Prop.
1996/97:162
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 26 maj 1997
Lena Hjelm-Wallén
Ylva Johansson
(Utbildningsdepartementet)
I propositionen föreslås statligt stöd till TUFF-utbildning i teckenspråk
för föräldrar till barn som för kommunikation är beroende av
teckenspråk.
Utbildningen syfte skall vara att ge föräldrarna sådana färdigheter att
de på ett funktionellt sätt kan använda teckenspråk i kontakt med sina
barn och därmed främja barnets utveckling.
För tillträde till utbildningen förutsätts deltagarna ha vissa
förkunskaper. Föräldrar till yngre barn skall prioriteras och utbildningen
skall i första hand ges innan barnet nått skolåldern och bör genomföras
inom loppet av fyra år. Utbildningen skall bestå av påbyggbara kurser
och omfatta 240 timmar om 60 minuter.
Utbildningen skall utformas i regional samverkan inom ramen för en
av Statens skolverk fastställd ramkursplan. Statsbidrag skall lämnas för
kostnader för dels anordnandet av utbildningen, dels deltagandet i
utbildningen. Statens skolverk skall följa upp, utvärdera samt ha tillsyn
över utbildningen.
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 162
Prop. 1996/97:162
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................3
2 Ärendet och dess beredning...............................................................3
3 Nuvarande förhållanden.....................................................................3
3.1 Kort historik om teckenspråksutbildning för föräldrar.......4
3.2 Annan teckenspråksutbildning för vuxna............................5
3.3 Ansvarsförhållanden............................................................6
3.4 Försöksverksamhet med koncentrerad
teckenspråksutbildning........................................................7
3.4.1 Solbackenprojektet............................................7
3.4.2 Härnösands folkhögskola -
Norrlandsmodellen............................................8
4 Utgångspunkter..................................................................................9
5 Statsbidrag till utbildning i teckenspråk för föräldrar till barn som
är beroende av teckenspråk för kommunikation..............................10
5.1 Systematiserad utbildning i teckenspråk...........................10
5.2 TUFF-utbildningens syfte, målgrupp och omfattning.......12
5.3 Utbildningens utformning.................................................13
5.4 Statsbidrag till kostnader för anordnande och deltagande
i utbildning i teckenspråk för föräldrar, m.m....................15
5.5 Finansiering och genomförande........................................16
6 Lärare i teckenspråk, utveckling av studiematerial och
pedagogiskt utvecklingsarbete m.m.................................................17
7 Teckenspråk som kärnämne.............................................................18
Bilaga 1. Sammanfattning av betänkandet TUFF - Teckenspråks-
utbildning för föräldrar (SOU 1996:102).................................................20
Bilaga 2. Sammanställning av remissinstanser och yttranden över
betänkandet TUFF - Teckenspråksutbildning för föräldrar
(SOU 1996:102).......................................................................................24
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 maj 1997 ..........30
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner det som regeringen förordar
om grunderna för statligt ekonomiskt stöd till utbildning i teckenspråk för
föräldrar till barn som är beroende av teckenspråk för kommunikation
(avsnitt 5).
Prop. 1996/97:162
Den 30 november 1995 bemyndigade regeringen det statsråd som har till
uppgift att föredra ärenden om det offentliga skolväsendet och fristående
skolor att tillkalla en särskild utredare (U 1995:13) med uppdrag att
utreda frågor kring utbildning i teckenspråk för föräldrar till döva,
dövblinda och hörselskadade barn samt till andra barn med motsvarande
behov av teckenspråk för kommunikation. Enligt direktiven (dir.
1995:151) skulle utredaren lämna ett samlat förslag till hur utbildning i
teckenspråk för föräldrar bör organiseras, finansieras och administreras
samt omfattningen av offentligt stöd.
Den särskilda utredaren lämnade den 1 augusti 1996 sitt betänkande
TUFF - Teckenspråksutbildning för föräldrar (SOU 1996:102) som i
sammanfattning finns i bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En
sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 2.
Statens skolverk (Skolverket) har i skrivelse den 23 februari 1996
lämnat underlag för regeringens bedömning i avsnitt 7 Teckenspråk som
kärnämne. Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn
(DHB) har i skrivelse tillstyrkt Skolverkets förslag.
Teckenspråket skiljer sig i flera avseenden från andra språk. Det är ett
visuellt/gestuellt språk med egen grammatik som utvecklats i samvaro
mellan döva. Teckenspråket uppfattas med synen och fungerar
oavhängigt av ljud. Det utförs med rörelser i händer, ögon, ansikte, mun,
huvud och kropp. Dessa rörelser har samma funktion som ord,
syntaktiska konstruktioner och intonation har i ett talat språk.
Teckenspråket saknar skriftspråk. Det är inte ett internationellt språk utan
vaije land har sitt nationella teckenspråk. Teckenspråk uppvisar liksom
talade språk olika språkstilar beroende på kön, ålder och olika sociala
miljöer.
Inställningen till teckenspråk som språk har varierat. Under hela 1900-
talet och i ökande omfattning under efterkrigstiden kom teckenspråket,
bl.a. som en följd av tekniska uppfinningar och medicinska rön, att
betraktas som ett icke fullvärdigt språk och som en mindre önskvärd
kommunikationsmetod döva emellan. Målsättningen i dövundervisningen
var, att döva skulle lära sig svenska språket i såväl talad som skriven
form. Därigenom skulle behovet av teckenspråk minimeras. I början av
1970-talet präglades kurser i teckenspråk av s.k. tecknad svenska i
motsats till vad man då under en tid kallade dövas teckenspråk. Samtidigt
inleddes forskning runt teckenspråk i Sverige. Fram till 1970-talet var
teckenspråk egentligen en icke tillåten kommunikationsmetod i
dövskolan. Teckenspråkets status som språk lades fast i början av 1980-
talet då språket infördes som första språk i läroplanen för de statliga
specialskolorna för döva. Detta innebar att skriven svenska blev andra
språk. Medvetenheten om teckenspråkets betydelse inte bara för döva
utan även för hörselskadade har ökat successivt.
Sedan mitten av 1960-talet har bl.a. Stockholms dövas förening haft
kurser i teckenspråk. Föreningen höll i början av 1970-talet sin första
föräldrakonferens som bl.a. bidrog till att kurser i teckenspråk för
hörande föräldrar kom igång på allvar. Intensivkurser startades vid Dövas
hus i Stockholm, till en böljan i regi av Västanviks folkhögskola.
Vid Västanviks folkhögskola för döva startades i början av 1970-talet
sommarkurser i teckenspråk för föräldrar. Under 1980-talet böljade flera
andra folkhögskolor och studieförbund, oftast i samverkan med
handikapporganisationerna, att anordna kurser i teckenspråk bl.a. för
föräldrar.
Som en följd av integrationsutredningens förslag (SOU 1982:19)
skapades under 1980-talet s.k. kunskapscentra inom specialskolornas
upptagningsområden i syfte att vara regionala komplement till det
specialpedagogiska stödet som ges till elever med hörselskada i grund-
och gymnasieskola. Dessa centra har allt sedan dess, i samverkan med
den pedagogiska hörselvården, kommunerna, organisationerna och olika
utbildningsanordnare, spelat en aktiv roll vad gäller teckenspråkskurser
för föräldrar. Särskild utbildning har anordnats för invandrarföräldrar.
Ett tidsbegränsat statligt stimulansbidrag infördes fr.o.m. den 1 januari
1994 för att påskynda utvecklingen av habilitering och rehabilitering.
Bestämmelser om detta finns i förordningen (1993:1284) om tillfälligt
statsbidrag till utvecklingsinsatser inom habilitering och rehabilitering.
Med stöd av detta bidrag har några landsting startat projekt som syftar till
att förbättra stödet inom den pedagogiska hörselvården. Landstingen i
Örebro, Stockholms och Älvsborgs län har startat projekt i syfte att
erbjuda föräldrar ett förbättrat stöd. I samtliga projekt ingår teckenspråk
för föräldrar som en huvudsaklig del. Stimulansbidragen upphör med
utgången av år 1997.
Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) HSL, reglerar bl.a. landstingens
verksamhet inom detta område. Enligt 3 a § HSL skall landstingen bl.a.
erbjuda habilitering. Bestämmelsen infördes på förslag i propositionen
om stöd och service till vissa funktionshindrade (prop. 1992/93:159). Det
föredragande statsrådet uttalade i propositionen att habilitering och
Prop. 1996/97:162
rehabilitering är i vid bemärkelse verksamheter som syftar till att ge
funktionshindrade bästa möjliga funktionsförmåga och bästa möjliga
förutsättningar för delaktighet i samhället. För att nå detta ansågs det
behövas en samverkan mellan olika verksamheter på det medicinska,
psykologiska, sociala och pedagogiska området.
Habiliteringsbegreppet har kommit att beteckna verksamheter med
inriktning på framför allt barn och ungdomar. Inom ramen för
habilitering anordnar landstingen sedan årtionden pedagogisk hörselvård
dvs. att utöver medicinsk habilitering också ge psykosocialt och
pedagogiskt stöd. I habiliteringsverksamheten ingår den första
introduktionen i form av vägledning för döva/hörselskadade barn och
föräldrar i hemmet och introduktionsundervisning i teckenspråk för
föräldrar och ibland även andra anhöriga.
Utbildning i teckenspråk för vuxna på olika nivåer bedrivs av flera olika
utbildningsanordnare.
Ett tiotal folkhögskolor i landet har för närvarande längre eller kortare
kurser i teckenspråk för hörande. Som förberedelse för utbildning till tolk
ges tvååriga utbildningar i teckenspråk vid sju folkhögskolor.
Västanviks folkhögskola har dessutom intensivkurser som är upplagda
i fem steg. Dessa kurser var från början avsedda för föräldrar men är
numera öppna för alla. Vidare anordnas en ettårig
teckenspråksutbildarlinje för döva/teckenspråkiga deltagare.
Vid Statens skola för vuxna i Härnösand (SSVH) kan teckenspråk som
C-språk på gymnasial nivå läsas som kurser på distans med en till två
veckor förlagda till Härnösand.
Vid Institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet finns kurser
i teckenspråk. Även Göteborgs universitet, Mitthögskolan och Högskolan
i Örebro har utbildning i teckenspråk. Lärarhögskolan i Stockholm
bedriver teckenspråksutbildning för olika personalgrupper.
Hörande som har en döv arbetskamrat kan få teckenpråksutbildning
genom AMS.
AMU-gruppema i Örebro och Uppsala samt stiftelsen AMU-Hadar i
Malmö ger utbildning i teckenspråk. AMU-Hadar bedriver, förutom
utbildning för döva samt pedagogiskt och tekniskt utvecklingsarbete,
också föräldrautbildning i teckenspråk på uppdrag av Pedagogiska
hörselvården i tidigare Malmöhus läns landsting.
I vissa kommuner anordnas teckenspråksutbildning som C-språk inom
den kommunala vuxenutbildningen och som individuellt val inom
gymnasieskolan. Vid Birger Sjöbergsgymnasiet i Vänersborg anordnas
vidare teckenspråksutbildning på lokal gren av
samhällsvetenskapsprogrammet. Regeringen har den 22 maj 1997
medgett att den lokala grenen i teckenspråk får anordnas med
riksrekrytering.
Studieförbund och dövföreningar anordnar också allmänna kurser i
teckenspråk.
Prop. 1996/97:162
Kostnaderna för anordnande av dessa utbildningar finansieras inom
ramen för respektive reguljära system. För föräldrar som deltar i
teckenspråksutbildning kan ersättning utgå för kostnader för deltagarnas
resor, uppehälle och för inkomstbortfall enligt bestämmelserna i
förordningen (1992:925) om försöksverksamhet med studiesocialt stöd
vid teckenspråksutbildning, det s.k. TU-stödet. Ersättning för
inkomstbortfall vid föräldrautbildning inom landstingens pedagogiska
hörselvård liksom vid föräldrakurser vid de statliga specialskolornas
kunskapscenter kan i stället ges enligt reglerna för tillfällig
föräldrapenning enligt 4 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring.
De utbildningar som anordnas för föräldrar har inte någon enhetlig
struktur. Någon koordination mellan de olika utbildningarna har heller
inte funnits. Detta är också anledningen till den kritik som framförts
under en lång följd av år. Det har samtidigt efterlysts en tydlig
ansvarsfördelning mellan staten och landstingen på detta område.
Ansvaret för att barnen får omvårdnad, trygghet och en god fostran ligger
primärt hos föräldrarna. För att föräldrarna skall kunna fullgöra sitt
ansvar krävs en fungerande kommunikation mellan föräldrarna och
barnen.
I många avseenden blir kravet på föräldrarnas insatser särskilt stora för
att barn med funktionshinder skall få en med andra barn jämförbar
situation. För att så långt möjligt underlätta för familjerna och
kompensera för de svårigheter funktionshindret innebär ges därför
särskilt samhällsstöd till föräldrarna. Ansvaret för detta samhällsstöd är
delat mellan staten och landstingen. Statens ansvar tar sig uttryck
huvudsakligen i form av ekonomiskt stöd enligt bestämmelserna i lagen
(1962:381) om allmän försäkring, AFL, och landstingens ansvar för bl.a.
habilitering som regleras i Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL.
Därutöver har staten tagit på sig ett visst ansvar genom att ge särskilda
bidrag till vissa utbildningsinsatser. Bestämmelser om ekonomiskt stöd
finns i 9 kap. AFL om vårdbidrag och i 4 kap. samma lag om tillfällig
föräldrapenning. Den funktionshindrade kan dessutom få
handikappersättning enligt bestämmelserna i 9 kap. 2 § AFL.
Landstingen har, som tidigare redovisats, genom HSL ett ansvar för att
bl.a. erbjuda habilitering. Inom ramen för habiliteringen får föräldrarna
och i vissa fall andra närstående de första kunskaperna i teckenspråk.
Staten har också tagit ett särskilt ansvar i samband med utbildning för
föräldrar till barn med vissa funktionshinder. Tomtebodaskolans
resurscenter har - när det gäller synskadade barn - en omfattande
kursverksamhet även för föräldrar och anhöriga. Ekeskolans resurscenter
för barn som är synskadade och har ytterligare funktionshinder, ger också
på liknande sätt kurser för föräldrar och syskon. Liknande resurscenter
för andra grupper av funktionshindrade barn och ungdomar drivs med
olika former av samhälleligt stöd.
När det gäller utbildning för föräldrar till döva och hörselskadade barn
har den statliga insatsen en annan struktur än för andra grupper av
Prop. 1996/97:162
föräldrar till barn med funktionshinder. Staten har sedan årtionden och Prop. 1996/97:162
till betydande del finansierat kurser i teckenspråk för föräldrar främst
genom statsbidrag till folkbildningen, dvs. studiecirklar och
folkhögskolekurser, genom vissa bidrag till organisationerna och genom
kurser vid Statens skolor för vuxna. Det direkta stödet har formen av s.k.
TU-stöd och särskilda bidrag till uppbyggnaden av särskilda
föräldrautbildningar t.ex. den koncentrerade teckenspråksutbildningen för
föräldrar vid Solbacken och vid Härnösands folkhögskola.
Som redan nämnts omfattar landstingens habilitering till viss del också
andra närstående än föräldrarna till det döva barnet t.ex. syskon och
mor/farföräldrar. Även syskonen kan alltså på detta sätt få den första
introduktionen i teckenspråk. Utbildning i teckenspråk för syskon
anordnas som t.ex. veckokurser under sommarlovet genom de regionala
kunskapscentren vid de statliga specialskolorna och bekostas med medel
under utgiftsområde 16, ramanslaget A 8. Särskilda insatser på
skolområdet. Det finns numera också möjlighet att som språkval läsa
teckenspråk i stället för B-språk i grundskolan. En kommun är skyldig
att anordna sådan undervisning om minst fem elever i kommunen valt
ämnet. Teckenspråket kan också läsas som C-språk i gymnasieskolan och
komvux.
En ny uppläggning av utbildning för föräldrar startade i och med att
regeringen - efter ansökan av Sveriges Dövas Riksförbund, Stockholms
dövas förening och Föräldraklubben Stockholms dövas förening -
beviljade statligt stöd fr.o.m. 1992/93, utan angiven sluttidpunkt, till en
försöksverksamhet med koncentrerad teckenspråksutbildning för
föräldrar vid Solbacken på Värmdö. Försöksverksamheten utökades
fr.o.m. hösten 1995. På ansökan av Härnösands folkhögskola tillsammans
med Hörsel vården i Landstinget Västernorrland, DHB och
Kunskapscentret vid Kristinaskolan anordnas nämligen även vid
Härnösands folkhögskola koncentrerad teckenspråksutbildning för
föräldrar främst från Norrland.
Utbildningen vid Solbacken är uppbyggd i fyra steg, där varje steg består
av tre kurser på en vecka vardera. För att bli antagen till utbildningen
krävs vissa baskunskaper i teckenspråk. Uppläggningen är sådan att
föräldrarna skall kunna genomgå ett steg dvs. tre kursveckor per år under
fyra år eller totalt tolv kursveckor (240 tim) på fyra år. Varje nytt steg
och ny kurs förutsätter att föregående steg/kurs har genomgåtts eller att
deltagaren har motsvarande kunskaper.
Efter de fyra stegen erbjuds föräldrarna tre temakurser om vardera en
vecka vilka omfattar ämnena Föräldraskap, Skola samt Kultur och fritid.
Förutom lärarledd undervisning får kursdeltagarna ett studiematerial som
är framtaget inom projektet.
Till intematet Solbacken kan föräldrarna ta med sig sina barn, såväl
döva som hörande. För medföljande barn anordnas barntillsyn medan
föräldrarna har lärarledd undervisning.
Utbildningen är kostnadsfri för kursdeltagarna. Tidigare utgick full
ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Fr.o.m. höstterminen 1996 har
denna ersättning maximerats till högst 75 kr/timme.
Utbildningen vänder sig till föräldrar från hela landet. Eftersom det
varit många sökande till få platser har man endast tagit emot föräldrar till
döva barn.
Statsbidrag till verksamheten lämnas i form av en årlig totalsumma och
de närmare reglerna för verksamheten utformas av Sveriges Dövas
Riksförbund. Redovisning görs efter varje verksamhetsår till Centrala
studiestödsnämnden som också betalar ut bidraget.
40 föräldrar har hittills genomgått hela utbildningen i teckenspråk
(inkl, temakurser). Innevarande läsår (1996/97) är 160 föräldrar under
utbildning i steg 1 -4 och 60 föräldrar i temakursema.
Utbildningen vid Härnösands folkhögskola är ett samverkansprojekt
mellan folkhögskolan, kunskapscentret vid Kristinaskolan, DHB och
landstingets hörselvård. Vidare sker samordning med utbildning i
teckenspråk för syskon.
Utbildningen är upplagd i fyra steg omfattande vardera tre veckor per
år men med två veckor på sommaren och en vecka på vintern.
Utbildningen vänder sig i första hand till familjer från norra Sverige med
döva/hörselskadade barn som har teckenspråk som första språk.
Kurserna genomförs som intematkurser vid Härnösands folkhögskola.
För barn i förskoleåldern ordnas barntillsyn vid landstingets
hörselförskola. Syskon i åldrarna 7-16 år har möjlighet att samtidigt delta
i en för dem speciellt anpassad teckenspråksutbildning vid Kristinaskolan
i Härnösand. För skolbarn som inte deltar i teckenspråksundervisning
erbjuds verksamhet i kommunens skola/fritidshem.
Verksamheten finansieras av folkhögskolan, landstingens hörselvård
och ett särskilt statsbidrag. Vidare utgår ersättning till föräldrarna - TU-
stöd - enligt bestämmelserna i förordningen (1992:925) om
försöksverksamhet med studiesocialt stöd vid teckenspråksutbildning.
Teckenspråksutbildning för syskon finansieras med medel från
utgiftsområde 16, anslaget A 8. Särskilda insatser på skolområdet via
kunskapscentret vid Kristinaskolan.
Eftersom utbildningen i Härnösand startade 1995 har inga föräldrar
ännu hunnit slutföra utbildningen där. 41 är under utbildning i steg 1-3
innevarande läsår.
Prop. 1996/97:162
Jämförelse Solbacken- och Norrlandsmodelien
Prop. 1996/97:162
Utbildning enligt Solbacken- respektive Norrlandsmodelien har samma
omfattning (totalt 12 kursveckor under 4 år) men skiljer något i
uppläggning. Numera är ersättningen till föräldrar densamma utom att
egenföretagare inte kan få ersättning vid utbildning enligt
Norrlandsmodelien eftersom där gäller reglerna för TU-stöd. I
Norrlandsmodelien sker samordning med teckenspråksutbildning för
syskon vilket inte sker i Solbackenmodellen.
Någon oberoende utvärdering av de båda försöksverksamheterna har
inte gjorts. Utbildningarna vid såväl Solbacken som Härnösand är mycket
efterfrågade och uppskattade av föräldrarna. Kritik har dock framförts
främst mot att alltför få föräldrar kunnat beredas plats.
Mycket tidigt insåg berörda handkapporganisationer betydelsen av att
föräldrar till döva barn lärde sig teckenspråk. De första utbildningarna för
föräldrar startade i mitten på 1960-talet och har sedan vuxit i omfattning i
form av kurser anordnade av studieförbund eller folkhögskola, i
samverkan med aktuella handikapporganisationer. Staten stöder sådana
utbildningar genom statsbidrag till anordnama. Landstingen ger inom sitt
habiliteringsansvar den första introduktionen i teckenspråk för
föräldrarna och andra anhöriga.
Forskningsresultat har visat att små barn med normal
förstaspråksutveckling får en bra och stabil grund för en
andraspråksinläming. Detta gör att barn som har kunnat utveckla sitt
teckenspråk väl har bättre förutsättningar att lära sig svenska och även
andra språk. Detta är givetvis oerhört viktigt för all kunskapsinhämtning.
Det är i det dagliga samspelet med föräldrar, syskon och andra som
barnet utvecklar sin personlighet och sin identitet. Förutsättningen är en
fungerande kommunikation mellan föräldrar och barn. För föräldrar till
döva, gravt hörselskadade och många dövblinda barn liksom för barnen
själva innebär det behov av att behärska teckenspråk. Det gäller även
syskon till barnet. Finns inget gemensamt språk kan man inte diskutera,
argumentera och leka med varandra. Föräldrarna måste ofta agera tolk
och medlare.
Utredaren har konstaterat att den utbildning i teckenspråk som ges
inom landstingens habiliteringsansvar inte är tillräcklig för en bra
kommunikation mellan barn och föräldrar. Utbildningar i teckenspråk
inom reguljära utbildningssystem är inte uppbyggda utifrån föräldrarnas
behov. Många remissinstanser har också understrukit detta i sina
yttranden och därför välkomnat utredarens förslag till en samordnad
utbildning i teckenspråk för alla föräldrar till barn som för
kommunikation är beroende av teckenspråk. Det stora sökandeintresset
till plats inom pågående försöksverksamheter med koncentrerad
teckenspråksutbildning för föräldrar till döva barn m.fl. visar på ett stort
behov av sådana utbildningsmöjligheter.
1* Riksdagen 1996/97. 1 sand. Nr 162
Regeringen finner det angeläget att skapa möjligheter till att reguljär
utbildning i teckenspråk anordnas för föräldrar till barn som är beroende
av teckenspråk för kommunikation. I och med detta kan
försöksverksamheterna med koncentrerad teckenspråksutbildning för
föräldrar till döva barn m.fl. utvecklas samtidigt som de blir tillgängliga
för fler. En svårighet i uppbyggnaden av en sådan utbildning är dock den
stora bristen på teckenspråkslärare och lämpligt studiematerial.
Utbyggnaden får därför ske successivt i takt med att lärartillgången kan
lösas.
Staten bör även fortsättningsvis stödja utbildning i teckenspråk för
föräldrar genom att särskilda medel ställs till förfogande såsom närmare
redovisas i avsnitt 5.6. Det bör dock redan nu nämnas att förslaget inte
avses innebära någon kostnadsökning för staten.
Regeringens förslag: Statligt stöd skall lämnas till TUFF-utbildning i
teckenspråk för föräldrar till barn som för kommunikation är beroende
av teckenspråk.
Deltagarna förutsätts ha vissa förkunskaper för tillträde till TUFF-
utbildningen.
Utredarens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har en allmänt positiv
inställning till utredarens förslag. Huvuddelen av instanserna påtalar
behovet av en tydlig målbeskrivning av landstingens ansvar för den första
utbildningen i teckenspråk för föräldrar.
Skälen för regeringens förslag: Att som vuxen lära sig teckenspråk är
mycket svårt eftersom språket har en helt annan struktur och uppbyggnad
än ett talat språk. Människors förmåga, dvs. den tid det tar att lära, växlar
mellan olika personer oavsett vilket språk det gäller. Det är därför
omöjligt att ange ett exakt antal timmar som föräldrar kan behöva för att
obehindrat kunna kommunicera med sina barn på teckenspråk.
Utbildning i teckenspråk kan idag erhållas genom dels landstingens
habilitering, dels de aktuella handikapporganisationerna i samverkan med
studieförbund, dels försöksverksamheter med koncentrerad
teckenspråksutbildning samt dels folkhögskolor och distansundervisning
via Statens skola för vuxna i Härnösand (SSVH). Den främsta kritiken
mot det nuvarande utbudet av teckenspråksutbildningar för föräldrar är
bristen på en gemensam struktur. Den primära uppgiften är därför att se
hur en gemensam struktur kan skapas för åtminstone delar av dagens
Prop. 1996/97:162
10
utbud. En naturlig start för en sådan struktur är enligt regeringens mening
den första utbildningen i teckenspråk (introduktionsutbildning) som ges
inom ramen för landstingens habiliteringsansvar.
Regeringen finner det angeläget att en systematiserad utbildning i
teckenspråk för föräldrar till barn som för kommunikation är beroende av
teckenspråk utvecklas. Den bör kunna delas in i tre delar,
introduktionsutbildning, TUFF-utbildning och efterföljande utbildningar.
Introduktionsutbildning
Landstingens habiliteringsansvar enligt HSL innebär en skyldighet att ta
den första kontakten med en familj med ett dövt eller hörselskadat barn.
Att bli förälder är i sig en omvälvande och krävande roll. Att som
hörande få ett dövt barn medför ytterligare en mycket stor omställning
som innebär att man behöver medicinska, psykologiska, sociala och
pedagogiska stödinsatser. En inledande utbildning i teckenspråk är en del
av stödet till familjen. Även om de största och kanske viktigaste
insatserna av stöd till familjen sker när det konstaterats att barnet har ett
funktionshinder gäller ingen övre åldersgräns hos barnet för landstingets
ansvar för nödvändiga habiliteringsinsatser. Enligt regeringens
uppfattning bör teckenspråksutbildning via landstingens
habiliteringsansvar även i fortsättningen utgöra basen för utbildning i
teckenspråk för föräldrar. Såväl utredaren som huvuddelen av
remissinstanserna har påtalat den stora ojämnheten i omfattningen av den
teckenspråksutbildning som ges genom landstingens habiliteringsansvar.
Även regeringen finner det önskvärt med en jämnare nivå men anser att
detta bör kunna åstadkommas genom samverkan mellan landstingen.
TUFF-utbildning
Efter att ha fått den utbildning som landstingen ger bör föräldrarna ges
möjligheter att få en ytterligare utbildning i teckenspråk, TUFF-
utbildning. Målet för denna bör vara att ge föräldrarna sådana färdigheter
att de på ett funktionellt sätt kan använda teckenspråk i kontakt med sina
barn och därmed främja barnets utveckling. För att säkerställa att
utbildning i teckenspråk för föräldrar till döva, gravt hörselskadade och
många dövblinda barn som är beroende av teckenspråk för
kommunikation kommer till stånd, bör statsbidrag till anordnande av
sådan utbildning införas. Bidrag bör också lämnas till vissa kostnader för
att delta i TUFF-utbildningen. Denna utbildning bör utgå från att
deltagarna har en kunskapsnivå i teckenspråk som innebär att de kan
använda handalfabetet och kan använda teckenspråk i vardagssituationer.
Efterföljande utbildningar
TUFF-utbildningen bör kunna byggas på för att möta ytterligare behov.
Denna efterföljande utbildning bör kunna ske inom redan befintliga
system med indirekt statligt stöd nämligen studier i t.ex. studiecirkel,
studier vid SSVH eller folkhögskola. Denna proposition berör emellertid
Prop. 1996/97:162
11
enbart TUFF-utbildningen varför det inte finns anledning att närmare gå
in på dem här.
För att tydliggöra sambandet mellan de tre olika delarna bör en
samverkan ske mellan utbildningsanordnama. Denna samverkan
behandlas närmare under avsnitt 5.3. Regeringen anser i likhet med
många remissinstanser, bl.a. Landstingsförbundet, att det är angeläget att
den nya utbildningen kan påbörjas snarast möjligt. Den närmare
utformningen liksom tidpunkten för införandet behandlas utförligare
under avsnitten 5.2-5.5.
Regeringens förslag: Syftet med TUFF-utbildningen skall vara att ge
föräldrarna sådana färdigheter att de på ett funktionellt sätt kan
använda teckenspråk i kontakt med sina barn och därmed främja
barnets utveckling.
Föräldrar till yngre barn skall prioriteras. Utbildningen skall i första
hand ges innan barnet nått skolåldern och bör genomföras inom loppet
av fyra år.
Utbildningen skall vara sammanhållen, bestå av påbyggbara kurser
och omfatta 240 timmar om 60 minuter.
Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredaren har dock föreslagit att barnen inte får ha fyllt 18 år.
Utredaren har också pekat på att särskild uppmärksamhet behöver riktas
på de behov av teckenspråksutbildning som föräldrar med
invandrarbakgrund har.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att någon övre
åldersgräns inte skall finnas samt att särskilda insatser behöver ordnas för
elever till föräldrar med invandrarbakgrund. Några remissinstanser har
också menat att det är viktigt att en utbildning utformas för gruppen
föräldrar till tal/språkstörda barn m.fl. dvs. barn som behöver tecken som
stöd som komplement till talad svenska. Framför allt berörda
handikapporganisationer anser att omfattningen 240 timmar är alltför
liten.
Skälen för regeringens förslag: Syftet med den utbildning vi föreslår
är att ge föräldrarna sådana färdigheter att de på ett funktionellt sätt kan
använda teckenspråk i kontakt med sina barn och därmed främja barnets
utveckling.
Målgruppen för den nu föreslagna utbildningen är föräldrar till bam
som är beroende av kommunikation på teckenspråk. Med förälder bör
likställas sådana personer som avses i 4 kap. 2 § första och andra
styckena lagen (1962:381) om allmän försäkring, t.ex. den som en
förälder är gift eller sammanboende med. I likhet med utredaren anser
regeringen det viktigt att invandrarföräldramas speciella behov
uppmärksammas.
Behovet av teckenspråksutbildning är naturligtvis allra störst när
barnen behöver utveckla ett språk för att kunna förstå vad som händer,
Prop. 1996/97:162
12
kunna delta i det sociala samspelet och få en egen identitet. En Prop. 1996/97:162
förutsättning är en fungerande kommunikation mellan föräldrar och barn.
Föräldrarna måste få en chans att också vara den länk mellan språk och
lärande som föräldrar är till hörande barn. Utbildningen skall därför i
första hand erbjudas innan barnet nått skolåldern. Det innebär att
föräldrar till yngre barn skall prioriteras. Den nu föreslagna utbildningen
innebär en möjlighet för föräldrarna till en teckenspråksutbildning utifrån
deras behov, men på grund av begränsat resursutrymme kan det visa sig
att inte alla kan beredas plats direkt vid sökt tillfälle. Det kan betyda att
förälder i något fall kan behöva vänta tills plats kan beredas.
I mån av plats skall även föräldrar till barn som nått skolåldern eller
övre tonåren kunna erbjudas utbildning. Till skillnad från utredaren anser
regeringen att det inte är nödvändigt att sätta någon övre åldersgräns för
barnen för att föräldrarna skall kunna omfattas av utbildningen. Det är
vidare en fördel, men skall inte vara något krav, om de första stegen i
utbildningen kan erbjudas för utbildning av båda föräldrarna samtidigt.
Utbildningen föreslås utgöra en sammanhållen stegvis uppbyggd
utbildning fördelad under högst fyra år och omfatta 240 timmar om 60
minuter. Vid bedömningen av omfattningen har vi utgått främst från vad
som gäller inom försöksverksamheterna med koncentrerad utbildning i
teckenspråk vid Solbacken och vid Härnösands folkhögskola, nämligen
240 timmar. En väl strukturerad utbildning bör kunna ge förutsättningar
för goda kunskaper, metoder och verktyg för att genom egen träning och
tillämpning vidareutveckla språket.
Regeringens förslag: Utbildningen skall anordnas på regional basis.
Dessutom skall det finnas en anordnare med hela landet som
upptagningsområde.
Utbildningen skall följa en plan som upprättats inom ramen för en
fastställd ramkursplan.
Statens skolverk skall fastställa ramkursplan för utbildningen.
Utredarens förslag: Utbildningen skall planeras utifrån regionala
behov och utformas i regional samverkan mellan utbildningsanordnare,
landstingens pedagogiska hörselvård, berörda handikapporganisationer,
berörda kommuner och kunskapscenter vid respektive specialskola.
Utbildningen skall följa en av Skolverket fastställd ramkursplan. Innehåll
och uppläggning skall utgå från ett föräldraperspektiv och kunna
anpassas till deltagarnas teckenspråksnivå och till barnets ålder och
utvecklingsnivå.
Remissinstanserna: Instämmer i utredarens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt vad vi tidigare nämnt skall den
nya utbildningen omfatta 240 timmar, vara sammanhållen, uppbyggd av
påbyggbara kurser i flera steg och fördelade under högst fyra år. Som
redan nämnts anser vi det vara en fördel om de första stegen i
utbildningen kan erbjudas för utbildning av båda föräldrarna samtidigt.
13
Eftersom inlärning sker olika snabbt, måste det emellertid inför varje steg Prop. 1996/97:162
i utbildningen vara möjligt att indela i grupper efter kunskapsnivå. Den
totala gruppen på utbildningsorten får därför inte vara för liten om detta
skall vara möjligt.
Den aktuella målgruppen är inte så stor att underlag för utbildning i
teckenspråk för föräldrar finns kontinuerligt lokalt eller i de flesta fall ens
inom länet. Ett större upptagningsområde är därför nödvändigt. De fem
statliga specialskolorna för döva har var sitt regionalt upptagningsområde
som tillsammans täcker hela landet. Regionala kunskapscenter finns
också kopplade till dessa specialskolor. Erfarenheterna från det samarbete
som sker i verksamheterna runt dagens regionala kunskapscentra visar att
de sammanlagda kunskaperna hos landstingens hörselvård, aktuella
handikapporganisationer, kommunerna och de statliga specialskolorna är
mycket goda. Regeringen anser att specialskolornas
upptagningsområden, i vart fall tills vidare, bör kunna vara naturliga
upptagningsområden för utbildningen i teckenspråk för föräldrar. I vissa
fall kanske inte ens det regionala upptagningsområdet ger tillräckligt
underlag för denna utbildning. En riksrekryterande utbildningsanordnare
vid sidan av dessa "regionala" upptagningsområden bör därför finnas.
Denna kan utgöra en resurs också för de efterföljande kurser som bör
finnas.
Regeringen finner det inte nödvändigt att bestämma antalet orter där
utbildningen skall anordnas. I likhet med utredaren anser regeringen att
någon folkhögskola i respektive regioner kan vara tänkbar
utbildningsanordnare. Även andra anordnare som uppfyller kraven bör
dock kunna komma i fråga. Det blir en fråga för den myndighet som skall
besluta om statsbidrag till utbildningsanordnare. Myndigheten får vidare
ansvara för att målsättningen att få en för landet heltäckande och
jämförbar utbildning i teckenspråk för föräldrar uppfylls och kommer till
stånd. Detta samtidigt som ett effektivt utnyttjande av tillgängliga
resurser sker.
Regeringen delar utredarens uppfattning att flexibilitet bör vara
utmärkande för utbildningens organisation. I en del fall kan därvid
intematet vara den lämpliga formen. I andra fall där deltagarna kan företa
dagliga resor kanske detta är att föredra.
En förutsättning för likvärdighet och kvalitet är att utbildningen
bedrivs inom ramen för en ramkursplan. I likhet med utredaren och
flertalet remissinstanser anser vi att Statens skolverk skall ta fram och
fastställa denna ramkursplan. Det är därvid viktigt att verket samråder
med utbildningsanordnare som ger teckenspråksutbildning för föräldrar
men även sådana som ger efterföljande utbildningar. Varje
utbildningsanordnare skall sedan utifrån ramkursplanen utarbeta en plan
för utbildningen i fråga. Utbildningens innehåll och uppläggning skall
utgå från ett föräldraperspektiv och bör kunna anpassas inte bara till
föräldrarnas kunskapsnivå av teckenspråk utan också till barnets ålder
och utvecklingsnivå. En förutsättning för god kvalitet är vidare att
utbildningen ges av kompetenta lärare. Eftersom vuxna döva och
hörselskadade är de viktigaste förmedlarna av dövas språk och kultur till
såväl föräldrar som barn, är döva lärare särskilt betydelsefulla i
undervisningen av föräldrar.
14
En ytterligare förutsättning för kvalitet innebär att anordnare av
utbildningen skall representera varaktighet och ha kontinuerlig
pedagogisk kompetens vad gäller utbildning i teckenspråk samt ha
förutsättningar för lokalt utvecklingsarbete. Vidare skall
utbildningsanordnaren ansvara för kontinuerlig uppföljning och
utvärdering av utbildningen.
Som tidigare nämnts är målet för utbildningen att ge förutsättningar för
god kommunikation mellan föräldrar och barn. Något betyg efter
genomgången utbildning skall inte ges eftersom målet är inte primärt att
ge kompetens för vidare studier. Däremot skall kursdeltagarna kunna få
ett intyg efter varje genomgånget steg i utbildningen. Den som eventuellt
vill ha ett formellt betyg kan genomgå prövning vid en gymnasieskola
eller i komvux i C-språk.
Regeringens förslag: Statsbidrag skall lämnas för kostnader för dels
anordnandet av utbildning, dels deltagandet i utbildning.
Statens institut för handikappfrågor i skolan skall besluta om och
utbetala statsbidrag till utbildningsanordnare.
Centrala studiestödsnämnden skall besluta om och utbetala bidrag
till deltagare i utbildningen.
Statens skolverk skall följa upp och utvärdera utbildningen samt
utöva tillsyn över utbildningen.
Utredarens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Instämmer i huvudsak i utredarens förslag.
Skälen till regeringens förslag: Statsbidraget bör avse kostnader för
att bedriva utbildningen. I det fall utbildningen anordnas vid intemat bör
också bidrag ges dels till kostnad för logi på intematet, dels till kostnader
för bamtillsyn/förskola/ fritidsverksamhet.
Det är vidare nödvändigt att föräldrarna kan få ett bidrag till kostnader
för deltagande i utbildningen. Bidraget till föräldrarna bör avse dels
kostnader för resor till och från utbildningsorten vid kurs i form av
intematboende, dels en för alla föräldrar lika stor ersättning per timme för
mistad arbetsförtjänst.
En av nackdelarna med nuvarande bestämmelser i förordningen
(1992:925) om försöksverksamhet med studiesocialt stöd vid
teckenspråksutbildning är att föräldrar som är egenföretagare inte kunnat
få ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Utgångspunkt för
bestämmelserna i förordningen är bestämmelserna om korttidsstudiestöd
och intematbidrag i studiestödslagen (1973:349) och
studiestödsförordningen (1973:418). Korttidstudiestöd kan endast lämnas
till arbetstagare. Regeringen föreslår nu att bidraget till föräldrarna skall
vara helt frikopplat från de nämnda studiestödsbestämmelsema. De
närmare bestämmelserna om statsbidraget bör återfinnas i en särskild
förordning.
Prop. 1996/97:162
15
Som tidigare sagts skall .Skolverket fastställa den ramkursplan som Prop. 1996/97:162
skall gälla för utbildningen. Kontinuerlig uppföljning och utvärdering
skall göras av varje utbildningsanordnare. Vidare skall en oberoende
uppföljning och utvärdering göras enligt utredarens förslag efter en
period av fyra år. Flera remissinstanser har tillstyrkt detta. Skolverket har
föreslagit att verket får i uppdrag att göra denna uppföljning och
utvärdering. Eftersom uppföljning och utvärdering av utbildning är en av
Skolverkets uppgifter finner regeringen det naturligt att verket också får i
uppdrag att följa upp och utvärdera denna utbildning liksom att utöva
tillsyn. Regeringen delar utredarens uppfattning att Statens institut för
handikappfrågor i skolan (SIH) skall administrera statsbidraget till
utbildningsanordnama. SIH besitter sakkunskap på teckenspråksområdet
och har dessutom ett väl upparbetat kontaktnät med aktuella
organisationer och anordnare av teckenspråksutbildning. En samordning
med resurstilldelningen för utbildning i teckenspråk för syskon
underlättas också på detta sätt.
Regeringen delar utredarens uppfattning att den bästa kunskapen om
geografiska förutsättningar och föräldrarnas behov finns på nära håll.
Regeringen föreslår att den som anser sig uppfylla villkoren för att
anordna utbildningen skall lämna ansökan till SIH. Innan institutet
beslutar om statsbidraget skall dock samverkansgruppen vid
kunskapscentret i varje region ha fått yttra sig över ansökning som gäller
utbildning för föräldrarna i regionen. Som tidigare nämnts skall SIH vid
sin prövning av ansökningarna beakta att det blir utbildningar i
teckenspråk för föräldrar som täcker hela landet. Vidare skall SIH också
kontrollera att de olika anordnama har en jämförbar nivå för de olika
stegen i utbildningen.
Ersättning till kursdeltagaren bör liksom i dag prövas och utbetalas av
Centrala studiestödsnämnden.
Regeringens förslag: Utbildningen i teckenspråk för föräldrar till
döva och hörselskadade barn som är beroende av teckenspråk får börja
genomföras successivt fr.o.m. den 1 januari 1998.
Utredarens förslag: Förslaget till utbildning genomförs snarast
möjligt och nuvarande försöksverksamheter upphör.
Remissinstanserna: Instämmer med utredarens förslag.
Skälen till regeringens förslag: Medelsramen för såväl den nya
utbildningen som utbildning inom de successivt avslutande
försöksverksamheterna utgörs av medel under nuvarande utgiftsområde
15 anslaget A 4. Timersättning vid vissa vuxenutbildningar,
anslagsposten 2 Studiesocialt stöd vid vissa kurser i teckenspråk.
I likhet med utredaren anser regeringen att det är viktigt att den nya
utbildningen kan starta så snart som möjligt. Vi föreslår således att den
nya utbildningen får införas successivt med början fr.o.m. den 1 januari
1998. Hur snabbt genomförandet kan ske är naturligtvis beroende på dels
16
i vad mån utbildningsanordnama har beredskap att utforma en sådan Prop. 1996/97:162
utbildning, dels tillgången på lärare. De föräldrar som påbörjat utbildning
inom de koncentrerade teckenspråksutbildningama vid Solbacken och i
Härnösand bör få avsluta sin utbildning men denna bör så långt möjligt
samordnas med den nya TUFF-utbildningen. Någon nyintagning inom
ramen för försöksverksamheterna bör dock inte få göras fr.o.m. 1998. I
likhet med utredaren och flertalet remissinstanser beräknar vi att ca 900
föräldrar årligen kommer att omfattas av den nya TUFF-utbildningen vid
full utbyggnad.
Regeringens bedömning: En särskild kartläggning och analys bör
genomföras av behoven av lärare i teckenspråk inom olika
utbildningsformer.
Kartläggningen bör också omfatta behovet av teckenspråkstolkar.
Utredarens forslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser understryker
bristen på teckenspråkslärare, studiematerial och behov av åtgärder.
Skälen till regeringens bedömning: Tillgång på utbildade lärare är en
förutsättning för genomförandet av den nya TUFF-utbildningen fullt ut.
Samtidigt behövs utbildade lärare i teckenspråk även i andra
sammanhang i grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning och för
utbildning av teckenspråkstolkar. Det behövs också andra personer än
lärare kunniga i teckenspråk.
Regeringen avser att ge SIH och Tolk- och översättarinstitutet vid
Stockholms universitet (TÖI) ett gemensamt uppdrag att i samråd med
berörda myndigheter och organisationer kartlägga och analysera behoven
av lärare och andra personer kunniga i teckenspråk inom olika
utbildningsformer.
Inom teckenspråksområdet är behovet av studiematerial stort inom alla
utbildningsformer och det finns ett stort behov av utveckling av nya och
bättre läromedel och av samordning inom området. Enligt regeringens
uppfattning är det viktigt att ett utvecklingsarbete med denna inriktning
påbörjas. I ett sådant utvecklingsarbete bör också möjligheterna att
tillämpa ny teknik på läromedelsområdet belysas. Det är särskilt viktigt
att handikapporganisationerna ges tillfälle att delta i detta arbete.
Regeringen avser därför att avsätta medel ur Allmänna arvsfonden för att
påskynda bl.a. utvecklingsarbete inom området.
Regeringen inser svårigheterna i uppbyggnaden av utbildningen till
följd av bristen på teckenspråkslärare och lämpligt studiematerial.
Utbyggnaden får emellertid ske successivt i takt med att lärartillgången
kan lösas.
17
Riksdagen har givit regeringen till känna att en samlad översyn bör
göras av utbildningarna för vuxna inom teckenspråksområdet. Vid
översynen bör förutsättningslöst prövas om och på vilket sätt den
yrkesförberedande utbildningen i teckenspråk bör förändras och
förbättras och vilka förändringar som behöver göras när det gäller
utbildningen av teckenspråks/dövtolkar, teckenspråkslärare m.m. Vidare
bör prövas i vilken utsträckning teckenspråksutbildningama inom
folkhögskolan och högskolan bör samordnas (bet. 1996/97:KrU9, rskr.
1996/97:229).
Regeringen anser att som ett första steg i denna översyn bör det ovan
aviserade uppdraget till SIH/TÖI om kartläggning också omfatta behovet
av teckenspråkstolkar. När resultatet av denna kartläggning föreligger
avser regeringen att ytterligare överväga hur den av riksdagen föreslagna
översynen skall ske.
Prop. 1996/97:162
Regeringens bedömning: Vid riksgymnasiet för döva bör
teckenspråk vara ett kärnämne. Vidare bör svenska för döva och
engelska för döva utgöra kärnämnen och vara alternativ till ämnena
svenska respektive engelska. På samma sätt bör B-språk för döva och
C-språk för döva få utgöra alternativ till respektive kurs.
Skolverkets förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Skälen for regeringens bedömning: De bestämmelser som gäller
gymnasieskolan skall tillämpas även för utbildning vid riksgymnasiet för
döva i Örebro (RGD) om inte annat särskilt anges i 9 kap.
gymnasieförordningen (1992:394). Enligt 7 § samma kapitel får styrelsen
för utbildningen i Örebro kommun besluta att utbildningstiden förlängs
för de elever som behöver det. Det tillämpas på så vis att alla elever på
RGD går fyra år.
Undervisning i svenska för döva måste utgå från att elevema har
teckenspråket som sitt första språk. I läroplanen för det obligatoriska
skolväsendet (Lpo 94) slås fast att specialskolan ansvarar för att varje
döv eller hörselskadad elev efter genomgången specialskola är
tvåspråkig, dvs. kan avläsa teckenspråk och läsa svenska samt uttrycka
tankar och idéer på teckenspråk och i skrift samt kan kommunicera i
skrift på engelska. Det är i första hand genom undervisningen i
teckenspråk som elevema ges den språkliga självkänsla och språkliga
identitet som varje individ behöver för sin allsidiga utveckling.
Undervisning i teckenspråk ökar elevernas medvetenhet och kunskaper
om det egna språket och stödjer härigenom deras utveckling mot aktiv
tvåspråkighet. Regeringen anser det viktigt att elevema vid RGD ges
möjligheter till fortsatt utbildning i teckenspråk också i gymnasieskolan.
Regeringen avser därför att införa teckenspråket som kärnämne vid RGD
inom ramen för den studietid som gäller vid RGD.
18
Ämnet svenska för döva .skiljer sig med nödvändighet till form och
innehåll både från svenska som modersmål och från svenska som andra
språk. Undervisningen kan inte bygga på tal och hörsel. Den måste
istället utgå från att döva elever uppfattar och lär sig språk via synen.
Läs- och skrivkunnighet står för något annat än vad det begreppet
vanligen innebär. Eftersom döva inte kan utgå från det talade språket är
läsinläming och svenskinlärning i grunden samma sak för dem.
Undervisningen måste inriktas mot att väcka och vidmakthålla elevernas
intresse för att själva ta aktiv del av skriven svenska i olika former också
utanför klassrummet och undervisningen. Den kan inte utgå från att
elevema får möjligheter att utveckla sina svenskkunskaper i naturlig
direktkommunikation med andra utanför klassrummet. Elevema måste få
insikt om att de själva måste ta ansvar för en stor del av sin
svenskinlärning om de skall uppnå tvåspråkighet.
I likhet med vad som gäller för specialskolan, varifrån elevema till
RGD rekryteras, bör särskilda kursplaner i språk fastställas för denna
gmpp elever. Kurserna i svenska och engelska bör fastställas som
alternativa kämämneskurser. Regeringen anser att språk vid RGD skall
kunna erbjudas elevema som alternativa kurser benämnda svenska för
döva, engelska för döva etc.
Utredningen om funktionshindrade elever i skolan (dir. 1995:134)
omfattar också utbildning vid riksgymnasiet för döva i Örebro.
Ytterligare förändringar kan komma att aktualiseras när utredningen
slutfört sitt arbete.
Prop. 1996/97:162
19
Prop. 1996/97:162
Bilaga 1
Utgångspunkten för utredarens förslag har varit alla barns rätt till för-
äldrar som kan ge dem god vård, omsorg och stöd för deras utveckling.
Denna grundläggande rättighet innebär bl.a. att barn och föräldrar skall
ha möjlighet att kommunicera med varandra på ett språk som båda
förstår. Är barnet dövt måste föräldrarna ha möjlighet att lära sig
teckenspråk.
Redovisade erfarenheter och synpunkter har gett utredaren en bild som
visar att problemen i dag inte främst består i brist på utbildning utan brist
på god bildning. Det saknas struktur och kontinuitet i uppbyggnaden. Det
är brist på utbildade lärare och på studiematerial. Kursplaner och
utvärderingar saknas. Utvecklingsarbete behövs vad gäller metodik,
pedagogik och läromedel.
Försöksverksamhet har redan bedrivits inom området. Den grund för
ställningstaganden som försöksverksamheter i allmänhet förväntas ge har
emellertid inte varit för handen. Det är stora skillnader i ekonomiska
villkor mellan pågående försöksverksamheter och annan utbildning.
Skillnaderna gäller såväl för föräldrarna som för utbildningsanordnarna.
Erfarenheter från försöksverksamheterna och i övrigt tyder på att
invandrarföräldrar i mycket liten omfattning deltar i gängse kurser.
Särskilda insatser har därför gjorts för dem via specialskolorna.
Utredarens syfte med förslaget har varit att skapa en strukturerad och
konkret utbildningsmodell, inom den givna ekonomiska ramen, som är
möjlig att följa upp och utvärdera. Vägledande har varit att erbjuda
samtliga föräldrar en viss mängd sammanhållen utbildning i teckenspråk.
Så är i dag inte fallet.
Den föreslagna utbildningen kallas TUFF-utbildning
(TeckenspråksUtbildningFörFöräldrar) och innebär att ett statsbidrag
inrättas för utbildning i teckenspråk för föräldrar till döva bam m.fl.
Utbildningen skall erbjudas föräldrar till bam som är beroende av
kommunikation på teckenspråk. Detta torde enligt utredarens bedömning
innebära totalt 900 föräldrar i utbildning per år vid fullt utbyggd
organisaton. Utredaren understryker vikten av att invandrarfamiljer med
döva bam erbjuds utbildning i teckenspråk på ett sätt som svarar mot
deras speciella behov. Behov av teckenspråk kan också finnas för
talskadade och språkstörda bam, bam med försenat tal eller bam med
utvecklingsstörning och som har stora svårigheter i eller saknar
kommunikation. I dessa fall torde det dock huvudsakligen vara fråga om
att använda tecken från teckenspråket som stöd för talad och/eller skriven
20
svenska. Utbildning för dessa föräldrar bedöms dock kräva en annan
inriktning än den som uppdraget avsett.
Syftet med utbildningen är att ge föräldrarna sådana färdigheter att de
på ett funktionellt sätt kan använda teckenspråk i kontakt med sina bam
och därmed främja barnets utveckling. Föräldrar till yngre bam skall
prioriteras. Utbildningen skall i första hand ges innan barnet nått
skolåldern och genomföras inom loppet av fyra år. Utbildningen skall
även kunna erbjudas föräldrar till bam som blir beroende av teckenspråk
senare i bam- och ungdomsåren dock senast tills barnet fyllt 18 år. Båda
föräldrarna bör om möjligt beredas möjlighet att följa utbildningen
tillsammans.
Prop. 1996/97:162
Bilaga 1
Utbildningen skall vara sammanhållen och bestå av påbyggbara kurser i
flera steg som fördelas över 4 år och omfatta totalt 240 timmar (om 60
minuter). Utbildnignen skall vidare bygga på den introduktion i
teckenspråk som landstingen inom ramen för sitt habiliteringsansvar
erbjuder föräldrar.
Utbildningen skall planeras utifrån regionala behov och utformas med
flexibilitet och i regional samverkan mellan utbildningsanordnare,
landstingens pedagogiska hörselvård, brukarorganisationer, berörda
kommuner och kunskapscenter vid respektive specialskola. Utbildningen
skall följa en av Skolverket fastställd ramkursplan. Innehåll och
uppläggning skall utgå från ett föräldraperspektiv och kunna anpassas till
deltagarnas teckenspråksnivå och till barnets ålder och utvecklingsnivå.
Statsbidrag till anordnande av utbildning, ersättning till
föräldrarnas kostnader i samband med utbildningen, utbetalande
myndighet
Två av de viktigaste förutsättningarna som måste vara uppfyllda för att
teckenspråksutbildning för föräldrarna skall komma till stånd är att den
som anordnar utbildningen har reella ekonomiska förutsättningar att
bedriva verksamheten samt att de praktiska och ekonomiska förutsätt-
ningarna är sådana att föräldrarna också kan och vill välja utbildningen.
Det främsta målet har varit att säkerställa att alla föräldrar kan erbjudas
en likvärdig utbildning. Kostnaderna skiljer sig betydligt beroende på hur
utbildningen arrangeras.
Visst bidrag skall också kunna utgå till utbildningsanordnare som
erbjuder barntillsyn och logi.
Ersättning för vissa resekostnader och förlorad arbetsförtjänst bör i
förekommande fall kunna utgå till den som deltar i TUFF-utbildning för
vilken statsbidrag utgår.
Förslaget innebär på sikt att TUFF-utbildning kommer att vara den
enda som ger någon form av ersättning till föräldrarna. Andra former av
temautbildning eller liknande faller utanför. Det finns emellertid i dag
möjlighet att få korttidsstudiestöd och intematersättning vid studier som
syftar till att utveckla handikappades färdigheter och kunskaper om
21
handikappet. Enligt CSN:s anvisningar kan sådant stöd utgå vid utbild-
ningar som främst vänder sig till handikappade och deras anhöriga.
Denna möjlighet förutsätts komma att kvarstå och alltså liksom hittills
kunna utnyttjas vid olika temakurser etc. för föräldrar.
Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH) föreslås besluta om
statsbidrag till utbildningsanordnama och Centrala studiestödsnämnden
(CSN) föreslås besluta om ersättningar till föräldrarna.
Beräkningarna bygger på totalt 880 föräldrar vid fullt utbyggd
organisation. Ersättning för mistad lön har beräknats med 75 kr per tim-
me. Reseersättning har beräknats utgå med 13 kr per mil för högst fyra
tur- och returresor å 40 mil med egen bil. Ingen ersättning utgår vid dag-
liga resor. Eventuellt logi förutsätts vanligen lösas kollektivt genom
utbildningsanordnarens försorg.
Utifrån ett antagande att hälften av föräldrarna erbjuds intematutbild-
ning, 380 erbjuds utbildning under ett par förlängda veckoslut per år och
ca 60 erbjuds utbildning under kvällar och helger på pendlingsavstånd till
hemmet, leder till följande kostnader vid fullt utbyggd organisation.
|
Bidrag till anordnande av utbildning |
mkr |
|
• Utbildningskostnader (lärarlöner, | |
|
administration, uppföljning etc.) | |
|
inklusive medel för central förvaltning |
2,7 |
|
• Barntillsyn |
1,1 |
|
• Logi |
2,7 |
|
Bidrag till kursdeltagarnas kostnader | |
|
• Ersättning för mistad lön |
3,2 |
|
• Resekostnader |
0,6 |
|
• Summa |
10,3 |
Beräkningen innebär i enlighet med utredarens förslag att statsbidrag
om 6,5 miljoner kronor fördelas via SIH för utbildningskostnader m.m.
och 3,8 miljoner kronor av CSN för vissa ersättningar för kursdeltagar-
nas kostnader.
Förslaget om TUFF-utbildning bör genomföras snarast möjligt och
nuvarande försöksverksamheter upphöra. Detta innebär att nuvarande
förordning (1992:925) om försöksverksamhet med studiesocialt stöd vid
teckenspråksutbildning (TU-stöd) skall upphöra och ersättas av en
särskild förordning om vissa statsbidrag till utbildning i teckenspråk för
föräldrar till bam som är beroende av kommunikation på teckenspråk.
TUFF-utbildningen skall följas upp kontinuerligt för att sedan utvär-
deras. Med hänsyn till att uppläggningen av utbildningen kan innebära en
Prop. 1996/97:162
Bilaga 1
22
genomströmningstakt på 4 år bör en utvärdering ske med samma tidsin- Prop. 1996/97:162
tervall. Bilaga 1
Utredaren föreslår att en kartläggning och analys genomförs av behoven
av lärare i teckenspråk inom olika utbildningsformer, att frågan om
studiematerial i teckenspråk främjas genom ett samordnat
utvecklingsprojekt, att behovet av att utveckla pedagogik och metodik
uppmärksammas och stimuleras och att anslag till utbildning för syskon
till döva bam på sikt förs samman med anslaget till TUFF-utbildning.
23
Yttranden har kommit in från Socialstyrelsen (SoS),
Handikappombudsmannen (HO), Barnombudsmannen (BO), Nämnden
för vårdartjänst(NV), Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Statens
skolverk, Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH), Centrala
studiestödsnämnden (CSN), Tolk- och översättarinstitutet (TÖI),
Stockholms universitet, Göteborgs universitet, Högskolan i Örebro,
Mitthögskolan, Statens Invandrarverk (SIV), Folkbildningsrådet,
Landstingsförbundet, Stockholms läns landsting, Bohuslandstinget och
Landstinget i Älvsborgs län, Örebro läns landsting, Landstinget i
Dalarna, Landstinget Västernorrland, Västerbottens läns landsting,
Norrbottens läns landsting, Gotlands kommun, Halmstads kommun,
Arvika kommun, Mora kommun, Umeå kommun, Vilhelmina kommun,
Kiruna kommun, Haparanda kommun, Riksförbundet för döva,
hörselskadade och språkstörda bam, Sveriges Dövas Riksförbund,
Hörselskadades Riksförbund, Stockholms Dövas Förening, Föreningen
för hörselskadade och döva bam med familjer, Föreningen Sveriges
Dövblinda, Sveriges Psykologförbund, Sveriges Läkarförbund, Svenska
Logopedförbundet, Hörselvårdskonsulentemas förening, Birgittaskolan,
Kristinaskolan, Manillaskolan, Vänerskolan, Åsbackaskolan,
Östervångsskolan (med bifogat yttrande av Föräldraföreningen vid
skolan), Hällsboskolan, Tomtebodaskolans resurscenter, Härnösands
folkhögskola, Västanviks folkhögskola, Nordiska folkhögskolan i
Kungälv, Väddö folkhögskola, Önnestads folkhögskola, AMU-Hadar i
Malmö, Statens skolor för vuxna i Härnösand och Utredningen om
funktionshindrade elever i skolan (U 1995:14).
Dessutom har yttranden kommit in från Sveriges Förstadielärares
förening, Yrkesföreningen socionomer för döva och hörselskadade,
Föreningen för utvecklingsstörda bam, Familj eResursen, och
Afasiförbundet i Sverige.
II Yttranden
Allmänt
Huvuddelen av remissinstanserna är allmänt positiva till utredarens
förslag.
Socialstyrelsen (SoS), Landstingsförbundet och Tolk- och
översättarinstitutet (TÖI) finner det angeläget att förslaget snarast
genomförs. Barnombudsmannen (BO) anser att utredningens syfte med
utbildningen i alltför hög grad utgår från ett föräldraperspektiv istället för
Prop. 1996/97:162
Bilaga 2
24
i det enskilda barnets behov av kommunikation. Statskontoret anser det Prop. 1996/97:162
angeläget att en tydlig ansvarsfördelning för föräldra- och Bilaga 2
syskonutbildning mellan staten och landstingen görs.
Centrala studiestödsnämnden (CSN) anser att en regionalt förankrad
grundkurs av TUFF-modell är att föredra framför dagens sins emellan
oberoende utbildningar.
Målgrupp, antal, syfte
Flertalet remissinstanser tillstyrker utredarens förslag. Därutöver anser
BO, Skolverket, Statens invandrarverk (SIV) och Stockholms läns
landsting att särskild uppmärksamhet måste riktas mot föräldrar med
invandrarbakgrund. SoS saknar en analys över andra nära personers, än
syskons, betydelse för barns utveckling och föreslår att en analys görs av
möjligheten av en utvidgning till ytterligare grupper lämpligen i samband
med den uppföljning som utredningen föreslår efter fyra år. SoS anser det
vidare viktigt att uppmärksamma behovet av stödåtgärder för att utveckla
kommunikationsmöjligheter mellan föräldrar och talskadade och
språkstörda bam, bam med försenat tal eller bam med
utvecklingsstörning. CSN anser att målgruppen bör utökas till alla som
har en bestående kontakt med ett dövt eller hörselskadat bam och menar
att merkostnaderna ryms inom tillgänglig medelsram. Alternativet är att
personer utöver föräldrakretsen söker korttidsstudiestöd och
intematbidrag för s.k. handikappstudier (teckenspråksutbildning) men då
krävs att TUFF-utbildningen samtidigt är en samverkanskurs med
folkhögskola eller en studiecirkel. Följden av nuvarande regler blir att
personer äldre än 64 år inte kan få ersättning för merkostnader för kost
och logi. CSN bedömer, utifrån det antal föräldrar (723 st. under
1995/96) som fått stöd för utbildning i teckenspråk, att det av utredaren
beräknade antalet föräldrar t.o.m. kan rymma utbildning också för
syskon, far-och morföräldrar. CSN anser vidare det inte skall finnas
någon åldersgräns för rätt till utbildning. Stockholms universitet
(Institutionen för lingvistik) anser att samhällets ansvar för föräldrars
teckenspråksutbildning inte bör begränsas till barnets förskoleperiod.
Göteborgs universitet understryker vikten av att inte
'hörselskadeföräldrar' utestängs från teckenspråksutbildning med
hänvisning till att deras bam har hörselrester.
Omfattning, uppläggning, kvalitet, statsbidrag till utbildningsanordnare,
ersättning till föräldrar för kostnader vid utbildning och administration
Många remissinstanser bl.a. HO, BO och Folkbildningsrådet är
tveksamma till om de föreslagna 240 timmarna är tillräckliga för att nå de
mål som angivits för utbildningen. NV och SIH anser att 240 timmar
under en 4-årsperiod bör vara ett minimum. Förslaget om en ramkursplan
och att utbildningsanordnama åläggs att inom ramkursplanen utforma en
egen plan för utbildningen stöds av remissinstanserna.
SoS påpekar att den basutbildning som ges av landstingen inom deras
habiliteringsansvar varierar starkt. Enligt SoS är det därför viktigt att
25
följa upp hur basutbildningen utvecklats i olika landsting i samband med
uppföljningen om fyra år. HO anser också att det vore bättre om ingen
fast tidsgräns fanns utan föräldrarna skulle få rätt till utbildning i den
omfattning som behövs för att uppnå målet. BO delar utredningens
uppfattning att utbildningen bör genomföras innan barnet nått skolåldern.
NV anser att det vore önskvärt med någon form av norm för ett visst
timantal eller krav på en kunskapsnivå för en basutbildning eftersom det
är viktigt att TUFF-utbildning kan ges med kvalitet och omfattning som
är likvärdig över landet. NV förutser vidare begränsade möjligheter för
föräldrarna till ytterligare utbildning efter TUFF-utbildningen. Statens
skolverk tillstyrker förslaget vad gäller omfattning, uppläggning och
kvalitet.
Stockholms universitet tillsammans med särskilda yttranden av
institutionerna för lingvistik, för nordiska språk och pedagogiska
institutionen menar att omfattningen 240 timmars undervisning är helt
otillräcklig. Högskolan i Örebro föreslår att istället för TUFF inrättas ett
kurspaket som omfattar grundutbildning progressivt uppbyggd i 12 steg
följt av 4 stegs vidareutbildning och därefter ytterligare steg efter
individuell bedömning av sökande.
Utredningens förslag att utbildningen skall planeras med flexibilitet
och att den skall genomföras regionalt liksom att Västanviks
folkhögskola bör svara för en riksrekryterande del av TUFF-utbildning
tillstyrks av huvuddelen av remissinstanserna bl.a. NV, Skolverket, SIH
och Folkbildningsrådet.
NV förordar att en statlig myndighet inom vuxenutbildningsområdet får
i uppdrag att pröva en särskild administrativ lösning under tiden som en
lösning på längre sikt kan bli möjlig för TUFF-utbildning för föräldrar.
Det långsiktiga perspektivet menar NV innesluter såväl ekonomisk
ersättning för bam och föräldrar t.ex. inom ramen för tillfällig
föräldrapenning som en uppbyggnad av hela verksamheten med TUFF-
utbildning. Under ett uppbyggnadsskede förordar NV att
samordningsansvaret läggs på en myndighet och gäller såväl ekonomiskt
stöd till föräldrar som till utbildningsanordnare, utarbetande av
ramkursplan och samordning av utvecklingsarbete och information.
Arbetet bör vidare ske i samråd med berörda handikapporganisationer.
RR V ställer sig tveksam till förslaget om delat ansvar för planering och
genomförande av TUFF-utbildning. Det kan vara osäkert att den
regionala samrådsgruppens sammansättning och föräldraorganisations
medverkan alltid utgör en tillräcklig garanti för att utbildning kommer till
stånd. RRV anser därför att ett formellt ansvar bör läggas på någon av
aktörerna samt att flera organisatoriska modeller skall finnas.
Skolverket föreslår att verket får i uppdrag att fastställa den föreslagna
ramkursplanen. Verket anser det vidare angeläget att TUFF-utbildningen
utvärderas enligt utredarens förslag och föreslår att verket får i uppdrag
att göra utvärderingen. Däremot föreslår verket att ansvarsfrågor som rör
organisation, finansiering, information samt utveckling av läromedel,
pedagogik och metodik hänvisas till FUNKIS-kommittén för vidare
utredning. Enligt SIH är det viktigt med tydliga krav på
utbildningsanordnaren och att utbildningen anordnas i nära samråd med
den regionala samverkansgruppen. SIH lyfter vidare fram de
Prop. 1996/97:162
Bilaga 2
26
samordningsvinster som erhålls om TUFF-utbildningen och Prop. 1996/97:162
teckenspråksutbildning för syskon och bam till döva kopplas ihop. SIH Bilaga 2
finner det vara bra att SIH skall administrera ansökningarna från
presumtiva utbildningsanordnare vilket innebär att bedöma kriterier,
svara för uppföljning och utvärdering och främja pedagogiskt och
metodiskt utvecklingsarbete inom området. SIH instämmer med
utredarens förslag att CSN med sin erfarenhet föreslås hantera ersättning
till föräldrar. Den avsatta medelsramen anses otillräcklig och därför bör
finansieringen ske på sådant sätt att det kan samfinansieras med andra
liknande anslag.
CSN tolkar förslaget så att för tema- eller föräldrautbildning vid sidan
av TUFF förutsätter tillgång till ordinarie korttidsstudiestöd och
intematbidrag. CSN befarar att en sådan ordning skapar mer missförstånd
än klarhet och menar därför att all föräldrautbildning skall rymmas inom
ett regelverk och förutsätter att medel ur anslaget för korttidsstudiestöd
kan tillföras TUFF-anslaget. Slutligen anger CSN att erfarenheterna av
Solbackenprojektet och den s.k. Norrlandsmodelien att sammanhållna
utbildningar medför en effektivare studiestödshantering. När det gäller
ersättning till föräldrar anser CSN att det finns anledning att överväga en
höjning av ersättningen för inkomstbortfall och för intematkostnader
eftersom dessa varit oförändrade sedan 1995 resp. 1994. CSN tillstyrker
den föreslagna fördelningen av anslaget mellan CSN och SIH.
TÖI ifrågasätter den gjorda kostnadsberäkningen som bygger på en
grundfinansiering hos utbildningsanordnaren. TÖI stöder förslaget att
SIH får ansvaret för utbildningen trots att det innebär en Ijärde
myndighet som kan komma att fördela medel till folkbildningen.
Stockholms universitet (Institutionen för Lingvistik) saknar förslag om
ansvar för att sådana kurser verkligen kommer till stånd. Institutionen för
nordiska språk välkomnar en skärpning av kvalitetskraven och
understryker behovet av en anknytning till aktuell forskning. Vidare
anser institutionen den finansiella ramen vara otillräcklig. Den
sammanlagda kostnaden för utbildning måste relateras till de vinster en
god föräldrautbildning ger på sikt. Högskolan i Örebro anser att bristen
på anknytning till universitet och högskola i förslaget är olycklig. Vidare
anser högskolan att ansvaret för utbildning har sin naturliga hemvist i väl
fungerande kunskapscenter. Vad gäller administration anser högskolan
att det inte finns några skäl att bygga upp lokala administrativa
funktioner. SIV instämmer i utredningens förslag att det behövs regionala
planer i vilka det framgår hur samtliga föräldrars behov av utbildning
skall tillgodoses. Verket betonar också vikten av uppföljning av de
regionala planerna och återkommande utvärdering av undervisningens
resultat.
Folkbildningsrådet anser att studieförbundens roll bör stärkas genom
att de kan utgöra en resurs för att genomföra vissa förberedande och
kompletterande utbildningsinsatser i anslutning till TUFF-utbildningama.
Enligt rådet bör vidare Nämnden för vårdartjänst vara central myndighet
för utbildningen. Rådet föreslår att det uppdras åt en myndighet som får
det centrala planeringsansvaret att i samband med fastställandet av
ramkursplaner m.m. samråda med studieförbunden om i vilken mån vissa
delar av cirkelverksamheten i teckenspråk kan anses som en direkt
27
förberedande och kompletterande del av TUFF. Stockholms läns Prop. 1996/97:162
landsting ser det som ett välkommet förslag att med hjälp av statsbidrag Bilaga 2
permanent bidra till att tydliggöra ansvaret för teckenspråksutbildning för
vuxna personer med döva bam och erbjuda en genomtänkt utbildning.
Landstinget instämmer med utredarens bedömning att en enskild
kommun inte kan ha tillräckligt underlag för att kunna anordna en
sammanhållen teckenspråksutbildning för föräldrar och menar dessutom
att inte ens ett landsting, annat än i undantagsfall som Stockholm, har det.
Landstinget finner vidare gjorda kostnadsberäkningar vara realistiska.
BO menar att det finns risk med utredningens förslag att åtminstone en
av föräldrarna inte väljer att genomgå utbildningen eftersom förslaget
inte ger full kostnadstäckning. Det finns också risk att en del familjer
tvingas avstå av ekonomiska orsaker vilket är oacceptabelt.
NV är tveksam till om ett förslag om samma ersättning till alla föräldrar
på ett bättre sätt svarar mot föräldrarnas behov och menar att eftersom
gruppen är så liten borde en för ändamålet särskild modell kunna prövas
som ger underlag för en lösning på längre sikt. Statskontoret
instämmer i att alla föräldrar som deltar i teckenspråksutbildning bör
ha likartade regler för ersättning. Statskontoret föreslår att ersättningen
på lång sikt ges inom ramen för vårdnadsbidraget vilket skulle innebära
att kostnader förknippade med ett handikappat bam samordnas i en
ersättningsform vilket skulle skapa en enhetlig och effektiv
handläggning. Högskolan i Örebro föreslår att för vaije bam skall finnas
en öronmärkt summa pengar/år att användas av föräldrar och syskon i
samband med teckenspråkskurser.
Lärare i teckenspråk, pedagogisk utveckling
Många remissinstanser bl.a. BO, Skolverket, SIH, Göteborgs
universitet, Folkbildningsrådet och Stockholms läns landsting
understryker behovet av att läromedel inom området utvecklas, att
pedagogik utvecklas och att metodik stimuleras.
SIH anser när det gäller utveckling av läromedel att det är viktigt med
samordning mellan olika aktörer. Detta gäller också pedagogiskt
utvecklingsarbete. SIH finner det särskilt angeläget att anknyta till
forskningen då teckenspråk är ett relativt nytt område. TÖI redovisar att
behovet är stort av utveckling av läromedel i teckenspråk såväl inom
vuxenutbildning som ungdomsskola. SIH bör få ansvar att tillsammans
med berörda vuxenutbildningsanordnare ta fram sådana läromedel. En
kartläggning och analys av vilken kompetens lärare behöver för olika
teckenspråksutbildningar för bam och vuxna, hur utbildningarna skall se
ut och vem eller vilka som skall ansvara för sådana är av stor betydelse
även för TÖI. Högskolan i Örebro anser att en myndighet bör få ett
konkret utredningsuppdrag att genomföra en kompetensanalys vad gäller
lärare i teckenspråk.
28
Teckenspråk för syskon
BO poängterar vikten av att också syskon ges möjlighet att delta i
teckenspråksutbildning och delar därför förslaget att sammanföra medlen
för teckenspråksutbildningen för syskon med medlen för TUFF-
utbildning. SIH anser att det på sikt finns skäl att sammanföra medlen för
teckenspråksutbildning för syskon med anslaget till TUFF-utbildning.
Prop. 1996/97:162
Bilaga 2
29
Prop. 1996/97:162
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 maj 1997
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Uusmann, Ulvskog, Johansson, Östros
Föredragande: statsrådet Johansson
Regeringen beslutar proposition 1996/97:162 Utbildning i teckenspråk
för vissa föräldrar m.m.
30
gotab 53396, Stockholm 1997