Prop.
1996/97:3
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 12 september 1996
Göran Persson
Marita Ulvskog
(Kulturdepartementet)
I propositionen lägger regeringen fram förslag till en fortsatt långsiktig
kulturpolitik. De kulturpolitiska målen förändras. Fokuseringen på yttrande-
frihet, kulturell jämlikhet och mångfald består. Regeringen lyfter fram littera-
turen och läsfrämjandet samt konstnärernas villkor.
En bibliotekslag föreslås bli införd. En ny stödform erbjuds kommunerna
för inköp av litteratur till folk- och skolbiblioteken. En bokutredning kommer
att tillsättas som skall analysera förhållandena på bokmarknaden och komma
med förslag till ytterligare åtgärder på området som kan initieras under
mandatperioden.
Konstnärernas villkor förbättras. Flera stödformer förstärks. Fortsatta
åtgärder när det gäller bl.a. egenavgiftsproblematiken samt relationen mellan
arbetsmarknadspolitiken och kulturpolitiken aviseras.
Ett antal åtgärder för att förbättra förhållandena inom områdena dans,
teater, musik, film, bildkonst samt arkitektur och formgivning föreslås.
Genomgående betonas tillgängligheten för medborgarna. En särskild satsning
på Norrlands Musik- och Dansteater görs samt på regionala resurscentrum för
film och video, på länskonstnärer och regionala dansensembler. Regeringen
avger för första gången en arkitekturpolitisk programförklaring.
Nuvarande grundbeloppssystem till regionala och lokala kulturinstitutioner
reformeras och utvidgas. Systemet skall ge ökad flexibilitet. Inom ramen för
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 3
existerande anslag görs en omfördelning till riktade bidrag för t.ex. publik-
arbete och konstnärlig utveckling. En nyhet när det gäller regionala satsningar
är tidsbegränsade nationella uppdrag för utveckling av utvalda verksamheter.
År 1998 blir kulturens år. Särskilda medel avsätts för Kulturhuvud-
stadsåret samt för Kultur i hela landet 1998 som skall komplettera kultur-
huvudstadsprojektet.
Museernas roll när det gäller att motverka främlingsfientlighet och rasism
markeras. Samtidskonsten lyfts fram genom satsningar på Moderna museet i
Stockholm, Rooseum i Malmö och Bildmuseet i Umeå samt ett särskilt
nationellt uppdrag till Malmö Konsthall. Ett samlat etnografiskt central-
museum bildas i Göteborg.
Medierna är bland de viktigaste kulturbärarna. I propositionen förtydligas
dagstidningsbegreppet. Distributionsstödet förstärks.
Prop. 1996/97:3
Prop. 1996/97:3
1 Förslag till riksdagsbeslut........................... 7
2 Lagtext ....................................... 9
2.1 Förslag till bibliotekslag....................... 9
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:318) om över-
lämnande av förvaltningsuppgifter inom Kultur-
departementets verksamhetsområde................ 11
3 Ärendet och dess beredning.......................... 12
3.1 Kulturutredningen........................... 12
3.2 Teaterutredningen, Museiutredningen och Internationella
kulturutredningen............................ 12
3.3 Andra utredningar och underlag av betydelse för
propositionen.............................. 13
3.4 Relation till budgetpropositionen 1997 .............. 15
4 Utvärdering och inriktning .......................... 15
4.1 Tjugo års kulturpolitik ........................ 15
4.2 Ta till vara och utveckla........................ 19
5 Mål för en nationell kulturpolitik.......................
27
6 Konstnärernas villkor.............................. 31
6.1 Inriktningen på de framtida insatserna för konstnärerna.. . 32
6.2 Visningsersättning........................... 35
6.3 Bidrag till konstnärer......................... 37
6.4 Inkomstgarantier och långtidsstipendier............. 38
6.5 Konstnärsnämndens organisation................. 39
6.5.1 Förslagsrätt till styrelser................. 39
6.5.2 Inrättande av ett internationellt ateljécentrum ... . 41
6.6 Länskonstnärer............................. 42
7 Litteraturen och språket............................. 43
7.1 Inriktningen på de framtida insatserna för
litteratur och språk........................... 45
7.2 Biblioteksverksamheten regleras i lag .............. 49
7.3 Ny stödform för inköp av litteratur till folk- och
skolbibliotek............................... 52
7.4 Läsfrämjande verksamhet för barn och unga.......... 54
7.5 En bok för alla.............................. 55
7.6 Regeringens övriga förslag på litteraturområdet........ 56
8 Teater........................................ 57
8.1 Inriktningen på de framtida insatserna för teater........ 58
8.2 Nationalscenema Operan och Dramaten............. 60
8.3 Nationellt uppdrag för barn- och ungdomsteater....... 63
8.4 Satsning på ungdomars eget skapande.............. 64
8.5 Nationellt uppdrag inom området ungdomskultur....... 65
8.6 Regional teater.............................. 66
8.7 Svenska riksteatern .......................... 69
8.8 Fria teatergrupper............................ 71
8.9 Samisk teater............................... 72
8.10 Regeringens övriga förslag på teaterområdet.......... 72
9 Dans......................................... 73
9.1 Inriktningen på de framtida insatserna för danskonsten ... 74
9.2 Dansen i regionerna.......................... 75
9.3 Fria dansgrupper............................ 76
10 Musik........................................ 77
10.1 Inriktningen på de framtida insatserna för musiken...... 79
10.2 Regional musikverksamhet..................... 80
10.3 Svenska rikskonserter......................... 83
10.4 Ett förstärkt lokalt arrangörsled................... 87
10.5 Nationellt uppdrag inom området musik............. 89
10.6 Regeringens övriga förslag på musikområdet......... 90
11 Film......................................... 91
11.1 Inriktningen på de framtida insatserna för filmen....... 93
11.2 Stöd till svensk filmproduktion m.m............... 95
11.3 Stöd till filmkulturell verksamhet m.m.............. 96
11.4 Stöd till regionala resurscentrum för film och video..... 99
11.5 Nationellt uppdrag till regional och lokal filmverksamhet
med tyngdpunkt på barn och ungdom.............. 102
12 Arkitektur och formgivning.......................... 103
12.1 Inriktningen på de framtida insatserna för
arkitektur och formgivning ..................... 104
12.2 Arkitekturmuseet............................ 109
12.3 Röhsska museet............................. 110
12.4 Övriga frågor på arkitektur- och formgivningsområdet ... 110
13 Bild-och formkonst............................... 113
13.1 Inriktningen på de framtida insatserna för bild-
och formkonsten............................ 115
13.2 Utställningsersättning......................... 117
13.3 Statens konstråd ............................ 118
13.4 En bredare insats för konstnärlig gestaltning av den
gemensamma miljön........................... 121
13.5 Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet
(NUNSKU)............................... 123
13.6 Nationellt uppdrag inom samtidskonsten............ 124
13.7 Slöjd för barn och ungdomar.................... 125
14 Kulturarvet..................................... 126
14.1 Inriktningen på de framtida insatserna för kulturarvet .... 126
14.2 Handlingsprogram om kulturarv och främlingsfientlighet . 129
14.3 SESAM - öppna museisamlingarna................ 130
Prop. 1996/97:3
14.4 Museer och utställningar.......................
14.4.1 Inriktningen på de framtida insatserna för
museiområdet........................
133 Prop. 1996/97:3
134
14.4.2 Strukturen på museiområdet .............. 136
14.4.3 Nationellt uppdrag till museiområdet......... 137
14.4.4 Riksantikvarieämbetet och
Statens historiska museer................ 138
14.4.5 Statens sjöhistoriska museer.............. 140
14.4.6 Statens försvarshistoriska museer........... 141
14.4.7 Ett samlat etnografiskt centralmuseum
i Göteborg.......................... 142
14.4.8 Satsning på samtidskonsten - Moderna museet,
Bildmuseet i Umeå och Rooseum i Malmö..... 143
14.4.9 Riksutställningar...................... 145
14.4.10 Statliga utställningsgarantier .............. 147
14.4.11 Icke-statliga kulturlokaler................ 150
14.4.12 Regeringens övriga förslag på museiområdet ... 151
14.4.13 Kulturutredningens förslag om tidsbegränsade
nationella uppdrag till museerna............ 151
14.5 Arkiv.................................... 152
14.5.1 Inriktningen på de framtida insatserna för
arkivområdet......................... 153
14.6 Kulturmiljö................................ 155
14.6.1 Inriktningen på de framtida insatserna för
kulturmiljöområdet..................... 156
14.6.2 Ansvarsfördelningen inom kulturmiljöarbetet .. . 158
14.6.3 Bygghyttor, sysselsättning och utbildning..... 159
14.6.4 Industriminnen....................... 161
15 Massmedier.................................... 162
15.1 Dagspress och taltidningar...................... 164
15.1.1 Inriktningen på de framtida insatserna för
dagspressen......................... 165
15.1.2 Förändringar av dagstidningsbegreppet samt hu
stödberättigade dagstidningar skall särskiljas ... 167
15.1.3 Driftsstöd till dagspressen................ 170
15.1.4 Utvecklingsstöd till dagspressen............ 171
15.1.5 Distributionsstöd till dagspressen........... 172
15.1.6 Pressutredningen -94:s övriga förslag........ 177
15.1.7 Regeringens övriga förslag på dagspress- och
taltidningsområdet..................... 177
15.2 Radio och TV.............................. 178
15.2.1 Statens insatser inom radio- och TV-området ... 178
15.2.2 Kulturutredningens förslag om radio och
television........................... 179
15.2.3 Svensk TV-produktion.................. 180
15.2.4 Digital radio och TV.................... 181
16 Vissa övergripande frågor........................... 182
16.1 Mångkultur och internationellt samarbete............ 182
16.2 Informationssamhället och utredningen om
"Kulturnät Sverige".......................... 186
16.3. Funktionshindrades kulturella möjligheter........... 188
16.3.1 Handlingsprogram för ökat deltagande
i kulturlivet ......................... 189
17 Kulturåret 1998 .................................. 191
18 Reformerat system för stöd till regional kulturverksamhet m.m.. . 195
18.1 Reformerat system för stöd till regional kulturverksamhet.. 195
18.1.1 Nuvarande bidragssystem................ 195
18.1.2 Reformerat bidrag till regional kulturverksamhet . 196
18.2 Fortsatt utveckling av mål och resultatdialogen........ 200
18.3 Statens kulturråd............................ 203
19 Författningskommentar............................. 206
Bilaga 1 Sammanfattning av Kulturutredningen.............. 211
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde................ 229
Prop. 1996/97:3
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till
- bibliotekslag,
- lag om ändring i lagen (1992:318) om överlämnande av förvalt-
ningsuppgifter inom Kulturdepartementets verksamhetsområde,
2. godkänner det som regeringen förordar om
de nationella kulturpolitiska målen,
individuell visningsersättning (avsnitt 6.2),
- utökat uppdrag för Konstnärsnämnden vad gäller det internatio-
nella konstnärsutbytet (avsnitt 6.5.2),
inrättandet av ett statligt stöd för verksamhet med länskonstnärer
(avsnitt 6.6),
grunderna för ett nytt statligt stöd för inköp av litteratur till folk-
och skolbiblioteken (avsnitt 7.3),
- tidsbegränsat nationellt uppdrag till barn- och ungdomsteater
(avsnitt 8.2.2),
- inriktningen på Svenska Rikskonserters verksamhet (avsnitt
10.3) ,
- tidsbegränsat nationellt uppdrag inom området musik (avsnitt
10.5),
- tidsbegränsat nationellt uppdrag inom området ungdomskultur
(avsnitt 10.6),
inrättande av ett bidrag till regionala resurscentrum för film och
video (avsnitt 11.4),
tidsbegränsat nationellt uppdrag till regional och lokal filmverk-
samhet med tyngdpunkt på barn och ungdom (avsnitt 11.5),
- att Röhsska museet skall få ett nätverksansvar för nutida konst-
hantverk och formgivning (avsnitt 12.4),
- en vidgad uppgift för Statens konstråd (avsnitt 13.3),
- att Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet
skall upphöra och att uppgifterna skall övertas av Statens konst-
museer, Moderna museet (avsnitt 13.5),
- tidsbegränsat nationellt uppdrag inom området samtidskonst (av-
snitt 13.6),
- tidsbegränsat nationellt uppdrag inom museiområdet (avsnitt
14.4.3) ,
- skiljande av Statens historiska museer från Riksantikvarieämbetet
och inrättande som en egen ny myndighet (avsnitt 14.4.4),
- sammanläggning av Marinmuseum i Karlskrona med Statens sjö-
historiska museer (avsnitt 14.4.5),
- statligt övertagande av huvudmannaskapet för Etnografiska
museet i Göteborg och inrättande av en samlad etnografisk musei-
Prop. 1996/97:3
myndighet förlagd till Göteborg innefattande även Folkens Prop. 1996/97:3
museum-etnografiska, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet
(avsnitt 14.4.7),
- inrättande av en ny myndighet som tar över Stiftelsen Riksutställ-
ningars verksamhet (avsnitt 14.4.9),
förändringar av dagstidningsbegreppet samt hur stödberättigade
dagstidningar skall särskiljas (avsnitt 15.1.2),
övergångsregler för driftsstöd till dagspressen (avsnitt 15.1.3),
- avveckling av utvecklingsstödet till dagspressen (avsnitt 15.1.4),
förändringar av reglerna för distributionsstöd till dagspressen (av-
snitt 15.1.5),
riktlinjerna för ett enhetligt utformat bidragssystem för regionala
och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner, regionala mu-
seer, länsbibliotek, länskonstnärer samt regionala resurscentrum
för film och video (avsnitt 18.1),
3. godkänner de ekonomiska förpliktelser för staten som följer av avtalet
mellan staten och En Bok För Alla AB för perioden 1997-1999
(avsnitt 7.5),
4. medger att det allmänna bemyndigande att lämna utställningsgarantier
som riksdagen tidigare har meddelat regeringen utvidgas i enlighet
med förslaget (avsnitt 14.4.10).
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1996/97:3
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om det allmänna biblioteksväsendet.
2 § Till främjande av intresse för läsning och litteratur, information, upplys-
ning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt skall alla medborgare
ha tillgång till ett folkbibliotek.
Folkbiblioteken skall verka för att databaserad information görs tillgänglig
för alla medborgare.
Varje kommun skall ha folkbibliotek.
3 § På folkbiblioteken skall allmänheten avgiftsfritt få låna litteratur för viss
tid.
Bestämmelsen hindrar inte att ersättning tas ut för kostnader för foto-
kopiering, porto och andra liknande tjänster. Inte heller hindrar den att en av-
gift tas ut i de fall låntagare inte inom avtalad tid lämnar tillbaka det som de
har lånat.
4 § Ett länsbibliotek bör finnas i varje län.
Länsbiblioteket skall bistå folkbiblioteken i länet med kompletterande
medieförsörjning och andra regionala biblioteksuppgifter.
För den kompletterande medieförsörj ningen skall också finnas en eller
flera lånecentraler.
5 § Inom grundskolan och gymnasieskolan skall det finnas lämpligt för-
delade skolbibliotek för att stimulera skolelevernas intresse för läsning och
litteratur samt för att tillgodose deras behov av material för utbildningen.
6 § Det skall finnas tillgång till högskolebibliotek vid alla högskolor. Dessa
bibliotek skall inom de områden som anknyter till utbildning och forskning
vid högskolan svara för biblioteksservice inom högskolan och i samverkan
med landets biblioteksväsen i övrigt ge biblioteksservice.
7 § Kommunerna ansvarar för folk- och skolbiblioteksverksamheten.
Landstingen ansvarar för länsbiblioteken.
Staten ansvarar för högskolebiblioteken och lånecentralerna samt för sådan
biblioteksverksamhet som enligt särskilda bestämmelser ankommer på staten.
8 § Folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt funk-
tionshindrade samt invandrare och andra minoriteter bl.a. genom att erbjuda
litteratur på andra språk än svenska och i former särskilt anpassade till dessa
gruppers behov.
9 § Folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt barn
och ungdomar genom att erbjuda böcker, informationsteknik och andra
medier anpassade till deras behov för att främja språkutveckling och stimulera
till läsning.
10 § Länsbibliotek, lånecentraler, högskolebibliotek och andra statliga
forskningsbibliotek m.m. skall avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna sam-
lingarna till folkbibliotekens förfogande samt i övrigt samverka med folk- och
skolbiblioteken och bistå dem i deras strävan att erbjuda låntagarna en god
biblioteksservice.
Prop. 1996/97:3
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
10
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1992:318) om överlämnande av för-
valtningsuppgifter inom Kulturdepartementets verksamhetsområde skall in-
föras en ny paragraf, 3 §, av följande lydelse.
3 §■ Föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS) prövar frågor om
individuell fördelning av statliga medel till bild- och formkonstnärer för att
deras verk i offentliga institutioners ägo visas för allmänheten eller används
på något annat allmännyttigt sätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
1 Förutvarande 3 § upphävd genom 1994:305.
11
Våren 1992 uttalade riksdagen att en kulturpolitisk utredning med
parlamentarisk sammansättning borde tillsättas med huvuduppgift att
utvärdera i vilken utsträckning 1974 års kulturpolitiska mål har uppfyllts
(bet. 1991/92:KrU18, rskr. 1991/92:204).
I februari 1993 bemyndigade den dåvarande regeringen chefen för Kultur-
departementet att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att utvär-
dera kulturpolitikens inriktning med utgångspunkt i 1974 års kulturpolitiska
mål. Utredningen fick också i uppdrag att göra en samlad bedömning av vilka
krav och utmaningar kulturpolitiken har att möta på längre sikt och att lämna
förslag om mål för kulturpolitiken och åtgärder för att främja kulturlivet.
Kommittén antog namnet Kulturutredningen (Ku 1993:03). Genom beslut
den 15 december 1994 gav regeringen tilläggsdirektiv till Kulturutredningen.
Kulturutredningen överlämnade i augusti 1995 sitt slutbetänkande Kultur-
politikens inriktning (SOU 1995:84). Utredningens sammanfattning av betän-
kandet finns i bilaga 1. I november 1995 lämnades även utvärderings-
rapporten Tjugo års kulturpolitik (SOU 1995:85) med en tabellbilaga.
Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissinstan-
sernas synpunkter finns publicerad i departementspromemorian Remissvar på
Kulturutredningen (Ds 1996:23). Kulturdepartementet genomförde under
perioden november 1995 - februari 1996 även en resande remiss till landets
samtliga län. Departementet besökte gruppvis länen för diskussioner med
företrädare för kommuner, landsting, kulturinstitutioner, fria konstutövare
m.fl. Dokumentationen från de resande remisserna finns tillgänglig i Kultur-
departementet (dnr Ku95/2303/ESU).
Kulturutredningens slutbetänkande innehåller ett stort antal förslag.
Kommittén betonar dessutom olika förhållanden inom kulturlivet utan att
direkt koppla dessa till några konkreta förslag. Under beredningen av denna
proposition har regeringen enbart behandlat de uttryckliga förslagen från
utredningen. Förslagen är av varierande karaktär. I många fall avser de
åtgärder som regeringen kan ta ställning till utan riksdagens särskilda
prövning. I de fall regeringen redan har genomfört eller avser att genomföra
sådana förslag lämnas uppgift om detta för riksdagens information.
En del av utredningens förslag bör enligt regeringen inte genomföras.
Vissa av dessa kommenteras i anslutning till berörda områden i proposi-
tionen.
I februari 1993 bemyndigade den dåvarande regeringen chefen för Kultur-
departementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn
av Riksteaterns betydelse för teaterlivet och ansvarsfördelningen mellan Riks-
Prop. 1996/97:3
12
teatern och länsteatrarna (Ku 1993:04). Mot bakgrund av riksdagens senare
uttalande vid behandlingen av övergripande kulturfrågor (bet. 1992/93:
KrU17, rskr. 1992/93:249) beslutade regeringen att utredningen skulle arbeta
som en kommitté med parlamentarisk sammansättning. Kommittén, som
antog namnet Teaterutredningen, överlämnade i april 1994 betänkandet
Teaterns roller (SOU 1994:52). Betänkandet har remissbehandlats.
I februari 1993 bemyndigades chefen för Kulturdepartementet även att
tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av mål- och
strukturfrågor m.m. inom det statliga och statsunderstödda museiväsendet
(Ku 1993:05). Mot bakgrund av riksdagens senare uttalande vid behand-
lingen av övergripande kulturfrågor (bet. 1992/93:KrU17, rskr. 1992/93:
249) beslutade regeringen att utredningen skulle arbeta som en kommitté med
parlamentarisk sammansättning. Kommittén, som antog namnet Museiutred-
ningen, överlämnade i april 1994 betänkandet Minne.och bildning. Museer-
nas uppdrag och organisation (SOU 1994:51). Betänkandet har remiss-
behandlats.
I maj 1993 bemyndigades chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en
kommitté med uppgift att göra en samlad bedömning av vilka följder som den
ökade internationaliseringen, främst Europaintegrationen kan medföra inom
kulturpolitiken (Ku 1993:07). Kommittén, som antog namnet Internationella
kulturutredningen, överlämnade i februari 1994 betänkandet Vår andes
stämma - och andras. Internationalisering och kulturpolitik (SOU 1994:35).
Betänkandet har remissbehandlats.
I december 1994 överlämnade regeringen betänkandena från Teaterutred-
ningen, Museiutredningen och Internationella kulturutredningen till Kultur-
utredningen. Till betänkandena hade då fogats remissvar och samman-
ställningar av dessa. Betänkandena och remissvaren skulle enligt direktiven
bilda underlag för Kulturutredningens fortsatta överväganden. Remiss-
sammanställningarna finns tillgängliga i Kulturdepartementet.
Prop. 1996/97:3
Följande ärenden har, utöver tidigare nämnda utredningar, utgjort underlag
för propositionen:
Statliga utställningsgarantier (Ds 1995:79) utreder museernas försäkrings-
frågor. Betänkandet har remissbehandlats.
Vårt dagliga blad - stöd till svensk dagspress (SOU 1995:37), Pressutred-
ningen -94 berör den framtida presspolitiken. Betänkandet har remiss-
behandlats.
Distributionsstödet till dagspressen (Ds 1996:5) var resultatet av en
utredning inom Kulturdepartementet, efter att Presstödsnämnden hemställt
hos regeringen att distributionsstödet till dagspressen skyndsamt skulle
utredas ytterligare. Rapporten har remissbehandlats.
13
Konst i offentlig miljö (SOU 1995:18) handlar om inriktning och
organisation av statens insatser för konst i offentlig miljö m.m. Betänkandet
har remissbehandlats.
Konstnärens villkor (SOU 1990:39) utreder de statliga insatserna för att
förbättra konstnärsskapets villkor. Betänkandet har remissbehandlats.
Remissammanställningen finns tillgänglig i Riksdagens protokoll
1990/91:100, bil. 10.2.
Regional framtid (SOU 1995:27) diskuterar förslag om den offentliga
verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. Betänkandet har
remissbehandlats.
Omprövning av statliga åtaganden (SOU 1995:93) utreder lämplig form
för finansiering av framtida verksamheter som fortlöpande är beroende av
statligt stöd men som inte bör bedrivas i myndighetsform. Några av de frågor
i betänkandet som berör Kulturdepartementets ansvarsområde tas upp i denna
proposition, övriga frågor bereds vidare inom departementet.
Rapporter från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) diskuterar fördjupade
riktlinjer för ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården (dnr Ku 94/3458/K
och dnr Ku 95/772/Ka). Rapporterna har remissbehandlats.
Kulturutredningens särskilda delbetänkande (Ku 95/908/Ka) lämnar för-
slag om Sjöhistoriska museets lokalisering. Betänkandet har remissbehand-
lats.
Handläggningen av stödet till icke-statliga kulturlokaler (dnr Ku 95/1636/
Ka) är en utredning inom Kulturdepartementet om icke-statliga kulturlokaler.
Utredningen har remissbehandlats.
Kommunala kulturutgifter i Stockholms-, Göteborgs- och Malmö-
regionerna (dnr Ku 95/2106/Ko) är en rapport som har utarbetats inom
Kulturdepartementet.
En skrivelse från riksdagens revisorer (dnr Ku 96/308/ESU) berör
Kulturutredningens förslag angående museer och teatrar .
Inför ett svenskt kulturnät. IT och framtiden inom kulturområdet (SOU
1996:110) är ett delbetänkande från Kulturnät Sverige - IT-utredningen som
innefattar en kartläggning av kulturinstitutionernas IT-användning och
planerade IT-projekt samt förslag till en övergripande IT-strategi för kultur-
området.
Statligt stöd för inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek
(Ku96/1221/Ko) är en promemoria som bildade underlag för en hearing i
ämnet den 20 augusti 1996.
Samtliga remissammanställningar finns tillgängliga i Kulturdepartementet,
utom där annat anges.
Som underlag för denna proposition behandlar regeringen även de för-
djupade anslagsframställningarna (FAF) och årsredovisningarna (AR) från
myndigheter och institutioner inom Kulturdepartementets ansvarsområde.
Prop. 1996/97:3
14
Regeringens samlade förslag till statsbudget för budgetåret 1997 presenteras i
budgetpropositionen (prop. 1996/97:1). Där behandlas samtliga anslag under
Kulturdepartementet inom utgiftsområdena 1 och 17.
I denna proposition lämnar regeringen förslag om mål för en nationell
kulturpolitik och inriktning för olika verksamheter inom kulturpolitikens
område samt förslag om vissa nya stödformer.
Med införandet av 1974 års kulturpolitik blev kulturen i högre grad än
tidigare en gemensam angelägenhet för hela landet. Genom att sätta upp mål
för kulturpolitiken visade staten sin viljeinriktning. Målen kom också att
snabbt anammas på alla nivåer i samhället och utgöra grunden för ett konkret
reformarbete. De åtta målen sammanfattades i följande punkter:
- Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa
reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas,
- kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet
och främja kontakt mellan människor,
- kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar
inom kulturområdet,
- kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och
beslutsfunktioner inom kulturområdet,
- kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till efter-
satta gruppers erfarenheter och behov,
- kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse,
- kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och
levandegörs,
- kulturpolitiken skall främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom
kulturområdet över språk- och nationsgränserna.
1974 års reform innebar att synen på kultur vidgades. De kulturpolitiska
ambitionerna riktades också mot skolan, arbetslivet, boendemiljön, förskolan
och vården. Även regionalpolitiken har efter hand fått ett tydligare kultur-
innehåll.
Ett av inslagen i 1974 års kulturpolitiska beslut var att precisera ansvars-
fördelningen mellan staten, landstingen och kommunerna. Grundvalen för
samhällets kulturpolitiska insatser skulle vara primärkommunernas stöd till
kulturverksamhet. Verksamheter som var för stora för en enskild kommun
och som i stället lyfts upp på länsplanet skulle landstingen, inte staten, an-
Prop. 1996/97:3
15
svara för. Statens insatser skulle inrikta sig på att stimulera kulturverksam-
heten i landet och inte att reglera den.
Inom delar av massmedieområdet, framför allt radion och televisionen, har
styrmedlen utgjorts av lagar och tillståndsvillkor. Huvuddelen av de statliga
anslagen och bidragen inom kulturområdet har lämnats som årliga verksam-
hetsbidrag till regionala och lokala kulturinstitutioner, fria grupper och en-
skilda konstnärer, stöd inom vissa branscher, folkbildning, kulturmiljövård
m.m.
Statens uppgift skulle också vara att svara för kunskapsutveckling,
information och opinionsbildning. Den centrala rollen i detta arbete har cen-
trala myndigheter som Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet och Riks-
arkivet haft.
Prop. 1996/97:3
Utvecklingen
Ytterst handlar medborgarnas deltagande i kulturlivet om individens val. Men
det är det offentligas ansvar att bidra till att medborgarna har reella möjligheter
att vara kulturellt aktiva. Hur väl de gångna tjugo årens kulturpolitik levt upp
till målen är svårt att exakt fastställa.
Enligt Kulturutredningens utvärderingsrapport har nätet av regionalt
verkande kulturinstitutioner stärkts sedan år 1974. Det har t.ex. tillkommit 12
regionala teatrar och 4 kammarorkestrar. Den dåvarande regionmusiken har
fått en regional styrning. Sammanlagt finns det i dag regionalt verkande
kulturinstitutioner på 37 orter. Majoriteten av dessa ligger i residensstäder
som ofta har mer än en kulturinstitution. Många har fått närmare till en eller
flera kulturinstitutioner. Ar 1973 hade 1,3 miljoner medborgare utanför stor-
städerna en teaterinstitution i sin kommun. Tjugo år senare är det drygt 1,8
miljoner. Antalet medborgare utanför storstadsområdena som har en symfoni-
eller kammarorkester på nära håll har ökat från 550 000 till närmare 1 miljon.
Nätet av lokala kulturinstitutioner - folkbibliotek, lokala museer, konst-
hallar samt den kommunala musikskolan - har också stärkts betydligt under
perioden, inom ramen för kommunernas ansvar. De senaste åren har dock in-
skränkningar gjorts i bl.a. bibliotekens bokbussverksamhet och uppsökande
verksamhet. Likaså har vissa inskränkningar skett i den kommunala musik-
skolan.
De konstarter och genrer som saknar institutioner eller har svag institu-
tionell förankring har i allmänhet fått arbeta med betydligt mindre resurser än
de institutionsstarka konstarterna. Det gäller bild- och formkonst, dans, jazz,
folkmusik, kammarmusik och körmusik.
Den geografiska spridningen av teater- och dansföreställningar, konserter
och utställningar-genom turnéer respektive vandringsutställningar har för-
ändrats sedan år 1974. Riksteaterns utbud har halverats, delvis på grund av
att teaterns fyra regionala ensembler fått regionala huvudmän. De regionala
och lokala teatrarnas turnéverksamhet har ökat, men inte alls i samma
omfattning. De fria teater- och dansgrupperna har blivit fler och ökat utbudet
16
|
• • a |
:gfi |
|
»• »1 JM MM flMM |
.............1.....1.....1.....1...... |
|
1*1 |
K 1 8 |
|
* « ö |
t |
|
«W | |
|
f «t«* |
em |
|
n |
rtni |
|
•«* *99 | |
av turnéföreställningar. Länsmusiken har tagit över turnéansvaret från Riks-
konserter. Riksutställningars utställningsdagar har halverats sedan slutet av
1970-talet samtidigt som de regionala museerna har fått bättre förutsättningar
att också arbeta med vandringsutställningar.
Antalet konstnärer inom alla konstarter har ökat med ca 40 procent. De
konstnärliga utbildningarna har också utvecklats liksom andra utbildningar
inom kulturområdet som t.ex. kulturmiljövården.
På radio- och TV-området fanns år 1974 tre radiokanaler och två TV-
kanaler, alla inom ramen för den TV-avgiftsfinansierade public service-verk-
samheten. Nu finns fyra rikstäckande kanaler inom Sveriges Radio men
också ett stort antal reklamfinansierade lokalradiostationer samt förenings-
driven närradio. Det finns fortfarande två public service-kanaler inom
Sveriges Television men också en svensk reklamfinansierad TV-kanal som
når i stort sett hela den svenska publiken. Vidare finns det ett tiotal TV-
kanaler som kan tas emot via kabelnät eller parabol och som är särskilt riktade
till den svenska marknaden, ett stort antal utländska TV-kanaler samt ett antal
lokal-TV-kanaler.
År 1973 fanns det 20 orter i landet med dubbel utgivning av dagspress.
Tjugo år senare har det minskat till 18 orter. Den periodiska pressen,
inklusive kulturtidskrifterna, är dock mycket mångsidig.
Under perioden har det skett en viss ökning av bokutgivningen. Bok-
klubbsverksamheten har expanderat medan antalet boklådor minskade under
periodens första del.
Fonogramutgivningen har tiodubblats. Antalet premiärvisade filmer på
biograf har minskat något. Det totala antalet biografer är i stort sett oföränd-
rat, däremot är fler koncentrerade till de större orterna genom multibio-
graferna. Utbudet av film på video är spritt över hela landet.
Folkbildningsarbetet och amatörverksamheten stärktes ekonomiskt under
periodens första del. Under senare år har bidragen från stat och kommun
totalt sett minskat. Andelen studiecirklar i estetiska ämnen har ökat, liksom
antalet kulturprogram. Studieförbunden och deras kulturprogramverksamhet
svarar ofta för en stor del av det totala kulturutbudet i små och medelstora
kommuner. Verksamheten har ökat kraftigt i omfattning. Många mindre
kommuner har utformat sin kulturpolitik utifrån samarbetet med studieför-
bunden och väljer att ge stöd till dem i stället för att driva egen program-
verksamhet.
Kulturverksamhet har blivit vanligare i flera miljöer: på arbetsplatser, i
boendemiljöer och inom vården. Kulturverksamheten är inte längre så tydligt
bunden till institutioner och evenemang. Genom de fria teater-, dans- och
musikgruppernas verksamhet har kulturen i högre grad etablerats utanför
institutionerna.
Arrangörsledet har utvecklats. Det gäller som tidigare nämnts studie-
förbundens arrangörsverksamhet, men också Riksteaterns lokalföreningar,
konstföreningsrörelsen och andra kulturföreningar.
Publikarbetet har däremot inte varit prioriterat eller framgångsrikt. Statens
Kulturråd har påpekat att framför allt institutionernas publikarbete i hög grad
Prop. 1996/97:3
17
inriktats på de aktiva och välmotiverade medborgarna. Institutionerna avsätter
i allmänhet mycket begränsade resurser för sitt publikarbete. Litteratur-
främjandet har lagts ned. Konstfrämjandet har upphört men rekonstruerats i
Folkrörelsernas Konstfrämjande. Också skådebanerörelsen har brottats med
stora svårigheter.
Intresset för historia och kulturmiljövård har ökat och bl.a. tagit sig uttryck
i "Gräv-där-du-står"-verksamhet, samling kring arbetslivsmuseer och enga-
gemang i hembygdsrörelsen och i olika opinionsgrupper. Kulturmiljöns roll
som resurs i samhället och för den enskilde har blivit tydligare. Frågorna har
också integrerats i samhällsplaneringen och i miljö-, regional-, arbetsmark-
nads- och jordbrukspolitiken.
På en del områden har den kulturella verksamheten ökat utan stöd från det
offentliga. Det gäller framför allt det breda utbudet av musik i alla former. Det
har även under perioden växt fram en hel flora av specialtidskrifter. Video-
marknaden har också expanderat.
Ungefär tre miljoner svenskar deltar varje år i någon form av skapande
verksamhet, i studiecirklar eller annan bildningsverksamhet. Sammanlagt blir
det ca 20-30 miljoner besök i folkbildningens regi. Ungefär 6 miljoner
människor besöker minst en gång om året någon kulturinstitution eller något
kulturevenemang som konsert, teaterföreställning eller biobesök. Många av
dem är regelbundna besökare. Nästan alla tar del av massmedieutbudet, de
flesta dagligen.
Internationella jämförelser
Internationellt sett ligger Sverige på en hög nivå när det gäller delaktighet i
kulturlivet. Några exempel från Kulturutredningens utvärderingsrapport:
Cirka 60 procent av befolkningen besöker under ett år bibliotek. Motsvarande
siffra för Frankrike är 23 procent, för Nederländerna 20 procent och för
Storbritannien 52 procent. Danmark har lika höga besökssiffror som Sverige,
medan Finland ligger högre, eftersom två tredjedelar av befolkningen besöker
bibliotek någon gång under ett år.
Närmare 45 procent av den svenska befolkningen har varit på teater minst
en gång under det gångna året. Motsvarande siffra för Island är 50 procent,
för Finland 45 procent, för Danmark 31 procent och för Norge 26 procent. I
Frankrike är siffran 14 procent.
Svenska kulturinstitutioner har en hög kvalitet och hävdar sig väl vid
internationella jämförelser. På folkbiblioteksområdet tillhör vi de ledande
nationerna. Teatertätheten är totalt sett hög, särskilt i förhållande till
befolkningsstorleken. Svensk teater, särskilt barnteatern, och svenska
orkestrar hävdar sig väl i internationella sammanhang. Vi har ett antal museer
av hög internationell klass. Våra långa traditioner på arkivens och kulturmiljö-
vårdens område och deras utveckling med bl.a. ett brett kulturmiljöperspek-
tiv, gör att Sverige också där ligger på en hög internationell nivå.
Prop. 1996/97: 3
18
Folkbildningen är unik för Norden och bredden på föreningsverksamheten
i övrigt saknar motsvarighet i många andra länder.
Hur svensk kulturpolitik och kulturverksamhet värderas internationellt
framgår av Europarådets studie från år 1989 (Kulturpolitik i Europa 2:2, Stat-
lig kulturpolitik i Sverige, Rapport från en europeisk expertgrupp). I kapitlet
Slutsatser säger examinatorerna:
"För en utomstående iakttagare är kanske det mest betydelsefulla
som uppnåtts kulturlivets enastående sociala bredd. I det avseendet kan
Sverige nog ligga 10 procentenheter framför den stora klungan andra
länder. Den starka betoningen av barns tillgång till kultur hänger
samman med detta. Genom övertygande och samarbete med
kommuner och landsting har en större omvandling av de regionala
kulturinstitutionernas struktur genomförts. Kostsamma ansträngningar
har gjorts att ge ekonomiskt stöd till yrkesverksamma konstnärer. Den
professionella verksamheten ligger på en mycket hög nivå. Sverige
ligger nära toppen i den europeiska ligan vad gäller antal teatrar och
orkestrar i förhållande till befolkningens storlek.
Det kanske inte kommer som en överraskning att examinatorerna
lägger särskild vikt vid den möjlighet som skapas för Sverige på
kulturområdet genom utvecklingen i Europa i ett vidare perspektiv. Vi
är medvetna om att statsmakterna redan tagit itu med frågan. För att
möta den utmaningen, måste konsten få en viktigare roll, utan att den
särskilda omsorgen om de breda sociala målsättningarna överges.
Inför denna stora uppgift bör statsmakterna inleda en omfattande
dialog med kulturlivet och uppmana till större uppslutning kring
kulturen över hela landet. Liknande möjligheter öppnas för många
länder. Mycket resurser har redan satsats av Sverige och mycket har
redan uppnåtts. Strävan att fördjupa svenskarnas upplevelser av kultur
kommer att innebära flera risker och mer osäkerhet, men
examinatörerna är övertygade att utbytet i längden blir bestående."
Kulturutredningens utvärderingsrapport ger en kort sammanfattning av
omvärldsfaktorer som påverkat människors liv. Familjebilden har förändrats.
Kvinnorna har gått ut i arbetslivet. Ensamhushållen har blivit flera samtidigt
som ungdomar bor kvar hos sina föräldrar längre än tidigare. 13 procent av
alla landets hushåll är idag invandrarhushåll. Arbetsmarknaden är under
omvandling. Informationstekniken har förändrat arbetsvillkoren och skapat
nya förutsättningar men också problem. Arbetslösheten är hög. Sverige har
blivit medlem av EU.
Hur människors kulturvanor påverkats av samhällsförändringarna är svårt
att fastställa, likaså vad kulturpolitiken betytt. Kulturutredningens utvärde-
ringsrapport konstaterar dock att totalintrycket av de analyser som gjorts är att
aktivitetsnivån på kulturområdet generellt är hög i Sverige. Samtidigt påpekas
att de skillnader i kulturvanor som finns mellan olika befolkningsgrupper
Prop. 1996/97:3
19
tycks bestå, med ett undantag. Vi får fler kulturaktiva äldre och medelålders.
Ett annat tydligt resultat från utvärderingsrapporten är att människors
utbildningsnivå är den viktigaste enskilda grunden för deras deltagande i
kulturlivet.
Utgångspunkten för regeringens överväganden i denna kulturproposition
är att grundtankarna från 1974 års proposition fortfarande står sig. Däremot
behöver kulturpolitiken utvecklas på vissa områden för att effektivare nå de
uppsatta målen, och i vissa fall anpassas till en förändrad verklighet.
Kultur i hela landet
Den statliga insatsen för att bredda kulturutbudet har hittills bestått i att fördela
statliga resurser över landet. I första hand har stödet gått till kulturinstitutioner
på regional nivå och till kulturverksamhet inom studieförbunden. På det sättet
har regionala kulturcentrum kunnat skapas i ett antal större städer, men även i
många mindre samhällen har kulturlivet blivit mer mångsidigt och rikare.
Detta har skett genom ett succesivt uppbyggnadsarbete i samspel mellan stat,
landsting och kommuner.
I denna proposition föreslås förändringar i syfte att göra stödsystemet
smidigare. Dessutom föreslås generella insatser av nytt slag för att främja hela
landet. Det statliga stödet till regional verksamhet utsträcks till filmområdet
och till dansområdet, biblioteksstödet förstärks väsentligt och verksamhet
med länskonstnärer införs i stor skala.
När kulturlivet betraktas ur ett lokalt perspektiv kommer ofta nya fråge-
ställningar i centrum. Hittills har kulturpolitiken oftast diskuterats sektorsvis.
Också denna kulturproposition presenterar sina förslag sektorsvis. Det be-
hövs självfallet en kulturpolitik som tar hänsyn till såväl de olika konst-
arternas som kulturarvsområdets speciella behov. Men detta får inte innebära
en isolering mellan olika konstområden eller kulturarvsverksamheter. Kultur-
politiken måste också anpassas till att behoven skiftar mellan storstäder,
huvudorter i regionerna, småstäder och landsbygdssamhällen.
Det lokala kulturlivet är i dag betydligt mer mångfacetterat än för tjugo år
sedan. I kommunerna finns mångåriga erfarenheter av att stödja, stimulera
och organisera kulturaktiviteter. På många håll finns vilja och kraft att ge sig i
kast med både riskabla och innovativa projekt. Mångfalden och valmöjlig-
heterna har ökat. Kvalificerad kultur kan nås på många olika vägar.
Staten, landsting och kommuner har dock i dag begränsade möjligheter att
öka de ekonomiska insatserna för att initiera utveckling och förändring. I
stället krävs det nya arbetsformer som bättre utnyttjar befintliga resurser.
Massmedierna förmedlar ett nästan oöverskådligt utbud av underhållning,
kultur, information m.m. och konkurrerar med det traditionella kulturlivet om
människors uppmärksamhet. Men detta medieutbud kan aldrig ersätta ett
lokalt kulturliv där människor deltar och själva skapar.
Utbildningsnivån har generellt höjts. Vi har heller aldrig tidigare haft så
många unga människor med gedigen konstnärlig utbildning som idag, och
Prop. 1996/97:3
20
aldrig så många framstående unga artister. Vi har en mångfald av invandrare
som bär med sig olika kulturer. Människor är dessutom mer kompetenta i
samhällsfrågor än någonsin tidigare.
Men det finns också en hotbild. De ekonomiska klyftorna har ökat,
arbetslösheten och segregationen passiviserar människor.
Kulturpolitiken måste inrikta sig på att både bejaka människors nya krav
på kulturen och verka för att ingen ställs utanför
Det är i den lokala miljön som idéer och initiativ skall födas. Det offentliga
ansvaret för att stimulera en utveckling bygger främst på kommunerna, men
även staten har ett ansvar. Det statliga kulturstödet består till övervägande del
av medel som skall användas lokalt. Därför är det naturligt att staten ägnar
intresse åt vad som sker, hur resurserna används, vad som är utvecklingsbart
och vad som kan behöva mönstras ut för att en utveckling skall främjas.
Avsikten är inte att öka den statliga styrningen över det lokala kulturlivet.
Tvärtom måste statens ambitioner vara att främja ett kulturliv som i allt
väsentligt utformas under lokalt ansvar. Det krävs emellertid ett engagemang
från centralt håll för den lokala utvecklingen. Under Kulturåret 1998 kommer
regeringen att stödja ett projektarbete vars syfte är att hävda kulturen i hela
landet
Folkbildningen
I flertalet kommuner är studieförbunden, tillsammans med föreningslivet och
folkbiblioteken, de viktigaste arrangörerna av kulturprogram. Det är regering-
ens uppfattning att folkbildningen och särskilt studieförbunden med sin breda
verksamhet behöver spela en än mer aktiv och förnyande roll i kulturpoli-
tiken. Genom sin estetiska verksamhet bidrar folkbildningen till att förverk-
liga målet att ge alla möjlighet till eget skapande. Det gäller inte minst inom
musik, scenisk konst, bild- och formkonst, slöjd och konsthantverk. Folk-
bildningen når bättre än många andra kulturaktörer ungdomar, funktions-
hindrade, invandrare och kortutbildade. Ofta är det inom folkbildningen som
människor får den första kontakten med kulturen, som ger upphov till ett
intresse för att söka fördjupad kontakt med kulturverksamheter inom andra
områden.
Folkbildningens verksamhet är mycket omfattande. Under 1994/95
genomfördes ca 142 000 kulturprogram via studieförbunden som samlade ca
14 miljoner besökare och engagerade ca 833 000 medverkande kultur-
arbetare. Folkbildningen som arrangör och beställare är därmed också en
betydelsefull försörjningskälla för professionella kulturutövare.
Det är regeringens uppfattning att folkbildningen bör kunna spela en
central roll i arbetet med att hävda kulturens plats i hela landet
Prop. 1996/97:3
21
Sex nationella uppdrag
Kulturutredningen föreslår i sitt betänkande att regeringen ger nationella
uppdrag till vissa institutioner eller verksamheter som har metoder för utveck-
ling och förnyelse inom en konstriktning, genre eller verksamhetsform.
Regeringen har tagit fasta på detta och avser att ge nationella uppdrag till
Malmö konsthall, Backa barn- och ungdomsteater i Göteborg, Film i Väst i
Alingsås, Stiftelsen Falun Folkmusikfestival, Rosteriet i Luleå och Arbetets
Museum Norrköping.
Det konkreta innehållet i varje uppdrag beskrivs närmare under respektive
verksamhetsområde. Grundtanken med de nationella uppdragen är att ta
tillvara kunnande och idéer från hela landet som kan ge vitalitet åt kulturlivet i
stort.
De nationella uppdragen är tidsbegränsade till tre år.
Barn och unga
I denna proposition är barns och ungas rätt till både eget skapande och
deltagande i kulturlivet ett genomgående tema. Det är av stor vikt att alla
kulturinstitutioner och kulturverksamheter tar denna rätt på allvar.
Barn och unga är inte någon enhetlig grupp. De har olika uppväxtvillkor,
föräldrar med olika intressen och olika ekonomiska förutsättningar. Också
barn och unga skapar sin egen kultur som vuxenvärlden måste respektera och
kommunicera med.
Barn och ungdomar har olika behov. Barn måste tidigt få ta del av ett brett
kulturutbud och stifta bekantskap med litteratur, konst, musik och historia
med stöd av engagerade vuxna. Kulturen blir på det sättet ett viktigt redskap i
barnets utveckling. Ungdomar däremot har redan skaffat sig kulturella prefe-
renser där de ofta inte bara vill vara kulturkonsumenter utan också
kulturproducenter. En kulturpolitik för unga människor måste därför också ta
sin utgångspunkt i deras eget skapande och kreativa förmåga
Språket är av stor betydelse för barn och unga. Satsningar på litteratur och
läsande för dessa grupper är också ett av de prioriterade områdena i denna
proposition.
Det mångkulturella samhället
På kort tid har den svenska befolkningens etniska sammansättning föränd-
rats. På senare tid har dock en ökande social segregering med etniska inslag
konstaterats. Ett utanförskap på arbetsmarknaden och permanent bidrags-
beroende är en problematisk verklighet för många. Den höga arbetslösheten i
landet är en orsak till detta, men inte den enda. Diskriminering, okunskap och
främlingsfientlighet möter invandrade människor när de söker kontakt med
det svenska samhället. Invandrarpolitiska kommittén konstaterar att negativa
attityder till invandrare främjas av en rad i sig påverkbara faktorer. Till dessa
hör bristande kontakter över etniska gränser, låg utbildning, lågt förtroende
Prop. 1996/97:3
22
för politiker och för invandringspolitiken, begränsade erfarenheter av andra Prop. 1996/97: 3
länder, upplevd maktlöshet och bristande självkänsla. Kulturen och kultur-
politikens betydelse för ett genuint mångkulturellt samhälle, där människor
med olika kulturell bakgrund kan leva tillsammans och ge impulser åt varand-
ra, kan aldrig överskattas.
Idag lever en knapp miljon människor i Sverige som är invandrade från
andra kulturer och 700 000 personer som är födda i Sverige men har minst en
förälder som är invandrad. Majoriteten bor i de tre storstadsområdena samt i
Västmanland och Södermanland.
Dessa människor besitter en mångfald av både religiösa och kulturella
erfarenheter och kunskaper som är alltför litet synliga i kulturlivet i Sverige.
Det är få kulturinstitutioner som lämnar plats för och lyckas synliggöra den
mångfald av kulturarv och uttryck som idag finns samlad i landet. Invandrade
kulturarbetare har svårt att hävda sig i det svenska kulturlivet.
Regeringens avsikt att utreda organisationsform och verksamhetsinriktning
för etablering av ett Världskulturhus på Södra Teatern i Stockholm från och
med Kulturåret 1998 är ett initiativ som skall ge invandrarkulturen en egen
arena. Regeringen avsätter också vissa medel i 1997 års budget, att fördelas
till kulturinstitutioner som vill arbeta aktivt med frågor som rör kulturarv och
främlingsfientlighet.
Kulturen och arbetsmarknaden
Kulturen har ett egenvärde och bör i första hand inte betraktas ur ett
nyttoperspektiv. Men det hindrar inte att kulturen förvisso kan vara nyttig. De
sysselsättningsinsatser som gjorts under de senaste åren inom kulturområdet
är ännu inte utvärderade. Flera tecken tyder dock på att kultur har en strate-
gisk betydelse för övergången från industrisamhälle till informationssamhälle.
Det finns därför skäl att anta att kulturarbetsmarknaden rymmer flera
expansiva framtidsbranscher. Erfarenheter från andra länder är också mycket
positiva; där industrin tappar mark har medvetna satsningar på kultur inne-
burit många nya arbetstillfällen. Insatser för att uppmuntra och utveckla
kulturellt skapande bland t.ex. unga människor kan också bidra till att fler
jobb skapas.
Kulturområdet påverkas i hög grad av arbetsmarknadspolitiken. De arbets-
marknadspolitiska insatser som gjorts genom åren, riktade särskilt till kultur-
området, har givit många och goda resultat. Det gäller inte minst de regional-
politiska effekterna.
Kulturen är sysselsättningsintensiv och verkar över hela landet. Den är
initiativskapande och ger stora effekter vid sidan av att den ger arbetstillfällen.
Kulturområdets arbetsmarknad engagerar också i hög grad kvinnor och
ungdomar. Regional utveckling, särskilda insatser för kvinnor, glesbygds-
utveckling, småföretagssatsningar och kvalificerad turism använder ofta
kultur och kulturarvet som instrument. I många fall finns också en koppling
till god miljöhushållning.
23
Inom delar av kulturområdet har det sedan länge etablerats ett bra sam-
arbete mellan arbetsmarknadsföreträdare och kulturinstitutioner. Sysselsätt-
ningsinsatsen SESAM, som syftar till att ge unga akademiker fotfäste i
museivärlden och arkiven är ett exempel. I byggnadsvården har arbetslösa
byggnadsarbetare och hantverkare kunnat vidareutbilda sig för en bygg-
marknad som i dag i hög grad handlar om att varsamt ta hand om äldre bygg-
nader.
I dag har kommunerna en stor frihet att forma en arbetsmarknadspolitik
som är anpassad efter lokala behov och resurser. Då finns det också möjlig-
heter att, på ett helt annat sätt än tidigare, integrera kulturen i utvecklings-
arbetet.
Det har länge varit en kulturpolitisk ambition att samhällets åtgärder i första
hand skulle inriktas mot att öka arbetstillfällena för konstnärer, och att öka
användningen av konstnärliga verk. Regeringens ambition är att utreda förut-
sättningarna för en omställning av konstnärspolitiken så att möjligheten till
arbete och ersättning för utfört arbete stärks. Regeringen föreslår också att
konstnärernas villkor skall förbättras genom förstärkning av existerande stöd-
former
Vidare har regeringen för avsikt att utreda förhållandena på den
konstnärliga arbetsmarknaden med syfte att finna former för att bättre anpassa
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna till kulturpolitiska målsättningar.
Massmedier och ny informationsteknik
Massmedierna kan inte ersätta levande kulturevenemang, men de kan göra
kulturupplevelser tillgängliga för människor oberoende av tid och rum. Även
den som aldrig besöker en teater eller konsertsal kan få del av föreställningar
via radio och TV, eller genom högklassiga musikinspelningar. Genom mass-
medierna kan publiken överallt få uppleva de yppersta artisterna.
I regeringens proposition (1995/96:161) En radio och TV i allmänhetens
tjänst, som nyligen antogs av riksdagen (bet. 1995/96:KrU 12, rskr
1995/96:297) understryks vikten av att programföretagen i sin roll som bärare
av det nationella kulturarvet vidgar och fördjupar sitt kulturansvar. Program-
företagen skall stimulera till debatt kring viktigare samhälls- och kulturfrågor,
bevaka och granska händelser och utveckling på kulturlivets olika områden
och i samspel med det övriga kulturlivet stimulera och förmedla olika
kulturaktiviteter. Programmen skall spegla kulturlivet i olika delar av landet.
Programföretagen skall också öka samarbetet med kulturinstitutionerna i syfte
att öka antalet utsändningar av föreställningar och evenemang.
Regeringen vill också i denna proposition understryka kulturinstitu-
tionernas ansvar att finna samarbetsformer med televisionen och radion som
möjliggör överföring av kulturevenemang från hela landet.
Den tekniska utvecklingen har påverkat förutsättningarna för både kulturell
delaktighet och konstnärligt skapande. Med förbättrade lagringsmetoder och
distributionssätt kommer stora mängder information att kunna göras till-
Prop. 1996/97:3
24
gängligt på folkbibliotek eller i enskilda hem. Datorteknik och förenklad Prop. 1996/97: 3
inspelningsteknik förenklar arbetsprocessen inom t.ex. musikskapande. Ny
teknik ger också förutsättningar för helt nya konstarter, t.ex. verk som sprids
i form av cd-rom eller via Internet. Likaså ger ny teknik nya grupper möjlig-
het att vara kulturellt aktiva, samtidigt som det finns risk för nya klyftor
mellan äldre och yngre, mellan män och kvinnor eller mellan olika yrkes-
grupper.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1,
utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning) att ett särskilt anslag
anvisas universitetsdatanätet SUNET. Förslaget innebär att SUNET skall få
en vidgad roll som möjliggör anslutning för statliga museer, länsmuseer och
biblioteksområdet. Vad gäller den nya tekniken och kulturen har regeringen
en pågående utredning, Kulturnät Sverige - IT-utredningen (Dir. 1995:129),
som lämnar sitt betänkande under hösten 1996. Efter sedvanlig remiss-
behandling avser regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till
åtgärder.
Statens kulturutgifter
Statens utgifter för kulturområdet under utgiftsområde 17. Kultur, medier,
trossamfund och fritid föreslås uppgå till totalt 3 996 miljoner kronor under år
1997. Därutöver föreslås under utgiftsområde 1. Rikets styrelse medel för
presstöd samt radio- och TV-frågor på 685 miljoner kronor. Sammanlagt
finns för hela kulturområdet 4 681 miljoner kronor för år 1997. Av detta är
132 miljoner kronor medel för varaktiga reformer samt 94 miljoner kronor för
engångssatsningar. För åren 1998 och 1999 beräknar regeringen att den
sammanlagda budgeten för kulturområdet kommer att uppgå till 4 752 mil-
joner kronor resp. 4 851 miljoner kronor.
25
Prop. 1996/97:3
Procentuell fördelning på verksamhetsområden
Allmän
kulturverksamhet
Mediefrågor 15 %
Trossamfund 1 %
Film och TV 4 %
Museer och
utställningar 18 %
Konstnärer 5 %
Kulturmiljö 8 %
Arkiv 5 %
Teater, dans och
musik 31 %
Forskning 1 %
Bibi., litteratur,
tidskrifter 5 %
Finansiering av radio och TV
Vid sidan av de ändamål som finansieras över statsbudgeten finansieras radio
och TV i allmänhetens tjänst med TV-avgiftsmedel. För kalenderåret 1997
föreslås att ca 4,8 miljarder kronor (1994 års prisläge) anvisas för
verksamheten.
26
Erfarenheterna av 1974 års mål för den statliga kulturpolitiken har varit
positiva. Målen har haft stor betydelse för utvecklingen på såväl nationell som
regional och lokal nivå. De har fungerat som gemensamma referensramar för
statens, landstingens och kommunernas insatser och givit kulturpolitiken
styrka. För att hävda kulturen och kulturens behov av resurser också i
framtiden föreslår regeringen mål för en nationell kulturpolitik även fort-
sättningsvis.
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: Målen för kulturpolitiken skall vara att:
- värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att
använda den,
- verka för allas möjlighet till kulturupplevelser och eget skapande,
- motverka kommersialismens negativa verkningar och främja
kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet,
- bevara och bruka kulturarvet,
- främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer
inom landet.
Kulturutredningens förslag: Kulturutredningen föreslår följande mål
för kulturpolitiken: Kulturen ger människan glädje, insikter, många uttrycks-
möjligheter och ett rikare liv. Kulturpolitiken skall därför
- värna yttrandefriheten och ge reella yttrandemöjligheter,
- verka för delaktighet och stimulera till eget skapande, främja konstnärlig
och kulturell förnyelse och kvalitet, ta ansvar för kulturarven och främja
ett positivt bruk av dem,
- ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden
kraft i samhället.
Remissinstanserna: Remissopinionen är blandad. Många stödjer
kulturutredningens förslag medan andra föreslår kompletteringar. Statens
kulturråd vill att ett internationaliseringsmål och ett bildningsmål kompletterar
utredningens förslag. Riksantikvarieämbetet föreslår att utredningens förslag
till mål relateras till politikområdena konstarterna, kulturarvet och mass-
medierna. Flera remissinstanser anser att 1974 års mål om att motverka
kommersialismens negativa verkningar, samt att kulturpolitiken i ökad
utsträckning skall utformas med hänsyn till eftersatta grupper, bör behållas.
Skälen för regeringens förslag: I det följande utvecklas vissa skäl
för vart och ett av förslagen till mål för en nationell kulturpolitik:
27
Yttrandefrihetsmålet
Prop. 1996/97:3
I 1974 års kulturpolitiska mål hade värnandet av yttrandefriheten en central
roll. I regeringens nya förslag till mål för en nationell kulturpolitik sätts
yttrandefriheten i främsta rummet. Skälen är uppenbara. En mångfald röster
och en fri debatt är inte bara en förutsättning för en levande demokrati utan
också för ett rikt kulturliv.
I Sverige är yttrandefriheten grundlagsfäst. Varje medborgare är fri att
meddela upplysningar eller uttrycka tankar, åsikter och känslor. Det är en
central kulturpolitisk uppgift att värna denna frihet och skapa reella
förutsättningar för alla att använda den. Den konstnärliga friheten skall
garanteras genom en kulturpolitik som stödjer utan att styra det konstnärliga
innehållet.
En reell yttrandefrihet kräver att alla har tillgång till ett språk, till kunskaper
och information. Den kräver också att det finns en mångfald arenor som är
lättillgängliga för människor oberoende av social tillhörighet, kön, yrke,
geografisk belägenhet, etniskt ursprung eller funktionshinder. För att den rätt
till kulturell yttrandefrihet som slås fast i FN:s barnkonvention skall kunna
realiseras krävs att också barn och unga har tillgång till språkliga och
kulturella verktyg.
Sedan 1974 har människors faktiska yttrandemöjligheter ökat genom bl.a.
en höjd utbildningsnivå och en snabb utveckling inom massmedieområdet. I
denna utveckling finns också risker för att yttrandefriheten hotas genom
maktkoncentration och ökat kommersiellt beroende.
En kulturpolitisk uppgift av betydande vikt är att på nationell och
internationell nivå verka för att teknik- och medieutvecklingens möjligheter till
kunskapsspridning, idéutbyte och konstnärlig utveckling tas till vara. Skadlig
maktkoncentration skall motverkas och distributionskanalerna skall vara
öppna. Den nya informationstekniken skall göras tillgänglig för så många
som möjligt och säkras för fritt meningsutbyte.
I ett snabbt föränderligt massmedielandskap är det av vitalt kulturpolitiskt
intresse att det finns en stark dagspress där olika åsikter är företrädda, liksom
att det allmänna tar ansvar för en självständig och kvalitetsinriktad radio och
television i allmänhetens tjänst.
Jämlikhetsmålet
Kulturpolitiken skall verka för alla människors möjlighet och lust att vara en
del av kulturlivet, att uppleva kultur och ägna sig åt eget skapande.
De hinder som gör att många människor och grupper fortfarande står
främmande för kulturlivet måste brytas ned. Kulturinstitutionernas arbete
måste breddas och i större utsträckning utgå från ovana deltagares villkor.
Samverkan med folkbildning, föreningsliv, amatörorganisationer, nätverk
och eldsjälar måste utvecklas. Erfarenhetsutbytet mellan professionella och
amatörer bör stimuleras ytterligare.
28
Förutsättningen för kulturell jämlikhet skapas hos den unga människan. Prop. 1996/97: 3
Kulturpolitiken skall bidra till att den kulturella stimulansen i förskola och
skola stärks.
Kulturpolitiken skall främja ett rikt kulturutbud i hela landet och skapa
möjligheter för kulturutbyte mellan olika regioner. Alla skall ha möjlighet att
uppleva kultur och ägna sig åt eget skapande oberoende av var de bor.
Statliga kulturinstitutioner med nationella åtagande måste bli tillgängliga för
människor i hela landet. Kulturarbetare skall ha arbetsmöjligheter över hela
landet. I uppgiften att nå många människor, individer och grupper som i dag
inte har tillgång till ett brett kulturutbud, har radio och TV i allmänhetens
tjänst en viktig roll som kulturbärare. Den nya informationstekniken bör
utnyttjas för att göra kulturen tillgänglig oberoende av avstånd i tid och rum.
Mångfaldsmålet
Kulturell mångfald är en förutstättning för ett rikt kulturliv. Genom att
undanröja hinder för skapande och stödja och stimulera kulturutövare och
kulturella uttryck över ett brett fält skall kulturpolitiken verka för mångfald.
Arbetsvillkoren för yrkesverksamma konstnärer påverkar vitaliteten och
mångfalden inom hela kulturlivet. Den kulturpolitiska uppgiften är att skapa
bästa möjliga förutsättningar för det yrkesmässiga konstnärliga arbetet.
Experimentell och nydanande konst är, i likhet med grundforskning,
avgörande för framtida expansion och kvalitet, men sällan kommersiellt
lönsam. Därför skall även nya kulturella uttryck och mindre etablerade
kulturutövare stimuleras och stödjas.
Sedan 1974 års kulturpolitiska mål formulerades har förutsättningarna för
kommersiell kulturverksamhet förändrats, framför allt på grund av utveck-
lingen inom massmedieområdet. Kommersialismens negativa verkningar av-
speglar sig i likriktning, förytligande och centralisering, men också i växande
klyftor mellan olika människor och grupper. Kulturpolitikens uppgift är att
motverka dessa negativa verkningar på kulturens alla områden, Det är av
särskild vikt att barn och unga har alternativ till det kommersiella kultur-
utbudet. Ungdomars egna mötesplatser och skapande bör sättas främst.
Kvalitet, särskild konstnärlig kvalitet, är inget statiskt. Konstnärlig för-
nyelse bygger ofta på att nyskapande konstnärer bryter mot rådande
kvalitetsuppfattningar. I strävan efter kvalitet är gediget kunnande liksom
alternativ till slentrianmässig och schablonartad kulturproduktion av särskild
vikt.
Kulturarvsmålet
Vårt historiska arv är en del av vår samtid. Kulturarvet omfattar den fysiska
kulturmiljön liksom de konstnärliga uttrycksformerna och språket. Staten har,
tillsammans med bl.a. kommuner, kulturinstitutioner, folkbildning, före-
29
ningsliv och enskilda, ett ansvar för att spåren efter tidigare generationer tas
till vara, vårdas och visas.
Historisk kontinuitet bidrar till människors identitet och trygghet. I tider av
snabba samhällsförändringar är tillgången till kunskap om kulturarvet av sär-
skild betydelse. Muséerna skall inte bara bevara utan också aktivt medverka
till att människor engageras att utnyttja sitt kulturarv. Det gäller i hög grad
barn och unga vars öppenhet inför intryck från olika delar av världen stimu-
leras om de äger en egen historisk identitet. Det gäller också dem med
flykting- och invandrarbakgrund som skall kunna bära med sig sitt kulturarv
och infoga det i sina liv i Sverige.
Kulturarvet är inte neutralt. Det är ett kulturpolitiskt ansvar att synliggöra
såväl klasskillnader som könsskillnader och skillnader mellan stad och land.
Det är också ett kulturpolitiskt ansvar att motverka försök att utnyttja
kulturarvet i diskriminerande syften och att i internationella sammanhang delta
i arbetet för att skydda det gemensamma kulturarvet.
Prop. 1996/97:3
Intemationaliseringsmålet
Internationaliseringen ställer nya krav på kulturpolitiken. Det är en självklar
kulturpolitisk uppgift att bidra till att människor med olika etnisk och kulturell
bakgrund kan mötas och ge impulser åt varandra. Integration skall stimuleras,
främlingsfientlighet och rasism bekämpas. Det är också en viktig uppgift att
skapa utrymme för den mångetniska och mångkulturella generation som inte
passar in i traditionell kategorisering av kulturell och etnisk identitet. I bland-
ningen av olika kulturella bakgrunder och uttrycksformer finns förutsättning-
ar för nytt skapande och ny kvalitet.
Sverige behöver ett intensivare kulturutbyte, då det vidgar möjligheten till
kulturell förnyelse. Samtidigt kräver det särskilda insatser för att kulturella
uttryck förankrade i svensk verklighet och svenska värderingar på ett effektivt
sätt skall kunna konkurrera med det massiva kulturutbudet från andra länder.
Det nordiska kultursamarbetet är fortsatt av hög prioritet. Nya samarbets-
områden som Östersjöområdet, Barentsområdet m.fl. blir allt viktigare även
kulturpolitiskt.
Den kulturpolitiska uppgiften i EU är att arbeta för det gemensamma, men
också för det genuint svenska som språket och offentlighetsfrågorna.
Unionsfördragets stadgande av att kulturdimensionen skall beaktas inom
unionens alla verksamhetsområden är en kulturpolitisk uppgift att förverkliga
både i Sverige och inom EU.
Uppgiften på global nivå är bl.a. att hävda kulturens roll i världssamhället,
framhäva kulturens betydelse för människors välstånd och frihet och under-
lätta kulturkontakter över alla gränser.
30
Prop. 1996/97:3
Konstnärerna och medborgarna är ömsesidigt beroende av varandra. Utan
fritt skapande och självständiga konstnärer förtvinar ett samhälle. Utan publik
blir konstnärens uttryck den ropandes röst i öknen. Men mötet mellan konst-
verk och publik är sällan ett möte som kan inordnas under marknadens lagar
om tillgång och efterfrågan och mycket få konstnärer kan leva av sitt arbete på
marknadens villkor.
De konstnärpolitiska ambitioner som formulerades för tjugo år sedan hade
som mål att så långt möjligt åstadkomma samma ekonomiska villkor för
konstnärer som för andra jämförbara grupper i samhället. Detta uttrycktes i
fyra huvudprinciper:
De offentliga insatserna skulle inriktas på att öka antalet arbetstillfällen för
konstnärer och öka efterfrågan på konstnärliga verk. Konstnärernas försörj-
ning skulle i största möjliga utsträckning baseras på ersättning i direkt anslut-
ning till deras arbete. Staten skulle gå in med direkta insatser för att stödja och
stimulera konstnärlig verksamhet. Utformningen av konstnärspolitiken skulle
ske i samråd med konstnärernas organisationer.
Dessa konstnärspolitiska principer har tillämpats ända sedan dess. Hur
effektiva de varit är svårt att exakt fastställa. Det kraftigt ökade intresset för
konstnärliga utbildningar är dock en tydlig signal om att kulturpolitiken
lyckats stimulera det konstnärliga skapandet.
Många konstnärer lever under ytterst knappa ekonomiska villkor. Det
gäller alla kategorier. Arbetslösheten är stor i många konstnärsgrupper, även
om det gängse arbetslöshetsbegreppet inte alltid går att tillämpa i detta
sammanhang. Vid slutet av 1980-talet hade arbetslösheten på femton år, mer
än fördubblats bland teateranställda och musiker, trots att de sista åren av
detta decennium präglades av högkonjunktur. Under 1990-talet har arbetslös-
heten bland dessa konstnärsgrupper ökat ytterligare för att 1995 uppgå till
över 20 procent. För de konstnärer som är fria yrkesutövare, som t.ex. bild-
och formkonstnärer och tonsättare, innebär minskningen av uppdrag eller
beställningar en allt svårare inkomst- och arbetssituation.
Att förbättra de yrkesverksamma konstnärernas ekonomiska villkor är av
vital betydelse för att det kulturpolitiska målet om mångfald skall kunna upp-
fyllas. Konstnärlig mångfald, förnyelse och kvalitet förutsätter professionella
kulturutövare som kan leva på sitt arbete och fullt ut ägna sig åt fritt och själv-
ständigt skapande.
Ambitionen är att ta konstnärernas kunnande i anspråk inom hela samhälls-
livet. Principen om att konstnärernas försörjning i största möjliga utsträck-
ning skall baseras på ersättning i direkt anslutning till deras arbete skall gälla.
Detta betyder dock inte att de direkta stödinsatserna har spelat ut sin roll.
Behovet av längre sammanhängande arbetsperioder är en förutsättning för
konstnärligt skapande. Selektiva stödformer bör på sikt kompletteras med och
växlas mot fler generella former. Principen om samråd med konstnärernas
organisationer vid utformning och utveckling av konstnärspolitiken kvarstår.
3 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 3
Insatserna för att stärka de professionella konstnärerna skall också i fram- Prop. 1996/97: 3
tiden vila på de två huvudprinciperna: ersättning för utfört arbete och direkta
stödinsatser.
Regeringens bedömning: Statens insatser bör syfta till att
- skapa förutsättningar för ett aktivt kulturliv som ger arbete och för-
sörjning åt konstnärerna och rika kulturupplevelser för medborgarna,
- skapa sådana villkor för de professionella konstnärerna att de kan
basera sin försörjning på ersättning för utfört konstnärligt arbete,
- anpassa regelverken på alla politikområden så att rimlig hänsyn tas
till konstnärernas speciella förhållanden,
- ge möjlighet till konstnärligt förnyelse och utvecklingsarbete
genom olika former av direkt konstnärsstöd,
- förbättra möjligheterna till internationellt konstnärligt utbyte.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen lägger fram ett antal
förslag som förbättrar konstnärernas villkor. Flera stöd- och ersättningsfor-
mer förstärks. Bl.a. föreslår regeringen att en individuell visningsersättning
för bild- och formkonstnärer införs samt att möjligheterna att erhålla utställ-
ningsersättning ökar.
Samtidigt vill regeringen betona att huvudlinjen måste vara att
konstnärerna skall kunna leva på ersättningen för sitt arbete och att bidragen
endast skall ses som ett komplement. Fortsatta åtgärder krävs därför för att
uppnå denna målsättning.
De upphovsrättsliga och offentligrättsliga ersättningsformerna kommer att
utvecklas och utformas så att konstnärerna i högre grad verkligen kan försörja
sig på det egna arbetet. Det är också nödvändigt att egenavgiftsproblematiken
samt problem som har sin grund i relationen mellan arbetsmarknadspolitiken
och kulturpolitiken får sin lösning.
En särskild utredare kommer att analysera möjligheterna att korrigera de
ekonomiska belastningar som berör egenföretagande konstnärer. Uppdraget
skall vara avslutat under år 1997 så att förslag kan föreläggas riksdagen under
våren 1998.
Vidare kommer förhållandena på den konstnärliga arbetsmarknaden att
utredas. Syftet är att finna former för att bättre anpassa de arbetsmarknads-
politiska åtgärderna till de kulturpolitiska målsättningarna. Också detta upp-
drag skall vara slutfört under år 1997 så att förslag kan lämnas till riksdagen
under våren 1998.
Regeringen har, i avvaktan på att utredningarna lägger fram sina förslag,
avsatt särskilda medel för ytterligare reformer för att förbättra konstnärernas
villkor.
32
Samverkande åtgärder för konstnärerna
Arbetsmarknadspolitiska, skattepolitiska och socialpolitiska åtgärder kan få
oväntade och drastiska konsekvenser för konstnärerna. Det bör därför vara ett
övergripande konstnärspolitiskt mål att rimlig hänsyn tas till konstnärernas
speciella förhållanden inom varje politikområde innan man väljer att lösa
problemen inom kulturpolitikens ram.
Den upphovsrättsliga lagstiftningen är av grundläggande betydelse för
konstnärerna. Dels handlar den om konstnärers rätt att få ekonomisk
kompensation när deras verk nyttjas av andra, dels handlar den om
konstnärens rätt att motsätta sig kränkande användning eller förändring av
verket sedan det övergått i annans ägo. Upphovsrätten har således både en
ekonomisk och ideell betydelse för konstnären.
En utvecklad upphovsrättslig lagstiftning ökar konstnärernas möjlighet till
försörjning och stimulerar därmed konstnärligt skapande.
Den digitala tekniken innebär både nya och ökade möjligheter till utnytt-
jande av konstverk. Regeringen ser det som mycket viktigt att noggrant följa
den tekniska utvecklingen ur ett upphovsrättsligt perspektiv och kontinuerligt
överväga en anpassning av den upphovsrättsliga lagstiftningen.
Upphovsmännens rättigheter har nyligen stärkts. Den 1 januari 1996 inför-
des ersättning till konstnären vid vidareförsäljning av konstverk s.k. följerätt
(droit de suite). Samtidigt förlängdes den upphovsrättsliga skyddstiden från
femtio till sjuttio år.
För närvarande pågår ett arbete inom regeringskansliet med förslag om
upphovsrättslig ersättning vid spridning av tomband för att i viss mån kom-
pensera upphovsmännen för tillåten privatkopiering av deras verk. Vidare på-
går arbete med att införa regler om ändring av bestämmelserna för avbildande
av konstverk som är permanent placerade på eller vid allmän plats. Resultatet
av dessa arbeten presenteras under innevarande år.
Regeringen avser också tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda
huruvida följerätten (droit de suite) bör kombineras med en offentligrättslig
avgift på vidareförsäljning av konstverk som saknar upphovsrättsligt skydd.
Utredaren skall även överväga former för ersättning för biblioteksutlåning av
ljudupptagningar av litterära och musikaliska verk. Utredaren skall arbeta
snabbt så att förslag kan föreläggas riksdagen våren 1998.
Huvudlinjen måste vara att som redan har framhållits professionella
konstnärer kan grunda sin försörjning på ersättning för utfört arbete. En
vidareutveckling av de upphovsrättsliga ersättningarna är därför mycket
angelägna. Ytterligare förändringar av konstnärernas villkor erfordras dock
om de mål regeringen har för konstnärspolitiken skall kunna uppnås. Förslag
till system som ger generella förbättringar av konstnärerenas villkor har lagts
fram vid flera tillfällen. I betänkandet Konstnärernas villkor (SOU 1990:39)
presenterades bl.a. ett förslag om inrättandet av en egenavgiftsfond som var
inriktat på att korrigera vissa negativa skattekonsekvenser för konstnärer som
var egenföretagare och därigenom ge dem bättre möjligheter att försörja sig på
sitt arbete. Denna fråga har även behandlats av Kulturutredningen.
Regeringen lägger i denna proposition fram förslag som innebär att de
Prop. 1996/97:3
33
selektiva bidragen till konstnärerna förstärks. Samtidigt anser regeringen att
ytterligare ansträngningar måste göras för att hitta system som generellt
förbättrar konstnärerenas villkor och som gör det möjligt för dem att ha
kontinuitet i det konstnärliga skapandet. En särskild utredare kommer därför
att tillkallas med uppgift att analysera hur konstnärerna missgynnas av olika
regelverk samt lämna förslag till hur problemen kan lösas. Ett viktigt underlag
för utredarens arbete är det utredningsarbete som redan har gjorts. Uppdraget
skall vara avslutat under år 1997 så att förslag kan föreläggas riksdagen våren
1998.
Arbetsmarknadspolitiken har efterhand kommit att bli allt viktigare ur
kulturpolitisk synpunkt. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för konst-
närer bör därför anpassas till de kulturpolitiska målen så långt det är möjligt. I
dag finns det särskilt inrättade kulturarbetsförmedlingar vars uppgift är att
lösa de speciella frågor som är förknippade med de särskilda förhållanden och
villkor som råder för konstnärerna på arbetsmarknaden.
I syfte att studera de arbetsmarknadspolitiska stödens förhållande till och
betydelse för de konstnärspolitiska målsättningarna avser regeringen att
tillsätta en utredning. Utredningen skall dels studera hur det arbetsmarknads-
politiska stöd- och bidragssystemet påverkar kulturområdet i dag, dels lämna
förslag till hur systemet kan effektiviseras och bättre anpassas till de särskilda
förhållanden som gäller för konstnärernas arbetsmarknad och till de kultur-
politiska målen. Uppdraget skall redovisas under 1997.
De konstnärliga utbildningarnas kvalitet och omfattning är av betydelse för
konstnärernas arbete och utvecklingsmöjligheter. Regeringen föreslår i
budgetpropositionen för år 1997, utgiftsområde 16, bl.a. ökade utbildnings-
insatser för design- och arkitekturområdena, elektronisk musikkomposition,
skådespelare samt förstärkning av medlen till konstnärligt utvecklingsarbete.
Ersättningar till konstnärer bör även i fortsättningen kompletteras med stöd
till det konstnärliga skapandet i form av bidrag och stipendier. I den konst-
närliga processen är nyskapande och experimentlust grundläggande, liksom
möjligheten att utveckla smala genrer eller uttrycksformer. Genom bidrag och
stipendier får konstnärer möjlighet att under viss tid och med ekonomisk
trygghet ägna sig uteslutande åt det konstnärliga skapandet, oavsett om efter-
frågan är säkrad. Det är en självklar uppgift för Konstnärsnämnden att i sin
bidragsgivning vara lyhörd för nya konstnärliga strömningar och uttryck.
Regeringen vill dessutom betona att Konstnärsnämnden i likhet med övriga
myndigheter skall uppmärksamma jämställdhetsaspekter i sin verksamhet.
Regeringens avsikt är att avsevärt förstärka och utveckla stödinsatserna i
nuvarande former för att skapa förutsättningar för utveckling och nyskapande
av hög konstnärlig kvalitet. Regeringen lägger i det följande och i budget-
propositionen för år 1997 bl.a. förslag om mer än en fördubbling av antalet
långtidsstipendier, samt vissa förstärkningar av övriga selektiva bidrags-
former.
Prop. 1996/97:3
34
Internationellt utbyte
Prop. 1996/97:3
Sverige behöver synas i världen och våra konstnärer är viktiga ambassadörer.
Det finns i dag en internationell arbetsmarknad inom flertalet konstarter. Det
är viktigt att öka konstnärernas möjligheter till kontakt och utbyte med det
internationella konstlivet och dess konstnärer. Det vidgar den enskilde konst-
närens arbetsmarknad, det är utvecklande för svenskt konstliv och det ger
Sverige en starkare ställning som kulturnation.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att konstnärsområdet
förstärks med 30 miljoner kronor år 1997. Därutöver ökas författarnas
ersättning för utlåning av deras verk genom bibliotek med 2 öre till 96 öre per
lån. För år 1999 beräknar regeringen en ökning med 34 miljoner kronor.
Regeringens förslag: Viss del av visningsersättningen åt bild- och
formkonstnärer skall fördelas individuellt till ersättningsberättigade
konstnärer. Mottagare av denna del av ersättningen utses av Bildkonst
Upphovsrätt i Sverige (BUS).
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att visnings-
ersättningen åt bild- och formkonstnärer förstärks med 5 miljoner
kronor samt att 10 miljoner kronor avskiljs för individuell visnings-
ersättning.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Opinionen är i huvudsak positiv. Konstnärs-
nämnden instämmer i förslaget och framhåller vikten av att man tydligare än
hittills skiljer mellan statliga ersättningar och statliga bidrag. Nämndens
uppgift bör vara att fördela bidrag, BUS bör fördela den individuella delen av
visningsersättningen. BUS anser sig vara väl lämpat att hantera ersättningen
både praktiskt och administrativt. Konstnärernas Riksorganisation (KRO)
och Centrum för konst och hantverk anser att beloppets storlek bör fastställas
genom förhandling.
Riksdagens tidigare överväganden: Frågan om visningsersättning
till konstnärer, för offentligt exponerade verk som inte längre är i konstnärens
ägo, behandlades i prop. 1975/76:135 om den statliga kulturpolitiken 3. Där
konstaterades att ett eventuellt framtida system delvis skulle komma att likna
biblioteksersättningen. Staten skulle avsätta medel till en fond, som skulle
utgöra ersättning för nyttjande av konstverk som konstnärerna sålt till offent-
liga organ och institutioner. Bildkonstnärerna skulle själva ha ett avgörande
inflytande över fondens användning.
Vid riksdagens behandling av denna punkt i propositionen framhölls de
praktiska svårigheterna att konstruera ett beräkningssystem (bet. KrU,
35
75/76:35, rskr. 1975/76:335). Riksdagen fann det önskvärt att frågan stude-
rades ingående, för att så snart som möjligt finna ett lämpligt system. Det
förslag som sedermera antogs av riksdagen (prop. 1981/82:100 bil. 12, prop.
1981/82:128, bet. KrU 1981/82:30, rskr. 1981/82:360) innebar att vis-
ningsersättning fr.o.m. budgetåret 1982/83 skulle lämnas som en klump-
summa till konstnärskollektivet. Medlen skulle tillföras en fond, kallad
Sveriges bildkonstnärsfond, knuten till Konstnärsnämnden med uppgift att
fördela visningsersättningen.
Våren 1995 väcktes ett antal motioner om en prövning av möjligheten att
införa individuell visningsersättning via BUS. Med anledning av motionerna
uttalade riksdagen (bet. 1994/95:KrU21, rskr. 1994/95:285) att regeringen
borde se över reglerna om visningsersättning.
Skälen för regeringens förslag: Visningsersättningen utgör en er-
sättning till bild- och formkonstnärer för att deras verk i offentlig ägo visas
för allmänheten eller används på annat allmännyttigt sätt. Ersättningen anvisas
i form av ett fast årligt belopp som tillförs Sveriges bildkonstnärsfond. Vis-
ningsersättningen får användas dels till ändamål som syftar till att ge yrkes-
verksamma konstnärer ekonomisk och arbetsmässig trygghet, dels för andra
ändamål som berör verksamhet inom bildkonstens område. Bildkonstnärs-
fonden och dess styrelse, som ingår i myndigheten Konstnärsnämnden,
beslutar om medlens fördelning.
Budgetåren 1987/88-1992/93 fördelade styrelsen för Sveriges bildkonst-
närsfond en del av visningsersättningen som en standardiserad ersättning till
alla konstnärer med ett visst antal verk i offentlig ägo. Ersättningen uppgick
budgetåret 1992/93 till 3 000 kr per år och konstnär. Styrelsen valde dock att
på följande budgetår avskaffa denna individuella visningsersättning med
hänvisning till att ersättningsnivån var låg. Ertsättningen ansågs därför sakna
ekonomisk betydelse för konstnären samtidigt som det var dyrt att admini-
strera utbetalningarna. Dessutom fanns ingen kvalitetsbedömning kopplad till
ersättningen.
Konstnärerna och konstnärsorganisationerna har varit kritiska till att den
individuella visningsersättningen avskaffades. De har menat att den indivi-
duella visningsersättningen fungerade som ett erkännande av den enskilde
konstnärens konstnärskap. Dessutom anser konstnärsorganisationerna att en
individuell visningsersättning är i linje med den ersättningsprincip som ligger
till grund för medelstilldelningen till konstnärer.
Regeringen finner att konstnärernas krav på individuell ersättning är
berättigat. Dessutom innebär den årliga ersättningen ett inte oväsentligt ekon-
omiskt tillskott för många konstnärer.
Vad gäller kvalitetsbedömningen är det rimligt att utgå från att en offentlig
institution gör en sådan bedömning när den köper sitt konstverk. De admini-
strativa kostnaderna bör kunna minska genom effektivisering av hanteringen.
Regeringen tillstyrker Kulturutredningens förslag att en del av den nuvar-
ande visningsersättningen fr.o.m. budgetåret 1997 fördelas individuellt till
konstnärer inom bild- och formområdet. Regeringen anser det lämpligt att
mottagare av den individuella visningsersättningen utses av den ideella före-
Prop. 1996/97:3
36
ningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS) som utgör bildkonstnärernas
upphovsrättsliga serviceorganisation. Medlen för den individuella visnings-
ersättningen betalas ut av Konstnärsnämnden eller annan lämplig myndighet.
Det ankommer på regeringen att meddela nödvändiga föreskrifter om medlens
utbetalning och fördelning.
Regeringens förslag om medelsfördelning är en förvaltningsuppgift som
innebär myndighetsutövning. På grund härav har ett förslag till lag om änd-
ring i lagen (1992:318) om överlämnande av förvaltningsuppgift inom
Kulturdepartementets verksamhetsområde upprättats. Innebörden av ändring-
en är sådan att ett yttrande av lagrådet skulle sakna betydelse.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 att visningsersätt-
ningen ökas med 5 miljoner kronor samt att 10 miljoner kronor avskiljs för
individuell fördelning.
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att bidragen till konstnärer förstärks med 6 miljoner kronor
för att ge fler yrkesverksamma konstnärer möjlighet att utveckla sitt
konstnärskap.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna är positiva
till förslaget.
Riksdagens tidigare överväganden : Konstnärsnämnden inrättades
år 1976 (prop. 1975/76:135, bet. 1975/76:KrU35, rskr. 1975/76:355) med
uppgift att handha ärenden om bidrag till konstnärer. Bidragen har efter hand
utökats och kompletterats med riktade insatser för vissa konstnärsgrupper.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens
uppfattning att de individuellt riktade stöden är verkningsfulla instrument för
att förbättra villkoren för konstnärligt arbete. Regeringen anser att Konstnärs-
nämndens nuvarande bidragsgivning bör behållas och att bidragen förstärks.
Enligt gällande stödordningar skall stöd ges till yrkesverksamma konst-
närer som dokumenterat arbete av god konstnärlig kvalitet. Vid fördelningen
skall hänsyn tas också till de sökandes ekonomiska förhållanden. Bidragen
skall vara tillräckligt stora för att ge mottagaren möjlighet att ägna sig åt sin
konst. Både unga och mer etablerade konstnärer skall stödjas. Bidrag skall
utgå till konstnärer som är bosatta i olika delar av landet och som företräder
olika genrer, stilar och tekniker.
Regeringen anser, liksom utredningen, att de selektiva bidragen skall an-
passas och utformas på ett sådant sätt att de kan möta sådana förändringar i
samhällsutvecklingen som påverkar konstnärernas villkor. Det ankommer i
första hand på den bidragsgivande myndigheten, Konstnärsnämnden, att
37
ansvara för den fortlöpande anpassningen av bidragsformer och belopp till de
aktuella behoven inom olika konstarter.
Snabba omvärldsförändringar kan drabba vissa utsatta konstnärsgrupper
särskilt hårt. Detta bör särskilt beaktas i Konstnärsnämndens avvägning
mellan skilda konstnärsgruppers behov. Regeringen noterar i detta samman-
hang en av Konstnärsnämnden nyligen presenterad rapport om svenska ton-
sättares under senare tid kraftigt försämrade inkomstmöjligheter.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1)
att Konstnärsnämnden tillförs 6 miljoner kronor för ökad bidragsgivning.
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen en förstärkning av stödet till långtidsstipendier med 7
miljoner kronor. Antalet långtidsstipendier ökas därmed till 102 vilket
är mer än en fördubbling. Inkomstgarantiema behålls i nuvarande form
och omfattning.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Kulturutredningen föreslår dock en kraftigare förstärk-
ning av långtidsstipendierna än regeringen.
Remissinstanserna: En stor majoritet av de remissinstanser som har
uttalat sig i frågan är positiva till förslagen. Av dem som ger förslagen sitt
stöd framhåller Konstnärsnämnden att stipendierna och garantierna skall ses
som kompletterande bidragsformer och inte som alternativa. Konstnärliga och
Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS) föreslår att en utvidgning
av inkomstgarantisystemet utreds, där en eventuell övergång från erhållande
av långtidsstipendier till erhållande av inkomstgaranti prövas.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen fattade beslut om att
inrätta statliga inkomstgarantier för konstnärer år 1976 (prop. 1975/76:135,
bet. 1975/76:KrU35, rskr. 1975/76:355). Dessa ersatte de s.k. konstnärs-
belöningar som införts 1964 (prop. 1964:1 bil. 10, bet. 1964:SU8, rskr.
1964:8).
Avsikten var att tydliggöra bidragets primära syfte att skapa ekonomisk
trygghet i det konstnärliga arbetet och att tona ner bidragets karaktär av
hedersbevisning. Inkomstgarantin betalas ut med maximalt fem basbelopp per
år, bidraget minskas dock med innehavarens årsinkomst upp till ett basbelopp
och med 75 procent av årsinkomsten i övrigt vilket gör att bidraget garanterar
en lägsta inkomstnivå. Inkomstgarantin beviljas konstnärer som står för
konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kultur-
liv.
De tioåriga långtidsstipendierna kom till år 1991 som ett komplement till
inkomstgarantierna (prop. 1990/91:100 bil 10, bet. 1990/91:KrU21, rskr.
1990/91:230). Långtidsstipendier lämnas, till skillnad från inkomstgaran-
38
tierna, som ett årligt fast belopp (tre basbelopp) under högst tio år. I dag finns
45 långtidsstipendier.
Skälen för regeringens förslag: I likhet med Kulturutredningen
anser regeringen att inkomstgarantierna bör fortsätta att ges i nuvarande form
och omfattning. Inkomstgarantiens lämplighet som stödform har tidigare
ifrågasatts. Garantin har ansetts binda bidragsmedel på ett hårdare sätt än
andra insatser. Dessutom bygger kriterierna för tilldelning på tidigare konst-
närliga prestationer, vilket försvårar en utvärdering och uppföljning av
bidragsgivningen.
Ett framstående konstnärskap innebär inte automatiskt en tryggad eko-
nomi. Också de mest etablerade konstnärerna har ojämna och tidvis mycket
låga inkomster. Regeringen anser därför att inkomstgarantin innebär både ett
erkännande av ett betydelsefullt och framstående konstnärskap, och en eko-
nomisk grund för att upprätthålla ett konstnärskap av hög kvalitet.
Långtidsstipendier och inkomstgarantier är delar i ett samverkande stöd-
system. Regeringen har, utifrån Konstnärsnämndens utvärderingar, kon-
staterat att långtidsstipendierna väl fyller sitt syfte. De ger aktiva konstnärer
som dokumenterat konstnärlig verksamhet av god kvalitet en ekonomisk och
arbetsmässig trygghet. Konstnärernas organisationer framhåller det betydel-
sefulla i att stipendierna är långsiktiga och därmed ger konstnärerna arbetsro.
Stipendieformen möjliggör en löpande utvärdering av hur stipendiet använts.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 att långtidsstipendi-
ernas antal ökas med 57 till sammanlagt 102 stipendier.
Prop. 1996/97:3
6.5.1 Förslagsrätt till styrelser
Regeringens bedömning: Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd (KLYS) bör få förslagsrätt beträffande fem ledamöter
i Konstnärsnämndens styrelse. Vidare bör bildkonstnärsorganisatio-
nerna få förslagsrätt beträffande sju ledamöter i Sveriges bildkonst-
närsfonds styrelse.
Kulturutredningens förslag: Utredningen har inga förslag om Konst-
närsnämndens organisation.
Remissinstanserna: Konstnärsnämnden motsätter sig en direkt repre-
sentation av konstnärsorganisationerna. Nämnden anser att synpunkter kan
inhämtas på annat sätt, t.ex. genom kontakt med enskilda konstnärer och
organisationer. Ett flertal konstnärsorganisationer vill återfå den representa-
tion de tidigare haft i nämndens beslutande organ.
Riksdagens tidigare övervägande: Konstnärsnämnden inrättades år
1976 (prop. 1975/76:135, bet. 1975/76:KrU35, rskr. 1975/76:355) med
uppgift att handha ärenden om bidrag till konstnärer.
39
Konstnärsnämndens inre organisation har ändrats ett antal gånger sedan
1976. Nuvarande organisation gäller sedan år 1988. Konstnärsorganisa-
tionernas inflytande har varit en central fråga vid de omorganisationer som
gjorts. Senast i samband med budgetbehandlingen våren 1995 uttalade sig
riksdagen i denna fråga (prop. 1994/95:100 bil. 12, bet. 1994/95:KrU21,
rskr. 1994/95:285).
Skälen för regeringens bedömning: För närvarande leds Konst-
närsnämnden av en styrelse med tretton ledamöter. Dessutom finns fyra
handläggande organ nämligen Styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond,
Arbetsgruppen för upphovsmän på musikområdet, Arbetsgruppen för
musiker och sångare samt Arbetsgruppen för scen- och filmkonstnärer.
Ledamöterna i såväl styrelsen som i de handläggande organen utses av
regeringen.
Regeringen redogjorde i prop. 1994/95:100 bil.12 för sin avsikt att minska
detaljstyrningen av Konstnärsnämndens arbete genom att överlåta åt nämnden
att ordna sin inre organisation. I fortsättningen skulle enbart Konstnärs-
nämndens styrelse utses av regeringen. Riksdagen hade ingenting att invända
häremot men menade att det fanns anledning att, innan beslut togs, se över
reglerna om hur ledamöterna i Konstnärsnämndens styrelse utses och - om
resultatet av översynen så föranleder - återkomma till riksdagen i frågan (bet.
1994/95:KrU21 rskr. 1994/95:285).
Såsom anfördes i föregående budgetproposition anser regeringen att en
minskad detaljstyrning av organisationen ökar Konstnärsnämndens möjlighet
att bedriva och utveckla en rörlig och effektiv stödverksamhet. Regeringen
finner därför att det bör överlåtas på Konstnärsnämndens styrelse att be-
stämma vilka bidragsfördelande organ som förutom Sveriges bildkonst-
närsfond skall finnas inom nämnden och hur dessa organ skall vara samman-
satta.
Regeringen anser det dock angeläget att fördelningen av ersättningar och
bidrag till konstnärer vilar på ett samförstånd mellan nämnden och de konst-
närliga yrkesutövarnas organisationer. Genom den avsedda omorganisationen
utvidgas Konstnärsnämndens handlingsfrihet. Det är därför rimligt att konst-
närsorganisationerna har inflytande över sammansättningen av Konstnärs-
nämndens styrelse. Styrelsen bör i fortsättningen bestå av elva ledamöter som
utses av regeringen. Av dessa utses fem efter förslag av KLYS.
När det gäller styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond anser regeringen
att det finns principiella motiv för att behålla dess särställning inom Konst-
närsnämnden. Regeringen bör därför även i fortsättningen utse ledamöterna i
fondstyrelsen. Denna bör, som hittills, bestå av tretton ledamöter. För att ge
konstnärsorganisationerna ett medinflytande bör dock organisationerna ges
förslagsrätt beträffande sju ledamöter. Sålunda bör tre ledamöter utses efter
förslag av KRO, två efter förslag av Sveriges Konsthantverkare och
Industriformgivare (KIF), en efter förslag av Svenska tecknare och en efter
förslag från Svenska Fotografernas förbund.
Prop. 1996/97:3
40
Det ankommer på regeringen att i förordning meddela föreskrifter om
Konstnärsnämndens och Sveriges bildkonstnärsfonds organisation. De nya
föreskrifterna avses börja gälla den 1 januari 1998.
6.5.2 Inrättande av ett internationellt ateljécentrum
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: Konstnärsnämnden får ett utökat uppdrag
inom det internationella konstnärsutbytet.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att Konstnärs-
nämndens förvaltningsanslag förstärks med 3 miljoner kronor för att
utveckla det internationella ateljécentrumet i Stockholm.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer till stora delar med
regeringens förslag. Utredningen föreslår dessutom att Nämnden för
Utställningar av Nutida Svensk Konst i Utlandets (NUNSKU) verksamhet
övertas av Konstnärsnämndens internationella ateljécentrum IASPIS.
Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna
ställer sig positiva till en utveckling av det internationella konstnärsutbytet.
Skälen för regeringens förslag: Konstnärsnämnden har tagit initiativ
till inrättandet av ett internationellt ateljécentrum IASPIS (International
Artists' Studio Program in Stockholm). Verksamheten startar hösten 1996 i
Konstakademiens lokaler i Stockholm.
IASPIS skall utveckla ett utbyte med de internationella ateljécentrum som
står öppna för svenska konstnärer i andra länder. IASPIS skall också erbjuda
ateljéstipendier till utländska bildkonstnärer samt administrera Bildkonstnärs-
fondens ateljéprogram utomlands. Verksamheten skall både tillhandahålla
ateljéer och hålla utställningar, organisera föreläsningar och seminarier. Inom
IASPIS ställs ateljéer till förfogande också för svenska konstnärer. Konst-
närsnämnden har i sin fördjupade anslagsframställning begärt att medel anslås
för verksamheten.
Kulturutredningen har föreslagit att myndigheten NUNSKU:s verksamhet
införlivas i IASPIS. Regeringen förordar under avsnittet Bild och form att
NUNSKU:s verksamhet övertas av Moderna Museet.
Regeringen anser att etableringen av IASPIS är väl ägnat att vitalisera det
internationella utbytet på bildkonstområdet. Samtidigt tillskapas en vital
mötesplats för svenskt och internationellt konstliv i Sverige. Regeringen
finner att inrättandet av IASPIS innebär en delvis ny inriktning på Konstnärs-
nämndens verksamhet. Regeringen tillstyrker den nya inriktningen.
Regeringen föreslår att Konstnärsnämndens förvaltningsanslag ökas med
3 miljoner kronor med anledning av att IASPIS inrättas. Regeringens förslag
till medelsanvisning redovisas i budgetpropositionen för år 1997 (prop.
1996/97:1).
41
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: Ett statligt stöd inrättas för verksamhet med
länskonstnärer i syfte att höja kvaliteten inom amatörkulturen och
stimulera barns och ungdomars intresse för konst och kultur.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att stödet
tillförs 5miljoner kronor, motsvarande 20 nya länskonstnärer.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer till övervägande del
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ett stort antal instanser ser positivt på förslaget.
Remissinstanserna framför dock skilda uppfattningar om tjänsternas funk-
tion, kompetensprofil och beteckning.
Riksdagens tidigare överväganden: Efter förslag i 1990 års budget-
proposition beslöt riksdagen att inleda en försöksverksamhet med länskonst-
närer (prop. 1989/90:100, bet. 1989/90:KrU17, rskr., 1989/90:219). Av-
sikten var att låta professionella konstnärer verka som inspiratörer och hand-
ledare för att förstärka kvaliteten inom amatörkulturen.
Verksamheten skulle ges möjlighet till stor variation i fråga om ämnes-
områden och organisatoriska lösningar. En prövning av huvudmännens
projekt skulle ske i varje enskilt fall. Utifrån dessa riktlinjer gavs Kulturrådet
uppgiften att närmare utforma verksamheten.
Skälen för regeringens förslag: Sedan budgetåret 1990/91 har
Statens kulturråd lämnat bidrag till ett antal treåriga försöksprojekt med
länskonstnärer. Syftet med verksamheten har varit att höja kvaliteten inom
amatörkulturen och att ge konstnärer en utvecklingsmöjlighet genom att arbeta
som pedagoger och inspiratörer. Projekten har fungerat särskilt väl inom
dansområdet, där regionala och lokala resurser kunnat samordnas, vilket lett
till en positiv utveckling.
I dagsläget bedrivs verksamhet i sju län med stöd från Kulturrådet. I
Norrbottens län har huvudmännen för en länsdanskonsulent nyligen beslutat
att fortsätta verksamheten utan statligt stöd efter den treåriga försöksperioden.
Regeringen anser att erfarenheterna från den hittills bedrivna verksamheten
med länsdanskonsulenter är så goda att den bör permanentas och utökas till
fler konstområden. Länskonstnärernas arbete bör även i fortsättningen vara
att sprida, stimulera och öka kunskapen om konst och kultur. Den peda-
gogiska delen av arbetet bör företrädesvis inriktas mot barn och ungdom i
skolor och på fritidsgårdar samt till amatörorganisationer och föreningsliv.
Verksamheten bör ha som övergripande mål att utveckla kontakten mellan
konstnärer, beslutsfattare, organisationer m.m. Särskilt betydelsefull är upp-
byggnaden av sådana kontaktnät för konstområden med svagt utvecklade
regionala strukturer, t.ex. dans- och bild- och formkonstområdena.
I likhet med utredningen anser regeringen att det vore värdefullt om
länskonstnärsbefattningar med denna inriktning kunde få ökad spridning i
landet.
42
Statens kulturråd bör därför tillföras medel för stöd till ytterligare 20 Prop.
länskonstnärsbefattningar. Tillsammans med de medel som Kulturrådet redan
disponerar för sådana ändamål under sitt utvecklingsanslag beräknar rege-
ringen ett totalt stödbelopp om 6,7 miljoner kronor för totalt 27 tjänster.
Tjänsterna skall tillsättas på högst tre år. Huvudmännen bör tillskjuta ett lika
stort belopp. Statens kulturråd bör även i fortsättningen ansvara för bedöm-
ningen av lämpliga projekt, som kan initieras av olika huvudmän. Det statliga
stödet bör permanentas och ingå i det nya enhetliga stödsystemet för regional
kulturverksamhet som redovisas i kapitel 18.
Regeringens förslag till medelsanvisning redovisas i budgetpropositionen för
år 1997.
1996/97:3
Den svenska litteraturpolitiken har sedan lång tid byggt på att avgiftsfritt göra
litteraturen tillgänglig för hela befolkningen via biblioteken och att ersätta
författarna för detta via den s.k. biblioteksersättningen.
De svenska folkbiblioteken expanderade kraftigt under 1970-talet. Biblio-
teken har aktivt arbetat med att göra boken tillgänglig för så många som
möjligt genom uppsökande verksamhet på daghem, arbetsplatsbibliotek,
sjukhusbibliotek och satsning på bokbussar. Det är i huvudsak kommunerna
själva som finansierar sina folkbibliotek. I dag finns det också ett läns-
bibliotek i varje län som finansieras av landstingen, med ekonomiskt stöd
från staten. Den senaste 20-årsperioden har staten också systematiskt stött
folkbibliotekens utvecklingsarbete.
Staten ansvarar även för ett antal forskningsbibliotek och tre lånecentraler,
ett depåbibliotek och en invandrarlånecentral.
De olika biblioteken ingår i ett nätverk som samverkar för att kostnadsfritt
ge medborgarna ökad tillgång till böcker och information. Bibliotekens inköp
av böcker svarar för ungefär fem procent av bokförlagens totala försäljning
av allmänlitteratur. Övriga nittiofem procent säljs framför allt via bokhandel
och bokklubbar.
Under 1970-talet infördes statliga bidrag till förlag och bokhandel. Till för-
lagen utgår utgivningsstöd för enskilda boktitlar och Statens kulturråd prövar
och fördelar utgivningsstödet. Kulturtidskrifter har möjlighet att söka både
produktionsstöd och utvecklingsstöd från Statens kulturråd. Stöd till bok-
handeln fördelas av Bokbranschens Finansieringsinstitut AB och utgår i form
av lån till investeringar (kreditstöd), sortimentsstöd, stöd till rådgivning samt
katalogdatorstöd. En Bok För Alla AB får verksamhetsbidrag för att föra ut
kvalitetslitteratur till ett lågt pris och samtidigt arbeta med läsfrämjande in-
satser för barn och ungdom. Staten lämnar också bidrag för utgivning av en
klassikerserie för skolbruk.
Genom Talboks- och punktskriftsbiblioteket samt Stiftelsen för lättläst
nyhetsinformation och litteratur har staten tagit ett ansvar för att litteratur och
43
information för funktionshindrade utvecklas, produceras och förmedlas. Stat-
ligt stöd utgår även till Sveriges Dövas Riksförbund för produktion av video-
gram på teckenspråk i syfte att göra kultur och nyheter tillgängliga för döva.
Den litteraturpolitiska ambitionen år 1974 var att sprida kvalitetsboken till
alla, inte minst till eftersatta grupper. För att stimulera en bred utgivning av
svensk litteratur och debatt infördes också stöd till produktion av kvalitets-
litteratur och kulturtidskrifter.
Litteraturpolitiken har varit framgångsrik. Sverige har i dag en bred årlig
utgivning av allmänlitteratur och kulturtidskrifter, ca 5 000 boktitlar och ca
1 000 tidskrifter. Bokbranschen har dock förändrats. År 1970 avreglerades
bokmarknaden genom att systemet med fasta bokpriser avskaffades och fri
prissättning på böcker började tillämpas. I samband med avregleringen slöts
ett s.k. fackbokhandelsavtal som innebar att fackbokhandeln i hela landet
tillförsäkrades ett brett sortiment av böcker genom ett system med abonne-
mang och rabatter. År 1992 upphörde detta avtal och de statligt stödda titlarna
har inte längre samma automatiska distribution ut till fackbokhandeln som
tidigare.
Under de senaste tjugo åren har också ett antal bokklubbar växt fram,
framförallt inom de stora bokförlagen. Bokklubbarna har i dag nästan en
fjärdedel av bokmarknaden.
Utlåningen av böcker visade en vikande kurva under 1980-talet. Idag lånas
det 10 miljoner färre volymer än för tio år sedan, trots att antalet besökare på
biblioteken ökat. Det senaste året har dock kurvan vänt och utlåningen ökar
igen, med några oroande undantag. Utlåningen av barnböcker har minskat
kraftigt, samtidigt som försäljningen av barnböcker minskade med en fjärde-
del under perioden 1990-1994, och denna minskning fortsätter. Både ung-
domslitteraturen och kvalitetslitteraturen för vuxna visar minskade försälj-
ningssiffror. Många kulturtidskrifter har ekonomiska problem och svårigheter
att nå ut.
1990-talet har inneburit ekonomiska problem för kommunerna. Bibliote-
ken har tvingats spara. Inköp av böcker och kulturtidskrifter har minskat. De
avgiftsfria lånen har ifrågasatts. Öppettiderna har minskat. Under den senaste
treårsperioden har närmare 100 mindre biblioteksenheter och bokbussar lagts
ned. Den uppsökande verksamheten har i många kommuner helt eller delvis
upphört. Daghem och föräldrar tar i minskad utsträckning med barnen till
biblioteken. Idag gör 3-9-åringar färre besök på ett bibliotek än motsvarande
åldersgrupp för tio år sedan. Många skolbibliotek har försämrats i kvalitet,
både vad gäller bokbestånd och tillgänglighet.
Under 1990-talet har informationstekniken utvecklats snabbt. Det är av
stor betydelse att folkbiblioteken satsar både resurser och engagemang på att
bygga ut den delen av sin verksamhet. Teknikskifte och ekonomisk knapphet
har dock drabbat biblioteken samtidigt och detta har ibland förskjutit fokus
från litteraturen och läsandet till annat.
Litteraturpolitiken under de gångna tjugo åren har sannolikt bidragit till att
Sverige har en läsande befolkning. Men varje ny generation måste vinnas för
litteraturen. Språk är makt och de ungas möjligheter att vara med och forma
Prop. 1996/97:3
44
-i —'K
blir kvar i ljus runt börcjfft
et feta blänket ljuset
mer över^ån i>noir&elk^^a
åa roda ansiktshaLvqr H
Tn mot Kakelvatt^rjt snétt
gon böjeWaWt^^
mbågsvectofeR^BffiglukeS
^CD
uka munre®
& ip uios na
gon' viker %WSfe
PA JSAO-Ptöm
det framtida samhället förutsätter att de har tillgång till ett levande språk. Att
tillförsäkra barn och ungdomar rätten till språkliga och kulturella verktyg är
ett av de föreslagna övergripande kulturpolitiska målen. För att kunna åstad-
komma detta krävs det ytterligare satsningar inom litteraturpolitikens område.
Prop. 1996/97:3
Regeringens bedömning: Statens insatser bör syfta till att
- stimulera en bred utgivning av kvalitetslitteratur,
- öka tillgången till och intresset för litteratur i hela landet,
- medverka till att barn och ungdom har tillgång till litteraturen,
- på kulturens område stödja en informationsteknik i allmänhetens
tjänst,
- värna kulturtidskriften,
- värna det svenska språket.
Skälen för regeringens bedömning: När det statliga litteraturstödet in-
fördes år 1975 var det i en tid av ökande bokpriser, minskat antal publicerade
debutanter och svårare villkor på bokmarknaden för en bred utgivning av
kvalitetslitteratur. Litteraturstödet är ett produktionsstöd, som betalas ut först
när boken är utgiven. Stödets införande resulterade ganska snart i både en
breddad utgivning och att antalet små och mellanstora förlag ökade. Det är
framförallt inom områden som lyrik, svenska debutantverk och utländsk
skönlitteratur utanför det engelska språkområdet som de mindre förlagen har
vidgat den svenska bokutgivningen.
För att tillförsäkra allmänheten tillgång till aktuell kvalitetslitteratur är den
mindre bokhandeln av stor betydelse. På mindre orter är den ofta det enda
bokförsäljningsstället. De undersökningar Bokbranschens Finansieringsinsti-
tut AB (BFI) har gjort visar att sortimentstödet som infördes år 1985 och
katalogdatorstödet från år 1992 varit betydelsefulla för mindre bokhandlare.
De har med stödets hjälp kunnat erbjuda sin kundkrets ett brett boksortiment
och en fullständig beställningsservice. BFI konstaterar också att utan kredit-
stödet hade bokhandelsbeståndet varit betydligt mindre än idag. 200 lån till
investeringar under de arton år kreditstödet funnits har förhindrat ned-
läggningar, underlättat överlåtelser och nyetableringar samt möjliggjort nöd-
vändiga flyttningar och renoveringar av butiker. BFI har samtidigt noterat att
det finns tecken på ökande ekonomiska svårigheter för de minsta service-
bokhandlarna under senare år.
Genom En bok för alla har kvalitetslitteratur till lågt pris nått nya läsar-
grupper som inte vanligen utnyttjar de traditionella försäljningskanalerna (se
vidare avsnitt 7.5).
Inom ramen för litteraturstödet har Statens kulturråd gett ut en serie
klassisk litteratur för skolans behov. Denna har totalt, sedan starten år 1985, 45
4 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 3
sålts till skolorna i ca 835 000 exemplar. Serien kommer sammanlagt att upp-
gå till 100 titlar under år 1996. Regeringen bedömer att klassikerserien har
stor betydelse för tillgången till kvalitetslitteratur i skolan och att det är ange-
läget att serien kan lagerhållas och marknadsföras under ännu en period.
Regeringen gör i likhet med Kulturutredningen, BFI och Statens kulturråd
bedömningen att utgivningsstödet och bokhandelsstödet haft stor betydelse
för tillgången till och bredden på kvalitetslitteraturen. Dessa stöd är dock inte
tillräckliga för att nå de litteraturpolitiska målen. Regeringen ser med oro på
det minskade läsandet bland barn och ungdomar. För att unga människor
skall kunna erövra litteraturens värld och förstå språkets möjligheter krävs ett
utökat engagemang. Samtidigt är det angeläget att inte bara staten främjar ut-
vecklingen på området. Regeringen har därför med tillfredsställelse noterat att
det finns ett intresse såväl hos bokbranschen som författarna att bidra med
ökade insatser för att stimulera till läsande och ökat intresse för litteraturen.
Bibliotekslag och nytt stöd för inköp av litteratur
För många människor är tillgången till litteratur och information helt beroende
av om det finns bibliotek. Skol- och folkbibliotekens roll kan därför inte nog
betonas. Biblioteken fungerar, utöver låneverksamheten, också som lokalt
viktiga kulturinstitutioner. Där erbjuds ett forum för debatt och möten med
författare och andra kulturellt aktiva. Det statliga bidraget till den regionala
biblioteksverksamheten (länsbibliotek och lånecentraler) har bidragit till en väl
utbyggd fjärrlånekedja. Varje medborgare kan därmed ha en god tillgång till
böcker och information oavsett bostadsort.
Regeringen föreslår en förändring av bidragen till regionala kulturinstitu-
tioner fr.o.m. år 1997 (se avsnitt 18). Den framtida bidragsgivningen till
regional biblioteksverksamhet bör utformas enligt de nya reglerna.
Biblioteksverksamheten är av central kulturpolitisk betydelse. Samhällets
ansvar för biblioteken måste tydliggöras. Regeringen anser därför att biblio-
teksverksamheten bör lagregleras (se avsnitt 7.2). I det sammanhanget vill
regeringen betona vikten av att biblioteken kan erbjuda medborgarna ett rikt
utbud av kvalitetslitteratur i hela landet. Regeringen avser därför att introdu-
cera ett nytt stöd till skol- och folkbiblioteken för inköp av litteratur (se avsnitt
7.3).
Kulturtidskrifter
Kulturtidskrifternas karaktär är experimentell och nyskapande. Ofta är upp-
lagorna små, men till skillnad från boken behövs inget betydande kapital för
att starta en tidskrift. Det innebär också att utgivare av kulturtidskrifter i
huvudsak är enskilda eller grupper. Utseendet kan variera från en enkel
stenciltidskrift till etablerade tidskrifter med avancerad formgivning, kvalifi-
cerad essäistik och ett brett bevakningsområde. Alla nivåer och kombinationer
finns representerade, vilket innebär att alla kan vara delaktiga.
Prop. 1996/97:3
46
Kulturtidskrifterna fyller en viktig funktion för yttrandefriheten och demo-
kratin. Det är också i kulturtidskrifternas hägn som skribenter, författare,
illustratörer, fotografer och formgivare skaffar sig ett namn. Där får de chan-
sen att publicera sig. Kulturtidskrifterna är på det sättet en plantskola för unga
kulturarbetare.
Regeringen bedömer att det statliga stödet i form av produktionsstöd och
utvecklingsstöd har stor betydelse för mångfalden i utbudet. Det finns idag ca
1 000 kulturtidskrifter i Sverige. Drygt 200 är rikstäckande och marknads-
förs genom en årlig kulturtidskriftskatalog som finansieras huvudsakligen
med statliga bidrag. Katalogen distribueras bl.a. till landets folkbibliotek. Den
är ryggraden i alla strävandena att nå en större läsekrets.
Utvecklingen visar att tidskrifterna utnyttjas allt mer i bibliotekens upp-
lysnings- och informationsarbete och i skolundervisningen. Bibliotekens
prenumerationer har dock efter år 1994 minskat. Det innebär att kulturtid-
skrifternas redan små upplagor minskar ytterligare.
Många kulturtidskrifter har i dag stora ekonomiska problem och det finns
en rik flora av kulturtidskrifter som av olika skäl står utanför det statliga stöd-
systemet. Kulturtidskrifterna har svårigheter att nå sin läsekrets och passar
inte in i etablerade distributionsnät. Portokostnadema är höga.
Regeringen bedömer att kulturtidskrifternas situation närmare bör kart-
läggas. En kartläggning bör särskilt ta hänsyn till kulturtidskrifternas särart
och inkludera en redogörelse för problem och tänkbara lösningar.
En utredning om boken och kulturtidskriften
Kulturutredningen har bl.a. föreslagit att regeringen skall överväga införande
av kulturmoms på litteraturområdet och överväga åtgärder om bredden i bok-
utgivningen minskar. Kulturutredningen pekar i detta sammanhang på en rad
olika problem för boken, exempelvis förändringar i förlagsstruktur och bok-
distribution. Utredningen betonar att förändringarna kan påverka den en-
skildes möjligheter att ta del av ett brett utbud av litteratur. Remissopinionen
är splittrad och från bokbranschens parter finns olika syn på bokmarknadens
tillstånd och vilka åtgärder som bör införas.
Även om det finns en bred kvalitetsutgivning av litteratur tyder mycket på
att den inte når ut till människor på det sätt som är önskvärt. Den statliga
litteraturpolitiken etablerades i en tid då situationen på den svenska bokmark-
naden såg annorlunda ut än i dag. Sedan dess har de statliga åtgärderna i stort
sett varit oförändrade. Flera skäl talar för att en översyn behöver göras.
För riksdagens information kan nämnas att regeringen har för avsikt att
tillsätta en utredning, där förhållandena på bokmarknaden kartläggs och de
statliga insatserna prövas. I denna skall även kulturtidskrifternas situation
belysas. Uppdraget skall redovisas sommaren 1997.
Prop. 1996/97:3
47
Litteratur anpassad för funktionshindrade
Prop. 1996/97:3
Den tekniska utvecklingen har inneburit att de funktionshindrade på ett helt
annat sätt än för tjugo år sedan har tillgång till litteratur. Arbetet med att öka
och förbättra produktionen av ett specialanpassat medieutbud för funktions-
hindrade har fungerat väl. Talboks- och punktskriftsbibliotekets (TPB) och
Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteraturs (LL-stiftelsen) produkt-
och metodutveckling innebär att tillgången till litteratur förbättrats avsevärt
och att nya läsare nås. Regeringen anser i likhet med Kulturutredningen att de
statliga insatserna är väl motiverade. TPB är den största kulturinstitutionen
för funktionshindrade. Bibliotekets arbete har bl.a. resulterat i att man är först
i världen med att presentera en digitial talbok. Detta utvecklingsarbete kan
leda till att det runt om i världen införs ett nytt talboksmedium.
LL-stiftelsen har veckoutgivning av en nyhetstidning, 8 SIDOR. Stiftelsen
ger också ut ca 25 lättlästa böcker per år. Genom den läsombudsverksamhet
som LL-stiftelsen utvecklat tillsammans med Riksförbundet för utvecklings-
störda barn och ungdomar når nyheter och information i allt större utsträck-
ning nya läsare.
Genom medieverksamheten vid Sveriges Dövas Riksförbund (Dövas TV)
sker en programproduktion av kultur och nyheter på teckenspråk för döva.
Programmen sänds i Sveriges Television samt distribueras på videokassett.
Utbudet av program på teckenspråk har under 1990-talet avsevärt utökats och
kvalitetsmässigt förbättrats. Regeringen bedömer att verksamheten har stor
betydelse för dövas tillgång till kultur och nyhetsinformation.
Svenska språket
Svenska språknämndens uppgift är att främja gott språkbruk. Nämndens
språkforskning och gratis rådgivning till skolor, myndigheter och allmänhet
är av stor vikt.
Svenska språknämnden och Svenska Akademien m.fl. har uttryckt en oro
för vad som kan hända med språket i framtiden. Oron gäller framför allt hur
medie- och IT-samhället kan komma att förändra villkoren för det skrivna
ordet och för språkbruket. De ställer sig också frågan vad det ökade europa-
samarbetet innebär för svenska språket.
Svenska språkets ställning är en viktig kulturfråga. Regeringen bedömer
att åtgärder bör vidtas för att stärka dess ställning. För riksdagens information
vill regeringen redovisa sin avsikt att ge Svenska språknämnden i uppdrag att
utarbeta förslag till ett handlingsprogram för att främja språket.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att litteraturområdet
förstärks med 30 miljoner kronor, varav 5 miljoner kronor som engångs-
anvisning. För år 1999 beräknar regeringen ytterligare en ökning med 30
miljoner kronor. Detta reformutrymme avsätts i avvaktan på resultatet av
aviserat utredningsarbete på området.
48
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: En bibliotekslag införs.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget.
Många remissinstanser har dock synpunkter på utformningen av de olika
bestämmelserna i lagen.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om en bibliotekslag har dis-
kuterats under hela 1900-talet. Senast frågan behandlades utförligt var i prop.
1984/85:141 om litteratur och folkbibliotek. Regeringen avvisade då tanken
på en bibliotekslag.
Alla remissinstanser, med ett fåtal undantag, har nu tillstyrkt förslaget till
en bibliotekslag. De som avstyrker förslaget anser att frågorna inte behöver
göras till föremål för lagstiftning och att förslaget strider mot principen om
den kommunala självstyrelsen.
Under de senaste åren har allmänhetens biblioteksservice förändrats på
många håll i landet. Folkbibliotekens bokanslag har minskats. Den uppsö-
kande verksamheten har reducerats, vilket i första hand drabbat barn, äldre
och funktionshindrade. Många kommuner har ändrat organisationen av
biblioteksväsendet. Några har prövat alternativa driftsformer. Grundläggande
principer, som rätten till avgiftsfria lån, tillgänglighet för alla och kommunalt
driftsansvar, har ifrågasatts.
Regeringen anser det angeläget att vissa bärande principer inom biblio-
teksområdet lagfästs. Regeringen föreslår därför att en bibliotekslag införs.
Lagen syftar främst till att garantera avgiftsfria boklån och ett väl funge-
rande nationellt nätverk som binder ihop de olika biblioteken. I lagen anges
även att varje kommun skall ha folkbibliotek. Likaså anges målen för biblio-
teksverksamheten. För att tydliggöra kommunernas ansvar för en bra biblio-
teksservice åt barn och ungdomar lyfts detta ansvar fram särskilt i lagen. Det
nationella nätverket berör både den statliga och den kommunala verksam-
heten. I lagen anges även ansvarsfördelningen mellan den biblioteksverk-
samhet som staten, landstingen och kommunerna driver.
Det skall även i fortsättningen vara en kommunal angelägenhet att lägga
fast omfattningen av folkbiblioteksverksamheten. Någon statlig detaljstyrning
skall inte förekomma. Regeringen anser därför inte att förslaget till biblioteks-
lag innebär ett ingrepp i det kommunala självstyret. Däremot innebär förslaget
ett skydd för folkbiblioteken, och en garanti för att medborgarna kostnadsfritt
för den enskilde och oavsett bostadsort får god tillgång till kultur och in-
formation. Regeringen vill i detta sammanhang framhålla att det är naturligt att
kommunerna med skäliga tidsmellanrum utvärderar folk- och skolbibliote-
kens verksamhet och därvid följer upp om målen för verksamheten uppnåtts.
Det ankommer på kommunerna att själva bestämma i vilken form detta skall
ske. Regeringen anser det värdefullt om modellen för denna uppföljning och
49
utvärdering tas fram i en dialog mellan staten och företrädare för kommuner-
na.
Folkbiblioteken fungerar som lokala kulturtinstitutioner och erbjuder vid
sidan av den traditionella biblioteksverksamheten även en allmän kultur-
verksamhet. Det är viktigt att påpeka att kommunernas ansvar för folkbiblio-
tekens uppgifter och deras roll i det lokala kulturlivet inte minskar därför att
en lag införs.
Lagen omfattar hela det offentliga biblioteksväsendet. Flera remissinstan-
ser, bl.a. Sveriges allmänna biblioteksförening och några länsbibliotek, har
påpekat att bibliotekslagen även bör gälla för sjukhusbiblioteken. Ett sjukhus-
bibliotek är dock inte ett enhetligt begrepp. De offentliga sjukhusbiblioteken
drivs av olika huvudmän. Ett stort antal sjukhusbibliotek, framför allt de som
vänder sig till patienter, är filialer till folkbiblioteken. Vid vissa sjukhus finns
forskningsbibliotek som är filialer till högskolebiblioteken. I vissa fall drivs
sjukhusbiblioteken av landstinget. Detta innebär att sjukhusbiblioteken ingår i
det offentliga biblioteksväsendet och alltså omfattas av lagen.
Flera länsbibliotek har påpekat att Kulturutredningens förslag bör komplet-
teras med en bestämmelse där det framgår att varje kommun skall ha ett folk-
bibliotek med fackutbildad personal. Regeringen anser naturligtvis att det är
angeläget att det finns biblioteksutbildad personal på folkbiblioteken. Detta är
också nödvändigt för att uppfylla målen i bibliotekslagen. En sådan fråga bör
dock inte regleras i lag. En allmän lagregel om att verksamheten skall hålla
hög kvalitet fyller inte heller någon funktion. Kommunerna bör själva få
bestämma i sådana frågor.
Den föreslagna bestämmelsen om avgiftsfrihet tar endast sikte på litteratur.
Informationssökning i databaser m.m. regleras inte i lagen. Många har syn-
punkter på att avgiftsfriheten endast skall omfatta boklån. De menar att
avgiftsfriheten också bör omfatta utnyttjandet av medier och informations-
tjänster på biblioteken. Att begränsa avgiftsfriheten till enbart litteratur är
enligt många ett föråldrat synsätt.
Regeringen vill understryka vikten av åtgärder som främjar tillgängligheten
till databaser och nätverk inom biblioteksverksamheten. Samtidigt är detta en
komplicerad och ekonomiskt svåröverblickbar fråga som det i nuvarande läge
inte är lämpligt att lagstifta om. I regeringens proposition 1995/96:125,
angående åtgärder för att bredda och utveckla användningen av informa-
tionsteknik, fäster regeringen stor vikt vid läns-, folk- och skolbibliotekens
utveckling. Regeringen påpekar att risken för informationsklyftor ökar i sam-
band med utvecklingen av IT. Det behövs därför insatser som ger alla med-
borgare möjlighet att använda IT. I det sammanhanget menar regeringen att
läns- och folkbiblioteken bör ges förutsättningar att vara informationscentraler
och förmedlare av IT-kunskap. Regeringen framhåller också det nationella
intresset i att läns- och folkbiblioteken får tillgång till Internet t.ex. genom
SUNET. SUNET är ett datornät som i första hand betjänar universiteten och
högskolorna. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 under
utgiftsområde 16. Utbildning och universitetsforskning att det övergångsvis
skall finnas ett särskilt utvecklingsstöd för anslutning till SUNET av huvud-
Prop. 1996/97:3
50
bibliotek och länsbibliotek. Syftet är att ge dessa bibliotek bättre tillgång till
nätverk och databaser för att på det sättet erbjuda biblioteksbesökarna
möjlighet att söka information. En uppgradering av SUNET kommer att ske
och ett nytt anslag förs upp i statsbudgeten för budgetåret 1997. Enligt
förslaget skall staten genom Högskoleverket i samarbete med Kungliga
Biblioteket och Statens kulturråd erbjuda berörda kommuner normalt högst en
2 Mbit/s-anslutning till SUNET av huvudbibliotek och länsbibliotek men
också länsmuseerna. Staten satsar engångsvis sammanlagt 62 miljoner
kronor. Högskoleverket skall bekosta anslutningen samt svara för alla
förbindelser och all behövlig utrustning inom SUNET. Detta statliga
erbjudande förutsätter att berörda kommuner åtar sig att själva svara för alla
kostnader som är förenade med deras deltagande när statens stöd upphör efter
två år.
Regeringen beräknar i budgetpropositionen medel till Kungliga Biblioteket
för utveckling av LIBRIS, som är Kungliga Bibliotekets administrativa
biblioteksinformationssystem, till att bli ett modernare bibliotekssystem.
Databaserna i detta system skall kunna användas avgiftsfritt.
Vad gäller frågan om avgiftsfrihet för informationsteknik på biblioteken
avvaktar regeringen slutbetänkande från utredningen Kulturnät Sverige hös-
ten 1997 (se avsnitt 16.2).
Kungliga Biblioteket anser att avgiftsfriheten för boklån skall avse hela det
offentliga biblioteksväsendet. Ett av skälen till regeringens förslag om en
bibliotekslag är att garantera avgiftsfria boklån i kommunerna. Det har inte
framkommit något motsvarande behov av lagstiftning för andra bibliotek. När
det gäller statliga bibliotek behöver inte en sådan fråga regleras i lag eftersom
avgiftsfrihet kan regleras i instruktioner m.m.
Vid sidan om folkbiblioteken finns det länsbibliotek som skall hjälpa bib-
lioteken i länet med bl.a. fjärrlån. Av praktiska skäl var alla länsbiblioteken
ursprungligen inordnade under värdkommunens huvudmannaskap. Under
senare år har man på många håll gått ifrån den ordningen. Numera drivs
hälften av länsbiblioteken direkt av respektive landsting. På andra håll regle-
ras den regionala biblioteksverksamheten i avtal mellan landsting och värd-
kommunen.
Kulturrådet och ett flertal länsbibliotek har påpekat att länsbiblioteken bi-
står folkbiblioteken i länet med både kompletterande medieförsörjning, utbild-
ning, rådgivning och utvecklingsstöd. De menar att detta bör framgå av
lagtexten. Riksdagen beslutade år 1985 (prop. 1984/85:141, bet.
1984/85:KrU21, rskr. 1984/85:392) att länsbiblioteken skulle ges möjlighet
att ta ett större ansvar för sina huvuduppgifter. I dessa ingår att för kommu-
nernas räkning tillhandahålla kompletterande medieförsörjning, rådgivning,
information och fortbildning samt specialtjänster. Det statliga stödet till läns-
biblioteken ökade samtidigt kraftigt. Regeringen föreslår, i enlighet med
remissinstansernas synpunkter, att bibliotekslagen kompletteras med en be-
stämmelse som anger att länsbiblioteken skall bistå folkbiblioteken. Biståndet
skall inte bara vara kompletterande medieförsörjning utan även andra
regionala biblioteksuppgifter.
Prop. 1996/97:3
51
Flera remissinstanser anser att regeln om den s.k. lånekedjan bör vara
ömsesidig. Den borde inte bara omfatta lån till folkbiblioteken utan också
mellan biblioteken. De anser dessutom att avgiftsfriheten bör omfatta lån
mellan alla bibliotek, och inte bara fjärrlån till folkbiblioteken. Lagen syftar
emellertid, i första hand, till att garantera avgiftsfria lån av böcker på folk-
biblioteken. Förslaget syftar inte till att reglera andra ekonomiska förhållan-
den inom biblioteksväsendet. Vidare kan en kommun inte genom sitt folk-
bibliotek åläggas att arbeta utanför kommunens gränser. Det finns därför,
enligt regeringens mening, inte tillräckliga skäl att bygga ut regleringen av
lånekedjan på det sätt som föreslagits.
Lagförslaget redovisas närmare i kapitel 19 Författningskommentar.
Prop. 1996/97:3
Under våren 1996 utarbetades en promemoria på Kulturdepartementet med
förslag om en ny stödform för inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek.
En hearing om förslaget hölls den 20 augusti 1996. Promemorian och syn-
punkterna vid hearingen ligger till grund för förslagen i detta avsnitt och finns
tillgänglig på Kulturdepartementet (dnr Ku96/1221/Ko).
Statsbidrag skall, enligt promemorians förslag, kunna ges till landets alla
kommuner för inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek. Syftet med stats-
bidraget är att bidra till att tillgången på litteratur vid folk- och skolbiblioteken
förbättras till främjande av intresset för läsning och litteratur. Statsbidraget
skall i första hand användas för inköp av utgivna titlar som erhållit statligt
litteraturstöd. Statens kulturråd föreslås få i uppgift att pröva frågor om stats-
bidraget. Till ansökan om statsbidrag föreslås kommunen foga en skriftlig
plan i vilken fastställts hur kommunen skall stimulera barns och ungdomars
intresse för att läsa böcker. En annan förutsättning för statsbidrag skall vara
att kommunen, under det år som bidraget betalats ut, av egna medel ökat sina
bokanslag med en fjärdedel av det belopp som kommunen erhållit som stats-
bidrag.
Regeringens förslag: Ett statligt stöd införs fr.o.m. år 1997 för
inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek. Målgruppen skall vara
barn och unga. I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen
att 25 miljoner kronor anvisas för det nya stödet.
Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag.
Synpunkter på promemorians förslag: Flertalet deltagare vid
hearingen gav sitt stöd för regeringens förslag om ny stödform för inköp av
litteratur till folk- och skolbiblioteken. Kritik mot förslaget framfördes dock
på två punkter. Flera deltagare hade invändningar mot att bidraget skulle vara
52
bundet till litteratur som erhåller statligt utgivningsstöd. Vidare fanns invänd-
ningar mot kravet att kommunen skulle tvingas öka sina bokanslag.
Skälen för regeringens förslag: Sverige har en barnlitteratur i världs-
klass. Men trots att utgivningen av bra barn- och ungdomsböcker är god,
läser barn och ungdomar allt mindre. Hösten 1995 gav regeringen Statens
kulturråd i uppdrag att se över barnbokens ställning. Kulturrådets rapport
visar att försäljningen av barn- och ungdomsböcker minskade med en
fjärdedel mellan åren 1990-1994. Samtidigt minskade utlåningen av barn-
och ungdomsböcker vid landets bibliotek. Minskningen är mest framträdande
bland de yngsta barnen och bland barn till lågutbildade föräldrar. År 1990
nådde bibliotekens uppsökande verksamhet drygt 70 procent av förskolorna
och fritidshemmen. År 1993 nåddes bara 54 procent och i 20 kommuner hade
den uppsökande verksamheten helt lagts ned.
Många barn och ungdomar har fått en försämrad tillgång till böcker. Or-
sakerna är flera, bl.a. hushållens och den offentliga verksamhetens knappare
ekonomiska resurser. Vi vet att läsande och läsförståelse är intimt kopplade
till social bakgrund. Vi vet att föräldrars intresse och stimulans, tillgång till
böcker i hemmet och läsning för nöjes skull, har starka samband med barns
läsförmåga. Samtidigt köper folk- och skolbiblioteken i dag in allt färre
böcker. För fem år sedan köpte biblioteken in 980 000 volymer barn- och
ungdomsböcker. Förra året var de nere i 680 000 volymer. Bibliotekens
öppethållande och programverksamhet har också minskat. Dessutom står hela
biblioteksväsendet mitt uppe i en förändringsprocess och förväntas inom en
snar framtid också att fungera som viktiga informationscentrum. Det finns
ingen motsättning mellan boken och den nya tekniken. Läskunnighet och läs-
förståelse är däremot en förutsättning för att barnen skall kunna tillgodogöra
sig de nya medierna och den nya tekniken.
Trots svårigheterna finns det många eldsjälar på enskilda skolor och
bibliotek som hittar vägar att arbeta med barn och böcker. Åtskilliga kom-
muner har också klarat att hävda biblioteksverksamheten. Ändå är utveck-
lingen oroande. En utveckling med sjunkande litteraturförsäljning och ut-
låning hotar dessutom både den breda utgivningen av kvalitetslitteratur och på
sikt det svenska språket och yttrandefrihetens reella innehåll.
I samband med att en bibliotekslag införs bör staten göra särskilda insatser
för att öka tillgången till litteratur vid folk- och skolbiblioteken och i samband
med detta stimulera till läsaktiviteter i ökad utsträckning. Målgruppen skall
vara barn och unga.
Regeringen föreslår att ett nytt statsbidrag införs fr.o.m år 1997 för inköp
av litteratur till folk- och skolbiblioteken. Statsbidraget erbjuds alla kommu-
ner, dock med vissa villkor. Bidraget skall användas för inköp av litteratur
för barn och ungdomar. Tyngdpunkten skall följaktligen ligga på barn och
ungdomstitlar. Det utesluter dock inte att viss litteratur för vuxna kan ingå,
bl.a. av det skälet att ungdomar också läser vuxenlitteratur. Regeringen gör
bedömningen att det bör stå varje kommun fritt att bestämma vilka titlar som
skall köpas in. Ett villkor för bidrag skall vara att kommunen inte minskar
sina egna bokanslag. Promemorians förslag i denna del bör alltså inte följas.
Prop. 1996/97:3
53
Kommunen skall till ansökan foga en skriftlig redogörelse där det framgår
hur kommunen skall stimulera barns och ungdomars intresse för att läsa
böcker. Kommunerna bör i ansökan visa på olika former för läsaktiviteter och
hur samhällets olika verksamheter på litteraturområdet kan samverka. Det
kan, utöver samarbetet mellan bibliotek, skola och barnomsorg, innebära att
exempelvis den lokala bokhandeln, folkrörelserna, föreningsliv, föräldrar-
grupper m.fl. engageras. Skälen till det senare villkoret är att få fler barn och
ungdomar att läsa böcker. Dessutom kan redogörelsen från kommunerna bli
ett gott instrument vid utvärderingen av stödets effekter.
Statens kulturråd fördelar, efter ansökan, stödet.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 att 25 miljoner
kronor anvisas för inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek.
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att 5 miljoner kronor anvisas engångsvis för läsfrämjande
verksamheter för barn och unga.
Skälen för regeringens förslag: I det föregående har regeringen
redovisat förslag om att ett nytt statligt stöd för inköp av litteratur till folk- och
skolbibliotek införs fr.o.m. år 1997. Målgruppen är barn och unga.
Statens kulturråd ansvarar för de statliga insatserna inom litteraturområdet i
dess helhet. Deras arbete berör dock i första hand förlag, kulturtidskrifter och
folkbibliotek. Därutöver fördelar rådet efter ansökan projektbidrag m.m. till
en rad skilda ändamål på kulturområdet. (Jfr budgetpropositionen för år
1997, anslaget A 2. Bidrag till allmän kulturverksamhet, utveckling samt
internationellt kulturutbyte och samarbete.)
I samband med att statligt stöd för inköp av litteratur till folk- och
skolbibliotek införs bör staten göra särskilda insatser för att främja läsning
bland barn och ungdomar. Särskilda medel bör därför finnas tillgängliga för
Kulturrådet att disponeras för bidrag till litterära ändamål.
Bidragen skall avse läs- och skri vfrämjande projekt/kampanjer eller en-
staka arrangemang som t.ex. litteraturläger m.m. för barn och unga. För att få
ett så stort genomslag som möjligt krävs också ett brett engagemang från
föreningslivet. Folkbildningsförbund och föräldraföreningar, folkrörelser
som t.ex. fackföreningsrörelsen, ungdomsorganisationer, idrottsrörelsen och
de konstnärliga centrumbildningarna, kooperativ och kulturföreningar m.fl.
ideella föreningar skall kunna söka bidrag för aktiviteter vars mål är att
förmedla litteraturen och språket till barn och unga.
I detta sammanhang bör nämnas att regeringen erfarit att författare,
förläggare och bokhandel planerar ett flertal aktiviteter som skall främja barns
och ungdomars läsande. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år
54
1997 att ett engångsbelopp på 5 miljoner kronor ställs till Kulturrådets Prop. 1996/97:3
disposition för läsfrämjande verksamheter för barn och ungdom.
Verksamheten med utgivning och spridning av kvalitetslitteratur till lågpris
för barn och ungdomar regleras genom ett avtal mellan staten och företaget En
Bok För Alla AB. Regeringen uppdrog i maj 1995 åt Statens kulturråd att
genomföra en fördjupad prövning av verksamheten med En bok för alla.
Kulturrådets prövning, som redovisades i rådets anslagsframställning för
1997-1999 bil. 8, En bok för alla, ligger till grund för regeringens förslag.
Regeringens förslag: En Bok För Alla AB skall under perioden
1997-1999 erhålla statliga medel. I budgetpropositionen för år 1997
föreslår regeringen att 8,2 miljoner kronor anvisas för verksamheten
med En bok för alla.
Statens kulturråds förslag: Överensstämmer i stort med regeringens
förslag. Inriktningen bör enligt Kulturrådets förslag ändras så att läs-
främjande verksamhet till barn och ungdomar betonas starkare. Därutöver att
en omfördelning mellan barnboks- och ungdomsboksutgivningen sker så att
barnboksutgivningen ökar.
Skälen för regeringens förslag: Staten stödjer utgivningen av En
bok för alla sedan år 1976. År 1979 utökades den med en serie för barn och
ungdomar. Den årliga utgivningen omfattar 20 vuxenböcker, 10 böcker för
barn och lika många för ungdomar. En bok för alla ger också ut egen-
producerade antologier. Flera sagosamlingar och lyrikantologier för barn och
ungdomar har kommit ut i stora upplagor. I statens uppdrag till En Bok För
Alla AB ingår också att arbeta läsfrämjande.
En bok för alla sprids via bokombud på arbetsplatser och i föreningar. En
bok för alla går också att prenumerera på. Till skillnad från andra bokklubbar
har den en stor geografisk spridning. Den högsta siffran för antalet
prenumeranter redovisas för regioner utanför storstadsområdena.
Regeringen bedömer, i likhet med Statens kulturråd, att verksamheten är
av stor betydelse för spridningen av litteraturen. Det låga priset, titelbredden,
utgivningens kvalitet och det etablerade varumärket har samverkat till en bred
och väl förankrad läsfrämjande verksamhet. Priset innebär att skolor har råd
att köpa klassuppsättningar och att även människor med låga inkomster kan
inhandla egen litteratur. Kvaliteten i bokutgivningen innebär att böckerna
finner köpare också bland dem som inte behöver se till priset. Det finns där-
för starka skäl att ge fortsatt statligt stöd till förlaget för produktion och läs-
främjande verksamhet.
Verksamheten En bok för alla regleras genom avtal mellan staten och
förlaget. Nuvarande avtal löper ut den 31 december 1996. För att ge bolaget
55
nödvändiga planeringsförutsättningar har ett nytt avtal för tiden den 1 januari
1997 - den 31 december 1999 träffats mellan staten och och En Bok För Alla
AB. Det nya avtalet innebär inga förändringar för verksamhetens inriktning.
Riktlinjerna skall således även fortsättningsvis vara att utgivningen skall avse
tidigare utgiven svensk och till svenska översatt barn- och ungdomslitteratur
samt skönlitteratur för vuxna. Dessutom skall bolaget åta sig att sprida En
bok för alla i stora upplagor till ett lågt pris och till en omfattning av lägst
femton och högst tjugo titlar per år inom vardera kategorin utgivning för
vuxna och utgivning för barn och ungdomar. Avgörande för utgivningen
skall i första hand vara kvaliteten. Avtalet innebär att verksamheten för
budgetåret 1997 tilldelas ett anslag på 8,2 miljoner kronor på statsbudgeten,
med förbehåll för riksdagens godkännande, och att bidraget för de följande
åren beräknas enligt den praxis som gäller för statliga bidragsanslag.
Med ledning av ingivna årsredovisningar och anslagsframställningar har
regeringen gjort en samlad resultatbedömning av de olika stödformerna på
litteraturområdet. Dessa bedömningar har sammanvägts med den utvärdering
som Kulturutredningen har gjort och de synpunkter som har lämnats av
remissinstanserna. Regeringen har gjort den bedömningen att det statliga
stödet på litteraturområdet har haft god effekt. Ytterligare insatser är dock
motiverade. Förslag om införandet av en bibliotekslag, ett nytt statsbidrag för
inköp av litteratur på bibliotek, att särskilt utveckla läsfrämjande verksamhet
för barn och unga och en fortsatt utgivning av En bok för alla har redovisats i
det föregående. I övrigt gör regeringen bedömningen att oförändrade bidrag
bör utgå för litteraturstöd, stödet till kulturtidskrifter och bokhandel i av-
vaktan på den aviserade litteraturutredningen. Anslag till regional biblioteks-
verksamhet, Talboks- och punktskriftbiblioteken, Stiftelsen för lättläst
nyhetsinformation och litteratur samt till Sveriges Dövas Riksförbund för
produktion av videogram skall utgå i stort sett oförändrat. Oförändrade medel
skall vidare utgå till Svenska språknämnden och Sverigefinska språk-
nämnden.
Regeringens slutsats är att insatserna bör förstärkas för att säkerställa tillgång
till litteratur på biblioteken och främja läsning bland barn och ungdomar. I
övrigt bör de statliga stödformerna förbli i stort sett oförändrade. Regeringens
förslag till medelsanvisningar redovisas i budgetpropositionen för år 1997.
Prop. 1996/97:3
56
Prop. 1996/97:3
Under 1960- och 1970-talen stod teatern i centrum för den kulturpolitiska
debatten. Många unga teaterarbetare var kritiska mot institutionsteatrarna. De
ansågs för hierarkiska, för isolerade från samhället och en bredare publik
samt fast i gamla speltraditioner och mönster.
Diskussionen på teaterområdet banade väg för en ny kulturpolitik. Teatern
skulle spridas i hela landet och vara en angelägenhet för alla. Riksdagen
beslutade också utifrån 1974 års kulturpolitiska mål att regionala teatrar skulle
skapas. Syftet var att göra teatern tillgänglig för alla. Riksteatern var den kraft
med vars hjälp teatern skulle nå ut i regionerna och där etablera sig som
region- eller länsteatrar. Teaterföreningar, bildningsförbund, m.fl. var de
kanaler som skulle användas för att aktivt engagera publiken. Målet var att
alla medborgare skulle ha tillgång till teater av hög kvalitet.
Idag uppgår statens bidrag till teater till cirka en miljard kronor per år,
vilket motsvarar ungefär en fjärdedel av den statliga kulturbudgeten. Antalet
teatrar har i det närmaste femdubblats och regionala teatrar finns i de flesta
län. Teaterutbudet har fått en betydligt större bredd än tidigare. Sverige har en
tätposition i världen när det gäller barn- och ungdomsteater, både till kvalitet
och kvantitet.
Utvecklingen har varit gynnsam men även problematisk. Antalet besökare
per år har minskat för all teater inklusive den kommersiella teatern. Teater-
besöken utanför storstadslänen har gått ned med cirka 40 procent sedan år
1970. Samtidigt går fler människor i dag på teater än för tjugo år sedan, men
inte lika ofta. Det innebär att teatern, trots allt, har breddat sin publik.
Siffrorna visar också stora regionala variationer.
Internationella jämförelser visar att problemen med vikande publiksiffror
är desamma i andra jämförbara länder. Teatern konkurrerar i dag på en under-
hållningsmarknad som har växt lavinartat de senaste decennierna. Att teatern
finns som en möjlighet till kreativt tänkande, skaparglädje och gestaltning av
livserfarenheter hos många människor visar dock inte minst det faktum att
antalet människor som engagerar sig i amatörteaterverksamheten är fler i dag
än för tjugo år sedan. Amatörteatern visar också en kontinuerligt ökande
publik. Många professionella teatrar har också i ökad utsträckning vidgat sitt
verksamhetsfält och arbetar aktivt tillsammans med amatörteatern.
Att teatern har en potentiell publik som inte kommer till föreställningarna i
dag visar även tittarsiffrorna för Sveriges Televisions dramasändningar. Trots
sjunkande tittarsiffror kan SvT:s teater visa en intresserad och avsevärt
bredare publik än den som besöker teatrarna.
Regionaliseringen av teatern är ett faktum, men teatern har ännu inte blivit
en teater för alla. I enlighet med de mål som regeringen föreslagit för kultur-
politiken bör arbetet nu föras vidare.
57
Prop. 1996/97:3
Regeringens bedömning: Statens insatser bör syfta till att
- efterfrågan på teater ökar,
- spridningen på teater ökar och tillgängligheten förbättras,
- teaterutbudet är allsidigt och håller hög kvalitet,
- barn och ungdomar får tillgång till teater av hög kvalitet,
- regional teater utvecklas,
- nationalscenemas ställning i hela landet stärks.
Skälen för regeringens bedömning: Under de senaste 20 åren har
antalet besök på statsunderstödda institutionsteatrar och vid fria teater-
gruppers föreställningar minskat från knappt fyra miljoner besök per år till ca
2,8 miljoner besök per år. Statens insatser skall inriktas på att öka männi-
skors intresse för och tillgång till teater. Staten skall, tillsammans med
regionerna, verka för en utveckling av arrangörsledet vilket bl.a. innebär att
stimulera nya arrangörsstrukturer och stödja arbetet med att öka människors
delaktighet i och tillgång till teatern.
Ett fortsatt huvudsyfte med statens insatser skall vara att nå så många
människor som möjligt med teater, oavsett var de bor, oavsett ubildnings-
bakgrund, oavsett personlig ekonomi. För att nå de grupper som i dag inte
har tillgång till teater, inte vågar sig till teatern eller inte har möjlighet att ta sig
till teatern krävs ett nytänkande både från statens, regionernas och teatrarnas
sida.
Det måste tydligt markeras att det är en uppgift för teaterinstitutionerna,
inklusive nationalscenerna, att turnera. Men det är också angeläget att teat-
rarna utvecklar samarbetsformer med resenäringen, med arbetsplatser, med
folkbildningen, med skolor och andra som kan medverka till att människor
får ökade möjligheter att se teater i hela landet.
Staten skall också medverka till att det finns förutsättningar för att
teaterproduktionen sprids via radio och TV. I enlighet med 1996 års riksdags-
beslut (bet. 1995/96:KrU12, rskr. 1995/96:297), skall Sveriges Television,
Sveriges Radio och Sveriges Utbildningsradio öka samarbetet med kultur-
institutionerna i syfte att öka antalet utsändningar av föreställningar och
evenemang. Ett viktigt kulturförmedlande uppdrag för televisionen och radion
är att öka antalet samarbetsprojekt med kultur- och musikinsitutioner i hela
landet.
Statlig och annan offentlig finansiering skall vidare bidra till att biljett-
priserna hålls på en rimlig nivå. Även människor med låga inkomster skall ha
råd att gå på teater.
För att teatern skall kunna upprätthålla allsidighet och hög kvalitet behöver
den, liksom alla konstarter, ständigt förnyas och utsättas för utmaningar och
provokationer. Kvalitet är ett subjektivt begrepp, men diskussioner och
ifrågasättanden är en viktig del i konstarternas förnyelse. Statens insatser
58
skall främja en förnyelse inom teatern genom att stödja utvecklingsarbete och
experiment.
Frågan om teaterns förnyelse är nära förbunden med frågan om anställ-
ningsformer inom teatern. Det finns en konflikt mellan arbetsgivarnas behov
av en rörlig teaterarbetarkår och de anställdas behov av trygghet och rimliga
arbetsförhållanden. Ansvaret för denna fråga ligger hos arbetsmarknadens
parter. Staten skall dock, via bl.a. utredningsinsatser, medverka till att finna
lösningar som tillmötesgår såväl teaterledningarnas krav på flexibilitet som de
anställdas krav på trygghet. Regeringen kommer inom kort att tillsätta en
utredning som skall se över de arbetsmarknadspolitiska medlen inom
kultursektorn. Inriktningen på detta utredningsarbete redovisas närmare i
avsnittet om konstnärernas villkor.
Kulturrådets barnteaterstatistik visar stadigt sjunkande besökssiffror de
senaste åren. Detta betyder inte att det spelas mindre barnteater i landet än
tidigare. Kulturrådets statistik är beräknad på institutionsteatrarna samt de
grupper som haft någon form av statligt stöd under spelåret. För att få detta
stöd är kvalitet ett kriterium. Statistiken tyder på att den kvalitativa barnteatern
är på stark nedgång. Förskolan och skolan beställer nu allt mer av lokala
amatörteatergrupper. Skälen är ofta bristande ekonomiska resurser, men
också brist på kunskap hos bl.a. många av de enskilda förskolor och skolor
som numera själva skall ta ansvar för att barn och ungdom får ta del av
teaterupplevelser i skolan. Barn väljer inte själva att gå på teater. Det är
vuxnas initiativ och val som styr den erfarenhet de får av teatern. Om barn
inte får möta engagerande teater av hög kvalitet i förskolan och skolan väcks
inte den unga generationens teaterintresse vilket kan skada teaterlivet på
längre sikt.
Ungdomar däremot väljer själva sin kulturkonsumtion. Positiva teaterupp-
levelser från skolan är viktigt. Men lika viktigt är, att i ungdomars liv kon-
kurrerar teatern med en kommersiell marknad med ett mycket stort utbud av
varierande kvalitet. Därför måste ungdomar engageras och entusiasmeras sär-
skilt. Teatern måste angå dem, annars kommer de inte dit. Det är en central
uppgift för teaterinstitutionerna och teaterarbetarna att förmedla teaterkonstens
uttrycksmöjligheter till den unga generationen.
Staten skall medverka till att stärka sådan barn- och ungdomsteater som
har kvalitet.
Statens insatser för teatern i regionerna skall, liksom hittills, stödja regio-
nernas egna initiativ. Regeringen lämnar i kapitel 18 i denna proposition ett
förslag till nytt regionalt bidragssystem. De regionala bidragen skall syfta till
att utveckla den teater som etablerats i regionerna. Regeringen kommer bl.a
att förstärka stödet till de regionteatrar som turnerar. Regionalt förstärks även
skådespelarutbildningen genom ett ökat stöd för skådespelarutbildning vid
Högskolan i Luleå.
Landets nationalscener, Operan och Dramaten, är en angelägenhet för hela
nationen. Staten har ett ansvar för att dessa scener kan fungera som nationella
och internationella föredömen inom teater, musikteater och dans. Staten har
Prop. 1996/97:3
59
också ett ansvar för att dessa scener i ökad utsträckning blir tillgängliga för Prop. 1996/97: 3
hela svenska folket.
Regeringens satsningar på bl.a. regional teater innebär sammantaget att det
ekonomiska stödet till teatersektorn ökar något under den kommande treårs-
perioden.
Regeringens bedömning: Uppdraget till nationalscenerna Operan
och Dramaten står fast. Det innebär bl.a. att Operan och Dramaten bör
vara de i Sverige ledande institutionerna inom sina konstområden, vara
föredömen för andra scener, vårda och främja det nationella kulturarvet
inom sina konstområden, nå en stor och bred publik, ha en bred reper-
toar samt kunna hävda sig i jämförelse med de främsta scenerna utom-
lands. Inom ramen för sitt uppdrag bör nationalscenerna verka för att i
ökad utsträckning bli tillgängliga för hela svenska folket.
Kulturutredningens förslag: Utredningen diskuterar inte national-
scenernas uppdrag. Däremot föreslår utredningen att stockholmsregionen
skall finansiera en del av nationalscenernas verksamhet. Utredningen menar
vidare att nationalscenerna skall öka antalet nationella turnéer och höja sina
biljettpriser. Utredningen föreslår också att Operan övertar huvudmanna-
skapet för Södra teatern i Stockholm från Riksteatern.
Remissinstanserna: Operan och Dramaten har i sina remissvar redo-
gjort för sin syn på nationalscensbegreppet.
Flertalet remissinstanser, däribland Kulturrådet, Stockholms stad, Riks-
revisionsverket och Statskontoret är kritiska till Kulturutredningens förslag
vad gäller Operans och Dramatens finansiering.
Dramaten är negativ till att höja biljettpriserna. Det motverkar ambitionen
att fler människor skall ha möjlighet att delta i kulturlivet. Enligt Dramaten är
det främst som basresurs på hemmaplan och genom täta kontakter med publik
och ensembler i regionerna som man bäst sköter sitt uppdrag som national-
scen. Inte heller Operan vill höja sina biljettpriser, eftersom risken för publik-
bortfall ökar.
Riksdagens tidigare överväganden: Genom 1993 års riksdagsbeslut
fastställdes mål för Operans och Dramatens verksamheter (bet. 1992/93
KrU:20, rskr. 1992/93:315). De mål som nu föreslås för nationalscenerna
ansluter i allt väsentligt till de tidigare förslag som behandlats i riksdagen.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen behandlar i det
följande Operans och Dramatens uppdrag samt vissa frågor om deras finansi-
ering.
60
Nationalscenemas uppdrag
Uppdraget till Operan och Dramaten som nationalscener bör i allt väsentligt
stå fast. Regeringen redogör nedan för innebörden av detta uppdrag.
Nationalscenerna är hela nationens angelägenhet. De skall vara föredömen
för andra teatrar i Sverige när det gäller förnyelse, utveckling och konstnärlig
kvalitet inom sina respektive områden, vilket för Operan innebär konst-
områdena opera och balett och för Dramaten dramatisk teater.
Nationalscenerna skall ha en bred repertoar. De skall gestalta både svenska
och utländska klassiker och modern svensk och utländsk dramatik, opera och
balett. Nationalscenerna har viktiga uppgifter både som kulturbärare och som
nyskapare. Det skall synas också på våra nationalscener att vi lever i ett
mångkulturellt samhälle. Scenerna skall vara öppna för nya impulser och ta
upp ämnen som är angelägna för många människor. I det sammanhanget har
scenerna också ett ansvar för att både beställa och spela ny svensk dramatik,
opera och dans.
Det nationella kulturarvet inom drama, dans och musikteater är inte en
gång för alla givet. Forskningen synliggör oavbrutet bortglömd dramatik,
t.ex. dramatik skriven av kvinnor, och andra verk inom teaterns område som
speglar andra erfarenheter än de som i dag presenteras som vårt kulturarv på
teaterns område. Våra nationalscener, som skall vårda och främja det natio-
nella kulturarvet inom sina områden, skall också vara öppna för den nya kun-
skap som forskningen tillför.
Inom nationalscenemas uppdrag ligger att bevara och utveckla de hant-
verkstraditioner som ryms inom ramen för en nationalteater. I Dramatens
uppdrag ingår även att vårda och främja det svenska språket.
Nationalscenerna skall nå en stor och bred publik. Både Operan och
Dramaten hade under spelåret 1994/95 en publikökning med 23 000 respek-
tive 69 000 besök. Det är en positiv utveckling. Hittills gjorda undersökning-
ar visar dock att nationalscenemas publik i stor utsträckning utgörs av
välutbildade människor från Storstockholmsområdet. Enligt regeringen bör
publikarbetet inriktas på såväl social som geografisk spridning.
I sitt arbete med att bredda publiken och nå ut med nationalscenemas konst
i hela landet behöver teatrarna arbeta med många olika metoder - samarbete
med teaterföreningar, researrangörer, turistnäring, arbetsplatser, skolor, folk-
rörelser, folkbildningen, regionala och lokala arrangörer och särskilt radion
och televisionen.
Mot bakgrund av den nationella finansieringen och den stora efterfrågan
som finns på Operans och Dramatens uppsättningar ute i landet, är det en
självklar uppgift för nationalscenerna att, i rimlig omfattning, genomföra
turnéer och gästspel. Fler TV- och radiosändningar skapar också möjligheter
för de boende utanför Stockholm att ta del av nationalscenemas uppsätt-
ningar. Antalet televisionsproduktioner - transmitteringar eller studioöver-
föringar - bör öka.
Nationalscenerna skall genom hög kvalitet och bevarad nationell egenart
kunna hävda sig i jämförelse med de främsta scenerna utomlands och i det
internationella samarbetet.
Prop. 1996/97:3
61
5 Riksdagen 1996197. 1 saml. Nr 3
Enligt Kulturutredningens förslag skall Operan överta huvudmannaskapet
för Södra teatern i Stockholm från Riksteatern. Regeringen är emellertid inte
beredd att föreslå en sådan lösning. Av Operans fördjupade anslagsfram-
ställning framgår att ett sådant övertagande kräver att Södra teatern byggs om
för att passa Operans verksamhet och att en sådan ombyggnad inte ryms inom
ramen för Operans nuvarande anslag.
Finansieringen av Operan och Dramaten
Enligt Kulturutredningen bör Stockholmsregionen bidra med en del av
finansieringen av nationalscenerna Operan och Dramaten. I den debatt som
följde på avlämnandet av Kulturutredningens slutbetänkande ifrågasattes
vissa statistiska uppgifter som utredningen använde för att belysa kultur-
satsningarna i storstadsregionerna och som ligger till grund för förslaget.
Mot denna bakgrund fann Kulturdepartementet det angeläget att närmare
granska sakuppgifterna i utredningsbetänkandet och tillsatte i november 1995
en arbetsgrupp med uppgift att utreda kultursatsningarna i Stockholm, Göte-
borg och Malmö. Enligt arbetsgruppens rapport Kommunala kulturutgifter i
Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna (dnr Ku95/2106/KO) satsar
Stockholms stad mindre på kultur än de båda andra storstadskommunerna,
även om mönstret är väsentligt mer likartat mellan de nämnda städerna jämfört
med den statistik som Kulturutredningen använde. Regeringen anser dock att
Stockholms lägre kulturutgifter inte skall tas till intäkt för att staten skall vidta
just en sådan åtgärd som att minska det statliga stödet till landets gemen-
samma nationalscener och kräva att staden skall delfinansiera dem. För de
båda nationalscenerna ställer riksdag och regering upp övergripande mål som
har sin utgångspunkt i att scenerna skall vara hela nationens angelägenhet.
Regeringen är därför inte beredd att föreslå en regional medfinansiering av de
båda nationalscenerna.
Kulturutredningen föreslår också att Operan och Dramaten skall höja sina
biljettpriser. Det finns inga breda undersökningar vad gäller publikens pris-
känslighet. Dramaten har dock gjort egna undersökningar som pekar på att
ökade intäkter via höjda biljettpriser motverkas av ökade kostnader för mark-
nadsföring.
Institutionerna bör kontinuerligt följa publikintresset och med detta som
bas bedöma om prisökningar är möjliga. Ett alltför högt biljettpris i tider när
många människor har en ytterst ansträngd ekonomi motverkar också ambi-
tionen att våra nationalscener skall vara tillgängliga för alla oavsett inkomst.
Operan och Dramaten skall, utifrån de kulturpolitiska mål som satts upp för
deras verksamhet, självständigt bedöma när det finns möjlighet att höja
biljettpriserna.
I samband med diskussionen om biljettpriser förtjänar det att nämnas att
nationalscenerna begagnar sig av andra möjligheter att finansiera sin verk-
samhet utöver statsanslagen. Samarbetsprojekt med andra kulturinstitutioner
och med företag är exempel på detta. Regeringen är positiv till detta och ser
det som en möjlighet för institutionerna att finansiera sådant som normalt inte
Prop. 1996/97:3
62
ryms inom ramen för statsanslagen, exempelvis gästspel från utlandet och Prop. 1996/97: 3
utlands turnéer.
Bidrag till Operan och Dramaten
Regeringens förslag till medelstilldelning avseende bidrag till Operan och
Dramaten, liksom övergripande mål för teatrarna, redovisas i budgetproposi-
tionen för år 1997.
Regeringens förslag: Ett tidsbegränsat nationellt uppdrag för barn-
och ungdomsteater inrättas.
Regeringen avser att för perioden 1997-1999 ge uppdraget till
Backa teater i Göteborg. I budgetpropositionen för år 1997 föreslås att
1 miljon kronor anvisas för uppdraget.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens förslag.
Remissinstanserna: En övervägande del av de remissinstanser som
kommenterat frågan, bl.a. Kulturrådet, ett flertal kommuner och länsteater-
föreningar stödjer utredningens förslag om att ett nationellt uppdrag för barn-
och ungdomsteater bör inrättas.
Skälen för regeringens förslag: Trots den stora satsning som staten,
landsting och kommuner gör på teatern i Sverige har teater för barn och
ungdomar en relativt låg prioritet och status inom teaterområdet.
Regeringen föreslår därför ett rullande nationellt uppdrag för att stärka
barn- och ungdomsteaterns ställning i teaterlivet. Det nationella uppdraget
skall vara att värna om hög konstnärlig kvalitet och åstadkomma förnyelse
både vad gäller form och innehåll. Det finns ett betydande behov av
kunskapsutveckling inom detta område och det finns ett stort intresse för att
förnya teaterns former med genreröverskridande verk, där man arbetar med
allt från tal, dans och musik till multimedia. Med stöd i det nationella
uppdraget skall teatern kunna svara för seminarier och utbildning och på olika
sätt inspirera både andra teatrar och kulturansvariga i skolan och förskolan.
Det nationella uppdraget skall tilldelas en teater för en treårsperiod och
skall därefter föras vidare. Uppdraget kopplas till en befintlig teater vars
huvudman ser ett sådant uppdrag som en tillgång för verksamheten i sin
helhet och som står för hög konstnärlig kvalitet och förnyelse när det gäller
teater för unga människor.
Det bör ankomma på regeringen att utse innehavare av uppdraget. Kultur-
rådet får till uppgift att följa upp och utvärdera uppdraget samt lämna förslag
63
till regeringen om vilken institution som skall få överta uppdraget inför en ny
treårsperiod.
För perioden 1997-1999 föreslår regeringen, i likhet med Kulturutred-
ningen, att det nationella uppdraget ges till Backa Teater i Göteborg.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att ett årligt bidrag
på 1 miljon kronor anvisas för genomförandet av det nationella uppdraget för
barn- och ungdomsteater.
Regeringens bedömning: Statens kulturråd disponerar 3 miljoner
kronor under en treårsperiod för insatser som främjar ungdomars eget
skapande. Denna verksamhet bör fortsätta. Medel för att främja
ungdomars eget skapande kommer under år 1998 att finnas inom
ramen för Kultur i hela landet-projektet. Vidare har regeringen i
budgetpropositionen för år 1999 för avsikt att föreslå att Kulturrådets
medelsram för detta ändamål ökas med 9,4 miljoner kronor.
Skälen för regeringens bedömning: Genom skolan, kyrkans
ungdomsverksamhet, studieförbunden och stödet till det övriga föreningslivet
gör samhället betydande insatser för att utveckla ungdomars kulturella
intressen. Många ungdomar nås dock inte av dessa insatser eller anser inte att
den organiserade verksamheten tillgodoser deras intressen och behov. För
dem är det viktigt med alternativa mötesplatser, där deras spontana
skaparbehov kan utvecklas i nya banor på deras egna villkor.
Det är angeläget att ungdomar får samhällets stöd för att skapa egna
kreativa miljöer och utveckla nya konstnärliga uttrycksformer. Sedan budget-
året 1993/94 disponerar Kulturrådet ett utvecklingsanslag på 3 miljoner
kronor för att under en treårsperiod göra insatser som främjar ungdomars eget
skapande. Stöd skall framför allt lämnas till verksamhet som genomförs
direkt i ungdomarnas vardagsmiljö. Kulturrådet kommer att i sin anslags-
framställning för år 1998 att lämna en samlad redovisning av tre års arbete.
Efter vad regeringen har erfarit är erfarenheterna så goda att Kulturrådet bör
få fortsätta med verksamheten.
Det är en central kulturpolitisk uppgift att ta vara på och utveckla ung-
domars skaparintresse. Eftersom skaparbehovet oftast tar sig uttryck i experi-
ment med musik är detta ett område som särskilt bör uppmärksammas. Även
inom andra konstformer, bl.a. teater och dans, är det viktigt att fånga upp och
utveckla ungdomars lust att skapa och uttrycka sig. Det gäller att etablera
kontakter över hela landet för att hitta bra projekt och locka fram nya initiativ.
Det gäller att stimulera kommunernas intresse och engagemang. Framför allt
bör kommunerna se som sin uppgift att ställa lämpliga lokaler till ungdomar-
nas förfogande. Det gäller också att få ideella organisationer och studie-
förbund att göra nya insatser. Regeringen vill i detta sammanhang också
Prop. 1996/97:3
64
hänvisa till vad som anförs under avsnitt 17 om en särskild satsning på ung-
domars eget skapande under Kulturåret 1998. Inom ramen för projektet
Kultur i hela landet kommer frågorna att lyftas fram under år 1997 och 1998.
Regeringen är vidare för sin del beredd att förorda en kraftig förstärkning av
Kulturrådets medelsram för stöd till ungdomars kulturskapande fr.o.m. år
1999. Preliminärt räknar regeringen med en utgiftsökning på 9,4 miljoner år
1999 för detta ändamål.
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: Ett tidsbegränsat nationellt uppdrag inrättas
inom området ungdomskultur.
Regeringen avser att för perioden 1997-1999 ge uppdraget till
Kulturskolan Rosteriet i Luleå. I budgetpropositionen för år 1997 före-
slås att 1 miljon kronor anvisas för uppdraget.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i föregående avsnitt
förordat en kraftigt ökad insats i syfte att främja ungdomars eget skapande.
På några håll i landet bedrivs kulturverksamhet - i form av kulturskolor eller
liknande - där ungdomar får genomföra kulturprojekt efter egna idéer under
professionell ledning. Där arbetar man med sång, musik, dans, talteater, bild,
film och video, ibland renodlat men ofta i ovanliga kombinationer. Med
ungdomarnas egen idérikedom som grund åstadkoms inte sällan produktioner
av hög konstnärlig halt. Genom att var och en i en grupp får en uppgift under
eget ansvar lockas det fram talanger som var dolda både för omgivningen och
den unga människan själv. Samtidigt som ny spännande kultur skapas får ett
antal ungdomar ett tidigare inte upplevt självförtroende.
Kulturrådets stödjande arbete på detta område skulle sannolikt få större
effekt om det bedrevs utifrån ett antal goda exempel. Regeringen föreslår
därför att Kulturrådets bidragsgivning kompletteras med ett rullande nationellt
uppdrag för ungdomskultur av samma karaktär som de som i denna
proposition föreslagits för bl.a. barn- och ungdomsteater. Uppdraget skall
tilldelas en institution för en treårsperiod och därefter föras vidare. I upp-
draget skall ingå att sprida kunskaper och erfarenheter och därigenom
inspirera till att liknande verksamhet startar på andra håll. Detta kan ske t.ex.
genom turnerande eller genom att institutionen tar emot studiebesök för längre
eller kortare tid. Uppdraget skall även ge möjlighet att genomföra särskilda
utvecklingsprojekt.
Det bör ankomma på regeringen att utse innehavare av uppdraget.
Kulturrådet får till uppgift att följa upp och utvärdera uppdraget samt lämna
förslag till regeringen om vilken institution som skall få överta uppdraget
inför en ny treårsperiod.
För perioden 1997-1999 avser regeringen att ge det nationella uppdraget
inom ungdomskultur till Kulturskolan Rosteriet i Luleå. Kulturskolan
65
Rosteriet är en ideell förening, vars verksamhet är inriktad på ungdomar med
särskilda behov. Rosteriet har ett nära samarbete med Norrbottensteatern.
Regeringen anser att Rosteriets speciella filosofi att utgå från ungdomars
personliga känslor och erfarenheter i verksamheten är värd att utveckla och
sprida.
1 budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att ett årligt bidrag
på 1 miljon kronor anvisas för genomförandet av det nationella uppdraget för
ungdomskultur.
Regeringens förslag: Det statliga stödet till regional teaterverk-
samhet förstärks. Detta möjliggör för staten att stödja uppbyggnaden av
Norrlands Musik och Dansteater från och med år 1997.
Inom ramen för stödet till regionala och lokala teater-, dans- och
musikinstitutioner skall en viss del av stödet avsättas för riktade tids-
begränsade insatser i syfte att bl.a. öka antalet regionala turnéer och för
att intensifiera teatrarnas publikarbete. De särskilda medlen skall vid
ingången av år 1999 motsvara sex procent av anslaget.
Kulturutredningens förslag: Vad gäller omfördelningen inom ramen
för anslaget till regionala teater- dans-, och musikinstitutioner överenstämmer
Kulturutredningens förslag delvis med regeringens förslag. Kulturutredning-
en föreslår att tjugo procent av de fasta bidragen till länsteatrarna görs om till
rörliga grundbidrag som efter prövning fördelas av Statens kulturråd till bl.a.
de länsteatrar som turnerar och till regional musikteater.
Remissinstanserna: Remissopinionen är delad när det gäller förslaget
om turnerande regional teater. En del instanser är positiva till förslaget om ett
ökat antal turneér i sig men anser i likhet med bl.a Kulturrådet att ett ökat stöd
till regionteatrar som turnerar inte skall ske på bekostnad av det grundstöd
som finns i dag.
Liknande synpunkter om att ett ökat stöd inte får ske på bekostnad av det
befintliga stödet framförs vad gäller förslaget till ökad satsning på regional
musikteater.
Riksdagens tidigare ställningstaganden: År 1974 beslutade riks-
dagen att införa ett stödsystem för regionala teater- och dansinstitutioner
(prop. 1974:28, bet. 1974: KrU15, rskr. 1974:248). Sedan dess har inga
större förändringar gjorts i det sk. grundbeloppsystemet. Efterhand har
riksdagen fattat beslut om att ansluta fler teatrar till grundbeloppssystemet.
Under de senaste tre åren har ett flertal motioner framförts om en stärkning av
den regionala musikteatern. Utskottet har avstyrkt dessa med hänvisning till
det då pågående arbetet med Teaterutredningen och Kulturutredningen.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag innebär att det
statliga stödet till regional teater skall öka. Vidare förordar regeringen
Prop. 1996/97:3
66
omprioriteringar inom ramen för statens stöd till regional teater. Nedan Prop. 1996/97:3
redovisas dessutom regeringens förslag till hur länsteatrarna skall integreras i
det nya regionala bidragssystemet och de särskilda utvecklingsmedel som
skall avsättas inom detta system.
Ökat stöd till regionala teaterinstitutioner
De kulturpolitiska mål som regeringen föreslår motiverar en ökad satsning på
regionala teaterinstitutioner. Ett huvudsyfte med statens insatser på teater-
området skall vara att sprida teatern i landet och nå nya grupper utanför
storstäderna. Än så länge är musikteatern och dansteatern i stor utsträckning
storstadsföreteelser. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997
mot denna bakgrund en ökning av det statliga stödet till regionala teater-
institutioner. Regeringen kommer också fortsatt att uppmärksamma frågan
om regional balans.
Ökningen av det statliga bidraget till regionala teaterinstitutioner skall ses
som ett led i regeringens målsättning att sprida kulturen ytterligare i landet.
Av de reformmedel som frigörs har regeringen beräknat 6 miljoner kronor för
uppbyggnaden av Norrlands Musik och Dansteater (NMD). I kapitel 9 nedan
återkommer regeringen även när det gäller ökat bidrag till vissa regionala
dansinstitutioner.
NMD representerar ett nytänkande när det gäller samarbete mellan kultur-
institutioner. I det förslag till verksamhet som presenterats av interimstyrelsen
för NMD ingår Norrlandsoperan i Umeå, Norrdans i Härnösand, en planerad
kyrkoopera i Piteå och en planerad barnopera i Östersund. Verksamheten vid
institutionerna kommer att planeras och turnéläggas gemensamt. Hela
Norrland kommer på sikt att få tillgång till kvalificerad opera och dans till en
sannolikt lägre kostnad än om institutionerna administrerades separat.
Inrättandet av NMD är angeläget, inte minst för att uppnå en bättre regional
spridning av musikteater och dans. Därför bör staten medverka till att upp-
byggnaden av NMD kan påbörjas från och med år 1997. Regeringen ser dock
i första hand NMD som ett regionalt åtagande. Ett statligt stöd bör därför
lämnas inom ramen för det ordinarie bidragssystem som kommer att gälla för
regionala teater-, dans- och musikinstitutioner fr.o.m. år 1997.
Riktade insatser inom ramen för det nya regionala bidragssystemet
Regeringen redovisar i kapitel 18 i denna proposition sitt förslag till refor-
merat system för stöd till regional kulturverksamhet. Enligt förslaget skall det
statliga bidraget, liksom i det nuvarande bidragssystemet, vara förenat med
krav på ekonomisk motprestation från de regionala huvudmännens sida.
Andelen statligt stöd varierar mellan olika regionala teatrar. I genomsnitt är
statens bidrag cirka 25 procent av den regionala teaterns totala omslutning.
Även om en viss flexibilitet bör kunna medges i kravet på motprestation i det
67
nya bidragssystemet, förutsätter regeringen att huvudmännens insats mot-
svarar merparten av de totala offentliga bidragen.
Inom ramen för detta reformerade stödsystem skall, enligt förslaget, medel
avsättas för riktade tidsbegränsade insatser. Nedan redovisar regeringen sin
syn på hur de riktade bidragen bör användas för att utveckla den regionala
teatern.
Under senare år har de regionala teatrarna ökat antalet föreställningar
utanför hemorten. Antalet föreställningar utanför hemlänet har också ökat.
Regeringen ser självfallet detta som en positiv utveckling. För att ytterligare
öka länsteatrarnas regionala ansvarstagande kan det, i synnerhet för teatrar i
län med långa avstånd, behövas ett ökat stöd för turnéer.
Antalet teaterbesök har minskat under en följd av år, mycket beroende på
ett sviktande publikintresse. Teaterns uppsökande verksamhet har minskat.
Både den uppsökande verksamheten och andra insatser från teaterns sida för
att fånga in en publik bör öka. Ett sätt att långsiktigt utveckla nya publik-
grupper är bl.a. att ge större möjligheter för barn och ungdomar att delta i
teaterverksamhet. Även teaterföreningarnas och Skådebanans verksamheter
för kulturovana grupper bör kunna förbättras.
Publikarbetet har hittills i första hand riktats till de aktiva och välmo-
tiverade grupperna. För att nå mindre teatervana människor behöver både
teaterföreningar och teaterarbetare tänka i nya banor. Samarbetet mellan de
fasta teatrarna och Skådebanorna kan utvecklas, likaså samspelet mellan
Skådebanorna och Riksteaterns regionala och lokala föreningar. Grunden för
ett ökat samarbete har nyligen lagts genom en överenskommelse mellan
Riksskådebanan och Riksteatern.
Teatrarna behöver också satsa mer på att inspirera och utbilda de lokala
arrangörerna och ge dem ett ökat stöd i publikarbetet. Särskild omsorg bör
läggas vid att vinna de unga, både genom samverkan med förskola och skola
och genom att uppsöka ungdomar i den miljö de känner sig hemma i.
Researrangemang som är inriktade på kulturaktiviteter är en resurs som bör
kunna utvecklas ytterligare. Enligt en enkät från bussresearrangörsföreningen
(BRA) arrangerade olika bussföretag paketresor där ca 300 000 besök på
teatern förmedlades. Institutionsteatrarna och researrangörerna bör kunna
finna former för att utveckla detta samarbete.
Utöver att stödja regionala turnéer och ett intensifierat publikarbete bör de
riktade bidragen kunna användas för att öka de regionala teatrarnas samarbete
med andra konstområden, fria grupper och med amatörteatern.
Från och med år 1997 skall Statens Kulturråd årligen avsätta två procent
av anslaget så att de särskilda medlen vid ingången av år 1999 motsvarar sex
procent av anslaget.
Statens kulturråd fördelar, efter ansökan, de särskilda medlen.
Regeringen vill understryka att de riktade bidragen inte befriar teatrarna
från det turné- och publikansvar som de har inom ramen för sina ordinarie
anslag. Bidragen skall ses som en extra stimulans för de teatrar som uträttar
ett turné- och publikarbete utöver det normala.
Prop. 1996/97:3
68
Regeringens förslag till medelsanvisning avseende bidrag till regionala
teater- och dansinstitutioner redovisas i budgetpropositionen för år 1997.
Prop. 1996/97:3
Regeringens bedömning: Statens uppdrag till Riksteatern står fast.
Inom ramen för detta uppdrag bör dock Riksteatern ytterligare utveckla
och förstärka sin arrangörs- och publikorganisation samt ge större
utrymme för samarbete med andra producenter.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer delvis med rege-
ringens. Kulturutredningen föreslår att Riksteatern skall minska omfattningen
av egenproducerad teater i de tre storstadsområdena och produktionen av
musikteater. Kulturutredningen förordar vidare en utveckling av Riksteaterns
specialensembler.
Remissinstanserna: Vad gäller Kulturutredningens förslag är remiss-
opinionen delad. Riksteatern anser inte att det finns några besparingar att
hämta genom att minska utbudet av teaterföreställningar i storstäderna
eftersom dessa produktioner också sprids i resten av landet. Föreställningarna
i storstäderna görs för att använda ledig kapacitet i en specifik produktion
som annars skulle blivit outnyttjad.
Kulturutredningens förslag om en minskad produktion av musikteater,
bemöts av Kulturrådet med att Riksteaterns produktion av talteater och
musikteater bör minska i takt med att dess roll som arrangör och publik-
organisation blir starkare. Än så länge behövs dock Riksteaterns insatser,
både som ett komplement till regional musikteater och som en garant för
regional spridning. Riksteatern menar att en utbyggnad av regional musik-
teater inte skulle innebära en minskning av Riksteaterns utbud, utan snarare
en förändring. Svenska teaterförbundet anser att Riksteaterns kulturpolitiska
uppgift är viktig. Riksteaterns produktioner kan inte ersättas av andra.
En majoritet av remissinstanserna är positiva till Kulturutredningens för-
slag om Riksteaterns specialensembler.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksteaterns verksamhet har
behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen under senare år (jfr prop.
1994/95:100 bil. 12, bet. 1994/95:KrU22, rskr. 1994/95:286).
Skälen för regeringens förslag: Riksteaterns roll håller på att för-
ändras i länen. De lokala arrangörernas beställningar av teaterns föreställ-
ningar har minskat under senare år. Publiktillströmningen till Riksteaterns
föreställningar varierar över åren. Den senaste säsongen har publiken ökat
men i ett längre perspektiv har Riksteatern tappat publik. En förklaring till
denna utveckling är att teaterföreningar och andra arrangörer har mindre
pengar att röra sig med. Ett annat skäl kan vara att Riksteatern medvetet sökt
sig till mindre orter och mindre föreställningslokaler. En del av förklaringen
är dock att den regionala teaterverksamheten successivt byggts ut och att
69
andra teaterinstitutioner därmed - i enlighet med intentionerna i den nationella
kulturpolitik som fasställdes 1974 - tagit över en del av Riksteaterns publik.
De förändrade förutsättningarna för Riksteatern motiverar, enligt rege-
ringens uppfattning, en viss tyngdpunktsförskjutning i villkoren för statens
stöd till teaterns verksamhet. Det grundläggande uppdraget kvarstår. Men
Riksteatern bör i framtiden ytterligare utveckla och förstärka arrangörs- och
publikorganisationen. På samma sätt bör Riksteatern i större utsträckning ge
utrymme för samarbete med andra producenter. Riksteaterns effektiva
turnéorganisation och kontaktnät ute i landet bör vara en tillgång för bl.a fria
grupper liksom för Operan och Dramaten när det gäller samarbete och
turnéer. Riksteatern har också inlett ett visst sådant samarbete.
Vidare bör Riksteatern ytterligare utveckla och förstärka sitt teater-
främjande arbete i syfte att finna nya vägar att nå människor som vanligen inte
besöker teaterföreställningar och för att öka efterfrågan på teater. Det är en
utveckling som bör drivas vidare. När det gäller Riksteaterns föreställningar i
storstadslänen får de, med undantag för de specialinriktade verksamheterna
(t.ex. Cullbergbaletten och Tyst Teater), inte ske på bekostnad av turnéföre-
ställningar.
Regeringen vill i det här sammanhanget gärna betona att Riksteatern redan
delvis anpassat sig till de förändrade förutsättningar i regionerna som
beskrivits ovan. En minskad efterfrågan på Riksteaterns föreställningar har
bl.a. mötts med en utvidgning av antalet arrangörsföreningar knutna till
Riksteatern, en satsning på framträdanden på mindre orter, samt på den s.k.
teatermobilen. Allt i syfte att nå ut till en ny publik. I takt med förändringarna
i samhället har Riksteatern också startat nya specialinriktade verksamheter
t.ex. det mångkulturella projektet Shikasta.
Den tyngdpunktsförskjutning i Riksteaterns verksamhet som regeringen
föreslår är således redan delvis påbörjad. Graden och takten i det förändrings-
arbetet bör till stor del kunna avgöras i fortlöpande diskussioner mellan Riks-
teatern och dess föreningar å ena sidan och mellan Riksteatern och regeringen
å den andra.
Riksteaterns specialinriktade verksamheter (Cullbergbaletten, Unga Riks,
Tyst Teater, mångkulturella projekt m.m.) uträttar ett värdefullt arbete. Dessa
verksamheter har ett nationellt intresse. Regeringen lägger särskild vikt vid att
satsningar gjorts för att olika invandrare skall få ta del av och medverka i
Riksteaterns utbud, genom olika mångkulturella teater- och dansprojekt.
Som redovisats i avsnitt 8.2 ovan är regeringen inte beredd att föreslå en
lösning som innebär att Operan tar över huvudmannaskapet för Södra teatern
i Stockholm från Riksteatern. Regeringen har i stället för avsikt att ge en
utredning i uppdrag att se över vissa frågor i samband med inrättandet av ett
Världskulturhus (se avsnitt 16 i denna proposition). En utgångspunkt för
utredaren är att Världskulturhuset lokaliseras till Södra Teatern och att det
statliga bidrag som i dag lämnas till Riksteatern för verksamheten vid Södra
Teatern, i stället överförs till Världskulturhuset som en del av finansieringen
för dess verksamhet. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med ett
Prop. 1996/97:3
70
förslag i frågan under våren 1997. Tills vidare bör huvudmannaskapet för Prop. 1996/97:3
Södra teatern kvarstå hos Riksteatern.
Regeringens förslag till medelsanvisning avseende bidrag till Riksteatern,
liksom övergripande mål för teatern, redovisas i budgetpropositionen för år
1997.
Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att stödet till fria teatergrupper förstärks.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens
förslag.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen har på förslag av
regeringen ökat det statliga stödet till fria teatergrupper varje år sedan 1992,
med undantag för innevarande budgetår (jfr prop. 1994/95:100 bil. 12, bet.
1994/95:KrU22, rskr. 1994/95:286).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i förslaget.
Kulturrådet m.fl. menar att stödet inte skall ersätta arrangörernas ansvar.
Några remissinstanser menar vidare att landsting och kommuner bör ta ett
större ekonomiskt ansvar för de fria teatergrupperna.
Skälen för regeringens förslag: De fria teatergrupperna spelar en
stor roll i det svenska teaterlivet. Många av dem turnerar över hela landet och
medverkar till ett levande teaterutbud utanför regionhuvudorterna. De fria
grupperna svarar för mer än hälften av det totala utbudet av den statligt stödda
barn- och ungdomsteatern i landet. Under spelåret 1994/95 spelade 58 stats-
bidragsbeviljade fria teatergrupper för sammanlagt 629 000 besökare.
De fria grupperna fungerar också som konstnärliga alternativ till teater-
institutionerna. Samhället får mycket teater i förhållande till de bidrag som
betalas ut. En ökning och koncentration av de statliga bidragen ger bättre
överlevnads- och utvecklingsmöjligheter åt de fria teatergrupperna.
Bland de fria teatergrupperna är möjligheterna att turnera med vuxenteater i
det större formatet begränsade. Grupperna saknar i många fall pengar och
arrangörernas kännedom om utbudet är litet.
De statliga teaterinsatserna bör syfta till ett brett och mångsidigt utbud av
teater av hög kvalitet. En ökad satsning på fria grupper, som ger dem bättre
möjligheter att turnera och marknadsföra sig, ser regeringen som en viktig del
av insatserna på teaterområdet.
Kulturrådet har redovisat sina planerar på att ta fram en modell för hur ett
särskilt turnéstöd till fria grupper med inriktning på barn- och ungdomsteater
skulle kunna organiseras. Regeringen ser positivt på detta. Samtidigt vill
regeringen understryka vikten av att regionala och lokala arrangörer tar sin del
av det ekonomiska ansvaret.
71
För att möjliggöra en satsning på de fria teatergrupperna föreslår rege- Prop. 1996/97: 3
ringen i budgetpropositionen för år 1997 att anslaget Bidrag till vissa teater-,
dans- och musikändamål ökas med 5 miljoner kronor. Medlen skall även
användas för satsningar på fria dansgrupper (se även avsnitt 9.3).
Kulturutredningen föreslår att en samisk teaterinstitution inrättas. Planer på att
bilda en fast samisk teaterinstitution har funnits allt sedan den första samiska
teatern, Dålvådis, lades ner år 1990. Från statens sida anvisas årligen ett
samlat anslag för kulturella ändamål till Sametinget, som i sin tur fördelar
anslaget. För innevarande år bidrar Sametinget med ca 1,5 miljoner kronor till
samisk teaterverksamhet. Beslut har även fattats att medel skall utbetalas via
EU:s strukturfonder Mål 6 för uppbyggnad av en samisk teater.
Regeringen bedömer, i likhet med Kulturutredningen, att en etablering av
en fast samisk teaterinstitution är av stort intresse. I dagsläget är regeringen
emellertid inte beredd att förorda en ökning av det statliga bidrag som redan
ges via Sametinget till en samisk teaterverksamhet. En förutsättning för
ytterligare statligt engagemang är bl.a. att frågan om en regional eller lokal
huvudman för den samiska teatern kan klargöras. Enligt vad regeringen har
erfarit har flera olika kommuner och län i Norrland uttryck intresse för att,
inom sina respektive kommuner och län, etablera en samisk teater.
För riksdagens information kan nämnas att regeringen, mot denna bak-
grund, avser att ge Sametinget i uppdrag att undersöka förutsättningarna för
att etablera en fast samisk teaterinstitution.
Med ledning av ingivna årsredovisningar och anslagsframställningar har rege-
ringen gjort en samlad bedömning av institutionerna och de olika stöd-
formerna på teaterområdet. Dessa bedömningar har sammanvägts med den
utvärdering som Kulturutredningen har gjort och de synpunkter som lämnats
av remissinstanserna. Förslag om förändring av institutionernas verksamhet
och vissa stödformers inriktning har redovisats i det föregående. I övrigt har
regeringen gjort den bedömningen att det statliga stödet på teaterområdet
fyller en viktig funktion och har haft goda effekter på utvecklingen. Staten
bör lämna fortsatt stöd till bl.a. Vadstena-akademien, Drottningholms slotts-
teater, Marionetteatern, Skådebanan och till centrala teaterorganisationer.
Statens kulturråd bör även fortsättningsvis disponera medel för projektstöd
och andra utvecklingsinsatser på teaterområdet. Regeringens slutsats är att
insatserna i denna del bör förbli i huvudsak oförändrade.
Regeringens förslag till medelsanvisningar redovisas i budgetproposi-
tionen för år 1997.
72
Prop. 1996/97:3
I början av 1970-talet, när den nya kulturpolitiken initierades, var dansen ett
relativt litet konstområde i Sverige. Dans kunde i princip bara ses i våra tre
storstäder och det innebar att majoriteten av svenska folket då aldrig hade sett
en dansföreställning.
Statens satsning på dansen under den senaste tjugoårsperioden har varit
relativt begränsad. En exakt beräkning är svår att göra eftersom dansen inte
tidigare redovisats som ett självständigt konstområde i förhållande till musik-
teatrarnas övriga verksamhet. För de poster som går att särskilja uppgick det
statliga stödet till 37 miljoner kronor budgetåret 1994/95. Operan uppskattar
sin kostnad för dansen till 115,6 miljoner kronor under budgetåret 1994/95.
En uppskattning, som tar hänsyn till osäkerheten i sifferunderlaget vad gäller
övriga regionala dansinstitutioner visar att statens stöd till dans inte överstiger
200 miljoner kronor.
Dansen blev aldrig en del av den regionalisering av kulturpolitiken som
påbörjades år 1974. I dag finns det sex fasta dansensembler som har någon
form av institutionsanknytning; Operabaletten i Stockholm, balettensemblen
vid GöteborgsOperan, Cullbergbaletten inom Riksteatern och Östgötabaletten
samt danskompanierna Skånens Dansteater och Norrdans i Härnösand som
nyligen har etablerats. Dessutom turnerar Riksteatern, förutom Cullberg-
baletten, ett antal dansföreställningar varje år.
Ett antal fria dansgrupper finns också. De spelar ungefär 30 procent av
sina föreställningar ute i landet och resten i storstäderna. Dansens Hus i
Stockholm och ett par mindre scener i Göteborg, Malmö och Stockholm ger
kontinuerligt dansföreställningar av såväl svenska som utländska grupper.
Dansen har haft små möjligheter att få fotfäste i hela Sverige. Trots de
begränsade resurser som existerat för dansen har den dock utvecklats till en
spännande konstform, där Cullbergbaletten är det mest påtagliga exemplet
med sina stora internationella framgångar.
Statens insatser är en förutsättning för mycket av danskonsten i Sverige.
Det gäller särskilt de fria grupperna och de regionala institutionernas dans-
ensembler. 60 procent av de fria gruppernas intäkter är statligt stöd.
Dansens Hus har betytt mycket för danslivet. Som gästspelsscen har den
skapat möjligheter för fria dansgrupper och regionala ensembler att spela
inför en stor och kräsen publik. Dansens Hus har också tagit emot många
internationella gästspel av hög klass.
Operan är den enda institution i Sverige som har kapacitet att sätta upp
klassiska baletter i full skala. Utan statligt stöd skulle många av de klassiska
baletterna försvinna ur repertoaren.
Dans som kommunikation och som fysiskt uttrycksbehov är en grund-
läggande del av människors liv. Över 70 procent av svenska folket anger att
de tycker om att dansa. Folkdansen har en bred förankring hos befolkningen.
Avståndet till klassisk balett kan tyckas långt, men i framför allt den unga
generationen finns ett starkt intresse för nya dansformer, från jazzdans till fri
73
dans. Dansen är en konstform som fått en ny publik, nya utövare och former Prop. 1996/97: 3
via popmusiken, och den moderna ungdomskulturen.
Det är därför, inte minst med tanke på de nya dansformernas betydelse för
de unga generationerna, nödvändigt att, också i den statliga kulturpolitiken,
markera dansen som en självständig konstform och göra dansen tillgänglig i
hela landet.
Regeringens bedömning: Statens insatser bör syfta till att
- ge danskonsten en regional förankring
- utveckla intresset för dansen som konstform
- stödja ett brett dansutbud av hög kvalitet samt främja dansens
förnyelse och utveckling
_
Skälen för regeringens bedömning: Dansen har en liten publik i
förhållande till övrig scenkonst. Sedan början av 1980-talet har dock publiken
ökat från ca 180 000 till 250 000 besökare per år vid de fem teater- och
dansinstitutionerna i landet (Norrdans hade inte etablerats vid mättillfället).
Nitton fria dansgrupper hade 1994/95 47 000 betalande åskådare. Av de
drygt 500 föreställningar som genomfördes kunde 247 ses i Stockholm, 49 i
Malmö och 93 i Göteborg. De län utanför storstadsområdena som kunde visa
upp flest antal dansföreställningar med de fria dansgrupperna var Kalmar län
med 26 föreställningar och Örebro län med 18 föreställningar. I fyra län
visades ingen professionell dansföreställning alls av dessa fria utövare.
En av orsakerna till att den professionella dansen har en liten publik, är att
spelplatserna är få och koncentrerade till storstäderna. Dessutom är arrangörs-
ledet på dansområdet svagt utvecklat i landet.
Inriktningen på statens framtida insatser skall vara att tillvarata, utveckla
och stödja den växtkraft som kännetecknar dansen i dag. Staten skall under
de närmaste åren öka sitt stöd till dansområdet, framför allt gentemot
regionerna. Sammantaget beräknas stödet till regionala dansensembler öka
med 7 miljoner kronor fr.o.m. år 1997. Vidare ökas stödet till fria dans-
grupper.
Danskonsten skall tillförsäkras en regional förankring. Platser utanför
Stockholmsområdet, där det finns en institutionsstruktur och där dansen är på
frammarsch, skall stärkas. Avsikten är att dessa regionala centrum dels skall
sprida dansen i sina egna regioner, dels ta emot gästspel från andra regioner
och från fria dansgrupper.
Arrangörsledet utanför storstadsregionerna behöver stärkas. Likaså be-
höver möten uppmuntras mellan professionella dansutövare/koreografer och
den stora grupp ungdomar, framför allt flickor, som vill använda dansen som
74
uttrycksmedel i amatörsammanhang. Den professionella dansutbildningen
skall stärkas genom ökade resurser till Danshögskolan.
Staten skall, tillsammans med andra offentliga och privata finansiärer,
bidra till ett brett utbud av dans av hög konstnärlig kvalitet. Kvaliteten säkras
bäst genom att en diskussion om dansen hålls levande och att vitaliteten och
förnyelsekraften i dansen kan utvecklas. Staten skall därför främja förnyelse
genom att också stödja nytänkande och experiment inom dansområdet.
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen en förstärkning av stödet till regionala dansensembler med
7 miljoner kronor för att förbättra förutsättningarna för kontinuerlig
dansverksamhet i regionerna. Dansens Hus föreslås få ett visst ökat
stöd för att kunna ge regionala danskompanier fler speltillfällen.
De medel som avsätts för riktade, tidsbegränsade insatser inom
ramen för stödet till regionala och lokala teater-, dans- och musik-
institutioner skall även kunna användas för att bl.a. öka antalet
regionala dansturnéer och för att intensifiera danskompaniernas
publikarbete.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser som har uttalat
sig i frågan stödjer förslaget om en ökad satsning på regionala dansensemb-
ler, däribland Kulturrådet, Danscentrum och Dansens Hus.
Kulturrådet är, i likhet med majoriteten av de remissinstanser som kom-
menterat förslaget, positiva till en ökning av antalet länsdanskonsulenter.
Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget att ge Riksteatern ett
uppdrag att sprida danskonsten i landet. Riksteatern och Teatrarnas riksför-
bund menar att ett sådant uppdrag inte får gå ut över Riksteaterns ordinarie
produktion.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag innebär att det
statliga stödet till regionala dansinstitutioner skall öka. En förstärkning av de
regionala institutionerna är särskilt angelägen när det gäller dansen. Jämfört
med teatern är dansens infrastruktur otillräckligt utbyggd. Antalet spelplatser
är få och arbetsmarknaden är liten. Arrangörsnätet är outvecklat och turné-
kostnaderna är höga. Det är en viktig statlig, regional och kommunal uppgift
att medverka till att dansens produktions- och arrangörsled förstärks utanför
storstadsområdena. Därför föreslår regeringen i budgetpropositionen för år
1997 att stödet till regionala dansensembler ökar med 7 miljoner kronor från
och med år 1997. Dessa medel skall under år 1997 användas för engångs-
satsningar för Östgötabaletten (3 mkr.), Skånes Dansteater (1,3 mkr.) och
Norrdans (2,7 mkr.). 75
6 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 3
För att kunna profilera de regionala dansensemblerna i Stockholmsområdet
och därmed ge dem större möjligheter till en ökad publik, såväl på hemma-
scenen som på turné, bör Dansens Hus medverka till att regionala dans-
kompanier får fler speltillfällen på Dansens Hus. För att kunna genomföra
detta bör Dansens hus få ett visst ökat bidrag. I budgetpropositionen för år
1997 föreslår regeringen att anslaget till Dansens Hus ökar med
250 000 kronor.
Inom ramen för det nya regionala bidragssystemet skall vidare medel av-
sättas för olika riktade, tidsbegränsade insatser. Syftet med de riktade
insatserna, liksom villkoren vad gäller den regionala delfinansieringen av
dansinstitutionerna, är densamma som för regional teater (se avsnitt 8.6).
Försöksverksamheten med länsdanskonsulenter är, enligt regeringens
bedömning, en framgång. Treåriga konsulenttjänster har inrättats i sju län.
Staten bidrar med hälften av kostnaderna (löner, vissa verksamhetsmedel
m.m.). Länsdanskonsulenterna har samordnat regionala och lokala initiativ
och fått igång projekt både bland amatörer och de professionella. Läns-
danskonsulenterna har i sina län ökat intresset för dans.
Det är viktigt att länsdanskonsulenterna har professionell bakgrund inom
dans. Det räcker inte med ett allmänt intresse och erfarenhet av amatör-
verksamhet. Bäst är om konsulenten har kunskap om både det professionella
och amatörverksamhet. Det är väsentligt att regionens särdrag och traditioner
inom dansen uppmärksammas.
Under avsnittet Konstnärernas villkor föreslår regeringen en breddad verk-
samhet med länskonsulenter inom olika konstområden, däribland dans. I
budgetpropositionen för år 1997 lämnar regeringen närmare förslag till
medelsanvisning.
Kulturutredningen har föreslagit att Riksteatern ges ett särskilt uppdrag att
främja dans. Regeringen är för närvarande inte beredd att förorda ett sådant
uppdrag. De satsningar som görs på regionala danskompanier samt det
utökade stödet till länsdanskonsulenter bör i ett första steg vara tillräckliga för
att tillförsäkra en ökad regional spridning av danskonsten. Till detta skall
läggas att Riksteatern redan idag organiserar turnéer med Cullbergbaletten och
andra dansensembler i landet.
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen en förstärkning av stödet till fria dansgrupper.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens för-
slag.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen har på förslag av
regeringen varje år sedan 1992 ökat bidragen, med undantag för innevarande
76
budgetår (jfr prop. 1994/95:100 bil. 12, bet. 1994/95:KrU22, rskr.
1994/95:286).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser instämmer med
förslaget. Kulturrådet menar att staten inledningsvis skall ta ett stort ansvar
för fria grupper, men att regionerna efterhand förutsätts ta ett betydande
ekonomiskt ansvar. Kulturrådet efterlyser också ett ökat samarbete mellan fria
grupper och institutionerna.
Skälen för regeringens förslag: Det fria danslivet står för en viktig
del av den konstnärliga utvecklingen inom dansen. Där finns möjlighet till
nytänkande, både för unga och mer etablerade dansare och koreografer.
Budgetåret 1994/95 fördelade Statens kulturråd drygt åtta miljoner kronor
till det fria danslivet. Stödet gick till 20 koreografer i form av projektstöd,
turnéstöd eller årligt stöd. I många fall beviljas bara en mindre del av sökta
belopp. Detta gör det svårt för grupperna att genomföra projekten såsom de
var tänkta från början. För att möjliggöra en satsning på de fria dans-
grupperna föreslår regeringen i budgetpropositionen för år 1997 att anslagset
Bidrag till vissa teater-, dans och musikändamål ökas med 5 miljoner kronor.
De utökade medlen skall även kunna användas för satsningar på fria
teatergrupper (se även avsnitt 8.8).
Prop. 1996/97:3
Till följd av den tekniska utvecklingen och utvecklingen på massmedie-
området har tillgången till musik ökat påtagligt under de senaste tjugo åren.
Genom radio, TV, skivor och band finns numera näst intill obegränsade
möjligheter att lyssna på musik var helst man bor. Att ta del av ett varierat
utbud av direkt framförd musik är dock alltjämt svårt, om man inte bor i en
större stad.
Trots konkurrensen från andra fritidsaktiviteter har amatörmusicerandet i
grupp fortfarande en i internationell jämförelse unik bredd. Att utveckla nya
former av musik är en viktig del av dagens ungdomskultur.
Det professionella musiklivet är numera väl förgrenat. Större orkestrar
med statliga och kommunala bidrag finns i de flesta län. I likhet med teatrarna
har orkestrarna dock fått känna av konkurrensen från medieutbudet genom
vikande publiksiffror.
Utvecklingen inom musiklivets kommersiella del präglas av en ökad
mångfald i utbudet samtidigt som genrer med smalt publikunderlag har fått
allt hårdare villkor.
Antalet frilansmusiker har vuxit starkt sedan 1970-talet.
Fonogrammarknaden genomgick stora förändringar under 1970- och
1980-talen. Utgivningen domineras i dag av en handfull multinationella före-
tag.
Inom den statliga kulturbudgeten avsätts ca 435 miljoner kronor till
musikändamål. Medlen går till 11 regionala symfoni- och kammarorkestrar,
77
20 länsmusikinstitutioner och den centrala musikinstitutionen Svenska riks-
konserter. Musikaliska akademien får ett årligt stöd till verksamheten. Under
ett antal år har akademien disponerat särskilda medel för utgivning av den
musikhistoriska fonogramantologin Musica Svecia. Härutöver ges bidrag till
fria musikgrupper, arrrangerande musikföreningar, musiklivets intresse-
organisationer och till centrumbildningar. Produktions- och distributionsstöd
lämnas till mindre skivbolag. Projektbidrag ges till festivaler, gästspel och
utvecklingsverksamhet. Inom museiområdet finns Statens musiksamlingar,
vars verksamhet har stor betydelse för musiklivet.
Sedan mitten av 1970-talet har insatserna främst inriktats på att stödja
uppbyggnaden av musiklivets regionala struktur. Staten har medverkat till att
symfoni- och kammarorkestrar av hög professionell klass nu finns på många
orter i landet. År 1988 bildades 20 länsmusikorganisationer med landstingen
som huvudmän men med staten som huvudsaklig finansiär. Över hälften av
de statliga musikanslagen går till länsmusiken.
Sammantaget har länsmusiken utvecklats långsammare och mer ojämnt än
väntat. Regeringen anser likväl att den har förutsättningar att på sikt bli den
dynamiska kraft i det regionala musiklivet som avsågs med reformen.
Enligt riksdagens beslut skulle länsmusiken fungera i samspel med den
centrala musikinstitutionen Svenska rikskonserter, vars roll skulle vara
samordnande och kompletterande. Samarbetet har inledningsvis haft svårt att
finna de rätta formerna, men det finns nu tecken på att utvecklingen är på rätt
väg.
Statens stöd till det fria musiklivet kompletterar de insatser som görs på
regional och lokal nivå. Genom de samlade offentliga bidragen får fria
musikgrupper och enskilda frilansmusiker lättare att klara sig på en allt
kärvare marknad. De lokala arrangörsföreningar som vuxit fram med statligt
och kommunalt stöd har bidragit till att bredda musikutbudet på mindre orter.
Kulturrådets projektbidrag har medverkat till att utvecklingsprojekt och
musikproduktion inom s.k. smala genrer kunnat komma till stånd.
Det är svårt att bedöma hur det svenska musiklivet skulle ha sett ut utan
samhällets stöd. De insatser som görs bidrar otvetydigt till mångfald och
stimulerar till utveckling. Resurserna måste nu organiseras på ett bättre sätt,
så att det starka musikintresse som finns i hela landet kan beredas möjligheter
att utvecklas.
Prop. 1996/97:3
78
Prop. 1996/97:3
Regeringens bedömning: För att alla skall få del av ett varierat
musikutbud av hög kvalitet och möjligheter till eget musikutövande bör
statens insatser syfta till att
- ett vitalt lokalt musikliv utvecklas i hela landet,
- regionala musikinstitutioner blir en resurs i det lokala musiklivet,
- lokal arrangörsverksamhet stimuleras,
- ökad samverkan kommer till stånd mellan musikinstitutioner och
musiklivet i övrigt,
- statsunderstödda musikinstitutioner håller en hög professionell
nivå,
- goda arbetsbetingelser skapas för professionella musiker,
- mångfalden i musikutbudet vidmakthålls,
- barns och ungdomars musikutövande och musikskapande
stimuleras.
Skälen för regeringens bedömning: Statens insatser på musik-
området bör ytterst syfta till att ge alla samma möjlighet att utöva, skapa och
lyssna till musik, oavsett bostadsort, oavsett livsbetingelser eller utbildnings-
bakgrund. Musikintresset skall stimuleras och utvecklas både genom ett rikt
professionellt musikutbud och genom att förutsättningar skapas för
amatörmusicerande av god kvalitet.
I strävandena att utveckla det lokala musiklivet är de tjugo länsmusik-
institutionerna samt de professionella symfoni- och kammarorkestrarna en
viktig resurs. I dessa institutioner finns en utvecklingspotential både när det
gäller att vidga verksamhetsradien i det egna länet och att finna nya
samverkansformer över länsgränserna. Staten bör i samverkan med huvud-
männen verka för att så sker. De fria musikgrupperna inom olika genrer utgör
ett viktigt komplement till institutionerna. Det är angeläget att även frilans-
musiker och fria grupper ses som en resurs i den regionala musikplaneringen.
Ett fungerande arrangörsled är en annan förutsättning för ett mångsidigt
musikutbud. Utanför de större städerna svarar främst kyrkan, studie-
förbunden och andra folkrörelseorganisationer för utbudet av musikprogram.
Även om folkrörelsernas program är av stor betydelse för det lokala musik-
livet är det för mångfalden viktigt att det på mindre orter finns även andra
arrangörer som svarar för ett kvalitetsutbud, t.ex. jazzklubbar och kammar-
musikföreningar. Insatserna för att stärka det lokala arrangörsledet bör öka.
Kvalitet i musikutbudet kräver att en hög professionell nivå upprätthålls
inom institutionerna och av enskilda musiker. Staten bör inom ramen för
konstnärspolitiken verka för att musiker och tonsättare ges goda arbets-
betingelser och möjligheter till konstnärlig utveckling.
Ett musikutbud för alla förutsätter mångfald. Staten bör verka för att skilda
musikformer, musikkulturer och musik med särskilda funktioner för indivi-
der och grupper kan komma till uttryck. Särskilda insatser kan t.ex. behövas
79
för att sprida nyskapad musik inom s.k. smala genrer eller främja bruket av
det musikaliska arvet i form av äldre svensk musik, folkmusik och
musiktraditioner som förts hit från andra länder och kulturer. Sådana insatser
är också ägnade att uppväga den västerländska konstmusikens dominans i
stora delar av musiklivet. Att få till stånd korsbefruktande möten mellan
musiklivets olika delar är en viktig uppgift.
Många ungdomar ägnar sig i dag åt nya former av musik, där olika genrer
och olika länders musik blandas på ett ofta ganska respektlöst sätt.
Musikinstitutionerna bör ta fasta på ungdomars spontana intresse för eget
musikskapande men också stimulera till ännu större bredd och öppenhet för
olika sorters musik.
Sett i förhållande till regionernas egna satsningar gör staten en större
regional insats på musikområdet än på något annat konstområde. Statens
insats bör även i fortsättningen ligga på en hög nivå, men regeringen anser
det rimligt med en viss omfördelning av resurser till andra konstområden.
Regeringen räknar med att totalt ca 410 miljoner kronor skall finnas
disponibelt för musikändamål i statsbudgeten år 1999.
Regeringens bedömning: Regeringen kommer att överlägga med
Landstingsförbundet om att införliva bidraget till länsmusiken i ett
reformerat bidragssystem för regional kulturverksamhet.
Regeringen avser att i budgetpropositionerna för åren 1998 och
1999 föreslå att bidraget till länsmusiken minskar med 30 miljoner
kronor för år 1998 och med ytterligare 30 miljoner kronor för år 1999.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens
bedömning. Utredningen föreslår att bidraget till länsmusiken successivt
minskas till hälften av nuvarande stöd. En betydande del av de frigjorda
medlen återförs till länsmusiken i form av selektiva bidrag som fördelas av
Statens kulturråd. Bidraget till symfoni- och kammarorkestrarna skall ligga
kvar på ungefär nuvarande nivå. Ett enhetligt stödsystem skall gälla för
länsmusiken och symfoni- och kammarorkestrarna. Stödet skall utformas
enligt nya regler för stöd till regional kulturverksamhet.
Remissinstanserna: Statens kulturråd m.fl. instanser är positiva till ett
enhetligt stödsystem för regional musikverksamhet, medan bl.a. vissa kom-
muner, orkesterinstitutioner och fackliga organisationer har invändningar.
De flesta remissinstanser som uttalat sig i frågan motsätter sig en minsk-
ning av bidraget till länsmusiken.
Kulturrådet, Göteborgs kommun m.fl. understryker vikten av en fortsatt
utbyggnad av orkesterinstitutionerna.
Riksdagens tidigare överväganden: Den statliga regionmusiken
tillkom år 1971 genom en omorganisation av militärmusiken (prop. 1970:31,
Prop. 1996/97:3
80
bet. 1970:SU21, rskr. 1970:282). År 1984 fattade riksdagen principbeslut Prop. 1996/97:3
om att överföra huvudmannaskapet för regionmusiken till landstingen (prop.
1984/85:1, bet. 1984/85:KrU7, rskr. 1984/85:53). Våren 1986 godkände
riksdagen de ekonomiska förpliktelserna i en mellan staten och Landstings-
förbundet träffad överenskommelse om det ändrade huvudmannaskapet
(prop. 1985/86:114, bet. 1985/86:KrU22, rskr. 1985/86:330). I överens-
kommelsen ingick att statens bidrag till länsmusiken skulle fastställas genom
årliga överläggningar mellan staten och Landstingsförbundet.
Nuvarande grundbeloppsbaserade statsbidrag till symfoni- och kammar-
orkestrar inrättades efter förslag i 1974 års kulturproposition (prop. 1974:28,
bet. 1974:KrU15, rskr. 1974:248).
Skälen för regeringens bedömning: Statens bidrag till regional
musikverksamhet lämnas dels i form av länsmusikbidrag till 23 landsting och
Gotlands kommun, vilka årligen förhandlas med Landstingsförbundet, dels i
form av grundbelopp som Kulturrådet fördelar till för närvarande elva
symfoni- eller kammarorkestrar. Sammanlagt uppgår statens stöd till de
regionala musikinstitutionerna till ca 326 miljoner kronor.
Länsmusiken
Det organisatoriska och arbetsmässiga sambandet mellan den regionala
musikverksamhetens olika delar är numera på många håll så stort, att det inte
längre kan anses motiverat med två bidragsformer. Kulturutredningen har
därför förordat att den statliga bidragsgivningen till regional musikverksamhet
i framtiden lämnas inom ramen för ett enhetligt system. Remissinstanserna är
till övervägande del för förslaget. Även regeringen finner att såväl praktiska
som principiella skäl talar för en enhetlig bidragsordning.
I kapitel 18 av denna proposition föreslår regeringen en förändring av
systemet för bidragen till regionala kulturinstitutioner. En enhetligt utformad
bidragsgivning till den regionala musikverksamheten bör enligt regeringens
mening ingå i det reformerade stödsystemet.
Den nuvarande formen för stödet till länsmusiken tillkom år 1986 efter
förhandlingar med Landstingsförbundet om ändrat huvudmannaskap för
dåvarande regionmusiken. Frågan om en ny stödform bör därför bli föremål
för överläggningar med Landstingsförbundet innan frågan föreläggs riks-
dagen. Regeringen kommer inom kort att inleda sådana överläggningar med
förbundet och återkommer till riksdagen med förslag i nästa års budget-
proposition.
Staten gör en större regional insats på musikområdet än på något annat
konstområde. Regeringen anser att det bör skapas en jämnare balans mellan
de insatser som staten gör regionalt på olika konstområden. Ett förstärkt stöd
bör därför lämnas till sådana konstformer som har en svag eller ojämn
geografisk spridning. I denna proposition föreslås bl.a. regionala satsningar
på konstformer som tangerar musikområdet, nämligen musikteater och dans.
Regeringen finner också starka motiv för en ökad satsning på musikens
81
lokala arrangörsled och på särskilda åtgärder för att främja ungdomars eget
skapande. Enligt regeringens mening bör den avsedda jämnare fördelningen
av de statliga insatserna åstadkommas bl.a. genom en omfördelning av
resurser från länsmusikstödet. Stödet till länsmusiken bör därför minska med
60 miljoner kronor, vilket motsvarar knappt 25 procent av det samlade stats-
bidraget.
1986 års överenskommelse medger en minskning av statsbidraget, men
huvudmännen har rätt att anpassa verksamheten efter detta. Regeringen är
således medveten om att det minskade bidraget kan leda till att verksamhet
dras ner. Samtidigt vill regeringen betona att de övriga förslagen i denna
proposition innebär att den samlade statliga satsningen på regional och lokal
kulturverksamhet får en betydligt större bredd än hittills.
För att ge huvudmännen planeringsutrymme bör anslagsminskningen ske
först fr. o. m. år 1998 och ske i två steg. Anslagsminskning bör således ske
med 30 miljoner kronor år 1998 och med ytterligare 30 miljoner kronor år
1999. Förslag om detta kommer att föreläggas riksdagen i budgetproposi-
tionerna för åren 1998 och 1999.
Regeringen anser också att en viss omfördelning av stödet bör ske mellan
landstingen. Sedan överläggningarna mellan regeringen och Landstings-
förbundet avslutats kommer Statens kulturråd att få i uppdrag att överlägga
med de enskilda landstingen i syfte att kartlägga verksamhetens omfattning
och inriktning. Kulturrådet bör under arbetets gång samråda med bl.a.
Landstingsförbundet.
Kulturrådets kartläggning samt resultatet av regeringens överläggningar
med Landstingsförbundet om länsmusikstödets utformning kommer att ligga
till grund för regeringens förslag till riksdagen inför år 1998.
Bidraget till länsmusiken för år 1997 fastställs enligt nu gällande ordning.
Regeringen har den 27 juni 1996 - under förutsättning att riksdagen anvisar
erforderliga medel - godkänt en överenskommelse med Landstingsförbundet
om att statsbidraget till länsmusiken för år 1997 skall vara sammanlagt
252 920 000 kr. Fördelningen av totalbeloppet mellan enskilda landsting är i
stort sett densamma som tidigare år.
Prop. 1996/97:3
Regionala och lokala symfoni- och kammarorkestrar
Kulturrådet har i sitt remissvar över Kulturutredningen och i sin fördjupade
anslagsframställning för åren 1997-1999 förordat en viss utbyggnad av
stödet till de regionala och lokala symfoni- och kammarorkestrarna. Rege-
ringen är för närvarande inte beredd att ge prioritet åt en ökning av detta stöd.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslås således en reellt oförändrad
bidragsnivå. Den nyordning som i kapitel 18 föreslås för stödet till regionala
kulturinstitutioner fr.o.m. år 1997 innebär bl.a. att pris- och löneomräk-
ningen schabloniseras. Detta påverkar dock inte den totala bidragsnivån annat
än marginellt.
82
Beträffande symfoni- och kammarorkestrarna har Statens kulturråd i sin
årsredovisning pekat på en viss minskning av antalet genomförda konserter
och en låg turnéfrekvens inom landet. Däremot uppvisas en genomgående
hög andel barn- och ungdomskonserter, även om andelen varierar stort
mellan orkestrarna. Regeringen anser att det finns skäl att ställa större krav på
orkestrarna vad gäller bl.a. konsertverksamhet utanför hemorten och sam-
verkan med det övriga musiklivet. Det ankommer på Statens kulturråd att
beakta detta vid utformningen av bidragsvillkoren.
För att ge symfoni- och kammarorkestrarna ytterligare incitament till att
öka sin tillgänglighet anser regeringen att en viss andel av bidraget bör
avsättas för riktade, tidsbegränsade insatser. Denna andel bör vara 2 procent
år 1997 och öka till 4 procent år 1998 och 6 procent år 1999. De avsatta
medlen bör fördelas av Kulturrådet efter särskild ansökan. Som framgår av
kapitel 18 och av kapitlet för respektive område föreslår regeringen att
motsvarande avsättning görs inom ramen för stöden till regionala och lokala
teater- och dansinstitutioner samt till regionala museer.
Regeringens förslag till medelsanvisningar för år 1997 redovisas i
budgetpropositionen.
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: Svenska rikskonserters produktionsverk-
samhet skall inte minska. Rikskonserter skall planera sin produktion i
samråd med länsmusiken. Rikskonserter skall inte ha någon ensemble
för biåsmusik. Rikskonserters fonogramverksamhet fortsätter i oför-
ändrad omfattning.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag endast vad gäller ansvaret för biåsmusiken. Rikskonserters produk-
tionsmedel skall minskas och till väsentlig del disponeras av en inom Riks-
konserter upprättad arbetsgrupp, som fördelar medlen efter ansökan från
länsmusiken och andra arrangörer. Rikskonserters huvudmannaskap för
Stockholms blåsarsymfoniker upphör. Fortsatt statligt stöd till orkestern
förutsätter att Landstinget i Stockholms län tar över huvudmannaskapet. Sär-
skilt stöd till Rikskonserters fonogramutgivning (Caprice) skall inte lämnas.
Medlen förs samman med det allmänna stöd som Statens kulturråd fördelar
till fonogramproduktion.
Remissinstanserna: Förslaget att Rikskonserters produktionsmedel
delvis skall fördelas som bidrag till musikproduktion i länen avvisas av ett
stort antal remissinstanser, bl.a. flera länsmusikinstitutioner. Dock anser
Statens kulturråd m.fl. att Rikskonserters uppgifter bör få en tydligare av-
gränsning.
Vad gäller förslaget om Stockholms blåsarsymfoniker är remissopinionen
splittrad. 83
Uredningens förslag vad gäller Caprice kritiseras av många med motive- Prop. 1996/97: 3
ringen att det skulle innebära nedläggning av en för musiklivet mycket värde-
full skivutgivning.
Riksdagens tidigare överväganden: I 1984 års principbeslut om
ändrat huvudmannaskap för regionmusiken ingick att en ny central musik-
institution skulle ersätta det tidigare verksamma Institutet för rikskonserter
(prop. 1984/85:1, bet. 1984/85:KrU7, rskr. 1984/85:53). I anslutning till
den ekonomiska uppgörelsen om regionmusiken beslöt riksdagen (prop.
1985/86:114, bet. 1985/86: KrU22, rskr. 1985/85:330) att stiftelsen Svenska
rikskonserter skulle inrättas fr.o.m. den 1 januari 1988. Efter en organisa-
tionsutredning angavs närmare riktlinjer för verksamheten i 1987 års budget-
proposition (prop. 1986/87:100 bil. 10) och lämnades av riksdagen utan
erinran (bet. 1986/87:KrU14, rskr. 1986/87:208).
Skälen för regeringens förslag: Regeringen behandlar i det följande
frågor om Rikskonserters roll i musiklivet, blåsmusikverksamheten och
fonogram verksamheten.
Svenska rikskonserters roll i musiklivet
Den roll Svenska rikskonserter tilldelades i samband med länsmusikreformen
byggde på ett nära och omfattande samarbete med de 20 länsmusik-
organisationerna. När landstingen år 1988 övertog den statliga regionmusiken
hade denna ännu inte funnit sin form som civil musikinstitution. Under de
åtta år som gått har länsmusikorganisationerna var för sig utvecklat sin verk-
samhet såväl organisatoriskt som innehållsmässigt. I dag har länsmusiken på
de flesta håll hittat verksamhetsformer och en musikalisk inriktning som
svarar mot regionens behov och särart. I denna utvecklingsprocess har
Svenska rikskonserters uppgift som samarbetspartner inte varit problemfri.
Rikskonserter har t. ex. haft svårt att tydliggöra sin samordnande och
kompletterande roll. Dess utbud av musikproduktioner har på många håll i
stället uppfattats som konkurrerande. Länsmusikens företrädare i olika delar
av landet har dock under hand till regeringen framhållit att samarbetet förbätt-
rats under senare tid. Många remissvar ger samma intryck.
Kulturutredningen hävdar att länsmusikens önskvärda roll som motor i det
regionala musiklivet förstärks om väsentliga delar av Rikskonserters produk-
tions- och utvecklingsverksamhet i fortsättningen bedrivs ute i länen. Huvud-
delen av de medel som Rikskonserter disponerar för musikproduktion och
utvecklingsarbete bör därför enligt utredningen fördelas efter ansökan från
länsmusiken och andra arrangörer. Rikskonserters egenverksamhet skulle i
fortsättningen väsentligen inriktas på det internationella musikutbytet och på
service till föreningslivet.
Mot bakgrund av vad remissinstanserna anfört i dessa frågor drar
regeringen dock den slutsatsen att vissa produktionsuppdrag inte rimligen kan
åläggas de regionala musikinstitutionerna och att Rikskonserter därför har en
viktig kompletterande uppgift att fylla som musikförmedlare på den svenska
84
marknaden. Det står emellertid klart att Rikskonserters uppgifter måste preci-
seras så att det framtida samarbetet med framför allt länsmusiken grundas på
en tydlig ansvarsfördelning. Det ankommer på regeringen att i stadgar och
verksamhetsmål noga markera att Rikskonserters roll är samordnande och
kompletterande. Den konkreta innebörden av detta är att Rikskonserter svarar
för produktioner som är angelägna men som inte naturligt kan anses falla
inom länsmusikens uppdrag som regional musikproducent. Det kan gälla
orkesterturnéer som omfattar flera län, gästspel i utlandet, produktioner av
experimentell karaktär och lansering av oetablerade musiker eller tonsättare.
Det kan också gälla satsningar inom musikgenrer som av olika anledning har
svårt att beredas utrymme i länens musikplanering.
Rikskonserter har hittills bedrivit delar av sin produktionsverksamhet
genom egna ensembler. En angelägen uppgift för Rikskonserter är att bereda
frilansmusiker arbetstillfällen. Som framgår av det följande förordar regering-
en att Rikskonserters uppdrag att driva en egen blåsmusikensemble upphör.
En målsättning för Rikskonserter bör vara att driva sin verksamhet utan fasta
ensembler.
Vid sidan av sin musikförmedlande uppgift bör Rikskonserter liksom
hittills ge stöd och service till rikstäckande intresseorganisationer inom olika
genrer. En annan uppgift som väl lämpar sig för Rikskonserter är samordnad
marknadsföring av svenska musikfestivaler.
Statens kulturråd har i sitt remissyttrande över Kulturutredningens be-
tänkande föreslagit att Rikskonserter får ett särskilt ansvar på kammar-
musikområdet. Av skäl som kommer att redovisas i det följande avstyrker
regeringen Kulturutredningens förslag om ett stöd till genreprofilerade centra.
Inte heller Rikskonserters verksamhet bör låsas vid ett genreinriktat uppdrag.
Rikskonserter bör själv få bedöma i vilken mån insatser skall göras utifrån
olika genrers behov. En viktig uppgift för Rikskonserter är dock att stödja
tillkomsten av ny svensk musik genom kompositionsbeställningar, konsert-
produktioner och informationsinsatser. I det sammanhanget kan det finnas
anledning för Rikskonserter att göra särskilda insatser för kammarmusiken.
Såväl Kulturutredningen som Statens kulturråd har förordat en minskning
av Rikskonserters anslag mot bakgrund av att en del av Rikskonserters
hittillsvarande musikutbud i fortsättningen bör kunna produceras ute i länen.
Regeringen har i det föregående angivit vad den anser vara en rimlig statlig
insats på den regionala nivån och är följaktligen inte beredd att härutöver
förorda en överföring av medel från Rikskonserter.
Det är ytterst angeläget att det framtida samarbetet mellan Rikskonserter
och länsmusiken grundas på en klar rollfördelning och en samsyn i dessa
frågor. Därför räcker det inte med att precisera parternas respektive uppgifter i
stadgar och målformuleringar. Rikskonserter och länsmusiken måste också
finna former för en systematisk samplanering av sin årsproduktion. Rege-
ringen har erfarit att ett fortlöpande samråd mellan Rikskonserter och läns-
musiken håller på att etableras bl.a. inom ramen för en referensgrupp.
Regeringen kommer att noga följa hur samarbetsformerna utvecklas och fort-
löpande meddela Rikskonserter sin syn på detta.
1996/97:3
85
Blåsmusikverksamheten
I beslutet om att inrätta stiftelsen Svenska rikskonserter ingick att dåvarande
Stockholms blåsarmusik skulle vara en enhet inom stiftelsen. Beslutet, som
innebar att orkestern blev kvar under statligt huvudmannaskap, byggde bl.a.
på förutsättningen att denna skulle utnyttjas av försvaret och för andra
statsceremoniella behov samt att försvarsmakten skulle ta del i verksamhetens
finansiering. Vidare förutsattes att orkestern skulle utnyttjas för musiklivet i
Stockholms län och att den även skulle turnera i hela landet med symfonisk
biåsmusik.
Fr.o.m. budgetåret 1994/95 tillgodoser försvarsmakten sitt behov av
tjänstemusik på annat sätt. Behovet av musik i övriga statsceremoniella
sammanhang är enligt regeringens bedömning för oregelbundet för att
motivera en fast orkester enbart för detta ändamål. Orkestern har under senare
år utvecklat en symfonisk repertoar under namnet Stockholms blåsar-
symfoniker. Det allmänna musiklivets efterfrågan på symfonisk biåsmusik
har visat sig begränsad. Det gäller särskilt ute i landet, där länens eget musik-
utbud numera är omfattande och varierat. Regeringen finner således inte
några vägande skäl för att behålla en av staten helfinansierad civil blås-
orkester. Regeringen föreslår att Rikskonserter befrias från uppdraget att
svara för ceremoniell och civil biåsmusik genom en egen ensemble.
Fonogramverksamheten
Svenska rikskonserters fonogramutgivning på märket Caprice går tillbaka till
1960-talet, då stiftelsens föregångare Institutet för rikskonserter fick särskilda
medel för fonogramverksamhet. Under 30 års tid har Caprice-utgivningen
fyllt en viktig funktion som komplement till annan fonogramutgivning främst
vad gäller ny musik, jazz, folkmusik och musik för barn.
Sedan år 1982 (prop. 1981/82:128, bet. 1981/82:KrU30, rskr. 1981/82:.
360) disponerar också Statens kulturråd ett anslag för stöd till fonogram-
utgivning. Stödet ger möjlighet till fortsatt närvaro på marknaden för mindre
svenska fonogrambolag med konstnärligt värdefull produktion. Till utgiv-
ningsstödet är kopplat ett särskilt distributionsstöd, som huvudsakligen
lämnas till distributionsföretaget Compact Distribution AB (CDA).
Våren 1994 beslöt riksdagen (prop. 1993/94:100 bil. 12. s. 127 f.f., bet.
1993/94:KrU86, rskr. 1993/94:286) om en ökad samordning mellan Svenska
rikskonserters fonogramverksamhet och det övriga fonogramstödet. Riks-
konserters Caprice-utgivning skulle i huvudsak avse ny svensk musik och
fonogram med i Sverige verksamma men oetablerade artister. Kulturrådet
skulle svara för stöd även till annan utgivning av kvalitetsfonogram. Till följd
härav överfördes 1,5 miljoner kronor från Rikskonserters anslag till Kultur-
rådets fonogramstöd. Detta stöd uppgår i dag till ca 7,5 miljoner kronor,
medan Rikskonserters anslag till Caprice är på drygt 4 miljoner kronor.
Utvecklingen på fonogrammarknaden präglas av en allt större företags-
koncentration. Mot den bakgrunden har Kulturutredningen sett det som
Prop. 1996/97:3
86
angeläget att staten i första hand bidrar till att bevara och öka antalet fria Prop. 1996/97: 3
fonogramproducenter och till att bredda utgivningen. Utredningen har före-
slagit att Rikskonserters fonogramutgivning i fortsättningen sker på samma
villkor som gäller för övriga fonogramproducenter.
En bred remissopinion har dock invänt mot förslaget med hänvisning till
att det i praktiken innebär nedläggning av Caprice. Ett antal remissinstanser,
varav några med direkt anknytning till fonogrambranschen, framhåller att det
för de små bolagen så viktiga distributionsbolaget CDA, där Caprice är en
stor kund, skulle drabbas hårt om Caprice lades ner. Andra instanser pekar på
att Caprice-utgivningen ger viktiga arbetstillfällen för tonsättare och frilans-
musiker. Statens kulturråd förordar att Rikskonserter får fortsätta med sin
fonogramutgivning, men att verksamheten begränsas.
Regeringen delar i grunden utredningens uppfattning om betydelsen av att
ett större antal fonogramproducenter ges möjlighet att verka på marknaden.
Detta talar för att de statliga medel som ges till Rikskonserter för Caprice
skulle fördelas på flera mottagare. Det är dock inte realistiskt att räkna med att
Caprice skall kunna drivas vidare under väsentligt ändrade ekonomiska
förutsättningar. Remissinstansernas farhågor att Caprice kommer att
försvinna från marknaden, med en rad negativa följdverkningar, är därför inte
ogrundade.
Regeringen finner därför att Rikskonserter även i fortsättningen bör
förfoga över särskilda medel för fonogramverksamhet. Rikskonserter bör
dock sträva efter att på ett ännu tydligare sätt än förut anpassa fonogram-
utgivningen till inriktningen på sin övriga verksamhet. Regeringen förutsätter
också att Rikskonserter och Statens kulturråd aktivt arbetar för att samordna
sina insatser på fonogramområdet. Kulturrådet bör som hittills inrikta sin
bidragsgivning på små svenska bolags utgivning av kulturpolitiskt angelägna
fonogram inom ett brett fält av genrer.
Bidrag till Svenska rikskonserter
Regeringens förslag till medelsanvisning avseende bidrag till Svenska riks-
konserter redovisas i budgetpropositionen för år 1997.
Regeringens bedömning: I stället för att inrätta genreinriktade
stödformer bör staten lägga ökad vikt vid insatser ägnade att förstärka
musiklivets arrangörsled. I budgetpropositionerna för år 1998 och år
1999 har regeringen för avsikt att föreslå att ytterligare 4,8 miljoner
kronor anvisas vardera året för ökat stöd till arrangerande musik-
föreningar och förstärkta insatser i övrigt för det fria musiklivet.
Därmed nästan fördubblas det nuvarande arrangörsstödet.
87
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens
bedömning. Länsmusiken tillförs ett särskilt genreprofilerat stöd, som
fördelas av Statens kulturråd. Stöd bör också kunna ges till profilerade centra
inom vissa genrer. Ett starkare arrangörsled behövs för att bidragen till
orkestrar och fria musikgrupper skall få full effekt.
Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad i frågan om genre-
inriktade stöd. Eftersom förslagen är kopplade till en neddragning av bidra-
gen till länsmusiken har Landstingsförbundet, de flesta av länsmusik-
stiftelserna samt många kommuner och landsting haft invändningar. Statens
kulturråd m.fl. ställer sig tveksamma till administrativa överbyggnader i form
av genreprofilerade centra. Invändningar på andra grunder framförs av
Musikaliska akademien. Positiva till förslagen är bl.a. Svenska Jazzriks-
förbundet, Sveriges Körförbund, Sveriges spelmäns riksförbund, Musik i
Väst och Östgötamusiken.
Betydelsen av ett förstärkt arrangörsled för svaga musikgenrer bekräftas
av ett stort antal remissinstanser.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningens tankar om riktade
stödinsatser för att främja utvecklingen inom olika genrer har mötts av
blandade reaktioner från remissinstansernas sida.
Enligt regeringens mening finns redan i dag goda möjligheter att med
befintlig statlig bidragsgivning tillgodose olika genrers behov. Inom ramen
för det samlade stödet till regional musikverksamhet bör t.ex. ett län eller flera
län i samverkan kunna utveckla en genreprofil utifrån lokala musiktraditioner
och andra särskilda förutsättningar.
Som tidigare anförts är det en viktig del av Rikskonserters uppdrag att
göra kompletterande insatser för genrer som inte ges tillräckligt utrymme i
länsmusikens utbud.
Företrädare för jazzmusiken, kammarmusiken, folkmusiken och körlivet
har hos Kulturutredningen framfört önskemål om stöd för att främja utveck-
lingen inom respektive genre. I remissvar och under beredningen av denna
proposition har liknande önskemål och synpunkter framförts till regeringen,
bl.a. har ett flertal konkreta åtgärdsförslag kommit från företrädare för blås-
musiken i skilda delar av landet. Regeringen anser att det är en naturlig
uppgift för Statens kulturråd att uppmärksamma skilda genrefrågor i samband
med fördelningen av bidrag på musikområdet.
I avsnitt 10.5 föreslår regeringen att ett tidsbegränsat nationellt uppdrag
införs på musikområdet. Detta uppdrag är allmänt formulerat. Beroende på
hur uppdraget fördelas kan det givetvis också få en gynnsam effekt på
utvecklingen inom en viss musikgenre.
Vid bidragsfördelningen till musiklivets arrangörs- och intresseorganisa-
tioner har Kulturrådet särskild anledning att pröva behoven inom skilda
genrer. I sitt remissvar framhåller Kulturrådet att det svenska musiklivet över-
lag är väl organiserat och att det inom vissa genrer, t.ex jazzen och körlivet,
finns en rad rikstäckande organisationer som tar till vara sina medlemmars
intressen. Det är alltså inte bristande organisation som är orsaken till svårig-
heterna inom vissa genrer. Däremot har flera genrer en svag ställning inom de
Prop. 1996/97:3
88
stora musikinstitutionerna, vilket gör att de är särskilt beroende av ett funge-
rande lokalt arrangörsled för att hävda sig på musikens arbetsmarknad.
Kulturrådet ger för närvarande ett årligt stöd till arrangerande musik-
föreningar på sammanlagt ca 11 miljoner kronor. Detta är ett obetydligt
belopp i jämförelse med statens satsningar på de stora musikinstitutionerna.
De arrangerande musikföreningarna spelar en viktig roll för att ett varierat
musikutbud av god kvalitet skall kunna erbjudas på mindre orter. Det är
främst tack var dessa föreningar som musikens s.k. smala genrer kan göra
sig gällande även där. Stödet till arrangerande musikföreningar bör följakt-
ligen öka. Härutöver bör Kulturrådet ges viss möjlighet att i andra former
stödja det fria musiklivet. Regeringen utgår från att den kommunala insatsen
på dessa områden även i fortsättningen är omfattande. För ökade statliga
insatser avser regeringen att beräkna ett utrymme i statsbudgeten för åren
1998 och 1999 på sammanlagt 9,6 miljoner kronor. Detta är nära en fördubb-
ling av det nuvarande arrangörsstödet.
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: Ett tidsbegränsat nationellt uppdrag inrättas
inom området musik.
Regeringen avser att för perioden 1997-1999 ge uppdraget till
Stiftelsen Falun Folkmusik Festival. I budgetpropositionen för år 1997
föreslås att 1 miljon kronor anvisas för uppdraget.
Skälen för regeringens förslag: Såväl inom musikinstitutioner som
inom det fria musiklivet pågår det på många håll i landet en intressant och
angelägen utvecklingsverksamhet. Det kan gälla rent musikaliska experiment,
men det kan också vara fråga om utåtriktad verksamhet såsom publikarbete i
nya former eller tvärkulturell samverkan. Mycket av det som pågår är av så
stort kulturpolitiskt värde att erfarenheterna bör få en bred spridning.
Inom ramen för de utvecklingsmedel som Statens kulturråd disponerar
finns möjlighet att fånga upp och stödja angelägna initiativ. För att ge ytter-
ligare stimulans till såväl konstnärligt utvecklingsarbete som kulturspridande
verksamhet i olika former föreslår regeringen att ett tidsbegränsat uppdrag
införs inom området musik. I likhet med övriga nationella uppdrag som
föreslås i denna proposition bör uppdraget ges för tre år, varefter det förs
vidare till en ny innehavare. Det bör ankomma på regeringen att utse
innehavare av uppdraget. Statens kulturråd bör som i övriga fall svara för
uppföljning och utvärdering av uppdraget samt föreslå nya innehavare. Vissa
av de andra nationella uppdrag som föreslagits har fått en särskild inriktning.
Regeringen finner att mångfalden inom musikområdet bäst gynnas om
uppdragets inriktning kan omprövas i samband med att ny innehavare utses.
89
Regeringen har i det föregående betonat vikten av att i kulturlivet ta till vara
och utveckla de möjligheter som det mångkulturella samhället erbjuder.
Musiken har en särskild betydelse i mötet mellan olika kulturer.
Stiftelsen Falun Folkmusik Festival är landets för närvarande mest
betydande centrum för etnisk musik från hela världen. Vid sidan av den årliga
festivalen driver stiftelsen en löpande verksamhet med kurser, konferenser
och musikläger för ungdom. Enligt regeringens bedömning bidrar verksam-
heten i hög grad till en ökad medvetenhet om det mångkulturella samhällets
positiva sidor. Regeringen avser därför att ge Stiftelsen Falun Folkmusik
Festival ett nationellt uppdrag att utveckla sin verksamhet under perioden
1997-1999. Stiftelsen skall under denna tid särskilt inrikta sig på att sprida
kunskap och erfarenheter till institutioner och organisationer med en bred för-
ankring i samhället, t.ex. skolor, amatörorganisationer, länsmusikinstitu-
tioner, studieförbund och invandrarorganisationer. Stiftelsen bör samverka
med bl.a. Svenska rikskonserter.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att 1 miljon kronor
per år anvisas för uppdragets genomförande.
Prop. 1996/97:3
Med ledning av ingivna årsredovisningar och anslagsframställningar har
regeringen gjort en samlad resultatbedömning av de olika stödformerna på
musikområdet. Dessa bedömningar har sammanvägts med den utvärdering
som Kulturutredningen har gjort och de synpunkter som lämnats av remiss-
instanserna. Förslag om förändring av vissa stödformers inriktning eller
omfattning har redovisats i det föregående. I övrigt har regeringen gjort den
bedömningen att det statliga stödet på musikområdet fyller en viktig funktion
och har haft goda effekter på utvecklingen. Staten bör därför lämna fortsatt
stöd till bl.a. fria musikgrupper, utgivning och spridning av fonogram och
noter samt till Musikaliska akademien. Statens kulturråd bör även fortsätt-
ningsvis disponera medel för projektstöd och andra utvecklingsinsatser på
musikområdet. Regeringens slutsats är att insatserna bör förbli i huvudsak
oförändrade.
Regeringens förslag till medelsanvisningar redovisas i budgetproposi-
tionen för år 1997.
90
Prop. 1996/97:3
Med drygt ett sekel bakom sig är filmen ännu en jämförelsevis ung konst-
form. Filmen skiljer sig från övriga konstarter genom att samtidigt vara både
en konstform och - per definition - ett massmedium. Filmkonsten har på ett
unikt sätt vuxit fram i ett nära, ibland konfliktfyllt, samspel med en kommer-
siell medieindustri. Mer än vad som gäller för någon annan konstform har
filmkonstens villkor och utveckling varit direkt beroende av ekonomiska
faktorer och av den tekniska och mediala utvecklingen.
Sverige har under den senaste tjugoårsperioden i jämförelse med övriga
europeiska länder upprätthållit en hög nationell filmproduktion. Mellan 20
och 25 långfilmer produceras i Sverige varje år. Den svenska filmen har
också en stor andel av hemmamarknaden, en av de största i Europa. Film-
produktion, distribution och visning av film på biograf domineras av två
helintegrerade medieföretag, Svensk Filmindustri och Sandrews. TV-före-
tagen - främst Sveriges Television och TV4 - har fått en allt viktigare roll
som filmproducenter eller finansiärer. Flertalet filmer görs numera i form av
samproduktioner, ofta över nationsgränserna.
Utbudet av film har totalt sett ökat kraftigt. Filmen är numera den konst-
form som näst musiken når flest människor. Istället för att gå på bio ser dock
flertalet människor film på video och framförallt på TV. Från det att televi-
sionen introducerades i Sverige minskade antalet biografbesök per år mar-
kant, från ca 80 miljoner år 1956 till drygt 20 miljoner år 1973. De senaste
åren har biopubliken stabiliserats runt ca 15 miljoner besök per år.
Antalet biografsalonger har halverats sedan televisionens inträde. Sedan
mitten av 1980-talet har minskningen hejdats. I dag finns det drygt 1 100
salonger i landet. Biografsalongerna har dock koncentrerats till flerduks-
biografer i tätorter.
Det ideella engagemanget kring filmen är starkt i Sverige. Mycket tack vare
ideella visningsorganisationer och filmstudioföreningar kan kvalitetsfilm ses
på duk även utanför tätorterna. Tillgången till aktuell film på biograf, i
synnerhet kvalitetsfilm med osäkra kommersiella förutsättningar, är ändå ofta
otillfredställande utanför större tätorter. Även tillgången till kvalitetsfilm på
video är ofta bristfällig, främst utanför större tätorter.
Biobesöken har minskat mest bland de unga, även om de alltjämt går mer
på bio än vuxna. För ungdomar fungerar biografen även som en social
mötesplats. För de små barnen är dock dagens utbud begränsat till ett fåtal
US A-producerade animerade filmer per år. Bland såväl barn som ungdomar
växer intresset för eget skapande med rörliga bilder. Möjligheterna att själv
göra film har ökat tack vare enkel och billig videoteknik. Sedan mitten av
1980-talet har landsting och kommuner på flera ställen i landet, i samarbete
med Svenska Filminstitutet, i varierande grad utvecklat nätverk med lokala
videoverkstäder och regionala resurscentrum för film och video.
Vid de filmvetenskapliga utbildningarna på högskolor och universitet ökar
tillströmningen av studenter. Intresset växer både för filmens historia och för
filmen som konstform.
91
7 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 3
De statliga insatserna på filmområdet har sitt ursprung i 1963 års
filmreform och bildandet av Svenska Filminstitutet. Statens insatser kan delas
in i två delar, nämligen stöd till svensk filmproduktion och stöd till olika
filmkulturella verksamheter. Medlen disponeras av Filminstitutet, som är en
stiftelse. Det statliga stödet till filmområdet ökade mellan budgetåren 1973/74
och 1993/94 från ca 10 miljoner kronor till nära 130 miljoner kronor (1994
års penningvärde). Sedan budgetåret 1993/94 har statens stöd till filmområdet
minskat något, för att i dag uppgå till drygt 120 miljoner kronor. Av dessa
medel utgörs omkring hälften av filmproduktionsstöd, hälften av film-
kulturellt stöd.
Filmproduktionsstödet finansieras gemensamt av staten, film- och video-
branschen samt Sveriges Television AB och TV4 AB genom ett särskilt avtal.
Genom avtalet finansieras även vissa övriga branschrelaterade stöd. Avtalet
genererade under budgetåret 1994/95 nära 200 miljoner kronor, varav drygt
160 miljoner kronor utgick som stöd till svensk filmproduktion. Det nu
gällande film- och videoavtalet trädde i kraft den 1 januari 1993 och gäller
t.o.m. den 31 december 1998.
Vid sidan av film- och videoavtalet fördelar även Konstnärsnämnden
statliga medel för stöd till produktion av kortfilm.
Vid sidan av avtalsfinansierade medel disponerar dessutom Filminstitutet
statliga medel till filmkulturell verksamhet. I det filmkulturella uppdraget
ingår att främja spridning och visning av värdefull film, att stödja regional
och lokal filmverksamhet med tyngdpunkt på barn och ungdom, att bevara
och tillgängliggöra filmer och material av film- och kulturhistoriskt intresse
för forskning och allmänhet och att verka för internationellt samarbete på
filmområdet.
1974 års kulturpolitiska beslut kom i praktiken inte att omfatta filmen. Det
bidrog till en oklar hållning till filmen som konstform och till filmkulturen,
även i den regionala och lokala kulturpolitiken. Betydelsen av det regionala
och lokala engagemanget har under senare år blivit alltmer uppenbar. Sam-
hällets intresse av att upprätthålla och utveckla svensk filmkultur har gjort
ökade statliga insatser nödvändiga. I framtiden bör stat, landsting och
kommuner i ökad utsträckning samverka på filmområdet, liksom man gjort på
övriga konstområden.
Prop. 1996/97:3
92
Prop. 1996/97:3
Regeringens bedömning: Statens insatser bör syfta till att
- upprätthålla och utveckla värdefull svensk filmproduktion i sam-
verkan med berörda branscher,
- säkerställa tillgången till ett brett utbud av värdefull film i olika
visningsformer i hela landet,
- upprätthålla och utveckla biografens roll som kulturell mötesplats i
hela landet och medverka till att biopubliken långsiktigt ökar,
- ge fler, främst barn och ungdomar, möjlighet till eget skapande
med film och andra medier för rörliga bilder,
- regionalt och lokalt stärka filmens roll i kulturlivet, särskilt med
tanke på barn och ungdom,
- bevara filmer och material av film- och kulturhistoriskt intresse och
i ökad utsträckning tillgängliggöra dem för forskning och all-
mänhet,
- upprätthålla och utveckla det internationella utbytet och samarbetet
på filmområdet.
Skälen för regeringens bedömning: Svensk film har filmhistoriskt
en mycket framträdande position. Sverige har i dag en förhållandevis hög
nationell filmproduktion och svensk film har en stark ställning på hemma-
marknaden. Samtidigt har statliga insatser sedan länge varit en förutsättning
för att en nationell filmproduktion skall upprätthållas. Det gäller för Sverige
liksom för många andra länder inom små språkområden. Det ligger såväl i
allmänhetens som i berörda branschers intresse att ny film görs i Sverige, och
att det finns utrymme för mångfald och förnyelse inom svensk film. Det är
därför naturligt och nödvändigt att staten samverkar med berörda branscher
för att upprätthålla och utveckla en värdefull svensk filmproduktion. I denna
strävan är det samtidigt angeläget att utvärdera stödformer och de övriga
villkor som råder för berörda på filmområdet.
Det är angeläget att människor i hela landet får tillgång till filmutbudet.
Utbudet av film är totalt sett större än någonsin tidigare. Tillgången till
biograffilm utanför större tätorter har dock minskat. I synnerhet kvalitetsfilm
och icke amerikansk film med osäkra kommersiella förutsättningar har svårt
att nå ut i hela landet. Även på video är utbudet av kvalitetsfilm utanför större
tätorter begränsat. Statens insatser bör syfta till att stödja de initiativ som ökar
utbudet av värdefull film i olika visningsformer i hela landet.
Genom televisionen och videon ges fler människor möjlighet till fler film-
upplevelser. Att se film på biograf har dock ett särskilt värde, inte bara i den
större bild- och ljudupplevelsen, utan också i att denna filmupplevelse delas
gemensamt med en publik. Den stora filmduken är en viktig förutsättning för
filmens utveckling som konstform. Biografen utgör också en offentlig
mötesplats. Statens insatser bör syfta till att upprätthålla och utveckla
93
biografen som kulturell mötesplats och till att skapa förutsättningar för att fler
människor får del av bioupplevelsen.
Genom enkel och billig videoteknik och genom utvecklingen av multi-
medieteknik ökar möjligheterna till eget skapande med rörliga bilder. Barns
och ungdomars intresse för att utforska dessa mediers möjligheter är mycket
stort. Statens insatser bör syfta till att fånga upp och uppmuntra barns och
ungdomars skaparlust. Genom eget skapande tillägnar sig barn och ung-
domar den rörliga bildens språk. På så vis främjas även en kritisk medveten-
het hos barn och ungdomar gentemot filmmediet.
Den statliga filmpolitiken generellt bör syfta till att upprätthålla och ut-
veckla filmkulturen i hela landet. För att åstadkomma en långsiktig och håll-
bar utveckling är det nödvändigt att stärka filmens roll i det lokala och
regionala kulturlivet. För detta krävs ett ökat samarbete mellan stat, landsting
och kommuner. För att främja filmkulturens utveckling generellt är det sär-
skilt viktigt att fånga upp och uppmuntra filmintresset hos barn och ung-
domar.
Filmarvet är av såväl kulturhistoriskt som filmhistoriskt intresse. Filmer är
både dokument och konstnärliga uttryck. Statens insatser bör syfta till att
bevara filmer och filmrelaterat material. För att bevarandet skall vara
meningsfullt måste statens insatser även inriktas på att öka tillgängligheten av
filmer och filmrelaterat material för såväl forskning som allmänhet.
Internationellt samarbete och utbyte har alltid varit en förutsättning för
filmkonsten och filmlivet, men har på senare år blivit om möjligt än viktigare.
Utvecklingen har varit särskilt markant vad gäller filmproduktion, men gäller
även för distribution och det filmkulturella området i övrigt. Statens insatser
bör syfta till att upprätthålla och utveckla det internationella samarbetet och
utbytet. Genom samarbete och utbyte ges svenskt filmliv impulser utifrån.
Samtidigt är det viktigt att, i takt med det ökade internationella samarbetet,
sträva efter att utveckla svensk film och stärka dess ställning utomlands.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att filmområdet år
1997 förstärks med 2,5 miljoner kronor, för att möjliggöra satsningar på
regionala resurscentrum för film och video. Därutöver föreslår regeringen att
1 miljon kronor anvisas för ett nationellt uppdrag till regional och lokal
filmverksamhet med tyngdpunkt på barn och ungdom. För åren 1998 och
1999 beräknar regeringen en ökning av filmstödet med 4,5 miljoner kronor
vardera åren, för utökade satsningar på regionala resurscentrum för film och
video. Regeringen föreslår även under utgiftsområde 16. Utbildning och
universitetsforskning i budgetpropositionen för år 1997 att medel skall
avsättas för en ny filmprofessur.
Prop. 1996/97:3
94
Prop. 1996/97:3
Regeringens bedömning: Avtalsmodellen för finansiering av stödet
till svensk filmproduktion bör bestå även efter det att nuvarande
avtalsperiod löpt ut den 31 december 1998. Inför en ny avtalsperiod
bör bl.a. de olika stödformerna utvärderas.
Skälen för regeringens bedömning: Statens stöd till svensk film-
produktion m.m. regleras i 1993 års film- och videoavtal mellan staten, film-
och videobranschen, Sveriges Television AB och TV4 AB. Nuvarande avtal
gäller t.o.m. utgången av år 1998. Regeringen ser det som angeläget att
avtalsmodellen för finansiering av stödet till svensk filmproduktion kan bestå
även efter det att nuvarande avtalsperiod löpt ut. Avtalsmodellen speglar det
ömsesidiga beroende som råder på filmområdet mellan staten och berörda
branscher. Avtalet har på ett effektivt sätt skapat goda ekonomiska förutsätt-
ningar för svensk filmproduktion.
Samtidigt har den nuvarande stödordningen varit föremål för diskussion.
Med 1993 års film- och videoavtal infördes två olika stödformer: förhands-
stöd och efterhandsstöd. Förhandsstödet grundas på en konstnärlig bedöm-
ning av filmprojekt. Efterhandsstödet är enbart kopplat till, och ökar med,
antalet enskilt betalande besökare. Avtalets syfte är att främja värdefull svensk
filmproduktion. Många har ifrågasatt om efterhandsstödet främjar syftet med
avtalet. Från branschhåll har man dock påpekat att efterhandsstödet innebär
att film- och biografbranschen uppmuntras att försöka nå en större publik
genom att tiden för biografvisning förlängs. En diskussion har även uppstått
kring hur avtalet bör tillämpas vad gäller det totala produktionsstödets
fördelning mellan för- och efterhandsstöd. Även de begränsningar som gäller
för utbetalning av förhandsstöd till enskilda filmer har ifrågasatts med hänsyn
till avtalets syfte. Frågan om de oberoende filmarnas situation, bl.a. i för-
hållande till film- och videoavtalet, har också diskuterats.
Regeringen ser det som angeläget att utvärdera både stödformer och de
övriga villkor som råder på filmområdet inför ett nytt finansieringsavtal.
Regeringen har för avsikt att i dialog med berörda på filmområdet noga pröva
dessa frågor. För riksdagens information kan nämnas att regeringen har för
avsikt att bl.a. uppdra åt Svenska Filminstitutet att arbeta fram ett underlag
inför kommande avtalsöverläggningar. Som framgår i det följande (avsnitt
15.2.3) avser regeringen även att tillsätta en utredning med uppdraget att
analysera möjligheterna att öka den inhemska produktionen av program för
distribution i alla TV-kanaler samt lägga fram förslag i detta syfte.
Film- och videoavtalet finansierar utöver stöd till svensk filmproduktion
även vissa övriga branschrelaterade stöd. Till dessa hör stöd till biograf- och
videoverksamhet på små och medelstora orter. Medel avsätts för stöd till
upprustning av biografer, stöd till parallelldistribution av kopior av aktuella
biograffilmer och stöd till sevärd film på video. Parallelldistributionsstödet
innebär att extra kopior tas fram så att spridningen av aktuella filmer till små
95
och medelstora orter påskyndas. Trots stödet händer det ofta att en film
presenteras på video innan den hunnit visas på biografer i hela landet. Genom
videodistribution får filmer ökad livslängd och bredare spridning. Det har
dock ifrågasatts om stödet till sevärd film på video är tillräckligt effektivt när
det gäller att sprida kvalitetsfilm även på video. För riksdagens information
kan nämnas att regeringen avser att från Filminstitutet begära in en redovis-
ning av spridningen i hela landet av aktuell biograffilm och kvalitetsfilm för
biografer och på video, för att få en bild av hur de föreslagna kulturpolitiska
målen uppfylls på detta område.
Det europeiska samarbetet har vid sidan av det nordiska fått en allt större
betydelse för filmproduktionen på senare år. Europarådets EURIMAGES-
fond stödjer filmproduktion. Inom ramen för EU:s MEDIA Il-program utgår
stöd till utbildning, utveckling av projekt samt distribution på film- och TV-
området. I Sverige ansvarar Svenska Filminstitutet för information om
internationella program och fonder på filmområdet. Andelen ansökningar om
MEDIA Il-stöd från svenska produktionsbolag, distributörer m.fl. har hittills
varit förhållandevis låg. De berörda påpekar vissa brister i systemet, bl.a. det
komplicerade ansökningsförfarandet. Regeringen finner det angeläget att den
svenska andelen av MEDIA Il-stödet ökar.
Medel för stöd till svensk filmproduktion anvisas i regeringens budget-
proposition för år 1997.
Prop. 1996/97:3
Regeringens bedömning: Statens stöd till regional och lokal film-
och videoverksamhet bör i huvudsak ges i form av ett särskilt bidrag. I
övrigt bör stödet till filmkulturell verksamhet förbli oförändrat. Även
Konstnärsnämndens stöd till produktion av kortfilm bör förbli oför-
ändrat.
Skälen för regeringens bedömning: Utöver att fördela det avtals-
finansierade stödet till värdefull svensk filmproduktion skall Filminstutet i
enlighet med stiftelseförordnandet utföra uppdrag åt staten på det film-
kulturella området. I enlighet med riktlinjerna i 1993 års film- och videoavtal
finansieras den filmkulturella verksamheten helt av statliga medel.
Filminstitutets ansvar för den av staten finansierade filmkulturella verk-
samheten förutsätter att styrningen och planeringen av de filmkulturella
insatserna motsvarar de krav staten ställer på myndigheter inom andra delar
av kulturområdet. Filminstitutets filmkulturella verksamhet har successivt
renodlats och effektiviserats under senare år, dels som en följd av riktlinjerna
i 1993 års avtal, dels som en följd av de besparingar som framtvingats av
statsbudgetskäl. Filminstitutet befinner sig mitt i en process där den film-
kulturella verksamhetens mål och institutets roll i det statliga engagemanget
efterhand preciseras. 96
I Filminstitutets filmkulturella uppdrag ingår att främja spridning och
visning av värdefull film. Genom film- och videoavtalet finansieras stöd till
upprustning av biografer, stöd till parallelldistribution av filmkopior och stöd
till sevärd film på video. Filminstitutet bedriver även viss egen distribution
och fördelar statliga medel till biografer på små och medelstora orter, för att
möjliggöra en breddning av filmrepertoaren, samt stöd till distributörer,
visningsorganisationer, filmstudioföreningar och filmfestivaler. Filminstitutet
har ingått särskilda samarbetsavtal med filmfestivalerna i Göteborg, Malmö
och Umeå. Stödet till dessa festivaler skall årligen diskuteras samtidigt som
verksamheten utvärderas.
Sedan mitten av 1980-talet har statliga medel avsatts för satsningar på film-
verksamhet särskilt riktade till barn och ungdom. I samarbete med bl.a.
skolor och kommuner stödjer Filminstitutet skolbioprojekt och video-
verkstäder för barn och ungdom. Satsningarna har väckt ett stort gensvar.
Behovet av en större regional samordning och starkare regional struktur för
att åstadkomma en varaktig utveckling har under senare år blivit allt tydligare.
Under 1990-talet har Filminstitutet i samarbete med landsting och kommuner
stött utvecklingen av regionala resurscentrum för film och video på flera håll i
landet. Resurscentrumen samordnar i sin tur lokala videoverkstäder och skol-
bioprojekt. Resurscentrumen har även fått en ökad betydelse för distribution
av kvalitetsfilm på biograf. De har även på vissa håll stött samordning av
filmare och filmarbetare i länen och engagerat sig i produktion av i första
hand kort- och dokumentärfilm.
Filminstitutet skall vidare bevara och tillgängliggöra filmer och film-
relaterat material av film- och kulturhistoriskt intresse för forskning och all-
mänhet. När det gäller bevarandet av filmer har ett särskilt arbete just på-
börjats. Mot bakgrund av ett tidigare riksdagsbeslut (bet. 1994/95 KrU:18,
rskr. 1994/95:251) skall inom ramen för det s.k. SESAM-projektet svenska
färgfilmer som är producerade mellan åren 1953-1979 restaureras. Ett projekt
för att rädda de svårast skadade filmerna påbörjades vid halvårsskiftet 1996
och kommer att pågå t.o.m. utgången av år 1998. Omkopiering av brand-
farlig nitratfilm, producerad före år 1953, sker fortlöpande och beräknas vara
avslutad i och med utgången av år 2001.
Intresset för högre studier i filmvetenskap har ökat kraftigt på senare år.
Regeringen föreslår under utgiftsområde 16. Utbildning och universitets-
forskning i 1997 års budgetproposition att medel skall avsättas för en ny
filmprofessur. Filminstitutet har med sitt filmarkiv, bibliotek och övriga arkiv
ett särskilt ansvar när det gäller att tillgodose forskningens behov av tillgång
till biograffilm, filmlitteratur och filmtidskrifter, affischer, fotografier, manus
m.m. En dialog mellan Filminstitutet och Stockholms universitet har inletts
för att finna former för ett närmare samarbete.
Cinemateket, med visningar i Stockholm och Göteborg och Malmö, fyller
en viktig funktion som den "nationalduk" där filmer ur filmhistorien såväl
som ny intressant film visas. Genom Filminstitutets egen distribution av
biograffilmer och videofilmer kan även filmintresserade utanför de stora tät-
orterna få tillgång till ett urval gamla och nya filmklassiker. Filminstitutet till-
Prop. 1996/97:3
97
satte våren 1995 en nationalkommitté med uppgiften att undersöka möjlig-
heterna att skapa ett svenskt filmmuseum.
Filminstitutet skall vidare främja internationellt samarbete. Utöver att an-
svara för information i Sverige om internationella program och fonder på
filmområdet bedriver Filminstitutet arbete för att sprida svensk film och
filmkultur utomlands. Filminstitutet ansvarar för festivaldeltagande, film-
veckor, informationsmaterial, hjälp till filmare med export av kort- och
dokumentärfilm och visst övrigt internationellt samarbete.
Filminstitutets verksamhetsberättelse och fördjupade anslagsframställning
jämte Kulturutredningens utvärdering och de synpunkter på denna som
lämnats av remissinstanserna ligger till grund för regeringens samlade be-
dömning av det statliga filmkulturella stödet. Regeringen bedömer att statens
stöd till filmkulturell verksamhet fyller en viktig funktion för filmkulturen i
Sverige och för utbytet med omvärlden på det filmkulturella området.
Regeringens slutsats är att stödet till filmkulturell verksamhet bör förbli i
huvudsak oförändrat. Den regionala strukturen på filmområdet bör dock
stärkas. För detta krävs ökade statliga insatser. Ett särskilt stöd till regionala
resurscentrum för film och video bör därför införas. En del av de medel som i
dag används för motsvarande ändamål inom stödet till filmkulturell
verksamhet bör tillsammans med nya statliga medel avsättas för ett sådant
stöd. Regeringens förslag till hur ett sådant stöd bör utformas redovisas i det
följande.
Regeringen bedömer att Konstnärsnämndens stöd till produktion av
kortfilm utgör ett värdefullt komplement till det avtalsfinansierade stödet till
svensk filmproduktion. Regeringens slutsats är att Konstnärsnämndens stöd
bör förbli oförändrat.
Medel för stöd till filmkulturell verksamhet samt Konstnärsnämndens stöd
till produktion av kortfilm anvisas i regeringens budgetproposition för år
1997.
Prop. 1996/97:3
98
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: Ett särskilt stöd till regionala resurscentrum
för film och video införs fr.o.m. år 1997. Stödet skall ingå i ett nytt
förenklat bidragssystem för regionala kulturinstitutioner. Filminstitutet
skall fördela stödet.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 att det totala
stödet till filmområdet förstärks med 2,5 miljoner kronor för att möjlig-
göra dessa satsningar. Till det nya stödet till regionala resurscentrum
för film och video överförs 2 miljoner kronor av de medel som i dag
används för motsvarande ändamål inom det filmkulturella stödet. Rege-
ringen beräknar i budgetpropositionen för år 1997 att totalt 4,5 miljoner
kronor skall anvisas för det nya stödet.
Regeringens bedömning: I 1998 respektive 1999 års budget-
proposition har regeringen för avsikt att föreslå en ökning av stödet till
filmområdet med ytterligare 4,5 miljoner kronor för år 1998 och där-
efter ytterligare 4,5 miljoner kronor för år 1999 till de regionala resurs-
centrumen för film och video.
Kulturutredningens förslag: Överenstämmer i stort med regeringens
förslag. Kulturutredningen föreslår dock till skillnad från regeringen att stödet
skall fördelas även till regionala filmproduktionsfonder särskilt avsedda att
stödja professionell filmproduktion. Härutöver föreslår Kulturutredningen att
Statens kulturråd tillförs statliga medel för kraftfulla satsningar på multi-
medieverkstäder med ett regionalt ansvar. I anslutning till förslaget om stöd
till regional och lokal filmverksamhet föreslår Kulturutredningen även att
Filminstitutet tillsammans med centrala organ som Dramatiska Institutet och
Skolverket ges i uppdrag att främja kvaliteten i arbetet med rörliga bilder i
dessa verksamheter.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till Kultur-
utredningens förslag om stöd till regional och lokal filmverksamhet. Även
förslaget om satsningar på regionala multimedieverkstäder får bifall från
flertalet instanser. Filminstitutet, Nätverket för regionala resurscentra påfilm-
och videoområdet och ett antal landsting pekar dock på gemensamma
beröringspunkter mellan film- och multimedieverksamhet. De betonar vidare
att man bör utgå från regionala och lokala initiativ och bygga vidare på
befintliga verksamheter och nätverk. Filminstitutet är positivt till uppdraget att
främja kvaliteten i arbetet med rörliga bilder i dessa verksamheter.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen har under åren 1992
och 1995 avslagit motioner om stöd till regional filmproduktion (se senast
bet. 1994/95: KrU25, rskr. 1994/95:289), med hänvisning till att det i
enlighet med film- och videoavtalet ankommer på Filminstitutet att avgöra hur
det nuvarande produktionsstödet skall fördelas. I kulturutskottets betänkande
framhölls att - vid fördelningen av stödet - hänsyn inte skall tas till produk-
99
tionsorten. Kulturutskottet underströk dock vikten av att det finns goda
förutsättningar för filmproduktion även i regionerna utanför Stockholm.
Skälen för regeringens förslag: En utgångspunkt för Kulturut-
redningens olika förslag är att framför allt barn och ungdomar bör få ökade
möjligheter att skapa med film och andra ljud-, bild- och textmedier.
Regeringen delar Kulturutredningens uppfattning. Regeringen anser dock att
statens insatser bör inriktas på att stimulera utbyggnaden av de regionala
resurscentrum för film och video som redan har etablerats eller är på väg att
etableras i landet. Något särskilt stöd för att upprätta nya multimedie-
verkstäder bör inte införas parallellt med stödet till filmverksamhet. Istället
bör man följa utvecklingen på filmområdet och vara öppen för att regionala
resurscentrum för film och video på olika håll på sikt kan komma att
inbegripa även multimedia. Detta bör dock styras av de verksammas egna
önskemål och inte av staten.
En annan viktig utgångspunkt för Kulturutredningens förslag på film-
området är att insatserna bör stimulera utvecklingen av filmverksamhet över
hela landet. Regeringen delar Kulturutredningens uppfattning. Filminstitutet
har sedan mitten av 1980-talet givit stöd till skolbio och lokalt arbete med
video för barn och ungdom. Erfarenheterna har visat att den bästa strategin
för att åstadkomma en långsiktig utveckling lokalt är att engagera även en
regional nivå. Under 1990-talet har Filminstitutet tillsammans med landsting
och kommuner på flera håll i landet stött uppbyggnaden av regionala
resurscentrum för film och video. Resurscentrumen stödjer och samordnar i
sin tur videoverkstäder och skolbioprojekt och utbildar lärare, personal på
fritidsgårdar och andra som engagerar sig i filmverksamhet. Resurscentrumen
stödjer även distribution av kvalitetsfilm på biograf. De har även på vissa håll
stött samordning av filmare och filmarbetare i länen och engagerat sig i
produktion av i första hand kort- och dokumentärfilm.
För närvarande finns sju resurscentrum för film och video i landet. Dessa
är Filmpool Nord, Filmpool Jämtland, Film i Dalarna, Film i Värmland, Film
i Väst, Filmpool Sydost samt Film i Skåne. Några av dessa har bedrivit sin
verksamhet under längre tid medan andra är under utveckling. De sju resurs-
centrumen omfattar för närvarande åtta län. Fler län kan på vissa håll komma
att ansluta sig till befintliga resurscentrum. Ytterligare resurscentrum för film
och video planeras på andra håll i landet.
Regeringen förordar att ett särskilt stöd till regionala resurscentrum för
film och video införs fr.o.m. år 1997. Det statliga stödet skall enligt förslaget
ingå i det nya enhetliga stödsystem för regionala kulturinstitutioner som
regeringen föreslår (avsnitt 18.1). Filminstitutet bör svara för bidragsgivning-
en. Följande riktlinjer föreslås gälla för stödet.
För att stöd skall ges krävs en regional och lokal motprestation minst mot-
svarande det statliga stödbeloppet. Detta kan ske i form av finansiellt stöd
eller genom att regionen tillhandahåller andra resurser som är viktiga för
verksamheten, såsom lokaler, utrustning, personal m.m. Det statliga stödet
till regionala resurscentrum för film och video bör användas främst för
verksamheter på filmområdet av och för barn och ungdom, såsom videoverk-
Prop. 1996/97:3
100
städer, skolbio och liknande, samt andra verksamheter på det filmkulturella
området, såsom åtgärder för att främja spridning och visning av kvalitetsfilm.
Till verksamheter för barn och ungdom bör även räknas fortbildning av lärare
och annan personal som arbetar med barn och ungdom. Verksamheternas
inriktning och profil bör i övrigt anpassas till de förutsättningar och intressen
som finns lokalt. Det gäller att finna olika former för samarbete med olika
filmaktiva, med biografer, distributörer, skolor, kulturskolor, barnkultur-
centrum, fritidsgårdar, ungdomshus m.m.
Filminstitutet bör kunna stödja såväl uppbyggande av ny verksamhet som
utveckling av befintlig verksamhet. Målet på sikt bör vara att etablera
regionala resurscentrum över hela landet. Tills vidare, beroende på den
regionala utvecklingen, bör Filminstitutet inom ramen för stödet till film-
kulturell verksamhet alltjämt kunna fördela stöd även direkt till lokala verk-
samheter.
Kulturutredningen föreslår att det statliga stödet skall kunna utgå även till
regionala fonder för filmproduktion på professionell nivå. Regeringen delar
Kulturutredningens uppfattning att den geografiska spridningen av film-
produktionen bör öka. Regeringen bedömer att de regionala resurscentrumen
för film och video på sikt bör spela en roll i en sådan utveckling. Vissa
resurscentrum har också engagerat sig i produktion på professionell nivå av i
första hand kort- och dokumentärfilm. Professionell filmproduktion, i
synnerhet produktion av långfilm, är dock synnerligen kostsam. Det statliga
stödet till de regionala resurscentrumen skall därför inte användas som stöd
till professionell långfilmproduktion. Visst begränsat stöd till produktion och
distribution av kort- och dokumentärfilm bör dock kunna ges. Stödet till
regionala resurscentrum för film och video syftar till att främja ungas
skapande med rörliga bilder och till att stärka den regionala strukturen och
samordningen på filmområdet generellt. Dessa syften bör på sikt även främja
den regionala spridningen av professionell filmproduktion.
Regeringen delar Kulturutredningens uppfattning att Filminstitutet bör
främja kvaliteten i arbetet med rörliga bilder i berörda verksamheter. I denna
strävan kan det vara fruktbart med ett samarbete med centrala organ som
Dramatiska Institutet och Skolverket. Filminstitutet bör vara öppet för
filmmediets tekniska utveckling mot t.ex. multimedieteknik. Erfarenheterna
har dock visat att det för att främja kvaliteten är bättre att satsa på de verk-
sammas filmkunnande än på dyrbar avancerad teknisk utrustning.
Filminstitutet får i uppdrag att till regeringen årligen redovisa till vilka
verksamheter stödet fördelats. Stödet bör utvärderas kontinuerligt i treårs-
intervaller. En första prövning av stödet bör kunna ske i samband med Film-
institutets anslagsframställning för år 2000.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 att det totala stödet
till filmområdet förstärks med 2,5 miljoner kronor för att möjliggöra dessa
satsningar. Till det nya stödet till regionala resurscentrum för film och video
överförs 2 miljoner kronor av de medel som i dag används för stöd till lokalt
arbete med video och lokal filmkulturell verksamhet för barn och ungdom
inom stödet till filmkulturell verksamhet. Regeringen beräknar i budget-
Prop. 1996/97:3
101
propositionen för år 1997 att totalt 4,5 miljoner kronor skall anvisas för det
nya stödet. Stödet motsvarar 45 stödenheter enligt det nya enhetliga stöd-
systemet för regionala kulturinstitutioner.
Regeringen avser att i 1998 respektive 1999 års budgetproposition lämna
förslag om ytterligare ökning av stödet till filmområdet med 4,5 miljoner
kronor för år 1998 och med 4,5 miljoner kronor för år 1999 till följd av
utökade satsningar på de regionala resurscentrumen för film och video.
Regeringens förslag: Ett tidsbegränsat nationellt uppdrag till
regional och lokal filmverksamhet med tyngdpunkt på barn och ung-
dom inrättas.
Regeringen avser att för perioden 1997-1999 ge uppdraget till Film
i Väst i Alingsås. I budgetpropositionen för år 1997 föreslås att 1
miljon kronor anvisas för uppdraget.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i föregående avsnitt
föreslagit att ett särskilt stöd till regionala resurscentrum för film och video
inrättas fr.o.m. 1997. Syftet med det statliga stödet är att stärka filmens roll i
det regionala och lokala kulturlivet, särskilt med tanke på barn och ungdom.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag som innebär en
stegvis ökning av stödet för år 1998 och år 1999.
Den regionala och lokala utvecklingen på filmområdet har skett i olika takt
och omfattning i olika delar av landet. Utvecklingen i landet som helhet skulle
sannolikt gynnas om Filminstitutets stödjande arbete kunde bedrivas utifrån
ett antal goda exempel. Regeringen föreslår därför att stödet till regionala
resurscentrum för film och video kompletteras med ett rullande nationellt
uppdrag av samma karaktär som de som i denna proposition föreslagits för
bl.a. barn- och ungdomsteater. Uppdraget skall gå till regional och lokal
filmverksamhet med tyngdpunkt på barn och ungdom. Uppdraget skall
tilldelas en institution eller motsvarande för en treårsperiod och därefter föras
vidare. I uppdraget skall ingå att sprida kunskaper och erfarenheter och på så
sätt inspirera verksamheter på andra håll i landet. Detta kan ske t.ex. genom
anordnande av seminarier och studiedagar, eller genom olika gemensamma
projekt, t.ex. videoverkstadsprojekt eller filmfestivaler. Uppdraget skall även
ge möjlighet att genomföra särskilda utvecklingsprojekt. Filminstitutet får till
uppgift att följa upp och utvärdera uppdraget samt lämna förslag till
regeringen om vilken institution eller motsvarande som skall få överta
uppdraget inför en ny treårsperiod.
För perioden 1997-1999 avser regeringen att ge det nationella uppdraget
till Film i Väst, ett regionalt resurscentrum för film och video beläget i
Prop. 1996/97:3
102
Alingsås och omfattande Älvsborgs och Göteborgs och Bohus län. Film i Prop. 1996/97: 3
Väst har varit framgångsrika i sin strävan att stärka filmens roll i kulturlivet
regionalt och lokalt. Med stöd och samordning av Film i Väst har eget
filmskapande i videoverkstäder blivit en snabbt växande ungdomsrörelse i
regionen. Film i Väst har även i samarbete med lokala biografer funnit
lösningar när det gäller att öka distributionen av kvalitetsfilm och att locka
filmpubliken tillbaka till biograferna. När det gäller kunskaper och erfaren-
heter inom bl.a. dessa områden kan Film i Väst tjäna som ett resurscentrum
för hela landet.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att ett årligt bidrag
på 1 miljon kronor anvisas för genomförandet av det nationella uppdraget för
regional och lokal film verksamhet med tyngdpunkt på barn och ungdom.
Människans gestaltning av den byggda, anlagda och formade miljön spänner
över verksamheter som direkt eller indirekt berör de flesta politikområden.
Statliga insatser med betydelse för områdena omfattar bl.a. industri och
handel, infrastruktur och kommunikationer, miljö, utbildning, forskning,
kultur, bostadsbyggande samt skatter. Plan- och bygglagen (1987:10), lagen
(1987:12) om hushålllning med naturresurser m.m., lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m., lagen (1992:1528) om offentlig upphandling och förord-
ningen (1993:528) om statliga myndigheters lokalförsörjning är exempel på
författningar som reglerar och påverkar villkoren för verksamheterna.
Det ekonomiska stöd som ges från Kulturdepartementets budget, som
berör utformningen av städer, parker, byggnader och bruksföremål, är medel
till museer och arkiv med samlingar inom områdena, medel till kulturmiljö-
vård, bidrag till bild- och formkonstnärer, bidrag till olika organisationer
inom bild- och formkonstområdet, bidrag till förvärv av konst för statens
byggnader m.m., bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden och
stöd till icke-statliga kulturlokaler.
I Sverige har stadsbyggnad, landskapsplanering, arkitektur och formgiv-
ning dock aldrig behandlats som sammanhängande och ur kulturpolitisk syn-
vinkel betydelsefulla områden.
För enkelhets skull används här begreppen arkitektur och formgivning. De
sammanfattar i detta sammanhang planering och gestaltning av miljön i vid
bemärkelse, från stadsbyggnadskonst, landskapsarkitektur och byggnads-
konst till inredning och utformning av föremål. Med ordet formgivning avses
det som Kulturutredningen kallar formgivning och design.
103
Prop. 1996/97:3
Regeringens bedömning: Sverige bör utarbeta ett handlings-
program för arkitektur och formgivning. Handlingsprogrammet bör
inriktas på att statens insatser inom områdena arkitektur och formgiv-
ning skall medverka till att
- arkitektur och formgivning ges goda förutsättningar för sin utveck-
ling,
- kvalitet och skönhetsaspekter inte underställs kortsiktiga ekono-
miska överväganden,
- kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer tas tillvara
och förstärks,
- intresset för hög kvalitet inom arkitektur och formgivning stärks
och breddas,
- offentligt och offentligt stött byggande, inredande och upphandling
blir förebildligt i sina kvalitetskrav,
- svensk arkitektur och formgivning utvecklas i ett fruktbart
internationellt samarbete.
Kulturutredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Utredningens betoning av arkitektur och form-
givning som kulturpolitiskt angelägna områden får starkt stöd av de remiss-
instanser som har yttrat sig.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen har inte tidigare tagit
ställning till ett samlat kulturpolitiskt område som innehåller arkitektur och
formgivning.
Skälen för regeringens bedömning: Utformningen av den byggda
och formade miljön, dvs. hur städerna och landsbygden, byggnaderna och
bruksföremålen ser ut och fungerar, påverkar våra liv till det bättre eller det
sämre. Arkitektur och formgivning är kulturyttringar som vi ständigt och
oundvikligen kommer i kontakt med. Det är en angelägen kulturpolitisk
uppgift att säkerställa hög kvalitet i den byggda och formade miljön med
utgångspunkt i människans behov av väl fungerande, konstnärligt genom-
arbetade och stimulerande omgivningar.
Utformningen av miljön är en integrerad del av vår kultur och dess utveck-
ling. Den är ett resultat av människors bemödanden att påverka och definiera
sina livsvillkor och valmöjligheter. Arkitektur och formgivning påverkar oss
medvetet eller omedvetet. En omsorgsfullt gestaltad miljö är av betydelse för
vårt välbefinnande. Hög kvalitet i arkitektur och formgivning innefattar en väl
sammanvägd helhet av funktionella, tekniska, ekonomiska, miljömässiga,
sociala och estetiska krav. Arkitektur och formgivning rör också medmänsk-
ligt ansvar, brukbarhet, uthållighet och ekologi.
104
Sverige har, till skillnad från flera andra länder i vår närmaste omgivning,
inte någon uttalad arkitektur- och formgivningspolitik. I bl.a. Nederländerna,
Danmark och Norge har politiska handlingsprogram för dessa områden
arbetats fram. Den gemensamma bakgrunden till programmen är ett missnöje
med det som åstadkommits i respektive land under senare år med hänsyn till
estetik och kvalitet. Liksom i Sverige kan vi i dessa länder se resultatet av ett
samhällsbygge som av andra och tungt vägande skäl, dock alltför ensidigt,
baserades på teknik, ekonomi och social omsorg. Kvaliteten blev ojämn,
ibland riktigt bra, men lika ofta fattig och enformig.
Gemensamt för handlingsprogrammen är också att de utgår från att staten
bör vara förebildlig i sitt eget förhållande till området samt samordna sina
insatser. Programmen tar vidare upp insatser för att stärka information och
opinionsbildning samt utbildning och forskning som bedöms leda till påtag-
liga förbättringar av den estetiska kvaliteten.
Det har ofta sagts att utformningen av t.ex. städer, byggnader och bruks-
föremål, dvs. vår materiella miljö, speglar sin tid och sitt samhälle. Så är det
naturligtvis. Knappast någon annan företeelse säger så mycket om samhällets
resurser och resursfördelning, om beslutsstrukturer, verkliga prioriteringar,
värderingar och smakföreställningar, kort sagt om vår kultur. Men arkitektur
och formgivning är inte bara en spegelbild av befintliga förhållanden. Miljön
ger ramar och möjligheter och kan skapa förutsättningar för bättre livskvalitet.
Många miljöer i Sverige vittnar om bristande medvetenhet om och intresse
för estetisk kvalitet. Färg, byggnadsmaterial, skyltar och andra arrangemang
ger ofta förvirrande intryck av visuell oordning. Vägar och väganslutningar,
bostadsområden, serviceanläggningar, industrimiljöer etc. tillkommer utan
tillräckliga överväganden kring platsens förutsättningar eller strävan efter
skönhet i gestaltningen. Kulturmiljöer ödeläggs eller förnyas utan känsla för
platsens karaktär. Dessa tillkortakommanden påverkar många människor
negativt. Det är en därför en angelägen uppgift att vända denna utveckling.
Ett politiskt program för dessa områden motiveras av att arkitektur och
formgivning är något mer än byggande och tillverkning av bruksföremål.
God arkitektur och formgivning är något som är till glädje för oss i dag, som
berikar våra liv och som vi vill behålla, utveckla och lämna över till efter-
världen. Men arkitektur och formgivning är samtidigt brukskonst som inte
endast hör till konstens värld utan också till teknikens och ekonomins och
som aldrig kan isoleras från den sociala dimensionen.
De myndigheter som skall företräda det gemensamma intresset av en god
miljö i samband med prövningen av byggfrågor saknar i dag tillräckligt in-
flytande, och ibland också kompetens, för att påverka den arkitektoniska
kvaliteten. Betoningen av tekniska och ekonomiska överväganden har bi-
dragit till gestaltningsfrågans svaga ställning. Sakkunskapen inom arkitektur-
området, som skall biträda byggnadsnämnderna, har i många kommuner för-
svagats.
Något stort nybyggnadsprogram kan för Sveriges del inte förväntas inom
överskådlig tid. Detta bör ge oss tid och goda möjligheter att föra in en ny
humanistisk dimension i brukandet och utformningen av kulturlandskap,
Prop. 1996/97:3
105
städer, byggnader och föremål, som kan genomsyra verksamheten även när
nybyggandet åter ökar. Den stora uppgiften framöver blir därför att ta hand
om den bebyggelsemiljö vi redan skapat. Det som byggts under de senaste
femtio åren kommer att kräva särskilda insatser. Detta arbete måste bygga på
både förnyelse och tradition. Ekologins, ekonomins, den sociala hänsynens,
det kreativa samspelet med befintlig miljö och den goda arkitekturens och
formgivningens krav kommer att vara utmaningar som ett handlingsprogram
skall ha beredskap att möta.
Det finns också ett nyvaknat intresse för arkitektur och formgivning. Detta
bör kunna leda till ett ökat aktivt engagemang i gestaltningsfrågor. Den ökade
medvetenheten bör också kunna avspeglas i en vilja från näringslivet att satsa
på god formgivning av sina produkter.
Samspelet i hela byggprocessen måste fungera bättre. För att komma dit
krävs ett målmedvetet arbete som delas av många aktörer inom den privata
och den offentliga sektorn, av beställare, byggherrar och arkitekter och form-
givare. Utan byggherrar med höga ambitioner är det svårt att skapa god
arkitektur. Utan producenter och konsumenter med kunskap och intresse för
produktens form och gestaltning kommer den bästa formgivare till korta. Det
är byggherren och producenten som väljer arkitekt och formgivare och som
bestämmer de ramar som de kan arbeta inom.
Arkitektutbildningen är kortare (4,5 år) i Sverige än i övriga länder inom
den Europeiska unionen, där utbildningens längd varierar mellan fem och sex
år. Många hävdar att en förlängning av utbildningen skulle ge möjlighet till
fördjupning i såväl gestaltningsfrågor som arkitektens roll i plan- och bygg-
processen. Som särskilt viktigt framstår dock att olika i byggprocessen invol-
verade yrkesgrupper i vidareutbildning gemensamt tillägnar sig och utvecklar
kunskap och värderingar som rör den byggda miljöns kvalitet. Här har exem-
pelvis Tessinskolan vid Kungl. Konsthögskolan visat hur gränsöver-
skridande utbildning för olika professioner kan åstadkomma stora förbätt-
ringar. Samverkan mellan konstnärer, arkitekter, formgivare och tekniker -
med sina sinsemellan olika förhållningssätt till byggandet - är av stor
betydelse när det gäller att höja den gestaltade miljöns kvalitet.
Vad gäller formgivning har Sverige, till skillnad från t.ex. Finland och
Danmark, länge avstått från medvetna och kraftfulla insatser på olika plan för
att främja inhemsk formgivning. I dag kan vi se en positiv utveckling mot ett
ökat intresse och internationella framgångar för svensk formgivning. Trots
det är Sveriges anseende som formgivningsnation ännu långt ifrån vad det var
under storhetstiden på 1950- och 60-talen. Särskilt exportlanseringen är svag.
Det yrkeskunnande och den talang som finns i Sverige kommer inte till full-
god användning. Tillverkningen inom många formgivningsberoende områden
har i stället lämnat Sverige. Betydelsen av god formgivning av våra bruks-
föremål har underskattats, trots att en omsorgsfull formgivning är värdefull
från såväl kommersiell som estetisk och ekologisk synpunkt.
Staten har ett stort ansvar att stimulera en mer kvalitativt inriktad arkitektur
och formgivning. Staten är byggherre, normgivare, utbildare och borde också
vara den som stimulerar utvecklingen. Ett reformprogram för arkitektur och
Prop. 1996/97:3
106
formgivning måste därför börja hemmavid, med statens egna insatser där Prop.
staten uppträder i rollen som byggare och förvaltare, som beställare, brukare,
normgivare, utbildare, inspiratör och föregångare. Staten subventionerar
också en del byggande i icke-statlig regi. Även här bör kvaliteten på den
gestaltade miljön kunna höjas.
Det är mot denna bakgrund som regeringen anser att staten bör bedriva en
integrerad kulturpolitik för arkitektur och formgivning. Ett handlingsprogram
bör ha följande utgångspunkter:
Arkitektur och formgivning bör ges goda förutsättningar för sin utveckling
Bra formgivning och arkitektur utgår från goda förutsättningar. Lagstiftning
och regelverk måste på ett tydligt sätt bidra till att utformningen, förvaltningen
och skötseln av den byggda och formade miljön leder till resultat som är i hela
samhällets långsiktiga intresse.
Till stor del vilar byggande och fastighetsförvaltning på ekonomiska hän-
syn. Inom byggandet och lagregleringen av byggandet tar sig detta uttryck
bl.a. i en utveckling mot ökad rationalisering och liberalisering samt mot
marknadsanpassning. Det är dock viktigt att denna utveckling inte leder till att
viktiga gemensamma kulturmiljövärden och estetiska kvaliteter förfuskas eller
skingras eller att den ekologiska balansen skadas. Utformningen av städer,
parker och byggnader angår alla - inte bara dem som är direkt inblandade i
byggprocessen - och fortsätter att påverka sin omgivning långt efter det att de
ansvariga lämnat fältet. Det långa perspektivet gör också förvaltningsskedet
för bebyggelsen viktigt. God kunskap om den befintliga bebyggelsens
egenskaper - i deras kvaliteter och brister - är därför av stor betydelse.
När det gäller tillväxten och kvaliteten på formgivningsområdet är det
viktigt att målmedvetet stimulera olika delar av samhället att i ökad utsträck-
ning efterfråga god formgivning samt att därvid satsa på produktutveckling,
information och marknadsföring såväl nationellt som internationellt.
Kvalitet och skönhetsaspekter bör inte underställas kortsiktiga ekonomiska
överväganden
Byggande och produktion av bruksföremål skall i första hand tillgodose
praktiska vardagsbehov. När tekniska och kortsiktigt ekonomiska aspekter tar
över andra hänsyn riskerar vi dock att få miljöer och föremål av låg bruk-
barhet och med begränsad överlevnadsförmåga. Ingenting är nämligen i ett
större perspektiv så ändamålsenligt som omsorgsfullt gestaltad arkitektur och
formgivning. De utgår från kravet på långsiktig användbarhet, från material-
tillgång, teknik, produktions- och distributionsvillkor samt från hushållning
med ekonomiska resurser och naturresurser. Arkitektur och formgivning är
problemlösning - en kreativ process i formgivningen av produkter, bygg-
nader och platser. God arkitektur och formgivning är en optimal kombination
av kvalificerat arkitekt- eller formgivningsarbete och gediget och högkvali-
1996/97:3
107
8 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 3
ficerat utförande där arkitekters och formgivares, teknikers och hantverkares Prop. 1996/97: 3
skicklighet och materialkännedom utnyttjas och får komma till sin rätt. Den
byggda miljöns livslängd gör drift- och underhållsaspekten särskilt viktig. I
bra planering paras dessa kunskaper med hög social medvetenhet och insikt i
människors behov av en god livsmiljö.
Vi har i dag en större medvetenhet om att gränserna för vår verksamhet
måste sättas av vad miljön tål av resursuttag och deponering - av ett produkt-
cykelperspektiv. Detta perspektiv gör det än mer angeläget att förlänga livs-
längden på våra investeringar. Ett bra sätt att göra detta är att ge våra produk-
ter en hög kvalitet - inte minst estetiskt. Estetiska och andra immateriella
värden höjer dessutom bruksvärdet.
Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer börfias tillvara och
förstärkas
God formgivning och arkitektur stämmer med sin miljö. En god ny arkitektur
skall berika och förnya den befintliga miljön men samtidigt utgå från den
äldre bebyggelsens värden, de naturgivna förutsättningarna och helhets-
miljön. Samspelet mellan det kulturhistoriska bevarandearbetet, naturmiljön
och den nyskapande arkitekturen är av stor betydelse för kvaliteten i den miljö
vi lever i. Betydelsen av vardagslandskapets värden bör lyftas fram och ges
tyngd.
Intresset för hög kvalitet inom arkitektur, formgivning och offentlig miljö bör
stärkas och breddas
Goda resultat förutsätter en bred medverkan från alla dem som deltar i
skapandet av vår miljö och ett levande intresse hos en bred allmänhet. För att
stimulera ett ökat intresse krävs en intensifierad offentlig debatt. Stat, kom-
muner, landsting, utbildningsväsendet, folkbildningen, näringslivet, enskilda
och institutioner med ansvar inom områdena bör alla kunna spela en viktig
roll i att stimulera till att frågorna debatteras och att intresset och kunskapen
ökar.
Offentligt och offenltigt stött byggande, inredande och upphandling bör bli
förebildligt i sina kvalitetskrav
Hur staten, landstingen och kommunerna och deras olika bolag bygger och
förvaltar sina egna byggnader och miljöer liksom hur inredningar och bruks-
föremål väljs är speciellt betydelsefullt. Här framgår tydligt vilka priorite-
ringar som offentliga instanser gör samt deras inställning till kvalitetsfrågor.
Det gäller inte bara utformningen och förvaltningen av offentliga byggnader
av högt symbolvärde som riksdags- och regeringsbyggnader, kommunalhus,
domstolsbyggnader, universitet, museer och liknande utan också de vardag-
108
liga arbetsmiljöerna, sjukhusen, trafikmiljöerna och inte minst skolorna. Att Prop. 1996/97: 3
ställa krav på och stimulera till en höjning av kompetensen och kvalitets-
medvetandet hos de offentliga beställarna är en viktig fråga.
Svensk arkitektur och formgivning bör utvecklas i ett fruktbart internationellt
samarbete
Sveriges ökade internationella kontakter och förpliktelser gör det nödvändigt
att delta i, påverka och inspireras av vad som händer utomlands också inom
arkitektur- och formgivningsområdet. Historien visar att svensk arkitektur
och formgivning när den varit som bäst haft en förmåga att ta till sig och
vidareutveckla internationella impulser och att i sin tur inspirera andra länder.
En levande nationell kultur för en öppen dialog med utländska erfarenheter
och experiment. Att se den egna arkitekturen och formgivningen i ljuset av
andra länders arbete ger ovärderliga insikter om självvalda begränsningar och
icke anade möjligheter. Sverige har dessutom en lång tradition i att bygga och
gestalta med socialt ansvar och hög kvalitet i standard och utförande, en
tradition som är viktig att föra vidare i det internationella arbetet.
Regeringens förslag: Arkitekturmuseet i Stockholm föreslås till-
föras särskilda medel om två miljoner kronor för produktion av en bas-
utställning som gör kunskapen om arkitekturens och byggandets
historiska, konstnärliga och tekniska utveckling tillgänglig för en bred
allmänhet. Anslaget för Arkitekturmuseum ökas dessutom med
1 325 000 kronor.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslås museet tillföras
3 325 000 kronor för sin utökade verksamhet.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterar frågan om
Arkitekturmuseets roll är positiva till utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Kunskapen om arkitekturområdet,
däribland dess konstnärliga villkor, behöver breddas och fördjupas för att
möjliggöra ett ökat deltagande i debatt och beslutsfattande om vår byggda
miljö. Arkitekturmuseet bör spela en central roll i detta arbete. Museet
kommer att år 1998 flytta in i nya lokaler med stora utställningsytor. Det är
angeläget att museet får möjligheter att bedriva en verksamhet som svarar mot
de nya lokalernas möjligheter och som kan bidra till att tillgodose behovet av
en ökad kunskapsspridning bland allmänheten inom arkitekturområdet.
109
En ökning av anslaget till Arkitekturmuseum bör därför ske. Regeringen
föreslår i budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1) att museet tillförs
en engångsanvisning på två miljoner kronor samt att anslaget ökas med
1 325 000 kronor.
Regeringens förslag: Röhsska museet i Göteborg får ett nätverks-
ansvar för konsthantverk och formgivning.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att Röhsska
museet för första gången tilldelas särskilda medel på 500 000 kronor.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av de instanser som kommenterar frågan
är positiva till utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Möjligheterna att kontinuerligt visa
det bästa av såväl inhemsk som utländsk formgivning och konsthantverk är
angelägna för formgivningsområdets utveckling i landet. Ökade aktiviteter
bör utgå från befintliga institutioner, såväl museer som andra. Ett nätverk för
samverkan mellan dessa institutioner bör byggas upp. Ökad samverkan kan
leda till gemensamma satsningar, samordning av utställningar, vandrings-
utställningar m.m., vilket bör kunna bidra till att stärka intresset för formgiv-
ning och konsthantverk hos en bredare allmänhet.
Röhsska museet i Göteborg är landets enda specialmuseum för konst-
hantverk och formgivning. Regeringen delar Kulturutredningens uppfattning
att Röhsska museet bör anförtros nätverksansvaret. Regeringen föreslår i
budgetpropositionen för år 1997 att Röhsska museet får ett särskilt bidrag på
500 000 kronor (prop. 1996/97:1) för att kunna fullgöra detta uppdrag.
Den inriktning och de förslag som här redovisats är enligt regeringens mening
en nödvändig start på ett konstruktivt arkitektur- och formgivningsprogram.
Regeringen avser att föra arbetet med den närmare utformningen av detta
program vidare.
Interdepartemental samverkan
Regeringen vill för riksdagens information upplysa om att en interdeparte-
mental tjänstemannagrupp med uppgift att bevaka och initiera regerings-
kansliets frågor med anknytning till arkitektur och formgivning har inrättats.
Prop. 1996/97:3
110
Därmed ges förutsättningar för att frågorna skall få en samlad och kraftfull Prop 1996/97’ 3
behandling inom regeringskansliet. Behov av översyn av de lagar och
förordningar som påverkar arkitekturområdet, t.ex. plan- och bygglagen och
lagen om offentlig upphandling, särskilda uppdrag till olika myndigheter att
redovisa hur de verkar eller avser verka för att främja kraven på en kvalitativt
god och konstnärligt stimulerande miljö, konsekvensbedömningar av olika
statliga bidrag och stimulansåtgärder liksom informationssatsningar av olika
slag är exempel på frågor som bör behandlas. Internationellt samarbete och
erfarenhetsutbyte mellan i första hand de nordiska länderna skall eftersträvas.
Resultatet av arbetet kommer fortlöpande att rapporteras till riksdagen.
Ett statligt designråd
Kulturutredningen föreslår att staten inrättar ett designråd för att främja nutida
svensk formgivning såväl nationellt som internationellt. Rådet skulle enligt
utredningen bl.a. ha till uppgift att initiera framåtsyftande projekt och
förmedla erfarenheter, fånga upp idéer och bidra ekonomiskt till att de kan
genomföras, löpande publicera skrifter och på olika sätt utveckla, presentera
och marknadsföra svensk formgivning.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det är viktigt att staten
markerar formgivningsområdets betydelse för både kultur och näringsliv och
stärker viljan att få till stånd långsiktiga satsningar. På formgivningsområdet
verkar i dag ett antal institutioner. Frågan om behovet av ett statligt designråd
samt dess relation till redan existerande intressenter på området kommer att
behandlas i samband med regeringens vidare arbete med handlingsprogram-
met för arkitektur och formgivning.
Uppdrag till Boverket om arkitektonisk kvalitet
För riksdagens kännedom kan nämnas att Boverket fått i uppdrag att
analysera vilken roll plan- och bygglagen (1987:10) har spelat avseende
bristande arkitektonisk kvalitet i den byggda och anlagda miljön. Om
Boverket finner att lagen eller dess tillämpning har påverkat kvaliteten i nega-
tiv riktning skall förslag lämnas till åtgärder som kan leda till att ökad hänsyn
tas till arkitektonisk kvalitet. Boverket skall bl.a. titta på hur erfarenheter från
Norge, där en s.k. skönhetsparagraf införts i bygglagstiftningen, kan tilläm-
pas på svenska förhållanden. I uppdraget skall Boverket samråda med Riks-
antikvarieämbetet, Svenska arkitekters riksförbund, Landskapsarkitekternas
riksförbund och Sveriges arkitekt- och ingenjörsföretags förening.
Stadsmiljörådets ställning
Stadsmiljörådet är ett rådgivande organ inom Boverket som har till uppgift att
verka för att bebyggelsemiljön utvecklas så att den främjar en god livskvalitet.
Rådet skall följa den svenska och internationella bebyggelseutvecklingen samt
111
stimulera till debatt om bebyggelsemiljön. Vid Stadsmiljörådets tillkomst år
1988 diskuterades en mera fristående ställning för rådet, vilket skulle stå i
samklang med rådets debatterande uppgift. Regeringen vill i detta samman-
hang redovisa sin avsikt att se över och precisera vilken roll och status Stads-
miljörådet skall ha i framtiden. Översynen kommer att göras inom ramen för
den analys av Boverkets verksamhet som aviseras i budgetpropositionen för
år 1997 (1996/97:1), utgiftsområde 18. Samhällsplanering, bostadsförsörj-
ning och byggande.
Prop. 1996/97:3
Lagen om offentlig upphandling
Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling har kritiserats, bl.a. av arkitek-
ter och ingenjörer. Kritiken handlar främst om att EG:s tjänsteupphandlings-
direktiv på ett ofullständigt sätt införlivats i den svenska lagen. I jämförelse
med EG-direktivet har i den svenska lagen bl.a. kvalitetsaspekter och este-
tiska kriterier för bedömning nedtonats. Många hävdar att detta leder till
upphandlingar i vilka kriteriet lägsta pris överbetonas på bekostnad av över-
väganden om långsiktig kvalitet och ekonomi. Regeringen avser att noga följa
frågorna och överväga behov av åtgärder.
Kultur i skolan
Regeringen vill informera riksdagen om att den interdepartementala arbets-
gruppen Kultur i skolan som tillsattes 1995, bl.a. har till uppgift att arbeta
med frågor som rör skolan som kulturmiljö. Hur landets skolbyggnader och
skolgårdar är utformade påverkar barns och ungdomars livskvalitet, liksom
deras inställning till betydelsen av en omsorgsfull utformning av den fysiska
miljön. Det är därför viktigt att lyfta fram goda exempel på skolor som satsat
på utveckling av arbetsmiljön vad gäller såväl funktion som estetisk kvalitet
liksom att uppmärksamma de processer som lett fram till sådana förbättringar.
Utbildningssatsningar
Som ovan nämnts är utbildningfrågorna en viktig del i statliga satsningar på
arkitektur och formgivning. I budgetpropositionen för år 1997 (prop.
1996/97:1) under utgiftsområde 16. Utbildning och universitetsforskning
föreslår regeringen ökade satsningar på design och arkitektur.
Frågan om en förlängning av arkitektutbildningen behandlas i ovan
nämnda utgiftsområde.
Universiteten i Lund, Göteborg och Umeå samt Konstfack föreslås till-
föras resurser för ytterligare 50 nya helårsstudenter inom området design.
I samma proposition föreslås Kungl. Konsthögskolan tilldelas medel för
en påbyggnadsutbildning om 40 poäng för fem helårsstudenter för arkitekter,
konstnärer och tekniker för konstnärlig gestaltning av vägar, broar och övriga
trafikmiljöer. Denna utbildning är en fortsättning på utbildningsidén bakom 112
den s.k. Tessinskolan, som Kungl. Konsthögskolan i samarbete med Väg- Prop 1996/97’ 3
verket och Konstakademien startade år 1994.
För samarbetsprojekt inom designområdet mellan de konstnärliga och de
tekniska utbildningarna och näringslivet föreslås vidare att 5 miljoner kronor
per år anslås för de kommande tre budgetåren. En särskild utredare skall till-
kallas med uppgift att lämna förslag till hur medlen skall användas.
De senaste tjugo åren har konstens uttrycksformer och roll i samhället
befunnit sig i ständig förändring. Konsten medverkar till att formulera de
viktiga samtidsfrågorna. Idag är bildkonsten kanske den mest nyskapande
konstformen, genom sitt respektlösa gränsöverskridande och blandningen av
genrer och uttryck. Under senare år har också fotografiet tagits allt mer i
anspråk som medium för konstnärliga uttryck. Bildspråket har fått en allt
större betydelse som kommunikationsmedel under de senaste decennierna.
Genom massmedierna, i synnerhet TV, har bilden blivit den stora förmed-
laren av information och budskap.
Bildkonsten är den konstart som berörts minst av kulturlivets regiona-
lisering. Utanför de större städerna är det ont om offentliga lokaler där det går
att se utställningar, möta konstnärer i arbete och ta del av visningar och annan
konstbildande verksamhet. Bara en knapp tredjedel av landets kommuner har
en egen konsthall eller ett konstmuseum med fackutbildad personal. Kultur-
utredningens utvärdering visar också att det är få länsmuseer som har axlat
rollen som regionala kulturinstitutioner för bildkonsten. I några fall har det
kommunala konstmuseet eller konsthallen i realiteten den regionala funk-
tionen. När staten i början av 1990-talet utökade stödet till länsmuseerna var
det med ett särskilt påpekande att verksamheter inom bildkonsten skulle
utvecklas. De ökade resurserna har dock haft liten effekt. Under den senaste
tioårsperioden har antalet konstutställningar varit förhållandevis konstant.
Samtidigt har Riksutställningar, till följd av en förändrad verksamhetsinrikt-
ning, nästan halverat antalet utställningar under de senaste tre åren.
1974 års kulturpolitiska beslut sammanföll med en lång period av om-
fattande byggande av bostäder och lokaler för privat och offentlig verksam-
het. Statens konstråd, landstingen och kommunala och enskilda bostads-
företag har i de sammanhangen gjort betydande konstsatsningar. Bildkonsten
har därmed blivit ett vanligt inslag i dessa miljöer, som t.ex. den konstnärliga
utsmyckningen av Stockholms tunnelbana. Ett minskat byggande och den
ekonomiska åtstramningen av offentlig verksamhet har dock sammantaget
inneburit minskade satsningar på den offentliga konsten. Bolagisering och
nya ägarförhållanden av offentliga miljöer har också medfört att princip-
besluten i många kommuner och landsting om att satsa en procent av bygg-
kostnaderna på konst inte längre genomförs.
113
Statens stöd till den offentliga konsten har ökat under den senaste tjugo-
årsperioden. Sedan tio år tillbaka omfattar den i stort sett samtliga nybygg-
nadsprojekt som är avsedda för statligt lokalbruk. Statens konstråd har också
tillhandahållit konst vid statliga myndigheter som hyr befintliga lokaler.
Sammantaget har utvecklingen för den offentliga konsten i statliga miljöer
varit positiv. Den statliga verksamheten har kunnat tjäna som föredöme för
kommuner och landsting.
Ar 1987 infördes ett särskilt bidrag till konstnärlig utsmyckning i bostads-
områden. Sammanlagt har bidraget utnyttjats till ett drygt tusental bostads-
miljöer. Bidraget kompletterar den stödmöjlighet inom statlig bostadsfinan-
siering som sedan år 1962 funnits för att finansiera konstnärlig utsmyckning i
bostadsområden.
Befolkningens intresse för bildkonst är, enligt statistiska undersökningar,
lika stort som intresset för litteratur och större än intresset för teater. Mer än
40 procent av befolkningen besöker en konst- eller konsthantverksutställning
under ett år. Mer än en femtedel ägnar sig också någon gång under året åt
målning eller teckning. Kurser i eget bild- och formskapande arrangeras
framför allt av studieförbunden över hela landet. Bildverkstäder och bild-
konstskolor finns på många orter. På en del håll är verksamheten förlagd till
museer eller konsthallar. Antalet kursdeltagare i bild- och formskapande har
minskat något under senare år, samtidigt som allt fler ungdomar söker till
gymnasieskolans linjer med inriktning på bild och form och till förberedande
konstskolor.
Konstföreningsrörelsen har växt sedan 1974. Vid 1970-talets slut beräkna-
des det totala antalet konstföreningar i landet vara ca 1 350 stycken. Sedan
dess har antalet ökat till ungefär 2 500. Av dessa är ca 2 150 arbetsplats-
föreningar. Sammanlagt beräknas ca 700 000 personer vara medlemmar i en
konstförening, varav 15 000 är ideellt verksamma som funktionärer.
Mot bakgrund av det växande intresset för bild- och formkonsten, inte
minst i den unga generationen, är det av stor vikt att det skapas möjligheter
för människor över hela landet att få möta samtidskonsten.
Statens insatser på bild- och formområdet omfattar - förutom de direkta
insatserna för bildkonstnärerna - stöd till de statliga konstmuseerna, Riks-
utställningar, länsmuseerna och några specialmuseer för utställningar och
konstbildning. Staten lämnar vidare årliga stöd till konstbildningsrörelsen,
andra konstfrämjande organisationer, Akademien för de fria konsterna samt
till konsthantverkskooperativ och kollektivverkstäder. Tillfälliga bidrag läm-
nas till olika konstprojekt. Omfattande statliga insatser för den offentliga
konsten görs främst genom Statens konstråd. Nämnden för hemslöjdsfrågor
har också en viktig funktion inom bild- och formområdet. Statens totala stöd
till området uppgår till ca 285 miljoner kronor, inbegripet konstmuseer samt
ersättningar och bidrag till bildkonstnärer.
Prop. 1996/97:3
114
Prop. 1996/97:3
Regeringens bedömning: Statens insatser bör syfta till att
- fler får ta del av bild- och formkonst av god kvalitet oavsett var de
bor i landet,
- fler, särskilt barn och ungdomar, får möjlighet till eget skapande,
- verksamheter inom samtidskonsten utvecklas och stärks,
- konstnärlig kvalitet, mångfald och utveckling främjas,
- konstbildningens roll stärks, särskilt i regionerna,
- bildkonsten intar en naturlig och framträdande plats i den gemen-
samma miljön.
Skälen för regeringens bedömning: Utbudet av kvalificerad bildkonst
är koncentrerat till landets tre storstadsområden. I storstäderna finns också
huvuddelen av konstutbildningarna och mer än hälften av landets yrkesverk-
samma bildkonstnärer är bosatta i storstadsområdena. De statliga konst-
museerna, som ligger i huvudstaden, har ett stort antal besökare. Under
senare tid har Malmöregionen intagit något av en särställning när det gäller
den samtida och internationella konsten. Där finns Malmö konsthall,
Rooseum, Malmö museer, Form Design Center och Lunds konsthall. Inom
Lunds universitet finns institutioner som Skissernas museum och en
nyinrättad konsthögskola.
Efter nyåret 1998 flyttar Moderna museet in i en ny byggnad på Skepps-
holmen i Stockholm. Det betydande konsthistoriska värdet av museets sam-
ling är välkänt och var en viktig anledning till beslutet om en ny byggnad. Det
finns därför också anledning att erinra om museets uppgifter inom samtids-
konsten. Det är angeläget att museet, vid sidan av sina museala uppgifter,
återfinner sin tidigare roll som vägröjare, introduktör, debattforum och arena
för den samtida konsten. Moderna museet har en nationell uppgift att bidra till
samtidskonstens utveckling och förnyelse i samverkan med institutioner och
konstnärer inom och utanför landet. Regeringen utvecklar sin syn på
Moderna museets uppgifter i avsnitt 14.4 Museer och utställningar.
Möjligheten att möta nya strömningar inom bildkonsten, genom utställ-
ningar eller andra konstnärsaktiviteter, bör öka i hela landet. För att uppnå
detta måste bild- och formkonstens ställning stärkas i landets regioner och på
lokal nivå. Det gäller särskilt den nyskapande, samtida konsten som ännu har
alltför få stödjepunkter i landet utanför de tre storstadsområdena. Statens stöd
till denna utveckling bör anta flera olika former, med en regional bild- och
formkonstplanering som grund. Länsmuseerna spelar därvid en viktig roll.
Regeringens syn på länsmuseernas uppgifter redovisas i avsnitt 14.4 Museer
och utställningar.
115
Konstnärlig utveckling och mångfald
Prop. 1996/97:3
Utvecklingen inom samtidskonsten har inneburit att nya tekniker och
uttrycksformer har tillkommit, men de mer traditionella formerna - måleriet,
skulpturen, grafiken och konsthantverket - står fortfarande för det breda
utbudet av bildkonst. Staten stödjer utvecklingen inom bild- och formkonsten
genom att avsätta medel för utbildning, inköp, ersättningar, stipendier och
bidrag. Det är på lång sikt avgörande för bildkonstens utveckling att staten
även i framtiden främjar både mångfalden av uttrycksformer och konst-
närernas möjligheter till experimenterande och fritt sökande.
Många och bra tillfällen att ställa ut har särskilt stor betydelse för den
nyskapande konsten. Det behövs utställningsarrangörer som inte främst ser
till konstverkens kommersiella möjligheter utan som med kompetens och
uthållighet visar nya eller svåra konstnärliga uttryck innan de blivit gångbara i
ett större sammanhang. Det behövs också utställningsarrangörer som har
förmågan att göra detta utanför storstäderna. Ansvaret för att stimulera till en
mångfacetterad och nyskapande utställningsverksamhet faller ytterst på de
offentligt stödda institutionerna och i särskilt hög grad på det statliga Moderna
museet.
Ideellt uppburet utställningsliv och konstbildning
De ideella konstbildande organisationernas verksamhet fungerar delvis som
ett komplement till museernas och galleriernas utställningar. Organisationerna
inriktar sig i första hand på aktiviteter på arbetsplatser och i samlingslokaler.
Det innebär att de ofta når människor som inte annars besöker konstutställ-
ningar. Regeringen bedömer att statens stöd till konstbildningsrörelsen har
lett till ett breddat konstintresse och en kvalitetshöjning av lokala konstutställ-
ningar.
Statens insatser bör inriktas på en fortsatt kvalitetshöjning av den lokala
utställningsverksamheten. De resurser som staten ställer till de konstbildande
organisationernas förfogande bör medverka till att de nya konstnärliga ut-
trycken sprids till nya platser. Utställningsarrangörer och konstbildare bör
utveckla former för att introducera konsten för nya grupper. Statistiken ger
tydliga besked om var behovet av inbrytningar är störst. Det ökande intresse
ungdomar visar att själva uttrycka sig inom bildkonsten, vilket visas bl.a. i
Kulturutredningens utvärderingsrapport, borde uppfattas som en tydlig ut-
maning för utställningsansvariga att utveckla former som lockar de unga.
Konst i offentlig miljö
Den offentliga miljön tillförs konst genom satsningar av staten, landstingen
och kommunerna. Insatserna görs i samverkan med myndigheter, affärs-
drivande verk, fastighetsförvaltande bolag och andra lokalbrukare. Både bild-
konsten och arkitekturen ställer krav på stora kunskaper hos de som har
ansvar för den offentliga miljön. Frågan om den offentliga miljöns estetik
116
behandlas senare i detta avsnitt, men också i avsnitt 12 Arkitektur och form-
givning, där inriktningen på ett kommande förslag till ett arkitekturpolitiskt
program presenteras.
Statens insatser för den offentliga konsten bör inte bara gälla de miljöer
som brukas av staten utan ges en vidare syftning. Konsten i den offentliga
miljön och i vår gemensamma vardagsmiljö är den konst som tillhör oss alla.
Genom besparingar i offentlig förvaltning, bolagiseringar av statliga och
kommunala fastighetsförvaltningar och genom det kraftigt minskade
byggandet har satsningarna på den offentliga konsten minskat. Samtidigt
finns det många torftiga miljöer i vår omgivning. Det är särskilt viktigt att
även miljöer som barn och ungdomar vistas i behandlas med omsorg och ger
möjlighet till möten med god samtidskonst.
Regeringens förslag i denna proposition innebär att området bildkonst och
konsthantverk tillförs ytterligare medel. Tillsammans med de ökade medel
som beräknas för det nya Moderna museet och vissa andra museiändamål
samt förstärkta insatser för bildkonstnärer beräknas området tillföras ca 70
miljoner kronor under åren 1997-1999.
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att stödet till det konstbildande arbete som bedrivs inom
bl.a. Sveriges konstföreningars riksförbund och Folkrörelsernas
konstfrämjande ökar med 4 miljoner kronor. Ökningen skall fördelas
som utställningsersättning till konstnärer inom bild- och formområdet.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens be-
dömning.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna ställer sig posi-
tiva till förslaget.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen har vid skilda till-
fällen uttalat sig för principen att konstnärer bör ersättas för sin medverkan
vid utställningar, och att kravet på ersättning skall riktas mot den som anord-
nar utställningen (prop. 1975/76:135 s. 227-228, bet. 1975/76:KrU35, rskr.
1975/76:355, prop. 1986/87:100 bil. 10 s. 340-341, bet 1986/87:KrU12,
rskr. 1986/87:161). Utifrån denna princip har staten för egen del tagit ställ-
ning i frågan genom att sluta avtal med bildkonstnärernas organisationer. År
1991 ökade staten sitt bidrag till konstföreningsrörelsen för att den skulle få
viss ekonomisk möjlighet att ersätta konstnärer som ställer ut i föreningsregi
(prop. 1990/91:100 bil. 10 s. 22, 25-26 och 247, bet. 1990/9l:KrU20, rskr.
1990/91:229).
117
Skälen för regeringens förslag: Genom utställningen möter konst-
nären sin publik. Utställningen har som regel föregåtts av långa förberedel-
ser. Förutom det konstnärliga arbetet medför utställningen arbete med en
mängd praktiska arrangemang som ramning, transporter, produktion av
kataloger och informationsmaterial m.m. Allt detta är förknippat med kost-
nader vilka oftast betalas av konstnären. Konstnären producerar till stor del
utställningen och visar sin konst utan att på något sätt garanteras en intäkt.
Enligt Konstnärernas riksorganisation går i dagsläget över 2/3 av alla utställ-
ningar med förlust för konstnären.
Den förstärkning av bidraget till de konstbildande organisationerna som
tillkom år 1991 innebar att organisationerna fick möjlighet att erbjuda konst-
närer utställningsersättning på samma sätt som statliga utställningsarrangörer.
Försöksverksamhet med utställningsersättning har bedrivits av Konst-
föreningarnas riksförbund vid utställningar i Norrbottens, Blekinge och
Gävleborgs län samt i Malmöregionen. Sådan ersättning har också utgått vid
vissa av Konstfrämjandets utställningar.
Regeringen anser att utställningsersättningen, förutom att den förbättrar
konstnärernas ekonomiska situation, stimulerar spridningen av kvalitativ
konst. Genom ersättningen kan framstående konstnärer lockas till utställ-
ningsplatser som ur försäljningssynpunkt är mindre attraktiva. Härigenom
kan t.ex. konstföreningar på mindre orter höja den konstnärliga kvaliteten på
sina utställningar.
Mot denna bakgrund finner regeringen det lämpligt att öka stödet till
Sveriges konstföreningars riksförbund och Folkrörelsernas konstfrämjande
för att de skall kunna erbjuda utställningsersättning till fler konstnärer och vid
utställningar på fler platser i landet. Det bör dock ankomma på Statens
kulturråd att bedöma i vilken mån ökat bidrag för sådant ändamål skall till-
delas även andra konstfämjande organisationer med utställningsverksamhet.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 att ytterligare
4 miljoner kronor anvisas för konstbildande organisationers utställnings-
ersättning.
Regeringens förslag: Statens konstråd skall medverka till att även
andra gemensamma miljöer än sådana som ägs av staten tillförs konst,
när det bedöms som särskilt betydelsefullt.
Som anförts i inledningen till denna proposition har en särskild utredare
redovisat förslag om inriktning och organisation av statens insatser för konst i
offentlig miljö.
Utredarens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredaren föreslår en ändrad ansvarsfördelning mellan Statens konstråd och
Statens konstmuseer. Ansvaret för förvärv av lös konst överflyttas till Statens
Prop. 1996/97:3
118
konstmuseer. Statens konstråd har kvar ansvaret för att lokaler som brukas Prop. 1996/97: 3
av staten förses med fast konst, samtidigt som rådet utökar sin informations-
verksamhet. Vidare får Konstrådet i uppdrag att bidra till att även andra sam-
hällsmiljöer än de statliga tillförs konst. För att möta de nya arbetsuppgifterna
föreslår utredaren organisationsförändringar för både Statens konstmuseer
och Statens konstråd.
Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad. Reaktionen är i
huvudsak positiv till vad utredaren anför om bl.a. mål och utgångspunkter
för de statliga konstinsatserna och förslaget till omorganisation av Statens
konstråd. Flertalet remissinstanser har invändningar mot att ansvaret för
förvärv och utplacering av lös konst överförs till Statens konstmuseer.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen har vid ett flertal
tillfällen under senare år angivit riktlinjer vad gäller statens insatser för konst i
offentlig miljö. Förutsättningarna för Statens konstråds verksamhet efter
bolagiseringen av den statliga fastighetsförvaltningen diskuterades i 1993 års
budgetproposition (1992/93:100 bil. 12 s. 93-94, bet. 1992/93:KrU21, rskr.
1992/93:252). År 1994 redovisade regering och riksdag senast sin hållning
till den s.k. enprocentregeln (prop. 1993/94:100 bil. 12 s. 59, bet.
1993/94:KrU22, rskr. 1993/94:242).
Skälen för regeringens förslag: Statens insatser för konst i den
offentliga miljön gavs en mer regelmässig form år 1937 då Statens konstråd
inrättades, med uppgift att utsmycka statens byggnader med konst. Detta har
genom åren skett i nära samverkan med statens två byggnadsförvaltande
myndigheter, Byggnadsstyrelsen och Fortifikationsförvaltningen. Förutsätt-
ningarna för Konstrådets verksamhet förändrades i samband med den nya
statliga lokalförsörjningsordningen samt avvecklingen av Byggnadsstyrelsen
och Fortifikationsförvaltningen år 1993, då huvuddelen av statens fastigheter
överfördes till statliga fastighetsbolag.
Konst i lokaler för statlig verksamhet
Den omfattande bolagiseringen av den statliga fastighetsförvaltningen och av
annan statlig verksamhet har skapat oklarhet om Statens konstråds roll och
ansvar när det gäller att förse lokaler för statlig verksamhet med lös och fast
konst. Utredaren anser att staten bör bekosta fast konst endast om man kan
räkna med att statlig verksamhet kommer att bedrivas i lokalerna under lång
tid.
Regeringen delar utredarens uppfattning vad gäller omfattningen och
avgränsningen av ansvaret för förvärv av fast konst i statligt förhyrda miljöer.
Den tidigare fokuseringen på ägandeförhållanden i samband med konst-
satsningarna bör ersättas med ett vidare synsätt som betonar bruket av miljön.
Detta innebär att Statens konstråd skall kunna finansiera förvärv av fast konst
som överlåts till bolag om lokalerna är avsedda för ett långsiktigt bruk av
staten. Samtidigt är det angeläget att Konstrådet söker skapa garantier för den
överlämnade konstens fortsatta skötsel och vård som i möjligaste mån är
119
jämförbara med vad som gäller för den statligt ägda konsten. Utredaren
föreslår vissa bestämda nivåer i fördelningen av kostnaderna för fast konst
mellan Konstrådet och fastighetsägaren. Regeringen finner att sådana bedöm-
ningar bör överlämnas till Konstrådet. Rådet bör dock sträva efter att finna
principer för en rimlig kostnadsfördelning mellan staten och fastighetsägaren.
Ansvaret för inköp och utplacering av av lös konst föreslås av utredaren
bli överflyttat från Statens konstråd till Statens konstmuseer som skall redo-
visa inköpen genom egna utställningar och vandringsutställningar som er-
bjuds till bl.a. regionala museer innan de placeras på de statliga myndig-
heterna. Regeringen anser att ansvaret för förvärv och utplacering av den lösa
konsten bör kvarstå hos Statens konstråd. Denna uppfattning delas av flertalet
remissinstanser.
Enprocentregeln
Utredaren har berört frågan om hur en enprocentregel skulle kunna tillämpas i
samband med Statens konstråds verksamhet. Regeringen delar utredarens
uppfattning att den årliga anslagsberäkningen bör grundas på en kulturpolitisk
bedömning snarare än att kopplas till nivån på det statliga byggandet vid en
given tidpunkt. Regeringen finner dock att en procent av den totala bygg-
kostnaden är ett rimligt riktmärke för konstnärliga insatser i enskilda bygg-
projekt. Satsningens omfattning bör självfallet även bedömas efter den
aktuella byggnadens och miljöns förutsättningar och efter vad som krävs för
att åstadkomma konstnärligt tillfredsställande resultat.
Konst i icke-statliga miljöer
Statens konstråd skall enligt regeringens mening även kunna göra insatser i
andra gemensamma miljöer än sådana som är avsedda för statlig verksamhet.
Utredaren har föreslagit att det bidrag som finns för konstnärlig utsmyck-
ning av bostadsområden skall ges en vidare syftning samt att medlen förs från
Boverket till Statens konstråd. Bidraget skall kunna avse andra gemensamma
miljöer i samhället än bostadsområden och även kunna användas i projekt
som har karaktär av konstnärligt utvecklingsarbete inom den offentliga
konstens område.
Regeringens ställningstagande redovisas i avsnitt 13.4.
Beställningar från textila ateljéer
Föreningen Handarbetets Vänner har ända sedan sin tillkomst år 1874 haft
statligt stöd för sin verksamhet. Föreningen bedriver dels utbildnings- och
kursverksamhet, dels en ateljé med textil produktion i olika tekniker. Statens
kulturråd beslutar om bidrag till ateljéverksamheten inom ramen för sin
bidragsgivning till organisationer inom bild- och formkonstområdet. För
Prop. 1996/97:3
120
närvarande uppgår bidraget till 324 000 kr. För att säkra en kontinuerlig Prop. 1996/97:3
produktion hos Handarbetets Vänner disponerar Statens konstråd en årlig
medelsram på för närvarande 600 000 kr för inköp och beställningar hos
föreningen.
Regeringen anser att upphandlingen av verk från textila ateljéer i fortsätt-
ningen inte enbart skall riktas mot Handarbetets Vänner. Samtidigt bör
medelsramen för dessa förvärv höjas till 700 000 kr.
För att åtgärden inte skall få alltför kännbara effekter för Handarbetets
Vänner bör Kulturrådet ges möjlighet att under en övergångsperiod förstärka
sitt stöd. Regeringen föreslår därför i budgetpropositionen att 100 000 kr förs
från Konstrådets förvärvsanslag till Kulturrådets medelsram för stöd till
organisationer inom bild- och formkonstområdet.
Organisation
Utredaren föreslår vissa förändringar när det gäller Statens konstråds
organisation. Enligt förslaget skall antalet ledamöter i rådet minskas. Vidare
föreslås att den som är ledamot i rådet inte skall kunna vara ledare för ett
utsmyckningsprojekt. Rådets kanslichef föreslås vara ledamot i rådet men inte
dess ordförande. Regeringen avser att följa utredarens förslag i dessa delar.
Större delen av rådets ledamöter skall även i fortsättningen vara yrkes-
verksamma konstnärer. Det skall vara rådets uppgift att tillsätta projektledare
för en tidsbegränsad period.
Resultatbedömning och resurstilldelning
Regeringens resultatbedömning och förslag till medelsanvisning avseende
Statens konstråd redovisas i budgetpropositionen för år 1997.
Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att det bidrag som Boverket disponerar för konstnärlig
utsmyckning i bostadsområden upphör och att Statens konstråd tillförs
15 miljoner kronor för medverkan vid konstnärlig gestaltning av olika
slags samhällsmiljöer.
Utredarens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredaren föreslår att ett nytt bidrag inrättas, som fördelas av Statens konst-
råd. Bidraget skall inriktas på nyskapande inom miljögestaltningens område
och kunna sökas av kommuner, landsting, bostadsföretag m.fl.
121
9 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 3
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Några instanser mot-
sätter sig förändringar. Andra vill behålla nuvarande bidrag, men anser att
Statens konstråd och inte Boverket skall disponera medlen. Många är dock
odelat positiva.
Riksdagens tidigare överväganden: Den 1 januari 1962 infördes ett
statligt stöd till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden, vilket fick formen
av ett tillägg i underlaget för beräkning av statliga lån för uppförande av
bostäder med hyres- eller bostadsrätt. Den utvidgade lånemöjligheten utnytt-
jades endast i liten utsträckning och kompletterades därför den 1 juli 1987
med ett bidrag (prop. 1986/87:48, bet. 1986/87:BoU10, rskr. 1986/87:248).
Bidragsramen sattes till 15 miljoner kronor. Bidraget drogs in budgetåret
1992/93 i samband med en översyn av det statliga stödet till bostads-
finansieringen (prop. 1991/92:100 bil. 12 s. 61-62, bet. 1991/92:BoUl 1,
rskr. 1991/92:152), men återinfördes påföljande budgetår i anslutning till ett
tidsbegränsat s.k. ROT-program (bet. 1992/93:BoU16, rskr. 1992/93:282).
Skälen för regeringens förslag: Den ekonomiska åtstramningen har
tillsammans med bolagiseringar av verksamhet inneburit att kommuner och
landsting avsatt allt mindre resurser till konstnärlig utsmyckning och
gestaltning av gemensamma miljöer. Bostadsbyggandet är sedan ett par år
mycket lågt och tyngdpunkten inom byggandet har förskjutits till ombygg-
nader, större underhållsinsatser och förbättring av den yttre miljön. Ett stort
upprustningsbehov finns i det s.k. miljonprogrammets bostadsområden. De
storskaliga boendemiljöerna kräver idag särskilda insatser för att konstnärliga
värden som saknats i den ursprungliga planeringen skall tillföras miljön.
Därtill finns det många andra gemensamma miljöer som idag är torftiga, t.ex.
skolor och fritidslokaler, torg- och gaturum, lokala service- och affärscentra,
trafik- och industrimiljöer. Här har kommunerna ett primärt ansvar, men en
väl avvägd statlig insats och goda samverkansformer bör kunna stimulera
såväl kommuner som företag och fastighetsbolag att satsa på en konstnärlig
gestaltning som annars inte skulle ha kommit till stånd.
Det nuvarande bidraget till konst i bostadsområden fyller en viktig funk-
tion, men regeringen anser att medlen kan utnyttjas effektivare om de används
för ett bredare syfte. Regeringen delar således utredarens syn på medlens
framtida användning. Däremot anser inte regeringen att ett nytt särskilt bidrag
skall inrättas. Regeringen anser i stället att Statens konstråd bör göra insatser i
olika gemensamma miljöer på ungefär samma sätt som nu sker i statliga
miljöer. Insatserna bör vara riktade mot bostadsföretag, kommuner, landsting
och fastighetsbolag vilkas byggnader och anläggningar är en del av den
gemensamma miljön. Stor vikt skall även i fortsättningen läggas vid bostads-
miljöer, liksom vid miljöer där barn och ungdomar vistas. Konstrådet skall
också kunna använda medel för utvecklingsändamål, bl. a. i samverkan med
konsthögskolorna, Konstnärsnämnden m.fl., samt bedriva informationsverk-
samhet. Insatserna bör få stor spännvidd, men med huvudinriktning på
miljöer inom tättbebyggda områden.
Prop. 1996/97:3
122
Utformningen av den gemensamma miljön blir en prioriterad fråga för det Prop.
arkitekturpolitiska program som regeringen avser att ta initiativ till och som
närmare beskrivs i avsnitt 12 Arkitektur och formgivning.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att bidraget till
konstnärlig utsmyckning i bostadsområden upphör och att ytterligare
15 miljoner kronor ställs till Statens konstråds disposition för att möjliggöra
insatser i enlighet med vad som nyss anförts.
1996/97:3
Regeringens förslag: Nämnden för utställningar av nutida svensk
konst i utlandet (NUNSKU) avvecklas. Uppgifterna övertas av Statens
konstmuseer, Moderna museet.
Kulturutredningens förslag: Överensstämmer delvis med
regeringens förslag. Utredningen föreslår att NUNSKU:s uppgifter
överflyttas till Konstnärsnämnden för att ingå som en del i den planerade
internationella ateljéutbytesverksamheten IASPIS.
Riksdagens tidigare överväganden: NUNSKU instiftades år 1965
som en del av dåvarande Nationalmuseet. NUNSKU blev en självständig
myndighet år 1976 i samband med att Statens konstmuseer bildades (prop.
1975/76:135 s. 308-310, bet. 1975/76:KrU35, rskr. 1975/76:355).
Remissinstanserna: Ett flertal av remissinstanserna anser det rimligt att
myndigheten avvecklas. Samtliga betonar samtidigt vikten av att behålla och
utveckla den internationella verksamhet som bedrivits inom ramen för
myndigheten. När det gäller frågan om vilken instans som bör överta ansvaret
för NUNSKU:s uppgifter förordar en majoritet Moderna museet.
Skälen för regeringens förslag: NUNSKU har till huvuduppgift att
presentera svensk samtidskonst vid de internationella biennalerna i Venedig,
Sao Paulo, Sidney, Johannesburg och Istanbul. I den mån ekonomin tillåtit
har även andra utställningsprojekt genomförts. Styrelsen för NUNSKU
består av sex ledamöter. Moderna museets chef är självskriven vice ord-
förande. NUNSKU:s kansli handhas av en anställd vid Statens konstmuseer.
Verksamheten är inrymd i Moderna museets lokaler. Det årliga anslaget
uppgår för närvarande till drygt 1,5 miljoner kronor.
Regeringen delar Kulturutredningens uppfattning att NUNSKU:s upp-
gifter bör fullgöras inom ramen för annan verksamhet. Därigenom kan
administration samt uppföljning och utvärdering bedrivas på ett effektivare
sätt och resurser frigöras för biennal- och utställningsverksamheten. Rege-
ringen anser att de sedan lång tid upparbetade samarbetsformerna mellan
Moderna museet och NUNSKU är av sådan grundläggande betydelse för
biennalarbetet att de bör tas tillvara och utvecklas som en viktig del av
Moderna museets internationella arbete. Regeringen föreslår därför att
123
NUNSKU upphör som egen myndighet och att Statens konstmuseer övertar
verksamheten fr.o.m. år 1997. Regeringen vill i detta sammanhang betona
vikten av att ett löpande och aktivt utbyte av erfarenheter, kontakter och kun-
skaper sker mellan Moderna museet och Konstnärsnämnden.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslås att medel för fullgörande av
NUNSKU:s nuvarande uppgifter tillförs Statens konstmuseer.
Regeringens förslag: Ett tidsbegränsat nationellt uppdrag inrättas
inom området samtidskonst.
Regeringen avser att för perioden 1997-1999 ge uppdraget till
Malmö Konsthall. I budgetpropositionen för år 1997 föreslås att
1 miljon kronor anvisas för uppdraget.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i det föregående
betonat vikten av att det lokala konstlivet vitaliseras och får kontakt med nya
strömningar inom samtidskonsten. Moderna museet har ett självklart na-
tionellt utvecklingsansvar i detta sammanhang. Det är av stor vikt att denna
uppgift fullgörs i nära samverkan med institutioner och konstnärer i och
utanför landet. Det är framför allt angeläget att ett långsiktigt och systematiskt
samarbete etableras mellan Moderna museet och regionala institutioner med
hög kompetens inom området samtidskonst. I syfte att främja utvecklingen av
ett sådant kvalificerat samarbete bör tidsbegränsade nationella uppdrag ges till
institutioner som är naturliga samarbetsparter till Moderna museet. Rege-
ringen föreslår därför att ett sådant uppdrag inrättas inom området samtids-
konst. I likhet med övriga nationella uppdrag som föreslås i denna proposi-
tion bör uppdraget ges på tre år, varefter en omprövning sker. Även om ett
förnyat uppdrag inte skall uteslutas bör utgångspunkten vara att det skall
föras vidare efter treårsperiodens utgång.
Det bör ankomma på regeringen att utse innehavare av uppdraget. Statens
kulturråd bör få i uppgift att svara för uppföljning och utvärdering av
uppdraget samt föreslå nya innehavare.
För den svenska samtidskonsten är det viktigt att kontakterna med det
internationella konstlivet utvecklas. Ett internationellt ateljécentrum (IASPIS)
har inrättats inom Konstnärsnämnden. Vidare får Moderna museet en ny
internationellt inriktad uppgift genom att museet övertar NUNSKU:s arbete
med att introducera svenska konstnärer vid de stora konstbiennalerna.
Regeringen har tidigare pekat på Malmöregionens särställning när det
gäller den samtida och internationella konsten. Där finns ett stort antal
konstinstitutioner med intressant verksamhet och ett väl uppbyggt kontaktnät.
Bland dessa institutioner har Malmö Konsthall upparbetat ett internationellt
renommé av stort värde för svenskt konstliv. Regeringen bedömer att det
finns stora utvecklingsmöjligheter i ett systematiskt samarbete mellan
Prop. 1996/97:3
124
Moderna museet och Malmöregionens konstinstitutioner med Malmö Konst-
hall som samordnare. I detta samarbete är även Konstnärsnämnden med
IASPIS en naturlig partner.
Regeringens avser att ge Malmö Konsthall det nationella uppdraget inom
samtidskonsten för perioden 1997-1999. En huvuduppgift blir att verka för
att internationella konstutställningar av hög kvalitet förs till Sverige och visas
på så många platser som möjligt i landet. En annan viktig uppgift är att
vidareutveckla de redan goda kontakterna i Öresundsregionen i syfte att göra
regionen till ett kraftcentrum i det europeiska konstlivet.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att ett årligt bidrag
på 1 miljon kronor anvisas för genomförande av uppdraget.
Regeringens förslag: Det statliga stödet till rikskonsulenten i hem-
slöjd för barn och ungdom görs permanent.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att verksam-
heten fortsätter med de medel som anvisats under försöksperioden.
Riksdagens tidigare överväganden: I behandlingen av förra årets
budgetproposition beslutade riksdagen att projektet med en rikskonsulent i
hemslöjd för barn och ungdom skulle förlängas med ytterligare ett budgetår
(bet. 1994/95:KrU18, rskr. 1994/95:251).
Skälen för regeringens förslag: Slöjden i dess olika former enga-
gerar ett stort antal människor i hela landet. I hemslöjdsverksamheten förenas
kulturarvets traditioner med nyskapande. Gamla former, mönster, symboler,
material och hantverkstekniker lever kvar, samtidigt som de utvecklas och
förnyas i det att de fortfarande brukas.
Nämnden för hemslöjdsfrågor har till uppgift att ta inititiativ till, planera,
samordna och göra insatser för att främja hemslöjd. Nämnden fördelar statligt
stöd till hemslöjdsfrämjande verksamhet. Stöd utgår bland annat till två hem-
slöjdskonsulenter i varje län och fyra rikskonsulenter, varav tre är verksamma
som sameslöjdskonsulenter och en som spetskonsulent. Sedan år 1992 har
nämnden dessutom stött en försöksverksamhet med en rikskonsulent för barn
och ungdom.
Rikskonsulenten för barn och ungdom arbetar med olika metoder för att
sprida hemslöjdskunnandet till barn och ungdomar genom lärare, förskole-
personal och hemslöjdskonsulenter. I början var projektet koncentrerat på
barn i förskoleåldern, men under det sista projektåret har också olika projekt
riktade mot ungdomar prövats.
Erfarenheterna av försöksverksamheten med rikskonsulenten för barn och
ungdom har varit positiva. Satsningar på dessa grupper, utifrån deras olika
behov, måste bedrivas målmedvetet och långsiktigt. För att arbetet skall
kunna fortsätta föreslår därför regeringen att det statliga stödet till rikskonsu-
Prop. 1996/97:3
125
lenten för barn och ungdom på 500 000 kronor görs permanent. Förslag till Prop. 1996/97: 3
medelsanvisning redovisas i budgetpropostionen för år 1997 (1996/97:1).
De genomgripande förändringar som präglat samhället de senaste decennierna
har föranlett staten att genomföra satsningar för att kulturarvet i större
utsträckning skall kunna bevaras och förmedlas. Detta har bl.a. skett genom
lagstiftning och nya medel till olika typer av verksamheter samt genom stöd
till den professionalisering av sektorn, som bl.a. det ökade samarbetet med
andra delar av samhället krävt. Kulturarvets ställning i samhället har därför
stärkts och medvetenheten om dess betydelse ökat. Vad som bl.a. bidragit till
detta är att det har blivit mer tillgängligt för medborgarna, traditionella
verksamheter har kunnat förstärkas och nya tekniska hjälpmedel har kommit i
bruk. Samtidigt har medborgarnas intresse och engagemang för kulturarvet
blivit större.
Regeringens bedömning: Statens insatser bör syfta till att
- jämna ut de skillnader som finns mellan olika grupper av människor
när det gäller bevarandet av och tillgången till kulturarvet,
- stärka intresset för kulturarvet och medvetenheten om dess betydel-
se för samhället.
Skälen för regeringens bedömning: Alla människor har ett kulturarv
och vi har alla rätt att få detta uppmärksammat och erkänt. Detta gäller inte
minst de röst- och resurssvaga grupperna. Denna inriktning skall gälla som
utgångspunkt för regeringens bedömning av verksamhetsområdena museer
och utställningar, kulturmiljö och arkiv.
En definition av kulturarvet
Kulturarvet är inte bara en omistlig utan också en ofrånkomlig del av vår
kulturella helhet och identitet. Det speglar samhället och människors historia i
en mångfald av uttrycksformer och spår. Även naturen kan bli en del av
kulturarvet, genom människans namngivning, klassificering och insamling av
djur, växter, mineraler m.m. Alla människor har del i tillkomsten av kultur-
arvet oavsett kön, ålder, härkomst, social ställning, utbildning, talang eller
sysselsättning. Kulturarvet är både det materiella och det immateriella, det
skolat konstnärliga och det folkliga, det unika och det vanliga. Det bevaras i
institutioner som arkiv, bibliotek och museer och i utvalda kulturmiljöer, men
126
det finns också runt om oss i vardagslandskapet, hemmen och på arbets- Prop. 1996/97: 3
platserna.
I begreppet "arv" ligger att det är något som redan finns och som vi som
lever i dag fått av tidigare generationer. Men kulturarvet har inte några
bestämda tidsgränser och redan i vår livstid deltar vi i skapandet av både vårt
eget och morgondagens kulturarv. Det går därför inte att ange när en före-
teelse blir en del av kulturarvet - somligt uppmärksammas nästan genast, för
annat kan det dröja länge. När nya delar av kulturarvet lyfts fram glöms andra
bort, medan vissa blir "klassiker", som ständigt kan upptäckas och nytolkas.
Vi har ett ansvar för att bevara och berika kulturarvets mångfald och att lämna
vidare till nästa generation.
Trots denna vida definition finns praktiska begränsningar av det som avses
med kulturarvet. Det är bara delar av kulturarvet som bevaras och hålls
levande av offentliga institutioner eller av enskilda människor och föreningar,
medan annat efter hand försvinner. Var tid bildar sig sin egen uppfattning om
kulturarvets betydelse och om vilka delar av det som är av särskilt värde. Vad
kulturarvet är avgörs mellan kulturinstitutionerna, medborgarna och samhället
i stort. Kulturarvet är inte oföränderligt och avslutat, utan statt i ständig
förändring, samtidigt representerar det kontinuitet, förankring och tradition.
Kulturarvet kan - och måste - definieras både "inifrån" och "utifrån". Från
ett inhemskt perspektiv kan man urskilja både regionala och lokala särdrag,
vilket ger oss möjlighet att uppfatta mångfalden och rikedomen i landet och
inte enbart ett enhetligt svenskt kulturarv. Vårt kulturarv kan inte begränsas
till enbart det som skapats av människor som levt inom Sveriges gränser.
Import och impulser från andra länder och världsdelar har alltid påverkat och
format det vi kallar "svenskt". Det svenska kulturarvet är tillika en del av
mänsklighetens kulturarv och som sådant ett svenskt ansvar gentemot det
internationella samfundet.
Kulturarvets betydelse hör samman med den kulturella identiteten.
Identiteten är sammansatt och kan t.ex. bottna i etniska och sociala
förhållanden, ett geografiskt område eller en religion. Dagens människor har
dessutom möjlighet att lära känna kultur och kulturarv såväl i olika delar av
landet som i andra länder. Den kulturella identiteten skapas sålunda både av
det ärvda och det förvärvade.
Kulturarvets roll i samhället
Att bevara och förmedla är de centrala uppgifterna i arbetet med kulturarvet
och de inrymmer i sin tur en rad olika verksamheter. De är beroende av
varandra - om inte något har bevarats finns ingenting att förmedla och om det
bevarade inte förmedlas är det svårt att uppbåda stöd för bevarande. Denna
del av kulturpolitiken måste därför skapa intresse för och delaktighet i
kulturarvet genom en dialog med medborgarna. Under de senaste decennierna
har de professionellt verksamma inom sektorn blivit fler. Stöd i den allmänna
opinionen och engagemang hos föreningar och enskilda kommer dock alltid
127
att behövas, oavsett hur väl organiserad och rustad sektorn är. Samarbetet
mellan sektorn och allmänheten måste därför ständigt vidgas.
För att ett bevarande skall vara meningsfullt krävs ett genomtänkt och
professionellt förmedlande. Då förs välgrundade kunskaper och åsikter om
kulturarvet fram, liksom attityder och värderingar med ursprung i dagens
samhälle. Uppenbara missbruk och vantolkningar kan inte accepteras.
Inträdet i EU har medfört att samarbetet och kontakterna över nations-
gränserna förändrats. Trygghet och förankring i en egen nationell kulturell
identitet kan vara en viktig förutsättning för givande möten med människor i
andra länder. Lika viktig är den kulturella identiteten på regional och lokal
nivå. Kulturarvets mångfald och variation inom landet skall lyftas fram.
Kunskap om mångfalden kan ge ökad tolerans och förståelse för de
människor som bosatt sig i Sverige och deras respektive kulturarv. Det finns
inget som säger att stolthet över det svenska skulle behöva stå emot det
främmande. Kulturarvspolitiken skall ta ansvar både för kunskapen om och
tolkningen av kulturarvet och härigenom medverka till ett ansvarsfullt
användande.
Hur angrepp på kulturarvet kan användas för att skada människor och
samhällen har kommit till uttryck i den etniska krigföringen i det forna
Jugoslavien. Där har den medvetna förstörelsen av kulturarvet varit ett tydligt
inslag. Dessa händelser manar till aktiva insatser i länder där kulturarvet
förstörs av krig och katastrofer eller hotas av kortsiktig exploatering samt
även till förståelse för behovet av grundläggande kunskaper genom
inventerings- och insamlingsinsatser m.m.
Förvaltandet av kulturarvet berikas och förnyas genom forskningen.
Forskningen kan visa på nya sidor hos välkända företeelser och ge kunskap
om tidigare okända eller förbisedda. T.ex. kan forskning om könsroller och
etnicitet ge perspektiv på hur kulturarvet används och förmedlas samt på vad
som blir bevarat. Forskningen engagerar och stimulerar till debatt och bidrar
därigenom till det ansvarsfulla användandet av kulturarvet.
Kulturarvet är vårt kollektiva minne. Det är därför viktigt vad som
bevaras, då det i hög grad kommer att påverka vad människor kan få kunskap
om. Bredast möjliga urval av texter, föremål och andra vittnesbörd om kultur
och natur måste därför bevaras, såväl enstaka lämningar som hela miljöer,
ålderdomliga traditioner och minnen liksom sådant som präglats av vår tid.
Såväl det exklusiva och specifikt intressanta som det vardagliga måste
bevaras. Människor utan erkänt kulturarv och dokumenterad historia står
sämre rustade när de skall delta i formandet av samhället och hävda sina krav
på lika rättigheter och möjligheter. Det kan hävdas att kvinnornas och den
unga generationens kulturarv idag är underrepresenterat och att de vuxnas,
och framför allt männens, kulturarv utgör normen. Frågan om vems kulturarv
som bevaras och förmedlas är av betydelse, t.ex. för hur könsroller och
generationsfrågor kan uppfattas.
Staten har en formande roll för kulturarvet genom bl.a. den lagstiftning
som finns för kulturmiljön och myndighetsarkiven och det insamlingsarbete
som de statliga och statsfinansierade museerna utför. Verksamheterna måste
Prop. 1996/97:3
128
bedrivas på ett ännu mer medvetet sätt än i dag. Sektorn skall sprida de
särskilda kunskaper och perspektiv som kulturarvet möjliggör. Den skall ta
aktiv del i samhällsdebatten och bidra till en långsiktigt hållbar utveckling.
Skolan har härvid en viktig roll, både som användare och som idégivare till
ny verksamhet.
En samlad behandling av kulturarvssektom
Organisationen av kulturarvssektom i arkiv, museer och utställningar samt
kulturmiljö utgår i huvudsak från de olika typer av fysiska företeelser som
bevaras. Vad kulturarvet ytterst handlar om är dock att möjliggöra sådana
perspektiv på historien som kan ge nya kunskaper och insikter om människan
och hennes miljö. För att göra detta möjligt och för att kunna utnyttja
resurserna på bästa sätt krävs en överblick och en samlad politik. Genom
detta kan kulturarvet få en tydligare identitet i kulturpolitiken. Det motsvarar
det intresse kulturarvet röner bland medborgarna. Samhällsuppgiften kan
formuleras på ett klarare sätt och institutioner, myndigheter och andra aktörer
får lättare att samarbeta och finna gemensamma arbetsområden.
Som exempel på fördelar med en samlad behandling kan tas äldre industri-
och boendemiljöer, som ingår i kulturarvet. För att de skall "hållas vid liv"
måste de användas. I kulturmiljön finns de platser där möten kan uppstå och i
arkiv och museer förvaras handlingar och föremål som kan berätta om
människoöden och platsens ekonomiska och sociala historia, liksom om de
förutsättningar den omgivande naturens resurser har givit för utvecklingen.
Platsers historia kan bilda utgångspunkt för skådespel uppförda i autentisk
miljö med både professionella skådespelare och amatörer. Här finns en
koppling till konstarterna och lyckade satsningar bygger i allmänhet på en
bred samverkan mellan olika parter. Detta skapar inte sällan en grund för
kulturturism. Kulturarvsfrågor är ofta en utmärkt utgångspunkt när det t.ex.
gäller insatser för att främja regional utveckling.
Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att 1 miljon kronor anvisas för bidrag till institutioner som
vill arbeta aktivt med frågor som rör kulturarv och främlingsfientlighet.
Skälen för regeringens förslag: I 1974 års kulturpolitiska propo-
sition användes begreppet kulturarvet sparsamt. Den behandlingen kan
kanske bäst förstås mot bakgrund av efterkrigstidens utvecklingsoptimism då
kulturarv och traditioner ibland förknippades med tillbakablickande eller
t.o.m. bakåtsträvande. I dagens mångetniska och medieintensiva samhälle
Prop. 1996/97:3
129
kan det finnas skäl att tydligare uppmärksamma det samhälleliga värde som Prop. 1996/97: 3
ligger i ett insiktsfullt nyttjande av kulturarvet. De institutioner som värnar om
kulturarvet bör därför medvetet verka för att det inte oemotsagt skall kunna
användas av enskilda eller organisationer för att underblåsa rädsla och
främlingsfientlighet.
Regeringen gav i regleringsbrevet för år 1995/96 Statens historiska museer
i uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram för att motverka bruket av forntida
symboler i främlingsfientliga och antidemokratiska sammanhang. Det av
museet upprättade förslaget Kunskap som kraft. Handlingsprogrammet för
hur museerna med sitt arbete kan motverka främlingsfientlighet och rasism,
vilket regeringen har för avsikt att publicera i särskild ordning, består bl.a. av
utställningar med anslutande programverksamheter som produceras vid
centrala och regionala museer. Dessa i sin tur samverkar med skolor, studie-
förbund, invandrarorganisationer m.fl. runt om i landet. Verksamheterna
samordnas centralt och åtgärderna riktar sig till allmänheten.
Syftet med ett handlingsprogram är bl.a. att motverka bruket av forntida
kultur och symboler i främlingsfientliga och rasistiska sammanhang. Enstaka
grupper i samhället skall inte kunna lägga beslag på det kulturarv som tillhör
oss alla. Det är en angelägen uppgift för kulturarvssektom att med sin
samlade sakkunskap bemöta vantolkningar och missbruk. Framför allt är det
viktigt att nå unga människor med motbilder.
Ett på lång sikt framgångsrikt arbete med dessa frågor kräver emellertid att
även förmedlingens villkor diskuteras. Lika angeläget som det är att främja ett
mångsidigt och allmänt bruk av kulturarvet, lika viktigt är det att det sker med
eftertanke och insiktsfullhet. Kulturarvssektorns institutioner har möjlighet att
utvecklas till mer betydelsefulla samhällsinstitutioner än vad de är i dag.
För att möjliggöra ett vidare arbete med dessa frågor lämnar regeringen
förslag i budgetpropositionen (prop. 1996/97:1) om att ett belopp om 1
miljon kronor skall anvisas för detta ändamål.
För riksdagens kännedom vill regeringen lämna följande rapport om SESAM-
projektet. För sysselsättningsinsatser på kulturområdet beviljade riksdagen
våren 1995 sammanlagt 235 miljoner kronor att användas till att bevara och
öppna kulturskatterna i främst de statligt stödda museerna (prop.
1994/95:100, bil. 12, bet. 1994/95:KrU18, rskr. 1994/95:251). I de statliga
museernas och länsmuseernas samlingar finns cirka 38 miljoner föremål.
Många är i dåligt skick och behöver registreras, vårdas och konserveras för
att göras tillgängliga.
Räddningsaktionen men kunde även omfatta andra samlingar, exempelvis
arkivalier vid de statligt stödda arkiven eller föremål, uppteckningar och
ritningar inom hemslöjdens område. Även andra angelägna sysselsätt-
ningsinsatser inom kultur- och kulturmiljöområdena kunde komma ifråga.
130
Bidrag från SESAM har fördelats vid två tillfällen, ett under senhösten Prop. 1996/97: 3
1995 och ett under försommaren 1996. Bidrag har lämnats för 100 procent av
lönekostnaderna för personer som anställs med anledning av projektet, under
förutsättning att de egna insatserna för projektets totalkostnad uppgår till
minst 30 procent för statliga museer och arkiv, 40 procent för statsunder-
stödda museer samt 50 procent för övriga institutioner m.m. Till ansökan
skulle institutionerna presentera en plan för sitt mål med samlingarna.
Sammanlagt inkom ansökningar för cirka 700 miljoner kronor från ett
hundratal institutioner. Av de beviljade medlen tilldelades centrala museer och
arkiv cirka 63 procent, regionala museer med statsbidrag (inklusive
hembygdsrörelsen) cirka 28 procent samt övriga institutioner cirka 9 procent.
Vid fördelningen har sådana projekt prioriterats som innebär ökad
tillgänglighet för allmänheten eller forskningen, liksom projekt som innebär
samordning eller främjande av nätverk mellan flera institutioner. Bidrag har i
första hand lämnats till registrering och digitalisering samt förbättring av
förutsättningarna för föremålsförvaring och där projekten också innebär för-
ändrade och förbättrade magasin. Bidrag har också lämnats till projekt som
främjar barn- och ungdomsverksamhet. Vid fördelningen har kvalitets-
aspekterna beaktats. Sysselsättningsintensiva projekt har prioriterats, liksom
en regional fördelning över landet. Bidragen har i huvudsak avsett löner till
tillfälligt anställda. I den andra fördelningen av medel gjordes en särskild
satsning på hembygdsrörelsen genom att länsmuseerna får möjlighet att an-
ställa minst en person under cirka två år för att ta hand om hembygds-
föreningarnas samlingar.
Samtliga projekt som tilldelats medel skall vara avslutade senast utgången
av år 1998. Sammanlagt bör SESAM då ha skapat sysselsättning åt cirka 400
unga, arbetslösa akademiker och hantverkare. Projektet har dessutom gjort
det möjligt för bl.a Svensk arkivinformation inom Riksarkivet att anställa
cirka 100 personer på ALU-tjänster. Regeringen erfar att SESAM dessutom
har genererat ytterligare sysselsättning genom att andra finansiärer gått in och
stöttat vissa av projekten. Regeringen avser att följa och utvärdera projektet
både ur sysselsättningssynpunkt och vad gäller samlingarnas långsiktiga
bevarande liksom tillgängliggörandet av dem.
Analys av museisamlingarna
SESAM-projektet aktualiserar inte bara frågor om samlingarnas fysiska
status, utan också deras innehåll - vad de består av. Under de senaste de-
cennierna har medvetenheten ökat om att bevarandet och förmedlandet av
olika gruppers kulturarv har varit orättvist fördelat. Kulturarvssektom liksom
forskningen och historieböckerna har i det förflutna skildrat kulturarvet ur ett
begränsat perspektiv. I den traditionella historieskrivningen har t.ex.
kvinnornas historia ofta fått stå tillbaka till förmån för männens. Samma sak
har påtalats vad gäller andra resurs- och röstsvaga grupper i samhället.
131
Dessa urvalskriterier är djupt rotade och ofta omedvetna. Om vi inte i
högre grad uppmärksammar frågor kring vems kulturarv som bevaras och
förmedlas riskerar vi att få liknande luckor i framtidens minnesbank.
Under senare år har på sina håll en livlig diskussion om könsperspektivet
förts inom kulturarvssektom. Sektorn har också i ökad utsträckning strävat
efter att inkludera kvinnornas historia i sina samlingar, utställningar, register
m.m. Ändå är det många som menar att kvinnan, även om hon är mera synlig
än tidigare, fortfarande behandlas som komplement till den traditionella
hisotrieskrivningen. Genom att historien inte på djupet analyseras och
problematiseras bekräftas i stället den rådande könsuppdelningen och den
patriarkala ordningen. Det är hög tid att också kulturarvssektom tar frågor om
kön och jämställdhet på allvar.
Även svenskar med olika etnisk bakgrund måste få ges ökad uppmärk-
samhet. Sverige är idag ett mångkulturellt samhälle där en stor del av befolk-
ningen har invandrarbakgrund. Invandringen liksom det mångetniska Sverige
är en del av det svenska kulturarvet och får inte glömmas bort när vi står inför
uppgiften att samla in och dokumentera 1900-talet.
Det är mot bakgrund av detta väsentligt att fundera kring själva samlandet
och dokumentationen. Vad är det för utgångspunkter som har styrt och ännu
styr detta arbete? Vilka gruppers kulturarv är det man valt att bevara i det för-
flutna? Vilka gruppers kulturarv lyfts fram i utställningar och annan program-
verksamhet i dag? Hur ser luckorna i samlingarna ut?
Det är av stor vikt att arbetet med kulturarvet kopplas till en analys ur olika
sociala perspektiv (t.ex. med utgångspunkt i teman som klass, kön, kulturell
bakgrund och generation) så att olika gruppers kulturarv dokumenteras,
bevaras och förmedlas till allmänheten, detta bl.a. som en del i arbetet med att
höja kvaliteten på museisamlingarna som helhet. En analys ur något av dessa
perspektiv kan dels bidra till kulturarvssektorns arbete med att utveckla planer
för den fortsatta insamlingen och dokumentationen, dels leda till intressanta
utställningar och annan programverksamhet.
Det är av nationellt intresse att de statliga och statsfmansierade museernas
samlingar har en så optimal sammansättning som möjligt, dvs. att de består
av såväl rätt sorts som rätt antal föremål. För att de gemensamma resurserna
skall användas effektivt krävs ansvarsfördelning och samarbete inom
museiväsendet, riktlinjer för urval vid egen insamling samt gallring i
befintliga samlingar. Det är nödvändigt att varje enskilt museum upprättar en
tydlig insamlingsplan och att överenskommelser museer emellan kommer till
stånd så att inte vare sig onödiga dubbleringar eller ödesdigra luckor i
samlingarna uppstår. För att bidra till att göra det möjligt för museerna att på
detta sätt upprätta en insamlingsplan, samordna och arbeta aktivt med sam-
lingarna som helhet pågår för närvarande inom Kulturdepartementet arbete
med att ta fram ett förslag som skall ge museerna möjlighet att också avföra
föremål ur samlingarna. Regeringen har för avsikt att lägga särskilda uppdrag
med anknytning till samlingarna till de centrala museerna. I avsnitt 18.1.2 om
reformerat bidrag till regional kulturverksamhet föreslås att två procent av
bidraget till de regionala institutionerna skall kunna avse riktade, tids-
1996/97:3
132
begränsade insatser under år 1997. För de regionala museerna bör dessa Prop. 1996/97:3
insatser bl.a. gälla granskningar av samlingarna med utgångspunkt i teman
som klass, kön, kulturell bakgrund och generation.
I dag finns över 200 museer enligt definitionen i museistatistiken. Med ett
vidare synsätt är de avsevärt fler. En fjärdedel av dessa ligger i storstads-
kommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö. För finansieringen svarar
staten, landsting, kommuner och enskilda i varierande form och omfattning.
Ett antal samarbetsorgan har efterhand etablerats för t.ex. samtidsdokumenta-
tion (SAMDOK), informationssystem (INSAM) och marknadsföring
(Svenskt Kulturarv).
Vården av kulturarvet och kunskapsuppbyggnaden i form av insamling,
dokumentation, föremålsvård, förvaring och registrering kräver avsevärda
basresurser. Cirka tre fjärdedelar av centralmuseernas och hälften av läns-
museernas kostnader kan hänföras till dessa funktioner. Häri ligger också
länsmuseernas grundläggande uppgifter i kulturmiljöarbetet. Återstående del
av resurserna läggs nästan helt på publikarbetet i form av produktion av ut-
ställningar, visningar, föredrag, aktiviteter, publikationer, forskarservice
m.m. Några få procent av museernas reguljära kostnader används till egen
forskning. Ett undantag utgör Naturhistoriska riksmuseet, vars kostnader till
över hälften avser forskning. Denna verksamhet är i övrigt väsentligen
beroende av externa projektmedel eller andra typer av särfinansiering.
I betänkandet Inför ett svenskt kulturnät - IT och framtiden inom kultur-
området (SOU 1996:110) konstateras att IT-utvecklingen på många håll inom
museiområdet är snabb men att en övergripande IT-strategi behövs.
Antalet centrala statliga museer under Kulturdepartementet uppgick år
1995 till arton, samlade i åtta myndigheter och två stiftelser. Härtill kommer
med liknande inriktning Stiftelsen Skansen. Statens försvarshistoriska
museer, bestående av Armémuseum, Flygvapenmuseum och Marinmuseum,
fördes den 1 juli 1996 över från Försvarsdepartementet till Kulturdeparte-
mentet. Fem av centralmuseerna är s.k. ansvarsmuseer inom olika områden.
Genom Stiftelsen Riksutställningar bidrar staten till produktion och spridning
av vandringsutställningar samt till metodutveckling. Museiområdet ingår i
uppdraget till Statens kulturråd. Riksantikvarieämbetet har det övergripande
ansvaret för kulturmiljövården.
Under medverkan i olika former från bl.a. Statens kulturråd och Riksanti-
kvarieämbetet ges driftsbidrag till icke-statliga museer, bl.a. länsmuseer och
vissa specialmuseer, samt fördelas projektmedel till forskning och utveckling
inom området. Därtill kommer större engångssatsningar i likhet med det av
riksdagen 1995 beslutade SESAM-projektet för bevarande och tillgänglig-
görande av kulturarvet. De medel som ställts till förfogande som resultat av
de särskilda propositionerna om forskning har på senare år givit betydande
133
ekonomiska tillskott. Medel fördelas också via Stiftelsen Framtidens kultur Prop. 1996/97: 3
och Stiftelsen för kunskap och kompetensutveckling.
14.4.1 Inriktningen på de framtida insatserna för museiområdet
Regeringens bedömning: Statens framtida insatser bör syfta till att
- stärka museernas förankring i samhällslivet,
- inrikta museernas inre verksamhet mot förbättrad vård och registre-
ring av föremålsbestånden,
- inrikta museernas yttre verksamhet mot större spridning och del-
aktighet,
- koncentrera redovisningen av verksamheten till kvalitet och om-
världseffekter.
Skälen för regeringens bedömning: Av 1974 års kulturpolitiska mål
är främst målet att "garantera att äldre tiders kultur tas tillvara och levande-
görs" orienterat mot den kombination av bevarande och tillgängliggörande
som präglar museer, arkiv och bibliotek. På denna grundval har utvecklingen
gått vidare över åttiotalets fastare etablering av länsmuseer och centralmuseer
(grundbeloppssystemet, museikoncerner, ansvarsmuseer m.m.) till olika
samverkansformer och en fokusering mot kvalitets- och yrkesutvecklings-
frågor (fackutbildning, föremålsvård, tillgänglighet, forskningsanknytning
m.m.). Resursmässigt har museerna stärkts sett över den senaste tjugoårs-
perioden, särskilt genom ökade statliga insatser. Till driftsbidragen har i
ökande omfattning kommit finansiering med projektmedel och externa in-
täkter av annat slag.
Flertalet museer har sin huvudinriktning mot kulturhistoria i vid mening
samt konst och hantverk. Naturvetenskaperna är företrädda vid Natur-
historiska riksmuseet, ett antal universitetsmuseer och kommunala museer
m.fl. Områden som naturvetenskap, teknik, industrihistoria m.m. är emeller-
tid generellt sett fortfarande mindre väl representerade, även om nya typer av
institutioner som arbetslivsmuseer och ekomuseer har tillkommit.
Med teknikens nya möjligheter har museernas publika uppgifter alltmer
utvecklats i riktning mot bruk av IT, etablering av externt tillgängliga fakta-
banker och användning av bildmedier. Denna process är överlag snabb men
ojämnt fördelad mellan olika museer. Efter en svacka under 1980-talet är
andelen av befolkningen som under det senaste året besökt ett museum
numera närmare 50 procent jämfört med drygt 30 procent år 1988. Ökningen
under 1990-talet har varit mest uttalad vid de statliga museerna, i storstads-
områdena och i yrkesaktiva åldrar. Ungdomsgruppen är fortfarande sämst
representerad i besöksstatistiken.
Samverkan, utbildning och forskningsanknytning har utvecklats, speciellt
under periodens senare del, men mycket återstår att göra. Vad gäller registre-
ring och vård av samlingarna finns fortfarande stora eftersläpningar, även om
134
IT-utvecklingen nu skapar nya förutsättningar för överblick och därmed
möjliggör en effektivare prioritering av insatserna. Utredningen om en
strategi för kulturinstitutionernas användning av informationsteknik (Ku
1995:03) har till uppgift att bl.a. finna öppna tekniska system för systematise-
ring och katalogisering av information på ett sätt som sätter användar-
vänligheten i centrum. Informationens geografiska placering blir därmed
också mindre viktig för användarna.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen (prop. 1996/97:1, utgifts-
område 16 Utbildning och universitetsforskning) att ett särskilt anslag förs
upp i statsbudgeten för universitetsdatanätet SUNET. Förslaget innebär att
SUNET uppgraderas och får en vidgad roll som möjliggör anslutning för
statliga museer, länsmuseer och biblioteksområdet. För de statliga museerna
skall driften bekostas från anslaget. Genom att SUNET kan användas vid
bibliotek ökar åtkomsten av museernas information för många användare
under förutsättning att bl.a. användarvänliga sökverktyg utvecklas.
Utvecklingen av museernas inre verksamhet bör framför allt präglas av
kvalitetstänkande. Häri ligger t.ex. nödvändigheten av ett snävare urvals-
förfarande på sikt i förening med bättre vård och tillgänglighet, vilket också är
kärnan i den av riksdagen år 1995 beslutade räddningsaktionen för kultur-
arvet (SESAM). Gallringsfrågan bör belysas närmare. Bredare kompetens-
försörjning än nu liksom förstärkt vidareutbildning är andra kvalitetsfaktorer,
som efterhand bör medverka även till en bättre ämnesmässig täckning. Forsk-
ning skall naturligt anses ingå i museiuppdraget.
I den yttre verksamheten bör framför allt spridning och delaktighet vara
ledstjärnor. I detta syfte måste man utnyttja den nya teknikens alla möjligheter
i form av IT-nätverk med digitaliserad information, multimediaprodukter,
effektivare föremålsregistrering m.m. men också generösare låneförfaranden
med stöd av ett breddat och förenklat system för statliga utställningsgarantier
(kap. 14.4.10). Av publikgrupperna bör framför allt ungdom prioriteras. Att
museerna ges ännu bättre möjligheter att öppna sig och samverka skapar
större dynamik och långsiktigt bättre spridningseffekter än uppdelning av
befintliga samlingar eller organisatoriska åtgärder av annat slag. Samtidigt
ställs den museipedagogiska uppgiften i centrum.
Pendelrörelsen mellan bevarande och bildning bör inte uppfattas som ut-
tryck för konkurrerande ambitioner utan speglar snarare en helhet vars delar
förutsätter varandra. Varje museum måste inom sitt ansvarsområde ha till
uppgift att avväga medlen på det mest ändamålsenliga sättet. Form och
innehåll i verksamhetsredovisningen behöver emellertid utvecklas för att ge
tydligare uttryck åt såväl prestationernas kvalitet som effekterna i omvärlden.
Den fortsatta utvecklingen av mål- och resultatdialogen på kulturområdet
behandlas särskilt i avsnitt 18.2.
Ett reformerat bidragssystem för regional kulturverksamhet (avsnitt
18.1.2) kommer, vad avser länsmuseerna, att förenas med en förstärkt
utvärdering av effekterna av museernas arbete.
Det värdefulla arbete inom området som bedrivs av ideella krafter med
begränsade resurser ger många människor ytterligare möjlighet till upplevelse
Prop. 1996/97:3
135
10 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 3
och delaktighet, samtidigt som viktiga materiella bidrag lämnas till vården av
särskilt det lokalt förankrade kulturarvet. Initiativ av typen Svenskt Kulturarv
med Riksantikvarieämbetet, Statens fastighetsverk och Penninglotteriet som
huvudmän är ett annat positivt sätt att effektivare marknadsföra museer och
fasta kulturmiljöer till den breda allmänheten.
Museernas verksamhet skall betraktas som en integrerad del av det
omgivande samhället. Det Kulturutredningen upplever som obalanser i
museernas inriktning - framför allt en slagsida åt traditionell kulturhistoria på
bekostnad av natur-, teknik- och miljöfrågor samt en för stark prioritering av
föremålsvård i förhållande till det publika arbetet - bör därför i första hand
hanteras i samspel med de berörda samhällssektorerna. Dessa rymmer alla sin
historiska dimension. För museernas fortsatta utveckling är det avgörande att
ha levande kontakter med sitt ämnesområde och inte enbart i museimiljön som
sådan. I detta sammanhang spelar friluftsmuseerna en viktig roll. Största
möjliga förankring i samhällslivet bör vara det främsta instrumentet för att nå
god balans i insatserna.
Regeringens förslag på musei- och utställningsområdet har genomgående
de utgångspunkter som redovisats. I budgetpropositionen för år 1997 (prop.
1996/97:1) föreslår regeringen att musei- och utställningsområdet förstärks
med 21 miljoner kronor. För åren 1998 och 1999 beräknar regeringen en
förstärkning med 8,8 respektive 29 miljoner kronor.
14.4.2 Strukturen på museiområdet
Regeringens bedömning: Strukturen på museiområdet bör utveck-
las så att regeringen får bättre underlag för överblick och styrning.
Regeringen kommer att överväga frågan ytterligare i ett vidare samman-
hang.
Kulturutredningens förslag: Utredningen föreslår etablerandet av ett
museiråd, som förutsätts medverka i den centrala mål- och resultatstyrnings-
processen samt bidragsfördelningen. Centralmuseerna föreslås även i fortsätt-
ningen vara direkt underställda regeringen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ansluter sig till utredning-
ens förslag men i vissa fall med reservationer kring museirådets sammansätt-
ning och uppgifter. Kulturrådet anser att ett museiråd enbart bör vara råd-
givande till myndighetens styrelse. Riksantikvarieämbetet (RAA) betonar att
myndighetsstrukturen på museiområdet bör utgå från en samlad syn på
kulturarvet.
I en särskild skrivelse den 24 januari 1996 har Riksdagens revisorer fram-
hållit att museiområdet organisatoriskt bör uppdelas i en vårdande och en
publik del.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen delar utredningens
uppfattning om behovet av bättre kompetens och kunskapsunderlag för
Prop. 1996/97:3
136
centrala beslut inom museiområdet. Stödet till regeringen behöver stärkas vad
gäller såväl bidragsfördelning som utvärdering. Fötutsättningarna att aktivt
initiera utveckling, främja samverkan och utföra särskilda uppdrag från rege-
ringen behöver förbättras.
Det är angeläget att överväga Kulturrådets uppgifter nu och i ett längre
perspektiv i förhållande till museiområdet mot bakgrund av de brister som
kunnat konstateras. Ökad vikt bör inom rådet läggas på dessa frågor samt
samspelet med RAÄ i avvaktan på att regeringen under 1997 tar ställning till
en mer långsiktig lösning, som också måste beakta de uppgifter som ligger på
ansvarsmuseer och olika samverkansorgan. Därvid är det viktigt att undvika
de oklarheter i ställning och kompetens som var skälet till att museinämnden
och övriga särskilda facknämnder inom Kulturrådet avvecklades år 1987
(prop. 1986/87:100 bil. 10 s. 333). Utöver Kulturutredningens förslag om ett
museiråd har vidare framförts olika förslag till sammanförande av museerna i
ett museiverk (Omprövning av statliga åtaganden, SOU 1995:93, s. 51-53)
eller i större myndighetsgrupper.
Frågan om den framtida myndighetsstrukturen på kulturområdet i stort
behandlas i avsnitt 18.2.
1996/97:3
14.4.3 Nationellt uppdrag till museiområdet
Regeringens förslag: Ett tidsbegränsat nationellt uppdrag inrättas
inom museiområdet.
Regeringen avser att för perioden 1997-1999 ge uppdraget till Stif-
telsen Arbetets museum. I budgetpropositionen för år 1997 föreslås att
1 miljon kronor anvisas för ändamålet.
Skälen för regeringens förslag: I denna propositions avsnitt 4.2 har
regeringen förordat att nationella uppdrag ges till vissa icke-statliga institu-
tioner eller verksamheter som står för utveckling och förnyelse inom en
konstriktning eller verksamhetsform.
Regeringen har bedömt att ett nationellt uppdrag bör läggas på musei-
området för att utveckla och förstärka museernas ansvar för arbetslivet och
det industrihistoriska arvet. Uppdraget bör inriktas på en förnyelse av musei-
verksamheten och på att nå sådana grupper i samhället som annars inte
vanligtvis tar del av museernas arbete. För perioden 1997-1999 avser
regeringen att tilldela Stiftelsen Arbetets museum i Norrköping detta uppdrag.
Arbetets museum har som mål att vetenskapligt dokumentera samtida arbets-
liv, att levandegöra arbetets historia och att konstnärligt gestalta kvinnors och
mäns arbetsvillkor. Museet kan närmast karakteriseras som ett samtids-
museum med historiskt djup och med ett särskilt ansvar för dokumentation av
det industriella kulturarvet. Tyngdpunkten ligger på kvinnans och mannens
roll i industrisamhället och i ett vardagsperspektiv.
137
För att uppnå målen samlar Arbetets museum yrkesminnen, dokumenterar,
bedriver och stödjer forskning kring yrkesroller, yrkeskunskaper, facklig-
politisk verksamhet, makt och identitet, familjeliv och fritid. Arbetets
museum genomför fortlöpande samtidsdokumentationer och förutom antolo-
gier och forskningsrapporter produceras utställningar med utgångspunkt i det
insamlade materialet.
Museet är därutöver ett forum för debatt och gestaltning av kvinnors och
mäns arbetsliv och arbetsförhållanden. Till skillnad från de flesta andra
museer saknar museet egna föremålssamlingar. I stället står ord och bild i
centrum. Genom sitt sätt att bedriva museiverksamhet utvecklar Arbetets
museum frågan om museernas förhållande till sin egen samtid. Museet är
därmed ett bra exempel på en ny form av museiverksamhet.
Uppdraget till Stiftelsen Arbetets museum bör bestå i att utveckla den
nuvarande verksamheten inom museets område arbete och arbetsliv samt de
former i vilka denna verksamhet bedrivs. Regeringen lägger härvid särskild
vikt vid museets angelägna dokumentation av industrisamhällets framväxt och
att museet lyfter fram kvinnornas betydelse. Museet bör kunna utgöra en vik-
tig resurs och inspiration i andra museers arbete med dessa frågor. Arbetets
museum bör vidare inom sitt område aktivt verka för och utveckla redan
befintligt samarbete med andra museer, folkbildningsorganisationer m.fl.
Regeringen beräknar i budgetpropositionen för år 1997 att ett årligt bidrag
på 1 miljon kronor anvisas för det nationella uppdraget inom museiområdet.
Prop. 1996/97:3
14.4.4 Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer
Regeringens förslag: Statens historiska museer skiljs från Riksanti-
kvarieämbetet och inrättas som en egen ny myndighet. Förändringen
genomförs den 1 januari 1998.
Kulturutredningens förslag: Regeringens förslag överensstämmer i
huvudfrågan om Statens historiska museers ställning med Kulturutred-
ningens. Utredningen föreslår emellertid att samma åtskillnad av principiella
skäl, främst för att separera utförande och tillsyn, även skall genomföras för
den arkeologiska uppdragsverksamheten (UV). Vad avser institutionen för
konservering (RIK) bör en motsvarande utredning göras.
Remissinstanserna: En i huvudsak enig remissopinion tillstyrker en
åtskillnad mellan Riksantikvarieämbetet (RAÄ) och Statens historiska
museer. Vad gäller UV och RIK förordas i allmänhet en boskillnad från
RAÄ. RAA förordar en delning men anser däremot att UV och RIK inte bör
avskiljas från myndigheten.
Riksdagens tidigare överväganden: 1965 års musei- och utställ-
ningssakkunniga (MUS 65) föreslog att Vitterhetsakademiens huvudmanna-
skap över RAÄ skulle upphöra samt att Statens historiska museum, med
hänsyn till behovet av att renodla de kulturminnesvårdande och museala 138
uppgifterna, skulle bli en fristående institution. Regeringen delade i princip
utredningens resonemang men var i sitt förslag till riksdagen (prop. 1974:28
s. 382-384) inte beredd att förorda en upplösning av sambandet mellan RAÄ
och Historiska museet. Riksdagen beslöt i enlighet med regeringens förslag
(bet. 1974: KrU15, rskr. 1974:248). Historiska museets och fyra andra
centralmuseers särskilda uppgift som ansvarsmuseer tillkom år 1987 (prop.
1986/87:97 s. 9-11, bet. 1986/87:KrU21, rskr. 1986/87:342).
Skälen för regeringens förslag: För att renodla RAÄ:s uppgifter
som centralt verk med övergripande ansvar för tillsyn och utveckling av
kulturmiljövården bör Statens historiska museer (Historiska museet, Kungl.
myntkabinettet och Medelhavsmuseet) nu skiljas från RAÄ och bilda en egen
ny myndighet. Samtliga tre museer har uppgifter motsvarande övriga central-
museers och Historiska museet dessutom ansvarsmuseirollen för svensk
kulturhistoria före år 1520. För Historiska museet innebär detta ingen
egentlig verksamhetsförändring och genom den fortsatta samlokaliseringen
med RAÄ blir det möjligt att i praktiken ändå samordna de båda myndig-
heternas gemensamma kompetens på arkeologiområdet. En samlad kultur-
arvspolitik underlättas av att RAÄ inte står i annat förhållande till Statens
historiska museer än till övriga centralmuseer.
RAÄ bör starkare koncentreras till sin uppgift som centralt verk med
helhetsansvar och tillsynsuppgifter på kulturmiljöområdet i samspel med
länsstyrelser och regionala museer på det sätt som redovisats i myndighetens
rapport om ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården. Denna behandlas
närmare i avsnittet om kulturmiljö (kap. 14.6.2). Ansvaret som centralt verk
skall innefatta medverkan i beslutsprocessen rörande bidrag till länsmuseerna
samt utvärdering av hur de utför sina lagreglerade uppgifter i kulturmiljö-
arbetet.
RAÄ har en metodutvecklande, kunskapsuppbyggande och utvärderande
uppgift inom den arkeologiska verksamheten i landet men utför också i stor
omfattning exploateringsundersökningar och andra arkeologiska uppdrag,
väsentligen genom UV:s regionala organisation. Verksamheten utgör en helt
intäktsfinansierad del av myndigheten. Uppdragsvolymen har särskilt under
senare år varit beroende av växlingar i de infrastrukturella satsningarna.
Förslaget att skilja UV från RAÄ, som också går tillbaka till den s.k.
HUR-utredningens betänkande Arkeologi och exploatering (SOU 1992:137),
baseras väsentligen på principiella skäl och en önskan att skilja på tillsyns-
och utförandeuppgifterna. Samma principfråga gäller också konserverings-
verksamheten. Någon mer genomförd konsekvensbeskrivning har emellertid
inte utförts, och mot en åtskillnad talar sambandet mellan produktion,
kompetens och metodutveckling. Regeringen är därför, i avvaktan på erfaren-
heterna av RAÄ:s nya organisation, inte beredd att föreslå förändringar i
UV:s och konserverings verksamhetens ställning.
Förändringen avseende Statens historiska museer bör genomföras den
1 januari 1998 och medför inga budgetkonsekvenser.
Prop. 1996/97:3
139
14.4.5 Statens sjöhistoriska museer
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: Marinmuseum i Karlskrona inom Statens
försvarshistoriska museer läggs samman med Statens sjöhistoriska
museer. Förändringen genomförs den 1 juli 1997.
Kulturutredningens förslag: Kulturutredningen behandlar i sitt sär-
skilda delbetänkande den 10 maj 1995 om Sjöhistoriska museets lokalisering
även behovet av ett förstärkt samarbete inom den sjöhistoriska musei-
verksamheten. I betänkandet förutsätts att överenskommelse snarast kan
träffas om att i någon form överföra vissa föremål av betydelse för
belysningen av Karlskrona som örlogsstation från Sjöhistoriska museet, som
ingår i Statens sjöhistoriska museer (SSHM), till Marinmuseum i Karlskrona
inom Statens försvarshistoriska museer (SFHM).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser är positiva.
Statens försvarshistoriska museer föreslår även en tidsmässig uppdelning av
museernas ansvarsområden. Försvarsmakten framhåller att Sjöhistoriska
museet bör ha ett helhetsansvar för den samlade maritima museiverksam-
heten.
Skälen för regeringens förslag: Både Sjöhistoriska museet och
Marinmuseum i Karlskrona har uppdraget att belysa det svenska sjöförsvarets
utveckling. På grundval av Kulturutredningens överväganden, yttranden samt
kontakter med berörda myndigheter konstaterar regeringen att åtskilliga
föremål hos såväl Sjöhistoriska museet som Marinmuseum faller inom ramen
för ett gemensamt ansvarsområde. En diskussion om överföringar och
inriktning har förts sedan år 1992 utan att några positiva resultat kunnat nås.
Regeringen utgår från samma målsättning att underlätta samverkan som
Kulturutredningen men förordar en annan lösning. Att undanröja organisa-
toriska hinder för tillfälliga eller permanenta överföringar av föremål, fram-
tidsplanering m.m. bedömer regeringen som den mest konstruktiva och
långsiktigt hållbara helhetslösningen. Marinmuseum i Karlskrona bör därför
läggas samman med SSHM. Förutsättningarna för en rationell fördelning av
samlingar, arbetsuppgifter och sakansvar förbättras avsevärt inom ramen för
en mer samlad sjöhistorisk museiverksamhet. Särskild vikt bör därvid fästas
vid vidareutvecklingen av Marinmuseum, som under våren 1997 tar i bruk
nya lokaler och basutställningar. Marinmuseum bör inom myndigheten ges
största möjliga ansvar för insatserna inom sitt område.
Regeringen förutsätter att ett aktivt samarbete etableras mellan SFHM och
SSHM, som gör att såväl försvar som sjöfart kan dokumenteras och skildras
på ett heltäckande sätt. Ansvarsfördelningen mellan myndigheterna behandlas
i övrigt under kap. 14.4.6.
Förändringen avseende Marinmuseum bör genomföras den 1 juli 1997.
Regeringen avser att, i avvaktan på riksdagens beslut, utse en organisations-
kommitté för att förbereda sammanläggningen och lämna förslag till ekono-
140
misk reglering mellan de berörda myndigheterna. Kommittén skall därvid
särskilt beakta synpunkter från Försvarsmakten.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen vad gäller Kulturutred-
ningens förslag om lokaliseringen av Sjöhistoriska museet.
Prop. 1996/97:3
14.4.6 Statens försvarshistoriska museer
Regeringens bedömning: Statens försvarshistoriska museer bör
fortsatt ha ett huvudansvar för övergripande militära museifrågor.
Kulturutredningens förslag: Kulturutredningen förordar att Statens
försvarshistoriska museer (SFHM) kvarstår under Försvarsdepartementet
men behandlar inte andra frågor om myndigheten.
Remissinstanserna: Remissinstanser som uttalat sig biträder i allmänhet
utredningens förslag.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen delar i huvudsak de
bedömningar rörande SFHM som Statskontoret på regeringens uppdrag
redovisat i betänkandet Försvarshistoriska museer - en översyn (1994:21).
Statskontoret ger ett försteg åt anknytningen till övriga museer samt fram-
håller att den marina museiverksamhet som bedrivs på nationell nivå bör ligga
inom samma organisation. Till skillnad från Kulturutredningen anser rege-
ringen att övervägande kulturpolitiska skäl talar för sambandet med de övriga
statliga centralmuseerna. Den 1 juli 1996 har myndigheten, som består av
enheterna Armémuseum, Flygvapenmuseum, Marinmuseum och Försvarets
traditionsnämnd, därför förts över från Försvarsdepartementet till Kultur-
departementet.
Bakgrund, motiv och genomförande vad avser förslaget att lägga samman
Marinmuseum med Statens sjöhistoriska museer redovisas i avsnitt 14.4.5.
Även därefter är det emellertid för SFHM av stor betydelse att kunna arbeta
med ett samlat perspektiv på försvarets historiska utveckling samt vidmakt-
hålla förankring och legitimitet i förhållande till Försvarsmakten i dess helhet.
Myndigheten skall därför fortsatt ha ett huvudansvar för övergripande militära
museifrågor. I mån av resurser skall SFHM som nu utföra tillsyn och råd-
givning gentemot förbands- och vapenslagsmuseer samt specialsamlingar
inom Försvarsmakten, vad gäller marinen dock i samråd med SSHM. För-
svarets traditionsnämnd förblir knuten till SFHM men förutsätts innehålla en
representant utsedd av SSHM.
Utöver den nämnda utredningen har Statskontoret även avgivit be-
tänkandet Försvarstekniskt museum i Karlsborg? (1994:25). Chefen för
marinen har år 1991 föreslagit att Vaxholms fästnings museum överförs till
SFHM, vilket även SFHM aktualiserat senast i anslagsframställningen för
budgetåret 1997. Vidare har SFHM lyft fram den långsiktiga problematiken
kring förbandsmuseerna (motsv.) med särskild hänsyn till den pågående
141
omstruktureringen inom Försvarsmakten. Regeringen är för närvarande inte Prop. 1996/97: 3
beredd att ta ställning i dessa frågor.
14.4.7 Ett samlat etnografiskt centralmuseum i Göteborg
Regeringens förslag: Etnografiska museet i Göteborg får statligt
huvudmannaskap den 1 januari 1999 och sammanförs samtidigt med
Folkens museum - etnografiska, Medelhavsmuseet och Östasiatiska
museet till ett samlat etnografiskt centralmuseum. Den nya
myndigheten förläggs till Göteborg. I budgetpropositionen för år 1997
anvisas ett bidrag till Etnografiska museet i Göteborg på 3 750 000
kronor.
Regeringens bedömning: Regeringen avser att under år 1997
återkomma till riksdagen med närmare förslag rörande den nya
myndigheten.
Kulturutredningens förslag: Utredningen betonar - utöver betydelsen
av kultur i hela landet - en bred kulturarvssyn, ett mångkulturellt perspektiv
och invandrargruppernas möjligheter till identifikation med sin kulturella
bakgrund. Utredningen lämnar emellertid inget uttryckligt förslag rörande den
etnografiska museiverksamheten.
Skälen för regeringens förslag: Invandrarkulturerna har fått en allt
större betydelse i dagens samhälle, och regeringen har i många fall givit be-
rörda museer som Folkens museum - etnografiska, Östasiatiska museet och
Medelhavsmuseet särskilda uppdrag i syfte att närmare knyta an till invand-
rargruppernas behov. Museer med helt eller delvis etnografisk inriktning bör i
ännu större omfattning än nu ha en viktig uppgift i att främja kontakterna
mellan svenska och utomsvenska kulturer.
Göteborgs stad har föreslagit en samlad förläggning av nationell etno-
grafisk museiverksamhet till Göteborg. Folkens museum - etnografiska har
bl.a. aktualiserat en breddning av statens ansvar till även Etnografiska museet
i Göteborg. Detta museum, som ingår i den kommunala förvaltningen Göte-
borgs museer, har samlingar i vetenskaplig paritet med Folkens museum -
etnografiska i Stockholm. I praktiken utgör samlingarna komplement till
varandra. Så har t.ex. Folkens museum - etnografiska bättre täckning av
Nordamerika, Etnografiska museet i Göteborg av Latinamerika.
I Göteborg är de nuvarande möjligheterna till god förvaring och aktiv
verksamhet av ekonomiska och andra skäl begränsade. Samtidigt är det ange-
läget att förutsättningarna att arbeta i förhållande till både forskning och in-
vandrargrupper förbättras även utanför Stockholm. Att staten övertar huvud-
mannaskapet för Etnografiska museet i Göteborg och lägger samman detta
med Folkens museum - etnografiska skapar enligt regeringens bedömning en
mycket slagkraftig helhet. Till denna förstärkta museimyndighet bör också
föras Medelhavsmuseet (inom Statens historiska museer) och Östasiatiska
142
museet (inom Statens konstmuseer), eventuellt också de östasiatiska samling-
arna vid Röhsska museet i Göteborg. Den nya samlade museiorganisationen
förblir ett statligt ansvarsmuseum med centrum förlagt till Göteborg. Även i
Göteborg föreligger den vetenskapliga miljön inom ämnesområdena social-
antropologi, antikens kultur och samhällsliv och konstvetenskap samt ett
betydande publikt underlag.
Regeringen gör bedömningen att en nyetablering i denna form möjliggör
ytterligare samordningsvinster och breddning av kompetensen. Dessutom kan
den nya museiorganisationen i förening med en ny lokallösning skapa förut-
sättningar för oprövade former för exponering, publikkontakter och andra
aktiviteter. Förslaget bör inom museiområdet ses som en viktig del i rege-
ringens satsning på kultur i hela landet.
Etnografiska museet i Göteborg bör redan fr o m år 1997 ges ett bidrag på
3 750 000 kronor för driftskostnader.
Regeringen anser att förändringen organisatoriskt bör kunna genomföras
till den 1 januari 1999, lokalmässigt under år 1999. Regeringen avser därför
att snarast utse en organisationskommitté som, i avvaktan på riksdagens
beslut, kan förbereda förändringen och i övrigt lämna mer preciserade förslag
och vidta nödvändiga verkställighetsåtgärder. Därvid bör bl.a. studeras
närmare om det finns omständigheter förknippade med delar av samlingarna
som kan påverka en förflyttning från Stockholm. Regeringen avser att under
år 1997 återkomma till riksdagen med närmare förslag rörande den nya
myndigheten.
14.4.8 Satsning på samtidskonsten - Moderna museet,
Bildmuseet i Umeå och Rooseum i Malmö
Regeringens bedömning: Samtidskonsten och konstbildningen be-
höver lyftas fram och få även uttalade regionala stödjepunkter. Sär-
skilda satsningar bör därför fullföljas på det nya Moderna museet men
också göras på Bildmuseet i Umeå och Rooseum i Malmö.
I budgetpropositionen för år 1997 anvisas Statens konstmuseer en
förstärkning för Moderna museet med 11 545 000 kronor. Till Bild-
museet anvisas 750 000 kronor och till Rooseum en miljon kronor.
Skälen för regeringens bedömning: Kulturutredningens och rege-
ringens samstämmiga syn på bildkonstens och konstnärernas ställning redo-
visas på annan plats i denna proposition (avsnitt 6, 13). Regeringen gör
bedömningen att samtidskonsten är ett område som bör stärkas. Förutsätt-
ningarna för konstutövande bör förbättras, mångfald och kvalitet bör främjas
och tillgången till konstmiljöer bör ökas i hela landet. Konstbildningen måste
vara ett centralt inslag i ett levande kulturliv. Detta helhetsperspektiv ger
starka skäl till särskilda markeringar av museernas arbete med bildkonsten
och behovet av regionala stödjepunkter.
Prop. 1996/97:3
143
Moderna museet
Prop. 1996/97:3
Som en bekräftelse på Moderna museets betydelse anslogs år 1993 medel för
en ny museibyggnad på Skeppsholmen. Denna kommer att stå klar för
inflyttning i början av år 1998. I årets budgetproposition (prop. 1996/97:1)
föreslår regeringen därtill utökade resurser för Moderna museet i samband
med återflyttningen till Skeppsholmen. Vidare föreslår regeringen i denna
proposition (kap. 13.5) att Nämnden för utställningar av nutida svensk konst
i utlandet (NUNSKU) upphör och att nämndens uppgifter och anslagsmedel
överförs till Statens konstmuseer (Moderna museet) fr.o.m. den 1 januari
1997. Inför en situation som ur flera synpunkter är att betrakta som en nystart
för Moderna museet anser regeringen att det finns skäl att - utöver vad som
anförts i kap. 13.1 Inriktning på de framtida insatserna inom bild- och form-
konstens område - precisera museets uppgifter.
Moderna museet har haft som sin huvuduppgift att belysa den moderna
konstens utveckling. Därmed har också samtidskonsten haft en särskilt vital
roll i museets verksamhet. Det är regeringens uppfattning att Moderna museet
även i fortsättningen skall ha till uppgift att introducera den nyskapande
konsten för såväl en smal som en bredare publik och vara det ledande museet
i landet på detta område. Moderna museets konstsamling utgör en väsentlig
plattform för denna verksamhet och måste fullödigt spegla samtida bild- och
formkonst i dess egenskap av kulturarv.
Den nya byggnaden skapar avsevärt förbättrade möjligheter i båda dessa
avseenden, men museet bör även ta ett särskilt ansvar för att utveckla sam-
verkan med andra konstinstitutioner inom landet och driva på utvecklingen
inom det regionala konstlivet. Genom att NUNSKU:s verksamhet förs över
till Moderna museet får museet dessutom en ny uppgift i sina internationella
kontakter genom att anordna utställningar av nutida svensk konst i utlandet.
Den tilltagande internationaliseringen, bl.a. genom Sveriges anslutning till
EU, gör en aktiv extern verksamhet särskilt angelägen. Museets del av
ansvarsmuseiuppgiften på konstområdet får med dessa nya förutsättningar en
särskild tyngd.
Bildmuseet och Rooseum
Bildmuseet i Umeå tillkom år 1981 som ett annex till Västerbottens museum
men med Umeå universitet som huvudman. Ett samverkansavtal finns sedan
år 1993 mellan Statens konstmuseer och Bildmuseet av innebörden att
Bildmuseet skall utvecklas till ett regionalt konstcentrum och därmed aktivt
främja övre Norrlands konstliv.
Malmöregionen har på senare år aktivt utvecklat en allt starkare position
vad gäller svensk och internationell samtidskonst. I denna miljö intar
Rooseum, som bildades på privat initiativ år 1988, en central plats. Rooseum
är numera en stiftelse med Malmö stad som en av huvudmännen. Frågan har
varit aktuell att utveckla samarbetet mellan Bildmuseet och Rooseum utifrån
deras speciella ställning i norra respektive södra delen av landet.
144
Båda museerna är av största regionala betydelse för samtidskonsten och
konstbildningen. I budgetpropositionen (1996/97:1) föreslås därför ökade
resurser till deras verksamhet.
Länsmuseerna
Under den uppbyggnad av regionala kulturinstitutioner som skett med statligt
stöd sedan år 1974 har ansvaret på denna nivå för bild- och formkonsten
mestadels lagts på länsmuseerna. Utredningen Kultur i hela landet (Ds
1989:36) konstaterade att bildkonsten hade en svag ställning på många håll.
Utredningen lyfte fram de svårigheter många länsmuseer haft att utveckla en
kontinuerlig bildkonstverksamhet. I början av 1990-talet tillfördes läns-
museerna ett utökat antal grundbelopp, till vilka knöts önskemål från statens
sida om en förstärkning av kompetens och aktivitet inom bl.a. bildkonst- och
konstbildningsområdet.
Enligt vad regeringen erfarit har de tillförda medlen på vissa håll medfört
en uppryckning för bildkonsten i form av att ny kompetens tillförts och
verksamheten fått en mer framträdande plats. Några museer vidareförmedlar
ett visst antal grundbelopp till annan och mer lämpad institution i länet. Enligt
museistatistiken har dock antalet konstutställningar inte ökat, och flertalet
museer förefaller inte ha påverkats i någon större omfattning av de statliga
önskemålen.
Under avsnitt 6.6 Länskonstnärer har regeringen föreslagit ett stöd på
totalt 6 700 000 kronor till verksamhet med länskonstnärer inom olika om-
råden. I regioner där länskonstnärer för bildkonsten blir verksamma med
statligt stöd är det lämpligt att dessa knyts till länsmuseet eller annan verk-
samhet med ett samlat regionalt ansvar för bild- och formkonsten.
Prop. 1996/97:3
14.4.9 Riksutställningar
Regeringens förslag: En ny myndighet inrättas som tar över
Stiftelsen Riksutställningars verksamhet. Förändringen genomförs den
1 januari 1998.
Kulturutredningens förslag: Kulturutredningen föreslår att Riks-
utställningar kvarstår som ett i huvudsak förmedlande och metodutvecklande
organ, vars uppgifter att producera utställningar i egen regi reduceras starkt.
Verksamheten bör bli mer efterfrågestyrd och större delen av anslaget öppet
för ansökan från andra utställningsproducenter, även utanför museiområdet.
Utredningen behandlar inte frågan om Riksutställningars formella status.
Remissinstanserna: Den övervägande delen av remissopinionen an-
sluter sig till Kulturutredningens förslag. Riksutställningar anser sig emeller-
145
tid behöva en bred produktionskapacitet för att i praktiken kunna fullgöra sitt
uppdrag som utvecklande och rådgivande organ.
Riksdagens tidigare överväganden: Efter en längre försöksverk-
samhet lämnade 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) i
betänkandet Utställningar (SOU 1974:43) vissa förslag rörande Riksutställ-
ningars fortsatta verksamhet. Regeringen föreslog att Riksutställningar skulle
få en permanent organisation som statlig stiftelse med uppgift att producera
och distribuera utställningar i egen regi och i samverkan, utveckla ut-
ställningsmediet samt bedriva konsultverksamhet i olika former (prop.
1975/76:135 s. 290). Riksdagen beslöt i enlighet med regeringens förslag
(bet. 1975/76:KrU35, rskr. 1975/76:355). Riksdagen har nyligen (prop.
1995/96:61, bet. 1995/96:LU7, rskr. 1995/96:79) tagit ställning i frågor om
former för verksamhet som är beroende av statligt stöd.
Skälen för regeringens förslag: I en särskild skrivelse den 6 februari
1995 samt i sin fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1997-1999
har stiftelsens styrelse föreslagit en omvandling till myndighetsform. Rege-
ringen delar denna bedömning och avser att bifalla en framställning från
stiftelsen om permutation, eftersom inga egentliga skäl längre talar för att
Riksutställningar skall utgöra en stiftelse. Av riksdagens ställningstagande år
1995 till stiftelser som princip och efterföljande ändring (1995:1460) i lagen
(1994:1221) om införande av stiftelselagen (1994:1220) följer också att
statlig verksamhet normalt bör bedrivas i myndighetsform. I Riksutställning-
ars verksamhet täcks närmare 90 procent av kostnaderna av anslag, och inte
heller för förankring och kontaktnät har stiftelseformen eller annan enskild
associationsform i detta fall någon egentlig betydelse. Inga tillräckligt vägan-
de skäl talar heller för att Riksutställningar avvecklas som självständigt organ.
Regeringen konstaterar vidare att verksamheten alltmer kommit att be-
drivas i samarbete med och ofta på initiativ från utställningshuvudmän i hela
landet. Det helt övervägande antalet utställningsförslag kommer från externa
intressenter, och av tolv nya produktioner budgetåret 1994/95 var fem före-
slagna utifrån och fyra övertagande av turnéansvar. Avtalsreglerad samfinan-
siering har också efterhand blivit vanligare, och under samma period stod
Riksutställningar för 87 procent av kostnaderna för utifrån föreslagna utställ-
ningar och för 70 procent av kostnaderna för samtliga kategorier. Denna
utveckling mot en i praktiken dominerande efterfrågestyrning bör fortsätta.
Ca 80 procent av de totala resurserna går till produktion av vandrings-
utställningar, ca 20 procent till kunskapsförmedling och teknisk hjälp. En
koncentration har på senare år skett mot färre utställningar men av en kvalitet
och med en inriktning som är svår att nå i andra former. En kraftig begräns-
ning av Riksutställningars producentroll skulle snarast motverka uppgiften att
vidareutveckla kunskaper och metoder på området. Regeringen gör bedöm-
ningen att ytterligare förstärkt samverkan vad gäller idéskapande, finansiering
och distribution bör ses som ett mer konstruktivt medel för att nå både större
spridning och högre kvalitet. Riksutställningar bör emellertid även studera
alternativa möjligheter att bidra till finansieringen av sådana externa produk-
tioner som bedöms vara särskilt nyskapande metodiskt eller genom sitt
Prop. 1996/97:3
146
ämnesval. Speciellt bör därvid prioriteras motverkande av främlingsfientlighet
samt, i enlighet med tidigare uppdrag, en inriktning mot barn och ungdom.
I och med att stiftelsen kommer att upphöra och en ny myndighet föreslås
bli inrättad i dess ställe kommer uppgifterna för denna nya myndighet att
övervägas från bl.a. de utgångspunkter som angivits ovan.
Förändringen bör genomföras den 1 januari 1998 och medför inga budget-
konsekvenser.
Prop. 1996/97:3
14.4.10 Statliga utställningsgarantier
Regeringens förslag: Regeringens bemyndigande att lämna utställ-
ningsgarantier vidgas. Garantier skall även kunna omfatta föremål i
svensk ägo och lämnas till andra icke-kommersiella utställare än statliga
museer. Garantin skall som regel inte avse lån mellan statliga institu-
tioner eller föremål som avses ingå i permanenta utställningar hos den
mottagande institutionen. Garanti skall inte heller lämnas om före-
målens värde är litet. För utställningsanordnaren skall gälla en själv-
risk. Omfattningen av garantin skall närmare anpassas till internationell
praxis. Beslut om garantier skall fattas av regeringen eller den myndig-
het regeringen bestämmer. Verksamheten skall avgiftsfinansieras.
Promemorians förslag: Departementspromemorian Statliga utställ-
ningsgarantier (Ds 1995:79) överensstämmer i allt väsentligt med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remissopinionen välkomnar till helt övervägande
delen förslagen i promemorian. Riksrevisionsverket anser emellertid att de
faktiska garantiutgifterna inte bör finansieras från anslaget Oförutsedda
utgifter utan att även dessa bör kalkyleras in i ansökningsavgifterna eller på
annat sätt budgeteras inom berört utgiftsområde.
Riksdagens tidigare överväganden: Modellen med statlig utställ-
ningsgaranti tillämpades första gången år 1974 i samband med en utställning
från Kina i Sverige (prop. 1973:170 s. 26-27, bet. 1973:KrU44, rskr.
1973:348). Regeringen begärde därefter (prop. 1975/76:125 s. 24-26) ett
allmänt bemyndigande att vid behov på motsvarande sätt få ställa statlig ga-
ranti. Riksdagen lämnade det begärda bemyndigandet (bet. 1975/76: KrU39,
rskr. 1975/76:305). Ar 1978 utsträckte riksdagen sitt bemyndigande till att
även avse sådana depositioner av enstaka konstföremål som under lång tid
skulle finnas i landet (prop. 1977/78:125 s. 35-36, bet. 1977/78: KrU26,
rskr. 1977/78:322). Vidare är det statliga riskfinansieringssystemet under
utveckling (prop. 1995/96:105, avsnitt 5 s. 12-13, bet. 1995/96:FiUl 1,
rskr. 1995/96:191).
Skälen för regeringens förslag: För statlig egendom och statlig
verksamhet råder sedan länge i princip försäkringsförbud, senast reglerat i
förordningen om statliga myndigheters riskhantering (1995:1300). Kammar- 147
kollegiet får dock vid särskilda skäl besluta om undantag eller, efter överens-
kommelse med myndigheten, överta ansvaret för skaderisker. Kammar-
kollegiet har också regeringens uppdrag att vidareutveckla det riskfinansi-
eringssystem för statliga myndigheter som nyligen etablerats.
Regeringen har som framgått sedan länge bemyndigande att lämna garan-
tier för lån av föremål i utländsk ägo som antingen ingår i utländska vand-
ringsutställningar eller utställningar som de statliga museerna sätter upp
själva. Garantin har endast avsett de statliga museerna. För att låna ut ett
föremål till utställningar kräver ägaren som regel att föremålet försäkras eller
att en garanti ställs för att ersättning betalas om föremålet skadas eller för-
loras. Med tanke på försäkringsförbudet har det därför varit en förutsättning
för att kunna låna föremål från utlandet att staten lämnat en utställnings-
garanti.
Det faktum att det inte kan ställas garantier för föremål i svensk ägo har lett
till att statliga museer i vissa fall, i strid med gällande regler, försäkrat föremål
som de lånat in från icke-statliga ägare. Begränsningen av garantin till att
endast gälla statliga museer har också medfört betungande försäkrings-
kostnader för mindre museer som länsmuseer. Ofta har de inte ansett sig ha
råd att betala en försäkring och därför fått avstå från att ta emot utställningen
eller föremålen.
Från kulturpolitiska utgångspunkter är förbättrade möjligheter att få utställ-
ningsgaranti angelägna, främst för att öka tillgängligheten av museisamling-
arna över hela landet. En sådan utveckling har hittills hämmats av de om-
ständigheter som redovisats. Ett mer flexibelt system skulle också ligga väl i
linje med SESAM-projektet, vars grundtanke är att genom ökade vård- och
registreringsinsatser göra samlingarna fysiskt lättare åtkomliga. Högre kvali-
tet i föremålsbestånden gör tillgängliggörandet effektivare och medverkar
dessutom till ett ökat samarbete.
Mot denna bakgrund ansluter sig regeringen i allt väsentligt till de förslag
som lämnats i promemorian. En utvidgning av systemet med statliga utställ-
ningsgarantier skulle göra det möjligt att ställa ut föremål i större utsträckning
och därmed främja utställningsverksamhet i hela landet. Statliga garantier bör
därför inte endast kunna lämnas för utländska föremål utan även för svenska.
Det saknas, enligt regeringens mening, vägande skäl för att ha olika regler
beroende på ägarens nationalitet. För att ytterligare främja syftet med åtgärden
bör garanti kunna meddelas inte bara för statliga museer utan även för andra
icke-kommersiella anordnare, som bedriver reguljär utställningsverksamhet.
Detta är särskilt angeläget när det gäller museer vilkas verksamhet helt eller
delvis finansieras med statliga medel.
Garantier bör också kunna lämnas för svenska kulturmanifestationer
utomlands. En sådan garanti lämnades för utställningen Solen och Nord-
stjärnan om de svensk-franska kulturförbindelserna under 1700-talet, som år
1994 visades på Grand Palais i Paris (bet. 1991/92:KrU9, rskr. 1991/92:86).
Garantin avsåg då de föremål som lånats in från icke-statliga ägare. Bak-
grunden var att riksdagen ansåg det önskvärt med denna kulturmanifestation
medan värdlandet inte var berett att stå för försäkringskostnaderna.
Prop. 1996/97:3
148
Garanti bör i princip inte lämnas när statliga institutioner lånar föremål av
varandra. Dock bör undantag kunna göras för t.ex. vandringsutställningar. I
sådana kan ingå föremål med olika ägare. Mottagare kan också vara av
varierande slag. För att undvika onödigt krångel bör vid vandringsutställ-
ningar garantin gälla oavsett mottagare och alltså även när både långivaren
och utställningsarrangören är statliga institutioner. Normalt bör garanti inte
heller lämnas för föremål som är avsedda att ingå i permanenta utställningar
hos mottagaren och inte heller för depositioner. Det bör dock vara möjligt att
göra undantag om det finns särskilda skäl, t.ex. när det gäller deposition av
ett föremål som på ett värdefullt sätt kompletterar ett museums basutställning.
För att undvika onödiga administrativa kostnader bör garanti inte lämnas
om det sammanlagda värdet på föremålen är lågt. Av samma skäl bör en
självrisk införas för utställningsanordnaren. De värdegränser som föreslagits
i promemorian är 20 000 kronor i allmänhet och 200 000 kronor för vand-
ringsutställningar. Vidare har föreslagits en självrisk om 20 000 kronor.
Dessa belopp framstår som rimliga och bör gälla, i vart fall inledningsvis.
Eftersom förhållandena kan förändras, bör det dock överlämnas till rege-
ringen att bestämma beloppen. Om det finns särskilda skäl, skall det vara
möjligt att lämna garanti även om värdegränsen inte uppnås. Som förutsätt-
ning för utställningsgaranti bör gälla att utställningen har ett väsentligt kultu-
rellt värde, att anordnaren kan uppfylla rimliga säkerhetskrav i samband med
transport och i utställningslokalerna och att anordnaren i övrigt är villig att
rätta sig efter de villkor som lämnas för garantin.
Sedan en längre tid har både riksdag och regering betonat vikten av att
regeringen avlastas ärenden som inte är av den karaktären att de behöver
handläggas på den nivån. Antalet ersättningsfall med hänvisning till garantin
har hittills varit utomordentligt litet, samtidigt som säkerhetsfrågorna numera
prioriteras högre i museernas lokalprogram. I promemorian föreslås att en
särskild nämnd inrättas för ändamålet. Regeringen har ännu inte tagit slutlig
ställning till frågan om myndighetsstrukturen på kulturområdet. I avvaktan på
att så sker avser regeringen att som nu handlägga frågor om utställnings-
garantier.
I de garantier som hittills lämnats har föreskrivits att ersättningen reduceras
till 50 procent vid force majeure, dvs. exceptionella förhållanden som krig
och omfattande naturkatastrofer. Enligt promemorian är Sverige ensamt om
att använda det generella begreppet force majeure. I andra länder anges i
stället i klartext vilka situationer som inte omfattas av garantin. Sverige bör
inte skilja ut sig i detta avseende, eftersom det kan motverka syftet med
garantin. Villkoren för garantin bör därför så långt möjligt anpassas till
internationell praxis. De närmare villkoren om garantins omfattning och vilka
övriga krav som kan ställas för garanti bör överlämnas till regeringen att
fastställa.
Handläggningen av garantiärenden bör vara avgiftsfinansierad och avgifts-
systemet skall i princip även täcka eventuella fall av skada eller förlust. Det
bör ankomma på regeringen att närmare besluta om avgiftssystemets kon-
struktion samt storleken på avgifterna. Täckningen av eventuella utfallande
Prop. 1996/97:3
149
utställningsgarantier behandlas i budgetpropositionen för år 1997 (prop. Prop. 1996/97:3
1996/97:1, G 3 Utställningsgarantier och inköp av vissa kulturföremål).
14.4.11 Icke-statliga kulturlokaler
Regeringens bedömning: Verksamheten med stöd till icke-statliga
kulturlokaler ger ett gott resultat och bör bedrivas med nuvarande
inriktning. Det är regeringens uppgift att närmare utforma villkoren för
stöd till icke-statliga kulturlokaler.
Kulturutredningens förslag: Kulturutredningen betonar vikten av
ändamålsenliga lokaler för att skapa en grund för mångsidig kulturverksamhet
i hela landet samt understryker att kulturpolitiska bedömningar skall vara
centrala vid fördelningen av stöd till icke-statliga kulturlokaler. Utredningen
föreslår att förordningen som styr detta stöd skall ändras så att den även
omfattar biograflokaler.
Kulturdepartementets utredning: En utredning om de icke-statliga
kulturlokalerna har gjorts inom Kulturdepartementet under våren 1995. Den
benämns Handläggningen av stödet till icke-statliga kulturlokaler
(Ku95/1636/Ka). Utredningsförslaget har remissbehandlats. Utredningen
föreslår i huvudsak att stödet delas i två olika anslagstyper och att Riks-
antikvarieämbetet får det övergripande ansvaret för hanteringen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till Kultur-
utredningens förslag. Statens kulturråd och Boverket anser att biograflokaler
är viktiga men att det med nuvarande bidragsram inte är rimligt att prioritera
ytterligare lokalkategorier. Det finns en klar majoritet bland remissvaren som
förordar nuvarande inriktning av stödet. De remissinstanser som yttrat sig
över Kulturdepartementets utredning är negativa till de framförda förslagen.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen har vid flera tillfällen
behandlat frågan om stödet till icke-statliga kulturlokaler, särskilt huruvida
handläggningen bör överflyttas från Boverkets samlingslokaldelegation till
Kulturrådet. Riksdagen har senast 1995 (bet. 1994/95:BoU10, rskr.
1994/95:211) vidhållit uppfattningen att nuvarande beslutsordning inte skall
förändras.
Skälen för regeringens bedömning: Ovanligt många museer och
andra kulturlokaler har byggts eller moderniserats under 1990-talet. De allra
flesta av dem har fått statligt stöd enligt förordningen (1990:573) om stöd till
vissa icke-statliga kulturlokaler. Sammantaget innebär det att olika slags
kulturverksamheter runt om i landet nu har en avsevärt bättre situation än
tidigare. Stödet har ofta varit av avgörande betydelse för regionala och lokala
satsningar på kultur och har genererat såväl betydande sysselsättning som
vitaliserade kulturaktiviteter.
Tillgång till goda lokaler är en basförutsättning för ett rikt kulturliv i hela
landet. Enligt redovisningar av effekterna av stödet till icke-statliga kultur-
150
lokaler har den statliga insatsen på knappt 300 miljoner kronor budgetåret Prop. 1996/97: 3
1990/91 medverkat till en sammanlagd investering i olika slags kulturlokaler
om drygt 1 300 miljoner kronor. Stödet har bidragit till väsentligt bättre
villkor och möjligheter för regionala och lokala museer, teatrar, konsert-
lokaler m.m. Vad gäller förslaget om att särskilt prioritera biograflokalerna
anser regeringen det med nuvarande bidragsram vara verkningslöst. Gällande
förordning medger redan stöd till biograflokaler. Regeringen vill dock för
riksdagens kännedom nämna att den avser att ge ett uppdrag till Boverket, att
i samverkan med Kulturrådet och Riksantikvarieämbetet, närmare utreda de
framtida behoven av statligt stöd till icke-statliga kulturlokaler och formerna
för detta.
Regeringens förslag till medelsanvisningar redovisas i budgetproposi-
tionen för år 1997 (prop. 1996/97:1).
14.4.12 Regeringens övriga förslag på museiområdet
I kapitel 12 Arkitektur och formgivning föreslår regeringen att Arkitektur-
museet får förstärkta resurser (kap. 12.2). Vidare föreslås att Röhsska museet
i Göteborg får ett nätverksans var för konsthantverk och formgivning och
tilldelas särskilda medel för detta uppdrag (kap. 12.3).
Regeringens generella bedömning av museiområdet med ledning av in-
givna årsredovisningar för 1994/95, fördjupade anslagsframställningar m.m.
är att statens insatser lett till en positiv utveckling i väsentliga avseenden.
Museernas verksamhet fungerar i huvudsak effektivt och ändamålsenligt.
Denna bedömning har sammanvägts med den utvärdering som Kulturutred-
ningen gjort och de synpunkter som lämnats av remissinstanserna. Staten bör
därför fortsatt driva centrala museer och i övrigt lämna stöd till musei- och
utställningsverksamhet enligt nuvarande förutsättningar. Insatserna bör förbli
i huvudsak oförändrade.
Regeringens förslag till medelsanvisningar redovisas i budgetproposi-
tionen för år 1997 (prop. 1996/97:1).
14.4.13 Kulturutredningens förslag om tidsbegränsade
nationella uppdrag till museerna
Kulturutredningen föreslår två tidsbegränsade nationella uppdrag till
museerna: en särskild dokumentationsinsats i fråga om vår egen tid samt ett
uppdrag att utveckla museet som läromedel. I princip samtliga remiss-
instanser är positiva i sak men understryker att de föreslagna uppdragen
behöver preciseras samt förutsätter att särskilda medel tillförs.
Utredningen konstaterar att det i landets museisamlingar finns stora luckor
när det gäller föremål och annan dokumentation från vår egen tid, särskilt
perioden 1920-1970. Regeringen delar utredningens uppfattning att doku-
mentationen av nutiden bör vara en prioriterad uppgift för museerna.
151
11 Riksdagen 1996/97. 1 samt. Nr 3
Ett skäl till att den löpande föremålsinsamlingen inte hållit önskvärd takt är
att museernas ansträngda ekonomi orsakat en eftersläpning när det gäller
bevarande och vård redan av de befintliga samlingarna. Riksdagen anslog
förra året 235 miljoner kronor till det s.k. SESAM-projektet för att så långt
som möjligt hämta in denna eftersläpning.
Mot bakgrund av den stora satsning som SESAM-projektet utgör anser
regeringen att den föreslagna dokumentationsinsatsen inte har förutsättningar
att kunna genomföras parallellt med denna. En ytterligare insats av det slag
som utredningen föreslår skulle kräva avsevärda resurser, t.ex. i form av
extra medel för inköp av föremål, anställning av personal och lämpliga
magasinsutrymmen. Arbetet med att få fram effektivare förvaringssystem är
något som ingår som en del i SESAM-projektet. Innan en extraordinär
nationell insats för samtidsdokumentation görs, bör genomgången av sam-
lingarna i de olika SESAM-projekten runt om i landet ha kommit längre.
Regeringen föreslår därför i nuläget inget nationellt uppdrag med denna breda
inriktning men redovisar i avsnitt 14.4.3 ett förslag till mer preciserat
uppdrag, som regeringen under perioden 1997-1999 avser att ge till
Stiftelsen Arbetets museum.
I sammanhanget bör också betonas vikten av att det framgångsrika arbete
med att dokumentera samtiden, som i dag bedrivs inom ramen för
SAMDOKss nätverk, fortsätter.
När det gäller det föreslagna uppdraget att utveckla museet som läromedel
vill regeringen för riksdagens information nämna att denna fråga överlämnats
till den interdepartementala arbetsgruppen Kultur i skolan som skall arbeta
t.o.m. hösten 1998.
Sedan 1970-talets mitt har arkivverksamheten i Sverige varit föremål för ett
flertal översyner och utredningar (Ds 1981:21, Ds 1982:5, Ds 1984:6, Ds
1984:12, prop. 1982/83:100, 1982/83:KrU24, rskr. 1982/83:301). En sam-
lad redovisning av arkivpolitiken med förslag om arkivens framtida inriktning
gjordes i propositionen om arkiv m.m. (prop. 1989/90:72) vilket ledde till
införandet av en arkivlag (1990:782) och en arkivförordning (1991:446).
Förvaringsfrågorna har på senare tid behandlats i de båda utredningarna
Statens arkivdepåer - en utvecklingsplan till år 2000 (SOU 1991:31) och
Förvaring av allmänna handlingar hos andra organ än myndigheter (Ds
1993:49).
Genom arkivlagen har ansvarsförhållandena mellan de arkivbildande
myndigheterna och arkivmyndigheterna blivit klarare samtidigt som informa-
tionens tillgänglighet har ökat. Genom arkiven ges möjlighet att undersöka
och kontrollera och att skaffa sig de kunskaper om sakförhållanden som är
viktiga för en fungerande demokrati. Grunden för det offentliga arkiv-
väsendet i Sverige kan sägas vara principen att alla medborgare har rätt att ta
del av allmänna handlingar, vilken lagfästes redan vid mitten av 1700-talet.
Prop. 1996/97:3
152
Denna rätt är grundlagsskyddad och återfinns i 2 kap. tryckfrihetsförord-
ningen. Under de senaste årtiondena har arkivens roll i kulturlivet befästs och
i vid mening även utvecklats. Enskilda människors intresse för att söka egna
och andras rötter har vuxit till en folkrörelse som engagerar både unga och
äldre. Idag finns möjlighet att läsa arkivkunskap på högskolenivå på ett flertal
orter i landet. Detta har lett till en yrkeskår med klarare profil. Under de
senaste tjugo åren har antalet anställda vid Riksarkivet och landsarkiven mer
än fyrdubblats.
14.5.1 Inriktningen på de framtida insatserna för
arkivområdet
Regeringens bedömning: Den statliga arkivpolitiken bör ligga fast.
Skälen för regeringens bedömning: I arkivlagen regleras det
offentliga arkivväsendet, dvs. arkiv hos statliga myndigheter, landsting,
kommuner m.fl. samt arkivmyndigheterna och deras uppgifter. Med arkiv-
myndigheterna avses Riksarkivet med Krigsarkivet, de sju landsarkiven och
de arkivinstitutioner i Stockholm, Karlstad och i viss omfattning Malmö som
genom avtal fungerar som arkivmyndigheter. Det får anses ankomma på
Riksarkivet som sektorsansvarig myndighet att samlat överblicka och bedöma
eventuella behov av en ytterligare utbyggnad av landsarkivorganisationen.
Finansiering av sådana förändringar får ske inom de resursramar myndig-
heten disponerar.
Till arkivsektorn hör Språk- och folkminnesinstitutet, Svenskt biografiskt
lexikon samt Arkivet för ljud och bild under Utbildningsdepartementet. Arkiv
finns även hos andra kulturarvsmyndigheter, t.ex. Antikvariskt topografiska
arkivet vid Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. En annan del
av kulturarvet är de arkiv som bildats av företag, folkrörelser och enskilda.
De regleras inte av någon lagstiftning och förvaras hos den enskilde
ägaren, hos näringslivsarkiv eller folkrörelsearkiv. Sådana arkiv kan förvaras
också hos andra offentliga institutioner än arkivmyndigheterna, t.ex. central-
och länsmuseer och universitetsbibliotek.
Riksarkivet och landsarkiven har till uppgift att utöva det högsta överin-
seendet över den offentliga arkivverksamheten. De verkar för att myndighe-
terna på ett ändamålsenligt sätt fullgör sina skyldigheter enligt arkivlagen.
Arkivmyndigheterna håller mottagna handlingar tillgängliga, verkar för att
arkiven blir fullständiga samt främjar användningen av arkivmaterial genom
att tillhandahålla och förmedla arkivinformation. Den statliga politiken inom
arkivområdet berör även de enskilda arkiven genom bidrag, rådgivning och
konsultinsatser.
Arkivens tillväxttakt i dagens informationssamhälle är hög. Framtida pro-
blem i detta avseende kan i viss mån förebyggas genom en korrekt gallring
och ett systematiskt ordnande i samband med såväl offentlig som privat arkiv-
Prop. 1996/97:3
153
bildning. Kunskap om arkivmaterialens beständighet och krav på förvarings-
utrymmen kan också påverka det framtida behovet av vård. Ny kunskap som
utvecklas kring detta måste spridas till arkivbildarna.
Frågan om en rationell och säker framtidsförvaring av särskilt IT-beroende
medier är viktig att lösa. Mycket talar för att detta är ett område som är väl
upplagt för praktisk samverkan mellan Riksarkivet och andra arkiv-
huvudmän. I betänkandet Inför ett svenskt kulturnät - IT och framtiden inom
kulturområdet (SOU 1996:110) redovisas att ett omfattande digitaliserings-
arbete sedan lång tid pågår inom arkivområdet. Regeringen avser att noga
följa frågorna.
Förändringar i förvaltningen, bl.a. privatisering av statliga myndigheter
och den ständigt pågående informationstekniska utvecklingen, kan utpekas
som de två faktorer som sannolikt kommer att ha störst inverkan på
arkivbildning och arkivvård i framtiden. Informationstekniken gör det lättare
att lagra och söka information vilket skapar nya möjligheter till effektivisering
samtidigt som tillgängligheten till arkiven ökar. Utvecklingen skapar också
nya problem som måste lösas. Detta gör det nödvändigt att noga avväga vad
som är den för arkivens lagring och tillgängliggörande rätta tekniska nivån.
Lösningar måste arbetas fram för hur nya medier skall bevaras och vårdas.
Den stora mängden arkiverad information kräver också insatser för att skapa
bättre sökverktyg för att erhålla den i sammanhanget väsentliga in-
formationen. Arkivmyndigheterna har värdefulla erfarenheter av allmänhetens
och privatforskares användning av digitala hjälpmedel som bör tillvaratas när
det gäller att motverka att grupper i samhället ställs utanför för att de saknar
kunskap om hur tekniken kan användas.
Det är också viktigt att den allmänna kunskapen och medvetenheten om
arkivens betydelse ökar. Det är i det sammanhanget viktigt att framhålla t.ex.
näringslivs- och folkrörelsearkiv samt arkiv som särskilt speglar språkliga
och etniska minoriteter, dvs. arkiv som inte regleras av lagstiftningen men
som likafullt utgör viktiga delar av kulturarvet. Insatser för att väcka enskilda
arkivbildares aktiva intresse för det framtida bevarandet av de egna arkiven
görs redan idag och de bör fortsätta.
Arkivens roll för regional sysselsättning är välkänd och utnyttjad. Svensk
arkivinformation (SVAR) inom Riksarkivet har genom tillverkning, utlåning
och försäljning av mikrokort skapat arbeten i glesbygd och på orter där
strukturomvandlingen slagit hårt. Även "utlokaliserade" arkivdepåer för
företagsarkiv bör nämnas här. Arkiven har också en viktig roll att spela för
kulturturismen. Riksarkivet arbetar t.ex. för att i samarbete med kommuner
och arbetsmarknadsmyndigheter öppna kulturvårds- och forskarcentra på
olika platser i landet. Värdefulla synergieffekter torde kunna uppstå vid
regional samordning med andra delar av kulturarvssektom. Kulturpolitiskt är
det särskilt angeläget att lokalisering och tillgänglighet i övrigt också sker på
sådant sätt att så många människor som möjligt kan ta del av materialet.
Prop. 1996/97:3
154
Övrigafrågor
Prop. 1996/97:3
I den proposition som låg till grund för Språk- och folkminnesinstitutets
bildande (1992/93:150 bil.9) framhölls att de tidigare DOVA-arkivens
regionala förankring var en viktig resurs och att arkiven borde fungera som
regionala enheter under verkschefen. Den geografiska fördelningen av
arkiven låter sig inte utan vidare förenas med denna verksamhetsmodell. Den
regionala obalansen innebär flera problem, inte minst sett i relation till Språk-
och folkminnesinstitutets uppgift att verka för spridningen av det immateriella
kulturarvet i hela landet. En etablering av Språk- och folkminnesinstitutets
kansli i anslutning till ett universitet som förenar hög datateknisk kompetens
med intresse för kulturvetenskaperna framstår som önskvärd. Därigenom kan
institutet utveckla nya verksamhetsideér. I detta sammanhang ter sig
Linköpings universitet med sin ämnesöverskridande temainriktade forskning
och sin högt utvecklade datorkompetens som en lämplig samarbetspartner i
den fas som Språk- och folkminnesinstitutet befinner sig i, när materialet i en
nära framtid i allt större omfattning kommer att föreligga i databaser. Rege-
ringen gör bedömningen att Språk- och folkminnesinstitutets kansli kan
flyttas från Uppsala till Linköping under år 1998.
Regeringen föreslår i övrigt inte några reformer på arkivområdet. Först när
arkivlagen och övrig arkivlagstiftning varit i kraft ytterligare en tid finns
anledning att göra en utvärdering och på nytt se över arkivväsendet.
För myndigheterna inom arkivområdet föreslås oförändrad verksamhet.
I budgetproposition för år 1997 redovisas resultatbedömning och resurs-
tilldelning för samtliga verksamheter (prop. 1996/97:1). De i propositionen
om arkiv m.m. (prop. 1989/90:72 s. 31) angivna målen vilka införts i 3 §
arkivlagen (1990:782) bör fortsatt gälla för arkivsektorn.
Vid utformandet av den statliga kulturpolitiken vid mitten av 1970-talet fick
bevarandet av allas kulturarv en plats i den samlade välfärdspolitiken och
betydelsen av kulturmiljöns sociala och praktiska dimensioner fick
uppmärksamhet. Detta har följts upp i lagar och förordningar samt i såväl
resurstilldelning som breddning av myndigheternas verksamheter. Lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. har tillkommit och i lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m. markeras tydligt att kulturmiljön är en
resurs att hushålla med. Bestämmelser till skydd för kulturmiljön har för-
stärkts i plan- och bygglagen (1987:10). Området har fått ett nödvändigt
personaltillskott. Särskilt bör nämnas att länsstyrelsernas planeringsavdel-
ningar år 1977 tillfördes kulturhistorisk expertis, som på jämställd nivå med
andra länsexperter skulle delta i länens fysiska planering. Därefter har antalet
handläggare inom sektorn ökat succesivt. Betydande belopp har även tillförts
sektorn från andra huvudtitlar i statsbudgeten genom olika typer av bidrag till
exempelvis vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Även integreringen
155
i jordbrukspolitiken har medfört att betydande belopp tillförts vården av Prop. 1996/97:3
kulturlandskapet.
14.6.1 Inriktningen på de framtida insatserna inom
kulturmiljöområdet
Regeringens bedömning: Den statliga kulturmiljöpolitiken bör
ligga fast.
Skälen för regeringens bedömning: Under de senaste tjugo åren har
inom kulturmiljöområdet skett en accentuerad förskjutning från objekt till
miljöer i syfte att bevara och tydliggöra de historiska sammanhang som
gestaltas i kulturmiljön. Samtidigt har även en markerad breddning av det
som anses vara värt att bevara ägt rum. Stark betoning har under denna
period legat på integreringen av kulturmiljön i samhällsplaneringen. Känne-
tecknande för sektorn har också blivit samverkan mellan instanser på olika
nivåer och breda kontaktytor mot andra samhällssektorer. Många av de
problem och hot som kulturmiljösektorn förväntas motverka är också
gemensamma med naturmiljösektom.
Länsstyrelsereformen har i stort sett fått det önskade genomslaget och
arbetet med kulturmiljön har decentraliserats. Integreringen i samhällsplane-
ringen har i många stycken genomförts i dag; att kulturmiljö värden av olika
typer finns spridda över hela landet har blivit mer allmänt känt och uppmärk-
sammat, liksom medvetandet om att det finns kulturella och sociala, men även
ekonomiska värden i att bevara årsringarna i kulturmiljön. Samlad statistik
över medborgarnas intresse saknas, men att intresset för kulturmiljön blivit
större antyds bl.a. av besöks- och tittarsiffror för kulturhistoriskt intressanta
platser respektive TV-program samt köp av böcker om kulturmiljön. Även
engagemanget i bevarande och vård av den egna vardagsmiljöns kultur-
värden, som det kommer till uttyck i deltagande i t.ex. aktionsgrupper för
bevarande och medlemskap i hembygdsföreningar, förefaller ha blivit större.
Trots att den allmänna medvetenheten om kulturmiljöns betydelse sålunda
måste anses ha ökat kan man ändå konstatera att kulturvärdena i miljön
fortsatt inte sällan hanteras med ovarsamhet eller med okunskap. När lång-
siktiga kulturvärden ställs mot andra samhällsintressen, som uppfattas som
viktiga i ett kort perspektiv, kan de förra fortfarande offras till förmån för
offentlig och enskild exploatering av mark och byggnader. Det framstår idag
som fullt klart att våra samlade resurser, vår miljö i dess vidaste bemärkelse,
måste förvaltas på ett långsiktigt och hållbart sätt. I detta arbete är kultur-
värdena en oskiljaktig del av miljön. Det gäller hanteringen av stadsmiljön
likaväl som framtiden för landsbygdens kulturlandskap. I den praktiska
hanteringen av vår gemensamma miljö är det därför av särskild vikt att olika
sektorer och synsätt kan förenas till gagn för en långsiktigt hållbar förvaltning
och utveckling av kultur- och naturmiljön. Med detta som utgångspunkt
156
kommer regeringen att genomföra en särskild översyn av de nuvarande Prop. 1996/97:3
formerna för samverkan mellan kulturmiljö- och naturvårdssektorerna. En
samlad bevarande- och hushållningsstrategi bör leda till kvalitativa förbätt-
ringar och effektivitetsvinster, rörande såväl planering och förvaltning som
resursanvändning. Förslag till utveckling av detta område kommer att
presenteras under år 1997.
Kulturmiljöbegreppet
Kulturmiljö förknippas vanligen med den yttre miljön, men handlar även om
den inre och dessutom om ett såväl materiellt som immateriellt arv.
Generationer av människor har genom byggenskap, odling, namngivning och
berättelser om platser m.m. satt sin prägel på såväl stad som landsbygd. Med
anledning av den förändring av relationen kyrka-stat som skall genomföras
vill regeringen i detta sammanhang särskilt understryka det kyrkliga
kulturarvets stora betydelse för en allmän förståelse av Sveriges framväxt
som en modern europeisk nation. Kulturmiljöer finns sålunda snart sagt över-
allt och berör alla människor.
I prop. 1987/88:104 om kulturmiljövård aviserades en ny politik, som bl.a.
handlade om vilka deltagarna i kulturmiljövården var och kulturmiljövårdens
förhållande till allmänheten. Det handlar om att i det allmänna medvetandet
och hos de enskilda medborgarna, ytterligare förankra och fördjupa
kunskapen om kulturvärden samt medvetenheten om dessas betydelse för och
användning i samhällsutvecklingen. Kulturmiljövården har också i högre grad
inriktats mot förmedling, deltagande i samhällsutvecklingen i stort och
allmänhetens delaktighet. Detta torde emellertid inte självklart inbegripas i
begreppet vård. Den grundläggande och fortsatt mycket viktiga uppgiften är
givetvis att bevara och vårda, sett som ett samlingsbegrepp för alla de olika
arbetsuppgifter detta innebär, men detta är alltså endast ena sidan av den nöd-
vändiga verksamheten. Regeringen använder därför begreppet kulturmiljö,
som bättre förmår rymma kulturmiljöarbetets vidgade verksamhetsfält.
De övergripande målen för kulturmiljövården har behandlats tidigare
(prop. 1987/88:104, bet. 1987/88:KrU21, rskr. 1987/88:390). Dessa mål
bör ligga fast, men kompletteras av den inriktning som redovisas i avsnitt
14.6.1.
Sammanfattning av reformförslag
I budgetpropositionen (prop. 1996/97:1) föreslår regeringen att kulturmiljö-
området år 1997 som engångsanvisningar förstärks med 3,7 miljoner kronor.
157
14.6.2 Ansvarsfördelningen inom kulturmiljöarbetet
Regeringens bedömning: Statens kulturråd bör efter samråd med
Riksantikvarieämbetet precisera villkoren för statsbidrag till de
regionala museerna vad avser kulturmiljöarbetet. Dessa villkor bör
grundas på den fördelning av ansvar och arbetsuppgifter inom en
region som varje länsstyrelse och regionalt museum gemensamt kan
enas om. Statsbidraget bör anpassas till i vilken utsträckning som
respektive regionalt museum är villigt att påta sig och utföra arbets-
uppgifter. Ansvaret för uppföljning och utvärdering bör delas av
Statens kulturråd och Riksantikvarieämbetet.
Kulturutredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Regeringen gav den 24 november 1994 RAÄ i
uppdrag att utarbeta fördjupade riktlinjer för ansvarsfördelningen inom
kulturmiljövården. Rapporten överenstämmer i sina grunddrag med rege-
ringens bedömning. Det stora flertalet regionala museer och länsstyrelser
anser det önskvärt med ett klargörande av ansvarsfördelningen mellan den
centrala myndigheten, länsstyrelser och regionala museer samt med en
precisering av villkoren för statsbidrag.
Skälen för regeringens bedömning: Ett effektivare resursutnyttjande
med krav på uppföljning och utvärdering kräver tydligare riktlinjer för
kulturmiljöarbetet. Att flera offentliga aktörer ingår i kulturmiljöarbetet är
dock en tillgång och inte en nackdel. En viktig förutsättning härvid är att
enighet råder om ansvars- och arbetsfördelning mellan dessa aktörer och att
de samarbetar för att de för sektorn gemensamma målen skall kunna uppnås.
Länsstyrelsen och det regionala museet skall sålunda samverka utifrån en
grundläggande samsyn på kulturmiljöarbetets inriktning, behov och
prioriteringar i regionen.
I 1 kap. 1 § lagen (1989:950) om kulturminnen m.m. slås fast att det är en
nationell angelägenhet att vårda och skydda kulturmiljön och att detta ansvar
delas av alla. De offentliga aktörerna är härvid på central nivå Riksantikvarie-
ämbetet (RAÄ), regionalt länsstyrelserna, länsmuseerna och landstingen samt
på lokal nivå kommunerna och de kommunala museerna med statsbidrag.
Länsmuseerna och de kommunala museer i Malmö, Lund och Göteborg som
erhåller statsbidrag, benämns härefter de regionala museerna. Även vissa av
de centrala museerna har en plats i kulturmiljöarbetet och likaså kommunala
museer utan statsbidrag. Andra aktörer av betydelse för kulturmiljöarbetet är
forskarvärlden, hembygds- och intresseföreningar, mark- och fastighetsägare
samt givetvis alla de som brukar kulturmiljön. De centrala museernas roll
ligger dock huvudsakligen utanför det regionala och lokala kulturmiljöarbetet,
och de övriga aktörernas insatser regleras inte. Deras roller berörs inte i det
följande. Länsmuseerna är vid sidan av sin roll i det statligt reglerade kultur-
miljöarbetet självständiga kulturinstitutioner, med egna mål och prioriterade
verksamheter. De är i allmänhet organiserade som stiftelser med landsting och
Prop. 1996/97:3
158
kommuner, och även hembygdsrörelsen, som huvudmän, men även i ett par
fall som ideella föreningar. Länsmuseerna har inte några myndighetsuppgifter
och kan därigenom, men även genom sin konstruktion och sitt arbetssätt,
skapa opinion och väcka allmänhetens intresse och engagemang för kultur-
miljön.
Regeringen vill för riksdagens information redovisa att RAÄ och Statens
kulturråd kommer att ges ett gemensamt uppdrag att ta fram ett faktaunderlag
för utformande av riktlinjer om vad som kan anses vara uppgifter inom ramen
för statsbidraget till de regionala museerna, respektive uppdrag som förut-
sätter särskild ersättning. Riktlinjerna skall ligga till grund för den fördelning
av ansvar och arbetsuppgifter kring vilken enighet skall uppnås på regional
nivå. Förutsättningar och behov är olika i länen och detta ger möjlighet att ta
hänsyn till de rådande förutsättningarna. Den regionala nivåns ansvarsfördel-
ning skall ligga till grund för de villkor för statsbidrag som Statens kulturråd
beslutar om efter samråd med RAÄ. Statens kulturråd skall efter samråd med
RAÄ anpassa statsbidraget till i vilken utsträckning respektive regionalt
museum är villigt att påta sig och utföra de arbetsuppgifter som med utgångs-
punkt i de nämnda riktlinjerna kan anses vara rimliga. Vägledande vid fördel-
ningen av de offentliga aktörernas ansvar och arbetsuppgifter inom respektive
region, skall vara hur de tillsammans och på bästa sätt kan lösa uppgiften att
uppnå de gemensamma målen för kulturmiljösektorn.
Några grundläggande förutsättningar för fördelning av ansvar och arbets-
uppgifter kan utpekas. RAÄ skall ha till uppgift att självständigt följa kultur-
miljöarbetet på den regionala och lokala nivån samt utvärdera detta och ut-
veckla de olika stödfunktioner som kan behövas. Samordningen av de statliga
kulturmiljöinsatserna skall på central nivå vila på RAÄ och på regional nivå
på länsstyrelserna. Det faktiska arbetet med kunskapsbasen utförs idag
huvudsakligen av de regionala museerna och detta skall gälla även i fram-
tiden. Kunskapsbasens innehåll och uppbyggnad skall dock vara en uppgift
även för övriga offentliga aktörer, också forskningens och intresseorganisa-
tioners åsikter och önskemål skall härvid beaktas. Länsstyrelsernas behov av
biträde inför fattande av beslut och andra typer av ställningstaganden skall
tillgodoses. Samtidigt förutsätter ett långsiktigt arbete för kulturmiljöns bästa
förankring i den allmänna opinionen och engagemang hos enskilda och
organisationer. Här har det regionala museet en särskilt viktig roll att fylla.
14.6.3 Bygghyttor, sysselsättning och utbildning
Under de senaste fem åren har stora arbetsmarknadsmotiverade insatser gjorts
för att stimulera sysselsättningen inom kulturarvsområdet. Det har framför allt
gällt byggnadsvård, som på detta sätt via statsanslagen tillförts ca 700 miljo-
ner kronor, men även SESAM-satsningen om 235 miljoner kronor och flera
arkivsatsningar är primärt sysselsättningsskapande projekt. Det innebär att
museiområdet, arkiven och kulturmiljön gemensamt i dag har goda förutsätt-
ningar och upparbetade kanaler för att kunna skapa meningsfull sysselsätt-
Prop. 1996/97:3
159
ning. Detta särskilt i en tid präglad av hög arbetslöshet parad med ett stort Prop.
intresse för kulturarvet. Erfarenheterna av gjorda satsningar inom detta om-
råde är särdeles goda. Det handlar om arbetsintensiva projekt som över hela
landet genererat många arbetstillfällen direkt och indirekt. Men det handlar
också om mer svårmätbara sidoeffekter som ökad stolthet över den egna
kulturen, tillgång till särskilda material som annars är orimligt dyra, ökad
kunskap hos hantverkare och byggnadsarbetare om kvaliteter i den byggda
miljön, bättre förutsättningar för kulturturism, regionalpolitisk stimulans, nya
möjligheter för kulturaktiviteter i renoverade lokaler, samarbetsfördelar
mellan annars sektoriserade institutioner och verksamheter, uppordnade
museala och arkivaliska samlingar etc. Inte minst insatsområdena med denna
inriktning inom EU:s strukturfondsprogram visar att möjligheterna till reell
och varaktig sysselsättning inom kulturarvsområdet tillmäts stor vikt.
Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att Riksantikvarieämbetet får en engångsanvisning om 2,5
miljoner kronor att fördela till stöd för uppbyggandet, breddningen och
vidareutvecklingen av de regionala och kommunala organisationer som
inom kulturarvsområdet utgör en bas för arbetsmarknadsinsatser och
utbildningar.
Kulturutredningens förslag: Utredningen framhåller att utbildnings-
insatser finansierade via arbetsmarknadsmedel har lett till en viktig höjning av
kunskapsnivån inom byggandet samt drar slutsatsen att sådana satsningar kan
utgöra ett kontinuerligt inslag i vården av kulturarvet. Ryckigheten i syssel-
sättningsinsatserna gör dock verksamheten svårplanerad.
Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som kommen-
terat förslaget ställer sig positiva.
Riksdagens tidigare överväganden: I behandlingen av proposi-
tionen En effektivare arbetsmarknadspolitik (prop. 1994/95:218, bet.
1994/95:AU15, rskr. 1994/95:398, 399) framhålls vikten av att utveckla
resurshushållning och långsiktigt hållbara metoder för återvinning av bygg-
material i kombination med bygghyttor.
Skälen för regeringens förslag: De mycket positiva erfarenheter och
den allmänna beredskap som utvecklats såväl centralt som regionalt genom de
senaste årens stora satsningar på att skapa arbete inom kulturarvsområdet bör
tas till vara. På flera orter finns i dag fungerande organisationer som lyckats
förena utbildning av arbetslösa med ny sysselsättning och vård inom
kulturarvssektom. Särskilt framgångsrika har satsningarna på "byggnads-
hyttor" varit. I Mälsåker, med Hallandsmodellen, och på många andra ställen
runt om i landet har det växt upp en bas och en beredskap för att utveckla
kunskapen om kulturarvet samtidigt som viktiga delar av den byggda miljöns
kulturvärden kunnat räddas. Dessa regionala och lokala initiativ bör, enligt
regeringens mening, kunna breddas och utvecklas vidare. Det är också rege-
1996/97:3
160
ringens uppfattning att det i stort sett saknas medel för att skapa en strategisk
planering kring verksamheten. Eftersom situationen och förhållandena skiftar
i olika delar av landet bör eventuella insatser bedömas utifrån de lokala förut-
sättningarna. Den regionala utvecklingen och koordineringen av regionernas
framtida sysselsättningsinsatser är viktigt, liksom utvecklingen av rådgiv-
ningscentraler för allmänheten vilket i förlängningen kan medverka till ett
stärkande av den regionala identiteten. Regeringen föreslår därför att särskilda
medel anvisas för att regionalt och lokalt utveckla, stärka och etablera
organisationer och projekt som särskilt arbetar med att skapa sysselsättning
inom kulturarvssektom. Riksantikvarieämbetet bör fördela medlen. Särskilt
bör insatser som kan relateras till hushållning med den byggda miljöns
resurser (återvinning av byggnadsmaterial, materialdepåer och selektiv riv-
ning), och utbildningsinriktade projekt kunna lyftas fram. Centrumbildningar
av olika slag kan stödjas och utvecklas med detta anslag. I uppgifterna kan
bl.a. ingå att samla och kontinuerligt föra vidare erfarenheter, bilda ett
nationellt nät av materialdepåer och utveckla ett långsiktigt hållbart system för
byggnadsvård.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1)
att 2,5 miljoner kronor anvisas för detta ändamål.
14.6.4 Industriminnen
Riksantikvarieämbetet har på regeringens uppdrag tagit fram ett handlings-
program för bevarande, vård och långsiktig förvaltning av landets industri-
minnen. Uppdraget redovisas i Riksantikvarieämbetets fördjupade anslags-
framställning för år 1997-1999.
Enligt Riksantikvarieämbetet bör bevarandearbetet och effekterna av en
satsning bl.a. främja medborgarförankringen och uppslutningen kring det
industrihistoriska arvet, skapa en modern kunskapsbas över industriminnen,
medverka till att regionala och lokala industriminnesvårdsprogram utarbetas
samt stärka och utveckla samverkan med olika museer och institutioner för att
samla och stärka resurserna för att bevara det industrihistoriska arvet.
Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att Riksantikvarieämbetet får en engångsanvisning om 1,2
miljoner kronor. Medlen skall användas till att intensifiera arbetet med
landets industriminnen genom informations-, samordnings- och
utvecklingsinsatser.
Kulturutredningens bedömning: Utredningen framhåller behovet av
en helhetssyn och ett samlat agerande för vårt industriella arv. Den betonar
även samband och integration mellan den byggda miljön, traditioner och
levnadsskick, föremål och produktionsprocesser.
Prop. 1996/97:3
161
Riksdagens tidigare överväganden om industriminnen: Kultur- Prop. 1996/97:3
utskottet (bet. 1994/95:KrU3) anförde i samband med att uppdraget angående
landets industriminnen gavs till Riksantikvarieämbetet att uppdraget inte
enbart avsåg den byggda industrimiljön, utan att även den del av industri-
minnesvården som berör arbetsliv, konsumtionsmönster, värderingar och
livsformer kan belysas.
Skälen för regeringens förslag: Riksantikvarieämbetet bör nu inten-
sifiera arbetet med landets industrihistoriska arv i första hand genom
informations-, utvecklings- och samordningsinsatser enligt det program-
förslag som har utarbetats. Det fortsatta arbetet förutsätter en nära samverkan
med bl.a. Nordiska museet, Arbetets museum, Tekniska museet, Riksarkivet
och Kungl. tekniska högskolan. För detta ändamål föreslår regeringen i
budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1) att Riksantikvarieämbetet
anvisas 1,2 miljoner kronor av engångsmedel för år 1997.
Massmedierna har betydelse för kulturen i en rad olika avseenden. Det mest
grundläggande är att den yttrandefrihet som är en förutsättning för ett fritt och
levande kulturliv, liksom för vår politiska demokrati, bygger på att det finns
fria och självständiga massmedier där debatter kan föras och åsikter brytas.
Det är en angelägen uppgift att slå vakt om mångfalden på massmedieområdet
och motverka likriktning och förytligande. Debatten om maktkoncentrationen
inom medievärlden är viktig i detta sammanhang.
Massmedierna bidrar i mycket hög grad till att utjämna skillnaderna mellan
olika landsändar och befolkningsgrupper i fråga om tillgång till kulturupp-
levelser. I radion och televisionen förekommer musik, teater och angelägna
debatter som kan höras och ses över hela landet.
Det finns en risk för att massmedier som verkar på kommersiella villkor i
så hög grad inriktar sig mot att tilltala en stor och allmän publik att mång-
falden kommer bort och att innehållet blir förutsägbart och trivialt. Därför är
det angeläget att det finns public service-företag inom radion och televisionen
som utan att vara beroende av en kommersiell marknad kan svara för mång-
fald och kvalitet. Nya elektroniska medier kan också göra det lättare för en-
skilda och grupper med små resurser att nå ut till andra med debattinlägg och
konstnärliga verk.
Massmedierna har spelat en viktig roll för att närma olika landsändar och
regioner till varandra. Radion anses t.ex. haft stor betydelse för utvecklandet
av ett riksspråk, samtidigt som dessa medier också gör det möjligt att spegla
det som händer i olika delar av landet. Lika väl som massmedierna ger
spridning åt det nya, i form av modeföreteelser eller nya tänkesätt, lika väl
kan massmedierna ge kunskap om äldre tiders kultur och levnadsvillkor.
Radio och TV, dagspress och populärtidskrifter når inte bara de special-
162
intresserade, som aktivt söker kunskap, utan också de som inte vet att kun-
skapen finns, men som blir glatt överraskade när de finner den.
Massmediernas roll för att informera om andra länder kan knappast över-
skattas. Televisionen tar oss med till utländska krishärdar men ger oss också
inblick i hur vardagslivet levs i olika delar av världen. Genom radioprogram
och musikinspelningar, filmer och litteratur får vi del av andra länders kultur
och sätt att tänka. Massmedierna ger oss möjlighet att upptäcka både det som
skiljer olika folk och kulturer åt men också, vilket är det viktigaste, det som
förenar. Därmed bidrar massmedierna till att motverka den främlingsfientlig-
het som beror på rädsla och okunnighet.
Statens åtgärder på massmedieområdet går i första hand ut på att skapa
goda betingelser för en självständig verksamhet. Genom att slå vakt om
yttrandefriheten och den fria konkurrensen bidrar statsmakterna till att en-
skilda massmedier kan utvecklas enligt sina egna förutsättningar. På vissa
områden går statens insatser längre. För att vidmakthålla mångfalden inom
dagspressen finns stöd till utgivning och samdistribution. Inom radio- och
TV-området har de avgiftsftnansierade public service-företagen uppdrag att
sända ett programutbud som kännetecknas av mångsidighet och god kvalitet.
Inom många branscher, som i huvudsak verkar på kommersiell grund, finns
statligt stöd till viss kvalitetsutgivning.
Den svenska mediemarknaden har under lång tid kännetecknats av stor
stabilitet både när det gäller utbud och publikvanor. Det är först under de
senaste tio åren som mönstren luckrats upp.
Sveriges Radio hade under en lång tid monopol på radio- och TV-sänd-
ningar. På nyårsafton 1987 startade den Londonbaserade TV-kanalen TV3
sina sändningar vilket i praktiken innebar att monopolet bröts. I november
1991 fick TV 4 sändningstillstånd för den tredje markbundna TV-kanalen.
Utbudet av radio- och TV-program har flerdubblats under det senaste
decenniet. Ca två tredjedelar av alla svenska hushåll har möjlighet att se TV-
program som sänds i satellit medan övriga hushåll bara kan se de tre
marksända TV-kanalerna SVT 1, SVT 2 och TV 4. Icke-kommersiella lokala
kabelsändarföretag, som skall släppa fram olika intressen och menings-
riktningar, finns på 26 orter. Det finns dessutom drygt 100 andra företag som
sänder lokala kabel-TV-program.
I slutet av 1970-talet introducerades närradion. Antalet organisationer med
tillstånd att sända närradio ökade från ca 300 år 1980 till ca 2 400 år 1989,
men har minskat till ca 1 200 år 1995. Under 1993 introducerades privat
reklamfinansierad lokalradio. Idag finns 90 sändningstillstånd fördelade på
40 olika sändningsområden.
Antalet dagstidningar har varit stabilt sedan 1970-talets första hälft. År
1975 fanns det 146 dagstidningar i Sverige. År 1995 var antalet 166. De
största förändringarna har skett bland endagstidningarna, vilka nästan
fördubblade sitt antal till 51 st mellan 1975 och 1995.
Den samlade dagstidningsläsningen har under de senaste åren inte för-
ändrats nämnvärt. Dagspressens ställning har förblivit stark, även om en viss
försvagning har kunnat märkas under början av 1990-talet. 80 procent av
Prop. 1996/97:3
163
befolkningen mellan 9 och 79 år läste en dagstidning en genomsnittlig dag år
1995.
Radiolyssnandet har också varit stabilt under den senaste 20-årsperioden.
Mellan 70 och 80 procent av befolkningen lyssnar på radio varje dag. Enligt
Kulturutredningen (SOU 1995:85) har andelen lyssnare på Sveriges Radio
minskat med ca 10 procentenheter sedan introduktionen av privat lokalradio.
Lyssnandet på P 1 har emellertid inte påverkats nämnvärt. TV-tittandet har
ökat något under den senaste 20-årsperioden främst till följd av att det har
tillkommit nya kanaler och att andelen tittare bland befolkningen ökat. Enligt
Nordicoms Mediebarometer 1995 ägnar svenskarna i genomsnitt 5,5 timmar
per dag åt massmedier. Ungefär två tredjedelar av den tiden ägnas åt radio
och TV, medan ca 10 procent av tiden ägnas åt dagstidningsläsning. En
genomsnittlig dag tittar mer än fyra av fem svenskar på TV. Nästan hela
befolkningen tittar på TV någon gång under en genomsnittlig vecka.
Inom mediesektorn har förändringarna mätt i ägarkoncentration inte varit
speciellt stora fram till slutet av 1980-talet. Under 1990-talets första år har
dock ett tidigare stabilt ägarmönster brutits. Ägandet av olika medier har ökat
i samband med tillkomsten av privat kommersiell lokalradio och TV, vidare
har andelen utländskt ägande ökat. Flera ägarskiften har ägt rum inom dags-
pressen. Antalet ägare har minskat samtidigt som flertidningsägarna expan-
derat genom tidningsförvärv. Få nya ägare har tillkommit.
Sammantaget präglas hela massmedieområdet av en fortgående förändring
bl.a. till följd av den nya digitala tekniken. Datorerna har ändrat produktions-
tekniken inom såväl dagspress och tidskrifter som radio och TV. Många tid-
ningar och tidskrifter publiceras i dag inte bara i tryckt form utan även elek-
troniskt. Det finns också publikationer som enbart är tillgängliga i elektronisk
form. Även för radio och TV håller digitala distributionsformer på att slå
igenom.
Direkt statligt presstöd ges i form av driftsstöd, utvecklingsstöd och distribu-
tionsstöd. Statliga medel utgår även till radio- och kassettidningar för syn-
skadade m.fl. Dagspressen åtnjuter också en förmånlig behandling i mer-
värdes- och reklamskattehänseende. I denna proposition berörs främst de
direkta insatserna.
Prop. 1996/97:3
164
15.1.1 Inriktningen på de framtida insatserna för
dagspressen
Prop. 1996/97:3
Regeringens bedömning: Statens direkta insatser bör verka för att
värna mångfalden på dagstidningsmarknaden i syfte att främja en all-
sidig nyhetsförmedling och opinionsbildning. Detta bör presspolitiken
verka för genom att
- främja konkurrens mellan dagstidningar på framför allt den regi-
onala marknaden,
- främja förekomsten av monopolbrytande, kompletterande dagstid-
ningar på framför allt den regionala marknaden,
- stödja en bred spridning av dagstidningar.
Statliga insatser bör dessutom inriktas på att göra det möjligt för
synskadade m.fl. att ta del av innehållet i dagstidningar.
Skälen för regeringens bedömning: Presstödet har bevarat en viss
yttre mångfald, dvs. förekomst av flera olika tidningar inom en region, inom
dagspressen. Antalet orter där minst två konkurrerande dagstidningar ges ut
var 18 st år 1995 jämfört med 20 år 1975. Den del av presstödet som syftat
till att stimulera samdistribution har hittills visat sig mycket framgångsrik.
Åtgärderna för att främja samproduktion har dock inte rönt samma framgång.
Pressens lånefond, utvecklingsbidraget och utvecklingsstödet har emellertid
gett andratidningarna möjligheter att hålla i princip jämna steg med första-
tidningarna i fråga om teknisk förnyelse.
Mellan år 1990 och år 1994 minskade utgifterna för driftsstöd. Minskning-
en hänför sig framför allt till politiska beslut, dvs. regelförändringar samt den
generella sänkning av stödet som gjordes år 1994. Några tidningar som
kommer ut med 1-2 nummer per vecka, s.k. lågfrekventa tidningar, har lagts
ner av ekonomiska skäl. Samtidigt har nya endagstidningar tillkommit.
Upplageförändringar står för en del av minskningen. En generell höjning av
driftsstödet med 13 procent gjordes från den 1 januari 1996. Nivån på
distributionsstödet sänktes med 7,5 procent år 1992. Därefter har utgifterna
för distributionsstöd endast ändrats marginellt.
Dagspressens upplaga har fallit kraftigt under 1990-talet. Kvällspressen
står för den största delen av upplageförlusterna. Inom morgonpressen är det
främst andratidningarna som drabbats.
Av Presstödsnämndens årsredovisning för budgetåret 1994/95 framgår att
de ekonomiska resultaten har förbättrats under år 1994 jämfört med år 1993
för de tidningsgrupper med allmänt driftsstöd som kommer ut med fler än två
nummer per vecka, medan de lågfrekventa tidningarna med allmänt driftsstöd
har försämrat resultat som grupp.
För de flesta tidningar med driftsstöd är stödet alltjämt av avgörande
betydelse för tidningarnas överlevnad. De lågfrekventa tidningarna med
allmänt driftsstöd är den grupp som är mest beroende av presstödet. Under
165
1990-talet har driftsstödet täckt mellan 30 och 35 procent av kostnaderna för
denna grupp.
Det statliga stödet till radio- och kassettidningar skall förbättra tillgången
till innehållet i dagstidningar för synskadade, sådana funktionshindrade som
inte förmår hålla i eller bläddra i en tidning, samt afatiker och dyslektiker. Av
Taltidningsnämndens årsredovisning framgår att 81 dagstidningar fanns
tillgängliga som taltidningar vid utgången av budgetåret 1994/95. Utgivning-
en täcker nära nog hela landet, varför de flesta synskadade kan abonnera på
en dagstidning.
De grundläggande motiven för den statliga presspolitiken slogs fast i
mitten på 1970-talet. Enligt 1972 års pressutredning var målet för press-
politiken att det skulle finnas en mångfald på tidningsmarknaden som ger
läsarna valfrihet och skapar möjlighet för en allsidig debatt och opinions-
bildning. Utredningen utgick i sina bedömningar framför allt från över-
väganden om massmediernas roll i den svenska demokratin och pressens roll
i det demokratiska systemet.
Också Pressutredningen -94 grundade sina bedömningar på massmedier-
nas roll i den demokratiska processen. Dagspressen har en central betydelse
för den fria åsikts- och opinionsbildningen. Massmedielandskapet har för-
ändrats sedan grunden för det nuvarande presstödssystemet lades. Det finns
numera ett brett spektrum av andra medier som i hög grad bidrar till att skapa
mångfald i nyhetsförmedling och opinionsbildning. Pressutredningen -94
gjorde emellertid bedömningen att dagspressen fortfarande har en särskild
och central ställning i medielandskapet och att pressen mer heltäckande än
andra massmedier bidrar till att fylla de funktioner som massmedierna har i ett
demokratiskt samhälle. Utan en stark, mångsidig och differentierad dagspress
går enligt utredningen mycket av den totala mångfalden förlorad, och
förlusten kan inte kompenseras av utvecklingen inom radio/TV. Dagspressen
har sammantaget ett djup, en bredd och en aktualitet när det gäller informa-
tion, granskning och utrymme för olika åsikter som andra mediegrupper var
för sig har svårt att nå upp till. Detta gäller enligt utredningen särskilt på den
regionala nivån. Mot denna bakgrund gjorde Pressutredningen -94 bedöm-
ningen att det finns starka skäl att verka för att just dagspressen ges bästa
möjliga förutsättningar att upprätthålla och fördjupa sin roll i det demokratiska
systemet.
Genom grundlagsbestämmelserna om yttrandefrihet och tryckfrihet har
statsmakterna gett massmedierna de legala förutsättningarna att verka själv-
ständigt. Det är en självklarhet att presstödet i ett demokratiskt samhälle har
en sådan utformning att staten inte har någon möjlighet att via presspolitiken
påverka innehållet i dagstidningarna.
Den journalistiska professionalisering som har skett sedan mitten på 1970-
talet har bl.a. fått till följd att den inre mångfalden, dvs. förekomsten av olika
åsiktsriktningar och idéer inom enskilda tidningar, generellt sett har ökat.
Statliga åtgärder bör inrikta sig på att främja den yttre mångfalden, dvs. före-
komsten av flera olika tidningar inom en region. En yttre mångfald ger läsa-
ren möjlighet att välja mellan olika tidningar. Enligt Pressutredningen -94 bi-
Prop. 1996/97:3
166
drar konkurrensen mellan olika medier i sig till fruktbara åsiktsbrytningar och
förmodligen också till att den inre mångfalden ökar. Genom att främja kon-
kurrens mellan dagstidningar på framför allt den regionala marknaden verkar
presspolitiken för att den yttre mångfalden vidmakthålls. Det är dock inte bara
konkurrerande dagstidningar som bidrar till den yttre mångfalden. Även
dagstidningar som i första hand upplevs som ett komplement till den tidning
man huvudsakligen läser har en monopolbrytande effekt på den regionala
marknaden.
Om det inte finns en konkurrens på den regionala marknaden kan möjlig-
heten att prenumerera på tidningar som ges ut i andra regioner innebära ett
tillskott till den yttre mångfalden. Därför bör staten stödja en bred spridning
av dagstidningar, så att inte höga distributionskostnader hindrar tidningar från
att spridas utanför den egna utgivningsregionen. Med ett stöd till samdistri-
bution kan staten också bidra till att motverka att distributionen används som
ett konkurrensmedel av den större tidningen på en ort gentemot mindre
tidningar.
Det är av stor betydelse för demokratin i Sverige att alla medborgare ges
möjlighet att ta del av information, nyheter och debatt av det slag som dags-
tidningar innehåller. Stödet till radio- och kassettidningar fyller därför en
mycket viktig funktion.
Slutsatsen av det ovan sagda är att det fortfarande är motiverat med ett
statligt presstöd och ett stöd till radio- och kassettidningar. Vissa förändringar
bör dock göras i presstödsreglerna. Förslagen, som redovisas nedan, bör
träda i kraft den 1 januari 1997.
Prop. 1996/97:3
15.1.2 Förändringar av dagstidningsbegreppet samt hur
stödberättigade dagstidningar skall särskiljas
Regeringens förslag: Nuvarande dagstidningsbegrepp samt regler
för hur stödberättigade dagstidningar skall särskiljas bibehålls med
vissa förändringar. Förändringarna innebär följande:
- En lågfrekvent tidning skall för att kunna få presstöd ha ett allmänt
och brett innehåll och riktas mot en vid läsekrets.
- En tidning skall för att vara berättigad till driftsstöd ha ett eget
redaktionellt innehåll som utgör minst 51 procent av dess totala redak-
tionella innehåll.
- Om det är uppenbart att flera publikationer är att anse som en och
samma publikation trots att de uppfyller kravet på 51 procent eget
redaktionellt innehåll samt utkommer under olika namn, skall Press-
stödsnämnden fortsättningsvis i beslut om presstöd anse dem vara en
publikation.
167
12 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 3
Pressutredningen -94:s förslag: Överensstämmer delvis med rege-
ringens förslag. Utredningen har dock föreslagit att de skärpta reglerna för att
räknas som dagstidning skall gälla samtliga dagstidningar oavsett periodicitet.
Vad gäller editionsregler begränsar sig utredningens förslag till en sänk-
ning av kravet på eget redaktionellt innehåll.
Utredningen har vidare föreslagit att en tidning skall ges ut i pappersutgåva
för att räknas som dagstidning i såväl presstöds- som mervärdesskatte-
hänseende.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har berört
dagstidningsbegreppet instämmer med utredningen om att det finns ett behov
av någon slags uppstramning. Bl.a. menar Tidningsutgivarna att en tydligare
avgränsning är befogad, särskilt vad gäller avgränsningen mot det som
snarare är att betrakta som veckotidningar och organisationstidskrifter. Av de
remissinstanser som motsätter sig utredningens förslag poängterar Svensk
Frikyrkopress AB bl.a. att ideologisk och religiös mångfald måste efter-
strävas, såväl som politisk.
De remissinstanser som berör frågan instämmer med Pressutredningen
-94:s förslag om sänkningen av kravet på eget redaktionellt innehåll.
Tidningsutgivarna (TU) är kritiska till Pressutredningen -94:s förslag om
att endast pappersutgåvor skall räknas som dagstidningar. TU anser bl.a. att
det vore märkligt om den elektroniska versionen av en tidning i skatte-
hänseende behandlades annorlunda än pappersversionen av samma dagstid-
ning med samma innehåll.
Riksdagens tidigare överväganden: Det nuvarande dagstidningsbe-
greppet samt principer för hur stödberättigade tidningar särskiljs fastslogs år
1990 (prop. 1989/90:78, bet. 1989/90:KU31, rskr. 1989/90:302). Med
dagstidning skall avses allmän nyhetstidning och publikation av dagspress-
karaktär med reguljär nyhetsförmedling eller allmän politisk opinions-
bildning. En dagstidning skall normalt komma ut med minst ett nummer varje
vecka. Den skall också ha ett innehåll som i huvudsak är skrivet på svenska
och den skall i huvudsak distribueras inom landet. Presstöd skall dock inte
lämnas till publikationer som utges i statlig eller kommunal regi. En tidnings
namn skall i presstödssammanhang avgöra dess identitet. För att en tidning
skall vara berättigad till driftsstöd skall den ha en andel eget redaktionellt
material som överstiger 55 procent av det totala redaktionella materialet. Två
editioner av samma tidning kan betraktas som två separata tidningar om
innehållet i tillräcklig omfattning skiljer dem åt.
Skälen för regeringens förslag: Under senare år har en successiv
uttänjning av tillämpningen av dagstidningsbegreppet skett. Detta har särskilt
gällt lågfrekventa dagstidningar, dvs. tidningar som kommer ut med 1-2
nummer per vecka. För att stoppa en utveckling som innebär att allt tvek-
sammare fall beviljas presstöd krävs en uppstramning av presstöds-
förordningens dagstidningsdefinition. Regeringen föreslår att dagstidnings-
begreppet snävas in så att lågfrekventa tidningar med ett specialiserat innehåll
som riktar sig till en begränsad läsekrets inte skall räknas som dagstidningar.
Lågfrekventa tidningar skall sålunda inte anses som dagstidningar om deras
Prop. 1996/97:3
168
redaktionella innehåll till övervägande del är inriktat mot avgränsade intresse-
områden eller delar av samhället, såsom förhållandena inom näringsliv och
affärsverksamhet, konsumentpolitik, miljöfrågor, idrott, friluftsliv eller frå-
gor med anknytning till kyrkoliv och religion. Skälen för att förändringen
endast skall gälla lågfrekventa tidningar är dels att det som nämnts framför allt
är i denna grupp som praxis har tänjts ut, dels att hög- och medelfrekventa
tidningar som uppfyller dagens dagstidningsbegrepp i kraft av sin periodicitet
har en aktualitet som i sig kan utgöra skäl för att de skall räknas som
dagstidningar. En uppstramning ter sig därför inte som motiverad för den
sistnämnda gruppen.
En sänkning av den andel eget redaktionellt innehåll som krävs för att en
tidning skall räknas som självständig dagstidning i presstödssammanhang
innebär att tidningarna får större möjligheter till samordning, vilket i sin tur
kan minska deras kostnader. Som Pressutredningen -94 påpekar finns det i
dag många sorters redaktionellt material som kan vara likadant utformat i flera
tidningar utan att mångfalden i åsiktsbildningshänseende går förlorad. Det
gäller t.ex. radio- och TV-programtablåer, sporttabeller och börstabeller. Den
föreslagna gränsen överensstämmer dessutom med Tidningsstatistik AB:s
upplagebestämmelser, enligt vilka en självständig tidning/tidskrift är en
publikation eller upplagedel vars redaktionella innehåll till minst 51 procent
skiljer sig från innehållet i annan publikation.
Regeringen föreslår också en uppstramning av kriterierna i presstöds-
förordningen i syfte att undvika kringgående av reglerna. Under senare år har
i vissa fall tvekan uppstått om huruvida en publikation har varit att anse som
självständig gentemot en annan existerande publikation, trots att publika-
tionerna har skilda namn och en andel eget redaktionellt innehåll som
uppfyller kravet i presstödsförordningen. Det har ifrågasatts om det inte i
praktiken har rört sig om en och samma publikation - på grund av t.ex.
ägaranknytning, likheter i layout och utseende m.m. - men genom att
publikationerna har olika namn blir det definitionsmässigt fråga om två olika
tidningar. Likheterna blir särskilt iögonfallande då publikationerna utkommer
på olika veckodagar i samma spridningsområde. En sådan ”uppdelning” kan i
vissa fall innebära att tidningarna blir berättigade till högre stöd enligt
presstödsförordningen än vad som skulle varit fallet om de två tidningarna
betraktats som en tidning. Man kan också tänka sig fall där tidningarna över
huvud taget inte hade varit berättigade till stöd om de betraktats som en och
samma publikation. Det måste givetvis förhindras att presstöd i olika former
betalas till tidningar som i praktiken inte uppfyller kriterierna för stöd.
Regeringen anser mot bakgrund av det ovan sagda att presstödsförordningens
nuvarande regler inte är tillräckliga när det gäller att skilja publikationer åt.
Om två publikationer, som utkommer under olika veckodagar och har i
huvudsak samma spridningsområde, har ett sådant samarbete och sådana lik-
heter såvitt avser namn, utseende, layout m.m., att det för läsaren och i övrigt
står klart att det i själva verket är fråga om en och samma publikation, bör
publikationerna vid tillämpning av presstödsförordningen betraktas som en
Prop. 1996/97:3
169
publikation. Ett förtydligande i enlighet med det anförda bör göras i press-
stödsförordningen.
Regeringens förslag innebär att det inte införs någon bestämmelse, i
enlighet med Pressutredningen -94:s förslag, om att endast papperstidningar
skall räknas som dagstidningar. Enligt regeringens bedömning bör statliga
stöd inte vara utformade så att de hämmar användningen av elektronisk
informationsteknik. Ett antal svenska dagstidningar har i dag elektroniska
versioner som distribueras exempelvis via Internet. Pressutredningen -94
motiverar sitt förslag främst med att gränsdragningsproblem kan uppstå
mellan elektroniska dagstidningar och annan elektronisk information. Rege-
ringens bedömning är dock att det liksom hittills får ankomma på Presstöds-
nämnden att avgöra vilka tidningar som är dagstidningar oavsett om de
utkommer i pappersform eller ej. Regeringen har dessutom för avsikt att
uppdra åt Presstödsnämnden att följa utvecklingen och återrapportera till
regeringen om eventuella problem uppstår. I överensstämmelse med detta
införs inte heller någon motsvarande bestämmelse i mervärdesskattelagens
definition av allmän nyhetstidning.
Prop. 1996/97:3
15.1.3 Driftsstöd till dagspressen
Regeringens förslag: Driftsstöd skall även fortsättningsvis ges
enligt de regler som gäller i dag. Tidningar som uppbär driftsstöd år
1996 och som upphör att definieras som dagstidning med anledning av
regeringens förslag till uppstramning av dagstidningsbegreppet skall få
reducerat driftsstöd under en övergångsperiod. Under det första året
skall stödet till en sådan tidning uppgå till hälften av det belopp som
betalats till tidningen 1996. Det andra året skall stödet tas bort helt och
hållet.
Pressutredningen -94:s förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att driftsstödet till tidningar på
andra språk än svenska samt tidningar som inte i huvudsak distribueras inom
Sverige avvecklas. Vidare föreslås att avtrappningen av stödet skall ske under
en femårsperiod med oreducerat stöd första året.
Pressutredningen -94 har haft att ta ställning till en rapport med förslag om
reduktion av driftsstöd för tidningsföretag med särskilt goda resultat eller som
ger utdelning till aktieägarna. Rapporten, som efter remissbehandling har
överlämnats till utredningen av regeringen tillsammans med avgivna remiss-
yttranden, har utarbetats av lektorn vid Göteborgs universitet Lennart
Eriksson på uppdrag av Presstödsnämnden. Pressutredningen -94 har dock
inte förordat att förslaget skall genomföras.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser såsom Statskontoret och
Förenade Landsortstidningar anser att driftsstödet bör avvecklas.
170
Vad gäller reduktion av stödet till vinstgivande tidningar är remissopinio-
nen delad.
De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan om stödet till tidningar på
andra språk än svenska samt till tidningar som inte i huvudsak distribueras
inom Sverige är kritiska till Pressutredningen -94:s förslag.
Riksdagens tidigare överväganden: Ar 1990 fastslogs den allmänna
inriktningen för stödformen driftsstöd (prop. 1989/90:78, bet.
1989/90:KU31, rskr. 1989/90:302). Därefter har riksdagen vid skilda till-
fällen beslutat om smärre ändringar i stödreglema.
Skälen för regeringens förslag: Motiven för att verka för mångfald
inom dagspressen genom ett direkt presstöd riktat till lågtäckningstidningarna
kvarstår. Som tidigare nämnts är de flesta lågtäckningstidningar alltjämt
beroende av driftsstödet för sin överlevnad. Ett genomförande av de föränd-
ringar som Pressutredningen -94 föreslår skulle därvid innebära att vissa
grupper, nämligen invandrare och svenskar som befinner sig i utlandet,
diskriminerades. Man kan i och för sig hävda att de tidningar som berörs är
av sådan karaktär att stöd till deras utgivning bör ges utanför presspolitikens
ramar, men någon sådan lösning står, som Tidningsutgivarna har påpekat i
sitt remissvar, i dag inte till buds.
Regeringens förslag innebär att det inte införs några regler om reduktion
av driftsstöd för tidningsföretag med särskilt goda resultat eller som ger
utdelning till aktieägarna (jfr prop. 1989/90:78, bet. 1989/90:KU31, rskr.
1989/90:302 samt prop. 1993/94:100). Regeringen anser i denna fråga att
presstödet bör verka så generellt som möjligt. Statlig inblandning i företags
ekonomiska förhållanden bör i görligaste mån undvikas. Att införa regler som
motverkar att företag går med vinst kan dessutom minska incitamenten att
effektivisera verksamheten hos presstödsuppbärande tidningsföretag.
De tidningar som inte längre kommer att vara berättigade till driftsstöd med
anledning av regeringens förslag om en uppstramning av dagstidnings-
begreppet bör få möjlighet att anpassa sig till den nya situationen. Därför
anser regeringen att det är nödvändigt med en successiv avveckling av drifts-
stödet till dessa tidningar. Regeringen bedömer dock fem år, vilket Press-
utredningen -94 har föreslagit, som en onödigt lång avtrappningsperiod. Den
övergångsperiod som regeringen föreslår bör vara tillräcklig för att berörda
tidningar skall hinna anpassa sina kostnader till en utgivning utan driftsstöd.
Prop. 1996/97:3
15.1.4 Utvecklingsstöd till dagspressen
Regeringens förslag: Utvecklingsstödet till dagspressen avvecklas.
Pressutredningen -94:s förslag: Överensstämmer delvis med rege-
ringens förslag. Pressutredningen -94 föreslår att utvecklingsstödet avvecklas
och att man i stället inrättar ett stöd för kompetensutveckling om totalt ca 3
miljoner kr per år. Stödet skall vara tidsbestämt och kunna ges till tidningar
171
som uppbär driftsstöd eller befinner sig i marknadsmässigt underläge, i syfte
att vidmakthålla de rationaliseringsvinster som uppnåtts bl.a. genom tidigare
utvecklingsstöd.
Remissinstanserna: Remissopinionen är delad i frågan. Presstöds-
nämnden påpekar att det föreslagna beloppet för stöd till kompetensutveckling
inte i nämnvärd omfattning torde bidra till att öka tidningsföretagens benägen-
het att kompetensutveckla personalen.
Riksdagens tidigare överväganden: Stödformen utvecklingsstöd in-
fördes år 1990. Utvecklingsstödet skulle kunna ges till tidningar med svag
ekonomi och syfta till att stimulera investeringar i förpressledet och tryckeri-
ledet (prop. 1989/90:78, bet. 1989/90:KU31, rskr. 1989/90:302).
Skälen för regeringens förslag: Stora delar av det rationaliserings-
behov som fanns när utvecklingsstödet infördes har fyllts av det stöd som
hittills har betalats. Totalt har ca 116 miljoner kr beviljats från anslaget. Delar
av utvecklingsstödet har syftat till att uppmuntra produktionsteknisk sam-
verkan mellan dagstidningar. Dessa delar har emellertid inte utnyttjats i någon
större utsträckning. Mot denna bakgrund anser inte regeringen att det är
motiverat att prioritera stödformen utvecklingsstöd. Sådana stöd och kredit-
garantier som redan beslutats av Presstödsnämnden och som löper under ett
antal år framåt skall dock självklart betalas respektive gälla som planerat. Vad
gäller det av Pressutredningen -94 föreslagna stödet för kompetensutveckling
är, som flera remissintanser har påpekat, det föreslagna beloppet förmodligen
för begränsat för att ge avsedd effekt. Regeringen bedömer det därför inte
meningsfullt att genomföra förslaget.
15.1.5 Distributionsstöd till dagspressen
Pressutredningen -94 föreslog att det nuvarande distributionsstödet till
dagspressen (jfr prop. 1989/90:78, bet. 1989/90:KU31, rskr. 1989/90:302)
skall finnas kvar oförändrat. Under hösten utreddes distributionsstödet inom
Kulturdepartementet. Övervägandena presenteras i rapporten Distributions-
stödet till dagspressen (Ds 1996:5). Rapporten och remissyttranden över
denna ligger till grund för förslagen i detta avsnitt.
Distributionsstödet fyller en viktig funktion i den statliga presspolitiken.
Genom att verka som en sammanhållande faktor i samdistributionen bidrar
stödet till en effektiv distribution av dagstidningar och underlättar en bred
spridning av tidningarna. Stödet motverkar också att stora tidningsföretag
använder distributionen som ett konkurrensmedel gentemot mindre tidningar.
I likhet med Pressutredningen -94 anser regeringen således att distribu-
tionsstödet bör bibehållas. Den särskilda utredning som gjorts av stödet visar
dock på behovet av vissa regelförändringar.
Prop. 1996/97:3
172
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: Reglerna för distributionsstöd bibehålls med
vissa förändringar. Förändringarna innebär följande:
- En prisdifferens på 10 procent skall i fortsättningen tillåtas inom
ramen för likaprissättningen i den statligt stödda samdistributionen.
- Det skall krävas synnerliga skäl för att ett tidningsföretag eller ett
företag som ägs av eller ingår i koncern med tidningsföretag skall få
verka som underentreprenör.
- Distributionsföretagen skall få ta med andra produkter än dagstid-
ningar i samdistributionen om det kan ske utan kvalitetsförsämringar
för distributionen av de stödberättigade tidningarna.
- Ett extra distributionsstöd skall under en övergångsperiod kunna
lämnas till kvarvarande tidningar i ett distributionsområde, om en eller
flera tidningar med utgivningsort inom distributionsområdet lämnar
samdistributionen och de kvarvarande tidningsföretagen drabbas av
större kostnadsökningar.
- Örestalet per exemplar höjs med 6 procent, vilket beräknas
innebära en ökning av utgifterna för distributionsstöd med ca 4,4
miljoner kr.
Distributionsstödsutredningens förslag: Överensstämmer delvis
med regeringens förslag. En modifiering av likaprisprincipen föreslås.
Modifieringen innebär att en prisdifferens på upp till 10 procent tillåts mellan
tidningar som har sin utgivningsort inom distributionsområdet och tidningar
med utgivningsort utanför distributionsområdet och med förhållandevis låg
hushållstäckning inom det aktuella distributionsområdet. Samtidigt föreslås
att vikttillägget tas bort.
Vad gäller förutsättningar för att tidningsföretag m.fl. skall få verka som
underentreprenörer skiljer sig utredningens förslag från regeringens på så sätt
att utredningen, förutom att synnerliga skäl skall krävas, också föreslår att det
i presstödsföreskrifterna införs en skyldighet för underentreprenörerna att
ordna årliga sammankomster för övriga tidningsföretag som deltar i sam-
distributionen i distributionsområdet för att där redovisa kostnader och
kostnadsfördelning för distributionen.
Utredningens förslag om att ta med andra produkter än dagstidningar i
samdistributionen överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslår att det distributionsstöd som skulle ha givits till en
tidning som valt att ställa sig utanför samdistributionen i stället skall kunna
ges till de tidningar som kvarstår i samdistributionen i distributionsområdet.
Slutligen föreslår utredningen att det skall finnas möjlighet att dra in
distributionsstöd om distributionsföretagens vinster fördelas på ett sätt som
uppenbart står i strid med likaprisprincipens syfte, samt att det bör lämnas åt
Tidningsutgivarna att i samråd med distributionsföretagen ge rekommenda-
tioner i en rad hänseenden som gäller dagspressdistributionen, t.ex. ordning-
173
en för bestämmande av distributionsområden och omfattningen och prissätt-
ningen i fråga om provexemplar.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser stöder tanken på en mo-
difiering av likaprisprincipen samt förslaget om att ta med andra produkter än
dagstidningar i samdistributionen. Angående förslaget om förutsättningar för
underentreprenörskap är remissopinionen splittrad. Vad gäller förslaget om
att kvarstående tidningar skall kunna få det distributionsstöd som tidigare
getts till en tidning som lämnat samdistributionen har flera remissinstanser
såsom Statskontoret och Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göte-
borgs universitet pekat på oklarheter i utredningens förslag. Det gäller t.ex.
hur länge en sådan ordning skulle gälla efter att en tidning har lämnat
systemet samt om det har någon betydelse om det är förstatidningen eller
någon annan tidning som lämnar systemet. I övrigt är remissopinionen
splittrad med övervikt åt det kritiska hållet, vilket också gäller förslaget om
distributionsföretagens vinster. I fråga om förslaget att det skall lämnas åt
Tidningsutgivarna att ge rekommendationer i vissa frågor är de flesta remiss-
instanser kritiska, även om många såsom Presstödsnämnden och Tidnings-
utgivarna delar utredningens uppfattning att de aktuella problemen i första
hand bör lösas mellan distributions- och tidningsföretagen.
Riksdagens tidigare överväganden: Likaprisprincipen har ingått i
grunderna för den statligt stödda samdistributionen sedan samdistributions-
rabatten infördes (prop. 1969:48, SU 1969:107, rskr. 1969:251). Reglerna
ändrades år 1985 så att det inte finns en direkt skyldighet att ta med endags-
tidningar i samdistributionen till lika pris per utdelat exemplar (prop.
1984/85:100, bet. 1984/85:KU23, rskr. 1984/85:155).
Regler för underentreprenörskap fastslogs år 1976 (prop. 1975/76:131,
bet. 1975/76:KU46, rskr. 1975/76:254). Den administrerande myndigheten
borde, om särskilda skäl förelåg, kunna godta ett arrangemang där ett tid-
ningsföretag eller dess dotterbolag fungerade som underentreprenör. Full-
ständiga insynsmöjligheter skulle dock krävas för övriga i samdistributionen
deltagande tidningar.
I prop. 1989/90:78 anfördes att tidningar som inte är dagstidningar inte
borde tillåtas ingå i samdistributionen, då det var olämpligt att utsätta ut-
bärningssystemet för de påfrestningar i form av ökat antal exemplar och
högre vikter som detta skulle kunna medföra. Riksdagen hade inget att erinra
mot denna princip (bet. 1989/90:KU31, rskr. 1989/90:302).
Det nu gällande örestalet för distributionsstödet fastslogs år 1992 (prop.
1991/92:100, bet. 1991/92:KU27, rskr. 1991/92:197). Stödnivån sänktes då
med 7,5 procent.
Skälen för regeringens förslag: Enligt regeringens bedömning är det
rimligt med ett prissättningssystem som inom ramen för likaprisprincipen
innebär att tidningarna bär en mer rättvis del av de kostnader som de
förorsakar i samdistributionen. Flera remissinstanser har framfört önskemål
om en modifiering i en sådan riktning. Det finns dessutom tecken på vissa
problem inom samdistributionssystemet, vilka skulle kunna minska med en
ökad flexibilitet. Prissättningen skall inom den ram som föreslås i första hand
Prop. 1996/97:3
174
bestämmas efter förhandling mellan de berörda tidningsföretagen och
distributionsbolaget. En prisdifferens bör godtas endast om den är motiverad
av särskilda kostnader, och den föreslagna ramen skall rymma tillägg för
samtliga merkostnader för bl.a. viktskillnad, administrativt merarbete och
lokala transporter. Det är därvid viktigt att principen att storleken av en
tidnings abonnerade upplaga inom ett distributionsområde inte skall inverka
på priset per distribuerat exemplar ligger fast. Att en tidning har en liten upp-
laga inom ett distributionsområde skall inte utgöra skäl för t.ex. administra-
tiva pristillägg. Presstödsnämnden bör bevaka utvecklingen och snarast
rapportera till regeringen om regeländringen får oönskade effekter.
Från flera håll har kritik riktats mot systemet med underentreprenörer i
samdistributionen. En viktig förutsättning för den statligt stödda samdistribu-
tionen är att den bygger på konkurrens mellan fristående distributionsföretag.
Genom att verka som underentreprenör kan en tidning få kontroll över distri-
butionen på utgivningsorten på ett sätt som ibland upplevs verka miss-
gynnande gentemot andra tidningar. Samtidigt kan det, som utredningen på-
pekar, i vissa fall finnas starka skäl för att låta tidningsföretag verka som
underentreprenörer. Ett sådant fall kan vara när tidningen i fråga är helt
dominerande i utgivningsområdet och det i övrigt endast distribueras tid-
ningar med en annan utgivningsregion med några få procents hushållstäck-
ning. Att skärpa presstödsförordningens krav för nya underentreprenörer
bedöms därför vara en väl avvägd åtgärd för att i framtiden i viss mån
begränsa förekomsten av distribution genom underentreprenörer till de fall
där det föreligger sådana starka skäl. De övriga villkor som gäller för an-
litande av underentreprenörer kvarstår.
Vad gäller utredningens förslag om förordningsreglerade sammankomster
kan anföras följande. Underentreprenörerna har redan i dag en informations-
skyldighet gentemot övriga tidningsföretag. De sistnämnda skall efter fram-
ställning till Presstödsnämnden kunna få de uppgifter som behövs för att
kunna bedöma kostnader och kostnadsfördelning för en planerad eller
pågående samdistribution. Utredningens förslag motiveras framför allt med
att man på många håll i branschen inte känner till denna rätt till insyn. Enligt
regeringens bedömning är detta inte ett tillräckligt skäl för att införa ytterligare
detaljregleringar i presstödsförordningen.
Om en tidning väljer att lämna samdistributionen kan detta medföra be-
tydande kostnadsökningar för kvarvarande tidningar i distributionsområdet.
Detta gäller särskilt om den tidning som lämnar systemet är den största
tidningen på orten. Regeringens förslag om ett extra distributionsstöd avser
att underlätta för de kvarvarande tidningarna om de, i en sådan situation,
drabbas av större kostnadsökningar. Detta får bedömas av Presstödsnämnden
från fall till fall. Det extra stödet får dock totalt sett inte vara större än det stöd
som tidigare givits till den eller de tidningar som lämnat systemet, och skall
kunna betalas under en övergångsperiod på högst tre år.
Dagstidningarna skall självfallet vara stommen i den statligt stödda sam-
distributionen. Samtidigt bör distributionen göras så rationell som möjligt för
att distributionskostnaderna skall hållas nere. Det bör därför finnas möjlighet
Prop. 1996/97:3
175
att vid sidan av stöd- och likaprissystemet utnyttja distributionskapaciteten för
distribution av annat än dagstidningar, om det inte går ut över kvaliteten i
dagstidningsdistributionen. Det är dock viktigt att poängtera att den före-
slagna regelförändringen inte innebär någon skyldighet för distributions-
företagen att distribuera annat än distributionsstödsberättigade dagstidningar.
För att en dagstidning skall vara distributionsstödsberättigad och omfattas av
likaprisprincipen bör gälla att den skall ha en upplaga som är i huvudsak
betald och ett abonnemangspris som inte uppenbart avviker från vad tidningar
har i den kategori som tidning tillhör. Presstödsnämnden bör bevaka
utvecklingen och rapportera till regeringen om regeländringens effekter.
Distributionsstödets nivå har varit oförändrad sedan 1992 då den sänktes
med 7,5 procent. Incitamenten för dagstidningarna att delta i samdistribu-
tionen har minskat i takt med att stödets reala värde har sjunkit. Driftsstödet
har nyligen höjts med 13 procent. Regeringen anser mot denna bakgrund att
det är rimligt att höja nivån också på distributionsstödet, och kommer att
överväga att föreslå ytterligare en höjning år 1998. Den höjning med 6 pro-
cent som nu föreslås kan, med utgångspunkt från ett oförändrat antal
stödberättigade tidningar och oförändrade upplagor, beräknas innebära en
ökning av utgifterna för distributionsstöd med ca 4,4 miljoner kr. Samtidigt
beräknas den ovan föreslagna förändringen av dagstidningsbegreppet inne-
bära att utgifterna för driftsstöd minskar. Regeringen gör därför i budget-
propositionen för år 1997 bedömningen att höjningen av distributionsstödet
ryms inom anslaget för presstöd år 1997.
Regeringens förslag innebär att inga regler om distributionsföretagens
vinster införs. Statlig inblandning i företags ekonomiska förhållanden bör i
görligaste mån undvikas. Ett genomförande av förslaget skulle dessutom
kunna minska incitamenten att effektivisera verksamheten inom distributions-
företagen.
I största möjliga utsträckning bör det lämnas åt branschen att komma
överens om vissa detaljfrågor inom distributionssystemet, bl.a. avgränsning-
en av distributionsområden, omfattningen och prissättningen av provexem-
plar samt tidpunkter för distributionens början. Ytterligare detaljregler i press-
stödsförordningen bör undvikas. Presstödsnämnden bör dock ha det yttersta
ansvaret för att branschens praxis inte leder till oacceptabla särbehandlingar
eller missgynnande av enskilda tidningsföretag. Det är därvid inte lämpligt
att, som utredningen föreslagit, lämna åt en branschorganisation som
Tidningsutgivarna att ge rekommendationer i frågor som rör det statliga
presstödet. Presstödsnämnden bör bevaka utvecklingen och vid behov genom
verkställighetsföreskrifter samt beslut i enskilda fall söka komma till rätta med
en oönskad utveckling, exempelvis vad gäller avgränsningen av distributions-
områden.
Prop. 1996/97:3
176
15.1.6 Pressutredningen -94:s övriga förslag
Pressutredningen -94 föreslår att den tid en dagstidning måste komma ut
innan driftsstöd lämnas förlängs från tre till sex månader. T.o.m. årsskiftet
gällde att en tidning måste komma ut under minst tre hela kalendermånader
för att driftsstöd skulle lämnas. Denna regel togs bort i samband med att tid-
punkten för utbetalning ändrades. Numera betalas driftsstödet ut månadsvis i
förskott. Regeringen anser därför att det inte är aktuellt att genomföra
utredningens förslag.
Pressutredningen -94 föreslår vidare att en bestämmelse skall införas i
mervärdesskattelagen som föreskriver att driftsstöds- och distributionsstöds-
berättigade tidningar skall beskattas som allmän nyhetstidning. I denna fråga
kan anföras att mervärdesskattelagens dagspressbegrepp är mindre detaljerat
än presstödsförordningens. Tillämpningen av de olika dagstidningsdefinitio-
nerna görs av olika myndigheter. Regeringens uppfattning är att den olik-
artade tillämpning som har gjorts i enstaka fall inte skapar några särskilda
problem. Det är därför inte nödvändigt att genomföra en sådan ändring som
Pressutredningen -94 har föreslagit. Regeringen anser inte heller att det finns
skäl att införa en särskild presstödslag.
I dag finns en regel i presstödsförordningen som säger att ett tidnings-
företag som inte har iakttagit en sådan förbindelse som krävs för distribu-
tionsstöd skall betala ett belopp motsvarande det som företaget oriktigt har fått
till Presstödsnämnden. Pressutredningen -94 har föreslagit att en mot-
svarande regel skall gälla för alla former av direkt presstöd. Regeringen anser
det dock inte nödvändigt att införa en sådan regel för driftsstöd, eftersom det
inte har preciserats när ett företag skall anses oriktigt ha fått stöd.
Pressutredningen -94 föreslog också införande av en låg moms på dags-
press. En sexprocentig moms infördes den 1 januari 1996 (prop. 1995/96:45,
bet. 1995/96:SkU12, rskr. 1995/96:82). Vidare lämnade utredningen vissa
förslag på reklamskatteområdet. De sistnämnda har tillsammans med avgivna
remissyttranden överlämnats av regeringen till den pågående utredningen om
översyn av reklambeskattningen (Fi 1995:21). Utredningen skall redovisa sitt
uppdrag senast den 1 december 1996.
15.1.7 Regeringens övriga förslag på dagspress- och
taltidningsområdet
Med ledning av ingivna årsredovisningar och anslagsframställningar har
regeringen gjort en samlad resultatbedömning av presstödet, stödet till radio-
och kassettidningar samt Presstödsnämndens och Taltidningsnämndens verk-
samheter. Dessa bedömningar har såvitt avser presstödet och Presstöds-
nämndens verksamhet sammanvägts med Pressutredningen -94: s betänkande
samt den inom Kulturdepartementet gjorda utredningen om distributions-
stödet och remissyttranden över dessa. Förslag om förändringar i reglerna för
presstöd har redovisats i det föregående. I övrigt har regeringen gjort den
bedömningen att fortsatta medel bör anslås för presstöd samt stöd till radio-
Prop. 1996/97:3
177
och kassettidningar. Ingen förändring bör ske av Presstödsnämndens och Prop. 1996/97:3
Taltidningsnämndens verksamheter. Regeringen föreslår i budgetproposi-
tionen för år 1997 (prop. 1996/97:1) att medel anvisas för Presstödsnämnden
och Taltidningsnämnden, presstöd samt stöd till radio- och kassettidningar.
15.2.1 Statens åtgärder på radio- och TV-området
Statens åtgärder inom radions och televisionens område har dels formen av
lagstiftning, som är giltig för alla som sänder radio eller television, dels av
särskilda villkor för vissa programföretag. Dessa åtgärder bidrar på olika sätt
till att de kulturpolitiska målen uppfylls. I det nya medielandskapet får
programbolagens sätt att utforma sin verksamhet och disponera sina resurser
stor betydelse för kulturlivet. Genom sin ställning som uppdragsgivare har
radio- och TV-företagen i allmänhetens tjänst en viktig roll för konstnärlig
förnyelse och för att ge yrkesverksamma konstnärer uttrycksmöjligheter.
Radion och televisionen utnyttjar stora mängder av upphovsrättsskyddade
verk och utgör på så sätt en betydelsefull inkomstkälla för kompositörer och
andra skapande konstnärer. Radio och TV i allmänhetens tjänst är en av våra
viktigaste kulturbärare i ett allt mer internationaliserat kultur- och medieutbud.
För många är radion och televisionen den enda kontakten med opera, teater,
bildkonst eller konstmusik. De människor som tar del av kultur i radio och
TV är mångdubbelt flera än de som besöker konserter eller teater-
föreställningar. Radion och televisionen har också egna konstnärliga
uttrycksformer. En operaföreställning kan ge många människor i hela landet
en musikupplevelse som annars bara skulle vara tillgänglig för dem som ryms
i konsertsalen. Radio och TV blir därigenom den största teatern, den största
underhållaren, den inflytelserikaste nyhetsförmedlaren och en viktig
kunskapsförmedlare. Radio och TV i allmänhetens tjänst har en särskild roll
som bärare av den nationella kulturella identiteten och det nationella
kulturarvet (prop. 1995/96:161, s. 50).
Lagstiftningen inom radio- och TV-området har länge varit ganska
svåröverskådlig genom att det har gällt skilda lagar för olika former av radio-
och televisionssändningar. Riksdagen har emellertid nyligen fattat beslut
(prop. 1995/96:160, bet. 1995/96:KU29, rskr. 1995/96:296) om en ny
radio- och TV-lag. Därmed samlas huvuddelen av lagstiftningen inom detta
område i en lag. I den nya radio- och TV-lagen finns ett uttryckligt förbud
mot att sända verklighetstrogna våldsskildringar eller pornografi i TV under
sådan tid och på sådant sätt att barn kan se programmen. Public service-
företagen och TV 4 skall även ta hänsyn till mediets särskilda genom-
slagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för
sändning av programmen.
I budgetpropositionen för år 1997 för områdena Mediefrågor, Film och
medier samt Forskning behandlas bl.a. Radio- och TV-verket, Gransknings-
nämnden för radio och TV, statens insatser för TV-utbyte med Finland samt
178
forskning och dokumentation om medieutvecklingen. Vid sidan av de ända-
mål som bekostas över statsbudgeten finansieras radio och TV i allmänhetens
tjänst med TV-avgiftsmedel. För kalenderåret 1997 föreslås att ca
4,8 miljarder kronor (i 1994 års prisläge) anvisas för verksamheten.
15.2.2 Kulturutredningens förslag om radio och television
Kulturutredningen har lagt fram en rad förslag som berör public service-
verksamheten, bl.a. om information om kulturen, inhemska program, svensk
musik, överföringar av musik- och teaterföreställningar samt program för
barn. Samtliga förslag behandlas i propositionen En radio och TV i allmän-
hetens tjänst 1997-2001 (prop. 1995/96:161). I fråga om programföretagens
kulturpolitiska ansvar betonades bl.a. följande. Programföretagen skall i sin
roll som bärare av det nationella kulturarvet vidga och fördjupa sitt kultur-
ansvar. Programföretagen skall stimulera till debatt kring viktigare samhälls-
och kulturfrågor, bevaka och granska händelser och utveckling på kulturlivets
olika områden och i samspel med det övriga kulturlivet stimulera och
förmedla olika kulturaktiviteter. Programmen skall spegla kulturlivet i olika
delar av landet. Programföretagen skall vara skyldiga att tillhandahålla ett
mångsidigt programutbud av hög kvalitet på svenska språket. Program-
företagen skall öka samarbetet med kulturinstitutioner i syfte att öka antalet
utsändningar av föreställningar och evenemang. Omfattningen av utomståen-
des medverkan i programproduktionen skall öka. Programföretagen skall
tillhandahålla program som speglar det mångkulturella Sverige. Program-
företagen skall ägna ökad uppmärksamhet åt program för och med barn och
ungdomar. Riksdagen har beslutat i enlighet med dessa förslag (bet.
1995/96:KrU12, rskr. 1995/96:297). Tillståndsvillkor för företagen baserat
på dessa riktlinjer kommer att fastställas av regeringen innan utgången av år
1996.
Kulturutredningen föreslår att villkoren för reklamfinansierade TV-kanaler
bör innefatta krav av kulturpolitisk karaktär och att TV 4-avtalets åtagande bör
preciseras och utvecklas. Regeringen kommer under hösten 1996 att inleda
överläggningar med TV 4 AB om ett eventuellt fortsatt tillstånd för bolaget att
bedriva TV-sändningar i marknätet.
Kulturutredningen anser vidare att staten bör ta hänsyn till behovet av
programpolitisk mångfald vid fördelning av framtida koncessioner för
radiosändningar. Kommittén med uppgift att föreslå ändrade regler för lokala
ljudradiosändningar (Ku 1995:04, dir. 1995:123) skall presentera sitt förslag
före utgången av år 1996.
Utvärdering och stödjande resurs för regeringen
Kulturutredningen betonar behovet av kulturpolitisk uppföljning och utvär-
dering på massmedieområdet och föreslår att uppföljning och utvärdering på
massmedieområdet kopplas till någon myndighet som har kompetens på
Prop. 1996/97:3
179
området. Utredningen anser att Statens kulturråd bör ges ett övergripande Prop. 1996/97: 3
utvärderingsansvar för kultur- och medieverksamheten. Sveriges Television,
Sveriges Radio, Utbildningsradion, Granskningsnämnden för radio och TV,
Radio- och TV-verket, Svenska Kyrkans Centralstyrelse, Folkrörelsernas
Medieforum, Göteborgs universitet och Folkbildningsförbundet avvisar för-
slaget i sina remissyttranden. Statskontoret menar att uppgiften tills vidare
kan anförtros någon av de nyligen inrättade mediemyndigheterna, dvs.
Radio- och TV-verket eller Granskningsnämnden för radio och TV. I propo-
sitionen om en radio och TV i allmänhetens tjänst 1997-2001 (prop.
1995/96:161) har regeringen föreslagit att programföretagen för radio och TV
årligen skall följa upp och redovisa hur public service-uppdraget uppfyllts.
Granskningsnämnden skall bedöma om rapporten ger statsmakterna och
allmänheten tillräckligt underlag. Riksdagen anslöt sig till förslagen (bet.
1995/96:KrU 12, rskr. 1995/96:297). Regeringen avser inte att nu vidta några
ytterligare åtgärder.
15.2.3 Svensk TV-produktion
Det svenska massmedielandskapet har under 90-talet genomgått stora
förändringar. De markbundna public service-kanalerna har utökat sin sänd-
ningstid i takt med att konkurrensen från kommersiella kanaler ökat. Ny
teknik har vunnit fotfäste både inom produktion och distribution av TV-
program och i framtiden kan TV-utbudet komma att öka kraftigt bl.a. till följd
av ny digital distributionsteknik. Över hela världen satsas stora belopp på ny
teknik, kommunikation och multimedia. Stora multinationella medieföretag
väntas inom kort erbjuda ett stort utbud till den svenska marknaden.
Televisionen är en naturlig del av människors vardagsliv. Den är central
bl.a. när det gäller underhållning, tidsfördriv, kultur, debatt och nyheter.
TV:n blir därigenom en stor kulturbärare. Sverige har i det sammanhanget en
god TV-tradition. Den förändrade strukturen inom TV-branschen och den nya
tekniken innebär sannolikt att mer resurser kan avsättas ill produktion i stället
för som tidigare till distribution. I en situation av ett utökat TV-utbud där
andelen utländskt producerat material växer är en stark svensk TV-program-
industri betydelsefull bl.a. för bevarande av språket och kulturen. En stark
inhemsk TV-programindustri kan skapa sysselsättning och medverka till
internationell spridning av svenska TV-program. Därför är det ur kulturell
och mediepolitisk synvinkel samt för sysselsättningen viktigt att främja en
nationell TV-produktion så att mångfalden inom TV-programindustrin
stimuleras och tillväxten främjas på lång sikt.
Regeringen kommer under hösten 1996 att ge en särskild utredare i upp-
drag att analysera möjligheterna att öka den inhemska produktionen av
program för distribution i olika TV-kanaler samt lägga förslag i detta syfte.
180
TV-producentutbildning
Prop. 1996/97:3
För att stärka den inhemska TV-programindustrin och ett svenskt TV-utbud
på lång sikt är det viktigt att resurser avsätts även för utbildningsändamål för
svensk TV-produktion.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1)
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning att en TV-producent-
utbildning skall inrättas. Eftersom Dramatiska institutet har förutsättningar
som krävs vad gäller lärarkompetens, lokaler och utrustning bör Dramatiska
institutet ha ansvaret för denna utbildning. Utbildningen skall omfatta 60
poäng och genomföras i samarbete med Högskolan i Malmö.
15.2.4 Digital radio och TV
Tekniskt innebär digital radio och TV att sändningen överförs digitalt, som en
ström av "ettor och nollor" i stället för analogt, som en kontinuerligt
varierande signal. Digitaltekniken ger högre överföringskapacitet, bättre
frekvensekonomi, större möjlighet att kryptera och lägre energiåtgång. Vid
digital utsändning blandas i allmänhet flera program till en gemensam digital
signal.
I Sverige förekommer digitala ljudradiosändningar i Stockholm sedan
september 1995. En utbyggnad av sändarnätet pågår, så att sändningar vid
slutet av år 1996 även skall äga rum i Göteborgs- och Malmöområdena samt i
Norrbotten. Utvecklingen av mottagare för digital ljudradio har emellertid gått
trögt. De första mottagarna för konsumentbruk väntas komma ut på mark-
naden först under hösten 1997.
En särskild utredare har avgett betänkandet Från Massmedia till Multi-
media (SOU 1996:25). I betänkandet föreslås att statsmakterna skall fatta
beslut om att införa marksänd digital TV. Betänkandet har remissbehandlats.
Regeringen har även gett Post- och telestyrelsen (PTS) i uppdrag att koordi-
nera frekvenser för digital marksänd TV. PTS har den 30 juli 1996 avgett en
lägesrapport om koordineringsarbetet. Enligt rapporten har begäran om ko-
ordinering av sändarfrekvenser för två sändarnät lämnats till myndigheterna i
de elva länder som berörs. Arbetet med att ta fram underlag för koordinering
av ytterligare två nät har påbörjats, men PTS bedömer att det kan vara
nödvändigt att invänta resultatet av koordineringen av de två första näten
innan underlaget sänds ut. Regeringen har vidare uppdragit åt Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) att bl.a. redovisa förutsättningarna för att
det skall finnas avkodare för marksänd digital TV i början av år 1998. Upp-
draget har redovisats i en rapport i augusti 1996.
Betänkandet bereds för närvarande i regeringskansliet med sikte på
rapportering till riksdagen under hösten 1996.
181
13 Riksdagen 1996197. 1 saml. Nr 3
Europas murar har fallit och gränserna har öppnats under det senaste decenni-
et. Därmed finns det också nya möjligheter för människor att på ett helt annat
sätt än tidigare bygga upp en gemenskap som tryggar en fredlig samexistens i
framtiden. Levnadsvillkoren för människor är emellertid olika. Klyftorna
mellan fattiga och rika är ibland avgrundsdjupa. Arbetslösheten ställer stora
grupper utanför samhällsgemenskapen. Kriminalitet och drogmissbruk hotar
både enskilda individers liv och hälsa och sköra demokratiers strävan att
forma lagar och normer som har stöd i de breda folklagren. Vi kan idag se att
många olika kulturer, religioner och maktstrukturer strider om att dominera de
offentliga arenorna.
Motsättningar mellan olika kulturer och grupper är på många håll oförson-
liga. Men det finns också hopp, en vilja från många människor och grupper
att bygga en ny gemenskap, där olika länder och kulturer kan berika varandra
och mötas i en gemensam humanistisk anda.
Konst och kultur, det seriösa samtalet och den öppna debatten, är betydel-
sefulla redskap i strävan att undanröja fördomar och öka kunskapsutbytet..
De internationella kontakterna bidrar till att främja förståelsen mellan män-
niskor i Sverige och i andra länder, liksom mellan olika grupper inom vårt
lands gränser. Kontakterna med andra länder har ökat i betydelse, inte minst
till följd av det stora antalet invandrare i vårt land. Kulturutbytet över nations-
gränserna är en viktig insats i ett mångkulturellt samhälle.
Världskulturhus
Prop. 1996/97:3
Regeringens bedömning: Formerna för inrättandet av ett Världs-
kulturhus utreds. Avsikten är att Världskulturhuset skall kunna tas i an-
språk till Kulturåret 1998.
Skälen för regeringens bedömning: För att vidga gränserna och
erbjuda en kulturell arena för hela Sveriges befolkning oavsett etnisk och
kulturell bakgrund och för att ge status åt alla de kulturer som inte har en plats
i kulturlivet idag, ämnar regeringen inrätta ett Världskulturhus. Med ett
Världskulturhus skapas en mötesplats över etniska gränser som bidrar till att
öka förståelsen mellan människor och minska rädslan för det som uppfattas
som främmande. Ett Världskulturhus är också ur konstnärlig synvinkel en
spännande utmaning. En kulturell arena av detta slag bör kunna bli en inspira-
tionskälla för hela det svenska kulturlivet.
Världskulturhuset skall vara en scen för musik, dans, teater, film, poesi
och litteratur, men också för samhällsdebatt och samtal kring identitet, etnici-
tet och kultur. Forskare inom det s.k. IMER-området (internationell migration
och etniska relationer), Mångkulturellt centrum, enskilda debattörer m.fl. bör
182
kunna delta i verksamheten. Kulturutbudet skall vara brett och rymma allt
från populärkultur till experimentella kulturyttringar. Värlsdskulturhuset skall
kunna samarbeta med bl.a. föreningar, radio och TV, kulturinstitutioner,
skolor och folkrörelser. Världskulturhuset skall också kunna utveckla ett
internationellt samarbete med andra Världskulturhus och kulturinstitutioner i
Europa för erfarenhetsutbyte. I det sammanhanget är det särskilt viktigt att i
Europa sprida utomeuropeisk kultur.
Världskulturhuset skall vara öppet för alla. Barn, ungdomar och vuxna,
skall ha möjlighet att komma i kontakt med egna och andras kulturella rötter,
inte bara som publik, utan också genom att delta i bl.a. kurser och verkstäder
arrangerade i samarbete med bl.a folkbildningen. Ett utrymme måste även
skapas för den unga och nya tväretniska och tvärkulturella generation som
växer fram i Europa och som inte känner sig hemma i våra traditionella
kategoriseringar av etnicitet, kultur, religion och identitet.
Andra viktiga uppgifter för Världskulturhuset är att förmedla internatio-
nella gästspel i landet och att upprätthålla ett nätverk för kulturellt utbyte med
andra kommuner i Sverige.
Regeringen kommer under hösten att tillsätta en utredning för att se över
ett antal frågor som rör inrättandet av ett Världskulturhus. Som regeringen
redovisat ovan (se avsnitt 8.7) bedömer regeringen att finansieringen av
Världskulturhuset kan möjliggöras om Södra teaterns lokaler används. En
förutsättning för inrättandet av Världskulturhuset är vidare att det finansieras
gemensamt av staten och Stockholms kommun m.fl. intressenter i
stockholmsregionen. Utöver inriktning och finansiering skall utredningen
också ta ställning till bl.a organisationsform. Regeringen avser att lämna ett
förslag om inrättandet av Världskulturhuset till riksdagen under våren 1997.
Avsikten är att Världskulturhuset skall kunna tas i anspråk till Kulturåret
1998.
Prop. 1996/97:3
IASPIS
Konstnärsnämnden har tagit initiativet till inrättandet av ett internationellt
ateljécentrum IASPIS (International Artists' Studio Program in Stockholm).
Inrättandet av IASPIS möjliggör ett permanent konstnärsutbyte som tidigare,
i stort sett saknats i Sverige. (Regeringens förslag avsnitt 6.5.2)
Genom IASPIS kan ett utbyte med de internationella ateljécentrum som
står öppna för svenska konstnärer utvecklas. IASPIS skall också erbjuda
stipendier till utländska konstnärer för vistelse i ateljéerna, men även svenska
konstnärer får möjlighet att tillbringa arbetsperioder i IASPIS ateljéer.
Ateljécentrumet skall inte endast vara en arbetsplats för konstnärerna utan
fungera som en inspirerande mötesplats mellan svenskt och internationellt
konstliv. För att skapa denna miljö kommer programverksamhet med bl.a.
utställningar, föreläsningar och seminarier att ingå som ett viktigt inslag i
verksamheten.
183
För att ytterligare vidga kontaktytorna mellan svenska och utländska Prop. 1996/97:3
konstnärer kommer samarbete med andra institutioner inom det svenska
konstlivet att etableras. Genom dessa kan de gästande konstnärerna ges
möjlighet att delta i utställningar, föreläsa vid konsthögskolorna, delta i
workshops eller arbeta vid exempelvis Konstnärernas kollektivverkstad.
Regeringen anser att etableringen av IASPIS är väl ägnat att vitalisera det
internationella utbytet på bildkonstområdet och föreslår därför riksdagen att
särskilda medel anvisas för att utveckla ateljécentrumet IASPIS.
Internationellt utställningssamarbete
Regeringen föreslår (avsnitt 13.5) att Statens konstmuseer, Moderna museet,
förstärks för att driva den verksamhet som Nämnden för Utställningar av
Nutida Svensk Konst i Utlandet (NUNSKU) haft ansvaret för sedan år 1965.
Verksamheten är i första hand koncentrerad till de stora biennalerna. Den nya
verksamheten kommer att komplettera Moderna museets etablerade
internationella samarbete på ett positivt sätt.
Partnerskap för kultur
Utrikesdepartementet och Kulturdepartementet, i samarbete med Svenska
Institutet, avser att under hösten 1997 initiera ett internationellt samarbete,
kallat Partnerskap för kultur. Avsikten är att få till stånd ett förstärkt kultur-
samarbete mellan olika länder.
Partnerskap för kultur skall samla bl.a. kulturarbetare från öst och väst i
seminarier, teater och musik. Utgångspunkten för seminarierna skall vara
kulturens och kulturpolitikens möjligheter att långsiktigt bidra till gemensam
säkerhet.
Unescos ministerkonferens 1998
FN-organet Unesco bildades år 1946 med målet att skapa förutsättningar för
fred genom intellektuellt samarbete inom utbildning, vetenskap, kultur och
media. Den av FN och Unesco tillsatta Världskommissionen för kultur och
utveckling har hösten 1995 avlämnat sin rapport Vår skapande mångfald. I
rapporten, som formulerar ett nytt och mycket brett kulturbegrepp, föreslås
en internationell handlingsplan för en utveckling av den nationella kultur-
politiken, det internationella kultursamarbetet och Unescos roll och uppgifter.
Rapporten har remitterats till samtliga medlemsländer och är nu i Sverige på
bred remiss i hela landet till såväl institutioner som frivilligorgansationer.
Svenska regeringen har erbjudit Unesco att under Kulturåret 1998 stå värd
för en internationell konferens som ett led i uppföljningen av rapporten.
184
Europeiskt samarbete
Prop. 1996/97:3
Svenskt kulturliv har länge kännetecknats av ett omfattande engagemang över
gränserna. De formella och informella nätverk som har skapats genom det
internationella kulturutbytet har varit av avgörande betydelse för vår kulturella
utveckling.
Under en lång tid har Nordiska ministerrådet, Europarådet och Unesco va-
rit viktiga arenor för det kulturella samarbetet på internationell nivå. I och med
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (EU) har det internationella
arbetet förändrats och intensifierats.
EU
Inom EU är kulturpolitik i princip varje medlemsstats suveräna angelägenhet.
Ett viktigt undantag gäller medieområdet, där det bl.a. finns ett gemensamt
regelverk, t.ex. TV-direktivet TV utan gränser. Någon gemensam kultur-
politik på europeisk nivå har aldrig varit aktuell. I Maastrichtfördragets artikel
128 slås fast att EU skall bidra till kulturens utveckling i medlemsstaterna
med respekt för deras nationella och regionala mångfald samtidigt som det
gemensamma kulturarvet skall framhävas. De kulturella aspekterna skall
beaktas då EU handlar enligt andra bestämmelser i fördraget.
Kulturprogram
För att stödja det europeiska kulturlivet och uppmuntra samarbete mellan
olika medlemsländer på det kulturella området har EU olika program och s.k.
pilotprojekt för stöd till den europeiska kultur- och mediesektom.
På kulturområdet har EU antagit programmet Kalejdoskop för stöd till
projekt som utvecklar och ger kunskap om europeisk kultur. Vidare bereds
för närvarande program för insatser inom kulturarvsområdet (Raphael) samt
för stöd inom området böcker och läsning (Ariane). På medieområdet finns
MEDIA Il-programmet för stöd till den europeiska film- och TV-industrin
samt handlingsprogrammet 16:9 för stöd för produktion, konvertering och
utsändning av TV-program i 16:9 format.
Strukturfonderna
I Romfördraget slås fast att EU skall arbeta för att minska klyftorna mellan de
olika regionerna, bland annat genom att understödja utvecklingen i de regio-
ner som släpar efter.
Strukturpolitiska insatser har successivt kommit att bli allt mer betydelse-
fulla i det europeiska samarbetet. De ekonomiska medel som ställs till kultur-
livets förfogande genom EU:s kulturprogram m.m. är relativt begränsade
jämfört med de resurser som disponeras av strukturfonderna. Av de medel
som det europeiska kulturlivet mottog från EU under perioden 1989-1993
kom närmare 80 procent från strukturfonderna.
185
Genom strukturfonderna öppnas möjligheten för kulturen att delta i olika
typer av utvecklingsprojekt, ofta i samverkan med andra sektorer. Kulturen
har visat sig vara av stor betydelse för invånarna i en region när det gäller att
uppbåda gemensam styrka i ett skede av stagnation och nedgång. Kulturarvs-
program har fastställts i alla målområden och kan t.ex. handla om utveckling
av kulturturism eller bevarande av kulturlandskap och bebyggelse. Utfallet
från strukturfonderna har för svensk del hittills inneburit att ett flertal olika
kulturprojekt har fått stöd, exempelvis Lapplands festspel, Bergslagsoperan
samt projektet IT och kulturarv.
Det nordiska kultursamarbetet
Det nordiska kultursamarbetet har fortfarande stor betydelse, inte minst tack
vare sin väl grundade folkliga förankring. Det nordiska samarbetet framstår i
dag som modell för samarbete och exempel på grannsämja såväl i formella
som informella sammanhang. För oss själva utgör det en god bas för ett
vidgat samarbete långt över de nordiska gränserna. Det nordiska samarbetet
kan dessutom spela en viktig roll i det alltmer betydelsefulla östersjö-
samarbetet.
I det formaliserade nordiska samarbetet inom Nordiska ministerrådets ram
spelar kultursamarbetet en stor roll i och med att nästan halvparten av budge-
ten är avsatt för kultur-, forsknings- och utbildningsändamål. Ministerrådet
har bl.a. antagit en handlingsplan för nordiskt barn- och ungdomskultursam-
arbete åren 1996-2000, Ett levande Norden. Vidare stöds bl.a. verksamhet
utanför Norden för att synliggöra nordisk kultur, konstnärsutbyte, samarbete
inom olika konstområden samt multimediaproduktion och distribution av
nordisk film.
Redan för trettio år sedan myntades begreppet informationssamhället men
först under de senaste åren har detta begrepp fått en reell innebörd. Den
digitala informationstekniken sprids i dag snabbt. Med teknikens hjälp är det
möjligt att elektroniskt överföra information i form av text, ljud och bild samt
att lagra och sortera stora informationsmängder. Informationstekniken skapar
nya former för bl.a. debatt, inhämtande av kunskap och publicering.
De system som på senare år byggts upp för utbyte av stora informations-
mängder spänner över hela världen. Dessa system, framför allt Internet, har
på några få år förändrat villkoren för ekonomi och produktion, men också
påverkat kulturmiljöerna och de olika konstformerna.
Teknikutvecklingen kan också leda till att klyftorna i samhället ökar mellan
dem som har och de som inte har tillgång till och kunskap om informations-
teknik. För att förhindra detta och för att kunna utnyttja teknikens positiva
möjligheter, krävs en sammanhållen strategi för hur informationstekniken kan
Prop. 1996/97:3
186
användas inom kulturområdet. Kulturell mångfald och kvalitet kräver att
tekniken inte utvecklas enbart på marknadens villkor.
Ett viktigt kulturpolitiskt mål är att alla skall kunna ta del av kulturlivet.
Intresset för kultur skall stimuleras och utvecklas genom ett rikt utbud av
olika kulturformer i hela landet. I detta sammanhang kan informations-
tekniken spela en viktig roll.
Regeringen har tillsatt en utredare med uppdrag att utforma en strategi för
kulturinstitutionernas användning av informationsteknik (dir. 1995:129). I
uppdraget ingår bl.a. att söka finna öppna tekniska system där olika former
för systematisering och katalogisering av information beaktas så att frågan om
användarvänlighet sätts i centrum. Det innebär att utredaren skall klargöra hur
kulturinstitutionernas information - i form av t.ex. bilder, tavlor, texter, ljud-
upptagningar och film - kan göras elektroniskt tillgänglig samt därvid lämna
förslag om uppbyggnad av ett gemensamt kulturnät - "Kulturnät Sverige".
Utredaren kommer att presentera sitt slutbetänkande senast den 31 januari
1997.
I delbetänkandet Inför ett svenskt kulturnät - IT och framtiden inom
kulturområdet (SOU 1996:110) redovisades bl.a. en kartläggning av kultur-
institutionernas nuvarande IT-användning och planerade IT-projekt. Utred-
aren konstaterar att intresset för informationsteknik generellt sett är stort och
att arbetet med att digitalisera information pågår på många håll i landet.
Biblioteken har kommit långt i sitt arbete med att digitalisera kataloger. De
större arkiven har digitaliserat sina arkivförteckningar medan enskilda arkiv-
handlingar sällan är digitalt tillgängliga. Museerna håller på att digitalisera
sina samlingar men har svårt att enas kring gemensamma klassificerings-
regler. Inom kulturområdet i övrigt bedömer utredaren att multimedia och
användning av datorer i stor utsträckning har påverkat arbetsprocessen.
I delbetänkandet beskrivs hur ett framtida svenskt kulturnät skulle kunna
erbjuda en rad tjänster. Med hjälp av IT kan information om litteratur, konst,
musik, teater, museiföremål, dokument m.m. sökas. Människor kan delta i
elektroniska diskussionsgrupper och skapa virtuella konstverk och texter
tillsammans med andra. Man kan få information om kulturevenemang i hela
Sverige och beställa biljetter, böcker, tidskrifter, cd-rom-skivor etc. Ut-
redaren pekar vidare på att principer för prissättning av informationstjänster är
av stor betydelse för tillgängligheten av kulturinstitutionernas information
samt för utformningen av en IT-strategi.
Kulturutredningen föreslog att Statens kulturråd skall få ett samlat ansvar
för IT-satsningar inom kulturområdet. Regeringens bedömning är att denna
fråga inte kan avgöras förrän utredaren presenterat sitt slutbetänkande om en
strategi för kulturinstitutionernas IT-användning.
Prop. 1996/97:3
187
Funktionshindrade personers tillgång till kultur har på många områden för-
bättrats sedan 1970-talet och den tekniska utvecklingen har inneburit att
tillgången till medier förbättrats avsevärt både vad gäller omfattning och kvali-
tet. De statliga insatserna på kulturområdet har främst varit av karaktären att
förbättra produktion och information genom specialanpassat utbud. Inom den
statliga kulturbudgeten avsätts ca 200 miljoner kronor. Medlen går till Tal-
boks- och punktskriftsbiblioteken, Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation
och litteratur, Sveriges Dövas Riksförbunds Dövas TV samt till radio- och
kassettidningar genom Taltidningsnämnden.
Insatser för personer med funktionshinder som avser kulturell verksamhet
är dock inte begränsade till ett snävt avgränsat kulturpolitiskt område.
Möjligheten för personer med funktionshinder att ta del av kulturutbudet är
också beroende av att färdtjänst och assistans fungerar, lokaler måste vara
tillgängliga och också informationen om olika kulturella möjligheter. En för-
bättrad allmän tillgänglighet i samhället är således nödvändig.
Inom ramen för 1994 års handikappreform har flera viktiga förbättringar
genomförts på kultur- och mediaområdet. Genom lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade (LSS) skall t.ex. kommunerna verka
för att det allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för svårt
funktionshindrade personer. De individuella stöd- och serviceinsatserna för-
bättrades bl.a. genom rätten till personlig assistans och ledsagarservice och en
utvidgad tolktjänst infördes.
I slutet av 1970-talet genomfördes flera viktiga reformer inom kultur- och
informationsområdet. Utgivningen av böcker på ljudband och punktskrift
samt på lättläst svenska utökades, och en försöksverksamhet med dagstid-
ningar för synskadade initierades. När det gäller kultur och information för
döva gjordes satsningar på videogramproduktion och texttelefonverksamhet,
och ett statsbidrag till s.k. Tyst teater infördes. Av stor betydelse är också de
förstärkningar som genomfördes inom folkbildningsområdet. Under 1980-
talet har flera av dessa insatser tagit fastare form och utvecklats påtagligt.
Under 1990-talet har staten förstärkt sina insatser framför allt när det gäller
produktionen av videogram på teckenspråk (Dövas TV). Programmen som
Dövas TV producerar sänds i Sveriges Television.
Kulturinstitutionernas insatser för funktionshindrade ser mycket olika ut.
Längst har biblioteken kommit, särskilt när det gäller synskadade. Flera
museer har arbetat med att göra sina samlingar tillgänglig. Fortfarande är
verksamheterna vid många kulturinstitutioner dock inte tillgängliga för
funktionshindrade och det gäller såväl anpassningen av verksamheterna som
att faktiskt kunna ta sig in i lokalerna.
Det är en kulturpolitisk ambition att kulturen skall kunna erbjudas alla och
att människor med funktionsnedsättning bereds möjlighet att använda sin
kreativitet och sina konstnärliga och intellektuella färdigheter. Kulturinstitu-
tioner har ett särskilt ansvar att söka nya vägar att nå fram till alla de grupper
Prop. 1996/97:3
188
som idag inte är delaktiga i landets kulturutbud. Staten bör ta ett ansvar i att Prop. 1996/97: 3
främja tillgängligheten till kulturinstitutionernas lokaler och utbud.
16.3.1 Handlingsprogram för ökat deltagande i kulturlivet
Regerings bedömning: Ett handlingsprogram bör utarbetas för ökat
deltagande i kulturlivet för funktionshindrade.
Kulturutredningens förslag: Utredningen föreslår utökat samarbete
mellan funktionshindrade/organisationer och kulturinstitutioner samt att
kulturinstitutioner som har statliga bidrag ska beakta kraven på tillgänglighet
på det fysiska planet. Vidare föreslår utredningen att textmaskiner bör
användas i större utsträckning på teatrar och biografer. Dessutom föreslås att
krav på handikappanpassning skall gälla för samtliga marksändande radio-
och tv-kanaler och att insatser för att utveckla omvandling av text-tv till
syntetiskt tal intensifieras.
Remissinstanserna: Statens kulturråd, Handikapp ombudsmannen och
De Handikappades Riksförbund föreslår att en kartläggning görs av de fak-
torer som gör det svårt för funktionshindrade att ta del av kulturlivet och
föreslår att ett handlingsprogram utarbetas. Liknande resonemang framförs
från Socialstyrelsen och Synskadades riksförbund. De handikappades riks-
förbund och Socialstyrelsen anser att statsbidrag till kulturinstitutioner bör
villkoras. Svenska Filminstitutet anser att kravet på textmaskiner på biografer
inte är tekniskt eller ekonomiskt möjligt att genomföra.
Regeringens bedömning: Viktiga delar av vårt kulturliv bedrivs i
institutionella former som personer med funktionshinder av olika skäl har
svårt att ta del av. Ansvaret för att en anpassning sker och att resurser avsätts
till detta ligger till stor del hos den enskilda institutionen och varje institution
bestämmer själv över verksamhetens inriktning och uppläggning. För de
institutioner som är statliga eller får statsbidrag gäller att de skall verka enligt
de kulturpolitiska målen. Förutsättningarna för att göra lokaler och utbud till-
gängliga är mycket olika. Många av institutionerna inryms i gamla kultur-
byggnader som kan vara svåra och kostnadskrävande att anpassa. Dessutom
kan tillgänglighetskrav och kulturmiljökrav stå direkt i motsatsförhållande till
varandra. Med kunskap och vilja kan man dock i många fall hitta lösningar
som tillfredsställer de olika kraven.
Mot bakgrund av kulturutredningens förslag och remissopinionen anser
regeringen att kulturinstitutionerna i högre grad bör arbeta för att funktions-
hindrade personer skall kunna få tillgång till ett ökat kulturutbud. Vidare att
informationen om utbud m.m. bör kunna anpassas och förmedlas på ett bättre
sätt än vad som görs idag. Här bör ett utökat samarbete kunna ske med
handikapporganisationer och myndigheter.
Regeringen gör bedömningen att en översyn på området är nödvändig.
189
I Kulturrådets instruktion ligger att följa utvecklingen inom hela kultur-
området och att göra kartläggningar utifrån olika aspekter. De funktionshind-
rades tillgång till kultur är en sådan aspekt. Kulturrådets uppgift idag är att i
första hand, inom ramen för ordinarie bidragsgivning, fördela bidrag som
främjar funktionshindrades deltagande i kulturlivet och följa utvecklingen på
området i samverkan med andra myndigheter m.fl. Rådet har dessutom i
uppgift att sprida erfarenheter om framgångsrika arbetsformer och modeller. I
enlighet med de övergripande målen skall rådet arbeta för ett vidgat del-
tagande i kulturlivet.
Statens kulturråd bör få i uppdrag att göra en noggrann kartläggning samt
utarbeta ett handlingsprogram för att främja funktionshindrades deltagande i
kulturlivet. Möjligheterna för funktionshindrade personer att delta i kulturlivet
är dock inte enbart beroende av vad som görs inom kulturområdet. Ett
handlingsprogram bör därför innehålla förslag på ansvarsfördelning på olika
områden ochnivåer. Handlingsprogrammet skall vidare innehålla mål på både
kortare och längre sikt. Statens kulturråd skall därefter lämna förslag på
åtgärder. Kulturrådets arbete bör ske i nära samarbete med handikapp-
organisationer, kulturinstitutioner, studieförbund, folkhögskolor, folkrörelser
och myndigheter.
Kulturutredningen föreslår att krav på handikappanpassning skall gälla för
samtliga marksändande TV-företag och att insatser för att utveckla omvand-
ling av text-TV till syntetiskt tal bör intensifieras.
Sveriges Television AB understryker i sitt remissyttrande att det är en
självklar uppgift för företaget att i möjligaste mån göra det allmänna program-
utbudet tillgängligt för personer med funktionshinder men att detta inte bör
regleras i avtalet med staten.
I fråga om den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten behand-
lades förslagen i propositionen En radio och TV i allmänhetens tjänst 1997—
2001 (prop. 1995/96:161). I propositionen betonas att programbolagen under
den kommande tillståndsperioden successivt bör öka tillgängligheten för
funktionshindrade personer genom att utnyttja befintlig och ny teknik (prop.
1995/96:161 s. 67.). Den nya radio- och TV-lagen (1996:844), som träder i
kraft den 1 december 1996 innebär att utsändningar av t.ex. radiotidningar
eller motsvarande program för döva underlättas. Tillståndsplikten för sådana
sändningar avskaffas i vissa fall. Det blir också möjligt att sända radio-
tidningar över sändare för närradio, vilket inte är tillåtet enligt nuvarande
lagstiftning.
Prop. 1996/97:3
190
Prop. 1996/97:3
EU:s kulturministrar utsåg den 5 november 1993 Stockholm till kulturhuvud-
stad för år 1998.1 1995 års regeringsförklaring uttalades att år 1998 skall bli
kulturens år i hela Sverige samtidigt som Stockholm kommer att vara Europas
kulturhuvudstad. För att stimulera kulturlivet i landets alla delar kommer en
särskild satsning att göras på kulturen i hela landet inför och under år 1998.
Regeringens förslag: Staten kommer att ge ekonomiskt stöd till
Kulturåret 1998.1 budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen
att särskilda medel anvisas för ändamålet.
Regeringens bedömning: Regeringen beräknar att 150 miljoner
kronor skall stå till Kulturhuvudstadsårets förfogande fördelat med 75
miljoner kronor för år 1997 och lika mycket under år 1998. Insatserna
finansieras dels med medel från anslaget A 3. inom utgiftsområde 17
på statsbudgeten, dels med medel från programmet för omställning till
hållbar utveckling.
Regeringen beräknar vidare att projektet Kultur i hela landet kan
disponera 50 miljoner kronor under år 1997 och 55 miljoner kronor
under år 1998. Insatserna finansieras med medel från anslaget A 3.
inom utgiftsområde 17 på statsbudgeten, medel som regeringen dispo-
nerar för projektet Kultur i skolan samt medel från Stiftelsen framtidens
kultur. Regeringen har erfarit att stiftelsen bedömer att preliminärt
minst 30 miljoner kronor per år kommer att fördelas åren 1997 och
1998 till utvecklingsprojekt med anknytning till Kulturåret. Medel kan
också påräknas från vissa fonder.
Regeringen beräknar att ytterligare medel kommer att finnas till-
gängliga för Kulturåret. I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att medel anvisas de konstnärliga högskolorna för projekt i
samband med Kulturåret samt att vissa myndigheter skall få diponera
särskilda budgetmedel för att aktivt kunna delta i Kulturåret.
Sammantaget beräknar regeringen att ytterligare omkring 30 miljoner
kronor kommer att disponeras för projekt under Kulturåret. Många av
dessa kommer att ha bäring på Kultur i hela landet.
Stockholm - Europas Kulturhuvudstad 1998 AB har i skrivelse
den 2 maj 1996 hemställt om ersättning för planering, marknadsföring och
genomförande av program, evenemang och aktiviteter inför och under
Kulturhuvudstadsåret 1998. Femton s.k. ankarteman har arbetats fram med
ambitionen att bryta upp den konventionella indelningen i olika kultur-
områden eller konstarter. Dessa teman skall belysa staden ur flera olika
synvinklar. Ett tema fokuserar på mötet med omvärlden och de impulser vi
får utifrån, ett annat vill lyfta fram språket och skrivarkonsten som grund-
stenar i en humanistisk och demokratisk samhällsutveckling. Naturens rum,
den ekologiska staden, handlar om samspelet mellan människan och naturen
191
och om skyddet och vården av städernas natur- och parklandskap. Staden
som scen, den kreativa staden, belyser staden som inspirationskälla och
kreativ arena. Medan Generation K, den unga staden, vill släppa fram
ungdomars egna initiativ och skapa förusättningar för en kreativ och
kulturengagerad generation att aktivt delta i kulturhuvudstadsåret.
Skälen för regeringens förslag: Ar 1998, då Stockholm är Europas
kulturhuvudstad, skall bli ett kulturår i hela landet. För att fånga upp
ambitionerna att manifestera kulturen detta år - både i kulturhuvudstaden och
på olika håll i landet - föreslår regeringen en rad insatser.
Sverige är år 1998 värdland för Unescos planerade kulturpolitiska
ministerkonferens och kommer det året att vara mötesplats för världens
ledande politiker och experter på kulturområdet. Utgångspunkten för
diskussionerna under konferensen är en rapport från Världskommissionen för
kultur och utveckling som letts av FN:s förre generalsekreterare Javier Pérez
de Cuéllar. Diskussionen kring rapporten, Vår skapande mångfald, och inför
konferensen kan bli ett värefullt bidrag till Kulturåret.
Avsikten med Kulturåret är att visa vad det svenska kulturlivet förmår. Ett
sådant år kan rika tillfällen skapas att vidga kretsen av intresserade och att
övertyga fler om kulturens värde. Därför ligger det i varje regions, varje
kommuns, varje litet samhälles intresse att samla sina resurser för att bidra till
att göra Kulturåret till en nationell begivenhet.
En Europeisk kulturhuvudstads program skall enligt EU för den europe-
iska publiken visa upp speciella aspekter av stadens, regionens och landets
kultur. Erfarenheterna från en nu drygt 10-årig verksamhet med Europas
kulturhuvudstad visar på ett övertygande sätt att ett omsorgsfullt förberett
program har haft såväl samhällsekonomiska effekter genom ökad turism och
ökad sysselsättning som inte minst en stor kulturell genomslagskraft för den
egna staden, regionen och landet. Medvetandet om och deltagandet i kultur-
livet ökade. Här kan särskilt erfarenheterna från Glasgow år 1990 nämnas.
Flera av de s.k. ankarteman som Stockholm - Europas Kulturhuvudstad
arbetar med har direkt beröring för t.ex. småföretagarutveckling, tillväxt,
kulturmiljö mm.
Regeringen kommer inför år 1998 att ägna särskilt intresse åt det lokala
kulturlivets villkor. Avsikten är att stimulera aktiviteter under Kulturåret och
ta upp en framtidsinriktad debatt. Regeringen har för avsikt att tillsätta en
arbetsgrupp - Kultur i hela landet - med uppgift att hävda kulturen och ge
ekonomiskt stöd till lokala projekt för att under år 1998 visa fram kulturens
mångfald och styrka.
Arbetsgruppen Kultur i skolan arbetar med att ta fram en ny strategi för
kultur i skolan. Den kommer att arbeta både under år 1997 och år 1998.
Gruppens utvecklingsarbete bedrivs i projekt över hela landet. Avsikten är att
projekten Kultur i hela landet och Kultur i skolan skall bedrivas integrerat.
Regeringen bedömer att en stor del av de medel som står till Kultur i skolan-
gruppens förfogande kan användas i samarbete med Kultur i hela landet.
För ungdomar är kultur i olika former en viktig del av tillvaron. Samhället
ger litet utrymme för ungdomar att uttrycka sig genom eget skapande. Dagens
Prop. 1996/97:3
192
unga växer upp i ett mångkulturellt samhälle. Det mångkulturella mötet är en
viktig del i den framtida kulturpolitiken. Ungdomar måste ha lika stor rätt till
kultur som den vuxna generationen. Konstutövandet är viktigt i sig.
Kulturskapandet för en ung människa innebär mer än nöje och avkoppling. I
många politiska dokument, både på nationell och kommunal nivå, är ung-
domen en prioriterad målgrupp vad gäller kultursatsningar. Ändå har det varit
svårt att verka för ökat utrymme för ungdomars eget skapande och åt kultur
på ungas villkor. Oftast handlar det inte om brist på pengar utan snarare om
hinder i form av attityder. Ungdomars initiativ kan ofta ha svårt att vinna
gehör därför att de inte passar in i vuxenvärldens mallar.
Regeringen anser att dessa frågor särskilt bör uppmärksammas inom
ramen för Kultur i hela landet-verksamheten. Den arbetsgrupp som kommer
att tillsättas för att leda arbetet bör tillsammans med Ungdomsstyrelsen och
Kulturrådet värdera och lyfta fram goda exempel på befintlig lokal
kulturverksamhet för ungdomar. Härutöver bör kulturprojekt som syftar till
integration, dvs. förenar invandrade ungdomar och svenska ungdomar i
gemensam verksamhet, särskilt uppmuntras vid fördelningen av stöd ur bl.a.
Allmänna arvsfonden.
En långsiktigt hållbar utveckling kräver en samlad resurssyn där inte minst
natur- och kulturmiljöfrågor måste löpa parallellt. I kulturlandskapet och i vår
bebyggelse förenas omsorg om kulturvärden med en ekologisk strävan att
hushålla med natur- och kulturgivna resurser. Praktiskt handlar det t.ex. om
hur äldre hantverkskunnande kan bli till spjutspetskompetens inom ett ekolo-
giskt riktigt byggande och om hur skydd av odlingslandskapet kan bevara
den biologiska mångfalden. I flera uppmärksammade projekt har kultur-
området, genom byggnadsvård, byggnadshyttor samt återbruk och åter-
vinning av byggmaterial, visat hur sektorn är drivande för en hållbar utveckl-
ing. I programmet för omställning till hållbar utveckling anförs bl.a. att ett
investeringsbidrag införs för sysselsättningsskapande åtgärder inom t.ex.
byggsektorn. Åtgärderna skall inriktas på projekt som är av pilotkaraktär och
som annars inte skulle komma till stånd. Regeringen räknar med att
15 miljoner kronor ur programmet anvisas för projekt i samband med Kultur-
huvudstadsåret. Bidragen fördelas efter ansökan.
I propositionen En politik för arbete, trygghet och utveckling betonas att
kulturen är en viktig bas för olika utvecklingssträvanden för ett samhälle som
präglas av humanistiska värden (prop. 1995/96:25, FiU 131, rskr. 131). För
individen är en förtrogenhet med de olika konstarternas uttryckssätt en fråga
om personlig utveckling, reflektion och ett vidgat perspektiv. I sina olika
tillämpningar bidrar kulturen på olika sätt till ett mer välfungerande samhälle,
som mer kreativa skolor, tryggare bostadsområden eller bätte arbetsplatser.
Kulturen kan också vara av betydelse för invånarna i en region när det gäller
att kraftsamla och uppbåda gemensam styrka i ett skede av stagnation och
nedgång.
Intresset för kultur har ökat inom turismen. Besöksmål som är rika på
kultur och kulturhistoria har goda möjligheter att mäta sig med turistattrak-
tioner av mer konventionellt slag. Kulturturism har förutsättningar att bli
Prop. 1996/97:3
193
bärkraftig och regionalekonomiskt betydelsefull. Den ger också arbetstill-
fällen i många regioner med vikande sysselsättning. Särskilt viktig är en ut-
veckling av kulturturismen för kvinnornas sysselsättning.
Dessa generella erfarenheter har i flera sammanhang lyfts fram. Regional
utveckling, särskilda insatser för kvinnor, glesbygdsutveckling, småföretag
och turismutveckling bygger ofta på kulturen.
Vid Östersjörådets femte ministersession antogs tre handlingsprogram för
östersjösamarbetet, vilka låg till grund för den s.k. Visbydeklarationen. I
handlingsprogrammen behandlades kulturfrågorna inom området mellan-
folkliga kontakter och stärkande av demokratin. Det gemensamma kultur-
arvets betydelse för samarbetet inom regionen framhålls särskilt. Kultur-
turism och kulturutbyte framhålls som viktiga för en ökad kunskap och för-
ståelse av regionens gemensamma historia och kultur. Vidare betonas vikten
av det fria informationsflödet mellan länderna i området samt av ett vidgat
kulturutbyte mellan unga konstnärer och artister. Fortsatt utbyggnad av olika
nätverk och kulturcentra nämns också som viktiga instrument.
Stiftelsen Framtidens kultur har till syfte att främja ett vitalt kulturliv såväl i
Sverige som helhet som på enskilda orter genom att ge stöd till långsiktiga
och nyskapande projekt. Stödet skall stimulera det regionala kulturlivet i vid
mening och syfta till att stärka tillväxt och utveckling. Lokala och regionala
intressen bör engageras i och bidra till projekten. Genom stiftelsen har redan
betydelsefulla bidrag lämnats till det lokala och regionala kulturlivet. Stiftel-
sen fördelar bidrag efter ansökningar. För bedömningen av dessa ansök-
ningar anlitas särskilda referensgrupper. Med hänsyn till stiftelsens inriktning
finns det skäl anta att en avsevärd del av stiftelsens medel kommer i fråga för,
i första hand lokala och regionala, utvecklingsprojekt inom ramen för Kultur-
året. Regeringen har erfarit att Stiftelsen Framtidens kultur i sin ordinarie
bidragsgivning för åren 1997 och 1998 preliminärt bedömer att minst
30 miljoner kronor kommer att fördelas per år för detta ändamål.
De statliga kulturinstitutionerna har till regeringen redovisat en mängd
projekt som har en direkt koppling till Kulturåret. Regeringen föreslår att
museerna och Riksantikvarieämbetet får disponera särskilda budgetmedel
vilket ger dem möjligheter att aktivt delta i Kulturåret 1998. Sammantaget
beräknas detta belopp till 20 miljoner kronor för de två åren. Under år 1998
kommer både Moderna museet och Arkitekturmuseet att inviga nya lokaler.
Invigningen av Världskulturhuset kommer också enligt regeringens bedöm-
ning ske detta år. Allt detta kommer att få stor betydelse för konstlivet i hela
landet och utgöra viktiga händelser under Kulturåret. Andra institutionerna
kommer också att avsätta resurer för olika projekt i samband med Kulturåret.
Såväl Nämnden för Sverigeinformation i utlandet som Svenska institutet och
UD:s utlandsmyndigheter arbetar aktivt för att stimulera intresset för det
svenska kulturåret och mobilisera utländsk medverkan i olika projekt under år
1998. Genom de 10 miljoner kronor som anvisas under Utgiftsområde 16
Utbildning och universitetsforskning kommer de konstnärliga högskolorna att
kunna genomföra projekt tillsammans med kulturinstitutionerna under Kultur-
året. Även utbyte med motsvarande högskolor i Europa skall kunna ske.
Prop. 1996/97:3
194
Prop. 1996/97:3
18.1.1 Nuvarande bidragssystem
Statliga medel till regionala kulturinstitutioner (teater-, dans- och musik-
institutioner, museer samt länsbibliotek) fördelas i dag enligt det s.k. grund-
beloppssystemet. Härutöver betalas särskilda bidrag till lånecentraler och
depåbibliotek samt en invandrarlånecentral.
Grundbeloppssystemet förutsätter att landsting eller kommun bidrar till
verksamheten. Det statliga bidraget i detta system utgörs av i huvudsak 55
procent av det s.k. bidragsunderlaget. Grundbeloppssystemet är ett schablon-
system beräknat med utgångspunkt i institutionernas personalkostnader.
Beräkningen av ett grundbelopp baseras på en tänkt kostnad för en persons
anställning under ett år.
Grundbeloppen har årligen i efterhand justerats med hänsyn till den fak-
tiska lönekostnadsutvecklingen inom det statliga området.
Sedan grundbeloppssystemet började införas år 1974 har en utbyggnad av
verksamheten skett på landstingskommunala och primärkommunala
huvudmäns initiativ. Antalet bidragsberättigade institutioner har ökat. Vidare
har en ökning av antalet anställda beräknat i årsverken skett på ett stort antal
institutioner. För de bidragsberättigade institutionerna har det varit en naturlig
målsättning att erhålla motsvarande antal grundbelopp som institutionen har
personal uttryckt i årsverken.
Trots en ökning av antalet beviljade grundbelopp har en stor del av
institutionernas utbyggnad finansierats av huvudmännen utan att statligt stöd
betalats. Antalet beviljade grundbelopp understiger därför i dag det samman-
lagda antalet anställda vid institutionerna uttryckt i årsverken.
Relationen mellan antalet beviljade grundbelopp och antalet anställda
varierar i stor utsträckning mellan olika institutioner. För flera institutioner
har det uppstått ett betydande gap mellan det faktiska antalet årsverken och
antalet beviljade grundbelopp. För de regionala museerna är antalet beviljade
grundbelopp i förhållande till antalet årsverken generellt lägre än för institu-
tionerna inom teater-, dans- och musikområdet.
Riksdagen beslutar om det totala antalet grundbelopp till respektive
institutionskategori. Regeringen beslutar om vilka institutioner som skall vara
bidragsberättigade. Statens kulturråd fördelar årligen grundbeloppen mellan
de bidragsberättigade institutionerna. Utvecklingen av antalet beviljade grund-
belopp för respektive institution har över lag varit stabil sett över hela
perioden. Ingen institution har fått antalet beviljade grundbelopp reducerat.
195
18.1.2 Reformerat bidrag till regional kulturverksamhet
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: Ett nytt statligt bidragssystem för regional
kulturverksamhet införs fr.o.m. den 1 januari 1997. Bidraget fördelas i
lika stora enheter, benämnda stödenheter. En förutsättning för bidrag är
att verksamheten även stöds av kommun eller landsting. Mottagare av
bidrag skall även uppfylla vissa fastställda mål för verksamheten och
redovisa resultatet av den.
Bidrag får ges till regionala teater-, dans- och musikinstitutioner,
regionala museer, länsbibliotek, länskonstnärer samt regionala resurs-
centrum för film och video.
Kulturutredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i
stort med regeringens. Härutöver föreslår utredningen en uppdelning av det
statliga institutionsstödet i fasta och rörliga grundbidrag samt ett samlat
statsbudgetanslag till regionalt verkande kulturinstitutioner.
Riksdagens tidigare överväganden: Enligt beslut av riksdagen in-
fördes grundbeloppssystemet för teater-, dans- och musikinstitutioner år
1974 (prop. 1974:28, bet. 1974:KrU15, rskr. 1974:248), för museiinstitu-
tioner år 1977 (prop. 1976/77:100 bil.12, bet. 1976/77:KrU37, rskr.
1976/77:218) samt för länsbibliotek år 1979 (prop. 1978/79:100 bil.12, bet.
1978/79:KrU 24, rskr. 1978/79:234).
Remissinstanserna: Många remissinstanser, bl.a. Kulturrådet,
Svenska kommunförbundet och Riksantikvarieämbetet och (RAA) ser posi-
tivt på utredningens förslag till ett reformerat stödsystem. RAÄ framhåller
dock att utredningen borde ha uppmärksammat de stora skillnaderna i
statsbidragets betydelse för olika slags institutioners totala ekonomi.
Flertalet remissinstanser har på andra grunder invändningar mot förslaget.
Kritiken gäller i första hand utredningens förslag om indelning av grund-
bidraget i en fast och en rörlig del. Det hävdas bl.a. att den bastrygghet som
länsinstitutionerna är beroende av äventyras om en stor del av stödet görs rör-
ligt. Till remissinstanser som med detta argument avvisar utredningens för-
slag hör Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS).
Landstingsförbundet uttalar sig för ett samlat och på regional nivå fördelat
statsbidrag till de regionala kulturinstitutionerna.
Skälen för regeringens förslag:
Ett förenklat och utvidgat stödsystem
I likhet med Kulturutredningen anser regeringen att det grundbeloppsbaserade
statsbidraget till regionala kulturinstitutioner har visat sig ha betydande för-
delar. Grundbeloppen har genom sin schablonkaraktär gjort det möjligt för de
regionala huvudmännen att på ett enkelt sätt överblicka det statliga bidragets
omfattning. Därmed har planeringen av institutionernas finansiering under-
196
lättats. Det statiska momentet i bidragsfördelningen har inneburit en viss
ekonomisk trygghet för institutionerna och deras huvudmän.
För anslagsgivaren ger systemet en bra överblick över landet inom respek-
tive kulturområde. Det ger vidare goda förutsättningar för en dialog mellan
den statliga anslagsgivaren och berörda institutioner och deras huvudmän an-
gående verksamhetens inriktning. Vidare är systemet enkelt att administrera
när bidragen skall fördelas.
Kulturutredningen har i sin analys av grundbeloppssystemet framhållit att
systemet har kritiserats för att det lett till en alltför stor fokusering på fast
anställd personal. I många fall har huvudmännen fortsatt att bygga ut den
fasta personalstyrkan utan att avvakta nya statliga grundbelopp. Diskussio-
nerna mellan institutionerna och deras huvudmän å ena sidan och statens
företrädare å den andra har i stor utsträckning till följd härav handlat om
statens möjligheter att genom ökat antal grundbelopp svara upp mot huvud-
männens satsningar. Diskussioner kring utvecklingsidéer och utvecklings-
behov har kommit i andra hand. Systemet har inte heller gett tillräcklig stimu-
lans till turnerande eller målgruppsinriktat arbete och konstnärlig och annan
förnyelse för institutionerna. Regeringen delar i denna del Kulturutredningens
analys av bristerna i grundbeloppssystemet.
Till nackdelarna med grundbeloppssystemet hör även att grundbeloppen är
krångliga att beräkna och att riksdag och regering inte vet hur stor den slutliga
kostnaden blir för bidraget förrän långt in på det nya budgetåret. När nu
staten inför utgiftstak för sina kostnader bör bidragen redan från början
bestämmas till ett belopp som inte ändras under det löpande budgetåret.
Enligt regeringens uppfattning är fördelarna med nuvarande grundbelopps-
system så stora att systemet i princip bör bibehållas. Samtidigt är det ange-
läget att det förenklas och ges en mer generell utformning.
Ett nytt förenklat bidragssystem för regional kulturverksamhet bör omfatta
nuvarande grundbeloppsbaserade anslag till regionala teater-, dans- och
musikinstitutioner, regionala museer och länsbibliotek. När det gäller det stat-
liga bidraget till länsmusiken kommer regeringen att överlägga med Lands-
tingsförbundet om att införliva detta bidrag i systemet. Liksom hittills
kommer systemet att omfatta ett brett spektrum av institutioner med olika
slags konstnärliga och kulturella profiler.
Det nya bidragssystemet bör härutöver kunna omfatta andra regionala
kulturverksamheter till vilka staten gemensamt med landsting eller kommun
lämnar ekonomiskt stöd. Vi föreslår i denna proposition (Avsnitt 6 Konst-
närernas villkor) ett utbyggt stöd till länskonstnärer inom olika konst-
områden. I avsnitt 11. Film föreslås ett nytt stöd till regionala resurscentrum
för film och video. Dessa båda stöd bör tas in i systemet fr.o.m. år 1997.
Bidragen bör ges till respektive institution eller annan bidragsberättigad
mottagare. Den nuvarande kopplingen mellan bidrag och personalstorlek upp-
hävs och en bedömning av det statliga bidragsbehovet för respektive
institution bör ske utifrån verksamheten i dess helhet. Det statliga bidraget får
dock inte avse lokalkostnader.
Prop. 1996/97:3
197
14 Riksdagen 1996197. 1 saml. Nr 3
Bidragen bör indelas i schablonbelopp benämnda stödenheter. Eftersom
statsbidraget till institutionerna skall gälla verksamheten i dess helhet, bör inte
stödenhetens storlek anges som en bestämd del av kostnaden för ett årsverke.
Till skillnad från vad som gäller för nuvarande grundbelopp, utgör således
hela stödenheten ett statligt bidragsbelopp. Det får ankomma på regeringen att
besluta om en stödenhets storlek. Regeringen avser att besluta att en
stödenhet fr.o.m. den 1 januari 1997 skall vara 100 000 kr. Bidragen till den
regionala kulturverksamheten kommer att fr.o.m. år 1998 räknas upp med
lönekostnadsindex på samma sätt som gäller inom statsförvaltningen.
Liksom nuvarande system bör det nya systemet tillgodose kulturinstitu-
tionernas behov av ekonomisk stabilitet för en långsiktig planering av
verksamheten. Detta förutsätter att staten och de regionala huvudmännen i
god tid kan ge besked om bidragen och eventuella förändringar av dessa. Det
statliga bidraget måste vara förenat med villkor på ekonomisk motprestation
från huvudmännens sida. En utgångspunkt bör vara att huvudmännens
motprestation bör ligga på nuvarande nivå för att statligt bidrag av nuvarande
omfattning skall erhållas. Samtidigt bör systemet i högre grad än hittills
stimulera till en intensifiering av arbetet inom kulturpolitiskt angelägna
områden. För den verksamhet som stöds inom ramen för bidragssystemet
måste därför tydliga villkor kunna ställas angående inriktning av arbetet mot
t.ex. ökad turnéverksamhet, arbete för att nå nya publikgrupper, samarbete
över konstområdesgränserna eller ökat samarbete mellan professionella och
amatörer. Det bör ankomma på anslagsbeviljande organ att utifrån de riktlinjer
som fastställs av regeringen ange närmare villkor, samt utifrån verksam-
hetsplanen följa upp och utvärdera verksamheten.
Kulturutredningen har föreslagit att bidragen till regionalt verkande kultur-
institutioner förs upp under ett gemensamt anslag i statsbudgeten. Regeringen
är för närvarande inte beredd att biträda detta förslag. Skilda anslag för olika
institutionskategorier bör tills vidare behållas. Liksom hittills bör det an-
komma på regeringen att fatta beslut om vilka institutioner som skall vara
stödberättigade. Antalet stödenheter per institution till regionala och lokala
teater-, dans- och musikinstitutioner som omfattas av systemet, regionala
museer samt länsbibliotek skall fastställas av Statens kulturråd utifrån de
kriterier som regeringen anger. Statens kulturråd har även att fördela stöd till
länskonstnärer. Filminstitutet bör få motsvarande uppgift beträffande
regionala resurscentrum för film och video.
Riktade bidrag
För att uppnå bättre flexibilitet i bidragssystemet har Kulturutredningen
föreslagit att en viss andel, kanske på nivån 20 procent, av anslaget till
regionala kulturinstitutioner skall vara rörlig mellan olika institutioner och
verksamhetsår. Regeringen delar utredningens uppfattning att möjligheter till
riktade, tidsbegränsade insatser inom kulturpolitiskt angelägna områden
måste finnas. Detta förutsätter en mera flexibel bidragsgivning än den nu-
Prop. 1996/97:3
198
varande. Enligt regeringens mening är den av Kulturutredningen föreslagna
rörliga andelen för hög, vilket kan försvåra institutionernas långsiktiga
ekonomiska planering. För de teater-, dans- och musikinstitutioner som
fr.o.m. år 1997 omfattas av bidragssystemet, beräknar regeringen att 2 pro-
cent av det totala stödet skall avse riktade högst treåriga insatser fr.o.m.
budgetåret 1997 och att denna andel skall öka successivt till 4 procent år 1998
och till 6 procent år 1999. Dessa riktade insatser skall i första hand gälla
arbete för att nå nya publikgrupper, turnéverksamhet inom länet och över
länsgränserna, samarbete över konstområdesgränserna samt samverkan
mellan professionella och amatörer.
Med anledning av det besparingsförslag som i kapitel 10. Musik lagts
beträffande länsmusikinstitutionerna, beräknar regeringen att nyss beskrivna
uppdelning av anslaget inte skall gälla dessa institutioner under perioden fram
t.o.m. år 1999.
För de regionala museerna är det statliga bidraget i relation till den totala
ekonomiska omslutningen i genomsnitt lägre än för teater-, dans- och
musikinstitutionema. Principiellt bör dock även för museiinstitutionerna vissa
medel kunna avse riktade, tidsbegränsade insatser. Regeringen föreslår i
likhet med vad som ovan föreslagits för teater-, dans- och musikinsitutioner
att 2 procent av medlen under år 1997 skall användas för riktade insatser och
att denna andel ökar till 4 procent år 1998 och till 6 procent år 1999.
Insatserna bör i första hand gälla arbete för nya publikgrupper samt
granskningar av museernas samlingar med utgångspunkt i teman som klass,
kön, kulturell bakgrund och generation. I övrigt bör liksom hittills en del av
det statliga bidraget till de regionala museerna avse länsmuseernas uppgifter i
kulturmiljöarbetet. Det nya systemet innebär sålunda att de medel som avdelas
för riktade bidrag förs tillbaka till de olika områdena.
Stödet till länsbibliotek förutsätts fördelas enligt hittillsvarande principer.
Medel för riktade insatser skall också kunna fördelas till verksamheter som
berör fler än en institution.
För övriga mottagare av bidrag inom ramen för det nya systemet, nämligen
länskonstnärer samt regionala resurscentrum för film och video är det tills
vidare inte motiverat med en indelning av respektive anslag i en del för
långsiktigt stöd respektive en del för riktade, tidsbegränsade insatser. Stödet
till länskonstnärer bör i princip avse tidsbegränsad verksamhet.
Det ankommer på regeringen att ange vilka riktlinjer som skall gälla för de
riktade bidragen.
Fördelning på regional nivå av bidrag till kulturinstitutioner
I slutbetänkandet Regional framtid (SOU 1995:27) har Regionberedningen
föreslagit att landstingen ges befogenhet att fördela statliga medel till regional
och lokal kulturverksamhet. Även Kulturutredningen har övervägt frågan om
fördelning på regional nivå av statsbidrag till kulturverksamhet. Kulturutred-
ningen har dock avvisat denna tanke. Det finns emellertid anledning att belysa
Prop. 1996/97:3
199
frågan ytterligare bl.a. mot bakgrund av de synpunkter som lämnats av olika
remissinstanser.
Inom regeringskansliet bereds för närvarande frågan om den regionala
samhällsorganisationen. Därvid har frågan om försöksverksamhet med
ändrad regional ansvarsfördelning i vissa län fr.o.m. år 1998 aktualiserats.
De statliga uppgifter som berörs är bl.a. fördelning av regionalpolitiska medel
och fördelning av statsbidrag till regionala kulturinstitutioner. Regeringen av-
ser att närmare analysera de krav som bör ställas på en sådan försöks-
verksamhet från kulturpolitiska utgångspunkter.
Prop. 1996/97:3
Regeringens bedömning: Mål- och resultatdialogen mellan rege-
ringen och dess myndigheter och de statligt finansierade kulturverk-
samheterna bör utvecklas vidare.
Kulturutredningens bedömning: Överensstämmer i stora drag med
regeringens. Därutöver föreslår utredningen att sektorsmål för politiken inom
olika kulturområden bör införas.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser kommenterar inte utred-
ningens bedömning. Statens kulturråd föreslår dock att statsmakterna fast-
ställer riktlinjer för samhällsinsatserna som ett alternativ till utredningens
förslag om sektorsmål, medan Statskontoret avstyrker förslaget om sektors-
mål och föreslår i stället att regeringen rensar i den nuvarande målfloran.
Skälen för regeringens bedömning: Mål- och resultatstyrningen
inom statsförvaltningen bygger på en ambition att genom mål och resultatkrav
och inte genom detaljerade regler effektivisera verksamheten och nå goda
resultat. Det är en form för dialog mellan regeringen och myndigheter eller
statsfinansierade institutioner som har bedrivits under en förhållandevis kort
period inom kulturområdet och erfarenheterna är hittills begränsade.
Formerna för mål- och resultatdialogen inom kulturområdet
Riksdagen har tidigare markerat att det är angeläget att den resultatorienterade
styrningen får ökat genomslag också på kulturområdet. Det faktum att inte
bara myndigheter utan även stiftelser, bolag och föreningar har centrala
uppgifter inom den statliga kulturpolitiken gör kulturområdet speciellt vad
gäller mål- och resultatstyrningen.
Kraven att kunna redovisa resultaten av den statligt finansierade verksam-
heten är lika för alla. Oavsett verksamhetsform måste statsmakterna kunna se
vad som uppnåtts genom de statliga insatserna. Regeringen har tidigare till
riksdagen redovisat att vissa verksamheter inom kulturområdet, på samma
200
sätt som myndigheterna, tydligare bör infogas i den nya statliga
budgetstyrningsprocessen.
Mål- och resultatstyrningen inom kulturområdet handlar inte om att riksdag
och regering skall styra innehållet i den konstnärliga utövningen. Det handlar
i stället om att staten skall se till att statliga medel används för de ändamål och
på det sätt som riksdag och regering avsett, dvs. att institutioner arbetar för de
mål som satts upp för verksamheten respektive bidraget och att arbetet sker så
effektivt som möjligt. Vad gäller bidrag till kulturinstitutioner som har andra
huvudmän än staten skall mål- och resultatdialogen i princip begränsas till
ändamålet med de statliga bidragen och inte avse institutionen som helhet.
För att driva mål- och resultatstyrningen vidare pågår för närvarande ett
utvecklingsarbete inom Kulturdepartementet.
Som ett led i utvecklingen av regeringens mål- och resultatstyrning av
statens insatser inom kulturområdet lämnas i budgetpropositionen för år 1997
ett förslag till en förenklad anslagsstruktur.
Prop. 1996/97:3
Målstrukturen
Den fortsatta utvecklingen av mål- och resultatstyrningen ökar behovet av en
enkel och klar målstruktur inom den statliga kulturpolitiken för att de
kulturpolitiska målen skall få ett genomslag i den faktiska verksamheten.
1974 års kulturpolitiska beslut innebar att staten för första gången formu-
lerade mål för en samlad kulturpolitik. Regeringen lägger i denna proposition
förslag om nya mål för en nationell kulturpolitik. Dessa kommer att vara
direkt styrande för statens insatser inom olika delar av kulturpolitiken.
Kulturutredningen pekar på behovet av att konkretisera de kulturpolitiska
målen för de olika delområdena inom kulturområdet. Detta skulle enligt utred-
ningens förslag ske genom införandet av resultatorienterade sektorsmål.
Enligt regeringens bedömning skulle de av utredningen föreslagna sektors-
målen inte bidra till ökad resultatorientering. Ytterligare en målnivå i den
redan komplicerade målhierarkin skulle snarare motverka detta syfte. Rege-
ringen har i denna proposition i stället redovisat vilken inriktning de framtida
insatserna inom de olika områdena bör ha. Målen för kulturpolitiken uttrycks
i de nya målen för en nationell kulturpolitik samt i övergripande mål och verk-
samhetsmål för olika myndigheter och statligt finansierade verksamheter inom
kultursektorn. En sådan målstruktur innebär att man med utgångspunkt i den
konkreta verksamheten kan följa upp och utvärdera mot målen för en nationell
kulturpolitik.
Regeringen avser att fortsätta utvecklingsarbetet med de övergripande
målen och verksamhetsmålen för olika myndigheter och institutioner. I
utvecklingsarbetet ingår både att se över antalet verksamhetsmål och att
utveckla målformuleringarna.
201
Myndighetsstruktur
Prop. 1996/97:3
Kulturutredningen konstaterar att myndighets- och institutionsstrukturen
inom Kulturdepartementets område är svårgenomskådlig och innehåller olika
brister. Det finns ett stort antal myndigheter av varierande storlek med otydlig
arbets- och ansvarsfördelning. Trots mångfalden av myndigheter saknas i
vissa fall starka myndighetsfunktioner. Utredningen diskuterar en modell för
hur myndighetsstrukturen kan byggas upp och föreslår vissa mindre för-
ändringar.
Regeringen är inte beredd att utifrån utredningens underlag nu fatta beslut
om en mer grundläggande förändring av myndighetsstrukturen. Vissa mindre
förändringar redovisas dock i andra delar av denna proposition. För riks-
dagens information vill regeringen nämna att den inom ramen för det fortsatta
utvecklingsarbetet även kommer att se över den statliga myndighetsstrukturen
inom kulturområdet.
Uppföljning och utvärdering
Ett led i en fungerande mål- och resultatstyrning är en god uppföljning och
utvärdering av de kulturpolitiska insatserna. Regeringen har tidigare framfört
att ansvaret för att utveckla resultatstyrningen och genomföra löpande,
effektiv uppföljning ligger på myndigheterna. Det åligger också myndighet-
erna inom kulturområdet att genomföra periodiska utvärderingar inom och av
sina verksamhetsområden.
En viktig förutsättning för ett bra beslutsunderlag är att den nationella
uppföljning och utvärdering som görs grundas på uppgifter från både
kommunal, regional och central nivå. Det finns ett behov av en samlad bild av
Sveriges totala offentliga kulturinsatser och kulturkostnader. Kulturutred-
ningen pekar på att det i dag råder svårigheter vad gäller att göra jämförelser
mellan de tre offentliga nivåerna, bl.a. mot bakgrund av skillnader i redovis-
ningssystemen. Regeringen utgår från att Statens kulturråd inom ramen för
sin uppgift för en dialog med Svenska kommunförbundet och Landstings-
förbundet för att försöka hitta en sådan lösning på problemet med den
kommunala kulturkostnadsstatistiken. Det är viktigt att hitta en lösning som
kan tillgodose rimliga krav på en samlad bild av nationens kulturkostnader
utan att kommuner och landsting belastas på ett oskäligt sätt. En utgångs-
punkt för det fortsatta arbetet bör naturligtvis vara att produktion av kultur-
kostnadsstatistik skall fylla ett reellt behov.
Kulturutredningen har även pekat på att det finns behov av att ta fram
uppgifter om vilka uppföljningar inom kulturområdet som görs mer eller
mindre återkommande, inklusive sådan uppföljning som utförs av kultur-
institutionerna själva. En sådan kartläggning borde göras tillgänglig för såväl
aktörerna på kulturområdet som den vetenskapliga forskningen. Regeringen
förutsätter att Statens kulturråd inom ramen för sin uppgift, att följa utveck-
lingen inom kulturområdet i stort och ge ett samlat underlag för den statliga
kulturpolitiken, skaffar sig en sådan överblick.
202
Regeringen sammanfattar sin syn på Kulturrådets uppgifter vad gäller upp-
följning och utvärdering inom kulturområdet i följande avsnitt.
Prop. 1996/97:3
Regeringens förslag: 1 budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att Statens kulturråd tilldelas resurser för bl.a. utveckling av
metoder för mål- och resultatstyrning inom kulturområdet. Vidare
föreslås att Kulturrådet tilldelas 500 000 kr för ökad bidragsgivning till
det internationella kulturutbytet.
Kulturutredningens förslag: Kulturrådet skall som regeringens
kulturpolitiska stabsmyndighet ha ett övergripande utvärderingsansvar för
kultur- och medieområdet. Ansvaret för löpande internationella kontakter och
kulturutbyte bör förskjutas från Svenska institutet till Kulturrådet och andra
områdesansvariga myndigheter m.fl.
Remissinstanserna: Många instanser har invändningar mot att Kultur-
rådet får ett heltäckande kultur- och mediepolitiskt uppdrag. Andra framhåller
att det råder oklara gränser mellan Kulturrådet och andra myndigheter på
kulturområdet och att rådets roll därför bör preciseras.
Riksdagens tidigare överväganden: I 1974 års kulturpolitiska beslut
(prop. 1974:28, bet. 1974 KrU:15, rskr. 1974:248) fick Statens kulturråd ett
brett men i väsentliga hänseenden avgränsat uppdrag. Kulturrådet har tillförts
uppgifter allt eftersom riksdagen har fattat beslut om nya statliga insatser på
kulturområdet. Den allmänna inriktningen på rådets verksamhet har dock inte
ändrats.
Skälen för regeringens förslag: Kulturrådet har två huvuduppgifter.
Den ena är att som ansvarig myndighet handlägga ärenden om statliga bidrag
och andra åtgärder som rör teater, dans, musik, bild- och formkonst, museer
och utställningar, litteratur, folkbibliotek samt kulturverksamhet inom bl.a.
folkbildning och folkrörelser. Kulturrådet svarar således för en betydande del
av det statliga stödet till kulturverksamhet. Under 1980-talet fick Kulturrådet
ett mer självständigt ansvar för bidragsgivningen genom att medlen till rådets
disposition utökades.
Rådets andra uppgift är att följa utvecklingen inom kulturområdet i stort,
ge regeringen ett samlat underlag för den statliga kulturpolitiken och biträda
vid genomförandet av denna. I den uppgiften ligger en skyldighet att verka
för samordning och effektivitet i de statliga åtgärderna på kulturområdet.
Med det breda kulturpolititiska uppdraget följer att Kulturrådet på eget
initiativ kan genomföra utredningar och kartlägga området ur olika
synvinklar. I åliggandet ingår också att sprida information om företeelser och
utvecklingstendenser samt ansvara för officiell kulturstatistik.
Regeringens bedömning är att kulturrådets bidragsgivning har haft stor
betydelse för kulturlivets utveckling sedan mitten av 1970-talet. Det gäller
203
framför allt verksamhet på regional och lokal nivå och inom organisations-
livet. Kulturrådets kartläggande och utredande verksamhet har tillfört såväl
staten som kommuner och landsting ökade kunskaper av stor vikt för kultur-
politiska ställningstaganden. Regeringen har dock uppfattningen att Kultur-
rådets insatser på olika områden skulle få större effekt inom ramen för ett
närmare samarbete med andra berörda instanser.
Samspelet med andra statliga organ
Inom de verksamhetsområden som Kulturrådet ansvarar för finns ett stort
antal myndigheter och institutioner. Av dessa har flera en bred samordnande
funktion, t.ex. Riksteatern, Rikskonserter, Riksutställningar och ansvars-
museerna. Andra har ett nationellt uppdrag som ledande institution inom sitt
område, t.ex. Operan, Dramaten och samtliga centrala museer. Kulturrådet
har till uppgift att kartlägga och analysera utvecklingen inom sitt ansvars-
område. Även om Kulturrådets utvärderingsansvar i princip omfattar alla de
nämnda institutionerna har rådet i praktiken små möjligheter att följa och
påverka deras verksamhet.
Erfarenheterna visar en varierande grad av samstämmighet mellan Kultur-
rådet och övriga berörda organ. På teater- och musikområdet har Kulturrådet
trots sina begränsade befogenheter kunnat spela rollen av samordnare på ett i
huvudsak tillfredsställande sätt. På litteratur- och biblioteksområdet, där
Kulturrådets insatser till stor del riktas mot marknaden och den kommunala
sektorn, uppstår sällan kompetenskonflikter med andra statliga organ. På
musei- och utställningsområdet är Kulturrådets roll i förhållande till andra
statliga organ mer komplicerad. När det gäller uppföljnings- och utvärde-
ringsansvaret gentemot den regionala nivån, främst länsmuseerna, finns
inbyggda kompetens- och målkonflikter mellan å ena sidan Kulturrådet och å
andra sidan Riksantikvarieämbetet och ansvarsmuseerna. Även i förhållande
till övriga centrala museer och Riksutställningar är Kulturrådets ställning
oklar. Regeringen har i avsnitt 14.4.2 av denna proposition redovisat sin
bedömning i dessa frågor.
Vissa statliga organ bedriver stödjande verksamhet av samma art som
Kulturrådet, t.ex. Svenska institutet och Konstnärsnämnden. De redovis-
ningar som regeringen har tagit del av pekar på att Kulturrådet och de andra
organen har kommit fram till en ändamålsenlig arbetsfördelning. Svenska
institutet och Kulturrådet m.fl. har delvis olika roller vad gäller insatser för
det internationella kulturutbytet. Svenska institutets verksamhet är inriktad på
internationellt utbyte bl.a. genom service, information och samordning,
medan Kulturrådets och andra områdesansvariga organs stöd skall ses som
en naturlig förlängning av insatserna på den nationella nivån. Regeringen är
därför inte beredd att förorda en ansvarsförskjutning av den art som
Kulturutredningen föreslår. Det är emellertid viktigt - inte minst för dem som
söker bidrag - att det finns en tydlig ansvarsuppdelning mellan de berörda
Prop. 1996/97:3
204
organen. Regeringen förutsätter att dessa gemensamt kommer fram till en Prop. 1996/97: 3
sådan ansvarsfördelning.
Mot bakgrund av Kulturrådets breda områdesansvar är det angeläget att
rådet i större utsträckning stödjer det svenska kulturlivet i dess allt intensivare
kontakter med omvärlden. Förslag om förstärkta medel till Kulturrådet för
internationellt kulturutbyte redovisas därför i budgetpropositionen.
Regeringen har i det föregående anmält sin avsikt att göra en översyn av
myndighetsstrukturen på kulturområdet. I det sammanhanget finns anledning
att närmare överväga frågan om Kulturrådets roll inom ansvarsområdet.
Kulturrådet skall även följa utvecklingen inom kulturområdet i stort och ge
ett samlat underlag för den statliga kulturpolitiken. Härigenom har Kultur-
rådet tilldelats en betydelsefull roll på ett mer allmänt plan, vilket förutsätter
handlingsförmåga såväl innanför som utanför det egna ansvarsområdet.
Genom att Kulturrådet inte har någon överordnad roll i myndighetsstrukturen
är denna del av verksamheten i hög grad beroende av ett fungerande
samarbete med övriga berörda myndigheter och institutioner. Regeringens
intryck är att detta samarbete överlag löper smidigt beroende på att de flesta av
kulturlivets intressenter anser Kulturrådets roll i sammanhanget naturlig och
värdefull. Av remissopinionen framgår dock att det råder olika uppfattningar
om vidden av Kulturrådets övergripande uppdrag. Regeringen finner därför
anledning till en precisering av detta.
Självfallet ligger det inte i Kulturrådets uppdrag att utvärdera områden som
rådet inte har ansvar för. Att följa utvecklingen inom hela kulturområdet inne-
bär emellertid med nödvändighet att rådet måste intressera sig för andra
myndigheters frågor. Det gäller inte bara frågor inom kulturpolitiken, utan
även frågor inom andra politikområden som utbildning, social omsorg,
arbetsliv m.m. Tvärsgående frågor som Kulturrådet enligt regeringens
mening har anledning att noga studera gäller bl.a. barn- och ungdomskultur,
det mångkulturella samhället, kulturen och de funktionshindrade, kultur-
institutionernas samarbete med radio- och TV-företagen, kulturens för-
hållande till nya medier samt kvinnors och mäns jämställdhet i kulturlivet. Det
tillhör också Kulturrådets åligganden att göra samlade analyser av kultur-
området utifrån olika aspekter. Ett exempel är återkommande allmänna
kulturvaneundersökningar. Ett annat exempel är den svenska nationalrapport
som togs fram i samband med Europarådets granskning av svensk kultur-
politik år 1990. Regeringen förutsätter att Kulturrådet bedriver sitt sektors-
övergripande arbete i nära samverkan med de direkt ansvariga organen.
Statistikansvar m.m.
Kulturutredningen har föreslagit att Kulturrådet får ett samlat ansvar för
utvärdering och resultatuppföljning på kultur- och medieområdet. Av det
föregående följer att regeringen för sin del inte är beredd att ge Kulturrådet
mandat att ta fram mer specifika bedömningsunderlag gällande kulturarvet,
arkivväsendet, radio, TV, dagspress och nya medier än sådana som moti-
205
veras av uppdraget att bevaka utvecklingen inom kulturlivet i stort. Rege-
ringen avser inte heller ge Kulturrådet det statistikuppdrag på medieområdet
som rådet har begärt i sin fördjupade anslagsframställning.
Däremot anser regeringen det angeläget att Kulturrådet ges möjlighet att
utveckla generella metoder för uppföljning och utvärdering av den statliga
kulturpolitiken. Ett viktigt inslag i detta arbete är att försöka få fram använd-
bara mått och indikatorer för mål- och resultatstyrning inom kulturområdet. I
budgetpropositionen föreslår regeringen därför att Kulturrådet tilldelas medel
för att kunna öka sin kompetens på detta område.
Samspelet med den regionala nivån
I den statliga kulturpolitiken ingår att i samarbete med landsting och
kommuner verka för att kulturverksamheten på regional och lokal nivå ut-
vecklas i enlighet med de nationella kulturpolitiska målen. Regeringen har i
samband med sitt förslag i avsnitt 18.1 om ett förenklat bidragssystem för
regionala kulturinstitutioner betonat vikten av att regionala utvecklingsplaner
för kulturområdet upprättas. Sådana utvecklingsplaner kan även vara ett
värdefullt underlag för bidragsgivning på området. I detta sammanhang vill
regeringen även betona vikten av en bred regional representation i rådets
referensgrupper.
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om det allmänna biblioteksväsendet.
1 den inledande bestämmelsen anges ramen för bibliotekslagen. Den rymmer
hela det offentliga biblioteksväsendet. Med detta avses de bibliotek som i hu-
vudsak finansieras med skattemedel, dvs. folkbiblioteken, skolbiblioteken,
talboks- och punktskriftsbiblioteket, högskolebiblioteken och övriga forsk-
ningsbibliotek samt andra statligt finansierade bibliotek t.ex. Statens musik-
bibliotek. Till det offentliga biblioteksväsendet hör även sjukhusbiblioteken.
Alla bestämmelser i lagen är i och för sig inte av den karaktären att de av
konstitutionella skäl kräver lagform men det har ansetts lämpligt att samla alla
föreskrifter som rör det offentliga biblioteksväsendet i lagen.
2 § Till främjande av intresse för läsning och litteratur, information, upp-
lysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt skall alla med-
borgare ha tillgång till ett folkbibliotek.
Folkbiblioteken skall verka för att databaserad information görs tillgänglig
för alla medborgare.
Varje kommun skall ha folkbibliotek.
I första stycket anges målen för biblioteksverksamheten. Det grundläggande
uppdraget är att främja intresset för läsning, litteratur och kunskapssökande.
Prop. 1996/97:3
206
I andra stycket betonas starkt bibliotekens särskilda ansvar för att göra Prop. 1996/97:3
datalagrad information och nätverk tillgängliga för medborgarna. Detta har
utvecklats närmare i den allmänna motiveringen avsnitt 7.2.
Det har angivits att det är medborgarna som skall ha tillgång till folkbiblio-
teket. Därmed avses i första hand de som bor i den kommun där biblioteket är
beläget, dvs. främst de som är folkbokförda i kommunen. Även sådana per-
soner som mer tillfälligt vistas i kommunen bör inkluderas.
I tredje stycket slås fast att varje kommun är skyldig att ha folkbibliotek.
Däremot sägs inget om hur många bibliotek som skall finnas i varje kommun.
Den enskilda kommunen får närmare bestämma hur biblioteksverksamheten
skall organiseras.
3 § På folkbiblioteken skall allmänheten avgiftsfritt få låna litteratur för viss
tid.
Bestämmelsen hindrar inte att ersättning tas utför kostnader för fotoko-
piering, porto och andra liknande tjänster. Inte heller hindrar den att en avgift
tas ut i de fall låntagare inte inom avtalad tid lämnar tillbaka det som de har
lånat.
I första stycket finns den mest grundläggande bestämmelsen i lagen,
nämligen att boklån skall vara avgiftsfria. Redan i dag gäller att biblioteken
inte får ta ut avgift för boklån utan medgivande av upphovsmännen, men i
paragrafen har uttryckligen lagts fast att lån skall vara avgiftsfria. Bestämmel-
sen tar bara sikte på litteratur. Informationssökning i databaser m.m. regleras
inte i lagen. Vad gäller frågan om avgiftsfrihet för informationsteknik avvak-
tar regeringen slutbetänkande från utredningen Kulturnät Sverige i januari
1997.
Lagen reglerar inte förhållandet mellan biblioteken och upphovsmän m.fl.
Även i fortsättningen måste vid avgiftssättningen beaktas vad som gäller på
det upphovsrättsliga området.
I andra stycket anges vissa kostnader som folkbiblioteken får kompensera
sig för trots att de har samband med boklån. Undantagen torde vara ganska
självskrivna men de har till undvikande av missförstånd ändå angivits i lagen.
Med andra liknande tjänster avses t.ex. en avgift som biblioteket tvingas
betala för att få låna en bok från ett utländskt bibliotek.
Frågan om ersättning i de fall låntagaren förstör eller inte lämnar tillbaka en
bok regleras inte i lagen. I detta fall torde vanliga skadeståndsrättsliga regler
gälla (jfr Roos, Biblioteksrätt, s. 84-86).
4 § Ett länsbibliotek bör finnas i varje län.
Länsbiblioteket skall bistå folkbiblioteken i länet med kompletterande
medieförsörjning och andra regionala biblioteksuppgifter.
För den kompletterande medieförsörjningen skall också finnas en eller
flera lånecentraler.
207
I paragrafen anges för fullständighetens skull länsbiblioteken och lånecentra-
lerna eftersom dessa har en viktig funktion att fylla vad gäller den s.k. låne-
kedjan (se 10 §).
I Kulturutredningens förslag anges att "ett folkbibliotek i varje län kan
åläggas uppgifter som länsbibliotek". Regeringen anser att det inte finns möj-
lighet att lägga denna uppgift på ett folkbibliotek . Ett samarbete mellan
landsting och en kommun inom biblioteksområdet skall bygga på en frivillig
överenskommelse. Det måste även i framtiden vara möjligt att organisera
länsbiblioteken som fristående enheter direkt under landstinget. Någon regle-
ring av detta krävs inte i lagen. Regeringen anser därför att det första stycket i
4 § i Kulturutredningens lagförslag skall utgå och ersättas med formuleringen
"Ett länsbibliotek bör finnas i varje län".
5 § Inom grundskolan och gymnasieskolan skall det finnas lämpligt förde-
lade skolbibliotek för att stimulera skolelevernas intresse för läsning och litte-
ratur samt för att tillgodose deras behov av materiaiför utbildningen .
I denna paragraf anges skolbibliotekens uppgifter. En föreskrift om bibliote-
ken i grundskolan finns i dag i 4 § grundskoleförordningen (1988:655)
medan det däremot i den nya gymnasieförordningen (1992:394) - till skillnad
från vad som gällde för den gamla - inte finns någon sådan bestämmelse.
Bestämmelsen i grundskoleförordningen bör ersättas med en hänvisning till
bibliotekslagen.
6 § Det skall finnas tillgång till högskolebibliotek vid alla högskolor. Dessa
bibliotek skall inom de områden som anknyter till utbildning och forskning
vid högskolan svara för biblioteksservice inom högskolan och i samverkan
med landets biblioteksväsen i övrigt ge biblioteksservice.
Bestämmelsen finns i dag i högskoleförordningen (1993:100). För systema-
tikens skull har den förts in i lagen. Bestämmelsen i högskoleförordningen
bör ersättas med en hänvisning till bibliotekslagen. Ändringen av författ-
ningstexten är endast av redaktionell innebörd.
7 § Kommunerna ansvarar för folk- och skolbiblioteksverksamheten.
Landstingen ansvarar för länsbiblioteken.
Staten ansvarar för högskolebiblioteken och lånecentralerna samt för sådan
biblioteksverksamhet som enligt särskilda bestämmelser ankommer på staten.
I paragrafen fastslås ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommu-
ner. Där anges bl.a. att landstingen ansvarar för länsbiblioteken. Ett flertal
remissinstanser har påpekat att länsbibliotekens verksamhet finansieras
gemensamt av staten och respektive landsting och att det därför bör anges i
lagen att både staten och landstingen svarar för länsbiblioteken. Även om
staten bidrar till finansieringen är det ändå landstinget som är huvudman. Det
finns därför inte skäl att göra någon ändring i det som Kulturutredningen
föreslagit.
Prop. 1996/97:3
208
8 § Folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt funk-
tionshindrade samt invandrare och andra minoriteter bl.a. genom att erbjuda
litteratur på andra språk än svenska och i former särskilt anpassade till dessa
gruppers behov.
I paragrafen markeras vissa grupper som det är särskilt angeläget att bibliote-
ken uppmärksammar. Det bör ske i former anpassade till dessa grupper t.ex.
genom tillhandahållande av kassettböcker, talböcker m.m.
I bestämmelsen regleras inte på vilket sätt litteraturen skall hållas till handa.
Detta kan ske genom egna inköp eller genom inlån från lånecentraler m.m.
9 § Folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt barn och
ungdomar genom att erbjuda böcker, informationsteknik och andra medier
anpassade till deras behov för att främja deras språkutveckling och stimulera
till läsning.
Kulturutredningen föreslår att folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild
uppmärksamhet åt barn och ungdomar, funktionshindrade samt invandrare
och andra minoriteter bl.a. genom att erbjuda litteratur på andra språk än
svenska och i former särskilt anpassade till dessa gruppers behov. För att
tydliggöra kommunernas ansvar för fullgod biblioteksservice åt barn och
ungdomar bör det enligt Kulturrådet uttryckas i en särskild paragraf i lagen.
Regeringen instämmer i detta. Barn och ungdomar är dessutom inga minori-
teter på det sätt som uttryckts i Kulturutredningens förslag och behöver
typiskt sett inte litteratur på andra språk än svenska.
I paragrafen anges folk- och skolbibliotekens ansvar för barn och ung-
domar vad avser deras behov av bl.a. böcker och informationsteknik.
10 § Länsbibliotek, lånecentraler, högskolebibliotek och andra statliga
forskningsbibliotek m.m. skall avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna sam-
lingarna till folkbibliotekens förfogande samt i övrigt samverka med folk- och
skolbiblioteken och bistå dem i deras strävan att erbjuda låntagarna en god
biblioteksservice.
I denna paragraf läggs den mycket viktiga regeln om den s.k. lånekedjan eller
fjärrlånesystemet fast. Detta binder ihop de olika biblioteken så att man från
folkbiblioteket kan beställa vilken titel som helst, trots att det egna biblioteket
inte har den. Detta system är mycket viktigt för folkbibliotekens möjligheter
att erbjuda sina låntagare en god service. I bestämmelsen slås fast att denna
verksamhet, när det gäller litteratur, skall vara avgiftsfri. Också mellan
statliga bibliotek bör fjärrlåneverksamheten vara avgiftsfri. Frågan behöver
emellertid inte lagregleras; den kan tas upp i förordning.
Prop. 1996/97:3
209
Bestämmelsen ger forskningsbiblioteken inte bara en skyldighet att ställa
böcker till förfogande utan också att bistå på annat sätt t.ex. genom att lämna
information från sina databaser. Något krav på att även denna service ska
vara avgiftsfri har det dock inte ansetts lämpligt att införa. I sådana avseenden
får överenskommelser träffas mellan de olika biblioteken.
Prop. 1996/97:3
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
210
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
Ordet kultur har många innebörder. Vi använder ordet kultur som ett beskri-
vande, inte som ett värderande eller normerande begrepp. Med kultur menar
vi konstarterna, medierna, bildningssträvanden och kulturarven.
Ett praktiskt/politiskt fungerande kulturbegrepp måste beröra både kultu-
rens kommunikativa sidor, processer och materiella uttryck. Det kulturpoli-
tiska ansvarsområdet, kulturpolitikens ”hemmaplan”, är smalare än vårt kul-
turbegrepp. Samarbete mellan det politiskt/administrativa kulturområdet och
andra samhällsområden är ytterst viktigt. Målen för kulturpolitiken bör gälla
all kulturverksamhet oberoende av till vilken samhällssektor aktörerna räknas.
Kulturens betydelse kan beskrivas utifrån olika perspektiv. För individen
fyller kulturen många funktioner som varierar mellan individer och under
olika skeden i livet. I vidaste mening ger kulturen människor en viktig del av
deras identitet. Men kulturen ger också redskap för var och en att själv forma
den egna identiteten, att uttrycka tankar och känslor och att påverka och för-
ändra. Konsten är ett kvalificerat uttryck för människans fantasi och kreativa
förmåga. De konstnärliga processerna och uttrycken är centrala för rikedomen
1 kulturlivet. Massmedierna öppnar nya möjligheter för kommunikation och
kulturupplevelser. De ger också nya redskap för att uttrycka vem man är eller
vill vara. Samspelet mellan radion, televisionen och den ”levande” kulturen är
en av nycklarna till ett mångsidigt och vitalt kulturliv. Varje generation måste
tillägna sig historisk och kulturhistorisk insikt, inte bara i det som varit, utan
också för att den visar vägen framåt genom att ge klarare uppfattning om
möjligheter och begränsningar.
Det finns ett nära samband mellan ett rikt och mångsidigt kulturliv och ett
öppet och demokratiskt samhälle. Kulturen utgör en väv som håller ihop
samhället.
Förnyelse och kontinuitet är två grundläggande dimensioner i kultur och
kulturpolitik. De samspelar dynamiskt. All förnyelse har sin utgångspunkt i
ett historiskt sammanhang.
Framtiden är inte uteslutande föränderlig och oförutsägbar. Det geografiska
läget, naturresurser, befolkningsstorlek, språkområde och bebyggelse är
givna eller stabila förutsättningar. Ökade internationella kontakter genom in-
vandring, resande, andra kontakter över nationsgränserna och snabb teknisk
utveckling ändrar existerande förhållanden och skapar nya förutsättningar.
Förändringar i arbetslivet pågår hela tiden. Det ställer nya krav på de an-
ställda och leder till att gränsen mellan arbete och fritid förändras. Utbildning
och kunskap är avgörande förutsättningar både för den enskildes möjligheter
211
och för samhällets utveckling. Ingen faktor har heller så starkt samband med
delaktighet i kulturlivet som utbildning.
Verkligheten ger näring åt fantasin. Den internationella upplevelseindustrin
kommer att expandera och erbjuda bilder av verkligheten och interaktiva pro-
dukter kring olika fantasivärldar. Den angloamerikanska dominansen är stor,
skildringar av våldet kommersialiseras. Att stimulera och stödja en mångsidig
kulturverksamhet som ger näring åt den skapande fantasin är angeläget.
Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen utmanar nuvarande värdesys-
tem. Frågor om globala problem kring fred, överlevnad, hushållning av na-
turresurser och om nationella problem kring välfärd och omsorg om barn,
gamla och sjuka väcker liknande frågor.
Kampen för ett av humanistiska värden präglat samhälle med stort utrym-
me för den enskilda människan måste prägla alla offentliga insatser.
Genom 1974 års beslut fick kulturområdet en mera jämbördig ställning med
andra samhällsområden där offentliga insatser görs. Målen har fungerat inspi-
rerande på kulturarbetet. Den politiska samsyn på kulturpolitiken som målen
ger uttryck för har haft stor betydelse för utvecklingen.
Strukturer och verksamheter på kulturområdet är sig lika över 20 år.
Några förändringar har skett. På radio- och tv-området har flera kanaler
kommit till, både svenska och utländska. Nätet av regionalt verkande kultur-
institutioner har stärkts. Lokala kulturinstitutioner har byggts ut. Centralt
producerade turnéer respektive vandringsutställningar har minskat till förmån
för regionalt förankrad verksamhet. Fria teatergrupper har blivit fler. Antalet
konstnärer har ökat betydligt, framför allt antalet kvinnliga konstnärer.
Konstområden, genrer och verksamhetsformer med stark institutionsstruktur
har ytterligare förstärkts. De statliga insatserna på kulturmiljövårdens område
har byggts ut och stödet till folkbildningsarbetet och amatörverksamheten har
förstärkts.
Samspelet mellan kulturområdet och andra samhällsområden har utveck-
lats. Roll- och ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen, kommunerna
och organisationslivet är förändrat endast på några enskilda punkter.
Kommunerna har fått utvidgade skyldigheter på flera områden, bl.a. i frå-
ga om skola och åldringsvård.
Offentliga medel har varit det dominerande styrmedlet i kulturpolitiken. De
offentliga medlen ökade under periodens första del. Därefter har anslagen i
stort sett legat stilla. Proportionerna mellan olika konstarter/verksamhetsfor-
mer har förskjutits.
Kulturvanorna har under perioden varit stabila både vad gäller egenaktivi-
teter och besök. Den största förändringen gäller besök på musikevenemang
som ökat kraftigt. Utbyggd förskola och ökad medellivslängd är faktorer som
påverkar kulturvanoma.
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
212
Stora satsningar har gjorts framför allt på barn i förskoleåldern och yngre Prop. 1996/97: 3
skolbarn. De yngre barnen är också de som är mest kulturellt aktiva. Sam- Bilaga 1
bandet mellan kulturvanor och utbildningsnivå är utomordentligt starkt.
Skillnaderna mellan olika grupper förändras långsamt. Förlängd utbildning
kan dock leda till viss utjämning.
Genom kulturpolitiken tar det offentliga ställning till kulturens betydelse,
olika verksamheters funktioner och angelägenhet, deras ekonomiska villkor
och behov av stöd.
De övergripande målen för kulturpolitiken ska uttrycka det som är viktigt
för den kulturella utvecklingen och ger ramen för kulturpolitiken som helhet.
De övergripande målen bör kompletteras med sektorsmål inom olika kultur-
områden och verksamhetsmål för myndigheter, institutioner och bidrag. Frå-
gan om metoderna i kulturarbetet samt uppföljning och utvärdering av resulta-
tet av olika insatser behöver ägnas mer uppmärksamhet i framtiden, särskilt
frågorna om hur man fångar in kvalitativa förhållanden och långsiktiga effek-
ter.
Liksom tidigare bör staten i första hand stödja och stimulera kulturverk-
samheten, inte reglera den.
Som mål för kulturpolitiken föreslår vi följande:
Kulturen ger människan glädje, insikt, många uttrycksmöjligheter
och ett rikare liv.
Kulturpolitiken ska därför
- värna yttrandefriheten och ge reella yttrandemöjligheter,
- verka för delaktighet och stimulera eget skapande,
- främja konstnärlig och kulturell förnyelse och kvalitet,
ta ansvar för kulturarven och främja ett positivt bruk av dem,
- ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och
obunden kraft i samhället.
Medlen skiftar mellan olika verksamheter. Några allmänna medel är till-
gänglighet, decentralisering, medierna som kulturbärare och internationella
kontakter.
Grunden för kulturlivet är människors intresse och engagemang, enskilt eller
tillsammans med andra. Möjligheterna att tillgodose intressena skapas i stor
utsträckning av människorna själva. Deras val påverkas också av marknaden
och av beslut inom den offentliga sektorn.
213
15 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 3
Tre fjärdedelar av kulturutgifterna är privata utgifter. Det offentliga kultur-
stödet varierar mellan olika kulturområden och verksamheter.
Utgångspunkten för våra förslag till mål för kulturpolitiken är att kulturen
har ett värde i sig. Men motiven för det offentliga kulturstödet och frågan om
de nuvarande statliga insatserna är ändamålsenligt utformade kan också
diskuteras utifrån ekonomisk teori och terminologi. Det visar på en rad motiv
för offentliga åtaganden.
Stöd till vissa branscher, litteratur, fonogram, kulturtidskrifter och film,
innebär att staten till förhållandevis låg kostnad främjar kvaliteten och bidrar
till ökad mångfald. Stödet till folkbildning och föreningsliv bidrar till att upp-
rätthålla en verksamhet som framför allt tar sikte på att öka delaktigheten i
kulturlivet. Särskilt viktigt är insatserna för att nå de lågutbildade. Motivet för
statens stöd till offentliga kulturinstitutioner är att de bedriver en verksamhet
som är betydelsefull ur ett nationellt perspektiv. Stödet till konstskapare utan-
för institutionerna är kopplat till dels utnyttjandet av konstnärernas verk ge-
nom inskränkning i upphovsrätten, dels möjligheten till fortsatt och fördjupat
konstnärligt arbete. Det statliga stödet till kulturmiljövård utgår också från ett
nationellt ansvarstagande och fungerar i stor utsträckning som stöd och
stimulans till privata fastighetsägare.
En särskild granskning av stödet till regionala kulturinstitutioner visar att
fortsatt statlig medfinansiering av dessa är nödvändig. Deras verksamhet är
viktig för att säkerställa en nationell kulturpolitik och innebär att professionell
kulturverksamhet permanent kan bedrivas på ett drygt trettiotal orter landet
runt. Kraven på institutionerna bör förtydligas. Skulle staten dra sig ur fi-
nansieringen kan kommuner och landsting i dagens ekonomiska situation,
enligt vår bedömning, inte kompensera bortfallet av statsbidrag. Verksamhe-
ten kommer att minska samtidigt som statens möjligheter att påverka den
kulturpolitiska inriktningen upphör.
Det mesta som sker i det ”levande” kulturlivet har en starkt lokal förankring.
Det är därför många förhållanden som bäst kan bedömas på lokal nivå och
som bör finansieras inom ramen för ett lokalt ansvarstagande. Primärkom-
munernas ansvar för stöd till kulturverksamhet är även i framtiden en grund-
val för de offentliga kulturinsatserna.
De kulturverksamheter för vilka de enskilda kommunerna är för små som
bas bör även i framtiden i första hand organiseras på regional nivå. Samver-
kan inom länen och över länsgränser kommer att behöva öka. På sikt kan den
regionala indelningen av landet komma att ändras vilket kan påverka det re-
gionala ansvarstagandet på kulturområdet.
Kommuner och landsting ska självklart formulera mål för den egna kultur-
politiken. Det är en styrka att det finns en samsyn om målen mellan stat,
landsting och primärkommuner.
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
214
Inom ramen för den nationella kulturpolitiken är det vissa uppgifter som
bara kan fullgöras av staten och andra som naturligen faller på staten. De är:
- åtgärder knutna till befogenheter som bara staten har,
- verksamheter som inte har någon särskild regional eller lokal förankring,
- verksamheter där det nationella helhetsperspektivet är dominerande,
- insatser för att åstadkomma en rimlig geografisk spridning.
Dialogen mellan företrädare för stat, landsting och kommuner om den
kulturella helheten i regionerna, vilka samlade utvecklingsbehov och utveck-
lingsidéer som där finns, vilka prioriteringar respektive part vill göra o.dyl.
behöver utvecklas.
Grundläggande förutsättningar för kulturlivet skapas utanför kulturområ-
det. Insikter och erfarenheter inom konst och kulturverksamhet i övrigt på-
verkar utvecklingen på en lång rad andra områden och har betydelse för sam-
hällsklimatet i stort. Målen för kulturpolitiken bör gälla alla nivåer i samhället
och alla samhällssektorer.
Vi lägger en grund för statens framtida prioriteringar på kulturområdet ge-
nom att:
- ange viljeinriktningen för kulturpolitiken,
- avgränsa det statliga ansvarsområdet,
- söka så effektiva medel som möjligt för de statliga insatserna,
- i övrigt diskutera profil och proportioner i det statliga kulturstödet.
Den ökade internationaliseringen slår igenom i många olika avseenden. Den
erbjuder en rad nya möjligheter samtidigt som den väcker förslag om åtgärder
för att skydda det som är inhemskt.
Kultursamarbetet inom EU innebär dels att kultur ses som en dimension
som bör genomsyra hela samhällsutvecklingen, dels som ett område för sär-
skilda programinsatser. Det är viktigt att de nya möjligheter som medlemska-
pet i EU erbjuder till fullo utnyttjas. Ansvariga sektorsmyndigheter bör ge
hög prioritet åt bevakning av och information om frågor som rör EU.
Nordiskt och europeiskt kultursamarbete bör föras vidare inom ramen för
existerande organisationer. Det regionala kultursamarbetet över nationsgrän-
serna kommer att öka.
Ansvaret för internationellt samarbete bör ligga på respektive kulturinstitu-
tion. Löpande internationella kontakter och stöd till konstnärligt utbyte bör
ingå i respektive sektorsansvarig myndighets uppgifter Svenska institutets
uppgifter i det avseendet bör begränsas.
Den samlade kunskapen om export av svensk konst och kultur är mycket
bristfällig. En kartläggning bör snarast göras som pekar på möjligheter och
hinder.
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
215
Kultur, i bemärkelsen aktiviteter och utbud man väljer att delta i, berör i stort
sett alla svenskar men pä olika sätt och i olika omfattning. Men en del står helt
utanför det ”levande” kulturlivet och deltar aldrig i studier, amatörverksamhet
eller i olika kulturevenemang. Skälen att inte delta handlar dels om påtagliga
hinder som geografiska avstånd, arbets- och familjeförhållanden, kostnader,
språksvårigheter eller handikapp, dels om psykologiska och sociala meka-
nismer. Brist på kunskap om konstnärliga och kulturella koder är ett annat
skäl.
Skillnaderna i kulturvanorna mellan olika individer och grupper är stora.
Den grupp som är mest aktiv i kulturlivet är unga, välutbildade kvinnor och
den grupp som är minst aktiv är äldre lågutbildade män. Generellt är kvinnor
mer kulturellt aktiva än män och högutbildade mer aktiva än lågutbildade. Det
finns både direkta och indirekta samband mellan utbildning och kulturvanor.
Kulturvanor är en del av ett större sammanhang och ingår i ett mönster av
sociala vanor, kontakter och relationer med andra människor.
Det som avgör om människor deltar i kulturlivet eller inte är framför allt
två faktorer - om man vill och om man kan. För att öka delaktigheten i kul-
turlivet är det därför drivkraften och möjligheterna som ska stärkas.
Viktiga led i en strategi för förändring är:
- väl fungerande samspel mellan kulturpolitiken och politiken på andra sam-
hällsområden, inte minst inom det sociala området och utbildningssektorn,
- lyhördhet för människors behov och initiativ,
- publikarbete utifrån olika målgruppers situation,
- massmediernas betydelse för att öka delaktigheten.
Inom ramen för denna strategi föreslår vi en satsning på ”länskonstnärer”
inom olika kulturområden.
De estetiska uttrycken är av grundläggande betydelse för ett barns förmåga att
tolka och förstå vad som händer i omgivningen och att uttrycka upplevelser
och känslor.
De viktigaste förutsättningarna för att ”odla” det lilla barnets estetiska ut-
tryck finns i dess nära omgivning, i hemmet, förskola och skola. Utbudet i
massmedierna spelar en viktig roll. Staten bör ställa krav på att svenska radio-
och tv-företag sänder program på tider som passar barnen och som bidrar till
att vidga deras kulturella erfarenheter och upplevelser.
En betydande del av insatserna inom kulturområdet avser barn. Staten,
landstingen och kommunerna har ett gemensamt ansvar för att se till helheten
så att tillgängliga resurser utnyttjas på ett effektivt sätt.
Förskolan har möjligheter att låta barn ägna sig åt kulturverksamhet.
Uppgiften att främja barns estetiska uttrycksförmåga och att låta barnen möta
och ta del av olika konstnärliga uttrycksformer bör förstärkas i förskolans ar-
bete.
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
216
Personalens kunskaper och inställning är avgörande. En utvärdering bör
göras av förskollärarutbildningen särskilt med avseende på estetiska och
praktiska ämnens ställning och på samspelet mellan estetiska verksamheter
och barns utveckling.
Kunskapen om hur barn kan tillgodogöra sig kulturella upplevelser och att
utveckla modeller och metoder för att göra möten mellan konsten och barnen
meningsfulla bör ökas och spridas genom särskilda insatser.
De estetisk/praktiska ämnena ger möjligheter i eget skapande. Kulturverk-
samheter bör integreras i övrig undervisning och i verksamheter som rör
skolan som helhet. En nationell utvärdering som belyser främst dessa aspek-
ter bör göras av Skolverket.
Lärarnas engagemang för kultur är avgörande för allt kulturarbete i skolan.
En särskild satsning i skolan på att stärka de unga egna uttrycksmöjligheter
bör göras.
Musikskolor spelar en viktig roll för intresset för musik och möjligheten
till egen utövning. En utveckling av musikskolor till att också omfatta verk-
samheter inom andra konstområden är betydelsefull. En ökning av antalet
kulturskolor är positivt.
Kulturpolitiska insatser för ungdomar måste göras med utgångspunkt i de
villkor som gäller för dagens unga.
Ungdomars förhållningssätt till olika kulturyttringar påverkas från många
håll. Normer och värderingar i hemmen, vad som anses som legitimt i sam-
hället, vad som är accepterat i kamratkretsen och budskapen i massmedierna
präglar dem. För många ungdomar är kulturlivet en arena för strävan att mar-
kera sin självständighet i förhållande till samhället i övrigt, liksom att finna en
egen identitet och utvecklas till självständiga individer.
De viktigaste kulturpolitiska insatserna för ungdomar görs på lokal nivå.
Flexibla lokaler och satsningar på ungdomar som själva inte väljer att delta i
organiserad verksamhet är angelägna. Kultur i form av estetiska verksamhe-
ter, kunskap om massmedier och kunskaper om historiska sammanhang och
traditioner bör nå alla elever och ingå i alla program i gymnasieskolan.
Insatser för att stärka ungdomars eget skapande ser vi som ett centralt in-
slag i en samlad ungdomspolitik. En kraftfull satsning bör göras med medel
ur Allmänna arvsfonden.
Ungdomars kreativa förhållningssätt till bildmedierna måste bejakas. Även
annat massmedieinriktat arbete attraherar de unga. Ett kraftfullt stöd till mul-
timedieverkstäder bör införas och fördelas av Kulturrådet.
Kulturens roll i föreningslivet bör förstärkas.
Det är angeläget att kulturinstitutionerna utformar sin verksamhet bl.a. med
utgångspunkt i de ungas värld. Det är vid övergången från gymnasieskolan
till fortsatt utbildning eller förvärvsarbete som det ojämna intresset för kultur-
livet blir tydligt. Nuvarande studeranderabatt bör omformas till en generell
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
217
16 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 3
ungdomsrabatt. I de kulturområdesvisa kapitlen läggs en rad förslag som
bl.a. syftar till ökad rörlighet och dynamik inom kulturlivet och som bör
skapa bättre förutsättningar för en verksamhet med inriktning på ungdomar.
Kulturinstitutioner bör ges i uppdrag att upprätta bokslut där man kan avläsa
vilka insatser institutionerna gjort för barn och ungdom, vilka effekter som
uppnåtts och vilka slutsatser som dras för den framtida verksamheten.
Invandringen har starkt påverkat det svenska samhället. Konstnärligt skapan-
de är uttryck för grundläggande mänskliga behov. Det kan därmed bidra till
att bygga broar mellan människor av olika nationaliteter och etnisk tillhörig-
het.
Stöd till professionellt konstnärligt skapande tar sin utgångspunkt i kravet
på kvalitet. Konstnärer med invandrarbakgrund ska stödjas på samma grun-
der som gäller för konstnärer med svensk bakgrund. Stödet till invandrar-
organisationer bör öka.
Att behärska det svenska språket är nödvändigt för att ta sig in och verka i
samhället och bli delaktig i det svenska kulturlivet. Språk och kultur är
oupplösligt förenade med varandra och den viktigaste identitets- och kulturbä-
raren. Undervisning i det egna språket är därmed ett stöd till att bevara och
uttrycka det egna kulturella arvet.
Kulturinstitutioner och särskilt museerna har en viktig uppgift att förmedla
kunskap och upplevelser om historia och kulturliv i Sverige också till invand-
rare.
I verksamheter med konstnärer av olika etniskt ursprung skapas nya ut-
tryck. Det finns skäl att stödja en utveckling av etniskt gränsöverskridande
och mångkulturell verksamhet.
Samema tillerkänns i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land
en särställning gentemot andra språkliga och etniska minoriteter. Stödet till
samisk kultur och forskning bör förstärkas. En samisk teater bör inrättas.
Insatser bör även fortsättningsvis göras föra att bevara språket och kultu-
ren i Tornedalen.
Kulturpolitiken syftar till att erbjuda kultur till alla. Åtskilliga förbättringar för
de funktionshindrade har gjorts, men ytterligare insatser behövs. Den fysiska
tillgängligheten bör förbättras och brister i anpassningen av kulturutbudet bör
åtgärdas. Att utveckla de egna kulturella uttrycken bör vara en fråga för han-
dikapporganisationerna själva och för de studieförbund de samarbetar med.
Vikten av en nära dialog mellan de funktionshindrade och kulturinstitutioner-
na betonas.
Ledsagare och assistenter till funktionshindrade bör få utbildning på kul-
turområdet. Krav på handikappanpassning bör slås fast för samtliga mark-
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
218
sändande radio- och tv-kanaler. Nya tekniska lösningar bör utnyttjas för om-
vandling av text till syntetiskt tal och för att förse svenska filmer med text re-
dan i samband med visning på biograf.
Kulturen är en del av vardagen. I arbetslivet kan konsten utgöra en frigörande
och inspirerande kraft och bidra till att utveckla personal och företag. Gemen-
skapen på arbetsplatser kan betyda mycket för dem som inte har vanan att
delta i kulturlivet. Arbetsplatser är också en viktig del av vårt gemensamma
kulturarv. Det är angeläget att utvecklingen av kulturlivet leder till ökad del-
aktighetjämlikhet och jämställdhet. Mot den bakgrunden är det statliga stödet
till kultur i arbetslivet ett viktigt medel.
Området där vi bor är också en plats för social och kulturell gemenskap.
Gränserna mellan arbetstid och fri tid kommer troligen att förskjutas i framti-
den. Boendemiljön är därmed en viktig utgångspunkt för arbetet med att
vidga människors delaktighet i kulturlivet. En samsyn bör utvecklas för sats-
ningar på kulturverksamhet i människors olika miljöer.
Vi betonar betydelsen av kulturverksamhet och kulturaktiviteter som inslag
i vårdsektorns olika delar för såväl de vårdade som för personalen.
Engagerade människor och ett brett förankrat, vitalt föreningsliv är nödvändi-
ga förutsättningar för ett levande kulturliv.
Föreningslivet i vid mening berör de flesta svenskar. Många föreningar
bedriver någon form av verksamhet som berör kulturområdet.
Studieförbunden spelar en viktig roll genom studiecirklar och som ar-
rangörer av kulturprogram. Öppenheten mot allmänheten är ett tydligt känne-
tecken för deras arbetssätt. Kulturföreningars roll liknar studieförbundens,
men verksamheten är inriktad på viss kulturform. Värdet av studieförbunds
och föreningars verksamheter menar vi är:
- bredden i den skapande verksamheten,
- mångfalden i kulturprogram och annan kulturverksamhet,
- öppenheten för människor och tankar,
- rollen som en kraft i samhällets demokratiska, sociala och kulturella ut-
veckling.
Studieförbunds och föreningars fyra roller inom kulturområdet är att ge
rum för egen verksamhet, svara för arrangemang, rekrytera publik samt för-
djupa kunskaper och påverka beslut.
Motiven för det offentliga stödet till folkbildningen är dels dess egenvärde,
dels att den fungerar som ett instrument för utbildnings- och kulturpolitiken.
Det talar för att anslaget till folkbildningen även fortsättningsvis hålls samman
som ett enda anslag.
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
219
Folkbildningen behöver spela en stor, aktiv och förnyande roll på kultur-
området. Vi ser t.ex. stora möjligheter till utveckling av folkbildningsarbetet i
ökat samspel med organisationer, kulturinstitutioner, konstnärer och andra
eldsjälar. En nära dialog mellan Statens kulturråd och folkbildningens organi-
sationer bör upprätthållas.
Kulturföreningarna spelar stor roll för den enskildes möjligheter att möta
likasinnade, att själv vara aktiv och odla det egna intresset. Statens stöd till
kulturföreningarna bör förstärkas.
Det konstnärliga arbetet går tillbaka på uttrycksbehov som svarar mot olika
sinnesintryck. En av dess viktigaste funktioner är av identifierande karaktär.
Det har också en utforskande och experimentell hållning och därigenom en
förnyande och vitaliserande effekt på samhället.
Villkoren för det konstnärliga arbetet måste vara generösa. Kraven på
kvalitet måste göras tydliga.
Den konstnärliga arbetsmarknaden karaktäriseras av att utbud är större än
efterfrågan. Ökningen av antalet konstnärer har de senaste decennierna varit
betydligt större än ökningen av antalet arbetstillfällen. Många konstnärer kan
inte försörja sig på sitt konstnärliga arbete.
Kulturarbetsmarknaden blir allt mer en uppdragsmarknad, vilket bl.a. le-
der till att egenföretagande och frilansverksamhet ökar.
På lång sikt är det på den privata marknaden som nyckeln till ökade arbets-
och inkomstmöjligheter ligger. Det arbetsmarknadspolitiska intresset av att
vidga den privata marknaden sammanfaller, på ett övergripande plan, med
kulturpolitikens strävanden att öka delaktigheten och deltagandet i kulturlivet.
Med den permanenta obalansen som råder på kulturarbetsmarknaden kan
det ligga nära till hands att begränsa tillströmningen till de konstnärliga yrkena
men vi vill inte förorda sådana åtgärder.
Vi föreslår att fortbildnings- och vidareutbildningsmöjligheterna för konst-
närligt verksamma byggs ut vid de konstnärliga högskolorna.
Kulturpolitiken syftar bl.a. till att skapa bästa möjliga förutsättningar för det
yrkesmässigt konstnärliga arbetet.
Upphovsrättslagen bör aktivt användas som ett instrument inom kulturom-
rådet.
Frågan om ett generellt konstnärsstöd behandlas utförligt. En analys av
förslag till egenavgiftsfond pekar på en rad nackdelar som leder till slutsatsen
att en sådan fond ej bör inrättas. Ett alternativt förslag till generellt stöd i form
av en inkomstförstärkning benämnt konstnärstillägg har också övervägts. Inte
heller det förslaget bör genomföras. Mot denna bakgrund föreslår vi en kraf-
tig ekonomisk förstärkning av nuvarande selektiva konstnärsstöd bl.a. genom
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
220
att inkomstgarantierna behålls i nuvarande omfattning, långtidsstipendierna
byggs ut till 150 stycken, medlen för statsbidrag, projektbidrag och arbetssti-
pendier, internationellt utbyte och allmänna konstnärspolitiska insatser ökas.
En del av de arbetsmarknadspolitiska medel som dels avser utbildning,
dels svarar mot den strukturella arbetslösheten bör överföras till kulturområ-
det. Arbetsmarknadsverkets insatser bör i ökad utsträckning anpassas till de
speciella förhållanden som råder på det konstnärliga området.
Vi ser massmedierna som en del av kulturpolitiken. Yttrandefriheten och den
konstnärliga friheten utgör grunden för deras roll i kulturlivet och i samhälls-
debatten. Massmedierna gör det möjligt att sprida kultur till många. Nya ut-
trycksformer utvecklas och genom förenklad produktionsteknik ökar också
den enskildes uttrycksmöjligheter.
Det är angeläget att motverka maktkoncentration inom medievärlden.
Det är viktigt med ett kraftfullt offentligt ansvarstagande för att bevara och
utveckla public service-verksamheten som förmedlare av ett varierat utbud av
hög kvalitet med stort utrymme för inhemska uttryck. De mottagaravgifts-
stödda företagen bör upprätta public service-bokslut.
Även villkoren för reklamfinansierade tv- och radiokanaler bör innefatta
krav av kulturpolitisk karaktär.
Antalet för tv bearbetade överföringar av musik- och teaterföreställningar
bör öka genom ökat samarbete med teatrar och orkestrar i landet. Dramaten
och Operan i Stockholm bör ge högre prioritet åt att utnyttja radio och tv för
att nå hela befolkningen.
Nya nätverk och informationssystem bör säkras för fritt tankeutbyte. In-
satser bör göras för att utveckla databaser inom kulturområdet och göra in-
formationen tillgänglig för allmänheten. Ett särskilt kulturnät ”Kulturnät Sve-
rige” bör kunna skapas för att öka tillgängligheten till den samlade kunskapen
och informationen inom kulturinstitutionerna. Statens kulturråd ges i uppdrag
att ta initiativ till en försöksverksamhet med informationsstationer på biblio-
tek.
Utveckling av multimedieproduktioner av hög kvalitet inom kulturområdet
bör göras, bl.a. genom satsning på ett kreativt centrum.
Konstnärsnämnden ges i uppdrag att ge stöd till utveckling och förnyelse
av de konstnärliga uttrycken i massmedierna och genom datatekniken.
Ansvaret för kulturpolitisk uppföljning och utvärdering på massmedieom-
rådet bör läggas på någon existerande myndighet på kultur- och medieområ-
det.
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
De kulturarv som format vår omvärld är den grund som alla står på och den
baskunskap som berör alla. Kunskap om och förståelse för det samhälle man
221
lever i och de historiska skeenden som format det. är förutsättningar för att
kunna delta aktivt i den demokratiska processen. Vi betonar att ett aktivt för-
hållningssätt till kulturarven måste prägla ett humanistiskt samhälle.
En vidgad syn på kulturarven innebär att de genomsyrar arbetet inom alla
samhällssektorer. Rätt utnyttjat ger kulturarven en bas för integration i en vid
gemenskap. Fel utnyttjat riskerar allmänna symboler att tas över av grupper
med syftet att forma front mot de utanförstående.
Kulturmiljön kan ses som en för alla tillgänglig historiebok öppen att läsas
av var och en som medvetet söker kunskap men också som förmedlare av in-
tryck på en omedveten nivå.
De konstnärliga arven kommer till uttryck i kulturinstitutionernas arbete
och i pågående konstnärligt skapande.
Kulturarven ska vara åtkomliga för alla. Det ställer krav på museer, arkiv,
bibliotek, kulturvårdsmyndigheter och konstnärliga institutioner.
Förändrad näringsstruktur, stora befolkningsomflyttningar och ökad invand-
ring har lett till att kulturmiljövården får en allt mer strategisk roll. Behovet av
att relatera sig till historien och ta avstamp i de värden som finns materiellt
och immateriellt ökar. Vikten av en varierad och innehållsrik miljö som för-
enar historisk förankring med nytillskott av hög kvalitet betonas.
Kulturmiljövården ska utgå från en helhetssyn på människan och hennes
miljö. Den måste därför spela en tydlig roll inom övriga samhällssektorer.
Arbetet med kulturmiljövården har sin tyngdpunkt på kommunal nivå.
Många kommuner saknar egen kompetens. Länsmuseernas roll som regional
resurs är betydelsefull.
Insatser för vård och förvaltning av kulturmiljön bygger på ett långsiktigt
ansvarstagande. Förhållandet mellan arbetsmarknadsinsatser och stöd till vård
och underhåll av kulturarv bör ses över. Villkoren för statens bidrag till re-
gionala museer bör preciseras för att en rationell ansvarsfördelning och effek-
tiv samverkan på kulturmiljövårdens områden ska komma till stånd. Även
Riksantikvarieämbetets ansvar och befogenheter att följa upp verksamhet bör
preciseras.
Kulturpolitiken ska skapa förutsättningar för verksamhet på en rad olika om-
råden och inom olika konstarter och genrer. Verksamheten ska vara tillgäng-
lig för så många som möjligt. Den bör kunna bedrivas över hela landet och
det bör råda en rimlig balans mellan landets olika delar.
För att öka mångfalden av konstarter, genrer och verksamhetsformer fö-
reslås att:
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
222
- nuvarande stora skillnader i statliga och offentliga insatser för verksamhe-
ter, konstarter och genrer med respektive utan institutioner reduceras,
- proportionerna mellan satsning på kulturinstitutioner och stöd till profes-
sionell verksamhet i andra former förändras,
- det statliga stödet till regionalt verkande kulturinstitutioner bör stödja och
stimulera en ökad profilering,
- att nuvarande fördelning av det offentliga stödet till producenter, distribu-
törer, mottagare och publikorganisationer övervägs.
Huvudansvaret för att verkliga idén om kultur i hela landet ligger på lokal
nivå. Insatser på regional nivå bör utformas så att de kommer hela länet till
del. Fördelningen av statligt stöd till regionala institutioner bör ta större hän-
syn till kravet på konstnärlig kvalitet och förutsättningar för konstnärlig och
kulturell utveckling.
En viss förskjutning av det producerande uppdraget från Riksteatern,
Rikskonserter och Riksutställningar till regional nivå föreslås.
Vi föreslår att den högt statligt finansierade kulturen i Stockholm medfi-
nansieras av Stockholmsregionen.
För att främja konstnärlig utveckling och förnyelse inom en konstriktning,
genre eller verksamhetsform föreslås att nationella uppdrag ska kunna ges till
vissa institutioner eller verksamheter på olika håll i landet.
Uppdragen till kulturinstitutionerna bör utformas med hänsyn till avväg-
ning mellan samhällsuppdrag och frihet, förnyelse och kontinuitet samt ett
producerande och ett vidare arbetssätt. Huvudmännen har ansvar för att insti-
tutionerna ökar sina ansträngningar att få en större och bredare publik.
Människors intresse och engagemang för kultur utgör basen för kulturli-
vets finansiering.
Det statliga stödet till regionalt verkande kulturinstitutioner reformeras och
ett system med regionala grundbidrag införs. Andelen rörliga grundbidrag
bör vara stor. Ett samlat statsanslag till regionalt verkande kulturinstitutioner
föreslås införas.
Teatern, med sin kombination av ord, bild, rörelse, ljud och musik, erbjuder
allkonstverkets möjligheter och fascination. Kontakten mellan scen och sa-
long är en viktig dimension för aktörerna och för publikens upplevelse.
Vi föreslår sektorsmål för teaterområdet.
Landsting, kommuner och övriga berörda bör utarbeta teaterpolitiska pro-
gram i länen som underlag för avvägningar av framtida insatser.
Vi föreslår vidare omfördelning inom ramen för statsbidraget till regionalt
verkande teatrar till förmån för teatrar som tar ett stort regionalt ansvar och till
förmån för musikteater och dans. En viss minskning av Riksteaterns produk-
tion av dramatisk teater bör ske genom mindre utbud i de tre storstadsområ-
dena. I takt med att fasta musikteatrar tar ett regionalt turnéansvar kan Riks-
teaterns produktion av musikteater minska. Fortsättningsvis bör Riksteatern
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
223
tilldelas uppdrag i fråga om dans, barn- och ungdomsteater, Finsk teater,
Tyst Teater och mångkulturell ensemble.
Operans i Stockholm och Dramatens turnéansvar bör öka, stödet till fria
teatergrupper förstärkas och en Samisk teater inrättas.
Allt stöd till amatörteatern bör gå direkt till amatörteaterns organisationer.
Dansen är en av de äldsta formerna för kommunikation mellan människor.
Som social funktion är dansen välkänd. Som konstupplevelse har dansen haft
begränsade utvecklingsmöjligheter och inte varit tillgänglig för en bred publik
på samma sätt som musik och teater.
Vi föreslår sektorsmål för dansområdet.
Olika insatser för att främja intresset för dans bör göras bl.a. i skolan och
för att förbättra arrangörssituationen.
Vi föreslår vidare totalt sett ökat stöd till dansen. Det bör bl.a. leda till att
regionala institutioner med dansensembler ges bättre förutsättningar så att
kontinuerlig dansverksamhet av hög kvalitet säkras i regionerna. Riksteaterns
ökade uppgifter på området bör leda till en bättre spridning av danskonsten i
landet. Antalet länsdanskonsulenter bör öka. Stödet till de fria dansgrupperna
utökas samtidigt som det koncentreras.
Stödet till dokumentation av dans bör öka.
Musiken är det mest vittförgrenade och omfattande konstområdet. Musiken
gör, i högre grad än andra konstformer, traditioner levande på ett medryckan-
de och engagerande sätt. För många, särskilt de unga, är musiken ett sätt att
uttrycka sin identitet.
Vi föreslår sektorsmål för musikområdet.
Vi föreslår vidare att landstingen och kommunerna gemensamt och i sam-
verkan med övriga intressenter utarbetar regional musikpolitik som underlag
för kommunernas, landstingens och statens avvägningar av insatser i länen
och om samarbete mellan länen.
Länsmusiken bör utvecklas till ett samordnande, initierande och stödjande
regionalt musikorgan. Det generella stödet minskas med hälften, och en bety-
dande del av det frigjorda statsbidraget bör användas för ett selektivt stöd till
genreprofilering av länsmusiken och till genreprofilerade centra för jazz,
folkmusik, körliv och kammarmusik.
En viss minskning bör ske av anslaget till Rikskonserter. Medlen för ut-
vecklingsarbete och konsertproduktion förs samman till ett belopp som förde-
las av en särskild arbetsgrupp efter ansökan från länsmusiken och andra ar-
rangörer.
Fortsatt stöd till Stockholms Blåsarsymfoniker förutsätter att landstinget i
Stockholms län tar huvudmannaskapet för orkestern.
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
224
Statens olika stöd till fonogramproduktion sammanförs till ett stöd som
fördelas av Statens kulturråd.
Bilden som kommunikationsform och uttrycksform blir allt mera betydelse-
full. Vi möter ständigt bilder av högst skiftande kvalitet. Konstbilden infor-
merar, uttrycker och förmedlar känslor. Den möter stark konkurrens från ett
brett utbud av bilder.
Bild- och formkonsten kan inte längre enbart definieras som skulptur,
måleri, teckning, grafik, foto osv. utan omfattar även installationer, perfor-
mance, video och multimedia.
Vi föreslår sektorsmål för bild- och formområdet.
Stödet till det konstbildande arbetet bör förstärkas. Sveriges Konstföre-
ningars Riksförbund och Folkrörelsernas Konstfrämjande tillförs ökade me-
del för utställningsersättning. Konstnärsnämnden tillförs ökade resurser för
internationellt konstnärs- och utställningsutbyte.
Förslag läggs fram om att inrätta ett designråd.
Regional bild- och formplanering som omfattar hela konstlivet i länet bör
göras av landstingen och kommunerna i samverkan med övriga intressenter.
Delar av det statliga stödet till regionala museer knyts till insatser på bild- och
formområdet.
Ett samhälles vilja att uttrycka sig och manifestera sig har i alla tider varit nära
sammanbundet med dess byggande. Arkitektur är den konstart alla påtagligt
lever i. Den påverkar oss medvetet och omedvetet. Arkitekturen är tillämpad
konst med starka bindningar till funktionella och tekniska krav liksom till
givna ekonomiska och politiska villkor.
Vi föreslår att regeringen ger Boverket i uppdrag att tillsammans med
andra berörda ta fram underlag för ett arkitekturpolitiskt handlingsprogram. I
detta bör bl.a. kvalitetsbegreppet behandlas liksom utbildningsfrågor och
Arkitekturmuseets verksamhetsprofil.
Film är en ung konstform. Den förenar och formerar egenskaper från andra
konstområden. Film är ett effektivt medium för masspridning av rörliga bil-
der. Bland de unga är intresset för film mycket stort.
Ökade insatser bör göras för bevarandet av film.
Stödet till produktion av film bör göra det möjligt att tilldela konstnärligt
angelägna produktioner större belopp än vad nuvarande ordning medger. Åt-
gärder bör vidtas för att de grundläggande ambitionerna i filmavtalet vad av-
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
225
ser fördelningen av produktionsstödet mellan för- och efterhandsstöd upp-
fylls.
Vi föreslår stöd till regionala filmproduktionsfonder och till regionala film-
och mediecentra.
Språket är utomordentligt viktigt som identitets- och kulturbärare. Det är av-
görande för den enskildes möjlighet att förstå vad som händer i tillvaron och
för utbyte av tankar och idéer. Ett rikt och levande språk förutsätter
förankring i det språkliga arvet och en kontinuerlig och varsam förnyelse.
Vi föreslår att Statens kulturråd får i uppdrag att dels särskilt uppmärk-
samma behovet av översättningar av litteratur från för svensk publik mindre
kända språkområden och kulturkretsar, dels i samarbete med bokbranschen
lägga fram förslag till åtgärder för att öka möjligheterna att köpa äldre littera-
tur och klassiker i bokhandeln. I det fall bredden i utgivningen minskar
och/eller bokhandeln uppvisar ökade ekonomiska svårigheter bör åtgärder
övervägas.
Vi föreslår att en bibliotekslag införs. Lagen garanterar de avgiftsfria bok-
lånen och innehåller regler om ett väl fungerande nationellt nätverk.
Verksamheten på länsbiblioteken bör bli mer flexibel bl.a. vad gäller in-
riktningen av konsulenttjänsterna. Medel bör omfördelas från länsbiblioteken
till lånecentralerna. Statens kulturråd ges i uppdrag att, i samråd med Kungli-
ga biblioteket och andra berörda, utveckla ett katalogdatorsystem omfattande
all utgivning av allmänlitteratur som kan göras tillgänglig för allmänheten.
Museerna speglar utifrån sina föremål, bilder och andra data förändringar i
naturen och i människors liv och verksamhet genom årtusenden..
Verksamheten spänner över ett brett fält och omfattar, förutom den publika
delen, även insamling, vård och dokumentationsarbete.
Vi föreslår sektorsmål för museiområdet.
Balansen mellan rollerna att samla, vårda, visa och forska och att göra de
rätta avvägningarna i satsningar på naturvetenskap, teknik, konst och kultur-
historiska är av stor betydelse för museisystemets möjligheter i ett snabbt för-
änderligt samhälle.
Vi föreslår vidare två nationella uppdrag för museerna: att dokumentera vår
egen tid och att utveckla museet som läromedel.
Museiforskningen ska finansieras med externa medel och museerna ges
möjlighet att vara representerade i de humanistiska forskningsområdena.
Riksutställningars medel för central produktion minskas och fördelningen
av medlen bör göras av en för ändamålet sammansatt grupp.
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
226
Landsting och kommuner bör gemensamt och i samverkan med övriga be-
rörda formulera museipolitiken i respektive län genom regionala museipro-
gram.
Statens kulturråd ska vara sektorsmyndighet på museiområdet. Ett musei-
råd inrättas och knyts till kulturrådet.
Riksantikvarieämbetet skiljs från de i organisationen ingående historiska
museerna.
Kultur och turism har många beröringspunkter. Som turist kommer många i
kontakt med kulturyttringar som man annars sällan möter. I vissa regioner be-
fruktar satsningar på kultur och turism varandra. Samarbetet mellan ansvariga
organ behöver förstärkas och kulturen bör få en mer framskjuten ställning i
lokala och regionala turismsatsningar.
Goda lokaler är en förutsättning för en mångsidig kulturverksamhet nära
människorna. Överlag bedrivs kulturverksamhet i goda och välutrustade loka-
ler. Offentligt stöd till kulturlokaler är angeläget.
Vi föreslår att kulturpolitiska bedömningar ska vara det centrala vid för-
delning av stöd till icke statligt ägda kulturlokaler. Sådant stöd ska även
kunna utgå till biografer.
Högre utbildning och forskning spelar stor roll inom alla samhällssektorer,
men sambanden med kulturområdet är fler och mer djupgående än med
många andra områden.
Både kultur och forskning handlar om tankens frihet, om sökande efter
nya kunskaper och djupare insikter, om kreativitet och kommunikation.
Det finns ett stort behov av fortbildning och vidareutbildning inom kultur-
sektorn. En ettårig kompletterande museologisk utbildning bör inrättas.
Den kulturvetenskapliga grundutbildningen behöver förbättras och ges
forskningsanknytning. På sikt bör kulturvetenskap etableras som en egen
vetenskaplig disciplin med egna forskningsresurser.
För att kunna bedriva en verkningsfull kulturpolitik behövs bättre kunska-
per om kulturpolitikens drivkrafter och effekter. Frågan om att inrätta ett cent-
rum för kulturvetenskaplig forskning bör studeras vidare.
Samverkan mellan forskarsamhället och kulturlivet i fråga om forsknings-
information till allmänheten bör öka.
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
227
Grunderna för den nationella kulturpolitiken formuleras som normer, anges
genom mål och regler. En tydligt uttalad ansvarsfördelning klargör roller och
förväntningar. Inom dessa ramar är pengar det dominerande styrmedlet.
Den statliga kulturbudgeten behöver reformeras och antalet anslag minska
kraftigt.
Vi föreslår några mindre förändringar i den statliga myndighetsstrukturen.
Sektorsansvaret behöver göras tydligare. Formerna för Kulturrådets samarbe-
te med andra organ inom område bör utvecklas. Rådet tilldelas uppgifter inom
massmedieområdet.
Uppföljning och utvärdering bör tillföras ökade medel. Behovet av tillför-
litlig och kontinuerlig produktion av statistik på kulturområdet är stort.
Vi föreslår ökade statliga insatser inom flera områden och förslag till finan-
siering. Det innebär att reformerna inte leder till budgetförsvagningar. Efter-
som vårt uppdrag haft övergripande karaktär har vi ej preciserat storleken på
insatser eller finansieringskällor.
Tyngdpunkten i våra förslag till ökade insatser ligger på:
barn och ungdom,
- verksamhet över hela landet,
- konstnärlig verksamhet.
Om moms införs på kulturområdet bör en reducerad skattesats tillämpas.
Konsekvenserna av ett eventuellt införande bör noggrant analyseras innan
beslut fattas.
Prop. 1996/97:3
Bilaga 1
228
Prop. 1996/97:3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 september 1996
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Blomberg,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, von Sydow,
Klingvall, Ahnberg, Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Ulvskog
Regeringen beslutar proposition 1996/97:3 Kulturpolitik
229
Gotab 52011, Stockholm
Omslag + illustratione Susanne Engman