Regeringens proposition
1996/97:141

Högskolans ledning, lärare och organisation

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 16 maj 1997

Laila Freivalds
Carl Tham
(Utbildningsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag om högskolans ledning och lärarorga-
nisation, om nya principer för tilldelning av resurser för forskning och
forskarutbildning samt om fakultetsnämndsorganisationen.
I propositionen föreslås att ordföranden i en högskolas styrelse skall
ha sin huvudsakliga verksamhet utanför den högskola som uppdraget
gäller. Styrelseordföranden skall utses av regeringen.
I propositionen lämnas förslag till nya regler för anställning,
rekrytering och befordran av lärare. Det skall liksom tidigare
huvudsakligen finnas fyra lärarkategorier inom högskolan: professor,
lektor, adjunkt och forskarassistent. De lektorer som uppfyller
behörighetskraven för anställning som professor skall anställas som
professorer och vid denna befordran skall den pedagogiska skickligheten
ges större vikt än i dag. Antalet professorer inom högskolan kommer
därmed att öka väsentligt. Som en konsekvens av reformen kommer
anställningsskyddet för professorer att anpassas till allmänt tillämpliga
regler på arbetsmarknaden. Befordringstiteln biträdande professor
avskaffas. Adjunkter som uppfyller behörighetskraven för lektor skall
anställas som lektorer. Vidare framläggs förslag till principer för
rekryteringsmål för lärosätena i syfte att öka andelen kvinnor bland
nyrekryterade professorer.
I propositionen lämnas även förslag till nya principer för fördelning av
medel för forskning och forskarutbildning. Förslaget innebär att anslag
till forskning och forskarutbildning ges till fyra större vetenskaps-
områden i stället för till fakulteter. En mindre eller medelstor högskola
skall efter prövning av Högskoleverket kunna tilldelas ett eller flera
vetenskapsområden. Denna högskola får därmed rätt att anordna
forskarutbildning inom dessa vetenskapsområden och kan sedan ges
anslag för forskning och forskarutbildning inom dessa områden.
Universiteten och de högskolor som får anordna forskarutbildning skall
inrätta minst en fakultetsnämnd och skall i övrigt själva besluta vilka
fakultetsnämnder som skall finnas.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagtext 5
2.1 Förslag till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434) 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa
läkartjänster vid upplåtna enheter, m.m. 12
3 Ärendet och dess beredning 13
4 Allmänna utgångspunkter 14
5 Högskolorna som myndigheter 16
6 Högskolans ledning 18
6.1 Styrelsens uppgifter 19
6.2 Styrelsens sammansättning 20
6.3 Ordförande i styrelsen 20
6.4 Anställning av rektor och rektors ställning 21
6.5 Jämställdhet i högskolans verksamhet 22
7 Lärarna i högskolan 23
7.1 Lärarkategorier m.m. 25
7.1.1 Professor 25
7.1.2 Lektor, adjunkt och forskarassistent 30
7.1.3 Övriga lärare 36
7.1.4 Arbetsuppgifter 37
7.2 Rekrytering och anställning 39
7.2.1 Rekryteringsmål 39
7.2.2 Anställningsförfarande 44
7.2.3 Överklagande 48
7.3 Bisysslor 50
8 Vetenskapsområden och principer för fördelning av resurser till
forskning och forskarutbildning 52
9 Genomförande m.m. 57
10 Författningskommentar 58
10.1 Förslaget till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434) 58
10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa
läkartjänster vid upplåtna enheter, m.m. 62

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Reform och förändring.
Organisation och verksamhet vid universitet och
högskolor efter 1993 års universitets- och högskole-
reform (SOU 1996:21) 63

Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet Lärare för högskola
i förändring (SOU 1996:166) 68

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 maj 1997 72

Rättsdatablad 73
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag om ändring i högskolelagen
(1992:1434),

2. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1982:764) om
vissa läkartjänster vid upplåtna enheter, m.m.,

3. godkänner vad regeringen förordar om att en tillsvidareanställd
lektor som är behörig att anställas som professor skall anställas som
professor (avsnitt 7.1.1),

4. godkänner vad regeringen förordar om att en högskola inte längre
skall behöva Högskoleverkets tillstånd för att anställa professorer och om
att möjligheten för regeringen att inrätta professorstjänster vid universitet
och högskolor skall tas bort (avsnitt 7.1.1),

5. godkänner principerna för uppställande av rekryteringsmål för
professorer (avsnitt 7.2.1),

6. godkänner vad regeringen anför om indelning i vetenskapsområden
och om principer för fördelning av resurser till forskning och forskar-
utbildning (avsnitt 8).

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434)
Härigenom föreskrivs i fråga om högskolelagen (1992:1434)
dels att 1 kap. 5 och 11 §§, 2 kap. 4, 5 och 6 §§ samt 3 kap. 1 3 och 5
8 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas två nya paragrafer, 1 kap. 12 § och 2 kap.
5 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
5 §
I högskolornas verksamhet skall
jämställdhet mellan kvinnor och
män alltid iakttas.
I högskolornas verksamhet skall
jämställdhet mellan kvinnor och
män alltid iakttas och främjas.
Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra
länder och för internationella förhållanden.

11 §
Regeringen föreskriver vilka
examina som får avläggas. Hög-
skoleverket beslutar om vid vilka
högskolor dessa examina får av-
läggas. Regeringen föreskriver
dock om vilka examina som får
avläggas vid Sveriges lantbruks-
universitet.
Regeringen föreskriver vilka
examina inom grundläggande
högskoleutbildning som får avläg-
gas. Högskoleverket beslutar vid
vilka högskolor dessa examina får
avläggas. Regeringen föreskriver
dock vilka examina som får avläg-
gas vid Sveriges lantbruksuniver-
sitet.

12 §
Regeringen föreskriver vilka
examina inom forskarutbildning
som får avläggas.
Examina inom
forskarutbildning får avläggas vid
universiteten. Vid andra
högskolor får sådana examina
avläggas inom de veten-
skapsområden som finns vid hög-
skolan med stöd av beslut enligt
2 kap. 5 §.

2 kap.
4 §
I styrelsen för en högskola skall
högskolans rektor ingå.

Regeringen utser flertalet av
styrelsens övriga ledamöter. Där-
vid bör regeringen välja personer
med bakgrund i sådan verksamhet
som är av betydelse för högsko-
lans utbildnings- eller forsknings-
uppdrag.
Lärare och studenter vid hög-
skolan har rätt att vara represente-
rade i styrelsen.
Regeringen utser ordföranden i
en högskolas styrelse. Rektor skall
ingå i styrelsen. Regeringen utser
flertalet av styrelsens övriga le-
damöter. Lärare och studenter vid
högskolan har rätt att vara repre-
senterade i styrelsen.
Till ordförande i styrelsen bör
regeringen utse någon som inte är
anställd vid den högskola som
uppdraget avser.
Företrädare för de anställda har närvaro- och yttranderätt vid styrelsens
sammanträden.

5 §
För forskning och forskarut-
bildning skall det, vid de högsko-
lor som riksdagen beslutar, finnas
fakulteter, var och en för ett sär-
skilt vetenskapsområde. För fa-
kultetens uppgifter svarar det
eller de organ som
högskolestyrelsen bestämmer
(fakultetsnämnder). Gemensam
fakultetsnämnd för två eller flera
fakulteter får dock inrättas endast
efter medgivande från regeringen.

Flertalet ledamöter i fakultets-
nämnderna skall vara vetenskap-
ligt kompetenta lärare inom fa-
kulteten. De skall utses genom val
inom fakulteten. Studenterna vid
de högskolor där fakulteten skall
verka har rätt att vara represente-
rade i fakultetsnämnderna.
För forskarutbildning finns de
vetenskapsområden som
riksdagen bestämmer. Dessa
vetenskapsområden finns vid
universiteten. På ansökan av en
högskola som inte är universitet,
kan Högskoleverket besluta att ett
eller flera av vetenskapsområdena
skall finnas vid den högskolan. Ett
sådant beslut får meddelas, om
grundutbildning och forskning vid
högskolan har en sådan kvalitet
och omfattning inom
vetenskapsområdet att
forskarutbildning kan bedrivas på
en hög vetenskaplig nivå.

5 a §
Det skall finnas minst en fakul-
tetsnämnd vid varje universitet
och vid varje högskola där det
finns vetenskapsområde med stöd
av beslut enligt 5 §.
Fakultetsnämnderna skall an-
svara för forskning och forskarut-
bildning. Nämnderna skall också
ansvara för grundutbildningen,
om inte universitetet eller hög-
skolan inrättar särskilda organ
för den utbildningen. Högskolorna
skall alltid ha särskilda organ för
grundutbildning och forskning
som inte hör till ansvarsområdet
för någon fakultetsnämnd.
Universiteten och sådana hög-
skolor som avses i första stycket
skall bestämma vilka fakultets-
nämnder som skall finnas och vil-
ket ansvarsområde som varje
nämnd skall ha. Ett ansvarsom-
råde behöver inte sammanfalla
med ett vetenskapsområde. Vid
högskolor som inte är universitet
får ansvarsområdet för forskarut-
bildning dock bara avse de veten-
skapsområden som finns vid hög-
skolan med stöd av beslut enligt
5 §.

6 §
Vid de högskolor där det finns
en fakultet svarar fakultetsnämn-
den också för grundutbildningen
inom sitt vetenskapsområde, om
inte högskolestyrelsen inrättar
särskilda organ för grundutbild-
ningen. Vid övriga högskolor skall
styrelsen inrätta organ för
grundutbildningen.

Av ledamöterna i de särskilda
organen för grundutbildning skall
flertalet vara lärare vid högskolan.
Studenterna vid högskolan har rätt
att vara representerade i sådana
organ.
Till ledamöter i en fakultets-
nämnd får väljas
1. vetenskapligt kompetenta lä-
rare inom fakultetsnämndens an-
svarsområde,
2. andra personer som är veten-
skapligt kompetenta, och
3. personer som annars är
lämpliga för uppdraget.
Flertalet av ledamöterna skall
dock vara sådana vetenskapligt
kompetenta personer som avses i
1 eller 2. Ledamöterna skall väl-
jas av vetenskapligt kompetenta
lärare inom fakultetsnämndens
ansvarsområde. Studenterna vid
högskolan har rätt att vara repre-
senterade i fakultetsnämnden.
Av ledamöterna i de särskilda
organ som avses i 5 a § skall
flertalet vara lärare vid högskolan.
Studenterna har rätt att vara repre-
senterade i sådana organ.

3 kap.
1 §
I tjänsten som lärare vid hög-
skolorna får ingå att handha ut-
bildning, forskning eller konstnär-
ligt utvecklingsarbete samt admi-
nistrativa uppgifter. Till en lärares
uppgifter hör också att följa ut-
vecklingen inom det egna ämnes-
området.
I en lärares arbetsuppgifter får
ingå att ha hand om utbildning,
forskning eller konstnärligt ut-
vecklingsarbete samt administra-
tivt arbete. Till en lärares
uppgifter hör också att följa
utvecklingen inom det egna
ämnesområdet och den
samhällsutveckling i övrigt som
har betydelse för lärarens arbete
vid högskolan.

2 §
Den främsta lärartjänsten är
tjänsten som professor.

Professorstjänster skall finnas
inrättade i tillräcklig omfattning
för att forskning och utbildning
skall kunna bedrivas på en hög
kvalitativ nivå inom olika veten-
skapsområden.
Endast den som visat veten-
skaplig och pedagogisk skicklig-
het får ges en tjänst som
professor. Regeringen får utfärda
närmare föreskrifter om
behörighet och
befordringsgrunder för tjänster
som professor.

I fråga om professorstjänster
för konstnärlig verksamhet gäller i
stället för andra och tredje
styckena de föreskrifter som rege-
ringen meddelar.
Anställning som professor är
den främsta anställningen som
lärare.
I en professors arbetsuppgifter
skall det normalt ingå både ut-
bildning och forskning.

Bara den som har visat veten-
skaplig och pedagogisk skicklig-
het får anställas som professor.
Regeringen får utfärda närmare
föreskrifter om de
behörighetskrav och
bedömningsgrunder som skall
gälla vid anställning av professo-
rer.
I fråga om anställning av pro-
fessorer inom konstnärlig verk-
samhet gäller i stället för andra
och tredje styckena de föreskrifter
som regeringen meddelar.

3 §
Tjänster som professor tillsätts
med förordnande tills vidare utan
tidsbegränsning, om inte annat
följer av andra stycket.
Tjänster som professor får till-
sättas för en bestämd tid, om det
är fråga om
1. konstnärlig verksamhet eller
2. adjungering till en högskola
av någon som har sin huvudsak-
liga verksamhet utanför högskole-
väsendet.
En professor skall anställas tills
vidare utan tidsbegränsning, om
inte någonting annat följer av
andra stycket.
En professor får anställas för en
bestämd tid, om det är fråga om
1. konstnärlig verksamhet,
2. adjungering till en högskola
av någon som har sin huvudsak-
liga verksamhet utanför högskole-
väsendet, eller
3. anställning som gästlärare
av en person som uppfyller
behörighetskraven för professor
(gästprofessor).

5 §
Vid högskolorna skall det, ut-
över professorer, finnas lärar-
tjänster som lektorer. En lektor
skall vara vetenskapligt kompe-
tent, utom i de fall då tjänsten av-
ser konstnärlig verksamhet. I en
lektors arbetsuppgifter skall det,
utom på det konstnärliga området,
normalt ingå både utbildning och
forskning.
Vid högskolorna skall det, ut-
över professorer, finnas lektorer
anställda. En lektor skall, utom i
de fall då lektorn anställs för ar-
bete inom konstnärlig verksamhet,
ha vetenskaplig kompetens eller
annan yrkesskicklighet, om inte
regeringen föreskriver någonting
annat. En lektor skall också ha
pedagogisk skicklighet. I en lek-
tors arbetsuppgifter skall det,
utom på det konstnärliga området,
normalt ingå både utbildning och
forskning.

6 §
Om inte annat följer av före-
skrifter som meddelas av rege-
ringen, bestämmer varje högskola
själv vilka lärartjänster som skall
finnas där, utöver tjänster som
professor och lektor, samt om de
behörighetskrav och befordrings-
grunder som skall gälla för tjäns-
terna.
Om inte någonting annat följer
av föreskrifter som meddelas av
regeringen, bestämmer varje hög-
skola själv vilka kategorier av
lärare utöver professor och lektor
som skall anställas där, samt om
de behörighetskrav och bedöm-
ningsgrunder som skall gälla vid
anställning av sådana lärare.

7 §
En lärare vid en högskola får
vid sidan av sin tjänst inneha
anställning eller uppdrag eller
utöva verksamhet som avser
forskning eller utvecklingsarbete
inom tjänstens ämnesområde, om
läraren inte därigenom skadar
allmänhetens förtroende för
högskolan. Sådan bisyssla skall
hållas klart åtskild från lärarens
tjänsteutövning.
En lärare vid en högskola får
vid sidan av sin anställning som
lärare ha anställning eller
uppdrag eller utöva verksamhet
som avser forskning eller
utvecklingsarbete inom
anställningens ämnesområde, om
läraren därigenom inte skadar
allmänhetens förtroende för
högskolan. En sådan bisyssla skall
hållas klart åtskild från lärarens
arbete inom ramen för anställ-
ningen.
I fråga om bisysslor i övrigt finns bestämmelser i lagen (1994:260) om
offentlig anställning.

8 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att en
tjänst som lärare vid en högskola
skall vara förenad med tjänst för
specialistutbildad läkare eller
tandläkare eller med en annan
tjänst än läkartjänst vid en sådan
sjukvårdsenhet som är upplåten
för medicinsk utbildning och
forskning. Till en förenad tjänst
får utses endast den som är be-
hörig till båda tjänsterna.

De tjänster som skall förenas
med en lärartjänst tillsätts i den
ordning som gäller för lärartjäns-
ten.

Innan en sådan lärartjänst som
är förenad med tjänst vid en sjuk-
vårdsenhet tillsätts, skall sjuk-
vårdshuvudmannen beredas till-
fälle att yttra sig i ärendet.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att en
anställning som lärare vid en hög-
skola skall vara förenad med en
anställning som specialistutbildad
läkare eller tandläkare eller med
en annan anställning än som lä-
kare vid en sådan sjukvårdsenhet
som är upplåten för medicinsk
utbildning och forskning. En
förenad anställning får innehas
bara av den som uppfyller
behörighetskraven för båda
anställningarna.
Den ordning som gäller för an-
ställning av lärare skall gälla
också för den anställning som
skall vara förenad med
läraranställningen.
Innan någon anställs som lä-
rare, skall sjukvårdshuvudmannen
ges tillfälle att yttra sig i ärendet,
om anställningen skall vara
förenad med en anställning vid en
sjukvårdsenhet.

_______________

1. Denna lag träder i kraft i fråga om 2 kap. 4 § den 1 januari 1998 och
i övrigt den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om rätt att utfärda examina inom forskarutbildning, som
Högskoleverket inte har avgjort vid utgången av december 1998, skall
handläggas som en ansökan om beslut av Högskoleverket enligt den nya
bestämmelsen i 2 kap. 5 §.
3. Har handläggningen av ett ärende om anställning av en person som
lektor påbörjats men inte avslutats före den 1 januari 1999, skall de äldre
bestämmelserna om behörighetskrav och bedömningsgrunder i 3 kap. 5 §
tillämpas.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa
läkartjänster vid upplåtna enheter, m.m.
Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1982:764) om vissa lä-
kartjänster vid upplåtna enheter, m.m. samt 1, 3 och 4 §§ lagen skall ha
följande lydelse.

Lag (1982:764) om vissa anställningar som läkare vid upplåtna
enheter, m.m.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
I denna lag ges bestämmelser
om vissa läkartjänster vid sådana
enheter inom landstingens hälso-
och sjukvård som har upplåtits för
den grundläggande högskoleut-
bildningen för läkarexamen
(upplåtna enheter).
I denna lag ges bestämmelser
om vissa anställningar som läkare
vid sådana enheter inom lands-
tingens hälso- och sjukvård som
har upplåtits för den grundläg-
gande högskoleutbildningen för
läkarexamen (upplåtna enheter).
Vad som sägs om landstingens hälso- och sjukvård gäller också den
hälso- och sjukvård som anordnas av kommuner som inte ingår i ett
landsting.

3 §2
I 3 kap. 8 § högskolelagen
(1992:1434) finns bestämmelser
bl.a. om att tjänst som lärare vid
en högskola kan vara förenad med
tjänst för specialistutbildad läkare.
I 3 kap. 8 § högskolelagen
(1992:1434) finns bestämmelser
bl.a. om att en anställning som
lärare vid en högskola kan vara
förenad med en anställning som
specialistutbildad läkare.

4 §3
Vid upplåtna enheter skall det i
skälig omfattning finnas läkare
med specialistkompetens som
tjänstgör för begränsad tid. En
sådan läkare får anställas med för-
ordnande tills vidare, dock längst
för sex år.
Vid upplåtna enheter skall det i
skälig omfattning finnas läkare
med specialistkompetens som
tjänstgör för en begränsad tid. En
sådan läkare får anställas tills
vidare för en tid av högst sex år.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

3 Ärendet och dess beredning
Med stöd av regeringens bemyndigande den 22 december 1993 (dir.
1993:143) tillkallade chefen för Utbildningsdepartementet en särskild
utredare för att göra en uppföljning av 1993 års universitets- och
högskolereform. Avsikten var att undersöka hur det nya systemet
utnyttjats av universiteten och högskolorna under treårsperioden 1993/94
- 1995/96. Utredaren skulle studera hur de grundläggande målen
förverkligades vid universitet och högskolor samt hur den nya
högskolelagen (1992:1434) och högskoleförordningen (1993:100)
tillämpades.
Utredaren fick genom tilläggsdirektiv den 2 mars 1995 (dir. 1995:28) i
uppdrag att analysera effekterna av det nya systemet för resurstilldelning
till grundutbildning, formerna för resurstilldelning till forskning och
forskarutbildning samt ansvarsfördelningen och myndighetsstrukturen
inom högskoleområdet.
Utredningen, som antog namnet Utredningen om uppföljning av 1993
års universitets- och högskolereform (RUT-93), överlämnade i februari
1996 betänkandet Reform och förändring; organisation och verksamhet
vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets- och högskole-
reform (SOU 1996:21). En sammanfattning av utredningens förslag finns
i bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats och en sammanfattning av
remissyttrandena finns i Utbildningsdepartementet (dnr U96/788/UH).
Med stöd av regeringens bemyndigande den 25 januari 1996 (dir.
1996:3) tillkallade chefen för Utbildningsdepartementet en särskild
utredare för att göra en översyn av tjänsteorganisationen för lärare vid
statliga universitet och högskolor. Utredaren skulle lämna förslag till en
ny tjänsteorganisation med få typer av lärartjänster, där å ena sidan
grundutbildningsuppgifter och å andra sidan forskning och
handledningsuppgifter inom forskarutbildningen skulle vara lika viktiga
och lika meriterande.
Utredningen, som antog namnet Högskollärarutredningen, över-
lämnade i december 1996 sitt betänkande Lärare för högskola i
utveckling (SOU 1996:166). En sammanfattning av utredningens förslag
finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats och en
sammanfattning av remissvaren finns i Utbildningsdepartementet (dnr
U96/4073/UH).
Utöver den sedvanliga remissbehandlingen av de ovannämnda
utredningarnas förslag anordnade Utbildningsdepartementet den 5
februari 1997 en konferens för samtliga ledamöter i högskolestyrelserna.
Vid denna konferens diskuterades bl.a. högskolans ledningsfrågor. Den
19 mars 1997 anordnade Utbildningsdepartementet ett möte med ett antal
företrädare för högskolorna för att diskutera frågor rörande
fakultetsindelning och anslagstilldelning till forskning och
forskarutbildning. Vidare har regeringens forskningsberedning givits
tillfälle att diskutera frågor rörande lärarorganisationen samt
fakultetsindelningen vid ett sammanträde den 16 april 1997.
Med stöd av regeringens bemyndigande den 1 juli 1993 (dir. 1993:88)
tillkallade chefen för Socialdepartementet en kommission med uppdrag
att utifrån ett kvinnoperspektiv föreslå åtgärder för att motverka våld mot
kvinnor. Utredningen, som antog namnet Kvinnovåldskommissionen,
överlämnade i juni 1995 betänkandet Kvinnofrid (SOU 1995:60).
Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande i
regeringskansliet.
Med stöd av regeringens bemyndigande den 26 januari 1995 (dir.
1995:08) tillkallade chefen för Utbildningsdepartementet en utredare
med uppdrag att föreslå insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning.
Utredningen överlämnade i november 1995 betänkandet Viljan att veta
och viljan att förstå (SOU 1995:110). Betänkandet har remissbehandlats.
Betänkandets förslag har till största delen behandlats i propositionen
Forskning och samhälle (prop. 1996/97:5).
På uppdrag av regeringen har Högskoleverket utrett metoder för
beräkning av procentmål avseende underrepresenterat kön bland
nyrekryterade professorer vid universitet och högskolor. Verket
överlämnade i februari 1997 rapporten Rekryteringsmål för kvinnliga
professorer (1997:9 R), där uppdraget redovisas.
Med stöd av regeringens bemyndigande den 21 juni 1995 tillkallade
chefen för Finansdepartementet en kommission med uppgift att lämna
synpunkter på hur det långsiktiga arbetet med strukturförändringar i den
statliga förvaltningen bör bedrivas. Kommissionen, som antog namnet
Förvaltningspolitiska kommissionen, överlämnade i mars 1997 sitt
slutbetänkande I medborgarnas tjänst (SOU 1997:57). I betänkandet, som
remissbehandlas för närvarande, aktualiseras bl.a. frågan om en särskild
förvaltningsform för universitet och högskolor.
4 Allmänna utgångspunkter
Högskolan har en nyckelroll i satsningarna på kunskap och utbildning.
Den skall erbjuda kvalificerad utbildning för ett rikt och varierande
arbetsliv, främja personlig utveckling och utföra forskning och
utvecklingsarbete av hög kvalitet.
Till skillnad från vad som gäller i många andra länder utförs större
delen av forskningen i Sverige inom högskolan. Högskolan svarar även
för så gott som hela den eftergymnasiala utbildningen i landet.
Högskoleutbildningen, som enligt 1 kap. 2 § högskolelagen skall vila på
vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, riktas
såväl mot arbetsmarknaden utanför högskolan som mot en fortsatt
vetenskaplig verksamhet. Högskolan spelar dessutom en viktig roll för
den regionala utvecklingen, bl.a. genom att skapa förutsättningar för
etablering av nya företag med nya arbetstillfällen som följd.
Utbyggnaden av högskolan i hela landet underlättar rekryteringen av
ungdomar som annars inte skulle söka sig till högskoleutbildning.
Kontakterna mellan högskola och arbetsliv måste förstärkas.
Högskolelagen har ändrats så att högskolans samverkan med det
omgivande samhället blir den tredje uppgiften vid sidan av utbildning
och forskning. Denna samverkan skall leda till en ökad spridning av
kunskap och därmed vara en grund för en tillväxt av samhällsekonomin.
De senaste tio åren har antalet studenter vid högskolan ökat med
närmare 50 procent och var läsåret 1995/96 cirka 300 000. Antalet
sökande till högskoleutbildning är större än tillgången på
utbildningsplatser. Riksdagen har därför med anledning av
budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1, utgiftsområde 16, bet.
1996/97:UbU1, rskr. 1996/97:100) beslutat att tillföra högskolorna
15 000 platser år 1997 och 15 000 platser år 1999. För att ytterligare
kunna möta efterfrågan av högskoleutbildade personer i samhället
föreslår regeringen i 1997 års vårproposition (prop. 1996/97:150) en
fortsatt utbyggnad av högskolorna med 15 000 platser år 1998 och 15
000 platser år 2000. Totalt kommer högskoleutbildningen att ha ökat med
60 000 platser under en period av fyra år.
Den stora utbyggnaden, det förändrade styrsystemet och den utvidgade
rollen i samhället ställer nya krav på högskolan. Det innebär att det även
ställs ökade krav på kompetens och initiativförmåga hos de styrande
organen och de personer som har ledande befattningar inom högskolorna.
Lärosätena har olika ursprung, traditioner och organisationsprinciper. Det
är viktigt att varje högskola finner sin egen inre organisatoriska form,
anpassad efter sin egenart.
I ett demokratiskt samhälle skall högskolan fritt och självständigt
utveckla utbildning, kunskap och forskning. Denna frihet garanteras av
statsmakterna. Forskningens frihet innebär att forskarna själva avgör vad
som är forskningsbart, väljer forskningsproblem och forskningsmetoder,
bedömer forskningens kvalitet och publicerar resultaten fritt. Öppenhet
och rättssäkerhet, för såväl lärare som studenter, är orubbliga krav.
Genom högskolans långtgående autonomi, såväl vad gäller användningen
av tilldelade resurser som utbildningens och forskningens inriktning och
uppläggning, skapas förutsättningar för både mångfald och
specialisering. I en av OECD utförd utvärdering av den högre
utbildningen i Sverige understryks värdet av ett system där lärosätena
uppvisar mångfald och inte försöker efterlikna varandra i alla avseenden.
En viss konkurrens dem emellan kan främja en regional specialisering,
men långt driven kan en sådan konkurrens resultera i likriktning.
Lärosätena själva har ett stort ansvar för att utveckla och bibehålla lokala
inriktningar och profiler som förstärker mångfalden och bidrar till en
gemensam satsning på högre utbildning och forskning. Det är också
angeläget att statsmakternas övergripande regler för högskolornas
organisation och resursfördelningssystemet är så utformade att de främjar
denna mångfald.
Högskolan har alltså i många avseenden en långtgående frihet. Den är
en betydande del av det allmänna utbildningsväsendet och finansieras i
allt väsentligt med offentliga medel. Detta innebär att regering och
riksdag måste ha ett avgörande inflytande, ibland mer preciserat, ibland
mer allmänt, över högskolornas uppdrag när det gäller utbildning och
forskning.
Universitet och högskolor är statliga myndigheter. De karaktäriseras
också i betydande grad av internt, delvis kollegialt självstyre. Detta är en
viktig utgångspunkt för förslagen i denna proposition.
Den svenska högskolan kännetecknas av hög kvalitet. Insatser av
skilda slag har gjorts för att utveckla kvalitetsarbetet inom högskolorna.
Helt avgörande för en fortsatt hög kvalitet i högskolans utbildning och
forskning är lärarkåren och dess kompetens. Större krav måste ställas på
lärarnas pedagogiska utbildning och meritering. Arbetet med att utveckla
alternativa former för undervisning och examination måste ges hög
prioritet i högskolornas interna arbete. De förslag som läggs fram i denna
proposition syftar bl.a. till att genom befordran premiera lärare med
meriter inom undervisning och andra erfarenheter som kan utveckla
utbildningen.
Ökad jämställdhet mellan kvinnor och män inom högskolan är av
mycket stor betydelse. Kvinnor är fortfarande kraftigt
underrepresenterade bland lärarna. Regeringen avser därför att sätta upp
särskilda rekryteringsmål för att öka andelen kvinnor som anställs som
professorer vid universitet och högskolor.
Den ytterligare självständighet som högskolan kommer att ges genom
förslagen i denna proposition innebär att ökade krav ställs på lärosätenas
ledningar. De måste också kunna fatta beslut om omfördelning av
resurser så att angelägna utbildningar och angelägen forskning förstärks.
Ledningarna har ett stort ansvar för att kvaliteten i utbildning och
forskning förstärks och att jämställdheten kraftfullt främjas.
Omfördelningar av resurser är inte alltid lätta att göra i organisationer av
kollegial karaktär. Därför blir styrelsens och rektors roll och ansvar
viktigare. Regeringen avser att noga följa hur universitet och högskolor
lyckas med att inom givna ramar utveckla verksamheten. Om det skulle
visa sig att högskolorna inom det nu gällande styrningssystemet inte kan
åstadkomma vad som förväntas, måste resursfördelningssystemet
omprövas.
5 Högskolorna som myndigheter
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon särskild
myndighetsform för de statliga högskolorna.

Utredningarnas förslag: RUT-93 konstaterar att universitet och
högskolor formellt sett är statliga myndigheter. När det gäller
uppbyggnad och verksamhet skiljer sig högskolan på många sätt från vad
som traditionellt förknippas med myndigheter och som avspeglas i
verksförordningen (1995:1322). Utredaren anser det motiverat med en
egen offentligrättslig form högskolan och menar att särarten och den
traditionella självförvaltningen måste kunna hävdas utan att ställningen
som statlig myndighet ifrågasätts. Utredaren förordar att regeringen låter
göra en särskild prövning av vilka regler för statliga myndigheter som
skall tillämpas på högskolan samt vilka särskilda regler som i övrigt bör
gälla för denna.
Förvaltningspolitiska kommissionen framhåller att redan högskolans
omfattning talar för att den uppmärksammas särskilt i förvaltnings-
politiken. Högskolan har många gånger uppgifter av sådan art att den bör
ha viss autonomi. Utredningen menar att en särskild förvaltningsform för
forskning och högre utbildning bör övervägas. Innan detta görs bör
emellertid en utvärdering göras av erfarenheterna från högskolorna
Chalmers tekniska högskola AB och Stiftelsen Högskolan i Jönköping.
Kommissionen förordar att frågorna om universitetens och högskolornas
särskilda behov av autonomi och rörelsefrihet för samverkan med andra
klarläggs. Därvid bör även högskolans behov av integritet i förhållande
till andra finansiärer än statsmakterna beaktas. Kommissionens
betänkande remissbehandlas för närvarande.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig i
frågan. Några av dessa framhåller att universitet och högskolor skiljer sig
markant från andra statliga myndigheter genom sin storlek och karaktär
som kunskapsorganisation. Dessa instanser menar att detta inte endast är
av principiell betydelse utan även bör få betydelse när det gäller
budgetstyrning och redovisning. Därför bör högskolan bli föremål för en
annan statlig reglering än övriga statliga myndigheter. Stockholms
universitet anser att utbildning och forskning är viktiga politikområden
över vilka regering och riksdag har rätt och skyldighet att utöva
inflytande men att universitetens och högskolornas autonomi samtidigt är
viktig och bidrar till möjligheterna att uppnå hög effektivitet och
måluppfyllelse. Riksrevisionsverket (RRV) anser att frågan om
universitetens och högskolornas status som myndigheter inte bara är en
formell fråga. En myndighet har ansvaret att förvalta det statliga
åtagandet inom ett politikområde. Detta gäller även högskolan. Om
universitet och högskolor skulle få annan status än som myndighet skulle
det innebära att myndighetsuppgifter inom sektorn måste ligga hos en
annan myndighet. Konsekvensen skulle i praktiken bli en centralisering.
RRV menar dessutom att när statlig verksamhet bedrivs i annan form än
myndighetens behöver ett stort antal frågor regleras i särskild ordning.
Skälen för regeringens bedömning: Det finns i dag 34 universitet
och högskolor som staten är huvudman för. Därtill kommer två
högskolor under bildande. Universiteten och högskolorna har varierande
storlek och inriktning. De har även skiftande bakgrund, vilket delvis
återspeglas i lokala organisationsformer, verksamhet och traditioner.
Staten skall garantera forskningens och undervisningens frihet och god
kvalitet i verksamheten, upprätthålla rättssäkerhet samt främja inflytande
och insyn. Lärosätena har därmed möjligheter att i sin verksamhet vara
oberoende av externa intressen. Detta är ett grundläggande argument för
att universitet och högskolor även fortsättningsvis skall betraktas som
statliga myndigheter.
Universitet och högskolor får anslag från staten för grundläggande
utbildning, forskning och forskarutbildning. De får dessutom uppdrag
från andra statliga myndigheter och sektorsorgan för forskning och viss
utbildning inom olika områden. De ansöker om och får bidrag för
forskning från stiftelser och företag. Universitet och högskolor bedriver
även uppdragsutbildning och uppdragsforskning med medel från den
privata sektorn.
Verksamheten inom högskolan varierar således, men består
huvudsakligen av utbildning och forskning finansierad av statsmedel. En
grundläggande utgångspunkt är att den offentligt finansierade högskolan
tjänar ett allmänt samhälleligt intresse och att en verksamhet som i så
stor utsträckning är beroende av offentliga medel måste styras och
kontrolleras av det allmänna.
Den statliga förvaltningen bedrivs på ett mer flexibelt sätt än tidigare.
Genom införandet av mål- och resultatstyrning har myndigheterna givits
stor handlingsfrihet och formerna för de olika verksamheterna kan
anpassas efter skiftande behov genom att verksförordningen (1995:1322)
tillämpas på en myndighet under regeringen i den omfattning som
regeringen föreskriver för just den myndigheten.
Universitet och högskolor är emellertid mycket mer komplexa än
statliga verk. De är kunskaps- och forskningsorganisationer och det
starka inslaget av kollegialt inflytande gör att de i viss mån skiljer sig
från andra statliga myndigheter. Verksamhetens chefer väljs ofta direkt
eller indirekt av de anställda. Lärosätena har valt olika organisatoriska
lösningar. Det är därför inte möjligt och inte heller önskvärt att tillämpa
alla principer för statliga myndigheter på högskolan. Av denna anledning
gäller också för universitet och högskolor, utöver de bestämmelser i
verksförordningen som gjorts tillämpliga på dem, en särskild reglering i
högskolelagen och i högskoleförordningen.
Genom att införa särskilda regler för högskolan har riksdag och
regering redan markerat att verksamheten där skiljer sig från annan
statlig verksamhet. Den flexibilitet som inryms i myndighetsformen
skapar enligt regeringens uppfattning tillräckliga möjligheter för
universitet och högskolor att utöva sin verksamhet på ett sätt som
tillgodoser både krav på effektivitet och högskolans behov av
självständighet i verksamheten. Det finns därför inte skäl att överväga
någon särskild offentligrättslig form för just universitet och högskolor.
Denna proposition innehåller förslag vad gäller högskolans
ledningsstruktur och interna organisation. Dessa förslag förändrar inte
universitetens och högskolornas ställning som myndigheter utan
understryker ytterligare deras särställning.
6 Högskolans ledning
Den svenska högskolan har kraftigt ökat i omfattning under de senaste
åren. Denna ökning tillsammans med ett i grunden förändrat system för
tilldelning av resurser ställer ökade krav på ledningen på högskolans alla
nivåer. Det är därför viktigt att alla som har ledningsfunktioner inom
högskolan får tydliga mandat och att de får utbildning för att kunna
fullgöra sina uppgifter på bästa sätt.
6.1 Styrelsens uppgifter
Regeringens bedömning: Högskolans styrelse har det yttersta
ansvaret för verksamheten. Styrelsens ansvar vad gäller högskolans
interna resursfördelning och uppföljningen av denna bör förtydligas.

Utredningens förslag: RUT-93 framhåller att styrelsens roll och
uppgifter är en central fråga, där det inte bör finnas några oklarheter.
Högskolestyrelsernas nuvarande sätt att fungera visar enligt utredningen
att det finns oklarheter i vad statsmakterna anser vara styrelsernas roll
och uppgifter.
Remissinstanserna: Endast få remissinstanser har yttrat sig om
styrelsens uppgifter. Några av dem anser att en av styrelsens viktigaste
uppgifter är det policyskapande arbetet, som bör ske i dialog med
uppdragsgivaren staten. Andra framhåller att det är angeläget att staten
tydligt anger vad som förväntas av styrelsen.
Skälen för regeringens bedömning: Högskolans styrelse har det
yttersta ansvaret för verksamheten och skall se till att denna bedrivs
enligt lagar och förordningar. Styrelsen skall också, enligt regeringens
uppfattning, ansvara för de långsiktiga frågorna. Det innebär att krav
ställs på styrelseledamöternas kompetens och engagemang.
Det samlade ekonomiska ansvaret är en viktig del av styrelsens
uppgifter. Kraftiga resursförstärkningar har under de senaste åren tillförts
utbildning och forskning. Mot denna bakgrund är styrelsens roll mycket
betydelsefull. Styrelsens uppgifter regleras i 2 kap. 2 § högskolelagen.
Högskolestyrelsen skall ha inseende över högskolans alla angelägenheter
och svara för att dess uppgifter fullgörs. Högskolans styrelse kan i stort
sett själv bestämma vilka ärenden som skall avgöras av styrelsen. De
uppgifter som alltid skall ankomma på styrelsen att besluta i beskrivs
närmare i 2 kap. 2 § högskoleförordningen.
Även om högskolans styrelse har ett samlat ansvar för högskolans
verksamhet bör styrelsens övergripande ansvar för den interna
resursfördelningen anges tydligare. Regeringen avser därför komplettera
2 kap.
2 § högskoleförordningen i enlighet härmed.
Genom ändring i högskolelagen, som trädde i kraft den 1 januari 1997,
har statsmakterna markerat att högskolan i ökad utsträckning skall
samverka med det omgivande samhället och informera om sin
verksamhet. Högskolorna har i dag omfattande kontakter med det
omgivande samhället. Detta manifesteras bl.a. i en icke obetydlig extern
finansiering av delar av verksamheten. Den del av verksamheten som
finansieras genom anslag till forsknings- och utvecklingsprojekt från
forskningsråd och fonder ingår som regel i högskolans reguljära
verksamhet. Därutöver bedriver högskolorna i många fall en omfattande
uppdragsutbildning och uppdragsforskning. Många av de äldre lärosätena
förvaltar betydande kapital i form av fast egendom eller värdepapper.
Regeringen anser att det är angeläget att högskolestyrelserna har god
insyn i lärosätenas uppdragsverksamhet och i förekommande fall deras
finansförvaltning. Det är därför viktigt att styrelserna inom ramen för
sina allmänna tillsynsuppgifter särskilt uppmärksammar dessa
verksamheter och själva tar initiativ till att närmare följa dem. Hur detta
skall ske bör vara en fråga för respektive högskolestyrelse, men det är
angeläget att i detta arbete speciell kompetens anlitas som kan bistå
styrelsen.
Vid ett seminarium som Utbildningsdepartementet anordnade för
högskolornas styrelseledamöter i februari 1997 framfördes starka
önskemål om att regeringen och högskolorna själva informerar
styrelseledamöterna om vad som förväntas av dem. Regeringen avser att
medverka till att styrelserna stärks i sin roll som ansvariga för
verksamheten. Regeringen kommer att följa upp hur styrelsernas arbete
utvecklas.
6.2 Styrelsens sammansättning
Regeringens förslag: I högskolelagen skall det inte längre anges
kriterier för vilka personer regeringen skall utse till styrelseledamöter.
Regeringens bedömning: Det högsta antalet ledamöter i styrelsen för
Sveriges lantbruksuniversitet bör, liksom vad fallet är för övriga
universitet och högskolor, uppgå till femton inklusive ordföranden.

Utredningens förslag: RUT-93 framhåller att antalet ledamöter i
styrelserna i dag är relativt stort, upp emot femton personer, och föreslår
att regeringen inför nästa mandatperiod för styrelserna överväger en
ordning med mindre antal ledamöter.
Utredningen menar även att det är angeläget att det inför den
kommande mandatperioden för styrelserna sker en dialog mellan
lärosätena och regeringskansliet om vilken erfarenhet och kompetens
som i första hand bör finnas hos de personer som skall ingå i styrelsen.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna som har yttrat
sig om styrelsernas sammansättning tillstyrker utredningens förslag.
Umeå universitet avstyrker förslaget och anför att det nuvarande antalet
tillgodoser rimliga krav på allsidig erfarenhetsbakgrund och kompetens.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: I 2 kap. 4 §
högskolelagen föreskrivs att regeringen skall utse flertalet av högskole-
styrelsens ledamöter. Det anges även att dessa bör ha sin bakgrund i
sådan verksamhet som är av betydelse för högskolans utbildnings- eller
forskningsuppdrag.
Regeringen anser att det ligger i sakens natur att ledamöter med den i
högskolelagen föreskrivna bakgrunden utses och föreslår därför att lagen
inte längre skall ange kriterier för vilka personer regeringen skall utse.
Styrelsen skall enligt 2 kap. 1 § högskoleförordningen bestå av högst
fjorton ledamöter samt rektor. I 2 kap. 1 § förordningen (1993:221) för
Sveriges lantbruksuniversitet stadgas att dess styrelse skall bestå av högst
tretton ledamöter samt ordförande. Enligt 2 kap. 7 § högskole-
förordningen skall de ledamöter som regeringen utser förordnas för tre år
i taget. Regeringen bestämmer särskilt för varje högskola hur många
ledamöter som skall representera lärarna respektive studenterna vid
högskolan. Studenterna skall dock vara representerade med minst två
ledamöter. Styrelsen skall lämna närmare föreskrifter om valförfarandet
när det gäller lärare och studenter.
Regeringen anförde i budgetpropositionen för år 1995/96 (prop.
1994/95:100, bet. 1994/95:UbU4, rskr. 1994/95:28) att det är viktigt att
politiska företrädare på nationell, regional eller lokal nivå ingår i
styrelserna. Högskolan har inte råd att undvara den kompetens och den
kunskap om det omgivande samhället som dessa besitter. För att
styrelsen skall få en så allsidig sammansättning som möjligt beslutade
regeringen, med ändring av 2 kap. 1 § högskoleförordningen att utöka
antalet styrelseledamöter med två till totalt högst femton, inklusive
ordföranden.
Regeringen anser det angeläget att styrelsen tillförs impulser från
samhällslivet. För att detta skall kunna ske så allsidigt som möjligt,
samtidigt som lärare, studenter och rektor ingår, bör styrelsen bestå av
högst femton ledamöter. Det finns därför ingen anledning att förändra
styrelsens storlek.
Styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet bör kunna ha samma storlek
som styrelserna för andra statliga universitet och högskolor. Regeringen
avser därför föreskriva i 2 kap. 1 § förordningen för Sveriges lantbruks-
universitet att styrelsen skall bestå av högst femton ledamöter, inklusive
rektor.
RUT-93 föreslår att regeringen samråder med lärosätet inför utseendet
av ledamöter i styrelsen. Riksdagens utbildningsutskott har tidigare
uttalat (bet. UbU 1987/88:1) att en högskoleenhet bör få nominera
företrädare för allmänna intressen i styrelsen och att en dialog skall ske
mellan regeringskansliet och berörd högskoleenhet innan allmän-
företrädare utses av regeringen. Regeringen finner dock ingen anledning
att förändra nuvarande sätt att utse styrelseledamöterna. De ledamöter
som regeringen utser har naturligen sin bakgrund i olika delar av
samhället som har relevans för högskolans verksamhet. Dessa ledamöter
ger således samhället ett inflytande över högskolan. Högskolan bör
därför inte ha något inflytande över nomineringen av dessa ledamöter.
6.3 Ordförande i styrelsen
Regeringens förslag: Ordföranden skall utses av regeringen. Till
ordförande bör regeringen utse någon som inte är anställd vid den
högskola som uppdraget avser.

Utredningens förslag: RUT-93 föreslår att någon annan person än
rektor skall utses som ordförande. En extern ordförande skulle kunna
tillföra högskolan mycket av kunskaper, kontakter och erfarenheter.
Samtidigt skulle rektors roll och ansvar bli klarare.
Remissinstanserna: Remissopinionen är blandad. Myndigheter
utanför högskolan som Statskontoret och Riksrevisionsverket menar att
befattningen som verkställande ledamot (rektor) bör skiljas från
uppdraget som ordförande. En majoritet av universiteten och
högskolorna anser emellertid att rektor även fortsättningsvis skall vara
ordförande i högskolestyrelsen. Linköpings universitet, Göteborgs
universitet och Danshögskolan har dock inte denna mening. Linköpings
universitet anser att det är tveksamt om det i reglerna för styrelsens
sammansättning bör införas en tvingande regel om att ordföranden bör
rekryteras externt. Göteborgs universitet ifrågasätter om det är lämpligt
att rektor är ledamot av styrelsen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt högskoleförordningen skall
rektor vara ordförande i styrelsen och regeringen skall förordna rektor.
Detta innebär att det är regeringen som utser ordförande i styrelsen. För
Sveriges lantbruksuniversitet gäller att regeringen utser en extern
ordförande.
Regeringen anser att en kvalificerad och erfaren extern ordförande i
högskolestyrelsen skulle kunna tillföra styrelsearbetet mycket i form av
kunskaper, erfarenheter och kontakter. Vidare skulle det vara en fördel
om uppdraget som ordförande är skilt från anställningen som rektor och
funktionen som verkställande ledamot i högskolestyrelsen. Detta skulle
ge en tydligare rollfördelning mellan den beslutande och den exekutiva
funktionen. Det finns en klar skillnad mellan rektors och styrelsens
uppgifter. Enligt högskolelagen är det styrelsen som har det övergripande
ansvaret för verksamheten. Styrelsen och dess ordförande bör ansvara för
de mer långsiktiga, strategiska frågorna, medan rektor bör ansvara för
den direkta verksamheten och driften av högskolan samt fungera som
högskolans chef. Det är styrelsen som enligt högskoleförordningen har
det yttersta avgörandet när det gäller vilka frågor som skall behandlas av
styrelsen. Det är därför rimligt att styrelsens dagordning bestäms av en
person som har sin huvudsakliga verksamhet utanför högskolan.
Regeringen menar dessutom att det är angeläget att uppdragsgivaren,
staten, kan diskutera strategiska och långsiktiga frågor av betydelse för
ett lärosäte med en ansvarig person som inte har sin dagliga verksamhet
förlagd till lärosätet. Det vore naturligt om denna person är styrelsens
ordförande. Därför föreslår regeringen att det i högskolelagen föreskrivs
att ordföranden i en högskolestyrelse skall utses av regeringen samt att
till ordförande inte skall utses någon som är anställd vid den högskola
som uppdraget avser.
6.4 Anställning av rektor och rektors ställning
Regeringens bedömning: Rektor bör även i fortsättningen anställas
genom beslut av regeringen. Förslag till rektor bör lämnas av styrelsen
efter hörande av lärarna, de anställda och studenterna vid lärosätet.

Utredningens förslag: RUT-93 föreslår att rektor skall utses av
högskolans styrelse. Detta skulle enligt utredningen än mer renodla
rektors förhållande till styrelsen. Frihet bör råda för hur lärosätena tar
fram kandidaterna till befattningen som rektor, men förslaget bör beredas
i samråd med lärarna, övriga anställda och studenterna vid lärosätet.
Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna anser att
rektor bör utses av regeringen. Statskontoret framhåller dock att eftersom
styrelsen och ordföranden skall stå för den mer långsiktiga verksamheten
bör styrelsen i konsekvens därmed även utse rektor. Stockholms
universitetet menar att det egentligen är ointressant om rektor utses av
regeringen eller styrelsen bara kandidaten har legitimitet genom ett
valförfarande där de akademiska lärarna och forskarna har ett
dominerande inflytande.
Skälen för regeringens bedömning: Högskolelagen föreskriver att
det för varje högskola närmast under styrelsen skall finnas en rektor som
leder verksamheten.
Regeringen konstaterar att varje högskola är en myndighet med ett
nationellt uppdrag inom utbildning och forskning. Eftersom rektor, om
än under sin styrelse, fullgör flera av en myndighetschefs uppgifter och
är främsta företrädare för myndigheten, är det naturligt att rektor anställs
genom beslut av regeringen efter förslag från styrelsen.
I 2 kap. 8 och 14 §§ högskoleförordningen regleras hur rektor föreslås
och förordnas. Det är högskolans styrelse som skall avge förslag om
rektor till regeringen. Innan förslaget avges skall en valförsamling höras.
Flertalet av dess ledamöter skall bestå av lärare, men studenterna har rätt
att vara representerade.
Hur förslag till rektorskandidat skall tas fram behöver enligt
regeringens uppfattning inte regleras så detaljerat som i dag. I
högskoleförordningen bör endast föreskrivas att förslag till rektor skall
lämnas av styrelsen efter hörande av lärare, övriga anställda och
studenter. Högskolans styrelse skall fastställa en ordning för detta.
Behörig att anställas som rektor är, enligt 2 kap. 11 §
högskoleförordningen, den som uppfyller behörighetskraven för
professor eller lektor. Regeringen anser det angeläget att även
administrativa meriter måste vägas in vid anställning som rektor.

6.5 Jämställdhet i högskolans verksamhet
Regeringens förslag: I högskolornas verksamhet skall jämställdhet
mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas.

Utredningsförslag: I 1 kap. 5 § första stycket högskolelagen anges att
jämställdhet mellan kvinnor och män alltid skall iakttas i högskolornas
verksamhet. Kvinnovåldskommissionen har i sitt slutbetänkande
föreslagit att paragrafen skall kompletteras på följande sätt: I
högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och män
alltid iakttas och främjas. Likalydande förslag har framförts av
Arbetsgruppen för jämställdhet mellan kvinnor och män inom högre
utbildning och forskning (JÄST-gruppen) i en skrivelse till Utbild-
ningsdepartementet samt av Utredningen om insatser för kvinno- och
jämställdhetsforskning i dess betänkande.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser stöder förslaget eller
har ingenting att erinra mot det.
Skälen för regeringens förslag: Det råder en stor obalans mellan
könen i den akademiska världen. På grundutbildningsnivå är många
utbildningar starkt kvinno- respektive starkt mansdominerade. Inom
forskarutbildningen finns inget kvinnodominerat fakultetsområde men
flera mansdominerade. I lärarhierarkin finns det genomgående få kvinnor
på de högre nivåerna; fortfarande är endast cirka 8 procent av
professorerna kvinnor. Denna obalans medför att utbildningens och
forskningens kvalitet blir lidande. En insikt om detta håller på att växa
fram också inom högskolan.
För att påskynda utvecklingen bl.a. mot en jämnare könsfördelning
bland högskolans lärare lade regeringen år 1995 fram propositionen
Jämställdhet mellan kvinnor och män inom utbildningsområdet (prop.
1994/95:164, bet. 1994/95:UbU18, rskr. 1994/95:405). Som en följd av
propositionen har en rad åtgärder vidtagits; bl.a. har nya resurser
fördelats för att öka antalet kvinnliga professorer, forskarassistenter och
post-doc-stipendiater.
För att ytterligare markera vikten av ett aktivt jämställdhetsarbete inom
alla delar av högskolans verksamhet föreslår regeringen nu att 1 kap. 5 §
första stycket högskolelagen kompletteras och får följande lydelse: I
högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och män
alltid iakttas och främjas. Regeringen lägger dessutom i avsnitt 7.2.1
fram förslag om principer för fastställande av mål för varje enskilt
lärosäte för andelen av underrepresenterat kön bland nyrekryterade
professorer.

7 Lärarna i högskolan
Genom 1986 års lärartjänstereform ersattes flertalet av de tidigare
lärartjänsterna med tjänstekategorierna professor, lektor, adjunkt och
forskarassistent (prop. 1984/85:57 Ny arbets- och tjänsteorganisation för
lärare i den statliga högskolan, bet. UbU 1984/85:9, rskr. 1984/85:115).
Sedan dess har inga större förändringar skett i regelsystemet för
högskolelärarna. Som en följd av propositionen Universitet och
högskolor frihet för kvalitet (prop. 1992/93:1, bet. 1992/93:UbU3, rskr.
1992/93:103) infördes bl.a. befordringstiteln biträdande professor för
lektorer som visat särskild skicklighet.
Under det årtionde som gått sedan 1986 års reform har stora
förändringar skett inom högskolan. Mål- och resultatstyrning har införts
och i samband därmed en långtgående decentralisering av rätten att
besluta om medel att nå målen. En mycket större del av varje årskull
ungdomar än tidigare fortsätter till högskolan, som därmed ställs inför
allt större pedagogiska utmaningar. Antalet högskolelärare har under de
senaste tio åren också stigit kraftigt. Expansionen har varit särskilt stor
vid de mindre och medelstora högskolorna.
Regeringen föreslår nu nya regler för läraranställningar, som motsvarar
de ökade krav dagens samhälle ställer på högskolan.
Sakkunniga utländska bedömare som utvärderat svensk forskning har
vid ett antal tillfällen påpekat de negativa effekterna av det svenska
systemet, som i realiteten har två karriärvägar en forskningsinriktad
med professur som slutmål och en undervisningsinriktad med mycket
begränsade möjligheter till forskning. I den i avsnitt 4 nämnda OECD-
rapporten framhålls t.ex. att den markanta skiljelinjen mellan professorer
som arbetar med forskning och forskarutbildning och lektorer som
meddelar undervisning för grundexamen inte förefaller vara den bästa
grundvalen för en vitalisering av vare sig utbildning eller forskning.
Det finns även andra skäl för en reform. Endast 14 procent av samtliga
tillsvidareanställda lärare är professorer. Inom en hel del ämnen kan det
gå många år utan att någon professur utlyses. Detta medför risk för att
mångfald och förnyelse av forskningen inte utvecklas i önskvärd
utsträckning. Det är angeläget att långt flera än nu, kvinnor lika väl som
män, får möjlighet att påverka forskningens inriktning.
Ännu ett skäl är att pedagogisk skicklighet måste ges en större vikt på
alla nivåer, både vid meritvärdering i samband med anställning och vid
arbetets bedrivande. Pedagogisk skicklighet ingår i behörighetskraven för
professorer, lektorer och adjunkter. I praktiken är forskningsmeriter dock
av långt större betydelse vid anställning och lönesättning. Detta
förhållande måste ändras. Utbildning och forskning är lika viktiga delar
av högskolans verksamhet. Det måste finnas tydliga incitament för
förnyelse och utveckling av högskolans undervisning och pedagogiska
arbete.
Enligt regeringens mening bör en enda karriärväg skapas, där
arbetsuppgifterna på alla nivåer innehåller både forskning och utbildning
och där det sker successiva prövningar av lärarens/forskarens kompetens.
Ett sådant system bör vara utformat så att meritering av olika slag lönar
sig och så att möjligheten att bli professor inte är beroende av t.ex.
pensioneringar. De förslag som regeringen lägger fram i denna
proposition innebär att lärarkategorierna professor, lektor, adjunkt och
forskarassistent bevaras, men att möjligheter skapas till individuell
befordran till lektor och professor.
Förändringarna kommer att innebära förbättrade villkor för högskolans
viktigaste resurs, lärarna, och är därmed ägnade att höja verksamhetens
kvalitet. Det stora antal högt meriterade lektorer som verkat i högskolan
under en längre tid utan reella möjligheter till befordran kommer att ges
en välmotiverad stimulans. Universitet och högskolor kommer också i
ökad utsträckning att kunna rekrytera och behålla yngre begåvningar som
i dag inte kan se något klart samband mellan goda insatser i utbildning
och forskning och karriär. Genom att en karriärväg skapas får högskolan
bättre förutsättningar att uppmuntra och ta till vara alla lärares kompetens
och kreativitet.
Förslagen kommer att leda till en betydande ökning inom några år en
fördubbling av antalet professorer och en jämnare fördelning av
arbetsuppgifter mellan olika lärarkategorier. Detta främjar en god kvalitet
vid den fortsatta kraftiga utbyggnaden av högskolan. Genomförandet av
reformen underlättas av de resurser för ytterligare sammanlagt 60 000
platser under perioden 1997 - 2000 som följer av förslagen i
budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1) och i 1997 års
vårproposition (prop. 1996/97:150).
Med nya regler som ger rätt för behöriga lektorer att befordras till
professorer anser regeringen det rimligt att det särskilda anställnings-
skyddet för professorer i 3 kap. 4 § högskolelagen avskaffas. Det finns
inte längre några skäl för denna specialbestämmelse. Den allmänt
tillämpliga lagen (1982:80) om anställningsskydd ger enligt regeringens
mening en tillräcklig garanti för att uppsägningar inte skall kunna ske på
ett sätt som hotar integriteten i forskning och undervisning. Forskningen
frihet garanteras även i högskolelagen (1 kap. 6 §). Som närmare
redovisas i avsnitt 7.1.1 avser regeringen att snarast lägga fram förslag
om upphävande av särreglerna. En sådan förändring bör självfallet endast
gälla för professorer som anställs efter det att nya regler trätt i kraft.
Tjänstebegreppet
Inom arbetsrätten på det offentliga området användes före den reform
som genomfördes år 1994 begreppet tjänst. Med tjänst avses ofta
anställning. Uttrycket kan också avse de arbetsuppgifter som en
arbetstagare har anställts för att utföra eller befattningen eller
arbetstagarens plats i organisationen. Ordet tjänst kan också ha en
organisatorisk betydelse, nämligen en på förhand given ram med vissa
arbetsuppgifter som skall utföras av den som har tjänsten. Den
betydelsen har att göra med att det funnits ett system för inrättande av
tjänster. I bl.a. den nya lagen (1994:260) om offentlig anställning, som
trädde i kraft den 1 juli 1994, har tjänstebegreppet tagits bort. I
propositionen En ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl. (prop.
1993/94:65, bet. 1993/94:AU16, rskr. 1993/94:257) anförde regeringen
att ordet tjänst efter hand även i andra författningar borde ersättas med
anställning eller eventuellt något annat ord.
I de regler som gäller för offentliga universitet och högskolor finns
tjänstebegreppet ännu kvar. Vid dessa lärosäten gäller sedan tidigare
också att det fattas beslut om att dels inrätta, dels tillsätta tjänster som
lärare. I de lagförslag som regeringen lägger fram i denna proposition
ersätts begreppet tjänst i princip av ordet anställning. Regeringen föreslår
också att förfarandet att besluta dels om inrättande, dels om tillsättande
av en lärartjänst skall ersättas av ett beslut om att anställa en lärare.
7.1 Lärarkategorier m.m.
7.1.1 Professor
Regeringens förslag: En tillsvidareanställd lektor som är behörig att
anställas som professor skall anställas som professor.
Anställning som professor under en tid av högst tre år, s.k.
gästprofessor, skall kunna ges till en person som är behörig att
anställas som professor och som skall anställas som gästlärare, dvs.
inte är anställd vid lärosätet.
En högskola skall inte längre behöva tillstånd från Högskoleverket
för att anställa professorer.
Möjligheten för regeringen att inrätta professorstjänster vid
universitet och högskolor skall tas bort.
Regeringens bedömning: Vid prövning av behörighet för
anställning som professor bör lika stort avseende fästas vid
vetenskaplig och pedagogisk skicklighet.
En ansökan om befordran till professor bör beredas av
fakultetsnämnd eller motsvarande organ på samma sätt som vid ett
vanligt anställningsförfarande.
Befordringstiteln biträdande professor bör avskaffas.

Utredningens förslag: Högskollärarutredningen föreslår att en ny
lärarkategori, biträdande professor, införs. Behörighetsvillkor för denna
bör vara vetenskaplig, konstnärlig eller pedagogisk skicklighet eller
skicklighet av annat slag utöver vad som krävs för behörighet som
högskolelektor. Vetenskaplig skicklighet skall motsvara minst
docentkompetens.
Utredningen anser det väsentligt att det finns en möjlighet till
avancemang för kvalificerade högskolelektorer och föreslår att en
högskolelektor skall kunna befordras till biträdande professor.
Remissinstanserna: Remissopinionen är delad när det gäller förslaget
att införa lärarkategorin biträdande professor. Bland andra Uppsala
universitet, Göteborgs universitet, Naturvetenskapliga forskningsrådet
och Teknikvetenskapliga forskningsrådet finner förslaget intressant.
Stockholms universitet, Södertörns högskola och Skogs- och jordbrukets
forskningsråd hör till dem som avvisar förslaget. De menar bl.a. att
förslaget inte skulle leda till den ökning av antalet professorer som anges
som önskvärd i direktiven till utredningen.
Några remissinstanser, bl.a. Lunds universitet, Göteborgs universitet,
Sveriges Förenade Studentkårer och Riksrevisionsverket, menar att det är
en brist att utredningen inte aktualiserat vissa frågor rörande den
nuvarande anställningen som professor. Särskilt förordas en möjlighet att
tidsbegränsa en anställning som professor, förslagsvis till sex, åtta eller
tio år.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: I den nuvarande
lärarstrukturen finns det förhållandevis få professurer och de innehas ofta
av samma personer under lång tid. Detta förhållande, liksom traditionen
inom vissa fakulteter att med en professur följer en ställning som enda
företrädare för det aktuella ämnet inom lärosätet, gör att professorerna
har ett mycket stort inflytande på forskningen och utbildningen inom sina
ämnen. Följden blir också att möjligheterna till avancemang för
kvalificerade yngre forskare och lärare är begränsade. Som ovan
framhållits riskerar denna struktur att hämma mångfalden inom
forskningen och även rekryteringen av goda forskare. De fåtaliga
professorerna deltar också i allmänhet alltför litet i grundutbildningen,
inte bara därför att deras tid upptas av forskning utan även av andra skäl,
såsom att olika typer av ledningsuppdrag koncentreras till dem.
Regelsystemet behöver således reformeras och antalet professorer öka.
Regeringen anser dock inte att Högskollärarutredningens förslag om att
införa en ny lärarkategori, biträdande professor, skulle möta de behov av
förnyelse som finns. En modern högskola med flexibel fördelning av
arbetsuppgifter mellan lärarna främjas inte genom skapande av
ytterligare en nivå strax under professorsnivån. I stället bör, som
utvecklas nedan, rätt till befordran till professor införas för kvalificerade
lektorer.
Endast den som visat vetenskaplig och pedagogisk skicklighet får
enligt 3 kap. 2 § högskolelagen anställas som professor. I den praxis som
har utvecklats i många ämnen vid tillsättning av professurer har enligt
regeringens mening alltför stor vikt lagts vid den vetenskapliga
skickligheten i förhållande till den pedagogiska. Vid prövning av
behörighet för anställning som professor bör den pedagogiska
skickligheten vägas in i lika hög grad som den vetenskapliga. Detta är
ägnat att främja kvaliteten inom både den grundläggande
högskoleutbildningen och forskarutbildningen. En precisering med denna
innebörd kommer att införas i högskoleförordningen (se också avsnitt
7.2.2).
Regeringen gör bedömningen att det i dag finns ett stort antal högt
meriterade lektorer som uppfyller behörigheten för anställning som
professor. Regeringen avser därför att göra en ändring av
högskoleförordningen med innebörden att en tillsvidareanställd lektor,
som efter prövning konstateras ha behörighet som professor, skall
anställas som professor. Ansökan om en sådan befordran bör beredas av
fakultetsnämnden, eller motsvarande organ, på samma sätt som vid ett
vanligt anställningsförfarande (se avsnitt 7.2.2). Sakkunniggranskning
behöver dock inte göras, om den är uppenbart obehövlig, t.ex. om den
sökande nyligen har bedömts i ett anställningsärende. Den som söker
anställning som lektor men är behörig att anställas som professor skall
kunna direkt anställas som professor.
Enligt regeringens mening bör det finnas möjlighet för lärosätena att
anställa en gästlärare för en tid av högst tre år som professor, s.k.
gästprofessor. Det skall då vara fråga om en person inom eller utom
landet som är behörig att anställas som professor men som inte är
anställd vid lärosätet, dvs. som kommer som gästlärare. Syftet med detta
förslag är att skapa utrymme för lärosätena att tillfälligt knyta till sig
personer med en speciell kompetens. Härigenom kan värdefulla nya
impulser tillföras högskolan.
De nya reglerna för anställning som professor bör även omfatta lärare
vid mindre och medelstora högskolor. Detta innebär att dessa högskolor
inte längre kommer att behöva ha Högskoleverkets tillstånd för att få
anställa professorer, såsom nu stadgas i 4 kap. 3 § andra stycket
högskoleförordningen.
Som en konsekvens av det nya karriärsystem för högskolans lärare
som föreslås i denna proposition finns det inte längre något skäl för
regeringen att inrätta professurer vid universitet och högskolor.
Regeringens rätt att enligt 4 kap. 2 § andra stycket högskoleförordningen
inrätta professorstjänster där bör därför inte finnas kvar.
Bestämmelsen i 4 kap. 17 § andra stycket högskoleförordningen om att
en lektor som har visat särskild skicklighet får, inom ramen för sin
anställning som lektor, ges ställning som biträdande professor bör
självfallet utgå som en följd av de nya reglerna om möjlighet att anställa
lektorer som professorer. De lektorer som i dag benämns biträdande
professorer bör dock få behålla denna titel, så länge de inte har befordrats
till anställning som professor.
Antalet professorer kommer som följd av dessa förslag att öka kraftigt
och inom några år fördubblas. Reformen kommer att ge möjligheter för
relativt unga lärare/forskare att bli professorer och därmed att i ökad
utsträckning påverka högskolans arbete. Ökningen av antalet professorer
kommer också i ett annat avseende att leda till en modernisering av
högskolan. Utvecklingen inom vetenskapen med en ständigt ökande
kunskapsmassa gör ämnena allt svårare att överblicka för en enskild
forskare. Mångfalden kommer i framtiden att avspeglas i en stor mängd
professorer; den ännu rådande uppfattningen inom vissa fakulteter att
endast en person kan vara företrädare för ett ämne kommer att framstå
som irrelevant. Reformen innebär även att det som redan i dag är ett
faktum, nämligen att det finns professorer med olika grad av pedagogisk,
vetenskaplig och annan skicklighet, kommer att bli en självklarhet.
I en lärares arbetsuppgifter får enligt högskolelagen ingå att handha
utbildning, forskning eller konstnärligt utvecklingsarbete samt
administrativa uppgifter. Fördelningen av arbetsuppgifter är en lokal
arbetsledningsfråga. Omfattningen av de olika lärarkategoriernas
undervisningsskyldighet regleras dock i kollektivavtal. Det finns en
tradition inom högskolan att i första hand utse professorer till handledare
inom forskarutbildningen och till olika ledningsuppdrag. Med fler
professorer kan forskning, handledning av doktorander, ledningsuppdrag
och uppgifter inom grundutbildningen fördelas på ett mer flexibelt sätt.
Då kan också större hänsyn tas till den enskilda lärarens kvalifikationer
och intressen, och arbetsuppgifterna kan fördelas över tid med hänsyn till
lärarens hela arbetssituation. En sådan flexibilitet och en jämnare
fördelning av arbetsuppgifter mellan olika lärarkategorier främjar en god
kvalitet i verksamheten. Regeringen förutsätter att en sådan utjämning
kommer att ske och konstaterar att det kommer att finnas anledning att
ompröva nu gällande kollektivavtal, som föreskriver mycket låg
undervisningsskyldighet för professorer.
Professorers anställningsskydd
Den som i dag anställs som professor har ett särskilt långtgående
anställningsskydd enligt 3 kap. 4 § högskolelagen. Enligt bestämmelsen
kan en professor skiljas från tjänsten endast om professorn genom brott
eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåligganden har visat sig
uppenbart olämplig att inneha tjänsten eller har uppnått gällande
pensionsålder eller annars enligt lag är skyldig att avgå med pension.
Bestämmelsen infördes i högskolelagen den 1 juli 1993. Dessförinnan
gällde att de flesta professorer som tillsattes av regeringen anställdes med
fullmakt. En del professorer, t.ex. vid forskningsråden, tillsattes med
förordnande, liksom de professorer som tillsattes lokalt av
rektorsämbetet. En fullmaktsanställd professor kunde inte sägas upp
enligt lagen om anställningsskydd (1982:80) och hade en större
anställningstrygghet än en professor med tillsvidareanställning.
Den 1 juli 1993 togs regeringens rätt att inrätta och tillsätta professurer
vid universitet och högskolor bort och fullmaktssystemet upphörde;
regeringens rätt att inrätta professurer av nationellt intresse har sedermera
återinförts. I den högskolelag som trädde i kraft samma dag infördes den
ovan nämnda bestämmelsen om professorers anställningstrygghet.
Bestämmelsen angavs ha sin grund i önskemål att ge dem som därefter
anställdes som professor vid universitet och högskolor den
anställningstrygghet som ansågs vara väsentlig för integriteten i
forskning och undervisning. Bestämmelsen utformades med förebild i
föreskriften i 11 kap. 5 § regeringsformen om de grunder som kan
föranleda att en ordinarie domare skiljs från sin domartjänst. Någon rätt
att, såsom gäller för domare, förflytta professorer finns dock inte.
Grunderna för att skilja en professor från tjänsten ansluter nära till de
grunder som vid den tidpunkten gällde för direkt avsked av statligt
anställda.
Vid den remissbehandling av utredningen som föregick införandet av
den nya högskolelagen år 1993 framfördes synpunkter av innebörd att
professorer inte borde ha ett så starkt anställningsskydd som övervägdes.
Enligt regeringens uppfattning finns det nu flera skäl att ompröva frågan.
Ett skäl är att det i denna proposition läggs fram förslag om rätt till
befordran till en anställning som professor. Förslaget kommer att leda till
att det anställs många fler professorer än i dag. Det vore enligt
regeringens mening orimligt att en så stor del av lärarkåren skulle åtnjuta
ett anställningsskydd som avviker från allmänt tillämpliga regler på
arbetsmarknaden. Ytterligare ett skäl är att inte bara professorer utan
även andra lärare skall delta i och ha ansvar för att en hög kvalitet nås i
såväl forskning som undervisning.
Det är självfallet angeläget att de högskoleanställda som arbetar med
forskning och utbildning är skyddade mot godtyckliga åtgärder som
direkt eller indirekt kan beskära den vetenskapliga friheten eller lärarens
integritet vid undervisningen. Principen om forskningens frihet har därför
kommit till uttryck i 1 kap. 6 § högskolelagen. Det sägs där att
forskningsproblem får väljas fritt, att forskningsmetoder får utvecklas
fritt och att forskningens resultat får publiceras fritt.
Här kommer också arbetstagarnas skydd mot ogrundade uppsägningar
in i bilden. I praktiken skulle den vetenskapliga friheten kunna komma
att begränsas, om arbetsgivaren hade rättsliga möjligheter att vidta
uppsägningar i syfte att på ett otillbörligt sätt påverka den anställde i hans
eller hennes arbete med forskning och undervisning. Uppsägningar av
den naturen måste emellertid anses oförenliga med den allmänt
tillämpliga lagen om anställningsskydd. En tillsvidareanställning kan
sägas upp av arbetsgivaren bara om det finns saklig grund för åtgärden (7
§), och ett avskedande förutsätter att arbetstagaren har grovt åsidosatt
sina åligganden mot arbetsgivaren (18 §). Lagen om anställningsskydd
innehåller också garantier för en objektiv prövning av en uppsägning
eller ett avskedande. Den fackliga organisationen har möjlighet att begära
överläggningar och förhandlingar med arbetsgivaren om en medlem
skilts från anställningen eller om arbetsgivaren överväger att vidta en
sådan åtgärd. Ytterst kan saken föras till domstol, och arbetsgivaren
måste då bevisa att det funnits laga grund för att säga upp eller avskeda
arbetstagaren. Domstolen har möjlighet att ogiltigförklara rättsstridiga
avskedanden och uppsägningar som är hänförliga till arbetstagarens
person. En arbetsgivare som bryter mot anställningsskyddslagen ådrar sig
också en skyldighet att betala skadestånd.
Det kan tilläggas att de särregler som tidigare gällt vid avskedande av
offentligt anställda i många fall har tagits bort under senare år. Ett motiv
för ändringarna har då varit att bedömningsgrunderna egentligen har varit
desamma i de författningar som gällt offentliganställda och de allmänna
reglerna i lagen om anställningsskydd (prop. 1993/94:65 s. 92 ff.). De
flesta särreglerna har slopats vid tillkomsten av 1994 års lag om offentlig
anställning. Dessutom är anställningsskyddslagens bestämmelser om
avskedande tillämpliga på arbetstagare som är anställda med fullmakt, se
7 § lagen (1994:261) om fullmaktsanställning.
Mot den bakgrunden måste reglerna i lagen om anställningsskydd
anses utgöra en tillräcklig garanti för att uppsägningar och avskedanden
inte kan ske på ett sätt som hotar integriteten i forskning och utbildning.
Regeringen anser att särreglerna i 3 kap. 4 § högskolelagen därför skall
upphävas; en lagändring kan dock bara ta sikte på den som anställs efter
det att de nya reglerna har trätt i kraft. Ett förslag av den nu angivna
innebörden skall granskas av Lagrådet, och något författningsförslag
läggs inte fram i den här propositionen. I stället tänker regeringen inom
kort presentera en lagrådsremiss där det föreslås att 3 kap. 4 §
högskolelagen upphävs, och regeringen avser att sedan återkomma till
frågan i anslutning till budgetpropositionen för år 1998.

7.1.2 Lektor, adjunkt och forskarassistent
Regeringens förslag: I högskolelagen skall anges att en lektor, utöver
vetenskaplig kompetens, skall ha pedagogisk skicklighet. Vidare skall
annan yrkesskicklighet införas som en ny behörighetsgrund för
anställning som lektor.
Regeringens bedömning: En tillsvidareanställd adjunkt som är
behörig att anställas som lektor skall anställas som lektor. Därutöver
skall en tillsvidareanställd adjunkt som har visat särskild pedagogisk
skicklighet eller särskild skicklighet avseende ledning, utveckling eller
samverkan kunna anställas som lektor.
En ansökan om befordran till lektor bör beredas av fakultetsnämnd
eller motsvarande organ på samma sätt som vid ett vanligt
anställningsförfarande.
En första anställning som lektor eller adjunkt bör kunna
tidsbegränsas till högst ett år.
Vissa av de särskilda reglerna om tidsbegränsad anställning för
lärare i högskolan bör avskaffas.
En högskola bör kunna besluta om tidsbegränsad anställning som
adjunkt eller lektor för en lärare som är tillsvidareanställd vid en
annan högskola. En sådan anställning bör vara begränsad till högst tre
år
Anställning som forskarassistent bör tidsbegränsas till högst fyra år.

Utredningens förslag: I Högskollärarutredningen föreslås två tillägg
till nuvarande behörighetskrav för anställning som lektor. I fråga om
vetenskaplig kompetens bör möjligheten att värdera också kompetens
som motsvarar doktorsexamen införas. Vidare bör kompetens av annat
slag , dvs. yrkeserfarenhet förvärvad utanför högskolan, införas som ett
alternativ till behörighetskravet vetenskaplig kompetens. En
högskoleadjunkt skall kunna befordras till högskolelektor på enbart
pedagogiska eller lednings-, utvecklings- och samverkansmeriter.
En första anställning som högskoleadjunkt skall kunna tidsbegränsas
till tre år i likhet med vad som i dag gäller för ett första förordnande som
högskolelektor. Vissa av de särskilda reglerna om tidsbegränsad
anställning för lärare i högskolan föreslås avskaffas. Den som är anställd
tillsvidare som lärare vid en högskola föreslås ha rätt till tjänstledighet
upp till tre år för att arbeta som lärare vid en annan högskola, inom eller
utom landet. Anställning som biträdande högskolelektor (nuvarande
forskarassistent) föreslås tidsbegränsas till högst fyra år, i stället för sex
år som är fallet i dag.
Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som yttrat sig i
frågan är negativa till förslaget att införa kompetens av annat slag som
ett alternativ till behörighetskravet vetenskaplig kompetens för
anställning som lektor. Högskoleverket, Lärarhögskolan i Stockholm och
Skolverket tillstyrker däremot förslaget.
Flera remissinstanser, bl.a. Lunds universitet, Göteborgs universitet,
Karolinska institutet, Högskolan i Växjö, Luleå tekniska universitet och
Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, avstyrker förslaget
att en odisputerad adjunkt skall kunna befordras till högskolelektor. De
menar att en högskolelektor skall ha doktorsexamen. De påpekar också
att förslaget till lokal befordran av adjunkt till lektor motverkar
rörlighetsmålet.
TCO och flera SACO-förbund, däribland Sveriges Universitets-
lärarförbund, motsätter sig utredningens förslag om möjlighet till
tidsbegränsning i högst tre år av den första anställningen som
högskoleadjunkt. Ett antal remissinstanser, bl.a. Göteborgs universitet,
Karolinska institutet och Sveriges Universitetslärarförbund anser att fyra
år ger en biträdande högskolelektor (nuvarande forskarassistent) för kort
tid för vetenskaplig och pedagogisk meritering.
Remissopinionen är delad vad gäller utredningens förslag om rätt till
tjänstledighet i tre år för anställning som lärare vid annan högskola. Flera
instanser ser risker med förslaget, framför allt framväxten av ett
komplicerat vikariatssystem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Regeringen anser att
lärarkategorierna lektor, adjunkt och forskarassistent bör bevaras, men
med delvis ändrade behörighets- och anställningsvillkor. Motiven för
detta redovisas i det följande. Inledningsvis skall dock framhållas att
regeringen anser att benämningarna lektor och adjunkt bör behållas och
inte, såsom utredningen föreslagit, förses med prefixet högskole .
Eftersom benämningen forskarassistent är väl etablerad, finns inte heller
skäl att ändra denna.
Lektor
De nya regler som regeringen föreslår beträffande befordran av lektor till
professor har behandlats i avsnitt 7.1.1.
I en lektors arbetsuppgifter skall normalt ingå både utbildning och
forskning. I högskolelagen ställs krav på vetenskaplig kompetens för
anställning som lektor, då det inte är fråga om konstnärlig verksamhet.
Kravet på pedagogisk skicklighet framgår endast av högskole-
förordningen. Som tidigare framhållits vill regeringen understryka
betydelsen av pedagogisk skicklighet hos högskolelärarna och föreslår
därför att kravet på pedagogisk skicklighet för anställning som lektor, på
samma sätt som redan gäller för anställning som professor, föreskrivs i
lagen.
För vissa utbildningar inom högskolan, t.ex. inom teknik-, vård-,
undervisnings- och medieområdena, behövs lärare med erfarenhet från
yrkesområdet i fråga. När det gäller forskning och utvecklingsarbete är
det också viktigt att högskolan tillförs kompetens och impulser utifrån. I
likhet med utredningen anser regeringen inte att det behöver skapas
särskilda lärarkategorier, såsom tekniklektor , industrilektor eller
metodiklektor för detta ändamål. I stället bör det vara möjligt att ersätta
kravet på vetenskaplig kompetens med krav på annan yrkeserfarenhet,
dvs. kompetens förvärvad utanför högskolan, för behörighet som lektor.
Regeringen föreslår därför att ytterligare en behörighetsgrund införs för
anställning som lektor, nämligen annan yrkesskicklighet . Därmed
menas skicklighet förvärvad genom yrkesverksamhet utanför högskolan.
Yrkesskickligheten skall naturligtvis anknyta till det ämne inom vilket
läraren skall arbeta vid högskolan.
I propositionen Universitet och högskolor frihet för kvalitet (prop.
1992/93:1) uttalas att en lektor som har avlagt doktorsexamen eller
motsvarande är vetenskapligt kompetent. I högskoleförordningen anges
emellertid endast att lektor skall ha avlagt doktorsexamen. Regeringen
anser, i likhet med utredningen, att högskoleförordningen bör förtydligas
så att det framgår att vetenskaplig kompetens för lektor skall innebära
avlagd doktorsexamen eller motsvarande vetenskapliga kompetens. Detta
innebär att utländsk forskarutbildning, licentiatexamen enligt äldre
bestämmelser och övrig vetenskaplig meritering utan avlagd doktors-
examen, t.ex. inom industriforskning, också, efter prövning, bör kunna ge
vetenskaplig behörighet som lektor.
Individuell befordran av adjunkt till lektor
Högskolans nuvarande lärarorganisation har ofta kritiserats för att inte ha
tillräckliga karriärmöjligheter. I dag saknas t.ex. helt befordrings-
möjligheter för adjunkter som inte gått igenom forskarutbildning. Ett väl
fungerande karriärsystem är avgörande för om högskolelärarna skall
kunna fullgöra sina arbetsuppgifter med engagemang, effektivitet och
framgång. Liksom utredningen anser regeringen det därför angeläget att
ge möjligheter till befordran av adjunkter. En tillsvidareanställd adjunkt
som är behörig att anställas som lektor skall således anställas som lektor.
Den som söker anställning som adjunkt men är behörig att anställas som
lektor skall direkt kunna anställas som lektor.
Ett lärosätes kvalitet är i lika hög grad avhängig av den utbildning som
erbjuds som av den forskning som bedrivs. Som tidigare framhållits är
det därför viktigt att pedagogiska meriter värderas lika högt som de
vetenskapliga vid nyanställning och befordran. Lärarrollen förändras
också i takt med att informationstekniken utvecklas och nya arbetssätt,
som t.ex. problembaserad inlärning, växer fram. Högskolans lärare skall
inte bara ha tillräcklig kompetens för att undervisa; de behöver också ha
ett stort intresse för undervisning. Lärarna måste därför ges incitament att
till utveckling och förnyelse av utbildningens innehåll, metoder och
arbetssätt. De lärare som prioriterar undervisningen bör visas
uppskattning på liknande sätt som de lärare som prioriterar forskningen
premieras i dag. En tillsvidareanställd adjunkt som har visat särskild
pedagogisk skicklighet skall därför kunna anställas som lektor.
Högskolan har under senare tid genom statsmakternas beslut blivit allt
mer decentraliserad, något som ställer annorlunda och delvis nya krav på
ledningsinsatser. Goda ledare är viktiga för att säkerställa högskolans
fortsatta utveckling. Trots detta har ledarskapsförmåga hittills som regel
varken efterfrågats eller värdesatts vid anställning av lärare. Vidare har
förutsättningarna för högskolan som utbildningsanordnare förändrats.
Högskolan utsätts för konkurrens på ett annat sätt än tidigare, bl.a. från
andra utbildningsverksamheter och utländska lärosäten. Högskolans
verksamhet måste därför fortsätta att utvecklas, t.ex. genom utformning
av nya utbildningar. Högskolan har i dag en mer central roll i
samhällsutvecklingen än tidigare och har numera också i uppgift att
samverka med samhället i övrigt. Förtjänstfulla insatser på detta område,
som t.ex. utveckling av ett varaktigt samarbete, bör uppmärksammas.
Regeringen anser följaktligen, i likhet med utredningen, att skicklighet
avseende verksamhets- och personalledning, utveckling av högskolans
verksamhet och samverkan med samhällslivet utanför högskolan skall
kunna premieras. En tillsvidareanställd adjunkt som har visat särskild
skicklighet i något av dessa avseenden skall därför kunna anställas som
lektor.
En ansökan om befordran till lektor bör beredas av fakultetsnämnden
eller motsvarande organ på samma sätt som vid ett vanligt
anställningsförfarande för lektor (se avsnitt 7.2.2).
Det bör framhållas att en högskola självfallet inte kan tillämpa dessa
nya grunder för individuell befordran av en adjunkt till lektor vid
anställning av någon som inte är adjunkt vid högskolan.
Tidsbegränsade anställningar av lektor och adjunkt
I högskoleförordningen finns en rad bestämmelser om möjlighet att
tidsbegränsa anställningar för olika kategorier av lärare. Regeringen
anser inte att högskolans särart kräver så många undantag från de
allmänna reglerna om tidsbegränsad anställning i lagen om
anställningsskydd och i anställningsförordningen (1994:373). I princip
bör de regler som gäller för den övriga arbetsmarknaden också kunna
tillämpas inom högskolan. Om ett långvarigt behov av lärare inom ett
ämnesområde kan förutses, är det enligt regeringens mening rimligt att
fler lärare tillsvidareanställs. Högskolorna bör således sträva efter att öka
antalet lärare med tillsvidareanställning. Dessa lärare är normalt mer
delaktiga i högskolans hela verksamhet än vad tillfälligt anställda lärare
är. Denna anställningsform innebär också en trygghet för arbetstagaren.
Med denna utgångspunkt bör vissa av de särskilda reglerna om
tidsbegränsad anställning för lärare i högskolan avskaffas.
Tidsbegränsad första anställning
Högskollärarutredningen menar att möjligheten att tidsbegränsa den
första anställningen som lektor till högst tre år bör kvarstå. Vidare
föreslår utredningen att även en första anställning som adjunkt skall
kunna tidsbegränsas till högst tre år.
Regeringen anser, som nämnts, att tillsvidareanställning bör vara den
normala anställningsformen inom högskolan. I lagen om anställnings-
skydd anges att avtal får träffas om tidsbegränsad provanställning, om
prövotiden är högst sex månader. Med tanke på högskolans speciella
arbetsformer kan det finnas behov av en längre prövotid än så, men den
bör inte vara längre än ett år.
Det kan också anföras att högskolan har behov av lärare med yrkes-
erfarenhet, t.ex. från näringslivet inom tekniska utbildningar. Eftersom
sökande som är verksamma utanför utbildningsområdet kan ha en svår-
bedömd undervisningsskicklighet är det rimligt att en första anställning
kan få tidsbegränsas. Detta bör gälla vid anställning både som adjunkt
och lektor. Under denna tid får lärosätet möjlighet att bedöma bl.a.
lärarens pedagogiska skicklighet och kan få ett underlag för ett
ställningstagande i fråga om tillsvidareanställning.
Regeringen anser således att en första anställning som lektor respektive
adjunkt bör få tidsbegränsas till högst ett år.
Andra regler om tidsbegränsad anställning
Många lärare utför, inom ramen för sin anställning, under en begränsad
tid arbetsuppgifter som finansieras av forskningsråd eller andra
finansiärer. Dessa lärares normala arbetsuppgifter måste då utföras av
andra lärare. Om de samlade behoven vid arbetsenheten kan förväntas
bestå över en längre tid, är det lämpligt att tillsvidareanställa fler lärare. I

annat fall kan nya lärare behöva anställas för en begränsad tid. Detta
behov bör tillgodoses på samma sätt som på arbetsmarknaden i övrigt,
t.ex. genom vikariat. Regeln om anställning av lärare under begränsad tid
för fullgörande av arbetsuppgifter som normalt ankommer på andra
arbetstagare bör därför, i enlighet med utredningens förslag, utgå ur
högskoleförordningen.
Regeln om anställning under begränsad tid av lektor för långsiktig
kunskapsuppbyggnad finansierad med externa medel bör också, såsom
utredningen föreslår, utgå. Även här kan de möjligheter till tidsbegränsad
anställning som redan finns på arbetsmarknaden i övrigt användas, t.ex.
projektanställning.
Det förekommer att arbetstagare som vikarie utför vissa
arbetsuppgifter som de saknar behörighet för. Det bör framhållas att en
vikariatsanställning under vissa förutsättningar övergår i en
tillsvidareanställning enligt 5 § andra stycket lagen om
anställningsskydd. Detta torde dock inte innebära att arbetstagarna är
tillförsäkrade de arbetsuppgifter som de utförde när
tillsvidareanställningen började.
Flera studier visar att den geografiska rörligheten bland högskolelärare
och forskare är liten. Ett mått på lärarnas rörlighet är andelen lärare med
doktorsexamen som disputerat vid den högskola där de tjänstgör.
Högskollärarutredningen redovisar att av de lärare som hade
doktorsexamen och som i oktober 1995 var anställda vid statliga
högskolor med forskningsresurser hade drygt tre fjärdedelar disputerat
vid det lärosäte där de var anställda. Variationen var dock stor mellan
olika lärarkategorier; professorerna uppvisade mest rörlighet.
Det är väsentligt för kvaliteten i forskning och grundutbildning att
lärares rörlighet mellan lärosäten ökar. För att stimulera denna rörlighet
avser regeringen att, i enlighet med utredningens förslag, underlätta för
högskolorna att för en begränsad tid anställa lärare från andra högskolor.
Ett lärosäte bör således kunna besluta om tidsbegränsad anställning som
lektor eller adjunkt för en lärare som är tillsvidareanställd vid en annan
högskola. En sådan anställning bör vara begränsad till högst tre år. Om
en adjunkt vid en högskola anställs som lektor vid en annan högskola,
bör vanligt anställningsförfarande för lektor tillämpas (se avsnitt 7.2.2).
Regeringen konstaterar att de regler om rätt till tjänstledighet som
finns i t.ex. tjänstledighetsförordningen (1984:111) och i gällande
kollektivavtal ger en tillsvidareanställd lärare möjligheter att vara ledig
för en tidsbegränsad anställning.
Forskarassistent
Regeringen avser att i budgetpropositionen för år 1998 lägga fram förslag
om en effektiviserad forskarutbildning. Forskarutbildningen bör vara en
väl planerad utbildning, som kan genomföras inom den stipulerade tiden
om fyra år. Avhandlingen bör ses som ett gesällprov inför fortsatt
forskning. Det är således av vikt att de nyexaminerade doktorer som
högskolan vill rekrytera får möjlighet att meritera sig både vetenskapligt
och pedagogiskt. Enligt regeringens bedömning ger anställning som
forskarassistent möjligheter till detta.
För att anställningen som forskarassistent skall fylla sin funktion för
rekryteringen är det naturligt att den är tidsbegränsad. I dag får
anställningen innehas under högst sex år, med möjlighet till förlängning
om det finns särskilda skäl. För att komma ett så stort antal nyblivna
doktorer till del som möjligt, bör anställningen inte sträckas ut alltför
långt i tiden. Regeringen anser därför, i likhet med
Högskollärarutredningen, att anställning som forskarassistent bör
tidsbegränsas till högst fyra år. Det bör dock även fortsättningsvis finnas
möjlighet till förlängning om särskilda skäl föreligger, såsom sjukdom
eller föräldraledighet.
För behörighet till anställning som forskarassistent krävs i dag avlagd
doktorsexamen. Högskoleförordningen bör förtydligas så att även
motsvarande utländska examen, efter prövning, kan ge behörighet.
Företräde till anställning som forskarassistent bör, liksom i dag, ges till
sökande som har avlagt examen högst fem år före ansökningstidens
utgång.

7.1.3 Övriga lärare
Regeringens bedömning: Lärarkategorierna nordisk respektive
utländsk lektor bör avskaffas. Arbetsuppgifterna kan i stället utföras
inom ramen för anställning som lektor eller adjunkt.
Möjligheten till adjungering bör vidgas från att gälla endast
professor till att omfatta även lektor och adjunkt. Anställning som
adjungerad lärare bör vara tidsbegränsad till högst tre år och kunna
förnyas i ytterligare tre år.
Anställning som gästlärare bör vara tidsbegränsad till högst tre år.

Utredningens förslag: I Högskollärarutredningen föreslås att tjänst
som nordisk respektive utländsk lektor ersätts av anställning som
utländsk lärare. Vidare föreslås att möjligheten till adjungering utökas till
att omfatta även andra lärarkategorier än professor. Anställning som
gästlärare föreslås vara tidsbegränsad till högst tre år.
Remissinstanserna: Frågan om utländsk lärare har inte kommenterats
av remissinstanserna. Flera remissinstanser välkomnar förslaget till
adjungering av fler lärarkategorier. Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK) menar att heltidsanställning som adjungerad lärare bör kunna
komma ifråga. Socialstyrelsen delar denna uppfattning och föreslår en
kortare tidsbegränsning av förordnandet i dessa fall.
Skälen för regeringens bedömning: Utöver professor, lektor, adjunkt
och forskarassistent finns det ett antal andra lärarkategorier inom
högskolan. Dessa behandlas i det följande.
Nordisk och utländsk lektor
Under lång tid har det funnits tidsbegränsade anställningar som utländsk
respektive nordisk lektor. Det är angeläget att högskolorna även i
fortsättningen skall kunna få impulser från andra länder och
språkområden genom att rekrytera lärare därifrån. Motiven för
tidsbegränsningen att man härigenom försäkrar sig om personer med
helt aktuell kunskap i det berörda språket har emellertid försvagats med
dagens kommunikationsmöjligheter. Som ett led i en strävan att förenkla
lärarorganisationen bör de ovannämnda anställningarna avskaffas och
samma regler gälla för nordiska och andra utländska lärare som för
övriga lärare i högskolan. Ett ytterligare skäl för denna förändring är de
krav som EG-rätten ställer. EG-domstolen har i tre rättsfall slagit fast att
en regel som ger generell möjlighet att tidsbegränsa anställningsavtal för
utländska lärare, när en sådan möjlighet inte finns för andra
lärarkategorier, är att anse som otillåten diskriminering (mål C 33/88
Allué I, REG 1989, s. 1606, mål C 259/91 Allué II, REG 1993, s. 4330,
mål C 272/92 Spotti, REG 1993, s. 5202).
Högskollärarutredningen föreslår att en särskild anställning som
utländsk lärare införs. Regeringen konstaterar dock att inom ramen för
det regelverk som nu föreslås för lektorer och adjunkter kommer det att
vara möjligt att på ett likformigt sätt avtala om en första anställning för
högst ett år för såväl svenska som utländska medborgare (se avsnitt
7.1.2).
Adjungerad lärare
Högskolorna har under ett antal år haft möjlighet att knyta till sig
kvalificerade personer med huvudsaklig sysselsättning utanför högskolan
genom att anställa dem som adjungerade professorer. De adjungerade
professorerna är av stor betydelse för högskolornas samverkan med
näringslivet och arbetslivet i övrigt. Det finns skäl att vidga
möjligheterna till samarbete av detta slag till att omfatta även andra
lärarkategorier. Högskolorna bör således, i enlighet med utredningens
förslag, få möjlighet att inrätta tidsbegränsade anställningar också som
adjungerad lektor respektive adjunkt.
Liksom fallet är nu beträffande adjungerad professor bör endast den
kunna anställas som adjungerad lärare som har sin huvudsakliga
verksamhet utanför högskolan. Med huvudsaklig verksamhet menas
minst 50 procent av arbetstiden. Anställning som adjungerad lärare bör, i
likhet med vad som gäller för adjungerad professor, vara tidsbegränsad
till tre år med möjlighet till förlängning i ytterligare tre år.
Timlärare, gästlärare m.m.
Tidsbegränsad anställning som timlärare kan i dag tillämpas i vissa fall,
bl.a. om anställningen inte är särskilt omfattande eller om den avser
kortare tid än ett år. Regeringen överväger att se över villkoren för
tidsbegränsad anställning som timlärare.
När det gäller gästlärare skall förordnande i dag meddelas tills vidare,
längst till viss tidpunkt. För att karaktären av gäst verkligen skall framgå,
anser regeringen, liksom utredningen, att anställning som gästlärare bör
tidsbegränsas till högst tre år. Tidsbegränsad anställning som s.k.
gästprofessor har behandlats i avsnitt 7.1.1.
Undervisningsuppgifter skall normalt fullgöras av personer som är
anställda som lärare. I vissa fall kan emellertid undervisning meddelas av
andra anställda, såsom innehavare av doktorandtjänster, assistenter,
amanuenser och kliniska assistenter. Vid Sveriges lantbruksuniversitet
finns dessutom anställningar som statsagronom, statshortonom,
statsveterinär och biträdande statsveterinär i vilka undervisning kan ingå.
I denna proposition behandlas endast anställningar som lärare, och
ovannämnda anställningar berörs således inte.

7.1.4 Arbetsuppgifter
Regeringens förslag: I en professors arbetsuppgifter skall det, utom
inom det konstnärliga området, normalt ingå både utbildning och
forskning.
En lärare skall följa, förutom utvecklingen inom det egna ämnes-
området, den samhällsutveckling i övrigt som har betydelse för
lärarens arbete vid högskolan.
Regeringens bedömning: Det ankommer på varje högskola att
fördela arbetsuppgifter mellan sina lärare i ett flerårsperspektiv.
Samtliga lärare bör medverka i grundutbildningen. Varje lärare med
doktorsexamen eller motsvarande kompetens bör medverka i
forskning/forskarutbildning.
Regeln om professorers utrymme för återkommande, längre
sammanhängande perioder för forskning eller konstnärligt
utvecklingsarbete bör utgå ur högskoleförordningen.

Utredningens förslag: Högskollärarutredningen föreslår ett tillägg i
högskolelagen så att högskolans s.k. tredje uppgift syns i beskrivningen
av lärarnas uppgifter.
Utredaren anser att det är den enskilda högskolans sak att fördela
arbetsuppgifter mellan olika kategorier av lärare. Avvägningen mellan
insatser inom grundläggande utbildning respektive forskning/forskar-
utbildning eller konstnärligt utvecklingsarbete kan i större utsträckning
än i dag göras olika för olika lärare, även inom en och samma
lärarkategori. Varje högskola skall, inom ramen för sin verksamhets-
planering, fördela arbetsuppgifter mellan sina lärare i ett flerårs-
perspektiv. Som en följd härav bör 4 kap. 5 § högskoleförordningen utgå,
enligt vilken professorer skall beredas utrymme för återkommande,
längre sammanhängande perioder för forskning eller konstnärligt
utvecklingsarbete på heltid.
Remissinstanserna: För att utredningens mål med forskande lärare
skall kunna uppnås efterlyser några remissinstanser, däribland
Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, Stockholms
universitet och Sveriges Universitetslärarförbund, ett system med
garanterad forskningstid i tjänsten, särskilt för den nya lärarkategori,
biträdande lektor, som utredningen föreslår skall ersätta forskarassistent.
Riksrevisionsverket efterlyser en diskussion om professorers deltagande i
undervisningen.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Genom en ändring i
högskolelagen, som trädde i kraft den 1 januari 1997, markerade stats-
makterna att universitet och högskolor vid sidan om utbildning och
forskning också i ökad utsträckning bör samverka med det omgivande
samhället, den s.k. tredje uppgiften.
Regeringen delar utredarens uppfattning att ett motsvarande omvärlds-
perspektiv bör synas i beskrivningen av de uppgifter som högskolans
lärare skall utföra. Regeringen föreslår därför att ett tillägg görs i 3 kap.
1 § högskolelagen med innebörden att lärare vid universitet och
högskolor inte bara skall följa utvecklingen inom det egna ämnesområdet
utan också den samhällsutveckling i övrigt som har betydelse för lärarens
arbete vid högskolan.

Det ankommer på varje högskola att fördela uppgifter inom utbildning,
forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt administrativa
uppgifter m.m. mellan sina lärare i ett flerårsperspektiv. Det skall
härvidlag inte finnas någon direkt koppling mellan lärarkategori och
arbetsuppgifter. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att
regeln om professorers utrymme för återkommande, längre samman-
hängande perioder för forskning eller konstnärligt utvecklingsarbete bör
utgå ur högskoleförordningen.
En grundläggande strävan måste vara att varje lärare tas i anspråk med
hänsyn till hans eller hennes samlade pedagogiska, vetenskapliga eller
konstnärliga och övriga kompetens och att läraren skall kunna utveckla
hela sin kompetens inom ramen för anställningen. Uppgifter avseende
ledning och utveckling av högskolans verksamhet och samverkan med
samhällslivet utanför högskolan bör fördelas inom hela lärargruppen med
hänsyn till varje lärares individuella kvalifikationer.
En viktig följd av dessa principer är att alla lärare med vetenskaplig
kompetens, dvs. doktorsexamen eller motsvarande, bör medverka i såväl
grundläggande utbildning som forskning/forskarutbildning. I högskole-
förordningen föreskrivs att varje lärosäte skall vinnlägga sig om att lärare
av alla slag deltar i undervisningen inom grundläggande
högskoleutbildning. I propositionen Universitet och högskolor frihet
för kvalitet (prop. 1992/93:1) uttalades att en professors ansvar skall
omfatta såväl utbildning som forskning. Regeringens förslag i avsnitt
7.1.1 om befordran av lektorer till professorer understryker ytterligare
betydelsen av pedagogisk meritering. Även med tanke på utbildningens
anknytning till forskningen är det väsentligt att professorer deltar i
grundutbildningen i större utsträckning än i dag. Regeringen föreslår
därför ett förtydligande i högskolelagen med innebörden att det i en
professors arbetsuppgifter, utom inom det konstnärliga området, normalt
skall ingå såväl utbildning som forskning.
På motsvarande sätt bör övriga lärare med vetenskaplig kompetens
medverka i högre grad i forskning/forskarutbildning. Förutsättningar
finns sålunda för varje högskola att skapa en jämnare fördelning av
arbetsuppgifter inom grundutbildning respektive forskning och forskar-
utbildning mellan olika kategorier av lärare. Som tidigare framhållits
finns mot denna bakgrund anledning att ompröva nu gällande
kollektivavtal angående undervisningsskyldigheten för lärare inom olika
kategorier.
Det är av vikt att de nyexaminerade doktorer som högskolan vill
rekrytera får möjlighet att utvecklas till mer självständiga och etablerade
forskare. Därför bör en forskarassistent även i fortsättningen ha tyngd-
punkten i sitt arbete inom forskning/forskarutbildning. En forskar-
assistent bör naturligtvis också medverka i grundutbildningen för att
meritera sig pedagogiskt.

7.2 Rekrytering och anställning
7.2.1 Rekryteringsmål
Regeringens förslag: Samtliga universitet och vissa statliga och
enskilda högskolor skall ges mål avseende könsfördelningen bland
nyrekryterade professorer. Målen skall gälla treårsperioder med början
under perioden 1997-1999.
Vart och ett av dessa lärosäten skall ges ett enda samlat mål,
beräknat utgående från rekryteringsunderlaget.
Regeringens bedömning: Om ett lärosäte inte uppfyllt det av
regeringen fastställda rekryteringsmålet, kan regeringen komma att
föreslå att medel skall reserveras inom lärosätets anslag för forskning
och forskarutbildning. Medlen bör endast få användas för kostnader
för ytterligare nyanställda professorer av underrepresenterat kön.
Varje universitet och högskola, utom de konstnärliga, bör få i
uppdrag att fastställa egna mål avseende könsfördelningen bland
nyrekryterade lärare inom övriga lärarkategorier under treårsperioder
med början 1997-1999.

Utredningsförslag: Högskollärarutredningen anför att det är rimligt att
regeringen anger mål avseende könsfördelningen bland de professorer
som rekryteras under kommande perioder. Vidare framhålls att
uppnående av jämställdhetsmål får uppfattas som en nödvändig
förutsättning för ökad kvalitet i en vid och långsiktig mening.
Utredningen utgår därför från att den relativa framgången när det gäller
att nå dessa mål som till avsevärd del blir beroende av lokala
ambitioner tillmäts betydelse vid statsmakternas resursfördelning.
Utredningen anför att varje högskola, utöver av statsmakterna fastställda
mål, bör fastställa egna rekryteringsmål, t.ex. mål för lärarrörligheten
avseende rekrytering av lärare som disputerat vid andra lärosäten.
På uppdrag av regeringen har Högskoleverket i rapporten
Rekryteringsmål för kvinnliga professorer (1997:9 R) lämnat ett underlag
för beräkning av sådana mål. Enligt verket ger det totala antalet docent-
kompetenta lektorer vid fakulteterna i landet en god uppfattning av
rekryteringsunderlaget för professorer.
I rapporten redovisas förslag till mål för lärosätena för perioden
1997-1999. Målen bör enligt verket höjas för efterföljande perioder i takt
med att andelen kvinnor på lägre nivåer ökar. För varje lärosäte kan ett
samlat mål fastställas för andelen kvinnor bland de nyrekryterade
professorerna under perioden. Detta mål bör beräknas efter dels andelen
kvinnor bland docentkompetenta lektorer vid fakulteterna i landet, dels
den nuvarande fördelningen av lärosätets professurer över fakulteterna.
Enligt Högskoleverket skulle målen då preliminärt bli de som anges i
följande tabell.

Tabell 1. Preliminära rekryteringsmål enligt förslag från Högskoleverket
Högskola Professorer 1996 Rekryteringsmål för
antal andel kvinnor 1997 - 1999
Uppsala universitet 261 5% 22%
Lunds universitet 323 9% 19%
Göteborgs universitet 223 10% 22%
Stockholms universitet 203 16% 21%
Umeå universitet 143 7% 22%
Linköpings universitet 131 6% 17%
Karolinska institutet 152 7% 23%
Kungl. Tekniska högskolan 150 2% 6%
Luleå tekniska universitet 49 2% 8%
Chalmers tekniska högskola 107 4% 6%
Högskolan i Jönköping 8 0% 20%
Handelshögskolan i Stockholm 35 0% 20%
Sveriges lantbruksuniversitet 143 10% 26%

Eftersom lärosäten kan planera eller förutse en rekrytering med en annan
fördelning över fakulteterna än den nuvarande, anser Högskoleverket att
en dialog bör föras mellan Utbildningsdepartementet och lärosätena
beträffande de preliminära målen så att justeringar vid behov kan göras,
innan mål slutligt fastställs.
Remissinstanserna: Bland de remissinstanser som har kommenterat
Högskollärarutredningens avsnitt om rekryteringsmål är opinionen delad.
Stockholms universitet, Karolinska institutet och Naturvetenskapliga
forskningsrådet avstyrker utredningens förslag. De menar bl.a. att målen
bör fastställas lokalt för att de inte skall bli orealistiska och därmed
ogenomförbara. Göteborgs universitet, Linköpings universitet,
Medicinska forskningsrådet och Riksrevisionsverket är positiva till
förslaget om rekryteringsmål. Dessa instanser anför bl.a. att
rekryteringsmål är i linje med mål- och resultatstyrningen i övrigt.
Högskoleverkets rapport har inte remissbehandlats. Arbetsgruppen för
jämställdhet inom högre utbildning och forskning (JÄST-gruppen) har
emellertid på eget initiativ yttrat sig över verkets förslag. JÄST-gruppen
är mycket positiv till att rekryteringsmål ställs upp och anser att graden
av måluppfyllelse bör påverka statsmakternas framtida tilldelning av
resurser för enskilda universitet och högskolor. För att rekryteringsmålen
skall verka pådrivande måste de dock enligt JÄST-gruppen sättas högre
än andelen kvinnor bland docentkompetenta lektorer.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser, liksom Hög-
skollärarutredningen, att det endast är syftet att uppnå jämställdhet som
har den karaktären att särskilda, av statsmakterna fastställda, mål för
rekryteringen av lärare bör fastställas.
Som tidigare framhållits råder det en stor obalans mellan könen i den
akademiska världen. För att påskynda utvecklingen bl.a. mot en jämnare
könsfördelning bland högskolans lärare lade regeringen år 1995 fram
propositionen Jämställdhet mellan kvinnor och män inom utbildnings-
området (prop. 1994/95:164, bet. 1994/95:UbU18, rskr. 1994/95:405).
Som en följd av propositionen har en rad åtgärder vidtagits; bl.a. har nya
resurser fördelats för att öka antalet kvinnliga professorer, forskar-
assistenter och post-doc-stipendiater.
Regeringen anmälde i jämställdhetspropositionen sin avsikt att för
varje lärosäte sätta upp ett mål för könsfördelningen bland nyrekryterade
professorer. Sådana mål är ägnade att stimulera ett långsiktigt och
systematiskt jämställdhetsarbete på alla nivåer; för att ett lärosäte skall
kunna uppnå målen måste åtgärder vidtas såväl inom grundutbildning
och forskarutbildning som inom den fortsatta akademiska karriären.
Varje lärosäte har ansvar för att analysera problemen och finna de
medel som inom olika områden och vid olika institutioner är mest
ändamålsenliga för att åstadkomma en jämnare könsfördelning. Möjlig-
heten till positiv särbehandling, som framgår av bestämmelserna i
jämställdhetslagen (1991:433) och 4 kap. 15 a § högskoleförordningen,
ingår bland de metoder ett lärosäte kan använda för att uppnå sitt
rekryteringsmål. Ett sådant mål bör inte avse ett alltför litet antal
rekryteringar och bör därför ställas upp för hela lärosätet och för
treårsperioder.
Universiteten och vissa högskolor med enskild huvudman, nämligen
Chalmers tekniska högskola AB, Handelshögskolan i Stockholm och
Stiftelsen Högskolan i Jönköping, har i dag rätt att självständigt anställa
professorer. Dessa lärosäten bör få rekryteringsmål, med undantag för
Handelshögskolan i Stockholm som inte har något statligt anslag för
forskning och forskarutbildning.
Regeringen avser därför att för Uppsala, Lunds, Göteborgs,
Stockholms, Umeå och Linköpings universitet, Karolinska institutet,
Kungl. Tekniska högskolan, Luleå tekniska universitet, Sveriges
lantbruksuniversitet, Chalmers tekniska högskola AB och Stiftelsen
Högskolan i Jönköping sätta upp mål för andelen nyrekryterade
professorer av underrepresenterat kön.
Mindre och medelstora högskolor kan för närvarande anställa
professorer antingen efter prövning hos Högskoleverket eller i samarbete
med ett universitet. I denna proposition föreslås i avsnitt 7.1.1 att alla
statliga högskolor själva skall få anställa professorer, utan prövning hos
Högskoleverket, och få befordra lektorer till professorer. Flera av de
medelstora högskolorna börjar uppnå en sådan storlek inom både grund-
utbildning och forskning att de kan förväntas anställa ett inte obetydligt
antal professorer de närmaste åren och inom några år också ansöka om
universitetsstatus. Dessa högskolor bör också ges rekryteringsmål.
Regeringen avser därför att sätta upp rekryteringsmål även för
högskolorna i Karlstad, Växjö och Örebro samt för Mitthögskolan.
Målet för vart och ett av dessa lärosäten kommer att beräknas utgående
från en uppskattning av rekryteringsunderlaget, dvs. dels andelen kvinnor
respektive män bland det totala antalet docentkompetenta lektorer vid
fakulteterna i landet, dels den nuvarande fördelningen av lärosätets pro-
fessurer över fakulteterna. Målen bör gälla för perioden 1997-1999 och
bör kunna höjas inför efterföljande treårsperioder.
Rekryteringsmål baserade på den uppskattning av rekryteringsunder-
laget som beskrivits ovan kommer att verka pådrivande. I särskilt hög
grad gäller detta för de medicinska, humanistiska och samhällsveten-
skapliga fakulteterna. Vid de tekniska och naturvetenskapliga
fakulteterna bör stora ansträngningar riktas mot att höja andelen kvinnor
inom rekryteringsunderlaget. Detta framgår av följande uppgifter,
hämtade ur Högskoleverkets rapport (adjungerade och konstnärliga
professorer ingår inte).

Tabell 2. Andelen kvinnor bland nyanställda professorer vid de fem största
fakulteterna m.m.
Fakultet Professorer totalt Nya professorer Doc.komp.
lekt.
1996 1985-92 1993-95 1996
antal andel kv. andel kv. andel kv. antal andel
kv.
Humaniora 179 19% 19% 16% 335 35%
Samhällsvetenskap 248 8% 14% 11% 431 20%
Medicin 502 6% 6% 8% 408 23%
Naturvetenskap 277 6% 3% 10% 425 12%
Teknik 413 3% 3% 7% 411 6%
Samtliga fakulteter 1942 7,7% 7,3% 11,7% 2192 19,1%

För vart och ett av de ovan angivna lärosätena kommer för perioden
1997-1999 ett preliminärt rekryteringsmål (procentmål) att anges i
budgetpropositionen för år 1998. Även om första halvåret av
treårsperioden har gått, är det ändamålsenligt att målen avser hela
budgetperioden. Regeringen angav i direktiven till universitetens och
högskolornas fördjupade anslagsframställningar för perioden 1997-1999
att lärosätena skulle ange vilka rekryteringsmål de ansåg vara rimliga
samt analysera vilka hinder som fanns för att uppnå högre mål. Endast
några få lärosäten följde regeringens direktiv. Innan de definitiva målen
anges i regleringsbrevet för år 1998 kommer universiteten och
högskolorna att beredas ett nytt tillfälle att yttra sig. Härigenom kan
målen anpassas till lärosätenas långsiktiga planering när det gäller bl.a.
utvecklingen av olika vetenskapsområden och därmed antalet professorer
som kan förutses bli anställda inom olika områden.
Regeringen avser därutöver att ge varje lärosäte, utom de konstnärliga
vilka har en alltför liten rekrytering, i uppdrag att sätta upp egna mål
avseende könsfördelningen bland nyrekryterade inom övriga lärar-
kategorier. Dessa mål skall utgå från andelen kvinnor och män i
rekryteringsunderlaget för respektive kategori och skall avse treårs-
perioder med början under perioden 1997 - 1999.
Lärosätena skall i sina årsredovisningar redovisa de åtgärder som
vidtagits för att nå en jämnare könsfördelning bland professorer och
inom övriga lärarkategorier. Måluppfyllelsen skall rapporteras efter
treårsperiodens slut. Närmare bestämmelser om vilka uppgifter som skall
lämnas i årsredovisningen kommer att anges i regleringsbrev.
I likhet med Högskollärarutredningen och JÄST-gruppen anser
regeringen att graden av måluppfyllelse skall ha betydelse för resurs-
tilldelningen. Regeringen kommer att föra en dialog med lärosätena om
måluppfyllelsen. Om något lärosäte inte uppfyllt sitt av regeringen
fastställda rekryteringsmål, kan regeringen komma att föreslå att medel
reserveras inom lärosätets anslag för forskning och forskarutbildning. De
reserverade medlen kommer att beräknas efter antalet professorer av
underrepresenterat kön som fattas för att det aktuella lärosätet skall
uppnå målet samt efter schabloner för kostnaden för dessa. Medlen bör
endast få användas till kostnader för ytterligare nyanställda professorer
av underrepresenterat kön.
När det gäller Chalmers tekniska högskola AB och Stiftelsen
Högskolan i Jönköping, som ju drivs i privaträttsliga former genom
stiftelser och bolag, följer den ekonomiska regleringen i förhållande till
staten föreskrifter som preciseras genom avtal. En övergripande
målsättning i avtalen är att staten skall utge ersättning för prestationer
och beräkna andra anslag för dessa högskolor på samma sätt och efter
samma grunder som gäller för statliga universitet och högskolor.
Ett uthålligt och intensifierat jämställdhetsarbete inom högskolans alla
nivåer bör successivt leda till en höjning av andelen kvinnor inom alla
lärarkategorier. De förslag som framförs i avsnitt 7.1.1 i denna
proposition är ägnade att leda till ett fördubblat antal professorer inom
högskolan. Dessutom kommer ett betydande antal professorer att avgå
med pension under åren 2000 - 2008, varav det övervägande flertalet är
män. Regeringen bedömer det därför som realistiskt att andelen kvinnor
bland det totala antalet professorer i landet kan öka under den kommande
tioårsperioden från cirka 8 % till upp mot cirka 25 %. Andelen kvinnliga
professorer kan således komma att tredubblas till år 2008.

7.2.2 Anställningsförfarande
Regeringens bedömning: Varje högskolestyrelse bör fastställa en
anställningsordning.
Innan ett anställningsförfarande inleds, bör en högskola besluta om
en anställningsprofil. Av anställningsprofilen bör framgå
ämnesområdet samt behörighets- och bedömningsgrunder.
Utöver nuvarande bedömningsgrunder bör följande bedömnings-
grunder införas: annan yrkesskicklighet , skicklighet avseende
ledning respektive utveckling av högskolans verksamhet samt förmåga
att i övrigt samverka med samhällslivet utanför högskolan.
Information om alla lediga läraranställningar bör spridas genom
annonsering.
Förslag om anställning av lärare bör avges av fakultetsnämnd (eller
motsvarande organ). Det bör inte längre finnas föreskrifter om tjänste-
förslagsnämnder.

Utredningens förslag: I Högskollärarutredningen föreslås att varje
högskolestyrelse skall fastställa en tillsättningsordning, som skall reglera
ordningen för rekrytering av olika lärarkategorier vid högskolan.
Lärosätet skall fastställa en befattningsprofil, innan ett anställnings-
förfarande inleds. Av befattningsprofilen skall framgå ämnesområdet
samt behörighets- och bedömningsgrunder för meritvärderingen.
Kompetens förvärvad i arbetslivet utanför högskolan liksom skicklighet
avseende ledning, utveckling och samverkan skall utgöra särskilda
bedömningsgrunder.
Utredaren menar att annonsering bör vara obligatorisk endast i fråga
om anställning som professor. Regeringen bör inte föreskriva om
särskilda tjänsteförslagsnämnder. Sakkunnigförfarande bör föreskrivas
endast vid anställning av professor.
Remissinstanserna: Ökad lokal frihet vid rekrytering välkomnas av
flertalet remissinstanser, som menar att förslaget är i linje med den
nyligen genomförda avregleringen av högskolornas verksamhet i stort.
Ett par instanser, däribland Socialvetenskapliga forskningsrådet och
Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning i Linköping, befarar
emellertid att decentraliseringen och avformaliseringen av tjänste-
tillsättningen kan få negativa konsekvenser för jämställdheten. Andra
remissinstanser framför oro för minskad offentlighet och rättssäkerhet till
följd av den föreslagna förenklingen av anställningsförfarandet.
Flera remissinstanser, bl.a. Svenska kyrkans utbildningsnämnd och
Sveriges universitetslärarförbund, anser att lärarbefattningar
huvudsakligen skall utannonseras offentligt. Om kravet på annonsering
försvinner, befarar några remissinstanser att risken för intern rekrytering
ökar, vilket motverkar rörlighetsmålet.
Några instanser är tveksamma till förslaget att avskaffa
tjänsteförslagsnämnderna, i synnerhet vid anställning av professor, och
till att sakkunnigförfarandet endast föreskrivs vid anställning av
professor.
Flera remissinstanser efterlyser en diskussion om bedömningen av
pedagogiska meriter och en precisering av vad begreppet pedagogisk
skicklighet står för.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringens utgångspunkt är att
högskolorna också i fråga om lärarrekrytering skall ges den frihet som
numera kännetecknar regelverket för högskolan. Kraven på rättssäkerhet
och offentlig insyn motiverar emellertid vissa generella bestämmelser.
Varje högskola skall, såsom föreslås av Högskollärarutredningen, reglera
förfarandet för anställning av lärare i en anställningsordning. Denna skall
utgå från regeringens föreskrifter och fastställas av högskolans styrelse.
Beslut om anställning av lärare skall liksom nu fattas av rektor, som dock
har möjlighet att delegera besluten, förutom när det gäller anställning av
professor.
Det ankommer på regeringen att besluta om skyldighet för högskolorna
att upprätta en anställningsordning och om grundläggande föreskrifter
angående vad som skall gälla vid anställning av lärare. Huvuddragen i
dessa föreskrifter redovisas i det följande.
Anställningsprofil
Det grundläggande vid rekryteringen av en lärare är hur lärosätet
definierar det ämnesområde inom vilket läraren skall arbeta. Enligt
nuvarande regler skall ämnet bestämmas för anställningen, innan en
anställning som professor, lektor, adjunkt eller forskarassistent
ledigförklaras. Denna ordning bör gälla även fortsättningsvis. Det är
väsentligt att ämnet för en anställning diskuteras ingående så att
ämnesbestämningen blir tydlig. För att säkra kvaliteten är det önskvärt att
ämnet för en anställning, särskilt vad gäller professor, anges så brett som
möjligt så att många sökande anmäler sig. Detta är också ägnat att främja
såväl rörligheten mellan högskolorna som jämställdheten.
För de olika lärarkategorierna finns vissa alternativa grunder för
behörighet (se avsnitten 7.1.1-7.1.3). Innan ett anställningsförfarande
påbörjas, skall lärosätet besluta vilka behörighetsgrunder som skall
tillämpas för den enskilda anställningen. Behörighetsföreskrifterna
garanterar att vissa minimikrav ställs på lärarnas kompetens, och de
fungerar som ett första urvalsinstrument i anställningsproceduren.
I högskoleförordningen anges vissa befordringsgrunder som skall
användas vid anställning av lärare. Befordringsgrunderna är det slutliga
urvalsinstrumentet och används för att fälla avgörandet mellan behöriga
sökande. Regeringen anser att begreppet bedömningsgrund bör användas
i stället för befordringsgrund i överensstämmelse med terminologin i
lagen om offentlig anställning och anställningsförordningen.
Vid varje anställning skall högskolan, liksom fallet är i dag, besluta i
vilken grad olika bedömningsgrunder skall tillmätas vikt och vilken
avvägning som skall göras mellan dem. Det är självklart att dessa
bedömningsgrunder väljs med utgångspunkt i de arbetsuppgifter som
skall ingå i anställningen i fråga.
Som nämnts tidigare läggs ofta stor vikt vid den vetenskapliga
skickligheten, medan den pedagogiska skickligheten tillmäts mindre
betydelse. Regeringen anser att denna avvägning inte motsvarar de krav
som samhället ställer på högskolan. Högskolan ställs inför allt större
pedagogiska utmaningar i takt med att den expanderar och tar emot allt
fler studerande. Pedagogisk skicklighet och pedagogiskt utvecklings- och
förnyelsearbete blir allt viktigare. Regeringen konstaterar att det i dag
finns metoder för värdering av pedagogiska meriter och att
Högskoleverket i sitt remissyttrande över Högskollärarutredningen ställer
sig positivt till att spela en aktiv roll när det gäller den fortsatta
utvecklingen av sådana metoder. Enligt regeringens mening är det därför
väsentligt att större vikt än i dag läggs vid den pedagogiska
skickligheten.
Regeringen anser således, liksom utredningen, att högskolorna skall
besluta om en anställningsprofil, innan ett anställningsförfarande inleds. I
anställningsprofilen skall anges ämnesområdet för anställningen, de
behörighetsgrunder som skall krävas och den avvägning som skall göras
mellan bedömningsgrunderna.
Bedömningsgrunder
Som bedömningsgrunder vid anställning av lärare gäller graden av
skicklighet i olika avseenden. I avsnitt 7.1.2 har regeringen föreslagit att
annan yrkesskicklighet skall införas som en ny behörighetsgrund för
anställning som lektor och att en adjunkt som visat särskild skicklighet
avseende ledning, utveckling eller samverkan skall anställas som lektor.
För att dessa nya behörighetsgrunder skall kunna värderas, anser
regeringen, liksom utredningen, att även graden av annan
yrkesskicklighet liksom graden av skicklighet avseende ledning
respektive utveckling av högskolans verksamhet och förmåga att i övrigt
samverka med samhällslivet utanför högskolan bör införas som
bedömningsgrunder.
I övrigt gäller beträffande bedömningsgrunder vid anställning
bestämmelserna i lagen om offentlig anställning och i anställnings-
förordningen. I jämställdhetslagen och i högskoleförordningen finns
bestämmelser om möjlighet till positiv särbehandling vid anställning som
ett led i strävan att främja jämställdhet i arbetslivet.
Regeringen har i avsnitt 7.1.3 gjort bedömningen att anställning som
nordisk respektive utländsk lektor bör avskaffas. Arbetsuppgifter som
utförts av en sådan lärare kan i stället skötas inom ramen för anställning
som lektor eller adjunkt. Regeringen vill påminna om att det för
behörighet som nordisk respektive utländsk lektor i dag bl.a. krävs att
sökanden har det språk i vilket undervisning skall meddelas som sitt
modersmål. Det bör vara möjligt att beakta denna typ av kunskaper, när
sådan annan skicklighet som är av betydelse för att fullgöra anställningen
väl skall värderas.
Information om lediga läraranställningar
Enligt anställningsförordningen skall en myndighet som avser att anställa
en arbetstagare informera om detta på något lämpligt sätt så att de som är
intresserade av anställningen kan anmäla det till myndigheten inom en
viss tid. I motsats till Högskollärarutredningen anser regeringen att det
för högskolans del är viktigt från såväl kvalitets- som rörlighetssynpunkt
att information om samtliga lediga läraranställningar ges stor spridning.
Därför bör information om alla lediga läraranställningar spridas genom
annonsering eller därmed likvärdigt förfarande. Annonseringen bör ske
nationellt och, om så anses påkallat, även i utlandet. Undantag från
informationsskyldigheten bör gälla när det är fråga om befordran.
Med dagens informationsteknik finns ytterligare möjligheter att
meddela information. Det kan t.ex. vara lämpligt att information om
samtliga lediga läraranställningar läggs ut på högskolornas elektroniska
forskningsinformationssystem. Varje högskola bör lägga fast närmare
principer för information om lediga läraranställningar i sin
anställningsordning.
Handläggning av förslag i anställningsärenden
Ärenden om förslag till tjänst som professor och lektor handläggs i dag
av särskilda tjänsteförslagsnämnder. Regeringens principiella
utgångspunkt är emellertid att ledningsorganen inom högskolan har
ansvaret i anställningsfrågor på samma sätt som i frågor som rör
verksamhetens innehåll, organisation och kvalitet. I linje härmed bör
ansvaret för att utarbeta och avge förslag i ärenden om anställning av
professor och lektor åvila fakultetsnämnderna (eller motsvarande organ).
I enlighet med utredningens förslag bör därför föreskrifterna om
särskilda tjänsteförslagsnämnder för beredning av anställningsärenden
tas bort. Fakultetsnämnden kan dock naturligtvis inrätta de
beredningsorgan den finner lämpligt.
Regeringen anser vidare att högskolornas sätt att arbeta med
rekryteringsfrågor bör kunna bli mer flexibelt. Det är synnerligen
angeläget att handläggningstiden i anställningsärenden förkortas. I det
följande redovisas de riktlinjer som bör gälla.
Vid anställning av en lärare prövas först om de sökande uppfyller
behörighetskraven. När det gäller prövning av behörighet för anställning
som professor, anser regeringen att lika stort avseende bör fästas vid
vetenskaplig och pedagogisk skicklighet. Som tidigare nämnts avser
regeringen därför att införa ett förtydligande i högskoleförordningen med
denna innebörd (se också avsnitt 7.1.1).
När det gäller anställning av professor eller lektor görs därefter en
sakkunniggranskning utifrån de bedömningsgrunder som högskolan har
beslutat skall gälla för anställningen. Minst två sakkunniga skall anlitas.
Regeringen vill understryka vikten av att de pedagogiska meriterna
underkastas en allsidig och kvalitativ bedömning, t.ex. genom anlitande
av pedagogiskt sakkunniga. De sakkunniga skall normalt hämtas utanför
den berörda högskolan och, om inte synnerliga skäl föreligger, skall båda
könen vara företrädda. De sakkunniga skall, liksom i dag, avge skriftliga
utlåtanden om de sökandes skicklighet när det gäller de aktuella
bedömningsgrunderna.
Adjungerad lektor skall anställas på samma vis som adjungerad
professor i dag, dvs. efter förslag av berörd fakultetsnämnd, som skall ha
inhämtat yttranden från två personer som är särskilt förtrogna med ämnet
för anställningen. Vidare bör vid anställning av forskarassistent, liksom
fallet är i dag, yttrande inhämtas från en särskilt tillkallad sakkunnig.
Det är angeläget att samtliga bedömningsgrunder redovisas. I det
förslag som fakultetsnämnden avger som underlag för beslut om
anställning skall en bedömning göras av var och en av de aktuella
bedömningsgrunderna för sig. Därefter skall en sammanvägning göras av
dem med hänsyn till den fastställda profilen. Det skall härvidlag framgå
hur jämställdhetsaspekten och högskolans rekryteringsmål har beaktats.
Eftersom de sakkunniga i motsats till vad som gäller i dag för
tjänsteförslagsnämnder inte kommer att ingå som ledamöter i
fakultetsnämnden, deltar de inte heller i nämndens beslut. På så vis skall
fakultetsnämnden (eller motsvarande organ) kunna göra en mer
förutsättningslös sammanvägning av de olika bedömningsgrunderna.
Fakultetsnämnden skall, efter ansökningstidens utgång, kunna inbjuda
en person som inte har sökt en ledig anställning som professor att göra
detta, på samma sätt som tjänsteförslagsnämnden kan i dag. Den
inbjudna personen behandlas då på samma sätt som andra sökande.

7.2.3 Överklagande
Regeringens bedömning: Det bör inte införas ett system med
prövningstillstånd i Överklagandenämnden för högskolan.

Utredningens förslag: Högskolelärarutredningen föreslår att
prövningstillstånd skall föras in vid handläggningen i
Överklagandenämnden för högskolan. Prövningstillstånd bör enligt
utredaren kunna ges i tre fall, nämligen om det som den klagande anför
bedöms kunna ge saklig grund för att anställa en annan person, om det
förekommit ett allvarligt formellt fel i förfarandet vid handläggningen
eller om ärendet vid högskolan är av principiell vikt. Utredaren föreslår
vidare att samtliga överklaganden skall ges in direkt till
Överklagandenämnden.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna instämmer i
utredningens förslag. Några instanser, bl.a. Överklagandenämnden för
högskolan, noterar emellertid att möjligheten att överklaga beslut om
vikariat tas bort av utredaren utan närmare motivering. Nämnden anser
att beslut om vikariat på lärarbefattning fortfarande bör kunna
överklagas.
Skälen för regeringens bedömning: Överklagandenämnden för
högskolan svarar enligt 5 kap. 1 § högskolelagen för prövning av vissa
beslut på högskoleväsendets område och har inrättats för att avlasta
regeringen från besvärsärenden av sådan art som det inte ansetts rimligt
att föra upp till regeringsnivå. Nämnden avgör bl.a. överklaganden av
beslut om tillsättning av annan tjänst än doktorandtjänst men också
vikariat vid statlig högskola (13 kap. 2 § högskoleförordningen).
Nämnden handlägger vidare överklaganden av vissa beslut som rör
studenter.
Utredaren har som skäl för sitt förslag om prövningstillstånd anfört
dels att överklaganden i ärenden om lärartillsättning leder till en mer
utdragen tillsättningsprocedur, dels att det borde införas former för att
skilja de sakligt och principiellt viktiga överklagandeärendena från de
övriga.
Inom domstolsväsendet finns en ordning med prövningstillstånd. Ett
grundläggande syfte med ett sådant system är att överinstanser skall
avlastas arbete för att bättre kunna ägna sig åt uppgiften att kontrollera
och korrigera överklagade beslut. Systemet är således inte i sig tänkt att
korta handläggningstiderna och en underinstans kan tvärtom få ett större
ansvar för att utredningen är fullständig i varje ärende. En ordning med
prövningstillstånd finns knappast utanför domstolsväsendet. Ett förslag
om att införa ett sådant system när ärendet i första instans har avgjorts av
en myndighet och skall överklagas till en annan myndighet bör därför
noga övervägas och kunna motiveras väl.
En betänklighet med förslaget är enligt regeringens uppfattning att det
skulle krävas prövningstillstånd redan för en första och sista
överprövning av högskolans beslut. Jämför man med den ordning som
gäller för förvaltningsdomstolarna, vilket torde ligga närmast till hands,
finner man att en myndighets beslut i allmänhet först överprövas i en
länsrätt och att prövningstillstånd inte krävs förrän vid ett överklagande
till den andra domstolsinstansen, dvs. kammarrätten. Det är också det
system som gäller för t.ex. överklaganden av beslut av Högskolans
avskiljandenämnd.
Överklagandenämnden har i sitt yttrande över utredarens förslag anfört
att den långa handläggningstiden efter ett överklagande i huvudsak beror
på den interna remissomgång som sker i högskolorna efter
överklaganden, men innan handlingarna i ärendet överlämnas till
nämnden. Högskolan bifogar enligt nämnden regelmässigt ett yttrande
när handlingarna i ärendet överlämnas till nämnden.
Hur lång tid handläggningen av ett tillsättningsärende tar kan således
ytterst bero på hur omfattande en högskola i ett enskilt fall väljer att göra
den utredning som ges in till Överklagandenämnden. Det förhållandet
påverkas knappast av en regel om prövningstillstånd. Det kan också
sättas i fråga om handläggningstiden i Överklagandenämnden blir kortare
med en regel om sådant tillstånd. Tillståndsprövningen kräver i princip
en fullständig genomgång och bedömning av ärendet. I de fall då tillstånd
medges är det sannolikt att handläggningstiderna till och med förlängs.
Även inför en tillståndsbedömning borde nämnden rimligen behöva
inhämta något beslutsunderlag, särskilt som nämnden enligt utredningens
förslag skall överväga om sökanden anfört sådana skäl att det finns saklig
grund att bifalla överklagandet. Det måste därför anses tveksamt och bör
ytterligare övervägas om ett system med prövningstillstånd är det mest
effektiva sättet för att nå en snabbare handläggning av
tillsättningsärenden eller om andra åtgärder i stället kan komma i fråga.
Regeringen noterar att de långa handläggningstiderna i överklagande-
ärenden om anställning utgör ett stort problem inom högskolan. Det är
därför angeläget att handläggningstiden för dessa ärenden förkortas.
Förvaltningslagen (1986:223) ställer redan i dag krav på enkel, snabb och
billig handläggning av ärenden utan att säkerheten eftersätts. Enligt
denna lag skall också en myndighet vars beslut har överklagats
överlämna skrivelsen och handlingarna i ärendet till den myndighet som
skall överpröva beslutet. Regeringen utgår från att ärendet inte onödigt
fördröjs av högskolan efter ett överklagande och att högskolan noga
överväger om någon kompletterande utredning behövs, och i så fall
vilken, efter det att högskolan fattat sitt beslut och ärendet överklagats.
7.3 Bisysslor
Regeringens bedömning: En lärare bör till lärosätet anmäla alla
bisysslor som har anknytning till lärarens ämnesområde.

Utredningens förslag: Högskollärarutredningen förordar att reglerna
för lärares bisysslor utformas så att det blir lättare för både den enskilda
läraren och högskolan att bedöma aktuella fall. En lärare bör därför
redovisa alla ämnesanknutna bisysslor, inte endast inom forsknings- och
utvecklingsarbete. En intern ordning för hur denna redovisning skall ske
bör fastställas av respektive högskola. Eventuella överträdelser av
reglerna för lärares bisysslor får beivras av högskolan på samma sätt som
andra förseelser i anställningen.
Remissinstanserna: Majoriteten av instanserna tillstyrker utred-
ningens förslag om att alla bisysslor som har anknytning till lärarens
ämnesområde skall anmälas till lärosätet. Några instanser menar
emellertid att de nuvarande reglerna om bisysslor är fullt tillräckliga och
ställer sig tveksamma till utredningsförslaget. Dessa instanser anser att
bisysslor kan vara ett naturligt inslag för att öka rörligheten mellan
högskolor och näringsliv och för att uppnå målen för högskolans s.k.
tredje uppgift.
Skälen för regeringens bedömning: En allmän bestämmelse om
förbud för arbetstagare att ha förtroendeskadliga bisysslor finns i 7 §
lagen om offentlig anställning. För lärare vid en högskola gäller
dessutom enligt 3 kap. 7 § högskolelagen en vidgad rätt att inneha
bisysslor. Den innebär att läraren får inneha anställning eller uppdrag
eller utöva verksamhet som avser forskning eller utvecklingsarbete inom
anställningens ämnesområde, om läraren inte därigenom skadar
allmänhetens förtroende för lärosätet. Läraren skall hålla bisysslan
åtskild från sin tjänsteutövning. En högskolelärare skall enligt 4 kap. 24 §
högskoleförordningen till lärosätet anmäla bisysslor som avser forskning
och utvecklingsarbete av nämnvärd omfattning och varaktighet inom
tjänstens ämnesområde. Någon sådan anmälningsskyldighet finns inte i
de allmänna bestämmelserna om bisysslor i anställningsförordningen.
S.k. arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor regleras i kollek-
tivavtal.
Utredaren hänvisar till Riksrevisionsverkets rapport Bisysslor inom
universitet och högskolor (RRV 1995:45). I denna rapport konstateras att
det nuvarande regelverket inte ger universitet och högskolor tillräckligt
effektiva styrmedel eller sanktionsmöjligheter. Dessutom upplevs
reglerna ofta som svåra att tolka, vilket leder till att de endast i liten
utsträckning tillämpas av högskolorna. Detta innebär att förekommande
otillåtna bisysslor i praktiken ofta legitimeras. De största problemen är
dels hur lärosätet skall få kännedom om pågående bisysslor hos lärarna,
dels hur den enskilda läraren skall veta när en bisyssla måste redovisas.
Utredaren har påtalat att det finns gränsdragningsproblem när det
gäller att skilja på bisyssla avseende forskning eller utvecklingsarbete å
ena sidan och annan ämnesanknuten bisyssla, t.ex. undervisning, å andra
sidan. Vidare finns det tolkningsproblem avseende vad som utgör en
bisyssla av nämnvärd omfattning och varaktighet. Regeringen delar
uppfattningen att reglerna bör utformas så att det blir lättare både för
högskolan och för den enskilda läraren att avgöra när en bisyssla bör
rapporteras. Anmälningsskyldigheten för en lärare bör därför avse
samtliga ämnesanknutna bisysslor, oavsett om bisysslan gäller forskning,
utvecklingsarbete eller annan verksamhet, som t.ex. undervisning, och
oavsett bisysslans omfattning och varaktighet. En ändring av den
innebörden bör göras i högskoleförordningen.

8 Vetenskapsområden och principer för fördelning
av resurser till forskning och forskarutbildning
Regeringens förslag: Resurser till forskning och forskarutbildning
skall inte längre ges per fakultet utan skall fördelas till följande veten-
skapsområden:
- humanistisk-samhällsvetenskapligt,
- medicinskt,
- naturvetenskapligt och
- tekniskt vetenskapsområde.
Universiteten och de övriga högskolor som riksdagen beslutar skall
ges anslag för forskning och forskarutbildning. För vart och ett av
dessa lärosäten skall riksdagen besluta om anslagets storlek och vilka
av ovan nämnda vetenskapsområden som skall anvisas resurser för
forskning och forskarutbildning. Sveriges lantbruksuniversitet skall
dock, liksom i dag, anvisas resurser i ett samlat anslag för forskning,
forskarutbildning och grundutbildning.
En högskola som inte är ett universitet skall efter beslut av
Högskoleverket kunna få ett eller flera vetenskapsområden; denna
högskola får därmed rätt att anordna forskarutbildning och utfärda
doktorsexamen inom dessa vetenskapsområden.
Ett universitet eller en högskola med ett eller flera vetenskaps-
områden skall inrätta minst en fakultetsnämnd. Lärosätet beslutar
vilka fakultetsnämnder som skall finnas och om ansvarsområdet för
var och en av dessa. En högskola skall ha särskilda organ för den
grundutbildning och forskning som inte hör till ansvarsområdet för
någon fakultetsnämnd vid högskolan.
Flertalet ledamöter i en fakultetsnämnd skall vara vetenskapligt
kompetenta men behöver inte vara lärare inom fakultetens ansvars-
område.

Utredningens förslag: RUT-93 föreslår att högskolornas forsknings-
anslag fördelas på fyra vetenskapsområden, nämligen teknik, natur-
vetenskap, medicin (inklusive odontologi och farmakologi) samt kultur-
vetenskap (humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi).
Utredningen anför att detta skulle innebära att skillnaderna mellan de
olika områdena framstår tydligare och prioriteringar mellan områdena
klargörs. Högskolorna föreslås få bestämma om den egna fakultetsindel-
ningen och hur uppsättningen av fakultetsnämnder skall se ut.
Remissinstanserna: Universiteten tillstyrker förslagen. De mindre
fakulteterna vid universiteten ser emellertid sin verksamhet och existens
hotad. De mindre och medelstora högskolor som yttrat sig i frågan
tillstyrker förslagen. Någon högskola framhåller att fakultetsindelningen
har en konserverande effekt och hindrar uppkomsten av övergripande
forskning som spänner över flera fakultetsområden.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nu gällande regler beslutar
riksdagen om vid vilka lärosäten det skall finnas fakulteter och om fakul-
tetsindelningen vid vart och ett av dessa lärosäten.
Med anledning av budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1,
utg.omr. 16) beslutade riksdagen om kriterier för när en högskola skall få
benämnas universitet och att det ankommer på regeringen att besluta om
användningen av denna benämning. Regeringen har därefter beslutat att
ytterligare tre lärosäten, Karolinska institutet, Kungl. Tekniska högskolan
och Luleå tekniska universitet, från och med 1 januari 1997 skall vara
universitet. Samtliga tio statliga lärosäten med fakultet är därmed
universitet.
Resurser till forskning och forskarutbildning
Enligt nuvarande system beslutar riksdagen för varje lärosäte med
fakultet inom Utbildningsdepartementets ansvarsområde om ett samlat
anslag för forskning och forskarutbildning. Anslaget är uppdelat i en
anslagspost för varje fakultet och en post för lokalkostnader. Högskole-
styrelsen får enligt regleringsbrev omfördela högst tre procent av
resurserna från en fakultet till andra fakulteter. Det finns i dag tio olika
slag av fakulteter. Antalet fakulteter vid ett lärosäte varierar från åtta vid
Lunds universitet till endast en fakultet vid Kungl. Tekniska högskolan.
Anslagsposterna är av mycket varierande storlek; den medicinska
fakulteten vid Karolinska institutet anvisas 323 miljoner kronor år 1997
och den nyinrättade filosofiska fakulteten vid Luleå tekniska universitet
anvisas 5 miljoner kronor.
Det nuvarande systemet för indelning i fakulteter och därmed samman-
hängande resursfördelning har kritiserats för att vara föråldrat och i vissa
delar alltför detaljerat samt för att hämma förnyelse, samarbete över
fakultetsgränserna och tvärvetenskap.
Regeringen anser att det är angeläget att underlätta för universitet och
högskolor att göra egna prioriteringar av sina forskningsresurser och att
ge dem bättre förutsättningar för tvärvetenskapligt samarbete. Detta
skulle vara möjligt, om resurser till forskning och forskarutbildning
fördelades till några få, stora och sammanhållna vetenskapsområden, i
stället för till ett flertal fakulteter av varierande storlek.
Regeringen föreslår att samma indelning i vetenskapsområden som
tillämpas för forskningsråden under Utbildningsdepartementet skall
användas vid beslut om resurser för forskning och forskarutbildning vid
universitet och högskolor. Det är därvid också lämpligt att använda
samma benämningar på vetenskapsområdena. Enligt detta förslag skall
riksdagen alltså besluta om resurser för forskning och forskarutbildning
till lärosätena fördelade till humanistisk-samhällsvetenskapligt,
medicinskt, naturvetenskapligt och tekniskt vetenskapsområde.
Högskolestyrelsen bör vid behov få omfördela högst tre procent av
resurserna från ett område till andra områden.
Anslagsposterna till naturvetenskapligt respektive tekniskt område
kommer att motsvara nuvarande poster till respektive fakulteter. Anslags-
posten till medicinskt område kommer att motsvara nuvarande poster till
medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet. Anslagsposten till
humanistisk-samhällsvetenskapligt område, slutligen, kommer att
motsvara nuvarande poster till teologisk, juridisk, humanistisk, samhälls-
vetenskaplig och filosofisk fakultet.
Regeringen delar inte de farhågor för forskningens fortsatta existens
inom de mindre fakultetsområdena som redovisats i vissa remiss-
yttranden över utredningen. Enligt vad som nämns senare i detta kapitel
kan emellertid statsmakterna, om behov skulle uppstå, genom särskilda
uppdrag till lärosätena säkerställa att forskning bedrivs inom områden av
nationellt intresse.
Medel för lokalkostnader m.m. vid universiteten bör även fortsätt-
ningsvis anvisas i en särskild anslagspost. Även resurserna för
konstnärligt utvecklingsarbete bör, som beskrivs närmare nedan, utgöra
en särskild post.
De nya principerna för fördelning av resurser för forskning och
forskarutbildning kommer naturligtvis inte i sig att medföra en ökning av
anslagen, men lärosätena får som ovan nämnts större möjligheter att göra
egna prioriteringar inom vetenskapsområdena.
Sveriges lantbruksuniversitet ligger inom Jordbruksdepartementets
ansvarsområde och har tre särskilda fakulteter. Dessa fakulteter kan
sägas ligga främst inom naturvetenskapligt, tekniskt och medicinskt
område. Lantbruksuniversitetet bör, liksom i dag, erhålla resurser för
forskning, forskarutbildning och grundutbildning i ett samlat anslag.
Regeringen kommer i budgetpropositionen för år 1998 att redovisa
eventuella förslag beträffande speciella satsningar för forskning.
Resurser för forskning vid mindre och medelstora högskolor
Som en följd av förslag i budgetpropositionen för år 1997 har de mindre
och medelstora högskolorna tilldelats permanenta och ökade resurser för
forskning i ett samlat anslag med en anslagspost för varje högskola.
Forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna är i ett skede
av stark utveckling. Det finns också en begynnande profilering av dessa
högskolors forskning.
I det följande föreslår regeringen att en högskola som inte är ett
universitet efter beslut av Högskoleverket skall kunna få ett eller flera
vetenskapsområden och därmed få anordna forskarutbildning inom dessa
områden. När detta skett kan regeringen föreslå riksdagen att lärosätet
inte längre skall anvisas en anslagspost för forskning under ovan nämnda
samlade anslag. Högskolan skall i stället ges ett eget anslag för forskning
och forskarutbildning med anslagsposter för dessa vetenskapsområden
samt i förekommande fall en post för övrig forskning vid högskolan.
Högskolor utan något eget anslag för forskning och forskarutbildning
bör, liksom i dag, ges resurser för forskning i ett samlat anslag med en
anslagspost för varje högskola.
Förslagen är ägnade att uppmuntra de mindre och medelstora
högskolorna att specialisera sig och koncentrera sina resurser. Därigenom
kan forskningen utvecklas optimalt efter de olika högskolornas förutsätt-
ningar.
Särskilda uppdrag för forskning och forskarutbildning
Regeringen avser att för vissa lärosäten föreslå särskilda uppdrag för
forskning. De särskilda uppdragen skall bl.a. vid behov säkerställa att
forskning bedrivs vid något eller några lärosäten inom ämnesområden
som är av nationellt intresse. Uppdragen skall kunna avse både större
områden, såsom juridik och teologi, och enskilda mindre ämnen.
Regeringen avser vidare att ge uppdrag avseende forskarutbildningen
till varje lärosäte som anvisas resurser för forskning och forskarutbild-
ning till något vetenskapsområde. Dessa uppdrag kommer att redovisas i
budgetpropositionen för år 1998.
Rätten att anordna forskarutbildning
Universiteten har i dag och skall även i fortsättningen ha rätt att anställa
professorer, anordna forskarutbildning och utfärda doktorsexamen.
Regeringen föreslår i denna proposition att även övriga högskolor
själva skall kunna anställa professorer (se avsnitt 7.1.1).
Dessa högskolor bör däremot, enligt regeringens mening, prövas innan
de kan få rätt att anordna forskarutbildning. En högskola vars forskning
och utbildning inom ett vetenskapsområde har nått en tillräcklig kvalitet
och omfattning, bör således kunna få anordna forskarutbildning inom
detta vetenskapsområde. Regeringen föreslår därför ett förtydligande i
högskolelagen med följande innebörd.
En högskola som inte är ett universitet kan efter ansökan till och beslut
av Högskoleverket, få ett eller flera av humanistisk-samhällsveten-
skapligt, medicinskt, naturvetenskapligt eller tekniskt vetenskapsområde.
Denna högskola får därmed rätt att anordna forskarutbildning och att
utfärda doktorsexamen inom dessa vetenskapsområden. En sådan rätt bör
kunna ges till en högskola som har uppnått tillräcklig bredd och
specialisering inom grundutbildning och forskning inom ett antal nära-
liggande ämnen inom något av de fyra vetenskapsområdena. Forskningen
vid högskolan behöver och kan naturligtvis inte spänna över hela
vetenskapsområdet. Vid högskolan bör dessutom finnas goda infra-
strukturella förutsättningar (bibliotek, laboratorier m.m.) för att bedriva
grundutbildning och forskning, och högskolan bör ha goda inter-
nationella kontakter.
Fakultetsnämnder m.m.
Beteckningen fakultet används över stora delar av världen för en grupp
av innehållsligt sammanhörande ämnen vid ett universitet och för de
lärare som ansvarar för dessa. I Sverige är begreppet fakultet också
knutet till statsmakternas anslag till forskning och forskarutbildning. Före
1977 års högskolereform deltog samtliga ordinarie professorer och
lektorer i fakultetens sammanträden och beslut.
I och med denna reform överfördes beslutsrätten till valda organ,
fakultetsnämnder, med ansvar för grundutbildning, forskarutbildning och
forskning inom sitt område.
Högskolelagen föreskriver att flertalet ledamöter i en fakultetsnämnd
skall utses genom val bland vetenskapligt kompetenta lärare inom
fakulteten. Formellt avser begreppet fakultet således i dag dels en enhet
för statsmakternas resurstilldelning, dels en valförsamling för val till
fakultetsnämnd.
Regeringen avser att i högskoleförordningen förtydliga fakultets-
nämndens uppgifter. Fakultetsnämnden skall ha en särskild uppgift att
ansvara för att kvaliteten inom forskning och utbildning upprätthålls.
Fakultetsnämnden skall också ha ett särskilt ansvar för forskarutbild-
ningens kvalitet och effektivitet.
Varje universitet, liksom varje högskola som har rätt att anordna
forskarutbildning, skall därför inrätta minst en fakultetsnämnd. Det är
emellertid av vikt att varje lärosäte kan anpassa sin organisation efter de
lokala förutsättningarna och efter de nya krav som ställs inom forskning,
forskarutbildning och grundutbildning.
Dessa lärosäten bör därför själva bestämma om vilka fakultetsnämnder
som skall finnas och om deras ansvarsområden, dvs. vilka ämnes-
områden inom lärosätet som var och en av nämnderna skall ansvara för.
Dessa ansvarsområden såvitt gäller forskarutbildning måste självfallet
ligga inom de vetenskapsområden som finns vid respektive lärosäte, dvs.
inom vilka lärosätet har rätt att anordna forskarutbildning. Valförsam-
lingen för en fakultetsnämnd bör följaktligen bestå av de vetenskapligt
kompetenta lärare, dvs. de med doktorsexamen eller motsvarande, som
har anställning inom nämndens ansvarsområde.
Högskolelagen föreskriver att flertalet ledamöter i en fakultetsnämnd
skall vara vetenskapligt kompetenta lärare inom fakulteten. Studenterna
har enligt högskoleförordningen rätt att vara representerade med minst
två ledamöter. Dessutom följer av förordningen att även andra personer
kan utses som ledamöter. Regeringen föreslår att denna möjlighet
utvidgas och understryks genom att en regel införs i högskolelagen med
innebörden att flertalet ledamöter i fakultetsnämnden skall vara
vetenskapligt kompetenta personer men inte nödvändigtvis vara lärare
inom nämndens ansvarsområde.
Möjligheten att utse andra personer än lärare vid den egna högskolan
till ledamöter i fakultetsnämnden bör enligt regeringens uppfattning
utnyttjas oftare för att knyta forskning och utbildning närmare olika delar
av samhällslivet. Högskolor som inte är universitet skulle också kunna
utnyttja denna möjlighet för att knyta till sig meriterade forskare vid
andra lärosäten som kan tillföra den vetenskapliga verksamheten värde-
fulla kunskaper.
Som ovan nämnts har alla mindre och medelstora högskolor fr.o.m. år
1997 permanenta resurser för forskning. En högskola skall därför ha
särskilda organ för den grundutbildning och forskning som inte hör till
ansvarsområdet för någon fakultetsnämnd vid högskolan.
Det är och kommer även i framtiden att vara vanligt att lärare i ämnen i
vilka den högskola de är anställda vid inte får anordna forskarutbildning
ändå har doktorander. Doktoranderna, som ofta är anställda vid denna
högskola, är enligt nuvarande regler antagna av den fakultetsnämnd, vid
ett universitet eller en annan högskola, till vilken läraren är knuten.
Denna anknytning regleras i högskoleförordningen. En lärare med
vetenskaplig kompetens som inte tillhör ansvarsområdet för någon
fakultetsnämnd vid den egna högskolan bör, främst för forskarutbild-
ningsfrågor, även fortsättningsvis vara anknuten till en fakultetsnämnd
vid ett universitet eller en annan högskola. Det bör emellertid enligt
regeringens mening i fortsättningen ankomma på den högskola där
läraren är anställd att etablera en sådan vetenskaplig kontakt.
Regeringen underströk i budgetpropositionen för år 1997 det
angelägna i att förstärka lärarutbildningarnas vetenskapliga bas och att
underlätta för studenter med lärarexamen att påbörja forskarutbildning.
Dessutom framhölls vikten av att den enskilda högskolan tar ett samlat
ansvar för lärarutbildningen och anpassar den lokala beslutsstrukturen
därefter. Förslag har i olika sammanhang framförts om en särskild
fakultetsorganisation för lärarutbildningen. Regeringens förslag innebär
att varje lärosäte beslutar om sina fakultetsnämnder.
Konstnärligt utvecklingsarbete
Konstnärligt utvecklingsarbete bedrivs vid Lunds, Göteborgs och Umeå
universitet, vid Luleå tekniska universitet samt vid de sju konstnärliga
högskolorna i Stockholm. Regeringen föreslår att medel för konstnärligt
utvecklingsarbete även i fortsättningen skall anvisas i en särskild anslags-
post för varje lärosäte. Vid dessa universitet och högskolor skall
styrelsen, liksom i dag, inrätta ett organ som har ansvaret för det
konstnärliga utvecklingsarbetet.
Göteborgs universitet har i en skrivelse till regeringen begärt att få
inrätta en konstnärlig fakultet. Regeringen framförde i budgetpropo-
sitionen för år 1997 sin avsikt att återkomma till frågan om fakultets-
indelning. Med de förslag som nu läggs fram ankommer det på varje
lärosäte med rätt att anordna forskarutbildning att själv besluta om vilka
fakultetsnämnder som skall finnas och om ansvarsområdet för dessa.
Flertalet ledamöter i en fakultetsnämnd skall dock, liksom i dag, vara
vetenskapligt kompetenta. Statsmakterna kommer alltså, enligt förslaget,
inte längre att besluta om vilka fakulteter som skall finnas och inte heller
om enskilda fakultetsnämnder.

9 Genomförande m.m.
Regeringens förslag: Ändringen i 2 kap. 4 § högskolelagen bör träda
i kraft den 1 januari 1998. Övriga ändringar i högskolelagen bör träda
i kraft den 1 januari 1999. Även de konsekvensändringar som föreslås
i lagen om vissa läkartjänster vid upplåtna enheter, m.m. bör träda i
kraft den 1 januari 1999.

Skälen för regeringens förslag: Mandattiden för de nuvarande
styrelserna går ut den 31 december 1997. Bestämmelser om högskolans
ledning bör därför träda i kraft så snart som möjligt. Den väsentliga
förändring som föreslås gäller ordförandeposten och i övrigt föreslås inga
förändringar. Därför bör den nya ordningen gälla från den 1 januari 1998.
Förslagen om anställningar och dithörande frågor innebär förändringar
av mer omfattande natur. Det är angeläget att lärosätena får möjlighet att
anpassa sig till de nya bestämmelserna. Därför bör bestämmelser
avseende anställningar inte träda i kraft förrän den 1 januari 1999.
Förslagen avseende förändrade principer för tilldelning av resurser till
forskning och forskarutbildning är också av omfattande natur.
Regeringen anser det angeläget att budgetarbetet inför år 1999 får
genomföras efter de nya principer som föreslås.
Förslagen beträffande indelning i fakultetsnämnder och deras
sammansättning bör också träda i kraft den 1 januari 1999. Detta ger
lärosätena möjlighet att förbereda den nya organisationen vad gäller t.ex.
antalet fakultetsnämnder, deras ansvarsområden och utseende av
ledamöter i nämnderna. Den nya organisationen kan komma att få olika
utformning vid lärosätena. Det är därför inte lämpligt att regeringen
reglerar hur övergången till ny organisation bör ske. Högskolorna har
emellertid möjlighet att redan före ikraftträdandet vidta vissa administra-
tiva åtgärder som behövs för att den nya ordningen skall kunna fungera
från den 1 januari 1999.

10 Författningskommentar
10.1 Förslaget till lag om ändring i högskolelagen
(1992:1434)
1 kap.
5 §

I paragrafen görs ett tillägg. I den nya lydelsen innebär paragrafen att i
högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och män
alltid iakttas och främjas. Ändringen kommenteras i avsnitt 6.5.

11 §

I 11 § regleras examina inom den grundläggande högskoleutbildningen.
Regeringen föreskriver vilka examina som får avläggas medan det
kommer an på Högskoleverket att besluta vid vilka högskolor olika
examina får avläggas. Högskoleverkets beslutanderätt omfattar dock inte
Sveriges lantbruksuniversitet.

12 §

I 12 §, som är ny, regleras examina inom forskarutbildningen. Av första
stycket framgår det att regeringen föreskriver vilka examina som får
avläggas. Enligt andra stycket första meningen har universiteten en
generell rätt att utfärda examina. Det betyder att det ankommer på
universitetet att avgöra inom vilka områden universitetet kan bedriva
forskarutbildning på en hög vetenskaplig nivå. Vid övriga högskolor
skall, enligt andra meningen, examina kunna avläggas inom ett eller flera
vetenskapsområden som finns vid högskolan. Att ett vetenskapsområde
finns vid en högskola betyder bl.a. att högskolan inom området får
anordna forskarutbildning och således utfärda doktorsexamina. Av 2 kap.
5 § framgår att riksdagen beslutar att det skall finnas vissa vetenskaps-
områden för forskarutbildning och att Högskoleverket under vissa
förutsättningar kan besluta att vetenskapsområden skall få finnas också
vid högskolor som inte är universitet. Fördelningen av medel till
forskarutbildning sker enligt regeringens förslag per vetenskapsområde.
Av 2 kap. 5 a § framgår att en högskola med vetenskapsområde skall
inrätta en eller flera fakultetsnämnder som bl.a. har att besluta i frågor
om forskarutbildning inom vetenskapsområdet. Högskoleverket har att
bedöma om det finns förutsättningar för forskarutbildning på en hög
vetenskaplig nivå inom ett eller flera vetenskapsområden vid en högskola
som inte är universitet. Bakgrunden till förslaget behandlas i avsnitt 8.
2 kap.
4 §

Ändringen i första stycket av paragrafen innebär att ordföranden i
styrelsen för en högskola till skillnad från vad som nu gäller skall
vara en annan person än rektor. Som anges i författningstexten, andra
stycket, bör ordföranden vara rekryterad externt. Till ordförande bör
regeringen således inte utse en person som är anställd vid högskolan.
Ändringen motiveras i avsnitt 6.3. Tidigare reglerades frågan om vem
som skall vara ordförande inte i lagen utan i högskoleförordningen
(1993:100). I andra stycket i paragrafen angavs tidigare att regeringen
när den utser styrelsens ledamöter skall välja personer med bakgrund i
sådan verksamhet som är av betydelse för högskolans utbildnings- eller
forskningsuppdrag. Att så sker ligger dock i sakens natur, och det har
därför bedömts som överflödigt att ha en särskild lagbestämmelse om
detta. Att meningen har tagits bort ur lagtexten är således inte avsett att
innebära någon ändring i sak. Det är regeringens ansvar att utse personer
som på bästa sätt kan vara av betydelse för högskolans utbildnings- och
forskningsuppdrag.

5 §

I första meningen anges det att riksdagen bestämmer vilka
vetenskapsområden som finns (jfr. avsnitt 8). Uttrycket
vetenskapsområde betecknar ett övergripande ämnesområde, dvs. ett
antal besläktade ämnesområden. Inom det området får en högskola
anordna forskarutbildning med stöd av 1 kap. 12 § andra stycket.
Vetenskapsområdet får också betydelse när en högskola tilldelas anslag.
Således bestäms anslag för forskning och forskarutbildning per
vetenskapsområde. Enligt andra meningen finns det vetenskapsområden
vid universiteten. Det betyder att samtliga vetenskapsområden finns där
utan att det sker någon bedömning med avseende på den grundutbildning
eller forskning som finns vid det särskilda universitetet. En annan
ordning gäller enligt tredje meningen i fråga om högskolor som inte är
universitet. Då beslutar Högskoleverket efter en prövning av varje
särskilt fall, om det skall finnas vetenskapsområde vid den aktuella
högskolan. Kriterierna för den prövningen anges i fjärde meningen.
Kriterierna skall vara uppfyllda för varje vetenskapsområde som enligt
Högskoleverkets beslut skall finnas vid högskolan.

5 a §

Enligt första stycket i paragrafen skall det finnas fakultetsnämnder vid
varje universitet och vid varje högskola där det enligt Högskoleverkets
beslut skall finnas minst ett vetenskapsområde med stöd av beslut enligt
5 §. Att det finns ett vetenskapsområde ger uttryck för att högskolan får
bedriva forskarutbildning inom vetenskapsområdet. En högskola som fått
ett eller flera vetenskapsområden för forskarutbildning skall inrätta minst
en fakultetsnämnd för forskning och forskarutbildning inom de aktuella
vetenskapsområdena. Begreppet fakultet har tagits bort ur
högskoleförfattningarna som benämning för forsknings- och
forskarutbildningsenheter till vilka medel fördelas. Fakultetsnämndernas
uppgifter beskrivs i andra stycket. Där anges det också under vilka
förutsättningar särskilda organ för grundutbildning och forskning inrättas
vid högskolorna och vilka uppgifter organen skall ha. Av tredje stycket
framgår det att universiteten och de aktuella högskolorna själva
bestämmer om de vill ha fler än en fakultetsnämnd och vilket
ansvarsområde varje nämnd i så fall skall ha. Ett ansvarsområde behöver
inte sammanfalla med ett vetenskapsområde. Det betyder att en
fakultetsnämnds ansvarsområde kan sträcka sig över flera
vetenskapsområden, men det är exempelvis också möjligt att dela in ett
vetenskapsområde i flera ansvarsområden allt efter vad universitetet eller
högskolan finner ändamålsenligt. Av sista meningen i tredje stycket
följer dock att ansvarsområdet för en nämnd i fråga om forskarutbildning
skall ligga inom de vetenskapsområden som finns vid en viss högskola.

6 §

I paragrafen ges vissa bestämmelser om sammansättningen av
fakultetsnämnder och de särskilda organ som annars skall finnas för
grundutbildning och forskning enligt 5 a §. Begreppet fakultet har tagits
bort ur högskolelagen. Det anges i stället i första stycket första meningen
att till ledamöter i en fakultetsnämnd får väljas vetenskapligt kompetenta
lärare inom fakultetsnämndens ansvarsområde, andra personer som är
vetenskapligt kompetenta samt personer som annars är lämpliga för
uppdraget. Att andra personer än vetenskapligt kompetenta lärare kan
vara ledamot i en fakultetsnämnd angavs tidigare i
högskoleförordningen. Av första stycket andra meningen framgår att
flertalet av ledamöterna dock alltid skall vara vetenskapligt kompetenta
lärare som är verksamma inom en viss fakultetsnämnds ansvarsområde
eller andra vetenskapligt kompetenta personer. Också studenterna vid
högskolan har, enligt fjärde meningen, rätt att vara representerade i
fakultetsnämnderna och de särskilda organen. Paragrafen innehåller inte
någon regel om att studenternas representanter i fakultetsnämnderna på
något sätt skall vara knutna till nämndens ansvarsområde.
3 kap.
Som anges i avsnitt 7 föreslås det att begreppet tjänst nu skall tas bort ur
högskolelagen och i princip ersättas av begreppet anställning. Som en
följd av detta föreslås också att de två besluten om att dels inrätta, dels
tillsätta en tjänst skall ersättas av ett beslut om att anställa en person.

1 §

Ett tillägg görs i paragrafen av innebörd att en lärare förutom att följa
utvecklingen inom det egna ämnesområdet också skall följa den
samhällsutveckling i övrigt som har betydelse för lärarens arbete vid
högskolan. Bakgrunden till tillägget, som närmare kommenteras i avsnitt
7.1.4, är att universitet och högskolor genom en ändring av 1 kap. 2 §
högskolelagen den 1 januari 1997 har ålagts att samverka med det
omgivande samhället och informera om sin verksamhet. Att följa
utvecklingen inom det egna ämnesområdet och den utveckling i
samhället som har betydelse för arbetet är en uppgift för varje lärare. I
övrigt anges i bestämmelsen de arbetsuppgifter som en lärare kan ha.

2 §

Begreppet tjänst har tagits bort ur paragrafen och ersatts med begreppet
anställning eller motsvarande. Vidare tas begreppet inrättande respektive
tillsättande av professorstjänster bort. Bakgrunden till dessa ändringar
behandlas i avsnitt 7.
I 2 § andra stycket i dess tidigare lydelse angavs att professorstjänster
skall finnas inrättade i tillräcklig omfattning för att forskning och
utbildning skall kunna bedrivas på en hög och kvalitativ nivå inom olika
vetenskapsområden. Meningen har avsett att utrycka dels att en hög
kvalitet i verksamheten till en väsentlig del är professorernas ansvar, dels
att professorernas ansvar skall omfatta såväl utbildning som forskning.
Med de förslag om befordran till professor och fördelning av
arbetsuppgifter som beskrivs i avsnitt 7.1.1 bör inte ansvaret för en hög
kvalitet i verksamheten knytas just till antalet professorer. Dessa har
tillsammans med lektorer och andra lärare att se till att denna höga
kvalitet upprätthålls. Den närmare fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan varje lärare ankommer det på högskolan att besluta om. I
paragrafen görs det mer tydligt att både forskning och utbildning normalt
skall ingå i en professors uppgifter.
I 2 § tredje stycket anges liksom tidigare att det för att anställas få som
professor förutom pedagogisk skicklighet krävs vetenskaplig skicklighet.
Därmed menas vetenskaplig skicklighet utöver vad som krävs för att
anställas som lektor. (Jfr. prop. 1992/93:1 s. 86.) Frågor om
behörighetskrav för professorer behandlas i avsnitt 7.1.1.

3 §

I paragrafen görs ett tillägg (andra stycket punkt 3) som innebär att det
skall vara möjligt att anställa en professor för en bestämd tid också när
personen anställs som gästlärare (gästprofessor). För att anställas som
gästprofessor skall personen vara behörig att anställas som professor och
anställas som gästlärare. Förslaget motiveras närmare i avsnitt 7.1.1. För
en person som anställs som gästprofessor tillämpas inte den rätt att under
vissa förutsättningar få en anställning som professor som föreslås i
samma avsnitt.

5 §

I paragrafen anges det liksom tidigare att en lektor skall ha visat
vetenskaplig kompetens utom i de fall då lektorn skall arbeta inom
konstnärlig verksamhet. (Jfr. kommentaren till 2 § om begreppet
vetenskaplig skicklighet.)
För anställning som lektor införs en möjlighet att som ett alternativ till
vetenskaplig kompetens kunna ställa krav på annan yrkesskicklighet.
Vad detta krav betyder behandlas närmare i avsnitt 7.1.2. Krav på
pedagogisk skicklighet skall alltid ställas vid anställning av en lektor. Det
behörighetskravet har tidigare angivits i högskoleförordningen men
införs nu i lagen. Regeringen ges rätt att föreskriva om undantag från
kraven på vetenskaplig kompetens och annan yrkesskicklighet.
Regeringen avser att utnyttja denna föreskriftsrätt till att ge regler om att
en adjunkt, som visat särskild pedagogisk skicklighet eller skicklighet
avseende ledning, utveckling och samverkan, skall kunna få anställning
som lektor även om adjunkten inte uppfyller behörighetskraven. Denna
möjlighet till s.k. individuell befordran behandlas i avsnitt 7.1.2.

6 - 8 §§

Bestämmelserna har bearbetats med hänsyn till att begreppet tjänst tagits
bort ur lagen.
10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:764)
om vissa läkartjänster vid upplåtna enheter, m.m.
Lagen har bearbetats språkligt så att begreppet tjänst tagits bort.

Sammanfattning av betänkandet Reform och
förändring. Organisation och verksamhet vid
universitet och högskolor efter 1993 års universitets-
och högskolereform (SOU 1996:21)
1993 års universitets- och högskolereform är i mycket en tillämpning på
högre utbildning och forskning av generella förändringar i budget- och
styrsystemen inom det statliga området. Reformen har dock tydliggjort
lärosätenas handlingsmöjligheter och påtagligt inspirerat till diskussioner
och förändringsarbete. Inom universitet och högskolor är inställningen
till reformen i stort sett positiv.
RUT-93 har studerat förändringar i relation till de mål som angivits för
universitets- och högskolereformen.
Analys
Mångfald i utbildningsutbudet
Många förändringar har gjorts i utbildningsutbudet. I relation till hela
verksamheten vid universitet och högskolor är dock ännu de nya ex-
amina, de nya utbildningsprogrammen och de nya kurserna få, både om
man ser till antalet utbildningar och till studerandeantalet. Det är också
svårt att avgöra i vad mån förändringarna är föranledda av reformen.

Anpassning till studentefterfrågan
Den aktuella studentefterfrågan kommer inte på något mer systematiskt
sätt, t.ex. genom föranmälningar, in i lärosätenas planering för komman-
de läsår. Några större omprioriteringar till utbildningsområden där
sökandetrycket är mycket stort har inte gjorts.
Den största förändringen inom den grundläggande högskoleutbild-
ningen är den kraftiga ökningen av kursstudier utanför utbildningspro-
gram.

Kvaliteten
Inget tyder på att svenska universitet och högskolor inte skulle bedriva en
verksamhet som normalt håller rimlig och inte sällan hög kvalitet sett i
ett internationellt perspektiv.
Mycket litet har emellertid gjorts för att direkt möta de risker för sänkt
kvalitet i form av lägre krav i utbildning och examination, som hävdats
ligga i ett system med resurstilldelning i relation till kvantitativa
prestationer.

Effektivt resursutnyttjande och ökad examination
Det är ännu för tidigt att konstatera om några påtagliga effektivitetsvin-
ster, i form av fler helårsprestationer och fler examina i förhållande till
insatta resurser, har uppnåtts till följd av reformen.
Universitetens och högskolornas ekonomi-administrativa system
fungerar ännu inte tillfredsställande. Hög prioritet måste ges åt för-
bättringar i dessa, så att de kan fungera rimligt sett ur såväl lärosätenas
som statsmakternas och externa intressenters perspektiv.

Den institutionella organisationen
Genom reformen har universitetens och högskolornas organisation blivit
en blandning av två ledningsprinciper, den kollegiala och en mer
managementinriktad .
Statsmakterna har, trots uttalanden om motsatsen, fortfarande ett be-
tydande inflytande över den interna organisationen.

Rollfördelningen mellan statsmakter och universitet/högskolor
Själva kärnan i 1993 års universitets- och högskolereform har varit
ändrad rollfördelning mellan de politiska organen och myndigheterna.
Politikerna i riksdag och regering skall besluta om mål och precisera
resultatkrav. Universitet och högskolor skall svara för att verksamheten
genomförs på bästa sätt.
Förändringarna gentemot tidigare system är emellertid i realiteten inte
alltid så stora som de framställts och friheten för universiteten och
högskolorna fortfarande långt ifrån så total som den beskrivits. Universi-
tet och högskolor hade stor frihet både när det gäller verksamhet och
ekonomi redan före den 1 juli 1993. Och statsmakterna har efter detta
datum i realiteten fortfarande ett större inflytande än vad de officiella do-
kumenten och uttalandena ger intryck av.
Förslag
RUT-93 anbefaller försiktighet med ytterligare systemförändringar. Vad
universitet och högskolor behöver är framför allt möjlighet att få kon-
centrera sig på sina uppgifter inom utbildning och forskning.

Grundläggande högskoleutbildning
RUT-93:s huvudsynpunkt är att statsmakternas beslut behöver utvecklas
och förtydligas. Underlag, bedömningar och prioriteringar måste redovi-
sas mer systematiskt än vad som hittills skett i nuvarande ordning.
Utöver det material som tas fram av universiteten och högskolorna
själva i årsredovisningar och anslagsframställningar bör Högskoleverket
regelbundet inför fastställande av treårsbudget göra övergripande
analyser av situationen för svensk högre utbildning.
Resurstilldelningssystemet för den grundläggande högskoleutbild-
ningen har ännu varit i bruk för kort tid för att omprövas. RUT-93
föreslår att en systematisk utvärdering av systemet genomförs när det
varit i kraft ytterligare några år.
1993 års universitets- och högskolereform har lett till en kraftig ökning
av antalet studenter som läser fristående kurser. Någon form av garanti
för fortsatta studier bör ges till alla de ungdomar som bedriver heltids-
studier genom successiva val av fristående kurser.
Ett omfattande kvalitetsutvecklingsarbete har kommit i gång vid
universitet och högskolor. Som RUT-93 kunnat konstatera gäller detta i
regel mer långsiktiga insatser och berör inte direkt kontrollen av
kravnivån i utbildning och examination, där det funnits farhågor för
kvalitetssänkningar till följd av det nya resurstilldelningssystemet. Hög-
skoleverket bör regelbundet samla in uppgifter om vilka särskilda,
direkta kvalitetskontroller av utbildningsnivå och examination som
genomförs.
Former för regelbunden omprövning av prislapparna i resurstilldel-
ningssystemet måste enligt RUT-93:s mening etableras.
I den mån särskilda åtaganden, utöver utbildningsuppdragen, ges till
universitet och högskolor bör det berörda lärosätet få kostnaderna för
detta täckta utan att behöva använda sina reguljära anslag.
Universitet och högskolor har ännu endast i begränsad utsträckning
integrerat lokalfrågor och lokalkostnader i de lokala planerings- och
budgetsystemen. För- och nackdelar med att lokalkostnaderna ingår i
resurstilldelningssystemet bör analyseras särskilt, när mer direkta erfa-
renheter av lokalt beslutsfattande föreligger.
Det är angeläget att ett arbete snarast inleds i syfte att få ett för
universitet och högskolor lämpat redovisningssystem. Detta bör göras i
särskild ordning men självfallet i samverkan med såväl RRV som Hög-
skoleverket och företrädare för universitet och högskolor.

Forskning och forskarutbildning
Statsmakternas avvägningar mellan forskningsområden bör, enligt RUT-
93:s mening, kunna göras i vidare termer än för närvarande, när för-
delningen görs mellan nio fakultetsområden, varav några mycket små.
Områdena skulle i stället kunna vara förslagsvis teknik, naturvetenskap,
medicin (inklusive odontologi och farmaci) samt kulturvetenskaper (dvs.
humaniora, juridik, samhällsvetenskap och teologi). Med en sådan
gruppering framstår skillnaderna mellan de olika områdena tydligare än i
en mer finfördelad, vilket också klargör innebörden av prioriteringarna
mellan områdena.
Liksom i fråga om den grundläggande högskoleutbildningen bör inför
de övergripande forskningspolitiska besluten statsmakternas besluts-
underlag i form av årsredovisningar och anslagsframställningar m.m.
från myndigheterna kompletteras med fristående, övergripande analyser
av situationen för forskarutbildningen och forskningen i Sverige.
RUT-93 har utgått från att det för överblickbar tid inte kommer att vara
möjligt att ge alla lärosäten ansvar för fasta forskningsresurser i form av
fakultetsanslag. Enligt RUT-93 måste ansvaret för resursfördelningen till
lärare vid lärosäten utan fakultet förtydligas. Det är viktigt att alla lärare
behandlas lika vid fördelningen av forskningsresurser, oavsett till vilket
lärosäte de är knutna.
RUT-93 förordar att medel motsvarande de särskilda resurser som
under en femårsperiod försöksvis ställts till förfogande för särskilda
insatser inom de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakul-
teterna efter denna periods utgång ställs till de berörda universitetens för-
fogande för motsvarande insatser inom samtliga forskningsområden.

Forskarutbildningen
Enligt RUT-93:s mening finns det skäl att se över formerna för medels-
stilldelning till forskarutbildningen i syfte att planering och budgetering
av forskarutbildning skall kunna göras mer oberoende av lärosätenas
resurser för andra ändamål.

Forskningsuppdrag
Universitet och högskolor föreslås få av statsmakterna beställd verksam-
het inom forskning och forskarutbildning preciserade i treåriga forsk-
ningsuppdrag .
Dessa skulle kunna omfatta krav på viss minsta forskningsvolym, mätt
i kostnaderna för forskningen inom vissa områden, förslagsvis de fyra
områden som angivits ovan: teknik, naturvetenskap, medicin och
kulturvetenskaper. Samtidigt skulle uppdragen kunna omfatta åtaganden i
form av specialisering inom respektive lärosätes profilområden. Sär-
skilda insatser som prioriteras av statsmakterna skulle kunna skrivas in i
uppdragen, t.ex. inrättande av professurer inom särskilda områden.
Uppdragen skulle vidare precisera respektive lärosätes åtagande inom
forskarutbildningen.
Forskningsuppdragen skulle innebära ett mer samlat och systematiskt
uttryck för statsmakternas krav än dagens system. Uppdragen skulle
bygga på förslag/ offerter vart tredje år från universiteten och högsko-
lorna, där pågående verksamhet presenteras med angivande av starka och
svaga sidor och där planer och önskemål för förestående treårsperiod
anges.
Med statsmakternas krav uttryckta i dels utbildningsuppdrag, dels
forskningsuppdrag blir formen för själva medelsanvisningen inte någon
central fråga. Medel borde kunna anvisas under ett samlat anslag till var
och en av läroanstalterna. Redovisningen måste dock självfallet även i ett
sådant system utformas så att uppföljning kan göras separat för var och
en av de skilda verksamheterna.

Samverkan med näringslivet
Eftersom synen på universitetens och högskolornas roll vid tekniköver-
föring till näringsliv och samhälle väsentligen förändrats under senare år
måste både statsmakterna och högskolan tydliggöra sin policy för nyt-
tiggörandet av forskningsresultat.

Universitet och högskolor särart och särorganisation
Enligt RUT-93:s mening finns starka skäl för en egen offentligrättslig
form för de statliga universiteten och högskolorna. RUT-93 förordar att
regeringen låter göra en systematisk genomgång och prövning av vad av
den generella regleringen med avseende på statliga myndigheter som bör
gälla för universitet och högskolor samt vilka regler i övrigt som bör
gälla när det gäller deras offentligrättsliga ställning.

Den interna organisationen vid universitet och högskolor
Universitets/högskolestyrelsen
Statsmakterna måste tydligare markera vad som skall vara styrelsens
viktigaste funktion. Denna måste självfallet också komma till uttryck i
valet av styrelseledamöter och förmedlas till dessa ledamöter.
Regeringen bör, med utgångspunkt i klargöranden av styrelsens roll,
inför nästa mandatperiod överväga en ordning med ett mindre antal
styrelseledamöter än för närvarande.
I likhet med vad som gäller för andra statliga myndigheter bör rege-
ringen även fortsättningsvis utse styrelsen och dess ordförande.
RUT-93 förordar att rektor fortsättningsvis inte skall vara styrelsens
ordförande.
Styrelsen vid respektive universitet/högskola bör ges rätt att utse
rektor. Ordningen med en valförsamling för att få fram ett lokalt förank-
rat förslag till rektor bör kunna behållas av de lärosäten som så önskar.
Samråd med lärare, andra anställda och studerande skall i vart fall vara
obligatoriskt.

Fakultetsindelningen och fakultetsnämnderna
RUT-93 föreslår att de universitet och högskolor, som anvisas anslag för
forskning och forskarutbildning, får rätt att själva besluta om indelningen
i fakulteter och därmed om hur uppsättningen av fakultetsnämnder skall
se ut. Organisationen och verksamheten måste självfallet utformas så att
statsmakternas övergripande medelsfördelning kan förverkligas och
följas upp.
Huvuddelen av ledamöterna i fakultetsnämnden skall ha vetenskaplig
kompetens och på samma sätt som i dag utses av lärarna/forskarna inom
området vid det eller de berörda lärosätena.

Institut för studier av högre utbildning och forskning
RUT-93 föreslår att det inrättas ett institut för kvalificerade utredningar
och studier av högre utbildning och forskning. Enligt RUT-93:s mening
är Kungl. Vetenskapsakademien en lämplig huvudman för ett sådant
institut. Institutets verksamhetsområde bör i princip inte utesluta någon
del av kunskaps- och kompetensutvecklingen. Det är viktigt att institutet
samverkar med men samtidigt ges en fristående ställning i förhållande till
myndigheterna inom området.

Sammanfattning av betänkandet Lärare för högskola i
utveckling (SOU 1996:166)
Uppdraget
Uppdraget gäller att föreslå en ny tjänsteorganisation för högskolans
lärare. I denna skall utbildning och forskning vara mera likställda och de
pedagogiska meriterna ges större vikt. Antalet tjänster på professorsnivå
skall ökas. Tillsättningsförfarandet skall förenklas. Jämställdhet mellan
kvinnor och män skall främjas liksom rörlighet mellan högskolor.

Utgångspunkter
I princip bör varje högskola själv få bedöma sitt behov av lärarkompe-
tens, anställa lärare och fördela uppgifter mellan dem. Samtidigt måste
högskolorna som arbetsgivare ta ett mera uttalat ansvar för sina lärare
och deras kompetensutveckling.
Statsmakterna bör dock även i fortsättningen definiera befattningar,
som svarar mot olika kompetensnivåer. Genom att lägga fast gemensam-
ma spelregler och synliggöra nationella karriärvägar ger en sådan ord-
ning stöd för både de enskildas och högskolornas planering.
Insatser i fråga om att leda och utveckla verksamhet och att samverka
med samhällslivet utanför högskolan har fått ökad betydelse i lärarrollen.
De måste därför ges ökat meritvärde.
Enligt högskolelagen skall utbildningen vila inte bara på vetenskaplig
eller konstnärlig grund utan också på beprövad erfarenhet . Inom vissa
områden måste därför också yrkeserfarenhet och kompetens förvärvad
utanför högskolan vara en grund för rekrytering av lärare.
Arbetsfördelningen måste grundas på lokala avvägningar. Det är inte
möjligt att på ett meningsfullt sätt fånga in vare sig högskoleverksam-
heten i dess helhet eller det samlade lärarkollektivet i centrala regler om
fördelning av uppgifter. Utifrån verksamhetens behov måste strävan vara,
att varje lärare tas i anspråk med hänsyn till sin samlade kompetens och
att denna kompetens utvecklas.
En utgångspunkt bör vara, att alla lärare med doktorsexamen eller
minst motsvarande vetenskapliga kompetens eller konstnärliga skicklig-
het skall medverka i såväl grundläggande utbildning som forskning/
forskarutbildning eller konstnärligt utvecklingsarbete. Såväl den enskilde
lärarens insatser som fördelningen av uppgifter inom lärargruppen måste
mera än hittills ses som en del av institutionernas (motsvarande) samlade
utbildnings- och forskningsuppdrag. Omfattningen och arten av en
lärares insatser i olika verksamheter måste dock kunna variera över tiden,
bl.a. för att det skall vara möjligt att bereda utrymme för samman-
hängande perioder för sådan verksamhet, som med fördel bedrivs kon-
centrerat. En planering i ett flerårsperspektiv är därför nödvändig.

En ny befattningsstruktur
Utredningen föreslår fem huvudkategorier av lärare:
högskoleadjunkt,
biträdande högskolelektor,
högskolelektor,
biträdande professor och
professor.
Befattningsstrukturen skall vara ett hjälpmedel vid högskolornas för-
delning av uppgifter, men det skall inte finnas någon formell koppling
mellan befattning och uppgifter.
Befattningen som högskoleadjunkt, med grundexamen och pedagogisk
skicklighet som behörighetsvillkor, ger en bas för att rekrytera personer
med yrkeserfarenhet som lärare till olika yrkesinriktade utbildningar.
Den kan också erbjuda en långsammare och mera flexibel väg till dok-
torsexamen än vad en doktorandbefattning medger.
Syftet med befattningen som biträdande högskolelektor skall vara att
ge den nyblivna doktorn dvs. den som avlagt doktorsexamen högst
fyra, eller vid särskilda skäl högst sex, år tidigare möjlighet till fortsatt
vetenskaplig och pedagogisk meritering. Anställningen bör normalt
begränsas till fyra år.
Befattningen som högskolelektor blir basen i en karriärtrappa av
befattningar, som kan ge ett mera självständigt ansvar för olika uppgifter.
För behörighet bör krävas doktorsexamen eller motsvarande veten-
skapliga kompetens eller motsvarande konstnärliga kompetens eller
motsvarande kompetens av annat slag (dvs. från yrkeslivet utanför
högskolan) samt pedagogisk skicklighet. Även den som gjort särskilt för-
tjänstfulla insatser som adjunkt bör anses behörig.
Den nya befattningen som biträdande professor erbjuder den effekti-
vaste vägen att på kort sikt uppnå en ökning av antalet tjänster på profes-
sorsnivå. Behörighetsvillkor bör vara vetenskaplig, konstnärlig, pedago-
gisk eller annan kompetens utöver vad som krävs för behörighet som
högskolelektor. I fråga om vetenskaplig skicklighet bör krävas docent-
kompetens.
Befattningen som professor skall även i fortsättningen vara den
främsta lärarbefattningen i högskolan. Det särskilda anställningsskydd
som professorer åtnjuter bör kunna bevaras. För behörighet bör krävas
vetenskaplig, konstnärlig eller annan kompetens på hög internationell
nivå samt pedagogisk skicklighet.
Adjungerade lärare bör kunna anställas för begränsad tid på pro-
fessors-, lektors- och adjunktsnivåerna. Det skall vara fråga om personer
som har sin huvudsakliga verksamhet utanför högskolan.
Utländska lärare, dvs. lärare i främmande språk hämtade från land där
respektive språk talas, bör kunna anställas som högskoleadjunkt eller
högskolelektor alltefter behörighet.
Den som är anställd tillsvidare som lärare vid en högskola bör ha rätt
till tjänstledighet upp till tre år för att arbeta som lärare vid en annan
högskola, inom eller utom landet.

En ny rekryteringsordning
En högskolas ansvar för rekryteringen av lärare bör ta sig uttryck i dels
rekryteringsmål, dels en tillsättningsordning. Båda dokumenten bör
fastställas av högskolestyrelsen.
Rekryteringsmålen skall bygga på de mål som regeringen fastställt.
Därutöver bör högskolan kunna lägga fast egna mål vad avser t.ex.
främjande av jämställdhet eller rörlighet.
Tillsättningsordningen skall utifrån grundläggande föreskrifter i hög-
skoleförordningen reglera ordningen för rekrytering till olika lärarbe-
fattningar vid högskolan.
Innan förfarandet för att tillsätta en befattning inleds, skall högskolan
fastställa en profil. Av den skall framgå ämnesområdet, behörighetsvill-
koren, vilken vikt som skall tillmätas var och en av tre olika bedöm-
ningsgrunder:
1. vetenskaplig/konstnärlig/annan skicklighet,
2. pedagogisk skicklighet och
3. skicklighet i fråga om ledning, utveckling och samverkan samt den
inriktning av verksamheten som förutses.
Lärarbefattningar bör tillsättas av rektor, som bör få delegera beslut
om andra befattningar än som professor och biträdande professor.
En högskoleadjunkt, som gjort särskilt förtjänstfulla pedagogiska eller
andra insatser, bör, om det är till nytta för verksamheten, befordras till
högskolelektor och en högskolelektor bör, under motsvarande förut-
sättningar, befordras till biträdande professor.
Förslag bör i fråga om befattningar som professor och biträdande pro-
fessor avges av fakultetsnämnd (motsvarande), i fråga om övriga be-
fattningar på sätt högskolestyrelsen bestämmer. Berört organ bör ha en
majoritet av lärare, studenterna bör ha rätt att vara representerade, och en
jämn könsfördelning bör eftersträvas.
Principer för information om lediga lärarbefattningar bör läggas fast i
tillsättningsordningen. I fråga om professurer bör det vara obligatoriskt
att sprida information genom annonsering eller på annat sätt, nationellt
och vid behov även utomlands.
Berört högskoleorgan bör ha frihet att skaffa sig det underlag som
behövs i de former som är lämpliga. Dock bör i fråga om befattningar
som professor och biträdande professor den vetenskapliga eller konstnär-
liga skickligheten alltid bedömas av två, eller om särskilda skäl före-
ligger tre, sakkunniga. Dessa skall hämtas utanför den berörda högsko-
lan. De bör vara av olika kön och skall, om inte synnerliga skäl finns,
vara det, när det finns sökande av båda könen.
Förslagsställande organ skall alltid, innan en sammanvägning görs med
hänsyn till profilen, redovisa en bedömning enligt var och en av de tre
bedömningsgrunderna för sig.
På initiativ av fakultetsnämnden bör en kvalificerad person utanför
högskoleområdet kunna kallas till en professur.
När det är fråga om att uppfylla ett fastställt rekryteringsmål, bör ett
förfarande med intresseanmälan kunna tillämpas. En kvalificerad person,
som anmält sig, bör då direkt kunna föreslås.
Beslut om lärartillsättning bör kunna överklagas endast efter pröv-
ningstillstånd av Överklagandenämnden. Sådant tillstånd skall ges, om
nämnden bedömer att det kan finnas saklig grund för att ändra beslutet,
om ett allvarligt formellt fel har begåtts eller om nämnden eljest finner
ärendet vara av principiell betydelse.

Bisysslor
Reglerna för lärares bisysslor måste utan ändring av det materiella
innehållet utformas, så att det blir lättare för både den enskilde och
högskolan att bedöma aktuella fall. I fortsättningen bör därför en lärare
redovisa alla ämnesanknutna bisysslor, alltså inte bara s.k. FoU-bi-
sysslor. En intern ordning för detta bör fastställas av respektive högskola.
Eventuella överträdelser av reglerna får beivras av högskolan på samma
sätt som andra förseelser i anställningen.

Genomförande av förslagen
Under förutsättning av riksdagsbeslut hösten 1997 bör de föreslagna
förändringarna träda i kraft den 1 juli 1998. Författningstext bör då
föreligga före utgången av 1997, så att erforderlig tid för lokala förbe-
redelser ges.
Förutsättningarna för att förverkliga förslagen är i nuvarande resurs-
läge gynnsammare inom de medicinska, matematisk-naturvetenskapliga
och tekniska fakulteterna än inom bl.a. de humanistiska och samhällsve-
tenskapliga.
Inför perioden 2000 - 2002 bör övervägas en förändring av an-
slagsstrukturen, så att varje högskola anvisas ett anslag. Dessförinnan bör
högskolornas möjligheter att göra omfördelningar ökas.

Utbildningsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 maj 1997

Närvarande: statsrådet Freivalds, ordförande, samt statsråden Tham,
Winberg, von Sydow och Östros

Föredragande: statsrådet Tham

__________

Regeringen beslutar proposition 1996/97:141 Högskolans ledning, lärare
och organisation.

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag om ändring i hög-
skolelagen (1992:1434)
1 kap. 11 och 12 §§,
3 kap. 2, 5, 6 och 8 §§

Senaste lydelse 1995:817.
Senaste lydelse 1994:267.
1 Senaste lydelse 1992:1435.
2 Senaste lydelse 1992:1435.
3 Senaste lydelse 1991:1972.
Prop. 1996/97:141

3

1

4

1

4

1

13

1

22

1

20

1

27

1

30

7

34

7

37

16

38

2

39

2

42

16

43

5

46

5

48

16

51

16

51

1

55

1

57

6

58

1

61

1

62

1

52

51

67

5

Prop. 1996/97:141
Bilaga 1

72

1

Prop. 1996/97:141
Bilaga 2

Prop. 1996/97:141

74

1