Regeringens proposition
1996/97:9

Ny rättshjälpslag

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 12 september 1996

Göran Persson

Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny rättshjälpslag. Det nya systemet innebär
förenklingar och en ökad överskådlighet. Det medför också stora besparingar -
200 miljoner kronor per år - samtidigt som rättshjälpens grundläggande syfte
bibehålls, dvs. att rättshjälpen skall utgöra ett yttersta skyddsnät för dem som
inte kan få rättsligt bistånd på annat sätt.
De viktigaste nyheterna är följande:
- Rättshjälpen blir generellt subsidiär till rättsskyddet. Den som har en
rättsskyddsförsäkring som täcker den aktuella angelägenheten skall inte få
rättshjälp. Inte heller skall den som med hänsyn till sitt försäkringsskydd i
övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft en
rättsskyddsförsäkring kunna få rättshjälp. Om det finns särskilda skäl skall
dock den som borde ha haft en rättsskyddsförsäkring kunna få rättshjälp.
- Rådgivning blir en inledning till rättshjälp. Rådgivningen skall kunna pågå i
upp till två timmar.
- Inkomstgränsen för rätt till rättshjälp sänks till 210 000 kr per år.
- Avgörande för om rättshjälp skall beviljas skall vara om den rättssökande har
behov av biträde.
- En ny regel införs som innebär att en prövning alltid skall göras av om det är
rimligt att staten bidrar till kostnaderna i det enskilda fallet.
- För att näringsidkare skall beviljas rättshjälp i angelägenhet som rör
näringsverksamheten skall det krävas att det finns särskilda skäl.
- En ny form av bistånd - ersättningsgaranti - införs vid bodelning. Biståndet
innebär att staten bidrar till kostnaderna för bodelningsförrättare.
- För att rättshjälp skall beviljas i angelägenheter som rör underhållsbidrag
skall det krävas att det finnas särskilda skäl.
- Genom bättre information och utökade möjligheter till rådgivning minskar
behovet av rättshjälp i angelägenheter som rör äktenskapsskillnad. Rätten till
rättshjälp begränsas därför i mindre komplicerade äktenskapsskillnader där någon
egentlig tvist inte föreligger.
- Förmånen av biträde begränsas till att avse högst 100 arbetstimmar. Under
vissa förutsättningar skall taket kunna överskridas.
- Bestämmelserna om utredning förenklas och görs enhetliga. Utredningskostnader
skall i fortsättningen ersättas med sammanlagt högst 10 000 kr. I jämförelse med
nuvarande förhållanden innebär det en utvidgning i vissa fall och en begränsning
i andra.
- Avgiftssystemet förenklas. Rättshjälpsavgiften utgör en viss procentuell andel
av ersättningen till rättshjälpsbiträdet. Systemet föreslås innehålla sex
avgiftsnivåer. Den rättssökandes ekonomiska förhållanden skall vara avgörande
för vilken procentuell andel som skall betalas. Avgiften skall betalas till
biträdet allteftersom kostnaderna uppstår.
- Den som döms för ett brott skall endast återbetala kostnaderna för offentlig
försvarare och målsägandebiträde. Den dömde är dock inte skyldig att betala mer
än vad han eller hon skulle fått betala i rättshjälpsavgift, dvs. som regel en
viss procentuell andel av kostnaderna för den offentliga försvararen.
- För den som har små ekonomiska resurser skall staten betala kostnaderna för
bevisning och för inställelse till förhandling i allmän domstol eller
Arbetsdomstolen. Detta slags bistånd kan lämnas oberoende av om rättshjälp
beviljas eller inte och faller således utanför rättshjälpssystemet. Den
rättssökande behöver inte betala någon avgift för biståndet. Bistånd skall kunna
ges i allmän domstol i tvistemål, brottmål och ärenden samt i Arbetsdomstolen.
- Rätten till offentligt biträde regleras direkt i respektive materiell
lagstiftning. Vissa gemensamma bestämmelser tas in i en särskild lag om
offentligt biträde.
- Den nya regleringen föranleder följdändringar i ett stort antal författningar.
Förändringarna föreslås träda i kraft den 1 december 1997.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 9

2 Lagtext.................................................... 11
2.1 Förslag till rättshjälpslag......................... 11
2.2 Förslag till lag om offentligt biträde.............. 23
2.3 Förslag till lag om rätt för Domstolsverket att överklaga
vissa beslut om ersättning m.m...................... 25
2.4 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken...... 26
2.5 Förslag till lag om ändring i brottsbalken.......... 28
2.6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken...... 29
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1944:133) om kastrering
41
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande
av nya rättegångsbalken............................. 42
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol................ 43
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning
för brott........................................... 44
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om
blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap.... 45
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge... 46
2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av
straff m.m.......................................... 47
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:644) om vissa
rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar
48
2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning
till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet
av vård eller behandling............................ 49
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar............................... 50
2.17 Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291).......................................... 52
2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av straff
m.m................................................. 53
2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder..................... 55
2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:19) om
internationellt samarbete rörande lagföring för brott 56
2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om statens
va-nämnd............................................ 57
2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:729) om
patentbesvärsrätten................................. 58
2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet 59
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:395) om
Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning. 60
2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet
hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna
under krig eller krigsfara m. m..................... 61
2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:609) om
målsägandebiträde................................... 62
2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall ........................... 65
2.28 Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472) 66
2.29 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529) 67
2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga........................ 69
2.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll ................................. 71
2.32 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård.............................. 72
2.33 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård .............................. 73
2.34 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:388) om införande
av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade ................................. 75
2.35 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:242) om
domstolsärenden .................................... 76

3 Ärendet och dess beredning................................. 78

4 Ett nytt rättshjälpssystem................................. 78
4.1 Bakgrund............................................ 78
4.2 Behovet av förändringar............................. 81

5 Rättshjälp och rättsskyddsförsäkring....................... 83
5.1 Inledning........................................... 83
5.2 Rättsskyddsförsäkringarnas utformning............... 83
5.3 Spridningen av rättsskyddsförsäkringar i Sverige.... 86
5.4 En jämförelse mellan rättshjälp och rättsskydd...... 87
5.5 Rättshjälpen skall vara subsidiär till rättsskyddet. 90
5.6 Bestämmelsernas närmare utformning.................. 98

6 Rådgivning.................................................104
7 Förutsättningar för rättshjälp.............................108
7.1 Inkomstgränsen......................................108
7.2 Beräkningen av den rättssökandes ekonomiska förhållanden -
ekonomiskt underlag.................................111
7.3 Behov av biträde....................................114
7.4 Rimlighetsprövning..................................119

8 Rättshjälp för dödsbon.....................................124

9 Rättshjälp för näringsidkare...............................125

10 Rättshjälp i vissa familjerättsliga angelägenheter ........129
10.1 Bodelning...........................................129
10.2 Underhåll...........................................135
10.3 Äktenskapsskillnad..................................137
10.4 Beslut om rättshjälp i familjerättsliga angelägenheter140

11 Förmåner inom rättshjälpssystemet..........................141
11.1 Inledning...........................................141
11.2 Biträde.............................................141
11.3 Utredning och bevisning.............................146
11.4 Kostnad för inställelse vid domstol ................152
11.5 Befrielse från skyldighet att ställa säkerhet ......153
11.6 Övriga förmåner.....................................154

12 Förordnande och byte av biträde............................154

13 Avgiftssystemet............................................157
13.1 Rättshjälpsavgift...................................157
13.2 Återbetalningsskyldighet i brottmål.................164

14 Upphörande av rättshjälp...................................166

15 Ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader.............169
15.1 Motparts och medparts kostnadsansvar................169
15.2 Kostnadsansvaret vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad
172
15.3 Den rättssökandes och dennes ställföreträdares ansvar för
kostnaderna vid vårdslöshet eller försummelse ......173
15.4 Förfarandet vid fastställande av ersättningsskyldighet174

16 Ekonomiskt bistånd utanför rättshjälpssystemet.............175
16.1 Tvistemål, förvaltningsprocess, ärenden.............175
16.2 Brottmål ...........................................177

17 Rättsligt bistånd till brottsoffer.........................178
17.1 Bistånd till offer för sexualbrott utomlands........178
17.2 Målsägandebiträde...................................180

18 Offentligt biträde.........................................180
18.1 Rätten till offentligt biträde frikopplas från rättshjälpen
180
18.2 Vem skall kunna förordnas till offentligt biträde?..182
18.3 Förutsättningar för att förordna offentligt biträde m.m.183
18.4 Instansordningen i frågor om offentligt biträde i
utlänningsärenden ..................................184

19 Ersättning till rättshjälpsbiträden och offentlig försvarare m.fl.
191

20 Domstolsverkets talerätt m.m. .............................194

21 Den framtida organisationen ...............................196

22 Ekonomiska konsekvenser ...................................200

23 Ikraftträdande.............................................204

24 Författningskommentar......................................204
24.1 Förslaget till ny rättshjälpslag....................205
24.2 Förslaget till lag om offentliga biträden...........225
24.3 Förslaget till lag om rätt för Domstolsverket att överklaga
vissa beslut om ersättning m.m......................228
24.4 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken....228
24.5 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken........230
24.6 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken....230
24.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1944:133) om
kastrering..........................................235
24.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande
av nya rättegångsbalken.............................236
24.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol................236
24.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning
för brott...........................................236
24.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:642) om
blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap....236
24.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge...236
24.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av
straff m.m..........................................237
24.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:644) om vissa
rättigheter för statslösa och politiska flyktingar..237
24.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning
till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet
av vård eller behandling............................237
24.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar...............................237
24.17 Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291)..........................................237
24.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av straff
m.m.................................................237
24.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder.....................238
24.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:19) om
internationellt samarbete rörande lagföring för brott238
24.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:839) om statens
va-nämnd............................................238
24.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:729) om
patentbesvärsrätten ................................238
24.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet239
24.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:395) om
Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning.239
24.25 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:97) om
förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna under krig eller krigsfara m.m. ........239
24.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:609) om
målsägandebiträde...................................239
24.27 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall............................240
24.28 Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472)
240
24.29 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)240
24.30 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga........................241
24.31 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll..................................241
24.32 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård..............................242
24.33 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård ..............................242
24.34 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:388) om införande
av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade...................................242
24.35 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:242) om
domstolsärenden.....................................242

Bilaga 1 Betänkandets lagförslag.............................244
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet Ny rättshjäpslag (SOU 1995:81)..........282
Bilaga 3 Rättshjälpsavgifter.................................283
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag.........................287
Bilaga 5 Lagrådets yttrande..................................354

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 september 1996366

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. rättshjälpslag,
2. lag om offentligt biträde,
3. lag om rätt för Domstolsverket att överklaga vissa beslut omersättning
m.m.,
4. lag om ändring i äktenskapsbalken,
5. lag om ändring i brottsbalken,
6. lag om ändring i rättegångsbalken,
7. lag om ändring i lagen (1944:133) om kastrering,
8. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nyarättegångsbalken,
9. lag om ändring i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk
domstol,
10. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,
11. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning
av faderskap,
12. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge,
13. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m.
14. lag om ändring i lagen (1969:644) om vissa rättigheter för statslösa
personer och politiska flyktingar,
15. lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet av vård eller behandling,
16. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
17. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
18. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av straff m.m.,
19. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,
20. lag om ändring i lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande
lagföring för brott,
21. lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd,
22. lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten,
23. lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande
kriminalvård i frihet,
24. lag om ändring i lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid
polisiär övervakning
25. lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.
m.,
26. lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde,
27. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
28. lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472),
29. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),
30. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga,
31. lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,
32. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
33. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
34. lag om ändring i lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade,
35. lag om ändring i lagen (1996:242) om domstolsärenden.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till rättshjälpslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 §
I denna lag finns bestämmelser om rättshjälp och rådgivning.

2 §
Rättshjälp får beviljas i en rättslig angelägenhet om förutsättningarna i 6-8 §§
är uppfyllda.
För att rättshjälp skall beviljas krävs att rådgivning enligt 4 § har lämnats
i angelägenheten i minst en timme, om inte sådan rådgivning är uppenbart
obehövlig eller det finns något annat särskilt skäl.
I 9 § finns bestämmelser om rättshjälpens förhållande till rättsskydds-
försäkringar.I 10-13 §§ finns bestämmelser om när rättshjälp inte får beviljas
och när det krävs särskilda skäl för rättshjälp. I 21 och 22 §§ finns särskilda
bestämmelser om rättshjälp till offer för sexualbrott när angelägenheten skall
behandlas utomlands.

3 §
Rättshjälp beviljas efter ansökan av den rättssökande. Ansökan skall vara
skriftlig och innehålla de uppgifter som föreskrivs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.

Rådgivning

4 §
Rådgivning enligt denna lag lämnas i en rättslig angelägenhet av en advokat
eller biträdande jurist på advokatbyrå i sammanlagt högst två timmar. Rådgivning
kan också lämnas av någon annan som kan förordnas som rättshjälpsbiträde enligt
26 §.
Rådgivning lämnas mot en avgift som betalas till den som lämnar rådgivningen.
Den som har lämnat rådgivning får sätta ned avgiften till hälften om den
rättssökandes ekonomiska förhållanden ger anledning till det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare
bestämmelser om rådgivningsavgift och nedsättning av rådgivningsavgift.

5 §
Den som har lämnat rådgivning har rätt till skälig ersättning av allmänna medel
för de kostnader för tolk och översättning som rådgivningen kan ha krävt. Om
rådgivning har skett mot nedsatt avgift enligt 4 § andra stycket, kan den som
har lämnat rådgivning få ersättning av allmänna medel.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare
bestämmelser om ersättning enligt första stycket.

Allmänna förutsättningar för rättshjälp

6 §
Rättshjälp får beviljas en fysisk person vars ekonomiska underlag enligt 38 §
inte överstiger 210 000 kr.
Rättshjälp får även beviljas ett dödsbo om det finns synnerliga skäl. I 14 §
finns bestämmelser om övergång av rättshjälp till dödsbo.

7 §
Rättshjälp får beviljas om den rättssökande behöver juridiskt biträde utöver
rådgivning och detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt.
Rättshjälp får inte beviljas i sådana angelägenheter där hjälp genom offentlig
försvarare eller offentligt biträde kan komma i fråga.

8 §
Rättshjälp får beviljas endast om det med hänsyn till angelägenhetens art och
betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att
staten bidrar till kostnaderna.

Rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar

9 §
Rättshjälp får inte beviljas, om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring
eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten.
Om den rättssökande saknar rättsskydd enligt första stycket men med hänsyn
till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga
förhållanden borde ha haft ett sådant skydd, får rättshjälp beviljas endast om
det finns särskilda skäl med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse för
den rättssökande.

Begränsningar i rätten till rättshjälp

10 §
Rättshjälp får inte beviljas
1. för upprättande av självdeklaration, äktenskapsförord, testamente eller
gåvohandling,
2. för förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken,
3. i en angelägenhet som rör skuldsanering enligt skuldsaneringslagen
(1994:334),
4. i inskrivningsärenden enligt jordabalken,
5. i ärenden om fastighetsdeklaration,
6. i mål eller ärenden angående fastighetstaxering,
7. i registerärenden enligt sjölagen (1994:1009) eller lagen (1979:377) om
registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m.,
8. i en angelägenhet som rör bodelning i annat fall än vid klander av
bodelning,
9. om frågan om rättshjälp kan vänta till dess en annan rättslig angelägenhet
där anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund har avgjorts,
10. i en angelägenhet som rör trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen
(1975:1410) eller som rör skadestånd som skall betalas från en an-
svarsförsäkring. Rättshjälp får dock beviljas i en sådan angelägenhet om ett mål
eller ärende har inletts vid domstol eller enbart rör annan skada än person-
skada.
Rättshjälp får inte heller beviljas i fråga om anspråk som har överlåtits till
den rättssökande, om överlåtelsen kan antas ha skett för att åstadkomma en
fördel vid prövning av ansökan om rättshjälp.

11 §
Rättshjälp får beviljas endast när det finns särskilda skäl i en angelägenhet
som
1. rör äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor,
2. rör underhåll till barn,
3. rör skatter, tullar, avgifter eller betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter,
4. i tingsrätt skall avgöras av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § rätte-
gångsbalken,
5. skall behandlas utomlands, utom i fall som avses i 21 §.

12 §
Den som inte är svensk medborgare och som varken är eller tidigare har varit
bosatt i Sverige får beviljas rättshjälp endast om angelägenheten skall
behandlas i Sverige och det finns särskilda skäl. I en angelägenhet som skall
behandlas utomlands får rättshjälp beviljas endast om den rättssökande är bosatt
i Sverige.
Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medborgare i
en viss främmande stat och den som, utan att vara medborgare i den staten, är
bosatt där skall vara likställd med svensk medborgare i fråga om rättshjälp.

Rättshjälp till näringsidkare

13 §
Rättshjälp får inte beviljas den som är eller har varit näringsidkare i en
angelägenhet som har uppkommit i näringsverksamheten, om det inte finns
särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans
eller hennes ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i
övrigt.
Med näringsidkare avses en fysisk person som driver verksamhet av ekonomisk
natur som kan betecknas som yrkesmässig eller har ett bestämmande inflytande
över en juridisk person som bedriver sådan verksamhet.

Övergång av rättshjälp till dödsbo

14 §
Dör den som har beviljats rättshjälp övergår rättshjälpen till dödsboet, om
dödsboet begär detta och det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse,
dödsboets och dödsbodelägarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i
övrigt är skäligt att staten fortsätter att bidra till kostnaderna.

Förmåner som ingår vid rättshjälp

15 §
När rättshjälp har beviljats betalar staten kostnaderna för rättshjälpsbiträde.
Förmånen av rättshjälpsbiträde omfattar ersättning för arbete i högst 100
timmar, om inte annat beslutas enligt 34 §.

16 §
När rättshjälp har beviljats, betalar staten kostnaderna för bevisning vid
allmän domstol, Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen. Om annat inte följer av
lag eller föreskrifter som lämnats med stöd av lag lämnas ersättning för
bevisning med skäligt belopp.

17 §
När rättshjälp har beviljats betalar staten kostnaderna för utredning, som är
skäligen påkallad för att ta tillvara den rättssökandes rätt, till en kostnad om
högst 10 000 kr. Utredning i en angelägenhet som skall prövas av
förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet betalas dock inte om den kan
erhållas genom den domstol eller myndighet som skall pröva angelägenheten.
Den som har medverkat vid en utredning har rätt till ersättning enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

18 §
När rättshjälp har beviljats betalar staten kostnaderna för medlare enligt 42
kap. 17 § rättegångsbalken.
Medlaren har rätt till skälig ersättning för det arbete, den tidsspillan och
de utlägg som uppdraget krävt.
Medlaren får inte förbehålla sig eller ta emot ersättning av parterna. Har
detta skett är förbehållet utan verkan och medlaren skall till parterna betala
tillbaka vad han eller hon har tagit emot.

19 §
Den som har beviljats rättshjälp behöver inte betala ansökningsavgift eller
expeditionsavgift enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna
domstolarna, ansökningsavgift i mål enligt lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning eller avgift enligt 15 § 1-3
avgiftsförordningen (1992:191).
Den som har beviljats rättshjälp i en angelägenhet som lett till ett
verkställbart avgörande eller i ett mål om verkställighet behöver inte betala
utsökningsavgifter enligt 2 § förordningen (1992:1094) om avgifter vid
kronofogdemyndigheterna.
Den som har beviljats rättshjälp behöver inte betala några kostnader för
kungörelser i mål eller ärenden vid domstol.

20 §
Den som har beviljats rättshjälp behöver inte ställa säkerhet för att få till
stånd kvarstad eller annan liknande åtgärd enligt rättegångsbalken eller
konkurslagen (1987:672) i den angelägenhet som rättshjälpen avser. Om den
rättssökande inte kan betala för den skada som tillfogas motparten, svarar
staten gentemot den skadelidande för denna skada.
Första stycket tillämpas också i fråga om verkställighet enligt 3 kap. 8 eller
9 § utsökningsbalken, om rättshjälp beviljats i verkställighetsmålet.

Särskilda bestämmelser om rättshjälp till offer för sexualbrott utomlands

21 §
I en angelägenhet som skall behandlas utomlands får rättshjälp beviljas om saken
gäller ett brott mot den rättssökande som motsvarar brott enligt 6 kap. brotts-
balken och den rättssökande har behov av någon av de förmåner som anges i 22 §.
I fråga om en angelägenhet som avses i första stycket gäller inte 2 § andra
stycket och 9 §.

22 §
När rättshjälp har beviljats enligt 21 § betalar staten kostnaderna för biträde
och sådan bevisning och utredning som varit nödvändig för att ta till vara den
rättssökandes rätt samt kostnaderna för resa och uppehälle för den rättssökande
eller hans eller hennes ställföreträdare och för vårdare eller annan som måste
anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet i den
främmande staten. Detta gäller dock endast i den mån kostnaderna inte täcks
genom någon försäkring eller ersätts av domstol eller annan myndighet i den
främmande staten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare
bestämmelser om ersättning enligt första stycket.

Rättshjälpsavgift

23 §
Den som har beviljats rättshjälp skall betala en rättshjälpsavgift som bestäms
med hänsyn till kostnaderna för rättshjälpsbiträdet och den rättssökandes
ekonomiska underlag enligt 38 §.
Rättshjälpsavgiften, som aldrig får överstiga kostnaderna för rättshjälps-
biträdet, utgör
1. två procent av kostnaderna om det ekonomiska underlaget inte överstiger 20
000 kr,
2. fem procent av kostnaderna, dock minst 500 kr, om det ekonomiska underlaget
överstiger 20 000 men inte 40 000 kr,
3. tio procent av kostnaderna, dock minst 1 000 kr, om det ekonomiska
underlaget överstiger 40 000 men inte 80 000 kr,
4. tjugo procent av kostnaderna, dock minst 1 500 kr, om det ekonomiska
underlaget överstiger 80 000 men inte 120 000 kr,
5. trettio procent av kostnaderna, dock minst 2 000 kr, om det ekonomiska
underlaget överstiger 120 000 men inte 160 000 kr,
6. fyrtio procent av kostnaderna, dock minst 5 000 kr, om det ekonomiska
underlaget överstiger 160 000 kr.
Avgift för rådgivning utöver en timme skall avräknas från den lägsta avgift
som anges i andra stycket 2-6.
Avgiften för dödsbo som beviljas rättshjälp bestäms efter vad som är skäligt
med hänsyn till dödsboets och dödsbodelägarnas ekonomiska förhållanden. Om
rättshjälp övergår till ett dödsbo beräknas rättshjälpsavgiften med ledning av
den avlidnes ekonomiska underlag.

24 §
Procentsatsen för beräkning av rättshjälpsavgiften fastställs när rättshjälp
beviljas.
Om den rättssökandes ekonomiska underlag förändras väsentligt innan
rättshjälpsärendet har avslutats, får jämkning ske till annan procentsats som
avses i 23 § efter vad som är skäligt. Jämkning får också ske om en väsentlig
felbedömning har gjorts när procentsatsen tidigare bestämdes eller om oriktiga
uppgifter har legat till grund för beslutet.
Jämkning till en lägre procentsats kan endast avse avgift som ännu inte har
betalats.

25 §
Rättshjälpsavgiften skall fortlöpande betalas till rättshjälpsbiträdet
allteftersom kostnader uppstår.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare
bestämmelser om betalningen av rättshjälpsavgiften.

Förordnande och byte av rättshjälpsbiträde

26 §
Till rättshjälpsbiträde får förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå
eller någon annan som är lämplig för uppdraget. Har den rättssökande själv
föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om det inte medför
avsevärt ökade kostnader eller det i övrigt finns särskilda skäl mot det. Ett
biträde får entledigas om det finns skäl till det.
Byte av biträde får ske efter särskilt tillstånd och bara om det finns
särskilda skäl. Om byte av biträde har skett en gång, får nytt byte ske endast
om det finns synnerliga skäl.
Ett biträde får sätta en advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i sitt
ställe (substitution) om det inte medför en beaktansvärd ökning av kostnaderna.
I övrigt får substitution endast ske efter särskilt tillstånd.

Ersättning till rättshjälpsbiträde

27 §
Ett rättshjälpsbiträde har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan
och utlägg som uppdraget har krävt.Ersättningen för arbete skall bestämmas med
utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och
omfattning och med tillämpning av den timkostnadsnorm som regeringen fast-
ställer. Timersättningen får avvika från timkostnadsnormen om den skicklighet
och den omsorg som uppdraget har utförts med eller andra omständigheter av
betydelse ger anledning till det. Ersättning till rättshjälpsbiträde får inte
avse kostnader för anlitande av tekniskt biträde.
Ersättning för arbete före ansökan kan endast avse arbete som varit av mindre
omfattning eller av brådskande art. Vid biträdesbyte enligt 26 § andra stycket
gäller motsvarande i fråga om det nya biträdets rätt till ersättning för arbete
som utförts före beslutet om byte.
Om biträdet genom vårdslöshet eller försummelse har föranlett kostnad för
rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande. Om biträdet
missbrukat sin behörighet att besluta om utredning enligt 17 § eller om
substitution enligt 26 § eller om det annars finns särskilda skäl, får
ersättningen sättas ned.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxor som
skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i vissa fall samt meddelar
föreskrifter om beräkning av ersättningen för tidsspillan.

28 §
Ersättning till ett rättshjälpsbiträde fastställs i samband med att den rätts-
liga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller när rättshjälpsärendet
avslutas på något annat sätt.
Har ett biträde inte begärt ersättning i rätt tid och därigenom förlorat
rätten att få ersättningen fastställd av domstolen, får Rättshjälpsmyndigheten
fastställa ersättningen under förutsättning att biträdet inte kände till att
angelägenheten var anhängig vid domstolen eller att underlåtenheten beror på
något annat ursäktligt misstag. Den del av ersättningen som överstiger
rättshjälpsavgiften skall då stanna på staten.

29 §
Ett rättshjälpsbiträde får inte förbehålla sig eller ta emot ersättning av sin
huvudman utöver vad som följer av 27 §. Har detta skett är förbehållet utan
verkan och biträdet skall till huvudmannen betala tillbaka vad han eller hon har
tagit emot för mycket.

Motparts ersättningsskyldighet

30 §
Bestämmelser i lag om ansvar för motparts kostnader i rättegång eller annat
motsvarande förfarande gäller även i fråga om rådgivningsavgift och kostnader
för motparts rättshjälpsbiträde. Ränta skall dock inte betalas.
Den som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader skall till den rätts-
sökande betala ett belopp som motsvarar dennes rådgivnings- och
rättshjälpsavgifter. Återstoden skall betalas till staten. Om den
ersättningsskyldige har ålagts att ersätta endast en del av rättshjälps-
kostnaderna, skall ersättningen betalas till den rättssökande och till staten
med motsvarande fördelning.

Medparts ersättningsskyldighet

31 §
Har i ett mål eller ärende vid domstol en kostnad för biträde som är gemensamt
för flera medparter ersatts som en rättshjälpskostnad, skall var och en av de
medparter som inte har rättshjälp betala den del av kostnaden som hänför sig
till medparten. Fördelningen skall göras efter huvudtalet, om inte
omständigheterna föranleder annat.
Vid tillämpningen av första stycket skall avdrag göras för den del av
kostnaderna som en motpart eller någon annan har ålagts att betala med stöd av
30 §.
Om summan av rättshjälpsavgiften och vad medparterna förpliktas betala enligt
första stycket överstiger ersättningen till biträdet, skall medparterna betala
det överskjutande beloppet till den som har rättshjälp och återstoden till
staten.

Upphörande av rättshjälp

32 §
Rättshjälp skall upphöra om
1. rättshjälpsavgift inte betalas enligt 25 §,
2. den rättssökande har lämnat oriktiga uppgifter och rättshjälp inte skulle
ha beviljats om riktiga uppgifter hade lämnats,
3. den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har lämnat oriktiga
uppgifter, som varit ägnade att leda till för låg rättshjälpsavgift,4. den
rättssökandes ekonomiska förhållanden har ändrats så att han eller hon inte
längre är berättigad till rättshjälp,
5. ett rättshjälpsbiträde entledigas utan att ett annat rättshjälpsbiträde
förordnas,
6. det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets
värde samt omständigheterna i övrigt inte längre är rimligt att staten bidrar
till den rättssökandes kostnader.

33 §
Om rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fall som avses i
10 § 9, får det beslutas att rättshjälpen skall upphöra. Detta gäller dock inte
om det är uppenbart oskäligt att rättshjälpen upphör.

34 §
Rättshjälp skall upphöra när det arbete som biträdet har rätt till ersättning
för enligt 27 § uppgår till 100 timmar, om annat inte beslutas enligt andra
stycket.
Rättshjälpsbiträdet skall anmäla till rätten när det arbete som biträdet lagt
ned på uppdraget uppgår till eller närmar sig 100 timmar. Rätten skall genast
pröva om rättshjälpen skall upphöra. Om rättshjälpen skall fortsätta, bestämmer
rätten det antal timmar som förmånen av rättshjälpsbiträde därefter får omfatta.
I de fall Rättshjälpsmyndigheten enligt 39 § beslutar i rättshjälpsfrågor
gäller bestämmelserna i andra stycket i stället myndigheten.

Återbetalning av rättshjälpskostnader

35 §
Om rättshjälpen upphör på någon av de grunder som anges i 32 §, skall den
rättssökande i skälig omfattning återbetala kostnaderna för rättshjälpen till
staten.
Om rättshjälpen upphör på den grund som anges i 33 §, skall de kostnader för
rättshjälpen som överstiger rättshjälpsavgiften inte återbetalas till staten.

36 §
Om ett beslut att bevilja rättshjälp upphävs efter överklagande, skall den som
haft rättshjälp själv betala kostnaden för rättshjälpen. Om det finns särskilda
skäl, får dock förordnas att kostnaden inte skall återbetalas till staten eller
att den endast delvis skall återbetalas till staten.

37 §
Om den rättssökande genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade
kostnader för rättshjälpen, skall han eller hon ersätta staten för dessa
kostnader oavsett hur ansvaret för rättshjälpskostnaderna i övrigt skall
fördelas. Motsvarande gäller den rättssökandes ställföreträdare.

Ekonomiskt underlag

38 §
Med ekonomiskt underlag avses i denna lag den rättssökandes beräknade årsinkomst
sedan hänsyn tagits till underhållsskyldighet, förmögenhetsförhållanden och
skuldsättning enligt andra stycket.
Bidrar den rättssökande till underhållet av barn skall den beräknade års-
inkomsten minskas med 15 000 kr för varje barn, dock högst 75 000 kr. Är den
rättssökandes betalningsförmåga väsentligen ökad eller nedsatt på grund av
förmögenhetsinnehav eller skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall
den beräknade årsinkomsten jämkas genom att skäligt belopp läggs till eller dras
ifrån.
En underårigs ekonomiska underlag skall bestämmas med hänsyn även till
föräldrarnas ekonomiska förhållanden.
Närmare bestämmelser om hur det ekonomiska underlaget skall beräknas meddelas
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Beslut i rättshjälpsfrågor

39 §
Om ett mål eller ärende rörande den rättsliga angelägenheten pågår vid domstol,
beslutar domstolen i frågor enligt denna lag. I annat fall beslutar Rätts-
hjälpsmyndigheten i frågorna. Rättshjälpsmyndigheten beslutar också till vem
ersättning enligt 30 § andra stycket och 31 § tredje stycket skall betalas.
Vad som sägs om domstol i denna lag gäller även arrendenämnd och hyresnämnd.
Rättshjälpsbiträdet beslutar om att sådan utredning som avses i 17 § första
stycket skall utföras.

40 §
Rättshjälpsmyndigheten skall slutligt fastställa den rättssökandes rätts-
hjälpsavgift när ersättningen till rättshjälpsbiträdet har fastställts.
Ersättningen till biträdet skall utbetalas efter avdrag för den slutligt
fastställda rättshjälpsavgiften. Om biträdet har tagit emot en högre avgift från
den rättssökande än den som slutligt fastställs, skall biträdet återbetala det
överskjutande beloppet till den rättssökande.

41 §
I samband med att handläggningen avslutas i ett mål eller ärende i vilket en
part har rättshjälp skall det bestämmas vilka belopp som motparter, medparter
och den rättssökande eller dennes ställföreträdare skall betala enligt 30 §
första stycket och 31 § första stycket. Beslut om återbetalningsskyldighet
enligt 37 § meddelas i samband med att handläggningen avslutas i ett mål eller
ärende i vilket part har rättshjälp eller i samband med rättshjälpens
upphörande. Om beslutet meddelas av någon annan än domstol eller
Rättshjälpsmyndigheten, skall betalningsskyldigheten bestämmas till att avse
kostnaderna i deras helhet eller viss kvotdel utan att ett bestämt belopp anges.
När en borgenär har beviljats rättshjälp i en angelägenhet som rör försättande
i konkurs, skall beslut om ersättningsskyldighet meddelas senast i samband med
att utdelningen fastställs.

42 §
Beslut om till vem ersättning skall betalas enligt 30 § andra stycket och 31 §
tredje stycket och beslut om rättshjälpsavgift och avräkning med biträde enligt
40 § får fattas av Rättshjälpsmyndigheten genom automatisk databehandling av
uppgifter i ett av myndigheten fört register över rättshjälpskostnader.
Beslut enligt 30 § andra stycket och 31 § tredje stycket får verkställas
enligt bestämmelserna i utsökningsbalken.

Överklagande m.m.

43 §
I fråga om överklagande av domstols beslut enligt denna lag tillämpas, utom i
fall som avses i andra stycket, vad som i allmänhet gäller om överklaganden av
beslut av domstolen.
Hovrättens eller kammarrättens beslut i en överklagad fråga angående
ersättning till rättshjälpsbiträde får inte överklagas. Hovrätten eller kam-
marrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl
för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1
rättegångsbalken respektive 36 § första stycket 1 förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

44 §
Beslut av rättshjälpsbiträde i fråga om utredning enligt 17 § första stycket får
inte överklagas.
Rättshjälpsmyndighetens beslut enligt 30 § andra stycket, 31 § tredje stycket
och 40 § andra stycket får inte överklagas. Övriga beslut av
Rättshjälpsmyndigheten får överklagas till Rättshjälpsnämnden.
Rättshjälpsnämndens beslut får inte överklagas.

45 §
Beslut om rättshjälp får överklagas av den som är enskild part och av
Domstolsverket. Räknas tiden för överklagande från den dag en part fått del av
beslutet, får Domstolsverket ändå inte överklaga beslutet senare än två månader
från dagen för beslutet. Domstolsverket får överklaga ett beslut även till
förmån för en enskild part.

46 §
Domstolsverket får påkalla beslut om att rättshjälp skall upphöra enligt 32-34
§§.

47 §
Ett rättshjälpsbiträde som har överklagat ett beslut om ersättning får i den
högre instansen åberopa nya omständigheter till stöd för sitt yrkande endast om
det finns särskilda skäl för det.

Rättshjälpsnämnden

48 §
Rättshjälpsnämnden består av en ordförande, som skall vara eller ha varit
ordinarie domare, två ledamöter som skall vara advokater samt två övriga
ledamöter. Alla ledamöter skall vara svenska medborgare. De får inte vara
underåriga eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Regeringen förordnar ledamöter och utser ordförande för viss tid. För
ordföranden skall finnas en eller flera ersättare. I övrigt får regeringen utse
lämpligt antal ersättare. Bestämmelserna om ordförande och ledamöter tillämpas
också på ersättare.

49 §
Rättshjälpsnämnden är beslutför med ordföranden och minst två andra ledamöter,
av vilka en skall vara advokat och en övrig ledamot. Vid avgörande av ett ärende
som är av principiell betydelse eller annars är av särskild vikt, skall dock
samtliga ledamöter delta.
Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål tillämpas när ärenden
avgörs av Rättshjälpsnämnden. Ordföranden skall dock säga sin mening först.

1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1997 då rättshjälpslagen (1972:429)
skall upphöra att gälla.
2. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande om
- allmän rättshjälp eller rättshjälp åt misstänkt i brottmål har beviljats före
den 1 december 1997, eller
- ansökan om sådan rättshjälp har lämnats in till domstol, Rättshjälps-
myndigheten eller annan myndighet som kan besluta om rättshjälp före den 1
december 1997.

2.2 Förslag till lag om offentligt biträde

Härigenom föreskrivs följande.

1 §
Denna lag tillämpas när offentligt biträde skall förordnas i ett mål eller ären-
de enligt särskild föreskrift i lag.
Bestämmelserna i denna lag gäller om inte annat är särskilt föreskrivet.

2 §
Beslut enligt denna lag fattas av den domstol eller myndighet som handlägger
målet eller ärendet utom i fall som avses i 6 §.

3 §
Offentligt biträde förordnas efter ansökan eller när det annars finns anledning
till det.
Ansökan kan göras av den som biträde skall förordnas för eller av någon annan
som får föra talan i målet eller ärendet. Ansökan skall ges in till den
myndighet som handlägger målet eller ärendet.
Myndighet som inte själv får förordna offentligt biträde skall överlämna
ansökan med ett eget yttrande till behörig myndighet.

4 §
Förordnas offentligt biträde betalar staten kostnader för biträdet samt för
utredning som är skäligen påkallad för att ta till vara huvudmannens rätt, om
utredningen inte kan erhållas genom den domstol eller myndighet som handlägger
målet eller ärendet.
Den som har medverkat vid utredning som anges i första stycket har rätt till
ersättning av allmänna medel enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

5 §
Bestämmelserna i 26-29 §§ rättshjälpslagen (1996:000) om förordnande och byte av
rättshjälpsbiträde och om ersättning till rättshjälpsbiträde skall tillämpas i
fråga om offentligt biträde.

6 §
Offentligt biträde beslutar om att sådan utredning som avses i 4 § första
stycket skall utföras.

7 §
Domstols eller myndighets beslut enligt denna lag överklagas i samma ordning som
gäller för överklagande av dom eller beslut i det mål eller ärende i vilket
biträdet har förordnats.
Hovrättens eller kammarrättens beslut i en överklagad fråga angående
ersättning till offentligt biträde får inte överklagas. Hovrätten eller kam-
marrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl
för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1
rättegångsbalken respektive 36 § första stycket 1 förvaltningsprocesslagen
(1971:291).
Beslut av biträde i fråga om utredning enligt 4 § får inte överklagas.
8 §
Ett beslut enligt denna lag får överklagas av den som är enskild part och av
Domstolsverket. Räknas tiden för överklagande från den dag en part fått del av
beslutet, får Domstolsverket ändå inte överklaga beslutet senare än två månader
från dagen från beslutet. Domstolsverket får överklaga ett beslut även till
förmån för en enskild part.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

2.3 Förslag till lag om rätt för Domstolsverket att överklaga vissa beslut om
ersättning m.m.

Härmed föreskrivs följande.

Domstolsverket har rätt att, på samma sätt som en part, överklaga ett beslut
av domstol om ersättning av allmänna medel till målsägande, enskild part,
försvarare, vittne, sakkunnig eller annan som inte är part. Detsamma gäller
beslut om förordnande eller byte av offentlig försvarare.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

2.4 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att det i fråga om äktenskapsbalken
dels att 18 kap. 4 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 17 kap. 7 a §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 kap.
--------------------------------------------------------------------

7 a §
Om det är skäligt med hänsyn
till en makes ekonomiska och
personliga förhållanden samt
omständigheterna i övrigt, kan
domstol på ansökan av denne
besluta att ersättning till bo-
delningsförrättare för högst fem
timmars arbete skall betalas av
allmänna medel på de villkor som
anges i andra stycket (ersätt-
ningsgaranti). I fråga om sådan
ersättning tillämpas 27 § rätts-
hjälpslagen (1996:000).
Ersättning enligt den be-
slutade ersättningsgarantin
skall betalas ut, om den make
som har utverkat garantin har
en andel i boet som efter
avdrag för täckning av skulder är
värd mindre än 100 000 kr. Ersätt-
ningen skall betalas ut till
bodelningsförrättaren efter an-
sökan. Utbetalt belopp skall vid
tillämpningen av 7 § tillgodo-
räknas samme make.
Ansökan enligt första och andra
stycket görs hos den domstol som
avses i 2 §.
18 kap.
4 §1Hovrättens dom eller slutliga beslut i mål om underhåll enligt 6 kap. får
inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att domen eller beslutet överklagas,
om det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54
kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.
Första stycket första meningen gäller inte, om någon annan del av domen
överklagas.
--------------------------------------------------------------------
Hovrättens beslut i frågor som Hovrättens beslut i frågor som
avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 §
får aldrig överklagas. eller 17 kap. 7 a § får aldrig
överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1989:353.

2.5 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att det skall införas en ny
paragraf, 37 kap. 9 §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37 kap.
--------------------------------------------------------------------
9 §
I ärende angående förverkande av
villkorligt medgiven frihet
enligt 26 kap. skall offentligt
biträde förordnas för den som
åtgärden avser, om det inte måste
antas att behov av biträde
saknas.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

2.6 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 17 kap. 14 §, 18 kap. 8 a och 13 §§, 21 kap. 10 §, 23 kap. 13, 15 och
19 §§, 30 kap. 12 §, 31 kap. 1, 2 och 11 §§, 33 kap. 5 §, 36 kap. 24 §, 48 kap.
2 § samt 49 kap. 5 och 8 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas två nya paragrafer, 11 kap. 6 § och 21 kap. 12 §,
av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.
--------------------------------------------------------------------
6 §
En part som har kallats att
inställa sig till ett sammanträde
får tillerkännas ersättning av
allmänna medel för kostnad för
resa och uppehälle, om parten är
en fysisk person och det är
skäligt med hänsyn till hans
eller hennes ekonomiska för-
hållanden, de kostnader som kan
uppstå i samband med inställelsen
och omständigheterna i övrigt.
Rätten får bevilja förskott på
ersättningen.
Ersättning betalas enligt be-
stämmelser som regeringen med-
delar.

17 kap.
14 §1
--------------------------------------------------------------------
Rätten får, när det finns skäl Rätten får, när det finns skäl
till det, i dom förordna att till det, i dom förordna att den
den får verkställas utan hinder får verkställas utan hinder av
av att den icke äger laga att den inte äger laga kraft. När
kraft. När det finns anledning, det finns anledning, skall
skall rätten därvid föreskriva rätten därvid föreskriva att
att säkerhet skall ställas för säkerhet skall ställas för
skadestånd som parten kan bli skadestånd som parten kan bli
skyldig att utge om domen skyldig att utge om domen
ändras. ändras.
Beslut under rättegången, mot Beslut under rättegången som
vilken talan ej må föras inte får överklagas särskilt,
särskilt, skall genast gå i skall genast gå i verkställighet.
verkställighet. Detsamma gäller Detsamma gäller beslut, enligt
beslut, varigenom rätten vilket rätten
1. avvisat ombud eller biträde,
2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rättegången,
--------------------------------------------------------------------
3. utlåtit sig angående ersätt- 3. utlåtit sig angående ersätt-
ning eller förskott till ning eller förskott till biträde,
biträde, vittne, sakkunnig vittne, sakkunnig eller annan,
eller annan, som ej är part som inte är part eller inter-
eller intervenient, venient,
4. förordnat om någons hållande i häkte eller om kvarstad eller annan åtgärd
enligt 15 kap. eller upphävande av sådan åtgärd,
5. till biträde utsett någon annan än part föreslagit, eller
--------------------------------------------------------------------
6. utlåtit sig i annat fall än 6. utlåtit sig i annat fall än
som avses i 3 eller 5 i fråga som avses i 3 eller 5 i fråga
som gäller allmän rättshjälp, dock som gäller rättshjälp, dock inte
ej beslut om ersättnings- beslut om ersättningsskyldighet
skyldighet enligt 31 § rätts- enligt 30 § rättshjälpslagen
hjälpslagen (1972:429). (1996:000).
--------------------------------------------------------------------
I fråga om beslut, varigenom I fråga om beslut, enligt
föreläggande meddelats part vilket föreläggande har meddelats
eller annan att förete part eller annan att lägga fram
skriftligt bevis eller att skriftligt bevis eller att
tillhandahålla föremål för syn tillhandahålla föremål för syn
eller besiktning, gäller vad eller besiktning, gäller vad som
som sägs i första stycket. sägs i första stycket.
Är särskild föreskrift meddelad Är särskild föreskrift meddelad
därom, att dom eller beslut, om att dom eller beslut, som
som inte äger laga kraft, må inte har laga kraft, får
verkställas, vare den gällande. verkställas, är den gällande.

18 kap.8 a §2
I mål där 1 kap. 3 d § första stycket tillämpas gäller följande i stället för
bestämmelserna i 8 §.
--------------------------------------------------------------------
Ersättning för rättegångskostnad Ersättning för rättegångskostnad
får inte avse annat än kostnad får inte avse annat än kostnad för
för 1. rättslig rådgivning under en
1. rådgivning enligt rätts- timme vid ett tillfälle för varje
hjälpslagen (1972:429) vid ett instans och med belopp som mot-
tillfälle för varje instans, svarar högst den ersättning som
betalas för rådgivning enligt
rättshjälpslagen (1996:000) under
en timme,
2. ansökningsavgift,
3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med
sammanträde eller, om personlig inställelse inte föreskrivits, resa och
uppehälle för ombud,
4. vittnesbevisning,
5. översättning av handling.
Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för
tillvaratagande av partens rätt.
Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som
regeringen meddelar.
--------------------------------------------------------------------
Med kostnad som sägs i andra
stycket 1 jämställs kostnad för
annan rådgivning som lämnas av
advokat eller biträdande jurist
på advokatbyrå, i den mån den ej
överstiger högsta avgift för
rådgivning enligt rättshjälps-
lagen.
Har målet till en början handlagts i annan ordning än som gäller för mål som
aves i denna paragraf, utgår ersättning för kostnad som avses den tidigare
handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för denna.
Har ett mål om betalningsföreläggande eller handräckning överlämnats till
tingsrätt får, om målet därefter avgörs genom tredskodom mot svaranden,
ersättning även avse skälig kostnad för en rättegångsskrift eller för
inställelse vid ett sammanträde inför rätten. Sådan ytterligare ersättning
utgår, om inte särskilda skäl föranleder annan bedömning, enligt bestämmelser
som regeringen meddelar.

13 §3
--------------------------------------------------------------------
Skall kostnad för bevisning Skall kostnad för bevisning
eller annan åtgärd enligt rättens eller annan åtgärd betalas av
beslut utgå av allmänna medel parterna en för båda och båda för
eller utgivas av parterna en en, gäller i fråga om skyldighet
för båda och båda för en, gälle i att ersätta sådan kostnad vad som
fråga om skyldighet att återgälda föreskrivs i detta kapitel om
sådan kostnad vad i detta rättegångskostnad. Om parterna
kapitel stadgas om rättegångs- skall bära var sin rätte-
kostnad. Skola parterna bära gångskostnad, får rätten besluta,
var sin rättegångskostnad, må för- att kostnaden skall fördelas med
ordnas, att kostnaden skall hälften på var och en av dem. Har
fördelas med hälften å vardera. staten haft kostnader för att
Har av allmänna medel utgått hämta en part till rätten, skall
kostnad för parts hämtande till parten ersätta staten för kost-
rätten, skall kostnaden åter- naden.
gäldas av parten. Om skyldighet att ersätta
Om skyldighet att ersätta staten för kostnad i anledning
statsverket kostnad i av att part har beviljats
anledning av att part åtnjutit rättshjälp är särskilt föreskrivet.
rättshjälp är särskilt stadgat.

21 kap.
10 §4Offentligt försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för
arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen för arbete
skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till
uppdragets art och omfattning och med tillämpning av den timkostnadsnorm som
regeringen fastställer.
--------------------------------------------------------------------
Timersättningen får avvika från Timersättningen får avvika från
timkostnadsnormen, om den timkostnadsnormen, om den
skicklighet och den omsorg som skicklighet och den omsorg som
uppdraget utförts med eller uppdraget utförts med eller
andra omständigheter av bety- andra omständigheter av bety-
delse ger anledning till det. delse ger anledning till det.
Har försvararen lämnat den miss-
tänkte rådgivning i saken enligt
rättshjälpslagen (1972:429),
skall avdrag göras för den råd-
givningsavgift som försvararen
uppburit.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer den taxa
som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen i vissa fall samt meddelar
föreskrifter om beräkning av ersättningen för tidsspillan.
--------------------------------------------------------------------
Offentlig försvarare får inte En offentlig försvarare får
förbehålla sig ytterligare inte förbehålla sig eller ta emot
ersättning av den misstänkte. Om ersättning av den misstänkte. Har
så ändå har skett är förbehållet detta skett är förbehållet utan
utan verkan. verkan och den offentlige
försvararen skall till den miss-
tänkte betala tillbaka vad han
eller hon uppburit.

--------------------------------------------------------------------
12 §
En misstänkt som har kallats
att inställa sig till ett
sammanträde får tillerkännas
ersättning av allmänna medel för
kostnad för resa och uppehälle om
det är skäligt med hänsyn till
hans eller hennes ekonomiska
förhållanden, de kostnader som
kan uppstå i samband med in-
ställelsen och omständigheterna i
övrigt. Rätten får bevilja förskott
på ersättningen.
Ersättning betalas enligt be-
stämmelser som regeringen med-
delar.

23 kap.
13 §5
--------------------------------------------------------------------
Vägrar någon vid förhör att Vägrar någon vid förhör att yttra
yttra sig angående omständighet, sig angående omständighet, som är
som är av vikt för utredningen, av vikt för utredningen, och är
och är han, om åtal väckes, han, om åtal väcks, skyldig att i
skyldig att i målet vittna målet vittna därom, eller är det
därom, eller finnes eljest för annars av synnerlig vikt för
utredningen av synnerlig vikt, utredningen att någon, som är
att någon, som är skyldig att skyldig att vittna i målet,
vittna i målet, redan under redan under förundersökningen hörs
förundersökningen höres som som vittne, får på under-
vittne, må på sökningsledarens begäran vittnes-
undersökningsledarens begäran förhör med honom äga rum inför
vittnesförhör med honom äga rum rätten.
inför rätten. Förhör, som avses i första styc-
Förhör, som avses i första ket, får inte äga rum, innan
stycket, må ej äga rum, innan förundersökningen fortskridit så
förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen kan
långt, att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Om förhöret
misstänkas för brottet. Om för- gäller i tillämpliga delar vad
höret gälle i tillämpliga delar som föreskrivs om bevis-
vad om bevisupptagning utom upptagning utom huvudförhand-
huvudförhandling är stadgat; den ling. Den misstänkte skall ges
misstänkte skall erhålla till- tillfälle att närvara vid förhöret.
Ersättning för hans inställelse
fälle att närvara vid förhöret. betalas av allmänna medel enligt
Ersättning för hans inställelse föreskrifter som meddelas av
skall utgå av allmänna medel i regeringen.
enlighet vad som gäller för
tilltalad som åtnjuter
rättshjälp.

15 §6
--------------------------------------------------------------------
Är fara, att bevis, som skall Är fara, att bevis, som skall
åberopas vid huvudförhandlingen, åberopas vid huvudförhandlingen,
därförinnan går förlorat eller då därförinnan går förlorat eller då
endast med svårighet kan föras, endast med svårighet kan föras,
må på yrkande av får på yrkande av
undersökningsledaren eller den undersökningsledaren eller den
misstänkte rätten genast upptaga misstänkte rätten genast ta upp
beviset. Om beviset gälle i beviset. Om beviset gäller i
tillämpliga delar vad om bevis, tillämpliga delar vad som är
som upptages utom huvud- föreskrivet om bevis, som tas
förhandling, är stadgat. Kost- upp utom huvudförhandling. Kost-
naden för bevisupptagningen och naden för bevisupptagningen och
för den misstänktes inställelse för den misstänktes inställelse
vid rätten skall utgå av allmänna vid rätten skall utgå av allmänna
medel. Ersättning för den medel. Ersättning för den
misstänktes inställelse skall misstänktes inställelse betalas
utgå i enlighet med vad som enligt föreskrifter som meddelas
gäller för tilltalad som åtnjuter av regeringen.
rättshjälp.

19 §7
--------------------------------------------------------------------
Har undersökningsledaren, Har undersökningsledaren slut-
ehuru han slutfört den fört den utredning han anser
utredning han anser nödvändig utan att bifalla
erforderlig, ej bifallit begäran, som avses i 18 § andra
begäran, som avses i 18 § andra stycket, eller anser den miss-
stycket, eller förmenar den tänkte, att det finns annan
misstänkte, att annan brist i brist i utredningen kan han
utredningen föreligger, må han anmäla detta till rätten.
göra anmälan därom till rätten. Rätten skall så snart det kan
Då anmälan inkommit till ske pröva anmälan. Om det finns
rätten, skall den, så snart ske skäl för det får rätten hålla förhör
kan, upptaga anmälan till med den misstänkte eller annan
prövning. När skäl äro därtill, må eller vidtaga den åtgärd i övrigt,
rätten hålla förhör med den som är påkallad. Ersättning för den
misstänkte eller annan eller misstänktes inställelse betalas
vidtaga den åtgärd i övrigt, som av allmänna medel enligt
finnes påkallad. Ersättning för föreskrifter som meddelas av
den misstänktes inställelse regeringen.
skall utgå i enlighet med vad
som gäller för tilltalad som
åtnjuter rättshjälp.
30 kap.
12 §8
--------------------------------------------------------------------
Beslut under rättegången, mot Beslut under rättegången som
vilket talan ej må föras inte får överklagas särskilt skall
särskilt, skall genast gå i genast gå i verkställighet. Det-
verkställighet. Detsamma gäller samma gäller beslut enligt
beslut varigenom rätten vilket rätten
1. avvisat ombud, biträde eller försvarare,
2. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till
målsägande eller angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare,
vittne, sakkunnig eller annan, som inte är part,
3. utlåtit sig angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap.,
4. till försvarare utsett annan än part föreslagit, eller
--------------------------------------------------------------------
5. utlåtit sig i annat fall än 5. utlåtit sig i annat fall än
som avses i 2 eller 4 i fråga som avses i 2 eller 4, i fråga
som gäller rättshjälp enligt som gäller rättshjälp enligt rätts-
rättshjälpslagen (1972:429), hjälpslagen (1996:000), dock
dock ej beslut om skyldighet inte beslut om skyldighet att
att till statsverket återbetala till staten återbetala kostnader
kostnad för rättshjälpen. för rättshjälpen.
--------------------------------------------------------------------
Rätten får, när det finns skäl Rätten får, när det finns skäl
till det, i beslut, varigenom till det, i beslut, enligt
föreläggande meddelats part vilket föreläggande har meddelats
eller annan att förete part eller annan att lägga fram
skriftligt bevis eller att skriftligt bevis eller att
tillhandahålla föremål för syn tillhandahålla föremål för syn
eller besiktning, förordna att eller besiktning, bestämma att
beslutet får verkställas utan beslutet får verkställas utan
hinder av att det icke äger hinder av att det inte har laga
laga kraft. kraft.
När det finns anledning, skall rätten därvid föreskriva att säkerhet skall
ställas för skadestånd som parten kan bli skyldig att utge om beslutet ändras.
--------------------------------------------------------------------
Är särskild föreskrift meddelad Är särskild föreskrift meddelad
därom, att dom eller beslut, om, att dom eller beslut, som
som icke äger laga kraft, må inte har laga kraft, får verk-
verkställas, vare den gällande. ställas, är den gällande

31 kap. 1 §9
--------------------------------------------------------------------
Döms den tilltalade för Döms den tilltalade för brottet
brottet i ett mål där åklagaren i ett mål där åklagaren för talan,
för talan, skall den tilltalade skall den tilltalade ersätta
ersätta staten vad som enligt staten vad som enligt rättens
rättens beslut betalats av beslut betalats av allmänna
allmänna medel för hans medel i ersättning till
inställelse vid rätten under försvarare. Han skall också
förundersökningen, för bevisning ersätta staten för kostnaden att
under förundersökningen eller i hämta honom till rätten och för
rättegången samt i ersättning sådan kostnad för
till försvarare. Han skall också blodprovstagning och blodunder-
ersätta staten för kostnaden att sökning som avser den tilltalade
hämta honom till rätten. och som har gjorts för utredning
om brottet.
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit
motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller
försummelse av någon annan än den tilltalade, hans ombud eller försvarare som
utsetts av honom.
--------------------------------------------------------------------
Den tilltalade är inte i Den tilltalade är inte i annat
annat fall än som sägs i 4 § fall än som sägs i 4 § första
första stycket skyldig att stycket skyldig att betala mera
betala mera av dessa kostnader av kostnaden för försvararen än
än vad som skulle ha utgått i vad han skulle ha fått betala i
grundavgift och tilläggsavgift rättshjälpsavgift vid rättshjälp
vid allmän rättshjälp enligt enligt rättshjälpslagen
rättshjälpslagen (1972:429). Har (1996:000). Vad som sägs i den
han haft offentlig försvarare i lagen om kostnad för rättshjälps-
målet, skall grundavgiften biträde gäller i stället kostnad
minskas med vad han har för offentlig försvarare.
betalat i rådgivningsavgift
till försvararen. Vad den tilltalade skall
Vad den tilltalade skall betala får jämkas eller efterges,
betala får jämkas eller om det finns skäl till det med
efterges, om skäl härtill hänsyn till den tilltalades
föreligger med hänsyn till den brottslighet eller hans
tilltalades brottslighet eller personliga och ekonomiska
hans personliga och ekonomiska förhållanden.
förhållanden.
Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger
en viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet inte
åläggas.

2 §10
--------------------------------------------------------------------
Frikänns den tilltalade i mål, Frikänns den tilltalade i mål,
där åklagaren för talan, eller där åklagaren för talan, eller
avvisas eller avskrivs åtal som avvisas eller avskrivs åtal som
väckts av åklagaren, kan rätten väckts av åklagaren, kan rätten
besluta att den tilltalade besluta att den tilltalade
skall få ersättning av allmänna skall få ersättning av allmänna
medel för sina kostnader för för- medel för sina kostnader för för-
svarare, för rådgivning enligt svarare, för rådgivning enligt
rättshjälpslagen (1972:429), för rättshjälpslagen (1996:000) och
bevisning under förundersök- för bevisning under förundersök-
ningen eller i rättegången samt ningen eller i rättegången, om
för expeditionsavgifter, om kostnaderna skäligen varit
kostnaderna skäligen varit motiverade för att den
motiverade för att den tilltalade skulle kunna ta
tilltalade skulle kunna ta tillvara sin rätt.
tillvara sin rätt.
Den tilltalade kan också få Den tilltalade kan också få
ersättning för inställelse inför ersättning för inställelse inför
rätten. Sådan ersättning utgår rätten. Sådan ersättning betalas
enligt vad som gäller för en enligt föreskrifter som meddelas
tilltalad som har rättshjälp. av regeringen.
Döms den tilltalade för brottet, kan han få ersättning av allmänna medel för
sådana kostnader som avses i första eller andra stycket och som vållats honom
genom fel eller försummelse av åklagaren.

11 §11
--------------------------------------------------------------------
Om rättegångskostnad i mål, Om rättegångskostnad i mål där
vari allenast målsägande för endast målsägande för talan gäller
talan, gälle i tillämpliga delar 18 kap. i tillämpliga delar.
vad i 18 kap. är stadgat. I fråga om den tilltalades
I fråga om den tilltalades skyldighet att ersätta staten
skyldighet att ersätta staten kostnad för offentlig försvarare
kostnad för offentlig försvarare tillämpas dock 1 § andra och
och för annan rättshjälp åt honom tredje styckena detta kapitel.
själv tillämpas dock 1 § andra
och tredje styckena detta
kapitel.
I fråga om skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt allmänt åtal
eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för målsäganden,
ersätta rättegångskostnad och om hans rätt till ersättning för sådan kostnad
gälle, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad som i 18 kap. 12 § är stadgat.

33 kap.
5 §12
--------------------------------------------------------------------
Tredskodom delges genom Tredskodom delges genom
rättens försorg endast rättens försorg endast
om den innebär att fordran om den innebär att fordran
fastställs att utgå med särskild fastställs att utgå med särskild
förmånsrätt i lös eller fast egen- förmånsrätt i lös eller fast egen-
dom, dom,
om den part som yrkat om den part som yrkat
tredskodom begär det, eller tredskodom begär det, eller
om part beviljats allmän om part beviljats rättshjälp.
rättshjälp.

36 kap.
24 §13
--------------------------------------------------------------------
Vittne äger rätt till Ett vittne har rätt till
ersättning enligt vad som sägs ersättning enligt vad som sägs
nedan. nedan.
Ersättning till ett vittne,
Ersättning till vittne, som som har åberopats av en enskild
åberopats av enskild part, part skall betalas av parten.
skall utgivas av parten. Har Om det är skäligt med hänsyn till
rätten självmant inkallat vittne partens ekonomiska förhållanden
och är saken sådan, att får dock rätten besluta att
förlikning därom är tillåten, ersättningen skall betalas av
eller är fråga om ansvar för allmänna medel. Har rätten
brott, som ej hör under allmänt självmant inkallat ett vittne
åtal, skall ersättningen utgivas och är saken sådan, att förlikning
av parterna en för båda och båda därom är tillåten, eller är fråga om
för en. I annat fall skall er- ansvar för brott, som inte hör
sättningen utgå av allmänna under allmänt åtal, skall ersätt-
medel. ningen betalas av parterna en
för båda och båda för en. I annat
fall skall ersättningen betalas
av allmänna medel.
Ersättning som skall betalas
av en part, skall avse nödvändiga
Ersättning, som skall utgivas kostnader för resa, uppehälle och
av part, skall innefatta gott- tidsspillan efter vad rätten
görelse för nödiga kostnader till prövar skäligt. Ersättning, som
resa och uppehälle samt för skall betalas av allmänna medel,
tidsspillan efter vad rätten fastställs av rätten enligt
prövar skäligt. Ersättning, som bestämmelser som regeringen
skall utgå av allmänna medel, meddelar .
fastställes av rätten enligt
bestämmelser som regeringen
meddelar.

48 kap.
2 §14Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till
godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad
åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som anges i 4 §
andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i
förening med böter. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta
ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.
Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte
till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter
vad som bestämts enligt 14 §.
--------------------------------------------------------------------
Är brott förenat med egendoms Är brott förenat med egendoms
förverkande, annan sådan särskild förverkande, annan sådan särskild
rättsverkan eller särskild rättsverkan eller särskild
rättsverkan i form av avgift rättsverkan i form av avgift
enligt lagen (1994:419) om enligt lagen (1994:419) om
brottsofferfond, skall också brottsofferfond, skall också
denna föreläggas den misstänkte denna föreläggas den misstänkte
till godkännande. till godkännande. Detsamma gäller
kostnad för blodprovstagning och
blodundersökning som avser den
misstänkte och som har gjorts för
utredning om brottet. I fråga om
sådan kostnad tillämpas bestämmel-
serna om särskild rättsverkan.

49 kap.
5 §15En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i beslutet
1. avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat ett
yrkande om detta,
2. ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som
intervenient eller målsägande eller prövat fråga enligt 13 kap. 7 § om
övertagande av ett käromål,
3. förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis eller
att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning enligt 3
kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § andra
stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av synnerlig vikt
att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part
under sanningsförsäkran,
4. prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar
för förseelse i rättegången eller om skyldighet för någon att ersätta
rättegångskostnad,
--------------------------------------------------------------------
5. prövat en fråga om ersätt- 5. prövat en fråga om ersättning
ning eller förskott av allmänna eller förskott av allmänna medel
medel till målsägande eller om till målsägande eller enskild
ersättning eller förskott till part eller om ersättning eller
biträde, försvarare, vittne, förskott till biträde, försvarare,
sakkunnig eller någon annan, vittne, sakkunnig eller någon
annan,
6. prövat en fråga i tvistemål om kvarstad eller annan åtgärd enligt 15 kap.
eller i brottmål om häktning, restriktioner enligt 24 kap. 5 a §, en åtgärd som
avses i 25-28 kap. eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken,
7. avslagit en begäran om biträde eller försvarare eller till sådant uppdrag
utsett någon annan än parten föreslagit,
--------------------------------------------------------------------
8. prövat en fråga som gäller 8. prövat en fråga som gäller
allmän rättshjälp i annat fall än rättshjälp enligt rättshjälpslagen
som avses i 5 eller 7, (1996:000) i annat fall än som
avses i 5 eller 7,
9. avslagit en begäran om 9. avslagit en begäran om att
rättshjälp åt misstänkt i brottmål ersättning till vittne som åbe-
eller om ersättning eller ropats av en enskild part skall
förskott till en part som utgå av allmänna medel enligt 36
beviljats sådan förmån eller kap. 24 § andra stycket eller
10. prövat en fråga enligt 33 kap. brottsbalken om avräkning av tiden för
vissa frihetsberövanden.

8 §16
--------------------------------------------------------------------
Om tingsrätten förklarat en Om tingsrätten förklarat en
domare jävig eller bifallit en domare jävig, utsett målsägande-
begäran om rättshjälp åt misstänkt biträde, beslutat att kostnader
i brottmål eller utsett måls- för enskild parts inställelse
ägandebiträde, får tingsrättens skall betalas av allmänna medel
beslut inte överklagas. eller bifallit en begäran om att
ersättning till vittne som åbe-
ropats av enskild part skall
betalas av allmänna medel får
tingsrättens beslut inte över-
klagas.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997 då lagen (1946:864) om
återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål skall upphöra att gälla.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1981:828.

2 Senaste lydelse 1991:847.

3 Senaste lydelse 1972:430.

4 Senaste lydelse 1995:975.

5 Senaste lydelse 1972:430.

6 Senaste lydelse 1972:430.

7 Senaste lydelse 1972:430

8 Senaste lydelse 1981:828.

9 Senaste lydelse 1993:10.

10 Senaste lydelse 1990:443.

11 Senaste lydelse 1990:443.

12 Senaste lydelse 1981:828.

13 Senaste lydelse 1974:573.

14 Lydelse enligt prop. 1996/97:8.

15 Senaste lydelse 1994:1034.

16 Senaste lydelse 1994:1034.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1944:133) om kastrering

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1944:133) om kastrering att det skall
införas en ny paragraf, 9 §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §
I mål och ärenden angående
kastrering när giltigt samtycke
till åtgärden saknas skall
offentligt biträde förordnas för
den som åtgärden avser, om det
inte måste antas att behov av
biträde saknas.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §1
Har någon genom dom, som får verkställas, trots att den inte äger laga kraft,
dömts till straff eller annan påföljd för brott och är han för sådan
verkställighet intagen i kriminalvårdsanstalt, skall han vid fullföljd av talan
i målet anses som häktad för brottet. Detsamma gäller i fråga om den som är
omhändertagen enligt 28 kap. 11 § brottsbalken.
--------------------------------------------------------------------
Vad i nya rättegångsbalken är Vad i nya rättegångsbalken är
föreskrivet angående brottmål föreskrivet angående brottmål
skall, om inte annat är före- skall, om inte annat är före-
skrivet, i tillämpliga delar skrivet, i tillämpliga delar
gälla, då mot någon, som blivit gälla, då mot någon, som blivit
dömd för brott, vid domstol dömd för brott, vid domstol
inleds förfarande, som avser inleds förfarande, som avser
undanröjande av påföljd och ådöman- undanröjande av påföljd och ådömande
de av annan påföljd för brott av annan påföljd för brott eller
eller som avser annan åtgärd i som avser annan åtgärd i fråga om
fråga om ådömd påföljd; är han ådömd påföljd; är han intagen i
intagen i anstalt som avses i anstalt som avses i första
första stycket, skall han anses stycket, skall han anses som
som häktad för brottet. Har häktad för brottet. Har offentlig
offentlig försvarare förordnats försvarare förordnats för den
för den dömde, skall ersättning dömde, skall ersättning till
till försvararen alltid betalas försvararen alltid betalas av
av staten. Även kostnad för staten.
annan rättshjälp åt den dömde
skall betalas av staten.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1987:763.

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid
utländsk domstol

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk
domstol skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1
--------------------------------------------------------------------
Enskild part som begärt Enskild part som begärt bevis-
bevisupptagning eller som upptagning eller som eljest en-
eljest enligt lag har att ligt lag har att utgiva
utgiva kostnaden därför åligge kostnaden därför åligge att inom
att inom tid som honom av tid som honom av rätten förelägges
rätten förelägges antingen till antingen till rätten avlämna
rätten avlämna skriftlig skriftlig förbindelse av två
förbindelse av två vederhäftiga, vederhäftiga, inom riket bosatta
inom riket bosatta personer, personer, vilka en för båda och
vilka en för båda och båda för en båda för en borga såsom för egen
borga såsom för egen skuld för skuld för den kostnad åtgärden kan
den kostnad åtgärden kan medföra, medföra, eller ock erlägga det
eller ock erlägga det belopp belopp vartill rätten finner
vartill rätten finner kostnaden kostnaden kunna skäligen
kunna skäligen beräknas. För- beräknas. Försummas det och har
summas det och har bevisupp- bevisupptagningen begärts av
tagningen begärts av part, vare part, vare frågan därom förfallen.
frågan därom förfallen. Vad nu sagts skall ej äga
Vad nu sagts skall ej äga tillämpning, då kostnad för
tillämpning, då kostnad för bevisupptagning skall utgivas
bevisupptagning skall utgivas av staten såsom part eller
av kronan såsom part eller på annars skall utgå av allmänna
grund av parten tillkommande medel.
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429) skall utgå av allmän-
na medel.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1985:943.

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1957:668) om utlämning för brott skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §1
--------------------------------------------------------------------
Högsta domstolen prövar, Högsta domstolen prövar,
huruvida utlämning kan lagligen huruvida utlämning kan lagligen
beviljas enligt vad i 1-10 §§ beviljas enligt vad i 1-10 §§
sägs. sägs.
Om det finnes erforderligt, Om det finnes erforderligt,
skall förhandling hållas. För- skall förhandling hållas. För-
handling må ej vägras, med handling må ej vägras, med mindre
mindre tidigare förhandling tidigare förhandling måste anses
måste anses tillfyllest eller tillfyllest eller saken finnes
saken finnes uppenbar. Oaktat uppenbar. Oaktat ärendet anmälts
ärendet anmälts hos högsta hos högsta domstolen, skall fråga
domstolen, skall fråga om om tvångsmedel prövas av
tvångsmedel prövas av underrätt, underrätt, om ej högsta domstolen
om ej högsta domstolen förordnar förordnar annat. I övrigt gäller
annat. I övrigt gäller om om ärendets handläggning vad om
ärendets handläggning vad om brottmål i allmänhet är stadgat.
brottmål i allmänhet är stadgat. Ersättning åt offentlig för-
Ersättning åt offentlig för- svarare, vittne eller annan som
svarare, vittne eller annan hörts i ärendet skall stanna på
som hörts i ärendet samt kostnad staten, om det inte finns sär-
för rättshjälp enligt 36 § rätts- skilda skäl för att den skall
hjälpslagen (1972:429) skall återbetalas av den som begärs
stanna å statsverket, om ej utlämnad.
särskilda skäl äro, att den skall
återgäldas av den som begäres
utlämnad.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1973:124.

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.
vid utredning av faderskap

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid
utredning av faderskap
dels att 4-6 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 3 § skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1
--------------------------------------------------------------------
Den som, efter anmodan av Har rätten förordnat om un-
part eller enligt rättens dersökning enligt denna lag,
förordnande, inställer sig för skall kostnad för att ta
undersökning som avses i denna blodprov, kostnad för
lag är, om han ej själv är part i blodundersökning samt skälig
målet, berättigad till ersättning ersättning för annan undersökning
och förskott efter enahanda betalas av allmänna medel.
grunder och i samma ordning Har undersökningen utförts på
som stadgas beträffande vittnes anmodan av socialnämnd skall
inställelse vid rätten. nämnden betala de kostnader som
Om parts kostnad gäller vad anges i första stycket.
om rättegångskostnad är före-
skrivet. Att viss kostnad är
att anse såsom rättshjälpskostnad
för part som åtnjuter allmän
rättshjälp följer av rätts-
hjälpslagen (1972:429).

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

**FOOTNOTES**

1 Lagen omtryckt 1982:1060.

2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §1
--------------------------------------------------------------------
Ersättning åt offentlig för- Ersättning åt offentlig för-
svarare, vittne eller annan svarare, vittne eller annan som
som hörts i ärendet och kostnad hörts i ärendet skall stanna på
för rättshjälp enligt 36 § rätts- staten, om det inte finns sär-
hjälpslagen (1972:429) skall skilda skäl för att den skall
stanna å statsverket, om ej återbetalas av den som begärs
särskilda skäl äro, att den skall utlämnad.
återgäldas av den som begäres
utlämnad.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1973:126.

2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. skall införas
en ny paragraf, 36 §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 §
I mål och ärenden angående
verkställighet utomlands av fri-
hetsberövande påföljd skall
offentligt biträde förordnas för
den som åtgärden avser, om det
inte måste antas att behov av
biträde saknas.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:644) om vissa rättigheter för
statslösa personer och politiska flyktingar

Härigenom föreskrivs att lagen (1969:644) om vissa rättigheter för statslösa
personer och politiska flyktingar1 skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------------
Är i lag eller annan författning föreskrivet, att viss rättighet till kommer
utländsk medborgare under förutsättningar av ömsesidighet i lagstiftningen eller
att Konungen får under förutsättning av ömsesidighet förordna att viss rättighet
skall tillkomma utländsk medborgare, får Konungen förordna att sådan rättighet
skall tillkomma också statslös person eller politisk flykting. Rättighet som
tillkommer utländsk medborgare under förutsättning av ömsesidighet i
lagstiftningen tillkommer dock utan Konungens förordnande statslös person och
politisk flykting som vistats i riket oavbrutet under minst tre år.
--------------------------------------------------------------------
Förordnande enligt första Förordnande enligt första
stycket första punkten får avse stycket första punkten får avse
endast den som stadigvarande endast den som stadigvarande
vistas i riket, om ej särskilda vistas i riket, om ej särskilda
skäl föranleder annat. Vad som skäl föranleder annat. Vad som
sagts nu gäller ej i fråga om sagts nu gäller ej i fråga om
allmän rättshjälp enligt rätts- rättshjälp enligt rättshjälpslagen
hjälpslagen (1972:429) och ej (1996:000) och ej heller i fråga
heller i fråga om annan rättig- om annan rättighet, om den hänför
het, om den hänför sig till sig till rättegång vid svensk
rättegång vid svensk domstol. domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1973:131.

2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge för verkställighet av vård eller behandling

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller
behandling skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §
I mål eller ärende angående
utlämnande för verkställighet av
beslut om vård eller behandling
skall offentligt biträde förord-
nas för den som åtgärden avser, om
det inte måste antas att behov
av biträde saknas.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §1
Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam
1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,
2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan länsrätt,
3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller
annat uppenbart förbiseende,
4. vid beslut om återkallelse tills vidare av ett körkort, körkortstillstånd
eller traktorkort eller om vägran att tills vidare godkänna ett utländskt
körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas eller när
omhändertagande beslutas enligt 23 § körkortslagen (1977:477),
5. vid beslut enligt luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av ett
certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är uppenbart att ett
sådant beslut bör meddelas,
6. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.
Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten
rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte
innefattar prövning av målet i sak.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag
att de bör förbehållas lagfarna domare får utföras av en annan tjänsteman vid
länsrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om
detta meddelas av regeringen.
Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av
1. mål om utdömande av vite,
2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen,
enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter,
om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om handlings
undantagande från taxeringsrevision, skatterevision, eller annan granskning och
om befrielse från skyldighet att lämna upplysningar eller visa upp handling
enligt taxeringslagen (1990:324), mervärdesskattelagen (1994:200), lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare eller lagen (1984:151)
om punktskatter och prisregleringsavgifter samt om befrielse från skyldighet att
lämna kontrolluppgift enligt lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter,
3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 §
samma lag, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall, mål om tillfälligt omhändertagande enligt 37 §
smittskyddslagen (1988:1472), mål enligt 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård samt mål enligt 18 § första stycket 2-4 såvitt avser de fall då
vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 5 lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
4. mål om anstånd med att betala skatt eller socialavgifter enligt uppbörds-
eller skatteförfattningarna och annat mål enligt uppbörds- och
folkbokföringsförfattningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet
för arbetstagares skatt och mål enligt lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare,
5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 20 kap. 6 §, 28 kap. 1 § och 35
kap. 4 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 5 000 kr.,
7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet
överensstämmer med parternas samstämmiga mening,
--------------------------------------------------------------------
8. mål om rättshjälp genom 8. mål om offentligt biträde i
offentligt biträde i ett ärende ett ärende hos en annan myn-
hos en annan myndighet, dighet,
9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet innebär att något
körkortsingripande inte skall ske eller att varning meddelas eller om det är
uppenbart att ett körkort, körkortstillstånd eller traktorkort skall återkallas
eller att ett utländskt körkort inte skall godkännas,
10. mål enligt luftfartslagen, om beslutet innebär att varning meddelas eller
om det är uppenbart att ett certifikat, elevtillstånd eller behörighets bevis
skall återkallas,
11. mål i vilket saken är uppenbar.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1994:1914.

2.17 Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 34 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 §1
Mot beslut, som ej innebär att målet avgöres, får talan föras endast i samband
med talan mot beslut i själva målet. Talan får dock föras särskilt när rätten
1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att
hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. förordnat rörande saken i avvaktan på målets avgörande,
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför rätten
och underlåtenhet att iakttaga föreläggandet kan medföra särskild påföljd för
honom,
5. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläggande
eller ådömt straff för förseelse i förfarandet eller ålagt vittne eller
sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,
6. förordnat angående undersökning eller omhändertagande av person eller
egendom eller om annan liknande åtgärd,
7. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet,
--------------------------------------------------------------------
8. utlåtit sig i annat fall än 8. utlåtit sig i annat fall än
som avses i 7 i fråga som gäller som avses i 7 i fråga som gäller
rättshjälp enligt rättshjälpslagen rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429) eller (1996:000) eller i fråga om
offentligt biträde enligt lagen
(1996:000) om offentligt biträde
eller
9. beslutat i fråga om förlängning av tidsfrist enligt 7 § första stycket
lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.
Mot beslut, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan föras
endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målets utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1989:1001.

2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av straff m.m.
dels att 34 a § och 39 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 27 §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 §
I mål och ärenden angående
verkställighet utomlands av fri-
hetsberövande påföljd skall
offentligt biträde förordnas för
den som åtgärden avser, om det
inte måste antas att behov av
biträde saknas.

34 a §1Fråga om verkställighet enligt överförandekonventionen i främmande stat
av här i landet ådömd påföljd upptas av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk vård, av Socialstyrelsen.
Framställning om sådan verkställighet får inte göras, om med motsvarande
tillämpning av 25 a § första stycket hinder mot verkställighet i den främmande
staten kan antas föreligga.
Fråga om verkställighet enligt första stycket på begäran av främmande stat
prövas av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av
överlämnande till rättspsykiatrisk vård, av Socialstyrelsen med motsvarande
tillämpning av 25 a § första stycket.
Kriminalvårdsstyrelsen eller Socialstyrelsen får, om det föreligger särskilda
skäl, med eget yttrande överlämna ett ärende om verkställighet till regeringen
för avgörande.
--------------------------------------------------------------------
I fall som avses i denna I fall som avses i denna
paragraf gäller 28, 29 och 33 §§ paragraf gäller 27-29 och 33 §§ i
i tillämpliga delar. tillämpliga delar.

39 §2
--------------------------------------------------------------------
Av allmänna medel utgiven Ersättning till offentlig för-
ersättning till offentlig för- svarare som betalats av allmänna
svarare samt kostnad för rätts- medel skall stanna på staten, om
hjälp enligt 36 § rättshjälpslagen det inte finns särskilda skäl för
(1972:429) skall stanna på att den dömde skall återbetala
statsverket, om icke den dömde ersättningen.
av särskilda skäl bör återgälda
ersättningen.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1993:205.

2 Senaste lydelse 1973:136.

2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §1
Om fullföljd av talan mot hyresnämndens beslut i ärende enligt 12 kap.
jordabalken eller hyresförhandlingslagen (1978:304) eller i ärende angående
bostadsrätt, eller särskild förvaltning eller i ärende enligt lagen (1975:1132)
om förvärv av hyresfastighet m. m., eller lagen (1982:352) om rätt till
fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt finns bestämmelser i 12 kap.
70 § jordabalken, 31 § hyresförhandlingslagen, 11 kap. 3 § bostadsrättslagen
(1991:614), 34 § bostadsförvaltningslagen (1977:792), 25 § lagen om förvärv av
hyresfastighet m. m. samt 15 § lagen om rätt till fastighetsförvärv för ombild-
ning till bostadsrätt.
Hyresnämndens yttrande enligt 12 a § första stycket får inte överklagas.
Hyresnämndens beslut får överklagas hos Svea hovrätt, om
nämnden
1. avvisat ansökan som avses i 8, 11, 14-16, 16 a, 16 c eller 16 e §, eller
avvisat ett överklagande,
2. avskrivit ärende enligt 8-10, 15 a, 16, 16 a, 16 c eller 16 e §, dock ej
när ärendet kan återupptagas,
3. förordnat angående ersättning för någons medverkan i ärendet,
4. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iaktta föreläggande
eller ådömt straff för förseelse i förfarandet,
--------------------------------------------------------------------
5. utlåtit sig i annat fall än 5. utlåtit sig i annat fall än
som avses i 3 i fråga som gäller som avses i 3 i fråga som gäller
allmän rättshjälp. rättshjälp.
Ett överklagande som avses i tredje stycket skall ges in till hyresnämnden
inom tre veckor från den dag beslutet meddelades.
I fråga om handläggningen hos hyresnämnden av ett överklagande som avses i
första eller tredje stycket tillämpas bestämmelserna i 52 kap. 2 och 4 §§
rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1994:833.

2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:19) om internationellt samarbete
rörande lagföring för brott

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1976:19) om internationellt samarbete
rörande lagföring för brott skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §
--------------------------------------------------------------------
Har annan stat gjort fram- Har annan stat gjort fram-
ställning enligt 6 § i fråga om ställning enligt 6 § i fråga om
gärning för vilken lagföring här i gärning för vilken lagföring här i
landet kan ske endast med stöd landet kan ske endast med stöd
av denna lag eller gjort fram- av denna lag eller gjort fram-
ställning om åtgärd enligt 15 §, ställning om åtgärd enligt 15 §,
skall den som avses med fram- skall den som avses med fram-
ställningen vid behov lämnas ställningen vid behov lämnas
rättshjälp enligt vad som gäller rättshjälp enligt vad som gäller
för tilltalad i brottmål. Ersätt- för tilltalad i brottmål. Ersätt-
ning som har utgivits av ning som har utgivits av allmän-
allmänna medel till offentlig na medel till offentlig
försvarare samt kostnad för försvarare skall alltid stanna på
rättshjälp enligt 36 § staten.
rättshjälpslagen (1972:429)
skall alltid stanna på
statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd

Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1976:839) om statens va-nämnd skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §1
Ett slutligt beslut av nämnden får överklagas.
Ett beslut av nämnden får överklagas särskilt, om beslutet innebär att nämnden
prövat
1. en fråga om ersättning enligt 12 § tredje stycket eller 13 eller 14 §,
--------------------------------------------------------------------
2. en fråga som gäller allmän 2. en fråga som gäller rätts-
rättshjälp, eller hjälp, eller
3. en fråga som avses i 15 §.
Andra beslut av nämnden får överklagas endast i samband med överklagande av
särskilt beslut.
Beslut av nämnden får verkställas som domstols dom.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1994:1044.

2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §1
I fråga om överklagande av ett slutligt beslut av patentbesvärsrätten finns
bestämmelser i patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (1970:485),
varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1982:670) och lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden.
Ett beslut av patentbesvärsrätten, som inte är slutligt, får överklagas endast
i samband med överklagande av beslut i själva målet. Ett beslut får dock
överklagas särskilt när rätten har
1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att
hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iakttaga föreläggande eller
ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse
eller tredska,
4. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet,
--------------------------------------------------------------------
5. utlåtit sig i annat fall än 5. utlåtit sig i annat fall än
som avses i 4 i fråga som gäller som avses i 4 i fråga som gäller
allmän rättshjälp. rättshjälp.
Sådant särskilt överklagande som avses i andra stycket får göras av den som
beslutet angår, om det har gått honom emot. Beslutet överklagas till
regeringsrätten genom besvär. Därvid tillämpas bestämmelserna i 7 §
förvaltningsprocesslagen (1971:291) och i 35-37 §§ samma lag om besvär över
kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att
det krävs särskilt tillstånd för prövning av besvär till regeringsrätten och om
de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1991:1564.

2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet

Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1978:801) om internationellt samarbete
rörande kriminalvård i frihet skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

29 §
--------------------------------------------------------------------
Av allmänna medel utgiven Av allmänna medel utgiven
ersättning till offentlig för- ersättning till offentlig för-
svarare samt kostnad för rätts- svarare skall stanna på staten
hjälp enligt 36 § rättshjälpslagen om det inte finns särskilda skäl
(1972:429) skall stanna på för att den dömde skall återbetala
statsverket, om ej den dömde av ersättningen.
särskilda skäl bör återgälda
ersättningen.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:395) om Kustbevakningens
medverkan vid polisiär övervakning

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan
vid polisiär övervakning skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §1Om anledning förekommer att brott har förövats mot någon av de föreskrifter
som avses i 1 §, har tjänsteman vid kustbevakningen (kustbevakningstjänsteman)
samma befogenhet som tillkommer polisman att
--------------------------------------------------------------------
1. hålla förhör och vidtaga 1. hålla förhör och vidtaga
annan åtgärd med stöd av 23 kap. annan åtgärd med stöd av 23 kap. 3 §
3 § fjärde stycket rätte- tredje stycket rättegångsbalken,
gångsbalken,
2. ta med någon till förhör med stöd av 23 kap. 8 § rättegångsbalken,
3. gripa någon med stöd av 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken,
4. företa husrannsakan med stöd av 28 kap. 5 § rättegångsbalken, om åtgärden
har till syfte att eftersöka den som skall gripas eller att verkställa beslag.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1997.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1988:445.

2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara
m. m.

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m. m. skall
ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §1
Ett särskilt ombud har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för
arbete, tidsspillan och utlägg. Ersättningen fastställs av rätten.
--------------------------------------------------------------------
I fråga om kostnaderna för I fråga om kostnaderna för
ombudet skall bestämmelserna i ombudet skall bestämmelserna i
lag om parts rättegångskostnad lag om parts rättegångskostnad
tillämpas utom beträffande tillämpas utom beträffande ersätt-
ersättning för ränta. Motpart ning för ränta. Motpart eller
eller annan som är ersättnings- annan som är ersättningsskyldig
skyldig för sådana kostnader för sådana kostnader skall åläggas
skall åläggas att utge ersätt- att utge ersättningen till
ningen till staten. Belopp, staten. Belopp, som inte annan
som inte annan sålunda sålunda förpliktas betala, skall
förpliktas erlägga, skall återbetalas till staten av den
återbetalas till staten av den för vilken ombudet har
för vilken ombudet har förordnats, dock inte mer än vad
förordnats, dock inte i den mån han skulle ha fått betala i
det överstiger den för honom rättshjälpsavgift enligt
gällande grundavgiften vid rättshjälpslagen (1996:000). Vad
allmän rättshjälp enligt som där sägs om rättshjälpsbiträde
rättshjälpslagen (1972:429). gäller kostnad för ombudet.
Om ersättningen till ombudet understiger ett visst av regeringen föreskrivet
belopp, skall återbetalningsskyldighet inte åläggas.
Beträffande kostnaderna för ett särskilt ombud för en tilltalad i brottmål
tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller
annan att till staten återbetala kostnad för offentlig försvarare.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1993:11.

2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde

Härigenom föreskrivs att 4-8 §§ lagen (1988:609) om målsägandebiträde skall ha
följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §
--------------------------------------------------------------------
Målsägandebiträde förordnas på Målsägandebiträde förordnas på
begäran av målsäganden eller när begäran av målsäganden eller när
det annars finns anledning det annars finns anledning till
till det. Vid förordnandet det. Vid förordnandet tillämpas
tillämpas 21 § första stycket 26 § första stycket rätts-
rättshjälpslagen (1972:429). hjälpslagen (1996:000).
I fråga om byte av målsägan- I fråga om byte av målsägan-
debiträde och rätt för sådant debiträde och rätt för sådant
biträde att sätta någon annan i biträde att sätta någon annan i
sitt ställe tillämpas 21 § andra sitt ställe tillämpas 26 § andra
och tredje styckena rättshjälps- och tredje styckena rättshjälps-
lagen. lagen.
Målsägandebiträdet skall entledigas, om det är påkallat med hänsyn till
förhållandena i målet eller om det annars finns skäl för det.
I övrigt tillämpas i fråga om målsägandebiträde rättegångsbalkens regler om
rättegångsbiträde.

5§1
--------------------------------------------------------------------
Målsägandebiträdet har rätt till Målsägandebiträdet har rätt till
ersättning i enlighet med vad ersättning i enlighet med vad
som enligt 22 § rättshjälpslagen som enligt 27 § rättshjälpslagen
(1972:429) gäller för biträde vid (1996:000) gäller för biträde vid
allmän rättshjälp. I fråga om rättshjälp. I fråga om ersättningen
ersättningen tillämpas även 19, tillämpas även 29, 43, och 47 §§
23, 49, 49 a och 49 c §§ rätts- rättshjälpslagen.
hjälpslagen.
6 §2
--------------------------------------------------------------------
Om ett målsägandebiträde förord- Om ett målsägandebiträde för-
nas, ersätts målsägandens därefter ordnas, ersätts målsägandens där-
uppkommande kostnader för efter uppkommande kostnader för
bevisning och utredning med bevisning och utredning med
anledning av talan om enskilt anledning av talan om enskilt
anspråk och, i fall där målsägan- anspråk i samma utsträckning som
debiträdets uppgift kvarstår om målsäganden beviljats rättshjälp
enligt 3 § andra stycket, för med anledning av en sådan talan.
resa och uppehälle i samband
med inställelse inför domstol, i
samma utsträckning som om
målsäganden beviljats allmän
rättshjälp med anledning av en I fall där målsägandebiträdets
sådan talan. uppgift kvarstår enligt 3 § andra
stycket har målsäganden rätt till
ersättning av allmänna medel för
kostnader för resa och uppehälle
i samband med inställelse inför
domstol enligt bestämmelser som
regeringen meddelar.

7 §
--------------------------------------------------------------------
Beslut i frågor som avses i Beslut i frågor som avses i
denna lag fattas av rätten. I denna lag fattas av rätten. I de
de fall som avses i 6 § får dock fall som avses i 6 § får dock
målsägandebiträdet själv besluta målsägandebiträdet själv besluta om
om utredning i samma utsträck- utredning i samma utsträckning
ning som enligt 24 § rättshjälps- som enligt 17 § rättshjälpslagen
lagen (1972:429) gäller för (1996:000) gäller för biträde vid
biträde vid allmän rättshjälp. rättshjälp.
8 §3
--------------------------------------------------------------------
Bestämmelserna i 31 kap. Bestämmelserna i 31 kap.
rättegångsbalken om skyldighet rättegångsbalken om skyldighet för
för den tilltalade eller annan den tilltalade eller annan att
att till staten återbetala till staten återbetala kostnader
kostnader som enligt rättens för försvarare som enligt rättens
beslut betalats av allmänna beslut har betalats av allmänna
medel gäller även i fråga om medel gäller även i fråga om
kostnader enligt denna lag. I kostnader för målsägandebiträde. I
mål där målsägandebiträdets mål där målsägandebiträdets
uppgifter kvarstår enligt 3 § uppgifter kvarstår enligt 3 §
andra stycket gäller beträffande andra stycket gäller beträffande
dessa kostnader bestämmelserna dessa kostnader bestämmelserna i
i 18 kap. rättegångsbalken om 18 kap. rättegångsbalken om
ansvar för motparts ansvar för motparts
rättegångskostnader. rättegångskostnader.

1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
2. Äldre föreskrifter tillämpas fortfarande om målsägandebiträde förordnats
före ikraftträdandet.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1990:999.

2 Senaste lydelse 1994:59.

3 Senaste lydelse 1994:59.

2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall

Härigenom föreskrivs att 16 och 42 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §I samband med att ett beslut om omedelbart omhändertagande underställs
rätten skall den myndighet som fattat beslutet, om det inte möter hinder, låta
den omhändertagne få del av handlingarna i ärendet samt underrätta honom om hans
rätt att
1. yttra sig skriftligt till rätten inom en viss angiven tid,
2. begära muntlig förhandling vid rätten, och
--------------------------------------------------------------------
3. av rätten erhålla rättshjälp 3. av rätten erhålla offentligt
genom offentligt biträde. biträde.
Myndigheten skall också upplysa honom om att rätten kan komma att avgöra målet
även om yttrande inte lämnas.

42 §
--------------------------------------------------------------------
Om offentligt biträde och I mål i allmän förvaltnings-
annan rättshjälp i mål och ärenden domstol angående beredande av
enligt denna lag finns be- vård enligt denna lag eller an-
stämmelser i rättshjälpslagen gående omedelbart omhändertagande
(1972:429). enligt 13 § skall offentligt
biträde förordnas för den som
åtgärden avser, om det inte måste
antas att behov av biträde
saknas.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

2.28 Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472)

Härigenom föreskrivs att 59 § smittskyddslagen (1988:1472) skall ha följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
59 §
--------------------------------------------------------------------
Om offentligt biträde och I mål i allmän förvaltnings-
annan rättshjälp i mål och ärenden domstol angående tillfälligt
enligt denna lag finns be- omhändertagande enligt 37 §,
stämmelser i rättshjälpslagen tvångsisolering enligt 38, 39
(1972:429). eller 41 § eller upphörande av
tvångsisolering enligt 42 §,
skall offentligt biträde förord-
nas för den som åtgärden avser, om
det inte måste antas att behov
av biträde saknas.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

2.29 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)
dels att det skall införas tre nya paragrafer, 11 kap. 8-10 §§, av följande
lydelse,
dels att det skall införas en ny rubrik närmast före 11 kap. 8 § av följande
lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

--------------------------------------------------------------------
Offentligt biträde

8 §
I ärende angående
1. avvisning, dock inte hos
polismyndighet, såvida inte
utlänningen enligt 6 kap. 2
eller 3 § hålls i förvar sedan mer
än tre dagar,
2. utvisning enligt 4 kap. 3
§,
3. uppehållstillstånd enligt
2 kap. 5 b §, om Utlänningsnämnden
meddelat beslut om inhibition i
ärendet om avvisning eller
utvisning,
4. verkställighet enligt denna
lag om utlänningen hålls i förvar
enligt 6 kap. 2 eller 3 § sedan
mer än tre dagar, eller
5. hemsändande enligt 12 kap.
3 §,
skall offentligt biträde förord-
nas för den som åtgärden avser, om
det inte måste antas att behov
av biträde saknas.

9 §
I ärende hos regeringen prövas
frågor om offentligt biträde av
departementstjänsteman som
regeringen bestämmer.

10 §
Beslut av förvaltningsmyndig-
het i frågor om offentligt
biträde överklagas till
Utlänningsnämnden.
Utlänningsnämndens beslut i
frågor som rör offentligt biträde
får inte överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
2. Bestämmelserna i 10 § tillämpas inte på beslut som meddelats innan lagen
har trätt i kraft. För sådana beslut gäller fortfarande föreskrifterna i den
upphävda rättshjälpslagen (1972:429).

2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga

Härigenom föreskrivs att 36 och 39 §§ lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 §1
Om den unge har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål och
ärenden enligt denna lag.
--------------------------------------------------------------------
Den som är förordnad enligt Den som är förordnad som
rättshjälpslagen (1972:429) som offentligt biträde enligt 39 § för
offentligt biträde för någon som någon som är under 15 år, utan att
är under 15 år, utan att sam- samtidigt vara biträde för vård-
tidigt vara biträde för vårdnads- nadshavaren, är utan särskilt
havaren, är utan särskilt förord- förordnande den unges
nande den unges ställföreträdare ställföreträdare i det mål eller
i det mål eller ärende som ärende som förordnandet avser.
förordnandet avser.
Barn som är yngre än 15 år bör höras, om det kan vara till nytta för
utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras.

39 §
--------------------------------------------------------------------
Om offentligt biträde och I mål och ärenden angående
annan rättshjälp i mål och ärenden beredande av vård enligt 2 eller
enligt denna lag finns be- 3 §, omedelbart omhändertagande
stämmelser i rättshjälpslagen enligt 6 §, upphörande av vård
(1972:429). enligt 21 §, flyttningsförbud
enligt 24 § eller upphörande av
flyttningsförbud enligt 26 §
eller vid överklagande enligt 41 §
första stycket 1 skall
offentligt biträde förordnas för
den som åtgärden avser samt för
dennes vårdnadshavare, om det
inte måste antas att behov av
biträde saknas.
Behövs offentligt biträde både
för den unge och för dennes
vårdnadshavare, förordnas gemen-
samt biträde, om det inte finns
motstridiga intressen mellan
dem.
Offentligt biträde förordnas av
den domstol som handlägger målet.
I ärenden hos socialnämnd eller
social distriktsnämnd förordnas
offentligt biträde av länsrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1995:1244.

2.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll
skall införas två nya paragrafer, 27 och 28 §§, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 §
I ärende angående utvisning
eller anmälningsplikt enligt
denna lag samt i ärende hos
regeringen angående beslut
enligt 11 § skall offentligt
biträde förordnas för den som
åtgärden avser, om det inte måste
antas att behov av biträde
saknas.

28 §
I ärende hos regeringen fattas
beslut om offentligt biträde av
departementstjänsteman som
regeringen utser.
Beslut av förvaltningsmyndig-
het i frågor om offentligt
biträde överklagas till
Utlänningsnämnden.
Utlänningsnämndens beslut i
frågor om offentligt biträde får
inte överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.
2. Bestämmelserna i 28 § andra och tredje stycket tillämpas inte på beslut som
meddelats innan lagen har trätt i kraft. För sådana beslut gäller fortfarande
föreskrifterna i den upphävda rättshjälpslagen (1972:429).

2.32 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
dels att 48 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 38 a §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

--------------------------------------------------------------------
38 a §
I mål hos allmän förvalt-
ningsdomstol angående medgivande
till fortsatt tvångsvård enligt
7, 9, 12 eller 14 § och vid
överklagande enligt 32 eller 33 §
av beslut om intagning för
tvångsvård eller om avslag på en
begäran att tvångsvården skall
upphöra, skall offentligt biträde
förordnas för den som åtgärden
avser, om det inte måste antas
att behov av biträde saknas.

48 §En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans tillstånd
medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt
1. att enligt 32 och 33 §§ överklaga vissa beslut,
2. att anlita ombud eller biträde,
--------------------------------------------------------------------
3. att få rättshjälp genom 3. att enligt 38 a § få offent-
offentligt biträde enligt rätts- ligt biträde, och
hjälpslagen (1972:429), och
4. att få hjälp av en stödperson.
Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen, väl synlig för
patienterna.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

2.33 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård
dels att 30 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 22 a §, av följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 a §
I mål hos allmän förvaltnings-
domstol angående medgivande till
fortsatt vård enligt 13 §,
angående upphörande av sådan vård
enligt 16 §, vid överklagande av
beslut enligt 18 § första stycket
1 eller 2 eller angående
tillstånd eller återkallelse av
tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område för den
som genomgår rättspsykiatrisk vård
med beslut enligt 31 kap. 3 §
brottsbalken om särskild
utskrivningsprövning, skall
offentligt biträde förordnas för
den som åtgärden avser, om det
inte måste antas att behov av
biträde saknas.

30 §1En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans tillstånd
medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt
1. att enligt 18 § överklaga vissa beslut,
2. att ansöka enligt 16 § andra stycket om att den rättspsykiatriska vården
skall upphöra,
3. att ansöka enligt 10 eller 11 § om tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område,
4. att anlita ombud eller biträde,
--------------------------------------------------------------------
5. att få rättshjälp genom 5. att enligt 22 a § få offent-
offentligt biträde enligt rätts- ligt biträde och
hjälpslagen (1972:429), och
6. att få hjälp av en stödperson.
Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen eller
undersökningsenheten, väl synlig för patienterna.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

**FOOTNOTES**

1 Senaste lydelse 1991:1968.

2.34 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:388) om införande av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa funktionshindrade skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
--------------------------------------------------------------------
Specialsjukhus och vårdhem får Specialsjukhus och vårdhem får
användas för sitt hittills- användas för sitt hittillsvarande
varande ändamål tills de har ändamål tills de har avvecklats
avvecklats helt. För innehållet helt. För innehållet i verksam-
i verksamheten och för verksam- heten och för verksamhetens
hetens bedrivande i övrigt bedrivande i övrigt gäller bestäm-
gäller bestämmelserna i den nya melserna i den nya lagen i
lagen i tillämpliga delar. För tillämpliga delar. För avgifter
avgifter gäller dock 4 § gäller dock 4 § införandelagen
införandelagen till till omsorgslagen i stället för
omsorgslagen i stället för 19 19 och 20 §§ nya lagen. För
och 20 §§ nya lagen. För special- specialsjukhusen tillämpas där-
sjukhusen tillämpas därutöver utöver bestämmelserna i 16 § första
bestämmelserna i 13 och 14 §§ och stycket och 27-30 §§ hälso- och
16 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
sjukvårdslagen (1982:763).
Nyintagning i specialsjukhus eller i vårdhem får inte ske i annat fall än när
det är fråga om vård oberoende av samtycke. För sådan vård gäller fortfarande i
tillämpliga delar 6 och 7 §§ införandelagen till omsorgslagen.
--------------------------------------------------------------------
I mål i allmän förvaltnings-
domstol angående inskrivning i
eller utskrivning från vårdhem
eller specialsjukhus enligt 35 §
lagen (1967:940) angående om-
sorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda skall
offentligt biträde förordnas för
den som åtgärden avser, om det
inte måste antas att behov av
biträde saknas.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

2.35 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:242) om domstolsärenden

Härigenom föreskrivs att 18 och 37 §§ lagen (1996:242) om domstolsärenden
skall ha följande lydelse.

--------------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §Till ett sammanträde skall domstolen kalla den som är part. En myndighet som
är motpart enligt 11 § behöver dock inte kallas annat än om domstolen finner att
myndighetens närvaro behövs för utredningen i ärendet. Myndigheten skall dock
alltid underrättas om sammanträdet.
I kallelsen skall det tas in en upplysning om betydelsen enligt 20 § av att
parten uteblir från sammanträdet. Om domstolen finner att en part bör infinna
sig personligen, får domstolen föreskriva vite.
--------------------------------------------------------------------
I fråga om ersättning för kost-
nader för parts inställelse till-
lämpas 11 kap. 6 § rättegångs-
balken.

37 §
Ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas endast i samband
med överklagande av ett beslut som innebär att ärendet avgörs. Överklagande får
dock ske särskilt, när domstolen
1. ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av domstolen eller en
invändning om att det finns ett hinder för ärendets prövning,
2. avvisat ett ombud eller ett biträde,
3. beslutat i en fråga om säkerställande av det som ärendet gäller eller
beslutat att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i
övrigt beslutat tills vidare rörande saken,
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför
domstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra särskild
påföljd för honom eller henne,
5. vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 5 tryckfrihetsförordningen
eller 2 kap. 3 § andra stycket 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av
synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör,
6. beslutat i en fråga om undersökning eller omhändertagande av person eller
egendom eller om någon annan liknande åtgärd,
7. utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa
föreläggande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att någon
skall ersätta en kostnad för förfarandet,
8. beslutat i en fråga som gäller någons medverkan i ärendet eller
--------------------------------------------------------------------
9. beslutat i annat fall än 9. beslutat i annat fall än
som avses i 8 i en fråga som som avses i 8 i en fråga som
gäller rättshjälp enligt gäller rättshjälp enligt
rättshjälpslagen (1972:429). rättshjälpslagen (1996:000).
Ett beslut genom vilket ärendet återförvisas till en lägre domstol eller till
en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet innefattar avgörande
av någon fråga som inverkar på ärendets utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997.

3 Ärendet och dess beredning

I juni 1993 gav dåvarande chefen för Justitiedepartementet efter regeringens
bemyndigande en särskild utredare i uppdrag att se över rättshjälpslagen (dir.
1993:77). Utredningen antog namnet 1993 års rättshjälpsutredning. Genom
tilläggsdirektiv i augusti 1994 fick utredningen även i uppdrag att särskilt se
över ordningen för utseende av offentliga biträden (dir. 1994:81).
Utredningen lade i augusti 1995 fram betänkandet Ny rättshjälpslag och andra
bestämmelser om rättsligt bistånd (SOU 1995:81). Utredningens lagförslag är
intaget i bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig på Justitiedepartementet (dnr Ju 95/3274). Regeringen tar i detta
ärende upp de frågor som behandlas i betänkandet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 13 juni 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men också föreslagit vissa
justeringar. Regeringen har på de flesta punkter följt Lagrådets förslag.
Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Vi återkommer
till Lagrådets synpunkter i avsnitten 5.6, 6, 7.3, 7.4, 8, 9, 10.1, 15.1, 19
samt i författningskommentaren. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.

4 Ett nytt rättshjälpssystem

4.1 Bakgrund

Rättshjälpslagen (1972:429) trädde i kraft den 1 juli 1973. Dessförinnan
lämnades statlig processuell rättshjälp i form av fri rättegång i mål och
ärenden vid domstol samt genom offentlig försvarare i brottmål enligt rätte-
gångsbalken. Fri rättegång kunde beviljas den som inte hade ekonomiska
förutsättningar att betala de kostnader som kunde uppkomma i rättegång vid
domstol. Dessutom kunde rättshjälp lämnas i huvudsakligen två former. Dels fanns
av landsting eller kommun anordnade rättshjälpsanstalter samt en statlig
rättshjälpsanstalt, dels fanns rättshjälp enligt den s.k. Jämtlandsmodellen.
Jämtlandsmodellen innebar att rättshjälp lämnades inom vissa landstingsområden
enligt avtal mellan landstinget och Sveriges advokatsamfund. Visst statsbidrag
utgick för verksamheten.
Rättshjälp enligt rättshjälpslagen lämnas i fyra olika former: allmän
rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt
biträde samt rådgivning. Dessutom betalas kostnader för offentlig försvarare och
målsägandebiträde från rättshjälpsanslaget.
Statens kostnader för rättshjälp uppgick under budgetåret 1994/95 till
sammanlagt ca 870 miljoner kronor netto, dvs. när rättshjälpsavgifter,
mervärdesskatt och återbetalade medel avräknats. Till kostnaderna skall läggas
uteblivna intäkter för bl.a. ansökningsavgifter. Några exakta uppgifter om den
sammanlagda storleken av de uteblivna intäkterna finns inte. De största
utgiftsposterna utgörs av rättshjälp åt misstänkt i brottmål (ca 364 miljoner
kronor) och allmän rättshjälp (ca 342 miljoner kronor).
Allmän rättshjälp kan lämnas till fysisk person samt dödsbon i en rättslig
angelägenhet där det föreligger behov av sådant bistånd. Från denna huvudregel
finns flera undantag, t.ex. ges inte rättshjälp för upprättande av
äktenskapsförord eller i fastighetstvister då den rättssökande har eller borde
ha haft en rättsskyddsförsäkring. Vidare skall rättshjälp inte beviljas den som
inte har ett befogat intresse av att få sin sak behandlad.
En ytterligare begränsning är inkomstgränsen. Den som har en beräknad års-
inkomst som överstiger sju basbelopp eller f.n. 249 000 kronor kan inte få
rättshjälp. Gränsbeloppet kan höjas med hänsyn till den rättssökandes för-
sörjningsbörda.
Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna för framför allt juridiskt
biträde men även för andra kostnader som t.ex. bevisning. Däremot omfattas inte
ersättning för motparts rättegångskostnader som den rättssökande kan tvingas
betala om han eller hon förlorar en process. Sådana kostnader får den
rättssökande alltså själv betala. Däremot kan sådana kostnader betalas från en
rättsskyddsförsäkring.
Den rättssökande är skyldig att betala en rättshjälpsavgift. Denna består av
en grundavgift vars storlek är beroende av den rättssökandes ekonomiska
förhållanden samt av en tilläggsavgift vars storlek beror dels på de ekonomiska
förhållandena, dels på kostnaderna för rättshjälpen.
Rättshjälp genom rådgivning omfattar rådgivning eller därmed jämförlig åtgärd
i nästan alla slags rättsliga angelägenheter under högst en timme. Rådgivning är
öppen för alla oavsett inkomst och sker mot en fastställd avgift (f.n. 250
kronor för varje påbörjad femtonminuters period). Avgiften kan i vissa fall
sättas ned.
Rättshjälp åt misstänkt i brottmål utgår dels i form av offentlig försvarare
enligt bestämmelserna i 21 kap. rättegångsbalken, dels som annan rättshjälp åt
misstänkt i brottmål enligt rättshjälpslagen.
Rätten till offentlig försvarare är inte beroende av den misstänktes ekonomi.
Däremot kan annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål komma i fråga bara för
tilltalade som hör till de ekonomiskt sämst ställda grupperna. Denna form av
rättshjälp ersätter den tilltalades kostnader för bl.a. bevisning och
inställelse i domstol. Någon rättshjälpsavgift utgår inte. Däremot kan en
tilltalad som fälls till ansvar förpliktas att betala tillbaka kostnader för
offentlig försvarare och annan rättshjälp, bevisning och målsägandebiträde.
Återbetalningsskyldigheten får dock inte överstiga vad den dömde skulle ha fått
betala i rättshjälpsavgift om han eller hon hade haft allmän rättshjälp.
Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas i vissa särskilt angivna typer av
mål och ärenden som rör den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga
integriteten. I huvudsak rör det sig om mål och ärenden på de psykiatriska och
sociala vårdlagstiftningarnas samt utlänningslagens område. Den enskildes
ekonomi saknar betydelse för frågan om offentligt biträde och någon avgift eller
återbetalningsskyldighet förekommer inte.
Målsägandebiträde enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde kan förordnas
för en målsägande som varit utsatt för vissa angivna brott samt i fall då
målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde. Målsägandens ekonomiska
situation saknar betydelse och någon avgift utgår inte.
Rättshjälpslagen har sedan sin tillkomst ändrats många gånger. En större
reform genomfördes år 1980 (prop. 1978/79:90) då domstolar och vissa andra
myndigheter fick vidgade befogenheter att besluta i rättshjälpsfrågor samtidigt
som de rättshjälpsnämnder som inrättats vid lagens tillkomst minskades från sex
till fyra. Åren 1981 och 1982 höjdes rättshjälps- och rådgivningsavgifterna
(prop. 1980/81:20 och 1981/82:28). År 1982 slopades möjligheterna till
rättshjälp i vissa typer av ärenden, bl.a. för upprättande av äktenskapsförord
och testamente. Samtidigt begränsades möjligheterna att i vissa fall få
rättshjälp innan ett annat likartat mål, s.k. pilotfall, avgjorts (prop.
1981/82:28). År 1983 gjordes rätten till allmän rättshjälp i vissa fas-
tighetstvister subsidiär till rättsskyddsförsäkring och möjligheten till biträde
i bodelningsärenden begränsades. Vidare infördes en ny avgift, tilläggsavgift,
som beräknas med utgångspunkt i kostnaderna för rättshjälpen (prop. 1982/83:61).
År 1988 inskränktes möjligheterna att få allmän rättshjälp i ytterligare typer
av tvister där den rättssökande kan få ersättning genom försäkringar av olika
slag (prop. 1987/88:73). Samtidigt sänktes rättshjälpsavgifterna och den övre
inkomstgränsen för rätt till rättshjälp höjdes. Rättshjälpsavgifternas
anknytning till basbeloppet, som tagits bort år 1983, återinfördes samtidigt.
Lagen om målsägandebiträde trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop. 1987/88:107).
Rätten till målsägandebiträde utvidgades år 1991 (prop. 1989/90:158) och år 1994
(prop. 1993/94:26). Vid det senare tillfället utvidgades, genom ändringar i
rättshjälpslagen, även det rättsliga biståndet till dem som utsatts för brott
utomlands.
Den 1 juli 1989 ändrades reglerna för allmän rättshjälp i fastighetstvister
och patientskadeärenden.
I mars 1993 ändrades avgiftssystemet och de avgifter som den rättssökande
skall betala höjdes (prop. 1992/93:109).
Den 1 augusti 1995 infördes nya regler för bestämmande av ersättning till
biträden enligt rättshjälpslagen och offentliga försvarare (prop. 1994/95:150,
bilaga 3).
Den nuvarande organisationen för rättshjälpen infördes den 1 januari 1991.
Rättshjälpsmyndigheten ersatte då de fyra tidigare rättshjälpsnämnderna.
Samtidigt upphörde Besvärsnämnden för rättshjälpen och dess uppgift att pröva
överklaganden enligt rättshjälpslagen övertogs av en ny myndighet,
Rättshjälpsnämnden. Rättshjälpsmyndigheten tog genom reformen över en del
ekonomiadministrativa uppgifter i rättshjälpsärenden från domstolarna.
Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet för bl.a. Rättshjälps-
myndigheten och skall således i administrativt hänseende leda och samordna
Rättshjälpsmyndighetens verksamhet. Domstolsverket har vidare det samlade
ansvaret för rättshjälpsmedlens användning. Domstolsverket har också rätt att
föra talan mot beslut om rättshjälp och att begära att beslut om att rättshjälp
skall upphöra.

4.2 Behovet av förändringar

Dagens rättshjälpssystem är komplicerat och svårtillgängligt. Som vi redovisat i
det föregående finns flera lagar som reglerar rättsligt bistånd. I
rättshjälpslagen finns flera olika former av rättshjälp, bl.a. allmän rättshjälp
och offentligt biträde. Målsägandebiträde är en form av rättsligt bistånd men
räknas inte som rättshjälp medan däremot offentlig försvarare som regleras i
rättegångsbalken anses vara en form av rättshjälp.
Rättshjälpslagens uppbyggnad är också snårig och medför att det ofta är svårt
att hitta rätt i bestämmelserna.
Ett annat problem är dagens avgiftssystem som är mycket komplicerat och svårt
att förstå för den enskilde. Systemet syftar till en långtgående
millimeterrättvisa med mycket detaljerade bestämmelser som innebär brister
framför allt vad gäller överskådlighet.
En annan komplikation är att det existerar två parallella system -
rättshjälpen och rättsskyddet - och att dessa i vissa fall överlappar varandra.
Det sofistikerade avgiftssystemet inom rättshjälpen sätts t.ex. ur spel genom
att avgifterna delvis täcks av rättsskyddet.
Systemet i sin helhet ger inte heller den enskilde tillräckliga incitament att
hålla nere kostnaderna.
En bidragande orsak till att rättshjälpslagen upplevs som komplicerad och
svårhanterlig är också att de beloppsgränser som finns i lagen, t.ex.
inkomstgränser och gränser när ett biträde själv får besluta om utredning, är
angivna som ett visst antal eller en viss andel av ett basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring och att regleringen kräver tillgång till
Domstolsverkets årliga broschyr om rättshjälp och taxor. Dessutom är det
basbelopp som skall användas det som gällde året innan den rättssökande ansökte
om rättshjälp.
Andra faktorer som komplicerar systemet är den ofta onödiga rundgång av pengar
som systemet medför. I vissa ärenden skall t.ex. medparter eller andra betala in
pengar till staten som sedan skall utbetalas till den rättssökande. I t.ex. ett
ärende om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan kan den rättssökandes avgift
och vad den rättssökandes make skall betala sammantaget överstiga de totala
rättshjälpskostnaderna. Den rättssökande är i sådant fall berättigad att erhålla
den överskjutande delen. Trots att staten i ett sådant ärende över huvud taget
inte lämnat något ekonomiskt bidrag till den rättssökande har en stor mängd
beslut och transaktioner fått vidtas.
Det finns alltså ett behov av en allmän upprensning i bestämmelserna.
Utgiftsnedskärningar måste göras på alla samhällsområden för att stärka de
offentliga finanserna. I budgetpropositionen 1994/95:100 anges att utgifterna
skall minska redan budgetåret 1995/96. De sammanlagda besparingarna för
rättsväsendet är beräknade att uppgå till 400 miljoner kronor. Utgifterna skall
skäras ned med ytterligare 600 miljoner kronor t.o.m. budgetåret 1998. Den
största utgiftsnedskärningen under detta budgetår drabbar polisväsendet (235
miljoner kronor) medan domstolsväsendet och kriminalvården skall spara 89
respektive 50 miljoner kronor. Genom de ändringar i rättshjälpslagen som
genomfördes år 1995 beräknades att en besparing på 14 miljoner skulle göras
under budgetåret 1995/96. De ytterligare nedskärningar inom rättsväsendet som
skall göras t.o.m. budgetåret 1998 är inte fördelade på verksamhetsområden. I
kompletteringspropositionen 1994/95:150 aviserades att 1993 års
rättshjälpsutredning skulle komma att lämna förslag som beräknades leda till
betydande besparingar inom rättshjälpsområdet.
Rättshjälpen kostar i dag ca 870 miljoner kronor om året. Mot bakgrund av de
besparingskrav som redogjorts för ovan måste det övervägas vilka besparingar som
kan göras även på rättshjälpens område. Rättshjälpen måste inte bara bli
effektivare utan också billigare. Statlig hjälp bör bara ges när det verkligen
behövs. Den som har möjlighet att själv klara sig bör inte ges rättshjälp.
Systemet måste också utformas så att den enskilde får ett eget intresse av att
hålla nere kostnaderna.
Reglerna på rättshjälpsområdet bör således reformeras så att de uppfyller
kraven på kostnadsbesparingar samtidigt som detta inte får leda till att
rättshjälpens grundläggande syfte går förlorat. Rättshjälpen måste även i
fortsättningen fungera som ett yttersta skyddsnät som fångar upp dem som inte
kan få rättsligt bistånd på annat sätt.
Dagens detaljerade och svårgenomträngliga regler skapar tillämpningsproblem.
Detta gör i sin tur att kostnaderna för att hantera systemet blir onödigt höga.
Om ett mer överskådligt och begripligt system utformas medför det att sådana
kostnader - som inte belastar rättshjälpsanslaget - kan minskas.
Förutsättningarna för att bevilja rättshjälp eller annat bistånd är olika för
de olika formerna av hjälp. Detsamma gäller vem som kan få hjälp, behörighet att
fatta beslut, avgifter och återbetalning m.m. Mycket talar, som utredningen
konstaterar, för att rättshjälpsfrågorna blir lättare att hantera om regelverket
delades upp på flera olika lagar.
Våra överväganden i det följande bygger därför på förutsättningen att 1972 års
rättshjälpslag skall ersättas av en ny rättshjälpslag som reglerar vad som i dag
motsvaras av allmän rättshjälp samt rådgivning. Uttrycket allmän rättshjälp kan
i så fall ersättas av uttrycket rättshjälp - vilket också är det vanligaste
uttryckssättet i dag. Offentligt biträde bör regleras
separat.

5 Rättshjälp och rättsskyddsförsäkring

5.1 Inledning

Med rättsskyddsförsäkring avses en försäkring som ersätter försäkringstagarens
kostnader för det rättsliga förfarandet i tvister som han eller hon är inblandad
i. Rättsskyddsförsäkringar började saluföras i vårt land på 1960-talet.
Rättsskyddsförsäkring ingår numera som en obligatorisk del av de hemförsäkringar
som säljs i Sverige.
Rättsskyddsförsäkringar finns i olika former och för olika angelägenheter,
t.ex. för tvister som anknyter till hem, fastighet, bil eller båt. Som regel
ingår rättsskyddsförsäkring som en del i en annan försäkring, t.ex. i hem- eller
båtförsäkringar. I vissa fall kan en rättsskyddsförsäkring tecknas som ett
tillägg till ett försäkringspaket, vilket ofta är fallet vad gäller försäkringar
för näringsidkare. Det är inte möjligt att teckna en generell
rättsskyddsförsäkring separat. Särskilda rättsskyddsförsäkringar finns dock för
näringsidkare.
Enligt uppgifter från försäkringsbolagen uppgår antalet skador (ärenden)
avseende rättsskyddsmomentet i hem- och villaförsäkring till drygt 12 000 per år
vilket kan jämföras med de knappt 60 000 ärenden per år som
Rättshjälpsmyndigheten registrerar vad avser allmän rättshjälp.
Försäkringsbolagens kostnader för rättsskyddet uppgick under år 1993 till ca 140
miljoner kronor vilket avser dels under året betalda ersättningar dels medel
reserverade för framtida utbetalningar. Motsvarande siffra för åren 1990-1992
var 162, 185 respektive 168 miljoner kronor. Någon förklaring till varför kost-
naderna sjunkit under senare år har inte kunnat erhållas men trenden har varit
densamma beträffande alla typer av försäkringsskador under 1990-talet.
När rättshjälpslagen infördes år 1972 ansågs att rättsskyddet skulle vara
subsidiärt till rättshjälpen; rättshjälpen skulle utnyttjas i första hand och
rättsskyddet skulle endast utgöra ett komplement till den statliga rättshjälpen.
Från denna princip har därefter gjorts vissa undantag. Principen som sådan har
också ifrågasatts vid ett flertal tillfällen. Vi återkommer närmare till detta i
avsnitt 5.5.

5.2 Rättsskyddsförsäkringarnas utformning

Bestämmelser om försäkringsverksamhet på rättsskyddsområdet finns i första hand
i lagen (1982:713) om försäkringsrörelse, konsumentförsäkringslagen (1980:38)
och lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring. Den
sistnämnda lagen infördes som ett led i EU-anpassningen och avser bl.a. att
garantera ett fritt val av ombud. På kontinenten hade nämligen tidigare
förekommit att försäkringsbolagen anvisat särskilda ombud.
Finansinspektionen är tillsynsmyndighet över försäkringsbolagens verksamhet.
Konsumentombudsmannen har också en viss tillsyn på området enligt
marknadsföringslagen (1995:450) och lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden och kan utfärda förbudsförelägganden eller föra talan om
förbud mot oskäliga avtalsvillkor.
Försäkringsbolagens rättsskyddsnämnd prövar lämpligheten hos sådana ombud som
inte är advokater eller biträdande jurister på advokatbyrå. Prövningen kan avse
antingen ombudets lämplighet för viss tvist eller för visst slag av tvister.
Även arvodet till dessa ombud kan prövas av nämnden. Huvudman för nämnden är
Sveriges Försäkringsförbund.
Varje bolag ställer upp sina villkor för rättsskyddsförsäkring. Det råder dock
en relativt överensstämmande syn på omfattning och villkor. Under slutet av
1970-talet och 1980-talet uppmuntrades bolagen av myndigheter och
konsumentföreträdare att utarbeta gemensamma villkor. Motiven till detta var att
konsumenten skulle erhålla trygghet i att villkoren var likformiga. Villkoren
har därför i huvudsak samma utformning i alla bolagen men de kan avvika i vissa
detaljer. De villkor som redovisas i det följande är de vanligast förekommande.
Gemensamt för de olika försäkringarna är att de gäller i tvistemål om tvisten
kan prövas av tingsrätt, hovrätt eller Högsta domstolen. Tvister som kan prövas
av fastighetsdomstol, Statens VA-nämnd och vattendomstol omfattas också. Måste
en tvist först prövas av annan instans (t.ex. skiftesman eller arrendenämnd)
täcks inte kostnaderna för sådan förberedande prövning av försäkringen.
Rättsskyddsförsäkringen gäller inte tvister som endast kan prövas av
förvaltningsmyndigheter eller förvaltningsdomstolar, t.ex.
fastighetsbildningsmyndighet, hyresnämnd, länsstyrelse, länsrätt, kammarrätt
eller Regeringsrätten.
Rättsskyddet i motorfordons- och båtförsäkring gäller även i vissa brottmål.
Rättsskyddet täcker även tvister med det egna försäkringsbolaget.
Undantagna från försäkringsskyddet är tvister av mindre värden (ett halvt
basbelopp). Tvister som rätten beslutat skall handläggas enligt allmänna regler
omfattas dock oavsett värde. Detsamma gäller tvister med försäkringsbolaget om
själva försäkringsavtalet och tvister som skall handläggas utomlands.
Rättsskyddet täcker inte tvister där den rättssökande inte har befogat
intresse av att få sin sak behandlad och inte heller tvister som faller under
den s.k. pilotfallsregeln i 8 § första stycket 8 rättshjälpslagen, dvs. tvister
som kan anstå till dess en annan rättslig angelägenhet, i vilket anspråket
stöder sig på väsentligen likartad grund, slutligen har avgjorts. Emellanåt
låter försäkringsbolagen pilotfallet ta medel i anspråk från flera
försäkringar.
För att rättsskydd skall lämnas måste försäkringen vara i kraft när de hän-
delser eller omständigheter som ligger till grund för anspråket inträffade och
det skall därefter inte ha gått längre tid än tio år. Om försäkringen gällt i
mer än två år när tvisten uppkommer, lämnas dock alltid rättsskydd.
Rättsskyddet i hem-, villa-, och fritidshusförsäkring gäller den försäkrade i
egenskap av privatperson och avser skada i privatlivet. Utanför Norden gäller
försäkringen endast för den försäkrade i dennes egenskap av resenär.
Försäkringen gäller inte för tvister som har samband med eller aktualiseras
vid äktenskapsskillnad eller upplösning av samboförhållanden eller för tvister
som har samband med den försäkrades arbete, annan förvärvsverksamhet eller
tjänsteutövning.
Försäkringen omfattar inte heller sådana tvister som gäller borgensåtaganden i
samband med andras affärsverksamhet, överlåtna krav eller ekonomiska åtgärder
som till sin typ eller omfattning är ovanliga för en privatperson eller tvister
som har sin grund i brott som kräver uppsåt för straffbarhet. Undantagna från
tillämpningsområdet för dessa försäkringar är också tvister som gäller den
försäkrade i egenskap av ägare till motorfordon eller båt dvs. då det finns
möjlighet till särskild försäkring.
Övriga försäkringar (båt, bil m.m.) gäller för tvister som angår den
försäkrade i dennes egenskap av ägare till det försäkrade föremålet. Vissa
undantag finns, t.ex. vid yrkesmässig uthyrning av föremålet i fråga.

Förmåner

Rättsskyddsförsäkringen ersätter
- kostnader och arvode till ombud och försvarare,
- kostnader för nödvändiga utredningar,
- kostnader för bevisning i rättegång och skiljeförfarande,
- expeditionskostnader i domstol,
- rättegångskostnader som försäkringstagaren har ålagts att betala sin
motpart,
- kostnader för särskild medlare enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalkenoch
- grundavgift enligt 11 § rättshjälpslagen.

Tilläggsavgift enligt rättshjälpslagen ersätts inte genom rättsskydds-
försäkringen.
För att ersättning skall utgå krävs att kostnaderna är skäliga och nödvändiga.
Kostnader som hade kunnat ersättas av den allmänna rättshjälpen eller av
motparten ersätts inte. Vid förlikning ersätts sådana rättegångskostnader som
ligger klart under vad som skulle ha dömts ut om tvisten fullföljts.
Samtliga försäkringsbolag har någon form av begränsning för hur stor
ersättning som kan betalas ut. Gränsen ligger vanligen mellan 75 000 kr och 100
000 kr. I vissa fall kan, efter tilläggsförsäkring, beloppet uppgå till ca 140
000 kr.
Den försäkrade får betala en självrisk på vanligtvis 20 % av kostnaderna, dock
lägst 1 000 kr.

Ombud och ersättning till ombud

Den försäkrade har rätt att själv välja advokat eller annan lämplig person som
ombud om inte valet skulle medföra avsevärt ökade kostnader. Om personen i fråga
inte är advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå och inte heller varit
förordnad som biträde enligt rättshjälpslagen eller som offentlig försvarare
prövas hans eller hennes lämplighet av Försäkringsbolagens rättsskyddsnämnd.
Enligt en uppskattning från Försäkringsförbundet är ca 90 % av dem som
godkänns av nämnden jur. kand. eller motsvarande. Personer utan juridisk
skolning godkänns om de har särskilda kunskaper inom något specialområde, t.ex.
lantmätare i fastighetsärenden eller personskadereglerare i ärenden om
personskadeersättning.
Ombudens arvoden beräknas enligt högst samma timkostnadsnorm som
Domstolsverket använder vid fastställande av taxa i mål om äktenskapsskillnad
efter gemensam ansökan.
I de fall ombuds lämplighet prövas av Försäkringsbolagens rättsskyddsnämnd kan
nämnden på begäran också pröva skäligheten av arvodes- och kostnadsersättning.

Tvister mellan den försäkrade och försäkringsbolaget

Om den försäkrade är missnöjd med försäkringsbolagets beslut i något avseende
kan han eller hon i första hand vända sig till någon av de interna
prövningsnämnder eller kundombudsmän som är knutna till bolaget.
Om frågan avser en tolkning av försäkringsvillkoren kan försäkringstagaren
begära att bolaget hänskjuter frågan till Skadeförsäkringens villkorsnämnd.
Tidigare var det obligatoriskt för bolaget att hänskjuta en fråga till nämnden
när försäkringstagaren påkallade detta. Numera har denna skyldighet tagits bort.
Försäkringstagaren kan också vända sig till Allmänna reklamationsnämnden eller
till allmän domstol.
Bolagen har skyldighet att informera försäkringstagaren om de nu angivna
möjligheterna till prövning.

5.3 Spridningen av rättsskyddsförsäkringar i Sverige

Rättsskyddsförsäkring ingår bl.a. i de nuvarande hem- och villaförsäkringarna.
Spridningen av rättsskyddsförsäkring i kombination med det breda
tillämpningsområdet framstår som unikt för Sverige.
Statistiska centralbyrån (SCB) gör regelbundet undersökningar av
levnadsförhållandena i Sverige. Enligt en rapport om förhållandena under åren
1992-93 (Offer för vålds- och egendomsbrott 1978-1993, rapport nr 88 i serien
Levnadsförhållanden) har 95 % av Sveriges befolkning hemförsäkring. Drygt 4 %
saknar sådan försäkring medan ca en halv procent inte känner till om de är
försäkrade eller inte. De som inte är försäkrade utgör i absoluta tal omkring
280 000 personer i åldrarna mellan 16 och 84 år.
Vad som framför allt tycks vara bestämmande för innehavet av hemförsäkring är
boende- och upplåtelseform samt bostadens standard och utrustning. Bland dem som
bor i villor eller småhus är det bara någon enstaka procent som saknar
hemförsäkring. En villaförsäkring är så gott som alltid kombinerad med en
hemförsäkring. En trolig anledning till att så många som bor i villa är
försäkrade är att en försäkring regelmässigt krävs av kreditinstituten för att
lån skall beviljas. Bland boende i flerfamiljshus saknar ca 8 % hemförsäkring.
Det är vanligare med försäkring bland dem som bor med ägande- eller bostadsrätt
(99 resp. 97 %) än bland dem som bor i hyresrätt (89 %).
Utrymmesstandarden spelar också en viss roll. Ju större bostad desto vanligare
är det med försäkring. Av de ca 170 000 personer som bor i lägenhet utan kök
saknar 26 % försäkring medan de som bor i minst fem rum och kök så gott som
alltid har försäkring (endast en halv procent saknar försäkring).
Det är också vanligare att de som stadigvarande bott i sin bostad en längre
tid har hemförsäkring för bostaden än de relativt nyetablerade. Bland dem som
bott i sin nuvarande bostad under högst två år saknade 12 % hemförsäkring,
jämfört med 7 % av dem som bott i bostaden under fyra år. Av dem som bott i
bostaden mer än fyra år saknar 2-3 % försäkring.
Ensamstående saknar oftare försäkring än sammanboende. Åldern tycks också ha
betydelse. Av ensamstående ungdomar saknar 22 % försäkring och av ensamstående
yngre barnlösa (25-44 år) saknar 12 % försäkring. Vidare saknar 14 % procent av
de ensamstående småbarnsföräldrarna försäkring.
Skillnader mellan könen kan av naturliga skäl bara studeras bland de
ensamstående. Bland dessa saknar männen försäkring i större utsträckning än
kvinnorna. Detta gäller framför allt bland äldre (55-84 år) ensamstående utan
barn. I denna grupp saknar 12 % av männen försäkring jämfört med 5 % av
kvinnorna.
Det är vanligare att försäkring saknas i storstadskommunerna där 7-8 % saknar
försäkring jämfört med 3-4 % i övriga kommuner.
Indelning efter nationalitet visar på stora skillnader. Drygt 3 % bland de
infödda svenska medborgarna saknar hemförsäkring. Av de naturaliserade
invandrarna saknar 7 % försäkring medan 19 % av de utländska medborgarna saknar
försäkring.
Under åren 1978 till 1984/85 minskade andelen som saknade försäkringsskydd
från 8 till 4 %. Därefter har andelen legat på i stort sett samma nivå.

5.4 En jämförelse mellan rättshjälp och rättsskydd

Rättshjälpen är en social förmån finansierad av skattemedel medan rättsskyddet
bygger på ett avtal mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren och
finansieras av försäkringstagarna som kollektiv.
Rättsskyddsförsäkringens och rättshjälpens tillämpningsområden är delvis
desamma, men vissa skillnader finns. Rättshjälp kan beviljas för en rättslig
angelägenhet medan det för att rättsskyddet skall gälla krävs att en tvist
uppkommit. Det innebär t.ex. att upprättande av avtal kan omfattas av rättshjälp
men inte av en rättsskyddsförsäkring. Skillnaden i praktiken är dock inte så
stor. Även rättshjälp torde i många fall nekas om det inte föreligger någon
tvist eftersom det måste finnas behov av någon rättshjälpsförmån för att
rättshjälp skall utgå.
Några generella undantag för familjerättsliga angelägenheter finns inte inom
rättshjälpssystemet utom vad gäller bodelning, där möjligheterna till rättshjälp
är starkt begränsade. Dessutom undantas uttryckligen och undantagslöst
upprättande av äktenskapsförord, testamente och gåvohandling. En stor del av
kostnaderna för den allmänna rättshjälpen, eller ca 70 %, går till
angelägenheter som avser familjerätt.
Rättsskyddsförsäkringar omfattar däremot som huvudregel inte tvister som har
samband med äktenskapsskillnad eller upplösning av samboförhållande. Det gäller
såväl tvister som uppstår direkt vid äktenskapsskillnaden och tvister som
uppstår inom ett eller två år därefter och som har anknytning till
äktenskapsskillnaden, t.ex. vårdnadstvister. Tvister som rör familjerätt och som
uppstått senare än två år efter en skilsmässa omfattas däremot normalt av
rättsskyddsförsäkring. Detsamma gäller sådana familjerättsliga tvister som inte
har samband med en skilsmässa eller upplösning av ett samboförhållande. Eftersom
en rättsskyddsförsäkring endast gäller när en tvist uppstått undantas upp-
rättande av äktenskapsförord, testamente och gåvohandling också i rätts-
skyddssystemet.
Den som är eller har varit näringsidkare kan beviljas rättshjälp i ange-
lägenhet som har uppkommit i hans eller hennes näringsverksamhet endast om det
finns skäl för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade
omfattning, näringsidkarens ekonomiska och personliga förhållanden samt
omständigheterna i övrigt. Termen näringsidkare har i rättshjälpslagen en mer
vidsträckt innebörd än det skattemässiga näringsidkarbegreppet. Det ställs t.ex
inte några krav på vinstsyfte eller att verksamheten skall uppta någon viss
större del av arbetstiden. Detta innebär att den rättssökande anses vara
näringsidkare i många varierande typer av angelägenheter och därmed faller
utanför rättshjälpen.
Rättsskyddet i villa- och hemförsäkringen gäller endast för den försäkrade i
egenskap av privatperson. Det omfattar således inte näringsverksamhet, oavsett
omfattningen av verksamheten. Tvister som gäller borgensåtaganden i samband med
andras affärsverksamhet omfattas inte heller av försäkringen. Något motsvarande
uttryckligt undantag finns inte beträffande rättshjälpen, men som regel anses
borgensåtagandet utgöra ett led i näringsverksamheten. Vidare finns i för-
säkringsvillkoren ett särskilt undantag som gäller tvister om ekonomiska
åtgärder som till sin typ och omfattning är ovanliga för en privatperson. Detta
undantag torde i många fall motsvaras av den vidsträckta tolkningen av
näringsidkare i rättshjälpslagen. Varken rättshjälp eller ersättning genom det
rättsskydd som ingår i hemförsäkringen torde därför kunna erhållas för sådana
angelägenheter. Näringsidkare kan dock som tidigare nämnts teckna en särskild
rättsskyddsförsäkring för näringsverksamheten.
Någon särskild inskränkning av möjligheterna till rättshjälp i arbetstvister
finns inte. Eftersom de som är fackföreningsanslutna många gånger kan få hjälp
från sin fackförening utnyttjas rättshjälpen främst av oorganiserade
arbetstagare och de arbetstagare som fackföreningen av någon anledning inte
bistår.
Tvister som har samband med den försäkrades arbete eller annan
förvärvsverksamhet eller tjänsteutövning omfattas däremot inte av försäkrings-
skyddet.
Rättshjälpen är inte begränsad till angelägenheter vid viss myndighet eller
domstol. Med hänsyn till förvaltningsmyndigheters och förvaltningsdomstolars
service- och utredningsskyldighet gentemot den enskilde anses det dock sällan
föreligga behov av rättshjälp i dessa angelägenheter. Ett undantag är dock mål
vid förvaltningsdomstol angående verkställighet av dom i vårdnads- eller
umgängesmål, där rättshjälp som regel beviljas.
Rättsskyddsförsäkringen gäller däremot aldrig för tvister som enbart kan
prövas av förvaltningsmyndigheter eller förvaltningsdomstolar. Mot bakgrund av
den behovsprövning som görs vid rättshjälp blir dock skillnaden i praktiken inte
så stor. Varken rättshjälp eller rättsskydd kan alltså normalt erhållas i dessa
instanser. Däremot kan rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i vissa mål
om särskilt ingripande åtgärder gentemot den enskilde.
De förmåner som följer med rättshjälpen respektive rättsskyddet är i huvudsak
desamma. Kostnader för bl.a. biträde, utredning och bevisning betalas av staten
respektive försäkringsbolaget. På några punkter skiljer sig dock systemen åt. En
väsentlig skillnad är att försäkringsbolagen endast betalar kostnader upp till
ett viss belopp, vanligen mellan 75 000 kr och 100 000 kr, medan rättshjälpen
inte har någon sådan begränsning. Vidare svarar rättsskyddet för den ersättning
för motparts rättegångskostnader som den försäkrade åläggs av domstol att
betala. Rättsskyddet ersätter inte kostnader för verkställighet av dom eller
utslag. Den som beviljas rättshjälp är däremot befriad från att betala avgift
för sådana åtgärder hos kronofogdemyndigheten. Den som beviljas rättshjälp
behöver inte heller ställa säkerhet vid kvarstad m.m. Någon motsvarighet till
detta finns inte inom rättsskyddet.
Enligt 22 § rättshjälpslagen har ett biträde rätt till skälig ersättning för
arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Regeringen bestämmer den
timkostnadsnorm som skall ligga till grund för ersättningen. Ersättning
fastställs i mål eller ärende i domstol av domstolen och i övriga fall av
Rättshjälpsmyndigheten. Biträdet är enligt 23 § rättshjälpslagen förhindrad att
förbehålla sig eller ta emot ersättning av huvudmannen utöver vad som bestämts
av domstolen respektive Rättshjälpsmyndigheten.
Enligt villkoren i rättsskyddsförsäkringarna beräknas ombuds och försvarares
arvoden enligt högst samma timkostnadsnorm som tillämpas inom
rättshjälpsområdet.
Ersättningen till ombudet bestäms vanligen av en skadereglerare lokalt hos
försäkringsbolaget. Bolaget kan påkalla skiljeförfarande hos Sveriges
advokatsamfund angående skäligheten av en advokats arvode och kostnader.
Ersättningen till ombud vars lämplighet prövats av Försäkringsbolagens
rättsskyddsnämnd kan prövas av samma nämnd om ombudet eller bolaget påkallar
detta.
Försäkringsersättningen ges formellt till den försäkrade som ersättning för de
kostnader han haft för sitt ombud. Försäkringsvillkoren innehåller därför inte
några bestämmelser om begränsningar i ombudens möjligheter att förbehålla sig
eller ta emot ytterligare ersättning utöver vad som utgått ur försäkringen.
Inom båda system skall den enskilde bidra med egna medel. Vid rättshjälp skall
den rättssökande betala rättshjälpsavgift och vid rättsskydd en självrisk.
Systemet med rättshjälpsavgift är uppdelat i två delar, grundavgift och
tilläggsavgift. Båda beräknas enligt relativt komplicerade och detaljerade
regler. Grundavgiften beräknas med ledning av den rättssökandes ekonomiska
förmåga och tilläggsavgiften på grundval av den ekonomiska förmågan och kost-
naderna i ärendet.
Självrisken vid rättsskydd uppgår vanligen till 20 % av kostnaderna i ärendet,
dock lägst 1 000 kr och ställs således inte i relation till försäkringstagarens
ekonomi.
Som tidigare har nämnts ersätter rättsskyddet kostnaden för grundavgiften.
Tilläggsavgiften täcks inte av rättsskyddet utan den får den rättssökande alltid
betala själv.
Beslut om rättshjälp fattas av tjänstemän på Rättshjälpsmyndigheten, domare i
domstolarna samt av advokater eller biträdande jurister på advokatbyråer.
Tjänstemännen och domarna är genom regeringsformen skyldiga att uppfylla kravet
på saklighet och opartiskhet i verksamheten. Genom offentlighetsprincipen finns
också insyn i verksamheten. Enligt 9 kap. 10 § sekretesslagen gäller dock
sekretess för vissa uppgifter hos Rättshjälpsmyndigheten. Advokater har sina
etiska regler och kan dessutom endast fatta gynnande beslut om rättshjälp i
förhållande till den rättssökande. Ansökan och beslut blir allmänna handlingar
när ärendet går vidare till domstol eller Rättshjälpsmyndigheten.
På försäkringssidan finns avtalsrättsliga bestämmelser om handläggningen i
bl.a. konsumentförsäkringslagen. Dessutom har försäkringsbolagen utarbetat
gemensamma riktlinjer för skaderegleringen vilka bl.a. innehåller regler om
konsekvent, enhetlig och rättvis skadetillämpning samt skyldighet för bolagen
att motivera beslut. Någon offentlighet eller insyn i den enskilde
skadereglerarens verksamhet finns inte men Finansinspektionen samt i viss mån
även Konsumentombudsmannen har tillsyn över verksamheten. Vissa beslut inom
rättsskyddet fattas som tidigare nämnts av Försäkringsbolagens rättsskyddsnämnd.

5.5 Rättshjälpen skall vara subsidiär till rättsskyddet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Rättshjälpen skall göras generellt subsidiär|
| till rättsskyddet. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Ungefär lika många
remissinstanser tillstyrker som avstyrker förslaget om subsidiaritet. Svea
hovrätt, Göta hovrätt, Malmö tingsrätt, Eksjö tingsrätt, Svegs tingsrätt,
Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Stockholms län, Justitiekanslern,
Domstolsverket Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, Stats-
kontoret, Riksrevisionsverket, Arbetsdomstolen och Sveriges domareförbund
tillstyrker att rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringar.
Hallsbergs tingsrätt, Länsrätten i Norrbottens län, Rättshjälpsmyndigheten,
Konsumentverket, Kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
försäkringsförbund, JUSEK, TCO, LO, Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer, Hyresgästernas riksförbund, Institutet för sociala rättsfrågor
Riksförbundet för familjers rättigheter och Samfundet för Sveriges juridiska
byråer är negativa till förslaget. Några remissinstanser, bl.a. Länsrätten i
Kronobergs län, Rättshjälpsnämnden, Jämställdhetsombudsmannen och Finans-
inspektionen anser att ytterligare utredning krävs.
Skälen för regeringens förslag: Rättsskyddsförsäkringar började saluföras i
Sverige först på 1960-talet. I samband med rättshjälpslagens införande uttalade
departementschefen (prop. 1972:4 s. 240) att de frivilliga
rättsskyddsförsäkringarna borde utformas så att de utgjorde en lämplig
komplettering till rättshjälpen, dvs. rättsskyddet skulle vara subsidiärt till
rättshjälpen. Bortsett från vissa undantag gäller i dag att rättshjälpen tas i
anspråk i första hand och att försäkringsersättning endast utnyttjas till sådana
kostnader som rättshjälpen inte täcker, t.ex. grundavgift och ersättning för
motparts rättegångskostnader.
År 1983 infördes det s.k. fastighetsundantaget som innebär att en
fastighetsägare (eller innehavare av tomträtt, se NJA 1985 s. 659 eller ägare av
byggnad) inte får beviljas rättshjälp i en fastighetstvist om han eller hon har
eller borde ha haft försäkring som omfattar angelägenheten (8 § första stycket 9
rättshjälpslagen). Orsaken till inskränkningen i rätten till rättshjälp var
framför allt statsfinansiella skäl (prop. 1982/83:61 s. 32 f.).
Rättshjälpskommittén föreslog år 1984 i betänkandet Den allmänna rättshjälpen
(SOU 1984:66) att rättshjälpen skulle göras subsidiär till rättsskyddet i
angelägenheter som rörde motordrivna fordon, husvagnar och båtar. Förslaget
ledde emellertid inte till lagstiftning på annat sätt än att fastig-
hetsundantaget utvidgades till att avse även tidigare ägare av fastighet eller
byggnad (prop. 1987/88:73, SFS 1988:213).
År 1989 modifierades fastighetsundantaget på så sätt att allmän rättshjälp
numera kan beviljas i fastighetstvister när kostnaderna för en tvist överstiger
tre basbelopp (prop. 1988/89:117, SFS 1989:360). Utvidgningen motiverades i
första hand med hänvisning till fastighetsärenden med miljörättslig anknytning,
bland annat så kallade mögelhusmål.
Ett annat försäkringsrelaterat undantag i rättshjälpslagen infördes år 1988.
Det innebär att rättshjälp inte får beviljas i angelägenhet enligt
trafikskadelagen eller rörande skadestånd som kan betalas från en föreliggande
ansvarsförsäkring. Rättshjälp får dock beviljas om angelägenheten behandlas vid
domstol eller enbart rör annan skada än personskada (8 § första stycket 10
rättshjälpslagen). Anledningen till detta undantag är att försäkringsbolagen
genom ett frivilligt åtagande normalt betalar den skadelidandes kostnader för
juridiskt bistånd under skadereglering av personskada.
I ett utkast till lagrådsremiss som utarbetades inom Justitiedepartementet
1992 föreslogs att den allmänna rättshjälpen skulle göras generellt subsidiär
till rättsskyddsförsäkringar på så sätt att rättshjälp inte skulle få beviljas i
angelägenheter som omfattades av rättsskyddsförsäkringar eller liknande
rättsskydd. Utkastet var föremål för överläggningar i Justitiedepartementet den
7 september samma år. Vid överläggningarna riktades kritik mot förslaget, främst
när det gällde avsaknaden av analyser om vilka närmare konsekvenser det skulle
medföra. Då det fanns skäl att ytterligare undersöka saken föreslogs inga
förändringar i propositionen (prop. 1992/93:109) men departementschefen anförde
(s. 19 f.) att den allmänna rättshjälpen på sikt borde göras generellt subsidiär
till rättsskyddsförsäkringar.
Mot denna bakgrund ingick det i Rättshjälpsutredningens uppdrag att överväga
frågan och att lämna förslag till lagändringar. I utredningens betänkandet
föreslås en reglering som innebär att rättshjälpen blir subsidiär till
rättsskyddsförsäkringar. Enligt förslaget skall rättshjälp inte kunna beviljas
den som har eller borde ha haft en rättsskyddsförsäkring som täcker den aktuella
angelägenheten såvida det inte föreligger synnerliga skäl att bevilja rättshjälp
med hänsyn till den rättssökandes personliga förhållanden och angelägenhetens
art och betydelse.
Remissutfallet är blandat. En stor del av kritiken riktar sig mot förslagets
utformning. Flera hävdar att ett stort antal rättssökande med utredningens
förslag riskerar att ställas utan rättsligt stöd. Vi återkommer närmare till den
frågan i avsnitt 5.6. Andra remissinstanser framför mer principiella skäl mot
förslaget såsom att rättslig hjälp är ett statligt ansvar som inte kan överlåtas
på privata subjekt eller att en ordning där statlig rättshjälp är subsidiär till
rättsskyddsförsäkringar inte skulle vara förenlig med Europarådets resolutioner
om rättshjälp.
Regeringen kan för sin del inte se några principiella hinder mot att
rättshjälpen generellt görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringar. Tvärtom är
det enligt regeringens mening en högst rimlig ordning att den som genom
försäkring redan har ett skydd som täcker den aktuella angelägenheten inte
dessutom skall beviljas rättshjälp. Det viktiga är i stället att ett sådant nytt
system ges en utformning som ser till att de som behöver rättsligt stöd också
får det.
Förutsättningarna är i dag helt annorlunda än de som rådde vid tidpunkten för
rättshjälpslagens tillkomst, inte bara när det gäller det statsfinansiella läget
utan även när det gäller försäkringstäckningen; till skillnad från vad som
gällde i början av 1970-talet har numera en övervägande andel av Sveriges
befolkning rättsskyddsförsäkring. Inte heller är ett omvänt förhållande mellan
rättshjälp och rättsskydd en principiell nyordning för Sverige. Under årens lopp
har - som vi nyss redovisat - undantag gjorts från principen om att rättshjälpen
är primär i förhållande till försäkringar.
Europarådets resolution (78) 8 om rättshjälp är allmänt hållen. Den innebär i
stora drag att alla skall ha rätt till nödvändigt rättsligt bistånd vid
förfaranden i domstol. Den del av kostnaden för det rättsliga biståndet som en
rättssökande själv skall stå för får inte överstiga vad denne kan betala utan
otillbörliga svårigheter (undue hardship). Staten skall enligt resolutionen ha
ansvaret för finansieringen av rättshjälpen. Resolutionen bör naturligtvis
beaktas vid utformningen av reglerna om rättshjälp. En regel som innebär att
rättsskyddet skall utnyttjas i första hand medför enligt regeringens mening inte
att finansieringen av rättshjälpen överlåts, utan att statens ansvar kommer in
först när en försäkringslösning inte står den rättssökande till buds. Om de
övriga krav som ställs upp i rekommendationen uppfylls beror på hur bestäm-
melserna utformas.
Europarådets resolution (76) 5 innebär att utlänningar som är bosatta i det
land där det rättsliga förfarandet äger rum skall ha samma rätt till rättshjälp
som det landets medborgare. Den nuvarande rättshjälpslagen uppfyller dessa krav
och vi överväger inga ändringar i detta avseende.Enligt regeringens mening kan
en reglering som innebär att rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddet
utformas så att den uppfyller Europarådets resolutioner.
De skäl som i 1992 års lagstiftningsärende anfördes för att rättshjälpen på
sikt bör göras subsidiär till rättsskyddet var att det hade beslutats om
besparingar på rättshjälpsanslaget med 40 miljoner kronor. Besparingsskälen har
under de år som förflutit sedan dess vuxit sig än starkare. Under innevarande
mandatperiod skall rättsväsendet spara sammanlagt en miljard kronor varav 600
miljoner kronor skall läggas ut under budgetåren 1997 och 1998. Ett kraftfullt
reformarbete som omfattar hela rättsväsendet pågår för att möta dessa krav på
besparingar. Det är en självklarhet att ett sådant reformarbete måste omfatta
även rättshjälpsanslaget. Om rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddet kan
stora kostnadsbesparingar göras. Enligt utredningens beräkningar skulle ca 175
miljoner kronor årligen kunna sparas på rättshjälpsanslaget. I den andra
vågskålen ligger, som vi strax skall återkomma till, att en sådan reform inte
skulle förorsaka annat än mycket måttliga premiehöjningar för
försäkringstagarna. Enligt regeringens mening är det mot denna bakgrund helt
enkelt inte längre försvarligt att bibehålla den gällande ordningen som innebär
att rättshjälp utgår oavsett om rättsskydd finns eller inte.
Vi vill i detta sammanhang särskilt peka på att rättshjälps- och
rättsskyddssystemen är sammanvävda på ett sätt som inte är helt logiskt och som
motverkar de syften som ligger bakom rättegångsbalkens regler om ansvar för
rättegångskostnader. De två systemen är t.ex. ofta parallellt tillämpliga i ett
och samma ärende. Det innebär att rättshjälpen kan utnyttjas för att täcka de
egna rättegångskostnaderna medan rättsskyddet täcker grundavgiften och eventuell
ersättningsskyldighet för motpartens rättegångskostnader. De som har såväl
rättshjälp som rättsskydd har därmed ett mindre incitament för att försöka
begränsa kostnaderna i ärendet. Om förhållandet mellan rättshjälpen och rätts-
skyddet blir det omvända försvinner denna möjlighet till dubbelt skydd vilket i
sin tur kan medverka till att den rättssökande blir mer kostnadsmedveten.
Sveriges försäkringsförbund framhåller i sitt remissvar att det för närvarande
på en rad områden övervägs att öka försäkringsbolagens ansvar i angelägenheter
som det allmänna i dag ansvarar för. Förbundet menar att om alla förslag
genomförs kan det sammantaget leda till påtagliga premiehöjningar med den
följden att den enskilde kan få ekonomiska svårigheter att klara av att hålla
ett fullgott försäkringsskydd. Enligt förbundet är det därför viktigt att man
för varje rättsområde noga överväger hur det offentligas och de privata försäk-
ringslösningarna skall hänga samman. Det framhålls också att det finns andra
områden som är bättre lämpade för besparingar genom överföring till privat
försäkring. Självfallet måste varje förändring som innebär att
försäkringsbolagen får ta över ansvar för områden som staten svarar för föregås
av noggranna överväganden. Enligt regeringens mening är emellertid ett ändrat
inbördes förhållande mellan rättshjälpen och rättsskyddet en relativt sett liten
förändring jämfört med de förändringar som t.ex. diskuteras på hälso- och
sjukvårdens område (se bl.a. Ohälsoförsäkring och samhällsekonomi, SOU 1995:59
och Försäkringsskydd vid sjukdom, SOU 1995:149). Det hänger samman med att det
redan finns ett utbyggt rättsskyddssystem och att det - som vi strax skall
utveckla närmare - inte handlar om att till försäkringsbolagen överföra ansvar
på områden som inte redan täcks av försäkringar. Diskussionen begränsar sig till
frågan vilken av de båda systemen - rättshjälpen eller rättsskyddet - som skall
tas i anspråk först.
De premiehöjningar som skulle följa med en reform som innebär att rättsskyddet
blir primärt i förhållande till rättshjälpen är också så måttliga att det inte
finns anledning att befara att försäkringstagarna till följd därav skulle
tvingas avstå från sitt försäkringsskydd. Vi återkommer som sagt ytterligare
till denna fråga i det följande.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det inte nu finns anledning att
överväga ett obligatoriskt försäkringssystem, vare sig i offentlig eller privat
regi. En sådan ordning har förkastats flera gånger tidigare, se t.ex. SOU
1965:13 s. 46 f., prop. 1972:4 s. 226 och SOU 1984:66 s. 61 f. Regeringen är
heller inte beredd att överväga en ordning som innebär att rättsskyddet skulle
ta över hela den allmänna rättshjälpen, dvs. annat och mer än vad som i dag
täcks av försäkringsvillkoren. I likhet med utredningen anser regeringen således
att utgångspunkten bör vara de existerande försäkringsvillkoren. Regeringen är
angelägen om att understryka det nu sagda. En del av kritiken mot utredningens
förslag torde nämligen bygga på missförstånd när det gäller räckvidden av
förslaget i denna del. Vi talar i det följande således endast om ett förändrat
förhållande mellan rättshjälp och rättsskydd på de områden där det i dag finns
ett försäkringsalternativ. Det innebär t.ex. att den stora grupp rättsliga
angelägenheter som har samband med äktenskapsskillnad inte påverkas av en reform
på området.
Regeringen är också angelägen om att framhålla att en reform inte får utformas
så att svaga grupper drabbas och ställs utan rättsligt stöd. Vad det handlar om
är att överväga förutsättningarna för att lyfta bort från rättshjälpsområdet den
stora andel angelägenheter som i dag täcks av försäkringar - och där den
rättssökande har en rättsskyddsförsäkring - och låta rättshjälpen gripa in först
där sådant försäkringsskydd saknas. På detta sätt kan rättshjälpslagstiftningens
karaktär av social skyddslagstiftning renodlas. Det gäller här att dra gränsen
mellan dem som får rätt till rättshjälp respektive dem som inte får sådan på ett
rimligt och rättssäkert sätt så att de som är i behov av samhällets stöd också
får det. En stor del av remisskritiken riktar in sig på hur utredningsförslaget
utformats i denna del. Enligt regeringens mening finns det visst fog för den
kritiken. Vi återkommer närmare till den frågan i avsnitt 5.6.

Villkor och förmåner i de båda systemen

En förutsättning för att göra rättshjälpen subsidiär till rättsskyddet är att
förmånerna i de båda systemen är likvärdiga. Som framgår av redovisningen i
avsnitt 5.4 är denna förutsättning på det hela taget uppfylld. Vissa skillnader
som i dag finns mellan systemen kommer att jämnas ut genom den nya
rättshjälpslag vi föreslår. Vissa andra skillnader innebär att rättsskyddet är
mer förmånligt än rättshjälpssystemet. Övriga olikheter mellan systemen är små
och inte av sådan betydelse att de ensamma bör hindra en reform. Vi kommenterar
i det följande några av de viktigaste villkoren och förmånerna.
Den viktigaste förmånen i båda systemen är att biträdeskostnader och kostnader
för bevisning och utredning ersätts. En viktig skillnad är att rättsskyddet här
innehåller ett tak som saknas inom rättshjälpen. Den sammanlagda ersättning som
ges genom rättsskydd är begränsad till ett visst högsta belopp, vanligen mellan
75 000 och 100 000 kr. I avsnitt 11.2 föreslår vi att förmånen av rättshjälp
skall begränsas så att ersättning endast ges för en viss biträdesinsats och i
avsnitt 11.3 föreslår vi att den ersättning som enligt rättshjälpslagen skall
ges för utredningskostnader skall begränsas till högst 10 000 kr. Härigenom
minskar skillnaderna mellan de båda systemen högst påtagligt.
En annan skillnad är att en försäkringstagare, inom ramen för den totala
ersättningen, kan erhålla ersättning även för motparts rättegångskostnader som
han eller hon ålagts att betala. Någon sådan ersättning ges inte genom
rättshjälpssystemet. På denna punkt är således rättsskyddet mer förmånligt än
rättshjälpen. I avsnitt 11.4 föreslår vi dessutom att kostnader för inställelse
till en förhandling inte automatiskt skall ersättas vid rättshjälp. Rättsskyddet
kommer därigenom att bli förmånligare även på denna punkt eftersom
försäkringsersättning utgår för sådana kostnader.
Ytterligare en skillnad mellan systemen är att självrisken i försäk-
ringssystemet, till skillnad från vad som gäller vid rättshjälp, endast är
beroende av kostnaderna i ärendet och inte alls påverkas av den rättssökandes
ekonomiska situation. Det innebär att den som lever under små ekonomiska
förhållanden, i en dyrare tvist, kan komma att slutligt få stå för ett relativt
högt belopp på grund av bestämmelserna om självrisk. Beloppet kan i dessa fall
bli högre än som skulle varit fallet om den rättssökande beviljats rättshjälp
och endast fått betala rättshjälpsavgift. Som regel skall dock kostnaderna inte
betalas vid ett enda tillfälle. Den största kostnaden utgörs vanligtvis av
arvode till ombud. Många gånger betalas detta arvode löpande medan ett ärende
pågår. Försäkringstagaren hinner då arbeta upp betalningsförmåga allt eftersom
tiden går. Försäkringstagaren är också medveten om att ett ärende pågår och kan
göra avsättningar under denna tid. Den som vinner en tvist kan dessutom
som regel få ersättning för sina kostnader av motparten. Situationen kan också
jämföras med den svåra ekonomiska situation som den som har rättshjälp, men
inget rättsskydd, kan hamna i om han eller hon måste ersätta motparten dennes
rättegångskostnader eftersom den kostnaden inte täcks av rättshjälpen. Enligt
regeringens mening är självrisksystemets utformning inte av så avgörande
betydelse att det bör hindra en reform. Frågan måste självfallet bevakas
noggrant, inte minst från ett jämställdhetsperspektiv. Inte heller den skillnad
mellan systemen som består i att ett ombud kan begära ytterligare ersättning av
klienten utöver den ersättning som betalas ur försäkringen medan det för ett
rättshjälpsbiträde finns ett uttryckligt förbud att begära ytterligare
ersättning utöver vad som betalats enligt rättshjälpslagen bör hindra en reform.
Den rättssökande kan inte drabbas av några obehagliga överraskningar i efterhand
eftersom det krävs att parterna redan när ombudet anlitas uttryckligen kommer
överens om att ytterligare ersättning skall utgå utöver den som försäkringen
betalar. Bevisbördan för att en sådan överenskommelse har träffats torde också
helt vila på ombudet. Inte heller denna skillnad har enligt regeringens mening
sådan betydelse att det hindrar en reform.

Försäkringstäckningen och premiernas storlek

Som vi redan framhållit är ett av skälen till att det finns förutsättningar för
att göra rättsskyddet primärt i förhållande till rättshjälpen att
försäkringstäckningen numera är så stor. Som vi redovisat i avsnitt 5.3 har
enligt utredningens beräkningar över 95 procent av de som bor i Sverige en
rättsskyddsförsäkring. I sitt remissvar anför Sveriges advokatsamfund att
antalet försäkringstagare sjunkit under de senaste åren och att cirka 20 % av
dem som bor i flerfamiljshus numera skulle sakna hemförsäkring. Enligt
regeringens mening finns det inga belägg eller tecken i övrigt på att så skulle
vara fallet. Inte heller remissvaret från försäkringsbranschen antyder något i
den riktningen.
En angelägen fråga är därför att se till att försäkringsbolagen och
försäkringstagarna inte får anledning att ändra sitt beteende i för-
säkringshänseende och att en reform på området inte leder till att den 95-
procentiga försäkringstäckningen blir lägre i framtiden. Några av
remissinstanserna har framfört farhågor för att försäkringsbolagen skulle höja
premierna för hemförsäkringar som inkluderar rättsskyddsförsäkring så att
premierna på sikt skulle bli så höga att många av ekonomiska skäl skulle avstå
från försäkring. Enligt utredningen - som här bygger på uppgifter från
försäkringsbolagen själva - kan reformen beräknas leda till premiehöjningar på i
genomsnitt drygt 5 % eller 45 kr per år för en hemförsäkring respektive 3 %
eller 85 kr per år för en hem- och villaförsäkring. En ökning i denna
storleksordning måste bedömas som mycket måttlig i sammanhanget. Även om
premiehöjningen, som vissa remissinstanser befarar, inte skulle stanna vid dessa
låga siffror ligger höjningen i en storleksordning som enligt regeringens mening
får anses fullt acceptabel.
En premiehöjning av en helt annan storleksordning skulle däremot kunna
uppkomma om rättsskyddet separerades från hemförsäkringen och endast kunde
tecknas separat. Ett rimligt antagande är också att väsentligt färre antal
personer skulle teckna en sådan försäkring och att de som ändå gjorde det skulle
vara de mest tvistbenägna och att det skulle bli fråga om ett s.k. moturval.
Detta skulle i sin tur leda till betydligt större höjningar av premierna. Några
remissinstanser, däribland Rättshjälpsnämnden, Finansinspektionen och
Jämställdhetsombudsmannen tar upp denna fråga och menar att ytterligare
utredning krävs bl.a. av konsekvenserna om rättsskyddet skulle separeras från
hemförsäkringen. Flera av remissinstanserna pekar på att försäkringsbolagen kan
komma att separera rättsskyddsförsäkringarna från hemförsäkringen och att detta
troligen skulle leda till en sämre försäkringstäckning. Sveriges
Försäkringsförbund pekar särskilt på att försäkringsbolagen inte kan garantera
att rättsskyddet i framtiden kommer att finnas kvar i hem- och
villaförsäkringspaketet. Rättsskyddet kan komma att utgå ur paketförsäkringen
för att paketet på så sätt skulle bli billigare. Den svenska
försäkringsmarknaden är dessutom i högre grad än tidigare utsatt för påverkan av
utländska försäkringsbolag som sällan har den typ av paketförsäkringar som
inkluderar rättsskydd. I stället får rättsskyddet tecknas separat som ett
tillägg till hemförsäkringen.
Det finns all anledning att ta dessa remissynpunkter på allvar. Det kan
samtidigt noteras att samma farhågor framfördes i samband med att det s.k.
fastighetsundantaget infördes. Dessa farhågor har, som numera kan konstateras,
inte besannats. För att en reform av den omfattning som nu diskuteras skall
kunna genomföras är det likväl nödvändigt att skapa garantier för en oförändrad
- helst förbättrad - försäkringstäckning. En utbredd försäkringstäckning är av
stort värde - inte bara vad avser rättsskydd - utan också för den enskildes
trygghet i övrigt. Enligt regeringens mening är det möjligt att utforma reglerna
så att bolagen inte får anledning att separera rättsskyddet från paket-
försäkringen och så att försäkringstagarna inte frestas att välja bort sitt
försäkringsskydd. Vi återkommer till detta i avsnitt 5.6. Där behandlas även
Lagrådets synpunkter i denna del.
En annan fråga som har berörts under remissbehandlingen gäller
försäkringsbolagens möjligheter att bestämma ombudens arvode. Enligt Sveriges
Försäkringsförbund har försäkringsbolagen sämre förutsättningar att pröva
ombudens arvode än domstolar och Rättshjälpsmyndigheten har och att detta kan
verka kostnadsdrivande och leda till höjda försäkringspremier.
Det ligger nog en del i dessa synpunkter även om svårigheterna inte skall
överdrivas. Försäkringsbolagens och Rättshjälpsmyndighetens förutsättningar att
bedöma kostnadsräkningar är i princip likvärdiga. Till stor del handlar det om
vilka krav som bolagen ställer på ombudets kostnadsräkningar. När det gäller
ersättning till ombud som inte är advokater eller biträdande jurister finns
redan i dag möjligheter till en kvalificerad prövning i Försäkringsbolagens
rättsskyddsnämnd. Enligt vad regeringen erfarit har också kontakter tagits
mellan försäkringsbranschen och advokatsamfundet för att diskutera inrättandet
av en motsvarande nämnd för advokater och biträdande jurister. Regeringen
ställer sig positiv till en sådan utveckling.
Regeringen anser sammantaget att det finns såväl goda skäl som goda
förutsättningar för en reform på detta område. Vi föreslår mot denna bakgrund
att rättshjälpen blir subsidiär till rättsskyddet i de fall försäkringsskyddet
täcker den aktuella angelägenheten. På de områden där rättsskyddsförsäkringar
saknas föreslås ingen ändrad ordning.
Som vi återkommer närmare till i avsnitt 23 är en väl tilltagen övergångstid
nödvändig för att försäkringsbolagen skall kunna anpassa sin organisation m.m.
till de nya förutsättningarna.

5.6 Bestämmelsernas närmare utformning

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Den som har en rättsskyddsförsäkring som |
| täcker den aktuella angelägenheten skall inte få rättshjälp. Inte|
| heller skall den som med hänsyn till sitt försäkringsskydd i |
| övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha|
| haft en rättsskyddsförsäkring kunna få rättshjälp. Om det finns sär-|
| skilda skäl skall dock den som borde ha haft en rättsskydds- |
| försäkring kunna få rättshjälp. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Av utredningens förslag framgår inte vilka omständigheter
som skall beaktas vid bedömningen av om den rättssökande borde ha haft
rättsskydd. Vidare krävs det enligt utredningens förslag synnerliga skäl för att
den som borde ha haft rättsskyddsförsäkring skall kunna erhålla rättshjälp.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. De flesta av de remissinstanser
som tillstyrkt subsidiariteten, tillstyrker även förslaget om minskade
möjligheter att få rättshjälp för den som borde ha haft en försäkring. Några av
dessa instanser anser att det bör vara tillräckligt med särskilda skäl för att
de som borde ha haft en försäkring skall få rättshjälp. Flera remissinstanser,
bl.a. Rättshjälpsmyndigheten, Konsumentverket, Kommunförbundet, Sveriges
advokatsamfund, JUSEK, LO och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer har avstyrkt den borde-regel som utredningen föreslår med
hänvisning till att den skulle drabba redan i dag ekonomiskt utsatta grupper.
Skälen för regeringens förslag: En reglering som innebär att rättshjälpen görs
subsidiär till rättsskyddet bör i första hand träffa dem som faktiskt har en
rättsskyddsförsäkring som täcker den aktuella angelägenheten. De som har en
sådan försäkring skall inte kunna få rättshjälp. Såsom vi redovisat i avsnitt
5.5 är det angeläget att se till att dessa även i fortsättningen försäkrar sig.
Detta kräver i sin tur att paketlösningarna inte försvinner. Reformen får inte
urholkas genom att försäkringstäckningen minskar.
Ett sätt att säkerställa en fortsatt hög anslutningsgrad till rättsskydds-
försäkringarna är att utforma bestämmelserna så att rätten till rättshjälp
knyter an till den rättssökandes försäkringsskydd i övrigt; den som har en
hemförsäkring eller motsvarande försäkringsskydd men väljer bort
rättsskyddsmomentet bör inte beviljas rättshjälp. Tanken bakom en sådan regel är
att den som faktiskt väljer att försäkra sig mot risker i övrigt bör kunna
försäkra sig mot risker för kostnader i samband med rättsliga tvister. Genom en
sådan reglering finns det inga skäl för försäkringsbolagen att lansera nya
försäkringar utan rättsskyddsmoment. En sådan lösning bör kunna bidra till en
fortsatt hög försäkringstäckning.
Enligt regeringens mening bör rättshjälp inte heller komma i fråga för
personer som helt och hållet avstått från försäkringsskydd men som haft
möjlighet att skaffa ett sådant. De som lever under sådana ekonomiska och
sociala omständigheter att de borde ha kunnat försäkra sig men medvetet valt
bort ett försäkringsskydd bör inte kunna få rättshjälp. Det bör alltså inte löna
sig att vara oförsäkrad. Detta bör i vart fall gälla dem som närmar sig den övre
gränsen för att rättshjälp skall kunna beviljas.
Även näringsidkare bör som regel kunna försäkra sig mot risker i samband med
rättsliga tvister. Dvs. det är rimligt att kostnader för tvister och
försäkringar bärs av näringsverksamheten. Denna fråga behandlas utförligare i
avsnitt 9.
Som utredningen föreslår bör alltså den som borde ha haft en rätts-
skyddsförsäkring inte kunna få rättshjälp. Flera av remissinstanserna avstyrker
borde-regeln med hänvisning till att den skulle drabba redan i dag ekonomiskt
utsatta grupper.
Ett system som innebär att rättshjälpen blir subsidiär till rättsskyddet får
inte utformas så att det ställer de svagaste grupperna utan något skydd. Många
lever under sådana omständigheter att det inte är möjligt att hänvisa dem till
försäkringsalternativ. Som exempel på sådana personer kan nämnas personer som
inte har något hem att försäkra, t.ex. efter en äktenskapsskillnad,
utlandsvistelse eller vräkning eller vid långvarig vistelse på sjukhus eller
anstalt. Andra exempel är ungdomar som nyligen flyttat hemifrån och personer med
små ekonomiska resurser, språkproblem eller andra sociala problem. Dessa bör
även i fortsättningen kunna få rättshjälp. Detsamma gäller personer som nyligen
skaffat sig bostad av annan anledning, t.ex. efter en separation. Självfallet
kan det aldrig bli fråga om att neka rättshjälp till den som avstått från
försäkring för att få råd med mat och kläder till sig själv eller sina barn.
Enligt regeringens mening lider utredningens förslag av den bristen att det
inte av lagtexten utan endast motivledes framgår vilka omständigheter som skall
beaktas vid bedömningen av om en rättssökande borde ha haft rättsskydd och
därmed inte har rätt till rättshjälp. Detta torde också förklara en del av
remisskritiken och ha orsakat en del missförstånd när det gäller möjligheterna
för svaga grupper att få rättshjälp enligt utredningens förslag. Att i lagtext
fånga in den grupp ekonomiskt svaga och i övrigt utsatta personer som enligt vad
vi nyss redovisat även i fortsättningen bör ha rätt till rättshjälp och som
alltså inte skall fångas in av en borde-regel är naturligtvis inte alldeles
enkelt. Genom en annorlunda utformad regel som hänvisar till den rättssökandes
ekonomiska och personliga förhållanden torde emellertid tydligare än enligt
utredningens förslag framgå vilken avgränsning som avses. Därigenom tillgodoses
också den kritik som Justitieombudsmannen riktat mot utredningens förslag; med
en naken borde-regel riskerar man att inge föreställningen att det föreligger
någon slags allmän förpliktelse att vara försäkrad, vilket naturligtvis inte är
avsikten.
Vi föreslår därför - utöver en föreskrift om att rättshjälp inte får beviljas
den som har rättsskydd - att bestämmelserna utformas så att rättshjälp inte får
beviljas den som med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina
ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft ett sådant skydd. Därigenom
täcker man in dels de som är försäkrade i övrigt men som valt bort
rättsskyddsmomentet dels de som lever under så ordnade och goda förhållanden att
de har möjlighet att försäkra sig; de skall således inte beviljas rättshjälp.
Personer som hör till de mer ekonomiskt svaga och utsatta grupperna som vi
beskrivit i det föregående och som av ekonomiska eller andra orsaker inte haft
möjlighet att försäkra sig faller utanför; man kan inte anse att dessa personer
borde ha försäkrat sig.
Lagrådet menar att lagrådsremissens motivuttalanden när det gäller den närmare
innebörden av den föreslagna bestämmelsen går ut på att borde-regeln kan och bör
få till effekt att rättshjälp oftast inte ges åt personer som inte har skaffat
sig rättsskydd; endast undantagsvis skulle borde-regeln anses kunna leda till
annat resultat. Regeringen instämmer i Lagrådets tolkning såvitt avser de i
lagrådsremissen två först nämnda kategorierna; dvs. de som är försäkrade i
övrigt men - för det fall detta skulle bli möjligt - väljer bort
rättsskyddsmomentet och de som lever under så ordnade och goda förhållanden att
de har möjlighet att försäkra sig. Dessa kategorier skall så gott som alltid
anses ha bort försäkra sig och därmed inte kunna få rättshjälp. Däremot skall
som tidigare påpekats de som på grund av ekonomiska eller andra orsaker inte
haft möjlighet att skaffa sig en försäkring fortfarande kunna få rättshjälp. Hur
många som skall beviljas rättshjälp och hur stor del av rättshjälpsansökningarna
som skall avslås med hänvisning till borde-regeln är naturligtvis svårt att sia
om. Ett rimligt antagande är att de som i dag inte har en rättsskyddsförsäkring
i det stora flertalet fall hör till den kategori som av ekonomiska eller andra
orsaker inte haft möjlighet att skaffa försäkring. Dessa personer skall som
tidigare angetts även i fortsättningen kunna få rättshjälp. Regeln syftar ju
inte till att utestänga de som inte har möjlighet att försäkra sig utan till att
förhindra ett förändrat försäkringsbeteende.
Utredningen föreslår vidare att rättshjälp skall kunna ges till den som inte
har men som borde ha haft en försäkring under förutsättning att det föreligger
synnerliga skäl för rättshjälp. Utredningen understryker att det verkligen skall
krävas synnerliga skäl för att tillämpa denna undantagsregel och att det närmast
skall gälla fall där det vid en samlad bedömning skulle vara direkt stötande om
inte rättshjälp beviljades.
Flera remissinstanser har varit tveksamma till en sådan snävt formulerad
undantagsregel. Bl.a. har Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg och
Arbetsdomstolen föreslagit att rättshjälp skall kunna beviljas redan om det
föreligger särskilda skäl.
Den regel som regeringen nyss föreslagit medför att de flesta av dem som i dag
saknar försäkring kommer att kunna få rättshjälp. Detta minskar naturligtvis
behovet av en regel av det slag utredningen föreslagit. Det kan dock finnas
situationer när någon blir inblandad i en tvist som är av särskilt stor
betydelse för honom då det skulle vara stötande att neka rättshjälp även om han
lever under sådana goda förhållanden att han borde ha haft en
rättsskyddsförsäkring. För sådana situationer, som alltså främst tar sikte på
den rättsliga angelägenhetens art och betydelse, bör det finnas en möjlighet
till undantag från huvudregeln.
Ett sådant exempel är när åklagaren inte kan bistå ett brottsoffer och denne
inte heller har rätt till målsägandebiträde. I ett sådant fall kan det finnas
anledning att staten bidrar till kostnaderna genom att bevilja rättshjälp. Andra
situationer är tvister där barn är inblandade.
Ett krav på synnerliga skäl ger enligt vår uppfattning alltför begränsade
möjligheter till rättshjälp. Enligt regeringens mening bör det därför vara
tillräckligt med särskilda skäl för att den som borde ha haft en försäkring
skall kunna få rättshjälp.
En särskild fråga är hur den föreslagna regeln skall tillämpas om den
rättssökande har en försäkring som är av mindre omfattning än de som i övrigt
erbjuds på marknaden. Även om rättsskyddsförsäkringarna i dag är av i stort sett
samma omfattning är en framtida förändring inte utesluten. Sådana
villkorsändringar bör naturligtvis inte drabba den enskilde försäkringstagaren.
Det bör således inte bli fråga om att annat än i rena undantagsfall avslå en
rättshjälpsansökan med motiveringen att den enskilde borde haft en mer
omfattande försäkring.
Risken för en urholkning av innehållet i försäkringsskyddet torde dock inte
vara överhängande. Det finns visserligen inte några bestämmelser i
försäkringsavtalsrätten eller i den näringsrättsliga regleringen om hur en
rättsskyddsförsäkring skall se ut. Finansinspektionen har dock i sina
föreskrifter definierat en rättsskyddsförsäkring som en försäkring för risker
för rättegångskostnader och andra kostnader i rättsliga angelägenheter (FFFS
1994:1). Några föreskrifter om det närmare utseendet på rättsskyddsförsäkringar
finns inte men en försäkring kan inte utformas helt fritt. Enligt 19 kap. 1 §
försäkringsrörelselagen (1982:713) skall Finansinspektionen verka för en sund
utveckling av försäkringsväsendet. Inspektionen skall ingripa mot
missförhållanden genom erinringar och vid allvarligare fall genom förelägganden.
Inspektionen kan alltså ingripa om ett bolag erbjuder villkor som strider mot
sundhetskravet . Försäkringsbolagens verksamhet faller dessutom under allmänna
bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) och lagen (1994:1512) om
avtalsvillkor i konumentförhållanden. Det innebär bl.a. att
Konsumentombudsmannen kan ingripa mot otillbörlig marknadsföring och oskäliga
avtalsvillkor.
Enligt regeringens bedömning torde försäkringsbolagen genom den föreslagna
konstruktionen även i framtiden ha intresse av att, som en del i en
paketförsäkring, erbjuda en rättsskyddsförsäkring som täcker i stort sett samma
område som idag.

Lagrådet har anfört följande:
Genom bestämmelserna i paragrafen föreslås rättshjälpen - på sätt som även
rättshjälpsutredningen förordade - bli generellt subsidiär till det rättsskydd
som innefattas i bl.a. de på marknaden förekommande hem- och
villaförsäkringarna. Förslaget innebär en genomgripande och principiellt
viktig förändring i förhållande till nuläget. Åtgärden är till stor del
förestavad av statsfinansiella skäl och den beräknas enligt lagrådsremissen
leda till en betydande årlig besparing på statens utgifter för rättshjälp.
Förslaget är betydelsefullt inte minst från rättssäkerhetssynpunkt och har
också lett till ingående diskussion under remissbehandlingen av
utredningsförslaget, varvid vissa instanser har framfört betänkligheter bl.a.
med hänsyn till den osäkerhet som bedöms råda om i vilka former, i vilken
omfattning och till vilka kostnader rättsskyddsförsäkringar kommer att
erbjudas allmänheten framöver.
Lagrådsremissens förslag utgår från att några större förändringar inte
kommer att ske i fråga om rättsskyddsförsäkringarna på marknaden. Rättsskydd
förväntas framdeles komma att erbjudas under i huvudsak sådana villkor som nu
gäller, dock att en mindre kostnadsökning beräknas uppstå för
försäkringstagarna som följd av att ansvaret för rättsskyddet vidgas. Som svar
på framförd kritik mot utredningsförslaget framhålls i lagrådsremissen att
garantier måste skapas för en oförändrat hög försäkringstäckning avseende
rättsskydd. Vidare anges det vara möjligt att utforma lagreglerna så att för-
säkringsbolagen inte får anledning att separerarättsskyddet från hem- och
villaförsäkringarna och så att försäkringstagarna inte frestas att välja bort
sitt försäkringsskydd.
Mot bakgrund av de synpunkter som lämnats under remissbehandlingen t.ex.
från företrädare för försäkringsbranschen och från Finansinspektionen framstår
det enligt Lagrådets mening som svårt att göra några klara förutsägelser om
den framtida utvecklingen på rättsskyddsmarknaden. Att skapa egentliga
garantier för en lika god försäkringstäckning inom rättsskyddet som för
närvarande lär också möta svårigheter och någon sådan garanti synes i vart
fall inte ha uppnåtts genom nu föreslagen reglering. I linje med vad som sägs
i lagrådsremissen bör emellertid reglerna kunna utformas så att de bidrar till
att främja det angelägna önskemålet om fortsatt hög försäkringstäckning, och
så långt bedömer Lagrådet att föreslagna bestämmelser uppfyller rimliga
anspråk.
I lagrådsremissen utvecklas den närmare innebörden av de föreslagna
bestämmelserna om rättshjälpens subsidiaritet. Dessa motivuttalanden går ut på
att den kompletterande borde-regeln i paragrafens andra stycke kan och bör få
till effekt att rättshjälp oftast inte ges åt personer som inte har skaffat
sig rättsskydd; endast undantagsvis avses borde-regeln kunna leda till annat
resultat. Enligt Lagrådets mening finns, med hänsyn till vad som nämnts i det
föregående om rättsskyddsvillkoren, anledning att betona att remissens motiv-
diskussion bygger på utgångspunkten att förutsättningarna inom rättsskydds-
området inte ändras väsentligt framöver. På ett ställe, i författnings-
kommentaren, berörs därutöver den situationen att en person har en mindre
omfattande rättsskyddsförsäkring, och anförs i anslutning härtill att detta i
regel inte bör gå ut över den rättssökande. Med den uppfattning som Lagrådet
på grundval av främst remissinstansernas synpunkter har fått om svårigheten
att förutsäga rättsskyddets utveckling ter det sig som en brist att
motivdiskussionen inte klarare belyser innebörden av borde-regeln för den
händelse andra förutsättningar beträffande rättsskyddet skulle komma att råda
än de som lagrådsremissen utgår ifrån. Tydligt är väl dock att, om nuvarande
rättsskyddsvillkor inte består, borde-regeln skulle kunna få en avsevärt mer
begränsad effekt än som antagits i lagrådsremissen. Om borde-regeln under
sådana andra förutsättningar inte skulle kunna tillämpas så som avsetts i
remissen, talar starka skäl för att rättshjälp beviljas i en helt annan
omfattning än den beräknade. Vad nu sagts leder fram till att tolkningen av
borde-regeln blir till stor del direkt beroende av om och i vilken
utsträckning försäkringsbolagen väljer att behålla eller förändra
rättsskyddets nuvarande omfattning och villkor i övrigt. En flexibel
tillämpning för berörda situationer som här antytts torde från
rättssäkerhetssynpunkt vara ofrånkomlig, eftersom behoven av juridiskt biträde
annars inte skulle tillgodoses i tillräcklig mån vare sig genom rättsskyddet
eller genom rättshjälpen.

Lagrådets uttalanden om den föreslagna borde-regelns tillämpningsområde har
redan kommenterats i det föregående. Som Lagrådet anför är det regeringens
uppfattning att, med den utformning som bestämmelserna fått, några större och
mer genomgripande förändringar inte kommer att ske i fråga om rätts-
skyddsförsäkringarna på marknaden. Som vi tidigare redovisat är vår bedömning
att försäkringsbolagen även i framtiden kommer att ha intresse av att, som en
del i en paketförsäkring, erbjuda en rättsskyddsförsäkring som täcker i stort
sett samma område som i dag. Självfallet kan några fullständiga garantier för
detta aldrig skapas. Utformning av bestämmelserna bör dock som Lagrådet
konstaterar bidra till att främja det angelägna önskemålet om fortsatt hög
försäkringstäckning.
Borde-regeln kan som Lagrådet anför få en mer begränsad effekt om
rättsskyddsförsäkringarnas utformning förändras väsentligt. I en sådan situation
torde som Lagrådet påpekar en flexibel tillämpning av borde-regeln vara
ofrånkomlig från rättssäkerhetssynpunkt. Den nu föreslagna konstruktionen av
bestämmelsen sammantaget med undantagsbestämmelsen om särskilda skäl ger enligt
regeringens mening tillräckliga garantier för att den enskilde inte skall behöva
lida någon rättsförlust till följd av eventuella förändringar på försäkrings-
marknaden.
Som många remissinstanser har påpekat är det av stor vikt att utvecklingen på
försäkringsmarknaden bevakas. Detta är en fråga bl.a. för Finansinspektionen,
som har till uppgift att verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet,
och för Konsumentombudsmannen som kan ingripa mot otillbörlig marknadsföring och
oskäliga avtalsvillkor. Regeringen har också för avsikt att följa upp det nya
systemet och att göra en utvärdering av bestämmelserna när de varit i kraft en
tid. Allmänheten kommer också att ges utförlig information om de nya reglerna i
samband med att den nya lagen träder i kraft.

6 Rådgivning

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Rättshjälp skall föregås av minst en timmes|
| rådgivning. Om rådgivning är uppenbart obehövlig eller om det |
| finns särskilda skäl kan dock rättshjälp beviljas även om rådgivning|
| inte har skett. |
| Rådgivning enligt rättshjälpslagen skall kunna ges i alla |
| rättsliga angelägenheter och kunna pågå i två timmar. Vid behov |
| skall rådgivningen kunna delas upp på två tillfällen. |
| Avgiften för en timmes rådgivning, skall liksom nu, i princip |
| motsvara den timkostnadsnorm som gäller för ersättning till rätts-|
| hjälpsbiträden. För dem som har det sämst ställt skall avgiften,|
| liksom nu, kunna sättas ned till hälften. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Enligt
utredningens förslag skall det dock inte vara möjligt att göra undantag från den
obligatoriska rådgivningen.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller
lämnat dem utan erinran. Sveriges advokatsamfund och Föreningen jurister vid
Sveriges allmänna advokatbyråer avstyrker förslaget om obligatorisk rådgivning.
Kammarrätten i Göteborg har ifrågasatt om det alltid finns behov av rådgivning i
sådana mål i förvaltningsdomstol där rättshjälp kan bli aktuellt.
Skälen för regeringens förslag: Rådgivning regleras i 46-48 §§
rättshjälpslagen. Rättshjälpsformen rådgivning innebär enligt 46 § rådgivning
eller annan jämförlig åtgärd i en rättslig angelägenhet under högst en timme.
Rådgivning kan lämnas i nästan alla rättsliga angelägenheter. Vissa
angelägenheter är dock undantagna, t.ex. upprättande av självdeklaration,
förrättande av bouppteckning och inskrivningsärenden enligt jordabalken.
Rättshjälp genom rådgivning står öppen för såväl fysiska som juridiska
personer oavsett inkomst. Rådgivning sker mot en avgift som för varje påbörjad
tidsperiod om femton minuter motsvarar en fjärdedel av grundbeloppet.
Avgiften får sättas ned så att den inte överstiger den grundavgift som skulle
ha bestämts om allmän rättshjälp beviljats.
Rådgivning ges av advokat eller av biträdande jurist på advokatbyrå. Den som
meddelar rådgivningen har rätt att sätta ned avgiften.
Ersättningen till den som har meddelat rådgivning utgörs av rådgivnings-
avgiften. Om avgiften har satts ned utgår ersättning för mellanskillnaden av
allmänna medel till den som har meddelat rådgivningen. Denne har också rätt till
ersättning för kostnader för tolk och för översättning som uppdraget har krävt.
Om allmän rättshjälp beviljas efter rådgivning skall kostnaden för
rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Erläggande av
rådgivningsavgift skall anses som en betalning på grundavgiften.
Rättshjälpsformen rådgivning har kommit att utnyttjas i allt mindre
omfattning. Under budgetåret 1973/74 uppgick antalet utförda rådgivningar till
ca 25 000. Ersättning för nedsatt eller eftergiven rådgivningsavgift begärdes i
ungefär hälften av fallen. Av de ca 25 000 rådgivningsärendena svarade de
allmänna advokatbyråerna för 16 500 eller ca 66 %. Tjugo år senare (budgetåret
1993/94) uppgick antalet rådgivningsärenden vid de allmänna advokatbyråerna till
1 987. Någon statistik för enskilda byråer finns inte. Om man antar att
förhållandena fortfarande är desamma som på 1970-talet skulle det totala antalet
rådgivningar uppgå till drygt 3 000. Till detta torde komma de ärenden där
rådgivningen övergår i ett rättshjälpsärende och därför inte redovisas särskilt.
Utredningen föreslår att rådgivning skall vara obligatoriskt och att
rättshjälp inte skall lämnas innan rådgivning skett. De flesta av remiss-
instanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Föreningen för jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer anser att
rådgivningsintitutet bör avskaffas eftersom det inte längre fyller någon
funktion. Enligt föreningen är det utomordentligt sällan en rådgivning räcker
ens för en inledande bedömning av klientens sak och även en rådgivning på högst
två timmar skulle i de allra flesta fall vara helt otillräckligt.
Det är naturligtvis svårt att göra några säkra uttalanden om varför rådgivning
kommit att utnyttjas i allt mindre omfattning. En bidragande orsak till detta
kan vara att informationen till allmänheten varit dålig.En annan orsak kan vara
konstruktionen av avgiftssystemet. I dag motsvarar rådgivningsavgiften
grundbeloppet. Grundbeloppet motsvarar i sin tur den ersättning som ett biträde
får för en timmes arbete. Biträdet får således samma ersättning oavsett om
arbetet utförs som allmän rättshjälp eller som rådgivning. Eftersom
rådgivningsavgiften får räknas av från grundavgiften blir kostnaden densamma
även för den som får allmän rättshjälp. Om den rättssökandes grundavgift är lika
med grundbeloppet kan han således, om han ansöker om rättshjälp, erhålla en
längre konsultation utan att behöva betala mer än vad han skulle få göra för en
timmes rådgivning.
I lagrådsremissen föreslog regeringen att rådgivning skulle vara en
obligatorisk inledning till ett rättshjälpsärende.
Enligt Lagrådet synes det inte av det remitterade förslaget framgå om det
finns mera allmänt förekommande brister i dagens ordning som förslaget är ägnat
att motverka. Det finns enligt Lagrådet en risk för att det system för
rådgivning som föreslås i lagrådsremissen och de olika avräkningsreglerna i
åtskilliga fall kommer att framstå som en komplikation i handläggningen, i
synnerhet som de i lagförslaget föreskrivna tidsramarna för rådgivning - minst
en timme och högst två timmar - är avsedda att tillämpas i alla slags rättsliga
angelägenheter. Lagrådet menar att i den mån en naturlig inledande fas i
biträdets kontakter med den rättssökande kan urskiljas kommer denna säkert i
praktiken - beroende på angelägenhetens art, den rättssökandes förmåga att
tillgodogöra sig informationen, tillgången på relevant material och andra
faktorer - ibland att bli kortare och ibland längre än som förutsatts i lagen.
Till detta kommer enligt Lagrådet att det ibland kan förutsättas vara först i
ett senare skede - då man t.ex. fått besked om motpartens inställning - som det
är mest angeläget att den rättssökande får information om vad som kan komma att
krävas av honom i bevishänseende och vilka kostnader som kan komma att uppstå.
Under alla omständigheter bör enligt Lagrådets mening rådgivning inte ens från
det remitterade förslagets utgångspunkter föreskrivas som ett undantagslöst
obligatorium. Lagrådet pekar på att det kan tänkas förekomma fall då både den
rättssökande och biträdet av ett eller annat skäl är väl informerade om
förutsättningarna för den rättsliga angelägenhetens fortsatta hantering och en
formaliserad ytterligare rådgivning enligt lagen till följd härav framstår som
uppenbart överflödig. Så t.ex. kan biträdet, i ett läge då behov av rättshjälp
inte kunde förutses, ha lämnat information utan tillämpning av rättshjälpslagen
eller den rättsliga angelägenheten utgöra en fortsättning av en tidigare
procedur, såsom när en skadeståndsfråga särskilts från ett brottmål och den
offentlige försvararen skall övergå till att bli rättshjälpsbiträde. Ibland kan
situationen också tänkas vara den att den rättssökande inte disponerar över
frågan om hur den rättsliga angelägenheten skall drivas vidare och att det till
följd härav är svårt att särskilja en inledande fas avsedd att ge den
rättssökande beslutsunderlag. Det kan t.ex. gälla vissa fall då den rättssökande
är instämd i ett indispositivt mål eller talan förs mot honom eller henne i ett
förvaltningsmål. Slutligen erinrar Lagrådet om att behovet av rättshjälp ibland
kan vara mycket brådskande, såsom när en tidsfrist är på väg att gå ut eller
förhandling skall äga rum. Lagrådet menar också att det kan tänkas uppstå
komplikationer i andra fall, såsom när den rättssökande är bosatt utomlands.
Lagrådet förordar att ett undantag från kravet på rådgivning föreskrivs för fall
då sådan skulle framstå som uppenbart överflödig eller annat särskilt skäl
föreligger.
Enligt regeringens mening kan rådgivningsinstitutet med den konstruktion som
det har i dag möjligen ifrågasättas. Som en inledning till ett rättshjälpsärende
kan däremot rådgivning vara meningsfull. Även om rådgivning mera sällan kan
komma att helt ersätta rättshjälpen kan det dock finnas skäl att skilja på en
inledande fas och en senare handläggning. Om den rättssökande får en första
översiktlig information om vad som kan komma att krävas av honom i t.ex.
bevishänseende och en ungefärlig uppfattning om kostnaderna har han ett bättre
underlag för sitt beslut om hur han skall gå vidare. I en del enklare fall kan
rådgivningen vara tillräcklig för att han skall kunna kontakta sin motpart och
diskutera en förlikning eller någon annan lösning. Med bättre information och en
tydlig blankett för ansökan om äktenskapsskillnad kan en rådgivning bli ett
viktigt komplement för makar som själva vill komma överens om sina framtida
förhållanden. Om rådgivningen dessutom kan pågå i något längre tid än för
närvarande kan den i vissa enklare fall ersätta rättshjälp. Detta skulle
innebära kostnadslättnader för både de rättssökande och för staten.
Mot denna bakgrund finns det enligt regeringens mening goda skäl att låta
rättshjälp föregås av rådgivning. Regeringen ansluter sig till Lagrådets
uppfattning att rådgivningen inte bör vara ett undantagslöst obligatorium.
Bestämmelsen bör därför kompletteras med ett undantag i enlighet med Lagrådets
förslag.
Om rådgivning i enklare fall skall kunna utgöra ett verkligt alternativ till
rättshjälp är det inte alltid tillräckligt med rådgivning under endast en timme
och vid endast ett tillfälle. I vissa ärenden kan t.ex. den rättssökande eller
biträdet behöva inhämta vissa uppgifter innan något klart råd kan ges. I
äktenskapsskillnadsmål med betänketid kan det emellanåt vara av värde att
rådgivning även ges inför ansökan om fullföljd.Regeringen anser därför - liksom
utredningen - att rådgivning i en och samma angelägenhet bör kunna pågå under
sammanlagt två timmar och kunna delas upp på två tillfällen. Den närmare
bedömningen av rådgivningens omfattning får göras av den som lämnar
rådgivningen. Om rådgivningen ges i mer än en timme bör avgiften för den över-
skjutande tiden avräknas från den minimiavgift som skall betalas i rätts-
hjälpsavgift.
Som hittills skall rådgivning i första hand ges av advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå. Om den rättssökande väljer att vända sig till någon annan
som kan förordnas till rättshjälpsbiträde bör dock även en sådan konsultation
räknas som rådgivning i rättshjälpslagens mening. Det innebär visserligen att
den som inte tidigare förordnats som rättshjälpsbiträde själv får avgöra om han
eller hon uppfyller förutsättningarna för att kunna förordnas till biträde. Det
torde dock endast bli fråga om enstaka fall. Den som lämnar rådgivning kommer
relativt snart att ha anledning att ansöka om att förordnas som biträde i något
ärende där han lämnat rådgivning och får därmed besked om han uppfyller
förutsättningarna eller inte.
Avgiften bör lämpligen motsvara den timkostnadsnorm som gäller vid övrig
rättshjälp, f.n. cirka 1 000 kr. För den som har små ekonomiska resurser bör
nedsättning av avgiften, liksom nu, kunna ske till halva beloppet eller ca
500 kr. I sådant fall bör mellanskillnaden mellan ordinarie avgift och nedsatt
avgift betalas av allmänna medel. Den som meddelar rådgivningen bör också kunna
sätta ned avgiften. Om rådgivning lämnats av någon som inte kan godkännas som
rättshjälpsbiträde bör han självfallet inte erhålla någon sådan ersättning. Den
rättssökande bör dock i de flesta fall tillgodoräknas även sådan konsultation
som rådgivning, dvs. rättshjälp bör kunna beviljas utan ytterligare rådgivning.
Sveriges advokatsamfund menar i sitt remissvar att hela rådgivningsavgiften
bör kunna avräknas från rättshjälpsavgiften. Enligt regeringens mening är detta
inte lämpligt. Tvärtom skulle det kunna motverka de intentioner som ligger bakom
lösningen med en mer eller mindre obligatorisk rådgivning. Avgiften för den
inledande rådgivningen kan istället ses som en första grundavgift, lika för alla
utom för dem som har det sämst ekonomiskt ställt. För att den rättssökande inte
av ekonomiska orsaker skall tveka om att utnyttja den förlängda, frivilliga
rådgivningen bör denna beaktas när rättshjälpsavgiften skall fastställas.
Regeringen delar också utredningens uppfattning att rådgivning bör kunna ske i
alla slags angelägenheter. Den rättssökande betalar ju som regel, genom sin
avgift, hela kostnaden för rådgivningen.
Utredningen föreslår också att den som vill komma i fråga som rätts-
hjälpsbiträde skall vara skyldig att ge rådgivning. Det rådgivningssystem som vi
föreslår blir ofta en inledning till rättshjälp. De som vill komma i fråga som
rättshjälpbiträden har därmed ett eget intresse av att ge rådgivning så att de
senare kan åta sig rättshjälpsuppdraget. Det finns därför inte något behov av en
sådan regel som utredningen föreslår. Enligt regeringens uppfattning kommer ändå
tillräckligt många att ge rådgivning.

7 Förutsättningar för rättshjälp

7.1 Inkomstgränsen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Den övre inkomstgränsen för rätt till rättshjälp|
| sänks från nuvarande sju basbelopp (249 000 kr) till 210 000 kr.|
--------------------------------------------------------------------

Utredningen föreslår att inkomstgränsen sänks till 200 000 kr.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar det utan erinran. Konsumentverket, Sveriges advokatsamfund
och JUSEK avstyrker en sänkning av den nuvarande inkomstgränsen för rättshjälp.
Skälen för regeringens förlag: Rätten till allmän rättshjälp har allt sedan
rättshjälpslagens tillkomst begränsats av att den rättssökandes inkomst inte får
överstiga ett visst belopp. Fram till den 1 maj 1983 var inkomstgränsen knuten
till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Den som hade en
beräknad årsinkomst som översteg åtta gånger basbeloppet kunde då inte komma
ifråga för rättshjälp. I samband med 1983 års ändringar i rättshjälpslagen
upphävdes kopplingen till basbeloppet bland annat av besparingsskäl och inkomst-
gränsen bestämdes till ett fast belopp, 110 000 kr. Det förutsattes att
inkomstgränsen i stället skulle omprövas allt eftersom förändringar i
penningvärdet motiverade det. Någon sådan omprövning skedde dock inte förrän
genom 1988 års rättshjälpsreform. Då höjdes inkomstgränsen från 110 000 kr till
sju basbelopp (prop. 1987/88:73). Sedan dess ligger gränsen vid sju basbelopp,
dvs. 249 000 kr räknat i 1995 års basbelopp (12 § rättshjälpslagen).
Regeringen föreslog i en proposition till riksdagen våren 1992 (prop.
1991/92:159) att den övre inkomstgränsen för rätt till rättshjälp skulle sänkas
från sju till fyra basbelopp. Riksdagen avslog propositionen (rskr 1991/92:307).
Justitieutskottet anförde i sitt betänkande (bet. 1991/92:JuU26 s. 9) att en
samlad översyn av rättshjälpssystemet borde ske eftersom besparingar och
effektiviseringar krävdes inom systemet. Utskottet uttalade också att ett
genomförande av förslaget kunde komma att medföra en återgång till den ordning
som gällde på den fria rättegångens tid, nämligen att enbart de allra sämst
ställda och de som har god ekonomi skulle ha möjlighet att ta till vara sina
rättsliga intressen. Flertalet vanliga inkomsttagare för vilka ett rättsligt
förfarande innebär avsevärda ekonomiska påfrestningar skulle enligt utskottets
uppfattning komma att helt utestängas från möjligheten till rättshjälp.
Hur stor del av befolkningen som varit berättigad att erhålla rättshjälp har
varierat över tiden. Statistiska Centralbyrån (SCB) för statistik över
inkomstförhållandena i Sverige. På grundval av tillgänglig statistik går det
inte att göra några exakta uträkningar av hur många som skulle vara berättigade
till rättshjälp vid en viss angiven inkomstgräns. Orsakerna till detta är flera;
dels är SCB:s uppgifter framräknade på andra grunder än dem som skall användas
vid beräkning av inkomst enligt rättshjälpslagen, dels är försörjningsbördan
inte preciserad på samma sätt.
Enligt SCB hade ca 620 000 personer i Sverige år 1993 en inkomst på 250 000 kr
eller mer. Detta antal motsvarar ca 7 % av befolkningen. Den genomsnittliga
löneökningen under åren 1993 till 1996 beräknas enligt regeringens finansplan
uppgå till 12,7 %. Grovt räknat skulle därmed ytterligare ca 200 000 personer
eller 2 % av befolkningen hamna över gränsen. I praktiken innebär det att över
90 % av Sveriges befolkning kan få rättshjälp. I själva verket torde denna andel
vara ännu större eftersom eventuell försörjningsbörda inte har beaktats. Med den
av utredningen föreslagna gränsen skulle med motsvarande beräkning ca 80 % av
befolkningen vara berättigade till rättshjälp.
Riksrevisionsverket angav i rapporten Rättshjälpens effektivitet (F 1992:6)
att huvuddelen av dem som erhåller rättshjälp ligger i de lägre
inkomstintervallen, vilket också bekräftas av uppgifter från Rätts-
hjälpsmyndigheten. Detta betyder inte att det bara är de som behöver rättshjälp.
För hög- och medelinkomsttagarna är dock rättshjälpsavgiften ofta så hög att det
i många fall inte blir något bidrag från staten, och då avstår man från att
krångla med en rättshjälpsansökan. En sänkning av inkomstgränsen skulle således
inte medföra några mera betydande besparingar lika lite som 1988 års höjning av
inkomstgränsen antogs medföra några stora kostnadsökningar. Å andra sidan
innebär det nya avgiftssystem som nu föreslås - se avsnitt 13 - att dessa
personer skulle ha större anledning att ansöka om rättshjälp eftersom avgiften
enligt det nya systemet endast skall beräknas på biträdeskostnaderna. Det
innebär alltså att de skulle kunna få kostnader för bevisning och utredning helt
ersatta även om de skulle få betala större delen av biträdeskostnaden. En
sänkning av inkomstgränsen ligger också i linje med synsättet att den som reder
sig själv inte skall belasta statskassan.
Utredningen föreslår att inkomstgränsen bör sänkas till 200 000 kr. Flertalet
remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Konsumentverket anser dock att gränsen är för snäv. Sveriges advokatsamfund
liksom JUSEK menar att en stor grupp ställs utan möjlighet till juridiskt
biträde om förslaget genomförs.
Som vi framhållit tidigare bör målet för rättshjälpen vara att ge bistånd till
den som inte annars skulle ha möjlighet att ta till vara sina rättsliga
intressen. Staten bör däremot inte bidra till kostnader som en rättssökande
själv har ekonomisk förmåga att stå för.
Regeringen delar den uppfattning Justitieutskottet redovisade i 1992 års
lagstiftningsärenden, att inkomstgränsen inte får sättas så lågt att de flesta
utestängs från möjligheterna till rättshjälp. En mindre sänkning av gränsen kan
dock göras utan att det får sådana allvarliga konsekvenser. Samtidigt måste det
poängteras att gränsen inte får sättas så lågt att rättshjälpen bara kommer att
beröra de allra sämst ställda. Någon återgång till vad som gällde på den fria
rättegångens tid är inte aktuell.
Enligt regeringens mening är det rimligt att som utredningen föreslår anknyta
till bestämmelserna om den s.k. skiktgränsen eller brytpunkten, dvs. den
inkomstgräns där en skattskyldig skall betala statlig inkomstskatt. De som har
inkomster som överstiger brytpunkten anses ha förmåga att betala s.k. värnskatt.
Dessa personer bör enligt regeringens mening också ha förmåga att stå för sina
egna rättsliga kostnader utan bidrag från staten. För att undvika att lagen
skulle komma att behöva justeras alltför snart bör gränsen sättas strax över
brytpunkten.
Om gränsen sätts strax över brytpunkten eller vid 210 000 kr skulle, med de
beräkningsmetoder som redovisats ovan, fortvarande över 80 % av befolkningen ha
möjlighet att erhålla rättshjälp. Det skall då särskilt påpekas att vid denna
beräkning har någon hänsyn till försörjningsbördan inte tagits, vilket innebär
att ännu fler hamnar inom det område där rättshjälp kan ges.

Basbelopp eller siffror

En bidragande orsak till att rättshjälpslagen upplevs som komplicerad och
svårhanterlig är att de beloppsgränser som finns i lagen, t.ex. inkomstgränser
och gränser när ett biträde själv får besluta om utredning, är angivna som ett
visst antal eller en viss andel av ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Dessutom är det basbelopp som skall användas det som gällde
året innan den rättssökande ansökte om rättshjälp. Förutom att det gör texten
svårtillgänglig innebär det t.ex. att två parter, vid samma tidpunkt, kan ha
olika möjligheter att erhålla en utredning beroende på när de ansökte om
rättshjälp.
En praktisk nödvändighet i detta sammanhang är också att ha tillgång till
Domstolsverkets årliga broschyr om rättshjälp och taxor. Den ursprungliga
anledningen till att det basbelopp som skall användas, är det som gällde året
innan ansökan om rättshjälp gjordes, var för övrigt att man skulle hinna
tillhandahålla dessa tabeller i tid (prop. 1972:4 s. 312).
Utredningen har föreslagit att de gränsvärden som anges i lagen skall
uttryckas i siffror. De flesta av remissinstanserna har inte haft några
invändningar mot en sådan ordning. Några av remissinstanserna är dock kritiska
till förslaget och anser att anknytningen till basbeloppet bör bibehållas så att
lagen inte behöver justeras för att penningvärdet förändras.
Fördelen med att gränserna anges i basbelopp är naturligtvis just den att
lagen inte behöver justeras för att penningvärdet förändras. Frågan är
emellertid om denna fördel uppväger de angivna nackdelarna. Det är inte heller
givet att gränserna alltid bör följa penningsvärdets förändringar.
Regeringen delar utredningens uppfattning att bestämmelserna blir mer
lättillgängliga om lagens gränsvärden uttryckas i siffror i stället för ett
visst antal basbelopp eller en viss andel av basbeloppet.
Inkomstgränsen bör alltså anges i siffror. Självfallet måste det bevakas att
beloppet justeras om penningsvärdets förändringar eller andra faktorer ger skäl
till detta. Som utredningen påpekar är det inte givet att en sådan justering
måste ske varje år.

7.2 Beräkningen av den rättssökandes ekonomiska förhållanden - ekonomiskt
underlag

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Vid beräkningen av den rättssökandes |
| ekonomiska förhållanden skall hänsyn tas till i huvudsak samma |
| omständigheter som i dag. Två nyheter är dock att hänsyn skall tas|
| även till föräldrarnas ekonomiska förhållanden när den rättssökande är|
| underårig samt att underhållsskyldighet till barn endast skall |
| beaktas upp till ett visst högsta belopp - 75 000 kr. Ett nytt |
| begrepp - ekonomiskt underlag - införs som en samlande beteck- |
| ning för den rättssökandes ekonomiska förhållanden. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringen förslag.
Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan
erinran. Malmö tingsrätt anser att grunderna för beräkning av det ekonomiska
underlaget samt att barns underlag skall beräknas på föräldrarnas inkomster bör
framgå av lagen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande rättshjälpslagen får som
vi redovisat i avsnitt 7.1 allmän rättshjälp beviljas om den rättssökandes
beräknade årsinkomst inte överstiger ett belopp som motsvarar sju gånger det
basbelopp som gällde året innan rättshjälp begärs (12 § rättshjälpslagen).
Årsinkomsten skall, enligt Domstolsverkets föreskrifter, beräknas på grundval av
de faktiska inkomster som föreligger när rättshjälp söks samt inkomsterna under
tiden närmast före och de sannolika inkomsterna under tiden närmast efter
ansökan om rättshjälp. Även kontinuerligt utgående socialbidrag räknas som in-
komst.
Om den rättssökande bidrar till underhållet av make, tidigare make, sambo,
eget barn eller annat barn som han är underhållsskyldig för enligt
föräldrabalken, höjs inkomstgränsen med ett halvt basbelopp för var och en av
dessa personer (13 § första stycket rättshjälpslagen).
Är den rättssökandes förmåga väsentligen ökad eller nedsatt på grund av
förmögenhetsinnehav, skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den
beräknade årsinkomsten jämkas med skäligt belopp (13 § andra stycket
rättshjälpslagen).
I Domstolsverkets föreskrifter anges närmare på vad sätt förmögenhet och
skuldsättning skall beaktas. Bl.a. skall förmögenhet eller skuld som hänför sig
till fastighet eller bostadsrätt som den rättssökande bor i inte beaktas.
Utredningen föreslår att beräkningen även i fortsättningen skall grunda sig på
den rättssökandes beräknade årsinkomst, försörjningsbörda och
förmögenhetsförhållanden. Enligt utredningen bör ett ekonomiskt underlag
fastställas som grundar sig på dessa förhållanden. Närmare bestämmelser om
beräkning bör enligt utredningen fastställas av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Regeringen delar utredningens uppfattning att endast smärre sakliga ändringar
bör göras när det gäller beräkningen av den rättssökandes ekonomiska
förhållanden. Beräkningen bör således även i fortsättningen göras med
utgångspunkt i den rättssökandes beräknade årsinkomst och med beaktande av
försörjningsbörda, förmögenhet och skuldsättning. Detta bör enligt regeringen
uttryckligen framgå av lagen och inte, som utredningen föreslår, helt lämnas
till regeringen att bestämma.
Regeringen delar utredningens uppfattning att en eventuell försörjningsbörda
inte alltid påverkar betalningsförmågan i så hög grad som motsvaras av de
nuvarande bestämmelserna. Det torde vara tillräckligt att den som faktiskt
fullgör sin försörjningsbörda gentemot barn får tillgodoräkna sig ett belopp om
ca 15 000 kr per barn, dock aldrig mer än ca 75 000 kr. Även detta bör som
förordats från vissa remissinstanser framgå av lag.
Regeringen ansluter sig i övrigt till den lagtekniska lösning som utredningen
föreslår. Det finns enligt vår mening fördelar med att som utredningen föreslår
i lagen införa ett särskilt samlande begrepp - ekonomiskt underlag - för
resultatet av räkneoperationen. Lagen kan därigenom göras enklare och mer
överskådlig om man i olika paragrafer kan hänvisa till den rättssökandes
ekonomiska underlag i stället för att som i den nuvarande lagen gång på gång
upprepa vilka faktorer som skall beaktas när det gäller den rättssökandes
ekonomiska förhållanden. Konstruktionen med att inkomsten för den som bidrar
till barns underhåll, skall minskas istället för som enligt dagens system ökas
med visst belopp har också fördelar. Härigenom kan man förenkla tabellerna för
beräkning av rättshjälpsavgift.
De flesta barn i Sverige torde sakna egna inkomster eller egen förmögenhet av
betydelse. Flertalet barn har i stället en ekonomi som är sammanflätad med den
eller de föräldrar som barnet bor tillsammans med. När ett barn beviljas
rättshjälp är det likafullt bara barnets inkomster som läggs till grund för
rättshjälpsavgifterna. Grundavgiften blir ofta den lägsta möjliga, dvs. noll.
Eftersom föräldrarna enligt 7 kap. 1 § föräldrabalken är skyldiga att försörja
barnet efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas
förmåga är det rimligt att de också ansvarar för kostnader som uppstår i
anledning av en process. Om rättshjälpsresurserna skall fördelas så att de
kommer dem tillgodo som bäst behöver dem är det inte rimligt att ge bidrag till
barn som tillhör familjer med god eller mycket god ekonomi. Man bör i stället
också i fråga om rättshjälp i första hand utgå från att barn blir försörjda av
sina föräldrar. I en angelägenhet som rör underhåll och faderskap ligger ju
frågan också i förälderns intresse. En sådan ordning skulle också minska de
olikheter som nu finns vid behandlingen av bl.a. rättshjälpsfrågor, beroende på
om talan om underhåll väcks fristående eller i mål om äktenskapsskillnad eller
vårdnad.
Regeringen instämmer därför i utredningens förslag att föräldrarnas ekonomiska
förhållanden skall beaktas när ett barns ekonomiska underlag beräknas och att
detta bör gälla i de fall barnet bor tillsammans med föräldrarna.
Remissinstanserna har inte några invändningar mot en sådan ordning.
I de fall barnet bor tillsammans med båda föräldrarna och ingen av dem är
barnets motpart bör avgiften beräknas på grundval av de ekonomiska förhållandena
för den förälder som har det största ekonomiska underlaget. Om den ena föräldern
är motpart bör det ekonomiska underlaget alltid beräknas utifrån den andra
förälderns förhållanden. Om barnet inte bor hos någon av föräldrarna bör det
ekonomiska underlaget beräknas utifrån barnets egna ekonomiska förhållanden. Det
sist nämnda bör också gälla om barnet har betydande tillgångar eller inkomster
medan föräldrarna har det sämre ekonomiskt ställt. Den nu föreslagna regeln bör
gälla när den rättssökande är under 18 år. Det är enligt regeringens mening
tillräckligt om det av lagen framgår att föräldrarnas ekonomiska förhållanden
skall beaktas när ett barns ekonomiska underlag beräknas. Mer detaljerade
föreskrifter kan ges av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
Som anförts av utredningen måste en ny och mer begriplig ansökningsblankett
tas fram. Av blanketten bör det klart framgå att uppgifterna lämnas under
straffansvar. Dessutom bör den utformas så att den rättssökande genom sin
underskrift ger ett medgivande till att uppgifterna om hans inkomster får
kontrolleras hos försäkringskassa och skattemyndighet. Riksrevisionsverket har i
sitt remissvar ansett att de ekonomiska förhållandet alltid skall kontrolleras.
Regeringen anser dock att det är tillräckligt att det kan ske en kontroll. I
vilken omfattning som uppgifterna faktiskt skall kontrolleras är för tidigt att
säga. Genom den rättssökande medgivande blir det möjligt att göra en kontroll i
de fall då det finns anledning att misstänka felaktigheter samt att göra stick-
provskontroller.

7.3 Behov av biträde

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Avgörande för om rättshjälp skall beviljas |
| skall vara om den rättssökande har behov av juridiskt biträde. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Rättshjälp skall enligt 6 § rättshjälpslagen
beviljas om den rättssökande har behov av sådant bistånd. Behovet skall bedömas
med utgångspunkt i hans eller hennes behov av någon eller några av de förmåner
som anges i 9, 9 a eller 10 §§. De förmåner som finns angivna i dessa
bestämmelser är bland annat biträde och bidrag till kostnaderna för bevisning
och utredning. Vid behovsprövningen skall någon ekonomisk prövning inte göras
utöver den inkomstprövning som anges i 6 §. Även om det i inledningen av ett
ärende är uppenbart att den rättssökande själv, på grund av reglerna om
rättshjälpsavgift, kommer att få betala samtliga kostnader anses han ändå ha
behov av rättshjälp om någon eller några av förmånerna kan komma i fråga. I de
allra flesta fall är det den rättssökandes behov av biträde det avgörande skälet
till att rättshjälp beviljas.
Utredningen föreslår att rättshjälp bara skall beviljas om den rättssökande
har behov av biträde. De flesta remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar det utan erinran. Hyresgästernas riksförbund har
avstyrkt förslaget om att den rättssökandes behov av biträde skall vara
avgörande. Förbundet har anfört att medlemmar i hyresgästföreningar endast får
biträdeshjälp genom föreningen. Om rättshjälp inte kan beviljas för att få
täckning för andra kostnader kan det enligt förbundet bli mer lönsamt för
medlemmen att inte företrädas av föreningen.
Behovet av rättshjälp är naturligtvis störst i sådana fall där det kan uppstå
några mer betydande kostnader, nämligen när det behövs biträdeshjälp. Denna
förmån är den viktigaste och mest kostsamma förmånen.
Den nuvarande regleringen - som innebär att rättshjälp beviljas om den
rättssökande har behov av någon av de förmåner som räknas upp i rättshjälpslagen
- är mot denna bakgrund inte tillfredsställande. Den naturliga ordningen är i
stället att, som utredningen föreslår, fokusera på den rättssökandes behov av
biträde och låta detta behov avgöra om rättshjälp skall beviljas eller inte.
Utredningens förslag har också fått stöd av en majoritet av remissinstanserna.
Regeringen föreslår därför att rättshjälp bara skall beviljas om den
rättssökande har behov av biträde. De som har mycket små ekonomiska resurser och
därmed kan ha behov av bidrag även till andra, mindre kostnader bör kunna få
sådan hjälp oberoende av om rättshjälp beviljas eller inte. Denna fråga
behandlas i avsnitt 16.
En sådan ändring är också naturlig, och nödvändig, mot bakgrund av det nya
avgiftssystem vi föreslår i avsnitt 13. Rättshjälpsavgiften skall enligt det
förslaget beräknas som en viss procentuell andel av biträdeskostnaderna. Med ett
sådant avgiftssystem kan nuvarande ordning för behovsprövning inte behållas
bl.a. därför att det skulle medföra en väsentlig ökning av kostnaderna för
rättshjälpen. Det skulle nämligen ofta vara lönsamt att få rättshjälp då staten
alltid skulle bidra till vissa av kostnaderna. Som exempel kan nämnas att en
relativt välbärgad rättssökande som klart skulle kunna bära en mindre kostnad
för t.ex. ansökningsavgift och ersättning till ett par vittnen skulle kunna få
dessa kostnader betalda av staten.
Som utredningen framhåller skall rättshjälp inte beviljas om behovet av
biträde kan tillgodoses på något annat sätt.
Som regel finns inte behov av biträde om juridiskt hjälp lämnas genom det
rättsskydd som ges genom fackliga organisationer eller när
intresseorganisationer, t.ex. hyresgästorganisationer, bistår sin medlemmar.
Som både Arbetsdomstolen och Hyresgästernas riksförbund påpekat finns ingen i
lag föreskriven skyldighet för fackföreningar och andra intresseföreningar att
bistå sina medlemmar. Det finns därför anledning att påpeka att den som inte
rent faktiskt får biträde av sin förening självklart skall kunna få rättshjälp
om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. I enskilda fall kan det finnas skäl
att begära besked från den rättssökande om han eller hon har möjlighet att få
sådant bistånd. Om en rättssökande har möjlighet att få bistånd från en förening
men frivilligt väljer att avstå från detta bör rättshjälp normalt vägras
eftersom biträdesbehovet då faktiskt kan tillgodoses på annat sätt än genom
rättshjälp. En medlem i en hyresgästförening har med andra ord inte någon sådan
valmöjlighet som förbundet för fram i sitt remissvar.
Om den rättssökande själv kan ta till vara sina intressen kan han eller hon
inte anses ha behov av biträde.
När det gäller frågan om den rättssökande själv har förmåga att föra sin talan
skall ärendets svårighetsgrad ställas mot den rättssökandes personliga
kvalifikationer. Av betydelse är bl.a. den rättssökandes fysiska och psykiska
tillstånd. Enbart språksvårigheter bör inte medföra att den rättssökande har
behov av biträde. I första hand skall möjligheten till tolkning utnyttjas.
Behovet av biträde är i hög grad beroende av vilken domstol - allmän domstol
eller allmän förvaltningsdomstol - som skall handlägga ärendet.
Förvaltningsdomstolarnas materiella processledning och utredningsansvar enligt
förvaltningsprocesslagen gör att biträdesbehovet i dessa domstolar inte är
detsamma som i mål vid allmän domstol.
Sedan rättshjälpslagens tillkomst har frågan om en utvidgning av möjligheterna
till rättshjälp i mål vid förvaltningsdomstolarna behandlats vid flera
tillfällen. Senast togs frågan upp i samband med att justitieutskottet
behandlade regeringens proposition om tvåpartsprocess m.m. i de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Utskottet avslog en motion i ärendet med hänvisning
till förvaltningsdomstolarnas utredningsskyldighet enligt 8 §
förvaltningsprocesslagen och utskottet pekade särskilt på att denna skyldighet
inte påverkas av reformen om tvåpartsprocess (1995/96:JuU7 s. 8).
I lagrådsremissen framhölls, något som också påpekats av några
remissinstanser, att det dock kan finnas behov av juridiskt biträde i vissa mål
i allmän förvaltningsdomstol. I remissen nämndes att sådant behov t.ex. kan
finnas i vissa socialförsäkringsmål och andra mål som rör funktionshindrade
personer och att det t.ex. kan finnas anledning att bevilja rättshjälp om en
förvaltningsmyndighet överklagar ett beslut som har ändrats till den
rättssökandes fördel.
Enligt Lagrådet är vad som anfördes i lagrådsremissen härom inte tillräckligt
fullständigt eller klarläggande. Lagrådet anför i denna del:

I lagrådsremissen framhålls att förvaltningsdomstolarnas materiella
processledning och utredningsansvar gör att det liksom hittills normalt inte
bör anses föreligga behov av juridiskt biträde i mål och ärenden vid
förvaltningsdomstol. Den förändring som skett genom att tvåpartsprocess
införts i förvaltningsdomstol uppges inte innebära någon minskad
utredningsskyldighet för domstolarna och därmed inte heller något ökat
rättshjälpsbehov. I det fortsatta resonemanget behandlas emellertid för vissa
mål som rör funktionshindrade personer särskilt situationer som uppstår då en
förvaltningsmyndighet - med tillämpning av den genom tvåpartsprocessen införda
överklagandemöjligheten - överklagar med yrkande till nackdel för den
rättssökande. För sådana fall anges det kunna finnas anledning att bevilja
rättshjälp. Enligt Lagrådets mening beaktar dessa uttalanden inte
tillfredsställande den utveckling som fortgår på förvaltningsprocessens område
och som medfört förändringar, vars betydelse för rättshjälpen behöver bli
föremål för diskussion.
Lagrådet vill först erinra om den sedan en längre tid pågående utvecklingen
mot att olika frågor med större eller mindre rättslig anknytning inom
förvaltningsområdet förs över till avgörande av förvaltningsdomstol, något som
ytterligare utökat förvaltningsdomstolarnas rika flora av måltyper. Genom att
nedflyttning under de senaste åren skett av åtskilliga måltyper från
kammarrätt till länsrätt har alla tre domstolsinstanserna numera ett
synnerligen brett målområde, inom vilket de mest skiftande frågeställningar
kan komma upp till bedömning. Sedan Sverige tillträtt EES-avtalet och därpå
blivit medlem i EU har dessutom EG:s omfattande och komplexa regelverk blivit
att beakta inte minst i förvaltningsrättskipningen, något som inte sällan
medför behov av ingående diskussioner och överväganden utifrån aspekter som
tidigare inte krävt uppmärksamhet. En av konsekvenserna av att europarättsliga
principer får genomslag i vårt land är för övrigt att handläggningen i
förvaltningsmål allt oftare torde få inslag av muntlighet med partsnärvaro.
Det etappvis införda systemet med krav på prövningstillstånd i kammarrätt i
flertalet mål förtjänar också att nämnas. De förenklingar som därigenom uppnås
vid handläggningen bör om möjligt ge utrymme åt ytterligare insatser för
kvalitativt högtstående rättskipning i de mål som tas upp till fullständig
sakprövning; självfallet bör därvid förbättrad biträdeshjälp i de mer
komplicerade målen ses som en positiv faktor. Införandet av tvåpartsprocess
har visserligen inte medfört förändring i domstolarnas lagreglerade
utredningsskyldighet, men det står väl ändå rätt klart att följden blir att
domstolarnas handläggning mer än tidigare blir präglad av
förhandlingsprincipen och mindre av officialprincipen.
Mot bakgrund av bl.a. dessa förändringar och tendenser inom
förvaltningsprocessen ligger det enligt Lagrådets bedömning närmast till hands
att utgå ifrån att behoven av rättsligt biträde i förvaltningsmål kommer att
bli i vart fall något större än som återspeglas i hittillsvarande starkt
återhållsamma praxis (jfr även vad som anförts i Rättshjälpsutredningens
betänkande på s. 209 och under remissbehandlingen av Rättshjälpsnämnden). Ett
ökat biträdesbehov lär framför allt göra sig gällande för sådana
angelägenheter där de faktiska omständigheterna är svåröverskådliga och de
rättsliga frågeställningarna okända eller svårbedömbara för de rättssökande.
Det framstår emellertid knappast som praktikabelt att på förhand urskilja
speciella målgrupper som framför allt bör komma i fråga för rättshjälp eller
uteslutas från rättshjälp. För detta talar bl.a. att EG-rättsliga problem kan
tänkas komma att aktualiseras i mycket skilda sammanhang.
Lagrådsremissen ger motivledes stöd åt den utvidgningen, att rättshjälp i
vissa fall skall kunna beviljas personer med sådana funktionshinder som gör
det svårt för dem att föra sin egen talan i mål av väsentlig betydelse för
dem. Frågan måste ställas om avgränsningen av förslaget till funktionshindrade
är den lämpliga. Med uttrycket funktionshinder, som introducerades i
lagstiftningen i samband med tillkomsten av 1993 års lag om stöd och service
till vissa funktionshindrade (LSS), avses enligt förarbetena till LSS
förvärvade eller medfödda fysiska eller psykiska funktionshinder på grund av
sjukdom eller skada (prop. 1992/93:159 bil. 1 s. 55). Det är således ett föga
precist uttryck, som i stort sett endast anger att en person har större eller
mindre nedsättning i funktionsförmågan i något avseende, vilket som helst. Den
begränsning som inryms i lagrådsremissens motivuttalande ligger således
egentligen i att personen i fråga skall ha svårt att själv föra sin talan i en
för honom viktig angelägenhet. Som Lagrådet ser saken är anknytningen till
funktionshinder inte särskilt meningsfylld i förevarande sammanhang. För
tillämpningen av rekvisitet om biträdesbehov ger anknytningen inte någon
direkt vägledning, utan riskerar snarare att missuppfattas. Enligt Lagrådets
mening är det att föredra att den rättsliga angelägenhetens art, omfattning
och betydelse betonas såsom det grundläggande när biträdesbehovet skall
prövas. Som angetts förut synes därvid inte böra särskiljas speciella
målgrupper, utan prövningen torde få ske för varje uppkommande rättslig
angelägenhet för sig gentemot de kvalitativa och andra krav som anses böra
gälla. Med utgångspunkt i en sådan bedömning får det göras en samlad prövning
av den rättssökandes förmåga att föra sin talan i angelägenheten, oavsett om
den rättssökande kan anses funktionshindrad eller ej. Huruvida den
rättssökande i angelägenheten intar positionen av klagande eller av motpart
till en förvaltningsmyndighet kan givetvis ibland vara av betydelse, men bör
inte generellt tillmätas avgörande vikt för bedömningen i
rättshjälpsavseende.

De förändringar som under senare år skett på förvaltningsprocessens område har
inte minskat förvaltningsdomstolarnas utredningsskyldighet. Enligt regeringens
mening kan det därför inte sägas att biträdesbehovet generellt sett skulle ha
ökat i mål vid förvaltningsdomstol. Däremot kan vissa av de förändringar som
sker i de materiella reglerna på förvaltningsrättens område i övrigt i
undantagsfall medföra att behovet av biträde på sikt kan tänkas bli något större
än hitintills. Några mer dramatiska förändringar kan dock inte förutses. Den
måltyp som åsyftades i lagrådsremissen - mål där den rättssökande på grund av
ett funktionshinder har svårigheter att själv föra sin talan i mål som avser
frågor som har sin grund i funktionshindret t.ex. beviljande av assistans-
ersättning (personlig assistent) - kan enligt regeringens mening tjäna som ett
exempel. Den rättsliga angelägenhetens art, omfattning och betydelse för den
enskilde skall som Lagrådet anför självfallet alltid vägas in. För att
rättshjälp skall beviljas bör som också framhölls i lagrådsremissen krävas att
målet avser en fråga som är av väsentlig betydelse för den enskilde.
Lagrådet tar upp ett flertal faktorer som kan påverka behovet av biträde i
förvaltningsprocessen. Självfallet bör dessa faktorer vägas in i det enskilda
fallet och undantagsvis kunna medföra att rättshjälp skall beviljas. Att vi som
medlemmar i Europeiska unionen numera måste beakta det EG-rättsliga regelverket
innebär dock inte i sig att behovet av biträde ökar. Det faktum att allt fler
ärendetyper skall hanteras av förvaltningsdomstolar och att många måltyper
flyttats ned från kammarrätt till länsrätt medför enligt regeringens mening inte
att behovet av biträdeshjälp kan sägas ha ökat generellt. Inte heller det faktum
att handläggningen får ett ökat inslag av muntlighet med partsnärvaro medför i
sig att behovet av biträde ökar. Många enskilda anser snarare att det
underlättar om handläggningen är muntlig i stället för att de skall utveckla sin
talan skriftligen. Att processen numera är en tvåpartsprocess innebär enligt
regeringens mening inte att förvaltningsdomstolarnas utredningsskyldighet
minskar och att behovet av rättshjälp därmed generellt sett skulle öka.
Som regel får det liksom i dag anses att behov av biträde finns i mål om
verkställighet av domar och beslut om vårdnad och umgänge. I vissa mål angående
åtgärder som är av mer ingripande karaktär för den enskilde täcks
biträdesbehovet däremot av reglerna om offentligt biträde. I övrigt är
regeringen benägen att instämma i Lagrådets synpunkter om svårigheterna att på
förhand urskilja några speciella målgrupper som bör kunna komma i fråga eller
uteslutas från rättshjälp på förvaltningsprocessens område.
Om ett mål i allmän domstol handläggs enligt reglerna om tvistemål av mindre
värden finns sällan något biträdesbehov. Enligt den nuvarande lagen krävs
särskilda skäl för att biträde skall förordnas i sådana mål. Som en konsekvens
av att biträdesbehovet skall vara avgörande för om rättshjälp skall beviljas
eller inte föreslår vi att det i fortsättningen skall krävas särskilda skäl för
att rättshjälp skall beviljas i dessa mål.
Som regel finns inte heller behov av biträde i ärenden som handläggs av
Allmänna reklamationsnämnden eller av Patientskadenämnden. Detsamma gäller i
ärenden angående läkemedelsförsäkringen i de fall ärendet inte har hänskjutits
till skiljemän för avgörande.
Rättshjälp skall i vissa fall kunna ges till en målsägande som inte uppfyller
förutsättningarna för att få målsägandebiträde. Eftersom åklagaren är skyldig
att bistå målsäganden med enskilda anspråk i brottmålsprocessen torde det dock
mera sällan finnas behov av rättshjälp till en målsägande.
Behovet av juridiskt biträde för den som är tilltalad eller i övrigt misstänkt
i brottmål tillgodoses helt genom reglerna om offentliga försvarare.

7.4 Rimlighetsprövning

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En ny regel införs som innebär att en |
| prövning alltid skall göras av om det är rimligt att staten |
| bidrar till kostnaderna i det enskilda fallet. Den nya regeln |
| ersätter nuvarande bestämmelsen om att den som inte har befogat |
| intresse av att få sin sak behandlad inte skall kunna få |
| rättshjälp. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar det utan erinran. Malmö tingsrätt avstyrker förslaget med
hänvisning till att den föreslagna lagtexten och motiven är oklara och medför
tillämpningssvårigheter. Sveriges advokatsamfund anser att det är tillräckligt
med en strängare tillämpning av den nuvarande regeln om befogat intresse.
Skälen för regeringens förslag: Allmän rättshjälp får inte beviljas den som
inte har befogat intresse av att få sin sak behandlad (8 § första stycket 13
rättshjälpslagen). Denna bestämmelse syftar till att förhindra missbruk av den
allmänna rättshjälpen. I förarbetena till rättshjälpslagen (prop. 1972:4 s. 93)
anfördes följande.

Beträffande den närmare innebörden av intresseprövningen bör utgångspunkten
vara att de resurser som ställs till förfogande för rättshjälpen utnyttjas
effektivt och inriktas på de områden där behovet av rättsskydd är störst. Det
är inte möjligt att uttömmande ange alla situationer där rättshjälp bör vägras
på grund av den angivna intresseprövningen. Några typfall synes dock kunna
anges.
Rättshjälp bör kunna vägras när anspråket grundas på en klar felbedömning
av gällande regler och en eventuell talan sålunda är helt utsiktslös. Även i
sådana fall när bevisläget är sådant att det framstår som utsiktslöst eller
mycket osannolikt att anspråket kan drivas med framgång bör rättshjälp kunna
vägras. Tvister eller anspråk som avser obetydliga ekonomiska värden jämfört
med kostnaderna bör i regel inte få drivas med hänsyn till omständigheterna
med stöd av allmänna medel. Frågan måste givetvis bedömas med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet, främst sökandens ekonomiska situation.
Även i sådana fall när ett i och för sig befogat anspråk inte ens på längre
sikt kan realiseras därför att motparten saknar tillgångar bör rättshjälp
kunna vägras.
Även i andra fall än när det ekonomiska värdet i ett anspråk är obetydligt
bör rättshjälp kunna vägras på den grunden att sökanden inte har befogat
intresse av att få saken prövad. Det kan vara fråga om t.ex. en målsägande som
vill föra ansvarstalan för ett brott som ligger under allmänt åtal eller i
vissa fall när talan avser ansvar för ärekränkning.
Syftet med intresseprövningen är i första hand att hindra missbruk av
rättshjälpsförmånerna. Bestämmelserna kan givetvis inte medföra några
garantier för att rättshjälp endast lämnas i situationer då sökandens anspråk
är välgrundat och kan väntas vinna bifall. Betydande marginaler måste givetvis
finnas för olika uppfattningar vid denna bedömning. En begränsning följer även
av att intresseprövningen ofta måste ske på grundval av en summarisk
utredning.

Fallen kan således delas upp i olika grupper: möjlighet till framgång, möjlighet
att realisera anspråket, kostnadsaspekter i förhållande till det omtvistades
värde och angelägenhetens art. Det understryks i förarbetena att vad som anges
där är typfall och att de inte skall ses som en uttömmande uppräkning. Frågan om
det finns befogat intresse skall alltid bedömas med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet.
Vid rättshjälpslagens tillkomst var det rättshjälpsnämnder och Besvärsnämnden
för rättshjälpen som prövade rättshjälpsansökningarna. Reglerna om befogat
intresse kom då ganska ofta att tillämpas utifrån en bedömning av utsikterna
till framgång. De ändringar som infördes i rättshjälpslagen år 1980 innebar
bl.a. att prövningen av ansökningarna om rättshjälp i vissa fall överfördes till
domstolarna. Efter två vägledande rättsfall från Högsta domstolen (NJA 1982 s.
175 I och II) har de allmänna domstolarna varit restriktiva med att göra någon
intresseprövning, i vart fall när det varit fråga om bevisvärdering. Högsta
domstolen uttalade bl.a. att domstolarna visserligen kan göra en
intresseavvägning när det omtvistade beloppet är av obetydligt värde eller när
det är uppenbart att talan är utsiktslös på grund av att parten missuppfattat
eller felbedömt rättsläget. Däremot torde det enligt Högsta domstolen, endast i
undantagsfall kunna komma i fråga att lägga ett för parten ogynnsamt bevisläge
till grund för en motsvarande bedömning, eftersom detta regelmässigt skulle
förutsätta en sådan förberedande sakprövning som en domstol måste avhålla sig
ifrån.
Avsikten är enligt förarbetena att intresseprövningen i första hand skall
göras av biträdet (prop. 1972:4 s. 94 f.). När befogat intresse saknas ankommer
det på biträdet att se till att klienten avstår från att driva sitt anspråk. Har
rättshjälp inte sökts bör biträdet inte medverka till att ansökan görs och har
biträdet redan lagt ner visst arbete, bör han eller hon söka förmå klienten att
inte driva saken vidare. I regel bör biträdet avstå från att utföra ytterligare
arbete åt klienten. Missbruk i nu angivna hänseende kan beaktas när
biträdesersättningen bestäms. Enligt ett rättsfall från Högsta domstolen, ligger
biträdets ansvar på ett tidigt stadium. När saken kommit under domstols prövning
åvilar ansvaret i första hand domstolen (NJA 1983 s. 224).
Avslag på grund av att anspråket inte kan realiseras sker sällan.
Avslagsgrunden har använts i ett fall rörande verkställighet av vårdnad. I det
ärendet hade barnet förts till Tunisien. Eftersom barnet var tunisisk
medborgare, medverkade inte de tunisiska myndigheterna till att återföra barnet
till Sverige. Rättshjälp vägrades med hänvisning till att sökanden inte ansågs
ha någon utsikt till framgång i ärendet.
Eftersom möjligheterna till biträde i s.k. småmål begränsades år 1974 har
jämförelsen av de ekonomiska värden som angelägenheten rör och kostnaderna för
att driva saken fått mindre betydelse. Regeln har dock sin betydelse om tvisten
skall avgöras utanför domstol och i vissa fall av fastställelsetalan.
Rättshjälp kan också vägras med hänvisning till angelägenhetens art. Bland
annat har, med stöd av denna punkt, rättshjälp inte beviljats i en angelägenhet
som gällde återgång av fastighetsköp, där avtalet var ett skenavtal för att
skydda säljarens fastighet från utmätning. Däremot har Besvärsnämnden för
rättshjälpen i två ärenden fastslagit att det inte finns lagligt utrymme att
vägra rättshjälp med hänvisning till regeln om befogat intresse av den
anledningen att tvisten rör s.k. lyxkonsumtion (BN 113/81 och 1192/81).
Avslag på ansökan om rättshjälp sker ofta med hänvisning till angelägenhetens
art när det är fråga om enskilt åtal. Enligt praxis är möjligheterna till
rättshjälp i sådana angelägenheter mycket begränsade. Så är även fallet i
angelägenheter rörande skadestånd på grund av förtal m.m. Rättshjälp har
beviljas i något större utsträckning när saken gällt förtal i tryckt skrift.
För att lyfta fram innebörden och poängtera betydelsen av att en prövning
verkligen görs föreslår utredningen att regeln om befogat intresse ersätts av en
ny bestämmelse. Avsikten är enligt utredningen att en prövning alltid skall
göras av om det är rimligt att staten bekostar en tvist. De flesta
remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan
erinran.
Som redovisats i avsnitt 4.2 är en av utgångspunkterna för en
rättshjälpsreform att rättshjälpens resurser skall sättas in där de bäst behövs.
För att detta syfte skall uppnås bör rättshjälp bara ges när det är rimligt att
staten bidrar till kostnaderna. Den nuvarande regeln om befogat intresse tar
inte tillräckligt till vara detta syfte.
Som utredningen konstaterar tillämpas den nuvarande bestämmelsen om befogat
intresse inte i någon större utsträckning. Rättshjälp kan i dag beviljas i fall
där det inte är befogat att det allmänna helt eller delvis skall bekosta
tvisten. Enligt regeringens mening finns det här ett klart reformbehov. Den
nuvarande bestämmelsen är för snävt formulerad och den används heller inte i den
utsträckning som förutsattes vid rättshjälpslagens tillkomst. Regeringen delar
därför utredningens uppfattning att den nuvarande regeln bör ersättas av en
regel som innebär att en prövning skall göras av om det är rimligt att staten
står för kostnaderna.
Det är naturligtvis svårt att uttömmande redovisa alla de situationer där
rättshjälp bör vägras. En självklar utgångspunkt är givetvis de typfall som
redovisades i 1972 års lagstiftningsärende och den praxis som utvecklats under
årens lopp; vi åsyftar ju ingen utvidgning av rätten till rättshjälp. Syftet är
i stället att den nya rimlighetsprövningen skall leda till att ytterligare typer
av fall utestängs från rättshjälp. Det är t.ex. inte rimligt att rättshjälp ges
för angelägenheter som har samband med större ekonomiska transaktioner som inte
kan sägas ha med den rättssökandes vardagliga välfärd att göra. I
lagrådsremissen nämndes som exempel tvister om återbetalning av svarta pengar
som betalats för en hyresrätt. Vidare anfördes att staten t.ex. inte bör bidra
till kostnaderna i en angelägenheter som rör spekulation med t.ex. aktier eller
konst och angelägenheter som rör skatteplanering eller i angelägenheter som rör
förvärv, innehav eller liknande av mer lyxbetonade föremål som mycket dyrbara
bilar, båtar eller smycken. I sådana fall kan man utgå från att den rättssökande
har eller har haft stora tillgångar eller andra medel att förvärva egendomen,
och det är inte för denna kategori av lyxtvister som rättshjälp är avsedd.
Lagrådet har anfört att prövningen blir vansklig vid en sådan mera kvalitativ
bedömning av ett rättsanspråks karaktär. Lagrådet anmärker t.ex. att i tvister
om återbetalning av svarta pengar som betalats för en hyresrätt har den
rättssökande ett anspråk som normalt har karaktär av skadestånd för ett
straffbelagt åsidosättande av en social skyddslagstiftning (12 kap. 65 §
jordabalken). När det gäller tvister som har uppkommit i samband med
aktiespekulation pekar Lagrådet på att prövningen i vad mån en rättssökande har
tillgångar bör ske i samband med den bedömning som görs enligt 6 §, och att den
omständigheten att den sökande kan tänkas ha haft tillgångar inte utan vidare
bör utestänga honom från rättshjälp. Lagrådet framhåller också att många av de
tvister som här avses i praktiken gäller fall då den rättssökande iklätt sig
krediter och påstår sig ha blivit vilseledd i ett eller annat avseende. Det
måste enligt Lagrådet vara svårt och ofta bli i viss mån godtyckligt, i
synnerhet i ett inledande skede, att bedöma om ett aktieförvärv som har gett
upphov till en tvist skall karakteriseras som spekulativt eller ej. Lagrådet
menar också att liknande svårigheter kan tänkas föreligga när det gäller frågan
om en tvist uppkommit i samband med skatteplanering.Regeringen delar bedömningen
att en prövning enligt den föreslagna bestämmelsen i vissa fall kan vara svår.
Givetvis kan förhållandena för den rättssökande i en tvist som rör återbetalning
av svarta pengar för en hyresrätt i vissa fall vara sådana att skyddsinslaget
är stort och det därmed är rimligt att staten bidrar till kostnaderna. Det kan
exempelvis röra sig om fall där den rättssökande varit i en särskilt utsatt
eller pressad situation. För de fall situationen inte varit denna bör det dock
finnas en möjlighet att med stöd av rimlighetsregeln underlåta att bevilja
rättshjälp. Detsamma gäller andra liknande angelägenheter som rör transaktioner
i gränstrakterna mellan det tillåtna och otillåtna.
När det gäller tvister i samband med aktiespekulation och skatteplanering
delar regeringen i och för sig den syn på bedömningen av den rättssökandes
inkomstförhållanden som Lagrådet redovisar. Prövningen av om det är rimligt att
det allmänna bidrar till kostnaderna för tvisten skall emellertid göras från en
annan utgångspunkt. Oavsett de ekonomiska förhållanden en rättssökande redovisat
finns det fall där det inte är rimligt att de begränsade allmänna resurserna tas
i anspråk. Detta gäller i hög grad tvister som rör förvärv m.m. av lyxbetonade
föremål, men också de som rör aktiespekulation och skatteplanering. Givetvis
måste en noggrann och nyanserad bedömning göras, och givetvis kan inte varje
angelägenhet som rör aktiespekulation eller skatteplanering sägas vara sådan att
det inte är rimligt att det allmänna bidrar till tvisten. Det exempel Lagrådet
nämner, att den rättssökande påstår sig ha blivit vilseledd, torde i vissa fall
kunna leda till bedömningen att rättshjälp kan beviljas, liksom andra fall där
ömmande omständigheter förekommer. Regeringen vill här också framhäva den
bestämmelse som föreslås i det följande (se avsnitt 14) och som ger möjlighet
att i ett senare skede besluta att rättshjälpen skall upphöra, om det inte
längre är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.
När tvisten rör sådan hobbyverksamhet som enligt den nuvarande
rättshjälpslagen anses utgöra näringsverksamhet, t.ex. hållande av travhäst och
avancerad fotografering finns det inte heller tillräckliga skäl för att staten
skall bidra till kostnaderna. Vi återkommer ytterligare till frågan om
rättshjälp för näringsidkare (avsnitt 9).
Det bör vidare normalt vara uteslutet att rättshjälp beviljas för en
angelägenhet som redan varit föremål för rättslig prövning. Undantag kan dock
finnas, exempelvis när nya väsentliga omständigheter helt har förändrat
förutsättningarna för det tidigare avgörandet. Detta kan förekomma främst i
tvister om vårdnad och umgänge då ny rättshjälp i vissa fall kan vara motiverad.
Men det händer också att talan i sådana mål inleds på nytt inom en relativt kort
tid utan att förhållandena har ändrats i nämnvärd utsträckning. Det kan i ett
sådant fall knappast anses rimligt att staten åter går in med rättshjälp. Under
alla förhållanden bör krävas att nya omständigheter av betydelse för en ny sak-
prövning tillkommit för att rättshjälp skall beviljas. Det skall som regel inte
vara tillräckligt att hänvisa till enstaka s.k. umgängessabotage.
Enligt Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer bör rättshjälp
alltid kunna ges i tvister rörande vårdnad och umgänge även om inte särdeles
lång tid gått sedan avgörande skett i tidigare rättshjälpsärenden såvitt avser
dessa frågor. Föreningen påpekar att det finns tillräckliga remedier för det
fall domstolen anser att det föreligger någon form av rättegångsmissbruk. Enligt
regeringens mening finns det dock fall när det visserligen inte föreligger ett
klart rättegångsmissbruk men det ändå inte är rimligt att staten bidrar till
kostnaderna för en tvist. I sådana fall bör rättshjälp inte ges. Ju längre som
tid förflutit sedan rättshjälp tidigare beviljats desto mindre sträng bör
bedömningen kunna vara.
Några av remissinstanserna kritiserar den föreslagna bestämmelsens utformning
och anser att regeln kan medföra tillämpningssvårigheter. Det ligger i sakens
natur att en bestämmelse av detta slag måste vara något vag i sin kontur.
Avsikten är ju att regeln skall utgöra en möjlighet att inte bevilja rättshjälp
- eller besluta att rättshjälp skall upphöra - efter en prövning som inte är
bunden till uttryckligen angivna situationer. Jämfört med den nuvarande regeln
om befogat intresse har dock den av utredningen föreslagna bestämmelsen enligt
regeringens mening klara fördelar genom att den tillför en ny rimlighetsprövning
och tydligare lyfter fram att en prövning skall göras. Som Svea hovrätt anför
får praxis klara ut den närmare innebörden av bestämmelsens omfattning.
Lagrådet - som inte motsatt sig den föreslagna regeln - har i linje med vad
nyssnämnda remissinstanser anfört understrukit att den rimlighetsbedömning som
förutsätts ofta måste bli grannlaga och bör ske med försiktighet, i synnerhet om
den skall göras av den domstol som skall pröva tvisten i sak. Lagrådet anser det
tveksamt om den nya regeln, med hänsyn till de förutsättningar för rättshjälp
som i övrigt föreslås, i praktiken kommer att ge något väsentligt ökat utrymme
att avslå en rättshjälpsansökan i förhållande till den nuvarande regeln i 8 §
första stycket 13 i 1972 års rättshjälpslag.
Regeringen delar bedömningen att prövningen är grannlaga och bör ske med
försiktighet. Vi delar också bedömningen att förutsättningarna för rättshjälp i
övrigt påverkar det praktiska tillämpningsområdet. I förhållande till den
bestämmelse om befogat intresse som finns i 1972 års rättshjälpslag bör dock
enligt regeringens mening utrymmet att avslå en rättshjälpsansökan bli
väsentligt större. Tillämpningsområdet för regeln om befogat intresse begränsas
huvudsakligen av att en domstol måste avhålla sig från att göra en förberedande
sakprövning. Någon sådan prövning blir det inte fråga om vid den
rimlighetsprövning som skall göras enligt den föreslagna regeln. Visserligen är
det fråga om en - som Lagrådet har betecknat det - kvalitativ bedömning av ett
rättsanspråks karaktär i så måtto att en bedömning skall göras med hänsyn till
om angelägenheten rör större ekonomiska transaktioner, lyxbetonade föremål eller
förhållanden som ligger i gränstrakterna kring det otillåtna. Men, det är inte
fråga om att bedöma bevisläget eller på annat sätt förutspå utgången i målet.
Som bl.a. Göta hovrätt påpekar är det dock i vissa fall lämpligt att en annan
domare än den som prövar rättshjälpsfrågan avgör själva tvisten. Detta gäller
självfallet främst i de fall det är aktuellt att avslå en ansökan om rättshjälp.
Någon lagreglering av denna fråga är inte nödvändig.

8 Rättshjälp för dödsbon

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Ett dödsbo skall endast i undantagsfall |
| kunna beviljas rättshjälp. I vissa fall skall ett dödsbo kunna |
| överta redan beviljad rättshjälp. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag innebar att ett dödsbo aldrig skulle kunna beviljas
rättshjälp. I övrigt överensstämmer förslaget med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker eller har inte några invändningar mot
utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 7 § rättshjälpslagen kan allmän
rättshjälp beviljas fysisk person eller dödsbo. Rättshjälp till dödsbon
förekommer endast i ett fåtal fall. I förarbetena till rättshjälpslagen (prop.
1972:4) betonades särskilt rättshjälpens karaktär av social skyddslagstiftning.
Utgångspunkten var att rättshjälp i första hand skall ge skydd vid oförutsedda
händelser som berör den enskildes personliga och ekonomiska förhållanden.
Utredningen föreslår att dödsbon i fortsättningen inte skall kunna beviljas
rättshjälp men att de i vissa fall skall kunna överta rättshjälp som beviljats
den avlidne.
Rättshjälpen bör som tidigare konstaterats effektiviseras och resurserna bör
koncentreras till de områden där de behövs bäst. I tidigare lagstiftningsarbeten
har anförts att starka sociala skäl talar för att ett dödsbo skall kunna
beviljas rättshjälp. Som exempel har anförts att ett dödsbo kan ha behov av att
föra målsägandetalan för utfående av begravningskostnader m.m. i mål om mord
eller vållande till annans död. Mot bakgrund av den skyldighet som numera
åligger åklagaren att biträda målsäganden samt den utbredda förekomsten av
försäkringar är dessa skäl knappast lika starka i dag. Till saken hör också att
talan om förlust av underhåll förs av den underhållsberättigade och inte av
dödsboet.
Mot den bakgrunden föreslog regeringen i lagrådsremissen att ett dödsbo inte
skulle kunna beviljas rättshjälp men att tidigare beviljad rättshjälp i vissa
fall skulle kunna övergå till ett dödsbo.
Enligt Lagrådets mening kan det, trots vad som anförs i remissen, inte
uteslutas att det kan uppkomma fall av de slag som nämndes i 1972 års
proposition och där det skulle kunna strida mot grundtankarna i
rättshjälpssystemet att utesluta möjligheterna för ett dödsbo att få rättshjälp.
Ett dödsbo kan t.ex. behöva föra talan för att utfå begravningskostnader utan
samband med ett brottmål. Enligt Lagrådets mening bör
det i vart fall tillskapas en möjlighet att för undvikande av stötande
konsekvenser i speciella fall kunna bevilja ett dödsbo rättshjälp. Lagrådet
föreslår därför att rättshjälp skall kunna beviljas ett dödsbo, om det finns
synnerliga skäl.
Regeringen ansluter sig till Lagrådets förslag. Rättshjälpsavgiften får i
dessa fall fastställas efter vad som är skäligt.
Om en person beviljats rättshjälp innan han avlidit och det är skäligt att
staten bidrar till kostnaderna med hänsyn till angelägenhetens art, dödsboets
och dödsbodelägarnas ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt bör
som utredningen föreslagit rättshjälp också kunna övergå till ett dödsbo. Till
de omständigheter som bör kunna beaktas här är att tvisten är nära sitt
avgörande. Om dödsboet eller dödsbodelägarna utan svårighet kan bära de
kostnader som kan förväntas uppkomma bör rättshjälpen inte övergå. Vid en
övergång av rättshjälpen är det lämpligt att rättshjälpsavgiften är densamma som
den som tidigare fastställts för den avlidne.

9 Rättshjälp för näringsidkare

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Möjligheterna för näringsidkare att få |
| rättshjälp begränsas. En näringsidkare skall som regel inte kunna|
| få rättshjälp. Om det finns särskilda skäl skall rättshjälp dock|
| kunna beviljas.Utredningens förslag: Rättshjälp skall inte beviljas en|
| näringsidkare i angelägenheter som har samband med |
| näringsverksamheten. |
| Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. |
| Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden tillstyrker |
| utredningens förslag och Föreningen jurister vid Sveriges |
| allmänna advokatbyråer har ingen erinran mot förslaget. |
| Arbetsdomstolen, Sveriges advokatsamfund, JUSEK och Sveriges |
| Köpmannaförbund avstyrker utredningens förslag. Stockholms |
| tingsrätt och Kammarrätten i Göteborg föreslår att näringsidkare|
| skall kunna få rättshjälp men att de skall omfattas av de allmänna|
| reglerna om rättshjälpens subsidiaritet. |
| Skälen för regeringens förslag: Enligt 8 § första stycket 3 |
| rättshjälpslagen får rättshjälp inte beviljas den som är eller har|
| varit näringsidkare i en angelägenhet som uppkommit i hans |
| näringsverksamhet, om det inte finns skäl för rättshjälp med hänsyn|
| till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans |
| ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i |
| övrigt. |
| Med näringsidkare avses vanligtvis den som yrkesmässigt bedriver|
| verksamhet av ekonomisk natur. Inom rättshjälpen har emellertid |
| begreppet näringsidkare i praxis kommit att få en mer vidsträckt|
| innebörd. T.ex. har avancerad amatörfotografering och hållande av|
| travhäst bedömts som näringsverksamhet i rättshjälpslagens mening.|
| Begränsningen i 8 § första stycket 3 rättshjälpslagen gäller enbart i|
| angelägenheter som uppkommit i näringsverksamheten. |
| Angelägenheter som rör näringsidkarens rent personliga förhållanden|
| omfattas alltså inte av begränsningen. Om angelägenheten rör både|
| näringsverksamheten och näringsidkarens personliga förhållanden |
| blir det avgörande var tyngdpunkten i ärendet ligger. En tvist i|
| anledning av en näringsidkares eller någon anhörigs |
| borgensåtagande för näringsverksamheten anses vara en angelägenhet|
| som uppkommit i näringsverksamheten. |
| Vid bedömningen av om det finns skäl att bevilja rättshjälp i en|
| angelägenhet som rör näringsverksamhet skiljer man som regel på |
| tre olika typfall nämligen huvudsaklig, sidoordnad och tidigare |
| bedriven verksamhet. |
| Med huvudsaklig verksamhet avses verksamhet som pågår vid tid- |
| punkten för ansökan om rättshjälp och där den rättssökande är beroende|
| av verksamheten för sin försörjning. I sådana fall beviljas |
| rättshjälp om rörelsen är av mindre omfattning och näringsidkaren|
| närmast kan jämställas med en vanlig löntagare. Med en rörelse av|
| mindre omfattning avses enligt uttalanden i förarbeten (prop |
| 1978/79 s. 161 f. och praxis, en rörelse vars omsättning inte |
| överstiger 200 000 kr räknat 1978 års penningvärde. Dessutom bör|
| näringsidkaren inte ha fler än två anställda för att rättshjälp skall|
| beviljas. |
| Med sidoordnad verksamhet avses verksamhet som bedrivs vid |
| sidan av det som utgör den rättssökandes huvudsakliga |
| inkomstkälla. Rättshjälp beviljas sällan i angelägenheter som rör|
| sådan verksamhet eftersom de sociala skälen anses vara svaga. |
| Även i angelägenheter som rör tidigare bedriven verksamhet |
| beviljas rättshjälp sällan. Avgörande är bl.a. den tidigare |
| bedrivna rörelsen omfattning, hur lång tid verksamheten pågått och|
| orsaken till att den upphört. |
| Utredningen föreslår att näringsidkare aldrig skall beviljas |
| rättshjälp i en angelägenhet som rör näringsverksamheten. |
| Utredningen hänvisar här bl.a. till de försäkringsmöjligheter som|
| finns. Enligt utredningen bör kostnaderna för en process bäras av|
| näringsverksamheten antingen direkt eller i form av en |
| försäkringspremie. Utredningen ifrågasätter om inte konkurrensen|
| mellan näringsidkare påverkas på ett felaktigt sätt om staten |
| bidrar till vissa näringsidkares rättsliga kostnader medan andra|
| själva får stå för dessa kostnader. Remissutfallet är blandat. |
| Enligt regeringens mening bör huvudregeln även i fortsättningen |
| vara att näringsidkare inte beviljas rättshjälp i angelägenheter|
| som uppkommit i näringsverksamheten. Det är normalt sett inte |
| rimligt att staten bidrar till sådana kostnader. Till detta |
| kommer, som utredningen framhåller, att en näringsidkare normalt|
| bör kunna ombesörja ett eget försäkringsskydd för kostnader i |
| samband med rättsliga tvister. Som utredningen konstaterar, och |
| även Sveriges Köpmannaförbund pekar på i sitt remissvar, har |
| visserligen endast ca 15 % av de som har företagsförsäkringar ett|
| inkluderande rättsskydd. Även om försäkringstäckningen i dag inte är|
| så hög är det rimligt att den näringsidkare som väljer att inte |
| betala för en försäkring i stället själv får betala kostnaderna för|
| en rättslig process på samma sätt som han får betala andra oväntade|
| kostnader som han inte försäkrat sig mot. |
| Regeringen vill dock inte gå så långt som utredningen och helt |
| utesluta näringsidkare från rättshjälp. Det kan i vissa fall, |
| t.ex. vid en helt nystartad verksamhet vara så att den |
| rättssökande näringsidkaren inte hunnit försäkra sig. I sådant fall|
| bör det inte vara uteslutet att bevilja rättshjälp. |
| Det finns även andra situationer när det skulle vara stötande att|
| inte bevilja en näringsidkare rättshjälp. Om det är fråga om en |
| näringsidkare som praktiskt sett står en löntagare nära eller när|
| angelägenheten har ett starkt samband med hans personliga |
| förhållanden bör således rättshjälp i vissa fall kunna beviljas.|
| Regeringen delar därför den uppfattning som Stockholms tingsrätt|
| och Arbetsdomstolen för fram, nämligen att näringsidkare inte |
| helt bör uteslutas från möjligheterna till rättshjälp. En viss |
| skärpning jämfört med den nuvarande regeln är dock motiverad. |
| Enligt regeringen bör det krävas särskilda skäl för att en |
| näringsidkare skall kunna få rättshjälp. En sådan regel knyter också|
| naturligt an till den reglering som nyss (avsnitt 5.6) |
| föreslagits såvitt gäller rättssökande som saknar rättsskydd, men|
| utesluter inte näringsidkare helt från rättshjälp. |
| Vid prövningen av om det finns särskilda skäl att bevilja rättshjälp|
| åt en näringsidkare kan i viss mån tidigare praxis vara av |
| betydelse. Avgörande i dag är verksamhetens omfattning och |
| näringsidkarens ekonomi och personliga förhållanden. Liksom i dag|
| bör rättshjälp främst komma i fråga i angelägenheter som rör pågående,|
| huvudsaklig verksamhet av mindre omfattning. Rättshjälp bör bara|
| beviljas i de fall näringsidkaren kan jämställas med en löntagare|
| i normalt inkomstläge. En lämplig tumregel kan vara att rättshjälp|
| inte skall beviljas om verksamhetens omsättning överstiger 500 |
| 000 kr (1996 års värde) eller om det finns fler än två anställda. I|
| vissa fall bör dock rättshjälp kunna komma i fråga även när det är|
| fråga om sidoordnad verksamhet respektive tidigare bedriven |
| verksamhet. Utrymmet för att bevilja rättshjälp i sådana fall |
| torde dock bli något mer begränsat än hittills. |
| En särskild fråga är om det finns anledning att ändra på innebörden|
| av begreppet näringsidkare i rättshjälpssammanhang. Begreppet har|
| som sagt i praxis givits en mycket vidsträckt innebörd. Även |
| utanför rättshjälpslagen har begreppet näringsidkare en relativt|
| vidsträckt innebörd men det är inte lika vidsträckt som på |
| rättshjälpens område. Det omfattar de allra största företagen likväl|
| som enmansföretagare. Det innefattar även den som jämsides med en|
| anställning driver någon form av näringsverksamhet. Näringsidkare|
| kan även vara den som inte är skyldig att upprätta årsbokslut, jfr|
| 1 § sista stycket bokföringslagen (1976:125). Enligt den |
| konsumenträttsliga lagstiftningen avses med näringsidkare varje |
| fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av |
| ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som |
| yrkesmässig. |
| Enligt regeringens mening finns det goda skäl att i rättshjälps-|
| sammanhang ha samma innebörd av begreppet näringsidkare som det |
| har i den konsumenträttsliga lagstiftningen. Det innebär att |
| näringsidkaren normalt inte bör beviljas rättshjälp om kravet på|
| yrkesmässighet är uppfyllt. Härigenom rensar man från |
| rättshjälpslagstiftningens näringsidkarbegrepp bort sådana |
| aktiviteter som i annan lagstiftning, och i det allmänna |
| språkbruket, faller utanför begreppet näringsidkare. En |
| begränsning av innebörden faller sig också naturlig om man inför|
| den nya rimlighetsprövning vi föreslagit i avsnitt 7.4. Enligt |
| vår mening bör frågan om rättshjälp skall beviljas för en |
| angelägenhet som t.ex. hänför sig till en travhäst avgöras efter|
| prövning av om det är rimligt att staten bekostar tvisten och |
| inte genom en mer eller mindre krystad tolkning av begreppet |
| näringsidkare. Vi syftar inte till att utvidga möjligheterna |
| till rättshjälp för denna typ av tvister; enligt vår bedömning |
| torde rimlighetsprövningen normalt leda till att ansökan avslås |
| när det gäller sådana angelägenheter som i dag vägras rättshjälp därför|
| att de sorteras in under näringsidkarbegreppet. |
| Vårt förslag innebär inga ändringar när det gäller tvister i |
| anledning av borgensåtaganden till stöd för näringsverksamhet. I|
| den mån sådana borgensåtaganden gjorts av näringsidkaren själv |
| eller någon honom närstående nekas i dag som regel rättshjälp |
| eftersom angelägenheten anses ha samband med |
| näringsverksamheten. Rättshjälp bör således som regel inte heller i|
| fortsättningen kunna beviljas i sådana angelägenheter.När det gäller den
lagtekniska lösningen föreslår vi, särskilt mot |
| bakgrund av det förändrade näringsidkarbegrepp vi förordar, en |
| särskild regel i rättshjälpslagen som tar sikte på näringsidkare.|
| Frågan om den som är näringsidkare skall ha rätt till rättshjälp|
| skulle annars i och för sig kunna prövas med tillämpning av den |
| regel vi föreslagit när det gäller rättshjälpens förhållande till|
| rättsskyddsförsäkringar (avsnitt 5.6). Vi vill också framhålla att|
| en ansökan om rättshjälp för angelägenhet som uppkommit i |
| näringsverksamhet ofta torde komma att avslås redan därför att det|
| inte är rimligt att staten bekostar tvisten. |
| Som Lagrådet påpekar skall även i fortsättningen inte bara bolaget|
| utan också den som har ett bestämmande inflytande över detta |
| betraktas som näringsidkare i rättshjälpslagens mening (jfr |
| Arrfelt, Rättshjälp, 2 uppl. s. 50 ff och SOU 1995:81 s. 135 |
| samt NJA 1981 s. 873 I-III och V). Tvister som haft samband |
| med exempelvis en aktieägares borgensåtagande för bolagets |
| skulder, med det allmännas anspråk på personlig |
| betalningsskyldighet för innehållen preliminärskatt eller |
| mervärdesskatt eller med överlåtelse av aktier i bolaget har |
| således under angivna förutsättning betraktats som tvister som |
| haft samband med den rättssökandes näringsverksamhet. Lagrådet |
| förordar därför att bestämmelsen bör utformas så att med |
| näringsidkare även förstås en fysisk person som har ett bestämmande|
| inflytande över en juridisk person som driver verksamheten. |
| Regeringen delar denna uppfattning. |
| |
| |
| |
| 10 Rättshjälp i vissa familjerättsliga angelägenheter |
| 10.1Bodelning |
|

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att rättshjälp endast skall
beviljas vid klander av bodelning. Något bistånd för själva bodelnings-
förrättningen föreslås inte. I betänkandet redovisas dock en skiss för ett
sådant bistånd. Denna skiss stämmer i väsentliga delar överens med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser har yttrat sig särskilt angående
rättshjälp i samband med bodelning. Kritiken är blandad. Rättshjälpsnämnden,
Jämställdhetsombudsmannen och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer tillstyrker att den skisserade lösningen prövas. Den sist nämnda
remissinstansen framhåller att behovet av rättshjälp i denna typ av ärenden är
stort. Riksrevisionsverket instämmer i utredningens slutsats att de förslag som
beskrivs i skissen inte bör genomföras. Rättshjälpsmyndigheten avstyrker skissen
med hänvisning till att den har ett alltför begränsat tillämpningsområde.
Sveriges advokatsamfund avstyrker inskränkningarna i möjligheten till rättshjälp
vid bodelning. Göta hovrätt och Eksjö tingsrätt förespråkar begränsningar i
rätten till rättshjälp vid klander av bodelning.
Skälen för regeringens förslag: Bodelning kan enligt äktenskapsbalken äga rum
såväl inom äktenskapet som vid äktenskapsskillnad och dödsfall. Enligt lagen
(1994:1117) om registrerat partnerskap gäller detta även registrerade
partnerskap. Bodelning mellan sambor kan, enligt lagen (1987:232) om sambors
gemensamma hem, ske när ett samboförhållande upphör, om någon av samborna begär
det eller när en av samborna avlidit. Detsamma gäller enligt lagen (1987:813) om
homosexuella sambor även vid upplösning av sådant samboförhållande. I detta
avsnitt används för enkelhetens skull uttrycket makar när också registrerade
partner eller sambor avses.
Om två makar inte kan komma överens om hur boet skall skiftas kan domstol på
endera makens begäran utse en bodelningsförrättare. Denne har befogenhet att
tvångsskifta egendomen om det blir nödvändigt. En sådan tvångsvis genomförd
bodelning kan klandras av makarna.
Bodelningsförrättaren har rätt till skäligt arvode och ersättning för sina
kostnader. Makarna svarar gemensamt för betalningen.
Vid rättshjälpslagens tillkomst var det i princip möjligt att bevilja allmän
rättshjälp i ärenden om bodelning enligt de allmänna förutsättningarna i lagen.
Praxis var dock hela tiden restriktiv i enlighet med uttalanden i förarbetena
(prop. 1972:4 s. 337). Enligt dessa torde det i allmänhet inte föreligga något
behov av särskild biträdeshjälp vid bodelning.
Ersättning till bodelningsförrättare ingick ursprungligen inte i förmånerna i
rättshjälpslagen. Sådana kostnader fick parterna själva svara för även om
rättshjälp beviljats. Genom en lagändring år 1976 infördes en regel om att
rättshjälpen skulle omfatta även kostnader för sådan bodelningsförrättare om den
rättssökande beviljats allmän rättshjälp i bodelningsärendet (9 § andra stycket
7). Samtidigt infördes en bestämmelse som innebär att den make som inte hade
rättshjälp skulle betala hälften av statens kostnader för bodelningsförrättare
(31 b § tredje stycket).
Makars möjlighet att få rättshjälpsbiträde i bodelningsärenden begränsades vid
samma tillfälle på så sätt att biträde endast skulle kunna förordnas om det
förelåg särskilda skäl med hänsyn till makarnas förhållanden och boets
beskaffenhet.
Genom en ändring i rättshjälpslagen år 1983 begränsades rätten till biträde i
bodelningsärenden på så sätt att rättshjälpsbiträde bara kan förordnas vid
klander av bodelning men inte i andra angelägenheter som rör bodelning (20 §
andra stycket). Motiveringen var att de begränsade rättshjälpsresurserna
utnyttjades mest effektivt om rättshjälp avsåg kostnaden för
bodelningsförrättaren. Med hänsyn till att större tvister därigenom skulle kunna
undvikas skulle dock rättshjälp som beviljats i ett äktenskapsskillnadsmål också
i fortsättningen kunna avse vissa bodelningsåtgärder som varit nödvändiga för
överenskommelsen i äktenskapsskillnadsmålet.
År 1988 infördes den nuvarande regleringen som innebär att rättshjälp endast
får beviljas om särskilda skäl kan anses föreligga med hänsyn till boets
beskaffenhet och makarnas personliga förhållanden (8 § första stycket 7). Vad
gäller boets beskaffenhet skall i första hand boets behållning beaktas. Om
behållningen - efter skuldtäckning - kan antas räcka för att betala kostnaden
för bodelningsförrättare får som regel allmän rättshjälp inte beviljas.
Rättshjälp får inte heller beviljas om värdet är lågt eller negativt, om så är
fallet på grund av att skuldtäckning skall ske med stora belopp. I prop.
1987/88:73 (s. 97) uttalas att om skuldtäckning skall ske med stora belopp är
boet som regel mer omfattande än vanliga löntagares och att det då inte finns
skäl att bevilja rättshjälp.
Enligt 9 § andra stycket 7 rättshjälpslagen betalar staten kostnaderna för en
bodelningsförrättare endast i de fall denne har förordnats att verkställa
bodelning mellan makar i anledning av äktenskapsskillnad eller mellan sambor av
annan anledning än att den ene sambon avlidit. Rättshjälp beviljas alltså inte
för bodelning under äktenskapet.
De begränsade möjligheterna att få rättshjälp vid bodelning har ofta
kritiserats. Kritiken har framför allt gällt att möjligheterna att få bodel-
ningsförrättare betald genom rättshjälpen är för begränsade. I samband med att
justitieutskottet behandlade regeringens förslag om anslag till rättshjälp m.m.
för år 1994/95 behandlade utskottet två motioner i vilka man efterlyste
generösare möjligheter till rättshjälp i bodelningsärenden. Utskottet avstyrkte
motionerna med hänvisning till Rättshjälpsutredningens pågående arbete. I
samband därmed uttalade utskottet att den gällande regleringen om rättshjälp vid
bodelning har brister och att utskottet utgick från att frågan skulle bli
föremål för överväganden inom ramen för Rättshjälpsutredningen. Riksdagen biföll
utskottets hemställan (bet. 1993/94:JU20, rskr. 1993/94:230).
I dag medges rättshjälp med rättshjälpsbiträde i praktiken endast vid klander
av bodelning. Bestämmelsen har i praxis (RH 1989:105) tolkats på så sätt att
rättshjälp medges vid klander om de allmänna förutsättningarna för rättshjälp är
uppfyllda, utan krav på särskilda skäl (jfr prop. 1982/83:61, prop. 1987/88:73
och SOU 1984:66). Utredningen föreslår inga sakliga ändringar i denna del.
Göta hovrätt och Eksjö tingsrätt har i sina remissvar ifrågasatt om det inte
finns skäl att begränsa rätten till rättshjälp även vid klander av bodelning.
Enligt regeringens mening medför dock den allmänna regeln om att det skall vara
rimligt att staten bidrar till kostnaderna som vi föreslår (avsnitt 7.4) en
tillräcklig begränsning av möjligheterna till rättshjälp. Det finns därför inte
anledning att skärpa bestämmelsen genom att införa krav på särskilda skäl när
det gäller klander av bodelning. Inte heller finns det skäl att överväga en
utvidgning av rätten till rättshjälp med rättshjälpsbiträde i bodelningsärenden.
Däremot finns det enligt regeringens mening starka skäl att överväga vidgade
möjligheter till bistånd när det gäller kostnader för bodelningsförrättare.
Utredningens förslag innebär att rättshjälpslagens regler om att rättshjälp
kan beviljas för bodelning om det finns särskilda skäl utmönstras. Enligt
utredningen bör ekonomisk hjälp till bodelningsförrättare inte vara en
rättshjälpsform - detta som en följd av att rättshjälp endast skall beviljas då
det finns behov av biträde - utan i stället regleras som en särskild form av
bistånd inom ramen för äktenskapsbalken. Utredningen redovisar i betänkandet en
skiss för hur ett sådant bistånd skulle kunna ordnas. Utredningen lägger inte
fram några förslag med hänvisning till att det nya biståndet skulle leda till
ökade kostnader för staten.
I det stora flertalet fall finns det naturligtvis inget behov av statligt
bidrag för ersättning till bodelningsförrättare. Antingen har båda makarna
tillgångar och kan själva betala bodelningsförrättaren eller så saknar båda
tillgångar varför ingen bodelning behövs. Det kan emellertid vara så att
tillgångarna i ett bo är så ojämnt fördelade att den make som påkallar skiftet
är mer eller mindre medellös. Om det finns tillgångar i boet åtar sig
visserligen en bodelningsförrättare ofta uppdraget och avvaktar med betalning. I
andra fall kan den mindre bemedlade maken krävas på ett förskott som han eller
hon inte kan betala. Situationen kan exempelvis vara sådan att den make som
sitter i boet vägrar att medverka till bodelningen och den andre maken därför
inte kan få ut sina tillhörigheter och inte heller i övrigt har medel att
bekosta en bodelning. Är dessutom tillgångarna svåra att realisera framstår ofta
ett krav på förskott som naturligt.
För att en make i den situationen som nu redovisats skall kunna komma till sin
rätt, bör det enligt regeringens mening finnas möjlighet att få någon form av
bistånd till bodelningsförrättarens arvode. Dagens system där ett fåtal personer
får mycket stora resurser till sitt förfogande är inte rimligt. I stället bör
fler personer kunna få i vart fall ett visst bistånd.
En reform av innebörd att visst bistånd ges till bodelningsförrättarens arvode
kan komma att medföra mycket stora kostnader även om reformen delvis kan
finansieras genom att de nuvarande reglerna om ersättning till
bodelningsförrättare enligt rättshjälpslagen avskaffas. Det är därför av stor
vikt att biståndet utformas på så sätt att kostnaderna begränsas samtidigt som
biståndet verkligen kommer dem till godo som bäst behöver det.
Vårt förslag är mot denna bakgrund att biståndet skall begränsas till att avse
ersättning motsvarande ett visst angivet antal timmar. Genom biståndet kan
bodelningsförrättaren erhålla ersättning för dessa timmar enligt samma regler
som ett rättshjälpsbiträde, dvs. skälig ersättning, vanligtvis enligt den norm
för timersättning som gäller på rättshjälpsområdet. Utredningen har föreslagit
en gräns på fem timmar. Regeringen ansluter sig till detta förslag. När förskott
begärs uppgår detta enligt uppgift ofta till 5 000 kr vilket motsvarar cirka fem
timmars arbete. I det fall det visar sig att tillgångar saknas bör en
bodelningsförrättare kunna slutföra uppdraget under fem timmar. Om det däremot
finns tillgångar i boet, bör bodelningsförrättaren därefter ofta kunna ta risken
att arbeta vidare. Bistånd bör självfallet inte komma i fråga om maken har
möjlighet att själv betala motsvarande summa.
Anledningen till att bistånd bör ges är framför allt att den make som beviljas
biståndet skall kunna komma till sin rätt beträffande egendom som denne inte
disponerar. Det är därför rimligt att, för det fall denne make tillskiftas
egendom av visst värde, han eller hon själv får stå för hela kostnaden.
Biståndet bör därför utformas så att det fungerar som en slags garanti till
bodelningsförrättaren att denne får ersättning för sitt arbete om förhållandena
i boet skulle vara sådana att den make som beviljats bistånd inte erhåller
egendom av något värde. Bodelningsförrättaren behöver därmed inte kräva förskott
av sin klient.
Eftersom kostnaden inte kan bli högre än 5 000 kr delar regeringen
utredningens uppfattning att gränsen för när den make som beviljats biståndet
själv bör kunna stå för kostnaden lämpligen kan läggas vid 100 000 kr. Det
innebär att garantin inte skall betalas ut om den make som beviljats biståndet
erhåller egendom som, efter avdrag för skulder, uppgår till 100 000 kr eller
mer. I sådant fall skall de vanliga reglerna i 17 kap. 7 § äktenskapsbalken
gälla, det vill säga att makarna får betala hälften vardera och att de i
förhållande till bodelningsförrättaren är solidariskt ansvariga för
ersättningen. Detsamma bör gälla ersättning för arbete utöver de fem timmar som
betalas genom biståndet. Som Lagrådet konstaterar skall eventuell enskild
egendom inte beaktas. Å andra sidan blir det sällan fråga om att bevilja
ersättningsgaranti till den som har enskild egendom eftersom denne då kan
förfoga över egendomen och biståndet inte skall ges till den som själv har medel
att betala vad som motsvarar garantin.
Enligt Lagrådet synes regleringen skapa vissa problem. Lagrådet pekar på att
den egendom som en make tillskiftas visserligen kan ha ett värde som överstiger
100 000 kr och att garantin därmed inte betalas ut trots att egendomen kan
tänkas vara undantagen från utmätning. Vad som i synnerhet kan vara ett
praktiskt fall är att den enda egendom av värde som tilldelats maken utgörs av
en bostadsrätt, som enligt 5 kap. 1 § 6 utsökningsbalken är undantagen från
utmätning under i lagrummet angivna förutsättningar (jfr NJA 1989 s. 409 I -
IV). Den egendom som tilldelats maken utgör då ingen säkerhet för bodelnings-
förrättaren, utan denne kan fortfarande ha behov av garantin.
Lagrådet menar att de angivna komplikationerna kan undvikas, om regleringen i
stället får den innebörden att bodelningsförrättaren alltid kan erhålla
ersättningen av staten men att staten kan återkräva den av maken, om han eller
hon tilldelas egendom till ett värde av 100 000 kr eller mer.
Enligt regeringens mening torde Lagrådets förslag medföra väsentligt mer
administration från inblandade myndigheter med åtföljande kostnader. En prövning
av ersättningen till bodelningsförrättaren skulle alltid behöva göras liksom en
prövning av om återbetalningsskyldighet skall fastställas. Dessutom torde vissa
bestämmelser om den andre makens betalningsskyldighet behövas så att den make
som beviljats garantin inte genom sin återbetalningsskyldighet skulle få betala
mer än den andre maken. Ett konstruktion med en sådan betalningsskyldighet för
den andre maken får vissa likheter med de kritiserade bestämmelserna om
återbetalningsskyldighet vid äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. I detta
ärende föreslår vi att dessa bestämmelser skall avskaffas eftersom de med rätta
upplevs som både krångliga och i många fall orättvisa (se avsnitt 15.2). Att
införa en motsvarande konstruktion vid det nu behandlade biståndet är inte
önskvärt.
Regeringen delar Lagrådets uppfattning att garantin får ett något mindre värde
om den egendom som maken tillskiftas skulle vara utmätningsfri och denne make
inte frivilligt betalar arvodet. Även om några bodelningsförrättare även i
fortsättningen kommer att kräva förskott torde, enligt regeringens uppfattning,
den nu föreslagna möjligheten till ersättningsgaranti medföra att de flesta
bodelningsförrättare inte kräver något förskott. Därmed har den som vill få till
stånd en bodelning alltid möjlighet att få en bodelningsförrättare att åta sig
uppdraget. Det skall också erinras om att det är nettovärdet av egendomen som
skall överstiga 100 000 kr.
Enligt Lagrådet är en annan komplikation att resultatet av bodelningen med den
föreslagna regleringen inte sällan kan få ekonomisk betydelse för
bodelningsförrättaren. Tilldelas den make som utverkat beslutet om
ersättningsgaranti egendom som till sitt värde understiger 100 000 kr är
bodelningsförrättaren tillförsäkrad ersättning av staten, medan han i det fallet
att egendomen har högre värde endast får en fordran mot makarna, som kan vara
osäker och för vilken han själv får svara för betalningsfastställelse och
indrivning. Med hänsyn till att bodelningsförrättaren har en
rättskipningsuppgift är detta förhållande enligt Lagrådet inte helt
tillfredsställande.
Regeringen instämmer i att det beskrivna förhållandet inte är helt
tillfredsställande. Enligt vår mening är de angivna nackdelarna dock inte så
allvarliga att de bör medföra att staten alltid skall betala bodelnings-
förrättarens ersättning. Regeringen vidhåller därför sitt förslag om att
biståndet bör utformas som en garanti.
I den skiss som utredningen gjort föreslås att biståndet endast skall ge till
äkta makar och registrerade partner. Utredningen menar att samboende inte har
samma behov av bistånd eftersom det endast är gemensamt förvärvat bohag och
gemensamt förvärvad bostad som kan bli föremål för bodelning. Bodelning mellan
makar berör däremot mer komplicerade förhållanden som giftorättsproblematiken,
andelsberäkning och lottläggning. Dessutom menar utredningen att det bör finnas
någon substans i boet för att bistånd skall utgå även om den totala behållningen
kan vara negativ.
Rättshjälpsmyndigheten anser att utredningens skiss har ett alltför begränsat
tillämpningsområde. Enligt regeringens mening är det väsentligt att bistånd bara
ges i de fall där det framstår som särskilt viktigt. Mot bakgrund av det
statsfinansiella läget och de begränsningar av rättshjälpen som i övrigt
föreslås på det familjerättsliga området är det rimligt att hjälpen i första
hand riktas in på de fall som utredningen beskrivit. Även en sambo kan dock, på
samma sätt som en make, ha behov av bistånd när det föreligger särskilt
komplicerade förhållanden vid bodelningen och bör därför kunna få bistånd i
sådana situationer.
De nya bestämmelserna bör tas in i 17 kap. äktenskapsbalken som en ny 7 a §.
Kostnaden för en reform som nu beskrivits är svårberäknad. Den är naturligtvis
beroende av hur ofta bistånd söks och i vilka fall det sedan behövs utnyttjas.
Utredningens uppskattning att en reform skulle kunna kosta 10-20 miljoner kronor
synes vara tilltaget något i överkant, särskilt med beaktande av att biståndet
endast utgör en form av garanti för bodelningsförrättarens arvode och att en
make som tillskiftas egendom ofta själv kommer att få betala arvodet. Enligt vår
uppskattning kan kostnaderna beräknas till 5-10 miljoner kronor. Om reformen
genomförs är det nödvändigt med en uppföljning av resultatet för att kunna
kontrollera de faktiska kostnaderna. Regeringen har därför för avsikt att göra
en sådan uppföljning när lagen varit i kraft en tid.

10.2 Underhåll

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Rättshjälp i angelägenhet som rör underhåll|
| till barn skall ges endast när det finns särskilda skäl. Sådana |
| skäl kan t.ex. vara att det underhållsstöd som lämnas av staten |
| inte är tillräckligt, att utländsk rätt skall tillämpas eller att|
| ärendet i övrigt rör internationella förhållanden. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I dag finns inga krav utöver de allmänna för
att rättshjälp skall kunna beviljas i en angelägenhet som rör underhållsbidrag
till barn. Utredningen föreslår att det skall krävas särskilda skäl för
rättshjälp i dessa angelägenheter. Detta motiveras av utredningen med att de
allmänna försäkringskassorna, enligt ett förslag från Underhållsbidrags- och
bidragsförskottsutredningen -93, skulle vara skyldiga att ge rådgivning om
underhållsbidrag (se SOU 1995:26). Betänkandets förslag har inte lett till
lagstiftning. I stället har regeringen den 28 maj 1996 till riksdagen överlämnat
en proposition (prop.1995/96:208) som bygger på en i Socialdepartementet
utarbetad promemoria (Ds 1996:2). I propositionen föreslås en ny form av
samhällsstöd, kallat underhållsstöd som skall ersätta det nuvarande
bidragsförskottet. Riksdagen beräknas ta ställning till förslaget under hösten.
Enligt förslaget kan underhållsstöd lämnas med 1 173 kr i månaden till barn
vars föräldrar inte bor tillsammans. Nivån på underhållsstödet är bestämd så att
barnet av det allmänna tillförsäkras medel till sin försörjning med ett belopp
som motsvarar halva den normala kostnad som föräldrarna har för barnet. Egna
inkomster hos barnet över en viss nivå föreslås reducera underhållsstödet.
Underhållsstöd skall enligt förslaget kunna utgå både när barnet bor hos
endast en av föräldrarna och när barnet bor växelvis hos båda föräldrarna. I det
senare fallet skall underhållsstöd lämnas som ett utfyllnadsbidrag, dvs. ett
belopp som bestäms med hänsyn till att båda föräldrarna bidrar till barnets
försörjning genom att ha barnet hos sig.
Den förälder som barnet inte bor tillsammans med skall vara skyldig att
återbetala hela eller en viss del av underhållsstödet till staten. Det belopp
som skall återbetalas till staten bestäms med hänsyn till den
återbetalningsskyldiga förälderns inkomst och försörjningsbörda. Åter-
betalningsbeloppet beräknas som en viss procent av den återbetalningsskyldiga
förälderns inkomst.
Vidare föreslås en bestämmelse i föräldrabalken som innebär att en förälder
som är återbetalningsskyldig enligt de föreslagna reglerna om underhållsstöd
skall anses ha fullgjort sin underhållsskyldighet intill det belopp som lämnas i
underhållsstöd till barnet. Enligt förslaget upphävs dessutom
föräldrabalkens regler om socialnämnders skyldighet att se till att barn vars
föräldrar är ogifta tillförsäkras underhåll samt reglerna om socialnämndernas
rätt att föra talan om underhåll i sådana fall.
Den nya lagstiftningen om underhållsstöd föreslås träda i kraft den 1 januari
1997 och tillämpas första gången i fråga om underhållsstöd som avser tiden efter
den 31 januari 1997.
Om det nu redovisade förslaget genomförs innebär det att i stort sett alla
barn som är bosatta i Sverige och vars föräldrar inte bor tillsammans kommer att
kunna få underhållsstöd. Underhållsstöd skall enligt förslaget lämnas av
försäkringskassan. Beslut om underhållsstöd och återbetalningsskyldighet
överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Såväl försäkringskassan som
domstolen har en omfattande utredningsskyldighet. Som redovisats i avsnitt 7.3
saknas som regel behov av biträde i angelägenheter som skall behandlas vid
förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol. Angelägenheter som rör
underhållsstöd avviker i detta hänseende inte från andra angelägenheter som
skall behandlas vid dessa domstolar och myndigheter. Det finns därför inte
anledning att ge rättshjälp i angelägenhet rörande underhållsstöd.
Angelägenheter som rör underhållsbidrag kan även behandlas i annan ordning än
den nu beskrivna. Detta kan bero på att barnet har behov av större
underhållsbidrag än som ges genom underhållsstödet eller på att barnet inte är
berättigat till underhållsstöd. Det kan naturligtvis också vara så att
föräldrarna själva vill komma överens om underhållsbidrag. I sådant fall torde
biträdesbehovet kunna täckas genom en eller två timmars rådgivning, se avsnitt
6. I andra, mer komplicerade fall kan det däremot finnas behov av biträde och
därmed också rättshjälp. Eftersom den som har rätt till underhållsstöd kan få
sådant stöd utan biträdeshjälp bör rättshjälp endast komma i fråga om barnet har
behov av underhållsbidrag som överstiger underhållsstödet. Även den som inte är
berättigad till underhållsstöd bör kunna få rättshjälp i mer komplicerade fall.
Så kan vara fallet om det är fråga om att tillämpa utländsk rätt eller när
ärendet i övrigt har internationell anknytning. Mot denna bakgrund föreslår
regeringen den ändringen att det skall krävas särskilda skäl för rättshjälp i en
angelägenhet som rör underhåll.

10.3 Äktenskapsskillnad

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Rättshjälp i angelägenheter som rör |
| äktenskapsskillnad skall ges endast när det finns särskilda skäl.|
| Sådana skäl kan vara att förhållandena är mer komplicerade än |
| normalt och att saken därför inte kan lösas med en mindre |
| omfattande biträdesinsats än vad som i dag motsvaras av taxan |
| vid äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan, eller ca tre |
| timmar utöver rådgivning. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar det utan erinran. Svegs tingsrätt, Kommunförbundet,
Sveriges advokatsamfund, JUSEK och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer avstyrker utredningens förslag.
Skälen för regeringen förslag: Rättshjälp i angelägenheter som rör
äktenskapsskillnad ges i dag oavsett om det föreligger några särskilda
omständigheter eller inte. Även när makarna är ense och gemensamt ansöker om
äktenskapsskillnad kan rättshjälp ges. I sådana fall ersätts biträdet enligt en
särskild taxa som gäller för mål angående äktenskapsskillnad efter gemensam
ansökan. Taxan motsvarar knappt tre timmars arbete i direktdömda mål och knappt
fem timmar i mål med betänketid. Om ett mål krävt avsevärt mer arbete än normalt
kan taxan frångås.
Enligt 31 b § rättshjälpslagen gäller särskilda återbetalningsregler när
rätten dömer till äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Om endast den ene
maken har rättshjälp är den andre skyldig att betala hälften av
rättshjälpskostnaderna till staten. Den andre maken är dock inte skyldig att
betala mer än vad som motsvarar den grundavgift som skulle ha gällt för honom om
han haft allmän rättshjälp. Ersättningsskyldighet föreligger inte om den make
som inte har haft rättshjälp haft kostnader för eget ombud eller om det annars
är oskäligt med hänsyn till omständigheterna. Om summan av vad en make skall
betala enligt denna bestämmelse och den rättssökandes rättshjälpsavgift
överstiger kostnaderna för rättshjälpen skall staten återbetala den
överskjutande delen till den rättssökande.
Statens kostnader för rättshjälp i angelägenheter rörande äktenskapsskillnad
utgör ca 26 % av de totala kostnaderna för den allmänna rättshjälpen. Kostnaden
för angelägenheter som endast rör äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan
utgör ca 9 % av de totala kostnaderna.
Rättshjälpskostnaderna i samband med äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan
utgör således en stor del av statens totala rättshjälpskostnader. Även makarna
får genom avgiftssystemet och bestämmelserna om återbetalning betala en inte
oväsentlig del. Dessutom orsakar bestämmelsen i 31 b § rättshjälpslagen mycket
extra arbete såväl för domstolarna som för Rättshjälpsmyndigheten. Den
sistnämnda frågan behandlas i avsnitt 15.2.
Taxan för mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan konstruerades efter
omfattande undersökningar under åren 1972 till 1975. Utgångsmaterialet var den
ersättning som biträdena faktiskt tillerkänts i mål av denna kategori. Ur
materialet uteslöts mål där biträdesersättningen var osedvanligt hög. Taxan
baserades sedan på medelarvodet, vilket motsvarade 2,9 respektive 4,81 timmar.
Rättshjälpsutredningen gör i betänkandet en utvärdering av taxan. Efter
avvägning av olika förändringar som skett sedan taxan skapades kommer
utredningen fram till att tidsåtgången i dessa ärenden inte förändrats på något
avgörande sätt. Den biträdeshjälp som ges i dessa angelägenheter motsvarar
alltså även i dag i medeltal ca 3 respektive 5 timmar.
Om behovet av råd och hjälp vid en äktenskapsskillnad kan tillgodoses på annat
sätt minskar naturligtvis behovet av rättshjälp. Detta skulle kunna medföra
besparingar både för staten och för den enskilde.
Utredningen föreslår att rätten till rättshjälp vid äktenskapsskillnad skall
begränsas och endast ges om det finns särskilda skäl för rättshjälp. En
majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan
erinran. Flera instanser är dock kritiska. Sveriges advokatsamfund menar att det
är angeläget att inblandade parter på ett tidigt stadium får tillgång till
kvalificerat juridiskt bistånd så att de får ett rättsligt underlag för de
bedömningar som ska göras. Advokatsamfundet påpekar att de frågor som
aktualiseras är bodelning, vårdnad, umgänge, underhåll till barn och make,
boenderätt och skatterättsliga frågor samt att det är angeläget att nå en
helhetslösning. Eftersom vissa frågor är beroende av hur man löser andra är det
enligt advokatsamfundet uteslutet att arbetet kan slutföras inom ramen för två
timmars rådgivning. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
menar att biträdesinsatserna inom ramen för taxan är av konfliktlösande art och
att förslaget kommer att medverka till att det blir fler tvister och därmed
större kostnader.
Genom bestämmelserna om det nya underhållsstödet som redovisats i avsnitt 10.2
kommer behovet av juridisk hjälp vid beräkning av underhållsbidrag att minska.
Möjligheterna till samarbetssamtal genom kommunens försorg medför att många
föräldrar kan lösa vårdnads- och umgängesfrågor utan juridisk hjälp.
För närvarande övervägs också vissa ändringar i bestämmelserna om kommunernas
medverkan vid vårdnadskonflikter. Vårdnadstvistutredningen föreslår i
betänkandet Vårdnad, boende, umgänge (SOU 1995:79) att kommunerna skall vara
skyldiga att hjälpa föräldrar att träffa överenskommelser om vårdnad och
umgänge. Vidare föreslås att socialnämnden skall kunna godkänna ett sådant avtal
och att det efter ett godkännande skall gälla på samma sätt som ett
lagakraftvunnet domstolsavgörande. Regeringen har ännu inte tagit ställning till
förslagen men remissinstanserna har varit positiva. Om bestämmelserna ändras på
det sätt som Vårdnadstvistutredningen föreslår kommer detta att underlätta för
föräldrarna att enas utan att domstol behöver blandas in i vårdnadsfrågan.
I avsnitt 10.1 föreslår vi ändrade regler som innebär att en ny form av
rättsligt bistånd skall kunna lämnas i bodelningsärenden och i avsnitt 6
föreslår vi att rådgivningsinstitutet skall utvidgas till att omfatta två
timmars juridisk rådgivning som kan delas upp på två tillfällen.
De nu uppräknade faktorerna bör sammantaget medföra att behovet av
rättshjälpsbiträde blir mindre i det stora antal mål om äktenskapsskillnad där
någon egentlig tvist inte föreligger och där förhållandena inte är mera
komplicerade. Behov av biträdeshjälp kan också minskas genom en förbättrad
information. Utredningen föreslår att en klar och tydlig blankett för ansökan om
äktenskapsskillnad samt skriftlig information tas fram. Regeringen instämmer i
att detta skulle kunna underlätta för makarna att själva kunna göra vissa av de
bedömningar som i dag görs av biträdet. Regeringen har därför för avsikt att
låta Domstolsverket utarbeta blanketter och skriftlig information. Det
återstående behovet av juridisk hjälp bör som regel kunna täckas genom
rådgivning under en eller två timmar. Den avgift som makarna får betala för
rådgivningen kommer många gånger att bli lägre, eller i vart fall inte större än
vad de sammanlagt får betala i dag genom bestämmelserna om rättshjälpsavgift och
om återbetalning.
Vår utgångspunkt är således att rättshjälp normalt inte skall beviljas i
angelägenheter som gäller äktenskapsskillnad. Det gäller framför allt
äktenskapsskillnader som inte är tvistiga. Samtidigt finns det naturligtvis
många äktenskapsskillnader som är så komplicerade att de inte kan klaras av inom
ramen för två timmars rådgivning. Vissa äktenskapsskillnader kan också kräva
omfattande biträdesinsatser även om de senare resulterar i en gemensam ansökan.
En äktenskapsskillnad kan också vara komplicerad därför att den innehåller
internationella inslag. Bland annat för sådana fall bör rättshjälp kunna
beviljas.
Regeringen delar således utredningens slutsats att rättshjälp normalt inte bör
lämnas i mindre komplicerade mål och framförallt inte i dem som inte är
tvistiga. Regeringen delar också utredningens uppfattning att det inte är
lämpligt att inskränka möjligheten till rättshjälp endast i de mål där parterna
gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad, bland annat eftersom det inte alltid är
klart i början av ett ärende att en gemensam ansökan kommer att ges in. Dessutom
är det en fördel om makarna ger in sin ansökan tillsammans efter att ha enats om
vårdnad, underhåll osv. Med hänsyn såväl till samhällsekonomiska aspekter i
allmänhet som till rättshjälpskostnaderna är det positivt om antalet tvister
hålls på en låg nivå. Om rättshjälp endast skulle ges när den ena maken ansöker
om äktenskapsskillnad skulle det kunna missgynna dem som lyckas komma överens
och gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad.
Enligt regeringens mening bör avgränsningen i stället göras så att det skall
krävas särskilda skäl för att få rättshjälp i angelägenheter som gäller
äktenskapsskillnad. Om förhållandena är sådana att saken inte kan lösas med en
biträdesinsats som i dag motsvaras av taxan vid äktenskapsskillnad efter
gemensam ansökan bör rättshjälp ofta kunna beviljas. Om målet är tvistigt bör
också som regel särskilda skäl anses föreligga.
Om rättshjälpen begränsas i enlighet med vårt förslag minskar behovet av den
särskilda bestämmelsen i 31 b § rättshjälpslagen om ersättningsskyldighet för
den make som inte har rättshjälp. Denna bestämmelse som har vållat en del
praktiska problem, behandlas i avsnitt 15.
Det finns naturligtvis, som några av remissinstanserna påpekat, en risk för
att en begränsning av möjligheterna till rättshjälp medför ett visst merarbete
för domstolarna. Enligt regeringens bedömning medför en klar och tydlig
information att detta arbete inte behöver bli av någon större omfattning. Även
om domstolarna alltså bör lämna viss information bör det som regel vara
tillräckligt med en begränsad insats. Om behovet är så stort att en mer
omfattande informations- och rådgivningsinsats krävs, utöver en eller två
timmars rådgivning, finns det som regel skäl att bevilja rättshjälp.

10.4 Beslut om rättshjälp i familjerättsliga angelägenheter

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Endast domstolar och Rättshjälpsmyndigheten|
| skall kunna bevilja rättshjälp. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan
erinran. Svegs tingsrätt anser, mot bakgrund av att tingsrätten anser att
möjligheterna till rättshjälp i ärenden om äktenskapsskillnad inte bör
inskränkas, att advokater och biträdande jurister på advokatbyrå även i
fortsättningen skall kunna bevilja rättshjälp i sådana angelägenheter.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 16 § rättshjälpslagen får advokat och
biträdande jurist på advokatbyrå bevilja rättshjälp i vissa rättsliga
angelägenheter om den rättsliga angelägenheten inte är anhängig vid domstol.
Dessa angelägenheter avser äktenskapsskillnad, underhållsbidrag, faderskap till
barn, vårdnad och umgänge.
Någon statistik på antalet beslut som meddelas av advokat eller biträdande
jurist finns inte förutom de drygt 6 000 ärenden som redovisas som
advokatbeviljade ärenden hos Rättshjälpsmyndigheten. Till detta kommer ärenden
som avslutats i domstol efter att advokat eller biträdande jurist har beviljat
rättshjälp. Rättshjälp i angelägenhet som rör äktenskapsskillnad eller underhåll
till barn torde utgöra merparten av de beslut som fattas av advokat eller
biträdande jurist. Om ett krav på särskilda skäl införs för att rättshjälp skall
beviljas i angelägenheter som rör äktenskapsskillnad och underhåll bör rätten
att besluta om rättshjälp inte ligga hos enskilda. Beslut att bevilja rättshjälp
i dessa angelägenheter bör därför enligt regeringens mening fattas av domstol
eller av Rättshjälpsmyndigheten. Även när det gäller beslutanderätten såvitt
avser övriga familjerättsliga angelägenheter bör beslut fattas av dessa organ.
Med de förslag som regeringen lämnar i övrigt i detta ärende kommer
rättshjälpsbeslutet i flertalet fall kräva en prövning som inte kan överlåtas
till enskilda biträden. Rättshjälp bör därför - som utredningen föreslår endast
kunna beviljas av domstol eller Rättshjälpsmyndigheten.

11 Förmåner inom rättshjälpssystemet

11.1 Inledning

De förmåner som i dag följer med allmän rättshjälp finns angivna i 9-10 §§
rättshjälpslagen.
När allmän rättshjälp beviljats svarar staten för kostnaderna för biträde,
bevisning, utredning, resa och uppehälle i samband med inställelse inför domstol
eller annan myndighet, ansökningsavgifter och särskilda avgifter, vissa
ersättningar som utgått av allmänna medel, bodelningsförrättare samt medling
enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken. Den som beviljats allmän rättshjälp är
befriad från skyldighet att betala vissa avgifter samt från skyldighet att
ställa säkerhet. För angelägenheter rörande brott som behandlas utom riket finns
särskilda bestämmelser i 9 b § rättshjälpslagen. Hur förmånerna ersätts regleras
i 22-26 §§ rättshjälpslagen.
Kostnaderna för rättshjälpen utgörs nästan uteslutande av kostnader för
biträde, försvarare och bodelningsförrättare. Av den totala kostnaden för
rättshjälp utgör över 98 % kostnad för biträde m.fl.
Övriga förmåner svarar således för mindre än 2 % av statens kostnader för
rättshjälp. Till detta kommer uteblivna intäkter för sådana avgifter som den som
har rättshjälp inte behöver betala, t.ex. ansökningsavgift. Det finns inte några
exakta uppgifter om vad dessa intäkter skulle ha uppgått till men det torde inte
röra sig om några mera betydande belopp.

11.2 Biträde

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Den som har beviljats rättshjälp skall ha |
| rätt till biträdeshjälp i högst 100 timmar. I undantagsfall skall|
| gränsen kunna överskridas. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningen föreslår att rättshjälp skall innebära att kostnader för
rättshjälpsbiträdet ersätts med högst 100 000 kr och att rättshjälpen skall
upphöra när kostnaderna uppgår till detta belopp. Enligt utredningens förslag
skall det inte vara möjligt att överskrida taket i något fall.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Stockholms tingsrätt, Hallsbergs
tingsrätt, Malmö tingsrätt och Domstolsverket tillstyrker utredningens förslag
om ett tak, men anser att någon form av ventil bör finnas, i vart fall för vissa
typer av angelägenheter. Till dem som avstyrker hör bl.a. Svegs tingsrätt,
Rättshjälpsnämnden, Rikspolisstyrelsen, Arbetsdomstolen, Sveriges
advokatsamfund, JUSEK, LO samt Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer. Rättshjälpsmyndigheten avstyrker förslaget och förordar
alternativet med ett nytt beslut eller omprövning i varje instans. Länsrätten i
Norrbottens län, Utlänningsnämnden och Konsumentverket pekar särskilt på behovet
av en ventil för det fall en takregel skulle införas. Flera av de instanser som
yttrar sig särskilt i frågan om ett tak för biträdeskostnader anser att sådant
tak måste kombineras med en möjlighet till undantag i särskilt komplicerade
angelägenheter.
Skälen för regeringens förlag: Rättshjälp beviljas i dag för hela den
rättsliga angelägenheten och är inte begränsad till handläggningen i viss
instans eller till viss kostnad.
En fråga som ofta har prövats är om en angelägenhet avser en eller flera
rättsliga angelägenheter, dvs. omfattningen av en rättslig angelägenhet. Om det
är fråga om flera angelägenheter måste rättshjälp beviljas och avgift betalas
för var och en av dem. Som exempel kan nämnas att angelägenhet rörande
äktenskapsskillnad anses omfatta även frågor om vårdnad, underhållsbidrag,
umgängesrätt och kvarsittanderätt men däremot inte upplösning av samäganderätt
eller uppteckning av makarnas bo.
Emellanåt kan fråga uppkomma om den rättsliga angelägenheten är avslutad och
de åtgärder som vidtagits därefter avser en ny angelägenhet. När ett ärende
behandlas inför domstol eller annan myndighet eller inför skiljemän är ärendet i
princip avslutat när det finns ett avgörande som har vunnit laga kraft. I en
angelägenhet där förlikning träffas utgör förlikningen slutpunkt för
rättshjälpen. Rättshjälp som har beviljats för en angelägenhet som kan leda fram
till ett verkställbart avgörande omfattar i princip inte exekutionen av
avgörandet (prop. 1972:4 s. 335 f.). Den rättssökande är dock befriad från
avgifter hos kronofogdemyndigheten. Resning (NJA 1976 s. 538) och besvär över
domvilla (NJA 1979 s. 99) omfattas inte av det ursprungliga rättshjälpsbeslutet.
Däremot har Högsta domstolen funnit att ett sådant beslut omfattar återställande
av försutten tid (NJA 1974 s. 506).
Så länge ett lagakraftägande beslut inte föreligger är det fortfarande fråga
om en och samma angelägenhet. Något nytt rättshjälpsbeslut behövs således inte
vid t.ex. ett överklagande. Det innebär att kostnaderna för rättshjälp i ett
ärende i princip kan uppgå till obegränsade belopp.
En metod för att begränsa omfattningen av beviljad rättshjälp, som har
övervägts av utredningen och som förespråkas av Rättshjälpsmyndigheten, är att
ett beslut om rättshjälp endast skall omfatta den instans där den beviljas.
Hovrättsprocessutredningen har i betänkandet Ett reformerat hovrättsförfarande
(SOU 1995:124) föreslagit att ett generellt krav på prövningstillstånd skall
införas i hovrätten. Förslaget bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.
Om ett sådant krav på prövningstillstånd införs finns det inte tillräckliga skäl
att kräva en särskild prövning avseende rättshjälpens bestående eller
upphörande, utöver den prövning som görs för prövningstillstånd.
Oavsett om den reform som är aktuell när det gäller hovrättsprocessen
genomförs eller inte finns det skäl att överväga andra metoder att begränsa
rättshjälpens omfattning.
Rättshjälpens syfte är bl.a. att ge hjälp till dem som på grund av sina
begränsade ekonomiska resurser annars inte skulle kunna komma till sin rätt. En
sådan målsättning innebär enligt regeringens mening inte att obegränsade
resurser skall ställas till den rättssökandes förfogande. Om
rättshjälpsresurserna skall fördelas på ett godtagbart sätt och komma dem
tillgodo som bäst behöver hjälp är det inte heller rimligt att enstaka personer
skall kunna utnyttja oproportionerligt stora delar av de resurser som står till
buds.
Ett skäl för en begränsning av rättshjälpen är också att det kan medföra
besparingar. Den besparing som kan göras på detta sätt skall dock inte
överdrivas. Det stora flertalet rättshjälpsärenden håller sig på en nivå som
klart understiger det tak utredningen har föreslagit. Eftersom rättshjälpen är
en social skyddslagstiftning är det dock, även vid en mindre besparing, rimligt
att det finns en gräns för det stöd som skall utgå och därmed för hur stora
resurser som staten skall bidra med i varje enskilt ärende.
Det är mot nu angiven bakgrund utredningens förslag om att rättshjälpen skall
begränsas skall ses. Förslaget innebär att biträdeskostnader ersätts med högst
100 000 kr och att rättshjälpen därefter skall upphöra.
Flera remissinstanser avstyrker förslaget och pekar på principiella skäl som
talar mot en begränsning. Ett tak, hävdas det, kan innebära att personer av
ekonomiska skäl är förhindrade att ta till vara sin rätt. Det framhålls också
att en begränsning av rättshjälpens omfattning kan få stötande konsekvenser om
motparten har stora ekonomiska resurser och därmed är föga känslig för att
rättegångskostnaderna blir höga. Motparten kan t.ex. vara ett företag, vars
rättegångskostnader är en avdragsgill rörelsekostnad.
När den gäller den principiella frågan om vilket stöd det allmänna skall lämna
till personer som behöver ekonomiskt stöd för att ta till vara sin rätt menar
regeringen att jämförelsen inte kan göras med personer som har obegränsade
tillgångar. Det torde vara utomordentligt få personer i Sverige som har
obegränsat med resurser att lägga ned på en rättslig angelägenhet. Inte ens en
välbärgad medborgare med en inkomst som ligger långt över inkomstgränsen för
rättshjälp har ju möjlighet att lägga ned hur stora belopp som helst på en
process. Den som behöver rättshjälp bör därför inte jämställas med personer med
obegränsade resurser, utan med relativt välbärgade personer i Sverige. En rätts-
sökande måste enligt regeringens uppfattning anses kunna ta till vara sin rätt
om sådana resurser ställs till hans förfogande att han kan driva en process
under liknande förutsättningar som en person med god ekonomi. Det är ju inte
rimligt att den som beviljas rättshjälp skall hamna i ett väsentligt bättre läge
än den som har god ekonomi och därför inte kan få sådan hjälp.
Vid bedömningen av frågan om rättshjälpens omfattning skall begränsas bör
vidare en jämförelse göras av vilka förmåner som kan erhållas vid utnyttjandet
av en rättsskyddsförsäkring. Enligt villkoren i dessa försäkringar ersätts
endast kostnader upp till ett visst belopp. Om rättshjälpen görs subsidiär till
rättsskyddet enligt vårt förslag (avsnitt 5) bör den rimligen inte medföra
bättre eller fler förmåner än vad som gäller för rättsskyddet. Även detta talar
för en begränsning beträffande rättshjälpen.
Frågan är då hur stora kostnader som skall kunna ersättas inom ramen för
rättshjälpen. En rimlig utgångspunkt är enligt regeringens mening de
ersättningar som ges inom försäkringssystemet. De vanligaste rätts-
skyddsförsäkringarna täcker kostnader upp till ett visst belopp, vanligen mellan
75 000 och 100 000 kr. Genom tilläggsförsäkring kan ersättningsbeloppet uppgå
till drygt 140 000 kr. En skillnad jämfört med rättshjälpen är att ersättning
för motparts rättegångskostnader ingår i de kostnader som rättsskyddet täcker.
Den rättssökande kan emellertid välja att använda hela beloppet till att bekosta
sina egna biträdeskostnader ur försäkringen och sedan betala eventuella
motpartskostnader själv. I vart fall finns möjligheten att driva ett ärende till
dess gränsen nås.
Mot denna bakgrund anser regeringen att den nivå för ett tak om 100 000 kr som
utredningen har föreslagit är rimlig. Under remissbehandligen har påtalats att
rättshjälpen riskerar att med tiden urholkas om taket läggs fast i lagtexten med
ett visst belopp. Även annan kritik mot denna konstruktion har förts fram vid
remissbehandlingen. Regeringen instämmer i att kritik kan riktas mot den
föreslagna konstruktionen. En annan och enligt regeringens mening lämpligare
lösning är att begränsningen bestäms i förhållande till rättshjälpsbiträdets
arbetsinsats. En rimlig gräns är en arbetsinsats på 100 timmar, vilket i dag
motsvarar en ersättning på ca 100 000 kr.
Utredningen har övervägt en möjlighet att göra undantag från det föreslagna
taket, men stannat för att inte föreslå någon ventil.
Flertalet av remissinstanserna har förordat att en möjlighet till undantag
införs. Många har pekat på de praktiska problem som kan uppstå när taket nåtts,
hur angelägenheten skall kunna avslutas på ett rimligt sätt när taket har nåtts
och hur en fortsatt process i domstol skall kunna skötas när biträdeshjälpen
upphör. Flera av remissinstanserna anser att en ventil bör finnas, särskilt i
komplicerade angelägenheter, och i vart fall när barn är inblandade. Vissa
remissinstanser påpekar också att det kan uppkomma merkostnader när en pågående
process måste avslutas för att den rättssökande inte längre kan anlita ett
biträde och att det kan sägas vara dålig samhällsekonomi att ha en oavslutad
tvist som har kostat 100 000 kr i stället för en avslutad tvist som kostat
125 000 kr.
Regeringen har förståelse för dessa synpunkter. Det måste dock framhållas att
begränsningen är känd från början både av klienten och biträdet. Arbetet måste
givetvis planeras med beaktande av de förutsättningar som gäller för
rättshjälpen. Det åligger biträdet att fortlöpande informera den rättssökande om
vilka kostnader som uppkommit och i god tid varsko när man närmar sig taket. Som
tidigare påpekats är det också så att flertalet angelägenheter inte kommer att
beröras av takregeln, eftersom det hör till ovanligheterna att ett ärende är av
en sådan omfattning.
I undantagsfall kan en tvist vara av sådan karaktär att det är rimligt att
staten bidrar till kostnaderna för ytterligare biträdesinsatser. Det kan t.ex.
gälla angelägenheter som rör barns förhållanden och som handläggs av utländsk
domstol, dvs. komplicerade tvister om vårdnad, umgänge eller fastställande av
faderskap med internationell anknytning. Gränsen bör även vara möjlig att
överskrida i arbetstvister där den rättssökandes motpart är ett större företag
med stora resurser att lägga ned på en process. I en angelägenhet som är av
stort intresse från prejudikatsynpunkt och som av detta skäl prövas i flera
instanser kan det också någon gång vara rimligt att staten bekostar ytterligare
biträdesinsatser utöver de 100 timmarna.
Även tröskeleffekten och nackdelarna med att en nästan avslutad tvist förblir
oavslutad talar mot en absolut och stelt utformad takregel. Vi tänker här t.ex.
på den situationen att gränsen på 100 timmar nås inför eller rent av mitt under
pågående huvudförhandling eller under förlikningsförhandlingar som har goda
förutsättningar att bli lyckosamma. I sådana fall kanske det endast krävs några
få timmars ytterligare insats från biträdet för att uppdraget skall kunna
avslutas. Också i sådana fall bör det enligt regeringens mening finnas
möjligheter att låta rättshjälpen omfatta ytterligare timmar.
Av dessa skäl anser regeringen att en mjuk takregel är att föredra, dvs. en
regel som innebär att rättshjälpsförmånen i princip omfattar högst 100 timmars
biträdeshjälp men att det skall finnas möjligheter att utöka antalet timmar när
det finns goda skäl för det. Som torde ha framgått av våra redovisade exempel
åsyftar vi en ventil som blir aktuell att tillämpa endast i ett fåtal
undantagsfall. Redan den omständigheten att det stora flertalet
rättshjälpsärenden håller sig på en nivå som klart understiger 100 arbetstimmar
talar för att antalet fall per år där det finns anledning att tillämpa ventilen
blir ytterst få. Takregeln får inte urholkas och ventilen får inte bli annat och
mer än just en ventil.
En sådan ventil kan också tillämpas på den situation som någon av
remissinstanserna pekat på, att en ekonomiskt stark motpart i utpressningssyfte
har lyckats förhala en process.
Har motparten inte ombud bör det finnas mycket starka skäl för att utöka
antalet timmar. Vid bedömningen bör det också beaktas hur stora kostnader som
kan uppkomma. Alltför stora kostnader kan det aldrig vara rimligt att staten får
bekosta.
Enligt vår mening bör det med hänsyn till de skiftande förhållanden som kan
föranleda tillämpning av ventilen inte i lagen tas in några preciserade
föreskrifter om när den skall kunna användas. Denna fråga bör kunna läggas i
domstolens respektive - i utlandsärendena - Rättshjälpsmyndighetens hand att
avgöra.
En reglering som innebär att rättshjälpen omfattar förmånen av biträde i ett
visst antal timmar innebär att rättshjälpen skall upphöra när denna gräns nåtts.
Det får ankomma på domstolen respektive Rättshjälpsmyndigheten att pröva om den
nedlagda tiden är ersättningsgill och skall tillgodoräknas den rättssökande som
en förmån. Rent praktiskt bör frågan hanteras så att rättshjälpsbiträdet till
rätten anmäler när 100-timmarsgränsen är nådd eller närmar sig och att rätten då
beslutar om att rättshjälpen skall upphöra samtidigt som den prövar biträdets
kostnadsräkning. I de fåtal fall en tillämpning av ventilen aktualiseras av
biträdet prövar rätten om rättshjälpen skall fortsätta och bestämmer - om
prövningen utfaller till den rättssökandes förmån - samtidigt på grundval av de
uppgifter biträdet lämnar hur många ytterligare timmar rättshjälpen skall
omfatta.
Om rätten anser att den tidsåtgång biträdet har redovisat för nedlagt arbete
inte är rimlig och därför sätter ned antalet ersättningsgilla timmar kan rätten
besluta att rättshjälpen skall upphöra, t.ex. om nedsättningen endast avser ett
fåtal timmar, eller besluta att rättshjälpen skall fortsätta. I det sistnämnda
fallet bör rätten kunna bevilja rättshjälpsbiträdet ett jämkat förskott på den
begärda ersättningen. Om rätten efter samråd med biträdet finner att
rättshjälpen kan fortsätta, skall rätten också ta ställning till hur många
timmar ytterligare som rättshjälpen får omfatta.
Som tidigare anförts bör rättshjälpen inte vara förmånligare än rättsskyddet.
Utvidgad rättshjälp torde dock främst bli aktuellt i sådana ärenden som inte
omfattas av rättsskyddsförsäkringarna. Någon möjlighet att få rättshjälp för den
som har rättsskyddsförsäkring men utnyttjat denna upp till försäkringens
maximibelopp behöver därför inte införas.
När rättshjälpen upphör får det som konsekvens att den rättssökande även
mister de övriga förmåner som följer med rättshjälp. Vid så stora
biträdesinsatser torde oftast ett mål eller ärende ha inletts vid domstol och
eventuell utredning redan ha gjorts. För det fall ytterligare utredning krävs
har den rättssökande alltid möjlighet att begära att rätten förordnar en
sakkunnig. Dessutom kommer de som har det sämst ekonomiskt ställt fortvarande
att kunna få bidrag till kostnader för bevisning och resor. Vi återkommer till
denna fråga i avsnitt 16.

11.3 Utredning och bevisning

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Nuvarande regler om ersättning för kostnad |
| för bevisning när rättshjälp beviljats förs över till den nya lagen.Rätten
till ersättning för utredningskostnader begränsas till |
| högst 10 000 kr. Beslut om utredning skall alltid fattas av |
| biträdet. Samma regler skall gälla för utredning oavsett om |
| angelägenheten handläggs vid domstol eller inte. |
| Kostnad för blodundersökning m.m. vid faderskapsutredning skall|
| i de fall domstol eller socialnämnd beslutat om undersökningen |
| alltid betalas av staten respektive kommunen. Kostnad för |
| inställelse för provtagning skall inte ersättas. Om undersökning|
| sker på den rättssökandes initiativ kan den utgöra en rättshjälps-|
| kostnad enligt bestämmelserna i övrigt om utredning. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna ställer sig positiva till
utredningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Flera av instanserna har
dock motsatt sig att möjligheten att få utredningskostnader ersatta begränsas
till ett viss högsta belopp, i vart fall om det inte går att överskrida beloppet
när det finns särskilda skäl.
Skälen för regeringens förslag: När en rättssökande beviljas rättshjälp
betalar staten kostnaden för bevisning vid allmän domstol eller Arbetsdomstolen
samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan domstols
prövning eller som skall prövas av skiljemän (9 § andra stycket
2 rättshjälpslagen).
Vidare betalar staten utredning i angelägenhet som skall prövas av förvalt-
ningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för
tillvaratagande av den rättssökandes rätt och inte kan erhållas genom
myndigheten (9 § andra stycket 3 rättshjälpslagen).
I 24 och 25 §§ rättshjälpslagen finns bestämmelser om ersättning för sådana
kostnader och vem som beslutar om ersättning. Vidare regleras i 25 §
rättshjälpslagen vem som kan besluta om att utredning skall företas. Skilda
ersättningsregler gäller för bevisning och utredning.

Bevisning

Enligt 24 § rättshjälpslagen utgår ersättning för bevisning i mål eller ärende
vid allmän domstol eller Arbetsdomstolen med skäligt belopp i den mån inte
särskilda föreskrifter gäller. De föreskrifter som avses i första hand finns i
förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen m.m. För
privat sakkunnig kan ersättning därutöver utgå med sammanlagt en tiondel av
basbeloppet. Det är domstolen som fattar beslut om ersättning.
Bestämmelserna om bevisning vid domstol är enligt regeringens mening
ändamålsenligt utformade och fungerar i stort sett väl. De bör därför med ett
undantag föras över till den nya lagen; ersättning till en s.k. privat sakkunnig
utöver ersättning för dennes inställelse bör ersättas enligt bestämmelserna om
utredningskostnader. Vi återkommer till denna fråga i det följande.

Utredning

Olika regler gäller för utredning beroende på var angelägenheten skall prövas
samt om ett mål eller ärende inletts vid domstol.
Bestämmelsen om utredning i 9 § andra stycket 2 rättshjälpslagen handlar om
utredning i sådana angelägenheter som kan komma att prövas av allmän domstol,
Marknadsdomstolen eller Arbetsdomstolen. Den avser s.k. utomprocessuell
utredning, dvs. sådant utredningsarbete som utförts innan ett mål eller ärende
inletts vid domstol. Det krävs enligt bestämmelsen att utredningen skall vara
nödvändig. Med utredningskostnad avses sådan kostnad för vilken betalnings-
ansvaret parterna emellan regleras i 18 kap rättegångsbalken och 31 §
rättshjälpslagen, dvs. rättegångskostnader.
För utredningar som företas inom ramen för en process vid dessa domstolar
gäller bestämmelserna om privat sakkunnig, dvs. den sakkunnige ersätts enligt
reglerna om vittnesersättning. För privat sakkunnig kan dock, enligt 24 §
rättshjälpslagen, ersättning ges utöver vittnesersättningen med sammanlagt en
tiondel av basbeloppet. Om en part med rättshjälp anlitar en privat sakkunnig
till en högre kostnad är den sakkunnige oförhindrad att begära ersättning för
sitt arbete av parten. Denna kostnad kan parten sedan göra gällande som en
rättegångskostnad gentemot motparten.
Bestämmelsen i 9 § andra stycket 3 rättshjälpslagen handlar om utredning i
övriga angelägenheter. Enligt denna punkt är det tillräckligt om utredningen är
skäligen påkallad samt att utredningen inte kan erhållas genom den myndighet som
skall pröva angelägenheten.
Enligt 25 § rättshjälpslagen beslutar Rättshjälpsmyndigheten om utredning i
angelägenhet som inte handläggs vid allmän domstol eller Arbetsdomstolen.
Biträde och bodelningsförrättare får dock besluta om utredning av mindre
omfattning. Enligt 23 § rättshjälpsförordningen förstås med utredning av mindre
omfattning sådan utredning för vilken kostnaderna inte överstiger hälften av det
basbelopp som gällde året innan rättshjälp begärdes.
Ersättningen för utredning enligt 25 § rättshjälpslagen fastställs av domstol
om angelägenheten handläggs där och i annat fall av Rättshjälpsmyndigheten. I
detta fall avses med domstol alla slag av domstolar. Detta innebär att beslut om
utredning vid allmän förvaltningsdomstol fattas av Rättshjälpsmyndigheten eller
biträdet men att ersättningen fastställs av domstolen.
Bestämmelserna om utredning var i första hand avsedda att tillämpas på
utredningar av mindre omfattning såsom läkarintyg, värderingsintyg m.m. Enligt
förarbetena till rättshjälpslagen borde det endast i undantagsfall komma ifråga
att införskaffa mer omfattande utredning (prop. 1972:4 s. 259). I praktiken har
emellertid bestämmelsen kommit att tillämpas även på mer omfattande och dyrbar
utredning.
Kostnaden för utredning är en rättshjälpskostnad. Biträdet kan inte få
ersättning för kostnaden som utlägg (NJA 1980 s. 468).
Enligt Rättshjälpsmyndigheten förekommer utredningar som beslutats av biträden
i ca 300 ärenden per år. Det rör sig i huvudsak om tre kategorier av
angelägenheter. Den första rör frågor om skadestånd för personskada där
processen förs mot det egna försäkringsbolaget. I dessa fall består utredningen
oftast av ett eller flera läkarintyg. Den andra kategorin berör också
försäkringsbolag. Det rör sig om skador i bostadsrättslägenheter och frågor om
skadan skall betalas av bostadsrättshavarens eller bostadsrättsföreningens
försäkringsbolag. Den utredning som utförs avser skadans omfattning och
skadeorsak. Den tredje och sista kategorin är faderskapsärenden där utredningen
består av blodundersökning.
Kostnaderna för dessa utredningar uppgår till mellan 1 000 och 10 000 kr. I de
flesta fall ligger kostnaden mellan 1 000 och 2 000 kr.
Enligt Rättshjälpsmyndigheten fattar myndigheten beslut om utredning i en
handfull ärenden om året. Det rör sig uteslutande om ärenden där rättshjälp
beviljats enligt tidigare lagstiftning, bl.a. i angelägenheter rörande
fastighet. Eftersom rättshjälp inte längre beviljas för denna typ av
angelägenhet minskar antalet beslutade utredningar i antal och kommer troligen
helt att upphöra.
Rättshjälpsutredningen föreslår att samma regler skall gälla för all
utredning. Enligt förslaget skall det alltid krävas att utredningen är skäligen
påkallad och att utredningen inte kan erhållas genom den domstol eller myndighet
som skall pröva angelägenheten. Utredningen föreslår också att
utredningskostnader skall ersättas med högst 10 000 kr samt att beslut om
utredning alltid skall fattas av biträdet.
De remissinstanser som yttrar sig angående utformningen av bestämmelserna och
förslaget om enhetliga regler för utredningskostnader är positiva till
förslagen. Några av remissinstanserna är dock negativa till att ersättningen för
utredningskostnader skall vara begränsad. Rättshjälpmyndigheten, Domstolsverket,
Konsumentverket, Sveriges advokatsamfund och Hyresgästernas riksförbund anser
att det bör finnas en möjlighet att överskrida gränsen under vissa
förutsättningar.
Som framgår av den lämnade redogörelsen är bestämmelserna om utredning
krångliga och skillnaden mellan utomprocessuell och processuell utredning är
svår att motivera. Det kan ifrågasättas om statens bidrag till
utredningskostnader skall vara obegränsat i vissa fall medan det i andra fall är
begränsat till en tiondel av basbeloppet. Det kan i dag uppstå situationer då
staten bekostar utredning för ett obegränsat belopp för en part men till ett
mycket begränsat belopp för hans motpart. Som en följd av de nuvarande
bestämmelserna kan parts möjligheter att bekosta utredning begränsas om hans
motpart inleder ett förfarande vid domstol. Rättshjälpen ersätter ju då bara
kostnader för ersättning för en privat sakkunnig med en tiondel av basbeloppet.
Detta är naturligtvis inte rimligt. Att olika regler gäller beroende på vilken
myndighet som skall behandla angelägenheten och i vilken fas av handläggningen
som angelägenheten befinner sig i medför att reglerna blir komplicerade och
svåra att tillämpa. Regeringen delar därför utredningens uppfattning att samma
regler bör gälla oavsett var i handläggningen ett ärende befinner och oavsett
vid vilken domstol eller myndighet angelägenheten skall behandlas.
Samma skäl som talar för att begränsa förmånen av biträde till 100 timmar
(avsnitt 11.2) talar för att förmånen att få utredningskostnader ersatta av
staten bör begränsas och att detta belopp bör anges direkt i lagen.
Det har inte framförts några invändningar mot den ersättningsgräns som
utredningen föreslagit. Regeringen delar utredningens uppfattning att gränsen
bör ligga vid 10 000 kr. Detta innebär således en utökad hjälp i förhållande
till nuvarande förhållanden i de fall angelägenheten behandlas i domstol och en
begränsning i övriga fall.
Flera av remissinstanserna bl.a. Rättshjälpsmyndigheten, Domstolsverket,
Konsumentverket, Sveriges advokatsamfund och Hyresgästernas riksförbund anser
att det under vissa omständigheter bör finnas möjligheter att bryta igenom
beloppsgränsen.
Det finns skäl både för och emot en sådan undantagsmöjlighet.Vad gäller
biträdeshjälp föreslår regeringen i avsnitt 11.2 att det under vissa
omständigheter skall vara möjligt att få ytterligare hjälp utöver de 100 timmars
arbete som rättshjälpen i fortsättningen skall innebära. De skäl som talar för
ett undantag i det sammanhanget gör sig emellertid inte lika starkt gällande
beträffande utredningskostnader. Om det för prövningen av en fråga krävs
särskild fackkunskap har ju rätten, i de angelägenheter som handläggs vid
domstol, alltid möjlighet att anlita sakkunnig. De angelägenheter där det kan
bli aktuellt med ytterligare biträdeshjälp rör barns förhållanden. I sådana
angelägenheter har rätten en skyldighet att se till att frågorna blir utredda.
Mot bakgrund av det nu sagda anser regeringen att det inte bör finnas
möjlighet till undantag för mer kostsamma utredningar.
Regeringen ansluter sig även till utredningens förslag att beslut om att en
utredning skall göras alltid skall fattas av biträdet.

Blodundersökningar i faderskapsärenden

Bestämmelserna om ersättning för blodundersökning i utredningar om faderskap är
komplicerade och leder emellanåt till något märkliga resultat. Vem som skall
betala utredningen, vad som ersätts och vem som slutligen skall stå för
kostnaden är beroende av vem som beslutat om undersökningen och om domstol
avgjort faderskapsfrågan eller inte. Starkt förenklat innebär reglerna följande.
Om domstol beslutat om undersökningen betalas kostnaderna för
blodprovstagning, blodundersökning och inställelsekostnad för den som inte är
part av allmänna medel. En parts inställelsekostnad kan ersättas som en
rättshjälpskostnad. Samtliga kostnader kan förklaras utgöra rättshjälpskostnader
och därmed påverka rättshjälpsavgiften (9 § andra stycket 6 rättshjälpslagen).
Samtliga kostnader är rättegångskostnader som mannen, om faderskapstalan mot
honom bifalls, kan förpliktas ersätta helt eller, om talan ogillas, till
hälften.
Om socialnämnd beslutat om undersökningen betalar nämnden kostnaden för
blodprovstagning och blodundersökning. För det fall ärendet inte förs vidare
till domstol stannar kostnaden på kommunen. Om ärendet förs vidare till domstol
gäller samma regler som nyss redovisats. Domstolen kan också förklara att
kostnaden helt eller till hälften skall utgöra en rättshjälpskostnad.
Inställelsekostnader för part kan ersättas som rättshjälpskostnad.
Om undersökningen skett efter anmodan av den rättssökande gäller reglerna i
rättshjälpslagen. Hur mycket som ersätts blir då bl.a. beroende av om
undersökningen beslutats före eller efter det att målet har inletts vid domstol.
Faderskapsundersökningar utförs av Statens rättsserologiska institut. Varje år
utförs ca 2 000 faderskapsundersökningar, vilket motsvarar ca 2 % av alla
nyfödda barn i Sverige. I 75 % av faderskapsundersökningarna ingår endast en
man. Av dessa ger var femte undersökning ett sådant resultat att mannen kan
uteslutas vara far till barnet. I en mindre del ärenden ingår två män och endast
i ett fåtal undersökningar ingår flera män.
I det stora flertalet fall är det en kommun (80 %) eller en domstol (14 %) som
beställt undersökningen. De totala kostnaderna för de undersökningar som domstol
eller socialnämnden beslutat om uppgår till knappt 19 miljoner kronor. Som
framgår av redovisningen ovan stannar kostnaden på kommunen när socialnämnden
beställt undersökningen och ärendet inte går vidare till domstol. Ca 400 ärenden
förs vidare till domstol vilket innebär att 1 200 undersökningar utförs helt på
kommunens bekostnad. Kostnaden för dessa undersökningar uppgår till ca 12
miljoner kronor. Hur mycket som återbetalas till staten av de resterande ärenden
samt av de undersökningar som beslutats av domstol, med hänsyn till reglerna om
rättshjälpsavgift och rättegångskostnader i faderskapsmål, går inte att
fastställa exakt. En uppskattning är att ca en tredjedel av kostnaderna eller
drygt två miljoner kronor återbetalas.
Utredningen föreslår att kostnaden för blodundersökning m.m. vid
faderskapsutredning, i de fall domstol eller socialnämnd beslutat om
undersökningen, alltid skall betalas av staten respektive kommunen. Vidare
föreslår utredningen att kostnad för inställelse för provtagning inte skall
ersättas samt att, om en undersökning sker på den rättssökandes initiativ,
kostnaden för denna skall kunna utgöra en rättshjälpskostnad enligt
bestämmelserna i övrigt om utredning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga erinringar emot det.
Som torde framgå av vad som redovisats ovan är bestämmelserna på detta område
mycket komplicerade och medför emellanåt tillämpningssvårigheter framför allt i
fråga om det slutliga ansvaret för kostnaderna. Det kan knappast vara rimligt
att vidmakthålla ett komplicerat system för betalningsskyldighet när det innebär
en så ringa inkomst för staten. Systemet kan också emellanåt innebära något
märkliga konsekvenser. För det fall en undersökning utförs efter beslut av
socialnämnden och ärendet sedan läggs ned behöver den man som undersökts inte
betala något för undersökningen. Om socialnämnden för ärendet vidare till
domstol och mannen vinner processen får han däremot på grund av reglerna om
rättegångskostnadernas fördelning vanligen betala hälften av kostnaderna för
undersökningen.
Blodprovstagning och blodundersökning som beslutas av domstol eller
socialnämnd bör därför - som utredningen har föreslagit - alltid bekostas av
staten respektive kommunen och kostnaderna bör också alltid stanna på dessa.
Detta kan ses som en naturlig och rimlig konsekvens av statens och kommunernas i
lag fastlagda skyldighet att tillse att faderskapet till barn fastställs korrekt
och fullständigt.
Blodprov kan som regel lämnas på t.ex. blodcentral eller vårdcentral.
Kostnaderna för inställelse blir därmed inte särskilt höga. Regeringen delar
utredningens åsikt om att det inte finns någon anledning att det allmänna skall
bekosta en sådan inställelse.
För det fall den rättssökande själv vill låta utföra en blodundersökning innan
ett mål inletts vid domstol kan detta ske enligt de bestämmelser som i övrigt
gäller för utredning.
Våra förslag föranleder ändringar i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.
vid utredning av faderskap. Någon motsvarighet till föreskrifterna i 9 § andra
stycket 6 rättshjälpslagen om ersättning för blodundersökning m.m. behövs inte i
den nya rättshjälpslagen.

11.4 Kostnad för inställelse vid domstol

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Ersättning för kostnader i samband med |
| inställelse inför domstol eller annan myndighet skall i fortsätt-|
| ningen inte ersättas som en rättshjälpskostnad. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte haft någon invändning mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Om rättshjälp beviljas betalar staten den
rättssökandes kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför
domstol eller annan myndighet om personlig inställelse ålagts (9 § andra stycket
4 rättshjälpslagen). Staten betalar även sådana kostnader för den rättssökandes
ställföreträdare och för vårdare eller annan som måste anlitas i samband med
inställelsen.
Ersättning utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar och bestäms av
den domstol eller annan myndighet inför vilken inställelsen sker (förordningen
(1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen m.m.).
Utredningen föreslår att den rättssökandes m.fl. kostnader för att inställa
sig vid en domstol eller annan myndighet inte längre skall ingå automatiskt som
en förmån när rättshjälp beviljas. Enligt utredningen skall de som har det sämst
ställt ekonomiskt i stället få ersättning för kostnader i samband med
inställelse i domstol oberoende av om rättshjälp beviljas eller inte.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot förslagen.
Som regel är kostnaderna för att inställa sig vid en domstol eller annan
myndighet inte större än att den rättssökande respektive den tilltalade själv
kan stå för dem. Det finns därför enligt regeringens mening inte behov av att
låta denna förmån följa med automatik när rättshjälp beviljas. Regeringen delar
därför utredningens uppfattning att kostnader i samband med inställelse vid
domstol eller annan myndighet inte skall vara en rättshjälpsförmån.
Som utredningen konstaterat kan det dock finnas situationer när sådana
kostnader blir alltför betungande för den enskilde. Denne måste då ha möjlighet
att få hjälp med sådana kostnader. Denna fråga behandlas i avsnitt 16.

11.5 Befrielse från skyldighet att ställa säkerhet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Den som beviljas rättshjälp skall även i |
| fortsättningen vara befriad från skyldighet att ställa säkerhet för|
| att få till stånd kvarstad eller annan liknande säkerhetsåtgärd. Om|
| en motpart orsakas skada genom säkerhetsåtgärden svarar staten för|
| denna skada. |
| Till skillnad från nuvarande ordning skall en kostnad som |
| staten orsakas på grund av sitt åtagande alltid stanna på staten.|
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt
utredningen skall den rättssökande som huvudregel förpliktas att ersätta den
kostnad som staten kan komma att orsakas genom sitt åtagande.
Remissinstanserna har inte några invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 10 § rättshjälpslagen är den som har
beviljats allmän rättshjälp befriad från skyldighet att ställa säkerhet för att
få till stånd kvarstad eller liknande åtgärd. Om motparten orsakas skada genom
åtgärden svarar staten för denna skada. För det fall rättshjälp beviljas i ett
verkställighetsärende gäller motsvarande i fråga om säkerhet enligt 3 kap. 8
eller 9 § utsökningsbalken.
Om staten orsakas någon kostnad för sitt åtagande räknas denna utgift som en
rättshjälpskostnad vilket innebär att den rättssökandes rättshjälpsavgift kan
påverkas.
Befrielse från skyldighet att ställa säkerhet i de nu angivna fallen är en
viktig och ändamålsenlig förmån. Det finns därför anledning att låta denna
förmån finnas även i fortsättningen. Såvitt framkommit har denna förmån inte
orsakat staten några kostnader.
I det förändrade avgiftssystem som föreslås, se avsnitt 13, skall rätts-
hjälpsavgiften endast beräknas på biträdeskostnaderna. Som en följd härav skulle
den rättssökande inte behöva betala något även om staten får svara för
motpartens skada. Utredningen föreslår därför att den rättssökande som
huvudregel skall förpliktas återbetala kostnader som staten orsakas på grund av
bestämmelsen men att han eller hon under vissa omständigheter kunna befrias från
återbetalningsskyldighet.
Med det förslag som utredningen föreslår krävs särskilda regler om hur en
sådan återbetalningsskyldighet skall hanteras. Eftersom några sådana kostnader
hittills aldrig uppstått för staten och det inte heller i framtiden torde bli
fråga om några betydande belopp sammantaget finns det enligt regeringens mening
inte tillräckliga skäl för att skapa särskilda regler för denna situation. Om
staten skulle orsakas någon kostnad för sitt åtagande bör denna kostnad i
stället stanna på staten.

11.6 Övriga förmåner

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Övriga förmåner i det nuvarande systemet förs|
| över till den nya rättshjälpslagen. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Förutom de förmåner som behandlats i avsnitt
11.1-11.5 betalar staten enligt 9 § andra stycket 8 rättshjälpslagen för medling
enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken och enligt 9 § andra stycket 8
rättshjälpslagen punkt 5 för kostnaderna för vissa ansökningsavgifter och vissa
särskilda avgifter. Den rättssökande är också enligt 9 a § rättshjälpslagen
befriad från skyldighet att betala vissa avgifter och kostnader. Regeringen
delar utredningens åsikt att dessa förmåner även i fortsättningen bör komma de
rättssökande tillgodo. Regleringen är i huvudsak ändamålsenligt utformad och kan
överföras till den nya rättshjälpslagen.
Förmånen av att ersättning till bodelningsförrättare i vissa fall betalas av
staten har vi behandlat i avsnitt 10.1.

12 Förordnande och byte av biträde

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: De nuvarande reglerna om vem som skall |
| kunna förordnas till rättshjälpsbiträde behålls. Reglerna om byte|
| av biträde skärps. Byte av biträde skall bara kunna ske när det |
| finns särskilda skäl. Om byte har skett en gång skall det krävas|
| synnerliga skäl för ytterligare byte. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningen föreslår att den som förordnas till rättshjälpsbiträde, som
huvudregel skall vara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, och att
annan skall kunna förordnas endast när det finns särskilda skäl. Utredningen
förslag om när byte av biträde skall kunna ske överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna avstyrker att kraven
på rättshjälpsbiträden skärps på det sätt som utredningen föreslår. Utredningens
förslag om ändrade förutsättningar för byte av biträde tillstyrks eller lämnas
utan erinran av de flesta av remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag:

Förordnande av biträde

Till rättshjälpsbiträde kan i dag förordnas advokat, biträdande jurist eller
annan som är lämplig för uppdraget. Har den rättssökande föreslagit någon som är
lämplig skall denne förordnas om det inte skulle medföra avsevärt ökade
kostnader eller om det annars finns särskilda skäl mot det.
Utredningen föreslår att den som förordnas till rättshjälpsbiträde som
huvudregel skall vara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Andra
skall endast kunna komma i fråga om de, genom stora kunskaper på något särskilt
område, kan medverka till att en angelägenhet behandlas på ett bättre och mer
effektivt sätt än av en allmänpraktiserande advokat. Utredaren anför bl.a. att
det beträffande advokater och biträdande jurister finns tillsyn, kontroll och
ekonomiska garantier som är uppställda till den enskildes skydd och som ytterst
återgår på rättegångsbalkens regler om advokatverksamhet.
Förslaget har under remissbehandlingen mötts av en massiv kritik. Flera av
remissinstanserna, däribland Stockholms tingsrätt, Eksjö tingsrätt, Kammarrätten
i Göteborg, Länsrätten i Norrbottens län, Rättshjälpsmyndigheten, Statskontoret,
Konkurrensverket, JUSEK, LO, Hyresgästernas riksförbund, Samfundet för Sveriges
juridiska byråer samt ett flertal jurister med egen verksamhet menar att det
avsedda syftet inte uppnås med den föreslagna bestämmelsen och att den i stället
kan innebära försämringar för den rättssökande.
Självfallet är det även regeringens mening att höga krav måste ställas på den
som skall förordnas till rättshjälpsbiträde. Det bör så långt det är möjligt ges
garantier för att den rättssökande får ett kvalificerat biträde till en skälig
kostnad både för den rättssökande och för det allmänna. Frågan är emellertid hur
detta syfte bäst uppnås.
När det staten lämnar rättshjälp är det självfallet av stor vikt att den
lämnade rättshjälpen blir effektiv. En väsentlig förutsättning för detta är
uppenbarligen att det biträde som förordnas har nödvändiga kvalifikationer för
uppdraget. Eftersom biträden förordnas av domstolar eller av
Rättshjälpsmyndigheten och ersätts av allmänna medel kan i viss mån staten sägas
ge biträdet en form av legitimitet. Även detta talar för att höga krav bör
ställas på den som skall förordnas till rättshjälpsbiträde.
Ett sätt att höja kvaliten kan - som utredningen föreslår - vara att ställa
krav på att rättshjälpsbiträdet är advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå. Den som är medlem i Sveriges advokatsamfund är skyldig att följa de
etiska regler som gäller för advokater. Samfundet har också möjlighet att ålägga
den som gör sig skyldig till brister i detta avseende disciplinpåföljd och att
utesluta den som gör sig skyldig till allvarliga förseelser. Justitiekanslern
har tillsyn över advokatverksamheten. Advokater är också skyldiga att teckna
försäkring för förlust som kan drabba en klient vid eventuell försumlighet. En
viss tillsyn finns också beträffande de biträdande juristerna som är verksamma
på advokatbyrå via den advokat som anställt dem.
En nackdel med en ordning där vissa formella krav ställs på rätts-
hjälpsbiträdet är att den utestänger dem som i och för sig har goda
förutsättningar att klara uppdraget men som av en eller annan anledning inte
uppfyller de formella kraven. En annan nackdel är att den rättssökande får färre
personer att välja bland när han eller hon skall anlita ett biträde.
En annan omständighet som enligt regeringens mening väger tungt är att den som
finansierar en tvist genom en rättsskyddsförsäkring kan välja även andra än
advokater och biträdande jurister som ombud.
Mot bakgrund av vad som nu anförts anser regeringen att den av utredningen
föreslagna bestämmelsen inte bör införas. Syftet att så långt som
möjligt garantera att rättshjälpsbiträden har tillräckliga kvalifikationer kan
istället uppnås genom att de som förordnar biträden gör en verklig prövning av
biträdets kvalifikationer.

Byte av biträde

Byte av biträde får enligt 21 § andra stycket rättshjälpslagen bara ske efter
särskilt tillstånd. Sådant tillstånd lämnas av domstol eller Rätts-
hjälpsmyndigheten om djupgående motsättningar har uppstått mellan biträdet och
den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger. Om ett biträde
tidigare har entledigats på begäran av den rättssökande, får nytt biträde
förordnas endast om förutsättningar för biträdesbyte förelåg. Ett biträde får
enligt tredje stycket sätta annan i sitt ställe om det inte medför en
beaktansvärd ökning av kostnaderna.
Utredningen föreslår att kriterierna för byte skärps. Den omständigheten att
djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och dennes klient bör enligt
utredningen inte vara tillräckligt för att byte skall tillåtas. Utredningen
menar bl.a. att om den rättssökande själv har orsakat motsättningarna skall de
inte alltid vara ett skäl för byte.
De flesta av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar
det utan erinran. Stockholms tingsrätt och Föreningen jurister vid Sveriges
allmänna advokatbyråer anser däremot att den nuvarande regleringen fungerar
tillfredsställande. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer
anser att djupgående motsättningar alltid bör vara ett skäl för byte. Enligt
föreningen kan ett biträdesbyte i dessa situationer ofta vara mer
kostnadsbesparande än att låta det tidigare biträdet kvarstå mot klientens
önskan, eftersom djupa motsättningar mellan klient och ombud alltid gör
handläggningen betydligt mera komplicerad och tidsödande än om ett
förtroendefullt samarbete föreligger.
Möjligheten att byta rättshjälpsbiträde infördes i rättshjälpslagen år 1979.
Byte av biträde hade dock redan tidigare tillåtits enligt praxis. Vid införandet
av den nya bestämmelsen i rättshjälpslagen anförde departementschefen att
tidigare restriktiv praxis borde bibehållas av kostnadsskäl, att prövningen om
förutsättningarna för byte var uppfyllda måste ske med noggrannhet samt att det
åligger den som begär byte att visa att det föreligger skäl för detta (prop.
1978/79:90 s. 175 f.).
Byte av biträde får i dag ske om djupgående motsättningar uppstått mellan
rättshjälpsbiträdet och den rättssökande eller om det annars finns särskilda
skäl. Som regel medför byte av biträde ökade kostnader. Det måste därför finnas
starka skäl för att ett byte skall tillåtas. Som Föreningen jurister vid
Sveriges allmänna advokatbyråer påpekat kan det i vissa fall vara ett mindre
kostsamt alternativ att tillåta ett byte än att låta det tidigare biträdet
kvarstå mot klientens önskan. Om djupgående motsättningar uppstått mellan klient
och ombud är detta självfallet en omständighet som bör tillmätas stor betydelse
vid prövningen av om byte skall tillåtas.
Regeringen instämmer dock i utredningens slutsats att denna förutsättning inte
ensam bör vara tillräcklig för att byte skall medges. I stället bör en
helhetsbedömning alltid göras av omständigheterna i det enskilda fallet. Om det
uppstått djupgående motsättningar mellan klient och ombud bör detta som tidigare
anförts tillmätas stor betydelse men även orsaken till motsättningarna bör
beaktas. Skälen mot ett biträdesbyte väger också tyngre ju mer kostnaderna
därigenom skulle öka. Liksom tidigare bör det åligga den som begär ett byte att
visa att det föreligger skäl för detta. Har byte skett en gång bör skälen för
att ytterligare byte skall tillåtas vara mycket starka. För att markera detta
bör det krävas synnerliga skäl för biträdesbyte mer än en gång.

13 Avgiftssystemet

13.1 Rättshjälpsavgift

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Avgiftssystemet förenklas. Rättshjälps- |
| avgiften skall beräknas som en viss procentuell andel av ersätt-|
| ningen till rättshjälpsbiträdet. Systemet föreslås innehålla sex|
| avgiftsnivåer. Den rättssökandes ekonomiska underlag skall vara |
| avgörande för vilken procentuell andel som skall betalas. |
| Avgiften skall betalas till biträdet allteftersom kostnaderna |
| uppstår. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens
förslag innehåller dock endast fyra avgiftsnivåer.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag till avgiftssystem eller lämnar det utan erinran. Flera av instanserna
har dock invändningar mot storleken på avgifterna och att det endast skulle
finnas fyra avgiftsnivåer.
Skälen för regeringens förslag: Allt sedan rättshjälpslagens tillkomst har den
rättssökande fått betala en viss avgift för rättshjälpen. Från början utgjordes
denna avgift av ett visst bestämt belopp. Beloppets storlek var beroende av den
rättssökandes ekonomiska förhållanden. Numera är avgiften beroende både av den
rättssökandes ekonomiska förhållandena och av de kostnader som rättshjälpen för
med sig.
Den rättssökande skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen genom att
betala rättshjälpsavgift. Denna består av dels en fast avgift (grundavgift),
dels en rörlig avgift (tilläggsavgift). Grundavgiften beräknas med ledning av
den rättssökandes ekonomiska förmåga medan tilläggsavgiften är beroende av både
den rättssökandes ekonomiska förhållanden och de kostnader som rättshjälpen har
föranlett.
I samband med att rättshjälp beviljas bestäms grundavgiften och den pro-
centsats efter vilken sökanden skall betala tilläggsavgift samt det högsta
belopp som tilläggsavgiften kan uppgå till. När kostnaderna för rättshjälpen är
slutligt bestämda skall Rättshjälpsmyndigheten slutligt fastställa den
rättssökandes grundavgift och tilläggsavgift.
Grundavgiften skall betalas så snart rättshjälp har beviljats medan tilläggs-
avgiften skall betalas när kostnaderna för rättshjälpen har fastställts. Är
biträde förordnat bör denne ta ut förskott på tilläggsavgiften med skäligt
belopp allteftersom kostnader för rättshjälpen uppkommer.
Bestämmelserna om rättshjälpsavgift finns i 11-15 §§ och 27-30 §§
rättshjälpslagen. Domstolsverket har med stöd av 22 § rättshjälpsförordningen
meddelat föreskrifter för beräkningen av grundavgift och tilläggsavgift (DVFS
B28). Domstolsverket ger dessutom årligen ut tabeller över grundavgifter och
procentsatser efter vilka den rättssökande skall betala rättshjälpsavgift.
Grundavgiften beräknas med utgångspunkt i ett visst fastställt grundbelopp.
Överstiger inte den rättssökandes årsinkomst en och en halv gånger basbeloppet
är grundavgiften lika med hälften av grundbeloppet. Om årsinkomsten överstiger
ett och ett halvt basbelopp men inte två basbelopp är grundavgiften lika med
grundbeloppet. För personer med inkomster därutöver ökas grundavgiften enligt
vissa i lagen angivna beräkningar för varje basbelopp som inkomsten stiger.
Grundbeloppet fastställs av Domstolsverket och uppgår fr.o.m. den 1 juli 1996
till 1004 kr. Den lägsta grundavgiften är således 500 kr (beloppet avrundas
nedåt till närmast lägre tiotal kronor). Den högsta grundavgiften är 12 420 kr.
Om det är uppenbart att den rättssökande saknar möjlighet att betala grund-
avgift eller tilläggsavgift, får han helt eller delvis befrias från avgift.
Denna bestämmelse är avsedd att tillämpas restriktivt.
För dödsbon bestäms grundavgiften till ett skäligt belopp med hänsyn till
boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden.
Tilläggsavgiften utgörs av en viss procentsats av de rättshjälpskostnader som
överstiger en tiondel av basbeloppet. Den kan dock aldrig överstiga tre gånger
grundavgiften.
Procentsatsens storlek är beroende av den rättssökandes årsinkomst. Den som
har en årsinkomst som är mindre än ett basbelopp behöver inte betala
tilläggsavgift. För övriga är procentsatsen 10, 20 eller 30 procent.
Tilläggsavgift för dödsbon bestäms enligt samma grunder som grundavgiften
fastställs.
Om den rättssökandes inkomst förändras väsentligt under ett ärendes
handläggning skall grundavgiften jämkas efter vad som är skäligt. Jämkning nedåt
kan dock aldrig ske av belopp som redan har betalts. Jämkning skall också ske om
en väsentlig felbedömning gjorts eller om oriktiga uppgifter legat till grund
för beslutet. Har någon befriats från avgift skall detta beslut omprövas om det
framkommer att han därefter får möjlighet att betala. Om grundavgiften jämkas
skall även procentsatsen och högsta beloppet för tilläggsavgift jämkas.
Bestämmelserna om rättshjälpsavgift används också för att beräkna den
tilltalades återbetalningsskyldighet i brottmål. Enligt 31 kap. 1 § rätte-
gångsbalken skall den tilltalade om han döms för ett brott ersätta staten vad
som betalats av allmänna medel för bevisning och ersättning till offentlig
försvarare och målsägandebiträde. Den tilltalade är dock inte skyldig att betala
mer än vad som skulle ha utgått i grundavgift och tilläggsavgift vid allmän
rättshjälp. Beloppet kan jämkas eller efterges om det föreligger skäl för detta
med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga
och ekonomiska förhållanden.
Utredningen föreslår att den rättssökande även i fortsättningen skall betala
en avgift för rättshjälpen och att reglerna om rättshjälpsavgift skall
förenklas. Enligt utredningen skall rättshjälpsavgiften beräknas som en viss
procentuell andel av ersättningen till rättshjälpsbiträdet och att den
rättssökandes ekonomiska underlag (se härom avsnitt 7.2) skall vara avgörande
för vilken procentuell andel som skall betalas. Vidare föreslås att det skall
finnas fyra avgiftsnivåer och att avgiften skall betalas till biträdet
allteftersom kostnaderna uppstår.
De allra flesta av remissinstanserna har tillstyrkt avgiftssystemet som sådant
eller lämnat det utan erinran. Flera av instanserna anser dock att avgiftsnivån
är för hög och att förslaget innebär alltför höga tröskeleffekter.
Det finns flera skäl till att den rättssökande bör betala en avgift för rätts-
hjälpen. Framför allt medverkar avgiften till att hålla rättshjälpskostnaderna
på en rimlig nivå och att ge parterna en likvärdig processekonomisk situation.
Ett avgiftssystem bör enligt regeringens mening utformas så att den rättssökande
blir medveten om vilka kostnader som uppstår i hans ärende och gör honom
intresserad av att hålla dessa nere på samma sätt som den som själv betalar sina
kostnader. Om den rättssökande betalar samma avgift oavsett vilka kostnader som
uppstår får han inte något sådant intresse. Avgiftssystemet bör alltså utformas
så att den rättssökande blir kostnadsmedveten. Systemet bör naturligtvis också
vara sådant att det inte motverkar de syften som ligger bakom rättegångsbalkens
regler om fördelning av rättegångskostnaderna. Det är dessutom viktigt att
systemet är någorlunda begripligt och lätt att administrera. Detta får dock inte
leda till att avgifterna sätts så högt att de innebär ett hinder för människor
att ta till vara sin rätt.

Avgiftssystemets konstruktion

Det nuvarande systemet baseras på den rättssökandes ekonomiska förmåga, vilket
av rättviseskäl bör vara ett av kriterierna även i fortsättningen. Frågan är
emellertid om antalet avgiftsnivåer bör vara så många som de är idag. Fördelen
med dagens system är att det nästan inte finns några tröskeleffekter alls vad
avser grundavgiften. Det kan därför sägas uppfylla höga krav på rättvisa.
Emellertid har systemet - som de flesta system som innebär en åtminstone skenbar
millimeterrättvisa - stora nackdelar. Det är svåröverskådligt och så detaljerat
att nästan varje förändring av den rättssökandes inkomst innebär att grund-
avgiften inte längre är korrekt. En faktor att beakta är också att i sådana
angelägenheter som omfattas av en rättsskyddsförsäkring betalar den rättssökande
i praktiken ofta mycket mindre. Ersättning för grundavgiften kan nämligen
erhållas från försäkringen. Detta medför att den rättssökande endast betalar
självrisken, oftast uppgående till mellan 1 000 och 2 000 kr. Trots det
nuvarande sofistikerade avgiftssystemet där grundavgiften kan variera från
500 (0) kr till 12 420 kr betalar således de allra flesta ungefär samma avgift i
de många ärenden som omfattas av en rättsskyddsförsäkring.
I fråga om tilläggsavgiften är däremot tröskeleffekterna påtagliga. Beroende
på inkomst skall ju den rättssökande betala 10, 20 eller 30 % av
rättshjälpskostnaderna. Ersättning för tilläggsavgift omfattas inte heller av
rättsskyddsförsäkringen. Den rättssökande får därför själv stå för hela
kostnaden för tilläggsavgiften.
Ett system med rättshjälpsavgift verkar kostnadsdämpande genom att den
rättssökande rent faktiskt betalar en del av kostnaderna. Om rättshjälpsavgiften
helt eller delvis är rörlig är den också kostnadsdämpande genom att den
rättssökande får ett intresse av att hålla nere kostnaderna.
Vid rättshjälpslagens tillkomst behövde den rättssökande endast betala en
fast, inkomstrelaterad avgift. För en egenkostnad på kanske 50 kr kunde han
sedan processa i flera år. Ett sådant system är inte rimligt. Det var därför man
år 1983 införde en tilläggsavgift som är beroende av vilka kostnader ärendet
medför. Detta ökar kostnadsmedvetandet och ger en högre kostnad för den
rättssökande ju mer han utnyttjar rättshjälpsförmånen.
Regeringens utgångspunkt är alltså att det inte är tillräckligt med en fast
inkomstrelaterad avgift. Om systemet skall göra den rättssökande mer
kostnadsmedveten är det emellertid viktigt att systemet inte är alltför
svåröverskådligt och krångligt utan på ett enkelt och påtagligt sätt gör den
rättssökande medveten om de kostnader som uppstår för hans rättshjälp och gör
honom intresserad av att själv hålla dem nere. Den rättssökande måste vara
medveten om att hans åtgärder och önskemål faktiskt kan medföra kostnader för
honom. Det nuvarande systemet med en tvådelad avgift samt de komplicerade
beräkningsgrunderna uppfyller inte dessa krav.
Rättshjälpsavgiften bör i stället bestå av endast en del, som bör vara rörlig.
Avgiften kan antingen vara beroende av den tidsrymd inom vilken ärendet pågår
eller den kostnad som ärendet för med sig. Det är också tänkbart med en
kombination av olika faktorer. Med hänvisning till att systemet inte bör vara
alltför komplicerat och svårtillämpat bör dock en kombination av system
undvikas.
Det skäl som starkast talar för att avgiften skall vara rörlig i förhållande
till handläggningstiden är att den rättssökande har möjlighet att arbeta upp ny
betalningsförmåga allteftersom tiden går. För närvarande räknas avgiften ut på
grundval av den rättssökandes årsinkomst. Om ett ärende pågår i flera år torde
ny betalningsförmåga ha upparbetats. Avgiften skulle t.ex. då kunna baseras på
månadsinkomsten och betalas en gång i månaden så länge ett ärende pågår. Detta
skulle medföra att den rättssökande får anledning att se till att ärendet inte
fördröjs i onödan. Emellertid ligger inte alltid tidsåtgången under den rätts-
sökandes kontroll. Man måste också skilja på tidsutdräkt och tidsåtgång. Om ett
mål dröjer behöver detta inte betyda kostnadsökningar i motsvarande mån. Att ett
ärende fördröjs kan bero på en motpart som är svårdelgiven eller som på annat
sätt söker förhala processen. Det kan också bero på att en
förlikningsförhandling drar ut på tiden av skäl som rättshjälpsparten inte kan
lastas för. Vid en domstol med hög arbetsbelastning eller lägre effektivitet tar
det längre tid innan en huvudförhandling sätts ut än vid en domstol med lägre
belastning eller högre effektivitet. En inställd förhandling på grund av att ett
vittne inte infinner sig kan innebära lång tids fördröjning, vilket den
rättssökande inte kan påverka. Regeringen drar därför slutsatsen att avgiften
inte bör vara rörlig i förhållande till den tid inom vilket ett ärende hand-
läggs.
I dag är tilläggsavgiften beroende av hur höga rättshjälpskostnaderna är. Ett
sådant system torde vara det mest effektiva för att skapa kostnadsmedvetande
under förutsättning att avgiften är tillräckligt hög och betalas löpande under
ärendets gång. Detta förutsätter att rättshjälpsbiträdet kontinuerligt kräver in
avgiften från klienten och därmed håller kostnadsmedvetandet aktuellt. Som
tidigare angetts är det viktigt att den rättssökande verkligen kan se vad en
ökning av rättshjälpskostnaderna för med sig för honom. Avgiften bör därför vara
enkel att räkna ut. Om en viss procentsats fastställs då rättshjälp beviljas kan
den rättssökande hela tiden räkna fram avgiften. Rättshjälpsavgiften bör därför
bestämmas som en viss del av kostnaderna. Hur stor denna del skall vara beror på
den rättssökandes ekonomiska förhållanden. För att behålla den kostnadsdämpande
effekten under ärendets handläggning bör det inte finnas någon övre gräns för
hur hög avgiften skall vara. Den rättssökande upparbetar ju också ytterligare
betalningsförmåga allteftersom tiden går.

Vilka kostnader skall beaktas?

Frågan är då vilka kostnader som skall beaktas när avgiften skall fastställas. I
dag beräknas tilläggsavgiften som en viss procent av samtliga
rättshjälpskostnader. Detta har medfört ett mycket komplicerat och för de flesta
svårbegripligt avräkningssystem. Om avgiften beräknas endast på kostnaderna för
biträdet kan den fördelen vinnas att biträdet löpande kan debitera den
rättssökande avgiften allteftersom arbetet fortskrider. Som nyss anförts är att
det viktigt att avgiften betalas regelbundet under ärendets handläggning och
inte som nu att tilläggsavgiften regelmässigt betalas först sedan handläggningen
avslutats. Det är betydelsefullt för den rättssökandes kostnadsmedvetande, inte
bara att han vet vad han skall betala, utan också att han faktiskt måste betala.
Ett sådant system skulle inte innebära några mer betydelsefulla intäkts-
minskningar för staten. Kostnaderna för rättshjälpen utgörs nämligen till
största delen av kostnader för biträde, försvarare och boutredningsman. Övriga
kostnader är utredningskostnader samt kostnad för bevisning och parts
inställelse. Kostnaderna för utredning och parts inställelsekostnad uppgår i dag
endast till ett mindre belopp.
De totala kostnaderna för allmän rättshjälp uppgick under budgetåret 1994/95
till 342 miljoner kronor efter att hänsyn tagits till vad som inbetalats på
grund av bestämmelserna om återbetalning. Enligt Domstolsverket uppgick
rättshjälpskostnaderna för bevisning i tvistemål till ca 1 miljon kronor. Den
intäktsminskning som det skulle bli fråga om för det fall avgiften beräknades på
endast biträdeskostnaden torde därmed bli marginell.
I dag beräknas tilläggsavgiften även på ansökningsavgift som staten står för
enligt 9 § 5 rättshjälpslagen. Någon uppgift om hur många tvistemål där
ansökningsavgift därmed inte betalas av den rättssökande finns inte. Enligt
SCB:s statistik var år 1992 andelen mål där någon av parterna hade rättshjälp ca
27 % av det totala antalet mål. Någon uppgift om det är käranden eller svaranden
som hade rättshjälp finns dock inte och inte heller finns uppgift om rättshjälp
beviljats sedan avgift redan betalats. En uppskattning av uteblivna intäkter
blir således mycket osäker. Om rättshjälpen görs subsidiär till rättsskydds-
försäkringar och om möjligheten att få rättshjälp i enklare ärenden på familje-
rättens område minskas (se avsnitt 5 respektive 10) kommer många av dessa mål
att falla bort. Statens intäkter torde endast minska marginellt om
rättshjälpsavgiften beräknas på endast biträdeskostnader.
Däremot innebär förslaget en förenkling som, framförallt med hänsyn till
avräkningen, enligt regeringens mening medför så stora fördelar att den
marginella intäktsminskning som nu redovisats kan godtas.
Om rättshjälpsavgiften beräknas endast på kostnaden för rättshjälpsbiträdet
blir reglerna betydligt lättare att tillämpa jämfört med vad som gäller idag.
Avgiften bör därför beräknas som en viss andel av ersättningen till biträdet.

Avgifternas storlek

Utredningen föreslår att det skall finnas fyra nivåer där avgiften varierar
mellan 5 och 40 % av kostnaderna beroende av den rättssökandes ekonomiska
underlag. Flera av remissinstanserna, däribland Svea hovrätt, Stockholms
tingsrätt, Malmö tingsrätt, Länsrätten i Norrlands län och Sveriges
advokatsamfund pekar på de tröskeleffekter som förslaget medför.
Regeringen instämmer i att förslaget i vissa fall kan medföra påtagliga
tröskeleffekter. Det är emellertid svårt att helt undvika sådana konsekvenser.
Som tidigare anförts medför en överdriven rättviseprincip att överskådligheten
går förlorad och att det uppstår praktiska problem vid tillämpningen av
bestämmelserna. Utredningens förslag bör dock kunna modifieras något utan att
avkall behöver göras på begriplighet och effektivitet. Ett lämpligt antal
avgiftsnivåer som tar hänsyn till att systemet både bör vara rättvist och lätt
att tillämpa är enligt regeringens mening sex nivåer. Mindre kostnader är inte
så betungande att de flesta rättssökande inte själva skulle kunna stå för dem.
Procentregeln bör därför kompletteras med en regel om att en viss minsta avgift
alltid skall betalas, på samma sätt som försäkringsbolagen har en viss minsta
självrisk.
Domstolsverket och Sveriges advokatsamfund anser i sina remissvar att den
högsta avgiftsnivån - 40 % - bör sänkas. Enligt regeringens mening finns inte
skäl för en sänkning. Den som inte beviljas rättshjälp anses ju själv kunna stå
för 100 % av kostnaderna. Det är då rimligt att anse att den som har sådana
ekonomiska förhållanden att han närmar sig gränsen för att inte kunna få
rättshjälp får betala 40 % av kostnaderna. På så sätt blir också motstående
parters processekonomiska situation mer jämbördig.
Vi föreslår ett system där avgiften varierar mellan 2 och 40 % av kostnaderna
beroende på den rättssökandes ekonomiska situation, kompletterat med en regel om
en minimiavgift som kan variera mellan 500 och 5 000 kr. För dem som har det
sämst ställt behövs inte någon minimiavgift utöver den avgift som skall betalas
för den obligatoriska rådgivningen (se härom avsnitt 6).

Jämkning av avgiften

Jämkning bör på samma sätt som nu kunna ske om den rättssökandes ekonomiska
förhållanden ändras väsentligt innan den rättsliga angelägenheten har avslutats.
Vi föreslår här att jämkning skall ske på så sätt att procentsatsen sätts ned
till någon av de nivåer som anges i lagen. Procentsatsen skall således aldrig
kunna understiga 2 %. Jämkning nedåt skall aldrig kunna avse redan inbetalade
avgifter. I princip bör inte heller jämkning nedåt kunna avse kostnader som
redan har uppkommit. Jämkning skall även, liksom enligt nuvarande bestämmelser,
kunna ske om en väsentlig felbedömning gjordes då procentsatsen tidigare
fastställdes eller om oriktiga uppgifter legat till grund för beslutet.

Ekonomiska konsekvenser

Vilka besparingar som det nya avgiftssystemet medför är svårt att beräkna.
Avsikten är inte heller i första hand att göra besparingar genom att öka
intäkterna från avgifterna utan att avgiftssystemet som sådant skall medverka
till att kostnaderna för rättshjälpen totalt sett minskar. Genom att den
rättssökandes avgift påverkas av hur mycket kostnaderna uppgår till i ett ärende
får han ett eget intresse av att försöka hålla dessa kostnader på en så låg nivå
som möjligt. Detta får särskild betydelse i mer komplicerade och långdragna
ärenden där kostnaderna kan uppgå till stora belopp. I dagens system betalar en
rättssökande med låg rättshjälpsavgift i praktiken endast för kostnader i början
av ett ärende medan kostnader som uppkommer därefter inte påverkar hans avgift.
Beräkningar (se bilaga 3) visar att avgifterna i det stora flertalet ärenden
kommer att bli ungefär desamma som enligt nuvarande system. I mer kostsamma
ärenden blir dock avgifterna högre. Förslaget medför därmed inte någon
kostnadsökning för staten även om rättshjälpskostnaderna skulle bli oförändrade.

13.2 Återbetalningsskyldighet i brottmål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: En tilltalad som döms för ett brott skall |
| endast återbetala kostnaderna för offentlig försvarare och måls-|
| ägandebiträde. Den tilltalade är dock aldrig skyldig att betala |
| mer än vad han eller hon skulle fått betala i rättshjälpsavgift.|
| Om staten haft kostnader för blodprov och undersökning av sådant|
| prov i samband med utredning av ett brott skall den som döms för|
| brottet alltid återbetala hela kostnaden. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslagen. Åklagarmyndigheten i
Göteborg, vars yttrande bifogats Riksåklagarens remissvar, avstyrker dock
förslaget om att den tilltalade inte skall ersätta staten för andra kostnader än
offentlig försvarare och målsägandebiträde och påtalar att det är inkonsekvent
att den som döms för brott skall betala kostnader för blodprovstagning och
blodundersökning men inte kostnader för andra betydligt dyrare undersökningar
såsom DNA-undersökning och rättsintyg m.m.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 31 kap. 1 § skall den tilltalade, som
huvudregel, om han döms för ett brott i ett mål där åklagaren för talan, ersätta
staten för vad som har betalats av allmänna medel för hans inställelse vid
rätten under förundersökningen, för bevisning under förundersökningen eller i
rättegången samt i ersättning till försvarare. Enligt 8 § lagen (1988:609) om
målsägandebiträde skall den dömde också återbetala kostnaderna för
målsägandebiträdet. Den som döms för i första hand trafiknykterhetsbrott skall
också enligt lagen (1946:846) om återgäldande av kostnad för blodundersökning i
brottmål betala kostnader för att ta blodprov och för blodundersökning.
Enligt 31 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken är den dömde dock inte
skyldig att sammanlagt betala mer än vad han skulle ha fått betala i rätts-
hjälpsavgift om han beviljats allmän rättshjälp. Återbetalningsskyldigheten kan
också enligt fjärde stycket jämkas eller efterges, om det finns skäl för det med
hänsyn till den tilltalades personliga och ekonomiska förhållanden.
Utredningens förslag innebär att återbetalningsskyldigheten endast avser
kostnaderna för offentlig försvarare och målsägandebiträde. Enligt utredningens
förslag skall återbetalningsskyldigheten - liksom nu - begränsas till högst vad
den dömde skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift om han haft rättshjälp.
Dessutom skulle den dömde alltid få betala hela kostnaden för blodprov och blod-
undersökning.
De nuvarande bestämmelserna om vad den dömde skall återbetala är komplicerade
och omfattande beräkningar måste ofta göras innan betalningsskyldigheten kan
fastställas. När allmän rättshjälp beviljats räknas rättshjälpsavgiften fram
automatiskt med hjälp av datorer. I brottmål finns ingen sådan teknisk hjälp.
I avsnitt 13.1 föreslår vi att rättshjälpsavgiften skall beräknas endast på
kostnaderna för rättshjälpsbiträdet. Det finns anledning att överväga om inte
denna ordning bör gälla även i brottmål.
De totala rättshjälpskostnaderna för brottmål och kostnaderna för
målsägandebiträde uppgick under budgetåret 1994/95 till ca 415 miljoner kronor.
Enligt uppgift från Domstolsverket uppgick statens kostnader för bevisning i
brottmål under samma period till drygt 12 miljoner kronor. Av dessa kostnader
återbetalades ca 23 miljoner kronor enligt reglerna i 31 kap. rättegångsbalken.
Det är alltså fråga om en mindre del - 5 % - av de totala kostnaderna på 427
miljoner kr som återbetalas.
Några uppgifter om hur stor del av återbetalade medel som avser bevisning
finns inte. Om förhållandet mellan återbetalning som hänför sig till bevisning
och kostnaderna för bevisningen är detsamma som förhållandet mellan hela det
belopp som återbetalas och de totala kostnaderna för rättshjälp och bevisning i
brottmål skulle de återbetalade medel som hänför sig till bevisning uppgå till
en halv miljon kr. Om utredningens förslag genomförs skulle alltså statens
kostnader öka med ett belopp i den storleksordningen.
Den förenkling som utredningens förslag medför innebär enligt regeringens
mening så stora fördelar att en sådan kostnadsökning kan godtas. I stort sett
alla remissinstanser tillstyrker också förslagen eller lämnar dem utan erinran.
Regeringen föreslår därför att den tilltalades återbetalningsskyldighet skall
begränsas till att avse kostnader för offentlig försvarare och
målsägandebiträde.
En sådan ordning, där ersättning till vittnen och målsägande inte påverkar den
tilltalades återbetalningsskyldighet, har också den fördelen att ersättning för
inställelse m.m. till dessa kategorier skulle kunna handläggas utanför
rättssalen. Det skulle i sin tur innebära både att en huvudförhandling slipper
belastas med sådana beslut och att vittnen och målsägande slipper redogöra för
sina ekonomiska och andra förhållanden inför parter och åhörare.
Förslagen föranleder ändringar i rättegångsbalken.
Utredningen föreslår att kostnaderna för blodprov och blodundersökning skall
återbetalas oberoende av den dömdes ekonomiska förhållanden. Regeringen
instämmer i de överväganden utredningen har gjort. De kostnader som avses
uppstår ofta i ärenden om rattonykterhet. Den dömde respektive den som godkänner
ett strafföreläggande bör alltid stå för sådana kostnader. De är också ofta de
enda kostnaderna i målet eller ärendet.
Regeringens förslag i den här delen innebär att 1946 års lag ersätts av nya
regler i 31 och 48 kap. rättegångsbalken.

14 Upphörande av rättshjälp

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Nuvarande regler om när rättshjälp skall |
| upphöra behålls, liksom reglerna om återbetalning av rättshjälps-|
| kostnader när rättshjälpen upphör och överförs till den nya rätts-|
| hjälpslagen. De nuvarande bestämmelserna om möjlighet att låta |
| rättshjälpen bestå trots att det finns grund för upphörande slopas|
| utom beträffande pilot-fallsregeln . |
| Två nya grunder för upphörande införs. Enligt den ena skall |
| rättshjälpen som huvudregel upphöra när biträdet arbetat i 100 |
| timmar. Enligt den andra skall rättshjälpen upphöra om ett |
| rättshjälpsbiträde entledigas utan att nytt biträde förordnas. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. De
remissinstanser som motsatt sig ett tak för biträdeskostnaderna avstyrker också
att rättshjälpen skall upphöra vid 100 arbetade timmar. Föreningen jurister vid
Sveriges allmänna advokatbyråer motsätter sig också att rättshjälpsbiträdet
skall vara skyldigt att bevaka att den rättssökande betalar rättshjälpsavgift
samt att rättshjälpen skall upphöra om det inte är rimligt att staten bidrar
till kostnaderna.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om upphörande av allmän
rättshjälp finns i 34 § rättshjälpslagen. Enligt bestämmelsens första stycke
skall allmän rättshjälp upphöra om rättshjälpsavgift inte betalas (1), om den
rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp inte skulle ha beviljats om
riktig uppgift lämnats (2), om den rättssökande uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnat oriktig uppgift som varit avsedd att leda till befrielse från
eller för låg rättshjälpsavgift (3), om den rättssökande inte längre kan anses
ha befogat intresse av att få sin sak behandlad (4) eller om de ekonomiska
förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökande inte längre är berättigad
till rättshjälp (5). Enligt tredje stycket skall rättshjälpen inte upphöra
enligt punkt 2 om oriktigheten bestått i att den rättssökande underlåtit att
lämna en uppgift som han varken visste eller hade skälig anledning att anta var
av betydelse för bedömningen av hans ansökan. Tredje punkten om oriktiga
uppgifter som lämnats i syfte att få lägre avgift och fjärde punkten om befogat
intresse gäller inte om det är uppenbart obilligt att rättshjälpen upphör.
Om det beslutas att rättshjälpen skall upphöra skall som huvudregel den som
haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Om det finns särskilda skäl
kan dock kostnaderna helt eller delvis stanna på staten. Denna bestämmelse har i
praxis tolkats så att återbetalningsskyldigheten begränsats till
rättshjälpsavgiften när rättshjälpen upphör enligt punkt 1 (rättshjälpsavgift ej
betald) och punkt 4 (befogat intresse saknas) medan den rättssökande i övriga
fall får betala samtliga kostnader om det inte föreligger särskilda skäl (NJA
1983 s. 150 och 221).
Enligt 34 § andra stycket rättshjälpslagen får rättshjälpen också upphöra om
det visar sig att pilotfalls-regeln i 8 § första stycket 8 är tillämplig.
Enligt tredje stycket sista meningen gäller detta dock inte om det är uppenbart
obilligt att rättshjälpen upphör. Om det i sådant fall beslutas att
rättshjälpen skall upphöra skall staten betala kostnaderna. Om det finns
särskilda skäl kan dock den rättssökande få stå för dessa kostnader.
Ett beslut om upphörande av allmän rättshjälp fattas av domstol där ange-
lägenheten behandlas eller av Rättshjälpsmyndigheten. Sådant beslut får också
meddelas i samband med besvär enligt 49 § rättshjälpslagen. Även om
angelägenheten varit anhängig vid domstol kan Rättshjälpsmyndigheten i samband
med avräkningen besluta om upphörande (RN 655/1993).
Domstolsverket har enligt 49 b § rättshjälpslagen befogenhet att påkalla
beslut om rättshjälpens upphörande. Även Justitiekanslern har denna befogenhet.
Däremot har motparten till den som beviljats rättshjälp inte möjlighet att
påkalla ett sådant beslut.
Beslut om upphörande gäller omedelbart (17 kap. 14 § och 30 kap. 12 §
rättegångsbalken samt NJA 1980 s. 786).
Utredningen föreslår att de nuvarande grunderna för rättshjälpens upphörande
skall föras över till den nya lagen. Till skillnad från den nuvarande lagen
skall rättshjälpen dock alltid upphöra om någon av de angivna grunderna
föreligger, oavsett om det skulle vara obilligt. Vad gäller upphörande enligt
pilotfalls-regeln föreslås ingen ändring. Där kan således enligt utredningens
förslag rättshjälpen i vissa fall bestå även om det föreligger ett pilotfall.
Utredningen förslår ingen ändring i sak i återbetalningsreglerna. I stort sett
alla remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Som utredningen konstaterar är nuvarande bestämmelserna funktionella och
stämmer väl överens med de syften som ligger bakom bestämmelserna om rättshjälp.
En annan sak är att bestämmelserna framför allt om befogat intresse inte
tillämpats i någon större utsträckning. Denna fråga behandlas i avsnitt 7.4. Den
nya bestämmelsen om att det skall vara rimligt att staten bidrar till
kostnaderna kommer förhoppningsvis ge större utrymme för beslut om att
rättshjälpen skall upphöra i sådana fall när det inte är rimligt att staten
bekostar en tvist.
Enligt regeringens mening bör alltså de nuvarande bestämmelserna om grunder
för upphörande av rättshjälp föras över till den nya lagen.
Enligt den nuvarande bestämmelsen (punkt 2) skall rättshjälpen upphöra om den
rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp inte skulle ha beviljats om
riktig uppgift lämnats. Detta gäller dock inte om oriktigheten endast bestått i
att den rättssökande underlåtit att lämna en uppgift som han varken visste eller
hade skälig anledning att anta var av betydelse för bedömningen av hans ansökan
(tredje stycket). Utredningen föreslår inte något motsvarande undantag för
sådana fall.
Om rättshjälp beviljats på grundval av felaktiga uppgifter finns det enligt
regeringen mening inte skäl för att låta den bestå om de riktiga uppgifterna
framkommer. Även om den rättssökande inte förstått uppgifternas betydelse skulle
han ju aldrig ha beviljats rättshjälp om de varit kända. Regeringen delar därför
utredningens uppfattning att rättshjälpen alltid skall upphöra i sådant fall.
Däremot bör den rättssökandes avsikter när han utelämnat uppgiften beaktas när
återbetalningsskyldigheten fastställs.
Enligt tredje stycket sista meningen skall rättshjälpen inte upphöra om det är
uppenbart obilligt även om den rättssökande lämnat oriktiga uppgifter i syfte
att minska sin rättshjälpsavgift eller om han saknar befogat intresse av att få
sin sak prövad. Enligt utredningen skall inte heller några sådana undantag
finnas för dessa situationer.
För att rättshjälpen skall upphöra på grund av oriktiga uppgifter krävs att
den rättssökande medvetet eller av grov oaktsamhet lämnat felaktiga uppgifter i
syfte att få en lägre avgift. Vid ett sådant beteende kan det enligt regeringens
mening aldrig vara obilligt att låta rättshjälpen upphöra. Den som medvetet
försöker utnyttja systemet på ett sådant sätt skall inte komma i åtnjutande av
rättshjälpens förmåner när oriktigheterna uppdagats. Regeringen delar alltså
utredningens uppfattning att något undantag inte bör förekomma i dessa
situationer. Detsamma gäller bestämmelsen att det skall vara rimligt att staten
bidrar till kostnaderna. Om det inte är rimligt att staten bidrar kan det
naturligtvis aldrig vara obilligt att låta rättshjälpen upphöra.
Om rättshjälpen skall upphöra skall även i fortsättningen avgöras om den
rättssökande, utöver rättshjälpsavgiften, skall betala tillbaka kostnaderna för
rättshjälpen. Huvudregeln bör även i fortsättningen vara att den som missbrukat
systemet genom att lämna felaktiga uppgifter så gott som alltid bör stå för hela
kostnaden, medan den som för en process som det efter en tid visar sig inte vara
rimligt att staten bekostar i större utsträckning kan befrias från
återbetalningsskyldighet. För den vars ekonomiska förhållanden ändras bör
återbetalningsskyldigheten avgöras i förhållande till vilken grad förhållandena
förbättras.
Utredningen föreslår också två nya grunder för upphörande. Som en konsekvens
av den begränsning av rättshjälpen som föreslås i avsnitt 11.2 föreslås att
rättshjälpen skall upphöra när rättshjälpsbiträdet arbetat i 100 timmar.
De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan
erinran. De remissinstanser som avstyrker en begränsning av rättshjälpen till
100 timmars biträdesarbete avstyrker också som följd härav att rättshjälpen
skall upphöra när biträdet arbetat under den angivna tiden.
Som en konsekvens av den begränsning av rättshjälpen som vi föreslår måste
bestämmelserna självfallet kompletteras med en regel om att rättshjälpen skall
upphöra när rättshjälpsbiträdet arbetat i 100 timmar. Frågan behandlas
utförligare i avsnitt 11.2. Om rättshjälpen upphör på den nu angivna grunden bör
den rättssökande endast betala rättshjälpsavgift. Övriga kostnader bör fördelas
enligt bestämmelserna om motparts och medparts kostnadsansvar eller stanna på
staten.
Utredningen föreslår också, eftersom rättshjälp enligt den nya lagen endast
skall ges om den rättssökande behöver juridiskt biträde (se avsnitt 7.3, att
rättshjälpen skall upphöra om ett rättshjälpsbiträde entledigas utan att nytt
rättshjälpsbiträde förordnas. De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran.
Enligt regeringens mening är den av utredningen förslagna regeln lämplig och
bör alltså föras in i den nya lagen. Om den rättssökande på nytt ansöker om
rättshjälp torde det som regel inte vara rimligt att åter bevilja rättshjälp
(angående denna regel se avsnitt 7.4).
Det viktigaste i detta sammanhang är som utredningen påpekar att
bestämmelserna om upphörande verkligen tillämpas. De domstolar och myndigheter
som kan fatta beslut om upphörande är skyldiga att göra en officialprövning. Om
det finns anledning skall alltså frågan prövas oberoende av yrkande. En korrekt
hantering av rättshjälpsfrågorna är som Justitiekanslern tidigare konstaterat
(beslut 1995-01-09, dnr. 2024-94-21) av stor betydelse, inte bara för parterna
och staten utan ytterst också för allmänhetens förtroende för den verksamhet som
bedrivs vid domstolarna. Det ankommer på domstolarna att ta det ansvar som
följer med uppgiften och det finns därmed i princip inte något utrymme att ge
rättshjälpsfrågor lägre prioritet till förmån för andra viktiga arbetsuppgifter
vid domstolen.
Regeringen vill alltså särskilt poängtera att det är av stor betydelse att
rättshjälpsfrågorna handläggs på ett korrekt sätt. När domstolen får kännedom om
förhållanden som kan medföra att rättshjälpen kan komma att upphöra måste detta
utredas närmare. Om det efter en sådan prövning uppstår jäv vid den fortsatta
handläggningen får det lösas genom att målet därefter handläggs av andra
ledamöter. Någon särskild författningsreglering av detta är inte nödvändig.

15 Ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader

15.1 Motparts och medparts kostnadsansvar

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Motparts respektive medparts ersätt- |
| ningsskyldighet skall endast omfatta kostnader som avser |
| ersättning till rättshjälpsbiträdet. Motparts ersättningsskyldighet|
| skall därutöver även omfatta den rättssökandes rådgivningsavgift. I|
| övrigt föreslås inga förändringar i reglerna om ersättningsskyldig-|
| het för motparts rättshjälpskostnader. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan
erinran. Göta hovrätt menar i sitt remissvar att domstolar bör ha möjlighet att
pröva rättshjälpskostnadernas fördelning vid en förlikning om det framgår av
omständigheterna att förlikningen tillkommit i syfte att få staten att stå för
kostnaderna.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 31 § rättshjälpslagen gäller
bestämmelser i lag om motparts kostnad i rättegång även i fråga om motparts
rättshjälpskostnader. Ersättning för ränta skall dock inte betalas.
Bestämmelser om rättegångskostnader och dessas fördelning finns främst i 18
kap. och 31 kap. rättegångsbalken samt i föräldrabalken. Huvudregeln är att
förlorande part skall ersätta den vinnande parten dennes rättegångskostnad.
Åtskilliga bestämmelser med undantag från denna regel finns dock, speciellt i
familjerättsliga mål som rör barn. Undantagen innebär ofta att vardera parten
skall stå sin kostnad oavsett utgången i målet.
Ersättningsskyldighet enligt 31 § rättshjälpslagen skall fastställas oberoende
av yrkande och oberoende av vad parterna avtalat i kostnadsfrågan. Någon
prövning av kostnadsfrågan i anledning av utgången i målet kan enligt praxis
inte göras när parterna anmält att de förlikts (NJA 1976 s. 259).
Rättegångsbalkens regler om motparts kostnadsansvar sägs ha dels en
handlingsdirigerade funktion, dels en reparativ. Detta uppnås genom att den som
förlorar en process som huvudregel får ersätta motparten dennes kostnader. Denna
princip bör - som utredningen föreslår - gälla på rättshjälpsområdet även i
fortsättningen. Det innebär att en förlorande part skall ersätta motpartens
rättshjälpskostnader om inte annat är särskilt stadgat.
Regeringen är medveten om de problem som Göta hovrätt påtalar vad gäller
fördelning av rättegångskostnader vid förlikning och att förlikningar emellanåt
görs i syfte att låta staten få stå för kostnaderna. Frågan är om problemet, med
den nya ordning som föreslås, blir så stort att en särreglering är nödvändig.
Rättshjälpen kommer ju i fortsättningen i första hand att förekomma i
familjerättsliga ärenden eftersom rättsskyddet kommer att träda in för de flesta
övriga angelägenheterna. I de flesta familjerättsliga tvister kan förlikning
inte ingås. Dessutom gäller ofta särskilda regler om rättegångskostnadernas
fördelning. Enligt regeringens bedömning finns det därför inte skäl att nu
införa särskilda regler för rättshjälpskostnadernas fördelning vid förlikning.
För att förenkla hanteringen på rättshjälpsområdet föreslås i avsnitt 13 att
den rättssökandes rättshjälpsavgift skall beräknas endast på ersättningen till
rättshjälpsbiträdet. Detta skäl talar för att även en motparts
ersättningsskyldighet bör avse endast ersättningen till biträdet. Om
rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringar torde rättshjälp i
huvudsak beviljas i familjerättsliga angelägenheter där vardera parten ofta
skall stå sin kostnad. Ersättningsskyldighet kommer därför att fastställas i
färre fall än vad som sker i dag. Eftersom biträdets ersättning utgör drygt 98 %
av rättshjälpskostnaderna blir inkomstbortfallet för staten marginellt jämfört
med om ersättningsskyldigheten skulle avse samtliga rättshjälpskostnader. Hante-
ringen kan underlättas väsentligt om ersättningen endast beräknas på biträdets
ersättning. Dessutom kan ersättning till vittnen m.fl. beslutas utanför
rättssalen. Enligt regeringens mening överväger dessa fördelar den mindre
minskning av intäkterna som det kan bli fråga om.
Mot den bakgrunden föreslog regeringen i lagrådsremissen att motparts
ersättningsskyldighet endast skulle avse ersättningen till rättshjälpsbiträdet.
Lagrådet har dock uppmärksammat att det skulle kunna medföra vissa
komplikationer om den rättssökandes rådgivningsavgift inte beaktas.
Lagrådet anför att med den i lagrådsremissens föreslagna regleringen kommer
inga särskilda bestämmelser att gälla i fråga om den rådgivningsavgift som den
rättssökande har betalat innan rättshjälp beviljades och som inte ingår i
rättshjälpskostnaderna. Konsekvensen blir att avgiften utgör en
rättegångskostnad för den rättssökande, för vilken denne, om han vinner målet,
normalt är berättigad till ersättning av motparten enligt reglerna i 18 kap.
rättegångsbalken. Ett särskilt yrkande om detta måste då framställas och
domstolen måste särbehandla denna kostnad i domen. Detta kommer ofta att behöva
ske inte bara i första instans utan också i den händelse att domen överklagas.
Eftersom det enligt 42 § ankommer på Rättshjälpsmyndigheten att fatta beslut om
återbetalningsskyldighet för motpart med avseende på rättshjälpsavgiften, blir
följden vidare att motpartens betalningsskyldighet gentemot den rättssökande för
rättshjälpsavgift och rådgivningsavgift kommer att följa av olika
exekutionstitlar.
Enligt Lagrådet finns två möjligheter att undvika dessa konsekvenser. Antingen
kan särskilda bestämmelser införas om att rådgivningsavgift inte skall ersättas
som rättegångskostnad eller också kan bestämmelsen om motparts
ersättningsskyldighet utvidgas till att också gälla rådgivningsavgift. Lagrådets
förordar det senare alternativet. Regeringen delar
Lagrådets uppfattning att återbetalningsskyldigheten bör avse även
rådgivningsavgift och att det senare alternativet därför är den lämpligaste
lösningen.
En kostnad som har ersatts som en rättshjälpskostnad kan vara gemensam för
flera medparter. Enligt 31 a § rättshjälpslagen skall var och en av de medparter
som inte haft rättshjälp, åläggas att till staten betala den del av kostnaden
som kan anses belöpa på honom. Innan betalningsskyldighet enligt 31 a § bestäms
skall avdrag göras för vad motpart eller annan har ålagts att betala enligt 31
§.
Om flera parter i en process anlitar samma ombud, anses de gentemot ombudet
vara solidariskt betalningsansvariga för dennes arvode, såvida annat inte har
avtalats. Ombudet kan således vända sig till en av dem och kräva ut hela
arvodet. Om den personen har rättshjälp betalas hela arvodet av staten. För att
de parter som inte har rättshjälp inte skall kunna åka snålskjuts på
rättshjälpen infördes år 1988 bestämmelsen i 31 a § rättshjälpslagen (se prop.
1987/88:73 s. 72 f. och 106 f.).
Bestämmelsen har konstruerats så att den skall tillämpas om rättshjälpen har
betalat kostnader som varit gemensamma för flera medparter. Det bakomliggande
avtalsförhållandet mellan ombudet och parterna om hur kostnaderna skall fördelas
inverkar inte på parternas betalningsansvar mot staten. Bestämmelsen kan bara
tillämpas vid domstol och betalningsskyldighet kan endast åläggas personer som
är parter i en domstolsprocess.
Fördelningen skall göras efter huvudtalet om det inte finns skäl som talar mot
det. I betänkandet som låg till grund för propositionen (SOU 1984:66 s. 164)
anges att som grund för annan fördelning, ofta bör kunna läggas den andel som
parterna har i själva saken.
Den som blir betalningsskyldig enligt 31 a § rättshjälpslagen skall alltid
betala hela ersättningen till staten. Om den rättssökande med sin rätts-
hjälpsavgift och tilläggsavgift har betalat mer än sin andel av kostnaderna får
han enligt 32 § rättshjälpslagen tillbaka den överskjutande delen av staten.
Regeringen instämmer i utredningens slutsats att en regel motsvarande den som
finns i dag bör finnas för att hindra att en medpart skall kunna åka
snålskjuts på den som har rättshjälp. Av samma skäl som angetts beträffande
motparts ersättningsskyldighet bör en medparts ersättningsskyldighet beräknas
endast på ersättningen till biträdet.
För att undvika en onödig rundgång av pengar bör förfarandet ändras när det
gäller de fall där det finns flera medparter. Om den rättssökandes
rättshjälpsavgift överstiger hans eller hennes andel av kostnaderna bör
medparterna betala den överskjutande delen direkt till honom eller henne i
stället för att, som i dag, dessa betalar till staten som i sin tur betalar till
den som har rättshjälp.

15.2 Kostnadsansvaret vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: De särskilda bestämmelserna om |
| kostnadsansvar vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad tas |
| bort. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I mål om äktenskapsskillnad efter gemensam
ansökan skall enligt 31 b § rättshjälpslagen, i de fall endast den ene maken har
rättshjälp, den andra åläggas att betala hälften av rättshjälpskostnaderna. Han
eller hon är dock inte skyldig att betala mer än vad som motsvarar den
grundavgift som skulle gällt om rättshjälp beviljats. Dessutom är denne make
inte ersättningsskyldig om han eller hon haft kostnaderna för eget biträde eller
det annars skulle vara oskäligt med hänsyn till omständigheterna. Om summan av
vad en make skall betala enligt denna bestämmelse och den rättssökandes rätts-
hjälpsavgift överstiger kostnaderna för rättshjälpen skall den överskjutande
delen återbetalas av staten till den rättssökande.
Bestämmelsen i 31 b § rättshjälpslagen har orsakat mycket arbete såväl för
domstolarna som för Rättshjälpsmyndigheten. Domstolarna har olika rutiner för
att bereda den ersättningsskyldige möjlighet att ange sina ekonomiska
förhållanden och uppgift om eventuellt eget biträde. Missförstånd uppstår ofta
och maken inser emellanåt inte vikten av att han lämnar dessa uppgifter förrän
han får besked om att han ålagts att betala halva kostnaden för rättshjälpen.
Många anser sig orättvist behandlade för att de tvingas betala den andra makens
biträde. Detta orsakar många telefonsamtal till personalen på domstolarna,
Rättshjälpsmyndigheten och Domstolsverket. Många överklagar också ersätt-
ningsbeslutet till hovrätten. Enligt en undersökning som Hovrätts-
processutredningen (JU 1993:04) och Domstolsverket låtit utföra utgörs ca 4 % av
alla tvistemål i hovrätt, av mål där fråga endast är om återbetalningsskyldighet
för motparts rättshjälpskostnader. Dessa mål torde i huvudsak avse tillämpningen
av 31 b § rättshjälpslagen och de avskrivs sällan. De utgör därmed drygt 6 % av
alla tvistemål som prövas i sak. Tingsrättens slut ändras i ca 2/3 av målen. Den
vanligaste orsaken tycka vara att nya uppgifter lämnas i hovrätten. Resultatet
av undersökningen finns redovisat i DV-rapport 1995:3 och SOU 1995:124.
Någon särskild statistik över vilka inkomster som detta kostnadsansvar medför
för staten finns inte. Ett rimligt antagande är dock att en inte oväsentlig del
av de ca 18 miljoner som betalas in på grund av ålagd återbetalningsskyldighet
enligt rättshjälpslagen avser ålagd betalning enligt 31 b § rättshjälpslagen.
I detta ärende föreslås att rättshjälp i angelägenheter rörande äkten-
skapsskillnad endast skall beviljas om det finns särskilda skäl, se avsnitt
10.3. Rättshjälp i angelägenhet om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan
kommer då att ges endast vid enstaka tillfällen. Mot den bakgrunden och med
hänsyn till de nackdelar bestämmelsen i 31 b § rättshjälpslagen fört med sig i
form av merarbete för domstolarna och andra myndigheter och onödiga
irritationsmoment för parterna finns det - som utredningen konstaterat - inte
tillräckliga skäl för att behålla bestämmelsen. Om två makar ansöker gemensamt
om äktenskapsskillnad och den ene har rättshjälp skall alltså i fortsättningen
den andre inte åläggas att betala någon del av rättshjälpskostnaderna.

15.3 Den rättssökandes och dennes ställföreträdares ansvar för kostnaderna vid
vårdslöshet eller försummelse

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Reglerna om att den rättssökande och dennes|
| ställföreträdare skall åläggas att betala för kostnader som |
| uppkommit på grund av deras vårdslöshet eller försummelse förs över|
| till den nya rättshjälpslagen. Kostnadsansvaret skall även i |
| fortsättningen avse samtliga kostnader för rättshjälpen. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot utredningens förslag.
Skälen för regeringens förlag: Om den rättssökande genom vårdslöshet eller
försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen, skall han eller hon
enligt 31 c § rättshjälpslagen, ersätta staten för dessa kostnader. Detta gäller
oavsett hur ansvaret för rättshjälpskostnaderna i övrigt skall fördelas.
Motsvarande gäller även den rättssökandes ställföreträdare.
Bestämmelsen syftar i första hand på vårdslösa och försumliga åtgärder under
ett ärendes gång. Ökade kostnader för rättshjälpen kan uppkomma t.ex. genom att
den som har rättshjälp uteblir från en förhandling eller framställer påstående
eller invändning som han insett eller bort inse saknade fog. Har han eller hon
genom vårdslöshet eller försummelse förorsakat onödig utredning kan detta också
beaktas. Bestämmelsen omfattar också andra åtgärder än sådana som företagits
under ärendets gång. Den är avsedd att tillämpas även i sådana fall där den som
har rättshjälp inlett ett ärende trots att han ellr hon insett eller bort inse
att hans anspråk saknade fog (prop. 1972:4 s. 333 f. och prop. 1988/89:117 s.
33).
Den som varit vårdslös eller försumlig skall förpliktas att betala den extra
kostnad som uppkommer genom vårdslösheten respektive försummelsen. Denna kostnad
skall därefter inte beaktas när rättshjälpsavgift och motparts respektive
medparts ersättningsskyldighet skall bestämmas.
Regeringen delar utredningens uppfattning att den rättssökande och dennes
ställföreträdare även i fortsättningen bör åläggas att betala för kostnader som
uppkommit på grund av deras vårdslöshet eller försummelse. Detta kostnadsansvar
bör eftersom det är fråga om ett vårdslöst eller försumligt handlande - som
utredningen föreslagit - även i fortsättningen avse samtliga kostnader för
rättshjälpen, dvs. även utredning och bevisning m.m.

15.4 Förfarandet vid fastställande av ersättningsskyldighet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader|
| skall även i fortsättningen fastställas till visst belopp i |
| samband med att handläggningen av ett mål eller ärende avslutas.|
| Frågan hur mycket av detta belopp som skall betalas till staten |
| respektive den rättssökande skall bestämmas vid Rättshjälps- |
| myndighetens avräkning. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Beslut angående det belopp som skall betalas
enligt 31 § första stycket och 31 a-c §§ rättshjälpslagen, meddelas i samband
med att handläggningen av ett mål eller ärende avslutas (33 § rättshjälpslagen).
Om en domstol undanröjer en dom eller ett beslut och återförvisar ett mål till
lägre instans åligger det dock den domstol till vilken målet återförvisas att ta
ställning till vem som slutligen skall svara för rättshjälpskostnaderna (18 kap.
15 § tredje stycket rättegångsbalken).
En domstol eller en myndighet skall oberoende av yrkande pröva om det
föreligger förutsättningar att tillämpa någon av de nu behandlade bestämmelserna
(se bl.a. NJA 1987 s. 240). Det innebär bl.a. att överinstansen vid ändring av
ett överklagat beslut eller dom skall pröva ersättningsskyldighet för
rättshjälpskostnader såväl i underinstansen som i den högre instansen. I vissa
fall kan ytterligare ersättningsskyldighet komma att bestämmas i den högre
instansen trots att underinstansens beslut om kostnadsfördelning inte
överklagats. Om endast biträdesersättningen överklagas och ersättningen höjs i
överinstansen åligger det denna att i förekommande fall ålägga den förlorande
parten i underinstansen den ytterligare ersättningsskyldighet som blir följden
av den höjda biträdesersättningen (NJA 1980 s. 343).
Regeringen delar utredningens uppfattning att ersättningsskyldighet även i
fortsättningen skall fastställas i samband med att handläggningen av ett mål
eller ärende avslutas.
Hanteringen av denna fråga bör dock ändras på så sätt att domstol fastställer
även medparts ersättningsskyldighet till ett visst belopp medan frågan om hur
mycket av detta belopp som skall betalas till staten respektive den rättssökande
får bestämmas vid Rättshjälpsmyndighetens avräkning.

16 Ekonomiskt bistånd utanför rättshjälpssystemet

16.1 Tvistemål, förvaltningsprocess, ärenden

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Om en rättssökande har små ekonomiska |
| resurser skall staten betala kostnaderna för bevisning och |
| kostnader i samband med inställelse vid förhandling i allmän |
| domstol eller Arbetsdomstolen oberoende av om rättshjälp |
| beviljas eller inte. |
| Den rättssökande skall inte betala någon avgift för biståndet. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Den som beviljas allmän rättshjälp har bl.a.
förmånen av att få bevis- och inställelsekostnader ersatta av staten. Någon
möjlighet att få sådana kostnader ersatta utanför rättshjälpssystemet finns inte
såvitt gäller allmän domstol. Vid förhandling vid allmän förvaltningsdomstol kan
en enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling tillerkännas
ersättning av allmänna medel för resa och uppehälle enligt 15 §
förvaltningsprocesslagen (1971:309). Enligt 26 § förvaltningsprocesslagen har
vittne och sakkunnig i förvaltningsdomstol rätt till ersättning av allmänna
medel för sin inställelse.
Rättshjälp beviljas om den rättssökande har behov av någon eller några av
förmånerna som anges i 9, 9 a och 10 §§ rättshjälpslagen. Vid behovsprövningen
skall enligt förarbetena till rättshjälpslagen någon annan ekonomisk prövning än
den som anges i 6 § rättshjälpslagen inte göras. Även om det är uppenbart att
den rättssökande själv på grund av reglerna om rättshjälpsavgift kommer att få
betala samtliga kostnader anses han ändå ha behov av rättshjälp om någon eller
några av de förmåner som räknas upp i de angivna paragraferna kan komma i fråga.
I de flesta fall är behovet av biträde den främsta anledningen till att
rättshjälp söks. Emellanåt förekommer det dock, t.ex. i tvistemål om mindre
värden att den enda förmån som det finns behov av är bidrag till kostnader för
bevisning. Rättshjälp kan i sådant fall beviljas utan att biträde förordnas.
Utredningen föreslår att kostnader för bevisning i allmän domstol eller i
Arbetsdomstolen skall kunna ersättas utanför rättshjälpssystemet. Detsamma skall
enligt utredningens förslag gälla kostnader i samband med inställelse vid
förhandling i allmän domstol eller Arbetsdomstolen. Vidare föreslås att den
rättssökande inte skall betala någon avgift för biståndet. I stort sett alla
remissinstanser tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan erinran.
Som vi föreslår i avsnitt 7.3 skall behovet av biträde i fortsättningen vara
avgörande för huruvida rättshjälp skall beviljas eller inte. Det innebär att
rättshjälp inte skall kunna beviljas för att bekosta endast någon annan av de
förmåner som följer med rättshjälp. De förmåner som vanligen kommer i fråga är
ersättning för kostnader som avser inställelse till förhandling och bevisning.
Om rättshjälp beviljas skall den rättssökandes kostnader för bevisning även i
fortsättningen ersättas inom ramen för rättshjälpen (avsnitt 11.3) medan den
rättssökandes kostnader för inställelse i domstol inte längre skall ersättas som
en rättshjälpskostnad (avsnitt 11.4). En rättssökande som inte beviljas
rättshjälp därför att han eller hon inte har behov av biträde får därför själv
stå för sina beviskostnader och alla, oavsett om de har rättshjälp eller inte,
får själva stå för kostnader i samband med inställelse till förhandling. Som vi
framhållit i avsnitt 7.3 och 11.4 är dessa kostnader vanligtvis inte mer
omfattande än att den rättssökande själv kan stå för dem. I vissa fall kan dock
sådana kostnader bli alltför betungande för den enskilde. För de ekonomiskt
svaga grupperna bör det - som utredningen har föreslagit - vara möjligt att få
viss hjälp med kostnader för bevisning och inställelse till förhandling. Vi
ansluter oss därför till utredningen och föreslår att dessa kostnader i
fortsättningen skall kunna ersättas utanför rättshjälpsystemet.
De nya ersättningsreglerna bör tas in i rättegångsbalken. Genom 5 kap. 3 §
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister blir bestämmelserna tillämpliga
även i mål vid Arbetsdomstolen. Några ändringar krävs därför inte i den lagen.
Några ändringar krävs inte heller i förvaltningsprocesslagen. Genom 24 § lagen
(1996:242) om domstolsärenden är rättegångsbalkens regler om bevisning
tillämpliga även på bevisning i ett ärende. Någon ändring krävs därför inte i
detta hänseende. Däremot bör 18 § i lagen om domstolsärenden kompletteras med en
hänvisning till 11 kap. 6 § rättegångsbalken så att parten kan få ersättning
även för en inställelse till ett sammanträde i ett ärende. Vi återkommer i
avsnitt 16.2 till motsvarande frågor när det gäller misstänkt i brottmål.
Förslaget innebär att den rätt till ersättning för inställelse vid andra
myndigheter än domstolar som finns i dag försvinner.
Rättshjälpskostnaderna för bevisning uppgår till ca 1 miljon kronor per år,
således ett relativt litet belopp.
Regeringen delar utredningens bedömning att någon avgift inte bör tas ut för
detta slag av bistånd. Det bistånd som nu föreslås skall ges till dem som har
det sämst ställt ekonomiskt. Inkomsterna från de avgifter som det skulle kunna
bli fråga skulle knappast bli stora. Den administration och de kostnader som en
sådan ordning skulle innebära medför nackdelar som inte uppvägs av dessa ringa
inkomster. De fördelar som kan uppnås med det nu beskrivna systemet torde klart
överväga de marginellt minskade inkomster som skulle bli följden.
Eftersom ersättningen till vittnen därmed inte berör någon annans rätt kan
dessutom frågan om ersättningarna i fortsättningen behandlas utanför rättssalen.
Detta ser regeringen som en fördel. Bestämmelsen i 18 kap. 13 § rättegångsbalken
om ersättningsskyldighet för vad som utgått av allmänna medel bör därför ändras
på det sätt som utredningen föreslår.

16.2 Brottmål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Institutet rättshjälp åt misstänkt i brottmål|
| utmönstras ur rättshjälpslagen. Om en misstänkt har små ekonomiska|
| resurser skall staten betala kostnaderna för bevisning och för |
| den misstänktes resa och uppehälle i samband med inställelse vid|
| domstol. Kostnaderna för sådant bistånd skall alltid stanna på |
| staten. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inga invändningar mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: En misstänkt i ett brottmål kan erhålla två
former av rättshjälp. En av dessa är offentlig förvarare som regleras i 21 kap.
rättegångsbalken. Den andra formen är rättshjälp åt misstänkt i brottmål enligt
rättshjälpslagen. Några förslag som rör rätten till offentlig försvarare lämnas
inte i detta ärende. Vi går därför inte in på de reglerna.
Rättshjälp åt misstänkt i brottmål kan beviljas en tilltalad om hans eller
hennes beräknade årsinkomst inte överstiger tre basbelopp, efter att hänsyn
tagits till förmögenhetsförhållanden och försörjningsbörda. Om sådan rättshjälp
beviljas betalar staten kostnaderna för bl.a. bevisning, utredning samt resa och
uppehälle för den misstänkte i samband med inställelse inför domstol. De
vanligaste förmånerna är ersättning för bevisning samt för resa till
huvudförhandling vid domstol. Någon rättshjälpsavgift behöver inte betalas men
om den misstänkte döms för brottet kan han bli skyldig att återbetala
kostnaderna för rättshjälpen enligt vad som gäller för kostnader för offentlig
försvarare och bevisning m.m. enligt 31 kap. rättegångsbalken. Den som frikänns
från ett åtal har möjlighet att i efterhand få ersättning för sina egna
kostnader enligt bestämmelserna i 31 kap. 2 § rättegångsbalken.
Vi har i avsnitt 16.1 föreslagit att rättshjälpslagens regler om ersättning
för kostnader för bevisning och inställelse vid domstol såvitt gäller tvistemål
och ärenden skall ersättas av nya regler i rättegångsbalken som innebär att
rättssökande med små ekonomiska resurser skall kunna få ersättning av staten för
dessa kostnader vare sig rättshjälp beviljas eller inte.
Utredningen har föreslagit att motsvarande ordning skall gälla för tilltalad i
brottmål. Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga
remissinstanser. Regeringen ansluter sig till utredningens förslag. Som en
konsekvens av detta blir institutet rättshjälp åt misstänkt i brottmål
överflödigt. Förslaget föranleder ändringar i rättegångsbalken.

17 Rättsligt bistånd till brottsoffer

17.1 Bistånd till offer för sexualbrott utomlands

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Bistånd till offer för sexualbrott i ange- |
| lägenhet som skall behandlas utomlands skall även i |
| fortsättningen ges i form av rättshjälp. |
| När rättshjälp beviljas i en sådan angelägenhet skall staten också|
| i fortsättningen betala kostnaderna för biträde, bevisning, |
| utredning samt för resa och uppehälle i anledning av en |
| inställelse vid domstol i den främmande staten. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen
föreslår dock att bestämmelserna om rättsligt bistånd till brottsoffer i
angelägenheter som skall behandlas utomlands skall regleras i lagen om
målsägandebiträde och inte utgå som rättshjälp.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Möjligheten att få rättshjälp i angelägenheter
som skall prövas eller på annat sätt behandlas utomlands är starkt begränsad. I
sådana fall får rättshjälp endast beviljas om det finns särskilda skäl. Praxis
har här varit mycket restriktiv. Rättshjälp har i huvudsak beviljats dels i
ärenden som rör statusfrågor, där det varit fråga om att tillvarata barns
intressen och dels i ärenden med humanitära inslag, t.ex. ärenden som gällt
skadestånd på grund av nazistisk förföljelse. Från och med den 1 april 1994 har
rättshjälp därutöver kunnat beviljas om den sak som skall behandlas utomlands
gäller ett brott mot den rättssökande som motsvarar brott enligt 6 kap.
brottsbalken. Bakgrunden till lagändringen var behovet av ett ökat stöd till
personer som fallit offer för brott i utlandet. Samtidigt som möjligheten för
offer för sexualbrott att få rättshjälp förbättrades infördes regler om rätt
till bistånd av svenska beskickningar eller konsulat för offer för våldsbrott
(prop. 1993/94:26, bet. 1993/94:JuU12, rskr. 1993/94:124, SFS 1994:57-58).
I likhet med utredningen menar regeringen att reglerna om rättsligt bistånd
till offer för sexualbrott utomlands inte bör ändras i sak.
Den föreslagna nya rättshjälpslagen innebär dock vissa förändringar som
påverkar rättshjälpen i nu aktuella fall, och som kräver särskilda överväganden.
En av de större förändringar förslaget till ny rättshjälpslag innebär är att
rättshjälpen blir generellt subsidiär till rättsskyddet. Vid den typ av
utlandsangelägenheter som vi nu behandlar finns redan i dag en särskild
bestämmelse som innebär att rättshjälpen skall tas i anspråk i andra hand. Av 9
b § andra meningen rättshjälpslagen framgår att staten i dessa fall betalar
kostnader endast i den mån kostnaderna inte täcks genom någon försäkring eller
ersätts av den utländska myndigheten eller domstolen. Bestämmelsen skiljer sig
från den föreslagna allmänna regeln om subsidiaritet på det sättet att en
försäkring eller möjlighet att få ersättning från annat håll inte utgör ett
ovillkorligt hinder mot att rättshjälp beviljas. Bestämmelsen tar huvudsakligen
sikte på ett senare skede; när det blir aktuellt att betala för t.ex. en resa.
Om det å andra sidan står helt klart att den utländska domstolen står för
målsägandens samtliga kostnader, såväl juridiskt ombud som resa m.m., kan det
leda till bedömningen att den rättssökande inte skall beviljas rättshjälp därför
att det inte finns behov av bistånd.
En tillämpning av den generella regeln om subsidiaritet i de ärenden som rör
sexualbrott som behandlas utomlands kan befaras komplicera förfarandet. Den
nuvarande regeln ger större möjligheter till flexibilitet i tillämpningen, utan
att staten förorsakas onödiga kostnader. Mot den bakgrunden anser regeringen att
den generella regeln om rättshjälpens förhållande till rättsskyddet inte bör
gälla i dessa mål.
En annan nyhet i den föreslagna nya rättshjälpslagen är att behovet av
biträdeshjälp skall vara avgörande för om rättshjälp skall beviljas (avsnitt
7.3). I nu aktuella angelägenheter bör dock rättshjälp även i fortsättningen
kunna beviljas även om den rättssökande har behov av enbart ekonomisk hjälp till
resa, uppehälle, bevisning eller utredning. Den förutsättning för rättshjälp som
föreslås gälla; att rådgivning har lämnats i minst en timme, bör inte gälla i
dessa angelägenheter.
De förmåner som nu följer med rättshjälp i denna typ av utlandsangelägenheter
bör också fortsättningsvis gälla. Den begränsning till 100 timmar som enligt
vårt förslag i avsnitt 11.2 skall gälla i fråga om biträden bör inte gälla för
dessa slags utlandsärenden. Inte heller bör kostnader för utredning begränsas
till 10 000 kr (jfr. avsnitt 11.3).
Utredningen föreslår att reglerna om rättsligt bistånd till offer för
sexualbrott utomlands skall brytas ut ur rättshjälpslagen och föras in i lagen
om målsägandebiträde. Mot bakgrund särskilt av kopplingen till rättshjälpslagens
regler menar regeringen att en bättre lösning är att ta in särskilda
bestämmelser om denna form av bistånd i en särskild avdelning i
rättshjälpslagen.

17.2 Målsägandebiträde

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Inga ändringar i sak görs i lagen (1988:609)|
| om målsägandebiträde. Möjligheten till ersättning för utrednings-|
| kostnader begränsas dock till högst 10 000 kr. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Utredningen föreslår dock
att bestämmelserna om rättsligt bistånd till brottsoffer i en angelägenhet som
skall behandlas utomlands skall regleras i lagen om målsägandebiträde.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Som framgått av avsnitt 17.1 föreslår
regeringen att nuvarande bestämmelser om rättshjälp till offer för sexualbrott
utomlands också i fortsättningen skall vara rättshjälp och regleras i
rättshjälpslagen och inte som utredningen föreslår tas in i lagen (1988:609) om
målsägandebiträde. Några omfattande ändringar i lagen om målsägandebiträde
behöver därför inte göras. Lagen är för närvarande föremål för utvärdering av
Domstolsverket och Brottsofferutredningen (Ju 1995:07; Dir 1995:94). Mot den
bakgrunden föreslår regeringen inte nu några andra ändringar i lagen om måls-
ägandebiträde än att den begränsning till 10 000 kr som föreslås för utredning
enligt den nya rättshjälpslagen bör gälla också för utredning som görs med stöd
av bestämmelsen i lagen om målsägandebiträde. Det tak för biträdeskostnader som
föreslås i rättshjälpslagen bör således inte utsträckas att gälla även
målsägandebiträden.

18 Offentligt biträde

18.1 Rätten till offentligt biträde frikopplas från rättshjälpen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Rätten till offentligt biträde regleras |
| direkt i respektive materiell lagstiftning. Vissa gemensamma |
| bestämmelser tas in i en särskild lag om offentligt biträde. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller har
inga invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: En av formerna för rättshjälp i den nuvarande
rättshjälpslagen är rättshjälp genom offentligt biträde. Sådan rättshjälp
beviljas i de mål och ärenden som anges i 41 § rättshjälpslagen. Det är fråga om
ärenden som rör enskildas personliga rörelsefrihet eller kroppsliga integritet.
Bestämmelsen består i dag av 16 punkter som berör mål och ärenden enligt
sammanlagt 12 olika lagar. I några punkter anges flera situationer då biträde
skall förordnas. Paragrafen måste i flera fall ändras när den materiella lagen
ändras. Den största
gruppen ärenden där offentligt biträde kan förordnas är avvisnings- och
utvisningsärenden enligt utlänningslagstiftningen.
Rättshjälp genom offentligt biträde är inte inkomstprövat och den enskilde
behöver inte betala något för denna hjälp. Kostnaderna för offentligt
biträde uppgick under budgetåret 94/95 till ca 130 miljoner kr, varav drygt 82
miljoner kr avsåg utlänningsärenden och drygt 47 miljoner kr övriga ärenden. De
totala kostnaderna för rättshjälpen uppgick under samma tid till ca 869 miljoner
kr.
Det har flera gånger tidigare ifrågasatts om det är en lämplig ordning att
rätten till offentligt biträde regleras i rättshjälpslagen och att kostnaderna
för sådant biträde betalas från rättshjälpsanslaget. I ett utkast till
lagrådsremiss som var föremål för överläggningar i Justitiedepartementet hösten
1992 föreslogs att den del som hänför sig till Statens Invandrarverk skulle
avskiljas från rättshjälpsanslaget och föras över till Invandrarverkets anslag.
Den proposition som följde på lagrådsremissen innehöll dock inget sådant förslag
eftersom det ansågs tveksamt att gå fram med särskilda lösningar för vissa
verksamhetsområden (prop. 1992/93:109). I propositionen påpekades dock bl.a. att
sakligt ansvar och kostnadsansvar i möjligaste mån bör följas åt (s. 45).I
betänkandet Anslag till rättshjälp m.m. behandlar justitieutskottet den frågan
(bet. 1992/93:Ju26 s. 11 f.). Även enligt utskottets uppfattning finns det skäl
att ifrågasätta om det är lämpligt att kostnaderna för offentligt biträde skall
belasta rättshjälpsanslaget. En tänkbar ordning är enligt utskottet att
kostnaderna belastar respektive myndighets anslag och att rätten till offentligt
biträde regleras i den materiella lagstiftningen på olika områden. Härigenom
skulle den fördelen uppnås att resurser och verksamhetsansvar följs åt.
Justitieutskottet hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen
till känna vad som anförts. Riksdagen biföll den 22 april 1993 utskottets
hemställan (rskr. 1992/93:291).
När de samlade rättshjälpskostnaderna stiger i höjden har regelmässigt
besparingskrav riktats mot rättshjälpsanslaget. Besparingskraven har särskilt
drabbat den allmänna rättshjälpen trots att det är kostnader för andra delar av
rättshjälpen som ökat. Detta är inte rimligt. Det övergripande budgetansvaret
och ansvaret för den materiella regleringen bör följas åt. En ordning där rätten
till offentligt biträde regleras direkt i den materiella lagstiftningen skulle
motverka generella urholkningar på rättshjälpsområdet.
Bestämmelserna skulle också kunna ges en klarare och bättre utformning om de
flyttas från rättshjälpslagen till respektive materiell lagstiftning. Reglerna
för bl.a. beviljande och omfattning kan anpassas till de olika behov som finns i
skilda ärendekategorier, t.ex. med hänsyn till de skilda handläggningsformer som
det kan bli fråga om.
Regeringen förordar alltså i likhet med utredningen att rätten till offentligt
biträde bör brytas ut från rättshjälpslagstiftningen och inte längre utgöra en
form av rättshjälp. Rätten till offentligt biträde bör regleras direkt i den
materiella lagstiftningen och kostnaderna för offentligt biträde bör inte
belasta rättshjälpsanslaget. Åtskilliga bestämmelser måste emellertid vara
gemensamma för de olika mål eller ärenden där offentligt biträde kan förordnas.
För att inte i onödan belasta den materiella lagstiftningen är det lämpligt ha
gemensamma bestämmelser om bl.a. vem som kan förordnas till biträde, ersättning
till biträden samt överklagande samlade i en särskild lag om offentligt biträde.
Vi återkommer i det följande (avsnitt 18.2-18.4) till frågan om vissa sakliga
ändringar i regleringen av offentliga biträden.

18.2 Vem skall kunna förordnas till offentligt biträde?

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Samma formella krav skall gälla för |
| offentliga biträden som för rättshjälpsbiträden. Till offentligt|
| biträde skall förordnas advokat eller biträdande jurist vid |
| advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att den som skall förordnas till
offentligt biträde eller rättshjälpsbiträde skall vara advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå. Endast om särskilda skäl föreligger skall annan kunna
förordnas.
Remissinstanserna. En klar majoritet av remissinstanserna motsätter sig sådana
skärpta krav för offentliga biträden som utredningen föreslår; se här även
avsnitt 12 angående kraven på den som skall förordnas till rättshjälpsbiträde.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om vem som kan förordnas till
offentligt biträde finns i 44 § rättshjälpslagen. Har den som beviljats
rättshjälp genom offentligt biträde själv föreslagit någon som är lämplig till
offentligt biträde, skall denne förordnas, om hans anlitande inte skulle medföra
avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. När det
gäller rättshjälpsbiträden skall enligt 21 § rättshjälpslagen advokat,
biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget
förordnas. Olika regler gäller således för offentliga biträden och för
rättshjälpsbiträden.
Utredningen föreslår att samma formella krav skall gälla för såväl offentliga
biträden som för rättshjälpsbiträden. Enligt utredningen bör som huvudregel
endast advokater eller biträdande jurister kunna komma ifråga. I undantagsfall
skall även andra kunna förordnas. De som skall kunna komma ifråga i sådana fall
bör enligt utredningen i första hand vara personer som besitter stora kunskaper
på något särskilt område och som således kan medverka till att en angelägenhet
behandlas på ett bättre och mer effektivt sätt än en allmänpraktiserande
advokat.
En klar majoritet av remissinstanserna har avstyrkt en sådan skärpning av
kraven.
Frågan om vilka formella krav som skall gälla för rättshjälpsbiträden
behandlas i avsnitt 12. Där konstateras att det inte finns tillräcklig anledning
skärpa kraven för rättshjälpsbiträden. Samma skäl som anförs angående
rättshjälpsbiträden kan också göras gällande för offentliga biträden. Inte
heller för dessa bör därför kraven skärpas på det sätt som utredningen föreslår.
Däremot kan det ifrågasättas om det bör finnas olika regler för vem som skall
kunna förordnas till rättshjälpsbiträde och till offentligt biträde. Kraven på
vem som kan förordnas till målsägandebiträde är desamma som för
rättshjälpsbiträden. Det finns inte några sakliga skäl till varför det skulle
uppställas lägre krav på ett offentligt biträde än på andra biträden. Regeringen
föreslår därför att till offentligt biträde skall utses advokat eller biträdande
jurist eller annan som är lämplig för uppdraget.

18.3 Förutsättningar för att förordna offentligt biträde m.m.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning: Några materiella ändringar i rätten till |
| offentligt biträde föreslås inte för närvarande. |
| Möjligheterna att få utredningskostnader ersatta begränsas inte.|
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att offentligt biträde endast skall
förordnas när det föreligger ett reellt behov av biträde samt att offentligt
biträde i utlänningsärenden skall förordnas i ett senare skede av handläggningen
än som nu är fallet. Utredningen föreslår också att ersättningen för
utredningskostnader skall begränsas till högst 5 000 kr.
Remissinstanserna: Remisskritiken är blandad.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 42 § rättshjälpslagen skall
rättshjälp genom offentligt biträde beviljas om det inte måste antas att behov
av biträde saknas. Utredningen föreslår att biträde endast skall förordnas när
det föreligger ett reellt behov av biträde samt att offentligt biträde i
utlänningsärenden skall förordnas först i ett senare skede av handläggningen.
Dessutom föreslås att ersättning för utredning skall begränsas till högst 5 000
kr.
Flera av remissinstanserna är kritiska till förslagen. Enligt bl.a. Kam-
marrätten i Göteborg är de mål och ärenden där biträde kan förordnas av sådan
karaktär att det föreligger en presumtion för att den enskilde har behov av
biträde samt att en prövning i det enskilda fallet sällan skulle föranleda någon
annan bedömning. Dessutom skulle en behovsprövning medföra ytterligare arbete
och kostnader för domstolar och myndigheter. Flera av remissinstanserna har
också pekat på att de uppgifter som en asylsökande lämnar i det inledande skedet
som regel tillmäts stor betydelse varför behovet av biträde är stort redan i
detta skede.
Regeringen har nyligen beslutat en lagrådsremiss som bl.a. innehåller förslag
till vissa ändringar när det gäller handläggningen i utlänningsärenden.
Lagrådsremissen behandlar bl.a. förslag från Flyktingpolitiska kommittén som
redovisats i betänkandet Svensk flyktingpolitik i ett globalt perspektiv (SOU
1995:75) och de förslag från Barnkommittén som redovisats i betänkandet Barn-
konventionen och utlänningslagen (SOU 1996:115). Regeringen överlämnade tidigare
två betänkanden; Effektivare styrning och rättssäkerhet i asylprocessen (SOU
1995:46) och Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden (SOU 1995:55) till den
förts nämnda kommittén för att behandlas i kommitténs arbete. Även förslag i
dessa betänkanden behandlas i lagrådsremissen. Bland annat föreslås ett ökat
inslag av muntlig handläggning. Om förslagen antas av riksdagen påverkas de
slutsatser som Rättshjälpsutredningen redovisat beträffande handläggning och
behov av biträde. I de angivna betänkandena finns också förslag som direkt berör
rätten till offentligt biträde. Vidare har en parlamentarisk kommitté
tillkallats för att utvärdera lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om
rättspsykiatrisk vård (Kommittén för vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård S
1995:11, dir. 1995:140). Samtliga dessa lagstiftnings- och utredningsarbeten
berör områden där offentligt biträde kan förordnas. Om detta arbete kommer att
medföra några förslag till ändringar som påverkar behovet av biträde eller
utredning är ännu för tidigt att säga.
Med hänsyn till att den nu aktuella lagstiftningen ses över på flera stora
områden är det enligt regeringens mening inte lämpligt att nu föreslå
förändringar beträffande förutsättningarna för att förordna offentligt biträde
eller att begränsa rätten till utredning.

18.4 Instansordningen i frågor om offentligt biträde i utlänningsärenden

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Invandrarverket skall även i fortsättningen|
| fatta beslut i frågor som rör offentligt biträde i ärenden som |
| handläggs hos verket. I ärenden hos polismyndighet skall |
| polismyndigheten besluta om offentligt biträde. |
| Invandrarverkets och polismyndighets beslut i frågor om |
| offentligt biträde i utlänningsärenden skall kunna överklagas till|
| Utlänningsnämnden. Detsamma gäller beslut i frågor om offentligt|
| biträde som meddelas i ett utlänningsärende hos regeringen. |
| Utlänningsnämndens beslut i frågor om offentligt biträde skall |
| inte kunna överklagas. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Utredningen föreslår dock att polismyndighetens beslut skall överklagas till
allmän förvaltningsdomstol.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna är positiva till
utredningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Rättshjälpsmyndigheten
förordar dock att Invandrarverkets beslutanderätt i frågor om offentligt biträde
skall tas över av Rättshjälpsmyndigheten och att myndighetens beslut skall
överklagas till Rättshjälpsnämnden. Sveriges advokatsamfund, Rättshjälpsnämnden
och JUSEK avstyrker att Utlänningsnämndens beslut inte skall kunna överklagas, i
vart fall när Utlänningsnämnden har fattat beslutet som första instans.
Skälen för regeringens förslag: Utlänningslagen (1989:529) reglerar
utlänningars inresa, utresa, vistelse och arbete i Sverige samt rätten till asyl
här. I lagen anges också under vilka förutsättningar en utlänning kan avvisas
eller utvisas ur landet. Utvisning kan också ske enligt lagen (1991:572) om
särskild utlänningskontroll. Beslut i utlänningsärenden enligt utlänningslagen
och lagen om särskild utlänningskontroll fattas av Statens invandrarverk,
Utlänningsnämnden, polismyndigheterna eller regeringen. Utvisning på grund av
brott beslutas av allmän domstol.
Statens invandrarverk är central förvaltningsmyndighet för utlännings-
flykting-, invandrar- och medborgarskapsfrågor i den mån de inte skall prövas av
annan myndighet. Invandrarverket beslutar som första instans i alla asylfrågor.
Vidare beslutar Invandrarverket i frågor om uppehålls- och arbetstillstånd,
flyktingförklaring och resedokument. Invandrarverket har också ansvaret för
viseringsfrågor. Dessa har dock i betydande utsträckning delegerats till
utlandsmyndigheterna. Invandrarverket fattar också beslut om utvisning när
uppehållstillstånd har upphört att gälla och om avvisning när utlänningen varit
här mer än tre månader. Dessutom är Invandrarverket besvärsmyndighet i fråga om
polismyndigheternas avvisningsbeslut. Uppräkningen är inte uttömmande.
Polismyndigheterna svarar för den utlänningskontroll som sker vid gränsen samt
den s.k. inre utlänningskontrollen samt beslutar normalt i frågor om avvisning i
andra fall än då utlänningen sökt asyl. Dessutom svarar polismyndigheterna för
verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut. Polismyndigheterna fungerar
också som utredningsorgan i utlänningsärenden och svarar för delgivningen av
besluten i dessa ärenden.
Utlänningsnämnden handlägger ärenden enligt utlänningslagen och
medborgarskapslagen som överklagats till nämnden eller överlämnats dit från
Invandrarverket eller regeringen för avgörande. Utlänningsnämnden handlägger
också ärenden om s.k. ny ansökan om uppehållstillstånd enligt 2 kap. 5 b §
utlänningslagen.
Chef för utlänningsnämnden är en generaldirektör. Enligt nämndens instruktion
skall det, utöver generaldirektören, finnas minst två ordförande, tre ersättare
för ordförande samt 15 andra ledamöter. Samtliga tillsätts av regeringen, de
sist nämnda ledamöterna efter förslag från de politiska partierna.
Nämnden är beslutför med en ordförande och två övriga ledamöter. I
principiellt viktiga ärenden eller i frågor om praxisändring sammanträder
nämnden i större sammansättning med minst två ordförande och minst fyra andra
ledamöter. Ärenden av enklare slag avgörs av ordföranden ensam. Detsamma gäller
frågor som inte avser prövning av ärendet i sak.
Utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll beslutas av regeringen
som enda instans. Hos regeringen handläggs även ärenden om upphävande av
utvisning på grund av brott (7 kap. 16 § utlänningslagen). Slutligen kan såväl
Invandrarverket som Utlänningsnämnden överlämna ärenden till regeringen bl.a.
för vägledande beslut.
I samband med inresa till Sverige, ansökan om uppehållstillstånd eller vid
verkställighet av avvisnings- eller utvisningsbeslut får det beslutas att en
utlänning skall tas i förvar. Om det är tillräckligt kan utlänningen i stället
ställas under uppsikt. Beslut om förvar eller uppsikt fattas av den myndighet
som handlägger ärendet. Beslut om förvar som fattas av polismyndighet,
Invandrarverket eller av Utlänningsnämnden får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. Regeringen får upphäva beslut om förvar eller uppsikt.
I vilka fall offentligt biträde kan förordnas i ett utlänningsärende framgår
av 41 § 5-11 rättshjälpslagen. Det rör sig huvudsakligen om ärenden som innebär
att en utlänning kan sändas ut ur landet (avvisning, utvisning och hemsändning
enligt utlänningslagen samt avvisning enligt lagen om särskild
utlänningskontroll). I ett avvisningsärende hos polisen finns rätt till
offentligt biträde endast om utlänningen hållits i förvar mer än tre dagar.
Offentligt biträde kan vidare förordnas i ärenden rörande anmälningsplikt enligt
lagen om särskild utlänningskontroll.
Det är i de allra flesta fall Invandrarverket som prövar frågan om förordnande
av offentligt biträde i utlänningsärenden. Endast i begränsad utsträckning
prövas den av andra myndigheter (polismyndighet, Utlänningsnämnden eller
regeringen). Däremot prövar Utlänningsnämnden i stor utsträckning
kostnadsräkningar, eftersom prövningen såvitt avser arbete i överklagade ärenden
ankommer på nämnden. I ärenden hos regeringen prövas frågor om offentligt
biträde av en departementstjänsteman som regeringen utser.
Beslut i frågor om offentligt biträde som fattats av polismyndighet,
Utlänningsnämnden, Invandrarverket eller regeringen överklagas till Rätts-
hjälpsnämnden. Beslut av allmän förvaltningsdomstol överklagas i den ordning som
anges i förvaltningsprocesslagen.
Som anges i avsnitt 18.1 föreslår regeringen att regleringen av offentliga
biträden skall frikopplas från rättshjälpen. Detta aktualiserar frågan om vilka
myndigheter som bör ha befogenhet att fatta beslut om offentligt biträde och
framförallt om det är lämpligt att Rättshjälpsnämnden även i fortsättningen
skall vara besvärsinstans i dessa ärenden.
Till att börja med kan konstateras att det inte finns anledning att göra några
förändringar beträffande de allmänna förvaltningsdomstolarna. Dessa domstolar
bör alltså även i fortsättningen kunna fatta beslut i frågor om ersättning till
offentligt biträde i mål som handläggs vid domstolen. Sådana beslut bör även i
fortsättningen överklagas i den ordning som anges i förvaltningsprocesslagen.

Invandrarverkets prövning

I de flesta fall är det Invandrarverket som beslutar om offentligt biträde i
utlänningsärenden. Beslutanderätten flyttades över till Invandrarverket år 1989.
Tidigare var det de dåvarande rättshjälpsnämnderna som förordnade om offentligt
biträde i utlänningsärenden. Det huvudsakliga motivet till den ändrade
beslutsordningen var att handläggningstiderna i asylärenden skulle förkortas
(prop. 1988/89:86 s. 136 f.).
Riksdagens socialförsäkringsutskott behandlade i betänkandet Invandrar- och
flyktingspolitiken (bet. 1993/94:SfU14) några motioner där den nuvarande
ordningen för utseende av offentliga biträden i asylärenden kritiserades. Bland
annat riktades kritik mot att Invandrarverket inte förordnar biträde under
utredningstiden och att de jurister som förordnas ofta saknar kompetens i
flyktingfrågor. Utskottet menade att det fanns skäl att ta kritiken på allvar
och att en översyn av det nuvarande systemet borde göra inom ramen för
rättshjälpsutredningen uppdrag. Utskottet hemställde att riksdagen skulle ge
regeringen detta som sin mening tillkänna. Riksdagen biföll den 27 april 1994
vad utskottet hemställt (rskr. 1993/94:263).
Rättshjälpsutredningen behandlar frågan i betänkandet men föreslår inte någon
ändring i den nuvarande ordningen. Remissinstanserna har i allmänhet inte några
erinringar mot utredningens ställningstagande i denna del.
Rättshjälpsmyndigheten anser dock att förordnanden av offentliga biträden bör
ske av en fristående myndighet istället för av Invandrarverket.
Det torde vara oundvikligt att det skulle ta något längre tid om någon annan
myndighet än Invandrarverket skall förordna biträde. Invandrarverket måste först
ta ställning till om det är fråga om ett ärende där offentligt biträde kan
förordnas. Detta kan ske efter ansökan eller på myndighetens eget initiativ. Ett
yttrande måste sedan sändas till den myndighet som skall besluta i ärendet och
beslutet måste därefter översändas till Invandrarverket. Utredningen har antagit
att ett sådant förfarande skulle medföra en fördröjning av ett ärende med
åtminstone två dagar. Eftersom den genomsnittliga s.k. flyktingskostnaden uppgår
till ca 200 kr per individ och dygn uppskattar utredningen att kostnadsökningen
blir ca 6 miljoner kr per år. Rättshjälpsmyndigheten menar i sitt remissvar att
utredningen har överdrivit kostnadsökningen och att möjligheterna att använda
modern informationsteknik inte beaktats.
Om någon annan myndighet än Invandrarverket skall förordna offentliga biträden
måste flera personer bli inblandade och flera moment utföras, t.ex. registrering
av ärenden. Även med modern teknik torde mer resurser gå åt och
handläggningstiden bli i vart fall någon dag längre. Det måste därför finnas
starka skäl för att låta någon annan myndighet ta över beslutanderätten i denna
fråga.
Regeringen vill med anledning av de synpunkter som framförts under
remissbehandlingen framhålla att Europakonventionens bestämmelser om rätten till
opartisk rättegång inte är tillämplig på förvaltningsbeslut av nu aktuellt slag.
Invandrarverket är dessutom inte motpart till utlänningen under Invandrarverkets
handläggning av ärendet. Enligt de nya bestämmelserna i 7 a §
förvaltningsprocesslagen (SFS 1995:1692) blir Invandrarverket visserligen
utlänningens motpart i ett förfarande hos allmän förvaltningsdomstol efter
överklagande av ett beslut om förvar. Denna omständighet innebär dock inte att
Invandrarverket skulle vara diskvalificerat att pröva frågor om offentligt
biträde i ett ärende som handläggs hos verket. Om Invandrarverket avslår en
begäran om offentligt biträde är Domstolsverket utlänningens motpart vid ett
eventuellt överklagande.
Som utredningen anför är den avgörande frågan inte vem som förordnar biträde
utan vilka krav som ställs på biträdet. Det finns inte något som talar för att
Invandrarverket skulle vara sämre skickat att bedöma biträdets kompetens än
någon annan myndighet. Oavsett vem som skall förordna ett biträde måste det
självfallet ställas krav på att biträdet har tillräckliga kvalifikationer samt i
övrigt är lämplig för uppdraget.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det inte, varken med hänsyn till
den enskilde utlänningen eller av andra orsaker, finns tillräckliga skäl för att
ändra den nuvarande ordningen. Att den myndighet som handlägger själva ärendet i
sak också beslutar i frågor om offentligt biträde stämmer också överens med den
ordning som gemensamt gäller för offentliga biträden (43 § andra stycket
rättshjälpslagen). Invandrarverket bör alltså även i fortsättningen besluta i
frågor om offentligt biträde i ärenden som handläggs hos myndigheten.
I dag överklagas Invandrarverkets beslut i frågor som rör offentligt biträde
till Rättshjälpsnämnden medan övriga beslut av Invandrarverket överklagas till
Utlänningsnämnden. De enda undantagen är beslut om förvar och om omhändertagande
av biljett, som överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
När Invandrarverket övertog beslutanderätten i frågor om offentligt biträde
var Utlänningsnämnden ännu inte inrättad. Invandrarverkets beslut i sak
överklagades då till regeringen. Det var därför naturligt att låta frågor om
offentligt biträde överklagas i annan ordning, dvs. till den dåvarande
besvärsnämnden. År 1992 övertog Utlänningsnämnden regeringens överprövningsrätt
i utlänningsfrågor. Frågan om överprövning av beslut i frågor om offentligt
biträde uppmärksammades inte särskilt i samband med detta.
Den nuvarande ordningen att Invandrarverkets beslut i olika frågor överklagas
till flera olika myndigheter medför olägenheter. Förutom rent praktiska
aspekter, t.ex. att vid ett överklagande av flera frågor måste olika handlingar
i samma ärende skickas till respektive myndighet, kan det uppkomma situationer
när såväl Rättshjälpsnämnden som Utlänningsnämnden prövar samma fråga. Det
gäller t.ex. om byte av biträde begärs hos Invandrarverket och sedan också hos
Utlänningsnämnden. Utlänningsnämnden kan också i vissa fall tvingas avvakta med
sin handläggning till dess Rättshjälpsnämnden avgjort det dit överklagade
beslutet. Det skall också påpekas att enligt nuvarande ordning skall t.ex.
beslut att avvisa ett ombud eller biträde som inte är offentligt biträde
överklagas till Utlänningsnämnden. Utlänningsnämnden är dessutom insatt i de
materiella reglerna som gäller på området och handlägger egna frågor rörande
offentliga biträden.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det är en lämpligare ordning att
låta Invandrarverkets beslut i frågor om offentligt biträde överklagas i samma
ordning som gäller för de flesta övriga beslut som fattas av Invandrarverket. En
sådan instansordning överensstämmer också med vad som allmänt gäller på
rättshjälpsområdet; för domstolar gäller t.ex. att beslut i rättshjälpsfrågor
överklagas i den ordning som gäller för överklagande av dom i det mål som
rättshjälpen avser. En ändrad instansordning som innebär att Invandrarverkets
beslut i frågor om offentligt biträde förs bort från Rättshjälpsnämnden är också
en naturlig konsekvens av vårt förslag att föra bort frågor om offentligt
biträde från rättshjälpen.
Regeringen föreslår därför att Invandrarverkets beslut i frågor som rör
offentligt biträde skall överklagas till Utlänningsnämnden.

Polismyndighetens prövning

Förordnande av offentligt biträde i ett ärende enligt utlänningslagen kan bli
aktuellt hos polismyndigheten i två typer av fall.
Av 41 § 5 rättshjälpslagen följer att rätt till offentligt biträde föreligger
i ärende hos polismyndighet rörande avvisning enligt utlänningslagen om
utlänningen har hållits i förvar längre än tre dagar. Enligt 41 § 9
rättshjälpslagen föreligger rätt till offentligt biträde i ärenden angående
verkställighet enligt utlänningslagen, om utlänningen hålls i förvar enligt 6
kap. 2 eller 3 § utlänningslagen sedan mer än tre dagar. I det först nämnda
fallet är det alltså polismyndigheten som beslutat i avvisningsfrågan medan det
andra fallet rör verkställighet av avvisning eller utvisning som beslutats av
någon annan myndighet.
Huvudregeln enligt 43 § rättshjälpslagen är att offentligt biträde förordnas
av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. I ett ärende enligt 41 § 5
rättshjälpslagen angående avvisning ankommer prövningen dock på
Rättshjälpsmyndigheten om ansökan skall avslås. I ett ärende enligt punkt 9
angående verkställighet får polismyndigheten däremot avslå en ansökan om
offentligt biträde. Varför en sådan skillnad finns mellan polismyndighetens
beslutanderätt i ärenden enligt punkterna 5 och 9 framgår inte av några
förarbeten.
Regeringen ansluter sig till utredningen förslag om att polismyndigheten skall
kunna såväl förordna som avslå en begäran om offentligt biträde i båda dessa
typer av ärenden. Ingen av remissinstanserna har några invändningar mot
utredningens förslag.
Av 49 § rättshjälpslagen följer att en polismyndighets beslut rörande
offentligt biträde överklagas till Rättshjälpsnämnden. Utredningen föreslår att
polismyndighetens beslut i frågor om offentligt biträde skall överklagas till
allmän förvaltningsdomstol.
Olika regler gäller för överklagande av beslut om förvarstagande och av-
visning. Det finns därför ingen självklar lösning på var ett överklagande av
beslut i frågor om offentligt biträde skall ske. Polismyndighetens beslut om
förvar överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Polismyndighetens beslut om
avvisning överklagas till Invandrarverket. Beslutad verkställighet kan hindras
genom att Invandrarverket, Utlänningsnämnden eller regeringen fattar beslut om
inhibition.
Enligt regeringens uppfattning bör beslut av polismyndighet om offentligt
biträde även i fortsättningen överklagas till en och samma myndighet. Det rör
sig om ett mycket litet antal överklaganden. Genom vårt förslag att
Invandrarverkets beslut i fortsättningen skall överklagas till Utlänningsnämnden
försvinner en stor del av Rättshjälpsnämndens ärenden som rör offentligt
biträde. Om polismyndigheternas beslut överklagas till Rättshjälpsnämnden skulle
denna nämnd endast komma att pröva något eller några enstaka ärenden om
offentligt biträde per år. En sådan ordning innebär på sikt att
Rättshjälpsnämndens kompetens i dessa ärenden skulle minska påtagligt. Detta
talar enligt regeringens mening för att Utlänningsnämnden bör vara
besvärsinstans även när det gäller polismyndighetens beslut som rör offentligt
biträde. Regeringen föreslår en ändrad ordning i enlighet med detta.

Regeringens prövning

I ett ärende hos regeringen prövas frågor om offentligt biträde av
departementstjänsteman som regeringen utser. Vid utövandet av denna
beslutsfunktion är tjänstemannen att uppfatta som en förvaltningsmyndighet
(prop. 1978/79:90 s. 501).
Departementstjänstemannens beslut överklagas i samma ordning som gäller för
beslut enligt rättshjälpslagen som meddelats av andra förvaltningsmyndigheter.
Det innebär att tjänstemannens beslut om offentligt biträde överklagas till
Rättshjälpsnämnden. Samma skäl som nyss redovisats när det gäller överklagande
av polismyndighets beslut om offentligt biträde talar för att Utlänningsnämnden
bör vara besvärsmyndighet i stället för Rättshjälpsnämnden när det gäller
ärenden hos regeringen.

Utlänningsnämndens beslut

Enligt 49 § rättshjälpslagen överklagas beslut av Rättshjälpsmyndigheten eller
annan förvaltningsmyndighet till Rättshjälpsnämnden. Denna bestämmelse innebär
att även beslut av Utlänningsnämnden överklagas till Rättshjälpsnämnden.
Utredningen föreslår att Utlänningsnämndens beslut inte skall kunna
överklagas. En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar
det utan erinran. Rättshjälpsnämnden, Sveriges advokatsamfund och JUSEK
avstyrker dock förslaget, i vart fall vad gäller sådana beslut som
Utlänningsnämnden fattar som första instans. Enligt Rättshjälpsnämnden talar
starka skäl av principiell natur för att beslut i frågor som rör rättshjälpen
skall kunna bringas under prövning i ett fristående organ. JUSEK:s uppfattning
är att ett grundläggande krav måste vara att i vart fall beslut som fattas av
Utlänningsnämnden i första instans skall kunna överklagas.
Utlänningsnämnden har till uppgift att överpröva vissa utlänningsärenden. Som
regel kan Utlänningsnämndens beslut inte överklagas. Detta gäller även frågor
som tagits upp först i Utlänningsnämnden. I dag finns endast två undantag från
denna regel. Det ena undantaget är Utlänningsnämndens beslut om förvar. Ett
sådant beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol enligt 7 kap. 7 §
utlänningslagen. Det andra undantaget är alltså beslut i frågor som rör
offentligt biträde. I alla andra frågor är Utlänningsnämnden slutinstans.
Regeringen kan dock enligt 6 kap. 10 § utlänningslagen upphäva
Utlänningsnämndens beslut om förvar eller uppsikt. Utlänningsnämnden kan också
själv överlämna ett ärende till regeringen för avgörande.Frågan om överprövning
av Utlänningsnämndens beslut i rättshjälpsfrågor uppmärksammades inte särskilt
vid nämndens inrättande.
Utlänningsnämndens befattning med frågor om offentligt biträde inskränker sig
till ersättningsfrågor och frågor om byte av biträde. Endast undantagsvis tar
nämnden ställning till frågor som gäller rätt till offentligt biträde. Detta
begränsar naturligtvis behovet av överklagningsmöjligheter. Det är heller inte
någon ovanlig situation att de beslut som fattas av en högsta instans inte kan
överklagas även om frågan väckts först i den instansen. Frågor om avvisning av
ombud eller biträde som inte är offentligt biträde kan t.ex. inte överklagas
även om frågan väckts först i Utlänningsnämnden.
Utlänningsnämnden är slutinstans i själva sakärendet. Det naturliga är då att
nämndens övriga beslut, i likhet med beslut i sakfrågan inte skall kunna
överklagas. Att ett beslut om förvar kan överklagas till allmän
förvaltningsdomstol är motiverat på grund av beslutet avser en så ingripande
åtgärd som ett frihetsberövande. Några sådana motiv för att Utlänningsnämndens
beslut om offentligt biträde, som ju oftast rör ersättningsfrågor eller byte av
biträde, skall kunna överklagas finns enligt regeringens mening inte.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund att Utlänningsnämndens beslut i frågor
om offentligt biträde inte skall kunna överklagas.

19 Ersättning till rättshjälpsbiträden och offentlig försvarare m.fl.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna för ersättning |
| till biträden och offentliga försvarare behålls. |
| Tekniskt biträde skall inte ersättas inom ramen för biträdets |
| respektive försvararens ersättning. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Utredningen rekommenderar dock att en differentierad timkostnadsnorm införs för
advokater och övriga biträden.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar det utan erinran. Flera av remissinstanserna avstyrker dock
en differentierad timkostnadsnorm.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om ersättning till
rättshjälpsbiträden finns i 22 § rättshjälpslagen. Paragrafen fick sin nuvarande
utformning år 1995 (prop. 1994/95:150, bilaga 3). Detsamma gäller för
bestämmelsen i 21 kap. 10 § rättegångsbalken om ersättning till offentliga
försvarare, som har huvudsakligen samma innehåll som 22 § rättshjälpslagen.
Enligt 22 § rättshjälpslagen första stycket har rättshjälpsbiträde, bodel-
ningsförrättare och medlare rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan
och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättning för arbete skall bestämmas med
utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och
omfattning och med tillämpning av den timkostnadsnorm som regeringen
fastställer. Timkostnadsnormen är från den 1 juli 1996 803 kr exklusive
mervärdesskatt och 1004 kr inklusive mervärdesskatt. Normen gäller till utgången
av år 1997. Timersättningen får avvika från timkostnadsnormen om den skicklighet
och den omsorg som uppdraget har utförts med eller andra omständigheter av
betydelse ger anledning till det.
Ersättningen skall alltså bestämmas med tillämpning av den av regeringen
beslutade timkostnadsnormen, men timersättningen kan sänkas t.ex. på grund av
bristande skicklighet, eller höjas därför att uppdraget har utförts med särskilt
stor skicklighet. Den av regeringen beslutade timkostnadsnormen blir mot denna
bakgrund ett slags normalarvode som domstolarna skall fastställa i alla de mål
och ärenden som utförts med normal skicklighet.
Hänsyn skall även tas till tidsåtgången när arvodet bestäms. Det är den
tidsåtgång som kan anses rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning
som berättigar till ersättning. Häri ligger att domstolen skall värdera hur
många timmar en normalskicklig advokat behöver för ett motsvarande uppdrag och
inte ge ersättning för fler timmar. En särskilt skicklig advokat, som t.ex. har
betydande erfarenhet på ett visst område och därför arbetat ovanligt snabbt, kan
kompenseras genom att han får en timersättning som ligger över
timkostnadsnormen.
Om biträde genom vårdslöshet eller försummelse har föranlett kostnad för
rättshjälpen skall detta enligt 22 § tredje stycket rättshjälpslagen beaktas vid
ersättningens bestämmande. Ersättningen skall också jämkas om ett biträde har
missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller besluta om
substitution eller om det annars finns särskilda skäl.
Genom hänvisning i 44 § rättshjälpslagen och i 5 § lagen om målsägandebiträde
tillämpas ersättningsreglerna också i fråga om offentliga biträden och
målsägandebiträden.
Regeringen delar utredningens slutsats att de nyligen införda bestämmelserna
bör behållas. Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot detta.
Begränsningen av rättshjälp till att gälla biträdeshjälp under högst 100
timmar (se avsnitt 11.2) föranleder dock vissa överväganden beträffande frågan
om ersättning till s.k. tekniskt biträde. Utredningen har, mot bakgrund av att
dess förslag innebar att rättshjälpen skulle begränsas till att avse
biträdeshjälp till en kostnad om högst 100 000 kr, inte behandlat denna fråga.
Med tekniskt biträde brukar förstås någon som är rättshjälpsbiträdet
behjälplig i frågor som rör tolkningen av utredningsresultat, argumentering i
tekniska frågor och liknande, se t.ex. SOU 1987:32 s. 502 och prop. 1987/88:73
s. 51. Frågan om gränsdragningen mellan sakkunnig och tekniskt biträde behandlas
utförligt av Henrik Edelstam, Sakkunnigbeviset, Uppsala 1991.
Ett tekniskt biträde kan i dag i vissa fall ersättas inom ramen för rätts-
hjälpsbiträdets ersättning. I dessa sammanhang skall skiljas på ett arbete som
utmynnar i ett utlåtande och på arbete som innebär rådgivning till
rättshjälpsbiträdet. I det förstnämnda fallet kan ersättning utgå enligt
reglerna om utomprocessuell utredning medan det tekniska biträdet i det andra
fallet endast kan ersättas inom ramen för rättshjälpsbiträdets ersättning, se
NJA 1985 s. 634. Avgörande är bl.a. om kunskaperna är avsedda att tillföras både
parterna och rätten eller om avsikten är att sätta in rättshjälpsbiträdet i
förhållandena.
Den del som avser t.ex. ett utlåtande kommer även i fortsättningen att kunna
ersättas som en utredningskostnad (se avsnitt 11.3). Däremot kan det
ifrågasättas om det bör vara möjligt för ett rättshjälpsbiträde att anlita ett
tekniskt biträde och få ersättning för detta inom ramen för sitt arvode.
Enligt regeringens mening är det inte rimligt att denna möjlighet bibehålls
samtidigt som biträdeshjälpen begränsas i övrigt. Rättshjälpsbiträdet bör därför
inte kunna få ersättning för tekniskt biträde. Om angelägenheten kräver en viss
kunskapsinsats får denna i stället bekostas som en utredningskostnad med den
begränsning som detta innebär.
Lagrådet har anfört att det inte kan anses tillräckligt att en sådan ändring
av gällande rätt kommer till stånd endast genom uttalanden i förarbetena till
den nya rättshjälpslagen. Regeringen delar denna uppfattning. Som Lagrådet
föreslagit bör därför begränsningen anges uttryckligen i lagen.
Utredningen föreslår att differentierade timkostnadsnormer skall införas för
advokater och andra rättshjälpsbiträden. Utredningen anför bland annat att, även
om den oerfarne juristen inte tillerkänns ersättning för mer arbete än ett
erfaret och skickligt biträde skulle ha haft, kan det ifrågasättas om staten
skall betala lärpengar för ett arbete som typiskt sett kan antas vara mindre
skickligt utfört.
Förslaget avstyrks av bl.a. Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Länsrätten
i Kronobergs län och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer med
hänvisning till att den biträdande juristen enligt gällande regler ändå inte får
mer ersättning för utfört arbete än vad en normalskicklig advokat skulle ha
erhållit.
Med den nu gällande ordningen kan ett biträde inte få några lärpengar
eftersom ersättning skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång en
normalskicklig advokat behöver för ett motsvarande uppdrag och inte ge
ersättning för fler timmar. Vidare skall en avvikelse göras från
timersättningsnormen om arbete utförts mindre skickligt. Ett system med
differentierade normer skulle också bli mer krångligt att tillämpa än om det
endast finns en norm som skall tillämpas när arbetet utförts på ett sätt som
överensstämmer med hur den normalskicklige advokaten skulle ha utfört det.
Principen bör, som Stockholms tingsrätt påpekat, vara lika lön för lika arbete.
Mot denna bakgrund anser regeringen inte att det är lämpligt att införa
differentierade timersättningsnormer för olika kategorier av rätts-
hjälpsbiträden.
Enligt 22 § första stycket sista meningen rättshjälpslagen fastställer
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, taxor i vissa mål.
Enligt 21 kap. 10 § rättegångsbalken kan regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer även fastställa taxa för vissa brottmål. Domstolsverket
fastställer, med stöd av 22 § rättshjälpsförordningen dessa taxor på grundval av
den timkostnadsnorm som beslutas av regeringen.
Utredningen har lämnat vissa förslag om utvidgning av den s.k. brottmålstaxan
samt om införande av nya taxor. Frågor om taxor kräver inte några lagändringar.
Dessa frågor behandlas därför inte i detta ärende. En motsvarighet till
bemyndigandet i 22 § rättshjälpslagen om att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får fastställa taxor bör tas in i den nya rättshjälpslagen.

20 Domstolsverkets talerätt m.m.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Domstolsverket får rätt att för statens |
| räkning överklaga beslut av domstol om ersättning som skall utgå|
| av allmänna medel även i andra fall än vid rättshjälp. Talerätten|
| föreslås gälla såväl beslut av allmän domstol som beslut av förvalt-|
| ningsdomstol. |
| Kammarrätts beslut i en överklagad fråga angående ersättning till|
| rättshjälpsbiträde skall, på samma sätt som gäller hovrätts beslut i|
| en sådan fråga, endast kunna överklagas om kammarrätten tillåter|
| det. Detsamma föreslås gälla beträffande beslut om ersättning till|
| offentligt biträde. |
| Rättshjälpsmyndighetens beslut i en avräkningsfråga skall inte |
| kunna överklagas. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen
förslag innebär dock att Domstolsverkets rätt att överklaga domstols beslut
endast skall gälla de allmänna domstolarna samt att förbudet att överklaga vissa
beslut om ersättning till rättshjälpsbiträdet endast skall gälla beslut som
fattas av hovrätt men däremot inte kammarrätts beslut.
Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Kammarrätten i Göteborg
förespråkar att Domstolsverket även skall kunna överklaga beslut av allmän
förvaltningsdomstol om ersättning som skall utgå av allmänna medel samt att
fullföljdsförbud mot beslut om ersättning till rättshjälpsbiträde i vissa fall
bör gälla även beträffande beslut av kammarrätt.
Skälen för regeringens förslag: Den myndighet som regeringen bestämmer, för
närvarande Domstolsverket, får enligt 49 a § rättshjälpslagen företräda staten
och överklaga beslut om rättshjälp och påkalla beslut om att rättshjälp skall
upphöra. Detsamma gäller genom hänvisning i 5 § lagen om målsägandebiträde även
beslut i frågor om målsägandebiträde.
Omfattningen av Domstolsverkets rätt att överklaga har i viss mån varit oklar.
I praxis har ansetts att Domstolsverket får överklaga beslut om ersättning till
offentlig försvarare och beslut om skyldighet att återbetala sådan ersättning
(NJA 1989 s. 14 och NJA 1982 s. 112). Domstolsverkets talerätt prövades också i
rättsfallet NJA 1993 s. 299, där Högsta domstolen fastställde att Domstolsverket
kan överklaga beslut rörande byte av offentlig försvarare.
När det gäller beslut om ersättning av allmänna medel utanför rättshjälps-
området torde Domstolsverket däremot sakna talerätt. Som exempel kan nämnas
ersättning enligt 31 kap. 2 § rättegångsbalken till tilltalad som har frikänts
från ansvar och ersättning till sakkunnig eller vittne där det inte är fråga om
allmän rättshjälp. Domstolsverket har i en skrivelse till Justitiedepartementet
(dnr Ju91/1345) begärt att få partsställning även i dessa fall.
Ersättning av allmänna medel till privat försvarare vid frikännande dom kan
uppgå till betydande belopp. Domstolsverket har möjlighet att överklaga beslut
om ersättning till offentliga försvarare. Det finns goda skäl för att
Domstolsverket även bör kunna överklaga domstolsbeslut om ersättning av allmänna
medel även för andra kostnader i brottmål.Behovet av en reglering för över-
klagande av domstolsbeslut som angår ersättning av allmänna medel utanför
rättshjälpsområdet ökar också med de regler som vi föreslår för bistånd till
kostnader för bevisning och inställelse vid domstol (avsnitt 16). Detta bistånd
kommer ju inte att vara en form av rättshjälp. Beslut om ersättning i anledning
av sådant bistånd bör kunna överklagas av det allmänna. En sådan möjlighet bör
dock inte innebära att domstolarna får utökade krav på rapporteringsskyldighet i
någon större omfattning. Underrättelseskyldigheten bör även i fortsättningen
begränsas till särskilda undantagssituationer (DVFS 1995:15 B 64:1).
Kammarrätten i Göteborg har ifrågasatt om inte Domstolsverket även bör kunna
överklaga beslut som fattas av allmän förvaltningsdomstol om ersättning av
allmänna medel enligt förvaltningsprocesslagen, t.ex. beslut om ersättning till
sakkunnig som förordnats av rätten. Regeringen delar kammarrättens synsätt.
Förvaltningsdomstolarna beslutar visserligen inte lika ofta om ersättning som de
allmänna domstolarna, som ju beslutar om ersättning till vittnen m.m. i
betydande utsträckning. Även i förvaltningsdomstolarna kan dock ersättningen
till sakkunniga uppgå till betydande belopp. Enligt regeringens mening finns det
inte några bärande skäl att i detta hänseende ha olika reglering för de olika
domstolarna. Domstolsverket bör således kunna överklaga även beslut som fattas
av allmän förvaltningsdomstol om ersättning som skall utgå av allmänna medel
enligt förvaltningsprocesslagen.
Enligt 11 kap. 4 § regeringsformen skall bestämmelser om rättegången före-
skrivas i lag. Bestämmelserna om Domstolsverkets talerätt i dessa ärenden bör
därför som utredningen föreslår regleras i lag. De nya reglerna bör samordnas
med Domstolsverkets rätt att överklaga beslut om offentlig försvarare. Rätten
till offentliga försvarare kommer i fortsättningen inte att vara en form av
rättshjälp som kan överklagas med stöd av bestämmelsen i rättshjälpslagen. Detta
talar för att bestämmelserna i enlighet med utredningens förslag tas in i en
särskild lag.
Kammarrätten i Göteborg har även ifrågasatt varför fullföljdsförbudet mot
hovrätts beslut angående ersättning till rättshjälpsbiträde i dit överklagad
fråga inte gäller även kammarrätt. Även på denna punkt delar regeringen
kammarrättens åsikt. Fullföljdsförbudet bör alltså utvidgas till att avse även
beslut av kammarrätt.
Med avräkning avses bl.a. det förfarande då det avgörs till vem betalning
skall ske. När t.ex. en domstol beslutat att en motpart skall ersätta
rättshjälpskostnaderna med ett visst belopp beslutar Rättshjälpsmyndigheten hur
mycket av detta som skall betalas till den rättssökande och hur mycket som skall
betalas till staten. Ett sådant beslut är alltså ett avräkningsbeslut. Andra
avräkningsbeslut är beslut om hur mycket av den ersättning som ett
rättshjälpsbiträde tillerkänts som skall betalas ut. Från ersättningen skall ju
avräknas vad som utgått i förskott och vad den rättssökande har betalat i
rättshjälpsavgift till biträdet. Avräkningsbeslut fattas med hjälp av ADB-
teknik. Beslut som fattas på detta sätt utgör beslut fattade av
Rättshjälpsmyndigheten. Förvaltningslagen (1986:223) är tillämplig på besluten,
vilket bland annat innebär att lagens regler om motivering och omprövning skall
iakttas. Enligt regeringen är det tillräckligt att sådana fördelningsbeslut kan
omprövas. Någon möjlighet till överklagande av sådana beslut bör - som utred-
ningen har föreslagit - inte finnas. Beslut om slutlig rättshjälpsavgift bör
däremot kunna överklagas även i fortsättningen.

21 Den framtida organisationen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag: Slutligt ställningstagande till hur den |
| framtida organisationen skall se ut görs först när den nya rätts-|
| hjälpslagen varit i kraft under en tid. |
--------------------------------------------------------------------

Utredningens förslag: Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden avvecklas
på sikt. Uppgiften att bevilja rättshjälp och besluta om ersättning till
biträden m.m. tas över av domstolarna. Avräkningen övertas av Domstolsverket.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar dem utan erinran. Göta hovrätt anser dock att ytterligare
utredning krävs innan den föreslagna framtida organisationen genomförs.
Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt och Umeå tingsrätt menar att förslaget att
domstolarna skall överta Rättshjälpsmyndighetens uppgifter står i strid med
strävan om en renodling av domstolarnas uppgifter. Rättshjälpsmyndigheten
tillstyrker förslagen om förändringar i den nuvarande organisationen men är
starkt kritisk till förslaget om den framtida organisationen. Rättshjälpsnämnden
anser att starka skäl talar för att den nuvarande organisationen i sina huvud-
drag bör behållas också i framtiden och att ställningstagandet i dessa frågor
bör anstå till dess konsekvenserna av en rättshjälpsreform kan överblickas.
JUSEK och TCO anser att Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden inte bör
avvecklas.
Skälen för regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna om rättshjälpens
organisation infördes år 1991. I samband med detta inrättades
Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden. Bestämmelserna innebär att beslut
i rättshjälpsfrågor kan fattas av domstolar, vissa förvaltningsmyndigheter och i
vissa fall av advokat eller biträdande jurist. Vem som beslutar är bl.a.
beroende av vilken slags rättshjälp det är fråga om.
Huvudregeln är att rättshjälp beviljas av den domstol eller myndighet som
handlägger sakfrågan. Som regel skall också den som beslutat om rättshjälp fatta
erforderliga beslut i rättshjälpsfrågor under ärendets handläggning samt besluta
om ersättning till biträde. Om en angelägenhet inte handläggs vid domstol
beviljar Rättshjälpsmyndigheten rättshjälp samt fattar beslut under
handläggningen. Dessutom kan advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå
bevilja allmän rättshjälp i vissa familjerättsliga angelägenheter.
Rättshjälpsmyndigheten fastställer alltid slutlig rättshjälpsavgift och gör
avräkning vid allmän rättshjälp. Ersättning till biträden m.fl. betalas ut av
bl.a. Domstolsverket och Rättshjälpsmyndigheten.
Från de nu angivna bestämmelserna finns flera undantag och tillägg.
Föreskrifter och taxor enligt rättshjälpslagen och rättegångsbalken beslutas
av Domstolsverket. Verket har också rätt att överklaga vissa beslut angående
rättshjälp och företräder staten då den rättssökande eller dennes biträde eller
offentliga försvarare överklagat ett sådant beslut. Även Justitiekanslern får
överklaga vissa beslut i rättshjälpsfrågor.
Rättshjälpsmyndighetens och övriga förvaltningsmyndigheters beslut kan
överklagas till Rättshjälpsnämnden. Beslut av domstol överklagas i den ordning
som i övrigt gäller för beslut av domstol.

Rättshjälpsmyndigheten

Antalet ärenden hos Rättshjälpsmyndigheten uppgår till drygt 80 000 årligen. Av
dessa utgör domstolsärenden, dvs. ärenden där angelägenheten behandlats i
domstol och där Rättshjälpsmyndigheten sköter avräkningen, den största gruppen
eller ca 37 000. Ansökningsärenden, dvs. ärenden där Rättshjälpsmyndigheten
beslutar i frågan om rättshjälp skall beviljas eller inte, utgör ca 18 000 per
år. Det bör anmärkas att ett ärende som påbörjas som ett ansökningsärende men
avslutas i domstol registreras både som domstolsärende och ansökningsärende; där
sker alltså en viss dubblering. Ärenden där advokat eller biträdande jurist
beviljat rättshjälp uppgår till drygt 6 000 och brottmålsärenden där Rätts-
hjälpsmyndigheten sköter kravhanteringen gentemot den dömde uppgår till ca
20 000 medan övriga ärenden inte överstiger 1 000.
Förvaltningskostnaderna för Rättshjälpsmyndigheten uppgick under budgetåret
1994/95 till drygt 13 miljoner kr.
När den nya organisationen för rättshjälpen planerades, var en av
förutsättningarna att verksamheten skulle vara uppbyggd kring ett ADB-system.
Detta ADB-system utvecklades under tidspress. De ändringar i
rättshjälpslagen som trädde i kraft den 1 mars 1993 medförde stora problem för
myndigheten i form av störningar i ADB-driften.
Myndigheten har fortvarande stora svårigheter att komma tillrätta med uppkomna
problem i ADB-systemet. Driften är mycket instabil vilket leder till fördröjda
handläggningstider avseende bl.a. kravhanteringen. Systemets säkerhet har också
kritiserats av Riksrevisionsverket vid upprepade tillfällen. Den datamaskin som
används är sannolikt den enda kvarvarande i sitt slag i landet. Det innebär att
det inte går att bygga upp rutiner för alternativ drift med en annan maskin vid
ett eventuellt tekniskt haveri eller om maskinen förstörs av annan anledning.
Den ADB-baserade handläggningen kommer i sådant fall att upphöra och ärendena
får handläggas manuellt.
Oavsett om de förslag som förs fram i detta ärende genomförs eller inte är
det, enligt Domstolsverkets anslagsframställning för 1997, nödvändigt att ett
nytt system skapas för avräkning m.m.
För att förbereda en kommande och nödvändig förnyelse av ADB-systemet har
myndigheten anlitat en fristående konsultfirma som gjort en genomgång av
myndighetens IT-verksamhet. I konsulternas rapport lämnas förslag till åtgärder
för att säkerställa den framtida driften av systemet. Sammanfattningsvis
föreslås i anslagsframställningen att ett helt nytt system byggs upp till en
kostnad av mellan 4,5 och 6,7 miljoner kronor, varav 1,2 miljoner avser teknisk
utrustning. Dessutom tillkommer driftskostnader på 500 000 kr per år samt
kostnader för ersättningsresurser om 400 000 kr i samband med utvecklingsarbete,
test, utbildning och genomförande. Genomförandet beräknas ta mellan ett halvt
och ett år.

Rättshjälpsnämnden

Rättshjälpsnämnden har till uppgift att pröva överklaganden av beslut enligt 49
§ tredje stycket rättshjälpslagen. Det är i huvudsak fråga om överprövning av
beslut som fattats av Rättshjälpsmyndigheten, Invandrarverket eller
Utlänningsnämnden.
De vanligast förekommande frågorna rör förutsättningarna för att bevilja
allmän rättshjälp, biträdesersättning och biträdesbyten. Nämnden handlägger ca 1
400 ärenden per år. Av dessa utgör ungefär hälften överklagade beslut av
Rättshjälpsmyndigheten och hälften överklagade beslut av Invandrarverket eller
Utlänningsnämnden.
Nämnden består av en ordförande och fyra andra ledamöter. Ordföranden skall
vara eller ha varit ordinarie domare. Av de fyra övriga skall två vara advokater
varav en anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam.
Rättshjälpsnämnden ändrar Rättshjälpsmyndighetens beslut i ca 25 % av de
överklagade ärendena. Motsvarande siffra för Invandrarverkets och
Utlänningsnämndens beslut är 43 %.

Den framtida organisationen

Vi har i det föregående (avsnitt 10.4) föreslagit att advokater och biträdande
jurister inte längre skall kunna bevilja rättshjälp i familjerättsliga
angelägenheter. I avsnitt 18.4 föreslår vi att Invandrarverkets, polismyndighets
och regeringens beslut i frågor om offentligt biträde i utlänningsärenden skall
överklagas till Utlänningsnämnden i stället för till Rättshjälpsnämnden samt att
Utlänningsnämndens beslut i dessa frågor inte skall kunna överklagas. I övrigt
innehåller våra förslag inte någon förändrad beslutsordning. Däremot får flera
av förslagen, och då särskilt att rättshjälpen skall vara subsidiär till
rättsskyddet (avsnitt 5.5 och 5.6) och att det skall krävas särskilda skäl för
att rättshjälp i angelägenheter som gäller äktenskapsskillnader och underhåll
till barn (avsnitt 10.3 och 10.4) konsekvenser som möjligen också bör
återspeglas i en förändrad beslutsordning och en förändrad organisation.Om
rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddet och ett krav på särskilda skäl
införs i ytterligare ärendekategorier kommer det att bli betydligt färre ärenden
som kräver någon åtgärd av en myndighet. I dag uppgår antalet rättshjälpsärenden
till ca 60 000 årligen. Om rättsskyddet görs primärt kommer försäkringsbolagen
att överta handläggningen av en stor del av dessa. Om dessutom ett krav på
särskilda skäl införs för att rättshjälp skall kunna beviljas i angelägenheter
angående äktenskapsskillnad eller underhåll till barn kan ytterligare minst 10
000 ärenden räknas bort. Uppskattningsvis torde det bli kvar ca 15 000-20 000
ärenden som kräver någon form av beslut eller åtgärd av myndighet eller domstol.
Den nuvarande ordningen som innebär att den domstol eller myndighet som
handlägger sakfrågan också fattar beslut i rättshjälpsfrågor är, som vi redan
framhållit i olika avsnitt, ändamålsenlig och medför stora effektivitetsvinster
(se bl.a. prop. 1978/79:90 s. 137 ff). Vi överväger således inga ändringar i
denna del. Däremot kan det ifrågasättas om en hantering som för närvarande sker
i Rättshjälpsmyndigheten och i Rättshjälpsnämnden kommer att vara ändamålsenlig
när ärendevolymen minskar.
Utredningen skisserar en framtida organisation där Rättshjälpsmyndigheten och
Rättshjälpsnämnden har avskaffats. Beslut att bevilja rättshjälp samt övriga
beslut i rättshjälpsfrågor under målets handläggning skall enligt utredningen
fattas av domstol, antingen i de mål eller ärenden som redan handläggs vid
domstolen eller i annat fall som ett särskilt domstolsärende. All utbetalning av
arvoden samt avräkning skall enligt skissen hanteras av Domstolsverket.
Enligt regeringen talar flera skäl för utredningens förslag. Ett nytt system
för hanteringen av avräkning, utbetalning av arvoden och kravverksamheten måste
tas fram oavsett om Rättshjälpsmyndigheten, Domstolsverket eller någon annan
myndighet skall ansvara för detta. Ett sådant system kräver en hög grad av
kompetens på såväl ADB-området som det ekonomiadministrativa området. En sådan
kompetens kan vara svårt för en liten myndighet att skapa och upprätthålla.
Dessutom har redan i dag Domstolsverket uppgifter på området: verket sköter
utbetalningar av arvoden till offentliga försvarare.
Å andra sidan är det tveksamt om domstolarna skall åläggas uppgiften att
bevilja rättshjälp i ärenden som inte i övrigt behandlas vid domstol och kanske
heller aldrig kommer att handläggas där, t.ex. om angelägenheten skall behandlas
utomlands. Som några av remissinstanserna påpekat strider det mot den renodling
av domstolarnas verksamhet som eftersträvas.
En möjlig lösning är att låta Domstolsverket ta över avräkningar och
utbetalningar men att behålla Rättshjälpsmyndigheten som en egen myndighet för
hantering av rättshjälpsfrågor i angelägenheter som inte behandlas vid domstol.
Det skulle i sådant fall bli fråga om en myndighet med endast ett fåtal personer
anställda där administrationen skulle få hanteras av någon annan myndighet eller
domstol, t.ex. Domstolsverket eller kammarrätt.
Som utredningen konstaterar kommer effekterna av de förslag som förs fram i
detta ärende att visa sig först efter en tid eftersom ärenden där rättshjälp
beviljats enligt den nuvarande lagen kommer att kräva viss handläggning under en
tid efter ikraftträdandet. Det är inte möjligt att nu göra en säker uppskattning
av de ärenden som i framtiden skall hanteras av Rättshjälpsmyndigheten eller
någon annan myndighet. Vi föreslår också att den nya rättshjälpslagen skall
träda i kraft först den 1 december 1997, se avsnitt 23. Det innebär att
Rättshjälpsmyndigheten kommer att ha underlag för verksamheten i tre till fyra
år framåt.
Enligt regeringens mening är det alltså för tidigt att nu ta slutlig ställning
till hur den framtida organisationen skall se ut. Klart är i vart fall att
Rättshjälpsmyndigheten inte kommer att finnas kvar i sin nuvarande tappning och
att Rättshjälpsnämnden på sikt bör avvecklas.

22 Ekonomiska konsekvenser

Förslaget till ny rättshjälpslag med följdändringar innebär i förhållande till
det nuvarande systemet stora besparingar för staten. Detta beror framför allt på
att rättshjälpen föreslås bli generellt subsidiär till rättsskyddet, dvs. att
rättsskyddsförsäkring skall utnyttjas i första hand i de fall en sådan finns och
täcker den aktuella angelägenheten. Det beror också på att den enskilde i
enklare ärenden kommer att utnyttja rådgivningssystemet i större utsträckning
samt att den som beviljas rättshjälp genom det nya avgiftssystemets utformning
blir mer kostnadsmedveten.
Att kraftiga besparingar uppstår är klart. Däremot är det inte möjligt att i
varje detalj ange hur stora besparingarna blir. Orsakerna till detta är flera.
Rättshjälpslagstiftningen har ändrats vid upprepade tillfällen under senare
år. Flertalet av dessa ändringar har syftat till besparingar. De ekonomiska
konsekvenserna av de beslutade och genomförda ändringarna har emellertid sällan
visat sig omedelbart. Många gånger har det tvärtom tagit relativt lång tid innan
en ändring slagit igenom kostnadsmässigt. Det är därför svårt att få en korrekt
jämförelse mellan dagens system och det föreslagna. Detta innebär att många
reservationer måste ställas upp när en analys skall göras.
En annan konsekvens av att reglerna förändrats är att det är svårt att jämföra
kostnaderna över tiden. Dessutom har redovisningssystemet ändrats. Tidigare
fanns knappast någon utförlig eller fullständig statistik. Även dagens system
har stora brister vad gäller möjligheterna att få fram statistiska uppgifter.
Bland annat har det inte varit möjligt att få fram uppgifter över den närmare
fördelningen av kostnaderna inom den allmänna rättshjälpen för någon senare
period än den utredningen redovisat, dvs. budgetåret 1993/94.
En del av de ändringar som föreslås i detta ärende syftar till kostnadsbe-
sparande attitydförändringar. Således skall avgiftssystemet medverka till att
göra den rättssökande mer kostnadsmedveten. Detta bör på sikt medföra att
rättshjälpskostnaderna totalt sett minskar. Hur stora besparingar denna typ av
dynamiska effekter leder till kan naturligtvis inte beräknas exakt utan kan bara
ske genom en uppskattning.
Under budgetåret 1994/95 uppgick statens kostnader för den allmänna
rättshjälpen till 361 miljoner kronor. Sammanlagt återbetalades 42 miljoner
kronor. Återbetalningsskyldigheten för detta år har till viss del delats upp på
allmän rättshjälp och brottmål. Knappt 14 miljoner av vad som inbetalades till
Rättshjälpsmyndigheten avsåg allmän rättshjälp. Till detta skall läggas vad som
inbetalades till Riksskatteverket enligt tidigare ålagd betalningsskyldighet.
Detta belopp uppgick till knappt 10 miljoner kronor men har inte delats upp
mellan allmän rättshjälp och brottmål. En uppskattning är att hälften avser
vardera kategorin. Det innebär att sammanlagt ca 19 miljoner återbetalades inom
den allmänna rättshjälpen. Statens nettokostnader för budgetåret 1994/95 kan mot
denna bakgrund beräknas ha uppgått till ca 342 miljoner kronor vilket innebär en
ökning med drygt 6 % jämfört med året innan.
Eftersom det inte har gått att få fram några uppgifter om fördelning av
kostnaderna mellan olika angelägenheter för budgetåret 1994/95 utgår regeringen
i det följande från att fördelningen detta år är densamma som för året innan.
Uppgifterna om fördelningen för det året finns redovisade i bilaga 2 i
utredningens betänkande.
Den största besparingen ligger i förslaget att rättsskyddet skall utnyttjas
före rättshjälpen (avsnitt 5). Reformen innebär en besparing för staten som kan
beräknas uppgå till ca 170 miljoner kronor. Beräkningen har gjorts enligt vad
som redovisas nedan.
Kostnader för angelägenheter som fortfarande skall bekostas inom rättshjälpen
- eftersom de inte omfattas av rättsskyddsförsäkringar - uppgår till ca 148
miljoner kronor med följande fördelning.
1. Angelägenheter som rör äktenskapsskillnad - 25,7 % av de totala kostnaderna
eller 88 miljoner kronor.
2. Angelägenheter som rör vårdnad om barn - 6,4 % av de totala kostnaderna
eller ca 22 miljoner kronor. Vid beräkningen har antagits att ca en tredjedel av
de tvister om vårdnad som inte behandlas i samband med äktenskapsskillnad ändå
har sådant samband med äktenskapsskillnaden att rättsskydd inte lämnas.
3. Angelägenheter som rör underhållsbidrag - 3,5 % av de totala kostnaderna
eller ca 12 miljoner kronor. Vid beräkningen har antagits att ca en fjärdedel av
de tvister om underhållsbidrag som inte behandlas i samband med
äktenskapsskillnad ändå har sådant samband med äktenskapsskillnaden att
rättsskydd inte lämnas.
4. Angelägenheter som rör bodelning - 1,5 % av de totala kostnaderna eller ca
5 miljoner kronor.
5. Angelägenheter som rör arbetsrätt - 3,2 % av de totala kostnaderna eller
drygt 11 miljoner kronor.
6. Angelägenheter som behandlas vid förvaltningsdomstol eller
förvaltningsmyndighet - 2,3 % av de totala kostnaderna eller knappt 8 miljoner
kronor.
7. Angelägenheter som rör fastighetstvister - 0,6 % av de totala kostnaderna
eller knappt 2 miljoner kronor. (De tvister som idag bekostats inom
rättshjälpssystemet har innan rättshjälp beviljats redan medfört kostnader som
överstiger ersättningen inom rättsskyddet.)
De återstående kostnader, som alltså i princip skulle kunna överföras till
rättsskyddet uppgår till ca 194 miljoner kronor. Som utredningen konstaterat
bortfaller dock ett antal angelägenheter då rättshjälp kommer att lämnas trots
att det är fråga om angelägenheter för vilka rättsskyddsförsäkringar normalt
gäller. Utredningen beräknar kostnaderna för dessa angelägenheter till ca 13
miljoner kronor. Med de justeringar som gjorts i förhållande till utredningens
förslag (se avsnitt 5.5 och 5.6) och med hänsyn till att regeringen har andra
belopp som utgångspunkt torde bortfallet uppgå till ett något större belopp
eller uppskattningsvis ca 25 miljoner kronor. Regeringen beräknar därför att den
totala besparingen till följs av rättsskyddsregeln torde uppgå till ca 170
miljoner kronor årligen.
Vidare medför förslaget om rättshjälpens subsidiaritet att rättshjälp inte
skall kunna ges i angelägenhet som rör en fastighetstvist oavsett om kostnaderna
för att driva saken överstiger ett visst belopp. Detta förslag medför en
besparing på rättshjälpsanslaget med ca 2 miljoner kronor.
Andra stora besparingar är begränsningarna av möjligheten till rättshjälp i
angelägenhet rörande äktenskapsskillnad och underhåll (se avsnitt 10.2 och
10.3).
I dag uppgår kostnaden för angelägenheter rörande äktenskapsskillnad till
sammanlagt drygt 88 miljoner kronor. Om ett krav på särskilda skäl införs för
dessa angelägenheter torde större delen av kostnaderna för gemensamma
ansökningar om äktenskapsskillnad falla bort samt även en del av kostnaderna för
de tvistiga ärendena. Med hänsyn till att en stor del av de medel som flyter in
på grund av ålagd återbetalningsskyldighet torde avse gemensamma ansökningar i
äktenskapsskillnad kan den sammanlagda besparingen uppskattas till ca 25
miljoner kronor.
Kostnaden för angelägenheter rörande underhållsbidrag uppgår i dag till drygt
46 miljoner kronor. Enligt vad som redovisats ovan torde 34 miljoner kronor av
dessa föras över till rättsskyddet. Regeringen har nyligen presenterat ett nytt
system för statligt underhållsstöd, se prop. 1995/96:208. Sammantaget torde de i
den propositionen föreslagna reglerna och kravet på särskilda skäl som föreslås
i detta ärende medföra ytterligare minskade rättshjälpskostnader för dessa
angelägenheter. Besparingen torde enligt regeringens bedömning uppgå till ca 8
miljoner kronor. Även om de besparingar som redovisats i samband med sub-
sidiaritetsregeln i stället skulle uppstå som en konsekvens av vad som nu
redovisas beträffande underhållsstödet blir den totala besparingen ändå
densamma.
I avsnitt 10.1 föreslås en ny form av bistånd till kostnader för bodelnings-
förrättare. Detta förslag kan förväntas leda till ökade kostnader med ca 5-10
miljoner kronor.
I avsnitt 13 föreslås ett helt nytt avgiftssystem. Det föreslagna
avgiftssystemet torde i sig varken innebära någon besparing eller någon
kostnadsökning. Avsikten med det nya systemet är inte att öka statens inkomster
genom att höja avgifterna. I stället är syftet att göra den rättssökande mer
kostnadsmedveten och därmed förmå honom eller henne att tänka och handla utifrån
ett mer processekonomiskt perspektiv. Detta bör förhoppningsvis medverka till
att rättshjälpskostnaderna - och indirekt också den enskildes kostnader -
minskar. Den besparing som detta skulle medföra kan dock för närvarande inte
uppskattas till något visst belopp. För att ge en uppfattning om hur mycket det
kan röra sig om kan dock nämnas att ett beteende som minskar antalet
processtimmar med 5 % innebär en kostnadsminskning med ca 7 miljoner kronor.
I avsnitt 21 diskuteras den framtida organisationen. Några större förändringar
föreslås inte nu även om det står klart att underlaget för
Rättshjälpsmyndighetens verksamhet kommer att minska kraftigt. Anlaget till
Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden uppgår till drygt 13 miljoner
kronor per år. En del av de arbetsuppgifter som i dag utförs av
Rättshjälpsmyndigheten kommer att behöva utföras även i en ny organisation. Det
gäller framför allt avräkning, utbetalning av ersättning till biträden samt
hantering av krav på betalning från dem som ålagts betalningsskyldighet. Oavsett
vilken myndighet som skall utföra dessa uppgifter kommer det att krävas en del
resurser. Vilken verksamhet som i övrigt kommer att kvarstå är alltså inte
klart. Det går därför inte att beräkna hur stora besparingar som kan göras i
detta avseende. Besparingarna torde i vart fall överstiga 5 miljoner kronor.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att de beräkningsbara besparingarna på
rättshjälpsanslaget uppgår till knappt 200 miljoner kronor per år. Eftersom de
nya reglerna inte kommer att gälla i ärenden där rättshjälp beviljats enligt den
nuvarande lagen kommer besparingarna att slå igenom fullt ut först ett par år
efter att den nya lagen trätt i kraft. Regeringen beräknar att besparingen det
första året torde uppgå till ca 75 miljoner kr och först året därefter till
närmare 200 miljoner kr.
När de besparingar som följer med de organisatoriska förändringarna inträder
och hur stora de kommer att bli går inte nu att beräkna utöver vad som angetts
tidigare.
Dessutom tillkommer andra besparingar som inte är direkt mätbara eller kan
anges i siffror. Det nya systemet innehåller bl.a. en del dynamiska effekter,
främst till följd av det nya avgiftssystemet, som kommer att hålla kostnaderna
nere. Det förtjänar också att nämnas att regelsystemet bör bli enklare och
därmed billigare att hantera för bl.a. domstolarna.

23 Ikraftträdande

Det är rimligt med en viss övergångsperiod innan en så omfattande reform som den
nu föreslagna träder i kraft. De nya reglerna kräver informations- och
utbildningsinsatser. Förslaget att rättshjälpen skall göras subsidiär i
förhållande till rättsskyddet kan inte genomföras utan att försäkringsbolagen
givits tillräcklig tid att anpassa sin organisation och de nu gällande
försäkringsvillkoren. Företrädare för försäkringsbranschen har vid
överläggningar med Justitiedepartementet framhållit att eftersom
försäkringsvillkoren fastställs årsvis är det en förutsättning för att
försäkringsbranschen skall kunna ta över handläggningen av och kostnaderna för
de aktuella ärendena, att lagen träder i kraft tidigast ett år efter att
riksdagen beslutat i frågan. Regeringen föreslår därför att den nya
rättshjälpslagen med följdändringar skall träda i kraft den 1 december 1997.

24 Författningskommentar

Den nya rättshjälpslagen, som omfattar de nuvarande bestämmelserna om allmän
rättshjälp och rådgivning i 1972 års rättshjälpslag, kommenteras i avsnitt 24.1.
Lagrådet har anfört att det vore av värde att under inledande bestämmelser tas
in bestämmelser om att det för handläggning av vissa ärenden om rättshjälp finns
en rättshjälpsmyndighet och för prövning av överklaganden i vissa fall finns en
rättshjälpsnämnd. Enligt regeringens mening skulle en sådan bestämmelse kunna ge
ett något missvisande intryck eftersom Rättshjälpsmyndigheten och
Rättshjälpsnämnden i fortsättningen endast kommer att fatta besluta i
rättshjälpsfrågor i begränsad omfattning (jfr bl.a. avsnitt 18.4 och 21). En
särskild bestämmelse som presenterar dessa myndigheter bör därför enligt
regeringens mening inte tas in i lagen.
Förutsättningarna för att förordna offentligt biträde regleras i respektive
materiell lagstiftning (se avsnitt 24.2 vid 1 §). Gemensamma bestämmelser om
offentligt biträde har tagits in i en särskild lag om offentligt biträde. Denna
lag behandlas i avsnitt 24.2.
Bestämmelser om det nya biståndet till kostnader för bodelningsförrättare har
förts in i äktenskapsbalken som kommenteras i avsnitt 24.4.
Bestämmelser om bistånd till kostnader för bevisning och resa och uppehälle i
samband med inställelse har införts i rättegångsbalken som kommenteras i avsnitt
24.6. Dessutom har ändringar gjorts i en mängd lagar till följd av det nya
rättshjälpssystemet.

24.1 Förslaget till ny rättshjälpslag

1 §
Den nya rättshjälpslagen omfattar i huvudsak vad som i den tidigare lagen
motsvarades av allmän rättshjälp och rådgivning. Den tidigare benämningen allmän
rättshjälp har ersatts med benämningen rättshjälp.

2 §
Av paragrafens första stycke framgår att förutsättningarna för att rättshjälp
skall ges finns i 6-8 §§.
Av 6 § framgår att den rättssökandes beräknade årsinkomst inte får överstiga
ett visst belopp. Att behov av juridiskt biträde är en förutsättning för att
bevilja rättshjälp framgår av 7 §. Enligt 8 § får rättshjälp beviljas endast om
det är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.
Av ordalydelsen i första stycket följer att förutsättningarna är kumulativa
och att de måste vara uppfyllda samtidigt för att rättshjälp skall kunna komma i
fråga.
Av andra stycket, som justerats i anledning av Lagrådets yttrande, framgår att
det som huvudregel krävs minst en timmes rådgivning för att rättshjälp skall
kunna beviljas. Detta är en nyhet och behandlas i avsnitt 6. Möjligheten till
undantag från den obligatoriska rådgivningen skall dock bara tillämpas
undantagsfall. Det faktum att den rättssökande befinner sig utomlands är sällan
tillräckligt. Rådgivningen kan i sådant fall ges per telefon eller skriftligen.
Om motpartens inställning måste avvaktas innan fullständig rådgivning kan ges
kan rådgivningen delas upp på två tillfällen. Rådgivning kan i vissa fall
underlåtas när den som skall förordnas till rättshjälpsbiträde redan är insatt i
angelägenheten, t.ex. om en offentlig försvarare skall förordnas till
rättshjälpsbiträde när ett enskilt anspråk avskiljs från ett brottmål. Ett annat
exempel då rådgivning bör kunna underlåtas är om en förhandling skall påbörjas
så snart att endast en kortare rådgivning hinner ges.
Av tredje stycket framgår att rättshjälp inte beviljas i vissa fall och att
det ibland krävs särskilda skäl för rättshjälp.En kraftig inskränkning i rätten
till rättshjälp följer av 9 § - rättshjälp skall inte ges om angelägenheten
täcks av en rättsskyddsförsäkring.
I 10 § räknas de angelägenheter upp som rättshjälp inte kan beviljas för. I 11
§ anges när det krävs särskilda skäl för rättshjälp och i 12 § finns
bestämmelser om rättshjälp till personer som inte är bosatta i Sverige. I 13 §
finns bestämmelser om rättshjälp till näringsidkare. I 21 och 22 §§ finns
särskilda bestämmelser om rättshjälp till brottsoffer i angelägenheter som skall
behandlas utomlands.

3 §
Paragrafen som innehåller bestämmelser om ansökan motsvarar 18 a § i 1972 års
rättshjälpslag.

4 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om rådgivning enligt rättshjälpslagen och
formerna för denna rådgivning. Frågan har behandlats i avsnitt 6. Bestämmelserna
i 4 och 5 §§ i den nya lagen ersätter 46-48 §§ i 1972 års rättshjälpslag.
Enligt första stycket lämnas rådgivning av den som är advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå. Även annan som uppfyller kraven för att förordnas som
rättshjälpsbiträde kan enligt andra meningen lämna rådgivning. En förutsättning
för att rättshjälp skall beviljas är att minst en timmes rådgivning har skett
såvida rådgivning inte är uppenbart obehövlig eller det finns något annat
särskilt skäl, se 2 § andra stycket. Rådgivning kan pågå under sammanlagt två
timmar. Det är således möjligt att dela upp rådgivningen på flera tillfällen.
Avgiften för rådgivningen fastställs av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer. Avgiften betalas direkt till den som lämnar rådgivningen.
Enligt andra stycket får avgiften sättas ned om den rättssökandes ekonomiska
förhållande ger anledning till det. Beslut om nedsättning fattas av den som
lämnar rådgivningen.
Närmare bestämmelser om rådgivningsavgift och om nedsättning av
rådgivningsavgift meddelas enligt tredje stycket av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer.

5 §
I paragrafen finns bestämmelser om rätt till ersättning av allmänna medel för
den som lämnat rådgivning. Bestämmelserna i denna och i föregående paragraf
ersätter 46-48 §§ i 1972 års rättshjälpslag.
Den som har lämnat rådgivning har rätt till skälig ersättning för kostnader
för tolk m.m. Den som lämnat rådgivning mot nedsatt avgift enligt 4 § andra
stycket har som regel rätt till ersättning för mellanskillnaden mellan full
avgift och nedsatt avgift. Om den som lämnat rådgivningen uppsåtligen eller av
vårdslöshet felaktigt beslutat om nedsättning av avgiften utgår dock inte någon
ersättning. Inte heller kan den som lämnar rådgivning men inte uppfyller
förutsättningarna att förordnas till rättshjälpsbiträde få ersättning. Den sist
nämnde kan inte heller få ersättning för andra kostnader.
Närmare bestämmelser om ersättningen meddelas enligt andra stycket av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

6 §
Bestämmelsen ersätter 6 § första stycket i 1972 års rättshjälpslag. Till
skillnad från den tidigare lagen har gränsbeloppet bestämts i siffror i stället
för att relateras till basbeloppet. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.1.
Enligt första stycket kan rättshjälp i första hand endast beviljas en fysisk
person.
Enligt andra stycket kan ett dock även ett dödsbo beviljas rättshjälp om det
finns synnerliga skäl. Denna fråga har behandlats i avsnitt 8. Vid bedömningen
av om det finns synnerliga skäl skall hänsyn tas till dödsboets och
dödsbodelägarnas ekonomiska förhållanden, angelägenhetens art samt
omständigheterna i övrigt. Av 14 § framgår att rättshjälp som beviljats en
rättssökande i vissa fall kan övergå till dödsboet.

7 §
Bestämmelsen ersätter delvis 6 § och 20 § första stycket i 1972 års
rättshjälpslag. Till skillnad från vad som gäller enligt 1972 års lag skall
rättshjälp endast beviljas om den rättssökande har behov av juridiskt biträde.
Ett behov av någon av de andra förmånerna som följer med rättshjälp kvalificerar
således inte till rättshjälp. Frågan har behandlats i avsnitt 7.3. Där redovisas
också hur bedömningen av om den rättssökande har behov av biträde skall göras.
Av andra stycket framgår att biträde genom offentligt biträde eller offentlig
försvarare är exklusiva former av hjälp. Däremot kan det i vissa fall finnas
anledning att bevilja rättshjälp i sådana angelägenheter där målsägandebiträde i
och för sig skulle kunna förordnas men omständigheterna i det enskilda fallet
medför att biträde inte förordnas. Med hänsyn till åklagarens skyldighet att
bistå målsäganden torde det dock mera sällan finnas behov av biträde i dessa
fall.

8 §
Bestämmelsen är ny. Den ersätter 8 § första stycket 13 i 1972 års rättshjälpslag
om befogat intresse för den rättssökande att få sin sak behandlad, men har andra
utgångspunkter och innehåller nya moment. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt
7.4.
Den nya bestämmelsen innebär att vid beslut om rättshjälp skall beviljas,
skall alltid en prövning göras av det rimliga i att staten bekostar tvisten, med
hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och
omständigheterna i övrigt. Avsikten är att en helhetsbedömning skall göras av
samtliga omständigheter av betydelse.
Prövningen av om det är rimligt att rättshjälp utgår med hänsyn till
angelägenhetens art tar sikte på flera situationer, bl.a. möjligheten till
framgång och vad tvisten rör. De situationer som faller under bestämmelsen i
1972 år rättshjälpslag om att rättshjälp inte skall beviljas om befogat intresse
saknas omfattas också av den nya bestämmelsen. Detta kommenteras utförligt i
avsnitt 7.4. Ordalydelsen i den nya bestämmelsen ger större möjligheter än i dag
att avslå en begäran om rättshjälp med hänsyn till vad tvisten rör och till hur
parten har lagt upp sin talan.
Prövningen av det rimliga i att staten bidrar tar också sikte på ange-
lägenheter som har samband med ekonomiska transaktioner som ligger utanför det
som kan sägas ha samband med en rättssökandes vardagliga välfärd att göra.
Rättshjälp skall normalt inte beviljas för angelägenheter som rör spekulation
med t.ex aktier eller konst, eller angelägenheter som rör skatteplanering.
Detsamma gäller för angelägenheter som rör förvärv, innehav eller liknande av
mera lyxbetonade föremål, såsom dyrbara bilar, båtar eller smycken. Givetvis
måste en nyanserad bedömning göras, där hänsyn tas till samtliga omständigheter
som anförs beträffande angelägenheten och övriga förhållanden.
Rättshjälp skall också kunna vägras efter en rimlighetsprövning i sådana
angelägenheter som enligt 1972 års rättshjälpslag anses utgöra
näringsverksamhet, men som mera är fråga om dyrbar hobbyverksamhet, såsom
hållande av travhäst eller avancerad fotografering. Dessa frågor kommenteras i
avsnitt 7.4 om rimlighetsprövningen och avsnitt 9 om näringsidkare.
Prövningen av angelägenhetens betydelse skall avgöras med utgångspunkt i
betydelsen för den enskilde, objektivt sett. En tvist som rör placeringen av en
brevlåda eller ett staket är exempel på sådana tvister där rättshjälp inte skall
ges.
Beträffande tvisteföremålets värde kan sägas att rättshjälp inte skall
beviljas om det omtvistades värde är mycket lågt, såväl i absoluta tal som i
förhållande till de kostnader som en tvist kan väntas föra med sig.
Även andra omständigheter än tvisteföremålets värde eller angelägenhetens art
kan medföra att rättshjälp inte skall beviljas. Sådana omständigheter kan bl.a.
vara den rättssökandes eget agerande, t.ex. vägran att diskutera sakförhållanden
eller annat försvårande av utredningen. Normalt skall rättshjälp inte beviljas
för en angelägenhet som redan prövats. En redovisning av hur bestämmelsen skall
tillämpas i dessa fall har lämnats i avsnitt 7.4.

9 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om att rättshjälpen är subsidiär i
förhållande till rättsskyddet. Denna fråga har behandlats i avsnitt 5.
Rättshjälp får enligt första stycket aldrig beviljas om den rättssökande har
en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som täcker den
aktuella angelägenheten (se avsnitt 5.5 och 5.6). För att det skall vara möjligt
att kontrollera om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring skall den som
ansöker om rättshjälp i sin ansökan ange om han eller hon har försäkring eller
inte. Som underlag för domstols eller Rättshjälpsmyndighetens bedömning att en
viss angelägenhet inte täcks av en försäkring är det som regel tillräckligt med
ett skriftligt besked från försäkringsbolaget. I sådana angelägenheter där
rättsskyddsförsäkringar i dag inte kan tas i anspråk, t.ex. vid en äktenskaps-
skillnad, kan ett sådant besked oftast undvaras.
Enligt andra stycket skall rättshjälp inte heller beviljas om den rättssökande
inte har något rättsskydd men, med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt
eller sina ekonomiska och personliga förhållanden, borde ha haft ett sådant
skydd. Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 5.6.
Den som valt att försäkra sig mot risker i andra sammanhang bör kunna försäkra
sig även för risker i samband med rättsliga tvister. Det innebär att rättshjälp
inte skall beviljas om den rättssökande har en hemförsäkring men, om det är
möjligt, har valt bort rättsskyddsdelen.
Personer som är relativt välbeställda och lever under ordnade förhållanden
har, med hänsyn till sina ekonomiska och personliga förhållanden,
förutsättningar att försäkra sig. Den som har sådana ekonomiska förhållanden att
inkomsterna ligger nära eller inom övre hälften av den ekonomiska avgränsning
som berättigar till rättshjälp skall normalt anses ha förmåga att försäkra sig.
Personer som inte har något hem att försäkra eller nyligen skaffat sig en
bostad, t.ex. efter en äktenskapsskillnad, utlandsvistelse, vräkning eller
långvarig vistelse på sjukhus eller på anstalt, kan normalt inte anses ha haft
förutsättningar att försäkra sig. Inte heller ställs det lika stränga krav på
försäkring för ungdomar som nyligen flyttat till egen bostad och ännu inte
hunnit ordna sina förhållanden. Någon exakt tidsgräns är svårt att ange. Det får
bedömas i det enskilda fallet när en person skall anses ha bort försäkra sig.
Även andra personliga förhållanden skall beaktas. Som exempel kan nämnas
språkproblem, ekonomiska problem eller andra sociala problem.
För det fall en person har en mindre omfattande rättsskyddsförsäkring bör
detta i regel inte gå ut över den rättssökande; i de flesta sådana fall skall
rättshjälp alltså beviljas. Om däremot den rättssökande trots information om
alternativ och risker har valt en mindre omfattande försäkring kan bedömningen
bli en annan. Så kan t.ex. vara fallet om ett och samma försäkringsbolag
tillhandahåller en rättsskyddsförsäkring av normal omfattning och en mer
begränsad.
Bestämmelsen i 8 § första stycket 9 i 1972 års rättshjälpslag angående
rättshjälp i angelägenheter som rör fastigheter m.m. ersätts av regeln i
förevarande paragraf. Någon förändrad tillämpning vid prövning av frågan om
rättshjälp i sådana angelägenheter är inte avsedd.
Av det andra stycket framgår också att rättshjälp i vissa fall skall beviljas
även om den rättssökande inte har men borde ha haft en försäkring, nämligen om
det föreligger särskilda skäl. Vid bedömningen av om det föreligger särskilda
skäl skall hänsyn tas till angelägenhetens art och betydelse. Om angelägenheten
rör väsentliga och betydande intressen för den rättssökande bör detta påverka
bedömningen. En målsägandes talan om skadestånd på grund av brott är exempel på
en sådan angelägenhet. Enskilt åtal och skadeståndsanspråk i anledning av
enskilt åtal behandlas även i avsnitt 7.4.
Andra angelägenheter där det kan finnas särskilda skäl att bevilja rättshjälp
är vårdnads- och umgängestvister. Även i vissa förmögenhetsrättsliga tvister kan
det finnas särskilda skäl. Ett exempel är tvister angående skadestånd eller
annan ersätttning i anledning av en patientskada.

10 §
I paragrafen räknas vissa angelägenheter upp för vilka rättshjälp inte kan
beviljas. Punkterna 1-7 och 9-10 samt andra stycket motsvarar redan i dag
gällande undantag medan punkt 8 har justerats i förhållande till tidigare
bestämmelse.
Första punkten ersätter 8 § första stycket 5 och 6 i 1972 års rättshjälpslag.
Andra punkten ersätter 8 § tredje stycket i 1972 års rättshjälpslag jämfört
med 9 § i 1979 års rättshjälpsförordning.
Tredje punkten ersätter 8 § första stycket 11 i 1972 års rättshjälpslag.
Fjärde till sjunde punkten ersätter 8 § tredje stycket i 1972 års
rättshjälpslag jämfört med 9 § i 1979 års rättshjälpsförordning.
Åttonde punkten ersätter 8 § första stycket 7 och 20 § andra stycket sista
meningen i 1972 års rättshjälpslag. Bestämmelsen har ändrats så att rättshjälp
aldrig skall kunna beviljas för själva bodelningen utan endast i fråga om
klander av bodelning. Den som behöver hjälp för att kunna bekosta en
bodelningsförrättare har dock möjlighet att erhålla en annan form av ekonomiskt
bistånd. Denna fråga behandlas i avsnitt 10.1 (jämför lagförslag 2.4).
Nionde punkten ersätter 8 § första stycket 8 i 1972 års rättshjälpslag.
Tionde punkten ersätter 8 § första stycket 10 i 1972 års rättshjälpslag.Andra
stycket ersätter 8 § första stycket 4 i 1972 års rättshjälpslag.

11 §
I paragrafen anges de angelägenheter för vilka det krävs särskilda skäl för
rättshjälp.
Enligt första punkten får rättshjälp i angelägenhet rörande äktenskapsskillnad
endast beviljas om det finns särskilda skäl. Bestämmelsen har behandlats i
avsnitt 10.3.
Särskilda skäl föreligger när förhållandena är mera komplicerade än normalt
och kräver en mer omfattande juridisk hjälp. Rättshjälp skall som regel inte ges
om makarna gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad. Denna begränsning gäller
oavsett om makarna ger in en gemensam ansökan redan från början eller om någon
av dem ger in en stämningsansökan som genast medges av den andre maken.
Om målet är tvistigt och kräver en mer omfattande biträdesinsats kan
rättshjälp som regel beviljas. En hållpunkt vid bedömningen av om insatsen skall
anses vara mer omfattande är om det är fråga om en biträdesinsats på mer än
någon eller några timmar utöver två timmar rådgivning.
Enligt andra punkten, som behandlats i avsnitt 10.2, krävs särskilda skäl för
att rättshjälp skall beviljas i en angelägenhet som rör underhåll till barn. För
att särskilda skäl skall anses föreligga krävs att förhållandena är mer
komplicerade än normalt. Om den rättssökande har möjlighet att få sitt behov av
underhållsbidrag täckt genom samhällets underhållsstöd skall rättshjälp inte
beviljas. Om barnet i fråga har behov av ett större underhåll än vad som
motsvaras av underhållsstödet kan rättshjälp dock komma i fråga. Detsamma gäller
om barnet inte är berättigad till underhållsstöd, särskilt i de fall där det är
aktuellt att tillämpa utländsk rätt eller när angelägenheten i övrigt rör inter-
nationella förhållanden.
Tredje punkten motsvarar 8 § första stycket 12 i 1972 års rättshjälpslag.
Den fjärde punkten avser mål där tvisteföremålets värde inte överstiger ett
halvt basbelopp, s.k. småmål eller tvistemål av mindre värde. Bestämmelsen
motsvaras närmast av 20 § andra stycket i 1972 års rättshjälpslag. Enligt den
bestämmelsen kunde rättshjälp beviljas utan krav på särskilda skäl. Däremot
kunde biträde inte förordnas om det inte förelåg särskilda skäl. Enligt den nya
bestämmelsen skall rättshjälp inte beviljas om det inte finns särskilda skäl. Om
den rättssökande har behov av bistånd till kostnader för t.ex. bevisning eller
resa i samband med en förhandling kan sådant bistånd ges enligt nya bestämmelser
i rättegångsbalken. Denna fråga behandlas i avsnitt 16.
Femte punkten ersätter delvis 8 § första stycket 1 i 1972 års rättshjälpslag
och behandlar ärenden som inte skall handläggas i Sverige. Frågan har senast
behandlats i prop. 1993/94:26. Av 12 § framgår att bestämmelsen endast gäller om
den rättssökande är bosatt i Sverige. Kravet på särskilda skäl gäller dock inte
om saken gäller ett brott mot den rättssökande som motsvarar brott enligt 6 kap.
brottsbalken, se 21 §.

12 §
Paragrafen behandlar rättshjälp till personer som inte är bosatta i Sverige.
Bestämmelsen motsvaras närmast av 8 § första stycket 1 och 2 i 1972 års
rättshjälpslag.
Om den rättssökande varken är svensk medborgare eller är eller har varit
bosatt i Sverige krävs det att det finns särskilda skäl för att rättshjälp skall
beviljas. Den som inte är bosatt i Sverige kan aldrig få rättshjälp i
angelägenheter som skall behandlas utomlands.
Enligt andra stycket kan regeringen förordna att medborgare i vissa främmande
stater - eller de som är bosatta där - skall vara likställda med svenska
medborgare. Bestämmelsen ersätter 8 § fjärde stycket i 1972 års rättshjälpslag.
Någon ändring i förhållande till nuvarande bestämmelser har inte gjorts.
Samtliga medlemsstater i Europeiska unionen har anslutit sig till konventioner
som innebär att medborgare i dessa länder är likställda med svenska medborgare i
fråga om rättshjälp. I fråga om Spanien gäller sådan jämställdhet i fråga om den
som är bosatt i Spanien.

13 §
I paragrafen finns bestämmelser om rättshjälp till näringsidkare som ersätter 8
§ första stycket 3 i 1972 års rättshjälpslag. Frågan har behandlats i avsnitt 9.
Möjligheterna för en näringsidkare att få rättshjälp har begränsats jämfört med
1972 års rättshjälpslag.
För att den som är eller har varit näringsidkare skall få rättshjälp krävs
enligt första stycket att det finns särskilda skäl för rättshjälp. Kravet på
särskilda skäl gäller utöver de allmänna förutsättningarna som enligt 6-9 §§
skall vara uppfyllda för att rättshjälp skall beviljas. I många fall torde en
näringsidkares rättshjälpsansökan avslås redan på den grunden att han eller hon
har en rättsskyddsförsäkring, eller att han eller hon borde ha haft en
försäkring och det inte finns särskilda skäl att ändå bevilja rättshjälp. Den
förutsättning för rättshjälp som anges i 8 § - att det är rimligt att staten
bidrar till kostnaderna - innebär också att en rättshjälpsansökan som avser
näringsverksamhet ofta kommer att avslås.
Vid prövningen av om det finns särskilda skäl enligt den nu aktuella
bestämmelsen för rättshjälp till näringsidkare är verksamhetens art och
begränsade omfattning, näringsidkarens ekonomi och personliga förhållanden samt
omständigheterna i övrigt avgörande. I avsnitt 9 har närmare utvecklats vad som
kan anses utgöra särskilda skäl.
Bestämmelsen i andra stycket om vad som avses med näringsidkare knyter an till
motsvarande begrepp i den konsumenträttsliga lagstiftningen. Bestämmelsen har
justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

14 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheterna för ett dödsbo att överta
rättshjälp som beviljats en person som därefter avlidit. Bestämmelsen som
sammantaget med 6 § andra stycket ersätter 7 § i 1972 års rättshjälpslag har
behandlats i avsnitt 8.
Vid övergång av rättshjälpen skall procentsatsen för rättshjälpsavgiften vara
densamma som den som tidigare har fastställts för den avlidne, se 23 § fjärde
stycket.

15 §
Enligt bestämmelsen innebär rättshjälp normalt att den rättssökande har rätt
till hjälp av ett biträde under högst ett hundra arbetstimmar. Bestämmelsen har
behandlats i avsnitt 11.2. Se vidare kommentaren till 34 §.

16 §
Bestämmelsen, som delvis ersätter 9 § andra stycket 2, 19 § och 24 § i 1972 års
rättshjälpslag, innebär att staten betalar kostnaderna för bevisning vid allmän
domstol, Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen. Frågan har behandlats i avsnitt
11.3. En nyhet är att den särskilda regleringen om ersättning till sådan privat
sakkunnig som avses i 40 kap. 19 § rättegångsbalken slopas. Sådan sakkunnig
skall istället kunna ersättas enligt 17 §. Däremot kan den sakkunnige - liksom
för närvarande - få ersättning för sin inställelse enligt förevarande paragraf.
17 §
Bestämmelsen motsvarar delvis 9 § andra stycket 2 och 3, 19 § och 25 § i 1972
års rättshjälpslag. En nyhet är att samma regler skall gälla för all utredning
med undantag av vad som anges i andra meningen. En annan nyhet är att
utredningskostnader ersätts med högst 10 000 kr. Bestämmelsen behandlas i
avsnitt 11.3.
Utredningskostnader ersätts inte med mer än 10 000 kr. Det är den sammanlagda
ersättningen för all utredning som skett i en och samma rättsliga angelägenhet
som avses. Om den rättssökande vill ha ytterligare utredning utförd får han
eller hon själv stå för kostnaderna för detta. Kostnaderna kan i sådant fall
göras gällande som en rättegångskostnad gentemot motparten.
Enligt bestämmelsen ersätts sådan utredning som är skäligen påkallad.
Bestämmelsen avser både muntlig och skriftlig utredning. Som utredningskostnad
avses kostnader för att ta utredarens särskilda sakkunskap i anspråk. Kostnaden
för att t.ex. göra ett objekt tillgängligt för besiktning och möjliggöra ett
sakkunnigutlåtande är däremot inte en utredningskostnad.
Enligt andra meningen är möjligheterna att få utredningskostnader betalda i
viss mån begränsade i sådana angelägenheter som skall prövas av
förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Om utredningen kan erhållas
genom domstolens eller myndighetens försorg skall utredningen inte betalas med
rättshjälpsmedel. Om angelägenheten ännu inte behandlas vid domstol eller
myndighet blir det avgörande om utredningen på ett senare stadium kan infordras
av domstolen eller myndigheten och om utredningen kan anstå till dess.
Beslut om utredning fattas av biträdet, se 39 § sista stycket. Det åligger
biträdet att ge utredaren nödvändiga instruktioner om uppdragets omfattning och
hur stora kostnaderna får bli. Eventuell försummelse i detta avseende kan
medföra att biträdets ersättning sätts ned, se 27 §. Detsamma gäller om
utredningen inte varit skäligen påkallad eller hade kunnat erhållas genom
myndighetens försorg.
Den som har medverkat vid en utredning har rätt till skälig ersättning inom
den ram som anges i förevarande paragraf. Den som medverkat i en utredning kan
också få ersättning enligt bestämmelserna i 16 § om bevisning om han eller hon
åberopas som vittne eller s.k. privat sakkunnig.

18 §
Första stycket motsvarar 9 § andra stycket 8.
Medlare förordnas av rätten och ersättning fastställs också av denna.
Ersättningen till en medlare avser uppdraget i sin helhet. Kostnaden för
medlaren kommer enligt de nya reglerna om rättshjälpsavgift, se avsnitt 13, och
återbetalningsskyldighet för motpart respektive medpart, se 30 och 31 §§, alltid
att stanna på staten. Den domstol som förordnar om medling bör därför beakta om
det finns anledning att räkna med att kostnaderna på det sättet blir mindre än
om målet skulle handläggas i gängse former. Om kostnaderna inte kan antas bli
mindre bör medlare som regel inte förordnas.
En medlare har enligt andra stycket rätt till skälig ersättning. Bestäm-
melserna om ersättning till biträde enligt 27 § kan tjäna till viss ledning. Den
timkostnadsnorm som gäller för rättshjälpsbiträden kan dock inte utan vidare
tillämpas för en medlare. Timkostnadsnormen baseras på den genomsnittliga
kostnaden per timme vid de allmänna advokatbyråerna. I de totala kostnaderna
ingår bl.a. lönekostnader för advokater, biträdande jurister och sekreterare
m.fl., lokalkostnader och kapitalkostnader. Om medlaren inte har sådana
kostnader bör detta beaktas när ersättningen bestäms.
Tredje stycket motsvarar 23 § i 1972 års rättshjälpslag (jämför 29 § i fråga
om biträde).

19 §
I paragrafen anges de avgifter som den som beviljats rättshjälp är befriad från
att betala. Bestämmelsen motsvarar 9 § andra stycket 5 och 9 a § i 1972 års
rättshjälpslag samt 16 § första stycket förordningen (1992:1094) om avgifter vid
kronofogdemyndigheterna.

20 §
I första stycket stadgas att den som beviljats rättshjälp inte behöver ställa
säkerhet för att få till stånd kvarstad eller annan liknande åtgärd.
Bestämmelsen, som motsvarar 10 § i 1972 års rättshjälpslag, behandlas i avsnitt
11.5.
Om motparten tillfogas skada svarar staten gentemot den skadelidande i den mån
den rättssökande inte kan ersätta skadan. En nyhet är att en skadelidande först
måste vända sig till den rättssökande med kravet. Det är tillräckligt att den
skadelidande visar att han krävt den rättssökande på ersättning men inte
erhållit betalning för att statens ansvar skall träda in. Staten kan i sin tur
alltid åberopa de invändningar mot kravet som den rättssökande är berättigad att
göra.
Enligt andra stycket är den som beviljats rättshjälp i ett verkställig-
hetsärende befriad från skyldigheten att ställa säkerhet enligt utsök-
ningsbalken.

21 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.1.
Första stycket motsvarar 8 § 1 i 1972 års rättshjälpslag om rättshjälp till
offer för sexualbrott i angelägenheter som skall behandlas utomlands. Någon
ändring i sak har inte gjorts. Till skillnad från vad som gäller i övrigt enligt
den nya rättshjälpslagen kan alltså rättshjälp beviljas även om det inte finns
något behov av biträde (jfr 7 §). Förutsättningarna enligt 6 § och 8 § måste
däremot vara uppfyllda för att rättshjälp skall beviljas i dessa utlandsärenden.
Av andra stycket framgår att regeln i 2 § andra stycket om rådgivning inte
gäller i fråga om denna typ av angelägenheter. Inte heller gäller bestämmelsen i
9 § om rättshjälpens subsidiaritet i förhållande till rättsskyddsförsäkring. Av
11 § 5 framgår att kravet på särskilda skäl i angelägenheter som skall behandlas
utomlands inte gäller i dessa fall.

22 §
Bestämmelsen motsvarar 9 b § i 1972 års rättshjälpslag. Den har behandlats i
avsnitt 17.1. Någon ändring i sak har inte gjorts. Av den första meningens
formulering - att staten betalar de kostnader som är nödvändiga för att ta till
vara den rättssökandes rätt - följer att begränsningarna till 100 timmars
biträdeshjälp och utredning till en kostnad om högst 10 000 kr inte gäller i
dessa ärenden. Andra meningen - som bland annat föreskriver inskränkningar i
rätten till ersättning om kostnaderna täcks av en försäkring - gäller i stället
för 9 §; se vid 21 §.

23 §
Enligt första stycket skall den som har beviljats rättshjälp bidra till
kostnaderna för rättshjälpsbiträdet. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 13.
Enligt andra stycket som har justerats i enlighet med Lagrådets förslag utgörs
rättshjälpsavgiften av en viss procentuell andel av samtliga kostnader för
rättshjälpsbiträdet. Avgiften kan aldrig överstiga kostnaderna för
rättshjälpsbiträdet. Vilken procentuell avgift som skall betalas bestäms med
utgångspunkt i den rättssökandes ekonomiska situation, det s.k. ekonomiska
underlaget, som beräknas enligt 38 §. Avgiften uppgår dock alltid till en viss
minsta summa som finns angiven i lagen, förutsatt givetvis att kostnaden i
ärendet uppgår till minst detta belopp. Någon minsta avgift finns dock inte för
de som har ett ekonomiskt underlag som understiger 20 000 kr.Utöver avgiften
enligt förevarande paragraf har den rättssökande enligt 4 § att betala
rådgivningsavgift. Rådgivning kan enligt 4 § pågå i sammanlagt högst två timmar.
Den som betalat för mer än en timmes rådgivning har enligt tredje stycket rätt
att avräkna den överskjutande delen från den minsta avgiften som anges i andra
stycket 2-6. Den som har ett ekonomiskt underlag som inte överstiger 20 000 kr
betalar inte någon viss minsta avgift. Han eller hon kan därmed inte avräkna
eventuell avgift för förlängd rådgivning. Den sammanlagda avgiften blir ändå
lägre för dessa personer.
Enligt fjärde stycket beräknas rättshjälpsavgiften för dödsbo som beviljats
rättshjälp efter vad som är skäligt med hänsyn till dödsboets och
dödsbodelägarnas ekonomiska förhållanden och för dödsbo som övertagit tidigare
beviljad rättshjälp med ledning av den avlidnes ekonomiska förhållanden (jämför
avsnitt 8 och 14 §).

24 §
Paragrafen motsvarar 15 § i 1972 års rättshjälpslag. Enligt första stycket skall
procentsatsen för beräkning av rättshjälpsavgift fastställas när rättshjälp
beviljas. Det innebär att ett ekonomiskt underlag alltid skall räknas fram.
Slutlig avgift fastställs i samband med att kostnaderna för rättshjälpsbiträdet
fastställts slutligt, se 40 §.
Jämkning av procentsatsen får enligt andra stycket ske om den rättssökandes
ekonomiska underlag förändras väsentligt under handläggningen av den rättsliga
angelägenheten. Denna fråga har behandlats i avsnitt 13. En mindre förändring.
t.ex en mindre årlig lönehöjning eller ett tillfälligt tillskott eller avdrag i
inkomsterna behöver inte medföra att jämkning skall ske.
Jämkning bör även ske om en felräkning eller annan väsentlig felbedömning
gjordes i samband med att procentsatsen fastställdes. Jämkning skall också ske
om oriktiga uppgifter har legat till grund för beslutet. I det sistnämnda fallen
skall även frågan om rättshjälpens upphörande tas upp, se 32 § 3. Jämkning av
procentsatsen kan ske såväl uppåt som nedåt till någon av de procentsatser som
anges i 23 §. Jämkning nedåt skall som regel endast avse kostnader som har
upparbetats efter ansökan om jämkning och kan enligt tredje stycket aldrig avse
redan betald avgift. Fråga om jämkning tas upp efter ansökan av den rättssökande
eller om särskild anledning till jämkning framkommit.
25 §
Rättshjälpsavgiften skall betalas fortlöpande allteftersom biträdeskostnaderna
uppstår enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer. Bestämmelsen motsvarar närmast 27 § i 1972 års
rättshjälpslag.
Om avgiften inte betalas på föreskrivet sätt skall rättshjälpen upphöra, se 32
§ 1.

26 §
Enligt första stycket kan till biträde förordnas advokat eller biträdande jurist
vid advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Bestämmelsen motsvarar
21 § i 1972 års rättshjälpslag. Den har behandlats i avsnitt 12.
Det allmänna lämplighetskravet avser även den som är advokat eller biträdande
jurist vid advokatbyrå. Några formella behörighetskrav finns däremot inte. Som
huvudregel skall dock den som förordnas till biträde ha en juristexamen. För att
någon annan skall anses lämplig krävs att vederbörande har stora kunskaper på
något särskilt område och att detta kan medverka till att angelägenheten
behandlas på ett bättre och mer effektivt sätt än vad som annars skulle varit
fallet. Som regel skall ett biträde ha en gällande ansvarsförsäkring.
Det åligger den som vill förordnas till rättshjälpsbiträde att visa att han
eller hon uppfyller lämplighetskraven.
Den som den rättssökande föreslår och som uppfyller kraven skall som regel
godtas som rättshjälpsbiträde såvida detta inte medför avsevärt ökade kostnader
eller det i övrigt finns särskilda skäl mot det. Frågan om när avsevärt ökade
kostnader kan antas uppstå är bl.a. beroende av var biträdet normalt har sitt
verksamhetsområde. Som huvudregel bör den rättssökande vara bosatt i det område
där rättshjälpsbiträdet har sin verksamhet. Detta gäller i vart fall om tvisten
skall prövas på denna ort, men även i andra fall skall möjligheten att ställa
platsombud beaktas.
Enligt andra stycket får byte av biträde bara ske efter särskilt tillstånd.
Sådant tillstånd lämnas av domstol eller av Rättshjälpsmyndigheten (39 §). Byte
tillåts endast om det finns särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att det
uppstått djupgående motsättningar mellan biträdet och den rättssökande. Sådana
motsättningar är emellertid inte alltid tillräckliga för att byte skall medges
om de har uppstått genom den rättssökandes eget agerande.
Om byte har skett en gång tillåts ytterligare byte endast om det finns
synnerliga skäl. Regleringen innebär en skärpning i förhållande till 1972 års
rättshjälpslag (jämför avsnitt 12). För att synnerliga skäl skall anses
föreligga krävs att det skulle vara närmast omöjligt för biträdet att fullgöra
sin uppgift. Det kan t.ex vara fråga om att rättshjälpsbiträdet insjuknat eller
att en jävssituation uppstått. Om mycket djupgående motsättningar uppstått
mellan den rättssökande och biträdet och den först nämnde inte kan lastas för
dessa kan det medföra att ytterligare byte tillåts.
Tredje stycket behandlar frågor om substitution. Någon saklig ändring har inte
gjorts i förhållande till 1972 års rättshjälpslag.

27 §
Bestämmelsen, som har justerats efter påpekande av Lagrådet, motsvarar 19 §
första stycket sista meningen samt 22 § första-fjärde stycket i 1972 års
rättshjälpslag. Sistnämnda bestämmelse ändrades senast genom SFS 1995:976 (prop.
1994/95:150, bilaga 3). Bestämmelserna har i sak tagits in helt oförändrade i
förevarande paragraf med undantag för vad som anges nedan om ersättning till
tekniska biträden.
Bestämmelsen behandlar bedömningen av det arvode ett rättshjälpsbiträde begär
för sitt uppdrag och innebär att normalnivån på den timersättning ett
rättshjälpsbiträde skall tillerkännas bestäms av regeringen.
Enligt första stycket har biträdet rätt till skälig ersättning för det arbete,
den tidsspillan och de utlägg som uppdraget krävt. En nyhet är att ersättning
till tekniskt biträde enligt sista meningen inte kan ges inom ramen för
biträdets arvode. Denna fråga har behandlats i avsnitt 19. Ersättningen för
arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som kan anses rimlig
med hänsyn till uppdragets art och omfattning med tillämpning av den
timkostnadsnorm regeringen fastställer. Timersättningen får avvika från normen
om den skicklighet och omsorg som har lagts ned på uppdraget ger anledning till
det.
Vid prövningen av arvodesyrkanden skall beaktas det arbete som har lagts ned
på uppdraget och den tidsåtgång som redovisas. Anser domstolen eller
Rättshjälpsmyndigheten att arbetet tagit för lång tid med hänsyn till uppdragets
art eller omfattning eller att arbetet delvis inte är ersättningsgillt skall det
yrkade beloppet sättas ned med utgångspunkt i den tidsåtgång som bedöms rimlig.
Som huvudregel skall den av regeringen fastställda timkostnadsnormen betalas för
varje ersättningsgill arbetstimme. Timersättningen får dock sättas ned om
arbetet har utförts på ett mindre skickligt sätt eller höjas om det har utförts
särskilt skickligt. En advokat som är särskilt skicklig, t.ex. genom att han
eller hon har en särskild förtrogenhet med det aktuella rättsområdet, och därmed
har arbetat snabbare än en normalskicklig advokat bör alltså kunna ersättas
med ett timarvode som ligger över timkostnadsnormen. Också andra omständigheter
av betydelse i det enskilda fallet kan beaktas, både i sänkande och höjande
riktning. I vissa fall kan det t.ex. komma i fråga att både sätta ned begärt
belopp för att arbetet har tagit längre tid än som är rimligt och sänka
timersättningen, om uppdraget utförts mindre skickligt. Regleringen medger inte
att timersättningen höjs på den grunden att en advokat har särskilt höga
omkostnader för t.ex. kontor och liknande. Naturligtvis bör inte heller
timersättningen i det enskilda fallet sänkas för den som har särskilt låga fasta
kostnader i sin advokatverksamhet.
Ersättning för tid innan ansökan om rättshjälp getts in ersätts enligt andra
stycket första meningen endast i den mån arbetet varit av mindre omfattning
eller av brådskande art. Med arbete av mindre omfattning avses enligt praxis
arbete motsvarande högst vad en advokat debiterar under en dags arbete (sex
timmar). När byte av biträde har skett gäller enligt andra meningen motsvarande
för tiden före beslut om byte.
Bedömningen enligt tredje stycket skall göras fristående från den bedömning
som skall göras enligt första stycket. Bestämmelserna tar sikte på olika fall.
Den prövning som förutsätts i första stycket skall göras i samtliga fall där
begärt arvode skall prövas. En prövning enligt fjärde stycket blir däremot bara
aktuell om biträdet föranlett kostnader för rättshjälpen genom sitt agerande
eller när ett ärende misskötts i så hög grad att bestämmelser om avvisande av
ombud kan tillämpas (se prop. 1978/79:90 s. 210). Ersättning kan i sådana fall
jämkas till noll, vilket inte är avsett vid en tillämpning av första stycket.
Enligt fjärde stycket kan regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer fastställa taxor som skall tillämpas i vissa fall samt meddela
föreskrifter om beräkning av ersättning för tidsspillan.

28 §
Bestämmelsen om formerna för fastställande av ersättning till biträde motsvarar
22 § femte och sjätte stycket i 1972 års rättshjälpslag.

29 §
Bestämmelsen motsvarar 23 § i 1972 års rättshjälpslag och förbjuder biträdet att
ta emot ytterligare ersättning utöver ersättning enligt 27 §.

30 §
Paragrafen motsvarar med en ändring 31 § i 1972 års rättshjälpslag.
Betalningsskyldigheten omfattar endast kostnader för rådgivning och ersättning
till rättshjälpsbiträdet och inte, som i 1972 års rättshjälpslag, hela rätts-
hjälpskostnaden. Frågan behandlas i avsnitt 15.1. Bestämmelsen har justerats i
enlighet med Lagrådets förslag.
I första stycket anges vad som gäller i fråga om motparts ersätt-
ningsskyldighet för kostnader för rättshjälpsbiträdet och för rådgivning.
Innebörden är - liksom tidigare - att de regler om skyldighet att ersätta
kostnader som finns i andra lagar skall tillämpas även i fråga om
rättshjälpskostnader när den ena eller båda parterna har rättshjälp. En skillnad
är dock att ersättningsskyldigheten enligt förevarande paragraf endast avser
kostnader för rättshjälpsbiträdet och för rådgivning. Liksom tidigare skall
ränta inte utgå. Ersättningsskyldigheten omfattar samtliga kostnader för
rättshjälpsbiträdet oavsett om ersättningen avser arbete, tidsspillan eller
utlägg.
Hänvisningen till vad som sägs i lag om ansvaret för kostnader innebär att
paragrafen i vissa fall blir tillämplig även på annan än motpart. Så finns till
exempel i 18 kap. 7 och 12 §§ rättegångsbalken regler om att även
ställföreträdare, ombud eller intervenient kan förpliktas att ersätta
rättegångskostnader. Det är dock endast personer som har uppträtt på samma sida
som rättshjälpshavarens motpart som med stöd av förevarande paragraf kan åläggas
ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader. Att rättshjälpshavaren eller
hans ställföreträdare i vissa fall kan få svara för rättshjälpskostnaderna
framgår av 37 §.
I andra stycket finns bestämmelser om till vem betalningen skall erläggas.
Enligt 39 § första stycket sista meningen är det Rättshjälpsmyndigheten som
fattar dessa beslut. Enligt 42 § får besluten fattas genom automatisk
databehandling. Domstolen skall således endast fastställa vilket belopp som
motparten skall betala (41 § första stycket).Rättshjälpsmyndighetens beslut om
betalningen är enligt 42 § andra stycket exigibelt. Den rättssökande får själv
låta driva in den summa som tillkommer honom.

31 §
Paragrafen motsvarar 31 a § i 1972 års rättshjälpslag. Enligt den nya
bestämmelsen omfattar betalningsskyldigheten endast kostnader för ersättning
till rättshjälpsbiträdet. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 15.1.
Enligt första stycket är rättshjälpshavarens medpart skyldig att betala sin
del av den gemensamma kostnaden för rättshjälpsbiträdet. Tillämpningen
förutsätter att domstolen kan bedöma vilka kostnader som är gemensamma för
rättshjälpshavaren och hans medparter. Det åvilar domstolen att själv skaffa sig
det erforderliga underlaget för denna bedömning. I praktiken torde domstolarna
utan närmare undersökning få kännedom om vilka kostnader som är gemensamma.
Rätten fastställer ju ersättningen till biträdet. Om den part som inte har
rättshjälp har betalat någon del av biträdeskostnaden, torde han regelmässigt
begära ersättning av motparten för den kostnaden i samband med att målet
avslutas. Om han inte framställer något yrkande bör rätten kunna utgå från att
biträdets ersättning även omfattar uppdraget för den part som inte har
rättshjälp.
När förlikning sker, framställs endast sällan något yrkande om att motparten
skall ersätta rättegångskostnaderna. Rätten måste i dessa fall få upplysning om
vilka kostnader som är gemensamma för att förevarande paragraf skall kunna
tillämpas i alla situationer. Det enklaste är att biträdet i förekommande fall,
dvs. när det finns anledning att inte ålägga medparten ersättningsskyldighet för
kostnader, lämnar upplysningar i samband med att han gör framställning om sin
egen ersättning. Bestämmelser om detta bör tas in i förordning.
Som huvudregel skall fördelningen ske efter huvudtalet, dvs. de gemensamma
kostnaderna fördelas lika på de medparter för vilka kostnaderna varit
gemensamma. Domstolen är dock oförhindrad att göra avsteg från huvudregeln, om
omständigheterna ger anledning till det. En möjlighet är till exempel att lägga
den andel som parterna har i själva saken till grund för fördelningen. I mycket
ömmande fall kan betalningsskyldigheten jämkas till noll.
Som framgår av lagtexten skall paragrafen bara tillämpas vid domstol och
betalningsskyldighet bara åläggas den som är part i rättegången.
Av andra stycket framgår att ersättningsskyldighet inte skall åläggas för den
del av rättshjälpskostnaderna som motparten eller någon annan ålagts att betala
med stöd av 30 §.
I tredje stycket finns bestämmelser om betalningen av den ersättning som
medparten förpliktats att betala. Bestämmelsen är en nyhet gentemot vad som
gäller i dag på så sätt att den betalningsskyldige i vissa fall skall betala en
del av beloppet till den som haft rättshjälp. Frågan har behandlats i avsnitt
15.4.
Om den rättssökande t.ex. har tre medparter som förpliktas att betala en
fjärdedel av kostnaderna vardera samtidigt som den rättssökandes
rättshjälpsavgift uppgår till 40 % av kostnaderna överstiger det sammanlagda
beloppet kostnaderna. I dag har den rättssökande rätt att få tillbaka det
överskjutande beloppet av staten. Enligt den nya bestämmelsen skall medparterna
i stället betala detta belopp direkt till den som haft rättshjälp. Enligt 39 §
första stycket sista meningen är det Rättshjälpsmyndigheten som fattar beslut om
till vem betalning skall erläggas. Enligt 42 § får beslutet fattas genom
automatisk databehandling. Domstolen skall således endast fastställa vilket
belopp som medparterna skall betala (41 § första stycket).
Rättshjälpsmyndighetens beslut om fördelning är enligt 42 § andra stycket
exigibelt. Den rättssökande får själv låta driva in den summa som tillkommer
honom.

32 §
I förevarande paragraf, samt i 33 och 34 §§ finns bestämmelser om rättshjälpens
upphörande. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 14.
Punkt 1-4 motsvaras av 34 § första stycket 1-3 och 5 i 1972 års
rättshjälpslag. Den ändring som gjorts på dessa punkter är att möjligheten att
underlåta att besluta om rättshjälpens upphörande enligt 34 § tredje stycket i
1972 års rättshjälpslag har slopats. Om det föreligger någon grund för
rättshjälpens upphörande skall således detta alltid beslutas.
Punkt 5 är ny och innehåller en bestämmelse om att rättshjälpen skall upphöra
om ett rättshjälpsbiträde entledigas utan att annat rättshjälpsbiträde
förordnas. Bestämmelsen är en konsekvens av att rättshjälp endast skall ges om
den rättssökande har behov av juridiskt biträde, se avsnitt (7.3). Om ett
rättshjälpsbiträde entledigas på den rättssökandes begäran skall alltså
samtidigt beslutas att rättshjälpen skall upphöra. Om den rättssökande på nytt
ansöker om rättshjälp skall ansökan som regel avslås med hänvisning till att det
inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna. Detta gäller i vart fall om
det inte fanns förutsättningar för biträdesbyte. Bestämmelsen motsvarar i viss
mån 21 § andra stycket sista meningen i 1972 års rättshjälpslag enligt vilken
nytt biträde, efter att ett tidigare biträde entledigats på den rättssökandes
begäran, får förordnas endast om det fanns förutsättningar för byte av biträde.
Den nu föreslagna punkt 6 om att rättshjälpen skall upphöra om det inte är
rimligt att staten bidrar till kostnaderna motsvaras av den tidigare punkten 4.
Denna punkt har ändrats i anledning av att bestämmelsen om befogat intresse har
bytts ut mot en bestämmelse om att det skall vara rimligt att staten bidrar till
kostnaderna (se avsnitt 7.4 samt författningskommentaren till 8 §).

33 §
Bestämmelsen reglerar när rättshjälpen skall upphöra i de fall det föreligger
ett s.k. pilotfall. Bestämmelsen har motsvarighet i 34 § andra stycket i 1972
års rättshjälpslag. Någon saklig ändring har inte gjorts.

34 §
Bestämmelsen är ny och har ett nära samband med 15 §, som innebär att förmånen
av rättshjälpsbiträde omfattar ersättning i högst 100 timmar, om inte annat
beslutas av domstol eller av Rättshjälpsmyndigheten. Frågan om begränsningen av
rättshjälpen har behandlats i avsnitt 11.2.
Första stycket innebär att rättshjälpen skall upphöra när rättshjälpsbiträdet
har arbetat med ärendet i 100 timmar, om inte annat beslutas med stöd av andra
stycket. Det är den tid som är ersättningsgill enligt 27 § som skall ligga till
grund för domstolens beslut i frågan om rättshjälpen skall upphöra. Att
ersättningen sätts ned för att arbetet har utförts på ett mindre skickligt sätt
påverkar således inte bedömningen.
Av andra stycket framgår att rättshjälpsbiträdet skall anmäla till rätten när
det arbete som har lagts ned uppgår till eller närmar sig 100 timmar. Det finns
inte någon ovillkorlig rätt för en rättssökande att utnyttja samtliga 100
timmar, även om det är fråga om ett omfattande ärende. Avsikten är att biträdet
skall avsluta uppdraget på ett sätt som är lämpligt med hänsyn omständigheterna,
t.ex i vilket skede ärendet befinner sig i. Biträdet bör med andra ord kunna
göra sin anmälan till rätten, även om det skulle återstå ett tiotal timmar av de
100.
Normalt sett skall rätten besluta om rättshjälpens upphörande när anmälan från
biträdet har gjorts. Rätten kan dock förordna att rättshjälpen skall fortsätta,
om det finns förutsättningar att inom rimlig tid avsluta ärendet eller om det är
fråga om en angelägenhet som är av sådan karaktär att ytterligare rättshjälp är
befogad, såsom t.ex. en komplicerad tvist om vårdnad med anknytning till
utlandet. Ytterligare exempel har angetts i avsnitt 11.2.
Om rättshjälpsbiträdet har arbetat i 100 timmar, men inte tillerkänns
ersättning för hela denna tid, t.ex. för att tidsåtgången inte är rimlig eller
för att viss tid avser arbete som inte var nödvändigt för att ta till vara den
rättssökandes rätt, kan rättshjälpen bestå även om det inte är fråga om
angelägenheter av den typ som har nämnts ovan. Detta kan t.ex. ske om biträdet
på ett bra sätt kan avsluta sitt uppdrag och redovisa detta till den
rättssökande, inom ramen för de 100 timmarna eller med en mindre ökning av
antalet timmar. Den ersättning biträdet anses ha rätt till får i sådana fall ges
i form av förskott.
Om rättshjälpen skall fortsätta skall rätten enligt andra stycket tredje
meningen bestämma det antal timmar som rättshjälpen därefter får omfatta. Syftet
med denna ordning är att ge biträdet och den rättssökande en möjlighet att
planera den fortsatta hanteringen av ärendet. Underlaget för rättens beslut i
detta avseende kommer i huvudsak av utgöras av de uppgifter biträdet lämnar. De
ställningstaganden rätten skall göra enligt bestämmelsen förutsätter formlösa
kontakter med rättshjälpsbiträdet. Beslut enligt andra stycket torde ofta kunna
dokumenteras genom en anteckning i akten, i vart fall om det rör sig om små
avvikelser från 100-timmarstaket.
Om byte av biträde ägt rum eller platsombud anlitats får den sammanlagda tiden
inte uppgå till mer än 100 timmar.
Ett beslut av allmän domstol om rättshjälpens upphörande gäller omedelbart
oavsett om beslutet överklagas eller inte (17 kap. 14 § och 30 kap. 12 §
rättegångsbalken). Även beslut av övriga domstolar och Rättshjälpsmyndigheten
torde gälla omedelbart (NJA 1980 s. 786).
När rättshjälpen upphör skall Rättshjälpsmyndigheten fastställa den
rättssökandes rättshjälpsavgift enligt 40 §.Om den rättsliga angelägenheten
behandlas av domstol eller genom annat liknande förfarande skall kostnaderna
sedermera när målet eller ärendet avslutas fördelas enligt bestämmelserna i 30,
31 och 37 §§. Betalningsskyldighet enligt 37 § kan dock åläggas redan vid
rättshjälpens upphörande enligt denna paragraf (se 41 § första stycket).
Av tredje stycket framgår att vad som sägs om rätten i andra stycket gäller
Rättshjälpsmyndigheten i de fall myndigheten, enligt 39 §, beslutar i
rättshjälpsfrågor.

35 §
Paragrafen behandlar den rättssökandes återbetalningsskyldighet när det beslutas
att rättshjälpen skall upphöra. Bestämmelsen motsvarar 34 § fjärde stycket i
1972 års rättshjälpslag. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.
Återbetalningsskyldigheten avser samtliga kostnader, det vill säga även bevis-
och utredningskostnader m.m. Någon ändrad tillämpning jämfört med hur de
nuvarande bestämmelserna kommat att tillämpas i praktiken är inte avsedd. Om
rättshjälpen upphör med stöd av 32 § 1 eller 6 punkten skall den rättssökandes
återbetalningsskyldighet som regel begränsas till rättshjälpsavgiften. I övriga
fall skall den rättssökande som huvudregel själv bära kostnaderna. Betalnings-
skyldigheten kan dock begränsas om det finns särskilda skäl. Ett sådant skäl kan
vara att rättshjälp beviljats på grundval av felaktiga uppgifter (punkt 2) men
att den rättssökande inte visste eller hade skälig anledning att anta att
uppgifterna var av betydelse för bedömningen. Om rättshjälp skall upphöra på
grund av bestämmelsen i den nya punkten 5 bör återbetalningsskyldigheten som
regel begränsas till rättshjäpsavgiften.

36 §
Bestämmelsen, som handlar om den rättssökandes återbetalningsskyldighet när
beslut rättshjälp upphävs efter överklagande, motsvarar 49 a § andra stycket i
1972 års rättshjälpslag.

37 §
Paragrafen motsvarar 31 c § i 1972 års rättshjälpslag. Paragrafen innehåller
bestämmelser om den rättssökandes och dennes ställföreträdares kostnadsansvar
vid vårdslöshet eller försummelse. Frågan har behandlats i avsnitt 15.3.
Om en rättssökande genom vårdslöshet eller försummelse har föranlett ökade
kostnader för rättshjälpen skall han ersätta staten dessa kostnader oavsett hur
ansvaret för rättshjälpskostnaderna i övrigt skall fördelas. Betalningsansvaret
enligt förevarande paragraf avser alla rättshjälpskostnader. Det innebär att den
rättssökande kan förpliktas ersätta t.ex. kostnader för bevisning eller
utredning.
Bestämmelsen syftar i första hand på vårdslösa eller försumliga åtgärder under
ärendets gång. Ökade kostnader kan uppkomma till exempel genom att den som har
rättshjälp uteblir från en förhandling eller framställer påstående eller
invändning som han insett eller bort inse sakna fog. Bestämmelsen kan emellertid
tillämpas även i sådana fall där den som har rättshjälp har inlett ett ärende
trots att han insett eller bort inse att hans anspråk saknade fog.
Om rättshjälpshavaren eller hans ställföreträdare genom vårdslöshet eller
försummelse orsakat kostnader för staten skall de ersätta den extra kostnad som
uppstått. Beslut om detta skall enligt 41 § fattas i samband med att
handläggningen av målet eller ärendet avslutas. Beslut om återbetalning kan även
fattas i samband med att rättshjälpen upphör.

38 §
I paragrafen definieras det nya begreppet ekonomiskt underlag. Frågan har
behandlats i avsnitt 7.2. Paragrafen ersätter 6 (delvis), 12 och 13 §§ i 1972
års rättshjälpslag.
I första stycket anges att det ekonomiska underlaget skall beräknas med hänsyn
till den rättssökandes beräknade årsinkomst med hänsyn tagen till
försörjningsbörda och ekonomiska förhållanden i övrigt.
Den rättssökandes underhållsbörda skall beaktas på så sätt att underlaget
skall minskas med 15 000 kr per barn. Endast underhåll till barn kan beaktas i
sammanhanget. Avdrag för underhållsbörda kan ske med sammanlagt högst 75 000 kr.
Vid beräkning av det ekonomiska underlaget för underåriga skall enligt tredje
stycket hänsyn även tas till föräldrarnas ekonomiska förhållanden.
På vilket sätt föräldrarnas ekonomiska underlag skall beaktas samt närmare
bestämmelser om det ekonomiska underlaget meddelas enligt fjärde stycket av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

39 §
Paragrafen ersätter 17, 18 och 25 §§ i 1972 års rättshjälpslag och reglerar vem
som skall fatta beslut i rättshjälpsfrågor.

40 §
Första stycket motsvarar 28 § i 1972 års rättshjälpslag.Andra stycket motsvarar
30 § första stycket sista meningen i 1972 års rättshjälpslag. Bestämmelsen har
behandlats i avsnitt 13.
Ersättningen till biträdet skall alltid utbetalas efter avdrag för den av
Rättshjälpsmyndigheten fastställda rättshjälpsavgiften. Om biträdet erhållit ett
större belopp från den rättssökande än vad som motsvarar den slutliga avgiften
är biträdet skyldig att återbetala det överskjutande beloppet till den
rättssökande.

41 §
Paragrafen motsvarar 33 § i 1972 års rättshjälpslag. Bestämmelsen reglerar
förfarandet när ersättningsskyldighet enligt 30 § första stycket, 31 § första
stycket och 37 § skall fastställas. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 15.4.
När ett mål eller ärende avgörs skall domstolen enligt första stycket
fastställa ersättningsskyldighet för motpart enligt 30 § första stycket, för
medpart enligt 31 § första stycket och för den rättssökande och dennes
ställföreträdare enligt 37 § i samband med att domstolen avslutar
handläggningen, dvs. i samband med dom eller slutligt beslut. Beslut enligt 37 §
får även fattas i samband med att rättshjälpen skall upphöra.Domstol och
myndigheter skall - liksom tidigare - självmant undersöka förutsättningarna för
att tillämpa bestämmelserna. Ersättningsskyldighet skall fastställas oberoende
av yrkande och oberoende av vad parterna kan ha avtalat i kostnadsfrågan. Det
innebär att i de fall målet eller ärendet överklagas, skall överinstansen pröva
ersättningsskyldigheten för kostnaderna i såväl över- som underinstansen. Om
endast biträdesersättningen överklagas och ersättningen höjs i överinstansen
skall denna instans pröva om den part som förlorat i undersinstansen skall
åläggas ytterligare ersättningsskyldighet till följd av den höjda
biträdesersättningen.
Beträffande motparts ersättningsskyldighet skall domstolen liksom tidigare
endast besluta vilket belopp som motparten skall betala. Beslut om till vem
betalningen skall erläggas enligt 30 § andra stycket fattas senare av
Rättshjälpsmyndigheten enligt 39 § första stycket sista meningen. Motsvarande
ordning har i den nya bestämmelsen införts även beträffande medparts
ersättningsskyldighet enligt 31 §. Ersättning enligt 37 § skall alltid betalas
till staten.
Andra stycket behandlar ersättningsskyldighet i angelägenhet som rör konkurs.
Det motsvaras av 33 § andra stycket i 1972 års rättshjälpslag. Någon ändring i
bestämmelsen har inte gjorts.

42 §
Första stycket motsvaras av 33 a § i 1972 års rättshjälpslag.
I paragrafens första stycke anges att beslut om motparts ersättningsskyldighet
enligt 30 § andra stycket, medparts ersättningsskyldighet enligt 31 § tredje
stycket samt slutlig rättshjälpsavgift och avräkning med biträdet enligt 40 §
får fattas genom automatisk databehandling av uppgifter i ett register fört hos
Rättshjälpsmyndigheten. Beslut meddelade på detta sätt utgör beslut fattade av
Rättshjälpsmyndigheten. Förvaltningslagen (1986:223) är tillämplig på besluten,
vilket bland annat innebär att lagens regler om motivering och omprövning skall
iakttas.
I andra stycket anges att beslut om motparts och medparts
ersättningsskyldighet enligt 30 § andra stycket får verkställas enligt
bestämmelserna i utsökningsbalken. Bestämmelsen motsvaras av 33 b § i 1972 års
rättshjälpslag men har utvidgats till att avse även beslut om medparts
ersättningsskyldighet enligt 31 § tredje stycket.

43 §
Bestämmelserna i 43 och 44 §, som behandlar överklaganden, motsvarar 49 § i 1972
års rättshjälpslag.
Fullföljdsförbudet i andra stycket har utvidgats till att avse även
kammarrätts beslut i dit överklagad fråga.

44 §
Bestämmelserna i denna och i föregående paragraf motsvarar 49 § i 1972 års
rättshjälpslag.
Rättshjälpsmyndighetens beslut i avräkningsfrågor kan enligt andra stycket
andra meningen inte överklagas (se avsnitt 20). Förvaltningslagen (1986:223) är
dock tillämplig på besluten vilket bl.a. innebär att lagens regler om motivering
och omprövning skall iakttas.

45 §
Paragrafen, som bl.a. behandlar vem som kan överklaga beslut i rättshjälpsfrågor
motsvaras närmast av 49 a § i 1972 års rättshjälpslag.

46 §
Paragrafen, som ger Domstolsverket rätt att påkalla beslut om att rättshjälpen
skall upphöra, motsvaras närmast av 49 b § i 1972 års rättshjälpslag.

47 §
Paragrafen, som behandlar överklaganden om beslut om ersättning, motsvaras av 49
c § i 1972 års rättshjälpslag.

48 §
Paragrafen, som handlar om Rättshjälpsnämnden och dess sammansättning, motsvaras
av 4 § i 1972 års rättshjälpslag. Något krav på att en av advokaterna skall vara
anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam finns inte i den nya
lagen.

49 §
Paragrafen, som reglerar ordningen för Rättshjälpsnämndens beslut, motsvaras av
5 § i 1972 års rättshjälpslag.

24.2 Förslaget till lag om offentliga biträden

Som anges i avsnitt 18.1 föreslås att rätten till offentligt biträde skall
regleras direkt i respektive materiell lagstiftning samt att vissa gemensamma
bestämmelser skall tas in i en särskild lag om offentligt biträde. I 1972 års
rättshjälpslag finns motsvarande reglering i 41-45 §§, 49-49 a §§ samt 49 c §.

1 §
Enligt första stycket kan offentligt biträde bara förordnas i mål eller ärenden
där det är särskilt föreskrivet. Bestämmelser om när offentligt biträde kan
förordnas finns i 37 kap. 9 § brottsbalken, 9 § lagen (1944:133) om kastrering,
36 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang.
verkställighet av straff m.m., 15 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge för verkställighet av vård eller behandling, 27 §
lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av straff
m.m., 42 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 59 §
smittskyddslagen (1988:1472), 11 kap. 8 § utlänningslagen (1989:529), 39 § lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 27 § lagen (1991:572) om
särskild utlänningskontroll, 38 a § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
22 a § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård samt i lagen (1993:388) om
införande av lagen (1993:337) om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Regleringen motsvaras av 41 § i 1972 års rättshjälpslag.
Enligt andra stycket gäller att bestämmelser i andra lagar har företräde
framför bestämmelserna i lagen om offentligt biträde. Sådana avvikande
bestämmelser finns t.ex. i 11 kap 8 § utlänningslagen angående överprövning av
vissa beslut samt i 39 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga angående vem som förordnar biträde.

2 §
Som huvudregel förordnas offentligt biträde av den domstol eller myndighet som
handlägger målet eller ärendet. Detsamma gäller övriga beslut enligt denna lag.
I ärenden hos socialnämnd angående omhändertagande enligt lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga skall dock enligt 39 § samma lag
länsrätten besluta i frågor om offentligt biträde.
Beslut om att utredning skall företas fattas enligt 6 § av det offentliga
biträdet. Ersättning till den som utfört utredningen skall däremot bestämmas av
den domstol eller myndighet som handlägger målet eller ärendet.

3 §
Enligt första stycket förordnas offentligt biträde efter ansökan eller när det
annars finns anledning (jfr. 43 § första stycket i 1972 års rättshjälpslag).
Oavsett om någon ansökan gjorts är således den domstol eller myndighet som
handlägger sakärendet skyldig att beakta om offentligt biträde bör förordnas.
Enligt andra stycket skall en ansökan om offentligt biträde alltid ges in till
den myndighet som handlägger sakärendet (jfr. 43 § femte stycket i 1972 års
rättshjälpslag).
I tredje stycket anges att en myndighet som inte själv får förordna biträde
skall överlämna ansökan tillsammans med ett eget yttrande till den myndighet som
skall besluta i frågan (jfr. 43 § sjätte stycket i 1972 års rättshjälpslag).

4 §
Om offentligt biträde förordnas betalas kostnader för ersättning till biträdet
och för utredning av allmänna medel.
Ersättningen till ett offentligt biträde bestäms enligt 5 § efter samma regler
som gäller för rättshjälpsbiträden (jfr 44 § andra stycket i 1972 års
rättshjälpslag).
Bestämmelsen om utredning har sin motsvarighet i 43 § i 1972 års
rättshjälpslag. Liksom den bestämmelsen är även förevarande bestämmelse avsedd
att tillämpas på mindre utredning såsom läkarintyg eller liknande. Endast
undantagsvis bör det komma ifråga att mer omfattande utredning införskaffas.
Utredning får inhämtas endast om det är skäligen påkallat för att ta till vara
huvudmannens rätt och om utredningen inte kan erhållas genom den myndighet som
handlägger målet eller ärendet. Råder det någon tvekan om vilket
utredningsmaterial som myndigheten avser att infordra bör biträdet i första hand
vända sig till myndigheten och begära dess medverkan till att utredningen
införskaffas. Försumlighet i detta avseende bör beaktas när ersättningen till
biträdet bestäms. Detsamma gäller om utredningen varit onödig eller alltför
dyrbar och biträdet medverkat till detta genom försumlighet.
Enligt andra stycket har den som medverkat vid utredningen rätt till
ersättning av allmänna medel enligt förskrifter som meddelas av regeringen.
Enligt 6 § beslutar biträdet om utredning. Ersättningen till den som medverkat
vid utredningen bestäms dock av den domstol eller myndighet som handlägger
ärendet. Utredaren har rätt till ersättning även om biträdet varit försumlig när
han eller hon beslutade om utredningen.

5 §
Bestämmelserna om rättshjälpsbiträden och ersättning till sådana biträden
tillämpas i fråga om offentliga biträden. Det innebär att det gäller samma
formella krav på vilka som kan förordnas till biträden, hur byte respektive
substitution skall ske, hur ersättningen till biträden beräknas m.m. Dessutom
gäller även för offentliga biträden att de inte får begära ersättning av
klienten utöver vad biträdet tillerkänns av domstol eller myndighet. Beträffande
den närmare tillämpningen av bestämmelserna hänvisas till
författningskommentaren till 26-29 § i avsnitt 24.1.

6 §
Enligt bestämmelsen får biträdet besluta om att utredning enligt 4 § skall
utföras. Ersättning till den som medverkat vid utredningen bestäms dock av den
domstol eller myndighet som handlägger målet eller ärendet.
7 §
Domstols eller myndighets beslut i frågor som rör offentligt biträde överklagas
i samma ordning som gäller för överklagande av beslut i det mål eller ärende där
biträde förordnats (jfr. 49 § i 1972 års rättshjälpslag). I 11 kap. 9 §
utlänningslagen finns bestämmelser om avvikelse från denna ordning. Att dessa
har företräde följer av 1 § andra stycket.Enligt andra stycket får hovrättens
eller kammarrättens beslut i en dit överklagad fråga om ersättning till biträde
som huvudregel inte överklagas. Hovrätten respektive kammarrätten får dock
tillåta att beslutet överklagas om det finns särskilda skäl för en prövning om
tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 första stycket 1 rättegångsbalken
respektive 36 § första stycket 1 förvaltningsprocesslagen. Motsvarande
bestämmelse beträffande ersättning till rättshjälpsbiträden finns i 36 § i 1972
års rättshjälpslag och i 43 § andra stycket i den nya rättshjälpslagen
(lagförslag 2.1) och beträffande offentliga försvarare i 54 kap. 3 § rätte-
gångsbalken.
Enligt tredje stycket får ett beslut av offentligt biträde i fråga om
utredning inte överklagas.

8 §
Beslut i frågor om offentligt biträde kan överklagas av den som är enskild part
samt av Domstolsverket (jfr. 49 a § i 1972 års rättshjälpslag och
författningskommentaren avsnitt 24.3).

24.3 Förslaget till lag om rätt för Domstolsverket att överklaga vissa beslut
om ersättning m.m.

Lagen motsvaras delvis av 49 a § första meningen i 1972 års rättshjälpslag.
Lagen ger Domstolsverket rätt att på samma sätt som en part överklaga beslut som
fattas av domstol om ersättning som skall utgå av allmänna medel till
målsägande, enskild part, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan som inte är
part. Lagen omfattar överklagande av beslut om ersättning till samma
personkategori som avses i 30 kap. 12 § 2 rättegångsbalken med tillägg för
enskilda parter.
Dessutom har Domstolsverket enligt lagen rätt att överklaga beslut om
förordnade och byte av offentlig försvarare. För närvarande anses offentlig
försvarare vara en form av rättshjälp vilket ger Domstolsverket rätt att
överklaga besluten med stöd av 49 a § i 1972 års rättshjälpslag.
Domstolsverket har motsvarande rätt att överklaga beslut enligt
rättshjälpslagen (45 § i lagförslag 2.1) och enligt lagen om offentliga biträden
(8 § i lagförslag 2.2).

24.4 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken

17 kap. 7 a §
I paragrafen finns regler om en ny form av ekonomiskt bistånd vid bodelning.
Frågan har behandlats i avsnitt 10.1.
Enligt första stycket kan rätten besluta om en s.k. ersättningsgaranti. Ett
sådant beslut innebär att ersättning till bodelningsförrättare skall betalas av
allmänna medel om den make som har gjort ansökan vid bodelningen tillskiftas
egendom till ett värde som understiger 100 000 kr. Ansökan om att ersättningen
skall betalas av allmänna medel kan endast göras av någon av makarna. Ansökan
skall bifallas om det är skäligt med hänsyn till makens ekonomiska och
personliga förhållanden samt omständigheterna i övrigt. För bifall krävs att
maken inte kan betala den ersättning som biståndet medför, dvs. att han eller
hon inte har realiserbara tillgångar till motsvarande värde. Om en makes
ekonomiska förhållanden är sådana att hans inkomster överstiger hälften av det
gränsvärde som berättigar till rättshjälp bör ansökan inte heller bifallas.
Med omständigheterna i övrigt avses framförallt att det föreligger någon form
av snedfördelning mellan makarnas resurser. Om båda makarna har stora tillgångar
finns naturligtvis ingen anledning för staten att betala för bodelningen och om
ingen av makarna har några tillgångar finns inte något att dela. Bestämmelsen är
därför i första hand tillämplig när den make som sitter i boet vägrar att
medverka till bodelningen och den andra maken därför inte kan få ut sina
tillhörigheter och inte heller i övrigt har egna medel att bekosta en bodelning
med.
Genom hänvisningar i 3 kap. 1 § lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap,
20 § lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem och lagen (1987:813) om
homosexuella sambor är bestämmelsen även tillämplig för registrerade partner och
sambor.
Ersättning utgår för högst fem timmars arbete. Om bodelningsförrättaren
arbetar under längre tid har han rätt till ersättning för överskjutande tid
enligt de regler som gäller i allmänhet vid bodelning. Ersättning till
bodelningsförrättaren utgår enligt samma grunder som ersättning till
rättshjälpsbiträden. Ersättning av allmänna medel ges dock endast för arbete. I
fråga om en ansökan enligt första stycket tillämpas ärendelagen (1996:242).
Enligt andra stycket betalas inte ersättning av allmänna medel om den make som
beviljats ersättningsgarantin har en andel i boet som, efter avdrag för täckning
av skulder, överstiger 100 000 kr. I sådant fall har bodelningsförrättaren rätt
till ersättning av makarna enligt de regler som gäller i allmänhet vid
bodelning.
Såsom Lagrådet påpekat innebär regleringen att, om bodelningsförrättaren
exempelvis har arbetat med bodelningen under åtta timmar, han under
förutsättning att garantin gäller är tillförsäkrad ersättning av staten för fem
timmars arbete och att ersättningen till denna del skall tillgodoräknas den make
på vars ansökan beslutet om ersättningsgaranti har meddelats. I fråga om
ersättningen för återstående tre timmars arbete är makarna solidariskt ansvariga
gentemot bodelningsförrättaren, men makarna emellan har den som inte omfattas av
garantin att svara för hela ersättningen. Skulle bodelningsförrättaren ha
arbetat endast fem timmar, betalar staten hela ersättningen. I avsaknad av någon
regel om regressrätt för staten uppkommer i detta fall inte någon betalnings-
skyldighet för den andre maken.
Ersättningen betalas ut när bodelningshandlingen är upprättad. Bodelnings-
förrättare som har rätt till ersättning skall då ge in en kostnadsräkning samt
en kopia av bodelningshandling till rätten som sedan fastställer ersättning.
Ansökan om att ersättningen skall betalas av allmänna medel kan göras antingen
i samband med att bodelningsförrättare förordnas av rätten eller senare under
bodelningen.
Ansökan enligt andra stycket skall behandlas som ett separat domstolsärende.

18 kap. 4 §
Förbudet mot att överklaga vissa av hovrättens beslut har utvidgats till att
avse även beslut enligt den nya 17 kap. 7 a §.

24.5 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

En ny paragraf - 37 kap. 9 § - har införts med anledning av den nya lagtekniska
lösningen (se avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon materiell ändring i
förhållande till 41 § 12 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte gjorts.

24.6 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

11 kap. 6 §
Bestämmelsen är ny och behandlas i avsnitt 16.
Första stycket innebär att en part som är en fysisk person i vissa fall kan få
ersättning för resa och uppehälle om han eller hon har kallats och inställt sig
till ett sammanträde. Bestämmelsen är även tillämplig för en målsägande som för
talan om enskilt åtal eller enskilt anspråk. Till skillnad mot vad som gäller
enligt 1972 års rättshjälpslag är det inte en förutsättning för ersättning att
parten har kallats att inställa sig personligen.
Ersättning kan betalas om det är skäligt med hänsyn till partens ekonomiska
förhållanden, de kostnader som kan uppstå i samband med inställelsen och
omständigheterna i övrigt. Som regel bör ersättning inte ges om partens
årsinkomst beräknat enligt bestämmelserna i rättshjälpslagen överstiger 100 000
kr. Någon utförligare prövning av de ekonomiska förhållandena behöver inte
göras. Det bör oftast vara tillräckligt att parten lämnar uppgifter om inkomst
och försörjningsbörda och om han eller hon har några särskilda tillgångar. En
särskild blankett kommer att utarbetas. Uppgifterna skall lämnas på heder och
samvete på samma sätt som vid ansökan om rättshjälp. Om parten har beviljats
rättshjälp kan uppgifterna istället hämtas från denna ansökan.
Om kostnaderna för partens inställelse såväl absolut som i förhållande till
hans eller hennes ekonomiska situation är små, skall ersättning inte ges. En
kostnad på några tiotals kronor för buss eller tunnelbaneresa bör parten således
alltid själv stå för. En annan sak är att denna kostnad är en rättegångskostnad
som parten vid framgång i processen kan få ersättning för av motparten.
I de fall personlig inställelse inte har ålagts parten skall rätten, vid
bedömningen av om ersättning skall ges, inte göra någon ytterligare prövning av
det befogade i att parten inställer sig. En part som har intresse av att vara
närvarande vid förhandlingen, men inte har de ekonomiska förutsättningarna
enligt vad som angetts ovan, bör tillerkännas ersättning. I undantagsfall kan
det dock vara så ett kostnaderna för en inställelse skulle stå i orimlig
proportion till värdet för parten att vara närvarande. Ersättning av allmänna
medel bör i sådana fall inte ges, om parten t.ex. genom ombud eller på annat
sätt kan ta till vara sin rätt.
Rätten kan betala förskott på ersättningen. På sätt som ofta sker i dag kan
ett sådant förskott lämnas parten i form av en färdbiljett.
Av andra stycket framgår att regeringen meddelar närmare bestämmelser om
ersättningen.

17 kap. 14 §
I första stycket har gjorts en språklig justering. I andra stycket har uttrycket
allmän rättshjälp justerats till rättshjälp.

18 kap. 8 a §
Ordalydelsen i andra stycket 1 har ändrats som en följd av att rådgivning enligt
den nya rättshjälpslagen kan ges vid flera tillfällen i högst två timmar. Den
nya lydelsen anger att ersättning kan ges för rådgivning, oavsett om det är
rådgivning enligt rättshjälpslagen eller annan juridisk rådgivning, under en
timme vid ett tillfälle för varje instans, med belopp som högst motsvarar den
ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:000). Liksom
tidigare gäller alltså att ersättning för rättegångskostnad som mest kan avse
rådgivning under sammanlagt tre timmar fördelat på tre tillfällen. Att
ersättningen är begränsad till det belopp som betalas för rådgivning enligt
rättshjälpslagen har tidigare framgått av fjärde stycket, som har upphävts.

18 kap. 13 §
Bestämmelserna om ersättningsskyldighet för vad som betalats av allmänna medel
för bevisning m.m. i första stycket har upphävts av de skäl som anges i avsnitt
13. I andra stycket har enbart språkliga ändringar gjorts.

21 kap. 10 §
Bestämmelsen i andra stycket om att avgiften skall dras av från den ersättning
försvararen har rätt till, har tagits bort med anledning av att avgift för
rådgivning enbart avräknas från rättshjälpsavgiften om rådgivning har skett i
mer än en timme. Har försvararen lämnat den misstänkte rådgivning i saken gäller
givetvis även i fortsättningen att försvararens ersättning enligt 21 kap. 10 §
inte kan omfatta denna.
Fjärde stycket har justerats så att lydelsen överensstämmer med 29 §
rättshjälpslagen.

21 kap. 12 §
Bestämmelsen är ny och behandlas i avsnitt 16.2. Första stycket innebär att en
misstänkt som har kallats och inställt sig till en förhandling i vissa fall kan
få ersättning för resa och uppehälle. En motsvarande bestämmelse finns för
tvistemålens del i 11 kap. 6 §. Vad som sägs i författningskommentaren till
denna paragraf gäller i huvudsak även denna bestämmelse.
Även om rätten har bedömt att målet kan avgöras även om den tilltalade inte
kommer kan ersättning av allmänna medel i vissa fall komma i fråga. Om det är
fråga om brott som den tilltalade har erkänt och där det inte är aktuellt att
döma till allvarligare påföljd än böter bör dock ersättning av allmänna medel
endast undantagsvis komma i fråga.Av andra stycket framgår att regeringen
meddelar närmare bestämmelser om ersättningen.

23 kap. 13 §
I första-tredje styckena har enbart språkliga ändringar gjorts. I fjärde stycket
har hänvisningen till vad som gäller för tilltalad som har rättshjälp tagits
bort med anledning av att ersättning för inställelse inte längre är en förmån
vid rättshjälp (se avsnitt 16.2). I stället hänvisas till föreskrifter som
meddelas av regeringen.

23 kap. 15 §
Hänvisningen i andra stycket sista meningen till vad som gäller för tilltalad
som har rättshjälp har tagits bort med anledning av att ersättning för
inställelse inte längre är en förmån vid rättshjälp (se avsnitt 16.2). I stället
hänvisas till föreskrifter som meddelas av regeringen.

23 kap. 19 §
I första stycket har språkliga justeringar gjorts.
I andra stycket har hänvisningen till vad som gäller för tilltalad som har
rättshjälp tagits bort med anledning av att ersättning för inställelse inte
längre är en förmån vid rättshjälp (se avsnitt 16.2). I stället hänvisas till
föreskrifter som meddelas av regeringen.

30 kap. 12 §
I första stycket har endast språkliga ändringar gjorts.
I andra stycket har en ändring gjorts i punkt 5 som innehåller en hänvisning
till rättshjälpslagen.

31 kap. 1 §
Bestämmelsen reglerar den tilltalades ersättningsskyldighet för rättegångs-
kostnader i mål där åklagaren för talan.
Enligt första stycket skall den tilltalade, om han döms för brottet, ersätta
staten för kostnaden för offentlig försvarare, men inte såsom tidigare har
gällt, kostnader för bevisning m.m. Ändringen har behandlats i avsnitt 13.2.
Ingen ändring har gjorts när det gäller återbetalning av kostnader för
målsägandebiträde. Av 8 § i förslaget till lag om ändring i lagen (1988:609) om
målsägandebiträde (lagförslag 2.25) framgår att kostnader för sådant biträde
skall återbetalas enligt samma regler som gäller för kostnaderna för försvarare.
Kostnader för att hämta den tilltalade till rätten skall även i fortsättningen
betalas av den som fälls för brottet.
Ett tillägg har gjorts till första stycket som ersätter lagen (1946:864) om
återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål. Tillägget, som inte
utgör någon ändring i sak i förhållande till den lagen, innebär att den som döms
för brottet skall betala de kostnader staten har haft för blodprovstagning och
blodundersökning som skett för att utreda det brott han har dömts för. Liksom
tidigare gäller alltså att blodundersökning som görs i samband med
läkarundersökning, som någon enligt lag eller författning är skyldig att
genomgå, inte omfattas av ersättningsskyldigheten.
I tredje stycket anges att ersättningsskyldigheten för kostnaderna för
försvarare är begränsad till vad den tilltalade skulle ha fått betala i rätts-
hjälpsavgift enligt 23 § rättshjälpslagen. Den som har sådana ekonomiska
förhållanden att han inte kan beviljas rättshjälp är således ersättningsskyldig
för hela kostnaden. Samtliga kostnader för försvararen avses: för arbete,
tidsspillan och utlägg. I de fall målsägandebiträde förekommit innebär det att
återbetalningsskyldighet skall beräknas på den sammanlagda kostnaden för den
offentliga försvararen och målsägandebiträdet. Om kostnaderna skulle vara mycket
höga och återbetalningsskyldigheten därmed blir alltför betungande för den dömde
kan jämkning ske enligt fjärde stycket.
Av ordalydelsen i den nya bestämmelsen framgår att kostnader för hämtning och
blodprov inte omfattas av begränsningen. Sådana kostnader skall alltså den som
döms för brottet återbetala i sin helhet om inte skäl för jämkning finns enligt
fjärde stycket eller kostnaden understiger den gräns som avses i sista stycket.
Ändringen får återverkningar på den återbetalningsskyldighet som åläggs i
strafföreläggande. Inte heller i dessa fall kommer någon begränsning till
rättshjälpsavgifterna att finnas, utöver de som följer av fjärde och femte
styckena.
Bestämmelsen i tredje stycket sista meningen, att avdrag skall göras för vad
den dömde kan ha betalat i avgift för rådgivning, har upphävts med anledning av
att sådant avdrag inte får göras från rättshjälpsavgiften i andra fall än när
rådgivning har skett i mer än en timma.
Ändringen i fjärde stycket är endast språklig.

31 kap. 2 §
Bestämmelsen reglerar den tilltalades möjligheter att få ersättning för
rättegångskostnader efter en frikännande dom. Hänvisningen till 1972 års
rättshjälpslag i första stycket har ändrats och avser den nya rättshjälpslagen.
Bestämmelsen om ersättning för expeditionsavgifter har tagit bort eftersom några
sådana avgifter inte längre förekommer i brottmål.
Enligt andra stycket kan den som frikänns också få ersättning för sin
inställelse enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

31 kap. 11 §
Första stycket har ändrats språkligt. I andra stycket har en hänvisning till
annan rättshjälp åt den tilltalade tagits bort.

33 kap. 5 §
I andra stycket har uttrycket allmän rättshjälp ersätts av det motsvarande,
nya begreppet rättshjälp .

36 kap. 24 §
Ändringarna i första stycket är språkliga.
I andra stycket har ett tillägg gjorts som innebär ett undantag i förhållande
till huvudregeln att ersättningen till ett vittne som har åberopats av en
enskild part skall betalas av parten. Enligt den nya bestämmelsen får rätten
besluta att ersättningen skall betalas av staten, om det är skäligt med hänsyn
till partens ekonomiska förhållanden. Ändringen behandlas i avsnitt 16.
Bestämmelsen är tillämplig både i brottmål och tvistemål. För den som beviljats
rättshjälp ingår förmånen att åberopade vittnen betalas av allmänna medel.
Ett beslut om ersättning enligt den nya bestämmelsen kan bli aktuellt i olika
skeden av handläggningen av ett mål. I många fall torde frågan komma upp när
vittnen har fått kallelse till förhandling och begär förskott eller när
vittnesförhöret har avslutats. För det fall frågan om ersättning tas upp i
samband med att parten vill åberopa ett vittne, men inte har ekonomiska
möjligheter att svara för ersättning för vittnets inställelse, kan rätten
besluta att den ersättning som vittnet kan komma att tillerkännas skall betalas
av allmänna medel. Av 37 kap. 3 § tredje stycket samt 40 kap. 19 § andra stycket
RB följer att bestämmelsen också gäller om part vill åberopa förhör med
målsägande eller partssakkunnig.
Som regel bör ersättning inte ges om partens årsinkomst med hänsyn tagen till
försörjningsbörda och förmögenhetsförhållande överstiger 100 000 kr. Någon
utförligare prövning av de ekonomiska förhållandena behöver dock inte göras. Det
bör oftast vara tillräckligt att parten lämnar uppgifter om inkomst och
försörjningsbörda samt om han eller hon har några särskilda tillgångar. En
särskild blankett kommer att utarbetas. Uppgifterna skall lämnas på heder och
samvete på samma sätt som vid ansökan om rättshjälp.
Någon prövning av hur stora kostnader som kan uppstå skall inte göras. Även
mindre kostnader för t.ex. en resa bör kunna ersättas. I de fall beslut att
ersättning skall betalas av allmänna medel fattas innan ersättning begärs kan
kostnaderna inte heller bedömas. Ersättning till vittnen m.fl. av allmänna medel
kommer också i fortsättningen att bestämmas med stöd av bestämmelser meddelade
av regeringen, se fjärde stycket.
Rätten är enligt 35 kap. 7 § skyldig att se till att onödig bevisning inte
åberopas. Någon särskild prövning utöver denna skall inte göras av om
vittnesbevisningen bör tillåtas eller inte.
Fjärde stycket innehåller endast språkliga ändringar.

48 kap. 2 §
I andra stycket har en bestämmelse lagts till som ersätter bestämmelsen i lagen
(1946:864) om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål såvitt
avser strafföreläggande. Bestämmelsen utgör ingen ändring i sak i förhållande
till 1946 års lag. Den innebär att den som godkänner ett strafföreläggande skall
betala de kostnader staten har haft för blodprovstagning och blodundersökning
som skett för att utreda brottet. Liksom tidigare gäller alltså att
blodundersökning som görs i samband med läkarundersökning, som någon enligt lag
eller författning är skyldig att genomgå, inte omfattas av ersättnings-
skyldigheten.
En nyhet i förhållande till vad som nu gäller är att ersättningsskyldigheten
inte är begränsad till vad som skulle ha betalats i rättshjälpsavgift, se
kommentaren till 31 kap. 1 §.

49 kap. 5 §
Bestämmelsen har ändrats i flera avseenden. I femte punkten har ett tillägg
gjorts som innebär att ett beslut där rätten har prövat en fråga om ersättning
till en enskild part enligt de nya bestämmelserna i 11 kap. 6 § och 21 kap. 2 a
§ får överklagas särskilt. I åttonde punkten har hänvisningen till allmän
rättshjälp ändrats till den nya motsvarande beteckningen rättshjälp.
Nionde punkten, som i sin nuvarande lydelse rör beslut om rättshjälp i
brottmål, behandlar den situation som avses i 36 kap. 24 § och som berörts i
författningskommentaren, när rätten avslagit en begäran om att den ersättning
ett vittne som har åberopats av en enskild part kan komma att begära, skall
betalas av allmänna medel. Ett sådant beslut kan möjligen anses omfattas av
femte punkten, som avser beslut där rätten prövat en fråga om ersättning till
bl.a. ett vittne eller en enskild part. För tydlighetens skull har dock denna
särskilda form av beslut reglerats särskilt.

49 kap. 8 §
I paragrafen, som behandlar beslut som inte får överklagas, har lagts till
beslut om att ersättning för parts inställelse skall betalas av allmänna medel
och beslut om att ersättning till vittnen skall betalas av allmänna medel enligt
36 kap. 24 § andra stycket.

24.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1944:133) om kastrering

En ny paragraf - 9 § - har införts med anledning av den nya lagtekniska
lösningen (se avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon materiell ändring
beträffande förutsättningarna att förordna offentligt biträde har inte gjorts i
förhållande till 41 § 15 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag.
Några särskilda bestämmelser beträffande vem som skall förordna om offentligt
biträde finns inte i den nya bestämmelsen. Det innebär att i ärenden hos
Socialstyrelsen skall denna myndighet förordna biträde ( se 1 § i lagförslag
2.2).

24.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken

Paragrafen har justerats med anledning av den nya lagkonstruktionen (se avsnitt
16.2).

24.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid
utländsk domstol

Paragrafen har justerats med anledning av den nya lagkonstruktionen (se avsnitt
11.3 och 16).

24.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för
brott

Paragrafen har justerats med anledning av den nya lagkonstruktionen (se avsnitt
16.2).

24.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:642) om
blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap

3 §
Paragrafen ersätter de tidigare 3-6 §§. Enligt den nya bestämmelsen som har
behandlats i avsnitt 11.3, ersätts inte kostnader i samband med inställelse för
blodprov eller annan undersökning.
Enligt första stycket betalas kostnad för blodprov, kostnad för blod-
undersökning samt skälig kostnad för annan undersökning av allmänna medel om
rätten förordnat om undersökningen. Kostnad för blodprovstagning ersätts med det
belopp som läkare anställd i stat eller kommun äger betinga sig.
Blodundersökningar utförs av Statens rättssereologiska institut och ersätts
enligt taxa som beslutas av Rättsmedicinalverket. Andra undersökningar, vilka
numera är sällsynt förekommande, ersätt med skäligt belopp.
Om undersökningen utförts på anmodan av socialnämnd skall enligt andra stycket
nämnden betala de kostnader som anges i första stycket.
Kostnader som avses i förevarande paragraf skall alltid stanna på staten
respektive socialnämnden.

24.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för
brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Paragrafen har justerats med anledning av den nya lagkonstruktionen (se avsnitt
16.2).

24.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m

En ny paragraf - 36 § - har införts med anledning av den nya lagtekniska
lösningen (se avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon materiell ändring har inte
gjorts i förhållande till 41 § 13 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag.

24.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:644) om vissa
rättigheter för statslösa och politiska flyktingar

I lagen har - som en följd av den nya terminologin - uttrycket allmän rättshjälp
ersatts av uttrycket rättshjälp. Någon saklig ändring har inte gjorts.

24.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av vård eller behandling

En ny paragraf - 25 § - har införts med anledning av den nya lagtekniska
lösningen (se avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon saklig ändring i
förhållande till 41 § 14 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte gjorts.

24.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Fjärde stycket 8 har som justerats på grund av att offentligt biträde inte
längre är en form av rättshjälp. Någon saklig ändring har inte gjorts.

24.17 Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Första stycket har justerats så att hänvisningen numera avser den nya
rättshjälpslagen. Någon saklig ändring har inte gjorts.

24.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av straff m.m.

27 §
Paragrafen har införts med anledning av den nya lagtekniska lösningen (se
avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon saklig ändring i förhållande till 41 §
13 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte gjorts.

34 a §
Till paragrafen har fogats en hänvisning till den nya 27 §.

39 §
Paragrafen har justerats i anledning av att institutet rättshjälp till misstänkt
i brottmål inte längre finns. Denna fråga har behandlats i avsnitt 16. Den dömde
kan således endast förpliktas att återbetala ersättning till offentlig
försvarare (se avsnitt 13.2).

24.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder

23 §
I första stycket 5 har - som en följd av den nya terminologin - uttrycket allmän
rättshjälp ersatts av uttrycket rättshjälp. Någon saklig ändring har inte
gjorts.

24.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:19) om internationellt
samarbete rörande lagföring för brott

17 §
Paragrafen har justerats i anledning av att institutet rättshjälp till misstänkt
i brottmål inte längre finns. Denna fråga har behandlats i avsnitt 16. Den dömde
kan således endast förpliktas att återbetala ersättning till offentlig
försvarare (se avsnitt 13.2).

24.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-
nämnd

19 §
I andra stycket 2 har - som en följd av den nya terminologin - uttrycket allmän
rättshjälp ersatts av uttrycket rättshjälp. Någon saklig ändring har inte
gjorts.

24.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:729) om
patentbesvärsrätten

17 §
I andra stycket 5 har - som en följd av den nya terminologin - uttrycket allmän
rättshjälp ersatts av uttrycket rättshjälp. Någon saklig ändring har inte
gjorts.

24.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet

29 §
Paragrafen har justerats i anledning av att institutet rättshjälp till misstänkt
i brottmål inte längre finns. Denna fråga har behandlats i avsnitt 16. Den dömde
kan således endast förpliktas att återbetala ersättning till offentlig
försvarare (se avsnitt 13.2).

24.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:395) om
Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning

Den 1 april 1995 trädde en ändring i kraft avseende rättegångsbalken som innebar
att 23 kap. 3 § andra stycket utgick med följd att det tidigare fjärde stycket
numera är det tredje (SFS 1994:1412, prop. 1994/95:23, bet. 1994/95 JuU2, rskr.
1994/95:40). Hänvisningen i 2 § har därför ändrats till att avse 23 kap. 3 §
tredje stycket rättegångsbalken.

24.25 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara
m.m.

23 §
Paragrafen har justerats som en följd av de nya avgiftsreglerna i
rättshjälpslagen (se avsnitt 13).

24.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:609) om
målsägandebiträde

4 §
Paragrafens hänvisningar till rättshjälpslagen har justerats med anledning av
förslaget till ny rättshjälpslag.

5 §
Paragrafens hänvisningar har justerats med anledning av förslaget till ny
rättshjälpslag.
Den begränsning om biträdeshjälp till 100 timmar som föreslås gälla för
rättshjälpsbiträde (se avsnitt 11.2) gäller inte för målsägandebiträde.

6 §
Paragrafen har justerats med anledning av att ersättning för resa och uppehälle
inte utgör en rättshjälpsförmån utan i stället ersätts enligt regler i
rättegångsbalken (se avsnitt 16).

7 §
Paragrafens hänvisning till rättshjälpslagen har justerats med anledning av
förslaget till ny rättshjälpslag.

8 §
Paragrafen har justerats med anledning av att tilltalads återbetal-
ningsskyldighet har begränsats till att gälla ersättning för försvarare och
målsägandebiträde (se avsnitt 13.2).

24.27 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall

16 §
Paragrafen har justerats med anledning av att rätten till offentligt biträde
inte längre är en form av rättshjälp ( se avsnitt 18.2). Någon ändring i sak har
inte gjorts.

42 §
Paragrafen har justerats i anledning av den nya lagtekniska lösningen (se
avsnitt 18.2 och lagförslag 2.2). Någon saklig ändring i förhållande till 41 § 4
och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte gjorts.

24.28 Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472)

Paragraf 59 § har justerats i anledning av den nya lagtekniska lösningen (se
avsnitt 18.2 och lagförslag 2.2). Någon materiell ändring i förhållande till 41
§ 16 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte gjorts.

24.29 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

8 §
Paragrafen har justerats i anledning av den nya lagtekniska lösningen (se
avsnitt 18.2 och lagförslag 2.2). Några sakliga ändringar har inte gjorts i
övrigt i förhållande till 41 § 5, 6, 8, 9 och 11 och 42 § i 1972 års
rättshjälpslag.

9 §
Bestämmelsen motsvarar sista punkten i 43 § andra stycket i 1972 års
rättshjälpslag. Enligt bestämmelsen prövas frågor om offentligt biträde av
departementstjänsteman som utses av regeringen. Vid utövandet av denna funktion
är tjänstemannen att uppfatta som en förvaltningsmyndighet (se avsnitt 18.4).
Tjänstemannens beslut kan alltså överklagas enligt bestämmelserna i 10 §.

10 §
Enligt första stycket överklagas alla förvaltningsmyndigheters beslut i frågor
som rör offentligt biträde till Utlänningsnämnden. Frågor om överklagande av
beslut i utlänningsärenden har behandlats i avsnitt 18.4. För domstolar gäller
huvudregeln i 7 § lagen om offentligt biträde (se lagförslag 2.2). Den innebär
att domstols beslut överklagas i samma ordning som gäller överklagande av beslut
i det mål där biträdet förordnats. De förvaltningsmyndigheter som kan fatta
beslut i frågor om offentligt biträde i ärenden enligt utlänningsärenden är
Statens Invandrarverk, polismyndigheter, tjänsteman som anges 9 § samt Utlän-
ningsnämnden.
Enligt andra stycket får Utlänningsnämndens beslut i frågor som rör offentligt
biträde inte överklagas.

24.30 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga

36 §
Paragrafen har justerats i anledning av att rätten till offentligt biträde
numera regleras i 39 § i förevarande lag. Någon ändring i sak har inte gjorts.

39 §
Paragrafen har justerats i anledning av den nya lagtekniska lösningen (se
avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon saklig ändring i förhållande till 41 § 3
och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte gjorts.

24.31 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll

27 §
Paragrafen har införts med anledning av den nya lagtekniska lösningen (se
avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon saklig ändring i förhållande till 41 § 7
och 10 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte gjorts.

28 §
Första stycket motsvarar sista punkten i 43 § andra stycket i 1972 års
rättshjälpslag.
Enligt andra stycket skall beslut av förvaltningsmyndighet överklagas till
utlänningsnämnden. Detta är en nyhet gentemot tidigare ordning. Frågan behandlas
i avsnitt 18.4.
Enligt tredje stycket får utlänningsnämndens beslut inte överklagas. Även
detta är en nyhet som behandlas i avsnitt 18.4.

24.32 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård

38 a §
Paragrafen har införts med anledning av den nya lagtekniska lösningen (se
avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon saklig ändring i förhållande till 41 § 1
och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte gjorts.

48 §
Paragrafen har justerats med anledning av att rätten till offentligt biträde
regleras i den nya 38 a §.

24.33 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård

22 a §
Paragrafen har införts med anledning av den nya lagtekniska lösningen (se
avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon saklig ändring i förhållande till 41 § 1
och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte gjorts.

30 §
Paragrafen har justerats med anledning av att rätten till offentligt biträde
regleras i den nya 22 a §.

24.34 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:388) om införande av
lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade

7 §
I första stycket har hänvisningarna till hälso- och sjukvårdslagen anpassats
till SFS 1996:787 (prop. 1995/96:176, bet. 1995/96:SoU18, rskr. 281).
Ett nytt tredje stycket har införts med anledning av den nya lagtekniska
lösningen (se avsnitt 18.1 och lagförslag 2.2). Någon saklig ändring i
förhållande till 41 § 2 och 42 § i 1972 års rättshjälpslag har inte gjorts.

24.35 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:242) om domstolsärenden

18 §
Paragrafen har ändrats så att en part som kallats att inställa sig till ett
sammanträde kan få bistånd till kostnaderna för sin inställelse under samma
förutsättningar som en part i ett mål (se avsnitt 16.1).

37 §
I första stycket 5 har hänvisningen till 1972 års rättshjälpslag ändrats till
att avse den nya rättshjälpslagen.