Prop.
1996/97:136
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 22 maj 1997
Göran Persson
Anders Sundström
(Närings- och handelsdepartementet)
I propositionen föreslås att bestämmelserna i lagen (1902:71 s. 1)
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen)
och i lagen (1994:618) om handel med el, m.m. (elhandelslagen) förs
samman till en ny ellag. Den nya lagen skall reglera bl.a. verksamheter
avseende produktion, överföring och användning av el.
I förslaget till ny ellag baseras det materiella innehållet på den
nuvarande ellagens bestämmelser om nätkoncession, nätverksamhet och
nättariffer, skyddsåtgärder och skadestånd, elsäkerhetsåtgärder, tillsyn
m.m.
Grundläggande i ellagstiftningen är att det krävs tillstånd (nätkonces-
sion) för att dra fram eller använda elektrisk starkströmsledning. Den
nuvarande ellagens bestämmelser om nätkoncession förs över till den nya
ellagen med vissa ändringar vad gäller tillämpningen av plan- och
bygglagen samt naturresurslagen vid prövning av nätkoncession. I
propositionen föreslås vidare vissa mindre ändringar av bestämmelserna,
bl.a. i fråga om meddelande av nätkoncession och förlängning av
giltighetstiden för en nätkoncession. Frågan om tvångsförvaltning i
samband med återkallelse av nätkoncession skall utredas ytterligare.
De delar av gällande ellagstiftning som infördes till följd av 1995 års
elmarknadsreform förs över till den nya lagen i huvudsak oförändrade.
Detta gäller bestämmelser om nätverksamhet, nättariffer, leverans-
koncession, kommunala elföretag samt systemansvar och balansansvar.
Det föreslås en utvidgning av Svenska kraftnäts befogenheter att utöva
systemansvaret.
Bestämmelser om utlandshandel kompletteras enligt förslaget med en
regel som syftar till att stärka samhällskontrollen över tillkommande
utlandsförbindelser.
1 Riksdagen 1996/97. I saml. Nr 136
Den nuvarande ellagens bestämmelser om skyddsåtgärder tar främst
sikte på elektriska anläggningars inverkan på andra elektriska
anläggningar. Elsäkerhet i övrigt regleras enligt föreskrifter av Elsäker-
hetsverket i enlighet med ett bemyndigande i ellagen. Bestämmelserna
om skyddsåtgärder föreslås i huvudsak föras över oförändrade till den
nya ellagen. Skyddsåtgärder föreslås i fortsättningen även gälla elektriska
anläggningars inverkan på vissa rörledningar.
Den nuvarande ellagens bestämmelser om skadestånd reglerar skador
orsakade av inverkan av elektrisk ström från anläggningar som omfattas
av lagen. Särskilda regler finns för skador orsakade av bristande
elkvalitet. Nu gällande bestämmelser om skadestånd är i vissa stycken
ålderdomligt utformade och svårtillgängliga. Skadeståndsbestämm-
elsema föreslås överföras i huvudsak oförändrade till den nya ellagen
men anpassas till de nuvarande förhållandena på elmarknaden. Systemet
med s.k. strikt ansvar för person- och sakskada som har orsakats genom
inverkan av el från en elektrisk anläggning behålls som huvudprincip.
Regelverket för elmarknaden skall enligt förslaget kompletteras genom
att bestämmelser om konsumentskydd vid köp av el förs in i den nya
ellagen. De föreslagna bestämmelserna gäller dels konsumentskydd vid
avstängning av el, dels konsumentskydd vid s.k. kvantitativa drift-
störningar, dvs. avbruten elöverföring på grund av t.ex. tekniska orsaker
eller kabelbrott.
Nätmyndigheten vid Närings- och teknikutvecklingsverket, Elsäker-
hetsverkets och Affärsverket svenska kraftnät har tillsynen över att
ellagen och elhandelslagen följs. Inga förändringar föreslås av myndig-
hetsfunktionerna i den nya ellagen, men tillsynsbestämmelsema
preciseras i vissa avseenden.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998.
Prop. 1996/97:136
Prop. 1996/97:136
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................5
2 Lagtext...............................................................................................6
2.1 Förslag till ellag..................................................................6
2.2 Förslag till lag om ändring i elberedskapslagen
(1997:000).........................................................................30
3 Ärendet och dess beredning............................................................31
4 En ny ellagstiftning.........................................................................34
4.1 Behovet av en ny lagstiftning...........................................34
4.2 Lagstiftningens omfattning och huvudsakliga innehåll.... 36
5 Bestämmelser om nätkoncession....................................................42
5.1 Inledning...........................................................................42
5.2 Tillämpning av plan- och bygglagen och naturresurs-
lagen vid prövning av ansökan om ny nätkoncession.....44
5.3 Tidsbegränsade nätkoncessioner......................................46
5.4 Förlängning av giltighetstiden för nätkoncession.............47
5.5 Vissa frågor rörande nät som innehas utan stöd av
nätkoncession....................................................................50
5.6 Tvångsförvaltning vid återkallelse av nätkoncession.......53
5.7 Tillstånd att ta ledning ur bruk..........................................54
5.8 Bestämmelser om flyttning av ledningar, m.m.................55
6 Nätverksamhet m.m........................................................................58
7 Nättariffer........................................................................................60
8 Leveranskoncession........................................................................61
9 Utrikeshandeln med el.....................................................................63
9.1 Inledning...........................................................................63
9.2 Koncession för utlandshandel med el...............................65
9.3 Prövning av tillkommande utlandsförbindelser................68
10 Kommunala elföretag......................................................................71
11 Systemansvar och balansansvar......................................................72
12 Elskador och skyddsåtgärder...........................................................76
12.1 Skydd mot elskador..........................................................76
12.2 Prioritetsprincipen.............................................................77
13 Skadestånd vid elskador..................................................................79
13.1 Inledning...........................................................................79
13.2 Principen om strikt ansvar................................................80
13.3 Undantag från ellagens huvudregel om strikt
skadeståndsansvar.............................................................83
13.4 Produktansvar...................................................................86
13.5 Skadeståndsansvaret mellan innehavare av elektriska
anläggningar......................................................................88
13.6 Skadelidandens medvållande............................................89
13.7 Regressrätt........................................................................90
14 Konsumentskydd.............................................................................92
14.1 Konsumentskydd på elmarknaden....................................92
14.2 Konsumentskyddet vid avstängning av el på grund av
konsumentens avtalsbrott..................................................94
14.3 Underrättelse vid förutsebara avbrott i överföringen........98
14.4 Konsumentens rätt till ersättning i vissa fall vid avbrott i
överföringen av el.............................................................99
15 Tillsyn m.m...................................................................................103
15.1 Myndigheternas tillsyn...................................................103
15.2 Särskilt om tillsyn som avser elsäkerhet.........................104
16 Handel med el................................................................................106
17 F örfattningskommentar.................................................................114
Bilaga 1 Sammanfattning av Ellagstiftningsutredningens
slutbetänkande Ny ellag (SOU 1995:108)..................... 203
Bilaga 2 Ellagstiftningsutredningens förslag till ny ellag............213
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över Ellagstift-
ningsutredningens slutbetänkande
Ny ellag (SOU 1995:108).............................................. 236
Bilaga 4 Sammanfattning av Elbörsutredningens betänkande
Regler för handel med el (SOU 1996:49)......................248
Bilaga 5 Elbörsutredningens lagförslag.......................................257
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser vid remiss-
behandling av betänkandet Regler för handel
med el (SOU 1996:49)...................................................264
Bilaga 7 Sammanfattning av utredningen om konsument-
skydd vid leverans av el - betänkandet Konsument-
skydd på elmarknaden (SOU 1996:104)........................265
Bilaga 8 Utredningen om konsumentskydd vid leverans av
el - lagförslag..................................................................269
Bilaga 9 Förteckning över remissinstanser vid remiss-
behandling av betänkandet Konsument-
skydd på elmarknaden (SOU 1996:104)........................271
Bilaga 10 Sammanfattning av Närings- och teknikutveck-
lingsverkets rapport Icke koncessionspliktiga nät.........272
Bilaga 11 Närings- och teknikutvecklingsverkets lagförslag.........275
Bilaga 12 Förteckning över deltagare vid remissmöte om
rapporten Icke koncessionspliktiga nät..........................276
Bilaga 13 Lagrådsremissens lagförslag..........................................277
Bilaga 14 Lagrådets yttrande..........................................................300
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 22 maj 1997...................................................................................308
Rättsdatablad.........................................................................................309
Prop. 1996/97:136
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till ellag,
2. antar regeringens förslag till lag om ändring i elberedskapslagen
(1997:000).
Prop. 1996/97:136
Prop. 1996/97:136
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § I denna lag ges föreskrifter om elektriska anläggningar, om handel
med el i vissa fall samt om elsäkerhet.
Definitioner
2 § Med elektrisk anläggning avses i denna lag en anläggning med däri
ingående särskilda föremål för produktion, överföring eller användning
av el.
Om olika delar av en och samma anläggning har skilda innehavare,
anses varje sådan del som en särskild anläggning. Om en anläggning för
användning av el är ansluten till en eller flera andra sådana anläggningar
och är anläggningarna i samma innehavares hand, skall anläggningarna
anses som en och samma anläggning.
3 § Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i
starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar.
Närmare bestämmelser om denna indelning meddelas av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.
4 § Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar
till förfogande för överföring av el. Till nätverksamhet hör också
projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och
transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning av
överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att
överföra el på det elektriska nätet.
Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling
av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings-
eller uttagspunkt.
5 § Med nättariff avses avgifter och övriga villkor för överföring av el
och för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät.
6 § Regeringen skall utse en myndighet som skall handlägga de frågor
som enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd
av lagen ligger på nätmyndigheten.
Allmänt om nätkoncession
1 § En elektrisk starkströmsledning får inte byggas eller användas utan
tillstånd (nätkoncession) av regeringen. Till byggandet av en ledning
räknas även schaktning, skogsavverkning eller liknande åtgärder för att
bereda plats för ledningen.
Regeringen far bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om
nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse.
2 § En nätkoncession skall avse en ledning med i huvudsak bestämd
sträckning (nätkoncession för linje) eller ett ledningsnät inom ett visst
område (nätkoncession för område).
I ett beslut om nätkoncession för område skall en högsta tillåtna
spänning för ledningsnätet anges.
3 § En transformator- eller kopplingsstation som skall anslutas till en
eller flera nya ledningar för vilka det krävs nätkoncession för linje far
inte börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för byggande av
minst en av de nya ledningarna.
4 § Regeringen far föreskriva undantag från kravet på nätkoncession
enligt 1 § och förbudet att börja bygga enligt 3 § i fråga om vissa slag av
ledningar eller stationer eller i fråga om ledningar eller stationer inom
vissa områden. En sådan föreskrift får dock inte avse utlandsförbindelser.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får
i det enskilda fallet medge undantag från kravet på nätkoncession enligt
1 §. Undantag får medges bara för ledningar som är i bruk den 1 januari
1998. Undantag skall medges för en bestämd tid, som kan förlängas.
5 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten
får, om det finns särskilda skäl, medge att en elektrisk starkströmsledning
får byggas redan innan behövlig nätkoncession har meddelats eller att en
transformator- eller kopplingsstation får byggas utan hinder av
bestämmelsen i 3 §. När en sådan ledning är färdig att tas i bruk får
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten
medge att ledningen används tills vidare under högst tre år i avvaktan på
att ansökan om nätkoncession slutligt avgörs.
Prop. 1996/97:136
Förutsättningar för meddelande av nätkoncession
Prop. 1996/97:136
6 § Nätkoncession får meddelas endast om anläggningen är lämplig från
allmän synpunkt.
7 § En nätkoncession för linje får endast om det finns särskilda skäl
meddelas för en ledning som är avsedd för spänning som inte överstiger
högsta tillåtna spänning för de områden med nätkoncession som berörs
av ledningen.
8 § En nätkoncession för linje får inte strida mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte
motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje skall
lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.
9 § Nätkoncession för område får meddelas endast om området utgör en
med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Nätkoncession får inte
meddelas för ett område som helt eller delvis sammanfaller med ett annat
koncessionsområde.
10 § Nätkoncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt är
lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får beviljas
endast den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det
begärda området.
Nätkoncession för en utlandsförbindelse får beviljas endast den som
innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav.
Nätkoncession får dock beviljas även andra om ledningen är av mindre
betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet.
Villkor för nätkoncession
11 § En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för an-
läggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller
som av annat skäl behövs från allmän synpunkt.
12 § Gränserna för en nätkoncession för område får ändras av nät-
myndigheten, om det behövs för en ändamålsenlig nätverksamhet och det
kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.
Nätkoncessions giltighetstid
13 § En nätkoncession skall meddelas för fyrtio år, om den avser linje,
och för tjugofem år, om den avser område. Om det finns särskilda skäl
eller om sökanden begär det, får kortare tid bestämmas.
Förlängning av giltighetstiden
Prop. 1996/97:136
14 § Nätkoncessionens giltighetstid far på ansökan av koncessions-
havaren förlängas med fyrtio år i taget, om nätkoncessionen avser linje,
och med tjugofem år i taget, om den avser område. Om det finns
särskilda skäl eller om sökanden begär det, far kortare tid bestämmas.
I ett ärende om förlängning av giltighetstiden skall 2 § andra stycket
och 6 - 11 §§ tillämpas.
Ansökan om förlängning av giltighetstiden skall göras senast två år
före koncessionstidens utgång. Nätkoncessionen gäller till dess att ansök-
ningen har prövats slutligt.
Om det finns särskilda skäl, far en nätkoncessions giltighetstid
förlängas även om giltighetstiden inte har löpt ut.
15 § Om det finns särskilda skäl far, på ansökan av koncessionshavaren,
en nätkoncessions giltighetstid förlängas tillfälligt på oförändrade villkor.
En tillfällig förlängning far meddelas för högst fem år.
Ett ärende enligt första stycket far avgöras utan att någon annan än
sökanden haft tillfälle att yttra sig.
Överlåtelse och upphörande av nätkoncession
16 § En nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen.
Regeringen far bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om
överlåtelse av nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse.
Vid prövning av en ansökan om överlåtelse av nätkoncession skall
10 § tillämpas.
17 § En koncessionshavare far tillfälligt ta en ledning som omfattas av
nätkoncession för linje ur bruk. Ledningen får dock inte vara ur bruk
längre tid än sammanlagt tre år utan tillstånd av regeringen. Regeringen
far bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om tillstånd att tillfälligt
ta en ledning ur bruk om ledningen inte utgör en utlandförbindelse.
Tillstånd enligt första stycket far inte meddelas, om det är olämpligt ur
elförsörjningssynpunkt. Ett tillstånd skall meddelas for viss tid.
18 § En nätkoncession far återkallas helt eller delvis,
1. om en ledning eller ett ledningsnät inte längre behövs för en säker
elförsörjning, eller
2. om koncessionshavaren i väsentlig mån inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen eller enligt villkor i nätkoncessionen.
Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten.
Avser nätkoncessionen en utlandsförbindelse, prövas dock frågan om
återkallelse av regeringen.
19 § Om en nätkoncession upphör att gälla, är den som senast haft
nätkoncessionen skyldig att ta bort ledningen med tillhörande
anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs
från allmän eller enskild synpunkt.
I samband med att nätkoncessionen upphör skall nätmyndigheten
fastställa koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket.
Om den som senast har haft nätkoncessionen inte fullgör sina skyldig-
heter enligt första stycket, far nätmyndigheten förelägga honom vid vite
att fullgöra skyldigheterna eller besluta att åtgärderna skall vidtas på
koncessionshavarens bekostnad. Ett beslut om att åtgärderna skall vidtas
på koncessionshavarens bekostnad får verkställas.
20 § Om en elektrisk starkströmsledning har byggts utan nätkoncession,
där sådan behövs, far nätmyndigheten förelägga ledningens innehavare
att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra
åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild
synpunkt.
Om ledningens innehavare inte fullgör sina skyldigheter enligt första
stycket, far nätmyndigheten förelägga honom vid vite att fullgöra
skyldigheterna eller besluta att åtgärderna skall vidtas på kon-
cessionshavarens bekostnad. Ett beslut om att åtgärderna skall vidtas på
koncessionshavarens bekostnad far verkställas.
21 § Om någon annans mark behöver tas i anspråk för sådana återstäl 1-
ningsåtgärder som avses i 19 eller 20 §, far nätmyndigheten besluta att
tillträde till marken skall lämnas under viss tid.
Återställningsåtgärdema skall utföras så, att minsta skada och intrång
vållas. Byggnader far uppföras eller vägar byggas endast om markens
ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende marken
samtyckt till det eller nätmyndigheten lämnat tillstånd till åtgärden.
Tillstånd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig för
att återställningsåtgärdema skall kunna vidtas.
Om återställningsåtgärdema föranleder skada eller intrång, skall
ersättning för detta lämnas. Talan om ersättning väcks vid den fastighets-
domstol inom vars område marken eller större delen av denna ligger.
Flyttning av ledning i vissa fall
22 § Innehavaren av en elektrisk ledning som har dragits fram inom om-
rådet för en befintlig allmän väg, enskild väg som hålls öppen för trafik,
järnväg, tunnelbana eller spårväg eller kanal eller annan sådan vattentra-
fikled (trafikled) är skyldig att, vid ändring av trafikleden, vidta de
åtgärder med ledningen som behövs för att ändringen av trafikleden skall
kunna genomföras. Ledningens innehavare skall svara för kostnaderna
för dessa åtgärder.
Prop. 1996/97:136
10
23 § Om syftet med en ledning är att överfora el för belysning av en
allmän väg. skall väghållaren ersätta ledningens innehavare för kostnader
som avses i 22 §. Om ledningen även tjänar annat ändamål, skall ersätt-
ningen bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständig-
heterna.
Om det i fall som avses i 22 § har vidtagits åtgärder med en ledning
där denna korsar en trafikled, skall den som förvaltar trafikleden ersätta
ledningens innehavare för kostnaderna för andra åtgärder än flyttning av
stolpe, stag eller liknande anordning inom trafikledens område.
24 § Om en ledning som har dragits fram inom område för en befintlig
trafikled leder till ökade kostnader för trafikledens underhåll, skall
innehavaren av ledningen ersätta dessa ökade kostnader.
25 § Om arbete på en ledning som är belägen inom område för annan
trafikled än allmän väg kan inverka på trafiksäkerheten eller om arbetet
medför större ingrepp i trafikleden, skall det utföras efter anvisningar av
den som förvaltar trafikleden eller genom hans försorg. Ledningens
innehavare svarar för kostnaderna för arbetet, om inte annat följer av
23 §.
I fråga om arbete med ledning inom område för allmän väg gäller
särskilda bestämmelser.
26 § Innehavare av en starkströmsledning inom område för järnväg skall
ersätta den kostnad och skada som kan komma att tillfogas järnvägsföre-
taget genom att ledningen dras fram, begagnas eller underhålls.
Avgränsning av nätverksamhet
1 § En juridisk person som bedriver nätverksamhet far inte bedriva
produktion av eller handel med el.
Utan hinder av första stycket får produktion av el bedrivas tillsammans
med nätverksamhet av samma juridiska person, om produktionen
1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller
2. sker i mobila reservkraftaggregat som är avsedda för tillfälligt bruk
vid elavbrott.
Redovisning av nätverksamhet
2 § Nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verksam-
het.
3 § Vid redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för
område skall varje område redovisas för sig, om inte nätmyndigheten på
Prop. 1996/97:136
11
koncessionshavarens begäran beviljar undantag. Sådant undantag skall
beviljas, om de berörda områdena ligger geografiskt nära varandra och
sammantagna utgör en for nätverksamhet lämplig enhet.
Ett beviljat undantag är för sin giltighet beroende av att en enhetlig
nättariff tillämpas för samtliga områden som omfattas av undantaget.
När koncessionstiden för något av de områden som omfattas av undan-
taget löper ut, skall nätmyndigheten pröva om undantaget skall bestå.
Nätkoncession för område skall redovisas skilt från nätkoncession för
linje.
4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten
får meddela ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet.
Revision
5 § Revisor hos den som bedriver nätverksamhet skall göra en särskild
granskning av redovisningen av nätverksamheten.
Revisorn skall årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om
redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser.
Intyget skall av företaget ges in till nätmyndigheten.
Regeringen far meddela närmare föreskrifter om revision av
nätverksamhet.
Skyldighet att ansluta anläggning
6 § Den som har nätkoncession för linje är, om det inte finns särskilda
skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till led-
ningen.
Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket
prövas av nätmyndigheten.
7 § Den som har nätkoncession för område är, om det inte finns särskil-
da skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning
inom området till ledningsnätet.
Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket
prövas av nätmyndigheten.
8 § Vill någon ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som
omfattas av en nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som
omfattas av en nätkoncession för område, far den som har
nätkoncessionen för linje göra anslutningen endast efter medgivande av
den som har nätkoncession för området.
Om sådant medgivande inte lämnas, far nätmyndigheten, om det finns
särskilda skäl, meddela tillstånd till anslutningen.
Prop. 1996/97:136
12
Skyldighet att överföra el
Prop. 1996/97:136
9 § Den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överfora
el för annans räkning.
Skyldighet att mäta överförd el
10 § Den som har nätkoncession är skyldig att utföra mätning av
överförd el samt att rapportera resultaten av dessa mätningar i enlighet
med de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten meddelar.
Kostnader för mätning
11 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och
för dess installation i uttagspunkten hos en elanvändare skall av nätkon-
cessionshavaren debiteras elanvändaren. Elanvändare vars elförbrukning
mäts genom direktmätning får dock inte debiteras mer än 2 500 kronor.
En elanvändare vars elförbrukning mäts på annat sätt än enligt de
föreskrifter som meddelats med stöd av 10 § skall debiteras
merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av
mätresultaten.
Andra kostnader för mätning än de som nu nämnts far inte debiteras
enskilda elanvändare.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf
prövas av nätmyndigheten.
12 § En elanvändare som är lågspänningskund och vars förbrukning inte
mäts genom direktmätning har vid flyttning rätt att av nätkoncessionsha-
varen fa tillbaka den del av erlagd kostnad som motsvarar värdet av
mätaren med tillhörande insamlingsutrustning med beaktande av dess
återstående tekniska livslängd. Belopp under 1 000 kr behöver dock inte
betalas tillbaka till elanvändaren.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf
prövas av nätmyndigheten.
13 § Bestämmelserna i 11 § första och andra styckena och 12 § gäller
inte elanvändare som köper sin el från innehavaren av leveranskon-
cession enligt 5 kap.
14 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och
för dess installation i inmatningspunkten hos en elproducent skall av
nätkoncessionshavaren debiteras elproducenten.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf
prövas av nätmyndigheten.
13
Ersättning vid inmatning av el
Prop. 1996/97:136
15 § Innehavare av en produktionsanläggning har rätt till ersättning av
den nätkoncessionshavare till vars ledningsnät anläggningen är ansluten.
Ersättningen skall motsvara
1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från
anläggningen medför i nätkoncessionshavarens ledningsnät, och
2. värdet av den reduktion av nätkoncessionshavarens avgifter för att
ha sitt ledningsnät anslutet till annan nätkoncessionshavares ledningsnät
som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet.
Regeringen far meddela närmare föreskrifter om beräkningen av
ersättningen enligt första stycket.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf
prövas av nätmyndigheten.
Allmänt om nättariffer
1 § Nättariffer skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder.
Vid bedömning av en nättariffs skälighet skall konsumentintresset
särskilt beaktas. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en rimlig
avkastning i nätverksamheten.
2 § Nättariffer för överföring av el skall utformas så, att betald avgift för
att vara ansluten ger rätt att använda det elektriska nätet inom landet, med
undantag för utlandsförbindelserna.
Särskilt om nättariffer för område
3 § Nättariffer för område, utom engångsavgift för anslutning, får inte
utformas med hänsyn till var inom området en anslutning är belägen.
4 § Vid skälighetsbedömningen av en nättariff skall nättariffen för varje
område bedömas för sig.
Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 3 § har medgivit att flera nätkon-
cessioner för område far redovisas samlat, skall dock dessa vid
skälighetsbedömningen anses utgöra ett område.
Särskilt om nättariffer för linje
5 § På en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och där
spänningen understiger 220 kilovolt (regionledning), far inte nättariffen,
utom engångsavgift för anslutning, på varje spänningsnivå utformas med
hänsyn till var en uttagspunkt är belägen i förhållande till ledningens
14
anslutning till annan nätkoncessionshavares ledning som omfattas av
nätkoncession för linje.
Tillstånd till avvikelse från vad som anges i första stycket får meddelas
i enlighet med 6 §.
6 § Nättariffen för en enskild elanvändare vars anläggning är ansluten
till en regionledning, skall, om nätmyndigheten på ansökan av
nätkoncessionshavaren eller berörd elanvändare har meddelat tillstånd till
det, utformas med hänsyn till var på regionledningen elanvändarens
uttagspunkt är belägen.
Tillstånd enligt första stycket far meddelas endast om den berörda
uttagspunkten fanns den 1 juli 1995 och ett avtal, innebärande att priset
för överföringen av el baseras bland annat på uttagspunktens belägenhet,
tillämpades den 1 juli 1995.
Tillstånd skall gälla från viss dag och meddelas för bestämd tid, högst
trettio år.
Om tillstånd meddelats skall, vid fastställande av nättariff för
elanvändaren, uttagspunktens belägenhet beaktas i samma utsträckning
som i det avtal som nämns i andra stycket.
7 § Om en uttagspunkts läge ändras eller avses bli ändrat eller om den
avtalade effekten i uttagspunkten höjs eller avses bli höjd efter det att
nätmyndigheten meddelat tillstånd enligt 6 §, skall nätkoncessionshava-
ren anmäla det till nätmyndigheten.
När en sådan anmälan har gjorts skall nätmyndigheten pröva i vilken
utsträckning och under vilken tid tillståndet skäligen skall gälla.
8 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning skall
1. nätkoncessionshavarens kostnader för att ha samtliga sina regionled-
ningar inom en och samma region anslutna till en annan nätkoncessions-
havares ledning bedömas samlat,
2. nätkoncessionshavarens kostnader för nedtransformering bedömas
samlat för hela landet inom varje normalt spänningsintervall när lika
många nedtransformeringar utförts för att nå detta spänningsintervall,
3. nätkoncessionhavarens övriga kostnader bedömas samlat inom varje
normalt spänningsintervall för nätkoncessionshavarens samtliga
regionledningar i hela landet.
9 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en
spänning om 220 kilovolt eller däröver (stamledning) skall alla kostnader
för nätkoncessionshavarens samtliga ledningar i landet med undantag för
utlandsförbindelserna bedömas samlat. Tariffen far dock utformas med
hänsyn till var på nätkoncessionshavarens ledningsnät en anslutnings-
punkt är belägen.
Prop. 1996/97:136
15
Särskilt om nättariffer för mindre produktionsanläggningar
Prop. 1996/97:136
10 § En innehavare av en produktionsanläggning som kan leverera en
effekt om högst 1 500 kilowatt skall för överföring av el betala endast
den del av avgiften enligt nättariffen som motsvarar den årliga kostnaden
för mätning och rapportering på nätkoncessionshavarens nät.
Innehavaren skall dessutom betala engångsavgift för anslutning samt
avgift för mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess
installation i inmatningspunkten enligt 3 kap. 14 §.
Om flera sådana anläggningar som är belägna i närheten av varandra
gemensamt matar in el på ledningsnätet, skall anläggningarna betraktas
som separata anläggningar vid tillämpningen av denna paragraf.
Tvister om de skyldigheter enligt första stycket som innehavaren av en
produktionsanläggning har prövas av nätmyndigheten.
Rätt till uppgifter om nättariffer m.m.
11 § Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om sin nättariff. Uppgiften skall innehålla en upplysning
om möjligheten att hos nätmyndigheten begära prövning enligt sista
stycket.
Vid begäran om ny anslutning skall uppgifter enligt första stycket
lämnas inom skälig tid.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt första och
andra styckena prövas av nätmyndigheten.
Allmänt om leveranskoncession
1 § Inom ett område som omfattas av nätkoncession för område enligt
2 kap. far inte levererans av el äga rum till anläggningar som är anslutna
till det ledningsnät som omfattas av nätkoncessionen utan tillstånd
(leveranskoncession) av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten. Leveranskoncession krävs dock inte för
leverans i de fall som anges i 10 §.
2 § En leveranskoncession skall omfatta ett eller flera områden som
omfattas av nätkoncession för område (leveransområde).
För varje leveransområde far endast en leveranskoncession meddelas.
16
Förutsättningar för meddelande av leveranskoncession
Prop. 1996/97:136
3 § Leveranskoncession far beviljas endast den som från allmän syn-
punkt är lämplig att leverera el inom leveransområdet.
Leveranskoncessions giltighetstid
4 § En leveranskoncession skall meddelas för bestämd tid, högst fem år.
Ändring av gränser för leveransområde
5 § Gränserna för ett leveransområde far ändras av nätmyndigheten, om
det behövs för ändamålsenlig leverans och det kan ske utan synnerlig
olägenhet för koncessionshavaren.
Överlåtelse av leveranskoncession
6 § En leveranskoncession far inte överlåtas utan tillstånd av regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Vid prövning av
en ansökan om överlåtelse av leveranskoncession skall 3 § tillämpas.
Leveransskyldighet
7 § En innehavare av leveranskoncession är skyldig att leverera el för
normala förbrukningsändamål åt var och en inom leveransområdet, om
inte annat följer av 9 §.
Leveransskyldighet föreligger inte gentemot sådana elanvändare till
vilka annan leverantör än innehavaren av leveranskoncession far leverera
el enligt 10 § andra eller tredje stycket.
Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf
prövas av nätmyndigheten.
8 § En elanvändare inom leveransområdet som köper el från någon
annan än innehavaren av leveranskoncession men som i stället vill köpa
el för normala förbrukningsändamål från denne, har rätt till det, om
elanvändaren gjort anmälan om detta till koncessionshavaren minst en
månad innan leveransen skall påbörjas.
Undantag från leveransskyldighet
9 § En innehavare av leveranskoncession är inte skyldig att inom ett
område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli dis-
tribuerad, leverera el för värmeförsörjning av en byggnad, om elen är
avsedd för värmeförsörjning på något annat sätt än med värmepump.
17
2 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
Detsamma gäller om elen är avsedd för en värmepump och kommunfull-
mäktige har antagit riktlinjer om att värmepumpar inte bör förekomma
inom området. Koncessionshavaren är dock skyldig att leverera el, om
värmeförsörjningen av byggnaden med större fordel kan tillgodoses med
el än med det för området gemensamma systemet. Om el har börjat
levereras till en värmepump innan fullmäktige antog riktlinjerna, kvarstår
skyldigheten att leverera så länge värmepumpen är i bruk.
Rätt för andra leverantörer att leverera el
10 § Andra leverantörer än innehavaren av leveranskoncession far inom
leveransområdet leverera el för ändamål som inte omfattas av leverans-
skyldigheten enligt 7 § första stycket eller 9 §.
En sådan leverantör far inom leveransområdet också leverera el till
elanvändare som skriftligen gjort anmälan om det till koncessionshavaren
minst sex månader innan leveransen påbörjas.
En elanvändare som har ett avtal med koncessionshavaren om leverans
av el med en reglerad uppsägningstid som är längre än sex månader eller
som är tidsbestämt far dock inte köpa el av någon annan än
koncessionshavaren förrän avtalet har upphört att gälla. I ett sådant fall
krävs ingen anmälan enligt andra stycket.
En elanvändare som avser att köpa el från en annan leverantör än
innehavaren av leveranskoncession skall anmäla det till innehavaren av
nätkoncession för området minst sex månader innan bytet av leverantör
avses äga rum.
Tvister om rätt att leverera el inom ett leveransområde prövas av
nätmyndigheten.
Inköpsskyldighet
11 § Innehavare av leveranskoncession är skyldig att, om det inte finns
särskilda skäl till undantag, köpa el från en produktionsanläggning som
är belägen inom leveransområdet och kan leverera en effekt om högst
1 500 kilowatt. Om flera sådana anläggningar, som är belägna i närheten
av varandra, gemensamt matar in el på ledningsnätet, skall
anläggningarna betraktas som separata anläggningar vid tillämpningen av
denna paragraf.
Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket
prövas av nätmyndigheten.
Elpris
12 § Priset för el som levereras till elanvändare som har rätt till leverans
enligt 7 § och för el som köps från en produktionsanläggning enligt 11 §
skall vara skäligt.
Prop. 1996/97:136
18
Prop. 1996/97:136
1 § Den som ingår avtal som medför att import eller export av el
kommer att pågå under en tid av minst sex månader skall göra anmälan
om avtalet till den myndighet som regeringen bestämmer. Sådan anmälan
skall göras inom en månad från det att avtalet ingicks.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
meddela närmare föreskrifter om anmälningsskyldigheten.
1 § Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16 - 18 §§ kommu-
nallagen (1991:900) far, utan hinder av bestämmelsen i 2 kap. 1§
kommunallagen om anknytning till kommunens område eller dess
medlemmar, utanför kommunens område bedriva
1. produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande
verksamhet, eller
2. nätverksamhet i geografisk närhet till företagets nätverksamhet inom
kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet.
2 § Om ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16 - 18 §§
kommunallagen (1991:900) bedriver sådan verksamhet som avses i 1 § 1
eller distribution av fjärrvärme eller naturgas, skall verksamheten drivas
på affärsmässig grund och redovisas särskilt. Detta gäller dock inte
företag som bedriver distribution av fjärrvärme eller naturgas i ett
område där nätmyndigheten har meddelat ett förbud enligt punkten 4 i
övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar i deras lydelse enligt lagen (1994:1801) om ändring i
nämnda lag.
Systemansvar
1 § Den myndighet som regeringen utser skall ha systemansvaret för el.
Med systemansvar för el avses det övergripande ansvaret för att
elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela
eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och
förbrukning av el.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far, i den
mån det behövs av hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella
elsystemet, meddela föreskrifter om kontroll, provning eller besiktning
samt andra föreskrifter som angår elektriska anläggningar, anordningar
19
avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel eller
elektriska installationer.
2 § Den systemansvariga myndigheten får, i den utsträckning det behövs
för att kunna utöva systemansvaret, beordra elproducenter att, mot
marknadsmässig ersättning, öka eller minska produktionen av el.
Om systemansvaret inte kan utövas genom åtgärder som nämns i första
stycket, får den systemansvariga myndigheten, i den utsträckning det
behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra innehavare av nät-
koncession att begränsa eller avbryta överföring av el till elanvändare. I
den utsträckning systemansvaret så medger skall begränsning och
avbrytande av överföringen genomföras så rättvist som möjligt. Därvid
skall, i den utsträckning det är möjligt, koncessionshavarens åtaganden
beträffande leveranssäkerhet beaktas.
Närmare föreskrifter om den systemansvariga myndighetens befogen-
heter enligt första och andra styckena meddelas av regeringen.
3 § Regeringen far meddela föreskrifter om skyldighet för elproducenter
och elanvändare att till den systemansvariga myndigheten lämna de
uppgifter om produktion eller konsumtion av el som behövs för
utövandet av systemansvaret.
Balansansvar
4 § En elanvändare är skyldig att se till att det finns någon som har åtagit
sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika
mycket el som tas ut i elanvändarens uttagspunkt (balansansvar). Ett
sådant åtagande skall göras genom ett avtal med den myndighet som
enligt 1 § skall ha systemansvaret för el.
En elanvändare som är ansluten till en ledning eller ett ledningsnät
skall hålla innehavaren av nätkoncession underrättad om vem som har
åtagit sig balansansvaret i hans uttagspunkt.
Första och andra styckena gäller inte de elanvändare som köper sin el
från innehavaren av leveranskoncession enligt 5 kap.
5 § Den som innehar en leveranskoncession skall hålla innehavaren av
nätkoncessionen underrättad om till vilka elanvändare inom leveransom-
rådet han levererar el samt vem som har åtagit sig balansansvaret för
hans egna inköp.
6 § Den som innehar en nätkoncession skall hålla den systemansvariga
myndigheten underrättad om de uppgifter som har lämnats enligt 4 och
5 §§. Han skall dessutom hålla den systemansvariga myndigheten under-
rättad om vem som har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp.
Prop. 1996/97:136
20
Prop. 1996/97:136
1 § Elektriska anläggningar, elektriska anordningar avsedda att anslutas
till sådana anläggningar, elektrisk materiel och elektriska installationer
skall vara så beskaffade och placerade samt brukas på sådant sätt att
betryggande säkerhet ges mot person- eller sakskada eller störning i
driften vid den egna anläggningen eller vid andra elektriska
anläggningar.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far, i den
mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt. meddela föreskrifter om kon-
troll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som rör elektriska
anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar,
elektrisk materiel eller elektriska installationer.
2 § Om en elektrisk anläggning genom inverkan på en redan befintlig
sådan anläggning kan vålla person- eller sakskada eller störning i driften,
svarar innehavaren av den förstnämnda anläggningen för de åtgärder som
behövs vid hans anläggning för att förebygga sådan skada eller störning.
Vad som sägs i första stycket gäller också då en elektrisk anläggning
kan vålla sakskada genom inverkan på en redan befintlig rörledning för
transport av naturgas, för vilken det krävs koncession enligt lagen
(1978:160) om vissa rörledningar.
3 § Den som innehar en anläggning för starkström med en spänning som
överstiger 1 000 volt mellan fasledare där det vid enfasigt fel kan upp-
komma jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, är, utöver
vad som följer av 2 §, skyldig att iaktta följande. Så snart han far känne-
dom om att en elektrisk anläggning för svagström eller för starkström
med en spänning av högst 1 000 volt mellan fasledare tillkommit, svarar
han för de åtgärder som behövs vid hans anläggning för att förebygga
skada eller störning.
Åtgärder som avses i första stycket skall vara ägnade att förebygga att
anläggningen genom inverkan på den andra anläggningen genom
induktion eller förhöjda markpotentialer orsakar person- eller sakskada
eller annan störning än ljudstöming.
4 § Om, i fall som avses i 3 §, innehavaren av en senare tillkommen an-
läggning genom bristande planläggning av anläggningens utförande eller
på annat sätt har föranlett att kostnaden för skyddsåtgärder blivit
väsentligt högre än nödvändigt, svarar han för merkostnaden.
5 § Om en elektrisk anläggning flyttas eller ändras i fråga om utförande
eller drift och risken för skada eller störning därmed ökar, skall frågan
om skyldighet att svara för skyddsåtgärder som föranleds av den ökade
risken bedömas på samma sätt som om anläggningen var ny.
6 § En elektrisk anläggning skall anses ha tillkommit då den togs i bruk.
Har olika delar av en anläggning tagits i bruk vid skilda tidpunkter, skall
21
varje sådan del vid tillämpning av detta kapitel anses som en särskild
anläggning.
7 § Om, i fall som avses i 2 och 3 §§, nödvändigt skydd kan uppnås med
bättre verkan eller till lägre kostnad genom någon åtgärd vid en annan
anläggning än den vars innehavare enligt 2 eller 3 § är skyldig att svara
för åtgärden, skall innehavaren av den förstnämnda anläggningen, efter
överenskommelse eller beslut av allmän domstol, utföra åtgärden.
Den innehavare som utfört en åtgärd enligt första stycket har rätt att av
den som enligt 2 eller 3 § haft att svara för åtgärden få ersättning för de
utgifter som varit nödvändiga för de utförda åtgärderna. Om de utförda
åtgärderna inneburit en fördel för anläggningen i form av minskning av
utgifterna för dess underhåll och drift eller annan stadigvarande förbät-
tring av driften, skall ersättningen minskas i motsvarande mån.
8 § Särskilda bestämmelser om elektromagnetisk kompatibilitet finns i
lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet.
Ansvar för skada genom inverkan av el från starkströmsanläggning
1 § Har någon tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av el
från en starkströmsanläggning, skall skadan, även om det inte följer av
allmänna skadeståndsbestämmelser, ersättas av innehavaren av den
starkströmsanläggning från vilken elen senast kommit.
Ansvar enligt första stycket gäller inte
1. den som innehar en starkströmsanläggning för produktion av el där
generatorn har en märkeffekt om högst 50 kilovoltampere,
2. den som innehar en starkströmsanläggning som är avsedd för an-
vändning av el och som tillförs el med en spänning av högst 250 volt
mellan en ledare och jord eller, vid icke direkt jordat system, mellan två
ledare,
3. om skadan skett på en annan elektrisk anläggning eller en rörledning
för transport av naturgas, för vilken det krävs koncession enligt lagen
(1978:160) om vissa rörledningar, eller
4. om den elektriska anläggningen utgörs av en inrättning för godsbe-
fordran eller är avsedd för en sådan inrättnings behov och skada upp-
kommit på egendom som har blivit mottagen för sådan befordran.
Produktansvar
2 § Om en skada orsakas av säkerhetsbrist i el som har satts i omlopp
från en elektrisk anläggning med egen generator eller transformator är
innehavaren, om inte annat följer av 3 §, skyldig att betala skadestånd för
personskada samt för sakskada på egendom som till sin typ vanligen är
Prop. 1996/97:136
22
avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan
använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål.
Med säkerhetsbrist avses att elen inte är så säker som skäligen kan
förväntas.
Avtalsvillkor som inskränker skadeståndsskyldigheten är utan verkan.
3 § Skadeståndsskyldig enligt 2 § är inte den som
1. visar att han inte har satt elen i omlopp i en näringsverksamhet,
2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte elen i
omlopp,
3. visar att säkerhetsbristen beror på att elen måste stämma överens
med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet, eller
4. visar att det på grundval av det vetenskapliga och tekniska vetandet
vid den tidpunkt då han satte elen i omlopp inte var möjligt att upptäcka
säkerhetsbristen.
Skadestånd vid driftstörning
4 § Har driften vid en elektrisk anläggning störts genom inverkan av el
från en annan sådan anläggning och vållar störningen personskada,
sakskada eller ren förmögenhetsskada, skall innehavaren av sistnämnda
anläggning ersätta skadan, om störningen har uppstått till följd av uppsåt
eller vårdslöshet från hans sida.
Skadelidandes medvållande
5 § Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skada som
skall ersättas enligt 1 § första stycket eller 4 § gäller 6 kap. 1 §
skadeståndslagen (1972:207).
Skadestånd enligt 2 § jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på
den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Bestämmande av skadestånd
6 § Vid bestämmande av ersättning för skada enligt 1, 2 eller 4 §
tillämpas 5 kap. skadeståndslagen (1972:207).
När ersättning för sakskada bestäms enligt 2 § avräknas ett belopp om
3 500 kr.
Ågares skadeståndsansvar
7 § Har ägaren till en elektrisk starkströmsanläggning upplåtit nyttjande-
rätten helt eller delvis till någon annan, svarar han ändå för skada som
skall ersättas enligt denna lag som om han alltjämt innehaft
Prop. 1996/97:136
23
anläggningen. Ägaren är dock inte ansvarig med annan egendom än som
har upplåtits.
Den ersättning ägaren kan ha utgett i ett sådant fall som avses i första
stycket far han kräva tillbaka av nyttjanderättshavaren.
Preskription
8 § Talan mot en elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om
skadestånd enligt 1 § första stycket eller 4 § skall väckas inom två år från
det skadan inträffade.
Den som vill ha ersättning enligt 2 § skall väcka talan inom tre år från
det han fick eller borde ha fatt kännedom om att fordringen kunde göras
gällande. Talan om ersättning måste dock väckas inom tio år från det att
den som påstås vara skadeståndsskyldig tillhandahöll elen.
Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning enligt de
angivna bestämmelserna.
Inledande bestämmelser
1 § Detta kapitel gäller överföring och leverans av el till konsumenter.
Med konsument avses en fysisk person till vilken el överförs eller
levereras huvudsakligen för ändamål som faller utanför
näringsverksamhet.
2 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i detta kapitel är
till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne.
Prop. 1996/97:136
Avbrytande av överföring av el på grund av konsumentens avtalsbrott
3 § Överföring av el far avbrytas, om konsumenten försummar sina
skyldigheter och försummelsen utgör ett väsentligt avtalsbrott.
Innan överföringen avbryts skall konsumenten uppmanas att inom viss
skälig tid vidta rättelse och, i annat fall än som avses i 4 §, underrättas
om att överföringen annars kan avbrytas. Sker rättelse far överföringen
inte avbrytas.
Om omständigheterna ger anledning att befara att ett avbrott skulle
medföra ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada, far
överföringen inte avbrytas. Det gäller dock inte om konsumenten handlar
otillbörligt.
24
4 § Om avtalsbrottet består i att konsumenten försummat att betala för
överföring eller leverans av el gäller, utöver vad som anges i 3 §, att
konsumenten sedan tiden för rättelse gått ut skall uppmanas att betala
inom tre veckor från det att han har delgetts uppmaningen och en
underrättelse om att överföringen annars kan avbrytas. Ett meddelande
om den uteblivna betalningen skall samtidigt lämnas till socialnämnden i
den kommun där konsumenten far el överförd.
Sker betalning eller är fordringen tvistig, får överföringen inte
avbrytas. Överföringen far inte heller avbrytas om socialnämnden inom
den tid som anges i första stycket skriftligen har meddelat den som
lämnat underrättelsen att nämnden tar på sig betalningsansvaret för
skulden.
5 § Innehavaren av nätkoncessionen och elleverantören har rätt till
skälig ersättning av konsumenten för kostnader som föranleds av
åtgärder som nämns i 3 och 4 §§ .
6 § Underrättelser och meddelanden som avses i 4 § första stycket skall
lämnas enligt formulär som fastställs av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Avbrytande av överföring av el av elsäkerhetsskäl m.m.
1 § Innehavaren av nätkoncession får avbryta överföringen av el för att
vidta åtgärder som är motiverade av elsäkerhetsskäl eller för att
upprätthålla en god drift- och leveranssäkerhet. Avbrottet far inte i något
fall pågå längre än åtgärden kräver.
Om innehavaren av nätkoncession kan förutse annat än kortvariga
avbrott i överföringen, skall konsumenten underrättas i god tid före
avbrottet. Konsumenten skall underrättas personligen eller, om det är
lämpligt, genom anslag.
Skadestånd vid avbruten överföring av el
8 § Avbryts överföringen av el på grund av konsumentens försummelse
utan att förutsättningarna i 3 och 4 §§ är uppfyllda, har konsumenten rätt
till ersättning för skada av nätkoncessionshavaren.
Har överföringen av el avbrutits på begäran av elleverantören, skall
denne, i stället för koncessionshavaren, ersätta konsumenten för den
uppkomna skadan.
9 § Om innehavaren av nätkoncession inte har underrättat konsumenten
enligt 7 § andra stycket, har konsumenten rätt till ersättning för skada av
koncessionshavaren.
10 § Om överföringen av el avbryts utan att det beror på konsumentens
försummelse och utan att det finns rätt att avbryta överföringen enligt 7 §
Prop. 1996/97:136
25
första stycket, har konsumenten rätt till ersättning for skada av
nätkoncessionshavaren om inte denne visar att avbrottet beror på ett hinder
utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med
och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror avbrottet på någon som koncessionshavaren har anlitat for att
utföra underhåll, reparation eller liknande arbete, är koncessionshavaren fri
från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle
vara fri enligt första stycket.
11 § Skadestånd enligt 8 - 10 §§ omfattar ersättning for utgifter och
inkomstbortfall samt annan förlust på grund av avbrottet.
Om skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt betungande
med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan
skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Vid bedömningen skall
även beaktas föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter, den
skadeståndsskyldiges förutsättningar att förutse och hindra skadan samt
andra särskilda omständigheter.
12 § Konsumenten skall underrätta motparten om anspråk på ersättning
inom två år från det att skadan inträffade. Gör han inte det, har han
förlorat sin rätt till ersättning för den uppkomna skadan.
Tillsyn
1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter eller
villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas, såvitt avser frågor
om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, av den
eller de myndigheter som regeringen bestämmer.
Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter
och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av nätmyndig-
heten.
2 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran fa de upplysningar och
ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. En begäran far förenas
med vite.
3 § En tillsynsmyndighet far meddela de förelägganden som behövs för
att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av
tillsynen. Ett föreläggande far förenas med vite.
Ett föreläggande som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det
nationella elsystemet gäller omedelbart.
Prop. 1996/97:136
26
Särskilt om tillsyn som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det
nationella elsystemet
4 § Tillsynsmyndigheten far
1. förordna om rättelse på vederbörandes bekostnad om någon inte
följer ett föreläggande enligt 3 § som är påkallat av elsäkerhetsskäl,
2. förbjuda användning av en elektrisk anläggning som är i ett sådant
skick eller används på ett sådant sätt att fara för person eller egendom
kan uppstå,
3. förbjuda tillhandahållande eller användning av elektrisk materiel
som är i ett sådant skick eller används på ett sådant sätt att fara för person
eller egendom kan uppstå eller som inte är kontrollerad, provad,
besiktigad eller dokumenterad enligt gällande föreskrifter,
4. förbjuda tillhandahållande av tjänster som innebär fara för person
eller egendom till följd av bristfällig eller felaktig installation av
elektriska starkströmsanläggningar.
Beslut enligt första stycket gäller omedelbart och far verkställas.
5 § För tillsyn som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det
nationella elsystemet har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till
områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder.
Om det behövs för tillsynen avseende elsäkerhet, får
tillsynsmyndigheten hos tillverkare, importörer, grossister och
detaljhandlare för provning ta ut ett eller flera exemplar av en anordning,
avsedd att anslutas till en elektrisk anläggning, eller elektrisk materiel
som har införts eller skall införas på marknaden.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om ersättning för uttaget prov och om skyldighet att
ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provning.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.
Avgifter
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avgifter för myndighets verksamhet som sker
med stöd av denna lag.
Ansvarsbestämmelser
1 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet
1. bryter mot 2 kap. 1 eller 3 §,
2. bryter mot villkor som meddelats med stöd av 2 kap. 11 §, eller
Prop. 1996/97:136
27
3. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8 kap. 1 § Prop. 1996/97:136
tredje stycket eller 9 kap. 1 § andra stycket.
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bryter mot 2 kap. 22 § eller
2. inte gör anmälan enligt 6 kap. 1 § i rätt tid eller i sådan anmälan
lämnar oriktig uppgift.
I ringa fall döms inte till ansvar.
2 § Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med
straff enligt brottsbalken.
3 § Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande döms inte till ansvar
enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.
4 § Elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till en
elektrisk anläggning eller elektrisk materiel som varit föremål för brott
enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart
oskäligt. I stället för sådan egendom kan värdet av egendomen förklaras
förverkat. Även utbytet av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat,
om det inte är uppenbart oskäligt.
Överklagande
5 § Beslut av nätmyndigheten enligt 2 kap. 23 - 25 §§, 3 kap. 3 §, 6 -
8 §§, 11, 12, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7 och 10 §§ samt 5 kap. 7, 10 och
11 §§, beslut av en tillsynsmyndighet enligt 12 kap. 2 - 4 §§ samt beslut
av den systemansvariga myndigheten om ersättning till den som enligt
8 kap. 2 § beordrats öka eller minska produktionen av el far överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid över-
klagande till kammarrätten.
Regeringen far meddela föreskrifter om överklagande av andra beslut
enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av
lagen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998, då lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och lagen
(1994:618) om handel med el, m.m., skall upphöra att gälla.
2. För en elanvändare som har debiterats kostnaden för en mätare med
tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten
enligt 2 § 10 mom. första stycket lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, skall 2§ 10 mom. andra
stycket nämnda lag alltjämt gälla.
3. I ärenden om prisreglering enligt 10 § lagen (1994:618) om handel
med el, m.m., som är anhängiga vid den nya lagens ikraftträdande skall
äldre bestämmelser tillämpas.
28
4. Punkten 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om
ändring i lagen (1902:71 s. 1). innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, i dess lydelse enligt lagen 1995:1140 skall
alltjämt gälla.
5. Punkterna 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617)
om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, skall alltjämt gälla i ärenden där ansökan har
gjorts före den 1 januari 1996.
6. För ledningar som före ikraftträdandet av denna lag har dragits fram
enligt vad som sägs i 5 b § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, skall 5 b § alltjämt gälla.
7. Om en ledning har dragits fram före den 1 juli 1982 tillämpas 2 kap.
24 § endast om ledningen var i bruk nämnda dag eller togs i bruk därefter
och återställningsåtgärder är påkallade ur allmän synpunkt.
Prop. 1996/97:136
29
Prop. 1996/97:136
Härigenom föreskrivs att i 15 och 19 §§ elberedskapslagen (1997:000)
orden ”lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar” skall bytas ut mot ”ellagen (1997:000)”.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
30
Prop. 1996/97:136
Riksdagen beslutade våren 1992 om mål och strategier för en
reformering av den svenska elmarknaden (prop. 1991/92:133, bet.
1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322). Regeringen tillkallade i mars 1992 en
utredare med uppgift att utarbeta förslag till en ny Ellagstiftning på
elområdet. Utredningen (N 1992:04) antog namnet Ellagstiftnings-
utredningen (ELU).
Riksdagen beslutade våren 1994 om ett nytt regelverk för elmarknaden
(prop. 1993/94:162, bet. 1993/94:NU22, rskr. 1993/94:358). Beslutet
innebar omfattande förändringar i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen). Genom beslutet
infördes vidare en ny lag, lagen (1994:618) om handel med el, m.m.
Enligt beslutet skulle nya lagreglerna ha trätt i kraft den 1 januari 1995.
Till grund för riksdagsbeslutet låg bl.a. de lagförslag som ELU
redovisade våren 1993 i delbetänkandet Elkonkurrens med nätmonopol
(SOU 1993:68).
Sommaren 1994 tillkallade regeringen en parlamentarisk sammansatt
kommission. Energikommissionen (N 1994:04), med uppgift att granska
de pågående energipolitiska programmen för omställning och utveckling
av energisystemet och analysera behovet av förändringar och ytterligare
åtgärder. I kommissionens uppgifter ingick också att följa utvecklingen
på elmarknaden och särskilt behandla utlandshandeln och de
regionalpolitiska frågorna (dir. 1994:67). Regeringen beslutade hösten
1994 om tilläggsdirektiv (dir. 1994:120) till Energikommissionen som
innebar att den med förtur skulle analysera förutsättningarna för att
genomföra elmarknadsreformen på ett sätt som inte låste kommissionens
fortsatta arbetet.
Hösten 1994 beslutade riksdagen att skjuta upp elmarknadsreformens
ikraftträdande för att skapa möjligheter för Energikommissionen att
genomföra en bredare konsekvensanalys av de nya reglerna för
elmarknaden innan reformen skulle träda i kraft (prop. 1994/95:84, bet.
1994/95 :NU 10, rskr. 1994/95:141).
Energikommissionen redovisade våren 1995 sina överväganden och
förslag avseende elmarknadsreformen i delbetänkandet Ny elmarknad
(SOU 1995:14).
Riksdagen beslutade hösten 1995 om att de på våren 1994 beslutade
lagändringarna skulle träda i kraft med vissa ändringar den 1 januari
1996 (prop. 1994/95:222, bet. 1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2).
ELU:s fortsatta arbete skulle enligt direktiven syfta till att fa bl.a.
ellagen ersatt med en modem lagstiftning. I tilläggsdirektiv för
utredningen sommaren 1993 (dir. 1993:93) angavs bl.a. att de nuvarande
skadeståndsreglerna i ellagen skulle ses över och att lagen skulle
omarbetas språkligt och redaktionellt.
ELU redovisade i oktober 1995 sitt slutbetänkande ellag (SOU
1995:108). 1 betänkandet föreslås bl.a. att bestämmelserna i ellagen och
31
lagen om handel med el, m.m. (1994:618) förs samman till en gemensam
ny lag. Den nya lagen skall enligt förslaget innehålla regler för
produktion, överföring och handel med el, m.m. Betänkandet har
remissbehandlats. En sammanfattning av ELU:s förslag finns i bilaga 1.
ELU:s lagförslag återfinns i bilaga 2. En sammanställning av
remissinstansernas synpunkter finns i bilaga 3.
Regeringen beslutade i augusti 1995 att tillkalla en utredare med
uppgift att föreslå ett regelverk för en organiserad börshandel med el.
Enligt direktiven skulle utredaren även lämna förslag till den reglering av
utlandshandel som kan bli nödvändig för att säkerställa
försörjningstryggheten. Utredningen (N 1996:49) antog namnet
Elbörsutredningen. Den redovisade i april 1996 sina överväganden och
förslag i betänkandet Regler för handel med el (SOU 1996:49). En
sammanfattning av utredningens förslag finns i bilaga 4. Utredningens
lagförslag redovisas i bilaga 5. Betänkandet har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning
av remissinstansernas synpunkter finns tillgänglig i Närings- och
handelsdepartementet (dnr. N96/868).
Regeringen beslutade i november 1995 att tillkalla en utredare med
uppgift att utarbeta förslag till regler för konsumentskydd vid leverans av
el (dir. 1995:148). Utredningen antog namnet Utredningen om
konsumentskydd vid leverans av el (nedan benämnd Elkonsument-
skyddsutredningen). Utredningen redovisade i juni 1996 sitt betänkande
Konsumentskydd på elmarknaden (SOU 1996:104). I betänkandet lämnas
förslag till regler för konsumentskydd vid avstängning av el och för
konsumentskydd vid kvantitativa driftstörningar (skadeståndsregler). En
sammanfattning av utredningens förslag finns i bilaga 7. Utredningens
lagförslag redovisas i bilaga 8. Utredningens betänkande har remiss-
behandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. En
sammanställning av remissinstansernas synpunkter finns tillgänglig i
Inrikesdepartementet (dnr In96/619).
I juni 1996 uppdrog regeringen åt Närings- och teknikutvecklings-
verket (NUTEK) att utreda och föreslå åtgärder för icke
koncessionspliktiga elnät, m.m. Uppdraget syftade till att precisera
ELU:s förslag avseende undantag från kravet på nätkoncession.
Uppdraget redovisades i november 1996 i rapporten Icke koncessions-
pliktiga nät. En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 10.
Rapportens lagförslag finns i bilaga 11. Ett remissmöte hölls i Närings-
och handelsdepartementet den 19 november 1996. En förteckning över
deltagarna i remissmötet finns i bilaga 12. Minnesanteckningar från
mötet finns tillgängliga i Närings- och handelsdepartementet (dnr.
N96/1380).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 24 april 1997 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 13.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 14.
Prop. 1996/97:136
32
Regeringen har i propositionen i huvudsak följt Lagrådets förslag.
Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.
3 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
Prop. 1996/97:136
33
Prop. 1996/97:136
Regeringens bedömning: Ellagen är i sin nu gällande lydelse
svåröverskådlig och lagtexten är i bl.a. sin språkliga utformning
föråldrad. Ellagen bör ersättas med en redaktionellt och språkligt
modem lagstiftning. Det materiella innehållet i det nuvarande
regelverket bör föras över till den nya lagen i huvudsak oförändrat.
Ellagstiftningsutredningens (ELU) bedömning: Överensstämmer
med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Inga remissinstanser ifrågasätter utredningens
bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: De grundläggande
bestämmelserna på elområdet finns i lagen (1902:71 s.l), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, den s.k. ellagen, som har
varit i kraft sedan 1902. Huvuddragen i lagen har varit i stort sett
oförändrade intill dess riksdagen år 1995 beslutade om en reformering av
den svenska elmarknaden (prop. 1994/95:222, bet. 1995/96:NU1, rskr.
1995/96:2). De stora tekniska och strukturella förändringar som har skett
inom elförsörjningen sedan lagens tillkomst har skapat tillämpnings-
problem. Lagen är också svåröverskådlig. Det gäller i synnerhet efter
1995 års ändringar som genomfördes i avvaktan på den genomgripande
modernisering som låg i ELU:s uppdrag. Till detta kan läggas att ellagen
i vissa avseenden, främst beträffande skadestånd, innehåller en lagtext
som är föråldrad. Det finns således starka skäl som talar för att ellagen
ersätts med en helt ny ellag. I sak kommer denna att till övervägande del
överensstämma med gällande rätt, vilket är naturligt med hänsyn till de
stora ändringar som nyligen skett. I några avseenden görs dock ändringar
och tillägg (se närmare avsnitt 4.2).
Stora förändringar har skett inom elförsörjningen under de senaste
åren, både i Sverige och utomlands. Riksdagens beslut hösten 1995 har
inneburit ökad konkurrens i handeln med el. Syftet var att bl.a. öka
valfriheten för elanvändarna och skapa förutsättningar för en ökad pris-
och kostnadspress inom elförsörjningen.
En särskild fråga gäller de internationella aspekterna. Inom
elförsörjningen, har internationaliseringen ökat liksom utbytet av el över
nationsgränserna. För Sverige sker ett omfattande utbyte med de nordiska
länderna men också med Tyskland. En väl fungerande nordisk elmarknad
innebär ömsesidiga fördelar för länderna. Ellagstiftningen i Norge,
Sverige och Finland överensstämmer i allt väsentligt. Sverige och Norge
har från år 1996 i praktiken en gemensam elmarknad. Handelshindren på
34
utlandsförbindelserna har avskaffats och en gemensam svensk-norsk
handelsplats, Nord Pool ASA, har etablerats. De nordiska
energiministrarna konstaterade vid sitt sommarmöte år 1996 att arbetet
med att utvidga samarbetet på den nordiska elmarknaden fortskrider som
planerat.
I december 1996 antog Ministerrådet ett direktiv om gemensamma
regler för den inre marknaden för el (96/92/EG). Direktivet trädde i kraft
den 19 februari 1997 och medlemsländerna har från denna tidpunkt två år
på sig att införliva direktivet i nationell rätt.
Direktivet innehåller regler om handel och investeringar inom
elsektorn. Syftet är att elmarknaden stegvis skall öppnas samtidigt som
allmänhetens tillgång till grundläggande service garanteras. Öppnandet
skall ske genom att varje medlemsland utser s.k. berättigade kunder, dvs.
kunder som har rätt att välja leverantör. Graden av marknadsöppning
beror på hur stor andel av den samlade elförbrukningen i landet som
dessa kunders sammanlagda förbrukning motsvarar. Sex år efter
direktivets ikraftträdande skall marknadsöppningen motsvara ca en
tredjedel av landets samlade elförbrukning
När det gäller nya kraftproduktionsanläggningar skall medlems-
länderna enligt direktivet tillämpa antingen ett tillståndsförfarande eller
ett anbudsförfarande. Vid tillståndsförfarandet har var och en som
uppfyller ett antal angivna kriterier rätt att uppföra en anläggning. När
anbudsförfarandet tillämpas skall ett oberoende organ genomföra
anbudstävlingar när det bedöms finnas behov av ny produktionskapacitet.
Det finns stora skillnader mellan medlemsländerna vad gäller graden
av öppenhet på elmarknaden. Dessa skillnader kommer att bestå under
lång tid framöver. För att det inte skall uppstå bristande jämvikt i handeln
med el mellan medlemsstaterna finns i direktivet regler som ger
medlemsländerna rätt att vidta vissa åtgärder för att upprätthålla
ömsesidighet i handeln med andra medlemsländer.
Direktivet innehåller också regler som innebär att medlemsländerna
kan ålägga företag inom elsektorn att tillhandahålla allmännyttiga
tjänster. Dessa tjänster kan avse bl.a. kvalitet och pris på leveranser,
försörjningstrygghet och miljöskydd.
Vidare finns bestämmelser om att medlemsländerna, i händelse av en
plötslig kris på energimarknaden, far vidta nödvändiga skyddsåtgärder.
Den nuvarande svenska ellagstiftningen och den nya ellag som föreslås
i denna proposition tillgodoser enligt regeringens bedömning i allt
väsentligt direktivets krav. Endast smärre tekniska förändringar torde
krävas för att införliva direktivet i svensk rätt. Regeringen avser att vid
ett senare tillfälle återkomma till riksdagen i denna fråga.
Prop. 1996/97:136
35
Prop. 1996/97:136
Regeringens forslag: Bestämmelserna i 1902 års ellag och lagen om
elhandelslagen förs samman till en lag som reglerar verksamheter
avseende produktion, överföring och handel med el.
1 den nya lagen baseras det materiella innehållet på den nuvarande
ellagens bestämmelser om nätkoncession, nätverksamhet och
nättariffer, skyddsåtgärder och skadestånd, elsäkerhetsåtgärder, tillsyn
m.m. De delar av gällande ellagstiftning som infördes som en följd av
elreformen förs över till den nya lagen i huvudsak oförändrade.
Regelverket för elmarknaden kompletteras med bestämmelser om
konsumentskydd.
Den nya ellagen träder i kraft den 1 januari 1998.
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag att samordna lagstiftningen på elområdet eller lämnar det utan
invändning. Vissa remissinstanser, däribland Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Konsumentverket,
Svenska kommunförbundet, Svenska Elverksföreningen och
Riksförbundet Energi leverantörerna, kommenterar den del av
lagstiftningen som trädde i kraft år 1996 och föreslår både ändringar vad
gäller det materiella innehållet och vissa redaktionella ändringar.
Skälen för regeringens förslag: Vid tillkomsten av 1902 års ellag var
ett viktigt syfte med lagen att skydda allmänheten mot skador på liv och
egendom. Ett annat syfte var att främja landets elektrifiering genom att
med lagstöd möjliggöra utbyggnad av starkströmsledningar på annans
mark.
Utvecklingen under närmare ett sekel har ställt krav på nya och
förändrade regler och har inneburit att ett stort antal nya bestämmelser
införts i ellagen. Intentionerna med 1995 års elreform innebar mycket
stora förändringar i förutsättningarna för lagstiftningen. Med hänsyn till
uppbyggnaden av 1902 års ellag ansågs det lämpligt att samla vissa
bestämmelser i en ny lag, lagen (1994:618) om handel med el, m.m.,
(elhandelslagen). Dessa två lagar innehåller tillsammans bestämmelser
om såväl reglering av de naturliga monopolen på elmarknaden
(nätverksamhet) och handeln med el som skyddsåtgärder, skadestånd,
elsäkerhet m.m.
Bestämmelserna i 1902 års ellag kan enligt ELU indelas i fem
huvudgrupper. Den första gruppen består av regler om nätkoncession.
Vid lagens tillkomst spelade som nyss nämnts säkerhetsintressena en stor
roll, inte minst vid utformningen av koncessionsreglema. Elledningar
ansågs särskilt farliga och framdragandet borde ställas under samhällets
kontroll. Efter hand har även andra intressen kommit i förgrunden.
Exempelvis har bestämmelser tillkommit om att en koncession inte far
36
strida mot kommunernas planering och att lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) skall tillämpas.
Ett viktigt syfte med koncessionsreglema är också att vid uppförande av
starkströmsledningar säkerställa att ledningsintresset vägs mot andra
samhällsintressen vid utnyttjandet av marken.
Bestämmelser om skadestånd bildar en andra huvudgrupp. Den
grundläggande bestämmelsen är i huvudsak utformad på samma sätt som
när lagen trädde i kraft år 1902. Enligt huvudregeln gäller strikt ansvar
vid elskador. Ellagen har därefter kompletterats med bestämmelser om
produktansvar i samband med att produktansvarslagen (1992:18) trädde i
kraft den 1 januari 1993.
Den tredje huvudgruppen av bestämmelser reglerar skyldigheten för
innehavaren av en elektrisk anläggning att vidta skyddsåtgärder i
förhållande till andra elektriska anläggningar.
En fjärde grupp av bestämmelser handlar bl.a. om skyldighet för
ledningsägaren att i vissa fall flytta ledningen.
En femte grupp kan de bestämmelser sägas bilda som tillkom i
samband med elmarknadsreformen och som trädde i kraft den 1 januari
1996. Här märks framför allt bestämmelser om nätverksamhet och
nättariffer.
Härutöver finns i ellagen vissa definitioner, tillsynsbestämmelser,
bestämmelser om vite och straff m.m. Dessa regler överensstämmer i
stort med motsvarande regelverk i annan och liknande lagstiftning som
innehåller bestämmelser om myndighetstillsyn.
En fråga gäller vilken utformning den nya lagstiftningen för elområdet
bör ha. ELU har övervägt flera lagtekniska lösningar, bl.a. en uppdelning
av ellagens bestämmelser i en eldistributionslag och en elsäkerhetslag.
Utredningen fann emellertid inte att några vinster i fråga om ökad
överskådlighet kan göras genom en sådan uppdelning. Bestämmelserna
har enligt ELU ett inbördes samband och en uppdelning på två lagar
torde medföra dubbleringar i vissa avseenden. ELU föreslår därför att
bestämmelserna i ellagen och elhandelslagen sammanförs till en lag.
Huvudprincipen i 1995 års elreform är att åstadkomma en klar
boskillnad mellan å ena sidan produktion och försäljning av el och å
andra sidan överföring av el (nätverksamhet). Produktionen och
försäljningen skall ske i konkurrens, medan nätverksamheten även i
fortsättningen regleras och övervakas på ett särskilt sätt.
Principen om boskillnad återspeglas också i lagstiftningen. Elreformen
med de lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1996 innebar att
regleringen av handel med el avskaffades och att ellagen numera reglerar
enbart nätverksamhet. De regler om handel med el som infördes
samlades i elhandelslagen. Uppdelningen av bestämmelserna i en
särskild ellag och en elhandelslag motiverades av strukturella skäl (prop.
1993/94:162 s. 165).
Elhandelslagens bestämmelser avser bl.a. leveranskoncessioner.
Systemet med leveranskoncessioner är enligt riksdagens beslut hösten
1995 en övergångslösning och skall utvärderas och eventuellt avvecklas
efter fem år. Detta talar i viss mån för att dessa bestämmelser inte bör
infogas i en ny ellag.
Prop. 1996/97:136
37
Enligt ELU kan dock elhandelslagen infogas i den nya ellagen på
sådant sätt att bestämmelserna om leveranskoncession enkelt kan
avskaffas eller förändras om detta blir aktuellt. Återstående fåtaliga
bestämmelser från denna lag kvarstår då i ellagen i stället för i en kraftigt
stympad lag om handel med el. m.m. Den nya ellagen far enligt ELU:s
förslag en sådan uppbyggnad att den inte innebär några strukturella
hinder mot en gemensam lag.
Regeringen föreslår att bestämmelserna i 1902 års ellag och
elhandelslagen förs samman till en gemensam, ny lag att gälla vid
produktion, överföring och användning m.m. Innehållet i den nya ellagen
bör vara i huvudsak detsamma som i 1902 års lag även om
bestämmelserna bör ges en modernare utformning. Det gäller den
nuvarande ellagens bestämmelser om nätkoncession, nätverksamhet och
nättariffer, skyddsåtgärder och skadestånd, elsäkerhetsåtgärder, tillsyn
m.m.
Det är viktigt att säkerställa att det finns regler som möjliggör tillsyn
och kontroll över att handeln med el bedrivs i lämpliga och seriösa
former. Elreformen har inneburit ändrade former för handeln med el.
Elbörsutredningen har i betänkandet Regler för handel med el (SOU
1996:49) redovisat förslag till en ny lagstiftning avseende all handel med
el. Regeringen lämnar inte något förslag till sådan lagstiftning. Enligt
regeringens bedömning finns goda möjligheter till tillsyn och kontroll
genom redan befintliga regelverk, bl.a. värdepappersmarknads-
lagstiftningen, den generella näringsrättsliga lagstiftningen och
ellagstiftningen. Denna fråga behandlas i avsnitt 16.
De delar av ellagen som har samband med elreformen bör överföras till
den nya lagstiftningen i huvudsak oförändrade. Samma synsätt bör gälla
för bestämmelserna i elhandelslagen. Vissa förändringar i
ellagstiftningen bör dock göras. I det följande ges en kortfattad översikt
av regeringens förslag till ny ellag och innehållet i föreliggande
proposition.
1 kap. Inledande bestämmelser
Bestämmelser om lagens tillämpningsområde och vissa definitioner finns
1 1 kap. Den nya lagen är tillämplig vid produktion, överföring och
användning av el. Den är vidare tillämplig vid handel med el och ersätter
därmed elhandelslagen. Grundläggande för lagens tillämpning är
begreppen elektrisk anläggning och nätverksamhet. Elektriska
anläggningar indelas i den nuvarande ellagen i starkströmsanläggningar
och svagströmsanläggningar. Denna indelning behålls i den nya lagen.
Inte heller i övrigt innebär den nya lagen någon ändring i sak i fråga om
begreppet elektrisk anläggning.
2 kap. Nätkoncession
2 kap. innehåller bestämmelser om koncessionsplikt för nätverksamhet
och närmare föreskrifter om nätkoncession. I den nya lagen behålls den
ordning som gäller enligt den nuvarande ellagen avseende krav på
Prop. 1996/97:136
38
tillstånd (nätkoncession) för att bygga eller använda elektriska
starkströmsledningar. Regeringen föreslår vissa lagändringar när det
gäller frågor om meddelande av nätkoncession och förlängning av
giltighetstiden för en nätkoncession (se avsnitt 5). I samma avsnitt
redovisas också regeringens överväganden och förslag i fråga om
återkallelse och frånträdande av nätkoncession samt flyttning m.m. av
elektrisk ledning under pågående koncessionstid.
3 kap. Nätverksamhet m.m.
Bestämmelserna om nätverksamhet samlas i den nya lagen som 3 kap.
Här anges den för elreformen bärande principen att en innehavare av en
nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra el åt annan. I
detta kapitel regleras även redovisning av nätverksamhet, revision,
koncessionshavarens skyldigheter att ansluta andras anläggningar till
ledningen, mätning av överförd el m.m. Bestämmelserna skall enligt
regeringens förslag föras över i huvudsak oförändrade från den
nuvarande ellagen (se avsnitt 6).
Regeringen har nyligen i propositionen (1996/97:85) Frågor om
mätning m.m. på elmarknaden föreslagit att en regel införs i den
nuvarande ellagen med innebörden att ett tak på högst 2 500 kronor
föreskrivs för de kostnader som nätföretagen får debitera elanvändare
med låg elförbrukning för timregistrerande mätutrustning och dess
installation (takpris). Förslaget syftar till att ge fler elanvändare
möjligheter att delta i handeln med el. Enligt förslaget i denna
proposition införs motsvarande bestämmelse i den nya ellagen.
4 kap. Nättariffer
Bestämmelserna om avgifter och övriga villkor för överföring av el och
anslutning till ledning förs över till den nya ellagen i huvudsak
oförändrade och samlas i 4 kap (se avsnitt 7).
5 kap. Leveranskoncession
Som 5 kap. i den nya lagen förs in de bestämmelser om
leveranskoncession som i dag finns i elhandelslagen. Regeringen föreslår
att bestämmelserna förs över oförändrade till den nya lagen. Frågan
behandlas i avsnitt 8.
6 kap. Utlandshandel
Bestämmelser om utlandshandel med el finns enligt nu gällande
regelverk i elhandelslagen. Dessa bestämmelser bör med vissa ändringar
föras över till den nya ellagen och samlas i 6 kap. Regeringen lämnar
härutöver förslag till vissa lagändringar i syfte att stärka
samhällskontrollen över tillkommande utlandsförbindelser. Dessa
lagförslag behandlas närmare i avsnitt 9.
Prop. 1996/97:136
39
7 kap. Kommunala elföretag
Prop. 1996/97:136
De särregler för kommunal elverksamhet som finns i elhandelslagen förs
enligt regeringens förslag i sak oförändrade över till den nya ellagen och
bildar där 7 kap. Bestämmelserna innebär bl.a. att kommunal produktion
av och handel med el som drivs i privaträttslig form är undantagna från
vissa av kommunallagens principer. Regeringens överväganden och
förslag rörande dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 10.
8 kap. Systemansvar och balansansvar
Ellagens bestämmelser om systemansvar och elhandelslagens
bestämmelser om balansansvar förs över till den nya ellagen och samlas
till ett särskilt kapitel (8 kap.). I avsnitt 11 föreslår regeringen en viss
utvidgning av befogenheterna inom systemansvaret.
9 kap. Skyddsåtgärder
Bestämmelser om skyddsåtgärder bildar 9 kap. i den nya lagen. De
bestämmelser som finns i 1902 års ellag om skyddsåtgärder tar främst
sikte på elektriska anläggningars inverkan på andra elektriska
anläggningar. Elsäkerhet i övrigt regleras enligt föreskrifter av
Elsäkerhetsverket i enlighet med ett bemyndigande i ellagen. I avsnitt 12
redovisas regeringens överväganden och förslag beträffande
bestämmelserna om skyddsåtgärder i den nya lagen.
10 kap. Skadestånd
Bestämmelserna om skadestånd bildar 10 kap. i den nya ellagen. Nu
gällande regler om skadestånd i ellagen är i stor utsträckning
ålderdomligt utformade och svårtillgängliga. Elreformen har medfört en
ny ansvars- och rollfördelning på elmarknaden. I avsnitt 13 redovisas
regeringens överväganden och förslag till en anpassning av reglerna om
skadestånd till nuvarande förhållanden på elmarknaden.
11 kap. Konsumentskydd
Bestämmelser om konsumentskydd vid köp av el bildar 11 kap. i den nya
lagen. Förhållandena mellan å ena sidan konsumenterna och å andra
sidan nätägama och elsäljama har hittills reglerats i huvudsak genom
standardavtal som har utarbetats av elbranschen efter förhandlingar med
Konsumentverket. För att konsumenterna på elmarknaden som kollektiv
skall fa ett fullgott skydd bör dock konsumentskyddet till viss del
regleras i lag. Regeringen behandlar i avsnitt 14 regleringen av
konsumentskyddet vid köp av el.
40
12 kap. Tillsyn m.m.
Prop. 1996/97:136
Myndighetsfunktionerna ligger enligt den nuvarande ellagstiftningen på
tre myndigheter. Uppgiften att handlägga bl.a. koncessionsärenden och
ärenden om koncessionshavamas skyldigheter samt att utöva tillsyn av
ellagens efterlevnad utom i frågor som rör elsäkerhet och driftsäkerhet
ligger på nätmyndigheten. Närings- och teknikutvecklings verket är
nätmyndighet (Nätmyndigheten) enligt ellagen. Även de
myndighetsuppgifter som följer av elhandelslagen ligger på
Nätmyndigheten. Ansvaret för frågor som gäller elsäkerhet ligger på
Elsäkerhetsverket. Ansvaret för att det nationella elsystemet fungerar
som ett sammanhållet system med tillfredsställande driftsäkerhet
(systemansvar) ligger på Affärsverket svenska kraftnät.
Regeringens lagförslag innebär ingen ändring av myndighets-
fuktionema. Lagbestämmelser om den systemansvariga myndigheten
ingår i 8 kap. Bestämmelser i övrigt om myndighetsansvar och tillsyn
förs samman i 12 kap.
Regeringen redovisar i avsnitt 15 förslag om dels en precisering av
tillsynsbestämmelsema, dels rätt att förordna om rättelse på
nätinnehavarens bekostnad, m.m. För de myndigheter som har
tillsynsansvaret för frågor om elsäkerhet föreslår regeringen dels rätt att
förordna om rättelse på nätinnehavarens bekostnad, dels rätt att förbjuda
användandet av en elektrisk anläggning eller däri ingående föremål som
används på ett sådant sätt att uppenbar fara person eller egendom uppstår.
13 kap. Övriga bestämmelser
Som 13 kap. samlas bestämmelser om ansvar, överklagande, m.m.
Bestämmelserna förs över till den nya lagen i huvudsak oförändrade.
Bestämmelserna om verkställighet av beslut enligt ellagen föreslås dock
ändras. Regeringens överväganden och förslag i denna fråga behandlas i
avsnitt 15.
Övergångsbestämmelser
Regeringen föreslår att den nya ellagen träder i kraft den 1 januari 1998.
Behovet av övergångsbestämmelser är litet, eftersom lagförslaget i
åtskilliga avseenden inte innebär några ändringar i sak i förhållande till
tidigare lag.
41
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Ellagens bestämmelser om nätkoncession förs
över till den nya lagen och samlas i ett kapitel (2 kap.).
Tillämpningen av plan- och bygglagen samt naturresurslagen
begränsas till adekvata fall.
Bestämmelserna om giltighetstiden för en nätkoncession preciseras.
Vidare införs regler för förfarandet vid en förlängning av
giltighetstiden för en nätkoncession.
Genom en ny regel införs en möjlighet för regeringen, eller den
myndighet regeringen bestämmer, att under vissa förutsättningar
meddela dispens från kravet på koncessionsplikt.
Vid återkallelse av en nätkoncession bör ledningsnätet kunna ställas
under tvångsförvaltning för att trygga en säker elförsörjning. Den
närmare utformningen av regler för tvångsförvaltning bör utredas
ytterligare.
Genom en ny regel regleras förutsättningarna för att en innehavare
av nätkoncession skall få ta en ledning ur drift.
Ellagens bestämmelse om flyttning av ledning som har dragits fram
efter expropriation far ingen motsvarighet i den nya lagen.
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer i
huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har lämnat
utredningens förslag utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Överföring av el (nätverksamhet) är i
praktiken ett s.k. naturligt monopol och bör därför regleras och
övervakas. Enligt bestämmelserna i ellagen krävs tillstånd
(nätkoncession) för att dra fram eller använda elektrisk starkströms-
ledning. Koncessionen är knuten till nätverksamheten och inte till
produktionen av el. Nätkoncession för linje avser en ledning med i
huvudsak bestämd sträckning och kommer i fråga främst för ledningar
med högre spänning, vanligen i det nationella stamnätet (storkraftnätet)
eller i regionledningar. Nätkoncession för område avser inte en särskild
ledning utan ger innehavaren rätt att inom ett angivet område utan
särskild prövning bygga ledningar som ingår i det lokala
överföringsnätet. Det är vanligen fråga om ledningar med en lägre
spänning.
I den nya lagen bör den ordning som gäller enligt den nuvarande
ellagen avseende krav på nätkoncession behållas. Bestämmelserna om
nätkoncession bör samlas i ett särskilt kapitel i den nya lagen.
42
I ellagen anges att en nätkoncession inte far strida mot planer enligt
plan- och bygglagens (1987:10) bestämmelser. Vidare skall lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser, m.m. tillämpas vid
prövning av nätkoncession. Som nyss har nämnts prövas dock inte själva
ledningsbyggandet vid beslut om nätkoncession for område. Detta
innebär att ellagens bestämmelser bör preciseras till att gälla enbart
nätkoncession för linje när det gäller tillämpningen av plan och
bygglagen och naturresurslagen. Regeringen överväganden och förslag i
denna fråga redovisas i avsnitt 5.2.
Nätkoncession meddelas för viss bestämd tid. Det är normalt ett
samhällsintresse att verksamheten kan fortsätta efter det att
giltighetstiden för nätkoncessionen har löpt ut. Det saknas i dag regler för
förfarandet vid en förlängning av giltighetstiden. I avsnitten 5.3 och 5.4
redovisas regeringens överväganden och förslag avseende giltighetstiden
för en nätkoncession och förfarandet vid en förlängning av
giltighetstiden.
En av grunderna i ellagen är att överföring av el sker på elnät som
innehas med stöd av nätkoncession. Det förekommer dock att
konsumenter får sin el överförd på nät som innehas utan stöd av
nätkoncession och utan något uttryckligt undantag från koncessions-
plikten. Regeringen föreslår i avsnitt 5.5 att en regel införs i den nya
lagen som innebär att innehavaren av ett sådant elnät skall kunna
meddelas dispens från kravet på koncessionsplikt.
Möjligheten att återkalla en nätkoncession bör i huvudsak behållas
oförändrad. Det saknas dock regler som gör det möjligt att säkerställa en
fortsatt överföring av el vid återkallelse. Regeringens bedömning i fråga
om utformningen av regler för tvångsförvaltning vid återkallelse av
nätkoncession redovisas i avsnitt 5.6.
Under vissa förutsättningar skall det vara möjligt för en innehavare av
nätkoncession för linje att ta en ledning ur bruk för en viss tid.
Regeringen lämnar i avsnitt 5.7 förslag till en lagreglering i denna fråga.
I vissa fall kan det vara motiverat att ändra eller flytta en ledning under
nätkoncessionens giltighetstid. Ellagen innehåller bestämmelser om
flyttning av ledning i vissa fall. Det gäller sådana flyttningar som kan
aktualiseras när en ledning berör en trafikled och flyttningar av sådana
ledningar som har dragits fram efter expropriation. I avsnitt 5.8
behandlas regeringens överväganden och förslag avseende dessa
bestämmelser.
Prop. 1996/97:136
43
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Ellagens föreskrifter om att nätkoncession inte
far strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och
bygglagen begränsas till att gälla enbart nätkoncession för linje.
Även tillämpningen av naturresurslagen skall i fortsättningen
begränsas till prövning av ansökan om nätkoncession för linje.
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i ELU:s
förslag eller lämnar det utan invändning. Malmö kommun ifrågasätter
förslaget att naturresurslagen inte skall vara tillämplig vid ansökan om
nätkoncession för område. Enligt kommunen bör naturresurslagen
tillämpas i vissa fall, t.ex. när ansökan om nätkoncession berör
obebyggda markområden i utkanten av tätbebyggelse.
Skälen för regeringens förslag: Nätkoncession får meddelas endast
om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. Ett syfte med
prövningen är att hindra att samhällsekonomiskt onödiga anläggningar
byggs, dvs. att hindra att nya anläggningar byggs där tillräcklig
överföringskapacitet redan finns. Ett annat syfte är att säkerställa att
ledningar dras fram på ett sätt som inte orsakar onödigt stor skada (prop.
1993/94:162).
För nätkoncession för område gäller dessutom att sådan far meddelas
endast om området utgör en med hänsyn till nätverksamheten lämplig
enhet. Nätkoncession för område far inte meddelas för ett område som
helt eller delvis sammanfaller med ett annat område.
Nätkoncession för område innebär en rätt för koncessionshavaren att
anlägga ett ledningsnät inom ett visst område. Vid koncessions-
prövningen avgörs således inte var och hur ledningar skall dras fram utan
koncession ger innehavaren rätt att inom området uppföra ledningar som
ingår i ett lokalt överföringsnät. Denna ordning infördes i ellagen år 1957
(prop. 1957:161, 3LU B2). Syftet var att förenkla koncessionsprövningen
och befria koncessionsmyndigheten från en stor mängd enklare ärenden.
Enligt en bestämmelse i ellagen far inte nätkoncession strida mot en
detaljplan eller områdesbestämmelser som har upprättats med stöd av
plan- och bygglagen. Vidare skall naturresurslagen tillämpas vid
koncessionsprövningen. Avsikten är på detta sätt väga intresset av att
bygga en ledning mot intresset av att använda marken på ett annat sätt
(prop. 1985/86:90, bet. 1986/87:BoU4, rskr. 1986/87:126).
Enligt plan- och bygglagen är detaljplaner och områdesbestämmelser
bindande för myndigheter och enskilda.
Naturresurslagens hushållningsbestämmelser ger anvisningar om de
avvägningar som skall göras vid planläggning och tillståndsprövning i
fråga om den framtida användningen av mark och vatten. Lagen är
44
avsedd att tillämpas när en förändrad markanvändning skall prövas.
Avsikten är således inte att lagen skall kunna användas som grund for att
ingripa mot pågående markanvändning.
Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivning infördes i naturresurs-
lagen år 1991 (prop. 1990/91:90, bet 1990/91 :JoU30, rskr 1990/91:338).
Regeringen har med stöd av naturresurslagen föreskrivit i förordningen
(199:738) och miljökonsekvensbeskrivningen att till ansökan om
nätkoncession enligt ellagen skall bifogas en miljökonsekvens-
beskrivning med underlag för en samlad bedömning av hur den planerade
anläggningen, verksamheten eller åtgärden inverkar på miljön och hälsan
samt hushållningen med naturresurser.
När bestämmelsen om att en nätkoncession inte far strida mot en
detaljplan eller områdesbestämmelser infördes i ellagen gjordes ingen
åtskillnad mellan linje och område. Någon sådan åtskillnad gjordes inte
heller för bestämmelsen om att naturresurslagen skall tillämpas vid
prövning av nätkoncession.
Prövningen mot detaljplan och områdesbestämmelser samt tillämp-
ningen av naturresurslagen fyller viktiga ändamål när det gäller
nätkoncession för linje. Denna prövning bör därför behållas. I fråga om
nätkoncession för område är förhållandena annorlunda.
Som nyss har nämnts ger nätkoncession för område rätt att bygga och
använda ett ledningsnät inom ett visst bestämt område. Det innebär att
ellagens bestämmelse om detaljplan eller områdesbestämmelser i
praktiken inte kan tillämpas vid prövning av ärenden som gäller
nätkoncession för område. Detta gäller även bestämmelsen om att
naturresurslagen skall tillämpas vid prövning av nätkoncession.
Ellagens föreskrift om att nätkoncession inte får strida mot detaljplan
eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen bör i
fortsättningen gälla enbart nätkoncession för linje. Motsvarande
anpassning bör ske när det gäller tillämpningen av naturresurslagen.
Regeringen föreslår att dessa bestämmelser i fortsättningen begränsas till
prövning av ansökan om nätkoncession för linje. Det innebär bl.a. att
någon miljökonsekvensbeskrivning inte behöver upprättas i ärenden som
gäller nätkoncession för område.
Den här föreslagna förändringen i ellagen innebär inte att innehavare
av nätkoncession för område kan bygga ut nätet utan restriktioner. Vid
nybyggnad av elledningar, uppförande av transformatorstationer,
ställverk m.m. inom området måste koncessionshavaren iaktta de villkor
som är förknippade med koncessionen och vad som följer av annan
tillämplig lagstiftning, bl.a. naturvårdslagen (1964:822), väglagen
(1971:948) och hälsoskyddslagen (1982:1080). Av 20 § naturvårdslagen
framgår det exempelvis att samråd skall ske med länsstyrelse innan det
dras fram ledningar som väsentligen kan komma att ändra naturmiljön. I
sammanhanget kan nämnas att länsstyrelsen enligt 25 §
naturvårdsförordningen (1976:484) kan inhämta miljökonsekvens-
beskrivning i samband med samråd. Det kan förutsättas att länsstyrelsen
infordran sådan när områdets känslighet från naturvårdssynpunkt
påkallar det. Enligt 44 § väglagen far inte elektriska ledningar dras fram
inom ett vägområde utan väghållningsmyndighetens tillstånd. En
Prop. 1996/97:136
45
innehavare av nätkoncession för område måste vid en utbyggnad av nätet
också iaktta de bestämmelser om skyddsåtgärder som finns i ellagen,
starkströmsförordningen (1957:601) och Elsäkerhetsverkets starkströms-
föreskrifter.
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Nätkoncession för linje skall meddelas för 40 år
och nätkoncession för område skall meddelas för 25 år. Om det finns
särskilda skäl skall nätkoncession kunna meddelas för kortare tid.
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i ELU:s
förslag eller lämnar det utan invändning. Skellefteå kommun anför att de
föreslagna tidsgränserna inte återspeglar ledningars faktiska livslängd.
Skälen för regeringens förslag: Enligt ellagens bestämmelser skall
nätkoncession ges för en bestämd tid. Bestämmelser om tidsbegränsade
tillstånd har funnits i ellagen sedan lagens tillkomst. Genom de ändringar
i ellagen som trädde i kraft år 1996 begränsades giltighetstiden för
nätkoncession från högst 60 år till högst 40 år.
Systemet med tidsbegränsade nätkoncessioner är ändamålsenligt och
bör behållas i den nya ellagstiftningen. Genom att nätkoncessionen är
tidsbegränsad möjliggörs en omprövning när det gäller avvägningen
mellan nätägarens intressen och andra samhällsintressen. Elledningar är
stora och viktiga infrastrukturinvesteringar. De konsekvenser som en
ledning kan medföra i form av exempelvis markintrång går normalt att
överblicka vid koncessionsgivningen. Därför är täta prövningar av
villkoren för koncessionen inte nödvändiga. För att samhällsutvecklingen
skall kunna beaktas i tillräcklig utsträckning bör dock nätkoncessioner
vara tidsbegränsade. Genom en begränsad men ändå lång giltighetstid för
koncessionen säkerställs en lämplig avvägning mellan de allmänna
intressena och nätägarens intressen. Principen att ge koncessioner för
viss tid, som tillämpats sedan ellagen infördes, har också visat sig
fungera väl. Tidsbegränsade nätkoncessioner kan ses som en garanti för
koncessionshavaren att ledningens sträckning förblir oförändrad under
koncessionens giltighetstid.
Enligt nu gällande lagstiftning far nätkoncession ges för en bestämd
tid, högst 40 år. Denna tidsgräns är tillräckligt för att åstadkomma en
lämplig avvägning mellan de allmänna intressena och nätägarens
intressen. När det gäller nätkoncession för linje bör denna tidsgräns
behållas.
Det är angeläget att den som ansöker om nätkoncession för linje kan
räkna med koncessionsmyndigheten i sitt beslut meddelar den ansökta
tiden när det inte finns starka skäl som talar emot det. Därför bör det i
ellagen föreskrivas att nätkoncession för linje skall meddelas för 40 år,
46
om det inte föreligger särskilda skäl eller om sökanden begär en kortare
giltighetstid för koncessionen.
En kortare giltighetstid kan exempelvis vara motiverad för att anpassa
giltighetstiden till den tid som gäller för intilliggande ledningar som
ingår i samma ledningssystem. Det kan i sådana fall vara en fördel att
kunna ta upp hela ledningssystemet till omprövning i ett sammanhang.
Huvudregeln bör dock vara att nätkoncession för linje skall meddelas för
40 år.
När det gäller nätkoncession för område tillämpas enligt ELU ofta en
betydligt kortare giltighetstid än 40 år, normalt 25 år. Ett skäl är att
behovet av tätare omprövning från myndighetens sida har ansetts vara
större än i fråga om nätkoncession för linje.
Ett av syftena med omregleringen av elmarknaden är att öka
incitamenten till en kostnadssänkande strukturrationalisering av
nätverksamheten. En viktig aspekt är att koncessionsområdena har en
kostnadsstruktur som medger en tillräckligt stor utjämning av
kostnaderna för elöverföringen. Strävan att skapa lämpliga enheter för
koncessionsområdena innebär att det finns skäl att ha en kortare
giltighetstid för nätkoncessions för område än för linje.
Regeringen bedömer att 25 år är en väl avvägd giltighetstid för
nätkoncession för område. På samma sätt som för nätkoncession för linje
bör bestämmelsen i den nya ellagstiftningen utformas så att
nätkoncession för område skall meddelas för 25 år om det inte föreligger
särskilda skäl eller om sökanden begär att få kortare giltighetstid för
koncessionen.
Regeringens förslag: En bestämmelse om förfarandet vid förlängning
av giltighetstiden för nätkoncession införs i ellagen
Prövning av ansökan om förlängning av giltighetstiden skall ske på
samma sätt som vid en ansökan om en ny nätkoncession. Ansökan om
förlängning av giltighetstiden för en nätkoncession skall göras senast
två år före koncessionstidens utgång. Den giltighetstid som
meddelades vid föregående prövning skall gälla till dess att ansökan
om förlängning av giltighetstiden har prövats slutligt.
Nätägaren bör ges möjlighet att välja lämplig tidpunkt i fråga om
valet av förlängning av giltighetstiden för en nätkoncession.
Prop. 1996/97:136
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer delvis
med regeringens förslag. ELU föreslår att prövning enligt
naturresurslagen inte skall göras vid ansökan om förnyelse av
nätkoncession för linje om det är fråga om en ledning med i huvudsak
oförändrad sträckning. Enligt ELU:s förslag behöver inte heller
bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar tillämpas i dessa fall.
ELU föreslår vidare vissa förenklingar av prövningsförfarandet när det
gäller nätkoncession för linje, bl.a. att fastighetsägare inte behöver ges
47
tillfälle att yttra sig annat än om en ändring av ledningssträckningen
övervägs.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens
förslag eller lämnar det utan invändning. Vissa remissinstanser, däribland
Närings- och teknikutvecklingsverket och Naturvårdsverket, anser att en
prövning enligt naturresurslagen alltid bör ske vid förnyelse av
nätkoncession även om ansökan avser en ledning med i huvudsak
oförändrad sträckning.
Hovrätten för nedre Norrland, Lantbrukarnas Riksförbund och
Villaägarnas riksförbund anser att fastighetsägare alltid bör ges tillfälle
att yttra sig vid förnyelse av nätkoncession för linje, oavsett om en
ändring av ledningens sträckning övervägs eller inte.
Vissa remissinstanser, däribland Villaägarnas Riksförbund, Svenska
Elverksföreningen och Skellefteå kommun, har synpunkter på den
föreslagna bestämmelsen om tidpunkt för förnyelse av nätkoncession.
Svenska Kommunförbundet anser att den nya lagstiftningen bör
kompletteras med en bestämmelse som innebär att i de fall kraftledningar
orsakar betydande olägenhet som inte förutsågs när nätkoncessionen
meddelades, far villkor föreskrivas för att förebygga eller minska
olägenheten.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av föregående avsnitt
föreslår regeringen att nätkoncessioner även i fortsättningen skall
meddelas för en bestämd tid. Genom tidsbegränsade nätkoncessioner
möjliggörs en omprövning när det gäller avvägningen mellan nätägarens
intressen och andra samhällsintressen.
Det är normalt ett samhällsintresse att verksamheten kan fortsätta efter
det att giltighetstiden för en nätkoncession har löpt ut. En utgångspunkt
är således att nätkoncessionen skall fortsätta att gälla även om villkoren
för koncessionen kan komma att ändras. I den nya ellagen bör därför
införas regler för förfarandet vid förlängning av giltighetstiden.
I detta avsnitt behandlas frågor som kan uppkomma i samband med att
giltighetstiden för en nätkoncession skall förlängas. Frågan om flyttning
eller ändring av ledning under koncessionens giltighetstid behandlas i
avsnitt 5.8.
I den nu gällande ellagen saknas bestämmelser om vad som skall
hända då giltighetstiden för en nätkoncession löper ut. Formellt sett är
den enda möjligheten för koncessionshavaren, om denne önskar fortsätta
med verksamheten, att ansöka om en ny nätkoncession. ELU har mot
denna bakgrund föreslagit att föreskrifter om förnyelse av nätkoncession
införs i den nya ellagen.
Vid prövning av en ny ledning måste noga prövas hur ledningen skall
förläggas och alternativa sträckningar övervägas. När det gäller en
förlängning av giltighetstiden bör i första hand undersökas om den
befintliga sträckningen innebär avsevärda olägenheter. Det ligger i
sakens natur att det vid en förlängning ofta på ett enklare sätt kan visas
att de krav som uppställs i lagen är uppfyllda. Vid förlängning av
giltighetstiden för en nätkoncession finns det tillgång till fakta som inte
fanns när nätkoncessionen första gången beviljades. Detta gäller särskilt
om en elledning varit länge i bruk och det vid prövning av ansökan om
Prop. 1996/97:136
48
förlängning från berörda parter ej görs gällande betydande olägenheter.
Det innebär att en koncessionshavare i regel bör kunna räkna med att
giltighetstiden för nätkoncessionen förlängs.
Enligt ELU saknas det skäl att närmare överväga alternativa
sträckningar om det inte framkommer några avsevärda olägenheter med
den befintliga sträckningen. Utredningen har föreslagit att ellagens regel
om att en nätkoncession för linje inte far strida mot plan- och
områdesbestämmelser skall tillämpas endast om en ändring av
ledningens sträckning övervägs. En motsvarande ändring föreslås när det
gäller bestämmelsen om tillämpningen av naturresurslagen.
Enligt regeringens bedömning bör det dock ske en prövning enligt
plan- och bygglagen och naturresurslagen i syfte att säkerställa en
allsidig bedömning av ledningens sträckning. Detta är ett viktigt underlag
för den avvägning som skall ske mellan nätägarens intressen och andra
samhällsintressen. En ansökan om en förlängning av giltighetstiden for
en nätkoncession bör således prövas enligt samma kriterier som när det
gäller en ansökan om en ny nätkoncession. Regeringen föreslår därför att
plan- och bygglagens och naturresurslagens bestämmelser alltid skall
tillämpas vid prövning av en förlängning av giltighetstiden for en
nätkoncession oavsett om en ändrad sträckning övervägs eller inte.
Om det skulle visa sig nödvändigt att helt eller delvis flytta en ledning
for att en förlängning av giltighetstiden skall kunna beviljas kan hela
kostnaden komma att falla på ledningsinnehavaren. När kostnaderna
faller på ledningsinnehavaren utgör de kostnader i nätverksamheten.
Dessa kostnader far ingå i underlaget vid beräkningen av nättarifferna.
Frågan om en förlängning av giltighetstiden for en nätkoncession bör
prövas i god tid före koncessionstidens utgång. Det kan exempelvis visa
sig nödvändigt att helt eller delvis flytta en ledning för att förlängning
skall kunna beviljas. Det finns därför skäl att i lagstiftningen reglera vid
vilken tidpunkt en ansökan om förlängning av giltighetstiden skall
lämnas in. Med tanke på såväl koncessionshavarens som myndighetens
planering är det rimligt att en ansökan görs senast två år före
koncessionstidens utgång. Nätkoncessionen bör fortsätta att gälla till dess
att ansökan om förlängning av giltighetstiden har prövats slutligt.
Det finns även fall där det finns behov att kunna avgöra frågan om en
förlängning av en nätkoncession innan den ursprungliga giltighetstiden
har löpt ut. Ett exempel kan vara att en koncessionshavare planerar
omfattande investeringar i nätet samtidigt som endast en begränsad men
ändå inte särskilt kort tid återstår innan koncessionens giltighetshetstid
löper ut. En nätkoncessions giltighetstid bör därför kunna förlängas med
verkan från en tidigare tidpunkt än den gamla giltighetstidens utgång.
I de fall där giltighetstiden for en nätkoncession går mot sitt slut men
tidpunkten for en förlängning infaller olämpligt bör en nätkoncession
kunna förlängas tillfälligt på oförändrade villkor. Det gäller exempelvis
om koncessionshavaren planerar att ändra ledningsstrukturen och att
utredningar i dessa frågor ännu inte är färdigställda. En bestämmelse
införs i ellagen som innebär att nätmyndigheten, efter ansökan av
koncessionshavaren, får bevilja en tillfällig förlängning av giltighetstiden
på högst fem år. Eftersom beslut om tillfällig förlängning inte innebär
Prop. 1996/97:136
49
4 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
någon ändring av villkoren för koncession bör sådana beslut kunna
meddelas utan remissförfarande.
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: En av grunderna i ellagstiftningen är att
överföring av el skall ske på elnät som innehas med stöd av
nätkoncession. Vissa elanvändare far sin el överförd på nät som
innehas utan stöd av nätkoncession och utan att något undantag från
koncessionsplikten är tillämpligt. I sådana fall skall dispens från
kravet på nätkoncession kunna meddelas.
Regeringens bedömning: De elanvändare som i dag får sin el
överförd på nät som saknar nätkoncession och utan att något undantag
är tillämpligt bör på sikt anslutas till nät som drivs med stöd av
nätkoncession.
Närings- och teknikutvecklingsverkets (NUTEK) förslag:
Överensstämmer med regeringens förslag.
Synpunkter framförda vid remissmötet: Samtliga deltagare i
remissmötet instämde i NUTEK:s bedömning att det även i
fortsättningen finns behov av permanenta undantag från
koncessionsplikten. Enligt bl.a. Svenska Elverksföreningen och Statens
Järnvägar (SJ), som i en skrivelse lämnat synpunkter på rapporten, är de
nu gällande bestämmelserna i starkströmsförordningen om undantag från
kravet på nätkoncession föråldrade och bör därför ses över.
Bl.a. Riksförbundet Energileverantörema och Banverket anförde att
det är oklart hur kriteriet om att dispens endast får meddelas till
befintliga anläggningar skall tolkas. SJ ansåg att den korta dispenstiden
"längst fem år" och formuleringen "avsevärda kostnader" kan ge upphov
tolkningstvister.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) har i en skrivelse till Närings- och
handelsdepartementet framfört kritik mot den föreslagna dispensregeln
avseende krav på nätkoncession. LRF anger att utredningen inte har visat
några bärande skäl att ändra nuvarande regler vilka enligt LRF fungerar
väl.
Skälen för regeringens förslag: Innehavare av nätkoncession har en
skyldighet att på skäliga villkor ansluta den som så önskar till sin ledning
eller ledningsnät. Koncessionshavaren är vidare skyldig att överföra el åt
annan. Även för prissättningen av överföringstjänsten, nättariffen, och
andra villkor för nättjänster gäller enligt ellagen att de skall vara skäliga
och utformade på sakliga grunder. Skäligheten i nättariffer och andra
villkor för nättjänster prövas av nätmyndigheten.
Såväl skyldigheten att ansluta anläggningar som skyldigheten att
överföra el åt annan är således knuten till den som innehar nätkoncession.
Lagstiftningen bygger därmed på förutsättningen att alla elanvändare är
anslutna till elnät som innehas med stöd av nätkoncession.
50
Det förekommer emellertid att elanvändare far sin el överförd på nät
vars innehavare inte innehar nätkoncession. Dessa elanvändare kan delas
in i två kategorier. Det gäller dels elanvändare som är anslutna till nät
som är undantagna från kravet på nätkoncession, dels elanvändare som är
anslutna till nät som omfattas av koncessionsplikten men där koncession
likväl saknas.
Nät undantagna från kravet på nätkoncession
I den nuvarande ellagen finns ett bemyndigande från regeringen i 2 § 1
mom. sista stycket att, i fråga om vissa slag av ledningar eller i fråga om
ledningar inom vissa områden, föreskriva undantag från kravet på
nätkoncession. Med stöd av detta bemyndigande har regeringen
föreskrivit vissa undantag från koncessionsplikten i 2 kap. 1 §
förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar.
Dessa föreskrifterna innebär bl.a. att undantag från koncessionsplikten
gäller för ledningar inom vissa typer av områden, såsom
industrianläggningar, allmänna institutioner, flygplatser, jordbruks-
fastigheter och trafikområden för bl.a. järnvägsdrift.
Skälet till att dessa ledningar undantagits från koncessionsplikten är
bl.a. att dessa ledningsnät snarast är att likna vid anläggningar för
användning och inte för överföring av el. Innehavaren av nätet överför
inte el åt någon annan utan han fördelar, för egen räkning, elektriciteten
mellan användningsställen inom ett begränsat område. Utmärkande för
dessa nät är alltså att ingen annan än nätinnehavaren är ansluten till nätet.
Detta används således bara för internt bruk av nätinnehavaren.
Det förekommer dock att den verksamhet som bedrivs inom ett sådant
område ändrar karaktär eller upphör. Detta brukar leda till att byggnader
inom området hyrs ut eller säljs till utomstående. Som exempel på sådana
situationer kan nämnas nedläggningar av industriverksamheter och
regementen. Ett annat fall kan vara att en lantbrukare hyr ut eller säljer
byggnader eller områden inom jordbruksfastigheten. En följd av sådana
förändringar är att det interna ledningsnätet inte längre används
uteslutande för eget bruk utan också för överföring av el åt andra.
Anläggningen är således inte längre avsedd bara för användning av el
utan också för överföring av el.
Eftersom nätinnehavaren är undantagen från kravet på nätkoncession,
har han inte heller de skyldigheter som följer av en sådan.
Regeringen avser att se över föreskrifterna om undantag från
koncessionsplikten. I samband därmed kommer detta problem att
behandlas från följande utgångspunkter.
Om innehavaren av ett internt nät överför el åt andra endast i
begränsad utsträckning och anläggningen därmed i allt väsentligt är
avsedd för användning av el bör anläggningen alltjämt omfattas av
undantaget från koncessionsplikt. Visserligen saknar de externa kunderna
möjlighet att utnyttja de rättigheter som finns på den nya elmarknaden,
men de har alltid möjlighet att begära anslutning till det ordinarie
lokalnätet. Dessutom bör beaktas att krav på att nätinnehavaren söker
Prop. 1996/97:136
51
nätkoncession skulle kunna leda till att denne upphör med överföringen
till de externa kunderna.
Annorlunda blir situationen om överföringen till de externa kunderna
blir den dominerande uppgiften för nätinnehavaren och hans egen
användning av nätet minskar drastiskt eller kanske helt upphör.
Anläggningen är då inte längre avsedd för användning utan för
överföring av el. I denna situation bör nätet inte längre omfattas av
undantaget från koncessionsplikt. Skälet är att nätinnehavaren inkräktar
på den ordinarie nätkoncessionshavarens ensamrätt till överföring inom
koncessionsområdet. Det är heller inte rimligt att elanvändare inte kan
utnyttja sina rättigheter på elmarknaden.
De gränsdragningsproblem som kan uppstå bör kunna lösas av
nätmyndigheten i det enskilda fallet.
Om nätmyndigheten anser att ett ledningsnät inte längre omfattas av
undantaget från koncessionsplikten kan nätmyndigheten förelägga
nätinnehavaren att ansöka om nätkoncession.
Nät som omfattas av koncessionsplikten men där koncession saknas
Den andra kundkategorien far sin el överförd på nät som innehas utan
stöd av nätkoncession och utan att nätet omfattas av något av de
undantag som anges i starkströmsförordningen. Problemet berör i
huvudsak Banverket som överför el till utomstående elanvändare i
fastigheter som är belägna utanför trafikområdet. Sådana ledningar
kräver i och för sig nätkoncession men av hävd har dessa ledningar
använts utan nätkoncession. Den överföring till elanvändare som
förekommer beror främst på att det har varit alltför kostsamt att ansluta
de fastigheter som berörs till det ordinarie elnätet. SJ - numera Banverket
- har i dessa fall åtagit sig att som en samhällstjänst överföra el till
utomstående elanvändare.
Enligt NUTEKrs rapport Icke koncessionspliktiga nät har Banverket
inte någon organisation som kan åta sig en långtgående service till
utomstående elanvändare. Banverket kan inte heller garantera en
elkvalitet som uppfyller branschens normer. Banverket gör inga nya
åtaganden och strävar efter att avveckla elleveransema till abonnenter
utanför jämvägssektom. Banverket avser att på sikt överföra befintliga
nätdelar för extema leveranser till innehavare av nätkoncession för
område.
Överföring av el till elanvändare skall i princip alltid ske på nät som
drivs med stöd av koncession. Detta är emellertid i vissa fall förenat med
avsevärda kostnader. Vidare är det bl.a. på grund av kravet på
nätkoncessionshavarens allmänna lämplighet ofta inte möjligt för dessa
nätägare att erhålla nätkoncession.
Det är förvisso otillfredsställande att kunder inte kan utnyttja de
rättigheter och fördelar som följer av ellagstiftningen därför att de far sin
el från ett elnät som saknar nätkoncession. Detta måste emellertid vägas
mot kundens intresse att över huvudtaget få tillgång till el. Nätägare som
överför el utan stöd av nätkoncession omfattas inte av ellagens
bestämmelser om leveransplikt. Om kunden till en sådan nätägare skulle
Prop. 1996/97:136
52
beredas möjlighet att klaga på överforingsvillkoren finns det risk att
nätägaren helt upphör med elleveransema. Mot denna bakgrund kan de
kunder som far sin el över nät som innehas utan stöd av nätkoncession
inte tillförsäkras samma rättigheter som övriga elanvändare.
Innehavare av nät som innehas utan stöd av nätkoncession och utan att
något undantag är tillämpligt skall kunna meddelas dispens från kravet på
nätkoncession. Ansökan om dispens sker hos regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Dispens bör endast kunna
meddelas för befintliga anläggningar och om det är förenat med
avsevärda kostnader att ansluta externa elanvändare till en ledning eller
ett ledningsnät som innehas med stöd av nätkoncession.
De elanvändare som i dag far sin el överförd på nät som saknar
nätkoncession bör på sikt anslutas till nät som drivs med stöd av
nätkoncession.
Prop. 1996/97:136
Regeringens forslag: Möjligheten att återkalla en nätkoncession skall
i huvudsak behållas oförändrad i den nya lagen.
Regeringens bedömning: Vid återkallelse av en nätkoncession bör ett
ledningsnät kunna ställas under tvångsförvaltning for att trygga en
säker elförsörjning. Den närmare utformningen av tvångsforvaltningen
bör utredas vidare.
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer i
huvudsak med regeringens förslag. ELU föreslår regler om
tvångsförvaltning som innebär att en möjlighet skapas för staten att mot
ersättning förfoga över ledningen eller ledningsnätet under högst fem år,
t.ex. om en nätkoncession återkallas eller i annat fall upphör att gälla.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat utredningens
förslag utan invändning. Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK)
instämmer i utredningens uppfattning att det finns ett behov av att
tvångsvis kunna förfoga över elnät, men anser inte att förslaget kan
läggas till grund för lagstiftning. Enligt NUTEK saknas en närmare
beskrivning av hur ett tvångsforfarande i praktiken skall gå till. Enligt
Lantmäteriverket bör det, i de fall ledningen är framdragen med stöd av
ledningsrätt, framgå att det i förfogandet även ingår rätt att förfoga över
ledningsrätten.
Skälen for regeringens bedömning och forslag: Nätmyndigheten
utövar tillsyn över efterlevnaden av ellagen och av föreskrifter och
villkor som meddelats med stöd av lagen. Nätmyndigheten utövar också
tillsyn över elhandelslagen. Ett föreläggande kan förenas med vite. I
allvarligare fall kan nätkoncessionen återkallas.
Även om en koncessionshavare utsätts for sanktioner är det inte säkert
att uppkomna brister blir åtgärdade. Innan en återkallelse sker kan det
dock förutsättas att koncessionshavaren erinrats om sina förpliktelser
53
samt att ett eller flera vitesförelägganden har meddelats. Att en
återkallelse verkligen sker torde därför bli aktuellt endast i undantagsfall.
Det bör även i fortsättningen vara möjligt att återkalla en
nätkoncession om en koncessionshavare i väsentlig mån åsidosätter sina
skyldigheter enligt ellagen. Återkallelse bör ske som en yttersta åtgärd
mot en koncessionshavare.
Bestämmelserna om återkallelse måste vara möjliga att använda på ett
verkningsfullt sätt. En fråga i detta sammanhang är hur en fortsatt
överföring av el skall kunna säkerställas. ELU:s förslag till reglering
innebär att det skulle vara möjligt för staten att mot ersättning förfoga
över ledningen eller ledningsnätet under en begränsad tid. Enligt
förslaget bör denna tid vara relativt lång, dock högst fem år. Beslut om
sådant förfogande skall enligt förslaget fattas av nätmyndigheten, om en
nätkoncession återkallas eller i annat fall upphör att gälla.
NUTEK har framfört att ELU:s förslag till tvångsåtgärder bör
kompletteras med bestämmelser avseende bl.a. frågan om hur en
förvaltare skall utses samt om de förpliktelser och befogenheter som
förvaltaren och nätägaren skall ha under den period som elnätet ställts
under tvångsförvaltning.
Vid återkallelse av nätkoncession, eller om nätkoncession har upphört
att gälla, bör ett ledningsnät kunna ställas under tvångsförvaltning. Den
närmare utformningen av bestämmelser avseende tvångsförvaltning bör
dock utredas vidare. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i
denna fråga vid ett senare tillfälle.
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Det skall vara möjligt för innehavare av
nätkoncession för linje att ta ledning ur bruk under en viss tid, om det
inte är olämpligt från elförsörjningssynpunkt. Om ledningen skall tas
ur bruk för en period som är längre än tre år krävs tillstånd.
Ellagens nuvarande bestämmelse om återkallelse av nätkoncession
där en ledning inte har varit i bruk under tre år överfors inte till den
nya lagen.
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer delvis
med regeringens förslag. ELU föreslår att en koncessionshavare genom
beslut av nätmyndigheten bör kunna medges att fa frånträda
nätkoncessionen, om den elektriska anläggning som koncessionen avser
inte längre behövs för en säker elförsörjning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har lämnat utredningens
förslag utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: De skyldigheter som åligger
koncessionshavaren gäller för koncessionens hela giltighetstid. Det kan
då inte accepteras att koncessionshavaren utan vidare tar en ledning ur
bruk. Det bör dock vara möjligt för koncessionshavaren att ta en ledning
ur bruk under en viss tid under förutsättning att det inte drabbar till nätet
54
anslutna elkunder eller av andra skäl är olämpligt från elförsörjnings-
synpunkt. Om en koncessionshavare avser att ta en ledning ur bruk
längre än tre år bör dock ärendet prövas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, av nätmyndigheten.
Genom den föreslagna bestämmelsen är koncessionshavaren skyldig
att anmäla om en ledning skall tas ur bruk för en längre period än tre år.
Det bör dock observeras att det förhållandet att en ledning ej är
spänningssatt inte behöver innebära att den skall anses ha tagits ur bruk.
Som exempel kan nämnas att ledningar från ett reservkraftverk sällan är
spänningssatta men likväl i bruk.
ELU har förslagit att en koncessionshavare genom beslut av
nätmyndigheten bör kunna medges rätten att få frånträda
nätkoncessionen. Regeringen bedömer att en sådan bestämmelse inte är
nödvändig. En koncessionshavare som inte vill fortsätta sin verksamhet
torde kunna överlåta nätkoncessionen på någon annan. Vid överlåtelse av
nätkoncession krävs enligt ellagen tillstånd av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, av nätmyndigheten. Denna regel behålls i
den nya lagen.
Enligt ellagens nuvarande bestämmelser kan en nätkoncession
återkallas om koncessionshavaren inte har haft ledningen eller
ledningsnätet i bruk under tre år i följd. Enligt ELU har denna
bestämmelse aldrig tillämpats. Enligt regeringens bedömning är
bestämmelsen onödigt och bör därför inte föras över till den nya ellagen.
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Ellagens bestämmelse om flyttning av ledning
som dragits fram efter expropriation överförs inte till den nya lagen.
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag. Utredningen föreslår dessutom att ellagens
bestämmelse om flyttning av ledning som dragits fram inom område för
trafikled skall avskaffas, vilket innebär att ledningsrättslagens
bestämmelser om flyttningsskyldighet och kostnadsansvar blir
tillämpliga.
Remissinstanserna: Malmö kommun anser att utredningens förslag
om att upphäva ellagens bestämmelse om flyttning av ledning i bl.a.
vägområden innebär oklarheter i fråga om vilka ersättningsregler som
skall gälla när en elledning behöver flyttas. Härvid anges att det i tätorter
är vanligt att ledningar inte är framdragna med stöd av ledningsrätt.
Liknande synpunkter framförs av bl.a. Vellinge kommun.
Svenska Kommunförbundet framhåller att huvudprincipen bör vara att
ledningsägaren skall stå för kostnaderna om ledning eller del av ledning
måste flyttas. Enligt förbundet finns det dock fall där flyttningskostnaden
bör bekostas av den som har förorsakat flyttningen.
55
Enligt Riksförbundet Energi leverantörerna är det angeläget att
övergångsbestämmelserna utformas så att man undviker att olika regler
måste tillämpas beroende på när ledningen har dragits fram.
Skälen för regeringens förslag: I vissa fall kan det vara motiverat att
ändra eller flytta en ledning under koncessionens giltighetstid.
Skyldigheten för en ledningsinnehavare att ändra ledningens sträckning
och att bekosta detta är beroende av bl.a. hur markupplåtelsen har skett.
Rätten att bygga kraftledningar på annans mark kan grundas på
nyttjanderätt, servitut eller ledningsrätt.
Den gällande ellagen innehåller en bestämmelse om flyttning av en
sådan ledning som har dragits fram efter expropriation.
Ledningsinnehavaren är enligt denna regel i vissa fall skyldig att flytta
eller ändra ledningen på egen bekostnad.
Numera sker upplåtelse av mark för kraftledningar vanligtvis med stöd
av ledningsrätt som regleras i ledningsrättslagen (1973:1144). Lagen
innehåller bestämmelser om bl.a. skyldighet för ledningsinnehavare att
flytta ledning vid ändrade förhållanden. Ledningsinnehavaren är
berättigad till ersättning om denne tvingas flytta ledningen. Kostnaderna
skall fördelas mellan sakägarna efter vad som bedöms skäligt.
Expropriationsförfarandet är omständligt och kostsamt. Lednings-
rättslagen infördes med syftet att säkerställa att rätten att dra fram och
behålla en ledning över en fastighet skall kunna regleras genom ett
snabbare och billigare förfarande än genom expropriation. Lagen trädde i
kraft den 1 juli 1974. Expropriation för elektriska ledningar förekommer
inte längre och bör heller inte användas framgent. Ellagens bestämmelse
om flyttning av ledning som dragits fram efter expropriation bör således
tas bort. Den bör dock behållas som en övergångsbestämmelse.
Ellagen innehåller vidare bestämmelser om flyttning av ledning i vissa
fall, bl.a. inom område för trafikled.
Inom område för allmän väg far ledning dras fram utan tillstånd från
väghållaren. I enlighet med 44 § väglagen (1971:948) krävs dock
väghållningsmyndighetens tillstånd för att bl.a. uppföra byggnader och
göra tillbyggnader. Mot denna bestämmelse korresponderar ellagens
bestämmelse om flyttning av ledning inom område för trafikled, bl.a.
allmän väg. Enligt denna regel är ledningsinnehavaren skyldig att flytta
eller ändra ledningen på egen bekostnad om det behövs för att trafikleden
skall kunna ändras. På grundval av dessa bestämmelser brukar
väghållaren och ledningsinnehavaren ingå avtal om framdragande av
ledning inom vägområde.
Denna ordning synes fungera väl. Remissinstanserna har inte framfört
några problem med det nuvarande förfarandet. Ellagens bestämmelser
om flyttningsskyldighet och kostnadsansvar i kombination med
väglagens krav torde vara viktiga förutsättningar för väghållarens och
ledningsinnehavarens möjligheter att kunna ingå avtal. Enligt regeringens
bedömning bör inte bestämmelsen om flyttning av ledning inom trafikled
tas bort ur ellagstiftningen i enlighet med ELU:s förslag.
Ellagens bestämmelse om flyttning av ledning inom område för
trafikled är tillämplig även inom område för järnväg. Med undantag för
Banverkets kontaktledningar är det ovanligt att elledningar dras parallellt
Prop. 1996/97:136
56
med järnväg. Att elledningar korsar järnväg förekommer däremot ofta.
Tillstånd att dra fram elledningar inom område för järnväg regleras i
allmänhet genom civilrättsliga avtal mellan parterna. Avtalen reglerar
vanligtvis under vilka förutsättningar ledningshavaren kan tvingas att
flytta ledningen.
Även i dessa fall synes den nuvarande ordningen fungera väl. Ellagens
tvingande regler om flyttningsskyldighet och kostnadsansvar torde också
i dessa fall ha betydelse för möjligheten att kunna sluta avtal. Ellagens
bestämmelse om flyttning av ledning som dragits fram inom område för
trafikled bör således behållas i den nya lagstiftningen.
Prop. 1996/97:136
57
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Ellagens bestämmelser om nätverksamhet förs
över till den nya lagen och samlas i ett kapitel (3 kap).
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer i
huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget föranleder ett fåtal, huvudsakligen
redaktionella synpunkter.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om nätverksamhet
infördes i den nuvarande ellagen år 1996 och är en central del av 1996
års elmarknadsreform.
Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till
förfogande för överföring av el. Till nätverksamhet hör också
projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och
transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning av
överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att
överföra el på det elektriska nätet.
En av huvudprinciperna i elmarknadsreformen är att det skall råda en
klar boskillnad mellan å ena sidan produktion och försäljning av el, och å
andra sidan nätverksamhet. För att dessa två funktioner inte skall blandas
samman har i ellagen införts krav på avgränsning och ekonomisk
redovisning av nätverksamhet. En juridisk person som bedriver
nätverksamhet får inte bedriva produktion av el eller handel med el utom
i undantagsfall. All nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas åtskild från
annan verksamhet. Ellagen innehåller också särskilda regler om revision
av nätverksamhet.
Till ellagens bestämmelser om nätverksamhet hör också den för
elmarknadsreformen grundläggande principen om nätkoncessions-
havarens skyldighet att på skäliga villkor överföra el åt annan. Till
bestämmelserna om nätverksamhet hör vidare stadganden om
nätkoncessionshavarens skyldigheter i fråga om att ansluta andras
anläggningar till ledningen, mäta överförd el och att i vissa fall utge
ersättning vid inmatning av el, samt om kostnader för mätning av
överförd el. Frågor om nätkoncessionshavarens skyldigheter prövas av
nätmyndigheten.
Bestämmelserna om nätverksamhet bör föras över till den nya lagen
och samlas i ett särskilt kapitel.
Regeringen har nyligen redovisat förslag till åtgärder för att öka
möjligheterna för elanvändare med låg elförbrukning att delta i handeln
med el (prop. 1996/97:85). Förslaget innebär vissa lagändringar i den
nuvarande ellagen i fråga om kostnader för mätning. Enligt förslaget
införs en regel i den nuvarande ellagen enligt vilken ett tak på högst 2
500 kronor föreskrivs för de kostnader som nätföretagen får debitera
elanvändare med låg elförbrukning för timregistrerande mätutrustning
58
och dess installation (takpris). Bestämmelserna om takpris bör föras över Prop. 1996/97:136
till den nya ellagen.
59
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Bestämmelserna om nättariffer förs över till den nya
lagen och samlas i ett kapitel (4 kap.).
ELU: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget föranleder inga synpunkter från
remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om nättariffer för
överföring av el finns i den nuvarande ellagen. Enligt lagen skall de bl.a.
utformas så att betald avgift för en anslutning ger rätt att använda hela det
elektriska nätet inom landet, med undantag för utlandsförbindelserna.
Vidare skall de vara skäliga och utformade på sakliga grunder.
Bestämmelserna om nättariffer bör föras över till den nya lagen
oförändrade och samlas i ett särskilt kapitel (4 kap.)
60
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Elhandeislagens bestämmelser om leverans-
koncession fors över till den nya lagen och samlas i ett kapitel (5 kap).
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av en
remissinstans, Närings- och teknikutvecklingsverket. Verket föreslår att
nätmyndigheten ges befogenhet att på eget initiativ utöva tillsyn över
priser och övriga villkor inom ramen för leveranskoncession.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om leveranskoncession
finns i elhandelslagen. De infördes för att skapa stabilitet och skydda
mindre kunder och den småskaliga elproduktionen vid övergången till en
reformerad marknad.
Den som innehar leveranskoncession är skyldig att leverera el för
normala förbrukningsändamål till alla kunder inom området som inte
önskar byta elleverantör. Leveranskoncessioner har givits för en
tidsperiod om fem år. Elpriset och villkoren för överföring av el
övervakas av nätmyndigheten. Kunden har rätt att, efter viss
uppsägningstid, byta leverantör och köpa el från annan än den som har
leveranskoncession i området. En förutsättning för att kunna byta
leverantör är att de krav på mätning och avräkning som är förknippade
med ett byte kan tillgodoses.
Den som innehar leveranskoncession är vidare skyldig att köpa el från
produktionsanläggning som är belägen inom området och som kan
leverera en effekt om högst 1 500 kW. Det innebär att små
elproduktionsanläggningar är garanterade avsättning för den el som
produceras.
Bestämmelserna om leveranskoncession bör föras över till den nya
lagen i huvudsak oförändrade och samlas i ett särskilt kapitel.
I enlighet med det förslag som redovisas i avsnitt 13 får
nätmyndigheten befogenhet att på eget initiativ pröva de elpriser och
villkor för överföring av el som tillämpas av en leveranskoncessionär.
Därigenom krävs det inte att en enskild kund klagar på
leveranskoncessionären elpriser eller villkor för överföring för att
nätmyndigheten skall ha befogenhet att genomföra en prövning.
Samtliga lämnade leveranskoncessioner gäller t.o.m. år 2000.
Systemet med leveranskoncessioner skall utvärderas före år 2000 inför
utgången av leveranskoncessionemas giltighetstid. I det sammanhanget
skall även villkoren för avsättning av el från småskaliga
produktionsanläggningar ses över. Härigenom skapas underlag för en
prövning av systemet med leveranskoncession, bl.a. om detta på ett
ändamålsenligt sätt tillgodoser de små elanvändarnas och de små
producenternas behov av skydd på elmarknaden. I det sammanhanget kan
61
ställning tas till frågan om systemet med leveranskoncessioner skall Prop. 1996/97:136
permanentas i en eller annan form.
62
Prop. 1996/97:136
Regeringens bedömning: Utrikeshandeln med el innebär normalt sett
fördelar för den svenska elförsörjningen. Genom att de nationella
elsystemen kopplas samman kan produktionskapaciteten utnyttjas
effektivare och det samlade behovet av reservkapacitet nedbringas. Vid ett
större behov av ökad eltillförsel kan import bidra till att utjämna de
prisfluktuationer som övergångsvis kan uppstå.
Överföringsförbindelsema är en viktig del av elsystemets infrastruktur.
Det är mot denna bakgrund angeläget att samhällets kontroll stärks vad
avser tillkommande utlandsförbindelser.
Skälen för regeringens bedömning: Under de senaste åren har
utvecklingen på den svenska elmarknaden kännetecknats av en ökad
internationalisering. Handelsutbytet med andra länder har ökat markant.
Denna utveckling har i allt väsentligt haft gynnsamma effekter för det
svenska samhället. Till följd bl.a. av att de europeiska elmarknaderna har
en starkt varierande grad av öppenhet gentemot andra länder har emellertid
från tid till annan oro uttryckts för att vinsterna av internationaliseringen
inte kommer alla länder till godo i samma utsträckning.
Vid riksdagens behandling av regeringens proposition om en elmarknad
med konkurrens (prop. 1991/92:133) betonade näringsutskottet det
önskvärda i att ta hänsyn till behovet av internationell ömsesidighet för att
konkurrenssnedvridningar skall undvikas (bet. 1991/92:NU 30).
Sommaren 1994 tillkallade regeringen en kommission, Energi-
kommissionen (N 1994:04), med parlamentarisk sammansättning.
Energikommissionen hade enligt sina direktiv (dir. 1994:67) i uppgift att
granska de pågående energipolitiska programmen för omställning och ut-
veckling av energisystemet och att analysera behovet av förändringar och
ytterligare åtgärder. Kommissionen skulle vidare mot bakgrund av
elmarknadens avreglering följa utvecklingen på den svenska elmarknaden
och föreslå de åtgärder som den ansåg vara motiverade för att säkerställa
en effektiv elförsörjning. I kommissionens uppdrag ingick också att
särskilt behandla utlandshandeln med el och de regionalpolitiska frågorna.
I delbetänkandet Ny elmarknad (SOU 1995:14) framhöll Energi-
kommissionen beträffande utrikeshandeln med el att Sverige under lång tid
har haft ett elhandelsutbyte med grannländerna som har inneburit fördelar
av flera slag. Kommissionen konstaterade emellertid också att det i
övervägandena om elmarknadsreformen hade rests farhågor att öppnandet
av den svenska marknaden till följd av en ökad elexport skulle kunna leda
till prishöjningar och svårigheter att upprätthålla försörjningstryggheten.
63
Energikommissionen bedömde att det i dag inte finns anledning att vänta
någon omfattande svensk elexport med prishöjande effekter. På längre sikt
ökar dock osäkerheten om utvecklingen i omvärlden. Kommissionen
konstaterade att den nya ellagstiftningen ger staten möjligheter att utöva en
viss kontroll över utrikeshandeln med el. 1 betänkandet föreslogs vissa
kompletteringar och tillägg i ellagstiftningen för att stärka denna kontroll.
Energikommissionen föreslog också att en särskild koncession för export
och import av el skulle införas.
I propositionen (prop. 1994/95:222) om ny ellagstiftning konstaterade
regeringen att utrikeshandeln med el innebär fördelar för den svenska
elförsörjningen. Genom att de nationella elsystemen kopplas samman kan
produktionskapaciteten utnyttjas effektivare och det samlade behovet av
reservkapacitet nedbringas. Vid ett större behov av nytillskott på
tillförselsidan kan import bidra till att utjämna de prisfluktuationer som
övergångsvis kan uppstå.
I propositionen konstateras att reglerna i ellagen avseende
bedömningsgrunderna vid prövning av utlandsförbindelser ger staten ett
stort inflytande över etableringen av sådana förbindelser. För att tillgodose
samhällets intresse av långsiktig försörjningstrygghet borde enligt
propositionen en strävan vara att tillkommande utlandsförbindelser ägs och
förvaltas av staten . Denna fråga, liksom Energikommissionens förslag om
en koncession för export och import av el, borde enligt propositionen
utredas vidare.
Genom riksdagens beslut på hösten 1995 med anledning av
propositionen (bet. 1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2) infördes vissa
bestämmelser som rör utlandshandeln med el. Enligt 2 § 2 mom. ellagen
far nätkoncession meddelas endast om anläggningen är lämplig från allmän
synpunkt. Nätkoncession som avser en utlandsförbindelse far inte
meddelas om förbindelsen allvarligt skulle försämra möjligheterna att
långsiktigt upprätthålla elförsörjningen i landet. Enligt förarbetena bör vid
prövningen av ansökan om nätkoncession för utlandsförbindelse ett antal
bedömningskriterier tillämpas, exempelvis förbindelsens betydelse för den
allmänna tillgången på överföringskapacitet till utlandet, driftsäkerheten i
det svenska elsystemet och den långsiktiga leveranssäkerheten.
Vidare innehåller lagen (1994:618) om handel med el, m.m. regler som
rör utrikeshandeln. I lagens 2 § föreskrivs att den som ingår leveransavtal
avseende en period som överstiger sex månader skall göra anmälan om
avtalet till den myndighet som regeringen utser.
Utredningen om regler för organiserad handel med el m.m.
(Elbörsutredningen) tillkallades i augusti 1995 (dir. 1995:112). Enligt
direktiven var uppdraget att dels föreslå regler för börshandel med el, dels
lämna förslag till den reglering av utrikeshandeln med el som kan bli
nödvändig för att säkerställa försörjningstryggheten. Utredningens förslag i
fråga om utrikeshandeln med el behandlas i avsnitten 9.2 och 9.3 nedan.
Prop. 1996/97:136
EG-direktiv om regler för en inre marknad for el
64
I december 1996 antog Ministerrådet ett direktiv om gemensamma regler
för den inre marknaden för el (96/92/EG). Direktivet baseras på ett förslag
av Kommissionen från år 1992. Direktivet trädde i kraft den 19 februari
1997. Medlemsländerna skall inom två år från denna tidpunkt införliva
direktivet i nationell rätt.
Direktivet innehåller regler om handel och investeringar inom elsektorn.
Syftet är att elmarknaden stegvis skall öppnas samtidigt som allmänhetens
tillgång till grundläggande service garanteras. Öppnandet skall ske genom
att varje medlemsland utser s.k. berättigade kunder, dvs. kunder som har
rätt att välja leverantör. Graden av marknadsöppning beror på hur stor
andel av den samlade elförbrukningen i landet som dessa kunders
sammanlagda förbrukning motsvarar. Sex år efter direktivets ikraft-
trädande skall marknadsöppningen motsvara ca en tredjedel av landets
samlade elförbrukning.
När det gäller nya kraftproduktionsanläggningar skall medlemsländerna
enligt direktivet tillämpa antingen ett tillståndsförfarande eller ett
anbudsförfarande. Vid tillståndsförfarandet har var och en som uppfyller
ett antal objektiva kriterier rätt att uppföra en anläggning. När
anbudsförfarandet tillämpas skall ett oberoende organ genomföra
anbudstävlingar när det bedöms finnas behov av ny produktionskapacitet.
Det finns stora skillnader mellan medlemsländerna vad gäller graden av
öppenhet på elmarknaden. Dessa skillnader bedöms att bestå under lång tid
framöver. För att det inte skall uppstå bristande jämvikt i handeln med el
mellan medlemsstaterna finns i direktivet regler som ger medlemsländerna
rätt att vidta vissa åtgärder för att upprätthålla ömsesidighet i handeln med
andra medlemsstater.
Direktivet innehåller också regler som innebär att medlemsstaterna kan
ålägga företag inom elsektorn att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.
Dessa tjänster kan avse bl.a. kvalitet och pris på leveranser,
försörjningstrygghet och miljöskydd.
Vidare finns bestämmelser om att medlemsländerna, i händelse av en
plötslig kris på energimarknaden, far vidta nödvändiga skyddsåtgärder.
Prop. 1996/97:136
Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av att ytterligare
kunna reglera ingångna kontrakt avseende utlandshandeln med el.
Elbörsutredningens (EBU) förslag: Utredningen föreslår att ett latent
koncessionssystem införs som innebär att regeringen, under perioder då
den svenska försörjningstryggheten bedömas vara hotad, kan införa krav
på koncession för export av el. Koncessionsplikten föreslås gälla för såväl
befintliga som tillkommande avtal om export av el.
Koncessionplikten föreslås kombineras med en statistisk övervakning, så
att regeringen fortlöpande kan erhålla ett objektivt beslutsunderlag.
65
5 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser - Elberedskapsutred-
ningen, Kommerskollegium. Konkurrensverket, Svenska Kraftverks-
föreningen. Riksrevisionsverket. Stockholms Universitet, Svenska
Kommunförbundet, Svenska kraftnät, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges
Fastighetsägareförbund - anser att huvudregeln bör vara frihandel och
ställer sig bakom förslaget om ett latent koncessionssystem som innebär att
regeringen kan införa krav på koncession för export då den svenska
försörjningstryggheten anses hotad. Kommerskollegium, Konkurrens-
verket, Svenska kraftverksföreningen, Riksrevisionsverket, Stockholms
universitet och Sveriges Advokatsamfund framför dock synpunkter på hur
förslaget i vissa delar kan förtydligas och kompletteras.
Jemkontoret, Kemikontoret, Skogsindustrierna och Svenska
Gruvföreningen (den energiintensiva industrin) förordar i stället i en
gemensam skrivelse att ett permanent koncessionssystem införs för export
av elkraft, i syfte att trygga den svenska elförsörjningen.
Skälen för regeringens bedömning: Utrikeshandeln med el innebär
som regel fördelar för den svenska elförsörjningen. Genom ett fritt
handelsutbyte med våra grannländer kan kostnaderna för elförsörjningen
hållas nere, samtidigt som miljöeffekterna från elproduktionen begränsas.
Möjligheterna att bedriva utrikeshandel förbättrar också generellt sett vår
försörjnings trygghet.
Sedan flera år pågår ett arbete som syftar till att åstadkomma en
integrerad nordisk elmarknad. Vid ett möte i juni 1995 enades de nordiska
energiministrarna om vissa principer för det nordiska elsamarbetet. Bl.a.
förutsätts att handeln skall utvecklas med hänsyn till ömsesidighet och till
de skillnader som finns vad gäller elsektorns organisation i länderna. Syftet
är att skapa förutsättningar för länderna att ta tillvara de ömsesidiga
ekonomiska, energimässiga och miljömässiga fördelar som den nordiska
elhandeln innebär.
Elmarknaderna i Europa kännetecknas i dag av generellt sett stora
skillnader när det gäller möjligheterna till export och import av el. När
direktivet om regler för en inre marknad för el år 1999 har införlivats av
EU:s medlemsländer kommer en stegvis öppning av marknaderna att ske.
Under en övergångsperiod kan det inte uteslutas att det uppstår obalanser i
handeln med el mellan medlemsländerna. Regeringen bedömer dock att
sådana obalanser inte kommer att leda till så kraftiga prisökningar eller
andra störningar i Sverige att försörjningstryggheten hotas.
EBU konstaterar i sitt betänkande att en begränsning av
gemenskapshandeln med el i syfte att säkerställa försörjningstryggheten
torde vara förenlig med EG:s regelverk, under förutsättning att den
reglering som väljs utformas så att den utgör den åtgärd som minst stör
gemenskapshandeln (proportionalitetsprincipen). Utredningen bedömer det
inte som helt uteslutet att krav på allmän koncession för export och import
av el skulle vara förenligt med EG-rätten, men understryker att det kan
vara svårt att påvisa att en koncession för import av el skulle vara
nödvändig för att säkerställa den svenska försörjningstryggheten. För att
ytterligare lindra den handelshindrande effekten av en reglering
förespråkar utredningen vidare att koncessionssystemet för exporten
Prop. 1996/97:136
66
utformas som ett latent - dvs. icke-permanent - system. Huvudregeln skulle
således under normala förhållanden vara frihandel. Utredningen framhåller
slutligen att den svenska regleringen endast kan gälla under en
övergångsperiod, dvs. fram till dess att en inre marknad för el föreligger
inom EU.
I förhandlingarna om EU:s elmarknadsdirektiv ägnades frågan om
ömsesidighet i handeln stort utrymme. I direktivet har också införts regler
som ger medlemsländerna möjlighet att under en övergångsperiod vidta
åtgärder för att åstadkomma ömsesidighet och att skydda sig mot en
plötslig kris i energitillförseln.
Regeringen kan, vad avser utlandshandelns inverkan på
försörjningstryggheten, konstatera följande. I händelse av en akut
försörjningskris är det angeläget att den systemansvariga myndigheten har
möjlighet att med kort varsel sätta in åtgärder, exempelvis genom att kunna
föreskriva om att avbrott eller andra begränsningar av eltillförseln skall
ske. I denna proposition föreslås en bestämmelse som bemyndigar
regeringen att utfärda närmare föreskrifter avseende den systemansvariga
myndighetens befogenheter i sådana situationer (se avsnitt 11). Därigenom
skapas förutsättningar för att en akut försörjningskris kan mötas på ett
effektivt sätt. Myndigheten skall härvid beakta krav på rättvisa och
likvärdig behandling vad avser avbrott eller begränsningar i leveranserna.
Enligt regeringens bedömning finns det i dag ingen omedelbar risk för
att försörjningstryggheten i ett något längre perspektiv skulle kunna sättas i
fara till följd av ingångna avtal om leveranser av el över
utlandsförbindelserna. Farhågorna för att utlandshandeln skulle inverka
negativt på försöijningstryggheten baseras ofta på antagandet att elpriserna
skulle stiga som en följd av ökad utlandshandel. Som bl.a.
Energikommissionen konstaterade i sitt betänkande (SOU 1995:14) Ny
elmarknad är de svenska utlandsförbindelserna huvudsakligen kopplade till
elsystem som inte kan väntas ge några avgörande prishöjande influenser på
den svenska elmarknaden.
Regeringen delar vidare EBU:s uppfattning att en reglering av här
angivet slag med hänsyn till EG-rätten endast skulle kunna gälla under en
övergångsperiod, intill dess att harmoniserade regler har fastställts vad
avser en inre marknad för el inom EU. Även om reglerna i elmarknads-
direktivet utgår från att elmarknaderna skall öppnas stegvis, så talar
mycket för att utvecklingen kan komma att bli snabbare än vad som
förutses i direktivet. En inre marknad för el inom EU kan således ha
etablerats inom några få år.
Mot angiven bakgrund finner regeringen inte tillräckliga skäl att införa
någon ytterligare kontroll eller reglering av handeln med el på
utlandsförbindelserna. Det är emellertid angeläget att ansvariga
myndigheter noga följer utvecklingen av utlandshandeln och löpande
underrättar regeringen om mer betydelsefulla förändringar vad avser denna
handel.
Prop. 1996/97:136
67
Prop. 1996/97:136
Regeringens forslag: För att säkerställa att tillkommande
utlandsförbindelser upplåts på icke-diskriminerande villkor skall
nätkoncession för utlandsförbindelse endast fa beviljas den som har
nätkoncession för stamnätet.
Elbörsutredningens (EBU) förslag: EBU föreslår att ett tillägg görs i
gällande regler som innebär att vid prövning av nätkoncession för
utlandsförbindelse skall särskilt beaktas hur sökanden avser att säkerställa
att ledningen kommer att upplåtas på icke-diskriminerande villkor.
Genom denna komplettering skulle regeringen fa möjlighet att förtydliga
med vilka villkor en koncession skall förenas, bl.a. lika tillträde till
förbindelserna, iakttagande av lika behandling och rationellt användande
av förbindelsen.
Remissinstanserna: Kommerskollegium, Svenska Kraftverks-
föreningen, Stockholms Universitet, Sveriges Advokatsamfund och
Sveriges Fastighetsägareförbund ställer sig bakom utredningens slutsats
att det ej är lämpligt att i lag stadga att staten skall äga och förvalta
utlandsförbindelserna eftersom det finns risk för konflikt med EG-
rätten. Utredningens förslag om en ändring av befintlig lagstiftning
anses fullt tillräcklig.
Flera remissinstanser - däribland HSB:s Riksförbund, Landsorgan-
isationen i Sverige, Statskontoret, Svenska kraftnät. Överstyrelsen för
civil beredskap och den energiintensiva industrin - hävdar att ett statligt
ägande och förvaltande av utlandsförbindelserna inte står i strid med
EG-rätten. Sveriges Industriförbund anser att Svenska kraftnät bör ha
huvudansvaret för utlandsförbindelserna.
Flertalet av dessa remissinstanser menar att ett statligt ägande av
utlandsförbindelserna medför konkurrensneutralitet och att samtliga
aktörer på marknaden därmed får tillgång till förbindelserna på lika
villkor samt att utlandsförbindelserna utgör ett naturligt monopol som
endast staten kan äga.
Skälen för regeringens förslag: De grundläggande riktlinjerna för
verksamheten med stamnätet, som fastställdes av riksdagen år 1992
(prop. 1991/92:133, bet. 1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322), innebär att
stamnätet och de statliga utlandsförbindelserna skall förvaltas av det
statliga affärsverket Svenska kraftnät. Vidare angavs att principen för
ägandet av utlandsförbindelserna bör vara att Svenska kraftnät skall äga
och förvalta en tillräckligt stor andel av utlandsförbindelserna för att
säkerställa svenska producenters och elanvändares möjligheter att sluta
avtal om kraftaffärer med köpare och säljare utomlands.
I den proposition (prop. 1994/95:222) som låg till grund för
riksdagens beslut om ny ellagstiffning konstateras, i nu berörda delar av
den nya ellagstiftningen, att reglerna i den nuvarande ellagen avseende
bedömningsgrunderna vid prövning av utlandsförbindelser ger staten ett
stort inflytande över etableringen av sådana förbindelser. En strävan, för
68
att tillgodose samhällets intresse av långsiktig försörjningstrygghet, bör
dock vara att tillkommande utlandsförbindelser ägs och förvaltas av
staten.
Enligt EBU och vissa remissinstanser kan det ifrågasättas om ett
direkt stadgande i lag, med innebörd att samtliga tillkommande
utlandsförbindelser skall ägas och förvaltas av staten, är förenligt med
grundläggande regler i EG-rätten om bl.a. fri varurörlighet.
Det ankommer i sista hand på EG-domstolen att avgöra om en sådan
regel är förenlig med EG-rätten.
Bestämmelserna i nuvarande ellagstiflning om koncession för
utlandsledningar och om anmälningsplikt för avtal med viss varaktighet
ger redan i dag samhället ett inflytande på anläggande och drift av nya
utlandsförbindelser.
För närvarande sker en snabb internationalisering av handeln med el.
Inte minst gäller detta inom EU, delvis till följd av det nyligen beslutade
elmarknadsdirektivet. Det är angeläget att det ökade handelsutbytet med
övriga medlemsländer sker på ett sätt som är till nytta för alla
deltagande parter. Investeringar i utlandsförbindelser innebär som regel
betydande ekonomiska åtaganden. Sådana investeringar torde därför i
första hand genomföras av aktörer med stora ekonomiska resurser. För
att tillförsäkra sådana investeringar lönsamhet är det naturligt och i
många fall nödvändigt att den som investerar i en utlandsförbindelse
samtidigt tecknar avtal som motsvarar större delen av den tillkommande
kapaciteten.
Samtidigt är det emellertid angeläget att svenska producenter och
större elanvändare tillförsäkras reella möjligheter att sluta avtal om
kraftaffärer med köpare och säljare utomlands. Det bör således
säkerställas att enskilda företag inte ges möjlighet att monopolisera
utlandshandeln, utan att denna kan ske på icke-diskriminerande villkor.
De angivna strävandena att tillkommande utlandsförbindelser skall ägas
och förvaltas av staten är ett medel att uppfylla dessa syften.
I dag ägs huvuddelen av utlandsförbindelserna av staten och förvaltas
av Svenska kraftnät. Vid prövning av koncessioner för tillkommande
utlandsledningar måste hänsyn tas både till de angivna riktlinjerna för
verksamheten med stamnätet, och till samhällets behov av inflytande
över tillkomsten och utnyttjandet av nya utlandsförbindelser.
Stamnätet och utlandsförbindelserna utgör en del av samhällets
infrastruktur. De utgör sammantaget en förutsättning för en fungerande
utrikeshandel med el. Såväl tekniska skäl som kraven på opartiskhet och
likabehandling talar för en nära samordning av utbyggnaden och driften
mellan stamnätet och utlandsförbindelserna.
Svenska kraftnät har i dag systemansvaret för det svenska elsystemet.
Vidare skall affärsverket, såsom utövare av statens äganderätt till
stamnätet, uppfylla krav på opartiskhet och icke-diskriminering. Mot
denna bakgrund är det enligt regeringens bedömning naturligt att endast
Svenska kraftnät normalt bör kunna meddelas koncessioner som avser
nya utlandsförbindelser. Därigenom skapas garantier för att
utbyggnaden av utlandsförbindelserna sker i en lämplig takt, och att
Prop. 1996/97:136
69
tillkommande utlandsledningar upplåts på icke-diskriminerande villkor.
Enligt nuvarande ellagstiftning far nätkoncession, som avser en
utlandsförbindelse, inte meddelas om förbindelsen allvarligt skulle
försämra möjligheterna att långsiktigt upprätthålla elförsörjningen i
landet. Den lagändring som här föreslås innebär inte någon förändring
vad avser de grundläggande kraven på en långsiktig försörjnings-
trygghet.
Vissa avsteg bör dock kunna göras från denna huvudregel. Det gäller i
de fall en ansökan om koncession för utlandsförbindelse avser en
ledning med mindre betydelse för det samlade överföringsnätet. Som
exempel kan nämnas då en ansökan avser åtgärder avseende en befintlig
utlandsledning som redan har meddelats koncession eller då ansökan
avser en ny ledning som har en begränsad kapacitet. Huvudregeln avser
endast nya utlandsförbindelser, dvs. sådana förbindelser för vilka
koncession inte sökts före de nya reglernas ikraftträdande. Den skall
således inte omfatta förlängning av giltighetstiden för redan beviljade
koncessioner för utlandsförbindelser.
Prop. 1996/97:136
70
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Bestämmelserna om kommunala elföretag i
lagen (1994:618) om handel med el, m.m. förs över till den nya lagen
och samlas till ett kapitel (7 kap).
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svenska Fjärrvärmeföreningen anför att lagtexten
bör förtydligas så att det tydligt framgår om verksamheten måste
särskiljas eller redovisas åtskilda i sådana fall då samtidig produktion av
elkraft och fjärrvärme sker i värmekraftverk. Föreningen anför vidare att
kommunala fjärrvärmeföretag bör undantas från lokaliseringsprincipen.
Skälen för regeringens förslag: Lagen (1994:618) om handel med el,
m.m. (elhandelslagen) innehåller bl.a. särregler för kommunal
elverksamhet. De innebär bl.a. att kommunal produktion av och handel
med el som drivs i privaträttslig form undantas från vissa av
kommunallagens principer. För sådan verksamhet gäller ej
lokaliseringsprincipen. Vidare gäller att verksamheten skall drivas på
affärsmässig grund i stället för med iakttagande av självkostnadsprincipen
och likställighetsprincipen.
Bestämmelserna har införts för att göra konkurrensvillkoren för
kommunala elföretag likvärdiga dem som gäller för övriga företag på
elmarknaden.
Bestämmelserna bör föras över oförändrade till den nya lagen och
samlas till ett särskilt kapitel.
Kommunallagens lokaliseringsprincip innebär att en kommun som
bedriver värmeproduktion endast får leverera värme inom den egna
kommunen. Regeringen har i prop. 1996/97:84 om en uthållig
energiförsörjning informerat riksdagen om sin avsikt att inom kort låta se
över kommunallagens bestämmelser i detta avseende. I översynen skall
ingå att bedöma om lokaliseringsprincipen är ett hinder för en effektiv
fjärrvärmeutbyggnad och, om så bedöms vara fallet, att överväga
förändringar i kommunallagen.
71
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Ellagens bestämmelser om systemansvar och
bestämmelserna om balansansvar i lagen (1994:681) om handel med
el, m.m. förs över till den nya lagen och samlas i ett kapitel (8 kap).
Befogenheterna inom systemansvaret vidgas. Regeringen skall
bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter som ger den
systemansvariga myndigheten befogenheter att i den utsträckning som
behövs för att kunna utöva systemansvaret beordra innehavare av
nätkoncession att avbryta eller begränsa leverans av el till annan
nätkoncessionshavare eller elkonsument.
I den utsträckning systemansvaret så medger skall begränsning och
avbrytande av elleverans ske så rättvist som möjligt med hänsyn till
rådande eltekniska förhållanden och koncessionshavarens åtagande om
leveranssäkerhet.
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer i
huvudsak med regeringens förslag. ELU föreslår att det i lagtexten anges
att nätkoncessionshavaren skall avbryta eller begränsa leveranserna så
likvärdigt och rättvist som möjligt.
Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av en
remissinstans, Svenska Elverksföreningen. Föreningen anför att avbrott
eller begränsningar av leveranser i förevarande fall i praktiken kommer
att utföras i regionnät och att elanvändarna påverkas indirekt genom att
två eller flera nätägare kan vara berörda av åtgärden. Föreningen anser
att regionnätsägaren med stöd av den föreslagna bestämmelsen i princip
kan avbryta leveranserna för många kunder anslutna till olika
nätkoncessionshavares nät. För att undanröja tolkningsproblem bör det
enligt föreningen även framgå av lagtexten att avbrotten kan beröra annan
innehavare av nätkoncession.
Elberedskapsutredningen (NI 996:02) har vid remiss av
Elbörsutredningens betänkande Regler för handel med el (SOU 1996:49)
lämnat synpunkter angående ELU:s förslag om systemansvaret.
Utredningen anför att den systemansvariga myndigheten vid höjd
beredskap bör ha rätt att beordra innehavare av nätkoncession att avbryta
eller begränsa leverans av el på ett sätt som tillgodoser totalförsvarets
behov.
Skälen för regeringens förslag: Med systemansvar avses i den
nuvarande ellagen ansvaret för att det nationella elsystemet fungerar som
ett sammanhållet system med tillfredställande driftsäkerhet. Det innefattar
bl.a. ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att
balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan
produktion och förbrukning av el. Svenska kraftnät är systemansvarig
myndighet.
72
Med balansansvar avses det ekonomiska ansvaret för att det
nationella elsystemet tillförs lika mycket el som tas ut i en uttagspunkt.
Bestämmelserna om balansansvar finns i lagen (1994:618) om handel
med el, m.m.
I den nya lagen bör den ordning som gäller enligt den nuvarande
ellagen avseende systemansvar behållas. Även den ordning som enligt
lagen (1994:618) om handel med el, m.m. gäller för balansvaret bör
behållas. Bestämmelserna om systemansvar och balansansvar bör samlas
i ett särskilt kapitel.
Vidgade befogenheter inom systemansvaret
Det finns behov av att vidga befogenheterna inom systemansvaret.
Regeringen bör bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter som ger den
systemansvariga myndigheten, i den utsträckning som behövs för att den
skall kunna utöva systemansvaret, befogenheter att beordra innehavare av
nätkoncession att avbryta eller begränsa leverans av el till annan
nätkoncessionshavare eller elanvändare.
Obalanser mellan produktion och förbrukning måste avhjälpas
mycket snabbt för att dessa inte skall medföra ett totalt eller partiellt
sammanbrott i elförsörjningen, dvs. elavbrott med mycket stor
omfattning. Enligt bestämmelserna i den nuvarande ellagen har den
systemansvariga myndigheten möjlighet att enligt vad regeringen närmare
föreskriver beordra kraftproducenter att öka eller minska produktionen av
el i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret.
Regeringen har i förordningen (1994:1806) om systemansvaret för
elektrisk ström utfärdat närmare föreskrifter om detta. Det finns således
möjlighet för Svenska kraftnät att beordra åtgärder på produktionssidan
för att bringa systemet i balans. Dessa bestämmelser bör föras över till
den nya lagen. I normala driftlägen sker balansregleringen genom avtal
mellan Svenska kraftnät och vissa producenter.
Det kan emellertid inte förutsättas att åtgärder på produktionssidan i
alla situationer kommer att vara tillräckliga för att upprätthålla balansen i
elsystemet. Under vissa förhållanden kan det visa sig nödvändigt att
avbryta eller begränsa elförbrukningen. Det kan exempelvis gälla
situationer med bristande överföringsförmåga i stamnätet eller temporär
brist på produktionskapacitet för tillförselreglering. Sådana avbrott eller
begränsningar sker genom s.k. belastningsfrånkoppling. Praktiska
erfarenheter visar att detta förfarande är viktigt bl.a. i ett
återuppbyggnadsskede till normal drift av elsystemet efter att en stor
stöming har inträffat.
Det ingår i Svenska kraftnäts uppgifter som systemansvarig
myndighet att initiera avbrott eller begränsningar av elförsörjningen när
det är påkallat för att upprätthålla balansen i elsystemet. Avbrotten eller
begränsningarna genomförs i praktiken av Svenska kraftnät eller annan
nätkoncessionshavare. Svenska kraftnät bör i första hand söka träffa avtal
med övriga nätägare om automatisk och manuell bortkoppling av
förbrukning i dessa situationer. Enligt vad regeringen inhämtat har flera
sådana avtal redan träffats. I den mån sådana avtal inte är tillräckliga bör
Prop. 1996/97:136
73
dock Svenska kraftnät ges möjlighet att beordra innehavare av
nätkoncession att avbryta eller begränsa överföringen av el om det är
nödvändigt för att bringa elsystemet i balans. Det bör framhållas att en
minskning av konsumtionen inte är ett alternativ till en ökning av
produktionen vid balanshållning. Först då möjligheterna att upprätthålla
balansen genom ökad produktion är uttömda får minskning av
konsumtionen tillgripas. Sådana situationer är mycket ovanliga. Reglerna
om belastningsfrånkoppling kommer sällan att utnyttjas.
När belastningsfrånkoppling tillgrips måste ett antal kriterier iakttas.
Speciellt måste beaktas att syftet med frånkopplingen är att upprätthålla
balansen i det nationella elsystemet och avvärja störningar och avbrott i
försörjningen.
De ytterst sällsynta situationer som kräver avbrott eller begränsningar
av elkonsumtionen för att balansen i elsystemet skall upprätthållas kan
förväntas inträffa snabbt och oväntat. Det krävs i sådana fall snabba
åtgärder för att parera störningen. Den nuvarande tekniken för
driftstyming av nätverksamhet medger endast en grov styrning av
belastningsfrånkopplingen i en akut stömingssituation. Tidsförhållandena
medger inte heller några överväganden om vilka hänsyn som skall tas till
enskilda elanvändare. I praktiken innebär avbrotten eller begränsningarna
bortkoppling av elförsörjningen till regionala eller lokala nät. Avbrotten
eller begränsningarna berör alltså hela eller delar av en eller flera
nätkoncessionshavares nät på såväl regional- som lokalnätsnivå. Det är i
vanliga fall således inte fråga om bortkoppling av enskilda elanvändare
utan av annan nätkoncessionshavares nät.
Det övergripande målet att upprätthålla balansen i det nationella
elsystemet bör ges den högsta prioriteten, dvs. övriga kriterier kan
beaktas endast då de inte hotar det övergripande målet. Det som i första
hand bör avgöra hur avbrotten eller begränsningarna genomförs är de
driftförhållanden och eltekniska förutsättningar som råder i den aktuella
situationen. Därmed avses möjligheterna till och behovet av
belastningsfrånkoppling med hänsyn till bl.a. elsystemets utformning och
stabilitet.
Elanvändarnas krav på leveranssäkerhet kan skilja sig åt. Med
leveranssäkerhet avses i detta sammanhang risken för avbrott i
elförsörjningen till följd av tekniska fel i överföringssystemet. Den
enskilde konsumenten kan genom avtal med nätägaren inom vissa gränser
anpassa leveranssäkerheten till de egna behoven. Det förekommer att
framför allt större elanvändare tecknar avtal med koncessionshavare om
ökad leveranssäkerhet. Som ett andra kriterium bör gälla att sådana avtal
skall respekteras vid avbrott eller begränsningar av förbrukningen så
långt det är tekniskt möjligt.
Som ett tredje kriterium gäller att avbrott eller begränsning av
förbrukningen skall genomföras så rättvist som möjligt för elanvändarna
när det är möjligt. I detta kriterium inbegrips framför allt att s.k.
roterande belastningsfrånkoppling (s.k. RoBo) skall tillämpas. Därmed
förstås att överföringen till ett visst område avbryts under en begränsad
tidsperiod, exempelvis en timme. Därefter återupptas överföringen i
området varvid överföringen avbryts på motsvarande sätt i ett annat
Prop. 1996/97:136
74
område. Kriteriet innebär också att RoBo inte påbörjas i samma område
varje gång utan att man försöker sprida denna så mycket som möjligt.
I vissa situationer måste det dock finnas möjlighet att göra avsteg
från hänsyn till avtal och kraven på en rättvis och likvärdig behandling.
Regeringen bör kunna föreskriva om hur avbrott och begränsningar skall
ske, exempelvis för att vid höjd beredskap trygga elförsörjningen till
prioriterade elanvändare.
Prop. 1996/97:136
75
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Bestämmelserna om skyddsåtgärder förs i
huvudsak oförändrade över till den nya lagen och samlas i ett särskilt
kapitel (9 kap.).
I den nya lagen förs in en generell bestämmelse som innebär att en
elektrisk anläggning bl.a. skall vara beskaffad på ett sådant sätt att
betryggande säkerhet ges mot skadlig inverkan av el.
Ellagens bestämmelser om skyddsåtgärder skall i fortsättningen även
gälla elektriska anläggningars inverkan på vissa rörledningar.
ELU:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan invändning av
remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag: Elektriska anläggningar är alltid
förenade med vissa säkerhetsrisker. Bestämmelserna om skyddsåtgärder
vid elektriska anläggningar syftar till att förhindra personskador och
skador på egendom samt störning av driften i andra anläggningar.
De bestämmelser som finns i den nuvarande ellagen om
skyddsåtgärder avser främst elektriska anläggningars inverkan på andra
elektriska anläggningar. Ellagen innehåller således inte några närmare
föreskrifter om åtgärder till skydd mot direkt inverkan av el vid beröring
m.m. Det har inte ansetts lämpligt att meddela sådana föreskrifter i lag
eftersom de skulle behöva vara mycket detaljerade. Med stöd av ett
bemyndigande i lagen kan i stället regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer meddela de föreskrifter om skydd mot elskador
som är påkallade från elsäkerhetssynpunkt. Regeringen har bemyndigat
Elsäkerhetsverket att meddela sådana föreskrifter. Grundläggande
bestämmelser om utförande och skötsel av elektriska
starkströmsanläggningar finns i verkets s.k. starkströmsföreskrifter
(ELSÄK-FS 1994:4). Om elektrisk materiel finns särskilda bestämmelser
i EG:s s.k. lågspänningsdirektiv (73/23/EEG), som införlivats i svensk
rätt genom förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel och
föreskrifter från Elsäkerhetsverket.
För att markera elsäkerhetens betydelse bör det införas en allmän
bestämmelse i den nya ellagen med innebörden att en elektrisk
anläggning och anslutna anordningar skall vara så beskaffade och
placerade samt användas på ett sådant sätt att betryggande säkerhet ges
mot skadlig inverkan av el. I övrigt bör den nuvarande ordningen
behållas, vilket innebär att det är regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer som utfardar föreskrifter på elsäkerhetsområdet.
76
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Innehavaren av en elektrisk anläggning som
ansluts till det elektriska nätet är enligt gällande lagstiftning skyldig att
vidta de skyddsåtgärder som behövs för att befintliga anläggningar inte
skall utsättas för driftstörningar. Denna s.k. prioritetsprincip skall i
fortsättningen även gälla i förhållandet mellan en ny elektrisk anläggning
och redan befintliga naturgasledningar som har koncession enligt lagen
(1978:160) om vissa rörledningar.
ELU:s förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser har kommenterat
förslaget. Svenska Kraftverksföreningen och Telestömingsnämnden
tillstyrker att den s.k. prioritetsprincipen skall gälla även i förhållande till
koncessionspliktiga naturgasledningar. Telestömingsnämnden påpekar
att den föreslagna bestämmelsen inte kommer att styra ansvaret för
gasledningar som är kortare än 20 km, eftersom dessa inte är
koncessionspliktiga. Nämnden aktualiserar också frågan om behov av
reglering av andra rörledningar än ledningar för naturgas, t.ex.
fjärrvärmeledningar. Liknande synpunkter har framförts av Svenska
Bioenergiföreningen.
Skälen för regeringens förslag: Ellagens bestämmelser om
skyddsåtgärder bygger på tidsprioritet. Huvudregeln innebär att
innehavaren av en äldre anläggning har rätt att driva anläggningen utan
att bli utsatt för störningar från en senare tillkommen anläggning. I lagen
föreskrivs att innehavare av en elektrisk anläggning som genom inverkan
på redan befintlig sådan anläggning kan vålla skada eller störning på
person eller egendom är skyldig att vidta åtgärder för att förebygga sådan
skada eller störning. Underlåter den nya anläggningens innehavare att
utföra erforderliga åtgärder är det han ensam som kommer att vara
skadeståndsskyldig för uppkommen skada.
Ellagens bestämmelser om tidsprioritet vid skyddsåtgärder kan anses
vara väl avvägda. Innehållet i dem i sak bör därför föras över till den nya
lagen.
Den nuvarande lagstiftningen behandlar endast frågor som gäller
skyddsåtgärder mot störningar på andra elektriska anläggningar. Enligt
ELU kan skyddsåtgärder även behöva vidtas på vissa icke elektriska
anläggningar. Det gäller främst elektriskt ledande rörledningar som
används för överföring av gas, färskvatten eller hetvatten i
fjärrvärmesystemen. Bland dem är det främst på naturgasledningar som
skador i form av korrosion har uppstått genom inverkan av elektriska
anläggningar. Den elektriska anläggningen kan redan vid normala
driftsförhållanden orsaka denna typ av skador på gasledningar. På andra
typer av rörledningar sker skada i praktiken endast under onormala
driftsförhållanden vid den elektriska anläggningen.
Ellagens bestämmelse, som bygger på prioritetsprincipen, bör utvidgas
till att omfatta även naturgasledningar. Vid byggande och användning av
naturgasledningar och andra rörledningar krävs koncession enligt lagen
77
(1978:160) om vissa rörledningar. Ledningar som är kortare än 20 km
omfattas dock inte av kravet på koncession. Det skulle leda till orimliga
kostnader för innehavaren av den elektriska anläggningen om samtliga
naturgasledningar skulle omfattas av bestämmelsen. Därför bör
bestämmelsen endast omfatta koncessionspliktiga naturgasledningar.
ELU har redovisat samma bedömning.
Prop. 1996/97:136
78
Prop. 1996/97:136
Handhavandet av elektrisk ström är förenat med stora risker för skador
och regler om skadestånd vid elskador har redan från början intagit en
central plats i ellagstiftningen.
I ELU:s slutbetänkande ges i avsnitt 7.1 (s. 155-162) en beskrivning av
de grundläggande skadeståndsrättsliga principerna. Uppkomna skador
brukar indelas i tre kategorier. Det kan vara fråga om att personer skadas,
personskada, att egendom skadas, sakskada, eller att ekonomisk skada
uppkommer utan att någon lider person- eller sakskada, s.k. ren
förmögenhetsskada. I vissa fall kan också ersättning lämnas för s.k. ideell
skada, som avser icke ekonomiska följder som lidande, obehag och men.
Av grundläggande betydelse är skillnaden mellan skadestånd inom och
utom kontraktsförhållanden. Skadestånd mellan avtalsparter regleras i
första hand genom avtalet. Skadeståndskyldigheten grundas då på
bristande uppfyllelse av skyldigheter enligt avtalet. Eftersom det i princip
råder avtalsfrihet, förfogar parterna i hög grad själva över vilka dessa
skyldigheter är och vad som skall inträffa vid brott mot avtalet. Det finns
dock vissa regler som gör det möjligt att upphäva eller jämka oskäliga
avtal.
Regler om skadestånd utom kontraktsförhållanden tar sikte på
skadeståndsansvaret gentemot personer till vilka den skadestånds-
skyldige inte står i någon avtalsrelation eller i varje fall ingen
avtalsrelation som har samband med det skadegörande beteendet.
Den nuvarande allmänna skadeståndsrättsliga regleringen kom
huvudsakligen till år 1972 genom skadeståndslagen (1972:207). Dess
bestämmelser är tillämpliga, om inte annat är särskilt föreskrivet eller
föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i
avtalsförhållanden. Huvudregeln i skadeståndslagen innebär att endast
den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada
skall ersätta skadan (s.k. culpaansvar).
I vissa fall har lagstiftaren ansett att ett ansvar för vårdslöshet är
otillräckligt. Bl.a. för att tillgodose den skadelidandes behov av
ersättning finns i vissa fall strikt ansvar för skada. Det innebär att
skadeståndsskyldighet föreligger så snart det har fastslagits att det finns
ett adekvat orsakssamband mellan en händelse som ligger inom
ansvarsområdet och skadan. Det behöver inte utredas om någon har
orsakat skadan avsiktligen eller genom vårdslöshet.
Strikt ansvar finns i speciallagstiftningen på transportområdet, t.ex.
jämvägstrafiklagen (1985:192) och luftansvarighetslagen (1922:382),
men även enligt bl.a. ellagen och miljöskadelagen (1986:225).
79
De fall där någon åläggs strikt ansvar tar sikte på speciella situationer
när ett ansvar för vårdslöshet anses otillräckligt. Ett sådant fall kan vara
att det finns en konkret risk för skada i en viss verksamhet. En farlig
verksamhet som tillåts bedrivas är ofta förknippad med fördelar från
allmän synpunkt men också för den som bedriver verksamheten. Om
dessa fördelar inte fanns skulle samhället med stor sannolikhet förbjuda
verksamhet som kan orsaka skador. Lagstiftaren kan därför i många fall
finna det motiverat att den som bedriver en farlig verksamhet också skall
ersätta den eventuella skada som kan uppkomma. Det innebär också att
verksamheten får bära kostnaderna för uppkomna skador. Normalt
fördelas riskerna genom försäkringar.
Alltsedan ellagens tillkomst har huvudregeln varit att den som innehar
en elektrisk starkströmsanläggning med egen generator eller
transformator har strikt skadeståndsansvar för skada som orsakats av
ström från anläggningen.
Ellagens bestämmelser om skadestånd omfattar också skador vid
kvalitativa driftstörningar, dvs. störning i t.ex. spänningen. Särskilda
bestämmelser föranledda av att elektricitet omfattas av ett EG-direktiv
om produktansvar (85/374/EEG) trädde i kraft den 1 januari 1993. Dessa
bestämmelser föreslås överföras oförändrade till den nya ellagen.
En kvantitativ driftstörning orsakas av att elöverföringen avbryts på
grund av t.ex. tekniska orsaker eller ett kabelbrott. Skadeståndsansvar vid
avbruten överföring av el saknas i den nuvarande ellagstiftningen. Frågan
om konsumentskyddet på elmarknaden har som tidigare framgått
behandlats i betänkandet SOU 1996:104, där det föreslås en ny
lagreglering om skadestånd vid avbruten överföring eller leverans av el
till konsumenter. Denna fråga behandlas i avsnitt 14.
Regeringens förslag: Systemet i den nuvarande ellagen med s.k. strikt
ansvar för person- och sakskada som har orsakats genom inverkan av el
från en elektrisk anläggning behålls som huvudprincip i den nya ellagen.
Det strikta skadeståndsansvaret för innehavare av en elektrisk
starkströmsanläggning skall dock inte längre vara knutet till innehav av
egen generator eller transformator. En innehavare av en elektrisk
starkströmsanläggning skall endast svara för skador från den egna
anläggningen. Person- eller sakskada som orsakats av el skall således
ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen
senast har kommit. I vissa fall finns undantag från huvudregeln om strikt
ansvar.
Prop. 1996/97:136
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i
utredningens förslag eller lämnar det utan invändning.
80
Prop. 1996/97:136
Strikt ansvar bör fortfarande vara huvudregel
Skadeståndsreglerna i ellagen har i stort sett varit oförändrade sedan
lagen kom till år 1902. Det har därför funnits anledning att pröva
skadeståndsreglerna med hänsyn till den utveckling som skett efter
lagens tillkomst. En viktig fråga är om strikt ansvar alltjämt bör vara den
grundläggande principen i den nya ellagen. Denna fråga har samband
med hur skadeståndsskyldigheten bör fördelas på innehavare av olika
elektriska anläggningar.
En elektrisk anläggning definieras i ellagen som en anläggning med
däri ingående särskilda föremål för produktion, överföring eller
användning av el (se närmare författningskommentaren till 1 kap. 2 §).
Elektriska anläggningar delas in i starkströmsanläggningar och
svagströmsanläggningar med hänsyn till farlighetsgraden. Enligt
starkströmsförordningen förstås med starkströmsanläggning en elektrisk
anläggning för sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara
farlig för person eller egendom. Ellagens skadeståndsbestämmelser är
tillämpliga vid skador som uppstår genom inverkan av el från
starkströmsanläggningar. Starkströmsanläggningar delas in i låg- och
högspänningsanläggningar. Med lågspänning menas spänning som
nominellt uppgår till högst 1 000 volt växelspänning mellan fasledare
eller högst 1 500 volt likspänning mellan poler. Är den nominella
spänningen högre benämns den högspänning.
Alltsedan ellagens tillkomst har huvudregeln varit att den som innehar
en elektrisk starkströmsanläggning med egen generator eller
transformator har strikt ansvar för skada som orsakats av ström från
anläggningen.
I samband med att vissa ändringar gjordes i ellagens skadeståndsregler
år 1970 övervägdes frågan om att behålla huvudregeln om strikt ansvar
(prop. 1970:139, bet. tredje lagutskottet 1970:LU84). Därvid anfördes
bl.a. att ett skadeståndsansvar oberoende av vållande alltjämt fyllde ett
behov. Införandet av ett strikt ansvar i ellagen markerade lagstiftarens
uppfattning om produktion och distribution av elektrisk ström som en
utpräglat farlig verksamhet. I propositionen konstaterades att teknikens
utveckling hade bidragit till en drastisk förändring av samhället sedan
lagens tillkomst och att denna förändring lett till en betydligt mer
nyanserad uppfattning av begreppet farlig verksamhet. Enligt
propositionen fanns det trots detta inte skäl att ha någon väsentligt annan
inställning när det gäller regeln om strikt ansvar än vid lagens tillkomst.
Elsäkerheten har med tiden blivit allt bättre. Antalet elolycksfall har
minskat trots att användningen av el har ökat kraftigt. Anledningen torde
främst vara att kraven på de elektriska anläggningarna har stigit och att
allmänhetens förtrogenhet med hur de elektriska anläggningarna skall
användas har ökat.
Även om elsäkerheten i Sverige således allmänt sett är god, måste
produktion och överföring av elektrisk ström fortfarande anses vara en
farlig verksamhet. Av den statistik som redovisas av ELU framgår att det
81
6 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
årligen inträffar omkring 200 elolycksfall, varav cirka 10 med dödlig
utgång. Elektriciteten orsakar också en stor mängd bränder. Ca 20
procent av alla brandskador orsakas av elektricitet. Det årliga värdet av
skadorna uppgår till drygt 300 miljoner kronor. Vid bränder till följd av
elektrisk ström omkommer årligen i medeltal fem personer.
Företrädare för elbranschens organisationer har tillstyrkt ELU:s förslag
att elföretagen alltjämt bör har ett strikt ansvar för person- och sakskador
som har orsakats av el.
Det finns således starka skäl som talar för att principen om strikt
ansvar för person- och sakskador bör behållas på elområdet. Huvudregeln
i den nya ellagen bör alltså liksom hittills bygga på ett strikt ansvar.
För vissa typer av elektriska starkströmsanläggningar bör dock
skadeståndslagens (1972:207) allmänna bestämmelser om ett culpaansvar
gälla. Frågan om det strikta skadeståndsansvarets tillämpningsområde
behandlas vidare i avsnitt 13.3 och 13.5.
Ansvaret bör endast omfatta skador av el från den egna anläggningen
Omregleringen av den svenska elmarknaden innebär att en åtskillnad
görs mellan å ena sidan produktion och försäljning av el och å andra
sidan överföring av el (nätverksamhet). Detta innebär att det numera
finns företag som uteslutande sysslar med att sälja el. Dessa har inte
något direkt inflytande över elektriska starkströmsanläggningar. Det är
inte motiverat att ålägga dessa företag strikt ansvar för skador som
orsakas av den el som de säljer.
Ansvaret för skador skall åläggas den som har ett reellt inflytande över
de elektriska starkanläggningamas drift och underhåll och som således
kan påverka risken för skada. Det strikta ansvaret bör därför även
fortsättningsvis vara knutet till innehav av en elektrisk
starkströmsanläggning.
Enligt nu gällande lydelse i ellagen är det strikta ansvaret knutet till
innehavare av elektrisk starkströmsanläggning som har egen generator
eller transformator.
Om en elektrisk starkströmsanläggning där skada inträffat saknar egen
generator eller transformator faller skadeståndsansvaret på innehavaren
av den starkströmsanläggning som är försedd med egen generator eller
transformator och som tillfört el till den förstnämnda anläggningen. Detta
innebär att en innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning kan bli
ansvarig för skador som inträffar vid en annan elektrisk anläggning. I
praktiken innebär bestämmelserna att innehavare av
starkströmsanläggningar för överföring av el, dvs. nätföretagen, i de
flesta fall blir strikt ansvariga även för skador som orsakats av ström från
en lågspänningsanläggning, eftersom en sådan i regel far kraften via
nätföretagets transformator. Ett viktigt undantag finns dock för
elleveranser med en spänning av högst 250 volt till anläggningar för
användning av el i bostäder, kontor, hantverkslokaler m.m. Enligt en
särskild bestämmelse i 4 § tredje stycket ellagen undantas skador i
sådana sammanhang från det strikta ansvaret. Bakgrunden är
Prop. 1996/97:136
82
leverantörens bristande möjlighet att övervaka säkerheten vid sådana
förbrukningsanläggningar.
Strikt ansvar bör endast åläggas den som kan påverka risken for skada.
Den som innehar en överföringsanläggning har i praktiken inte någon
möjlighet att ha tillsyn över anslutna anläggningar till vilka el överfors.
Mot denna bakgrund bör lagens utgångspunkt i fortsättningen vara att
en innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning endast kan bli
skadeståndsansvari g för skador som orsakats av den egna anläggningen.
Det strikta ansvaret för innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning
skall således inte längre vara knutet till innehav av egen generator eller
transformator. Person- eller sakskada som orsakats av el skall i stället
ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen
senast har kommit. I vissa fall kan då liksom tidigare undantag ske från
huvudprincipen om strikt ansvar.
Regeringens förslag: Innehavare av starkströmsanläggning för
produktion av el skall ha strikt ansvar. För små produktionsanläggningar,
med en märkeffekt som uppgår till högst 50 kilovoltampere och som
används i huvudsak för privat bruk, skall dock sedvanliga
skadeståndsregler gälla.
Innehavare av starkströmsanläggning för överföring av el skall utan
undantag ha ett strikt ansvar.
Innehavare av starkströmsanläggningar avsedda för användning av el
och som tillförs el med en spänning som överstiger 250 volt skall ha ett
strikt ansvar. För innehavare till sådana anläggningar som tillförs el med
en spänning om högst 250 volt, främst bostäder, kontor och lokaler skall
däremot sedvanliga skadeståndsregler gälla. I motsats till nuvarande
lagstiftning skall det inte göras någon skillnad mellan anläggningar
utomhus och inomhus.
Ellagens nuvarande föreskrift om undantag från strikt ansvar för skada
som tillkommit genom "händelse av högre hand" skall inte föras över till
den nya ellagen.
Prop. 1996/97:136
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat ELU:s
förslag utan invändning. Justitiekanslem och Konsumentverket föreslår
att undantagsreglerna från strikt skadeståndsansvar kompletteras med en
uttrycklig regel som anger att skadeståndslagens regler är tillämpliga i
undantagssituationema.
Telia AB anser att spänningsgränsen för strikt ansvar bör harmoniernas
med gränsen mellan låg- och högspänning. Enligt Telia AB är antalet
anläggningar som tillförs el med spänning i intervallet 250 - 1000V
83
begränsat och betraktas i alla andra sammanhang som
lågspänningsanläggningar.
Vissa remissinstanser, däribland Riksförbundet Energileverantörema,
Svenska Kraftverksföreningen och Skellefteå kommun, anser att
undantag från strikt ansvar som hittills skall gälla för force majeure-
situationer även om undantaget för händelse av högre hand utmönstras.
Skälen för regeringens förslag: Som framgått av avsnitt 13.2 bör
huvudregeln om strikt ansvar överföras till den nya ellagstiftningen. Det
strikta ansvaret för innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning
skall inte längre vara knutet till innehav av egen generator eller
transformator. En innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning skall
svara endast för skador från den egna anläggningen. Genom den
föreslagna förändringen åläggs strikt ansvar endast den som kan påverka
risken för skada.
Frågan om strikt ansvar skall åläggas en innehavare av en elektrisk
starkströmsanläggning bör emellertid bedömas olika beroende på vilken
typ av elektrisk anläggning det är fråga om. En elektrisk anläggning
definieras i ellagen som en anläggning med däri ingående särskilda
föremål för produktion överföring eller användning av el (se
författningskommentaren avsnitt 17). I det följande behandlas frågan om
vilka undantag som bör gälla från ellagens huvudregel om strikt
skadeståndsansvar.
Frågan om strikt ansvar har betydelse för frågan om preskription.
Enligt ellagen skall talan om skadestånd mot innehavare eller ägare av
elektrisk anläggning väckas inom två år från det skadan inträffade.
Denna huvudregel bör behållas. I de fall andra skadeståndsregler
tillämpas torde dock preskriptionslagens (1981:130) regler om tioårig
preskriptionstid vara tillämpliga. För produktansvaret gäller särskilda
preskriptionsregler, som grundas på EG-direktivet.
Produktionsanläggningar
Innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning för produktion av el
bör liksom för närvarande i normalfallet ha strikt ansvar för skador av
ström från anläggningen.
Innehavare av små produktionsanläggningar, som företrädesvis
används för privat bruk, bör dock vara undantagna från strikt ansvar.
Exempel på sådana anläggningar är små reservkraftaggregat samt vind-
och solenergianläggningar som är avsedda att försörja enstaka hus.
Ett syfte med det strikta ansvaret är att säkerställa ersättningen för den
skadelidande. Det strikta skadeståndsansvaret bör begränsas till sådana
anläggningsinnehavare som förmår att bära kostnaderna vid skada.
Privatpersoner bör inte utan mycket starka skäl åläggas strikt ansvar.
Regeringen föreslår därför att endast innehavare av
produktionsanläggningar där elgeneratom har en märkeffekt som
överstiger 50 kilovoltampere skall ha strikt ansvar för sina anläggningar.
Ansvaret för innehavare av övriga mindre produktionsanläggningar far
bedömas enligt andra skadeståndsrättsliga regler, i första hand
Prop. 1996/97:136
84
skadeståndslagen (1972:207). Bestämmelsen har ingen motsvarighet i Prop. 1996/97:136
den nu gällande ellagen.
Överföringsanläggningar
Innehavare av starkströmsanläggning för överföring av el bör utan
undantag ha strikt ansvar. Till nätverksamhet hör, förutom själva
ledningsnätet bl.a. ställverk och transformatorer samt anordningar för
anslutning av anläggningar och mätning av överförd effekt och energi.
Nätet börjar i princip i inmatningspunkten eller inmatningspunktema från
produktionsanläggningar och upphör vid uttagspunkten eller
uttagspunktema till anläggningar för användning av el.
I den mån det förekommer överföring av el på nät som innehas utan
stöd av nätkoncession bör den också omfattas av det strikta ansvaret (se
avsnitt 5.5).
Anläggning avsedd för användning av el
Innehavare av starkströmsanläggningar avsedda för användning av el
som tillförs el med en spänning som överstiger 250 volt bör liksom för
närvarande i normalfallet ha strikt ansvar för skador från anläggningen.
De elkunder som köper el med en spänning som överstiger 250 volt är
företag, vilka så gott som samtliga innehar egna transformatorer. Dessa
är alltså strikt ansvariga enligt nuvarande ellag. Det finns inte skäl att
göra någon ändring i detta hänseende.
Till en anläggning som används för el med en spänning som överstiger
250 volt kan en eller flera andra anläggningar vara anslutna, där el
används som har både högre eller lägre spänning än 250 volt. Om
anläggningarna har samme innehavare, bör de betraktas som en enda
anläggning och därmed gäller det strikta ansvaret i hela anläggningen.
Att göra skillnad i fråga om ansvar vid skador som inträffar i samma
anläggning kan medföra betydande komplikationer vid skaderegleringen.
Innehavare av anläggningar som tillförs el med en spänning om högst
250 volt bör däremot vara undantagna från det strikta ansvaret.
I motsats till vad som gäller i dag bör det i fortsättningen inte göras
någon skillnad mellan anläggning utomhus och inomhus. Innehavare av
anläggningar som tillförs el med en spänning om högst 250 volt är till
övervägande del är privatpersoner. Ett syfte med det strikta ansvaret är
att säkerställa ersättningen för den skadelidande. Det strikta
skadeståndsansvaret bör därför begränsas till sådana anläggnings-
innehavare som förmår att bära kostnaderna vid skada.
Enligt nuvarande bestämmelser är det strikta ansvaret knutet till
innehav av egen generator eller transformator. Detta innebär att
innehavaren av överföringsanläggningen (nätägaren) åläggs ett strikt
ansvar för skada som inträffar i en utomhusanläggning som tillförs el
med en spänning om högst 250 volt eftersom mottagaren inte har någon
generator eller transformator. Innehavare av anläggningar som tillförs el
med en spänning om högst 250 volt har således inte strikt ansvar enligt
gällande ellag.
85
Det har anförts att skaderiskema kan vara större utomhus än inomhus.
Förslaget att skada som inträffar i en utomhusanläggning som tillförs el
med en spänning om högst 250 volt skall vara undantagen från strikt
ansvar innebär att den skadelidande far ett sämre skydd vid sådana
skador i den nya ellagen. Privatpersoner bör som nämnts inte utan
mycket starka skäl åläggas strikt ansvar. En vanlig hemförsäkring torde
inte täcka denna typ av skador om innehavaren åläggs ett strikt
skadeståndsansvar.
Undantaget för händelse av högre hand
En skada som uppkommit genom "händelse av högre hand" är enligt
gällande ellag undantagen från strikt ansvar, om skadan inte kunnat
avvärjas genom iakttagande av föreskrivna skyddsåtgärder. Undantaget
syftar på olyckor som uppkommit genom övermäktiga naturkrafter som
t.ex. orkaner och jordbävningar
Denna undantagsbestämmelse från det strikta ansvaret saknar nästan
helt praktisk betydelse. Svensk rätt har i allmänhet varit restriktiv till
undantag för force majeure-situationer. Regeringen anser att det inte
finns behov av en bestämmelse som föreskriver undantag för force
majeure-situationer i den nya ellagstiftningen.
Svagströmsanläggningar
En skäl att ålägga någon strikt ansvar är att det finns en konkret risk för
skada. Svagströmsanläggningar kan inte orsaka skada om inte ström
genom olyckshändelse kommit in från en starkströmsanläggning. Vid
sådana skador bör enligt regeringen innehavaren av en starkströms-
anläggning även fortsättningsvis ha strikt ansvar.
Regeringens förslag: Produktansvarsbestämmelsema överförs i huvud-
sak oförändrade till den nya ellagen.
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan invändning av
remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag: Den 1 januari 1993 trädde
produktansvarslagen (1992:18) och produktansvarsbestämmelsema i
ellagen i kraft. De ändringar som då genomfördes har sin grund i EG:s
direktiv om produktansvar (85/374/EEG). Produktansvar avser ansvar för
skada som en produkt orsakar på något annat än produkten själv.
Vid direktivets anpassning till svensk rätt begränsades
produktansvarslagens tillämpningsområde till lösa saker. Eftersom
ellagen sedan tidigare innehöll regler om skadestånd för skador orsakade
Prop. 1996/97:136
86
genom inverkan av elektrisk ström ansågs det lämpligast att också föra in
bestämmelser om produktansvar avseende elektrisk ström i den. På så
sätt blev skadeståndsreglerna angående elektrisk ström samlade i en
författning (prop. 1991/92:135, bet. 1991/92:NU31, rskr. 1991/92:287).
Detta innebar att vissa preciseringar av begreppen krävdes för att
bestämmelserna om produktansvar i ellagen skulle bli begripliga. Därvid
iakttogs en stor försiktighet för att bestämmelserna inte skulle avlägsna
sig från direktivets innebörd. Vidare lades produktansvarslagens regler,
så långt som möjligt, till grund för bestämmelsernas utformning.
I det lagstiftningsärende som ledde till införandet av
produktansvarsbestämmelsema i ellagen konstaterades att förslaget
innebar en provisorisk reglering i avvaktan på en ny ellagstiftning och att
bestämmelserna senare skulle arbetas in i den nya ellagstiftningen.
En förutsättning för skadeståndsansvar enligt ellagens bestämmelser
om produktansvar är att strömmen satts i omlopp från en anläggning med
egen generator eller transformator. Detta innebär i praktiken att
produktansvaret faller på innehavare av anläggning för överföring av el
(prop. 1991/92:135). Även om elen köps från en producent omvandlas
den i nätföretagets transformator och någon möjlighet att identifiera
ström finns inte. Elen måste anses vara satt i omlopp av denne när den
lämnar nätföretagets anläggning och tillförs en annan eller när den på
annat sätt tillhandahålls från anläggningen.
Det strikta ansvaret för innehavare av elektrisk starkströmsanläggning
skall enligt regeringens förslag inte längre vara knutet till innehav av
egen generator eller transformator (avsnitt 13.2).
EG-direktivets grundläggande princip är att den som inom ramen för
en näringsverksamhet tillverkar en produkt skall vara strikt ansvarig för
skador som orsakas av en defekt i produkten. Det strikta ansvaret är
således kanaliserat i första hand till den som typiskt sett befinner sig i en
sådan position att han kan bestämma över produktens beskaffenhet och
som ofta har ekonomiska resurser att bära skadeståndsansvaret. Ett syfte
med produktansvaret, förutom att en skadelidande skall fa ersättning för
skada, är att skapa incitament för säkerhetsarbete. Därigenom ökar
produktsäkerheten.
De som bäst uppfyller nu nämnda förutsättningar är innehavare av
elektriska anläggningar för produktion och överföring av el. Genom att
lägga produktansvaret på innehavare av produktions- och
överföringsanläggningar kan EG-direktivets krav uppfyllas när det gäller
elektricitet. Produktansvar skall därför åvila varje innehavare av elektrisk
starkströmsanläggning för produktion och överföring av el. Detta innebär
att kravet på innehav av egen generator eller transformator bör kvarstå
när det gäller producentansvaret.
Innehavare av svagströmsanläggningar skall inte att omfattas av
produktansvaret eftersom svagströmsanläggningar inte kan orsaka skada.
En förutsättning för produktansvar är att elen har satts i omlopp. Detta
innebär i praktiken att ansvaret faller på innehavare av anläggning för
överföring av el, dvs. nätföretagen.
Prop. 1996/97:136
87
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Principen i den nuvarande ellagen om ansvar för
vårdslöshet för skador på en elektrisk anläggning som orsakats av el från
en annan elektrisk anläggning förs inte över till den nya lagen. Någon
särskild regel om detta behövs inte, eftersom motsvarande följer av
skadeståndslagen (1972:287). För att skadeståndsskyldigheten liksom
tidigare skall omfatta ren förmögenhetsskada införs en särskild
bestämmelse om detta. Reglerna utvidgas till att omfatta skador orsakade
av elektrisk ström på naturgasledningar för vilka koncession krävs enligt
lagen (1978:160) om vissa rörledningar.
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Två remissinstanser lämnar synpunkter på
förslaget. Telestömingsnämnden tillstyrker ELU:s förslag att det strikta
skadeståndsansvaret inte skall gälla om det är en annan elektrisk
anläggning eller en rörledning för transport av naturgas som skadats.
Svenska Bioenergiföreningen anser däremot att skada på fjärrvärmenät
som kan härledas till innehavaren av nätkoncession bör ersättas av denne,
dvs. strikt skadeståndsansvar.
Justitiekanslem och Konsumentverket föreslår att bestämmelsen
kompletteras med en uttrycklig regel som anger att skadeståndslagens
regler är tillämplig.
Skälen för regeringens förslag: Enligt ellagen föreligger ett strikt
ansvar för skador orsakade av elektrisk ström. Strikt ansvar gäller dock
inte skada på elektrisk anläggning eller störning av dess drift som
orsakats av elektrisk ström från en annan elektrisk anläggning.
Har en sådan skada eller störning uppstått är innehavaren av den
anläggning från vilken den skadegörande strömmen utgått skyldig att
betala skadestånd. Skadeståndsskyldighet föreligger dock endast om
anläggningsinnehavaren inte har vidtagit föreskrivna skyddsåtgärder eller
om skadan eller störningen har föranletts av vårdslöshet vid utförandet av
anläggningen eller vid dess skötsel.
Det kan också inträffa att skada eller störning uppstår på den
anläggning som strömmen gått ut från. Om skadan eller störningen
föranletts av vårdslöshet vid den andra anläggningens utförande eller
skötsel, skall den anläggningens innehavare ersätta skadan eller förlusten.
Om vårdslöshet har förekommit vid båda anläggningarnas utförande
eller skötsel, kan rätten bestämma hur skadan eller förlusten skall drabba
vardera sidan.
Skadeståndsansvaret mellan innehavare av elektriska anläggningar
förutsätter som nämnts alltid vårdslöshet. Ersättningsskyldigheten
omfattar både sakskador och, vid driftstörning, ren förmögenhetsskada.
Enligt regeringens bedömning bör skadeståndsansvaret i förhållandet
mellan innehavare till elektriska anläggningar även i fortsättningen
grundas på vårdslöshet. Någon specialbestämmelse om detta finns det
88
dock ingen anledning att ha i den nya ellagen. Skadeståndsansvaret
kommer då i stället regleras av sedvanliga skadeståndsregler.
I ett avseende behövs dock en specialregel. Den nuvarande principen i
ellagen om ersättning för s.k. ren förmögenhetsskada vid driftstörning
bör behållas. Detta bör komma till uttryck i en särskild bestämmelse.
Enligt skadeståndslagen utgår ersättning för ren förmögenhetsskada bara
i vissa särskilt angivna fall.
Enligt regeringens förslag skall prioritetsprincipen i fråga om
skyldighet att vidta skyddsåtgärder i fortsättningen gälla i förhållandet
mellan en elektrisk anläggning och koncessionspliktiga
naturgasledningar (avsnitt 12.2). Principen om ett ansvar för vårdslöshet
bör därför utvidgas till att gälla även skador orsakade av elektrisk ström
på naturgasledningar för vilka koncession krävs enligt lagen (1978:160)
om vissa rörledningar.
Frågan om preskriptionstider har behandlats i avsnitt 13.3.
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Skadestånd vid sakskada skall i fortsättningen
jämkas enligt skadeståndslagens (1972:207) bestämmelser, om den
skadelidande har medverkat till skadan. Därmed kommer samma regler
att gälla vid sakskada och personskada.
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan invändning av
remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag: Skadeståndslagen (1972:207)
innehåller bestämmelser om jämkning när den skadelidande avsiktligt
eller av vårdslöshet medverkat till skadan. För personskador är
huvudregeln att jämkning kan ske om den skadelidande själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Vid sakskador
eller vid rena förmögenhetsskador kan jämkning ske om vållande på den
skadelidandes sida har medverkat till skadan. Vid sakskada kan jämkning
alltså ske på grund av att någon annan än den skadelidande har
medverkat till skadans uppkomst.
Enligt nuvarande ellag skall skadeståndslagens regler om jämkning
tillämpas i fråga om personskada.
Ellagen innehåller bestämmelser om ansvarsfrihet vid den
skadelidandes medverkan till sakskada. En innehavare av elektrisk
anläggning är fri från skadeståndsskyldighet om den skadelidande genom
överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv
vållat skadan. Skadeståndsskyldighet föreligger inte heller om skadan
föranletts av att den skadelidande underlåtit att fullgöra sina skyldigheter
mot den elektriska anläggningens ägare eller innehavare.
Ellagens bestämmelser om ansvarsfrihet vid sakskada som inte
omfattas av produktansvarsreglema är beroende av vilken grad av
89
vårdslöshet som har förekommit på den skadelidandes sida. Har den
skadelidande handlat grovt vårdslöst erhålls ingen ersättning. Vid
vårdslöshet som inte är grov utgår däremot full ersättning.
Bestämmelserna innebär att alla fall av överträdelser av gällande
föreskrifter jämställs med grov vårdslöshet från den skadelidandes sida.
Det kan med fog anses otillfredsställande med en skadeståndsprincip där
antingen full ersättning utgår eller ingen alls.
Skadestånd vid sakskada bör därför i fortsättningen jämkas enligt
skadeståndslagens (1972:207) bestämmelser, om den skadelidande har
medverkat till skadan.
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Regressrätten vid skador orsakade av elektrisk
ström skall inte längre regleras i ellagstiftningen. Detta innebär att
regressrätten i stället följer de allmänna, icke lagfästa, principerna.
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan invändning av
remissinstanserna.
Skälen for regeringens förslag: I skadeståndslagen (1972:207) finns
en bestämmelse om solidariskt ansvar för skadestånd. Bestämmelsen är
tillämplig om två eller flera skall ersätta samma skada. Den innebär att en
skadelidande kan kräva ut hela skadeståndsbeloppet från vem som helst
av de ansvariga, i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i den
skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem.
Enligt huvudregeln i den nuvarande ellagen har en innehavare av
elektrisk anläggning regressrätt mot den som vållat skadan.
Den nuvarande ellagen innehåller en särskild bestämmelse om
regressrätt som reglerar förhållandet mellan innehavare av elektriska
anläggningar. Innehavare av elektrisk anläggning har regressrätt
gentemot en annan anläggningsinnehavare under förutsättning att skadan
orsakats genom ström som på onormalt sätt kommit in från den andra
anläggningen. Skadan skall också vara vållad genom vårdslöshet vid den
andra anläggningens utförande eller skötsel.
Om vårdslöshet vid utförande eller skötsel förekommit vid båda
anläggningarna far rätten bestämma med hur stort belopp ersättningen
slutligen skall betalas av vardera sidan. Vid bedömningen skall graden av
vållande på ömse sidor beaktas.
Om ingen av anläggningsinnehavama varit vårdslös skall båda betala
ersättning som om de gemensamt vållat skadan. Ersättningsskyldighet
föreligger i sådant fall inte för innehavare av svagströmsanläggningar.
Det finns ingen uttrycklig regel om fördelningen. Hur fördelningen
skall ske mellan de båda innehavarna är inte helt klart.
I den nuvarande ellagen finns också en särskild regressregel för skada
som föranletts av att någon vidtagit en åtgärd som i väsentlig mån ökat
90
faran för skadans uppkomst. Åtgärden skall har vidtagits efter det att
utförandet av en elektrisk anläggning påbörjats, utan anläggnings-
innehavarens samtycke. Den som vidtagit åtgärden är ansvarig för den
skadan om vederbörande insett eller borde ha insett faran.
När det gäller inbördes ansvar mellan solidariskt ansvariga är rättsläget
delvis oklart. I skadeståndslagen finns inga bestämmelser om hur
skadeståndsansvaret slutligen skall fördelas. Den allmänna principen som
gäller är att en skälighetsbedömning skall göras. Vid denna bedömning
bör beaktas grunden för de berörda parternas ansvar och övriga
omständigheter, bl.a. graden av vållande. När det gäller strikt ansvar är
uppfattningen i svensk rätt att den som har ett sådant ansvar normalt har
regressrätt mot den som har vållat skadan.
Den som inte är strikt ansvarig enligt ellagen är dock ansvarig enligt de
allmänna reglerna i skadeståndslagen och, om vårdslöshet föreligger,
skyldig att ersätta skadan. Den som inte har strikt ansvar är således
solidariskt ansvarig med den strikt ansvarige, om vårdslöshet föreligger.
Enligt huvudregeln i ellagen har en innehavare av elektrisk anläggning
regressrätt mot den som vållat skadan. Bestämmelsen återspeglar vad
som normalt anses gälla vid strikt ansvar.
Prop. 1996/97:136
91
Prop. 1996/97:136
Regeringens bedömning: För att stärka konsumentskyddet på
elmarknaden bör tvingande minimiregler inforas. Dessa bör i första hand
röra grundläggande frågor som förutsättningarna för att avbryta
överföringen av el om konsumenten försummat sina skyldigheter samt
konsumentens rätt till ersättning i vissa fall av avbrott i överföringen.
Elkonsumentskyddsutredningens bedömning: Överensstämmer i
huvudsak med regeringen.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna, däribland
Konsumentverket, Marknadsdomstolen och Allmänna Reklama-
tionsnämnden, tillstyrker eller har inte något att invända mot att
tvingande minimiregler införs till skydd för konsumenterna på
elmarknaden. Sveriges Konsumentråd anser att även frågan om
ersättning vid kvalitativa driftstörningar bör utredas och att lagstiftningen
skall samlas i en särskild författning. Svenska Kommunförbundet,
Svenska Elverksföreningen, Svenska Gasföreningen och Svenska
Fjärrvärmeföreningen ifrågasätter behovet av lagstiftning och anser att nu
gällande avtal först bör utvärderas. Örebro Energi AB avstyrker att
området regleras i lag.
Allmänna utgångspunkter
Under de senaste decennierna har en rad åtgärder vidtagits i syfte att stärka
konsumenternas ställning och rättsskydd i olika avseenden, bl.a. genom
införande av tvingande civilrättslig och marknadsrättslig lagstiftning. Även
inom processrätten har reformer genomförts i liknande syfte. Ett annat
betydelsefullt inslag är frivilliga överenskommelser mellan näringsliv och
konsumentorganisationer. Dessa initiativ bör ses mot bakgrund av
konsumenternas ofta underlägsna ställning på marknaden och svårigheter
att hävda sina intressen i förhållande till säljare och tillverkare, vilket
kommer till uttryck på flera olika sätt. Ett exempel är användningen av
standardiserade avtal. Ofta bestäms dessa avtal ensidigt av näringsidkaren
eller av någon annan för näringsidkarens räkning. Konsumenten ställs inför
valet att godta de villkor som föreläggs honom eller avstå från att ingå
avtal.
Inom EU har det vuxit fram en alltmer aktiv konsumentpolitik. Detta
har bl.a. resulterat i en rad direktiv, som har sin utgångspunkt i fördragets
allmänna bestämmelser om skydd för liv och hälsa. I och med
92
Maastrichtfördraget föreskrivs i EG-fördragets artikel 129a att
gemenskapen skall bidra till en hög skyddsnivå för konsumenterna. För
närvarande pågår en avregleringsprocess inom sektorn för allmännyttig
verksamhet, t.ex. vad gäller telekommunikation, flygtransporter samt
gas- och elförsörjning. Som en viktig del av detta arbete ingår även att
säkerställa att konsumenternas intresse tas tillvara.
Behovet av konsumentskyddslagstiftning på elmarknaden
De senaste åren har elmarknaden genomgått en genomgripande reforme
ring, vilket bl.a. har inneburit att konsumenterna fatt två avtalsparter. Det
är dels innehavaren av nätkoncession, som svarar för de fysiska
anläggningarna och överföringen av el, dels elleverantören som producerar
och handlar med el.
Tillgång till el är ett primärbehov för hushållen och en förutsättning för
en tillfredsställande levnadsstandard i ett modernt samhälle. Det är därför
angeläget att hushållen har tillgång till el på villkor som ger uttryck för
en balans mellan konsumenterna och företagen. Ett av målen med elmar-
knadsreformen var att stärka elanvändarnas ställning. I förarbetena
betonas särskilt skyddet för de små hushållskundema - konsumenterna -
och deras möjligheter att utnyttja de förändringar som reformen har
inneburit.
För en konsument är det i praktiken omöjligt att försörja sig själv med
egen el. Detta medför att konsumenten inte kan avstå från att ingå avtal om
leverans av el. Förhållandet mellan parterna regleras i huvudsak i
standardvillkor. Hushållens möjligheter att fa till stånd en annan och
förmånligare avtalsreglering är normalt utesluten. Vidare är varken
konsumentköplagen eller annan tvingande lagstiftning tillämplig vid köp
eller överföring av el. Dessa faktorer gör att den enskilde konsumentens
möjlighet att hävda sig gentemot elleverantören och koncessionshavaren är
begränsad.
Utgångspunkten bör vara att konsumentskyddsnivån på elmarknaden i
huvudsak skall motsvara vad som gäller inom andra områden. För att
uppnå detta krävs enligt regeringens bedömning tvingande minimiregler.
Dessa bör i första hand röra grundläggande frågor som förutsättningarna
för att avbryta överföringen av el om konsumenten försummar sina
skyldigheter samt konsumentens rätt till ersättning i vissa fall av avbrott i
överföringen.
Skyddsbehovet som motiverar införandet av tvingande bestämmelser
gör sig framför allt gällande då en fysisk person ingår avtal för överföring
av el avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför
näringsverksamhet. Tillämpningsområdet bör därför begränsas till denna
situation. Enligt regeringens bedömning framstår det som mest
ändamålsenligt att bestämmelserna fogas in som en del av den nu
föreslagna ellagen.
Prop. 1996/97:136
93
Prop. 1996/97:136
Regeringens forslag: Förutsättningarna för att avbryta överföringen av
el till en konsument på grund av dennes avtalsbrott regleras i lagen.
Överföringen far avbrytas på grund av konsumentens försummelse
endast om försummelsen är att betrakta som ett väsentligt avtalsbrott.
Innan överföringen avbryts skall konsumenten uppmanas att inom viss
skälig tid vidta rättelse. Avser försummelsen bristande betalning skall
han, sedan tidsfristen för att vidta rättelse har löpt ut, delges en under-
rättelse där det framgår att överföringen kan komma att avbrytas om inte
betalning sker inom tre veckor. Socialnämnden skall samtidigt under-
rättas om förhållandena. Om konsumenten vidtar rättelse eller, i fall av
betalningsförsummelse, socialnämnden åtar sig betalningsansvar för
skulden far överföringen inte avbrytas. Överföring av el far inte heller
avbrytas i anledning av en fordran som är föremål för tvist.
Vidare far inte överföringen avbrytas om omständigheterna ger
anledning att befara att ett avbrott skulle medföra ej obetydlig
personskada eller omfattande sakskada. Det gäller dock inte om
konsumenten handlar otillbörligt.
Elkonsumentskyddsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak
med regeringens förslag. Utredningen har dock föreslagit att överföringen
av el far avbrytas på grund av konsumentens försummelse endast om det
kan ske utan risk för liv, hälsa eller omfattande egendomsskada.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna ställer sig
positiva till utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Flera
remissinstanser, däribland Göteborgs universitet, Affärsverket svenska
kraftnät, Riksförbundet Energileverantörema, Svenska Elverksföreningen,
Svenska Gasföreningen, Svenska Kraftverksföreningen och Örebro Energi
AB är dock kritiska till att företagen inom elbranschen åläggs att bedöma
risken för liv, hälsa och egendomsskada och anser att denna bedömning
bör ligga på det allmänna, dvs. de sociala myndigheterna, i anslutning till
att socialnämnderna underrättas om den förestående avstängningen.
Statens Jordbruksverk menar att även djurskyddsintressen bör beaktas vid
en avstängning av eltillförseln. Svenska Kommunförbundet anser, för det
fall att lagstiftning på området är nödvändig, att utredarens förslag är
alltför tillkrånglat och långtgående samt att det både ur principiell och
ekonomisk synvinkel är oacceptabelt att socialnämnderna skall underrättas
vid en förestående avstängning. Även Malmö kommun anser att någon
underrättelse till socialnämnden inte bör ske. Kammarrätten i Sundsvall
förespråkar att bedömningen i stället bör avse risken för sanitär olägenhet.
Några remissinstanser framhåller att även den situationen att en samfällig-
het eller ägare av ett flerfamiljshus underlåter att betala för levererad el bör
omfattas av lagstiftningen. Sveriges Konsumentråd anser att ett enskilt
företag inte skall ha rätt att stänga av elen för en konsument utan att saken
dessförinnan prövats av en kronofogdemyndighet, som även skall kunna ge
94
nätägaren rätt att strypa eltillförseln till ett minimum. Datainspektionen Prop. 1996/97:136
menar att bestämmelsens förhållande till inkassolagen bör klargöras.
I den nuvarande ellagstiftningen begränsas inte möjligheten att avbryta
överföringen av el till en konsument. Frågan regleras i standardavtal. Dessa
medger, utöver avbrott föranledda av elsäkerhetskäl, ransoneringsskäl,
underhållsarbete och liknande omständigheter, att nätkoncessionshavaren
och elleverantören kopplar från anläggningen respektive upphör att
leverera om konsumenten försummar att betala förfallna avgifter, ställa
säkerhet eller lämna förskottsbetalning, om inte försummelsen är av ringa
betydelse. Sak samma gäller om konsumenten i något annat avseende gör
sig skyldig till väsentlig försummelse. Avser försummelsen bristande
betalning skall konsumenten ges skälig tid att vidta rättelse. En tvistig
fordran far inte ligga till grund för frånkoppling.
Konsumenten har numera två avtalsparter, nätkoncessionshavaren och
elleverantören. Det är endast nätkoncessionshavaren som rent faktiskt kan
avbryta överföringen av el, antingen genom egen personal eller med
bistånd från en kronofogdemyndighet. Leverantören kan således inte
avbryta leveransen utan bistånd från nätkoncessionshavaren. I detta kapitel
används stänga av synonymt med avbryta överföringen.
Bör avstängning tillåtas?
Tillgången till hushållsel är av grundläggande betydelse och kan vara
livsavgörande för de enskilda konsumenterna och deras familjer. Mot
denna bakgrund har regeringen övervägt att, frånsett sådana avbrott i
överföringen som måste tillåtas av säkerhetsskäl, vid underhåll,
ransonering och liknande förhållanden, införa ett förbud mot avstängning
av el i konsumentförhållanden.
I praxis är det dock accepterat att elen far stängas av. En viss jämförelse
kan också göras med vad som gäller på hyresrättens område. Det är
allmänt accepterat att man kan förlora sin bostad vid olika typer av
försummelser. Vidare är det snarare regel än undantag i kontrakts-
förhållanden att ena parten kan återta eller upphöra med sin prestation vid
motpartens avtalsbrott, även vid fortgående prestationer. Till saken hör
också att ett förbud mot att stänga av el helt skulle beröva elbranschen dess
möjlighet att begränsa sina kreditförluster. Vi vill också poängtera att en
avstängning i vissa fall kan motverka att en stadigt växande skuldbörda
uppstår för den enskilde konsumenten. Med hänsyn till dessa
omständigheter skulle, enligt regeringens mening, ett förbud mot
avstängning föra alltför långt. Vid avvägningen av under vilka
omständigheter som en avstängning bör få ske bör dock konsument-
intresset väga tungt.
95
Under vilka förhållanden bör avstängning tillåtas?
En avgörande skillnad mellan förhållandena på elmarknaden och flertalet
andra avtalsförhållanden är elens betydelse för hushållens mest grund-
läggande behov. Strömlöshet kan omgående medföra en allvarlig
försämring av den enskildes situation, varför det heller inte kan bortses
från att ett hot om avstängning i vissa fall kan användas som ett otillbörligt
påtryckningsmedel för att driva in utestående fordringar. Det är mot denna
bakgrund som avstängningsrätten - i likhet med rätten till avhysning och
avstängning av vattenleverans - bör vara formaliserad i lag och försedd
med begränsningar. Härigenom uppnås en förutsebarhet och enhetlighet
för alla parter samt ett ökat skydd för konsumenterna.
Konsumenten kan göra sig skyldig till försummelser gentemot
nätkoncessionshavare och leverantör på flera olika sätt, t.ex. genom att
bryta mot säkerhetsföreskrifter. I praktiken torde dock underlåtenhet att
erlägga betalning för levererad el eller för nätavgift vara den typ av
försummelse som är mest vanlig och av störst betydelse för parterna inom
elbranschen.
Möjligheten att stänga av elen för en konsument bör enligt regeringens
mening bara fa användas om konsumenten har gjort sig skyldig till en
försummelse som är att betrakta som ett väsentligt avtalsbrott.
Avstängning bör således inte fa ske om försummelsen avser ett mindre
belopp eller om det rör sig om enstaka betalningsförsummelser av inte
alltför betydande belopp. Åtgärden måste således stå i rimlig proportion till
konsumentens avtalsbrott. Ett liknande väsentlighetskrav finns redan i dag
enligt gällande standardvillkor och i motsvarande bestämmelse i lagen
(1970:244) om allmänna vatten- och värmeanläggningar vid avstängning
av vattenleverans.
Skyddet för konsumenten
Konsumenten bör, innan överföringen kan brytas ges möjlighet att inom
skälig tid vidta rättelse. Beträffande betalningsförsummelser bör
förutsättningarna för avstängning formaliseras ytterligare genom ett krav
på att konsumenten skall delges en underrättelse om att elen kan komma att
stängas av. Detta formaliserade förfarande utgör en garanti för att
konsumenten verkligen far vetskap om vad som gäller och det bör även
kunna inskärpa allvaret i situationen. En avstängning kan snabbt medföra
mycket allvarliga konsekvenser för den enskilde konsumenten och dennes
familj. Om elen stängs av vintertid kan det i vissa fall uppstå risk för
personskador eller omfattande sakskador. Det är enligt regeringens mening
angeläget att genom olika former av skyddsmekanismer motverka att så
sker. Ett hot om avstängning av el i förening med en uppmaning att betala
omfattas normalt av inkassolagens regler. Det innebär att elbranschen har
att iaktta principerna om god inkassosed. Datainspektionen har i sin praxis
funnit det oförenligt med god inkassosed att hota med avstängning när det
föreligger risk för sanitär olägenhet och har därvid som exempel angett
eltillförsel till en eluppvärmd bostad.
Prop. 1996/97:136
96
I 30 § lagen om allmänna vatten- och avloppsledningar föreskrivs att en
vattenleverans inte far stängas av om det skulle medföra sanitär olägenhet.
I rättspraxis finns exempel på att detta stadgande tillämpats analogt vid
avstängning av elleverans. I en överenskommelse mellan Elverksföre-
ningen och Konsumentombudsmannen i samband med att tidigare
standardvillkor, AB-L-86, förhandlades fram anges att det förutsätts att
leverantören alltid använder rätten till avstängning med varsamhet och med
hänsynstagande till abonnentens intresse. I krav- och avstängningsrutiner,
utarbetade av Elverksföreningen 1995, kommenteras detta på så sätt att
"härmed åsyftas främst att det är angeläget att söka kontakt med kunden
för att om möjligt fa klarhet i orsakerna till den uteblivna betalningen, för
att överenskomma om en avbetalningsplan samt - i vissa fall - för att
anvisa möjligheterna till hjälp". Vidare anförs bl.a. att vid avstängning
vintertid av en elleverans som berör en byggnads uppvärmning och där det
bedöms finnas risk för skador bör man förvissa sig om att byggnaden inte
står tom utan att det finns någon där som kan avvärja skador.
Redan i dagsläget finns således ett visst skydd för konsumenten. Detta
bör dock stärkas, dels genom särskilda regler som hindrar avstängning i
vissa akuta situationer, dels genom att socialnämnden eller den nämnd som
annars fullgör uppgifter inom socialtjänsten, skall underrättas vid en
förestående avstängning. Utredningen har föreslagit att avstängning skall
tillåtas endast om det kan ske utan risk för liv, hälsa och omfattande
egendomsskada. Förslaget i denna del har fatt kritik under
remissbehandlingen, företrädesvis från elbranschen. Regeringen bedömer
att den föreslagna regeln skulle föra alltför långt. I stället bör föreskrivas
att avstängning inte far ske om omständigheterna i det enskilda fallet ger
anledning befara att en avstängning skulle medföra ej obetydlig
personskada eller omfattande sakskada. Den föreslagna bestämmelsen
innebär inte någon utredningsskyldighet för nätkoncessionshavaren eller
elleverantören. Om konsumenten handlar otillbörligt mot avtalsparten bör
inte denna bestämmelse hindra en avstängning.
Enligt bestämmelserna i hyreslagen skall en hyresvärd underrätta
socialnämnden om ett hyresavtal sagts upp på grund av att hyresrätten
förverkats. Detta har sin utgångspunkt i sociala hänsyn. Sådana hänsyn gör
sig gällande även i elsammanhang. Avstängning av el är liksom vräkning
en mycket ingripande åtgärd, som kan medföra allvarliga konsekvenser för
elabonnenten och dennes familj. Socialnämnden bör därför, samtidigt som
delgivning sker med konsumenten, underrättas om förhållandena. Om det
skulle visa sig att socialnämnden har anledning att lämna bistånd till den
enskilde kan en prövning inom ramen för socialtjänstlagen komma ifråga.
Föreligger rätt till bistånd kan således kommunen ingripa genom att
antingen betala skulden eller åta sig betalningsskyldighet.
För att motverka att rätten till avstängning används som ett medel i en
tvist mellan partema bör i lag föreskrivas att en fordran som är föremål för
tvist inte far ligga till grund för en avstängning, något som redan gäller
enligt nu gällande leveransavtal.
Prop. 1996/97:136
97
7 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
Kostnadskonsekvenser
Prop. 1996/97:136
Som framgått innebär förslaget att socialnämnderna kommer att meddelas
då det övervägs att avbryta överföringen av el. Regeringen bedömer att
förslaget i denna del totalt sett inte bör medföra kostnadsökningar.
Socialnämnden torde i det fall en enskild på grund av allvarliga sociala
problem inte har betalningsförmåga redan ha kontakt med denne. I det fall
den enskilde inte har haft kontakt med socialnämnden, kan en kontakt med
nämnden förhindra att det uppstår sociala problem för den enskilde.
Regeringens förslag: Nätkoncessionshavaren åläggs en skyldighet i lag att
underrätta konsumenten om förutsebara avbrott i överföringen.
Konsumenten skall underrättas om avbrottet i god tid före avbrottet genom
ett personligt meddelande eller, om så är lämpligt, genom anslag
Elkonsumentskyddsutredningens förslag: Överensstämmer i
huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna tillstyrker eller
lämnar förslaget utan invändning. Allmänna reklamationsnämnden och
Villaägarnas Riksförbund anser dock att konsumenterna alltid skall
underrättas genom personligt meddelande.
Skälen för regeringens förslag: Nätkoncessionshavaren far avbryta
överföringen av el för att vidta åtgärder motiverade av elsäkerhetsskäl eller
för att upprätthålla en god drift- och leveranssäkerhet. Det framstår som
naturligt att konsumenten vid längre avbrott som i det enskilda fallet är
förutsebart underrättas om när avbrottet inträffar och hur länge det skall
pågå. Detta utgör en viktig förutsättning för att konsumenten skall kunna
undvika eller begränsa omfattningen av de skador som kan uppstå i
anledning av driftstörningen. Det är viktigt att nätkoncessionshavaren
underrättar konsumenterna om alla förutsebara avbrott i god tid. Även
kortvariga avbrott kan i och för sig medföra betydande skador, exempelvis
förlust av mjukvara i hemdatorer eller förstörd hemelektronik.
Konsumentskyddet gör sig emellertid främst gällande vid längre avbrott
som kan föranleda störningar i de primära användningsområdena för el,
dvs. värme, matlagning, ljus och hygien.
Med hänsyn till vikten av att konsumenterna får vetskap om ett
kommande elavbrott, bör en lagstadgad underrättelseskyldighet införas vid
förutsebara driftstörningar som inte är bara kortvariga. Det kan enligt vår
mening inte vara tillräckligt att konsumenten underrättas endast via press
eller andra medium. Underrättelser på detta sätt kan inte med tillräcklig
grad av säkerhet förväntas nå konsumenten. Aviseringen bör därför
normalt ske genom en underrättelse till den enskilde konsumenten, t.ex.
genom ett telefonsamtal, hemskickat meddelande eller - om det är lämpligt
- genom anslag i anslutning till konsumentens bostad. Det är i sistnämnda
fall angeläget att koncessionsinnehavaren anslår meddelandet på ett sådant
98
sätt, t.ex. på dörr eller anslagstavla, att konsumenten verkligen far del av
meddelandet.
En underlåtelse att underrätta konsumenten bör kunna leda till att
nätkoncessionshavaren ådrar sig skadeståndsansvar för sådana skador som
denne hade kunnat undvika om underrättelse skett. Nätkoncessions-
havarens skadeståndsskyldighet behandlas i avsnitt 14.4.
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Konsumentens rätt till ersättning vid avbrott i
överföringen av el regleras i lagen.
Det införs en skadeståndsskyldighet för nätkoncessionshavaren och
elleverantören i de fall överföringen bryts på grund av konsumentens
avtalsbrott trots att förutsättningarna för det inte är uppfyllda. Ansvaret
ligger hos den som tar initiativ till åtgärden.
Vidare införs en skadeståndsskyldighet för nätkoncessionshavaren i de
fall han underlåter att meddela konsumenten om ett förutsebart avbrott i
överföringen.
Vid andra avbrott i överföringen, vilka inte är motiverade av
elsäkerhetsskäl eller för att upprätthålla en god drift- och leveranssäkerhet,
skall nätkoncessionshavaren ha ett s.k. kontrollansvar. Detta ansvar
innebär att nätkoncessionshavaren kan undgå ersättningsansvar endast om
han visar att avbrottet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han
inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder han inte heller
skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Skadeståndsskyldigheten kan jämkas om den är oskäligt betungande
med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden och
andra särskilda omständigheter.
Konsumenten måste framställa sitt ersättningskrav inom två år från det
att skadan inträffade, annars går rätten till ersättning förlorad.
Elkonsumentskyddsutredningens förslag: Överensstämmer i
huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna är positiva till
förslaget eller har inte något att invända mot det. Sveriges Konsumentråd
menar att ett strikt skadeståndsansvar bör införas medan Göteborgs
tingsrätt, Affärsverket svenska kraftnät, REL Energi leverantörerna,
Svenska Elverksföreningen, Fjärrvärmeföreningen, Svenska Gasföre-
ningen, Svenska Kraftverksföreningen och Örebro Energi AB anser att
kontrollansvaret är alltför långtgående och inte anpassat till elbranschens
speciella villkor. Flera remissinstanser, bl.a. Hovrätten för Övre Norrland,
Malmö tingsrätt, Nationalekonomiska institutionen vid Göteborgs
universitet och Malmö kommun menar att en bagatellgräns eller självrisk
bör införas. Storstockholms Energi AB och Kommerskollegium anser att
kontrollansvarets innebörd bör förtydligas.
99
Skälen for regeringens förslag: I likhet med vad som gäller vid
avbrytande av överföring av el saknas bestämmelser i lag som reglerar
konsumentens rätt till ersättning då överföringen avbryts. Även denna
fråga regleras i dag avtalsvägen. De allmänna branschvillkoren ger konsu-
menten en viss rätt till ersättning. Det förekommer dock variationer i de
enskilda avtalen. Ersättningsrätten är i regel begränsad i flera avseenden
och bygger på ett culpaansvar, dvs. ett ansvar endast vid oaktsamhet. Inom
annan konsumentlagstiftning, t.ex. konsumentköplagen och konsu-
menttjänstlagen, gäller det längre gående kontrollansvaret, vilket i princip
innebär att näringsidkaren är skyldig att ersätta skador där avtalsbrottet
beror på hinder inom hans kontrollsfar. Detta innebär att konsumentens rätt
till ersättning vid avbrott i överföringen av el är mer begränsad än i den
konsumenträttsliga lagstiftningen. I lagen bör enligt regeringens mening
införas skadeståndsregler som är tvingande till konsumentens förmån.
Valet av ersättningsform förutsätter en lämplig avvägning mellan konsu-
menternas intresse av ett fullgott skydd och elbranschens intresse av
rimliga verksamhetsförutsättningar. Det kan därvid inte bortses från att för-
hållandena på elmarknaden är speciella. Elektricitet kan svårligen jämföras
med annan lös egendom och överföringen skall normalt ske kontinuerligt
dygnet om med hjälp av stömingskänsliga anläggningar. Som tidigare
berörts är verksamheten som består i produktion av och handel med el i
princip öppen för konkurrens medan nätverksamhet alltjämt är ett
monopol. En annan omständighet är att det på området finns ett flertal
föreskrifter, som företagen är skyldiga att anpassa sin verksamhet till.
Vem bör ha ansvaret vid avbrott i överföringen av el?
Leverantörens verksamhet utgörs av produktion och handel med el och kan
inte avbryta överföringen av el. Ett skadeståndsansvar föranlett av avbrott i
överföringen bör således i första hand läggas på nätkoncessionshavaren.
Leverantören bör dock kunna komma överens med nätkoncessionshavaren
om att denna skall avbryta överföringen om konsumenten begår ett
avtalsbrott. Om överföringen avbryts på begäran av leverantören utan att
förutsättningarna enligt lagen är uppfyllda bör leverantören ensam vara
skyldig att ersätta konsumenten för skada som uppkommer på grund av
avbrottet.
Vilken form av skadeståndsansvar skall gälla?
Som tidigare påpekats bör en reglering av skadeståndsfrågan innebära en
lämplig avvägning mellan parternas intressen. Det är rimligt att
konsumenten måste tåla vissa inskränkningar i överföringen, t.ex. kortare
avbrott vid underhåll och reparation.
Om överföringen av el bryts på grund av konsumentens avtalsbrott utan
att förutsättningarna enligt lagen är uppfyllda, bör konsumenten ha rätt till
ersättning för skada av nätkoncessionshavaren. Detsamma gäller om
nätkoncessionshavaren inte underrättar konsumenten om förutsebara
avbrott.
Prop. 1996/97:136
100
Vad gäller andra avbrott i överföringen finns det enligt regeringens
bedömning anledning att i flera avseenden sätta i fråga den gällande avtals-
regleingen, som kräver att den avtalsbrytande parten varit oaktsam. Den
tekniska utvecklingen gör att det ofta framstår som mindre ändamålsenligt
att prövningen utgår från om ett avtalsbrott kan läggas en part till last som
vållande. Att det uppstår fel och tekniska störningar i elnätet behöver inte
bero på någon försummelse av nätkoncessionshavaren. Men det kan ändå
ligga närmare till hands att företaget skall bära konsekvenserna av detta än
att den enskilde konsumenten skall göra det. Liknande skäl ligger bakom
kontrollansvaret i bl.a. konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.
Man har vid valet av skadeståndsansvar i princip tre olika lösningar att
välja mellan; nämligen (1) ett strikt ansvar, eventuellt med undantag för
force majeure, (2) ett kontrollansvar, och (3) ett culpaansvar, eventuellt i
form av ett presumtionsansvar. Vid valet av alternativ utgår man i
köprättsliga sammanhang primärt från frågan om säljaren genom
köpeavtalet skall anses ha garanterat att leverans kommer att äga rum på
avtalad tid eller om säljaren endast får anses ha lovat att med omsorg
sträva efter att leverera på utsatt tid, såvida han inte gjort någon särskild
utfästelse. I det första fallet anses det naturligt att utgå från ett strikt ansvar
och i det senare fallet kan endast ett slags culpaansvar komma i fråga.
Problemet kan dock svårligen lösas i denna renodlade form. Det är i
praktiken fråga om att hitta en reglering av skadeståndsfrågan som innebär
en avvägning mellan nätkoncessionshavare och konsument vad avser
risken för att nätkoncessionshavarens ansträngningar slår fel och som är
rättstekniskt enkel att tillämpa.
Överföring av el är i princip en tjänst som skall vara konsumenten
tillgänglig dygnet runt, året om. Samtidigt som det är omöjligt att fa ett
system som är så säkert att det aldrig uppstår drifts störningar, måste kravet
på tillgängligheten ställas i relation till elens grundläggande betydelse för
konsumenterna. Konsumenten är alltså i hög grad beroende av att han
garanteras avtalsenlig överföring. Det ligger därför närmare till hands att
lägga på nätkoncessionshavaren ett strikt ansvar med undantag för force
majeure-situationer, än att ansvaret skall stanna vid ett skadeståndsansvar
enbart vid oaktsamhet. Med hänsyn till att skälen för ett strikt ansvar inte
väger lika tungt som när det gäller elsäkerhet och skador som uppkommit
genom inverkan av el är det enligt regeringens bedömning emellertid inte
nödvändigt att föreskriva ett sådant ansvar. Däremot är det rimligt att
nätkoncessionshavaren bär risken inte bara för egen vårdslöshet utan även
för hinder som är att hänföra till företagets egen kontrollsfär. En positiv
effekt av detta är att förlusten sprids, eller med andra ord, pulvriseras, på så
många händer som möjligt, än att den enskilde individen ensam far stå för
hela förlusten.
Regeringen bedömer mot denna bakgrund att nätkoncessionshavaren bör
åläggas ett kontrollansvar. Det innebär att konsumenten har rätt till
ersättning för den skada han lider genom att överföringen av el avbryts, om
inte nätkoncessionshavaren visar att avbrottet beror på ett hinder utanför
hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och
vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Vi
Prop. 1996/97:136
101
återkommer i författningskommentaren till frågan om ansvarsregelns
tillämpning.
Ersättningens omfattning och jämkning
Ersättning på grund av avbrott som nu sagts bör omfatta ersättning för
utgifter, inkomstförlust samt annan förlust på grund av avbrottet, dvs. såväl
direkta som indirekta skador.
Regeringen har i lagrådsremissen föreslagit att ett skadestånd, efter
förebild i bl.a. konsumentköplagen, bör kunna jämkas om skadeståndet i
ett enskilt fall framstår som oskäligt betungande. Lagrådet har, med hänsyn
till att konsumentköplagen gäller företag av mycket varierande storlek
medan den nu föreslagna skadeståndsskyldigheten normalt torde komma
att åvila större nätföretag, ifrågasatt behovet av en sådan bestämmelse.
Regeringen har förståelse för synpunkten. Regeringens vill emellertid
framhålla att nätkoncessionshavaren kan bli skyldig att utge mycket höga
skadestånd och att en betungande skadeståndsskyldighet kan drabba även
elleverantören i anledning av att överföringen av el avbryts efter
leverantörens begäran.
Vad beträffar elleverantörerna kommer i framtiden bland dessa finnas
mycket små aktörer. Regeringen gör mot denna bakgrund den
bedömningen att en jämkningsregel fyller en funktion. Utan en särskild
jämkningsregel skulle regeln i 6 kap 2 § skadeståndslagen vara tillämplig.
Det är dock enligt regeringens mening av värde att ha en regel som är
direkt anpassad till konsumentskyddet på elområdet. Jämknings-
bestämmelsen bör därför införas.
Reklamation
Det är angeläget för den skadeståndsskyldige att klarhet vad gäller skades
tåndets omfattning nås så snabbt som möjligt. Skador i anledning av
avbrott i överföring torde normalt visa sig omgående. Det är därför rimligt
att konsumenten åläggs en skyldighet att underrätta nätkoncessionshavaren
om sitt krav inom två år från det skadan inträffade.
Kostnadskonsekvenser
Förslaget att införa ett s.k. kontrollansvar innebär att nätkoncessions-
havama åläggs ett ansvar som far anses motsvara vad näringsidkare
generellt har på konsumentområdet. Hur stora kostnadsökningar detta
medför för nätkoncessionshavama är svårt att bedöma. Det torde i stor
utsträckning bero på förhållandena i det enskilda företaget.
Prop. 1996/97:136
102
Prop. 1996/97:136
Regeringens förslag: Ellagens bestämmelser om tillsyn förs över till den
nya lagen och samlas i ett kapitel (12 kap.). Bestämmelserna preciseras
för att skapa förutsättningar för en effektivare tillsyn.
Ellagstiftningsutredningen (ELU) förslag: ELU har inte lämnat
något förslag i denna fråga.
Skälen för regeringens förslag: Såvitt avser frågor om elsäkerhet och
driftsäkerheten hos det nationella elsystemet bör tillsynen utövas av den
eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Med stöd av detta
bemyndigande avser regeringen att utse Elsäkerhetsverket att vara
tillsynsmyndighet för elsäkerhetsfrågor och Affärsverket svenska
kraftnät för frågor om driftsäkerheten hos det nationella elsystemet. I
övrigt skall nätmyndigheten vid NUTEK vara tillsynsmyndighet. I
praktiken omfattar nätmyndighetens tillsyn frågorna om
koncessionshavamas skyldigheter. En viktig fråga i det sammanhanget är
nättariffernas utformning.
I myndigheternas tillsynsansvar ingår bl.a. att se till att de gällande
föreskrifterna efterlevs. Tillsynsmyndigheterna bör därför ges befogenhet
att utfärda de förelägganden som behövs för detta. De bör även ha
möjlighet att förena ett föreläggande med vite.
Utformningen av de regler som styr nätmyndighetens övervakning av
den nya elmarknaden har lett till vissa problem och oklarheter.
Därför bör dessa regler preciseras enligt följande. Av 3 kap 9 § följer
en allmän skyldighet för nätkoncessionshavare att på skäliga villkor
överföra el åt annan. Tvister beträffande föreskrifter som endast berör få
inblandade bör avgöras av nätmyndigheten efter ansökan från någon av
de berörda. I lagen anges, såsom i 4 kap 10 §, att tvister om vissa
skyldigheter prövas av nätmyndigheten. Beträffande övriga föreskrifter,
dvs. sådana som berör hela eller större delen av kundkollektivet, bör det
inte krävas någon ansökan från en enskild för att nätmyndigheten skall fa
agera. Övervakningen av efterlevnaden av dessa föreskrifter kommer
därmed att omfattas av nätmyndighetens normala tillsynsarbete.
En sådan ordning medför flera fördelar. Beträffande föreskrifter som
berör hela kundkollektivet, främst nätföretagens tariffer, blir
nätmyndigheten inte bunden av att en enskild ansöker om prövning och
den blir inte heller bunden av sökandens yrkande. Därmed får
nätmyndigheten större möjligheter att prioritera sitt tillsynsarbete på ett
lämpligt sätt. Ingenting hindrar naturligtvis att enskilda kunder
uppmärksammar nätmyndigheten på olika problem som sammanhänger
103
med dessa föreskrifter. Nätmyndigheten blir dock inte skyldig att ta upp
en sådan anmälan till prövning om det inte framstår som motiverat.
Beträffande föreskrifter som endast berör ett fåtal aktörer på
elmarknaden är det i praktiken inte möjligt för nätmyndigheten att utöva
en aktiv tillsyn. Genom att den enskilde i dessa fall får begära prövning
av en tvist kommer dock nätmyndigheten att bli uppmärksammad på fall
där det råder tvister beträffande dessa föreskrifter.
Regeringens förslag: De myndigheter som har tillsynsansvaret för
frågor om elsäkerhet får rätt att dels förordna om rättelse på
nätinnehavarens bekostnad, dels förbjuda användandet av en elektrisk
anläggning eller däri ingående föremål som används på ett sådant sätt att
uppenbar fara för person eller egendom uppstår.
Prop. 1996/97:136
Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Överensstämmer delvis
med regeringens förslag. ELU har föreslagit att ellagens bestämmelse att
beslut som meddelas enligt lagen eller med stöd av föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen om inte annat bestäms skall gälla
omedelbart, förs över oförändrad till den nya ellagen.
Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan invändning av
remissinstanserna
Skälen för regeringens förslag: Samtliga tillsynsmyndigheter bör
enligt regeringens förslag ges befogenhet att utfarda de förelägganden
som behövs och även ha möjlighet att förena ett föreläggande med vite
(avsnitt 15.1).
Beträffande nätmyndighetens befogenheter bör detta vara tillräckligt.
Om en koncessionshavare vägrar att efterkomma nätmyndighetens
förelägganden kan i sista hand nätkoncessionen återkallas.
Beträffande de andra två tillsynsmyndigheterna kan dock inte samma
synsätt anläggas. Eftersom tillsynsansvaret för dessa omfattar
säkerhetsfrågor behöver de mer ingripande befogenheter utöver
vitesförelägganden. Om en koncessionshavare, trots vitesföreläggande,
till exempel underlåter att utföra reparationer på sitt nät, vilket på sikt
kan hota säkerheten, bör tillsynsmyndigheten kunna reparera nätet,
antingen genom egen försorg eller genom en anlitad entreprenör.
Kostnaden får sedan tas ut av koncessionshavaren. I säkerhetsfrågor bör
således tillsynsmyndigheterna ges möjlighet att förordna om rättelse på
koncessionshavarens bekostnad.
Det finns också situationer då användande av en elektriska anläggning
eller däri ingående föremål medför uppenbar fara för person eller
egendom. I en sådan situation bör tillsynsmyndigheten kunna förbjuda att
den farliga anläggningen eller föremålet används.
Enligt den nuvarande ellagen gäller alla beslut som meddelas enligt
lagen eller med stöd av föreskrifter som meddelats med stöd av lagen
omedelbart, om inte annat bestäms. Detta innebär att om en myndighet
104
meddelar ett beslut måste den som beslutet gäller omedelbart rätta sig
efter detta även om han överklagar beslutet.
ELU har föreslagit att denna bestämmelse överförs oförändrad till den
nya ellagen.
Enligt regeringens uppfattning medför en sådan bestämmelse
betydande nackdelar. Bestämmelsen medför bl.a. att om nätmyndigheten
meddelar ett beslut som innebär att en koncessionshavare skall ändra sin
nättariff måste koncessionshavaren omedelbart göra detta även om han
överklagar nätmyndighetens beslut. Om förvaltningsdomstolen senare
bifaller hans överklagande skall nättariffen ändras tillbaka till den
ursprungliga utformningen. Detta är en opraktisk ordning som orsakar
betydande kostnader. Samma problem uppstår beträffande övriga beslut
av nätmyndigheten som rör koncessionshavamas skyldigheter.
Bestämmelser om att ett myndighetsbeslut skall gälla omedelbart även
om det överklagas finns normalt bara i samband med myndighetsbeslut
som rör säkerhetsfrågor. Det är nämligen bara i de fallen omedelbar
giltighet är motiverad. Detta synsätt bör, enligt regeringens uppfattning,
läggas även på ellagens tillämpningsområde.
Regeringen föreslår därför att omedelbar giltighet av ett
myndighetsbeslut bara skall gälla då tillsynsmyndigheten av
säkerhetsskäl förbjuder användning av en elektrisk anläggning eller däri
ingående föremål, tillhandahållande eller användning av elektriskt
materiel eller tillhandahållande av tjänster inom tillsynsområdet. I övrigt
bör huvudregeln gälla, dvs. myndighetsbesluten enligt ellagen blir
gällande först då de vinner laga kraft.
Konsekvenser för domstols- och åklagarväsendet
Det i propositionen framlagda lagförslaget innebär i huvudsak att redan
befintlig lagstiftning samlas i en ny lag. Det förväntas inte medföra
någon nämnvärd ökning av antalet ärenden som överklagas till allmän
förvaltningsdomstol och inte heller av ärendemängden vid åklagar-
myndigheter och allmänna domstolar. Lagförslaget väntas därmed inte
medföra någon nämnvärd påverkan på statsfinanserna.
Prop. 1996/97:136
105
Prop. 1996/97:136
Regeringens bedömning: Elhandelsverksamhet regleras genom
ellagstiftningen, den generella näringsrättsliga lagstiftningen och
värdepappersmarknadslagstiftningen. Tillsammans möjliggör dessa
regelverk en tillfredsställande tillsyn av och kontroll över att handeln med
el bedrivs i lämpliga och seriösa former. Det är inte motiverat att nu infora
ytterligare regler om yrkesmässig handel med el eller mellanhands- och
börsverksamhet på elmarknaden.
Elbörsutredningens (EBU) förslag: Avviker från regeringens
bedömning. EBU föreslår en särskild lag om elhandel. I huvudsak
innebär förslaget följande.
Vissa generella krav ställs på all yrkesmässig handel med el och på de
företag som driver sådan verksamhet. Handeln och företagen skall stå
under tillsyn av en särskild myndighet, eltillsynsmyndigheten. I syfte att
underlätta tillsynen föreslås en anmälningsskyldighet för alla som
yrkesmässigt handlar med el.
Organiserad handel med el (elbörsverksamhet) skall vara
tillståndspliktig och bedrivas enligt särskilda regler i lagen. Tillsyn över
verksamheten utövas av Finansinspektionen. Clearingverksamhet på
elmarknaden far endast bedrivas av clearingorganisation som har
tillståndsprövats enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet.
Den elhandel som avser handel med elhandelskontrakt som är finansiella
instrument, s.k. elderivat, omfattas av värdepappersmarknads-
lagstiftningen. Den av EBU föreslagna lagen om elhandel skall dock
innehålla regler om s.k. elmarknadsrörelse, enligt vilka leverans-
koncessionärer efter tillstånd från eltillsynsmyndigheten kan bedriva
mellanhandsverksamhet med elderivat. Denna verksamhet skall undantas
från lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Eltillsynsmyndigheten
föreslås ansvara för tillsynen av verksamhet med elmarknadsrörelse.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är i huvudsak
positiva till utredningens förslag till ramlagstiftning.
Ett tiotal remissinstanser, bl.a. Finansinspektionen, Stockholms
universitet, Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Sveriges
Industriförbund, Svenska Fondhandlareföreningen, anför invändningar mot
att utredningen allt för skarpt avvisat möjligheten av att etablera flera
elbörser.
Förslaget att värdepappersmarknadslagstiftningen skall tillämpas vid
handel med elderivat tillstyrks av Statskontoret, Stockholms universitet,
Sveriges advokatsamfund och Svenska Fondhandlareföreningen. Övriga
remissinstanser lämnar förslaget utan synpunkter.
Ungefar en fjärdedel av remissinstanserna kommenterar förslaget om
s.k. elmarknadsrörelse. Huvuddelen av dessa, bl.a. NUTEK, Svenska
Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen, Svenska Kommun-
106
förbundet, Sveriges Advokatsamfund, är positiva eller i huvudsak positiva
till förslaget. Några remissinstanser, bl.a. RRV, Konkurrensverket och OM
Stockholm AB avstyrker föreslaget och anför att samma regler bör gälla
för leveranskoncessionärer som för värdepappersföretag när det gäller
mellanhandsverksamhet på elmarknaden.
Sju remissinstanser, RRV, NUTEK, Svenska kraftnät,
Konkurrensverket. Svenska Kommunförbundet, Sveriges Advokatsamfund
och Nord Pool ASA, understryker att behovet av insiderlagstiftning inom
elmarknadsområdet bör utredas.
Skälen för regeringens bedömning: Elmarknadsreformen innebär
ändrade former för handeln med el. Huvuddelen av elleveransema på den
reformerade elmarknaden förväntas liksom tidigare ske genom tidsbundna
kontrakt mellan kraftproducenter och distributörer eller slutförbrukare. En
viktig förändring är dock att den regionala uppdelningen av elmarknaden
luckras upp genom de ökade möjligheter för elförbrukama att fritt välja
elleverantör som det nya regelverket innebär.
En annan viktig förändring är utvecklingen av dels den organiserade
handel avseende tillfälliga kraftleveranser, dels möjligheterna till
prissäkring. Detta möjliggörs genom de handelsplatser som organiseras av
den svensk-norska elbörsen Nord Pool ASA (Nord Pool). Den
organiserade handeln sänker transaktionskostnaderna i elhandeln och
förbättrar prisinformationen och beslutsunderlaget för producenter,
återförsäljare och förbrukare av el. Den är därmed en viktig förutsättning
för en fungerande elhandel och en effektiv drift av elsystemet.
Tillsammans med den bilaterala handel med prissäkringskontrakt som
förekommer möjliggör den också riskspridning i elhandeln.
En organiserad handelsplats måste för att fylla sitt syfte åtnjuta
förtroende hos producenter, elanvändare och andra som handlar med el.
Det innebär att den måste bedrivas i sunda och välorganiserade former
samt vara neutral och inte diskriminera vissa aktörer. Ett annat krav är att
handelsplatsen har så stor omsättning och likviditet att enskilda aktörer inte
ges möjlighet att påverka prisbildningen. Verksamheten far inte heller
bedrivas så att den försvårar Svenska kraftnäts möjligheter att handha
systemansvaret eller på annat sätt utsätter elförsörjningen för risker. En
organiserad handelsplats för el bör ses som en del av den infrastruktur som
elsystemet utgör.
Rättsläget beträffande regleringen av sådana organiserade handelsplatser
som Nord Pool bedriver har varit oklart. Energikommissionen bedömde i
delbetänkandet Ny elmarknad (SOU 1995:14) att det saknades svensk
lagstiftning för organiserad handel med el. Kommissionen föreslog därför
att det skulle tas fram lämpliga regler för detta område. Regeringen
förutskickade i prop. 1994/95:222 Ny ellagstiftning att frågan skulle
utredas närmare. Elbörsutredningen (EBU) tillkallades för bl.a. det arbetet.
I EBU:s uppdrag ingick att lämna förslag till ett regelverk för en
organiserad handelsplats för el. Enligt direktiven skulle utgångspunkten för
förslagen vara att skapa en ramlagstiftning för den kortsiktiga handeln med
el.
Prop. 1996/97:136
107
Handeln på en organiserad handelsplats för el
Prop. 1996/97:136
Enligt EBU utgörs handeln på en organiserad handelsplats för el av dels
avistahandel med el. dels handel med elderivat. Med avistahandel avses
handel med el för omedelbara, kortsiktiga och faktiska leveranser. Det
innebär att betalning och leverans sker i nära anslutning till varandra. Det
pris som noteras i avistahandeln brukar benämnas spotpris.
Handel med elderivat avser prissäkringskontrakt för elleveranser.
Värdet på ett sådant kontrakt beror på spotpriset på el. Elderivaten
används för att begränsa eller ta på sig risk för framtida förändringar i
spotpriset på el. Elderivat kan avvecklas fysiskt eller finansiellt. Vid
fysisk avveckling sker faktisk elleverans. Vid finansiell avveckling sker
ingen elleverans utan i stället sker betalning från någon av parterna med
ett belopp som räknas ut på grundval av spotpriset på el. Exempel på
derivatinstrument är terminer och optioner.
Nord Pool organiserar handelsplatser för avistahandel och handel med
elderivat som avvecklas finansiellt.
Handeln med elderivat
Elderivat faller enligt EBU inom definitionen av finansiella instrument i
lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument (LHF). Därmed är
enligt utredningen värdepappersmarknadslagstiffningen tillämplig på
handel med elderivat. Värdepappersmarknadslagstiftningen reglerar
handeln med s.k. finansiella instrument och därmed sammanhängande
verksamhet. Regelverket består av flera lagar.
Mellanhänderna vid handeln benämns värdepappersinstitut och
regleras i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse (LVR). I denna lag
föreskrivs tillståndsplikt för vissa typer av tjänster nämligen
kommissionshandel, förmedlingsverksamhet, handel för egen räkning
(bl.a. verksamhet som marknadsgarant), förvaltning av annans finansiella
instrument och medverkan vid emission av värdepapper. För att få
tillstånd krävs bl.a. kapital, kunskap och allmän lämplighet hos den
sökande. Vidare gäller att verksamheten skall bedrivas åtskild från annan
verksamhet.
Lagstiftningen om marknadsplatser återfinns i lagen (1992:543) om
börs- och clearingverksamhet (LBC). Denna lag reglerar främst
möjligheterna att fa auktorisation som börs eller marknadsplats för handel
med finansiella instrument. 1 svensk lagstiftning finns ingen uttrycklig
definition av begreppet börs. Skälet är att det har visat sig svårt att
avgränsa vad som är börsverksamhet. Det har inte heller ansetts
nödvändigt. Definitionen av förmedlingsverksamhet i LVR är så bred att
den även inrymmer börsverksamhet, som alltså i princip är tillståndspliktig
enligt LVR.
I LBC finns ett system med frivillig auktorisation som börs eller
auktoriserad handelsplats för handel med finansiella instrument. För att fa
auktorisation som börs eller handelsplats skall den sökande ha
ändamålsenliga regler för handeln och nödvändiga säkerhets- och
kontrollsystem. Vidare skall principerna om fritt tillträde, neutralitet och
108
god genomlysning tillämpas. Det ställs även krav på finansiella resurser.
Dessa krav är avhängiga verksamhetens omfattning och risker.
LBC innehåller också regler om s.k. clearingverksamhet. Därmed avses
fortlöpande verksamhet som består i att på clearingmedlemmamas vägnar
göra avräkningar beträffande deras förpliktelser att leverera finansiella
instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta, eller att genom
inträdande som part eller som garant ta över ansvaret för förpliktelsernas
fullgörande, eller att på annat väsentligt sätt sörja för att förpliktelserna
avvecklas genom överförande av likvid eller instrument. LBC föreskriver
tillståndsplikt för clearingverksamhet. För att få tillstånd krävs att det finns
bl.a. ändamålsenliga regler för hur clearingen skall gå till samt
tillfredsställande säkerhets- och kontrollsystem.
Av betydelse för handel med finansiella instrument är även insiderlagen
(1990:1342) som tar sikte på att förhindra bl.a. otillbörligt utnyttjande av
informationsövertag i handeln på värdepappersmarknaden. Dessutom finns
det en bestämmelse om otillbörlig kurspåverkan i LHF.
Utanför värdepappersmarknadslagstiftningens område finns en
grundläggande civilrättslig reglering för finansiella instrument och andra
värdepapper i bl.a. skuldebrevslagen (1936:81).
Med stöd av bemyndigande i lag har regeringen i relativt stor omfattning
bemyndigat Finansinspektionen att på detta område meddela föreskrifter.
Ytterligare kompletteringar utgörs av den omfattande självreglering som
förekommer genom de regelsystem som upprättats av marknadens aktörer.
Värdepappersmarknadslagstiftningen innehåller förhållningsregler för
aktörerna på värdepappersmarknaden. Syftet med lagstiftningen är att
säkerställa att handel och verksamheter på värdepappersmarknaden bedrivs
så att allmänhetens förtroende för marknaden upprätthålls och enskildas
kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras. I detta ligger att krav skall
iakttas på bl.a. neutralitet, sundhet, säkerhet, likabehandling samt
informationsspridning och genomlysning för en effektiv prisbildning.
Värdepappersmarknadens regler är särskilt anpassade till de risker som
är förknippade med handeln med finansiella instrument. Lagstiftningen har
successivt vuxit fram under en följd av år och grundar sig på noggranna
överväganden av behovet av och formerna för lagreglering. Den har
nyligen reformerats och är modem och väl anpassad till internationella
krav. Lagstiftningen har antagits av riksdagen under stor enighet.
De skyddsintressen som motiverat den offentligrättsliga regleringen av
handeln med finansiella instrument på värdepappersmarknaden är i
huvudsak giltiga också vid handel med elderivat. Riskerna finns vid all
handel med derivat, oavsett om de baseras på aktier, valuta, index eller
elektrisk kraft. Behoven av lagstiftning är i allt väsentligt desamma vad
avser skydd för investerare och regler som säkerställer att mellanhänderna
har tillräcklig kunskap, en lämplig organisation av verksamheten och att de
bedriver denna på ett sådant sätt att förtroendet för marknaden inte
äventyras. Det samma gäller för organiserade handelsplatser och
clearingverksamhet avseende elderivat. Under den reformering av
värdepappersmarknadslagstiftningen som genomförts under 1990-talet har
behovet uppmärksammats av ett regelverk som kan tillämpas på de nya,
tidigare okända, finansiella instrument som efter hand kunde komma att
Prop. 1996/97:136
109
introduceras. 1 förarbetena till LHF och LVR nämns uttryckligen att Prop. 1996/97:136
nyskapade former av råvaruderivat lämpligen borde kunna omfattas av
regleringen. Elderivat bör räknas till dessa. Således har behovet redan
förutsetts när det gäller bestämmelser för handel med finansiella
instrument av det slag som elderivaten utgör. LHF och LVR anger vilka
regler som skall gälla. Det är inte rimligt och ändamålsenligt att för handel
med elderivat tillskapa andra regler än dem som efter omfattande och
noggranna överväganden har införts för handel med finansiella instrument
i allmänhet.
Enligt regeringens bedömning bör värdepappersmarknadslagstiftningen
tillämpas på handeln med elderivat och därmed sammanhängande
verksamhet. Regeringen bedömning överensstämmer i huvudsak med
EBU:s förslag. I fråga om regleringen av mellanhandsverksamhet har dock
EBU föreslagit en annan lösning.
Enligt EBU är tillståndsregler för mellanhandsverksamhet i LVR alltför
rigorösa och komplicerade för att vara ändamålsenliga vid
mellanhandsverksamhet på elmarknaden. EBU bedömer att vissa av de
företag som nu verkar på elmarknaden till följd av reglerna kommer att
avstå från att erbjuda tjänster som mäklare, kommissionärer och
portfölj förvaltare avseende elderivat. EBU föreslår därför att
leveranskoncessionärer efter särskilt tillstånd skall kunna bedriva
mellanhandsverksamhet med elderivat enligt särskilda regler om
elmarknadsrörelse.
Enligt regeringens bedömning är regleringsbehovet av
mellanhandsverksamhet i allt väsentligt det samma för alla slags finansiella
instrument. Det kan inte anses vara rimligt att, som EBU föreslår, ställa
lägre krav på elföretag, som inte har erfarenhet av mellanhandsverksamhet,
än på de etablerade värdepappersinstituten. Värdepappersmarknads-
lagstiftningen bör således tillämpas i sin helhet i handeln med elderivat.
1 slutet av april 1997 begärdes elhandelsföretaget Kraftlots Europa AB
i konkurs. Bakgrunden till konkursen är enligt vad regeringen inhämtat
att företaget drabbats av stora förluster till följd felaktiga bedömningar av
prisutvecklingen på el. Händelsen bekräftar enligt regeringens
uppfattning att det inom elhandelsområdet inte bör göras avsteg från
värdepappersmarknadslagstiftningens regler om mellanhandsverksamhet.
På värdepappersmarknaden har Finansinspektionen en väl definierad roll
som tillståndsgivande myndighet med skyldighet att utöva tillsyn över
handeln och över de finansiella marknadernas aktörer. Myndigheten har en
fungerande organisation för denna verksamhet.
Finansinspektionens tillsynsansvar bör omfatta även handeln med
elderivat och därmed anknuten verksamhet i enlighet med den ordning som
gäller enligt värdepappersmarknadslagstiftningen.
Avistahandeln med el
Det finns enligt EBU ingen svensk lagstiftning som reglerar förhållandena
på en organiserad handelsplats avseende avistahandel med el. EBU har
föreslagit att sådan börsverksamhet skall vara tillståndspliktig. Därigenom
tillförsäkras enligt utredningen statsmakterna insyn i och kontroll av att
110
elbörsverksamhet bedrivs i sunda former. Vidare kan det säkerställas att
handeln koncentreras till en marknadsplats.
EBU tillkallades i en situation då det rådde stor osäkerhet i fråga om de
former i vilka en organiserad handelsplats skulle komma att etableras. De
farhågor som låg till grund för EBU:s utredningsuppdrag framstår som
obefogade i ljuset av den utveckling som har ägt rum genom att Nord
Pool etablerats. Regeringens bedömning är att någon ytterligare reglering
av den organiserade avistahandeln med el for närvarande inte är påkallad.
Skälen till detta är bl.a. följande.
För att en marknadsplats för el skall bli nyttjad av marknadens aktörer
måste den åtnjuta förtroende. Detta innebär att huvudmannen för
marknadsplatsen själv måste tillse att det finns ett regelverk för handeln
som bl.a. uppfyller kraven på neutralitet och likabehandling, god
genomlysning och fritt tillträde samt att handeln sker under säkra och
ordnade former. En sådan självreglering blir sannolikt mer detaljerad och
långtgående vad avser krav på neutralitet och likabehandling samt insyn i
prisbildning m.m., än vad som är möjligt att åstadkomma genom
lagstiftning. Från allmän synpunkt torde därför behovet av materiella regler
om hur handeln skall bedrivas inte vara särskilt stort. Om en börs inte
lyckas fylla sin uppgift kommer sannolikt alternativa marknadsplatser eller
former för handeln att etableras.
Genom att Svenska kraftnät är delägare i Nord Pool har staten goda
möjligheter till insyn i och kontroll över den befintliga elbörsverk-
samheten. Den nära kopplingen till Svenska kraftnät säkerställer att
samordning sker mellan börsverksamheten, balanstjänsten och driften av
elsystemet. Elbörsens utveckling visar att marknadsplatsen åtnjuter
förtroende hos producenter, elanvändare och andra som handlar med el.
Eftersom produktionen och förbrukningen av el alltid måste hållas i
balans, är det nödvändigt för den systemansvariga myndigheten att
fortlöpande fa information om de avtal som ingåtts på avistamarknaden
såväl på som utanför en eventuell börs. Om informationen mellan
marknadsplatsen för fysisk el och den systemansvariga myndigheten skulle
vara missvisande eller upphöra att fungera skulle detta kunna fa allvarliga
konsekvenser för elförsörjningen även vid mycket kortvariga störningar.
Detta innebär att Svenska kraftnät måste kunna ställa krav på rapportering-
en av ingångna avtal från spotbörsen. Regler om detta finns redan i
ellagstiftningen genom regleringen av system- och balansansvar.
Det är viktigt att system för fullgörande av betalning och andra
förpliktelser som uppkommer i elhandeln är säkra. LBC:s bestämmelser
innefattande tillståndsplikt för clearingverksamhet är tillämpliga också på
clearingverksamhet på en organiserad handelsplats avseende avistahandel
med el såvitt avser clearingen av betalningsledet. De krav som ställs på
clearingorganisationer enligt LBC framstår som relevanta och
ändamålsenliga även vid sådan clearingverksamhet.
I dagsläget synes den svensk-norska elbörsen i allt väsentligt fungera
väl. Någon ytterligare reglering är för närvarande inte påkallad.
Verksamheten är dock förhållandevis ny och under utveckling. Det kan
inte uteslutas att det i framtiden uppstår en situation då det behövs en
närmare reglering av villkoren för att bedriva elbörsverksamhet.
Prop. 1996/97:136
111
Regeringen avser att noga följa utvecklingen för att snabbt kunna agera om
lagstiftningsåtgärder blir påkallade.
lnsiderhandel
En förutsättning att handeln på elmarknaden skall vara effektiv och ske på
lika villkor är att sådan information som är vital för prisbildningen på el är
allmänt tillgänglig och att den inte utnyttjas i otillbörligt syfte.
lnsiderhandel, dvs. utnyttjande av icke-offentliggjord kurspåverkande
information i samband med handel på värdepappersmarknadema, är
förbjuden enligt insiderlagen. Dessutom finns det i lagen (1991:980) om
handel med finansiella instrument en kriminalisering av s.k. otillbörlig
kurspåverkan, dvs. manipulationer av kurserna på finansiella instrument.
Förbudet mot insiderhandel omfattar var och en som fatt kännedom om
en icke offentliggjord kurspåverkande omständighet, om omständigheten
är ägnad att väsentligt påverka kursen på finansiella instrument. Genom
en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1997 är insiderlagens
förbud mot insiderhandel numera tillämpligt på samtliga slag av
finansiella instrument, således även elderivat (prop. 1995/96:215, bet.
1996/97 :NU4. rskr. 1996/97:10).
Förhållandena på elmarknaden gör att det kan finnas ett behov av
särskilda regler om insiderhandel avseende avistahandel med el.
Produktionskostnaderna varierar kraftigt mellan olika slags elproduktion.
Förändringar i utnyttjandet av produktionskapaciteten kan snabbt fa
genomslag i spotpriset på el. En stor del av elproduktionen kontrolleras av
ett litet antal företag. Vissa aktörer besitter information som kan påverka
prisbildningen på elmarknaden, exempelvis rörande driftsförhållandena i
kraftverken. För att prisbildningen skall vara effektiv och handeln skall ske
på lika villkor kan det finnas ett behov av regler om exempelvis
informationsspridning. En självreglering bland elmarknadens aktörer och
genom de villkor som reglerar den organiserade marknadsplatsen kan vara
ett effektivt medel för att undvika insiderproblematiken på elmarknaden.
Enligt vad regeringen har inhämtat pågår ett arbete vid Nord Pool syfte att
åstadkomma en sådan självreglering. Det gäller bl.a. bestämmelser om
informationsplikt i aktörsreglema för de företag som medverkar på
elbörsen. Regeringen avser att noga följa det pågående arbetet. Eventuella
lagstiftningsåtgärder bör tills vidare enligt regeringens bedömning avvakta
tills resultatet och erfarenheterna av Nord Pools arbete föreligger.
Yrkesmässig handel med el
EBU föreslår generella bestämmelser för all handel med el.
Bestämmelserna innebär bl.a. allmänna förhållningsregler för hur elhandel
skall bedrivas. Vidare föreslås anmälningsplikt för företag som bedriver
yrkesmässig handel med el. Som skäl för förslaget anför EBU att
elmarknadens funktion är en viktig del av samhällets infrastruktur. Vikten
av att elmarknaden även fortsättningsvis kommer att åtnjuta allmänhetens
förtroende och de risker som elhandel medför, utgör enligt utredningens
uppfattning motiv för att samhället bör tillförsäkras erforderliga
Prop. 1996/97:136
112
möjligheter till insyn, kontroll och inflytande över hur elhandeln bedrivs
och hur elmarknaden utvecklas.
Elhandeln omfattas av den generella närings- och associationsrättsliga
lagstiftningen, exempelvis konkurrenslagen (1993:20), avtalslagen
(1915:218) och aktiebolagslagen (1975:1385). Denna lagstiftning är
utformad för att säkerställa att all slags handel och näringsverksamhet
bedrivs i lämpliga och seriösa former. För att säkra de specifika
regleringsbehoven i handeln på elområdet har särskilda bestämmelser om
leveranskoncession och balansansvar förts in i ellagstiftningen. Reglerna
om leveranskoncession har införts för att stärka skyddet för bl.a.
elanvändare med låg elförbrukning. Regleringen av balansansvaret och
villkoren för att ingå avtal med Svenska kraftnät om balansansvar bidrar
till självreglering och etableringskontroll på elmarknaden. Enligt vad
som tidigare anförts föreslår regeringen att bestämmelserna om
leveranskoncession och balansansvar förs över i huvudsak oförändrade
till den nya ellagen (se avsnitt 8 respektive 11).
Enligt regeringens bedömning möjliggör den näringsrättsliga lagstift-
ningen tillsammans med reglerna om balansansvar och leverans-
koncessioner insyn och kontroll över att den bilaterala handeln med el och
försäljningen till de små elanvändarna inom leveranskoncessionssystemet
bedrivs i lämpliga och seriösa former. Det är för närvarande inte motiverat
att införa ytterligare regler om yrkesmässig handel med el. Den nyligen
inträffade konkursen i företaget Kraftlots Europa AB föranleder inte
regeringen att göra någon annan bedömning. Denna händelse hade enligt
regeringens uppfattning inte kunnat förhindras med hjälp av det regelverk
som EBU föreslagit. Den inträffade händelsen belyser enligt regeringens
bedömning vikten av en god riskkontroll såväl internt inom elföretagen
som i externa affärsrelationer på elmarknaden.
Prop. 1996/97:136
113
8 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
Prop. 1996/97:136
Den ellag som nu föreslås ersätter lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och lagen (1994:618) om
handel med el, m.m. I det följande benämns de tre lagarna den nya
ellagen, den gamla ellagen resp, elhandelslagen.
Förslaget till ellag
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Den saknar motsvarighet i
den gamla ellagen. Det mest omfattande tillämpningsområdet utgörs av
bestämmelserna om elektriska anläggningar. Begreppet elektrisk
anläggning definieras i 2 §. Kort uttryckt omfattar detta begrepp
kraftverk, ledningsnät och vissa anläggningar för användning av el.
Utanför begreppet faller framför allt elektriska apparater av olika slag.
Den frågan behandlas närmare under 2 §.
Föreskrifter om elektriska anläggningar ges i 8 kap. Systemansvar och
balansansvar, 9 kap. Skyddsåtgärder och 10 kap. Skadestånd. Därutöver
ges speciella föreskrifter som bara gäller elektriska anläggningar för
överföring av el, dvs. ledningsnät med tillhörande anläggningar, i
2 kap. Nätkoncession m.m., 3 kap. Nätverksamhet m.m. och
4 kap. Nättariffer.
Föreskrifter om handel med el i vissa fall ges i 5 kap. Leveranskon-
cession och 6 kap. Utlandshandel.
Dessutom ges vissa speciella föreskrifter i 7 kap. Kommunala
elföretag.
Beträffande frågor om elsäkerhet regleras inte bara elektriska anlägg-
ningar utan också elektriska anordningar, materiel och installationer.
Dessa föreskrifter återfinns i 9 kap. Skyddsåtgärder.
I den gamla ellagen och i elhandelslagen används som begrepp såväl
elektrisk ström som ström och el, m.m. I den nya ellagen används
genomgående begreppet el.
114
Definitioner
Prop. 1996/97:136
2 § Med elektrisk anläggning avses i denna lag en anläggning med
däri ingående särskilda föremål för produktion, överföring eller
användning av el.
Om olika delar av en och samma anläggning har skilda
innehavare, anses varje sådan del som en särskild anläggning. Om
en anläggning för användning av el är ansluten till en eller flera
andra sådana anläggningar och är anläggningarna i samma
innehavares hand, skall anläggningarna anses som en och samma
anläggning.
Paragrafen motsvarar 1 § första och andra styckena i den gamla ellagen.
Första stycket innehåller en definition av begreppet elektrisk
anläggning.
Ordet "anläggning" anger att här avses föremål av mer stationär natur
och av en viss omfattning. Som exempel kan nämnas kraftverk,
transformatorstationer, telestationer och kraftledningar. Utanför
begreppet "anläggning" faller icke - stationära föremål, framför allt
föremål som ansluts till elnätet via en stickkontakt, t.ex. handverktyg,
hushållsmaskiner, spisar, radio- och TV - apparater samt armaturer men
även föremål av större omfattning, t.ex. maskiner i industriella
anläggningar, lok och hamnkranar. Utmärkande för sådana föremål är
framför allt att det är i dessa föremål som elen förbrukas.
Till en elektrisk anläggning hör enligt definitionen, utöver
anläggningen också "däri ingående särskilda föremål". Härmed avses
föremål som är mer stationärt anslutna till anläggningen och som behövs
för dess drift.
Definitionen anger tre typer av elektriska anläggningar, nämligen
sådana för produktion, överföring respektive användning av el.
En anläggning för produktion av el är typiskt sett ett kraftverk. Det
torde inte vara svårt att avgränsa ett kraftverk från andra typer av
elektriska anläggningar. Kraftverk är regelmässigt anslutna till ett
ledningsnät. Den punkt där den producerade elen matas in på
ledningsnätet, inmatningspunkten, utgör gräns mellan kraftverket och
ledningsnätet.
En anläggning för överföring av el är typiskt sett en ledning. Ledningar
ingår alltid i någon av tre typer av ledningsnät, nämligen stamnätet,
regionnät eller lokalnät.
En anläggning för användning av el består i allmänhet av en eller flera
ledningar. Den börjar vid den punkt där elanvändaren tar ut el från
överföringsnätet för förbrukning. Uttagspunkten utgör alltså gräns mellan
anläggningen för överföring och anläggningen för användning av el.
Sistnämnda anläggning slutar i den punkt där elen rent faktiskt förbrukas.
I de flesta hus innebär det att anläggningen slutar med en stickkontakt.
De föremål som ansluts i stickkontakten utgör inte, som ovan nämnts, en
elektrisk anläggning. Utmärkande för en anläggning för användning av el
är att elen inte förbrukas i anläggningen utan att denna används för att
115
möjliggöra förbrukning i en anordning som ansluts till anläggningen.
Denna fråga berörs också i kommentaren till 9 kap. 1 §.
I den gamla ellagen nämndes i definitionen anläggning for distribution.
Med distribution avsågs den leverans och överföring till elanvändare som
innehavaren av ett lokalt nät ombesörjde. Då nätinnehavaren numera
aldrig ombesörjer annat än överföring av el, och alltså inte leverans, har
begreppet distribution inte tagits med i den nya lagen.
Tidigare nämndes också anläggning för upplagring av el. Med
upplagring avsågs sådan lagring av el som sker i exempelvis en
kondensator. Sådan lagring far dock anses ingå som ett naturligt led i
såväl produktion och överföring som användning av el, varför även detta
begrepp inte har tagits med i den nya lagen.
Slutligen nämndes tidigare anläggning for omformning av el. Med om-
formning av el avsågs all förändring av el i fråga om spänning,
strömstyrka eller frekvens. Sådan omformning sker dock för att elen skall
kunna överföras eller användas på ett rationellt sätt och får därför anses
ingå som ett led i något av begreppen produktion, överföring eller
användning.
Definitionen av begreppet elektrisk anläggning har sin största
betydelse vid tillämpning av bestämmelserna om skyldighet att vidta
skyddsåtgärder enligt 9 kap. och om skadeståndsskyldighet enligt
10 kap., eftersom dessa skyldigheter åvilar anläggningens innehavare.
I andra stycket föreskrivs att om olika delar av en och samma
anläggning har skilda innehavare så anses varje sådan del som en särskild
anläggning. Därmed kan man alltid avgöra vem som har de skyldigheter
som nämns i 9 och 10 kap.
I detta stycke finns även en ny bestämmelse som avser det fallet att
flera anläggningar for användning av el har samma innehavare. Om
sådana anläggningar är anslutna till varandra skall de anses som en
anläggning. Regleringen har sin betydelse när det gäller skadestånd i
vissa fall. Frågan behandlas närmare under 10 kap. 1 § andra stycket 2.
Med innehavare avses den som rent faktiskt innehar en anläggning,
oavsett om innehavet grundar sig på äganderätt eller nyttjanderätt.
3 § Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden
i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar.
Närmare bestämmelser om denna indelning meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Paragrafen motsvarar 1 § tredje stycket i den gamla ellagen.
Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege-
ringen meddelat föreskrifter om denna indelning. Enligt 1 kap. 1 §
förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar förstås
med en starkströmsanläggning en elektrisk anläggning for sådan
spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig for person,
husdjur eller egendom. Om sådan fara inte föreligger är anläggningen
alltså en svagströmsanläggning.
Prop. 1996/97:136
116
Den helt övervägande delen av ellagens föreskrifter rör bara
starkströmsanläggningar men i föreskrifterna om skyldighet att vidta
skyddsåtgärder enligt 9 kap. och om skadeståndsskyldighet enligt 10 kap.
berörs båda typerna av anläggningar.
4 § Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsled-
ningar till förfogande för överföring av el. Till nätverksamhet hör
också projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk
och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar,
mätning av överförd effekt och energi samt annan verksamhet som
behövs för att överföra el på det elektriska nätet.
Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återin-
koppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i
inmatnings- eller uttagspunkt.
Denna paragraf motsvarar 1 § fjärde och femte styckena i gamla ellagen.
Skälet till att nätverksamhet behöver definieras är att denna
verksamhet är en monopolverksamhet och därmed reglerad, bl.a. vad
avser tillgänglighet och prissättning, medan den andra stora
verksamheten på elmarknaden, köp och försäljning av el, i stort sett är
oreglerad. Det är därför viktigt att kunna hålla isär de två
verksamhetsslagen.
I första stycket definieras begreppet nätverksamhet. Med sådan
verksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande
för överföring av el. Därutöver ingår all verksamhet som behövs för att
göra det möjligt att överföra el på ledningarna. De mest typiska åt-
gärderna som behövs för att nätverksamhet skall kunna bedrivas
exemplifieras i lagtexten. Därutöver innefattar begreppet exempelvis
ansökan om nätkoncession, ingående av avtal om överföring av el samt
de administrativa åtgärder - anställning av personal etc. - som krävs för
att systemet för överföring av el skall fungera.
I lagtexten nämns "elektriska starkströmsledningar". Detta är den vikti-
gaste komponenten i en anläggning för överföring av el. Det är bara den
delen av en sådan anläggning som kräver nätkoncession för att fa
anläggas, vilket framgår av 2 kap. 1 §. De viktigaste komponenterna i
övrigt utgörs av transformatorer och ställverk. Byggande och drift av
sådana inrättningar ingår i nätverksamhet men för att fa bygga dem krävs
inte nätkoncession. Däremot far transformator- eller kopplingsstationer
inte börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för den aktuella
ledningen.
Begreppen "elektriskt nät", "ledningsnät" eller bara "nät" används i den
nya ellagen som en samlande beteckning på en eller flera anläggningar
för överföring av el.
Köp och försäljning av el ingår, som nyss nämnts, inte i begreppet
nätverksamhet. I begreppet ingår inte heller överföring av el på
svagströmsledningar.
Två typer av elköp ingår dock i nätverksamhet.
Prop. 1996/97:136
117
Den första typen är köp av el för att täcka nätförluster. Med nätförlust
menas skillnaden mellan hur mycket el som matas in och hur mycket
som tas ut på nätet, dvs. överföringsförlusten. Nätinnehavaren måste på
något sätt ersätta denna förlust av el.
Den andra typen av köp av el är när någon önskar mata in eller ta ut el
från nätet och det är tveksamt om nätet klarar detta utan att bli överbe-
lastat. Då kan det ibland vara ändamålsenligt att nätinnehavaren skapar
utrymme för överföringen genom att förmå någon annan som är ansluten
till nätet att öka sin inmatning eller minska sitt uttag. Detta förfarande
brukar beskrivas som ett motköp över en flaskhals på nätet. Metoden kan
komma till användning främst på trånga sektorer av stamnätet.
Syftet med köpet av el är i båda de beskrivna fallen inte att sälja elen
vidare till en elanvändare utan att upprätthålla funktionen av nätet. Av
denna anledning innefattas sådana köp i begreppet nätverksamhet.
Ansvaret för mätning, rapportering av mätdata m.m. ligger enligt
3 kap. 10 § på den som har nätkoncession, dvs. nätinnehavaren.
Aktiviteter förknippade med detta ansvar ingår därför i nätverksamheten.
Avgränsningen av vad som ingår i nätverksamhet är viktig för kon-
cessionshavarens prissättning. Kostnaderna för nätverksamheten skall
nämligen betalas av dem som är anslutna till nätet.
I andra stycket behandlas begreppet anslutning av elektriska
anläggningar. Som framgår av första stycket ingår sådan anslutning i
nätverksamhet.
Alla tre typerna av elektriska anläggningar kan anslutas till nätet, alltså
anläggningar för produktion av el, dvs. kraftverk, anläggningar för
överföring av el, dvs. andra ledningar eller ledningsnät och anläggningar
för användning av el, dvs. anläggningar där el tas ut från nätet för att
förbrukas.
Den punkt på nätet där en anläggning är ansluten benämns anslutnings-
punkt. Om el förs in på ledningsnätet i anslutningspunkten benämns
denna inmatningspunkt. Det är då en anläggning för produktion av el
som är ansluten. Om el tas ut från nätet benämns punkten uttagspunkt.
Det är då en anläggning för användning av el som är ansluten.
Med anslutning avses, enligt andra stycket, också återinkoppling av en
befintlig anläggning och höjning av den avtalade effekten i en befintlig
inmatnings- eller uttagspunkt.
Närmare bestämmelser om nätverksamhet finns i 3 kap.
Paragrafen innehåller definitionen av nättariff och motsvarar 2 § 7 mom.
tredje stycket första meningen i den gamla ellagen.
Närmare bestämmelser om nättariffer finns i 4 kap.
Prop. 1996/97:136
118
6 § Regeringen skall utse en myndighet som skall handlägga de
frågor som enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen ligger på nätmyndigheten.
Paragrafen motsvarar 1 § sjätte stycket i den gamla ellagen.
I paragrafen anges att regeringen skall utse en myndighet som skall
handlägga de frågor som enligt ellagen ankommer på nätmyndigheten.
Nätmyndighetens uppgifter innefattar i huvudsak prövning av ett antal
typer av ärenden, främst koncessionsärenden, samt tillsyn.
Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege-
ringen utsett Närings- och teknikutvecklingsverket att vara nätmyndighet.
2 kap. Nätkoncession m.m.
Allmänt om nätkoncession
1 § En elektrisk starkströmsledning får inte byggas eller användas
utan tillstånd (nätkoncession) av regeringen. Till byggandet av en
ledning räknas även schaktning, skogsavverkning eller liknande
åtgärder för att bereda plats för ledningen.
Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om
nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse.
Paragrafen motsvarar 2 § 1 mom. första stycket i den gamla ellagen.
I första stycket ges den grundläggande föreskriften om kravet på
nätkoncession. Detta krav gäller för elektriska starkströmsledningar,
vilket innebär att endast anläggningar för överföring och användning av
el omfattas av koncessionskravet.
Anläggningar för produktion av el faller alltså helt utanför
koncessionskravet. I praktiken är också anläggningar för användning av
el undantagna från koncessionskravet, vilket framgår av kommentaren
till 4 § första stycket. Det är därmed endast anläggningar för överföring
av el som i praktiken omfattas av kravet på nätkoncession. Beträffande
sådana anläggningar är det alltså bara ledningar som kräver
nätkoncession. Övriga komponenter i en sådan anläggning kräver
däremot inte nätkoncession. I 3 § finns dock en föreskrift som anger att
transformator- och kopplingsstationer inte far börja byggas förrän
nätkoncession har meddelats för åtminstone en av de ledningar till vilka
stationen skall anslutas.
Av ledningar är det endast starfetrömsledningar som kräver
nätkoncession medan svagströmsledningar faller utanför det kravet.
I stycket anges också att vissa förberedande åtgärder räknas till
byggandet av en ledning.
En meddelad nätkoncession innebär en rätt att bygga en ledning och att
därefter använda den. För det mesta räcker det inte med en nätkoncession
för att kunna bygga en ledning. Ofta blir också andra lagar tillämpliga,
exempelvis plan- och bygglagen och ledningsrättslagen.
Prop. 1996/97:136
119
Den som har byggt en ledning med stöd av en nätkoncession har
därefter en rad skyldigheter. Dessa skyldigheter anges inte i själva
beslutet om nätkoncession utan framgår av olika bestämmelser i framfor
allt 3 och 4 kap.
Enligt andra stycket får regeringen bemyndiga nätmyndigheten att
pröva frågor om nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse.
2 § En nätkoncession skall avse en ledning med i huvudsak bestämd
sträckning (nätkoncession för linje) eller ett ledningsnät inom ett
visst område (nätkoncession för område).
I ett beslut om nätkoncession för område skall en högsta tillåtna
spänning för ledningsnätet anges.
Första stycket, som motsvarar 2 § 1 mom. andra stycket första meningen
i den gamla ellagen, anger de två varianterna av nätkoncession.
Nätkoncession för linje används för stamnätet och regionnäten. I ett
sådant koncessionsbeslut anges ledningens huvudsakliga sträckning.
Nätkoncession för område används för lokalnäten. I ett sådant
koncessionsbeslut anges bara ett visst område inom vilket
koncessionshavaren far anlägga sitt ledningsnät. Däremot anges inte
ledningarnas sträckning utan den frågan far koncessionshavaren själv
avgöra med iakttagande av annan relevant lagstiftning.
Av 9 § framgår att ett koncessionsområde inte far sammanfalla helt
eller delvis med ett annat sådant område.
Andra stycket, som motsvarar 11 § i utredningens förslag och 2 §
1 mom. andra stycket andra meningen i den gamla ellagen, anger att en
viss högsta tillåtna spänning skall anges i ett beslut om nätkoncession för
område. Utgångspunkten bör vara den spänning som kan förutses
behövas under den planerade koncessionstiden. Spänningen bestäms
individuellt för varje nätkoncession och grundas på sökandens uppgifter
och övriga omständigheter.
Den spänningsgräns som anges i nätkoncessionen anger naturligtvis
den högsta spänning som far finnas på ledningsnätet men den markerar
också omfattningen av koncessionshavarens monopol på lednings-
byggande och anslutningar. Nätkoncession för linje avseende ledningar
med högre spänning kan därför meddelas inom området och anslutning
av kunder till denna ledning kan också ske.
Spänningsgränsens betydelse för ledningsbyggande, anslutnings-
skyldighet m.m. beskrivs i författningskommentaren till 2 kap. 7 § och
3 kap. 7 §.
3 § En transformator- eller kopplingsstation som skall anslutas till
en eller flera nya ledningar för vilka det krävs nätkoncession för
linje får inte börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för
byggande av minst en av de nya ledningarna.
Prop. 1996/97:136
120
Bestämmelsen motsvarar 2 § 1 mom. tredje stycket i den gamla ellagen.
Bestämmelsen infördes i den gamla ellagen den 1 juli 1982 på
grundval av regeringens proposition (prop. 1981/82:188) med förslag till
lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, m.m.
De anläggningar som nämns i paragrafen är sådana som inte kräver
nätkoncession för att fa byggas. För att prövningen av nätkoncession för
den eller de nya ledningarna inte skall föregripas far nämnda
anläggningar inte börja byggas förrän nätkoncession har beviljats för
åtminstone en av de nya ledningar som skall anslutas till stationen.
Ytterligare kommentarer till bestämmelsen finns i propositionen
1981/82:188 s. 49 ff. och s. 55.
I motsvarande bestämmelse i den gamla ellagen angavs att den endast
gällde stationer som var avsedda för en spänning av 40 kV eller däröver.
Syftet med detta var att begränsa bestämmelsen till stationer som skulle
anslutas till ledningar för vilka det krävdes /injekoncession. Det finns
emellertid stationer avsedda för en lägre spänning än 40 kV, som ansluts
till ledningar för vilka det krävs nätkoncession för linje. Därför har denna
begränsning i lagtexten tagits bort.
Enligt 5 § finns möjlighet att i det enskilda fallet medge undantag från
detta förbud.
4 § Regeringen får föreskriva undantag från kravet på nät-
koncession enligt 1 § och förbudet att börja bygga enligt 3 § i fråga
om vissa slag av ledningar eller stationer eller i fråga om ledningar
eller stationer inom vissa områden. En sådan föreskrift får dock inte
avse utlandsförbindelser.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
nätmyndigheten får i det enskilda fallet medge undantag från kravet
på nätkoncession enligt 1 §. Undantag får medges bara för ledningar
som är i bruk den 1 januari 1998. Undantag skall medges för en
bestämd tid, som kan förlängas.
Paragrafen motsvarar delvis 2 § 1 mom. fjärde stycket i den gamla
ellagen och delvis 4 § i utredningens förslag.
I första stycket stadgas att regeringen far föreskriva undantag från dels
koncessionsplikten enligt 1 §, dels förbudet att börja bygga vissa
stationer innan nätkoncession för berörd ledning har meddelats.
Föreskrifter om undantag far bara avse vissa slag av ledningar eller
stationer eller ledningar eller stationer inom vissa områden.
Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege-
ringen meddelat vissa föreskrifter om undantag från koncessionsplikten i
2 kap. 1§ förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsan-
läggningar. Dessa föreskrifter avser i huvudsak anläggningar för
användning av el. Sådana anläggningar är därmed i praktiken undantagna
från kravet på nätkoncession.
I andra stycket föreskrivs om möjlighet att i det enskilda fallet medge
dispens från kravet på nätkoncession. En sådan dispens far bara medges
Prop. 1996/97:136
121
beträffande ledningar som är i bruk då den nya ellagen träder i kraft, dvs.
den 1 januari 1998. I praktiken gäller det de ledningar som används av
Banverket for att överföra el till elanvändare som ligger utanför
Banverkets trafikområde. Frågan har behandlats i avsnitt 5.5. Där har
bl.a. anförts att de elanvändare som idag får sin el via en av Banverkets
ledningar på sikt skall anslutas till det ordinarie lokalnätet. Detta kan
dock inte ske förrän lokalnätet har byggts ut så att det blir ekonomiskt
rimligt att ansluta dessa elanvändare till lokalnätet. På grund härav far en
dispens inte medges för obegränsad tid. Då den medgivna tiden löper ut
måste det därför ske en prövning om det är ekonomiskt rimligt att nu
ansluta dessa elanvändare till lokalnätet eller om tiden skall förlängas
ytterligare.
I 5 § föreskrivs om möjlighet att i det enskilda fallet medge att en
ledning eller en station börjar byggas innan nätkoncession för ledningen
har meddelats.
5 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndig-
heten får, om det finns särskilda skäl, medge att en elektrisk
starkströmsledning får byggas redan innan behövlig nätkoncession
har meddelats eller att en transformator- eller kopplingsstation får
byggas utan hinder av bestämmelsen i 3 §. När en sådan ledning är
färdig att tas i bruk får regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten medge att ledningen används tills
vidare under högst tre år i avvaktan på att ansökan om
nätkoncession slutligt avgörs.
Paragrafen motsvarar 2 § 8 mom. i den gamla ellagen och delvis 4 § i ut-
redningens förslag.
Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege-
ringen utsett nätmyndigheten att pröva ärenden enligt denna paragraf.
Bemyndigandet finns intaget i 2 § tredje och fjärde punkterna
elförordningen (1994:1250).
Som exempel på när särskilda skäl far anses föreligga kan nämnas att
en stor industrikund har etablerats och snabbt måste bli ansluten till nätet
för att fa el till driften eller att man av driftskäl snabbt måste förstärka
nätet.
Prop. 1996/97:136
Förutsättningar för meddelande av nätkoncession
Paragrafen motsvarar 2 § 2 mom. första stycket i den gamla ellagen och
5 § första stycket i utredningens förslag.
I paragrafen anges som förutsättning för att nätkoncession, såväl för
linje som för område, skall få meddelas att ledningen eller ledningsnätet
är lämpligt från allmän synpunkt.
122
Lämplighetsprövningen kommer i första hand att vara aktuell när det
gäller nätkoncession för /znye. Prövningen syftar främst till att hindra att
samhällsekonomiskt onödiga anläggningar byggs, dvs. att nya ledningar
byggs där tillräcklig överföringskapacitet redan finns, eller att ledningar
dras fram på ett sätt som orsakar onödigt stor skada för tredje man.
Ytterligare ett typiskt fall där en nätkoncession för linje kan vara sam-
hällsekonomiskt onödig och därmed olämplig ur allmän synpunkt är
följande.
Det kan ibland vara /öretagsekonomiskt lönsamt för en större
elanvändare att ansluta sig direkt till det regionala nätet i stället för att på
sedvanligt sätt ta elen från det lokala nätet. Spänningen på det regionala
nätet är visserligen högre men för en större elanvändare kan en behövlig
nedtransformering av spänningen ofta ske utan att kostnaderna för detta
utgör något problem. Om detta tillåts i större omfattning urholkas den
ensamrätt till elöverföring inom området, som innehavaren av
nätkoncessionen för området har. Detta kan leda till att det ekonomiska
underlaget för överföringsverksamheten försvagas, vilket i sista hand
drabbar de övriga elanvändarna i området. I ett sådant fall kan alltså
ansökan om nätkoncession för linje avslås eftersom syftet med den nya
ledningen bara är att ansluta sig till det regionala nätet. Ibland kan dock
situationen vara sådan att ansökningen i stället bör bifallas. Exempel på
sådana situationer ges i författningskommentaren till 7 §.
En ansökan om nätkoncession för område kan också få avslag med
motivering att nätet inte är lämpligt från allmän synpunkt. Så kan vara
fallet om t.ex. det planerade ledningsnätet är felaktigt uppbyggt från
överföringsteknisk synpunkt eller om ansökan avser en spänningsnivå
som är olämplig med hänsyn till redan befintliga ledningar som omfattas
av nätkoncession för linje.
7 § En nätkoncession för linje får endast om det finns särskilda skäl
meddelas för en ledning som är avsedd för spänning som inte
överstiger högsta tillåtna spänning för de områden med
nätkoncession som berörs av ledningen.
Paragrafen motsvarar 6 § i utredningens förslag och 2 § 2 mom. andra
stycket i den gamla ellagen. Bestämmelsen anger en formell begränsning
av möjligheten att meddela nätkoncession för linje.
Innehavaren av en nätkoncession för område skall i princip ha
ensamrätt att bygga ledningar och bedriva nätverksamhet inom den för
området angivna högsta spänningen. Endast om särskilda skäl föreligger
har därför koncessionsmyndigheten möjlighet att inom detta område
meddela en nätkoncession för linje som avser ledningar med samma eller
lägre spänning. Situationen är likartad med den som nämnts under 6 §
men här gäller det en ledning med samma spänning som eller lägre
spänning än den som gäller inom området.
En situation när särskilda skäl kan anses föreligga är när kostnaderna
för att ansluta en ny stor elanvändare till det lokala nätet är avsevärt
större än kostnaderna för en anslutning direkt till det regionala nätet. En
Prop. 1996/97:136
123
annan situation när särskilda skäl kan anses föreligga är när en
nätkoncession för en ledning för vilken det i dag finns nätkoncession för
linje behöver förnyas. Ytterligare en situation kan vara att kon-
cessionshavaren går med på att en elanvändare inom hans område ansluts
direkt till det regionala nätet.
8 § En nätkoncession för linje får inte strida mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna
inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje
skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
tillämpas.
Paragrafen motsvarar 7 § i utredningens förslag och 2 § 2 mom. sjätte
och sjunde styckena i den gamla ellagen. Motsvarande bestämmelser
infördes i den gamla ellagen den 1 juli 1987 på grundval av regeringens
proposition (prop. 1985/86:90) om följdlagstiftning till den nya plan- och
bygglagen, lagen om exploateringssamverkan samt lagen om hushållning
med naturresurser m.m. Kommentarer till bestämmelserna finns i
propositionen 1985/86:90 s. 91 ff., s. 124 ff. och s. 206.
De nya bestämmelserna är till skillnad mot vad som gäller enligt den
gamla ellagen endast tillämpliga vid nätkoncession för linje. Skälen för
detta har utvecklats i avsnitt 5.2.
9 § Nätkoncession för område får meddelas endast om området
utgör en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Nätkon-
cession får inte meddelas för ett område som helt eller delvis
sammanfaller med ett annat koncessionsområde.
Paragrafen motsvarar 8 § i utredningens förslag och 2 § 2 mom. tredje
stycket i den gamla ellagen.
I paragrafen upptas bestämmelser om att koncessionsmyndigheten har
att bedöma om en sökt nätkoncession för område avser en lämplig
geografisk enhet.
En faktor som bör vara vägledande för koncessionsmyndighetens ställ-
ningstagande härvidlag är att en nätkoncession för område bör täcka ett
geografiskt område med både kunder som medför höga nätkostnader och
kunder som medför låga nätkostnader. Orsaken är att avståndsberoende
tariffer i princip inte skall tillämpas inom nätkoncession för område.
Det har funnits exempel på att koncessionsområden har överlappat
varandra. För att bibehålla god ordning vad gäller ansvarsfördelningen
mellan områden som gränsar till varandra föreskrivs ett förbud mot att
låta områden sammanfalla helt eller delvis.
Prop. 1996/97:136
124
10 § Nätkoncession får beviljas endast den som från allmän
synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession for
område får beviljas endast den som dessutom är lämplig att bedriva
nätverksamhet inom det begärda området.
Nätkoncession för en utlandsförbindelse får beviljas endast den
som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav.
Nätkoncession får dock beviljas även andra om ledningen är av
mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet.
Första stycket motsvarar 2 § 2 mom. femte stycket i den gamla ellagen
och 9 § i utredningens förslag.
I detta stycke upptas bestämmelser om att endast den far beviljas
nätkoncession som bedöms lämplig från allmän synpunkt att bedriva
nätverksamhet.
Detta krav gäller oberoende av om nätkoncessionen ges för linje eller
för område. En lämplighetsprövning skall alltid göras vid
ansökningstillfället.
I bedömningen skall vägas in sökandens allmänna kompetens och ut-
formningen av den organisation som skall handha nätverksamheten. Om
sökanden tidigare har bedrivit nätverksamhet bör också hans tidigare
agerande som nätinnehavare vägas in.
Om ansökan avser nätkoncession för område krävs dessutom att
sökanden är lämplig att bedriva nätverksamhet i just det begärda
området. Eftersom områdena har olika omfattning och struktur måste
sökandens organisation vara avpassad för just det enskilda området.
Faktorer som därvid skall vara vägledande är nätföretagets effektivitet,
omfattning och därtill hörande möjligheter att hålla sig med kompetent
personal, beredskapsorganisation m.m. eller, alternativt,
förutsättningarna att klara dessa funktioner tillsammans med angränsande
nätföretag.
En noggrann bedömning av sökandens lämplighet är särskilt viktig när
nätkoncession för område beviljas. Koncessionshavaren har ju i princip
monopol inom området på att bygga ledningar upp till en viss spänning.
Detta betyder att koncessionshavaren måste vara särskilt lyhörd för bl.a.
elkundernas behov.
Andra stycket saknar motsvarighet i den gamla ellagen och i utred-
ningens förslag. I första meningen anges vem som far beviljas
nätkoncession avseende en utlandsförbindelse, nämligen den som har
nätkoncession för stamnätet. För närvarande innehas stamnätet av staten
genom Affärsverket svenska kraftnät. Om staten skulle överlåta
stamnätet till någon annan övergår därmed också ränen att beviljas
nätkoncession avseende utlandsförbindelser. Om stamnätet överlåts till
flera övergår nämnda rätt till den som innehar största delen av nätet.
Övergång av nämnda rätt förutsätter dock att den nye innehavaren
beviljas nätkoncession för sin del av stamnätet.
I andra meningen finns en undantagsbestämmelse av innebörd att
nätkoncession avseende en utlandsförbindelse far meddelas även annan
om ledningen är av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till
utlandet.
Prop. 1996/97:136
125
Ärenden om nätkoncession för en utlandsförbindelse prövas alltid av
regeringen, vilket framgår indirekt av 2 kap. 1 § andra stycket.
Regeringen har alltså att bedöma om nyss nämnda
undantagsbestämmelse är tillämplig. Därvid bör främst syftet med
huvudregeln beaktas.
Frågan om nätkoncession avseende utlandsförbindelser har behandlats
i avsnitt 9.3.
Prop. 1996/97:136
Villkor för nätkoncession
11 § En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för
att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor
för anläggningens utförande och nyttjande som behövs av
säkerhetsskäl eller som av annat skäl behövs från allmän synpunkt.
Paragrafen motsvarar 10 § i utredningens förslag och 2 § 3 mom. andra
stycket i den gamla ellagen.
Motsvarande bestämmelse infördes i den gamla ellagen den 1 januari
1958 på grundval av Kungl. Maj:ts proposition (prop. 1957:161) med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni
1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar. Kommentarer till bestämmelsen finns i propositionen
1957:161 s. 47 f.
Det är här fråga om de villkor som koncessionsmyndigheten fastställer
vid meddelande av nätkoncession. Villkor som rör elsäkerhet fastställs
därvid efter samråd med Elsäkerhetsverket.
12 § Gränserna för en nätkoncession för område får ändras av
nätmyndigheten, om det behövs for en ändamålsenlig nätverksamhet
och det kan ske utan synnerlig olägenhet for koncessionshavaren.
Bestämmelsen motsvarar 2 § 5 mom. i den gamla ellagen.
Motsvarande bestämmelse infördes i den gamla ellagen den 1 januari
1958 på grundval av Kungl. Maj:ts proposition (prop. 1957:161) med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni
1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar.
Bestämmelsen avser gränsändringar under löpande koncessionstid.
Syftet med en gränsändring skall vara att åstadkomma en mer ända-
målsenlig nätverksamhet. I detta begrepp ingår både en lämplig
geografisk omfattning och en för prissättning av nätverksamheten
lämplig fördelning av olika kundkategorier och nättyper.
126
Nätkoncessions giltighetstid
Prop. 1996/97:136
13 § En nätkoncession skall meddelas for fyrtio år, om den avser
linje, och for tjugofem år, om den avser område. Om det finns
särskilda skäl eller om sökanden begär det, får kortare tid
bestämmas.
Paragrafen motsvarar 2 § 3 mom. första stycket i den gamla ellagen och
13 och 14 §§ i utredningens förslag. Den gamla bestämmelsen var dock
annorlunda utformad. Där angavs att nätkoncession skall ges för bestämd
tid, högst 40 år. Tidsangivelsen 40 år är här alltså inte normaltiden utan
maximitiden. Dessutom görs ingen skillnad mellan nätkoncession för
linje och för område. En kommentar till den gamla bestämmelsen finns i
regeringens proposition 1993/94:162 s. 149.
Den nya bestämmelsen innebär att olika regler gäller för en nätkon-
cessions giltighetstid beroende på om det är fråga om nätkoncession för
linje eller nätkoncession för område. Skälen för detta har redovisats i
avsnitt 5.3.
En nätkoncession skall i normalfallet meddelas för 40 år resp. 25 år om
inte sökanden begär kortare tid. Begär han kortare tid skall i stället den
kortare tiden bestämmas.
Finner koncessionsmyndigheten i annat fall att det på grund av särskil-
da omständigheter i det enskilda fallet bör bestämmas en kortare tid än
som begärts får detta ske. En sådan omständighet kan vara att nätdelen
ingår som en mindre del i ett större nät för vilket endast en kort tid av
koncessionstiden återstår. Möjligheten bör dock tillämpas restriktivt.
Frågan har berörts i avsnitt 5.3.
Förlängning av giltighetstiden
14 § Nätkoncessionens giltighetstid får på ansökan av
koncessionshavaren förlängas med fyrtio år i taget, om
nätkoncessionen avser linje, och med tjugofem år i taget, om den
avser område. Om det finns särskilda skäl eller om sökanden begär
det, får kortare tid bestämmas.
I ett ärende om förlängning av giltighetstiden skall 2 § andra
stycket och 6 -11 §§ tillämpas.
Ansökan om förlängning av giltighetstiden skall göras senast två
år före koncessionstidens utgång. Nätkoncessionen gäller till dess att
ansökningen har prövats slutligt.
Om det finns särskilda skäl, får en nätkoncessions giltighetstid
förlängas även om giltighetstiden inte har löpt ut.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i den gamla ellagen, motsvarar 15 §
i utredningens förslag.
Huvudregeln anges i första stycket, nämligen att nätkoncessionens
giltighetstid kan förlängas på ansökan av koncessionhavaren. Om
127
förlängning medges skall tiden förlängas med 40 år om nätkoncessionen
avser linje och med 25 år om den avser område. Förlängningstiden kan
dock avkortas om det föreligger särskilda skäl eller om sökanden begär
det. Då kortare tid övervägs i ett förlängningsärende skall samma
bedömning göras som då nätkoncession meddelas första gången enligt
13 §.
I andra stycket anges de kriterier som skall tillämpas då en ansökan om
förlängning prövas. Som har framhållits i avsnitt 5.4 skall en ansökan om
förlängning i princip behandlas som en ansökan om ny nätkoncession.
Därför skall 6-11 §§, som anger de grundläggande förutsättningarna för
att fa nätkoncession, tillämpas i ett förlängningsärende.
Vid nätkoncession för linje medför detta bl.a. att koncessionshavaren
kan bli tvungen att på egen bekostnad flytta ledningen eftersom 8 § skall
tillämpas. Enligt första stycket i den paragrafen far en nätkoncession för
linje inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om
kommunen under koncessionstiden har fastställt en detaljplan eller
områdesbestämmelser och ledningens placering inte är förenlig med
planen eller bestämmelserna kan inte koncessionens giltighetstid
förlängas med bibehållen ledningssträckning. Enligt andra stycket skall
naturresurslagen (NRL) tillämpas. Den avvägning som sker enligt NRL
kan då leda till att en ändrad ledningssträckning bestäms av hänsyn till
motstående intressen. Om förlängningsärendet avser en nätkoncession
för område kan gränserna för området ändras i förlängningsbeslutet.
Detta görs då med stöd av 9 §, där det stadgas att ett koncessionsområde
skall utgöra en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet.
Dessutom skall 11 § tillämpas, vilket innebär att nätkoncessionen, i
förlängningsbeslutet, skall förenas med de villkor som behövs enligt den
paragrafen. De villkor som dittills har gällt för nätkoncessionen kan alltså
ändras och/eller kompletteras.
Vid nätkoncession för område skall slutligen 2 § andra stycket
tillämpas. En för ledningsnätet högsta tillåtna spänning skall alltså anges
i förlängningsbeslutet. Detta värde kan alltså ändras i förhållande till vad
som dittills gällt.
I tredje stycket föreskrivs att en ansökan om förlängning skall göras
senast två år före koncessionstidens utgång. Denna regel är inte
sanktionerad men det är mycket angeläget att regeln iakttas så att
prövningsmyndigheten far den tid som behövs för att bereda och avgöra
förlängningsärendet.
Dessutom anges att nätkoncessionen fortsätter att gälla tills ansökan
om förlängning har prövats slutligt.
Innebörden av bestämmelsen i fjärde stycket är att en nätkoncessions
giltighetstid skall kunna förlängas med verkan från en tidigare tidpunkt
än den gamla giltighetstidens utgång. Bestämmelsen är i första hand
tänkt för en situation när en begränsad men ändå inte särskilt kort tid,
kanske 10-15 år, återstår av koncessionstiden och större renoveringar
och investeringar är aktuella.
Prop. 1996/97:136
128
15 § Om det finns särskilda skäl får, på ansökan av koncessionsha-
varen, en nätkoncessions giltighetstid forlängas tillfälligt på
oförändrade villkor. En tillfällig förlängning får meddelas för högst
fem år.
Ett ärende enligt första stycket får avgöras utan att någon annan
än sökanden haft tillfälle att yttra sig.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i den gamla ellagen, motsvarar 16 §
i utredningens förslag.
Bestämmelsen i första stycket är avsedd att tillämpas i fall där
giltighetstiden för en nätkoncession går mot sitt slut men tidpunkten för
en förlängning av någon anledning infaller olämpligt.
Koncessionshavaren kanske överväger en alternativ ledningsdragning
som i sin tur är beroende av andra ledningar. Han kan då ansöka om
tillfällig förlängning av nätkoncessionens giltighetstid. En sådan tillfällig
förlängning sker på oförändrade villkor och far gälla högst fem år.
I ett ärende om förlängning av giltighetstiden enligt 14 § skall ett antal
paragrafer i detta kapitel tillämpas. Detta gäller dock inte i ett ärende om
tillfällig förlängning enligt förevarande paragraf eftersom någon ändring
i koncessionsvillkoren inte far ske i ett beslut enligt denna paragraf.
Föreskriften i andra stycket innebär ett undantag från
förvaltningslagens regler om kommunikationsskyldighet. Orsaken till att
denna bestämmelse införs är att någon ändring av nätkoncessionens
villkor inte sker vid tillfällig förlängning.
Överlåtelse och upphörande av nätkoncession
16 § En nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av
regeringen. Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva
frågor om överlåtelse av nätkoncession som inte avser en
utlandsförbindelse.
Vid prövning av en ansökan om överlåtelse av nätkoncession skall
10 § tillämpas.
Paragrafen motsvarar 2 § 2 mom. sista stycket i den gamla ellagen och
17 § i utredningens förslag.
I första stycket föreskrivs att en nätkoncession inte far överlåtas utan
tillstånd.
Den nye innehavarens lämplighet skall, enligt andra stycket prövas på
samma sätt som vid ansökan om ny nätkoncession. Det behövs dock
ingen förnyad prövning av övriga villkor för nätkoncessionen. Ansvaret
för att dessa villkor följs övertas av den nye innehavaren av nätkon-
cessionen. Inte heller bestäms någon ny koncessionstid, utan förvärvaren
övertar nätkoncessionen för återstoden av innevarande koncessionstid.
Prop. 1996/97:136
129
9 Riksdagen 1996/97. I saml. Nr 136
bruk längre tid än sammanlagt tre år utan tillstånd av regeringen.
Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om
tillstånd att tillfälligt ta en ledning ur bruk om ledningen inte utgör
en utlandförbindelse.
Tillstånd enligt Törsta stycket får inte meddelas, om det är
olämpligt ur elförsörjningssynpunkt. Ett tillstånd skall meddelas för
viss tid.
Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i den gamla ellagen, motsvarar
delvis 18 § i utredningens förslag.
I första stycket första meningen föreskrivs att en ledning som omfattas
av nätkoncession för linje tillfälligt far tas ur bruk. Ordet tillfälligt
indikerar att man alltid måste ha för avsikt att åter ta ledningen i bruk
efter en avstängning för att denna paragraf skall vara tillämplig. Om man
avser att definitivt ta ledningen ur bruk blir i stället 18 § tillämplig. Om
den tillfälliga avstängningen skall pågå i sammanlagt mer än tre år krävs
tillstånd av regeringen eller, om det inte gäller en utlandsförbindelse, nät-
myndigheten. Tillstånd kan sökas antingen i samband med att man tar
ledningen ur bruk eller när ledningen redan är tagen ur bruk och treårs-
gränsen närmar sig. Den första varianten blir aktuell när man redan från
början vet att ledningen kommer att vara ur bruk längre tid än tre år.
I andra stycket anges när en ansökan att få ta en ledning ur bruk får
bifallas, nämligen om det inte är olämpligt ur elförsörjningssynpunkt.
Dessutom anges att ett tillstånd skall meddelas för viss tid. Orsaken till
detta är att tillstånd enligt denna paragraf bara avser tillfälliga
avstängningar.
En ledning behöver inte vara spänningssatt för att anses vara i bruk.
Ledningar från ett reservkraftverk bör således anses vara i bruk även om
reservkraftverket under långa tider inte behöver användas men väl är
förberett för att med kort varsel användas. Med "ur bruk" avses därför att
ledningen under den aktuella tiden inte avses bli använd i det nationella
elsystemet.
Prop. 1996/97:136
18 § En nätkoncession får återkallas helt eller delvis,
1. om en ledning eller ett ledningsnät inte längre behövs för en
säker elförsörjning, eller
2. om koncessionshavaren i väsentlig mån inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen eller enligt villkor i nätkoncessionen.
Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av
nätmyndigheten. Avser nätkoncessionen en utlandsförbindelse,
prövas dock frågan om återkallelse av regeringen.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 § 6 mom. fjärde och femte styckena i
den gamla ellagen och delvis 19 § i utredningens förslag.
I första stycket anges de fall då återkallelse av nätkoncession får äga
rum. Sådan återkallelse får, enligt punkten 1, ske då en ledning eller ett
ledningsnät inte längre behövs. Det är i den här punkten fråga om de fall
130
då en ledning inte längre behövs inom överskådlig framtid och därför
definitivt kan tas ur bruk. I de fall då behovet bara har bortfallit temporärt
blir i stället 17 § tillämplig. En förutsättning för att återkallelse skall fa
ske är att ledningen inte behövs för en säker elförsörjning.
Prövningsmyndigheten måste alltså göra en självständig bedömning av
om detta kriterium är uppfyllt.
I punkten 2 regleras det andra fallet då återkallelse av nätkoncession
far ske, nämligen vid misskötsamhet. Regleringen har överförts från den
gamla ellagen i stort sett oförändrad.
Om återkallelse sker enligt punkten 1 blir koncessionshavaren, enligt
19 §, skyldig att ta bort ledningen och vidta de återställningsåtgärder som
nätmyndigheten bestämmer.
19 § Om en nätkoncession upphör att gälla, är den som senast haft
nätkoncessionen skyldig att ta bort ledningen med tillhörande
anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det
behövs från allmän eller enskild synpunkt.
I samband med att nätkoncessionen upphör skall nätmyndigheten
fastställa koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket.
Om den som senast har haft nätkoncessionen inte fullgör sina
skyldigheter enligt första stycket, får nätmyndigheten förelägga
honom vid vite att fullgöra skyldigheterna eller besluta att
åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Ett
beslut om att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens
bekostnad får verkställas.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 § 1 mom. i den gamla ellagen och
21 § i utredningens förslag.
Motsvarande bestämmelser infördes i den gamla ellagen den 1 juli
1982 på grundval av regeringens proposition (prop. 1981/82:188) med
förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, m.m. Kommentarer till
bestämmelserna finns i propositionen 1981/82:188.
Bestämmelsen i tredje stycket är delvis ny i förhållande till den gamla
ellagen. Nätmyndigheten far nu, utöver att förelägga vite, också förordna
att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Enligt sista
meningen far ett sådant beslut verkställas. Detta innebär att beslutet utgör
en exekutionstitel enligt 3 kap. 1 § sjätte punkten utsökningsbalken.
Verkställighet sker enligt bestämmelserna i 16 kap. utsökningsbalken.
20 § Om en elektrisk starkströmsledning har byggts utan nätkon-
cession, där sådan behövs, får nätmyndigheten förelägga ledningens
innehavare att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och
vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän
eller enskild synpunkt.
Om ledningens innehavare inte fullgör sina skyldigheter enligt
första stycket, får nätmyndigheten förelägga honom vid vite att
Prop. 1996/97:136
131
fullgöra skyldigheterna eller besluta att åtgärderna skall vidtas på
koncessionshavarens bekostnad. Ett beslut om att åtgärderna skall
vidtas på koncessionshavarens bekostnad får verkställas.
Paragrafen motsvarar 3 § 2 mom. i den gamla ellagen och 22 § i utred-
ningens förslag.
Denna paragraf reglerar, liksom föregående paragraf, skyldigheten att
ta bort ledningar och vidta andra återställningsåtgärder. Medan
föregående paragraf är tillämplig då en nätkoncession upphör att gälla
skall förevarande paragraf tillämpas då någon har byggt en ledning utan
att ha rätt till det. I övrigt är regleringen densamma som i 19 §.
Motsvarande bestämmelse, 3 § 2 mom., i den gamla ellagen infördes
samtidigt med 3 § 1 mom.
21 § Om någon annans mark behöver tas i anspråk for sådana
återställningsåtgärder som avses i 19 eller 20 §, får nätmyndigheten
besluta att tillträde till marken skall lämnas under viss tid.
Återställningsåtgärdema skall utföras så, att minsta skada och
intrång vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om
markens ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende
marken samtyckt till det eller nätmyndigheten lämnat tillstånd till
åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen
nödvändig för att återställningsåtgärdema skall kunna vidtas.
Om återställningsåtgärdema föranleder skada eller intrång, skall
ersättning for detta lämnas. Talan om ersättning väcks vid den
fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen av
denna ligger.
Paragrafen motsvarar 3 § 3 mom. i den gamla ellagen och 23 § i utred-
ningens förslag.
Motsvarande bestämmelse, 3 § 3 mom., i den gamla ellagen infördes
samtidigt med 3 § 1 mom.
Flyttning av ledning i vissa fall
22 § Innehavaren av en elektrisk ledning som har dragits fram inom
området för en befintlig allmän väg, enskild väg som hålls öppen for
trafik, järnväg, tunnelbana eller spårväg eller kanal eller annan
sådan vattentrafikled (trafikled) är skyldig att, vid ändring av
trafikleden, vidta de åtgärder med ledningen som behövs för att
ändringen av trafikleden skall kunna genomföras. Ledningens
innehavare skall svara för kostnaderna för dessa åtgärder.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar
5 a § 1 mom. i den gamla ellagen.
Bestämmelsen infördes ursprungligen i den gamla ellagen den
1 januari 1971 på grundval av Kungl. Maj:ts proposition 1970:139.
Prop. 1996/97:136
132
Bestämmelsen är tillämplig på alla elektriska ledningar, oavsett om de
tillkommit med stöd av nätkoncession eller ej. Såväl
starkströmsledningar, som är undantagna från kravet på nätkoncession,
som svagströmsledningar omfattas alltså av bestämmelsen.
Bestämmelsen är bara tillämplig om ledningen har dragits fram inom
området för en befintlig trafikled. I det helt övervägande antalet fall torde
denna situation vara för handen, eftersom det mycket sällan förekommer
att en trafikled råkar dras fram längs en redan befintlig ledning.
Bestämmelsen är bara tillämplig när ledningen har dragits fram inom
området för trafikleden. Om ledningen dragits fram längs med trafikleden
är den i allmänhet placerad inom trafikområdet. Om ledningen däremot
korsar trafikleden blir bestämmelsen tillämplig bara om stolpar, stag eller
dylikt är placerade inom trafikområdet.
Beträffande vägar definieras vägområde i 2 och 3 §§ väglagen
(1971:948) och i 1 kap. 2§ lagen (1939:608) om enskilda vägar.
Motsvarande bestämmelser beträffande järnväg, tunnelbana och spårväg
finns i 2 § jämvägssäkerhetslagen (1990:1157).
Ytterligare föreskrifter om starkströmslednings framdragande inom
område för allmän väg finns i 4 kap. förordningen (1957:601) om
elektriska starkströmsanläggningar. I nämnda förordning finns dessutom
föreskrifter om starkströmslednings framdragande inom område för
sjötrafik i 5 kap. och inom område för järnväg i 6 kap. Dessa föreskrifter
är meddelade av säkerhetsskäl.
Skyldigheterna enligt denna paragraf åvilar ledningens innehavare,
oavsett om innehavet grundar sig på äganderätt eller nyttjanderätt.
Regleringen av flyttningsskyldigheten i denna paragraf baserar sig på
prioritetsprincipen, dvs. den senare tillkomna anläggningen far vika för
den tidigare tillkomna anläggningen.
Skälet till att ledningens innehavare åläggs kostnadsansvaret för
nödvändiga flyttningsåtgärder är att det innebär avsevärda fördelar att dra
fram ledningen längs en trafikled i stället för i obruten terräng. Det
underlättar både själva byggandet av ledningen och det senare
underhållet av den. Däremot medför det knappast några fördelar för
trafikleden.
23 § Om syftet med en ledning är att överfora el för belysning av en
allmän väg, skall väghållaren ersätta ledningens innehavare för
kostnader som avses i 22 §. Om ledningen även tjänar annat
ändamål, skall ersättningen bestämmas efter vad som är skäligt med
hänsyn till omständigheterna.
Om det i fall som avses i 22 § har vidtagits åtgärder med en
ledning där denna korsar en trafikled, skall den som förvaltar
trafikleden ersätta ledningens innehavare för kostnaderna för andra
åtgärder än flyttning av stolpe, stag eller liknande anordning inom
trafikledens område.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar
5 a § 2 mom. i den gamla ellagen.
Prop. 1996/97:136
133
Föreskriften i första stycket innebär ett undantag från huvudregeln i
22 § såvitt avser kostnadsansvaret för vidtagna åtgärder. Enligt
huvudregeln är det ledningens innehavare som svarar för kostnaderna för
de åtgärder som nämns i 22 §. Om en ledning är framdragen längs en
allmän väg för belysning av vägen skall väghållaren i stället för
ledningens innehavare svara för kostnaderna för vidtagna åtgärder. Skälet
härtill är att belysning av vägen ingår i väghållarens ansvar och inte i
ledningshavarens.
Om ledningen även tjänar andra ändamål än vägbelysningen skall kost-
naderna fördelas mellan väghållaren och ledningens innehavare efter vad
som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Med bestämmelsen
åsyftas att väghållaren skall betala så stor del av kostnaden som
motsvarar den nytta han har av ledningen i proportion till den totala
nyttan av ledningen.
Regleringen i detta stycke gäller bara ledningar vid allmänna vägar
medan ledningar vid andra trafikleder faller utanför regleringen.
I andra stycket, som gäller ledningar vid alla typer av trafikleder,
regleras kostnadsansvaret i vissa fall då ledningar korsar en trafikled. Om
det i ett sådant fall är så att stolpe, stag eller liknande anordning inom
trafikledens område gäller huvudregeln för dessa anordningar, dvs.
ledningens innehavare har kostnadsansvaret för åtgärder beträffande
dessa anordningar. Skälet är, som nyss nämnts, att det innebär en fördel
för ledningshavaren att kunna utnyttja trafikledens område på detta sätt.
För kostnader avseende övriga åtgärder är det dock trafikledens förval-
tare som har kostnadsansvaret i stället för ledningens innehavare. Skälet
för detta är att det inte innebär någon fördel, bortsett från nyss nämnda
förhållanden, för ledningens innehavare att ledningen korsar trafikleden.
Det kan dessutom vara svårt att dra fram ledningar utan att korsa
trafikleder.
Regleringen i denna paragraf innebär ingen ändring i skyldigheten att
flytta ledningen jämfört med regleringen i 22 §. Endast beträffande
kostnadsansvaret innehåller 23 § särregler.
24 § Om en ledning som har dragits fram inom område för en
befintlig trafikled leder till ökade kostnader för trafikledens
underhåll, skall innehavaren av ledningen ersätta dessa ökade
kostnader.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar
5 a § 3 mom. i den gamla ellagen.
Denna paragraf gäller bara då en ledning har dragits fram inom
området för en befintlig trafikled, dvs. regleringen baserar sig på
prioritetsprincipen.
Paragrafen gäller alla typer av elektriska ledningar.
25 § Om arbete på en ledning som är belägen inom område för
annan trafikled än allmän väg kan inverka på trafiksäkerheten eller
Prop. 1996/97:136
134
om arbetet medför större ingrepp i trafikleden, skall det utföras
efter anvisningar av den som förvaltar trafikleden eller genom hans
försorg. Ledningens innehavare svarar för kostnaderna för arbetet,
om inte annat följer av 23 §.
I fråga om arbete med ledning inom område för allmän väg gäller
särskilda bestämmelser.
Paragrafen motsvarar 5 a § 4 mom. i den gamla ellagen och 12 kap. 1 § i
utredningens förslag.
Huvudregeln i första stycket reglerar alla typer av arbete på en ledning,
såväl nyanläggning som ändring och underhåll. Trafikledens förvaltare
kan välja mellan att ge anvisningar för arbetets utförande och att utföra
arbetet genom egen försorg. Ledningens innehavare skall svara för
kostnaderna för såväl eget arbete som det arbete som har utförts genom
trafikledens förvaltares försorg. Undantag från sistnämnda bestämmelse
gäller om 23 § är tillämplig, då i stället den paragrafen skall tillämpas.
I andra stycket anges att bestämmelserna inte gäller vid arbete på
ledning inom område för allmän väg. I stället hänvisas till särskilda
bestämmelser. Med detta avses 44 § väglagen.
26 § Innehavare av en starkströmsledning inom område för järnväg
skall ersätta den kostnad och skada som kan komma att tillfogas
järnvägsföretaget genom att ledningen dras fram, begagnas eller
underhålls.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar
5 a § 5 mom. i den gamla ellagen.
Bestämmelsen var ursprungligen intagen i 6 kap. 6 § förordningen
(1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar. Med anledning av
införandet av den nya regeringsformen den 1 januari 1975 överfördes
bestämmelsen till ellagen på grundval av regeringens proposition
(1975:8) om följdlagstiftning med anledning av den nya
regeringsformens bestämmelser om normgivning.
Begreppet nätverksamhet definieras i 1 kap. 4 §.
Avgränsning av nätverksamhet
1 § En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva
produktion av eller handel med el.
Utan hinder av första stycket får produktion av el bedrivas till-
sammans med nätverksamhet av samma juridiska person, om pro-
duktionen
1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller
Prop. 1996/97:136
135
Paragrafen motsvarar 1 § första och andra styckena elhandelslagen.
Huvudregeln i första stycket innebär att nätverksamhet inte far be-
drivas tillsammans med produktion av eller handel med el (elverksamhet)
i samma juridiska person. Skälet härtill är att de ekonomiska
förhållandena i nätverksamheten ligger till grund för nättariffen, dvs.
elkundernas betalning för tjänsterna i nätverksamheten. Utformningen av
nättariffen står under offentlig reglering medan elproduktion och
elhandel inte står under sådan kontroll. Det är därför viktigt att den
reglerade nätverksamheten inte påverkas av förhållandena i den oregle-
rade elproduktionen eller elhandeln.
Däremot far elverksamhet resp, nätverksamhet bedrivas tillsammans
med alla andra typer av verksamhet i samma juridiska person. Om så
sker beträffande nätverksamhet måste denna redovisas särskilt enligt 2 §.
För kommuner innebär denna reglering, eftersom hela kommunen är
en juridisk person, att kommunen inte kan bedriva både elverksamhet
och nätverksamhet i förvaltningsform. Detta innebär ju att båda
verksamheterna bedrivs i samma juridiska person, kommunen. Därför
måste åtminstone en av dessa verksamheter läggas i en annan juridisk
person, vilket oftast torde bli ett av kommunen ägt aktiebolag.
I andra stycket finns två undantag från bestämmelsen i första stycket.
Alla nätföretag har en viss förlust av el på sitt nät. Denna förlust måste
ersättas av nätföretaget som alltså köper in el från någon elleverantör.
Kostnaden för att köpa denna el ingår i nätverksamheten eftersom
inköpet är en förutsättning för en väl fungerande nätverksamhet.
Det förekommer emellertid att nätföretag har egen produktion av el
avsedd uteslutande för att täcka nätförlustema på det egna nätet. Den
formen av elproduktion är undantagen från kravet på skilda juridiska
personer för elproduktion och nätverksamhet.
Nätföretagen utför kontinuerligt underhålls- och reparationsarbeten på
sina nät. I samband med dessa arbeten måste elöverföringen av säker-
hetsskäl brytas på berörd del av nätet. För att inte nätföretagets kunder
skall drabbas av elavbrott medför man då ett mobilt reservkraftsaggregat
som förser de berörda kunderna med el medan avbrottet varar.
Aggregatet kan också användas vid oplanerade elavbrott. Eftersom denna
form av elproduktion måste anses ingå i nätverksamheten och då produk-
tionen inte syftar till att på kommersiell basis sälja el undantas nu också
sådan produktion från paragrafens huvudregel.
En förändring har gjorts i förhållande till elhandelslagen därigenom att
förbudet i första stycket numera inte riktar sig mot den som bedriver
produktion av eller handel med el utan mot den som bedriver
nätverksamhet och därmed står under nätmyndighetens tillsyn.
136
Redovisning av nätverksamhet
Prop. 1996/97:136
Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. första stycket första meningen i den
gamla ellagen.
En av de bärande principerna på den nya elmarknaden är att de
elektriska ledningama/ledningsnäten skall vara tillgängliga på icke -
diskriminerande villkor för alla som önskar överföra el på dem. Den som
har nätkoncession för dessa ledningar eller ledningsnät har dock ett
monopol på verksamheten och saknar därigenom i stor utsträckning
incitament till prispress och effektivisering. Det är därför viktigt att priser
och övriga villkor för nättjänster (nättariffer) redovisas öppet samt att
skäligheten i tariffsättningen kan granskas av det allmänna. För att det
skall vara möjligt att bedöma om tarifferna är skäliga krävs att
nätverksamheten inte belastas med kostnader och intäkter som inte är
hänförliga till själva nätverksamheten.
I paragrafen anges därför att nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas
skilt från annan verksamhet. Denna skyldighet gäller alla juridiska
personer, inklusive stat och kommun, som bedriver nätverksamhet.
I 1 § stadgas att en juridisk person som driver produktion av eller
handel med el inte far bedriva nätverksamhet. I övrigt får dock
nätverksamhet bedrivas tillsammans med annan verksamhet. Så snart det
i ett företag bedrivs verksamhet som inte faller under definitionen av
nätverksamhet i 1 kap. 4 § skall nätverksamheten ekonomiskt redovisas
för sig.
Verksamhet som inte räknas som nätverksamhet kan periodvis finnas
även hos företag som annars enbart bedriver nätverksamhet. Exempelvis
kan personal som är anställd för byggande och underhåll av ledningar
tillfälligtvis användas för att utföra entreprenadarbeten åt ett annat
företag. En sådan verksamhet far alltså inte redovisas som
nätverksamhet.
De krav som bör uppställas på den särskilda redovisningen av nätverk-
samhet har berörts i regeringens proposition 1993/94:162 s. 156.
I 4 § finns ett bemyndigande för regeringen att meddela ytterligare
föreskrifter om redovisning av nätverksamhet. Med stöd av motsvarande
bemyndigande har regeringen utfärdat förordningen (1995:1145) om
redovisning av nätverksamhet.
3 § Vid redovisning av nätverksamhet som grundas på
nätkoncession för område skall varje område redovisas för sig, om
inte nätmyndigheten på koncessionshavarens begäran beviljar
undantag. Sådant undantag skall beviljas, om de berörda områdena
ligger geografiskt nära varandra och sammantagna utgör en för
nätverksamhet lämplig enhet.
137
Ett beviljat undantag är for sin giltighet beroende av att en enhet-
lig nättariff tillämpas for samtliga områden som omfattas av
undantaget.
När koncessionstiden for något av de områden som omfattas av
undantaget löper ut, skall nätmyndigheten pröva om undantaget
skall bestå.
Nätkoncession för område skall redovisas skilt från nätkoncession
för linje.
Paragrafen motsvarar delvis 2 § 7 mom. första stycket andra - femte
meningarna i den gamla ellagen.
I 2 § föreskrivs som huvudprincip att nätverksamhet skall redovisas
skilt från annan verksamhet.
I förevarande paragraf ges närmare föreskrifter om redovisning av
nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område. Huvudregeln,
som ges i första stycket, är därvid att varje koncessionsområde skall
redovisas för sig.
Det kan ibland finnas behov av att redovisa flera koncessionsområden
samlat. Därför föreskrivs i första stycket om en möjlighet för nätmyndig-
heten att, på koncessionshavarens begäran, medge att ett antal nätkon-
cessioner för område redovisas samlat.
För att undantag från huvudregeln skall kunna beviljas måste två
kriterier vara uppfyllda. Det första kriteriet är att de berörda kon-
cessionsområdena ligger geografiskt nära varandra. Detta innebär inte att
de måste gränsa direkt till varandra. Å andra sidan skall det inte finnas
möjlighet till en gemensam redovisning för alla områden som en kon-
cessionshavare har men som ligger i helt skilda delar av landet och som
skulle leda till en total tariffutjämning. Det ankommer på nätmyndig-
heten att i varje enskilt fall bedöma när kriteriet kan anses uppfyllt.
Det andra kriteriet är att de berörda områdena innefattar en lämplig
kombination av glesbygds- och tätortsområden. Detta har i lagtexten
angivits med att "områdena sammantagna utgör en för nätverksamhet
lämplig enhet". Detta kriterium har här samma innebörd som
motsvarande kriterium i 2 kap. 9 §. Där anges att nätkoncession för
område bara far meddelas om "området utgör en med hänsyn till
nätverksamheten lämplig enhet". Skälet till denna reglering är att
nätkostnaden för kunder i glesbygd är betydligt högre än för kunder i
tätort. Genom den eftersträvade sammansättningen av
koncessionsområden kan nätkostnaden utjämnas mellan de två
kundkategorierna och alltså reduceras för kunder i glesbygden.
Motsvarande synsätt skall alltså anläggas vid prövning av en ansökan om
att få redovisa flera områden samlat. Mot bakgrund av det angivna syftet
med denna reglering är det möjligt att bifalla en ansökan om samlad
redovisning av områden som endast består av tätortskunder.
Denna avvägning är särskilt viktig eftersom man, enligt 4 kap. 4 §
andra stycket, vid bedömning av nättariffens skälighet skall utgå från
hela det område som redovisas gemensamt.
Om dessa två förutsättningar föreligger skall undantag beviljas.
Prop. 1996/97:136
138
Vidare anges i andra stycket att det beviljade undantaget för sin
giltighet är beroende av att koncessionshavaren tillämpar en enhetlig
nättariff för alla områden som omfattas av undantaget. Detta är en
naturlig följd av bestämmelsen i 4 kap. 4 § andra stycket där det anges att
om undantag enligt första stycket meddelats skall vid skälighetsbedöm-
ningen de områden som omfattas av undantaget anses utgöra ett område.
Om koncessionshavaren har fatt nätmyndighetens medgivande att
redovisa vissa områden samlat och han därefter börjar tillämpa olika
nättariffer i de olika områdena måste han alltså återgå till att redovisa
områdena var för sig.
Undantagsbeslutet gäller endast så länge de områden för vilka undanta-
get beviljats är oförändrade. Om koncessionshavaren t.ex. överlåter ett av
koncessionsområdena som omfattas av det beviljade undantaget till
någon annan gäller inte undantaget till någon del längre. Om konces-
sionshavaren vill ha ett undantag för de kvarvarande områdena far han
ansöka om undantag på nytt. Därvid far nätmyndigheten göra en förnyad
prövning om de återstående områdena "sammantagna utgör en för
nätverksamhet lämplig enhet".
Enligt tredje stycket skall ett beviljat undantag omprövas när
koncessionstiden löper ut för något av de koncessionsområden som
omfattas av undantaget. Om därvid inga förändringar görs i den
befintliga koncessionsstrukturen och förutsättningarna för undantag
alltjämt föreligger skall nätmyndigheten besluta att det tidigare beviljade
undantaget skall bestå. I annat fall far omprövningen av undantaget ske i
enlighet med vad som gäller vid beviljande av ett nytt undantag.
I fjärde stycket anges att nätkoncession för område skall redovisas skilt
från nätkoncession för linje. Tarifferna för sådana nätkoncessioner kan
aldrig vara gemensamma. Därför måste sådana nätkoncessioner alltid
redovisas var för sig.
4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndighe-
ten får meddela ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverk-
samhet.
Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. första stycket sjätte meningen i den
gamla ellagen.
Enligt 1 § bokföringslagen (1976:125) är näringsidkare
bokföringsskyldig enligt den lagen. Eftersom nätverksamhet är
näringsverksamhet omfattas därmed den som bedriver nätverksamhet av
bokföringslagens bestämmelser.
Nätverksamhet bedrivs i de flesta fall i ett aktiebolag, i en ekonomisk
förening eller i ett kommunalt verk. Vad gäller redovisning av verksam-
heten gäller naturligtvis de för associationsformen gällande redovisnings-
bestämmelsema, dvs. årsredovisningslagen (1995:1554), 9 kap. lagen
(1987:667) om ekonomiska föreningar resp. 8 kap. kommunallagen
(1991:900).
Utöver dessa bestämmelser behövs det vissa särskilda bestämmelser
för redovisning av nätverksamhet, vilka dikteras av behovet att kunna
Prop. 1996/97:136
139
bedöma skäligheten av nätföretagets nättariff. Dessa bestämmelser
utfärdas av regeringen eller nätmyndigheten med stöd av bemyndigandet
i denna paragraf.
Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege-
ringen meddelat föreskrifter i nu nämnda hänseenden i förordningen
(1995:1145) om redovisning av nätverksamhet.
Revision
5 § Revisor hos den som bedriver nätverksamhet skall göra en
särskild granskning av redovisningen av nätverksamheten.
Revisorn skall årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan
om redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande
bestämmelser. Intyget skall av företaget ges in till nätmyndigheten.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om revision av
nätverksamhet.
Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. andra stycket i den gamla ellagen.
I första stycket anges att revisorn hos ett företag som bedriver nätverk-
samhet särskilt skall granska redovisningen av nätverksamheten. Bestäm-
melsen far sin betydelse framför allt i företag som bedriver även annan
verksamhet än nätverksamhet. I sådana företag skall revisorn utföra
sedvanlig granskning av verksamheten i dess helhet. Men därutöver skall
han, enligt detta stycke, granska redovisningen av nätverksamheten.
Enligt andra stycket skall revisorn upprätta ett särskilt intyg som skall
innehålla ett utlåtande i frågan om redovisningen av nätverksamheten har
upprättats enligt gällande bestämmelser. Detta intyg skall årligen ges in
till nätmyndigheten som på grundval av intyget kan vidta åtgärder mot ett
nätföretag som inte uppfyllt kraven på redovisning av nätverksamheten.
I den gamla ellagen föreskrevs att intyget skulle ges in av revisorn. Nu
har denna skyldighet flyttats över till företaget.
I tredje stycket finns ett bemyndigande för regeringen att meddela före-
skrifter om revision av nätverksamhet. Med stöd av motsvarande
bemyndigande i den gamla ellagen har regeringen meddelat sådana
föreskrifter i förordningen (1995:1145) om redovisning av
nätverksamhet.
Skyldighet att ansluta anläggning
I 6 - 8 §§ behandlas den grundläggande skyldigheten för
koncessionshavare att ansluta elektriska anläggningar till sina ledningar
eller ledningsnät. En grundläggande princip på den nya elmarknaden är
att hela elnätet skall vara tillgängligt för överföring av el. En
förutsättning för att man skall kunna överföra el är att man är ansluten till
en ledning eller ett ledningsnät. Därför är skyldigheten att ansluta an-
läggningar en grundläggande bestämmelse på den nya elmarknaden.
Prop. 1996/97:136
140
Skyldigheten gäller för alla innehavare av nätkoncession, både för linje
och för område. Vid nätkoncession för linje sker anslutningen till en
ledning och vid nätkoncession för område sker anslutningen till ett
ledningsnät.
Omfattningen av begreppet anslutning framgår av 1 kap. 4 § andra
stycket.
Tre kategorier aktörer på elmarknaden kan i praktiken begära anslut-
ning till en ledning eller ett ledningsnät.
En kraftproducent vill föra in el på det elektriska nätet. Detta sker i en
inmatningspunkt. Vanligtvis sker inmatningen på stamnätet eller på en
regionledning, dvs. på ledningar som omfattas av en nätkoncession för
linje.
En elanvändare vill ta ut el från det elektriska nätet. Detta sker i en
uttagspunkt. Vanligtvis sker uttaget från det lokala ledningsnätet, som
omfattas av en nätkoncession för område men uttaget kan också ske
direkt från en regionledning eller från stamnätet, vilka alltså omfattas av
en nätkoncession för linje.
En annan nätinnehavare vill ansluta sin ledning eller sitt ledningsnät
till en annan ledning. Det rör sig ofta om att ansluta en regionledning till
stamnätet eller ett lokalt nät till en regionledning.
Som nämnts under 1 kap. 4 § avses med anslutning inte bara nyanslut-
ning utan även återinkoppling av befintlig anläggning och höjning av den
avtalade effekten i en befintlig inmatnings- eller uttagspunkt.
6 § Den som har nätkoncession för linje är, om det inte finns särskil-
da skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning
till ledningen.
Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket
prövas av nätmyndigheten.
Paragrafen motsvarar 2 § 4 mom. första och andra styckena i den gamla
ellagen.
I första stycket behandlas anslutningsskyldigheten för innehavare av
nätkoncession för linje.
Huvudregeln innebär att koncessionshavaren är skyldig att på skäliga
villkor ansluta en anläggning till sin ledning. Undantag från denna
huvudregel gäller om det föreligger särskilda skäl.
Det är framför allt ledningens kapacitet som kan påverka anslutnings-
skyldigheten. Ledningen måste nämligen fysiskt kunna klara den överfö-
ring som önskas sedan anläggningen anslutits, dvs. det skall finnas ledig
kapacitet.
Frågan om det finns ledig kapacitet uppkommer bara i vissa situationer
när de s.k. fysiska flödena i ledningarna ändras. Elens fysiska flöde
påverkas inte av att exempelvis en elanvändare byter elleverantör.
Samma mängd el överförs såväl före som efter leverantörsbytet. Men om
en helt ny anslutning skall göras till nätet eller om en tidigare ansluten
men avkopplad anläggning åter skall kopplas in på nätet kan fråga uppstå
om ledig kapacitet finns för den ökade överföringsmängden. Detsamma
Prop. 1996/97:136
141
gäller om belastningen på nätet ökar genom att effekten höjs i en in-
matnings- eller uttagspunkt.
Koncessionshavaren skall alltså befrias från sin anslutningsskyldighet
om det inte finns ledig kapacitet. I en sådan situation skall nämligen de
som redan är anslutna ha företräde. En koncessionshavare vilken ingår i
en koncern som även producerar eller handlar med el och därför
använder sitt nät för koncernens egen överföring, far inte särbehandla sig
själv. Han far inte avvisa kunder med hänvisning till koncernens eget
framtida behov av ledningskapacitet, men han behöver inte heller
inskränka pågående användning för att frigöra kapacitet åt andra.
Det kan också vara skäligt att vägra viss motpart anslutning, t.ex. om
denne inte följt tidigare avtal eller om det kan förväntas bli svårt att fa
betalt. Ibland är det skäligt att kräva garantier eller säkerhet som förut-
sättning för anslutning.
I andra stycket anges att tvister om koncessionshavarens skyldigheter
enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Inte bara anslutnings-
skyldigheten i sig kan komma under nätmyndighetens prövning utan
också villkoren för anslutningen. Prövningen avser i så fall huruvida
villkoren är skäliga. Det viktigaste villkoret torde vara anslutningsav-
giften som utgår som en engångsavgift och avser kostnaden för att göra
själva anslutningen. Avgiftens storlek påverkas givetvis av om det rör sig
om en nyanslutning, en återinkoppling eller en effekthöjning. Även andra
villkor som kan förknippas med själva anslutningen skall vara skäliga.
7 § Den som har nätkoncession för område är, om det inte finns
särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk
anläggning inom området till ledningsnätet.
Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket
prövas av nätmyndigheten.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 § 4 mom. tredje och fjärde styckena i
den gamla ellagen.
I första stycket regleras anslutningsskyldigheten vid nätkoncession för
område. Denna skyldighet är något mera inskränkt än vid nätkoncession
för linje. Den omfattar för det första bara anläggningar inom
koncessionsområdet, vilket framgår av lagtexten.
Av 2 kap. 2 § andra stycket framgår att det i ett beslut om nätkon-
cession för område skall fastställas en för området högsta tillåtna spän-
ning. Detta innebär att anläggningar som är avsedda för högre spänning
inte kan anslutas till nätet. Anslutningsskyldigheten omfattar alltså inte
heller sådana anläggningar. Dessa far i stället anslutas till en ledning som
omfattas av nätkoncession för linje, där spänningen regelmässigt är
högre.
Anslutningsskyldighet enligt huvudregeln föreligger dock inte om det
finns särskilda skäl. I denna fråga skall beaktas främst tillgången på ledig
kapacitet på nätet men även andra faktorer i enlighet med vad som har
anförts i samband med nätkoncession för linje.
Prop. 1996/97:136
142
En annan viktig faktor som måste beaktas när anslutningsskyldigheten
prövas är de tekniska förutsättningarna vid anslutningen. Den anläggning
som skall anslutas måste i stora drag vara avpassad för det befintliga
ledningsnätet. Det kan inte krävas av en nätinnehavare att han skall göra
stora och kostsamma investeringar för att en anläggning skall kunna
anslutas till hans nät.
I andra stycket anges att tvister enligt första stycket prövas av
nätmyndigheten.
8 § Vill någon ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som
omfattas av en nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät
som omfattas av en nätkoncession för område, får den som har
nätkoncessionen för linje göra anslutningen endast efter medgivande
av den som har nätkoncession för området.
Om sådant medgivande inte lämnas, får nätmyndigheten, om det
finns särskilda skäl, meddela tillstånd till anslutningen.
Paragrafen motsvarar 2 § 4 mom. femte stycket i den gamla ellagen.
Ibland vill någon göra en anslutning till en ledning som omfattas av
nätkoncession för linje i stället för till det ledningsnät som omfattas av
nätkoncession för område. Sådana fall behandlas i denna paragraf.
Utgångsläget är därvid att båda koncessionshavama är anslut-
ningsskyldiga. Innebörden av huvudregeln i första stycket är då att
anslutningen skall ske till området och inte till linjen. Huvudregeln syftar
alltså inte bara till att befria innehavaren av nätkoncessionen för linje
från anslutningsskyldigheten utan också till att förbjuda honom att göra
anslutningen. Om innehavaren av nätkoncessionen för området medger
det får dock anslutning ske till linjen.
Om sådant medgivande inte lämnas kan innehavaren av nätkon-
cessionen för linje, enligt andra stycket, ansöka hos nätmyndigheten om
tillstånd att få göra anslutningen. Vid bedömningen av denna fråga bör
samma kriterier tillämpas som angivits ovan under 2 kap. 6 § vid
prövning av frågan huruvida nätkoncession skall meddelas för att
möjliggöra en anslutning till en regionledning trots att anslutning kan ske
till det lokala nätet. Samhällsekonomiska bedömningar bör alltså läggas
till grund för prövningen.
Skyldighet att överföra el
Paragrafen motsvarar 2 § 4 mom. sjätte stycket i den gamla ellagen.
I paragrafen avhandlas den för den nya elmarknaden bärande
principen, nämligen skyldigheten att överföra el för annans räkning.
Överföringen skall ske på skäliga villkor och denna skyldighet ingår i
nätmyndighetens tillsynsansvar. Som nämnts i avsnitt 15.1 kan en
Prop. 1996/97:136
143
enskild elkund inte ansöka hos nätmyndigheten om prövning av
villkorens skälighet utan kontrollen av detta sker helt inom ramen för
nätmyndighetens tillsyn.
Som exempel på villkor kan nämnas pris och betalningsvillkor,
avtalstid och uppsägning, energimängd och effekt, avbrott, avstängning
och skadestånd.
Frågor om nättariffers skälighet regleras i 4 kap.
Skyldighet att mäta överförd el
10 § Den som har nätkoncession är skyldig att utföra mätning av
överförd el samt att rapportera resultaten av dessa mätningar i
enlighet med de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar.
Paragrafen motsvarar 2 § 4 mom. sjunde stycket i den gamla ellagen.
I paragrafen anges att koncessionshavama är skyldiga att mäta
överförd el samt att rapportera resultaten av mätningarna i enlighet med
de närmare föreskrifter som regeringen och nätmyndigheten meddelar.
Skyldigheten åvilar innehavare av nätkoncession för såväl linje som
område. Mätningen och rapporteringen ingår i nätverksamheten.
Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege-
ringen utfärdat närmare föreskrifter om hur mätning och rapportering
skall gå till i förordningen (1995:1179) om mätning och rapportering av
överförd el.
I praktiken går mätningen till så att nätinnehavaren anbringar en
mätare i elkundens anslutningspunkt. Kostnaden för denna installation
debiterar nätinnehavaren kunden som en del av kostnaden för
nätverksamheten. Föreskrifter om denna debitering finns i 11 och 14 §§.
Om en kund anser att den anbragta mätaren är för avancerad och därmed
för dyr kan han, enligt 11 § sista stycket, hos nätmyndigheten begära
prövning av skäligheten i den debiterade kostnaden.
Kostnader för mätning
11 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning
och för dess installation i uttagspunkten hos en elanvändare skall av
nätkoncessionshavaren debiteras elanvändaren. Elanvändare vars
elförbrukning mäts genom direktmätning får dock inte debiteras
mer än 2 500 kronor.
En elanvändare vars elförbrukning mäts på annat sätt än enligt de
föreskrifter som meddelats med stöd av 10 § skall debiteras
merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av
mätresultaten.
Andra kostnader för mätning än de som nu nämnts får inte
debiteras enskilda elanvändare.
Prop. 1996/97:136
144
Paragrafen motsvarar 2 § 10 mom. första, tredje och fjärde styckena i den
gamla ellagen.
Enligt 10 § är innehavaren av nätkoncession skyldig att utföra mätning
av överförd el på sitt nät samt att rapportera resultaten av dessa
mätningar enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen och
nätmyndigheten. För att kunna fullgöra detta måste koncessionshavaren
installera mätare i relevanta mätpunkter på sitt nät. Dessa mätare
bekostas initialt av koncessionshavaren och blir också hans egendom.
Mätningen ingår enligt 1 kap. 4 § i nätverksamheten.
Koncessionshavaren har därför rätt att låta kostnaderna för mätningen,
dvs. kostnaderna för mätaren och dess installation samt för insamlingen
och rapporteringen av mätresultaten omfattas av nättariffen.
I förevarande paragraf regleras de fall där dessa kostnader skall
debiteras den enskilde elanvändaren och således inte far slås ut på den för
kundkollektivet gemensamma nättariffen.
I anslutning till en mätare finns alltid en särskild insamlingsutrustning
anbringad. Denna behövs för att mätaren skall kunna fullgöra den
mätning som krävs. Regleringen i denna paragraf beträffande mätare
omfattar också denna insamlingsutrustning.
Stadgandet i första stycket behandlar kostnaden för mätaren och dess
installation och innebär att koncessionshavaren blir tvungen att debitera
elanvändare, oavsett om de är hushållskunder eller industrikunder,
kostnaden för elanvändarens mätare inklusive dess installation. Dessa
kostnader får alltså inte slås ut på den gemensamma nättariffen. Från
denna huvudregel finns ett undantag i andra meningen. Där anges att
elanvändare vars förbrukning mäts genom direktmätning inte får
debiteras mer än 2 500 kronor. Om kostnaden för en mätare och dess
installation överstiger detta belopp får alltså den överstigande delen inte
debiteras den enskilde elanvändaren. Den delen av kostnaden får kon-
cessionshavaren i stället ta ut via den gemensamma nättariffen.
Första stycket behandlar kostnaderna för mätare och deras installation.
I andra stycket behandlas kostnaden för mätning och rapportering av
mätresultat. Mätning innebär att mätvärden hämtas in från mätarna.
Därefter skall dessa mätvärden sammanställas på visst sätt och
rapporteras till olika intressenter.
Regeringen och nätmyndigheten har utfärdat närmare föreskrifter om
mätning som bl.a. anger de tidsintervall och den mätnoggrannhet med
vilken mätningen skall ske. Dessa föreskrifter anger bara de minimikrav
som gäller i dessa hänseenden. De flesta elanvändare kommer antagligen
att nöja sig med att mätningen av deras elförbrukning sker enligt dessa
minimikrav. Kostnaderna för mätning blir därmed lika för de flesta
elanvändare och kommer därför att ingå i den gemensamma nättariffen.
Enligt föreskrifterna om mätning kan dock en elanvändare begära att
mätningen sker med tätare tidsintervall och/eller större mätnoggrannhet
än de föreskrivna minimikraven. Koncessionshavaren blir då skyldig att
utföra mätning enligt kundens begäran. Detta orsakar dock kon-
Prop. 1996/97:136
145
10 Riksdagen 1996/97. 1 samt. Nr 136
cessionshavaren merkostnader som ibland kan uppgå till betydande
belopp. Enligt andra stycket blir elanvändaren skyldig att ersätta
koncessionshavaren för denna merkostnad. Denna far alltså inte slås ut
på den gemensamma nättariffen.
Enligt tredje stycket far inte andra kostnader som rör mätning än de
som nämns i första och andra styckena debiteras någon enskild kund,
vilket innebär att de kommer att omfattas av den gemensamma nättarif-
fen.
I fjärde stycket föreskrivs att tvister om koncessionshavarens
skyldigheter enligt denna paragraf prövas av nätmyndigheten. De typer
av tvister som kan bli aktuella är framför allt tvister om skäligheten av
kostnader enligt första och andra styckena.
12 § En elanvändare som är lågspänningskund och vars
förbrukning inte mäts genom direktmätning har vid flyttning rätt
att av nätkoncessionshavaren få tillbaka den del av erlagd kostnad
som motsvarar värdet av mätaren med tillhörande insamlingsutrust-
ning med beaktande av dess återstående tekniska livslängd. Belopp
under 1 000 kr behöver dock inte betalas tillbaka till elanvändaren.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna
paragraf prövas av nätmyndigheten.
Första stycket motsvarar 2 § 10 mom. andra stycket i den gamla ellagen.
I paragrafen behandlas den situationen då en elanvändare flyttar. Om
han inte hade flyttat hade han kunnat utnyttja mätaren under hela dess
tekniska livslängd. Om han i ett sådant fall redan har betalat kostnaden
för mätaren har han därför, enligt första stycket, rätt till ersättning av
koncessionshavaren.
Stadgandet gäller för det första bara lågspänningskunder.
Högspänningskunder, dvs. stora industrier, flyttar sällan och om det ändå
sker torde den frågan normalt regleras avtalsvägen. En definition av
begreppet högspänning och lågspänning finns i förordningen (1957:601)
om elektriska starkströmsanläggningar.
Dessutom gäller inte stadgandet alla lågspänningskunder. Undantagna
är nämligen de vars förbrukning mäts genom direktmätning. Kostnaden
för dessa kunders mätare är inte så stor att en regel om återbetalning är
rimlig med tanke på kostnaden för själva återbetalningen.
Vid bestämmande av ersättningen far man slå ut kostnaden för mätaren
jämnt över mätarens beräknade tekniska livslängd. Den del av detta
belopp som belöper på den återstående beräknade tekniska livslängden
kan alltså bli föremål för återbetalning. Av detta belopp återbetalas
naturligtvis bara så mycket som motsvarar vad elanvändaren redan har
betalat för den återstående tekniska livslängden. Om exempelvis mätaren
kostar 10 000 kr och 3 000 kr belöper på den återstående tekniska
livslängden vid avflyttningen far elanvändaren tillbaka 3 000 kr om han
redan har betalat hela kostnaden för mätaren. Om han däremot bara har
betalat 8 000 kr vid avflyttningen får han bara tillbaka 1 000 kr.
Prop. 1996/97:136
146
Enligt sista meningen behöver dock belopp som är mindre än 1 000 lo-
inte återbetalas. Vid bestämmande av ersättning enligt detta stycke får
endast värdet av själva mätaren beaktas medan värdet av mätarens
installation inte får beaktas.
Enligt andra stycket prövas tvister om koncessionshavarens skyldig-
heter enligt denna paragraf av nätmyndigheten. I praktiken kommer
sådana tvister att gälla beräkningen av det belopp som skall återbetalas.
13 § Bestämmelserna i 11 § första och andra styckena och 12 §
gäller inte elanvändare som köper sin el från innehavaren av
leveranskoncession enligt 5 kap.
Paragrafen motsvarar 2 § 10 mom. femte stycket i den gamla ellagen.
Av paragrafen framgår att föreskrifterna i 11 och 12 §§ inte gäller de
elanvändare som köper sin el från leveranskoncessionshavaren. De blir
alltså inte debiterade kostnaderna för mätaren och dess installation samt
för mätningen. Orsaken till detta är att mätningen av dessa elanvändares
elförbrukning sker på ett mer schablonartat sätt vilket inte kräver den typ
av avancerade mätare som föreskrifterna i 11 och 12 §§ syftar på. Dessa
elanvändare har kvar de mätare som fanns före omregleringen av
elmarknaden.
14 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning
och för dess installation i inmatningspunkten hos en elproducent
skall av nätkoncessionshavaren debiteras elproducenten.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna
paragraf prövas av nätmyndigheten.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar
2 § 11 mom. första stycket i den gamla ellagen.
Föreskrifterna i denna paragraf gäller elproducenter och motsvarar
regleringen i 11 §, som gäller elanvändare.
Ersättning vid inmatning av el
15 § Innehavare av en produktionsanläggning har rätt till ersättning
av den nätkoncessionshavare till vars ledningsnät anläggningen är
ansluten.
Ersättningen skall motsvara
1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el
från anläggningen medför i nätkoncessionshavarens ledningsnät, och
2. värdet av den reduktion av nätkoncessionshavarens avgifter för
att ha sitt ledningsnät anslutet till annan nätkoncessionshavares
ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till
ledningsnätet.
Prop. 1996/97:136
147
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av
ersättningen enligt första stycket.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna
paragraf prövas av nätmyndigheten.
Paragrafen motsvarar 14 § i utredningens förslag och 2 § 13 mom. första
och andra styckena i den gamla ellagen.
I denna paragraf behandlas elproducenters rätt att från den konces-
sionshavare till vars ledningsnät elproduktionsanläggningen är ansluten
fa ersättning som motsvarar dels värdet av den minskning av
energiförluster som inmatning från anläggningen medför i det aktuella
ledningsnätet, dels värdet av den reduktion av koncessionshavarens
avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till annan koncessionshavares
ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till
ledningsnätet.
I första stycket ges själva huvudregeln om elproducentens rätt till
ersättning av koncessionshavaren för att hans anläggning är ansluten till
koncessionshavarens ledningsnät. I praktiken regleras ersättningen
genom en reducering av elproducentens avgift enligt nättariffen till
koncessionshavaren. 1 vissa fall blir dock denna ersättning större än
avgiften enligt nättariffen, varvid koncessionshavaren får utge ersättning
till elproducenten.
I andra stycket behandlas under punkterna 1 och 2 vad ersättningen
skall avse. Inmatningen medför en minskning av energiförlustema i det
ledningsnät vartill anläggningen är ansluten. Värdet av denna minskning
skall ingå i ersättningen, vilket anges under punkten 1. Beräkningen av
detta värde görs genom en bedömning av hur mycket förlusterna i
koncessionshavarens ledningsnät minskar på grund av inmatningen i för-
hållande till om anläggningen inte hade funnits. Den omständigheten att
anläggningen är ansluten till ledningsnätet medför dessutom att kon-
cessionshavaren oftast kan minska sin kostnad för att ha sitt ledningsnät
anslutet till överliggande nät. Han behöver då t.ex. inte abonnera på lika
hög effekt som om anläggningen inte hade varit ansluten och hans
avgifter under högbelastningsperioder kan då också bli lägre. Värdet av
denna reduktion skall också ingå i ersättningen till elproducenten, vilket
framgår av punkten 2.
Enligt tredje stycket far regeringen meddela närmare föreskrifter om
beräkningen av denna ersättning. Med stöd av motsvarande
bemyndigande i den gamla ellagen har regeringen meddelat sådana
föreskrifter i 15 a § elförordningen (1994:1250).
Enligt fjärde stycket prövas tvister om koncessionshavarens
skyldigheter enligt denna paragraf av nätmyndigheten.
Prop. 1996/97:136
148
4 kap. Nättariffer
Prop. 1996/97:136
Allmänt om nättariffer
1 § Nättariffer skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder.
Vid bedömning av en nättariffs skälighet skali konsumentintresset
särskilt beaktas. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en rimlig
avkastning i nätverksamheten.
Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. tredje stycket första meningen och 2 §
7 mom. fjärde stycket första och andra meningarna i den gamla ellagen.
I första stycket ges huvudregeln att nättariffer skall vara skäliga och ut-
formade på sakliga grunder. Att nättariffer skall vara skäliga framgår
redan av 3 kap. 9 §, där det stadgas att den som har nätkoncession är
skyldig att på skäliga villkor överföra el åt annan. Hur skäligheten skall
bedömas behandlas i andra stycket.
Att nättariff skall utformas på sakliga grunder innebär att nättarifferna
skall vara objektiva och icke-diskriminerande. Kunder får indelas i
grupper efter kostnadsbild, t.ex. kunder med elvärme eller tidstariff.
Kunder inom samma kundkategori skall däremot ha samma nättariff.
Kundindelning efter var inom området anslutningen är belägen är dock
inte tillåten, vilket regleras 3 §.
I andra stycket anges vilka kriterier som skall användas vid bedöm-
ningen av en nättariffs skälighet. Som den viktigaste faktorn, vilken skall
beaktas, anges konsumentintresset som den viktigaste faktorn. Härmed
avses elanvändarnas intresse av låga och stabila nättariffer. Under
normala förhållanden kan det ofta bli den enda faktorn som beaktas. Vid
mer speciella förhållanden måste dock även andra omständigheter tillåtas
inverka på skälighetsbedömningen. Dessa faktorer sammanfattas i
lagtexten som kravet på en rimlig avkastning i nätverksamheten.
Omständigheterna i det enskilda fallet far då avgöra vilken tyngd dessa
faktorer skall få vid skälighetsbedömningen. Om exempelvis nätföre-
tagets kostnader är ovanligt stora till följd av nyss gjorda investeringar
eller av att man erbjuder större leveranssäkerhet än vanligt bör detta få
inverka i höjande riktning på tarifferna. Om kostnaderna däremot beror
på en mindre skicklig ledning av företaget bör detta inte få inverka på
tariffsättningen.
2 § Nättariffer för överföring av el skall utformas så, att betald
avgift för att vara ansluten ger rätt att använda det elektriska nätet
inom landet, med undantag för utlandsförbindelserna.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 § 7 mom. tredje stycket femte
meningen i den gamla ellagen.
För att underlätta handeln med el skall kunder, både producenter och
elanvändare, bara behöva avtal med en nätinnehavare, nämligen
innehavaren av det nät på vilket kunden har en anslutningspunkt. En
149
producent som är ansluten till en regionledning skall alltså betala nättariff
till innehavaren av regionledningen. Det förutsätts att regionnät-
sinnehavaren i sin tur betalat avgift till stamnätet och att den kostnaden
lagts in i nättariffen för regionnätet. En elanvändare, som har en
uttagspunkt på ett lokalt nät, betalar på motsvarande sätt sin nättariff till
innehavaren av det lokala nätet. I den tariffen ingår lokal-
nätsinnehavarens kostnader för regionnät och storkraftnät.
En anslutning innebär alltså att man har tillgång till hela det elektriska
nätet inom landet och man kan därmed träffa avtal om köp av el med
vilken elleverantör som helst inom landet.
Det svenska elnätet består dock även av ett antal utlandsförbindelser.
Dessa förbindelser utgörs av ledningar som från någon punkt på det
svenska elnätet går mot och över en riksgräns. Några anslutningar finns
inte på dessa ledningar och sådana kommer av praktiska skäl heller inte
att bli aktuella i framtiden. Syftet med utlandsförbindelserna är alltså
uteslutande att överföra el från det svenska elnätet till ett utländskt elnät
eller vice versa.
Regeln om tillgång till hela det elektriska nätet inom landet gäller dock
inte utlandsförbindelser.
Tillträde till en utlandsförbindelse för överföring till eller från Sverige
förutsätter därför ett särskilt avtal med innehavaren av utlandsförbin-
delsen.
Denne är, som alla koncessionshavare, skyldig att på skäliga villkor
överföra el åt annan. Men det finns risk för brist på ledig kapacitet när
det gäller dessa förbindelser och uppstår sådan brist måste tillgänglig
kapacitet på något sätt fördelas. Överföringsrättigheter som inte utnyttjas
bör inte tillåtas blockera ledningen, utan förbindelsen skall utnyttjas
optimalt. Hänsyn måste dessutom tas till förhållandena i utlandet.
Särskilt om nättariffer för område
3 § Nättariffer för område, utom engångsavgift för anslutning, får
inte utformas med hänsyn till var inom området en anslutning är
belägen.
Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. tredje stycket andra meningen i den
gamla ellagen.
Bestämmelsen innebär ett undantag från huvudregeln i 1 § första
stycket att nättariffer skall vara utformade på sakliga grunder. Nättariff
för område far alltså inte utformas med hänsyn till var inom området en
anslutning är belägen. Det innebär att geografiska indelningar inte far
göras, t.ex. med en tariff för tätort och en annan för kringliggande lands-
bygd. Zonindelningar efter avstånd från en viss punkt är inte heller
tillåtna.
Det finns dock ett undantag från detta förbud mot avståndsberoende
avgifter, nämligen engångsavgifter som skall täcka merkostnader vid en
anslutning. Engångsavgiftens storlek skall på så sätt kunna motsvara
merkostnader för t.ex. en nybyggd anslutning.
Prop. 1996/97:136
150
Motsvarande föreskrifter om nättariffer vid nätkoncession för linje
finns i 5 och 9 §§.
4 § Vid skälighetsbedömningen av en nättariff skall nättariffen för
varje område bedömas for sig.
Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 3 § har medgivit att flera
nätkoncessioner för område får redovisas samlat, skall dock dessa
vid skälighetsbedömningen anses utgöra ett område.
Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. fjärde stycket tredje och fjärde
meningarna i den gamla ellagen.
I första stycket anges att vid skälighetsbedömningen av en nättariff
varje koncessionsområde skall behandlas för sig. Detta innebär att det är
prisutvecklingen och övriga faktorer i det aktuella området som skall
beaktas. Någon utjämning av nättariffen mellan olika områden far alltså
inte äga rum. Orsaken till denna reglering är att man vill ha så
kostnadsriktiga tariffer som möjligt. Den enda avvikelse från denna
princip som tillåts är den utjämning som sker inom varje koncessionsom-
råde därigenom att tariffen, enligt 3 §, inte far vara avståndsberoende.
I andra stycket finns ett undantag från huvudregeln i första stycket.
Om nätmyndigheten, enligt 3 kap. 3 §, har medgivit att ett antal kon-
cessionsområden far redovisas samlat skall vid skälighetsbedömningen
dessa anses utgöra ett område. En förutsättning för att ett antal kon-
cessionsområden får redovisas samlat är att samma nättariff tillämpas
inom områdena. Detta innebär alltså en utjämning av nättariffen mellan
de olika områdena. Som framgår av 3 kap. 3 § far tillstånd till samlad
redovisning lämnas endast om "områdena sammantagna utgör en för
nätverksamhet lämplig enhet", dvs. att i de samredovisade områdena
ingår en lämplig kombination av glesbygds- och tätortsområden. Härige-
nom tillgodoses det allmännas krav på att en lämplig tariffstruktur
uppstår.
Särskilt om nättariffer för linje
5 § På en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och där
spänningen understiger 220 kilovolt (regionledning), får inte
nättariffen, utom engångsavgift for anslutning, på varje
spänningsnivå utformas med hänsyn till var en uttagspunkt är
belägen i förhållande till ledningens anslutning till annan
nätkoncessionshavares ledning som omfattas av nätkoncession för
linje.
Tillstånd til) avvikelse från vad som anges i första stycket får
meddelas i enlighet med 6 §.
Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. tredje stycket tredje och fjärde
meningarna i den gamla ellagen.
Prop. 1996/97:136
151
I 3 § finns ett förbud mot avståndsberoende tariffer vid nätkoncession
för område, dvs. på lokalnät. I förevarande paragraf finns en likartad
bestämmelse som gäller vid nätkoncession för linje, där spänningen
understiger 220 kilovolt, dvs. på regionledningar. Anslutna till dessa
ledningar är, förutom de lokala näten, större industrikunder. På region-
ledningar, som kan ha en avsevärd längd, transformeras den elektriska
energin ned i flera led från stamnätets spänningsnivå. Spänningen längs
en regionledning ligger därför på olika nivåer mellan 20 och 130 kilovolt.
Antalet nedtransformeringar, liksom den sträcka elen transporteras,
påverkar väsentligt kostnaderna för överföringen längs en ledning.
Det är vanligt att en och samma koncessionshavare har ett stort antal
regionledningar inom ett sammanhängande område. Varje ledning
omfattas då normalt av en nätkoncession för linje. Elanvändarna tar ut el
på olika spänningsnivåer på ett sådant ledningsnät, vilket påverkar antalet
nedtransformeringar och därmed överföringskostnaden. Antalet nedtrans-
formeringar till en och samma spänningsnivå varierar ofta mellan olika
ledningar. Därför kan det, beträffande uttagspunkter på olika ledningar
men på samma spänningsnivå, ha förekommit olika många nedtrans-
formeringar från stamnätet och fram till uttagspunkten.
Enligt huvudregeln i första stycket far inte nättariffen för en regionled-
ning, på varje spänningsnivå, utformas med hänsyn till var på ledningen
en uttagspunkt är belägen.
Denna reglering innebär att kostnaderna för nedtransformering far
påverka nättariffen. För varje lägre spänningsnivå ökar kostnaderna för
nedtransformering och därmed blir också nättariffen i motsvarande mån
högre. På varje spänningsnivå far däremot inte överföringssträckan
påverka nättariffen. Själva "transportkostnaden" på spänningsnivån
liksom kostnaderna för nedtransformering till spänningsnivån och övriga
kostnader måste alltså fördelas jämnt mellan uttagspunktema.
I lagtexten anges uttagspunktens belägenhet "i förhållande till
ledningens anslutning till annan nätkoncessionshavares ledning". Skälet
härtill är att en och samma regionledning kan omfattas av flera
nätkoncessioner trots att ledningen har en och samma innehavare. Vid
tillämpning av den aktuella bestämmelsen skall hela ledningen betraktas
som en enhet oavsett hur många nätkoncessioner det finns på ledningen.
Ett speciellt problem måste i detta sammanhang beröras. Det är inte
ovanligt att en stor elanvändare tar ut sin el direkt från en transformator. I
ett sådant fall måste man anse att elanvändarna inte utnyttjar ledningen
på den lägre spänningsnivån. Hans nättariff får därför bestämmas med
utgångspunkt i nättariffen på ledningssträckan med den högre spännings-
nivån och med ett tillägg för själva nedtransformeringen.
Till skillnad från nättariffer på det lokala nätet gäller denna reglering
bara för uttagspunkter. Den el som produceras i ett kraftverk förs normalt
in på en regionledning för vidare transport till stamnätet. Nättariffen för
en sådan inmatningspunkt får alltså vara avståndsberoende.
I vissa speciella fall kan det dock finnas behov av undantag från be-
stämmelsen att nättariffen på en regionledning inte får vara lägesberoen-
de. I 6 § finns regler för när sådant undantag skall kunna beviljas. I andra
stycket görs en hänvisning till den paragrafen.
Prop. 1996/97:136
152
6 § Nättariffen för en enskild elanvändare vars anläggning är
ansluten til) en regionledning, skali, om nätmyndigheten på ansökan
av nätkoncessionshavaren eller berörd elanvändare har meddelat
tillstånd till det, utformas med hänsyn till var på regionledningen
elanvändarens uttagspunkt är belägen.
Tillstånd enligt första stycket får meddelas endast om den berörda
uttagspunkten fanns den 1 juli 1995 och ett avtal, innebärande att
priset för överföringen av el baseras bland annat på uttagspunktens
belägenhet, tillämpades den 1 juli 1995.
Tillstånd skall gälla från viss dag och meddelas för bestämd tid,
högst trettio år.
Om tillstånd meddelats skall, vid fastställande av nättariff för
elanvändaren, uttagspunktens belägenhet beaktas i samma utsträck-
ning som i det avtal som nämns i andra stycket.
Paragrafen motsvarar 2 § 9 mom. första - fjärde styckena i den gamla
ellagen.
Bestämmelserna i denna paragraf innebär att vissa elanvändare på
regionledningar, som tidigare har haft en avståndsberoende tariff, får
möjlighet att behålla denna. Detta innebär alltså en avvikelse från
huvudregeln i 5 § att nättariffer på regionledningar inte far vara
avståndsberoende.
I första stycket finns huvudregeln. Av den framgår att paragrafen
endast gäller den som tar ut el från en regionledning, varför den som
matar in el alltså inte omfattas av bestämmelsen. Det framgår vidare att
nätmyndighetens tillstånd krävs för att tariffen även i fortsättningen skall
fa vara avståndsberoende. Om nätmyndigheten meddelar sådant tillstånd
skall tariffen vara avståndsberoende. Dessutom finns bestämmelser om
vilka som far begära undantag. Förutom koncessionshavaren har även
den som innehar en sådan uttagspunkt som kan bli föremål för undantag
rätt att framställa en sådan begäran.
I andra stycket anges de kriterier som måste vara uppfyllda för att
nätmyndigheten skall kunna meddela tillstånd.
En första förutsättning för ett sådant tillstånd är att uttagspunkten ex-
isterade den 1 juli 1995. För uttagspunkter som tillkommit efter nämnda
tidpunkt kan således tillstånd inte meddelas.
Vidare måste det den 1 juli 1995 för uttagspunkten i fråga ha funnits
ett avtal som innebar att elanvändarens nättariff skulle bestämmas med
beaktande av uttagspunktens belägenhet på regionledningen. I några
enstaka fall fanns sådana avtal som endast innefattade priset för
överföringen. I det helt avgörande antalet fall ingicks dock avtalen som
en helhetslösning där såväl priset för överföringen som betalning för
levererad el ingick. Detta har sin förklaring i att koncessionshavaren, på
den gamla elmarknaden, i normalfallet både sålde elen och svarade för
överföringstjänsten. Självfallet omfattar möjligheten att fa tillstånd båda
dessa kategorier av avtal. Det ankommer dock på den som begär tillstånd
att visa att parterna i det åberopade avtalet beaktat uttagspunktens
belägenhet när tariffen bestämts. Om de nämnda förutsättningarna är
uppfyllda skall tillstånd meddelas.
Prop. 1996/97:136
153
1 tredje stycket anges att nätmyndigheten i sitt beslut skall ange från
vilken tidpunkt tillståndet gäller. För det övervägande antalet fall
kommer en begäran säkert att ha behandlats i sådan tid att
koncessionshavaren kan beakta tillståndet när han bestämmer sin
nättariff. Om en begäran inkommer när det redan finns en av
koncessionshavaren fastställd nättariff påverkar ett undantag hela
nättariffens utformning och far förmodligen även vissa konsekvenser för
angränsande koncessionshavares nättariffer. Det är därför rimligt att
beslutet gäller från en senare tidpunkt än dagen för beslutet. Denna bör
bestämmas så att berörda koncessionshavare far rimlig tid att ändra sina
nättariffer. En lämplig tidpunkt torde i många fall vara närmaste hel- eller
halvårsskifte. I samma stycke anges också att ett tillstånd skall meddelas
för bestämd tid, högst trettio år. Som tidigare angivits kan tillstånd endast
meddelas för en uttagspunkt som fanns den 1 juli 1995 och där det vid
denna tidpunkt fanns en tariff som tog hänsyn till uttagspunktens
belägenhet på regionledningen. En sådan avgiftsreducering kan ha varit
en starkt bidragande orsak till att anläggningen etablerades just där.
Denna förmån bör dock inte gälla för evigt, varför ett tillstånd gäller
högst trettio år. Eftersom det är fråga om stora investeringar och i de
flesta fall stora och viktiga industrier som haft dessa förmåner bör
tillstånd i de flesta fall meddelas för lång tid och i normalfallet
bestämmas till eller i närheten av maximitiden. Däremot kan ett tillstånd
inte förlängas eller förnyas när giltighetstiden har löpt ut.
I jjärde stycket anges att om tillstånd meddelats skall nättariffen be-
stämmas så att uttagspunktens belägenhet beaktas i samma utsträckning
som i det avtal som tillämpades mellan elanvändaren och
koncessionshavaren.
7 § Om en uttagspunkts läge ändras eller avses bli ändrat eller om
den avtalade effekten i uttagspunkten höjs eller avses bli höjd efter
det att nätmyndigheten meddelat tillstånd enligt 6 §, skall
nätkoncessionshavaren anmäla det till nätmyndigheten.
När en sådan anmälan har gjorts skall nätmyndigheten pröva i
vilken utsträckning och under vilken tid tillståndet skäligen skall
gälla.
Paragrafen motsvarar 2 § 9 mom. femte stycket i den gamla ellagen.
I paragrafen behandlas den situationen då en uttagspunkt flyttas eller
den avtalade effekten i uttagspunkten höjs. Skälet till att så sker är i
allmänhet att en investering gjorts vid den anläggning som betjänas av
uttagspunkten. En bedömning måste då göras om den förmån som det
redan meddelade tillståndet innebär skall omfatta även den nya investe-
ringen. Då denna situation uppstår är därför koncessionshavaren skyldig
att anmäla det till nätmyndigheten som därvid har att ompröva det
tidigare meddelade tillståndet. Vid en sådan omprövning skall
nätmyndigheten göra en bedömning av i vilken utsträckning och under
vilken tid tillståndet skäligen bör bestå. Denna bedömning far ske från
Prop. 1996/97:136
154
fall till fall men särskilt far beaktas ändringens relativa omfattning och
den tid tillståndet har gällt.
8 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen for en regionledning
skall
1. nätkoncessionshavarens kostnader for att ha samtliga sina
regionledningar inom en och samma region anslutna till en annan
nätkoncessionshavares ledning bedömas samlat,
2. nätkoncessionshavarens kostnader för nedtransformering
bedömas samlat för hela landet inom varje normalt
spänningsintervall när lika många nedtransformeringar utförts för
att nå detta spänningsintervall,
3. nätkoncessionhavarens övriga kostnader bedömas samlat inom
varje normalt spänningsintervall for nätkoncessionshavarens
samtliga regionledningar i hela landet.
Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. femte stycket i den gamla ellagen.
Innebörden av paragrafen är att, vid skälighetsbedömningen av
nättariffen för en regionledning, kostnaderna på koncessionshavarens
samtliga regionledningar i viss utsträckning skall bedömas samlat.
Det gäller först de kostnader som koncessionshavaren har för att ha
sina regionledningar anslutna till annan koncessionshavares ledning.
Dessa kostnader regleras i punkten 1. För att elen skall komma fram till
en viss regionledning krävs att den överförs från ett kraftverk via
stamnätet och eventuellt andra koncessionshavares regionledningar till
den egna ledningen. För denna överföring måste givetvis konces-
sionshavaren betala ersättning. Den helt övervägande delen utgörs av
avgiften för överföring på stamnätet. Nättariffen på stamnätet är
lägesberoende och konstruerad på det sättet att inmatning på nätet blir
dyrare ju längre norrut man kommer medan uttag blir dyrare ju längre
söderut man kommer. Sammantaget medför denna konstruktion att
överföringskostnadema till regionledningar i norra delen av landet är
lägre än i södra delen.
Regeln innebär att vid bedömning av dessa kostnader skall kostnaderna
på en koncessionshavares samtliga regionledningar inom samma region
bedömas samlat, dvs. kostnaderna skall fördelas jämnt på regionled-
ningama inom regionen. Vad som skall anses utgöra "samma region" får
avgöras genom nätmyndighetens praxis. Vägledande härvid får
inledningsvis vara den indelning av landet som de stora kraftpro-
ducenterna använde före omregleringen av elmarknaden vid utjämning
av dessa överföringskostnader mellan regionnäten. När nätmyndigheten
avgör omfattningen av de regioner inom vilka utjämning bör ske bör man
anlägga samma synsätt som vid utformningen av koncessionsområden,
dvs. regionerna bör ha en lämplig sammansättning av tätorter och
glesbygd. Däremot bör det inte få förekomma någon utjämning inom
hela landet, dvs. mellan de norra och de södra delarna. Om så sker sätts
nämligen det lägesberoende elementet hos nättariffen för stamnätet ur
spel.
Prop. 1996/97:136
155
I punkten 2 regleras kostnaderna för nedtransformering. Som har
nämnts tidigare kan det på olika regionledningar ha använts olika många
nedtransformeringar till samma spänningsnivå. Detta medför att kost-
naderna för nedtransformering till samma spänningsnivå kan vara olika
på olika ledningar. Någon fullständig utjämning av dessa kostnader på
alla koncessionshavarens regionledningar far inte äga rum. Däremot skall
en indelning av ledningarna göras efter antalet nedtransformeringar till
de olika spänningsnivåema. Ledningar med en nedtransformering till en
viss spänningsnivå förs till en grupp, ledningar med två nedtrans-
formeringar till en viss spänningsnivå förs till en annan grupp osv. Inom
varje sådan grupp skall kostnaderna för nedtransformering bedömas
samlat. Någon utjämning mellan grupperna far däremot inte äga rum.
En viktig omständighet måste i detta sammanhang beaktas. De olika
nedtransformeringar som utförs från stamnätets spänningsnivå sker inte
alltid till exakt samma spänningsnivå på olika regionledningar. Man kan i
dag dock urskilja tre olika spänningsintervall där de olika
nedtransformeringama normalt hamnar, nämligen 140-70 kilovolt, 70 -
30 kilovolt och 30-6 kilovolt. Därför är regleringen utformad så att en
samlad bedömning av kostnaderna för nedtransformering skall ske inom
varje normalt spänningsintervall. Vad begreppet "normala spänningsin-
tervall" skall omfatta får avgöras genom nätmyndighetens praxis.
Vägledande för denna praxis far inledningsvis vara de spänningsintervall
som hittills har tillämpats av de stora kraftföretagen.
Denna reglering innebär alltså att, inom ett och samma
spänningsintervall, nättariffen kommer att bli högre ju fler nedtrans-
formeringar som har använts ned till spänningsintervallet.
Övriga kostnader, vilka regleras i punkten 3, på koncessionshavarens
samtliga regionledningar i hela landet skall, inom varje normalt
spänningsintervall, bedömas samlat. Härvid måste givetvis också en
skälig andel av icke direkt till de olika ledningarna hänförliga kostnader
såsom administrationskostnader och liknande fördelas på de olika spän-
ningsintervallen.
9 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen for en ledning med en
spänning om 220 kilovolt eller däröver (stamledning) skal) alla
kostnader for nätkoncessionshavarens samtliga ledningar i landet
med undantag för utlandsförbindelserna bedömas samlat. Tariffen
får dock utformas med hänsyn till var på nätkoncessionshavarens
ledningsnät en anslutningspunkt är belägen.
Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. sjätte stycket i den gamla ellagen.
I paragrafen regleras hur skälighetsbedömningen av nättariffen för en
ledning med en spänning om 220 kilovolt och däröver skall göras. Denna
reglering rör enbart det av Affärsverket svenska kraftnät förvaltade
stamnätet.
Detta nät utgör, tekniskt sett, en enhet men innehavet av nätet grundar
sig på ett betydande antal nätkoncessioner.
Prop. 1996/97:136
156
Regleringen innebär att alla kostnader för dels koncessionshavarens
samtliga ledningar i landet med undantag för utlandsförbindelserna skall
bedömas samlat, dock att tariffen får utformas med hänsyn till var på
ledningsnätet en anslutningspunkt är belägen.
Särskilt om nättariffer för mindre produktionsanläggningar
10 § En innehavare av en produktionsanläggning som kan leverera
en effekt om högst 1 500 kilowatt skall för överföring av el betala
endast den del av avgiften enligt nättariffen som motsvarar den
årliga kostnaden för mätning och rapportering på
nätkoncessionshavarens nät. Innehavaren skall dessutom betala eng-
ångsavgift för anslutning samt avgift för mätare med tillhörande
insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten
enligt 3 kap. 14 §.
Om flera sådana anläggningar som är belägna i närheten av var-
andra gemensamt matar in el på ledningsnätet, skall anläggningarna
betraktas som separata anläggningar vid tillämpningen av denna
paragraf.
Tvister om de skyldigheter enligt första stycket som innehavaren
av en produktionsanläggning har prövas av nätmyndigheten.
Paragrafen motsvarar 2 § 12 mom. i den gamla ellagen.
I denna paragraf behandlas nättariffer vid småskalig elproduktion.
Med småskalig elproduktion avses en elproduktionsanläggning som
kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt.
Regleringen i första stycket innebär att en innehavare av en småskalig
produktionsanläggning bara skall betala en viss del av avgiften enligt
nättariffen för överföringen på nätet, nämligen den del av avgiften som
motsvarar den årliga kostnaden för mätning och rapportering på
koncessionshavarens nät. Härmed avses alltså inte kostnaden för mätning
och rapportering i just anläggningsinnehavarens inmatningspunkt utan de
totala kostnaderna för all mätning och rapportering på ledningsnätet. Den
del av avgiften enligt nättariffen som motsvarar dessa kostnader skall
alltså betalas av anläggningens innehavare. Den del som han inte behöver
betala är framför allt den del som motsvarar de totala kostnaderna för
själva överföringen på nätet.
Han skall dessutom, enligt huvudregeln i 3 kap. 7 §, betala en eng-
ångsavgift för anslutning, som alltså utgår då anläggningen ansluts till
nätet. I begreppet anslutning ingår också, enligt 1 kap. 4 §, återinkopp-
ling av en befintlig anläggning och höjning av den avtalade effekten i
inmatningspunkten.
Slutligen skall han. enligt huvudregeln i 3 kap. 14 §, betala kostnaden
för mätaren med tillhörande insamlingsutrustning och dess installation i
inmatningspunkten.
Det förekommer ibland att flera sådana elproduktionsanläggningar
installeras som en grupp, exempelvis flera vindkraftverk tillsammans. All
el som produceras i dessa anläggningar matas in på ledningsnätet i en
Prop. 1996/97:136
157
gemensam inmatningspunkt. Enligt definitionen i 1 kap. 2 § är därmed
alla anläggningarna att bedöma som en och samma anläggning med
därav följande högre inmatningseffekt. Anläggningarna skulle därmed
inte omfattas av bestämmelsen i denna paragraf. Enligt andra stycket
skall dock i detta fall varje anläggning betraktas som en separat an-
läggning.
I tredje stycket föreskrivs att tvister om anläggningsinnehavarens
tariffvillkor prövas av nätmyndigheten. Normalt kan inte en enskild kund
fö sin tariff prövad av nätmyndigheten annat än inom ramen för
nätmyndighetens tillsyn, vilket har framhållits i kommentaren till 3 kap.
9 §. De kunder som berörs av förevarande paragraf har dock rätt till
individuell prövning av sin nättariff. Skälet för detta är att dessa kunders
nättariff är individuellt utformad och alltså gäller bara för den enskilde
kunden.
Rätt till uppgifter om nättariffer m.m.
11 § Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål
lämna skriftlig uppgift om sin nättariff. Uppgiften skali innehålla en
upplysning om möjligheten att hos nätmyndigheten begära prövning
enligt sista stycket.
Vid begäran om ny anslutning skall uppgifter enligt första stycket
lämnas inom skälig tid.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt första och
andra styckena prövas av nätmyndigheten.
Paragrafen motsvarar 2 § 7 mom. sjunde och åttonde styckena i den
gamla ellagen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för koncessionsha-
varen att lämna uppgifter av olika slag.
Nättariffer skall vara öppna och tillgängliga för alla som önskar ta del
av dem. Uppgifterna skall finnas i skriftlig form och de skall lämnas ut
utan dröjsmål, vilket stadgas i första stycket.
När uppgiften gäller villkor för ny anslutning finns inte alltid en färdig
nättariff att hänvisa till. För att ta fram sådana individuella uppgifter
behöver koncessionshavaren längre tid. Det räcker därför i dessa fall,
enligt andra stycket, om uppgiften lämnas inom skälig tid. Vad som är
skälig tid för bedömas från fall till fall.
Koncessionshavaren skall i den skriftliga uppgiften också upplysa om
möjligheten att göra begära prövning hos nätmyndigheten enligt sista
stycket.
Enligt tredje stycket prövas tvister om koncessionshavarens
skyldigheter enligt denna paragraf av nätmyndigheten. En tvist kan röra,
inte bara informationsskyldigheten som sådan, utan också innehållet i
den information som lämnas.
Prop. 1996/97:136
158
5 kap. Leveranskoncession
Prop. 1996/97:136
Allmänt om leveranskoncession
1 § Inom ett område som omfattas av nätkoncession for område
enligt 2 kap. får inte levererans av el äga rum till anläggningar som
är anslutna till det ledningsnät som omfattas av nätkoncessionen
utan tillstånd (ieveranskoncession) av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Leveranskoncession
krävs dock inte för leverans i de fall som anges i 10 §.
Paragrafen motsvarar 6 § första och andra styckena elhandelslagen.
I denna och följande paragrafer behandlas ett koncessionssystem för
leverans av el inom område som omfattas av nätkoncession för område
enligt 2 kap. Koncessionskravet omfattar alltså bara leverans, dvs.
försäljning av el och berör alltså inte överföringen (nätverksamheten).
Enligt huvudregeln krävs det leveranskoncession för att få leverera el
till anläggningar som är anslutna till det ledningsnät vilket omfattas av
nätkoncessionen, dvs. i praktiken det lokala nätet. Utanför kravet på
leveranskoncession ligger därmed leverans till anläggningar som är
anslutna till en regionledning, vilken ju omfattas av en nätkoncession för
linje.
Kravet på leveranskoncession gäller inte heller i fall som anges i 10 §.
Enligt den paragrafen kan en elanvändare efter viss uppsägningstid köpa
el av någon annan än koncessionshavaren. För leverans till sådana
elanvändare krävs inte leveranskoncession.
2 § En leveranskoncession skall omfatta ett eller flera områden som
omfattas av nätkoncession för område (leveransområde).
För varje leveransområde får endast en leveranskoncession
meddelas.
Paragrafen motsvarar 6 § tredje och fjärde styckena elhandelslagen.
I första stycket behandlas det geografiska området för en leveranskon-
cession (leveransområde). Över hela Sverige förekommer idag ett stort
antal områden som omfattas av nätkoncession för område. Dessa har
bildats under olika tidsskeden efter hand som nya områden har elektrifie-
rats. 1 många fall har ett och samma företag ett antal sådana koncessioner
som ligger i närheten av varandra och där kostnadsstrukturen är likartad.
I sådana fall kan det vara rationellt att en leveranskoncession täcker flera
nätkoncessioner för område. Att bilda leveransområden som består av
flera nätkoncessioner för område blir därmed aktuellt främst i sådana fall
då ett och samma företag innehar flera sådana koncessioner.
1 andra stycket anges att endast en leveranskoncession per område far
meddelas. Detta innebär att koncessionshavaren far ensamrätt till el-
leveranser inom leveransområdet med de undantag som anges i 10 §.
159
Denna ensamrätt motsvaras av en skyldighet att leverera el till Prop. 1996/97:136
elanvändare inom leveransområdet i enlighet med bestämmelserna i 7 §.
Förutsättningar för meddelande av leveranskoncession
Paragrafen motsvarar 7 § första stycket elhandelslagen.
I paragrafen sägs att endast den far beviljas leveranskoncession som
från allmän synpunkt bedöms lämplig att leverera el inom området. Som
redogjorts för under 2 § far endast en leveranskoncession meddelas inom
ett leveransområde. Detta innebär att prövningsmyndigheten bland dem
som söker en sådan koncession bör utse den som är mest lämplig för
uppgiften.
I bedömningen skall vägas in sökandens allmänna kompetens och ut-
formningen av den organisation som skall bedriva verksamheten samt att
sökanden är lämplig att ha hand om uppgiften just i det begärda området.
Den som far leveranskoncession blir skyldig att bedriva verksamheten
skilt från nätverksamheten eftersom det i 3 kap. 1 § har uppställts krav på
att en juridisk person som bedriver nätverksamhet inte far bedriva
produktion av och handel med el.
Vid en eventuell förnyelse av koncessionen bör i bedömningen vägas
in sökandens tidigare agerande som innehavare av leveranskoncession,
varvid dennes relationer till elanvändarna i området bör tillskrivas
särskild betydelse.
Leveranskoncessions giltighetstid
4 § En leveranskoncession skall meddelas för bestämd tid, högst fem
o
ar.
Paragrafen motsvarar 7 § andra stycket elhandelslagen.
I paragrafen anges att en leveranskoncession skall meddelas för
bestämd tid, högst fem år. Då systemet med leveranskoncession infördes
angavs att systemet endast var avsett som ett temporärt system, varför det
var viktigt att giltighetstiden för alla koncessioner löper ut samtidigt för
att underlätta en eventuell avveckling av koncessionssystemet om en
utvärdering inför en förnyelse av koncessionerna visar att systemet inte
längre behövs. Därför bör koncessionstiden i alla ärenden bestämmas så
att den löper ut fem år efter systemets införande.
160
Ändring av gränser för leveransområde
5 § Gränserna for ett leveransområde får ändras av
nätmyndigheten, om det behövs för ändamålsenlig leverans och det
kan ske utan synnerlig olägenhet for koncessionshavaren.
Paragrafen motsvarar 8 § elhandelslagen.
1 2 kap. 12 § finns en bestämmelse av motsvarande innehåll vad gäller
ändring av gränser för nätkoncession för område.
Även när det gäller ett leveransområde kan det finnas behov av att
under koncessionens giltighetstid kunna ändra gränserna för området.
Syftet med gränsändringen skall vara att åstadkomma en mer
ändamålsenlig leveransverksamhet. Ett tänkbart fall då en sådan ändring
kan behöva göras är när gränserna för en nätkoncession för område
ändrats. I ett sådant fall kan det för en ändamålsenlig leverans vara
nödvändigt att leveransområdet justeras i motsvarande mån.
Överlåtelse av leveranskoncession
6 § En leveranskoncession får inte överlåtas utan tillstånd av rege-
ringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Vid
prövning av en ansökan om överlåtelse av leveranskoncession skall
3 § tillämpas.
Paragrafen motsvarar 7 § tredje stycket elhandelslagen.
I paragrafen finns bestämmelser om att leveranskoncession inte far
överlåtas utan tillstånd.
Vid tillståndsprövningen skall den nye innehavarens lämplighet prövas
på samma sätt som vid ansökan om ny koncession.
Leveransskyldighet
7 § En innehavare av leveranskoncession är skyldig att leverera el
för normala förbrukningsändamål åt var och en inom leveran-
sområdet, om inte annat följer av 9 §.
Leveransskyldighet föreligger inte gentemot sådana elanvändare
till vilka annan leverantör än innehavaren av leveranskoncession får
leverera el enligt 10 § andra eller tredje stycket.
Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna
paragraf prövas av nätmyndigheten.
Paragrafen motsvarar 9 § första och tredje styckena elhandelslagen.
I första stycket anges den grundläggande skyldigheten för koncessions-
havaren, nämligen att leverera el för normala förbrukningsändamål till
alla elanvändare inom leveransområdet. Skyldigheten omfattar bara
leveransen av elen. Det är nätinnehavaren som är skyldig att mot skälig
ersättning upplåta sitt nät för överföring av denna el.
Prop. 1996/97:136
161
11 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
Eftersom bara en leveranskoncession far meddelas i varje leveransom- Prop. 1996/97:136
råde motsvaras koncessionshavarens leveransskyldighet också av en
ensamrätt att leverera till de elanvändare som omfattas av
leveransskyldigheten inom området.
Leveransskyldigheten är inte oinskränkt utan gäller bara för normala
förbrukningsändamål. Innebörden av begreppet "normala för-
brukningsändamål” måste bedömas för varje förbrukarkategori för sig.
Dessutom gäller inte leveransskyldigheten i de fall som nämns i 9 §,
vartill en hänvisning görs i slutet av detta stycke.
I andra stycket anges ytterligare ett viktigt undantag från leverans-
skyldigheten. Det utgörs av sådana elanvändare som nämns i 10 §. Enligt
denna paragraf har en elanvändare rätt att, efter viss uppsägningstid, köpa
el från annan än innehavaren av leveranskoncessionen. Gentemot sådana
elanvändare föreligger naturligtvis ingen leveransskyldighet.
Enligt tredje stycket prövas tvister om koncessionshavarens
skyldigheter enligt denna paragraf av nätmyndigheten. Sådana tvister
kommer främst att avse om leveransskyldighet föreligger eller ej. Tvister
kan exempelvis uppkomma vid tolkning av begreppet "normala
förbrukningsändamål".
8 § En elanvändare inom leveransområdet som köper el från någon
annan än innehavaren av leveranskoncession men som i stället vill
köpa el för normala förbrukningsändamål från denne, har rätt till
det, om elanvändaren gjort anmälan om detta till
koncessionshavaren minst en månad innan leveransen skall
påbörjas.
Paragrafen motsvarar 12 § tredje stycket elhandelslagen.
I paragrafen behandlas vad som skall gälla för en elanvändare som
med stöd av 10 § köper sin el från annan än koncessionshavaren men
som vill återgå till att fa sina leveranser från koncessionshavaren.
Elanvändaren skall ha rätt till detta en månad efter det att han gjort
anmälan till koncessionshavaren.
Detta innebär således att koncessionshavarens leveransskyldighet
enligt 7 § blir gällande en månad efter en sådan anmälan.
Undantag från leveransskyldighet
9 § En innehavare av leveranskoncession är inte skyldig att inom ett
område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli dis-
tribuerad, leverera el för värmeförsörjning av en byggnad, om elen
är avsedd för värmeförsörjning på något annat sätt än med värme-
pump. Detsamma gäller om elen är avsedd för en värmepump och
kommunfullmäktige har antagit riktlinjer om att värmepumpar inte
bör förekomma inom området. Koncessionshavaren är dock skyldig
att leverera el, om värmeförsörjningen av byggnaden med större
fördel kan tillgodoses med el än med det för området gemensamma
162
systemet. Om el har börjat levereras till en värmepump innan
fullmäktige antog riktlinjerna, kvarstår skyldigheten att leverera så
länge värmepumpen är i bruk.
Paragrafen motsvarar 9 § andra stycket elhandelslagen. En kommentar
till bestämmelsen finns i regeringens proposition 1993/94:162 s. 171.
Rätt för andra leverantörer att leverera el
10 § Andra leverantörer än innehavaren av leveranskoncession får
inom ieveransområdet leverera el for ändamål som inte omfattas av
leveransskyldigheten enligt 7 § första stycket eller 9 §.
En sådan leverantör får inom leveransområdet också leverera el
till elanvändare som skriftligen gjort anmälan om det till
koncessionshavaren minst sex månader innan leveransen påbörjas.
En elanvändare som har ett avtal med koncessionshavaren om
leverans av el med en reglerad uppsägningstid som är längre än sex
månader eller som är tidsbestämt får dock inte köpa el av någon
annan än koncessionshavaren förrän avtalet har upphört att gälla. I
ett sådant fall krävs ingen anmälan enligt andra stycket.
En elanvändare som avser att köpa el från en annan leverantör än
innehavaren av leveranskoncession skall anmäla det till innehavaren
av nätkoncession for området minst sex månader innan bytet av
leverantör avses äga rum.
Tvister om rätt att leverera el inom ett leveransområde prövas av
nätmyndigheten.
Paragrafen motsvarar 12 § första och andra styckena elhandelslagen.
I denna paragraf regleras bl.a. rätten för andra än innehavaren av leve-
ranskoncession att leverera el till elanvändare inom leveransområdet.
Den stora skillnaden för en elanvändare mellan att köpa sin el från
koncessionshavaren och att köpa den från någon annan elleverantör är
kravet på mätning av den förbrukade elen. För de elanvändare som köper
sin el från koncessionshavaren räcker det med en mer schablonartad
mätning och därmed en tämligen billig mätare. Den elanvändare som
väljer att köpa sin el från någon annan leverantör än koncessionshavaren
omfattas däremot av huvudregeln om mätning, dvs. mätning med ganska
stor noggrannhet över tiden. Denna noggranna mätning kräver en
betydligt mer avancerad mätare som därmed också är avsevärt dyrare.
Den elanvändare som sålunda byter leverantör far därmed finna sig i att
nätinnehavaren installerar en avancerad och därmed dyrbar mätare i hans
uttagspunkt och elanvändare blir också tvungen att ersätta
nätinnehavaren för detta.
Av första stycket framgår till en början att vem som helst far leverera
el för andra ändamål än de som omfattas av leveransskyldigheten enligt 7
§ första stycket och 9 §. Denna skyldighet omfattar bara normala
förbrukningsändamål. Om en elanvändare vill ha el för något annat
ändamål far han köpa den från vem han vill. Det måste då vara klarlagt
Prop. 1996/97:136
163
att hans köp av el faller utanför ramen för normala förbrukningsändamål.
Detta sker antingen genom att koncessionshavaren medger att det
planerade köpet inte omfattas av hans leveransskyldighet eller att frågan
har avgjorts av nätmyndigheten.
Dessutom omfattar inte leveransskyldigheten, under de förutsättningar
som anges i 9 §, el för uppvärmningsändamål. De elanvändare som
berörs av denna bestämmelse far i dag sin värmeförsörjning vad gäller
byggnader via fjärrvärme eller naturgas. De kommer i fortsättningen att
kunna välja el för sin värmeförsörjning och därvid fritt välja elleverantör.
I andra stycket föreskrivs om möjlighet för elanvändare som omfattas
av leveransskyldigheten att byta elleverantör. För sådant byte krävs att
elanvändaren gör anmälan om detta till koncessionshavaren minst sex
månader i förväg. Skälet till detta är att koncessionshavaren måste fa
rimlig tid att anpassa sin verksamhet till ändrade förhållanden.
I de allra flesta fall har den tidigare innehavaren av områdeskoncession
fått den nya leveranskoncessionen. 1 många fall har elanvändare haft
leveransavtal med den tidigare innehavaren av områdeskoncessionen.
Dessa avtal blev inte ogiltiga i och med övergången till ett system med
leveranskoncession. Därför föreskrivs i tredje stycket att elanvändare
med sådana avtal, som är tidsbegränsade eller har reglerad
uppsägningstid, inte får byta elleverantör förrän avtalet har upphört att
gälla. I sådana fall behövs ingen uppsägning utan koncessionshavaren får
anses känna till att avtalet håller på att löpa ut.
Om ett sådant avtal däremot saknar bestämmelse om giltighetstid eller
uppsägning och alltså gäller tills vidare måste dock elanvändaren ha
möjlighet att någon gång byta elleverantör. För en sådan elanvändare
gäller därför huvudregeln om sex månaders uppsägningstid.
En elanvändare som avser att köpa el från en annan leverantör än
innehavaren av /everanskoncession skall-, enligt fjärde stycket, anmäla
leverantörsbytet till innehavaren av närkoncession för området minst sex
månader i förväg. Skälet till detta är att nätinnehavaren i denna situation
måste installera en ny, avancerad mätare i elanvändarens uttagspunkt.
Denna fråga behandlas i författningskommentaren till 3 kap. 11 §.
Tvister om rätt att leverera el inom ett leveransområde prövas, enligt
femte stycket, av nätmyndigheten. En sådan tvist gäller i praktiken om en
elanvändare är tvungen att köpa sin el från koncessionshavaren eller om
han har rätt anlita en annan elleverantör. En sådan tvist måste kunna
lösas. Annars riskerar elanvändaren att bli debiterad sin elkonsumtion
från flera leverantörer.
Inköpsskyldighet
11 § Innehavare av leveranskoncession är skyldig att, om det inte
finns särskilda skäl till undantag, köpa el från en
produktionsanläggning som är belägen inom leveransområdet och
kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt. Om flera sådana
anläggningar, som är belägna i närheten av varandra, gemensamt
Prop. 1996/97:136
164
matar in el på ledningsnätet, skall anläggningarna betraktas som
separata anläggningar vid tillämpningen av denna paragraf.
Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket
prövas av nätmyndigheten.
Paragrafen motsvarar 9 § fjärde stycket elhandelslagen.
Enligt huvudregeln i första stycket är koncessionshavaren skyldig att
köpa el från elproduktionsanläggningar inom leveransområdet som kan
leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt. Det förekommer ibland att
flera sådana elproduktionsanläggningar installeras som en grupp,
exempelvis flera vindkraftverk tillsammans. All el som produceras i
dessa anläggningar matas in på ledningsnätet i en gemensam
inmatningspunkt. Enligt definitionen i 1 kap. 2 § är därmed alla
anläggningarna att bedöma som en och samma anläggning med därav
följande högre inmatningseffekt. Anläggningarna skulle därmed inte
omfattas av bestämmelsen i denna paragraf. Enligt andra meningen skall
dock i detta fall varje anläggning betraktas som en separat anläggning.
Skyldigheten att köpa el skall inte gälla om det finns särskilda skäl till
undantag. Avsikten är att denna undantagsbestämmelse skall tillämpas
restriktivt. Om inköp av el från en lokal produktionsanläggning skulle
innebära att överföringen på nätet hindras eller allvarligt försvåras eller
om det i något sällsynt fall skulle visa sig att koncessionshavaren inte har
så stor försäljningsvolym att han kan avsätta den el som produceras från
sådana elproduktionsanläggningar inom området får särskilda skäl anses
föreligga.
Elpris
12 § Priset för el som levereras till elanvändare som har rätt till
leverans enligt 7 § och för el som köps från en
produktionsanläggning enligt 11 § skall vara skäligt.
Paragrafen motsvarar 10 § elhandelslagen och har sin motsvarighet i
4 kap. 10 §.
En stor skillnad mot sistnämnda bestämmelse är dock att denna
paragraf avser skäligheten av priset för leverans eller inköp av el medan
skälighetsbedömningen enligt 4 kap. 10 § avser pris och övriga villkor
som rör överföring av el. Den bedömningen görs gentemot innehavaren
av nätkoncession.
Skälighetsbedömningen av priset på el till elanvändaren far ske utifrån
en helhetsbedömning i det enskilda fallet. För hushållskunder och andra
mindre kunder förutsätts att koncessionshavaren tar fram någon form av
tariff. Vid skälighetsbedömningen bör, i den mån tillgång härtill finns,
jämförelse ske med priser inom andra leveransområden. En utgångspunkt
bör vidare vara det pris för vilket elen har köpts eller hade kunnat köpas
för vid tillfallet för kontraktstecknandet. Ett annat alternativ kan vara vad
det kostat att producera elen. Därutöver tillkommer ett rimligt påslag för
Prop. 1996/97:136
165
övriga kostnader som koncessionshavaren har i sin verksamhet ävensom
ett skäligt vinstpåslag.
Skälighetsbedömningen vad gäller priset för inköpt el från små elpro-
duktionsanläggningar bör baseras på koncessionshavarens genomsnittliga
försäljningsintäkter per kWh över året minskat med avdrag for skäliga
administrationskostnader m.m. samt skälig vinstmarginal.
Enligt elhandelslagen fick prövning av priset på el levererad från eller
inköpt av innehavare av leveranskoncession ske endast på begäran, dvs.
myndigheten fick inte agera på eget intiativ. Den regleringen har nu
tagits bort. Detta innebär att övervakningen av efterlevnaden av denna
paragraf numera ingår i nätmyndighetens normala tillsynsarbete. Skälen
för detta har behandlats i avsnitt 15.1.
Regleringen i denna paragraf omfattar bara leverans och inköp av el
inom ramen för koncessionshavarens leverans- respektive
inköpsskyldighet. För de leveranser och inköp som koncessionshavaren
gör på den öppna elmarknaden råder naturligtvis fri prissättning.
Prop. 1996/97:136
6 kap. Utlandshandel
1 § Den som ingår avtal som medför att import eller export av el
kommer att pågå under en tid av minst sex månader skall göra
anmälan om avtalet till den myndighet som regeringen bestämmer.
Sådan anmälan skall göras inom en månad från det att avtalet
ingicks.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om anmälningsskyldigheten.
Paragrafen motsvarar 2 § elhandelslagen.
I första stycket upptas bestämmelser om att mera långsiktiga import-
och exportkontrakt skall anmälas till en av regeringen utsedd myndighet.
Utlandshandel med el är inte underkastad något tillståndskrav.
Däremot har det ansetts viktigt att import- och exportkontrakt av mera
långsiktig karaktär är allmänt kända. Härigenom kan man nämligen få
information om utvecklingen av utlandshandeln.
Anmälningsskyldigheten är alltså inte knuten till den som producerar
eller använder elen, utan till den som begär överföring till eller från
Sverige. Skyldigheten är inte heller knuten till produktion eller
användning av elen i Sverige. Den som t.ex. köper el i Norge och säljer
den i Sverige skall anmäla importen även om köparen i sin tur säljer elen
vidare till Tyskland.
För anmälningsskyldighet krävs att avtalet skall avse export eller
import under minst sex månader. Antingen kan den bestämda avtalstiden
vara minst sex månader eller kan den enligt avtalets bestämmelser
förlängas till minst sex månader. Det saknar betydelse för skyldigheten
att anmäla om förlängningsklausulen är skriftlig eller muntlig. Ett
tremånaderskontrakt skall alltså anmälas om parterna träffat muntlig
överenskommelse om tre månaders förlängning.
166
Anmälningsskyldigheten inträder då överenskommelsen om förlängning
ingås och omfattar då hela avtalstiden.
Med stöd av motsvarande bemyndigande i andra stycket har rege-
ringen utfärdat närmare föreskrifter om innehållet i en anmälan i 15 §
elförordningen (1994:1250).
7 kap. Kommunala elföretag
1 § Ett sådant kommunalt foretag som avses i 3 kap. 16 - 18 §§
kommunallagen (1991:900) får, utan hinder av bestämmelsen i
2 kap. 1 § kommunallagen om anknytning till kommunens område
eller dess medlemmar, utanför kommunens område bedriva
1. produktion av och handel med el samt därmed
sammanhängande verksamhet, eller
Paragrafen motsvarar 4 § elhandelslagen.
I denna paragraf avhandlas undantag från den kommunala
lokaliseringsprincipen. Sådant undantag blir tillåtet i två fall. Det första
fallet utgörs av produktion av och handel med el samt därmed
sammanhängande verksamhet. Med det sistnämnda avses exempelvis
konsultverksamhet med inriktning på energihushållning och
entreprenadverksamhet med anknytning till elproduktionen.
Det andra fallet avser nätverksamhet. I motsats till det första fallet far
nätverksamhet utanför kommungränsen inte bedrivas var som helst i
landet utan det bör finnas ett klart samband med företagets nätverk-
samhet i den egna kommunen. Syftet måste vara att uppnå en
ändamålsenlig nätverksamhet genom att bilda rationella kon-
cessionsområden. Företagets nätverksamhet utanför kommunen skall
därför ha geografisk närhet till den egna nätverksamheten inom
kommunen. Detta innebär inte att koncessionsområdena måste direkt
gränsa till varandra. Det bör dock inte vara tillåtet att etablera
nätverksamhet i skilda delar av landet.
En förutsättning för att undantag från lokaliseringsprincipen skall vara
tillåten är i båda fallen att verksamheten bedrivs i en egen juridisk
person, dvs. det är inte tillåtet att bedriva verksamheten i ett kommunalt
verk.
2 § Om ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16 -18 §§
kommunallagen (1991:900) bedriver sådan verksamhet som avses i
1 § 1 eller distribution av fjärrvärme eller naturgas, skall
verksamheten drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt.
Detta gäller dock inte företag som bedriver distribution av
fjärrvärme eller naturgas i ett område där nätmyndigheten har
meddelat ett förbud enligt punkten 4 i övergångsbestämmelserna till
lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
Prop. 1996/97:136
167
Paragrafen motsvarar 5 § elhandelslagen.
En kommun som bedriver produktion av och handel med el eller dis-
tribution av fjärrvärme eller naturgas kan välja att bedriva verksamheten i
ett kommunalt verk eller i en fristående juridisk person, vanligen ett
aktiebolag. Om verksformen väljs måste verksamheten bedrivas med
iakttagande av gällande kommunala principer. Om kommunen däremot
väljer bolagsformen för denna verksamhet måste denna, enligt
förevarande paragraf, bedrivas på affärsmässig grund. Detta innebär att
självkostnads- och likställighetsprincipema inte far tillämpas.
Möjligheten att välja mellan verksform och bolagsform finns bara då
verksamheten bedrivs med iakttagande av lokaliseringsprincipen. Om
kommunen vill bedriva produktion av och handel med el utan att vara
bunden av lokaliseringsprincipen måste, enligt föregående paragraf,
bolagsformen väljas.
Att verksamheten "skall" bedrivas på affärsmässig grund innebär
främst att företaget skall tillämpa ett affärsmässigt beteende och en
korrekt prissättning. En viss vinstmarginal skall inräknas i priset, om inte
annat undantagsvis är särskilt motiverat. De villkor som gäller för det
privata näringslivets affärsdrivande verksamhet skall alltså vara
vägledande.
Den verksamhet som skall bedrivas på affärsmässig grund skall
redovisas särskilt. Kravet på särredovisning avser den samlade
verksamheten som bedrivs på affärsmässig grund. Om ett företag driver
både produktion av och handel med el samt distribution av fjärrvärme
eller naturgas far dessa verksamheter alltså redovisas tillsammans.
Ett undantag från paragrafens föreskrifter anges i sista meningen.
Undantaget gäller företag som bedriver distribution av fjärrvärme eller
naturgas i områden där nätmyndigheten har meddelat ett i paragraftexten
angivet förbud. Företag som bedriver verksamhet i sådana områden
måste alltså iaktta sedvanliga kommunala principer.
8 kap. Systemansvar och balansansvar
Systemansvar
1 § Den myndighet som regeringen utser skall ha systemansvaret för
el.
Med systemansvar för el avses det övergripande ansvaret för att
elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom
hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion
och förbrukning av el.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i
den mån det behövs av hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella
elsystemet, meddela föreskrifter om kontroll, provning eller
168
besiktning samt andra föreskrifter som angår elektriska anlägg-
ningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar,
elektrisk materiel eller elektriska installationer.
Paragrafen motsvarar 15 a § första och andra styckena samt delvis 15 § i
den gamla ellagen. Tredje stycket motsvarar 11 kap. 7 § i utredningens
förslag.
I denna paragraf behandlas systemansvaret för el.
Enligt första stycket skall regeringen utse en myndighet som skall ha
detta ansvar. Med stöd av motsvarande bestämmelse i den gamla ellagen
har regeringen utsett Affärsverket svenska kraftnät att ha systemansvaret
för el. Detta framgår av 1 § förordningen (1994:1806) om systemansvaret
för elektrisk ström.
I andra stycket definieras begreppet systemansvar för el. Med detta
avses det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar
driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt
upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el.
Denna balans är nödvändig för att frekvensen skall kunna hållas på
nätet.
Systemansvaret omfattar hela det nationella elsystemet, dvs. stamnätet,
de regionala näten och de lokala näten samt till näten anslutna anlägg-
ningar för produktion eller nyttjande av el. Detta innebär dock inte att
den systemansvariga myndigheten i varje ögonblick skall svara för den
direkta driften av hela systemet. Detta uttrycks i lagtexten med att
ansvaret är övergripande. Myndigheten träffar i stället avtal med
aktörerna på elmarknaden, varigenom dessa åtar sig att svara för sin egen
balanshållning. 1 framtiden kan denna fråga också regleras i de avtal var-
igenom en produktionsanläggning ansluts till överföringssystemet.
Motsvarande avtal kan också ingås med stora elanvändare som är
anslutna eller kommer att bli anslutna till systemet.
Detta innebär alltså att balanshållningen primärt sköts av främst elpro-
ducenterna men även av de stora elanvändarna. Myndigheten har dock
hela tiden en samordnande och övervakande funktion. Först då elpro-
ducenternas egna insatser inte räcker till för att upprätthålla balansen,
t.ex. vid större störningar i driften, blir det dags för myndigheten att
agera operativt genom att besluta om igångsättning av stömingsreserver-
na.
Som framgår av lagtexten gäller ansvaret för balanshållningen bara på
kort sikt. Detta kan också uttryckas så, att ansvaret omfattar den
momentana balanshållningen med hjälp av de produktionsresurser som
står till buds vid varje givet tillfälle. Om produktionskapacitet bortfaller
till följd av någon allvarlig störning i elproduktionen, är det inte
myndighetens ansvar att återställande av produktionskapaciteten sker
genom erforderliga reparationsarbeten. Detsamma gäller om en obalans
av mer permanent art uppstår, dvs. om produktionsresurserna inte
motsvarar konsumtionsbehovet. Det ingår alltså inte i systemansvaret att
avhjälpa en sådan brist, oavsett vad den beror på.
Inte bara den direkta produktionen och konsumtionen påverkar
balansen utan så gör också själva överföringssystemets kapacitet. På
Prop. 1996/97:136
169
stamnätet finns ett antal punkter, de s.k. snitten, som vid extrema överfö-
ringsförhållanden kan bli överbelastade. Detta innebär i praktiken ofta att
tillräckligt med el inte kan överföras från norra till södra Sverige. Den
samlade elkonsumtionen i södra delen av landet blir då större än den
samlade elproduktionen, som står till förfogande i den delen av landet.
För att att avhjälpa denna obalans krävs då att produktionen söder om det
överbelastade snittet ökas. Att så sker faller inom ramen för
systemansvaret.
I tredje stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att, om det behövs av hänsyn till driftsäkerheten
hos det nationella elsystemet, meddela föreskrifter om elektriska
anläggningar m.m. Produktionsanläggningar och nät som skall anslutas
till stamnätet måste uppfylla vissa tekniska och driftsäkerhetsmässiga
krav. Sådana förhållanden kan visserligen regleras i anslutningsavtal men
det kan också vara nödvändigt att utfärda närmare föreskrifter om vilka
krav som skall ställas på sådana anläggningar.
Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege-
ringen bemyndigat Affärsverket svenska kraftnät att meddela sådana
föreskrifter. Detta framgår av 16 § förordningen (1994:1806) om
systemansvaret för elektrisk ström.
2 § Den systemansvariga myndigheten får, i den utsträckning det
behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra elproducenter
att, mot marknadsmässig ersättning, öka eller minska produktionen
av el.
Om systemansvaret inte kan utövas genom åtgärder som nämns i
första stycket, får den systemansvariga myndigheten, i den
utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret,
beordra innehavare av nätkoncession att begränsa eller avbryta
överföring av el till elanvändare. I den utsträckning systemansvaret
så medger skall begränsning och avbrytande av överföringen
genomföras så rättvist som möjligt. Därvid skall, i den utsträckning
det är möjligt, koncessionshavarens åtaganden beträffande
leveranssäkerhet beaktas.
Närmare föreskrifter om den systemansvariga myndighetens
befogenheter enligt första och andra styckena meddelas av
regeringen.
Första stycket motsvarar 15 a § tredje stycket i den gamla ellagen.
Som nämnts under föregående paragraf är avsikten att den
systemansvariga myndigheten skall träffa avtal med de stora
elproducenterna om balanshållningen. Om myndigheten inte skulle
kunna träffa tillfredsställande avtal med elproducenterna har regeringen,
med stöd av bemyndigandet i första stycket, möjlighet att utfärda
närmare föreskrifter som ger myndigheten befogenheter att beordra
elproducenterna att öka eller minska sin produktion. Med stöd av
motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har regeringen utfärdat
Prop. 1996/97:136
170
sådana föreskrifter i förordningen (1994:1806) om systemansvaret för
elektrisk ström.
En sådan ökning eller minskning av produktionen skall ge rätt till
marknadsmässig ersättning. Myndighetens beslut om ersättning kan,
enligt 13 kap. 5 §. överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
I vissa speciella fall, främst vid produktions- eller överföringsfel eller
vid extrem hög nätbelastning, kan det visa sig omöjligt att klara
balanshållningen genom ökad produktion. Den möjlighet som då återstår
är att minska konsumtionen, dvs. begränsa eller helt avbryta överföringen
av el inom vissa områden. Föreskrifter om detta finns i andra stycket.
Inledningsvis måste uppmärksammas att minskning av konsumtionen
inte är ett alternativ till ökning av produktionen vid balanshållningen.
Först då möjligheterna att upprätthålla balansen genom ökad produktion
är uttömda far minskning av konsumtionen tillgripas.
När sådan minskning genomförs måste ett antal kriterier iakttas. För
det första måste beaktas att syftet med minskningen är att upprätthålla
balansen för att avvärja störningar och avbrott i överföringen. Vid hastigt
uppkommande störningar, speciellt om de är av större omfattning,
medger inte tiden några överväganden om vilka hänsyn som skall tas vid
minskningen. Sådana hänsyn kan däremot tas då störningarna kan
förutses i bättre tid och då störningarna inte är så omfattande.
Det övergripande målet att upprätthålla balansen har den högsta
prioriteten, dvs. övriga kriterier far beaktas endast då dessa inte hotar det
övergripande målet.
När så är möjligt skall minskningen av konsumtionen genomföras så
rättvist som möjligt. I detta kriterium inbegrips framför allt s.k. roterande
bortkoppling, vilket innebär att överföringen avbryts under en begränsad
tidsperiod, exempelvis en timme, i ett visst område. Därefter återupptas
överföringen i området varvid överföringen avbryts på samma sätt i ett
annat område. Kriteriet innebär också att den roterande bortkopplingen
inte påbörjas i samma område varje gång utan att man försöker sprida
detta så mycket som möjligt.
Det är ganska vanligt att framför allt större elanvändare tecknar avtal
med koncessionshavaren om ökad leveranssäkerhet, dvs. färre avbrott än
normalt. Sådana avtal skall, om det är tekniskt möjligt, respekteras vid
minskning i konsumtionen.
Enligt tredje stycket far regeringen meddela närmare föreskrifter i de
hänseenden som behandlas i paragrafen.
Regleringen har närmare berörts i avsnitt 11.
3 § Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för elpro-
ducenter och elanvändare att till den systemansvariga myndigheten
lämna de uppgifter om produktion eller konsumtion av el som
behövs for utövandet av systemansvaret.
Paragrafen motsvarar 15 a § fjärde stycket i den gamla ellagen.
För att kunna fullgöra sitt systemansvar måste den systemansvariga
myndigheten fa kännedom om hur mycket el som kommer att matas in på
Prop. 1996/97:136
171
och tas ut från överföringssystemet och även var och när detta kommer
att ske. Myndigheten behöver alltså information från de stora aktörerna
på elmarknaden.
I paragrafen bemyndigas därför regeringen att meddela föreskrifter i
nämnda hänseende.
Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege-
ringen meddelat sådana föreskrifter i förordningen (1994:1806) om
systemansvaret för elektrisk ström.
Balansansvar
4 § En elanvändare är skyldig att se till att det finns någon som har
åtagit sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet
tillförs lika mycket el som tas ut i elanvändarens uttagspunkt
(balansansvar). Ett sådant åtagande skall göras genom ett avtal med
den myndighet som enligt 1 § skall ha systemansvaret för el.
En elanvändare som är ansluten till en ledning eller ett ledningsnät
skall hålla innehavaren av nätkoncession underrättad om vem som
har åtagit sig balansansvaret i hans uttagspunkt.
Första och andra styckena gäller inte de elanvändare som köper
sin el från innehavaren av leveranskoncession enligt 5 kap.
Paragrafen motsvarar 13 § första - tredje styckena elhandelslagen.
I första stycket regleras varje elanvändares ansvar för att det för hans
uttagspunkt finns en balansansvarig. Därvid kan endast den komma i
fråga som har ingått avtal med den systemansvariga myndigheten, som är
Affärsverket svenska kraftnät (SvK). Den som vill åta sig balansansvar
kommer nämligen att fa ingå ett avtal med SvK, där de grundläggande
förhållandena mellan parterna regleras. Innebörden i detta avtal är bland
annat att den balansansvarige, gentemot SvK, åtar sig det ekonomiska
ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som
förbrukas av de elanvändare för vilka han är balansansvarig. Varje
elanvändare måste alltså teckna ett leveranskontrakt med en elleverantör
som antingen själv åtar sig balansansvaret för uttagspunkten och har
ingått avtal med SvK som balansansvarig eller som i sin tur har
motsvarande avtal med en balansansvarig. Om elanvändaren själv har
ingått avtal med SvK som balansansvarig kan han dock själv åta sig
balansansvaret för uttagspunkten.
I andra stycket anges att varje elanvändare måste underrätta nätkon-
cessionshavaren om vem som är balansansvarig i hans uttagspunkt. Om
balansansvaret övergår på någon annan måste elanvändaren omedelbart
underrätta nätkoncessionshavaren om detta.
För närvarande köper de flesta elanvändare, som är anslutna till lokala
nät, sin el från innehavaren av leveranskoncession. Denne eller den som
levererar el till leveranskoncessionshavaren har därvid balansansvaret för
dessa elanvändare. I tredje stycket föreskrivs därför att dessa elanvändare
inte omfattas av bestämmelserna i första och andra styckena. Frågan om
balansansvaret i dessa elanvändares uttagspunkter regleras i stället i 5 §.
Prop. 1996/97:136
172
Om en sådan elanvändare byter leverantör och alltså börjar köpa sin el
från någon annan än leveranskoncessionshavaren åligger det
elanvändaren. i enlighet med huvudregeln i första och andra styckena, att
anmäla till nätkoncessionshavaren vem som i fortsättningen har balan-
sansvaret i hans uttagspunkt.
5 § Den som innehar en ieveranskoncession skall hålla innehavaren
av nätkoncessionen underrättad om till vilka elanvändare inom
leveransområdet han levererar el samt vem som har åtagit sig
balansansvaret för hans egna inköp.
Paragrafen motsvarar 13 § fjärde stycket elhandelslagen.
I paragrafen anges att leveranskoncessionshavaren skall hålla nätkon-
cessionshavaren underrättad om till vilka elanvändare han levererar el
samt vem som har åtagit sig balansansvaret för hans inköp. Med denna
anmälan klargör leveranskoncessionshavaren i praktiken balansansvaret i
alla de uttagspunkter där han levererar el.
6 § Den som innehar en nätkoncession skall hålla den
systemansvariga myndigheten underrättad om de uppgifter som har
lämnats enligt 4 och 5 §§. Han skall dessutom hålla den
systemansvariga myndigheten underrättad om vem som har åtagit
sig balansansvaret för hans egna inköp.
Paragrafen motsvarar 13 § femte stycket elhandelslagen.
I paragrafen anges nätkoncessionhavarens anmälningsskyldighet
gentemot SvK. I praktiken kommer dessa rapporter att ange vilka
balansansvariga leverantörer som överför el på nätkoncessionshavarens
ledningsnät och, för varje leverantör, de uttagspunkter i vilka leveran-
tören har balansansvaret. Dessutom kommer rapporten att ange de
elanvändare som själva har balansansvaret. Så fort nätkoncessionshava-
ren far en anmälan om någon ändring i dessa förhållanden är han skyldig
att anmäla detta till SvK. Dessutom skall han hålla SvK underrättat om
vem som har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp. Dessa inköp
gör nätkoncessionshavaren för att täcka nätförlustema på det egna nätet.
9 kap. Skyddsåtgärder
1 § Elektriska anläggningar, elektriska anordningar avsedda att
anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel och elektriska
installationer skall vara så beskaffade och placerade samt brukas på
sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot person- eller sakskada
eller störning i driften vid den egna anläggningen eller vid andra
elektriska anläggningar.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i
den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt, meddela föreskrifter
Prop. 1996/97:136
173
om kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som
rör elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till
sådana anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska
installationer.
Bestämmelsen i första stycket, som utgör den grundläggande föreskriften
vad avser elsäkerhet, saknar motsvarighet i den gamla ellagen. Den
innebär dock inga nyheter i förhållande till vad som redan gäller för
elektriska anläggningar.
Bestämmelsen gäller inte bara elektriska anläggningar utan också
elektriska anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar. En
elektrisk anordning kan beskrivas som den utrustning där man förbrukar
elen. En anordning är alltså för det mesta ansluten till en anläggning för
användning av el. Som exempel kan nämnas elektriska maskiner i
fabriker, elektriska lok och elektriska hamnkranar.
Bestämmelsen gäller dessutom elektriska installationer. Härmed avses
främst den samlade utrustningen i en anläggning för överföring eller
användning av el. Man syftar här framför allt på det sätt på vilken de
olika komponenterna i anläggningen har kopplats samman.
Slutligen omfattar bestämmelsen elektrisk materiel. Huvuddelen av all
elektrisk materiel kan indelas i två huvudgrupper nämligen dels de
enskilda beståndsdelarna i anläggningar, anordningar och installationer,
dels elektriska apparater såsom spisar, kylskåp, TV - apparater och
armaturer. Elektriska apparater faller också inom begreppet elektrisk
anordning eftersom man i en apparat förbrukar el. Av hävd brukar man
dock hänföra endast större föremål till begreppet anordning, såsom har
exemplifierats ovan.
Andra stycket motsvarar delvis 15 § i den gamla ellagen och 11 kap.
6 § i utredningens förslag.
Bestämmelsen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i närmare
angivna frågor i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt. Med stöd
av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har regeringen ut-
färdat föreskrifter i förordningen (1957:601) om elektriska
starkströmsanläggningar, förordningen (1993:1068) om elektrisk
materiel och elinstallatörsförordningen (1990:806). I 1 kap. 2§ i den
första förordningen, 11 - 13 §§ i den andra förordningen och 8 § i den
tredje förordningen finns bemyndiganden för Elsäkerhetsverket att
utfärda föreskrifter i vissa angivna hänseenden.
Föreskrifterna i förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel har,
som nämnts, meddelats med stöd av ett bemyndigande i den gamla
ellagen. Föreskrifterna har sin grund i rådets direktiv 73/23/EEG av den
19 februari 1973 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om
elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser,
det s.k. lågspänningsdirektivet.
2 § Om en elektrisk anläggning genom inverkan på en redan
befintlig sådan anläggning kan vålla person- eller sakskada eller
Prop. 1996/97:136
174
störning i driften, svarar innehavaren av den förstnämnda
anläggningen för de åtgärder som behövs vid hans anläggning för att
förebygga sådan skada eller störning.
Vad som sägs i första stycket gäller också då en elektrisk
anläggning kan vålla sakskada genom inverkan på en redan befintlig
rörledning för transport av naturgas, för vilken det krävs koncession
enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar.
Första stycket motsvarar 5 § 1 mom. första stycket i den gamla ellagen.
Skador på person eller egendom från elektriska anläggningar kan
uppstå genom närverkan eller avstånds verkan. Som exempel på skador
genom närverkan kan nämnas att sak eller person kommer i kontakt med
en strömförande del av en anläggning eller att ström från en ledning med
högre spänning kommer in i ledning med lägre spänning på grund av
direktkontakt eller överslag. Skador genom avståndsverkan uppstår
genom variationer i de elektriska och magnetiska fålten runt en ledning.
En elektrisk ledning orsakar variationer i det elektriska falt som omger
ledningen. Om det finns en annan ledning inom detta elektriska falt
påverkas spänningen i denna ledning. En sådan störning kallas influens.
En elektrisk ledning orsakar också variationer i det magnetiska falt som
omger ledningen. Om det finns en annan ledning inom detta magnetiska
fält påverkas strömstyrkan i denna ledning. En sådan störning kallas
induktion. Influens uppträder normalt bara inom det allra närmaste om-
rådet kring en ledning medan induktion kan uppträda inom vidsträckta
områden runt ledningen.
I denna paragraf behandlas bara skador och störningar som uppstår
genom avståndsverkan. Bestämmelsen innebär att den som uppför en
elektrisk anläggning skall förebygga att driften i redan befintliga anlägg-
ningar, dvs. äldre anläggningar, inte störs genom inverkan från den nya
anläggningen. Skyldigheten föreligger dock inte bara i samband med
själva uppförandet utan den gäller allt framgent, dvs. innehavaren av en
yngre anläggning är alltid skyldig att vidta och vidmakthålla åtgärder till
skydd mot störningar i äldre anläggningar. Han är också skyldig att
förebygga störningar i sin egen anläggning från andra, äldre
anläggningar. Bestämmelsen bygger på den s.k. prioritetsprincipen, som
alltså innebär att innehavaren av en yngre anläggning skall vidta åtgärder
till skydd för äldre anläggningar.
Det är inte bara driftstörningar som skall förebyggas utan även person-
och sakskador. Det är då viktigt att uppmärksamma att det här endast
gäller skador som uppkommer till följd av inverkan på en anläggning
från en annan anläggning. Som exempel kan nämnas att genom influens
från anläggning A ökar spänningen i anläggning B och denna förhöjda
spänning leds från anläggning B in i en byggnad där person- och/eller
sakskador uppstår. Utmärkande för den typ av skador som omfattas av
bestämmelsen är att minst två elektriska anläggningar är inblandade i
händelseförloppet. Bestämmelsen i denna paragraf syftar till att avgöra
vilken anläggningsinnehavare som skall svara för skadan. Enligt priori-
tetsprincipen är det innehavaren av den yngre anläggningen som har detta
ansvar.
Prop. 1996/97:136
175
Utanför paragrafens tillämpningsområde faller person- och sakskador
som uppstår genom s.k. närverkan. Utmärkande för sådana skador är att
endast en anläggning är inblandad i händelseförloppet. Här råder alltså
ingen tvekan om vilken anläggningsinnehavare som är ansvarig.
Av paragrafens ordalydelse framgår att de åtgärder som den ansvarige
anläggningsinnehavaren svarar för skall vidtas i hans egen anläggning
och inte i de anläggningar som kan bli påverkade av hans anläggning.
I paragrafen anges att den ansvarige "svarar för" de åtgärder som
behövs. Med detta uttryck menas att den ansvarige är skyldig inte bara att
vidta åtgärderna utan också att bekosta dem.
Andra stycket är nytt i förhållande till den gamla ellagen och innebär
att skyldigheten att vidta skyddsåtgärder även gäller i förhållande till
koncessionspliktiga naturgasledningar. Bestämmelsen tar sikte på
korrosionsskador vid induktion. Sådana skador orsakas vid normal drift
av den elektriska anläggningen. Detta har kommenterats i avsnitt 12.2.
3 § Den som innehar en anläggning för starkström med en spänning
som överstiger 1 000 volt mellan fasledare där det vid enfasigt fel
kan uppkomma jordslutningsström med större styrka än 500
ampere, är, utöver vad som följer av 2 §, skyldig att iaktta följande.
Så snart han får kännedom om att en elektrisk anläggning för svag-
ström eller för starkström med en spänning av högst 1 000 volt
mellan fasledare tillkommit, svarar han för de åtgärder som behövs
vid hans anläggning för att förebygga skada eller störning.
Åtgärder som avses i första stycket skall vara ägnade att
förebygga att anläggningen genom inverkan på den andra
anläggningen genom induktion eller förhöjda markpotentialer
orsakar person- eller sakskada eller annan störning än ljudstörning.
Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. andra stycket i den gamla ellagen.
I denna paragraf, som innebär ett avsteg från prioritetsprincipen, ges
bestämmelser som omfattar anläggningar för högspänning. Sådana
anläggningar har vid normal drift inte påtagligt större inverkan på omgiv-
ningen än andra anläggningar. Om däremot fel uppstår kan deras in-
verkan bli både kraftig och vidsträckt. De anläggningar det här rör sig om
är i praktiken ledningar för överföring på längre sträckor, där spänningen
uppgår till flera hundra kV. Det gäller alltså ledningarna inom stamnätet
och vissa regionledningar. Om en sådan ledning brister och därmed far
kontakt med marken leds en s.k. jordslutningsström ner i marken. Denna
ström har en avsevärd styrka. Den orsakar induktion vilken på grund av
den kraftiga strömstyrkan kan sprida sig över stora områden med påföljd
att andra ledningar påverkas.
Därutöver uppstår s.k. förhöjda markpotentialer. Jordslutnings-
strömmen leds från den nedfallna ledningen genom marken till en
transformator. Vid felstället uppstår spänningssättningar som kan ha av-
sevärd utbredning på marken. Dessa förhöjda markpotentialer, dvs. spän-
ningssättningar, kan påverka andra ledningar med därav följande person-
Prop. 1996/97:136
176
och sakskador och kan också genom direktverkan vara farliga för männi-
skor och djur.
Bestämmelsen i första stycket innebär i korthet att innehavaren av en
starkströmsanläggning för högspänning alltid skall svara för
skyddsåtgärder utan hänsyn till prioritetsordningen under förutsättning
att den jordslutningsström som kan uppkomma vid enfasigt fel har en
större styrka än 500 ampere.
Skyldigheten att svara för skyddsåtgärder gäller dock inte i förhållande
till alla typer av anläggningar utan bara gentemot
svagströmsanläggningar och lågspänningsanläggningar. Sistnämnda
kategori utgörs av starkströmsanläggningar med en spänning av högst
1 000 volt mellan fasledare. I förhållande till andra högspännings-
anläggningar gäller alltså prioritetsprincipen.
Den ansvarige anläggningsinnehavaren är inte skyldig att ta reda på
vilka skyddsberättigade anläggningar som finns i hans närhet utan
skyldigheten inträder först då han far kännedom om sådana anläggningar.
I andra stycket anges de typer av skador och störningar som skall före-
byggas. Att influens inte nämns beror på att den bara uppträder i
omedelbar anslutning till ledningen även då fel uppstår. Inverkan genom
influens från dessa typer av anläggningar är alltså inte annorlunda än vid
andra typer av anläggningar, varför undantagsregeln i denna paragraf inte
omfattar inverkan genom influens.
4 § Om, i fall som avses i 3 §, innehavaren av en senare tillkommen
anläggning genom bristande planläggning av anläggningens
utförande eller på annat sätt har föranlett att kostnaden för
skyddsåtgärder blivit väsentligt högre än nödvändigt, svarar han för
merkostnaden.
Paragrafen motsvarar 5 § 2 mom. tredje stycket i den gamla ellagen men
saknar motsvarighet i utredningens förslag.
Enligt 3 § är innehavaren av vissa högspänningsanläggningar alltid
skyldig att vidta åtgärder till skydd mot skador och störningar vid såväl
äldre som yngre anläggningar. Detta betyder dock inte att innehavare av
yngre anläggningar är helt befriade från att vidta skyddsåtgärder i
samband med uppförande av den egna anläggningen. Vid den nya
anläggningen måste naturligtvis "normala" skyddsåtgärder vidtas. Dessa
bör vidtas efter samråd med innehavaren av högspänningsanläggningen
så att kostnaden för de skyddsåtgärder som denne behöver vidta kan
minimeras. Om innehavaren av den nya anläggningen underlåter detta
och därigenom föranleder att de erforderliga skyddsåtgärderna vid hög-
spänningsanläggningen blir väsentligt högre än nödvändigt far han själv
svara för denna merkostnad. Detta ansvar inträder bara om kostnaderna
blir väsentligt högre, varför bestämmelsen blir tillämplig först då
innehavaren av den nya anläggningen mera allvarligt har åsidosatt sina
skyldigheter i nämnda hänseende.
Prop. 1996/97:136
177
12 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
5 § Om en elektrisk anläggning flyttas eller ändras i fråga om
utförande eller drift och risken för skada eller störning därmed
ökar, skall frågan om skyldighet att svara för skyddsåtgärder som
föranleds av den ökade risken bedömas på samma sätt som om
anläggningen var ny.
Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. tredje stycket i den gamla ellagen och
4 § i utredningens förslag.
Om en äldre anläggning ändras på sätt som beskrivs i paragrafen blir
anläggningsinnehavaren gentemot yngre anläggning skyldig att svara för
de skyddsåtgärder som föranleds av ändringen. Innehavaren av den
yngre anläggningen svarar alltjämt för de skyddsåtgärder som behövdes
redan före ändringen.
6 § En elektrisk anläggning skall anses ha tillkommit då den togs i
bruk. Har olika delar av en anläggning tagits i bruk vid skilda
tidpunkter, skall varje sådan del vid tillämpning av detta kapitel
anses som en särskild anläggning.
Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. fjärde stycket i den gamla ellagen och
5 § i utredningens förslag.
Bestämmelsen har sin betydelse bl.a. för längre kraftledningar som ofta
byggs ut i etapper. Detta gäller inte bara själva ledningen utan även de
transformator- och kopplingsstationer som hör till ledningen.
7 § Om, i fall som avses i 2 och 3 §§, nödvändigt skydd kan uppnås
med bättre verkan eller till lägre kostnad genom någon åtgärd vid en
annan anläggning än den vars innehavare enligt 2 eller 3 § är skyldig
att svara för åtgärden, skall innehavaren av den förstnämnda
anläggningen, efter överenskommelse eller beslut av allmän domstol,
utföra åtgärden.
Den innehavare som utfört en åtgärd enligt första stycket har rätt
att av den som enligt 2 eller 3 § haft att svara för åtgärden få ersätt-
ning för de utgifter som varit nödvändiga för de utförda åtgärderna.
Om de utförda åtgärderna inneburit en fördel för anläggningen i
form av minskning av utgifterna för dess underhåll och drift eller
annan stadigvarande förbättring av driften, skall ersättningen
minskas i motsvarande mån.
Paragrafen motsvarar 5 § 2 mom. första och andra styckena i den gamla
ellagen och 6 § i utredningens förslag.
Bestämmelsen i första stycket innebär ett undantag från huvudregeln
om vid vilken anläggning erforderliga skyddsåtgärder skall vidtas.
Huvudregeln finns i 2 §. där ansvar enligt prioritetsprincipen föreskrivs,
och i 3 §, där ansvar för innehavare av vissa högspänningsanläggningar
föreskrivs. Undantaget innebär att de erforderliga åtgärderna kan vidtas
vid en annan anläggning än vid den enligt huvudregeln utpekade. Det bör
Prop. 1996/97:136
178
uppmärksammas att det någon gång kan vara lämpligast att vidta Prop. 1996/97:136
åtgärderna vid en annan anläggning än den störande eller den störda
anläggningen. Även denna situation omfattas av bestämmelsen.
Om inte de inblandade parterna kan komma överens om vid vilken
anläggning åtgärderna skall vidtas får frågan lösas vid allmän domstol.
För att i möjligaste mån undvika tvister inför domstol finns det sedan
1960 en frivillig samarbetsnämnd, Telestömingsnämnden. Den har
karaktären av en partssammansatt skiljenämnd. Den har bl.a. till uppgift
att utfärda rekommendationer i ersättningsfrågor på detta område, vilka
publiceras i en serie, "Meddelande från Telestömingsnämnden".
I andra stycket finns en kostnadsregel. Bestämmelsen i första stycket
innebär bara en reglering av vid vilken anläggning de erforderliga
åtgärderna skall vidtas. Kostnadsansvaret ligger dock kvar på den som
enligt huvudregeln haft att svara för åtgärderna. Därför föreskrivs att han
skall ersätta innehavaren av den anläggning vid vilken åtgärderna
vidtagits. Ersättning utgår för de kostnader som varit nödvändiga för de
erforderliga åtgärderna. Om åtgärderna utförts på ett onödigt omfattande
eller dyrbart sätt får den ersättningsberättigade själv stå för
merkostnaderna.
Om de vidtagna åtgärderna medför minskade underhålls- och driftkost-
nader eller annan stadigvarande förbättring av driften vid den berörda an-
läggningen skall ersättningen minskas i motsvarande mån.
Paragrafen motsvarar 7 § i utredningens förslag.
I detta kapitel ges vissa föreskrifter om skadestånd i samband med
elverksamhet. Föreskrifter ges bara då ellagens reglering innebär
avvikelser från sedvanliga skadeståndsrättsliga bestämmelser. I den mån
föreskrifter saknas gäller alltså dessa bestämmelser, främst
skadeståndslagens (1972:207) bestämmelser.
Ansvar för skada genom inverkan av el från starkströmsanläggning
1 § Har någon tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av
el från en starkströmsanläggning, skall skadan, även om det inte
följer av allmänna skadeståndsbestämmelser, ersättas av
innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast
kommit.
Ansvar enligt första stycket gäller inte
1. den som innehar en starkströmsanläggning för produktion av el
där generatorn har en märkeffekt om högst 50 kilovoltampere,
179
2. den som innehar en starkströmsanläggning som är avsedd för
användning av el och som tillförs el med en spänning av högst 250
volt mellan en ledare och jord eller, vid icke direkt jordat system,
mellan två ledare,
3. om skadan skett på en annan elektrisk anläggning eller en
rörledning for transport av naturgas, for vilken det krävs koncession
enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar, eller
4. om den elektriska anläggningen utgörs av en inrättning för
godsbefordran eller är avsedd för en sådan inrättnings behov och
skada uppkommit på egendom som har blivit mottagen for sådan
befordran.
Paragrafen motsvarar 4 § i den gamla ellagen.
I denna och följande paragrafer läggs skadeståndsansvaret på
innehavaren av en anläggning. Den som kräver skadestånd enligt lagen
kan i stället vända sig mot ägaren. Detta framgår av 7 § första stycket.
Den som kräver skadestånd kan alltså rikta sig mot endera av dessa två.
Förhållandet dem emellan regleras i 7 § andra stycket.
I första stycket ges huvudregeln om strikt skadeståndsansvar i stället
för ansvar vid vållande. Ansvaret omfattar person- och sakskador som
orsakats genom inverkan av el från en elektrisk starkströmsanläggning.
Vad som avses med en elektrisk anläggning framgår av 1 kap. 2 §.
Ansvaret gäller endast om elen kommer från en starkströrnsaniäggnmg. -
El från svagströmsanläggningar är enligt den gängse definitionen av
sådana anläggningar inte farliga för person eller egendom varför el som
härrör från sådana anläggningar inte kan orsaka person- eller sakskador.
Flertalet skador inträffar i direkt anslutning till en elektrisk
starkströmsanläggning. Någon kommer exempelvis i kontakt med en
nedfallen ledning och skadas av elen därifrån. Det kan också inträffa t.ex.
att en ledning faller ned och gör ett järnstaket strömförande eller att el
genom induktion tillförs en svagströmsanläggning och via den orsakar
person- eller sakskada. Det strikta ansvaret gäller i alla dessa och
liknande situationer.
Ansvaret åvilar innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken
elen senast kommit. Ansvaret har alltså utsträckts till att gälla innehavare
av alla elektriska starkströmsanläggningar, oavsett om anläggningen är
utrustad med en generator eller transformator eller ej. Det saknar i detta
sammanhang betydelse var elen alstrats och om den kommit in i
anläggningen avsiktligt genom vanlig leverans eller oavsiktligt på annat
sätt exempelvis genom överledning eller induktion.
I andra stycket anges fyra undantag från huvudregeln om strikt
skadeståndsansvar. Undantagsbestämmelsen innebär att sedvanliga
skadeståndsrättsliga regler, främst skadeståndslagens föreskrifter, blir
tillämpliga medan transporträttsliga regler gäller i det fjärde
undantagsfallet.
Enligt punkterna 1 och 2 undantas från det strikta ansvaret dels den
som innehar en starkströmsanläggning för produktion av el där
generatorn har en märkeffekt om högst femtio kilovoltampere. dels den
som innehar en starkströmsanläggning som är avsedd för användning av
Prop. 1996/97:136
180
el och som tillförs el med en spänning av högst tvåhundrafemtio volt Prop. 1996/97:136
mellan ledare och jord eller, vid icke direkt jordat system, mellan två
ledare. Vad gäller anläggningar som nämns i punkt 2 görs inte längre
någon åtskillnad mellan anläggningar inomhus och utomhus.
I detta sammanhang bör även regleringen i 1 kap. 2 § andra stycket
andra meningen uppmärksammas. Där anges att om det till en anläggning
som är avsedd för användning av el är anslutet en eller flera andra sådana
anläggningar och anläggningarna är i samme innehavares hand, skall an-
läggningarna betraktas som en och samma anläggning. Detta innebär
t.ex. att om någon av dessa anläggningar tillförs el med en spänning som
överstiger tvåhundrafemtio volt, gäller strikt ansvar för skada som
inträffar vid ansluten anläggning som tillförs el med en spänning av
högst tvåhundrafemtio volt.
Enligt tredje punkten gäller inte heller strikt ansvar om det är en annan
elektrisk anläggning eller en rörledning för transport av naturgas, för
vilken krävs koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar,
som har skadats. Punkten motsvarar delvis 6 § i den gamla ellagen. De
bestämmelser rörande medvållande som finns i 6 § i den gamla ellagen
har inte förts över till den nya ellagen. I detta hänseende blir alltså
sedvanliga bestämmelser gällande, främst 6 kap. 1 § andra och tredje
styckena skadeståndslagen.
Det kan också förekomma att driften hos en elektrisk anläggning störs
på grund av inverkan av el från en annan sådan anläggning. Den frågan
regleras i 4 §.
Enligt fjärde punkten gäller inte heller strikt skadeståndsansvar om den
elektriska anläggningen utgörs av en inrättning för godsbefordran eller är
avsedd för en sådan inrättnings behov och skada uppkommit på egendom
som har blivit mottagen för sådan befordran. I detta fall blir främst
transporträttsliga bestämmelser gällande. Punkten motsvarar 13 § i den
gamla ellagen.
Produktansvar
2 § Om en skada orsakas av säkerhetsbrist i el som har satts i
omlopp från en elektrisk anläggning med egen generator eller
transformator är innehavaren, om inte annat följer av 3 §, skyldig
att betala skadestånd för personskada samt för sakskada på
egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om
den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen
huvudsakligen för sådant ändamål.
Med säkerhetsbrist avses att elen inte är så säker som skäligen kan
förväntas.
Avtalsvillkor som inskränker skadeståndsskyldigheten är utan
verkan.
3 § Skadeståndsskyldig enligt 2 § är inte den som
1. visar att han inte har satt elen i omlopp i en näringsverksamhet,
181
2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte elen i
omlopp,
3. visar att säkerhetsbristen beror på att elen måste stämma
överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en
myndighet, eller
4. visar att det på grundval av det vetenskapliga och tekniska
vetandet vid den tidpunkt då han satte elen i omlopp inte var möjligt
att upptäcka säkerhetsbristen.
Dessa paragrafer motsvarar 4 a och 4 b §§ i den gamla ellagen och
reglerar skadeståndsansvaret vid skador orsakade av el som har brister i
kvalitet. Bestämmelserna har sin grund i rådets direktiv /85/374/EEG av
den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra
författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister.
I direktivets artikel 1 föreskrivs att en tillverkare skall vara ansvarig
för skador som orsakas av en defekt i hans produkt. I artikel 2 definieras
produkt som en lös sak med vissa undantag. Enligt artikel 3 avses med
tillverkare främst den som framställt produkten. En produkt har, enligt
artikel 6, en säkerhetsbrist om den inte ger den säkerhet som en person
har rätt att vänta sig med hänsyn till alla omständigheter.
Direktivet införlivades med svensk rätt huvudsakligen genom
produktansvarslagen (1992:18), som trädde i kraft den 1 januari 1993.
Emellertid anges i artikel 2 sista meningen i direktivet att begreppet
"produkt" inbegriper elektricitet. Någon annan bestämmelse som
specifikt behandlar el finns inte i direktivet. Såvitt avser el införlivades
direktivet genom att 4 a och 4 b §§ infördes i ellagen med ikraftträdande
den 1 januari 1993. Dessa paragrafer ersätts nu med 2 § respektive 3 §.
I 2 § ges själva skadeståndsregeln, som innebär att strikt ansvar
föreligger för skada som orsakas av säkerhetsbrist i el. I motsats till
annan skadeståndsskyldighet som regleras i detta kapitel gäller denna
paragraf skador som orsakas av fel hos själva elen och inte fel som
orsakas av fel eller inverkan från en elektrisk anläggning. Vad som avses
med säkerhetsbrist anges i paragrafens andra stycke. Som exempel på fel
kan nämnas avvikelser i fråga om frekvens eller spänning hos elen.
Skadeståndsskyldighet gäller för personskada och viss angiven typ av
sakskada.
I 3 § finns vissa föreskrifter om undantag från skadestånds-
skyldigheten.
I den mån föreskrifter om produktansvar för el saknas i dessa
paragrafer gäller sedvanliga skadeståndsrättsliga bestämmelser.
Närmare kommentarer om produktansvaret för el finns i regeringens
proposition (prop. 1991/92:135) om produktansvar för skador orsakade
av elektrisk ström.
Skadestånd vid driftstörning
4 § Har driften vid en elektrisk anläggning störts genom inverkan
av el från en annan sådan anläggning och vållar störningen
Prop. 1996/97:136
182
personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, skall
innehavaren av sistnämnda anläggning ersätta skadan, om
störningen har uppstått till följd av uppsåt eller vårdslöshet från
hans sida.
Paragrafen motsvarar delvis 6 § i den gamla ellagen.
Har en elektrisk anläggning skadats genom inverkan av el från en
annan elektrisk anläggning skall, vilket framgår av 1 § andra stycket 3,
det strikta ansvaret enligt 1 § första stycket inte gälla. 1 stället får
sedvanliga skadeståndsrättsliga bestämmelser tillämpas, vilket i detta fall
innebär främst skadeståndslagens bestämmelser. Ersättning utgår alltså
för person- och sakskada samt för ren förmögenhetsskada genom brott.
Men även störning av driften vid en elektrisk anläggning kan ske genom
inverkan av el från en annan elektrisk anläggning. En sådan störning
orsakar normalt varken person- eller sakskador. Däremot orsakas ofta ren
förmögenhetsskada. Ersättning för sådan skada utgår inte enligt
skadeståndslagens bestämmelser utom i vissa fall som här saknar aktuali-
tet. Därför har den aktuella bestämmelsen tagits in i ellagen.
Om en störning skulle orsaka person- eller sakskada utgår ersättning
för detta enligt allmänna skadeståndsbestämmelser. För tydlighets skull
föreskrivs detta i paragrafen.
Skadelidandes medvållande
5 § Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skada
som skall ersättas enligt 1 § första stycket eller 4 § gäller 6 kap. 1 §
skadeståndslagen (1972:207).
Skadestånd enligt 2 § jämkas efter vad som är skäligt, om vållande
på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Paragrafen motsvarar 7 § i den gamla ellagen.
Första stycket innebär att skadestånd som utgår enligt bestämmelsen
om strikt ansvar i 1 § första stycket kan jämkas vid medvållande från den
skadelidandes sida i enlighet med 6 kap. 1 § skadeståndslagen.
Bestämmelsen gäller både vid person- och sakskada. Därigenom innebär
bestämmelsen en ändring i förhållande till den gamla ellagen i fråga om
sakskada. Tidigare gällde vid sakskada att skadeståndsskyldighet förelåg
fullt ut eller inte alls beroende på graden av medvållande från den
skadelidandes sida. Skälen för ändringen har redovisats i avsnitt 13.6.
Även då ersättning för ren förmögenhetsskada enligt 4 § tillämpas
skadeståndslagens jämkningsbestämmelser.
Andra stycket reglerar jämkning vid skadestånd enligt bestämmelserna
om produktansvar. Motsvarande regel finns i produktansvarslagen.
Regeln grundar sig på jämkningsregeln i rådets direktiv /85/374/EEG av
den 25 juli 1985. Regeln är oförändrad i förhållande till den gamla
ellagen.
Prop. 1996/97:136
183
Bestämmande av skadestånd
Prop. 1996/97:136
6 § Vid bestämmande av ersättning for skada enligt 1, 2 eller 4 §
tillämpas 5 kap. skadeståndslagen (1972:207).
När ersättning för sakskada bestäms enligt 2 § avräknas ett belopp
om 3 500 kr.
Paragrafen motsvarar 8 § i den gamla ellagen.
Huvudregeln om skadeståndets bestämmande ges i första stycket. Där
nämns ersättning enligt 1, 2 och 4 §§, vilka är de
ersättningsbestämmelser som avviker från skadeståndslagens
ersättningsbestämmelser. Vad avser bestämmande av skadestånd enligt
enligt de nämnda paragraferna hänvisas till 5 kap. skadeståndslagen.
I andra stycket finns en avräkningsregel som innebär att 3 500 kr skall
avräknas då skadestånd för sakskada enligt regeln om produktansvar i
2 § bestäms. Motsvarande regel finns i produktansvarslagen. Regeln
grundar sig på jämkningsregeln i rådets direktiv /85/374/EEG av den 25
juli 1985. Regeln är oförändrad i förhållande till den gamla ellagen.
Ägares skadeståndsansvar
7 § Har ägaren till en elektrisk starkströmsanläggning upplåtit
nyttjanderätten helt eller delvis till någon annan, svarar han ändå
för skada som skall ersättas enligt denna lag som om han alltjämt
innehaft anläggningen. Agaren är dock inte ansvarig med annan
egendom än som har upplåtits.
Den ersättning ägaren kan ha utgett i ett sådant fall som avses i
första stycket får han kräva tillbaka av nyttjanderättshavaren.
Paragrafen motsvarar 10 § i den gamla ellagen.
Preskription
8 § Talan mot en elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om
skadestånd enligt 1 § första stycket eller 4 § skall väckas inom två år
från det skadan inträffade.
Den som vill ha ersättning enligt 2 § skall väcka talan inom tre år
från det han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen
kunde göras gällande. Talan om ersättning måste dock väckas inom
tio år från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig
tillhandahöll elen.
Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning enligt de
angivna bestämmelserna.
Paragrafen motsvarar 11 § i den gamla ellagen.
I första stycket föreskrivs en preskriptionstid på två år i de fall skades-
tånd skall utgå enligt ellagens bestämmelser, dvs. enligt 1 § första stycket
184
(strikt ansvar) eller 4 § (ersättning för ren förmögenhetsskada vid
driftstörning).
För de skador som skall ersättas enligt andra bestämmelser blir de
allmänna reglerna i preskriptionslagen tillämpliga.
I andra stycket föreskrivs en preskriptionstid på tre år i de fall skades-
tåndsskyldighet föreligger enligt 2 § (produktansvar). Motsvarande regel
finns i produktansvarslagen. Regeln grundar sig på
preskriptionsbestämmelsema i rådets direktiv /85/374/EEG av den 25 juli
1985. Regeln är oförändrad i förhållande till den gamla ellagen.
11 kap. Särskilda bestämmelser om överföring och leverans av el till
konsumenter
Inledande bestämmelser
1 § Detta kapitel gäller överföring och leverans av el till
konsumenter. Med konsument avses en fysisk person till vilken el
överförs eller levereras huvudsakligen för ändamål som faller
utanför näringsverksamhet.
1 paragrafen avgränsas kapitlets tillämpningsområde till att avse
överföring och leverans av el till konsumenter. Begreppet konsument
avser en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller
utanför näringsverksamhet. Definitionen stämmer överens med vad som
gäller enligt EG: s direktiv om oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal
(93/13/EEG). I sak motsvaras definitionen även av de uttryck som
används i annan konsumenträttslig lagstiftning, t.ex. konsumentköplagen
och konsumenttjänstlagen. En närmare redogörelse för konsument-
begreppet finns bl.a. i förarbetena till avtalsvillkorslagen (prop.
1994/95:17 s. 29 f.).
Bestämmelserna i kapitlet är således tillämpliga på hushållsel som
överförs och levereras till en privatperson och dennes familj för att
användas för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Om elen
används även för näringsverksamhet är den huvudsakliga användningen
avgörande.
I paragrafen slås fast att kapitlets bestämmelser är tvingande till konsu-
mentens förmån. Den jämförelse som nämns i paragrafen skall göras
mellan det enskilda avtalsvillkoret och den enskilda lagbestämmelsen som
reglerar en viss fråga. Det är således inte fråga om att göra en
helhetsbedömning av ett avtal som i vissa avseenden ger konsumenten en
sämre och i andra avseenden en förmånligare ställning än vad som följer av
lagen. Bestämmelsen innebär att de olika förmåner och befogenheter som
Prop. 1996/97:136
185
lagen tillerkänner konsumenten inte kan inskränkas genom avtal.
Konsumenten far däremot alltid åberopa ett avtalsvillkor som är
förmånligare än vad som följer av lagens regler. Paragrafen avser
avtalsvillkor varigenom konsumenten på förhand godtar inskränkningar i
sina rättigheter eller utvidgningar av sina skyldigheter enligt lagen.
Däremot hindrar stadgandet inte att konsumenten i ett konkret fall avstår
från en befogenhet eller en förmån sedan den väl har blivit aktuell. Frågan
huruvida ett sådant avstående eller åtagande från konsumentens sida är
bindande för denne far bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga regler, bl.a.
generalklausulen i 36 § avtalslagen.
Avbrytande av överföring av el på grund av konsumentens avtalsbrott
3 § Överföring av el får avbrytas, om konsumenten försummar sina
skyldigheter och försummelsen utgör ett väsentligt avtalsbrott.
Innan överföringen avbryts skall konsumenten uppmanas att
inom viss skälig tid vidta rättelse och, i annat fall än som avses i 4 §,
underrättas om att överföringen annars kan avbrytas. Sker rättelse
får överföringen inte avbrytas.
Om omständigheterna ger anledning att befara att ett avbrott
skulle medföra ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada,
får överföringen inte avbrytas. Det gäller dock inte om konsumenten
handlar otillbörligt.
I paragrafen behandlas de grundläggande förutsättningar som gäller för
avbrytande av överföring av el på grund av att konsumenten gjort sig
skyldig till ett avtalsbrott.
Paragrafen riktar sig mot både nätkoncessionshavaren och
leverantören. Det är dock endast nätkoncessionshavaren, vilken svarar
för nätverksamheten och de anläggningar med vilkas hjälp överföringen
sker, som de facto kan avbryta överföringen. Om leverantören anser att
det finns grund för att avbryta överföringen på grund av konsumentens
försummelse, far leverantören vända sig till nätkoncessionshavaren och
begära att denne skall avbryta överföringen. Förhållandet mellan
nätkoncessionshavaren och elleverantören far regleras genom avtal. Som
framgår av 8 § andra stycket ligger ansvaret för att avbrytandet av
överföringen sker i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel på den
som tar initiativ till åtgärden.
Av första stycket framgår att en grundläggande förutsättning för att
överföringen skall fa avbrytas är att konsumenten har gjort sig skyldig till
en försummelse som är att betrakta som ett väsentligt avtalsbrott,
antingen mot nätkoncessionshavaren eller leverantören. Konsumenten
kan bryta mot avtalet på olika sätt, t.ex. genom att inte följa
säkerhetsföreskrifter. Den vanligaste försummelsen torde dock vara
bristande betalning av nätavgift respektive avgift för levererad el.
Försummelsen skall vara sådan att avtalsbrottet är att betrakta som ett
väsentligt avtalsbrott. Väsentlighetsbedömningen bör ske utifrån
avtalsbrottets betydelse för nätkoncessionshavaren respektive
Prop. 1996/97:136
186
elleverantören i enlighet med allmänna kontraktsrättsliga principer. När
det gäller bristande betalning bör sådana omständigheter som skuldens
storlek och antalet obetalda avgifter vara av avgörande betydelse. Är det
fråga om något enstaka dröjsmål avseende mindre belopp bör
väsentlighetskravet normalt inte anses uppfyllt.
En konsument kan ha flera olika abonnemang med samma leverantör
eller nätkoncessionshavare. Överföringen far dock endast avbrytas
beträffande det avtal som konsumenten har brutit mot. Betalar
konsumenten inte för elen till en fritidsbostad kan detta avtalsbrott inte
läggas till grund för att bryta överföringen till konsumentens ordinarie
bostad.
I andra stycket finns ett generellt krav som innebär att konsumenten
skall uppmanas att inom viss skälig tid vidta rättelse innan överföringen
avbryts. Tidsfristen skall anges uttryckligen i uppmaningen och vara
skälig. Skälig tid beträffande betalningsdröjsmål torde normalt inte
understiga två veckor. Vid andra typer av försummelser far frågan vad
som skall anses vara skälig tid avgöras från fall till fall. Om
försummelsen inte gäller betalning skall konsumenten enligt denna
bestämmelse erinras om att överföringen kan komma att avbrytas om
rättelse inte sker. Beträffande betalningsförsummelse finns regler om
underrättelse och meddelande till socialnämnden i 4 §. Av uppmaningen
bör framgå att sociala myndigheter kan komma att kopplas in i ett senare
skede.
Enligt tredje stycket far överföringen av el inte avbrytas om
omständigheterna ger anledning att befara att ett avbrott skulle medföra
ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada. Bestämmelsen har
utformats i enlighet med lagrådets rekommendation.
Förevarande bestämmelse rör akuta situationer och innebär inte någon
undersökningsplikt för leverantören eller nätkoncessionshavaren. Den är
tillämplig då omständigheterna i det enskilda fallet är sådana att det kan
befaras att ett avbrott skulle medföra ej obetydlig personskada eller
omfattande sakskada. Som exempel på fall då bestämmelsen kan vara
tillämplig kan nämnas att det vid tidpunkten för avstängning råder sträng
kyla, att det är fråga om ett eluppvärmt bostadshus som är ensligt beläget
och att abonnenten är mycket gammal. Ett annat exempel är att
nätkoncessionshavaren får uppgift om att konsumenten eller någon annan
i dennes hushåll lider av allvarlig sjukdom och det är sannolikt att
tillståndet hastigt skulle försämras genom en avstängning. Med
omfattande sakskador avses värdemässigt stora skador, företrädesvis på
en byggnad. Kan det befaras att vattenledningssystemet i en byggnad
fryser sönder bör således inte överföringen avbrytas.
Bestämmelsen i tredje stycket begränsas av att den inte hindrar att
överföringen avbryts om konsumenten handlar otillbörligt. Som exempel
kan nämnas att en konsument som riskerar att drabbas av skada
underlåter att betala för överföringen, trots att han har betalningsförmåga.
Avbryts överföringen utan att förutsättningarna i denna paragraf och,
vid betalningsförsummelse, 4 § är uppfyllda, har konsumenten rätt till
ersättning enligt 8 § av den som tagit initiativ till att avbryta
överföringen.
Prop. 1996/97:136
187
4 § Om avtalsbrottet består i att konsumenten försummat att betala Prop. 1996/97:136
för överföring eller leverans av el gäller, utöver vad som anges i 3 §,
att konsumenten sedan tiden for rättelse gått ut skall uppmanas att
betala inom tre veckor från det att han har delgetts uppmaningen
och en underrättelse om att överföringen annars kan avbrytas. Ett
meddelande om den uteblivna betalningen skall samtidigt lämnas till
socialnämnden i den kommun där konsumenten får el överförd.
Sker betalning eller är fordringen tvistig, får överföringen inte
avbrytas. Överföringen får inte heller avbrytas om socialnämnden
inom den tid som anges i första stycket skriftligen har meddelat den
som lämnat underrättelsen att nämnden tar på sig
betalningsansvaret för skulden.
Paragrafen behandlar de särskilda förutsättningar som, utöver vad som
anges i 3 §, skall vara uppfyllda för att överföringen skall fa avbrytas då
försummelsen avser bristande betalning.
Har tiden för rättelse enligt 3 § gått ut skall konsumenten enligt första
stycket uppmanas att betala inom tre veckor från det att konsumenten har
delgetts uppmaningen och en underrättelse om att överföringen annars
kan avbrytas. Konsumenten skall delges enligt reglerna i
delgivningslagen. Samtidigt som uppmaningen och underrättelsen
avsänds skall socialnämnden i den kommun där överföringen sker få
meddelande om förhållandena. Om kommunen saknar socialnämnd far
meddelandet lämnas till den nämnd som fullgör uppgifter inom
socialtjänsten. De personuppgifter som lämnas till nämnden omfattas där
av sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen.
Av andra stycket framgår att överföringen inte far avbrytas om
betalning sker eller om socialnämnden inom den tid som anges i första
stycket har meddelat den som lämnat underrättelsen att nämnden tar på
sig betalningsansvaret. Det bör räcka att åtagandet avser själva skulden
och inte ränta. Överföringen får inte heller avbrytas i anledning av en
fordran som är tvistig. Detta överensstämmer med vad som gäller sedan
tidigare enligt branschens standardavtal. Enbart den omständigheten att
konsumenten underlåter att betala en skuld medför inte att fordran är att
betrakta som tvistig. Normalt bör krävas att konsumenten muntligen eller
skriftligen framställer en invändning i sak som kan sägas ha rättslig
relevans. Är fordringen endast delvis tvistig kan den del av fordringen
som inte är tvistig, om övriga förutsättningar är uppfyllda, föranleda att
överföringen avbryts.
5 § Innehavaren av nätkoncessionen och elleverantören har rätt till
skälig ersättning av konsumenten för kostnader som föranleds av
åtgärder som nämns i 3 och 4 §§ .
Paragrafen behandlar konsumentens skyldighet att utge ersättning för
nätkoncessionshavarens och elleverantörens kostnader i anledning av
förfarandet i 3 och 4 §§.
188
Nätkoncessionshavaren och elleverantören har rätt till ersättning för de
kostnader som föranleds av de åtgärder som anges i 3 och 4 §§. Vad som
avses är kostnader för uppmaningar och underrättelser till konsumenten
och meddelanden till socialnämnden, delgivningsförfarandet samt själva
avstängningsåtgärden. Nätkoncessionshavaren och elleverantören har
inte rätt till ersättning i större utsträckning än vad som med hänsyn till
omständigheterna kan anses skäligt.
I de fall där initiativet till att överföringen avbryts kommer från
leverantören bör nätkoncessionshavaren kunna kräva antingen
leverantören eller konsumenten på ersättning för avstängningsåtgärden.
Om nätkoncessionshavaren kräver leverantören far denne i sin tur påföra
konsumenten denna kostnad.
6 § Underrättelser och meddelanden som avses i 4 § första stycket
skall lämnas enligt formulär som fastställs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
Av paragrafen framgår att underrättelser och meddelanden enligt 4 §
första stycket skall lämnas enligt formulär som fastställs av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer. Bestämmelsen har
utformats i enlighet med Lagrådets rekommendation.
Avbrytande av överföring av el av elsäkerhetsskäl m.nt
7 § Innehavaren av nätkoncession får avbryta överföringen av el för
att vidta åtgärder som är motiverade av elsäkerhetsskäl eller för att
upprätthålla en god drift- och leveranssäkerhet. Avbrottet får inte i
något fall pågå längre än åtgärden kräver.
Om innehavaren av nätkoncession kan förutse annat än
kortvariga avbrott i överföringen, skall konsumenten underrättas i
god tid före avbrottet. Konsumenten skall underrättas personligen
eller, om det är lämpligt, genom anslag.
Paragrafen behandlar i vilka fall nätkoncessionshavaren far avbryta
överföringen av el och i vilken omfattning han är skyldig att underrätta
konsumenten om avbrott i överföringen.
Enligt första stycket har nätkoncessionshavaren rätt att avbryta
överföringen av el för att vidta åtgärder som är motiverade av
elsäkerhetsskäl eller för att upprätthålla en god drift- och leveranssäkerhet.
Detta följer redan av bestämmelserna i 8 och 9 kap. I första stycket
föreskrivs vidare att avbrottet inte i något fall far pågå längre än åtgärden
kräver. Blir avbrottet för långt gäller, om skada uppkommer, ett
kontrollansvar enligt 10 §.
Av andra stycket framgår att nätkoncessionshavaren har en skyldighet
att underrätta konsumenten om förutsebara driftstörningar, t.ex. i anledning
av reparationsarbete eller liknande, som inte är kortvariga. Aviseringen
skall ske i god tid före avbrottet. Med uttrycket annat än kortvarigt avbrott
Prop. 1996/97:136
189
avses att utesluta helt korta avbrott från underrättelseskyldigheten.
Tidslängden kan variera i det enskilda fallet. Är det fråga om ett enda
avbrott torde konsumenten utan större olägenhet normalt kunna tåla
strömlöshet mer än någon timme utan att han underrättas i förväg. Avbrott
som är längre än två timmar bör dock aldrig kunna bedömas som
kortvariga.
Underrättelsen skall ske genom ett skriftligt eller muntligt meddelande
direkt till konsumenten. Om det är lämpligt - t.ex. i ett flerfamiljshus - kan
underrättelse ske genom anslag i trapphus, på dörrar eller liknande. Det är
inte tillräckligt att nätkoncessionshavaren enbart sätter upp anslag på
allmän plats eller annonserar om avbrottet i media.
Skadestånd vid avbruten överföring av el
8 § Avbryts överföringen av el på grund av konsumentens
försummelse utan att förutsättningarna i 3 och 4 §§ är uppfyllda,
har konsumenten rätt till ersättning för skada av
nätkoncessionshavaren.
Har överföringen av el avbrutits på begäran av elleverantören,
skall denne, i stället för koncessionshavaren, ersätta konsumenten
för den uppkomna skadan.
Paragrafen behandlar konsumentens rätt till ersättning då
nätkoncessionshavaren bryter överföringen på grund av konsumentens
avtalsbrott utan att förutsättningarna enligt 3 och 4 §§ är uppfyllda.
Enligt första stycket har konsumenten rätt till ersättning om
överföringen bryts på grund av konsumentens försummelse, trots att
förutsättningarna för detta inte föreligger enligt 3 och 4 §§. Som exempel
kan anges att avtalsbrottet inte är att betrakta som väsentligt, att
nätkoncessionshavaren underlåter att delge konsumenten en underrättelse
enligt 4 § eller att överföringen bryts trots att omständigheterna är sådana
som anges i 3 § tredje stycket.
Av andra stycket framgår att elleverantören ensam skall ersätta skadan,
om överföringen avbrutits på dennes begäran. Detta innebär att
nätkoncessionshavaren inte behöver kontrollera att leverantörens begäran
att överföringen skall avbrytas har stöd i lag. Om elleverantören begärt
att överföringen skall avbrytas far konsumenten således vända sig mot
denne med sitt ersättningskrav.
9 § Om innehavaren av nätkoncession inte har underrättat
konsumenten enligt 7 § andra stycket, har konsumenten rätt till
ersättning för skada av koncessionshavaren.
Paragrafen behandlar nätkoncessionshavarens skadeståndsskyldighet om
han brister i sin underrättelseskyldighet enligt 7 § andra stycket.
Av paragrafen framgår att nätkoncessionshavaren är
skadeståndsskyldig mot konsumenten om han underlåter att underrätta
Prop. 1996/97:136
190
konsumenten om förutsebara avbrott enligt 7 § andra stycket. Endast den Prop. 1996/97:136
skada som föranleds av den uteblivna underrättelsen är ersättningsgill.
10 § Om överföringen av el avbryts utan att det beror på
konsumentens försummelse och utan att det finns rätt att avbryta
överföringen enligt 7 § första stycket, har konsumenten rätt till
ersättning för skada av nätkoncessionshavaren om inte denne visar att
avbrottet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte
skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder han inte
heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror avbrottet på någon som koncessionshavaren har anlitat för
att utföra underhåll, reparation eller liknande arbete, är
koncessionshavaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också
den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket.
I paragrafen behandlas konsumentens rätt till skadestånd vid kvantitativa
driftsstömingar. Rätten till skadestånd om överföringen av el avbryts på
grund av konsumentens försummelse utan att förutsättningarna i 3 och 4 §§
är uppfyllda regleras i 8 §. Konsumentens rätt till skadestånd om han inte
underrättats enligt 7 § andra stycket bestäms enligt 9 §. Om
förutsättningarna för att avbryta överföringen av el i 7 § första stycket inte
är uppfyllda, ansvarar nätkoncessionshavaren enligt bestämmelserna i 10
§. Bland dessa fall inryms även då ett avbrott pågår längre än den aktuella
åtgärden kräver. Regler om skadeståndets omfattning finns i 11 §.
Bestämmelsen riktar sig enbart mot nätkoncessionshavaren. Detta
sammanhänger med att elleverantören såsom distributionssystemet är
uppbyggt i praktiken inte kan orsaka elavbrott. Nätkoncessionshavaren
har enligt första stycket ett s.k. kontrollansvar. Denna typ av
skadeståndsansvar finns sedan tidigare i bl.a. köplagen (1990:931),
konsumentköplagen (1990:932) och konsumenttjänstlagen (1985:716).
För överväganden avseende de bestämmelserna, se prop. 1988/89:76 s.
108 f. och prop. 1989/90:89 s. 84). Vad som nedan anförs är i huvudsak
hämtat från dessa överväganden men anpassat till förhållandena på
elmarknaden.
Huvudregeln är att konsumenten har rätt till ersättning för den skada han
lider genom ett elavbrott. För att nätkoncessionshavaren skall undgå
skadeståndsskyldighet krävs att fyra förutsättningar är uppfyllda. För det
första skall det föreligga ett hinder mot överföring av el. För det andra skall
hindret ligga utanför nätkoncessionshavarens kontroll. För det tredje skall
hindret vara sådant att nätkoncessionshavaren inte skäligen kunde för-
väntas ha räknat med det. För det fjärde skall nätkoncessionshavaren inte
skäligen ha kunnat undvika eller övervinna hindret.
För att nätkoncessionshavaren skall undgå skadeståndsskyldighet måste
samtliga fyra förutsättningar vara uppfyllda. Nätkoncessionshavaren far
anses ha bevisbördan för att så är fallet (jfr prop. 1989/90:89 s. 84).
Den första förutsättningen innebär alltså att avbrottet skall bero på om-
ständigheter som utgör hinder för överföringen. Det är inte tillräckligt att
överföringen försvåras eller blir mer kostsam än vad man kunnat räkna
191
med. Det är dock inte en nödvändig förutsättning att överföringen är
absolut omöjlig. Det kan föreligga sådana extraordinärt betungande
omständigheter att de enligt en objektiv bedömning rent faktiskt måste
anses utgöra ett hinder. Övriga förutsättningar för befrielse från skade-
ståndsskyldighet innebär å andra sidan att endast vissa typer av hinder kan
åberopas med framgång för att nätkoncessionshavaren skall kunna undgå
ersättningsskyldighet.
Den andra förutsättningen för befrielse från skadeståndsskyldigheten är
att elavbrottet beror på ett hinder som ligger utanför nätkoncessions-
havarens kontroll. Den bedömning som man skall göra för att avgöra om
ett prestationshinder ligger utanför nätkoncessionshavarens kontroll skiljer
sig från en culpabedömning bl.a. genom att skadeståndsskyldighet alltid
inträder när orsaken till hindret kan hänföras till företagets kontrollsfär. Det
är tillräckligt att hindret beror på omständigheter som i princip är kon-
trollerbara för nätkoncessionshavaren. Däremot är det utan betydelse huru-
vida företagets handlande i något avseende är att betrakta som klandervärt.
Det innebär att man i första hand måste bedöma hindret som sådant. Man
måste fråga sig om en nätkoncessionshavare i allmänhet typiskt sett kan
påverka uppkomsten av ett liknande hinder. Man kan emellertid vid själva
kvalificeringen av typhändelsen inte undgå att ta hänsyn även till hur
nätkoncessionshavaren uppträtt i det enskilda fallet (jfr Hellner och
Ramberg, Speciell avtalsrätt I Köprätt, 2 uppl., s. 144 f.).
I förarbetena till konsumentköplagen exemplifieras detta på följande sätt.
Om en konflikt i anslutning till allmänna kollektivavtalsförhandlingar leder
till strejk och detta medför ett prestationshinder, är det fråga om
arbetstagarnas självständiga handlande. Detta kan i allmänhet inte anses
ligga inom ramen för nätkoncessionshavarens kontroll. Bedömningen kan
däremot bli en annan i fall det är fråga om en strejk som utlösts t.ex. på
grund av att nätkoncessionshavaren klart brutit mot bestämmelserna i
gällande lag eller kollektivavtal. I detta senare fall far det anses röra sig om
ett förhållande som säljaren i princip har kontroll över. Även rena
olyckshändelser, t.ex. en brand, kan omfattas av ansvaret. Det gäller om
inte orsakerna ligger utanför det som säljaren kan kontrollera. Beror en
brand på kortslutning i det elektriska systemet ligger det i princip innanför
nätkoncessionshavarens kontrollsfär. Situationen kan vara en annan om
exempelvis en pyroman orsakat branden.
Ett avbrott på grund av vindfälle, tjäle, blötsnö, blixtnedslag eller
liknande händelser torde aldrig kunna anses ligga utanför nätkoncessions-
havarens kontroll, om avbrottet beror på att tillsynsmyndigheternas
föreskrifter och råd inte har följts.
Den tredje förutsättningen för befrielse från skadeståndsskyldigheten är
att hindret är sådant att nätkoncessionshavaren inte skäligen kunde för-
väntas ha räknat med det. Vilka händelser som i denna mening bör tas i
beräkning beror i hög grad på omständigheterna i det enskilda fallet. Det
finns risker som är ofta förekommande och typiska för verksamheten så att
nätkoncessionshavaren regelmässigt bör räkna med dem, medan andra
händelser är så ovanliga och avlägsna att de inte behöver beaktas.
Om t.ex. blötsnö i ett visst område nästan varje vinter orsakar led-
ningsbrott, trots att nätkoncessionshavaren följt tillsynsmyndigheternas
Prop. 1996/97:136
192
föreskrifter och råd, måste det anses att nätkoncessionshavaren skäligen
kunde förväntas ha räknat med att avbrott av denna orsak kan ske. Det
innebär att risken för skada i dessa fall placeras hos nätkoncessions-
havaren. Om däremot ett ledningsbrott orsakas av för det aktuella området
extrema väderleksförhållanden eller av en exceptionell händelse, bör
nätkoncessionshavaren inte behöva ta avbrottet i beräkning. I sistnämnda
fall placeras alltså risken för skada i stället hos konsumenten.
Den fjärde förutsättningen är att nätkoncessionshavaren inte skäligen
kunde ha undvikit eller övervunnit hindrets följder. Att märka är att
bedömningen skall avse hindrets följder och inte hindret som sådant.
I uttrycket ”skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit” ligger främst
att det skall göras en bedömning av det ekonomiskt rimliga i att vidta
åtgärder för att förhindra följderna av ett elavbrott. Här kan hänvisas till
prop. 1989/90:89 s. 89.
En situation där frågan om nätkoncessionshavaren skäligen kunde ha
undvikit eller övervunnit följderna av hindret är att det finns alternativa
möjligheter att förse konsumenten med el. Finns sådana möjligheter torde
dessa i regel behöva utnyttjas av nätkoncessionshavaren för att denne
skall undvika skadeståndsskyldighet.
De fyra förutsättningarna som ställs upp i första stycket är inte
fristående från varandra. Tvärtom finns det ett nära samband mellan dem.
I större eller mindre utsträckning griper de in i och täcker varandra.
I andra stycket behandlas nätkoncessionshavarens ansvar för avbrott
som beror på tredje man. Bestämmelsen tar sikte på en tredje man som
nätkoncessionshavaren har anlitat för underhålls- eller reparationsarbeten
eller liknande arbeten. Det kan handla både om sådana fall som avses i 7
§ första stycket och fall som inte förutsätter att överföringen av el
avbryts. Beror avbrottet på en tredje man, undgår nätkoncessionshavaren
skadeståndsskyldighet endast om både nätkoncessionshavaren och tredje
man skulle vara fria från skadeståndsskyldighet enligt principerna i första
stycket.
Bestämmelsen i andra stycket innebär en skärpning av det skade-
ståndsansvar som följer av första stycket. Syftet är att säkerställa att
nätkoncessionshavaren inte skall undgå skadeståndsansvar för att han
uppdragit till en tredje man att utföra underhålls- och reparationsarbeten.
I många fall leder dock redan första stycket till ett sådant resultat.
II § Skadestånd enligt 8 - 10 §§ omfattar ersättning för utgifter och
inkomstbortfall samt annan förlust på grund av avbrottet
Om skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt
betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska
förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Vid
bedömningen skall även beaktas föreliggande försäkringar och
försäkringsmöjligheter, den skadeståndsskyldiges förutsättningar att
förutse och hindra skadan samt andra särskilda omständigheter.
Prop. 1996/97:136
193
13 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
Paragrafen behandlar skadeståndets omfattning och jämkning.
Enligt första stycket omfattar skadeståndsskyldighet enligt 8-10 §§
ersättning för utgifter och inkomstbortfall samt annan förlust på grund av
avbrottet. Det motsvarar vad som gäller enligt bl.a. konsumentköplagen.
Ett elavbrott leder ofta till att konsumenten åsamkas utgifter av olika
slag, t.ex. för att på olika sätt kompensera den uteblivna elen. Rätten till
ersättning för utgifter är givetvis begränsad till vad som framstår som
skäligt med hänsyn till omständigheterna. Detta följer också av
skyldigheten att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Konsu-
menten får t.ex. inte välja ett onödigt dyrt transportsätt vid inköp av gasol i
anslutning till ett avbrott, om han lika gärna hade kunnat åka med allmänna
kommunikationsmedel.
Ett elavbrott kan också leda till inkomstbortfall. En förlust av arbetsin-
komst kan uppstå om konsumenten på grund av ett elavbrott kommer för
sent till sitt arbete eller måste vara borta från arbetet för att omedelbart
vidta åtgärder för att begränsa följderna av avbrottet. Uttrycket in-
komstbortfall tar sikte på såväl inkomst av anställning som inkomst av
annat förvärvsarbete. Även i detta hänseende gäller givetvis att konsumen-
ten är skyldig att begränsa sin förlust. Vid tvist är det konsumenten som
har att styrka sin förlust, exempelvis genom intyg från arbetsgivaren.
Konsumenten har slutligen rätt till ersättning även för annan förlust på
grund av ett elavbrott än sådana som nämns särskilt i paragrafen. Därmed
avses huvudsakligen s.k. följdskador, t.ex. skador på livsmedel, hus-
hållsmaskiner och hemelektronik, personskador eller allmänna förmögen-
hetsskador.
Ersättningens omfattning begränsas av vissa generella
skadeståndsrättsliga principer. Enligt den s.k. adekvansreglen gäller att
skadeståndsskyldigheten inte omfattar förluster som saknar adekvat
orsakssammanhang med avtalsbrottet. Mycket avlägsna, onormala och
opåräkneliga följder av avtalsbrottet faller således utanför ersättnings-
skyldigheten.
1 andra stycket ges en möjlighet att jämka ett skadestånd.
Bestämmelsen är tillämplig i samtliga de situationer där koncesssions-
havare och elleverantörer kan drabbas skadeståndsansvar enligt detta
kapitel. Jämkningsbestämmelsen har utformats med förebild i
bestämmelserna i konsumentköplagen (1990:932) och konsument-
tjänstlagen (1985:716). Se närmare överväganden i prop. 1984/85:110 s.
292 och prop. 1989/90:89 s. 139. Vad som anförs nedan är i huvudsak
hämtat därifrån.
Bestämmelsens undantagskaraktär markeras av att en förutsättning för
jämkning är att skyldigheten att utge skadestånd är oskäligt betungande
med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden.
Detta betyder i praktiken att skadeståndet, för att jämkning över huvud
taget skall komma ifråga, i allmänhet måste uppgå till ett i och för sig
ganska betydande belopp. För att ett skadestånd skall kunna betraktas
som oskäligt betungande torde det vidare krävas att skadeståndet är
avsevärt större än vad som kan anses motsvara en normal skaderisk i
nätkoncessionshavarens verksamhet.
Prop. 1996/97:136
194
Ett skadestånd kan inte anses oskäligt betungande om skadeståndet
täcks av en försäkring på den skadeståndsskyldiges sida. Jämkning bör i
princip inte heller komma ifråga när den skadeståndsskyldige har
underlåtit att teckna försäkring som hade kunnat täcka skadeståndet och
som han i sin egenskap av näringsidkare borde ha tecknat.
För att jämkning skall kunna ske enligt bestämmelsen är det inte
tillräckligt att skadeståndet i och för sig är betydande, beloppsmässigt
faller utanför ramen for det normala med hänsyn till verksamhetens art
och inte täcks av en försäkring. Skadeståndet skall trots det inte jämkas,
om det likväl kan bäras av den skadeståndsskyldige utan sådana
uppoffringar som kan betecknas som oskäliga med hänsyn till hans
ekonomiska förhållanden i övrigt.
Vid bedömningen av om skadeståndsskyldigheten är att betrakta som
oskäligt betungande skall även andra särskilda omständigheter i det
enskilda fallet beaktas. Dessa utgör inte självständiga jämkningsgrunder
utan omständigheter som, när skadeståndsskyldigheten är av sådan
omfattning att frågan om jämkning aktualiseras, kan inverka på
oskälighetsbedömningen enligt bestämmelsen. Bland sådana omständig-
heter kan nämnas försäkringar och försäkringsmöjligheter på
konsumentens sida. Vidare bör beaktas den skadeståndsskyldiges
möjlighet att förutse och hindra skadan. Har konsumenten t.ex. gjort
nätkoncessionshavaren uppmärksam på en speciell skaderisk, och har
han haft goda möjligheter att förebygga skadan, men underlåtit detta, är
det omständigheter som talar mot jämkning. Även annat som gör att
situationen avviker från det normala och som därför kan tala för eller
emot jämkning bör beaktas. Hit hör en sådan omständighet som den
skadeståndsskyldiges möjlighet att vända sig emot någon annan.
Om förutsättningarna för jämkning föreligger far jämkning ske efter
vad som är skäligt. Jämkning skall endast ske i den utsträckning som
behövs för att skadeståndet inte längre skall framstå som en oskälig
belastning på den skadeståndsskyldige med hänsyn till hans ekonomiska
förhållanden.
Mot bakgrund av att verksamheten inom elbranschen normalt bedrivs
av juridiska personer och att stränga krav måste ställas på dessa i
försäkringshänseende torde jämkning kunna komma i fråga endast
undantagsvis.
12 § Konsumenten skall underrätta motparten om anspråk på
ersättning inom två år från det att skadan inträffade. Gör han inte
det, har han förlorat sin rätt till ersättning för den uppkomna
skadan.
Paragrafen innehåller en reklamationsregel. Konsumenten skall
underrätta motparten om ett anspråk på ersättning senast inom två år från
det att skadan inträffade. Om så inte sker förlorar konsumenten rätten till
ersättning. Har konsumenten underrättat motparten om sitt anspråk inom
tvåårsfristen gäller allmänna preskriptionsregler.
Prop. 1996/97:136
195
Prop. 1996/97:136
Detta kapitel motsvarar 11 kap. i utredningens förslag.
Tillsyn
1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter
eller villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas, såvitt
avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella
elsystemet, av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer.
Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av
föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas
av nätmyndigheten.
Paragrafen motsvarar 2 § 6 mom. första stycket och 21 § i den gamla
ellagen samt 11 § första stycket elhandelslagen.
Första stycket reglerar tillsynen vad avser dels elsäkerhet, dels
driftsäkerheten hos det nationella elsystemet. Med stöd av motsvarande
bemyndigande i den gamla ellagen har regeringen i dels 12 kap. 1 §
förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar, dels
14 § förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel utsett Elsäker-
hetsverket att vara tillsynsmyndighet i fråga om elsäkerhet.
Av andra stycket framgår att nätmyndigheten är tillsynsmyndighet i
övrigt på ellagens område.
2 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar
och ta del av de handlingar som behövs for tillsynen. En begäran får
förenas med vite.
Paragrafen motsvarar 23 § och delvis 25 § i den gamla ellagen.
3 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden som behövs
för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som
omfattas av tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite.
Ett föreläggande som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det
nationella elsystemet gäller omedelbart.
Paragrafen motsvarar delvis 2 § 6 mom. andra stycket i den gamla
ellagen, 11 § andra stycket första meningen i elhandelslagen samt 3 och
4 §§ i utredningens förslag.
Första stycket innehåller huvudregeln om en tillsynsmyndighets rätt att
meddela förelägganden, vilka far förenas med vite.
Bestämmelsen i andra stycket gäller bara vid frågor om elsäkerhet och
driftsäkerheten hos det nationella elsystemet. Sådana förelägganden
gäller omedelbart, dvs. utan hinder av att de inte vunnit laga kraft.
196
Särskilt om tillsyn som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det
nationella elsystemet
4 § Tillsynsmyndigheten får
1. förordna om rättelse på vederbörandes bekostnad om någon
inte följer ett föreläggande enligt 3 § som är påkallat av
elsäkerhetsskäl,
2. förbjuda användning av en elektrisk anläggning som är i ett
sådant skick eller används på ett sådant sätt att fara för person eller
egendom kan uppstå,
3. förbjuda tillhandahållande eller användning av elektrisk
materiel som är i ett sådant skick eller används på ett sådant sätt att
fara för person eller egendom kan uppstå eller som inte är
kontrollerad, provad, besiktigad eller dokumenterad enligt gällande
föreskrifter,
4. förbjuda tillhandahållande av tjänster som innebär fara for
person eller egendom till följd av bristfällig eller felaktig installation
av elektriska starkströmsanläggningar.
Beslut enligt första stycket gäller omedelbart och får verkställas.
Paragrafen motsvarar delvis 25 § i den gamla ellagen och 3 och 4 §§ i
utredningens förlag.
Möjligheten att ingripa mot elektrisk materiel omfattar också den
situation att materielen inte motsvarar gällande krav i fråga om
bedömning av överensstämmelse. Enligt det tidigare nämnda s.k.
lågspänningsdirektivet gäller bl.a. krav på viss teknisk dokumentation
som förutsättning för att en tillverkare skall få släppa ut en produkt på
marknaden.
5 § För tillsyn som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det
nationella elsystemet har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till
områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder.
Om det behövs för tillsynen avseende elsäkerhet, får
tillsynsmyndigheten hos tillverkare, importörer, grossister och
detaljhandlare för provning ta ut ett eller flera exemplar av en
anordning, avsedd att anslutas till en elektrisk anläggning, eller
elektrisk materiel som har införts eller skall införas på marknaden.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om ersättning för uttaget prov och om
skyldighet att ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provning.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs for tillsynen.
Paragrafen motsvarar 24 § i den gamla ellagen och 5 § i utredningens
förslag.
Paragrafen kan ses som en komplettering till 2 § och innebär mer in-
gripande och preciserade befogenheter för tillsynsmyndigheten.
Paragrafen gäller frågor om elsäkerhet och delvis driftsäkerheten hos det
nationella elsystemet.
Prop. 1996/97:136
197
Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege-
ringen bemyndigat Elsäkerhetsverket att meddela föreskrifter om sådan
ersättning som nämns i tredje stycket. Bemyndigandet finns intaget i 12 §
förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel.
Avgifter
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avgifter för myndighets verksamhet som
sker med stöd av denna lag.
Paragrafen motsvarar 16 § i den gamla ellagen och 8 § i utredningens
förslag.
Med stöd av motsvarande bemyndigande i den gamla ellagen har rege-
ringen meddelat föreskrifter om dels en elsäkerhetsavgift för att finans-
iera statlig elsäkerhetsverksamhet, dels en nätövervakningsavgift för att
finansiera verksamhet vid nätmyndigheten. Föreskrifterna har meddelats
i förordningen (1995:1296) om elsäkerhetsavgift och
nätövervakningsavgift.
Detta kapitel motsvarar 12 kap. i utredningens förslag.
A nsvarsbestämmelser
1 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. bryter mot 2 kap. 1 eller 3 §,
2. bryter mot villkor som meddelats med stöd av 2 kap. 11 §, eller
3. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8 kap. 1 §
tredje stycket eller 9 kap. 1 § andra stycket.
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bryter mot 2 kap. 22 § eller
2. inte gör anmälan enligt 6 kap. 1 § i rätt tid eller i sådan anmälan
lämnar oriktig uppgift.
I ringa fall döms inte till ansvar.
Paragrafen motsvarar 27 § i den gamla ellagen, 3 § elhandelslagen och
2 § i utredningens förslag.
I andra stycket punkt 1 finns en ny straffbestämmelse för de fall en
nätkoncessionshavare har en ledning ur bruk längre tid än sammanlagt tre
år utan tillstånd.
Prop. 1996/97:136
198
2 § Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd
med straff enligt brottsbalken.
Paragrafen motsvarar 28 § i den gamla ellagen och 3 § i utredningens
förslag.
3 § Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande döms inte till ansvar
enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.
Paragrafen motsvarar 29 § i den gamla ellagen och 4 § i utredningens
förslag.
4 § Elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till
en elektrisk anläggning eller elektrisk materiel som varit föremål för
brott enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är
uppenbart oskäligt. I stället för sådan egendom kan värdet av
egendomen förklaras förverkat. Även utbytet av brott enligt denna
lag skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.
Paragrafen motsvarar 30 § i den gamla ellagen och 5 § i utredningens
förslag.
Överklagande
5 § Beslut av nätmyndigheten enligt 2 kap. 23 - 25 §§, 3 kap. 3 §, 6 -
8 §§, 11, 12,14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7 och 10 §§ samt 5 kap. 7, 10 och
11 §§, beslut av en tillsynsmyndighet enligt 12 kap. 2 - 4 §§ samt
beslut av den systemansvariga myndigheten om ersättning till den
som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller minska produktionen av el
får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kammarrätten.
Regeringen får meddela föreskrifter om överklagande av andra
beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen.
Paragrafen motsvarar i stort 31 § i den gamla ellagen 14 §
elhandelslagen.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998, då lagen (1902:71
s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
och lagen (1994:618) om handel med el, m.m., skall upphöra att
gälla.
Prop. 1996/97:136
199
2. För en elanvändare som har debiterats kostnaden för en mätare
med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i
uttagspunkten enligt 2 § 10 mom. första stycket lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall
2 § 10 mom. andra stycket nämnda lag alltjämt gälla.
3. I ärenden om prisreglering enligt 10 § lagen (1994:618) om
handel med el, m.m., som är anhängiga vid den nya lagens
ikraftträdande skall äldre bestämmelser tillämpas.
4. Punkten 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om
ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, i dess lydelse enligt lagen 1995:1140 skall
alltjämt gälla.
5. Punkterna 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, skall alltjämt gälla i
ärenden där ansökan har gjorts före den 1 januari 1996.
6. För ledningar som före ikraftträdandet av denna lag har dragits
fram enligt vad som sägs i 5 b § lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skal) 5 b § alltjämt
gälla.
7. Om en ledning har dragits fram fore den 1 juli 1982 tillämpas
2 kap. 24 § endast om ledningen var i bruk nämnda dag eller togs i
bruk därefter och återställningsåtgärder är påkallade ur allmän
synpunkt.
I punkten 1 föreslås att den nya ellagen skall träda i kraft den 1 januari
1998, då den ersätter den gamla ellagen och elhandelslagen vilka då
upphör att gälla.
1 punkten 2 regleras övergångsvis kostnaden för en mätare med
tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten
hos en elanvändare. Enligt föreskrifter i den gamla ellagen skulle
elanvändaren debiteras hela denna kostnad. Vid flyttning hade
elanvändaren rätt att fa tillbaka del av kostnaden enligt särskilda
föreskrifter. Enligt motsvarande föreskrifter i den nya ellagen skall
elanvändaren inte debiteras hela nämnda kostnad utan bara högst ett visst
maximibelopp. I gengäld har elanvändaren inte rätt till återbetalning vid
flyttning. Genom övergångsbestämmelsen har de elanvändare som har
debiterats enligt äldre bestämmelser, dvs. hela kostnaden, alltjämt rätt till
återbetalning vid flyttning.
I punkten 3 regleras övergångsvis tvister om prisreglering enligt elhan-
delslagen. Enligt nämnda lag kunde skäligheten av priset på el som säljs
av innehavaren av leveranskoncession endast prövas på ansökan av kund
inom leveransområdet. I den nya ellagen har denna fråga ställts under
nätmyndighetens tillsynsansvar, varför myndigheten numera självmant
kan uppta denna fråga till prövning. Enligt övergångsbestämmelsen skall
dock tvister som har anhängiggjorts enligt äldre bestämmelser prövas
enligt dessa bestämmelser.
Enligt punkten 4 skall alltjämt en viss angiven bestämmelse gälla.
Enligt denna bestämmelse skall nätmyndigheten på anmälan av
Prop. 1996/97:136
200
kommunen meddela förbud för en innehavare av nätkoncession att inom
ett angivet område ansluta anläggningar för värmeförsörjning av en
byggnad om byggnaden redan är ansluten till ett fjärrvärme- eller
naturgasnät. En sådan anmälan skulle göras före utgången av juni 1996.
Ett meddelat förbud gäller till utgången av år 1998.
Vissa övergångsfrågor regleras i punkterna 2 och 3 i övergångsbestäm-
melserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Enligt
punkten 5 skall dessa punkter alltjämt tillämpas i ärenden som
anhängiggjorts före den 1 januari 1996.
I 5 b § i den gamla ellagen finns vissa föreskrifter som gäller
ledningar, vilka har dragits fram efter expropriation. Dessa föreskrifter
har inte förts över till den nya ellagen beroende på att expropriation
numera knappast förekommer vid ledningsdragning. I stället används
ledningsrätt. Enligt punkten 6 skall dock dessa föreskrifter alltjämt gälla
för ledningar som dragits fram före ikraftträdandet av den nya ellagen på
der sätt som nämns i 5 b §.
I punkten 7 regleras övergångsvis bestämmelserna i 2 kap. 24 §.
Nämnda bestämmelse reglerar skyldigheten att vidta återställnings-
åtgärder när en nätkoncession upphör att gälla. Bestämmelsen motsvarar
3 § 1 mom. i den gamla ellagen. Då denna bestämmelse infördes den
1 juli 1982 fanns motsvarande övergångsbestämmelse, vilken innebär att
återställningsåtgärder behöver vidtas endast om de är påkallade från
allmän synpunkt medan sådan skyldighet inte föreligger då de påkallas
från enskild synpunkt. Skälen för detta har angetts i regeringens
proposition (prop. 1981/82:188) med förslag till lag om ändring i lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg-
ningar, m.m., s. 64 f.
Enligt allmänna principer tillämpas nya skadeståndsregler endast på
skadefall som inträffar efter ikraftträdandet. Någon övergångsbe-
stämmelse angående reglerna om skadestånd behövs därför inte.
Prop. 1996/97:136
201
Prop. 1996/97:136
Bilaga 1
Den nu gällande ellagen har varit i kraft sedan år 1902. Trots de
ändringar som har genomförts i lagen sedan dess är huvuddragen i stort
sett oförändrade. Sedan lagen infördes har stora förändringar skett av
både tekniska förutsättningar och elmarknadens struktur, något som har
skapat problem vid tillämpningen av lagen.
I sak mycket betydelsefulla förändringar av regelsystemet krävs när
den s.k. elmarknadsreformen genomförs, vilket enligt riksdagens nu
fattade beslut skall ske den 1 januari 1996. Dels görs ett stort antal
ändringar och tillägg i ellagen, dels träder en ny lag om handel med el,
m.m. i kraft. Våra förslag bygger på dessa lagändringar.
Ellagen är i sin nu gällande lydelse svåröverskådlig och med de
beslutade ändringarna per den 1 januari 1996 blir den än mer
svåröverskådlig. De omfattande ändringarna som nu träder i kraft har
införts i lagen i avvaktan på den översyn som vi nu genomfört. I vissa
hänseenden innehåller ellagen föråldrad lagtext, främst vad gäller
bestämmelser som reglerar skadeståndsfrågoma. Det är ingen överdrift
att säga att ellagen nu är ett lagtekniskt provisorium.
Det finns således ett stort behov av att ersätta ellagen med en ny
lagstiftning på elområdet.
Vi har övervägt olika lagtekniska lösningar. Vår slutsats är att
övervägande skäl talar för att foga samman de bestämmelser som kommer
att finnas i ellagen per den 1 januari 1996 med bestämmelserna i lagen om
handel med el, m.m.
En del bestämmelser har förts över till den nya lagen i närmast
oförändrat skick. Detta gäller främst de bestämmelser som reglerar den nya
elmarknaden. I övrigt har vi omarbetat lagens äldre bestämmelser och
föreslår även vissa nya bestämmelser.
Det nu framlagda förslaget till ny ellag torde, om inga väsentliga
invändningar framkommer under ärendets fortsatta beredning, kunna träda
i kraft den 1 januari 1997.
Vårt förslag till ny ellag har disponerats i 12 kapitel och innehåller även
övergångsbestämmelser. Följande kapitelindelning gäller.
1 kap. Inledande bestämmelser
2 kap. Nätkoncession
3 kap. Nätverksamhet m.m.
4 kap. Nättariffer
5 kap. Leveranskoncession
6 kap. Utlandshandel
7 kap. Kommunala elföretag
8 kap. Systemansvar och balansansvar
203
9 kap. Skyddsåtgärder
10 kap. Skadestånd
11 kap. Tillsyn m.m.
12 kap. Övriga bestämmelser
En kortfattad översikt över den nya lagen lämnas i kapitel 8.
Det förslag till ny ellag som vi lägger fram innehåller också resultatet
av våra överväganden av ett antal sakfrågor som vi enligt direktiven för
vårt arbete skulle behandla särskilt. Dessa frågeställningar har vi
behandlat i kapitel 3Ä7. I denna sammanfattning lämnas en kort
redogörelse for våra överväganden och förslag i dessa sakfrågor. I fråga
om den nya lagens innehåll i övrigt hänvisas till nyss nämnda översikt i
kapitel 8.
Bestämmelserna i ellagen bygger på att den som svarar för verksamheten
har beviljats nätkoncession för byggande eller begagnande av elektrisk
starkströmsledning. Enligt de bestämmelser som träder i kraft den 1 januari
1996, som i stor utsträckning motsvarar vad som gäller i dag, finns två
typer av nätkoncession; nätkoncession för linje och nätkoncession för
område. Nätkoncession för linje avser en ledning med i huvudsak bestämd
sträckning och kommer i fråga främst för ledningar med högre spänning,
vanligen i storkraftnätet eller i regionnäten. Nätkoncession för område
avser inte en särskild ledning utan ger innehavaren rätt att utan särskild
prövning uppföra ledningar som ingår i det lokala överföringsnätet. Det är
då vanligen fråga om ledningar med lägre spänning för vilka en särskild
prövning i varje enskilt fall ej ansetts behövlig.
Nätkoncession ges för högst 40 år. Efter denna tid upphör kon-
cessionen att gälla och det krävs att nätägaren ansöker om ny koncession
för att verksamheten skall kunna fortsätta. Nätmyndigheten gör då en ny
prövning. Vi har haft i uppdrag att undersöka om denna prövning kan
förenklas i förhållande till om det gällt en helt ny ledning. Vi har därvid
även tagit upp vissa allmänna frågor som gäller såväl prövning av
ansökan om nätkoncession för helt ny ledning som prövning av ansökan
om förnyelse.
Våra överväganden och förslag i kapitel 3, avsnitt 3.4, i dessa frågor
innebär i huvudsak följande.
Under rubriken Prövning av ansökan om nätkoncession för ny
ledning eller nytt område konstateras att ingen ändring bör ske av de
grundläggande bestämmelserna om nätkoncessioner. Innebörden härav är
sålunda att
• nätkoncession far endast beviljas för anläggning som är lämplig ur
allmän synpunkt,
• nätkoncession far endast beviljas den som ur allmän synpunkt är
lämplig att utöva nätverksamhet, och
Prop. 1996/97:136
Bilaga 1
204
• nätkoncession för område far endast meddelas om området utgör en
med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet.
Följande ändringar föreslås.
• Nuvarande regel om att nätkoncession inte far strida mot detaljplan
eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen inskränks till att
enbart avse nätkoncession för linje. Nuvarande regel tillämpas i
praktiken inte när det gäller områdeskoncession. Vi kan inte se hur
regeln skulle kunna tillämpas i fråga om nätkoncession för område.
• Nuvarande regel om att naturresurslagen skall tillämpas inskränks, med
samma motivering som redovisats i föregående strecksats, till att enbart
avse nätkoncession for linje.
• Som följd av att naturresurslagen inte behöver tillämpas i fråga om
nätkoncession för område bör bestämmelserna om upprättande av
miljökonsekvensbeskrivning enbart avse nätkoncession for linje.
Mot bakgrund av vissa miljö- och hälsoskyddsaspekter som inom
utredningen framhållits av Svenska kommunförbundet finner utredningen
att det gällande systemet med miljökonsekvensbeskrivningar i samband
med nätkoncession för linje är tillfredsställande, varför inga nya
bestämmelser behövs. Med hänsyn till frågornas vikt betonas att
nätmyndigheten fortlöpande vid koncessionsprövningen bör följa upp att
miljökonsekvensbeskrivningama motsvarar de krav som utvecklingen på
miljöområdet ställer.
Vidare redovisas argument för och emot nuvarande ordning med tids-
begränsad nätkoncession eller ett system med koncession tills vidare.
Slutsatsen är att det sedan år 1902 tillämpade systemet med tids-
begränsade tillstånd (senare benämnda koncessioner) bör behållas. Vi
anser detta system nödvändigt för att den övriga samhällsutvecklingen
skall kunna beaktas i tillräcklig utsträckning. Genom en lång
koncessionstid åstadkommes en lämplig avvägning mot nätägarens
intressen.
När det gäller koncessionstidens längd föreslås vissa förändringar.
Innebörden är följande.
• Nätkoncession för linje skall som nu ges för högst 40 år.
• Nätkoncession för område skall ges för högst 25 år.
• Nätkoncession skall, om inte särskilda skäl finns, alltid ges för 40 år
(linje) resp. 25 år (område) om sökanden inte begär kortare tid.
När tiden för en gällande nätkoncession går ut, aktualiseras oftast fråga om
förnyelse av nätkoncession.
Vi undersöker om vissa led som ingår vid prövningen av helt ny
ledning kan tas bort när det gäller förnyelse. Vi berör även frågan om
Prop. 1996/97:136
Bilaga 1
205
vem som svarar for kostnaderna för flyttning av en ledning i samband
med att en koncession förnyas.
Prövning av en ansökan om förnyelse av en nätkoncession måste i
princip ske på samma sätt som när det gäller en helt ny ledning. Vi har
dock funnit att trots detta betydande förenklingar kan göras.
Naturresurslagen skall tillämpas vid koncessionsprövningen. Denna
lags grundläggande syfte är att främja en användning av naturresurserna
som är förnuftig för samhället vid en allsidig, samlad bedömning, både i ett
långsiktigt och i ett kortsiktigt perspektiv. Lagen är framåtsyftande. Att
lagen tillämpas när det gäller en ny ledning är viktigt. Om det gäller en
ansökan om förnyelse som syftar till att ledningen skall stå kvar med i
huvudsak oförändrad sträckning anser vi dock att naturresurslagen inte
behöver tillämpas. Detta innebär att en miljökonsekvensbeskrivning ej
behöver upprättas.
Vad gäller prövningen mot detaljplaner och områdesbestämmelser
konstaterar vi följande. Fastställda detaljplaner och områdesbestämmelser
ger uttryck för en beslutad avvägning mellan olika markanvänd-
ningsanspråk. Prövning mot dessa planer skall ske såväl vid ny ledning
som vid förnyelse. Vi föreslår inga ändringar av dessa bestämmelser. Vi
anser att resultatet av det lagstiftningsarbete som pågår i fråga om plan-
och bygglagen (jfr Plan- och byggutredningen, dir. 1994:65 och 1995:90)
bör avvaktas.
Vad gäller det administrativa förfarandet föreslår vi vissa förenklingar.
Vi anser inte heller att alternativa ledningssträckor behöver undersökas om
det inte framkommit avsevärda olägenheter med den befintliga
sträckningen.
Våra slutsatser och förslag är sammanfattningsvis följande.
• En särskild bestämmelse om förnyelse av nätkoncession införs.
• Naturresurslagen skall inte tillämpas i den mån ansökan om förnyelse
av nätkoncession för linje avser i huvudsak oförändrad sträckning.
• I dessa fall bör därför inte heller någon miljökonsekvensbeskrivning ges
in.
• Berörda fastighetsägare behöver inte ges tillfälle yttra sig annat än om
en ändring av ledningssträckningen övervägs.
• Ansökan om förnyelse av nätkoncession (både för linje och för område)
skall ges in senast två år före koncessionstidens utgång. Sker detta,
gäller nätkoncessionen tills ärendet har avgjorts.
Om det visar sig nödvändigt att vissa delar av en ledning måste flyttas för
att förnyad koncession skall kunna beviljas, kan kostnaderna falla på
ledningshavaren. Utrymmet för förhandlingslösningar är dock stort. När
kostnaderna faller på ledningshavaren utgör de kostnader i
nätverksamheten. Vi konstaterar att dessa kostnader måste anses vara av
Prop. 1996/97:136
Bilaga 1
206
sådan beskaffenhet att något hinder inte möter mot att de far ingå i
underlaget vid bestämmandet av nättarifferna.
Slutligen bör nämnas utredningens överväganden kring Ökad
flexibilitet i fråga om tidpunkten för förnyelse av nätkoncession. Vi
har haft att överväga denna fråga eftersom med nu gällande regler denna
tidpunkt kan komma olämpligt för nätägaren. Vi föreslår följande.
• Nätmyndigheten far under vissa förutsättningar utan remissförfarande
bevilja en tillfällig förlängning för högst fem år av en nätkoncession.
• Nätmyndigheten far under vissa förutsättningar på begäran av
koncessionshavaren förnya nätkoncessionen trots att den ursprungliga
koncessionstiden inte löpt ut.
I fråga om tvångsåtgärder vid återkallelse av nätkoncession (avsnitt
4.1) innebär våra överväganden och förslag i huvudsak följande.
Frågor om tvångsinlösen har diskuterats av flera tidigare utredningar,
som dock avstyrkt att sådana möjligheter införs i lagstiftningen. Den
tidigare diskussionen har främst förts utifrån perspektivet att
åstadkomma en effektiv eldistribution i landet. Enligt våra direktiv skall
vi överväga behovet av tvångsåtgärder i samband med att en
koncessionshavare ej fullgör sina skyldigheter i nätverksamheten. Fråga
är hur staten skall kunna ingripa i en sådan situation för att trygga en
säker elförsörjning. Vår utgångspunkt är att sådana situationer kommer
att uppträda ytterst sällan. Vi föreslår:
• En möjlighet skapas för staten att vid återkallelse av en nätkoncession
eller om koncessionen i annat fall upphör att gälla, mot ersättning
förfoga över ledningen eller ledningsnätet under en begränsad tid, högst
fem år, om detta behövs för att trygga elförsöijningen.
• En möjlighet skapas att i vissa fall låta reparera ett bristfälligt
ledningsnät på nätägarens bekostnad om denne ej är villig att själv
ombesöija åtgärderna.
Grundläggande för ett koncessionssystem är att de skyldigheter som gäller
för koncessionshavaren varar koncessionstiden ut. Med regeringens eller
nätmyndighetens tillstånd kan dock en nätkoncession överlåtas till annan.
Denna regel bör behållas. Möjligheter bör dock vidare finnas för en
koncessionshavare att under vissa förhållanden fa frånträda
koncessionen. Vi föreslår (avsnitt 4.2):
• Nätmyndigheten far på ansökan bevilja ett frånträdande av nätkon-
cession. Ansökan far beviljas om den elektriska anläggning nätkon-
cessionen avser inte längre behövs för en säker elförsörjning.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 1
207
• Koncessionshavare som önskar ta ledning ur bruk för längre tid än tre år
utan att frånträda koncessionen skall anmäla detta till nätmyndigheten
för prövning. Tillstånd bör ges om det inte är olämpligt ur
elförsörjningssynpunkt.
• Som följd av förslaget om anmälningsskyldighet och prövning om en
ledning skall tas ur bruk slopas nuvarande bestämmelse om återkallelse
av nätkoncession om en ledning inte har varit i bruk under tre år.
Vi diskuterar i detta kapitel vissa frågor som rör flyttning eller annan
ändring av elledning under pågående koncessionstid. Enligt våra direktiv är
den rättsliga situationen oklar t.ex. i frågan om vem som skall betala
flyttningen av en kraftledning om marken planeras att användas för annat
ändamål. Vi bör därför analysera behovet av kompletterande regler
beträffande relationerna mellan ledningshavaren och andra intressenter
samt i förekommande fall lämna förslag till sådana. Som bakgrund till våra
överväganden redovisas innebörden av bl.a. de bestämmelser om flyttning
eller ändring av ledning som finns i ledningsrättslagen och i ellagen.
Bestämmelserna i ledningsrättslagen innebär (33 §) att ledningsägaren
bara i undantagsfall och under förutsättning av att starka skäl talar för det
kan åläggas ta bort ledning eller ändra dess sträckning. Kostnaderna skall
då inte bäras av ledningsrättsinnehavaren utan av de sakägare som har
nytta av åtgärden. Även i vissa andra författningar, t.ex. expropriations-
lagen och plan- och bygglagen, finns bestämmelser som ger möjligheter
att flytta en elledning.
I ellagen regleras endast vissa specialsituationer. Dessa gäller sådana
flyttningar eller ändringar som kan aktualiseras när en elektrisk ledning
korsar eller på annat sätt berör en trafikled (5 a §) eller flyttning av de
ledningar som har dragits fram med stöd av expropriation (5 b §).
Våra överväganden har lett fram till följande slutsatser och förslag.
• I vad mån en innehavare av en framdragen elektrisk ledning är skyldig
att flytta eller ändra ledningen varierar, bl.a. beroende på hur
markupplåtelsen skett (nyttjanderätt, servitut eller ledningsrätt).
Upplåtelse av mark för ledningar sker numera i allt väsentligt med stöd
av ledningsrätt.
• Bestämmelserna i 33 § ledningsrättslagen vad gäller skyldighet att flytta
eller ändra en ledning är väl avvägda. De bör ej ändras. Nya eller
kompletterande bestämmelser om flyttning av elledningar är ej
erforderliga.
• Bestämmelserna i 5 a och 5 b §§ ellagen är Ä med undantag av reglerna
i 5 a § 4 mom. om arbete med ledning inom område för annan trafikled
än allmän väg Ä föråldrade och bör därför utmönstras.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 1
208
Elektriska anläggningar kan vara av högst skiftande slag och förenade med
större eller mindre säkerhetsrisker. Definitionsmässigt är det endast
starkströmsanläggningar som kan medföra risker för person eller egendom.
Enligt starkströmsförordningen förstås nämligen med starkströms-
anläggning elektrisk anläggning för sådan spänning, strömstyrka eller
frekvens som kan vara farlig för person eller egendom.
De bestämmelser som finns i ellagen om skyddsåtgärder tar främst
sikte på elektriska anläggningars inverkan på andra elektriska
anläggningar. Bestämmelser om andra skyddsåtgärder utfärdas av
Elsäkerhetsverket med stöd av ett särskilt bemyndigande i lagen. Våra
överväganden och förslag innebär följande.
• Ellagen bör innehålla en allmän bestämmelse av innebörd att en
elektrisk anläggning och anslutna anordningar skall utföras och drivas
med beaktande av de krav som kan ställas från elsäkerhetssynpunkt.
• Som hittills bör ellagen innehålla ett bemyndigande för regeringen eller
den myndighet regeringen bestämmer (Elsäkerhetsverket) att utfärda
säkerhetsföreskrifter avseende elektriska anläggningar.
•
• Den grundläggande s.k. prioritetsprincipen bakom bestämmelserna i
nuvarande 5 § ellagen - vars innebörd är att innehavaren av en
nytillkommen elektrisk anläggning har att vidta de skyddsåtgärder som
behövs för att en befintlig anläggning inte utsätts för driftstörningar -
behålls. Även det undantag från prioritetsprincipen som innebär att
innehavare av högspänningsanläggningar med en spänning över 100 kV
alltid är skyldiga att vidta erforderliga skyddsåtgärder behålls.
Bestämmelserna förtydligas dock så att det klart framgår att
skyldigheten att vidta åtgärder innefattar att bära kostnaderna för
åtgärderna, oavsett vid vilken anläggning skyddsåtgärderna vidtas.
Prioritetsprincipen i fråga om skyddsåtgärder bör även gälla i förhållandet
mellan en elektrisk anläggning och koncessionspliktiga naturgasledningar
som med hänsyn till sin utsträckning och konstruktion kan vara särskilt
utsatta för inverkan.
Bestämmelserna om skadestånd i ellagen är i stor utsträckning
ålderdomligt utformade och svårtillgängliga. Huvudregeln enligt lagen
innebär att en innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning med egen
generator eller transformator har strikt skadeståndsansvar för skador
orsakade av elektrisk ström.
Den s.k. elmarknadsreformen, som innebär att det görs en boskillnad
mellan å ena sidan produktion och försäljning av el och å andra sidan
överföring av el (nätverksamhet), kommer nu att medföra att det på
Prop. 1996/97:136
Bilaga 1
209
14 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
elmarknaden finns aktörer som uteslutande sysslar med handel med el.
Vi har övervägt vilka principer som i fortsättningen bör gälla i fråga om
skadestånd vid elskador och gett bestämmelserna en ny utformning.
Överväganden och förslag i kapitel 7 innebär i huvudsak följande.
Det strikta ansvaret markerar samhällets syn på att produktion och
överföring av el är farlig verksamhet. Vi har inte funnit skäl att överge
principen om strikt ansvar. Vi föreslår:
• Begreppet elektrisk anläggning, som har stor betydelse i detta
sammanhang, bör behållas. En sådan anläggning har vi valt att definiera
som en elektrisk anläggning med däri ingående särskilda föremål för
produktion, överföring eller användning av el. Vi har inte avsett att
begreppet elektrisk anläggning skall ha någon annan innebörd än den nu
gällande. Vidare behålls indelningen av de elektriska anläggningarna i
starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar.
• Huvudprincipen om strikt skadeståndsansvar behålls vid person- eller
sakskada som orsakas av el.
• I likhet med vad som för närvarande gäller skall endast den som innehar
en elektrisk starkströmsanläggning kunna åläggas strikt skadestånds-
ansvar.
Enligt nuvarande regler är innehavare av elektriska starkströmsanlägg-
ningar med egen generator eller transformator strikt ansvariga för skador
som uppstår vid anslutna anläggningar som inte har egen generator eller
transformator och till vilka el överförs. Innehavare av dessa anläggningar
har emellertid i praktiken inte någon möjlighet att ha tillsyn över de
anslutna anläggningarna. Vi föreslår:
• Det strikta skadeståndsansvaret för innehavare av en elektrisk
anläggning skall inte längre vara knutet till innehav av egen generator
eller transformator. Person- eller sakskada som orsakats av el skall
ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen
senast kommit. En innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning
skall svara endast för sin anläggning. En anläggningsinnehavare vars
anläggning tillfört en annan starkströmsanläggning el kan sålunda inte
längre bli skadeståndsansvarig för skador som inträffar vid den andra
anläggningen.
Frågan om ett strikt skadeståndsansvar skall åläggas för person- eller
sakskador som orsakats av el eller om ett ansvar för endast vårdslöshet
skall gälla, knyts till vilken typ av elektrisk starkströmsanläggning det rör
sig om. Vi föreslår:
• Innehavare av starkströmsanläggningar för produktion av el skall i
princip ha strikt skadeståndsansvar. Vi har dock funnit det gå för långt
att ålägga innehavare av små produktionsanläggningar som före-
trädesvis används för privat bruk ett strikt skadeståndsansvar. Om
Prop. 1996/97:136
Bilaga 1
210
elgeneratom har en märkeffekt som uppgår till högst 50 kilovoltampere
skall i stället skadeståndslagen tillämpas.
• Innehavare av starkströmsanläggningar för överföring av el skall utan
undantag ha ett strikt skadeståndsansvar.
• Innehavare av starkströmsanläggningar avsedda för användning av el
och som tillförs el med en spänning som överstiger 250 volt skall ha ett
strikt skadeståndsansvar.
• För innehavare av starkströmsanläggningar avsedda för användning av
el och som tillförs el med en spänning om högst 250 volt skall
skadeståndslagen tillämpas. Vi föreslår att det inte, i motsats till vad
som för närvarande gäller, görs någon skillnad mellan användaranlägg-
ningar utomhus eller inomhus.
Särskilda bestämmelser gäller om produktansvar. En innehavare av en
elektrisk anläggning med egen generator eller tranformator har strikt
ansvar för skador som orsakas av att elen inte är så säker som skäligen kan
förväntas. Detta skadeståndsansvar har sin grund i ett EG-direktiv om
produktansvar. De nuvarande produktansvarsbestämmelsema i
ellagstiftningen far anses överensstämma med de krav direktivet ställer. Vi
föreslår:
• Produktansvaret för skador orsakade av brister i kvalitet hos el behålls.
Vi föreslår att innehavare av elektriska anläggningar för produktion och
överföring av el skall vara skadeståndsskyldiga om brister i kvalitet hos
den el som tillhandahålls från deras anläggningar orsakar skada. Detta
torde inte innebära någon förändring jämfört med gällande rätt.
Skadeståndsansvaret när en elektrisk anläggning skadats eller dess drift
störts genom inverkan av elektrisk ström från en annan elektrisk
anläggning grundas enligt ellagen på ett ansvar för vårdslöshet. Vi föreslår
inga ändringar i detta hänseende. En utgångspunkt för oss har dock varit att
skadeståndslagen skall tillämpas där så är möjligt. Vi föreslår:
• Skadeståndsansvaret i nu nämnt hänseende bör inte längre regleras i
ellagstiftningen utan skadeståndslagens regler bör tillämpas. Dock bör
möjligheten att fa ersättning för ren förmögenhetsskada vid driftstörning
behållas. Den frågan bör därför även fortsättningsvis regleras i
ellagstiftningen.
Vi föreslår i kapitel 6 att en innehavare av en elektrisk anläggning skall
vara skyldig att vidta skyddsåtgärder även gentemot vissa
naturgasledningar. För att erhålla så enhetliga regler som möjligt föreslår
vi:
• Skadeståndsansvaret vid skador orsakade av elektrisk ström på
naturgasledningar för vilka koncession krävs enligt lagen (1978:160)
Prop. 1996/97:136
Bilaga 1
211
om vissa rörledningar bör grundas på ett ansvar för vårdslöshet och
skadeståndslagen bör tillämpas.
1 övrigt föreslår vi:
• Om den skadelidande har medverkat till att sakskada uppkommit och
som skall ersättas enligt huvudregeln om strikt ansvar bör 6 kap. 1 §
skadeståndslagen tillämpas. När det gäller jämkning av skadestånd i
övrigt samt i frågor om bestämmande av ersättning föreslår vi ingen
ändring.
• Preskriptionstiderna behålls i huvudsak. I de fall skadeståndslagen skall
tillämpas blir dock preskriptionslagen tillämplig.
• Regressrätten vid skador orsakade av elektrisk ström bör inte längre
regleras i ellagstiftningen. I stället bör regressrätten följa de allmänna,
icke lagfästa, principerna.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 1
212
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller vid produktion, överföring och användning av el
samt vid handel med el, m.m.
2 § Med en elektrisk anläggning förstås i denna lag en anläggning med
däri ingående särskilda föremål för produktion, överföring eller
användning av el.
Har olika delar av samma anläggning skilda innehavare, anses varje
sådan del som en särskild anläggning. Är till en anläggning som är
avsedd för användning av el en eller flera andra sådana anläggningar
anslutna och är dessa anläggningar i samme innehavares hand, skall
anläggningarna betraktas som en och samma anläggning.
3 § Elektriska anläggningar indelas i starkströmsanläggningar och
svagströmsanläggningar.
Närmare bestämmelser om starkströmsanläggningar och svagströms-
anläggningar meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer.
Nätverksamhet
4 § Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar
till förfogande för överföring av el. Till nätverksamhet hör också
projektering, byggande och underhåll av ledningarna, ställverk och
transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning av
överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att
överföra el på det elektriska nätet.
Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling
av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings-
eller uttagspunkt.
Nättariffer
5 § Med nättariffer avses avgifter och övriga villkor för överföring av el
och för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät.
213
Nätmyndighet
6 § Regeringen skall utse en myndighet (nätmyndigheten) som skall
pröva de frågor som enligt denna lag, eller enligt regeringens
bemyndigande, ankommer på myndigheten.
Koncessionsplikt
1 § En elektrisk starkströmsledning far inte byggas eller användas utan
tillstånd (nätkoncession) av regeringen. Regeringen far bemyndiga
nätmyndigheten att pröva frågor om nätkoncession som ej avser tillstånd
till en utlandsförbindelse.
Till byggandet av en ledning räknas även schaktning, skogsavverkning
eller liknande åtgärder för att bereda plats för ledningen.
2 § En nätkoncession skall avse en ledning med i huvudsak bestämd
sträckning (nätkoncession för linje) eller ett ledningsnät inom ett visst
område (nätkoncession för område).
3 § En transformator- eller kopplingsstation som skall anslutas till en
eller flera nya ledningar för vilka krävs nätkoncession för linje far inte
börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för byggande av minst
en ny ledning.
4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten
far föreskriva undantag från bestämmelserna i 1 § första stycket och 3 §,
i den utsträckning det kan ske utan att grundläggande syften med lagen
åsidosätts. Ett sådant undantag far ej avse ledningar eller stationer för
utlandsförbindelser.
Allmänna förutsättningar för meddelande av nätkoncession
5 § En nätkoncession får meddelas endast om anläggningen är lämplig
från allmän synpunkt.
En nätkoncession som avser en utlandsförbindelse far inte meddelas
om förbindelsen allvarligt skulle försämra möjligheterna att långsiktigt
upprätthålla elförsörjningen i landet.
6 § En nätkoncession för linje får endast om det finns särskilda skäl
meddelas för en ledning som är avsedd för spänning som inte överstiger
högsta tillåtna spänning för en nätkoncession för ett område som berörs
av ledningen.
7 § En nätkoncession för linje far inte strida mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte
motverkas, far mindre avvikelser göras.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
214
Vid prövning av frågor om meddelande av en nätkoncession för linje
skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.
8 § En nätkoncession för område får meddelas endast om området utgör
en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. En nätkoncession far
inte meddelas för ett område som helt eller delvis sammanfaller med ett
annat koncessionsområde.
9 § En nätkoncession far meddelas endast den som från allmän synpunkt
är lämplig att utöva nätverksamhet. För nätkoncession för område gäller
vidare att sådan koncession endast får meddelas den som är lämplig att
bedriva nätverksamhet inom det begärda området.
Villkor för nätkoncession m.m.
10 § En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för
anläggningens utförande och nyttjande som behövs från allmän
synpunkt.
11 § I ett beslut om nätkoncession för område skall anges en för
ledningsnätet högsta tillåtna spänning.
12 § Gränserna för en nätkoncession för område far ändras av
nätmyndigheten, om det behövs för en ändamålsenlig nätverksamhet och
det kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.
Nätkoncessions giltighetstid
13 § En nätkoncession för linje skall meddelas för fyrtio år. Om det
föreligger särskilda skäl eller om sökanden begär det far kortare tid
föreskrivas.
14 § En nätkoncession för område skall meddelas för tjugofem år. Om
det föreligger särskilda skäl eller om sökanden begär det far kortare tid
föreskrivas.
Förnyelse av nätkoncession m.m.
15 § Ansökan om förnyelse av nätkoncession skall göras senast två år
före koncessionstidens utgång. Har koncessionshavaren ansökt om
förnyelse inom den angivna tiden, gäller den äldre koncessionen till dess
ansökningen prövats slutligt.
Vid prövning av ansökan om förnyelse av nätkoncession för linje gäller
ej 7 § andra stycket om det är fråga om en ledning med i huvudsak
oförändrad sträckning.
Föreligger särskilda skäl far en nätkoncession förnyas även om
koncessionstiden ej löpt ut.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
215
16 § Om det föreligger särskilda skäl far, efter anmälan av kon-
cessionshavaren, en nätkoncession förlängas tillfälligt. Sådan tillfällig
förlängning far meddelas för högst fem år.
Överlåtelse och upphörande av nätkoncession
17 § En nätkoncession far inte överlåtas utan tillstånd av regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, av nätmyndigheten. Vid prövning
av ansökan om överlåtelse av nätkoncession skall 9 § tillämpas.
18 § Om en koncessionshavare vill frånträda en nätkoncession eller ta en
ledning som omfattas av nätkoncession för linje ur bruk för längre tid än
tre år skall han anmäla det till nätmyndigheten för prövning.
Begäran att frånträda en nätkoncession kan beviljas av nätmyndigheten
om anläggningen inte längre behövs för en säker elförsörjning.
Tillstånd att ta en ledning ur bruk enligt första stycket kan ges av
nätmyndigheten om det inte är olämpligt ur elförsörjningssynpunkt.
19 § En nätkoncession far helt eller delvis återkallas om koncessions-
havaren i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag
eller enligt villkor i nätkoncessionen.
Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten.
20 § Om en nätkoncession återkallas eller i annat fall upphör att gälla
och det är oundgängligen nödvändigt för att trygga elförsörjningen far
nätmyndigheten genom beslut om förfogande för statens räkning förfoga
över ledningen eller ledningsnätet. Innehavaren av ledningen eller
ledningsnätet är därvid berättigad till ersättning.
Ett beslut om förfogande far gälla högst fem år.
Borttagande av ledning, återställning, m.m.
21 § Om en nätkoncession upphör att gälla, är den som senast haft
koncessionen skyldig att ta bort anläggningen och vidta andra åtgärder
för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt.
Frågan om skyldighet att vidta sådana åtgärder prövas av nät-
myndigheten. Prövningen skall ske i samband med att koncessionen
upphör.
Om den som har haft nätkoncession inte iakttar vad som har ålagts
honom, får nätmyndigheten förelägga honom att fullgöra sina
skyldigheter.
Föreläggandet får förenas med vite.
22 § Om en elektrisk starkströmsledning har byggts utan nätkoncession
där sådan behövs, får nätmyndigheten förelägga ledningens innehavare
att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra
åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild
synpunkt.
Föreläggandet får förenas med vite.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
216
23 § Om annans mark behöver tas i anspråk för sådana återställnings-
åtgärder som avses i 21 § eller 22 § far nätmyndigheten besluta att
tillträde till marken skall lämnas under viss tid.
Återställningsåtgärdema skall utföras så, att minsta skada och intrång
vållas. Byggnader far uppföras eller vägar byggas endast om markens
ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende marken
samtyckt till det eller nätmyndigheten lämnat tillstånd till åtgärden.
Tillstånd far lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig för
att återställningsåtgärdema skall kunna vidtas.
Om återställningsåtgärdema föranleder skada eller intrång, skall
ersättning utgå för det. Talan om ersättning väcks vid den fastig-
hetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.
Avgränsning av nätverksamhet
1 § En juridisk person som bedriver nätverksamhet far inte bedriva
produktion av eller handel med el.
Utan hinder av första stycket far produktion av el bedrivas tillsammans
med nätverksamhet i samma juridiska person om produktionen
1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller
2. äger mm i mobila reservkraftaggregat, vilka är avsedda för tillfälligt
bruk vid elavbrott.
Redovisning av nätverksamhet
2 § Nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas skilt från annan
verksamhet.
3 § Vid redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för
område skall varje område redovisas för sig om inte nätmyndigheten på
koncessionshavarens begäran meddelar undantag. Sådant undantag skall
meddelas om de berörda områdena ligger geografiskt nära varandra och
sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig enhet.
Ett meddelat undantag är för sin giltighet beroende av att enhetliga
nättariffer tillämpas för samtliga områden som omfattas av undantaget.
När koncessionstiden för något av de områden som omfattas av
undantaget löper ut. skall nätmyndigheten pröva om undantaget skall
bestå.
4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten
far meddela ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet.
Revision
5 § Revisor hos den som bedriver nätverksamhet skall särskilt granska
redovisningen av nätverksamheten.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
217
Revisorn skall årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om
redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser.
Intyget skall av revisorn ges in till nätmyndigheten.
Regeringen far meddela föreskrifter om revision av nätverksamhet.
Skyldighet att ansluta anläggning
6 § En innehavare av en nätkoncession för linje är skyldig att på skäliga
villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen.
Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som har
nätkoncession för linje inte behöver ansluta en sådan anläggning till
ledningen.
7 § En innehavare av en nätkoncession för område är skyldig att på
skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till
ledningsnätet.
Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som har
nätkoncession för område inte behöver ansluta en sådan anläggning till
ledningsnätet.
8 § Vill någon ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som
omfattas av en nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som
omfattas av en nätkoncession för område, far den som har
nätkoncessionen för linje göra anslutningen endast efter medgivande av
den som har nätkoncession för området eller efter tillstånd av
nätmyndigheten.
Skyldighet att överföra el
9 § En innehavare av en nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor
överföra el åt annan.
Skyldighet att mäta överförd el
10 § En innehavare av nätkoncession är skyldig att utföra mätning av
överförd el samt att rapportera resultaten av dessa mätningar i enlighet
med de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten meddelar.
Kostnader för mätning m.m.
11 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och
för dess installation i uttagspunkten hos en elkonsument skall av
nätkoncessionshavaren påföras elkonsumenten.
Om en elkonsument efter begäran fatt sin elförbrukning mätt på annat
sätt än enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av 10 § och det
begärda sättet att mäta medfört ökade kostnader för nätkon-
cessionshavaren, skall elkonsumenten påföras merkostnaden för denna
mätning och för rapportering av mätresultaten.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
218
Andra kostnader för mätning än de som nu nämnts far inte påföras
enskilda elkonsumenter.
12 § En elkonsument som köper el vid en spänning av högst 1 000 volt
mellan fasledare har vid flyttning rätt att av nätkoncessionshavaren fa
tillbaka den del av erlagd kostnad som motsvarar värdet av mätaren med
tillhörande insamlingsutrustning med beaktande av dess återstående
tekniska livslängd.
Om det belopp som skall återbetalas till elkonsumenten understiger
1 000 kr behöver återbetalning inte ske.
13 § Bestämmelserna i 11 § första och andra styckena och 12 § gäller
inte elkonsumenter som köper sin el från innehavaren av leveranskon-
cession enligt 5 kap.
Ersättning vid inmatning av el
14 § En innehavare av en produktionsanläggning har rätt till ersättning
av den koncessionshavare till vars ledningsnät anläggningen är ansluten.
Ersättningen skall motsvara
1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från
anläggningen medför i koncessionshavarens ledningsnät, och
2. värdet av den reduktion av koncessionshavarens avgifter för att ha
sitt ledningsnät anslutet till annan koncessionshavares ledningsnät som
blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter för beräkningen av
ersättningen enligt första stycket.
Prövning av skyldigheter
15 § Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt detta kapitel
prövas av nätmyndigheten.
Allmänt om nättariffer
1 § Nättariffer skall vara skäliga och utformas på sakliga grunder.
Vid bedömning av en nättariffs skälighet skall konsumentintresset
särskilt beaktas. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en rimlig
avkastning i nätverksamheten.
2 § Nättariffer för överföring av el skall utformas så. att betald avgift för
att vara ansluten ger rätt att använda det elektriska nätet inom landet, med
undantag för utlandsförbindelserna.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
219
Särskilt om nättariffer för område
3 § Med undantag för engångsavgift för anslutning, får nättariffer för
område inte utformas med hänsyn till var inom området en anslutning
finns.
4 § Vid skälighetsbedömningen av en nättariff skall nättariffen för varje
område bedömas för sig.
Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 3 § har medgivit att flera nätkon-
cessioner för område far redovisas samlat, skall dock dessa vid
skälighetsbedömningen anses utgöra ett område.
Särskilt om nättariffer för linje
5 § Om spänningen för en ledning som omfattas av en nätkoncession för
linje understiger 220 kilovolt (regionledning) far inte nättariffen, med
undantag för engångsavgift för anslutning, inom varje normalt
spänningsintervall, utformas med hänsyn till var en uttagspunkt finns i
förhållande till ledningens anslutning till annan koncessionshavares
ledning som omfattas av nätkoncession för linje.
Nättariffen för en enskild elkonsument, vars anläggning är ansluten till
en regionledning, skall dock i fall som avses i 6 § utformas med hänsyn
till var på regionledningen elkonsumentens uttagspunkt finns.
6 § På ansökan av koncessionshavaren eller berörd elkonsument skall
nätmyndigheten meddela tillstånd till avvikelse från vad som sägs i 5 §
första stycket, om den berörda uttagspunkten fanns den 1 juli 1995 och
ett avtal, innebärande att priset för överföringen av el baseras bland annat
på var uttagspunkten finns, tillämpades den 1 juli 1995.
Tillstånd skall meddelas att gälla från viss dag och för bestämd tid,
högst trettio år.
Om tillstånd meddelats skall, vid fastställande av nättariff för
elkonsumenten, uttagspunktens belägenhet beaktas i samma utsträckning
som i avtalet.
7 § Om en uttagspunkts läge ändras eller avses bli ändrad eller om den
avtalade effekten i uttagspunkten höjs eller avses bli höjd efter det att
nätmyndigheten meddelat tillstånd enligt 6 § skall koncessionshavaren
anmäla det till nätmyndigheten.
När en sådan anmälan har gjorts skall nätmyndigheten pröva i vilken
utsträckning och under vilken tid tillståndet skall gälla.
8 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning skall
1. koncessionshavarens kostnader för att ha samtliga sina regionled-
ningar inom en och samma region anslutna till en annan koncessions-
havares ledning bedömas samlat,
2. koncessionshavarens kostnader för nedtransformering bedömas
samlat för hela landet inom varje normalt spänningsintervall när lika
många nedtransformeringar utförts för att nå detta spänningsintervall,
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
220
3. koncessionhavarens övriga kostnader bedömas samlat inom varje
normalt spänningsintervall för koncessionshavarens samtliga regionled-
ningar i hela landet.
9 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en
spänning om 220 kilovolt eller däröver skall alla kostnader för
koncessionshavarens samtliga ledningar i landet med undantag för
utlandsförbindelserna bedömas samlat. Tariffen får dock utformas med
hänsyn till var på koncessionshavarens ledningsnät en anslutningspunkt
finns.
Särskilt om nättariffer för mindre produktionsanläggningar
10 § En innehavare av en produktionsanläggning som kan leverera en
effekt om högst 1 500 kilowatt skall för inmatning av el inte erlägga
annan del av nättariffen än engångsavgift för anslutning, avgift för
mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i
inmatningspunkten samt årlig avgift för mätning och rapportering.
Rätt till uppgifter om nättariffer m.m.
11 § Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om nättariffer. Uppgiften skall innehålla en upplysning
om att en elkonsument hos nätmyndigheten kan begära prövning enligt 3
kap. 15 § och 4 kap. 12 §.
Vid begäran om ny anslutning skall uppgifterna enligt första stycket
lämnas inom skälig tid.
Prövning av nättariffer
12 § Frågor om nättariffer enligt detta kapitel samt en koncessionsha-
vares skyldigheter enligt 11 § prövas av nätmyndigheten.
Koncessionsplikt
1 § Inom ett område som omfattas av nätkoncession för område enligt 2
kap. krävs tillstånd (leveranskoncession) för att få leverera el till
anläggningar som är anslutna till det ledningsnät vilket omfattas av
nätkoncessionen. Leveranskoncession krävs dock inte i fall som anges i
10 §.
Ärenden om meddelande av leveranskoncession prövas av regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten.
2 § En leveranskoncession kan omfatta ett eller flera områden som
omfattas av nätkoncession för område (leveransområde).
För ett leveransområde far meddelas endast en leveranskoncession.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
221
Förutsättningar för leveranskoncession
3 § En leveranskoncession far endast ges till den som från allmän
synpunkt är lämplig att leverera el inom leveransområdet.
Villkor för leveranskoncession
4 § En leveranskoncession ges for bestämd tid, högst fem år.
Ändring av gränser för leveransområde
5 § Gränserna för ett leveransområde far ändras av nätmyndigheten, om
det behövs för ändamålsenlig leverans och kan ske utan synnerlig
olägenhet för koncessionshavaren.
Överlåtelse av leveranskoncession
6 § En leveranskoncession far inte överlåtas utan tillstånd av regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Vid prövning av
ansökan om överlåtelse av leveranskoncession skall 3 § tillämpas.
Leveransskyldighet
7 § En innehavare av en leveranskoncession är skyldig att på skäliga
villkor leverera el för normala förbrukningsändamål åt var och en inom
leveransområdet, om inte annat följer av 9 och 10 §.
8 § En elkonsument inom leveransområdet som köper el från någon
annan än innehavaren av leveranskoncession men som i stället vill köpa
el för normala förbrukningsändamål från denne har rätt till det om
elkonsumenten gjort anmälan om detta till koncessionshavaren minst en
månad innan leveransen skall påbörjas.
Undantag från leveransskyldighet
9 § En innehavare av en leveranskoncession är inte skyldig att inom ett
område, där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli
distribuerad, leverera el för värmeförsörjning av en byggnad, om elen är
avsedd för värmeförsörjning på något annat sätt än med värmepump.
Koncessionshavaren är dock skyldig att leverera el, om
värmeförsörjningen av byggnaden med större fördel kan tillgodoses med
el än med det för området gemensamma systemet.
Rätt för annan att leverera el
10 § Även den som inte innehar en leveranskoncession far inom ett
leveransområde leverera el för ändamål som inte omfattas av leverans-
skyldigheten enligt 7 §. En sådan leverantör far inom leveransområdet
också leverera el till elkonsumenter som skriftligen gjort anmälan om det
till koncessionshavaren minst sex månader innan leveransen påbörjas.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
222
En elkonsument som med koncessionshavaren har ett avtal om leverans
av el som gäller för obestämd tid med en uppsägningstid som är längre
än sex månader eller som har ett avtal som gäller for bestämd tid får dock
inte köpa el av annan än koncessionshavaren förrän avtalet har upphört
att gälla. I ett sådant fall krävs ingen anmälan enligt första stycket.
Inköp splikt
11 § Om det inte finns särskilda skäl till undantag, är en innehavare av
en leveranskoncession skyldig att köpa el från produktionsanläggning
som är belägen inom leveransområdet och kan leverera en effekt om
högst 1 500 kilowatt.
Prisreglering
12 § Om det behövs för att uppnå en skälig prissättning är innehavare av
leveranskoncession skyldig att underkasta sig reglering av priset på
levererad eller inköpt el på begäran av
1. den inom leveransområdet som köper eller vill köpa sin el av
koncessionshavaren,
2. den som levererar eller vill leverera el till koncessionshavaren från
sådan produktionsanläggning som anges i 11 §.
Frågor om prisreglering prövas av nätmyndigheten. Myndigheten får
förelägga parterna att lägga fram den utredning som behövs. Sådant
föreläggande får förenas med vite.
Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering
får göras också av innehavaren av leveranskoncessionen.
Avtal, som strider mot beslut om prisreglering, är utan verkan.
Prövning av skyldigheter
13 § Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt detta kapitel
prövas av nätmyndigheten.
1 § Den som ingår avtal, som medför att import eller export av el
kommer att pågå under en tid av minst sex månader skall göra anmälan
om avtalet till den myndighet regeringen bestämmer. Sådan anmälan
skall göras inom en månad från
det avtalet ingicks.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om anmälningsskyldigheten.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
223
1 § Ett sådant kommunalt foretag som avses i 3 kap. 16Ä18 §§
kommunallagen (1991:900) får, utan hinder av föreskriften i 2 kap. 1 §
kommunallagen om anknytning till kommunens område eller dess
medlemmar, utanför kommunens område bedriva
1. produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande
verksamhet, eller
2. nätverksamhet i geografisk närhet till företagets nätverksamhet inom
kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet.
2 § Om ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16Ä18 §§
kommunallagen (1991:900) bedriver sådan verksamhet som avses i 1 § 1.
eller distribution av fjärrvärme eller naturgas skall verksamheten drivas
på affärsmässig grund och redovisas särskilt. Detta gäller dock inte
företag som bedriver distribution av fjärrvärme eller naturgas i ett
område där nätmyndigheten har meddelat ett förbud enligt punkten 4 i
övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska an-
läggningar i deras lydelse enligt lagen (1994:1801) om ändring i nämnda
lag.
Systemansvar
1 § Den myndighet regeringen utser skall ha systemansvaret för el.
Med systemansvar för el avses det övergripande ansvaret för att
elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela
eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och
förbrukning av el.
2 § Enligt vad regeringen närmare föreskriver far den systemansvariga
myndigheten, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva
systemansvaret, beordra kraftproducenter att, mot ersättning, öka eller
minska produktionen av el.
Enligt vad regeringen närmare föreskriver far den systemansvariga
myndigheten för att kunna utöva systemansvaret även beordra innehavare
av nätkoncession att avbryta eller begränsa leverans av el till
elkonsumenter. Innehavaren av nätkoncession skall i sådana fall avbryta
eller begränsa elleveransema så rättvist och likvärdigt som möjligt.
3 § Regeringen far utfärda föreskrifter om skyldighet för kraftpro-
ducenter och elkonsumenter att till den systemansvariga myndigheten ge
in uppgifter om produktion eller konsumtion av el, som behövs för
utövandet av systemansvaret.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
224
Balansansvar
4 § En elkonsument är skyldig att tillse att det finns någon, som har
åtagit sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet
tillförs lika mycket el som tas ut i konsumentens uttagspunkt (balans-
ansvar). Ett sådant åtagande skall göras genom ett avtal med den
myndighet som enligt 1 § skall ha systemansvaret för el.
En elkonsument som är ansluten till en ledning eller ett ledningsnät
skall hålla innehavaren av nätkoncessionen underrättad om vem som har
åtagit sig balansansvaret i hans uttagspunkt.
Första och andra styckena gäller inte de elkonsumenter som köper sin el
från en innehavare av leveranskoncession enligt 5 kap.
5 § Den som innehar en leveranskoncession skall hålla innehavaren av
nätkoncessionen underrättad om till vilka elkonsumenter inom
leveransområdet han levererar el samt vem som har åtagit sig
balansansvaret för hans inköp.
6 § Den som innehar en nätkoncession skall hålla den systemansvariga
myndigheten underrättad om de uppgifter som nämns i 4 och 5 §§. Han
skall dessutom hålla den systemansvariga myndigheten underrättad om
vem som har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp.
1 § En elektrisk anläggning och anslutna elektriska anordningar skall
vara så beskaffade och placerade samt brukas på sådant sätt att
betryggande säkerhet ges mot skadlig inverkan av el.
2 § Om en elektrisk anläggning genom inverkan på en redan befintlig
sådan anläggning kan vålla person- eller sakskada eller störning i driften,
svarar innehavaren av den förstnämnda anläggningen för erforderliga
åtgärder vid denna för att förebygga sådan skada eller störning.
Vad som sägs i första stycket gäller även om en elektrisk anläggning
genom inverkan på en redan befintlig rörledning för transport av
naturgas, för vilken koncession krävs enligt lagen (1978:160) om vissa
rörledningar, kan vålla skada.
3 § Den som innehar en anläggning för starkström med en spänning av
lägst 1 000 volt mellan fasledare, i vilken vid enfasigt fel kan uppkomma
jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, är, utöver vad som
följer av 2 §, skyldig att iaktta följande. Så snart han far kännedom om att
en elektrisk anläggning för svagström eller för starkström med en
spänning av högst 1 000 volt mellan fasledare tillkommit, skall han på
egen bekostnad vidta erforderliga åtgärder vid den egna anläggningen för
att förebygga skada eller störning.
Åtgärder som avses i första stycket skall vara ägnade att förebygga att
anläggningen genom inverkan på den andra anläggningen genom
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
225
15 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
induktion eller forhöjda markpotentialer orsakar person- eller sakskada
eller annan störning än ljudstöming.
4 § Om en elektrisk anläggning flyttas eller ändras i fråga om utförande
eller drift och risken för skada eller störning därmed ökar, skall frågan
om skyldighet att svara för skyddsåtgärder som föranleds av den ökade
risken bedömas på samma sätt som om anläggningen var ny.
5 § En elektrisk anläggning skall anses ha kommit till då den togs i bruk.
Har olika delar av en anläggning tagits i bruk vid skilda tidpunkter, skall
varje sådan del vid tillämpning av detta kapitel anses som en särskild
anläggning.
6 § Om i fall som avses i 2 och 3 §§, erforderligt skydd med bättre
verkan eller till lägre kostnad kan uppnås genom åtgärd vid annan
anläggning än den vars innehavare enligt 2 och 3 §§ är skyldig att svara
för åtgärden, ankommer det på innehavaren av den förstnämnda
anläggningen att utföra åtgärden.
Den innehavare som utfört åtgärd enligt första stycket har rätt att av
den som enligt 2 och 3 §§ varit skyldig att vidta åtgärden erhålla skälig
ersättning för sina utgifter.
7 § Särskilda bestämmelser om elektromagnetisk kompatibilitet finns i
lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet.
Strikt skadeståndsansvar
1 § Har någon tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av el
från en elektrisk starkströmsanläggning, skall skadan ersättas av
innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast
kommit.
Första stycket gäller inte
1. den som innehar en starkströmsanläggning för produktion av el där
elgeneratom har en märkeffekt om högst 50 kilovoltampere, eller
2. den som innehar en starkströmsanläggning som är avsedd för
användning av el och som tillförs el med en spänning av högst 250 volt
mellan en ledare och jord eller vid icke direkt jordat system mellan två
ledare, eller
3. om det är en annan elektrisk anläggning eller en rörledning för
transport av naturgas, för vilken koncession krävs enligt lagen
(1978:160) om vissa rörledningar, som har skadats, eller
4. om den elektriska anläggningen är avsedd för att möjliggöra
godsbefordran och skada uppkommit på egendom som har blivit
mottagen för sådan befordran.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
226
Produktansvar
2 § Om en skada orsakas av säkerhetsbrist i el som har tillhandahållits
från en elektrisk anläggning för produktion eller överföring av el är
innehavaren, om inte annat följer av 3 §, skyldig att betala skadestånd för
personskada och för skada på egendom som till sin typ vanligen är
avsedd för enskilt ändamål om den skadelidande vid tiden för skadan
använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål.
Med säkerhetsbrist avses att elen inte är så säker som skäligen kan
förväntas.
Avtalsvillkor som inskränker skadeståndsskyldigheten är utan verkan.
3 § Skadeståndsskyldig enligt 2 § är inte den som
1. visar att elen inte tillhandahållits från hans anläggning i närings-
verksamhet,
2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns där när elen till-
handahölls från hans anläggning,
3. visar att säkerhetsbristen beror på att elen måste stämma överens
med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet, eller
4. visar att det på grundval av det vetenskapliga eller tekniska vetandet
vid den tidpunkt elen tillhandahölls från hans anläggning, inte var möjligt
att upptäcka säkerhetsbristen.
Skadestånd vid driftstörning
4 § Har av vårdslöshet driften vid en elektrisk anläggning störts genom
inverkan av el från en annan sådan anläggning, skall ren
förmögenhetsskada ersättas.
Skadelidandes medvållande
5 § Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skada som
skall ersättas enligt 1 § gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).
Skadestånd enligt 2 § jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på
den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Bestämmande av ersättning
6 § I fråga om bestämmande av ersättning för skada enligt 1 eller 2 §
tillämpas 5 kap. skadeståndslagen (1972:207).
När ersättning för sakskada bestäms enligt 2 § avräknas ett belopp om
3 500 kr.
Ägares skadeståndsansvar
1 § Har ägaren till en elektrisk starkströmsanläggning upplåtit
nyttjanderätten till någon annan har han ändå samma ansvar för skada
som skall ersättas enligt denna lag som om han alltjämt innehaft
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
227
anläggningen. Ägaren är dock inte ansvarig med annan egendom än
anläggningen och vad som hör till den samt ingår i nyttjanderätten.
Den ersättning ägaren kan ha utgett i ett sådant fall som avses i första
stycket far han kräva tillbaka av anläggningens innehavare.
Preskription
8 § Talan mot en elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om
skadestånd enligt 1 § första stycket eller 4 § skall väckas inom två år från
det skadan inträffade.
Den som vill ha ersättning enligt 2 § skall väcka talan inom tre år från
det han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras
gällande. Talan om ersättning måste dock väckas inom tio år från det att
skadan inträffade.
Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.
Tillsyn
1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag i frågor om elsäkerhet och
av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen i dessa
frågor utövas av den myndighet regeringen bestämmer.
Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter
och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av
nätmyndigheten.
2 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran fa de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen.
3 § En tillsynsmyndighet far meddela de förelägganden och förbud som
behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter eller villkor som
har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.
Underlåter den som innehar nätkoncession att vidta en åtgärd som
åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifter eller villkor som
har meddelats med stöd av lagen eller enligt en tillsynsmyndighets
förelägganden och som gäller elsäkerhet, får myndigheten förordna om
rättelse på hans bekostnad.
4 § Ett föreläggande eller förbud enligt 3 § första stycket far förenas
med vite.
Särskilt om tillsyn som avser elsäkerhet
5 § För tillsyn som avser elsäkerhet har tillsynsmyndigheten rätt att få
tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
228
Om det behövs för tillsynen far tillsynsmyndigheten hos tillverkare,
importörer, grossister och detaljhandlare för provning ta ut ett eller flera
exemplar av en anordning, avsedd att anslutas till elektrisk anläggning,
eller elektrisk materiel som har införts eller skall införas på marknaden.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om ersättning för uttaget prov och om skyldighet att
ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för provning.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.
Meddelande av föreskrifter
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far, i
den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt meddela föreskrifter om
kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som angår
elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana
anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer.
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, av
hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, meddela
föreskrifter som angår elektriska anläggningar och anordningar avsedda
att anslutas till sådana anläggningar.
Avgifter
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
meddela föreskrifter om avgifter för myndighets verksamhet som sker
med stöd av denna lag.
Ledning inom område för annan trafikled än allmän väg
1 § Kan arbete med elektrisk ledning inom område för annan trafikled än
allmän väg inverka på trafiksäkerheten eller medför det större ingrepp i
trafikleden skall, innan arbetet igångsättes, anmälan göras hos den som
förvaltar trafikleden. Denne meddelar de föreskrifter om arbetets
bedrivande och om rätt till upplag och annan anordning som, utöver vad
som är särskilt föreskrivet, behövs med hänsyn till trafikledens bestånd,
drift eller brukande. Kostnaden för arbetet åvilar dock den som innehar
ledningen.
Första stycket tillämpas även i fråga om arbete på redan dragen ledning
inom område för annan trafikled än allmän väg, om arbetet kan inverka
på trafiksäkerheten eller medföra ingrepp i trafikleden. Påkallas på grund
av inträffad skada skyndsam reparation av ledningen och skulle dröjsmål
vålla avsevärd olägenhet, får arbetet påbörjas utan att anmälan har gjorts.
Den som innehar ledningen skall dock snarast underrätta den som
förvaltar trafikleden.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
229
A nsvarsbestämmelser
2 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller
av oaktsamhet
1. bryter mot 2 kap. 1 eller 3 §,
2. bryter mot villkor som meddelats med stöd av 2 kap. 10 §,
3. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 eller 7
§•
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör
anmälan
1. enligt 2 kap. 18 § eller
2. enligt 6 kap. 1 § i rätt tid eller i sådan anmälan lämnar oriktig
uppgift.
I ringa fall döms inte till ansvar.
3 § Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med
straff enligt brottsbalken.
4 § Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande eller överträtt ett
vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som
omfattas av föreläggandet eller förbudet.
5 § Elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till en
elektrisk anläggning eller elektrisk materiel som varit föremål för brott
enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart
oskäligt. I stället för sådan egendom kan värdet förklaras förverkat. Även
utbytet av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det inte är
uppenbart oskäligt.
Överklagande
6 § Beslut enligt 2 kap. 15Ä16 §§ och 18Ä23 §§, 3 kap. 3 §, 6Ä8 §§ och
15 §, 4 kap. 6Ä7 §§ och 12 §, 5 kap. 12Ä13 §§ samt 11 kap. 2Ä4 §§ och
5 § första eller andra stycket eller beslut av den systemansvariga myndig-
heten om ersättning till den som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller
minska produktionen av el överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. När
nätmyndighetens beslut prövas i domstol är myndigheten part i målet.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut som har
meddelats med stöd av ett bemyndigande enligt lagen, meddelas av
regeringen.
7 § Beslut som meddelats enligt denna lag eller med stöd av föreskrifter
som meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte annat
bestäms.
För verkställighet gäller i övrigt vad som föreskrivs i utsökningsbalken
om allmänna mål.
Annan lagstiftning
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
230
Prop. 1996/97:136
8 § I fråga om vissa starkströmsanläggningar finns ytterligare Bilaga 2
bestämmelser i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder for vissa
kraftanläggningar m.m.
9 § Om atomskada gäller särskilda bestämmelser.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
2. Genom denna lag upphävs lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar samt lagen (1994:618) om
handel med el, m.m.
3. Vad som sägs i p. 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1994:617) om ändring i lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar skall alltjämt gälla i ärenden
där ansökan gjorts före den 1 januari 1996.
4. Beträffande ledningar som dragits fram före ikraftträdandet av denna
lag skall 5 a och 5 b §§ lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar alltjämt gälla.
5. Vad som sägs i p. 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (199x:xx)
om ändring i lagen (1994:618) om handel med el, m.m. samt i p. 3 i
övergångsbestämmelserna till lagen (1994:618) om handel med el, m.m.
skall fortfarande gälla.
6. Vad som sägs i p. 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (199x:xx)
om ändring i lagen (1994:1801) om ändring i lagen (1994:617) om
ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar skall alltjämt gälla.
Regeringen föreskriver följande.
Inledande bestämmelser
1 § Med elektrisk starkströmsanläggning förstås elektrisk anläggning för
sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för
person, husdjur eller egendom. Spänning som nominellt uppgår till högst
1 000 volt växelspänning mellan fasledare eller högst 1 500 volt lik-
spänning benämns lågspänning. Är den nominella spänningen högre än
vad som nu sagts, benämns den högspänning.
Med elektrisk svagströmsanläggning förstås anläggning i vilken den
elektriska strömmen inte har sådan spänning, strömstyrka eller frekvens
som kan vara farlig för person, husdjur eller egendom.
231
2 § Elsäkerhetsverket bemyndigas att
1. meddela föreskrifter om utförande, dokumentation, kontroll och
skötsel av elektriska starkströmsanläggningar,
2. föreskriva skyldighet for den som vill uppföra, ändra eller ta bort en
starkströmsledning att anmäla detta till Elsäkerhetsverket eller till
innehavare av annan elektrisk eller mekanisk ledning,
3. föreskriva att den som innehar en starkströmsanläggning av visst
slag skall till Elsäkerhetsverket anmäla olycksfall och allvarliga tillbud
till olycksfall genom inverkan av elektrisk ström, vilka inträffat vid
anläggningen eller vid anslutna abonnentanläggningar samt driftstör-
ningar som kan ha väsentlig betydelse för den allmänna säkerheten.
4. föreskriva att den som ämnar dra fram en starkströmsledning i vissa
fall skall anmäla det till innehavaren av befintlig elektrisk ledning eller
till innehavaren av annan ledning av elektriskt ledande material.
Föreskrifter som rör även annan myndighets verksamhetsområde
meddelar Elsäkerhetsverket efter samråd med den myndigheten.
Elsäkerhetsverket far även medge undantag från föreskrifter som verket
har meddelat.
Om starkströmsledning inom område för allmän väg
3 § För starkströmsledning inom område för allmän väg finns
bestämmelser i väglagen (1971:948) och vägkungörelsen (1971:954).
Om starkströmsledning inom område för sjötrafik
4 § Om luftledning för starkström dras fram inom område för sjötrafik
skall ledningen, där inte vid beviljandet av koncession beslutats särskilt
om ledningens höjd över vattenytan, förläggas så högt att den inte hindrar
den på platsen vanligen förekommande sjöfarten. Om området senare i
avsevärd omfattning kommer att befaras av fartyg som kräver större
segelfri höjd än vad ledningen
medger, skall ledningens innehavare svara för sådan ändring av
ledningen som Elsäkerhetsverket beslutar.
Vamingstavlor skall uppsättas i enlighet med vad Elsäkerhetsverket
beslutar.
5 § Om starkströmsledning dras fram i vatten inom område för sjötrafik
skall den förläggas så att den inte hindrar sjöfarten.
Vid ledningens landfästen skall tydliga vamingstavlor sättas upp. Om
ledningens läge inte är uppenbart, eller om det finns andra skäl till det,
skall ledningens innehavare efter beslut av Sjöfartsverket sätta upp
ensmärken och ensfyrar.
I övrigt skall ledningen och vamingstavlor vara anordnade i enlighet
med vad Elsäkerhetsverket föreskriver.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
232
Om Elsäkerhetsverket finner det nödvändigt att ankring i närheten av
en ledning förbjuds, skall ledningens innehavare ansöka hos länsstyrelsen
om att sådant förbud utfördas.
6 § Innan någon påbörjar arbete med att dra fram en starkströmsledning
inom område för sjötrafik, skall han anmäla detta till Sjöfartsverket. Han
är skyldig att följa de anvisningar om hur arbetet skall utföras, som
verket lämnar med hänsyn till sjöfartens säkerhet.
Då arbetet avslutats skall ledningens innehavare anmäla till
Sjöfartsverket hur ledningen förlagts.
Om starkströmsledning inom område för järnväg
7 § Innan någon påbörjar arbete med att dra fram en starkströmsledning
inom område för järnväg eller invid en bro i anslutning till järnväg skall
han anmäla det till innehavaren av järnvägsanläggningen. Han är skyldig
att följa de anvisningar om tid och plats för arbetet, som företrädare för
järnvägsanläggningen lämnar.
Om starkströmsledning vid flygplats
8 § En luftledning för starkström far inte dras fram inom skydds- zonen
kring en flygplats eller kring friliggande anläggningar med radiohjälp-
medel. Skyddszonen utgörs av en cirkel med radien 3 000 meter plus
hindrets höjd över marken i meter multiplicerat med 50. Vid en flygplats
utgör landningsbanans mittpunkt cirkelns centrum. Ledningens höjd
anses utgöra 90% av den aktuella stolphöjden.
Luftfartsverket för efter samråd med flygplatshållaren medge
avvikelser från dessa bestämmelser. I fråga om flygplatser med militär
innehavare för försvarsmakten medge sådan avvikelse.
Driftbestämmelser
9 § Innehavare av en starkströmsanläggning skall se till att arbeten och
åtgärder på anläggningen som hör till anläggningens drift utförs under
överinseende av en person som har nödvändig sakkunskap, erfarenhet
och kännedom om de bestämmelser som gäller för arbetet.
Ett arbete vid vilket finns risk att någon kan skadas genom elektrisk
ström skall utföras av eller under ledning av en person som är fullt
förtrogen med arbetet och som har nödvändig kännedom om arbets-
platsen. Denne skall tillse att betryggande skyddsåtgärder vidtas.
10 § Om arbete skall utföras på en starkströmsledning eller en
svagströmsledning eller annan elektriskt ledande ledning eller på någon
tillhörande skyddsanordning i farlig närhet av en luftledning för
starkström, är innehavaren av denna skyldig att ta sin ledning ur drift, så
länge som krävs för arbetet. Innehavaren av den ledning som begär
avbrottet skall samråda med den andra ledningens innehavare om lämplig
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
233
tidpunkt för avbrottet och ersätta den förlust som denne kan åsamkas
genom driftavbrottet.
Om tillsyn över starkströmsanläggning
11 § Elsäkerhetsverket är tillsynsmyndighet i fråga om elsäkerheten vid
elektriska starkströmsanläggningar enligt 11 kap. 1 § första stycket
ellagen (199x:xx).
12 § En starkströmsanläggning som beviljats nätkoncession för linje får
inte tas i bruk innan Elsäkerhetsverket efter prövning från
elsäkerhetssynpunkt har gett tillstånd till detta (drifttillstånd).
Elsäkerhetsverket far besluta om krav på drifttillstånd innan en ledning
tas i bruk även när det gäller en ledning som dras fram med stöd av
nätkoncession för område eller en kontaktledning eller hjälpkraftledning
för järnvägs-, spårvägs-, tunnelbane- eller trådbussdrift.
Om Närings- och teknikutvecklingsverket har medgett att en
starkströmsledning dras fram innan behövlig koncession beviljats, får
Elsäkerhetsverket efter prövning från elsäkerhetssynpunkt medge att
ledningen får användas under högst tre år i avvaktan på att frågan om
koncession slutligt prövas. Medgivande att använda ledningen får, om
ansökan om koncession har getts in, lämnas när ledningen är klar att tas i
bruk.
13 § Den som innehar en starkströmsanläggning är skyldig att själv
fortlöpande kontrollera att anläggningen ger betryggande säkerhet för
person, husdjur och egendom.
14 § Elsäkerhetsverket skall genom inspektioner och andra åtgärder
kontrollera säkerheten hos starkströmsanläggningar i den omfattning som
är nödvändig från elsäkerhetssynpunkt. Elsäkerhetsverket skall även där
så är tillämpligt kontrollera nödvändiga rutiner för innehavarens
egenkontroll av starkströmsanläggningama.
15 § Tillsynen skall utövas i lämpliga former och med så liten olägenhet
som möjligt för anläggningens innehavare.
16 § Om vissa befogenheter för tillsynsmyndigheten i samband med
tillsyn finns bestämmelser i 11 kap. 2Ä5 §§ ellagen (199x:xx).
Ett föreläggande enligt 11 kap. 3 § första stycket i den lagen får avse
skyldighet för anläggningens innehavare att på egen bekostnad låta en
person som kan godtas av Elsäkerhetsverket besiktiga anläggningen. Ett
förbud får avse att anläggningen skall tas ur drift till dess att viss åtgärd
har vidtagits.
17 § Elsäkerhetsverkets beslut enligt de bestämmelser som anges i 4 §
far överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
234
Särskilda bestämmelser
18 § Har ägaren till en starkströmsanläggning upplåtit nyttjanderätten till
någon annan har han ändå samma ansvar som om han alltjämt innehaft
anläggningen för de skyldigheter som anläggningens innehavare har
enligt denna förordning och enligt de föreskrifter som Elsäkerhetsverket
utfärdat med stöd av denna förordning. Ägaren är dock inte ansvarig med
annan egendom än anläggningen och vad som hör till den samt ingår i
nyttjanderätten.
Ansvar
19 § Bestämmelser om ansvar vid överträdelse av denna förordning eller
av föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen finns i ellagen
(199x:xx)
Prop. 1996/97:136
Bilaga 2
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1997, då förordningen
(1957:601)
om elektriska starkströmsanläggningar upphör att gälla.
235
Ellagstiftningsutredningens (ELU) betänkande Ny ellag (SOU 1995:108)
har tillställts totalt 60 remissinstanser. Efter remiss har yttranden avgetts
av följande remissinstanser.
Hovrätten för nedre Norrland, Kammarrätten i Jönköping,
Justitiekanslem, Domstolsverket, Kommerskollegium, Försvarsmakten,
Överstyrelsen för civil beredskap, Banverket, Telia AB, Statskontoret,
Statens Fastighetsverk, Statistiska Centralbyrån, Finansinspektionen,
Riksrevisionsverket. Bokföringsnämnden, Göteborgs universitet,
Kungliga tekniska högskolan, Statens jordbruksverk, Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Boverket,
Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät), Elsäkerhetsverket,
Marknadsdomstolen. Konsumentverket, Naturvårdsverket, Statens
lantmäteriverk, Linköpings kommun, Malmö kommun, Skellefteå
kommun, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges
Industriförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska Kraftverks-
föreningen, Svenska Elverksföreningen, Svenska Fjärrvärmeföreningen,
Föreningen Auktoriserade Revisorer, Tjänstemännens Centralorgan-
isation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisation i
Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska
Bankföreningen, HSB Riksförbund, Hyresgästernas Riksförbund,
Riksförbundet Energileverantörema (REL), Svensk Industriförening,
Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, Svenska Bioenergiföreningen,
Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation, Sveriges
Fastighetsägareförbund och Villaägarnas Riksförbund.
Härutöver har skrivelser inkommit från Telestömingsnämnden,
Ljusdals kommun, Vellinge kommun, Danderyds villaägareföreningen,
Elektriska installatörsorganisationonen och Hans Högblom.
Lantmäteriverket har senare kompletterat sitt yttrande med en skrivelse
angående tillstånd att bygga elledningar inom område för allmän väg
respektive järnväg.
Svenska Kraftverksföreningens yttrande har i de delar som rör
nätfrågor utarbetats i samråd med Svenska Elverksföreningen.
Inga remissinstanser har framfört invändningar mot utredningens förslag
att föra samman bestämmelserna i lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) med bestämmelserna
i lagen (1994:618) om handel med el, m.m. (elhandelslagen) i en ny lag.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 3
236
Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker förslaget till en ny ellag.
Många remissinstanser framhåller också det positiva med att ersätta 1902
års lag med en modem och överskådlig lagstiftning med en tydlig
kapitel- och rubrikindelning.
Hovrätten för nedre Norrland anser att lagtexten i vissa detaljer kan
kritiseras från språklig synpunkt, men förutsätter att en översyn kommer
till stånd i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Kammarrätten i Jönköping
förutsätter att synpunkterna i det särskilda yttrandet av sakkunnige Hans
Svahn och experten Anders Weihe övervägs i det fortsatta
beredningsarbetet.
NUTEK anser att vissa av de redaktionella ändringarna har lett till
oklarheter. Ett exempel är skyldigheten att på skäliga villkor leverera el
(5 kap. 7 § i utredningens förslag). Enligt NUTEK är ELU:s
skälighetsbegrepp oklart såvitt avser begreppen skälig prissättning och
skäliga villkor. Att försöka kombinera begreppen kan enligt NUTEK leda
till tolkningsproblem.
Ungefar femton remissinstanser har yttrat sig över ELU:s förslag om
beviljande och förnyelse av nätkoncession.
Lantmäteriverket anför prövning av markanvändning för kraftledningar
bör ske genom planförfarande i stället för genom koncession. Som skäl
anges att det är angeläget att fa en så likartad tillståndsprövning som
möjligt av samhällsviktiga infrastrukturanläggningar. I modem
lagstiftning sker enligt verket prövning av markanvändningsfrågor
genom upprättande av en plan. Så är fallet både enligt plan- och
bygglagen och den nya lagen om byggande av järnväg.
Ledningshavarens rätt gentemot markägaren att bygga ledningen kan
skulle därefter säkras genom förrättning enligt ledningsrättslagen. EU
kräver att beslut i markåtkomstfrågor skall kunna överklagas i domstol.
Svenska Kommunförbundet, Svenska Elverksföreningen och Malmö
kommun kommenterar de kriterier som enligt förslaget skall beaktas vid
prövning av nätkoncession för linje. Svenska Kommunförbundet
instämmer i utredningens förslag att nätkoncessioner skall prövas med
beaktande av detaljplaner och områdesbestämmelser. Enligt Svenska
Elverksföreningen är det önskvärt att det i specialmotiveringen klargörs
att det endast är fråga om gällande, fastställda planer. Malmö kommun
anser att ny koncession inte bör kunna tillåtas utan kommunens
medgivande när det finns ett tätbebyggelseintresse, oavsett om
kommunen är markägare eller inte.
Boverket, Lantmäteriverket och Malmö kommun tar upp frågan om
prövning av nätkoncession för område. Boverket och Lantmäteriverket
Prop. 1996/97:136
Bilaga 3
237
ansluter sig till utredningens förslag att kravet på förenlighet med
detaljplan eller områdesbestämmelser inte är meningsfullt vid
nätkoncession för område. Remissinstanserna konstaterar vidare att det
heller inte finns förutsättningar att pröva nätkoncession för område enligt
naturresurslagen (NLR). Skälen till detta är att ledningsdragningarna inte
fastställs vid beslut om nätkoncession för område. Malmö kommun
ifrågasätter förslaget att lagen naturresurslagen inte skall vara tillämplig
vid ansökan om nätkoncession för område. Enligt kommunen bör
naturresurslagen tillämpas i vissa fall, t.ex. när ansökan om
nätkoncession berör obebyggda markområden i utkanten av
tätbebyggelse. Enligt Malmö kommun bör frågan analyseras ytterligare.
Linköpings kommun understryker att det ur samordnings- och
effektivitetssynpunkt är viktigt att lagen inte hindrar att nätkoncessioner
för linjer kan slås samman med en områdeskoncession om linjerna är en
integrerad del av distributionsnätet i området.
Svenska Kommunförbundet och Boverket tillstyrker utredningens förslag
att nätkoncessioner skall vara tidsbegränsade. Skellefteå kommun anser
däremot att ett system med nätkoncession som löper tills vidare bör
övervägas ytterligare. Ett skäl till detta är att utebliven förnyelse kan leda
till följdverkningar för nätägaren. Enligt Skellefteå kommun är det
tekniska livslängden för ledningar längre i norra Sverige än i övriga
landet. Beträffande nätkoncession för område bör enligt Skellefteå
kommun noteras att elnäten förnyas, utvidgas och underhålls
kontinuerligt. Det finns därför ingen naturlig tidsgräns. Enligt kommunen
är uner alla omständigheter 25 år en för kort tid. Även Svenska kraftnät
anser att nätkoncessioner bör beviljas tills vidare, men motsätter sig inte
utredningens förslag. Härvid hänvisas till att förslaget är ett resultat av
avvägningar mellan olika intressen och ett försök att nå en för de flesta
parter godtagbar lösning.
NUTEK, Boverket, Naturvårdsverket och Villaägarnas Riksförbund anser
att prövningen enligt NRL skall behållas även vid förnyelse av ledning
som i huvudsak rör oförändrad sträckning. Som skäl anförs bl.a. att
naturresurslagen innehåller bestämmelser om hur avvägningar skall göras
mellan olika intressen. En NRL-prövning är därför enligt dessa
remissinstanser en förutsättning för att kunna bedöma lämpligheten ur
allmän synpunkt. Vidare anförs att nya kunskaper och förändringar måste
kunna vägas in i prövningen. Om NRL inte skulle tillämpas skulle en
väsentlig del av prövningen av de allmänna intressen, som lagtexten
syftar på, försvinna. Ett ytterligare skäl att tillämpa NRL är enligt dessa
remissinstanser att många av nu gällande koncessioner beslutades innan
tillkomsten av NRL.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 3
238
Enligt NUTEK tillämpas i dag ett förenklat förfarande avseende
miljökonsekvensbeskrivning vid en ansökan om förnyelse av
nätkoncession för linje som innebär att den inte behöver vara lika utförlig
som vid en ansökan om ny ledning. NUTEK föreslår att vid ansökan om
nätkoncession för linje som avser i huvudsak oförändrad sträckning bör
det finnas möjligheter att tillämpa ett förenklat förfarande om det är
lämpligt i det enskilda fallet.
Svenska kraftnät anser att en förutsättning för att behålla systemet med
tidsbegränsade nätkoncessioner är att förfarandet vid förnyelse av
nätkoncession är enkelt och flexibelt.
Hovrätten för nedre Norrland, LRF, Villaägarnas riksförbund och
Danderyds villaägareförening avstyrker utredningens förslag om att
fastighetsägarna inte behöver ges tillfälle att yttra sig vid förnyelse av
nätkoncession som i huvudsak rör oförändrad sträckning. Som skäl
anförs bl.a. att den enskildes rätt till ägande, nyttjande, insyn och
påverkan måste tryggas. Vidare anförs att fastighetsägarens hörande
också är nödvändigt för att tillståndsmyndigheten skall få kännedom om
förhållanden som kan föranledas av att koncessionen förenas med villkor.
Svenska Kommunförbundet samt Ljusdals och Vellinge kommuner
tillstyrker ELU:s förslag om att kostnaderna skall kunna läggas till grund
för beräkning av nättarifferna i sådana fall då en ledning eller delar av en
ledning måste flyttas för att förnyad koncession skall kunna beviljas.
Lantmäteriverket anser att, utöver kostnaderna för flyttning av
kraftledning, kostnaderna för ledningsförrättning också bör inräknas i
nätverksamheten.
Beträffande flyttning av ledning under löpande koncession föreslår
ELU att ledningsrättslagens regler skall tillämpas, (se vidare avsnitt 5.2).
Svenska Elverksföreningen anser att ledningsrättslagens ersättnings-
princip vid intrång i pågående markanvändning skall tillämpas även i fall
då koncession för linje skall förnyas. Detta skulle medföra att
ledningsägarens ställning gentemot andra intressen görs lika vid
förnyelse av koncession och under den tid som koncessionen gäller. I
annat fall bör det enligt föreningen övervägas ett system med koncession
tills vidare.
Malmö kommun anför att det är oklart vilken överordnad princip som
styr kostnader för flyttning av en ledning i olika situationer. Vid flyttning
vid förnyelse av koncession för linje är det ledningsinnehavaren som
skall stå för kostnaden om ledningen strider mot rättsverkande planer. En
sådan kostnad hamnar antagligen på kommunen om samma kollision
mellan planer och ledning inträffar inom koncession för område.
Svenska Kommunförbundet samt Ljusdals och Vellinge kommuner
tillstyrker utredningens förslag att ansökan om ny nätkoncession skall
inges minst två år före koncessionstidens utgång. Villaägarnas
Riksförbund anser att en ansökan bör lämnas in senast fem år innan
koncessionstiden går ut. Genom förslaget kan den föreslagna regeln, om
att nätkoncession gälla tills det att ärendet avgjorts, utgå. Svenska
Elverksföreningen och Skellefteå kommun anser däremot att ansökan bör
kunna inges senast ett år före koncessionstidens utgång. Under två år kan
Prop. 1996/97:136
Bilaga 3
239
organisatoriska och tekniska förändringar ske som har betydelse för Prop. 1996/97:136
prövningen. Bilaga 3
NUTEK och REL tillstyrker utredningens förslag om undantag från
koncessionsplikt och anför att bestämmelserna om undantag bör tas in i
en ny elförordning. Enligt NUTEK är nuvarande bestämmelser om
undantag som återfinns i starkströmsförordningen föråldrade och bör ses
över. NUTEK påpekar att nätmyndigheten kan pröva priser och övriga
villkor endast för konsumenter som är anslutna till sådant nät som
innehas med stöd av nätkoncession. Enligt NUTEK har undantaget från
koncessionsplikten i vissa fall lett till att kunden inte har kunnat fa sina
villkor prövade. Kunden har inte heller rätt att byta elleverantör.
Några remissinstanser har lämnat synpunkter på utredningens föreslagna
regler om tvångsåtgärder och frånträde av nätkoncession.
NUTEK delar utredningens uppfattning att det finns ett behov av att
tvångsvis kunna förfoga över elnät, men anser inte att förslaget kan
läggas till grund för lagstiftning. Ett skäl till detta är att det saknas en
närmare beskrivning av hur ett tvångsförfarande i praktiken skall gå till.
Även Lantmäteriverket anser att den föreslagna regeln kräver ett
klarläggande. I det fall ledningen är framdragen med stöd av ledningsrätt
bör det enligt vrket framgå att det i förfogandet även ingår rätt att förfoga
över ledningsrätten.
Svenska Elverksföreningen anför, mot bakgrund av att de gamla linje-
och områdeskoncessionema har ändrats till nätkoncession för linje
respektive område, att det bör införas en övergångsbestämmelse så att
den som fatt sin tidigare områdes- eller linjekoncession ändrad har
möjlighet att frånträda koncessionen. Den föreslagna regeln om
tvångsåtgärder (2 kap 20 §) bör enligt föreningen vara tillämplig även i
en sådan situation.
Lantmäteriverket förutsätter att den föreslagna regeln om koncessions-
havarens skyldighet att ta bort ledning och vidta åtgärder för återställande
även innefattar krav på att ta bort rättigheter som belastar berörda
fastigheter, t.ex. avtalsservitut eller ledningsrätt. Verket anför att ett
motivuttalande är önskvärt för att klargöra detta. NUTEK anser att den
föreslagna regeln om borttagande av ledning och återställande även skall
omfatta de fall då den som innehar en kraftledning saknar koncession,
och där koncessionshavare saknas.
Ett tiotal remissinstanser anför synpunkter på frågan om flyttning eller
annan ändring av elektrisk ledning.
240
NUTEK anser att en omprövning skall kunna göras under löpande
koncessionstid vid väsentligt ändrade förhållanden. Regeln skall bara
kunna aktualiseras i undantagsfall. Linköpings kommun betonar att det är
viktigt att det i lagen klargörs när rätten till omprövning skall kunna
aktualiseras och på vems bekostnad förändringarna genomförs. Svenska
Kommunförbundet anser att ett tillägg i ellagen bör införas med
innebörden att om kraftledningar orsakar betydande olägenhet som inte
förutsågs när nätkoncessionen meddelades, får villkor föreskrivas för att
förebygga eller minska olägenheten.
Lantmäteriverket tillstyrker utredningens förslag att bestämmelserna i
ellagen om flyttning av ledning under en nätkoncessions giltighetstid kan
avskaffas. Som skäl anförs att bestämmelser om skyldighet att flytta
ledning och kostnadsansvaret finns i ledningsrättslagen och att dessa är
väl avvägda. Lantmäteriverket har senare kompletterat sitt yttrande med
en skrivelse angående tillstånd att bygga elledningar inom område för
allmän väg respektive järnväg. Lantmäteriverket anför att frågor rörande
tilstånd att dra fram och underhålla elledningar inom område för allmän
väg eller inom järnvägsområde i allmänhet regleras genom civilrättsliga
avtal mellan parterna och inte genom ledningsrätt. Avtalen reglerar också
under vilka förutsättningar ledningsinnehavama kan tvingas flytta sina
ledningar. De befintliga tvingande reglerna i ellagen, som innebär att
ledningsinnehavaren är skyldig att flytta eller ändra ledningen på egen
bekostnad, har enligt Lantmäteriverket sannolikt betydelse för
möjligheten att kunna sluta avtal. Såvitt Lantmäteriverket känner till har
det nuvarande förfarandet inte lett till några problem.
Malmö kommun anser att utredningens förslag om att upphäva ellagens
bestämmelse om flyttning av ledning i bl.a. vägområde leder innebär
oklarheter i fråga om vilka ersättningsregler som skall gälla när en
elledning behöver flyttas. Härvid anges att det i tätorter är vanligt att
ledningar inte är framdragna med stöd av ledningsrätt. Liknande
synpunkter framförs av bl.a. Vellinge kommun.
Kommunförbundet och Malmö kommun anser att om ledning eller del
av ledning måste flyttas bör huvudprincipen vara att kostnaden faller på
ledningsägaren, men att det finns fall där det bör vara naturligt att hela
eller delar av flyttningskostnaderna faller på den som beställt eller
förorsakat flyttningen. Ljusdals och Vellinge kommuner anser att en
flyttning eller ändring av ledning skall betalas av nätägaren. Svenska
Elverksföreningen anser att den part som vinner fördel av en ändring av
ledningens sträckning skall bära den merkostnad som uppkommer vid
flyttningen.
Lantmäteriverket och REL ställer sig tveksamma till den förslagna
övergångsbestämmelsen som innebär att de nuvarande bestämmelserna
om flyttning i ellagen även fortsättningsvis skall gälla ledningar som
dragits fram före ikraftträdandet av den nya ellagen. Som skäl anförs bl.a.
att reglarna i ledningsrättslagen över huvud taget inte kommer att
tillämpas på dagens kraftledningsnät. Lantmäteriverket föreslår i stället
att en gentemot markägarna generös övergångstid på 10 - 20 år införs.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 3
241
16 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
Tre remissinstanser har lämnat synpunkter på ELU:s förslag om elskador
och skyddsåtgärder. Svenska Kraftverksföreningen och Telestörnings-
nämnden tillstyrker förslaget att den s.k. prioritetsprincipen skall gälla
även koncessionspliktiga naturgasledningar. Telestömingsnämnden
påpekar att förslaget medför att regeln inte kommer att styra ansvaret för
gasledningar kortare än 20 km, eftersom dessa inte är
koncessionspliktiga enligt rörledningslagen. Prioritetsregeln bör enligt
nämnden även gälla dessa ledningar eftersom de i många fall kräver
åtgärder i förebyggande syfte som skäligen bör bekostas av ägaren.
Telestömingsnämnden och SVEB1O anser dessutom att skyldighet att
vidta skyddsåtgärder bör utvidgas till att gälla även elektriska
anläggningars inverkan på andra rörledningar, t.ex. fjärrvärmenätens rör.
Ett tiotal remissinstanser tar upp frågan om skadestånd vid elskador.
REL, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen och
Skellefteå kommun föreslår att undantag från strikt skadeståndsansvar
som hittills bör kvarstå för force majeure-situationer även om undantaget
för "händelse av högre hand" tas bort.
Telia AB anser att spänningsgränsen för strikt skadeståndsansvar bör
harmoniseras med gränsen mellan låg- och högspänning. Det finns enligt
Telia AB inga skäl till att spänningsgränsen för undantag från strikt
skadeståndsansvar skall vara 250 V. De anläggningar som tillförs el med
spänning i intervallet 250 - 1000 V är få. De betraktas i alla andra
sammanhang som lågspänningsanläggningar och bör enligt Telia AB inte
särbehandlas här.
Telestömingsnämnden tillstyrker ELU:s förslag att strikt
skadeståndsansvar inte skall gälla om det är en annan elektrisk
anläggning eller en rörledning för transport av naturgas som skadats.
SVEBIO anser däremot att strikt ansvar skall gälla för skada på
fjärrvärmenät som kan härledas till en elektrisk anläggning.
Justitiekanslern och Konsumentverket föreslår att undantagsreglerna
från strikt skadeståndsansvar kompletteras med en regel som uttryckligen
anger att skadeståndslagens regler är tillämpliga i undantagssituationema.
En motsvarande hänvisning bör också göras i anslutning till den
föreslagna regeln om skadestånd vid driftstörning.
Hans Högblom anser att det strikta skadeståndsansvaret skall gälla
även för den som innehar starkströmsanläggning avsedd för användning
av el som tillförs el med en spänning av högst 250 volt mellan ledare och
jord. Som skäl anges att om skada uppkommer vid någon av de drygt 5
miljoner elleveransema som sker med en spänning av högst 250 volt har
den drabbade med utredningens förslag rätt till ersättning endast om
vårdslöshet kan fastställas.
Enligt Konsumentverket är den föreslagna regeln om skadestånd vid
driftstörning oklar såvitt avser vem som kan bli skadeståndsskyldig och
Prop. 1996/97:136
Bilaga 3
242
vem som har rätt till skadestånd. Vidare anförs att det är oklart vad som
avses med att driften vid en anläggning störts. Konsumentverket föreslår
att lagtexten ses över.
Telia AB anser att det av lagtexten bör framgå vilka krav som gäller för
nätägaren i de fall denne inte lyckas överföra el på grund av störningar i
form av planerade eller icke planerade avbrott. LRF anser att ellagen bör
kompletteras med bestämmelser som innebär skyldighet för nätägama att
vidta åtgärder för att höja säkerheten mot elavbrott.
Ungefär ett dussin remissinstanser har lämnat synpunkter på den del av
ellagstiftningen som trädde i kraft den 1 januari 1996 i samband med
omregleringen av elmarknaden.
Priserna på den nya elmarknaden har enligt LO ökat kraftigt efter
avregleringens genomförande. LO anför att insatser behövs för att
garantera att avsedda mål med reformen kommer att kunna uppnås. Även
TCO anser att prisutvecklingen är oroande, speciellt på monopoldelen.
Svenska Elverksföreningen anser att möjligheten att under vissa
förutsättningar fa redovisa flera nätkoncessioner för område samlat är
nödvändigt för att den pågående stukturrationaliseringen skall kunna
fortsätta. Föreningen föreslår att en samlad redovisning får införas
successivt. Nätmyndigheten vid NUTEK bör i varje enskilt fall kunna
bestämma tiden för övergångsperioden.
NUTEK anser att regeln om redovisning av nätverksamhet bör
kompletteras med ett nytt andra stycke som anger att nätkoncession för
område skall redovisas skilt från nätkoncession för linje.
Elektriska installatörsorganisationen föreslår att koncessionshavaren
ges rätt att kontrollera en anläggning före anslutning. Som skäl anges
koncessionsinnehavarens möjligheter att bedöma elsäkerheten.
Kostnaden för detta bör kunna ingå i nättariffen.
I den föreslagna regeln om att kostnader för mätare med tillhörande
insamlingsutrustning skall påföras elkonsumenten bör det enligt
Elverksföreningen klargöras att detta inkluderar alla kostnader vid
kundens anläggning, t.ex. den telefonanknytning som behövs för att
insamlingsutrustningen skall fungera. I ELU:s förslag har uttrycket "efter
begäran" tillkommit. NUTEK förordar den ursprungliga skrivningen som
var mer koncis. Som skäl anges bl.a. att det finns kunder som redan
tidigare har mätning med tätare intervall än vad som föreskrivs.
Konsumentverket anser att problem kan uppstå eftersom konsumenten
påförs kostnaden för mätning trots att nätägaren äger densamma.
Konsumenten kommer sannolikt att uppfatta att han köpt
mätutrustningen. Konsumentverket anser att en hyreskonstruktion bör
Prop. 1996/97:136
Bilaga 3
243
prövas. LRF anser att förslaget om en minimigräns på 1 OOO kr för
återbetalning till elkonsument bör slopas.
Konkurrensverket, Kommunförbundet, Linköpings kommun, Telia,
Sveriges fastighetsägarförbund och Villaägarnas Riksförbund anser att
kravet på mätarbyte för hushållskunder är ett avgörande
konkurrenshinder på den nya elmarknaden.
Bestämmelserna om kostnader för mätning hör enligt NUTEK hemma i
kapitlet om nättariffer.
Beträffande ersättning vid inmatning av el erinrar Svensk
Elverksföreningen om att nättariff för anslutning av produktions-
anläggning får utformas på annat sätt än för uttagspunkter. Anslutning av
produktionsanläggningar är enligt föreningen en egen kategori och kan
utan avsteg från bestämmelserna om nättariffer vid uttagspunkter
behandlas skilt från dessa. För produktionsanläggningar anslutna till
ledning med nätkoncession för linje kan enligt föreningen dessutom
avståndsoberoende pris tillämpas utan avsteg från bestämmelserna om
nättariffer vid uttagspunkt som enbart behandlar avståndsoberoendet vad
gäller anslutning för uttag av el från nätet. Detta innebär enligt
föreningen att det inte alltid kan utgå ersättning för minskade förluster.
Enligt NUTEK bör skyldigheten att inge revisorsintyg till
Nätmyndigheten vid NUTEK föras över från revisorn till den som driver
nätverksamheten. NUTEK hänvisar till reglerna i Aktiebolagslagen
avseende inlämnande av revisionsberättelse till Patent- och
registreringsverket.
Konsumentverket anser att det i begreppet "nättariffer" inte är lämpligt att
inbegripa övriga villkor för överföring av el. Språkligt associeras
begreppet tariff med priser, taxor eller liknande.
Enligt Svenska Elverksföreningen innebär bestämmelsen om nättariffer
för små elproduktionsanläggningar att nätkunder med uttagspunkter
missgynnas i jämförelse med dem som har en inmatningspunkt och
föreslår därför att bestämmelsen tas bort. Föreningen föreslår att en
dispensmöjlighet införs så att särskilt kostnadskrävande anslutningar
genom avgifter bidrar till att täcka de kostnader de förorsakar. Ett
liknande föreslag framförs av Skellefteå kommun.
Enligt Svenska Elverksföreningen kan det på sikt bli nödvändigt att av
tekniska skäl särskilja anslutning av produktionsanläggningar från lokala
nät avsedda för konsumtion. Skälet är att spänningsreglering inom näten
försvåras vid blandning och produktion och uttag inom samma nät.
Problemet har bl.a. uppmärksammats på Gotland som en följd av den
kraftiga ökningen av produktion med vindkraft och ett isolerat nät.
Beträffande rätt till uppgift om nättariffer föreslår NUTEK att det av
lagtexten även bör framgå att nätkoncessionären skall lämna besked om
villkor för mätinstallation, dvs. att kostnaderna för timvis mätning skall
debiteras den enskilda kunden. Som skäl anges att konkurrensen på
mätområdet skulle främjas om den tekniska kravspecifikationen får
Prop. 1996/97:136
Bilaga 3
244
spridning och inlåsningseffekter förhindras om kunden på ett tidigt
stadium får klart för sig att även dessa villkor kan skälighetsprövas.
NUTEK föreslår vidare att det i lagtexten eller i den nya
elförordningen införs formella krav på vad en ansökan om prövning av
nättariffer skall innehålla. Vidare anförs att Nätmyndigheten vid NUTEK
bör ges möjlighet att förelägga parterna i ett prövningsärende att
inkomma med utredning och att ett sådant föreläggande far förenas med
vite.
7?££ och Konsumentverket anför att den föreslagna lydelsen om
prövning av nättariffer kan tolkas så att nätmyndigheten kan pröva
skäligheten i bl.a. allmänna avtalsvillkor for överföring av el. Sådana
civilrättsliga frågor mellan två avtalsparter ligger normalt utanför en
förvaltningsmyndighets kompetensområde. Det framhålls att
konsumentverket är en myndighet som har till uppgift att se till att
skäliga avtalsvillkor tillämpas gentemot enskilda konsumenter. Med
nuvarande lydelse blir gränsdragningen mellan olika myndigheters
ansvarsområden oklar enligt föreningen.
NUTEK föreslår att Nätmyndigheten vid NUTEK bör ges möjlighet att
på eget initiativ utöva tillsyn över priser och övriga villkor som erbjuds
inom ramen for leveranskoncession.
Regeln om rätt till återinträde i leveranskoncession är, enligt NUTEK,
kopplad endast till den som de facto har börjat handla i konkurrens enligt
formuleringen "som köper". Eftersom den föreslagna formuleringen av
lagtexten om undantag från leveransskyldighet är kopplad till rätten att
handla i konkurrens innebär en bokstavlig tolkning att den, vars avtal
eller uppsägningstid har löpt ut, varken omfattas av leveransskyldighet
eller har rätt till återinträde. En omredigering av paragrafen kräver också
en översyn av den föreslagna bestämmelsen om rätt for annan att leverera
el.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 3
Svenska Elverksföreningen förslår att regeln om rätt för den
systemansvariga myndigheten att beordra avbrytande eller begränsning
av leverans av el till elkonsumenter förtydligas genom att "eller annan
innehavare av nätkoncession" inskjuts efter ordet "konsumenter". Som
skäl anges att den nuvarande utformningen ger intrycket att avbrytande
eller begränsning skall ske i nära anknytning till konsumenten. I
praktiken är det emellertid så att åtgärderna utförs i regionnät och
konsumenterna påverkas indirekt genom att två eller flera nätägare kan
vara beröra av åtgärden.
Den som innehar en nätkoncession är enligt den föreslagna regeln i 8
kap. 6 § skyldig att hålla den systemansvariga myndigheten underrättad
om anslutna kunder och balansansvariga som närmare preciseras i 8 kap.
4 och 5 §§. Syftningen till 5 § kan enligt Svenska Elverksföreningen
245
tolkas så att nätkoncessionhavaren skall hålla den systemansvariga
myndigheten informerad om alla kunder som finns inom
leveranskoncessionsområdet. Enligt föreningens mening är det endast
uppgifter om balansansvarig som skall lämnas.
Konsumentverket anser inte att elkonsumenter bör åläggas ansvaret att
dels se till att balansansvarig finns för konsumentens uttagspunkt, dels att
underrätta innehavaren av nätkoncession om den balansansvarige. Frågan
om balansansvar bör enligt verket i stället regleras mellan nätägaren och
elleverantören.
Några remissinstanser har lämnat synpunkter på vissa övriga frågor som
regleras enligt ellagstiftningen och som enligt ELU:s förslag skall ingå i
den nya ellagen. Det gäller bl.a. bestämmelser om småskalig
elproduktion, kommunala elföretag och konsumentintresset.
NUTEK föreslår att begreppet småskalig elproduktion utmönstras ut
lagstiftningen. Detta är enligt NUTEK ett allmänt samhälleligt intresse
som bör bekostas av samhället och inte av nätägaren eller
leveranskoncessionhavaren och därmed elkonsumentema. Om särregler
för småskalig elproduktion även fortsättningsvis skall finnas anser
NUTEK att begreppet bör definieras i lagtexten som en
elproduktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kW
installerad märkeffekt eftersom det uppstått oklarheter vad gäller
tolkningen av begreppet elproduktionsanläggning.
Enligt Svenska Fjärrvärmeföreningen framgår det inte tydligt om
verksamhet måste särskiljas eller redovisas åtskilda i sådana fall när
samtidig produktion av elkraft och fjärrvärme sker i kraftvärmeverk.
Fjärrvärmeföreningen föreslår att lagtexten förtydligas på denna punkt.
Kommunala fjärrvärmeföretag är undantagna från självkostnads- och
likställighetsprincipen. Svenska Fjärrvärmeföreningen anser att
fjärrvärmeverksamhet även bör undantas från lokaliseringsprincipen.
Som skäl anför föreningen att det inte är någon principiell skillnad
mellan el och fjärrvärme.
REL anser att lagtextens uttryck "elkonsument" är vilseledande då ordet
vanligen inte förknippas med t.ex. en stor industrikund. REL föreslår
därför att "elkonsument" antingen förtydligas genom en legal definition
Prop. 1996/97:136
Bilaga 3
246
eller utmönstras till förmån för en mer rättvisande benämning såsom
elkund, slutförbrukare, el. dyl.
Konsumentverket anser att konstruktionen med två olika avtalsparter,
elleverantören och nätägaren, skapar komplikationer ur konsument-
synpunkt. Konsumentverket föreslår därför att en kund som omfattas av
leveransskyldigheten skall kunna ingå ett avtal med elförsäljaren som
utöver elförsäljningen omfattar den nättjänst som elöverföringen
förutsätter.
Villaägarnas Riksförbund föreslår att det tas in en bestämmelse i
ellagen som innebär att elabonnentema alltid för en klar och specificerad
räkning, för fasta respektive rörliga kostnader för nät och el samt för
skatt och moms. LRF anser att konsumentintresset bör stärkas i
elförsörjningen genom medverkan och insyn i kontrollorganen.
Linköpings kommun anser att full leverans- och prisgaranti skall gälla
alla små abonnenter, dvs. även dem som bytt leverantör. Ellagen bör
förbjuda all diskriminering av små abonnenter som bytt leverantör.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 3
247
Inledning
Utredningen presenterar ett förslag till regelverk för all handel med el. I
huvudsak innebär förslaget följande. Vissa generella krav ställs på all
yrkesmässig handel med el och på de företag som driver sådan
verksamhet. Dessa skall enligt förslaget stå under tillsyn av en eltillsyns-
myndighet. De generella kraven utgör därvid grunden för tillsynsmyn-
dighetens arbete. I syfte att underlätta tillsynen föreslås en anmälnings-
skyldighet för alla som yrkesmässigt handlar med el.
Elbörsverksamhet föreslås bli tillståndspliktig och särskilda regler
införs för hur sådan verksamhet skall få drivas. Enligt förslaget kommer
all elbörsverksamhet, alltså även sådan som inte avser handel med
finansiella instrument, att stå under Finansinspektionens tillsyn. Vidare
föreslås att clearingverksamhet på elmarknaden endast skall få drivas av
clearingorganisationer som tillståndsprövats enligt lagen om börs- och
clearingverksamhet.
En stor del av den handel som sker på elmarknaden utgör handel med
finansiella instrument och omfattas därför av värdepappers-
marknadslagstifningen. Utredningen föreslår inga förändringar vad avser
dessa lagars tillämpningsområde. Företag som driver handel eller
erbjuder tjänster som mellanhänder med sådana elkontrakt som är att
anse som finansiella instrument, bör även fortsättningsvis stå under
Finansinspektionens tillsyn och har att bedriva sin verksamhet enligt bl a
reglerna i lagen om handel med finansiella instrument och lagen om
värdepappersrörelse.
Utredningen föreslår emellertid att det öppnas en möjlighet för
befintliga elhandelsföretag att erbjuda tjänster som mäklare, kommissio-
närer och portfölj förvaltare enligt andra regler än de som gäller enligt
lagen om värdepappersrörelse. Efter särskilt tillstånd från Eltillsynsmyn-
digheten föreslås således leveranskoncessionärer, i begränsad omfattning
och som ett komplement till elhandelsrörelsen, få erbjuda tjänster som
mellanhänder vid handel med elderivat. Istället för att omfattas av lagen
om värdepappersrörelse kommer dessa företags verksamhet att regleras i
ellagstiftningen och stå under Eltillsynsmyndighetens tillsyn.
Bakgrund
Efter bemyndigande från regeringen förordnade statsrådet Andersson i
augusti 1995 f. kommunalrådet Göthe Anderson som särskild utredare
med uppdrag att bl a föreslå ett regelverk för en organiserad handel med
el. Experter från elmarknaden och värdepappersmarknaden har biträtt
utredningen.
Uppdraget har bl a omfattat att utarbeta regler för den kortsiktiga
organiserade handeln med el. Utgångspunkten skall enligt direktiven vara
att skapa en ramlagstiftning för denna handel. Utredningen är
Prop. 1996/97:136
Bilaga 4
248
oförhindrad att uppmärksamma ett eventuellt behov av regler för handel
med finansiella kontrakt på elområdet. Vidare skall förslag lämnas till
hur tillsynen skall bedrivas. Förslagen far inte utformas så att de hindrar
det nordiska samarbetet på elområdet.
Flera omständigheter har medfört att arbetet blivit betydligt mer
omfattande än vad som kunde förutses då utredningen inledde sitt arbete.
Det var då en allmän uppfattning att handel med el inte omfattades av
någon mera ingående offentligrättslig reglering. Utredningen kunde
emellertid ganska snabbt konstatera att värdepappersmarknadslags-
tiftningens regler är tillämpliga vid handel med prissäkringskontrakt
avseende el - s k elderivat. Detta kommer att vara den dominerande
formen av handel på den nya elmarknaden. Att elhandel omfattas av
värdepappersmarknadens lagar är ett förhållande som inte har
uppmärksammats i de utredningar och lagstiftningsärenden som föregått
elmarknadsreformen. Utredningen har därför - istället för att endast
analysera behovet av och föreslå nya regler för handel med el - också
haft att ta ställning till huruvida det är ändamålsenligt och lämpligt att
elhandel omfattas av värdepappersmarknadslagtiftningen.
En målsättning för utredningen har varit att tillskapa en samlad
ramlagstiftning för all handel med el, särskilt anpassad till det regle-
ringsbehov som föreligger på elmarknaden. Att införa en lagstiftning
som endast omfattar den kortsiktiga handeln med el skulle fa till följd att
två mycket olika regelverk skulle gälla vid handel med el; ett för
avistahandeln, som utgör den mindre delen, och ett annat för derivathan-
deln, som är den större delen av handeln på elmarknaden.
Utredningen fann vidare på ett tidigt stadium att regler som enbart
avser kortsiktig handel med el inte kan tillgodose de regleringsbehov som
föreligger. Riskerna vid all handel med el är betydande, även då denna
sker i former som inte omfattas av värdepappersmarknadslagstiftningen.
Elmarknadens roll som en viktig del av samhällets infrastruktur utgör i
sig också ett tillräckligt skäl för att regler införs för all handel med el.
Det bör understrykas att uppdraget har fatt utföras under stor tidspress.
Det har medfört att det inte givits möjlighet att göra den mera ingående
analys, som vissa av de mycket komplicerade frågor som väckts
egentligen skulle kräva. På grund härav har också vissa frågor - bl a
regler om insiderhandel på elmarknaden - nästan helt fatt förbigås.
Sammanfattning av utredningens allmänna överväganden
Det finns idag ingen särskild offentligrättslig lagstiftning som avser den
kortsiktiga handeln - avistahandeln - med el. Med hänsyn till den
betydelse elmarknaden har som en vital del av samhällets infrastruktur
har utredningen funnit att det erfordras regler som här tillgodoser
behovet av offentlig insyn och ger möjlighet till ingripanden från det
allmänna om så skulle visa sig nödvändigt. Allmänhetens förtroende för
elmarknaden far inte äventyras och det är därför viktigt att säkerställa att
aktörerna bedriver sin verksamhet i sunda former och med iakttagande av
ett gott affarsskick. Detta bör ske genom att generella krav ställs på alla
Prop. 1996/97:136
Bilaga 4
249
som yrkesmässigt handlar med el och att verksamheten på elmarknaden i
sin helhet ställs under offentlig tillsyn.
Marknadsplatser för såväl avista- som derivathandel med el - elbörser -
omfattas idag inte heller av någon lagstiftning som tillgodoser de
särskilda krav som måste ställas på sådan verksamhet. Utredningen anser
att det är av väsentlig betydelse för elmarknadens utveckling att elbörser
drivs i säkra och effektiva former. Här måste, förutom de allmänna
regleringsbehov som nämnts ovan, även den betydelse elbörsverksamhet
har för det nationella elsystemet beaktas.
En elbörs utgör en så central och viktig del av elmarknaden, och
därigenom också av det svenska samhällets infrastruktur, att stränga krav
bör ställas på den som vill bedriva sådan verksamhet. Skulle
handelsplatsen gå omkull kan detta medföra mycket negativa konse-
kvenser för hela elmarknaden. Detta skulle också i grunden rubba
allmänhetens förtroende för marknaden. Endast företag med tillräcklig
kunskap och erfarenhet, med erforderlig finansiell styrka och som i
övrigt kan anses lämpliga bör därför fa driva elbörser efter regeringens
tillstånd.
Den främsta funktionen för en börs är att fastställa och sprida
information om marknadspriset på den eller de varor som handlas på
börsen. Det är av största vikt att den information som lämnas i detta
avseende är tillförlitlig och korrekt. Detta förutsätter att likviditeten i
handeln inte är alltför låg. Om så är fallet föreligger det också en risk för
att större aktörer kan påverka prisinformationen i eget intresse. Det har
ifrågasatts om den organiserade handeln med elderivat i Sverige kommer
att bli av så stor omfattning att den prisinformation som kan lämnas från
en nationell elbörs kommer att åtnjuta förtroende. Detta är ett av skälen
till att det ansetts angeläget att tillskapa en gemensam nordisk elmarknad.
Vid börsverksamhet med el måste också den systemansvariga
myndighetens behov beaktas. För att kunna fullgöra sin uppgift att hålla
elsystemet i balans, måste denna myndighet ges möjlighet att säkerställa
att riktig information lämnas om handeln. Det är också tänkbart att den
systemansvariga myndigheten i en krissituation har behov av att påverka
i vilka former handeln sker.
Elhandel sker och kommer i framtiden i än större utsträckning att ske
genom prissäkringskontrakt i olika former. Utredningen har konstaterat
att merparten av dessa kontrakt torde vara att anse som finansiella
instrument enligt lagen (1991:980) om handel med finansiella
instrument. En stor del av handeln på elmarknaden omfattas härigenom
av värdepappersmarknadslagstiftningen och står under tillsyn av
Finansinspektionen. Enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
krävs tillstånd för verksamhet som mellanhand, t ex mäklare eller
kommissionär, på värdepappersmarknaden. Rörelser av detta slag måste
drivas i särskilda värdepappersbolag och dessa är underkastade tämligen
detaljerade verksamhetsregler.
Enligt utredningens mening kan det i vissa avseenden ifrågasättas om
värdepappersmarknadens relativt komplexa och svårtillgängliga
regelverk är ändamålsenligt för elmarknaden och dess aktörer.
Lämpligheten i att Finansinspektionen nu har det huvudsakliga ansvaret
Prop. 1996/97:136
Bilaga 4
250
för tillsynen över den större delen av elmarknaden och dess aktörer kan
också diskuteras.
Möjligheten att helt undanta handel med el från värdepappers-
marknadslagstiftningen och att istället införa en särskild lag för all
handel med el har noga övervägts. Flertalet av de bestämmelser som nu
reglerar handeln med värdepapper framstår emellertid som sakligt
motiverade också på elmarknaden. Starka argument kan också anföras
mot att införa en lagstiftning som visserligen anpassas till förhållandena
på elmarknaden, men som samtidigt i stor utsträckning utgör ett parallellt
regelverk till de lagar som gäller på värdepappersmarknaden i övrigt.
Härtill kommer att en samordning av de nordiska ländernas lagstiftning
vad avser elbörsverksamhet och handel med elderivat måste ske inom en
nära framtid. Att nu genomföra en långtgående omreglering i den
svenska lagstiftningen har utredningen därför inte funnit lämpligt.
Det faktum att värdepappersmarknadslagstiftningen är tillämplig vid
handel med prissäkringskontrakt på elmarknaden, kan emellertid medföra
svårigheter för de företag som nu verkar på elmarknaden. De är tvungna
att bilda särskilda värdepappersbolag för att kunna erbjuda sina kunder
tjänster som mäklare och förvaltare av elkontrakt eller som
kommissionärer. Det kan befaras att många elhandelsföretag kommer att
uppleva värdepappersmarknadens regelverk som ett alltför stort hinder
och att dessa tjänster endast kommer att erbjudas av sådana värde-
pappersinstitut som nu verkar på aktie- och optionsmarknadema. Detta
kan påverka strukturen på elmarknaden i en riktning som inte varit
avsedd med elmarknadsreformen. Elmarknaden bör även fortsättningsvis
främst vara en marknad för distribution av elektrisk kraft, dominerad av
elhandelsföretag. Den bör inte utvecklas till att främst bli en ny
kapitalmarknad för spekulation i värdetillväxten i nya former av
finansiella instrument.
Utredningen föreslår därför att de befintliga elhandelsföretagen i viss
utsträckning skall ges möjlighet att erbjuda tjänster som mellanhänder på
elmarknaden enligt särskilda regler i ellagstiftningen och efter tillstånd
från eltillsynsmyndigheten.
Förslaget till generella krav för handel med el
Med hänsyn till vad som anförts ovan om vikten av att elhandeln sker i
sunda former och med iakttagande av gott affarsskick samt att samhället
tillförsäkras möjligheter till insyn och kontroll över elmarknaden och
dess aktörer, föreslår utredningen att generella regler införs för all
yrkesmässig handel med el.
All handel med el bör sker så att allmänhetens förtroende för
elmarknaden upprätthålls och i enlighet med god sed på elmarknaden.
Särskilda krav föreslås också för de aktörer som yrkesmässigt driver
handel med el. Dessa skall ha förmåga att kontrollera och hantera de
risker som verksamheten på elmarknaden är förenad med. Reglerna
föreslås även omfatta de företag som erbjuder tjänster som mellanhänder
på elmarknaden. I syfte att underlätta eltillsynsmyndighetens arbete
Prop. 1996/97:136
Bilaga 4
251
föreslår utredningen också att en generell anmälningsplikt införs för alla
som yrkesmässigt avser att handla med el.
Med stöd av de nämnda bestämmelserna ges eltillsynsmyndigheten
möjlighet att tidigt ingripa mot otillbörliga förfaranden och kan motverka
oseriösa företag etablerar sig på den nya marknaden och bringar denna i
vanrykte. Tillsynsverksamheten kan härigenom bidra till att styra
utvecklingen på elmarknaden i en sund riktning.
Förslaget till regler för elbörsverksamhet
Utredningen föreslår att elbörsverksamhet endast skall fa drivas efter
tillstånd från regeringen. Regeringen har vid sin prövning att beakta att
den planerade verksamheten inte far medföra att allmänhetens förtroende
för elmarknaden äventyras, vilket bl a innebär att den skall drivas i säkra
och seriösa former. Vidare krävs att den inte innebär några risker för
elförsörjningen, bl a genom att informationen till den systemansvariga
myndigheten säkerställs. Verksamheten far inte heller på annat sätt vara
till skada för elmarknaden, t ex genom att likviditeten i handeln kan
förväntas bli så låg att prisbildningen blir otillförlitlig.
Utredningen föreslår vidare att de regler som gäller för börser enligt
lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet i tillämpliga delar
också skall omfatta alla former av elbörsverksamhet. Dessa bestämmel-
ser innebär bl a att krav ställs på att verksamheten drivs enligt principer-
na om neutralitet, fritt tillträde och god genomlysning. Börs- och
clearinglagens bestämmelser innefattar vidare krav på ändamålsenliga
handelsregler samt en skyldighet att övervaka handeln och tillse att denna
sker i enlighet med den lagen och andra författningar samt i enlighet med
god sed på värdepappersmarknaden.
Utredningen föreslår också att särskilda bestämmelser införs med
hänsyn till den systemansvariga myndighetens ansvar för balanshåll-
ningen på elnätet. Dessa innebär dels att elbörsen skall vara skyldig att
lämna den systemansvariga myndigheten den information som krävs för
att myndigheten skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt ellagen, dels
att handeln inte far ske i sådana former - t ex i för nära anslutning till
leverans - att den systemansvariga myndighetens möjligheter att
upprätthålla en säker elförsörjning försvåras.
Förslaget till regler om elmarknadsrörelse
I syfte att underlätta för elmarknadens nuvarande aktörer att fortsätta
verka på elmarknaden föreslår utredningen att dessa ges möjlighet att
erbjuda tjänster som mäklare, portfölj förvaltare och kommissionärer
enligt särskilda regler i lagen om elhandel. Tillståndet skall kunna
meddelas av eltillsynsmyndigheten, som också har att utöva tillsynen
över dessa företag. Denna möjlighet bör endast stå öppen för de företag
som redan är verksamma på elmarknaden. Företag som önskar nyetablera
sig som mellanhänder eller driva en renodlad sådan verksamhet bör
däremot vara hänvisade till att göra detta enligt reglerna i värdepappers-
marknadslagstiftningen. Utredningen har funnit det lämpligt att begränsa
den krets av företag som skall ges möjlighet att driva elmarknadsrörelse
Prop. 1996/97:136
Bilaga 4
252
till sådana som har leveranskoncession enligt lagen (1994:618) om
handel med el.
En ytterligare forutsättning för att tillstånd skall kunna lämnas är att
tjänsterna erbjuds som ett komplement till en etablerad elhandelsrörelse
och att mellanhandsverksamheten är av begränsad omfattning, både i
absoluta tal mätt och sett i relation till den elhandel som företaget
bedriver i övrigt. Förslaget innebär därför att tillstånd endast skall kunna
lämnas till den verksamhet som beskrivits i en till ansökan fogad plan.
Tillsynsmyndigheten ges härigenom möjlighet att bedöma om de nämnda
kriterierna är uppfyllda. Om mellanhandsverksamheten ökar i omfattning
så att den inte längre ryms inom vad som angetts i planen, erfordras nytt
tillstånd.
Utredningens förslag innebär vidare att verksamhetsregler för de
företag som erhållit tillstånd att driva elmarknadsrörelse införs i lagen
om elhandel. Ett grundläggande krav är att verksamheten drivs så att
allmänhetens förtroende för elmarknaden upprätthålls. Vidare skall
företag som driver elmarknadsrörelse ha en tillräcklig förmåga att
hantera de risker som är förenade med verksamheten. De skall utarbeta
en plan för hur riskerna skall hanteras. Krav ställs vidare på att företaget
fortlöpande skall ha ett bundet eget kapital på minst en miljon kronor.
Dessa krav i förening med en tillsyn från eltillsynsmyndighetens sida
utgör enligt utredningens uppfattning en tillräcklig garanti för att företag
som driver elmarknadsrörelse har en erforderlig kapitaltäckning.
Företag som driver elmarknadsrörelse skall enligt utredningens förslag
även vara underkastade ett särskilt sundhetskrav, motsvarande det som
gäller för värdepappersinstitut. Härigenom kommer reglerna för
elmarknadsrörelse att knytas till de krav som ställs på motsvarande
verksamheter på värdepappersmarknaden.
En särskild eltillsynsmyndighet skall enligt utredningens förslag ges
det övergripande ansvaret för tillsyn över all handel med el och alla
aktörer på elmarknaden. Några förändringar föreslås inte vad avser
Finansinspektionens uppgifter utom i ett avseende, nämligen såtillvida att
all börsverksamhet på elmarknaden - alltså även spothandeln -skall stå
under inspektionens tillsyn.
För närvarande står de företag på elmarknaden som bedriver handel
med finansiella instrument endast under Finansinspektionens tillsyn.
Genom utredningens förslag kommer dessa företag att också stå under
eltillsynsmyndighetens tillsyn. Avsikten är att denna myndighet skall ha
det övergripande ansvaret för tillsynen över elmarknaden. Sedan
eltillsynsmyndigheten byggt upp erforderlig kompetens torde Finans-
inspektionens roll på elmarknaden bli begränsad till tillsyn över de
aktörer som bedriver en mera renodlad finansiell verksamhet i större
omfattning.
Avslutande synpunkter
Det nu framlagda förslaget har utarbetats efter det att omregleringen av
elmarknaden trätt i kraft men innan verksamheten hunnit komma igång
på allvar. Det kommer att ta viss tid innan det nya sättet att handla med el
Prop. 1996/97:136
Bilaga 4
253
etablerat sig. Det är i nuläget mycket svårt att förutsäga vilka aktörer som
kommer att etablera sig på marknaden och i vilka former handeln
kommer att ske. Utredningen vill därför understryka samhällets behov av
att noga följa utvecklingen på elmarknaden och av att ha en beredskap att
ingripa genom fortsatta reformer av ellagstiftningen.
I några avseenden har utredningen kunnat konstatera att det redan nu
föreligger behov av ytterligare lagstiftningsåtgärder. Det förslag som
utredningen lägger fram medför inte några hinder för den fortsatta
utvecklingen av en gemensam nordisk elmarknad. Förslaget innebär
emellertid inte någon direkt anpassning till de regler som nu gäller i t ex
Norge. Där pågår för övrigt en översyn av regleringen av handeln med
råvaruderivat. De legala förutsättningarna för att få driva
elbörsverksamhet eller erbjuda tjänster som mellanhand på elmarknaden
skiljer sig idag åt i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Det framstår
som nödvändigt för att den nordiska elmarknaden skall bli effektiv och
välfungerande att en harmonisering snarast sker av de lagar som reglerar
handeln med el i de nordiska länderna
Utredningen kan vidare konstatera att vissa frågor på grund av tidsbrist
fatt sättas åt sidan. Behovet av en reglering av insiderhandel på
elmarknaden framstår enligt utredningens uppfattning som mycket stort.
Det föreligger emellertid svårigheter att utpeka vilka förfaranden som
skall anses utgöra insiderhandel och var gränsen mellan tillåtna och
otillåtna förfaranden skall dras. Eftersom regler om insiderhandel, för att
alls bli effektiva, torde kräva någon form av straffsanktion, är det en
grannlaga uppgift att utforma sådana regler. Även detta arbete bör enligt
utredningens uppfattning snarast inledas.
Utredningsuppdraget
Utredningens uppdrag är att närmare utreda behovet av och och
möjligheterna till en utökad reglering av utrikeshandeln med el och
föreslå lämpliga former för en sådan reglering. I direktiven till
utredningen anges att en möjlig form för reglering som bör studeras är en
särskild koncession för export och import av el. I direktiven anges också
att utredningen skall behandla frågan om prövning av tillkommande
utlandsförbindelser. Vidare skall utredningen analysera vilka regler som
skall gälla för redan ingångna kontrakt om någon form av import eller
exportrestriktioner införs, samt ange vad som krävs för att eventuella
villkor följs. Samtliga frågor har belyst ur ett EG-rättsligt perspektiv.
Motiv till reglering
Det sker och kommer att ske stora förändringar i reglerna för
elmarknaderna i de europeiska ländema. Utvecklingen går mot större
öppenhet i handeln. Sverige, Norge och Finland tillsammans med
England går i täten för denna utveckling. Det går dock inte att bortse från
att det kommer att råda skilda förutsättningar för att bedriva handel
mellan ländema och mellan företagen i de europeiska ländema ännu en
Prop. 1996/97:136
Bilaga 4
254
tid. Det kan därför inte uteslutas att utrikeshandeln med el kan utvecklas
på ett sätt som äventyrar den svenska försörjningstryggheten.
På den svenska elmarknaden finns det endast ett fatal kraftproducenter,
var av en står för ca 50 procent av produktionsresurserna. För att
elmarknadsreformen i Sverige skall bli framgångsrik måste de svenska
kraftföretagen mötas av konkurrens från utländska företag. Strävan är att
skapa en väl fungerande nordisk elmarknad som på sikt kan utvecklas till
en integrerad nordeuropeisk elmarknad. Utlandsförbindelserna är således
av strategisk betydelse för att åstadkomma en fungerande konkurrens på
den svenska elmarknaden. Utgångspunkten i hela reformarbetet har
också varit att utlandsförbindelserna skall kunna utnyttjas på icke-
diskriminerande villkor av alla aktörer på marknaden. Det har också
konstaterats att det är svårt att i lag reglera hur tillgänglig kapacitet på
utlandsförbindelser skall fördelas. Vad beträffar de statligt ägda
utlandsförbindelserna har staten valt att lägga dessa i ett neutralt nätbolag
utan egna produktionsintressen för att därigenom garantera alla aktörers
tillträde till handelsförbindelserna.
Import- och exportregleringar
Utredningen finner efter en analys av primärrätten, att varje export- eller
importreglering av handeln med el, oavsett form, kan stå i strid med
artiklarna 30 och 34 RomF. Mot bakgrund av detta har utredningen sett
över vilka alternativ som stått till buds för att uppfylla rekvisiten för
undantag enligt artikel 36 RomF. Kraven som ställs för att erhålla
undantag är att åtgärden med vilken en medlemsstat hindrar samhandeln,
är nödvändig för att uppfylla det skyddsvärda syftet. Vidare måste
medlemsstaten välja den åtgärd som minst stör gemenskapshandeln, den
s.k. proportionalitetsprincipen. Utredningen föreslår därför en modell
som innebär att endast exporten regleras. Import av el skall således vara
fri. För att ytterligare minska den handelshindrande effekten föreslår
utredningen att huvudregeln skall vara frihandel även för export. Om den
svenska regeringen finner att den svenska försörjningstryggheten är
hotad skall den dock ha möjlighet att under vissa tidsperioder införa krav
på koncession för export. Utredningens bedömning är att begreppet
försörjningstrygghet inte bör definieras i lag utan det bör vara upp till
regeringen att med hänsyn till aktuella förhållanden avgöra om
tryggheten i elförsörjningen hotas. Ett latent krav på exportkoncession
strider inte mot EG-rätten enligt utredningens uppfattning.
Beträffande de kontrakt som ingåtts tiden före införandet av
koncessionskrav är det utredningens uppfattning att även dessa skall
omfattas av föreslagen reglering. Denna lösning bör kombineras av en
statistisk övervakning (anmälningsplikt).
Det står dock riksdagen fritt att också besluta att regeringen ges
möjlighet att införa krav på koncession för import av el om det visar sig
vara påkallat för att säkerställa den svenska försörjningstryggheten. Vi
finner emellertid inte att behov av en sådan möjlighet föreligger för
närvarande.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 4
255
Ägande och förvaltande av tillkommande utlandsförbindelser
Riksdagen har vid ett flertal tillfallen uttalat att strävan bör vara att nya
utlandsförbindelser ägs och förvaltas av staten genom Svenska kraftnät.
Detta har också varit utgångspunkten för utredningens övervägande.
Nuvarande lagstiftning innehåller ett stadgande om att den som söker
nätkoncession för en utlandsförbindelse skall vara lämplig ur allmän
synpunkt. I förarbetena till lagen anges bl.a att hänsyn vid
lämplighetsprövningen skall tas till om det är lämpligt om annan än
staten genom Svenska kraftnät skall erhålla koncession. Med nuvarande
lagstiftning har staten således redan ett stort inflytande över etablerandet
av nya utlandsförbindelser. Utredningen finner dock att det finns
anledning att i lagstiftningen ytterligare tydliggöra vikten av ett neutralt
ägande av utlandsförbindelserna.
Ett direkt stadgande i lag om statligt ägande och förvaltande är
emellertid inte är att föredra sett ur ett EG-rättsligt perspektiv.
Utredningen förordar i stället en komplettering till nuvarande lagstiftning
som innebär att sökande av nätkoncession för utlandsförbindelse måste
på lämpligt sätt säkerställa att ledningen kommer att upplåtas på icke-
diskriminerande villkor. Det är utredningens uppfattning att en dylik
lösning tillgodoser Sveriges behov av att reglera ägandet och förvaltandet
av utlandsförbindelserna.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 4
256
Prop. 1996/97:136
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 1 kap 1 § lagen (1991:981) om värdepappers
rörelse skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap 1 §
Denna lag gäller värdepappers-
rörelse.
För utländska företags verksamhet
i Sverige gäller bestämmelserna i
denna lag i tillämpliga delar. För
filialer till utländska företag gäller
i övrigt lagen (1992:160) om
utländska filialer m. m. Lagen
gäller inte verksamhet som drivs
av Riksbanken, Riksgäldskontoret,
Kammarkollegiet eller av
försäkringsbolag med koncession
enligt försäkringsrörelselagen
(1982:713).
Lagen gäller inte heller sådan
förvaltning av finansiella
instrument som är reglerad i annan
lag.
3a
Tillstånd enligt 3 § 2 krävs inte för
verksamhet som bedrivs med stöd
av en auktorisation som börs eller
marknadsplats enligt lagen
(1992:543) om börs- och
clearingverksamhet.
Denna lag gäller värdepappers-
rörelse.
För utländska företags verksamhet
i Sverige gäller bestämmelserna i
denna lag i tillämpliga delar. För
filialer till utländska företag gäller
i övrigt lagen (1992:160) om
utländska filialer m. m. Lagen
gäller inte verksamhet som drivs
av Riksbanken, Riksgäldskontoret,
Kammarkollegiet, försäkrings-
bolag med koncession enligt
försäkringsrörelselagen
(1982:713) eller av leveranskon-
cessionär som erhållit tillstånd att
driva elmarknadsrörelse enligt 6 §
lagen (19xx:xxx) om elhandel.
Lagen gäller inte heller sådan
förvaltning av finansiella
instrument som är reglerad i annan
lag.
§
Tillstånd enligt 3 § 2 krävs inte för
verksamhet som bedrivs med stöd
av en auktorisation som börs eller
marknadsplats enligt lagen
(1992:543) om börs- och
clearingverksamhet, eller med
stöd av tillstånd att driva
elbörsverksamhet enligt 14 §
lagen (19xx:xxx) om elhandel.
257
17 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
Prop. 1996/97:136
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs följande.
Tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller handel med el, mellanhandsverksamhet på elmark-
naden och elbörsverksamhet.
Lagen gäller inte verksamhet som enligt 15 a § lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, bedrivs av
den systemansvariga myndigheten.
Definitioner
2 § I denna lag betyder
handel med el: yrkesmässigt bedriven verksamhet som helt eller delvis
består i förvärv eller överlåtelser av elektrisk kraft eller av elkontrakt, där
syftet inte endast är att tillgodose behovet av elektrisk kraft för egen
konsumtion eller att åstadkomma prissäkring för sådan elleverans,
elhandelsföretag: företag som driver handel med el,
mellanhänder på elmarknaden: företag som på elmarknaden
tillhandahåller någon av de tjänster som anges i 6 § 2 st,
elbörs: företag som fått tillstånd enligt denna lag att driva
elbörsverksamhet,
elbörsverksamhet: verksamhet som, genom att samla upp, sammanställa
och offentliggöra information om köp- och säljbud samt priset vid gjorda
avslut avseende el eller elkontrakt, har till syfte att åstadkomma
regelbunden handel med el i en omfattning som inte kan anses som ringa,
elmarknadsrörelse: verksamhet som bedrivs av leveranskoncessionär och
består i att på elmarknaden tillhandahålla någon av de tjänster som anges i
6 § 2 st.
Generellt krav på all handel med el
3 § Handel med el skall ske så att allmänhetens förtroende för elmark-
naden upprätthålls och i enlighet med god sed på elmarknaden.
Krav på elhandelsföretag
4 § Elhandelsföretag och mellanhänder på elmarknaden skall ha en med
hänsyn till verksamhetens art och omfattning lämplig organisation, en
godtagbar kontroll över de risker handeln med el kan medföra och
erforderlig förmåga att hantera dessa risker.
258
A nmälningsplikt
5 § Elhandelsföretag och mellanhänder på elmarknaden skall, innan
verksamheten inleds, underrätta Eltillsynsmyndigheten om sin avsikt att
driva handel med el. Till anmälan skall fogas en redogörelse for den
planerade verksamhetens art och omfattning.
Tillstånd till elmarknadsrörelse
6 § Efter tillstånd från Eltillsynsmyndigheten far företag som innehar
leveranskoncession enligt 6 § lagen (1994:618) om handel med el driva
elmarknadsrörelse.
Tillstånd far ges för
1. handel med elkontrakt for annans räkning i eget namn,
2. förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av elkontrakt eller
3. förvaltning av någon annans elkontrakt.
7 § Ansökan om tillstånd till elmarknadsrörelse skall vara skriftlig och
avse en eller flera av de i 6 § angivna tjänsterna. Ansökan skall innehålla
en beskrivning av den verksamhet företaget bedriver, de uppgifter som
behövs för att bedöma den planerade verksamhetens art och omfattning
samt företagets förmåga att driva verksamheten i enlighet med denna lag
och andra författningar.
Förutsättningar för tillstånd
8 § Tillstånd till elmarknadsrörelse får endast meddelas om den planerade
verksamheten utgör ett komplement till den elhandel företaget bedriver i
övrigt samt är av begränsad omfattning.
9 § Tillstånd att driva elmarknadsrörelse far endast meddelas om det kan
antas att den planerade verksamheten kommer att drivas i enlighet med
bestämmelserna i denna lag.
Regler för elmarknadsrörelse
10 § Elmarknadsrörelse skall drivas så att allmänhetens förtroende för
elmarknaden upprätthålls och så att den inte är till skada för elmarknaden.
Ett företag som driver elmarknadsrörelse skall ha säkra rutiner för
kontrollen över de finansiella risker som är förenade med verksamheten
samt en plan för hur dessa risker skall hanteras.
11 § Elmarknadsrörelse skall drivas så att allmänhetens förtroende för
värdepappersmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte
otillbörligen äventyras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.
Ett företag som driver elmarknadsrörelse skall
- i sin verksamhet handla på ett ärligt och rättvist sätt,
Prop. 1996/97:136
Bilaga 5
259
- handla med erforderlig skicklighet, omsorg och skyndsamhet,
- inneha och effektivt använda sådana resurser och rutiner som behövs för
att rörelsen skall kunna bedrivas på ett riktigt sätt,
- vid sina kontakter med kunder lämna tillräcklig information om sådana
omständigheter som är väsentliga i sammanhanget,
- undvika intressekonflikter och, om sådana inträffar, se till att kunderna
behandlas rättvist, samt
- i övrigt följa alla de regler som gäller för verksamheten.
12 § Ett företag som fått tillstånd att driva elmarknadsrörelse skall ha ett
bundet eget kapital som alltid uppgår till minst en miljon kronor.
Eltillsynsmyndigheten får. om särskilda skäl föreligger, medge undantag
från kravet på bundet eget kapital såvitt avser visst företag.
Sekretess
13 § En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett företag som driver
elmarknadsrörelse, vilken i den egenskapen får kunskap om en
uppdragsgivares affärsförhållanden eller personliga förhållanden, får inte
obehörigen röja vad han fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid
med uppdragsgivarens intresse.
Tillståndsplikt för elbörsverksamhet
14 § Elbörsverksamhet får endast drivas efter tillstånd av regeringen.
Förutsättningar för tillstånd
15 § Tillstånd att driva elbörsverksamhet får endast meddelas om det kan
antas att den avsedda verksamheten inte kommer att rubba allmänhetens
förtroende för elmarknaden, medföra risker för elförsörjningen eller vara
till skada för elmarknaden.
16 § Tillstånd att driva elbörsverksamhet får endast meddelas företag som
uppfyller de villkor som gäller för auktorisation som börs enligt 2 kap.
lagen (1992:543) om börs och clearingverksamhet.
Regler for elbörsverksamhet
17 § Bestämmelserna om börs i 2, 4 och 10 - 12 kap lagen (1992:543) om
börs- och clearingverksamhet skall, med det undantag som anges i andra
stycket, gälla även för en elbörs.
För en elbörs gäller inte bestämmelserna i 4 kap 1 § 1 och 2 st lagen
(1992:543) om börs- och clearingverksamhet.
18 § En elbörs skall - utöver vad som krävs enligt 4 kap 2 § lagen
(1992:543) om börs- och clearingverksamhet - även se till att handeln med
Prop. 1996/97:136
Bilaga 5
260
el vid börsen sker enligt denna lag och i enlighet med god sed på
elmarknaden.
Förhållandet till den systemansvariga myndigheten.
19 § En elbörs är skyldig att fortlöpande lämna information om handeln
till den systemansvariga myndigheten på det sätt och i den utsträckning
som den systemansvariga myndigheten begär.
20 § Handeln vid en elbörs far inte ske på ett sådant sätt att den
systemansvariga myndighetens möjligheter att upprätthålla driftssäker-
heten hos det nationella elsystemet försvåras. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, den systemansvariga myndigheten far meddela
närmare föreskrifter om hur kravet på en säker elförsörjning skall beaktas
vid handeln med el på börsen.
Börsmedlemmar
21 § Till börsmedlem far endast antas den som har tillräckliga finansiella
resurser och i övrigt är lämplig att delta i handeln.
22 § Om en börsmedlem inte längre uppfyller kraven för medlemskap
skall elbörsen besluta att medlemskapet skall upphöra.
Har ett börsmedlemskap upphört på grund av beslut enligt första stycket,
far medlemmen, om det finns särskilda skäl, utföra köp- eller säljorder vid
börsen för att skydda uppdragsgivare mot förlust.
23 § Börsmedlemmama skall lämna elbörsen de upplysningar som behövs
för att elbörsen skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna lag och
andra författningar.
24 § Clearingverksamhet avseende el eller elkontrakt far endast drivas av
företag som fatt tillstånd som clearingorganisation enligt lagen (1992:543)
om börs - och clearingverksamhet. För verksamheten gäller
bestämmelserna i 8, 9, 11 och 12 kap lagen om börs- och clearing-
verksamhet.
25 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag, med undantag av vad som
anges i 26 §, utövas av Eltillsynsmyndigheten.
26 § Företag som har tillstånd att driva elbörsverksamhet enligt denna lag
står under tillsyn av Finansinspektionen.
27 § Eltillsynsmyndigheten har rätt att på begäran fa de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 5
261
28 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Eltillsyns-
myndigheten far meddela föreskrifter om
1. vilka upplysningar ett företag rutinmässigt skall lämna till myndig-
heten,
2. vad en anmälan skall innehålla enligt 5 §,
3. vad en ansökan om tillstånd skall innehålla enligt 7 §,
4. vad ett företag har att iakttaga enligt 10 och 11 §§.
5. beräkning av bundet eget kapital enligt 12 §,
29 § Eltillsynsmyndigheten far meddela de förelägganden och förbud som
behövs för att denna lag, eller föreskrifter eller villkor som har meddelats
med stöd av denna lag, skall efterlevas.
30 § Är det osäkert huruvida lagen är tillämplig på viss verksamhet far
Eltillsynsmyndigheten förelägga den som driver verksamheten att lämna
de upplysningar som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig.
31 § Ett tillstånd enligt 6 § far återkallas av Eltillsynsmyndigheten om
företaget genom att överträda denna lag eller någon föreskrift som har
meddelats med stöd av denna lag eller på annat sätt visat sig olämplig att
utöva sådan verksamhet som tillståndet avser.
Om det är tillräckligt far tillsynsmyndigheten meddela varning istället
för att återkalla tillståndet.
Om ett tillstånd återkallas far tillsynsmyndigheten besluta hur rörelsen
skall avvecklas.
32 § Ett tillstånd som enligt denna lag har lämnats till elbörsverksamhet
far återkallas av regeringen.
33 § Meddelar Eltillsynsmyndigheten föreläggande eller förbud enligt
denna lag far myndigheten förelägga vite.
34 § Eltillsynsmyndighetens beslut far överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten.
Beslut som meddelats enligt denna lag eller med stöd av föreskrift som
meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte annat
bestäms.
35 § Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut som har
meddelats med stöd av ett bemyndigande enligt denna lag meddelas av
regeringen.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 5
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
262
2. Elhandelsföretag far bedriva handel med el utan krav på anmälan enligt
5 § under tre månader från lagens ikraftträdande.
3. Företag som före ikraftträdandet av denna lag bedrev elbörsverksamhet
far bedriva sådan verksamhet utan tillstånd enligt 14 § under tre månader
från lagens ikraftträdande.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 5
263
Prop. 1996/97:136
Bilaga 6
Elbörsutredningens betänkande (SOU 1996:49) Regler för handel med el
har tillställts totalt 38 remissinstanser. Efter remiss har svar inkommit från
följande instanser.
Hovrätten för västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm,
Justitiekanslem, Domstolsverket, Kommerskollegium, Försvarsmakten,
Överstyrelsen för civil beredskap, Statskontoret, Statistiska centralbyrån,
Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Stockholms Fondbörs AB,
Stockholms universitet. Närings- och teknikutvecklingsverket,
Konkurrensverket, Affärsverket svenska kraftnät , Elsäkerhetsverket,
Konsumentverket, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Naturvårdsverket,
Elberedskaps-utredningen (N 1996:02), Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet. Sveriges Industriförbund, Svenska Kraftverks-
föreningen, Svenska Elverksföreningen, Svenska Fjärrvärmeföreningen,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Värdepapperscentralen AB,
Riksförbundet Energileverantörema, Sveriges Fastighetsägarförbund,
Sveriges advokatsamfund, Svenska Fondhandlare föreningen, OM i
Stockholm AB (OM).
Härutöver har skrivelser inkommit från HSB Riksförbund och Nord Pool
ASA.. Jemkontoret. Kemikontoret, Skogsindustrierna och Svenska
Gruvföreningen (den energiinstensiva industrin) har inkommit med en
gemensam skrivelse i ärendet.
Kommerskollegium och den energiintensiva industrin har lämnat
synpunkter enbart på förslagen som rör utrikeshandel med el.
264
Med konsument avses i detta betänkande den som använder el huvud-
sakligen för enskilt bruk. I dagens moderna samhälle är konsumenternas
tillgång till el för värme, ljus, matlagning och god hygien ett primärt be-
hov och en förutsättning för en skälig levnadsnivå. Det är i praktiken
omöjligt för enskilda konsumenter att själva förse sig med el.
Konsumenterna måste därför ha tillgång till el på villkor som ger uttryck
för en rimlig balans mellan dem och företagen på elmarknaden. Elen
måste dessutom vara tillgänglig för konsumenterna i princip dygnet runt,
året om. Även om det inte är möjligt att skapa ett system som är så
leverans och driftsäkert att det aldrig uppstår störningar, måste
säkerheten ställas i relation till att elen är en nödvändighet för
konsumenterna.
Elmarknaden har under senare år varit föremål för genomgripande
reformering. För konsumenten har förändringarna bl.a. medfört att denne
numera har två motparter, nämligen dels det företag som tillhandahåller
den anläggning varigenom elen överförs (nätägaren), dels det företag
som konsumenten köper elen av (elsäljaren). En av huvudprinciperna
bakom reformeringen av elmarknaden är att stärka elanvändarnas
ställning. Den befintliga skyddsregleringen i den reformerade lagstift-
ningen tar emellertid sikte på elanvändare i stort.
Förhållandena mellan konsumenterna och nätägama/elsäljama har hit-
tills reglerats i huvudsak genom standardavtal som utarbetats av el-
branschen efter förhandlingar med Konsumentverket. Vid de senaste för-
handlingarna om nya standardvillkor på elområdet var det dock inte
möjligt för parterna att enas i flera avgörande frågor.
För att konsumenterna på elmarknaden som kollektiv skall fa ett
fullgott skydd är det inte lämpligt att villkoren för elköpet bestäms
huvudsakligen genom avtal. 1 detta betänkande föreslås därför att
konsumentskyddet i vissa delar läggs fast i lag, och att bestämmelserna
far flyta in i den av Ellagstiftningsutredningen nyligen föreslagna nya
ellagen (SOU 1995:108) som är tänkt att träda i kraft den 1 juli 1997.
Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmel-sema i lagen är till
nackdel för konsumenten föreslås vara utan verkan mot denne.
Utgångspunkten för utredningens arbete har enligt utrednings-
direktiven varit att det lagfästa konsumentskyddet skall vara detsamma
oavsett vilken vara eller tjänst det är som säljs. Elkonsumentema måste
alltså ges skydd motsvarande det skydd som konsumenter av andra varor
och tjänster ges i t.ex. konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.
förpliktelser enligt avtalet, och om det uppstår störningar i driften. Om
elöverföringen avbryts med anledning av t.ex. tekniska orsaker eller på
grund av ett kabelbrott brukar man tala om kvantitati-va driftstörningar.
Om en störning avser spänningen, dvs. kvaliteten på elen, brukar man
tala om kvalitativa driftstörningar. Den senare formen av driftstörningar
ligger utanför utredningens uppdrag.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 7
265
Konsumentskyddet vid avstängning av el
Om elkonsumenten inte betalar sin räkning i tid eller om konsumenten i
annat avseende bryter mot sina förpliktelser i avtalet med nätägaren eller
elsäljaren, riskerar konsumenten att fa elen avstängd. Det saknas
lagregler som närmare styr förutsättningarna far avstängning i dessa
situationer. Den enskilde konsumenten är därför beroende av
nätägarens/elsäljarens bedömning av vad som är ett rimligt
förhållningssätt till konsumenterna. Detta är mindre lämpligt ur
konsumentkollektivets synvinkel. I betänkandet föreslås därför att förut-
sättningarna för när nätägaren far stänga av elen respektive när elsäljaren
hos nätägaren far begära avstängning, regleras i lag. Förutsättningarna
kan komma att prövas av kronofogdemyndighet (och i andra instans av
tingsrätt) om handräckning behövs för att fa stänga av elen. Förut-
sättningarna kan även komma att prövas vid en skadeståndsprocess.
Elen far enligt den föreslagna huvudregeln stängas av om
konsumentens försummelse är väsentlig och om den enskilde fatt tillfälle
att vidta rättelse samt om det inte föreligger risk för liv och hälsa eller
om-fattande egendomsskada. Härigenom utesluts att avstängning sker
t.ex. vid betalningsförsummelse avseende mindre belopp. Det vore dock
orimligt om elen aldrig kunde stängas av vid uppenbart missbruk av
elabonnemanget. Om det t.ex. föreligger risk för omfattande
egendomsskada och konsumenten ständigt underlåter att betala sin
elräkning av annat skäl än ekonomisk oförmåga, är det inte rimligt att
konsumenten skall kunna undgå avstängning. Det samma gäller vid
ständigt återkommande betalningsförseelser av förhållandevis små
belopp. Det föreslås därför att avstängning alltid far ske om konsumen-
ten förfarit otillbörligt.
Det är i allmänhet personer med stora ekonomiska eller sociala
problem i ett eller flera hänseenden som drabbas av betalnings-
svårigheter. Inte sällan är det fråga om människor som av olika skäl inte
kommer sig för att själva begära stöd från samhällets sida. Vid
betalningsförsummelse föreslås därför efter förebild i hyreslagen att
socialnämnden underrättas om den obetalda skulden. Härigenom
säkerställs att kommunen far en möjlighet att ingripa om kommunens
bedömning av de sociala för-hållandena ger till resultat att bidrag bör
utgå. Med förebild i hyreslagen föreslås att av-stängning av el inte far ske
om betalning sker inom tre veckor från det att konsumenten har delgetts
underrättelse om att han genom den uteblivna betalningen riskerar att fa
elen avstängd. Socialnämnden föreslås inom samma tid ha möjlighet att
betala eller att åta sig att betala skulden. Elen far enligt förslaget inte
stängas av förrän det efter utgången av treveckorsfristen har gått
ytterligare två vardagar.
För att avstängningen inte skall fa användas som ett påtryckningsmedel
vid en tvistig fordran gäller enligt de nuvarande standardvillkoren ett för-
bud mot avstängning i dessa situationer. Det föreslås att denna regel
läggs fast i lag.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 7
266
Konsumentskyddet vid kvantitativa driftstörningar
Nätägaren skall enligt de nuvarande standardvillkoren, om varaktigt
avbrott i överföringen kan förutses, underätta konsumenten härom i så
god tid som möjligt och på lämpligt sätt. Detta innebär i praktiken att nät-
ägaren avgör vilket sätt som är lämpligt. Underrättelse sker ofta genom
att meddelande lämnas till den enskilde konsumenten i bostaden eller
genom anslag i t.ex. trappuppgång, men ibland även genom annonsering i
dags-press. Den senare formen av underrättelse är inte acceptabel med
hänsyn till den enskildes behov av elen. Det föreslås därför att skyldig-
heten för nätägaren att underrätta konsumenten om förutsebara elavbrott
regleras. Nätägare som kan förutse annat än kortvarigt avbrott skall vara
skyldig att underrätta konsumenten om avbrottet i så god tid som möjligt,
genom personligt meddelande eller om så är lämpligt genom anslag.
Däremot skall det således inte vara tillåtet att underätta konsumenten
enbart genom an-nonsering i press, TV eller liknande media.
Enligt dagens standardvillkor är konsumenternas ersättningsrätt vid
kvantitativa driftstörningar begränsad i flera avseenden. Bl.a. är rätten till
ersättning för den typ av skador som normalt uppstår vid ett elavbrott -
s.k. indirekta skador - begränsad till 25 procent av basbeloppet (för
närvarande 9 050 kr). Begränsningar av detta slag förekommer inte i
konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen. En annan begränsning i
ersättningsrätten är att nätägaren/elsäljaren kan undgå skadeståndsansvar
genom att visa att företaget inte vållat skadan genom vårdslöshet. Ett
sådant skadeståndsansvar, dvs. begränsat till fall då företaget varit
oaktsamt, är lindrigare än det ansvar som ligger på andra näringsidkare
som säljer varor eller till-handahåller tjänster enligt annan konsumen-
trättslig lagstiftning. Enligt både konsumentköplagen och
konsumenttjänstlagen har näringsidkaren ett s.k. kontrollansvar. Ett
sådant ansvar innebär att näringsidkaren är ersättningsskyldig om inte
denne visar att orsaken till skadan beror på ett hinder utanför företagets
kontroll som företaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och
vars följder företaget inte heller skäligen kunde ha undvikit eller
övervunnit. Kontrollansvaret omfattar även den som näringsidkaren har
anlitat för att utföra något för näringsidkarens räkning. Beror orsaken till
skadan på denne utomstående är näringsidkaren fri från ansvar endast om
också den som näringsidkaren anlitat skulle vara fri från ansvar enligt
vad som nyss sagts.
Elkonsumentemas skydd i fråga om ersättningsrätten vid kvantitativa
driftstörningar är således i flera avseenden sämre än det skydd som
konsumenterna ges på andra marknader. Nätägaren/elsäljaren föreslås
därför åläggas ett kontrollansvar, omfattande såväl direkta som indirekta
skador utan beloppsbegränsningar. Skadeståndsskyldigheten föreslås
kunna jämkas om den är oskäligt betungande med hänsyn till den
skadeståndsansvariges ekonomiska förhållanden, varvid även den
skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall
beaktas.
Eftersom ett elavbrott i sällsynta fall kan orsaka oerhört omfattande
skador är det angeläget att klarhet i skadeståndsfrågan nås inom en inte
Prop. 1996/97:136
Bilaga 7
267
alltför avlägsen framtid. Det föreslås därför att det införs en regel om
specialpreskription som före-skriver att den som begär skadestånd med
stöd av kontrollansvaret, skall väcka talan härom senast två år från det att
skadan uppkom. Talan om skadestånd förs vid allmän domstol eller
genom ansökan om betalningsföreläggande vid kronofogdemyndighet.
Nätägaren kan ibland vara föranledd att avbryta överföringen av el på
grund av elsäkerhetsskäl eller för att normalt underhålls- och reparations-
arbete behöver utföras. I dessa situationer är det inte rimligt att nätägaren
kan drabbas av skadeståndsansvar. Den föreslagna skadeståndsregeln är
därför försedd med ett undantag som tar sikte på nämnda situationer.
Från nätägarens/elsäljarens skadeståndsskyldighet undantas även skador
som för-anletts av att nätägaren/elsäljaren lagenligt utnyttjat rätten till
avstängning.
Kostnadskonsekvenser
De kostnader som föranleds av försummelser från konsumenternas sida
med anledning av avstängningsregeln föreslås fa påföras den enskilde
konsumenten. Förslaget i denna del föranleder således inga kostnader för
nätägama-/elsäljama.
När det gäller frågan om det uppstår kostnader för staten är detta inte
möjligt att bedöma på detta stadium. Staten har genom socialtjänstlagen
åtagit sig att bistå den enskilde i dennes försörjning och livsföring i
övrigt, om den enskildes behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Genom
den föreslagna regleringen är en viss ökning möjlig av antalet in-
gripanden från socialnämndens sida. Samtidigt kan det i vissa fall
undvikas att den enskildes ekonomiska och sociala situation förvärras.
Det är således inte möjligt att avgöra om förslaget medför några
samhälleliga kostnader.
De förslag som läggs fram i fråga om ersättningsrätten vid kvantitativa
driftstörningar föranleder i sig inga kostnader. De kostnader som kan
uppstå genom att ett skadeståndsansvar regleras i lag - oavsett om det rör
sig om ett strikt ansvar, ett vårdslöshets- eller ett kontrollansvar - är
svåra att förutse. Be-räkningen av eventuella kostnader är beroende av
förhållandena i det enskilda företaget, dess riskbenägenhet, om
ansvarsförsäkring tecknats etc. En lagreglering av ersättningsrätten ökar
förutsebarheten i fråga om arten av skador som kan uppstå, varigenom
nätägama/elsäljama kan skydda sig försäkringar.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 7
268
Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1996:XXX)
dels att 11 kap. och 12 kap. i stället skall utgöra 12 kap. respektive 13
kap., samt att hänvisningarna i 12 kap. 2 § och 6 § ändras i enlighet
härmed,
dels att det skall inforas ett nytt 11 kap. av följande lydelse.
Allmänt
1 § Detta kapitel gäller överföring och leverans av el till en konsument
huvudsakligen för enskilt ändamål.
2 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i detta kapitel är
till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne.
Avbrytande av överföring eller leverans av el
3 § Försummar en konsument att iaktta vad som åligger honom far över-
föringen av el avbrytas eller begäran härom framställas om
försummelsen är väsentlig, om inte den som konsumenten varit
försumlig mot genom anmaning har kunnat åstadkomma rättelse och om
avstängning kan ske utan risk för liv och hälsa eller omfattande egen-
domsskador. Avstängning far dock alltid ske om konsumenten förfarit
otillbörligt.
Avser försummelsen underlåtelse att betala avgift för överföring eller
leverans av el gäller dessutom att överföringen inte far avbrytas eller
begäran härom framställas om betalning sker inom tre veckor från det att
1. konsumenten delgetts underrättelse om att han genom den uteblivna
betalningen riskerar att få överföringen avbruten och
2. meddelande om den uteblivna betalningen lämnats till socialnämn-
den i den kommun där konsumenten får el överförd.
Överföring far inte heller avbrytas eller begäran härom framställas om
socialnämnden inom den tid som anges i andra stycket skriftligen har
meddelat innehavaren av nätkoncessionen respektive elsäljaren att
nämnden åtar sig betalningsansvaret för skulden.
Överföringen far inte avbrytas eller begäran härom framställas förrän
det efter utgången av den tid som anges i andra stycket har gått
ytterligare två vardagar.
Kostnad för avstängningsåtgärd far påföras konsumenten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer
formulär till underrättelse och meddelande som avses i andra stycket.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 8
269
4 § Överföring eller leverans av el far inte avbrytas med anledning av
fordran som helt eller delvis är föremål för tvist.
Meddelande om förutsebara avbrott
5 § Kan innehavaren av nätkoncession förutse annat än kortvarigt
avbrott i överföringen skall konsumenten underrättas härom i så god tid
som möjligt. Konsumenten skall underrättas personligen eller, om det är
lämpligt, genom anslag.
Skadestånd vid avbruten överföring eller leverans av el
6 § Konsumenten har rätt till ersättning för den skada han lider genom
att överföringen eller leveransen av el avbrutits, om inte innehavaren av
nätkoncession eller elsäljaren visar att avbrottet beror på ett hinder
utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat
med och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller
övervunnit. Beror avbrottet på någon som koncessionshavaren eller
elsäljaren har anlitat för att utföra underhålls-, reparations- eller liknande
arbete, är koncessionshavaren eller elsäljaren fri från skadestånds-
skyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt
första stycket.
Ersättning enligt första eller andra stycket utgår inte för skador som
föranletts av avstängning enligt 3 §, eller av åtgärder som vidtagits av el-
säkerhetsskäl eller för att upp-rätthålla en god drift- och
leveranssäkerhet.
7 § Skadestånd på grund av avbruten överföring eller leverans av el om-
fattar ersättning för utgifter, inkomstförlust samt annan förlust på grund
av avbrottet.
Är skyldigheten att utge skadestånd enligt 6 § oskäligt betungan-de
med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska för-hållanden, kan
skade-ståndet jämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadeli-
dandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas.
8 § Talan om skadestånd enligt 6 § skall väckas inom två år från det att
skadan inträffade. Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till sådan
ersättning.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 8
270
Utredningen om konsumentskydd vid leverans av el har redovisat sina
överväganden och förslag i betänkandet Konsumentskydd på
elmarknaden (SOU 1996:104). Betänkandet har tillställts totalt 73
remissinstanser. Efter remiss har yttranden avgetts av följande
remissinstanser.
Hovrätten för Övre Norrland, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Justitiekanslem,
Domstolsverket, Datinspektionen, Kommerskollegium, Socialstyrelsen,
Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Statens jordbruksverk,
Konkurrensverket, Göteborgs universitet, Närings- och teknikutveck-
lingsverket, Elsäkerhetsverket, Marknadsdomstolen, Konsumentverket,
Allmänna reklamationsnämnden, Länsstyrelsen i Jämtlands län,
Länsstyrelsen i Norrbottens län, Uppsala kommun, Karlstads kommun,
Kiruna kommun, Affärsverket svenska kraftnät, Föreningen Sveriges
Energirådgivare, HSB Riksförbund, Hyresgästernas Riksförbund,
Landsorganisationen i Sverige, Lantbrukarnas Riksförbund, Riksbyggen,
Riksförbundet Energileverantörema, Svenska Elverksföreningen,
Svenska Fjärrvärmeföreningen, Svenska Gasföreningen, Svenska
Kommunförbundet, Svenska Kraftverksföreningen, Sveriges Allmän-
nyttiga Bostadsföretag, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges
Konsumentråd, Telia AB, Villaägarnas Riksförbund och Örebro Energi
AB.
Banverket, Statskontoret, Statens Fastighetsverk, Bokföringsnämnden,
Boverket, Kungliga tekniska högskolan, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Värmlands län , Statens
Naturvårdsverk, Föreningen Auktoriserade Revisorer, Landstings-
förbundet, Svensk Industriförening, Svenska Arbetsgivareföreningen,
Sveriges Akademikers Centralorganisation, Sveriges Bostadsrätts-
föreningars Centralorganisation, Sveriges Industriförbund, Tjänste-
männens Centralorganisation och Överstyrelsen för civil beredskap har
inte något att erinra eller har avstått från att avge yttrande över
betänkandet.
Härutöver har synpunkter på betänkandet inkommit från Stor-
stockholms Energi AB och PRO Norra Älvsborg.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 9
271
Ellagstiftningen bygger på att alla elnät skall drivas med stöd av
koncession och att kunderna skall vara anslutna till sådana nät. Det finns
emellertid kunder som är anslutna till nät som saknar koncession. Sådana
nät kan ha etablerats med stöd av de undantag från kravet på koncession
som regeringen far föreskriva men också i vissa fall utan uttryckligt stöd
i lagstiftningen. I många fall har utvecklingen lett till att ett nät som
ursprungligen byggdes för att tillgodose egna behov med tiden kommit
att bli ett distributionsnät med externa kunder. De kunder som far sin el
från sådana interna elnät är i praktiken avstängda från att köpa sin el på
den fria marknaden eftersom de interna nätägama inte har någon
skyldighet att öppna sina nät för utomstående elsäljare. Vidare har dessa
nätägare inte någon leveransskyldighet gentemot kunden annat än vad
som följer av avtal mellan nätägaren och kunden. Kunden kan inte heller
klaga på ett oskäligt el- eller nätpris eller andra villkor för överföring av
el.
Regeringen har mot denna bakgrund givit Nätmyndigheten i uppdrag
att bl.a. kartlägga omfattningen av sådana nät som är undantagna från
koncessionsplikten och från vilka vidareleverans förekommer, att lämna
förslag på vilka kriterier som skall gälla i fortsättningen för föreskrifter
om undantag från koncessionsplikt samt bedöma under vilka
förhållanden som överföring av el över icke koncessionspliktiga nät i
fortsättningen skall få ske till andra kunder än till nätägarens egna
anläggningar.
Inom ramen för utredningsuppdraget har Nätmyndigheten genom
enkätundersökning och kontakter med såväl nätägare som innehar
nätkoncession som enskilda intemnätsägare sökt kartlägga omfattningen
av elnät som saknar koncession och där vidareleveranser sker till andra
kunder. Nätmyndigheten har emellertid haft svårigheter att kartlägga den
totala omfattningen av sådana elnät.
I slutsatserna konstaterar Nätmyndigheten inledningsvis att leverans av
el till externa kunder i princip alltid bör ske över nät som drivs med stöd
av koncession. De externa kunder som i dag far sin el från nät som
saknar koncession bör därför på sikt anslutas till koncessionerade nät. En
sådan förändring går emellertid inte att genomföra genast eftersom den
ofta är förenad med avsevärda kostnader
Nätmyndigheten gör den bedömningen att det även i fortsättningen
finns behov av permanenta undantag från koncessionsplikten. Sådana
undantag bör t.ex. även i fortsättningen gälla interna elnät för
industriområden och för jordbrukets behov. Nätmyndigheten har i
utredningen föreslagit kriterier för när regeringen i fortsättningen skall fa
föreskriva undantag från koncessionsplikten. De undantag som idag
stadgas i starkströmsförordningen bör emellertid ses över på grund av de
betydande tolkningssvårigheter som den, i vissa fall, föråldrade
författningstexten medför. I uppdraget har emellertid inte ingått att lämna
Prop. 1996/97:136
Bilaga 10
272
förslag till förordningsbestämmelser om undantag. Vidare har
Nätmyndigheten föreslagit att regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, Nätmyndigheten skall fa möjlighet att under en
övergångstid meddela dispens från kravet på koncession.
De kriterier som föreslås för när regeringen skall få föreskriva
undantag är följande:
• Föreskrifter om undantag skall gå att förena med lagens krav på att en
anläggning skall vara lämplig från allmän synpunkt.
• Föreskrifter om undantag skall gälla anläggningar som är belägna
inom ett begränsat geografiskt område.
• Föreskrifter om undantag far inte avse en utlandsförbindelse.
Nätmyndigheten har erfarit att kostnaderna för att överföra de kunder
som far sin el från ett elnät som saknar koncession oftast är höga. Vidare
är det bl.a. på grund av kravet på nätkoncessionärens allmänna
lämplighet omöjligt för dessa nätägare att erhålla koncession. Enligt
Nätmyndighetens förslag skall siktet vara inställt på att överföra dessa
kunder till en ledning eller ett ledningsnät som innehas med stöd av
nätkoncession. Under en övergångstid bör emellertid sådana interna elnät
som saknar koncession kunna fa dispens.
De kriterier som Nätmyndigheten föreslagit för när regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande Nätmyndigheten skall fa meddela
tidsbegränsad dispens är följande:
• Dispens får endast meddelas för befintliga anläggningar.
• Dispens får endast meddelas om det är förenat med avsevärda
kostnader att ansluta de kunder som får sin el från en sådan
anläggning till den ledning eller det ledningsnät som innehas med stöd
av nätkoncession.
• Dispens får inte avse en utlandsförbindelse.
En dispens får även enligt Nätmyndighetens förslag förenas med de
villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt
samt de villkor för anläggningens utnyttjande som behövs från allmän
synpunkt.
I uppdraget ingick även att bedöma behovet av åtgärder för att ge de
kunder som får sin el från interna elnät som saknar koncession möjlighet
att dra nytta av de nya förhållanden som gäller på elmarknaden.
Nätmyndigheten har i sitt förslag valt att inte föra in några andra
möjligheter än vad som gäller i dag beträffande kundens möjlighet att
köpa el på den fria marknaden. I stället har Nätmyndigheten föreslagit att
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Nätmyndigheten skall
få meddela tidsbegränsade dispenser där kostnaderna för att överföra de
kunder som får sin el ifrån sådana interna elnät är avsevärda. Dispenserna
Prop. 1996/97:136
Bilaga 10
273
18 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
skall kunna förenas med särskilda villkor t.ex. att intemnätsägaren gör
upp en plan för hur de kunder som får sin el från dennes elnät skall kunna
föras över till en ledning eller ett ledningsnät som innehas med stöd av
nätkoncession.
Nätmyndigheten anser vidare att det i och för sig inte är
tillfredsställande att de kunder som får sin el ifrån elnät som saknar
koncession berövas möjligheten att få skäligheten sitt el- eller nätpris
eller övriga villkor prövade. Detta bör dock ställas mot att kunden inte är
tillförsäkrad någon elleverans och att nätägaren, utan att vara förhindrad
av ellagens regler, när som helst kan välja att avbryta leveransen om
denne anser att villkoren för leveransen blir allt för betungande.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 10
274
Prop. 1996/97:136
Bilaga 11
Förslag till ändringar i den av Ellagstiftningsutredningens slutbetänkande
(SOU 1995:108) föreslagna lagtexten.
Härigenom föreslås att den av Ellagstiftningsutredningens föreslagna 2
kap. 4 § ges följande lydelse.
4 § Regeringen far föreskriva undantag från bestämmelsen i 1 § första
stycket i den utsträckning det kan ske utan att de intressen som skall
beaktas enligt 5 § första stycket åsidosätts. Undantag far endast avse
anläggningar med begränsad geografisk utsträckning. Undantag far ej
avse ledningar för utlandsförbindelse.
Härigenom föreslås även att det i lagen införs en ny bestämmelse i 2 kap.
5 § i Ellagstiftningsutredningens lagförslag. De av Ellagstiftnings-
utredningen föreslagna 2 kap 5 § ff bör således fa paragrafnummer 2 kap
6 § ff.
Den av Nätmyndigheten föreslagna 2 kap 5 § bör ges följande lydelse.
5 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten
far meddela dispens från bestämmelserna i 1 § första stycket. Dispens far
endast meddelas för befintliga anläggningar där överföring av el sker åt
annan och där det är förenat med avsevärda kostnader att ansluta de
kunder som far sin el från en sådan anläggning till en ledning eller ett
ledningsnät som innehas med nätkoncession. Dispens far förenas med de
villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt
samt de villkor för anläggningens utnyttjande som behövs från allmän
synpunkt. Dispens får ej meddelas för ledningar för utlandsförbindelse.
Dispens far meddelas för en tid om längst fem år.
275
Vid remissmöte i Närings- och handelsdepartementet den 19 november
1996 om Närings- och teknikutvecklingsverkets rapport Icke
koncessionspliktiga nät deltog företrädare från följande myndigheter och
organisationer.
Banverket, Statens fastighetsverk, Statliga Akademiska hus AB,
Vasakronan AB, Elsäkerhetsverket, Svenska kommunförbundet, Svenska
kraftverksföreningen, Svenska elverksföreningen, Riksförbundet
Energileverantörema och Villaägarnas Riksförbund.
De myndigheter som blivit inbjudna mötet men som inte deltog var
Affärsverket svenska kraftnät, Konsumentverket, Sveriges industriförbund,
E1SB Riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund och Locum AB.
Lantbrukarnas Riksförbund och Statens Järnvägar har inkommit med
skriftliga synpunkter på utredningens förslag.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 12
276
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § I denna lag ges föreskrifter om elektriska anläggningar, om handel
med el i vissa fall samt om elsäkerhet.
Definitioner
2 § Med elektrisk anläggning avses i denna lag en anläggning med däri
ingående särskilda föremål för produktion, överföring eller användning
av el.
Om olika delar av en och samma anläggning har skilda innehavare,
anses varje sådan del som en särskild anläggning. Om en anläggning för
användning av el är ansluten till en eller flera andra sådana anläggningar
och är anläggningarna i samme innehavares hand, skall anläggningarna
anses som en och samma anläggning.
3 § Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i
starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar.
Närmare bestämmelser om denna indelning meddelas av regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer.
4 § Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar
till förfogande för överföring av el. Till nätverksamhet hör också
projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och
transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning av
överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att
överföra el på det elektriska nätet.
Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling
av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings-
eller uttagspunkt.
5 § Med nättariff avses avgifter och övriga villkor för överföring av el
och för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
6 § Regeringen skall utse en myndighet att vara nätmyndighet enligt
denna lag. Den myndigheten skall handlägga de frågor som enligt denna
277
lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter ankommer på nätmyn-
digheten.
Allmänt om nätkoncession
1 § En elektrisk starkströmsledning far inte byggas eller användas
utan tillstånd (nätkoncession) av regeringen. Till byggandet av en ledning
räknas även schaktning, skogsavverkning eller liknande åtgärder för att
bereda plats för ledningen.
Regeringen far bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om
nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse.
2 § En nätkoncession skall avse en ledning med i huvudsak bestämd
sträckning (nätkoncession för linje) eller ett ledningsnät inom ett visst
område (nätkoncession för område).
I ett beslut om nätkoncession för område skall en högsta tillåtna
spänning för ledningsnätet anges.
3 § En transformator- eller kopplingsstation som skall anslutas till en
eller flera nya ledningar för vilka det krävs nätkoncession för linje far
inte börja byggas förrän nätkoncession har meddelats för byggande av
minst en av de nya ledningarna.
4 § Regeringen far föreskriva undantag från kravet på nätkoncession
enligt 1 § och förbudet att påbörja byggande enligt 3 § i fråga om vissa
slag av ledningar eller stationer eller i fråga om ledningar eller stationer
inom vissa områden. En sådan föreskrift far dock inte avse
utlandsförbindelser.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten far
i det enskilda fallet medge undantag från kravet på nätkoncession enligt
1 §. Undantag far bara medges för ledningar som är i bruk den 1 januari
1998. Undantag skall medges för en bestämd tid, som kan förlängas.
5 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten
far, om det finns särskilda skäl, medge att en elektrisk starkströmsledning
far byggas redan innan behövlig nätkoncession har meddelats eller att en
transformator- eller kopplingsstation far byggas utan hinder av
bestämmelsen i 3 §. När en sådan ledning är färdig att tas i bruk far
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten
medge att ledningen används tills vidare under högst tre år i avvaktan på
att ansökan om nätkoncession slutligt avgörs.
Förutsättningar för meddelande av nätkoncession
6 § Nätkoncession far meddelas endast om anläggningen är lämplig från
allmän synpunkt.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
278
7 § En nätkoncession för linje far endast om det finns särskilda skäl
meddelas för en ledning som är avsedd för spänning som inte överstiger
högsta tillåtna spänning för de områden med nätkoncession som berörs
av ledningen.
8 § En nätkoncession för linje iar inte strida mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte
motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje skall
lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.
9 § Nätkoncession för område får meddelas endast om området utgör en
med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Nätkoncession får inte
meddelas för ett område som helt eller delvis sammanfaller med ett annat
koncessionsområde.
10 § Nätkoncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt är
lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får endast
beviljas den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det
begärda området.
Nätkoncession för en utlandsförbindelse får endast beviljas den som
innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav.
Villkor för nätkoncession
11 § En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för an-
läggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller
som av annat skäl behövs från allmän synpunkt.
12 § Gränserna för en nätkoncession för område får ändras av nät-
myndigheten, om det behövs för en ändamålsenlig nätverksamhet och det
kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.
Nätkoncessions giltighetstid
13 § En nätkoncession skall meddelas för fyrtio år om den avser linje
och för tjugofem år om den avser område. Om det finns särskilda skäl
eller om sökanden begär det, får kortare tid bestämmas.
Förlängning av giltighetstiden
14 § Nätkoncessionens giltighetstid får på ansökan av koncessions-
havaren förlängas med 40 år om nätkoncessionen avser linje och med 25
år om den avser område. Om det finns särskilda skäl eller om sökanden
begär det, får kortare tid bestämmas.
I ett ärende om förlängning av giltighetstiden skall 2 § andra stycket
och 6 - 11 §§ tillämpas.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
279
Ansökan om förlängning av giltighetstiden skall göras senast två år
före koncessionstidens utgång. Nätkoncessionen gäller till dess att ansök-
ningen har prövats slutligt.
Om det finns särskilda skäl får en nätkoncessions giltighetstid
förlängas även om giltighetstiden inte har löpt ut.
15 § Om det finns särskilda skäl far, efter ansökan av koncessionsha-
varen, en nätkoncessions giltighetstid förlängas tillfälligt på oförändrade
villkor. En tillfällig förlängning far meddelas för högst fem år.
Ett ärende enligt första stycket far avgöras utan att någon annan än
sökanden haft tillfälle att yttra sig.
Flyttning av ledning i vissa fall
16 § Innehavaren av en elektrisk ledning som har dragits fram inom om-
rådet för en befintlig allmän väg, enskild väg som hålls öppen för trafik,
järnväg, tunnelbana eller spårväg eller kanal eller annan sådan vattentra-
fikled (trafikled) är skyldig att, vid ändring av trafikleden, vidta de
åtgärder med ledningen som behövs för att ändringen av trafikleden skall
kunna genomföras. Ledningens innehavare skall svara för kostnaderna
för dessa åtgärder.
17 § Om syftet med en ledning är att överföra el för belysning av en
allmän väg, skall väghållaren ersätta ledningens innehavare för kostnader
som avses i 16 §. Om ledningen även tjänar annat ändamål, skall ersätt-
ningen bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständig-
heterna.
Om det i fall som avses i 16 § har vidtagits åtgärder med en ledning
där denna korsar en trafikled, skall den som förvaltar trafikleden ersätta
ledningens innehavare för kostnaderna för andra åtgärder än flyttning av
stolpe, stag eller liknande anordning inom trafikledens område.
18 § Om en ledning som har dragits fram inom område för en befintlig
trafikled leder till ökade kostnader för trafikledens underhåll, skall
innehavaren av ledningen ersätta dessa ökade kostnader.
19 § Om arbete på en ledning, som är belägen inom område för annan
trafikled än allmän väg, kan inverka på trafiksäkerheten eller om arbetet
medför större ingrepp i trafikleden, skall det utföras efter anvisningar av
den som förvaltar trafikleden eller genom hans försorg. Ledningens
innehavare svarar för kostnaderna för arbetet om inte annat följer av
17 §.
I fråga om arbete med ledning inom område för allmän väg gäller
särskilda bestämmelser.
20 § Innehavare av en starkströmsledning inom område för järnväg skall
ersätta den kostnad och skada som kan komma att tillfogas järnvägsföre-
taget genom att ledningen dras fram, begagnas eller underhålls.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
280
Överlåtelse och upphörande av nätkoncession
21 § En nätkoncession far inte överlåtas utan tillstånd av regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Vid prövning av
en ansökan om överlåtelse av nätkoncession skall 10 § tillämpas.
22 § En koncessionshavare far tillfälligt ta en ledning, som omfattas av
nätkoncession för linje, ur bruk. Ledningen far dock inte vara ur bruk
längre tid än sammanlagt tre år utan tillstånd av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, nätmyndigheten.
Tillstånd att ta en ledning ur bruk far meddelas om det inte är
olämpligt ur elförsörjningssynpunkt. Ett tillstånd skall meddelas för viss
tid.
23 § En nätkoncession far helt eller delvis återkallas om en ledning eller
ett ledningsnät inte längre behövs för en säker elförsörjning.
En nätkoncession far helt eller delvis återkallas om koncessions-
havaren i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag,
enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt
villkor i nätkoncessionen.
Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten.
24 § Om en nätkoncession upphör att gälla, är den som senast haft
nätkoncessionen skyldig att ta bort ledningen med tillhörande
anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs
från allmän eller enskild synpunkt.
I samband med att nätkoncessionen upphör skall nätmyndigheten
fastställa koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket.
Om den som senast har haft nätkoncessionen inte fullgör sina skyldig-
heter enligt första stycket far nätmyndigheten förelägga vite eller besluta
att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Ett beslut
om att åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad far
verkställas.
25 § Om en elektrisk starkströmsledning har byggts utan nätkoncession,
där sådan behövs, far nätmyndigheten förelägga ledningens innehavare
att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra
åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild
synpunkt.
Om ledningens innehavare inte fullgör sina skyldigheter enligt första
stycket far nätmyndigheten förelägga vite eller besluta att åtgärderna
skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Ett beslut om att
åtgärderna skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad far verkställas.
26 § Om annans mark behöver tas i anspråk för sådana återställningsåt-
gärder som avses i 24 § eller 25 § far nätmyndigheten besluta att tillträde
till marken skall lämnas under viss tid.
Återställningsåtgärdema skall utföras så, att minsta skada och intrång
vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om markens
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
281
ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende marken
samtyckt till det eller nätmyndigheten lämnat tillstånd till åtgärden.
Tillstånd far lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig for
att återställningsåtgärdema skall kunna vidtas.
Om återställningsåtgärdema föranleder skada eller intrång, skall
ersättning för detta lämnas. Talan om ersättning väcks vid den fastighets-
domstol inom vars område marken eller större delen av denna ligger.
Avgränsning av nätverksamhet
1 § En juridisk person som bedriver nätverksamhet far inte bedriva
produktion av eller handel med el.
Utan hinder av första stycket far produktion av el bedrivas tillsammans
med nätverksamhet i samma juridiska person om produktionen
1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller
2. sker i mobila reservkraftaggregat, som är avsedda för tillfälligt bruk
vid elavbrott.
Redovisning av nätverksamhet
2 § Nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verksam-
het.
3 § Vid redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för
område skall varje område redovisas för sig om inte nätmyndigheten på
koncessionshavarens begäran beviljar undantag. Sådant undantag skall
beviljas om de berörda områdena ligger geografiskt nära varandra och
sammantagna utgör en för nätverksamhet lämplig enhet.
Ett beviljat undantag är för sin giltighet beroende av att en enhetlig
nättariff tillämpas för samtliga områden som omfattas av undantaget.
När koncessionstiden för något av de områden som omfattas av undan-
taget löper ut, skall nätmyndigheten pröva om undantaget skall bestå.
Nätkoncession för område skall redovisas skilt från nätkoncession för
linje.
4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten
får meddela ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet.
Revision
5 § Revisor hos den som bedriver nätverksamhet skall göra en särskild
granskning av redovisningen av nätverksamheten.
Revisorn skall årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om
redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser.
Intyget skall av företaget ges in till nätmyndigheten.
Regeringen far meddela närmare föreskrifter om revision av
nätverksamhet.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
282
Skyldighet att ansluta anläggning
6 § Den som har nätkoncession för linje är, om det inte finns särskilda
skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till led-
ningen.
Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket
prövas av nätmyndigheten.
7 § Den som har nätkoncession för område är, om det inte finns särskil-
da skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning
inom området till ledningsnätet.
Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket
prövas av nätmyndigheten.
8 § Vill någon ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som
omfattas av en nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som
omfattas av en nätkoncession för område, får den som har
nätkoncessionen för linje göra anslutningen endast efter medgivande av
den som har nätkoncession för området.
Om sådant medgivande inte lämnas far nätmyndigheten, om det finns
särskilda skäl, meddela tillstånd till anslutningen.
Skyldighet att överföra el
9 § Den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra
el åt annan.
Skyldighet att mäta överförd el
10 § Den som hår nätkoncession är skyldig att utföra mätning av
överförd el samt att rapportera resultaten av dessa mätningar i enlighet
med de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten meddelar.
Kostnader för mätning
11 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och
för dess installation i uttagspunkten hos en elanvändare skall av nätkon-
cessionshavaren debiteras elanvändaren. Elanvändare vars elförbrukning
mäts genom direktmätning far dock inte debiteras mer än 2 500 kronor.
En elanvändare vars elförbrukning mäts på annat sätt än enligt de
föreskrifter som meddelats med stöd av 10 § skall debiteras
merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av
mätresultaten.
Andra kostnader för mätning än de som nu nämnts far inte debiteras
enskilda elanvändare.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf
prövas av nätmyndigheten.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
283
12 § En elanvändare som är lågspänningskund och vars förbrukning inte
mäts genom direktmätning har vid flyttning rätt att av nätkoncessionsha-
varen få tillbaka den del av erlagd kostnad som motsvarar värdet av
mätaren med tillhörande insamlingsutrustning med beaktande av dess
återstående tekniska livslängd. Belopp under 1 000 kr behöver dock inte
återbetalas till elanvändaren.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf
prövas av nätmyndigheten.
13 § Bestämmelserna i 11 § första och andra styckena och 12 § gäller
inte elanvändare som köper sin el från innehavaren av leveranskon-
cession enligt 5 kap.
14 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och
för dess installation i inmatningspunkten hos en elproducent skall av
nätkoncessionshavaren debiteras elproducenten.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf
prövas av nätmyndigheten.
Ersättning vid inmatning av el
15 § Innehavare av en produktionsanläggning har rätt till ersättning av
den nätkoncessionshavare till vars ledningsnät anläggningen är ansluten.
Ersättningen skall motsvara
1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från
anläggningen medför i nätkoncessionshavarens ledningsnät, och
2. värdet av den reduktion av nätkoncessionshavarens avgifter för att
ha sitt ledningsnät anslutet till annan nätkoncessionshavares ledningsnät
som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av
ersättningen enligt första stycket.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf
prövas av nätmyndigheten.
Allmänt om nättariffer
1 § Nättariffer skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder.
Vid bedömning av en nättariffs skälighet skall konsumentintresset
särskilt beaktas. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en rimlig
avkastning i nätverksamheten.
2 § Nättariffer för överföring av el skall utformas så, att betald avgift för
att vara ansluten ger rätt att använda det elektriska nätet inom landet, med
undantag för utlandsförbindelserna.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
284
Särskilt om nättariffer för område
3 § Nättariffer för område, utom engångsavgift för anslutning, far inte
utformas med hänsyn till var inom området en anslutning är belägen.
4 § Vid skälighetsbedömningen av en nättariff skall nättariffen för varje
område bedömas för sig.
Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 3 § har medgivit att flera nätkon-
cessioner för område far redovisas samlat, skall dock dessa vid
skälighetsbedömningen anses utgöra ett område.
Särskilt om nättariffer för linje
5 § På en ledning, som omfattas av en nätkoncession för linje och där
spänningen understiger 220 kilovolt (regionledning), far inte nättariffen,
utom engångsavgift för anslutning, på varje spänningsnivå, utformas med
hänsyn till var en uttagspunkt är belägen i förhållande till ledningens
anslutning till annan nätkoncessionshavares ledning som omfattas av
nätkoncession för linje.
Tillstånd till avvikelse från vad som anges i första stycket far meddelas
i enlighet med 6 §.
6 § Nättariffen för en enskild elanvändare, vars anläggning är ansluten
till en regionledning, skall, om nätmyndigheten meddelat tillstånd till det,
utformas med hänsyn till var på regionledningen elanvändarens uttags-
punkt är belägen.
På ansökan av nätkoncessionshavaren eller berörd elanvändare skall
nätmyndigheten meddela tillstånd om den berörda uttagspunkten fanns
den 1 juli 1995 och ett avtal, innebärande att priset för överföringen av el
baseras bland annat på uttagspunktens belägenhet, tillämpades den 1 juli
1995.
Tillstånd skall gälla från viss dag och meddelas för bestämd tid, högst
trettio år.
Om tillstånd meddelats skall, vid fastställande av nättariff för
elanvändaren, uttagspunktens belägenhet beaktas i samma utsträckning
som i det avtal som nämns i andra stycket.
7 § Om en uttagspunkts läge ändras eller avses bli ändrat eller om den
avtalade effekten i uttagspunkten höjs eller avses bli höjd efter det att
nätmyndigheten meddelat tillstånd enligt 6 § skall nätkoncessionshavaren
anmäla det till nätmyndigheten.
När en sådan anmälan har gjorts skall nätmyndigheten pröva i vilken
utsträckning och under vilken tid tillståndet skäligen skall gälla.
8 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en regionledning skall
1. nätkoncessionshavarens kostnader för att ha samtliga sina regionled-
ningar inom en och samma region anslutna till en annan nätkoncessions-
havares ledning bedömas samlat,
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
285
2. nätkoncessionshavarens kostnader för nedtransformering bedömas
samlat för hela landet inom varje normalt spänningsintervall när lika
många nedtransformeringar utförts för att nå detta spänningsintervall,
3. nätkoncessionhavarens övriga kostnader bedömas samlat inom varje
normalt spänningsintervall för nätkoncessionshavarens samtliga
regionledningar i hela landet.
9 § Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en
spänning om 220 kilovolt eller däröver skall alla kostnader för
nätkoncessionshavarens samtliga ledningar i landet med undantag för
utlandsförbindelserna bedömas samlat. Tariffen far dock utformas med
hänsyn till var på nätkoncessionshavarens ledningsnät en anslutnings-
punkt är belägen.
Särskilt om nättariffer för mindre produktionsanläggningar
10 § En innehavare av en produktionsanläggning som kan leverera en
effekt om högst 1 500 kilowatt skall för överföring av el endast betala
den del av avgiften enligt nättariffen som motsvarar den årliga kostnaden
för mätning och rapportering på nätkoncessionshavarens nät.
Innehavaren skall dessutom betala engångsavgift för anslutning samt
avgift för mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess
installation i inmatningspunkten enligt 3 kap. 14 §.
Om flera sådana anläggningar, som är belägna i närheten av varandra,
gemensamt matar in el på ledningsnätet skall anläggningarna betraktas
som separata anläggningar vid tillämpningen av denna paragraf.
Tvister om de skyldigheter enligt första stycket som innehavaren av en
produktionsanläggning har prövas av nätmyndigheten.
Rätt till uppgifter om nättariffer m.m.
11 § Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om sin nättariff. Uppgiften skall innehålla en upplysning
om möjligheten att hos nätmyndigheten begära prövning enligt sista
stycket.
Vid begäran om ny anslutning skall uppgifter enligt första stycket
lämnas inom skälig tid.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt första och
andra styckena prövas av nätmyndigheten.
Allmänt om leveranskoncession
1 § Inom ett område som omfattas av nätkoncession för område enligt
2 kap. far inte levererans av el äga rum till anläggningar som är anslutna
till det ledningsnät vilket omfattas av nätkoncessionen utan tillstånd
(leveranskoncession) av regeringen eller, efter regeringens
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
286
bemyndigande, nätmyndigheten. Leveranskoncession krävs dock inte för
leverans i de fall som anges i 10 §.
2 § En leveranskoncession skall omfatta ett eller flera områden som
omfattas av nätkoncession för område (leveransområde).
För varje leveransområde far endast en leveranskoncession meddelas.
Förutsättningar för meddelande av leveranskoncession
3 § Leveranskoncession far beviljas endast den som från allmän syn-
punkt är lämplig att leverera el inom leveransområdet.
Leveranskoncessions giltighetstid
4 § En leveranskoncession skall meddelas för bestämd tid, högst fem år.
Ändring av gränser för leveransområde
5 § Gränserna för ett leveransområde far ändras av nätmyndigheten, om
det behövs för ändamålsenlig leverans och det kan ske utan synnerlig
olägenhet för koncessionshavaren.
Överlåtelse av leveranskoncession
6 § En leveranskoncession far inte överlåtas utan tillstånd av regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Vid prövning av
en ansökan om överlåtelse av leveranskoncession skall 3 § tillämpas.
Leveransskyldighet
7 § En innehavare av leveranskoncession är skyldig att leverera el för
normala förbrukningsändamål åt var och en inom leveransområdet om
inte annat följer av 9 §.
Leveransskyldighet föreligger inte gentemot sådana elanvändare som
avses i 10 §.
Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf
prövas av nätmyndigheten.
8 § En elanvändare inom leveransområdet som köper el från någon
annan än innehavaren av leveranskoncession men som i stället vill köpa
el för normala förbrukningsändamål från denne har rätt till det om
elanvändaren gjort anmälan om detta till koncessionshavaren minst en
månad innan leveransen skall påbörjas.
Undantag från leveransskyldighet
9 § En innehavare av leveranskoncession är inte skyldig att inom ett
område, där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli dis-
tribuerad, leverera el för värmeförsörjning av en byggnad, om elen är
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
287
avsedd för värmeförsörjning på något annat sätt än med värmepump.
Detsamma gäller om elen är avsedd för en värmepump och kommunfull-
mäktige har antagit riktlinjer om att värmepumpar inte bör förekomma
inom området. Koncessionshavaren är dock skyldig att leverera el, om
värmeförsörjningen av byggnaden med större fördel kan tillgodoses med
el än med det för området gemensamma systemet. Om el har börjat
levereras till en värmepump innan fullmäktige antog riktlinjerna kvarstår
skyldigheten att leverera så länge värmepumpen är i bruk.
Rätt för andra leverantörer att leverera el
10 § Andra leverantörer än innehavaren av leveranskoncession far inom
leveransområdet leverera el för ändamål som inte omfattas av leverans-
skyldigheten enligt 7 och 9 §§. En sådan leverantör får inom
leveransområdet också leverera el till elanvändare som skriftligen gjort
anmälan om det till koncessionshavaren minst sex månader innan
leveransen påbörjas.
En elanvändare som har ett avtal med koncessionshavaren om leverans
av el med en reglerad uppsägningstid som är längre än sex månader eller
som är tidsbestämt får dock inte köpa el av någon annan än
koncessionshavaren förrän avtalet har upphört att gälla. I ett sådant fall
krävs ingen anmälan enligt första stycket.
En elanvändare som avser att köpa el från en annan leverantör än
innehavaren av leveranskoncession skall anmäla det till innehavaren av
nätkoncession för området minst sex månader innan bytet av leverantör
avses äga rum.
Tvister om rätt att leverera el inom ett leveransområde prövas av
nätmyndigheten.
Inköpsskyldighet
11 § Innehavare av leveranskoncession är skyldig att, om det inte finns
särskilda skäl till undantag, köpa el från en produktionsanläggning som
är belägen inom leveransområdet och kan leverera en effekt om högst
I 500 kilowatt. Om flera sådana anläggningar, som är belägna i närheten
av varandra, gemensamt matar in el på ledningsnätet skall
anläggningarna betraktas som separata anläggningar vid tillämpningen av
denna paragraf.
Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket
prövas av nätmyndigheten.
Elpris
12 § Priset för el som levereras till elanvändare som omfattas av
leveransskyldigheten enligt 7 § och för el som köps från en
produktionsanläggning och som omfattas av inköpsskyldigheten enligt
II § skall vara skäligt.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
288
1 § Den som ingår avtal, som medför att import eller export av el
kommer att pågå under en tid av minst sex månader skall göra anmälan
om avtalet till den myndighet regeringen bestämmer. Sådan anmälan
skall göras inom en månad från det avtalet ingicks.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer far meddela
närmare föreskrifter om anmälningsskyldigheten.
1 § Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16 - 18 §§ kommu-
nallagen (1991:900) far, utan hinder av bestämmelsen i 2 kap. 1§
kommunallagen om anknytning till kommunens område eller dess
medlemmar, utanför kommunens område bedriva
1. produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande
verksamhet, eller
2. nätverksamhet i geografisk närhet till företagets nätverksamhet inom
kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet.
2 § Om ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16 - 18 §§
kommunallagen (1991:900) bedriver sådan verksamhet som avses i 1 § 1
eller distribution av fjärrvärme eller naturgas skall verksamheten drivas
på affärsmässig grund och redovisas särskilt. Detta gäller dock inte
företag som bedriver distribution av fjärrvärme eller naturgas i ett
område där nätmyndigheten har meddelat ett förbud enligt punkten 4 i
övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om ändring i lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar i deras lydelse enligt lagen (1994:1801) om ändring i
nämnda lag.
Systemansvar
1 § Den myndighet regeringen utser skall ha systemansvaret för el.
Med systemansvar för el avses det övergripande ansvaret för att
elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela
eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och
förbrukning av el.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far, i den
mån det behövs av hänsyn till driftsäkerheten hos det nationella
elsystemet, meddela föreskrifter om kontroll, provning eller besiktning
samt andra föreskrifter som angår elektriska anläggningar, anordningar
avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel eller
elektriska installationer.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
289
19 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
2 § Den systemansvariga myndigheten far, i den utsträckning det behövs
för att kunna utöva systemansvaret, beordra elproducenter att, mot
marknadsmässig ersättning, öka eller minska produktionen av el.
Om systemansvaret inte kan utövas genom åtgärder som nämns i första
stycket far den systemansvariga myndigheten, i den utsträckning det
behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra innehavare av nät-
koncession att begränsa eller avbryta överföring av el till elanvändare. I
den utsträckning systemansvaret så medger skall begränsning och
avbrytande av överföringen genomföras så rättvist som möjligt. Därvid
skall, i den utsträckning det är möjligt, koncessionshavarens åtaganden
beträffande leveranssäkerhet beaktas.
Närmare föreskrifter om den systemansvariga myndighetens befogen-
heter enligt första och andra styckena meddelas av regeringen.
3 § Regeringen far utfärda föreskrifter om skyldighet för elproducenter
och elanvändare att till den systemansvariga myndigheten ge in uppgifter
om produktion eller konsumtion av el, som behövs för utövandet av
systemansvaret.
Balansansvar
4 § En elanvändare är skyldig att se till att det finns någon, som har
åtagit sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet
tillförs lika mycket el som tas ut i elanvändarens uttagspunkt (balansan-
svar). Ett sådant åtagande skall göras genom ett avtal med den
myndighet, som enligt 1 § skall ha systemansvaret för el.
En elanvändare som är ansluten till en ledning eller ett ledningsnät
skall hålla innehavaren av nätkoncession underrättad om vem som har
åtagit sig balansansvaret i hans uttagspunkt.
Första och andra styckena gäller inte de elanvändare som köper sin el
från innehavaren av leveranskoncession enligt 5 kap.
5 § Den som innehar en leveranskoncession skall hålla innehavaren av
nätkoncessionen underrättad om till vilka elanvändare inom leveransom-
rådet han levererar el samt vem som har åtagit sig balansansvaret för
hans egna inköp.
6 § Den som innehar en nätkoncession skall hålla den systemansvariga
myndigheten underrättad om de uppgifter som nämns i 4 och 5 §§. Han
skall dessutom hålla den systemansvariga myndigheten underrättad om
vem som har åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp.
1 § Elektriska anläggningar, elektriska anordningar avsedda att anslutas
till sådana anläggningar, elektrisk materiel och elektriska installationer
skall vara så beskaffade och placerade samt brukas på sådant sätt att
betryggande säkerhet ges mot person- eller sakskada eller störning i
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
290
driften vid den egna anläggningen eller vid andra elektriska
anläggningar.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far, i den
mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt, meddela föreskrifter om kon-
troll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som angår
elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana
anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer.
2 § Om en elektrisk anläggning genom inverkan på en redan befintlig
sådan anläggning kan vålla person- eller sakskada eller störning i driften,
svarar innehavaren av den förstnämnda anläggningen för de åtgärder som
behövs vid hans anläggning för att förebygga sådan skada eller störning.
Vad som sägs i första stycket gäller också då en elektrisk anläggning
kan vålla sakskada genom inverkan på en redan befintlig rörledning för
transport av naturgas, för vilken koncession krävs enligt lagen
(1978:160) om vissa rörledningar.
3 § Den som innehar en anläggning för starkström med en spänning som
överstiger 1 000 volt mellan fasledare, där det vid enfasigt fel kan upp-
komma jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, är, utöver
vad som följer av 2 §, skyldig att iaktta följande. Så snart han får känne-
dom om att en elektrisk anläggning för svagström eller för starkström
med en spänning av högst 1 000 volt mellan fasledare tillkommit, svarar
han för de åtgärder som behövs vid hans anläggning för att förebygga
skada eller störning.
Åtgärder som avses i första stycket skall vara ägnade att förebygga att
anläggningen genom inverkan på den andra anläggningen genom
induktion eller förhöjda markpotentialer orsakar person- eller sakskada
eller annan störning än ljudstöming.
4 § Om, i fall som avses i 3 §, innehavaren av en senare tillkommen an-
läggning genom bristande planläggning av anläggningens utförande eller
på annat sätt har föranlett att kostnaden för skyddsåtgärder blivit
väsentligt högre än nödvändigt, svarar han för merkostnaden.
5 § Om en elektrisk anläggning flyttas eller ändras i fråga om utförande
eller drift och risken för skada eller störning därmed ökar, skall frågan
om skyldighet att svara för skyddsåtgärder som föranleds av den ökade
risken bedömas på samma sätt som om anläggningen var ny.
6 § En elektrisk anläggning skall anses ha tillkommit då den togs i bruk.
Har olika delar av en anläggning tagits i bruk vid skilda tidpunkter, skall
varje sådan del vid tillämpning av detta kapitel anses som en särskild
anläggning.
7 § Om i fall som avses i 2 och 3 §§, nödvändigt skydd kan uppnås med
bättre verkan eller till lägre kostnad genom någon åtgärd vid en annan
anläggning än den vars innehavare enligt 2 eller 3 §§ är skyldig att svara
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
291
för åtgärden, skall innehavaren av den förstnämnda anläggningen, efter
överenskommelse eller beslut av allmän domstol, utföra åtgärden.
Den innehavare som utfört åtgärd enligt första stycket har rätt att av
den som enligt 2 eller 3 § haft att svara för åtgärden få ersättning för de
utgifter som varit nödvändiga för de utförda åtgärderna. Om de utförda
åtgärderna inneburit en fördel för anläggningen i form av minskning av
utgifterna för dess underhåll och drift eller annan stadigvarande förbät-
tring av driften, skall ersättningen minskas i motsvarande mån.
8 § Särskilda bestämmelser om elektromagnetisk kompatibilitet finns i
lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet.
Strikt ansvar
1 § Har någon tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av el
från en elektrisk starkströmsanläggning, skall skadan ersättas av
innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast
kommit.
Ansvar enligt första stycket gäller inte
1. den som innehar en starkströmsanläggning för produktion av el där
generatorn har en märkeffekt om högst 50 kilovoltampere,
2. den som innehar en starkströmsanläggning som är avsedd för an-
vändning av el och som tillförs el med en spänning av högst 250 volt
mellan en ledare och jord eller, vid icke direkt jordat system, mellan två
ledare,
3. om det är en annan elektrisk anläggning eller en rörledning för trans-
port av naturgas, för vilken koncession krävs enligt lagen (1978:160) om
vissa rörledningar, som har skadats, eller
4. om den elektriska anläggningen utgörs av en inrättning för godsbe-
fordran eller är avsedd för en sådan inrättnings behov och skada upp-
kommit på egendom som har blivit mottagen för sådan befordran.
Produktansvar
2 § Om en skada orsakas av säkerhetsbrist i el som har satts i omlopp
från en elektrisk anläggning med egen generator eller transformator är
innehavaren, om inte annat följer av 3 §, skyldig att betala skadestånd för
personskada samt för sakskada på egendom som till sin typ vanligen är
avsedd för enskilt ändamål om den skadelidande vid tiden för skadan
använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål.
Med säkerhetsbrist avses att elen inte är så säker som skäligen kan
förväntas.
Avtalsvillkor som inskränker skadeståndsskyldigheten är utan verkan.
3 § Skadeståndsskyldig enligt 2 § är inte den som
1. visar att han inte har satt elen i omlopp i en näringsverksamhet,
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
292
2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte elen i
omlopp,
3. visar att säkerhetsbristen beror på att elen måste stämma överens
med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet, eller
4. visar att det på grundval av det vetenskapliga och tekniska vetandet
vid den tidpunkt då han satte elen i omlopp inte var möjligt att upptäcka
säkerhetsbristen.
Skadestånd vid driftstörning
4 § Har driften vid en elektrisk anläggning störts genom inverkan av el
från en annan sådan anläggning och vållas av störningen ren
förmögenhetsskada skall innehavaren av sistnämnda anläggning ersätta
skadan om störningen uppstått till följd av vårdslöshet på hans sida.
Skadelidandes medvållande
5 § Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skada som
skall ersättas enligt 1 § första stycket eller 4 § gäller 6 kap. 1 §
skadeståndslagen (1972:207).
Skadestånd enligt 2 § jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på
den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Bestämmande av skadestånd
6 § Vid bestämmande av ersättning för skada enligt 1, 2 eller 4 §§
tillämpas 5 kap. skadeståndslagen (1972:207).
När ersättning för sakskada bestäms enligt 2 § avräknas ett belopp om
3 500 kr.
Ägares skadeståndsansvar
7 § Har ägaren till en elektrisk starkströmsanläggning upplåtit nyttjande-
rätten till någon annan har han ändå samma ansvar för skada som skall
ersättas enligt denna lag som om han alltjämt innehaft anläggningen.
Ägaren är dock inte ansvarig med annan egendom än anläggningen och
vad som hör till den samt ingår i nyttjanderätten.
Den ersättning ägaren kan ha utgett i ett sådant fall som avses i första
stycket far han kräva tillbaka av anläggningens innehavare.
Preskription
8 § Talan mot en elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om
skadestånd enligt 1 § första stycket eller 4 § skall väckas inom två år från
det skadan inträffade.
Den som vill ha ersättning enligt 2 § skall väcka talan inom tre år från
det han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras
gällande. Talan om ersättning måste dock väckas inom tio år från det att
den som påstås vara skadeståndsskyldig tillhandahöll elen.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
293
Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.
Inledande bestämmelser
1 § Detta kapitel gäller överföring av el till konsumenter. Med
konsument avses en fysisk person till vilken el överförs huvudsakligen
för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.
2 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i detta kapitel är
till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne.
Avbrytande av överföring av el på grund av konsumentens avtalsbrott
3 § Överföring av el får avbrytas, om konsumenten försummar sina
skyldigheter och försummelsen utgör ett väsentligt avtalsbrott.
Innan överföringen avbryts skall konsumenten uppmanas att inom viss
skälig tid vidta rättelse och, i annat fall än som avses i
4 §, underrättas om att överföringen annars kan avbrytas. Sker rättelse
får överföringen inte avbrytas.
Om omständigheterna ger anledning att befara att ett avbrott skulle
medföra risk för personskada eller omfattande sakskada, får överföringen
inte avbrytas. Det gäller dock inte om konsumenten handlar otillbörligt.
4 § Om avtalsbrottet består i att konsumenten försummat att betala för
överföring av el eller leverans av el gäller, utöver vad som anges i 3 §, att
konsumenten sedan tiden för rättelse gått ut skall uppmanas att betala
inom tre veckor från det att han har delgetts uppmaningen och en
underrättelse om att överföringen annars kan avbrytas. Ett meddelande
om den uteblivna betalningen skall samtidigt lämnas till socialnämnden i
den kommun där konsumenten får el överförd.
Sker betalning eller är fordringen tvistig får överföringen inte
avbrytas. Överföringen får inte heller avbrytas om socialnämnden inom
den tid som anges i första stycket skriftligen har meddelat den som
lämnat underrättelsen att nämnden tar på sig betalningsansvaret för
skulden.
5 § Innehavaren av nätkoncessionen och elleverantören har rätt till
skälig ersättning av konsumenten för kostnader som föranleds av
åtgärder som nämns i 3 och 4 §§ .
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
fastställer formulär till underrättelse och meddelande som avses i 4 §
första stycket.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
294
Avbrytande av överföring av el av elsäkerhetsskäl m.m.
7 § Innehavaren av nätkoncession far avbryta överföringen av el, även
om det inte följer av bestämmelserna i 8 och 9 kap., for att vidta åtgärder
som är motiverade av elsäkerhetsskäl eller för att upprätthålla en god
drift- och leveranssäkerhet. Avbrottet får inte i något fall pågå längre än
åtgärden kräver.
Om innehavaren av nätkoncession kan förutse annat än kortvariga
avbrott i överföringen, skall konsumenten' underrättas i god tid före
avbrottet. Konsumenten skall underrättas personligen eller, om det är
lämpligt, genom anslag.
Skadestånd i vissa fall vid avbruten överföring av el
8 § Avbryts överföringen av el på grund av konsumentens försummelse
utan att förutsättningarna i 3 och 4 §§ är uppfyllda, har konsumenten rätt
till ersättning för skada av koncessionshavaren.
Har överföringen av el avbrutits på begäran av elleverantören skall
denne, i stället för koncessionshavaren, ersätta konsumenten för den
uppkomna skadan.
9 § Om innehavaren av nätkoncession inte har underrättat konsumenten
enligt 7 § andra stycket, har konsumenten rätt till ersättning för skada av
koncessionshavaren.
10 § Om överföringen av el avbryts utan att det beror på konsumentens
försummelse och utan att det finns rätt att avbryta överföringen enligt 7 §
första stycket, har konsumenten rätt till ersättning för skada av
koncessionshavaren om inte denne visar att avbrottet beror på ett hinder
utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med
och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror avbrottet på någon som koncessionshavaren har anlitat för att
utföra underhåll, reparation eller liknande arbete, är denne fri från
skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara
fri enligt första stycket.
11 § Skadestånd enligt 8 - 10 §§ omfattar ersättning för utgifter och
inkomstbortfall samt annan förlust på grund av avbrottet.
Om skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt betungande
med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan
skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Vid bedömningen skall
även beaktas föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter, den
skadeståndsskyldiges förutsättningar att förutse och hindra skadan samt
andra särskilda omständigheter.
12 § Konsumenten skall underrätta motparten om anspråk på ersättning
inom två år från det att skadan inträffade. Gör han inte det, har han
förlorat sin rätt till ersättning för den uppkomna skadan.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
295
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
Tillsyn
1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter eller
villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas, såvitt avser frågor
om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, av den
eller de myndigheter som regeringen bestämmer.
Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter
och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av nätmyndig-
heten.
2 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran fa de upplysningar och
ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. En begäran far förenas
med vite.
3 § En tillsynsmyndighet far meddela de förelägganden som behövs för
att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av
tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite.
Ett föreläggande som avser elsäkerhet gäller omedelbart.
Särskilt om tillsyn som avser elsäkerhet
4 § Tillsynsmyndigheten får
1. förordna om rättelse på vederbörandes bekostnad om någon inte
följer ett föreläggande enligt 3 § som är påkallat av elsäkerhetsskäl,
2. förbjuda användning av en elektrisk anläggning som är i ett sådant
skick eller används på ett sådant sätt att fara för person eller egendom
kan uppstå,
3. förbjuda tillhandahållande eller användning av elektriskt materiel
som är i ett sådant skick eller används på ett sådant sätt att fara för person
eller egendom kan uppstå eller som inte är kontrollerad, provad,
besiktigad eller dokumenterad enligt gällande föreskrifter,
4. förbjuda tillhandahållande av tjänster som innebär fara för person
eller egendom till följd av bristfällig eller felaktig installation av
elektriska starkströmsanläggningar.
Beslut enligt första stycket gäller omedelbart och får verkställas.
5 § För tillsyn som avser elsäkerhet har tillsynsmyndigheten rätt att få
tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder.
Om det behövs för tillsynen får tillsynsmyndigheten hos tillverkare,
importörer, grossister och detaljhandlare för provning ta ut ett eller flera
exemplar av en anordning, avsedd att anslutas till en elektrisk an-
läggning, eller elektrisk materiel som har införts eller skall införas på
marknaden.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om ersättning för uttaget prov och om skyldighet att
ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provning.
296
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen. Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
Avgifter
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
meddela föreskrifter om avgifter för myndighets verksamhet som sker
med stöd av denna lag.
A nsvarsbestämmelser
1 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet
1. bryter mot 2 kap. 1 eller 3 §,
2. bryter mot villkor som meddelats med stöd av 2 kap. 11 §, eller
3. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8 kap. 1 §
tredje stycket eller 9 kap. 1 § andra stycket.
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bryter mot 2 kap. 22 § eller
2. inte gör anmälan enligt 6 kap. 1 § i rätt tid eller i sådan anmälan
lämnar oriktig uppgift.
I ringa fall döms inte till ansvar.
2 § Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med
straff enligt brottsbalken.
3 § Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande döms inte till ansvar
enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.
4 § Elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till en
elektrisk anläggning eller elektrisk materiel som varit föremål för brott
enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart
oskäligt. I stället för sådan egendom kan värdet av egendomen förklaras
förverkat. Även utbytet av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat,
om det inte är uppenbart oskäligt.
Överklagande
5 § Beslut av nätmyndigheten enligt 2 kap. 23 - 25 §§, 3 kap. 3 §, 6 -
8 §§, 11, 12, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7 och 10 §§ samt 5 kap. 7, 10 och
11 §§, beslut av en tillsynsmyndighet enligt 12 kap. 2 och 3 §§ samt 4 §
första eller andra stycket samt beslut av den systemansvariga myndig-
heten om ersättning till den som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller
minska produktionen av el får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
297
20 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 136
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998, då lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och lagen
(1994:618) om handel med el. m.m. skall upphöra att gälla.
2. För en elanvändare som har debiterats kostnaden för en mätare med
tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten
enligt 2 § 10 mom. första stycket lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar skall 2§ 10 mom. andra
stycket nämnda lag alltjämt gälla.
3. I ärenden som har anhängiggjorts enligt 10 § lagen (1994:618) om
handel med el, m.m. skall äldre bestämmelser tillämpas.
4. Punkten 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617) om
ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar i dess lydelse enligt lagen (1994:1801) om
ändring i nämnda lag skall alltjämt gälla.
5. Punkterna 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:617)
om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar skall alltjämt gälla i ärenden där ansökan har
gjorts före den 1 januari 1996.
6. För ledningar som dragits fram före ikraftträdandet av denna lag
skall 5 b § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar alltjämt gälla.
7. Punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:618) om
handel med el, m.m. i dess lydelse enligt lagen (1995:1141) om ändring i
nämnda lag samt punkten 3 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1994:618) om handel med el, m.m. skall alltjämt gälla.
8. Om en ledning har dragits fram före den 1 juli 1982 tillämpas 2 kap.
24 § endast om ledningen var i bruk nämnda dag eller togs i bruk därefter
och återställningsåtgärder är påkallade ur allmän synpunkt.
Härigenom föreskrivs att i 20 §' kommunalskattelagen (1928:370)
orden ”lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar” skall bytas ut mot ”ellagen (1997:000)”.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
Senaste lydelse 1996:1219.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
298
Prop. 1996/97:136
Bilaga 13
Härigenom föreskrivs att i 15 och 19 §§ elberedskapslagen (1997:000)
orden ”lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar” skall bytas ut mot ”ellagen (1997:000)”.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
299
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-05-15
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäk-
ringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 24 april 1997 (Närings- och handels-
departementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över
förslag till
1 • ellag,
2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
3. lag om ändring i elberedskapslagen (1997:000).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Bengt Agartz
och hovrättsassessorn Anders Norin.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
1 kap.
I 2 § första stycket har tagits in en definition av begreppet elektrisk
anläggning. Härmed avses "en anläggning med däri ingående särskilda
föremål för produktion, överföring eller användning av el".
Ytterligare preciseringar av begreppet elektrisk anläggning ges i
författningskommentaren. Det sägs där bl.a. att begreppet omfattar
föremål av mer stationär natur och av en viss omfattning, t.ex. kraftverk,
transformatorstationer, telestationer och kraftledningar. Icke-stationära
föremål, sägs det vidare, kan på grund av sin omfattning ändå vara att
betrakta som elektriska anläggningar, exempelvis elektriska lok,
hamnkranar och mobila radiostationer. Utanför begreppet anläggning
faller enligt författningskommentaren lösa saker av inte alltför stor
omfattning, framför allt saker som ansluts till elnätet via en stickkontakt,
t.ex. handverktyg, hushållsmaskiner m.m.
I författningskommentaren anges också närmare vad som avses med
anläggning för "produktion", "överföring" respektive "användning" av el.
När det gäller anläggningar för användning av el sägs bl.a. att sådana
anläggningar börjar vid den punkt där elanvändaren tar ut el från
överföringsnätet för förbrukning och att de slutar i den punkt där elen
rent faktiskt förbrukas, t.ex. vid en stickkontakt.
Enligt Lagrådets mening kan mot lagtextens definition av begreppet
elektrisk anläggning invändas att den är knapphändig och svårligen kan
förstås utan hjälp av en kommentar. Även de preciseringar som har gjorts
i författningskommentaren reser invändningar.
Det är bl.a. otillfredsställande att låta klassificeringen av ett föremål -
huruvida det skall anses utgöra en anläggning eller ej - bero på om det är
fråga om ett föremål av "mer stationär natur" och av "en viss om-
fattning". För att få en något mindre suddig gränsdragning kan det
Prop. 1996/97:136
Bilaga 14
300
ifrågasättas att åtminstone låta alla icke-stationära föremål - oavsett
"omfattningen" - falla utanför begreppet anläggning.
2 kap.
10 § innehåller bestämmelser om vem som far beviljas nätkoncession.
Enligt paragrafens andra stycke far nätkoncession för en
utlandsförbindelse beviljas endast den som innehar nätkoncession för
stamnätet eller största delen därav.
Den nu återgivna bestämmelsen stämmer mindre väl med vad som
sägs i den allmänna motiveringen, avsnitt 9.3. Enligt den allmänna
motiveringen är avsikten att lagtextens bestämmelse skall utgöra en
huvudregel, från vilken vissa avsteg skall kunna göras. Som exempel på
sådana undantagssituationer nämns att en ansökan om koncession för
utlandsförbindelse avser en ledning med mindre betydelse for det
samlade överföringsnätet eller att en ansökan avser åtgärder avseende en
befintlig utlandsledning som redan har meddelats koncession.
För att man skall fa överensstämmelse mellan motiv och lagtext bör 10
§ andra stycket kompletteras med en undantagsbestämmelse.
2 kap. innehåller - som också framgår av kapitelrubriken - huvud-
sakligen bestämmelser om nätkoncession. I 16-20 §§ har emellertid tagits
in regler om något helt annat, nämligen flyttning av ledning i vissa fall.
Enligt Lagrådets mening bör dessa regler lämpligen flyttas så, att de står
sist i kapitlet, efter bestämmelserna om överlåtelse och upphörande av
nätkoncession. Lagrådet förordar också att 2 kap. far rubriken
"Nätkoncession m.m.".
I 21 § föreskrivs att en nätkoncession inte far överlåtas utan tillstånd av
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten.
Enligt vad som framkommit vid lagrådsforedragningen är avsikten att ett
bemyndigande för nätmyndigheten - på samma sätt som anges i 1 § andra
stycket - inte skall kunna avse en utlandsförbindelse. Detta bör enligt
Lagrådets mening framgå av lagtexten. 21 § föreslås få följande lydelse:
"En nätkoncession far inte överlåtas utan tillstånd av regeringen.
Regeringen far bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om
överlåtelse av nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse.
Vid prövning av en ansökan om överlåtelse av nätkoncession skall 10
§ tillämpas."
Enligt 22 § medges en koncessionshavare att tillfälligt ta en ledning,
som omfattas av nätkoncession för linje, ur bruk. Om den tillfälliga
avstängningen skall pågå i sammanlagt mer än tre år krävs tillstånd av
regeringen. Även i detta fall kan regeringen bemyndiga nätmyndigheten
att pröva frågan. Bemyndigandet bör, liksom är fallet med 21 §, inte
omfatta en utlandsförbindelse. Paragrafen bör efter vissa ytterligare
omformuleringar ges följande lydelse:
"En koncessionshavare får tillfälligt ta en ledning, som omfattas av
nätkoncession for linje, ur bruk. Ledningen får dock inte vara ur bruk
längre tid än sammanlagt tre år utan tillstånd av regeringen. Regeringen
far bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om tillstånd att tillfälligt
ta en ledning ur bruk, om ledningen inte utgör en utlandsförbindelse.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 14
301
Tillstånd enligt första stycket far inte meddelas, om det är olämpligt ur
elförsörjningssynpunkt. Ett tillstånd skall meddelas för viss tid."
1 23 § finns bestämmelser om återkallelse av en nätkoncession.
Paragrafen vinner i överskådlighet, om de två första styckena sam-
manförs till ett stycke.
I paragrafens tredje stycke anges att frågor om återkallelse av
nätkoncession prövas av nätmyndigheten. Ett undantag bör
föreskrivas för nätkoncession som avser en utlandsförbindelse, där
prövningen, i linje med vad som har föreslagits beträffande 21 och
22 §§, bör ankomma på regeringen.
Lagrådet föreslår att 23 § får följande lydelse:
"En nätkoncession far återkallas helt eller delvis,
1. om en ledning eller ett ledningsnät inte längre behövs för en säker
elför sörjning, eller
2. om koncessionshavaren i väsentlig mån inte fullgör sina skyl-
digheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd
av lagen eller enligt villkor i nätkoncessionen.Frågor om återkallelse av
nätkoncession prövas av nätmyndigheten. Avser nätkoncessionen en
utlandsförbindelse, prövas dock frågan om återkallelse av regeringen."
4 kap.
I 6 § föreskrivs att nättariffen för en enskild elanvändare under vissa
omständigheter skall utformas med hänsyn till var på regionledningen
elanvändarens uttagspunkt är belägen. Dessa föreskrifter utgör ett
undantag från vad som annars gäller enligt 4 kap. 5 §.
I 6 § första stycket anges att nättariffen skall utformas på det
angivna sättet, om nätmyndigheten meddelat tillstånd till det. Därefter
följer i andra stycket bestämmelser om att nätmyndigheten på ansökan av
nätkoncessionshavaren eller berörd elanvändare skall meddela tillstånd,
om vissa angivna omständigheter föreligger.
Enligt Lagrådets mening bör redan i första stycket anges att tillstånd
meddelas på ansökan av nätkoncessionshavaren eller berörd elanvändare.
En följdändring far sedan göras i andra stycket. 6 § första och andra
styckena föreslås fa följande utformning:
"Nättariffen för en enskild elanvändare, vars anläggning är ansluten till
en regionledning, skall, om nätmyndigheten på ansökan av nät-
koncessionshavaren eller berörd elanvändare har meddelat tillstånd till
det, utformas med hänsyn till var på regionledningen elanvändarens
uttagspunkt är belägen.
Tillstånd enligt första stycket far meddelas endast om den berörda ut-
tagspunkten fanns den 1 juli 1995 och ett avtal, innebärande att priset för
överföringen av el baseras bland annat på uttagspunktens belägenhet, til-
lämpades den 1 juli 1995."
5 kap.
7__§ behandlar leveransskyldigheten för innehavare av leverans-
koncessioner. I andra stycket föreskrivs enligt remissförslaget att
Prop. 1996/97:136
Bilaga 14
302
leveransskyldighet inte föreligger gentemot sådana elanvändare som
avses i 10 §. I 10 § första stycket föreskrivs bl.a. att andra leverantörer än
innehavaren av leveranskoncession far inom leveransområdet leverera el
till elanvändare som skriftligen gjort anmälan om det till
koncessionshavaren minst sex månader innan leveransen påbörjas.
Bestämmelsen i 7 § andra stycket jämförd med 10 § första stycket
synes kunna leda till resultatet att leveransskyldigheten upphör redan när
en elanvändare har gjort anmälan enligt 10 § till koncessionshavaren.
Detta torde inte vara avsikten. Lagrådet förordar därför att 7 § andra
stycket ges följande lydelse, varvid också beaktas att de två meningarna i
10 § första stycket bör bilda var sitt stycke:
"Leveransskyldighet föreligger inte gentemot sådana elanvändare till
vilka annan leverantör än innehavaren av leveranskoncession far leverera
el enligt 10 § andra eller tredje stycket."
9 kap.
1__§ innehåller en grundläggande bestämmelse om elsäkerhet.
Bestämmelsen gäller "elektriska anläggningar, elektriska anordningar
avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel och
elektriska installationer". Vad som avses med de olika begreppen
preciseras i författningskommentaren.
När det gäller elektriska installationer sägs i författningskommentaren
att begreppet främst avser den samlade utrustningen i en byggnad för att
distribuera elen inom byggnaden. Enligt Lagrådets uppfattning är det
naturligare att låta begreppet installation - åtminstone i första hand - syfta
på det sätt på vilket de olika komponenterna i en anläggning har kopplats
samman.
Vad som sägs om elektriska installationer i författningskommentaren
bör alltså justeras. Vidare bör ses till att det inte uppstår någon
motsättning mellan kommentaren till 9 kap. 1 § och kommentaren till 1
kap. 2 §, när det gäller innebörden av begreppet elektrisk anläggning (jfr
vad Lagrådet tidigare har anfört om detta begrepp).
10 kap.
10 kap. innehåller föreskrifter om skadestånd i samband med elverk-
samhet. Enligt vad som sägs i författningskommentaren har det bara
tagits in sådana föreskrifter som innebär avvikelser från "sedvanliga
skadeståndsrättsliga bestämmelser", främst bestämmelserna i
skadeståndslagen (1972:207). I den mån särskilda föreskrifter i ellagen
saknas, skall alltså allmänna skadeståndsbestämmelser gälla.
Enligt Lagrådets mening bör vad som sålunda sägs i författnings-
kommentaren framgå av lagtexten. Lagrådet förordar således att 1 §, som
innehåller regler om strikt skadeståndsansvar i vissa fall, inledas på
följande sätt:
"Har någon tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av el från
en starkströmsanläggning, skall skadan, även om det inte följer av
allmänna skadeståndsbestämmelser, ersättas...."
Prop. 1996/97:136
Bilaga 14
303
Lagrådet anser vidare att frågan om skadestånd vid driftstörning bör
regleras uttömmande i 4 §. Lagrådet föreslår att paragrafen far följande
lydelse:
"Har driften vid en elektrisk anläggning störts genom inverkan av el
från en annan sådan anläggning och vållar störningen personskada,
sakskada eller ren förmögenhetsskada, skall innehavaren av sistnämnda
anläggning ersätta skadan, om störningen har uppstått till följd av uppsåt
eller vårdslöshet från hans sida."
7 § innehåller bestämmelser om ägarens skadeståndsansvar i sådana
fall då ägaren upplåtit nyttjanderätten till en elektrisk starks-
trömsanläggning till någon annan. Av paragrafen framgår att ägaren
svarar för skada som skall ersättas enligt ellagen som om han alltjämt
innehaft anläggningen. Han är dock inte ansvarig med annan egendom än
anläggningen och vad som hör till den samt ingår i nyttjanderätten. Den
sistnämnda bestämmelsen har utformats med beaktande av att en
upplåtelse av nyttjanderätten kan avse såväl hela som delar av
starkströmsanläggningen. Paragrafen blir tydligare, om det redan i första
meningen anges att en upplåtelse kan vara total eller partiell. I samma
syfte bör man i andra stycket, som handlar om ägarens rätt att kräva
tillbaka utgivet skadestånd, byta ut orden "anläggningens innehavare"
mot ordet "nyttjanderättshavaren". Lagrådet föreslår att paragrafen ges
följande lydelse:
"Har ägaren till en elektrisk starkströmsanläggning upplåtit nyttjande-
rätten helt eller delvis till någon annan, svarar han ändå för skada som
skall ersättas enligt denna lag som om han alltjämt innehaft
anläggningen. Ägaren är dock inte ansvarig med annan egendom än som
har upplåtits.
Den ersättning ägaren kan ha ut gett i ett sådant fall som avses i första
stycket far han kräva tillbaka av nyttjanderättshavaren."
11 kap.
Kapitlet innehåller enligt sin rubrik särskilda bestämmelser om
överföring av el till konsumenter. I kapitlet finns dock även bes-
tämmelser om leverans av el. Detta bör i likhet med vad som föreslogs i
det betänkande som ligger till grund för remissförslaget framgå av
rubriken. Det bör också framgå av 1 §,
I bl.a. 3 § har tagits in bestämmelser om de förutsättningar som skall
föreligga för att överföring av el skall fa avbrytas. I paragrafens tredje
stycke anges att överföringen inte far avbrytas, om omständigheterna
"ger anledning att befara att ett avbrott skulle medföra risk för"
personskada eller omfattande sakskada. Det torde enligt Lagrådets
mening vara tillräckligt att föreskriva att omständigheterna "ger
anledning att befara".
Som remissförslaget har utformats ställs inga krav på omfattningen av
den personskada som man har anledning befara. Detta innebär att även
befarade, helt obetydliga personskador kan förhindra att överföringen av
el avbryts, trots att förutsättningarna i övrigt för ett avbrott föreligger.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 14
304
Lagrådet förordar därför att det skall vara fråga om "ej obetydlig per-
sonskada".
3 § tredje stycket bör ges följande lydelse:
"Om omständigheterna ger anledning att befara att ett avbrott skulle
medföra ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada, far
överföringen inte avbrytas. Det gäller dock inte, om konsumenten
handlar otillbörligt."
Enligt 6 § fastställer regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer formulär till underrättelse och meddelande som avses i
4 § första stycket. Enligt Lagrådets uppfattning bör det av bestämmelsen
framgå att underrättelser och meddelanden skall lämnas enligt visst
formulär. 6 § bör ges följande utformning:
"Underrättelser och meddelanden som avses i 4 § första stycket skall
lämnas enligt formulär som fastställs av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer."
I 11 § första stycket anges vad skadestånd på grund av felaktigt avbrott
av överföringen av el skall omfatta. Enligt andra stycket kan
skadeståndet jämkas, om skyldigheten att utge skadeståndet skulle vara
oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige. Det är här fråga om
skadestånd som en nätkoncessionshavare är skyldig att utge till en
konsument. Det finns visserligen en motsvarighet till jämkningsregeln i
bl.a. 34 § konsumentköplagen (1990:932), men förhållandena synes inte
vara likvärdiga. Konsumentköplagen gäller företag av mycket varierande
storlek, medan den skadeståndsskyldighet som föreskrivs i 11 kap. 8-10
§§ ellagen åvilar nätkoncessionshavare, som i allmänhet torde vara större
företag. Lagrådet ifrågasätter därför om det finns något behov av jämk-
ningsregeln i andra stycket.
12 kap.
I kapitlet ges bestämmelser om tillsynen över efterlevnaden av ellagen
och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen. Av
1 § framgår att tillsynen skall, såvitt avser frågor om elsäkerhet och
driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, utövas av den eller de
myndigheter som regeringen bestämmer och att tillsynen i övrigt skall
utövas av nätmyndigheten. Som ett led i tillsynsverksamheten far
tillsynsmyndigheten enligt 3 § meddela de förelägganden som behövs
för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av
tillsynen. Ett föreläggande som avser elsäkerhet gäller omedelbart. Enligt
5 § första stycket har tillsynsmyndigheten rätt att för tillsyn som avser
elsäkerhet få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock
inte bostäder.
Enligt Lagrådets mening synes det inte finnas skäl att begränsa de nu
redovisade föreskrifterna i 3 och 5 §§ till tillsyn som tar sikte på frågor
om elsäkerhet. Också tillsyn som gäller driftsäkerheten hos det nationella
elsystemet bör omfattas av regleringen. I 3 § andra stycket och 5 § första
stycket bör därför efter ordet "elsäkerhet" tillföras orden "eller
driftsäkerheten hos det nationella elsystemet". Som följd härav bör
rubriken före 4 § kompletteras på motsvarande sätt.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 14
305
13 kap.
I 5 § har tagits in bestämmelser om överklagande. 1 paragrafen anges
vilka beslut av nätmyndigheten, en tillsynsmyndighet och den
systemansvariga myndigheten som far överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Hur överklagande av andra beslut, som fattas med
stöd av lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, skall
ske anges inte. Enligt vad som har upplysts vid lagrådsföredragningen är
avsikten att bestämmelser härom skall meddelas av regeringen.
Det hade enligt Lagrådets mening varit en fördel om det av lagtexten
framgick vilka beslut i övrigt som far överklagas och i så fall till vem
överklagandet skall riktas ; jfr 13 kap. plan- och bygglagen (1987:10).
Om man inte väljer en sådan lösning, bör det i varje fall anges att
överklagandebestämmelser far meddelas av regeringen.
5 § bör i så fall kompletteras med ett andra stycke av följande
lydelse:
"Regeringen far meddela föreskrifter om överklagande av andra beslut
enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av
lagen."
Övergångsbestämmelserna
Punkt 3 bör förtydligas och ges följande lydelse: "I ärenden om
prisreglering enligt 10 § lagen (1994:618) om handel med el, m.m., som
är anhängiga vid den nya lagens ikraftträdande skall äldre bestämmelser
tillämpas."
Även punkt 6 bör förtydligas. Lagrådet föreslår följande lydelse: "För
ledningar som har dragits fram enligt vad som sägs i 5 b § lagen
(1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om elektriska an-
läggningar, skall 5 b § alltjämt gälla."
Enligt punkt 7 skall vissa övergångsbestämmelser till lagen (1994:618)
om handel med el, m.m., - till en del i dess lydelse enligt lagen
(1995:1141) om ändring i nämna lag - alltjämt gälla. Eftersom dessa
övergångsbestämmelser synes vara överspelade i och med utgången av år
1997, kan punkt 7 i de nu föreslagna övergångsbestämmelserna utgå.
Enligt förslaget skall en hänvisning i 20 § kommunalskattelagen till 1902
års lag bytas ut mot en hänvisning till den nya ellagen. I den aktuella
delen innebär 20 § kommunalskattelagen att avdrag inte får göras för
avgift enligt 18 § i 1902 års lag.
Lagrådet konstaterar att 18 § i 1902 års lag har upphävts genom SFS
1993:711. Den föreslagna ändringen kan därför inte göras. Det synes inte
heller finnas anledning att ta bort den ifrågavarande bestämmelsen i 20 §
kommunalskattelagen. Lagförslaget bör därför utgå.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 14
306
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1996/97:136
Bilaga 14
307
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 maj 1997
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Peterson,
Freivalds, Wallström, Tham. Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg,
Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow,
Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Sundström
Prop. 1996/97:136
Regeringen beslutar proposition 1996/97:136 Ny ellag.
308
Prop. 1996/97:136
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler
Ellagen (1997:000)
1 kap. 3 §, 2 kap. 4 §,
3 kap. 4 §, 5 §, 10 §, 15
§, 6 kap. 1 §, 8 kap. 1 -
3 §§, 9 kap. 1 §, 11 kap.
6§, 12 kap. 5-6 §§,
13 kap. 5 §
309
gotab 53381. Stockholm 1997