illa ut för
och som inte kommer att gå igenom gäller t.ex. 100
miljoner för Agenda 21-arbete ute i kommunerna, så
att man skall kunna anställa energi- eller miljörådgi-
vare. Det handlar om en utökad ram för fonden för en
hållbar utveckling - 100 miljoner. Det handlar om
borttagande av banavgifter för tågtrafiken - 300 mil-
joner.
Då tänker ni att det är enkelt för Vänsterpartiet att
slänga ut pengar utan att över huvud taget behöva
tänka på några ramar. Så enkelt är det naturligtvis
inte. Det är innehållet i våra utökade ramar som är det
intressanta. Det intressanta är inte att vi ökar ramarna,
utan vad vi vill uppnå med det. Vår uppgift som poli-
tiker är att prioritera och se till helheten.
För att kunna gå in litet mer detaljerat på några av
de förslag som vi har lagt fram vill jag först berätta att
regeringen hade tänkt att ge hela nationen 7 miljoner
kronor för Agenda 21-arbetet. Det räcker säkert till
något fint informationsblad till alla sjundeklassare,
men det är inte det vi behöver. Det är inte den typen
av Agenda 21-arbete som vi behöver i vårt land.
Vi skulle vilja att 100 miljoner öronmärktes, så att
man kunde anställa människor ute i kommunerna.
Kommunerna har i dag en hårt ansträngd ekonomi.
Många, för att inte säga de flesta, är tvungna att välja
bort denna typ av arbete. Agenda 21 är inte en kul
kampanj med knappar. Agenda 21 är en internationell
överenskommelse och en diskussion med FN om hur
vi skall gå vidare med miljöarbetet som Sverige har
skrivit under. Vi i Sverige slår oss för bröstet för att vi
är så bra och för att vi har kommit så långt. Förutom
att vi har lovat omvärlden och inte bara oss själva att
ställa upp på detta, har vi dessutom en möjlighet att
skapa arbete ute i kommunerna.
Jag vill gå vidare till trafiken. Naturskyddsföre-
ningen har identifierat 13 miljöhot i Sverige. Trafiken
är inblandad i alla dessa miljöhot och huvudansvarig
för nio eller tio av dem.
Vi föreslår att vi skall ta bort banavgifterna. Det
kostar oss 300 miljoner kronor men gör att tågtrafi-
kens konkurrenskraft gentemot andra trafikslag blir
bättre, vilket är en nödvändighet i dag. Konkurrensen
mellan tåg- och vägtrafik är på intet sätt jämlik.
Vi har också velat lägga 100 miljoner kronor till
prisstöd för persontrafik när det gäller SJ. Det handlar
naturligtvis om att få vanligt folk att åka tåg i stället
för att ta bilen, vilket jag tror att vi alla förstår poäng-
en med.
Jag går vidare till frågan om sanering av miljöska-
dade områden. Det finns ungefär 2 000 platser i Sve-
rige som behöver saneras. Det handlar om gifter och
metaller i jorden eller om mark som på något annat
sätt är förstörd. Det skulle kräva ungefär 200 miljoner
kronor. Regeringen lägger i sitt budgetförslag under
20 miljoner kronor på den verksamheten. Det är ett
slag under bältet. Det är verksamhet som är nödvän-
dig för att vi skall kunna jobba vidare med miljöfrå-
gor och tas på allvar. Den skapar av naturligt skäl
också många jobb.
Till slut vill jag återigen ta upp den orörda skogs-
mark som finns kvar. Det är natur som kan jämföras
direkt med t.ex. regnskogarna, vilka vi i Sverige har
haft stora kampanjer för att rädda. Att vi inte kan
försvara våra egna orörda marker är mycket tragiskt.
Jag vill avsluta med att säga att Vänsterpartiets
samlade budgetalternativ är finansierat. Vi gör en
rättvis fördelning av resurser. Vi föreslår inslag av
skatteväxling. Vi skapar jobb.
Jag skulle vilja jämföra den utökade ram vi före-
slår för utgiftsområde 20, litet drygt 500 miljoner
kronor, med Göteborgs kommuns utgifter för social-
bidrag, som för närvarande ligger på 1,3 miljarder.
I ljuset av detta tycker jag att de 500 miljonerna är väl
satsade pengar. Det är precis så vi skall jobba med
budgeten. Vi skall satsa på resurser som ger arbete för
en bättre miljö. Vad regeringen gör i dag är att priori-
tera socialbidrag före annat, och det är fel.

Anf. 78 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Miljön skall bli en tydlig och långsik-
tig prioritering. Så sade statsministern i den senaste
regeringsförklaringen. Det låter ju oerhört vackert,
eller hur?
Men när vi kommer till budgeten har tydligen inte
detta någon bäring på pengar, därför att de vackra
orden omsätts inte alls i anslagen. Man kan säga att
Sverige börjar att få en mycket vacker miljöprosa men
har fortfarande en mycket skral budget. I verkligheten
skärs det i miljöbudgeten. Miljöskulden ökar. Vi kan
se att Sverige inte längre är ett föregångsland utan ett
land som i bästa fall står stilla och avvaktar att EU
skall hinna ikapp.
Ibland finns det också risk för att vi måste backa,
t.ex. när det gäller trikloretylen där vi strider hårt för
att kunna stå på samma fläck. När man sker ned an-
slagen till Naturvårdsverket med 25 % är det väldigt
svårt att tycka att miljön är en tydlig och långsiktig
prioritering. Ännu svårare blir det när vi ser att man
1998 skall spara ytterligare 177 miljoner kronor och
1999 ytterligare 58 miljoner kronor. Det går bakåt
med miljösatsningarna.
Vi skall göra Sverige till ett mönsterland för en
ekologisk hållbar utveckling. Vi skall bygga om lan-
det steg för steg. Så sade Göran Persson vid s-
kongressen 1996. Det låter också oerhört vackert.
Den största satsning som har gjort var det avtal
som regeringen slöt med Miljöpartiet om 2 miljarder
kronor till miljösanering för ett par år sedan. Vi bör-
jade att bygga om till ett bättre och ekologiskt hållbart
samhälle. Vi började att kunna sanera de daghem och
skolor som hade byggts med felaktiga material. Vi
började att kunna ge allergiska barn en chans att hålla
sjukdomen i schack. 600 miljoner kronor av pengarna
försvann. När regeringen lånade pengarna till ett
annat ändamål lovade man Miljöpartiet att de skulle
komma tillbaka. Men sedan kom Centern in i bilden,
och därefter har vi inte sett röken av pengarna.
I det här budgetförslaget återlägger Miljöpartiet
600 miljoner kronor till allergisanering. Det fanns
projekt för vilka det hade ansökts om dessa pengar.
Detta är gröna miljöjobb som inte bara ger bättre
miljö utan också direkta arbetstillfällen, dessutom i en
bransch som faktiskt har drabbats mycket hårt av
arbetslösheten.
I de utmaningar som miljöpolitiken representerar
ligger också det nya Sveriges möjligheter att möta
arbetslöshetens förbannelse. Detta har också sagts av
Göran Persson i regeringsförklaringen.
Miljöpartiet har flera satsningar. Vi vill satsa en
miljard på vindkraft, sol och biobränsle och på möj-
ligheten att konvertera en del eluppvärmning till and-
ra energislag. I ljuset av det som har skett i Oskars-
hamn ter sig detta alltmer nödvändigt, där man i det
absolut tvärsäkra kärnkraftverket glömde nödkylsys-
temet. Det kanske gjorde att många började att tro att
detta med den absolut säkra kärnkraften är en myt i
alla fall och att det är dags att börja tänka om.
En miljard skulle, förutom att det leder till att man
svänger in på en väg mot en hållbar utveckling, också
ge jobb. Det är mycket förvånande att dessa satsning-
ar inte görs nu. Det är nu vi har arbetslöshet. Det är
nu vi borde ha råd att lägga om produktionen. Det är
nu som vi faktiskt kan få pengarna tillbaka genom att
vi slipper stora utgifter för arbetslösheten.
Miljöpartiet har mera satsningar. Vi vill satsa 1,2
miljarder kronor utöver regeringens förslag på järn-
vägar. Vi menar att det är nödvändigt. Om man skall
komma till rätta med de miljöproblem som transpor-
ten ger, måste vi få över alltmer av transporterna på
järnväg. Vi måste få en järnväg som är konkurrens-
kraftig. Inom EU har man sagt att det enda mil-
jöproblem som man verkligen har stora problem med
och inte kan komma till rätta med är just transporter-
na.
Det är också mycket stridigheter i landet om att
Vägverket vill dra fram vägar. Det är ju väldigt svårt
att värdera hur mycket obruten mark är värd. Dessa
miljöstrider tär på människor och är onödiga. Låt oss i
stället satsa på järnvägar.
Det går inte att hävda att vi är på väg mot en håll-
bar utveckling, om vi fortsätter att bygga oss fast i
Dennispaket, Göteborgspaket och stora motorvägar
som vi vet skapar mer miljöproblem.
Miljöpartiet har flera förslag. Vi vill satsa 100
miljoner kronor på sanering av miljöskadade områ-
den. Det är mycket märkligt att den majoritet av so-
cialdemokrater och centerpartister som har lagt fram
denna budget inte vill göra denna satsning, för det är
fråga om projekt som kan sättas i gång i morgon dag.
De skulle ge jobb och en bra miljö. Vi skulle slippa
många av de miljöbomber som i dag ligger och läcker
- kvicksilver, PCB och kreosot och vad det nu är som
läcker. De kommer att fortsätta att läcka och måste
någon gång åtgärdas. Vi har många gånger tidigare
fått höra att det inte har funnits arbetskraft för att
komma till rätta med miljöproblemen. I dag finns det
arbetskraft. Var finns viljan att satsa pengar och få
detta gjort? Var finns viljan att sätta i gång de nya
gröna jobben? Var finns viljan att se till att vi har en
chans att skapa en hållbar utveckling? Med dessa
miljöbomber finns inte den chansen.
Totalt satsar Miljöpartiet 4 miljarder kronor på
miljön. Det är inom budgetramen. Vi föreslår nämli-
gen flera satsningar. En förutsättning för att få allt
detta är en natur som är frisk - en natur där den bio-
logiska mångfalden kan finnas kvar. Detta är någon-
ting som det talas mycket vackert om, men satsning-
arna uteblir. Vi satsar 900 miljoner kronor för att
kunna avsätta områden som naturreservat. I OECD:s
rapport om Sveriges miljöpolitik och de satsningar
som vi gör var kritiken massiv på just detta område. I
Sverige är 0,5 % av den produktiva skogsmarken
avsatt, trots att det här finns en biologisk mångfald
som inte bara är unik i Sverige utan faktiskt unik i
världen. Skall vi med stolthet kunna kalla oss för en
miljönation, måste vi se till att avsätta naturreservat så
att den biologiska mångfalden, som det talas så vack-
ert om, har en chans.
De ekologiska kraven kan leda till nästa stora steg
i utvecklingen, säger också Göran Persson i regerings-
förklaringen. I de utmaningar som miljöpolitiken
representerar ligger också det nya Sveriges möjlighet
att möta arbetslöshetens förbannelse. Detta sades i en
partiledardebatt i mars, också av Göran Persson. Vi
skall göra Sverige till ett mönsterland för en ekolo-
giskt hållbar utveckling, sade Göran Persson vid So-
cialdemokraternas kongress 1996.
Det kan konstateras att vi i det här sammanhanget
i alla fall inte är Socialdemokraterna och Centern i
samverkan, för den budget som de har lagt fram ska-
par inte ett mönsterland för en ekologiskt hållbar
utveckling. Det är en för svag miljöbudget som visar
att vi i bästa fall står stilla. Vi går snarare bakåt, men
inga satsningar görs.
Det är många miljöengagerade som har blivit yt-
terst besvikna över denna budget, inte bara för att den
strävar bakåt utan framför allt för att satsningarna
uteblir. Det går inte att automatiskt tro att vi får allt
detta om vi rullar på i samma gamla hjulspår och
fortsätter den politik som har lett till dagens miljösi-
tuation. Har vi inte råd med satsningar, så har vi råd
med något annat. Har vi inte råd att allergisanera,
anses det tydligen att vi har råd med allergiska barn.
Har vi inte råd att satsa på ny miljöteknik, så har vi i
Sverige tydligen råd att låta många fina uppfinningar,
som skulle ge jobb i framtiden, gå oss förbi och ham-
na i andra länder. Har vi inte råd att sanera tickande
miljöbomber, är det tydligen så att Sverige har råd att
ha läckande miljögifter och att öka miljöskulden. Om
vi i samtliga dessa fall gör satsningar, kan vi växla
över till gröna jobb och komma till rätta med den
stora arbetslösheten. För Miljöpartiet är svaret givet:
Vi måste ha råd. Frågan för Socialdemokraterna och
Centern är när stegen åt rätt håll skall börja att tas.

Anf. 79 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Jag vill först till protokollet foga ett
tack till statsrådet Carl Tham, som i den tidigare de-
batten bemödade sig att komma till riksdagen under
denna årets kanske viktigaste debatt - den debatt efter
vilken vi fattar beslut om de anslag som styr den verk-
samhet som vi som folkvalda har att hantera.
Jag noterar också att arbetsmarknadsministern,
miljöministern, socialministern, socialförsäkringsmi-
nistern, biståndsministern och justitieministern av allt
att döma inte kommer att delta i den här debatten.
Miljöpolitik är inte ett av många olika separata
politikområden som kan hanteras vid sidan av andra
och oberoende av andra. Miljötänkandet måste ingå
som en självklarhet i behandlingen av alla de olika
ärenden som vi har att hantera i samband med våra
beslut här i riksdagen. Det gäller den ekonomiska
politiken, skattepolitiken, näringspolitiken, lagstift-
ningen inom justitieområdet, trafikpolitiken, etc.
Miljöpolitiken måste var integrerad i alla de olika
politikområden vi har att hantera.
Som vanligt gäller att det är sämre, besvärligare
och dyrare att i efterhand ta itu med effekterna av
handlingar som vi inte genom klokskap och övervä-
ganden har kunnat förebygga. Jag och mitt parti är
anhängare av miljöavgifter. Skattväxlingstanken är ett
exempel på sätt att integrera långsiktiga kostnader i
dagens priser som vi som konsumenter möter. Jag tror
att det är sådant som vi i framtiden kommer att få
ägna väldigt mycket tankemöda åt. Det sker redan i
dag i några utredningar inom partigrupper, osv.
I dag har vi att behandla budgeten bl.a. när det
gäller miljöområdet. Det socialdemokratiska partiet
och den socialdemokratiska regeringen har i vissa
högtidliga sammanhang - t.ex. vid partikongressen,
regeringsförklaringar, osv. - stoltserat med välstapla-
de ord om att Sverige skall transformeras till ett eko-
logiskt hållbart samhälle och att vårt land i internatio-
nella sammanhang skall vara en förebild för andra
länder. Det är gott och väl, och naturligtvis väldigt
viktigt.
I regeringens egen presentation av budgeten som
vi har kunnat läsa och som diskuterats upprepas detta.
Det heter att regeringens ambition är att Sverige skall
blir ledande i Europa i arbetet med att bygga ett eko-
logiskt hållbart samhälle. Det är självklart ambitioner
som vi som kristdemokrater vill understödja, och vi
vill bidra till att de förverkligas.
Men när man tittar på budgetens innehåll har det
uppnåtts en ovanligt effektfull kontrast mellan de
vackra orden och de minustecken som kan ses i bud-
getkolumnerna. I debatten har hittills framförts en
ganska tuff kritik mot de besparingar som görs på
detta område. Vi är alla överens om att de besparingar
som görs här får vi betala i ett senare skede, antingen
själva eller genom att bekymren, problemen och mil-
jöeffekterna lämnas över till de generationer som
kommer efter oss. Detta är självfallet inte acceptabelt.
När man skall omsätta regeringstalet med de fina
formuleringarna i budgeten i konkreta åtgärder är det
sämre bevänt. Budgetpropositionen är ur miljösyn-
vinkel tam. Den är ganska visionslös. Här finns inga
nya initiativ eller framåtsyftande projekt. De gröna
frågorna har i regeringens och riksdagens viktigaste
styrinstrument, budgeten, inte fått det utrymme som
dagens och framtidens utmaningar fordrar.
Det finns många exempel, och de har också be-
rörts här tidigare, där det tvärtom går åt fel håll. Inom
budgetens utgiftsområde som berör allmän miljö- och
naturvård har regeringens osthyvel kommit till väldigt
flitig användning. Det här området blir ganska hårt
tilltufsat. I jämförelse med föregående år blir det inte
mer utan snarare mindre resurser. Man vill alltså
minska anslaget när det tvärtom borde öka. Man visar
också att man inte kommer att reparera det år 1998
och inte att reparera det år 1999, utan tvärtom förutses
ytterligare besparingar och mindre kostnader för att
möta de utmaningar vi har.
Detta rimmar naturligtvis väldigt dåligt med att vi
skall ta itu med miljöskulden. I andra sammanhang
heter det: Den som är satt i skuld är icke fri. Vi som
har att bära en miljöskuld är naturligtvis inte fria
förrän vi har gjort oss kvitt den. Vad som inte minst är
oroande är att resurserna för miljöforskning minskar.
Den totala summan som avsätts för miljöforskning i
Sverige minskar radikalt från 1998. Det kan självfallet
inte förenas med de stolta ambitioner som vi tidigare
har talat om.
Här finns det, som tidigare talare har sagt, väldigt
komplexa samband. Åtgärder på ett område kan se
bra ut ur miljösynpunkt men få helt omvända effekter
på ett annat område. Om vi har ambitionen att vara
ledande på miljöområdet i Europa eller världen skall
vi självfallet inte minska på anslagen till forskningen.
Detsamma gäller naturligtvis att föra ut resultaten till
de många människorna.
Vi vet att vi som allmänhet har en stark känsla när
vi får klart för oss hur vi skall agera som konsumenter
när det gäller val av tvättmedel, toalettpapper eller
vad det nu kan vara. Där spelar miljöargumenten en
stor roll. Men då fordras det också att det finns ett bra
underlag för den enskilde att använda i sitt beslutsfat-
tande i de många sammanhangen.
Vi kan konstatera att kalkningsanslaget i regering-
ens förslag i år ligger på 175 miljoner kronor. Vi
minns att regeringskansliet snabbutredde vad som
skulle hända om man minskade anslaget ned till 80
miljoner. Regeringen tvingades backa så småningom
och landar nu på 130 miljoner, vilket är på tok för
litet. Man drar ned på Naturvårdsverket, som snarare
borde få mer pengar och som har ett gigantiskt upp-
drag att ta itu med för att genomföra riksdagens be-
slut. När det drabbas av sjunkande anslag år från år
blir naturligtvis situationen mycket allvarlig. Vi
kommer inte att klara de miljömål som vi har uppställt
för de beslut som vi har fattat.
Från kristdemokratiskt håll vill vi satsa mer peng-
ar på de områden som jag nu har nämnt men också på
länsstyrelsernas miljöövervakning, investeringar inom
miljöområdet, dvs. naturreservatsavsättningen, och
sanering och återställning av miljöskadade områden.
Jag beklagar de kraftiga nedskärningar som detta
område drabbas av. Jag hoppas att den socialdemo-
kratiska representanten i debatten kommer att ägna en
viss tid åt att försöka förklara diskrepansen mellan
ord och handling.

Anf. 80 SINNIKA BOHLIN (s):
Fru talman! Omsorg om människan och männi-
skans livsmiljö är också omsorg om naturen. Det är en
helhet vi diskuterar. Naturen sätter allmänna ramar för
mänsklig verksamhet. Men samtidigt påverkar männi-
skans politiska, ekonomiska och sociala villkor för-
hållandet i naturen. Det är hela tiden fråga om ett
samspel för att vi skall nå visionen. Det finns en so-
cialdemokratisk vision, fastän många har försökt påstå
att det inte finns någon. Den visionen är ett ekologiskt
hållbart samhälle.
Fru talman! När man lyssnar till företrädare från
olika partier får man uppfattningen att allt miljöarbete
har stannat av i Sverige. Visst har vi även på miljö-
området fått ett besparingskrav precis som alla andra
på grund av det statsfinansiella läget. Men att påstå att
det inte existerar någon miljöpolitik är överdrivet.
En besparing är naturligtvis en besparing. Det
skall man aldrig neka till. Vi skall komma ihåg att vi
har en miljöskuld. Där håller jag med Gudrun Lind-
vall. Men vi skall också komma ihåg att vi har en
statsskuld. För att kunna betala en miljöskuld måste vi
också sanera finanserna så att vi har ett utrymme att
även i framtiden göra de saker som vi vill göra.
När man lyssnar till företrädare för flera av parti-
erna får man uppfattningen att det handlar om enorma
summor. Det gäller en tidigare beslutad besparing på
20 miljoner kronor och 11 miljoner i det nya försla-
get. Ändå försöker vi göra omprioriteringar som vi
tycker är viktiga för miljön inom den ram som är
kvar.
Miljöpolitik för mig som socialdemokrat är
mycket mer än den ganska måttliga summa som vi
hanterar som budgetmedel.
Det handlar om allt från internationellt miljöarbete
till lokalt Agenda 21-arbete. Grundläggande för mil-
jöarbetet är också de allmänna miljöprinciperna, t.ex.
försiktighetsprincipen, närhetsprincipen och principen
om att förorenaren bör vara den som betalar.
Sverige har under många år bedrivit ett aktivt
miljöarbete såväl nationellt som internationellt. Och
vi kan faktiskt påstå att vi har kommit långt i riktning-
en mot att uppfylla våra miljömål, både de som vi har
skrivit under internationellt och våra egna. Men beho-
vet är naturligtvis fortfarande stort att fortsätta vidta
omfattande åtgärder. Det gäller också att samtidigt
försöka förebygga och förhindra nya miljöstörningar.
Det är många som påstår att vi inom socialdemo-
kratin inte har någon vision. Vår vision, fru talman, är
att bygga om Sverige till ett ekologiskt samhälle, att
avgifta kretsloppssamhället, att värna om naturen, att
satsa ännu mer på Östersjösamarbetet, att fortsätta
driva våra frågor inom EU men också att fortsätta det
internationella arbetet.
Har vi gjort något för denna vision? Det tycker jag
att vi har gjort. Att bygga om Sverige till ett långsik-
tigt hållbart samhälle är ett gigantiskt samhällsbygge.
Ett spadtag togs i somras när riksdagen beslutade om
en miljardsatsning på miljön. Programmet syftar till
att driva på den tekniska utvecklingen samt att skapa
sysselsättning främst genom kretsloppsanpassning.
Tillväxten stimuleras genom att vi ställer just de krav
på omställning av det svenska samhället som behövs
för att tillväxten skall ske på ett ekologiskt hållbart
sätt men också skapa sysselsättning.
Det viktigaste för ett kretsloppssamhälle är dock
inte hur miljötekniksektorn i sig utvecklas utan snara-
re hur miljöhänsyn integreras i all övrig verksamhet.
När det gäller att avgifta dagens kretsloppssamhäl-
le pågår ett omfattande arbete inom Kretsloppsdele-
gationen, Naturvårdsverket, Kemiinspektionen och
den ganska nyligen tillsatta Kemikalieutredningen.
Men det kanske viktigaste, men också svåraste, arbe-
tet finns inom Agenda 21-arbetet, inom kommuner
och i olika regioner. Agenda 21-arbete handlar
mycket om att förändra livsmönster och att ändra
attityder. Det är ingen knappkampanj, utan det hand-
lar om en folkrörelse som vi har en mycket lång tra-
dition att jobba med, och det kanske inte alla gånger
handlar om mer pengar. För att lyckats med ett sådant
gigantiskt arbete krävs det att alla deltar. National-
kommittén för Agenda 21 kommer nästa sommar att
lämna sin redovisning till FN om vad vi i Sverige har
lyckats med och vad vi icke har lyckats med i Agen-
da 21-arbetet. Men vi kommer också att använda
kommitténs rapport för hur vi skall gå vidare och
diskutera våra 150-170 miljömål och för hur vi skall
gå vidare med de medel som vi använder i dag.
Att värna om naturen handlar om biologisk mång-
fald. Det handlar väldigt mycket om areella näringar,
jordbruk och skogsbruk. Om vi menar allvar med den
svenska linjen om att alla samhälssektorer har ett
miljöansvar, måste även dessa sektorer visa sin vilja
att vara med i miljöpolitiken. Det är ofta, fru talman,
som jag i just dessa sammanhang möter diskussionen
om att äganderätten sätts före miljöansvaret. Jag
skulle vilja ställa en fråga till de partier som har
mycket mer pengar just till markinköpen. Går ni ifrån
sektorsprincipen? Menar ni att äganderätten inte in-
nebär att man även har ett ägandeansvar inför samhäl-
let men också för kommande generationer?
För att lyfta fram Östersjöregionens betydelse för
hållbar tillväxt och sysselsättning beviljade riksdagen
i somras ett anslag omfattande 1 miljard kronor.
Medlen skall under en treårsperiod användas för att
stärka samarbete och utveckling kring Östersjön, bl.a.
genom åtgärder och projekt inom de fem prioriterade
områdena livsmedel, energi, utbildning, infrastruktur
och miljö.
I det svenska EU-arbetet för miljöfrågor har vi
lagt vikt vid att göra noggranna prioriteringar, satsat
på de miljöfrågor där vi anser att gemensamma lös-
ningar är nödvändiga, frågor som inte kan lösas en-
bart på nationell nivå. Detta är ett löpande arbete,
men arbetet pågår också inom IGC.
De frågor som vi har prioriterat är försurning, kli-
mat, kemikalier, kretslopp och internationellt arbete.
Fru talman! Som jag nämnde i början av mitt an-
förande får vi spara på miljöområdet precis som på
alla andra områden. Visst känns besparingen, efter-
som den totala ramen för Miljödepartementet är rela-
tivt liten. Men om vi ser miljöarbetet i dess helhet är
vi ändå på god väg mot målet - ett långsiktigt hållbart
samhälle. Men det kommer att krävas många fler steg
för att komma dit.
Fru talman! Härmed vill jag yrka bifall till hem-
ställan i finansutskottets betänkande.

Anf. 81 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Genom en ny teknik och nya värde-
ringar kan vi se hur ett nytt samhälle håller på att växa
fram. Vi befinner oss i något av en brytningstid med
ny teknologi, elektronik och bioteknik i snabb tillväxt.
Denna nya teknologi rymmer, eller kan rymma, möj-
ligheter till större valfrihet, större personligt inflytan-
de och ökad närhet mellan producent och kund. Den
kan också betyda tillverkning i mindre enheter landet
runt - arbete i hemmet, bättre egenkontroll och bättre
uppsikt över hur varor utformas och produceras och
över deras kvalitet. Den nya teknologin kan också
innebära snabbare, enklare och resurssnålare energi
samt bättre och billigare produktion och produkter.
Vi kan gå till ett avancerat kunskapssamhälle med
nya tekniska lösningar för produktion och distribution
som ibland kan vara genialt enkla och likna naturens
processer.
Utifrån dessa framtidsperspektiv, fru talman, kan
man skissa litet av en vision där miljön och energi-
tekniken kan utgöras av solceller, solvärmepaneler,
vindkraft, värmeåtervinning, vattenrening, återbruk,
återvinning och kretslopp i både jordbruks- och va-
ruproduktion. Vi kan se en teknik i kommunikationen
mellan energi och materialsnål utformning. Vi kan
förflytta oss själva med rena kollektiva metoder -
spår- och järnvägar och vattenvägar kommer till an-
vändning. Allt detta är mer energisnålt än tidigare. Vi
kan självklart se en förändring av städerna. Det inne-
bär stad och land i samverkan, nya mönster för hur
man producerar mat, hur man utvinner energi och rent
av det som ibland kallas utformandet av rekreations-
produktion, där vi kan använda marker både till det
som vi i dag kallar traditionella nyttigheter och till
fritidsändamål som väl går att förena med detta. Det
innebär naturligtvis även en livsmedelsproduktion
utan bekämpningsmedel. Vi hushållar med fosfor. Vi
använder vårt eget organiska avfall. När varor är
uttjänta demonteras de och återanvänds och återvinns
i ny produktion. Vi börjar vårda, laga och behålla
saker längre. Vi ger varorna en sådan utformning att
de blir hållbara.
På detta sätt kan man beskriva en vision av hur
samhället kan komma att utformas. Men en vision är
inte en prognos. Om den skall kunna bli verklighet
krävs det att vi organiserar oss målmedvetet, så att vi
kan leda utvecklingen i önskad riktning. Jag vill inte
säga att det är det som man har gjort ett försök till i
det material som vi behandlar i dag. Men det är na-
turligtvis där som delar av den ekonomiska grunden
för det framtida miljöarbetet läggs. Fru talman! Det
kan ändå vara viktigt att säga det som ingen av talarna
hittills har sagt, nämligen att det är bra, glädjande och
hoppingivande att det råder en så stor samstämmighet
hos alla som har talat om vikten av miljöarbetet. Den
samstämmigheten finns. Det är, fru talman, något som
det är väldigt viktigt att vi tar till vara.
I diskussioner blir det lätt så att man pratar om
kronor och ören. Men grunden i attityden finns där,
och den är viktig.
Några har pekat på en del viktiga sakfrågor. Det
gäller då klimatförändringarna och energifrågan.
Någon har också berört resurshushållningen och den
biologiska mångfalden. Alla de här frågorna är viktiga
miljöfrågor under det kommande året och kommer att
vara det under många år framöver.
När det gäller klimatförändringarna finns det fort-
farande de som är osäkra på om människan verkligen
genom de utsläpp som förekommer påverkar klimatet,
eller åtminstone riskerar att påverka klimatet.
I energifrågan är vi just nu mitt uppe i en föränd-
ring av energisystemet - kanske inte riktigt på det sätt
som Göte Jonsson hade tänkt sig, men det är ändå en
förändring av energipolitiken. Det är nödvändigt att vi
nu samlar oss kring en förändring som innebär att vi
kommer bort från de kortsiktiga och farliga lösningar
som legat dels i de fossila bränslena, dels - detta är
alldeles självklart - i kärnkraften. Det gäller alltså att
vi förmår samla oss kring en lösning på energifrågan
som innebär en effektivare användning och en över-
gång till förnybara uthålliga inhemska energikällor.
Fru talman! Också när det gäller resurshushåll-
ningen är det, för att alludera litet grand på min in-
ledning, nödvändigt att ta vara på den nya tekniken,
som gör att vi kan göra mera med mindre - att vi kan
bli listigare i användningen av resurser genom att föra
ut samma mängd nyttigheter, men med en mindre
resursinsats.
Bl.a. Eva Eriksson var inne på den biologiska
mångfalden, som hon mycket riktigt beskrev som en
av de stora frågorna och som en fråga som det är
nödvändigt att hantera för att vi skall kunna få bär-
kraft i kommande ekologiska system.
Fru talman! Vad som förvånar mig är att så många
tror att lösningen ligger i några litet större penningpå-
sar till några utpekade områden. Jag håller med om att
det skulle ha varit bra om vi hade haft obegränsade
resurser och om vi hade kunnat ge alla miljöområden
mera pengar. Det är ju både utmärkt och angeläget.
Som flera andra påpekat har vi gjort en prioritering,
och det är något som också bör göras, mellan olika
angelägna samhällsområden. Då tvingas även miljö-
området att prioritera. Att tro att man, genom att lägga
en större binge pengar hos Naturvårdsverket t.ex., har
löst miljöfrågorna är naturligtvis en felsyn.
När det gäller de instrument som vi har att arbeta
med och som de andra politiska partierna kan inbju-
das att medverka i handlar det om att kraftfullt utnytt-
ja Agenda 21-arbetet. Andre vice talmannen vet bättre
än någon annan hur det Agenda 21-arbetet har initie-
rats och givits kraft i det svenska miljöarbetet natio-
nellt och internationellt. Den kraften måste naturligt-
vis fortsatt gälla. Vidare handlar det om miljöbalken,
som måste bli vass, stark och tydlig för att idéerna
skall kunna fångas upp och kläs i juridisk form.
Kretsloppsarbetet som instrument måste självklart
fortsatt gälla, med producentansvar. Jag säger detta
trots att en del av de tidigare talarna här har ställt sig
tveksamma till olika inslag i fråga om producen-
tansvaret.
Fru talman! Det är viktigt att understryka att också
EU-medlemskapet är ett instrument att utnyttja. EU-
medlemskapet kan användas t.ex. när det gäller att ta
hem de resurser som möjliggör värnandet av den
biologiska mångfalden i jordbruket. Någon frågade
när de första stegen åt rätt håll skall tas. Det är inte en
riktigt sann beskrivning. Många riktiga steg har ju
tagits åt rätt håll i miljöarbetet. Jag tror att det är
angeläget att vi nu förmår se de nya frågorna liksom
att de vägar utnyttjas som har dragits upp och, möjli-
gen, att den samstämmighet som finns utnyttjas för ett
gemensamt aktivt miljöarbete.

Anf. 82 GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Lennart Daléus hade en intressant in-
ledning kring synen på framtiden och möjligheterna.
Jag delar till fullo Lennart Daléus uppfattning på den
punkten. Vi måste alltså se möjligheterna i framtiden;
detta i stället för att enbart tänka på risker och pro-
blem. Om vi ser möjligheterna, har vi också en chans
att lösa problemen. Jag tycker att det var ett intressant
resonemang. Jag delar, som sagt, Lennart Daléus
uppfattning.
När det gäller synen på förnybar energi har också
vi moderater ambitionen att det gäller att komma fram
till förnybara och stabila energiråvaror. Här är det
tidsperspektivet som gäller för vår del. Vi vill t.ex.
inte ha en fossilgasintroduktion under ett övergångs-
skede fram till dess att vi fått stabila förnybara ener-
gikällor. Det är där som vi ser det stora miljöproble-
met i samband med energidiskussionen.
Sinikka Bohlin, det skulle vara utomordentligt all-
varligt om man efter denna debatt fick intrycket att
miljöarbetet i Sverige har avstannat. Miljöarbetet
hänger inte samman med de budgetanslag som vi
diskuterar här i kammaren. Miljöarbetet i Sverige är
betydligt bredare och mycket mera omfattande, värde-
fullt och betydelsefullt. Därmed vill jag inte säga att
jag underskattar anslagsdiskussionen i denna kamma-
re.
Jag har ett par tre frågor till Sinikka Bohlin. När
det gäller kalkningen och försurningsproblemet har vi
litet olika syn på budgetanslagen. Min första fråga
gäller egentligen framtiden. Vi moderater har sagt att
det behövs en långsiktig strategi. Vi måste faktiskt
mera se till de konkreta behoven och inte enbart se
detta som en budgetpost. Min fråga blir således: Är
Socialdemokraterna beredda att gå med på den dis-
kussionen?
Biotopskyddet är viktigt. För närvarande pågår en
biotopskyddsinventering ute i landet via Skogsstyrel-
sen. Vi har föreslagit att man skall kunna få juridiskt
bindande naturvårdsavtal som gäller mellan ägarskif-
ten. Är Sinikka Bohlin beredd att ställa upp på en
sådan justering så att vi får en bättre tyngd också i
naturvårdsavtalen, som är viktiga för biotopskyddet?

Anf. 83 EVA ERIKSSON (fp):
Fru talman! Allt miljöarbete har inte stannat av,
Sinikka Bohlin! Samma sak säger Göte Jonsson. Det
är viktigt att påpeka detta, eftersom vi i debatten har
varit inne på både Agenda 21-arbete och andra aktivi-
teter runt om i landet.
Sinikka Bohlin ställde några frågor till mig om
markansvaret. Jag tycker att vi alla skall ha ett ansvar
för miljöarbetet och att såväl sektorsansvaret som
ägaransvaret gäller. Vi har avsatt ett antal miljoner till
marksanering. Nuvarande lagstiftning - en del av
markförstöringen hände ju före 1969 - håller inte i
dag för att av de markägare som nu innehar marken
kräva en sanering. Dessutom är det svårt att hitta
ägarna till mark. Vi vet inte riktigt vem som är ansva-
rig. Därför anser vi i Folkpartiet liberalerna att det är
viktigt att staten tar sitt ansvar för miljösaneringsarbe-
tet på markområdet. Det är anledningen till att vi har
avsatt pengar för detta. Det betyder inte alls att vi
säger att det enskilda markägaransvaret eller sektor-
sansvaret finns kvar. Tvärtom är det viktigt att i det
arbete som pågår peka på just ägaransvaret och sek-
torsansvaret.
Agenda 21-arbetet har också varit uppe till dis-
kussion här. Hanna Zetterberg säger att vi bör sätta av
mera pengar för Agenda 21-arbetet. Jag är inte så
säker på det. Jag tror att det viktigaste för att Agen-
da 21-arbetet skall fortgå med samma kraft som det i
dag ute i landet präglas av är att vi i riksdagen fattar
beslut som ger riktiga signaler. Det är ju inte så att vi i
riksdagen silar mygg och sväljer kameler och sedan
kräver av människorna ute med deras engagemang att
de skall fortsätta arbetet.

Anf. 84 HANNA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Sinikka Bohlin uppehöll sig mycket
vid det statsfinansiella läget, ekonomin, i samband
med förslagen. Återigen sades att det inte finns hur
mycket pengar som helst. Jag är väl medveten om det.
Att tro något annat vore ganska naivt.
Det vi behöver ändra på - Sinikka Bohlin var inne
på det i samband med, tror jag, Agenda 21-arbetet -
är vårt beteende. Vi måste ändra vår inställning till
miljöfrågorna. Det är detta som jag saknar i budgeten.
Naturvårdsverket ställer vi ökade krav på att det
skall ha en mer omfattande verksamhet, men vi ger
det mindre pengar. Jag undrar vad det leder till. Jag
tror inte att allt hänger ihop med pengar, men det är
väldigt viktigt med pengar i många fall. Som jag ser
det är arbetslösheten ett av Sveriges största problem.
Socialbidragskostnaderna skiner som solar i kommu-
nernas budgetar och gör att kommunerna i många fall
har det svårt att över huvud taget driva någon annan
verksamhet. I den situationen tycker jag att det är väl
värda pengar att satsa på Agenda 21-arbetet och att ge
kommunerna möjlighet att anställa människor som
kan hjälpa folk med det de behöver hjälp med.
Mycket av Agenda 21-arbetet kommer inte att kräva
någon ekonomi bakom. Det är rätt och skall vara så.
Det är tydligt att vi med hjälp av relativt små me-
del i statsbudgeten kan skapa jobb ute i landet som får
dynamiska effekter, som det så vackert heter. Vi får
nämligen minskade utgifter för socialbidrag, a-kassa
osv. Det är utgifter för staten och kommunerna. Jag
vill se den kopplingen.
Jag har en fråga till Centerns representant: Räcker
den här miljöbudgeten för er? Jag är litet förvånad
över att ni ställt upp bakom den. Jag tycker inte att jag
fick något svar. Det är litet naivt av Centern att tala
om ny teknik osv. och ta pengar till det från fonden
för hållbar utveckling.

Anf. 85 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Jag vill få den här debatten att handla
om det den skall handla om, nämligen hur vi ser på
ramarna för miljön. Från Miljöpartiets sida har vi lagt
4 miljarder mer på miljön än regeringen och Centern.
Vi har gjort det med fullt budgetansvar. Vi anser som
regeringspartiet, att vi måste sanera statens finanser.
Men här handlar det om hur vi fördelar de pengar som
finns att fördela. Hur vi fördelar de resurser som vi
har brukar kallas för politik. Från Miljöpartiets sida
har vi lyckats i vårt budgetalternativ att satsa 4 mil-
jarder mer än regeringen och Centern inom den ram
som finns, och samtidigt sanerar vi statens finanser.
Naturligtvis händer det saker ute i landet, men det
vi nu diskuterar är vad som händer här, på vilket sätt
vi kan bidra till att leda landet in i en hållbar utveck-
ling. Jag är helt övertygad om att Socialdemokraterna
har visioner. Det har de också visat genom att läsa
upp den miljöprosa man använder sig av och som är
mycket vacker. Men samstämmigheten i miljöarbetet
finns först när vi är överens om att satsa pengar på att
få i gång den utvecklingen. Först då får vi samstäm-
mighet. Den har vi inte i dag i politiken.
Många av satsningarna, som vi ju återkommer till
i debatten i december och som i och för sig är förhål-
landevis små jämfört med andra budgetposter, skulle
kunna få i gång byggnadsarbeten inom daghem och
skolor. Där finns t.o.m. projekt färdiga, men man har
fått nej från kommunen därför att Socialdemokraterna
inte velat återföra de 600 miljoner som fanns med i
uppgörelsen om 2 miljarder med Miljöpartiet. Varför
vill ni inte, Sinikka Bohlin, satsa inom ramen? Varför
vill ni inte utöka de här satsningarna, vilket vi skulle
kunna göra, för att få i gång samhället? Det handlar
för vår del inte om att överskrida några ramar.

Anf. 86 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Först och främst är det naturligtvis så
att miljöarbetet pågår och är mycket mer omfattande
än vad vi som politiker kan åstadkomma. Det sker på
lokal nivå via Agenda 21, miljöorganisationer, enskil-
da människor osv. Det är väldigt glädjande. Det är en
fantastisk utveckling.
Här och just nu diskuterar vi dock budgeten. Si-
nikka Bohlin påstod två gånger i sitt inlägg att vi från
oppositionspartierna hävdar att Socialdemokraterna
saknar en vision. Jag är rädd att anförandet skrevs
innan vi höll våra anföranden. Det är nämligen fel.
Visionen är vacker, fint formulerad, och den kan vi
alla ställa upp på. Problemet är inte visionen utan
handlingarna. Hur når man upp till visionen? Flera av
oss tror inte att det sker genom mindre pengar till
miljöarbetet.
Sinikka Bohlin säger vidare att man får uppfatt-
ningen att nedskärningarna handlar om enorma sum-
mor när man lyssnar på våra inlägg och att det inte är
så, att miljöpolitik är någonting mycket mer än bud-
getpolitik. Det är förvisso sant. Men om vi har ett mål
och en vision dit vi vill nå är knappast det bästa sättet
att nå det målet att minska resurserna för att kunna ta
sig dit.
Det sägs att vi nu tar steg i arbetet för ett ekolo-
giskt hållbart samhälle och att det behövs fler steg.
Förvisso är det riktigt. Men det viktiga är inte bara
antalet steg, utan det handlar också om i vilken rikt-
ning man tar dessa steg. Går man i fel riktning är det
naturligtvis bättre att göra halt.
Flera partier har visat på, och vi gör det, en starka-
re budget än den Socialdemokraterna presenterar men
gjort prioriteringar inom ramen och gett mer pengar
till miljöarbetet, inte mindre. Så får man samband
mellan visionen och de konkreta handlingarna.

Anf. 87 SINIKKA BOHLIN (s):
Fru talman! Det är en ramdebatt, men det är svårt
att komma ifrån detaljerna. Vi får ändå försöka spara
några frågor till decemberdebatten.
När vi diskuterar här handlar det oftast om detal-
jer. Vi glömmer bort i miljöarbetet hur viktigt det är
för riksdagen att följa upp våra egna beslut och värde-
ra dem, se om det blev så som vi trodde. Det arbetet
pågår nu i nationalkommittén, som går igenom alla
våra mål, 150-170, vilket kanske inte alltid bidrar till
att det finns samstämmighet lokalt, nationellt och
regionalt. Men det är viktigt att följa upp det vi har
gjort tidigare. Detta kommer upp våren 1998 i en stor
miljöproposition, som jag tror kommer att vara det
stora nästa steget i helhetsdebatten.
Nu har alla partier sina ramar och olika finansie-
ringar. Ändå är det uppföljningsfrågan som är viktig
för mig som miljöpolitiker. Där ingår den fråga som
Göte Jonsson ställde om frivilliga naturvårdsavtal.
Det blir också en uppföljning av vårt skogspolitiska
beslut där vi så småningom får ta ställning till den
frågan. Det är väldigt viktigt att klara ut vad vi menar
med sektorsansvaret för att komma ifrån denna väl-
digt långdragna diskussion.
Agenda 21-arbetet är för mig ett nerifrån-arbete.
Jag har besökt många kommuner och tittat hur man
arbetar med Agenda 21-frågor. Det är inte pengar
man helst frågar efter. Det är ett folkrörelsearbete.
Det är genom det man skall försöka ändra attityder
och livsstilar. Jag tror inte att Naturvårdsverket med
sina pengar kan ändra våra livsstilar.

Anf. 88 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Det sägs mycket om skillnaden mellan
vad man säger och hur man handlar. Nu får alla parti-
er möjlighet att i handling visa uppföljningen av en
del fina visioner. Kristdemokraterna får möjlighet att i
energipolitiken leva upp till den ambition man börja-
de med 1980, att medverka i en sträng avveckling av
kärnkraften. Det gläder mig att kristdemokraten ler åt
iakttagelsen. Vi får alla möjlighet att följa upp vad vi
har sagt.
Detta kommer naturligtvis att gälla Agenda 21 och
oss alla. Agenda 21 ger möjligheter för medborgarna i
en kommun att dra upp visioner för hur det egna sam-
hället skall formas. Sedan kommer det an på oss alla
att vara med och se till att ge ett juridiskt innehåll åt
det medborgarna har dragit upp. Vi har redan försökt
från Centerns sida genom att föreslå att de olika
kommunerna skall få det lättare att arbeta inom ramen
för Agenda 21 utan hänsyn till många av de restrik-
tioner som finns i dagens lagstiftning. Vi har bl.a.
varit med om att avslå ett sådant krav. Det finns alltså
mycket vi kan göra men underlåter att göra trots de
fina orden.
Det är riktigt att man kan arbeta med ekonomin på
litet olika sätt. Det kan, fru talman, inte ha undgått
någon i denna kammare att ett ursprungligen diskute-
rat förslag om en nedskärning av anslaget till kalkning
till 80 miljoner om året har i denna budget höjts till
130 miljoner. Man kan litet försiktigt säga att sådana
höjningar inte sker av en slump. Det är naturligtvis så
att det skett en förbättring i ekonomin för kalknigen
genom ett arbete som jag tror att flera partier i denna
riksdag har medverkat till.
Fru talman! Det är naturligtvis viktigt att man ger
myndigheter anslag, så även till Naturvårdsverket. Jag
bejakar det. Men om Vänsterpartiet vill visa omsorg
om och hjälpa Naturvårdsverket i den hanteringen
hoppas jag att man utnyttjar möjligheten att vara med
på att Naturvårdsverkets inriktning, arbetsuppgifter
och ekonomi skall utredas. Den möjligheten står till
buds nästa vecka.

Anf. 89 GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Sinikka Bohlin nämnde de areella nä-
ringarna. Dessbättre utnyttjas ju nu möjligheten att
genom EU söka miljöstöd inom jordbruket betydligt
bättre. Ett gammalt krav från oss har därigenom blivit
tillgodosett. Det är bra. Det är väl bara att säga som
bohuslänningen sade: En får la tacka. Men det är synd
att detta inte hade kunnat komma litet tidigare. Då
hade vi kunnat ligga längre framme i planeringen när
det gäller bevarande av biologisk mångfald.
Vi vill också försöka att få med våtmarksdiskus-
sionen och kvävefällor i resonemangen angående EU-
stöd. Jag hoppas att även detta moderata önskemål
kommer att behandlas seriöst av regeringen framöver.
Även Östersjöfrågan och havsmiljön bör från
svensk sida föras fram som ett prioriterat område
inom ramen för EU:s miljöpolitik. Östersjöfrågan är
utomordentligt angelägen.
Fru talman! Sedan vill jag avsluta med att ta upp
en annan fråga. Det gäller synen på skogen. Jag öns-
kar att vi här kunde få till stånd en nationell konsen-
sus. I dag är det två mål som gäller inom skogspoliti-
ken: miljömål och produktionsmål. Men tyvärr är det
väldigt många som förringar produktionsmålet.
Om man ser till förnybara resurser när det gäller
råvaror är den svenska skogen en av de viktigaste
förnybara råvaruresurser som finns - jag vågar nästan
säga - i världen. Vår skogsproduktion är effektiv.
Därför är det väldigt viktigt att vi slår vakt om denna
förnybara råvaruresurs och inte enbart ser skogen som
en resurs för naturvård. Naturvårdsinslaget, bevaran-
det och biotopskyddet är viktigt, men vi måste också
- inte minst i EU-sammanhang - föra fram den svens-
ka skogen som den viktigaste förnybara råvaruresur-
sen när det gäller också de framtida ekonomiska väl-
färdsfrågorna.

Anf. 90 EVA ERIKSSON (fp):
Fru talman! Jag instämmer i Lennart Daléus in-
lägg. Han sade att vi alla har ett miljöengagemang.
Man kan se att alla i Sverige har insikt om att vi måste
gå mot det hållbara samhället. Det är intressant, efter-
som man kan se detta inom industriföretagen. Där
pågår det ett arbete. Jag är övertygade om att detta
engagemang finns därför att vi här i riksdagen har gett
de rätta signalerna. Man vet att det är den vägen som
vi skall gå. Men då är det också viktigt att man inte
tappar fart när det gäller att ge signaler.
Procentuellt sett har miljöbudgeten drabbats av
större besparingar än andra budgetar. Det är en felak-
tig signal att göra det möjligt för tjänstebilsinnehavare
att köra billigare och att låta staten ta en kostnad på 1
miljard kronor för detta. Jag tror att både Lennart
Daléus och Sinikka Bohlin hade tycket att det hade
varit bättre att den miljarden hade tillfallit miljöbud-
geten. Då hade vi kunnat arbeta aktivt med de åtgär-
der och frågor som ingår i den. Vi hade kunnat lägga
ned mera pengar på miljöforskningen. Men nu blev
det inte så.
Regeringen har i stället valt att i sin budgetpro-
position ge signalerna på ett annat sätt. Jag träffar ofta
människor som har ett miljöengagemang. Jag besökte
Agenda 21-mässan, och där upplevde jag ett stort
engagemang. Miljömänniskorna där undrade varför vi
inte fattar de riktiga besluten riksdagen som skulle ge
de rätta signalerna. Sedan tar man upp detta med
tjänstebilsbeskattningen, urskogarna och den biolo-
giska mångfalden.
Det är nu viktigt att vi inför det beslut som skall
fattas senare i dag visar att vi ändå är beredda att ge
de riktiga signalerna. Att bygga det hållbara samhället
är den vision som vi alla egentligen är överens om
och som gäller i Sverige. Låt nu inte Agenda-
arbetarna ute i landet få känna att de har fått felaktiga
signaler.

Anf. 91 HANNA ZETTERBERG (v):
Fru talman! I mitt huvudanförande tog jag upp
frågan vilka signaler som regeringen och riksdagen
kommer att ge ut till landet när det gäller miljöarbetet.
Jag tog upp trafikfrågor, energifrågor och direkta
konkreta miljöfrågor. Det är en svag miljöprofil på
den här budgeten. Det händer visserligen mycket
saker, men det är inte tillräckligt. Framför allt är det
fel saker som händer. Eva Eriksson nämnde en fel
sak, nämligen detta med tjänstebilarna. Det är en
mycket tydlig och felaktig signal.
När det gäller Agenda 21-arbete och lagföränd-
ringar, Lennart Daléus, är jag beredd att diskutera
sådana. Men utifrån den information som jag har fått
är det inte lagarna som är problemet. Agenda 21-
arbete handlar naturligtvis om lokalt arbete, men det
finns helt enkelt inga förutsättningar för att arbeta
lokalt. Jag vill inte ge Naturvårdsverket pengar för att
man skall jobba med Agenda 21, utan jag vill ge
kommunerna pengar för Agenda 21-arbete. Där ligger
en stor skillnad.
Den viktigaste frågan är nog miljösaneringen. I
det sammanhanget har vi en möjlighet att visa att vi
menar allvar med den miljöpolitik som uttrycks så fint
i ord. Jag vill ha konkreta bevis på att regeringen och
denna kammare faktiskt är beredda att lägga ned
pengar och energi för att kunna investera i vår fram-
tid. Det är precis det som det handlar om.
Det finns 2 000 platser i Sverige som behöver sa-
neras från miljösynpunkt, för vilket det krävs 200
miljoner. Regeringen föreslår 20 miljoner. Det är ett
slag under bältet. Detta är någonting som kunde vara
oerhört bra och som för en gångs skull kunde leda oss
framåt.

Anf. 92 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Sverige är ett land som inte längre är
föregångare. Det är hämtat från den granskning som
OECD har gjort. OECD ger också Sverige skarp
kritik för att vi inte avsätter områden för bevarande av
den biologiska mångfalden. I det avseendet är man
mest kritisk. Därför vill Miljöpartiet tillföra 700 mil-
joner - jag råkade tidigare säga 900 miljoner, men det
skall alltså vara 700 miljoner - för avsättning av
skogsmark och andra naturtyper som behöver skyd-
das.
Om man, som socialdemokraterna vill, att vi skall
kunna utvecklas till ett land som går före då måste
man faktiskt satsa. Då går det inte att acceptera ned-
skärningar i miljöbudgeten eller i andra budgetar. Den
omfördelning som vi i Miljöpartiet har föreslagit - 1
miljard till sol, vind och biobränsle, 1 ytterligare
miljard till järnvägar, ytterligare 900 miljoner till
Naturvårdsverket och ytterligare 600 miljoner till
allergisanering - skulle leda in på den vägen.
Avslutningsvis vill jag säga att om man skall av-
gifta Sverige, Sinikka Bohlin, vilket är en mycket bra
ambition, då måste man satsa mer än de 19-20 miljo-
ner som ni nu vill satsa på sanering av miljöskadade
områden. Dessa pengar är redan intecknade av olika
kommuner. Kommunerna kommer att stå i kö för att
uppvakta både departementet och Naturvårdsverket
för att få pengar till miljösanering. Det gäller de
kommuner där man har kommit så långt att man kan
börja att anställa folk - ofta arbetslösa - för att kom-
ma i gång med saneringen.
Det är alltså viktigt att skjuta till pengar, om man
vill att Sverige skall bli ett land som återigen skall
inta en tätplats.
Jag vill svara på en fråga som Sinikka Bohlin
ställde, nämligen om vi anser att även sektorn har ett
ansvar för skogen. Ja, vi anser det. Sektorsansvaret
måste bli föremål för en omfattande diskussion. Pro-
blemet med sektorsansvaret är att det medger en möj-
lighet att fuska. Utför man själv kontrollerna är man
kanske inte lika noga som en myndighet skulle vara.
Och, Sinikka Bohlin, vi kan tänka oss att diskutera
en skogsvårdsavgift för att få de pengar som behövs
för att kunna avsätta 5 % av Sveriges produktiva
skogsmark nedanför fjällen till naturreservat i syfte att
bevara en biologisk mångfald för framtiden. Det är
bråttom.

Anf. 93 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Lennart Daléus var inne på energipo-
litiken och energiförhandlingarna. Även om jag såg
glad ut delar jag självfallet hans uppfattning, att det är
av allra största betydelse för miljön som helhet att vi
får en uthållig energiproduktion byggd på förnybara
energikällor. Jag ser också gärna en bred överens-
kommelse mellan riksdagens partier kring en sådan
politik. Det är av oerhört stor vikt i miljösamman-
hang.
När det gäller budgetarbetet för övrigt framförs
det en del synpunkter om att vi kanske alltför mycket
hamnar på detaljnivån när vi diskuterar ramarna.
Samtidigt är det naturligtvis så att vi i oppositions-
partierna är angelägna om att visa hur våra budgetal-
ternativ är sammansatta. Det är ju inte en tillfällighet
att vi vill satsa mer pengar på miljön. Vi gör det där-
för att vi anser att en del anslag är alldeles för små. Vi
vill peka på att det behövs mer resurser där. På det
sättet har vi kommit fram till att det behövs större
belopp. Vi vill visa att det går att prioritera mellan
olika utgiftsområden och inte bara inom utgiftsområ-
det. Det är detta som utskottet kommer att ägna sig åt
i nästa omgång.
För vår del handlar det alltså om mer pengar till
Naturvårdsverket, mer pengar till miljöövervakning,
mer pengar till kalkning av sjöar och vattendrag,
investeringar inom miljöområdet och naturligtvis
forskning på miljö- och kretsloppsområdet liksom
sanering och återställning av miljöskadade områden.
Det är områden som vi menar är viktigare än väldigt
mycket annat av det som finns med i budgeten inom
andra utgiftsområden. Sammantaget klarar vi det med
ett starkare utfall än det som regeringen presterar.

Anf. 94 SINIKKA BOHLIN (s):
Herr talman! Jag vill börja med att bemöta Gudrun
Lindvall. Jag tycker att det är beklagligt att Miljöpar-
tiet alltid ser den negativa sidan av tillvaron. När man
citerar OECD:s granskning av svensk miljöpolitik
läser man det som är negativt. Det finns ju väldigt
mycket som beskriver det vi har lyckats med, men
naturligtvis också det som vi kan bli bättre på. Det är
ingen som har sagt att vi skall vara bäst på jorden.
Ibland kan det vara bra att försöka vara positiv också i
de samtal som vi har i kammaren, Gudrun Lindvall.
Göte Jonsson tog upp de areella näringarna. De är
ju viktiga för oss allihop t.ex. för livsmedelsproduk-
tionen och skogen som råvarubas, men också miljö-
mässigt. Och där har vi fortfarande problem på t.ex.
jordbruksidan både i Sverige och runt Östersjön.
Därför är det viktigt att vi delvis satsar just Östersjö-
pengar på livsmedel och miljö för att skapa bättre
miljöer runt sjön.
Jag tror att vi har mycket av våra framtidsbran-
scher inom de areella näringarna. Det handlar inte
bara om miljöforskning utan om forskningen som
helhet. Det gäller att se möjligheter i de gamla sekto-
rer som vi har, t.ex. jordbruket, skogen genom förny-
bar energi och även inom de områden som tagits upp
och som inte tillhör vårt utgiftsområde, nämligen
trafik och energi. Det är ju där vi har framtidsbran-
scherna och de miljömässigt viktigaste områdena att
satsa på i framtiden.

Anf. 95 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Jag tycker att det blivit tydligt under
debatten att det finns en mycket god grund för att
samlas kring många av de viktiga miljöfrågorna. Att
vi sedan har litet olika uppfattning om prioriteringar-
na av kronor och ören och rent av också mellan priori-
teringarna innebär ju inte att ambitionerna alltid be-
höver vara så skilda åt i storlek, även om man väljer
olika områden.
Flera har ju förlitat sig på att satsa pengar på det
ena och andra. Det handlar ju också mycket om att
möjliggöra. Det handlar om att möjliggöra för männi-
skor, företag och organisationer att bete sig klokt och
rätt. Det handlar också om att ställa krav på företag,
medborgare, myndigheter och organisationer att bete
sig rätt. I detta kravställande ryms ju ett visst mått av
finansiering, herr talman. Jag inbjuder gärna de andra
partierna till att diskutera med vilken stränghet man
framöver skall ägna sig åt det som berättigat kallas
skatteväxling, dvs. att med instrumentet att ta pengar
från den dåliga verksamheten och ge till den goda
också upprätthålla ett sätt att finansiera en klok ut-
veckling.
Herr talman! Vi i Centerpartiet är glada och rent
av stolta över att ha initierat och påbörjat Agenda 21-
arbetet i Sverige som en följd av arbetet med Riokon-
ferensen. Vi är glada över att vi kunde påbörja krets-
loppsarbetet under den förra regeringsperioden. Vi är
naturligtvis stolta över att vi går i spetsen för en kärn-
kraftsavveckling. Vi tänker utnyttja de möjligheter
som EU-medlemskapet ger till ett bättre miljöarbete.
Allt detta skall ske under den sammantagna rubrice-
ringen att vi behöver utveckling, och vi behöver mil-
jö.
Herr talman! Med detta slutar jag för min del de-
batten om miljön i dag.
Bistånd

Anf. 96 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Det finns anledning att ha en opti-
mistisk attityd när det gäller utvecklingen i u-
länderna. Det är möjligt att göra en mycket snabb
fattigdomsutrotning. Vi har sett att det finns länder
som gått från absolut fattigdom till relativt välstånd på
en generation.
Vi i Sverige, i EU och i västvärlden har ett ansvar
att bistå i det här arbetet. Det viktigaste är att se till att
frihandeln fungerar. Det är också viktigt att vi har
investeringar i u-länderna. Vidare är det viktigt med
det som vi kallar för bistånd och det som utgiftsområ-
de 7 handlar om.
Låt mig först säga att ett av de viktigaste område-
na på biståndssidan handlar om katastrofbistånd, dvs.
att hjälpa till när det uppstår katastrofer till följd av
naturliga orsaker eller, vilket tyvärr är vanligare, på
grund av att människor beter sig mot varandra på ett
sätt som skapar katastrofer. Vi ser det tydligast nu i
centrala Afrika och Zaire. Här finns det betydande
resurser avsatta i Sverige, i EU, på olika håll i FN-
systemet och i västvärlden. När det gäller Zaire och
flyktingkatastrofen i Rwanda är det kanske inte peng-
arna utan snarare förmågan att organisera biståndsar-
betet som är problemet. Vi moderater menar likväl att
vi skulle avsätta något mer resurser till FN:s flykting-
kommissariat, UNHCR.
Ett annat viktigt område gäller skuldavskrivningar.
Många fattiga u-länder har mycket stora skulder som
hänger som en kvarnsten kring halsen på dem. Här är
det också avsatt betydande resurser inom utgiftsområ-
det för att möjliggöra skuldavskrivningar. Skuldav-
skrivningar är dock inte så lätt. Det innehåller en del
ganska svåra moment, både ett praktiskt och ett mo-
raliskt svårt moment.
Det praktiska är att om man gör en skuldavskriv-
ning måste man se till att det inte sker en ny ansvars-
lös upplåning. Det moraliska är att se till att skuldav-
skrivningen sker på ett sådant sätt att inte vanstyre
och korruption stimuleras. Vi skall vara medvetna om
att åtskillig upplåning i u-länderna inte har kommit
befolkningen till godo utan snarast varit korrupt upp-
låning. Här menar vi att de betydande avsättningarna
räcker. Vi föreslår inte mer pengar på detta område.
Ett tredje område gäller demokratin. Det är gläd-
jande att den går framåt i stora delar av u-världen,
t.ex. i Asien. I Latinamerika är det nu bara Kuba som
är kvar som diktatur. Och även i Afrika börjar vi nu
observera detta. Det är inte så att läget är hopplöst i
Afrika. Särskilt i södra Afrika har vi sett en ganska
snabb utbredning av demokratin. Här menar vi att
Sverige har ett ansvar att på olika sätt stödja demo-
kratiutvecklingen. Vi menar att man även här skall
avsätta något större resurser för detta arbete.
Vi reste runt i södra Afrika med utrikesutskottet i
augusti. Där såg vi att det kunde finnas fördelar att
vinna genom ett regionalt samarbete för att stärka
utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati i
de länder som nästan allihop är demokratier eller
framväxande demokratier. Jag tycker att det finns
anledning att säga detta, eftersom det ofta ges en så
väldigt negativ bild av Afrika. Vi måste betona att den
bilden inte alls är korrekt för kontinenten i dess hel-
het.
Likväl skall vi också komma ihåg att här måste vi
ha en regel när de gäller biståndet så att man inte ger
bistånd till regimer som förtrycker sitt folk eller grovt
bryter mot de mänskliga rättigheterna. En sådan regel
måste vi ha för att vi inte skall få ett kontraproduktivt
bistånd i det avseendet.
Ett ytterligare område där vi moderater vill stärka
på biståndssidan gäller enskilda organisationer. Sär-
skilt i två typer av länder spelar enskilda organisatio-
ner en mycket stor roll. Det gäller i diktaturer, där
sättet att kringgå diktaturen ofta är att arbeta via en-
skilda organisationer. De har kanaler direkt till be-
folkningen vid sidan av en statsmakt som misshandlar
eller förtrycker sitt folk. Det andra är i länder där man
har olika former av korruption eller vanstyre. Det kan
ju ibland kombineras. Där kan just enskilda organisa-
tioner göra betydande insatser.
I Tanzania svarar t.ex. kyrkorna för ungefär hälf-
ten av sekundärutbildningen i landet, eftersom stats-
makten är så inkompetent att den inte klarar sådana
uppgifter i någon större omfattning.
Det här är områden där vi moderater vill stärka
biståndsinsatserna, men på ett mycket stort område är
vi betydligt mera återhållsamma än vad regeringen
föreslår, nämligen det som gäller bistånd till statsmak-
ten i ett land, framför allt stort bistånd till statsmakten
i ett land. Erfarenheten visar att sådant bistånd ofta är
kontraproduktivt. Många av de länder där fattigdomen
ökat är sådana som har fått ett mycket stort bistånd till
statsmakten. Exempelvis är Tanzania är ett land som
har fått uppemot 30-40 % av BNP i bistånd under
mer än tre decennier. Det har getts inte bara av Sveri-
ge utan också av många andra länder och internatio-
nella organisationer. När man ser efter vad som har
åstadkommits med de här pengarna blir man ledsen.
Det finns inte någon allmän skolutbildning för alla
barn och ungdomar. Det finns inte någon allmän häl-
sovård. Tvärtom får man ofta muta sig fram för att
över huvud taget få någon hälsovård. Man har en
korrupt statsmakt - den svenska ambassaden och
andra klagar bittert över bristen på rättsstat. Vägar
och avlopp finns praktiskt taget inte eller är illa un-
derhållna. Det kunde vi själva tydligt avläsa vid vårt
besök där.
Vad beror det här på? Jo, på att det ofta är stats-
makten som är utvecklingshindret. Det är den som
hindrar människor från att utvecklas. Man skall na-
turligtvis inte stödja en statsmakt som själv utgör
utvecklingshindret.
Vi kan i de framgångsrika länder som mycket
snabbt har utrotat fattigdom se att ett bistånd, exklusi-
ve skuldtjänstkvot - låt mig säga det för att vara pre-
cis - om ungefär 10 % av BNP förefaller vara ungefär
det lämpliga. Inom den ramen kan man finansiera en
allmän skolutbildning för alla pojkar och flickor -
inte minst flickor, vilket är särskilt viktigt, eftersom
det ofta negligeras i många länder. Man kan få en
grundläggande hälsovård. Man kan bygga en rättsstat,
och man kan ha en rimlig satsning på en grundläg-
gande infrastruktur, vägar, vatten och avlopp.
Vi moderater menar därför att det är ungefär på
den nivån man skall satsa på att biståndet till stats-
makten i ett utvecklingsland skall ligga. Vi har goda
erfarenheter från länder som ligger kring detta. Många
av de mycket framgångsrika ligger just där.
Ett intressant exempel är Vietnam, som började
utvecklas när det våldsamt stora sovjetiska biståndet
föll bort. Det var en gudagåva för Vietnam att få bort
det biståndsberoende och den felaktiga inriktning som
det biståndet gav.
Vi kan i Sydafrika notera att man inte heller där
vill ha särskilt mycket bistånd. Man har satt ett tak för
biståndet till statsmakten vid 0,5 % av BNP, eftersom,
som den biträdande finansministern sagt, vi där måste
utveckla oss själva - ett visst bistånd är bra för att få
kunskapsutbyte med omvärlden, särskilt i ett land som
har varit isolerat, men i allt väsentligt måste vi förlita
oss på egna resurser.
Vi skall komma ihåg att bistånd är särskilt känsligt
i f.d. kolonier, där man kan se att ett tidigare beroende
av främmande statsmakter på andra sidan haven,
kolonialmakterna, ofta har ersatts med ett stort bi-
ståndsberoende. De har blivit mera beroende av
främmande länders regeringar och biståndsmyndighe-
ter än av beslut i det egna landet.
En av de mest tragiska iakttagelser som vi kunde
göra i Tanzania var att landet egentligen inte bestäm-
de själv. Fanns det ett samhällsproblem, förväntade
man sig att någon biståndsmyndighet från ett annat
land - i Europa eller i Amerika - skulle identifiera det
och dessutom finansiera och genomföra åtgärder. Det
var en förlamande attityd, som på detta sätt var
mycket negativ.
Därför, herr talman, föreslår vi förstärkningar på
de tre, fyra områden som jag angav men en betydande
återhållsamhet med bistånd till statsmakten.

Anf. 97 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Dagligen blir vi påminda, via press,
radio och TV, om de stora klyftor som råder mellan i-
världens rika och u-världens fattiga människor. Detta
kan exemplifieras på olika sätt. Ett är att gå in i
UNDP:s senaste årsrapport Human Development
Report för 1996. Av den framgår bl.a. att bruttonatio-
nalinkomsten per person i i-världen ligger runt 400 kr
per dag. Motsvarande siffra för de fattigaste u-
länderna ligger runt 10 kr per dag, alltså en fyrtiondel.
Den fråga vi måste ställa oss är: Har vi, som råkat
födas i ett i-land och lever på en standardnivå som
vida överskrider u-ländernas, något ansvar för att
medverka till att lindra nöden och bidra till att de
fattiga folken får möjlighet till ett drägligare liv och
bättre livschanser?
Frågan är högst berättigad och måste ställas och
ständigt upprepas.
Dagens diskussion om internationellt samarbete
handlar just om detta - vårt globala ansvar. Jag kom-
mer nu mera att gå in på penningfrågan än på detal-
jerna i hur vi sedan använder pengarna. Vi återkom-
mer till det i en debatt i december, då vi får tillfälle att
mer diskutera effektiviteten i biståndet och hur vi
använder pengarna. Jag kommer att uppehålla mig
kring enprocentsmålet.
Internationellt samarbete har sin naturliga ut-
gångspunkt i ett globalt rättvisetänkande. Utan detta
globala perspektiv blir hela frågan om enprocentsmå-
let i det svenska biståndet helt obegriplig. Tänk glo-
balt - handla lokalt! Det är just det som det är fråga
om.
Detta globala rättvisetänkande har en lång tradi-
tion och djupa rötter såväl i det svenska samhället
som i den svenska riksdagen.
Det första regeringsförslaget om enprocentsmålet
för u-landsbiståndet lades såvitt jag förstår fram i
proposition nr 101 år 1968. Då föreslogs en långtids-
plan för det statliga utvecklingsbiståndet samt riktlin-
jer för planens förverkligande. I långtidsplanen före-
slogs att det statliga biståndet för de närmaste åren
skulle planeras med sikte på att den totala anslagsvo-
lymen för biståndet skulle motsvara 1 % av bruttona-
tionalprodukten. I verkligheten nådde man detta mål
1975/76.
Jag har tittat litet i riksdagsprotokollet från den
biståndsdebatt som ägde rum för 20 år sedan, en
mycket intressant läsning. Jag vill gärna ge några
exempel på hur man då resonerade från olika partier.
Jag skulle vilja att de partier som nu föreslår kraftiga
nedskärningar i biståndet lyssnar mycket noga.
Så här sade t.ex. socialdemokraternas företrädare
då, Arne Geijer:
"Låt mig till att börja med säga att vi nu under
många år har haft en intensiv debatt i Sveriges riksdag
om den svenska u-hjälpen. Vi har så småningom upp-
nått enprocentsmålet, vilket innebär att 1 % av brutto-
nationalprodukten anvisas för hjälpen till andra län-
der. Samtidigt som detta har skett kan vi emellertid
konstatera att klyftan mellan rika och fattiga länder
förstorats i förhållande till vad som var förhållandet
för några år sedan. Att den svenska insatsen över-
skridit 1 % av bruttonationalprodukten hoppas jag
emellertid i Sveriges riksdag framstår som mycket
tillfredsställande. Det är glädjande att vi har nått dit-
hän, och jag hoppas att vi också skall kunna vidmakt-
hålla denna enprocentiga andel av vår bruttonational-
produkt."
Detta har socialdemokraterna under den tid som
gått sedan dess alltså kraftigt svikit och är nu nere på
0,7 %.
Moderaternas talesman, Allan Hernelius, sade
följande i den debatten: "Knappast har vi anledning
att blygas över våra insatser totalt sett. Först av alla
nådde vi, som påpekats, det av FN uppställda målet.
Vi marscherar nu vidare och når en procent av 1976
års bruttonationalprodukt. Och det skall inte stanna
härvid; därom är utrikesutskottet enigt. Naturligtvis
kan och skall vi göra mera. Stark åstundan härtill
finns i alla partier. Å andra sidan finns också en annan
opinion, vars motstånd det gäller att övervinna. In-
formation och upplysning kan bidra härtill. Men det
är också angeläget att biståndsmedlen av regering och
riksdag förvaltas så att det inte ger näring åt olust och
negativism."
Det tredje partiet som skär kraftigt i biståndet är
Centerpartiet. Jag skulle vilja att Helena Nilsson lyss-
nar noga på vad hennes företrädare, han hette Torsten
Bengtson, sade:
"Det var Indien som i Förenta nationerna lade
fram förslag om 1 %. Centerpartiet tog upp förslaget i
en motion i riksdagen. Folkpartiet anslöt sig till för-
slaget året efter. För socialdemokraterna tog det
många år innan man accepterade förslaget om enpro-
censtmålet. Sedan har det varit ett oavbrutet tillbaka-
hållande från socialdemokraterna, och vi har måst
motionera varje år. Det har alltså varit en mödosam
väg till detta mål."
Så lät det för 20 år sedan. Nu har de tre partierna
gjort ytterligare nedskärningar i det förslag som ligger
på riksdagen bord i dag. Vi är nere på en historiskt låg
nivå. Jag menar att detta är en olycklig trend. Folk-
partiet menar att det är en olycklig utveckling. Det
kommer att bli en mödosam väg att försöka gå tillba-
ka för att återvinna den anda som fanns här en gång i
tiden, den globala solidaritetsandan.
Vad har egentligen hänt med svensk biståndspoli-
tik under de här åren? Vad har hänt när de här före-
trädarna kunde vara så klara och tydliga på denna
punkt under det att vi i dagens riksdag får finna oss i
helt andra beslut?
Folkpartiet menar att vi snarast måste anträda vä-
gen mot enprocentsmålet och inte som nu gå i motsatt
riktning. Vi föreslår därför i vår reservation till da-
gens betänkande att biståndsanslaget höjs med 1,2
miljarder kronor för budgetåret 1997, och att en suc-
cessiv ökning sker under de därpå följande åren.
Detta skall ställas i kontrast till Socialdemokrater-
nas och Centerns överenskommelse om nedskärningar
till 0,7 % och till Moderaternas nedskärning med
ytterligare 871 miljoner kronor.

Anf. 98 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! "Varning för minor" står det på den
skylt som jag här håller upp. Det är en syn som möter
barn och vuxna i Moçambique, ett land som under
många år varit mycket drabbat av antipersonella mi-
nor. För närvarande är det 40-50 barn som varje år
dör direkt eller senare av skador från minor. Likadan
är situationen i Angola, Afghanistan och andra länder.
Sverige satsar åtskilliga miljoner kronor i Mo-
çambique, Angola och andra länder för att göra dem
fria från minor. Det är ett mycket mödosamt arbete,
och man utför det för hand. Den maskin som har
diskuterats, Glufs Glufs, är knappast användbar i de
här terrängerna. Om man satsar så mycket som är
möjligt, kommer det ändå att ta minst 10-15 år bara i
Moçambique. I länder som är ännu värre drabbade
kommer det att ta ännu längre tid. Samtidigt förses
många andra länder med nya minor. Det här är alltså
nästan ett oändligt arbete som aldrig tar slut.
Trots det måste man göra allt för att stoppa nya
minor och för att se till att barn och ungdomar som
växer upp i dessa länder så snart som möjligt kan få
växa upp i länder där man inte, varje steg man tar,
behöver vara rädd för att få armen eller benet avslitet
av en mina. Det är bl.a. till sådana projekt svenska
biståndsmedel går. Jag ser det som ett oerhört effek-
tivt, oerhört nödvändigt arbete som vi borde satsa
väldigt mycket mer på.
Andra viktiga biståndsområden är återvändande
flyktingar i exempelvis Guatemala och andra länder.
Människor som har befunnit sig på flykt under flera
år, ibland under decennier, får, med hjälp av framför
allt FN och frivilliga organisationer, många gånger
kyrkliga, möjlighet att återvända till sina hemländer
och där börja om på nytt.
Vi har vattenprojekt i Zimbabwe som svenska
SIDA är inblandade i, där man med relativt liten eko-
nomisk insats tillsammans med lokala krafter ser till
att få vattenförsörjning och dricksvatten i mindre
städer.
Vi har demokratiprojekt i många länder. Svenska
biståndsmedel används mycket effektivt för att ge
stöd till organisationer för mänskliga rättigheter, till
att bygga upp ett rättssamhälle och till att få funge-
rande rättsinstitutioner.
I Vietnam har vi t.ex. bidragit med skattereformer
och andra insatser för att få system där staten får
inkomster som är nödvändiga för att kunna bygga ut
utbildning, hälsa osv.
Vi har skuldsanering. Tidigare talare har varit inne
på hur nödvändigt det är. Man kan se på Tanzania, ett
land som vi i utrikesutskottet som tidigare sagts be-
sökte i augusti. Tanzania satsar 30 % av sin budget
för att betala skulder, och var och en kan förstå hur
fullständigt vansinnigt detta är när man i skolorna kan
ha 150 elever i varje klass. Alla tänkbara pengar bor-
de gå till undervisningen. Därför måste Världsbanken
och andra multilaterala organ, men också Sverige på
sin kant, bidra till att se till att skuldlättnader genom-
förs för att de mest fattiga länderna i världen skall
kunna satsa på det de mest behöver: utbildning, häl-
sovård och nödvändiga projekt för sysselsättning.
Jag kan fortsätta att göra listan lång. Det finns en
oändlig rad av mycket nödvändiga och väldigt effek-
tiva och bra biståndsprojekt som Sverige direkt eller
via olika FN-organ är inblandat i. Det gäller t.ex.
arbete för barns och ungdomars rätt att växa upp på
ett bra sätt.
Det hindrar inte att det, som vi alla vet, finns pro-
blem med bristande effektivitet, korruption osv. Det
är självklart inte så biståndspengar skall användas.
Det måste förändras, och det är man på god väg att
göra.
Vi vet också att bistånd inte alls är det som för-
ändrar världen så att det blir utveckling och materiellt
välstånd i alla länder. Vi vet att det krävs utökad
handel och bättre handelsförbindelser för fattiga län-
der. Vi vet att det krävs att man stoppar vapenhandeln
från de rika västländerna som i dag tjänar mycket på
att exportera vapen till de fattigaste länderna.
På den konferens som FAO, FN:s matprogram,
har anordnat har man diskuterat fördelningen av de
många hungriga människorna runt om i världen. 800
miljoner människor har i dag inte tillräckligt att äta.
Egentligen är det inte fråga om att förse dem med
mat, utan det handlar om att ändra maktstrukturen så
att människorna själva skall kunna odla och få den
mat de behöver.
Det är nödvändigt att se på dessa andra faktorer,
men samtidigt har vi biståndet, som vi med politiska
medel tillsammans i demokratisk anda kan fatta beslut
om. Det gäller både hur mycket pengar vi satsar och
vilken inriktning biståndet skall ha. För den sakens
skull behöver vi inte bortse från de andra viktiga
faktorerna.
Vänsterpartiet har, liksom Folkpartiet, med be-
störtning kunnat ta del av hur Socialdemokraterna,
Centern och Moderaterna frångått det man tidigare
haft som önskemål, nämligen enprocentsmålet. Nu är
vi nere på 0,7 %.
Jag undrar naturligtvis var vi har biståndsminis-
tern, som gärna är ute och talar om internationell
solidaritet, global rättvisa osv. Varför är han inte här
och försvarar att regeringen tillsammans med en ma-
joritet av riksdagen vill sänka biståndet till 0,7 %?
Det är skammens gräns som vi har diskuterat och
framhållit tidigare. Jag skulle vilja höra Pierre Schoris
förklaring igen. Den håller inte i det långa loppet.
Vänsterpartiet har protesterat mot denna budge-
tordning, som innebär att vi i dag bara pratar om
pengar och anslagsnivåer och att vi tar inriktningen
sedan. Vi tycker att detta skall göras vid samma till-
fälle, och att vi i parlamentet skall ha möjlighet att
också se till vilka olika anslag som skall kunna för-
ändras och hur vi skall kunna få mer pengar. Genom
denna budgetordning är det oerhört svårt, för att inte
säga omöjligt, att göra detta.
Vi i Vänsterpartiet kräver en återgång till enpro-
centsmålet. Vi anser att en sådan är möjlig. Vi vill
börja med att höja nivån till 0,8 % 1997 och därefter
fortsätta för att 1999 vara uppe i 1 %. Vi vill anslå 1,8
miljarder kronor 1997.
Därmed yrkar jag bifall till Vänsterpartiets bud-
getförslag, som innebär att vi fortsätter att satsa på
internationell solidaritet.

Anf. 99 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Herr talman! Miljöpartiets förslag på utgiftsområ-
de 7 - internationellt bistånd - innebär att budgetra-
men utökas med 1 430 miljoner kronor 1997 och att
den utökas ytterligare de närmaste åren. Det betyder
utökade anslag till fyra FN-organisationer och ökade
anslag till bistånd genom folkrörelser och organisa-
tioner.
Regeringen har föreslagit 1 miljard kronor till
samarbete med Central- och Östeuropa att fördelas
under en femårsperiod. Miljöpartiet önskar att denna
miljard fördelas på tre år i stället, och att miljöinrikt-
ningen i programmet förstärks.
Den största delen av den summa Miljöpartiet fö-
reslår går till miljöinsatser och miljöprojekt i olika
behövande utvecklingsländer. I dagens samhälle gri-
per miljöfrågorna in i olika verksamhetsfält på ett sätt
som aldrig förr. Stöd till miljöåtgärder kommer hela
samhället till godo. Det kan gälla utbildningsinsatser,
projekt inom alternativjordbruk och livsmedelsför-
sörjning, förnybar energi och insatser på lokal nivå
inom näringsliv och handel. Inom alla dessa sektorer
har kvinnor ofta en nyckelroll och ett stort ansvar,
utan att ha motsvarande rättigheter. Detta är alltså
områden där orättvisor i jämställdhet mellan kvinnor
och män kommer i dagen och kan tacklas och rättas
till. Förhoppningsvis kan också en förändring komma
till stånd. Sverige har nyligen lagt ett sjätte bistånds-
mål till de övriga övergripande fem: jämställdhet
mellan kvinnor och män, dvs. att alla samhällsmed-
borgare har samma rättigheter, skyldigheter och möj-
ligheter inom alla väsentliga delar av livet.
I regeringens budget ligger biståndsanslaget fort-
farande kvar på 0,7 %. Jag undrar varför regeringen
inte har försökt att åstadkomma en höjning av bistån-
det eller att sätta en preliminär tidpunkt för när man
önskar att detta skall uppnås. Miljöpartiet menar att
det finns tunga skäl för att höjningen mot det utlovade
enprocentsmålet måste prioriteras och starta genast.
Den traditionella säkerhetspolitiken har ändrat inne-
håll i och med att hotbilden mot jordens gemensamma
säkerhet har ändrat karaktär. Man ser en tydlig kopp-
ling mellan detta och fattigdom och sociala klyftor
mellan rika och fattiga i utvecklingsländerna. Vi vet
att jordens befolkning ökar okontrollerbart, att miljön
förstörs och att naturresurserna krymper. Ett land med
problem av det här slaget är ett hot mot grannsämjan
och en risk för upprätthållande av global fred.
Överutnyttjande av naturresurser och miljöförstö-
ring hänger starkt ihop med en ökande fattigdom,
brist på livsmedel och försörjningsmöjligheter. Detta
skapar hos en befolkning ett samhällsklimat som är en
grogrund för vrede och uppror och som i förlängning-
en leder till väpnade konflikter. Det är här biståndet
kommer in som ett nytt säkerhetspolitiskt instrument
som skapar en ny och annorlunda säkerhetspolitisk
agenda.
Jag skall nämna en hotbild. Enligt många riskpro-
gnoser för 2000-talet kommer miljöproblemet att
orsaka de svåraste väpnade konflikterna länderna
emellan. Det gäller speciellt de problem som har med
vatten att göra. För 30 år sedan skrev en av våra in-
ternationellt kända forskare, Georg Borgström, en bok
som heter Gränser för vår tillvaro. Om man läser den
för första gången i dag känns den tyvärr lika aktuell
som den var 1964, när den kom ut. Ett av kapitlen
heter Vattnet i storpolitiken. Där finns en genomgång
av olika spänningsfält på jorden där vattnet har hu-
vudrollen på den politiska arenan.
Här är några nya siffror från i dag: Om 30 år har
världens befolkning ökat till långt över 8 miljarder
människor. 90 % av denna befolkningsökning sker i
utvecklingsländerna. Samtidigt har vi redan nu vat-
tenbrist i 20 av jordens länder, och vi behöver vatten
för att producera mat till den växande befolkningen.
Rent dricksvatten är en bristvara i många länder.
Enligt beräkningar som har gjorts i u-länderna dör ca
25 miljoner människor varje år av förorenat vatten.
Här behövs konfliktförebyggande insatser - inte i
form av traditionella militära insatser utan i form av
biståndsinsatser som prioriterar just tillgången på
vatten, som är vårt viktigaste livsmedel.
I praktiken måste detta enligt Miljöpartiet leda till
minskade försvarsutgifter och ökade biståndsanslag.
Varför inte börja på vägen upp mot enprocentsmålet?
"Skammens gräns", som biståndsministern kallade
0,7 %-gränsen är en mycket farlig gräns sedd ur sä-
kerhetspolitisk synvinkel. Det är en gräns som jag
tycker att vi skall lämna så fort som möjligt, och börja
vandringen mot enprocentsmålet.
Jag yrkar bifall till Miljöpartiets reservationer 50
och 57.

Anf. 100 INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! Man skulle kunna säga att världens
situation och världens nöd är vårt ansvar - ett ansvar
som vi aldrig kan avsäga oss. Vi hör allesammans
ihop.
Det är naturligt att en budget handlar om siffror
och om att få inkomsterna att täcka utgifterna. Men i
debatten väntar sig människor att få veta varför vi vill
satsa på ett område och spara på ett annat. Med andra
ord vill de veta vad vi har för underliggande ideologi.
De undrar vad det är som driver oss i vårt politiska
arbete. Prioriteringar säger en hel del om vad olika
partier betraktar som viktigt. Det är när vi måste spara
som det blir tydligt vad vi anser vara oundgängligt.
När vi har gott om pengar räcker det både till det som
är viktigt och till det som vi skulle kunna undvara.
Vi kristdemokrater tror att det finns många männi-
skor i Sverige som delar vår syn på att det internatio-
nella biståndet bör höra till de områden som skall
prioriteras. Det finns fortfarande en stark biståndsvilja
i Sverige. Det gäller människor i alla åldrar, men inte
minst unga människor. Undersökningar visar att en
majoritet vill att biståndet skall vara kvar på minst
den nivå vi hade innan Socialdemokraterna började
nedmonteringen av det svenska biståndet.
Jag är inte förvånad över att unga människor i än-
nu högre grad än andra vill ha bistånd på hög nivå. En
annan undersökning visar att var fjärde ung människa
gärna skulle betala högre skatt om de visste att den
gick till bistånd. Den idealiteten skall vi vara mycket
rädda om. Jag vågar påstå att idealitet, människokär-
lek och känsla för rättvisa har varit drivkraften för den
spontana verksamhet som utgör grunden för vårt
bistånd. Kyrkor och andra ideella organisationer bör-
jade med katastrofhjälp, sjukvård och skolverksamhet
långt innan statligt bistånd ens var påtänkt. Bistånd
över statsbudgeten infördes först i början av 1960-
talet. Biståndsviljan, som ytterst är en vilja till per-
sonligt engagemang, får vi absolut inte låta gå förlo-
rad.
Det finns många skäl att uppehålla en hög bi-
ståndsnivå. Respekten för de mänskliga rättigheterna,
som kommer till uttryck i FN-normerna är en grund
för viljan att bistå människor i fattiga länder. Med
biståndet vill vi stödja människor i deras egna an-
strängningar att fritt och utan fruktan forma sitt eget
samhälle. Grundläggande är också solidaritetstanken
- att vi alla hör samman och att vi därför har ansvar
för varandra. Principen om alla människors lika värde
leder till övertygelsen om att vi bör bidra till att höja
de fattiga folkens levnadsnivå och verka för deras
ekonomiska och sociala rättigheter.
Behoven är oerhört stora och har ingalunda mins-
kat. Stora framsteg har gjorts när det gäller grundut-
bildning och bekämpning av vissa sjukdomar. Krig
och interna oroligheter som leder till att hundratusen-
tals, ja miljontals människor tvingas till flykt från sina
hem och länder är de största hindren för en positiv
utveckling. Vi har på senare tid sett vilka förödande
konsekvenser i form av mänskligt lidande och för-
ödelse krig och folkmord för med sig både i Central-
afrika och i Bosnien. På längre sikt utgör också för-
tryck av mänskliga rättigheter och bristande demo-
kratiutveckling stora hinder för framsteg.
80 % av världens befolkning lever i u-länderna.
En dryg miljard lever i yttersta fattigdom utan garan-
terad tillgång till dagligt bröd, hälsovård eller utbild-
ning. Denna sjättedel av jordens befolkning förbrukar
bara 1,4 % av världens produktion av varor och
tjänster. Om vi jämför det med den miljard som be-
finner sig i toppen - dit hör vi i vårt land - och som
konsumerar 80 % av världens samlade BNP, får man
litet perspektiv på vad det hela handlar om. Ändå
säger vi att ett av våra problem i dagens Sverige är att
vi inte konsumerar tillräckligt.
Jag skall inte nu gå in på vad detta innebär, inte
minst för de barn som aldrig får en chans att växa upp
på grund av sjukdom och umbäranden till följd av
yttersta fattigdom. Via barnkonventionen har vi fak-
tiskt förbundit oss att till det yttersta av vår förmåga
söka förverkliga barnens rättigheter, oavsett var de
bor. I det ljuset kan vi verkligen fråga oss om de ned-
skärningar som majoriteten i dag kommer att besluta
om är försvarbara. Det tycker inte jag.
Den oerhörda klyftan mellan fattiga och rika fort-
sätter att vidgas. Det beror delvis på i-världens bris-
tande intresse för biståndsinsatser. Inte minst beror
det på vägran att upphäva orättfärdiga handelsrestrik-
tioner. På så sätt försvåras u-ländernas möjligheter till
export, vilket leder till lägre inkomster, sämre konkur-
rensförmåga och därmed också sämre förutsättningar
för ekonomisk tillväxt och utveckling. Skuldkrisen är
enorm. Den totala skuldbördan till väst uppgår till
13 000 miljarder, en ofattbar summa som vi måste
komma till rätta med på något sätt. Vi måste ställa oss
frågan hur vi gemensamt kan forma en framtid som
erbjuder ett värdigt liv för människor också i de delar
av världen som inte är lika lyckligt lottade som vi.
Utan hopp om utveckling mot ett bättre liv blir det
ingen trygghet och säkerhet för någon i världen. Bi-
ståndet kan inte ensamt vända strömmen, men det är
ett verksamt bidrag till en positiv utveckling.
Därför är det oroväckande att i-världens samlade
bistånd är det lägsta på 20 år, samtidigt som man
vägrar att upphäva de orättfärdiga handelsförbindel-
serna. Det är också mycket beklagligt att den svenska
regeringen tillsammans med Centern trots de stora
behoven följer den allmänna tendensen och föreslår
en kraftig sänkning av biståndet. Moderaternas siffror
i det här sammanhanget skall vi inte ens tala om.
De flesta partierna har varit överens om vikten av
ett generöst bistånd, även under den period av eko-
nomiska problem som vi har fått leva med. Det första
verkliga ifrågasättandet av biståndsnivåerna kom med
Ny demokrati under den förra regeringen. En del av
deras kritik gick ut på att Sverige inte har råd med sitt
bistånd.
Få anade kanske då att det skulle bli en socialde-
mokratisk regering som tillsammans med moderaterna
skulle driva fram en frysning av biståndet i sin första
budget 1995. Detta innebar samtidigt att socialdemo-
kraterna gick ifrån enprocentsmålet, som Sveriges
riksdag beslutade om 1968. Förra året var det inte
några andra än moderaterna som var villiga att ställa
upp på denna frysning. Men nu är man i Centern
dessutom villig att sänka biståndet högst betydligt. I
maj 1996 fick biståndet stå för den största besparing-
en. Vi kristdemokrater tycker att det är skamligt att
världens absolut fattigaste skall stå för miljardbelopp
när vi skall sanera vår ekonomi.
Denna linje fullföljs nu i den budget vi skall fatta
beslut om. Vi avvisar bestämt denna nedmontering av
biståndet. I vårt förslag vill vi satsa ytterligare nära
två miljarder på biståndet från 1997. För de två föl-
jande åren har vi föreslagit 2,241 miljarder respektive
3,186 miljarder mer än majoriteten till biståndsansla-
get.
Regeringen har dessutom övergivit enprocentsmå-
let till förmån för det mål som har satts upp av FN på
0,7 %. Vi avvisar detta och föreslår en återgång till
enprocentsmålet senast år 2001, eller tidigare om så
är möjligt.

Anf. 101 NILS T SVENSSON (s):
Herr talman! Riksdagen beslutade i våras om in-
riktningen av utgiftsområde 7, biståndet, för åren
1997-1999. Då fastställdes biståndsramen till 0,7 %
av BNI.
Det betyder för nästa år ett anslag på drygt 11 000
miljoner till biståndet. Den preliminära fördelningen
för utgiftsområde 7 blir 11 627 miljoner för 1998 och
11 414 miljoner för 1999. Uppgifterna för dessa två
sistnämnda budgetår är naturligtvis preliminära be-
räkningar som gjorts utifrån nu kända förutsättningar
och antaganden om den ekonomiska utvecklingen.
Utskottet menar att det är angeläget att bistånds-
ramen under den aktuella perioden uppgår till minst
0,7 % av BNI. Vidare säger utskottet att ramen för
utvecklingssamarbete med u-länderna sammantaget
inom utgiftsområdet i krontal minst bör uppgå till det
av regeringen föreslagna.
När det gäller Central- och Östeuropa har riksda-
gen beslutat om ett samarbetsprogram omfattande
åren 1995/96, 1997 och 1998. Till detta program har
avsatts drygt 4 miljarder kronor för hela perioden.
Under 1998 skall regeringen lämna förslag om om-
fattning och inriktning av samarbetet efter 1998.
Enligt utskottets uppfattning måste detta innebära
att taket för utgiftsområde 7, biståndet, för 1999 sätts
så att det rymmer en ram för u-landsbiståndet på
minst 0,7 % av BNI och tillräckliga medel för att föra
Östeuropasamarbetet vidare.
Vi har accepterat nedskärningar av biståndet där-
för att det är en del av ett nationellt och allomfattande
program för att långsiktigt rädda vår ekonomi och
därmed vår handlingsfrihet. Utgångspunkten har varit
att alla utgiftsposter skall omfattas av denna sanering.
Det finns inga skyddade zoner, vare sig i inrikes- eller
utrikespolitiken. Annars hade det inte gått ihop. Detta
är den enkla och svåra sanningen som ingen kan und-
gå.
Nedskärningarna av vårt bistånd görs alltså helt
av statsfinansiella skäl. Nästan alla utgiftsområden har
ju fått vidkännas avsevärda nedskärningar. Den fram-
tida utvecklingen av den ekonomiska ramen för bi-
ståndet beror dels på vilken ökning vi får av BNI, dels
på statsfinanserna.
Jag tycker att vi inte får tappa proportionerna i
debatten. Trots dessa nedskärningar är ju Sverige
världens fjärde främsta biståndsgivare. Vi har ett
högklassigt bistånd som internationellt är uppskattat,
som skapar utveckling, som räddar liv och som främ-
jar fred och demokrati. Det har kolleger tidigare på
olika sätt visat exempel på, inte minst utifrån gemen-
samma erfarenheter av resan i södra Afrika i augusti
månad.
Under en övergångsperiod är det möjligt att an-
vända anslag som av olika skäl inte har kunnat betalas
ut. Det kan bero på att projekt har försenats eller på
att planerade utbetalningar har blivit mindre än be-
räknat. Att så har blivit fallet har att göra med just det
som vi är ute efter att bekämpa, nämligen de svårighe-
ter och den oförutsägbarhet som fattigdom och un-
derutveckling för med sig. Dessa outnyttjade reserver,
som är betydande, innebär alltså att nedskärning kan
ske utan att pågående verksamhet behöver krympas
eller avbrytas.
Biståndet i världen växer inte, som någon påpeka-
de. Tvärtom minskar det stadigt. OECD-ländernas
totala biståndsvolym har från 1990 till 1995 sjunkit
från 0,33 % av BNI till 0,27 %.
Visionerna för biståndspolitiken måste därför handla
mer om innehållet. De nya utmaningarna kräver såväl
ett nytt tänkande som ett nytt handlande. För Sveriges
framtida bistånd finns det några områden som jag i all
korhet vill peka på. Det handlar om det fattigdomsin-
riktade biståndet som måste prioriteras ännu mer.
Fattigdom är det största hotet mot freden. Av världens
fattigaste länder finns merparten i Afrika. Där finns
också 40 % av världens flyktingar. Nu har bi-
ståndsministern tagit initiativ till ett omfattande arbete
för att utforma en ny och sammanhållen politik för
utvecklingssamarbetet med Afrika.
Det är angeläget att påverka maktfördelningen i
samarbetsländerna. Det finns inte något automatiskt
samband mellan tillväxt och utveckling, som vi vet.
Det är också viktigt att bryta den s.k. beroendekul-
turen. Bistånd har ju traditionellt varit en hjälp, "en
gåva", från en givare till en mottagare, och det har
ofta lett till att givaren har haft ett övertag, inte bara
ekonomiskt. Det är nödvändigt att påskynda proces-
sen mot ett utvecklingssamarbete mellan parter som
har ett ömsesidigt ansvar.
Ett annat område som skall utvecklas är insatserna
för konfliktförebyggande och ökad säkerhet. Fred,
demokrati och utveckling hör ihop, det känner vi till.
Biståndsministern presenterade häromdagen en stra-
tegi för EU:s utvecklingssamarbete. Den är angelägen
och värdefull, eftersom vi vet att EU är en stor bi-
ståndsgivare.
En annan uppgift är att driva på reformeringen av
FN. Nära hälften av det svenska biståndet kanaliseras
ju genom FN och institutioner där många länder sam-
arbetar.
Det finns alltså i den nya situationen många upp-
gifter att arbeta med.
Som jag nämnde tidigare är Sverige, trots ned-
skärningen av biståndet till 0,7 % av BNI, ett av värl-
dens fyra främsta biståndsgivarländer. Vi har redan
sett exempel på hur ett bättre ekonomiskt läge här
hemma också gagnar biståndet. I slutskedet av budge-
tarbetet kom en ny BNI-prognos, och den betydde att
biståndsramen kunde utökas med 76,2 miljoner kro-
nor.
Ett annat förhållande som också har stor betydelse
för värdet av vårt bistånd är att nästan hela bistånds-
budgeten används utomlands, vilket innebär att den
svenska kronans växelkurs är av väldigt stor betydelse
för biståndets reella storlek. I jämförelse med 1995/96
är anslaget för 1997 i dag redan värt 10 % mer räknat
i tyska mark och i det närmaste värt lika mycket, bara
några tiotals miljoner lägre, i dollar. Detta visar med
all tydlighet vad sunda statsfinanser betyder också för
värdet av vårt bistånd.
Många har talat om enprocentsmålet. Vi känner
till vad utrikesutskottet har uttalat i denna fråga. Vi
skall återgå till 1 % så fort detta låter sig göras av
statsfinansiella skäl. Den frågan får vi återkomma till
när vi senare skall diskutera innehållet i vårt bistånd.
Det har här framförts synpunkter på storleken av
biståndet. Folkpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet
vill lägga på ytterligare pengar, medan Moderaterna
avviker kraftigt från denna uppfattning. Utskottsma-
joriteten uttalar stöd för regeringens strävan att för-
bättra statsfinanserna och konstaterar med tillfreds-
ställelse att ökningen av BNI redan 1997 kommer att
medföra en utökning av biståndsramen med 76 miljo-
ner kronor. Till detta kommer att den stärkta kronkur-
sen ytterligare förbättrar situationen. Sammantaget
innebär detta en väsentligt ökad biståndseffekt.

Anf. 102 HELENA NILSSON (c):
Herr talman! Centerpartiet har medverkat i arbetet
med att sanera de offentliga finanserna. Som ett led i
detta mycket smärtsamma arbete har vi också accepte-
rat besparingar i biståndet. Som tidigare har sagts från
talarstolen innebär de här besparingarna att enpro-
centsmålet, som vi ju lämnade för några år sedan, är
ännu mer avlägset. Jag är den första att beklaga detta,
och jag beklagar det djupt. Centerpartiets långsiktiga
mål vad gäller biståndets storlek är oförändrat. Vi har
i en motion i höst uttryckt att det måste vara ett tydligt
mål att återupprätta enprocentsmålet så snart som
möjligt, och vi har också sagt att regeringen bör åter-
komma med en plan för detta.
Vad är det då som har hänt i svensk biståndspoli-
tik? frågar Karl-Göran Biörsmark. Jag skulle i stället
vilja fråga: Vad är det som har hänt i svensk ekonomi
under de här 20 åren? Jo, vi har att brottas med ett
mycket stort budgetunderskott, för att inte tala om
statsskulden. Jag kan också smärtsamt konstatera att
när Karl-Göran Biörsmarks och mitt parti har suttit i
regeringen - vi har gjort det under nio respektive åtta
av de här 20 åren - har vi alltid lämnat ett besvärande
budgetunderskott efter oss.
Ett land som inte kan hantera den egna ekonomin
klarar inte att med lånade pengar behålla sin trovär-
dighet som långsiktig biståndsgivare. Därför kräver
ett sådant här saneringsprogram uppoffringar av alla
grupper i samhället. Detta drabbar alltså också dem
som behöver vårt bistånd. 66 miljarder i besparingar
plockas inte fram hur lätt som helst. Det har gjorts
stora ingrepp i transfereringssystemen, och också
biståndsanslaget har då fått vidkännas en besparing. I
Centern menar vi att om vi även i fortsättningen skall
uppnå en bred uppslutning bland medborgarna för ett
generöst tilltaget bistånd som gör oss till fjärde största
biståndsgivare i världen, då skall också denna an-
slagspost vara med och dela bördan i en för oss eko-
nomiskt svår tid.
Jag vill i samband med detta yrka bifall till utskot-
tets hemställan i finansutskottet betänkande avseende
utgiftsområdena 5 och 7 - det gäller här närmast ut-
giftsområde 7, som berörs av utrikesutskottets betän-
kande UU1y.
Dagens debatt skall behandla biståndsramen, och
vi diskuterar betänkandet Utgiftsramar och beräkning
av statsinkomsterna. Vi skall som tidigare har påpe-
kats diskutera innehållet senare, och vi skall också ha
en debatt om biståndet under våren.
Det beslut vi alldeles strax skall fatta innebär att vi
får en tydligare koppling mellan biståndsramen och
bruttonationalinkomsten, BNI. Genom att vi åter
tillämpar denna koppling kommer en stigande BNI att
resultera i att biståndet ökar i kronor räknat. För-
stärkningen av kronan, som är en följd av det sane-
ringsprogram som vi inledde våren 1995, har också
ökat biståndets volym. I varje mottagarland räcker
varje krona längre - effekten ökar. Det är i alla fall en
liten tröst i detta underskottets mörker.
Centerpartiet ställer sig bakom minskningen av
biståndsramen till 0,7 % av BNI. Det innebär för
1997 en ram om 11 946 000 000, att jämföra med 13
360 000 för innevarande år. Minskningen av resurs-
ramen är likt en krympning av kostymen, och den har
kunnat genomföras framför allt genom att vi har jagat
outnyttjade medel. Vi kan konstatera att den löpande
verksamheten i de fattigaste delarna av världen på så
vis har kunnat prioriteras. Genom omfördelningar har
stödet till miljöinsatser, humanitärt bistånd, demokrati
och mänskliga rättigheter kunnat bibehållas på en
oförändrad nivå.
Detsamma gäller för det bistånd som kanaliseras
genom enskilda organisationer. Att fördela bistånd via
enskilda organisationer är något vi har mycket goda
erfarenheter av. Det har många fördelar. De fördelar-
na är att vi når ut brett i mottagarländerna och därmed
bidrar till en demokratisk och pluralistisk utveckling.
Metoden är kostnadseffektiv, eftersom vi drar nytta av
många ideella insatser, och det ökar också delaktighe-
ten och uppslutningen här hemma i Sverige bakom en
generös biståndspolitik.
När vi förra våren debatterade den dåvarande
budgetpropositionen och "det frysta anslagets meto-
dik" lanserades protesterade Centerpartiet högljutt.
Med ett fryst och fixt anslag kopplade regeringen loss
från utvecklingen av BNI. Våra protester gällde såväl
frysningen som metod som den alltför låga nivån. I
den kritiken instämde alla partier utom Socialdemo-
kraterna och Moderaterna.
När jag nu tittar igenom och summerar övriga
partiers motioner och tittar på den tabell som vårt
utskottskansli har upprättat och det budgetalternativ
som finns där, är det väldigt intressant att notera att
det enbart är Kristdemokraterna som når upp till den
nivå på biståndsramen som är på 13 360 000 000.
Detta är något som vi - jag också - har dömt ut. Det
gäller Folkpartiet, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna,
Miljöpartiet och Centerpartiet.
Förutom Kristdemokraterna verkar nu alla ha mer
pengar i biståndsramen än vad regeringen och Cen-
terpartiet nu har föreslagit. Man slår sig för bröstet
och säger: Vi minskar inte biståndet. Vi sparar min-
sann inte på de fattiga. Sedan räknar man upp alla
man slår vakt om. Detta sker trots att man inte orkar
lyfta sig över nivån för innevarande år, 1996. Jag vill
inte kalla det hyckleri men väl ett betänkligt sätt att
argumentera.
Jag har också gått igenom varifrån ni har fått era
extra resurser till bistånd. Jag tycker att det hade varit
ärligt om ni också hade redovisat det.
Folkpartiet drar ned 10 miljarder på de arbetslösa
och arbetslöshetsförsäkringen och hämtar också 2
miljarder från bostadsförsörjningen, där bl.a. bo-
stadsbidragen ligger. Det är mycket pengar samman-
lagt. Man kunde väl då också ha sagt: Vi minskar inte
biståndet, men vi tar från den här gruppen.
Kristdemokraterna plockar bort 2 miljarder från
de arbetshandikappade och en lika stor summa från
studiestödet. Jag vill inte använda Inger Näslunds ord
om att det är skamligt att minska på biståndet och
säga att det är skamligt att ni minskar på de arbets-
handikappade och på dem som får studiemedel, men
jag hade tyckt att det var rättvist om ni hade pekat på
vad ni ville göra. Inger Näslund sade själv att de pri-
oriteringar man gör i fråga om besparingar är avslö-
jande för ett partis ideologi.
Vänsterpartiet finansierar det mesta med skatte-
höjningar - 14 miljarder. Man kan diskutera om
skattehöjningar är ett bra sätt att få ordning på landets
finanser. Jag delar inte den uppfattningen.
När man tittar på Miljöpartiet är det litet svårare
att få fram ett tydligt mönster, men ni vill i alla fall
minska på det civila och militära försvaret med 2
miljarder.
I en diskussion om utgiftsramar måste de olika
politiska prioriteringarna redovisas och ställas mot
varandra. Det är saneringen av Sveriges finanser det
handlar om och hur vi bäst disponerar minskade stat-
liga medel. Ibland kan det kännas som om det finns
ett behov av att leka julafton även när det gäller bi-
ståndet. Det kanske dock är litet tidigt att göra det i
november, om man skärskådar vad som står i motio-
nerna.

Anf. 103 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Vi menar att det är viktigt att nu in-
rikta biståndet mot en snabb fattigdomsavveckling.
Till den ändan föreslår vi att man borde inrätta en
särskild enhet inriktad mot detta, som också förläggs
till södra Afrika. Den skall koncentrera sig på de
bakomliggande huvudfaktorerna: rättsstaten, att få en
allmän, obligatorisk utbildning för alla barn och ung-
domar, att få en grundläggande hälsovård samt den
mycket nödvändiga infrastruktur som är basen för
utveckling.
Tanken bakom detta är att vi faktiskt måste ändra
vårt biståndsmål i riktning mot att uppnå snabb fattig-
domsavveckling. Det kan inte längre accepteras att
vissa länder med stort biståndsberoende ökar sin
fattigdom i stället för att minska den.
Det var ett intressant citat Karl-Göran Biörsmark
tog upp. Om jag förstod det rätt var det 20 eller 25 år
gammalt. Han frågade vad som har hänt. Det som har
hänt är helt enkelt att vi nu bär erfarenhet med oss. Vi
har positiva erfarenheter från länder som snabbt har
lyckats minska fattigdomen. En del har t.o.m. helt
lyckats avveckla den klassiska massfattigdomen. Vi
har också länder som tvärtom har ökat fattigdomen.
Åtskilliga av dessa är länder med ett mycket stort
bistånd till statsmakten.
Det är just det som är bekymret. Vi har lärt oss att
en hel del av det bistånd som går till en statsmakt inte
kommer de fattiga till godo, eller än värre resulterar i
ökad fattigdom. Det är den bittra erfarenheten från
Tanzania, där nu alla är ense om att det var fel att ge
så mycket bistånd under så lång tid. Det är en stor
skuld vi har, ty de biståndsbeloppen var inte bortkas-
tade utan negativa - de förstörde människors liv. Det
är en erfarenhet som alla som har varit aktiva i Tan-
zania bär med sig. Vi måste lära oss att vi nu måste gå
över till ett annat mål för biståndet, nämligen en
snabb minskning av fattigdomen. Det är inte alltid
detsamma som att man skall ge mer bistånd.

Anf. 104 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Jag skall ta upp ett par av de kom-
mentarer som rör sådant som jag har sagt.
När det gäller nedskärningen av biståndet får Nils
T Svensson det att låta som om denna inte påverkar
verksamheten eftersom det finns reserver att ta till.
Det är väl ändå en sanning med modifikation. Om vi
kan klara oss ett och kanske två år med reserver
märks det kanske inte, men de åtaganden som vi har
gjort och som reserverna ligger där för att betala
kommer att påverkas. Där kommer nedskärningarna
att tvingas fram om ett à två år. Det är alltså bara att
skjuta problemet framför sig.
Att det har blivit nedskärningar behöver man bara
gå ut och fråga de enskilda organisationerna om, som
har fått göra 20-procentiga neddragningar med allt
vad det har inneburit. Samtidigt som man i många
sammanhang hyllar de enskilda organisationernas
effektiva arbete har dessa drabbats hårt.
Det andra jag vill kommentera är det som Helena
Nilsson och Nils T Svensson säger om att enpro-
centsmålet inte skulle vara en fredad sektor - Nils T
Svensson uttryckte sig så. Men då har man missat hela
tanken bakom det som dessa herrar diskuterade för 20
år sedan. Det man ville åstadkomma var att när bud-
getmanglingen satte i gång i Finansdepartementet
skulle 1 % - i det fallet av BNP, senare av BNI -
allokeras till bistånd. Det skulle vara en skyddad
sektor. Det är där som skiftet har skett: i tanken. Så-
som i det fallet Torsten Bengtson sade fick man från
Centerns sida hela tiden driva Socialdemokraterna
framför sig. Nu har Centern fallit in i samma trall.

Anf. 105 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Först vill jag till Göran Lennmarker
säga att när ni från moderat håll lyfter fram bristerna i
biståndet, hur korruption och ett överdrivet bistånds-
anslag har fördärvat situationen, tas ju det till intäkt
för att man kan sänka anslagen. Ni talar över huvud
taget inte om att ni själva, när vi nu har de här insik-
terna, skulle kunna bidra till att på ett mer effektivt
sätt, med mer medel, se till att fler människor får
tillgång till bra utbildning, vatten, god hälsa osv. Ni
försvarar det som har varit fel i biståndet på det viset,
tycker jag.
Om vi sedan går vidare säger Nils T Svensson att
vi inte skall tappa proportionerna, eftersom det finns
vissa positiva faktorer som gör att pengarna är mer
värda osv. Jag tror inte att någon av oss har tappat
proportionerna här. Däremot är vi fortfarande oerhört
upprörda och tänker fortsätta att vara det tills bistån-
det kan gå upp igen. Biståndet utgör ändå en försvin-
nande liten del när det gäller att rätta till orättvisorna
mellan fattiga och rika i världen. Då tycker jag att det
är svårt att tala om att tappa proportionerna.
Det handlar ju om mindre utbetalningar. Nils T
Svensson måste ändå stå för det som regeringen går ut
med, efter ni i den socialdemokratiska majoriteten har
accepterat dessa nedskärningsförslag.
Helena Nilsson beklagar åtminstone djupt dessa
nedskärningar. Det är i alla fall smakfullt, tycker jag,
att man inser att det här får konsekvenser. Däremot är
det mycket sorgligt att Centerpartiet har medverkat till
detta. Jag förstår inte att ni inte har använt er kraft i
förhandlingarna med Socialdemokraterna till att stå på
er på det här området.
Jag vill också säga att Vänsterpartiet inte har fi-
nansierat sina ökningar till biståndet bara med skatte-
höjningar. Vi har minskningar till försvaret, och vi har
också en fördelning inom skatteområdet. Det handlar
inte alls enbart om att öka skatter.

Anf. 106 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Herr talman! Jag vill först säga till Helena Nilsson
att jag i mitt inledande anförande talade om biståndet
som säkerhetspolitiskt instrument. Jag sade då att
detta måste leda till minskade försvarsutgifter och
ökade biståndsanslag. Vi har alltså minskat på utgifts-
område 6 med 2,4 miljarder till förmån för utgiftsom-
råde 20, miljö, och utgiftsområde 7, bistånd.
Jag kan dock inte riktigt hålla med om att vi skulle
ha dragit ned på civilförsvaret. Det är något som vi
alltid har stött.
När man har möjlighet att tala om sitt partis bi-
ståndsprogram, är det lockande att ta upp alla hjärte-
frågor. Eftersom vi nu kom in på försvaret, skall jag i
stället bara säga att vi tycker att den traditionella
säkerhetspolitiken har förändrats i och med den nya,
vidgade hotbilden och att de konfliktförebyggande
åtgärderna har kommit ännu mer i fokus och lyfts
fram mer än förut.
Jag vill återigen betona biståndets betydelse som
en investering för fred och stabilitet och som ett
verktyg att arbeta med för att just förebygga konflik-
ter. Det hindrar inte att biståndet rent generellt i första
hand är en solidaritetsfråga.

Anf. 107 INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! Jag skulle först vilja säga några ord
till om enprocentsmålet. Här talas om att det skall
skäras ned över alla områden, att det inte finns några
skyddade zoner. Jag tycker att det är ett hån att tala på
det sättet, när det gäller människor som lever på en
nivå som är så oerhört annorlunda att vi inte ens kan
föreställa oss det. Där måste vi tala om skyddade
zoner. Vi menar att hela idén med att ha olika utgifts-
områden är att vi då har möjligheter att prioritera. Det
är genom sina prioriteringar som man visar vad man
anser är angeläget och vad man anser att man kan
skära ned på.
Jag vill säga att Centerpartiet, tillsammans med
regeringen, även när det gäller budgeten - som drab-
bar svenska svaga grupper - har skurit ned på ett sätt
som vi inte har kunnat ställa upp på. Det gäller pengar
till kommunerna, där vi har anslagit 6,5 miljarder mer
än vad Centern och Socialdemokraterna ger. Detta
kommer människor som är sjuka, människor som
behöver äldrevård och skolor till godo ute i kommu-
nerna. Det är alltså svaga grupper. Vi har också satsat
mer på bostadsbidrag.
När det gäller de arbetshandikappade, förstår jag
inte alls vad Helena Nilsson menar. Socialdemokra-
terna och Centern har skurit ned, men vi har satsat
120 miljoner mer på arbetshandikappade, via Sam-
hall. Vi har också låtit lönebidraget stå kvar. Jag för-
står inte alls vad Helena Nilsson menar här.
När det sedan kommer till antalet platser som So-
cialdemokraterna och Centern har anslagit för stude-
rande, anser vi att siffrorna är orealistiska. Jag såg
redan när jag satt i utbildningsutskottet att man kom
med siffror som man sedan inte skulle kunna leva upp
till. På det sättet går det också åt mindre studiemedel.
Vi tror inte att ni kommer att kunna fylla de platserna.

Anf. 108 NILS T SVENSSON (s):
Herr talman! Göran Lennmarkers intresse för Af-
rika och för att öka fattigdomsinriktningen av bistån-
det är bra, och vi får återkomma till den frågan. Det är
bara synd att han företräder en politik som innebär
ytterligare neddragningar av biståndet.
Jag kan säga till K-G Biörsmark att de enskilda
organisationerna som bekant inte har fått någon ned-
dragning av sitt anslag för kommande budgetår, men
vi återkommer till den diskussionen senare.
Vad gäller enprocentsmålet, som både K-G Bi-
örsmark och Ingrid Näslund tar upp, har vi sagt föl-
jande i utskottsbetänkandet: "Det är utskottets be-
stämda mening att en återgång till enprocentsnivån
bör ske så snart det statsfinansiella läget så tillåter."
Det har i den här debatten sagts mycket om Sveri-
ges ekonomiska läge och om de saneringsprogram
som har genomförts och lett fram till en ökning av
biståndsramen med 76 miljoner kronor. Vi får inse
vad som är realiteter. Det är det som det handlar om.
Vi behöver inte använda tiden till att tala om vad som
orsakade detta ekonomiska moras, men det är en
sanning som vi har att utgå från. Då skall vi väl arbeta
för det vi har uttalat i utskottet, nämligen att vi skall
återgå till enprocentsnivån så fort det statsfinansiella
läget tillåter det.
Jag vill säga till Eva Zetterberg att det är bra att
hon också inser att vi inte skall tappa proportionerna.
Visst är det fråga om en neddragning av bistån-
det - det vet vi alla. Vi har fått vidta dessa åtgärder
utan att någon egentligen i själ och hjärta vill göra
det. Men i den situation som Sverige befinner sig i
måste vi vidta dessa åtgärder. På det sättet kan jag
naturligtvis tillmötesgå Eva Zetterberg, genom att
beklaga nedskärningen, som självfallet kommer att ha
sin betydelse på sikt.
Jag vill också säga till K-G Biörsmark att vi nu
klarar ett par år av övergång genom att det fanns
reservationer.

Anf. 109 HELENA NILSSON (c):
Herr talman! Vi har talat om, och det står i betän-
kandet, att vi skall återupprätta enprocentsmålet när
ekonomin så tillåter. Det finns då anledning att reflek-
tera över en sak. Eftersom saneringen av statens fi-
nanser har skett på ett sådant sätt att det innebär att vi
kanske - det ser ljust ut - kan få dem i balans redan
1998, är det angeläget att se att det kan vara ett start-
skott för arbetet för att återupprätta enprocentsmålet.
Det kanske är där som jag kan förenas med K-G Bi-
örsmark, om att vi får driva Socialdemokraterna fram-
för oss, eftersom de inte har velat presentera en sådan
plan nu.
När det gäller budgeten tycker K-G Biörsmark att
det skall vara en skyddad sektor. Verkligheten är den
att regeringen måste samarbeta med ett parti, eller
flera partier, för att få majoritet i riksdagen. Där har vi
misslyckats med att upprätthålla biståndet. Men vi har
också gjort den erfarenheten, som har antytts här, att
när vi behöver göra besparingar för svenska folket på
sådana områden som gäller gamla, barnfamiljer och
handikappade, är det angeläget att visa att vi kan göra
det även på biståndet, för att kunna få fortsatt stöd för
biståndet, för en generös biståndspolitik. Det är klart
att vi kan skilja oss åt beroende på vilka grupper vi
representerar i denna riksdag, men jag har känt ett
tryck från Centerpartiets väljare att också våga spara
här, när vi går så djupt i den svenska ekonomin.

Anf. 110 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Jag tror att skillnaden mellan målet
om snabb fattigdomsavveckling och ett utgiftsmål för
biståndet blir helt tydlig. Tvärtemot vad många har
sagt här, är det så att biståndet till Afrika ökar - söder
om Sahara, om vi skall vara noggranna. Det ökar
dessutom ganska kraftigt mätt i förhållande till län-
dernas egna ekonomier. Det ligger på 20-25 %, om vi
räknar bort två länder, Sydafrika och Nigeria.
Vad vi har sett och ser är att vi på ett helt annat
sätt måste se till att biståndet används för vad det skall
användas för, nämligen just för att snabbt minska
fattigdomen. Det får inte vara så att bistånd kommer
att gynna eller stärka de utvecklingsfientliga krafter-
na, dem som hindrar utvecklingen. Därför kan vårt
förslag om en särskild, snabb fattigdomsavvecklings-
enhet i Afrika vara ett intressant sätt att gå förbi de
strukturer som ökar fattigdomen. Bekymret med Afri-
ka är att där ökar fattigdomen, medan den på åtskilli-
ga andra håll minskar, i vissa delar kraftigt.
Jag vill också erinra om Sydafrikas mål att inte
skaffa ett stort biståndsberoende. De ansåg att 0,5 %
av BNP var ett lämpligt tak för att ta emot bistånd till
sin statsmakt, därför att utvecklingen måste i allt vä-
sentligt ske på de egna villkoren.

Anf. 111 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Det är riktigt, Nils T Svensson, att
det i den budget som nu läggs inte blir några ned-
skärningar för enskilda organisationer. Men när frys-
ningen ägde rum, som den socialdemokratiska rege-
ringen gjorde när det gällde neddragning av biståndet,
drabbades de enskilda organisationerna kraftigt.
Göran Lennmarker får det att låta som om det var
biståndet som hade gjort att vissa afrikanska länder
inte har nått en så bra utveckling som vi hade hoppats.
Jag menar att detta är en felsyn. Det var bristen på
demokrati i dessa länder, ett fasthållande av ett en-
partisystem, ett fasthållande av ett gammalt kommu-
nistiskt system, som gjorde att de i decennier låste sig
fast politiskt och därmed ekonomiskt. Det är inte
biståndet som sådant som har tvingat dem till detta,
utan det är deras eget val av politiskt system. Det är
det som är orsaken.
Nu ser vi hopp om detta. Då skall vi vara där och
stötta med bistånd. Men det är klart att det var svårt
att jobba med bistånd i en sådan politisk kultur. Men
som tur är ser vi nu att det är på väg bort.
Till Helena Nilsson vill jag ställa en rak fråga:
Menar Helena Nilsson, som sade tidigare att den
borgerliga regeringen hade lämnat efter sig ett budge-
tunderskott och att vi har ett budgetunderskott nu
igen, att det är biståndet som har orsakat detta? Tror
Helena Nilsson att det skulle vara möjligt att sanera
svensk ekonomi utan att göra så kraftiga nedskärning-
ar på biståndet som nu görs, eller är det omöjligt att
sanera svensk ekonomi utan att skära ned biståndet?
Jag menar att vi skulle kunna klara detta utan att skära
i biståndet. Vad tror Helena Nilsson?

Anf. 112 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Göran Lennmarker är så vältalig om
fattigdomsbekämpning och insatser i just södra Afrika
att man nästan blir rörd, måste jag tillstå. Men pro-
blemet är ju att vi vet att moderaterna totalt sett vill
sänka biståndet ytterligare, och att moderaterna över
huvud taget inte har engagemanget vare sig för södra
Afrika eller för det övriga biståndet. Det ser jag som
ett allvarligt problem.
Nils T Svensson och Helena Nilsson tar upp att
utskottsmajoriteten vill återgå till enprocentsmålet så
snart ekonomin detta tillåter. Men varför inte precise-
ra. För andra reformer, andra återgångar, exempelvis
a-kassan, har man gjort en tidsangivelse. Varför skulle
inte detta vara möjligt för biståndet?
Jag skall av tidsskäl inte upprepa de argument som
förts fram av K-G Biörsmark, Ingrid Näslund och
Bodil Francke Ohlsson om betydelsen av att återgå till
enprocentsmålet. Vitsen med att vi har satt ett pro-
centtak är ju att det inte skall påverkas av tillfälliga
nedgångar i ekonomin.
För Vänsterpartiet är det solklart, vi vill behålla
enprocentsmålet. Vi tror att det går att öka. Och vi
måste börja återgången nu, för att det inte skall bli så
svårt. Precis som Helena Nilsson förde fram i ett
tidigare anförande blir det oerhört svårt att göra en
höjning till 1 % från ett år till ett annat, därför att
sänkningen redan har varit av en sådan stor omfatt-
ning. Därför måste vi börja redan 1997 för att efter tre
års tid vara tillbaka på enprocentsnivån. Det tycker
jag att den internationella solidariteten kräver.

Anf. 113 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Herr talman! Tidningen Financial Times hade den
9 oktober en liten notis om att fattigdomen nu dödar
fler människor i världen än konflikter och krig. Det är
alltså viktigt med ett höjt bistånd just med anledning
av fattigdomen, som så många har pratat om här.
Många länder i Afrika och Asien har varit koloni-
er till stormakter. Men också andra länder, som inte
har haft kolonier, har deltagit i att profitera och utnytt-
ja länderna i tredje världen, länder som ofta haft stora
naturtillgångar, t.ex. skogar och mineraler. Export och
import mellan i-länder och u-länder har ofta gynnat
industriländerna. Sett ur den synpunkten och ur syn-
punkten på den ökande fattigdomen i världen är 1 %
av Sveriges bruttonationalprodukt till utvecklings-
samarbete en liten summa, liksom om man sätter den i
relation till den solidaritet och det stöd som vi faktiskt
är skyldiga den fattigare delen av världen.
Det skulle i dag handla om vår budget, och jag vill
som avslutning säga: Återställ enprocentsmålet! Ta
det första steget redan i denna budget, som fyra parti-
er har föreslagit. Lägg upp en treårsplan, som två
partier har föreslagit, och låt oss komma bort från
skammens gräns.

Anf. 114 INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! Jag vill påpeka, för att det inte skall
finnas några missförstånd på den punkten, att vi inte
har någon annan syn när det gäller behovet att sanera
svensk ekonomi än vad som har framkommit från
flera partier. Vi har faktiskt sanerat med några miljar-
der mer än majoriteten har gjort. Vi har alltså inte
kommit med höga siffror till biståndet på bekostnad
av svensk ekonomi. Vi har heller inte gjort det på
bekostnad av svaga grupper. Där har vi också gått
längre än majoriteten: när det gäller att stödja äldre i
äldrevården, när det gäller att stödja människor i fråga
om sjukvård, när det gäller medicinkostnaderna, som
nu blir en mycket tung post för många, när det gäller
bostadsbidragen för de sämst ställda familjerna, när
det gäller barnfamiljer med många barn. Vi har alltså
inte gjort det på bekostnad av svaga grupper här i
Sverige.
För att det skall finnas någon realism i vår strävan
att komma upp till enprocentsmålet igen, måste vi
börja återtåget redan nu. Därför har vi föreslagit siff-
ror inte bara för 1997 utan också för 1998 och 1999.
De visar att det är en kärv uppgift som vi har åtagit
oss. Vi behöver alltså öka till drygt 2 miljarders till-
skott 1998 i förhållande till regeringen och mer än 3
miljarder 1999. Därför skulle jag nog ha velat utmana
både Vänsterpartiet och Miljöpartiet att komma med
siffror när det gäller de åren. Det kommer att kräva en
hel del av oss. Därför tror vi inte att det är möjligt
förrän kanske omkring år 2000 eller 2001. Men vi är
naturligtvis gärna med på att det sker tidigare, om
detta blir ekonomiskt möjligt.
Sedan vill jag bara säga till Helena Nilsson att jag
fortfarande inte vet vad hon menar när hon talar om
att vi har skurit i resurserna till handikappade. Jag
förstår att hon är felinformerad, för jag tror inte att
hon ljuger.

Anf. 115 NILS T SVENSSON (s):
Herr talman! När svensk ekonomi befann sig i sin
värsta kris minskade värdet av det svenska biståndet
med uppemot 30 %. Nu har kronkursen stärkts och
det ger alltså ett utslag som är väldigt positivt för
biståndsvolymen. Låt oss inte glömma detta.
Det talas om enprocentsmålet. Vi står fast vid
detta. Det har uttalats av utskottet, som kollegerna
känner till, vid flera tillfällen under senare år. Vi
uttalar det på nytt i det betänkande som skall komma i
december månad. Då får vi återkomma till den här
debatten.
Vi har börjat återtåget. Ingrid Näslund sade att vi
måste börja återtåget. Vi har börjat återtåget, nämli-
gen genom att se till att Sveriges ekonomi har kommit
i balans. Det saneringsprogram som har genomförts
har gett oerhört fina resultat. Och det är första förut-
sättningen. Har vi inte balans i Sveriges ekonomi
kommer det att skada biståndet också. Det är för mig
den enkla sanningen.

Anf. 116 HELENA NILSSON (c):
Herr talman! Som jag sade inledningsvis i mitt
huvudanförande är det bara kristdemokraterna som
når upp till den nivå som biståndet har 1996. När det
gäller kristdemokraternas finansiering är det uppen-
barligen tryckfel. Under utgiftsområde 10 i budget-
propositionen, Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp sparar kd 2 350 000 000. Jag beklagar att
jag har använt de siffrorna om det är ett tryckfel. När
det gäller studiestödet har Ingrid Näslund svarat att
man går med på den besparingen.
När det gäller Folkpartiet skulle jag vilja säga att
det är värdefullt att K-G Biörsmark säger att vi klarar
oss på reservationsanslagen ett två år att det inte in-
griper i biståndet på annat sätt.
Det kan låta som om Folkpartiet i sina förslag re-
dan har uppnått enprocentsmålet. Så är det ju icke.
Det är ett faktum att ni också sparar på biståndet i
1997 års budget genom att ni inte ens kommer upp i
den nivå som Socialdemokraternas frysta anslag inne-
bar 1996.
Rättsväsendet

Anf. 117 GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Under 1995 anmäldes i Sverige i ge-
nomsnitt ett brott var 30 sekund eller två brott i minu-
ten. För första gången under 90-talet ökade antalet
anmälda brott. Sammanlagt under året anmäldes
1 045 945 brott, vilket var långt ifrån alla brott som
begicks.
År 1995 var ett år då Sverige inte hade råd med
trygghet. Av 1996 är inte långt kvar. Nästa år vid
denna tid kommer vi att veta lika mycket om brottsut-
vecklingen i år som vi i dag vet om 1995. Hur mycket
trygghet skall medborgarna få uppleva nästa år? Hur
mycket trygghet har vi råd med? Det är just detta vi
skall debattera och besluta i kväll.
Senare års besparingar på rättsväsendet har med-
fört att framför allt polisen allvarligt försvagats.
I maj 1994 fanns sammanlagt 18 311 poliser. I
september i år finns 16 502. Det blir en minskning
med 1 809. Även om hela minskningen inte kan för-
klaras med förtidiga pensionsavgångar eller som en
direkt följd av antagningsstopp till Polishögskolan ger
siffrorna en tydlig fingervisning om vad som håller på
att hända.
När polisen inte längre kan leva upp till de
grundläggande krav som måste ställas får detta all-
varliga konsekvenser för medborgarna och rättsvä-
sendet i stort. Färre poliser leder till färre brottsut-
redningar som i sin tur leder till färre åtal. Antalet
brottslingar som lagförs vid domstolarna minskar
vilket i sin tur leder till färre brottslingar i fängelse.
Under tiden tickar brottsanmälningarna in.
De senaste tre budgetåren har polisen ålagts att
spara 780 miljoner. I 1994/95 års budgetproposition
uttalade regeringen att det genom fortsatt förändrings-
arbete skulle gå att bibehålla den operativa nivån.
Drygt ett och ett halvt år senare kan vi konstatera att
det inte gick. Antalet poliser har minskat. Ambitionen
att bibehålla och förbättra den operativa nivån har inte
kunnat upprätthållas. Den fortsatta utbyggnaden av
närpolisverksamheten har på flera håll stannat av.
Opåverkad av detta fullföljer regeringen sina be-
sparingar på rättsväsendet. 1 miljard kommer att ha
sparats in fram till utgången av 1998. Den återstående
delen av besparingen, 630 miljoner, skall sparas in
under kommande två budgetår, varav totalt
423 miljoner skall tas ut på kriminalvården. Enligt
regeringen är detta fullt möjligt eftersom behovet av
fängelseplatser har minskat till antalet, för vilket re-
geringen har ingen mindre än sig själv att tacka.
I 1996/97 års budget avstår regeringen från att
spara på polisen. Ett besparingskrav på 55 miljoner
aviseras däremot för 1998. Bakom regeringens till
synes återhållsamma besparing döljer sig emellertid
en betydligt större. Sedan maj i år är Sverige observa-
tör i Schengen med siktet inställt på fullvärdigt med-
lemskap i bästa fall redan under 1998. Regeringen
berör emellertid inte Schengensamarbetet med ett ord,
trots att regeringen i likhet med oss moderater tillmä-
ter detta samarbete avgörande betydelse för den
framtida brottsbekämpningen. Tystnaden kan bero på
att Schengensamarbetet också är förenat med ökade
kostnader för polisen. Enligt Rikspolisstyrelsen be-
räknas kostnaderna för 1997 uppgå till 100 miljoner,
en kostnad som om den inte kompenseras måste tas ut
på annan polisiär verksamhet. Med andra ord; rege-
ringen gör en indirekt besparing på polisen med
100 miljoner. För att undvika ytterligare neddrag-
ningar inom polisen med allt vad det innebär i form
av hotad rättstrygghet är det enligt vår uppfattning
nödvändigt att kompensera polisen. Vi föreslår därför
att 100 miljoner anslås till polisen för 1997. Härut-
över föreslår vi att 25 miljoner avsätts till utbildning
av 150 nya poliser fr.o.m. januari 1997. Det är hög tid
att häva antagningsstoppet till Polishögskolan.
I likhet med polisen befinner sig åklagarna i en
ytterst bekymmersam situation. Samtidigt som
åklagarväsendet skall ställas om till en ny organisa-
tion återstår att uppfylla tidigare rationaliseringskrav
på 40 miljoner under 1997. Besparingen skall uppnås
genom uppsägning av 190 kanslister. Detta innebär att
åklagarna vid sidan om brottsutredandet även får åta
sig att utföra de administrativa göromålen, vilket kan
förväntas leda till att den som begår brott kommer att
ha större chans att undslippa åtal. Det säger sig självt
att om åklagarna skall kunna leva upp till regeringens
övergripande mål för åklagarväsendet, nämligen att se
till att den som begår brott också lagförs, måste
åklagarväsendet förstärkas med ytterligare resurser.
Till bilden hör att brottsligheten tenderar att bli allt-
mer komplicerad och resurskrävande. Inte minst gäl-
ler detta den ekonomiska brottsligheten. Vi föreslår
därför att anslaget till åklagarväsendet höjs med
25 miljoner.
Domstolarnas uppgift är inte begränsad till att
medverka i arbetet med att uppfylla landets kriminal-
politiska mål. Domstolarna är kärnan i rättsstaten och
utgör ytterst den enskilde medborgarens värn mot en
stark statsmakt. I likhet med polis- och åklagarväsen-
det tvingas domstolarna säga upp personal för att
kunna leva upp till beslutade besparingar. Hela dom-
stolsavdelningar har fått stänga eller har kraftigt redu-
cerats. På underbemannade domstolar hinner man i
dag inte med att döma av ärendena i en takt som är
rimlig. Samtidigt har människors rätt att få sin sak
prövad inom skälig tid nyligen tydliggjorts och be-
kräftats i svensk lagstiftning genom införlivandet av
Europakonventionens artikel 6 angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.
Vi vill förstärka domstolarna med 50 miljoner för att
säkerställa en hög kvalitet på domstolarnas verksam-
het. Resursförstärkningen möjliggörs genom att
hämtningsförfarandet av åtalade som ingår i gruppen
svårsökta personer effektiviseras. Inställda huvudför-
handlingar tar i dag stora resurser i anspråk, och vi
menar att dessa resurser måste komma domstolsvä-
sendet till del på ett bättre sätt.
Jag nämnde tidigare regeringens besparingar på
kriminalvården. Vi moderater kan inte ställa oss bak-
om hela denna besparing. Det minskade antalet fäng-
elsedomar kan inte åberopas som stöd för att minska
antalet fängelseplatser. Tunga besparingar på polisen
innebär att även övriga rättsväsendet drabbas. Någon
sådan koppling gör emellertid inte regeringen. Tvärt-
om har regeringen valt att ta den mest allvarliga kon-
sekvensen av tidigare besparingar på polisen till intäkt
för att ålägga kriminalvården i princip hela Justitiede-
partementets besparing. För att förhindra att svensk
kriminalvård på felaktiga grunder monteras ned före-
slår vi moderater att kriminalvården får ett
75 miljoner högre anslag för 1997. För 1998 föreslår
vi en ytterligare förstärkning med 100 miljoner.
Den ram för utgiftsområde fyra som kammaren
skall besluta om bygger på en på pass allvarlig felbe-
dömning av hur delarna inom rättsväsendet samverkar
att det måste ifrågasättas om regeringens budgetför-
slag över huvud taget förtjänar att tas på allvar. Så
snart polisen åter får de resurser som krävs för en
effektiv brottsbekämpning kommer det verkliga re-
sursbehovet för åklagarväsendet, domstolsväsendet
och kriminalvården att synliggöras. Bl.a. kommer
behovet av antalet fängelseplatser att visa sig vara
betydligt större än vad som i dag kan synas vara fallet.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till
moderaternas reservation nr 47 mom. 28.

Anf. 118 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Det övergripande målet för rättsvä-
sendet är den enskildes rättssäkerhet och rättstrygg-
het. Målet för kriminalpolitiken är att minska brotts-
ligheten och öka människors trygghet.
Folkpartiet liberalerna anser att även rättsväsen-
dets olika myndigheter skall vara utsatta för sparbe-
ting som alla andra områden får vara. Alla måste vi
vara med om att minska den offentliga sektorns utgif-
ter. Men det finns en gräns för hur långt man skall och
kan gå. Man får inte gå så långt att den enskilde inte
känner rättssäkerhet och rättstrygghet. På olika områ-
den har den socialdemokratiska regeringen visat en
okänslighet för enskilda människors rätt till just rätts-
säkerhet och rättstrygghet.
Det pågår en domstolsutredning där det grundläg-
gande förslaget är att minska antalet tingsrätter från
96 till 37. Utredningsarbetet är upplagt med ett alltför
schematiskt synsätt, och socialdemokraterna har inte
på ett rimligt sätt beaktat de lokala förutsättningarna i
olika delar av landet. En rimligare ordning vore att i
stället först ta ställning till tingsrättens ansvar och
uppgiftsfördelning för att därefter avgöra i vilken
utsträckning en omorganisation och nedläggning av
vissa mindre tingsrätter är befogad.
Den socialdemokratiska regeringen föreslår att
rättshjälpen skall göras generellt subsidiär till rätts-
skyddet. Den som har en rättsskyddsförsäkring som
täcker den aktuella angelägenheten skall inte få rätts-
hjälp. Inte heller skall den som med hänsyn till sitt
försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och
personliga förhållanden borde ha haft en rättsskydds-
försäkring kunna få rättshjälp. Socialdemokraternas
förslag till ny rättshjälpslagstiftning innebär ett rätts-
ligt systemskifte genom att rättshjälpen blir generellt
subsidiär till rättsskyddet.
Genom rättshjälpslagen i dess nuvarande utform-
ning tillgodoses med säkerhet artikel 6 i den europe-
iska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna som
anger att staten skall ha det finansiella ansvaret för
medborgarnas rättshjälp, medan rättshjälpslagen i sin
föreslagna utformning kanske kommer att stå i strid
med Europakonventionens krav.
Regeringens förslag kan medföra ökade samhäll-
skostnader i stället för besparingseffekter. Folkpartiet
liberalerna anser det inte vara klarlagt att inskränk-
ningarna i möjligheten till rättshjälp i samband med
familjeseparationer ger sådana kostnadsbesparingar
som samhället förutsatt. Att i denna situation införa
nya regler som allvarligt påverkar många familjer som
redan på grund av sin situation har stora svårigheter
kan inte anses vara försvarligt av besparingsskäl.
Den socialdemokratiska regeringen föreslår också
att åklagare skall ha möjlighet att utfärda strafföreläg-
gande i de fall det är uppenbart att rätten skulle döma
till villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med
böter.
En utgångspunkt för reformen är att domstol-
sprövningen och därigenom domstolens resurser skall
förbehållas sådana brott där parterna inte är ense eller
som avser allvarliga eller komplicerade brott.
Vi motsätter oss, på samma sätt som den tidigare
regeringen gjorde, att reformen genomförs. Enligt
Folkpartiet liberalernas uppfattning leder reformen ur
ett rent principiellt perspektiv till en inte önskvärd,
betydelsefull förskjutning av tyngdpunkten i rättskip-
ningen från domstolarna till åklagarna, dvs. en av
parterna i brottmålsprocessen.
Herr talman! Det finns människor som inte bryr
sig om vilken rättssäkerhet och rättstrygghet som
samhället har, som inte alls är intresserade av åtgärder
som minskar brottsligheten och ökar människors
trygghet. Det är människor som inte vill att vi skall
lyckas i vår kamp mot våldsbrott, narkotikabrott och
ekonomisk brottslighet och inte heller är intresserade
av att brottsoffrens ställning stärks. Deras organisa-
tioner ser samhället som sin gemensamma huvudfien-
de; de har sina egna lagar, som de lever efter, och de
har sina egna straffsystem. Oftast heter de Hells
Angels och Bandidos, men vi skall komma ihåg att
det finns ytterligare ett tiotal klubbar som man kan
klassa som rena outlaw-klubbar.
Utrymmet för denna kriminalitet måste vi starkt
begränsa. Vi har lagstiftning som går att använda i
den kampen, men tyvärr har vi inte gjort det. Dess-
utom samarbetar olika berörda myndigheter fortfa-
rande alldeles för dåligt.
Samhället måste äntligen visa sin uppskattning för
dem som ställer upp och vittnar i alla sammanhang,
och särskilt för dem som vittnar mot företrädare för
organiserad brottslighet.
Polisen är den myndighet som på olika sätt mest
kommer i kontakt med företrädarna för outlaw-
kulturen. Eftersom insatser mot mc-relaterad brotts-
lighet kostar mycket mer än vad Malmöpolisen hade
räknat med får man nu ta resurser från andra håll.
Men det begås dagligen också många grova - och
naturligtvis också många mindre grova - kriminella
handlingar av människor som står utanför dessa gäng.
Men all brottslighet måste bekämpas.
Att ta resurser från andra, redan ansträngda områ-
den är dålig kriminalpolitik. Därför har Folkpartiet
föreslagit att man nästa år skall avsätta extra resurser,
utöver vad regeringen har föreslagit, mot just mc-
relaterad brottslighet. Vi har föreslagit 40 miljoner för
1997, 45 miljoner för 1998 och 50 miljoner för 1999.
Vi skall komma ihåg att det är under de närmaste
åren vi bestämmer hur våra barn skall få det när de
blir vuxna och får barn i sin tur.
Skall vi i framtiden ha ett samhälle där den enskil-
des rättssäkerhet och rättstrygghet är samhällets
främsta mål, eller måste medborgarna lita till enskilda
initiativ, där maffialiknande organisationer typ krimi-
nella mc-gäng får uppdragen?
Skall vi i framtiden ha ett samhälle där samhället
har våldsmonopolet, eller blir det outlaw-klubbarna
och deras företrädare som utdömer straffen och verk-
ställer dem?
Skall vi i framtiden ha ett samhälle där skatteför-
valtningen och kronofogdemyndigheten driver in
skatter och avgifter, eller blir det icke-auktoriserade
företrädare för Hells Angels och andra
"antilagklubbar" som gör det?
Vi måste komma ihåg att det är nu vi bestämmer
vilken rättssäkerhet och rättstrygghet vi skall ha i
framtiden. Det är nu vi bestämmer hur hela rättsvä-
sendet skall se ut i framtiden. Därför vill Folkpartiet
liberalerna avsätta medel till områden som för rättssä-
kerhetens skull måste få rimliga resurser.
Herr talman! De reservationer som Folkpartiet har
lämnat och där vi föreslår en omfördelning av resur-
serna vill jag härmed yrka bifall till.

Anf. 119 ALICE ÅSTRÖM (v):
Herr talman! Vi debatterar nu utgiftsramarna i ut-
giftsområde 4, rättsväsendet.
Vänsterpartiet anser att rättsväsendet är en av de
viktiga grunderna i samhället. Det gäller då ett dom-
stolsväsende och ett rättsväsende som garanterar alla
människors lika rätt och lika möjlighet att få sin sak
riktigt prövad. Inom rättsväsendet ligger dessutom
också kriminalvården, som är det yttersta instrument
en stat kan använda för att skydda sina medborgare
och för att straffa de medborgare som överträder de
lagar och regler som samhället har.
Det är också ett mycket specifikt ansvar som sta-
ten tar på sig som den dömande makten. Det handlar
om vilket innehåll man ger och vilken syn man har på
kriminalpolitiken, och det handlar om vilken syn man
har på rättsväsendet.
Vänsterpartiet anser att de besparingar som har
gjorts inom rättsväsendet de senaste åren har varit
nödvändiga i en tid då besparingar görs över hela
samhället. Vänsterpartiet anser att man inte kan se
rättsväsendet som en isolerad faktor i ett samhälle,
utan rättsväsendet är den faktor som påverkas allra
mest av samhällsutvecklingen.
Herr talman! Som tidigare har sagts från denna
talarstol ser vi nu av statistiken att brottsligheten och
antalet anmälda brott ökar i Sverige. På det kan man
svara på två sätt. Ett är givetvis att ge polisen mer
resurser att beivra brotten och ta hand om de anmäl-
ningar som kommer in. Detta är också en mycket
viktig del.
Men man kan också ha ett vidare helhetsperspek-
tiv. Vänsterpartiet har i sin övriga budget föreslagit
pengar till kommuner, till riktade insatser på de om-
råden där vi ser att utslagningen ökar mest. Vi vet att
ett solidariskt samhälle, ett samhälle där människor
inte blir utslagna och hamnar utanför, är ett samhälle
som är brottsbekämpande.
Man kan välja att satsa mer pengar på den repres-
siva delen för att svara på de problem vi har. Eller
också kan man som vi i Vänsterpartiet välja att i stäl-
let satsa pengarna på det brottsförebyggande arbetet,
att satsa pengarna ute i kommunerna, att satsa mer
pengar på de människor som är mest utsatta och som
är mest brottsbenägna.
När man tittar på de olika yrkanden som har fun-
nits inom det här området kan man tydligt se att det
går en klar skiljelinje mellan de partier här i riksdagen
som har en helhetssyn och som inte ser den repressiva
delen som den som man måste satsa mest på för att
kunna svara på den utveckling vi ser, och de partier
som inte har en sådan helhetssyn. De förstnämnda
satsar på en helhetssyn ur samhällsperspektiv, där
man ser bekämpandet av den ökade arbetslösheten
som en av de viktigaste uppgifterna även i ett brotts-
förebyggande arbete.
När vi nu genomför förändringar inom domstol-
sväsendet och inom hela rättsväsendet är det också
viktigt att förändringarna inte sker för snabbt. Även
om vi har deltagit i besluten om förändringar känner
vi i Vänsterpartiet en oro över att utvecklingen och
förändringarna har gått snabbt och att vi har fått en
väldig mängd inkörningsproblem, som har skapat
problem i rättsväsendet. Men det löser vi inte med att
skjuta till medel och öka utgiftsramarna på dessa
områden. Det kan vi bara lösa med ökade insatser för
att komma över inkörningsproblemen.
Vi har också fått många signaler om att det mins-
kade antalet poliser har orsakat stora problem. Tyvärr
kan man ofta läsa i tidningarna hur polisen själv utta-
lar sig och säger att man inte klarar av att ta hand om
cykelstölder, inbrott och andra uppgifter som man är
ålagd av staten att sköta. Men å andra sidan säger
företrädare för samma polisorganisation att det abso-
lut inte är några problem för polisen att klara av ett
OS - det har man organisation, resurser och personal
för att klara.
Herr talman! Jag måste ändå säga att jag finner det
en smula märkligt att man kan ge så dubbla besked.
Jag tror tyvärr inte bara att det handlar om resurser
när närpolisverksamheten nu håller på att byggas ut.
Det handlar också om inställningen hos hela polisvä-
sendet till närpoliser. Det har funnits tendenser i vissa
områden till att poliser tycker att närpoliser är lekpo-
liser. Att vara närpolis i närområdet utan att få sitta i
radiobil och vara den tuffa typen av polis är inte lika
attraktivt. Framför allt tror jag att det är det som har
skapat de stora inkörningsproblemen. Det är anled-
ningen till att närpolisverksamheten inte har byggts ut
i den takt som skulle ha varit möjlig. Det kan vi inte
heller lösa genom ytterligare medel.
Däremot tror jag att vi kommer att få ut fler poli-
ser som är anpassade till den nya organisationen inom
polisen när den nya polisutbildningen kommer i gång.
Givetvis kommer vi under ett par år att få tacklas med
den gamla bilden av polisens uppgifter och de nya
krav som vi politiker ställer på vår poliskår.
Herr talman! Jag vill till sist titta på de rent kon-
kreta sakfrågor där Vänsterpartiet har haft en annan
åsikt än majoriteten och regeringen. Vänsterpartiet
anser att man kan spara ytterligare 50 miljoner på
Säpo. Säpo har en förhållandevis stor organisation
med tanke på den politik, det läge, den säkerhetspoli-
tik och den demokratiska tradition vi har i Sverige. Vi
i Vänsterpartiet anser att man kan göra en ytterligare
översyn och fundera ytterligare på om Säpos verk-
samhet skall vara kvar i den form den har i dag. Vi
anser att det redan i dag är möjligt att göra en minsk-
ning på Säpo med 50 miljoner.
Av dessa pengar vill vi använda 35 miljoner till
kronofogden. Det finns ett 3-procentigt sparkrav på
kronofogden. Vi anser att kronofogden är en mycket
viktig del i bekämpningen av den ekonomiska brotts-
ligheten. Även om det kommer en mängd åtgärder
från regeringen när det gäller den ekonomiska brotts-
ligheten i framtiden, är de inte i gång än. Därför anser
vi i Vänsterpartiet att det är viktigt att man inte skär
ned på kronofogden.
Med det vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets yr-
kande i reservation 49, utgiftsområde 4.

Anf. 120 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Jag beklagar att justitieministern inte
deltar i debatten. Vi i justitieutskottet får i våra debat-
ter sällan, eller snarare aldrig, nöjet att debattera våra
frågor med henne. De fackministrar som så önskade
fick utrymme att delta i dagens debatter, men tyvärr
blev det inte så. Det hade varit en tillgång.
Rättsväsendet kan enligt Miljöpartiets synsätt inte
ses som en sluten enhet, utan kräver en omvärldsana-
lys. Samhällen med stora sociala skillnader, s.k.
tvåtredjedelssamhällen, genererar fler brott och kon-
flikter. För Miljöpartiet är det viktigt att försöka före-
bygga brott genom att föra en rättvis fördelningspoli-
tik och sträva efter att kunna garantera alla människor
en grundtrygghet. Det är viktigt att samhällsplane-
ringen inriktas på integration genom bostadsbyggan-
de, skolgång, social omsorg, hälso- och sjukvård etc.
och att människor uppmuntras till egna initiativ i
bostadsområden, där de kan skapa gemensamma
aktiviteter vad exempelvis gäller områdets skötsel,
bytesringar, gemensamma fritidsaktiviteter osv., utan
att bestraffas ekonomiskt med extra skatt. Att upp-
muntra den sociala omsorgen bidrar till att man ska-
par ett vänligare samhälle.
Arbetstidsförkortning, som Miljöpartiet vill införa,
innebär att fler vuxna blir tillgängliga för barnen.
Miljöpartiet ger i sitt budgetförslag ökade resurser till
kommunerna för att de skall kunna upprätthålla sina
viktiga verksamheter inom de mjuka sektorerna.
Förebyggande arbete som angår rättsväsendet,
herr talman, är också att på daghem och skolor fånga
upp de barn som av olika anledningar är i riskzonen
för en kriminell utveckling eller på annat sätt har det
svårt. Miljöpartiet har i utbildningsutskottet yrkat på
40 miljoner extra, som skall satsas på barn med
läs- och skrivsvårigheter - dyslexi. Det har visat sig
att minst en tredjedel av de intagna på anstalterna har
dessa problem. Det finns säkert en koppling mellan
skolgången och hur deras liv har blivit.
Barn med problem skall enligt Miljöpartiet få
hjälp och stöd så tidigt som möjligt, men inte endast
skolan kan axla detta ansvar. Det skall ske i samver-
kan med andra organisationer och myndigheter i sam-
hället. Vi hör ofta att det är föräldrarna och i andra
hand skolan som skall ta ansvaret. Vi måste kunna
ställa upp för de föräldrar som varken orkar eller har
möjlighet, för att förhindra att dessa barn hamnar
inom rättsväsendet.
Alla sektorer i samhället kapas och får göra in-
skränkningar - så även rättsväsendet. Miljöpartiet har
accepterat regeringens ramanslag för området, men de
mål för verksamheten som det finns en politisk sam-
syn om skall naturligtvis nås, eftersom ett fungerande
rättsväsende är en förutsättning för ett fritt och demo-
kratiskt samhälle samt för den enskildes rättssäkerhet
och rättstrygghet.
Verksamheten inom rättsväsendet är av den karak-
tären att den skall vara en statlig angelägenhet. Det
har utskottet enats om. Vi skrev det i vårt betänkande.
Ändå har vi genomfört ett trendbrott genom att i ut-
skottet bifalla förslaget att privata försäkringar skall
täcka allmänna rättshjälpen. De personer som inte har
men borde ha haft försäkringar får ingen hjälp om de
hamnar i en rättstvist. Detta är, herr talman, ett trend-
brott.
Kraven är stora och förutsätter att erforderliga re-
surser avsätts. Det är oerhört viktigt hur dessa resurser
används och att prioriteringar sker enligt de mål som
uppsätts.
Jag har nöjt mig med det ramanslag som finns för
t.ex. polisen. Inom polisen har det skett en stor omor-
ganisation. Närpolisen är något mycket positivt. Mil-
jöpartiet har haft förslag med denna inriktning i sina
program ända från början. Det är positivt att det
brottsförebyggande arbetet sker i samverkan med
andra organisationer och myndigheter, att närpoliser-
na är synliga i området och att de arbetar problemori-
enterat.
När vi skulle få budgeten var jag litet rädd att man
skulle föreslå ytterligare nedskärningar på polisen.
Det var inte så. Jag kände mig styrkt av detta. Men vi
har upptäckt att vi har blivit lurade genom att rege-
ringen inte har redovisat vad Schengensamarbetet
kostar. Vi får veta utanför förslaget att det kostar 100
miljoner. Själva budgetpropositionen är mycket svår
att läsa. Jag vill, herr talman, att vi noterar detta. Jag
får försöka få tag i anslagsframställningar från olika
myndigheter för att verkligen kunna se vad pengarna
går till. Detta har inte redovisats. Det betyder att det
blir ytterligare nedskärningar på polisen. Var skall de
göras? Det har vi inte heller fått redovisat. Är det
närpolisen som skall bekosta Schengensamarbetet?
Det är också märkligt att 100 miljoner tas ur bud-
geten redan nu. Vi har inte skrivit på Schengenavtalet
ännu. Det sker den 19 december. Vi har framför allt
inte fattat beslut i Sveriges riksdag.
Miljöpartiet har flera gånger försökt att få en re-
dovisning. Vi vill veta hur detta konkret skall gå till.
Jag fick läsa i Polistidningen att arbetet hade börjat.
Man visste vad som skulle ske konkret, men det har
inte justitieutskottet fått veta. Vi har inte heller fått
veta någonting om pengarna.
Dessutom befarar vi att denna kostnad kan uppgå
till 300 miljoner för 1998. Hur skall polisen klara
detta?
Jag har fått brev från polisstyrelsen i Göteborg om
att de nu får avskeda civilanställda. Likadant har det
varit i Stockholm. Det är detta som är min största
anmärkning.
Fastän jag tar ansvar för statens finanser och inte
yrkar mer pengar till detta område, känner jag mig
hjälplös i och med att jag inte kan bestämma hur
pengarna skall användas. Jag hade inte tänkt att de
skulle gå till Schengensamarbetet, kan jag säga.
Det är inte bara Schengensamarbetet som leder till
ökade kostnader utan också EU-avtalet i sig, därför att
polisen har fått många fler uppgifter. Narkotikan och
alkoholen flödar över gränserna. Tullen har fått skära
ned och kan inte hålla samma bevakning som tidigare.
Droger och alkohol har ju direkt koppling till krimi-
naliteten och till rättsväsendet. Polisen får också utre-
da och ta hand om den brottslighet som uppkommer
inne i landet. Det är precis detta som man inom EU
har velat. Men jag vet inte om det är en bra anpass-
ning för Sverige. Vi befinner oss ju i yttergränserna.
Den problematik med brottsligheten som finns i
Frankrike, Beneluxländerna och Tyskland kan inte
direkt överföras till vårt land. Men det är detta som
sker nu och som vi får satsa pengar på.
Frivården håller jag ögonen på, för det behövs sto-
ra resurser för att överta de personer som finns inom
anstalterna. Det kostar pengar att göra den verksamhe-
ten effektiv och att göra det som vi har tänkt.

Anf. 121 MICHAEL
STJERNSTRÖM (kd):
Fru talman! När det gäller rättsväsendet är det
viktigt att se till helheten. Inget politikområde kan ses
för sig. Familje-, utbildnings-, social- och t.o.m. bo-
stadspolitiken kan skapa förutsättningar för ett funge-
rande rättsväsende.
I dag har rättsväsendet, jämfört med under 1950-
talets början, sex gånger fler brott att hantera per år.
Endast med gemensamma åtgärder kan den negativa
utvecklingen vändas och antalet brott minska. I detta
ligger också det faktum att alla parter skall kunna ta
ansvar för sin uppgift.
Lagstiftaren skall upprätta regler för vilka gär-
ningar som samhället accepterar respektive inte ac-
cepterar. Upptäcks brister i rättssäkerheten, skall de
rättas till. Polisen skall upprätthålla ordning, rycka ut
när allmänheten behöver hjälp samt förebygga och
beivra brott.
Domstolarnas uppgift är att handlägga mål och
avgöranden på ett rättssäkert och effektivt sätt, beakta
allas likhet inför lagen samt iaktta en rättssäker sak-
lighet och opartiskhet.
Kriminalvården, slutligen, skall skapa förutsätt-
ningar för den dömdes återanpassning, inte i första
hand vara en förvaringsplats.
Med en helhetssyn och en insikt om allas specifika
uppgift kan vi skapa ett rättssamhälle. Vi kristdemo-
krater har vad gäller rättsväsendet sagt nej till de
allmänna neddragningar som regeringen har föreslagit
i propositioner sedan valet 1994. Vår demokrati är
beroende av att rättsväsendet kan verka i praktiken. I
annat fall urholkas människors tilltro till rättssamhäl-
let och otryggheten breder ut sig.
Regeringens förslag till ram för rättsväsendet in-
nebär att kostnaderna skall minska med 630 miljoner
kronor t.o.m. budgetåret 1998. Härav avser 300 mil-
joner kronor budgetåret 1997. Enligt regeringen drab-
bar detta främst kriminalvården och rättshjälpen. Men
sanningen är att det görs omfattande besparingar även
inom andra områden enligt tidigare fattade beslut.
Inom polisväsendet och domstolarna sker neddrag-
ningar under innevarande budgetår. Inför 1998 och
1999 skriver regeringen rakt ut att även polisen,
åklagarväsendet och rättshjälpen kommer att drabbas
av ytterligare besparingar.
Fru talman! För närvarande diskuteras hur vårt
domstolsväsende skall vara uppbyggt i framtiden.
Domstolsutredningen kommer i höst att lägga fram
sitt förslag. Det främsta syftet är att effektivisera
domstolarnas arbete och att spara ca 200 miljoner
kronor. Domstolarnas framtida verksamhet är en
angelägen fråga att ta upp. Givetvis skall inte utred-
ningens arbete föregås, men oron är stor ute i landet,
inte bara hos de anställda. Många är bekymrade över
hur rättssäkerheten kommer att påverkas om tingsrät-
terna blir färre och vad som kommer att ske med de
mindre städerna när den ena myndigheten efter den
andra försvinner. En annan fråga som ställs är vad en
stor omorganisation kommer att kosta.
Domstolarna har i dag en stor arbetsbelastning.
Samtidigt har domstolarna tvingats att säga upp icke
ordinarie domare och att minska antalet tingsnotarier.
Kristdemokraterna menar att en grundläggande förut-
sättning för domstolarnas verksamhet är att organisa-
tionen inte är underdimensionerad. Ärendehantering-
en måste kunna fungera smidigt, annars kan rättssä-
kerheten inte längre garanteras.
Om jag har förstått socialdemokraterna i utred-
ningen rätt, vill de kraftigt minska antalet tingsrätter.
Att minska antalet tingsrätter radikalt skulle enligt vår
syn vara olyckligt. Vi anser att den folkliga förank-
ringen kring domstolsväsendet är enormt viktig.
Tingsrätterna måste ha en lokal förankring i kommu-
nerna. Vi är också tveksamma till att man verkligen
skulle uppnå några större besparingseffekter, eftersom
det i så fall troligen skulle kräva fler tingsställen.
Dessutom kommer resekostnaderna att öka för advo-
kater och nämndemän m.fl. Man kan också anta att
det blir ännu svårare att få vittnen att komma till en
rättegång. Redan nu är detta ett stort problem, och
skulle avstånden öka finns det risk att problemet för-
värras ytterligare. Detta medför också med säkerhet
att färre brott klaras upp.
Fru talman! Närpolisreformen har inneburit ökade
kostnader för polisen. Resurser för närpolisreformen
har tagits från andra delar av polisens verksamhet.
Mycket tyder på att resurser har tagits från bl.a. kva-
lificerade utredningar. Kristdemokraterna står bakom
närpolisreformen, men den får inte drabba annan
nödvändig polisiär verksamhet. Därför måste riksda-
gen se till att polisen får erforderliga resurser. Att
minska resurserna, som regeringen har gjort, är en
felaktig och farlig politik. Allmänhetens förtroende
för polisens möjligheter att förebygga och bekämpa
brott riskerar att urholkas.
Sverige förhandlar för närvarande om medlem-
skap i Schengen. Syftet med Schengenavtalet är att
skynda på avvecklandet av personkontroller inom EU.
För Sveriges del innebär ett medlemskap i Schengen
bl.a. ett krav på permanent kontroll vid våra interna-
tionella flygplatser. Vidare skall passagerare, resande
inom EU och resande från tredje land, separeras från
varandra. Detta kommer att ställa krav på en ny or-
ganisation och omfattande ombyggnationer. Enbart
ombyggnaden av flygplatser kommer att kosta över
100 miljoner kronor. Till detta kommer kostnader för
den utökade kontroll som tulltjänstemän och passpolis
skall utföra. Resurser för planering och uppbyggnad
av denna organisation måste tillföras polisen.
Jag anser inte att regeringen har tagit hänsyn till
de kostnader som åtaganden inom det internationella
samarbetet medför.
Sverige måste vara bättre rustat för att bekämpa
internationell kriminalitet och narkotikahandel.
Brottsligheten tenderar att bli alltmer organiserad och
vittgrenad. Samhället måste svara upp mot detta ge-
nom bl.a. större samverkan mellan tull och polis,
utvecklad och datoriserad polisiär underrättelsetjänst,
gränsöverskridande polisiärt samarbete samt bättre
gränskontroll.
Fru talman! Vi kristdemokrater har i många sam-
manhang pekat på behovet av etik och moral i samhäl-
let. Det gäller såväl i skolan som på dagis. Det gäller
på arbetsplatsen och i det offentliga livet. Vi måste
långsiktigt inrikta oss på att förebygga brott. Det är ett
svårt arbete där resultaten inte syns direkt. Men det är
ett oerhört viktigt arbete. Om barn inte får lära sig vad
som är rätt och fel, går det inte att kompensera, oav-
sett hur många poliser och domstolar vi än har. Alla
måste få med sig en inre etisk kompass. Så skapar vi
ett rättssamhälle där invånarna kan känna trygghet
och framtidstro.
Jag står bakom de reservationer som kristdemo-
kraterna har i betänkandet men yrkar endast bifall till
reservation nr 51.

Anf. 122 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Fru talman! Den socialdemokratiska kriminalpoli-
tiken utgår från en humanistisk människosyn där fri-
het, jämlikhet och solidaritet är viktiga hörnstenar.
Brottsligheten kränker dessa värden.
Om vi inte lyckas i kampen mot brottsligheten ris-
kerar vi att få ett samhälle där de som är starkast och
mest hänsynslösa tar över. Bara genom att upprätthål-
la respekten för reglerna för vår samlevnad kan vi öka
tryggheten och minska riskerna för att människor
faller offer för brott.
Lag och ordning är viktigt för att medborgarna
skall kunna känna trygghet mot brott. Människor skall
kunna gå trygga på gator och torg, känna sig säkra i
sin närmiljö och få ha sin egendom i fred. Kvinnovål-
det måste minska. Den grova våldsbrottsligheten
måste bekämpas med kraft.
Allt detta ställer naturligtvis krav på polisiära in-
satser och mycket annat som rättsväsendet har ett
huvudansvar för. Men det gäller också att ha en ge-
nomtänkt och målmedveten strategi för det långsiktiga
brottsförebyggande arbetet.
Det brottsförebyggande program som regeringen
antagit och som nu genomförs på bred front ute i
kommunerna är en central del av den socialdemokra-
tiska kriminalpolitiken. Men kampen mot brottslighe-
ten är naturligtvis inte bara en uppgift för den snäva
kriminalpolitiken utan i hög grad också en uppgift för
välfärdspolitiken i sin helhet. Vad kommunerna gör
påverkar i högsta grad brottsutvecklingen i framtiden.
En typ av brottslighet som visat en oroväckande
utveckling är den grova organiserade brottslighet som
bedrivs i slutna subkulturer och innefattar såväl
våldsbrottslighet och narkotikabrottslighet som eko-
nomisk kriminalitet, och som ofta har internationell
anknytning. Den brottsligheten innebär ett hot mot
rättsstatens fundament bl.a. genom att målsäganden
och vittnen hotas. Till den brottsligheten hör mc-
brottsligheten.
Ett målmedvetet polisarbete och utökat internatio-
nellt samarbete, som det av regeringen initierade
Östersjösamarbetet och samarbetet inom ramen för
Schegenöverenskommelsen och Europol, samt en
skärpt lagstiftning är några åtgärder som krävs på
detta område. Förslag kommer att presenteras om
bl.a. bättre skydd för vittnen och en utvidgning av
polisens arbetsmetoder.
Socialdemokraterna intar en oresonlig hållning
gentemot den ekonomiska brottsligheten. Vi presente-
rade för drygt ett år sedan en strategi mot den eko-
nomiska brottsligheten. Sedan dess har regeringen
initierat en rad förslag och utredningsinsatser som har
och kommer att få stor betydelse för våra möjligheter
att på ett effektivt sätt komma åt denna kriminalitet.
Det är viktigt för tilltron till rättssamhället, för moral
och etik i samhället och för att värna det solidariska
välfärdssamhället.
Vi kommer att fortsätta att successivt förstärka
denna offensiv. Nästa år inrättas en ny
ekobrottsmyndighet, och snart kommer en ny skatte-
kriminal att inrättas. En rad förslag till lagändringar
för att underlätta kampen mot den ekonomiska brotts-
ligheten kommer att föreläggas riksdagen.
Den socialdemokratiska kriminalpolitiken bygger
på en helhetssyn. Det krävs såväl allmänna välfärds-
politiska insatser, tydliga brottsförebyggande åtgärder
som mer specifika brottsbekämpande åtgärder för att
vi skall bli framgångsrika i kampen mot brottslighe-
ten.
Det har i långa stycken funnits en bred politisk
uppslutning bakom en sådan sammanhållen politik.
Tyvärr måste jag konstatera att Moderaterna skiljer ut
sig från denna kriminalpolitiska samsyn. Moderater-
nas kriminalpolitik kan snarast karaktäriseras som en
ensidig betoning av hårdare tag och större resurser till
polisväsendet.
Trots moderaternas tal om ökad satsning på brotts-
förebyggande åtgärder har de i praktiken i huvudsak
bara föreslagit insatser mot redan inträffad brottslig-
het. Den ensidiga moderata strategin syns tydligt i
deras förslag till ekonomisk politik. Moderaterna har
föreslagit att resurserna till rättsväsendet - företrä-
desvis resurserna till polisen - skall vara 2,5 % högre
1999 än vad regeringen föreslår. Samtidigt föreslår
Moderaterna utöver regeringens förslag offentliga
utgiftsnedskärningar med ytterligare 100 miljarder
kronor till år 1999.
Man vill minska stödet till barnfamiljerna med 2,5
miljard, stödet till de arbetslösa med över 7 miljarder
och statsbidraget till kommunerna med 17,2 miljarder.
Moderaterna vill också sänka kommunalskatten med i
genomsnitt 1 kr och 50 öre. Det innebär att det totala
skatteuttaget enligt Moderaterna skall sänkas till 40 %
av bruttonationalprodukten. Det innebär minskade
inkomster för stat, kommuner och landsting med total
ungefär 250 miljarder kronor per år.
Man får en bild av hur mycket detta är om man
betänker att barnomsorgen i samtliga kommuner kos-
tar 38 miljarder, grundskolan 47 miljarder, gymnasie-
skolan 19 miljarder, rättsväsendet 19 miljarder och
hela Miljödepartementets budget 2 miljarder. Det är
totalt hälften av vad dessa skatteminskningar som
Moderaterna föreslår motsvarar. Det är det partiet,
Michael Stjernström, som kd vill bilda regering till-
sammans med och driva en helhetspolitik som mins-
kar brottsligheten.
Var och en kan förstå att den moderata politiken
inte kan genomföras utan att vi får ett helt annat sam-
hälle än det vi nu lever i. Det blir inte ett tryggare
samhälle, inte heller mot brott. Moderaternas politik
är en ofärdspolitik, en politik som dömer alltfler till
utanförskap och otrygghet. I ett sådant samhälle kan
inte ens dubbelt så många poliser som i dag och dub-
belt så hårda straff som i dag minska brottsligheten.
Erfarenheterna från andra länder som prövat det mo-
derata receptet visar att vi i stället får ett hårt och
brutalt samhällsklimat där alltfler känner sig otrygga.
Fru talman! Jag har i detta inledningsanförande
försökt att sätta in kriminalpolitiken i ett samhälleligt
perspektiv. Det är inte mer av otrygghet och ökade
skillnader i samhället utan ökad trygghet och minska-
de skillnader som behövs om vi skall kunna tränga
tillbaks brottsligheten. Det ekonomiska utrymme som
vi kan skapa genom den framgångsrika budgetsane-
ringen måste användas till att värna den generella
välfärdspolitiken, att bekämpa arbetslösheten med
kraft och att förbättra situationen för utsatta grupper.
Det är bara på det viset som vi långsiktigt kan tränga
tillbaka brottsligheten.
Det är förmågan att se kriminalpolitiken i det
sammanhanget som är avgörande om vi skall uppnå
ett tryggt samhälle.

Anf. 123 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Kampen mot brottsligheten måste in-
tensifieras på bred front. Det kräver, som många har
sagt här tidigare, en helhetssyn. Från Centerns sida
vill vi särskilt betona de brottsförebyggande insatser-
na. I detta ingår i första hand att varje människa ut-
vecklas vad gäller etik och moral och kan skilja på
rätt och fel, och mitt och ditt.
Här har familjen och skolan en stor betydelse.
Kommunen har ett ansvar att arbeta brottsförebyg-
gande. Vi vill från centerhåll att varje kommun skall
utarbeta lokala trygghetsplaner som kan minska
brottsligheten och öka tryggheten och säkerheten för
de enskilda.
De rättsvårdande myndigheterna spelar en mycket
viktig roll i kampen mot brottsligheten. Polisens arbe-
te är av stor betydelse. Den förändring mot mer pro-
blemorienterat arbete som nu sker välkomnar vi. Vi
vill att närpolisverksamheten skall utvecklas ytterliga-
re. Det krävs ett effektivt domstolsväsende och en
human kriminalvård med satsning på rehabilitering
för att minska återfallsbrottsligheten.
Centern kämpar för ett decentraliserat rättsväsen-
de. Vi oroar oss väldigt mycket för den centralisering
som nu pågår inom rättsväsendets område.
Vi bekämpade centraliseringen av åklagarmyndig-
heterna. Nu finns det förslag på en ytterligare centra-
lisering på kronofogdemyndigheterna. I fråga om
detta kräver vi i första hand ett moratorium för att
man skall se på helhetssynen innan man går in och
som nu diskuterar en minskning innan utredningen är
klar på området.
Flera har berört Domstolsutredningen. Vi säger
redan nu ifrån att vi inte vill ha en nedläggning av de
mindre tingsrätterna. Vi menar att det inte innebär
någon besparing på detta område.
När det gäller behovet av poliser brukar vi fast-
ställa antalet beroende på vilken ekonomi vi har. Det
enda som vi säkert vet är att oavsett hur många poliser
vi har kan enbart detta aldrig vara lösningen i fråga
om kampen mot brotten, utan det som krävs är att alla
tar sitt ansvar och tar del i det förebyggande arbetet. I
detta arbete har naturligtvis också polisen ett ansvar.
Det som vi också ser nu är att brottsligheten är
internationell och att vi genom internationellt samar-
bete gemensamt kan bekämpa den stora grova eko-
nomiska brottsligheten, terrorismen och narkoti-
kabrottsligheten.
I fråga om domstolarna vill jag säga att såvitt vi
har kunnat se är det nu färre inställda huvudförhand-
lingar vid de mindre tingsrätterna, vilket skulle tala
för att det är dem som vi skall värna om i första hand.
Vi vill bevara dessa mindre enheter, och vi tycker att
det är så oerhört viktigt för den lokala förankringen.
Vi ser också att det finns ökade resekostnader och
ökade kostnader för inställda förhandlingar. Det är
därför av största vikt att alla ifrågasätter de bespa-
ringar som skulle ske om man lägger ned de mindre
tingsrätterna.
När det gäller kriminalvården ser vi nu att sats-
ningarna i första hand görs på de alternativa påfölj-
derna. Det är något som vi från Centerns sida har
kämpat för i många år. Vi ser också att det innebär att
vi inte behöver så många fängelseplatser, att det finns
besparingar att göra i kriminalvården och att det lig-
ger i alla intresse att fortsätta utveckla de alternativa
påföljderna.
Med det anförda vill jag yrka bifall till majorite-
tens förslag till utgiftsramar under utgiftsområde 4.

Anf. 124 GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Nu har samtliga företrädare för de
partier som ställer sig bakom regeringens förslag till
neddragningar utövat någon form av besvärjelsecere-
moni. Jag kan inte uppfatta det på något annat sätt.
Det talas på olika sätt om att vi måste se kriminalpo-
litiken i ett helhetsperspektiv. Sedan är det vackra ord
om att vi skall nå detta helhetsperspektiv. Jag trodde
att bl.a. Socialdemokraterna har pläderat för detta
under hela efterkrigstiden, men det har inte fungerat,
eftersom det har skett en successiv ökning av krimi-
naliteten med undantag för de tre borgerliga åren
1991-1994. Men sedan har den ökat igen. Nej, vackra
ord är inte det som ger människor trygghet, utan det
är verkliga åtgärder som ger trygghet.
Hur verkligheten ser ut, den verklighet som de
som står bakom besparingarna tydligen inte har sett,
kan man läsa i gårdagens Dagens Nyheter. Där be-
skriver man den krisartade situationen bl.a. på åkla-
garmyndigheten i Stockholm. Man talar om att bara i
högen av strafförelägganden ligger drygt 2 000 ären-
den som borde ha skrivits ut. Man talar om att runt
1 000 personer för närvarande väntar på besked av
olika slag. Man säger tydligt att det beror på en kraf-
tig neddragning. Plötsligt skulle 30 % av kansliperso-
nalen sägas upp. En kammaråklagare säger att det
bara är att be till de högre makterna att det inte ligger
något brännande hett i de högar av inkomna ärenden
som man inte hinner gå igenom.
Detta är verkligheten, och den borde de som står
bakom besparingarna titta litet närmare på. Är det den
tryggheten som svenska folket skall ha?

Anf. 125 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Vi är överens om att den bästa vägen
naturligtvis är att man förebygger brott. Det är också
viktigt att ha en helhetssyn. Man måste då komma
ihåg att alla måste dra sitt strå till stacken för att
minska brottsligheten. Det gör man naturligtvis ge-
nom att se till att barnen får en bra uppväxt, att ung-
domarna utvecklas på rätt sätt, att familjerna får sin
chans och att det verkligen blir jobb. Man kan också
bygga bort brott på olika sätt. Men för att varje män-
niska skall få en vettig chans till en god självkänsla
och för att det skall finnas tilltro till samhället måste
allt detta fungera. Det måste också finnas en funge-
rande sjukvård. Socialförsäkringssystemet måste
förändras, så att människor inte alltid känner att de
kommer till korta mot samhället.
På olika sätt har emellertid den socialdemokratis-
ka majoriteten föreslagit besparingar som gör att vi i
Folkpartiet frågar: Har ni egentligen gjort de kon-
sekvensanalyser som borde göras? Hur är det med
helhetssynen? Se t.ex. på indragningen av tingsrätter-
na. I fråga om detta borde man ju först ha tagit ställ-
ning till vad de skall göra, vilket ansvar och vilken
uppgiftsfördelning de skall ha och därefter bestämma
hur det skall bli. Har man egentligen sett på kostnad-
seffekterna av dessa förändringar? Erfarenheten visar
nämligen att det kostar att göra på detta sätt, och det
kostar mer än vad man har tänkt sig. Det enda man
vet är att initialkostnaderna blir stora. Och om den
socialdemokratiska regeringen vill ha en besparing
under de närmaste åren är detta inte ett bra förslag,
eftersom det tar många år innan man kommer in i
ordnade förhållanden.
Jag vill också fråga: Hur tänker Socialdemokra-
terna leva upp till Europakonventionens krav när det
gäller förändringar av rättshjälpen? I Europakonven-
tionen sägs det att staten skall ha det finansiella an-
svaret för medborgarnas rättshjälp. Hur tänker Soci-
aldemokraterna klara det med denna förändring?

Anf. 126 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! När man ser på ökningen av kriminali-
teten, trots helhetssynen, och att det har varit en ök-
ning under hela efterkrigstiden, måste man också se
på vilken typ av samhälle vi har och vilken typ av
brott som begås. Ju större prylsamhälle man har, desto
fler brott begås.
Det sker nu en ökad belastning hos åklagarna och
polisen, vilket Gun Hellsvik och Moderaterna säger,
och det talas om människors trygghet. Jag önskar
också att Vänsterpartiet hade haft obegränsat med
pengar, så att man hade kunnat sätta in resurser i dag.
Men man måste ändå göra en avvägning. Man ser vad
som händer ute i kommunerna när det sker nedskär-
ningar. Man ser att just de unga människor som är
mest benägna att begå brott är de som man sparar på.
Antalet utslagna och hemlösa ökar, och dessa männi-
skor måste begå brott för att överleva. Då löser man
inte dessa problem genom att ge åklagare eller polis
mer medel. I dagsläget är det insatser som mer hand-
lar om samhällsutvecklingen och den sociala välfär-
den som måste till för att stoppa den brottsutveckling
som sker.
När det gäller närpolisverksamheten, vilken är
otroligt viktig och måste vidareutvecklas, måste man
också inom polisen se om det verkligen är nya och
dyra lokaler som man behöver i stället för att satsa
pengarna på att ha personal anställd.

Anf. 127 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Till Gun Hellsvik, som angrep de
partier som inte yrkade på ännu mer medel till det
rättsliga området, vill jag bara säga att man kan vända
på detta. Om det inte hade förekommit en förebyg-
gande social politik, som vi väl ändå kan säga att vi
har haft, hur skulle brottsstatistiken då ha sett ut?
Vi kan ju se hur det ser ut i USA och Storbritanni-
en. Där har man börjat bygga upp murar runt väleta-
blerade människors områden, därför att brottsutveck-
lingen är sådan att de som har råd skyddar sig och de
andra får leva utanför med stor kriminalitet och
många brott. Det är ju inte på det sättet som vi vill ha
det, så visst hänger det ihop. Men det måste finnas en
skälig balans i det hela.
Jag vänder mig nu till Lars-Erik Lövdén. Det gäl-
ler Schengen. Detta problemområde står mig nära. Är
Schengensamarbetet värt de pengar som vi nu upp-
täckt att det kostar? Förr eller senare tar EU det ste-
get. Det ingår ju där. När det nu talas om att sanera
statens finanser och när vi i Miljöpartiet verkligen är
berett att hjälpa till, skall vi då ta på oss ökade kost-
nader som drabbar rättsväsendet? Är det värt detta?
Man pratar om värdet av fri rörlighet som den vi haft i
Norden. Ja, en sådan har vi haft. Men vi har inte be-
hövt bygga upp ett så gigantiskt kontrollsamhälle,
utan vi har haft ett ordinärt polissamarbete. Jag förstår
inte att man kan ge sig in i detta projekt när våra fi-
nanser ser ut som de gör.

Anf. 128 MICHAEL
STJERNSTRÖM (kd):
Fru talman! I dag, när det görs stora neddragning-
ar inte minst inom vården och omsorgen i kommuner-
na, används ofta argumentet att det handlar om ned-
dragningar med bibehållen kvalitet. Samma argument
framskymtar i utskottsmajoritetens text - det skall inte
bli försämrad kvalitet. Jag tror inte på sådana resone-
mang.
Majoriteten i justitieutskottet säger i sin skrivning
att den ekonomiska brottsligheten är ett prioriterat
område. Det tycker jag är mycket bra. Vi kristdemo-
krater har länge förordat en särskild ekobrottsmyn-
dighet. Vi tycker att den bör vara utformad som det
står i regeringens ekobrottsutredning, Ds 1996:1.
Detta innebär att ekobrottsorganisationen bryts ut från
polis- och åklagarväsendet och att den blir en själv-
ständig organisation direkt under regeringen, på sam-
ma sätt som man organiserat detta i Danmark och
Norge.
Uppbyggnaden av verksamheten vid den här
ekobrottsmyndigheten måste få de resurser som krävs,
men resurser skall inte tas från övriga verksamheter
inom rättsväsendet. Det skulle vara intressant att höra
hur Socialdemokraterna ser på den frågan. Anser ni
alltså att den här riksenheten mot ekonomisk brotts-
lighet kan införas utan att resurser tas från övriga
verksamheter?

Anf. 129 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Fru talman! Jag tar den sista frågan först. Nej. Det
är klart att den nya ekobrottsmyndigheten måste ha
resurser. 100 miljoner kronor är avsatta under Finans-
departementets anslag för ökade kontrollinsatser. En
del av de pengarna måste naturligtvis användas till
uppbyggandet av ekobrottsmyndigheten.
Av Gun Hellsviks inlägg förstår jag nu att Mode-
raterna avvisar helhetsperspektivet. Det är anmärk-
ningsvärt att här i kammaren höra det. I länder där
man inte har bedrivit välfärdspolitik, där man inte har
månat om de svaga grupperna, är brottsligheten de
facto högre än vad som gäller i Sverige. Framför allt
är den grova våldbrottsligheten betydligt högre. Det
finns ett mycket klart samband mellan hur ett samhäl-
le är uppbyggt och brottslighetens utveckling.
Jag tycker att det är något magstarkt, för att inte
säga genant, att använda brottsutvecklingen under
1995 som ett argument för att den socialdemokratiska
kriminalpolitiken skulle vara misslyckad. Jag kan
nämna - utan att använda detta som ett argument - att
våldsbrottsligheten ökade mycket kraftigt under den
tid då Gun Hellsvik var justitieminister. Jag beskyller
inte Gun Hellsviks kriminalpolitik för att vara orsaken
till att antalet våldtäkter mellan 1991 och 1994 ökade
med 500. Det är för enkelt och vulgärt att föra debat-
ten på det sättet.
Fru talman! Som svar till alla dem som frågat om
domstolsorganisationen vill jag säga följande. Dom-
stolsutredningen är ännu inte klar med sitt arbete.
Därför är det för tidigt att nu föra en debatt om den
framtida domstolsorganisationen. Låt oss avvakta det
betänkande som Domstolskommittén arbetar med för
att därefter föra den diskussionen!

Anf. 130 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Jag vill betona en, som vi ser saken,
inkonsekvens i tankegångarna på rättsväsendets om-
råde. Vi anser att man där handlar på ett riktigt sätt
när det gäller polisens arbete och polisens sätt att
arbeta samt hur man fördelar resurser och låter poli-
serna jobba som närpoliser ute. Det är ett decentrali-
serat arbetssätt. Men en majoritet i riksdagen har
sedan beslutat att i stället centralisera t.ex. åklagarnas
arbete. Därmed bryter man sönder det fantastiskt fina
samarbete som vi i Centern menar är nödvändigt
mellan polis och åklagare. Jag skulle vilja att man
mycket nära följde upp hur det här arbetet blev.
Jag har fått brev och samtal från åklagare som
betonar att man nu "ligger på vägarna och kör". Olika
åklagare får olika nya mål. Det samarbete som man
tidigare hade med poliser som man kände på en viss
ort är nu förstört eller försämrat. Därför betonar vi
vikten av ett moratorium när det gäller ytterligare
centraliseringar på rättsväsendets område, där vi har
våra krav beträffande kronofogdemyndigheterna. Jag
förstår Lars-Erik Lövdén när han säger: Visst, det
finns en domstolsutredning, vars arbete vi senare skall
debattera.
Anledningen till att vi tar upp frågan i dag hänger
samman med möjligheterna att genom den här debat-
ten, och alla andra debatter, påtala att detta är något
som vi inte tycker om. Vi vill inte ha ytterligare cent-
ralisering på detta område.

Anf. 131 GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Det är intressant att lyssna på Ingbritt
Irhammar när hon talar om behovet av decentralise-
ring. Vi är helt överens i den frågan. Men Ingbritt
Irhammar och Centerpartiet står ju helt och fullt bak-
om de socialdemokratiska besparingarna på rättsvä-
sendets område, och därför kan jag icke ta detta reso-
nemang på allvar.
Lars-Erik Lövdén, vill man missförstå något, då
gör man det! Är Lars-Erik Lövdén nöjd med den s-
dominerade kriminalpolitiken och dess resultat under
efterkrigstiden?
Socialdemokraterna har som utgångspunkt för sin
kriminalpolitik något som låter väldigt bra: frihet,
jämlikhet och solidaritet. Tydligen skall det ge en
förklaring till förslagen om de omfattande nedlägg-
ningarna. Om det är utgångspunkten för kriminalpoli-
tiken är det inte så konstigt att man inte kan acceptera
att en del inte har frihet utan sätts i fängelse. Då gäller
det naturligtvis att ha så få fängelser som möjligt.
Fram till nu, från det att vi i morse kl. 09.00 bör-
jade sammanträda, har över 1 000 människor anmält
begångna brott. Hur kommer dessa 1 000 männniskor
att bli bemötta? Vilka möjligheter finns det, med
tanke på de omfattande besparingarna, att få dessa
brott utredda? Vilken trygghet kommer de här männi-
skorna att kunna känna under 1997, med tanke på de
omfattande besparingarna? Det är detta som är avgö-
rande för den moderata kriminalpolitiken.

Anf. 132 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Vi i Folkpartiet vill understryka vik-
ten av att människor verkligen känner tilltro till sam-
hället. Tyvärr är människors tilltro till samhället
mycket mindre i dag än den var i går. Det är nu vi
bestämmer hur det i framtiden skall vara med tilltron
till samhället. Där är rättsväsendet en viktig pusselbit
bland många andra viktiga pusselbitar. För att vi skall
få den tilltro som vi så väl behöver krävs det både
rättssäkerhet och rättstrygghet.
Flera av de besparingsförslag som den socialde-
mokratiska regeringen har lagt fram är tyvärr sådana
att de undergräver i stället för förstärker rättssäkerhe-
ten.
Socialdemokraterna glömmer de svaga och utsat-
ta. Var finns solidariteten med dessa människor? Och
var finns solidariteten med de konventioner som vi
skrivit på, exempelvis Europakonventionen?

Anf. 133 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! När det gäller kriminalvården och be-
sparingarna inom denna är det ett resultat att vi kom-
mer att införa andra påföljder, som inte är frihetsbe-
rövande. Tittar man historiskt på fängelset som insti-
tution, och detta gäller över hela världen, ser man att
fängelsestraffet i sig har en tendens att alstra återfalls-
förbrytare.
Har man suttit i fängelse mer än en gång ökar ris-
ken för återfall gång på gång. Därför är det oerhört
viktigt också för det framtida samhället att titta på
vilka metoder, vilka lösningar vi kan hitta i stället för
fängelse som ger så dåligt resultat. Det kommet att ha
stor betydelse för hur mycket resurser vi kommer att
ha i rättsväsendet i framtiden.
Jag delar Miljöpartiets ilska och förundran över de
pengar som skall tas från polisen till Schegensamarbe-
tet, som vi ännu inte har fattat något beslut om. Det
har varit ett sätt att mörka de här pengarna och den
besparingen hos polisen. Jag hoppas att Lars-Erik
Lövdén kommer att ha något svar att ge på denna
fråga.
Man kan, som jag sade i mitt huvudanförande, se
på frågan om rättsväsende på två sätt, och man kan
möta brottslighet och kriminalitet på två sätt: antingen
med ökade resurser till den repressiva delen eller
genom att använda resurser till att få ett ökat solida-
riskt och jämställt samhälle.
Gun Hellsvik undrade hur människor skall kunna
känna trygghet med dessa besparingar. Jag undrar hur
människor inom sjukvård, skola och de människor
som blir beroende av samhället skall kunna känna sig
trygga med de nedskärningar Moderaterna är beredda
att göra.

Anf. 134 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Jag fick tyvärr inte något svar från
Lars-Erik Lövdén. Han hade fyllt upp med det vanliga
gnabbet från Moderaterna. Men jag hoppas få svar i
nästa inlägg.
Det talas också - något som jag har undrat över -
om internationell brottslighet. Det förekommer hela
tiden i vår diskussion. Men den har väl inte heller
riktigt analyserats. Är den så mycket större än vår
nationella brottsligheten? Är det en så stor skillnad att
vi skall satsa alla våra resurser på den internationella
brottsligheten, eller är det bara ett begrepp som vi har
köpt från EU-samarbetet? Ibland undrar jag.
När Moderaterna och Socialdemokraterna är eniga
om någonting i sin heliga allians, då får vi inte disku-
tera de frågorna. Det är typiskt i fråga om Schengen-
samarbetet. Det är tyst, det sopas undan.
Om det nu är så som Gun Hellsvik säger att 1 000
har anmält begångna brott i dag, hur kan vi i detta
läge utöka vårt ansvarstagande till att bevaka våra
yttre gränser till en så hög grad och bygga upp det här
systemet? I en av de större Stockholmstidningarna
står en platsannons från Rikspolisstyrelsen, som söker
åtta nya projektledare till ett teknikcentrum som i
första hand skall bemanna den av Schengensamarbe-
tet och Europolsamarbetet föranledda avdelningen för
ett nytt misstanke- och belastningsregister. Om vi har
en så stor brottslighet nationellt, varför satsar vi på
detta? Jag måste svar av Lars-Erik Lövdén.

Anf. 135 MICHAEL
STJERNSTRÖM (kd):
Fru talman! Sammantaget finns det en rad skäl till
att rättsväsendet behöver mer resurser än vad rege-
ringen har föreslagit för de närmaste åren. Rättssäker-
heten kräver detta. Jag har nämnt dem i dag: oaccep-
tabla neddragningar på domstolar och polis, en när-
polisreform som ha stannat upp, att regeringen inte
har tagit hänsyn till att de kostnader som internatio-
nella åtagande medför finns med i budgeten, att kam-
pen mot ekonomisk brottslighet kräver mer resurser.
Vår demokrati är beroende av att rättsväsendet
fungerar. I annat fall urholkas människors tilltro till
rättssamhället.

Anf. 136 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Fru talman! Jag skall ge Kia Andreasson ett svar
när det gäller Schengensamarbetet. Regeringen har
ännu inte definitivt tagit ställning till vilka resurser
som behöver användas för Schengensamarbetet - det
gäller framför allt resurserna för 1998. Däremot har
Rikspolisstyrelsen begärt medel på en viss nivå för
1997 och 1998.
Det är alldeles klart att den internationella brotts-
ligheten har ökat och blivit allvarligare. Det gäller
inte bara den ekonomiska internationella brottslighe-
ten utan i hög grad även narkotikabrottsligheten,
våldsbrottsligheten, vapenhanteringen, riskerna för
smuggling från öststatssidan av massförstörelsevapen.
Sverige måste delta i det internationella polissamarbe-
tet för att vi skall ha en möjlighet att möta den grova
brottsligheten. Det är det perspektivet man måste ha.
Av de totala polisresurser som vi har till förfogande i
landet i dag, 11 miljarder kronor, är det ändå en för-
svinnande liten del som i dag satsas på det internatio-
nella samarbetet för att möta den internationella grova
brottsligheten.
Så några ord om polissituationen eftersom den
frågan varit föremål för diskussion i dag. Det finns i
dag 17 300 poliser. Det är 600 fler än vad Gun
Hellsvik i sin första budget som justitieminister angav
som mål för antalet poliser. Det finns också, och det
har Riksrevisionsverket senast i dagarna påpekat,
utrymme för en betydande rationalisering inom po-
lisväsendet. Vi kan helt enkelt få ut mer direkt poli-
sarbete av de 11 miljarder kronor som vi i dag satsar
på polisväsendet. Låt oss ta vara på den möjligheten
att göra rationaliseringar och effektiviseringar, så att
vi får ut mer av de 11 miljarderna i form av direkt
polisverksamhet på fältet.

Anf. 137 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Till Gun Hellsvik vill jag säga att det
inte bara är fråga om hur stora eller små resurser vi
ger till områden. Det är framför allt fråga om hur man
använder resurserna. Det är här vi från Centerns sida
ifrågasätter om det över huvud taget blir någon be-
sparing med de centraliseringar som sker. Inom dom-
stolsväsendet har inte vi accepterat de besparingsbe-
räkningar som gjorts från olika håll med olika siffror
när det gäller att centralisera och ta bort de små tings-
rätterna. Vi menar att det äts upp av resekostnader,
inställda mål, ineffektivitet, ökade lokalkostnader vid
centralisering. Listan kan göras jättelång. Alltså vill vi
i stället att resurserna skall användas effektivt på ett
decentraliserat sätt. Det är det som kännetecknar
Centerpartiets syn på dessa frågor.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

FiU1 Utgiftsramar och beräkning av statsinkoms-
terna
Mom. 1 (allmänna riktlinjer för den ekonomiska poli-
tiken)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, kd)
3. res. 2 (v)
4. res. 3 (mp)
Förberedande votering 1:
19 för res. 2
16 för res. 3
271 avstod
43 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 2:
102 för res. 1
18 för res. 2
188 avstod
41 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
171 för utskottet
105 för res. 1
33 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 24 c
För res. 1: 72 m, 20 fp, 1 v, 12 kd
Avstod: 17 v, 16 mp
Frånvarande: 14 s, 8 m, 3 c, 6 fp, 4 v, 2 mp, 3 kd

Mom. 2 (sparandet)
1. utskottet
2. res. 4 (m, fp, kd)
Votering:
186 för utskottet
104 för res. 4
17 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 24 c, 17 v
För res. 4: 72 m, 20 fp, 12 kd
Avstod: 1 v, 16 mp
Frånvarande: 16 s, 8 m, 3 c, 6 fp, 4 v, 2 mp, 3 kd

Mom. 3 (den kommunala sektorns ekonomiska ut-
rymme)
1. utskottet
2. res. 6 (v)
Votering:
179 för utskottet
18 för res. 6
109 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 2 m, 24 c, 7 fp
För res. 6: 18 v
Avstod: 69 m, 13 fp, 16 mp, 11 kd
Frånvarande: 15 s, 9 m, 3 c, 6 fp, 4 v, 2 mp, 4 kd

Mom. 6 (Riksbankens ställning)
1. utskottet
2. res. 14 (m, fp, kd)
Votering:
171 för utskottet
104 för res. 14
34 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 24 c
För res. 14: 72 m, 20 fp, 12 kd
Avstod: 18 v, 16 mp
Frånvarande: 14 s, 8 m, 3 c, 6 fp, 4 v, 2 mp, 3 kd

Mom. 7 (ansvaret för valutapolitiken)
1. utskottet
2. res. 17 (c)
Votering:
251 för utskottet
24 för res. 17
34 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 72 m, 20 fp, 12 kd
För res. 17: 24 c
Avstod: 18 v, 16 mp
Frånvarande: 14 s, 8 m, 3 c, 6 fp, 4 v, 2 mp, 3 kd

Mom. 9 (EMU)
1. utskottet
2. res. 27 (mp)
Votering:
167 för utskottet
17 för res. 27
123 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 23 c
För res. 27: 1 s, 16 mp
Avstod: 72 m, 1 c, 20 fp, 18 v, 12 kd
Frånvarande: 16 s, 8 m, 3 c, 6 fp, 4 v, 2 mp, 3 kd

Mom. 14 (skattepolitikens inriktning)
1. utskottet
2. res. 33 (m)
3. res. 34 (fp)
4. res. 35 (v)
5. res. 36 (mp)
6. res. 37 (kd)
Förberedande votering 1:
16 för res. 36
12 för res. 37
279 avstod
42 frånvarande
Kammaren biträdde res. 36.
Förberedande votering 2:
18 för res. 35
16 för res. 36
274 avstod
41 frånvarande
Kammaren biträdde res. 35.
Förberedande votering 3:
19 för res. 34
18 för res. 35
271 avstod
41 frånvarande
Kammaren biträdde res. 34.
Förberedande votering 4:
72 för res. 33
20 för res. 34
213 avstod
44 frånvarande
Kammaren biträdde res. 33.
Huvudvotering:
170 för utskottet
72 för res. 33
66 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 24 c
För res. 33: 72 m
Avstod: 20 fp, 18 v, 16 mp, 12 kd
Frånvarande: 15 s, 8 m, 3 c, 6 fp, 4 v, 2 mp, 3 kd

Mom. 22 (löneskatt på vinstandelar)
1. utskottet
2. res. 39 (m, c, fp, kd)
Votering:
181 för utskottet
127 för res. 39
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 1 c, 18 v, 16 mp
För res. 39: 72 m, 23 c, 20 fp, 12 kd
Frånvarande: 15 s, 8 m, 3 c, 6 fp, 4 v, 2 mp, 3 kd

Mom. 23 (en översyn av fastighetstaxeringen, m.m.)
1. utskottet
2. res. 43 (mp)
Votering:
168 för utskottet
16 för res. 43
123 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 1 m, 23 c
För res. 43: 16 mp
Avstod: 2 s, 70 m, 1 c, 20 fp, 18 v, 12 kd
Frånvarande: 15 s, 9 m, 3 c, 6 fp, 4 v, 2 mp, 3 kd
Inger René (m) anmälde att hon avsett att avstå från
att rösta men markerats ha röstat ja.

Mom. 28 (utgiftsramar och beräkning av statsinkoms-
terna 1997)
1. utskottet
2. res. 47 (m)
3. res. 48 (fp)
4. res. 49 (v)
5. res. 50 (mp)
6. res. 51 (kd)
Förberedande votering 1:
15 för res. 50
13 för res. 51
278 avstod
43 frånvarande
Kammaren biträdde res. 50.
Förberedande votering 2:
18 för res. 49
16 för res. 50
272 avstod
43 frånvarande
Kammaren biträdde res. 49.
Förberedande votering 3:
19 för res. 48
19 för res. 49
270 avstod
41 frånvarande
Talmannen konstaterade att lika röstetal uppkommit.
Utgången skulle avgöras genom lottning.
Talmannen anmodade Siw Persson (fp) och Maud
Björnemalm (s) att fungera som kontrollanter vid
lottningen samt Johan Lönnroth (v) att förrätta lott-
ningen.
Den upptagna röstsedeln visade ett nej och kammaren
hade således antagit res. 49.
Förberedande votering 4:
70 för res. 47
18 för res. 49
220 avstod
41 frånvarande
Kammaren biträdde res. 47.
Rune Rydén (m) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats ha avstått från att rösta.
Huvudvotering:
170 för utskottet
71 för res. 47
67 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 24 c
För res. 47: 71 m
Avstod: 1 m, 20 fp, 18 v, 16 mp, 12 kd
Frånvarande: 15 s, 8 m, 3 c, 6 fp, 4 v, 2 mp, 3 kd
Beatrice Ask (m) anmälde att hon avsett att rösta nej
men markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 30 (preliminär fördelning av utgifterna för 1998
och 1999)
1. utskottet
2. res. 57 (mp)
Votering:
152 för utskottet
16 för res. 57
140 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 6 c
För res. 57: 16 mp
Avstod: 72 m, 18 c, 20 fp, 18 v, 12 kd
Frånvarande: 15 s, 8 m, 3 c, 6 fp, 4 v, 2 mp, 3 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

5 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
1996/97:54 Svenskt deltagande i fredsstyrka efter
IFOR i Bosnien-Hercegovina

Motioner
med anledning av skr. 1996/97:49 Lägesrapport i
fråga om den ekonomiska brottsligheten
1996/97:Ju11 av Rolf Åbjörnsson (kd)
1996/97:Ju12 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
1996/97:Ju13 av Kia Andreasson m.fl. (mp)
1996/97:Ju14 av Per Rosengren m.fl. (v)
1996/97:Ju15 av Carin Lundberg m.fl. (s)

Konstitutionsutskottets betänkande
1996/97:KU5 Ett nytt system för ekonomisk utjäm-
ning inom Svenska kyrkan

Justitieutskottets betänkande
1996/97:JuU3 Ny rättshjälpslag, m.m.

Lagutskottets betänkanden
1996/97:LU3 Redovisning i ekonomiska föreningar
och handelsbolag m.m.
1996/97:LU4 Revisorer i stiftelser som förvaltas av
statliga myndigheter

Socialutskottets betänkanden
1996/97:SoU5 Läkemedelsförmåner och läkemedels-
försörjning m.m.
1996/97:SoU6 Forskning inom Socialdepartementets
verksamhetsområde

Trafikutskottets betänkande
1996/97:TU4 Statens köp av färjetrafik till och från
Gotland

Bostadsutskottets betänkande
1996/97:BoU3 Ändrad grund för förvaltningen av
vissa statligt reglerade bostadslån

6 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 22 november

1996/97:79 av Eva Johansson (s) till statsrådet Leif
Blomberg
Barns och ungas idrottande
1996/97:80 av Carl Fredrik Graf (m) till jordbruks-
ministern
Tjuvfiske i Öresund och Kattegatt
1996/97:81 av Christel Anderberg (m) till statsrådet
Thomas Östros
Kommunal skatteplanering

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 26 november.

7 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 22 november

1996/97:115 av Barbro Westerholm (fp) till social-
ministern
Läkemedelsutköp
1996/97:116 av Eva Johansson (s) till socialministern
Dopingjouren
1996/97:117 av Barbro Hietala Nordlund (s) till
kommunikationsministern
Postens samhällsansvar och service
1996/97:118 av Lars Hjertén (m) till arbetsmark-
nadsministern
Kontrollstationer för arbetslösheten
1996/97:119 av Carina Hägg (s) till utrikesministern
Canberrakommissionen
1996/97:120 av Sivert Carlsson (c) till jordbruksmi-
nistern
Allmän jakt på mellanskarv
1996/97:121 av Carina Hägg (s) till utrikesministern
Teknologisk kärnvapenkapprustning

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 26 november.

8 § Avslutningsord

Anf. 138 TALMANNEN:
Jag vill till slut önska alla ledamöter och anställda
som har hjälpt oss att slutföra denna del av budgetbe-
handlingen en välförtjänt väldigt trevlig helg.
(Applåder)

9 § Kammaren åtskildes kl. 18.28.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 §
anf. 22,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 58
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 93
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 120
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.