Prop.
1996/97:9
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 12 september 1996
Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås en ny rättshjälpslag. Det nya systemet innebär
förenklingar och en ökad överskådlighet. Det medför också stora
besparingar - 200 miljoner kronor per år - samtidigt som rättshjälpens
grundläggande syfte bibehålls, dvs. att rättshjälpen skall utgöra ett
yttersta skyddsnät för dem som inte kan få rättsligt bistånd på annat
sätt.
De viktigaste nyheterna är följande:
- Rättshjälpen blir generellt subsidiär till rättsskyddet. Den som har en
rättsskyddsförsäkring som täcker den aktuella angelägenheten skall inte
få rättshjälp. Inte heller skall den som med hänsyn till sitt försäk-
ringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden
borde ha haft en rättsskyddsförsäkring kunna få rättshjälp. Om det finns
särskilda skäl skall dock den som borde ha haft en rättsskyddsförsäkring
kunna få rättshjälp.
- Rådgivning blir en inledning till rättshjälp. Rådgivningen skall kunna
pågå i upp till två timmar.
- Inkomstgränsen för rätt till rättshjälp sänks till 210 000 kr per år.
- Avgörande för om rättshjälp skall beviljas skall vara om den
rättssökande har behov av biträde.
- En ny regel införs som innebär att en prövning alltid skall göras av
om det är rimligt att staten bidrar till kostnaderna i det enskilda fallet.
- För att näringsidkare skall beviljas rättshjälp i angelägenhet som rör
näringsverksamheten skall det krävas att det finns särskilda skäl.
- En ny form av bistånd - ersättningsgaranti - införs vid bodelning.
Biståndet innebär att staten bidrar till kostnaderna for bodelnings-
forrättare. 1
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 9
- För att rättshjälp skall beviljas i angelägenheter som rör underhålls- Prop. 1996/97:9
bidrag skall det krävas att det finnas särskilda skäl.
- Genom bättre information och utökade möjligheter till rådgivning
minskar behovet av rättshjälp i angelägenheter som rör äktenskaps-
skillnad. Rätten till rättshjälp begränsas därför i mindre komplicerade
äktenskapsskillnader där någon egentlig tvist inte föreligger.
- Förmånen av biträde begränsas till att avse högst 100 arbetstimmar.
Under vissa förutsättningar skall taket kunna överskridas.
- Bestämmelserna om utredning förenklas och görs enhetliga. Utred-
ningskostnader skall i fortsättningen ersättas med sammanlagt högst
10 000 kr. I jämförelse med nuvarande förhållanden innebär det en
utvidgning i vissa fall och en begränsning i andra.
- Avgiftssystemet förenklas. Rättshjälpsavgiften utgör en viss pro-
centuell andel av ersättningen till rättshjälpsbiträdet. Systemet föreslås
innehålla sex avgiftsnivåer. Den rättssökandes ekonomiska förhållanden
skall vara avgörande för vilken procentuell andel som skall betalas.
Avgiften skall betalas till biträdet allteftersom kostnaderna uppstår.
- Den som döms för ett brott skall endast återbetala kostnaderna för
offentlig försvarare och målsägandebiträde. Den dömde är dock inte
skyldig att betala mer än vad han eller hon skulle fått betala i rätts-
hjälpsavgift, dvs. som regel en viss procentuell andel av kostnaderna för
den offentliga försvararen.
- För den som har små ekonomiska resurser skall staten betala kost-
naderna för bevisning och for inställelse till förhandling i allmän dom-
stol eller Arbetsdomstolen. Detta slags bistånd kan lämnas oberoende av
om rättshjälp beviljas eller inte och faller således utanför rättshjälps-
systemet. Den rättssökande behöver inte betala någon avgift för bi-
ståndet. Bistånd skall kunna ges i allmän domstol i tvistemål, brottmål
och ärenden samt i Arbetsdomstolen.
- Rätten till offentligt biträde regleras direkt i respektive materiell
lagstiftning. Vissa gemensamma bestämmelser tas in i en särskild lag
om offentligt biträde.
- Den nya regleringen föranleder följdändringar i ett stort antal
författningar.
Förändringarna föreslås träda i kraft den 1 december 1997.
Innehållsförteckning
Prop. 1996/97:9
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 9
2 Lagtext ................................. 11
2.1 Förslag till rättshjälpslag .................. 11
2.2 Förslag till lag om offentligt biträde ...........23
2.3 Förslag till lag om rätt för Domstolsverket att över-
klaga vissa beslut om ersättning m.m...........25
2.4 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken.....26
2.5 Förslag till lag om ändring i brottsbalken........28
2.6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken .....29
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1944:133) om
kastrering............................41
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om
införande av nya rättegångsbalken.............42
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol ..........43
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om
utlämning för brott......................44
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om
blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap . . 45
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1959:254) om
utlämning för brott till Danmark, Finland, Island
och Norge...........................46
2.13 Förslag till hg om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och
Norge ang. verkställighet av straff m.m..........47
2.14 Förslag till hg om ändring i lagen (1969:644) om
vissa rättigheter för statslösa personer och politiska
flyktingar............................48
2.15 Förslag till hg om ändring i lagen (1970:375) om
utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge
för verkställighet av vård eller behandling........49
2.16 Förslag till hg om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar ..............50
2.17 Förslag till hg om ändring i förvaltningsprocess-
hgen (1971:291)....................... 52
2.18 Förslag till hg om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
straff m.m............................53
2.19 Förslag till hg om ändring i hgen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder............55
2.20 Förslag till hg om ändring i hgen (1976:19) om
internationellt samarbete rörande lagföring för
brott...............................56
2.21 Förslag till hg om ändring i lagen (1976:839) om 3
statens va-nämnd.......................57
2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:729) om
patentbesvärsrätten......................58
2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i
frihet ..............................59
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:395) om
Kustbevakningens medverkan vid polisiär
övervakning..........................60
Prop. 1996/97:9
2.25 Förslag till hg om ändring i hgen (1988:97) om
förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndig-
heterna och domstolarna under krig eller krigsfara
m. m............................... 61
2.26 Förslag till hg om ändring i lagen (1988:609) om
målsägandebiträde ......................62
2.27 Förslag till hg om ändring i hgen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall .............. 65
2.28 Förslag till hg om ändring i smittskyddslagen
(1988:1472).......................... 66
2.29 Förslag till hg om ändring i utlänningslagen
(1989:529)........................... 67
2.30 Förslag till hg om ändring i hgen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga ........69
2.31 Förslag till hg om ändring i lagen (1991:572) om
särskild utlänningskontroll .................71
2.32 Förslag till hg om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård ...................72
2.33 Förslag till hg om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård .....................73
2.34 Förslag till hg om ändring i lagen (1993:388) om
införande av hgen (1993:387) om stöd och service
till vissa funktionshindrade ................75
2.35 Förslag till hg om ändring i lagen (1996:242) om
domstolsärenden .......................76
3 Ärendet och dess beredning ....................78
4 Ett nytt rättshjälpssystem ......................78
4.1 Bakgrund............................78
4.2 Behovet av förändringar................... 81
5 Rättshjälp och rättsskyddsförsäkring................ 83
5.1 Inledning............................ 83
5.2 Rättsskyddsförsäkringamas utformning.......... 83
5.3 Spridningen av rättsskydd sförsäkringar i Sverige . . 86
5.4 En jämförelse mellan rättshjälp och rättsskydd.....87
5.5 Rättshjälpen skall vara subsidiär till rättsskyddet .... 90
5.6 Bestämmelsernas närmare utformning .......... 98
6 Rådgivning.............................. 104
7 Förutsättningar för rättshjälp................... 108 Prop. 1996/97:9
7.1 Inkomstgränsen....................... 108
7.2 Beräkningen av den rättssökandes ekonomiska
förhållanden - ekonomiskt underlag .......... 111
7.3 Behov av biträde ...................... 114
7.4 Rimlighetsprövning..................... 119
8 Rättshjälp för dödsbon....................... 124
9 Rättshjälp för näringsidkare.................... 125
10 Rättshjälp i vissa fåmiljerättsliga angelägenheter....... 129
10.1 Bodelning .......................... 129
10.2 UnderhåU .......................... 135
10.3 Äktenskapsskillnad..................... 137
10.4 Beslut om rättshjälp i fåmiljerättsliga angelägen-
heter .............................. 140
11 Förmåner inom rättshjälpssystemet ............... 141
11.1 Inledning........................... 141
11.2 Biträde ............................ 141
11.3 Utredning och bevisning ................. 146
11.4 Kostnad för inställelse vid domstol........... 152
11.5 Befrielse från skyldighet att ställa säkerhet...... 153
11.6 Övriga förmåner ...................... 154
12 Förordnande och byte av biträde................. 154
13 Avgiftssystemet ........................... 157
13.1 Rättshjälpsavgift....................... 157
13.2 Återbetalningsskyldighet i brottmål........... 164
14 Upphörande av rättshjälp ..................... 166
15 Ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader......... 169
15.1 Motparts och medparts kostnadsansvar......... 169
15.2 Kostnadsansvaret vid gemensam ansökan om äkten-
skapsskillnad ......................... 172
15.3 Den rättssökandes och dennes ställföreträdares
ansvar för kostnaderna vid vårdslöshet eller
försummelse ........................ 173
15.4 Förfarandet vid festställande av ersättningsskyldig-
het ............................... 174
16 Ekonomiskt bistånd utanför rättshjälpssystemet........ 175
16.1 Tvistemål, förvaltningsprocess, ärenden........ 175
16.2 Brottmål ........................... 177
5
17 Rättsligt bistånd till brottsoffer.................. 178
17.1 Bistånd till offer for sexualbrott utomlands ...... 178 Prop. 1996/97:9
17.2 Målsägandebiträde..................... 180
18 Offentligt biträde .......................... 180
18.1 Rätten till offentligt biträde frikopplas från rätts-
hjälpen ............................ 180
18.2 Vem skall kunna förordnas till offentligt biträde? .. 182
18.3 Förutsättningar för att forordna offentligt biträde
m.m.............................. 183
18.4 Instansordningen i frågor om offentligt biträde i
utlänningsärenden ..................... 184
19 Ersättning till rättshjälpsbiträden och offentlig försvarare
m.fl................................... 191
20 Domstolsverkets talerätt m.m................... 194
21 Den framtida organisationen ................... 196
22 Ekonomiska konsekvenser .................... 200
23 Ikraftträdande ............................ 204
24 Författningskommentar....................... 204
24.1 Förslaget till ny rättshjälpslag .............. 205
24.2 Förslaget till lag om offentliga biträden ........ 225
24.3 Förslaget till lag om rätt för Domstolsverket att
överklaga vissa beslut om ersättning m.m....... 228
24.4 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken . . . 228
24.5 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken...... 230
24.6 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken . . . 230
24.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1944:133) om
kastrering........................... 235
24.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om
införande av nya rättegångsbalken............ 236
24.9 Förslaget till lag om ändring i hgen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol ......... 236
24.10 Förslaget till hg om ändring i lagen (1957:668) om
utlämning för brott..................... 236
24.11 Förslaget till hg om ändring i lagen (1958:642) om
blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap . 236
24.12 Förslaget till hg om ändring i hgen (1959:254) om
utlämning för brott till Danmark, Finland, Island
och Norge .......................... 236
24.13 Förslaget till hg om ändring i hgen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och
Norge ang. verkställighet av straff m.m ........ 237
24.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:644) om
vissa rättigheter för statslösa och politiska
flyktingar........................... 237
24.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:375) om
utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge
för verkställighet av vård eller behandling....... 237
24.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar ............. 237
24.17 Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocess-
lagen (1971:291)...................... 237
24.18 Förslaget till hg om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
straff m.m........................... 237
24.19 Förslaget till hg om ändring i lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder........... 238
24.20 Förslaget till hg om ändring i lagen (1976:19) om
internationellt samarbete rörande lagföring för
brott.............................. 238
24.21 Förslaget till hg om ändring i lagen (1976:839) om
statens va-nämnd...................... 238
24.22 Förslaget till hg om ändring i lagen (1977:729) om
patentbesvärsrätten .................... 238
24.23 Förslaget till hg om ändring i lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i
frihet ............................. 239
24.24 Förslaget till hg om ändring i lagen (1982:395) om
Kustbevakningens medverkan vid polisiär över-
vakning ............................ 239
24.25 Förslaget till hg om ändring i lagen (1988:97) om
förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndig-
heterna och domstolarna under krig eller krigsfara
m.m.............................. 239
24.26 Förslaget till hg om ändring i lagen (1988:609) om
målsägandebiträde ..................... 239
24.27 Förslaget till hg om ändring i lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall ............. 240
24.28 Förslaget till hg om ändring i smittskyddslagen
(1988:1472)......................... 240
24.29 Förslaget till hg om ändring i utlänningslagen
(1989:529).......................... 240
24.30 Förslaget till hg om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga ....... 241
24.31 Förslaget till hg om ändring i hgen (1991:572) om
särskild utlänningskontroll ................ 241
24.32 Förslaget till hg om ändring i lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård ................ 242
24.33 Förslaget till hg om ändring i lagen (1991:1129)
om rättspsykhtrisk vård ................. 242
Prop. 1996/97:9
24.34 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:388) om Prop. 1996/97:9
införande av lagen (1993:387) om stöd och service
till vissa fonktionshindrade................ 242
24.35 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:242) om
domstolsärenden ...................... 242
Bilaga 1 Betänkandets lagförslag.................. 244
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet Ny rättshjäpslag (SOU 1995:81)..... 282
Bilaga 3 Rättshjälpsavgifter ..................... 283
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag ............... 287
Bilaga 5 Lagrådets yttrande ..................... 354
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 september
1996 .................................. 366
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. rättshjälpslag,
2. lag om offentligt biträde,
3. lag om rätt för Domstolsverket att överklaga vissa beslut om
ersättning m.m.,
4. lag om ändring i äktenskapsbalken,
5. lag om ändring i brottsbalken,
6. lag om ändring i rättegångsbalken,
7. lag om ändring i lagen (1944:133) om kastrering,
8. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rätte-
gångsbalken,
9. lag om ändring i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid ut-
ländsk domstol,
10. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,
11. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.
vid utredning av faderskap,
12. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge,
13. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m.
14. lag om ändring i lagen (1969:644) om vissa rättigheter för
statslösa personer och politiska flyktingar,
15. lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge för verkställighet av vård eller
behandling,
16. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar,
17. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
18. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av straff m.m.,
19. lag om ändring i hgen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder,
20. hg om ändring i hgen (1976:19) om internationellt samarbete
rörande hgföring för brott,
21. hg om ändring i hgen (1976:839) om statens va-nämnd,
22. hgen (1977:729) om patentbesvärsrätten,
23. hg om ändring i hgen (1978:801) om internationellt samarbete
rörande kriminalvård i frihet,
24. hg om ändring i hgen (1982:395) om Kustbevakningens
medverkan vid polisiär övervakning
25. hg om ändring i hgen (1988:97) om förfarandet hos kom-
munerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under
krig eller krigsfara m. m.,
26. hg om ändring i hgen (1988:609) om målsägandebiträde,
27. hg om ändring i hgen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall,
Prop. 1996/97:9
28. lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472), Prop. 1996/97:9
29. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),
30. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga,
31. lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlännings-
kontroll,
32. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
33. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
34. lag om ändring i lagen (1993:388) om införande av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa fönktionshindrade,
35. lag om ändring i lagen (1996:242) om domstolsärenden.
10
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 §
I denna lag finns bestämmelser om rättshjälp och rådgivning.
2§
Rättshjälp får beviljas i en rättslig angelägenhet om förutsättningarna i
6-8 §§ är uppfyllda.
För att rättshjälp skall beviljas krävs att rådgivning enligt 4 § har
lämnats i angelägenheten i minst en timme, om inte sådan rådgivning är
uppenbart obehövlig eller det finns något annat särskilt skäl.
I 9 § finns bestämmelser om rättshjälpens förhållande till rättsskydds-
försäkringar. I 10-13 §§ finns bestämmelser om när rättshjälp inte får
beviljas och när det krävs särskilda skäl för rättshjälp. I 21 och 22 §§
finns särskilda bestämmelser om rättshjälp till offer för sexualbrott när
angelägenheten skall behandlas utomlands.
3 §
Rättshjälp beviljas efter ansökan av den rättssökande. Ansökan skall
vara skriftlig och innehålla de uppgifter som föreskrivs av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Rådgivning
4§
Rådgivning enligt denna lag lämnas i en rättslig angelägenhet av en
advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i sammanlagt högst två
timmar. Rådgivning kan också lämnas av någon annan som kan
förordnas som rättshjälpsbiträde enligt 26 §.
Rådgivning lämnas mot en avgift som betalas till den som lämnar
rådgivningen. Den som har lämnat rådgivning får sätta ned avgiften till
hälften om den rättssökandes ekonomiska förhållanden ger anledning till
det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare bestämmelser om rådgivningsavgift och nedsättning av
rådgivningsavgift.
5 §
Den som har lämnat rådgivning har rätt till skälig ersättning av all-
männa medel för de kostnader för tolk och översättning som rådgiv-
Prop. 1996/97:9
il
ningen kan ha krävt. Om rådgivning har skett mot nedsatt avgift enligt Prop. 1996/97:9
4 § andra stycket, kan den som har lämnat rådgivning få ersättning av
allmänna medel.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare bestämmelser om ersättning enligt första stycket.
Allmänna förutsättningar för rättshjälp
6§
Rättshjälp får beviljas en fysisk person vars ekonomiska underlag enligt
38 § inte överstiger 210 000 kr.
Rättshjälp får även beviljas ett dödsbo om det finns synnerliga skäl. I
14 § finns bestämmelser om övergång av rättshjälp till dödsbo.
7§
Rättshjälp får beviljas om den rättssökande behöver juridiskt biträde
utöver rådgivning och detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt.
Rättshjälp får inte beviljas i sådana angelägenheter där hjälp genom
offentlig försvarare eller offentligt biträde kan komma i fråga.
8§
Rättshjälp får beviljas endast om det med hänsyn till angelägenhetens
art och betydelse, tvisteforemålets värde och omständigheterna i övrigt
är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.
Rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar
9§
Rättshjälp får inte beviljas, om den rättssökande har en rättsskydds-
försäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar ange-
lägenheten.
Om den rättssökande saknar rättsskydd enligt första stycket men med
hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och
personliga förhållanden borde ha haft ett sådant skydd, får rättshjälp
beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till angelägen-
hetens art och betydelse för den rättssökande.
Begränsningar i rätten till rättshjälp
10 §
Rättshjälp får inte beviljas
1. för upprättande av självdeklaration, äktenskapsförord, testamente
eller gåvohandling,
2. för förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken,
3. i en angelägenhet som rör skuldsanering enligt skuldsaneringslagen
(1994:334),
4. i inskrivningsärenden enligt jordabalken,
12
5. i ärenden om fastighetsdeklaration, Prop.
6. i mål eller ärenden angående fastighetstaxering,
7. i registerärenden enligt sjölagen (1994:1009) eller lagen (1979:377)
om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m.,
8. i en angelägenhet som rör bodelning i annat fall än vid klander av
bodelning,
9. om frågan om rättshjälp kan vänta till dess en annan rättslig ange-
lägenhet där anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund har
avgjorts,
10. i en angelägenhet som rör trafikskadeersättning enligt trafik-
skadelagen (1975:1410) eller som rör skadestånd som skall betalas från
en ansvarsförsäkring. Rättshjälp får dock beviljas i en sådan ange-
lägenhet om ett mål eller ärende har inletts vid domstol eller enbart rör
annan skada än personskada.
Rättshjälp får inte heller beviljas i fråga om anspråk som har över-
låtits till den rättssökande, om överlåtelsen kan antas ha skett for att
åstadkomma en fördel vid prövning av ansökan om rättshjälp.
H §
Rättshjälp får beviljas endast när det finns särskilda skäl i en ange-
lägenhet som
1. rör äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor,
2. rör underhåll till barn,
3. rör skatter, tullar, avgifter eller betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter,
4. i tingsrätt skall avgöras av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d §
rättegångsbalken,
5. skall behandlas utomlands, utom i fall som avses i 21 §.
12 §
Den som inte är svensk medborgare och som varken är eller tidigare
har varit bosatt i Sverige får beviljas rättshjälp endast om angelägen-
heten skall behandlas i Sverige och det finns särskilda skäl. I en
angelägenhet som skall behandlas utomlands får rättshjälp beviljas
endast om den rättssökande är bosatt i Sverige.
Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att med-
borgare i en viss främmande stat och den som, utan att vara med-
borgare i den staten, är bosatt där skall vara likställd med svensk med-
borgare i fråga om rättshjälp.
Rättshjälp till näringsidkare
13 §
Rättshjälp får inte beviljas den som är eller har varit näringsidkare i en
angelägenhet som har uppkommit i näringsverksamheten, om det inte
finns särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art och begränsade
omfattning, hans eller hennes ekonomiska och personliga förhållanden
och omständigheterna i övrigt.
1996/97:9
13
Med näringsidkare avses en fysisk person som driver verksamhet av Prop. 1996/97:9
ekonomisk natur som kan betecknas som yrkesmässig eller har ett
bestämmande inflytande över en juridisk person som bedriver sådan
verksamhet.
övergäng av rättshjälp till dödsbo
14 §
Dör den som har beviljats rättshjälp övergår rättshjälpen till dödsboet,
om dödsboet begär detta och det med hänsyn till angelägenhetens art
och betydelse, dödsboets och dödsbodelägarnas ekonomiska förhållan-
den och omständigheterna i övrigt är skäligt att staten fortsätter att bidra
till kostnaderna.
Förmäner som ingär vid rättshjälp
15 §
När rättshjälp har beviljats betalar staten kostnaderna for rättshjälps-
biträde. Förmånen av rättshjälpsbiträde omfattar ersättning för arbete i
högst 100 timmar, om inte annat beslutas enligt 34 §.
16 §
När rättshjälp har beviljats, betalar staten kostnaderna för bevisning vid
allmän domstol, Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen. Om annat
inte följer av lag eller föreskrifter som lämnats med stöd av lag lämnas
ersättning för bevisning med skäligt belopp.
17 §
När rättshjälp har beviljats betalar staten kostnaderna for utredning, som
är skäligen påkallad för att ta tillvara den rättssökandes rätt, till en kost-
nad om högst 10 000 kr. Utredning i en angelägenhet som skall prövas
av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet betalas dock inte om
den kan erhållas genom den domstol eller myndighet som skall pröva
angelägenheten.
Den som har medverkat vid en utredning har rätt till ersättning enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
18 §
När rättshjälp har beviljats betalar staten kostnaderna för medlare enligt
42 kap. 17 § rättegångsbalken.
Medlaren har rätt till skälig ersättning för det arbete, den tidsspillan
och de utlägg som uppdraget krävt.
Medlaren får inte förbehålla sig eller ta emot ersättning av parterna.
Har detta skett är förbehållet utan verkan och medlaren skall till
parterna betala tillbaka vad han eller hon har tagit emot.
14
19 §
Den som har beviljats rättshjälp behöver inte betala ansökningsavgift
eller expeditionsavgift enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid
de allmänna domstolarna, ansökningsavgift i mål enligt lagen
(1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning eller avgift
enligt 15 § 1-3 avgiftsförordningen (1992:191).
Den som har beviljats rättshjälp i en angelägenhet som lett till ett
verkställbart avgörande eller i ett mål om verkställighet behöver inte
betala utsökningsavgifter enligt 2 § förordningen (1992:1094) om
avgifter vid kronofogdemyndigheterna.
Den som har beviljats rättshjälp behöver inte betala några kostnader
för kungörelser i mål eller ärenden vid domstol.
20 §
Den som har beviljats rättshjälp behöver inte ställa säkerhet för att få
till stånd kvarstad eller annan liknande åtgärd enligt rättegångsbalken
eller konkurslagen (1987:672) i den angelägenhet som rättshjälpen
avser. Om den rättssökande inte kan betala för den skada som tillfogas
motparten, svarar staten gentemot den skadelidande för denna skada.
Första stycket tillämpas också i fråga om verkställighet enligt 3 kap.
8 eller 9 § utsökningsbalken, om rättshjälp beviljats i verkställighets-
målet.
Prop. 1996/97:9
Särskilda bestämmelser om rättshjälp till offer för sexualbrott
utomlands
21 §
I en angelägenhet som skall behandlas utomlands får rättshjälp beviljas
om saken gäller ett brott mot den rättssökande som motsvarar brott
enligt 6 kap. brottsbalken och den rättssökande har behov av någon av
de förmåner som anges i 22 §.
I fråga om en angelägenhet som avses i första stycket gäller inte 2 §
andra stycket och 9 §.
22 §
När rättshjälp har beviljats enligt 21 § betalar staten kostnaderna för
biträde och sådan bevisning och utredning som varit nödvändig för att
ta till vara den rättssökandes rätt samt kostnaderna för resa och
uppehälle för den rättssökande eller hans eller hennes ställföreträdare
och för vårdare eller annan som måste anlitas i samband med inställelse
inför domstol eller annan myndighet i den främmande staten. Detta
gäller dock endast i den mån kostnaderna inte täcks genom någon för-
säkring eller ersätts av domstol eller annan myndighet i den främmande
staten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare bestämmelser om ersättning enligt första stycket.
15
Rättshjälpsavgift Prop. 1996/97:9
23 §
Den som har beviljats rättshjälp skall betala en rättshjälpsavgift som
bestäms med hänsyn till kostnaderna för rättshjälpsbiträdet och den
rättssökandes ekonomiska underlag enligt 38 §.
Rättshjälpsavgiften, som aldrig får överstiga kostnaderna för rätts-
hjälpsbiträdet, utgör
1. två procent av kostnaderna om det ekonomiska underlaget inte
överstiger 20 000 kr,
2. fem procent av kostnaderna, dock minst 500 kr, om det ekono-
miska underlaget överstiger 20 000 men inte 40 000 kr,
3. tio procent av kostnaderna, dock minst 1 000 kr, om det ekono-
miska underlaget överstiger 40 000 men inte 80 000 kr,
4. tjugo procent av kostnaderna, dock minst 1 500 kr, om det ekono-
miska underlaget överstiger 80 000 men inte 120 000 kr,
5. trettio procent av kostnaderna, dock minst 2 000 kr, om det ekono-
miska underlaget överstiger 120 000 men inte 160 000 kr,
6. fyrtio procent av kostnaderna, dock minst 5 000 kr, om det ekono-
miska underlaget överstiger 160 000 kr.
Avgift för rådgivning utöver en timme skall avräknas från den lägsta
avgift som anges i andra stycket 2-6.
Avgiften för dödsbo som beviljas rättshjälp bestäms efter vad som är
skäligt med hänsyn till dödsboets och dödsbodelägarnas ekonomiska
förhållanden. Om rättshjälp övergår till ett dödsbo beräknas rättshjälps-
avgiften med ledning av den avlidnes ekonomiska underlag.
24 §
Procentsatsen för beräkning av rättshjälpsavgiften festställs när rätts-
hjälp beviljas.
Om den rättssökandes ekonomiska underlag förändras väsentligt innan
rättshjälpsärendet har avslutats, får jämkning ske till annan procentsats
som avses i 23 § efter vad som är skäligt. Jämkning får också ske om
en väsentlig felbedömning har gjorts när procentsatsen tidigare bestäm-
des eller om oriktiga uppgifter har legat till grund för beslutet.
Jämkning till en lägre procentsats kan endast avse avgift som ännu
inte har betalats.
25 §
Rättshjälpsavgiften skall fortlöpande betalas till rättshjälpsbiträdet
allteftersom kostnader uppstår.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare bestämmelser om betalningen av rättshjälpsavgiften.
Förordnande och byte av rättshjälpsbiträde
26 §
Till rättshjälpsbiträde får förordnas advokat, biträdande jurist på
advokatbyrå eller någon annan som är lämplig för uppdraget. Har den
16
rättssökande själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne för- Prop. 1996/97:9
ordnas, om det inte medför avsevärt ökade kostnader eller det i övrigt
finns särskilda skäl mot det. Ett biträde får entledigas om det finns skäl
till det.
Byte av biträde får ske efter särskilt tillstånd och bara om det finns
särskilda skäl. Om byte av biträde har skett en gång, får nytt byte ske
endast om det finns synnerliga skäl.
Ett biträde får sätta en advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå
i sitt ställe (substitution) om det inte medför en beaktansvärd ökning av
kostnaderna. I övrigt får substitution endast ske efter särskilt tillstånd.
Ersättning till rättshjälpsbiträde
27 §
Ett rättshjälpsbiträde har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan
och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen för arbete skall
bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med
hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av den
timkostnadsnorm som regeringen festställer. Timersättningen får avvika
från timkostnad snormen om den skicklighet och den omsorg som upp-
draget har utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger
anledning till det. Ersättning till rättshjälpsbiträde får inte avse kost-
nader för anlitande av tekniskt biträde.
Ersättning för arbete före ansökan kan endast avse arbete som varit
av mindre omfattning eller av brådskande art. Vid biträdesbyte enligt
26 § andra stycket gäller motsvarande i fråga om det nya biträdets rätt
till ersättning för arbete som utförts före beslutet om byte.
Om biträdet genom vårdslöshet eller försummelse har föranlett kost-
nad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande.
Om biträdet missbrukat sin behörighet att besluta om utredning enligt
17 § eller om substitution enligt 26 § eller om det annars finns särskilda
skäl, får ersättningen sättas ned.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer festställer
taxor som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i vissa fell
samt meddelar föreskrifter om beräkning av ersättningen för tidsspillan.
28 §
Ersättning till ett rättshjälpsbiträde festställs i samband med att den
rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller när rätts-
hjälpsärendet avslutas på något annat sätt.
Har ett biträde inte begärt ersättning i rätt tid och därigenom förlorat
rätten att få ersättningen festställd av domstolen, får Rättshjälpsmyndig-
heten fastställa ersättningen under förutsättning att biträdet inte kände
till att angelägenheten var anhängig vid domstolen eller att underlåten-
heten beror på något annat ursäktligt misstag. Den del av ersättningen
som överstiger rättshjälpsavgiften skall då stanna på staten.
2 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 9
29 § Prop. 1996/97:9
Ett rättshjälpsbiträde får inte förbehålla sig eller ta emot ersättning av
sin huvudman utöver vad som följer av 27 §. Har detta skett är för-
behållet utan verkan och biträdet skall till huvudmannen betala tillbaka
vad han eller hon har tagit emot för mycket.
Motparts ersättningsskyldighet
30 §
Bestämmelser i hg om ansvar för motparts kostnader i rättegång eller
annat motsvarande förfarande gäller även i fråga om rådgivningsavgift
och kostnader för motparts rättshjälpsbiträde. Ränta skall dock inte
betalas.
Den som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader skall till den
rättssökande betala ett belopp som motsvarar dennes rådgivnings- och
rättshjälpsavgifter. Återstoden skall betalas till staten. Om den
ersättningsskyldige har ålagts att ersätta endast en del av rättshjälps-
kostnadema, skall ersättningen betalas till den rättssökande och till
staten med motsvarande fördelning.
Medparts ersättningsskyldighet
31 §
Har i ett mål eller ärende vid domstol en kostnad för biträde som är
gemensamt för flera medparter ersatts som en rättshjälpskostnad, skall
var och en av de medparter som inte har rättshjälp betala den del av
kostnaden som hänför sig till medparten. Fördelningen skall göras efter
huvudtalet, om inte omständigheterna föranleder annat.
Vid tillämpningen av första stycket skall avdrag göras för den del av
kostnaderna som en motpart eller någon annan har ålagts att betala med
stöd av 30 §.
Om summan av rättshjälpsavgiften och vad medpartema förpliktas
betala enligt första stycket överstiger ersättningen till biträdet, skall
medpartema betala det överskjutande beloppet till den som har
rättshjälp och återstoden till staten.
Upphörande av rättshjälp
32 §
Rättshjälp skall upphöra om
1. rättshjälpsavgift inte betalas enligt 25 §,
2. den rättssökande har lämnat oriktiga uppgifter och rättshjälp inte
skulle ha beviljats om riktiga uppgifter hade lämnats,
3. den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har lämnat
oriktiga uppgifter, som varit ägnade att leda till för låg rättshjälpsavgift,
4. den rättssökandes ekonomiska förhållanden har ändrats så att han
eller hon inte längre är berättigad till rättshjälp,
18
5. ett rättshjälpsbiträde entledigas utan att ett annat rättshjälpsbiträde Prop. 1996/97:9
förordnas,
6. det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tviste-
föremålets värde samt omständigheterna i övrigt inte längre är rimligt
att staten bidrar till den rättssökandes kostnader.
33 §
Om rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fäll som
avses i 10 § 9, får det beslutas att rättshjälpen skall upphöra. Detta
gäller dock inte om det är uppenbart oskäligt att rättshjälpen upphör.
34 §
Rättshjälp skall upphöra när det arbete som biträdet har rätt till
ersättning för enligt 27 § uppgår till 100 timmar, om annat inte beslutas
enligt andra stycket.
Rättshjälpsbiträdet skall anmäla till rätten när det arbete som biträdet
lagt ned på uppdraget uppgår till eller närmar sig 100 timmar. Rätten
skall genast pröva om rättshjälpen skall upphöra. Om rättshjälpen skall
fortsätta, bestämmer rätten det antal timmar som förmånen av rätts-
hjälpsbiträde därefter får omfatta.
I de fall Rättshjälpsmyndigheten enligt 39 § beslutar i rättshjälpsfrågor
gäller bestämmelserna i andra stycket i stället myndigheten.
Återbetalning av rättshjälpskostnader
35 §
Om rättshjälpen upphör på någon av de grunder som anges i 32 §, skall
den rättssökande i skälig omfattning återbetala kostnaderna för rätts-
hjälpen till staten.
Om rättshjälpen upphör på den grund som anges i 33 §, skall de
kostnader för rättshjälpen som överstiger rättshjälpsavgiften inte åter-
betalas till staten.
36 §
Om ett beslut att bevilja rättshjälp upphävs efter överklagande, skall den
som haft rättshjälp själv betala kostnaden för rättshjälpen. Om det finns
särskilda skäl, får dock förordnas att kostnaden inte skall återbetalas till
staten eller att den endast delvis skall återbetalas till staten.
37 §
Om den rättssökande genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat
ökade kostnader för rättshjälpen, skall han eller hon ersätta staten för
dessa kostnader oavsett hur ansvaret för rättshjälpskostnadema i övrigt
skall fördelas. Motsvarande gäller den rättssökandes ställföreträdare.
19
Ekonomiskt underlag Prop. 1996/97:9
38 §
Med ekonomiskt underlag avses i denna lag den rättssökandes beräk-
nade årsinkomst sedan hänsyn tagits till underhållsskyldighet, förmögen-
hetsförhållanden och skuldsättning enligt andra stycket.
Bidrar den rättssökande till underhållet av barn skall den beräknade
årsinkomsten minskas med 15 000 kr för vaije barn, dock högst 75 000
kr. Ar den rättssökandes betalningsförmåga väsentligen ökad eller
nedsatt på grund av förmögenhetsinnehav eller skuldsättning eller annan
särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas genom
att skäligt belopp läggs till eller dras ifrån.
En underårigs ekonomiska underlag skall bestämmas med hänsyn även
till föräldrarnas ekonomiska förhållanden.
Närmare bestämmelser om hur det ekonomiska underlaget skall
beräknas meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
Beslut i rättshjälpsfrågor
39 §
Om ett mål eller ärende rörande den rättsliga angelägenheten pågår vid
domstol, beslutar domstolen i frågor enligt denna lag. I annat fall be-
slutar Rättshjälpsmyndigheten i frågorna. Rättshjälpsmyndigheten be-
slutar också till vem ersättning enligt 30 § andra stycket och 31 § tredje
stycket skall betalas.
Vad som sägs om domstol i denna lag gäller även arrendenämnd och
hyresnämnd.
Rättshjälpsbiträdet beslutar om att sådan utredning som avses i 17 §
första stycket skall utföras.
40 §
Rättshjälpsmyndigheten skall slutligt fastställa den rättssökandes rätts-
hjälpsavgift när ersättningen till rättshjälpsbiträdet har fastställts.
Ersättningen till biträdet skall utbetalas efter avdrag för den slutligt
fastställda rättshjälpsavgiften. Om biträdet har tagit emot en högre
avgift från den rättssökande än den som slutligt fastställs, skall biträdet
återbetala det överskjutande beloppet till den rättssökande.
41 §
I samband med att handläggningen avslutas i ett mål eller ärende i
vilket en part har rättshjälp skall det bestämmas vilka belopp som
motparter, medparter och den rättssökande eller dennes ställföreträdare
skall betala enligt 30 § första stycket och 31 § första stycket. Beslut om
återbetalningsskyldighet enligt 37 § meddelas i samband med att hand-
läggningen avslutas i ett mål eller ärende i vilket part har rättshjälp eller
i samband med rättshjälpens upphörande. Om beslutet meddelas av
någon annan än domstol eller Rättshjälpsmyndigheten, skall betalnings-
20
skyldigheten bestämmas till att avse kostnaderna i deras helhet eller viss Prop. 1996/97:9
kvotdel utan att ett bestämt belopp anges.
När en borgenär har beviljats rättshjälp i en angelägenhet som rör
försättande i konkurs, skall beslut om ersättningsskyldighet meddelas
senast i samband med att utdelningen fastställs.
42 §
Beslut om till vem ersättning skall betalas enligt 30 § andra stycket och
31 § tredje stycket och beslut om rättshjälpsavgift och avräkning med
biträde enligt 40 § får fettas av Rättshjälpsmyndigheten genom auto-
matisk databehandling av uppgifter i ett av myndigheten fört register
över rättshjälpskostnader.
Beslut enligt 30 § andra stycket och 31 § tredje stycket får verkställas
enligt bestämmelserna i utsökningsbalken.
Överklagande m.m.
43 §
I fråga om överklagande av domstols beslut enligt denna lag tillämpas,
utom i fell som avses i andra stycket, vad som i allmänhet gäller om
överklaganden av beslut av domstolen.
Hovrättens eller kammarrättens beslut i en överklagad fråga angående
ersättning till rättshjälpsbiträde får inte överklagas. Hovrätten eller kam-
marrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda
skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första
stycket 1 rättegångsbalken respektive 36 § första stycket 1 förvalt-
ningsprocesslagen (1971:291).
44 §
Beslut av rättshjälpsbiträde i fråga om utredning enligt 17 § första styc-
ket får inte överklagas.
Rättshjälpsmyndighetens beslut enligt 30 § andra stycket, 31 § tredje
stycket och 40 § andra stycket får inte överklagas. Övriga beslut av
Rättshjälpsmyndigheten får överklagas till Rättshjälpsnämnden.
Rättshjälpsnämndens beslut får inte överklagas.
45 §
Beslut om rättshjälp får överklagas av den som är enskild part och av
Domstolsverket. Räknas tiden för överklagande från den dag en part fått
del av beslutet, får Domstolsverket ändå inte överklaga beslutet senare
än två månader från dagen för beslutet. Domstolsverket får överklaga
ett beslut även till förmån för en enskild part.
46 §
Domstolsverket får påkalla beslut om att rättshjälp skall upphöra enligt
32-34 §§.
21
47 § Prop. 1996/97:9
Ett rättshjälpsbiträde som har överklagat ett beslut om ersättning får i
den högre instansen åberopa nya omständigheter till stöd för sitt
yrkande endast om det finns särskilda skäl för det.
Rättshjälpsnämnden
48 §
Rättshjälpsnämnden består av en ordförande, som skall vara eller ha
varit ordinarie domare, två ledamöter som skall vara advokater samt två
övriga ledamöter. Alla ledamöter skall vara svenska medborgare. De får
inte vara underåriga eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldra-
balken.
Regeringen förordnar ledamöter och utser ordförande för viss tid. För
ordföranden skall finnas en eller flera ersättare. I övrigt får regeringen
utse lämpligt antal ersättare. Bestämmelserna om ordförande och leda-
möter tillämpas också på ersättare.
49 §
Rättshjälpsnämnden är beslutför med ordföranden och minst två andra
ledamöter, av vilka en skall vara advokat och en övrig ledamot. Vid
avgörande av ett ärende som är av principiell betydelse eller annars är
av särskild vikt, skall dock samtliga ledamöter delta.
Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål tillämpas när
ärenden avgörs av Rättshjälpsnämnden. Ordföranden skall dock säga sin
mening först.
1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1997 då rättshjälpslagen
(1972:429) skall upphöra att gälla.
2. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande om
- allmän rättshjälp eller rättshjälp åt misstänkt i brottmål har beviljats
före den 1 december 1997, eller
- ansökan om sådan rättshjälp har lämnats in till domstol, Rättshjälps-
myndigheten eller annan myndighet som kan besluta om rättshjälp före
den 1 december 1997.
22
Härigenom föreskrivs följande.
1 §
Denna lag tillämpas när offentligt biträde skall förordnas i ett mål eller
ärende enligt särskild föreskrift i lag.
Bestämmelserna i denna hg gäller om inte annat är särskilt före-
skrivet.
2§
Beslut enligt denna hg fattas av den domstol eller myndighet som hand-
lägger målet eller ärendet utom i fall som avses i 6 §.
3 §
Offentligt biträde förordnas efter ansökan eller när det annars finns
anledning till det.
Ansökan kan göras av den som biträde skall förordnas för eller av
någon annan som får föra talan i målet eller ärendet. Ansökan skall ges
in till den myndighet som handlägger målet eller ärendet.
Myndighet som inte själv får förordna offentligt biträde skall över-
lämna ansökan med ett eget yttrande till behörig myndighet.
4 §
Förordnas offentligt biträde betalar staten kostnader för biträdet samt
för utredning som är skäligen påkallad för att ta till vara huvudmannens
rätt, om utredningen inte kan erhållas genom den domstol eller myn-
dighet som handlägger målet eller ärendet.
Den som har medverkat vid utredning som anges i första stycket har
rätt till ersättning av allmänna medel enligt föreskrifter som regeringen
meddelar.
5 §
Bestämmelserna i 26-29 §§ rättshjälpslagen (1996:000) om förordnande
och byte av rättshjälpsbiträde och om ersättning till rättshjälpsbiträde
skall tillämpas i fråga om offentligt biträde.
6§
Offentligt biträde beslutar om att sådan utredning som avses i 4 § första
stycket skall utföras.
7 §
Domstols eller myndighets beslut enligt denna hg överklagas i samma
ordning som gäller för överklagande av dom eller beslut i det mål eller
ärende i vilket biträdet har förordnats.
Hovrättens eller kammarrättens beslut i en överklagad fråga angående
ersättning till offentligt biträde får inte överklagas. Hovrätten eller kam-
marrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda
Prop. 1996/97:9
23
skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första Prop. 1996/97:9
stycket 1 rättegångsbalken respektive 36 § första stycket 1 förvalt-
ningsprocesslagen (1971:291).
Beslut av biträde i fråga om utredning enligt 4 § får inte överklagas.
8 §
Ett beslut enligt denna lag får överklagas av den som är enskild part
och av Domstolsverket. Räknas tiden för överklagande från den dag en
part fått del av beslutet, får Domstolsverket ändå inte överklaga beslutet
senare än två månader från dagen från beslutet. Domstolsverket får
överklaga ett beslut även till förmån för en enskild part.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
24
Härmed föreskrivs följande.
Domstolsverket har rätt att, på samma sätt som en part, överklaga ett
beslut av domstol om ersättning av allmänna medel till målsägande,
enskild part, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan som inte är part.
Detsamma gäller beslut om förordnande eller byte av offentlig
försvarare.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
25
Härigenom föreskrivs att det i fråga om äktenskapsbalken
dels att 18 kap. 4 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 17 kap. 7 a §, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
17 kap. 7 a § Om det är skäligt med hänsyn Ersättning enligt den be- Ansökan enligt första och 18 kap. 4§* |
Hovrättens dom eller slutliga beslut i mål om underhåll enligt 6 kap. får
inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att domen eller beslutet
26
1 Senaste lydelse 1989:353.
överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd Prop. 1996/97:9
skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.
Första stycket första meningen gäller inte, om någon annan del av
domen överklagas.
Hovrättens beslut i frågor som Hovrättens beslut i frågor
avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § som avses i 14 kap. 7, 15 eller
får aldrig överklagas. 16 § eller 17 kap. 7 a § får
aldrig överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
27
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att det skall införas en
ny paragraf, 37 kap. 9 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
37 kap. I ärende angående förverkan- |
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
28
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 17 kap. 14 §, 18 kap. 8 a och 13 §§, 21 kap. 10 §, 23 kap.
13, 15 och 19 §§, 30 kap. 12 §, 31 kap. 1, 2 och 11 §§, 33 kap. 5 §,
36 kap. 24 §, 48 kap. 2 § samt 49 kap. 5 och 8 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det skall införas två nya paragrafer, 11 kap. 6 § och 21 kap.
12 §, av följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11 kap.
6§
En part som har kallats att in-
ställa sig till ett sammanträde
får tillerkännas ersättning av
allmänna medel för kostnad för
resa och uppehälle, om parten
är en fysisk person och det är
skäligt med hänsyn till hans
eller hennes ekonomiska för-
hållanden, de kostnader som
kan uppstå i samband med
inställelsen och omständigheter-
na i övrigt. Rätten får bevilja
förskott på ersättningen.
Ersättning betalas enligt be-
stämmelser som regeringen med-
delar.
17 kap.
14 §
Rätten får, när det finns skäl
till det, i dom förordna att den
får verkställas utan hinder av att
den icke äger laga kraft. När det
finns anledning, skall rätten
därvid föreskriva att säkerhet
skall ställas för skadestånd som
parten kan bli skyldig att utge
om domen ändras.
Beslut under rättegången, mot
vilken talan ej må föras särskilt,
skall genast gå i verkställighet.
Rätten får, när det finns skäl
till det, i dom förordna att den
får verkställas utan hinder av att
den inte äger laga kraft. När det
finns anledning, skall rätten
därvid föreskriva att säkerhet
skall ställas för skadestånd som
parten kan bli skyldig att utge
om domen ändras.
Beslut under rättegången som
inte får överklagas särskilt, skall
genast gå i verkställighet. Det-
Senaste lydelse 1981:828.
29
Detsamma gäller beslut, vari-
genom rätten
1. avvisat ombud eller biträde,
samma gäller beslut, enligt
vilket rätten
Prop. 1996/97:9
2. ogillat tredje mans yrkande
rättegången,
3. utlåtit sig angående ersätt-
ning eller förskott till biträde,
vittne, sakkunnig eller annan,
som ej är part eller intervenient,
att få som intervenient deltaga i
3. utlåtit sig angående ersätt-
ning eller förskott till biträde,
vittne, sakkunnig eller annan,
som inte är part eller inter-
venient,
4. förordnat om någons hållande i häkte eller om kvarstad eller annan
åtgärd enligt 15 kap. eller upphävande av sådan åtgärd,
5. till biträde utsett någon annan än part föreslagit, eller
6. utlåtit sig i annat fall än
som avses i 3 eller 5 i fråga
som gäller allmän rättshjälp,
dock ej beslut om ersättnings-
skyldighet enligt 31 § rätts-
hjälpslagen (1972:429).
I fråga om beslut, varigenom
föreläggande meddelats part
eller annan att förete skriftligt
bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning,
gäller vad som sägs i första
stycket.
Är särskild föreskrift med-
delad därom, att dom eller
beslut, som inte äger laga kraft,
må verkställas, vare den
gällande.
6. utlåtit sig i annat fall än
som avses i 3 eller 5 i fråga
som gäller rättshjälp, dock inte
beslut om ersättningsskyldighet
enligt 30 § rättshjälpslagen
(1996:000).
I fråga om beslut, enligt vilket
föreläggande har meddelats part
eller annan att lägga fram
skriftligt bevis eller att till-
handahålla föremål för syn eller
besiktning, gäller vad som sägs
i första stycket.
Är särskild föreskrift med-
delad om att dom eller beslut,
som inte har laga kraft, får
verkställas, är den gällande.
18 kap.
8 a §2
I mål där 1 kap. 3 d § första stycket tillämpas gäller följande i stället
för bestämmelserna i 8 §.
Ersättning för rättegångskost-
nad får inte avse annat än kost-
nad för
1. rådgivning enligt rätts-
hjälpslagen (1972:429) vid ett
tillfälle för varje instans,
Ersättning för rättegångskost-
nad får inte avse annat än kost-
nad för
1. rättslig rådgivning under en
timme vid ett tillfälle för varje
instans och med belopp som
motsvarar högst den ersättning
som betalas för rådgivning
enligt rättshjälpslagen
(1996:000) under en timme,
2 Senaste lydelse 1991:847.
30
2. ansökningsavgift, Prop. 1996/97:9
3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med
sammanträde eller, om personlig inställelse inte föreskrivits, resa och
uppehälle för ombud,
4. vittnesbevisning,
5. översättning av handling.
Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad
för tillvaratagande av partens rätt.
Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som
regeringen meddelar.
Med kostnad som sägs i andra
stycket 1 jämställs kostnad för
annan rådgivning som lämnas
av advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå, i den mån
den ej överstiger högsta avgift
för rådgivning enligt rättshjälps-
lagen.
Har målet till en böijan handlagts i annan ordning än som gäller för
mål som aves i denna paragraf, utgår ersättning för kostnad som avses
den tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för
denna.
Har ett mål om betalningsföreläggande eller handräckning över-
lämnats till tingsrätt får, om målet därefter avgörs genom tredskodom
mot svaranden, ersättning även avse skälig kostnad för en rätte-
gångsskrift eller för inställelse vid ett sammanträde inför rätten. Sådan
ytterligare ersättning utgår, om inte särskilda skäl föranleder annan
bedömning, enligt bestämmelser som regeringen meddelar.
Skall kostnad för bevisning
eller annan åtgärd enligt rättens
beslut utgå av allmänna medel
eller utgivas av parterna en för
båda och båda för en, gälle i
fråga om skyldighet att åter-
gälda sådan kostnad vad i detta
kapitel stadgas om rättegångs-
kostnad. Skola parterna bära var
sin rättegångskostnad, må för-
ordnas, att kostnaden skall
fördelas med hälften å vardera.
Har av allmänna medel utgått
kostnad för parts hämtande till
rätten, skall kostnaden åter-
gäldas av parten.
§’
Skall kostnad för bevisning
eller annan åtgärd betalas av
parterna en för båda och båda
för en, gäller i fråga om skyl-
dighet att ersätta sådan kostnad
vad som föreskrivs i detta ka-
pitel om rättegångskostnad. Om
parterna skall bära var sin rätte-
gångskostnad, får rätten besluta,
att kostnaden skall fördelas med
hälften på var och en av dem.
Har staten haft kostnader för att
hämta en part till rätten, skall
parten ersätta staten för kost-
naden.
3 Senaste lydelse 1972:430.
31
Om skyldighet att ersätta
statsverket kostnad i anledning
av att part åtnjutit rättshjälp är
särskilt stadgat.
Om skyldighet att ersätta Prop. 1996/97:9
staten för kostnad i anledning av
att part har beviljats rättshjälp
är särskilt föreskrivet.
Timersättningen får avvika
från timkostnad snormen, om
den skicklighet och den omsorg
som uppdraget utförts med eller
andra omständigheter av bety-
delse ger anledning till det.
21 kap.
10 §4
Offentligt försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel
för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen
för arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är
rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med
tillämpning av den timkostnadsnorm som regeringen fastställer.
Timersättningen får avvika
från timkostnadsnormen, om
den skicklighet och den omsorg
som uppdraget utförts med eller
andra omständigheter av bety-
delse ger anledning till det. Har
försvararen lämnat den miss-
tänkte rådgivning i saken enligt
rättshjälpslagen (1972:429),
skall avdrag göras för den råd-
givningsavgift som försvararen
uppburit.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fästställer
den taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen i vissa
fäll samt meddelar föreskrifter om
spillan.
Offentlig försvarare får inte
förbehålla sig ytterligare ersätt-
ning av den misstänkte. Om så
ändå har skett är förbehållet
beräkning av ersättningen for tids-
En offentlig försvarare får inte
förbehålla sig eller ta emot
ersättning av den misstänkte.
Har detta skett är förbehållet
utan verkan.
utan verkan och den offentlige
försvararen skall till den miss-
tänkte betala tillbaka vad han
eller hon uppburit.
12 §
En misstänkt som har kallats
att inställa sig till ett samman-
träde får tillerkännas ersättning
av allmänna medel för kostnad
för resa och uppehälle om det är
skäligt med hänsyn till hans
eller hennes ekonomiska för-
hållanden, de kostnader som
Senaste lydelse 1995:975.
32
kan uppstå i samband med in- Prop. 1996/97:9
ställelsen och omständigheterna
i övrigt. Rätten får bevilja
förskott på ersättningen.
Ersättning betalas enligt be-
stämmelser som regeringen med-
delar.
23 kap.
Vägrar någon vid förhör att
yttra sig angående omständighet,
som är av vikt för utredningen,
och är han, om åtal väckes,
skyldig att i målet vittna därom,
eller finnes eljest för utred-
ningen av synnerlig vikt, att
någon, som är skyldig att vittna
i målet, redan under förunder-
sökningen höres som vittne, må
på undersökningsledarens be-
gäran vittnesförhör med honom
äga rum inför rätten.
Förhör, som avses i första
stycket, må ej äga rum, innan
förundersökningen fortskridit så
långt, att någon skäligen kan
misstänkas för brottet. Om för-
höret gälle i tillämpliga delar
vad om bevisupptagning utom
huvudförhandling är stadgat;
den misstänkte skall erhålla till-
fälle att närvara vid förhöret.
Ersättning för hans inställelse
skall utgå av allmänna medel i
enlighet vad som gäller för till-
talad som åtnjuter rättshjälp.
Är fara, att bevis, som skall
åberopas vid huvudförhand-
lingen, därförinnan går förlorat
eller då endast med svårighet
kan föras, må på yrkande av
§s
Vägrar någon vid förhör att
yttra sig angående omständighet,
som är av vikt för utredningen,
och är han, om åtal väcks,
skyldig att i målet vittna därom,
eller är det annars av synnerlig
vikt för utredningen att någon,
som är skyldig att vittna i målet,
redan under förundersökningen
hörs som vittne, får på under-
sökningsledarens begäran vitt-
nesförhör med honom äga rum
inför rätten.
Förhör, som avses i första
stycket, får inte äga rum, innan
förundersökningen fortskridit så
långt, att någon skäligen kan
misstänkas för brottet. Om för-
höret gäller i tillämpliga delar
vad som föreskrivs om bevis-
upptagning utom huvudförhand-
ling. Den misstänkte skall ges
tillfälle att närvara vid förhöret.
Ersättning för hans inställelse
betalas av allmänna medel enligt
föreskrifter som meddelas av
regeringen.
§6
Är fora, att bevis, som skall
åberopas vid huvudförhand-
lingen, därförinnan går förlorat
eller då endast med svårighet
kan föras, får på yrkande av
3 Senaste lydelse 1972:430.
6 Senaste lydelse 1972:430.
33
3 Riksdagen 1996197. 1 saml. Nr 9
undersökningsledaren eller den
misstänkte rätten genast upptaga
beviset. Om beviset gälle i
tillämpliga delar vad om bevis,
som upptages utom huvud-
förhandling, är stadgat. Kost-
naden för bevisupptagningen
och för den misstänktes in-
ställelse vid rätten skall utgå av
allmänna medel. Ersättning för
den misstänktes inställelse skall
utgå i enlighet med vad som
gäller för tilltalad som åtnjuter
rättshjälp.
undersökningsledaren eller den
misstänkte rätten genast ta upp
beviset. Om beviset gäller i
tillämpliga delar vad som är
föreskrivet om bevis, som tas
upp utom huvudförhandling.
Kostnaden för bevisupptag-
ningen och för den misstänktes
inställelse vid rätten skall utgå
av allmänna medel. Ersättning
för den misstänktes inställelse
betalas enligt föreskrifter som
meddelas av regeringen.
Prop. 1996/97:9
19 §7
Har undersökningsledaren,
ehuru han slutfört den utredning
han anser erforderlig, ej bifallit
begäran, som avses i 18 § andra
stycket, eller förmenar den
misstänkte, att annan brist i
utredningen föreligger, må han
göra anmälan därom till rätten.
Då anmälan inkommit till
rätten, skall den, så snart ske
kan, upptaga anmälan till
prövning. När skäl äro därtill,
må rätten hålla förhör med den
misstänkte eller annan eller
vidtaga den åtgärd i övrigt, som
finnes påkallad. Ersättning för
den misstänktes inställelse skall
utgå i enlighet med vad som
gäller för tilltalad som åtnjuter
rättshjälp.
Har undersökningsledaren
slutfört den utredning han anser
nödvändig utan att bifalla
begäran, som avses i 18 § andra
stycket, eller anser den miss-
tänkte, att det finns annan brist i
utredningen kan han anmäla
detta till rätten.
Rätten skall så snart det kan
ske pröva anmälan. Om det
finns skäl för det får rätten hålla
förhör med den misstänkte eller
annan eller vidtaga den åtgärd i
övrigt, som är påkallad. Ersätt-
ning för den misstänktes in-
ställelse betalas av allmänna
medel enligt föreskrifter som
meddelas av regeringen.
30 kap.
12 §'
Beslut under rättegången, mot
vilket talan ej må föras särskilt,
skall genast gå i verkställighet.
Detsamma gäller beslut varige-
nom rätten
Beslut under rättegången som
inte får överklagas särskilt skall
genast gå i verkställighet. Det-
samma gäller beslut enligt vilket
rätten
Senaste lydelse 1972:430
Senaste lydelse 1981:828.
34
1. avvisat ombud, biträde eller försvarare,
2. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till
målsägande eller angående ersättning eller förskott till biträde, för-
svarare, vittne, sakkunnig eller annan, som inte är part,
Prop. 1996/97:9
3. utlåtit sig angående häktning
4. till försvarare utsett annan än
5. utlåtit sig i annat fall än
som avses i 2 eller 4 i fråga
som gäller rättshjälp enligt rätts-
hjälpslagen (1972:429), dock ej
beslut om skyldighet att till
statsverket återbetala kostnad för
rättshjälpen.
Rätten får, när det finns skäl
till det, i beslut, varigenom
föreläggande meddelats part
eller annan att förete skriftligt
bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning,
förordna att beslutet får verk-
ställas utan hinder av att det
icke äger laga kraft.
När det finns anledning, skall
skall ställas för skadestånd som
beslutet ändras.
Är särskild föreskrift med-
delad därom, att dom eller be-
slut, som icke äger laga kraft,
må verkställas, vare den gällan-
de.
åtgärd, som avses i 25-28 kap.,
part föreslagit, eller
5. utlåtit sig i annat fall än
som avses i 2 eller 4, i fråga
som gäller rättshjälp enligt rätts-
hjälpslagen (1996:000), dock
inte beslut om skyldighet att till
staten återbetala kostnader för
rättshjälpen.
Rätten får, när det finns skäl
till det, i beslut, enligt vilket
föreläggande har meddelats part
eller annan att lägga fram
skriftligt bevis eller att till-
handahålla föremål för syn eller
besiktning, bestämma att be-
slutet får verkställas utan hinder
av att det inte har laga kraft.
rätten därvid föreskriva att säkerhet
parten kan bli skyldig att utge om
Är särskild föreskrift med-
delad om, att dom eller beslut,
som inte har laga kraft, får
verkställas, är den gällande
31 kap.
1 §’
Döms den tilltalade för brottet
i ett mål där åklagaren för talan,
skall den tilltalade ersätta staten
vad som enligt rättens beslut
betalats av allmänna medel för
hans inställelse vid rätten under
förundersökningen, för bevisning
under förundersökningen eller i
rättegången samt i ersättning till
försvarare. Han skall också er-
sätta staten för kostnaden att
hämta honom till rätten.
Döms den tilltalade för brottet
i ett mål där åklagaren för talan,
skall den tilltalade ersätta staten
vad som enligt rättens beslut
betalats av allmänna medel i
ersättning till försvarare. Han
skall också ersätta staten för
kostnaden att hämta honom till
rätten och för sådan kostnad för
blodprovstagning och blod-
undersökning som avser den
tilltalade och som har gjorts för
utredning om brottet.
’ Senaste lydelse 1993:10.
35
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte
skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats
genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade,
hans ombud eller försvarare som utsetts av honom.
Prop. 1996/97:9
Den tilltalade är inte i annat
fall än som sägs i 4 § första
stycket skyldig att betala mera
av dessa kostnader än vad som
skulle ha utgått i grundavgift
och tilläggsavgift vid allmän
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429). Har han haft offent-
lig försvarare i målet, skall
grundavgiften minskas med vad
han har betalat i rådgivnings-
avgift till försvararen.
Vad den tilltalade skall betala
får jämkas eller efterges, om
skäl härtill föreligger med
hänsyn till den tilltalades brotts-
lighet eller hans personliga och
ekonomiska förhållanden.
Om det belopp som den tilltalade
understiger en viss av regeringen fä
skyldighet inte åläggas.
Den tilltalade är inte i annat
fäll än som sägs i 4 § första
stycket skyldig att betala mera
av kostnaden för försvararen än
vad han skulle ha fått betala i
rättshjälpsavgift vid rättshjälp
enligt rättshjälpslagen
(1996:000). Xbd som sägs i den
lagen om kostnad för rättshjälps-
biträde gäller i stället kostnad
för offentlig försvarare.
Vad den tilltalade skall betala
får jämkas eller efterges, om det
finns skäl till det med hänsyn till
den tilltalades brottslighet eller
hans personliga och ekonomiska
förhållanden.
skulle vara skyldig att ersätta
tställd gräns, skall ersättnings-
Frikänns den tilltalade i mål,
där åklagaren för talan, eller
avvisas eller avskrivs åtal som
väckts av åklagaren, kan rätten
besluta att den tilltalade skall få
ersättning av allmänna medel
för sina kostnader för för-
svarare, för rådgivning enligt
rättshjälpslagen (1972:429), för
bevisning under förundersök-
ningen eller i rättegången samt
för expeditionsavgifter, om kost-
naderna skäligen varit motive-
rade för att den tilltalade skulle
kunna ta tillvara sin rätt.
Den tilltalade kan också få
ersättning för inställelse infor
rätten. Sådan ersättning utgår
Frikänns den tilltalade i mål,
där åklagaren for talan, eller
avvisas eller avskrivs åtal som
väckts av åklagaren, kan rätten
besluta att den tilltalade skall få
ersättning av allmänna medel
för sina kostnader för för-
svarare, för rådgivning enligt
rättshjälpslagen (1996:000) och
för bevisning under förunder-
sökningen eller i rättegången,
om kostnaderna skäligen varit
motiverade for att den tilltalade
skulle kunna ta tillvara sin rätt.
Den tilltalade kan också få
ersättning för inställelse inför
rätten. Sådan ersättning betalas
10 Senaste lydelse 1990:443.
36
enligt vad som gäller för en enligt föreskrifter som meddelas Prop. 1996/97:9
tilltalad som har rättshjälp. av regeringen.
Döms den tilltalade for brottet, kan han få ersättning av allmänna
medel för sådana kostnader som avses i första eller andra stycket och
som vållats honom genom fel eller försummelse av åklagaren.
11
Om rättegångskostnad i mål
där endast målsägande för talan
gäller 18
delar.
I fråga
skyldighet
kostnad för offentlig försvarare
tillämpas dock 1 § andra och
tredje styckena detta kapitel.
Om rättegångskostnad i mål,
vari allenast målsägande för
talan, gälle i tillämpliga delar
vad i 18 kap. är stadgat.
I fråga om den tilltalades
skyldighet att ersätta staten
kostnad för offentlig försvarare
och för annan rättshjälp ät
honom själv tillämpas dock 1 §
andra och tredje styckena detta
kapitel.
I fråga om skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt
allmänt åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan
för målsäganden, ersätta rättegångskostnad och om hans rätt till
ersättning för sådan kostnad gälle, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§,
vad som i 18 kap. 12 § är stadgat.
kap. i tillämpliga
om den tilltalades
att ersätta staten
33 kap.
5 §12
Tredskodom delges genom
rättens försorg endast
om den innebär att fordran
festställs att utgå med särskild
förmånsrätt i lös eller fest egen-
dom,
om den part som yrkat
tredskodom begär det, eller
om part beviljats allmän rätts-
hjälp.
Tredskodom delges genom
rättens försorg endast
om den innebär att fordran
fastställs att utgå med särskild
förmånsrätt i lös eller fest egen-
dom,
om den part som yrkat
tredskodom begär det, eller
om part beviljats rättshjälp.
36 kap.
24 §13
Vittne äger rätt till ersättning
enligt vad som sägs nedan.
Ett vittne har rätt till
ersättning enligt vad som sägs
nedan.
11 Senaste lydelse 1990:443.
12 Senaste lydelse 1981:828.
13 Senaste lydelse 1974:573.
37
Ersättning till vittne, som åbe-
ropats av enskild part, skall
utgivas av parten. Har rätten
självmant inkallat vittne och är
saken sådan, att förlikning där-
om är tillåten, eller är fråga om
ansvar för brott, som ej hör
under allmänt åtal, skall ersätt-
ningen utgivas av parterna en
för båda och båda för en. I
annat fall skall ersättningen utgå
av allmänna medel.
Ersättning, som skall utgivas
av part, skall innefatta gott-
görelse för nödiga kostnader till
resa och uppehälle samt för tids-
spillan efter vad rätten prövar
skäligt. Ersättning, som skall
utgå av allmänna medel, fast-
ställes av rätten enligt bestäm-
melser som regeringen med-
delar.
Ersättning till ett vittne, som
har åberopats av en enskild part
skall betalas av parten. Om det
är skäligt med hänsyn till
partens ekonomiska förhållanden
får dock rätten besluta att
ersättningen skall betalas av
allmänna medel, ii ar rätten
självmant inkallat ett vittne och
är saken sådan, att förlikning
därom är tillåten, eller är fråga
om ansvar för brott, som inte
hör under allmänt åtal, skall
ersättningen betalas av parterna
en för båda och båda för en. I
annat fall skall ersättningen
betalas av allmänna medel.
Ersättning som skall betalas
av en part, skall avse nöd-
vändiga kostnader för resa,
uppehälle och tidsspillan efter
vad rätten prövar skäligt. Ersätt-
ning, som skall betalas av all-
männa medel, fastställs av
rätten enligt bestämmelser som
regeringen meddelar.
Prop. 1996/97:9
48 kap.
2 §14
Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till
godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff
efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsätt-
ningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse
villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § fram-
går att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som
avser betalningsskyldighet.
Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den
misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett
bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.
Är brott förenat med egen-
doms förverkande, annan sådan
särskild rättsverkan
skild rättsverkan i
eller sär-
form av
Är brott förenat med egen-
doms förverkande, annan sådan
särskild rättsverkan eller sär-
skild rättsverkan i form av
avgift enligt lagen (1994:419)
om brottsofferfond, skall också
avgift enligt lagen (1994:419)
om brottsofferfond, skall också
14 Lydelse enligt prop. 1996/97:8.
38
denna föreläggas den misstänkte
till godkännande.
denna föreläggas den misstänkte Prop. 1996/97:9
till godkännande. Detsamma
gäller kostnad för blodprovs-
tagning och blodundersökning
som avser den misstänkte och
som har gjorts för utredning om
brottet. I fråga om sådan kost-
nad tillämpas bestämmelserna
om särskild rättsverkan.
49 kap.
5 §15
En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i beslutet
1. avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat ett
yrkande om detta,
2. ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som
intervenient eller målsägande eller prövat fråga enligt 13 kap. 7 § om
övertagande av ett käro mål,
3. förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis
eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning
enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller
2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det
vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnes-
förhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran,
4. prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte eller om
ansvar för förseelse i rättegången eller om skyldighet för någon att
ersätta rättegångskostnad,
5. prövat en fråga om ersätt-
ning eller förskott av allmänna
medel till målsägande eller om
ersättning eller förskott till
biträde, försvarare, vittne,
sakkunnig eller någon annan,
5. prövat en fråga om ersätt-
ning eller förskott av allmänna
medel till målsägande eller en-
skild part eller om ersättning
eller förskott till biträde, för-
svarare, vittne, sakkunnig eller
någon annan,
6. prövat en fråga i tvistemål om kvarstad eller annan åtgärd enligt
15 kap. eller i brottmål om häktning, restriktioner enligt 24 kap. 5 a §,
en åtgärd som avses i 25-28 kap. eller omhändertagande enligt 28 kap.
brottsbalken,
7. avslagit en begäran om biträde eller försvarare eller till sådant
uppdrag utsett någon annan än parten föreslagit,
8. prövat en fråga som gäller
allmän rättshjälp i annat fall än
som avses i 5 eller 7,
9. avslagit en begäran om
rättshjälp åt misstänkt i brottmål
8. prövat en fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:000) i annat fall än som
avses i 5 eller 7,
9. avslagit en begäran om att
ersättning till vittne som äbe-
13 Senaste lydelse 1994:1034.
39
eller om ersättning eller förskott ropats av en enskild part skall Prop. 1996/97:9
ri/Z en part som beviljats sädan utgå av allmänna medel enligt
förmän eller 36 kap. 24 § andra stycket eller
10. prövat en fråga enligt 33 kap. brottsbalken om avräkning av tiden
för vissa frihetsberövanden.
Om tingsrätten förklarat en
domare jävig eller bifallit en
begäran om rättshjälp åt miss-
tänkt i brottmål eller utsett mäls-
ägandebiträde, får tingsrättens
beslut inte överklagas.
8 §16
Om tingsrätten förklarat en
domare jävig, utsett målsägan-
debiträde, beslutat att kostnader
för enskild parts inställelse skall
betalas av allmänna medel eller
bifallit en begäran om att ersätt-
ning till vittne som åberopats av
enskild part skall betalas av
allmänna medel får tingsrättens
beslut inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997 då lagen (1946:864) om
återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål skall upphöra
att gälla.
16 Senaste lydelse 1994:1034.
40
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1944:133) om kastrering att
det skall införas en ny paragraf, 9 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse *>§ I mål och ärenden angående |
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
41
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
19 §*
Har någon genom dom, som får verkställas, trots att den inte äger
laga kraft, dömts till straff eller annan påföljd för brott och är han för
sådan verkställighet intagen i kriminalvårdsanstalt, skall han vid
fullföljd av talan i målet anses som häktad för brottet. Detsamma gäller
i fråga om den som är omhändertagen enligt 28 kap. 11 § brottsbalken.
Vad i nya rättegångsbalken är
föreskrivet angående brottmål
skall, om inte annat är före-
skrivet, i tillämpliga delar gälla,
då mot någon, som blivit dömd
för brott, vid domstol inleds
förfarande, som avser undan-
röjande av påföljd och ådöman-
de av annan påföljd för brott
eller som avser annan åtgärd i
fråga om ådömd påföljd; är han
intagen i anstalt som avses i
första stycket, skall han anses
som häktad för brottet. Har
offentlig försvarare föroidnats
för den dömde, skall ersättning
till försvararen alltid betalas av
staten. Åven kostnad för annan
rättshjälp åt den dömde skall
betalas av staten.
Vad i nya rättegångsbalken är
föreskrivet angående brottmål
skall, om inte annat är före-
skrivet, i tillämpliga delar gälla,
då mot någon, som blivit dömd
för brott, vid domstol inleds
förfarande, som avser undan-
röjande av påföljd och ådöman-
de av annan påföljd för brott
eller som avser annan åtgärd i
fråga om ådömd påföljd; är han
intagen i anstalt som avses i
första stycket, skall han anses
som häktad för brottet. Har
offentlig försvarare förordnats
för den dömde, skall ersättning
till försvararen alltid betalas av
staten.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
1 Senaste lydelse 1987:763.
42
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1946:817) om bevisupptagning
vid utländsk domstol skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Enskild part som begärt bevis-
upptagning eller som eljest en-
ligt hg har att utgiva kostnaden
därför åligge att inom tid som
honom av rätten förelägges
antingen till rätten avlämna
skriftlig förbindelse av två
vederhäftiga, inom riket bosatta
personer, vilka en för båda och
båda för en borga såsom för
egen skuld för den kostnad
åtgärden kan medföra, eller ock
erlägga det belopp vartill rätten
finner kostnaden kunna skäligen
beräknas. Försummas det och
har bevisupptagningen begärts
av part, vare frågan därom
förfallen.
Vad nu sagts skall ej äga
tillämpning, då kostnad för
bevisupptagning skall utgivas av
kronan såsom part eller på
grund av parten tillkommande
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429) skall utgå av allmän-
na medel.
Enskild part som begärt bevis-
upptagning eller som eljest en-
ligt lag har att utgiva kostnaden
därför åligge att inom tid som
honom av rätten förelägges
antingen till rätten avlämna
skriftlig förbindelse av två
vederhäftiga, inom riket bosatta
personer, vilka en för båda och
båda för en borga såsom för
egen skuld för den kostnad
åtgärden kan medföra, eller ock
erlägga det belopp vartill rätten
finner kostnaden kunna skäligen
beräknas. Försummas det och
har bevisupptagningen begärts
av part, vare frågan därom
förfallen.
Vad nu sagts skall ej äga
tillämpning, då kostnad för
bevisupptagning skall utgivas av
staten såsom part eller annars
skall utgå av allmänna medel.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
1 Senaste lydelse 1985:943.
43
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1957:668) om utlämning för
brott skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Nuvarande lydelse
Högsta domstolen prövar,
huruvida utlämning kan lagligen
beviljas enligt vad i 1-10 §§
sägs.
Om det finnes erforderligt,
skall förhandling hållas. För-
handling må ej vägras, med
mindre tidigare förhandling
måste anses tillfyllest eller saken
finnes uppenbar. Oaktat ärendet
anmälts hos högsta domstolen,
skall fråga om tvångsmedel
prövas av underrätt, om ej
högsta domstolen förordnar
annat. I övrigt gäller om
ärendets handläggning vad om
brottmål i allmänhet är stadgat.
Ersättning åt offentlig för-
svarare, vittne eller annan som
hörts i ärendet samt kostnad för
rättshjälp enligt 36 § rättshjälps-
lagen (1972:429) skall stanna å
statsverket, om ej särskilda skäl
äro, att den skall återgäldas av
den som begäres utlämnad.
Föreslagen lydelse
§’
Högsta domstolen prövar,
huruvida utlämning kan lagligen
beviljas enligt vad i 1-10 §§
sägs.
Om det finnes erforderligt,
skall förhandling hållas. För-
handling må ej vägras, med
mindre tidigare förhandling
måste anses tillfyllest eller saken
finnes uppenbar. Oaktat ärendet
anmälts hos högsta domstolen,
skall fråga om tvångsmedel
prövas av underrätt, om ej
högsta domstolen förordnar
annat. I övrigt gäller om
ärendets handläggning vad om
brottmål i allmänhet är stadgat.
Ersättning åt offentlig för-
svarare, vittne eller annan som
hörts i ärendet skall stanna på
staten, om det inte jinns sär-
skilda skäl för att den skall
återbetalas av den som begärs
utlämnad.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
1 Senaste lydelse 1973:124.
44
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1958:642) om blodunder-
sökning m.m. vid utredning av faderskap
dels att 4-6 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 3 § skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Den som, efter anmodan av
part eller enligt rättens förord-
nande, inställer sig för under-
sökning som avses i denna lag
är, om han ej själv är part i
målet, berättigad till ersättning
och förskott efter enahanda
grunder och i samma ordning
som stadgas beträffande vittnes
inställelse vid rätten.
Om parts kostnad gäller vad
om rättegångskostnad är före-
skrivet. Att viss kostnad är att
anse såsom rättshjälpskostnad
för part som åtnjuter allmän
rättshjälp följer av rätts-
hjälpslagen (1972:429).
Har rätten förordnat om un-
dersökning enligt denna lag,
skall kostnad för att ta blodprov,
kostnad för blodundersökning
samt skälig ersättning för annan
undersökning betalas av allmän-
na medel.
Har undersökningen utförts på
anmodan av socialnämnd skall
nämnden betala de kostnader
som anges i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
1 Lagen omtryckt 1982:1060.
45
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1959:254) om utlämning för
brott till Danmark, Finland, Island och Norge skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
14 §
Ersättning åt offentlig för-
svarare, vittne eller annan som
hörts i ärendet och kostnad för
rättshjälp enligt 36 § rättshjälps-
lagen (1972:429) skall stanna å
statsverket, om ej särskilda skäl
äro, att den skall återgäldas av
den som begäres utlämnad.
Föreslagen lydelse
Ersättning åt offentlig för-
svarare, vittne eller annan som
hörts i ärendet skall stanna på
staten, om det inte finns sär-
skilda skäl för att den skall
återbetalas av den som begärs
utlämnad.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
1 Senaste lydelse 1973:126.
46
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff
m.m. skall införas en ny paragraf, 36 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 36 § / mål och ärenden angående |
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
47
Härigenom föreskrivs att lagen (1969:644) om vissa rättigheter for
statslösa personer och politiska flyktingar1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Ar i lag eller annan författning föreskrivet, att viss rättighet till
kommer utländsk medborgare under förutsättningar av ömsesidighet i
lagstiftningen eller att Konungen får under förutsättning av ömsesidighet
förordna att viss rättighet skall tillkomma utländsk medborgare, får
Konungen förordna att sådan rättighet skall tillkomma också statslös
person eller politisk flykting. Rättighet som tillkommer utländsk
medborgare under förutsättning av ömsesidighet i lagstiftningen
tillkommer dock utan Konungens förordnande statslös person och
politisk flykting som vistats i riket oavbrutet under minst tre år.
Förordnande enligt första
stycket första punkten får avse
endast den som stadigvarande
vistas i riket, om ej särskilda
skäl föranleder annat. Vad som
sagts nu gäller ej i fråga om
allmän rättshjälp enligt rätts-
hjälpslagen (1972:429) och ej
heller i fråga om annan rättig-
het, om den hänför sig till rätte-
gång vid svensk domstol.
Förordnande enligt första
stycket första punkten får avse
endast den som stadigvarande
vistas i riket, om ej särskilda
skäl föranleder annat. Vad som
sagts nu gäller ej i fråga om
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:000) och ej heller i fråga
om annan rättighet, om den hän-
för sig till rättegång vid svensk
domstol.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
Senaste lydelse 1973:131.
48
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om
vård eller behandling skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 75 § 1 mål eller ärende angående |
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
49
4 Riksdagen 1996197. 1 saml. Nr 9
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §'
Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam
1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,
2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan
länsrätt,
3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller
annat uppenbart förbiseende,
4. vid beslut om återkallelse tills vidare av ett körkort, körkorts-
tillstånd eller traktorkort eller om vägran att tills vidare godkänna ett
utländskt körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör med-
delas eller när omhändertagande beslutas enligt 23 § körkortslagen
(1977:477),
5. vid beslut enligt luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft
av ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är
uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas,
6. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.
Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av
fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid
beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål och som inte är av
sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare får utföras av en
annan tjänsteman vid länsrätten som har tillräcklig kunskap och
erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen.
Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av
1. mål om utdömande av vite,
2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och
avgiftsprocessen, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter, om besiktning enligt fästighetstaxeringslagen
(1979:1152), om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatte-
revision, eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att
lämna upplysningar eller visa upp handling enligt taxeringslagen
(1990:324), mervärdesskattelagen (1994:200), lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare eller lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter samt om befrielse från skyldighet
att lämna kontrolluppgift enligt lagen (1990:325) om självdeklaration
och kontrolluppgifter,
1 Senaste lydelse 1994:1914.
50
3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) Prop. 1996/97:9
med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om tillfälligt flytt-
ningsförbud enligt Z1 § samma lag, mål om omedelbart omhänder-
tagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall, mål om tillfälligt omhändertagande enligt 37 § smittskyddslagen
(1988:1472), mål enligt 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård samt mål enligt 18 § första stycket 2-4 såvitt avser de fall då
vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 5 lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
4. mål om anstånd med att betala skatt eller socialavgifter enligt
uppbörds- eller skatteförfättningama och annat mål enligt uppbörds- och
folkbokföringsförfattningama med undantag av mål om arbetsgivares
ansvarighet för arbetstagares skatt och mål enligt lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,
5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 20 kap. 6 §, 28 kap.
1 § och 35 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 5 000 kr.,
7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningama i vilket beslutet
överensstämmer med parternas samstämmiga mening,
8. mål om rättshjälp genom
offentligt biträde i ett ärende
hos en annan myndighet,
9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet innebär att något
körkortsingripande inte skall ske eller att varning meddelas eller om det
är uppenbart att ett körkort, körkortstillstånd eller traktorkort skall
återkallas eller att ett utländskt körkort inte skall godkännas,
10. mål enligt luftfartslagen, om beslutet innebär att varning meddelas
eller om det är uppenbart att ett certifikat, elevtillstånd eller behörighets
bevis skall återkallas,
11. mål i vilket saken är uppenbar.
8. mål om offentligt biträde i
ett ärende hos en annan myn-
dighet,
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
51
Härigenom föreskrivs att 34 § förvaltningsprocesslagen (1971:291)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
34 §'
Mot beslut, som ej innebär att målet avgöres, får talan föras endast i
samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får dock föras
särskilt när rätten
1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning
om att hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. förordnat rörande saken i avvaktan på målets avgörande,
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför
rätten och underlåtenhet att iakttaga föreläggandet kan medföra särskild
påföljd för honom,
5. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga
föreläggande eller ådömt straff for förseelse i förfarandet eller ålagt
vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försum-
melse eller tredska,
6. förordnat angående undersökning eller omhändertagande av person
eller egendom eller om annan liknande åtgärd,
7. förordnat angående ersättning
8. utlåtit sig i annat fall än
som avses i 7 i fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429) eller
för någons medverkan i målet,
8. utlåtit sig i annat fall än
som avses i 7 i fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:000) eller i fråga om
offentligt biträde enligt lagen
(1996:000) om offentligt biträde
eller
9. beslutat i fråga om förlängning av tidsfrist enligt 7 § första stycket
lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.
Mot beslut, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan
föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på
målets utgång.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
1 Senaste lydelse 1989:1001.
52
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av straff m.m.
dels att 34 a § och 39 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 27 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
27 §
1 mål och ärenden angående
verkställighet utomlands av fri-
hetsberövande påföljd skall
offentligt biträde förordnas för
den som åtgärden avser, om det
inte måste antas att behov av
biträde saknas.
34 a §‘
Fråga om verkställighet enligt överförandekonventionen i främmande
stat av här i landet ådömd påföljd upptas av Kriminalvårdsstyrelsen
eller, i fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk
vård, av Socialstyrelsen. Framställning om sådan verkställighet får inte
göras, om med motsvarande tillämpning av 25 a § första stycket hinder
mot verkställighet i den främmande staten kan antas föreligga.
Fråga om verkställighet enligt första stycket på begäran av främmande
stat prövas av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av
överlämnande till rättspsykiatrisk vård, av Socialstyrelsen med mot-
svarande tillämpning av 25 a § första stycket.
Kriminalvårdsstyrelsen eller Socialstyrelsen får, om det föreligger
särskilda skäl, med eget yttrande överlämna ett ärende om verkställighet
till regeringen för avgörande.
I fall som avses i denna para- I fall som avses i denna para-
graf gäller 28, 29 och 33 §§ i graf gäller 27-29 och 33 §§ i
tillämpliga delar. tillämpliga delar.
39 §2
Av allmänna medel utgiven
ersättning till offentlig för-
svarare samt kostnad för rätts-
hjälp enligt 36 § rättshjälps-
lagen (1972:429) skall stanna på
1 Senaste lydelse 1993:205.
2 Senaste lydelse 1973:136.
Ersättning till offentlig för-
svarare som betalats av all-
männa medel skall stanna på
staten, om det inte finns sär-
53
|
statsverket, om icke den dömde |
skilda skäl för att den dömde Prop. 1996/97:9 |
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
54
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 §‘
Om fullföljd av talan mot hyresnämndens beslut i ärende enligt
12 kap. jordabalken eller hyresförhandlingslagen (1978:304) eller i
ärende angående bostadsrätt, eller särskild förvaltning eller i ärende
enligt lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m. m., eller
lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till
bostadsrätt finns bestämmelser i 12 kap. 70 § jordabalken, 31 § hyres-
förhandlingslagen, 11 kap. 3 § bostadsrättslagen (1991:614), 34 §
bostadsförvaltningslagen (1977:792), 25 § lagen om förvärv av hyres-
fastighet m. m. samt 15 § lagen om rätt till fastighetsförvärv för
ombildning till bostadsrätt.
Hyresnämndens yttrande enligt 12 a § första stycket får inte
överklagas.
Hyresnämndens beslut får överklagas hos Svea hovrätt, om
nämnden
1. avvisat ansökan som avses i 8, 11, 14-16, 16 a, 16 c eller 16 e §,
eller avvisat ett överklagande,
2. avskrivit ärende enligt 8-10, 15 a, 16, 16 a, 16 c eller 16 e §, dock
ej när ärendet kan återupptagas,
3. förordnat angående ersättning för någons medverkan i ärendet,
4. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iaktta
föreläggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet,
5. utlåtit sig i annat fall än 5. utlåtit sig i annat fall än
som avses i 3 i fråga som gäller som avses i 3 i fråga som gäller
allmän rättshjälp. rättshjälp.
Ett överklagande som avses i tredje stycket skall ges in till
hyresnämnden inom tre veckor från den dag beslutet meddelades.
I firåga om handläggningen hos hyresnämnden av ett överklagande
som avses i första eller tredje stycket tillämpas bestämmelserna i
52 kap. 2 och 4 §§ rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
1 Senaste lydelse 1994:833.
55
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1976:19) om internationellt
samarbete rörande lagföring för brott skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Har annan stat gjort fram-
ställning enligt 6 § i fråga om
gärning för vilken lagföring här
i landet kan ske endast med stöd
av denna lag eller gjort fram-
ställning om åtgärd enligt 15 §,
skall den som avses med fram-
ställningen vid behov lämnas
rättshjälp enligt vad som gäller
för tilltalad i brottmål. Ersätt-
ning som har utgivits av allmän-
na medel till offentlig försvarare
samt kostnad för rättshjälp
enligt 36 § rättshjälpslagen
(1972:429) skall alltid stanna på
statsverket.
Föreslagen lydelse
§
Har annan stat gjort fram-
ställning enligt 6 § i fråga om
gärning för vilken lagföring här
i landet kan ske endast med stöd
av denna lag eller gjort fram-
ställning om åtgärd enligt 15 §,
skall den som avses med fram-
ställningen vid behov lämnas
rättshjälp enligt vad som gäller
för tilltalad i brottmål. Ersätt-
ning som har utgivits av allmän-
na medel till offentlig försvarare
skall alltid stanna på staten.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
56
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1976:839) om statens va-nämnd
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §>
Ett slutligt beslut av nämnden får överklagas.
Ett beslut av nämnden får överklagas särskilt, om beslutet innebär att
nämnden prövat
1. en fråga om ersättning enligt 12 § tredje stycket eller 13 eller 14 §,
2. en fråga som gäller allmän 2. en fråga som gäller rätts-
rättshjälp, eller hjälp, eller
3. en fråga som avses i 15 §.
Andra beslut av nämnden får överklagas endast i samband med
överklagande av särskilt beslut.
Beslut av nämnden får verkställas som domstols dom.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
1 Senaste lydelse 1994:1044.
57
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1977:729) om patentbesvärs-
rätten skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 §'
I fråga om överklagande av ett slutligt beslut av patentbesvärsrätten
finns bestämmelser i patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen
(1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1982:670) och
lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden.
Ett beslut av patentbesvärsrätten, som inte är slutligt, får överklagas
endast i samband med överklagande av beslut i själva målet. Ett beslut
får dock överklagas särskilt när rätten har
1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning
om att hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iakttaga föreläggande
eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom
försummelse eller tredska,
4. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet,
5. utlåtit sig i annat fall än 5. utlåtit sig i annat fall än som
som avses i 4 i fråga som gäller avses i 4 i fråga som gäller
allmän rättshjälp. rättshjälp.
Sådant särskilt överklagande som avses i andra stycket får göras av
den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Beslutet över-
klagas till regeringsrätten genom besvär. Därvid tillämpas bestäm-
melserna i 7 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) och i 35-37 §§
samma lag om besvär över kammarrättens beslut. Påtentbesvärsrättens
beslut skall innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd for
prövning av besvär till regeringsrätten och om de grunder på vilka
sådant tillstånd meddelas.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
Senaste lydelse 1991:1564.
Prop. 1996/97:9
58
Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1978:801) om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
29 §
Av allmänna medel utgiven
ersättning till offentlig för-
svarare samt kostnad för rätts-
hjälp enligt 36 § rättshjälps-
lagen (1972:429) skall stanna på
statsverket, om ej den dömde av
särskilda skäl bör återgälda
ersättningen.
Av allmänna medel utgiven
ersättning till offentlig för-
svarare skall stanna på staten
om det inte finns särskilda skäl
för att den dömde skall åter-
betala ersättningen.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
59
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1982:395) om Kustbevakningens
medverkan vid polisiär övervakning skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §'
Om anledning förekommer att brott har förövats mot någon av de
föreskrifter som avses il §, har tjänsteman vid kustbevakningen
(kustbevakningstjänsteman) samma befogenhet som tillkommer polisman
att
1. hålla förhör och vidtaga
annan åtgärd med stöd av 23
kap. 3 § fjärde stycket rätte-
gångsbalken,
2. ta med någon till förhör med
1. hålla förhör och vidtaga
annan åtgärd med stöd av 23
kap. 3 § tredje stycket rätte-
gångsbalken,
öd av 23 kap. 8 § rättegångsbalken,
3. gripa någon med stöd av 24 kap. 7 § första stycket rättegångs-
balken,
4. företa husrannsakan med stöd av 28 kap. 5 § rättegångsbalken, om
åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas eller att
verkställa beslag.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1997.
60
Senaste lydelse 1988:445.
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1988:97) om förfärandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig
eller krigsfara m. m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
23 §'
Ett särskilt ombud har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för
arbete, tidsspillan och utlägg. Ersättningen fastställs av rätten.
I fråga om kostnaderna för
ombudet skall bestämmelserna i
lag om parts rättegångskostnad
tillämpas utom beträffande
ersättning för ränta. Motpart
eller annan som är ersättnings-
skyldig för sådana kostnader
skall åläggas att utge ersätt-
ningen till staten. Belopp, som
inte annan sålunda förpliktas
erlägga, skall återbetalas till
staten av den för vilken om-
budet har förordnats, dock inte i
den mån det överstiger den för
honom gällande grundavgiften
vid allmän rättshjälp enligt
rättshjälpslagen (1972:429).
I fråga om kostnaderna för
ombudet skall bestämmelserna i
lag om parts rättegångskostnad
tillämpas utom beträffande
ersättning för ränta. Motpart
eller annan som är ersättnings-
skyldig för sådana kostnader
skall åläggas att utge ersätt-
ningen till staten. Belopp, som
inte annan sålunda förpliktas
betala, skall återbetalas till
staten av den för vilken om-
budet har förordnats, dock inte
mer än vad han skulle ha fått
betala i rättshjälpsavgift enligt
rättshjälpslagen (1996:000). \bd
som där sägs om rättshjälps-
biträde gäller kostnad för om-
budet.
Om ersättningen till ombudet understiger ett visst av regeringen
föreskrivet belopp, skall återbetalningsskyldighet inte åläggas.
Beträffande kostnaderna för ett särskilt ombud för en tilltalad i
brottmål tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för
tilltalad eller annan att till staten återbetala kostnad för offentlig
försvarare.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
Senaste lydelse 1993:11.
61
Härigenom föreskrivs att 4-8 §§ lagen (1988:609) om målsägande-
biträde skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Målsägandebiträde förordnas
på begäran av målsäganden eller
när det annars finns anledning
till det Vid förordnandet tilläm-
pas 21 § första stycket rätts-
hjälpslagen (1972:429).
I fråga om byte av målsägan-
debiträde och rätt för sådant
biträde att sätta någon annan i
sitt ställe tillämpas 21 § andra
och tredje styckena rättshjälps-
lagen.
Målsägandebiträdet skall entledigas, om det är påkallat med hänsyn
till förhållandena i målet eller om det annars finns skäl för det.
Målsägandebiträde förordnas
på begäran av målsäganden eller
när det annars finns anledning
till det. Vid förordnandet tilläm-
pas 26 § första stycket rätts-
hjälpslagen (1996:000).
I fråga om byte av målsägan-
debiträde och rätt för sådant
biträde att sätta någon annan i
sitt ställe tillämpas 26 § andra
och tredje styckena rättshjälps-
lagen.
I övrigt tillämpas i fråga om målsägandebiträde rättegångsbalkens
regler om rättegångsbiträde.
Målsägandebiträdet har rätt
till ersättning i enlighet med vad
som enligt 22 § rättshjälpslagen
(1972:429) gäller för biträde vid
allmän rättshjälp. I fråga om
ersättningen tillämpas även 19,
23, 49, 49 a och 49 c §§ rätts-
hjälpslagen.
Om ett målsägandebiträde för-
ordnas, ersätts målsägandens
därefter uppkommande kost-
nader för bevisning och utred-
ning med anledning av talan om
enskilt anspråk och, i fall där
målsägandebiträdets uppgift
kvarstår enligt 3 § andra styc-
Målsägandebiträdet har rätt
till ersättning i enlighet med vad
som enligt 27 § rättshjälpslagen
(1996:000) gäller för biträde vid
rättshjälp. I fråga om ersätt-
ningen tillämpas även 29, 43,
och 47 §§ rättshjälpslagen.
Om ett målsägandebiträde för-
ordnas, ersätts målsägandens
därefter uppkommande kost-
nader för bevisning och utred-
ning med anledning av talan om
enskilt anspråk i samma ut-
sträckning som om målsäganden
1 Senaste lydelse 1990:999.
2 Senaste lydelse 1994:59.
62
ket, för resa och uppehälle i
samband med inställelse inför
domstol, i samma utsträckning
som om målsäganden beviljats
allmän rättshjälp med anledning
av en sådan talan.
beviljats rättshjälp med anled- Prop. 1996/97:9
ning av en sådan talan.
1 fall där målsägandebiträdets
uppgift kvarstår enligt 3 § andra
stycket har målsäganden rätt till
ersättning av allmänna medel
för kostnader för resa och uppe-
hälle i samband med inställelse
inför domstol enligt bestämmel-
ser som regeringen meddelar.
Beslut i frågor som avses i
denna hg fattas av rätten. I de
fall som avses i 6 § får dock
målsägandebiträdet själv besluta
om utredning i samma utsträck-
ning som enligt 24 § rättshjälps-
lagen (1972:429) gäller för
biträde vid allmän rättshjälp.
Beslut i frågor som avses i
denna hg fattas av rätten. I de
fall som avses i 6 § får dock
målsägandebiträdet själv besluta
om utredning i samma utsträck-
ning som enligt 17 § rättshjälps-
lagen (1996:000) gäller for
biträde vid rättshjälp.
Bestämmelserna i 31 kap.
rättegångsbalken om skyldighet
för den tilltalade eller annan att
till staten återbetala kostnader
som enligt rättens beslut betalats
av allmänna medel gäller även i
fråga om kostnader enligt denna
lag. I mål där målsägande-
biträdets uppgifter kvarstår
enligt 3 § andra stycket gäller
beträffande dessa kostnader
bestämmelserna i 18 kap. rätte-
gångsbalken om ansvar för mot-
parts rättegångskostnader.
Bestämmelserna i 31 kap.
rättegångsbalken om skyldighet
för den tilltalade eller annan att
till staten återbetala kostnader
för försvarare som enligt rättens
beslut har betalats av allmänna
medel gäller även i fråga om
kostnader för målsägande-
biträde. I mål där målsägande-
biträdets uppgifter kvarstår
enligt 3 § andra stycket gäller
beträffande dessa kostnader be-
stämmelserna i 18 kap. rätte-
gångsbalken om ansvar för mot-
parts rättegångskostnader.
1. Denna hg träder i kraft den 1 december 1997.
3 Senaste lydelse 1994:59.
63
2. Äldre föreskrifter tillämpas fortfarande om målsägandebiträde för- Prop. 1996/97:9
ordnats före ikraftträdandet.
64
Härigenom föreskrivs att 16 och 42 §§ lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16 §
I samband med att ett beslut om omedelbart omhändertagande
underställs rätten skall den myndighet som fattat beslutet, om det inte
möter hinder, låta den omhändertagne få del av handlingarna i ärendet
samt underrätta honom om hans rätt att
1. yttra sig skriftligt till rätten inom en viss angiven tid,
2. begära muntlig förhandling vid rätten, och
3. av rätten erhålla rättshjälp 3. av rätten erhålla offentligt
genom offentligt biträde. biträde.
Myndigheten skall också upplysa honom om att rätten kan komma att
avgöra målet även om yttrande inte lämnas.
42 §
Om offentligt biträde och
annan rättshjälp i mål och ären-
den enligt denna lag finns be-
stämmelser i rättshjälpslagen
(1972:429).
I mål i allmän förvaltnings-
domstol angående beredande av
vård enligt denna lag eller an-
gående omedelbart omhänder-
tagande enligt 13 § skall offent-
ligt biträde förordnas för den
som åtgärden avser, om det inte
måste antas att behov av biträde
saknas.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
65
5 Riksdagen 1996197. 1 saml. Nr 9
Härigenom föreskrivs att 59 § smittskyddslagen (1988:1472) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
59 8
Prop. 1996/97:9
Om offentligt biträde och
annan rättshjälp i mål och ären-
den enligt denna lag finns be-
stämmelser i rättshjälpslagen
(1972:429).
I mål i allmän förvaltnings-
domstol angående tillfälligt
omhändertagande enligt 37 §,
tvångsisolering enligt 38, 39
eller 41 § eller upphörande av
tvångsisolering enligt 42 §, skall
offentligt biträde förordnas för
den som åtgärden avser, om det
inte måste antas att behov av
biträde saknas.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
66
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)
dels att det skall införas tre nya paragrafer, 11 kap. 8-10 §§, av
följande lydelse,
dels att det skall införas en ny rubrik närmast före 11 kap. 8 § av
följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
11 kap. Offentligt biträde 8§ I ärende angående 1. avvisning, dock inte hos 2. utvisning enligt 4 kap. 3 §, 3. uppehållstillstånd enligt 4. verkställighet enligt denna 5. hemsändande enligt 12 kap. skall offentligt biträde förordnas 9§ I ärende hos regeringen 10 § Beslut av förvaltningsmyndig- |
överklagas till Utlännings- Prop. 1996/97:9
nämnden.
Utlänningsnämndens beslut i
frågor som rör offentligt biträde
får inte överklagas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
2. Bestämmelserna i 10 § tillämpas inte på beslut som meddelats
innan lagen har trätt i kraft. För sådana beslut gäller fortfarande
föreskrifterna i den upphävda rättshjälpslagen (1972:429).
68
Härigenom föreskrivs att 36 och 39 §§ lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Om den unge har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål
och ärenden enligt denna lag.
Den som är förordnad enligt
rättshjälpslagen (1972:429) som
offentligt biträde för någon som
är under 15 år, utan att sam-
tidigt vara biträde för vårdnads-
havaren, är utan särskilt förord-
nande den unges ställföreträdare
i det mål eller ärende som
Den som är förordnad som
offentligt biträde enligt 39 § för
någon som är under 15 år, utan
att samtidigt vara biträde för
vårdnadshavaren, är utan sär-
skilt förordnande den unges
ställföreträdare i det mål eller
ärende som förordnandet avser.
förordnandet avser.
Barn som är yngre än 15 år bör höras, om det kan vara till nytta för
utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras.
39
Om offentligt biträde och
annan rättshjälp i mål och ären-
den enligt denna lag finns be-
stämmelser i rättshjälpslagen
(1972:429).
I mål och ärenden angående
beredande av vård enligt 2 eller
3 §, omedelbart omhändertagan-
de enligt 6 §, upphörande av
vård enligt 21 §, flyttningsför-
bud enligt 24 § eller upphöran-
de av fiyttningsförbud enligt
26 § eller vid överklagande
enligt 41 § första stycket 1 skall
offentligt biträde förordnas för
den som åtgärden avser samt för
dennes vårdnadshavare, om det
inte måste antas att behov av
biträde saknas.
Behövs offentligt biträde både
för den unge och för dennes
vårdnadshavare, förordnas
gemensamt biträde, om det inte
finns motstridiga intressen
mellan dem.
Senaste lydelse 1995:1244.
69
Offentligt biträde förordnas av Prop. 1996/97:9
den domstol som handlägger
målet. I ärenden hos social-
nämnd eller social distrikts-
nämnd förordnas offentligt
biträde av länsrätten.
Denna hg träder i kraft den 1 december 1997.
70
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1991:572) om särskild utlän-
ningskontroll skall införas två nya paragrafer, 27 och 28 §§, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 27 § I ärende angående utvisning 28 § I ärende hos regeringen fattas Beslut av förvaltningsmyndig- Utlänningsnämndens beslut i |
1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
2. Bestämmelserna i 28 § andra och tredje stycket tillämpas inte på
beslut som meddelats innan hgen har trätt i kraft. För sådana beslut
gäller fortfarande föreskrifterna i den upphävda rättshjälpslagen
(1972:429).
71
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård
dels att 48 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 38 a §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 38 a § I mål hos allmän förvalt- |
48 §
En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans
tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin
rätt
1. att enligt 32 och 33 §§ överklaga vissa beslut,
|
2. att anlita ombud eller biträde, 3. att få rättshjälp genom |
3. att enligt 38 a § få offent- |
4. att få hjälp av en stödperson.
Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen, väl synlig
för patienterna.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
72
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1129) om rätts-
psykiatrisk vård
dels att 30 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 22 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 a §
I mål hos allmän förvaltnings-
domstol angående medgivande
till fortsatt vård enligt 13 §,
angående upphörande av sådan
vård enligt 16 §, vid över-
klagande av beslut enligt 18 §
första stycket 1 eller 2 eller
angående tillstånd eller äter-
kallelse av tillstånd att vistas
utanför vårdinrättningens om-
råde för den som genomgår
rättspsykiatrisk vård med beslut
enligt 31 kap. 3 § brottsbalken
om särskild utskrivningspröv-
ning, skall offentligt biträde
förordnas för den som åtgärden
avser, om det inte måste antas
att behov av biträde saknas.
30 §’
En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans till-
stånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt
1. att enligt 18 § överklaga vissa beslut,
2. att ansöka enligt 16 § andra stycket om att den rättspsykiatriska
vården skall upphöra,
3. att ansöka enligt 10 eller 11 § om tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område,
4. att anlita ombud eller biträde,
5. att få rättshjälp genom 5. att enligt 22 a § få offent-
offentligt biträde enligt rätts- ligt biträde och
hjälpslagen (1972:429), och
6. att få hjälp av en stödperson.
Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen eller
undersökningsenheten, väl synlig för patienterna.
1 Senaste lydelse 1991:1968.
73
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
Prop. 1996/97:9
74
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1993:388) om införande av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Specialsjukhus och vårdhem
får användas för sitt hittills-
varande ändamål tills de har
avvecklats helt. För innehållet i
verksamheten och för verksam-
hetens bedrivande i övrigt gäller
bestämmelserna i den nya hgen
i tillämpliga delar. För avgifter
gäller dock 4 § införandehgen
till omsorgslagen i stället för 19
och 20 §§ nya hgen. För
specialsjukhusen tillämpas där-
utöver bestämmelserna i 13 och
14 §§ och 16 § första stycket
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).
Föreslagen lydelse
Specialsjukhus och vårdhem
får användas för sitt hittills-
varande ändamål tills de har
avvecklats helt. För innehållet i
verksamheten och för verksam-
hetens bedrivande i övrigt gäller
bestämmelserna i den nya hgen
i tillämpliga delar. För avgifter
gäller dock 4 § införandehgen
till omsorgshgen i stället för 19
och 20 §§ nya lagen. För
specialsjukhusen tillämpas där-
utöver bestämmelserna i 16 §
första stycket och 27-30 §§
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).
Nyintagning i specialsjukhus eller i vårdhem får inte ske i annat fall
än när det är fråga om vård oberoende av samtycke. För sådan vård
gäller fortfarande i tillämpliga delar 6 och 7 §§ införandehgen till
omsorgshgen.
I mål i allmän förvaltnings-
domstol angående inskrivning i
eller utskrivning frän vårdhem
eller specialsjukhus enligt 35 §
lagen (1967:940) angående om-
sorger om vissa psykiskt utveck-
lingsstörda skall offentligt bi-
träde förordnas för den som åt-
gärden avser, om det inte måste
antas att behov av biträde
saknas.
Denna hg träder i kraft den 1 december 1997.
75
Prop. 1996/97:9
Härigenom föreskrivs att 18 och 37 §§ lagen (1996:242) om
domstolsärenden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §
Till ett sammanträde skall domstolen kalla den som är part. En
myndighet som är motpart enligt 11 § behöver dock inte kallas annat än
om domstolen finner att myndighetens närvaro behövs för utredningen i
ärendet. Myndigheten skall dock alltid underrättas om sammanträdet.
I kallelsen skall det tas in en upplysning om betydelsen enligt 20 § av
att parten uteblir från sammanträdet. Om domstolen finner att en part
bör infinna sig personligen, får domstolen föreskriva vite.
I fråga om ersättning för kost-
nader för parts inställelse till-
lämpas 11 kap. 6 § rättegångs-
balken.
37 §
Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i
samband med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet
avgörs. Överklagande får dock ske särskilt, när domstolen
1. ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller
en invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning,
2. avvisat ett ombud eller ett biträde,
3. beslutat i en fråga om säkerställande av det som ärendet gäller eller
beslutat att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i
övrigt beslutat tills vidare rörande saken,
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför
domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra
särskild påföljd för honom eller henne,
5. vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 5 tryckfrihetsför-
ordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 5 yttrandefrihetsgrundlagen
funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid
vittnesförhör,
6. beslutat i en fråga om undersökning eller omhändertagande av
person eller egendom eller om någon annan liknande åtgärd,
7. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa
föreläggande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att
någon skall ersätta en kostnad för förfarandet,
8. beslutat i en fråga som gäller någons medverkan i ärendet eller
9. beslutat i annat fall än som 9. beslutat i annat fall än som
avses i 8 i en fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429).
avses i 8 i en fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:000).
76
Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller Prop. 1996/97:9
till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet
innefattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
77
I juni 1993 gav dåvarande chefen för Justitiedepartementet efter rege-
ringens bemyndigande en särskild utredare i uppdrag att se över rätts-
hjälpslagen (dir. 1993:77). Utredningen antog namnet 1993 års rätts-
hjälpsu tred ning. Genom tilläggsdirektiv i augusti 1994 fick utredningen
även i uppdrag att särskilt se över ordningen för utseende av offentliga
biträden (dir. 1994:81).
Utredningen lade i augusti 1995 fram betänkandet Ny rättshjälpslag
och andra bestämmelser om rättsligt bistånd (SOU 1995:81). Utred-
ningens lagförslag är intaget i bilaga 1. Betänkandet har remissbe-
handlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig på Justitiedeparte-
mentet (dnr Ju 95/3274). Regeringen tar i detta ärende upp de frågor
som behandlas i betänkandet.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 13 juni 1996 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men också föreslagit vissa
justeringar. Regeringen har på de flesta punkter följt Lagrådets förslag.
Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Vi
återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitten 5.6, 6, 7.3, 7.4, 8, 9,
10.1, 15.1, 19 samt i författningskommentaren. Lagrådets yttrande finns
i bilaga 5.
Rättshjälpslagen (1972:429) trädde i kraft den 1 juli 1973. Dessförinnan
lämnades statlig processuell rättshjälp i form av fri rättegång i mål och
ärenden vid domstol samt genom offentlig försvarare i brottmål enligt
rättegångsbalken. Fri rättegång kunde beviljas den som inte hade ekono-
miska förutsättningar att betala de kostnader som kunde uppkomma i
rättegång vid domstol. Dessutom kunde rättshjälp lämnas i huvud-
sakligen två former. Dels fanns av landsting eller kommun anordnade
rättshjälpsanstalter samt en statlig rättshjälpsanstalt, dels fanns rättshjälp
enligt den s.k. Jämtlandsmodellen. Jämtlandsmodellen innebar att rätts-
hjälp lämnades inom vissa landstingsområden enligt avtal mellan
landstinget och Sveriges advokatsamfund. Visst statsbidrag utgick för
verksamheten.
Rättshjälp enligt rättshjälpslagen lämnas i fyra olika former: allmän
rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt
biträde samt rådgivning. Dessutom betalas kostnader för offentlig
försvarare och målsägandebiträde ftån rättshjälpsanslaget.
Prop. 1996/97:9
78
Statens kostnader för rättshjälp uppgick under budgetåret 1994/95 till Prop. 1996/97:9
sammanlagt ca 870 miljoner kronor netto, dvs. när rättshjälpsavgifter,
mervärdesskatt och återbetalade medel avräknats. Till kostnaderna skall
läggas uteblivna intäkter för bl.a. ansökningsavgifter. Några exakta
uppgifter om den sammanlagda storleken av de uteblivna intäkterna
finns inte. De största utgiftsposterna utgörs av rättshjälp åt misstänkt i
brottmål (ca 364 miljoner kronor) och allmän rättshjälp (ca 342 miljoner
kronor).
Allmän rättshjälp kan lämnas till fysisk person samt dödsbon i en
rättslig angelägenhet där det föreligger behov av sådant bistånd. Från
denna huvudregel finns flera undantag, t.ex. ges inte rättshjälp för
upprättande av äktenskapsförord eller i fastighetstvister då den rätts-
sökande har eller borde ha haft en rättsskyddsförsäkring. Vidare skall
rättshjälp inte beviljas den som inte har ett befogat intresse av att få sin
sak behandlad.
En ytterligare begränsning är inkomstgränsen. Den som har en
beräknad årsinkomst som överstiger sju basbelopp eller f.n. 249 000
kronor kan inte få rättshjälp. Gränsbeloppet kan höjas med hänsyn till
den rättssökandes försötjningsbörda.
Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna för framför allt
juridiskt biträde men även för andra kostnader som t.ex. bevisning.
Däremot omfattas inte ersättning för motparts rättegångskostnader som
den rättssökande kan tvingas betala om han eller hon förlorar en
process. Sådana kostnader får den rättssökande alltså själv betala.
Däremot kan sådana kostnader betalas från en rättsskyddsförsäkring.
Den rättssökande är skyldig att betala en rättshjälpsavgift. Denna
består av en grundavgift vars storlek är beroende av den rättssökandes
ekonomiska förhållanden samt av en tilläggsavgift vars storlek beror
dels på de ekonomiska förhållandena, dels på kostnaderna för rätts-
hjälpen.
Rättshjälp genom rådgivning omfattar rådgivning eller därmed
jämförlig åtgärd i nästan alla slags rättsliga angelägenheter under högst
en timme. Rådgivning är öppen för alla oavsett inkomst och sker mot
en fastställd avgift (f.n. 250 kronor for vaije påbörjad femtonminuters
period). Avgiften kan i vissa fall sättas ned.
Rättshjälp åt misstänkt i brottmål utgår dels i form av offentlig
försvarare enligt bestämmelserna i 21 kap. rättegångsbalken, dels som
annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål enligt rättshjälpslagen.
Rätten till offentlig försvarare är inte beroende av den misstänktes
ekonomi. Däremot kan annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål komma
i fråga bara för tilltalade som hör till de ekonomiskt sämst ställda
grupperna. Denna form av rättshjälp ersätter den tilltalades kostnader
för bl.a. bevisning och inställelse i domstol. Någon rättshjälpsavgift
utgår inte. Däremot kan en tilltalad som fälls till ansvar förpliktas att
betala tillbaka kostnader för offentlig försvarare och annan rättshjälp,
bevisning och målsägandebiträde. Äterbetalningsskyldigheten får dock
inte överstiga vad den dömde skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift om
han eller hon hade haft allmän rättshjälp.
79
Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas i vissa särskilt angivna Prop. 1996/97:9
typer av mål och ärenden som rör den personliga rörelsefriheten eller
den kroppsliga integriteten. I huvudsak rör det sig om mål och ärenden
på de psykiatriska och sociala vårdlagstiftningamas samt utlän-
ningslagens område. Den enskildes ekonomi saknar betydelse for frågan
om offentligt biträde och någon avgift eller återbetalningsskyldighet
förekommer inte.
Målsägandebiträde enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde kan
förordnas for en målsägande som varit utsatt för vissa angivna brott
samt i fäll då målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde.
Målsägandens ekonomiska situation saknar betydelse och någon avgift
utgår inte.
Rättshjälpslagen har sedan sin tillkomst ändrats många gånger. En
större reform genomfördes år 1980 (prop. 1978/79:90) då domstolar
och vissa andra myndigheter fick vidgade befogenheter att besluta i
rättshjälpsfrågor samtidigt som de rättshjälpsnämnder som inrättats vid
lagens tillkomst minskades från sex till fyra. Åren 1981 och 1982
höjdes rättshjälps- och rådgivningsavgiftema (prop. 1980/81:20 och
1981/82:28). År 1982 slopades möjligheterna till rättshjälp i vissa typer
av ärenden, bl.a. för upprättande av äktenskapsförord och testamente.
Samtidigt begränsades möjligheterna att i vissa fall få rättshjälp innan
ett annat likartat mål, s.k. pilotfall, avgjorts (prop. 1981/82:28). År
1983 gjordes rätten till allmän rättshjälp i vissa fastighetstvister sub-
sidiär till rättsskyddsförsäkring och möjligheten till biträde i bodel-
ningsärenden begränsades. Vidare infördes en ny avgift, tilläggsavgift,
som beräknas med utgångspunkt i kostnaderna för rättshjälpen (prop.
1982/83:61).
År 1988 inskränktes möjligheterna att få allmän rättshjälp i ytterligare
typer av tvister där den rättssökande kan få ersättning genom
försäkringar av olika slag (prop. 1987/88:73). Samtidigt sänktes rätts-
hjälpsavgiftema och den övre inkomstgränsen för rätt till rättshjälp
höjdes. Rättshjälpsavgiftemas anknytning till basbeloppet, som tagits
bort år 1983, återinfördes samtidigt.
Lagen om målsägandebiträde trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop.
1987/88:107). Rätten till målsägandebiträde utvidgades år 1991 (prop.
1989/90:158) och år 1994 (prop. 1993/94:26). Vid det senare tillfället
utvidgades, genom ändringar i rättshjälpslagen, även det rättsliga
biståndet till dem som utsatts för brott utomlands.
Den 1 juli 1989 ändrades reglerna för allmän rättshjälp i fastighets-
tvister och patientskadeärenden.
I mars 1993 ändrades avgiftssystemet och de avgifter som den
rättssökande skall betala höjdes (prop. 1992/93:109).
Den 1 augusti 1995 infördes nya regler för bestämmande av ersättning
till biträden enligt rättshjälpslagen och offentliga försvarare (prop.
1994/95:150, bilaga 3).
Den nuvarande organisationen för rättshjälpen infördes den 1 januari
1991. Rättshjälpsmyndigheten ersatte då de fyra tidigare rättshjälps-
nämndema. Samtidigt upphörde Besvärsnämnden för rättshjälpen och 80
dess uppgift att pröva överklaganden enligt rättshjälpslagen övertogs av
en ny myndighet, Rättshjälpsnämnden. Rättshjälpsmyndigheten tog Prop. 1996/97:9
genom reformen över en del ekonomiadministrativa uppgifter i rätts-
hjälpsärenden från domstolarna.
Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet för bl.a. Rättshjälps-
myndigheten och skall således i administrativt hänseende leda och
samordna Rättshjälpsmyndighetens verksamhet. Domstolsverket har
vidare det samlade ansvaret för rättshjälpsmedlens användning. Dom-
stolsverket har också rätt att föra talan mot beslut om rättshjälp och att
begära att beslut om att rättshjälp skall upphöra.
Dagens rättshjälpssystem är komplicerat och svårtillgängligt. Som vi
redovisat i det föregående finns flera lagar som reglerar rättsligt
bistånd. I rättshjälpslagen finns flera olika former av rättshjälp, bl.a.
allmän rättshjälp och offentligt biträde. Målsägandebiträde är en form
av rättsligt bistånd men räknas inte som rättshjälp medan däremot
offentlig försvarare som regleras i rättegångsbalken anses vara en form
av rättshjälp.
Rättshjälpslagens uppbyggnad är också snårig och medför att det ofta
är svårt att hitta rätt i bestämmelserna.
Ett annat problem är dagens avgiftssystem som är mycket komplicerat
och svårt att förstå för den enskilde. Systemet syftar till en långtgående
millimeterrättvisa med mycket detaljerade bestämmelser som innebär
brister framför allt vad gäller överskådlighet.
En annan komplikation är att det existerar två parallella system -
rättshjälpen och rättsskyddet - och att dessa i vissa fall överlappar
varandra. Det sofistikerade avgiftssystemet inom rättshjälpen sätts t.ex.
ur spel genom att avgifterna delvis täcks av rättsskyddet.
Systemet i sin helhet ger inte heller den enskilde tillräckliga incita-
ment att hålla nere kostnaderna.
En bidragande orsak till att rättshjälpslagen upplevs som komplicerad
och svårhanterlig är också att de beloppsgränser som finns i lagen, t.ex.
inkomstgränser och gränser när ett biträde själv får besluta om utred-
ning, är angivna som ett visst antal eller en viss andel av ett basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och att regleringen kräver
tillgång till Domstolsverkets årliga broschyr om rättshjälp och taxor.
Dessutom är det basbelopp som skall användas det som gällde året
innan den rättssökande ansökte om rättshjälp.
Andra faktorer som komplicerar systemet är den ofta onödiga rund-
gång av pengar som systemet medför. I vissa ärenden skall t.ex. med-
parter eller andra betala in pengar till staten som sedan skall utbetalas
till den rättssökande. I t.ex. ett ärende om äktenskapsskillnad efter
gemensam ansökan kan den rättssökandes avgift och vad den rätts-
sökandes make skall betala sammantaget överstiga de totala rätts-
hjälpskostnadema. Den rättssökande är i sådant fäll berättigad att
erhålla den överskjutande delen. Trots att staten i ett sådant ärende över
6 Riksdagen 1996197. 1 saml. Nr 9
huvud taget inte lämnat något ekonomiskt bidrag till den rättssökande Prop. 1996/97:9
har en stor mängd beslut och transaktioner fått vidtas.
Det finns alltså ett behov av en allmän upprensning i bestämmelserna.
Utgiftsnedskämingar måste göras på alla samhällsområden för att
stärka de offentliga finanserna. I budgetpropositionen 1994/95:100
anges att utgifterna skall minska redan budgetåret 1995/96. De
sammanlagda besparingarna för rättsväsendet är beräknade att uppgå till
400 miljoner kronor. Utgifterna skall skäras ned med ytterligare 600
miljoner kronor t.o.m. budgetåret 1998. Den största utgiftsnedskär-
ningen under detta budgetår drabbar polisväsendet (235 miljoner
kronor) medan domstolsväsendet och kriminalvården skall spara 89
respektive 50 miljoner kronor. Genom de ändringar i rättshjälpslagen
som genomfördes år 1995 beräknades att en besparing på 14 miljoner
skulle göras under budgetåret 1995/96. De ytterligare nedskärningar
inom rättsväsendet som skall göras t.o.m. budgetåret 1998 är inte
fördelade på verksamhetsområden. I kompletteringspropositionen
1994/95:150 aviserades att 1993 års rättshjälpsutredning skulle komma
att lämna förslag som beräknades leda till betydande besparingar inom
rättshjälpsområdet.
Rättshjälpen kostar i dag ca 870 miljoner kronor om året. Mot
bakgrund av de besparingskrav som redogjorts för ovan måste det
övervägas vilka besparingar som kan göras även på rättshjälpens om-
råde. Rättshjälpen måste inte bara bli effektivare utan också billigare.
Statlig hjälp bör bara ges när det verkligen behövs. Den som har
möjlighet att själv klara sig bör inte ges rättshjälp. Systemet måste
också utformas så att den enskilde får ett eget intresse av att hålla nere
kostnaderna.
Reglerna på rättshjälpsområdet bör således reformeras så att de
uppfyller kraven på kostnadsbesparingar samtidigt som detta inte får
leda till att rättshjälpens grundläggande syfte går förlorat. Rättshjälpen
måste även i fortsättningen fungera som ett yttersta skyddsnät som
fångar upp dem som inte kan få rättsligt bistånd på annat sätt.
Dagens detaljerade och svårgenomträngliga regler skapar tillämp-
ningsproblem. Detta gör i sin tur att kostnaderna för att hantera syste-
met blir onödigt höga. Om ett mer överskådligt och begripligt system
utformas medför det att sådana kostnader - som inte belastar rätts-
hjälpsanslaget - kan minskas.
Förutsättningarna för att bevilja rättshjälp eller annat bistånd är olika
för de olika formerna av hjälp. Detsamma gäller vem som kan få hjälp,
behörighet att fetta beslut, avgifter och återbetalning m.m. Mycket
talar, som utredningen konstaterar, för att rättshjälpsfrågoma blir lättare
att hantera om regelverket delades upp på flera olika lagar.
Våra överväganden i det följande bygger därför på förutsättningen att
1972 års rättshjälpslag skall ersättas av en ny rättshjälpslag som reglerar
vad som i dag motsvaras av allmän rättshjälp samt rådgivning.
Uttrycket allmän rättshjälp kan i så fall ersättas av uttrycket rättshjälp -
vilket också är det vanligaste uttryckssättet i dag. Offentligt biträde bör
regleras separat.
82
Med rättsskyddsförsäkring avses en försäkring som ersätter försäk-
ringstagarens kostnader för det rättsliga förfarandet i tvister som han
eller hon är inblandad i. Rättsskyddsförsäkringar började saluföras i
vårt land på 1960-talet. Rättsskyddsförsäkring ingår numera som en
obligatorisk del av de hemförsäkringar som säljs i Sverige.
Rättsskyddsförsäkringar finns i olika former och för olika angelägen-
heter, t.ex. för tvister som anknyter till hem, fastighet, bil eller båt.
Som regel ingår rättsskyddsförsäkring som en del i en annan försäkring,
t.ex. i hem- eller båtförsäkringar. I vissa fall kan en rättsskyddsför-
säkring tecknas som ett tillägg till ett försäkringspaket, vilket ofta är
fallet vad gäller försäkringar för näringsidkare. Det är inte möjligt att
teckna en generell rättsskyddsförsäkring separat. Särskilda rättsskydds-
försäkringar finns dock för näringsidkare.
Enligt uppgifter från försäkringsbolagen uppgår antalet skador
(ärenden) avseende rättsskyddsmomentet i hem- och villaförsäkring till
drygt 12 000 per år vilket kan jämföras med de knappt 60 000 ärenden
per år som Rättshjälpsmyndigheten registrerar vad avser allmän rätts-
hjälp. Försäkringsbolagens kostnader för rättsskyddet uppgick under år
1993 till ca 140 miljoner kronor vilket avser dels under året betalda
ersättningar dels medel reserverade för framtida utbetalningar. Mot-
svarande siffra för åren 1990-1992 var 162, 185 respektive 168
miljoner kronor. Någon förklaring till varför kostnaderna sjunkit under
senare år har inte kunnat erhållas men trenden har varit densamma
beträffande alla typer av försäkringsskador under 1990-talet.
När rättshjälpslagen infördes år 1972 ansågs att rättsskyddet skulle
vara subsidiärt till rättshjälpen; rättshjälpen skulle utnyttjas i första hand
och rättsskyddet skulle endast utgöra ett komplement till den statliga
rättshjälpen. Från denna princip har därefter gjorts vissa undantag.
Principen som sådan har också ifrågasatts vid ett flertal tillfällen. Vi
återkommer närmare till detta i avsnitt 5.5.
Bestämmelser om försäkringsverksamhet på rättsskyddsområdet finns i
första hand i lagen (1982:713) om försäkringsrörelse, konsument-
försäkringslagen (1980:38) och lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor
för rättsskyddsförsäkring. Den sistnämnda lagen infördes som ett led i
EU-anpassningen och avser bl.a. att garantera ett fritt val av ombud. På
kontinenten hade nämligen tidigare förekommit att försäkringsbolagen
anvisat särskilda ombud.
Finansinspektionen är tillsynsmyndighet över försäkringsbolagens
verksamhet. Konsumentombudsmannen har också en viss tillsyn på
området enligt marknadsföringslagen (1995:450) och lagen (1994:1512)
om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och kan utfärda förbuds-
förelägganden eller föra talan om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.
Prop. 1996/97:9
83
Försäkringsbolagens rättsskydd snämnd prövar lämpligheten hos Prop. 1996/97:9
sådana ombud som inte är advokater eller biträdande jurister på
advokatbyrå. Prövningen kan avse antingen ombudets lämplighet för
viss tvist eller för visst slag av tvister. Även arvodet till dessa ombud
kan prövas av nämnden. Huvudman för nämnden är Sveriges
Försäkringsförbund.
Vaije bolag ställer upp sina villkor för rättsskyddsförsäkring. Det
råder dock en relativt överensstämmande syn på omfattning och villkor.
Under slutet av 1970-talet och 1980-talet uppmuntrades bolagen av
myndigheter och konsumentföreträdare att utarbeta gemensamma
villkor. Motiven till detta var att konsumenten skulle erhålla trygghet i
att villkoren var likformiga. Villkoren har därför i huvudsak samma
utformning i alla bolagen men de kan avvika i vissa detaljer. De villkor
som redovisas i det följande är de vanligast förekommande.
Gemensamt för de olika försäkringarna är att de gäller i tvistemål om
tvisten kan prövas av tingsrätt, hovrätt eller Högsta domstolen. Tvister
som kan prövas av fastighetsdomstol, Statens VA-nämnd och vatten-
domstol omfettas också. Måste en tvist först prövas av annan instans
(t.ex. skiftesman eller arrendenämnd) täcks inte kostnaderna för sådan
förberedande prövning av försäkringen. Rättsskyddsförsäkringen gäller
inte tvister som endast kan prövas av förvaltningsmyndigheter eller
förvaltningsdomstolar, t.ex. festighetsbildningsmyndighet, hyresnämnd,
länsstyrelse, länsrätt, kammarrätt eller Regeringsrätten.
Rättsskyddet i motorfordons- och båtförsäkring gäller även i vissa
brottmål.
Rättsskyddet täcker även tvister med det egna försäkringsbolaget.
Undantagna från försäkringsskyddet är tvister av mindre värden (ett
halvt basbelopp). Tvister som rätten beslutat skall handläggas enligt
allmänna regler omfettas dock oavsett värde. Detsamma gäller tvister
med försäkringsbolaget om själva försäkringsavtalet och tvister som
skall handläggas utomlands.
Rättsskyddet täcker inte tvister där den rättssökande inte har befogat
intresse av att få sin sak behandlad och inte heller tvister som folier
under den s.k. pilotfellsregeln i 8 § första stycket 8 rättshjälpslagen,
dvs. tvister som kan anstå till dess en annan rättslig angelägenhet, i
vilket anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, slutligen har
avgjorts. Emellanåt låter försäkringsbolagen ”pilotfallet” ta medel i
anspråk från flera försäkringar.
För att rättsskydd skall lämnas måste försäkringen vara i kraft när de
händelser eller omständigheter som ligger till grund för anspråket
inträffade och det skall därefter inte ha gått längre tid än tio år. Om
försäkringen gällt i mer än två år när tvisten uppkommer, lämnas dock
alltid rättsskydd.
Rättsskyddet i hem-, villa-, och fritidshusförsäkring gäller den
försäkrade i egenskap av privatperson och avser skada i privatlivet.
Utanför Norden gäller försäkringen endast för den försäkrade i dennes
egenskap av resenär.
Försäkringen gäller inte för tvister som har samband med eller 84
aktualiseras vid äktenskapsskillnad eller upplösning av samboförhållan-
den eller för tvister som har samband med den försäkrades arbete, Prop. 1996/97:9
annan förvärvsverksamhet eller tjänsteutövning.
Försäkringen omfattar inte heller sådana tvister som gäller borgens-
åtaganden i samband med andras affärsverksamhet, överlåtna krav eller
ekonomiska åtgärder som till sin typ eller omfattning är ovanliga för en
privatperson eller tvister som har sin grund i brott som kräver uppsåt
för straffbarhet. Undantagna från tillämpningsområdet för dessa för-
säkringar är också tvister som gäller den försäkrade i egenskap av ägare
till motorfordon eller båt dvs. då det finns möjlighet till särskild
försäkring.
Övriga försäkringar (båt, bil m.m.) gäller för tvister som angår den
försäkrade i dennes egenskap av ägare till det försäkrade föremålet.
Vissa undantag finns, t.ex. vid yrkesmässig uthyrning av föremålet i
fråga.
Förmåner
Rättsskyddsförsäkringen ersätter
- kostnader och arvode till ombud och försvarare,
- kostnader for nödvändiga utredningar,
- kostnader för bevisning i rättegång och skiljeförfarande,
- expeditionskostnader i domstol,
- rättegångskostnader som försäkringstagaren har ålagts att betala sin
motpart,
- kostnader för särskild medlare enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken
och
- grundavgift enligt 11 § rättshjälpslagen.
Tilläggsavgift enligt rättshjälpslagen ersätts inte genom rättsskydds-
försäkringen.
För att ersättning skall utgå krävs att kostnaderna är skäliga och nöd-
vändiga. Kostnader som hade kunnat ersättas av den allmänna rätts-
hjälpen eller av motparten ersätts inte. Vid förlikning ersätts sådana
rättegångskostnader som ligger klart under vad som skulle ha dömts ut
om tvisten fullföljts.
Samtliga försäkringsbolag har någon form av begränsning för hur stor
ersättning som kan betalas ut. Gränsen ligger vanligen mellan 75 000 kr
och 100 000 kr. I vissa fall kan, efter tilläggsfÖrsäkring, beloppet uppgå
till ca 140 000 kr.
Den försäkrade får betala en självrisk på vanligtvis 20 % av
kostnaderna, dock lägst 1 000 kr.
Ombud och ersättning till ombud
Den försäkrade har rätt att själv välja advokat eller annan lämplig
person som ombud om inte valet skulle medföra avsevärt ökade
kostnader. Om personen i fråga inte är advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå och inte heller varit förordnad som biträde enligt rätts-
85
hjälpslagen eller som offentlig försvarare prövas hans eller hennes Prop. 1996/97:9
lämplighet av Försäkringsbolagens rättsskydd snämnd.
Enligt en uppskattning från Försäkringsförbundet är ca 90 % av dem
som godkänns av nämnden jur. kand, eller motsvarande. Personer utan
juridisk skolning godkänns om de har särskilda kunskaper inom något
specialområde, t.ex. lantmätare i fastighetsärenden eller personskade-
reglerare i ärenden om personskadeersättning.
Ombudens arvoden beräknas enligt högst samma timkostnadsnorm
som Domstolsverket använder vid fastställande av taxa i mål om äkten-
skapsskillnad efter gemensam ansökan.
I de fall ombuds lämplighet prövas av Försäkringsbolagens rätts-
skyddsnämnd kan nämnden på begäran också pröva skäligheten av
arvodes- och kostnadsersättning.
Tvister mellan den försäkrade och försäkringsbolaget
Om den försäkrade är missnöjd med försäkringsbolagets beslut i något
avseende kan han eller hon i första hand vända sig till någon av de
interna prövningsnämnder eller kundombudsmän som är knutna till
bolaget.
Om frågan avser en tolkning av försäkringsvillkoren kan försäk-
ringstagaren begära att bolaget hänskjuter frågan till Skadeförsäkringens
villkorsnämnd. Tidigare var det obligatoriskt för bolaget att hänskjuta
en fråga till nämnden när försäkringstagaren påkallade detta. Numera
har denna skyldighet tagits bort.
Försäkringstagaren kan också vända sig till Allmänna reklamations-
nämnden eller till allmän domstol.
Bolagen har skyldighet att informera försäkringstagaren om de nu
angivna möjligheterna till prövning.
Rättsskyddsförsäkring ingår bl.a. i de nuvarande hem- och villaforsäk-
ringama. Spridningen av rättsskyddsförsäkring i kombination med det
breda tillämpningsområdet framstår som unikt för Sverige.
Statistiska centralbyrån (SCB) gör regelbundet undersökningar av
levnadsförhållandena i Sverige. Enligt en rapport om förhållandena
under åren 1992-93 (Offer för vålds- och egendomsbrott 1978-1993,
rapport nr 88 i serien Levnadsförhållanden) har 95 % av Sveriges
befolkning hemförsäkring. Drygt 4 % saknar sådan försäkring medan ca
en halv procent inte känner till om de är försäkrade eller inte. De som
inte är försäkrade utgör i absoluta tal omkring 280 000 personer i
åldrarna mellan 16 och 84 år.
Vad som framför allt tycks vara bestämmande för innehavet av
hemförsäkring är boende- och upplåtelseform samt bostadens standard
och utrustning. Bland dem som bor i villor eller småhus är det bara
någon enstaka procent som saknar hemförsäkring. En villaförsäkring är 86
så gott som alltid kombinerad med en hemförsäkring. En trolig an-
ledning till att så många som bor i villa är försäkrade är att en försäk- Prop. 1996/97:9
ring regelmässigt krävs av kreditinstituten för att lån skall beviljas.
Bland boende i flerfamiljshus saknar ca 8 % hemförsäkring. Det är
vanligare med försäkring bland dem som bor med ägande- eller bo-
stadsrätt (99 resp. 97 %) än bland dem som bor i hyresrätt (89 %).
Utrymmesstandarden spelar också en viss roll. Ju större bostad desto
vanligare är det med försäkring. Av de ca 170 000 personer som bor i
lägenhet utan kök saknar 26 % försäkring medan de som bor i minst
fem rum och kök så gott som alltid har försäkring (endast en halv
procent saknar försäkring).
Det är också vanligare att de som stadigvarande bott i sin bostad en
längre tid har hemförsäkring för bostaden än de relativt nyetablerade.
Bland dem som bott i sin nuvarande bostad under högst två år saknade
12 % hemförsäkring, jämfört med 7 % av dem som bott i bostaden
under lyra år. Av dem som bott i bostaden mer än fyra år saknar 2-3 %
försäkring.
Ensamstående saknar oftare försäkring än sammanboende. Åldern
tycks också ha betydelse. Av ensamstående ungdomar saknar 22 %
försäkring och av ensamstående yngre barnlösa (25-44 år) saknar 12 %
försäkring. Vidare saknar 14 % procent av de ensamstående små-
barnsföräldrarna försäkring.
Skillnader mellan könen kan av naturliga skäl bara studeras bland de
ensamstående. Bland dessa saknar männen försäkring i större ut-
sträckning än kvinnorna. Detta gäller framför allt bland äldre (55-84 år)
ensamstående utan barn. I denna grupp saknar 12 % av männen
försäkring jämfört med 5 % av kvinnorna.
Det är vanligare att försäkring saknas i storstadskommunerna där 7-
8 % saknar försäkring jämfört med 3-4 % i övriga kommuner.
Indelning efter nationalitet visar på stora skillnader. Drygt 3 % bland
de infödda svenska medborgarna saknar hemförsäkring. Av de
naturaliserade invandrama saknar 7 % försäkring medan 19 % av de
utländska medborgarna saknar försäkring.
Under åren 1978 till 1984/85 minskade andelen som saknade för-
säkringsskydd från 8 till 4 %. Därefter har andelen legat på i stort sett
samma nivå.
Rättshjälpen är en social förmån finansierad av skattemedel medan
rättsskyddet bygger på ett avtal mellan försäkringsbolaget och försäk-
ringstagaren och finansieras av försäkringstagarna som kollektiv.
Rättsskyddsförsäkringens och rättshjälpens tillämpningsområden är
delvis desamma, men vissa skillnader finns. Rättshjälp kan beviljas för
en rättslig angelägenhet medan det för att rättsskyddet skall gälla krävs
att en tvist uppkommit. Det innebär t.ex. att upprättande av avtal kan
omfattas av rättshjälp men inte av en rättsskyddsförsäkring. Skillnaden
i praktiken är dock inte så stor. Även rättshjälp torde i många fall nekas
87
om det inte föreligger någon tvist eftersom det måste finnas behov av Prop. 1996/97:9
någon rättshjälpsfÖrmån för att rättshjälp skall utgå.
Några generella undantag för fåmiljerättsliga angelägenheter finns
inte inom rättshjälpssystemet utom vad gäller bodelning, där möjlig-
heterna till rättshjälp är starkt begränsade. Dessutom undantas uttryck-
ligen och undantagslöst upprättande av äktenskapsförord, testamente och
gåvohandling. En stor del av kostnaderna för den allmänna rättshjälpen,
eller ca 70 %, går till angelägenheter som avser familjerätt.
Rättsskyddsförsäkringar omfattar däremot som huvudregel inte tvister
som har samband med äktenskapsskillnad eller upplösning av
samboförhållande. Det gäller såväl tvister som uppstår direkt vid äkten-
skapsskillnaden och tvister som uppstår inom ett eller två år därefter
och som har anknytning till äktenskapsskillnaden, t.ex. vårdnadstvister.
Tvister som rör familjerätt och som uppstått senare än två år efter en
skilsmässa omfettas däremot normalt av rättsskyddsförsäkring. Det-
samma gäller sådana fåmiljerättsliga tvister som inte har samband med
en skilsmässa eller upplösning av ett samboförhållande. Eftersom en
rättsskyddsförsäkring endast gäller när en tvist uppstått undantas upp-
rättande av äktenskapsförord, testamente och gåvohandling också i rätts-
skyddssystemet.
Den som är eller har varit näringsidkare kan beviljas rättshjälp i ange-
lägenhet som har uppkommit i hans eller hennes näringsverksamhet
endast om det finns skäl för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art
och begränsade omfattning, näringsidkarens ekonomiska och personliga
förhållanden samt omständigheterna i övrigt. Termen näringsidkare har
i rättshjälpslagen en mer vidsträckt innebörd än det skattemässiga
näringsidkarbegreppet. Det ställs t.ex inte några krav på vinstsyfte eller
att verksamheten skall uppta någon viss större del av arbetstiden. Detta
innebär att den rättssökande anses vara näringsidkare i många
varierande typer av angelägenheter och därmed faller utanför rätts-
hjälpen.
Rättsskyddet i villa- och hemförsäkringen gäller endast för den
försäkrade i egenskap av privatperson. Det omfettar således inte
näringsverksamhet, oavsett omfettningen av verksamheten. Tvister som
gäller borgensåtaganden i samband med andras affärsverksamhet om-
fettas inte heller av försäkringen. Något motsvarande uttryckligt undan-
tag finns inte beträffande rättshjälpen, men som regel anses borgens-
åtagandet utgöra ett led i näringsverksamheten. Vidare finns i för-
säkringsvillkoren ett särskilt undantag som gäller tvister om ekonomiska
åtgärder som till sin typ och omfattning är ovanliga för en privatperson.
Detta undantag torde i många fell motsvaras av den vidsträckta
tolkningen av näringsidkare i rättshjälpslagen. Varken rättshjälp eller
ersättning genom det rättsskydd som ingår i hemförsäkringen torde
därför kunna erhållas för sådana angelägenheter. Näringsidkare kan
dock som tidigare nämnts teckna en särskild rättsskyddsförsäkring för
näringsverksamheten.
Någon särskild inskränkning av möjligheterna till rättshjälp i arbets-
tvister finns inte. Eftersom de som är feckföreningsanslutna många 88
gånger kan få hjälp från sin fackförening utnyttjas rättshjälpen främst av
oorganiserade arbetstagare och de arbetstagare som fackföreningen av Prop. 1996/97:9
någon anledning inte bistår.
Tvister som har samband med den försäkrades arbete eller annan
förvärvsverksamhet eller tjänsteutövning omfettas däremot inte av
försäkringsskyddet.
Rättshjälpen är inte begränsad till angelägenheter vid viss myndighet
eller domstol. Med hänsyn till förvaltningsmyndigheters och förvalt-
ningsdomstolars service- och utredningsskyldighet gentemot den en-
skilde anses det dock sällan föreligga behov av rättshjälp i dessa ange-
lägenheter. Ett undantag är dock mål vid förvaltningsdomstol angående
verkställighet av dom i vårdnads- eller umgängesmål, där rättshjälp som
regel beviljas.
Rättsskyddsförsäkringen gäller däremot aldrig för tvister som enbart
kan prövas av förvaltningsmyndigheter eller förvaltningsdomstolar. Mot
bakgrund av den behovsprövning som görs vid rättshjälp blir dock
skillnaden i praktiken inte så stor. Varken rättshjälp eller rättsskydd kan
alltså normalt erhållas i dessa instanser. Däremot kan rättshjälp genom
offentligt biträde beviljas i vissa mål om särskilt ingripande åtgärder
gentemot den enskilde.
De förmåner som följer med rättshjälpen respektive rättsskyddet är i
huvudsak desamma. Kostnader för bl.a. biträde, utredning och bevis-
ning betalas av staten respektive försäkringsbolaget. På några punkter
skiljer sig dock systemen åt. En väsentlig skillnad är att försäkrings-
bolagen endast betalar kostnader upp till ett viss belopp, vanligen
mellan 75 000 kr och 100 000 kr, medan rättshjälpen inte har någon
sådan begränsning. Vidare svarar rättsskyddet för den ersättning för
motparts rättegångskostnader som den försäkrade åläggs av domstol att
betala. Rättsskyddet ersätter inte kostnader för verkställighet av dom
eller utslag. Den som beviljas rättshjälp är däremot befriad från att
betala avgift för sådana åtgärder hos kronofogdemyndigheten. Den som
beviljas rättshjälp behöver inte heller ställa säkerhet vid kvarstad m.m.
Någon motsvarighet till detta finns inte inom rättsskyddet.
Enligt 22 § rättshjälpslagen har ett biträde rätt till skälig ersättning för
arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Regeringen
bestämmer den timkostnadsnorm som skall ligga till grund för ersätt-
ningen. Ersättning festställs i mål eller ärende i domstol av domstolen
och i övriga fell av Rättshjälpsmyndigheten. Biträdet är enligt 23 §
rättshjälpslagen förhindrad att förbehålla sig eller ta emot ersättning av
huvudmannen utöver vad som bestämts av domstolen respektive
Rättshjälpsmyndigheten.
Enligt villkoren i rättsskyddsförsäkringarna beräknas ombuds och
försvarares arvoden enligt högst samma timkostnadsnorm som tillämpas
inom rättshjälpsområdet.
Ersättningen till ombudet bestäms vanligen av en skadereglerare lokalt
hos försäkringsbolaget. Bolaget kan påkalla skiljeförfarande hos
Sveriges advokatsamfund angående skäligheten av en advokats arvode
och kostnader. Ersättningen till ombud vars lämplighet prövats av
Försäkringsbolagens rättsskyddsnämnd kan prövas av samma nämnd om 89
ombudet eller bolaget påkallar detta.
Försäkringsersättningen ges formellt till den försäkrade som ersättning Prop. 1996/97:9
för de kostnader han haft för sitt ombud. Försäkringsvillkoren inne-
håller därför inte några bestämmelser om begränsningar i ombudens
möjligheter att förbehålla sig eller ta emot ytterligare ersättning utöver
vad som utgått ur försäkringen.
Inom båda system skall den enskilde bidra med egna medel. Vid
rättshjälp skall den rättssökande betala rättshjälpsavgift och vid rätts-
skydd en självrisk.
Systemet med rättshjälpsavgift är uppdelat i två delar, grundavgift och
tilläggsavgift. Båda beräknas enligt relativt komplicerade och detalje-
rade regler. Grundavgiften beräknas med ledning av den rättssökandes
ekonomiska förmåga och tilläggsavgiften på grundval av den eko-
nomiska förmågan och kostnaderna i ärendet.
Självrisken vid rättsskydd uppgår vanligen till 20 % av kostnaderna i
ärendet, dock lägst 1 000 kr och ställs således inte i relation till försäk-
ringstagarens ekonomi.
Som tidigare har nämnts ersätter rättsskyddet kostnaden för grund-
avgiften. Tilläggsavgiften täcks inte av rättsskyddet utan den får den
rättssökande alltid betala själv.
Beslut om rättshjälp fettas av tjänstemän på Rättshjälpsmyndigheten,
domare i domstolarna samt av advokater eller biträdande jurister på
advokatbyråer. Tjänstemännen och domarna är genom regeringsformen
skyldiga att uppfylla kravet på saklighet och opartiskhet i verksamheten.
Genom offentlighetsprincipen finns också insyn i verksamheten. Enligt
9 kap. 10 § sekretesslagen gäller dock sekretess för vissa uppgifter hos
Rättshjälpsmyndigheten. Advokater har sina etiska regler och kan
dessutom endast fetta gynnande beslut om rättshjälp i förhållande till
den rättssökande. Ansökan och beslut blir allmänna handlingar när ären-
det går vidare till domstol eller Rättshjälpsmyndigheten.
På försäkringssidan finns avtalsrättsliga bestämmelser om hand-
läggningen i bl.a. konsumentförsäkringslagen. Dessutom har försäk-
ringsbolagen utarbetat gemensamma riktlinjer för skaderegleringen vilka
bl.a. innehåller regler om konsekvent, enhetlig och rättvis skade-
tillämpning samt skyldighet för bolagen att motivera beslut. Någon
offentlighet eller insyn i den enskilde skadereglerarens verksamhet finns
inte men Finansinspektionen samt i viss mån även Konsumentombuds-
mannen har tillsyn över verksamheten. Vissa beslut inom rättsskyddet
fettas som tidigare nämnts av Försäkringsbolagens rättsskyddsnämnd.
Regeringens förslag: Rättshjälpen skall göras generellt subsidiär
till rättsskyddet.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
90
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Ungefär lika mänga
remissinstanser tillstyrker som avstyrker förslaget om subsidiaritet. Svea
hovrätt, Göta hovrätt, Malmö tingsrätt, Eksjö tingsrätt, Svegs tingsrätt,
Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Stockholms län, Justitiekanslem,
Domstolsverket Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, Stats-
kontoret, Riksrevisionsverket, Arbetsdomstolen och Sveriges domare-
förbund tillstyrker att rättshjälpen görs subsidiär till rätts-
skyddsförsäkringar. Hallsbergs tingsrätt, Länsrätten i Norrbottens län,
Rättshjälpsmyndigheten, Konsumentverket, Kommunförbundet, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges försäkringsförbund, JUSEK, TCO, LO,
Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer, Hyres-
gästernas riksförbund, Institutet för sociala rättsfrågor Riksförbundet för
familjers rättigheter och Samfundet for Sveriges juridiska byråer är
negativa till förslaget. Några remissinstanser, bl.a. Länsrätten i
Kronobergs län, Rättshjälpsnämnden, Jämställdhetsombudsmannen och
Finansinspektionen anser att ytterligare utredning krävs.
Skälen för regeringens förslag: Rättsskyddsförsäkringar böijade
saluföras i Sverige först på 1960-talet. I samband med rättshjälpslagens
införande uttalade departementschefen (prop. 1972:4 s. 240) att de
frivilliga rättsskyddsförsäkringama borde utformas så att de utgjorde en
lämplig komplettering till rättshjälpen, dvs. rättsskyddet skulle vara
subsidiärt till rättshjälpen. Bortsett ftån vissa undantag gäller i dag att
rättshjälpen tas i anspråk i första hand och att försäkringsersättning
endast utnyttjas till sådana kostnader som rättshjälpen inte täcker, t.ex.
grundavgift och ersättning för motparts rättegångskostnader.
År 1983 infördes det s.k. fastighetsundantaget som innebär att en
fastighetsägare (eller innehavare av tomträtt, se NJA 1985 s. 659 eller
ägare av byggnad) inte får beviljas rättshjälp i en fåstighetstvist om han
eller hon har eller borde ha haft försäkring som omfattar ange-
lägenheten (8 § första stycket 9 rättshjälpslagen). Orsaken till inskränk-
ningen i rätten till rättshjälp var framför allt statsfinansiella skäl (prop.
1982/83:61 s. 32 f.).
Rättshjälpskommittén föreslog år 1984 i betänkandet Den allmänna
rättshjälpen (SOU 1984:66) att rättshjälpen skulle göras subsidiär till
rättsskyddet i angelägenheter som rörde motordrivna fordon, husvagnar
och båtar. Förslaget ledde emellertid inte till lagstiftning på annat sätt
än att fastighetsundantaget utvidgades till att avse även tidigare ägare av
fastighet eller byggnad (prop. 1987/88:73, SFS 1988:213).
År 1989 modifierades fastighetsundantaget på så sätt att allmän
rättshjälp numera kan beviljas i fastighetstvister när kostnaderna for en
tvist överstiger tre basbelopp (prop. 1988/89:117, SFS 1989:360).
Utvidgningen motiverades i första hand med hänvisning till fastighets-
ärenden med miljörättslig anknytning, bland annat så kallade mögel-
husmål.
Ett annat försäkringsrelaterat undantag i rättshjälpslagen infördes år
1988. Det innebär att rättshjälp inte får beviljas i angelägenhet enligt
trafikskadelagen eller rörande skadestånd som kan betalas från en före-
liggande ansvarsförsäkring. Rättshjälp får dock beviljas om angelägen-
heten behandlas vid domstol eller enbart rör annan skada än person-
Prop. 1996/97:9
91
skada (8 § första stycket 10 rättshjälpslagen). Anledningen till detta Prop. 1996/97:9
undantag är att försäkringsbolagen genom ett frivilligt åtagande normalt
betalar den skadelidandes kostnader för juridiskt bistånd under skade-
reglering av personskada.
I ett utkast till lagrådsremiss som utarbetades inom Justitiedeparte-
mentet 1992 föreslogs att den allmänna rättshjälpen skulle göras gene-
rellt subsidiär till rättsskyddsförsäkringar på så sätt att rättshjälp inte
skulle få beviljas i angelägenheter som omfattades av rättsskydds-
försäkringar eller liknande rättsskydd. Utkastet var föremål för över-
läggningar i Justitiedepartementet den 7 september samma år. Vid
överläggningarna riktades kritik mot förslaget, främst när det gällde
avsaknaden av analyser om vilka närmare konsekvenser det skulle med-
föra. Då det fanns skäl att ytterligare undersöka saken föreslogs inga
förändringar i propositionen (prop. 1992/93:109) men departements-
chefen anförde (s. 19 f.) att den allmänna rättshjälpen på sikt borde
göras generellt subsidiär till rättsskyddsförsäkringar.
Mot denna bakgrund ingick det i Rättshjälpsutredningens uppdrag att
överväga frågan och att lämna förslag till lagändringar. I utredningens
betänkandet föreslås en reglering som innebär att rättshjälpen blir sub-
sidiär till rättsskyddsförsäkringar. Enligt förslaget skall rättshjälp inte
kunna beviljas den som har eller borde ha haft en rättsskyddsförsäkring
som täcker den aktuella angelägenheten såvida det inte föreligger
synnerliga skäl att bevilja rättshjälp med hänsyn till den rättssökandes
persontiga förhållanden och angelägenhetens art och betydelse.
Remissutfallet är blandat. En stor del av kritiken riktar sig mot
förslagets utformning. Flera hävdar att ett stort antal rättssökande med
utredningens förslag riskerar att ställas utan rättsligt stöd. Vi återkom-
mer närmare till den frågan i avsnitt 5.6. Andra remissinstanser framför
mer principiella skäl mot förslaget såsom att rättslig hjälp är ett statligt
ansvar som inte kan överlåtas på privata subjekt eller att en ordning där
statlig rättshjälp är subsidiär till rättsskyddsförsäkringar inte skulle vara
förenlig med Europarådets resolutioner om rättshjälp.
Regeringen kan för sin del inte se några principiella hinder mot att
rättshjälpen generellt görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringar. Tvärt-
om är det enligt regeringens mening en högst rimlig ordning att den
som genom försäkring redan har ett skydd som täcker den aktuella
angelägenheten inte dessutom skall beviljas rättshjälp. Det viktiga är i
stället att ett sådant nytt system ges en utformning som ser till att de
som behöver rättsligt stöd också får det.
Förutsättningarna är i dag helt annorlunda än de som rådde vid
tidpunkten för rättshjälpslagens tillkomst, inte bara när det gäller det
statsfinansiella läget utan även när det gäller försäkringstäckningen; till
skillnad från vad som gällde i böljan av 1970-talet har numera en
övervägande andel av Sveriges befolkning rättsskyddsförsäkring. Inte
heller är ett omvänt förhållande mellan rättshjälp och rättsskydd en
principiell nyordning för Sverige. Under årens lopp har - som vi nyss
redovisat - undantag gjorts från principen om att rättshjälpen är primär
i förhållande till försäkringar.
92
Europarådets resolution (78) 8 om rättshjälp är allmänt hållen. Den Prop. 1996/97:9
innebär i stora drag att alla skall ha rätt till nödvändigt rättsligt bistånd
vid förfaranden i domstol. Den del av kostnaden för det rättsliga
biståndet som en rättssökande själv skall stå för får inte överstiga vad
denne kan betala utan otillbörliga svårigheter (undue hardship). Staten
skall enligt resolutionen ha ansvaret för finansieringen av rättshjälpen.
Resolutionen bör naturligtvis beaktas vid utformningen av reglerna om
rättshjälp. En regel som innebär att rättsskyddet skall utnyttjas i första
hand medför enligt regeringens mening inte att finansieringen av
rättshjälpen överlåts, utan att statens ansvar kommer in först när en
försäkringslösning inte står den rättssökande till buds. Om de övriga
krav som ställs upp i rekommendationen uppfylls beror på hur bestäm-
melserna utformas.
Europarådets resolution (76) 5 innebär att utlänningar som är bosatta
i det land där det rättsliga förfarandet äger rum skall ha samma rätt till
rättshjälp som det landets medborgare. Den nuvarande rättshjälpslagen
uppfyller dessa krav och vi överväger inga ändringar i detta avseende.
Enligt regeringens mening kan en reglering som innebär att rätts-
hjälpen görs subsidiär till rättsskyddet utformas så att den uppfyller
Europarådets resolutioner.
De skäl som i 1992 års lagstiftningsärende anfördes för att rätts-
hjälpen på sikt bör göras subsidiär till rättsskyddet var att det hade
beslutats om besparingar på rättshjälpsanslaget med 40 miljoner kronor.
Besparingsskälen har under de år som förflutit sedan dess vuxit sig än
starkare. Under innevarande mandatperiod skall rättsväsendet spara
sammanlagt en miljard kronor varav 600 miljoner kronor skall läggas ut
under budgetåren 1997 och 1998. Ett kraftfullt reformarbete som om-
fettar hela rättsväsendet pågår för att möta dessa krav på besparingar.
Det är en självklarhet att ett sådant reformarbete måste omfetta även
rättshjälpsanslaget. Om rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddet kan
stora kostnadsbesparingar göras. Enligt utredningens beräkningar skulle
ca 175 miljoner kronor årligen kunna sparas på rättshjälpsanslaget. I
den andra vågskålen ligger, som vi strax skall återkomma till, att en
sådan reform inte skulle förorsaka annat än mycket måttliga premie-
höjningar för försäkringstagarna. Enligt regeringens mening är det mot
denna bakgrund helt enkelt inte längre försvarligt att bibehålla den
gällande ordningen som innebär att rättshjälp utgår oavsett om rätts-
skydd finns eller inte.
Vi vill i detta sammanhang särskilt peka på att rättshjälps- och
rättsskyddssystemen är sammanvävda på ett sätt som inte är helt logiskt
och som motverkar de syften som ligger bakom rättegångsbalkens regler
om ansvar för rättegångskostnader. De två systemen är t.ex. ofta
parallellt tillämpliga i ett och samma ärende. Det innebär att rätts-
hjälpen kan utnyttjas för att täcka de egna rättegångskostnaderna medan
rättsskyddet täcker grundavgiften och eventuell ersättningsskyldighet för
motpartens rättegångskostnader. De som har såväl rättshjälp som rätts-
skydd har därmed ett mindre incitament för att försöka begränsa
kostnaderna i ärendet. Om förhållandet mellan rättshjälpen och rätts- 93
skyddet blir det omvända försvinner denna möjlighet till dubbelt skydd
vilket i sin tur kan medverka till att den rättssökande blir mer kost- Prop. 1996/97:9
nadsmedveten.
Sveriges försäkringsförbund framhåller i sitt remissvar att det för
närvarande på en rad områden övervägs att öka försäkringsbolagens
ansvar i angelägenheter som det allmänna i dag ansvarar för. Förbundet
menar att om alla förslag genomförs kan det sammantaget leda till
påtagliga premiehöjningar med den följden att den enskilde kan få
ekonomiska svårigheter att klara av att hålla ett fullgott försäkrings-
skydd. Enligt förbundet är det därför viktigt att man för varje rätts-
område noga överväger hur det offentligas och de privata försäkrings-
lösningama skall hänga samman. Det framhålls också att det finns andra
områden som är bättre lämpade för besparingar genom överföring till
privat försäkring. Självfallet måste vaije förändring som innebär att
försäkringsbolagen får ta över ansvar för områden som staten svarar för
föregås av noggranna överväganden. Enligt regeringens mening är
emellertid ett ändrat inbördes förhållande mellan rättshjälpen och
rättsskyddet en relativt sett liten förändring jämfört med de förändringar
som t.ex. diskuteras på hälso- och sjukvårdens område (se bl.a.
Ohälsoförsäkring och samhällsekonomi, SOU 1995:59 och Försäkrings-
skydd vid sjukdom, SOU 1995:149). Det hänger samman med att det
redan finns ett utbyggt rättsskyddssystem och att det - som vi strax
skall utveckla närmare - inte handlar om att till försäkringsbolagen
överföra ansvar på områden som inte redan täcks av försäkringar.
Diskussionen begränsar sig till frågan vilken av de båda systemen -
rättshjälpen eller rättsskyddet - som skall tas i anspråk först.
De premiehöjningar som skulle följa med en reform som innebär att
rättsskyddet blir primärt i förhållande till rättshjälpen är också så
måttliga att det inte finns anledning att befara att försäkringstagarna till
följd därav skulle tvingas avstå från sitt försäkringsskydd. Vi åter-
kommer som sagt ytterligare till denna fråga i det följande.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det inte nu finns anled-
ning att överväga ett obligatoriskt försäkringssystem, vare sig i offentlig
eller privat regi. En sådan ordning har förkastats flera gånger tidigare,
se t.ex. SOU 1965:13 s. 46 f„ prop. 1972:4 s. 226 och SOU 1984:66
s. 61 f. Regeringen är heller inte beredd att överväga en ordning som
innebär att rättsskyddet skulle ta över hela den allmänna rättshjälpen,
dvs. annat och mer än vad som i dag täcks av försäkringsvillkoren. I
likhet med utredningen anser regeringen således att utgångspunkten bör
vara de existerande försäkringsvillkoren. Regeringen är angelägen om
att understryka det nu sagda. En del av kritiken mot utredningens
förslag torde nämligen bygga på missförstånd när det gäller räckvidden
av förslaget i denna del. Vi talar i det följande således endast om ett
förändrat förhållande mellan rättshjälp och rättsskydd på de områden
där det i dag finns ett försäkringsaltemativ. Det innebär t.ex. att den
stora grupp rättsliga angelägenheter som har samband med äktenskaps-
skillnad inte påverkas av en reform på området.
Regeringen är också angelägen om att framhålla att en reform inte får
utformas så att svaga grupper drabbas och ställs utan rättsligt stöd. Vad 94
det handlar om är att överväga förutsättningarna för att lyfta bort från
rättshjälpsområdet den stora andel angelägenheter som i dag täcks av Prop. 1996/97:9
försäkringar - och där den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring -
och låta rättshjälpen gripa in först där sådant försäkringsskydd saknas.
På detta sätt kan rättshjälpslagstiftningens karaktär av social skydds-
lagstiftning renodlas. Det gäller här att dra gränsen mellan dem som får
rätt till rättshjälp respektive dem som inte får sådan på ett rimligt och
rättssäkert sätt så att de som är i behov av samhällets stöd också får det.
En stor del av remisskritiken riktar in sig på hur utredningsförslaget
utformats i denna del. Enligt regeringens mening finns det visst fog för
den kritiken. Vi återkommer närmare till den frågan i avsnitt 5.6.
Villkor och förmåner i de båda systemen
En förutsättning för att göra rättshjälpen subsidiär till rättsskyddet är att
förmånerna i de båda systemen är likvärdiga. Som framgår av redo-
visningen i avsnitt 5.4 är denna förutsättning på det hela taget uppfylld.
Vissa skillnader som i dag finns mellan systemen kommer att jämnas ut
genom den nya rättshjälpslag vi föreslår. Vissa andra skillnader innebär
att rättsskyddet är mer förmånligt än rättshjälpssystemet. Övriga olik-
heter mellan systemen är små och inte av sådan betydelse att de en-
samma bör hindra en reform. Vi kommenterar i det följande några av
de viktigaste villkoren och förmånerna.
Den viktigaste förmånen i båda systemen är att biträdeskostnader och
kostnader för bevisning och utredning ersätts. En viktig skillnad är att
rättsskyddet här innehåller ett tak som saknas inom rättshjälpen. Den
sammanlagda ersättning som ges genom rättsskydd är begränsad till ett
visst högsta belopp, vanligen mellan 75 000 och 100 000 kr. I avsnitt
11.2 föreslår vi att förmånen av rättshjälp skall begränsas så att
ersättning endast ges för en viss biträdesinsats och i avsnitt 11.3 före-
slår vi att den ersättning som enligt rättshjälpslagen skall ges för utred-
ningskostnader skall begränsas till högst 10 000 kr. Härigenom minskar
skillnaderna mellan de båda systemen högst påtagligt.
En annan skillnad är att en försäkringstagare, inom ramen för den
totala ersättningen, kan erhålla ersättning även för motparts rättegångs-
kostnader som han eller hon ålagts att betala. Någon sådan ersättning
ges inte genom rättshjälpssystemet. På denna punkt är således rätts-
skyddet mer förmånligt än rättshjälpen. I avsnitt 11.4 föreslår vi dess-
utom att kostnader för inställelse till en förhandling inte automatiskt
skall ersättas vid rättshjälp. Rättsskyddet kommer därigenom att bli
förmånligare även på denna punkt eftersom försäkringsersättning utgår
för sådana kostnader.
Ytterligare en skillnad mellan systemen är att självrisken i försäk-
ringssystemet, till skillnad från vad som gäller vid rättshjälp, endast är
beroende av kostnaderna i ärendet och inte alls påverkas av den
rättssökandes ekonomiska situation. Det innebär att den som lever under
små ekonomiska förhållanden, i en dyrare tvist, kan komma att slutligt
få stå för ett relativt högt belopp på grund av bestämmelserna om själv-
risk. Beloppet kan i dessa fall bli högre än som skulle varit fallet om
95
den rättssökande beviljats rättshjälp och endast fått betala rättshjälps- Prop. 1996/97:9
avgift. Som regel skall dock kostnaderna inte betalas vid ett enda
tillfälle. Den största kostnaden utgörs vanligtvis av arvode till ombud.
Många gånger betalas detta arvode löpande medan ett ärende pågår.
Försäkringstagaren hinner då arbeta upp betalningsförmåga allt eftersom
tiden går. Försäkringstagaren är också medveten om att ett ärende pågår
och kan göra avsättningar under denna tid. Den som vinner en tvist kan
dessutom som regel få ersättning för sina kostnader av motparten.
Situationen kan också jämföras med den svåra ekonomiska situation som
den som har rättshjälp, men inget rättsskydd, kan hamna i om han eller
hon måste ersätta motparten dennes rättegångskostnader eftersom den
kostnaden inte täcks av rättshjälpen. Enligt regeringens mening är själv-
risksystemets utformning inte av så avgörande betydelse att det bör
hindra en reform. Frågan måste självfallet bevakas noggrant, inte minst
från ett jämställdhetsperspektiv. Inte heller den skillnad mellan syste-
men som består i att ett ombud kan begära ytterligare ersättning av
klienten utöver den ersättning som betalas ur försäkringen medan det
för ett rättshjälpsbiträde finns ett uttryckligt förbud att begära ytterligare
ersättning utöver vad som betalats enligt rättshjälpslagen bör hindra en
reform. Den rättssökande kan inte drabbas av några obehagliga
överraskningar i efterhand eftersom det krävs att partema redan när
ombudet anlitas uttryckligen kommer överens om att ytterligare
ersättning skall utgå utöver den som försäkringen betalar. Bevisbördan
för att en sådan överenskommelse har träffats torde också helt vila på
ombudet. Inte heller denna skillnad har enligt regeringens mening sådan
betydelse att det hindrar en reform.
Försäkringstäckningen och premiernas storlek
Som vi redan framhållit är ett av skälen till att det finns förutsättningar
för att göra rättsskyddet primärt i förhållande till rättshjälpen att
försäkringstäckningen numera är så stor. Som vi redovisat i avsnitt 5.3
har enligt utredningens beräkningar över 95 procent av de som bor i
Sverige en rättsskyddsförsäkring. I sitt remissvar anför Sveriges advokat-
samfund att antalet försäkringstagare sjunkit under de senaste åren och
att cirka 20 % av dem som bor i flerfamiljshus numera skulle sakna
hemförsäkring. Enligt regeringens mening finns det inga belägg eller
tecken i övrigt på att så skulle vara fallet. Inte heller remissvaret från
försäkringsbranschen antyder något i den riktningen.
En angelägen fråga är därför att se till att försäkringsbolagen och
försäkringstagarna inte får anledning att ändra sitt beteende i för-
säkringshänseende och att en reform på området inte leder till att den
95-procentiga försäkringstäckningen blir lägre i framtiden. Några av
remissinstanserna har framfört farhågor för att försäkringsbolagen skulle
höja premiema för hemförsäkringar som inkluderar rättsskydds-
försäkring så att premiema på sikt skulle bli så höga att många av
ekonomiska skäl skulle avstå från försäkring. Enligt utredningen - som
här bygger på uppgifter från försäkringsbolagen själva - kan reformen
beräknas leda till premiehöjningar på i genomsnitt drygt 5 % eller 45 kr Prop. 1996/97:9
per år för en hemförsäkring respektive 3 % eller 85 kr per år för en
hem- och villaförsäkring. En ökning i denna storleksordning måste be-
dömas som mycket måttlig i sammanhanget. Även om premiehöjningen,
som vissa remissinstanser befarar, inte skulle stanna vid dessa låga
siffror ligger höjningen i en storleksordning som enligt regeringens
mening får anses fullt acceptabel.
En premiehöjning av en helt annan storleksordning skulle däremot
kunna uppkomma om rättsskyddet separerades från hemförsäkringen
och endast kunde tecknas separat. Ett rimligt antagande är också att
väsentligt färre antal personer skulle teckna en sådan försäkring och att
de som ändå gjorde det skulle vara de mest tvistbenägna och att det
skulle bli fråga om ett s.k. moturval. Detta skulle i sin tur leda till be-
tydligt större höjningar av premiema. Några remissinstanser, däribland
Rättshjälpsnämnden, Finansinspektionen och Jämställdhetsombudsman-
nen tar upp denna fråga och menar att ytterligare utredning krävs bl.a.
av konsekvenserna om rättsskyddet skulle separeras från hemförsäk-
ringen. Flera av remissinstanserna pekar på att försäkringsbolagen kan
komma att separera rättsskyddsforsäkringama från hemförsäkringen och
att detta troligen skulle leda till en sämre försäkringstäckning. Sveriges
Försäkringsförbund pekar särskilt på att försäkringsbolagen inte kan
garantera att rättsskyddet i framtiden kommer att finnas kvar i hem- och
villaförsäkringspaketet. Rättsskyddet kan komma att utgå ur paket-
försäkringen för att paketet på så sätt skulle bli billigare. Den svenska
försäkringsmarknaden är dessutom i högre grad än tidigare utsatt för
påverkan av utländska försäkringsbolag som sällan har den typ av
paketförsäkringar som inkluderar rättsskydd. I stället får rättsskyddet
tecknas separat som ett tillägg till hemförsäkringen.
Det finns all anledning att ta dessa remissynpunkter på allvar. Det kan
samtidigt noteras att samma farhågor framfördes i samband med att det
s.k. fastighetsundantaget infördes. Dessa farhågor har, som numera kan
konstateras, inte besannats. För att en reform av den omfattning som nu
diskuteras skall kunna genomföras är det likväl nödvändigt att skapa
garantier för en oförändrad - helst förbättrad - försäkringstäckning. En
utbredd försäkringstäckning är av stort värde - inte bara vad avser
rättsskydd - utan också för den enskildes trygghet i övrigt. Enligt
regeringens mening är det möjligt att utforma reglerna så att bolagen
inte får anledning att separera rättsskyddet från paketförsäkringen och
så att försäkringstagarna inte frestas att välja bort sitt försäkringsskydd.
Vi återkommer till detta i avsnitt 5.6. Där behandlas även Lagrådets
synpunkter i denna del.
En annan fråga som har berörts under remissbehandlingen gäller
försäkringsbolagens möjligheter att bestämma ombudens arvode. Enligt
Sveriges Försäkringsförbund har försäkringsbolagen sämre förutsätt-
ningar att pröva ombudens arvode än domstolar och Rättshjälps-
myndigheten har och att detta kan verka kostnadsdrivande och leda till
höjda försäkringspremier.
Det ligger nog en del i dessa synpunkter även om svårigheterna inte 97
skall överdrivas. Försäkringsbolagens och Rättshjälpsmyndighetens
7 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 9
förutsättningar att bedöma kostnadsräkningar är i princip likvärdiga. Till
stor del handlar det om vilka krav som bolagen ställer på ombudets
kostnadsräkningar. När det gäller ersättning till ombud som inte är
advokater eller biträdande jurister finns redan i dag möjligheter till en
kvalificerad prövning i Försäkringsbolagens rättsskyddsnämnd. Enligt
vad regeringen erfarit har också kontakter tagits mellan försäkrings-
branschen och advokatsamfundet för att diskutera inrättandet av en
motsvarande nämnd för advokater och biträdande jurister. Regeringen
ställer sig positiv till en sådan utveckling.
Regeringen anser sammantaget att det finns såväl goda skäl som goda
förutsättningar för en reform på detta område. Vi föreslår mot denna
bakgrund att rättshjälpen blir subsidiär till rättsskyddet i de fall
försäkringsskyddet täcker den aktuella angelägenheten. På de områden
där rättsskyddsförsäkringar saknas föreslås ingen ändrad ordning.
Som vi återkommer närmare till i avsnitt 23 är en väl tilltagen
övergångstid nödvändig för att försäkringsbolagen skall kunna anpassa
sin organisation m.m. till de nya förutsättningarna.
Regeringens förslag: Den som har en rättsskyddsförsäkring som
täcker den aktuella angelägenheten skall inte få rättshjälp. Inte
heller skall den som med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt
eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft
en rättsskyddsförsäkring kunna få rättshjälp. Om det finns sär-
skilda skäl skall dock den som borde ha haft en rättsskydds-
försäkring kunna få rättshjälp.
Utredningens förslag: Utredningen förslag överensstämmer i
huvudsak med regeringens förslag. Av utredningens förslag framgår
inte vilka omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av om den
rättssökande borde ha haft rättsskydd. Vidare krävs det enligt utred-
ningens förslag synnerliga skäl för att den som borde ha haft rätts-
skyddsförsäkring skall kunna erhålla rättshjälp.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. De flesta av de
remissinstanser som tillstyrkt subsidiariteten, tillstyrker även förslaget
om minskade möjligheter att få rättshjälp för den som borde ha haft en
försäkring. Några av dessa instanser anser att det bör vara tillräckligt
med särskilda skäl för att de som borde ha haft en försäkring skall få
rättshjälp. Flera remissinstanser, bl.a. Rättshjälpsmyndigheten, Kon-
sumentverket, Kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, JUSEK,
LO och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer har
avstyrkt den borde-regel som utredningen föreslår med hänvisning till
att den skulle drabba redan i dag ekonomiskt utsatta grupper.
Skälen för regeringens förslag: En reglering som innebär att
rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddet bör i första hand träffa dem
som faktiskt har en rättsskyddsförsäkring som täcker den aktuella
Prop. 1996/97:9
98
angelägenheten. De som har en sådan försäkring skall inte kunna få Prop. 1996/97:9
rättshjälp. Såsom vi redovisat i avsnitt 5.5 är det angeläget att se till att
dessa även i fortsättningen försäkrar sig. Detta kräver i sin tur att
paketlösningarna inte försvinner. Reformen får inte urholkas genom att
försäkringstäckningen minskar.
Ett sätt att säkerställa en fortsatt hög anslutningsgrad till rättsskydds-
försäkringama är att utforma bestämmelserna så att rätten till rättshjälp
knyter an till den rättssökandes försäkringsskydd i övrigt; den som har
en hemförsäkring eller motsvarande försäkringsskydd men väljer bort
rättsskyddsmomentet bör inte beviljas rättshjälp. Tanken bakom en
sådan regel är att den som faktiskt väljer att försäkra sig mot risker i
övrigt bör kunna försäkra sig mot risker för kostnader i samband med
rättsliga tvister. Genom en sådan reglering finns det inga skäl för för-
säkringsbolagen att lansera nya försäkringar utan rättsskyddsmoment.
En sådan lösning bör kunna bidra till en fortsatt hög försäkrings-
täckning.
Enligt regeringens mening bör rättshjälp inte heller komma i fråga för
personer som helt och hållet avstått från försäkringsskydd men som haft
möjlighet att skaffa ett sådant. De som lever under sådana ekonomiska
och sociala omständigheter att de borde ha kunnat försäkra sig men
medvetet valt bort ett försäkringsskydd bör inte kunna få rättshjälp. Det
bör alltså inte löna sig att vara oförsäkrad. Detta bör i vart fall gälla
dem som närmar sig den övre gränsen för att rättshjälp skall kunna
beviljas.
Även näringsidkare bör som regel kunna försäkra sig mot risker i
samband med rättsliga tvister. Dvs. det är rimligt att kostnader för
tvister och försäkringar bärs av näringsverksamheten. Denna fråga
behandlas utförligare i avsnitt 9.
Som utredningen föreslår bör alltså den som borde ha haft en rätts-
skyddsförsäkring inte kunna få rättshjälp. Flera av remissinstanserna
avstyrker borde-regeln med hänvisning till att den skulle drabba redan i
dag ekonomiskt utsatta grupper.
Ett system som innebär att rättshjälpen blir subsidiär till rättsskyddet
får inte utformas så att det ställer de svagaste grupperna utan något
skydd. Många lever under sådana omständigheter att det inte är möjligt
att hänvisa dem till försäkringsaltemativ. Som exempel på sådana
personer kan nämnas personer som inte har något hem att försäkra,
t.ex. efter en äktenskapsskillnad, utlandsvistelse eller vräkning eller vid
långvarig vistelse på sjukhus eller anstalt. Andra exempel är ungdomar
som nyligen flyttat hemifrån och personer med små ekonomiska
resurser, språkproblem eller andra sociala problem. Dessa bör även i
fortsättningen kunna få rättshjälp. Detsamma gäller personer som
nyligen skaffat sig bostad av annan anledning, t.ex. efter en separation.
Självfeillet kan det aldrig bli fråga om att neka rättshjälp till den som
avstått från försäkring för att få råd med mat och kläder till sig själv
eller sina barn.
Enligt regeringens mening lider utredningens förslag av den bristen att
det inte av lagtexten utan endast motivledes framgår vilka omstän- 99
digheter som skall beaktas vid bedömningen av om en rättssökande
borde ha haft rättsskydd och därmed inte har rätt till rättshjälp. Detta Prop. 1996/97:9
torde också förklara en del av remisskritiken och ha orsakat en del
missförstånd när det gäller möjligheterna för svaga grupper att få
rättshjälp enligt utredningens förslag. Att i lagtext fånga in den grupp
ekonomiskt svaga och i övrigt utsatta personer som enligt vad vi nyss
redovisat även i fortsättningen bör ha rätt till rättshjälp och som alltså
inte skall fångas in av en ”borde-reger är naturligtvis inte alldeles
enkelt. Genom en annorlunda utformad regel som hänvisar till den
rättssökandes ekonomiska och personliga förhållanden torde emellertid
tydligare än enligt utredningens förslag framgå vilken avgränsning som
avses. Därigenom tillgodoses också den kritik som Justitieombuds-
mannen riktat mot utredningens förslag; med en naken ”borde-regel”
riskerar man att inge föreställningen att det föreligger någon slags
allmän förpliktelse att vara försäkrad, vilket naturligtvis inte är
avsikten.
Vi föreslår därför - utöver en föreskrift om att rättshjälp inte får
beviljas den som har rättsskydd - att bestämmelserna utformas så att
rättshjälp inte får beviljas den som med hänsyn till sitt försäkringsskydd
i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft
ett sådant skydd. Därigenom täcker man in dels de som är försäkrade i
övrigt men som valt bort rättsskyddsmomentet dels de som lever under
så ordnade och goda förhållanden att de har möjlighet att försäkra sig;
de skall således inte beviljas rättshjälp. Personer som hör till de mer
ekonomiskt svaga och utsatta grupperna som vi beskrivit i det före-
gående och som av ekonomiska eller andra orsaker inte haft möjlighet
att försäkra sig faller utanför; man kan inte anse att dessa personer
”borde” ha försäkrat sig.
Lagrådet menar att lagrådsremissens motivuttalanden när det gäller
den närmare innebörden av den föreslagna bestämmelsen går ut på att
botde-regeln kan och bör få till effekt att rättshjälp oftast inte ges åt
personer som inte har skaffat sig rättsskydd; endast undantagsvis skulle
botde-regeln anses kunna leda till annat resultat. Regeringen instämmer
i Lagrådets tolkning såvitt avser de i lagrådsremissen två först nämnda
kategorierna; dvs. de som är försäkrade i övrigt men - för det fall detta
skulle bli möjligt - väljer bort rättsskyddsmomentet och de som lever
under så ordnade och goda förhållanden att de har möjlighet att försäkra
sig. Dessa kategorier skall så gott som alltid anses ha bort försäkra sig
och därmed inte kunna få rättshjälp. Däremot skall som tidigare
påpekats de som på grund av ekonomiska eller andra orsaker inte haft
möjlighet att skaffa sig en försäkring fortfarande kunna få rättshjälp.
Hur många som skall beviljas rättshjälp och hur stor del av rätts-
hjälpsansökningama som skall avslås med hänvisning till borde-regeln
är naturligtvis svårt att sia om. Ett rimligt antagande är att de som i dag
inte har en rättsskyddsförsäkring i det stora flertalet fall hör till den
kategori som av ekonomiska eller andra orsaker inte haft möjlighet att
skaffa försäkring. Dessa personer skall som tidigare angetts även i
fortsättningen kunna få rättshjälp. Regeln syftar ju inte till att utestänga
de som inte har möjlighet att försäkra sig utan till att förhindra ett 100
förändrat försäkringsbeteende.
Utredningen föreslår vidare att rättshjälp skall kunna ges till den som
inte har men som borde ha haft en försäkring under förutsättning att det
föreligger synnerliga skäl för rättshjälp. Utredningen understryker att
det verkligen skall krävas synnerliga skäl för att tillämpa denna undan-
tagsregel och att det närmast skall gälla fall där det vid en samlad
bedömning skulle vara direkt stötande om inte rättshjälp beviljades.
Flera remissinstanser har varit tveksamma till en sådan snävt formule-
rad undantagsregel. Bl.a. har Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i
Göteborg och Arbetsdomstolen föreslagit att rättshjälp skall kunna
beviljas redan om det föreligger särskilda skäl.
Den regel som regeringen nyss föreslagit medför att de flesta av dem
som i dag saknar försäkring kommer att kunna få rättshjälp. Detta
minskar naturligtvis behovet av en regel av det slag utredningen
föreslagit. Det kan dock finnas situationer när någon blir inblandad i en
tvist som är av särskilt stor betydelse för honom då det skulle vara
stötande att neka rättshjälp även om han lever under sådana goda
förhållanden att han borde ha haft en rättsskyddsförsäkring. För sådana
situationer, som alltså främst tar sikte på den rättsliga angelägenhetens
art och betydelse, bör det finnas en möjlighet till undantag från
huvudregeln.
Ett sådant exempel är när åklagaren inte kan bistå ett brottsoffer och
denne inte heller har rätt till målsägandebiträde. 1 ett sådant fall kan det
finnas anledning att staten bidrar till kostnaderna genom att bevilja
rättshjälp. Andra situationer är tvister där barn är inblandade.
Ett krav på synnerliga skäl ger enligt vår uppfattning alltför be-
gränsade möjligheter till rättshjälp. Enligt regeringens mening bör det
därför vara tillräckligt med särskilda skäl för att den som borde ha haft
en försäkring skall kunna få rättshjälp.
En särskild fråga är hur den föreslagna regeln skall tillämpas om den
rättssökande har en försäkring som är av mindre omfattning än de som
i övrigt erbjuds på marknaden. Även om rättsskyddsförsäkringama i
dag är av i stort sett samma omfattning är en framtida förändring inte
utesluten. Sådana villkorsändringar bör naturligtvis inte drabba den
enskilde försäkringstagaren. Det bör således inte bli fråga om att annat
än i rena undantagsfall avslå en rättshjälpsansökan med motiveringen att
den enskilde borde haft en mer omfattande försäkring.
Risken för en urholkning av innehållet i försäkringsskyddet torde dock
inte vara överhängande. Det finns visserligen inte några bestämmelser i
försäkringsavtalsrätten eller i den näringsrättsliga regleringen om hur en
rättsskyddsförsäkring skall se ut. Finansinspektionen har dock i sina
föreskrifter definierat en rättsskyddsförsäkring som en försäkring för
risker för ”rättegångskostnader och andra kostnader i rättsliga ange-
lägenheter” (FFFS 1994:1). Några föreskrifter om det närmare ut-
seendet på rättsskyddsförsäkringar finns inte men en försäkring kan inte
utformas helt fritt. Enligt 19 kap. 1 § försäkringsrörelselagen
(1982:713) skall Finansinspektionen verka för en sund utveckling av
försäkringsväsendet. Inspektionen skall ingripa mot missförhållanden
genom erinringar och vid allvarligare fåll genom förelägganden.
Inspektionen kan alltså ingripa om ett bolag erbjuder villkor som strider
Prop. 1996/97:9
101
mot ”sundhetskravet”. Försäkringsbolagens verksamhet faller dessutom Prop. 1996/97:9
under allmänna bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) och
lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konumentförhållanden. Det innebär
bl.a. att Konsumentombudsmannen kan ingripa mot otillbörlig
marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor.
Enligt regeringens bedömning torde försäkringsbolagen genom den
föreslagna konstruktionen även i framtiden ha intresse av att, som en
del i en paketförsäkring, erbjuda en rättsskyddsförsäkring som täcker i
stort sett samma område som idag.
Lagrådet har anfört följande:
”Genom bestämmelserna i paragrafen föreslås rättshjälpen - på sätt
som även rättshjälpsutredningen förordade - bli generellt subsidiär till
det rättsskydd som innefattas i bl.a. de på marknaden förekommande
hem- och villaförsäkringama. Förslaget innebär en genomgripande
och principiellt viktig forändring i förhållande till nuläget. Åtgärden
är till stor del förestavad av statsfinansiella skäl och den beräknas
enligt lagrådsremissen leda till en betydande årlig besparing på statens
utgifter for rättshjälp. Förslaget är betydelsefullt inte minst från rätts-
säkerhetssynpunkt och har också lett till ingående diskussion under
remissbehandlingen av utredningsförslaget, varvid vissa instanser har
framfört betänkligheter bl.a. med hänsyn till den osäkerhet som
bedöms råda om i vilka former, i vilken omfattning och till vilka
kostnader rättsskyddsförsäkringar kommer att erbjudas allmänheten
framöver.
Lagrådsremissens förslag utgår från att några större förändringar
inte kommer att ske i fråga om rättsskyddsförsäkringama på mark-
naden. Rättsskydd förväntas framdeles komma att erbjudas under i
huvudsak sådana villkor som nu gäller, dock att en mindre kost-
nadsökning beräknas uppstå för försäkringstagarna som följd av att
ansvaret för rättsskyddet vidgas. Som svar på framförd kritik mot
utredningsförslaget framhålls i lagrådsremissen att garantier måste
skapas för en oförändrat hög försäkringstäckning avseende rättsskydd.
Vidare anges det vara möjligt att utforma lagreglerna så att försäk-
ringsbolagen inte får anledning att separera rättsskyddet från hem- och
villaförsäkringama och så att försäkringstagarna inte frestas att välja
bort sitt försäkringsskydd.
Mot bakgrund av de synpunkter som lämnats under remiss-
behandlingen t.ex. från företrädare för försäkringsbranschen och från
Finansinspektionen framstår det enligt Lagrådets mening som svårt att
göra några klara förutsägelser om den framtida utvecklingen på
rättsskyddsmarknaden. Att skapa egentliga garantier för en lika god
försäkringstäckning inom rättsskyddet som för närvarande lär också
möta svårigheter och någon sådan garanti synes i vart fall inte ha
uppnåtts genom nu föreslagen reglering. I linje med vad som sägs i
lagrådsremissen bör emellertid reglerna kunna utformas så att de
bidrar till att främja det angelägna önskemålet om fortsatt hög försäk-
ringstäckning, och så långt bedömer Lagrådet att föreslagna bestäm-
melser uppfyller rimliga anspråk.
I lagrådsremissen utvecklas den närmare innebörden av de före-
slagna bestämmelserna om rättshjälpens subsidiaritet. Dessa motiv-
uttalanden går ut på att den kompletterande borde-regeln i paragrafens
andra stycke kan och bör få till effekt att rättshjälp oftast inte ges åt
personer som inte har skaffat sig rättsskydd; endast undantagsvis
avses borde-regeln kunna leda till annat resultat. Enligt Lagrådets me-
ning finns, med hänsyn till vad som nämnts i det föregående om rätts-
102
skyddsvillkoren, anledning att betona att remissens motivdiskussion Prop. 1996/97:9
bygger på utgångspunkten att förutsättningarna inom rättsskydds-
området inte ändras väsentligt framöver. På ett ställe, i författnings-
kommentaren, berörs därutöver den situationen att en person har en
mindre omfattande rättsskyddsförsäkring, och anförs i anslutning
härtill att detta i regel inte bör gå ut över den rättssökande. Med den
uppfattning som Lagrådet på grundval av främst remissinstansernas
synpunkter har fått om svårigheten att förutsäga rättsskyddets
utveckling ter det sig som en brist att motivdiskussionen inte klarare
belyser innebörden av borde-regeln för den händelse andra förut-
sättningar beträffande rättsskyddet skulle komma att råda än de som
lagrådsremissen utgår ifrån. Tydligt är väl dock att, om nuvarande
rättsskyddsvillkor inte består, borde-regeln skulle kunna få en
avsevärt mer begränsad effekt än som antagits i lagrådsremissen. Om
borde-regeln under sådana andra förutsättningar inte skulle kunna
tillämpas så som avsetts i remissen, talar starka skäl för att rättshjälp
beviljas i en helt annan omfattning än den beräknade. Vad nu sagts
leder fram till att tolkningen av borde-regeln blir till stor del direkt
beroende av om och i vilken utsträckning försäkringsbolagen väljer att
behålla eller förändra rättsskyddets nuvarande omfattning och villkor
i övrigt. En flexibel tillämpning för berörda situationer som här
antytts torde från rättssäkerhetssynpunkt vara ofrånkomlig, eftersom
behoven av juridiskt biträde annars inte skulle tillgodoses i tillräcklig
mån vare sig genom rättsskyddet eller genom rättshjälpen.”
Lagrådets uttalanden om den föreslagna borde-regelns tillämpnings-
område har redan kommenterats i det föregående. Som Lagrådet anför
är det regeringens uppfattning att, med den utformning som bestäm-
melserna fått, några större och mer genomgripande förändringar inte
kommer att ske i fråga om rättsskyddsforsäkringama på marknaden.
Som vi tidigare redovisat är vår bedömning att försäkringsbolagen även
i framtiden kommer att ha intresse av att, som en del i en paket-
försäkring, erbjuda en rättsskyddsförsäkring som täcker i stort sett
samma område som i dag. Självfallet kan några fullständiga garantier
för detta aldrig skapas. Utformning av bestämmelserna bör dock som
Lagrådet konstaterar bidra till att främja det angelägna önskemålet om
fortsatt hög försäkringstäckning.
Borde-regeln kan som Lagrådet anför få en mer begränsad effekt om
rättsskyddsförsäkringamas utformning förändras väsentligt. I en sådan
situation torde som Lagrådet påpekar en flexibel tillämpning av borde-
regeln vara ofrånkomlig från rättssäkerhetssynpunkt. Den nu föreslagna
konstruktionen av bestämmelsen sammantaget med undantagsbestäm-
melsen om särskilda skäl ger enligt regeringens mening tillräckliga
garantier för att den enskilde inte skall behöva lida någon rättsförlust till
följd av eventuella förändringar på forsäkringsmarknaden.
Som många remissinstanser har påpekat är det av stor vikt att utveck-
lingen på forsäkringsmarknaden bevakas. Detta är en fråga bl.a. för
Finansinspektionen, som har till uppgift att verka för en sund utveckling
av försäkringsväsendet, och för Konsumentombudsmannen som kan
ingripa mot otillbörlig marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor. Rege-
ringen har också för avsikt att följa upp det nya systemet och att göra
en utvärdering av bestämmelserna när de varit i kraft en tid. Allmän-
103
heten kommer också att ges utförlig information om de nya reglerna i Prop. 1996/97:9
samband med att den nya lagen träder i kraft.
Regeringens förslag: Rättshjälp skall föregås av minst en timmes
rådgivning. Om rådgivning är uppenbart obehövlig eller om det
finns särskilda skäl kan dock rättshjälp beviljas även om råd-
givning inte har skett.
Rådgivning enligt rättshjälpslagen skall kunna ges i alla rättsliga
angelägenheter och kunna pågå i två timmar. Vid behov skall råd-
givningen kunna delas upp på två tillfällen.
Avgiften för en timmes rådgivning, skall liksom nu, i princip
motsvara den timkostnadsnorm som gäller för ersättning till rätts-
hjälpsbiträden. För dem som har det sämst ställt skall avgiften,
liksom nu, kunna sättas ned till hälften.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Enligt utredningens förslag skall det dock inte vara möjligt att
göra undantag från den obligatoriska rådgivningen.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker för-
slagen eller lämnat dem utan erinran. Sveriges advokatsamfund och
Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer avstyrker för-
slaget om obligatorisk rådgivning. Kammarrätten i Göteborg har ifråga-
satt om det alltid finns behov av rådgivning i sådana mål i förvalt-
ningsdomstol där rättshjälp kan bli aktuellt.
Skälen för regeringens förslag: Rådgivning regleras i 46-48 §§
rättshjälpslagen. Rättshjälpsformen rådgivning innebär enligt 46 § råd-
givning eller annan jämförlig åtgärd i en rättslig angelägenhet under
högst en timme. Rådgivning kan lämnas i nästan alla rättsliga ange-
lägenheter. Vissa angelägenheter är dock undantagna, t.ex. upprättande
av självdeklaration, förrättande av bouppteckning och inskrivnings-
ärenden enligt jordabalken.
Rättshjälp genom rådgivning står öppen för såväl fysiska som juri-
diska personer oavsett inkomst. Rådgivning sker mot en avgift som för
vaije påböijad tidsperiod om femton minuter motsvarar en fjärdedel av
grundbeloppet.
Avgiften får sättas ned så att den inte överstiger den grundavgift som
skulle ha bestämts om allmän rättshjälp beviljats.
Rådgivning ges av advokat eller av biträdande jurist på advokatbyrå.
Den som meddelar rådgivningen har rätt att sätta ned avgiften.
Ersättningen till den som har meddelat rådgivning utgörs av rådgiv-
ningsavgiften. Om avgiften har satts ned utgår ersättning för mellan-
skillnaden av allmänna medel till den som har meddelat rådgivningen.
104
Denne har också rätt till ersättning för kostnader för tolk och för över- Prop. 1996/97:9
sättning som uppdraget har krävt.
Om allmän rättshjälp beviljas efter rådgivning skall kostnaden för
rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen.
Erläggande av rådgivningsavgift skall anses som en betalning på grund-
avgiften.
Rättshjälpsformen rådgivning har kommit att utnyttjas i allt mindre
omfattning. Under budgetåret 1973/74 uppgick antalet utförda råd-
givningar till ca 25 000. Ersättning för nedsatt eller eftergiven råd-
givningsavgift begärdes i ungefar hälften av fellen. Av de ca 25 000
rådgivningsärendena svarade de allmänna advokatbyråerna för 16 500
eller ca 66 %. Tjugo år senare (budgetåret 1993/94) uppgick antalet
rådgivningsärenden vid de allmänna advokatbyråerna till 1 987. Någon
statistik för enskilda byråer finns inte. Om man antar att förhållandena
fortferande är desamma som på 1970-talet skulle det totala antalet
rådgivningar uppgå till drygt 3 000. Till detta torde komma de ärenden
där rådgivningen övergår i ett rättshjälpsärende och därför inte
redovisas särskilt.
Utredningen föreslår att rådgivning skall vara obligatoriskt och att
rättshjälp inte skall lämnas innan rådgivning skett. De flesta av remiss-
instanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Föreningen för jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer anser att
rådgivningsintitutet bör avskaffas eftersom det inte längre fyller någon
funktion. Enligt föreningen är det utomordentligt sällan en rådgivning
räcker ens för en inledande bedömning av klientens sak och även en
rådgivning på högst två timmar skulle i de allra flesta fell vara helt
otillräckligt.
Det är naturligtvis svårt att göra några säkra uttalanden om varför
rådgivning kommit att utnyttjas i allt mindre omfattning. En bidragande
orsak till detta kan vara att informationen till allmänheten varit dålig.
En annan orsak kan vara konstruktionen av avgiftssystemet. I dag
motsvarar rådgivningsavgiften grundbeloppet. Grundbeloppet motsvarar
i sin tur den ersättning som ett biträde får för en timmes arbete.
Biträdet får således samma ersättning oavsett om arbetet utförs som
allmän rättshjälp eller som rådgivning. Eftersom rådgivningsavgiften får
räknas av från grundavgiften blir kostnaden densamma även för den
som får allmän rättshjälp. Om den rättssökandes grundavgift är lika
med grundbeloppet kan han således, om han ansöker om rättshjälp,
erhålla en längre konsultation utan att behöva betala mer än vad han
skulle få göra för en timmes rådgivning.
I lagrådsremissen föreslog regeringen att rådgivning skulle vara en
obligatorisk inledning till ett rättshjälpsärende.
Enligt Lagrådet synes det inte av det remitterade förslaget framgå om
det finns mera allmänt förekommande brister i dagens ordning som
förslaget är ägnat att motverka. Det finns enligt Lagrådet en risk för att
det system för rådgivning som föreslås i lagrådsremissen och de olika
avräkningsreglema i åtskilliga fell kommer att framstå som en kom-
plikation i handläggningen, i synnerhet som de i lagförslaget föreskrivna 105
tidsramarna för rådgivning - minst en timme och högst två timmar - är
avsedda att tillämpas i alla slags rättsliga angelägenheter. Lagrådet
menar att i den mån en naturlig inledande fes i biträdets kontakter med
den rättssökande kan urskiljas kommer denna säkert i praktiken -
beroende på angelägenhetens art, den rättssökandes förmåga att
tillgodogöra sig informationen, tillgången på relevant material och andra
fektorer - ibland att bli kortare och ibland längre än som förutsatts i
lagen. Till detta kommer enligt Lagrådet att det ibland kan förutsättas
vara först i ett senare skede - då man t.ex. fått besked om motpartens
inställning - som det är mest angeläget att den rättssökande får infor-
mation om vad som kan komma att krävas av honom i bevishänseende
och vilka kostnader som kan komma att uppstå.
Under alla omständigheter bör enligt Lagrådets mening rådgivning
inte ens från det remitterade förslagets utgångspunkter föreskrivas som
ett undantagslöst obligatorium. Lagrådet pekar på att det kan tänkas
förekomma fell då både den rättssökande och biträdet av ett eller annat
skäl är väl informerade om förutsättningarna för den rättsliga ange-
lägenhetens fortsatta hantering och en formaliserad ytterligare rådgiv-
ning enligt lagen till följd härav framstår som uppenbart överflödig. Så
t.ex. kan biträdet, i ett läge då behov av rättshjälp inte kunde förutses,
ha lämnat information utan tillämpning av rättshjälpslagen eller den
rättsliga angelägenheten utgöra en fortsättning av en tidigare procedur,
såsom när en skadeståndsfråga särskilts från ett brottmål och den
offentlige försvararen skall övergå till att bli rättshjälpsbiträde. Ibland
kan situationen också tänkas vara den att den rättssökande inte
disponerar över frågan om hur den rättsliga angelägenheten skall drivas
vidare och att det till följd härav är svårt att särskilja en inledande fes
avsedd att ge den rättssökande beslutsunderlag. Det kan t.ex. gälla vissa
fell då den rättssökande är instämd i ett indispositivt mål eller talan förs
mot honom eller henne i ett förvaltningsmål. Slutligen erinrar Lagrådet
om att behovet av rättshjälp ibland kan vara mycket brådskande, såsom
när en tidsfrist är på väg att gå ut eller förhandling skall äga rum.
Lagrådet menar också att det kan tänkas uppstå komplikationer i andra
fell, såsom när den rättssökande är bosatt utomlands. Lagrådet förordar
att ett undantag från kravet på rådgivning föreskrivs för fell då sådan
skulle framstå som uppenbart överflödig eller annat särskilt skäl
föreligger.
Enligt regeringens mening kan rådgivningsinstitutet med den
konstruktion som det har i dag möjligen ifrågasättas. Som en inledning
till ett rättshjälpsärende kan däremot rådgivning vara meningsfull. Även
om rådgivning mera sällan kan komma att helt ersätta rättshjälpen kan
det dock finnas skäl att skilja på en inledande fes och en senare
handläggning. Om den rättssökande får en första översiktlig information
om vad som kan komma att krävas av honom i t.ex. bevishänseende
och en ungefärlig uppfattning om kostnaderna har han ett bättre
underlag för sitt beslut om hur han skall gå vidare. I en del enklare fell
kan rådgivningen vara tillräcklig för att han skall kunna kontakta sin
motpart och diskutera en förlikning eller någon annan lösning. Med
bättre information och en tydlig blankett for ansökan om äktenskaps-
skillnad kan en rådgivning bli ett viktigt komplement för makar som
Prop. 1996/97:9
106
själva vill komma överens om sina framtida förhållanden. Om rådgiv-
ningen dessutom kan pågå i något längre tid än för närvarande kan den
i vissa enklare fell ersätta rättshjälp. Detta skulle innebära kostnads-
lättnader för både de rättssökande och för staten.
Mot denna bakgrund finns det enligt regeringens mening goda skäl att
låta rättshjälp föregås av rådgivning. Regeringen ansluter sig till
Lagrådets uppfattning att rådgivningen inte bör vara ett undantagslöst
obligatorium. Bestämmelsen bör därför kompletteras med ett undantag i
enlighet med Lagrådets förslag.
Om rådgivning i enklare fell skall kunna utgöra ett verkligt alternativ
till rättshjälp är det inte alltid tillräckligt med rådgivning under endast
en timme och vid endast ett tillfälle. I vissa ärenden kan t.ex. den rätts-
sökande eller biträdet behöva inhämta vissa uppgifter innan något klart
råd kan ges. I äktenskapsskillnadsmål med betänketid kan det emellanåt
vara av värde att rådgivning även ges inför ansökan om fullföljd.
Regeringen anser därför - liksom utredningen - att rådgivning i en
och samma angelägenhet bör kunna pågå under sammanlagt två timmar
och kunna delas upp på två tillfällen. Den närmare bedömningen av
rådgivningens omfattning får göras av den som lämnar rådgivningen.
Om rådgivningen ges i mer än en timme bör avgiften för den över-
skjutande tiden avräknas från den minimiavgift som skall betalas i rätts-
hjälpsavgift.
Som hittills skall rådgivning i första hand ges av advokat eller
biträdande jurist på advokatbyrå. Om den rättssökande väljer att vända
sig till någon annan som kan förordnas till rättshjälpsbiträde bör dock
även en sådan konsultation räknas som rådgivning i rättshjälpslagens
mening. Det innebär visserligen att den som inte tidigare förordnats
som rättshjälpsbiträde själv får avgöra om han eller hon uppfyller förut-
sättningarna för att kunna förordnas till biträde. Det torde dock endast
bli fråga om enstaka fell. Den som lämnar rådgivning kommer relativt
snart att ha anledning att ansöka om att förordnas som biträde i något
ärende där han lämnat rådgivning och får därmed besked om han
uppfyller förutsättningarna eller inte.
Avgiften bör lämpligen motsvara den timkostnadsnorm som gäller vid
övrig rättshjälp, f.n. cirka 1 000 kr. För den som har små ekonomiska
resurser bör nedsättning av avgiften, liksom nu, kunna ske till halva
beloppet eller ca 500 kr. I sådant fell bör mellanskillnaden mellan
ordinarie avgift och nedsatt avgift betalas av allmänna medel. Den som
meddelar rådgivningen bör också kunna sätta ned avgiften. Om råd-
givning lämnats av någon som inte kan godkännas som rättshjälps-
biträde bör han självfallet inte erhålla någon sådan ersättning. Den rätts-
sökande bör dock i de flesta fell tillgodoräknas även sådan konsultation
som rådgivning, dvs. rättshjälp bör kunna beviljas utan ytterligare råd-
givning.
Sveriges advokatsamfund menar i sitt remissvar att hela rådgivnings-
avgiften bör kunna avräknas från rättshjälpsavgiften. Enligt regeringens
mening är detta inte lämpligt. Tvärtom skulle det kunna motverka de
intentioner som ligger bakom lösningen med en mer eller mindre
obligatorisk rådgivning. Avgiften for den inledande rådgivningen kan
Prop. 1996/97:9
107
istället ses som en första grundavgift, lika för alla utom för dem som
har det sämst ekonomiskt ställt. För att den rättssökande inte av
ekonomiska orsaker skall tveka om att utnyttja den förlängda, frivilliga
rådgivningen bör denna beaktas när rättshjälpsavgiften skall fastställas.
Regeringen delar också utredningens uppfattning att rådgivning bör
kunna ske i alla slags angelägenheter. Den rättssökande betalar ju som
regel, genom sin avgift, hela kostnaden för rådgivningen.
Utredningen föreslår också att den som vill komma i fråga som rätts-
hjälpsbiträde skall vara skyldig att ge rådgivning. Det rådgivnings-
system som vi föreslår blir ofta en inledning till rättshjälp. De som vill
komma i fråga som rättshjälpbiträden har därmed ett eget intresse av att
ge rådgivning så att de senare kan åta sig rättshjälpsuppdraget. Det
finns därför inte något behov av en sådan regel som utredningen
föreslår. Enligt regeringens uppfattning kommer ändå tillräckligt många
att ge rådgivning.
Regeringens förslag: Den övre inkomstgränsen för rätt till
rättshjälp sänks från nuvarande sju basbelopp (249 000 kr) till
210 000 kr.
Utredningen föreslår att inkomstgränsen sänks till 200 000 kr.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Konsumentverket,
Sveriges advokatsamfund och JUSEK avstyrker en sänkning av den
nuvarande inkomstgränsen för rättshjälp.
Skälen för regeringens förlag: Rätten till allmän rättshjälp har allt
sedan rättshjälpslagens tillkomst begränsats av att den rättssökandes
inkomst inte får överstiga ett visst belopp. Fram till den 1 maj 1983 var
inkomstgränsen knuten till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Den som hade en beräknad årsinkomst som översteg
åtta gånger basbeloppet kunde då inte komma ifråga för rättshjälp. I
samband med 1983 års ändringar i rättshjälpslagen upphävdes kopp-
lingen till basbeloppet bland annat av besparingsskäl och inkomst-
gränsen bestämdes till ett fest belopp, 110 000 kr. Det förutsattes att
inkomstgränsen i stället skulle omprövas allt eftersom förändringar i
penningvärdet motiverade det. Någon sådan omprövning skedde dock
inte förrän genom 1988 års rättshjälpsreform. Då höjdes inkomstgränsen
från 110 000 kr till sju basbelopp (prop. 1987/88:73). Sedan dess ligger
gränsen vid sju basbelopp, dvs. 249 000 kr räknat i 1995 års basbelopp
(12 § rättshjälpslagen).
Regeringen föreslog i en proposition till riksdagen våren 1992 (prop.
1991/92:159) att den övre inkomstgränsen för rätt till rättshjälp skulle
Prop. 1996/97:9
108
sänkas från sju till fyra basbelopp. Riksdagen avslog propositionen (rskr Prop. 1996/97:9
1991/92:307). Justitieutskottet anförde i sitt betänkande (bet.
1991/92:JuU26 s. 9) att en samlad översyn av rättshjälpssystemet borde
ske eftersom besparingar och effektiviseringar krävdes inom systemet.
Utskottet uttalade också att ett genomförande av förslaget kunde komma
att medföra en återgång till den ordning som gällde på den fria rätte-
gångens tid, nämligen att enbart de allra sämst ställda och de som har
god ekonomi skulle ha möjlighet att ta till vara sina rättsliga intressen.
Flertalet vanliga inkomsttagare för vilka ett rättsligt förfarande innebär
avsevärda ekonomiska påfrestningar skulle enligt utskottets uppfattning
komma att helt utestängas från möjligheten till rättshjälp.
Hur stor del av befolkningen som varit berättigad att erhålla rättshjälp
har varierat över tiden. Statistiska Centralbyrån (SCB) för statistik över
inkomstförhållandena i Sverige. På grundval av tillgänglig statistik går
det inte att göra några exakta uträkningar av hur många som skulle vara
berättigade till rättshjälp vid en viss angiven inkomstgräns. Orsakerna
till detta är flera; dels är SCB:s uppgifter framräknade på andra grunder
än dem som skall användas vid beräkning av inkomst enligt rätts-
hjälpslagen, dels är försörjningsbördan inte preciserad på samma sätt.
Enligt SCB hade ca 620 000 personer i Sverige år 1993 en inkomst på
250 000 kr eller mer. Detta antal motsvarar ca 7 % av befolkningen.
Den genomsnittliga löneökningen under åren 1993 till 1996 beräknas
enligt regeringens finansplan uppgå till 12,7 %. Grovt räknat skulle
därmed ytterligare ca 200 000 personer eller 2 % av befolkningen
hamna över gränsen. I praktiken innebär det att över 90 % av Sveriges
befolkning kan få rättshjälp. I själva verket torde denna andel vara ännu
större eftersom eventuell försörjningsbörda inte har beaktats. Med den
av utredningen föreslagna gränsen skulle med motsvarande beräkning ca
80 % av befolkningen vara berättigade till rättshjälp.
Riksrevisionsverket angav i rapporten Rättshjälpens effektivitet
(F 1992:6) att huvuddelen av dem som erhåller rättshjälp ligger i de
lägre inkomstintervallen, vilket också bekräftas av uppgifter från Rätts-
hjälr nyndigheten. Detta betyder inte att det bara är de som behöver
rättshjälp. För hög- och medelinkomsttagama är dock rättshjälpsavgiften
ofta så hög att det i många fåll inte blir något bidrag från staten, och då
avstår man från att krångla med en rättshjälpsansökan. En sänkning av
inkomstgränsen skulle således inte medföra några mera betydande
besparingar lika lite som 1988 års höjning av inkomstgränsen antogs
medföra några stora kostnadsökningar. Å andra sidan innebär det nya
avgiftssystem som nu föreslås - se avsnitt 13 - att dessa personer skulle
ha större anledning att ansöka om rättshjälp eftersom avgiften enligt det
nya systemet endast skall beräknas på biträdeskostnadema. Det innebär
alltså att de skulle kunna få kostnader för bevisning och utredning helt
ersatta även om de skulle få betala större delen av biträdeskostnaden.
En sänkning av inkomstgränsen ligger också i linje med synsättet att
den som reder sig själv inte skall belasta statskassan.
Utredningen föreslår att inkomstgränsen bör sänkas till 200 000 kr.
Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan 109
erinran. Konsumentverket anser dock att gränsen är for snäv. Sveriges
advokatsamfund liksom JUSEK menar att en stor grupp ställs utan Prop. 1996/97:9
möjlighet till juridiskt biträde om förslaget genomförs.
Som vi framhållit tidigare bör målet för rättshjälpen vara att ge
bistånd till den som inte annars skulle ha möjlighet att ta till vara sina
rättsliga intressen. Staten bör däremot inte bidra till kostnader som en
rättssökande själv har ekonomisk förmåga att stå för.
Regeringen delar den uppfattning Justitieutskottet redovisade i 1992
års lagstiftningsärenden, att inkomstgränsen inte får sättas så lågt att de
flesta utestängs från möjligheterna till rättshjälp. En mindre sänkning av
gränsen kan dock göras utan att det får sådana allvarliga konsekvenser.
Samtidigt måste det poängteras att gränsen inte får sättas så lågt att
rättshjälpen bara kommer att beröra de allra sämst ställda. Någon åter-
gång till vad som gällde på den fria rättegångens tid är inte aktuell.
Enligt regeringens mening är det rimligt att som utredningen föreslår
anknyta till bestämmelserna om den s.k. skiktgränsen eller brytpunkten,
dvs. den inkomstgräns där en skattskyldig skall betala statlig inkomst-
skatt. De som har inkomster som överstiger brytpunkten anses ha
förmåga att betala s.k. värnskatt. Dessa personer bör enligt regeringens
mening också ha förmåga att stå för sina egna rättsliga kostnader utan
bidrag från staten. För att undvika att lagen skulle komma att behöva
justeras alltför snart bör gränsen sättas strax över brytpunkten.
Om gränsen sätts strax över brytpunkten eller vid 210 000 kr skulle,
med de beräkningsmetoder som redovisats ovan, fortvarande över 80 %
av befolkningen ha möjlighet att erhålla rättshjälp. Det skall då särskilt
påpekas att vid denna beräkning har någon hänsyn till försörjnings-
bördan inte tagits, vilket innebär att ännu fler hamnar inom det område
där rättshjälp kan ges.
Basbelopp eller siffror
En bidragande orsak till att rättshjälpslagen upplevs som komplicerad
och svårhanterlig är att de beloppsgränser som finns i lagen, t.ex.
inkomstgränser och gränser när ett biträde själv får besluta om utred-
ning, är angivna som ett visst antal eller en viss andel av ett basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Dessutom är det bas-
belopp som skall användas det som gällde året innan den rättssökande
ansökte om rättshjälp. Förutom att det gör texten svårtillgänglig innebär
det t.ex. att två parter, vid samma tidpunkt, kan ha olika möjligheter att
erhålla en utredning beroende på när de ansökte om rättshjälp.
En praktisk nödvändighet i detta sammanhang är också att ha tillgång
till Domstolsverkets årliga broschyr om rättshjälp och taxor. Den ur-
sprungliga anledningen till att det basbelopp som skall användas, är det
som gällde året innan ansökan om rättshjälp gjordes, var för övrigt att
man skulle hinna tillhandahålla dessa tabeller i tid (prop. 1972:4
s. 312).
Utredningen har föreslagit att de gränsvärden som anges i hgen skall
uttryckas i siffror. De flesta av remissinstanserna har inte haft några
invändningar mot en sådan ordning. Några av remissinstanserna är dock
kritiska till förslaget och anser att anknytningen till basbeloppet bör Prop. 1996/97:9
bibehållas så att lagen inte behöver justeras för att penningvärdet
förändras.
Fördelen med att gränserna anges i basbelopp är naturligtvis just den
att lagen inte behöver justeras för att penningvärdet förändras. Frågan
är emellertid om denna fördel uppväger de angivna nackdelarna. Det är
inte heller givet att gränserna alltid bör följa penningsväldets föränd-
ringar.
Regeringen delar utredningens uppfattning att bestämmelserna blir
mer lättillgängliga om lagens gränsvärden uttryckas i siffror i stället för
ett visst antal basbelopp eller en viss andel av basbeloppet.
Inkomstgränsen bör alltså anges i siffror. Självfallet måste det bevakas
att beloppet justeras om penningsvärdets förändringar eller andra
faktorer ger skäl till detta. Som utredningen påpekar är det inte givet att
en sådan justering måste ske vaije år.
Regeringens förslag: Vid beräkningen av den rättssökandes
ekonomiska förhållanden skall hänsyn tas till i huvudsak samma
omständigheter som i dag. Två nyheter är dock att hänsyn skall
tas även till föräldrarnas ekonomiska förhållanden när den rätts-
sökande är underårig samt att underhållsskyldighet till barn endast
skall beaktas upp till ett visst högsta belopp - 75 000 kr. Ett nytt
begrepp - ekonomiskt underlag - införs som en samlande beteck-
ning för den rättssökandes ekonomiska förhållanden.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringen förslag.
Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det
utan erinran. Malmö tingsrätt anser att grunderna för beräkning av det
ekonomiska underlaget samt att barns underlag skall beräknas på
föräldrarnas inkomster bör framgå av lagen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande rätts-
hjälpslagen får som vi redovisat i avsnitt 7.1 allmän rättshjälp beviljas
om den rättssökandes beräknade årsinkomst inte överstiger ett belopp
som motsvarar sju gånger det basbelopp som gällde året innan rättshjälp
begärs (12 § rättshjälpslagen). Årsinkomsten skall, enligt Domstols-
verkets föreskrifter, beräknas på grundval av de faktiska inkomster som
föreligger när rättshjälp söks samt inkomsterna under tiden närmast före
och de sannolika inkomsterna under tiden närmast efter ansökan om
rättshjälp. Även kontinuerligt utgående socialbidrag räknas som in-
komst.
Om den rättssökande bidrar till underhållet av make, tidigare make,
sambo, eget barn eller annat barn som han är underhållsskyldig för
111
enligt föräldrabalken, höjs inkomstgränsen med ett halvt basbelopp för Prop. 1996/97:9
var och en av dessa personer (13 § första stycket rättshjälpslagen).
Ar den rättssökandes förmåga väsentligen ökad eller nedsatt på grund
av förmögenhetsinnehav, skuldsättning eller annan särskild omständig-
het, skall den beräknade årsinkomsten jämkas med skäligt belopp (13 §
andra stycket rättshjälpslagen).
I Domstolsverkets föreskrifter anges närmare på vad sätt förmögenhet
och skuldsättning skall beaktas. Bl.a. skall förmögenhet eller skuld som
hänför sig till fastighet eller bostadsrätt som den rättssökande bor i inte
beaktas.
Utredningen föreslår att beräkningen även i fortsättningen skall
grunda sig på den rättssökandes beräknade årsinkomst, försörjnings-
börda och förmögenhetsförhållanden. Enligt utredningen bör ett ekono-
miskt underlag fastställas som grundar sig på dessa förhållanden. När-
mare bestämmelser om beräkning bör enligt utredningen festställas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen delar utredningens uppfattning att endast smärre sakliga
ändringar bör göras när det gäller beräkningen av den rättssökandes
ekonomiska förhållanden. Beräkningen bör således även i fortsättningen
göras med utgångspunkt i den rättssökandes beräknade årsinkomst och
med beaktande av försöijningsbörda, förmögenhet och skuldsättning.
Detta bör enligt regeringen uttryckligen framgå av lagen och inte, som
utredningen föreslår, helt lämnas till regeringen att bestämma.
Regeringen delar utredningens uppfattning att en eventuell försörj-
ningsbörda inte alltid påverkar betalningsförmågan i så hög grad som
motsvaras av de nuvarande bestämmelserna. Det torde vara tillräckligt
att den som fektiskt fullgör sin försöijningsbörda gentemot barn får
tillgodoräkna sig ett belopp om ca 15 000 kr per barn, dock aldrig mer
än ca 75 000 kr. Även detta bör som förordats från vissa remiss-
instanser framgå av lag.
Regeringen ansluter sig i övrigt till den lagtekniska lösning som utred-
ningen föreslår. Det finns enligt vår mening fördelar med att som
utredningen föreslår i lagen införa ett särskilt samlande begrepp -
ekonomiskt underlag - för resultatet av räkneoperationen. Lagen kan
därigenom göras enklare och mer överskådlig om man i olika para-
grafer kan hänvisa till den rättssökandes ekonomiska underlag i stället
för att som i den nuvarande lagen gång på gång upprepa vilka fektorer
som skall beaktas när det gäller den rättssökandes ekonomiska för-
hållanden. Konstruktionen med att inkomsten for den som bidrar till
barns underhåll, skall minskas istället för som enligt dagens system ökas
med visst belopp har också fördelar. Härigenom kan man förenkla
tabellerna för beräkning av rättshjälpsavgift.
De flesta barn i Sverige torde sakna egna inkomster eller egen
förmögenhet av betydelse. Flertalet barn har i stället en ekonomi som är
sammanflätad med den eller de föräldrar som barnet bor tillsammans
med. När ett barn beviljas rättshjälp är det likafullt bara barnets in-
komster som läggs till grund för rättshjälpsavgiftema. Grundavgiften
blir ofta den lägsta möjliga, dvs. noll.
112
Eftersom föräldrarna enligt 7 kap. 1 § foräldrabalken är skyldiga att Prop. 1996/97:9
försörja barnet efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov
och föräldrarnas förmåga är det rimligt att de också ansvarar för
kostnader som uppstår i anledning av en process. Om rättshjälps-
resursema skall fördelas så att de kommer dem tillgodo som bäst
behöver dem är det inte rimligt att ge bidrag till barn som tillhör
familjer med god eller mycket god ekonomi. Man bör i stället också i
fråga om rättshjälp i första hand utgå från att barn blir försöijda av sina
föräldrar. I en angelägenhet som rör underhåll och faderskap ligger ju
frågan också i förälderns intresse. En sådan ordning skulle också
minska de olikheter som nu finns vid behandlingen av bl.a. rätts-
hjälpsfrågor, beroende på om talan om underhåll väcks fristående eller
i mål om äktenskapsskillnad eller vårdnad.
Regeringen instämmer därför i utredningens förslag att föräldrarnas
ekonomiska förhållanden skall beaktas när ett barns ekonomiska under-
lag beräknas och att detta bör gälla i de fall barnet bor tillsammans med
föräldrarna. Remissinstanserna har inte några invändningar mot en
sådan ordning.
I de fall barnet bor tillsammans med båda föräldrarna och ingen av
dem är barnets motpart bör avgiften beräknas på grundval av de
ekonomiska förhållandena för den förälder som har det största ekono-
miska underlaget. Om den ena föräldern är motpart bör det ekonomiska
underlaget alltid beräknas utifrån den andra förälderns förhållanden. Om
barnet inte bor hos någon av föräldrarna bör det ekonomiska underlaget
beräknas utifrån barnets egna ekonomiska förhållanden. Det sist nämnda
bör också gälla om barnet har betydande tillgångar eller inkomster
medan föräldrarna har det sämre ekonomiskt ställt. Den nu föreslagna
regeln bör gälla när den rättssökande är under 18 år. Det är enligt
regeringens mening tillräckligt om det av lagen framgår att föräldrarnas
ekonomiska förhållanden skall beaktas när ett barns ekonomiska
underlag beräknas. Mer detaljerade föreskrifter kan ges av regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer
Som anförts av utredningen måste en ny och mer begriplig ansök-
ningsblankett tas fram. Av blanketten bör det klart framgå att upp-
gifterna lämnas under straffansvar. Dessutom bör den utformas så att
den rättssökande genom sin underskrift ger ett medgivande till att
uppgifterna om hans inkomster får kontrolleras hos försäkringskassa och
skattemyndighet. Riksrevisionsverket har i sitt remissvar ansett att de
ekonomiska förhållandet alltid skall kontrolleras. Regeringen anser dock
att det är tillräckligt att det kan ske en kontroll. I vilken omfattning som
uppgifterna faktiskt skall kontrolleras är för tidigt att säga. Genom den
rättssökande medgivande blir det möjligt att göra en kontroll i de fåll då
det finns anledning att misstänka felaktigheter samt att göra stick-
provskontroller.
113
8 Riksdagen 1996197. 1 saml. Nr 9
Prop. 1996/97:9
Regeringens förslag: Avgörande för om rättshjälp skall beviljas
skall vara om den rättssökande har behov av juridiskt biträde.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Rättshjälp skall enligt 6 §
rättshjälpslagen beviljas om den rättssökande har behov av sådant
bistånd. Behovet skall bedömas med utgångspunkt i hans eller hennes
behov av någon eller några av de förmåner som anges i 9, 9 a eller
10 §§. De förmåner som finns angivna i dessa bestämmelser är bland
annat biträde och bidrag till kostnaderna för bevisning och utredning.
Vid behovsprövningen skall någon ekonomisk prövning inte göras
utöver den inkomstprövning som anges i 6 §. Även om det i inled-
ningen av ett ärende är uppenbart att den rättssökande själv, på grund
av reglerna om rättshjälpsavgift, kommer att få betala samtliga kost-
nader anses han ändå ha behov av rättshjälp om någon eller några av
förmånerna kan komma i fråga. I de allra flesta fell är det den rätts-
sökandes behov av biträde det avgörande skälet till att rättshjälp be-
viljas.
Utredningen föreslår att rättshjälp bara skall beviljas om den rätts-
sökande har behov av biträde. De flesta remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Hyresgästernas riks-
förbund har avstyrkt förslaget om att den rättssökandes behov av biträde
skall vara avgörande. Förbundet har anfört att medlemmar i hyres-
gästföreningar endast får biträdeshjälp genom föreningen. Om rättshjälp
inte kan beviljas för att få täckning för andra kostnader kan det enligt
förbundet bli mer lönsamt för medlemmen att inte företrädas av
föreningen.
Behovet av rättshjälp är naturligtvis störst i sådana fell där det kan
uppstå några mer betydande kostnader, nämligen när det behövs
biträdeshjälp. Denna förmån är den viktigaste och mest kostsamma
förmånen.
Den nuvarande regleringen - som innebär att rättshjälp beviljas om
den rättssökande har behov av någon av de förmåner som räknas upp i
rättshjälpslagen - är mot denna bakgrund inte tillfredsställande. Den
naturliga ordningen är i stället att, som utredningen föreslår, fokusera
på den rättssökandes behov av biträde och låta detta behov avgöra om
rättshjälp skall beviljas eller inte. Utredningens förslag har också fått
stöd av en majoritet av remissinstanserna.
Regeringen föreslår därför att rättshjälp bara skall beviljas om den
rättssökande har behov av biträde. De som har mycket små ekonomiska
resurser och därmed kan ha behov av bidrag även till andra, mindre
kostnader bör kunna få sådan hjälp oberoende av om rättshjälp beviljas
eller inte. Denna fråga behandlas i avsnitt 16.
114
En sådan ändring är också naturlig, och nödvändig, mot bakgrund av Prop. 1996/97:9
det nya avgiftssystem vi föreslår i avsnitt 13. Rättshjälpsavgiften skall
enligt det förslaget beräknas som en viss procentuell andel av bi-
trädeskostnadema. Med ett sådant avgiftssystem kan nuvarande ordning
för behovsprövning inte behållas bl.a. därför att det skulle medföra en
väsentlig ökning av kostnaderna för rättshjälpen. Det skulle nämligen
ofta vara lönsamt att få rättshjälp då staten alltid skulle bidra till vissa
av kostnaderna. Som exempel kan nämnas att en relativt välbärgad
rättssökande som klart skulle kunna bära en mindre kostnad för t.ex.
ansökningsavgift och ersättning till ett par vittnen skulle kunna få dessa
kostnader betalda av staten.
Som utredningen framhåller skall rättshjälp inte beviljas om behovet
av biträde kan tillgodoses på något annat sätt.
Som regel finns inte behov av biträde om juridiskt hjälp lämnas
genom det rättsskydd som ges genom fackliga organisationer eller när
intresseorganisationer, t.ex. hyresgästorganisationer, bistår sin medlem-
mar.
Som både Arbetsdomstolen och Hyresgästernas riksförbund påpekat
finns ingen i lag föreskriven skyldighet för fackföreningar och andra
intresseföreningar att bistå sina medlemmar. Det finns därför anledning
att påpeka att den som inte rent faktiskt får biträde av sin förening
självklart skall kunna få rättshjälp om förutsättningarna i övrigt är
uppfyllda. I enskilda fall kan det finnas skäl att begära besked från den
rättssökande om han eller hon har möjlighet att få sådant bistånd. Om
en rättssökande har möjlighet att få bistånd från en förening men
frivilligt väljer att avstå från detta bör rättshjälp normalt vägras
eftersom biträdesbehovet då faktiskt kan tillgodoses på annat sätt än
genom rättshjälp. En medlem i en hyresgästförening har med andra ord
inte någon sådan valmöjlighet som förbundet för fram i sitt remissvar.
Om den rättssökande själv kan ta till vara sina intressen kan han eller
hon inte anses ha behov av biträde.
När det gäller frågan om den rättssökande själv har förmåga att föra
sin talan skall ärendets svårighetsgrad ställas mot den rättssökandes
personliga kvalifikationer. Av betydelse är bl.a. den rättssökandes
fysiska och psykiska tillstånd. Enbart språksvårigheter bör inte medföra
att den rättssökande har behov av biträde. I första hand skall möjlig-
heten till tolkning utnyttjas.
Behovet av biträde är i hög grad beroende av vilken domstol - allmän
domstol eller allmän förvaltningsdomstol - som skall handlägga ärendet.
Förvaltningsdomstolarnas materiella processledning och utrednings-
ansvar enligt förvaltningsprocesslagen gör att biträdesbehovet i dessa
domstolar inte är detsamma som i mål vid allmän domstol.
Sedan rättshjälpslagens tillkomst har frågan om en utvidgning av
möjligheterna till rättshjälp i mål vid förvaltningsdomstolarna behandlats
vid flera tillfällen. Senast togs frågan upp i samband med att justitie-
utskottet behandlade regeringens proposition om tvåpartsprocess m.m. i
de allmänna förvaltningsdomstolarna. Utskottet avslog en motion i
ärendet med hänvisning till förvaltningsdomstolarnas utredningsskyl- 115
dighet enligt 8 § förvaltningsprocesslagen och utskottet pekade särskilt
på att denna skyldighet inte påverkas av reformen om tvåpartsprocess Prop. 1996/97:9
(1995/96:JuU7 s. 8).
I lagrådsremissen framhölls, något som också påpekats av några
remissinstanser, att det dock kan finnas behov av juridiskt biträde i
vissa mål i allmän förvaltningsdomstol. I remissen nämndes att sådant
behov t.ex. kan finnas i vissa socialförsäkringsmål och andra mål som
rör funktionshindrade personer och att det t.ex. kan finnas anledning att
bevilja rättshjälp om en förvaltningsmyndighet överklagar ett beslut som
har ändrats till den rättssökandes fördel.
Enligt Lagrådet är vad som anfördes i lagrådsremissen härom inte
tillräckligt fullständigt eller klarläggande. Lagrådet anför i denna del:
”1 lagrådsremissen framhålls att förvaltningsdomstolarnas materiella
processledning och utredningsansvar gör att det liksom hittills normalt
inte bör anses föreligga behov av juridiskt biträde i mål och ärenden
vid förvaltningsdomstol. Den förändring som skett genom att
tvåpartsprocess införts i förvaltningsdomstol uppges inte innebära
någon minskad utredningsskyldighet för domstolarna och därmed inte
heller något ökat rättshjälpsbehov. I det fortsatta resonemanget
behandlas emellertid för vissa mål som rör funktionshindrade personer
särskilt situationer som uppstår då en förvaltningsmyndighet - med
tillämpning av den genom tvåpartsprocessen införda överklagande-
möjligheten - överklagar med yrkande till nackdel för den
rättssökande. För sådana fall anges det kunna finnas anledning att
bevilja rättshjälp. Enligt Lagrådets mening beaktar dessa uttalanden
inte tillfredsställande den utveckling som fortgår på förvalt-
ningsprocessens område och som medfört förändringar, vars betydelse
för rättshjälpen behöver bli föremål för diskussion.
Lagrådet vill först erinra om den sedan en längre tid pågående
utvecklingen mot att olika frågor med större eller mindre rättslig
anknytning inom förvaltningsområdet förs över till avgörande av
förvaltningsdomstol, något som ytterligare utökat förvaltnings-
domstolarnas rika flora av måltyper. Genom att nedflyttning under de
senaste åren skett av åtskilliga måltyper från kammarrätt till länsrätt
har alla tre domstolsinstansema numera ett synnerligen brett
målområde, inom vilket de mest skiftande frågeställningar kan komma
upp till bedömning. Sedan Sverige tillträtt EES-avtalet och därpå
blivit medlem i EU har dessutom EG:s omfattande och komplexa
regelverk blivit att beakta inte minst i förvaltningsrättskipningen,
något som inte sällan medför behov av ingående diskussioner och
överväganden utifrån aspekter som tidigare inte krävt uppmärksamhet.
En av konsekvenserna av att europarättsliga principer får genomslag i
vårt land är för övrigt att handläggningen i förvaltningsmål allt oftare
torde få inslag av muntlighet med partsnärvaro. Det etappvis införda
systemet med krav på prövningstillstånd i kammarrätt i flertalet mål
förtjänar också att nämnas. De förenklingar som därigenom uppnås
vid handläggningen bör om möjligt ge utrymme åt ytterligare insatser
för kvalitativt högtstående rättskipning i de mål som tas upp till
fullständig sakprövning; självfallet bör därvid förbättrad biträdeshjälp
i de mer komplicerade målen ses som en positiv faktor. Införandet av
tvåpartsprocess har visserligen inte medfört förändring i domstolarnas
lagreglerade utredningsskyldighet, men det står väl ändå rätt klart att
följden blir att domstolarnas handläggning mer än tidigare blir präglad
av förhandlingsprincipen och mindre av officialprincipen.
Mot bakgrund av bl.a. dessa förändringar och tendenser inom hö
förvaltningsprocessen ligger det enligt Lagrådets bedömning närmast
till hands att utgå ifrån att behoven av rättsligt biträde i förvalt- Prop.
ningsmål kommer att bli i vart fall något större än som återspeglas i
hittillsvarande starkt återhållsamma praxis (jfr även vad som anförts i
Rättshjälpsutredningens betänkande på s. 209 och under remiss-
behandlingen av Rättshjälpsnämnden). Ett ökat biträdesbehov lär
framför allt göra sig gällande för sådana angelägenheter där de
faktiska omständigheterna är svåröverskådliga och de rättsliga
frågeställningarna okända eller svårbedömbara för de rättssökande.
Det framstår emellertid knappast som praktikabelt att på förhand
urskilja speciella målgrupper som framför allt bör komma i fråga för
rättshjälp eller uteslutas från rättshjälp. För detta talar bl.a. att
EG-rättsliga problem kan tänkas komma att aktualiseras i mycket
skilda sammanhang.
Lagrådsremissen ger motivledes stöd åt den utvidgningen, att
rättshjälp i vissa fell skall kunna beviljas personer med sådana
funktionshinder som gör det svårt för dem att föra sin egen talan i
mål av väsentlig betydelse för dem. Frågan måste ställas om
avgränsningen av förslaget till funktionshindrade är den lämpliga.
Med uttrycket funktionshinder, som introducerades i lagstiftningen i
samband med tillkomsten av 1993 års lag om stöd och service till
vissa funktionshindrade (LSS), avses enligt förarbetena till LSS
”förvärvade eller medfödda fysiska eller psykiska funktionshinder på
grund av sjukdom eller skada” (prop. 1992/93:159 bil. 1 s. 55). Det
är således ett föga precist uttryck, som i stort sett endast anger att en
person har större eller mindre nedsättning i funktionsförmågan i något
avseende, vilket som helst. Den begränsning som inryms i lag-
rådsremissens motivuttalande ligger således egentligen i att personen
i fråga skall ha svårt att själv föra sin talan i en för honom viktig
angelägenhet. Som Lagrådet ser saken är anknytningen till funktions-
hinder inte särskilt meningsfylld i förevarande sammanhang. För
tillämpningen av rekvisitet om biträdesbehov ger anknytningen inte
någon direkt vägledning, utan riskerar snarare att missuppfattas.
Enligt Lagrådets mening är det att föredra att den rättsliga ange-
lägenhetens art, omfattning och betydelse betonas såsom det grund-
läggande när biträdesbehovet skall prövas. Som angetts förut synes
därvid inte böra särskiljas speciella målgrupper, utan prövningen
torde få ske för vaije uppkommande rättslig angelägenhet för sig
gentemot de kvalitativa och andra krav som anses böra gälla. Med
utgångspunkt i en sådan bedömning får det göras en samlad prövning
av den rättssökandes förmåga att föra sin talan i angelägenheten,
oavsett om den rättssökande kan anses funktionshindrad eller ej.
Huruvida den rättssökande i angelägenheten intar positionen av
klagande eller av motpart till en förvaltningsmyndighet kan givetvis
ibland vara av betydelse, men bör inte generellt tillmätas avgörande
vikt för bedömningen i rättshjälpsavseende. ”
De förändringar som under senare år skett på förvaltningsprocessens
område har inte minskat förvaltningsdomstolarnas utredningsskyldighet.
Enligt regeringens mening kan det därför inte sägas att biträdesbehovet
generellt sett skulle ha ökat i mål vid förvaltningsdomstol. Däremot kan
vissa av de förändringar som sker i de materiella reglerna på förvalt-
ningsrättens område i övrigt i undantagsfall medföra att behovet av
biträde på sikt kan tänkas bli något större än hitintills. Några mer dra-
matiska förändringar kan dock inte förutses. Den måltyp som åsyftades
i lagrådsremissen - mål där den rättssökande på grund av ett funktions-
hinder har svårigheter att själv föra sin talan i mål som avser frågor
1996/97:9
117
som har sin grund i funktionshindret t.ex. beviljande av assistans- Prop. 1996/97:9
ersättning (personlig assistent) - kan enligt regeringens mening tjäna
som ett exempel. Den rättsliga angelägenhetens art, omfattning och
betydelse för den enskilde skall som Lagrådet anför självfallet alltid
vägas in. För att rättshjälp skall beviljas bör som också framhölls i
lagrådsremissen krävas att målet avser en fråga som är av väsentlig
betydelse för den enskilde.
Lagrådet tar upp ett flertal faktorer som kan påverka behovet av
biträde i förvaltningsprocessen. Självfallet bör dessa faktorer vägas in i
det enskilda fallet och undantagsvis kunna medföra att rättshjälp skall
beviljas. Att vi som medlemmar i Europeiska unionen numera måste
beakta det EG-rättsliga regelverket innebär dock inte i sig att behovet av
biträde ökar. Det faktum att allt fler ärendetyper skall hanteras av
förvaltningsdomstolar och att många måltyper flyttats ned från kam-
marrätt till länsrätt medför enligt regeringens mening inte att behovet av
biträdeshjälp kan sägas ha ökat generellt. Inte heller det faktum att
handläggningen får ett ökat inslag av muntlighet med partsnärvaro
medför i sig att behovet av biträde ökar. Många enskilda anser snarare
att det underlättar om handläggningen är muntlig i stället för att de skall
utveckla sin talan skriftligen. Att processen numera är en tvåparts-
process innebär enligt regeringens mening inte att förvaltningsdom-
stolarnas utredningsskyldighet minskar och att behovet av rättshjälp
därmed generellt sett skulle öka.
Som regel får det liksom i dag anses att behov av biträde finns i mål
om verkställighet av domar och beslut om vårdnad och umgänge. I
vissa mål angående åtgärder som är av mer ingripande karaktär för den
enskilde täcks biträdesbehovet däremot av reglerna om offentligt
biträde. I övrigt är regeringen benägen att instämma i Lagrådets
synpunkter om svårigheterna att på förhand urskilja några speciella
målgrupper som bör kunna komma i fråga eller uteslutas från rättshjälp
på förvaltningsprocessens område.
Om ett mål i allmän domstol handläggs enligt reglerna om tvistemål
av mindre värden finns sällan något biträdesbehov. Enligt den nu-
varande lagen krävs särskilda skäl för att biträde skall förordnas i
sådana mål. Som en konsekvens av att biträdesbehovet skall vara
avgörande för om rättshjälp skall beviljas eller inte föreslår vi att det i
fortsättningen skall krävas särskilda skäl för att rättshjälp skall beviljas
i dessa mål.
Som regel finns inte heller behov av biträde i ärenden som handläggs
av Allmänna reklamationsnämnden eller av Patientskadenämnden. Det-
samma gäller i ärenden angående läkemedelsförsäkringen i de fall
ärendet inte har hänskjutits till skiljemän för avgörande.
Rättshjälp skall i vissa fall kunna ges till en målsägande som inte
uppfyller förutsättningarna för att få målsägandebiträde. Eftersom åkla-
garen är skyldig att bistå målsäganden med enskilda anspråk i brott-
målsprocessen torde det dock mera sällan finnas behov av rättshjälp till
en målsägande.
118
Behovet av juridiskt biträde för den som är tilltalad eller i övrigt Prop. 1996/97:9
misstänkt i brottmål tillgodoses helt genom reglerna om offentliga
försvarare.
Regeringens förslag: En ny regel införs som innebär att en
prövning alltid skall göras av om det är rimligt att staten bidrar
till kostnaderna i det enskilda fallet. Den nya regeln ersätter
nuvarande bestämmelsen om att den som inte har befogat intresse
av att få sin sak behandlad inte skall kunna få rättshjälp.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker utred-
ningens förslag eller lämnar det utan erinran. Malmö tingsrätt avstyrker
förslaget med hänvisning till att den föreslagna lagtexten och motiven är
oklara och medför tillämpningssvårigheter. Sveriges advokatsamfund
anser att det är tillräckligt med en strängare tillämpning av den nu-
varande regeln om befogat intresse.
Skälen för regeringens förslag: Allmän rättshjälp får inte beviljas
den som inte har befogat intresse av att få sin sak behandlad (8 § första
stycket 13 rättshjälpslagen). Denna bestämmelse syftar till att förhindra
missbruk av den allmänna rättshjälpen. I förarbetena till rättshjälpslagen
(prop. 1972:4 s. 93) anfördes följande.
Beträffande den närmare innebörden av intresseprövningen bör
utgångspunkten vara att de resurser som ställs till förfogande för
rättshjälpen utnyttjas effektivt och inriktas på de områden där behovet
av rättsskydd är störst. Det är inte möjligt att uttömmande ange alla
situationer där rättshjälp bör vägras på grund av den angivna
intresseprövningen. Några typfåll synes dock kunna anges.
Rättshjälp bör kunna vägras när anspråket grundas på en klar felbe-
dömning av gällande regler och en eventuell talan sålunda är helt
utsiktslös. Även i sådana fall när bevisläget är sådant att det framstår
som utsiktslöst eller mycket osannolikt att anspråket kan drivas med
framgång bör rättshjälp kunna vägras. Tvister eller anspråk som avser
obetydliga ekonomiska värden jämfört med kostnaderna bör i regel
inte få drivas med hänsyn till omständigheterna med stöd av allmänna
medel. Frågan måste givetvis bedömas med hänsyn till omständig-
heterna i det enskilda fallet, främst sökandens ekonomiska situation.
Även i sådana fall när ett i och för sig befogat anspråk inte ens på
längre sikt kan realiseras därför att motparten saknar tillgångar bör
rättshjälp kunna vägras.
Även i andra fall än när det ekonomiska värdet i ett anspråk är
obetydligt bör rättshjälp kunna vägras på den grunden att sökanden
inte har befogat intresse av att få saken prövad. Det kan vara fråga
om t.ex. en målsägande som vill föra ansvarstalan för ett brott som
ligger under allmänt åtal eller i vissa fall när talan avser ansvar för
ärekränkning.
Syftet med intresseprövningen är i första hand att hindra missbruk
av rättshjälpsförmånema. Bestämmelserna kan givetvis inte medföra
några garantier för att rättshjälp endast lämnas i situationer då sökan-
119
dens anspråk är välgrundat och kan väntas vinna bifall. Betydande Prop. 1996/97:9
marginaler måste givetvis finnas for olika uppfattningar vid denna
bedömning. En begränsning följer även av att intresseprövningen ofta
måste ske på grundval av en summarisk utredning.
Fallen kan således delas upp i olika grupper: möjlighet till framgång,
möjlighet att realisera anspråket, kostnadsaspekter i förhållande till det
omtvistades värde och angelägenhetens art. Det understryks i för-
arbetena att vad som anges där är typfall och att de inte skall ses som
en uttömmande uppräkning. Frågan om det finns befogat intresse skall
alltid bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Vid rättshjälpslagens tillkomst var det rättshjälpsnämnder och Besvärs-
nämnden för rättshjälpen som prövade rättshjälpsansökningama. Reg-
lerna om befogat intresse kom då ganska ofta att tillämpas utifrån en be-
dömning av utsikterna till framgång. De ändringar som infördes i
rättshjälpslagen år 1980 innebar bl.a. att prövningen av ansökningarna
om rättshjälp i vissa fell överfördes till domstolarna. Efter två
vägledande rättsfell från Högsta domstolen (NJA 1982 s. 175 I och II)
har de allmänna domstolarna varit restriktiva med att göra någon
intresseprövning, i vart fell när det varit fråga om bevisvärdering.
Högsta domstolen uttalade bl.a. att domstolarna visserligen kan göra en
intresseavvägning när det omtvistade beloppet är av obetydligt värde
eller när det är uppenbart att talan är utsiktslös på grund av att parten
missuppfattat eller felbedömt rättsläget. Däremot torde det enligt Högsta
domstolen, endast i undantagsfall kunna komma i fråga att lägga ett för
parten ogynnsamt bevisläge till grund för en motsvarande bedömning,
eftersom detta regelmässigt skulle förutsätta en sådan förberedande sak-
prövning som en domstol måste avhålla sig ifrån.
Avsikten är enligt förarbetena att intresseprövningen i första hand
skall göras av biträdet (prop. 1972:4 s. 94 f.). När befogat intresse
saknas ankommer det på biträdet att se till att klienten avstår från att
driva sitt anspråk. Har rättshjälp inte sökts bör biträdet inte medverka
till att ansökan görs och har biträdet redan lagt ner visst arbete, bör han
eller hon söka förmå klienten att inte driva saken vidare. I regel bör
biträdet avstå från att utföra ytterligare arbete åt klienten. Missbruk i nu
angivna hänseende kan beaktas när biträdesersättningen bestäms. Enligt
ett rättsfell från Högsta domstolen, ligger biträdets ansvar på ett tidigt
stadium. När saken kommit under domstols prövning åvilar ansvaret i
första hand domstolen (NJA 1983 s. 224).
Avslag på grund av att anspråket inte kan realiseras sker sällan.
Avslagsgrunden har använts i ett fell rörande verkställighet av vårdnad.
I det ärendet hade barnet förts till Tunisien. Eftersom barnet var
tunisisk medborgare, medverkade inte de tunisiska myndigheterna till att
återföra barnet till Sverige. Rättshjälp vägrades med hänvisning till att
sökanden inte ansågs ha någon utsikt till framgång i ärendet.
Eftersom möjligheterna till biträde i s.k. småmål begränsades år 1974
har jämförelsen av de ekonomiska värden som angelägenheten rör och
kostnaderna för att driva saken fått mindre betydelse. Regeln har dock
120
sin betydelse om tvisten skall avgöras utanför domstol och i vissa fall Prop. 1996/97:9
av festställelse talan.
Rättshjälp kan också vägras med hänvisning till angelägenhetens art.
Bland annat har, med stöd av denna punkt, rättshjälp inte beviljats i en
angelägenhet som gällde återgång av fastighetsköp, där avtalet var ett
skenavtal för att skydda säljarens fastighet från utmätning. Däremot har
Besvärsnämnden för rättshjälpen i två ärenden fastslagit att det inte
finns lagligt utrymme att vägra rättshjälp med hänvisning till regeln om
befogat intresse av den anledningen att tvisten rör s.k. lyxkonsumtion
(BN 113/81 och 1192/81).
Avslag på ansökan om rättshjälp sker ofta med hänvisning till
angelägenhetens art när det är fråga om enskilt åtal. Enligt praxis är
möjligheterna till rättshjälp i sådana angelägenheter mycket begränsade.
Så är även fallet i angelägenheter rörande skadestånd på grund av förtal
m.m. Rättshjälp har beviljas i något större utsträckning när saken gällt
förtal i tryckt skrift.
För att lyfta fram innebörden och poängtera betydelsen av att en
prövning verkligen görs föreslår utredningen att regeln om befogat
intresse ersätts av en ny bestämmelse. Avsikten är enligt utredningen att
en prövning alltid skall göras av om det är rimligt att staten bekostar en
tvist. De flesta remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller
lämnar det utan erinran.
Som redovisats i avsnitt 4.2 är en av utgångspunkterna för en
rättshjälpsreform att rättshjälpens resurser skall sättas in där de bäst
behövs. För att detta syfte skall uppnås bör rättshjälp bara ges när det
är rimligt att staten bidrar till kostnaderna. Den nuvarande regeln om
befogat intresse tar inte tillräckligt till vara detta syfte.
Som utredningen konstaterar tillämpas den nuvarande bestämmelsen
om befogat intresse inte i någon större utsträckning. Rättshjälp kan i
dag beviljas i fell där det inte är befogat att det allmänna helt eller
delvis skall bekosta tvisten. Enligt regeringens mening finns det här ett
klart reformbehov. Den nuvarande bestämmelsen är för snävt formu-
lerad och den används heller inte i den utsträckning som förutsattes vid
rättshjälpslagens tillkomst. Regeringen delar därför utredningens upp-
fattning att den nuvarande regeln bör ersättas av en regel som innebär
att en prövning skall göras av om det är rimligt att staten står för
kostnaderna.
Det är naturligtvis svårt att uttömmande redovisa alla de situationer
där rättshjälp bör vägras. En självklar utgångspunkt är givetvis de
typfell som redovisades i 1972 års lagstiftningsärende och den praxis
som utvecklats under årens lopp; vi åsyftar ju ingen utvidgning av
rätten till rättshjälp. Syftet är i stället att den nya rimlighetsprövningen
skall leda till att ytterligare typer av fell utestängs från rättshjälp. Det är
t.ex. inte rimligt att rättshjälp ges för angelägenheter som har samband
med större ekonomiska transaktioner som inte kan sägas ha med den
rättssökandes vardagliga välfärd att göra. I lagrådsremissen nämndes
som exempel tvister om återbetalning av ”svarta pengar” som betalats
för en hyresrätt. Vidare anfördes att staten t.ex. inte bör bidra till 121
kostnaderna i en angelägenheter som rör spekulation med t.ex. aktier
eller konst och angelägenheter som rör skatteplanering eller i ange- Prop. 1996/97:9
lägenheter som rör förvärv, innehav eller liknande av mer lyxbetonade
föremål som mycket dyrbara bilar, båtar eller smycken. I sådana fall
kan man utgå från att den rättssökande har eller har haft stora tillgångar
eller andra medel att förvärva egendomen, och det är inte för denna
kategori av lyxtvister som rättshjälp är avsedd.
Lagrådet har anfört att prövningen blir vansklig vid en sådan mera
kvalitativ bedömning av ett rättsanspråks karaktär. Lagrådet anmärker
t.ex. att i tvister om återbetalning av ”svarta pengar” som betalats för
en hyresrätt har den rättssökande ett anspråk som normalt har karaktär
av skadestånd for ett straffbelagt åsidosättande av en social skydds-
lagstiftning (12 kap. 65 § jordabalken). När det gäller tvister som har
uppkommit i samband med aktiespekulation pekar Lagrådet på att
prövningen i vad mån en rättssökande har tillgångar bör ske i samband
med den bedömning som görs enligt 6 §, och att den omständigheten att
den sökande kan tänkas ha haft tillgångar inte utan vidare bör utestänga
honom från rättshjälp. Lagrådet framhåller också att många av de
tvister som här avses i praktiken gäller fell då den rättssökande iklätt
sig krediter och påstår sig ha blivit vilseledd i ett eller annat avseende.
Det måste enligt Lagrådet vara svårt och ofta bli i viss mån godtyckligt,
i synnerhet i ett inledande skede, att bedöma om ett aktieförvärv som
har gett upphov till en tvist skall karakteriseras som spekulativt eller ej.
Lagrådet menar också att liknande svårigheter kan tänkas föreligga när
det gäller frågan om en tvist uppkommit i samband med skatteplanering.
Regeringen delar bedömningen att en prövning enligt den föreslagna
bestämmelsen i vissa fell kan vara svår. Givetvis kan förhållandena för
den rättssökande i en tvist som rör återbetalning av ”svarta pengar” för
en hyresrätt i vissa fell vara sådana att skyddsinslaget är stort och det
därmed är rimligt att staten bidrar till kostnaderna. Det kan exempelvis
röra sig om fell där den rättssökande varit i en särskilt utsatt eller
pressad situation. För de fell situationen inte varit denna bör det dock
finnas en möjlighet att med stöd av rimlighetsregeln underlåta att bevilja
rättshjälp. Detsamma gäller andra liknande angelägenheter som rör
transaktioner i gränstrakterna mellan det tillåtna och otillåtna.
När det gäller tvister i samband med aktiespekulation och skatte-
planering delar regeringen i och för sig den syn på bedömningen av den
rättssökandes inkomstförhållanden som Lagrådet redovisar. Prövningen
av om det är rimligt att det allmänna bidrar till kostnaderna för tvisten
skall emellertid göras från en annan utgångspunkt. Oavsett de ekono-
miska förhållanden en rättssökande redovisat finns det fell där det inte
är rimligt att de begränsade allmänna resurserna fes i anspråk. Detta
gäller i hög grad tvister som rör förvärv m.m. av lyxbetonade föremål,
men också de som rör aktiespekulation och skatteplanering. Givetvis
måste en noggrann och nyanserad bedömning göras, och givetvis kan
inte vatje angelägenhet som rör aktiespekulation eller skatteplanering
sägas vara sådan att det inte är rimligt att det allmänna bidrar till
tvisten. Det exempel Lagrådet nämner, att den rättssökande påstår sig
ha blivit vilseledd, torde i vissa fell kunna leda till bedömningen att 122
rättshjälp kan beviljas, liksom andra fell där ömmande omständigheter
förekommer. Regeringen vill här också framhäva den bestämmelse som Prop. 1996/97:9
föreslås i det följande (se avsnitt 14) och som ger möjlighet att i ett
senare skede besluta att rättshjälpen skall upphöra, om det inte längre är
rimligt att staten bidrar till kostnaderna.
När tvisten rör sådan hobbyverksamhet som enligt den nuvarande
rättshjälpslagen anses utgöra näringsverksamhet, t.ex. hållande av
travhäst och avancerad fotografering finns det inte heller tillräckliga
skäl för att staten skall bidra till kostnaderna. Vi återkommer ytterligare
till frågan om rättshjälp för näringsidkare (avsnitt 9).
Det bör vidare normalt vara uteslutet att rättshjälp beviljas för en
angelägenhet som redan varit föremål för rättslig prövning. Undantag
kan dock finnas, exempelvis när nya väsentliga omständigheter helt har
förändrat förutsättningarna för det tidigare avgörandet. Detta kan före-
komma firämst i tvister om vårdnad och umgänge då ny rättshjälp i vissa
fell kan vara motiverad. Men det händer också att talan i sådana mål
inleds på nytt inom en relativt kort tid utan att förhållandena har ändrats
i nämnvärd utsträckning. Det kan i ett sådant fell knappast anses rimligt
att staten åter går in med rättshjälp. Under alla förhållanden bör krävas
att nya omständigheter av betydelse för en ny sakprövning tillkommit
för att rättshjälp skall beviljas. Det skall som regel inte vara tillräckligt
att hänvisa till enstaka s.k. umgängessabotage.
Enligt Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer bör
rättshjälp alltid kunna ges i tvister rörande vårdnad och umgänge även
om inte särdeles lång tid gått sedan avgörande skett i tidigare
rättshjälpsärenden såvitt avser dessa frågor. Föreningen påpekar att det
finns tillräckliga remedier för det fell domstolen anser att det föreligger
någon form av rättegångsmissbruk. Enligt regeringens mening finns det
dock fell när det visserligen inte föreligger ett klart rättegångsmissbruk
men det ändå inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna för en
tvist. I sådana fell bör rättshjälp inte ges. Ju längre som tid förflutit
sedan rättshjälp tidigare beviljats desto mindre sträng bör bedömningen
kunna vara.
Några av remissinstanserna kritiserar den föreslagna bestämmelsens
utformning och anser att regeln kan medföra tillämpningssvårigheter.
Det ligger i sakens natur att en bestämmelse av detta slag måste vara
något vag i sin kontur. Avsikten är ju att regeln skall utgöra en
möjlighet att inte bevilja rättshjälp - eller besluta att rättshjälp skall
upphöra - efter en prövning som inte är bunden till uttryckligen angivna
situationer. Jämfört med den nuvarande regeln om befogat intresse har
dock den av utredningen föreslagna bestämmelsen enligt regeringens
mening klara fördelar genom att den tillför en ny rimlighetsprövning
och tydligare lyfter fram att en prövning skall göras. Som Svea hovrätt
anför får praxis klara ut den närmare innebörden av bestämmelsens
omfattning.
Lagrådet - som inte motsatt sig den föreslagna regeln - har i linje
med vad nyssnämnda remissinstanser anfört understrukit att den
rimlighetsbedömning som förutsätts ofta måste bli grannlaga och bör
ske med försiktighet, i synnerhet om den skall göras av den domstol 123
som skall pröva tvisten i sak. Lagrådet anser det tveksamt om den nya
regeln, med hänsyn till de förutsättningar för rättshjälp som i övrigt Prop. 1996/97:9
föreslås, i praktiken kommer att ge något väsentligt ökat utrymme att
avslå en rättshjälpsansökan i förhållande till den nuvarande regeln i 8 §
första stycket 13 i 1972 års rättshjälpslag.
Regeringen delar bedömningen att prövningen är grannlaga och bör
ske med försiktighet. Vi delar också bedömningen att förutsättningarna
för rättshjälp i övrigt påverkar det praktiska tillämpningsområdet. I
förhållande till den bestämmelse om befogat intresse som finns i 1972
års rättshjälpslag bör dock enligt regeringens mening utrymmet att avslå
en rättshjälpsansökan bli väsentligt större. Tillämpningsområdet för
regeln om befogat intresse begränsas huvudsakligen av att en domstol
måste avhålla sig från att göra en förberedande sakprövning. Någon
sådan prövning blir det inte fråga om vid den rimlighetsprövning som
skall göras enligt den föreslagna regeln. Visserligen är det fråga om en
- som Lagrådet har betecknat det - kvalitativ bedömning av ett rätts-
anspråks karaktär i så måtto att en bedömning skall göras med hänsyn
till om angelägenheten rör större ekonomiska transaktioner, lyxbetonade
föremål eller förhållanden som ligger i gränstrakterna kring det
otillåtna. Men, det är inte fråga om att bedöma bevisläget eller på annat
sätt förutspå utgången i målet.
Som bl.a. Göta hovrätt påpekar är det dock i vissa fåll lämpligt att en
annan domare än den som prövar rättshjälpsfrågan avgör själva tvisten.
Detta gäller självfallet främst i de fall det är aktuellt att avslå en
ansökan om rättshjälp. Någon lagreglering av denna fråga är inte
nödvändig.
Regeringens förslag: Ett dödsbo skall endast i undantagsfall
kunna beviljas rättshjälp. I vissa fall skall ett dödsbo kunna överta
redan beviljad rättshjälp.
Utredningens förslag innebar att ett dödsbo aldrig skulle kunna
beviljas rättshjälp. I övrigt överensstämmer förslaget med regeringens
förslag.
Remissinstanserna tillstyrker eller har inte några invändningar mot
utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 7 § rättshjälpslagen kan allmän
rättshjälp beviljas fysisk person eller dödsbo. Rättshjälp till dödsbon
förekommer endast i ett fåtal fell. I förarbetena till rättshjälpslagen
(prop. 1972:4) betonades särskilt rättshjälpens karaktär av social skydds-
lagstiftning. Utgångspunkten var att rättshjälp i första hand skall ge
skydd vid oförutsedda händelser som berör den enskildes personliga och
ekonomiska förhållanden.
124
Utredningen föreslår att dödsbon i fortsättningen inte skall kunna Prop. 1996/97:9
beviljas rättshjälp men att de i vissa fell skall kunna överta rättshjälp
som beviljats den avlidne.
Rättshjälpen bör som tidigare konstaterats effektiviseras och
resurserna bör koncentreras till de områden där de behövs bäst. I
tidigare lagstiftningsarbeten har anförts att starka sociala skäl talar för
att ett dödsbo skall kunna beviljas rättshjälp. Som exempel har anförts
att ett dödsbo kan ha behov av att föra målsägandetalan för utfående av
begravningskostnader m.m. i mål om mord eller vållande till annans
död. Mot bakgrund av den skyldighet som numera åligger åklagaren att
biträda målsäganden samt den utbredda förekomsten av försäkringar är
dessa skäl knappast lika starka i dag. Till saken hör också att talan om
förlust av underhåll förs av den underhållsberättigade och inte av
dödsboet.
Mot den bakgrunden föreslog regeringen i lagrådsremissen att ett
dödsbo inte skulle kunna beviljas rättshjälp men att tidigare beviljad
rättshjälp i vissa fell skulle kunna övergå till ett dödsbo.
Enligt Lagrådets mening kan det, trots vad som anförs i remissen,
inte uteslutas att det kan uppkomma fell av de slag som nämndes i 1972
års proposition och där det skulle kunna strida mot grundtankarna i
rättshjälpssystemet att utesluta möjligheterna för ett dödsbo att få
rättshjälp. Ett dödsbo kan t.ex. behöva föra talan för att utfå
begravningskostnader utan samband med ett brottmål. Enligt Lagrådets
mening bör det i vart fell tillskapas en möjlighet att för undvikande av
stötande konsekvenser i speciella fell kunna bevilja ett dödsbo
rättshjälp. Lagrådet föreslår därför att rättshjälp skall kunna beviljas ett
dödsbo, om det finns synnerliga skäl.
Regeringen ansluter sig till Lagrådets förslag. Rättshjälpsavgiften får
i dessa fell festställas efter vad som är skäligt.
Om en person beviljats rättshjälp innan han avlidit och det är skäligt att
staten bidrar till kostnaderna med hänsyn till angelägenhetens art,
dödsboets och dödsbodelägarnas ekonomiska förhållanden samt om-
ständigheterna i övrigt bör som utredningen föreslagit rättshjälp också
kunna övergå till ett dödsbo. Till de omständigheter som bör kunna
beaktas här är att tvisten är nära sitt avgörande. Om dödsboet eller
dödsbodelägarna utan svårighet kan bära de kostnader som kan för-
väntas uppkomma bör rättshjälpen inte övergå. Vid en övergång av
rättshjälpen är det lämpligt att rättshjälpsavgiften är densamma som den
som tidigare festställts för den avlidne.
Regeringens förslag: Möjligheterna för näringsidkare att få
rättshjälp begränsas. En näringsidkare skall som regel inte kunna
få rättshjälp. Om det finns särskilda skäl skall rättshjälp dock
kunna beviljas.
125
Utredningens förslag: Rättshjälp skall inte beviljas en näringsidkare Prop. 1996/97:9
i angelägenheter som har samband med näringsverksamheten.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Rättshjälpsmyndigheten
och Rättshjälpsnämnden tillstyrker utredningens förslag och Föreningen
jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer har ingen erinran mot
förslaget. Arbetsdomstolen, Sveriges advokatsamfund, JUSEK och
Sveriges Köpmannaförbund avstyrker utredningens förslag. Stockholms
tingsrätt och Kammarrätten i Göteborg föreslår att näringsidkare skall
kunna få rättshjälp men att de skall omfattas av de allmänna reglerna
om rättshjälpens subsidiaritet.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 8 § första stycket 3
rättshjälpslagen får rättshjälp inte beviljas den som är eller har varit
näringsidkare i en angelägenhet som uppkommit i hans näringsverk-
samhet, om det inte finns skäl för rättshjälp med hänsyn till verksam-
hetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga
förhållanden och omständigheterna i övrigt.
Med näringsidkare avses vanligtvis den som yrkesmässigt bedriver
verksamhet av ekonomisk natur. Inom rättshjälpen har emellertid
begreppet näringsidkare i praxis kommit att få en mer vidsträckt inne-
börd. T.ex. har avancerad amatörfotografering och hållande av travhäst
bedömts som näringsverksamhet i rättshjälpslagens mening.
Begränsningen i 8 § första stycket 3 rättshjälpslagen gäller enbart i
angelägenheter som uppkommit i näringsverksamheten. Angelägenheter
som rör näringsidkarens rent personliga förhållanden omfattas alltså inte
av begränsningen. Om angelägenheten rör både näringsverksamheten
och näringsidkarens personliga förhållanden blir det avgörande var
tyngdpunkten i ärendet ligger. En tvist i anledning av en näringsidkares
eller någon anhörigs borgensåtagande för näringsverksamheten anses
vara en angelägenhet som uppkommit i näringsverksamheten.
Vid bedömningen av om det finns skäl att bevilja rättshjälp i en
angelägenhet som rör näringsverksamhet skiljer man som regel på tre
olika typfall nämligen huvudsaklig, sidoordnad och tidigare bedriven
verksamhet.
Med huvudsaklig verksamhet avses verksamhet som pågår vid tid-
punkten för ansökan om rättshjälp och där den rättssökande är beroende
av verksamheten för sin försörjning. I sådana fall beviljas rättshjälp om
rörelsen är av mindre omfattning och näringsidkaren närmast kan
jämställas med en vanlig löntagare. Med en rörelse av mindre om-
fattning avses enligt uttalanden i förarbeten (prop 1978/79 s. 161 f. och
praxis, en rörelse vars omsättning inte överstiger 200 000 kr räknat
1978 års penningvärde. Dessutom bör näringsidkaren inte ha fler än två
anställda för att rättshjälp skall beviljas.
Med sidoordnad verksamhet avses verksamhet som bedrivs vid sidan
av det som utgör den rättssökandes huvudsakliga inkomstkälla. Rätts-
hjälp beviljas sällan i angelägenheter som rör sådan verksamhet efter-
som de sociala skälen anses vara svaga.
Även i angelägenheter som rör tidigare bedriven verksamhet beviljas
rättshjälp sällan. Avgörande är bl.a. den tidigare bedrivna rörelsen
126
omfattning, hur lång tid verksamheten pågått och orsaken till att den Prop. 1996/97:9
upphört.
Utredningen föreslår att näringsidkare aldrig skall beviljas rättshjälp i
en angelägenhet som rör näringsverksamheten. Utredningen hänvisar
här bl.a. till de försäkringsmöjligheter som finns. Enligt utredningen
bör kostnaderna för en process bäras av näringsverksamheten antingen
direkt eller i form av en försäkringspremie. Utredningen ifrågasätter om
inte konkurrensen mellan näringsidkare påverkas på ett felaktigt sätt om
staten bidrar till vissa näringsidkares rättsliga kostnader medan andra
själva får stå för dessa kostnader. Remissutfallet är blandat.
Enligt regeringens mening bör huvudregeln även i fortsättningen vara
att näringsidkare inte beviljas rättshjälp i angelägenheter som uppkom-
mit i näringsverksamheten. Det är normalt sett inte rimligt att staten
bidrar till sådana kostnader. Till detta kommer, som utredningen fram-
håller, att en näringsidkare normalt bör kunna ombesörja ett eget för-
säkringsskydd för kostnader i samband med rättsliga tvister. Som utred-
ningen konstaterar, och även Sveriges Köpmannaförbund pekar på i sitt
remissvar, har visserligen endast ca 15 % av de som har företags-
försäkringar ett inkluderande rättsskydd. Även om försäkringstäck-
ningen i dag inte är så hög är det rimligt att den näringsidkare som
väljer att inte betala för en försäkring i stället själv får betala
kostnaderna för en rättslig process på samma sätt som han får betala
andra oväntade kostnader som han inte försäkrat sig mot.
Regeringen vill dock inte gå så långt som utredningen och helt
utesluta näringsidkare från rättshjälp. Det kan i vissa fall, t.ex. vid en
helt nystartad verksamhet vara så att den rättssökande näringsidkaren
inte hunnit försäkra sig. I sådant fall bör det inte vara uteslutet att
bevilja rättshjälp.
Det finns även andra situationer när det skulle vara stötande att inte
bevilja en näringsidkare rättshjälp. Om det är fråga om en näringsidkare
som praktiskt sett står en löntagare nära eller när angelägenheten har ett
starkt samband med hans personliga förhållanden bör således rättshjälp
i vissa fåll kunna beviljas.
Regeringen delar därför den uppfattning som Stockholms tingsrätt och
Arbetsdomstolen för fram, nämligen att näringsidkare inte helt bör
uteslutas från möjligheterna till rättshjälp. En viss skärpning jämfört
med den nuvarande regeln är dock motiverad. Enligt regeringen bör det
krävas särskilda skäl för att en näringsidkare skall kunna få rättshjälp.
En sådan regel knyter också naturligt an till den reglering som nyss
(avsnitt 5.6) föreslagits såvitt gäller rättssökande som saknar rättsskydd,
men utesluter inte näringsidkare helt från rättshjälp.
Vid prövningen av om det finns särskilda skäl att bevilja rättshjälp åt
en näringsidkare kan i viss mån tidigare praxis vara av betydelse.
Avgörande i dag är verksamhetens omfattning och näringsidkarens
ekonomi och personliga förhållanden. Liksom i dag bör rättshjälp
främst komma i fråga i angelägenheter som rör pågående, huvudsaklig
verksamhet av mindre omfattning. Rättshjälp bör bara beviljas i de fall
näringsidkaren kan jämställas med en löntagare i normalt inkomstläge. 127
En lämplig tumregel kan vara att rättshjälp inte skall beviljas om
verksamhetens omsättning överstiger 500 000 kr (1996 års värde) eller Prop. 1996/97:9
om det finns fler än två anställda. I vissa fall bör dock rättshjälp kunna
komma i fråga även när det är fråga om sidoordnad verksamhet
respektive tidigare bedriven verksamhet. Utrymmet för att bevilja
rättshjälp i sådana fall torde dock bli något mer begränsat än hittills.
En särskild fråga är om det finns anledning att ändra på innebörden
av begreppet näringsidkare i rättshjälpssammanhang. Begreppet har som
sagt i praxis givits en mycket vidsträckt innebörd. Även utanför
rättshjälpslagen har begreppet näringsidkare en relativt vidsträckt
innebörd men det är inte lika vidsträckt som på rättshjälpens område.
Det omfattar de allra största företagen likväl som enmansföretagare. Det
innefattar även den som jämsides med en anställning driver någon form
av näringsverksamhet. Näringsidkare kan även vara den som inte är
skyldig att upprätta årsbokslut, jfr 1 § sista stycket bokföringslagen
(1976:125). Enligt den konsumenträttsliga lagstiftningen avses med
näringsidkare varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet
av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som
yrkesmässig.
Enligt regeringens mening finns det goda skäl att i rättshjälps-
sammanhang ha samma innebörd av begreppet näringsidkare som det
har i den konsumenträttsliga lagstiftningen. Det innebär att närings-
idkaren normalt inte bör beviljas rättshjälp om kravet på yrkesmässighet
är uppfyllt. Härigenom rensar man från rättshjälpslagstiftningens
näringsidkarbegrepp bort sådana aktiviteter som i annan lagstiftning,
och i det allmänna språkbruket, faller utanför begreppet näringsidkare.
En begränsning av innebörden faller sig också naturlig om man inför
den nya rimlighetsprövning vi föreslagit i avsnitt 7.4. Enligt vår mening
bör frågan om rättshjälp skall beviljas för en angelägenhet som t.ex.
hänför sig till en travhäst avgöras efter prövning av om det är rimligt
att staten bekostar tvisten och inte genom en mer eller mindre krystad
tolkning av begreppet näringsidkare. Vi syftar inte till att utvidga
möjligheterna till rättshjälp för denna typ av tvister; enligt vår bedöm-
ning torde rimlighetsprövningen normalt leda till att ansökan avslås när
det gäller sådana angelägenheter som i dag vägras rättshjälp därför att
de sorteras in under näringsidkarbegreppet.
Vårt förslag innebär inga ändringar när det gäller tvister i anledning
av borgensåtaganden till stöd for näringsverksamhet. I den mån sådana
borgensåtaganden gjorts av näringsidkaren själv eller någon honom
närstående nekas i dag som regel rättshjälp eftersom angelägenheten
anses ha samband med näringsverksamheten. Rättshjälp bör således som
regel inte heller i fortsättningen kunna beviljas i sådana angelägenheter.
När det gäller den lagtekniska lösningen föreslår vi, särskilt mot
bakgrund av det förändrade näringsidkarbegrepp vi förordar, en särskild
regel i rättshjälpslagen som tar sikte på näringsidkare. Frågan om den
som är näringsidkare skall ha rätt till rättshjälp skulle annars i och för
sig kunna prövas med tillämpning av den regel vi föreslagit när det
gäller rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar (avsnitt 5.6).
Vi vill också framhålla att en ansökan om rättshjälp för angelägenhet
128
som uppkommit i näringsverksamhet ofta torde komma att avslås redan
därför att det inte är rimligt att staten bekostar tvisten.
Som Lagrådet påpekar skall även i fortsättningen inte bara bolaget
utan också den som har ett bestämmande inflytande över detta betraktas
som näringsidkare i rättshjälpslagens mening (jfr Arrfelt, Rättshjälp, 2
uppl. s. 50 ff och SOU 1995:81 s. 135 samt NJA 1981 s. 873 I-m och
V). Tvister som haft samband med exempelvis en aktieägares borgens-
åtagande för bolagets skulder, med det allmännas anspråk på personlig
betalningsskyldighet för innehållen preliminärskatt eller mervärdesskatt
eller med överlåtelse av aktier i bolaget har således under angivna
förutsättning betraktats som tvister som haft samband med den rätts-
sökandes näringsverksamhet. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen
bör utformas så att med näringsidkare även förstås en fysisk person som
har ett bestämmande inflytande över en juridisk person som driver
verksamheten. Regeringen delar denna uppfattning.
Prop. 1996/97:9
Regeringens förslag: En ny form av bistånd införs vid bodelning.
Biståndet innebär att ersättning till bodelningsförrättare för högst
fem timmars arbete kan betalas av allmänna medel. Rättshjälp
med rättshjälpsbiträde skall endast beviljas för klander av bo-
delning.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att rättshjälp endast skall
beviljas vid klander av bodelning. Något bistånd för själva bodelnings-
förrättningen föreslås inte. I betänkandet redovisas dock en skiss för ett
sådant bistånd. Denna skiss stämmer i väsentliga delar överens med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser har yttrat sig särskilt
angående rättshjälp i samband med bodelning. Kritiken är blandad.
Rättshjälpsnämnden, Jämställdhetsombudsmannen och Föreningen
jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer tillstyrker att den skisse-
rade lösningen prövas. Den sist nämnda remissinstansen framhåller att
behovet av rättshjälp i denna typ av ärenden är stort. Riksrevisions-
verket instämmer i utredningens slutsats att de förslag som beskrivs i
skissen inte bör genomföras. Rättshjälpsmyndigheten avstyrker skissen
med hänvisning till att den har ett alltför begränsat tillämpningsområde.
Sveriges advokatsamfund avstyrker inskränkningarna i möjligheten till
rättshjälp vid bodelning. Göta hovrätt och Eksjö tingsrätt förespråkar
begränsningar i rätten till rättshjälp vid klander av bodelning.
129
9 Riksdagen 1996197. 1 samt. Nr 9
Skälen för regeringens förslag: Bodelning kan enligt Prop. 1996/97:9
äktenskapsbalken äga rum såväl inom äktenskapet som vid äktenskaps-
skillnad och dödsfall. Enligt lagen (1994:1117) om registrerat partner-
skap gäller detta även registrerade partnerskap. Bodelning mellan sam-
bor kan, enligt lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, ske
när ett samboförhållande upphör, om någon av samborna begär det eller
när en av samborna avlidit. Detsamma gäller enligt lagen (1987:813)
om homosexuella sambor även vid upplösning av sådant sambo-
förhållande. I detta avsnitt används för enkelhetens skull uttrycket
makar när också registrerade partner eller sambor avses.
Om två makar inte kan komma överens om hur boet skall skiftas kan
domstol på endera makens begäran utse en bodelningsförrättare. Denne
har befogenhet att tvångsskifta egendomen om det blir nödvändigt. En
sådan tvångsvis genomförd bodelning kan klandras av makarna.
Bodelningsförrättaren har rätt till skäligt arvode och ersättning för
sina kostnader. Makarna svarar gemensamt för betalningen.
Vid rättshjälpslagens tillkomst var det i princip möjligt att bevilja all-
män rättshjälp i ärenden om bodelning enligt de allmänna förutsätt-
ningarna i lagen. Praxis var dock hela tiden restriktiv i enlighet med
uttalanden i förarbetena (prop. 1972:4 s. 337). Enligt dessa torde det i
allmänhet inte föreligga något behov av särskild biträdeshjälp vid bo-
delning.
Ersättning till bodelningsförrättare ingick ursprungligen inte i för-
månerna i rättshjälpslagen. Sådana kostnader fick parterna själva svara
för även om rättshjälp beviljats. Genom en lagändring år 1976 infördes
en regel om att rättshjälpen skulle omfatta även kostnader för sådan
bodelningsförrättare om den rättssökande beviljats allmän rättshjälp i
bodelningsärendet (9 § andra stycket 7). Samtidigt infördes en bestäm-
melse som innebär att den make som inte hade rättshjälp skulle betala
hälften av statens kostnader för bodelningsförrättare (31 b § tredje
stycket).
Makars möjlighet att få rättshjälpsbiträde i bodelningsärenden
begränsades vid samma tillfälle på så sätt att biträde endast skulle kunna
förordnas om det förelåg särskilda skäl med hänsyn till makarnas
förhållanden och boets beskaffenhet.
Genom en ändring i rättshjälpslagen år 1983 begränsades rätten till
biträde i bodelningsärenden på så sätt att rättshjälpsbiträde bara kan
förordnas vid klander av bodelning men inte i andra angelägenheter som
rör bodelning (20 § andra stycket). Motiveringen var att de begränsade
rättshjälpsresursema utnyttjades mest effektivt om rättshjälp avsåg
kostnaden för bodelningsförrättaren. Med hänsyn till att större tvister
därigenom skulle kunna undvikas skulle dock rättshjälp som beviljats i
ett äktenskapsskillnadsmål också i fortsättningen kunna avse vissa
bodelningsåtgärder som varit nödvändiga för överenskommelsen i äkten-
skapsskillnadsmålet.
År 1988 infördes den nuvarande regleringen som innebär att rättshjälp
endast får beviljas om särskilda skäl kan anses föreligga med hänsyn till
boets beskaffenhet och makarnas personliga förhållanden (8 § första
stycket 7). Vad gäller boets beskaffenhet skall i första hand boets
130
behållning beaktas. Om behållningen - efter skuldtäckning - kan antas
räcka för att betala kostnaden för bodelningsförrättare får som regel
allmän rättshjälp inte beviljas. Rättshjälp får inte heller beviljas om
värdet är lågt eller negativt, om så är fallet på grund av att skuld-
täckning skall ske med stora belopp. I prop. 1987/88:73 (s. 97) uttalas
att om skuldtäckning skall ske med stora belopp är boet som regel mer
omfattande än vanliga löntagares och att det då inte finns skäl att bevilja
rättshjälp.
Enligt 9 § andra stycket 7 rättshjälpslagen betalar staten kostnaderna
för en bodelningsförrättare endast i de fall denne har förordnats att
verkställa bodelning mellan makar i anledning av äktenskapsskillnad
eller mellan sambor av annan anledning än att den ene sambon avlidit.
Rättshjälp beviljas alltså inte för bodelning under äktenskapet.
De begränsade möjligheterna att få rättshjälp vid bodelning har ofta
kritiserats. Kritiken har framför allt gällt att möjligheterna att få bodel-
ningsförrättare betald genom rättshjälpen är för begränsade. I samband
med att justitieutskottet behandlade regeringens förslag om anslag till
rättshjälp m.m. för år 1994/95 behandlade utskottet två motioner i vilka
man efterlyste generösare möjligheter till rättshjälp i bodelningsärenden.
Utskottet avstyrkte motionerna med hänvisning till Rättshjälpsutred-
ningens pågående arbete. I samband därmed uttalade utskottet att den
gällande regleringen om rättshjälp vid bodelning har brister och att
utskottet utgick från att frågan skulle bli föremål för överväganden inom
ramen för Rättshjälpsutredningen. Riksdagen biföll utskottets hemställan
(bet. 1993/94:JU20, rskr. 1993/94:230).
I dag medges rättshjälp med rättshjälpsbiträde i praktiken endast vid
klander av bodelning. Bestämmelsen har i praxis (RH 1989:105) tolkats
på så sätt att rättshjälp medges vid klander om de allmänna förutsätt-
ningarna för rättshjälp är uppfyllda, utan krav på särskilda skäl (jfr
prop. 1982/83:61, prop. 1987/88:73 och SOU 1984:66). Utredningen
föreslår inga sakliga ändringar i denna del.
Göta hovrätt och Eksjö tingsrätt har i sina remissvar ifrågasatt om det
inte finns skäl att begränsa rätten till rättshjälp även vid klander av
bodelning. Enligt regeringens mening medför dock den allmänna regeln
om att det skall vara rimligt att staten bidrar till kostnaderna som vi
föreslår (avsnitt 7.4) en tillräcklig begränsning av möjligheterna till
rättshjälp. Det finns därför inte anledning att skärpa bestämmelsen
genom att införa krav på särskilda skäl när det gäller klander av
bodelning. Inte heller finns det skäl att överväga en utvidgning av rätten
till rättshjälp med rättshjälpsbiträde i bodelningsärenden. Däremot finns
det enligt regeringens mening starka skäl att överväga vidgade möjlig-
heter till bistånd när det gäller kostnader för bodelningsförrättare.
Utredningens förslag innebär att rättshjälpslagens regler om att rätts-
hjälp kan beviljas för bodelning om det finns särskilda skäl utmönstras.
Enligt utredningen bör ekonomisk hjälp till bodelningsförrättare inte
vara en rättshjälpsform - detta som en följd av att rättshjälp endast skall
beviljas då det finns behov av biträde - utan i stället regleras som en
särskild form av bistånd inom ramen för äktenskapsbalken. Utredningen
redovisar i betänkandet en skiss för hur ett sådant bistånd skulle kunna
Prop. 1996/97:9
131
ordnas. Utredningen lägger inte fram några förslag med hänvisning till Prop. 1996/97:9
att det nya biståndet skulle leda till ökade kostnader för staten.
I det stora flertalet fell finns det naturligtvis inget behov av statligt
bidrag för ersättning till bodelningsförrättare. Antingen har båda
makarna tillgångar och kan själva betala bodelningsförrättaren eller så
saknar båda tillgångar varför ingen bodelning behövs. Det kan emeller-
tid vara så att tillgångarna i ett bo är så ojämnt fördelade att den make
som påkallar skiftet är mer eller mindre medellös. Om det finns
tillgångar i boet åtar sig visserligen en bodelningsförrättare ofta upp-
draget och avvaktar med betalning. I andra fell kan den mindre be-
medlade maken krävas på ett förskott som han eller hon inte kan betala.
Situationen kan exempelvis vara sådan att den make som sitter i boet
vägrar att medverka till bodelningen och den andre maken därför inte
kan få ut sina tillhörigheter och inte heller i övrigt har medel att bekosta
en bodelning. Är dessutom tillgångarna svåra att realisera framstår ofta
ett krav på förskott som naturligt.
För att en make i den situationen som nu redovisats skall kunna
komma till sin rätt, bör det enligt regeringens mening finnas möjlighet
att få någon form av bistånd till bodelningsforrättarens arvode. Dagens
system där ett fåtal personer får mycket stora resurser till sitt för-
fogande är inte rimligt. I stället bör fler personer kunna få i vart fell ett
visst bistånd.
En reform av innebörd att visst bistånd ges till bodelningsförrättarens
arvode kan komma att medföra mycket stora kostnader även om
reformen delvis kan finansieras genom att de nuvarande reglerna om
ersättning till bodelningsförrättare enligt rättshjälpslagen avskaffas. Det
är därför av stor vikt att biståndet utformas på så sätt att kostnaderna
begränsas samtidigt som biståndet verkligen kommer dem till godo som
bäst behöver det.
Vårt förslag är mot denna bakgrund att biståndet skall begränsas till
att avse ersättning motsvarande ett visst angivet antal timmar. Genom
biståndet kan bodelningsförrättaren erhålla ersättning för dessa timmar
enligt samma regler som ett rättshjälpsbiträde, dvs. skälig ersättning,
vanligtvis enligt den norm för timersättning som gäller på rättshjälps-
området. Utredningen har föreslagit en gräns på fem timmar. Rege-
ringen ansluter sig till detta forslag. När förskott begärs uppgår detta
enligt uppgift ofta till 5 000 kr vilket motsvarar cirka fem timmars
arbete. I det fell det visar sig att tillgångar saknas bör en bodelnings-
förrättare kunna slutföra uppdraget under fem timmar. Om det däremot
finns tillgångar i boet, bör bodelningsförrättaren därefter ofta kunna ta
risken att arbeta vidare. Bistånd bör självfellet inte komma i fråga om
maken har möjlighet att själv betala motsvarande summa.
Anledningen till att bistånd bör ges är framför allt att den make som
beviljas biståndet skall kunna komma till sin rätt beträffande egendom
som denne inte disponerar. Det är därför rimligt att, för det fell denne
make tillskiftas egendom av visst värde, han eller hon själv får stå för
hela kostnaden. Biståndet bör därför utformas så att det fungerar som en
slags garanti till bodelningsförrättaren att denne får ersättning för sitt 132
arbete om förhållandena i boet skulle vara sådana att den make som
beviljats bistånd inte erhåller egendom av något värde. Bodelnings-
förrättaren behöver därmed inte kräva förskott av sin klient.
Eftersom kostnaden inte kan bli högre än 5 000 kr delar regeringen
utredningens uppfattning att gränsen för när den make som beviljats
biståndet själv bör kunna stå för kostnaden lämpligen kan läggas vid
100 000 kr. Det innebär att garantin inte skall betalas ut om den make
som beviljats biståndet erhåller egendom som, efter avdrag för skulder,
uppgår till 100 000 kr eller mer. I sådant fåll skall de vanliga reglerna
i 17 kap. 7 § äktenskapsbalken gälla, det vill säga att makarna får
betala hälften vardera och att de i förhållande till bodelningsförrättaren
är solidariskt ansvariga för ersättningen. Detsamma bör gälla ersättning
för arbete utöver de fem timmar som betalas genom biståndet. Som
Lagrådet konstaterar skall eventuell enskild egendom inte beaktas. Å
andra sidan blir det sällan fråga om att bevilja ersättningsgaranti till den
som har enskild egendom eftersom denne då kan förfoga över
egendomen och biståndet inte skall ges till den som själv har medel att
betala vad som motsvarar garantin.
Enligt Lagrådet synes regleringen skapa vissa problem. Lagrådet
pekar på att den egendom som en make tillskiftas visserligen kan ha ett
värde som överstiger 100 000 kr och att garantin därmed inte betalas ut
trots att egendomen kan tänkas vara undantagen från utmätning. Vad
som i synnerhet kan vara ett praktiskt fall är att den enda egendom av
värde som tilldelats maken utgörs av en bostadsrätt, som enligt 5 kap.
1 § 6 utsökningsbalken är undantagen från utmätning under i lagrummet
angivna förutsättningar (jfr NJA 1989 s. 409 I - IV). Den egendom som
tilldelats maken utgör då ingen säkerhet för bodelningsförrättaren, utan
denne kan fortfarande ha behov av garantin.
Lagrådet menar att de angivna komplikationerna kan undvikas, om
regleringen i stället får den innebörden att bodelningsförrättaren alltid
kan erhålla ersättningen av staten men att staten kan återkräva den av
maken, om han eller hon tilldelas egendom till ett värde av 100 000 kr
eller mer.
Enligt regeringens mening torde Lagrådets förslag medföra väsentligt
mer administration från inblandade myndigheter med åtföljande kost-
nader. En prövning av ersättningen till bodelningsförrättaren skulle
alltid behöva göras liksom en prövning av om återbetalningsskyldighet
skall festställas. Dessutom torde vissa bestämmelser om den andre
makens betalningsskyldighet behövas så att den make som beviljats
garantin inte genom sin återbetalningsskyldighet skulle få betala mer än
den andre maken. Ett konstruktion med en sådan betalningsskyldighet
för den andre maken får vissa likheter med de kritiserade bestäm-
melserna om återbetalningsskyldighet vid äktenskapsskillnad efter
gemensam ansökan. I detta ärende föreslår vi att dessa bestämmelser
skall avskaffas eftersom de med rätta upplevs som både krångliga och i
många fell orättvisa (se avsnitt 15.2). Att införa en motsvarande
konstruktion vid det nu behar. Ilade biståndet är inte önskvärt.
Regeringen delar Lagrådets uppfattning att garantin får ett något
mindre värde om den egendom som maken tillskiftas skulle vara
utmätningsfri och denne make inte frivilligt betalar arvodet. Även om
Prop. 1996/97:9
133
några bodelningsförrättare även i fortsättningen kommer att kräva Prop. 1996/97:9
förskott torde, enligt regeringens uppfattning, den nu föreslagna möj-
ligheten till ersättningsgaranti medföra att de flesta bodelningsförrättare
inte kräver något förskott. Därmed har den som vill få till stånd en
bodelning alltid möjlighet att få en bodelningsförrättare att åta sig
uppdraget. Det skall också erinras om att det är nettovärdet av egen-
domen som skall överstiga 100 000 kr.
Enligt Lagrådet är en annan komplikation att resultatet av bodelningen
med den föreslagna regleringen inte sällan kan få ekonomisk betydelse
för bodelningsförrättaren. Tilldelas den make som utverkat beslutet om
ersättningsgaranti egendom som till sitt värde understiger 100 000 kr är
bodelningsförrättaren tillförsäkrad ersättning av staten, medan han i det
fallet att egendomen har högre värde endast får en fordran mot
makarna, som kan vara osäker och for vilken han själv får svara för
betalningsfestställelse och indrivning. Med hänsyn till att bodelnings-
förrättaren har en rättskipningsuppgift är detta förhållande enligt Lag-
rådet inte helt tillfredsställande.
Regeringen instämmer i att det beskrivna förhållandet inte är helt
tillfredsställande. Enligt vår mening är de angivna nackdelarna dock inte
så allvarliga att de bör medföra att staten alltid skall betala bodelnings-
förrättarens ersättning. Regeringen vidhåller därför sitt förslag om att
biståndet bör utformas som en garanti.
I den skiss som utredningen gjort föreslås att biståndet endast skall ge
till äkta makar och registrerade partner. Utredningen menar att sam-
boende inte har samma behov av bistånd eftersom det endast är
gemensamt förvärvat bohag och gemensamt förvärvad bostad som kan
bli föremål för bodelning. Bodelning mellan makar berör däremot mer
komplicerade förhållanden som giftorättsproblematiken, andelsberäkning
och lottläggning. Dessutom menar utredningen att det bör finnas någon
substans i boet för att bistånd skall utgå även om den totala behåll-
ningen kan vara negativ.
Rättshjälpsmyndigheten anser att utredningens skiss har ett alltför
begränsat tillämpningsområde. Enligt regeringens mening är det väsent-
ligt att bistånd bara ges i de fall där det framstår som särskilt viktigt.
Mot bakgrund av det statsfinansiella läget och de begränsningar av
rättshjälpen som i övrigt föreslås på det fåmiljerättsliga området är det
rimligt att hjälpen i första hand riktas in på de fell som utredningen
beskrivit. Även en sambo kan dock, på samma sätt som en make, ha
behov av bistånd när det föreligger särskilt komplicerade förhållanden
vid bodelningen och bör därför kunna få bistånd i sådana situationer.
De nya bestämmelserna bör tas in i 17 kap. äktenskapsbalken som en
ny 7 a §.
Kostnaden för en reform som nu beskrivits är svårberäknad. Den är
naturligtvis beroende av hur ofta bistånd söks och i vilka fell det sedan
behövs utnyttjas. Utredningens uppskattning att en reform skulle kunna
kosta 10-20 miljoner kronor synes vara tilltaget något i överkant,
särskilt med beaktande av att biståndet endast utgör en form av garanti
för bodelningsförrättarens arvode och att en make som tillskiftas egen- 134
dom ofta själv kommer att få betala arvodet. Enligt vår uppskattning
kan kostnaderna beräknas till 5-10 miljoner kronor. Om reformen Prop. 1996/97:9
genomförs är det nödvändigt med en uppföljning av resultatet för att
kunna kontrollera de faktiska kostnaderna. Regeringen har därför för
avsikt att göra en sådan uppföljning när lagen varit i kraft en tid.
Regeringens förslag: Rättshjälp i angelägenhet som rör underhåll
till barn skall ges endast när det finns särskilda skäl. Sådana skäl
kan t.ex. vara att det underhållsstöd som lämnas av staten inte är
tillräckligt, att utländsk rätt skall tillämpas eller att ärendet i
övrigt rör internationella förhållanden.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I dag finns inga krav utöver de
allmänna för att rättshjälp skall kunna beviljas i en angelägenhet som
rör underhållsbidrag till barn. Utredningen föreslår att det skall krävas
särskilda skäl för rättshjälp i dessa angelägenheter. Detta motiveras av
utredningen med att de allmänna försäkringskassorna, enligt ett förslag
från Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningen -93, skulle vara
skyldiga att ge rådgivning om underhållsbidrag (se SOU 1995:26). Be-
tänkandets förslag har inte lett till lagstiftning. I stället har regeringen
den 28 maj 1996 till riksdagen överlämnat en proposition
(prop. 1995/96:208) som bygger på en i Socialdepartementet utarbetad
promemoria (Ds 1996:2). I propositionen föreslås en ny form av
samhällsstöd, kallat underhållsstöd som skall ersätta det nuvarande
bidragsförskottet. Riksdagen beräknas ta ställning till förslaget under
hösten.
Enligt förslaget kan underhållsstöd lämnas med 1 173 kr i månaden
till barn vars föräldrar inte bor tillsammans. Nivån på underhållsstödet
är bestämd så att barnet av det allmänna tillförsäkras medel till sin
försöijning med ett belopp som motsvarar halva den normala kostnad
som föräldrarna har för barnet. Egna inkomster hos barnet över en viss
nivå föreslås reducera underhållsstödet.
Underhållsstöd skall enligt förslaget kunna utgå både när barnet bor
hos endast en av föräldrarna och när barnet bor växelvis hos båda
föräldrarna. I det senare fallet skall underhållsstöd lämnas som ett ut-
fyllnadsbidrag, dvs. ett belopp som bestäms med hänsyn till att båda
föräldrarna bidrar till barnets försöijning genom att ha barnet hos sig.
Den förälder som barnet inte bor tillsammans med skall vara skyldig
att återbetala hela eller en viss del av underhållsstödet till staten. Det
belopp som skall återbetalas till staten bestäms med hänsyn till den
återbetalningsskyldiga förälderns inkomst och försörjningsbörda. Åter-
betalningsbeloppet beräknas som en viss procent av den återbetal-
ningsskyldiga förälderns inkomst.
135
Vidare föreslås en bestämmelse i föräldrabalken som innebär att en Prop. 1996/97:9
förälder som är återbetalningsskyldig enligt de föreslagna reglerna om
underhållsstöd skall anses ha fullgjort sin underhållsskyldighet intill det
belopp som lämnas i underhållsstöd till barnet. Enligt förslaget upphävs
dessutom föräldrabalkens regler om socialnämnders skyldighet att se till
att barn vars föräldrar är ogifta tillförsäkras underhåll samt reglerna om
socialnämndernas rätt att föra talan om underhåll i sådana fell.
Den nya lagstiftningen om underhållsstöd föreslås träda i kraft den
1 januari 1997 och tillämpas första gången i fråga om underhållsstöd
som avser tiden efter den 31 januari 1997.
Om det nu redovisade förslaget genomförs innebär det att i stort sett
alla barn som är bosatta i Sverige och vars föräldrar inte bor tillsam-
mans kommer att kunna få underhållsstöd. Underhållsstöd skall enligt
förslaget lämnas av försäkringskassan. Beslut om underhållsstöd och
återbetalningsskyldighet överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Såväl försäkringskassan som domstolen har en omfettande utrednings-
skyldighet. Som redovisats i avsnitt 7.3 saknas som regel behov av
biträde i angelägenheter som skall behandlas vid förvaltningsmyndighet
eller förvaltningsdomstol. Angelägenheter som rör underhållsstöd av-
viker i detta hänseende inte från andra angelägenheter som skall be-
handlas vid dessa domstolar och myndigheter. Det finns därför inte
anledning att ge rättshjälp i angelägenhet rörande underhållsstöd.
Angelägenheter som rör underhållsbidrag kan även behandlas i annan
ordning än den nu beskrivna. Detta kan bero på att barnet har behov av
större underhållsbidrag än som ges genom underhållsstödet eller på att
barnet inte är berättigat till underhållsstöd. Det kan naturligtvis också
vara så att föräldrarna själva vill komma överens om underhållsbidrag.
I sådant fell torde biträdesbehovet kunna täckas genom en eller två
timmars rådgivning, se avsnitt 6. I andra, mer komplicerade fell kan det
däremot finnas behov av biträde och därmed också rättshjälp. Eftersom
den som har rätt till underhållsstöd kan få sådant stöd utan biträdeshjälp
bör rättshjälp endast komma i fråga om barnet har behov av underhålls-
bidrag som överstiger underhållsstödet. Även den som inte är berättigad
till underhållsstöd bör kunna få rättshjälp i mer komplicerade fell. Så
kan vara fellet om det är fråga om att tillämpa utländsk rätt eller när
ärendet i övrigt har internationell anknytning. Mot denna bakgrund
föreslår regeringen den ändringen att det skall krävas särskilda skäl för
rättshjälp i en angelägenhet som rör underhåll.
136
Prop. 1996/97:9
Regeringens förslag: Rättshjälp i angelägenheter som rör
äktenskapsskillnad skall ges endast när det finns särskilda skäl.
Sådana skäl kan vara att förhållandena är mer komplicerade än
normalt och att saken därför inte kan lösas med en mindre
omfettande biträdesinsats än vad som i dag motsvaras av taxan vid
äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan, eller ca tre timmar
utöver rådgivning.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Svegs tingsrätt,
Kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, JUSEK och Föreningen
jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer avstyrker utredningens
förslag.
Skälen för regeringen förslag: Rättshjälp i angelägenheter som rör
äktenskapsskillnad ges i dag oavsett om det föreligger några särskilda
omständigheter eller inte. Även när makarna är ense och gemensamt
ansöker om äktenskapsskillnad kan rättshjälp ges. I sådana fell ersätts
biträdet enligt en särskild taxa som gäller för mål angående äktenskaps-
skillnad efter gemensam ansökan. Taxan motsvarar knappt tre timmars
arbete i direktdömda mål och knappt fem timmar i mål med betänketid.
Om ett mål krävt avsevärt mer arbete än normalt kan taxan frångås.
Enligt 31 b § rättshjälpslagen gäller särskilda återbetalningsregler när
rätten dömer till äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Om endast
den ene maken har rättshjälp är den andre skyldig att betala hälften av
rättshjälpskostnadema till staten. Den andre maken är dock inte skyldig
att betala mer än vad som motsvarar den grundavgift som skulle ha gällt
för honom om han haft allmän rättshjälp. Ersättningsskyldighet före-
ligger inte om den make som inte har haft rättshjälp haft kostnader för
eget ombud eller om det annars är oskäligt med hänsyn till omständig-
heterna. Om summan av vad en make skall betala enligt denna bestäm-
melse och den rättssökandes rättshjälpsavgift överstiger kostnaderna för
rättshjälpen skall staten återbetala den överskjutande delen till den
rättssökande.
Statens kostnader för rättshjälp i angelägenheter rörande äktenskaps-
skillnad utgör ca 26 % av de totala kostnaderna för den allmänna rätts-
hjälpen. Kostnaden för angelägenheter som endast rör äktenskapsskill-
nad efter gemensam ansökan utgör ca 9 % av de totala kostnaderna.
Rättshjälpskostnadema i samband med äktenskapsskillnad efter
gemensam ansökan utgör således en stor del av statens totala rättshjälps-
kostnader. Även makarna får genom avgiftssystemet och bestämmel-
serna om återbetalning betala en inte oväsentlig del. Dessutom orsakar
bestämmelsen i 31 b § rättshjälpslagen mycket extra arbete såväl för
domstolarna som för Rättshjälpsmyndigheten. Den sistnämnda frågan
behandlas i avsnitt 15.2.
137
Taxan för mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan Prop. 1996/97:9
konstruerades efter omfettande undersökningar under åren 1972 till
1975. Utgångsmaterialet var den ersättning som biträdena fektiskt
tillerkänts i mål av denna kategori. Ur materialet uteslöts mål där
biträdesersättningen var osedvanligt hög. Taxan baserades sedan på
medelarvodet, vilket motsvarade 2,9 respektive 4,81 timmar. Rätts-
hjälpsutredningen gör i betänkandet en utvärdering av taxan. Efter
avvägning av olika förändringar som skett sedan taxan skapades
kommer utredningen fram till att tidsåtgången i dessa ärenden inte
förändrats på något avgörande sätt. Den biträdeshjälp som ges i dessa
angelägenheter motsvarar alltså även i dag i medeltal ca 3 respektive
5 timmar.
Om behovet av råd och hjälp vid en äktenskapsskillnad kan tillgodo-
ses på annat sätt minskar naturligtvis behovet av rättshjälp. Detta skulle
kunna medföra besparingar både för staten och för den enskilde.
Utredningen föreslår att rätten till rättshjälp vid äktenskapsskillnad
skall begränsas och endast ges om det finns särskilda skäl för rättshjälp.
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det
utan erinran. Flera instanser är dock kritiska. Sveriges advokatsamfund
menar att det är angeläget att inblandade parter på ett tidigt stadium får
tillgång till kvalificerat juridiskt bistånd så att de får ett rättsligt
underlag för de bedömningar som ska göras. Advokatsamfundet påpekar
att de firågor som aktualiseras är bodelning, vårdnad, umgänge, under-
håll till barn och make, boenderätt och skatterättsliga frågor samt att det
är angeläget att nå en helhetslösning. Eftersom vissa frågor är beroende
av hur man löser andra är det enligt advokatsamfundet uteslutet att
arbetet kan slutföras inom ramen för två timmars rådgivning.
Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer menar att
biträdesinsatsema inom ramen för taxan är av konfliktlösande art och att
förslaget kommer att medverka till att det blir fler tvister och därmed
större kostnader.
Genom bestämmelserna om det nya underhållsstödet som redovisats i
avsnitt 10.2 kommer behovet av juridisk hjälp vid beräkning av
underhållsbidrag att minska. Möjligheterna till samarbetssamtal genom
kommunens försorg medför att många föräldrar kan lösa vårdnads- och
umgängesffågor utan juridisk hjälp.
För närvarande övervägs också vissa ändringar i bestämmelserna om
kommunernas medverkan vid vårdnadskonflikter. Vårdnadstvistutred-
ningen föreslår i betänkandet Vårdnad, boende, umgänge (SOU
1995:79) att kommunerna skall vara skyldiga att hjälpa föräldrar att
träffa överenskommelser om vårdnad och umgänge. Vidare föreslås att
socialnämnden skall kunna godkänna ett sådant avtal och att det efter ett
godkännande skall gälla på samma sätt som ett lagakraftvunnet dom-
stolsavgörande. Regeringen har ännu inte tagit ställning till förslagen
men remissinstanserna har varit positiva. Om bestämmelserna ändras på
det sätt som Vårdnadstvistutredningen föreslår kommer detta att
underlätta för föräldrarna att enas utan att domstol behöver blandas in i
vårdnadsfrågan. 138
I avsnitt 10.1 föreslår vi ändrade regler som innebär att en ny form av Prop. 1996/97:9
rättsligt bistånd skall kunna lämnas i bodelningsärenden och i avsnitt 6
föreslår vi att rådgivningsinstitutet skall utvidgas till att omfatta två
timmars juridisk rådgivning som kan delas upp på två tillfällen.
De nu uppräknade faktorerna bör sammantaget medföra att behovet av
rättshjälpsbiträde blir mindre i det stora antal mål om äktenskapsskillnad
där någon egentlig tvist inte föreligger och där förhållandena inte är
mera komplicerade. Behov av biträdeshjälp kan också minskas genom
en förbättrad information. Utredningen föreslår att en klar och tydlig
blankett för ansökan om äktenskapsskillnad samt skriftlig information
tas fram. Regeringen instämmer i att detta skulle kunna underlätta för
makarna att själva kunna göra vissa av de bedömningar som i dag görs
av biträdet. Regeringen har därför för avsikt att låta Domstolsverket
utarbeta blanketter och skriftlig information. Det återstående behovet av
juridisk hjälp bör som regel kunna täckas genom rådgivning under en
eller två timmar. Den avgift som makarna får betala för rådgivningen
kommer många gånger att bli lägre, eller i vart fell inte större än vad
de sammanlagt får betala i dag genom bestämmelserna om rätts-
hjälpsavgift och om återbetalning.
Vår utgångspunkt är således att rättshjälp normalt inte skall beviljas i
angelägenheter som gäller äktenskapsskillnad. Det gäller framför allt
äktenskapsskillnader som inte är tvistiga. Samtidigt finns det naturligtvis
många äktenskapsskillnader som är så komplicerade att de inte kan
klaras av inom ramen för två timmars rådgivning. Vissa äktenskaps-
skillnader kan också kräva omfettande biträdesinsatser även om de
senare resulterar i en gemensam ansökan. En äktenskapsskillnad kan
också vara komplicerad därför att den innehåller internationella inslag.
Bland annat för sådana fell bör rättshjälp kunna beviljas.
Regeringen delar således utredningens slutsats att rättshjälp normalt
inte bör lämnas i mindre komplicerade mål och framförallt inte i dem
som inte är tvistiga. Regeringen delar också utredningens uppfattning att
det inte är lämpligt att inskränka möjligheten till rättshjälp endast i de
mål där parterna gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad, bland
annat eftersom det inte alltid är klart i böijan av ett ärende att en
gemensam ansökan kommer att ges in. Dessutom är det en fördel om
makarna ger in sin ansökan tillsammans efter att ha enats om vårdnad,
underhåll osv. Med hänsyn såväl till samhällsekonomiska aspekter i
allmänhet som till rättshjälpskostnadema är det positivt om antalet
tvister hålls på en låg nivå. Om rättshjälp endast skulle ges när den ena
maken ansöker om äktenskapsskillnad skulle det kunna missgynna dem
som lyckas komma överens och gemensamt ansöker om äktenskaps-
skillnad.
Enligt regeringens mening bör avgränsningen i stället göras så att det
skall krävas särskilda skäl för att få rättshjälp i angelägenheter som
gäller äktenskapsskillnad. Om förhållandena är sådana att saken inte kan
lösas med en biträdesinsats som i dag motsvaras av taxan vid äkten-
skapsskillnad efter gemensam ansökan bör rättshjälp ofta kunna beviljas.
Om målet är tvistigt bör också som regel särskilda skäl anses föreligga.
139
Om rättshjälpen begränsas i enlighet med vårt förslag minskar behovet Prop. 1996/97:9
av den särskilda bestämmelsen i 31 b § rättshjälpslagen om ersättnings-
skyldighet för den make som inte har rättshjälp. Denna bestämmelse
som har vållat en del praktiska problem, behandlas i avsnitt 15.
Det finns naturligtvis, som några av remissinstanserna påpekat, en
risk för att en begränsning av möjligheterna till rättshjälp medför ett
visst merarbete för domstolarna. Enligt regeringens bedömning medför
en klar och tydlig information att detta arbete inte behöver bli av någon
större omfettning. Även om domstolarna alltså bör lämna viss informa-
tion bör det som regel vara tillräckligt med en begränsad insats. Om
behovet är så stort att en mer omfattande informations- och rådgiv-
ningsinsats krävs, utöver en eller två timmars rådgivning, finns det som
regel skäl att bevilja rättshjälp.
Regeringens förslag: Endast domstolar och Rättshjälpsmyn-
digheten skall kunna bevilja rättshjälp.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det
utan erinran. Svegs tingsrätt anser, mot bakgrund av att tingsrätten
anser att möjligheterna till rättshjälp i ärenden om äktenskapsskillnad
inte bör inskränkas, att advokater och biträdande jurister på advokatbyrå
även i fortsättningen skall kunna bevilja rättshjälp i sådana ange-
lägenheter.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 16 § rättshjälpslagen får
advokat och biträdande jurist på advokatbyrå bevilja rättshjälp i vissa
rättsliga angelägenheter om den rättsliga angelägenheten inte är an-
hängig vid domstol. Dessa angelägenheter avser äktenskapsskillnad,
underhållsbidrag, faderskap till barn, vårdnad och umgänge.
Någon statistik på antalet beslut som meddelas av advokat eller
biträdande jurist finns inte förutom de drygt 6 000 ärenden som redo-
visas som advokatbeviljade ärenden hos Rättshjälpsmyndigheten. Till
detta kommer ärenden som avslutats i domstol efter att advokat eller
biträdande jurist har beviljat rättshjälp. Rättshjälp i angelägenhet som
rör äktenskapsskillnad eller underhåll till barn torde utgöra merparten
av de beslut som fattas av advokat eller biträdande jurist. Om ett krav
på särskilda skäl införs för att rättshjälp skall beviljas i angelägenheter
som rör äktenskapsskillnad och underhåll bör rätten att besluta om
rättshjälp inte ligga hos enskilda. Beslut att bevilja rättshjälp i dessa
angelägenheter bör därför enligt regeringens mening fettas av domstol
eller av Rättshjälpsmyndigheten. Även när det gäller beslutanderätten
såvitt avser övriga fåmiljerättsliga angelägenheter bör beslut fettas av
dessa organ. Med de förslag som regeringen lämnar i övrigt i detta
ärende kommer rättshjälpsbeslutet i flertalet fell kräva en prövning som
inte kan överlåtas till enskilda biträden. Rättshjälp bör därför - som
140
utredningen föreslår endast kunna beviljas av domstol eller Rättshjälps- Prop. 1996/97:9
myndigheten.
De förmåner som i dag följer med allmän rättshjälp finns angivna i 9-
10 §§ rättshjälpslagen.
När allmän rättshjälp beviljats svarar staten för kostnaderna for
biträde, bevisning, utredning, resa och uppehälle i samband med
inställelse inför domstol eller annan myndighet, ansökningsavgifter och
särskilda avgifter, vissa ersättningar som utgått av allmänna medel,
bodelningsförrättare samt medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken.
Den som beviljats allmän rättshjälp är befriad från skyldighet att betala
vissa avgifter samt från skyldighet att ställa säkerhet. För angelägen-
heter rörande brott som behandlas utom riket finns särskilda
bestämmelser i 9 b § rättshjälpslagen. Hur förmånerna ersätts regleras i
22-26 §§ rättshjälpslagen.
Kostnaderna för rättshjälpen utgörs nästan uteslutande av kostnader
för biträde, försvarare och bodelningsförrättare. Av den totala kost-
naden för rättshjälp utgör över 98 % kostnad för biträde m.fl.
Övriga förmåner svarar således för mindre än 2 % av statens kost-
nader för rättshjälp. Till detta kommer uteblivna intäkter for sådana
avgifter som den som har rättshjälp inte behöver betala, t.ex. ansök-
ningsavgift. Det finns inte några exakta uppgifter om vad dessa intäkter
skulle ha uppgått till men det torde inte röra sig om några mera
betydande belopp.
Regeringens förslag: Den som har beviljats rättshjälp skall ha rätt
till biträdeshjälp i högst 100 timmar. I undantagsfall skall gränsen
kunna överskridas.
Utredningen föreslår att rättshjälp skall innebära att kostnader för
rättshjälpsbiträdet ersätts med högst 100 000 kr och att rättshjälpen skall
upphöra när kostnaderna uppgår till detta belopp. Enligt utredningens
förslag skall det inte vara möjligt att överskrida taket i något fell.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Stockholms tingsrätt,
Hallsbergs tingsrätt, Malmö tingsrätt och Domstolsverket tillstyrker
utredningens förslag om ett tak, men anser att någon form av ventil bör
finnas, i vart fell för vissa typer av angelägenheter. Till dem som
avstyrker hör bl.a. Svegs tingsrätt, Rättshjälpsnämnden, Rikspolis-
styrelsen, Arbetsdomstolen, Sveriges advokatsamfund, JUSEK, LO
141
samt Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer. Rätts- Prop. 1996/97:9
hjälpsmyndigheten avstyrker förslaget och förordar alternativet med ett
nytt beslut eller omprövning i varje instans. Länsrätten i Norrbottens
län, Utlänningsnämnden och Konsumentverket pekar särskilt på behovet
av en ventil för det fell en takregel skulle införas. Flera av de instanser
som yttrar sig särskilt i frågan om ett tak för biträdeskostnader anser att
sådant tak måste kombineras med en möjlighet till undantag i särskilt
komplicerade angelägenheter.
Skälen för regeringens förlag: Rättshjälp beviljas i dag för hela den
rättsliga angelägenheten och är inte begränsad till handläggningen i viss
instans eller till viss kostnad.
En fråga som ofta har prövats är om en angelägenhet avser en eller
flera rättstiga angelägenheter, dvs. omfettningen av en rättslig ange-
lägenhet. Om det är fråga om flera angelägenheter måste rättshjälp
beviljas och avgift betalas för var och en av dem. Som exempel kan
nämnas att angelägenhet rörande äktenskapsskillnad anses omfetta även
frågor om vårdnad, underhållsbidrag, umgängesrätt och kvarsittanderätt
men däremot inte upplösning av samäganderätt eller uppteckning av
makarnas bo.
Emellanåt kan fråga uppkomma om den rättsliga angelägenheten är
avslutad och de åtgärder som vidtagits därefter avser en ny angelägen-
het. När ett ärende behandlas inför domstol eller annan myndighet eller
inför skiljemän är ärendet i princip avslutat när det finns ett avgörande
som har vunnit laga kraft. I en angelägenhet där förlikning träffas utgör
förlikningen slutpunkt för rättshjälpen. Rättshjälp som har beviljats för
en angelägenhet som kan leda fram till ett verkställbart avgörande
omfettar i princip inte exekutionen av avgörandet (prop. 1972:4 s. 335
f.). Den rättssökande är dock befriad från avgifter hos kronofogde-
myndigheten. Resning (NJA 1976 s. 538) och besvär över domvilla
(NJA 1979 s. 99) omfettas inte av det ursprungliga rättshjälpsbeslutet.
Däremot har Högsta domstolen funnit att ett sådant beslut omfettar
återställande av försutten tid (NJA 1974 s. 506).
Så länge ett lagakraftägande beslut inte föreligger är det fortfarande
fråga om en och samma angelägenhet. Något nytt rättshjälpsbeslut
behövs således inte vid t.ex. ett överklagande. Det innebär att kost-
naderna för rättshjälp i ett ärende i princip kan uppgå till obegränsade
belopp.
En metod för att begränsa omfettningen av beviljad rättshjälp, som
har övervägts av utredningen och som förespråkas av Rättshjälps-
myndigheten, är att ett beslut om rättshjälp endast skall omfetta den in-
stans där den beviljas.
Hovrättsprocessutredningen har i betänkandet Ett reformerat hovrätts-
förferande (SOU 1995:124) föreslagit att ett generellt krav på pröv-
ningstillstånd skall införas i hovrätten. Förslaget bereds för närvarande
inom Justitiedepartementet. Om ett sådant krav på prövningstillstånd
införs finns det inte tillräckliga skäl att kräva en särskild prövning
avseende rättshjälpens bestående eller upphörande, utöver den prövning
som görs för prövningstillstånd.
142
Oavsett om den reform som är aktuell när det gäller hovrättsprocessen Prop. 1996/97:9
genomförs eller inte finns det skäl att överväga andra metoder att
begränsa rättshjälpens omfattning.
Rättshjälpens syfte är bl.a. att ge hjälp till dem som på grund av sina
begränsade ekonomiska resurser annars inte skulle kunna komma till sin
rätt. En sådan målsättning innebär enligt regeringens mening inte att
obegränsade resurser skall ställas till den rättssökandes förfogande. Om
rättshjälpsresursema skall fördelas på ett godtagbart sätt och komma
dem tillgodo som bäst behöver hjälp är det inte heller rimligt att enstaka
personer skall kunna utnyttja oproportionerligt stora delar av de resurser
som står till buds.
Ett skäl för en begränsning av rättshjälpen är också att det kan
medföra besparingar. Den besparing som kan göras på detta sätt skall
dock inte överdrivas. Det stora flertalet rättshjälpsärenden håller sig på
en nivå som klart understiger det tak utredningen har föreslagit.
Eftersom rättshjälpen är en social skyddslagstiftning är det dock, även
vid en mindre besparing, rimligt att det finns en gräns för det stöd som
skall utgå och därmed för hur stora resurser som staten skall bidra med
i varje enskilt ärende.
Det är mot nu angiven bakgrund utredningens förslag om att
rättshjälpen skall begränsas skall ses. Förslaget innebär att biträdes-
kostnader ersätts med högst 100 000 kr och att rättshjälpen därefter
skall upphöra.
Flera remissinstanser avstyrker förslaget och pekar på principiella skäl
som talar mot en begränsning. Ett tak, hävdas det, kan innebära att
personer av ekonomiska skäl är förhindrade att ta till vara sin rätt. Det
framhålls också att en begränsning av rättshjälpens omfattning kan få
stötande konsekvenser om motparten har stora ekonomiska resurser och
därmed är föga känslig för att rättegångskostnaderna blir höga.
Motparten kan t.ex. vara ett företag, vars rättegångskostnader är en
avdragsgill rörelsekostnad.
När den gäller den principiella frågan om vilket stöd det allmänna
skall lämna till personer som behöver ekonomiskt stöd för att ta till vara
sin rätt menar regeringen att jämförelsen inte kan göras med personer
som har obegränsade tillgångar. Det torde vara utomordentligt få
personer i Sverige som har obegränsat med resurser att lägga ned på en
rättslig angelägenhet. Inte ens en välbärgad medborgare med en inkomst
som ligger långt över inkomstgränsen för rättshjälp har ju möjlighet att
lägga ned hur stora belopp som helst på en process. Den som behöver
rättshjälp bör därför inte jämställas med personer med obegränsade
resurser, utan med relativt välbärgade personer i Sverige. En rätts-
sökande måste enligt regeringens uppfattning anses kunna ta till vara sin
rätt om sådana resurser ställs till hans förfogande att han kan driva en
process under liknande förutsättningar som en person med god eko-
nomi. Det är ju inte rimligt att den som beviljas rättshjälp skall hamna
i ett väsentligt bättre läge än den som har god ekonomi och därför inte
kan få sådan hjälp.
Vid bedömningen av frågan om rättshjälpens omfattning skall be- 143
gränsas bör vidare en jämförelse göras av vilka förmåner som kan er-
hållas vid utnyttjandet av en rättsskyddsförsäkring. Enligt villkoren i Prop. 1996/97:9
dessa försäkringar ersätts endast kostnader upp till ett visst belopp. Om
rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddet enligt vårt förslag (avsnitt 5)
bör den rimligen inte medföra bättre eller fler förmåner än vad som
gäller för rättsskyddet. Även detta talar för en begränsning beträffande
rättshjälpen.
Frågan är då hur stora kostnader som skall kunna ersättas inom ramen
för rättshjälpen. En rimlig utgångspunkt är enligt regeringens mening de
ersättningar som ges inom försäkringssystemet. De vanligaste rätts-
skyddsförsäkringama täcker kostnader upp till ett visst belopp, vanligen
mellan 75 000 och 100 000 kr. Genom tillägg sförsäkring kan ersätt-
ningsbeloppet uppgå till drygt 140 000 kr. En skillnad jämfört med
rättshjälpen är att ersättning för motparts rättegångskostnader ingår i de
kostnader som rättsskyddet täcker. Den rättssökande kan emellertid
välja att använda hela beloppet till att bekosta sina egna biträdeskost-
nader ur försäkringen och sedan betala eventuella motpartskostnader
själv. I vart fall finns möjligheten att driva ett ärende till dess gränsen
nås.
Mot denna bakgrund anser regeringen att den nivå för ett tak om
100 000 kr som utredningen har föreslagit är rimlig. Under remiss-
behandligen har påtalats att rättshjälpen riskerar att med tiden urholkas
om taket läggs fest i lagtexten med ett visst belopp. Även annan kritik
mot denna konstruktion har förts fram vid remissbehandlingen. Rege-
ringen instämmer i att kritik kan riktas mot den föreslagna konstruk-
tionen. En annan och enligt regeringens mening lämpligare lösning är
att begränsningen bestäms i förhållande till rättshjälpsbiträdets arbets-
insats. En rimlig gräns är en arbetsinsats på 100 timmar, vilket i dag
motsvarar en ersättning på ca 100 000 kr.
Utredningen har övervägt en möjlighet att göra undantag från det
föreslagna taket, men stannat för att inte föreslå någon ventil.
Flertalet av remissinstanserna har förordat att en möjlighet till undan-
tag införs. Många har pekat på de praktiska problem som kan uppstå
när taket nåtts, hur angelägenheten skall kunna avslutas på ett rimligt
sätt när taket har nåtts och hur en fortsatt process i domstol skall kunna
skötas när biträdeshjälpen upphör. Flera av remissinstanserna anser att
en ventil bör finnas, särskilt i komplicerade angelägenheter, och i vart
fell när barn är inblandade. Vissa remissinstanser påpekar också att det
kan uppkomma merkostnader när en pågående process måste avslutas
för att den rättssökande inte längre kan anlita ett biträde och att det kan
sägas vara dålig samhällsekonomi att ha en oavslutad tvist som har
kostat 100 000 kr i stället för en avslutad tvist som kostat 125 000 kr.
Regeringen har förståelse för dessa synpunkter. Det måste dock
framhållas att begränsningen är känd från böljan både av klienten och
biträdet. Arbetet måste givetvis planeras med beaktande av de förutsätt-
ningar som gäller för rättshjälpen. Det åligger biträdet att fortlöpande
informera den rättssökande om vilka kostnader som uppkommit och i
god tid varsko när man närmar sig taket. Som tidigare påpekats är det
också så att flertalet angelägenheter inte kommer att beröras av
144
takregeln, eftersom det hör till ovanlighetema att ett ärende är av en Prop. 1996/97:9
sådan omfattning.
I undantagsfall kan en tvist vara av sådan karaktär att det är rimligt
att staten bidrar till kostnaderna för ytterligare biträdesinsatser. Det kan
t.ex. gälla angelägenheter som rör barns förhållanden och som hand-
läggs av utländsk domstol, dvs. komplicerade tvister om vårdnad,
umgänge eller fastställande av faderskap med internationell anknytning.
Gränsen bör även vara möjlig att överskrida i arbetstvister där den
rättssökandes motpart är ett större företag med stora resurser att lägga
ned på en process. I en angelägenhet som är av stort intresse från pre-
judikatsynpunkt och som av detta skäl prövas i flera instanser kan det
också någon gång vara rimligt att staten bekostar ytterligare biträdes-
insatser utöver de 100 timmarna.
Även tröskeleffekten och nackdelarna med att en nästan avslutad tvist
förblir oavslutad talar mot en absolut och stelt utformad takregel. Vi
tänker här t.ex. på den situationen att gränsen på 100 timmar nås inför
eller rent av mitt under pågående huvudförhandling eller under förlik-
ningsförhandlingar som har goda förutsättningar att bli lyckosamma. I
sådana fell kanske det endast krävs några få timmars ytterligare insats
från biträdet för att uppdraget skall kunna avslutas. Också i sådana fell
bör det enligt regeringens mening finnas möjligheter att låta rättshjälpen
omfetta ytterligare timmar.
Av dessa skäl anser regeringen att en mjuk takregel är att föredra,
dvs. en regel som innebär att rättshjälpsförmånen i princip omfettar
högst 100 timmars biträdeshjälp men att det skall finnas möjligheter att
utöka antalet timmar när det finns goda skäl för det. Som torde ha
framgått av våra redovisade exempel åsyftar vi en ventil som blir
aktuell att tillämpa endast i ett fåtal undantagsfall. Redan den omstän-
digheten att det stora flertalet rättshjälpsärenden håller sig på en nivå
som klart understiger 100 arbetstimmar talar för att antalet fell per år
där det finns anledning att tillämpa ventilen blir ytterst få. Takregeln får
inte urholkas och ventilen får inte bli annat och mer än just en ventil.
En sådan ventil kan också tillämpas på den situation som någon av
remissinstanserna pekat på, att en ekonomiskt stark motpart i utpress-
ningssyfte har lyckats förhala en process.
Har motparten inte ombud bör det finnas mycket starka skäl för att
utöka antalet timmar. Vid bedömningen bör det också beaktas hur stora
kostnader som kan uppkomma. Alltför stora kostnader kan det aldrig
vara rimligt att staten får bekosta.
Enligt vår mening bör det med hänsyn till de skiftande förhållanden
som kan föranleda tillämpning av ventilen inte i lagen tas in några
preciserade föreskrifter om när den skall kunna användas. Denna fråga
bör kunna läggas i domstolens respektive - i utlandsärendena - Rätts-
hjälpsmyndighetens hand att avgöra.
En reglering som innebär att rättshjälpen omfettar förmånen av
biträde i ett visst antal timmar innebär att rättshjälpen skall upphöra när
denna gräns nåtts. Det får ankomma på domstolen respektive Rätts-
hjälpsmyndigheten att pröva om den nedlagda tiden är ersättningsgill 145
och skall tillgodoräknas den rättssökande som en förmån. Rent praktiskt
10 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 9
bör frågan hanteras så att rättshjälpsbiträdet till rätten anmäler när 100- Prop. 1996/97:9
timmarsgränsen är nådd eller närmar sig och att rätten då beslutar om
att rättshjälpen skall upphöra samtidigt som den prövar biträdets kost-
nadsräkning. I de fåtal fall en tillämpning av ventilen aktualiseras av
biträdet prövar rätten om rättshjälpen skall fortsätta och bestämmer -
om prövningen utfaller till den rättssökandes förmån - samtidigt på
grundval av de uppgifter biträdet lämnar hur många ytterligare timmar
rättshjälpen skall omfetta.
Om rätten anser att den tidsåtgång biträdet har redovisat för nedlagt
arbete inte är rimlig och därför sätter ned antalet ersättningsgilla timmar
kan rätten besluta att rättshjälpen skall upphöra, t.ex. om nedsättningen
endast avser ett fåtal timmar, eller besluta att rättshjälpen skall fortsätta.
I det sistnämnda fallet bör rätten kunna bevilja rättshjälpsbiträdet ett
jämkat förskott på den begärda ersättningen. Om rätten efter samråd
med biträdet finner att rättshjälpen kan fortsätta, skall rätten också ta
ställning till hur många timmar ytterligare som rättshjälpen får omfetta.
Som tidigare anförts bör rättshjälpen inte vara förmånligare än rätts-
skyddet. Utvidgad rättshjälp torde dock främst bli aktuellt i sådana ären-
den som inte omfettas av rättsskyddsförsäkringama. Någon möjlighet att
få rättshjälp för den som har rättsskyddsförsäkring men utnyttjat denna
upp till försäkringens maximibelopp behöver därför inte införas.
När rättshjälpen upphör får det som konsekvens att den rättssökande
även mister de övriga förmåner som följer med rättshjälp. Vid så stora
biträdesinsatser torde oftast ett mål eller ärende ha inletts vid domstol
och eventuell utredning redan ha gjorts. För det fell ytterligare utred-
ning krävs har den rättssökande alltid möjlighet att begära att rätten
förordnar en sakkunnig. Dessutom kommer de som har det sämst eko-
nomiskt ställt fortvarande att kunna få bidrag till kostnader för bevis-
ning och resor. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 16.
Regeringens förslag: Nuvarande regler om ersättning för kostnad
för bevisning när rättshjälp beviljats förs över till den nya lagen.
Rätten till ersättning för utredningskostnader begränsas till högst
10 000 kr. Beslut om utredning skall alltid fettas av biträdet.
Samma regler skall gälla för utredning oavsett om angelägenheten
handläggs vid domstol eller inte.
Kostnad för blodundersökning m.m. vid federskapsutredning
skall i de fell domstol eller socialnämnd beslutat om undersök-
ningen alltid betalas av staten respektive kommunen. Kostnad för
inställelse för provtagning skall inte ersättas. Om undersökning
sker på den rättssökandes initiativ kan den utgöra en rättshjälps-
kostnad enligt bestämmelserna i övrigt om utredning.
Utredningens förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens.
146
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna ställer sig positiva till Prop. 1996/97:9
utredningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Flera av instanserna
har dock motsatt sig att möjligheten att få utredningskostnader ersatta
begränsas till ett viss högsta belopp, i vart fåll om det inte går att
överskrida beloppet när det finns särskilda skäl.
Skälen för regeringens förslag: När en rättssökande beviljas
rättshjälp betalar staten kostnaden för bevisning vid allmän domstol eller
Arbetsdomstolen samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan
komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av
skiljemän (9 § andra stycket 2 rättshjälpslagen).
Vidare betalar staten utredning i angelägenhet som skall prövas av
förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om utredningen är
skäligen påkallad för tillvaratagande av den rättssökandes rätt och inte
kan erhållas genom myndigheten (9 § andra stycket 3 rättshjälpslagen).
I 24 och 25 §§ rättshjälpslagen finns bestämmelser om ersättning för
sådana kostnader och vem som beslutar om ersättning. Vidare regleras
i 25 § rättshjälpslagen vem som kan besluta om att utredning skall
företas. Skilda ersättningsregler gäller for bevisning och utredning.
Bevisning
Enligt 24 § rättshjälpslagen utgår ersättning för bevisning i mål eller
ärende vid allmän domstol eller Arbetsdomstolen med skäligt belopp i
den mån inte särskilda föreskrifter gäller. De föreskrifter som avses i
första hand finns i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna
medel till vittnen m.m. För privat sakkunnig kan ersättning därutöver
utgå med sammanlagt en tiondel av basbeloppet. Det är domstolen som
fattar beslut om ersättning.
Bestämmelserna om bevisning vid domstol är enligt regeringens
mening ändamålsenligt utformade och fungerar i stort sett väl. De bör
därför med ett undantag föras över till den nya lagen; ersättning till en
s.k. privat sakkunnig utöver ersättning för dennes inställelse bör ersättas
enligt bestämmelserna om utredningskostnader. Vi återkommer till
denna fråga i det följande.
Utredning
Olika regler gäller för utredning beroende på var angelägenheten skall
prövas samt om ett mål eller ärende inletts vid domstol.
Bestämmelsen om utredning i 9 § andra stycket 2 rättshjälpslagen
handlar om utredning i sådana angelägenheter som kan komma att
prövas av allmän domstol, Marknadsdomstolen eller Arbetsdomstolen.
Den avser s.k. utomprocessuell utredning, dvs. sådant utredningsarbete
som utförts innan ett mål eller ärende inletts vid domstol. Det krävs
enligt bestämmelsen att utredningen skall vara nödvändig. Med utred-
ningskostnad avses sådan kostnad för vilken betalningsansvaret parterna
emellan regleras i 18 kap rättegångsbalken och 31 § rättshjälpslagen, 147
dvs. rättegångskostnader.
För utredningar som företas inom ramen för en process vid dessa Prop. 1996/97:9
domstolar gäller bestämmelserna om privat sakkunnig, dvs. den sak-
kunnige ersätts enligt reglerna om vittnesersättning. För privat sak-
kunnig kan dock, enligt 24 § rättshjälpslagen, ersättning ges utöver
vittnesersättningen med sammanlagt en tiondel av basbeloppet. Om en
part med rättshjälp anlitar en privat sakkunnig till en högre kostnad är
den sakkunnige oförhindrad att begära ersättning för sitt arbete av
parten. Denna kostnad kan parten sedan göra gällande som en rätte-
gångskostnad gentemot motparten.
Bestämmelsen i 9 § andra stycket 3 rättshjälpslagen handlar om
utredning i övriga angelägenheter. Enligt denna punkt är det tillräckligt
om utredningen är skäligen påkallad samt att utredningen inte kan er-
hållas genom den myndighet som skall pröva angelägenheten.
Enligt 25 § rättshjälpslagen beslutar Rättshjälpsmyndigheten om utred-
ning i angelägenhet som inte handläggs vid allmän domstol eller Arbets-
domstolen. Biträde och bodelningsförrättare får dock besluta om utred-
ning av mindre omfettning. Enligt 23 § rättshjälpsförordningen förstås
med utredning av mindre omfattning sådan utredning för vilken kost-
naderna inte överstiger hälften av det basbelopp som gällde året innan
rättshjälp begärdes.
Ersättningen för utredning enligt 25 § rättshjälpslagen festställs av
domstol om angelägenheten handläggs där och i annat fell av Rätts-
hjälpsmyndigheten. I detta fell avses med domstol alla slag av dom-
stolar. Detta innebär att beslut om utredning vid allmän förvaltnings-
domstol fettas av Rättshjälpsmyndigheten eller biträdet men att ersätt-
ningen festställs av domstolen.
Bestämmelserna om utredning var i första hand avsedda att tillämpas
på utredningar av mindre omfettning såsom läkarintyg, värderingsintyg
m.m. Enligt förarbetena till rättshjälpslagen borde det endast i undan-
tagsfall komma ifråga att införskaffa mer omfettande utredning (prop.
1972:4 s. 259). I praktiken har emellertid bestämmelsen kommit att
tillämpas även på mer omfettande och dyrbar utredning.
Kostnaden för utredning är en rättshjälpskostnad. Biträdet kan inte få
ersättning för kostnaden som utlägg (NJA 1980 s. 468).
Enligt Rättshjälpsmyndigheten förekommer utredningar som beslutats
av biträden i ca 300 ärenden per år. Det rör sig i huvudsak om tre kate-
gorier av angelägenheter. Den första rör frågor om skadestånd för
personskada där processen fors mot det egna försäkringsbolaget. I dessa
fell består utredningen oftast av ett eller flera läkarintyg. Den andra
kategorin berör också försäkringsbolag. Det rör sig om skador i bostads-
rättslägenheter och frågor om skadan skall betalas av bostadsrätts-
havarens eller bostadsrättsföreningens försäkringsbolag. Den utredning
som utförs avser skadans omfettning och skadeorsak. Den tredje och
sista kategorin är federskapsärenden där utredningen består av
blodundersökning.
Kostnaderna för dessa utredningar uppgår till mellan 1 000 och
10 000 kr. I de flesta fell ligger kostnaden mellan 1 000 och 2 000 kr.
Enligt Rättshjälpsmyndigheten fettar myndigheten beslut om utredning 148
i en handfull ärenden om året. Det rör sig uteslutande om ärenden där
rättshjälp beviljats enligt tidigare lagstiftning, bl.a. i angelägenheter Prop. 1996/97:9
rörande fastighet. Eftersom rättshjälp inte längre beviljas för denna typ
av angelägenhet minskar antalet beslutade utredningar i antal och
kommer troligen helt att upphöra.
Rättshjälpsutiedningen föreslår att samma regler skall gälla för all
utredning. Enligt förslaget skall det alltid krävas att utredningen är
skäligen påkallad och att utredningen inte kan erhållas genom den dom-
stol eller myndighet som skall pröva angelägenheten. Utredningen före-
slår också att utredningskostnader skall ersättas med högst 10 000 kr
samt att beslut om utredning alltid skall fattas av biträdet.
De remissinstanser som yttrar sig angående utformningen av bestäm-
melserna och förslaget om enhetliga regler för utredningskostnader är
positiva till förslagen. Några av remissinstanserna är dock negativa till
att ersättningen för utredningskostnader skall vara begränsad. Rätts-
hjälpmyndigheten, Domstolsverket, Konsumentverket, Sveriges advokat-
samfund och Hyresgästernas riksförbund anser att det bör finnas en
möjlighet att överskrida gränsen under vissa förutsättningar.
Som framgår av den lämnade redogörelsen är bestämmelserna om
utredning krångliga och skillnaden mellan utomprocessuell och pro-
cessuell utredning är svår att motivera. Det kan ifrågasättas om statens
bidrag till utredningskostnader skall vara obegränsat i vissa fell medan
det i andra fell är begränsat till en tiondel av basbeloppet. Det kan i dag
uppstå situationer då staten bekostar utredning för ett obegränsat belopp
för en part men till ett mycket begränsat belopp för hans motpart. Som
en följd av de nuvarande bestämmelserna kan parts möjligheter att
bekosta utredning begränsas om hans motpart inleder ett förfarande vid
domstol. Rättshjälpen ersätter ju då bara kostnader för ersättning för en
privat sakkunnig med en tiondel av basbeloppet. Detta är naturligtvis
inte rimligt. Att olika regler gäller beroende på vilken myndighet som
skall behandla angelägenheten och i vilken fes av handläggningen som
angelägenheten befinner sig i medför att reglerna blir komplicerade och
svåra att tillämpa. Regeringen delar därför utredningens uppfattning att
samma regler bör gälla oavsett var i handläggningen ett ärende befinner
och oavsett vid vilken domstol eller myndighet angelägenheten skall
behandlas.
Samma skäl som talar för att begränsa förmånen av biträde till 100
timmar (avsnitt 11.2) talar för att förmånen att få utredningskostnader
ersatta av staten bör begränsas och att detta belopp bör anges direkt i
lagen.
Det har inte framförts några invändningar mot den ersättningsgräns
som utredningen föreslagit. Regeringen delar utredningens uppfattning
att gränsen bör ligga vid 10 000 kr. Detta innebär således en utökad
hjälp i förhållande till nuvarande förhållanden i de fell angelägenheten
behandlas i domstol och en begränsning i övriga fell.
Flera av remissinstanserna bl.a. Rättshjälpsmyndigheten, Domstols-
verket, Konsumentverket, Sveriges advokatsamfund och Hyresgästernas
riksförbund anser att det under vissa omständigheter bör finnas möjlig-
heter att bryta igenom beloppsgränsen.
149
Det finns skäl både för och emot en sådan undantagsmöjlighet. Vad Prop. 1996/97:9
gäller biträdeshjälp föreslår regeringen i avsnitt 11.2 att det under vissa
omständigheter skall vara möjligt att få ytterligare hjälp utöver de 100
timmars arbete som rättshjälpen i fortsättningen skall innebära. De skäl
som talar för ett undantag i det sammanhanget gör sig emellertid inte
lika starkt gällande beträffande utredningskostnader. Om det för
prövningen av en fråga krävs särskild fackkunskap har ju rätten, i de
angelägenheter som handläggs vid domstol, alltid möjlighet att anlita
sakkunnig. De angelägenheter där det kan bli aktuellt med ytterligare
biträdeshjälp rör bams förhållanden. I sådana angelägenheter har rätten
en skyldighet att se till att frågorna blir utredda.
Mot bakgrund av det nu sagda anser regeringen att det inte bör finnas
möjlighet till undantag för mer kostsamma utredningar.
Regeringen ansluter sig även till utredningens förslag att beslut om att
en utredning skall göras alltid skall fattas av biträdet.
Blodundersökningar i faderskapsärenden
Bestämmelserna om ersättning för blodundersökning i utredningar om
faderskap är komplicerade och leder emellanåt till något märkliga
resultat. Vem som skall betala utredningen, vad som ersätts och vem
som slutligen skall stå för kostnaden är beroende av vem som beslutat
om undersökningen och om domstol avgjort faderskapsfrågan eller inte.
Starkt förenklat innebär reglerna följande.
Om domstol beslutat om undersökningen betalas kostnaderna för
blodprovstagning, blodundersökning och inställelsekostnad för den som
inte är part av allmänna medel. En parts inställelsekostnad kan ersättas
som en rättshjälpskostnad. Samtliga kostnader kan förklaras utgöra
rättshjälpskostnader och därmed påverka rättshjälpsavgiften (9 § andra
stycket 6 rättshjälpslagen). Samtliga kostnader är rättegångskostnader
som mannen, om fåderskapstalan mot honom bifålls, kan förpliktas
ersätta helt eller, om talan ogillas, till hälften.
Om socialnämnd beslutat om undersökningen betalar nämnden kost-
naden för blodprovstagning och blodundersökning. För det fall ärendet
inte förs vidare till domstol stannar kostnaden på kommunen. Om ären-
det förs vidare till domstol gäller samma regler som nyss redovisats.
Domstolen kan också förklara att kostnaden helt eller till hälften skall
utgöra en rättshjälpskostnad. Inställelsekostnader för part kan ersättas
som rättshjälpskostnad.
Om undersökningen skett efter anmodan av den rättssökande gäller
reglerna i rättshjälpslagen. Hur mycket som ersätts blir då bl.a.
beroende av om undersökningen beslutats före eller efter det att målet
har inletts vid domstol.
Faderskapsundersökningar utförs av Statens rättsserologiska institut.
Vaije år utförs ca 2 000 faderskapsundersökningar, vilket motsvarar
ca 2 % av alla nyfödda barn i Sverige. I 75 % av faderskapsundersök-
ningama ingår endast en man. Av dessa ger var femte undersökning ett
sådant resultat att mannen kan uteslutas vara far till barnet. I en mindre
150
del ärenden ingår två män och endast i ett fåtal undersökningar ingår Prop. 1996/97:9
flera män.
I det stora flertalet fell är det en kommun (80 %) eller en domstol
(14 %) som beställt undersökningen. De totala kostnaderna för de
undersökningar som domstol eller socialnämnden beslutat om uppgår till
knappt 19 miljoner kronor. Som framgår av redovisningen ovan stannar
kostnaden på kommunen när socialnämnden beställt undersökningen och
ärendet inte går vidare till domstol. Ca 400 ärenden förs vidare till
domstol vilket innebär att 1 200 undersökningar utförs helt på kom-
munens bekostnad. Kostnaden för dessa undersökningar uppgår till ca
12 miljoner kronor. Hur mycket som återbetalas till staten av de
resterande ärenden samt av de undersökningar som beslutats av dom-
stol, med hänsyn till reglerna om rättshjälpsavgift och rättegångs-
kostnader i federskapsmål, går inte att festställa exakt. En uppskattning
är att ca en tredjedel av kostnaderna eller drygt två miljoner kronor
återbetalas.
Utredningen föreslår att kostnaden för blodundersökning m.m. vid
federskapsutredning, i de fell domstol eller socialnämnd beslutat om
undersökningen, alltid skall betalas av staten respektive kommunen.
Vidare föreslår utredningen att kostnad för inställelse för provtagning
inte skall ersättas samt att, om en undersökning sker på den rätts-
sökandes initiativ, kostnaden för denna skall kunna utgöra en rätts-
hjälpskostnad enligt bestämmelserna i övrigt om utredning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga erinringar emot
det.
Som torde framgå av vad som redovisats ovan är bestämmelserna på
detta område mycket komplicerade och medför emellanåt tillämp-
ningssvårigheter framför allt i fråga om det slutliga ansvaret för kost-
naderna. Det kan knappast vara rimligt att vidmakthålla ett komplicerat
system för betalningsskyldighet när det innebär en så ringa inkomst för
staten. Systemet kan också emellanåt innebära något märkliga konsek-
venser. För det fell en undersökning utförs efter beslut av social-
nämnden och ärendet sedan läggs ned behöver den man som undersökts
inte betala något för undersökningen. Om socialnämnden för ärendet
vidare till domstol och mannen vinner processen får han däremot på
grund av reglerna om rättegångskostnadernas fördelning vanligen betala
hälften av kostnaderna för undersökningen.
Blodprovstagning och blodundersökning som beslutas av domstol eller
socialnämnd bör därför - som utredningen har föreslagit - alltid
bekostas av staten respektive kommunen och kostnaderna bör också
alltid stanna på dessa. Detta kan ses som en naturlig och rimlig
konsekvens av statens och kommunernas i lag fastlagda skyldighet att
tillse att faderskapet till barn festställs korrekt och fullständigt.
Blodprov kan som regel lämnas på t.ex. blodcentral eller vårdcentral.
Kostnaderna för inställelse blir därmed inte särskilt höga. Regeringen
delar utredningens åsikt om att det inte finns någon anledning att det
allmänna skall bekosta en sådan inställelse.
151
För det fell den rättssökande själv vill låta utföra en blodundersökning Prop. 1996/97:9
innan ett mål inletts vid domstol kan detta ske enligt de bestämmelser
som i övrigt gäller för utredning.
Våra förslag föranleder ändringar i lagen (1958:642) om blod-
undersökning m.m. vid utredning av federskap. Någon motsvarighet till
föreskrifterna i 9 § andra stycket 6 rättshjälpslagen om ersättning för
blodundersökning m.m. behövs inte i den nya rättshjälpslagen.
Regeringens förslag: Ersättning för kostnader i samband med
inställelse inför domstol eller annan myndighet skall i fortsätt-
ningen inte ersättas som en rättshjälpskostnad.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte haft någon invändning mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Om rättshjälp beviljas betalar staten
den rättssökandes kostnad för resa och uppehälle i samband med
inställelse inför domstol eller annan myndighet om personlig inställelse
ålagts (9 § andra stycket 4 rättshjälpslagen). Staten betalar även sådana
kostnader för den rättssökandes ställföreträdare och för vårdare eller
annan som måste anlitas i samband med inställelsen.
Ersättning utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar och
bestäms av den domstol eller annan myndighet inför vilken inställelsen
sker (förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till
vittnen m.m.).
Utredningen föreslår att den rättssökandes m.fl. kostnader för att
inställa sig vid en domstol eller annan myndighet inte längre skall ingå
automatiskt som en förmån när rättshjälp beviljas. Enligt utredningen
skall de som har det sämst ställt ekonomiskt i stället få ersättning för
kostnader i samband med inställelse i domstol oberoende av om
rättshjälp beviljas eller inte.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot förslagen.
Som regel är kostnaderna för att inställa sig vid en domstol eller
annan myndighet inte större än att den rättssökande respektive den
tilltalade själv kan stå för dem. Det finns därför enligt regeringens
mening inte behov av att låta denna förmån följa med automatik när
rättshjälp beviljas. Regeringen delar därför utredningens uppfettning att
kostnader i samband med inställelse vid domstol eller annan myndighet
inte skall vara en rättshjälpsförmån.
Som utredningen konstaterat kan det dock finnas situationer när
sådana kostnader blir alltför betungande för den enskilde. Denne måste
då ha möjlighet att få hjälp med sådana kostnader. Denna fråga
behandlas i avsnitt 16.
152
Prop. 1996/97:9
Regeringens förslag: Den som beviljas rättshjälp skall även i
fortsättningen vara befriad från skyldighet att ställa säkerhet för
att få till stånd kvarstad eller annan liknande säkerhetsåtgärd. Om
en motpart orsakas skada genom säkerhetsåtgärden svarar staten
för denna skada.
Till skillnad från nuvarande ordning skall en kostnad som staten
orsakas på grund av sitt åtagande alltid stanna på staten.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Enligt utredningen skall den rättssökande som huvudregel förpliktas att
ersätta den kostnad som staten kan komma att orsakas genom sitt
åtagande.
Remissinstanserna har inte några invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 10 § rättshjälpslagen är den
som har beviljats allmän rättshjälp befriad från skyldighet att ställa
säkerhet för att få till stånd kvarstad eller liknande åtgärd. Om mot-
parten orsakas skada genom åtgärden svarar staten för denna skada. För
det fell rättshjälp beviljas i ett verkställighetsärende gäller motsvarande
i fråga om säkerhet enligt 3 kap. 8 eller 9 § utsökningsbalken.
Om staten orsakas någon kostnad för sitt åtagande räknas denna utgift
som en rättshjälpskostnad vilket innebär att den rättssökandes rätts-
hjälpsavgift kan påverkas.
Befrielse från skyldighet att ställa säkerhet i de nu angivna fellen är
en viktig och ändamålsenlig förmån. Det finns därför anledning att låta
denna förmån finnas även i fortsättningen. Såvitt framkommit har denna
förmån inte orsakat staten några kostnader.
I det förändrade avgiftssystem som föreslås, se avsnitt 13, skall rätts-
hjälpsavgiften endast beräknas på biträdeskostnadema. Som en följd
härav skulle den rättssökande inte behöva betala något även om staten
får svara for motpartens skada. Utredningen föreslår därför att den
rättssökande som huvudregel skall förpliktas återbetala kostnader som
staten orsakas på grund av bestämmelsen men att han eller hon under
vissa omständigheter kunna befrias från återbetalningsskyldighet.
Med det förslag som utredningen föreslår krävs särskilda regler om
hur en sådan återbetalningsskyldighet skall hanteras. Eftersom några
sådana kostnader hittills aldrig uppstått för staten och det inte heller i
framtiden torde bli fråga om några betydande belopp sammantaget finns
det enligt regeringens mening inte tillräckliga skäl för att skapa sär-
skilda regler för denna situation. Om staten skulle orsakas någon kost-
nad för sitt åtagande bör denna kostnad i stället stanna på staten.
153
Prop. 1996/97:9
Regeringens förslag: Övriga förmåner i det nuvarande systemet
förs över till den nya rättshjälpslagen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Förutom de förmåner som
behandlats i avsnitt 11.1-11.5 betalar staten enligt 9 § andra stycket 8
rättshjälpslagen för medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken och
enligt 9 § andra stycket 8 rättshjälpslagen punkt 5 för kostnaderna för
vissa ansökningsavgifter och vissa särskilda avgifter. Den rättssökande
är också enligt 9 a § rättshjälpslagen befriad från skyldighet att betala
vissa avgifter och kostnader. Regeringen delar utredningens åsikt att
dessa förmåner även i fortsättningen bör komma de rättssökande till-
godo. Regleringen är i huvudsak ändamålsenligt utformad och kan
överföras till den nya rättshjälpslagen.
Förmånen av att ersättning till bodelningsförrättare i vissa fell betalas
av staten har vi behandlat i avsnitt 10.1.
Regeringens förslag: De nuvarande reglerna om vem som skall
kunna förordnas till rättshjälpsbiträde behålls. Reglerna om byte
av biträde skärps. Byte av biträde skall bara kunna ske när det
finns särskilda skäl. Om byte har skett en gång skall det krävas
synnerliga skäl för ytterligare byte.
Utredningen föreslår att den som förordnas till rättshjälpsbiträde,
som huvudregel skall vara advokat eller biträdande jurist på advokat-
byrå, och att annan skall kunna förordnas endast när det finns särskilda
skäl. Utredningen förslag om när byte av biträde skall kunna ske
överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna avstyrker
att kraven på rättshjälpsbiträden skärps på det sätt som utredningen
föreslår. Utredningens förslag om ändrade förutsättningar för byte av
biträde tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta av remiss-
instanserna.
Skälen för regeringens förslag:
Förordnande av biträde
Till rättshjälpsbiträde kan i dag förordnas advokat, biträdande jurist
eller annan som är lämplig för uppdraget. Har den rättssökande före-
slagit någon som är lämplig skall denne förordnas om det inte skulle
154
medföra avsevärt ökade kostnader eller om det annars finns särskilda Prop. 1996/97:9
skäl mot det.
Utredningen föreslår att den som förordnas till rättshjälpsbiträde som
huvudregel skall vara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.
Andra skall endast kunna komma i fråga om de, genom stora kunskaper
på något särskilt område, kan medverka till att en angelägenhet be-
handlas på ett bättre och mer effektivt sätt än av en allmänpraktiserande
advokat. Utredaren anför bl.a. att det beträffande advokater och biträ-
dande jurister finns tillsyn, kontroll och ekonomiska garantier som är
uppställda till den enskildes skydd och som ytterst återgår på rätte-
gångsbalkens regler om advokatverksamhet.
Förslaget har under remissbehandlingen mötts av en massiv kritik.
Flera av remissinstanserna, däribland Stockholms tingsrätt, Eksjö tings-
rätt, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Norrbottens län, Rätts-
hjälpsmyndigheten, Statskontoret, Konkurrensverket, JUSEK, LO,
Hyresgästernas riksförbund, Samfundet för Sveriges juridiska byråer
samt ett flertal jurister med egen verksamhet menar att det avsedda
syftet inte uppnås med den föreslagna bestämmelsen och att den i stället
kan innebära försämringar för den rättssökande.
Självfallet är det även regeringens mening att höga krav måste ställas
på den som skall förordnas till rättshjälpsbiträde. Det bör så långt det är
möjligt ges garantier för att den rättssökande får ett kvalificerat biträde
till en skälig kostnad både för den rättssökande och för det allmänna.
Frågan är emellertid hur detta syfte bäst uppnås.
När det staten lämnar rättshjälp är det självfallet av stor vikt att den
lämnade rättshjälpen blir effektiv. En väsentlig förutsättning för detta är
uppenbarligen att det biträde som förordnas har nödvändiga kvali-
fikationer för uppdraget. Eftersom biträden förordnas av domstolar eller
av Rättshjälpsmyndigheten och ersätts av allmänna medel kan i viss mån
staten sägas ge biträdet en form av legitimitet. Även detta talar för att
höga krav bör ställas på den som skall förordnas till rättshjälpsbiträde.
Ett sätt att höja kvalitén kan - som utredningen föreslår - vara att
ställa krav på att rättshjälpsbiträdet är advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå. Den som är medlem i Sveriges advokatsamfund är skyldig
att följa de etiska regler som gäller för advokater. Samfundet har också
möjlighet att ålägga den som gör sig skyldig till brister i detta avseende
disciplinpåföljd och att utesluta den som gör sig skyldig till allvarliga
förseelser. Justitiekanslem har tillsyn över advokatverksamheten.
Advokater är också skyldiga att teckna försäkring för förlust som kan
drabba en klient vid eventuell försumlighet. En viss tillsyn finns också
beträffande de biträdande juristerna som är verksamma på advokatbyrå
via den advokat som anställt dem.
En nackdel med en ordning där vissa formella krav ställs på rätts-
hjälpsbiträdet är att den utestänger dem som i och för sig har goda
förutsättningar att klara uppdraget men som av en eller annan anledning
inte uppfyller de formella kraven. En annan nackdel är att den rätts-
sökande får färre personer att välja bland när han eller hon skall anlita
ett biträde.
155
En annan omständighet som enligt regeringens mening väger tungt är Prop. 1996/97:9
att den som finansierar en tvist genom en rättsskyddsförsäkring kan
välja även andra än advokater och biträdande jurister som ombud.
Mot bakgrund av vad som nu anförts anser regeringen att den av
utredningen föreslagna bestämmelsen inte bör införas. Syftet att så långt
som möjligt garantera att rättshjälpsbiträden har tillräckliga kvalifika-
tioner kan istället uppnås genom att de som förordnar biträden gör en
verklig prövning av biträdets kvalifikationer.
Byte av biträde
Byte av biträde får enligt 21 § andra stycket rättshjälpslagen bara ske
efter särskilt tillstånd. Sådant tillstånd lämnas av domstol eller Rätts-
hjälpsmyndigheten om djupgående motsättningar har uppstått mellan
biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger.
Om ett biträde tidigare har entledigats på begäran av den rättssökande,
får nytt biträde förordnas endast om förutsättningar för biträdesbyte
förelåg. Ett biträde får enligt tredje stycket sätta annan i sitt ställe om
det inte medför en beaktansvärd ökning av kostnaderna.
Utredningen föreslår att kriterierna för byte skärps. Den omständig-
heten att djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och dennes
klient bör enligt utredningen inte vara tillräckligt för att byte skall
tillåtas. Utredningen menar bl.a. att om den rättssökande själv har
orsakat motsättningarna skall de inte alltid vara ett skäl för byte.
De flesta av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller
lämnar det utan erinran. Stockholms tingsrätt och Föreningen jurister
vid Sveriges allmänna advokatbyråer anser däremot att den nuvarande
regleringen fungerar tillfredsställande. Föreningen jurister vid Sveriges
allmänna advokatbyråer anser att djupgående motsättningar alltid bör
vara ett skäl för byte. Enligt föreningen kan ett biträdesbyte i dessa
situationer ofta vara mer kostnadsbesparande än att låta det tidigare
biträdet kvarstå mot klientens önskan, eftersom djupa motsättningar
mellan klient och ombud alltid gör handläggningen betydligt mera
komplicerad och tidsödande än om ett förtroendefullt samarbete före-
ligger.
Möjligheten att byta rättshjälpsbiträde infördes i rättshjälpslagen år
1979. Byte av biträde hade dock redan tidigare tillåtits enligt praxis.
Vid införandet av den nya bestämmelsen i rättshjälpslagen anförde
departementschefen att tidigare restriktiv praxis borde bibehållas av
kostnadsskäl, att prövningen om förutsättningarna för byte var uppfyllda
måste ske med noggrannhet samt att det åligger den som begär byte att
visa att det föreligger skäl för detta (prop. 1978/79:90 s. 175 f.).
Byte av biträde får i dag ske om djupgående motsättningar uppstått
mellan rättshjälpsbiträdet och den rättssökande eller om det annars finns
särskilda skäl. Som regel medför byte av biträde ökade kostnader. Det
måste därför finnas starka skäl för att ett byte skall tillåtas. Som
Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer påpekat kan
det i vissa fall vara ett mindre kostsamt alternativ att tillåta ett byte än
att låta det tidigare biträdet kvarstå mot klientens önskan. Om djup-
gående motsättningar uppstått mellan klient och ombud är detta själv-
fallet en omständighet som bör tillmätas stor betydelse vid prövningen
av om byte skall tillåtas.
Regeringen instämmer dock i utredningens slutsats att denna förut-
sättning inte ensam bör vara tillräcklig för att byte skall medges. I
stället bör en helhetsbedömning alltid göras av omständigheterna i det
enskilda fallet. Om det uppstått djupgående motsättningar mellan klient
och ombud bör detta som tidigare anförts tillmätas stor betydelse men
även orsaken till motsättningarna bör beaktas. Skälen mot ett biträdes-
byte väger också tyngre ju mer kostnaderna därigenom skulle öka.
Liksom tidigare bör det åligga den som begär ett byte att visa att det
föreligger skäl för detta. Har byte skett en gång bör skälen för att
ytterligare byte skall tillåtas vara mycket starka. För att markera detta
bör det krävas synnerliga skäl för biträdesbyte mer än en gång.
Regeringens förslag: Avgiftssystemet förenklas. Rättshjälps-
avgiften skall beräknas som en viss procentuell andel av ersätt-
ningen till rättshjälpsbiträdet. Systemet föreslås innehålla sex
avgiftsnivåer. Den rättssökandes ekonomiska underlag skall vara
avgörande för vilken procentuell andel som skall betalas. Avgiften
skall betalas till biträdet allteftersom kostnaderna uppstår.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningens förslag innehåller dock endast fyra avgiftsnivåer.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag till avgiftssystem eller lämnar det utan erinran.
Flera av instanserna har dock invändningar mot storleken på avgifterna
och att det endast skulle finnas fyra avgiftsnivåer.
Skälen för regeringens förslag: Allt sedan rättshjälpslagens tillkomst
har den rättssökande fått betala en viss avgift för rättshjälpen. Från
början utgjordes denna avgift av ett visst bestämt belopp. Beloppets
storlek var beroende av den rättssökandes ekonomiska förhållanden.
Numera är avgiften beroende både av den rättssökandes ekonomiska
förhållandena och av de kostnader som rättshjälpen för med sig.
Den rättssökande skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen genom
att betala rättshjälpsavgift. Denna består av dels en fast avgift (grund-
avgift), dels en rörlig avgift (tilläggsavgift). Grundavgiften beräknas
med ledning av den rättssökandes ekonomiska förmåga medan tilläggs-
avgiften är beroende av både den rättssökandes ekonomiska förhållan-
den och de kostnader som rättshjälpen har föranlett.
Prop. 1996/97:9
157
I samband med att rättshjälp beviljas bestäms grundavgiften och den Prop. 1996/97:9
procentsats efter vilken sökanden skall betala tilläggsavgift samt det
högsta belopp som tilläggsavgiften kan uppgå till. När kostnaderna för
rättshjälpen är slutligt bestämda skall Rättshjälpsmyndigheten slutligt
festställa den rättssökandes grundavgift och tilläggsavgift.
Grundavgiften skall betalas så snart rättshjälp har beviljats medan
tilläggsavgiften skall betalas när kostnaderna för rättshjälpen har fest-
ställts. Är biträde förordnat bör denne ta ut förskott på tilläggsavgiften
med skäligt belopp allteftersom kostnader för rättshjälpen uppkommer.
Bestämmelserna om rättshjälpsavgift finns i 11-15 §§ och 27-30 §§
rättshjälpslagen. Domstolsverket har med stöd av 22 § rättshjälps-
förordningen meddelat föreskrifter för beräkningen av grundavgift och
tilläggsavgift (DVFS B28). Domstolsverket ger dessutom årligen ut
tabeller över grundavgifter och procentsatser efter vilka den rätts-
sökande skall betala rättshjälpsavgift.
Grundavgiften beräknas med utgångspunkt i ett visst festställt grund-
belopp. Överstiger inte den rättssökandes årsinkomst en och en halv
gånger basbeloppet är grundavgiften lika med hälften av grundbeloppet.
Om årsinkomsten överstiger ett och ett halvt basbelopp men inte två
basbelopp är grundavgiften lika med grundbeloppet. För personer med
inkomster därutöver ökas grundavgiften enligt vissa i lagen angivna
beräkningar för varje basbelopp som inkomsten stiger.
Grundbeloppet festställs av Domstolsverket och uppgår ff.o.m. den 1
juli 1996 till 1004 kr. Den lägsta grundavgiften är således 500 kr (be-
loppet avrundas nedåt till närmast lägre tiotal kronor). Den högsta
grundavgiften är 12 420 kr.
Om det är uppenbart att den rättssökande saknar möjlighet att betala
grundavgift eller tilläggsavgift, får han helt eller delvis befrias från av-
gift. Denna bestämmelse är avsedd att tillämpas restriktivt.
För dödsbon bestäms grundavgiften till ett skäligt belopp med hänsyn
till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden.
Tilläggsavgiften utgörs av en viss procentsats av de rättshjälpskost-
nader som överstiger en tiondel av basbeloppet. Den kan dock aldrig
överstiga tre gånger grundavgiften.
Procentsatsens storlek är beroende av den rättssökandes årsinkomst.
Den som har en årsinkomst som är mindre än ett basbelopp behöver
inte betala tilläggsavgift. För övriga är procentsatsen 10, 20 eller
30 procent.
Tilläggsavgift för dödsbon bestäms enligt samma grunder som grund-
avgiften festställs.
Om den rättssökandes inkomst förändras väsentligt under ett ärendes
handläggning skall grundavgiften jämkas efter vad som är skäligt.
Jämkning nedåt kan dock aldrig ske av belopp som redan har betalts.
Jämkning skall också ske om en väsentlig felbedömning gjorts eller om
oriktiga uppgifter legat till grund för beslutet. Har någon befriats från
avgift skall detta beslut omprövas om det framkommer att han därefter
får möjlighet att betala. Om grundavgiften jämkas skall även procentsat-
sen och högsta beloppet för tilläggsavgift jämkas.
158
Bestämmelserna om rättshjälpsavgift används också för att beräkna Prop. 1996/97:9
den tilltalades återbetalningsskyldighet i brottmål. Enligt 31 kap. 1 §
rättegångsbalken skall den tilltalade om han döms för ett brott ersätta
staten vad som betalats av allmänna medel för bevisning och ersättning
till offentlig försvarare och målsägandebiträde. Den tilltalade är dock
inte skyldig att betala mer än vad som skulle ha utgått i grundavgift och
tilläggsavgift vid allmän rättshjälp. Beloppet kan jämkas eller efterges
om det föreligger skäl för detta med hänsyn till den tilltalades brotts-
lighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden.
Utredningen föreslår att den rättssökande även i fortsättningen skall
betala en avgift för rättshjälpen och att reglerna om rättshjälpsavgift
skall förenklas. Enligt utredningen skall rättshjälpsavgiften beräknas
som en viss procentuell andel av ersättningen till rättshjälpsbiträdet och
att den rättssökandes ekonomiska underlag (se härom avsnitt 7.2) skall
vara avgörande för vilken procentuell andel som skall betalas. Vidare
föreslås att det skall finnas fyra avgiftsnivåer och att avgiften skall
betalas till biträdet allteftersom kostnaderna uppstår.
De allra flesta av remissinstanserna har tillstyrkt avgiftssystemet som
sådant eller lämnat det utan erinran. Flera av instanserna anser dock att
avgiftsnivån är för hög och att förslaget innebär alltför höga tröskel-
effekter.
Det finns flera skäl till att den rättssökande bör betala en avgift för
rättshjälpen. Framför allt medverkar avgiften till att hålla rättshjälps-
kostnadema på en rimlig nivå och att ge partema en likvärdig process-
ekonomisk situation. Ett avgiftssystem bör enligt regeringens mening
utformas så att den rättssökande blir medveten om vilka kostnader som
uppstår i hans ärende och gör honom intresserad av att hålla dessa nere
på samma sätt som den som själv betalar sina kostnader. Om den
rättssökande betalar samma avgift oavsett vilka kostnader som uppstår
får han inte något sådant intresse. Avgiftssystemet bör alltså utformas så
att den rättssökande blir kostnadsmedveten. Systemet bör naturligtvis
också vara sådant att det inte motverkar de syften som ligger bakom
rättegångsbalkens regler om fördelning av rättegångskostnaderna. Det är
dessutom viktigt att systemet är någorlunda begripligt och lätt att
administrera. Detta får dock inte leda till att avgifterna sätts så högt att
de innebär ett hinder för människor att ta till vara sin rätt.
Avgiftssystemets konstruktion
Det nuvarande systemet baseras på den rättssökandes ekonomiska
förmåga, vilket av rättviseskäl bör vara ett av kriterierna även i
fortsättningen. Frågan är emellertid om antalet avgiftsnivåer bör vara så
många som de är idag. Fördelen med dagens system är att det nästan
inte finns några tröskeleffekter alls vad avser grundavgiften. Det kan
därför sägas uppfylla höga krav på rättvisa. Emellertid har systemet -
som de flesta system som innebär en åtminstone skenbar millimeter-
rättvisa - stora nackdelar. Det är svåröverskådligt och så detaljerat att
nästan varje förändring av den rättssökandes inkomst innebär att grund-
avgiften inte längre är korrekt. En faktor att beakta är också att i sådana Prop. 1996/97:9
angelägenheter som omfattas av en rättsskyddsförsäkring betalar den
rättssökande i praktiken ofta mycket mindre. Ersättning för grundav-
giften kan nämligen erhållas från försäkringen. Detta medför att den
rättssökande endast betalar självrisken, oftast uppgående till mellan
1 000 och 2 000 kr. Trots det nuvarande sofistikerade avgiftssystemet
där grundavgiften kan variera från 500 (0) kr till 12 420 kr betalar
således de allra flesta ungefar samma avgift i de många ärenden som
omfattas av en rättsskyddsförsäkring.
I fråga om tilläggsavgiften är däremot tröskeleffektema påtagliga.
Beroende på inkomst skall ju den rättssökande betala 10, 20 eller 30 %
av rättshjälpskostnadema. Ersättning för tilläggsavgift omfattas inte
heller av rättsskyddsfÖrsäkringen. Den rättssökande får därför själv stå
för hela kostnaden for tilläggsavgiften.
Ett system med rättshjälpsavgift verkar kostnadsdämpande genom att
den rättssökande rent faktiskt betalar en del av kostnaderna. Om
rättshjälpsavgiften helt eller delvis är rörlig är den också kostnads-
dämpande genom att den rättssökande får ett intresse av att hålla nere
kostnaderna.
Vid rättshjälpslagens tillkomst behövde den rättssökande endast betala
en fast, inkomstrelaterad avgift. För en egenkostnad på kanske 50 lo-
kunde han sedan processa i flera år. Ett sådant system är inte rimligt.
Det var därför man år 1983 införde en tilläggsavgift som är beroende
av vilka kostnader ärendet medför. Detta ökar kostnadsmedvetandet och
ger en högre kostnad för den rättssökande ju mer han utnyttjar
rättshjälpsförmånen.
Regeringens utgångspunkt är alltså att det inte är tillräckligt med en
fast inkomstrelaterad avgift. Om systemet skall göra den rättssökande
mer kostnadsmedveten är det emellertid viktigt att systemet inte är
alltför svåröverskådligt och krångligt utan på ett enkelt och påtagligt sätt
gör den rättssökande medveten om de kostnader som uppstår för hans
rättshjälp och gör honom intresserad av att själv hålla dem nere. Den
rättssökande måste vara medveten om att hans åtgärder och önskemål
faktiskt kan medföra kostnader för honom. Det nuvarande systemet med
en tvådelad avgift samt de komplicerade beräkningsgrunderna uppfyller
inte dessa krav.
Rättshjälpsavgiften bör i stället bestå av endast en del, som bör vara
rörlig. Avgiften kan antingen vara beroende av den tidsrymd inom
vilken ärendet pågår eller den kostnad som ärendet för med sig. Det är
också tänkbart med en kombination av olika faktorer. Med hänvisning
till att systemet inte bör vara alltför komplicerat och svårtillämpat bör
dock en kombination av system undvikas.
Det skäl som starkast talar för att avgiften skall vara rörlig i för-
hållande till handläggningstiden är att den rättssökande har möjlighet att
arbeta upp ny betalningsförmåga allteftersom tiden går. För närvarande
räknas avgiften ut på grundval av den rättssökandes årsinkomst. Om ett
ärende pågår i flera år torde ny betalningsförmåga ha upparbetats.
Avgiften skulle t.ex. då kunna baseras på månadsinkomsten och betalas 160
en gång i månaden så länge ett ärende pågår. Detta skulle medföra att
den rättssökande får anledning att se till att ärendet inte fördröjs i
onödan. Emellertid ligger inte alltid tidsåtgången under den rätts-
sökandes kontroll. Man måste också skilja på tidsutdräkt och tidsåtgång.
Om ett mål dröjer behöver detta inte betyda kostnadsökningar i mot-
svarande mån. Att ett ärende fördröjs kan bero på en motpart som är
svårdelgiven eller som på annat sätt söker förhala processen. Det kan
också bero på att en förlikningsförhandling drar ut på tiden av skäl som
rättshjälpsparten inte kan lastas för. Vid en domstol med hög arbets-
belastning eller lägre effektivitet tar det längre tid innan en huvud-
förhandling sätts ut än vid en domstol med lägre belastning eller högre
effektivitet. En inställd förhandling på grund av att ett vittne inte
infinner sig kan innebära lång tids fördröjning, vilket den rättssökande
inte kan påverka. Regeringen drar därför slutsatsen att avgiften inte bör
vara rörlig i förhållande till den tid inom vilket ett ärende handläggs.
I dag är tilläggsavgiften beroende av hur höga rättshjälpskostnadema
är. Ett sådant system torde vara det mest effektiva för att skapa kost-
nadsmedvetande under förutsättning att avgiften är tillräckligt hög och
betalas löpande under ärendets gång. Detta förutsätter att rättshjälps-
biträdet kontinuerligt kräver in avgiften från klienten och därmed håller
kostnadsmedvetandet aktuellt. Som tidigare angetts är det viktigt att den
rättssökande verkligen kan se vad en ökning av rättshjälpskostnadema
för med sig för honom. Avgiften bör därför vara enkel att räkna ut. Om
en viss procentsats fastställs då rättshjälp beviljas kan den rättssökande
hela tiden räkna fram avgiften. Rättshjälpsavgiften bör därför bestäm-
mas som en viss del av kostnaderna. Hur stor denna del skall vara beror
på den rättssökandes ekonomiska förhållanden. För att behålla den kost-
nadsdämpande effekten under ärendets handläggning bör det inte finnas
någon övre gräns för hur hög avgiften skall vara. Den rättssökande upp-
arbetar ju också ytterligare betalningsförmåga allteftersom tiden går.
Prop. 1996/97:9
Vilka kostnader skall beaktas ?
Frågan är då vilka kostnader som skall beaktas när avgiften skall
festställas. I dag beräknas tilläggsavgiften som en viss procent av
samtliga rättshjälpskostnader. Detta har medfört ett mycket komplicerat
och för de flesta svårbegripligt avräkningssystem. Om avgiften beräknas
endast på kostnaderna för biträdet kan den fördelen vinnas att biträdet
löpande kan debitera den rättssökande avgiften allteftersom arbetet fort-
skrider. Som nyss anförts är att det viktigt att avgiften betalas regel-
bundet under ärendets handläggning och inte som nu att tilläggsavgiften
regelmässigt betalas först sedan handläggningen avslutats. Det är
betydelsefullt för den rättssökandes kostnadsmedvetande, inte bara att
han vet vad han skall betala, utan också att han fektiskt måste betala.
Ett sådant system skulle inte innebära några mer betydelsefulla
intäktsminskningar för staten. Kostnaderna för rättshjälpen utgörs näm-
ligen till största delen av kostnader för biträde, försvarare och boutred-
ningsman. Övriga kostnader är utredningskostnader samt kostnad för
11 Riksdagen 1996197. 1 saml. Nr 9
bevisning och parts inställelse. Kostnaderna för utredning och parts Prop. 1996/97:9
inställelsekostnad uppgår i dag endast till ett mindre belopp.
De totala kostnaderna för allmän rättshjälp uppgick under budgetåret
1994/95 till 342 miljoner kronor efter att hänsyn tagits till vad som
inbetalats på grund av bestämmelserna om återbetalning. Enligt Dom-
stolsverket uppgick rättshjälpskostnadema för bevisning i tvistemål till
ca 1 miljon kronor. Den intäktsminskning som det skulle bli fråga om
för det fell avgiften beräknades på endast biträdeskostnaden torde
därmed bli marginell.
I dag beräknas tilläggsavgiften även på ansökningsavgift som staten
står för enligt 9 § 5 rättshjälpslagen. Någon uppgift om hur många
tvistemål där ansökningsavgift därmed inte betalas av den rättssökande
finns inte. Enligt SCB:s statistik var år 1992 andelen mål där någon av
parterna hade rättshjälp ca 27 % av det totala antalet mål. Någon upp-
gift om det är käranden eller svaranden som hade rättshjälp finns dock
inte och inte heller finns uppgift om rättshjälp beviljats sedan avgift
redan betalats. En uppskattning av uteblivna intäkter blir således mycket
osäker. Om rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringar och
om möjligheten att få rättshjälp i enklare ärenden på familjerättens
område minskas (se avsnitt 5 respektive 10) kommer många av dessa
mål att fella bort. Statens intäkter torde endast minska marginellt om
rättshjälpsavgiften beräknas på endast biträdeskostnader.
Däremot innebär förslaget en förenkling som, framförallt med hänsyn
till avräkningen, enligt regeringens mening medför så stora fördelar att
den marginella intäktsminskning som nu redovisats kan godtas.
Om rättshjälpsavgiften beräknas endast på kostnaden for rättshjälps-
biträdet blir reglerna betydligt lättare att tillämpa jämfört med vad som
gäller idag. Avgiften bör därför beräknas som en viss andel av
ersättningen till biträdet.
Avgifternas storlek
Utredningen föreslår att det skall finnas fyra nivåer där avgiften
varierar mellan 5 och 40 % av kostnaderna beroende av den rätts-
sökandes ekonomiska underlag. Flera av remissinstanserna, däribland
Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Länsrätten i
Norrlands län och Sveriges advokatsamfund pekar på de tröskeleffekter
som förslaget medför.
Regeringen instämmer i att förslaget i vissa fell kan medföra påtagliga
tröskeleffekter. Det är emellertid svårt att helt undvika sådana kon-
sekvenser. Som tidigare anförts medför en överdriven rättviseprincip att
överskådligheten går förlorad och att det uppstår praktiska problem vid
tillämpningen av bestämmelserna. Utredningens förslag bör dock kunna
modifieras något utan att avkall behöver göras på begriplighet och
effektivitet. Ett lämpligt antal avgiftsnivåer som tar hänsyn till att
systemet både bör vara rättvist och lätt att tillämpa är enligt regeringens
mening sex nivåer. Mindre kostnader är inte så betungande att de flesta
rättssökande inte själva skulle kunna stå för dem. Procentregeln bör
162
därför kompletteras med en regel om att en viss minsta avgift alltid Prop. 1996/97:9
skall betalas, på samma sätt som försäkringsbolagen har en viss minsta
självrisk.
Domstolsverket och Sveriges advokatsamfund anser i sina remissvar
att den högsta avgiftsnivån - 40 % - bör sänkas. Enligt regeringens
mening finns inte skäl för en sänkning. Den som inte beviljas rättshjälp
anses ju själv kunna stå för 100 % av kostnaderna. Det är då rimligt att
anse att den som har sådana ekonomiska förhållanden att han närmar sig
gränsen för att inte kunna få rättshjälp får betala 40 % av kostnaderna.
På så sätt blir också motstående parters processekonomiska situation
mer jämbördig.
Vi föreslår ett system där avgiften varierar mellan 2 och 40 % av
kostnaderna beroende på den rättssökandes ekonomiska situation,
kompletterat med en regel om en minimiavgift som kan variera mellan
500 och 5 000 kr. För dem som har det sämst ställt behövs inte någon
minimiavgift utöver den avgift som skall betalas för den obligatoriska
rådgivningen (se härom avsnitt 6).
Jämkning av avgiften
Jämkning bör på samma sätt som nu kunna ske om den rättssökandes
ekonomiska förhållanden ändras väsentligt innan den rättsliga ange-
lägenheten har avslutats. Vi föreslår här att jämkning skall ske på så
sätt att procentsatsen sätts ned till någon av de nivåer som anges i
hgen. Procentsatsen skall således aldrig kunna understiga 2 %. Jämk-
ning nedåt skall aldrig kunna avse redan inbetalade avgifter. I princip
bör inte heller jämkning nedåt kunna avse kostnader som redan har upp-
kommit. Jämkning skall även, liksom enligt nuvarande bestämmelser,
kunna ske om en väsentlig felbedömning gjordes då procentsatsen
tidigare fastställdes eller om oriktiga uppgifter legat till grund för
beslutet.
Ekonomiska konsekvenser
Vilka besparingar som det nya avgiftssystemet medför är svårt att
beräkna. Avsikten är inte heller i första hand att göra besparingar
genom att öka intäkterna från avgifterna utan att avgiftssystemet som
sådant skall medverka till att kostnaderna för rättshjälpen totalt sett
minskar. Genom att den rättssökandes avgift påverkas av hur mycket
kostnaderna uppgår till i ett ärende får han ett eget intresse av att
försöka hålla dessa kostnader på en så låg nivå som möjligt. Detta får
särskild betydelse i mer komplicerade och långdragna ärenden där
kostnaderna kan uppgå till stora belopp. I dagens system betalar en
rättssökande med låg rättshjälpsavgift i praktiken endast för kostnader i
böijan av ett ärende medan kostnader som uppkommer därefter inte
påverkar hans avgift.
Beräkningar (se bilaga 3) visar att avgifterna i det stora flertalet ]g-
ärenden kommer att bli ungefär desamma som enligt nuvarande system.
I mer kostsamma ärenden blir dock avgifterna högre. Förslaget medför Prop. 1996/97:9
därmed inte någon kostnadsökning för staten även om rättshjälps-
kostnadema skulle bli oförändrade.
Regeringens förslag: En tilltalad som döms för ett brott skall
endast återbetala kostnaderna för offentlig försvarare och måls-
ägandebiträde. Den tilltalade är dock aldrig skyldig att betala mer
än vad han eller hon skulle fått betala i rättshjälpsavgift. Om
staten haft kostnader för blodprov och undersökning av sådant
prov i samband med utredning av ett brott skall den som döms för
brottet alltid återbetala hela kostnaden.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslagen.
Åklagarmyndigheten i Göteborg, vars yttrande bifogats Riksåklagarens
remissvar, avstyrker dock förslaget om att den tilltalade inte skall
ersätta staten för andra kostnader än offentlig försvarare och måls-
ägandebiträde och påtalar att det är inkonsekvent att den som döms för
brott skall betala kostnader för blodprovstagning och blodundersökning
men inte kostnader for andra betydligt dyrare undersökningar såsom
DNA-undersökning och rättsintyg m.m.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 31 kap. 1 § skall den
tilltalade, som huvudregel, om han döms för ett brott i ett mål där
åklagaren för talan, ersätta staten för vad som har betalats av allmänna
medel för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, för
bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i ersättning
till försvarare. Enligt 8 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde skall
den dömde också återbetala kostnaderna för målsägandebiträdet. Den
som döms för i första hand trafiknykterhetsbrott skall också enligt lagen
(1946:846) om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål
betala kostnader för att ta blodprov och för blodundersökning.
Enligt 31 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken är den dömde dock
inte skyldig att sammanlagt betala mer än vad han skulle ha fått betala i
rättshjälpsavgift om han beviljats allmän rättshjälp. Återbetalnings-
skyldigheten kan också enligt fjärde stycket jämkas eller efterges, om
det finns skäl för det med hänsyn till den tilltalades personliga och
ekonomiska förhållanden.
Utredningens förslag innebär att återbetalningsskyldigheten endast
avser kostnaderna för offentlig försvarare och målsägandebiträde. Enligt
utredningens förslag skall återbetalningsskyldigheten - liksom nu -
begränsas till högst vad den dömde skulle ha fått betala i rättshjälps-
avgift om han haft rättshjälp. Dessutom skulle den dömde alltid få
betala hela kostnaden för blodprov och blodundersökning.
De nuvarande bestämmelserna om vad den dömde skall återbetala är
komplicerade och omfattande beräkningar måste ofta göras innan betal-
164
ningsskyldigheten kan festställas. När allmän rättshjälp beviljats räknas Prop. 1996/97:9
rättshjälpsavgiften fram automatiskt med hjälp av datorer. I brottmål
finns ingen sådan teknisk hjälp.
I avsnitt 13.1 föreslår vi att rättshjälpsavgiften skall beräknas endast
på kostnaderna för rättshjälpsbiträdet. Det finns anledning att överväga
om inte denna ordning bör gälla även i brottmål.
De totala rättshjälpskostnadema för brottmål och kostnaderna för
målsägandebiträde uppgick under budgetåret 1994/95 till ca 415
miljoner kronor. Enligt uppgift från Domstolsverket uppgick statens
kostnader för bevisning i brottmål under samma period till drygt 12
miljoner kronor. Av dessa kostnader återbetalades ca 23 miljoner
kronor enligt reglerna i 31 kap. rättegångsbalken. Det är alltså fråga om
en mindre del - 5 % - av de totala kostnaderna på 427 miljoner kr som
återbetalas.
Några uppgifter om hur stor del av återbetalade medel som avser
bevisning finns inte. Om förhållandet mellan återbetalning som hänför
sig till bevisning och kostnaderna för bevisningen är detsamma som
förhållandet mellan hela det belopp som återbetalas och de totala kost-
naderna för rättshjälp och bevisning i brottmål skulle de återbetalade
medel som hänför sig till bevisning uppgå till en halv miljon kr. Om
utredningens förslag genomförs skulle alltså statens kostnader öka med
ett belopp i den storleksordningen.
Den förenkling som utredningens förslag medför innebär enligt
regeringens mening så stora fördelar att en sådan kostnadsökning kan
godtas. I stort sett alla remissinstanser tillstyrker också förslagen eller
lämnar dem utan erinran.
Regeringen föreslår därför att den tilltalades återbetalningsskyldighet
skall begränsas till att avse kostnader för offentlig försvarare och
målsägandebiträde.
En sådan ordning, där ersättning till vittnen och målsägande inte
påverkar den tilltalades återbetalningsskyldighet, har också den fördelen
att ersättning för inställelse m.m. till dessa kategorier skulle kunna
handläggas utanför rättssalen. Det skulle i sin tur innebära både att en
huvudförhandling slipper belastas med sådana beslut och att vittnen och
målsägande slipper redogöra för sina ekonomiska och andra förhållan-
den inför parter och åhörare.
Förslagen föranleder ändringar i rättegångsbalken.
Utredningen föreslår att kostnaderna för blodprov och blodundersök-
ning skall återbetalas oberoende av den dömdes ekonomiska för-
hållanden. Regeringen instämmer i de överväganden utredningen har
gjort. De kostnader som avses uppstår ofta i ärenden om rattonykterhet.
Den dömde respektive den som godkänner ett strafföreläggande bör
alltid stå för sådana kostnader. De är också ofta de enda kostnaderna i
målet eller ärendet.
Regeringens förslag i den här delen innebär att 1946 års lag ersätts av
nya regler i 31 och 48 kap. rättegångsbalken.
165
Regeringens förslag: Nuvarande regler om när rättshjälp skall
upphöra behålls, liksom reglerna om återbetalning av rättshjälps-
kostnader när rättshjälpen upphör och överförs till den nya rätts-
hjälpslagen. De nuvarande bestämmelserna om möjlighet att låta
rättshjälpen bestå trots att det finns grund för upphörande slopas
utom beträffande ”pilot-fellsregeln”.
Två nya grunder för upphörande införs. Enligt den ena skall
rättshjälpen som huvudregel upphöra när biträdet arbetat i 100
timmar. Enligt den andra skall rättshjälpen upphöra om ett
rättshjälpsbiträde entledigas utan att nytt biträde förordnas.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
De remissinstanser som motsatt sig ett tak för biträdeskostnadema
avstyrker också att rättshjälpen skall upphöra vid 100 arbetade timmar.
Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer motsätter sig
också att rättshjälpsbiträdet skall vara skyldigt att bevaka att den
rättssökande betalar rättshjälpsavgift samt att rättshjälpen skall upphöra
om det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om upphörande av
allmän rättshjälp finns i 34 § rättshjälpslagen. Enligt bestämmelsens
första stycke skall allmän rättshjälp upphöra om rättshjälpsavgift inte
betalas (1), om den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp
inte skulle ha beviljats om riktig uppgift lämnats (2), om den rätts-
sökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift som
varit avsedd att leda till befrielse från eller för låg rättshjälpsavgift (3),
om den rättssökande inte längre kan anses ha befogat intresse av att få
sin sak behandlad (4) eller om de ekonomiska förhållandena ändrats i
sådan mån att den rättssökande inte längre är berättigad till rättshjälp
(5). Enligt tredje stycket skall rättshjälpen inte upphöra enligt punkt 2
om oriktigheten bestått i att den rättssökande underlåtit att lämna en
uppgift som han varken visste eller hade skälig anledning att anta var av
betydelse för bedömningen av hans ansökan. Tredje punkten om
oriktiga uppgifter som lämnats i syfte att få lägre avgift och fjärde
punkten om befogat intresse gäller inte om det är uppenbart obilligt att
rättshjälpen upphör.
Om det beslutas att rättshjälpen skall upphöra skall som huvudregel
den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Om det finns
särskilda skäl kan dock kostnaderna helt eller delvis stanna på staten.
Denna bestämmelse har i praxis tolkats så att återbetalningsskyldigheten
begränsats till rättshjälpsavgiften när rättshjälpen upphör enligt punkt 1
(rättshjälpsavgift ej betald) och punkt 4 (befogat intresse saknas) medan
den rättssökande i övriga fell får betala samtliga kostnader om det inte
föreligger särskilda skäl (NJA 1983 s. 150 och 221).
Prop. 1996/97:9
166
Enligt 34 § andra stycket rättshjälpslagen får rättshjälpen också upp- Prop. 1996/97:9
höra om det visar sig att ”pilotfells-regeln” i 8 § första stycket 8 är
tillämplig. Enligt tredje stycket sista meningen gäller detta dock inte om
det är uppenbart obilligt att rättshjälpen upphör. Om det i sådant fell
beslutas att rättshjälpen skall upphöra skall staten betala kostnaderna.
Om det finns särskilda skäl kan dock den rättssökande få stå för dessa
kostnader.
Ett beslut om upphörande av allmän rättshjälp fettas av domstol där
angelägenheten behandlas eller av Rättshjälpsmyndigheten. Sådant
beslut får också meddelas i samband med besvär enligt 49 § rätts-
hjälpslagen. Även om angelägenheten varit anhängig vid domstol kan
Rättshjälpsmyndigheten i samband med avräkningen besluta om
upphörande (RN 655/1993).
Domstolsverket har enligt 49 b § rättshjälpslagen befogenhet att på-
kalla beslut om rättshjälpens upphörande. Även Justitiekanslem har
denna befogenhet. Däremot har motparten till den som beviljats
rättshjälp inte möjlighet att påkalla ett sådant beslut.
Beslut om upphörande gäller omedelbart (17 kap. 14 § och 30 kap.
12 § rättegångsbalken samt NJA 1980 s. 786).
Utredningen föreslår att de nuvarande grunderna för rättshjälpens
upphörande skall föras över till den nya lagen. Till skillnad från den
nuvarande lagen skall rättshjälpen dock alltid upphöra om någon av de
angivna grunderna föreligger, oavsett om det skulle vara obilligt. Vad
gäller upphörande enligt ”pilotfells-regeln” föreslås ingen ändring. Där
kan således enligt utredningens förslag rättshjälpen i vissa fell bestå
även om det föreligger ett pilotfell. Utredningen förslår ingen ändring i
sak i återbetalningsreglema. I stort sett alla remissinstanser tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran.
Som utredningen konstaterar är nuvarande bestämmelserna funktio-
nella och stämmer väl överens med de syften som ligger bakom
bestämmelserna om rättshjälp. En annan sak är att bestämmelserna
framför allt om befogat intresse inte tillämpats i någon större utsträck-
ning. Denna fråga behandlas i avsnitt 7.4. Den nya bestämmelsen om
att det skall vara rimligt att staten bidrar till kostnaderna kommer
förhoppningsvis ge större utrymme för beslut om att rättshjälpen skall
upphöra i sådana fell när det inte är rimligt att staten bekostar en tvist.
Enligt regeringens mening bör alltså de nuvarande bestämmelserna
om grunder för upphörande av rättshjälp föras över till den nya lagen.
Enligt den nuvarande bestämmelsen (punkt 2) skall rättshjälpen
upphöra om den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp inte
skulle ha beviljats om riktig uppgift lämnats. Detta gäller dock inte om
oriktigheten endast bestått i att den rättssökande underlåtit att lämna en
uppgift som han varken visste eller hade skälig anledning att anta var av
betydelse för bedömningen av hans ansökan (tredje stycket). Utred-
ningen föreslår inte något motsvarande undantag för sådana fell.
Om rättshjälp beviljats på grundval av felaktiga uppgifter finns det
enligt regeringen mening inte skäl för att låta den bestå om de riktiga
uppgifterna framkommer. Även om den rättssökande inte förstått ig
uppgifternas betydelse skulle han ju aldrig ha beviljats rättshjälp om de
varit kända. Regeringen delar därför utredningens uppfattning att rätts- Prop. 1996/97:9
hjälpen alltid skall upphöra i sådant fell. Däremot bör den rättssökandes
avsikter när han utelämnat uppgiften beaktas när återbetalningsskyldig-
heten fastställs.
Enligt tredje stycket sista meningen skall rättshjälpen inte upphöra om
det är uppenbart obilligt även om den rättssökande lämnat oriktiga
uppgifter i syfte att minska sin rättshjälpsavgift eller om han saknar
befogat intresse av att få sin sak prövad. Enligt utredningen skall inte
heller några sådana undantag finnas för dessa situationer.
För att rättshjälpen skall upphöra på grund av oriktiga uppgifter krävs
att den rättssökande medvetet eller av grov oaktsamhet lämnat felaktiga
uppgifter i syfte att få en lägre avgift. Vid ett sådant beteende kan det
enligt regeringens mening aldrig vara obilligt att låta rättshjälpen
upphöra. Den som medvetet försöker utnyttja systemet på ett sådant sätt
skall inte komma i åtnjutande av rättshjälpens förmåner när oriktig-
heterna uppdagats. Regeringen delar alltså utredningens uppfettning att
något undantag inte bör förekomma i dessa situationer. Detsamma gäller
bestämmelsen att det skall vara rimligt att staten bidrar till kostnaderna.
Om det inte är rimligt att staten bidrar kan det naturligtvis aldrig vara
obilligt att låta rättshjälpen upphöra.
Om rättshjälpen skall upphöra skall även i fortsättningen avgöras om
den rättssökande, utöver rättshjälpsavgiften, skall betala tillbaka kost-
naderna för rättshjälpen. Huvudregeln bör även i fortsättningen vara att
den som missbrukat systemet genom att lämna felaktiga uppgifter så
gott som alltid bör stå for hela kostnaden, medan den som för en
process som det efter en tid visar sig inte vara rimligt att staten bekostar
i större utsträckning kan befrias från återbetalningsskyldighet. För den
vars ekonomiska förhållanden ändras bör återbetalningsskyldigheten av-
göras i förhållande till vilken grad förhållandena förbättras.
Utredningen föreslår också två nya grunder för upphörande. Som en
konsekvens av den begränsning av rättshjälpen som föreslås i avsnitt
11.2 föreslås att rättshjälpen skall upphöra när rättshjälpsbiträdet arbetat
i 100 timmar.
De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan
erinran. De remissinstanser som avstyrker en begränsning av rätts-
hjälpen till 100 timmars biträdesarbete avstyrker också som följd härav
att rättshjälpen skall upphöra när biträdet arbetat under den angivna
tiden.
Som en konsekvens av den begränsning av rättshjälpen som vi föreslår
måste bestämmelserna självfallet kompletteras med en regel om att
rättshjälpen skall upphöra när rättshjälpsbiträdet arbetat i 100 timmar.
Frågan behandlas utförligare i avsnitt 11.2. Om rättshjälpen upphör på
den nu angivna grunden bör den rättssökande endast betala rättshjälps-
avgift. Övriga kostnader bör fördelas enligt bestämmelserna om mot-
parts och medparts kostnadsansvar eller stanna på staten.
Utredningen föreslår också, eftersom rättshjälp enligt den nya lagen
endast skall ges om den rättssökande behöver juridiskt biträde (se
avsnitt 7.3, att rättshjälpen skall upphöra om ett rättshjälpsbiträde ent-
168
ledigas utan att nytt rättshjälpsbiträde förordnas. De flesta remiss- Prop. 1996/97:9
instanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Enligt regeringens mening är den av utredningen förslagna regeln
lämplig och bör alltså föras in i den nya lagen. Om den rättssökande på
nytt ansöker om rättshjälp torde det som regel inte vara rimligt att åter
bevilja rättshjälp (angående denna regel se avsnitt 7.4).
Det viktigaste i detta sammanhang är som utredningen påpekar att
bestämmelserna om upphörande verkligen tillämpas. De domstolar och
myndigheter som kan fetta beslut om upphörande är skyldiga att göra en
officialprövning. Om det finns anledning skall alltså frågan prövas
oberoende av yrkande. En korrekt hantering av rättshjälpsfrågoma är
som Justitiekanslem tidigare konstaterat (beslut 1995-01-09, dnr. 2024-
94-21) av stor betydelse, inte bara för parterna och staten utan ytterst
också för allmänhetens förtroende för den verksamhet som bedrivs vid
domstolarna. Det ankommer på domstolarna att ta det ansvar som följer
med uppgiften och det finns därmed i princip inte något utrymme att ge
rättshjälpsfrågor lägre prioritet till förmån för andra viktiga arbets-
uppgifter vid domstolen.
Regeringen vill alltså särskilt poängtera att det är av stor betydelse att
rättshjälpsfrågoma handläggs på ett korrekt sätt. När domstolen får
kännedom om förhållanden som kan medföra att rättshjälpen kan
komma att upphöra måste detta utredas närmare. Om det efter en sådan
prövning uppstår jäv vid den fortsatta handläggningen får det lösas
genom att målet därefter handläggs av andra ledamöter. Någon särskild
författningsreglering av detta är inte nödvändig.
Regeringens förslag: Motparts respektive medparts ersätt-
ningsskyldighet skall endast omfetta kostnader som avser ersätt-
ning till rättshjälpsbiträdet. Motparts ersättningsskyldighet skall
därutöver även omfetta den rättssökandes rådgivningsavgift. I
övrigt föreslås inga förändringar i reglerna om ersättningsskyldig-
het för motparts rättshjälpskostnader.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det
utan erinran. Göta hovrätt menar i sitt remissvar att domstolar bör ha
möjlighet att pröva rättshjälpskostnademas fördelning vid en förlikning
om det framgår av omständigheterna att förlikningen tillkommit i syfte
att få staten att stå för kostnaderna.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 31 § rättshjälpslagen gäller
bestämmelser i lag om motparts kostnad i rättegång även i fråga om
169
motparts rättshjälpskostnader. Ersättning för ränta skall dock inte Prop. 1996/97:9
betalas.
Bestämmelser om rättegångskostnader och dessas fördelning finns
främst i 18 kap. och 31 kap. rättegångsbalken samt i föräldrabalken.
Huvudregeln är att förlorande part skall ersätta den vinnande parten
dennes rättegångskostnad. Åtskilliga bestämmelser med undantag från
denna regel finns dock, speciellt i fåmiljerättsliga mål som rör barn.
Undantagen innebär ofta att vardera parten skall stå sin kostnad oavsett
utgången i målet.
Ersättningsskyldighet enligt 31 § rättshjälpslagen skall festställas
oberoende av yrkande och oberoende av vad parterna avtalat i kost-
nadsfrågan. Någon prövning av kostnadsfrågan i anledning av utgången
i målet kan enligt praxis inte göras när parterna anmält att de förlikts
(NJA 1976 s. 259).
Rättegångsbalkens regler om motparts kostnadsansvar sägs ha dels en
handlingsdirigerade funktion, dels en reparativ. Detta uppnås genom att
den som förlorar en process som huvudregel får ersätta motparten
dennes kostnader. Denna princip bör - som utredningen föreslår - gälla
på rättshjälpsområdet även i fortsättningen. Det innebär att en för-
lorande part skall ersätta motpartens rättshjälpskostnader om inte annat
är särskilt stadgat.
Regeringen är medveten om de problem som Göta hovrätt påtalar vad
gäller fördelning av rättegångskostnader vid förlikning och att förlik-
ningar emellanåt görs i syfte att låta staten få stå för kostnaderna.
Frågan är om problemet, med den nya ordning som föreslås, blir så
stort att en särreglering är nödvändig. Rättshjälpen kommer ju i fortsätt-
ningen i första hand att förekomma i fåmiljerättsliga ärenden eftersom
rättsskyddet kommer att träda in för de flesta övriga angelägenheterna.
I de flesta fåmiljerättsliga tvister kan förlikning inte ingås. Dessutom
gäller ofta särskilda regler om rättegångskostnadernas fördelning. Enligt
regeringens bedömning finns det därför inte skäl att nu införa särskilda
regler för rättshjälpskostnademas fördelning vid förlikning.
För att förenkla hanteringen på rättshjälpsområdet föreslås i avsnitt 13
att den rättssökandes rättshjälpsavgift skall beräknas endast på ersätt-
ningen till rättshjälpsbiträdet. Detta skäl talar för att även en motparts
ersättningsskyldighet bör avse endast ersättningen till biträdet. Om
rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringar torde rättshjälp i
huvudsak beviljas i fåmiljerättsliga angelägenheter där vardera parten
ofta skall stå sin kostnad. Ersättningsskyldighet kommer därför att
festställas i färre fell än vad som sker i dag. Eftersom biträdets ersätt-
ning utgör drygt 98 % av rättshjälpskostnadema blir inkomstbortfållet
för staten marginellt jämfört med om ersättningsskyldigheten skulle avse
samtliga rättshjälpskostnader. Hanteringen kan underlättas väsentligt om
ersättningen endast beräknas på biträdets ersättning. Dessutom kan
ersättning till vittnen m.fl. beslutas utanför rättssalen. Enligt rege-
ringens mening överväger dessa fördelar den mindre minskning av
intäkterna som det kan bli fråga om.
Mot den bakgrunden föreslog regeringen i lagrådsremissen att mot- 170
parts ersättningsskyldighet endast skulle avse ersättningen till rätts-
hjälpsbiträdet. Lagrådet har dock uppmärksammat att det skulle kunna Prop. 1996/97:9
medföra vissa komplikationer om den rättssökandes rådgivningsavgift
inte beaktas.
Lagrådet anför att med den i lagrådsremissens föreslagna regleringen
kommer inga särskilda bestämmelser att gälla i fråga om den rådgiv-
ningsavgift som den rättssökande har betalat innan rättshjälp beviljades
och som inte ingår i rättshjälpskostnadema. Konsekvensen blir att
avgiften utgör en rättegångskostnad för den rättssökande, för vilken
denne, om han vinner målet, normalt är berättigad till ersättning av
motparten enligt reglerna i 18 kap. rättegångsbalken. Ett särskilt
yrkande om detta måste då framställas och domstolen måste särbehandla
denna kostnad i domen. Detta kommer ofta att behöva ske inte bara i
första instans utan också i den händelse att domen överklagas. Eftersom
det enligt 42 § ankommer på Rättshjälpsmyndigheten att fatta beslut om
återbetalningsskyldighet för motpart med avseende på rättshjälps-
avgiften, blir följden vidare att motpartens betalningsskyldighet gent-
emot den rättssökande för rättshjälpsavgift och rådgivningsavgift kom-
mer att följa av olika exekutionstitlar.
Enligt Lagrådet finns två möjligheter att undvika dessa konsekvenser.
Antingen kan särskilda bestämmelser införas om att rådgivningsavgift
inte skall ersättas som rättegångskostnad eller också kan bestämmelsen
om motparts ersättningsskyldighet utvidgas till att också gälla råd-
givningsavgift. Lagrådets förordar det senare alternativet. Regeringen
delar Lagrådets uppfattning att återbetalningsskyldigheten bör avse även
rådgivningsavgift och att det senare alternativet därför är den lämp-
ligaste lösningen.
En kostnad som har ersatts som en rättshjälpskostnad kan vara gemen-
sam för flera medparter. Enligt 31 a § rättshjälpslagen skall var och en
av de medparter som inte haft rättshjälp, åläggas att till staten betala
den del av kostnaden som kan anses belöpa på honom. Innan betal-
ningsskyldighet enligt 31 a § bestäms skall avdrag göras för vad mot-
part eller annan har ålagts att betala enligt 31 §.
Om flera parter i en process anlitar samma ombud, anses de gentemot
ombudet vara solidariskt betalningsansvariga för dennes arvode, såvida
annat inte har avtalats. Ombudet kan således vända sig till en av dem
och kräva ut hela arvodet. Om den personen har rättshjälp betalas hela
arvodet av staten. För att de parter som inte har rättshjälp inte skall
kunna ”åka snålskjuts” på rättshjälpen infördes år 1988 bestämmelsen i
31 a § rättshjälpslagen (se prop. 1987/88:73 s. 72 f. och 106 f.).
Bestämmelsen har konstruerats så att den skall tillämpas om rätts-
hjälpen har betalat kostnader som varit gemensamma för flera med-
parter. Det bakomliggande avtalsförhållandet mellan ombudet och
parterna om hur kostnaderna skall fördelas inverkar inte på parternas
betalningsansvar mot staten. Bestämmelsen kan bara tillämpas vid
domstol och betalningsskyldighet kan endast åläggas personer som är
parter i en domstolsprocess.
Fördelningen skall göras efter huvudtalet om det inte finns skäl som
talar mot det. I betänkandet som låg till grund för propositionen (SOU
171
1984:66 s. 164) anges att som grund för annan fördelning, ofta bör
kunna läggas den andel som parterna har i själva saken.
Den som blir betalningsskyldig enligt 31 a § rättshjälpslagen skall
alltid betala hela ersättningen till staten. Om den rättssökande med sin
rättshjälpsavgift och tilläggsavgift har betalat mer än sin andel av kost-
naderna får han enligt 32 § rättshjälpslagen tillbaka den överskjutande
delen av staten.
Regeringen instämmer i utredningens slutsats att en regel motsvarande
den som finns i dag bör finnas för att hindra att en medpart skall kunna
”åka snålskjuts” på den som har rättshjälp. Av samma skäl som angetts
beträffande motparts ersättningsskyldighet bör en medparts ersättnings-
skyldighet beräknas endast på ersättningen till biträdet.
För att undvika en onödig rundgång av pengar bör förfarandet ändras
när det gäller de fall där det finns flera medparter. Om den rätts-
sökandes rättshjälpsavgift överstiger hans eller hennes andel av kost-
naderna bör medpartema betala den överskjutande delen direkt till
honom eller henne i stället för att, som i dag, dessa betalar till staten
som i sin tur betalar till den som har rättshjälp.
Regeringens förslag: De särskilda bestämmelserna om
kostnadsansvar vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad tas
bort.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I mål om äktenskapsskillnad efter
gemensam ansökan skall enligt 31 b § rättshjälpslagen, i de fall endast
den ene maken har rättshjälp, den andra åläggas att betala hälften av
rättshjälpskostnadema. Han eller hon är dock inte skyldig att betala mer
än vad som motsvarar den grundavgift som skulle gällt om rättshjälp
beviljats. Dessutom är denne make inte ersättningsskyldig om han eller
hon haft kostnaderna för eget biträde eller det annars skulle vara
oskäligt med hänsyn till omständigheterna. Om summan av vad en make
skall betala enligt denna bestämmelse och den rättssökandes rättshjälps-
avgift överstiger kostnaderna för rättshjälpen skall den överskjutande
delen återbetalas av staten till den rättssökande.
Bestämmelsen i 31 b § rättshjälpslagen har orsakat mycket arbete
såväl för domstolarna som för Rättshjälpsmyndigheten. Domstolarna har
olika rutiner för att bereda den ersättningsskyldige möjlighet att ange
sina ekonomiska förhållanden och uppgift om eventuellt eget biträde.
Missförstånd uppstår ofta och maken inser emellanåt inte vikten av att
han lämnar dessa uppgifter förrän han får besked om att han ålagts att
betala halva kostnaden för rättshjälpen. Många anser sig orättvist
Prop. 1996/97:9
172
behandlade för att de tvingas betala den andra makens biträde. Detta Prop. 1996/97:9
orsakar många telefonsamtal till personalen på domstolarna, Rätts-
hjälpsmyndigheten och Domstolsverket. Många överklagar också ersätt-
ningsbeslutet till hovrätten. Enligt en undersökning som Hovrätts-
processutredningen (JU 1993:04) och Domstolsverket låtit utföra utgörs
ca 4 % av alla tvistemål i hovrätt, av mål där fråga endast är om
återbetalningsskyldighet för motparts rättshjälpskostnader. Dessa mål
toide i huvudsak avse tillämpningen av 31 b § rättshjälpslagen och de
avskrivs sällan. De utgör därmed drygt 6 % av alla tvistemål som
prövas i sak. Tingsrättens slut ändras i ca 2/3 av målen. Den vanligaste
orsaken tycka vara att nya uppgifter lämnas i hovrätten. Resultatet av
undersökningen finns redovisat i DV-rapport 1995:3 och SOU
1995:124.
Någon särskild statistik över vilka inkomster som detta kostnadsansvar
medför för staten finns inte. Ett rimligt antagande är dock att en inte
oväsentlig del av de ca 18 miljoner som betalas in på grund av ålagd
återbetalningsskyldighet enligt rättshjälpslagen avser ålagd betalning
enligt 31 b § rättshjälpslagen.
I detta ärende föreslås att rättshjälp i angelägenheter rörande äkten-
skapsskillnad endast skall beviljas om det finns särskilda skäl, se avsnitt
10.3. Rättshjälp i angelägenhet om äktenskapsskillnad efter gemensam
ansökan kommer då att ges endast vid enstaka tillfällen. Mot den
bakgrunden och med hänsyn till de nackdelar bestämmelsen i 31 b §
rättshjälpslagen fört med sig i form av merarbete för domstolarna och
andra myndigheter och onödiga irritationsmoment för parterna finns det
- som utredningen konstaterat - inte tillräckliga skäl for att behålla
bestämmelsen. Om två makar ansöker gemensamt om äktenskaps-
skillnad och den ene har rättshjälp skall alltså i fortsättningen den andre
inte åläggas att betala någon del av rättshjälpskostnadema.
Regeringens förslag: Reglerna om att den rättssökande och
dennes ställföreträdare skall åläggas att betala för kostnader som
uppkommit på grund av deras vårdslöshet eller försummelse fors
över till den nya rättshjälpslagen. Kostnadsansvaret skall även i
fortsättningen avse samtliga kostnader för rättshjälpen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot utredningens
förslag.
Skälen för regeringens förlag: Om den rättssökande genom
vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen,
skall han eller hon enligt 31 c § rättshjälpslagen, ersätta staten för dessa
kostnader. Detta gäller oavsett hur ansvaret för rättshjälpskostnadema i
173
övrigt skall fördelas. Motsvarande gäller även den rättssökandes ställ- Prop. 1996/97:9
företrädare.
Bestämmelsen syftar i första hand på vårdslösa och försumliga
åtgärder under ett ärendes gång. Ökade kostnader for rättshjälpen kan
uppkomma t.ex. genom att den som har rättshjälp uteblir från en
förhandling eller framställer påstående eller invändning som han insett
eller bort inse saknade fog. Har han eller hon genom vårdslöshet eller
försummelse förorsakat onödig utredning kan detta också beaktas.
Bestämmelsen omfattar också andra åtgärder än sådana som företagits
under ärendets gång. Den är avsedd att tillämpas även i sådana fall där
den som har rättshjälp inlett ett ärende trots att han ellr hon insett eller
bort inse att hans anspråk saknade fog (prop. 1972:4 s. 333 f. och prop.
1988/89:117 s. 33).
Den som varit vårdslös eller försumlig skall förpliktas att betala den
extra kostnad som uppkommer genom vårdslösheten respektive
försummelsen. Denna kostnad skall därefter inte beaktas när rätts-
hjälpsavgift och motparts respektive medparts ersättningsskyldighet skall
bestämmas.
Regeringen delar utredningens uppfattning att den rättssökande och
dennes ställföreträdare även i fortsättningen bör åläggas att betala för
kostnader som uppkommit på grund av deras vårdslöshet eller för-
summelse. Detta kostnadsansvar bör eftersom det är fråga om ett
vårdslöst eller försumligt handlande - som utredningen föreslagit - även
i fortsättningen avse samtliga kostnader för rättshjälpen, dvs. även
utredning och bevisning m.m.
Regeringens förslag: Ersättningsskyldighet för rättshjälps-
kostnader skall även i fortsättningen festställas till visst belopp i
samband med att handläggningen av ett mål eller ärende avslutas.
Frågan hur mycket av detta belopp som skall betalas till staten
respektive den rättssökande skall bestämmas vid Rättshjälps-
myndighetens avräkning.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot utredningens
förslag.
Skälen för regeringens förslag: Beslut angående det belopp som
skall betalas enligt 31 § första stycket och 31 a-c §§ rättshjälpslagen,
meddelas i samband med att handläggningen av ett mål eller ärende
avslutas (33 § rättshjälpslagen).
Om en domstol undanröjer en dom eller ett beslut och återförvisar ett
mål till lägre instans åligger det dock den domstol till vilken målet
återförvisas att ta ställning till vem som slutligen skall svara för rätts-
hjälpskostnadema (18 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken).
174
En domstol eller en myndighet skall oberoende av yrkande pröva om
det föreligger förutsättningar att tillämpa någon av de nu behandlade
bestämmelserna (se bl.a. NJA 1987 s. 240). Det innebär bl.a. att
överinstansen vid ändring av ett överklagat beslut eller dom skall pröva
ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader såväl i underinstansen som
i den högre instansen. I vissa fell kan ytterligare ersättningsskyldighet
komma att bestämmas i den högre instansen trots att underinstansens
beslut om kostnadsfördelning inte överklagats. Om endast biträdes-
ersättningen överklagas och ersättningen höjs i överinstansen åligger det
denna att i förekommande fell ålägga den förlorande parten i under-
instansen den ytterligare ersättningsskyldighet som blir följden av den
höjda biträdesersättningen (NJA 1980 s. 343).
Regeringen delar utredningens uppfattning att ersättningsskyldighet
även i fortsättningen skall festställas i samband med att handläggningen
av ett mål eller ärende avslutas.
Hanteringen av denna fråga bör dock ändras på så sätt att domstol
festställer även medparts ersättningsskyldighet till ett visst belopp
medan frågan om hur mycket av detta belopp som skall betalas till
staten respektive den rättssökande får bestämmas vid Rättshjälps-
myndighetens avräkning.
Regeringens förslag: Om en rättssökande har små ekonomiska
resurser skall staten betala kostnaderna för bevisning och
kostnader i samband med inställelse vid förhandling i allmän
domstol eller Arbetsdomstolen oberoende av om rättshjälp beviljas
eller inte.
Den rättssökande skall inte betala någon avgift för biståndet.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan
erinran.
Skälen for regeringens förslag: Den som beviljas allmän rättshjälp
har bl.a. förmånen av att få bevis- och inställelsekostnader ersatta av
staten. Någon möjlighet att få sådana kostnader ersatta utanför rätts-
hjälpssystemet finns inte såvitt gäller allmän domstol. Vid förhandling
vid allmän förvaltningsdomstol kan en enskild part, som inställt sig till
muntlig förhandling tillerkännas ersättning av allmänna medel för resa
och uppehälle enligt 15 § förvaltningsprocesslagen (1971:309). Enligt
26 § förvaltningsprocesslagen har vittne och sakkunnig i förvalt-
ningsdomstol rätt till ersättning av allmänna medel för sin inställelse.
Rättshjälp beviljas om den rättssökande har behov av någon eller
några av förmånerna som anges i 9, 9 a och 10 §§ rättshjälpslagen. Vid
Prop. 1996/97:9
175
behovsprövningen skall enligt förarbetena till rättshjälpslagen någon Prop. 1996/97:9
annan ekonomisk prövning än den som anges i 6 § rättshjälpslagen inte
göras. Även om det är uppenbart att den rättssökande själv på grund av
reglerna om rättshjälpsavgift kommer att få betala samtliga kostnader
anses han ändå ha behov av rättshjälp om någon eller några av de
förmåner som räknas upp i de angivna paragraferna kan komma i fråga.
I de flesta fell är behovet av biträde den främsta anledningen till att
rättshjälp söks. Emellanåt förekommer det dock, t.ex. i tvistemål om
mindre värden att den enda förmån som det finns behov av är bidrag till
kostnader för bevisning. Rättshjälp kan i sådant fell beviljas utan att
biträde förordnas.
Utredningen föreslår att kostnader för bevisning i allmän domstol eller
i Arbetsdomstolen skall kunna ersättas utanför rättshjälpssystemet.
Detsamma skall enligt utredningens förslag gälla kostnader i samband
med inställelse vid förhandling i allmän domstol eller Arbetsdomstolen.
Vidare föreslås att den rättssökande inte skall betala någon avgift för
biståndet. I stort sett alla remissinstanser tillstyrker förslagen eller
lämnar dem utan erinran.
Som vi föreslår i avsnitt 7.3 skall behovet av biträde i fortsättningen
vara avgörande för huruvida rättshjälp skall beviljas eller inte. Det
innebär att rättshjälp inte skall kunna beviljas för att bekosta endast
någon annan av de förmåner som följer med rättshjälp. De förmåner
som vanligen kommer i fråga är ersättning för kostnader som avser
inställelse till förhandling och bevisning. Om rättshjälp beviljas skall
den rättssökandes kostnader för bevisning även i fortsättningen ersättas
inom ramen för rättshjälpen (avsnitt 11.3) medan den rättssökandes
kostnader för inställelse i domstol inte längre skall ersättas som en
rättshjälpskostnad (avsnitt 11.4). En rättssökande som inte beviljas
rättshjälp därför att han eller hon inte har behov av biträde får därför
själv stå för sina beviskostnader och alla, oavsett om de har rättshjälp
eller inte, får själva stå för kostnader i samband med inställelse till
förhandling. Som vi framhållit i avsnitt 7.3 och 11.4 är dessa kostnader
vanligtvis inte mer omfettande än att den rättssökande själv kan stå för
dem. I vissa fell kan dock sådana kostnader bli alltför betungande för
den enskilde. För de ekonomiskt svaga grupperna bör det - som
utredningen har föreslagit - vara möjligt att få viss hjälp med kostnader
för bevisning och inställelse till förhandling. Vi ansluter oss därför till
utredningen och föreslår att dessa kostnader i fortsättningen skall kunna
ersättas utanför rättshjälpsystemet.
De nya ersättningsreglerna bör tas in i rättegångsbalken. Genom
5 kap. 3 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister blir bestäm-
melserna tillämpliga även i mål vid Arbetsdomstolen. Några ändringar
krävs därför inte i den lagen. Några ändringar krävs inte heller i
förvaltningsprocesslagen. Genom 24 § lagen (1996:242) om dom-
stolsärenden är rättegångsbalkens regler om bevisning tillämpliga även
på bevisning i ett ärende. Någon ändring krävs därför inte i detta
hänseende. Däremot bör 18 § i lagen om domstolsärenden kompletteras
med en hänvisning till 11 kap. 6 § rättegångsbalken så att parten kan få 176
ersättning även för en inställelse till ett sammanträde i ett ärende. Vi
återkommer i avsnitt 16.2 till motsvarande frågor när det gäller miss- Prop.
tänkt i brottmål.
Förslaget innebär att den rätt till ersättning för inställelse vid andra
myndigheter än domstolar som finns i dag försvinner.
Rättshjälpskostnadema för bevisning uppgår till ca 1 miljon kronor
per år, således ett relativt litet belopp.
Regeringen delar utredningens bedömning att någon avgift inte bör tas
ut för detta slag av bistånd. Det bistånd som nu föreslås skall ges till
dem som har det sämst ställt ekonomiskt. Inkomsterna från de avgifter
som det skulle kunna bli fråga skulle knappast bli stora. Den admi-
nistration och de kostnader som en sådan ordning skulle innebära
medför nackdelar som inte uppvägs av dessa ringa inkomster. De
fördelar som kan uppnås med det nu beskrivna systemet torde klart
överväga de marginellt minskade inkomster som skulle bli följden.
Eftersom ersättningen till vittnen därmed inte berör någon annans rätt
kan dessutom frågan om ersättningarna i fortsättningen behandlas
utanför rättssalen. Detta ser regeringen som en fördel. Bestämmelsen i
18 kap. 13 § rättegångsbalken om ersättningsskyldighet för vad som
utgått av allmänna medel bör därför ändras på det sätt som utredningen
föreslår.
Regeringens förslag: Institutet rättshjälp åt misstänkt i brottmål
utmönstras ur rättshjälpslagen. Om en misstänkt har små eko-
nomiska resurser skall staten betala kostnaderna för bevisning och
för den misstänktes resa och uppehälle i samband med inställelse
vid domstol. Kostnaderna för sådant bistånd skall alltid stanna på
staten.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: En misstänkt i ett brottmål kan
erhålla två former av rättshjälp. En av dessa är offentlig forvarare som
regleras i 21 kap. rättegångsbalken. Den andra formen är rättshjälp åt
misstänkt i brottmål enligt rättshjälpslagen. Några förslag som rör rätten
till offentlig försvarare lämnas inte i detta ärende. Vi går därför inte in
på de reglerna.
Rättshjälp åt misstänkt i brottmål kan beviljas en tilltalad om hans
eller hennes beräknade årsinkomst inte överstiger tre basbelopp, efter
att hänsyn tagits till förmögenhetsförhållanden och försöijningsbörda.
Om sådan rättshjälp beviljas betalar staten kostnaderna för bl.a. bevis-
ning, utredning samt resa och uppehälle för den misstänkte i samband
med inställelse inför domstol. De vanligaste förmånerna är ersättning
för bevisning samt för resa till huvudförhandling vid domstol. Någon
rättshjälpsavgift behöver inte betalas men om den misstänkte döms för
brottet kan han bli skyldig att återbetala kostnaderna för rättshjälpen
1996/97:9
177
12 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 9
enligt vad som gäller för kostnader för offentlig försvarare och
bevisning m.m. enligt 31 kap. rättegångsbalken. Den som frikänns från
ett åtal har möjlighet att i efterhand få ersättning för sina egna
kostnader enligt bestämmelserna i 31 kap. 2 § rättegångsbalken.
Vi har i avsnitt 16.1 föreslagit att rättshjälpslagens regler om ersätt-
ning för kostnader för bevisning och inställelse vid domstol såvitt gäller
tvistemål och ärenden skall ersättas av nya regler i rättegångsbalken
som innebär att rättssökande med små ekonomiska resurser skall kunna
få ersättning av staten för dessa kostnader vare sig rättshjälp beviljas
eller inte.
Utredningen har föreslagit att motsvarande ordning skall gälla för till-
talad i brottmål. Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samt-
liga remissinstanser. Regeringen ansluter sig till utredningens förslag.
Som en konsekvens av detta blir institutet rättshjälp åt misstänkt i brott-
mål överflödigt. Förslaget föranleder ändringar i rättegångsbalken.
Regeringens förslag: Bistånd till offer för sexualbrott i ange-
lägenhet som skall behandlas utomlands skall även i fortsättningen
ges i form av rättshjälp.
När rättshjälp beviljas i en sådan angelägenhet skall staten också
i fortsättningen betala kostnaderna för biträde, bevisning, utred-
ning samt för resa och uppehälle i anledning av en inställelse vid
domstol i den främmande staten.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Utredningen föreslår dock att bestämmelserna om rättsligt bistånd till
brottsoffer i angelägenheter som skall behandlas utomlands skall
regleras i lagen om målsägandebiträde och inte utgå som rättshjälp.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot utredningens
förslag.
Skälen för regeringens förslag: Möjligheten att få rättshjälp i
angelägenheter som skall prövas eller på annat sätt behandlas utomlands
är starkt begränsad. I sådana fall får rättshjälp endast beviljas om det
finns särskilda skäl. Praxis har här varit mycket restriktiv. Rättshjälp
har i huvudsak beviljats dels i ärenden som rör statusfirågor, där det
varit fråga om att tillvarata barns intressen och dels i ärenden med
humanitära inslag, t.ex. ärenden som gällt skadestånd på grund av
nazistisk förföljelse. Från och med den 1 april 1994 har rättshjälp där-
utöver kunnat beviljas om den sak som skall behandlas utomlands gäller
ett brott mot den rättssökande som motsvarar brott enligt 6 kap.
brottsbalken. Bakgrunden till lagändringen var behovet av ett ökat stöd
till personer som fellit offer för brott i utlandet. Samtidigt som möjlig-
Prop. 1996/97:9
178
heten för offer för sexualbrott att få rättshjälp förbättrades infördes Prop. 1996/97:9
regler om rätt till bistånd av svenska beskickningar eller konsulat för
offer för våldsbrott (prop. 1993/94:26, bet. 1993/94:JuU12, rskr.
1993/94:124, SFS 1994:57-58).
I likhet med utredningen menar regeringen att reglerna om rättsligt
bistånd till offer for sexualbrott utomlands inte bör ändras i sak.
Den föreslagna nya rättshjälpslagen innebär dock vissa förändringar
som påverkar rättshjälpen i nu aktuella fell, och som kräver särskilda
överväganden.
En av de större förändringar förslaget till ny rättshjälpslag innebär är
att rättshjälpen blir generellt subsidiär till rättsskyddet. Vid den typ av
utlandsangelägenheter som vi nu behandlar finns redan i dag en särskild
bestämmelse som innebär att rättshjälpen skall tas i anspråk i andra
hand. Av 9 b § andra meningen rättshjälpslagen framgår att staten i
dessa fell betalar kostnader endast i den mån kostnaderna inte täcks
genom någon försäkring eller ersätts av den utländska myndigheten eller
domstolen. Bestämmelsen skiljer sig från den föreslagna allmänna
regeln om subsidiaritet på det sättet att en försäkring eller möjlighet att
få ersättning från annat håll inte utgör ett ovillkorligt hinder mot att
rättshjälp beviljas. Bestämmelsen tar huvudsakligen sikte på ett senare
skede; när det blir aktuellt att betala för t.ex. en resa. Om det å andra
sidan står helt klart att den utländska domstolen står för målsägandens
samtliga kostnader, såväl juridiskt ombud som resa m.m., kan det leda
till bedömningen att den rättssökande inte skall beviljas rättshjälp därför
att det inte finns behov av bistånd.
En tillämpning av den generella regeln om subsidiaritet i de ärenden
som rör sexualbrott som behandlas utomlands kan beferas komplicera
förfarandet. Den nuvarande regeln ger större möjligheter till flexibilitet
i tillämpningen, utan att staten förorsakas onödiga kostnader. Mot den
bakgrunden anser regeringen att den generella regeln om rättshjälpens
förhållande till rättsskyddet inte bör gälla i dessa mål.
En annan nyhet i den föreslagna nya rättshjälpslagen är att behovet av
biträdeshjälp skall vara avgörande för om rättshjälp skall beviljas
(avsnitt 7.3). I nu aktuella angelägenheter bör dock rättshjälp även i
fortsättningen kunna beviljas även om den rättssökande har behov av
enbart ekonomisk hjälp till resa, uppehälle, bevisning eller utredning.
Den förutsättning för rättshjälp som föreslås gälla; att rådgivning har
lämnats i minst en timme, bör inte gälla i dessa angelägenheter.
De förmåner som nu följer med rättshjälp i denna typ av utlands-
angelägenheter bör också fortsättningsvis gälla. Den begränsning till
100 timmar som enligt vårt förslag i avsnitt 11.2 skall gälla i fråga om
biträden bör inte gälla för dessa slags utlandsärenden. Inte heller bör
kostnader för utredning begränsas till 10 000 kr (jfr. avsnitt 11.3).
Utredningen föreslår att reglerna om rättsligt bistånd till offer för
sexualbrott utomlands skall brytas ut ur rättshjälpslagen och föras in i
lagen om målsägandebiträde. Mot bakgrund särskilt av kopplingen till
rättshjälpslagens regler menar regeringen att en bättre lösning är att ta
in särskilda bestämmelser om denna form av bistånd i en särskild 179
avdelning i rättshjälpslagen.
Prop. 1996/97:9
Regeringens förslag: Inga ändringar i sak görs i lagen (1988:609)
om målsägandebiträde. Möjligheten till ersättning för utrednings-
kostnader begränsas dock till högst 10 000 kr.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Utredningen
föreslår dock att bestämmelserna om rättsligt bistånd till brottsoffer i en
angelägenhet som skall behandlas utomlands skall regleras i lagen om
målsägandebiträde.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot utredningens
förslag.
Skälen för regeringens Förslag: Som framgått av avsnitt 17.1
föreslår regeringen att nuvarande bestämmelser om rättshjälp till offer
för sexualbrott utomlands också i fortsättningen skall vara rättshjälp och
regleras i rättshjälpslagen och inte som utredningen föreslår tas in i
lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Några omfattande ändringar i
lagen om målsägandebiträde behöver därför inte göras. Lagen är för
närvarande föremål för utvärdering av Domstolsverket och Brotts-
oflferutredningen (Ju 1995:07; Dir 1995:94). Mot den bakgrunden
föreslår regeringen inte nu några andra ändringar i lagen om måls-
ägandebiträde än att den begränsning till 10 000 kr som föreslås för
utredning enligt den nya rättshjälpslagen bör gälla också för utredning
som görs med stöd av bestämmelsen i lagen om målsägandebiträde. Det
tak för biträdeskostnader som föreslås i rättshjälpslagen bör således inte
utsträckas att gälla även målsägandebiträden.
Regeringens förslag: Rätten till offentligt biträde regleras direkt
i respektive materiell lagstiftning. Vissa gemensamma bestämmel-
ser tas in i en särskild lag om offentligt biträde.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller
har inga invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: En av formerna för rättshjälp i den
nuvarande rättshjälpslagen är rättshjälp genom offentligt biträde. Sådan
rättshjälp beviljas i de mål och ärenden som anges i 41 § rättshjälps-
lagen. Det är fråga om ärenden som rör enskildas personliga rörelse-
frihet eller kroppsliga integritet. Bestämmelsen består i dag av 16
punkter som berör mål och ärenden enligt sammanlagt 12 olika lagar. I
några punkter anges flera situationer då biträde skall förordnas.
180
Paragrafen måste i flera fell ändras när den materiella lagen ändras. Prop. 1996/97:9
Den största gruppen ärenden där offentligt biträde kan förordnas är
awisnings- och utvisningsärenden enligt utlänningslagstiftningen.
Rättshjälp genom offentligt biträde är inte inkomstprövat och den
enskilde behöver inte betala något för denna hjälp. Kostnaderna för
offentligt biträde uppgick under budgetåret 94/95 till ca 130 miljoner
kr, varav drygt 82 miljoner kr avsåg utlänningsärenden och drygt
47 miljoner kr övriga ärenden. De totala kostnaderna för rättshjälpen
uppgick under samma tid till ca 869 miljoner kr.
Det har flera gånger tidigare ifrågasatts om det är en lämplig ordning
att rätten till offentligt biträde regleras i rättshjälpslagen och att
kostnaderna för sådant biträde befelas från rättshjälpsanslaget. I ett
utkast till lagrådsremiss som var föremål för överläggningar i Justitie-
departementet hösten 1992 föreslogs att den del som hänför sig till
Statens Invandrarverk skulle avskiljas från rättshjälpsanslaget och föras
över till Invandrarverkets anslag. Den proposition som följde på
lagrådsremissen innehöll dock inget sådant förslag eftersom det ansågs
tveksamt att gå fram med särskilda lösningar för vissa verksamhets-
områden (prop. 1992/93:109). I propositionen påpekades dock bl.a. att
sakligt ansvar och kostnadsansvar i möjligaste mån bör följas åt (s. 45).
I betänkandet Anslag till rättshjälp m.m. behandlar justitieutskottet
den frågan (bet. 1992/93 :Ju26 s. 11 f.). Även enligt utskottets upp-
fattning finns det skäl att ifrågasätta om det är lämpligt att kostnaderna
för offentligt biträde skall belasta rättshjälpsanslaget. En tänkbar ord-
ning är enligt utskottet att kostnaderna belastar respektive myndighets
anslag och att rätten till offentligt biträde regleras i den materiella
lagstiftningen på olika områden. Härigenom skulle den fördelen uppnås
att resurser och verksamhetsansvar följs åt. Justitieutskottet hemställde
att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna vad som
anförts. Riksdagen biföll den 22 april 1993 utskottets hemställan (rskr.
1992/93:291).
När de samlade rättshjälpskostnadema stiger i höjden har regelmässigt
besparingskrav riktats mot rättshjälpsanslaget. Besparingskraven har
särskilt drabbat den allmänna rättshjälpen trots att det är kostnader för
andra delar av rättshjälpen som ökat. Detta är inte rimligt. Det över-
gripande budgetansvaret och ansvaret för den materiella regleringen bör
följas åt. En ordning där rätten till offentligt biträde regleras direkt i
den materiella lagstiftningen skulle motverka generella urholkningar på
rättshjälpsområdet.
Bestämmelserna skulle också kunna ges en klarare och bättre utform-
ning om de flyttas från rättshjälpslagen till respektive materiell lagstift-
ning. Reglerna för bl.a. beviljande och omfettning kan anpassas till de
olika behov som finns i skilda ärendekategorier, t.ex. med hänsyn till
de skilda handläggningsformer som det kan bli fråga om.
Regeringen förordar alltså i likhet med utredningen att rätten till
offentligt biträde bör brytas ut från rättshjälpslagstiftningen och inte
längre utgöra en form av rättshjälp. Rätten till offentligt biträde bör
regleras direkt i den materiella lagstiftningen och kostnaderna för 181
offentligt biträde bör inte belasta rättshjälpsanslaget. Åtskilliga bestäm-
melser måste emellertid vara gemensamma för de olika mål eller Prop. 1996/97:9
ärenden där offentligt biträde kan forordnas. För att inte i onödan
belasta den materiella lagstiftningen är det lämpligt ha gemensamma
bestämmelser om bl.a. vem som kan förordnas till biträde, ersättning
till biträden samt överklagande samlade i en särskild lag om offentligt
biträde.
Vi återkommer i det följande (avsnitt 18.2-18.4) till frågan om vissa
sakliga ändringar i regleringen av offentliga biträden.
Regeringens förslag: Samma formella krav skall gälla för
offentliga biträden som för rättshjälpsbiträden. Till offentligt
biträde skall förordnas advokat eller biträdande jurist vid advokat-
byrå eller annan som är lämplig for uppdraget.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att den som skall
förordnas till offentligt biträde eller rättshjälpsbiträde skall vara advokat
eller biträdande jurist på advokatbyrå. Endast om särskilda skäl
föreligger skall annan kunna förordnas.
Remissinstanserna. En klar majoritet av remissinstanserna motsätter
sig sådana skärpta krav för offentliga biträden som utredningen föreslår;
se här även avsnitt 12 angående kraven på den som skall förordnas till
rättshjälpsbiträde.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om vem som kan
förordnas till offentligt biträde finns i 44 § rättshjälpslagen. Har den
som beviljats rättshjälp genom offentligt biträde själv föreslagit någon
som är lämplig till offentligt biträde, skall denne förordnas, om hans
anlitande inte skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt
särskilda skäl föranleder annat. När det gäller rättshjälpsbiträden skall
enligt 21 § rättshjälpslagen advokat, biträdande jurist på advokatbyrå
eller annan som är lämplig för uppdraget förordnas. Olika regler gäller
således för offentliga biträden och för rättshjälpsbiträden.
Utredningen föreslår att samma formella krav skall gälla för såväl
offentliga biträden som för rättshjälpsbiträden. Enligt utredningen bör
som huvudregel endast advokater eller biträdande jurister kunna komma
ifråga. I undantagsfall skall även andra kunna förordnas. De som skall
kunna komma ifråga i sådana fall bör enligt utredningen i första hand
vara personer som besitter stora kunskaper på något särskilt område och
som således kan medverka till att en angelägenhet behandlas på ett
bättre och mer effektivt sätt än en allmänpraktiserande advokat.
En klar majoritet av remissinstanserna har avstyrkt en sådan
skärpning av kraven.
Frågan om vilka formella krav som skall gälla for rättshjälpsbiträden
behandlas i avsnitt 12. Där konstateras att det inte finns tillräcklig
anledning skärpa kraven för rättshjälpsbiträden. Samma skäl som anförs
angående rättshjälpsbiträden kan också göras gällande för offentliga
182
biträden. Inte heller för dessa bör därför kraven skärpas på det sätt som Prop. 1996/97:9
utredningen föreslår.
Däremot kan det ifrågasättas om det bör finnas olika regler för vem
som skall kunna förordnas till rättshjälpsbiträde och till offentligt
biträde. Kraven på vem som kan förordnas till målsägandebiträde är
desamma som för rättshjälpsbiträden. Det finns inte några sakliga skäl
till varför det skulle uppställas lägre krav på ett offentligt biträde än på
andra biträden. Regeringen föreslår därför att till offentligt biträde skall
utses advokat eller biträdande jurist eller annan som är lämplig för
uppdraget.
Regeringens bedömning: Några materiella ändringar i rätten till
offentligt biträde föreslås inte för närvarande.
Möjligheterna att få utredningskostnader ersatta begränsas inte.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att offentligt biträde
endast skall förordnas när det föreligger ett reellt behov av biträde samt
att offentligt biträde i utlänningsärenden skall förordnas i ett senare
skede av handläggningen än som nu är fallet. Utredningen föreslår
också att ersättningen för utredningskostnader skall begränsas till högst
5 000 kr.
Remissinstanserna: Remisskritiken är blandad.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 42 § rättshjälpslagen skall
rättshjälp genom offentligt biträde beviljas om det inte måste antas att
behov av biträde saknas. Utredningen föreslår att biträde endast skall
förordnas när det föreligger ett reellt behov av biträde samt att offentligt
biträde i utlänningsärenden skall förordnas först i ett senare skede av
handläggningen. Dessutom föreslås att ersättning för utredning skall
begränsas till högst 5 000 kr.
Flera av remissinstanserna är kritiska till förslagen. Enligt bl.a. Kam-
marrätten i Göteborg är de mål och ärenden där biträde kan förordnas
av sådan karaktär att det föreligger en presumtion för att den enskilde
har behov av biträde samt att en prövning i det enskilda fallet sällan
skulle föranleda någon annan bedömning. Dessutom skulle en behovs-
prövning medföra ytterligare arbete och kostnader för domstolar och
myndigheter. Flera av remissinstanserna har också pekat på att de
uppgifter som en asylsökande lämnar i det inledande skedet som regel
tillmäts stor betydelse varför behovet av biträde är stort redan i detta
skede.
Regeringen har nyligen beslutat en lagrådsremiss som bl.a. innehåller
förslag till vissa ändringar när det gäller handläggningen i utlännings-
ärenden. Lagrådsremissen behandlar bl.a. förslag från Flyktingpolitiska
kommittén som redovisats i betänkandet Svensk flyktingpolitik i ett
globalt perspektiv (SOU 1995:75) och de förslag från Bamkommittén
som redovisats i betänkandet Barnkonventionen och utlänningslagen
183
(SOU 1996:115). Regeringen överlämnade tidigare två betänkanden;
Effektivare styrning och rättssäkerhet i asylprocessen (SOU 1995:46)
och Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden (SOU 1995:55) till
den förts nämnda kommittén för att behandlas i kommitténs arbete.
Även förslag i dessa betänkanden behandlas i lagrådsremissen. Bland
annat föreslås ett ökat inslag av muntlig handläggning. Om förslagen
antas av riksdagen påverkas de slutsatser som Rättshjälpsutredningen
redovisat beträffande handläggning och behov av biträde. I de angivna
betänkandena finns också förslag som direkt berör rätten till offentligt
biträde. Vidare har en parlamentarisk kommitté tillkallats för att ut-
värdera lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk
vård (Kommittén for vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård S 1995:11,
dir. 1995:140). Samtliga dessa lagstiftnings- och utredningsarbeten
berör områden där offentligt biträde kan förordnas. Om detta arbete
kommer att medföra några förslag till ändringar som påverkar behovet
av biträde eller utredning är ännu för tidigt att säga.
Med hänsyn till att den nu aktuella lagstiftningen ses över på flera
stora områden är det enligt regeringens mening inte lämpligt att nu
föreslå förändringar beträffande förutsättningarna för att förordna
offentligt biträde eller att begränsa rätten till utredning.
Regeringens förslag: Invandrarverket skall även i fortsättningen
fetta beslut i frågor som rör offentligt biträde i ärenden som hand-
läggs hos verket. I ärenden hos polismyndighet skall polismyndig-
heten besluta om offentligt biträde.
Invandrarverkets och polismyndighets beslut i frågor om offent-
ligt biträde i utlänningsärenden skall kunna överklagas till Utlän-
ningsnämnden. Detsamma gäller beslut i frågor om offentligt bi-
träde som meddelas i ett utlänningsärende hos regeringen.
Utlänningsnämndens beslut i frågor om offentligt biträde skall
inte kunna överklagas.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår dock att polismyndighetens beslut skall
överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna är positiva till
utredningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Rättshjälpsmyn-
digheten förordar dock att Invandrarverkets beslutanderätt i frågor om
offentligt biträde skall tas över av Rättshjälpsmyndigheten och att myn-
dighetens beslut skall överklagas till Rättshjälpsnämnden. Sveriges
advokatsamfund, Rättshjälpsnämnden och JUSEK avstyrker att Utlän-
ningsnämndens beslut inte skall kunna överklagas, i vart fell när
Utlänningsnämnden har fettat beslutet som första instans.
Prop. 1996/97:9
184
Skälen för regeringens förslag: Utlänningslagen (1989:529) reglerar Prop. 1996/97:9
utlänningars inresa, utresa, vistelse och arbete i Sverige samt rätten till
asyl här. I lagen anges också under vilka förutsättningar en utlänning
kan avvisas eller utvisas ur landet. Utvisning kan också ske enligt lagen
(1991:572) om särskild utlänningskontroll. Beslut i utlänningsärenden
enligt utlänningslagen och lagen om särskild utlänningskontroll fattas av
Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden, polismyndigheterna eller
regeringen. Utvisning på grund av brott beslutas av allmän domstol.
Statens invandrarverk är central förvaltningsmyndighet för utlännings-
flykting-, invandrar- och medborgarskapsfrågor i den mån de inte skall
prövas av annan myndighet. Invandrarverket beslutar som första instans
i alla asylfrågor. Vidare beslutar Invandrarverket i frågor om uppehålls-
och arbetstillstånd, flyktingförklaring och resedokument. Invandrar-
verket har också ansvaret för viseringsfrågor. Dessa har dock i
betydande utsträckning delegerats till utlandsmyndigheterna. Invandrar-
verket fettar också beslut om utvisning när uppehållstillstånd har upp-
hört att gälla och om avvisning när utlänningen varit här mer än tre
månader. Dessutom är Invandrarverket besvärsmyndighet i fråga om
polismyndigheternas avvisningsbeslut. Uppräkningen är inte uttöm-
mande.
Polismyndigheterna svarar för den utlänningskontroll som sker vid
gränsen samt den s.k. inre utlänningskontrollen samt beslutar normalt i
frågor om avvisning i andra fell än då utlänningen sökt asyl. Dessutom
svarar polismyndigheterna för verkställighet av avvisnings- och utvis-
ningsbeslut. Polismyndigheterna fungerar också som utredningsorgan i
utlänningsärenden och svarar för delgivningen av besluten i dessa
ärenden.
Utlänningsnämnden handlägger ärenden enligt utlänningslagen och
medborgarskapslagen som överklagats till nämnden eller överlämnats dit
från Invandrarverket eller regeringen för avgörande. Utlännings-
nämnden handlägger också ärenden om s.k. ny ansökan om uppehålls-
tillstånd enligt 2 kap. 5 b § utlänningslagen.
Chef för utlänningsnämnden är en generaldirektör. Enligt nämndens
instruktion skall det, utöver generaldirektören, finnas minst två ord-
förande, tre ersättare för ordförande samt 15 andra ledamöter. Samtliga
tillsätts av regeringen, de sist nämnda ledamöterna efter förslag från de
politiska partierna.
Nämnden är beslutför med en ordförande och två övriga ledamöter. I
principiellt viktiga ärenden eller i frågor om praxisändring samman-
träder nämnden i större sammansättning med minst två ordförande och
minst fyra andra ledamöter. Ärenden av enklare slag avgörs av
ordföranden ensam. Detsamma gäller frågor som inte avser prövning av
ärendet i sak.
Utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll beslutas av rege-
ringen som enda instans. Hos regeringen handläggs även ärenden om
upphävande av utvisning på grund av brott (7 kap. 16 § utlännings-
lagen). Slutligen kan såväl Invandrarverket som Utlänningsnämnden
överlämna ärenden till regeringen bl.a. för vägledande beslut.
185
I samband med inresa till Sverige, ansökan om uppehållstillstånd eller Prop. 1996/97:9
vid verkställighet av avvisnings- eller utvisningsbeslut får det beslutas
att en utlänning skall tas i förvar. Om det är tillräckligt kan utlänningen
i stället ställas under uppsikt. Beslut om förvar eller uppsikt fattas av
den myndighet som handlägger ärendet. Beslut om förvar som fattas av
polismyndighet, Invandrarverket eller av Utlänningsnämnden får över-
klagas till allmän förvaltningsdomstol. Regeringen får upphäva beslut
om förvar eller uppsikt.
I vilka fell offentligt biträde kan förordnas i ett utlänningsärende
framgår av 41 § 5-11 rättshjälpslagen. Det rör sig huvudsakligen om
ärenden som innebär att en utlänning kan sändas ut ur landet (avvisning,
utvisning och hemsändning enligt utlänningslagen samt avvisning enligt
lagen om särskild utlänningskontroll). I ett avvisningsärende hos polisen
finns rätt till offentligt biträde endast om utlänningen hållits i förvar
mer än tre dagar. Offentligt biträde kan vidare förordnas i ärenden
rörande anmälningsplikt enligt lagen om särskild utlänningskontroll.
Det är i de allra flesta fell Invandrarverket som prövar frågan om för-
ordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden. Endast i begränsad
utsträckning prövas den av andra myndigheter (polismyndighet, Utlän-
ningsnämnden eller regeringen). Däremot prövar Utlänningsnämnden i
stor utsträckning kostnadsräkningar, eftersom prövningen såvitt avser
arbete i överklagade ärenden ankommer på nämnden. I ärenden hos
regeringen prövas ftågor om offentligt biträde av en departements-
tjänsteman som regeringen utser.
Beslut i frågor om offentligt biträde som fettats av polismyndighet,
Utlänningsnämnden, Invandrarverket eller regeringen överklagas till
Rättshjälpsnämnden. Beslut av allmän förvaltningsdomstol överklagas i
den ordning som anges i förvaltningsprocesslagen.
Som anges i avsnitt 18.1 föreslår regeringen att regleringen av
offentliga biträden skall frikopplas från rättshjälpen. Detta aktualiserar
fiågan om vilka myndigheter som bör ha befogenhet att fetta beslut om
offentligt biträde och framförallt om det är lämpligt att Rättshjälps-
nämnden även i fortsättningen skall vara besvärsinstans i dessa ärenden.
Till att bötja med kan konstateras att det inte finns anledning att göra
några förändringar beträffande de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Dessa domstolar bör alltså även i fortsättningen kunna fetta beslut i
firågor om ersättning till offentligt biträde i mål som handläggs vid
domstolen. Sådana beslut bör även i fortsättningen överklagas i den
ordning som anges i förvaltningsprocesslagen.
Invandrarverkets prövning
I de flesta fell är det Invandrarverket som beslutar om offentligt biträde
i utlänningsärenden. Beslutanderätten flyttades över till Invandrarverket
år 1989. Tidigare var det de dåvarande rättshjälpsnämndema som för-
ordnade om offentligt biträde i utlänningsärenden. Det huvudsakliga
motivet till den ändrade beslutsordningen var att handläggningstidema i
asylärenden skulle förkortas (prop. 1988/89:86 s. 136 f.).
Riksdagens socialförsäkringsutskott behandlade i betänkandet
Invandrar- och flyktingspolitiken (bet. 1993/94:SfU14) några motioner
där den nuvarande ordningen för utseende av offentliga biträden i
asylärenden kritiserades. Bland annat riktades kritik mot att Invandrar-
verket inte förordnar biträde under utredningstiden och att de jurister
som förordnas ofta saknar kompetens i flyktingfrågor. Utskottet menade
att det fanns skäl att ta kritiken på allvar och att en översyn av det
nuvarande systemet borde göra inom ramen för rättshjälpsutredningen
uppdrag. Utskottet hemställde att riksdagen skulle ge regeringen detta
som sin mening tillkänna. Riksdagen biföll den 27 april 1994 vad
utskottet hemställt (rskr. 1993/94:263).
Rättshjälpsutredningen behandlar frågan i betänkandet men föreslår
inte någon ändring i den nuvarande ordningen. Remissinstanserna har i
allmänhet inte några erinringar mot utredningens ställningstagande i
denna del. Rättshjälpsmyndigheten anser dock att förordnanden av
offentliga biträden bör ske av en fristående myndighet istället för av
Invandrarverket.
Det torde vara oundvikligt att det skulle ta något längre tid om någon
annan myndighet än Invandrarverket skall förordna biträde. Invandrar-
verket måste först ta ställning till om det är fråga om ett ärende där
offentligt biträde kan förordnas. Detta kan ske efter ansökan eller på
myndighetens eget initiativ. Ett yttrande måste sedan sändas till den
myndighet som skall besluta i ärendet och beslutet måste därefter
översändas till Invandrarverket. Utredningen har antagit att ett sådant
förfarande skulle medföra en fördröjning av ett ärende med åtminstone
två dagar. Eftersom den genomsnittliga s.k. flyktingskostnaden uppgår
till ca 200 kr per individ och dygn uppskattar utredningen att kost-
nadsökningen blir ca 6 miljoner kr per år. Rättshjälpsmyndigheten
menar i sitt remissvar att utredningen har överdrivit kostnad sökningen
och att möjligheterna att använda modem informationsteknik inte
beaktats.
Om någon annan myndighet än Invandrarverket skall förordna
offentliga biträden måste flera personer bli inblandade och flera moment
utföras, t.ex. registrering av ärenden. Även med modem teknik torde
mer resurser gå åt och handläggningstiden bli i vart fall någon dag
längre. Det måste därför finnas starka skäl för att låta någon annan
myndighet ta över beslutanderätten i denna fråga.
Regeringen vill med anledning av de synpunkter som framförts under
remissbehandlingen framhålla att Europakonventionens bestämmelser
om rätten till opartisk rättegång inte är tillämplig på förvaltningsbeslut
av nu aktuellt slag. Invandrarverket är dessutom inte motpart till
utlänningen under Invandrarverkets handläggning av ärendet. Enligt de
nya bestämmelserna i 7 a § förvaltningsprocesslagen (SFS 1995:1692)
blir Invandrarverket visserligen utlänningens motpart i ett förfarande
hos allmän förvaltningsdomstol efter överklagande av ett beslut om
förvar. Denna omständighet innebär dock inte att Invandrarverket skulle
vara diskvalificerat att pröva frågor om offentligt biträde i ett ärende
som handläggs hos verket. Om Invandrarverket avslår en begäran om
Prop. 1996/97:9
187
offentligt biträde är Domstolsverket utlänningens motpart vid ett Prop. 1996/97:9
eventuellt överklagande.
Som utredningen anför är den avgörande frågan inte vem som
förordnar biträde utan vilka krav som ställs på biträdet. Det finns inte
något som talar för att Invandrarverket skulle vara sämre skickat att
bedöma biträdets kompetens än någon annan myndighet. Oavsett vem
som skall förordna ett biträde måste det självfallet ställas krav på att
biträdet har tillräckliga kvalifikationer samt i övrigt är lämplig för
uppdraget.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det inte, varken med
hänsyn till den enskilde utlänningen eller av andra orsaker, finns
tillräckliga skäl för att ändra den nuvarande ordningen. Att den myn-
dighet som handlägger själva ärendet i sak också beslutar i frågor om
offentligt biträde stämmer också överens med den ordning som gemen-
samt gäller för offentliga biträden (43 § andra stycket rättshjälpslagen).
Invandrarverket bör alltså även i fortsättningen besluta i frågor om
offentligt biträde i ärenden som handläggs hos myndigheten.
I dag överklagas Invandrarverkets beslut i frågor som rör offentligt
biträde till Rättshjälpsnämnden medan övriga beslut av Invandrarverket
överklagas till Utlänningsnämnden. De enda undantagen är beslut om
förvar och om omhändertagande av biljett, som överklagas till allmän
förvaltningsdomstol.
När Invandrarverket övertog beslutanderätten i frågor om offentligt
biträde var Utlänningsnämnden ännu inte inrättad. Invandrarverkets
beslut i sak överklagades då till regeringen. Det var därför naturligt att
låta frågor om offentligt biträde överklagas i annan ordning, dvs. till
den dåvarande besvärsnämnden. År 1992 övertog Utlänningsnämnden
regeringens överprövningsrätt i utlänningsfrågor. Frågan om överpröv-
ning av beslut i frågor om offentligt biträde uppmärksammades inte
särskilt i samband med detta.
Den nuvarande ordningen att Invandrarverkets beslut i olika frågor
överklagas till flera olika myndigheter medför olägenheter. Förutom
rent praktiska aspekter, t.ex. att vid ett överklagande av flera frågor
måste olika handlingar i samma ärende skickas till respektive myn-
dighet, kan det uppkomma situationer när såväl Rättshjälpsnämnden
som Utlänningsnämnden prövar samma fråga. Det gäller t.ex. om byte
av biträde begärs hos Invandrarverket och sedan också hos Utlän-
ningsnämnden. Utlänningsnämnden kan också i vissa fell tvingas
avvakta med sin handläggning till dess Rättshjälpsnämnden avgjort det
dit överklagade beslutet. Det skall också påpekas att enligt nuvarande
ordning skall t.ex. beslut att avvisa ett ombud eller biträde som inte är
offentligt biträde överklagas till Utlänningsnämnden. Utlännings-
nämnden är dessutom insatt i de materiella reglerna som gäller på om-
rådet och handlägger egna frågor rörande offentliga biträden.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det är en lämpligare
ordning att låta Invandrarverkets beslut i frågor om offentligt biträde
överklagas i samma ordning som gäller för de flesta övriga beslut som
fettas av Invandrarverket. En sådan instansordning överensstämmer 188
också med vad som allmänt gäller på rättshjälpsområdet; för domstolar
gäller t.ex. att beslut i rättshjälpsfrågor överklagas i den ordning som Prop. 1996/97:9
gäller för överklagande av dom i det mål som rättshjälpen avser. En
ändrad instansordning som innebär att Invandrarverkets beslut i frågor
om offentligt biträde förs bort från Rättshjälpsnämnden är också en
naturlig konsekvens av vårt förslag att föra bort frågor om offentligt
biträde från rättshjälpen.
Regeringen föreslår därför att Invandrarverkets beslut i frågor som
rör offentligt biträde skall överklagas till Utlänningsnämnden.
Polismyndighetens prövning
Förordnande av offentligt biträde i ett ärende enligt utlänningslagen kan
bli aktuellt hos polismyndigheten i två typer av fell.
Av 41 § 5 rättshjälpslagen följer att rätt till offentligt biträde före-
ligger i ärende hos polismyndighet rörande avvisning enligt utlännings-
lagen om utlänningen har hållits i förvar längre än tre dagar. Enligt
41 § 9 rättshjälpslagen föreligger rätt till offentligt biträde i ärenden
angående verkställighet enligt utlänningslagen, om utlänningen hålls i
förvar enligt 6 kap. 2 eller 3 § utlänningslagen sedan mer än tre dagar.
I det först nämnda fellet är det alltså polismyndigheten som beslutat i
avvisningsfrågan medan det andra fellet rör verkställighet av avvisning
eller utvisning som beslutats av någon annan myndighet.
Huvudregeln enligt 43 § rättshjälpslagen är att offentligt biträde för-
ordnas av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. I ett ären-
de enligt 41 § 5 rättshjälpslagen angående avvisning ankommer pröv-
ningen dock på Rättshjälpsmyndigheten om ansökan skall avslås. I ett
ärende enligt punkt 9 angående verkställighet får polismyndigheten
däremot avslå en ansökan om offentligt biträde. Varför en sådan skill-
nad finns mellan polismyndighetens beslutanderätt i ärenden enligt
punkterna 5 och 9 framgår inte av några förarbeten.
Regeringen ansluter sig till utredningen förslag om att polismyndig-
heten skall kunna såväl förordna som avslå en begäran om offentligt
biträde i båda dessa typer av ärenden. Ingen av remissinstanserna har
några invändningar mot utredningens förslag.
Av 49 § rättshjälpslagen följer att en polismyndighets beslut rörande
offentligt biträde överklagas till Rättshjälpsnämnden. Utredningen
föreslår att polismyndighetens beslut i frågor om offentligt biträde skall
överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Olika regler gäller för överklagande av beslut om förvarstagande och
avvisning. Det finns därför ingen självklar lösning på var ett överkla-
gande av beslut i frågor om offentligt biträde skall ske. Polismyn-
dighetens beslut om förvar överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Polismyndighetens beslut om avvisning överklagas till Invandrarverket.
Beslutad verkställighet kan hindras genom att Invandrarverket, Ut-
länningsnämnden eller regeringen fettar beslut om inhibition.
Enligt regeringens uppfettning bör beslut av polismyndighet om
offentligt biträde även i fortsättningen överklagas till en och samma
myndighet. Det rör sig om ett mycket litet antal överklaganden. Genom
vårt förslag att Invandrarverkets beslut i fortsättningen skall överklagas Prop. 1996/97:9
till Utlänningsnämnden försvinner en stor del av Rättshjälpsnämndens
ärenden som rör offentligt biträde. Om polismyndigheternas beslut
överklagas till Rättshjälpsnämnden skulle denna nämnd endast komma
att pröva något eller några enstaka ärenden om offentligt biträde per år.
En sådan ordning innebär på sikt att Rättshjälpsnämndens kompetens i
dessa ärenden skulle minska påtagligt. Detta talar enligt regeringens
mening för att Utlänningsnämnden bör vara besvärsinstans även när det
gäller polismyndighetens beslut som rör offentligt biträde. Regeringen
föreslår en ändrad ordning i enlighet med detta.
Regeringens prövning
I ett ärende hos regeringen prövas frågor om offentligt biträde av
departementstjänsteman som regeringen utser. Vid utövandet av denna
beslutsfunktion är tjänstemannen att uppfatta som en förvaltnings-
myndighet (prop. 1978/79:90 s. 501).
Departementstjänstemannens beslut överklagas i samma ordning som
gäller för beslut enligt rättshjälpslagen som meddelats av andra förvalt-
ningsmyndigheter. Det innebär att tjänstemannens beslut om offentligt
biträde överklagas till Rättshjälpsnämnden. Samma skäl som nyss redo-
visats när det gäller överklagande av polismyndighets beslut om offent-
ligt biträde talar för att Utlänningsnämnden bör vara besvärsmyndighet
i stället för Rättshjälpsnämnden när det gäller ärenden hos regeringen.
Utlänningsnämndens beslut
Enligt 49 § rättshjälpslagen överklagas beslut av Rättshjälpsmyndigheten
eller annan förvaltningsmyndighet till Rättshjälpsnämnden. Denna be-
stämmelse innebär att även beslut av Utlänningsnämnden överklagas till
Rättshjälpsnämnden.
Utredningen föreslår att Utlänningsnämndens beslut inte skall kunna
överklagas. En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Rättshjälpsnämnden, Sveriges advokatsamfund
och JUSEK avstyrker dock förslaget, i vart fåll vad gäller sådana beslut
som Utlänningsnämnden fettar som första instans. Enligt Rättshjälps-
nämnden talar starka skäl av principiell natur för att beslut i frågor som
rör rättshjälpen skall kunna bringas under prövning i ett fristående
organ. JUSEK:s uppfattning är att ett grundläggande krav måste vara att
i vart fell beslut som fettas av Utlänningsnämnden i första instans skall
kunna överklagas.
Utlänningsnämnden har till uppgift att överpröva vissa utlännings-
ärenden. Som regel kan Utlänningsnämndens beslut inte överklagas.
Detta gäller även frågor som tagits upp först i Utlänningsnämnden. I
dag finns endast två undantag från denna regel. Det ena undantaget är
Utlänningsnämndens beslut om förvar. Ett sådant beslut får överklagas
till allmän förvaltningsdomstol enligt 7 kap. 7 § utlänningslagen. Det 190
andra undantaget är alltså beslut i frågor som rör offentligt biträde. I
alla andra frågor är Utlänningsnämnden slutinstans. Regeringen kan
dock enligt 6 kap. 10 § utlänningslagen upphäva Utlänningsnämndens
beslut om förvar eller uppsikt. Utlänningsnämnden kan också själv
överlämna ett ärende till regeringen för avgörande. Frågan om över-
prövning av Utlänningsnämndens beslut i rättshjälpsfrågor uppmärk-
sammades inte särskilt vid nämndens inrättande.
Utlänningsnämndens befattning med frågor om offentligt biträde in-
skränker sig till ersättningsfrågor och frågor om byte av biträde. Endast
undantagsvis tar nämnden ställning till frågor som gäller rätt till
offentligt biträde. Detta begränsar naturligtvis behovet av överklag-
ningsmöjligheter. Det är heller inte någon ovanlig situation att de beslut
som fettas av en högsta instans inte kan överklagas även om frågan
väckts först i den instansen. Frågor om avvisning av ombud eller
biträde som inte är offentligt biträde kan t.ex. inte överklagas även om
frågan väckts först i Utlänningsnämnden.
Utlänningsnämnden är slutinstans i själva sakärendet. Det naturliga är
då att nämndens övriga beslut, i likhet med beslut i sakfrågan inte skall
kunna överklagas. Att ett beslut om förvar kan överklagas till allmän
förvaltningsdomstol är motiverat på grund av beslutet avser en så
ingripande åtgärd som ett frihetsberövande. Några sådana motiv för att
Utlänningsnämndens beslut om offentligt biträde, som ju oftast rör
ersättningsfrågor eller byte av biträde, skall kunna överklagas finns
enligt regeringens mening inte.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund att Utlänningsnämndens
beslut i frågor om offentligt biträde inte skall kunna överklagas.
Regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna för
ersättning till biträden och offentliga försvarare behålls.
Tekniskt biträde skall inte ersättas inom ramen för biträdets
respektive försvararens ersättning.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen rekommenderar dock att en differentierad timkost-
nadsnorm införs för advokater och övriga biträden.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Flera av remiss-
instanserna avstyrker dock en differentierad timkostnadsnorm.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om ersättning till
rättshjälpsbiträden finns i 22 § rättshjälpslagen. Paragrafen fick sin
nuvarande utformning år 1995 (prop. 1994/95:150, bilaga 3). Detsam-
ma gäller för bestämmelsen i 21 kap. 10 § rättegångsbalken om ersätt-
Prop. 1996/97:9
191
ning till offentliga försvarare, som har huvudsakligen samma innehåll Prop. 1996/97:9
som 22 § rättshjälpslagen.
Enligt 22 § rättshjälpslagen första stycket har rättshjälpsbiträde,
bodelningsförrättare och medlare rätt till skälig ersättning för arbete,
tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättning for arbete
skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med
hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av den
timkostnadsnorm som regeringen festställer. Timkostnadsnormen är från
den 1 juli 1996 803 kr exklusive mervärdesskatt och 1004 kr inklusive
mervärdesskatt. Normen gäller till utgången av år 1997. Timersätt-
ningen får avvika från timkostnadsnormen om den skicklighet och den
omsorg som uppdraget har utförts med eller andra omständigheter av
betydelse ger anledning till det.
Ersättningen skall alltså bestämmas med tillämpning av den av rege-
ringen beslutade timkostnadsnormen, men timersättningen kan sänkas
t.ex. på grund av bristande skicklighet, eller höjas därför att uppdraget
har utförts med särskilt stor skicklighet. Den av regeringen beslutade
timkostnadsnormen blir mot denna bakgrund ett slags ”normalarvode”
som domstolarna skall festställa i alla de mål och ärenden som utförts
med normal skicklighet.
Hänsyn skall även tas till tidsåtgången när arvodet bestäms. Det är
den tidsåtgång som kan anses rimlig med hänsyn till uppdragets art och
omfettning som berättigar till ersättning. Häri ligger att domstolen skall
värdera hur många timmar en ”normalskicklig” advokat behöver för ett
motsvarande uppdrag och inte ge ersättning för fler timmar. En särskilt
skicklig advokat, som t.ex. har betydande erfarenhet på ett visst område
och därför arbetat ovanligt snabbt, kan kompenseras genom att han får
en timersättning som tigger över timkostnadsnormen.
Om biträde genom vårdslöshet eller försummelse har föranlett kostnad
för rättshjälpen skall detta enligt 22 § tredje stycket rättshjälpslagen
beaktas vid ersättningens bestämmande. Ersättningen skall också jämkas
om ett biträde har missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp
eller besluta om substitution eller om det annars finns särskilda skäl.
Genom hänvisning i 44 § rättshjälpslagen och i 5 § lagen om måls-
ägandebiträde tillämpas ersättningsreglerna också i fråga om offentliga
biträden och målsägandebiträden.
Regeringen delar utredningens slutsats att de nyligen införda bestäm-
melserna bör behållas. Ingen av remissinstanserna har haft något att
erinra mot detta.
Begränsningen av rättshjälp till att gälla biträdeshjälp under högst 100
timmar (se avsnitt 11.2) föranleder dock vissa överväganden beträffande
frågan om ersättning till s.k. tekniskt biträde. Utredningen har, mot
bakgrund av att dess förslag innebar att rättshjälpen skulle begränsas till
att avse biträdeshjälp till en kostnad om högst 100 000 kr, inte be-
handlat denna fråga.
Med tekniskt biträde brukar förstås någon som är rättshjälpsbiträdet
behjälplig i frågor som rör tolkningen av utredningsresultat, argumente-
ring i tekniska frågor och liknande, se t.ex. SOU 1987:32 s. 502 och
prop. 1987/88:73 s. 51. Frågan om gränsdragningen mellan sakkunnig
192
och tekniskt biträde behandlas utförligt av Henrik Edelstam, Sakkunnig- Prop. 1996/97:9
beviset, Uppsala 1991.
Ett tekniskt biträde kan i dag i vissa fall ersättas inom ramen för rätts-
hjälpsbiträdets ersättning. I dessa sammanhang skall skiljas på ett arbete
som utmynnar i ett utlåtande och på arbete som innebär rådgivning till
rättshjälpsbiträdet. I det förstnämnda fellet kan ersättning utgå enligt
reglerna om utomprocessuell utredning medan det tekniska biträdet i det
andra fellet endast kan ersättas inom ramen för rättshjälpsbiträdets
ersättning, se NJA 1985 s. 634. Avgörande är bl.a. om kunskaperna är
avsedda att tillföras både parterna och rätten eller om avsikten är att
sätta in rättshjälpsbiträdet i förhållandena.
Den del som avser t.ex. ett utlåtande kommer även i fortsättningen att
kunna ersättas som en utredningskostnad (se avsnitt 11.3). Däremot kan
det ifrågasättas om det bör vara möjligt för ett rättshjälpsbiträde att
anlita ett tekniskt biträde och få ersättning för detta inom ramen för sitt
arvode.
Enligt regeringens mening är det inte rimligt att denna möjlighet bi-
behålls samtidigt som biträdeshjälpen begränsas i övrigt. Rättshjälps-
biträdet bör därför inte kunna få ersättning for tekniskt biträde. Om
angelägenheten kräver en viss kunskapsinsats får denna i stället bekostas
som en utredningskostnad med den begränsning som detta innebär.
Lagrådet har anfört att det inte kan anses tillräckligt att en sådan
ändring av gällande rätt kommer till stånd endast genom uttalanden i
förarbetena till den nya rättshjälpslagen. Regeringen delar denna upp-
fattning. Som Lagrådet föreslagit bör därför begränsningen anges
uttryckligen i lagen.
Utredningen föreslår att differentierade timkostnadsnormer skall
införas för advokater och andra rättshjälpsbiträden. Utredningen anför
bland annat att, även om den oerfeme juristen inte tillerkänns ersättning
för mer arbete än ett erferet och skickligt biträde skulle ha haft, kan det
ifrågasättas om staten skall betala ”lärpengar” för ett arbete som typiskt
sett kan antas vara mindre skickligt utfört.
Förslaget avstyrks av bl.a. Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt,
Länsrätten i Kronobergs län och Föreningen jurister vid Sveriges
allmänna advokatbyråer med hänvisning till att den biträdande juristen
enligt gällande regler ändå inte får mer ersättning för utfört arbete än
vad en normalskicklig advokat skulle ha erhållit.
Med den nu gällande ordningen kan ett biträde inte få några ”lär-
pengar” eftersom ersättning skall bestämmas med utgångspunkt i den
tidsåtgång en ”normalskicklig” advokat behöver för ett motsvarande
uppdrag och inte ge ersättning för fler timmar. Vidare skall en
avvikelse göras från timersättningsnormen om arbete utförts mindre
skickligt. Ett system med differentierade normer skulle också bli mer
krångligt att tillämpa än om det endast finns en norm som skall
tillämpas när arbetet utförts på ett sätt som överensstämmer med hur
den ”normalskicklige” advokaten skulle ha utfört det. Principen bör,
som Stockholms tingsrätt påpekat, vara lika lön för lika arbete. Mot
denna bakgrund anser regeringen inte att det är lämpligt att införa 193
13 Riksdagen 1996197. 1 saml. Nr 9
differentierade timersättningsnormer för olika kategorier av rätts-
hjälpsbiträden.
Enligt 22 § första stycket sista meningen rättshjälpslagen fastställer
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, taxor i vissa
mål. Enligt 21 kap. 10 § rättegångsbalken kan regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer även fastställa taxa för vissa brottmål.
Domstolsverket fastställer, med stöd av 22 § rättshjälpsförordningen
dessa taxor på grundval av den timkostnadsnorm som beslutas av
regeringen.
Utredningen har lämnat vissa förslag om utvidgning av den s.k.
brottmålstaxan samt om införande av nya taxor. Frågor om taxor kräver
inte några lagändringar. Dessa frågor behandlas därför inte i detta
ärende. En motsvarighet till bemyndigandet i 22 § rättshjälpslagen om
att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
fastställa taxor bör tas in i den nya rättshjälpslagen.
Regeringens förslag: Domstolsverket får rätt att för statens
räkning överklaga beslut av domstol om ersättning som skall utgå
av allmänna medel även i andra fall än vid rättshjälp. Talerätten
föreslås gälla såväl beslut av allmän domstol som beslut av
förvaltningsdomstol.
Kammarrätts beslut i en överklagad fråga angående ersättning till
rättshjälpsbiträde skall, på samma sätt som gäller hovrätts beslut i
en sådan fråga, endast kunna överklagas om kammarrätten tillåter
det. Detsamma föreslås gälla beträffande beslut om ersättning till
offentligt biträde.
Rättshjälpsmyndighetens beslut i en avräkningsfråga skall inte
kunna överklagas.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen förslag innebär dock att Domstolsverkets rätt att överklaga
domstols beslut endast skall gälla de allmänna domstolarna samt att
förbudet att överklaga vissa beslut om ersättning till rättshjälpsbiträdet
endast skall gälla beslut som fattas av hovrätt men däremot inte kam-
marrätts beslut.
Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Kammarrätten i
Göteborg förespråkar att Domstolsverket även skall kunna överklaga
beslut av allmän förvaltningsdomstol om ersättning som skall utgå av
allmänna medel samt att fullföljdsförbud mot beslut om ersättning till
rättshjälpsbiträde i vissa fall bör gälla även beträffande beslut av kam-
marrätt.
Prop. 1996/97:9
194
Skälen för regeringens förslag: Den myndighet som regeringen Prop. 1996/97:9
bestämmer, för närvarande Domstolsverket, får enligt 49 a § rättshjälps-
lagen företräda staten och överklaga beslut om rättshjälp och påkalla
beslut om att rättshjälp skall upphöra. Detsamma gäller genom hän-
visning i 5 § lagen om målsägandebiträde även beslut i frågor om
målsägandebiträde.
Omfattningen av Domstolsverkets rätt att överklaga har i viss mån
varit oklar. I praxis har ansetts att Domstolsverket får överklaga beslut
om ersättning till offentlig försvarare och beslut om skyldighet att
återbetala sådan ersättning (NJA 1989 s. 14 och NJA 1982 s. 112).
Domstolsverkets talerätt prövades också i rättsfallet NJA 1993 s. 299,
där Högsta domstolen fastställde att Domstolsverket kan överklaga
beslut rörande byte av offentlig försvarare.
När det gäller beslut om ersättning av allmänna medel utanför rätts-
hjälpsområdet torde Domstolsverket däremot sakna talerätt. Som
exempel kan nämnas ersättning enligt 31 kap. 2 § rättegångsbalken till
tilltalad som har frikänts från ansvar och ersättning till sakkunnig eller
vittne där det inte är fråga om allmän rättshjälp. Domstolsverket har i
en skrivelse till Justitiedepartementet (dnr Ju91/1345) begärt att få
parts ställning även i dessa fell.
Ersättning av allmänna medel till privat försvarare vid frikännande
dom kan uppgå till betydande belopp. Domstolsverket har möjlighet att
överklaga beslut om ersättning till offentliga försvarare. Det finns goda
skäl för att Domstolsverket även bör kunna överklaga domstolsbeslut
om ersättning av allmänna medel även för andra kostnader i brottmål.
Behovet av en reglering för överklagande av domstolsbeslut som
angår ersättning av allmänna medel utanför rättshjälpsområdet ökar
också med de regler som vi föreslår för bistånd till kostnader för
bevisning och inställelse vid domstol (avsnitt 16). Detta bistånd kommer
ju inte att vara en form av rättshjälp. Beslut om ersättning i anledning
av sådant bistånd bör kunna överklagas av det allmänna. En sådan
möjlighet bör dock inte innebära att domstolarna får utökade krav på
rapporteringsskyldighet i någon större omfettning. Underrättelseskyldig-
heten bör även i fortsättningen begränsas till särskilda undantags-
situationer (DVFS 1995:15 B 64:1).
Kammarrätten i Göteborg har ifrågasatt om inte Domstolsverket även
bör kunna överklaga beslut som fettas av allmän förvaltningsdomstol om
ersättning av allmänna medel enligt förvaltningsprocesslagen, t.ex.
beslut om ersättning till sakkunnig som förordnats av rätten. Regeringen
delar kammarrättens synsätt. Förvaltningsdomstolarna beslutar visser-
ligen inte lika ofta om ersättning som de allmänna domstolarna, som ju
beslutar om ersättning till vittnen m.m. i betydande utsträckning. Även
i förvaltningsdomstolarna kan dock ersättningen till sakkunniga uppgå
till betydande belopp. Enligt regeringens mening finns det inte några
bärande skäl att i detta hänseende ha olika reglering för de olika
domstolarna. Domstolsverket bör således kunna överklaga även beslut
som fettas av allmän förvaltningsdomstol om ersättning som skall utgå
av allmänna medel enligt förvaltningsprocesslagen.
195
Enligt 11 kap. 4 § regeringsformen skall bestämmelser om rätte- Prop. 1996/97:9
gången föreskrivas i lag. Bestämmelserna om Domstolsverkets talerätt i
dessa ärenden bör därför som utredningen föreslår regleras i lag. De
nya reglerna bör samordnas med Domstolsverkets rätt att överklaga
beslut om offentlig försvarare. Rätten till offentliga försvarare kommer
i fortsättningen inte att vara en form av rättshjälp som kan överklagas
med stöd av bestämmelsen i rättshjälpslagen. Detta talar för att
bestämmelserna i enlighet med utredningens förslag tas in i en särskild
lag.
Kammarrätten i Göteborg har även ifrågasatt varför fiillföljdsförbudet
mot hovrätts beslut angående ersättning till rättshjälpsbiträde i dit över-
klagad fråga inte gäller även kammarrätt. Även på denna punkt delar
regeringen kammarrättens åsikt. Fullföljdsförbudet bör alltså utvidgas
till att avse även beslut av kammarrätt.
Med avräkning avses bl.a. det förfarande då det avgörs till vem betal-
ning skall ske. När t.ex. en domstol beslutat att en motpart skall ersätta
rättshjälpskostnadema med ett visst belopp beslutar Rättshjälpsmyn-
digheten hur mycket av detta som skall betalas till den rättssökande och
hur mycket som skall betalas till staten. Ett sådant beslut är alltså ett
avräkningsbeslut. Andra avräkningsbeslut är beslut om hur mycket av
den ersättning som ett rättshjälpsbiträde tillerkänts som skall betalas ut.
Från ersättningen skall ju avräknas vad som utgått i förskott och vad
den rättssökande har betalat i rättshjälpsavgift till biträdet. Avräknings-
beslut fattas med hjälp av ADB-teknik. Beslut som fattas på detta sätt
utgör beslut fattade av Rättshjälpsmyndigheten. Förvaltningslagen
(1986:223) är tillämplig på besluten, vilket bland annat innebär att
lagens regler om motivering och omprövning skall iakttas. Enligt rege-
ringen är det tillräckligt att sådana fordelningsbeslut kan omprövas.
Någon möjlighet till överklagande av sådana beslut bör - som utred-
ningen har föreslagit - inte finnas. Beslut om slutlig rättshjälpsavgift
bör däremot kunna överklagas även i fortsättningen.
Regeringens förslag: Slutligt ställningstagande till hur den
framtida organisationen kall se ut görs först när den nya rätts-
hjälpslagen varit i kraft under en tid.
Utredningens förslag: Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälps-
nämnden avvecklas på sikt. Uppgiften att bevilja rättshjälp och besluta
om ersättning till biträden m.m. tas över av domstolarna. Avräkningen
övertas av Domstolsverket.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Göta hovrätt anser
dock att ytterligare utredning krävs innan den föreslagna framtida
196
organisationen genomförs. Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt och Prop. 1996/97:9
Umeå tingsrätt menar att förslaget att domstolarna skall överta Rätts-
hjälpsmyndighetens uppgifter står i strid med strävan om en renodling
av domstolarnas uppgifter. Rättshjälpsmyndigheten tillstyrker förslagen
om förändringar i den nuvarande organisationen men är starkt kritisk
till förslaget om den framtida organisationen. Rättshjälpsnämnden anser
att starka skäl talar för att den nuvarande organisationen i sina huvud-
drag bör behållas också i framtiden och att ställningstagandet i dessa
frågor bör anstå till dess konsekvenserna av en rättshjälpsreform kan
överblickas. JUSEK och TCO anser att Rättshjälpsmyndigheten och
Rättshjälpsnämnden inte bör avvecklas.
Skälen för regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna om
rättshjälpens organisation infördes år 1991. I samband med detta in-
rättades Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden. Bestämmel-
serna innebär att beslut i rättshjälpsfrågor kan fattas av domstolar, vissa
förvaltningsmyndigheter och i vissa fell av advokat eller biträdande
jurist. Vem som beslutar är bl.a. beroende av vilken slags rättshjälp det
är fråga om.
Huvudregeln är att rättshjälp beviljas av den domstol eller myndighet
som handlägger sakfrågan. Som regel skall också den som beslutat om
rättshjälp fetta erforderliga beslut i rättshjälpsfrågor under ärendets
handläggning samt besluta om ersättning till biträde. Om en angelägen-
het inte handläggs vid domstol beviljar Rättshjälpsmyndigheten rätts-
hjälp samt fettar beslut under handläggningen. Dessutom kan advokat
eller biträdande jurist på advokatbyrå bevilja allmän rättshjälp i vissa
femiljerättsliga angelägenheter.
Rättshjälpsmyndigheten festställer alltid slutlig rättshjälpsavgift och
gör avräkning vid allmän rättshjälp. Ersättning till biträden m.fl. betalas
ut av bl.a. Domstolsverket och Rättshjälpsmyndigheten.
Från de nu angivna bestämmelserna finns flera undantag och tillägg.
Föreskrifter och taxor enligt rättshjälpslagen och rättegångsbalken
beslutas av Domstolsverket. Verket har också rätt att överklaga vissa
beslut angående rättshjälp och företräder staten då den rättssökande eller
dennes biträde eller offentliga försvarare överklagat ett sådant beslut.
Även Justitiekanslem får överklaga vissa beslut i rättshjälpsfrågor.
Rättshjälpsmyndighetens och övriga förvaltningsmyndigheters beslut
kan överklagas till Rättshjälpsnämnden. Beslut av domstol överklagas i
den ordning som i övrigt gäller för beslut av domstol.
Rättshjälpsmyndigheten
Antalet ärenden hos Rättshjälpsmyndigheten uppgår till drygt 80 000
årligen. Av dessa utgör domstolsärenden, dvs. ärenden där angelägen-
heten behandlats i domstol och där Rättshjälpsmyndigheten sköter
avräkningen, den största gruppen eller ca 37 000. Ansökningsärenden,
dvs. ärenden där Rättshjälpsmyndigheten beslutar i frågan om rättshjälp
skall beviljas eller inte, utgör ca 18 000 per år. Det bör anmärkas att ett
ärende som påbörjas som ett ansökningsärende men avslutas i domstol
registreras både som domstolsärende och ansökningsärende; där sker Prop. 1996/97:9
alltså en viss dubblering. Ärenden där advokat eller biträdande jurist
beviljat rättshjälp uppgår till drygt 6 000 och brottmålsärenden där
Rättshjälpsmyndigheten sköter kravhanteringen gentemot den dömde
uppgår till ca 20 000 medan övriga ärenden inte överstiger 1 000.
Förvaltningskostnaderna for Rättshjälpsmyndigheten uppgick under
budgetåret 1994/95 till drygt 13 miljoner kr.
När den nya organisationen för rättshjälpen planerades, var en av
förutsättningarna att verksamheten skulle vara uppbyggd kring ett ADB-
system. Detta ADB-system utvecklades under tidspress. De ändringar i
rättshjälpslagen som trädde i kraft den 1 mars 1993 medförde stora
problem för myndigheten i form av störningar i ADB-driften.
Myndigheten har fortvarande stora svårigheter att komma tillrätta med
uppkomna problem i ADB-systemet. Driften är mycket instabil vilket
leder till fördröjda handläggningstider avseende bl.a. kravhanteringen.
Systemets säkerhet har också kritiserats av Riksrevisionsverket vid
upprepade tillfallen. Den datamaskin som används är sannolikt den enda
kvarvarande i sitt slag i landet. Det innebär att det inte går att bygga
upp rutiner för alternativ drift med en annan maskin vid ett eventuellt
tekniskt haveri eller om maskinen förstörs av annan anledning. Den
ADB-baserade handläggningen kommer i sådant fell att upphöra och
ärendena får handläggas manuellt.
Oavsett om de förslag som förs fram i detta ärende genomförs eller
inte är det, enligt Domstolsverkets anslagsframställning för 1997, nöd-
vändigt att ett nytt system skapas för avräkning m.m.
För att förbereda en kommande och nödvändig förnyelse av ADB-
systemet har myndigheten anlitat en fristående konsultfirma som gjort
en genomgång av myndighetens IT-verksamhet. I konsulternas rapport
lämnas förslag till åtgärder för att säkerställa den framtida driften av
systemet. Sammanfattningsvis föreslås i anslagsframställningen att ett
helt nytt system byggs upp till en kostnad av mellan 4,5 och 6,7
miljoner kronor, varav 1,2 miljoner avser teknisk utrustning. Dessutom
tillkommer driftskostnader på 500 000 kr per år samt kostnader för
ersättningsresurser om 400 000 kr i samband med utvecklingsarbete,
test, utbildning och genomförande. Genomförandet beräknas ta mellan
ett halvt och ett år.
Rättshjälpsnämnden
Rättshjälpsnämnden har till uppgift att pröva överklaganden av beslut
enligt 49 § tredje stycket rättshjälpslagen. Det är i huvudsak fråga om
överprövning av beslut som fettats av Rättshjälpsmyndigheten, In-
vandrarverket eller Utlänningsnämnden.
De vanligast förekommande frågorna rör förutsättningarna för att
bevilja allmän rättshjälp, biträdesersättning och biträdesbyten. Nämnden
handlägger ca 1 400 ärenden per år. Av dessa utgör ungefär hälften
överklagade beslut av Rättshjälpsmyndigheten och hälften överklagade
beslut av Invandrarverket eller Utlänningsnämnden.
Nämnden består av en ordförande och fyra andra ledamöter. Ord- Prop. 1996/97:9
föranden skall vara eller ha varit ordinarie domare. Av de fyra övriga
skall två vara advokater varav en anställd på allmän advokatbyrå och en
enskilt verksam.
Rättshjälpsnämnden ändrar Rättshjälpsmyndighetens beslut i ca 25 %
av de överklagade ärendena. Motsvarande siffra för Invandrarverkets
och Utlänningsnämndens beslut är 43 %.
Den framtida organisationen
Vi har i det föregående (avsnitt 10.4) föreslagit att advokater och
biträdande jurister inte längre skall kunna bevilja rättshjälp i familje-
rättsliga angelägenheter. I avsnitt 18.4 föreslår vi att Invandrarverkets,
polismyndighets och regeringens beslut i frågor om offentligt biträde i
utlänningsärenden skall överklagas till Utlänningsnämnden i stället för
till Rättshjälpsnämnden samt att Utlänningsnämndens beslut i dessa
frågor inte skall kunna överklagas. I övrigt innehåller våra förslag inte
någon förändrad beslutsordning. Däremot får flera av förslagen, och då
särskilt att rättshjälpen skall vara subsidiär till rättsskyddet (avsnitt 5.5
och 5.6) och att det skall krävas särskilda skäl för att rättshjälp i
angelägenheter som gäller äktenskapsskillnader och underhåll till barn
(avsnitt 10.3 och 10.4) konsekvenser som möjligen också bör
återspeglas i en förändrad beslutsordning och en förändrad organisation.
Om rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddet och ett krav på
särskilda skäl införs i ytterligare ärendekategorier kommer det att bli
betydligt färre ärenden som kräver någon åtgärd av en myndighet. I dag
uppgår antalet rättshjälpsärenden till ca 60 000 årligen. Om rättsskyddet
görs primärt kommer försäkringsbolagen att överta handläggningen av
en stor del av dessa. Om dessutom ett krav på särskilda skäl införs för
att rättshjälp skall kunna beviljas i angelägenheter angående äktenskaps-
skillnad eller underhåll till barn kan ytterligare minst 10 000 ärenden
räknas bort. Uppskattningsvis torde det bli kvar ca 15 000-20 000
ärenden som kräver någon form av beslut eller åtgärd av myndighet
eller domstol.
Den nuvarande ordningen som innebär att den domstol eller myn-
dighet som handlägger sakfrågan också fattar beslut i rättshjälpsfrågor
är, som vi redan framhållit i olika avsnitt, ändamålsenlig och medför
stora effektivitetsvinster (se bl.a. prop. 1978/79:90 s. 137 ff). Vi över-
väger således inga ändringar i denna del. Däremot kan det ifrågasättas
om en hantering som för närvarande sker i Rättshjälpsmyndigheten och
i Rättshjälpsnämnden kommer att vara ändamålsenlig när ärende-
volymen minskar.
Utredningen skisserar en framtida organisation där Rättshjälpsmyn-
digheten och Rättshjälpsnämnden har avskaffats. Beslut att bevilja rätts-
hjälp samt övriga beslut i rättshjälpsfrågor under målets handläggning
skall enligt utredningen fattas av domstol, antingen i de mål eller
ärenden som redan handläggs vid domstolen eller i annat fall som ett
199
särskilt domstolsärende. All utbetalning av arvoden samt avräkning skall Prop. 1996/97:9
enligt skissen hanteras av Domstolsverket.
Enligt regeringen talar flera skäl för utredningens förslag. Ett nytt
system för hanteringen av avräkning, utbetalning av arvoden och
kravverksamheten måste tas fram oavsett om Rättshjälpsmyndigheten,
Domstolsverket eller någon annan myndighet skall ansvara för detta. Ett
sådant system kräver en hög grad av kompetens på såväl ADB-området
som det ekonomiadministrativa området. En sådan kompetens kan vara
svårt för en liten myndighet att skapa och upprätthålla. Dessutom har
redan i dag Domstolsverket uppgifter på området: verket sköter
utbetalningar av arvoden till offentliga försvarare.
Å andra sidan är det tveksamt om domstolarna skall åläggas uppgiften
att bevilja rättshjälp i ärenden som inte i övrigt behandlas vid domstol
och kanske heller aldrig kommer att handläggas där, t.ex. om ange-
lägenheten skall behandlas utomlands. Som några av remissinstanserna
påpekat strider det mot den renodling av domstolarnas verksamhet som
eftersträvas.
En möjlig lösning är att låta Domstolsverket ta över avräkningar och
utbetalningar men att behålla Rättshjälpsmyndigheten som en egen
myndighet för hantering av rättshjälpsfrågor i angelägenheter som inte
behandlas vid domstol. Det skulle i sådant fell bli fråga om en myndig-
het med endast ett fåtal personer anställda där administrationen skulle få
hanteras av någon annan myndighet eller domstol, t.ex. Domstolsverket
eller kammarrätt.
Som utredningen konstaterar kommer effekterna av de förslag som
förs fram i detta ärende att visa sig först efter en tid eftersom ärenden
där rättshjälp beviljats enligt den nuvarande lagen kommer att kräva
viss handläggning under en tid efter ikraftträdandet. Det är inte möjligt
att nu göra en säker uppskattning av de ärenden som i framtiden skall
hanteras av Rättshjälpsmyndigheten eller någon annan myndighet. Vi
föreslår också att den nya rättshjälpslagen skall träda i kraft först den
1 december 1997, se avsnitt 23. Det innebär att Rättshjälpsmyndigheten
kommer att ha underlag för verksamheten i tre till fyra år framåt.
Enligt regeringens mening är det alltså för tidigt att nu ta slutlig
ställning till hur den framtida organisationen skall se ut. Klart är i vart
fell att Rättshjälpsmyndigheten inte kommer att finnas kvar i sin
nuvarande tappning och att Rättshjälpsnämnden på sikt bör avvecklas.
Förslaget till ny rättshjälpslag med följdändringar innebär i förhållande
till det nuvarande systemet stora besparingar för staten. Detta beror
framför allt på att rättshjälpen föreslås bli generellt subsidiär till
rättsskyddet, dvs. att rättsskyddsförsäkring skall utnyttjas i första hand
i de fell en sådan finns och täcker den aktuella angelägenheten. Det
beror också på att den enskilde i enklare ärenden kommer att utnyttja
rådgivningssystemet i större utsträckning samt att den som beviljas
rättshjälp genom det nya avgiftssystemets utformning blir mer Prop. 1996/97:9
kostnadsmed veten.
Att kraftiga besparingar uppstår är klart. Däremot är det inte möjligt
att i varje detalj ange hur stora besparingarna blir. Orsakerna till detta
är flera.
Rättshjälpslagstiftningen har ändrats vid upprepade tillfallen under
senare år. Flertalet av dessa ändringar har syftat till besparingar. De
ekonomiska konsekvenserna av de beslutade och genomförda ändring-
arna har emellertid sällan visat sig omedelbart. Många gånger har det
tvärtom tagit relativt lång tid innan en ändring slagit igenom kostnads-
mässigt. Det är därför svårt att få en korrekt jämförelse mellan dagens
system och det föreslagna. Detta innebär att många reservationer måste
ställas upp när en analys skall göras.
En annan konsekvens av att reglerna förändrats är att det är svårt att
jämföra kostnaderna över tiden. Dessutom har redovisningssystemet
ändrats. Tidigare fanns knappast någon utförlig eller fullständig
statistik. Även dagens system har stora brister vad gäller möjligheterna
att få fram statistiska uppgifter. Bland annat har det inte varit möjligt att
få fram uppgifter över den närmare fördelningen av kostnaderna inom
den allmänna rättshjälpen för någon senare period än den utredningen
redovisat, dvs. budgetåret 1993/94.
En del av de ändringar som föreslås i detta ärende syftar till kost-
nadsbesparande attitydförändringar. Således skall avgiftssystemet med-
verka till att göra den rättssökande mer kostnadsmedveten. Detta bör på
sikt medföra att rättshjälpskostnadema totalt sett minskar. Hur stora be-
sparingar denna typ av dynamiska effekter leder till kan naturligtvis inte
beräknas exakt utan kan bara ske genom en uppskattning.
Under budgetåret 1994/95 uppgick statens kostnader för den allmänna
rättshjälpen till 361 miljoner kronor. Sammanlagt återbetalades 42
miljoner kronor. Återbetalningsskyldigheten för detta år har till viss del
delats upp på allmän rättshjälp och brottmål. Knappt 14 miljoner av vad
som inbetalades till Rättshjälpsmyndigheten avsåg allmän rättshjälp. Till
detta skall läggas vad som inbetalades till Riksskatteverket enligt
tidigare ålagd betalningsskyldighet. Detta belopp uppgick till knappt 10
miljoner kronor men har inte delats upp mellan allmän rättshjälp och
brottmål. En uppskattning är att hälften avser vardera kategorin. Det
innebär att sammanlagt ca 19 miljoner återbetalades inom den allmänna
rättshjälpen. Statens nettokostnader för budgetåret 1994/95 kan mot
denna bakgrund beräknas ha uppgått till ca 342 miljoner kronor vilket
innebär en ökning med drygt 6 % jämfört med året innan.
Eftersom det inte har gått att få fram några uppgifter om fördelning
av kostnaderna mellan olika angelägenheter för budgetåret 1994/95
utgår regeringen i det följande från att fördelningen detta år är den-
samma som för året innan. Uppgifterna om fördelningen för det året
finns redovisade i bilaga 2 i utredningens betänkande.
Den största besparingen ligger i förslaget att rättsskyddet skall
utnyttjas före rättshjälpen (avsnitt 5). Reformen innebär en besparing
for staten som kan beräknas uppgå till ca 170 miljoner kronor. Beräk-
ningen har gjorts enligt vad som redovisas nedan.
201
Kostnader för angelägenheter som fortfarande skall bekostas inom Prop. 1996/97:9
rättshjälpen - eftersom de inte omfattas av rättsskyddsförsäkringar -
uppgår till ca 148 miljoner kronor med följande fördelning.
1. Angelägenheter som rör äktenskapsskillnad - 25,7 % av de totala
kostnaderna eller 88 miljoner kronor.
2. Angelägenheter som rör vårdnad om barn - 6,4 % av de totala
kostnaderna eller ca 22 miljoner kronor. Vid beräkningen har antagits
att ca en tredjedel av de tvister om vårdnad som inte behandlas i
samband med äktenskapsskillnad ändå har sådant samband med
äktenskapsskillnaden att rättsskydd inte lämnas.
3. Angelägenheter som rör underhållsbidrag - 3,5 % av de totala
kostnaderna eller ca 12 miljoner kronor. Vid beräkningen har antagits
att ca en fjärdedel av de tvister om underhållsbidrag som inte behandlas
i samband med äktenskapsskillnad ändå har sådant samband med
äktenskapsskillnaden att rättsskydd inte lämnas.
4. Angelägenheter som rör bodelning - 1,5 % av de totala kost-
naderna eller ca 5 miljoner kronor.
5. Angelägenheter som rör arbetsrätt - 3,2 % av de totala kost-
naderna eller drygt 11 miljoner kronor.
6. Angelägenheter som behandlas vid förvaltningsdomstol eller
förvaltningsmyndighet - 2,3 % av de totala kostnaderna eller knappt 8
miljoner kronor.
7. Angelägenheter som rör fastighetstvister - 0,6 % av de totala
kostnaderna eller knappt 2 miljoner kronor. (De tvister som idag
bekostats inom rättshjälpssystemet har innan rättshjälp beviljats redan
medfört kostnader som överstiger ersättningen inom rättsskyddet.)
De återstående kostnader, som alltså i princip skulle kunna överföras
till rättsskyddet uppgår till ca 194 miljoner kronor. Som utredningen
konstaterat bortfaller dock ett antal angelägenheter då rättshjälp kommer
att lämnas trots att det är fråga om angelägenheter för vilka rätts-
skyddsförsäkringar normalt gäller. Utredningen beräknar kostnaderna
för dessa angelägenheter till ca 13 miljoner kronor. Med de justeringar
som gjorts i förhållande till utredningens förslag (se avsnitt 5.5 och 5.6)
och med hänsyn till att regeringen har andra belopp som utgångspunkt
torde bortfallet uppgå till ett något större belopp eller uppskattningsvis
ca 25 miljoner kronor. Regeringen beräknar därför att den totala
besparingen till följs av rättsskyddsregeln torde uppgå till ca 170
miljoner kronor årligen.
Vidare medför förslaget om rättshjälpens subsidiaritet att rättshjälp
inte skall kunna ges i angelägenhet som rör en fastighetstvist oavsett om
kostnaderna för att driva saken överstiger ett visst belopp. Detta förslag
medför en besparing på rättshjälpsanslaget med ca 2 miljoner kronor.
Andra stora besparingar är begränsningarna av möjligheten till
rättshjälp i angelägenhet rörande äktenskapsskillnad och underhåll (se
avsnitt 10.2 och 10.3).
I dag uppgår kostnaden för angelägenheter rörande äktenskapsskillnad
till sammanlagt drygt 88 miljoner kronor. Om ett krav på särskilda skäl
införs för dessa angelägenheter torde större delen av kostnaderna för 202
gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad falla bort samt även
en del av kostnaderna för de tvistiga ärendena. Med hänsyn till att en Prop. 1996/97:9
stor del av de medel som flyter in på grund av ålagd återbetalnings-
skyldighet torde avse gemensamma ansökningar i äktenskapsskillnad
kan den sammanlagda besparingen uppskattas till ca 25 miljoner kronor.
Kostnaden för angelägenheter rörande underhållsbidrag uppgår i dag
till drygt 46 miljoner kronor. Enligt vad som redovisats ovan torde 34
miljoner kronor av dessa föras över till rättsskyddet. Regeringen har
nyligen presenterat ett nytt system för statligt underhållsstöd, se prop.
1995/96:208. Sammantaget torde de i den propositionen föreslagna reg-
lerna och kravet på särskilda skäl som föreslås i detta ärende medföra
ytterligare minskade rättshjälpskostnader för dessa angelägenheter.
Besparingen torde enligt regeringens bedömning uppgå till ca 8 miljoner
kronor. Även om de besparingar som redovisats i samband med sub-
sidiaritetsregeln i stället skulle uppstå som en konsekvens av vad som
nu redovisas beträffande underhållsstödet blir den totala besparingen
ändå densamma.
I avsnitt 10.1 föreslås en ny form av bistånd till kostnader för
bodelningsförrättare. Detta förslag kan förväntas leda till ökade
kostnader med ca 5-10 miljoner kronor.
I avsnitt 13 föreslås ett helt nytt avgiftssystem. Det föreslagna
avgiftssystemet torde i sig varken innebära någon besparing eller någon
kostnadsökning. Avsikten med det nya systemet är inte att öka statens
inkomster genom att höja avgifterna. I stället är syftet att göra den
rättssökande mer kostnadsmedveten och därmed förmå honom eller
henne att tänka och handla utifrån ett mer processekonomiskt perspek-
tiv. Detta bör förhoppningsvis medverka till att rättshjälpskostnadema -
och indirekt också den enskildes kostnader - minskar. Den besparing
som detta skulle medföra kan dock för närvarande inte uppskattas till
något visst belopp. För att ge en uppfattning om hur mycket det kan
röra sig om kan dock nämnas att ett beteende som minskar antalet
processtimmar med 5 % innebär en kostnadsminskning med ca
7 miljoner kronor.
I avsnitt 21 diskuteras den framtida organisationen. Några större
förändringar föreslås inte nu även om det står klart att underlaget för
Rättshjälpsmyndighetens verksamhet kommer att minska kraftigt. An-
laget till Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden uppgår till
drygt 13 miljoner kronor per år. En del av de arbetsuppgifter som i dag
utförs av Rättshjälpsmyndigheten kommer att behöva utföras även i en
ny organisation. Det gäller framför allt avräkning, utbetalning av
ersättning till biträden samt hantering av krav på betalning från dem
som ålagts betalningsskyldighet. Oavsett vilken myndighet som skall
utföra dessa uppgifter kommer det att krävas en del resurser. Vilken
verksamhet som i övrigt kommer att kvarstå är alltså inte klart. Det går
därför inte att beräkna hur stora besparingar som kan göras i detta
avseende. Besparingarna torde i vart fall överstiga 5 miljoner kronor.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att de beräkningsbara bespa-
ringarna på rättshjälpsanslaget uppgår till knappt 200 miljoner kronor
per år. Eftersom de nya reglerna inte kommer att gälla i ärenden där 203
rättshjälp beviljats enligt den nuvarande lagen kommer besparingarna att
slå igenom fullt ut först ett par år efter att den nya lagen trätt i kraft. Prop. 1996/97:9
Regeringen beräknar att besparingen det första året torde uppgå till ca
75 miljoner kr och först året därefter till närmare 200 miljoner kr.
När de besparingar som följer med de organisatoriska förändringarna
inträder och hur stora de kommer att bli går inte nu att beräkna utöver
vad som angetts tidigare.
Dessutom tillkommer andra besparingar som inte är direkt mätbara
eller kan anges i siffror. Det nya systemet innehåller bl.a. en del
dynamiska effekter, främst till följd av det nya avgiftssystemet, som
kommer att hålla kostnaderna nere. Det förtjänar också att nämnas att
regelsystemet bör bli enklare och därmed billigare att hantera för bl.a.
domstolarna.
Det är rimligt med en viss övergångsperiod innan en så omfattande
reform som den nu föreslagna träder i kraft. De nya reglerna kräver
informations- och utbildningsinsatser. Förslaget att rättshjälpen skall
göras subsidiär i förhållande till rättsskyddet kan inte genomföras utan
att försäkringsbolagen givits tillräcklig tid att anpassa sin organisation
och de nu gällande försäkringsvillkoren. Företrädare för försäkrings-
branschen har vid överläggningar med Justitiedepartementet framhållit
att eftersom försäkringsvillkoren fastställs årsvis är det en förutsättning
för att försäkringsbranschen skall kunna ta över handläggningen av och
kostnaderna för de aktuella ärendena, att hgen träder i kraft tidigast ett
år efter att riksdagen beslutat i frågan. Regeringen föreslår därför att
den nya rättshjälpslagen med följdändringar skall träda i kraft den 1
december 1997.
Den nya rättshjälpslagen, som omfattar de nuvarande bestämmelserna
om allmän rättshjälp och rådgivning i 1972 års rättshjälpslag, kom-
menteras i avsnitt 24.1.
Lagrådet har anfört att det vore av värde att under inledande
bestämmelser tas in bestämmelser om att det för handläggning av vissa
ärenden om rättshjälp finns en rättshjälpsmyndighet och för prövning av
överklaganden i vissa fall finns en rättshjälpsnämnd. Enligt regeringens
mening skulle en sådan bestämmelse kunna ge ett något missvisande
intryck eftersom Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden i
fortsättningen endast kommer att fatta besluta i rättshjälpsfrågor i
begränsad omfattning (jfr bl.a. avsnitt 18.4 och 21). En särskild bestäm-
melse som presenterar dessa myndigheter bör därför enligt regeringens
mening inte tas in i hgen.
204
Förutsättningarna för att förordna offentligt biträde regleras i Prop. 1996/97:9
respektive materiell lagstiftning (se avsnitt 24.2 vid 1 §). Gemensamma
bestämmelser om offentligt biträde har tagits in i en särskild lag om
offentligt biträde. Denna lag behandlas i avsnitt 24.2.
Bestämmelser om det nya biståndet till kostnader för bodelnings-
förrättare har förts in i äktenskapsbalken som kommenteras i avsnitt
24.4.
Bestämmelser om bistånd till kostnader för bevisning och resa och
uppehälle i samband med inställelse har införts i rättegångsbalken som
kommenteras i avsnitt 24.6. Dessutom har ändringar gjorts i en mängd
lagar till följd av det nya rättshjälpssystemet.
1 §
Den nya rättshjälpslagen omfattar i huvudsak vad som i den tidigare
lagen motsvarades av allmän rättshjälp och rådgivning. Den tidigare
benämningen allmän rättshjälp har ersatts med benämningen rättshjälp.
2§
Av paragrafens första stycke framgår att förutsättningarna för att
rättshjälp skall ges finns i 6-8 §§.
Av 6 § framgår att den rättssökandes beräknade årsinkomst inte får
överstiga ett visst belopp. Att behov av juridiskt biträde är en förut-
sättning för att bevilja rättshjälp framgår av 7 §. Enligt 8 § får rättshjälp
beviljas endast om det är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.
Av ordalydelsen i första stycket följer att förutsättningarna är
kumulativa och att de måste vara uppfyllda samtidigt för att rättshjälp
skall kunna komma i fråga.
Av andra stycket, som justerats i anledning av Lagrådets yttrande,
framgår att det som huvudregel krävs minst en timmes rådgivning för
att rättshjälp skall kunna beviljas. Detta är en nyhet och behandlas i
avsnitt 6. Möjligheten till undantag från den obligatoriska rådgivningen
skall dock bara tillämpas undantagsfall. Det faktum att den rättssökande
befinner sig utomlands är sällan tillräckligt. Rådgivningen kan i sådant
fell ges per telefon eller skriftligen. Om motpartens inställning måste
avvaktas innan fullständig rådgivning kan ges kan rådgivningen delas
upp på två tillfällen. Rådgivning kan i vissa fell underlåtas när den som
skall förordnas till rättshjälpsbiträde redan är insatt i angelägenheten,
t.ex. om en offentlig försvarare skall förordnas till rättshjälpsbiträde när
ett enskilt anspråk avskiljs från ett brottmål. Ett annat exempel då
rådgivning bör kunna underlåtas är om en förhandling skall påbörjas så
snart att endast en kortare rådgivning hinner ges.
Av tredje stycket framgår att rättshjälp inte beviljas i vissa fell och att
det ibland krävs särskilda skäl för rättshjälp. En kraftig inskränkning i
rätten till rättshjälp följer av 9 § - rättshjälp skall inte ges om ange-
lägenheten täcks av en rättsskyddsförsäkring.
205
I 10 § räknas de angelägenheter upp som rättshjälp inte kan beviljas Prop. 1996/97:9
för. I 11 § anges när det krävs särskilda skäl för rättshjälp och i 12 §
finns bestämmelser om rättshjälp till personer som inte är bosatta i
Sverige. I 13 § finns bestämmelser om rättshjälp till näringsidkare. I 21
och 22 §§ finns särskilda bestämmelser om rättshjälp till brottsoffer i
angelägenheter som skall behandlas utomlands.
3 §
Paragrafen som innehåller bestämmelser om ansökan motsvarar 18 a §
i 1972 års rättshjälpslag.
4§
Paragrafen innehåller bestämmelser om rådgivning enligt rättshjälps-
lagen och formerna för denna rådgivning. Frågan har behandlats i
avsnitt 6. Bestämmelserna i 4 och 5 §§ i den nya lagen ersätter 46-
48 §§ i 1972 års rättshjälpslag.
Enligt första stycket lämnas rådgivning av den som är advokat eller
biträdande jurist på advokatbyrå. Även annan som uppfyller kraven för
att förordnas som rättshjälpsbiträde kan enligt andra meningen lämna
rådgivning. En förutsättning for att rättshjälp skall beviljas är att minst
en timmes rådgivning har skett såvida rådgivning inte är uppenbart
obehövlig eller det finns något annat särskilt skäl, se 2 § andra stycket.
Rådgivning kan pågå under sammanlagt två timmar. Det är således
möjligt att dela upp rådgivningen på flera tillfällen. Avgiften for rådgiv-
ningen fastställs av regeringen eller myndighet som regeringen bestäm-
mer. Avgiften betalas direkt till den som lämnar rådgivningen.
Enligt andra stycket får avgiften sättas ned om den rättssökandes
ekonomiska förhållande ger anledning till det. Beslut om nedsättning
fettas av den som lämnar rådgivningen.
Närmare bestämmelser om rådgivningsavgift och om nedsättning av
rådgivningsavgift meddelas enligt tredje stycket av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer.
5 §
I paragrafen finns bestämmelser om rätt till ersättning av allmänna
medel för den som lämnat rådgivning. Bestämmelserna i denna och i
föregående paragraf ersätter 46-48 §§ i 1972 års rättshjälpslag.
Den som har lämnat rådgivning har rätt till skälig ersättning för
kostnader för tolk m.m. Den som lämnat rådgivning mot nedsatt avgift
enligt 4 § andra stycket har som regel rätt till ersättning för mellan-
skillnaden mellan full avgift och nedsatt avgift. Om den som lämnat
rådgivningen uppsåtligen eller av vårdslöshet felaktigt beslutat om
nedsättning av avgiften utgår dock inte någon ersättning. Inte heller kan
den som lämnar rådgivning men inte uppfyller förutsättningarna att
förordnas till rättshjälpsbiträde få ersättning. Den sist nämnde kan inte
heller få ersättning för andra kostnader.
Närmare bestämmelser om ersättningen meddelas enligt andra stycket
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
206
6 § Prop.
Bestämmelsen ersätter 6 § första stycket i 1972 års rättshjälpslag. Till
skillnad från den tidigare lagen har gränsbeloppet bestämts i siffror i
stället för att relateras till basbeloppet. Bestämmelsen har behandlats i
avsnitt 7.1. Enligt första stycket kan rättshjälp i första hand endast
beviljas en fysisk person.
Enligt andra stycket kan ett dock även ett dödsbo beviljas rättshjälp
om det finns synnerliga skäl. Denna fråga har behandlats i avsnitt 8.
Vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl skall hänsyn tas till
dödsboets och dödsbodelägarnas ekonomiska förhållanden, angelägen-
hetens art samt omständigheterna i övrigt. Av 14 § framgår att rätts-
hjälp som beviljats en rättssökande i vissa fall kan övergå till dödsboet.
7§
Bestämmelsen ersätter delvis 6 § och 20 § första stycket i 1972 års
rättshjälpslag. Till skillnad från vad som gäller enligt 1972 års lag skall
rättshjälp endast beviljas om den rättssökande har behov av juridiskt
biträde. Ett behov av någon av de andra förmånerna som följer med
rättshjälp kvalificerar således inte till rättshjälp. Frågan har behandlats
i avsnitt 7.3. Där redovisas också hur bedömningen av om den
rättssökande har behov av biträde skall göras.
Av andra stycket framgår att biträde genom offentligt biträde eller
offentlig försvarare är exklusiva former av hjälp. Däremot kan det i
vissa fall finnas anledning att bevilja rättshjälp i sådana angelägenheter
där målsägandebiträde i och för sig skulle kunna förordnas men
omständigheterna i det enskilda fellet medför att biträde inte förordnas.
Med hänsyn till åklagarens skyldighet att bistå målsäganden torde det
dock mera sällan finnas behov av biträde i dessa fell.
8 §
Bestämmelsen är ny. Den ersätter 8 § första stycket 13 i 1972 års
rättshjälpslag om befogat intresse för den rättssökande att få sin sak
behandlad, men har andra utgångspunkter och innehåller nya moment.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.4.
Den nya bestämmelsen innebär att vid beslut om rättshjälp skall
beviljas, skall alltid en prövning göras av det rimliga i att staten
bekostar tvisten, med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse,
tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt. Avsikten är att en
helhetsbedömning skall göras av samtliga omständigheter av betydelse.
Prövningen av om det är rimligt att rättshjälp utgår med hänsyn till
angelägenhetens art tar sikte på flera situationer, bl.a. möjligheten till
framgång och vad tvisten rör. De situationer som feller under
bestämmelsen i 1972 år rättshjälpslag om att rättshjälp inte skall beviljas
om befogat intresse saknas omfettas också av den nya bestämmelsen.
Detta kommenteras utförligt i avsnitt 7.4. Ordalydelsen i den nya
bestämmelsen ger större möjligheter än i dag att avslå en begäran om
rättshjälp med hänsyn till vad tvisten rör och till hur parten har lagt upp
sin talan.
1996/97:9
207
Prövningen av det rimliga i att staten bidrar tar också sikte på ange- Prop. 1996/97:9
lägenheter som har samband med ekonomiska transaktioner som ligger
utanför det som kan sägas ha samband med en rättssökandes vardagliga
välfärd att göra. Rättshjälp skall normalt inte beviljas for angelägenheter
som rör spekulation med t.ex aktier eller konst, eller angelägenheter
som rör skatteplanering. Detsamma gäller för angelägenheter som rör
förvärv, innehav eller liknande av mera lyxbetonade föremål, såsom
dyrbara bilar, båtar eller smycken. Givetvis måste en nyanserad bedöm-
ning göras, där hänsyn tas till samtliga omständigheter som anförs
beträffande angelägenheten och övriga förhållanden.
Rättshjälp skall också kunna vägras efter en rimlighetsprövning i
sådana angelägenheter som enligt 1972 års rättshjälpslag anses utgöra
näringsverksamhet, men som mera är fråga om dyrbar hobbyverk-
samhet, såsom hållande av travhäst eller avancerad fotografering. Dessa
frågor kommenteras i avsnitt 7.4 om rimlighetsprövningen och avsnitt 9
om näringsidkare.
Prövningen av angelägenhetens betydelse skall avgöras med utgångs-
punkt i betydelsen för den enskilde, objektivt sett. En tvist som rör
placeringen av en brevlåda eller ett staket är exempel på sådana tvister
där rättshjälp inte skall ges.
Beträffande tvisteföremålets värde kan sägas att rättshjälp inte skall
beviljas om det omtvistades värde är mycket lågt, såväl i absoluta tal
som i förhållande till de kostnader som en tvist kan väntas föra med sig.
Även andra omständigheter än tvisteföremålets värde eller angelägen-
hetens art kan medföra att rättshjälp inte skall beviljas. Sådana omstän-
digheter kan bl.a. vara den rättssökandes eget agerande, t.ex. vägran att
diskutera sakförhållanden eller annat försvårande av utredningen.
Normalt skall rättshjälp inte beviljas för en angelägenhet som redan
prövats. En redovisning av hur bestämmelsen skall tillämpas i dessa fåll
har lämnats i avsnitt 7.4.
9§
Paragrafen innehåller bestämmelser om att rättshjälpen är subsidiär i
förhållande till rättsskyddet. Denna fråga har behandlats i avsnitt 5.
Rättshjälp får enligt första stycket aldrig beviljas om den rättssökande
har en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som
täcker den aktuella angelägenheten (se avsnitt 5.5 och 5.6). För att det
skall vara möjligt att kontrollera om den rättssökande har en rätts-
skyddsförsäkring skall den som ansöker om rättshjälp i sin ansökan
ange om han eller hon har försäkring eller inte. Som underlag för dom-
stols eller Rättshjälpsmyndighetens bedömning att en viss angelägenhet
inte täcks av en försäkring är det som regel tillräckligt med ett skriftligt
besked från försäkringsbolaget. I sådana angelägenheter där rättsskydds-
försäkringar i dag inte kan tas i anspråk, t.ex. vid en äktenskaps-
skillnad, kan ett sådant besked oftast undvaras.
Enligt andra stycket skall rättshjälp inte heller beviljas om den
rättssökande inte har något rättsskydd men, med hänsyn till sitt försäk-
ringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden,
208
borde ha haft ett sådant skydd. Bestämmelsen har kommenterats i Prop. 1996/97:9
avsnitt 5.6.
Den som valt att försäkra sig mot risker i andra sammanhang bör
kunna försäkra sig även för risker i samband med rättsliga tvister. Det
innebär att rättshjälp inte skall beviljas om den rättssökande har en
hemförsäkring men, om det är möjligt, har valt bort rättsskyddsdelen.
Personer som är relativt välbeställda och lever under ordnade för-
hållanden har, med hänsyn till sina ekonomiska och personliga för-
hållanden, förutsättningar att försäkra sig. Den som har sådana eko-
nomiska förhållanden att inkomsterna ligger nära eller inom övre hälften
av den ekonomiska avgränsning som berättigar till rättshjälp skall
normalt anses ha förmåga att försäkra sig.
Personer som inte har något hem att försäkra eller nyligen skaffat sig
en bostad, t.ex. efter en äktenskapsskillnad, utlandsvistelse, vräkning
eller långvarig vistelse på sjukhus eller på anstalt, kan normalt inte
anses ha haft förutsättningar att försäkra sig. Inte heller ställs det lika
stränga krav på försäkring för ungdomar som nyligen flyttat till egen
bostad och ännu inte hunnit ordna sina förhållanden. Någon exakt
tidsgräns är svårt att ange. Det får bedömas i det enskilda fellet när en
person skall anses ha bort försäkra sig. Även andra personliga för-
hållanden skall beaktas. Som exempel kan nämnas språkproblem, eko-
nomiska problem eller andra sociala problem.
För det fell en person har en mindre omfettande rättsskyddsförsäkring
bör detta i regel inte gå ut över den rättssökande; i de flesta sådana fell
skall rättshjälp alltså beviljas. Om däremot den rättssökande trots
information om alternativ och risker har valt en mindre omfettande
försäkring kan bedömningen bli en annan. Så kan t.ex. vara fellet om
ett och samma försäkringsbolag tillhandahåller en rättsskyddsförsäkring
av normal omfettning och en mer begränsad.
Bestämmelsen i 8 § första stycket 9 i 1972 års rättshjälpslag angående
rättshjälp i angelägenheter som rör fastigheter m.m. ersätts av regeln i
förevarande paragraf. Någon förändrad tillämpning vid prövning av
frågan om rättshjälp i sådana angelägenheter är inte avsedd.
Av det andra stycket framgår också att rättshjälp i vissa fell skall
beviljas även om den rättssökande inte har men borde ha haft en
försäkring, nämligen om det föreligger särskilda skäl. Vid bedömningen
av om det föreligger särskilda skäl skall hänsyn tas till angelägenhetens
art och betydelse. Om angelägenheten rör väsentliga och betydande
intressen för den rättssökande bör detta påverka bedömningen. En
målsägandes talan om skadestånd på grund av brott är exempel på en
sådan angelägenhet. Enskilt åtal och skadeståndsanspråk i anledning av
enskilt åtal behandlas även i avsnitt 7.4.
Andra angelägenheter där det kan finnas särskilda skäl att bevilja rätts-
hjälp är vårdnads- och umgängestvister. Även i vissa förmögenhets-
rättsliga tvister kan det finnas särskilda skäl. Ett exempel är tvister
angående skadestånd eller annan ersätttning i anledning av en
patientskada.
209
14 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 9
10 § Prop. 1996/97:9
I paragrafen räknas vissa angelägenheter upp för vilka rättshjälp inte
kan beviljas. Punkterna 1-7 och 9-10 samt andra stycket motsvarar
redan i dag gällande undantag medan punkt 8 har justerats i förhållande
till tidigare bestämmelse.
Första punkten ersätter 8 § första stycket 5 och 6 i 1972 års rätts-
hjälpslag.
Andm punkten ersätter 8 § tredje stycket i 1972 års rättshjälpslag
jämfört med 9 § i 1979 års rättshjälpsförordning.
Tredje punkten ersätter 8 § första stycket 11 i 1972 års rättshjälpslag.
Fjärde till sjunde punkten ersätter 8 § tredje stycket i 1972 års
rättshjälpslag jämfört med 9 § i 1979 års rättshjälpsförordning.
Åttonde punkten ersätter 8 § första stycket 7 och 20 § andra stycket
sista meningen i 1972 års rättshjälpslag. Bestämmelsen har ändrats så
att rättshjälp aldrig skall kunna beviljas för själva bodelningen utan
endast i firåga om klander av bodelning. Den som behöver hjälp för att
kunna bekosta en bodelningsförrättare har dock möjlighet att erhålla en
annan form av ekonomiskt bistånd. Denna fråga behandlas i avsnitt 10.1
(jämför lagförslag 2.4).
Nionde punkten ersätter 8 § första stycket 8 i 1972 års rättshjälpslag.
Tionde punkten ersätter 8 § första stycket 10 i 1972 års rättshjälpslag.
Andm stycket ersätter 8 § första stycket 4 i 1972 års rättshjälpslag.
H §
1 paragrafen anges de angelägenheter for vilka det krävs särskilda skäl
för rättshjälp.
Enligt första punkten får rättshjälp i angelägenhet rörande äkten-
skapsskillnad endast beviljas om det finns särskilda skäl. Bestämmelsen
har behandlats i avsnitt 10.3.
Särskilda skäl föreligger när förhållandena är mera komplicerade än
normalt och kräver en mer omfattande juridisk hjälp. Rättshjälp skall
som regel inte ges om makarna gemensamt ansöker om äktenskaps-
skillnad. Denna begränsning gäller oavsett om makarna ger in en
gemensam ansökan redan från början eller om någon av dem ger in en
stämningsansökan som genast medges av den andre maken.
Om målet är tvistigt och kräver en mer omfattande biträdesinsats kan
rättshjälp som regel beviljas. En hållpunkt vid bedömningen av om
insatsen skall anses vara mer omfattande är om det är fråga om en
biträdesinsats på mer än någon eller några timmar utöver två timmar
rådgivning.
Enligt andra punkten, som behandlats i avsnitt 10.2, krävs särskilda
skäl för att rättshjälp skall beviljas i en angelägenhet som rör underhåll
till barn. För att särskilda skäl skall anses föreligga krävs att för-
hållandena är mer komplicerade än normalt. Om den rättssökande har
möjlighet att få sitt behov av underhållsbidrag täckt genom samhällets
underhållsstöd skall rättshjälp inte beviljas. Om barnet i fråga har behov
av ett större underhåll än vad som motsvaras av underhållsstödet kan
rättshjälp dock komma i fråga. Detsamma gäller om barnet inte är 210
berättigad till underhållsstöd, särskilt i de fåll där det är aktuellt att
tillämpa utländsk rätt eller när angelägenheten i övrigt rör inter- Prop. 1996/97:9
nationella förhållanden.
Tredje punkten motsvarar 8 § första stycket 12 i 1972 års rätts-
hjälpslag.
Den jjärde punkten avser mål där tvisteföremålets värde inte över-
stiger ett halvt basbelopp, s.k. småmål eller tvistemål av mindre värde.
Bestämmelsen motsvaras närmast av 20 § andra stycket i 1972 års
rättshjälpslag. Enligt den bestämmelsen kunde rättshjälp beviljas utan
krav på särskilda skäl. Däremot kunde biträde inte forordnas om det
inte förelåg särskilda skäl. Enligt den nya bestämmelsen skall rättshjälp
inte beviljas om det inte finns särskilda skäl. Om den rättssökande har
behov av bistånd till kostnader för t.ex. bevisning eller resa i samband
med en förhandling kan sådant bistånd ges enligt nya bestämmelser i
rättegångsbalken. Denna fråga behandlas i avsnitt 16.
Femte punkten ersätter delvis 8 § första stycket 1 i 1972 års rätts-
hjälpslag och behandlar ärenden som inte skall handläggas i Sverige.
Frågan har senast behandlats i prop. 1993/94:26. Av 12 § framgår att
bestämmelsen endast gäller om den rättssökande är bosatt i Sverige.
Kravet på särskilda skäl gäller dock inte om saken gäller ett brott mot
den rättssökande som motsvarar brott enligt 6 kap. brottsbalken, se
21 §.
12 §
Paragrafen behandlar rättshjälp till personer som inte är bosatta i
Sverige. Bestämmelsen motsvaras närmast av 8 § första stycket 1 och 2
i 1972 års rättshjälpslag.
Om den rättssökande varken är svensk medborgare eller är eller har
varit bosatt i Sverige krävs det att det finns särskilda skäl för att
rättshjälp skall beviljas. Den som inte är bosatt i Sverige kan aldrig få
rättshjälp i angelägenheter som skall behandlas utomlands.
Enligt andra stycket kan regeringen förordna att medborgare i vissa
främmande stater - eller de som är bosatta där - skall vara likställda
med svenska medborgare. Bestämmelsen ersätter 8 § fjärde stycket i
1972 års rättshjälpslag. Någon ändring i förhållande till nuvarande
bestämmelser har inte gjorts.
Samtliga medlemsstater i Europeiska unionen har anslutit sig till
konventioner som innebär att medborgare i dessa länder är likställda
med svenska medborgare i fråga om rättshjälp. I fråga om Spanien
gäller sådan jämställdhet i fråga om den som är bosatt i Spanien.
13 §
I paragrafen finns bestämmelser om rättshjälp till näringsidkare som
ersätter 8 § första stycket 3 i 1972 års rättshjälpslag. Frågan har be-
handlats i avsnitt 9. Möjligheterna för en näringsidkare att få rättshjälp
har begränsats jämfört med 1972 års rättshjälpslag.
För att den som är eller har varit näringsidkare skall få rättshjälp
krävs enligt första stycket att det finns särskilda skäl för rättshjälp.
Kravet på särskilda skäl gäller utöver de allmänna förutsättningarna som 211
enligt 6-9 §§ skall vara uppfyllda för att rättshjälp skall beviljas. I
många fall torde en näringsidkares rättshjälpsansökan avslås redan på Prop. 1996/97:9
den grunden att han eller hon har en rättsskyddsförsäkring, eller att han
eller hon borde ha haft en försäkring och det inte finns särskilda skäl att
ändå bevilja rättshjälp. Den förutsättning för rättshjälp som anges i 8 §
- att det är rimligt att staten bidrar till kostnaderna - innebär också att
en rättshjälpsansökan som avser näringsverksamhet ofta kommer att
avslås.
Vid prövningen av om det finns särskilda skäl enligt den nu aktuella
bestämmelsen för rättshjälp till näringsidkare är verksamhetens art och
begränsade omfattning, näringsidkarens ekonomi och personliga
förhållanden samt omständigheterna i övrigt avgörande. I avsnitt 9 har
närmare utvecklats vad som kan anses utgöra särskilda skäl.
Bestämmelsen i andra stycket om vad som avses med näringsidkare
knyter an till motsvarande begrepp i den konsumenträttsliga lagstift-
ningen. Bestämmelsen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
14 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheterna för ett dödsbo att
överta rättshjälp som beviljats en person som därefter avlidit.
Bestämmelsen som sammantaget med 6 § andra stycket ersätter 7 § i
1972 års rättshjälpslag har behandlats i avsnitt 8.
Vid övergång av rättshjälpen skall procentsatsen för rättshjälpsavgiften
vara densamma som den som tidigare har fastställts för den avlidne, se
23 § fjärde stycket.
15 §
Enligt bestämmelsen innebär rättshjälp normalt att den rättssökande har
rätt till hjälp av ett biträde under högst ett hundra arbetstimmar.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.2. Se vidare kommentaren till
34 §.
16 §
Bestämmelsen, som delvis ersätter 9 § andra stycket 2, 19 § och 24 § i
1972 års rättshjälpslag, innebär att staten betalar kostnaderna för
bevisning vid allmän domstol, Arbetsdomstolen och Marknadsdom-
stolen. Frågan har behandlats i avsnitt 11.3. En nyhet är att den sär-
skilda regleringen om ersättning till sådan privat sakkunnig som avses i
40 kap. 19 § rättegångsbalken slopas. Sådan sakkunnig skall istället
kunna ersättas enligt 17 §. Däremot kan den sakkunnige - liksom för
närvarande - få ersättning för sin inställelse enligt förevarande paragraf.
17 §
Bestämmelsen motsvarar delvis 9 § andra stycket 2 och 3, 19 § och
25 § i 1972 års rättshjälpslag. En nyhet är att samma regler skall gälla
för all utredning med undantag av vad som anges i andra meningen. En
annan nyhet är att utredningskostnader ersätts med högst 10 000 kr.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.3.
Utredningskostnader ersätts inte med mer än 10 000 kr. Det är den 212
sammanlagda ersättningen för all utredning som skett i en och samma
rättsliga angelägenhet som avses. Om den rättssökande vill ha ytter- Prop. 1996/97:9
ligare utredning utförd får han eller hon själv stå för kostnaderna för
detta. Kostnaderna kan i sådant fåll göras gällande som en rättegångs-
kostnad gentemot motparten.
Enligt bestämmelsen ersätts sådan utredning som är skäligen påkallad.
Bestämmelsen avser både muntlig och skriftlig utredning. Som utred-
ningskostnad avses kostnader för att ta utredarens särskilda sakkunskap
i anspråk. Kostnaden för att t.ex. göra ett objekt tillgängligt för besikt-
ning och möjliggöra ett sakkunnigutlåtande är däremot inte en utred-
ningskostnad.
Enligt andra meningen är möjligheterna att få utredningskostnader
betalda i viss mån begränsade i sådana angelägenheter som skall prövas
av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Om utredningen
kan erhållas genom domstolens eller myndighetens försorg skall utred-
ningen inte betalas med rättshjälpsmedel. Om angelägenheten ännu inte
behandlas vid domstol eller myndighet blir det avgörande om utred-
ningen på ett senare stadium kan infordras av domstolen eller myndig-
heten och om utredningen kan anstå till dess.
Beslut om utredning fettas av biträdet, se 39 § sista stycket. Det
åligger biträdet att ge utredaren nödvändiga instruktioner om uppdragets
omfettning och hur stora kostnaderna får bli. Eventuell försummelse i
detta avseende kan medföra att biträdets ersättning sätts ned, se 27 §.
Detsamma gäller om utredningen inte varit skäligen påkallad eller hade
kunnat erhållas genom myndighetens försorg.
Den som har medverkat vid en utredning har rätt till skälig ersättning
inom den ram som anges i förevarande paragraf. Den som medverkat i
en utredning kan också få ersättning enligt bestämmelserna i 16 § om
bevisning om han eller hon åberopas som vittne eller s.k. privat
sakkunnig.
18 §
Första stycket motsvarar 9 § andra stycket 8.
Medlare förordnas av rätten och ersättning festställs också av denna.
Ersättningen till en medlare avser uppdraget i sin helhet. Kostnaden för
medlaren kommer enligt de nya reglerna om rättshjälpsavgift, se avsnitt
13, och återbetalningsskyldighet för motpart respektive medpart, se 30
och 31 §§, alltid att stanna på staten. Den domstol som förordnar om
medling bör därför beakta om det finns anledning att räkna med att
kostnaderna på det sättet blir mindre än om målet skulle handläggas i
gängse former. Om kostnaderna inte kan antas bli mindre bör medlare
som regel inte förordnas.
En medlare har enligt andra stycket rätt till skälig ersättning. Bestäm-
melserna om ersättning till biträde enligt 27 § kan tjäna till viss ledning.
Den timkostnadsnorm som gäller för rättshjälpsbiträden kan dock inte
utan vidare tillämpas för en medlare. Timkostnadsnormen baseras på
den genomsnittliga kostnaden per timme vid de allmänna advokatbyrå-
erna. I de totala kostnaderna ingår bl.a. lönekostnader för advokater,
biträdande jurister och sekreterare m.fl., lokalkostnader och kapital-
213
kostnader. Om medlaren inte har sådana kostnader bör detta beaktas när Prop. 1996/97:9
ersättningen bestäms.
Tredje stycket motsvarar 23 § i 1972 års rättshjälpslag (jämför 29 § i
fråga om biträde).
19 §
I paragrafen anges de avgifter som den som beviljats rättshjälp är
befriad från att betala. Bestämmelsen motsvarar 9 § andra stycket 5 och
9 a § i 1972 års rättshjälpslag samt 16 § första stycket förordningen
(1992:1094) om avgifter vid kronofogdemyndigheterna.
20 §
I första stycket stadgas att den som beviljats rättshjälp inte behöver
ställa säkerhet för att få till stånd kvarstad eller annan liknande åtgärd.
Bestämmelsen, som motsvarar 10 § i 1972 års rättshjälpslag, behandlas
i avsnitt 11.5.
Om motparten tillfogas skada svarar staten gentemot den skadelidande
i den mån den rättssökande inte kan ersätta skadan. En nyhet är att en
skadelidande först måste vända sig till den rättssökande med kravet. Det
är tillräckligt att den skadelidande visar att han krävt den rättssökande
på ersättning men inte erhållit betalning för att statens ansvar skall träda
in. Staten kan i sin tur alltid åberopa de invändningar mot kravet som
den rättssökande är berättigad att göra.
Enligt andra stycket är den som beviljats rättshjälp i ett verkställig-
hetsärende befriad från skyldigheten att ställa säkerhet enligt utsök-
ningsbalken.
21 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.1.
Första stycket motsvarar 8 § 1 i 1972 års rättshjälpslag om rättshjälp
till offer för sexualbrott i angelägenheter som skall behandlas utom-
lands. Någon ändring i sak har inte gjorts. Till skillnad från vad som
gäller i övrigt enligt den nya rättshjälpslagen kan alltså rättshjälp
beviljas även om det inte finns något behov av biträde (jfr 7 §). Förut-
sättningarna enligt 6 § och 8 § måste däremot vara uppfyllda för att
rättshjälp skall beviljas i dessa utlandsärenden.
Av andra stycket framgår att regeln i 2 § andra stycket om rådgivning
inte gäller i fråga om denna typ av angelägenheter. Inte heller gäller
bestämmelsen i 9 § om rättshjälpens subsidiaritet i förhållande till
rättsskyddsförsäkring. Av 11 § 5 framgår att kravet på särskilda skäl i
angelägenheter som skall behandlas utomlands inte gäller i dessa fåll.
22 §
Bestämmelsen motsvarar 9 b § i 1972 års rättshjälpslag. Den har
behandlats i avsnitt 17.1. Någon ändring i sak har inte gjorts. Av den
första meningens formulering - att staten betalar de kostnader som är
nödvändiga för att ta till vara den rättssökandes rätt - följer att
begränsningarna till 100 timmars biträdeshjälp och utredning till en 214
kostnad om högst 10 000 kr inte gäller i dessa ärenden. Andra
meningen - som bland annat föreskriver inskränkningar i rätten till Prop. 1996/97:9
ersättning om kostnaderna täcks av en försäkring - gäller i stället för
9 §; se vid 21 §.
23 §
Enligt första stycket skall den som har beviljats rättshjälp bidra till
kostnaderna för rättshjälpsbiträdet. Bestämmelsen har behandlats i
avsnitt 13.
Enligt andra stycket som har justerats i enlighet med Lagrådets
förslag utgörs rättshjälpsavgiften av en viss procentuell andel av
samtliga kostnader för rättshjälpsbiträdet. Avgiften kan aldrig överstiga
kostnaderna för rättshjälpsbiträdet. Vilken procentuell avgift som skall
betalas bestäms med utgångspunkt i den rättssökandes ekonomiska
situation, det s.k. ekonomiska underlaget, som beräknas enligt 38 §.
Avgiften uppgår dock alltid till en viss minsta summa som finns angiven
i lagen, förutsatt givetvis att kostnaden i ärendet uppgår till minst detta
belopp. Någon minsta avgift finns dock inte för de som har ett
ekonomiskt underlag som understiger 20 000 kr. Utöver avgiften enligt
förevarande paragraf har den rättssökande enligt 4 § att betala
rådgivningsavgift. Rådgivning kan enligt 4 § pågå i sammanlagt högst
två timmar. Den som betalat för mer än en timmes rådgivning har
enligt tredje stycket rätt att avräkna den överskjutande delen från den
minsta avgiften som anges i andra stycket 2-6. Den som har ett
ekonomiskt underlag som inte överstiger 20 000 kr betalar inte någon
viss minsta avgift. Han eller hon kan därmed inte avräkna eventuell
avgift för förlängd rådgivning. Den sammanlagda avgiften blir ändå
lägre för dessa personer.
Enligt fjärde stycket beräknas rättshjälpsavgiften för dödsbo som
beviljats rättshjälp efter vad som är skäligt med hänsyn till dödsboets
och dödsbodelägarnas ekonomiska förhållanden och for dödsbo som
övertagit tidigare beviljad rättshjälp med ledning av den avlidnes
ekonomiska förhållanden (jämför avsnitt 8 och 14 §).
24 §
Paragrafen motsvarar 15 § i 1972 års rättshjälpslag. Enligt första stycket
skall procentsatsen för beräkning av rättshjälpsavgift fastställas när
rättshjälp beviljas. Det innebär att ett ekonomiskt underlag alltid skall
räknas fram. Slutlig avgift festställs i samband med att kostnaderna för
rättshjälpsbiträdet festställts slutligt, se 40 §.
Jämkning av procentsatsen får enligt andra stycket ske om den
rättssökandes ekonomiska underlag förändras väsentligt under hand-
läggningen av den rättsliga angelägenheten. Denna fråga har behandlats
i avsnitt 13. En mindre förändring, t.ex en mindre årlig lönehöjning
eller ett tillfälligt tillskott eller avdrag i inkomsterna behöver inte
medföra att jämkning skall ske.
Jämkning bör även ske om en felräkning eller annan väsentlig fel-
bedömning gjordes i samband med att procentsatsen fastställdes.
Jämkning skall också ske om oriktiga uppgifter har legat till grund for
beslutet. I det sistnämnda fellen skall även frågan om rättshjälpens
215
upphörande tas upp, se 32 § 3. Jämkning av procentsatsen kan ske såväl Prop. 1996/97:9
uppåt som nedåt till någon av de procentsatser som anges i 23 §. Jämk-
ning nedåt skall som regel endast avse kostnader som har upparbetats
efter ansökan om jämkning och kan enligt tredje stycket aldrig avse
redan betald avgift. Fråga om jämkning tas upp efter ansökan av den
rättssökande eller om särskild anledning till jämkning framkommit.
25 §
Rättshjälpsavgiften skall betalas fortlöpande allteftersom biträdes-
kostnadema uppstår enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer. Bestämmelsen motsvarar
närmast 27 § i 1972 års rättshjälpslag.
Om avgiften inte betalas på föreskrivet sätt skall rättshjälpen upphöra,
se 32 § 1.
26 §
Enligt första stycket kan till biträde förordnas advokat eller biträdande
jurist vid advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget.
Bestämmelsen motsvarar 21 § i 1972 års rättshjälpslag. Den har be-
handlats i avsnitt 12.
Det allmänna lämplighetskravet avser även den som är advokat eller
biträdande jurist vid advokatbyrå. Några formella behörighetskrav finns
däremot inte. Som huvudregel skall dock den som förordnas till biträde
ha en juristexamen. För att någon annan skall anses lämplig krävs att
vederbörande har stora kunskaper på något särskilt område och att detta
kan medverka till att angelägenheten behandlas på ett bättre och mer
effektivt sätt än vad som annars skulle varit fallet. Som regel skall ett
biträde ha en gällande ansvarsförsäkring.
Det åligger den som vill förordnas till rättshjälpsbiträde att visa att
han eller hon uppfyller lämplighetskraven.
Den som den rättssökande föreslår och som uppfyller kraven skall
som regel godtas som rättshjälpsbiträde såvida detta inte medför
avsevärt ökade kostnader eller det i övrigt finns särskilda skäl mot det.
Frågan om när avsevärt ökade kostnader kan antas uppstå är bl.a.
beroende av var biträdet normalt har sitt verksamhetsområde. Som
huvudregel bör den rättssökande vara bosatt i det område där rätts-
hjälpsbiträdet har sin verksamhet. Detta gäller i vart fall om tvisten
skall prövas på denna ort, men även i andra fall skall möjligheten att
ställa platsombud beaktas.
Enligt andra stycket får byte av biträde bara ske efter särskilt till-
stånd. Sådant tillstånd lämnas av domstol eller av Rättshjälpsmyn-
digheten (39 §). Byte tillåts endast om det finns särskilda skäl. Ett
sådant skäl kan vara att det uppstått djupgående motsättningar mellan
biträdet och den rättssökande. Sådana motsättningar är emellertid inte
alltid tillräckliga för att byte skall medges om de har uppstått genom
den rättssökandes eget agerande.
Om byte har skett en gång tillåts ytterligare byte endast om det finns
synnerliga skäl. Regleringen innebär en skärpning i förhållande till 1972 216
års rättshjälpslag (jämför avsnitt 12). För att synnerliga skäl skall anses
föreligga krävs att det skulle vara närmast omöjligt för biträdet att Prop. 1996/97:9
fullgöra sin uppgift. Det kan t.ex vara fråga om att rättshjälpsbiträdet
insjuknat eller att en jävssituation uppstått. Om mycket djupgående
motsättningar uppstått mellan den rättssökande och biträdet och den
först nämnde inte kan lastas för dessa kan det medföra att ytterligare
byte tillåts.
Tredje stycket behandlar frågor om substitution. Någon saklig ändring
har inte gjorts i förhållande till 1972 års rättshjälpslag.
27 §
Bestämmelsen, som har justerats efter påpekande av Lagrådet,
motsvarar 19 § första stycket sista meningen samt 22 § forsta-fjärde
stycket i 1972 års rättshjälpslag. Sistnämnda bestämmelse ändrades
senast genom SFS 1995:976 (prop. 1994/95:150, bilaga 3). Bestäm-
melserna har i sak tagits in helt oförändrade i förevarande paragraf med
undantag för vad som anges nedan om ersättning till tekniska biträden.
Bestämmelsen behandlar bedömningen av det arvode ett rättshjälps-
biträde begär för sitt uppdrag och innebär att normalnivån på den tim-
ersättning ett rättshjälpsbiträde skall tillerkännas bestäms av regeringen.
Enligt första stycket har biträdet rätt till skälig ersättning för det
arbete, den tidsspillan och de utlägg som uppdraget krävt. En nyhet är
att ersättning till tekniskt biträde enligt sista meningen inte kan ges
inom ramen för biträdets arvode. Denna fråga har behandlats i avsnitt
19. Ersättningen för arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den
tidsåtgång som kan anses rimlig med hänsyn till uppdragets art och
omfattning med tillämpning av den timkostnadsnorm regeringen fest-
ställer. Timersättningen får avvika från normen om den skicklighet och
omsorg som har lagts ned på uppdraget ger anledning till det.
Vid prövningen av arvodesyrkanden skall beaktas det arbete som har
lagts ned på uppdraget och den tidsåtgång som redovisas. Anser
domstolen eller Rättshjälpsmyndigheten att arbetet tagit för lång tid med
hänsyn till uppdragets art eller omfettning eller att arbetet delvis inte är
ersättningsgillt skall det yrkade beloppet sättas ned med utgångspunkt i
den tidsåtgång som bedöms rimlig. Som huvudregel skall den av rege-
ringen fastställda timkostnadsnormen betalas för varje ersättningsgill
arbetstimme. Timersättningen får dock sättas ned om arbetet har utförts
på ett mindre skickligt sätt eller höjas om det har utförts särskilt
skickligt. En advokat som är särskilt skicklig, t.ex. genom att han eller
hon har en särskild förtrogenhet med det aktuella rättsområdet, och
därmed har arbetat snabbare än en ”normalskicklig” advokat bör alltså
kunna ersättas med ett timarvode som ligger över timkostnadsnormen.
Också andra omständigheter av betydelse i det enskilda fellet kan
beaktas, både i sänkande och höjande riktning. I vissa fell kan det t.ex.
komma i fråga att både sätta ned begärt belopp för att arbetet har tagit
längre tid än som är rimligt och sänka timersättningen, om uppdraget
utförts mindre skickligt. Regleringen medger inte att timersättningen
höjs på den grunden att en advokat har särskilt höga omkostnader för
t.ex. kontor och liknande. Naturligtvis bör inte heller timersättningen i 217
det enskilda fallet sänkas for den som har särskilt låga fasta kostnader i Prop. 1996/97:9
sin advokatverksamhet.
Ersättning for tid innan ansökan om rättshjälp getts in ersätts enligt
andra stycket första meningen endast i den mån arbetet varit av mindre
omfettning eller av brådskande art. Med arbete av mindre omfettning
avses enligt praxis arbete motsvarande högst vad en advokat debiterar
under en dags arbete (sex timmar). När byte av biträde har skett gäller
enligt andra meningen motsvarande för tiden före beslut om byte.
Bedömningen enligt tredje stycket skall göras fristående från den
bedömning som skall göras enligt första stycket. Bestämmelserna tar
sikte på olika fell. Den prövning som förutsätts i första stycket skall
göras i samtliga fell där begärt arvode skall prövas. En prövning enligt
fjärde stycket blir däremot bara aktuell om biträdet föranlett kostnader
för rättshjälpen genom sitt agerande eller när ett ärende misskötts i så
hög grad att bestämmelser om avvisande av ombud kan tillämpas (se
prop. 1978/79:90 s. 210). Ersättning kan i sådana fell jämkas till noll,
vilket inte är avsett vid en tillämpning av första stycket.
Enligt jjärde stycket kan regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer fastställa taxor som skall tillämpas i vissa fell
samt meddela föreskrifter om beräkning av ersättning för tidsspillan.
28 §
Bestämmelsen om formerna för festställande av ersättning till biträde
motsvarar 22 § femte och sjätte stycket i 1972 års rättshjälpslag.
29 §
Bestämmelsen motsvarar 23 § i 1972 års rättshjälpslag och förbjuder
biträdet att ta emot ytterligare ersättning utöver ersättning enligt 27 §.
30 §
Paragrafen motsvarar med en ändring 31 § i 1972 års rättshjälpslag.
Betalningsskyldigheten omfettar endast kostnader för rådgivning och
ersättning till rättshjälpsbiträdet och inte, som i 1972 års rättshjälpslag,
hela rättshjälpskostnaden. Frågan behandlas i avsnitt 15.1. Bestäm-
melsen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
I första stycket anges vad som gäller i fråga om motparts ersätt-
ningsskyldighet for kostnader for rättshjälpsbiträdet och för rådgivning.
Innebörden är - liksom tidigare - att de regler om skyldighet att ersätta
kostnader som finns i andra lagar skall tillämpas även i fråga om
rättshjälpskostnader när den ena eller båda parterna har rättshjälp. En
skillnad är dock att ersättningsskyldigheten enligt förevarande paragraf
endast avser kostnader för rättshjälpsbiträdet och för rådgivning.
Liksom tidigare skall ränta inte utgå. Ersättningsskyldigheten omfettar
samtliga kostnader för rättshjälpsbiträdet oavsett om ersättningen avser
arbete, tidsspillan eller utlägg.
Hänvisningen till vad som sägs i lag om ansvaret för kostnader inne-
bär att paragrafen i vissa fell blir tillämplig även på annan än motpart.
Så finns till exempel i 18 kap. 7 och 12 §§ rättegångsbalken regler om 218
att även ställföreträdare, ombud eller intervenient kan förpliktas att
ersätta rättegångskostnader. Det är dock endast personer som har Prop. 1996/97:9
uppträtt på samma sida som rättshjälpshavarens motpart som med stöd
av förevarande paragraf kan åläggas ersättningsskyldighet för rätts-
hjälpskostnader. Att rättshjälpshavaren eller hans ställföreträdare i vissa
fell kan få svara för rättshjälpskostnadema framgår av 37 §.
I andra stycket finns bestämmelser om till vem betalningen skall
erläggas. Enligt 39 § första stycket sista meningen är det Rättshjälps-
myndigheten som fettar dessa beslut. Enligt 42 § får besluten fettas
genom automatisk databehandling. Domstolen skall således endast fest-
ställa vilket belopp som motparten skall betala (41 § första stycket).
Rättshjälpsmyndighetens beslut om betalningen är enligt 42 § andra
stycket exigibelt. Den rättssökande får själv låta driva in den summa
som tillkommer honom.
31 §
Paragrafen motsvarar 31 a § i 1972 års rättshjälpslag. Enligt den nya
bestämmelsen omfettar betalningsskyldigheten endast kostnader för
ersättning till rättshjälpsbiträdet. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt
15.1.
Enligt första stycket är rättshjälpshavarens medpart skyldig att betala
sin del av den gemensamma kostnaden för rättshjälpsbiträdet. Tillämp-
ningen förutsätter att domstolen kan bedöma vilka kostnader som är
gemensamma för rättshjälpshavaren och hans medparter. Det åvilar
domstolen att själv skaffa sig det erforderliga underlaget för denna
bedömning. I praktiken torde domstolarna utan närmare undersökning få
kännedom om vilka kostnader som är gemensamma. Rätten festställer ju
ersättningen till biträdet. Om den part som inte har rättshjälp har betalat
någon del av biträdeskostnaden, torde han regelmässigt begära ersätt-
ning av motparten för den kostnaden i samband med att målet avslutas.
Om han inte framställer något yrkande bör rätten kunna utgå från att
biträdets ersättning även omfettar uppdraget för den part som inte har
rättshjälp.
När förlikning sker, framställs endast sällan något yrkande om att
motparten skall ersätta rättegångskostnaderna. Rätten måste i dessa fell
få upplysning om vilka kostnader som är gemensamma för att före-
varande paragraf skall kunna tillämpas i alla situationer. Det enklaste är
att biträdet i förekommande fell, dvs. när det finns anledning att inte
ålägga medparten ersättningsskyldighet för kostnader, lämnar upplys-
ningar i samband med att han gör framställning om sin egen ersättning.
Bestämmelser om detta bör tas in i förordning.
Som huvudregel skall fördelningen ske efter huvudtalet, dvs. de
gemensamma kostnaderna fördelas lika på de medparter för vilka
kostnaderna varit gemensamma. Domstolen är dock oförhindrad att göra
avsteg från huvudregeln, om omständigheterna ger anledning till det. En
möjlighet är till exempel att lägga den andel som parterna har i själva
saken till grund för fördelningen. I mycket ömmande fell kan betal-
ningsskyldigheten jämkas till noll.
Som framgår av lagtexten skall paragrafen bara tillämpas vid domstol 219
och betalningsskyldighet bara åläggas den som är part i rättegången.
Av andra stycket framgår att ersättningsskyldighet inte skall åläggas Prop. 1996/97:9
för den del av rättshjälpskostnadema som motparten eller någon annan
ålagts att betala med stöd av 30 §.
I tredje stycket finns bestämmelser om betalningen av den ersättning
som medparten förpliktats att betala. Bestämmelsen är en nyhet
gentemot vad som gäller i dag på så sätt att den betalningsskyldige i
vissa fall skall betala en del av beloppet till den som haft rättshjälp.
Frågan har behandlats i avsnitt 15.4.
Om den rättssökande t.ex. har tre medparter som förpliktas att betala
en fjärdedel av kostnaderna vardera samtidigt som den rättssökandes
rättshjälpsavgift uppgår till 40 % av kostnaderna överstiger det sam-
manlagda beloppet kostnaderna. I dag har den rättssökande rätt att få
tillbaka det överskjutande beloppet av staten. Enligt den nya bestäm-
melsen skall medpartema i stället betala detta belopp direkt till den som
haft rättshjälp. Enligt 39 § första stycket sista meningen är det Rätts-
hjälpsmyndigheten som fettar beslut om till vem betalning skall er-
läggas. Enligt 42 § får beslutet fettas genom automatisk databehandling.
Domstolen skall således endast festställa vilket belopp som medpartema
skall betala (41 § första stycket).
Rättshjälpsmyndighetens beslut om fördelning är enligt 42 § andra
stycket exigibelt. Den rättssökande får själv låta driva in den summa
som tillkommer honom.
32 §
I förevarande paragraf, samt i 33 och 34 §§ finns bestämmelser om
rättshjälpens upphörande. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 14.
Punkt 1-4 motsvaras av 34 § första stycket 1-3 och 5 i 1972 års
rättshjälpslag. Den ändring som gjorts på dessa punkter är att
möjligheten att underlåta att besluta om rättshjälpens upphörande enligt
34 § tredje stycket i 1972 års rättshjälpslag har slopats. Om det
föreligger någon grund för rättshjälpens upphörande skall således detta
alltid beslutas.
Punkt 5 är ny och innehåller en bestämmelse om att rättshjälpen skall
upphöra om ett rättshjälpsbiträde entledigas utan att annat rättshjälps-
biträde förordnas. Bestämmelsen är en konsekvens av att rättshjälp
endast skall ges om den rättssökande har behov av juridiskt biträde, se
avsnitt (7.3). Om ett rättshjälpsbiträde entledigas på den rättssökandes
begäran skall alltså samtidigt beslutas att rättshjälpen skall upphöra. Om
den rättssökande på nytt ansöker om rättshjälp skall ansökan som regel
avslås med hänvisning till att det inte är rimligt att staten bidrar till
kostnaderna. Detta gäller i vart fell om det inte fenns förutsättningar för
biträdesbyte. Bestämmelsen motsvarar i viss mån 21 § andra stycket
sista meningen i 1972 års rättshjälpslag enligt vilken nytt biträde, efter
att ett tidigare biträde entledigats på den rättssökandes begäran, får
förordnas endast om det fenns förutsättningar för byte av biträde.
Den nu föreslagna punkt 6 om att rättshjälpen skall upphöra om det
inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna motsvaras av den
tidigare punkten 4. Denna punkt har ändrats i anledning av att bestäm- 220
melsen om befogat intresse har bytts ut mot en bestämmelse om att det
skall vara rimligt att staten bidrar till kostnaderna (se avsnitt 7.4 samt Prop. 1996/97:9
författningskommentaren till 8 §).
33 §
Bestämmelsen reglerar när rättshjälpen skall upphöra i de fell det
föreligger ett s.k. pilotfell. Bestämmelsen har motsvarighet i 34 § andra
stycket i 1972 års rättshjälpslag. Någon saklig ändring har inte gjorts.
34 §
Bestämmelsen är ny och har ett nära samband med 15 §, som innebär
att förmånen av rättshjälpsbiträde omfettar ersättning i högst 100
timmar, om inte annat beslutas av domstol eller av Rättshjälpsmyndig-
heten. Frågan om begränsningen av rättshjälpen har behandlats i avsnitt
11.2.
Första stycket innebär att rättshjälpen skall upphöra när rätts-
hjälpsbiträdet har arbetat med ärendet i 100 timmar, om inte annat
beslutas med stöd av andra stycket. Det är den tid som är ersättningsgill
enligt 27 § som skall ligga till grund för domstolens beslut i frågan om
rättshjälpen skall upphöra. Att ersättningen sätts ned för att arbetet har
utförts på ett mindre skickligt sätt påverkar således inte bedömningen.
Av andra stycket framgår att rättshjälpsbiträdet skall anmäla till rätten
när det arbete som har lagts ned uppgår till eller närmar sig 100
timmar. Det finns inte någon ovillkorlig rätt för en rättssökande att
utnyttja samtliga 100 timmar, även om det är fråga om ett omfettande
ärende. Avsikten är att biträdet skall avsluta uppdraget på ett sätt som
är lämpligt med hänsyn omständigheterna, t.ex i vilket skede ärendet
befinner sig i. Biträdet bör med andra ord kunna göra sin anmälan till
rätten, även om det skulle återstå ett tiotal timmar av de 100.
Normalt sett skall rätten besluta om rättshjälpens upphörande när an-
mälan från biträdet har gjorts. Rätten kan dock förordna att rättshjälpen
skall fortsätta, om det finns förutsättningar att inom rimlig tid avsluta
ärendet eller om det är fråga om en angelägenhet som är av sådan
karaktär att ytterligare rättshjälp är befogad, såsom t.ex. en komplicerad
tvist om vårdnad med anknytning till utlandet. Ytterligare exempel har
angetts i avsnitt 11.2.
Om rättshjälpsbiträdet har arbetat i 100 timmar, men inte tillerkänns
ersättning för hela denna tid, t.ex. för att tidsåtgången inte är rimlig
eller för att viss tid avser arbete som inte var nödvändigt för att ta till
vara den rättssökandes rätt, kan rättshjälpen bestå även om det inte är
fråga om angelägenheter av den typ som har nämnts ovan. Detta kan
t.ex. ske om biträdet på ett bra sätt kan avsluta sitt uppdrag och
redovisa detta till den rättssökande, inom ramen för de 100 timmarna
eller med en mindre ökning av antalet timmar. Den ersättning biträdet
anses ha rätt till får i sådana fell ges i form av förskott.
Om rättshjälpen skall fortsätta skall rätten enligt andra stycket tredje
meningen bestämma det antal timmar som rättshjälpen därefter får om-
fetta. Syftet med denna ordning är att ge biträdet och den rättssökande
en möjlighet att planera den fortsatta hanteringen av ärendet. Underlaget
för rättens beslut i detta avseende kommer i huvudsak av utgöras av de
221
uppgifter biträdet lämnar. De ställningstaganden rätten skall göra enligt Prop. 1996/97:9
bestämmelsen förutsätter formlösa kontakter med rättshjälpsbiträdet.
Beslut enligt andra stycket torde ofta kunna dokumenteras genom en
anteckning i akten, i vart fell om det rör sig om små avvikelser från
100-timmars taket.
Om byte av biträde ägt rum eller platsombud anlitats får den sam-
manlagda tiden inte uppgå till mer än 100 timmar.
Ett beslut av allmän domstol om rättshjälpens upphörande gäller
omedelbart oavsett om beslutet överklagas eller inte (17 kap. 14 § och
30 kap. 12 § rättegångsbalken). Även beslut av övriga domstolar och
Rättshjälpsmyndigheten torde gälla omedelbart (NJA 1980 s. 786).
När rättshjälpen upphör skall Rättshjälpsmyndigheten fastställa den
rättssökandes rättshjälpsavgift enligt 40 §. Om den rättsliga ange-
lägenheten behandlas av domstol eller genom annat liknande förferande
skall kostnaderna sedermera när målet eller ärendet avslutas fördelas
enligt bestämmelserna i 30, 31 och 37 §§. Betalningsskyldighet enligt
37 § kan dock åläggas redan vid rättshjälpens upphörande enligt denna
paragraf (se 41 § första stycket).
Av tredje stycket framgår att vad som sägs om rätten i andra stycket
gäller Rättshjälpsmyndigheten i de fell myndigheten, enligt 39 §,
beslutar i rättshjälpsfrågor.
35 §
Paragrafen behandlar den rättssökandes återbetalningsskyldighet när det
beslutas att rättshjälpen skall upphöra. Bestämmelsen motsvarar 34 §
fjärde stycket i 1972 års rättshjälpslag. Bestämmelsen behandlas i
avsnitt 14.
Återbetalningsskyldigheten avser samtliga kostnader, det vill säga
även bevis- och utredningskostnader m.m. Någon ändrad tillämpning
jämfört med hur de nuvarande bestämmelserna kommat att tillämpas i
praktiken är inte avsedd. Om rättshjälpen upphör med stöd av 32 § 1
eller 6 punkten skall den rättssökandes återbetalningsskyldighet som
regel begränsas till rättshjälpsavgiften. I övriga fell skall den rätts-
sökande som huvudregel själv bära kostnaderna. Betalningsskyldigheten
kan dock begränsas om det finns särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara
att rättshjälp beviljats på grundval av felaktiga uppgifter (punkt 2) men
att den rättssökande inte visste eller hade skälig anledning att anta att
uppgifterna var av betydelse för bedömningen. Om rättshjälp skall
upphöra på grund av bestämmelsen i den nya punkten 5 bör återbetal-
ningsskyldigheten som regel begränsas till rättshjäpsavgiften.
36 §
Bestämmelsen, som handlar om den rättssökandes återbetalnings-
skyldighet när beslut rättshjälp upphävs efter överklagande, motsvarar
49 a § andra stycket i 1972 års rättshjälpslag.
37 §
Paragrafen motsvarar 31 c § i 1972 års rättshjälpslag. Paragrafen inne- 222
håller bestämmelser om den rättssökandes och dennes ställföreträdares
kostnadsansvar vid vårdslöshet eller försummelse. Frågan har behand- Prop. 1996/97:9
lats i avsnitt 15.3.
Om en rättssökande genom vårdslöshet eller försummelse har föranlett
ökade kostnader för rättshjälpen skall han ersätta staten dessa kostnader
oavsett hur ansvaret för rättshjälpskostnadema i övrigt skall fördelas.
Betalningsansvaret enligt förevarande paragraf avser alla rättshjälps-
kostnader. Det innebär att den rättssökande kan förpliktas ersätta t.ex.
kostnader för bevisning eller utredning.
Bestämmelsen syftar i första hand på vårdslösa eller försumliga åt-
gärder under ärendets gång. Ökade kostnader kan uppkomma till
exempel genom att den som har rättshjälp uteblir från en förhandling
eller framställer påstående eller invändning som han insett eller bort
inse sakna fog. Bestämmelsen kan emellertid tillämpas även i sådana
fall där den som har rättshjälp har inlett ett ärende trots att han insett
eller bort inse att hans anspråk saknade fog.
Om rättshjälpshavaren eller hans ställföreträdare genom vårdslöshet
eller försummelse orsakat kostnader för staten skall de ersätta den extra
kostnad som uppstått. Beslut om detta skall enligt 41 § fattas i samband
med att handläggningen av målet eller ärendet avslutas. Beslut om
återbetalning kan även fettas i samband med att rättshjälpen upphör.
38 §
I paragrafen definieras det nya begreppet ekonomiskt underlag. Frågan
har behandlats i avsnitt 7.2. Paragrafen ersätter 6 (delvis), 12 och 13 §§
i 1972 års rättshjälpslag.
I första stycket anges att det ekonomiska underlaget skall beräknas
med hänsyn till den rättssökandes beräknade årsinkomst med hänsyn
tagen till försöijningsbörda och ekonomiska förhållanden i övrigt.
Den rättssökandes underhållsbörda skall beaktas på så sätt att
underlaget skall minskas med 15 000 kr per barn. Endast underhåll till
barn kan beaktas i sammanhanget. Avdrag för underhållsbörda kan ske
med sammanlagt högst 75 000 kr.
Vid beräkning av det ekonomiska underlaget för underåriga skall
enligt tredje stycket hänsyn även tas till föräldrarnas ekonomiska för-
hållanden.
På vilket sätt föräldrarnas ekonomiska underlag skall beaktas samt
närmare bestämmelser om det ekonomiska underlaget meddelas enligt
fjärde stycket av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
39 §
Paragrafen ersätter 17, 18 och 25 §§ i 1972 års rättshjälpslag och
reglerar vem som skall fetta beslut i rättshjälpsfrågor.
40 §
Första stycket motsvarar 28 § i 1972 års rättshjälpslag. Andra stycket
motsvarar 30 § första stycket sista meningen i 1972 års rättshjälpslag.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 13.
223
Ersättningen till biträdet skall alltid utbetalas efter avdrag för den av Prop. 1996/97:9
Rättshjälpsmyndigheten fastställda rättshjälpsavgiften. Om biträdet er-
hållit ett större belopp från den rättssökande än vad som motsvarar den
slutliga avgiften är biträdet skyldig att återbetala det överskjutande
beloppet till den rättssökande.
41 §
Paragrafen motsvarar 33 § i 1972 års rättshjälpslag. Bestämmelsen
reglerar förfarandet när ersättningsskyldighet enligt 30 § första stycket,
31 § första stycket och 37 § skall fastställas. Bestämmelsen har behand-
lats i avsnitt 15.4.
När ett mål eller ärende avgörs skall domstolen enligt första stycket
fastställa ersättningsskyldighet för motpart enligt 30 § första stycket, för
medpart enligt 31 § första stycket och för den rättssökande och dennes
ställföreträdare enligt 37 § i samband med att domstolen avslutar
handläggningen, dvs. i samband med dom eller slutligt beslut. Beslut
enligt 37 § får även fattas i samband med att rättshjälpen skall upphöra.
Domstol och myndigheter skall - liksom tidigare - självmant under-
söka förutsättningarna för att tillämpa bestämmelserna. Ersättnings-
skyldighet skall fastställas oberoende av yrkande och oberoende av vad
parterna kan ha avtalat i kostnadsfrågan. Det innebär att i de fall målet
eller ärendet överklagas, skall överinstansen pröva ersättningsskyldig-
heten för kostnaderna i såväl över- som underinstansen. Om endast
biträdesersättningen överklagas och ersättningen höjs i överinstansen
skall denna instans pröva om den part som förlorat i undersinstansen
skall åläggas ytterligare ersättningsskyldighet till följd av den höjda
biträdesersättningen.
Beträffande motparts ersättningsskyldighet skall domstolen liksom
tidigare endast besluta vilket belopp som motparten skall betala. Beslut
om till vem betalningen skall erläggas enligt 30 § andra stycket fattas
senare av Rättshjälpsmyndigheten enligt 39 § första stycket sista me-
ningen. Motsvarande ordning har i den nya bestämmelsen inforts även
beträffande medparts ersättningsskyldighet enligt 31 §. Ersättning enligt
37 § skall alltid betalas till staten.
Andra stycket behandlar ersättningsskyldighet i angelägenhet som rör
konkurs. Det motsvaras av 33 § andra stycket i 1972 års rättshjälpslag.
Någon ändring i bestämmelsen har inte gjorts.
42 §
Första stycket motsvaras av 33 a § i 1972 års rättshjälpslag.
I paragrafens första stycke anges att beslut om motparts ersättnings-
skyldighet enligt 30 § andra stycket, medparts ersättningsskyldighet
enligt 31 § tredje stycket samt slutlig rättshjälpsavgift och avräkning
med biträdet enligt 40 § får fattas genom automatisk databehandling av
uppgifter i ett register fört hos Rättshjälpsmyndigheten. Beslut med-
delade på detta sätt utgör beslut fattade av Rättshjälpsmyndigheten.
Förvaltningslagen (1986:223) är tillämplig på besluten, vilket bland
annat innebär att lagens regler om motivering och omprövning skall 224
iakttas.
I andm stycket anges att beslut om motparts och medparts Prop. 1996/97:9
ersättningsskyldighet enligt 30 § andra stycket får verkställas enligt
bestämmelserna i utsökningsbalken. Bestämmelsen motsvaras av 33 b §
i 1972 års rättshjälpslag men har utvidgats till att avse även beslut om
medparts ersättningsskyldighet enligt 31 § tredje stycket.
43 §
Bestämmelserna i 43 och 44 §, som behandlar överklaganden, mot-
svarar 49 § i 1972 års rättshjälpslag.
Fullföljdsförbudet i andm stycket har utvidgats till att avse även
kammarrätts beslut i dit överklagad fråga.
44 §
Bestämmelserna i denna och i föregående paragraf motsvarar 49 § i
1972 års rättshjälpslag.
Rättshjälpsmyndighetens beslut i avräkningsfrågor kan enligt andra
stycket andra meningen inte överklagas (se avsnitt 20). Förvaltnings-
lagen (1986:223) är dock tillämplig på besluten vilket bl.a. innebär att
lagens regler om motivering och omprövning skall iakttas.
45 §
Paragrafen, som bl.a. behandlar vem som kan överklaga beslut i
rättshjälpsfrågor motsvaras närmast av 49 a § i 1972 års rättshjälpslag.
46 §
Paragrafen, som ger Domstolsverket rätt att påkalla beslut om att
rättshjälpen skall upphöra, motsvaras närmast av 49 b § i 1972 års
rättshjälpslag.
47 §
Paragrafen, som behandlar överklaganden om beslut om ersättning,
motsvaras av 49 c § i 1972 års rättshjälpslag.
48 §
Paragrafen, som handlar om Rättshjälpsnämnden och dess samman-
sättning, motsvaras av 4 § i 1972 års rättshjälpslag. Något krav på att
en av advokaterna skall vara anställd på allmän advokatbyrå och en
enskilt verksam finns inte i den nya lagen.
49 §
Paragrafen, som reglerar ordningen for Rättshjälpsnämndens beslut,
motsvaras av 5 § i 1972 års rättshjälpslag.
Som anges i avsnitt 18.1 föreslås att rätten till offentligt biträde skall
regleras direkt i respektive materiell lagstiftning samt att vissa
gemensamma bestämmelser skall tas in i en särskild lag om offentligt
15 Riksdagen 1996197. 1 saml. Nr 9
biträde. I 1972 års rättshjälpslag finns motsvarande reglering i 41- Prop. 1996/97:9
45 §§, 49-49 a §§ samt 49 c §.
1 §
Enligt första stycket kan offentligt biträde bara forordnas i mål eller
ärenden där det är särskilt föreskrivet. Bestämmelser om när offentligt
biträde kan forordnas finns i 37 kap. 9 § brottsbalken, 9 § lagen
(1944:133) om kastrering, 36 § lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m.,
15 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av vård eller behandling, 27 § lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av straff
m.m., 42 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fell, 59 §
smittskyddslagen (1988:1472), 11 kap. 8 § utlänningslagen (1989:529),
39 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
27 § lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, 38 a § lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, 22 a § lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård samt i lagen (1993:388) om införande av lagen
(1993:337) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Regle-
ringen motsvaras av 41 § i 1972 års rättshjälpslag.
Enligt andra stycket gäller att bestämmelser i andra lagar har
företräde framför bestämmelserna i lagen om offentligt biträde. Sådana
avvikande bestämmelser finns t.ex. i 11 kap 8 § utlänningslagen
angående överprövning av vissa beslut samt i 39 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga angående vem som förordnar
biträde.
2§
Som huvudregel forordnas offentligt biträde av den domstol eller
myndighet som handlägger målet eller ärendet. Detsamma gäller övriga
beslut enligt denna lag. I ärenden hos socialnämnd angående omhänder-
tagande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga skall dock enligt 39 § samma lag länsrätten besluta i frågor om
offentligt biträde.
Beslut om att utredning skall företas fettas enligt 6 § av det offentliga
biträdet. Ersättning till den som utfört utredningen skall däremot
bestämmas av den domstol eller myndighet som handlägger målet eller
ärendet.
3 §
Enligt första stycket förordnas offentligt biträde efter ansökan eller när
det annars finns anledning (jfr. 43 § första stycket i 1972 års rätts-
hjälpslag). Oavsett om någon ansökan gjorts är således den domstol
eller myndighet som handlägger sakärendet skyldig att beakta om
offentligt biträde bör förordnas.
Enligt andra stycket skall en ansökan om offentligt biträde alltid ges
in till den myndighet som handlägger sakärendet (jfr. 43 § femte stycket
i 1972 års rättshjälpslag).
226
I tredje stycket anges att en myndighet som inte själv får förordna Prop. 1996/97:9
biträde skall överlämna ansökan tillsammans med ett eget yttrande till
den myndighet som skall besluta i frågan (jfr. 43 § sjätte stycket i 1972
års rättshjälpslag).
4§
Om offentligt biträde förordnas betalas kostnader för ersättning till
biträdet och för utredning av allmänna medel.
Ersättningen till ett offentligt biträde bestäms enligt 5 § efter samma
regler som gäller för rättshjälpsbiträden (jfr 44 § andra stycket i 1972
års rättshjälpslag).
Bestämmelsen om utredning har sin motsvarighet i 43 § i 1972 års
rättshjälpslag. Liksom den bestämmelsen är även förevarande bestäm-
melse avsedd att tillämpas på mindre utredning såsom läkarintyg eller
liknande. Endast undantagsvis bör det komma ifråga att mer omfattande
utredning införskaffas.
Utredning får inhämtas endast om det är skäligen påkallat för att ta
till vara huvudmannens rätt och om utredningen inte kan erhållas genom
den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Råder det någon
tvekan om vilket utredningsmaterial som myndigheten avser att infordra
bör biträdet i första hand vända sig till myndigheten och begära dess
medverkan till att utredningen införskaffas. Försumlighet i detta
avseende bör beaktas när ersättningen till biträdet bestäms. Detsamma
gäller om utredningen varit onödig eller alltför dyrbar och biträdet med-
verkat till detta genom försumlighet.
Enligt andra stycket har den som medverkat vid utredningen rätt till
ersättning av allmänna medel enligt förskrifter som meddelas av rege-
ringen. Enligt 6 § beslutar biträdet om utredning. Ersättningen till den
som medverkat vid utredningen bestäms dock av den domstol eller
myndighet som handlägger ärendet. Utredaren har rätt till ersättning
även om biträdet varit försumlig när han eller hon beslutade om
utredningen.
5 §
Bestämmelserna om rättshjälpsbiträden och ersättning till sådana
biträden tillämpas i fråga om offentliga biträden. Det innebär att det
gäller samma formella krav på vilka som kan förordnas till biträden,
hur byte respektive substitution skall ske, hur ersättningen till biträden
beräknas m.m. Dessutom gäller även för offentliga biträden att de inte
får begära ersättning av klienten utöver vad biträdet tillerkänns av
domstol eller myndighet. Beträffande den närmare tillämpningen av
bestämmelserna hänvisas till författningskommentaren till 26-29 § i
avsnitt 24.1.
6§
Enligt bestämmelsen får biträdet besluta om att utredning enligt 4 §
skall utföras. Ersättning till den som medverkat vid utredningen bestäms
dock av den domstol eller myndighet som handlägger målet eller
ärendet.
227
7 § Prop. 1996/97:9
Domstols eller myndighets beslut i frågor som rör offentligt biträde
överklagas i samma ordning som gäller för överklagande av beslut i det
mål eller ärende där biträde förordnats (jfr. 49 § i 1972 års rättshjälps-
lag). Ill kap. 9 § utlänningslagen finns bestämmelser om avvikelse
från denna ordning. Att dessa har företräde följer av 1 § andra stycket.
Enligt andra stycket får hovrättens eller kammarrättens beslut i en dit
överklagad fråga om ersättning till biträde som huvudregel inte över-
klagas. Hovrätten respektive kammarrätten får dock tillåta att beslutet
överklagas om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall
ges enligt 54 kap. 10 första stycket 1 rättegångsbalken respektive 36 §
första stycket 1 förvaltningsprocesslagen. Motsvarande bestämmelse
beträffande ersättning till rättshjälpsbiträden finns i 36 § i 1972 års
rättshjälpslag och i 43 § andra stycket i den nya rättshjälpslagen
(lagförslag 2.1) och beträffande offentliga försvarare i 54 kap. 3 § rätte-
gångsbalken.
Enligt tredje stycket får ett beslut av offentligt biträde i fråga om
utredning inte överklagas.
8§
Beslut i frågor om offentligt biträde kan överklagas av den som är
enskild part samt av Domstolsverket (jfr. 49 a § i 1972 års rätts-
hjälpslag och författningskommentaren avsnitt 24.3).
Lagen motsvaras delvis av 49 a § första meningen i 1972 års rätts-
hjälpslag. Lagen ger Domstolsverket rätt att på samma sätt som en part
överklaga beslut som fattas av domstol om ersättning som skall utgå av
allmänna medel till målsägande, enskild part, försvarare, vittne, sak-
kunnig eller annan som inte är part. Lagen omfattar överklagande av
beslut om ersättning till samma personkategori som avses i 30 kap. 12 §
2 rättegångsbalken med tillägg for enskilda parter.
Dessutom har Domstolsverket enligt lagen rätt att överklaga beslut om
förordnade och byte av offentlig försvarare. För närvarande anses
offentlig försvarare vara en form av rättshjälp vilket ger Domstolsverket
rätt att överklaga besluten med stöd av 49 a § i 1972 års rättshjälpslag.
Domstolsverket har motsvarande rätt att överklaga beslut enligt
rättshjälpslagen (45 § i lagförslag 2.1) och enligt lagen om offentliga
biträden (8 § i lagförslag 2.2).
17 kap. 7 a §
I paragrafen finns regler om en ny form av ekonomiskt bistånd vid
bodelning. Frågan har behandlats i avsnitt 10.1.
228
Enligt första stycket kan rätten besluta om en s.k. ersättningsgaranti. Prop. 1996/97:9
Ett sådant beslut innebär att ersättning till bodelningsförrättare skall
betalas av allmänna medel om den make som har gjort ansökan vid bo-
delningen tillskiftas egendom till ett värde som understiger 100 000 kr.
Ansökan om att ersättningen skall betalas av allmänna medel kan endast
göras av någon av makarna. Ansökan skall bifallas om det är skäligt
med hänsyn till makens ekonomiska och personliga förhållanden samt
omständigheterna i övrigt. För bifall krävs att maken inte kan betala
den ersättning som biståndet medför, dvs. att han eller hon inte har
realiserbara tillgångar till motsvarande värde. Om en makes ekonomiska
förhållanden är sådana att hans inkomster överstiger hälften av det
gränsvärde som berättigar till rättshjälp bör ansökan inte heller bifällas.
Med omständigheterna i övrigt avses framförallt att det föreligger
någon form av snedfördelning mellan makarnas resurser. Om båda
makarna har stora tillgångar finns naturligtvis ingen anledning for staten
att betala för bodelningen och om ingen av makarna har några tillgångar
finns inte något att dela. Bestämmelsen är därför i första hand tillämplig
när den make som sitter i boet vägrar att medverka till bodelningen och
den andra maken därför inte kan få ut sina tillhörigheter och inte heller
i övrigt har egna medel att bekosta en bodelning med.
Genom hänvisningar i 3 kap. 1 § lagen (1994:1117) om registrerat
partnerskap, 20 § lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem och
lagen (1987:813) om homosexuella sambor är bestämmelsen även
tillämplig för registrerade partner och sambor.
Ersättning utgår för högst fem timmars arbete. Om bodelningsför-
rättaren arbetar under längre tid har han rätt till ersättning för över-
skjutande tid enligt de regler som gäller i allmänhet vid bodelning.
Ersättning till bodelningsförrättaren utgår enligt samma grunder som
ersättning till rättshjälpsbiträden. Ersättning av allmänna medel ges
dock endast för arbete. I fråga om en ansökan enligt första stycket
tillämpas ärendelagen (1996:242).
Enligt andra stycket betalas inte ersättning av allmänna medel om den
make som beviljats ersättningsgarantin har en andel i boet som, efter
avdrag för täckning av skulder, överstiger 100 000 kr. I sådant fell har
bodelningsförrättaren rätt till ersättning av makarna enligt de regler som
gäller i allmänhet vid bodelning.
Såsom Lagrådet påpekat innebär regleringen att, om bodelnings-
förrättaren exempelvis har arbetat med bodelningen under åtta timmar,
han under förutsättning att garantin gäller är tillförsäkrad ersättning av
staten för fem timmars arbete och att ersättningen till denna del skall
tillgodoräknas den make på vars ansökan beslutet om ersättningsgaranti
har meddelats. I fråga om ersättningen för återstående tre timmars
arbete är makarna solidariskt ansvariga gentemot bodelningsförrättaren,
men makarna emellan har den som inte omfettas av garantin att svara
för hela ersättningen. Skulle bodelningsförrättaren ha arbetat endast fem
timmar, betalar staten hela ersättningen. I avsaknad av någon regel om
regressrätt för staten uppkommer i detta fell inte någon betalnings-
skyldighet för den andre maken.
229
Ersättningen betalas ut när bodelningshandlingen är upprättad. Bodel- Prop. 1996/97:9
ningsförrättare som har rätt till ersättning skall då ge in en kostnads-
räkning samt en kopia av bodelningshandling till rätten som sedan
fastställer ersättning.
Ansökan om att ersättningen skall betalas av allmänna medel kan
göras antingen i samband med att bodelningsförrättare forordnas av
rätten eller senare under bodelningen.
Ansökan enligt andra stycket skall behandlas som ett separat
domstolsärende.
18 kap. 4 §
Förbudet mot att överklaga vissa av hovrättens beslut har utvidgats till
att avse även beslut enligt den nya 17 kap. 7 a §.
En ny paragraf - 37 kap. 9 § - har inforts med anledning av den nya
lagtekniska lösningen (se avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon
materiell ändring i förhållande till 41 § 12 och 42 § i 1972 års
rättshjälpslag har inte gjorts.
11 kap. 6 §
Bestämmelsen är ny och behandlas i avsnitt 16.
Första stycket innebär att en part som är en fysisk person i vissa fall
kan få ersättning för resa och uppehälle om han eller hon har kallats
och inställt sig till ett sammanträde. Bestämmelsen är även tillämplig
för en målsägande som för talan om enskilt åtal eller enskilt anspråk.
Till skillnad mot vad som gäller enligt 1972 års rättshjälpslag är det inte
en förutsättning för ersättning att parten har kallats att inställa sig
personligen.
Ersättning kan betalas om det är skäligt med hänsyn till partens
ekonomiska förhållanden, de kostnader som kan uppstå i samband med
inställelsen och omständigheterna i övrigt. Som regel bör ersättning inte
ges om partens årsinkomst beräknat enligt bestämmelserna i rättshjälps-
lagen överstiger 100 000 kr. Någon utförligare prövning av de ekono-
miska förhållandena behöver inte göras. Det bör oftast vara tillräckligt
att parten lämnar uppgifter om inkomst och försöijningsbörda och om
han eller hon har några särskilda tillgångar. En särskild blankett kom-
mer att utarbetas. Uppgifterna skall lämnas på heder och samvete på
samma sätt som vid ansökan om rättshjälp. Om parten har beviljats
rättshjälp kan uppgifterna istället hämtas från denna ansökan.
Om kostnaderna för partens inställelse såväl absolut som i förhållande
till hans eller hennes ekonomiska situation är små, skall ersättning inte
ges. En kostnad på några tiotals kronor för buss eller tunnelbaneresa
bör parten således alltid själv stå för. En annan sak är att denna kostnad
230
är en rättegångskostnad som parten vid framgång i processen kan få Prop. 1996/97:9
ersättning för av motparten.
I de fall personlig inställelse inte har ålagts parten skall rätten, vid
bedömningen av om ersättning skall ges, inte göra någon ytterligare
prövning av det befogade i att parten inställer sig. En part som har
intresse av att vara närvarande vid förhandlingen, men inte har de eko-
nomiska förutsättningarna enligt vad som angetts ovan, bör tillerkännas
ersättning. I undantagsfall kan det dock vara så ett kostnaderna för en
inställelse skulle stå i orimlig proportion till värdet for parten att vara
närvarande. Ersättning av allmänna medel bör i sådana fell inte ges, om
parten t.ex. genom ombud eller på annat sätt kan ta till vara sin rätt.
Rätten kan betala förskott på ersättningen. På sätt som ofta sker i dag
kan ett sådant förskott lämnas parten i form av en färdbiljett.
Av andra stycket framgår att regeringen meddelar närmare bestäm-
melser om ersättningen.
17 kap. 14 §
I första stycket har gjorts en språklig justering. I andra stycket har
uttrycket allmän rättshjälp justerats till rättshjälp.
18 kap. 8 a §
Ordalydelsen i andra stycket 1 har ändrats som en följd av att råd-
givning enligt den nya rättshjälpslagen kan ges vid flera tillfällen i högst
två timmar. Den nya lydelsen anger att ersättning kan ges för råd-
givning, oavsett om det är rådgivning enligt rättshjälpslagen eller annan
juridisk rådgivning, under en timme vid ett tillfälle for vaije instans,
med belopp som högst motsvarar den ersättning som betalas för råd-
givning enligt rättshjälpslagen (1996:000). Liksom tidigare gäller alltså
att ersättning för rättegångskostnad som mest kan avse rådgivning under
sammanlagt tre timmar fördelat på tre tillfällen. Att ersättningen är
begränsad till det belopp som betalas för rådgivning enligt rätts-
hjälpslagen har tidigare framgått av jjärde stycket, som har upphävts.
18 kap. 13 §
Bestämmelserna om ersättningsskyldighet för vad som betalats av
allmänna medel for bevisning m.m. i första stycket har upphävts av de
skäl som anges i avsnitt 13. I andra stycket har enbart språkliga
ändringar gjorts.
21 kap. 10 §
Bestämmelsen i andra stycket om att avgiften skall dras av från den
ersättning försvararen har rätt till, har tagits bort med anledning av att
avgift för rådgivning enbart avräknas från rättshjälpsavgiften om
rådgivning har skett i mer än en timme. Har försvararen lämnat den
misstänkte rådgivning i saken gäller givetvis även i fortsättningen att
försvararens ersättning enligt 21 kap. 10 § inte kan omfetta denna.
Fjärde stycket har justerats så att lydelsen överensstämmer med 29 §
rättshjälpslagen. 23
21 kap. 12 § Prop. 1996/97:9
Bestämmelsen är ny och behandlas i avsnitt 16.2. Första stycket innebär
att en misstänkt som har kallats och inställt sig till en förhandling i
vissa fäll kan fä ersättning för resa och uppehälle. En motsvarande
bestämmelse finns för tvistemålens del i 11 kap. 6 §. Vad som sägs i
författningskommentaren till denna paragraf gäller i huvudsak även
denna bestämmelse.
Även om rätten har bedömt att målet kan avgöras även om den
tilltalade inte kommer kan ersättning av allmänna medel i vissa fell
komma i fråga. Om det är fråga om brott som den tilltalade har erkänt
och där det inte är aktuellt att döma till allvarligare påföljd än böter bör
dock ersättning av allmänna medel endast undantagsvis komma i fråga.
Av andra stycket framgår att regeringen meddelar närmare
bestämmelser om ersättningen.
23 kap. 13 §
I första-tredje styckena har enbart språkliga ändringar gjorts. I jjärde
stycket har hänvisningen till vad som gäller för tilltalad som har
rättshjälp tagits bort med anledning av att ersättning för inställelse inte
längre är en förmån vid rättshjälp (se avsnitt 16.2). I stället hänvisas till
föreskrifter som meddelas av regeringen.
23 kap. 15 §
Hänvisningen i andra stycket sista meningen till vad som gäller för
tilltalad som har rättshjälp har tagits bort med anledning av att
ersättning för inställelse inte längre är en förmån vid rättshjälp (se
avsnitt 16.2). I stället hänvisas till föreskrifter som meddelas av
regeringen.
23 kap. 19 §
I första stycket har språkliga justeringar gjorts.
I andra stycket har hänvisningen till vad som gäller för tilltalad som har
rättshjälp tagits bort med anledning av att ersättning för inställelse inte
längre är en förmån vid rättshjälp (se avsnitt 16.2). I stället hänvisas till
föreskrifter som meddelas av regeringen.
30 kap. 12 §
I första stycket har endast språkliga ändringar gjorts.
I andra stycket har en ändring gjorts i punkt 5 som innehåller en
hänvisning till rättshjälpslagen.
31 kap. 1 §
Bestämmelsen reglerar den tilltalades ersättningsskyldighet för rätte-
gångskostnader i mål där åklagaren för talan.
Enligt första stycket skall den tilltalade, om han döms för brottet,
ersätta staten för kostnaden för offentlig försvarare, men inte såsom
tidigare har gällt, kostnader för bevisning m.m. Ändringen har behand-
lats i avsnitt 13.2. Ingen ändring har gjorts när det gäller återbetalning 232
av kostnader för målsägandebiträde. Av 8 § i förslaget till lag om
ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde (lagförslag 2.25) Prop. 1996/97:9
framgår att kostnader för sådant biträde skall återbetalas enligt samma
regler som gäller för kostnaderna för försvarare. Kostnader för att
hämta den tilltalade till rätten skall även i fortsättningen betalas av den
som fälls för brottet.
Ett tillägg har gjorts till första stycket som ersätter lagen (1946:864)
om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål. Tillägget,
som inte utgör någon ändring i sak i förhållande till den lagen, innebär
att den som döms för brottet skall betala de kostnader staten har haft för
blodprovstagning och blodundersökning som skett för att utreda det
brott han har dömts för. Liksom tidigare gäller alltså att blodundersök-
ning som görs i samband med läkarundersökning, som någon enligt lag
eller författning är skyldig att genomgå, inte omfattas av ersättnings-
skyldigheten.
I tredje stycket anges att ersättningsskyldigheten för kostnaderna för
försvarare är begränsad till vad den tilltalade skulle ha fått betala i rätts-
hjälpsavgift enligt 23 § rättshjälpslagen. Den som har sådana ekono-
miska förhållanden att han inte kan beviljas rättshjälp är således ersätt-
ningsskyldig för hela kostnaden. Samtliga kostnader för försvararen
avses: för arbete, tidsspillan och utlägg. I de fall målsägandebiträde
förekommit innebär det att återbetalningsskyldighet skall beräknas på
den sammanlagda kostnaden för den offentliga försvararen och måls-
ägandebiträdet. Om kostnaderna skulle vara mycket höga och åter-
betalningsskyldigheten därmed blir alltför betungande för den dömde
kan jämkning ske enligt fjärde stycket.
Av ordalydelsen i den nya bestämmelsen framgår att kostnader för
hämtning och blodprov inte omfattas av begränsningen. Sådana kost-
nader skall alltså den som döms för brottet återbetala i sin helhet om
inte skäl för jämkning finns enligt fjärde stycket eller kostnaden under-
stiger den gräns som avses i sista stycket. Ändringen får återverkningar
på den återbetalningsskyldighet som åläggs i strafföreläggande. Inte
heller i dessa fell kommer någon begränsning till rättshjälpsavgiftema
att finnas, utöver de som följer av fjärde och femte styckena.
Bestämmelsen i tredje stycket sista meningen, att avdrag skall göras
för vad den dömde kan ha betalat i avgift för rådgivning, har upphävts
med anledning av att sådant avdrag inte får göras från rättshjälps-
avgiften i andra fell än när rådgivning har skett i mer än en timma.
Ändringen i jjärde stycket är endast språklig.
31 kap. 2 §
Bestämmelsen reglerar den tilltalades möjligheter att få ersättning för
rättegångskostnader efter en frikännande dom. Hänvisningen till 1972
års rättshjälpslag i första stycket har ändrats och avser den nya rätts-
hjälpslagen. Bestämmelsen om ersättning för expeditionsavgifter har
tagit bort eftersom några sådana avgifter inte längre förekommer i
brottmål.
Enligt andra stycket kan den som frikänns också få ersättning för sin
inställelse enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.
233
31 kap. 11 § Prop. 1996/97:9
Första stycket har ändrats språkligt. I andra stycket har en hänvisning
till annan rättshjälp åt den tilltalade tagits bort.
33 kap. 5 §
I andra stycket har uttrycket ”allmän rättshjälp” ersätts av det
motsvarande, nya begreppet ”rättshjälp”.
36 kap. 24 §
Ändringarna i första stycket är språkliga.
I andra stycket har ett tillägg gjorts som innebär ett undantag i
förhållande till huvudregeln att ersättningen till ett vittne som har
åberopats av en enskild part skall betalas av parten. Enligt den nya
bestämmelsen får rätten besluta att ersättningen skall betalas av staten,
om det är skäligt med hänsyn till partens ekonomiska förhållanden.
Ändringen behandlas i avsnitt 16. Bestämmelsen är tillämplig både i
brottmål och tvistemål. För den som beviljats rättshjälp ingår förmånen
att åberopade vittnen betalas av allmänna medel.
Ett beslut om ersättning enligt den nya bestämmelsen kan bli aktuellt
i olika skeden av handläggningen av ett mål. I många fåll torde frågan
komma upp när vittnen har fått kallelse till förhandling och begär
förskott eller när vittnesförhöret har avslutats. För det fåll frågan om
ersättning tas upp i samband med att parten vill åberopa ett vittne, men
inte har ekonomiska möjligheter att svara for ersättning för vittnets
inställelse, kan rätten besluta att den ersättning som vittnet kan komma
att tillerkännas skall betalas av allmänna medel. Av 37 kap. 3 § tredje
stycket samt 40 kap. 19 § andra stycket RB följer att bestämmelsen
också gäller om part vill åberopa förhör med målsägande eller parts-
sakkunnig.
Som regel bör ersättning inte ges om partens årsinkomst med hänsyn
tagen till försöijningsbörda och förmögenhetsförhållande överstiger
100 000 kr. Någon utförligare prövning av de ekonomiska förhållan-
dena behöver dock inte göras. Det bör oftast vara tillräckligt att parten
lämnar uppgifter om inkomst och försöijningsbörda samt om han eller
hon har några särskilda tillgångar. En särskild blankett kommer att
utarbetas. Uppgifterna skall lämnas på heder och samvete på samma sätt
som vid ansökan om rättshjälp.
Någon prövning av hur stora kostnader som kan uppstå skall inte
göras. Även mindre kostnader för t.ex. en resa bör kunna ersättas. I de
fåll beslut att ersättning skall betalas av allmänna medel fattas innan
ersättning begärs kan kostnaderna inte heller bedömas. Ersättning till
vittnen m.fl. av allmänna medel kommer också i fortsättningen att
bestämmas med stöd av bestämmelser meddelade av regeringen, se
fjärde stycket.
Rätten är enligt 35 kap. 7 § skyldig att se till att onödig bevisning inte
åberopas. Någon särskild prövning utöver denna skall inte göras av om
vittnesbevisningen bör tillåtas eller inte.
Fjärde stycket innehåller endast språkliga ändringar.
234
48 kap. 2 § Prop.
I andra stycket har en bestämmelse lagts till som ersätter bestämmelsen
i lagen (1946:864) om återgäldande av kostnad för blodundersökning i
brottmål såvitt avser strafföreläggande. Bestämmelsen utgör ingen
ändring i sak i förhållande till 1946 års lag. Den innebär att den som
godkänner ett strafföreläggande skall betala de kostnader staten har haft
för blodprovstagning och blodundersökning som skett för att utreda
brottet. Liksom tidigare gäller alltså att blodundersökning som görs i
samband med läkarundersökning, som någon enligt lag eller författning
är skyldig att genomgå, inte omfattas av ersättningsskyldigheten.
En nyhet i förhållande till vad som nu gäller är att ersättningsskyldig-
heten inte är begränsad till vad som skulle ha betalats i rättshjälpsavgift,
se kommentaren till 31 kap. 1 §.
49 kap. 5 §
Bestämmelsen har ändrats i flera avseenden. I femte punkten har ett
tillägg gjorts som innebär att ett beslut där rätten har prövat en fråga
om ersättning till en enskild part enligt de nya bestämmelserna i 11 kap.
6 § och 21 kap. 2 a § får överklagas särskilt. I ättonde punkten har
hänvisningen till allmän rättshjälp ändrats till den nya motsvarande
beteckningen rättshjälp.
Nionde punkten, som i sin nuvarande lydelse rör beslut om rättshjälp
i brottmål, behandlar den situation som avses i 36 kap. 24 § och som
berörts i författningskommentaren, när rätten avslagit en begäran om att
den ersättning ett vittne som har åberopats av en enskild part kan
komma att begära, skall betalas av allmänna medel. Ett sådant beslut
kan möjligen anses omfattas av femte punkten, som avser beslut där
rätten prövat en fråga om ersättning till bl.a. ett vittne eller en enskild
part. För tydlighetens skull har dock denna särskilda form av beslut
reglerats särskilt.
49 kap. 8 §
I paragrafen, som behandlar beslut som inte får överklagas, har lagts till
beslut om att ersättning för parts inställelse skall betalas av allmänna
medel och beslut om att ersättning till vittnen skall betalas av allmänna
medel enligt 36 kap. 24 § andra stycket.
En ny paragraf - 9 § - har införts med anledning av den nya lag-
tekniska lösningen (se avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon materiell
ändring beträffande förutsättningarna att förordna offentligt biträde har
inte gjorts i förhållande till 41 § 15 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag.
Några särskilda bestämmelser beträffande vem som skall förordna om
offentligt biträde finns inte i den nya bestämmelsen. Det innebär att i
ärenden hos Socialstyrelsen skall denna myndighet förordna biträde ( se
1 § i lagförslag 2.2).
1996/97:9
235
24.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om
införande av nya rättegångsbalken
Paragrafen har justerats med anledning av den nya lagkonstruktionen (se
avsnitt 16.2).
24.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol
Paragrafen har justerats med anledning av den nya lagkonstruktionen (se
avsnitt 11.3 och 16).
24.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668)
om utlämning för brott
Paragrafen har justerats med anledning av den nya lagkonstruktionen (se
avsnitt 16.2).
24.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:642)
om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap
3 §
Paragrafen ersätter de tidigare 3-6 §§. Enligt den nya bestämmelsen
som har behandlats i avsnitt 11.3, ersätts inte kostnader i samband med
inställelse för blodprov eller annan undersökning.
Enligt första stycket betalas kostnad för blodprov, kostnad för blod-
undersökning samt skälig kostnad för annan undersökning av allmänna
medel om rätten förordnat om undersökningen. Kostnad för blodprovs-
tagning ersätts med det belopp som läkare anställd i stat eller kommun
äger betinga sig. Blodundersökningar utförs av Statens rättssereologiska
institut och ersätts enligt taxa som beslutas av Rättsmedicinalverket.
Andra undersökningar, vilka numera är sällsynt förekommande, ersätt
med skäligt belopp.
Om undersökningen utförts på anmodan av socialnämnd skall enligt
andra stycket nämnden betala de kostnader som anges i första stycket.
Kostnader som avses i förevarande paragraf skall alltid stanna på
staten respektive socialnämnden.
24.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:254)
om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge
Paragrafen har justerats med anledning av den nya lagkonstruktionen (se
avsnitt 16.2).
Prop. 1996/97:9
236
24.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) Prop. 1996/97:9
om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
ang. verkställighet av straff m.m
En ny paragraf - 36 § - har införts med anledning av den nya
lagtekniska lösningen (se avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon
materiell ändring har inte gjorts i förhållande till 41 § 13 och 42 § i
1972 års rättshjälpslag.
24.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:644)
om vissa rättigheter for statslösa och politiska flyktingar
I lagen har - som en följd av den nya terminologin - uttrycket allmän
rättshjälp ersatts av uttrycket rättshjälp. Någon saklig ändring har inte
gjorts.
24.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:375)
om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av vård eller behandling
En ny paragraf - 25 § - har införts med anledning av den nya
lagtekniska lösningen (se avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon saklig
ändring i förhållande till 41 § 14 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har
inte gjorts.
24.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar
Fjärde stycket 8 har som justerats på grund av att offentligt biträde inte
längre är en form av rättshjälp. Någon saklig ändring har inte gjorts.
24.17 Förslaget till lag om ändring i förvaltnings-
processlagen (1971:291)
Första stycket har justerats så att hänvisningen numera avser den nya
rättshjälpslagen. Någon saklig ändring har inte gjorts.
24.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260)
om internationellt samarbete rörande verkställighet av straff
m.m.
27 §
Paragrafen har införts med anledning av den nya lagtekniska lösningen
(se avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon saklig ändring i förhållande
till 41 § 13 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte gjorts.
237
34 a §
Till paragrafen har fogats en hänvisning till den nya 27 §.
Prop. 1996/97:9
39 §
Paragrafen har justerats i anledning av att institutet rättshjälp till
misstänkt i brottmål inte längre finns. Denna fråga har behandlats i
avsnitt 16. Den dömde kan således endast förpliktas att återbetala
ersättning till offentlig försvarare (se avsnitt 13.2).
23 §
I första stycket 5 har - som en följd av den nya terminologin -
uttrycket allmän rättshjälp ersatts av uttrycket rättshjälp. Någon saklig
ändring har inte gjorts.
17 §
Paragrafen har justerats i anledning av att institutet rättshjälp till
misstänkt i brottmål inte längre finns. Denna fråga har behandlats i
avsnitt 16. Den dömde kan således endast förpliktas att återbetala
ersättning till offentlig försvarare (se avsnitt 13.2).
19 §
I andra stycket 2 har - som en följd av den nya terminologin - uttrycket
allmän rättshjälp ersatts av uttrycket rättshjälp. Någon saklig ändring
har inte gjorts.
17 §
I andra stycket 5 har - som en följd av den nya terminologin - uttrycket
allmän rättshjälp ersatts av uttrycket rättshjälp. Någon saklig ändring
har inte gjorts.
238
24.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:801) Prop. 1996/97:9
om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
29 §
Paragrafen har justerats i anledning av att institutet rättshjälp till
misstänkt i brottmål inte längre finns. Denna fråga har behandlats i
avsnitt 16. Den dömde kan således endast förpliktas att återbetala
ersättning till offentlig försvarare (se avsnitt 13.2).
24.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:395)
om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning
Den 1 april 1995 trädde en ändring i kraft avseende rättegångsbalken
som innebar att 23 kap. 3 § andra stycket utgick med följd att det
tidigare fjärde stycket numera är det tredje (SFS 1994:1412, prop.
1994/95:23, bet. 1994/95 JuU2, rskr. 1994/95:40). Hänvisningen i 2 §
har därför ändrats till att avse 23 kap. 3 § tredje stycket rättegångs-
balken.
24.25 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:97)
om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna
och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.
23 §
Paragrafen har justerats som en följd av de nya avgiftsreglerna i
rättshjälpslagen (se avsnitt 13).
24.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:609)
om målsägandebiträde
4 §
Paragrafens hänvisningar till rättshjälpslagen har justerats med anled-
ning av förslaget till ny rättshjälpslag.
5 §
Paragrafens hänvisningar har justerats med anledning av förslaget till ny
rättshjälpslag.
Den begränsning om biträdeshjälp till 100 timmar som föreslås gälla
för rättshjälpsbiträde (se avsnitt 11.2) gäller inte for målsägandebiträde.
6§
Paragrafen har justerats med anledning av att ersättning för resa och
uppehälle inte utgör en rättshjälpsformån utan i stället ersätts enligt
regler i rättegångsbalken (se avsnitt 16).
239
7 § Prop. 1996/97:9
Paragrafens hänvisning till rättshjälpslagen har justerats med anledning
av förslaget till ny rättshjälpslag.
8§
Paragrafen har justerats med anledning av att tilltalads återbetal-
ningsskyldighet har begränsats till att gälla ersättning för försvarare och
målsägandebiträde (se avsnitt 13.2).
16 §
Paragrafen har justerats med anledning av att rätten till offentligt biträde
inte längre är en form av rättshjälp ( se avsnitt 18.2). Någon ändring i
sak har inte gjorts.
42 §
Paragrafen har justerats i anledning av den nya lagtekniska lösningen
(se avsnitt 18.2 och lagförslag 2.2). Någon saklig ändring i förhållande
till 41 § 4 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte gjorts.
Paragraf 59 § har justerats i anledning av den nya lagtekniska lösningen
(se avsnitt 18.2 och lagförslag 2.2). Någon materiell ändring i
förhållande till 41 § 16 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte
gjorts.
8 §
Paragrafen har justerats i anledning av den nya lagtekniska lösningen
(se avsnitt 18.2 och lagförslag 2.2). Några sakliga ändringar har inte
gjorts i övrigt i förhållande till 41 § 5, 6, 8, 9 och 11 och 42 § i 1972
års rättshjälpslag.
9§
Bestämmelsen motsvarar sista punkten i 43 § andra stycket i 1972 års
rättshjälpslag. Enligt bestämmelsen prövas frågor om offentligt biträde
av departementstjänsteman som utses av regeringen. Vid utövandet av
denna funktion är tjänstemannen att uppfatta som en förvaltnings-
myndighet (se avsnitt 18.4). Tjänstemannens beslut kan alltså över-
klagas enligt bestämmelserna i 10 §.
240
10 § Prop. 1996/97:9
Enligt första stycket överklagas alla förvaltningsmyndigheters beslut i
frågor som rör offentligt biträde till Utlänningsnämnden. Frågor om
överklagande av beslut i utlänningsärenden har behandlats i avsnitt
18.4. För domstolar gäller huvudregeln i 7 § lagen om offentligt biträde
(se lagförslag 2.2). Den innebär att domstols beslut överklagas i samma
ordning som gäller överklagande av beslut i det mål där biträdet för-
ordnats. De förvaltningsmyndigheter som kan fetta beslut i frågor om
offentligt biträde i ärenden enligt utlänningsärenden är Statens In-
vandrarverk, polismyndigheter, tjänsteman som anges 9 § samt Utlän-
ningsnämnden.
Enligt andra stycket får Utlänningsnämndens beslut i frågor som rör
offentligt biträde inte överklagas.
36 §
Paragrafen har justerats i anledning av att rätten till offentligt biträde
numera regleras i 39 § i förevarande lag. Någon ändring i sak har inte
gjorts.
39 §
Paragrafen har justerats i anledning av den nya lagtekniska lösningen
(se avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon saklig ändring i förhållande
till 41 § 3 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte gjorts.
27 §
Paragrafen har införts med anledning av den nya lagtekniska lösningen
(se avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon saklig ändring i förhållande
till 41 § 7 och 10 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte gjorts.
28 §
Första stycket motsvarar sista punkten i 43 § andra stycket i 1972 års
rättshjälpslag.
Enligt andra stycket skall beslut av förvaltningsmyndighet överklagas
till utlänningsnämnden. Detta är en nyhet gentemot tidigare ordning.
Frågan behandlas i avsnitt 18.4.
Enligt tredje stycket får utlänningsnämndens beslut inte överklagas.
Även detta är en nyhet som behandlas i avsnitt 18.4.
241
16 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 9
24.32 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) prOp. 1996/97:9
om psykiatrisk tvångsvård
38 a §
Paragrafen har införts med anledning av den nya lagtekniska lösningen
(se avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon saklig ändring i förhållande
till 41 § 1 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte gjorts.
48 §
Paragrafen har justerats med anledning av att rätten till offentligt biträde
regleras i den nya 38 a §.
24.33 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129)
om rättspsykiatrisk vård
22 a §
Paragrafen har införts med anledning av den nya lagtekniska lösningen
(se avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon saklig ändring i förhållande
till 41 § 1 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte gjorts.
30 §
Paragrafen har justerats med anledning av att rätten till offentligt biträde
regleras i den nya 22 a §.
24.34 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:388)
om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade
7§
I första stycket har hänvisningarna till hälso- och sjukvårdslagen
anpassats till SFS 1996:787 (prop. 1995/96:176, bet. 1995/96:SoU18,
rskr. 281).
Ett nytt tredje stycket har införts med anledning av den nya
lagtekniska lösningen (se avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon saklig
ändring i förhållande till 41 § 2 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har
inte gjorts.
24.35 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:242)
om domstolsärenden
18 §
Paragrafen har ändrats så att en part som kallats att inställa sig till ett
sammanträde kan få bistånd till kostnaderna för sin inställelse under
samma förutsättningar som en part i ett mål (se avsnitt 16.1).
242
37 § Prop. 1996/97:9
I första stycket 5 har hänvisningen till 1972 års rättshjälpslag ändrats till
att avse den nya rättshjälpslagen.
243
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag finns bestämmelser om rättshjälp och om rådgivning.
Med rättshjälp avses ekonomiskt stöd i en rättslig angelägenhet. Stödet
lämnas i form av bidrag till kostnader för juridiskt biträde. Med rådgiv-
ning avses kortare juridisk rådgivning i en rättslig angelägenhet.
2 § Rättshjälp får beviljas en fysisk person vars ekonomiska underlag
inte överstiger 200 000 kr. Närmare bestämmelser om hur det ekono-
miska underlaget skall beräknas meddelas av regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer.
3 § Rättshjälp får beviljas om den rättssökande behöver juridiskt biträde
utöver rådgivning och detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt.
Rättshjälp får inte beviljas i sådana angelägenheter där hjälp genom
offentlig försvarare eller offentligt biträde kan komma i fråga.
4 $ Rättshjälp får endast beviljas i angelägenheter där det med hänsyn
till tvisteföremålets värde, angelägenhetens art och betydelse samt
omständigheterna i övrigt framstår som rimligt att staten bidrar till den
rättssökandes kostnader.
5 § Rättshjälp skall alltid föregås av minst en timmes rådgivning. Om
någon annan än en advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå skall
förordnas som rättshjälpsbiträde är det tillräckligt om rättshjälpen har
föregåtts av motsvarande konsultation av den som skall förordnas.
6 § Dör den som har beviljats rättshjälp övergår rättshjälpen till döds-
boet, om dödsboet begär detta och det framstår som skäligt att staten
fortsätter att bidra till kostnaderna med hänsyn till angelägenhetens art
och betydelse, dödsboets och dödsbodelägarnas ekonomiska förhållan-
den samt omständigheterna i övrigt.
7 § Rättshjälp får aldrig beviljas
1. för upprättande av självdeklaration, äktenskapsförord, testamente
eller gåvohandling,
2. för förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken,
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
244
3. i angelägenhet rörande skuldsanering enligt skuldsaneringslagen
(1994:334),
4. i inskrivningsärenden enligt jordabalken,
5. i ärenden om fastighetsdeklaration,
6. i mål eller ärenden angående fastighetstaxering eller
7. i registerärenden enligt sjölagen (1994:1009) eller lagen (1979:377)
om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m.
8 § Rättshjälp får inte beviljas om den rättssökande har en rättsskydds-
försäkring eller annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten.
Om den rättssökande inte har men borde ha haft ett sådant rättsskydd
får rättshjälp endast beviljas om det föreligger synnerliga skäl med
hänsyn till den rättssökandes personliga förhållanden och angelägen-
hetens art och betydelse.
9 § Rättshjälp får inte beviljas
1. i en angelägenhet som rör trafikersättning enligt trafikskadelagen
eller som rör skadestånd som skall betalas från en ansvarsförsäkring;
dock får rättshjälp beviljas i en sådan angelägenhet om ett mål eller
ärende inletts vid domstol eller enbart rör annan skada än personskada,
2. den som är eller har varit näringsidkare i en angelägenhet som har
uppkommit i eller till följd av näringsverksamheten,
3. i fråga om anspråk som har överlåtits till den rättssökande, om
överlåtelsen kan antas ha skett för att åstadkomma fördel vid prövning
av ansökan om rättshjälp,
4. om frågan om rättshjälp kan vänta till dess en annan rättslig
angelägenhet där anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund har
avgjorts,
5. i en angelägenhet som rör bodelning i annat fall än vid klander av
bodelning.
10 § Rättshjälp får beviljas endast när det föreligger särskilda skäl i en
angelägenhet som
1. skall behandlas utom riket,
2. rör äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor,
3. rör underhåll till barn,
4. rör skatter, tullar, avgifter eller betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter,
5. skall avgöras av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § rätte-
gångsbalken
11 § Den som inte är medborgare i en medlemsstat i Europeiska
unionen och som varken är eller tidigare har varit bosatt i Sverige får
beviljas rättshjälp endast om angelägenheten skall behandlas här i riket
och det finns särskilda skäl. I en angelägenhet som skall behandlas utom
riket får rättshjälp beviljas endast om den rättssökande är bosatt i
Sverige.
Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att
medborgare i vissa främmande stater skall vara likställda med svenska
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
245
medborgare i fråga om rättshjälp. Detsamma skall gälla den som, utan
att vara medborgare i den främmande staten, är bosatt där.
12 § Den som har beviljats rättshjälp skall bidra till uppkommande
kostnader för rättshjälpsbiträdet genom att betala en rättshjälpsavgift.
Rättshjälpsavgiften utgör
1. fem procent av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet för den vars
ekonomiska underlag inte överstiger 50 000 kr,
2. tio procent av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet, dock lägst 1 000
kr, för den vars ekonomiska underlag överstiger 50 000 men inte 100
000 kr,
3. tjugo procent av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet, dock lägst
3 000 kr, för den vars ekonomiska underlag överstiger 100 000 men
inte 150 000 kr,
4. fyrtio procent av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet, dock lägst
7 000 kr, för den vars ekonomiska underlag överstiger 150 000 kr.
Om rättshjälp övergår till ett dödsbo beräknas rättshjälpsavgiften med
ledning av den avlidnes ekonomiska underlag.
Avgift för rådgivning utöver en timme får avräknas från den lägsta
avgift som anges i första stycket.
13 § Procentsats för beräkning av rättshjälpsavgiften festställs när
rättshjälp beviljas.
Om den rättssökandes ekonomiska underlag förändras väsentligt innan
rättshjälpsärendet har avslutats, får jämkning ske till högre eller lägre
procentsats efter vad som är skäligt. Jämkning skall också ske om en
väsentlig felbedömning gjorts när procentsatsen tidigare bestämdes eller
om oriktiga uppgifter har legat till grund för beslutet.
14 § Rättshjälpsavgiften skall betalas till rättshjälpsbiträdet. Närmare
bestämmelser om rättshjälpsavgift meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
15 § För den som beviljats rättshjälp betalas kostnaderna för rätts-
hjälpsbiträde, bevisning, utredning och särskild medlare enligt 42 kap.
17 § rättegångsbalken av allmänna medel enligt bestämmelserna i 19
och 20 §§ och 22-24 §§. Kostnaderna för rättshjälpsbiträde får inte
överstiga 100 000 kr. Kostnaderna för utredning får inte överstiga
10 000 kr.
16 § Den som beviljas rättshjälp behöver inte betala ansökningsavgifter
eller expeditionsavgifter enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid
de allmänna domstolarna eller avgifter enligt 15 § 1-3 avgiftsförord-
ningen (1992:191).
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
246
Om kostnaderna för kungörelser i mål eller ärenden vid domstol
belastar den som har beviljats rättshjälp skall dessa kostnader betalas av
allmänna medel.
Om befrielse från avgifter vid kronofogdemyndigheten finns be-
stämmelser i förordningen (1992:1094) om avgifter vid kronofogde-
myndigheterna.
17 § Den som beviljas rättshjälp behöver inte ställa säkerhet för att få
till stånd kvarstad eller annan liknande åtgärd enligt rättegångsbalken
eller konkurslagen i den angelägenhet som rättshjälpen avser. Om den
rättssökande inte kan betala för den skada som tillfogas motparten
svarar staten gentemot den skadelidande for denna skada. Uppkommer
härigenom kostnader för staten skall den rättssökande återbetala kost-
naden. Återbetalningsskyldigheten får sättas ned om det är oskäligt att
den rättssökande återbetalar hela kostnaden. Beslut om nedsättning
fettas av allmän domstol efter ansökan av den rättssökande.
18 § Till rättshjälpsbiträde får förordnas advokat, biträdande jurist på
advokatbyrå eller, när det finns särskilda skäl, annan som är lämplig för
uppdraget. Den som sökanden föreslagit och som uppfyller dessa krav
skall förordnas, om det inte medför avsevärt ökade kostnader eller det i
övrigt finns särskilda skäl emot det. Ett biträde får entledigas om det
finns skäl till det.
Byte av biträde får ske efter särskilt tillstånd och bara om det finns
särskilda skäl. Om byte av biträde har skett en gång krävs synnerliga
skäl för nytt byte.
Ett biträde får sätta annan advokat eller biträdande jurist på advo-
katbyrå i sitt ställe (substitution) om det inte medför avsevärt ökade
kostnader. I övrigt får substitution endast ske efter särskilt tillstånd.
19 § Ett rättshjälpsbiträde har, inom den ram som anges i 15 §, rätt till
skälig ersättning för det arbete, den tidsspillan och de utlägg som
uppdraget har krävt. Ersättning utgår inte för tiden före ansökan om
rättshjälp annat än för arbete som varit av mindre omfettning eller av
brådskande art.
Ersättningen för arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den tids-
åtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfettning och
med tillämpning av den timkostnadsnorm som regeringen festställer.
Timersättningen får avvika från timkostnadsnormen, om den skicklighet
och den omsorg som uppdraget har utförts med eller andra
omständigheter av betydelse ger anledning till det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer festställer
taxor som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i vissa fell
samt meddelar föreskrifter om beräkning av ersättningen för tidsspillan.
Har biträdet genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad
för rättshjälpen skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
247
20 § Ersättning till ett rättshjälpsbiträde fastställs i samband med att den
rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller när
rättshjälpsärendet avslutas på något annat sätt.
Har ett biträde underlåtit att i rätt tid begära ersättning vid den
domstol som haft att besluta om ersättningen och har biträdet därigenom
förlorat rätten att få ersättningen fastställd av domstolen, får ersättning
festställas i särskild ordning, om biträdet inte kände till att ange-
lägenheten var anhängig vid domstolen eller om underlåtenheten be-
rodde på något annat ursäktligt misstag. Den del av ersättningen som
överstiger rättshjälpsavgiften skall då stanna på staten.
21 § Ett rättshjälpsbiträde får inte förbehålla sig eller ta emot ersättning
av sin huvudman utöver vad som följer av 19 §. Har detta skett är
förbehållet utan verkan och biträdet skall till huvudmannen betala
tillbaka vad han eller hon har uppburit för mycket.
22 § Har rättshjälp beviljats betalar staten kostnaderna för bevisning vid
allmän domstol och Arbetsdomstolen. Om inte särskilda föreskrifter
gäller utgår ersättning för bevisning med skäligt belopp.
23 § Har rättshjälp beviljats betalar staten kostnaderna för utredning
som är skäligen påkallad. Den som har medverkat vid en utredning har,
inom den ram som anges i 15 §, rätt till skälig ersättning enligt
föreskrifter som regeringen meddelar.
24 § En medlare enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken har rätt till skälig
ersättning för det arbete, den tidsspillan och de utlägg som uppdraget
krävt. Ersättningen festställs av den domstol som förordnat medlaren.
25 § Rådgivning lämnas av en advokat eller biträdande jurist på advo-
katbyrå och kan pågå i sammanlagt två timmar. Rådgivning sker mot en
avgift som festställs av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Avgiften får sättas ned till hälften om den rättssökandes
ekonomiska underlag inte överstiger 50 000 kr.
Den som har lämnat rådgivning har rätt till skälig ersättning av all-
männa medel för de kostnader för tolk och översättning som rådgiv-
ningen kan ha krävt. Om rådgivning skett mot nedsatt avgift kan den
som har lämnat rådgivning få ersättning av allmänna medel enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
En advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå som önskar komma
i fråga som rättshjälpsbiträde är skyldig att lämna rådgivning som avses
i första stycket.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
248
26 § Bestämmelser i lag om ansvar för motparts kostnader i rättegång
eller annat motsvarande förfarande gäller även i fråga om kostnader för
motparts rättshjälpsbiträde. Ränta behöver dock inte betalas.
Den som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader skall till den
rättssökande betala ett belopp som motsvarar dennes rättshjälpsavgift.
Återstoden skall betalas till staten. Om den ersättningsskyldige har
ålagts att ersätta endast en del av rättshjälpskostnadema, skall han
betala ersättning till den rättssökande och till staten med motsvarande
fördelning.
27 § Har i ett mål eller ärende vid domstol en gemensam biträdeskost-
nad för flera medparter ersatts som en rättshjälpskostnad, skall var och
en av de medparter som inte har rättshjälp åläggas att till staten betala
den del av kostnaden som kan anses belöpa på honom. Fördelningen
skall göras efter huvudtalet, om inte omständigheterna föranleder annat.
Vid tillämpningen av första stycket skall avdrag göras för den del av
kostnaderna som en motpart har ålagts att betala med stöd av 26 §.
28 § Rättshjälp skall upphöra om
1. rättshjälpsavgift inte betalas enligt 14 § och de föreskrifter som
meddelats med stöd av den bestämmelsen,
2. den rättssökande har lämnat oriktiga uppgifter och rättshjälp inte
skulle ha beviljats om riktiga uppgifter hade lämnats,
3. den rättssökande uppsåtligen eller grovt oaktsamt har lämnat
oriktiga uppgifter, som varit ägnade att leda till för låg rättshjälpsavgift,
4. det ekonomiska underlaget har ändrats i sådan mån att den
rättssökande inte längre är berättigad till rättshjälp,
5. om ett rättshjälpsbiträde entledigas utan att annat rättshjälpsbiträde
förordnas,
6. det med hänsyn till tvisteföremålets värde, angelägenhetens art och
betydelse samt omständigheterna i övrigt inte längre framstår som
rimligt att staten bidrar till den rättssökandes kostnader.
Om det med stöd av första stycket beslutas att rättshjälpen skall
upphöra skall den som haft rättshjälp i skälig omfettning betala upp-
komna kostnader för rättshjälpen.
29 § Om rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fell
som avses i 9 § 4, får det beslutas att rättshjälpen skall upphöra. De
kostnader för rättshjälpen som överstiger rättshjälpsavgiften skall då
stanna på staten.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
249
30 § Rättshjälp skall upphöra när den ersättning som rättshjälpsbiträdet
är berättigad till enligt 19 § uppgår till 100 000 kr. När den rättsliga
angelägenheten avslutas skall kostnaderna för rättshjälpen i ett sådant
fell fördelas enligt 26, 27 och 31 §§.
31 § Om den rättssökande genom vårdslöshet eller försummelse har
orsakat ökade kostnader för rättshjälpen, skall han ersätta staten dessa
kostnader oavsett hur ansvaret för rättshjälpskostnadema i övrigt skall
fördelas. Detsamma gäller den rättssökandes ställföreträdare.
32 § För handläggning av vissa frågor om rättshjälp finns Rättshjälps-
myndigheten.
33 § Om ett mål eller ärende rörande den rättsliga angelägenheten har
inletts vid domstol, beslutar domstolen i frågor enligt denna lag. I annat
fell beslutar Rättshjälpsmyndigheten i frågorna.
Beslut att en utredning enligt 23 § skall göras fettas av rättshjälps-
biträdet.
34 § Rättshjälp beviljas efter ansökan av den rättssökande. Ansökan
skall vara skriftlig och innehålla de uppgifter som föreskrivs av rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
35 § Rättshjälpsmyndigheten skall fastställa den rättssökandes rätts-
hjälpsavgift, när kostnaderna för rättshjälpsbiträdet slutligt har fest-
ställts.
36 § I samband med att handläggningen i ett mål eller ärende avslutas
skall domstolen besluta vilka belopp som skall betalas enligt 26, 27 och
31 §§•
37 § Beslut enligt 26 § andra stycket och 35 § fettas av Rättshjälps-
myndigheten genom automatisk databehandling av uppgifter i ett av
myndigheten fört register över rättshjälpskostnader. Sådana beslut kan
inte överklagas.
Beslut enligt 26 § andra stycket får verkställas enligt bestämmelserna
i utsökningsbalken.
38 § I fråga om överklaganden av domstols beslut enligt denna lag
tillämpas, utom i fell vad som avses i andra stycket, vad som i allmän-
het gäller om överklaganden av beslut av domstolen.
Hovrättens beslut i en överklagad fråga angående ersättning till
rättshjälpsbiträde får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att
beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om
tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
250
Beslut av rättshjälpsbiträde om utredning enligt 33 § andra stycket får
inte överklagas.
Beslut av Rättshjälpsmyndigheten får överklagas till Rättshjälps-
nämnden.
Rättshjälpsnämndens beslut får inte överklagas.
39 § Beslut om rättshjälp får överklagas av den som är part och av den
myndighet som regeringen bestämmer. Räknas tiden för överklagande
från den dag en part fått del av beslutet, får myndigheten likväl inte
överklaga beslutet senare än två månader från dagen från beslutet.
Myndigheten får överklaga ett beslut även till förmån för en enskild
part.
Upphävs ett beslut om rättshjälp skall den som haft rättshjälp själv
bära kostnaden för denna. Om det föreligger särskilda skäl, får dock
förordnas att kostnaden helt eller delvis skall betalas av staten.
40 § Den myndighet som regeringen bestämmer får påkalla beslut om
att rättshjälp skall upphöra enligt 28-30 §§.
41 § Ett rättshjälpsbiträde som har överklagat ett beslut om ersättning
får i den högre instansen åberopa nya omständigheter till stöd för sitt
yrkande endast om det finns särskilda skäl för detta.
42 § Rättshjälpsnämnden består av en ordförande, som skall vara eller
ha varit ordinarie domare, två ledamöter som är advokater samt två
övriga ledamöter. Alla ledamöter skall vara svenska medborgare. De får
inte vara underåriga eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldra-
balken.
Regeringen förordnar ledamöter och utser ordförande för viss tid. För
ordföranden skall finnas en eller flera ersättare. I övrigt får regeringen
utse lämpligt antal ersättare. Bestämmelserna om ordförande och
ledamöter tillämpas också på ersättare.
43 § Rättshjälpsnämnden är beslutför med ordföranden och två andra
ledamöter, av vilka en skall vara advokat och en övrig ledamot. Vid
avgörande av ärende, som är av principiell betydelse eller annars är av
särskild vikt, skall dock samtliga ledamöter delta.
Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål tillämpas när
ärenden avgörs av Rättshjälpsnämnden. Ordföranden skall dock säga sin
mening först.
44 § Med domstol avses i denna lag allmän domstol, allmän förvalt-
ningsdomstol och Arbetsdomstolen. Vad som sägs om domstol gäller
även arrendenämnd och hyresnämnd.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
251
45 § Den, som i yrkesmässig verksamhet som inte utövas vid advokat-
byrå uppsåtligen använder benämningen rättshjälp på ett sätt som kan
leda till att verksamheten förväxlas med den rättshjälpsverksamhet som
enligt denna lag kan utövas vid advokatbyrå, döms till böter. Detsamma
gäller den som uppsåtligen använder benämningen allmän advokatbyrå
eller benämning som är ägnad att leda till förväxling därmed.
1. Denna lag träder i kraft den ...
2. Genom hgen upphävs rättshjälpslagen (1972:429).
3. Har rättshjälp beviljats eller har ansökan om rättshjälp lämnats in
till domstol eller Rättshjälpsmyndigheten före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
252
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Offentligt biträde förordnas om det behövs i sådana mål och ären-
den där det är särskilt föreskrivet att så kan ske.
2 § Offentligt biträde förordnas efter ansökan eller när det annars finns
särskild anledning. Om inte annat är föreskrivet förordnas offentligt
biträde av den domstol eller annan myndighet som handlägger målet
eller ärendet.
Ansökan kan göras av den som biträde skall förordnas för eller av
annan som får föra talan i målet eller ärendet. Ansökan ges in till den
myndighet som handlägger målet eller ärendet.
3 § Till offentligt biträde förordnas advokat, biträdande jurist på advo-
katbyrå eller, när det finns särskilda skäl, annan som är lämplig för
uppdraget. Har den för vilken biträde skall förordnas föreslagit någon
som uppfyller dessa krav skall denne förordnas om det inte medför
avsevärt ökade kostnader eller det i övrigt finns särskilda skäl emot det.
Ett biträde får entledigas om det finns skäl till det. Om ett biträde har
entledigats på begäran av den som biträdet förordnats för, får ett nytt
biträde förordnas endast om det fanns skäl för byte enligt 4 §.
4 § Byte av offentligt biträde får bara ske efter särskilt tillstånd och
endast om särskilda skäl föreligger. Om byte av biträde skett en gång
krävs synnerliga skäl för nytt byte.
Ett biträde får sätta annan advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå i sitt ställe (substitution) endast om detta inte medför avse-
värt ökade kostnader. I övrigt får substitution endast äga rum efter
särskilt tillstånd.
5 § Förordnas offentligt biträde betalas kostnader för biträdesersättning
samt utredning enligt 6 § av allmänna medel.
6 § Ett offentligt biträde har rätt att besluta om utredning som är
skäligen påkallad till en sammanlagd kostnad om högst 5 000 kr om
utredningen inte kan erhållas genom den myndighet som handlägger
målet eller ärendet.
Den som medverkat vid sådan utredning har, inom den ram som
anges i första stycket, rätt till skälig ersättning. Ersättningen fastställs
av den myndighet som förordnar biträde.
7 § Ett offentligt biträde har rätt till skälig ersättning för det arbete, den
tidsspillan och de utlägg som uppdraget har krävt. Ersättning utgår inte
för tiden före förordnandet som offentligt biträde annat än för arbete
som varit av mindre omfattning eller av brådskande art.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
253
Ersättningen för arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den
tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning
och med tillämpning av den timkostnadsnorm som regeringen
festställer. Timersättningen får avvika från timkostnadsnormen, om den
skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med eller andra
omständigheter av betydelse ger anledning till det. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer festställer taxor som skall
tillämpas vid bestämmande av ersättningen i vissa fell samt meddelar
föreskrifter om beräkning av ersättningen för tidsspillan.
Har ett offentligt biträde genom vårdslöshet eller försummelse föran-
lett kostnad för staten, skall detta beaktas vid ersättningens bestäm-
mande.
8 § Ersättning till ett offentligt biträde festställs av den domstol eller
annan myndighet som handlagt målet eller ärendet, om inte annat är
särskilt föreskrivet. Ersättningen fastställs i samband med att den
angelägenhet, för vilken biträdet förordnats, avgörs genom dom eller
beslut eller avslutas på något annat sätt.
9 § Ett offentligt biträde får inte förbehålla sig eller ta emot ersättning
av sin huvudman utöver vad som följer av 7 §. Har det skett är för-
behållet utan verkan och biträdet skall till huvudmannen återbetala vad
han eller hon uppburit för mycket.
10 § Ett beslut enligt denna lag får överklagas av den som är part och
av den myndighet som regeringen bestämmer.
11 § Ett offentligt biträde som har överklagat ett beslut om ersättning
får i den högre instansen åberopa nya omständigheter till stöd för sitt
anspråk endast om det finns särskilda skäl för det.
12 § Domstols eller annan myndighets beslut enligt denna lag över-
klagas i samma ordning som gäller överklagande av beslut i det mål
eller ärende där biträdet har förordnats.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
1. Denna lag trädet i kraft den ...
2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt
biträde förordnats före ikraftträdandet.
254
Härigenom föreskrivs följande.
Om staten haft kostnader för blodprov avseende den som misstänks för
brott och för undersökning av sådant blodprov skall den misstänkte, om
han döms för brottet, ersätta staten för denna kostnad. Detsamma skall
gälla den som godkänner ett strafföreläggande.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
1. Denna lag träder i kraft den ...
2. Genom lagen upphävs lag (1946:864) om återgäldande av kostnad
för blodundersökning i brottmål.
255
Härmed föreskrivs följande.
Ett beslut av domstol om ersättning, som enligt rättegångsbalken skall
utgå av allmänna medel, får överklagas av Domstolsverket. Detsamma
gäller andra beslut enligt 21 kap. rättegångsbalken, som rör offentlig
försvarare.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den ...
256
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att det skall införas en
ny paragraf, 37 kap. 9 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
37 kap. Om nämnderna P§ Offentligt biträde kan förord- |
1. Denna lag träder i kraft den ...
2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt
biträde förordnats före ikraftträdandet.
257
17 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 9
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att det skall införas två nya paragrafer, 11 kap 6 § och 21 kap.
2 a §, av följande lydelse
dels att 18 kap. 13 §, 31 kap. 1 § och 36 kap. 24 § skall ha följande
lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
En enskild part som har in-
ställt sig till en muntlig förhand-
ling får, om det är skäligt med
hänsyn till partens ekonomiska
förhållanden och de kostnader
som kan uppstå i samband med
inställelsen, tillerkännas ersätt-
ning av allmänna medel för
kostnad för resa och uppehälle.
Rätten får bevilja förskott på
ersättningen.
Ersättning betalas enligt be-
stämmelser som regeringen med-
delar.
13 §
Skall kostnad för bevisning
eller annan åtgärd enligt rättens
beslut utgå av allmänna medel
eller utgivas av parterna en för
båda och båda for en, gäller i
fråga om skyldighet att åter-
gälda sådan kostnad vad i detta
kapitel stadgas om rättegångs-
kostnad. Skola parterna bära var
sin rättegångskostnad, må för-
ordnas, att kostnaden skall för-
delas med hälften å vardera.
Har av allmänna medel utgått
kostnad för parts hämtande till
rätten, skall kostnaden åter-
gäldas av parten.
Om skyldighet att ersätta
staten kostnad i anledning av att
Skall kostnad for bevisning
eller annan åtgärd enligt rättens
beslut betalas av parterna en för
båda och båda för en, gäller i
fråga om skyldighet att ersätta
sådan kostnad vad som i detta
kapitel stadgas om rättegångs-
kostnad. Om parterna skall bära
var sin rättegångskostnad, får
förordnas, att kostnaden skall
fördelas med hälften på dem
vardera.
En part skall också, om det
inte är oskäligt, ersätta staten
för kostnader för att hämta
honom till rätten.
258
part åtnjutit rättshjälp är särskilt
stadgat.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
21 kap.
2a §
En tilltalad som inställt sig till
en huvudförhandling får, om det
är skäligt med hänsyn till hans
eller hennes ekonomiska för-
hållanden och de kostnader som
kan uppstå i samband med in-
ställelsen, tillerkännas ersättning
av allmänna medel för kostnad
för resa och uppehälle. Rätten
får bevilja förskott på ersätt-
ningen.
Ersättning betalas enligt be-
stämmelser som regeringen med-
delar.
1 §
Döms den tilltalade för brottet
i ett mål där åklagaren för talan,
skall den tilltalade ersätta staten
vad som enligt rättens beslut
betalats av allmänna medel för
hans inställelse vid rätten under
förundersökningen, för bevisning
under förundersökningen eller i
rättegången samt i ersättning till
försvarare. Han skall också er-
sätta staten för kostnaden att
hämta honom till rätten.
Ersättningsskyldigheten om-
fattar dock inte kostnader, som
inte skäligen varit motiverade
för utredningen, eller kostnader,
som vållats genom vårdslöshet
eller försummelse av någon
annan än den tilltalade, hans
ombud eller försvarare som
utsetts av honom. Den tilltalade
är inte i annat fall än som sägs i
4 § första stycket skyldig att
betala mera av dessa kostnader
än vad som skulle ha utgått i
grundavgift och tilläggsavgift
vid allmän rättshjälp enligt
Döms den tilltalade för brottet
i ett mål där åklagaren för talan,
skall den tilltalade ersätta staten
vad som enligt rättens beslut
betalats av allmänna medel i
ersättning till försvarare och
målsägandebiträde som förord-
nats enligt lagen (1988:609) om
målsägandebiträde.
Den tilltalade behöver dock
inte betala mer än vad han
skulle ha fått betala i rätts-
hjälpsavgift enligt rättshjälps-
lagen (1996:00). Xbd som där
sägs om kostnad för rättshjälps-
259
rättshjälpslagen (1972:429). Har
han haft offentlig försvarare i
målet, skall grundavgiften
minskas med vad han har
betalat i rådgivningsavgift till
försvararen.
Vad den tilltalade skall betala
får jämkas eller efterges, om
skäl härtill föreligger med hän-
syn till den tilltalades brottslig-
het eller hans personliga och
ekonomiska förhållanden.
Om det belopp som den till-
talade skulle vara skyldig att er-
sätta understiger en viss av
regeringen fastställd gräns, skall
ersättningsskyldighet inte
åläggas.
biträde gäller i stället kostnad
för offentlig försvarare.
Den tilltalade skall också, om
det inte är oskäligt, ersätta sta-
tens kostnader för att hämta
honom till rätten.
Ersättningsskyldigheten om-
fattar inte kostnader som inte
skäligen varit motiverade för ut-
redningen, eller kostnader, som
orsakats genom vårdslöshet eller
försummelse av någon annan än
den tilltalade eller hans ombud
eller försvarare som utsetts av
honom.
Vad den tilltalade skall betala
får jämkas eller efterges, om det
finns skäl till det med hänsyn till
den tilltalades brottslighet eller
hans personliga och ekonomiska
förhållanden.
Om det belopp som den tillta-
lade skulle vara skyldig att beta-
la understiger en viss av rege-
ringen fastställd gräns, skall er-
sättningsskyldighet inte åläggas.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
Vittne äger rätt till ersättning
enligt vad som sägs nedan.
Ersättning till vittne, som åbe-
ropats av enskild part, skall
utgivas av parten. Har rätten
självmant inkallat vittne och är
saken sådan, att förlikning
därom är tillåten, eller är fråga
om ansvar för brott, som ej hör
under allmänt åtal, skall ersätt-
ningen utgivas av parterna en
för båda och båda för en. I
annat fall skall ersättningen utgå
av allmänna medel.
§
Ett vittne har rätt till ersättning
enligt vad som sägs nedan.
Ersättning till ett vittne, som
har åberopats av en part skall
betalas av parten. I övriga fåll
skall ersättningen betalas av all-
männa medel.
Om en enskild part skall betala
ersättning till ett vittne får
rätten, om det är skäligt med
hänsyn till partens ekonomiska
förhållanden och de kostnader
260
Ersättning, som skall utgivas
av part, skall innefatta gott-
görelse för nödiga kostnader till
resa och uppehälle samt för tids-
spillan efter vad rätten prövar
skäligt. Ersättning, som skall
utgå av allmänna medel, fast-
ställes av rätten enligt bestäm-
melser som regeringen med-
delar.
som kan uppstå för vittnets in-
ställelse, besluta att ersättningen
i stället skall betalas av allmän-
na medel. Sådant beslut får,
efter ansökan av parten, fattas i
samband med att vittnet åbe-
ropas som bevisning. Närmare
bestämmelser om förutsätt-
ningarna för att ersättningen
skall betalas av allmänna medel
meddelas av regeringen.
I de fall ersättningen skall
betalas av en part har ett vittne
rätt till skälig ersättning för
kostnader för resa, uppehälle
och tidsspillan. Ersättning, som
skall betalas av allmänna medel,
fastställs enligt bestämmelser
som regeringen meddelar.
Ersättning som har betalats av
allmänna medel skall stanna på
staten.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den ...
261
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs i fråga om hgen (1944:133) om kastrering att
det skall införas en ny paragraf, 9 § av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse s>§ Offentligt biträde kan fönord- Offentligt biträde förordnas av |
1. Denna hg träder i kraft den ...
2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt
biträde förordnats före ikraftträdandet.
262
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1958:642) om blodunder-
sökning m.m. vid utredning av faderskap
dels att 3 § skall följande lydelse
dels att de nuvarande 4-6 §§ skall upphöra att gälla.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Den som, efter anmodan av
part eller enligt rättens förord-
nande, inställer sig för under-
sökning som avses i denna lag
är, om han ej själv är part i
målet, berättigad till ersättning
och förskott efter enahanda
grunder och i samma ordning
som stadgas beträffande vittnes
inställelse vid rätten.
Om parts kostnad gäller vad
om rättegångskostnad är före-
skrivet. Att viss kostnad är att
anse såsom rättshjälpskostnad
för part som åtnjuter allmän
r ät t s hj ä l p följer av
rättshjälpslagen (1972:429).
Har rätten förordnat om un-
dersökning enligt denna lag
skall kostnad för att ta blodprov
samt blodundersökning betalas
av allmänna medel.
Har undersökningen utförts på
anmodan av socialnämnd skall
nämnden betala sådana kostna-
der.
Ersättning som betalats av all-
männa medel skall stanna på
staten. Ersättning som betalats
av socialnämnden skall stanna
på nämnden.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den ...
263
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff
m.m. att det skall införas en ny paragraf, 36 §, av följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
36 §
Offentligt biträde kan förord-
nas i mål och ärenden angående
verkställighet utomlands av fri-
hetsberövande påföljd.
1. Denna lag träder i kraft den ...
2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt
biträde förordnats före ikraftträdandet.
264
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om
vård eller behandling att det skall införas en ny paragraf, 15 §, av
följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 15 § Offentligt biträde kan förord- |
1. Denna hg träder i kraft den ...
2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt
biträde förordnats före ikraftträdandet.
265
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av straff m.m.
dels att det skall införas en ny paragraf, 27 §, av följande lydelse
dels att 34 a § och 39 § skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
27 §
Offentligt biträde kan förord-
nas i mål och ärenden angående
verkställighet utomlands av fri-
hetsberövande påföljd.
34 a §
Fråga om verkställighet enligt överförandekonventionen i främmande
stat av här i landet ådömd påföljd upptas av Kriminalvårdsstyrelsen
eller, i fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk
vård, av Socialstyrelsen. Framställning om sådan verkställighet får inte
göras, om med motsvarande tillämpning av 25 a § första stycket hinder
mot verkställighet i den främmande staten kan antas föreligga.
Fråga om verkställighet enligt första stycket på begäran av främmande
stat prövas av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av
över- lämnande till rättspsykiatrisk vård, av Socialstyrelsen med mot-
svarande tillämpning av 25 a § första stycket.
Kriminalvårdsstyrelsen eller Socialstyrelsen får, om det föreligger
särskilda skäl, med eget yttrande överlämna ett ärende om verkställighet
till regeringen för avgörande.
I fall som avses i denna para-
graf gäller 28, 29 och 33 §§ i
tillämpliga delar.
Av allmänna medel utgiven
ersättning till offentlig försvar-
are samt kostnad för rättshjälp
enligt 36 § rättshjälpslagen
(1972:429) skall stanna pä stats-
verket, om icke den dömde av
särskilda skäl bör återgälda
ersättningen.
I fall som avses i denna para-
graf gäller 27-29 och 33 §§ i
tillämpliga delar.
§
Ersättning till offentlig för-
svarare som betalats av allmän-
na medel skall stanna på staten,
om det inte finns särskilda skäl
för att den dömde skall åter-
betala ersättningen.
1. Denna lag träder i kraft den ...
266
|
2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt |
Prop. 1996/97:9 Bilaga 1 |
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 4 §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§
En part som har inställt sig till
en förhandling får, om det är
skäligt med hänsyn till hans
eller hennes ekonomiska för-
hållanden och de kostnader som
kan uppstå i samband med
inställelsen, tillerkännas ersätt-
ning av allmänna medel för
kostnad för resa och uppehälle.
Rätten får bevilja förskott på
ersättningen.
Ersättning betalas enligt be-
stämmelser som regeringen med-
delar.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
1. Denna lag träder i kraft den ...
268
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:609) om målsägande-
biträde
dels att 4-8 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas sju nya paragrafer, 9-15 §§, av följande
lydelse
dels att närmast före 1, 4, 6 och 12 §§ skall införas fyra nya rubriker
av följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Angelägenhet som skall
behandlas vid svensk domstol
1 §
3 §
Målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen i målet
samt lämna stöd och hjälp till målsäganden.
Målsägandebiträdet skall bistå målsäganden med att föra talan om
enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av åklagaren.
Målsägandebiträdets uppgift kvarstår även om talan avskilts enligt 22
kap. 5 § rätte- gångsbalken for att handläggas som särskilt mål enligt
reglerna för tvistemål, såvida inte målet handläggs enligt 1 kap. 3 d §
rättegångsbalken. Målsägandebiträdets uppgift kvarstår också om tings-
rättens dom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk.
Målsägandebiträde förordnas
på begäran av målsäganden
eller när det annars finns anled-
ning till det. Vid förordnandet
tillämpas 21 § första stycket
rättshjälpslagen (1972:429).
I fråga om byte av målsägan-
debiträde och rätt för sådant
biträde att sätta någon annan i
sitt ställe tillämpas 21 § andra
Målsägandebiträde förordnas
på begäran av målsäganden
eller när det annars finns sär-
skild anledning till det.
Angelägenhet som skall
behandlas utomlands
I en angelägenhet som skall
prövas eller på annat sätt be-
handlas utomlands och som
gäller broa som motsvaras av
brott enligt 6 kap. brottsbalken
kan den som utsatts för brottet
(målsäganden), beviljas rättsligt
bistånd om han eller hon är
bosatt i Sverige och det ekono-
miska underlaget inte överstiger
269
och tredje styckena rättshjälps-
lagen.
Målsägandebiträdet skall ent-
ledigas, om det är påkallat med
hänsyn till förhållandena i målet
eller om det annars finns skäl
för det.
I övrigt tillämpas i fråga om
målsägandebiträde rättegångs-
balkens regler om rättegångs-
biträde.
Målsägandebiträdet har rätt
till ersättning i enlighet med vad
som enligt 22 § rättshjälpslagen
(1972:429) gäller för biträde vid
allmän rättshjälp. I fråga om
ersättningen tillämpas även 19,
23, 49, 49 a och 49 c §§ rätts-
hjälpslagen.
200 000 kr. Närmare bestäm-
melser om ekonomiskt underlag
meddelas av regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer.
Rättsligt bistånd ges i form av
ekonomiskt bidrag för juridiskt
biträde efter ansökan av den
som utsatts för brottet.
En ansökan om rättsligt bi-
stånd skall vara skriftlig och
innehålla de uppgifter som före-
skrivs av regeringen eller den
myndighet som regeringen be-
stämmer.
Den som har beviljats rättsligt
bistånd enligt 4 § skall betala en
avgift som beräknas på samma
sätt som rättshjälpsavgift enligt
12 § rättshjälpslagen (1996:00).
Xhd som där sägs om kostnad
för rättshjälpsbiträde gäller i
stället kostnad för biträde enligt
denna lag.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
Om ett målsägandebiträde
förordnas, ersätts målsägandens
därefter uppkommande kost-
nader för bevisning och utred-
ning med anledning av talan om
enskilt anspråk och, i fall där
målsägandebiträdets uppgift
kvarstår enligt 3 § andra styc-
ket, för resa och uppehälle i
samband med inställelse inför
domstol, i samma utsträckning
som om målsäganden beviljats
allmän rättshjälp med anledning
av en sådan talan.
Till målsägandebiträde eller
biträde enligt 4 § förordnas
advokat, biträdande jurist på
advokatbyrå eller, när det finns
särskilda skäl, annan som är
lämplig för uppdraget.
Den som sökanden har före-
slagit och som uppfyller dessa
krav skall förordnas, om det inte
medför avsevärt ökade kostnader
eller i övrigt särskilda skäl talar
emot det. Ett biträde skall ent-
ledigas, om det är påkallat med
hänsyn till förhållandena i målet
eller om det annars finns sär-
skilda skäl.
Byte av biträde får bara ske
efter särskilt tillstånd och om det
270
Beslut i frågor som avses i
denna lag fattas av rätten. I de
fall som avses i 6 § får dock
målsägandebiträdet själv besluta
om utredning i samma utsträck-
ning som enligt 24 § rättshjälps-
lagen (1972:429) gäller för bi-
träde vid allmän rättshjälp.
finns särskilda skäl. Om byte av
biträde har skett en gång krävs
synnerliga skäl för nytt byte.
Om ett biträde har entledigats
pä begäran av den rättssökande,
får ett nytt biträde förordnas
endast om det fanns skäl för
byte.
Ett biträde får sätta annan
advokat eller biträdande jurist
på advokatbyrå i sitt ställe
(substitution) om det inte medför
någon beaktansvärd ökning av
kostnaderna. 1 övrigt får sub-
stitution endast äga rum efter
tillstånd av domstol.
1 övrigt tillämpas i fråga om
biträde enligt denna lag rätte-
gångsbalkens regler om rätte-
gångsbiträde.
7 §
Ett biträde har rätt till skälig
ersättning för det arbete, den
tidsspillan och de utlägg som
uppdraget har krävt. Ersättning
utgår inte för tiden före förord-
nandet som biträde annat än för
arbete som varit av mindre om-
fattning eller av brådskade art.
Ersättningen för arbete skall
bestämmas med utgångspunkt i
den tidsåtgång som är rimlig
med hänsyn till uppdragets art
och omfattning och med till-
lämpning av den timkostnads-
norm som regeringen fastställer.
Timersättningen får avvika från
timkostnadsnormen, om den
skicklighet och den omsorg som
uppdraget har utförts med eller
andra omständigheter av bety-
delse ger anledning till det.
Regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer
fastställer taxor som skall tilläm-
pas vid bestämmande av ersätt-
ning i vissa fall samt meddelar
271
Bestämmelserna i 31 kap. rätte-
gångsbalken om skyldighet för
den tilltalade eller annan att till
staten återbetala kostnader som
enligt rättens beslut betalats av
allmänna medel gäller även i
fråga om kostnader enligt denna
lag. 1 mål där målsägandebi-
trädets uppgift kvarstår enligt
3 § andra stycket gäller beträff-
ande dessa kostnader bestäm-
melserna i 18 kap. rättegångs-
balken om ansvar för motparts
rättegångskostnader.
föreskrifter om beräkning av
ersättningen för tidsspillan.
Har biträdet genom vårdslös-
het eller försummelse föranlett
kostnad för staten skall detta
beaktas när ersättningen be-
stäms.
§
Ett biträde får inte förbehålla
sig eller ta emot ersättning av
sin huvudman utöver vad som
följer av 7 §. Har detta skett är
förbehållet utan verkan och
biträdet skall betala tillbaka vad
han eller hon har uppburit för
mycket.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
S>§
Om ett målsägandebiträde har
förordnats eller rättsligt bistånd
enligt 4 § har beviljats betalas
kostnader för biträde samt kost-
nader för bevisning och utred-
ning som är nödvändig för att
målsäganden skall kunna ta
tillvara sin rätt, av allmänna
medel.
Den som har medverkat vid en
utredning har rätt till skälig
ersättning. Kostnaden för utred-
ning får dock inte överstiga
10 000 kr. Ersättning för bevis-
ning betalas enligt bestämmelser
som regeringen meddelar.
10 §
Utöver vad som följer av 9 §
ersätts, i angelägenheter som
skall behandlas utomlands, även
kostnader för resa och in-
ställelse för målsäganden och
dennes vårdare eller annan som
måste anlitas i samband med
272
inställelse inför domstol eller
annan myndighet om mäls-
äganden kallats dit. Ersättning
för resa och uppehälle betalas
med skäligt belopp.
11 §
I fråga om angelägenheter som
skall behandlas utomlands gäller
9-10 §§ endast i den utsträck-
ning kostnaden inte täcks genom
någon försäkring eller ersätts av
domstol eller annan myndighet i
den främmande staten.
Beslut
12 §
Beslut i frågor om målsägan-
debiträde fattas av domstol.
Beslut om rättsligt bistånd i
angelägenhet som skall behand-
las utomlands fattas av Rätts-
hjälpsmyndigheten.
Beslut att utredning enligt 9 §
skall göras fattas av biträdet.
73 §
I fråga om domstols beslut
enligt denna lag gäller reglerna
i rättegångsbalken om överkla-
gande av domstols beslut.
Hovrättens beslut i en över-
klagad fråga får dock endast
överklagas om hovrätten tillåtit
detta. Sådant tillstånd får ges
om det finns särskilda skäl för
en prövning om tillstånd skall
ges enligt 54 kap. 10 § första
stycket 1 rättegångsbalken.
Ett beslut av Rättshjälpsmyn-
digheten får överklagas till
Rättshjälpsnämnden.
Rättshjälpsnämndens beslut får
inte överklagas.
Beslut av ett biträde om ut-
redning enligt 12 § andra
stycket får inte överklagas.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
273
18 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 9
14 §
Ett beslut enligt denna lag får
överklagas av den som är part
och av den myndighet som rege-
ringen bestämmer. Räknas tiden
för överklagande från den dag
en part fått del av beslutet, får
myndigheten likväl inte över-
klaga beslutet senare än två
månader från dagen från be-
slutet. Myndigheten får över-
klaga ett beslut även till förmån
för en enskild part.
Ett biträde som har förordnats
enligt denna lag och som har
överklagat ett beslut om ersätt-
ning får i den högre instansen
åberopa nya omständigheter till
stöd för sitt yrkande endast om
det finns särskilda skäl för detta.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
1. Denna lag träder i kraft den ...
2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande om målsägandebiträde
förondnats före ikraftträdandet.
274
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fell att 42 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
42 §
Om offentligt biträde och
annan rättshjälp i mål och ären-
den enligt denna lag finns be-
stämmelser i rättshjälpslagen
(1972:429).
Offentligt biträde kan förordnas
i mål och ärenden hos allmän
förvaltningsdomstol angående
beredande av vård enligt denna
lag eller angående omedelbart
omhändertagande enligt 13 §.
Offentligt biträde förordnas av
den domstol eller annan myndig-
het som handlägger målet eller
ärendet. I ärenden hos social-
nämnd eller social distrikts-
nämnd förordnas offentligt
biträde dock av länsrätten.
1. Denna lag träder i kraft den ...
2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt
biträde förordnats före ikraftträdandet.
275
Härigenom föreskrivs i fråga om smittskyddslagen (1988:1472) att
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
59 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Om offentligt biträde och
annan rättshjälp i mål och ären-
den enligt denna lag finns be-
stämmelser i rättshjälpslagen
(1972:429).
Föreslagen lydelse
Offentligt biträde kan förord-
nas i mål och ärenden hos all-
män förvaltningsdomstol angå-
ende tillfälligt omhändertagande
enligt 37 §, tvångsisolering en-
ligt 38, 39 eller 41 § eller upp-
hörande av tvångsisolering en-
ligt 42 §.
1. Denna lag träder i kraft den ...
2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt
biträde förordnats före ikraftträdandet.
276
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
|
dels att det skall införas |
en ny paragraf, 11 kap. 8 §, av följande |
lydelse
dels att det skall införas en ny rubrik närmast före 11 kap. 8 § av
följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
11 kap. Offentligt biträde s§ Offentligt biträde kan förord- 1. avvisning, dock inte hos 2. utvisning enligt 4 kap. 3 §, 3. uppehållstillstånd enligt 2 4. verkställighet enligt denna 5. hemsändande enligt 12 kap. |
1. Denna lag träder i kraft den ...
2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt
biträde förordnats före ikraftträdandet.
277
Härigenom föreskrivs ifråga om lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om våid av unga att 39 § skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Om offentligt biträde och
annan rättshjälp i mål och ären-
den enligt denna lag finns be-
stämmelser i rättshjälpslagen
(1972:429).
Föreslagen lydelse
§
Offentligt biträde kan förord-
nas för den som åtgärden avser
samt för dennes vårdnadshavare
i mål och ärenden angående be-
redande av vård enligt 2 eller
3 §, omedelbart omhändertagan-
de enligt 6 §, upphörande av
vård enligt 21 §, flyttnings-
förbud enligt 24 § eller upp-
hörande av flyttningsförbud
enligt 26 § samt vid överkla-
gande enligt 41 § första stycket.
Behövs offentligt biträde både
för den unge och för dennes
vårdnadshavare, förordnas ge-
mensamt biträde, om det inte
finns motstridiga intressen
mellan dem.
Offentligt biträde förordnas av
den domstol eller annan myndig-
het som handlägger målet eller
ärendet. 1 ärenden hos social-
nämnd eller social distrikts-
nämnd förordnas offentligt
biträde dock av länsrätten.
1. Denna lag träder i kraft den ...
2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt
biträde forordnats före ikraftträdandet.
278
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1991:572) om särskild utlän-
ningskontroll skall införas en ny paragraf, 27 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 27 § Offentligt biträde kan förord- |
1. Denna lag träder i kraft den ...
2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt
biträde förordnats före ikraftträdandet.
279
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård
dels att det skall inforas en ny paragraf, 38 a §, av följande lydelse
dels att 48 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
38 a §
Offentligt biträde kan förord-
nas i mål och ärenden hos
allmän förvaltningsdomstol an-
gående medgivande till fortsatt
tvångsvård enligt 7, 9, 12 eller
14 § och vid överklagande enligt
32 eller 33 § av beslut om
intagning för tvångsvård eller
om avslag på en begäran att
tvångsvården skall upphöra.
48 §
En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans
tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin
rätt
1. att enligt 32 och 33 §§ överklaga vissa beslut,
2. att anlita ombud eller biträde,
3. att få rättshjälp genom 3. att få offentligt biträde för-
offentligt biträde enligt rätts- ordnat enligt 38 a §, och
hjälpslagen (1972:429), och
4. att få hjälp av en stödperson.
Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen, väl synlig
för patienterna.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
1. Denna lag träder i kraft den ...
2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt
biträde förordnats före ikraftträdandet.
280
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1129) om rätts-
psykiatrisk vård
dels att det skall införas en ny paragraf, 22 a §, av följande lydelse
dels att 30 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 a §
Offentligt biträde kan förord-
nas i mål och ärenden hos all-
män förvaltningsdomstol angå-
ende medgivande till fortsatt
vård enligt 13 §, angående upp-
hörande av sådan vård enligt
16 §, vid överklagande av beslut
enligt 18 § första stycket 1 eller
2 eller angående tillstånd eller
äterkallelse av tillstånd att vistas
utanför vårdinrättningens om-
råde före den som genomgår
rättspsykiatrisk vård enligt
31 kap. 3 § brottsbalken om sär-
skild utskrivningsprövning.
30 §
En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans till-
stånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt
1. att enligt 18 § överklaga vissa beslut,
2. att ansöka enligt 16 § andra stycket om att den rättspsykiatriska
vården skall upphöra,
3. att ansöka enligt 10 eller 11 § om tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område,
4. att anlita ombud eller biträde,
5. att få rättshjälp genom 5. att få offentligt biträde för-
offentligt biträde enligt rätts- ordnat enligt 22 a §, och
hjälpslagen (1972:429), och
6. att få hjälp av en stödperson.
Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen eller
undersökningsenheten, väl synlig för patienterna.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 1
1. Denna lag träder i kraft den ...
2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i ärenden där offentligt
biträde förordnats före ikraftträdandet.
281
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt,
Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Eksjö tingsrätt, Hallsbergs tingsrätt,
Malmö tingsrätt, Svegs tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i
Göteborg, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Norrbottens län,
Länsrätten i Kronobergs län, Justitiekanslem, Domstolsverket, Rätts-
hjälpsmyndigheten, Rättshjälpsnämnden, Riksåklagaren, Rikspolisstyrel-
sen, Socialstyrelsen, Jämställdhetsombudsmannen, Statskontoret,
Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Arbetsdomstolen, Statens
Invandrarverk, Utlänningsnämnden, Konkurrensverket, Konsument-
ombudsmannen, Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges
domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Försäkrings-
förbund, JUSEK, TCO, LO, SAF, Föreningen jurister vid Sveriges
allmänna advokatbyråer, Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Köp-
manna förbund, Svenska flyktingrådet, Sveriges Kristna Råd,
Samfundet för Sveriges Juridiska byråer, Bo Karlsson m.fl., Lars
Lindstrand och Roland Ekh, Institutet för Sociala Rättsfrågor, Mats El
Kott, Riksförbundet för familjers rättigheter, Cirkeldeltagare -
Handelsanställdas Förbund avd. 16, Jan Humlekil, Lena Dahlgren, Sven
Hamne, Telje Juristerna HB och Karl Potapoff.
Länsrätten i Norrbottens län har bifogat ett yttrande från 1986-09-23
till Finansdepartementet angånde kostnader i mål och ärenden om skatt.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i
Stockholm och Göteborg.
LO har bifogat yttrande från Industrifacket.
Hyresgästernas riksförbund har bifogat en skrift från Jan Danneman.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 2
282
I tabellen är kostnader för rättshjälpsbiträdet angiven inklusive rådgiv-
ningsavgift. I den vänsta kolumnen anges avgift enligt nuvarande be-
stämmelser och i den högra avgiften enligt förslaget. Den nuvarande
avgiften (vänstra kolumnen) beräknas på alla kostnader i ärendet, t.ex.
kostnader för utredning, medan avgiften i det föreslagna systemet
(högra kolumnen) beräknas på endast biträdeskostnaden. Det innebär att
om några andra kostnader tillkommer ökar avgiften i den vänstra
kolumnen men inte i den högre.
|
0-470 |
580 | |
|
25 000 |
470 |
1 000 |
|
40 000 |
610 |
1 000 |
|
50 000 |
610 |
1 500 |
|
80 000 |
1 260 |
1 500 |
|
90 000 |
1 560 |
2 500 |
|
120 000 |
2 480 |
2 500 |
|
130 000 |
2 860 |
3 000 |
|
160 000 |
4 000 |
3 000 |
|
175 000 |
5 000 |
5000 |
|
210 000 |
5 000 |
5 000 |
283
Prop. 1996/97:9
Bilaga 3
Avgift enligt
nuvarande regler
Avgift enligt
förslaget
|
- |
0-470 |
680 |
|
25 000 |
470 |
1 000 |
|
40 000 |
1 100 |
1 000 |
|
50 000 |
1 100 |
2 000 |
|
80 000 |
1 760 |
2 000 |
|
90 000 |
1 960 |
2 800 |
|
120 000 |
3 460 |
2 800 |
|
130 000 |
3 860 |
3 700 |
|
160 000 |
5 400 |
3 700 |
|
175 000 |
6 300 |
6 000 |
|
210 000 |
9 770 |
6 000 |
|
Ekonomiskt |
Avgift enligt |
Avgift enligt |
|
0-470 |
980 | |
|
25 000 |
470 |
1 700 |
|
40 000 |
1 880 |
1 700 |
|
50 000 |
1 880 |
3 400 |
|
80 000 |
3 260 |
3 400 |
|
90 000 |
3 460 |
5 800 |
|
120 000 |
6 460 |
5 800 |
|
130 000 |
6 860 |
7 200 |
|
160 000 |
8 400 |
7 200 |
|
175 000 |
8 300 |
10 600 |
|
210 000 |
14 170 |
10 760 |
284
Avgift enligt
nuvarande regler
Avgift enligt
förslaget
|
- |
0-470 |
1 480 |
|
25 000 |
470 |
2 950 |
|
40 000 |
1 880 |
2 950 |
|
50 000 |
1 880 |
5 950 |
|
80 000 |
4 560 |
5 950 |
|
90 000 |
5 280 |
10 800 |
|
120 000 |
8 720 |
10 800 |
|
130 000 |
10 320 |
15 700 |
|
160 000 |
13 420 |
15 700 |
|
175 000 |
14 300 |
20 600 |
|
210 000 |
21 670 |
20 600 |
285
Prop. 1996/97:9
Bilaga 3
|
Ekonomiskt |
Avgift enligt |
Avgift enligt |
|
0-470 |
2 480 | |
|
25 000 |
470 |
5 450 |
|
40 000 |
1 880 |
5 450 |
|
50 000 |
1 880 |
10 900 |
|
80 000 |
4 560 |
10 900 |
|
90 000 |
5 280 |
20 800 |
|
120 000 |
8 720 |
20 800 |
|
130 000 |
10 320 |
30 700 |
|
160 000 |
16 480 |
30 700 |
|
175 000 |
20 080 |
40 600 |
|
210 000 |
31 000 |
40 600 |
286
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 §
I denna lag finns bestämmelser om rättshjälp och rådgivning.
2§
Rättshjälp får beviljas i en rättslig angelägenhet om förutsättningarna i
6-8 §§ är uppfyllda.
För att rättshjälp skall beviljas krävs att rådgivning enligt 4 § har
lämnats i angelägenheten i minst en timme.
I 9 § finns bestämmelser om rättshjälpens förhållande till rättsskydds-
försäkringar. I 10-13 §§ finns bestämmelser om när rättshjälp inte får
beviljas och när det krävs särskilda skäl för rättshjälp. I 21 och 22 §§
finns särskilda bestämmelser om rättshjälp till offer för sexualbrott när
angelägenheten skall behandlas utomlands.
3 §
Rättshjälp beviljas efter ansökan av den rättssökande. Ansökan skall
vara skriftlig och innehålla de uppgifter som föreskrivs av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Rådgivning
4§
Rådgivning enligt denna lag lämnas i en rättslig angelägenhet av en
advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i sammanlagt högst två
timmar. Rådgivning kan också lämnas av någon annan som kan
förordnas som rättshjälpsbiträde enligt 26 §.
Rådgivning lämnas mot en avgift som betalas till den som lämnar
rådgivningen. Den som har lämnat rådgivning får sätta ned avgiften till
hälften om den rättssökandes ekonomiska förhållanden ger anledning till
det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare bestämmelser om rådgivningsavgift och nedsättning av
rådgivningsavgift.
5§
Den som har lämnat rådgivning har rätt till skälig ersättning av all-
männa medel för de kostnader för tolk och översättning som rådgiv-
ningen kan ha krävt. Om rådgivning har skett mot nedsatt avgift enligt
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
287
4 § andra stycket, kan den som har lämnat rådgivning få ersättning av
allmänna medel.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare bestämmelser om ersättning enligt första stycket.
Allmänna förutsättningar för rättshjälp
Rättshjälp får beviljas en fysisk person vars ekonomiska underlag enligt
38 § inte överstiger 210 000 kr.
7§
Rättshjälp får beviljas om den rättssökande behöver juridiskt biträde
utöver rådgivning och detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt.
Rättshjälp får inte beviljas i sådana angelägenheter där hjälp genom
genom offentlig försvarare eller offentligt biträde kan komma i fråga.
Rättshjälp får beviljas endast om det med hänsyn till angelägenhetens
art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt
är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.
Rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar
Rättshjälp får inte beviljas om den rättssökande har en rättsskydds-
försäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar
angelägenheten. Om den rättssökande saknar rättsskydd enligt första
stycket men med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina
ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft ett sådant skydd,
får rättshjälp beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till
angelägenhetens art och betydelse för den rättssökande.
Begränsningar i rätten till rättshjälp
10 §
Rättshjälp får inte beviljas
1. för upprättande av självdeklaration, äktenskapsförord, testamente
eller gåvohandling,
2. för förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken,
3. i en angelägenhet som rör skuldsanering enligt skuldsaneringslagen
(1994:334),
4. i inskrivningsärenden enligt jordabalken,
5. i ärenden om fastighetsdeklaration,
6. i mål eller ärenden angående fastighetstaxering,
7. i registerärenden enligt sjölagen (1994:1009) eller lagen (1979:377)
om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m.,
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
288
8. i en angelägenhet som rör bodelning i annat fell än vid klander av
bodelning,
9. om frågan om rättshjälp kan vänta till dess en annan rättslig ange-
lägenhet där anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund har
avgjorts,
10. i en angelägenhet som rör trafikskadeersättning enligt trafik-
skadelagen (1975:1410) eller som rör skadestånd som skall befelas från
en ansvarsförsäkring. Rättshjälp får dock beviljas i en sådan ange-
lägenhet om ett mål eller ärende har inletts vid domstol eller enbart rör
annan skada än personskada.
Rättshjälp får inte heller beviljas i fråga om anspråk som har över-
låtits till den rättssökande, om överlåtelsen kan antas ha skett för att
åstadkomma en fördel vid prövning av ansökan om rättshjälp.
11 §
Rättshjälp får beviljas endast när det finns särskilda skäl i en ange-
lägenhet som
1. rör äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande fiågor,
2. rör underhåll till barn,
3. rör skatter, tullar, avgifter eller betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter,
4. i tingsrätt skall avgöras av en lagferen domare enligt 1 kap. 3 d §
rättegångsbalken,
5. skall behandlas utomlands.
I 21 och 22 §§ finns särskilda bestämmelser om rättshjälp till offer för
sexualbrott i angelägenheter som skall behandlas utomlands.
12 §
Den som inte är svensk medborgare och som varken är eller tidigare
har varit bosatt i Sverige får beviljas rättshjälp endast om angelägen-
heten skall behandlas i Sverige och det finns särskilda skäl. I en
angelägenhet som skall behandlas utomlands får rättshjälp beviljas
endast om den rättssökande är bosatt i Sverige.
Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att med-
borgare i en viss främmande stat och den som, utan att vara med-
borgare i den staten, är bosatt där skall vara likställd med svensk med-
borgare i fråga om rättshjälp.
Rättshjälp till näringsidkare
13 §
Rättshjälp får inte beviljas den som är eller har varit näringsidkare i en
angelägenhet som har uppkommit i näringsverksamheten, om det inte
finns särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art och begränsade
omfettning, hans eller hennes ekonomiska och personliga förhållanden
och omständigheterna i övrigt.
Med näringsidkare avses en fysisk person som driver verksamhet av
ekonomisk natur som kan betecknas som yrkesmässig.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
289
19 Riksdagen 1996197. 1 samt. Nr 9
Rättshjälp till dödsbo
14 §
Dör den som har beviljats rättshjälp övergår rättshjälpen till dödsboet
om dödsboet begär detta och det med hänsyn till angelägenhetens art
och betydelse, dödsboets och dödsbodelägarnas ekonomiska förhållan-
den och omständigheterna i övrigt är skäligt att staten fortsätter att bidra
till kostnaderna.
Förmåner som ingår vid rättshjälp
15 §
När rättshjälp har beviljats betalar staten kostnaderna för rättshjälps-
biträde. Förmånen av rättshjälpsbiträde omfettar ersättning för arbete i
högst 100 timmar, om inte annat beslutas enligt 34 §.
16 §
När rättshjälp har beviljats betalar staten kostnaderna för bevisning vid
allmän domstol, Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen. Om inte
särskilda föreskrifter gäller lämnas ersättning för bevisning med skäligt
belopp.
17 §
När rättshjälp har beviljats betalar staten kostnaderna för utredning, som
är skäligen påkallad för att ta tillvara den rättssökandes rätt, till en kost-
nad om högst 10 000 kr. Utredning i en angelägenhet som skall prövas
av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet betalas dock inte om
den kan erhållas genom den domstol eller myndighet som skall pröva
angelägenheten.
Den som har medverkat vid en utredning har rätt till ersättning enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
18 §
När rättshjälp har beviljats betalar staten kostnaderna för medlare enligt
42 kap. 17 § rättegångsbalken.
Medlaren har rätt till skälig ersättning för det arbete, den tidsspillan
och de utlägg som uppdraget krävt.
En medlare får inte förbehålla sig eller ta emot ersättning av parterna
utöver vad som följer av andra stycket. Har detta skett är förbehållet
utan verkan och medlaren skall till partema betala tillbaka vad han eller
hon har tagit emot för mycket.
19 §
Den som beviljas rättshjälp behöver inte betala ansökningsavgift eller
expeditionsavgift enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid de
allmänna domstolarna, ansökningsavgift i mål enligt lagen (1990:746)
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
290
om betalningsföreläggande och handräckning eller avgift enligt 15 § 1-3
avgiftsförordningen (1992:191).
Den som har beviljats rättshjälp i en angelägenhet som lett till ett
verkställbart avgörande eller i ett mål om verkställighet behöver inte
betala utsökningsavgifter enligt 2 § förordningen (1992:1094) om
avgifter vid kronofogdemyndigheterna.
Den som har beviljats rättshjälp behöver inte betala några kostnader
för kungörelser i mål eller ärenden vid domstol.
20 §
Den som beviljas rättshjälp behöver inte ställa säkerhet för att få till
stånd kvarstad eller annan liknande åtgärd enligt rättegångsbalken eller
konkurslagen (1987:672) i den angelägenhet som rättshjälpen avser. Om
den rättssökande inte kan betala för den skada som tillfogas motparten
svarar staten gentemot den skadelidande för denna skada.
Första stycket tillämpas också i fråga om verkställighet enligt 3 kap.
8 eller 9 § utsökningsbalken om rättshjälp beviljats i verkställighets-
ärendet.
Särskilda bestämmelser om rättshjälp till offer för sexualbrott
utomlands
21 §
I en angelägenhet som skall behandlas utomlands får rättshjälp beviljas
om saken gäller ett brott mot den rättssökande som motsvarar brott
enligt 6 kap. brottsbalken och den rättssökande har behov av någon av
de förmåner som anges i 22 §.
I fråga om en angelägenhet som avses i första stycket gäller inte 2 §
andra stycket, 9 § och 11 § 5.
22 §
När rättshjälp har beviljats enligt 21 § betalar staten kostnaderna för
biträde och sådan bevisning och utredning som varit nödvändig för att
ta till vara den rättssökandes rätt, samt kostnaderna för resa och
uppehälle för den rättssökande eller hans eller hennes ställföreträdare
och för vårdare eller annan som måste anlitas i samband med inställelse
inför domstol eller annan myndighet i den främmande staten. Detta
gäller dock endast i den mån kostnaderna inte täcks genom någon
försäkring eller ersätts av domstol eller annan myndighet i den
främmande staten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare bestämmelser om ersättning enligt första stycket.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
291
Rättshjälpsavgift
23 §
Den som har beviljats rättshjälp skall betala en rättshjälpsavgift som
bestäms med hänsyn till kostnaderna för rättshjälpsbiträdet och den
rättssökandes ekonomiska underlag enligt 38 §.
Rättshjälpsavgiften utgör
1. två procent av kostnaderna om det ekonomiska underlaget inte
överstiger 20 000 kr,
2. fem procent av kostnaderna, dock minst 500 kr, om det ekono-
miska underlaget överstiger 20 000 men inte 40 000 kr,
3. tio procent av kostnaderna, dock minst 1 000 kr, om det ekono-
miska underlaget överstiger 40 000 men inte 80 000 kr,
4. tjugo procent av kostnaderna, dock minst 1 500 kr, om det ekono-
miska underlaget överstiger 80 000 men inte 120 000 kr,
5. trettio procent av kostnaderna, dock minst 2 000 kr, om det ekono-
miska underlaget överstiger 120 000 men inte 160 000 kr,
6. fyrtio procent av kostnaderna, dock minst 5 000 kr, om det ekono-
miska underlaget överstiger 160 000 kr.
Avgift för rådgivning utöver en timme skall avräknas från den lägsta
avgift som anges i 2-6.
Om rättshjälp övergår till ett dödsbo beräknas rättshjälpsavgiften med
ledning av den avlidnes ekonomiska underlag.
24 §
Procentsatsen för beräkning av rättshjälpsavgiften festställs när rätts-
hjälp beviljas.
Om den rättssökandes ekonomiska underlag förändras väsentligt innan
rättshjälpsärendet har avslutats, får jämkning ske till högre eller lägre
procentsats efter vad som är skäligt. Jämkning får också ske om en
väsentlig felbedömning har gjorts när procentsatsen tidigare bestämdes
eller om oriktiga uppgifter har legat till grund för beslutet.
Jämkning till en lägre procentsats kan endast avse avgift som ännu
inte betalats.
25 §
Rättshjälpsavgiften skall fortlöpande betalas till rättshjälpsbiträdet
allteftersom kostnader uppstår.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare bestämmelser om betalningen av rättshjälpsavgiften.
Förordnande och byte av rättshjälpsbiträde
26 §
Till rättshjälpsbiträde får förordnas advokat, biträdande jurist på
advokatbyrå eller någon annan som är lämplig för uppdraget. Har den
rättssökande själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne för-
ordnas, om det inte medför avsevärt ökade kostnader eller det i övrigt
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
292
finns särskilda skäl mot det. Ett biträde får entledigas om det finns skäl
till det.
Byte av biträde får ske efter särskilt tillstånd och bara om det finns
särskilda skäl. Om byte av biträde har skett en gång, får nytt byte ske
endast om det finns synnerliga skäl.
Ett biträde får sätta en advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå
i sitt ställe (substitution) om det inte medför en beaktansvärd ökning av
kostnaderna. I övrigt får substitution endast ske efter särskilt tillstånd.
Ersättning till rättshjälpsbiträde
27 §
Ett rättshjälpsbiträde har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan
och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen för arbete skall
bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med
hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av den
timkostnadsnorm som regeringen festställer. Timersättningen får avvika
från timkostnadsnormen om den skicklighet och den omsorg som upp-
draget har utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger
anledning till det.
Ersättning för arbete före ansökan kan endast avse arbete som varit
av mindre omfettning eller av brådskande art. Vid biträdesbyte enligt
26 § andra stycket gäller motsvarande i fråga om det nya biträdets rätt
till ersättning för arbete som utförts före beslutet om byte.
Om biträdet genom vårdslöshet eller försummelse har föranlett kost-
nad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande.
Om biträdet missbrukat sin behörighet att besluta om utredning enligt
17 § eller om substitition eller om det annars finns särskilda skäl, får
ersättningen jämkas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer festställer
taxor som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i vissa fell
samt meddelar föreskrifter om beräkning av ersättningen för tidsspillan.
28 §
Ersättning till ett rättshjälpsbiträde festställs i samband med att den
rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller när
rättshjälpsärendet avslutas på något annat sätt.
Har ett biträde inte begärt ersättning i rätt tid och därigenom förlorat
rätten att få ersättningen festställd av domstolen, får Rättshjälpsmyndig-
heten festställa ersättningen under förutsättning att biträdet inte kände
till att angelägenheten var anhängig vid domstolen eller att underlåten-
heten beror på något annat ursäktligt misstag. Den del av ersättningen
som överstiger rättshjälpsavgiften skall då stanna på staten.
29 §
Ett rättshjälpsbiträde får inte förbehålla sig eller ta emot ersättning av
sin huvudman utöver vad som följer av 27 §. Har detta skett är för-
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
293
behållet utan verkan och biträdet skall till huvudmannen betala tillbaka
vad han eller hon har tagit emot för mycket.
Motparts ersättningsskyldighet
30 §
Bestämmelser i lag om ansvar för motparts kostnader i rättegång eller
annat motsvarande förfarande gäller även i fråga om kostnader för
motparts rättshjälpsbiträde. Ränta skall dock inte betalas.
Den som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader skall till den
rättssökande betala ett belopp som motsvarar dennes rättshjälpsavgift.
Återstoden skall betalas till staten. Om den ersättningsskyldige har
ålagts att ersätta endast en del av rättshjälpskostnadema, skall ersätt-
ningen betalas till den rättssökande och till staten med motsvarande
fördelning.
Medparts ersättningsskyldighet
31 §
Har i ett mål eller ärende vid domstol en kostnad för biträde som är
gemensamt för flera medparter ersatts som en rättshjälpskostnad, skall
var och en av de medparter som inte har rättshjälp betala den del av
kostnaden som hänför sig till medparten. Fördelningen skall göras efter
huvudtalet, om inte omständigheterna föranleder annat. Vid tillämp-
ningen av första stycket skall avdrag göras för den del av kostnaderna
som en motpart har ålagts att betala med stöd av 30 §.
Om summan av rättshjälpsavgiften och vad medpartema förpliktas
betala enligt första stycket överstiger ersättningen till biträdet, skall
medpartema betala det överskjutande beloppet till den som har
rättshjälp och återstoden till staten.
Upphörande av rättshjälp
32 §
Rättshjälp skall upphöra om
1. rättshjälpsavgift inte betalas enligt 25 §,
2. den rättssökande har lämnat oriktiga uppgifter och rättshjälp inte
skulle ha beviljats om riktiga uppgifter hade lämnats,
3. den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har lämnat
oriktiga uppgifter, som varit ägnade att leda till för låg rättshjälpsavgift,
4. den rättssökandes ekonomiska förhållanden har ändrats så att han
eller hon inte längre är berättigad till rättshjälp,
5. ett rättshjälpsbiträde entledigas utan att ett annat rättshjälpsbiträde
förordnas,
6. det med hänsyn till tvisteföremålets värde, angelägenhetens art och
betydelse samt omständigheterna i övrigt inte längre är rimligt att staten
bidrar till den rättssökandes kostnader.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
294
33 §
Om rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fell som
avses i 10 § 10, får det beslutas att rättshjälpen skall upphöra. Detta
gäller dock inte om det är uppenbart oskäligt att rättshjälpen upphör.
34 §
Rättshjälp skall upphöra när det arbete som biträdet har rätt till
ersättning för enligt 27 § uppgår till 100 timmar, om annat inte beslutas
enligt andra stycket.
Rättshjälpsbiträdet skall anmäla till rätten när det arbete som biträdet
lagt ned på uppdraget uppgår till eller närmar sig 100 timmar. Rätten
skall genast pröva om rättshjälpen skall upphöra. Om rättshjälpen skall
fortsätta, bestämmer rätten det antal timmar som förmånen av
rättshjälpsbiträde därefter får omfetta.
I de fell Rättshjälpsmyndigheten enligt 39 § beslutar i rättshjälpsfrågor
gäller bestämmelserna i andra stycket myndigheten.
Återbetalning av rättshjälpskostnader
35 §
Om rättshjälpen upphör på någon av de grunder som anges i 32 §, skall
den rättssökande i skälig omfettning återbetala kostnaderna för rätts-
hjälpen till staten.
Om rättshjälpen upphör på den grund som anges i 33 §, skall de
kostnader för rättshjälpen som överstiger rättshjälpsavgiften inte åter-
betalas till staten.
36 §
Om ett beslut att bevilja rättshjälp undanröjs efter överklagande, skall
den som haft rättshjälp själv betala kostnaden för denna. Om det finns
särskilda skäl, får dock förordnas att kostnaden inte skall återbetalas till
staten eller att de endast delvis skall återbetalas till staten.
37 §
Om den rättssökande genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat
ökade kostnader for rättshjälpen, skall han eller hon ersätta staten för
dessa kostnader oavsett hur ansvaret för rättshjälpskostnadema i övrigt
skall fördelas. Motsvarande gäller den rättssökandes ställföreträdare.
Ekonomiskt underlag
38 §
Med ekonomiskt underlag avses i denna lag den rättssökandes beräk-
nade årsinkomst sedan hänsyn tagits till underhållsskyldighet, förmögen-
hetsförhållanden och skuldsättning enligt andra stycket.
Bidrar den rättssökande till underhållet av barn skall den beräknade
årsinkomsten minskas med 15 000 kr för varje barn, dock högst 75 000
kr. Ar den rättssökandes betalningsförmåga väsentligen ökad eller
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
295
nedsatt på grund av förmögenhetsinnehav eller skuldsättning eller annan
särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas genom
att skäligt belopp läggs till eller dras ifrån.
Underårigs ekonomiska underlag skall bestämmas med hänsyn till
föräldrarnas ekonomiska förhållanden.
Närmare bestämmelser om hur det ekonomiska underlaget skall
beräknas meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
Beslut i rättshjälpsfrågor
39 §
Om ett mål eller ärende rörande den rättsliga angelägenheten pågår vid
domstol, beslutar domstolen i frågor enligt denna hg. I annat fall be-
slutar Rättshjälpsmyndigheten i frågorna. Rättshjälpsmyndigheten be-
slutar också till vem ersättning enligt 30 § andra stycket och 31 § tredje
stycket skall betalas.
Vad som sägs om domstol i denna hg gäller även arrendenämnd och
hyresnämnd.
Rättshjälpsbiträdet beslutar om att sådan utredning som avses i 17 §
första stycket skall utföras.
40 §
Rättshjälpsmyndigheten skall slutligt fastställa den rättssökandes rätts-
hjälpsavgift när ersättningen till rättshjälpsbiträdet har fastställts.
Ersättningen till biträdet skall utbetalas efter avdrag för den slutligt
fastställda rättshjälpsavgiften. Om biträdet har tagit emot en högre
avgift från den rättssökande än den som slutligt fastställs skall biträdet
återbetala det överskjutande beloppet till den rättssökande.
41 §
I samband med att handläggningen avslutas i ett mål eller ärende i
vilket en part har rättshjälp skall det bestämmas vilka belopp som
motparter, medparter och den rättssökande eller dennes ställföreträdare
skall betala enligt 30 § första stycket och 31 § första stycket. Beslut om
återbetalningsskyldighet enligt 37 § meddehs i samband med att
handläggningen avslutas i ett mål eller ärende i vilket part har rättshjälp
eller i samband med rättshjälpens upphörande. Om beslutet meddehs av
någon annan än domstol eller Rättshjälpsmyndigheten, skall betalnings-
skyldigheten bestämmas till att avse kostnaderna i dess helhet eller viss
kvotdel utan att ett bestämt belopp anges.
När en borgenär har beviljats rättshjälp i en angelägenhet som rör
försättande i konkurs, skall beslut om ersättningsskyldighet meddehs
senast i samband med att utdelningen fastställs.
42 §
Beslut om till vem ersättning skall betalas enligt 30 § andra stycket och
31 § tredje stycket och beslut om rättshjälpsavgift och avräkning med
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
296
biträde enligt 40 § får fettas av Rättshjälpsmyndigheten genom auto-
matisk databehandling av uppgifter i ett av myndigheten fört register
över rättshjälpskostnader.
Beslut enligt 30 § andra stycket och 31 § tredje stycket får verkställas
enligt bestämmelserna i utsökningsbalken.
överklagande m.m.
43 §
I fråga om överklagande av domstols beslut enligt denna lag tillämpas,
utom i fell som avses i andra stycket, vad som i allmänhet gäller om
överklaganden av beslut av domstolen.
Hovrättens eller kammarrättens beslut i en överklagad fråga angående
ersättning till rättshjälpsbiträde får inte överklagas. Hovrätten eller
kammarrätten får dock tillåta att beslutet överklagas om det finns
särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 §
första stycket 1 rättegångsbalken respektive 36 § första stycket 1 för-
valtningsprocesslagen (1971:291).
44 §
Beslut av rättshjälpsbiträde om utredning enligt 17 § första stycket får
inte överklagas.
Beslut av Rättshjälpsmyndigheten får överklagas till Rättshjälps-
nämnden. Rättshjälpsmyndighetens beslut enligt 30 § andra stycket,
31 § tredje stycket och 39 § andra stycket får inte överklagas.
Rättshjälpsnämndens beslut får inte överklagas.
45 §
Beslut om rättshjälp får överklagas av den som är enskild part och av
Domstolsverket. Räknas tiden för överklagande från den dag en part fått
del av beslutet, får Domstolsverket ändå inte överklaga beslutet senare
än två månader från dagen för beslutet. Domstolsverket får överklaga
ett beslut även till förmån för en enskild part.
46 §
Domstolsverket får påkalla beslut om att rättshjälp skall upphöra enligt
32-34 §§.
47 §
Ett rättshjälpsbiträde som har överklagat ett beslut om ersättning får i
den högre instansen åberopa nya omständigheter till stöd för sitt
yrkande endast om det finns särskilda skäl för det.
Rättshjälpsnämnden
48 §
Rättshjälpsnämnden består av en ordförande, som skall vara eller ha
varit ordinarie domare, två ledamöter som är advokater samt två övriga
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
297
ledamöter. Alla ledamöter skall vara svenska medborgare. De får inte
vara underåriga eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Regeringen förordnar ledamöter och utser ordförande för viss tid. För
ordföranden skall finnas en eller flera ersättare. I övrigt får regeringen
utse lämpligt antal ersättare. Bestämmelserna om ordförande och
ledamöter tillämpas också på ersättare.
49 §
Rättshjälpsnämnden är beslutför med ordföranden och två andra
ledamöter, av vilka en skall vara advokat och en övrig ledamot. Vid
avgörande av ett ärende som är av principiell betydelse eller annars är
av särskild vikt, skall dock samtliga ledamöter delta.
Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål tillämpas när
ärenden avgörs av Rättshjälpsnämnden. Ordföranden skall dock säga sin
mening först.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1997 då rättshjälpslagen
(1972:429) skall upphöra att gälla.
2. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande om
- allmän rättshjälp eller rättshjälp åt misstänkt i brottmål har beviljats
före den 1 december 1997, eller
- ansökan om sådan rättshjälp har lämnats in till domstol, Rättshjälps-
myndigheten eller annan myndighet som kan besluta om rättshjälp före
den 1 december 1997.
298
Härigenom föreskrivs följande.
1 §
Denna lag tillämpas när offentligt biträde skall förordnas i ett mål eller
ärende enligt särskild föreskrift i lag.
Bestämmelserna i denna hg gäller om inte annat är särskilt före-
skrivet.
2§
Beslut enligt denna hg fettas av den domstol eller myndighet som hand-
lägger målet eller ärendet utom i fell som avses i 6 §.
3 §
Offentligt biträde förordnas efter ansökan eller när det annars finns
anledning till det.
Ansökan kan göras av den som biträde skall förordnas för eller av
någon annan som får föra talan i målet eller ärendet. Ansökan skall ges
in till den myndighet som handlägger målet eller ärendet.
Myndighet som inte själv får förordna offentligt biträde skall över-
lämna ansökan med ett eget yttrande till behörig myndighet.
4§
Förordnas offentligt biträde betalar staten kostnader för biträdet samt
för utredning som är skäligen påkallad för att ta till vara huvudmannens
rätt, om utredningen inte kan erhållas genom den domstol eller myn-
dighet som handlägger målet eller ärendet.
Den som har medverkat vid utredning som anges i första stycket har
rätt till ersättning av allmänna medel enligt föreskrifter som regeringen
meddelar.
5 §
Bestämmelserna i 26-29 §§ rättshjälpslagen (1996:000) om förordnande
och byte av rättshjälpsbiträde och om ersättning till rättshjälpsbiträde
skall tillämpas i fråga om offentligt biträde.
6§
Offentligt biträde beslutar om att sådan utredning som avses i 4 § första
stycket skall utföras.
7§
Domstols eller myndighets beslut enligt denna hg överklagas i samma
ordning som gäller för överklagande av dom eller beslut i det mål eller
ärende i vilket biträdet har förordnats.
Hovrättens eller kammarrättens beslut i en överklagad firåga angående
ersättning till offentligt biträde får inte överklagas. Hovrätten eller
kammarrätten får dock tillåta att beslutet överklagas om det finns
särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 §
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
299
första stycket 1 rättegångsbalken respektive 36 § första stycket 1 för-
valtningsprocesslagen (1971:291).
Beslut av biträde om utredning enligt 4 § får inte överklagas.
8 §
Ett beslut enligt denna lag får överklagas av den som är enskild part
och av Domstolsverket. Räknas tiden för överklagande från den dag en
part fått del av beslutet, får Domstolsverket ändå inte överklaga beslutet
senare än två månader från dagen från beslutet. Domstolsverket får
överklaga ett beslut även till förmån för en enskild part.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
300
Härmed föreskrivs följande.
Domstolsverket har rätt att, på samma sätt som en part, överklaga ett
beslut av domstol om ersättning av allmänna medel till målsägande,
enskild part, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan som inte är part.
Detsamma gäller beslut om förordnande eller byte av offentlig
försvarare.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
301
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att det i fråga om äktenskapsbalken
dels att det skall inforas en ny paragraf, 17 kap. 7 a § av följande
lydelse
dels att 18 kap. 4 § i balken skall ha följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
17 kap. 7a § Om det är skäligt med hänsyn Ersättning som avses i första Ansökan enligt första och 18 kap. 4 §‘ |
Hovrättens dom eller slutliga beslut i mål om underhåll enligt 6 kap. får
inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att domen eller beslutet
överklagas, om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd
skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.
1 Senaste lydelse 1989:353.
302
Första stycket första meningen
domen överklagas.
Hovrättens beslut i frågor som
avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 §
får aldrig överklagas.
gäller inte, om någon annan del av
Hovrättens beslut i frågor
som avses i 14 kap. 7, 15 eller
16 § och 17 kap. 7 a § får
aldrig överklagas.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
303
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att det skall införas en
ny paragraf, 37 kap. 9 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
37 kap. 9§ I ärende angående förverkan- |
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
304
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att det skall införas två nya paragrafer, 11 kap. 6 § och 21 kap.
12 § av följande lydelse
dels att 17 kap. 14 §, 18 kap. 8 a § och 13 §, 21 kap. 10 §, 23 kap.
13, 15 och 19 §§, 30 kap. 12 §, 31 kap. 1, 2 och 11 §§, 33 kap. 5 §,
36 kap. 24 § 48 kap. 2 § samt 49 kap. 5 och 8 §§ skall ha följande
lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11 kap.
En part som har kallats att in-
ställa sig till ett sammanträde
får tillerkännas ersättning av
allmänna medel för kostnad för
resa och uppehälle, om parten
är en fysisk person och det är
skäligt med hänsyn till hans
eller hennes ekonomiska för-
hållanden, de kostnader som
kan uppstå i samband med
inställelsen och omständigheter-
na i övrigt. Rätten får bevilja
förskott på ersättningen.
Ersättning betalas enligt be-
stämmelser som regeringen med-
delar.
17 kap.
14 §
Rätten får, när det finns skäl
till det, i dom förordna att den
får verkställas utan hinder av att
den icke äger laga kraft. När det
finns anledning, skall rätten
därvid föreskriva att säkerhet
skall ställas för skadestånd som
parten kan bli skyldig att utge
om domen ändras.
Beslut under rättegången, mot
vilken talan ej må föras särskilt,
skall genast gå i verkställighet.
Rätten får, när det finns skäl
till det, i dom forordna att den
får verkställas utan hinder av att
den inte äger laga kraft. När det
finns anledning, skall rätten
därvid föreskriva att säkerhet
skall ställas för skadestånd som
parten kan bli skyldig att utge
om domen ändras.
Beslut under rättegången som
inte får överklagas särskilt, skall
genast gå i verkställighet. Det-
1 Senaste lydelse 1981:828.
20 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 9
305
Detsamma gäller beslut, vari-
genom rätten
1. avvisat ombud eller biträde,
samma gäller beslut, enligt
vilket rätten
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
2. ogillat tredje mans yrkande
rättegången,
3. utlåtit sig angående ersätt-
ning eller förskott till biträde,
vittne, sakkunnig eller annan,
som ej är part eller intervenient,
att få som intervenient deltaga i
3. utlåtit sig angående ersätt-
ning eller förskott till biträde,
vittne, sakkunnig eller annan,
som inte är part eller inter-
venient,
4. förordnat om någons hållande i häkte eller om kvarstad eller annan
åtgärd enligt 15 kap. eller upphävande av sådan åtgärd,
5. till biträde utsett någon annan än part föreslagit, eller
6. utlåtit sig i annat fell än
som avses i 3 eller 5 i fråga
som gäller allmän rättshjälp,
dock ej beslut om ersättnings-
skyldighet enligt 31 § rätts-
hjälpslagen (1972:429).
I fråga om beslut, varigenom
föreläggande meddelats part
eller annan att förete skriftligt
bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning,
gäller vad som sägs i första
stycket.
Är särskild föreskrift med-
delad dämm, att dom eller
beslut, som inte äger laga kraft,
må verkställas, vare den
gällande.
6. utlåtit sig i annat fell än
som avses i 3 eller 5 i fråga
som gäller rättshjälp, dock inte
beslut om ersättningsskyldighet
enligt 30 § rättshjälpslagen
(1996:000).
I fråga om beslut, enligt vilket
föreläggande har meddelats part
eller annan att lägga fram
skriftligt bevis eller att till-
handahålla föremål för syn eller
besiktning, gäller vad som sägs
i första stycket.
Är särskild föreskrift med-
delad om att dom eller beslut,
som inte har laga kraft, får
verkställas, är den gällande.
18 kap.
8 a §2
I mål där 1 kap. 3 d § första stycket tillämpas gäller följande i stället
för bestämmelserna i 8 §.
Ersättning för rättegångskost-
nad får inte avse annat än kost-
Ersättning för rättegångskost-
nad får inte avse annat än kost-
nad för
nad för
1. rådgivning enligt rätts-
hjälpslagen (1972:429) vid ett
tillfälle för varje instans,
1. rättslig rådgivning under en
timme vid ett tillfälle för varje
instans och med belopp som
motsvarar högst den ersättning
som betalas för rådgivning
enligt rättshjälpslagen
(1996:000) under en timme,
2 Senaste lydelse 1991:847.
306
2. ansökningsavgift,
3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med
sammanträde eller, om personlig inställelse inte föreskrivits, resa och
uppehälle for ombud,
4. vittnesbevisning,
5. översättning av handling.
Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad
för tillvaratagande av partens rätt.
Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som
regeringen meddelar.
Med kostnad som sägs i andra
stycket 1 jämställs kostnad för
annan rådgivning som lämnas
av advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå, i den mån
den ej överstiger högsta avgift
för rådgivning enligt rättshjälps-
lagen.
Har målet till en böljan handlagts i annan ordning än som gäller för
mål som aves i denna paragraf, utgår ersättning för kostnad som avses
den tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för
denna.
Har ett mål om betalningsföreläggande eller handräckning över-
lämnats till tingsrätt får, om målet därefter avgörs genom tredskodom
mot svaranden, ersättning även avse skälig kostnad för en rätte-
gångsskrift eller för inställelse vid ett sammanträde inför rätten. Sådan
ytterligare ersättning utgår, om inte särskilda skäl föranleder annan
bedömning, enligt bestämmelser som regeringen meddelar.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
13 §3
Skall kostnad for bevisning
eller annan åtgärd enligt rättens
beslut utgå av allmänna medel
eller utgivas av parterna en för
båda och båda för en, gälle i
fråga om skyldighet att åter-
gälda sådan kostnad vad i detta
kapitel stadgas om rättegångs-
kostnad. Skola parterna bära var
sin rättegångskostnad, må för-
ordnas, att kostnaden skall
fördelas med hälften ä vardera.
Har av allmänna medel utgått
kostnad för parts hämtande till
rätten, skall kostnaden åter-
gäldas av parten.
3 Senaste lydelse 1972:430.
Skall kostnad för bevisning
eller annan åtgärd betalas av
parterna en för båda och båda
för en, gäller i fråga om
skyldighet att ersätta sådan
kostnad vad som föreskrivs i
detta kapitel om rättegångs-
kostnad. Om parterna skall bära
var sin rättegångskostnad, får
rätten besluta, att kostnaden
skall fördelas med hälften pä
var och en av dem. Har staten
haft kostnader för att hämta en
part till rätten, skall parten
ersätta staten för kostnaden.
307
Om skyldighet att ersätta
statsverket kostnad i anledning
av att part åtnjutit rättshjälp är
särskilt stadgat.
Om skyldighet att ersätta
staten för kostnad i anledning av
att part har beviljats rättshjälp
är särskilt föreskrivet.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
21 kap.
10 §4
Timersättningen får avvika
från timkostnadsnormen, om
den skicklighet och den omsorg
som uppdraget utförts med eller
andra omständigheter av bety-
delse ger anledning till det.
Offentligt försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel
för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen
för arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är
rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med
tillämpning av den timkostnadsnorm som regeringen festställer.
Timersättningen får avvika
från timkostnadsnormen, om
den skicklighet och den omsorg
som uppdraget utförts med eller
andra omständigheter av bety-
delse ger anledning till det. Har
försvararen lämnat den miss-
tänkte rådgivning i saken enligt
rättshjälpslagen (1972:429),
skall avdrag göras för den råd-
givningsavgift som försvararen
uppburit.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer festställer
den taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen i vissa
fell samt meddelar föreskrifter om
spillan.
Offentlig försvarare får inte
förbehålla sig ytterligare ersätt-
ning av den misstänkte. Om så
ändå har skett är förbehållet
utan verkan.
beräkning av ersättningen för tids-
En offentlig försvarare får inte
förbehålla sig eller ta emot
ersättning av den misstänkte
utöver vad som följer av första
stycket. Har detta skett är för-
behållet utan verkan och den
offentlige försvararen skall till
den misstänkte betala tillbaka
vad han eller hon uppburit för
mycket.
12 §
En misstänkt som har kallats
att inställa sig till ett samman-
träde får tillerkännas ersättning
av allmänna medel för kostnad
för resa och uppehälle om det är
Senaste lydelse 1995:975.
308
skäligt med hänsyn till hans
eller hennes ekonomiska för-
hållanden, de kostnader som
kan uppstå i samband med in-
ställelsen och omständigheterna
i övrigt. Rätten får bevilja
förskott på ersättningen.
Ersättning betalas enligt be-
stämmelser som regeringen med-
delar.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
23 kap.
Vägrar någon vid förhör att
yttra sig angående omständighet,
som är av vikt för utredningen,
och är han, om åtal väckes,
skyldig att i målet vittna därom,
eller finnes eljest för utred-
ningen av synnerlig vikt, att
någon, som är skyldig att vittna
i målet, redan under förunder-
sökningen höres som vittne, må
på undersökningsledarens be-
gäran vittnesförhör med honom
äga rum inför rätten.
Förhör, som avses i första
stycket, må ej äga rum, innan
förundersökningen fortskridit så
långt, att någon skäligen kan
misstänkas för brottet. Om för-
höret gälle i tillämpliga delar
vad om bevisupptagning utom
huvudförhandling är stadgat;
den misstänkte skall erhålla till-
fälle att närvara vid förhöret.
Ersättning för hans inställelse
skall utgå av allmänna medel i
enlighet vad som gäller för till-
talad som åtnjuter rättshjälp.
Är fåra, att bevis, som skall
åberopas vid huvudförhand-
§5
Vägrar någon vid förhör att
yttra sig angående omständighet,
som är av vikt för utredningen,
och är han, om åtal väcks,
skyldig att i målet vittna därom,
eller är det annars av synnerlig
vikt för utredningen att någon,
som är skyldig att vittna i målet,
redan under förundersökningen
hörs som vittne, får på under-
sökningsledarens begäran vitt-
nesförhör med honom äga rum
inför rätten.
Förhör, som avses i första
stycket, för inte äga rum, innan
förundersökningen fortskridit så
långt, att någon skäligen kan
misstänkas för brottet. Om för-
höret gäller i tillämpliga delar
vad som föreskrivs om bevis-
upptagning utom huvudförhand-
ling. Den misstänkte skall ges
tillfälle att närvara vid förhöret.
Ersättning för hans inställelse
betalas av allmänna medel enligt
föreskrifter som meddelas av
regeringen.
§6
Är fara, att bevis, som skall
åberopas vid huvudforhand-
3 Senaste lydelse 1972:430.
6 Senaste lydelse 1972:430.
309
lingen, därförinnan går förlorat
eller då endast med svårighet
kan föras, må på yrkande av
undersökningsledaren eller den
misstänkte rätten genast upptaga
beviset. Om beviset gälle i
tillämpliga delar vad om bevis,
som upptages utom huvud-
förhandling, är stadgat. Kost-
naden för bevisupptagningen
och för den misstänktes in-
ställelse vid rätten skall utgå av
allmänna medel. Ersättning för
den misstänktes inställelse skall
utgå i enlighet med vad som
gäller för tilltalad som åtnjuter
rättshjälp.
IS
Har undersökningsledaren,
ehuru han slutfört den utredning
han anser erforderlig, ej bifallit
begäran, som avses i 18 § andra
stycket, eller förmenar den
misstänkte, att annan brist i
utredningen föreligger, må han
göra anmälan därom till rätten.
Dä anmälan inkommit till
rätten, skall den, sä snart ske
kan, upptaga anmälan till
prövning. När skäl äro därtill,
må rätten hålla förhör med den
misstänkte eller annan eller
vidtaga den åtgärd i övrigt, som
finnes påkallad. Ersättning för
den misstänktes inställelse skall
utgå i enlighet med vad som
gäller för tilltalad som åtnjuter
rättshjälp.
30
12 §’
Beslut under rättegången, mot
vilket talan ej må föras särskilt,
skall genast gå i verkställighet.
lingen, därförinnan går förlorat
eller då endast med svårighet
kan föras, får på yrkande av
undersökningsledaren eller den
misstänkte rätten genast ta upp
beviset. Om beviset gäller i
tillämpliga delar vad som är
föreskrivet om bevis, som tas
upp utom huvudförhandling.
Kostnaden för bevisupptag-
ningen och för den misstänktes
inställelse vid rätten skall utgå
av allmänna medel. Ersättning
för den misstänktes inställelse
betalas enligt föreskrifter som
meddelas av regeringen.
§7
Har undersökningsledaren
slutfört den utredning han anser
nödvändig utan att bifalla
begäran, som avses i 18 § andra
stycket, eller anser den miss-
tänkte, att det finns annan brist i
utredningen kan han anmäla
detta till rätten.
Rätten skall sä snart det kan
ske pröva anmälan. Om det
finns skäl för det får rätten hålla
förhör med den misstänkte eller
annan eller vidtaga den åtgärd i
övrigt, som är påkallad. Ersätt-
ning för den misstänktes in-
ställelse betalas av allmänna
medel enligt föreskrifter som
meddelas av regeringen.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Beslut under rättegången som
inte får överklagas särskilt skall
genast gå i verkställighet. Det-
7 Senaste lydelse 1972:430
* Senaste lydelse 1981:828.
310
Detsamma gäller beslut varige-
nom rätten
samma gäller beslut enligt vilket
rätten
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
1. avvisat ombud, biträde eller försvarare,
2. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till
målsägande eller angående ersättning eller förskott till biträde, för-
svarare, vittne, sakkunnig eller annan, som inte är part,
3. utlåtit sig angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap.,
4. till försvarare utsett annan än part föreslagit, eller
5. utlåtit sig i annat fell än
som avses i 2 eller 4 i fråga
som gäller rättshjälp enligt rätts-
hjälpslagen (1972:429), dock ej
beslut om skyldighet att till
statsverket återbetala kostnad för
rättshjälpen.
Rätten får, när det finns skäl
till det, i beslut, varigenom
föreläggande meddelats part
eller annan att förete skriftligt
bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning,
förordna att beslutet får verk-
ställas utan hinder av att det
icke äger laga kraft.
När det finns anledning, skall
skall ställas för skadestånd som
beslutet ändras.
Är särskild föreskrift med-
5. utlåtit sig i annat fell än
som avses i 2 eller 4, i fråga
som gäller rättshjälp enligt rätts-
hjälpslagen (1996:000), dock
inte beslut om skyldighet att till
staten återbetala kostnader för
rättshjälpen.
Rätten får, när det finns skäl till
det, i beslut, enligt vilket före-
läggande har meddelats part
eller annan att lägga fram
skriftligt bevis eller att till-
handahålla föremål för syn eller
besiktning, bestämma att be-
slutet får verkställas utan hinder
av att det inte har laga kraft.
rätten därvid föreskriva att säkerhet
parten kan bli skyldig att utge om
Är särskild föreskrift med-
delad därom, att dom eller be-
slut, som icke äger laga kraft,
må verkställas, vare den gällan-
de.
delad om, att dom eller beslut,
som inte har laga kraft, får
verkställas, är den gällande
31 kap.
1 §9
Döms den tilltalade för brottet
i ett mål där åklagaren för talan,
skall den tilltalade ersätta staten
vad som enligt rättens beslut
betalats av allmänna medel för
hans inställelse vid rätten under
förundersökningen, för bevisning
under förundersökningen eller i
rättegången samt i ersättning till
försvarare. Han skall också er-
Döms den tilltalade för brottet
i ett mål där åklagaren för talan,
skall den tilltalade ersätta staten
vad som enligt rättens beslut
betalats av allmänna medel i
ersättning till försvarare. Han
skall också ersätta staten för
kostnaden att hämta honom till
rätten och för sådan kostnad för
blodprovstagning och blod-
undersökning som avser den
’ Senaste lydelse 1993:10.
311
sätta staten för kostnaden att tilltalade och som har gjorts för
hämta honom till rätten. utredning om brottet.
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte
skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats
genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade,
hans ombud eller försvarare som utsetts av honom.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Den tilltalade är inte i annat
fell än som sägs i 4 § första
stycket skyldig att betala mera
av dessa kostnader än vad som
skulle ha utgått i grundavgift
och tilläggsavgift vid allmän
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429). Har han haft offent-
lig försvarare i målet, skall
grundavgiften minskas med vad
han har betalat i rådgivnings-
avgift till försvararen.
Vad den tilltalade skall betala
får jämkas eller efterges, om
skäl härtill föreligger med
hänsyn till den tilltalades brotts-
lighet eller hans personliga och
ekonomiska förhållanden.
Den tilltalade är inte i annat
fell än som sägs i 4 § första
stycket skyldig att betala mera
av kostnaden för försvararen än
vad han skulle ha fått betala i
rättshjälpsavgift vid rättshjälp
enligt rättshjälpslagen
(1996:000). \bd som sägs i den
lagen om kostnad för rättshjälps-
biträde gäller i stället kostnad
för offentlig försvarare.
Vad den tilltalade skall betala
får jämkas eller efterges, om det
finns skäl till det med hänsyn till
den tilltalades brottslighet eller
hans personliga och ekonomiska
förhållanden.
Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta
understiger en viss av regeringen festställd gräns, skall ersättnings-
skyldighet inte åläggas.
2§.°
Frikänns den tilltalade i mål,
där åklagaren för talan, eller
avvisas eller avskrivs åtal som
väckts av åklagaren, kan rätten
besluta att den tilltalade skall få
ersättning av allmänna medel
för sina kostnader för för-
svarare, för rådgivning enligt
rättshjälpslagen (1972:429), för
bevisning under förundersök-
ningen eller i rättegången samt
för expeditionsavgifter, om kost-
naderna skäligen varit motive-
rade för att den tilltalade skulle
kunna ta tillvara sin rätt.
Den tilltalade kan också få
ersättning för inställelse inför
Frikänns den tilltalade i mål,
där åklagaren för talan, eller
avvisas eller avskrivs åtal som
väckts av åklagaren, kan rätten
besluta att den tilltalade skall få
ersättning av allmänna medel
för sina kostnader för för-
svarare, för rådgivning enligt
rättshjälpslagen (1996:000) och
för bevisning under förunder-
sökningen eller i rättegången,
om kostnaderna skäligen varit
motiverade för att den tilltalade
skulle kunna ta tillvara sin rätt.
Den tilltalade kan också få
ersättning för inställelse inför
10 Senaste lydelse 1990:443.
312
rätten. Sådan ersättning utgår
enligt vad som gäller för en
tilltalad som har rättshjälp.
Döms den tilltalade för brottet,
medel för sådana kostnader som e
som vållats honom genom fel eller
rätten. Sådan ersättning betalas
enligt föreskrifter som meddelas
av regeringen.
kan han få ersättning av allmänna
ivses i första eller andra stycket och
försummelse av åklagaren.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
11 §
Om rättegångskostnad i mål,
vari allenast målsägande för
talan, gälle i tillämpliga delar
vad i 18 kap. är stadgat.
I fråga om den tilltalades
skyldighet att ersätta staten
kostnad för offentlig försvarare
och för annan rättshjälp åt
honom själv tillämpas dock 1 §
andra och tredje styckena detta
Om rättegångskostnad i mål
där endast målsägande för talan
gäller 18 kap. i tillämpliga
delar.
I fråga om den tilltalades
skyldighet att ersätta staten
kostnad för offentlig försvarare
tillämpas dock 1 § andra och
tredje styckena detta kapitel.
kapitel.
I fråga om skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt
allmänt åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan
för målsäganden, ersätta rättegångskostnad och om hans rätt till
ersättning för sådan kostnad gälle, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§,
vad som i 18 kap. 12 § är stadgat.
Tredskodom delges genom
rättens försorg endast
om den innebär att fordran
festställs att utgå med särskild
förmånsrätt i lös eller fest
egendom,
om den part som yrkat
tredskodom begär det, eller
om part beviljats allmän rätts-
hjälp.
33 kap.
5 §12
Tredskodom delges genom
rättens försorg endast
om den innebär att fordran
festställs att utgå med särskild
förmånsrätt i lös eller fest
egendom,
om den part som yrkat
tredskodom begär det, eller
om part beviljats rättshjälp.
36 kap.
24 §13
Vittne äger rätt till ersättning
enligt vad som sägs nedan.
Ett vittne har rätt till
ersättning enligt vad som sägs
nedan.
11 Senaste lydelse 1990:443.
12 Senaste lydelse 1981:828.
13 Senaste lydelse 1974:573.
313
Ersättning till vittne, som åbe-
ropats av enskild part, skall
utgivas av parten. Har rätten
självmant inkallat vittne och är
saken sådan, att förlikning där-
om är tillåten, eller är fråga om
ansvar för brott, som ej hör
under allmänt åtal, skall ersätt-
ningen utgivas av parterna en
för båda och båda för en. I
annat fall skall ersättningen utgå
av allmänna medel.
Ersättning, som skall utgivas
av part, skall innefatta gott-
görelse för nödiga kostnader till
resa och uppehälle samt för
tidsspillan efter vad rätten
prövar skäligt. Ersättning, som
skall utgå av allmänna medel,
fastställes av rätten enligt
bestämmelser som regeringen
meddelar.
Ersättning till ett vittne, som
har åberopats av en enskild part
skall betalas av parten. Om det
är skäligt med hänsyn till
partens ekonomiska förhållanden
får dock rätten besluta att
ersättningen skall betalas av
allmänna medel. Har rätten
självmant inkallat ett vittne och
är saken sådan, att förlikning
därom är tillåten, eller är fråga
om ansvar för brott, som inte
hör under allmänt åtal, skall
ersättningen betalas av parterna
en för båda och båda för en. I
annat fall skall ersättningen
betalas av allmänna medel.
Ersättning som skall betalas
av en part, skall avse nöd-
vändiga kostnader för resa,
uppehälle och tidsspillan efter
vad rätten prövar skäligt. Ersätt-
ning, som skall betalas av all-
männa medel, fastställs av
rätten enligt bestämmelser som
regeringen meddelar.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
48 kap.
2 §14
Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till
godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff,
fastställt vid strafföreläggande efter vad åklagaren anser att brottet bör
föranleda och vid föreläggande av ordningsbot efter vad som bestämts
enligt 14 §.
Är brott förenat med egen-
doms förverkande, annan sådan
särskild rättsverkan eller sär-
Är brott förenat med egen-
doms förverkande, annan sådan
särskild rättsverkan eller sär-
skild rättsverkan i form av
skild rättsverkan i form av
avgift enligt hgen (1994:419)
om brottsofferfond, skall också
denna föreläggas den misstänkte
till godkännande. Av 5 a § fram-
går att ett strafföreläggande
också får omfatta ett enskilt
avgift enligt hgen (1994:419)
om brottsofferfond, skall också
denna föreläggas den misstänkte
till godkännande. Detsamma
gäller kostnad för blodprovs-
tagning och blodundersökning
14 Senaste lydelse 1994:1412.
314
anspråk som avser betalnings-
skyldighet.
som avser den misstänkte och
som har gjorts för utredning om
brottet. I fråga om sådan kost-
nad tillämpas bestämmelserna
om särskild rättsverkan. Av 5 a
§ framgår att ett strafföre-
läggande också får omfetta ett
enskilt anspråk som avser betal-
ningsskyldighet.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
49 kap.
5 §*5
En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i beslutet
1. avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat ett
yrkande om detta,
2. ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som
intervenient eller målsägande eller prövat fråga enligt 13 kap. 7 § om
övertagande av ett käromål,
3. förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis
eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning
enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller
2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandeffihetsgrundlagen funnit det
vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnes-
förhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran,
4. prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte eller om
ansvar for förseelse i rättegången eller om skyldighet för någon att
ersätta rättegångskostnad,
5. prövat en fråga om ersätt-
ning eller förskott av allmänna
medel till målsägande eller om
ersättning eller förskott till
biträde, försvarare, vittne,
sakkunnig eller någon annan,
5. prövat en fråga om ersätt-
ning eller förskott av allmänna
medel till målsägande eller en-
skild part eller om ersättning
eller förskott till biträde, för-
svarare, vittne, sakkunnig eller
någon annan,
6. prövat en fråga i tvistemål om kvarstad eller annan åtgärd enligt
15 kap. eller i brottmål om häktning, restriktioner enligt 24 kap. 5 a §,
en åtgärd som avses i 25-28 kap. eller omhändertagande enligt 28 kap.
brottsbalken,
7. avslagit en begäran om biträde eller försvarare eller till sådant
uppdrag utsett någon annan än parten föreslagit,
8. prövat en fråga som gäller
allmän rättshjälp i annat fell än
som avses i 5 eller 7,
9. avslagit en begäran om
rättshjälp ät misstänkt i brottmål
8. prövat en fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:000) i annat fell än som
avses i 5 eller 7,
9. avslagit en begäran om att
ersättning till vittne som åbe-
15 Senaste lydelse 1994:1034.
315
eller om ersättning eller förskott ropats av en enskild part skall
till en part som beviljats sådan utgå av allmänna medel enligt
förmån eller 36 kap. 24 § andra stycket,
10. prövat en fråga enligt 33 kap. brottsbalken om avräkning av tiden
för vissa frihetsberövanden.
Bilaga 4
Om tingsrätten förklarat en
domare jävig eller bifallit en
begäran om rättshjälp åt miss-
tänkt i brottmål eller utsett
målsägandebiträde, får tings-
rättens beslut inte överklagas.
8 §16
Om tingsrätten förklarat en
domare jävig, utsett måls-
ägandebiträde, beslutat att kost-
nader för enskild parts in-
ställelse enligt 11 kap. 6 § eller
för tilltalads inställelse enligt
21 kap. 2 a § skall betalas av
allmänna medel eller bifallit en
begäran om att ersättning till
vittne som åberopats av enskild
part skall betalas av allmänna
medel får tingsrättens beslut inte
överklagas.
1. Denna hg träder i kraft den 1 december 1997 då hgen (1946:864)
om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål skall
upphöra att gälla.
“ Senaste lydelse 1994:1034.
316
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1944:133) om kastrering att
det skall inforas en ny paragraf, 9 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I mål och ärenden angående
kastrering när giltigt samtycke
till åtgärden saknas skall
offentligt biträde förordnas för
den som åtgärden avser, om det
inte måste antas att behov av
biträde saknas.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
317
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
19 §*
Har någon genom dom, som får verkställas, trots att den inte äger
laga kraft, dömts till straff eller annan påföljd för brott och är han för
sådan verkställighet intagen i kriminalvårdsanstalt, skall han vid
fullföljd av talan i målet anses som häktad for brottet. Detsamma gäller
i fråga om den som är omhändertagen enligt 28 kap. 11 § brottsbalken.
Vad i nya rättegångsbalken är
föreskrivet angående brottmål
skall, om inte annat är före-
skrivet, i tillämpliga delar gälla,
då mot någon, som blivit dömd
för brott, vid domstol inleds
förfarande, som avser undan-
röjande av påföljd och ådöman-
de av annan påföljd för brott
eller som avser annan åtgärd i
fråga om ådömd påföljd; är han
intagen i anstalt som avses i
första stycket, skall han anses
som häktad för brottet. Har
offentlig försvarare förordnats
för den dömde, skall ersättning
till försvararen alltid betalas av
staten. Även kostnad för annan
rättshjälp åt den dömde skall
betalas av staten.
Vad i nya rättegångsbalken är
föreskrivet angående brottmål
skall, om inte annat är före-
skrivet, i tillämpliga delar gälla,
då mot någon, som blivit dömd
för brott, vid domstol inleds
förferande, som avser undan-
röjande av påföljd och ådöman-
de av annan påföljd för brott
eller som avser annan åtgärd i
fråga om ådömd påföljd; är han
intagen i anstalt som avses i
första stycket, skall han anses
som häktad för brottet. Har
offentlig försvarare forordnats
för den dömde, skall ersättning
till försvararen alltid betalas av
staten.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
Senaste lydelse 1987:763.
318
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1946:817) om bevisupptagning
vid utländsk domstol skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Enskild part som begärt bevis-
upptagning eller som eljest en-
ligt lag har att utgiva kostnaden
därför åligge att inom tid som
honom av rätten förelägges
antingen till rätten avlämna
skriftlig förbindelse av två
vederhäftiga, inom riket bosatta
personer, vilka en för båda och
båda för en borga såsom för
egen skuld för den kostnad
åtgärden kan medföra, eller ock
erlägga det belopp vartill rätten
finner kostnaden kunna skäligen
beräknas. Försummas det och
har bevisupptagningen begärts
av part, vare frågan därom
förfellen.
Vad nu sagts skall ej äga
tillämpning, då kostnad för
bevisupptagning skall utgivas av
kronan såsom part eller på
grund av parten tillkommande
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429) skall utgå av allmän-
na medel.
Enskild part som begärt bevis-
upptagning eller som eljest en-
ligt lag har att utgiva kostnaden
därför åligge att inom tid som
honom av rätten förelägges
antingen till rätten avlämna
skriftlig förbindelse av två
vederhäftiga, inom riket bosatta
personer, vilka en för båda och
båda för en borga såsom för
egen skuld for den kostnad
åtgärden kan medföra, eller ock
erlägga det belopp vartill rätten
finner kostnaden kunna skäligen
beräknas. Försummas det och
har bevisupptagningen begärts
av part, vare frågan därom
förfellen.
Vad nu sagts skall ej äga
tillämpning, då kostnad för
bevisupptagning skall utgivas av
staten såsom part eller annars
skall utgå av allmänna medel.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
1 Senaste lydelse 1985:943.
319
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1957:668) om utlämning for
brott skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Högsta domstolen prövar,
huruvida utlämning kan lagligen
beviljas enligt vad i 1-10 §§
sägs.
Om det finnes erforderligt,
skall förhandling hållas. För-
handling må ej vägras, med
mindre tidigare förhandling
måste anses tillfyllest eller saken
finnes uppenbar. Oaktat ärendet
anmälts hos högsta domstolen,
skall fråga om tvångsmedel
prövas av underrätt, om ej
högsta domstolen förordnar
annat. I övrigt gäller om
ärendets handläggning vad om
brottmål i allmänhet är stadgat.
Ersättning åt offentlig för-
svarare, vittne eller annan som
hörts i ärendet samt kostnad för
rättshjälp enligt 36 § rättshjälps-
lagen (1972:429) skall stanna å
statsverket, om ej särskilda skäl
äro, att den skall återgäldas av
den som begäres utlämnad.
Föreslagen lydelse
§*
Högsta domstolen prövar,
huruvida utlämning kan lagligen
beviljas enligt vad i 1-10 §§
sägs.
Om det finnes erforderligt,
skall förhandling hållas. För-
handling må ej vägras, med
mindre tidigare förhandling
måste anses tillfyllest eller saken
finnes uppenbar. Oaktat ärendet
anmälts hos högsta domstolen,
skall fråga om tvångsmedel
prövas av underrätt, om ej
högsta domstolen förordnar
annat. I övrigt gäller om
ärendets handläggning vad om
brottmål i allmänhet är stadgat.
Ersättning åt offentlig för-
svarare, vittne eller annan som
hörts i ärendet skall stanna pä
staten, om det inte finns sär-
skilda skäl för att den skall
återbetalas av den som begärs
utlämnad.
Denna hg träder i kraft den 1 december 1997.
1 Senaste lydelse 1973:124.
320
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1958:642) om blodunder-
sökning m.m. vid utredning av faderskap
dels att 3 § skall följande lydelse
dels att 4-6 §§ skall upphöra att gälla.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Den som, efter anmodan av
part eller enligt rättens förord-
nande, inställer sig för under-
sökning som avses i denna lag
är, om han ej själv är part i
målet, berättigad till ersättning
och förskott efter enahanda
grunder och i samma ordning
som stadgas beträffande vittnes
inställelse vid rätten.
Om parts kostnad gäller vad
om rättegångskostnad är före-
skrivet. Att viss kostnad är att
anse såsom rättshjälpskostnad
för part som åtnjuter allmän
rättshjälp följer av rätts-
hjälpslagen (1972:429).
Har rätten förordnat om un-
dersökning enligt denna lag,
skall kostnad för att ta blodprov,
kostnad för blodundersökning
samt skälig ersättning för annan
undersökning betalas av allmän-
na medel.
Har undersökningen utförts på
anmodan av socialnämnd skall
nämnden betala de kostnader
som anges i första stycket.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
1 Lagen omtryckt 1982:1060.
21 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 9
321
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1959:254) om utlämning för
brott till Danmark, Finland, Island och Norge skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
14 §
Ersättning åt offentlig för-
svarare, vittne eller annan som
hörts i ärendet och kostnad för
rättshjälp enligt 36 § rättshjälps-
lagen (1972:429) skall stanna å
statsverket, om ej särskilda skäl
äro, att den skall återgäldas av
den som begäres utlämnad.
Föreslagen lydelse
Ersättning åt offentlig för-
svarare, vittne eller annan som
hörts i ärendet skall stanna på
staten, om det inte finns sär-
skilda skäl för att den skall
återbetalas av den som begärs
utlämnad.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
1 Senaste lydelse 1973:126.
322
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff
m.m. skall införas en ny paragraf, 36 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 36 § I mål och ärenden angående |
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
323
Härigenom föreskrivs att andra stycket lagen (1969:644) om vissa
rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Ar i lag eller annan författning föreskrivet, att viss rättighet till
kommer utländsk medborgare under förutsättningar av ömsesidighet i
lagstiftningen eller att Konungen får under förutsättning av ömsesidighet
förordna att viss rättighet skall tillkomma utländsk medborgare, får
Konungen förordna att sådan rättighet skall tillkomma också statslös
person eller politisk flykting. Rättighet som tillkommer utländsk
medborgare under förutsättning av ömsesidighet i lagstiftningen
tillkommer dock utan Konungens förordnande statslös person och
politisk flykting som vistats i riket oavbrutet under minst tre år.
Förordnande enligt första
stycket första punkten får avse
endast den som stadigvarande
vistas i riket, om ej särskilda
skäl föranleder annat. Vad som
sagts nu gäller ej i fråga om
allmän rättshjälp enligt rätts-
hjälpslagen (1972:429) och ej
heller i fråga om annan rättig-
het, om den hänför sig till rätte-
gång vid svensk domstol.
Förordnande enligt första
stycket första punkten får avse
endast den som stadigvarande
vistas i riket, om ej särskilda
skäl föranleder annat. Vad som
sagts nu gäller ej i fråga om
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:000) och ej heller i fråga
om annan rättighet, om den hän-
för sig till rättegång vid svensk
domstol.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
Senaste lydelse 1973:131.
324
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om
vård eller behandling skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 15 i I mål eller ärende angående |
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
325
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
18 §>
Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam
1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,
2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan
länsrätt,
3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller
annat uppenbart förbiseende,
4. vid beslut om återkallelse tills vidare av ett körkort, körkorts-
tillstånd eller traktorkort eller om vägran att tills vidare godkänna ett
utländskt körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör med-
delas eller när omhändertagande beslutas enligt 23 § körkortslagen
(1977:477),
5. vid beslut enligt luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft
av ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är
uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas,
6. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.
Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av
fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid
beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål och som inte är av
sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare får utföras av en
annan tjänsteman vid länsrätten som har tillräcklig kunskap och
erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen.
Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av
1. mål om utdömande av vite,
2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och
avgifitsprocessen, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen
(1979:1152), om handlings undantagande från taxeringsrevision,
skatterevision, eller annan granskning och om befrielse från skyldighet
att lämna upplysningar eller visa upp handling enligt taxeringslagen
(1990:324), mervärdesskattelagen (1994:200), lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare eller lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter samt om befrielse från skyldighet
att lämna kontrolluppgift enligt lagen (1990:325) om självdeklaration
och kontrolluppgifter,
Senaste lydelse 1994:1914.
326
3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om tillfälligt flytt-
ningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhänder-
tagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall, mål om tillfälligt omhändertagande enligt 37 § smittskyddslagen
(1988:1472), mål enligt 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård samt mål enligt 18 § första stycket 2-4 såvitt avser de fall då
vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 5 lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
4. mål om anstånd med att betala skatt eller socialavgifter enligt
uppbörds- eller skatteförfattningama och annat mål enligt uppbörds- och
folkbokföringsförfattningama med undantag av mål om arbetsgivares
ansvarighet för arbetstagares skatt och mål enligt hgen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,
5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 20 kap. 6 §, 28 kap.
1 § och 35 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 5 000 kr.,
7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningama i vilket beslutet
överensstämmer med parternas samstämmiga mening,
8. mål om rättshjälp genom
offentligt biträde i ett ärende
hos en annan myndighet,
9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet innebär att något
körkortsingripande inte skall ske eller att varning meddehs eller om det
är uppenbart att ett körkort, körkortstillstånd eller traktorkort skall
återkallas eller att ett utländskt körkort inte skall godkännas,
10. mål enligt luftfartslagen, om beslutet innebär att varning meddehs
eller om det är uppenbart att ett certifikat, elevtillstånd eller behörighets
bevis skall återkallas,
11. mål i vilket saken är uppenbar.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
8. mål om offentligt biträde i
ett ärende hos en annan myn-
dighet,
Denna hg träder i kraft den 1 december 1997.
327
Härigenom föreskrivs att 34 § förvaltningsprocesslagen (1971:291)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
34 §'
Mot beslut, som ej innebär att målet avgöres, får talan föras endast i
samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får dock föras
särskilt när rätten
1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning
om att hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. förordnat rörande saken i avvaktan på målets avgörande,
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför
rätten och underlåtenhet att iakttaga föreläggandet kan medföra särskild
påföljd för honom,
5. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga
föreläggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet eller ålagt
vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försum-
melse eller tred ska,
6. förordnat angående undersökning eller omhändertagande av person
eller egendom eller om annan liknande åtgärd,
7. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet,
8. utlåtit sig i annat fell än
som avses i 7 i fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429) eller
8. utlåtit sig i annat fell än
som avses i 7 i fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:000) eller i fråga om
offentligt biträde enligt lagen
(1996:000) om offentligt biträde
eller
9. beslutat i fråga om förlängning av tidsfrist enligt 7 § första stycket
lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.
Mot beslut, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan
föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på
målets utgång.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
1 Senaste lydelse 1989:1001.
328
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av straff m.m.
dels att det skall införas en ny paragraf, 27 §, av följande lydelse
dels att 34 a § och 39 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
27 §
I mål och ärenden angående
verkställighet utomlands av fri-
hetsberövande påföljd skall
offentligt biträde förordnas för
den som åtgärden avser.om det
inte måste antas att behov av
biträde saknas.
34 a §‘
Fråga om verkställighet enligt överförandekonventionen i främmande
stat av här i landet ådömd påföljd upptas av Kriminalvårdsstyrelsen
eller, i fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk
vård, av Socialstyrelsen. Framställning om sådan verkställighet får inte
göras, om med motsvarande tillämpning av 25 a § första stycket hinder
mot verkställighet i den främmande staten kan antas föreligga.
Fråga om verkställighet enligt första stycket på begäran av främmande
stat prövas av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av
över- lämnande till rättspsykiatrisk vård, av Socialstyrelsen med
motsvarande tillämpning av 25 a § första stycket.
Kriminalvårdsstyrelsen eller Socialstyrelsen får, om det föreligger
särskilda skäl, med eget yttrande överlämna ett ärende om verkställighet
till regeringen för avgörande.
I fell som avses i denna para- I fell som avses i denna para-
graf gäller 28, 29 och 33 §§ i graf gäller 27-29 och 33 §§ i
tillämpliga delar. tillämpliga delar.
39 §2
Av allmänna medel utgiven
ersättning till offentlig för-
svarare samt kostnad för rätts-
hjälp enligt 36 § rättshjälps-
lagen (1972:429) skall stanna på
1 Senaste lydelse 1993:205.
2 Senaste lydelse 1973:136.
Ersättning till offentlig för-
svarare som betalats av all-
männa medel skall stanna på
staten, om det inte finns sär-
329
statsverket, om icke den dömde
av särskilda skäl bör återgälda
ersättningen.
skilda skäl för att den dömde
skall återbetala ersättningen.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Denna hg träder i kraft den 1 december 1997.
330
Härigenom föreskrivs att 23 § 5 lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 §'
Om fullföljd av talan mot hyresnämndens beslut i ärende enligt
12 kap. jordabalken eller hyresförhandlingslagen (1978:304) eller i
ärende angående bostadsrätt, eller särskild förvaltning eller i ärende
enligt lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m. m., eller
lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till
bostadsrätt finns bestämmelser i 12 kap. 70 § jordabalken, 31 §
hyresförhandlingslagen, 11 kap. 3 § bostadsrättslagen (1991:614), 34 §
bostadsförvaltningslagen (1977:792), 25 § lagen om förvärv av
hyresfastighet m. m. samt 15 § lagen om rätt till fastighetsförvärv för
ombildning till bostadsrätt.
Hyresnämndens yttrande enligt 12 a § första stycket får inte
överklagas.
Hyresnämndens beslut får överklagas hos Svea hovrätt, om
nämnden
1. avvisat ansökan som avses i 8, 11, 14-16, 16 a, 16 c eller 16 e §,
eller avvisat ett överklagande,
2. avskrivit ärende enligt 8-10, 15 a, 16, 16 a, 16 c eller 16 e §, dock
ej när ärendet kan återupptagas,
3. förordnat angående ersättning för någons medverkan i ärendet,
4. utdömt vite eller annan påföljd for underlåtenhet att iaktta
föreläggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet,
5. utlåtit sig i annat fall än 5. utlåtit sig i annat fall än som
som avses i 3 i fråga som gäller avses i 3 i fråga som gäller
allmän rättshjälp. rättshjälp.
Ett överklagande som avses i tredje stycket skall ges in till
hyresnämnden inom tre veckor från den dag beslutet meddelades.
I fråga om handläggningen hos hyresnämnden av ett överklagande
som avses i första eller tredje stycket tillämpas bestämmelserna i
52 kap. 2 och 4 §§ rättegångsbalken.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
1 Senaste lydelse 1994:833.
331
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1976:19) om internationellt
samarbete rörande lagföring för brott skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Har annan stat gjort fram-
ställning enligt 6 § i fråga om
gärning för vilken lagföring här
i landet kan ske endast med stöd
av denna lag eller gjort fram-
ställning om åtgärd enligt 15 §,
skall den som avses med fram-
ställningen vid behov lämnas
rättshjälp enligt vad som gäller
för tilltalad i brottmål. Ersätt-
ning som har utgivits av allmän-
na medel till offentlig försvarare
samt kostnad för rättshjälp
enligt 36 § rättshjälpslagen
(1972:429) skall alltid stanna på
statsverket.
Föreslagen lydelse
§
Har annan stat gjort fram-
ställning enligt 6 § i fråga om
gärning för vilken lagföring här
i landet kan ske endast med stöd
av denna lag eller gjort fram-
ställning om åtgärd enligt 15 §,
skall den som avses med fram-
ställningen vid behov lämnas
rättshjälp enligt vad som gäller
för tilltalad i brottmål. Ersätt-
ning som har utgivits av allmän-
na medel till offentlig försvarare
skall alltid stanna på staten.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
332
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1976:839) om statens va-nämnd
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §‘
Ett slutligt beslut av nämnden får överklagas.
Ett beslut av nämnden får överklagas särskilt, om beslutet innebär att
nämnden prövat
1. en fråga om ersättning enligt 12 § tredje stycket eller 13 eller 14 §,
2. en fråga som gäller allmän 2. en fråga som gäller rätts-
rättshjälp, eller hjälp, eller
3. en fråga som avses i 15 §.
Andra beslut av nämnden får överklagas endast i samband med
överklagande av särskilt beslut.
Beslut av nämnden får verkställas som domstols dom.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
Senaste lydelse 1994:1044.
333
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1977:729) om patentbesvärs-
rätten skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
17 §‘
I fråga om överklagande av ett slutligt beslut av patentbesvärsrätten
finns bestämmelser i patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen
(1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1982:670) och
lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden.
Ett beslut av patentbesvärsrätten, som inte är slutligt, får överklagas
endast i samband med överklagande av beslut i själva målet. Ett beslut
får dock överklagas särskilt när rätten har
1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning
om att hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iakttaga föreläggande
eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom
försummelse eller tredska,
4. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet,
5. utlåtit sig i annat fall än 5. utlåtit sig i annat fall än som
som avses i 4 i fråga som gäller avses i 4 i fråga som gäller
allmän rättshjälp. rättshjälp.
Sådant särskilt överklagande som avses i andra stycket får göras av
den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Beslutet över-
klagas till regeringsrätten genom besvär. Därvid tillämpas bestäm-
melserna i 7 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) och i 35-37 §§
samma lag om besvär över kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens
beslut skall innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för
prövning av besvär till regeringsrätten och om de grunder på vilka
sådant tillstånd meddelas.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
1 Senaste lydelse 1991:1564.
334
Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1978:801) om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
29 §
Av allmänna medel utgiven
ersättning till offentlig för-
svarare samt kostnad för rätts-
hjälp enligt 36 § rättshjälps-
lagen (1972:429) skall stanna på
statsverket, om ej den dömde av
särskilda skäl bör återgälda
ersättningen.
Av allmänna medel utgiven
ersättning till offentlig för-
svarare skall stanna på staten
om det inte finns särskilda skäl
för att den dömde skall åter-
betala ersättningen.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
335
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1982:395) om Kustbevakningens
medverkan vid polisiär övervakning skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§‘
Om anledning förekommer att brott har förövats mot någon av de
föreskrifter som avses il §, har tjänsteman vid kustbevakningen
(kustbevakningstjänsteman) samma befogenhet som tillkommer polisman
att
1. hålla förhör och vidtaga
annan åtgärd med stöd av 23
kap. 3 § tredje stycket rätte-
gångsbalken,
1. hålla förhör och vidtaga
annan åtgärd med stöd av 23
kap. 3 § jjärde stycket rätte-
gångsbalken,
2. ta med någon till förhör med stöd av 23 kap. 8 § rättegångsbalken,
3. gripa någon med stöd av 24 kap. 7 § första stycket rättegångs-
balken,
4. företa husrannsakan med stöd av 28 kap. 5 § rättegångsbalken, om
åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas eller att
verkställa beslag.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1997.
Senaste lydelse 1988:445.
336
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1988:97) om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig
eller krigsfara m. m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
23 §’
Ett särskilt ombud har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för
arbete, tidsspillan och utlägg. Ersättningen festställs av rätten.
I fråga om kostnaderna för
ombudet skall bestämmelserna i
lag om parts rättegångskostnad
tillämpas utom beträffande
ersättning för ränta. Motpart
eller annan som är ersättnings-
skyldig för sådana kostnader
skall åläggas att utge ersätt-
ningen till staten. Belopp, som
inte annan sålunda förpliktas
erlägga, skall återbetalas till
staten av den för vilken om-
budet har förordnats, dock inte i
den mån det överstiger den för
honom gällande grundavgiften
vid allmän rättshjälp enligt
rättshjälpslagen (1972:429).
I ftåga om kostnaderna för
ombudet skall bestämmelserna i
lag om parts rättegångskostnad
tillämpas utom beträffande
ersättning för ränta. Motpart
eller annan som är ersättnings-
skyldig för sådana kostnader
skall åläggas att utge ersätt-
ningen till staten. Belopp, som
inte annan sålunda förpliktas
betala, skall återbetalas till
staten av den för vilken om-
budet har förordnats, dock inte
mer än vad han skulle ha fått
betala i rättshjälpsavgift enligt
rättshjälpslagen (1996:000). Vhd
som där sägs om rättshjälps-
biträde gäller kostnad för
ombudet.
Om ersättningen till ombudet understiger ett visst av regeringen
föreskrivet belopp, skall återbetalningsskyldighet inte åläggas.
Beträffande kostnaderna för ett särskilt ombud för en tilltalad i
brottmål tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för
tilltalad eller annan att till staten återbetala kostnad för offentlig
försvarare.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
1 Senaste lydelse 1993:11.
337
22 Riksdagen 1996197. 1 saml. Nr 9
Härigenom föreskrivs att 4-8 §§ lagen (1988:609) om målsägande-
biträde skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Målsägandebiträde förordnas
på begäran av målsäganden eller
när det annars finns anledning
till det. Vid förordnandet tilläm-
pas 21 § första stycket rätts-
hjälpslagen (1972:429).
I fråga om byte av målsägan-
debiträde och rätt för sådant
biträde att sätta någon annan i
sitt ställe tillämpas 21 § andra
och tredje styckena rättshjälps-
lagen.
Målsägandebiträde förordnas
på begäran av målsäganden eller
när det annars finns anledning
till det. Vid förordnandet tilläm-
pas 26 § första stycket rätts-
hjälpslagen (1996:000).
I fråga om byte av målsägan-
debiträde och rätt för sådant
biträde att sätta någon annan i
sitt ställe tillämpas 26 § andra
och tredje styckena rättshjälps-
lagen.
Målsägandebiträdet skall entledigas, om det är påkallat med hänsyn
till förhållandena i målet eller om det annars finns skäl för det.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
I övrigt tillämpas i fråga om målsägandebiträde rättegångsbalkens
regler om rättegångsbiträde.
Målsägandebiträdet har rätt
till ersättning i enlighet med vad
som enligt 22 § rättshjälpslagen
(1972:429) gäller för biträde vid
allmän rättshjälp. I fråga om
ersättningen tillämpas även 19,
23, 49, 49 a och 49 c §§ rätts-
hjälpslagen.
6§2
Om ett målsägandebiträde för-
ordnas, ersätts målsägandens
därefter uppkommande kost-
nader för bevisning och utred-
ning med anledning av talan om
enskilt anspråk och, i fall där
målsägandebiträdets uppgift
kvarstår enligt 3 § andra styc-
Målsägandebiträdet har rätt
till ersättning i enlighet med vad
som enligt 27 § rättshjälpslagen
(1996:000) gäller för biträde vid
rättshjälp. I fråga om ersätt-
ningen tillämpas även 29, 43,
och 47 §§ rättshjälpslagen.
Om ett målsägandebiträde för-
ordnas, ersätts målsägandens
därefter uppkommande kost-
nader för bevisning och utred-
ning med anledning av talan om
enskilt anspråk i samma ut-
sträckning som om målsäganden
1 Senaste lydelse 1990:999.
2 Senaste lydelse 1994:59.
338
ket, för resa och uppehälle i
samband med inställelse inför
domstol, i samma utsträckning
som om målsäganden beviljats
allmän rättshjälp med anledning
av en sådan talan.
beviljats rättshjälp med anled-
ning av en sådan talan.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Beslut i frågor som avses i
denna lag fattas av rätten. I de
fell som avses i 6 § får dock
målsägandebiträdet själv besluta
om utredning i samma utsträck-
ning som enligt 24 § rättshjälps-
lagen (1972:429) gäller för
biträde vid allmän rättshjälp.
Bestämmelserna i 31 kap.
rättegångsbalken om skyldighet
för den tilltalade eller annan att
till staten återbetala kostnader
som enligt rättens beslut betalats
av allmänna medel gäller även i
fråga om kostnader enligt denna
lag. I mål där målsägande-
biträdets uppgifter kvarstår
enligt 3 § andra stycket gäller
beträffande dessa kostnader
bestämmelserna i 18 kap. rätte-
gångsbalken om ansvar för mot-
parts rättegångskostnader.
I fall där målsägandebiträdets
uppgift kvarstår enligt 3 § andra
stycket har målsäganden rätt till
ersättning av allmänna medel
för kostnader för resa och
uppehälle i samband med in-
ställelse inför domstol enligt
bestämmelser som regeringen
meddelar.
§
Beslut i frågor som avses i
denna lag fettas av rätten. I de
fell som avses i 6 § får dock
målsägandebiträdet själv besluta
om utredning i samma utsträck-
ning som enligt 17 § rättshjälps-
lagen (1996:000) gäller för
biträde vid rättshjälp.
§’
Bestämmelserna i 31 kap.
rättegångsbalken om skyldighet
för den tilltalade eller annan att
till staten återbetala kostnader
för försvarare som enligt rättens
beslut har betalats av allmänna
medel gäller även i fråga om
kostnader för målsägande-
biträde. I mål där målsägande-
biträdets uppgifter kvarstår
enligt 3 § andra stycket gäller
beträffande dessa kostnader
bestämmelserna i 18 kap. rätte-
gångsbalken om ansvar för
motparts rättegångskostnader.
Senaste lydelse 1994:59.
339
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
2. Äldre föreskrifter tillämpas fortfarande om målsägandebiträde för-
ordnats före ikraftträdandet.
340
Härigenom föreskrivs att 16 och 42 §§ lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fell skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
I samband med att ett beslut om omedelbart omhändertagande
underställs rätten skall den myndighet som fettat beslutet, om det inte
möter hinder, låta den omhändertagne få del av handlingarna i ärendet
samt underrätta honom om hans rätt att
1. yttra sig skriftligt till rätten inom en viss angiven tid,
2. begära muntlig förhandling vid rätten, och
3. av rätten erhålla rättshjälp 3. av rätten erhålla offentligt
genom offentligt biträde. biträde.
Myndigheten skall också upplysa honom om att rätten kan komma att
avgöra målet även om yttrande inte lämnas.
42 §
Om offentligt biträde och
annan rättshjälp i mål och ären-
den enligt denna lag finns be-
stämmelser i rättshjälpslagen
(1972:429).
1 mål i allmän förvalt-
ningsdomstol angående beredan-
de av värd enligt denna lag eller
angående omedelbart omhänder-
tagande enligt 13 § skall offent-
ligt biträde förordnas för den
som åtgärden avser, om det inte
måste antas att behov av biträde
saknas.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
341
Härigenom föreskrivs att 59 § smittskyddslagen (1988:1472) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
59 §
Om offentligt biträde och
annan rättshjälp i mål och ären-
den enligt denna lag finns be-
stämmelser i rättshjälpslagen
(1972:429).
I mål i allmän förvaltnings-
domstol angående tillfölli gt
omhändertagande enligt 37 §,
tvångsisolering enligt 38, 39
eller 41 § eller upphörande av
tvångsisolering enligt 42 §, skall
offentligt biträde förordnas för
den som åtgärden avser, om det
inte måste antas att behov av
biträde saknas.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
342
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)
dels att det skall införas en tre nya paragrafer, 11 kap. 8-10 §§, av
följande lydelse
dels att det skall införas en ny rubrik närmast före 11 kap. 8 § av
följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
11 kap. Offentligt biträde s§ I ärende angående 1. avvisning, dock inte hos 2. utvisning enligt 4 kap. 3 §, 3. uppehållstillstånd enligt 2 kap. 5 b §, om Utlännings- 4. verkställighet enligt denna 5. hemsändande enligt 12 kap. skall offentligt biträde förordnas P§ I ärende hos regeringen 10 § Beslut av förvaltningsmyndig- |
överklagas till Utlännings-
nämnden.
Utlänningsnämndens beslut i
frågor som rör offentligt biträde
får inte överklagas.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
2. Bestämmelserna i 10 § tillämpas inte på beslut som meddelats
innan lagen har trätt i kraft. För sådana beslut gäller fortfarande
föreskrifterna i den upphävda rättshjälpslagen (1972:429).
344
Härigenom föreskrivs att 36 och 39 §§ lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
36 §*
Om den unge har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sm talan i mål
och ärenden enligt denna lag.
Den som är förordnad enligt
rättshjälpslagen (1972:429) som
offentligt biträde för någon som
är under 15 år, utan att sam-
tidigt vara biträde för vårdnads-
havaren, är utan särskilt förord-
nande den unges ställföreträdare
i det mål eller ärende som
Den som är förordnad som
offentligt biträde enligt 39 § för
någon som är under 15 år, utan
att samtidigt vara biträde för
vårdnadshavaren, är utan sär-
skilt förordnande den unges
ställföreträdare i det mål eller
ärende som förordnandet avser.
förordnandet avser.
Barn som är yngre än 15 år bör höras, om det kan vara till nytta för
utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras.
39
Om offentligt biträde och
annan rättshjälp i mål och ären-
den enligt denna lag jinns be-
stämmelser i rättshjälpslagen
(1972:429).
I mål och ärenden angående
beredande av vård enligt 2 eller
3 §, omedelbart omhändertagan-
de enligt 6 §, upphörande av
vård enligt 21 §, ftyttningsför-
bud enligt 24 § eller upphöran-
de av flyttningsförbud enligt
26 § och vid överklagande enligt
41 § första stycket 1 skall
offentligt biträde förordnas för
den som åtgärden avser samt för
dennes vårdnadshavare, om det
inte måste antas att behov av
biträde saknas.
Behövs offentligt biträde både
för den unge och för dennes
vårdnadshavare, förordnas
gemensamt biträde, om det inte
finns motstridiga intressen
mellan dem.
1 Senaste lydelse 1995:1244.
345
Offentligt biträde förordnas av
den domstol som handlägger
målet. I ärenden hos social-
nämnd eller social distrikts-
nämnd förordnas offentligt
biträde av länsrätten.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
346
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1991:572) om särskild utlän-
ningskontroll skall inforas två nya paragrafer, 27 och 28 §§, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
27 §
I ärende angående utvisning
eller anmälningsplikt enligt den-
na lag samt i ärende hos rege-
ringen angående beslut enligt
77 § skall offentligt biträde för-
ordnas för den som åtgärden
avser, om det inte måste antas
att behov av biträde saknas.
28 §
7 ärende hos regeringen fattas
beslut om offentligt biträde av
departementstjänsteman som
regeringen utser.
Beslut av departementstjänste-
man i frågor om offentligt bi-
träde överklagas till Utlännings-
nämnden.
Utlänningsnämndens beslut i
frågor om offentligt biträde får
inte överklagas.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
2. Bestämmelserna i 28 § andra och tredje stycket tillämpas inte på
beslut som meddelats innan lagen har trätt i kraft. För sådana beslut
gäller fortfarande föreskrifterna i den upphävda rättshjälpslagen
(1972:429).
347
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård
dels att det skall inforas en ny paragraf, 38 a §, av följande lydelse
dels att 48 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
38 a §
I mål hos allmän förvalt-
ningsdomstol angående med-
givande till fortsatt tvångsvård
enligt 7, 9, 12 eller 14 § och
vid överklagande enligt 32 eller
33 § av beslut om intagning för
tvångsvård eller om avslag på
en begäran att tvångsvården
skall upphöra, skall offentligt
biträde förordnas för den som
åtgärden avser, om det inte
måste antas att behov av biträde
saknas.
48 §
En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans
tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin
rätt
1. att enligt 32 och 33 §§ överklaga vissa beslut,
2. att anlita ombud eller biträde,
3. att få rättshjälp genom 3. att enligt 38 a § få offent-
offentligt biträde enligt rätts- ligt biträde, och
hjälpslagen (1972:429), och
4. att få hjälp av en stödperson.
Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen, väl synlig
för patienterna.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
348
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1129) om rätts-
psykiatrisk vård
dels att det skall införas en ny paragraf, 22 a §, av följande lydelse
dels att 30 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 a §
I mål hos allmän förvaltnings-
domstol angående medgivande
till fortsatt vård enligt 13 §,
angående upphörande av sådan
värd enligt 16 §, vid över-
klagande av beslut enligt 18 §
första stycket 1 eller 2 eller
angående tillstånd eller åter-
kallelse av tillstånd att vistas
utanför vårdinrättningens om-
råde för den som genomgår
rättspsykiatrisk vård enligt
31 kap. 3 § brottsbalken om sär-
skild utskrivningsprövning, skall
offentligt biträde förordnas för
den som åtgärden avser, om det
inte måste antas att behov av
biträde saknas.
30 §'
En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans till-
stånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt
1. att enligt 18 § överklaga vissa beslut,
2. att ansöka enligt 16 § andra stycket om att den rättspsykiatriska
vården skall upphöra,
3. att ansöka enligt 10 eller 11 § om tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område,
4. att anlita ombud eller biträde,
5. att få rättshjälp genom 5. att enligt 22 a § få offent-
offentligt biträde enligt rätts- ligt biträde och
hjälpslagen (1972:429), och
6. att få hjälp av en stödperson.
Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen eller
undersökningsenheten, väl synlig för patienterna.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
1 Senaste lydelse 1991:1968.
349
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
350
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1993:388) om införande av
lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade skall
ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Specialsjuhus och vårdhem får
användas för sitt hittillsvarande
ändamål tills de har avvecklats
helt. För innehållet i verksam-
heten och för verksamhetens
bedrivande i övrigt gäller be-
stämmelserna i den nya lagen i
tillämpliga delar. För avgifter
gäller dock 4 § införandelagen
till omsorgslagen i stället för 19
och 20 §§ nya lagen. För
specialsjukhusen tillämpas där-
utöver bestämmelserna i 13 och
14 §§ och 16 § första stycket
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).
Föreslagen lydelse
Specialsjuhus och vårdhem får
användas för sitt hittillsvarande
ändamål tills de har avvecklats
helt. För innehållet i verksam-
heten och för verksamhetens
bedrivande i övrigt gäller be-
stämmelserna i den nya lagen i
tillämpliga delar. För avgifter
gäller dock 4 § införandelagen
till omsorgslagen i stället för 19
och 20 §§ nya lagen. För
specialsjukhusen tillämpas där-
utöver bestämmelserna i 16 §
första stycket och 27-30 §§
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).
Nyintagning i specialsjukhus eller i vårdhem får inte ske i annat fall
än när det är fråga om vård oberoende av samtycke. För sådan vård
gäller fortfarande i tillämpliga delar 6 och 7 §§ införandelagen till
omsorgslagen.
I mål i allmän förvalt-
ningsdomstol angående inskriv-
ning i eller utskrivning från
vårdhem eller specialsjukhus
enligt 35 § lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda skall
offentligt biträde förordnas för
den som åtgärden avser, om det
inte måste antas att behov av
biträde saknas.
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
351
Härigenom föreskrivs att 18 och 37 §§ lagen (1996:242) om
domstolsärenden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
18 §
Till ett sammanträde skall domstolen kalla den som är part. En
myndighet som är motpart enligt 11 § behöver dock inte kallas annat än
om domstolen finner att myndighetens närvaro behövs för utredningen i
ärendet. Myndigheten skall dock alltid underrättas om sammanträdet.
I kallelsen skall det tas in en upplysning om betydelsen enligt 20 § av
att parten uteblir från sammanträdet. Om domstolen finner att en part
bör infinna sig personligen, får domstolen föreskriva vite.
I fråga om ersättning för kost-
nader för parts inställelse till-
lämpas 11 kap. 6 § rättegångs-
balken.
37 §
Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i
samband med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet
avgörs. Överklagande får dock ske särskilt, när domstolen
1. ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller
en invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning,
2. avvisat ett ombud eller ett biträde,
3. beslutat i en fråga om säkerställande av det som ärendet gäller eller
beslutat att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i
övrigt beslutat tills vidare rörande saken,
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför
domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra
särskild påföljd för honom eller henne,
5. vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 5 tryckfrihets-
förordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 5 yttrandefrihetsgrundlagen
funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid
vittnesförhör,
6. beslutat i en fråga om undersökning eller omhändertagande av
person eller egendom eller om någon annan liknande åtgärd,
7. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa
föreläggande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att
någon skall ersätta en kostnad för förfarandet,
8. beslutat i en fråga som gäller någons medverkan i ärendet eller
9. beslutat i annat fåll än som 9. beslutat i annat fall än som
avses i 8 i en fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429).
avses i 8 i en fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:000).
352
Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller
till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet
innefattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång.
Prop. 1996/97:9
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
353
23 Riksdagen 1996197. 1 saml. Nr 9
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-09-03
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 13 juni 1996 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till hg om
rättshjälp, m.fl.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ebba
Sveme.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till rättshjälpslag
Inledande bestämmelser
I 1972 års rättshjälpslag anges i 3 § under Inledande bestämmelser att
det för handläggningen av vissa ärenden om rättshjälp finns en
rättshjälpsmyndighet. I 4 § anges att det för prövning av överklaganden
i vissa fall enligt hgen finns en rättshjälpsnämnd. En motsvarande
presentation av de två organen finns inte i det remitterade förslaget men
skulle enligt Lagrådets mening vara av värde.
Lagrådet föreslår att det under Inledande bestämmelser tas in en
paragraf av följande lydelse.
”För handläggning av vissa ärenden om rättshjälp finns en rättshjälps-
myndighet.
För prövning av överklaganden i vissa fall enligt denna hg finns en
rättshjälpsnämnd. ”
2§
Enligt den föreslagna paragrafens andra stycke krävs det för att
rättshjälp skall beviljas att rådgivning enligt 4 § har lämnats i den
rättsliga angelägenheten under minst en timme. Närmare bestämmelser
om rådgivning meddehs i 4 §, där det bl.a. föreskrivs att rådgivning
lämnas under sammanlagt högst två timmar mot en avgift som betalas
till den som lämnar rådgivningen. Enligt 23 § skall avgiften för råd-
givning utöver en timme avräknas från det minsta belopp för rättshjälps-
avgiften som anges i paragrafen, medan någon avräkning inte skall ske
till den del avgiften motsvarar en timmes rådgivning.
Huvudskälet för det föreslagna systemet är enligt den allmänna
motiveringen (avsnitt 6) intresset av att den rättssökande i en inledande
hs skall få översiktlig information om exempelvis bevisläge och
kostnader till underlag för sitt beslut om hur han skall gå vidare. Detta
är givetvis normalt ett angeläget önskemål, men det synes inte av det
remitterade materialet framgå huruvida det i det avseendet finns mera
allmänt förekommande brister i dagens ordning som förslaget är ägnat
Prop. 1996/96:9
Bilaga 5
354
att motverka. Det finns otvivelaktigt en risk för att det system för
rådgivning som föreslås och de olika avräkningsreglema i åtskilliga fell
kommer att framstå som en komplikation i handläggningen. Detta gäller
i synnerhet som de i lagförslaget föreskrivna tidsramarna för rådgivning
- minst en timme och högst två timmar - är avsedda att tillämpas i alla
slags rättsliga angelägenheter. I den mån en naturlig inledande fes i
biträdets kontakter med den rättssökande kan urskiljas kommer denna
säkert i praktiken - beroende på angelägenhetens art, den rättssökandes
förmåga att tillgodogöra sig informationen, tillgången på relevant
material och andra faktorer - ibland att bli kortare och ibland längre än
som förutsatts i lagen. Till detta kommer att det ibland kan förutsättas
vara först i ett senare skede - då man t.ex. fått besked om motpartens
inställning - som det är mest angeläget att den rättssökande får informa-
tion om vad som kan komma att krävas av honom i bevishänseende
och vilka kostnader som kan komma att uppstå.
Under alla omständigheter bör enligt Lagrådets mening rådgivning
inte ens från det remitterade förslagets utgångspunkter föreskrivas som
ett undantagslöst obligatorium. Det kan tänkas förekomma fell då både
den rättssökande och biträdet av ett eller annat skäl är väl informerade
om förutsättningarna för den rättsliga angelägenhetens fortsatta hante-
ring och en formaliserad ytterligare rådgivning enligt lagen till följd
härav framstår som uppenbart överflödig. Så t.ex. kan biträdet, i ett
läge då behov av rättshjälp inte kunde förutses, ha lämnat information
utan tillämpning av rättshjälpslagen eller den rättsliga angelägenheten
utgöra en fortsättning av en tidigare procedur, såsom när en skade-
ståndsfråga särskilts från ett brottmål och den offentlige försvararen
skall övergå till att bli rättshjälpsbiträde. Ibland kan situationen också
tänkas vara den att den rättssökande inte disponerar över frågan om hur
den rättsliga angelägenheten skall drivas vidare och att det till följd
härav är svårt att särskilja en inledande fes avsedd att ge den rätts-
sökande beslutsunderlag. Det kan t.ex. gälla vissa fell då den rätts-
sökande är instämd i ett indispositivt mål eller talan förs mot honom
eller henne i ett förvaltningsmål. Slutligen måste man hålla i minnet att
behovet av rättshjälp ibland kan vara mycket brådskande, såsom när en
tidsfrist är på väg att gå ut eller förhandling skall äga rum.
Komplikationer kan också tänkas uppstå i andra fell, såsom när den
rättssökande är bosatt utomlands.
Lagrådet förordar med hänvisning till det anförda att ett undantag från
kravet på rådgivning föreskrivs för fell då sådan skulle framstå som
uppenbart överflödig eller annat särskilt skäl föreligger. Andra stycket
kan med denna utgångspunkt få följande lydelse: ”För att rättshjälp
skall beviljas krävs att rådgivning enligt 4 § har lämnats i angelägen-
heten i minst en timme, om inte sådan rådgivning är uppenbart obehöv-
lig eller det finns något annat särskilt skäl”.
6§
Enligt denna paragraf får rättshjälp endast beviljas en fysisk person,
vilket medför att ett dödsbo, i motsats till vad som gäller enligt 7 §
1972 års rättshjälpslag, inte kan beviljas rättshjälp.
Prop. 1996/96:9
Bilaga 5
355
Till stöd för nu gällande ordning anfördes i prop. 1972 s. 245 att det
kan åberopas starka sociala skäl. Som exempel på när rättshjälp borde
kunna lämnas ett dödsbo nämndes det fellet att det i samband med
avveckling av ett dödsbo uppkommer tvist angående någon tillgång eller
skuld i boet. Ett annat exempel var att dödsboet för talan för att utfå
ersättning för begravningskostnad.
I lagrådsremissens allmänna motivering (avsnitt 8) sägs att de starka
sociala skäl för att ett dödsbo skall kunna beviljas rättshjälp, som
anfördes i tidigare lagstiftningsarbete, knappast är lika starka i dag.
Därvid hänvisas till den skyldighet som numera åligger åklagare att
biträda en målsägande samt den utbredda förekomsten av försäkringar.
Enligt Lagrådets mening kan det, trots vad som anförs i remissen,
inte uteslutas att det kan uppkomma fell av de slag som nämndes i 1972
års proposition och där det skulle kunna strida mot grundtankarna i
rättshjälpssystemet att utesluta möjligheterna för ett dödsbo att få rätts-
hjälp. Ett dödsbo kan t.ex. behöva föra talan för att utfå begravnings-
kostnader utan samband med ett brottmål.
Ett av de väsentliga syftena med de föreslagna ändringarna i rätts-
hjälpssystemet - att uppnå kostnadsbesparingar - torde inte nämnvärt
påverkas om den nuvarande ordningen beträffande dödsbon behålls. I
remissens avsnitt Ekonomiska konsekvenser har inte redovisats vilka
besparingar förslaget i detta hänseende skulle medföra. Om det ändå
anses ofrånkomligt att ändra på denna ordning, bör det enligt Lagrådets
mening i vart fell tillskapas en möjlighet att för undvikande av stötande
konsekvenser i speciella fell kunna bevilja ett dödsbo rättshjälp. En
bestämmelse i det syftet bör i så fell tas in i paragrafen och ges följande
lydelse.
”Rättshjälp får även beviljas ett dödsbo, om det finns synnerliga
skäl.”
7§
Paragrafen anger som en allmän förutsättning för rättshjälp att den
rättssökande behöver juridiskt biträde utöver rådgivning och att detta
behov inte kan tillgodoses på annat sätt. I förhållande till gällande rätt
betyder detta främst den ändringen, att prövningen skall koncentreras på
biträdesbehovet och inte avse eventuellt behov av andra rättshjälps-
förmåner. I den allmänna motiveringen (avsnitt 7.1) redovisas hur
bedömningen av om den rättssökande har behov av biträde bör göras.
Av vad som sägs där framgår att förslaget inte syftar till någon
väsentlig förändring i möjligheterna att få rättshjälp i mål vid
förvaltningsdomstol. För vissa förvaltningsmål som rör funktions-
hindrade personer förespråkas dock, som det får förstås, en något
liberalare tillämpning än vad nuvarande praxis medger. Det som
närmare anförs i dessa frågor ter sig enligt Lagrådets uppfattning
knappast som tillräckligt fullständigt eller klarläggande.
I lagrådsremissen framhålls att förvaltningsdomstolarnas materiella
processledning och utredningsansvar gör att det liksom hittills normalt
inte bör anses föreligga behov av juridiskt biträde i mål och ärenden vid
förvaltningsdomstol. Den förändring som skett genom att tvåparts-
Prop. 1996/96:9
Bilaga 5
356
process inforts i förvaltningsdomstol uppges inte innebära någon Prop. 1996/96:9
minskad utredningsskyldighet för domstolarna och därmed inte heller Bilaga 5
något ökat rättshjälpsbehov. I det fortsatta resonemanget behandlas
emellertid för vissa mål som rör funktionshindrade personer särskilt
situationer som uppstår då en förvaltningsmyndighet - med tillämpning
av den genom tvåpartsprocessen införda överklagandemöjligheten -
överklagar med yrkande till nackdel för den rättssökande. För sådana
fell anges det kunna finnas anledning att bevilja rättshjälp. Enligt
Lagrådets mening beaktar dessa uttalanden inte tillfredsställande den
utveckling som fortgår på förvaltningsprocessens område och som
medfört förändringar, vars betydelse för rättshjälpen behöver bli
föremål för diskussion.
Lagrådet vill först erinra om den sedan en längre tid pågående utveck-
lingen mot att olika frågor med större eller mindre rättslig anknytning
inom förvaltningsområdet förs över till avgörande av förvaltnings-
domstol, något som ytterligare utökat förvaltningsdomstolarnas rika
flora av måltyper. Genom att nedflyttning under de senaste åren skett av
åtskilliga måltyper från kammarrätt till länsrätt har alla tre domstols-
instansema numera ett synnerligen brett målområde, inom vilket de
mest skiftande frågeställningar kan komma upp till bedömning. Sedan
Sverige tillträtt EES-avfelet och därpå blivit medlem i EU har dessutom
EG:s omfettande och komplexa regelverk blivit att beakta inte minst i
förvaltningsrättskipningen, något som inte sällan medför behov av
ingående diskussioner och överväganden utifrån aspekter som tidigare
inte krävt uppmärksamhet. En av konsekvenserna av att europarättsliga
principer får genomslag i vårt land är för övrigt att handläggningen i
förvaltningsmål allt oftare torde få inslag av muntlighet med parts-
närvaro. Det etappvis införda systemet med krav på prövningstillstånd i
kammarrätt i flertalet mål förtjänar också att nämnas. De förenklingar
som därigenom uppnås vid handläggningen bör om möjligt ge utrymme
åt ytterligare insatser för kvalitativt högtstående rättskipning i de mål
som tas upp till fullständig sakprövning; självfallet bör därvid förbättrad
biträdeshjälp i de mer komplicerade målen ses som en positiv fektor.
Införandet av tvåpartsprocess har visserligen inte medfört förändring i
domstolarnas lagreglerade utredningsskyldighet, men det står väl ändå
rätt klart att följden blir att domstolarnas handläggning mer än tidigare
blir präglad av förhandlingsprincipen och mindre av officialprincipen.
Mot bakgrund av bl.a. dessa förändringar och tendenser inom förvalt-
ningsprocessen ligger det enligt Lagrådets bedömning närmast till hands
att utgå ifrån att behoven av rättsligt biträde i förvaltningsmål kommer
att bli i vart fell något större än som återspeglas i hittillsvarande starkt
återhållsamma praxis (jfr även vad som anförts i Rättshjälpsutred-
ningens betänkande på s. 209 och under remissbehandlingen av Rätts-
hjälpsnämnden). Ett ökat biträdesbehov lär framför allt göra sig
gällande för sådana angelägenheter där de fektiska omständigheterna är
svåröverskådliga och de rättsliga frågeställningarna okända eller svår-
bedömbara för de rättssökande. Det framstår emellertid knappast som
praktikabelt att på förhand urskilja speciella målgrupper som framför 3-
allt bör komma i fråga för rättshjälp eller uteslutas från rättshjälp. För
detta talar bl.a. att EG-rättsliga problem kan tänkas komma att
aktualiseras i mycket skilda sammanhang.
Lagrådsremissen ger motivledes stöd åt den utvidgningen, att rätts-
hjälp i vissa fell skall kunna beviljas personer med sådana funktions-
hinder som gör det svårt för dem att föra sin egen talan i mål av
väsentlig betydelse för dem. Frågan måste ställas om avgränsningen av
förslaget till funktionshindrade är den lämpliga. Med uttrycket funk-
tionshinder, som introducerades i lagstiftningen i samband med till-
komsten av 1993 års lag om stöd och service till vissa funktions-
hindrade (LSS), avses enligt förarbetena till LSS ”förvärvade eller
medfödda fysiska eller psykiska funktionshinder på grund av sjukdom
eller skada” (prop. 1992/93:159 bil. 1 s. 55). Det är således ett föga
precist uttryck, som i stort sett endast anger att en person har större
eller mindre nedsättning i funktionsförmågan i något avseende, vilket
som helst. Den begränsning som inryms i lagrådsremissens motiv-
uttalande tigger således egentligen i att personen i fråga skall ha svårt
att själv föra sin talan i en för honom viktig angelägenhet. Som
Lagrådet ser saken är anknytningen till funktionshinder inte särskilt
meningsfylld i förevarande sammanhang. För tillämpningen av rek-
visitet om biträdesbehov ger anknytningen inte någon direkt vägledning,
utan riskerar snarare att missuppfattas. Enligt Lagrådets mening är det
att föredra att den rättsliga angelägenhetens art, omfettning och
betydelse betonas såsom det grundläggande när biträdesbehovet skall
prövas. Som angetts förut synes därvid inte böra särskiljas speciella
målgrupper, utan prövningen torde få ske för varje uppkommande
rättslig angelägenhet för sig gentemot de kvalitativa och andra krav som
anses böra gälla. Med utgångspunkt i en sådan bedömning får det göras
en samlad prövning av den rättssökandes förmåga att föra sin talan i
angelägenheten, oavsett om den rättssökande kan anses funktionshindrad
eller ej. Huruvida den rättssökande i angelägenheten intar positionen av
klagande eller av motpart till en förvaltningsmyndighet kan givetvis
ibland vara av betydelse, men bör inte generellt tillmätas avgörande vikt
för bedömningen i rätts hjälpsavseende.
8§
Enligt 8 § första stycket 13 i 1972 års rättshjälpslag gäller för
närvarande att allmän rättshjälp inte får meddelas den som saknar
befogat intresse av att få sin sak behandlad. Denna regel föreslås ersatt
av förevarande paragraf, enligt vilken rättshjälp får beviljas endast om
det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets
värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till
kostnaderna. Den nya regeln avses enligt den allmänna motiveringen
(avsnitt 7.4) att inkludera sådana fell som omfattades av den äldre
regeln men att därutöver ge möjlighet att utestänga sådana fell från
rättshjälp då den rättssökande visserligen har befogat intresse av att få
sin sak behandlad men det inte är befogat att det allmänna helt eller
delvis skall bekosta tvisten.
Lagrådet instämmer i att den nya regeln bör kunna tillämpas i vissa
fell då tvisten rör sådan hobbyverksamhet som ligger nära närings-
Prop. 1996/96:9
Bilaga 5
358
verksamhet, särskilt som begreppet näringsverksamhet enligt förslaget
begränsas i förhållande till den innebörd begreppet har enligt gällande
lag. Likaledes gäller att regeln bör kunna tillämpas i en del situationer
då den angelägenhet som är i fråga redan har varit föremål för rättslig
prövning; avslag på en rättshjälpsansökan torde dock i dessa fell ha
kunnat beslutas även med tillämpning av den nuvarande regeln i 8 §
första stycket 13 i 1972 års rättshjälpslag.
När det däremot gäller en sådan mera kvalitativ bedömning av
rättsanspråkets karaktär som förefaller åsyftas i motiven blir prövningen
långt vanskligare. Detta belyses av vissa av de exempel som lämnas. Ett
av dessa utgörs av tvister om återbetalning av ”svarta pengar” som
betalats för en hyresrätt. I den situation som måste åsyftas har den
rättssökande dock ett anspråk som normalt har karaktär av skadestånd
för ett straffbelagt åsidosättande av en social skyddslagstiftning
(12 kap. 65 § jordabalken). Enligt vad som uttalas på flera andra ställen
i motiven, t.ex. i kommentaren till 9 §, skall målsägandes skadestånds-
anspråk anses röra särskilt väsentliga och betydande intressen för den
rättssökande, och uttalandena är således något motsägelsefulla. Lagrådet
har svårt att se skälen till att tvister av nu avsett slag skall särbehandlas.
En annan sak är att målsägandens talan i dessa fell ofta kan föras av
åklagare i samband med ett brottmål.
Ett annat exempel som nämns i motiven gäller tvister som uppkommit
i samband med aktiespekulation, varvid bl.a. uttalas att man i sådana
fell kan utgå från att den rättssökande har eller har haft stora tillgångar.
Prövningen i vad mån den rättssökande har tillgångar bör dock
principiellt sett ske i samband med den bedömning som förutsätts i 6 §,
där det uppställs som en förutsättning för rättshjälp att den rättssökandes
ekonomiska underlag inte överstiger 210 000 kr. Den omständigheten
åter att den rättssökande kan tänkas ha haft tillgångar synes enligt
Lagrådets mening inte utan vidare böra utestänga honom eller henne
från rättshjälp. Med i bilden finns också det förhållandet att många av
de tvister som här avses i praktiken gäller fell då den rättssökande iklätt
sig krediter och påstår sig ha blivit vilseledd i ett eller annat avseende.
Det måste vidare vara svårt och ofta bli i viss mån godtyckligt, i
synnerhet i ett inledande skede, att bedöma om ett aktieförvärv som har
gett upphov till en tvist skall karakteriseras som spekulativt eller ej.
Liknande svårigheter kan tänkas föreligga när det gäller frågan om en
tvist uppkommit i samband med skatteplanering, vilket också nämns
som exempel på fell när det inte skall anses vara rimligt att det
allmänna helt eller delvis bekostar tvisten.
Med det anförda har Lagrådet inte velat motsätta sig den föreslagna
regeln utan endast avsett att understryka att den rimlighetsbedömning
som förutsätts ofta måste bli mycket grannlaga och bör ske med
försiktighet, i synnerhet om den skall göras av den domstol som skall
pröva tvisten i sak. Det synes enligt Lagrådets mening tveksamt om,
med hänsyn till de förutsättningar för rättshjälp som i övrigt föreslås,
den nya regeln i praktiken kommer att ge något väsentligt ökat utrymme
att avslå en rättshjälpsansökan i förhållande till den nuvarande regeln i
8 § första stycket 13 i 1972 års rättshjälpslag.
Prop. 1996/96:9
Bilaga 5
359
9§
Genom bestämmelserna i paragrafen föreslås rättshjälpen - på sätt som
även rättshjälpsutredningen förordade - bli generellt subsidiär till det
rättsskydd som innefattas i bl.a. de på marknaden förekommande hem-
och villaförsäkringama. Förslaget innebär en genomgripande och
principiellt viktig förändring i förhållande till nuläget. Åtgärden är till
stor del förestavad av statsfinansiella skäl och den beräknas enligt
lagrådsremissen leda till en betydande årlig besparing på statens utgifter
för rättshjälp. Förslaget är betydelsefullt inte minst från rättssäker-
hetssynpunkt och har också lett till ingående diskussion under remiss-
behandlingen av utredningsförslaget, varvid vissa instanser har framfört
betänkligheter bl.a. med hänsyn till den osäkerhet som bedöms råda om
i vilka former, i vilken omfattning och till vilka kostnader rättsskydds-
försäkringar kommer att erbjudas allmänheten framöver.
Lagrådsremissens förslag utgår från att några större förändringar inte
kommer att ske i fråga om rättsskyddsförsäkringama på marknaden.
Rättsskydd förväntas framdeles komma att erbjudas under i huvudsak
sådana villkor som nu gäller, dock att en mindre kostnadsökning be-
räknas uppstå för försäkringstagarna som följd av att ansvaret för
rättsskyddet vidgas. Som svar på framförd kritik mot utrednings-
förslaget framhålls i lagrådsremissen att garantier måste skapas för en
oförändrat hög försäkringstäckning avseende rättsskydd. Vidare anges
det vara möjligt att utforma lagreglerna så att försäkringsbolagen inte
får anledning att separera rättsskyddet från hem- och villaförsäkringama
och så att försäkringstagarna inte frestas att välja bort sitt försäkrings-
skydd.
Mot bakgrund av de synpunkter som lämnats under remiss-
behandlingen t.ex. från företrädare för försäkringsbranschen och från
Finansinspektionen framstår det enligt Lagrådets mening som svårt att
göra några klara förutsägelser om den framtida utvecklingen på rätts-
skydd smarknaden. Att skapa egentliga garantier för en lika god försäk-
ringstäckning inom rättsskyddet som för närvarande lär också möta
svårigheter och någon sådan garanti synes i vart fall inte ha uppnåtts
genom nu föreslagen reglering. I linje med vad som sägs i lagråds-
remissen bör emellertid reglerna kunna utformas så att de bidrar till att
främja det angelägna önskemålet om fortsatt hög försäkringstäckning,
och så långt bedömer Lagrådet att föreslagna bestämmelser uppfyller
rimliga anspråk.
I lagrådsremissen utvecklas den närmare innebörden av de föreslagna
bestämmelserna om rättshjälpens subsidiaritet. Dessa motivuttalanden
går ut på att den kompletterande borde-regeln i paragrafens andra
stycke kan och bör få till effekt att rättshjälp oftast inte ges åt personer
som inte har skaffat sig rättsskydd; endast undantagsvis avses borde-
regeln kunna leda till annat resultat. Enligt Lagrådets mening finns,
med hänsyn till vad som nämnts i det föregående om rättsskydds-
villkoren, anledning att betona att remissens motivdiskussion bygger på
utgångspunkten att förutsättningarna inom rättsskyddsområdet inte
ändras väsentligt framöver. På ett ställe, i författningskommentaren,
berörs därutöver den situationen att en person har en mindre omfattande
Prop. 1996/96:9
Bilaga 5
360
rättsskyddsförsäkring, och anförs i anslutning härtill att detta i regel inte
bör gå ut över den rättssökande. Med den uppfattning som Lagrådet på
grundval av främst remissinstansernas synpunkter har fått om svårig-
heten att förutsäga rättsskyddets utveckling ter det sig som en brist att
motivdiskussionen inte klarare belyser innebörden av borde- regeln för
den händelse andra förutsättningar beträffande rättsskyddet skulle
komina att råda än de som lagrådsremissen utgår ifrån. Tydligt är väl
dock att, om nuvarande rättsskyddsvillkor inte består, borde-regeln
skulle kunna få en avsevärt mer begränsad effekt än som antagits i
lagrådsremissen. Om borde-regeln under sådana andra förutsättningar
inte skulle kunna tillämpas så som avsetts i remissen, talar starka skäl
för att rättshjälp beviljas i en helt annan omfattning än den beräknade.
Vad nu sagts leder fram till att tolkningen av borde-regeln blir till stor
del direkt beroende av om och i vilken utsträckning försäkringsbolagen
väljer att behålla eller förändra rättsskyddets nuvarande omfattning och
villkor i övrigt. En flexibel tillämpning för berörda situationer som här
antytts torde från rättssäkerhetssynpunkt vara ofrånkomlig, eftersom
behoven av juridiskt biträde annars inte skulle tillgodoses i tillräcklig
mån vare sig genom rättsskyddet eller genom rättshjälpen.
13 §
I paragrafens andra stycke ges en definition av näringsidkare. Denna
utgår från den konsumenträttsliga lagstiftningens näringsidkarebegrepp
men omfettar inte juridiska personer, vilket är en konsekvens av att
rättshjälp enligt förslagets 6 § endast kan beviljas en fysisk person.
Som uttalas i remissens motiv har begreppet näringsidkare tillagts en
mera vidsträckt innebörd vid tillämpning av 1972 års rättshjälpslag än
den som i andra sammanhang brukar intolkas i begreppet. När det
gäller näringsverksamhet som bedrivs i bolagsform har sålunda inte
bara bolaget utan också den som har ett bestämmande inflytande över
detta betraktats som näringsidkare i rättshjälpslagens mening (jfr
Arrfelt, Rättshjälp, 2 uppl. s. 50 ff och SOU 1995:81 s. 135 samt NJA
1981 s. 873 I-m och V). Tvister som haft samband med exempelvis en
aktieägares borgensåtagande för bolagets skulder, med det allmännas
anspråk på personlig betalningsskyldighet for innehållen preliminärskatt
eller mervärdesskatt eller med överlåtelse av aktier i bolaget har således
under angivna förutsättning betraktats som tvister som haft samband
med den rättssökandes näringsverksamhet. Av remissens motiv framgår
att även den nya lagens näringsidkarebegrepp är avsett att tillämpas på
detta sätt. Lagrådet har ingen erinran mot detta.
Den berörda tillämpningen är emellertid svår att förena med den
legaldefinition som nu har föreslagits, eftersom denna utgår från att det
skall vara den fysiska personen som driver den verksamhet av eko-
nomisk natur som kan betecknas som yrkesmässig. Lagrådet förordar
med anledning härav att andra stycket i förevarande paragraf får
följande lydelse:
”Med näringsidkare avses en fysisk person som driver verksamhet av
ekonomisk natur som kan betecknas som yrkesmässig eller har ett
Prop. 1996/96:9
Bilaga 5
361
bestämmande inflytande över en juridisk person som bedriver sådan
verksamhet.”
23 §
I författningskommentaren sägs att det av ordalydelsen i förevarande
paragraf framgår att avgiften aldrig kan överstiga kostnaderna for
rättshjälpsbiträdet. Lagrådet finner dock att lagtexten inte otvetydigt ger
vid handen att bestämmelsen har den innebörden. För tydlighetens skull
föreslår Lagrådet därför att paragrafens andra stycke inleds på följande
sätt.
”Rättshjälpsavgiften, som aldrig får överstiga kostnaderna för rätts
hjälpsbiträdet, utgör”
27 §
Ett rättshjälpsbiträde har enligt paragrafen rätt till skälig ersättning för
det arbete, den tidsspillan och de utlägg som uppdraget krävt. I
författningskommentaren sägs att en nyhet är att ersättning till tekniskt
biträde inte kan ges inom ramen för biträdets arvode. Detta framgår
emellertid inte av lagtexten, som i sak har samma innehåll beträffande
biträdesersättning som 22 § 1972 års rättshjälpslag. Gällande rätt i detta
hänseende har kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1985 s. 634. Högsta
domstolen fann i det målet att ersättning för arbete som tekniskt biträde
inte kunde utgå enligt rättshjälpslagen men att kostnaderna för det
tekniska biträdet skulle ersättas inom ramen för rättshjälpsbiträdets
ersättning.
I lagrådsremissen (avsnitt 19) sägs att det inte är rimligt att denna
möjlighet för ett rättshjälpsbiträde att få ersättning för kostnaderna för
tekniskt biträde behålls samtidigt som biträdeshjälpen begränsas i övrigt.
Lagrådet anser sig böra godta det resonemanget. Med hänsyn till
rättsläget i detta hänseende, såsom det kommit till uttryck i Högsta
domstolens nämnda avgörande, kan det emellertid enligt Lagrådets
mening inte anses tillräckligt att ändringen av gällande rätt kommer till
stånd endast genom ett uttalande i förarbetena till den nya rätts-
hjälpslagen. Lagrådet föreslår att i paragrafens första stycke införs en
ny andra mening av följande lydelse.
”Ersättningen får inte avse kostnader för anlitande av tekniskt
biträde. ”
30 §
Enligt första stycket gäller i princip bestämmelser i lag om ansvar för
motparts kostnader i rättegång eller annat motsvarande förfarande även
i fråga om kostnader för motparts rättshjälpsbiträde. I andra stycket
föreskrivs att den som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader
skall till den rättssökande betala ett belopp som motsvarar dennes
rättshjälpsavgift medan återstoden skall betalas till staten.
Med den sålunda föreslagna regleringen kommer inga särskilda
bestämmelser att gälla i fråga om den rådgivningsavgift som den rätts-
sökande - enligt förslaget undantagslöst - har betalat innan rättshjälp
beviljades och som inte ingår i rättshjälpskostnadema. Konsekvensen
Prop. 1996/96:9
Bilaga 5
362
blir att avgiften utgör en rättegångskostnad för den rättssökande, för
vilken denne, om han vinner målet, normalt är berättigad till ersättning
av motparten enligt reglerna i 18 kap. rättegångsbalken. Ett särskilt
yrkande om detta måste då framställas och domstolen måste särbehandla
denna kostnad i domen. Detta kommer ofta att behöva ske inte bara i
första instans utan också i den händelse att domen överklagas. Eftersom
det enligt 42 § ankommer på Rättshjälpsmyndigheten att fatta beslut om
återbetalningsskyldighet för motpart med avseende på rättshjälps-
avgiften, blir följden vidare att motpartens betalningsskyldighet
gentemot den rättssökande för rättshjälpsavgift och rådgivningsavgift
kommer att följa av olika exekutionstitlar.
Vill man undvika dessa konsekvenser, som otvivelaktigt är ägnade att
komplicera handläggningen, erbjuder sig två möjligheter. Antingen kan
särskilda bestämmelser införas om att rådgivningsavgift inte skall
ersättas som rättegångskostnad eller också kan förevarande paragraf
utvidgas till att också gälla rådgivningsavgift. Lagrådet förordar det
senare alternativet. Med denna lösning bör i första stycket första
meningen av förevarande paragraf anges att bestämmelser i lag om
ansvar för motparts kostnader i rättegång eller annat motsvarande
förfärande gäller även i fråga rådgivningsavgift och kostnader för
motparts rättshjälpsbiträde samt andra styckets första mening avfettas så
att att den som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader skall till
den rättssökande betala ett belopp som motsvarar dennes rådgivnings-
och rättshjälpsavgifter. Om regleringen ändras på angivet sätt upp-
kommer visserligen ingen ersättningsskyldighet för motparten gentemot
staten i det fellet att rådgivningsavgiften har satts ned och den som
lämnat rådgivningen enligt 5 § erhållit ersättning av staten. Från detta
fell torde man emellertid i enkelhetens intresse kunna bortse.
Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken
17 kap.
7a§
Förslaget innebär att domstolen, om det är skäligt, på ansökan av en av
makarna skall kunna besluta om s.k. ersättningsgaranti för en bodel-
ningsförrättare, vilket innebär att ersättning för högst fem timmars
arbete från dennes sida skall betalas av allmänna medel. Enligt andra
stycket gäller dock att ersättning av allmänna medel utgår endast om
den make på vilkens ansökan beslutet har meddelats har tillskiftats
egendom till ett värde som understiger 100 000 kr. Till enskild egen-
dom som kan tillhöra den maken och som inte ingått i bodelningen skall
tydligen hänsyn inte tas vid denna bedömning.
Regleringen i andra stycket synes skapa vissa problem. Den bakom-
liggande tanken är uppenbarligen att, om maken tilldelats egendom till
ett värde av 100 000 kr eller mer, bodelningsförrättarens anspråk på
ersättning kan anses vara säkerställt genom att han har möjlighet att
vända sig mot maken och att han alltså inte behöver ta garantin i
anspråk. Att märka är emellertid att egendomen kan tänkas vara
Prop. 1996/96:9
Bilaga 5
363
undantagen från utmätning. Vad som i synnerhet kan vara ett praktiskt Prop. 1996/96:9
fell är att den enda egendom av värde som tilldelats maken utgörs av Bilaga 5
en bostadsrätt, som enligt 5 kap. 1 § 6 utsökningsbalken är undantagen
från utmätning under i lagrummet angivna förutsättningar (jfr NJA 1989
s. 409 I-IV). Den egendom som tilldelats maken utgör då ingen
säkerhet för bodelningsförrättaren, utan denne kan fortfarande ha behov
av garantin.
En annan komplikation är att resultatet av bodelningen med den före-
slagna regleringen inte sällan kan få ekonomisk betydelse för bodel-
ningsförrättaren. Tilldelas den make som utverkat beslutet om ersätt-
ningsgaranti egendom som till sitt värde understiger 100 000 kr är
bodelningsförrättaren tillförsäkrad ersättning av staten, medan han i det
fellet att egendomen har högre värde endast får en fordran mot
makarna, som kan vara osäker och för vilken han själv får svara för
betalningsfestställelse och indrivning. Med hänsyn till att bodelnings-
förrättaren har en rättskipningsuppgift är detta förhållande inte helt
tillfredsställande.
De angivna komplikationerna kan undvikas, om regleringen i stället
får den innebörden att bodelningsförrättaren alltid kan erhålla ersätt-
ningen av staten men att staten kan återkräva den av maken, om han
eller hon tilldelas egendom till ett värde av 100 000 kr eller mer. Andra
styckets första mening skulle då, med vissa redaktionella ändringar i
övrigt, kunna ersättas av två meningar med förslagsvis följande lydelse:
”Ersättning som avses i första stycket betalas ut till bodelnings-
förrättaren efter ansökan av denne. Om den make som avses i första
stycket enligt den upprättade bodelningshandlingen på sin lott har
erhållit egendom till ett värde av 100 000 kr eller mer efter avdrag av
skulder, skall domstolen förplikta maken att återbetala ersättningen till
staten.”
I andra styckets andra mening föreskrivs att utbetalt belopp vid
tillämpning av 7 § skall tillgodoräknas den make på vars ansökan
beslutet om ersättningsgaranti har meddelats. Eftersom 7 § behandlar
såväl kostnadsansvaret makarna emellan som deras solidariska ansvar
gentemot bodelningsförrättaren, kan innebörden av föreskriften möjligen
ge upphov till viss tvekan. Regleringen får emellertid antas innebära att,
om bodelningsförrättaren exempelvis har arbetat med bodelningen under
åtta timmar, han under förutsättning att garantin gäller är tillförsäkrad
ersättning av staten för fem timmars arbete och att ersättningen till
denna del skall tillgodoräknas den make på vars ansökan beslutet om
ersättningsgaranti har meddelats. I fråga om ersättningen för återstående
tre timmars arbete är makarna solidariskt ansvariga gentemot bodel-
ningsförrättaren, men makarna emellan har den andre att svara för hela
ersättningen. Skulle bodelningsförrättaren ha arbetat endast fem timmar,
betalar staten hela ersättningen. I avsaknad av någon regel om regress-
rätt för staten uppkommer i detta fell inte någon betalningsskyldighet
för den andre maken. Trots ordalagen av föreskriften torde det vidare
stå klart att den make på vars ansökan beslutet om ersättningsgaranti
har meddelats inte får regressrätt gentemot den andre till den del 364
ersättningen har betalats av staten under annan förutsättning än att
beslut om återbetalningsskyldighet har meddelats enligt den ovan Prop. 1996/96:9
skisserade föreskriften. Bilaga 5
övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
365
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 september 1996
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Peterson, Freivalds, Wall ström, Tham, Åsbrink,
Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström,
Lindh, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Messing
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1996/97:9 Ny rättshjälpslag.
366
gotab 52040, Stockholm 1996