Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 februari 1997
Lena Hjelm-Wallén
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås att Sverige, som har undertecknat konventionen
om ett förenklat utlämningsförfarande mellan medlemsstaterna i Euro-
peiska unionen, skall ratificera denna. I propositionen föreslås vidare de
ändringar i lagen (1957:668) om utlämning för brott som krävs för att
Sverige skall kunna ratificera konventionen.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den dag regeringen be-
stämmer.
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 88
Prop. 1996/97:88
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 4
2 Lagtext ................................. 5
3 Ärendet och dess beredning .................... 8
4 Konventionen om ett förenklat förfarande för utlämning
mellan Europeiska unionens medlemsstater........... 8
4.1 Bakgrund............................ 8
4.2 Huvudsakligt innehåll.................... 9
5 Sveriges tillträde till konventionen................. 10
6 Ändringar i utlämningslagen m.m................. 11
6.1 Inledning............................ 11
6.2 Inledande bestämmelser................... 12
6.3 Dokumentation ........................ 13
6.4 Beslutande myndighet.................... 14
6.4.1 Beslut om utlämning................. 14
6.4.2 Avslag och konkurrerande anspråk ....... 15
6.5 Förfarandet.......................... 16
6.5.1 Utredning ....................... 16
6.5.2 Information till den eftersökte........... 17
6.5.3 Samtycke........................ 18
6.5.4 Juridiskt biträde ................... 19
6.5.5 Återkallelse......................20
6.5.6 Underrättelse om samtycke m.m..........22
6.6 Specialitetsprincipen och vidareutlämning........ 22
6.7 Underrättelse om beslut .................. 24
6.8 Tidsfrist för verkställighet av beslut............ 24
6.9 Sent samtycke och utlämning av personer som inte
är frihetsberövade ...................... 25
6.10 Åtgärder vid avslagsbeslut .................26
6.11 Transitering .......................... 27
7 Ekonomiska konsekvenser ..................... 28
8 Ikraftträdande ............................. 28
9 Författningskommentar ....................... 28
Bilaga 1 Konvention om ett förenklat förfarande för utläm-
ning mellan Europeiska unionens medlemsstater .... 36
Bilaga 2 Sammanfattning - departementspromemorian Ett Prop. 1996/97:88
förenklat utlämningsförfarande inom EU
(Ds 1996:44) ......................... 46
Bilaga 3 Departementspromemorians lagförslag.......... 47
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser............. 51
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag ................ 52
Bilaga 6 Lagrådets yttrande över lagrådsremiss den
19 december 1996 ...................... 56
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari
1997 ...................................... 61
Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner konventionen om ett förenklat förfarande för utlämning
mellan Europeiska unionens medlemsstater med de förklaringar
beträffande artiklarna 7, 9, 12, 15 och 16 som regeringen förordat samt
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om
utlämning för brott.
Prop. 1996/97:88
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1996/97:88
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1957:668) om utlämning för brott
skall införas tretton nya paragrafer, 28-40 §§, samt närmast före 28 §
en ny rubrik av följande lydelse.
28 § När någon som är eftersökt för utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen samtycker till att bli utlämnad, får utlämningsfrågan
prövas i ett förenklat förfarande med de avvikelser från denna lag som
framgår av 29-40 §§.
29 § En eftersökning skall, för att det förenklade förfarandet skall
kunna tillämpas, innehålla uppgifter om
1. den eftersöktes identitet,
2. den myndighet som begärt anhållande, om sådan begäran fram-
ställts,
3. förekomsten av ett sådant beslut eller en sådan dom som avses i 9 §
tredje stycket,
4. brottets beskaffenhet och rättsliga rubricering,
5. omständigheterna kring brottet, däribland tidpunkt och plats för
brottet och den eftersöktes del i det,
6. följderna av brottet, om det är möjligt.
Ytterligare upplysningar kan begäras om det behövs för att beslut om
utlämning skall kunna meddelas.
30 § Om eftersökningen innehåller de uppgifter som avses i 29 §,
behöver en framställning om utlämning enligt 14 § inte göras. Om en
sådan framställning kommit in, kan det förenklade förfarandet ändå
tillämpas, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.
31 § Om någon eftersöks för utlämning, skall allmän åklagare
skyndsamt utreda om förutsättningarna för utlämning är uppfyllda.
Därvid tillämpas vad som föreskrivs om förundersökning i brottmål.
32 § Den som eftersöks för utlämning skall så snart det kan ske till-
frågas av åklagare om han samtycker till utlämning. I sådant fall skall
han också tillfrågas om han medger rätt för den ansökande staten att,
utan särskilt medgivande enligt 24 §, ställa honom till ansvar eller
straffa honom för annat brott som begåtts före utlämningen än som
omfattas av eftersökningen och att utlämna honom till någon annan
medlemsstat i Europeiska unionen. Han skall upplysas om innebörden
av att samtycke och medgivande lämnas.
Samtycke och medgivande lämnas till åklagaren. Därvid tillämpas Prop. 1996/97:88
samma förfarande som vid utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge.
Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om ett samtycke
eller ett medgivande. Är den eftersökte anhållen eller ålagd reseförbud
eller anmälningsskyldighet och samtycker han inte, skall den ansökande
staten underrättas om detta inom tio dagar från beslutet om
tvångsmedel. Detta hindrar dock inte att det förenklade förfarandet
tillämpas även om samtycke lämnas efter denna tid.
Om ett samtycke eller medgivande återkallas innan beslut om
utlämning har verkställts, skall återkallelsen beaktas. Den ansökande
staten skall omedelbart underrättas om återkallelsen.
Sådan underrättelse från rätten till chefen för Justitiedepartementet
som avses i 23 § andra stycket skall lämnas endast om den eftersökte
inte samtycker till att utlämnas eller om han inte inom tio dagar från
den dag han anhölls eller ålades reseförbud eller anmälningsskyldighet
lämnat sitt samtycke till utlämningen eller om han återkallar ett sådant
samtycke.
33 § Har samtycke lämnats skall åklagaren skyndsamt lämna över
ärendet till Riksåklagaren. Är det uppenbart att utlämning skall ske får
Riksåklagaren, om inte sådant fall som anges i 13 § föreligger, besluta
om detta. I annat fall skall Riksåklagaren med eget yttrande anmäla
ärendet till chefen för Justitiedepartementet för beslut. Ett beslut om
utlämning i sådant fall som anges i 13 § eller ett beslut om avslag på
den grunden att det finns hinder mot utlämning skall dock fettas av
regeringen.
Beslut i utlämningsfrågan skall fattas inom tjugo dagar från det att
samtycke lämnats. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas
om beslutet.
34 § Om det beslutas att den eftersökte skall utlämnas skall beslutet
verkställas inom tjugo dagar. Verkställs inte beslutet inom denna tid
skall beslut om tvångsmedel enligt 23 § omedelbart upphöra att gälla.
Om beslutet på grund av oförutsedda omständigheter inte kan
verkställas inom tjugo dagar, skall den ansökande staten underrättas om
detta och ny dag för verkställighet bestämmas. Verkställs inte beslutet
inom tjugo dagar från den nya dag som bestämts skall beslut om
tvångsmedel enligt 23 § omedelbart upphöra att gälla.
35 § Finner chefen för Justitiedepartementet att utlämning inte kan äga
rum med tillämpning av det förenklade förfärandet skall, om det be-
hövs, tidsfrist enligt 23 § andra stycket fastställas.
36 § Om samtycket återkallas, skall den tid som förflyter mellan
underrättelsen om samtycke och återkallelsen inte beaktas vid fest-
ställandet av den tidsfrist som anges i 23 § andra stycket.
37 § Riksåklagaren beslutar om ersättning till offentlig försvarare i de Prop. 1996/97:88
fall arbete utförts i ett ärende som handlagts där.
38 § Beslut av Riksåklagaren om utlämning eller om ersättning till
offentlig försvarare får inte överklagas.
39 § I samband med att det beslutas att utlämning skall ske, får chefen
för Justitiedepartementet och Riksåklagaren fatta beslut enligt 21 §.
40 § Framställning om transport genom Sverige av någon som utlämnas
enligt det förenklade förfarandet görs till Justitiedepartementet.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får
sättas i kraft i förhållande till någon eller några av Europeiska unionens
medlemsstater.
I departementspromemorian Ett förenklat utlämningsförfarande inom
EU (Ds 1996:44) föreslås att Sverige ratificerar en inom Europeiska
unionen utarbetad konvention om ett förenklat förfarande för utlämning
av dömda eller misstänkta personer mellan medlemsstaterna (konven-
tionen). Sverige har undertecknat konventionen. I promemorian föreslås
också erforderliga ändringar i lagen (1957:668) om utlämning för brott
(utlämningslagen). Konventionstexten i svensk version finns i bilaga 1.
En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. De lagförslag som
lades fram i promemorian finns i bilaga 3. Förslagen har remiss-
behandlats under sommaren 1996. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justi-
tiedepartementet (dnr 95/4233).
Regeringen tar i detta ärende upp frågan om en svensk ratifikation av
konventionen och nödvändiga lagändringar.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 19 december 1996 att inhämta Lagrådets
yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande
finns i bilaga 6.
Lagrådet har föreslagit att förfarandet även i det förenklade regel-
systemet benämns utlämning och inte överlämnande (avsnitt 6.2). Lag-
rådet har vidare framhållit att det bör framgå av lagtexten att
återkallelse av samtycke kan ske efter det att beslut har fattats i utläm-
ningsfrågan (avsnitt 6.5.5). Dessutom har Lagrådet förordat att
bestämmelsen om verkställighet av utlämningsbeslut när tillfälliga hin-
der uppstått bör utformas i mer direkt överensstämmelse med konven-
tionstexten (avsnitt 6.8). De föreslagna justeringarna leder också till
följdändringar av främst redaktionell art.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag till utformning
av lagtexten.
Prop. 1996/97:88
I september 1993 enades EU:s ministerråd om riktlinjer för att förbättra
utlämningsförfarandet mellan Europeiska unionens medlemsstater. En
rådsarbetsgrupp tillsattes, som fick till uppgift att utarbeta ett förslag till
utlämningskonvention som skulle göra utlämningsförfarandet enklare
och smidigare än det som följer av 1957 års europeiska konvention om
utlämning (1957 års konvention). Sommaren 1994 enades ministerrådet
om att särskild uppmärksamhet borde ägnas de förfaranden där de Prop. 1996/97:88
berörda personerna samtycker till att bli utlämnade. Ett arbetsdokument
lades fram och detta låg sedan till grund för de diskussioner inom
arbetsgruppen som så småningom ledde fram till konventionen. Den
undertecknades av EU:s justitieministrar den 10 mars 1995. Den har
ännu inte trätt i kraft.
Syftet med konventionen, vilken upprättats på grundval av artikel K. 3 i
fördraget om Europeiska unionen, är att underlätta tillämpningen av
1957 års konvention vad avser förfarandet vid utlämning, samt att
komplettera denna konventions bestämmelser i de fall där personer som
är eftersökta för utlämning samtycker till att överlämnas enligt ett
förenklat förfarande. Detta betyder att 1957 års konvention fortsatt skall
tillämpas dels när personen i fråga eller den anmodade staten inte
samtycker till överlämnande enligt det förenklade förfarandet, dels i de
avseenden den nu aktuella konventionen inte innehåller kompletterande
bestämmelser. Konventionen innehåller i princip endast förfarande-
regler. Det innebär att de materiella villkor för utlämning som gäller
enligt de nuvarande nationella reglerna är fortsatt giltiga även gentemot
andra medlemsstater. Enligt artikel 1.2 påverkar inte tillämpningen av
konventionen för utlämningssamarbetet mer förmånliga bestämmelser i
bilaterala eller multilaterala avtal som är i kraft mellan medlemsstater.
Konventionen påverkar heller inte mer förmånliga bestämmelser till
följd av likartad lagstiftning som gäller mellan medlemsstater. Exempel
på det senare är den samnordiska lagstiftningen som för svensk del
kommit till uttryck i den nordiska utlämningslagen.
I artikel 2 slås konventionens huvudprincip fast, nämligen att med-
lemsstaterna förbinder sig att, i enlighet med det förenklade förfarandet,
till varandra överlämna personer som är eftersökta för utlämning,
förutsatt att de samtycker till detta och att den anmodade staten lämnar
sitt godkännande.
Enligt artikel 3 skall den person som är föremål för en begäran om
provisoriskt anhållande enligt 1957 års konvention överlämnas i enlighet
med det förenklade förfarandet. Artikeln anger vidare att det förenklade
förfarandet inte förutsätter att det görs en sådan framställning som krävs
enligt 1957 års konvention.
Artikel 4 anger vilka uppgifter som skall anses innehålla tillräcklig
information för att den anhållne och den anmodade staten skall kunna ta
ställning till om samtycke respektive godkännande skall ges. Artikeln
medger också att ytterligare information undantagsvis får begäras om
redan erhållna uppgifter visar sig otillräckliga.
Bestämmelserna i artikel 5 anger dels att den anhållne skall lämna sitt
samtycke i enlighet med artiklarna 6 och 7, dels att den anmodade
statens godkännande skall lämnas i enlighet med den nationella lagstift-
ningen.
Enligt artikel 6 skall den anhållne underrättas av behörig myndighet i Prop. 1996/97:88
den anmodade staten om att han är eftersökt för utlämning samt om att
han har möjlighet att samtycka till att överlämnas i enlighet med det
förenklade förfarandet.
Artikel 7 reglerar det sätt på vilket samtycket samt, i förekommande
fall, den anhållnes avstående från specialitetsprincipen (skydd mot
lagföring eller verkställighet av straff för brott begånget före överläm-
nandet och som inte omfattas av eftersökningen) skall lämnas. Dessutom
finns bestämmelser om information till den eftersökte angående följ-
derna av ett samtycke respektive avstående samt om dessa rättshand-
lingars eventuella oåterkallelighet.
Enligt artikel 8 skall den anmodade staten omedelbart, dock senast tio
dagar efter anhållandet, underrätta den ansökande staten om den anhåll-
ne har samtyckt eller inte.
Artikel 9 behandlar frågan om avstående från tillämpning av specia-
litetsprincipen. Enligt bestämmelsen kan varje medlemsstat förklara att
specialitetsprincipen enligt 1957 års utlämningskonvention under vissa
omständigheter inte skall tillämpas i det förenklade förfarandet.
Artikel 10 föreskriver att beslutet om utlämning som fattats i enlighet
med det förenklade förfarandet skall kommuniceras direkt mellan de
berörda myndigheterna. Underrättelsen om beslutet skall lämnas senast
inom 20 dagar från den dag då den anhållne lämnade sitt samtycke.
Av artikel 11 följer att överlämnande av den eftersökte skall äga rum
senast inom 20 dagar från den dag då den ansökande staten under-
rättades om beslutet enligt artikel 10.
Om den anhållne samtycker till överlämnande efter utgången av den
tiodagarsfrist som anges i artikel 8, men innan den anmodade staten har
mottagit en framställning om utlämning enligt 1957 års konvention,
skall det förenklade förfarandet tillämpas enligt artikel 12. Om personen
samtycker efter det att en sådan framställning mottagits har den
anmodade staten möjlighet att välja att tillämpa det förenklade förfaran-
det.
Av artikel 13 följer, som huvudregel, att om specialitetsprincipen inte
är tillämplig på den som överlämnas, krävs inte den anmodade statens
medgivande till vidareutlämning till annan medlemsstat.
Artikel 14 behandlar frågan om transitering av den utlämnade från den
anmodade staten till den ansökande via en tredje medlemsstats territo-
rium.
Enligt artikel 15 skall varje medlemsstat i en förklaring ange vilka
myndigheter som är behöriga enligt artiklarna 4-8, 10 och 14.
Konventionens avslutande bestämmelser, artiklarna 16-17, behandlar
ikraftträdande och anslutning till konventionen.
Regeringens förslag: Sverige skall tillträda konventionen.
10
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Prop. 1996/97:88
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker att Sverige
tillträder konventionen.
Skälen för regeringens förslag: Huvudavsikten med konventionen är
att påskynda utlämningsförfarandet i de fall där den som begärs utläm-
nad samtycker.
I den förklarande rapporten till konventionen (EGT nr. C 375,
12/12/96, s. 3 ff.) framhålls att den som begärs utlämnad inte sällan
samtycker till utlämning. För 1992 har den andelen angetts vara större
är 30 procent. Trots detta tar förfarandet enligt 1957 års konvention
ofta avsevärd tid, ibland upp till flera månader.
Det är, inte minst av hänsyn till den eftersökte, angeläget att minska
handläggningstiden vid utlämning. I de flesta fall är den eftersökte
frihetsberövad under förfarandet. Det bör i detta sammanhang beaktas
att i de fall framställningen avser utlämning för lagföring, den miss-
tänkte ännu inte är dömd för någon gärning. Det är inte heller säkert att
den som utlämnas till fullo får avräkna detta frihetsberövande om han
efter utlämningen döms till frihetsstraff.
En process i den begärande staten kan vidare blockeras eller åtminsto-
ne fördröjas på grund av att en förmodad gärningsman saknas. Ett
snabbare förfarande medför över huvud taget större effektivitet i
lagföringen.
Det mellanstatliga samarbetet inom Europeiska unionens s.k. tredje
pelare bygger på enighet mellan medlemsstaterna. Sverige har deltagit
aktivt i arbetet som ledde till den antagna konventionen, vilken träder i
kraft endast om samtliga medlemsstater i Europeiska unionen ratificerar
den. En naturlig utgångspunkt är därför att Sverige skall tillträda kon-
ventionen. Det ligger också i Sveriges intresse att så sker.
Mellan de nordiska länderna finns ett utvecklat utlämningssamarbete,
som bl.a. bygger på direktkontakter mellan myndigheter och, särskilt
om den eftersökte samtycker, förenklade beslutsförfaranden. Erfaren-
heterna av detta samarbete är goda, och det finns anledning att tro att
det till vissa delar liknande förfarande som konventionen föreskriver har
stora förutsättningar att förbättra det europeiska utlämningssamarbetet
utanför Norden.
Regeringens förslag: Bestämmelserna om utlämning enligt det
förenklade förfarandet placeras i en särskild avdelning, sist i
utlämningslagen.
Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med regeringens.
11
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks i huvudsak. Vissa redak- Prop. 1996/97:88
tionella synpunkter har emellertid framförts.
Skälen för regeringens förslag: Avsikten med konventionen är att
skapa ett smidigt och snabbt förfarande med minskade krav på doku-
mentation och med direktkontakt mellan myndigheter. I dessa avseenden
har förfarandet påtagliga likheter med vad som idag gäller mellan de
nordiska länderna. Vid genomförandet av konventionens regler bör där-
för erfarenheterna av det nordiska samarbetet tas till vara och, inom de
ramar som konventionen ger, lösningar i så stor utsträckning som möj-
ligt ansluta till den nordiska strukturen.
Som framgår av beskrivningen under avsnitt 4.2, är konventionen till-
kommen för att underlätta tillämpningen av 1957 års konvention. Som
också framgår reglerar konventionen endast själva förfarandet i sam-
band med utlämning. De materiella förutsättningarna, bl.a. kravet på
dubbel straffbarhet och på lägsta svårhetsgrad samt förbudet mot
utlämning för politiska eller militära brott, berörs inte. De förut-
sättningar som anges i utlämningslagen 1-11 §§ kommer således att
gälla även om någon utlämnas enligt det förenklade förfarandet efter
samtycke.
Ratifikation av konventionen kan inte ske utan att ändringar görs i
utlämningslagens förfaranderegler. I promemorian föreslås att bestäm-
melserna om förfarandet efter samtycke i huvudsak placeras under egen
rubrik i en särskild avdelning, sist i lagen. Viss remisskritik har fram-
förts mot detta. Enligt regeringens mening talar dock starka skäl mot att
nu förändra utlämningslagens grundläggande struktur. Om någon skall
utlämnas till ett land utanför EU behöver rättstillämpande myndigheter
aldrig gå in i den föreslagna nya avdelningen av lagen. Till detta kom-
mer att en generell genomgripande översyn av utlämningslagen kommer
att bli nödvändig när Sverige skall ratificera den nyligen undertecknade
andra EU-konventionen på området, som främst berör annat än förfär-
andet.
Nedan anges, artikel för artikel, de förändringar som konventionen
föranleder i utlämningslagen. Beträffande den närmare tillämpningen
hänvisas till författningskommentaren.
Regeringens förslag: I en inledande bestämmelse anges ramen för
tillämpningen av det förenklade utlämningsförfarandet efter sam-
tycke.
Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks i huvudsak. Vissa redaktio-
nella synpunkter har emellertid framförts.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 2 uttrycks konventionens
huvudprincip, nämligen att medlemsstaterna förbinder sig att i enlighet
med det förenklade förfarandet överlämna personer som samtyckt till
12
detta, förutsatt att den anmodade staten lämnat sitt godkännande. Kon- Prop. 1996/97:88
ventionen innebär alltså inte en plikt att överlämna när den berörda
personen samtycker. I stället kan den anmodade staten pröva huruvida
de materiella förutsättningarna för utlämning föreligger. För svensk del
innebär detta att en framställning om utlämning som prövas enligt det
förenklade förfarandet kan avslås trots att personen samtycker om
hinder enligt 1-11 §§ i utlämningslagen anses föreligga.
Det förenklade förfarandet torde normalt initieras genom att någon
som är efterlyst inom Europeiska unionen grips eller annars påträffas i
Sverige. Enligt artikel 3 är den normala utgångspunkten för förfarandet
att den eftersökte är föremål för provisoriskt anhållande. Överlämnandet
skall i dessa fall ske på grundval av de uppgifter som finns i begäran
om provisoriskt anhållande. Ett överlämnande förutsätter således inte en
formell utlämningsframställning enligt 1957 års konvention.
I promemorian föreslås att den nya avdelningen i utlämningslagen
inleds med en bestämmelse som anger ramen för det förenklade för-
farandet. I den föreslagna bestämmelsen erinras om villkoren för utläm-
ning. I lagrådsremissen, liksom i promemorian, föreslogs att förfäran-
det, i överensstämmelse med konventionstexten, benämns överläm-
nande. Lagrådet har mot detta anfört att skillnaderna mellan det nuva-
rande förfärandet enligt utlämningslagen och det förenklade förfarandet
vid samtycke inte är så stora att en distinktion dem emellan behöver
göras och att termen överlämnande blir missvisande i vissa fall. Liknan-
de synpunkter har framförts av Malmö tingsrätt.
Regeringen kan för sin del godta Lagrådets bedömning. Förfärandet
bör därför, som Lagrådet förordat, benämnas utlämning. Härigenom
behöver någon särskild erinran om att villkoren för utlämning gäller
även i det förenklade förfärandet inte göras.
Regeringens förslag: Till grund för tillämpning av det förenklade
förfärandet skall ligga uppgifter om den eftersöktes identitet, den
myndighet som begärt anhållande, förekomsten av häktningsbeslut
eller dom, brottets beskaffenhet samt omständigheterna kring och
följderna av brottet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker i princip för-
slaget eller lämnar det utan erinran. Vissa, närmast redaktionella syn-
punkter har framförts.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 4 i konventionen stadgas
vilka uppgifter som skall anses innehålla tillräcklig information för att
underrätta den eftersökte (se avsnitt 6.5.2) och för att informera den
myndighet som kan besluta om överlämnande enligt det förenklade för-
färandet. Dessa uppgifter överensstämmer i stort med vad en Interpol-
efterlysning innehåller i dag, samt motsvarar de upplysningar som är
13
nödvändiga för att registrera en person i Informationssystemet Prop. 1996/97:88
Schengen. Artikeln medger också att ytterligare information får begäras
om erhållna uppgifter visar sig otillräckliga. En sådan begäran om
komplettering får dock inte strida mot artikel 3, enligt vilken de
handlingar som fordras enligt 1957 års konvention inte kan krävas inom
ramen för det förenklade förfarandet.
Justitiekanslern och Svea hovrätt har ifrågasatt om det är tillräckligt
för bedömningen av om hinder för utlämning föreligger att endast
”förekomsten av ett häktningsbeslut”, alltså inte häktningsbeslutet som
sådant, redovisas. Konventionen bygger dock på att de uppgifter som
krävs enligt artikel 4 utgör tillräckligt underlag för ställningstagandet.
Konventionstexten medger således inte att krav ställs på erhållande av
själva beslutet eller domen. Med hänsyn till de övriga uppgifter som en-
ligt bestämmelsen skall krävas och till de materiella förutsättningar som
gäller för utlämning torde vidare ett förevisande av själva häkt-
ningsbeslutet sakna praktisk betydelse. Regeringen delar därför bedöm-
ningen i promemorian av hur bestämmelsen i utlämningslagen skall ut-
formas för att ange vilka uppgifter en eftersökning skall innehålla för att
det förenklade förfarandet skall kunna tillämpas. Vissa redaktionella
ändringar har dock gjorts efter påpekanden från Lagrådet och remissin-
stanserna.
Regeringens förslag: Riksåklagaren ges rätt att besluta om
utlämning enligt det förenklade förfarandet. Riksåklagaren skall
dessutom ha rätt att besluta om att överlämna föremål som tagits
i beslag.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I konventionens artikel 5 sägs att
den behöriga myndigheten i den anmodade staten skall lämna sitt
godkännande till överlämnande enligt det förenklade förfarandet. Vilken
eller vilka myndigheter som skall anförtros denna uppgift är en fråga
för varje enskilt land.
Det är i dag regeringen som beslutar om utlämning enligt utlämnings-
lagen, även vid samtycke. Syftet med konventionen, nämligen att få ett
så snabbt och enkelt förfarande som möjligt, torde dock medföra att
rätten att besluta om utlämning efter samtycke i klara fall bör läggas
hos någon annan myndighet än regeringen. Erfarenheterna från de
nordiska ärendena visar att sådana ärenden kunnat hanteras på ett
effektivt och rättssäkert sätt inom åklagarväsendet. De överväganden
som skall ske inom ramen för det nu behandlade förfarandet är inte
14
heller sådana att allmän domstols medverkan framstår som nödvändig.
Att lägga besluten i domstol skulle också kunna medföra viss
tidsutdräkt och sämre effektivitet i förfarandet. Dessutom måste det bli
fråga om att hänskjuta ett tveksamt ärende till regeringen, något som
torde te sig främmande för en allmän domstol.
Rikspolisstyrelsen och åklagarmyndigheten i Göteborg har ifrågasatt
om inte beslut om överlämnande borde kunna fattas på lokal eller regio-
nal åklagamivå.
Regeringen anser det dock mindre lämpligt att gå fullt så långt som
till vad som gäller vid utlämning till annat nordiskt land och låta den
lokale åklagaren besluta om utlämning efter samtycke. Det förfarande
som tillämpas mellan de nordiska länderna skall nämligen ses i ljuset av
att dessa ärenden dels är tämligen vanligt förekommande, dels att det
föreligger en betydande rättslikhet mellan de nordiska länderna. Erfa-
renheter och stabila rutiner kan därför byggas upp på lokal nivå. Det
kan förväntas att utlämning efter samtycke till andra EU-stater inte
kommer att ske i samma omfattning som utlämning till de nordiska
länderna, och när det sker berör det rättssystem som vi inte har samma
vana att arbeta med.
Med hänsyn härtill synes en lämplig lösning vara att låta Riksåkla-
garen fatta beslut om utlämning enligt det förenklade förfarandet. Hos
Riksåklagarens kansli finns en ingående kännedom om utlämningsrätten.
Eftersom Riksåklagaren ändå i det nuvarande systemet kopplas in på
ärendena, torde ingen betydande merbelastning uppkomma. Det är
också lämpligt att låta en och samma myndighet fatta beslut i flertalet
fall, så att kontinuitet och samlad kunskap kan vinnas. Riksåklagarens
beslut bör - i enlighet med vad som gäller enligt den nordiska
utlämningslagen - inte vara överklagbart.
Dessutom bör Riksåklagaren - i överensstämmelse med vad som
gäller i det nordiska förfarandet - ha rätt att besluta om att överlämna
föremål som tagits i beslag i de fall denne beslutar om utlämning av den
eftersökte. Detsamma gäller om chefen för Justitiedepartementet bes-
lutar att utlämning skall ske. En bestämmelse med detta innehåll bör
därför införas.
Regeringens förslag: Beslut om avslag och vid konkurrerande
anspråk från flera länder fattas av regeringen eller i vissa fall av
chefen för Justitiedepartementet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Det torde endast undantagsvis
förekomma att det finns skäl att vägra utlämning, trots att ett samtycke
avgivits. Det kommer i sådana fall att röra sig om överväganden som
närmast bör ankomma på regeringen. Avslagsbeslut bör därför inte få
Prop. 1996/97:88
15
fattas av Riksåklagaren. En sådan ordning stämmer dessutom bättre med
det nordiska förfarandet. Av samma skäl bör fall då konkurrerande
anspråk från flera länder föreligger undantas från Riksåklagarens pröv-
ning.
Ett avslag kan i undantagsfall grundas på att ett absolut hinder mot
utlämning föreligger, t.ex. att den eftersökte är svensk medborgare eller
att han redan är dömd för brottet. Avgörandet bör i dessa fäll ligga kvar
hos regeringen. Detsamma bör gälla vid konkurrerande anspråk.
Avslagsbeslutet kan också grundas på en brist som inte är av definitivt
slag. I det fallet skall den ansökande staten ha möjlighet att inkomma
med en framställning om utlämning enligt 1957 års konvention. Det
synes lämpligt att låta chefen för Justitiedepartementet fatta avslags-
beslut i dessa fall.
Uppkommer tvekan i ett ärende bör sålunda Riksåklagaren ha möjlig-
het att överlämna ärendet för att avgöras av chefen för Justitiedeparte-
mentet eller regeringen. Beträffande åtgärder vid avslagsbeslut, se av-
snitt 6.10.
Något skäl att koppla in Högsta domstolen i det förenklade förfa-
randet efter samtycke torde inte föreligga.
Regeringens förslag: Lokal åklagare verkställer erforderlig ut-
redning i ärenden om utlämning enligt det förenklade förfarandet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt för-
slaget. Justitiekanslern vill dock ha klarlagt hur och av vem ärenden
med tryckfrihetsrättslig anknytning skall utredas.
Skälen för regeringens fi rslag: Enligt 16 § i utlämningslagen skall
Riksåklagaren till grund för sitt yttrande till regeringen verkställa er-
forderlig utredning enligt vad som stadgas om förundersökning i brott-
mål. Sådan utredning utförs normalt av den lokale åklagare inom vars
område den eftersökte finns.
I det nordiska förfarandet handläggs ärendet normalt i dess helhet på
lokal nivå, i de fall den misstänkte samtycker till utlämning.
I det förenklade förfarandet enligt konventionen initieras ärendet på
lokal nivå, och det är bara själva beslutet om utlämning som enligt vad
som föreslås kommer att ligga på Riksåklagaren. Det är naturligt att låta
den allmänne åklagaren verkställa den nödvändiga utredningen. Denna
utredning skall klarlägga om erforderlig dokumentation finns samt
huruvida den eftersökte samtycker till att utlämnas enligt det förenklade
förfarandet och om han i så fall medger att ställas till svars eller straffas
i den ansökande staten för någon annan före utlämningen begången
gärning än den för vilken han utlämnas och därmed vidareutlämnas till
Prop. 1996/97:88
16
annan medlemsstat. Vidare skall utredas om det föreligger sådana
förhållanden som enligt 1-11 §§ i utlämningslagen utgör hinder mot
utlämning.
Justitiekanslern har framställt önskemål om en belysning av ansvars-
fördelningen mellan Justitiekanslern och allmän åklagare när det
aktuella brottet berör det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området. Det
har därvid bl.a. framhållits att Justitiekanslern är ensam behörig åkla-
gare för dessa brottstyper och att hur långt denna exklusiva behörighet
sträcker sig vid gränsöverskridande brottslighet i några fall har föranlett
osäkerhet.
Denna frågeställning är aktuell även beträffande det nuvarande
förfarandet enligt utlämningslagen och alltså inte begränsad till den nu
föreslagna regleringen och synes inte heller omedelbart påverkas därav.
Frågan bör behandlas i ett sammanhang, och det finns anledning att
göra de närmare överväganden som fordras i samband med den översyn
av utlämningslagstiftningen som blir aktuell när den nya EU-konven-
tionen om utlämning skall ratificeras.
Regeringens förslag: Åklagaren skall informera den eftersökte
om möjligheten att samtycka till att utlämnas enligt det förenklade
förfarandet samt om möjligheten att medge rätt för den ansökande
staten att utan särskilt medgivande ställa honom till ansvar eller
straffa honom för annat brott som begåtts före utlämningen än
som omfattas av eftersökningen och att utlämna honom till någon
annan medlemsstat i Europeiska unionen. Den eftersökte skall
också informeras om följderna av samtycke och medgivande.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Den eftersökte skall, enligt artikel 6
i konventionen, när han anhålls underrättas av den behöriga
myndigheten om den begäran som avser honom och om att han har
möjlighet att samtycka till att utlämnas till den ansökande staten i
enlighet med det förenklade förfarandet. Med den behöriga myndigheten
avses den som kan besluta om frihetsberövande, i Sverige den lokale
åklagaren. Informationen skall lämnas i omedelbar anslutning till
frihetsberövandet. En regel om att åklagaren skall informera den
eftersökte om möjligheten att samtycka, liksom om följderna av ett
samtycke, bör införas i lagen.
Det föreslås i avsnitt 6.6 att den eftersökte själv skall få disponera
över den s.k. specialitetsprincipen, och därmed över förbudet mot
vidareutlämning. Den eftersökte bör få erforderlig information även om
innebörden av ett avstående från det skydd som specialitetsprincipen
ger. Informationen bör lämnas av åklagaren.
Prop. 1996/97:88
17
2 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 88
Riksåklagaren, Justitiekanslern och Kriminalvårdsstyrelsen har Prop. 1996/97:88
framfört att det finns skäl att i lagtexten särskilt ange att den eftersökte
kan medge att vidareutlämnas till ett annat EU-land. Som framgår av
avsnitt 6.6 kommer ett avstående från det skydd som specialitets-
principen ger att innebära att den svenska regeringens medgivande till
vidareutlämning till annan medlemsstat inte krävs. Regeringen delar
uppfattningen att detta klart bör framgå av lagtexten.
I avsnitt 6.9 föreslås att det förenklade förfarandet skall kunna
tillämpas även om den eftersökte inte är frihetsberövad. Även i denna
situation bör den eftersökte informeras om möjligheten att samtycka och
avstå.
Regeringens förslag: Den lokale åklagaren ges behörighet att ta
emot ett samtycke från den eftersökte till att utlämnas enligt det
förenklade förfarandet liksom ett medgivande till att ställas till an-
svar eller straffas för annat brott.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Samtycke skall enligt artikel 7 i
konventionen lämnas inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den an-
modade staten i enlighet med dess lagstiftning. Denna myndighet kan
vara domstol eller åklagare. Vid utlämning till ett annat nordiskt land är
det den lokale åklagaren som är behörig att motta ett samtycke. Prak-
tiska skäl talar för att tillämpa samma förfarande i nu aktuella fall. Den
eftersökte är i regel frihetsberövad och då placerad i polisarrest eller i
häkte, vilket torde göra det lätt för åklagaren att vid besök uppta ett
samtycke. I och för sig skulle tingsrätten kunna uppta samtycket, efter-
som anhållandet ändå skall prövas av rätten efter förhandling enligt
23 §. Emellertid kan den eftersökte vilja samtycka till utlämning efter
denna förhandling, och då skulle han behöva transporteras till rätten
ytterligare en gång. Det förenklade förfarandets syfte att påskynda
hanteringen vore då i viss mån förfelat. Om en eftersökt person som
önskar samtycka till att utlämnas inte är frihetsberövad (se avsnitt 6.9),
är det också enklare om samtycket kan lämnas till en lokal åklagare.
Erfarenheterna från tillämpningen av det nordiska förfarandet ger
entydigt vid handen att åklagare kunnat hantera detta ansvar på ett
sådant sätt att kraven på rättssäkerhet har uppfyllts. Det föreslås därför
att den lokale åklagaren ges behörighet att ta emot ett samtycke.
I konventionen regleras inte närmare när samtycket skall inhämtas.
Av underrättelseskyldigheten som regleras i artikel 6 och av artikel 8
som anger att samtycket skall lämnas inom tio dagar från anhållandet,
följer att den anhållne skall kunna lämna sitt samtycke redan vid det
provisoriska frihetsberövandet.
18
Av artikel 7.2 följer att medlemsstaterna skall vidta nödvändiga
åtgärder för att garantera att personen lämnat samtycket under sådana
förhållanden att det framgår att han har lämnat det frivilligt och fullt
medveten om följderna av det. Såväl samtycke till överlämnande som
avstående från tillämpning av specialitetsprincipen (se avsnitt 6.6) skall
avges inför den behöriga rättsliga myndigheten och dokumenteras
skriftligen i den anmodade staten i enlighet med dess lagstiftning. För
att tillgodose rättssäkerhetsaspekterna för den anhållne har i artikeln
också tagits in bestämmelser om att samtycket och avståendet skall
inhämtas under sådana former att det framgår att det skett frivilligt och
att den eftersökte varit fullt medveten om följderna.
När det gäller samtyckets följder, skall den eftersökte informeras bl.a.
om att han genom samtycket avstår från de garantier som är förbundna
med ett normalt utlämningsförfarande. Dessutom skall vid avstående
från specialitetsprincipen den anhållne upplysas om den ansökande
statens möjligheter att bl.a. väcka åtal för andra gärningar än de som
omfattas av eftersökningen.
Också i detta avseende bör det nordiska förfarandet kunna vara
vägledande. I förordningen (1982:58) om förfarandet vid utlämning för
brott till Danmark, Finland, Island och Norge finns närmare bestäm-
melser om hur samtycket skall lämnas. I förordningen sägs att
samtycket skall lämnas skriftligen på formulär som fastställs av
Riksåklagaren. Handlingen där samtycket ges skall om möjligt vara
avfattad på det språk som normalt begagnas av den som begärs
utlämnad. Om ett annat språk används, skall på handlingen antecknas
vilka åtgärder som vidtagits för att kontrollera att den som begärs
utlämnad har förstått innebörden av samtycket. Slutligen stadgas att
samtycket skall lämnas i närvaro av vittne. Vittnet skall på den handling
där samtycket lämnas skriftligen bekräfta att den som begärs utlämnad
har undertecknat handlingen frivilligt.
Detta förfarande torde väl uppfylla konventionens krav. Förordningen
bör därför göras tillämplig också på samtycke och avstående inom
ramen för det förenklade förfarandet.
Regeringens förslag: Rättegångsbalkens regler om offentlig
försvarare tillämpas även i det förenklade förfarandet. Riksåkla-
garen beslutar om ersättning till offentlig försvarare för arbete
som utförts där.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Malmö tingsrätt har dock förordat en
särskild reglering av rätten till juridiskt biträde och Justitiekanslern har
önskat klarlagt huruvida beslut om ersättning till offentlig försvarare vid
tvist skall kunna prövas av domstol.
Prop. 1996/97:88
19
Skälen för regeringens förslag: Konventionen stadgar i artikel 7.2 Prop. 1996/97:88
att den eftersökte, som en garanti för att hans samtycke lämnas frivilligt
och i fullt medvetande om följderna, skall ha rätt till juridiskt biträde.
Enligt vad som föreslås skall åklagaren vidta nödvändig utredning i
enlighet med vad som föreskrivs om förundersökning i brottmål. Det
innebär bl.a. att rättegångsbalkens regler om förordnande av offentlig
försvarare blir tillämpliga. Någon särskild bestämmelse om att offentlig
försvarare skall förordnas torde därför inte behövas. Detta överensstäm-
mer med vad som för närvarande gäller. Försvarare förordnas regel-
mässigt direkt vid ett eventuellt beslut om tvångsmedel.
Malmö tingsrätt har påpekat att en misstänkt person enligt svenska
regler inte har någon ovillkorlig rätt till juridiskt biträde om han inte är
frihetsberövad. Tingsrätten har med hänvisning till detta ifrågasatt
huruvida de svenska reglerna i detta hänseende motsvarar konventionens
krav.
Även om den eftersökte inte är frihetsberövad torde man normalt
kunna utgå ifrån att det i ett utlämningsärende föreligger skäl att
förordna offentlig försvarare för honom. De nuvarande reglerna innebär
därför enligt regeringens mening en tillräcklig garanti för att den
eftersökte får juridiskt biträde.
Ersättning till försvarare för arbete under den tid ärendet legat hos
allmän åklagare bör i enlighet med nu gällande ordning prövas av den
tingsrätt som förordnat försvararen. Av 22 § utlämningslagen följer att
regeringen eller Justitiedepartementet beslutar om ersättning till
offentlig försvarare för arbete hos regeringen. Ett särskilt stadgande
fordras om att Riksåklagaren skall besluta om sådan ersättning för
arbete som utförts där inom ramen för det förenklade förfarandet.
Justitiekanslern har vidare väckt frågan om inte, mot bakgrund av den
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, Riksåklagarens be-
slut om ersättning till offentlig försvarare borde kunna överklagas.
Den föreslagna ordningen överensstämmer med vad som gäller i dag.
Den av Justitiekanslern väckta frågan bör lämpligen tas upp i samband
med den kommande totalöversynen av utlämningslagstiftningen.
Ersättningen skall enligt 18 § utlämningslagen i regel stanna på staten.
Regeringens förslag: Ett samtycke skall kunna återkallas. Den tid
som förflyter mellan ett samtycke och en återkallelse skall inte
beaktas vid fastställande av tidsfrist enligt 23 § utlämningslagen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7.4 i konventionen är
samtycke oåterkalleligt. Tanken bakom denna bestämmelse är att den
anhållne inte skall kunna återkalla sitt samtycke och därefter begära att
han skall friges på grund av att tidsfristen för inlämnande av en utläm-
20
ningsframställning enligt 1957 års konvention överskridits. Mot bak- Prop. 1996/97:88
grund av vissa medlemsstaters lagstiftning ges det dock möjlighet för
staterna att förklara att samtycket och avståendet kan återkallas. För att
undvika att en återkallelse försvårar ett utlämningsförfarande, stadgas
vidare att den tid som förflyter mellan underrättelse om samtycket och
den eventuella återkallelsen inte skall beaktas vid fastställandet av de
tidsfrister för provisoriskt anhållande på 18 till 40 dagar som följer av
1957 års konvention. Följden av detta blir att den ansökande staten vid
en återkallelse har lika lång tid på sig för att göra en framställning om
utlämning enligt 1957 års konvention som denna stat hade vid den tid-
punkt den mottog underrättelsen om den anhållnes samtycke. På så vis
kan inte den eftersökte sabotera förfarandet genom att först samtycka
och sedan återkalla samtycket, vilket kunde medföra att 40-dagarsfristen
försattes.
Övervägande skäl talar för att Sverige skall göra det möjligt att åter-
kalla ett lämnat samtycke. Det förenklade förfarandet är tillkommet inte
minst i den eftersöktes intresse. Det framstår därför som naturligt att
han, om han sedan samtycke har lämnats får kännedom om nya om-
ständigheter som är ägnade att påverka hans ställningstagande eller om
han helt enkelt ångrar sig, skall kunna påkalla tillämpning av det nu-
varande förfärandet. Att ge den eftersökte möjlighet att återkalla sam-
tycket överensstämmer också med det förfarande som tillämpas mellan
de nordiska länderna.
I promemorian föreslås att det skall vara möjligt att återkalla ett
samtycke och att detta regleras genom en bestämmelse om att den
ansökande staten skall underrättas om återkallelse sker. En fråga som
har uppmärksammats av Riksåklagaren är huruvida en återkallelse av
samtycket som sker efter det att beslut har fattats i utlämningsfrågan
skall beaktas. Regeringen föreslog i lagrådsremissen att en återkallelse
skall beaktas om den sker efter det att beslut har fattats men innan
verkställighet av utlämningen har skett. Lagrådet har anfört att det i och
för sig inte har någon erinran mot denna lösning. Lagrådet menar
emellertid att detta torde innefatta en avvikelse från gängse syn på vid
vilken tidpunkt en parts ståndpunkt i ett ärende senast måste anges för
att vinna beaktande av beslutsmyndigheten och att den föreslagna
lösningen därför bör komma till tydligt uttryck i lagtexten. Regeringen
godtar Lagrådets bedömning.
Om samtycket återkallas skall det förfärande som regleras i lagens
14-22 §§ åter träda in.
Sverige bör således avge en förklaring att samtycke kan återkallas. I
lagen bör vidare en bestämmelse införas om att den tid som förflutit
mellan ett samtycke och en återkallelse inte skall beaktas vid fast-
ställandet av 40-dagarsfristen enligt 23 § andra stycket.
21
6.5.6 Underrättelse om samtycke m.m.
Prop.
Regeringens förslag: Den ansökande staten skall omedelbart
underrättas om ett samtycke eller medgivande. Om den eftersökte
inte samtycker skall den ansökande staten underrättas om det.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget
utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 8 i konventionen skall
den stat som verkställt ett provisoriskt anhållande omedelbart underrätta
den ansökande staten om samtycke lämnas. Vidare skall den anmodade
staten inom tio dagar från det provisoriska anhållandet underrätta den
ansökande staten huruvida samtycke till överlämnande enligt det för-
enklade förfarandet har lämnats. Tidsfristen gör det möjligt för den an-
sökande staten att göra en eventuell framställning om utlämning inom
de 40 dagar som anges i 1957 års konvention, om samtycke skulle
vägras. Underrättelse om samtycke skall förmedlas direkt mellan de
behöriga myndigheterna som angivits enligt artikel 15. En bestämmelse
om att underrättelse skall ske på nämnda sätt bör införas i lagen.
Lagtexten bör dessutom, såsom Kriminalvårdsstyrelsen och Riksåklag-
aren har påpekat, kompletteras med att den ansökande staten förutom
samtycke också skall underrättas om ett avstående från det skydd spe-
cialitetsprincipen ger.
Regeringens förslag: Den eftersökte skall kunna disponera över
specialitetsprincipen och därmed också över huruvida svenskt till-
stånd krävs för vidareutlämning till en annan medlemsstat. Ett av-
stående från det skydd specialitetsprincipen ger skall kunna åter-
kallas.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna ställer sig i princip
positiva till förslagen. Ett antal remissinstanser har dock efterlyst en
precisering av lagtexten så att det klart framgår bl.a. vad som innefattas
i ett avstående från specialitetsprincipen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 9 i konventionen kan
medlemsstaterna välja om man vill låta den eftersökte disponera över
tillämpningen av den s.k. specialitetsprincipen, dvs. skydd mot lag-
föring eller verkställighet av straff för brott begånget före överlämnan-
det och som inte omfattas av eftersökningen. Artikelns fakultativa ka-
raktär har sin grund i de skillnader som finns mellan medlemsstaternas
1996/97:88
22
lagstiftning när det gäller ett samtyckes effekt på den ansökande statens
rätt att lagfora den utlämnade för andra gärningar än de som låg till
grund för framställningen. Bestämmelsen ger tre handlingsalternativ för
medlemsstaterna:
1. Staten avger ingen förklaring. Specialitetsprincipen enligt 1957 års
konvention fortsätter då att gälla, dvs. den anmodade statens medgivan-
de krävs för ytterligare lagföring eller fortsatt straffverkställighet. Den
eftersöktes samtycke till överlämnande påverkar således inte tilllämp-
ningen av specialitetsprincipen.
2. Staten avger en förklaring enligt artikel 9.a. Innebörden av detta blir
att specialitetsprincipen enligt 1957 års konvention inte skall tillämpas
när den eftersökte samtycker till överlämnande. Samtycket innebär så-
ledes ett automatiskt avstående från specialitetsprincipen.
3. Staten avger en förklaring enligt artikel 9.b. Innebörden av detta blir
att specialitetsprincipen inte skall tillämpas om den eftersökte i samband
med att han samtycker till överlämnande också uttryckligen avstår från
specialitetsprincipen.
Specialitetsprincipen utgör ett skydd för den som utlämnats mot att bli
åtalad eller straffad för mer än vad som omfattas av beslutet om
utlämning. Samarbetet inom Europeiska unionen bygger bl.a. på att
länderna har en grundläggande tilltro till varandras rättsordningar. En
uppmjukning av det skydd som specialitetsprincipen ger torde därför
vara acceptabelt i denna krets, liksom för övrigt skett mellan de
nordiska länderna. I promemorian förordas därför att låta personen själv
bestämma över omfattningen av detta skydd, som upprätthålls huvud-
sakligen i hans intresse. En förutsättning är då givetvis att den efter-
sökte fått erforderlig information om vad ett avstående innebär.
Regeringen delar denna bedömning. Det bör påpekas att det kan ligga
i den eftersöktes eget intresse att avstå från tillämpning av specialitets-
principen. Sverige bör således avge en förklaring enligt alternativ 3
ovan. Mot bakgrund av de farhågor som bl.a. Lunds universitet uttalat
om att det inte alltid kan förväntas att den eftersökte har tillräckligt
klart för sig vad ett avstående innebär bör understrykas att det åligger
aklagaren att noggrant försäkra sig om detta.
Enligt artikel 13 i konventionen innebär ett avstående från specia-
litetsprincipen också automatiskt att den anmodade statens medgivande
inte längre är nödvändigt för att vidareutlämning skall kunna ske till en
annan medlemsstat. Staterna kan emellertid vid ratifikationen inom ra-
men för den förklaring som kan avges enligt artikel 9 ange att så inte
skall vara fallet, och att sådant medgivande alltså även fortsättningsvis
skall krävas, även om den eftersökte avstått från det skydd specialitets-
principen ger.
Skyddet mot vidareutlämning är uppställt i samma syfte som speciali-
tetsprincipen. Frågorna bör därför behandlas på samma sätt. I konse-
kvens härmed bör således ett avstående från specialitetsprincipen också
innebära att vidareutlämning utan särskilt medgivande från regeringen
kan ske. Det bör understrykas att regeln bara kommer att gälla i
förhållande till annat land inom Europeiska unionen. Vidareutlämning
Prop. 1996/97:88
23
till länder utanför EU kommer fortfarande att kräva medgivande från Prop. 1996/97:88
regeringen.
1 artikel 7.4 i konventionen anges att ett avstående från det skydd spe-
cialitetsprincipen ger skall vara oåterkalleligt, men att medlemsstaterna
kan lämna en förklaring om att avståendet kan återkallas. Av samma
skäl som anförts i avsnitt 6.5.5 för att ett samtycke skall kunna åter-
kallas bör ett avstående kunna återkallas. Justitiekanslern, Riksåklagaren
och Malmö tingsrätt har framfört att detta bör framgå av lagtexten.
Regeringen delar denna uppfattning. Återkallelse bör kunna ske intill
dess att överlämnandet har verkställts. Sverige bör således avge en
förklaring enligt artikel 7.4 och en regel med detta innehåll bör införas
i lagen.
Regeringens förslag: Beslut i utlämningsfrågan skall fattas och
underrättelse om beslutet lämnas till den ansökande staten inom
20 dagar från samtycket.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 10 i konventionen skall
underrättelse om ett beslut om överlämnande enligt det förenklade
förfarandet och information i samband därmed lämnas av den
beslutande myndigheten inom 20 dagar från det att den eftersökte
lämnat sitt samtycke. Underrättelsen skall lämnas till den myndighet i
den ansökande staten som begärt det provisoriska anhållandet. Denna
bestämmelse avser att förenkla och påskynda förfarandet genom att alla
upplysningar lämnas mellan de myndigheter som är direkt berörda av
förfärandet. Bestämmelsen innebär också att den beslutande myndig-
heten har 20 dagar på sig att fetta beslut. Detta är dock en längsta
tidsfrist, och beslutet skall naturligtvis fettas så fort som möjligt. Om
beslutet blir ett avslag, har den ansökande staten i alla händelser, genom
en sammanläggning av de två tidsfristerna på tio dagar (underrättelse
om samtycke) respektive 20 dagar, en minsta tid om tio dagar före
utgången av den i 1957 års konvention stadgade tidsfristen om 40 dagar
från frihetsberövandet, för att göra en framställning om utlämning.
En bestämmelse bör intas i lagen om att beslut skall fattas och under-
rättelse om beslutet lämnas inom 20 dagar från samtycket.
Regeringens förslag: Om det beslutas att den eftersökte skall
utlämnas, skall beslutet i normalfallet verkställas inom 20 dagar.
24
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att överlämnande av Prop. 1996/97:88
den eftersökte skall ske inom 20 dagar från beslutet. Vid oförutsedda
omständigheter som hindrar överlämnande föreslås att rätten ges
möjlighet att förlänga ett tvångsmedelsbeslut med högst 20 dagar.
Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Konventionens artikel 11 stadgar att
överlämnande av den eftersökte skall ske inom 20 dagar från den i
föregående avsnitt beskrivna underrättelsen om beslutet om utlämning.
Har han inte överlämnats inom tidsfristen skall han friges. Emellertid
stadgas att om oförutsedda omständigheter inträffar, som hindrar över-
lämnande inom tidsfristen, skall den behöriga myndigheten i den andra
staten underrättas inom 20 dagar. De båda staternas myndigheter har då
möjlighet att komma överens om en ny dag för överlämnande, vilken
skall ligga så nära den ursprungliga dagen som möjligt. Har överläm-
nande inte skett inom 20 dagar från den nya dag som bestämts, så skall
den anhållne friges. Slutligen stadgas att artikeln inte är tillämplig om
den eftersökte är åtalad eller skall avtjäna straff för andra gärningar i
den anmodade staten och denna stat önskar skjuta upp överlämnandet
eller överlämna personen med förbehåll enligt 1957 års konvention.
Konventionen anger inte någon tid inom vilken ny överenskommelse
skall träffas mellan staterna och heller inte hur långt fram den nya
överenskomna tiden får ligga. Vidare behöver det fysiska överläm-
nandet inte ske förrän 20 dagar från den dag man kommit överens om.
Detta kan få till följd en avsevärd tidsutdräkt, även om det, som
Lagrådet påpekat, torde ligga i såväl den ansökande som den anmodade
statens intresse att begränsa denna tidsutdräkt. För att begränsa tidsut-
dräkten föreslås i promemorian att rätten får medge förlängning av
tvångsmedelsbeslutet med högst 20 dagar. Lagrådet anser det tveksamt
om detta är förenligt med konventionens syfte och förordar att lagtexten
utformas i närmare överensstämmelse med konventionstexten. Rege-
ringen godtar Lagrådets bedömning. Någon absolut tidsgräns för ny dag
för verkställighet skall således inte utsättas. Det skall i det samman-
hanget noteras att den eftersökte enligt 23 § tredje stycket kan begära
prövning av ett tvångsmedelsbeslut. Tvångsmedelsbeslut skall upphöra
att gälla senast efter 20 dagar efter ny fästställd tid.
Regeringens förslag: Det förenklade förfarandet skall kunna
tillämpas även om samtycke lämnas efter tidsfristen på tio dagar
eller av någon som inte är frihetsberövad. Den ansökande staten
skall även i dessa fall informeras om att samtycke lämnats.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran.
25
Skälen för regeringens förslag: Reglerna i konventionen tar främst Prop. 1996/97:88
sikte på situationer där den eftersökte är föremål för provisoriskt an-
hållande. I artikel 12 i konventionen upptas dock bestämmelser som
möjliggör tillämpning av det förenklade förfärandet även i andra situa-
tioner. Det förenklade förfarandet skall enligt bestämmelsen tillämpas
även om samtycke lämnas efter tiodagarsfristen, om den anmodade sta-
ten då ännu inte mottagit någon framställning om utlämning enligt 1957
års konvention. Den anmodade staten kan även välja att tillämpa det
förenklade förfärandet om samtycke lämnas efter tidsfristen, även om
en utlämningsframställning då redan har inkommit. Den anmodade
staten kan också välja att tillämpa förfarandet om samtycke lämnas
sedan en framställning om utlämning gjorts, även om den eftersökte inte
är föremål för provisoriskt anhållande. Varje stat skall vid ratifikation
av konventionen lämna en förklaring om och i så fall på vilka villkor
man avser att tillämpa de två sistnämnda möjligheterna.
De ytterligare möjligheter att påskynda förfärandet som regleras i
artikel 12 bör tas tillvara. Regler härom bör därför intas i lagen och
Sverige bör vid ratifikationen förklara att vi ämnar göra det möjligt att
tillämpa det förenklade förfarandet även om samtycke lämnas efter tio-
dagarsfristen eller av någon som inte är frihetsberövad.
Att även den som är föremål för en framställning om utlämning, men
inte frihetsberövad, bör informeras om möjligheterna att samtycka till
utlämning enligt det förenklade förfarandet har behandlats i avsnitt
6.5.2.
En bestämmelse om skyldighet att informera den ansökande staten om
att samtycke lämnats även i dessa nu berörda situationer tas in i lagen.
Regeringens förslag: I händelse av avslag skall chefen för
Justitiedepartementet i normalfället fastställa den frist inom vilken
framställning om utlämning skall göras.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Om chefen för Justitiedepartementet
på grund av att det föreligger ett icke definitivt hinder beslutar att den
eftersökte inte skall utlämnas enligt det förenklade förfärandet, skall den
ansökande staten ha en möjlighet att ge in en formell framställning om
utlämning i enlighet med 1957 års konvention kompletterad med
nödvändig information, se avsnitt 6.4.2. Chefen för Justitiedeparte-
mentet bör i dessa situationer fastställa tidsfrist enligt 23 § andra stycket
utlämningslagen. Om den - i och för sig osannolika - situationen upp-
står att samtycke avgivits trots att det föreligger ett absolut hinder mot
utlämning, t.ex. om den eftersökte är svensk medborgare eller om han
redan är dömd i Sverige för brottet, finns det inga skäl att fastställa
någon tidsfrist för den ansökande staten att komma in med en utläm-
26
ningsffamställning. Bristen kan ändå inte läkas. I dessa situationer bör Prop. 1996/97:88
därför chefen för Justitiedepartementet inte fastställa någon tidsfrist för
framställning om utlämning.
Regeringens förslag: Beslut om medgivande till transport genom
Sverige av någon som utlämnas enligt det förenklade förfärandet
fattas av chefen för Justitiedepartementet. En särskild regel införs
om att en framställning om transitering av en sådan person inte
behöver göras på diplomatisk väg.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1957 års konvention skall en
framställning om befordran av utlämnad genom avtalsslutande parts
territorium göras på diplomatisk väg och åtföljas av samma
dokumentation som en utlämningsframställning. Vissa särregler gäller
för flygtransport.
Artikel 14 i konventionen stadgar vissa undantag som skall gälla vid
transitering av en person som överlämnas enligt det förenklade för-
farandet. I brådskande fall kan enligt artikeln en begäran om transite-
ringstillstånd göras med tillämpning av ett förfarande som innebär att
framställningen dokumenteras skriftligen. Detta innebär att t.ex. telefax
och elektronisk post kan användas. Den anmodade statens beslut kan
tillkännages på motsvarande sätt. Vidare sägs i artikeln att den
dokumentation som enligt artikel 4 skall ligga till grund för ett
ställningstagande till överlämnande enligt det förenklade förfarandet
skall anses utgöra tillräckligt underlag för transiteringstillstånd.
Vid utlämningslagens tillkomst ansågs att man inte närmare behövde
reglera förfarandet vid förfrågningar om transitering, t.ex. genom angi-
vande av vilka dokument som skall åtfölja en framställning. Något skäl
att i anledning av konventionen infora bestämmelser om hur framställ-
ning eller beslut skall dokumenteras, eller om åtföljande dokumentation,
torde inte föreligga.
Enligt 26 § utlämningslagen är det chefen för Justitiedepartementet
som beslutar om transiteringstillstånd för att regeringen inte skall be-
lastas med sådana ärenden. Något skäl att för det nu föreslagna för-
farandet föreslå någon annan ordning torde inte föreligga.
Enligt samma bestämmelse skall vidare en framställning om transite-
ring göras på diplomatisk väg. Något skäl att behålla detta förfaringssätt
i det förenklade förfarandet finns inte och en regel bör därför införas
om att en framställning om transitering av en person som utlämnas en-
ligt detta förfarande kan göras direkt till chefen för Justitiedeparte-
mentet.
27
Tillträde till EU-konventionen och de föreslagna lagändringarna bedöms
inte medföra några ökade kostnader för staten.
Regeringens förslag: Sverige lämnar en förklaring om att vi,
gentemot de stater som har lämnat en motsvarande förklaring,
avser att tillämpa konventionen innan den har trätt i kraft. Lagen
bör därför träda i kraft den dag regeringen bestämmer och
regeringen ges möjlighet att sätta den i kraft i förhållande till de
stater som har lämnat en motsvarande förklaring.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Konventionen träder enligt artikel 16
i kraft 90 dagar efter det att den sista medlemsstaten har deponerat sitt
ratifikationsinstrument. Konventionens ikraftträdande är alltså beroende
av hur snabbt den sista EU-staten ratificerar den. Detta kan komma att
ta ganska lång tid. I artikel 16.3-4 ges därför en möjlighet för varje
stat att vid ratifikationen, eller vid varje senare tidpunkt, avge en
förklaring i syfte att göra konventionen tillämplig i förhållande till de
stater som avgett en motsvarande förklaring.
Med hänvisning till de skäl som anförts under avsnitt 5 för att Sverige
skall ratificera konventionen kan konstateras att det finns anledning att
göra det möjligt att tillämpa det förenklade förfarandet så snart som
möjligt. Sverige bör därför lämna en förklaring att vi ämnar tillämpa
förfarandet även innan konventionen har trätt i kraft gentemot de länder
som lämnat en motsvarande förklaring. Lagen bör därför träda i kraft
den dag regeringen bestämmer och regeringen ges möjlighet att sätta
den i kraft i förhållande till de länder som har gjort en motsvarande för-
klaring.
Förenklat utlämningsförfarande inom Europeiska unionen
28 § När någon som är eftersökt för utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen samtycker till att bli utlämnad, får utlämningsfrågan
prövas i ett förenklat förfarande med de avvikelser från denna lag som
framgår av 29-40 §§.
Prop. 1996/97:88
28
Paragrafen motsvarar delvis artikel 2 i konventionen. Prop. 1996/97:88
De materiella förutsättningarna för utlämning påverkas inte av det
förenklade förfarandet. Vidare skall de förfaranderegler som inte på-
verkas av konventionens bestämmelser tillämpas även vid det förenklade
förfarandet, bl.a. reglerna om användning av provisoriska tvångsmedel
i 23 §.
29 § En eftersökning skall, för att det förenklade förfarandet skall kunna
tillämpas, innehålla uppgifter om
1. den eftersöktes identitet,
2. den myndighet som begärt anhållande, om sådan begäran
framställts,
3. förekomsten av ett sådant beslut eller en sådan dom som avses i 9 §
tredje stycket,
4. brottets beskaffenhet och rättsliga rubricering,
5. omständigheterna kring brottet, däribland tidpunkt och plats för
brottet och den eftersöktes del i det,
6. följderna av brottet, om det är möjligt.
Ytterligare upplysningar kan begäras om det behövs för att beslut om
utlämning skall kunna meddelas.
Paragrafen motsvarar artikel 4 i konventionen.
I paragrafen stadgas vilka uppgifter som i enlighet med konventionen
skall vara tillräckliga för att beslut skall kunna fattas om utlämning
enligt det förenklade förförandet efter samtycke.
Formkrav avseende eftersökning saknas. Det innebär att informa-
tionen kan lämnas på olika sätt. I praktiken torde dock med eftersökning
normalt avses en begäran om provisoriskt anhållande eller en formell
framställning om utlämning enligt 14 § (jfr. 30 §). Tillräckliga uppgifter
kan dock i vissa fall finnas redan i en internationell efterlysning eller
göras tillgänglig på annat sätt.
I punkt 3 anges att det är tillräckligt att uppgift om förekomst av
häktningsbeslut eller motsvarande lämnas. Någon kopia av dokumentet
behövei således inte företes.
I överensstämmelse med konventionen har vidare införts en regel att
ytterligare upplysningar kan begäras om det anses behövligt.
30 § Om eftersökningen innehåller de uppgifter som avses i 29 §,
behöver en framställning om utlämning enligt 14 § inte göras. Om en
sådan framställning kommit in, kan det förenklade förfarandet ändå
tillämpas, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.
Paragrafen har delvis sin motsvarighet i artiklarna 3.2 och 12.2 i
konventionen.
För tydlighets skull anges i den första meningen att någon fram-
ställning enligt 14 § inte behöver göras. Det innebär att någon begäran
inte behöver göras på diplomatisk väg via Utrikesdepartementet, och att
man till grund för det fortsatta förförandet kan nöja sig med de 29
uppgifter som anges i 29 §.
Vidare stadgas att det förenklade förfarandet skall kunna tillämpas Prop. 1996/97:88
även om samtycke lämnas efter det att en formell framställning enligt
14 § gjorts. Detta innefattar också situationer då den eftersökte inte är
frihetsberövad. Med hänsyn till de intressen som ligger bakom in-
förandet av det förenklade förfarandet bör detta tillämpas när det finns
förutsättningar för det.
31 § Om någon eftersöks för utlämning, skall allmän åklagare
skyndsamt utreda om förutsättningarna för utlämning är uppfyllda.
Därvid tillämpas vad som föreskrivs om förundersökning i brottmål.
Paragrafen motsvarar inte någon artikel i konventionen.
I paragrafen regleras åklagarens uppgift sedan denne mottagit en
eftersökning från en medlemsstat i Europeiska unionen. Beträffande
innebörden av begreppet eftersökning, se ovan under 29 §. Uppgifterna
i en eftersökning kan komma åklagaren till del antingen direkt eller från
polismyndigheten när någon grips. Den polismyndighet som får del av
uppgifter av detta slag skall skyndsamt överlämna dem till allmän åk-
lagare.
Åklagaren skall kontrollera om de uppgifter som anges i 29 § finns
tillhanda. Om något saknas, bör kontakt tas med den myndighet i den
ansökande stat som verkställt eftersökningen. Om erforderliga upp-
lysningar inte inkommer, skall det förenklade förfarandet inte tillämpas.
Åklagaren skall också undersöka om det föreligger sådana förhållan-
den som enligt 1-11 §§ utlämningslagen kan utgöra hinder mot utläm-
ning.
Utredningen skall utföras i enlighet med vad som föreskrivs om för-
undersökning i brottmål, vilket bl.a. medför att offentlig försvarare kan
förordnas.
Om erforderliga uppgifter inte inkommer så skall det förenklade
förfarandet inte tillämpas. Ärendet skall då överlämnas till Justitiede-
partementet.
32 § Den som eftersöks för utlämning skall så snart det kan ske
tillfrågas av åklagare om han samtycker till utlämning. I sådant fall
skall han också tillfrågas om han medger rätt för den ansökande staten
att, utan särskilt medgivande enligt 24 §, ställa honom till ansvar eller
straffa honom för annat brott som begåtts före utlämningen än som
omfattas av eftersökningen och att utlämna honom till någon annan
medlemsstat i Europeiska unionen. Han skall upplysas om innebörden av
att samtycke och medgivande lämnas.
Samtycke och medgivande lämnas till åklagaren. Därvid tillämpas
samma förfarande som vid utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge.
Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om ett samtycke
eller ett medgivande. Är den eftersökte anhållen eller ålagd reseförbud
eller anmälningsskyldighet och samtycker han inte, skall den ansökande
staten underrättas om detta inom tio dagar från beslutet om tvångs-
30
medel. Detta hindrar dock inte att det förenklade förfarandet tillämpas Prop. 1996/97:88
även om samtycke lämnas efter denna tid.
Om ett samtycke eller medgivande återkallas innan beslut om
utlämning har verkställts, skall återkallelsen beaktas. Den ansökande
staten skall omedelbart underrättas om återkallelsen.
Sådan underrättelse från rätten till chefen för Justitiedepartementet
som avses i 23 § andra stycket skall lämnas endast om den eftersökte
inte samtycker till att utlämnas eller om han inte inom tio dagar från
den dag han anhölls eller ålades .reseförbud eller anmälningsskyldighet
lämnat sitt samtycke till utlämningen eller om han återkallar ett sådant
samtycke.
Paragrafen har ingen direkt motsvarighet i konventionen, men mot-
svarande bestämmelser finns delvis i artiklarna 8 och 12.
I paragrafens första stycke föreskrivs att åklagaren så snart det är
möjligt skall tillfråga den eftersökte om han samtycker till att över-
lämnas enligt det förenklade förfarandet och om han avstår från det
skydd som specialitetsprincipen ger. Verkan av ett avstående från
specialitetsprincipen är att den stat till vilken personen utlämnas inte be-
höver den svenska regeringens tillstånd för att ställa personen till svars
eller straffa honom för annan gärning eller vidareutlämna honom till
annat EU-land. Inför dessa ställningstaganden skall den eftersökte nog-
grant informeras av åklagaren om följderna.
Enligt andra stycket skall samtycke lämnas till åklagaren. Även i de
fall den eftersökte inte är föremål för tvångsåtgärder skall samtycke
lämnas inför den åklagare inom vars område den eftersökte befinner
sig. För förfärandet i övrigt skall tillämpas den förordning om avgivan-
de av samtycke som gäller i förhållande till de övriga nordiska länderna
(se avsnitt 6.5.3).
I tredje stycket stadgas att den ansökande staten omedelbart skall
underrättas om ett samtycke eller ett medgivande. Underrättelsen skall
göras av åklagaren direkt till den myndighet som gjort eftersökningen.
Om samtycke inte lämnas, skall den ansökande staten underrättas av
åklagaren om detta inom tio dagar från tvångsmedelsbeslutet. Om den
eftersökte på ett tidigt stadium uttryckligen deklarerar att han inte
kommer att samtycka, skall underrättelse om detta ske omedelbart.
Vidare stadgas att förfärandet kan tillämpas även om samtycke lämnas
efter tiodagarsfristen.
Av fjärde stycket följer att en återkallelse av ett lämnat samtycke eller
ett avstående från det skydd specialitetsprincipen skall godtas om detta
sker innan beslutet om utlämning verkställts. Bestämmelsen medför att
den ansökande staten kan förbereda en formell utlämningsframställning
om ett lämnat samtycke återkallas. Underrättelse om en återkallelse
skall göras av åklagaren eller, om återkallelsen sker sedan han överläm-
nat ärendet till Riksåklagaren, av denne. Om återkallelsen sker sedan
personen överlämnats till polismyndigheten för verkställighet, skall poli-
sen underrätta den ansökande staten om återkallelsen.
Enligt 23 § andra stycket första meningen skall rätten, när den 31
fastställt ett av åklagaren meddelat beslut om tvångsmedel, underrätta
chefen för Justitiedepartementet. Denne skall då göra en första prövning Prop. 1996/97:88
av om det föreligger hinder mot utlämning och, om så inte befinns vara
fallet, fastställa den tid inom vilken framställning om utlämning skall
göras.
Det förenklade förfarandet bygger på direktkontakt mellan myndig-
heter. Varken regeringen eller chefen för Justitiedepartementet skall
därför i normalfallet kopplas in på de ärenden där samtycke ges till att
utlämnas enligt det förenklade förfarandet. I denna paragrafs femte
stycke föreskrivs därför att chefen för Justitiedepartementet skall under-
rättas om ett fastställt tvångsmedelsbeslut endast om samtycke inte läm-
nas inom den i konventionen stipulerade tiodagarsfristen.
Tingsrätten skall därför, om beslut om fastställande av tvångsmedel
fattas innan tiodagarsfristen löpt ut, vänta med att meddela chefen för
Justitiedepartementet. Åklagaren, som har att utröna om den eftersökte
samtycker, skall underrätta tingsrätten så fort samtycke lämnas. Om
rätten inte mottagit något sådant besked sedan tio dagar gått, skall
beslutet om fastställande av tvångsmedel meddelas chefen för Justitie-
departementet, som då har att göra en bedömning av om utlämningshin-
der föreligger och, om så inte befinns vara fallet, fastställa den tid inom
vilken framställning om utlämning skall göras. Om rätten däremot får
besked om att den eftersökte samtyckt, skall någon underrättelse inte
skickas. Om den eftersökte på ett tidigt stadium uttryckligen deklarerar
att han inte kommer att samtycka, skall åklagaren omedelbart underrätta
tingsrätten om detta. Tingsrätten skall då meddela chefen för Justitiede-
partementet sitt beslut.
Om den eftersökte återkallar ett lämnat samtycke, skall chefen för
Justitiedepartementet omedelbart underrättas om det för motsvarande
prövning av frågan om frist för ingivande av fullständig utlämnings-
ffamställning.
33 § Har samtycke lämnats skall åklagaren skyndsamt lämna över
ärendet till Riksåklagaren. Är det uppenbart att utlämning skall ske får
Riksåklagaren, om inte sådant fall som anges i 13 § föreligger, besluta
om detta. I annat fall skall Riksåklagaren med eget yttrande anmäla
ärendet till chefen för Justitiedepartementet för beslut. Ett beslut om
utlämning i sådant fall som anges i 13 § eller ett beslut om avslag på
den grunden att det finns hinder mot utlämning skall dock fattas av
regeringen.
Beslut i utlämningsfrågan skall fattas inom tjugo dagar från det att
samtycke lämnats. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas
om beslutet.
Paragrafens andra stycke har sin motsvarighet i artikel 10.
Om samtycke lämnas skall åklagaren, sedan han verkställt den i 31 §
stadgade utredningen, skyndsamt överlämna ärendet till Riksåklagaren
för beslut. Riksåklagaren skall pröva om det föreligger förutsättningar
för utlämning enligt det förenklade förfarandet samt om något hinder
mot utlämning enligt 1-11 §§ föreligger. Riksåklagaren får besluta om 32
utlämning endast om det inte finns några omständigheter som gör
ställningstagandet tveksamt och under förutsättning att fråga inte är om Prop.
konkurrerande anspråk från två eller flera länder. Är saken inte
uppenbar skall Riksåklagaren skyndsamt överlämna ärendet till chefen
för Justitiedepartementet tillsammans med eget yttrande. Detsamma
gäller vid konkurrerande anspråk.
I de situationer då det negativa beslutet grundas på ett icke absolut
hinder, t.ex. att den ansökande staten på grund av bristfällig utredning
inte förmått visa att fråga är om ett utlämningsbart brott, skall den an-
sökande staten ha en möjlighet att återkomma med en utlämnings-
framställning kompletterad med nödvändig information. I dessa situa-
tioner skall chefen för Justitiedepartementet lätta beslut. Om det förelig-
ger ett absolut hinder mot utlämning, t.ex. om den eftersökte är svensk
medborgare eller om han redan är dömd i Sverige för brottet, skall där-
emot avslagsbeslutet fattas av regeringen. Detsamma gäller vid kon-
kurrerande anspråk.
Skulle emellertid chefen för Justitiedepartementet finna att utlämning
skall ske, får denne besluta om det.
I andra stycket anges den tid inom vilken beslut om utlämning skall
fattas. Detta är en längsta tidsfrist och beslut skall naturligtvis fettas så
snart det är möjligt. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas
om beslutet.
34 § Om det beslutas att den eftersökte skall utlämnas skall beslutet
verkställas inom tjugo dagar. terkställs inte beslutet inom denna tid
skall beslut om tvångsmedel enligt 23 § omedelbart upphöra att gälla.
Om beslutet på grund av oförutsedda omständigheter inte kan verk-
ställas inom tjugo dagar, skall den ansökande staten underrättas om
detta och ny dag för verkställighet bestämmas. yferkställs inte beslutet
inom tjugo dagar från den nya dag som bestämts skall beslut om
tvångsmedel enligt 23 § omedelbart upphöra att gälla.
Paragrafen motsvarar artikel 11 i konventionen.
Om det beslutas att utlämning enligt det förenklade förfärandet skall
ske, skall enligt huvudregeln det fysiska överlämnandet av personen ske
inom 20 dagar från beslutet. Också beträffande denna frist finns
anledning att understryka att överlämnandet givetvis skall ske så snart
förutsättningar för detta föreligger. Några skillnader vad avser de
praktiska arrangemangen kring verkställigheten mot vad som tillämpas
idag torde det inte finnas behov av.
I paragrafen föreskrivs att om överlämnande av den eftersökte inte
sker inom 20-dagarsffisten så skall ett eventuellt tvångsmedel
omedelbart bringas att upphöra. Emellertid medges i andra stycket
undantag för det fall omständigheter närmast av force majeurekaraktär
hindrar verkställighet. I den situationen kan staterna träffa en
överenskommelse om en ny tid för överlämnande. Denna tid bör
givetvis ligga så nära den ursprungliga dagen som möjligt. Det kan här
erinras om att prövning av ett tvångsmedelsbeslut kan ske enligt 23 §
tredje stycket.
1996/97:88
33
3 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 88
Begreppet oförutsedda omständigheter skall i detta sammanhang tolkas Prop. 1996/97:88
restriktivt och avser förhållanden som ligger utanför myndigheters kon-
troll. Som exempel härpå kan nämnas t.ex. en olycka i samband med
transport, en strejk som hindrar användning av ett planerat transportsätt
eller allvarlig sjukdom hos den som skall överlämnas.
35 § Finner chefen för Justitiedepartementet att utlämning inte kan äga
rum med tillämpning av det förenklade förfarandet skall, om det behövs,
tidsfrist enligt 23 § andra stycket fastställas.
Paragrafen motsvarar inte någon artikel i konventionen.
Paragrafen reglerar den situationen att beslut fattas om avslag. Om
det är regeringen som fattat beslutet, dvs. om det föreligger ett absolut
hinder mot utlämning eller om fråga är om konkurrerande anspråk,
skall någon tidsfrist inte fastställas. Om däremot chefen för Justitiede-
partementet fattat avslagsbeslutet, dvs. om det föreligger ett icke absolut
hinder, skall - om inte något särskilt skäl talar däremot - tidsfrist fast-
ställas. Den ansökande staten skall nämligen i den situationen ha en
möjlighet att återkomma med en utlämningsframställning enligt 14 §
kompletterad med nödvändiga uppgifter. Om en utlämningsframställning
inkommit, skall det naturligtvis inte fastställas någon tidsfrist.
36 § Om samtycket återkallas, skall den tid som förflyter mellan
underrättelsen om samtycke och återkallelsen inte beaktas vid faststäl-
landet av den tidsfrist som anges i 23 § andra stycket.
Paragrafen motsvarar artikel 7.4 andra meningen i konventionen.
Bestämmelsen medför att den tid som den ansökande staten har på sig
att inkomma med en fullständig utlämningsframställning förlängs i de
fäll den eftersökte först samtyckt och därefter återkallat sitt samtycke.
37 § Riksåklagaren beslutar om ersättning till offentlig försvarare i de
fall arbete utförts i ett ärende som handlagts där.
Bestämmelsen, som inte motsvarar någon artikel i konventionen, har
behandlats i avsnitt 6.5.4. Ersättning till försvarare för arbete som
utförts under den tid ärendet legat hos allmän åklagare prövas i vanlig
ordning av den tingsrätt som förordnat försvararen.
38 § Beslut av Riksåklagaren om utlämning eller om ersättning till
offentlig försvarare får inte överklagas.
Bestämmelsen, som inte motsvarar någon artikel i konventionen, har
behandlats i avsnitt 6.4.1 och 6.5.4.
39 § / samband med att det beslutas att utlämning skall ske, får chefen
för Justitiedepartementet och Riksåklagaren fatta beslut enligt 21 §.
34
Bestämmelsen, som inte motsvarar någon artikel i konventionen, har Prop. 1996/97:88
behandlats i avsnitt 6.4.1.
40 § Framställning om transport genom Sverige av någon som utlämnas
enligt det förenklade förfarandet görs till Justitiedepartementet.
Bestämmelsen, som inte har någon direkt motsvarighet i konventionen,
har behandlats i avsnitt 6.11.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får
sättas i kraft iförhållande till någon eller några av Europeiska unionens
medlemsstater.
Konventionens ikraftträdande har behandlats i avsnitt 8. För Sveriges
del kommer det förenklade förfarandet att kunna tillämpas innan
konventionen trätt i kraft. Regeringen får bestämma när lagen skall
träda i kraft, eftersom detta är beroende av övriga medlemsstaters
ratifikationer. Med hänsyn till att Sverige, under förutsättning av
ömsesidighet, skall tillämpa det förenklade förfarandet även innan
konventionen trätt i kraft, får regeringen också sätta lagen i kraft i
förhållande till någon eller några medlemsstater i Europeiska unionen.
35
Prop. 1996/97:88
Bilaga 1
av den 10 mars 1995
om upprättandet av konventionen om ett förenklat förfarande
för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater
(95/C 78/01)
EUROPEISKA UNIONENS RÅD
som beaktar fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel K.3 2 c i
detta, och
som för att uppnå unionens mål betraktar reglerna för det förenklade
förfarandet för utlämning mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen
som en fråga av gemensamt intresse som utgör en del av det samarbete
om vilket stadgas i avdelning VI i fördraget;
BESLUTAR att härmed upprätta den konvention vars text återfinns i
bilagan och som denna dag har undertecknats av företrädarna för
regeringarna i unionens medlemsstater;
REKOMMENDERAR att medlemsstaterna antar den i enlighet med
sina konstitutionella regler.
Utfärdad i Bryssel den 10 mars 1995
På rådets vägnar
Ordförande
36
Prop. 1996/97:88
Bilaga 1
KONVENTION
UPPRÄTTAD PÅ GRUNDVAL AV ARTIKEL K. 3
I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONEN
OM ETT FÖRENKLAT FÖRFARANDE FÖR UTLÄMNING
MELLAN EUROPEISKA UNIONENS MEDLEMSSTATER
37
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA till denna konven-
tion, Europeiska unionens medlemsstater,
SOM HÄNVISAR TILL rådets akt av den 10 mars 1995,
SOM ÖNSKAR FÖRBÄTTRA det straffrättsliga samarbetet mellan med-
lemsstaterna såvitt avser såväl lagföring som verkställighet av domar,
SOM ÄR MEDVETNA OM att utlämning har stor betydelse inom det
rättsliga samarbetet för att uppnå dessa mål,
SOM ÄR ÖVERTYGADE OM nödvändigheten av att förenkla utläm-
ningsförfarandet i den mån detta är förenligt med de grundläggande
principerna för deras nationella lagstiftning, däribland principerna i den
europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna,
SOM KONSTATERAR att i ett stort antal ärenden om utlämning den
som begärts utlämnad samtycker till överlämnande,
SOM ANSER att det i sådana fall är önskvärt att till ett minimum be-
gränsa den tid som är nödvändig för utlämningsförfarandet och för fri-
hetsberövande som görs i sådant syfte,
SOM BEAKTAR att tillämpningen av den europeiska utlämnings-
konventionen av den 13 december 1957 därför bör underlättas genom
att utlämningsförfarandet förenklas och förbättras,
SOM BEAKTAR att bestämmelserna i den europeiska utlämnings-
konventionen förblir tillämpliga på alla de frågor som inte behandlas i
denna konvention,
HAR KOMMIT ÖVERENS OM FÖLJANDE BESTÄMMELSER:
Allmänna bestämmelser
1. Denna konvention syftar till att mellan Europeiska unionens
medlemsstater underlätta tillämpningen av den europeiska utlämnings-
konventionen genom att komplettera bestämmelserna i denna.
2. Punkt 1 påverkar inte tillämpningen av mer förmånliga bestämmelser
i bilaterala eller multilaterala avtal som är i kraft mellan medlemsstater.
Prop. 1996/97:88
Bilaga 1
38
Skyldighet att överlämna
Medlemsstaterna förbinder sig att, i enlighet med det förenklade för-
farande som anges i denna konvention, till varandra överlämna personer
som är eftersökta för utlämning, förutsatt att dessa personer samtycker
till detta och att den anmodade staten lämnar sitt godkännande i enlighet
med denna konvention.
Villkor för överlämnande
1. I enlighet med artikel 2 skall den, som är föremål för en begäran om
provisoriskt anhållande enligt artikel 16 i den europeiska utlämnings-
konventionen, överlämnas i enlighet med artiklarna 4-11 och artikel
12.1 i denna konvention.
2. Ett sådant överlämnande som avses i punkt 1 förutsätter inte att det
görs en framställning om utlämning eller att det ges in sådana
handlingar som fordras enligt artikel 12 i den europeiska
utlämningskonventionen.
Uppgifter som skall tillhandahållas
1. Följande uppgifter från den ansökande staten skall anses innehålla
tillräcklig information för att underrätta den anhållne på det sätt som an-
ges i artiklarna 6 och 7 och för att informera den behöriga myndighet
som avses i artikel 5.2:
a) den eftersöktes identitet;
b) den myndighet som begär anhållandet;
c) förekomsten av ett häktningsbeslut eller av andra handlingar med
samma rättsliga verkan eller av en dom som kan verkställas;
d) brottets beskaffenhet och rättsliga rubricering;
e) en beskrivning av omständigheterna kring brottet, däribland tidpunkt
och plats samt den eftersöktes del i brottet;
f) såvitt möjligt, följderna av brottet.
2. Utan hinder av vad som sägs i punkt 1 får ytterligare upplysningar
begäras om de uppgifter som avses i nämnda punkt visar sig
otillräckliga för att den behöriga myndigheten i den anmodade staten
skall kunna medge överlämnandet.
Prop. 1996/97:88
Bilaga 1
39
Samtycke och godkännande
1. Den anhållne skall lämna sitt samtycke i enlighet med artiklarna 6
och 7.
2. Den behöriga myndigheten i den anmodade staten skall lämna sitt
godkännande i enlighet med sitt nationella förfarande.
Information till den anhållne
När en person som är eftersökt för utlämning anhålls på en annan
medlemsstats område skall den behöriga myndigheten i enlighet med sin
nationella lagstiftning upplysa honom om den begäran som avser honom
och om att han har möjlighet att samtycka till att överlämnas till den an-
sökande staten i enlighet med det förenklade förfarandet.
Inhämtande av samtycke
1. Den anhållnes samtycke och, i förekommande fall, hans uttryckliga
avstående från tillämpning av specialitetsprincipen skall avges inför de
behöriga rättsliga myndigheterna i den anmodade staten, i enlighet med
dennas nationella lagstiftning.
2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
det samtycke och, i förekommande fali, det avstående som anges i
punkt 1 inhämtas under sådana förhållanden att det framgår att personen
har lämnat dem frivilligt och fullt medveten om följderna av detta. Den
anhållne skall i detta syfte ha rätt till juridiskt biträde.
3. Samtycke och, i förekommande fall, avstående som anges i punkt 1
skall protokollföras i enlighet med det förfärande som föreskrivs i den
anmodade statens lagstiftning.
4. Samtycke och, i förekommande fäll, avstående som anges i punkt 1
är oåterkalleligt. Vid deponeringen av sina ratifikations-, godkännande-,
godtagande- eller anslutningsinstrument får medlemsstaterna genom en
förklaring ange att samtycket och, i förekommande fall, avståendet i
enlighet med deras nationella regler kan återkallas. I sådant fäll skall
den tid som förflyter mellan underrättelse om samtycket och
återkallelsen inte beaktas vid fästställandet av de tidsfrister som anges i
artikel 16.4 i den europeiska utlämningskonventionen.
Prop. 1996/97:88
Bilaga 1
40
Underrättelse om samtycke
1. Den anmodade staten skall omedelbart underrätta den ansökande
staten om personens samtycke. För att den ansökande staten i
förekommande fall skall kunna göra en framställning om utlämning
skall den anmodade staten senast tio dagar efter det provisoriska
anhållandet meddela om personen har lämnat sitt samtycke eller inte.
2. Sådan underrättelse som anges i punkt 1 skall ske direkt mellan de
behöriga myndigheterna.
Avstående från tillämpning av specialitetsprincipen
Varje medlemsstat kan samtidigt med deponeringen av sitt ratifikations-,
godkännande-, godtagande- eller anslutningsinstrument eller vid varje
annan tidpunkt förklara att reglerna i artikel 14 i den europeiska utläm-
ningskonventionen inte är tillämpliga när personen i enlighet med artikel
7 i denna konvention
a) samtycker till utlämning eller
b) samtycker till utlämning och uttryckligen avstår från tillämpning av
specialitetsprincipen.
Underrättelse om beslutet om utlämning
1. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 18.1 i den europeiska
utlämningskonventionen skall underrättelse om ett beslut om utlämning
som har fettats med fllämpning av det förenklade förfarandet och infor-
mation som har samband med det förenklade utlämningsförfarandet
lämnas direkt av den behöriga myndigheten i den anmodade staten till
den myndighet i den ansökande staten som har begärt provisoriskt
anhållande.
2. Den underrättelse om beslutet som avses i punkt 1 skall lämnas
senast inom tjugo dagar från den dag då den eftersökte lämnade sitt
samtycke.
Prop. 1996/97:88
Bilaga 1
41
Tidsfrist för överlämnandet
1. Överlämnandet skall äga rum inom tjugo dagar från den dag då
underrättelsen om beslutet om utlämning lämnades i enlighet med
artikel 10.2.
2. Om den eftersökte är frihetsberövad när den tidsfrist som avses i
punkt 1 går ut skall han försättas på fri fot på den anmodade statens
område.
3. Om omständigheter som ligger utanför myndighetens kontroll
hindrar att den eftersökte överlämnas inom den tidsfrist som anges i
punkt 1 skall den berörda myndighet som anges i artikel 10.1 underrätta
den andra myndigheten om detta. De skall komma överens om en ny
dag för överlämnandet. I sådant fall skall överlämnandet äga rum inom
tjugo dagar från den nya dag som bestämts. Om personen i fråga är
frihetsberövad även efter utgången av denna tidsfrist skall han friges.
4. Punkterna 1, 2 och 3 i denna artikel gäller inte om den anmodade
staten önskar tillämpa artikel 19 i den europeiska utlämningskonven-
tionen.
Samtycke som lämnas efter utgången av den tidsfrist som anges i
artikel 8 eller under andra omständigheter
1. Om samtycke har lämnats efter utgången av den tidsfrist på tio dagar
som anges i artikel 8
- skall den anmodade staten tillämpa det förenklade förfarandet i
enlighet med denna konvention, om den anmodade staten ännu inte har
mottagit någon sådan framställning om utlämning som avses i artikel 12
i den europeiska utlämningskonventionen;
- kan den anmodade staten använda det förenklade förfarandet, om den
under tiden har mottagit en sådan framställning om utlämning som avses
i artikel 12 i den europeiska utlämningskonventionen.
2. Den anmodade staten kan använda det förenklade förfarandet på sätt
som föreskrivs i denna konvention även om ingen begäran om
provisoriskt anhållande har gjorts och då samtycke har lämnats efter det
att en framställning om utlämning har mottagits.
3. Vid deponeringen av sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande-
eller anslutningsinstrument skall varje medlemsstat förklara om och på
Prop. 1996/97:88
Bilaga 1
42
vilka villkor den avser att tillämpa punkt 1 andra strecksatsen och
punkt 2.
Vidareutlämning till en annan medlemsstat
När specialitetsprincipen till följd av en medlemsstats förklaring i
enlighet med artikel 9 i denna konvention inte är tillämplig på den
utlämnade personen skall, om inte annat angetts i den nämnda
förklaringen, inte heller artikel 15 i den europeiska utlämningskonven-
tionen gälla vid vidareutlämning av denna person till en annan
medlemsstat.
Transitering
Vid transitering i enlighet med artikel 21 i den europeiska
utlämningskonventionen skall, om det är fråga om utlämning i enlighet
med det förenklade förfarandet, följande regler gälla:
a) i brådskande fall kan en begäran som innehåller de uppgifter som
anges i artikel 4 göras till transiteringsstaten med tillämpning av förfä-
rande som innebär att framställningen dokumenteras skriftligen. Transi-
teringsstaten får tillkännage sitt beslut på motsvarande sätt;
b) de uppgifter som lämnas i enlighet med artikel 4 skall vara till-
räckliga för att göra det möjligt för transiteringsstatens behöriga
myndighet att bedöma att det är fråga om ett förenklat
utlämningsförfarande, och för att gentemot den utlämnade kunna vidta
nödvändiga tvångsåtgärder för transiteringens genomförande.
Angivande av behöriga myndigheter
Varje medlemsstat skall samtidigt med deponeringen av sitt ratifik-
ationsgodkännande-, godtagande- eller anslutningsinstrument i en
förklaring ange vilka myndigheter som är behöriga enligt artiklarna
4 - 8, 10 och 14.
Ikraftträdande
1. Denna konvention skall ratificeras, godkännas eller godtas.
Ratifikations-, godkännande eller godtagandeinstrumenten skall depone-
ras vid generalsekretariatet för Europeiska unionens råd. Rådets
generalsekreterare skall underrätta samtliga medlemsstater om detta.
Prop. 1996/97:88
Bilaga 1
43
2. Denna konvention skall träda i kraft nittio dagar efter det att den Prop. 1996/97:88
sista medlemsstaten har deponerat sitt ratifikations-, godkännande- eller Bilaga 1
godtagandeinstrument.
3. Fram till det att konventionen träder i kraft kan varje medlemsstat
när den deponerar sitt ratifikations-, godkännande- eller godtagande-
instrument eller vid varje senare tidpunkt förklara att konventionen
nittio dagar efter det att förklaringen deponerats är tillämplig i
förhållande till de medlemsstater som har avgett en likalydande
förklaring.
4. Varje förklaring som görs i enlighet med artikel 9 blir gällande
trettio dagar efter det att den har deponerats, dock tidigast den dag då
denna konvention träder i kraft eller den dag då den blir tillämplig
beträffande denna medlemsstat.
5. Konventionen skall tillämpas endast på sådan begäran som görs
efter dagen då den trätt i kraft eller efter dagen då den börjar tillämpas
mellan den anmodade staten och den ansökande staten.
Anslutning
1. Denna konvention skall vara öppen för anslutning för varje stat som
blir medlem i Europeiska unionen.
2. Den på den anslutande statens språk genom generalsekretariatets för
Europeiska unionens råd försorg upprättade och av alla medlemsstater
godtagna texten till denna konvention har samma giltighet som de andra
autentiska texterna. Generalsekreteraren skall vidarebefordra en bestyrkt
kopia av den texten till varje medlemsstat.
3. Anslutningsinstrumenten skall deponeras vid generalsekretariatet för
Europeiska unionens råd.
4. Denna konvention skall för varje stat som ansluter sig till den träda
i kraft nittio dagar efter att staten har deponerat sitt anslutningsinstru-
ment eller på dagen för denna konventions ikraftträdande, om denna
ännu inte har trätt i kraft när nittiodagarsperioden går ut.
5. Om denna konvention ännu inte har trätt i kraft när anslutningsin-
strumenten deponeras skall artikel 16.3 tillämpas på anslutande med-
lemsstater.
TILL BEKRÄFTELSE härav har undertecknade befullmäktigade ombud
undertecknat denna konvention.
44
UTFÄRDAD i Bryssel den tionde mars år nittonhundranittiofem i ett
enda exemplar, på danska engelska, finska, franska, grekiska,
irländska, italienska, nederländska, portugisiska, spanska, svenska och
tyska, varvid alla texter är lika giltiga, och deponerad i arkiven vid
generalsekretariatet för Europeiska unionens råd. Generalsekreteraren
skall vidarebefordra en bestyrkt kopia till varje medlemsstat.
Prop. 1996/97:88
Bilaga 1
45
I promemorian behandlas frågan om Sveriges tillträde till en inom
Europeiska unionen utarbetad konvention om ett förenklat förfarande för
utlämning av dömda eller misstänkta personer mellan medlemsstaterna.
Avsikten med konventionen är att påskynda förfarandet i de fall där den
som begärs utlämnad lämnar sitt samtycke.
I promemorian föreslås att Sverige, som undertecknat konventionen,
ratificerar denna. Promemorian innehåller också förslag till erforderliga
ändringar i lagen (1957:668) om utlämning för brott.
Prop. 1996/97:88
Bilaga 2
46
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:668) om utlämning för
brott,
dels att 23 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tolv nya paragrafer, 28-39 §§, samt
närmast före 28 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott,
vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, får på begäran av
behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning av en
där utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud
eller anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller
om brottmål. Beslag får också ske i sådant fall.
Beslut om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos
rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är
stadgat prövar åtgärden samt, om anhållande eller reseförbud eller
anmälningsskyldighet skall bestå, genast underrättar chefen för justitie-
departementet därom. Finner denne, att hinder mot utlämning föreligger
eller att utlämning eljest ej bör ske, har han att utverka regeringens för-
ordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall skall den främmande
staten genom utrikesdepartementets försorg underrättas om åtgärden.
Därvid skall anges viss av chefen för justitiedepartementet bestämd tid,
inom vilken framställning om utlämning skall göras. Denna tid får inte
vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller
reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades enligt första stycket.
När en framställning om utlämning kommer in, skall utrikes-
departementet genast underrätta den myndighet som först meddelat
beslut om åtgärden. Sådan underrättelse skall även lämnas, om en
framställning om utlämning inte kommer in inom utsatt tid.
Prop. 1996/97:88
Bilaga 3
47
Avser ärendet utlämning till en
medlemsstat i Europeiska unionen,
skall chefen för Justitiedepar-
tementet få underrättelse enligt
andra stycket endast om den
eftersökte förklarar att han inte
samtycker till att överlämnas en-
ligt det förenklade förfarandet
eller om han inte inom tio dagar
från den dag han anhölls eller
ålades reseförbud eller anmäl-
ningsskyldighet lämnat sitt sam-
tycke till att överlämnas eller om
han återkallar ett sådant samtycke.
Talan får inte föras mot rättens beslut. Den som anhållits eller under-
kastats reseförbud eller anmälningsskyldighet får dock för prövning, om
åtgärden skall bestå, begära ny förhandling inom tre veckor från det
beslut senast meddelats.
Har en framställning om utlämning av den som är anhållen eller
underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet inte gjorts inom den
enligt andra stycket bestämda tiden, skall den anhållne friges eller
beslutet om reseförbud eller anmälningsskyldighet hävas. Detsamma
gäller när en framställning avslås enligt 15 §. Om den anhållne i annat
fall inte friges, skall framställning avlåtas till rätten om hans häktande
senast på åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick del av utläm-
ningsframställningen. Görs inte framställning som nu har sagts, skall
den anhållne omedelbart friges.
28 § Den som är eftersökt för utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen får överlämnas till den ansökande staten enligt ett
sådant förenklat förfarande som regleras i 29-39 §§ om den eftersökte
samtycker till detta.
29 § En eftersökning skall, för att det förenklade förfarandet skall
kunna tillämpas, innehålla uppgifter om
1. den eftersöktes identitet,
2. den myndighet som begärt anhållande, om sådan begäran
framställts,
3. förekomsten av ett sådant beslut eller en sådan dom som avses i 9 §
3 stycket,
4. brottets beskaffenhet och rättsliga rubricering,
5. en beskrivning av omständigheterna kring brottet, däribland tidpunkt
och plats för brottet och den eftersöktes del i brottet,
6. om det är möjligt, följderna av brottet.
Prop. 1996/97:88
Bilaga 3
48
Ytterligare upplysningar kan begäras om det behövs för att beslut om Prop. 1996/97:88
överlämnande skall kunna meddelas. Bilaga 3
30 § Om eftersökningen innehåller de uppgifter som avses i 29 §,
behöver en framställning om utlämning enligt 14 § inte göras. Om en
sådan framställning kommit in, kan det förenklade förfarandet ändå
tillämpas, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.
31 § Allmän åklagare som tagit emot en eftersökning skall skyndsamt
utreda om förutsättningarna för ett överlämnande är uppfyllda. Därvid
tillämpas vad som föreskrivs om förundersökning i brottmål.
32 § Den som eftersöks för utlämning skall av åklagare så snart det kan
ske tillfrågas om han samtycker till överlämnande och, i sådant fall, om
han går med på att ställas till ansvar för någon annan före utlämningen
förövad gärning än den som utlämningen avser. Han skall upplysas om
innebörden av att samtycke och medgivande lämnas.
Samtycke och medgivande lämnas till åklagaren. Därvid tillämpas
samma förfarande som vid utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge.
Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om ett samtycke.
Är den eftersökte anhållen eller ålagd reseförbud eller an-
mälningsskyldighet och samtycker han inte, skall den ansökande staten
underrättas om detta inom tio dagar från beslutet om tvångsmedel. Detta
hindrar dock inte att det förenklade förfarandet tillämpas även om
samtycke lämnas efter denna tid.
Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om ett samtycke
återkallas.
33 § Har samtycke lämnats skall åklagaren skyndsamt lämna över
ärendet till riksåklagaren. Är det uppenbart att överlämnande enligt det
förenklade förfarandet skall ske, får riksåklagaren, om 13 § inte är
tillämplig, besluta om överlämnande. I annat fall skall riksåklagaren
med eget yttrande anmäla ärendet till chefen för Justitiedepartementet
för beslut. Ett beslut om överlämnande i sådant fall som anges i 13 §
eller om avslag på den grunden att det finns hinder mot utlämning
föreligger skall dock fattas av regeringen.
Beslut i överlämnandefrågan skall fattas inom tjugo dagar från det att
samtycke lämnats. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas
om beslutet.
Beviljas överlämnande skall verkställighet av beslutet ske inom tjugo
dagar.
34 § Om det beslutas att den eftersökte inte skall överlämnas enligt det
förenklade förfärandet, skall chefen för Justitiedepartementet, om det
behövs, fastställa tidsfrist enligt 23 § andra stycket.
4 Riksdagen 1996/97. 1 samt. Nr 88
35 § Om överlämnandet inte sker inom den tidsfrist som anges i 33 §
tredje stycket, skall beslut om tvångsmedel enligt 23 § omedelbart
upphöra att gälla.
Om överlämnandet på grund av oförutsedda omständigheter inte kan
ske inom angiven tidsfrist, får rätten besluta att beslut om tvångsmedel
får fortsätta att gälla under ytterligare högst tjugo dagar.
36 § Om samtycket återkallas, skall den tid som förflyter mellan
underrättelsen om samtycke och återkallelsen inte beaktas vid
fastställandet av den tidsfrist som anges i 23 § andra stycket.
37 § Riksåklagaren beslutar om ersättning till offentlig försvarare i de
fall arbete utförts i ärende som handlagts där.
38 § Framställning om transport genom Sverige av någon som
överlämnas enligt det förenklade förfarandet görs till chefen för
Justitiedepartementet.
39 § Beslut av riksåklagaren om överlämnande eller om ersättning till
offentlig försvarare får inte överklagas.
Prop. 1996/97:88
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får sättas
i kraft i förhållande till någon eller några av Europeiska unionens
medlemsstater.
50
Efter remiss har yttranden över departementspromemorian (Ds 1996:44)
Ett förenklat utlämningsförfarande inom EU avgetts av Riksdagens
ombudsmän, Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt,
Justitiekanslern, Domstolsverket, Statens invandrarverk, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds
universitet, Sveriges domareförbund och Sveriges advokatsamfund.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagaren vid åklagar-
myndigheten i Stockholm och överåklagarna vid åklagarmyndigheterna
i Göteborg och Malmö.
Prop. 1996/97:88
Bilaga 4
51
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:668) om utlämning för
brott,
dels att 23 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tretton nya paragrafer, 28-40 §§, samt
närmast före 28 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott,
vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, får på begäran av
behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning av en
där utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud
eller anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller
om brottmål. Beslag får också ske i sådant fåll.
Beslut om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos
rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är
stadgat prövar åtgärden samt, om anhållande eller reseförbud eller
anmälningsskyldighet skall bestå, genast underrättar chefen för Justitie-
departementet därom. Finner denne, att hinder mot utlämning föreligger
eller att utlämning eljest ej bör ske, har han att utverka regeringens
förordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall skall den
främmande staten genom Utrikesdepartementets försorg underrättas om
åtgärden. Därvid skall anges viss av chefen för Justitiedepartementet
bestämd tid, inom vilken framställning om utlämning skall göras. Denna
tid får inte vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls
eller reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades enligt första
stycket. När en framställning om utlämning kommer in, skall Utrikes-
departementet genast underrätta den myndighet som först meddelat
beslut om åtgärden. Sådan underrättelse skall även lämnas, om en fram-
ställning om utlämning inte kommer in inom utsatt tid.
Avser ärendet utlämning till en
medlemsstat i Europeiska union-
en enligt ett sådant förfarande
som regleras i 28-40 §§, skall
chefen för Justitiedepartementet
få underrättelse enligt andra
stycket endast om den eftersökte
förklarar att han inte samtycker
, ri/Z att överlämnas enligt det
förenklade förfarandet eller om
han inte inom tio dagar från den
dag han anhölls eller ålades
Prop. 1996/97:88
Bilaga 5
52
reseförbud eller anmälningsskyl-
dighet lämnat sitt samtycke till
att överlämnas eller om han
återkallar ett sådant samtycke.
Talan får inte föras mot rättens beslut. Den som anhållits eller under-
kastats reseförbud eller anmälningsskyldighet får dock för prövning, om
åtgärden skall bestå, begära ny förhandling inom tre veckor från det
beslut senast meddelats. Har en framställning om utlämning av den som
är anhållen eller underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet inte
gjorts inom den enligt andra stycket bestämda tiden, skall den anhållne
friges eller beslutet om reseförbud eller anmälningsskyldighet hävas.
Detsamma gäller när en framställning avslås enligt 15 §. Om den an-
hållne i annat fall inte friges, skall framställning avlåtas till rätten om
hans häktande senast på åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick
del av utlämningsframställningen. Görs inte framställning som nu har
sagts, skall den anhållne omedelbart friges.
28 § Den som är eftersökt för utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen får, i enlighet med de villkor som anges i 1-2 och
4-11 §§, överlämnas till den ansökande staten enligt ett sådant förenklat
förfarande som regleras i 29-40 §§ om den eftersökte samtycker till
detta.
29 § En eftersökning skall, för att det förenklade förfarandet skall
kunna tillämpas, innehålla uppgifter om
1. den eftersöktes identitet,
2. den myndighet som begärt anhållande, om sådan begäran fram-
ställts,
3. förekomsten av ett sådant beslut eller en sådan dom som avses i 9 §
tredje stycket,
4. brottets beskaffenhet och rättsliga rubricering,
5. omständigheterna kring brottet, däribland tidpunkt och plats för
brottet och den eftersöktes del i det,
6. följderna av brottet, om det är möjligt.
Ytterligare upplysningar kan begäras om det behövs för att beslut om
överlämnande skall kunna meddelas.
30 § Om eftersökningen innehåller de uppgifter som avses i 29 §,
behöver en framställning om utlämning enligt 14 § inte göras. Om en
sådan framställning kommit in, kan det förenklade förfarandet tillämpas,
om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.
31 § Allmän åklagare som mottagit en eftersökning skall skyndsamt
utreda om förutsättningarna för ett överlämnande enligt det förenklade
förfarandet är uppfyllda. Därvid tillämpas vad som föreskrivs om för-
undersökning i brottmål.
Prop. 1996/97:88
Bilaga 5
53
32 § Den som eftersöks för utlämning skall så snart det kan ske till-
frågas av åklagare om han samtycker till överlämnande. I sådant fall
skall han också tillfrågas om han medger rätt för den ansökande staten
att, utan särskilt medgivande enligt 24 §, ställa honom till ansvar eller
straffa honom för annat brott som begåtts före överlämnandet än som
omfattas av eftersökningen och att utlämna honom till någon annan
medlemsstat i Europeiska unionen. Han skall upplysas om innebörden
av att samtycke och medgivande lämnas.
Samtycke och medgivande lämnas till åklagaren. Därvid tillämpas
samma förfarande som vid utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge.
Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om ett samtycke
eller ett medgivande. Är den eftersökte anhållen eller ålagd reseförbud
eller anmälningsskyldighet och samtycker han inte, skall den ansökande
staten underrättas om detta inom tio dagar från beslutet om tvångs-
medel. Detta hindrar dock inte att det förenklade förfarandet tillämpas
även om samtycke lämnas efter denna tid.
Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om ett samtycke
eller ett medgivande återkallas.
33 § Har samtycke lämnats skall åklagaren skyndsamt lämna över
ärendet till Riksåklagaren. Är det uppenbart att överlämnande skall ske
får Riksåklagaren, om inte sådant fall som anges i 13 § föreligger,
besluta om detta. I annat fall skall Riksåklagaren med eget yttrande
anmäla ärendet till chefen för Justitiedepartementet för beslut. Ett beslut
om överlämnande i sådant fall som anges i 13 § eller ett beslut om
avslag på den grunden att det finns hinder mot utlämning skall dock
fattas av regeringen.
Beslut i överlämnandefrågan skall fattas inom tjugo dagar från det att
samtycke lämnats. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas
om beslutet.
34 § Om det beslutas att den eftersökte skall överlämnas skall beslutet
verkställas inom tjugo dagar. Verkställs inte beslutet inom denna tid
skall beslut om tvångsmedel enligt 23 § omedelbart upphöra att gälla.
Om beslutet på grund av oförutsedda omständigheter inte kan verk-
ställas inom tjugo dagar, får rätten besluta att tvångsmedlet får fortsätta
att gälla under ytterligare högst tjugo dagar.
35 § Om det beslutas att den eftersökte inte skall överlämnas, skall
chefen för Justitiedepartementet, om det behövs, fastställa tidsfrist enligt
23 § andra stycket.
36 § Om samtycket återkallas, skall den tid som förflyter mellan
underrättelsen om samtycke och återkallelsen inte beaktas vid fast-
ställandet av den tidsfrist som anges i 23 § andra stycket.
37 § Riksåklagaren beslutar om ersättning till offentlig försvarare i de
fall arbete utförts i ett ärende som handlagts där.
Prop. 1996/97:88
Bilaga 5
38 § Beslut av Riksåklagaren om överlämnande eller om ersättning till
offentlig försvarare får inte överklagas.
39 § Riksåklagaren får fatta beslut enligt 21 § i de fall denne beslutat
om överlämnande.
40 § Framställning om transport genom Sverige av någon som
överlämnas enligt det förenklade förfarandet görs till Justitiedeparte-
mentet.
Prop. 1996/97:88
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får
sättas i kraft i förhållande till någon eller några av Europeiska unionens
medlemsstater.
55
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-01-09
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 19 december 1996 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars
Werkström.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
23 §
Det förenklade förfarande som föreslås i remissen innebär avvikelser
från flertalet av bestämmelserna i 14 - 26 §§. I remissen har den
lagtekniska lösningen valts att bestämmelserna om det förenklade
förfarandet samlats i ett särskilt avsnitt sist i utlämningslagen. Det ter
sig då inkonsekvent att just beträffande 23 § infoga en regel om det
förenklade förfarandet i en paragraf som tar sikte på den reguljära
proceduren. Lagrådet föreslår att det föreslagna nya tredje stycket
flyttas till 32 §.
28 §
Inom ramen för den utredning som skall ske i ett utlämningsärende
gäller givetvis generellt att den eftersökte måste tillfrågas om sin
inställning i utlämningsfrågan. Skulle det visa sig att han samtycker till
att bli utlämnad gäller numera enligt 17 § att någon prövning av Högsta
domstolen inte äger rum utan att utlämningsfrågan avgörs av regeringen
omedelbart på grundval av den utredning som verkställts i ärendet.
Huvudpunkterna i det förenklade förfarande som i remissen föreslås
gälla inom Europeiska unionen vid fall av samtycke är att någon
formlig utlämningsframställning inte skall behöva göras och att ärendet
i uppenbara fall skall kunna avgöras av Riksåklagaren. Som remiss-
förslaget är utformat är det emellertid inte tillfyllest att den eftersökte
samtycker till att bli utlämnad; han måste också samtycka till att
utlämning sker enligt reglerna för det förenklade förfarandet. Därmed
skapas enligt Lagrådets mening en onödig komplikation. Skillnaderna
mellan det förenklade förfarandet och den reguljära proceduren är vid
fäll av samtycke inte så stora att det av rättssäkerhetsskäl eller andra
orsaker ter sig befogat med en distinktion mellan fall då den eftersökte
Prop. 1996/97:88
Bilaga 6
56
explicit samtycker till utlämning enligt de förenklade reglerna och då
han endast samtycker till att bli utlämnad. Lagrådet förordar att det
förenklade förfarandet blir tillämpligt så snart den eftersökte samtycker
till att bli utlämnad.
Det förenklade förfarandet benämns i remissen inte utlämning utan
överlämnande. För denna terminologi kan vissa skäl anföras, däribland
att den motsvarar den som har kommit till uttryck i den bakomliggande
konventionen.
Den valda lösningen är emellertid också förenad med nackdelar.
Uttrycket ”överlämnande” för snarast tanken till verkställighet av ett
utlämningsbeslut. Ett bifallsbeslut enligt de förenklade reglerna avses
emellertid få samma rättsverkningar som ett utlämningsbeslut. Avsikten
är uppenbarligen också att samtliga regler i utlämningslagen skall bli
tillämpliga i den mån de förenklade reglerna inte innehåller avvikelser.
Detta gäller inte bara de materiella förutsättningarna för utlämning
enligt 1, 2 och 4-11 §§, som enligt remissförslaget särskilt nämns i
förevarande paragraf, utan också vissa förfarandebestämmelser liksom
sådana regler i utlämningslagen som tar sikte på situationen när ärendet
har avgjorts. Så t.ex. måste antas att bestämmelserna i 20 § andra
stycket om verkställighet av ett utlämningsbeslut och i 25 § andra
stycket om verkan av ett utlämningsbeslut i en svensk rättegång har
avsetts vara tillämpliga även på fall när ärendet avgörs enligt de
förenklade reglerna. Detta blir med remissförslagets terminologi inte
fullt tydligt.
Med hänvisning till det anförda förordar Lagrådet att förfarandet även
i det förenklade regelsystemet benämns utlämning. Därmed uppnås
också överensstämmelse med terminologin enligt lagen (1959:254) om
utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, som
använder termen utlämning för en delvis ännu enklare procedur än den
som har kommit till uttryck i de nu föreslagna reglerna.
Godtas Lagrådets förslag, behöver inte i förevarande paragraf göras
någon erinran om de materiella villkoren för utlämning, och paragrafen
kan även i andra hänseenden redaktionellt förenklas. Lagrådet föreslår
att paragrafen får följande lydelse:
”När någon som är eftersökt för utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen samtycker till att bli utlämnad, får utlämningsfrågan
prövas i ett förenklat förfarande med de avvikelser från denna lag som
framgår av 29-40 §§.”
Godtas Lagrådets förslag vad avser terminologin, bör rubriken
närmast före 28 § få lydelsen: ”Förenklat utlämningsförfarande inom
Europeiska unionen”.
29 §
Prop. 1996/97:88
Bilaga 6
Godtas Lagrådets förslag vid 28 §, bör i andra stycket uttrycket
”överlämnande” bytas ut mot ”utlämning”.
57
31 §
Godtas Lagrådets förslag vid 28 §, bör orden ”ett överlämnande”
bytas ut mot ”utlämning”.
Prop. 1996/97:88
Bilaga 6
32 §
I paragrafens fjärde stycke föreskrivs om skyldighet att underrätta den
ansökande staten för det fall ett samtycke till överlämnande eller ett
medgivande till avstående från skydd enligt den s.k. specialitets-
principen återkallas. I författningskommentaren till paragrafen anges att
det av fjärde stycket följer att ett sådant samtycke eller medgivande kan
återkallas. Vidare nämns att Riksåklagaren uppmärksammat frågan
huruvida en återkallelse av samtycke som sker efter det att beslut har
fattats i överlämnandefrågan skall beaktas. I författningskommentaren
ges svaret att en återkallelse skall beaktas om den sker innan
verkställighet av överlämnandet skett.
Lagrådet har ingen erinran mot den sakliga lösning som sålunda
förordas beträffande verkan av en återkallelse som sker efter ärendets
avgörande. Emellertid torde denna lösning innefatta en avvikelse från
gängse syn på vid vilken tidpunkt en parts ståndpunkt i ett ärende senast
måste anges för att kunna vinna beaktande av beslutsmyndigheten. Med
hänsyn härtill bör enligt Lagrådets mening remissens ställningstagande
i spörsmålet komma till uttryck i lagtexten och inte endast i motiven.
Detta kan lämpligen ske genom en komplettering av fjärde stycket, som
förslagsvis ges följande lydelse: ”Om ett lämnat samtycke eller
medgivande återkallas innan beslut om utlämning har verkställts, skall
återkallelsen beaktas. Den ansökande staten skall omedelbart underrättas
om återkallelsen. ”
I överensstämmelse med vad Lagrådet förordat vid 23 § bör vidare
det i remissen föreslagna nya tredje stycket i den paragrafen flyttas till
förevarande paragraf, där det lämpligen kan införas som ett sista stycke
med följande lydelse:
”Sådan underrättelse från rätten till chefen för Justitiedepartementet
som avses i 23 § andra stycket skall lämnas endast om den eftersökte
inte samtycker till att utlämnas eller om han inte inom tio dagar från
den dag han anhölls eller ålades reseförbud eller anmälningsskyldighet
lämnat sitt samtycke till utlämningen eller om han återkallar ett sådant
samtycke.”
33 §
Godtas Lagrådets förslag vid 28 §, bör i första stycket ”överlämnande
bytas ut mot ”utlämning” och i andra stycket ”överlämnandefrågan
bytas ut mot ”utlämningsfrågan”.
58
Prop. 1996/97:88
Bilaga 6
34 §
I författningskommentaren sägs att paragrafen motsvarar art. 11 i
konventionen. Bestämmelserna i första stycket är också väl förenliga
med vad som föreskrivs i artikelns punkter 1 och 2. Det är emellertid
enligt Lagrådets mening tveksamt om de i andra stycket reglerade
möjligheterna att förlänga tidsfristen fått en utformning som kan anses
invändningsffi vid en jämförelse med artikelns punkt 3.
Konventionen medger enligt den punkten en förlängning av tids-
fristen, om omständigheter utanför den berörda myndighetens kontroll
hindrar att den eftersökte utlämnas inom fristen. Myndigheten i den
anmodade staten skall då underrätta myndigheten i den ansökande staten
om det hinder som föreligger och de två myndigheterna skall komma
överens om en ny dag för verkställighet av utlämningsbeslutet.
Verkställigheten skall ske inom tjugo dagar från denna nya dag. Om
den eftersökte är frihetsberövad även efter utgången av denna tidsfrist,
skall han friges.
Det framhålls i lagrådsremissen (avsnitt 6.8) att konventionen inte
anger någon tid inom vilken ny överenskommelse skall träffas och att
detta möjliggör en avsevärd tidsutdräkt. För att något begränsa denna
tidsutdräkt föreslås i 34 § andra stycket att rätten i de ifrågavarande
situationerna får besluta att tvångsmedlet får fortsätta att gälla under
högst tjugo dagar. Det ligger närmast till hands att tolka bestämmelsen
så att en sådan förlängning av tiden för den eftersöktes frihetsberövande
kan ske endast en gång. Om de omständigheter som utgör hinder för
verkställighet av utlämningsbeslutet föreligger även efter utgången av
den på så sätt förlängda fristen, skall således den eftersökte likväl
friges. Han kommer då att befinna sig på fri fot när verkställighetshind-
ret upphör.
Bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf har alltså till
syfte att förhindra oacceptabelt långvariga frihetsberövanden i
utlämningsärenden. Detta är givetvis ett högst vällovligt syfte, även om
det torde kunna förutses att det ligger i såväl den ansökande som den
anmodade statens intresse att undvika onödig tidsutdräkt i sådana
ärenden. Lagrådet anser sig inte på det föreliggande materialet kunna ta
ställning i frågan om den lösning som för svensk del föreslås och de
konsekvenser som denna kan få är i alla delar förenlig med
konventionens syfte. I vart fall måste 34 § andra stycket anses i icke
oväsentlig grad avvika från ordalydelsen i konventionens art. 11
punkt 3.
Det bör, liksom i författningskommentaren, betonas att de situationer
då en förlängning av tidsfristen kan bli aktuell är typiska force majeure
situationer. Kan utlämningen inte ske, t.ex. därför att den eftersökte till
följd av sjukdom inte kan förflyttas, torde det finnas anledning att räkna
med att de berörda myndigheterna inte förlänger tidsfristen mer än vad
de bedömer som absolut nödvändigt. Enligt Lagrådets mening kan de
farhågor för avsevärd tidsutdräkt som motiverar remissförslaget i 34 §
andra stycket inte anses så välgrundade att de bör leda till ett avsteg 59
från konventionstexten.
Lagrådet förordar att bestämmelsen i andra stycket utformas i mer
direkt överensstämmelse med konventionens art. 11 punkt 3.
Godtas Lagrådets förslag vid 28 §, bör i första stycket ”överlämnas”
bytas ut mot ”utlämnas”.
35 §
Om Lagrådets förslag vid 28 § godtas, kan paragrafen lämpligen få
följande lydelse:
”Finner chefen för Justitiedepartementet att utlämning inte kan äga
rum med tillämpning av det förenklade förfarandet skall, om det be-
hövs, tidsfrist enligt 23 § andra stycket för framställning om utlämning
fastställas. ”
38 - 40 §
Godtas Lagrådets förslag vid 28 §, bör i 38 och 39 §§ uttrycket
”överlämnande” bytas ut mot ”utlämning” och i 40 § ”överlämnas”
bytas ut mot ”utlämnas”.
Prop. 1996/97:88
Bilaga 6
60
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1997
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Peterson, Freivalds, Tham, Åsbrink, Andersson, Winberg, Uusmann,
Ulvskog, Sundström, Lindh, von Sydow, Åhnberg, Pagrotsky, Östros,
Messing
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1996/97:88 Ett förenklat
utlämningsförfarande mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen.
61
gotab 53003, Stockholm 1997