Prop.
1996/97:128
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 februari 1997
Lena Hjelm-Wallén
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I denna proposition föreslår regeringen att Sverige skall ansluta sig till
den i Geneve den 19 mars 1991 reviderade internationella konventionen
den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter (1991 års
konventionstext). Den nu gällande växtförädlarrättslagen (1971:392)
uppfyller inte de åtaganden som en anslutning till konventionstexten in-
nebär. Propositionen innehåller därför också ett förslag till en ny
växtförädlarrättslag som i vissa avseenden innebär en förstärkning av
ensamrätten till nya växtsorter. Förslaget innebär bl.a. ett bredare
skyddsomfång som är bättre anpassat till den moderna bioteknikens
möjligheter. Det föreslås att fler åtgärder som innebär utnyttjande av en
skyddad växtsort skall omfattas av kravet på ensamrättshavarens
tillstånd. Vidare föreslås att växtsorter av alla släkten och arter skall
kunna skyddas. Dessutom föreslås en ändrad instansordning, så att
beslut av Statens växtsortnämnd överklagas till Patentbesvärsrätten.
Lagen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 128
Prop. 1996/97:128
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 5
2 Lagtext ................................. 6
2.1 Förslag till växtförädlarrättslag .............. 6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:729) om
patentbesvärsrätten...................... 20
3 Ärendet och dess beredning .................... 23
4 Nuvarande ordning.......................... 25
4.1 Växtförädlarrättskonventionen efter 1978 års
revidering ........................... 25
4.2 Den svenska lagstiftningen ................. 28
4.2.1 Handläggning av en ansökan........... 34
4.2.2 Skyddstidens längd................. 40
4.2.3 Användande av sortbenämning ......... 40
4.2.4 Årsavgifter...................... 41
4.2.5 Efterkontroll..................... 42
4.2.6 Licens, överlåtelse m. m.............. 42
4.2.7 Växtförädlarrättens upphörande m. m.....45
4.2.8 Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.....47
4.2.9 Rättegångsbestämmelser ............. 50
4.2.10 Särskilda bestämmelser.............. 51
4.2.11 Bestämmelser till följd av EG-
växtförädlarrättens tillämplighet i Sverige ... 51
5 1991 års revision av växtförädlarrättskonventionen ......53
5.1 Växtförädlarrättens subjekt och objekt.......... 53
5.2 Konventionsstatemas allmänna förpliktelser....... 54
5.3 Villkor för skydd....................... 55
5.4 Ansökningsförfarandet.................... 57
5.5 Växtförädlarrättens omfattning............... 58
5.5.1 Förfaranden som förutsätter tillstånd......58
5.5.2 Ensamrättens tillämplighet på väsentligen
avledda och vissa andra växtsorter....... 60
5.5.3 Undantag....................... 61
5.5.4 Konsumtion av ensamrätten ........... 62
5.5.5 Inskränkningar, skyddstid m.m..........62
5.6 Sortbenämning ........................ 63
5.7 Ogiltighet och upphävande av växtförädlarrätt.....64
5.8 UPOV:s organisation..................... 64
6 Europeiska gemenskapens växtförädlarrätt............ 66
6.1 Inledning............................ 66
6.2 Växtförädlarrättens subjekt och objekt.......... 66
6.3 Villkor för skydd....................... 67
6.4
6.5
6.6
6.7
6.8
6.9
Ensamrättens omfattning och innebörd.......... 68
Ensamrättens varaktighet .................. 69
Gemenskapens växtförädlarrätt som
förmögenhetstillgång..................... 70
Ansöknings- och överprövningsförfarandet ....... 70
Intrång ............................. 71
Övergångsbestämmelser m.m................ 72
Prop. 1996/97:128
7 Frågor om en ny växtförädlarrättslagstiftning.......... 73
7.1 Skall Sverige ansluta sig till 1991 års
konventionstext?........................ 73
7.2 Hur skall 1991 års konventionstext införlivas med
svensk rätt? .......................... 77
7.3 Växtförädlarrättens objekt ................. 78
7.4 Växtförädlarrättens subjekt................. 80
7.5 Skyddsförutsättningama .................. 84
7.6 Ensamrättens omfattning .................. 88
7.7 Jordbruksundantag...................... 90
7.8 Patenträtten och jordbruksundantag............ 94
7.9 Skyddstidens längd...................... 96
7.10 Tvångslicens.......................... 97
7.11 Instansordningen ....................... 99
7.12 Övrigt............................. 102
8 Kostnader...............................
104
9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.......... 105
10 Författningskommentarer ..................... 109
10.1 Förslaget till växtförädlarrättslag ............ 109
10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:729) om
patentbesvärsrätten..................... 139
iilaga 1 Den internationella konventionen för skydd av
växtförädlingsprodukter i engelsk version och inofficiell svensk
översättning.................................. 141
iilaga 2 Sammanfattning av promemorian
219
iilaga 3 Promemorians lagförslag
220
iilaga 4 Förteckning över remissinstanser
234
iilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag
235
iilaga 6 Lagrådets yttrande
252
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari
1997 ..................................
259
Rättsdatablad
260 Prop. 1996/97:128
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner den i Geneve den 19 mars 1991 reviderade
internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av
växtförädlingsprodukter
2. antar regeringens förslag till
- en ny växtförädlarrättslag
- lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.
Prop. 1996/97:128
Prop. 1996/97:128
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Den som i Sverige har framställt en ny växtsort eller dennes
rättsinnehavare kan få ensamrätt att utnyttja växtsorten enligt denna lag
(växtförädlarrätt).
Den som utomlands har framställt en ny växtsort eller dennes rätts-
innehavare kan få växtförädlarrätt till växtsorten, om framställaren är
svensk medborgare eller har hemvist i Sverige.
Växtförädlarrätt kan också förvärvas av
1. den som har framställt en ny växtsort i en främmande stat som är
ansluten till den internationella konventionen den 2 december 1961 för
skydd av växtförädlingsprodukter eller i en stat som är medlem i en
mellanstatlig organisation som i sin tur är ansluten till denna konvention
eller av en sådan persons rättsinnehavare, eller
2. den som är medborgare eller har hemvist i en sådan stat och som i
annat fall än som anges under 1 har framställt en ny växtsort utomlands
eller av en sådan persons rättsinnehavare.
Första-tredje styckena gäller även den som har upptäckt och vidareut-
vecklat en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare.
Växtförädlarrätt förvärvas genom registrering av växtsorten.
2 § Regeringen får förordna att växtförädlarrätt får förvärvas även i
andra fall än som anges i 1 §, om det är av betydande intresse för
svensk folkförsörjning eller för den svenska växtodlingen.
Regeringen får vidare föreskriva om lagens tillämpning med avseende
på andra länder under förutsättning av ömsesidighet eller om det följer
av ett sådant avtal med en främmande stat eller mellanfolklig
organisation som riksdagen har godkänt.
3 § Med växtsort avses i denna lag en samling växter inom en och
samma botaniskt systematiska enhet av lägsta kända nivå, om denna
samling kan
1. definieras genom kännetecken som har sitt ursprung i en viss geno-
typ eller kombination av genotyper,
2. skiljas från varje annan grupp av växter genom åtminstone ett av
dessa kännetecken, och
3. betraktas som en enhet när det gäller dess lämplighet att förökas i
oförändrat skick.
Prop. 1996/97:128
1 § Växtförädlarrätten omfattar
1. den växtsort som registrerats i enlighet med vad som föreskrivs i
denna lag,
2. samlingar av växter som inte tydligt skiljer sig från den
registrerade sorten,
3. växtsorter som är väsentligen avledda från den registrerade sorten,
om den registrerade sorten inte i sin tur är väsentligen avledd, och
4. växtsorter som kan framställas endast genom upprepad användning
av den registrerade sorten.
En växtsort skall anses som väsentligen avledd om den
1. till övervägande del har avletts från den ursprungliga sorten, eller
från en sort som i sig till övervägande del är avledd från den
ursprungliga sorten, och då har bibehållit de väsentliga kännetecken
som är ett resultat av den ursprungliga sortens genotyp eller
kombination av genotyper,
2. klart kan särskiljas från den ursprungliga sorten, och
3. bortsett från de skillnader som beror på avledningsförfarandet
överensstämmer med den ursprungliga sorten när det gäller de
väsentliga kännetecken som är ett resultat av den ursprungliga sortens
genotyp eller kombination av genotyper.
2 § Med de undantag som anges i 3 och 4 §§ innebär växtförädlarrätten
att ingen utan samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten får utnyttja
en växtsort eller en annan samling växter som omfattas av
växtförädlarrätten genom att
1. producera eller reproducera förökningsmaterial,
2. bearbeta förökningsmaterial för förökningsändamål,
3. bjuda ut förökningsmaterial till försäljning,
4. sälja eller på något annat sätt tillhandahålla förökningsmaterial,
5. exportera förökningsmaterial från Sverige,
6. importera förökningsmaterial till Sverige, eller
7. lagerhålla förökningsmaterial för något av de ändamål som anges
under 1-6.
Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har haft någon rimlig
möjlighet att göra sin rätt gällande med avseende på visst
förökningsmaterial, får ingen utan hans eller hennes samtycke utnyttja
växtsorten genom att vidta sådana åtgärder som anges i första stycket
1-7 med skördat material som har framställts med hjälp av detta
förökningsmaterial.
3 § Växtförädlarrätten omfattar inte
1. utnyttjande som sker privat och för icke-kommersiella ändamål,
2. utnyttjande för experiment, och
3. utnyttjande för framställning av nya växtsorter.
4 § Växtförädlarrätten omfattar inte utnyttjande av växtmaterial som
har bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet av innehavaren av växtförädlarrätten eller med Prop. 1996/97:128
dennes samtycke.
Första stycket gäller inte utnyttjande som innefattar export av
växtmaterial som kan användas för förökningsändamål, om exporten
sker till ett främmande land där sorter av växtsläktet eller växtarten i
fråga inte kan skyddas och det exporterade materialet inte är avsett för
slutlig förbrukning.
5 § Vad som sägs om undantag från ensamrätten i artikel 14 i rådets
förordning (EG) nr 2100/941 av den 27 juli 1994 om gemenskapens
växtförädlarrätt och i de tillämpningsföreskrifter som har meddelats med
stöd av artikeln skall också tillämpas på en växtsort som registrerats
enligt denna lag. Vad som i artikeln och tillämpningsföreskrifterna sägs
om gemenskapens växtförädlarrätt skall avse växtförädlarrätt enligt
denna lag.
1 § En växtsort får registreras endast om den är
1- ny,
2. särskiljbar,
3. enhetlig med avseende på dess väsentliga kännetecken och
4. stabil.
2 § En växtsort skall anses som ny, om inte förökningsmaterial eller
skördeprodukter av sorten med samtycke från förädlaren eller dennes
rättsinnehavare har sålts eller på annat sätt avyttrats till andra i syfte att
utnyttja sorten
1. här i landet tidigare än ett år före dagen för registreringsansökan,
2. utomlands tidigare än sex år före dagen för registreringsansökan,
när denna gäller träd eller vin, eller
3. utomlands tidigare än fyra år före dagen för registreringsansökan,
när denna gäller något annat växtslag än träd eller vin.
3 § En växtsort skall anses som särskiljbar, om den tydligt skiljer sig
från andra sorter som är kända vid tidpunkten för registreringsansökan.
En växtsort skall anses som känd, om material av den yrkesmässigt
bjudits ut till försäljning, sålts eller på annat sätt tillhandahållits.
Växtsorten skall också anses som känd, om den registrerats för
växtförädlarrätt, tagits in i en officiell sortlista, förekommer i en
allmänt tillgänglig referenssamling, beskrivits i en allmänt tillgänglig
skrift eller på något annat sätt kommit till allmänhetens kännedom.
Även en växtsort som inte har kommit till allmänhetens kännedom
skall anses som känd, om en ansökan om ensamrätt eller om intagning
i officiell sortlista har gjorts i något land och ansökan senare bifalls.
‘EGT nr L 227, 1.9.1994, s.l
4 § Vid bedömningen av om en växtsort är enhetlig bortses från de Prop. 1996/97:128
variationer som kan förväntas med hänsyn till särskilda förhållanden vid
sortens förökning.
5 § En växtsort skall anses som stabil, om dess väsentliga kännetecken
förblir oförändrade efter upprepad förökning eller, när sorten har en
särskild förökningscykel, vid slutet av varje sådan cykel.
6 § Har sökanden eller någon från vilken sökanden härleder sin rätt
tidigare ansökt om skydd för växtsorten i någon stat som är ansluten till
den internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av
växtförädlingsprodukter och söks registrering här i landet inom tolv
månader från den dag då ansökan gjordes i den främmande staten, skall
vid tillämpningen av 2-5 §§ den här ingivna ansökan anses gjord
samtidigt med ansökan i den främmande staten, om sökanden yrkar det.
Sådan prioritet får även medges från en ansökan om skydd som har
gjorts i en annan främmande stat, om motsvarande prioritet från en
svensk ansökan om skydd för växtsort medges i den staten och om den
där gällande lagstiftningen i huvudsak stämmer överens med
konventionen. Om skydd har sökts i flera främmande stater, räknas
tolvmånadersfristen från den dag då den första ansökan om skydd
gjordes.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva i vilken ordning ett yrkande om prioritet skall framställas och
vilka handlingar som skall ges in till stöd för yrkandet. Om dessa
föreskrifter inte iakttas, gäller inte rätten till prioritet.
7 § En växtsort får inte registreras, om den redan är registrerad för
gemenskapens växtförädlarrätt enligt rådets förordning (EG) nr 2100/94
av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt.
1 § En registrerad växtsort skall ha en sortbenämning. Denna skall göra
det möjligt att skilja växtsorten från andra sorter.
En sortbenämning får inte godtas, om den
1. består av enbart siffror, såvida det inte är fast praxis att beteckna
sorter på det sättet,
2. uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten,
3. strider mot lag eller annan författning eller mot allmän ordning
eller är ägnad att väcka förargelse,
4. kan förväxlas med en sortbenämning som för en sort inom
växtarten eller en näraliggande växtart införts i eller föreslagits för
införande i växtsortregistret, ett motsvarande utländskt register eller en
annan officiell sortlista eller som används på förökningsmaterial av en
sådan sort,
5. kan förväxlas med ett varumärke, ett namn, en firma eller någon
annan beteckning för vilken någon annan än sökanden har skydd och
som skulle ha utgjort hinder mot att registrera sortbenämningen som Prop. 1996/97:128
varumärke för material av en växtsort eller för varor av liknande slag,
6. kan förväxlas med ett sådant varumärke för material av en växtsort
eller för varor av liknande slag för vilket sökanden har skydd.
Regeringen får under förutsättning av ömsesidighet förordna att en
sortbenämning som har registrerats eller sökts registrerad i en
främmande stat skall registreras i Sverige trots första och andra
styckena, om det inte finns synnerliga skäl mot detta.
2 § Den som bjuder ut förökningsmaterial av en registrerad växtsort till
försäljning eller på något annat sätt tillhandahåller sådant material skall
använda den registrerade sortbenämningen. Detta gäller även sedan
skyddstiden har gått ut eller växtförädlarrätten av någon annan
anledning har upphört.
En registrerad benämning på en sort eller en med denna för-
växlingsbar benämning får inte användas för en annan sort av samma
eller närstående växtart eller för material av en sådan sort så länge
registreringen av benämningen består.
1 § Registrering enligt denna lag sker i det växtsortregister som förs av
Statens växtsortnämnd.
När en växtsort registreras skall även sortens benämning registreras.
2 § En ansökan om registrering av en växtsort skall göras skriftligen
hos Växtsortnämnden.
Ansökan skall innehålla
1. en tydlig beskrivning av sorten med särskilt angivande av det eller de
kännetecken som skiljer sorten från andra sorter,
2. uppgift om sortens härstamning,
3. förslag till benämning på sorten, och
4. uppgift om förädlarens namn.
Om någon annan än förädlaren söker registrering, skall sökanden
styrka sin rätt till sorten.
Till ansökan skall fogas en av sökanden egenhändigt underskriven
försäkran på heder och samvete att sorten, såvitt sökanden känner till,
inte före den dag då ansökan görs eller enligt 3 kap. 6 § skall anses ha
blivit gjord har avyttrats på ett sådant sätt att den enligt 3 kap. 2 § inte
skall anses som ny.
I samband med ansökan skall sökanden tillhandahålla växtmaterial av
sorten i den mängd som behövs för att prova sorten.
Sökanden skall betala föreskriven ansökningsavgift.
3 § En ansökan får gälla registrering av endast en växtsort.
4 § Växtsortnämnden får förelägga en sökande som inte har hemvist i
Sverige att för sig ställa ett ombud som har hemvist inom Europeiska
10
ekonomiska samarbetsområdet och att anmäla detta hos nämnden. Prop. 1996/97:128
Ombudet skall ha behörighet att ta emot delgivning i ärendet.
Underlåter sökanden att följa föreläggandet, får delgivning ske genom
att handlingen med posten sänds till sökanden under dennes senaste
kända adress.
5 § Om sökanden inte har iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan
eller om det finns något annat hinder för bifall till ansökan, skall
sökanden föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidta rättelse.
Om sökanden underlåter att inom förelagd tid ge in yttrande eller
vidta rättelse, skall ansökan avskrivas. En upplysning om detta skall tas
in i föreläggandet.
6 § Finns det något hinder för bifall till ansökan även efter det att
sökanden yttrat sig och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över
hindret, skall ansökan avslås, om det inte finns anledning att ge
sökanden ett nytt föreläggande.
7 § Om någon inför Växtsortnämnden påstår sig ha bättre rätt till
växtsorten än sökanden och är saken oviss, kan nämnden förelägga
honom eller henne att väcka talan vid allmän domstol inom viss tid vid
påföljd att påståendet annars lämnas utan avseende vid ansökans
fortsatta prövning.
Om en tvist om bättre rätt är inledd vid domstol, kan registre-
ringsansökan förklaras vilande i väntan på att målet slutligt avgörs.
8 § Om någon inför Växtsortnämnden visar att han eller hon har bättre
rätt till växtsorten än sökanden, skall nämnden på yrkande överföra
ansökan på honom eller henne. Den som får ansökan överförd på sig
skall betala ny ansökningsavgift.
Om överföring yrkas, får ansökan inte avskrivas, avslås eller bifallas
förrän yrkandet slutligt har prövats.
9 § Om ansökan är fullständig och det inte finns något hinder för
registrering, skall Växtsortnämnden kungöra ansökan för att bereda
allmänheten tillfälle att framställa invändningar mot ansökan.
Invändningar skall göras skriftligen hos Växtsortnämnden inom den
tid som nämnden bestämmer.
10 § Växtsortnämnden skall se till att material av växtsorten provas, om
inte detta av särskilda skäl är onödigt. Sökanden skall betala föreskriven
avgift för utförd provning.
11 § Sedan tiden för att framställa invändning mot ansökan har gått ut
och provning med material av växtsorten har slutförts skall ansökan tas
upp till fortsatt prövning. Vid denna prövning är 4-8 §§ tillämpliga.
Sökanden skall ges tillfälle att yttra sig över framställda invändningar
och utförd provning.
11
12 § Om en ansökan om registrering av en växtsort bifalls och beslutet Prop. 1996/97:128
vinner laga kraft, skall sorten tas in i växtsortregistret och
registreringen kungöras.
Avskrivs eller avslås en ansökan som har kungjorts enligt 9 §, skall
beslutet kungöras sedan det vunnit laga kraft.
1 § Växtförädlarrätten gäller från den dag då ansökan om registrering
bifölls och kan upprätthållas under 25 år räknat från och med den
1 januari året efter det då beslutet om registrering vann laga kraft. I
fråga om potatis, träd och vin kan dock växtförädlarrätten upprätthållas
under 30 år räknat från samma tidpunkt.
2 § För växtförädlarrätten skall det för varje kalenderår betalas en
föreskriven årsavgift. Denna skall betalas från och med året efter det då
ansökan om registrering bifölls.
Årsavgiften skall betalas senast första dagen på det kalenderår
avgiften avser. Senaste dag för att betala årsavgift för ett år som har
börjat innan växtsorten har registrerats eller inom två månader därefter
infaller dock först två månader efter dagen för registreringen. Årsav-
giften får inte betalas innan registrering har skett och inte heller tidigare
än sex månader före det kalenderår som avgiften avser.
Årsavgiften får, med den förhöjning som är föreskriven, betalas inom
sex månader efter förfollodagen.
3 § För att kontrollera att en registrerad växtsort är stabil får Statens
växtsortnämnd förelägga innehavaren av växtförädlarrätten att
tillhandahålla nämnden förökningsmaterial av sorten samt nödvändiga
handlingar och upplysningar.
1 § Har innehavaren av en växtförädlarrätt medgett någon annan rätt att
utnyttja en registrerad växtsort (licens), får denne överlåta sin rätt
vidare endast om innehavaren har medgett det.
Ingår licensen i en rörelse, får licensen dock överlåtas i samband med
överlåtelse av rörelsen eller en del av den, om inte något annat har
avtalats. Om licensen överlåts på ett sådant sätt, fortsätter ändå över-
låtaren att svara för att licensavtalet fullgörs.
2 § Har växtförädlarrätten övergått på någon annan eller har licens
upplåtits eller överlåtits, skall på begäran och mot föreskriven avgift
anteckning om detta göras i växtsortregistret. Om det visas att en licens
som har antecknats i registret upphört att gälla, skall också detta
antecknas. 12
Första stycket gäller även i fråga om tvångslicenser.
I ett mål eller ärende om växtförädlarrätt anses den som innehavare Prop. 1996/97:128
av växtförädlarrätten som senast har blivit införd i växtsortregistret i
denna egenskap.
3 § Förses inte marknaden med förökningsmaterial av en registrerad
växtsort på skäliga villkor och i den omfattning som är motiverad med
hänsyn till allmänt intresse och finns det inte någon godtagbar anledning
till underlåtenheten, kan den som här i landet vill utnyttja en registrerad
växtsort få tvångslicens till detta. En tvångslicens innefattar även rätt att
av innehavaren av växtförädlarrätten få förökningsmaterial av sorten i
den omfattning som är skälig.
4 § En tvångslicens får inte meddelas någon annan än den som kan
antas ha förutsättningar att utnyttja växtsorten på ett godtagbart sätt och
i överensstämmelse med licensen.
En tvångslicens utgör inte något hinder för innehavaren av
växtförädlarrätten att själv utnyttja sorten eller att upplåta licens. En
tvångslicens kan övergå till någon annan endast tillsammans med en
rörelse där den utnyttjas eller var avsedd att utnyttjas.
5 § En tvångslicens meddelas av allmän domstol, som även bestämmer
i vilken omfattning växtsorten får utnyttjas samt fastställer ersättningen
och övriga villkor för licensen. När väsentligt ändrade förhållanden
motiverar det, kan domstolen på yrkande upphäva licensen eller
fastställa nya villkor för den.
1 § Betalas inte årsavgift enligt vad som föreskrivs i 6 kap. 2 §, är
växtförädlarrätten förfallen från och med den 1 januari det år för vilket
avgift inte betalats. Statens växtsortnämnd skall då också avregistrera
växtsorten.
2 § Om innehavaren av växtförädlarrätten skriftligen hos
Växtsortnämnden avstår från växtförädlarrätten, skall nämnden
avregistrera växtsorten.
Om växtförädlarrätten är utmätt, belagd med kvarstad eller tagen i
anspråk genom betalningssäkring eller om en tvist om överföring av
registreringen pågår, får sorten inte avregistreras på begäran av
innehavaren av växtförädlarrätten så länge utmätningen, kvarstaden eller
betalningssäkringen består eller tvisten inte blivit slutligt avgjord.
3 § Allmän domstol skall på talan om det häva registreringen av en
växtsort, om
1. växtsorten på ansökningsdagen eller, om innehavaren av
växtförädlarrätten åtnjutit prioritet, på den dag från vilken prioritet har
getts inte uppfyllde kravet på nyhet i 3 kap. 2 § eller kravet på
särskiljbarhet i 3 kap. 3 §,
13
2. växtsorten vid den tidpunkt som anges under 1 inte uppfyllde Prop. 1996/97:128
kravet på enhetlighet i 3 kap. 4 § eller kravet på stabilitet i 3 kap. 5 §,
såvida sorten har registrerats huvudsakligen på grundval av
upplysningar som sökanden tillhandahållit,
3. växtsorten har registrerats i strid med 3 kap. 7 §, eller
4. växtsorten har registrerats för någon som inte var berättigad till det
och talan inte har väckts om överföring av registreringen.
En registrering får inte hävas på den grunden att den som fått
registreringen har haft rätt till bara en viss andel i växtförädlarrätten.
4 § Har en växtsort registrerats för någon annan än den som är
berättigad till det enligt 1 kap. 1 §, skall domstolen på talan av den
berättigade överföra registreringen på honom eller henne. Talan skall
väckas inom den tid som anges i 5 §.
5 § Talan enligt 3 § första stycket 4 som grundas på att en växtsort har
registrerats för någon annan än den som är berättigad till det får föras
endast av den som påstår sig vara berättigad till sorten. Talan skall
väckas inom ett år efter det att käranden fått kännedom om
registreringen och de övriga omständigheter på vilka talan grundas. Om
innehavaren av växtförädlarrätten var i god tro när sorten registrerades
eller när växtförädlarrätten övergick på honom eller henne, får talan
inte väckas senare än tre år efter registreringen.
I övriga fall får talan enligt 3 § föras av var och en som förorsakas
någon nackdel av registreringen och, om det är motiverat från allmän
synpunkt, av den myndighet som regeringen bestämmer.
6 § Växtsortnämnden skall avregistrera en växtsort, om
1. sorten inte längre uppfyller kraven i 3 kap. på enhetlighet och
stabilitet, eller
2. innehavaren av växtförädlarrätten inte har följt ett föreläggande
enligt 6 kap. 3 § och underlåtenheten utgör hinder för tillförlitlig
efterkontroll.
7 § Om en sortbenämning har registrerats i strid med denna lag och om
skälet mot registrering kvarstår, skall Växtsortnämnden registrera en ny
benämning för växtsorten. Detsamma gäller om en registrerad
sortbenämning uppenbarligen blivit ägnad att vilseleda allmänheten eller
blivit stridande mot allmän ordning eller ägnad att väcka förargelse.
Innehavaren av växtförädlarrätten skall i fall som avses i första
stycket ges tillfälle att föreslå en ny benämning.
En registrerad benämning på en sort för vilken skyddstiden gått ut
eller växtförädlarrätten på annat sätt upphört får på begäran av inne-
havaren av växtförädlarrätten eller då det annars finns anledning till det
efter prövning av Växtsortnämnden avregistreras, om benämningen inte
längre används.
8 § I artikel 92.2 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli
1994 om gemenskapens växtförädlarrätt finns särskilda bestämmelser
14
som gäller då en växtsort registrerats för gemenskapens växtförädlarrätt Prop. 1996/97:128
efter det att sorten registrerats enligt denna lag.
1 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gör intrång i en växt-
förädlarrätt döms till böter eller fängelse i högst två år. Den som har
överträtt ett vitesförbud enligt 2 § får inte dömas till ansvar för intrång
som omfattas av förbudet.
För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till
ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra
stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av
särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt.
2 § På yrkande av innehavaren av växtförädlarrätten eller den som på
grund av licens har rätt att utnyttja växtsorten får allmän domstol vid
vite förbjuda den som gör intrång i växtförädlarrätten att fortsätta in-
trånget.
3 § Om käranden visar sannolika skäl för att intrång i växtförädlarrätten
förekommer och om det skäligen kan befaras att svaranden genom att
fortsätta intrånget förringar värdet av ensamrätten till växtsorten, får
domstolen meddela vitesförbud för tiden intill dess att målet slutligt
avgjorts eller något annat har beslutats. Innan ett sådant förbud med-
delas skall svaranden ha fått tillfälle att yttra sig, om inte ett dröjsmål
skulle medföra risk för skada.
Ett förbud enligt första stycket får meddelas endast om käranden
ställer säkerhet hos domstolen för den skada som kan tillfogas
svaranden. Kan käranden inte ställa sådan säkerhet, får domstolen befria
käranden från detta. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av domstolen, om den inte
har godkänts av svaranden.
När målet avgörs skall domstolen pröva om förbud som har meddelats
enligt första stycket fortfarande skall bestå.
4 § I fråga om överklagande av beslut enligt 3 § samt i fråga om
handläggningen i högre domstol gäller vad som föreskrivs i rätte-
gångsbalken om överklagande av beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.
5 § Talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om
förbudet. I samband med en sådan talan får talan föras om nytt
vitesförbud.
6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i en
växtförädlarrätt skall betala skälig ersättning för utnyttjandet av
växtsorten samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har
medfört. När ersättningens storlek bestäms skall hänsyn tas även till det
15
intresse som innehavaren av växtförädlarrätten har av att intrång inte Prop. 1996/97:128
görs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk
betydelse.
Den som gör intrång i en växtförädlarrätt utan uppsåt eller oaktsamhet
skall betala ersättning för utnyttjandet av sorten, om och i den
utsträckning det är skäligt.
Talan om ersättning får endast avse skada under de fem senaste åren
innan talan väcktes. Om talan inte förs inom den tid som nu har sagts,
är rätten till ersättning förlorad.
7 § På yrkande av den som har lidit intrång i en växtförädlarrätt får
domstolen efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång
besluta att sådant växtmaterial som intrånget gäller skall lämnas ut mot
lösen till den som har lidit intrånget eller förstöras samt att ett föremål
vars användande skulle innebära intrång skall på visst sätt ändras eller
förstöras. Vad som nu har sagts gäller inte mot den som i god tro har
förvärvat materialet eller särskild rätt till det och som inte själv har
gjort intrång i växtförädlarrätten.
8 § Egendom som avses i 7 § får tas i beslag, om det skäligen kan antas
att ett brott enligt 1 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas
reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.
Trots vad som sägs i första stycket kan domstolen på yrkande besluta
att innehavare av material som avses där skall få förfoga över materialet
mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt.
Bestämmelserna i 7 § och i första och andra styckena tillämpas också
i fråga om försök och förberedelse enligt 1 § andra stycket.
9 § Utnyttjar någon en växtsort som avses med en ansökan om
registrering, skall vad som sägs om intrång i växtförädlarrätt tillämpas,
om ansökan leder till registrering. För ett sådant utnyttjande får dock
inte dömas till ansvar. Ersättning för skada på grund av utnyttjande som
sker innan ansökan har kungjorts enligt 5 kap. 9 § får bestämmas endast
enligt 6 § andra stycket.
Trots 6 § tredje stycket är rätten till ersättning inte förlorad, om talan
väcks senast ett år efter det att växtförädlarrätten registrerades.
10 § Om registreringen av en växtsort har hävts genom en dom som har
vunnit laga kraft, får domstolen inte döma till påföljd eller besluta om
någon arman åtgärd enligt 1-9 §§.
Förs talan om intrång i en växtförädlarrätt och gör den mot vilken
talan förs gällande att registreringen bör hävas, skall domstolen på
dennes yrkande förklara målet vilande i avvaktan på att frågan om
hävning av registreringen slutligt prövas. Om talan om detta inte har
väckts, skall domstolen i samband med vilandeförklaringen förelägga
den mot vilken talan om intrång förs viss tid inom vilken talan om
hävning skall väckas.
16
11 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 2 § Prop. 1996/97:128
döms till böter och skall ersätta den skada som uppkommer. Om
oaktsamheten är ringa, döms inte till ansvar. I sådana fall kan
ersättningen jämkas.
1 § Innehavaren av en växtförädlarrätt eller den som på grund av licens
har rätt att utnyttja en växtsort får föra talan om att det skall fastställas
om registreringen ger skydd mot någon annan. En förutsättning för
detta är att ovisshet råder om förhållandet och att detta är till nackdel
för innehavaren av växtförädlarrätten eller licenstagaren.
Under samma villkor får den som bedriver eller avser att bedriva
verksamhet föra talan mot en innehavare av en växtförädlarrätt om att
det skall fastställas om det finns hinder för verksamheten på grund av
registreringen.
Om det i ett mål som avses i första stycket görs gällande att
registreringen bör hävas, skall 9 kap. 10 § andra stycket tillämpas.
2 § Den som vill väcka talan om hävning av registreringen av en
växtsort, om överföring av en registrering eller om meddelande av
tvångslicens skall anmäla detta till Statens växtsortnämnd samt
underrätta var och en som enligt växtsortregistret innehar licens att
utnyttja sorten. Om en licenstagare vill väcka talan om intrång i
växtförädlarrätten eller om fastställelse enligt 1 § första stycket, skall
licenstagaren underrätta innehavaren av växtförädlarrätten om detta.
Underrättelseskyldigheten skall anses fullgjord när en underrättelse i
rekommenderad försändelse har sänts under den adress som antecknats
i växtsortregistret.
Om det inte visas när talan väcks att anmälan eller underrättelse har
gjorts, skall käranden ges tid till detta. Försitter käranden denna tid, får
talan inte tas upp till prövning.
3 § Om det enligt rättegångsbalken inte finns någon behörig domstol för
en ulan om bättre rätt till en växtsort, om hävning av registreringen av
en växtsort, om överföring av sådan registrering, om tvångslicens eller
om fastställelse enligt 1 §, skall ulan väckas vid Stockholms tingsrätt.
4 § Domstolen skall sända en kopia av en dom eller ett slutligt beslut i
mål enligt denna lag till Växtsortnämnden.
5 § Växtsortnämndens slutliga beslut får överklagas av den som beslutet
angår, om det har gått honom eller henne emot.
Ett beslut genom vilket ansökan om registrering bifalls får dock
överklagas endast av den som i behörig ordning har framställt en
invändning mot ansökan. Återkallar invändaren sitt överklagande, får
detta ändå prövas, om det finns särskilda skäl.
2 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 128
Ett beslut genom vilket ett yrkande om överföring enligt 5 kap. 8 § Prop. 1996/97:128
har bifallits får överklagas av sökanden. Den som har framställt
yrkande om överföring får överklaga ett beslut genom vilket yrkandet
avslagits.
6 § Ett beslut av Växtsortnämnden överklagas till Patentbesvärsrätten
inom två månader från beslutets dag.
Ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten överklagas till
Regeringsrätten inom två månader från beslutets dag. Därvid tillämpas
35-37 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) om överklagande av
kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift
om att det krävs särskilt tillstånd för prövning av överklagande till
Regeringsrätten och om de grunder på vilka ett sådant tillstånd
meddelas.
1 § En innehavare av en växtförädlarrätt som inte har hemvist i Sverige
skall ha ett ombud som är bosatt här i landet. Ombudet skall ha
behörighet att för innehavaren av växtförädlarrätten ta emot delgivning
av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om
växtförädlarrätt med undantag av stämning i brottmål och av
föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet
skall anmälas till växtsortregistret och antecknas där.
Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har anmält något ombud
enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling
som skall delges sänds till honom eller henne under den i
växtsortregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte
är antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålls
tillgänglig hos Statens växtsortnämnd och genom att ett meddelande om
detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs i en
publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när
det som nu har sagts har blivit fullgjort.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om storleken på avgifter enligt denna lag.
3 § Regeringen får föreskriva att växtsorter som det söks registrering
för får genomgå provning hos en myndighet i någon annan stat eller hos
en internationell institution. Regeringen får vidare föreskriva att
personer som söker registrering för en sort för vilken de tidigare sökt
registrering i någon annan stat skall vara skyldiga att redovisa vad myn-
digheten i den staten delgett dem om prövningen av villkoren för
registrering.
18
Prop. 1996/97:128
1 § Den som ger in en ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt till
Statens växtsortnämnd för vidare befordran enligt artikel 49.2 i rådets
förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens
växtförädlarrätt skall betala en avgift med det belopp som regeringen
bestämmer.
t
2 § Vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt tillämpas
bestämmelserna i 9 kap. 1 § om ansvar för intrång i en växtförädlarrätt.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Genom
lagen upphävs växtförädlarrättslagen (1971:392).
2. Denna lag skall tillämpas även på växtsorter som är registrerade
vid tidpunkten för ikraftträdandet eller som registreras på grund av
ansökningar som har gjorts innan dess, om inte annat följer av vad som
föreskrivs nedan.
3. En registreringsansökan som har kungjorts före ikraftträdandet
skall behandlas och avgöras enligt äldre bestämmelser.
4. De nya bestämmelserna tillämpas inte när det gäller åtgärder som
har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet.
5. 2 kap. 4 § andra stycket i den nya lagen gäller inte växtmaterial
som har bringats i omsättning enligt 4 § tredje stycket i den äldre lagen.
6. Frågan om hävande av registrering av en växtsort som har
registrerats enligt äldre bestämmelser skall bedömas enligt de äldre
bestämmelserna.
7. Om någon före ikraftträdandet har börjat utnyttja växtmaterial på
ett sätt som inte fordrade samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten
enligt äldre bestämmelser men som fordrar sådant samtycke enligt
denna lag, får han eller hon trots de nya bestämmelserna i nödvändig
och sedvanlig utsträckning fortsätta den planerade verksamheten, dock
längst till fem år efter ikraftträdandet. Sådan rätt har under motsvarande
förutsättningar även den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att
utnyttja växtsorten.
8. Om ansökan om registrering avser en växtsort på vilken äldre
bestämmelser inte var tillämpliga och ansökan görs inom ett år efter
denna lags ikraftträdande, skall tidsfristen i 3 kap. 2 § 1 vara fyra år i
stället för ett år.
9. I fråga om beslut av Växtsortnämnden som har meddelats före
ikraftträdandet skall äldre bestämmelser om överklagande tillämpas.
19
Härigenom föreskrivs att 1, 4 och 17 §§ lagen (1977:729) om
patentbesvärsrätten skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:128
Nuvarande lydelse
Patentbesvärsrätten prövar
som förvaltningsdomstol över-
klagande av beslut av patent-
och registreringsverket enligt
vad som föreskrivs i patentlagen
(1967:837) eller med stöd därav
utfärdade bestämmelser samt i
mönsterskyddslagen (1970:485),
varumärkeslagen (1960:644),
namnlagen (1982:670) och lagen
(1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens om-
råden.
Föreslagen lydelse
§'
Patentbesvärsrätten prövar
som förvaltningsdomstol över-
klagande av beslut av Patent-
och registreringsverket enligt
vad som föreskrivs i patentlagen
(1967:837) eller med stöd därav
utfärdade bestämmelser samt i
mönsterskyddslagen (1970:485),
varumärkeslagen (1960:644),
namnlagen (1982:670) och lagen
(1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens om-
råden. Vidare prövar Patentbe-
svärsrätten överklagande av be-
slut av Statens växtsortnämnd
enligt vad som föreskrivs i växt-
förädlarrätt slagen (1997:00).
Patentbesvärsrätten är domför
med tre ledamöter. Fler än fyra
får ej i annat fall än som sägs i
5 § sitta i rätten.
I patentmål som inte gäller
pantsättning av patent eller pa-
tentansökningar skall minst två
tekniskt kunniga ledamöter ingå
i rätten och skall en ledamot
vara lagfaren, om ej rätten
finner att medverkan av lagfaren
ledamot icke är behövlig. I mål
1 Senaste lydelse 1991:1564.
2 Senaste lydelse 1987:1331.
§2
Patentbesvärsrätten är d omför
med tre ledamöter. Fler än fyra
får inte i annat fall än som sägs
i 5 § sitta i rätten.
I patentmål som inte gäller
pantsättning av patent eller pa-
tentansökningar samt i mål om
växtförädlarrätt skall minst två
tekniskt kunniga ledamöter ingå
i rätten och skall en ledamot
vara lagfaren, om inte rätten
finner att medverkan av lagfaren
20
om pantsättning av patent eller
patentansökningar skall minst
två lagfarna ledamöter ingå i
rätten. I mål om mönster, varu-
märke, namn eller utgivnings-
bevis för periodisk skrift skall
minst två lagfarna ledamöter
ingå i rätten.
Åtgärd som avser måls bere-
dande får i den omfattning dom-
stolen bestämmer vidtagas av
ledamot i domstolen eller av
annan tjänsteman hos denna.
ledamot är obehövlig. I mål om Prop. 1996/97:128
pantsättning av patent eller pa-
tentansökningar skall minst två
lagfarna ledamöter ingå i rätten.
I mål om mönster, varumärken,
namn eller utgivningsbevis för
periodisk skrift skall minst två
lagfarna ledamöter ingå i rätten.
En åtgärd som avser ett måls
beredande får i den omfattning
domstolen bestämmer vidtas av
en ledamot i domstolen eller av
någon annan tjänsteman hos
denna.
17 §3
I fråga om överklagande av
ett slutligt beslut av patentbe-
svärsrätten finns bestämmelser i
patentlagen (1967:837), mön-
sterskyddslagen (1970:485),
varumärkeslagen (1960:644),
namnlagen (1982:670) och lagen
(1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens om-
råden.
Ett beslut av patentbesvärsrät-
ten, som inte är slutligt, får
överklagas endast i samband
med överklagande av beslut i
själva målet. Ett beslut får dock
överklagas särskilt när rätten
har
1. ogillat invändning om jäv
mot ledamot av rätten eller in-
vändning om att hinder förelig-
ger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. utdömt vite eller straff för
underlåtenhet att iaktta föreläg-
gande eller ålagt vittne eller
sakkunnig att ersätta kostnad
som vållats genom försummelse
eller tredska,
Senaste lydelse 1991:1564.
I fråga om överklagande av
ett slutligt beslut av Patentbe-
svärsrätten finns bestämmelser i
patentlagen (1967:837), mön-
sterskyddslagen (1970:485),
varumärkeslagen (1960:644),
namnlagen (1982:670), lagen
(1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens om-
råden samt i växtförädlarrättsla-
gen (1997:00).
Ett beslut av Patentbesvärsrät-
ten, som inte är slutligt, får
överklagas endast i samband
med överklagande av beslut i
själva målet. Ett beslut får dock
överklagas särskilt när rätten
har
1. ogillat invändning om jäv
mot ledamot av rätten eller in-
vändning om att hinder förelig-
ger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. utdömt vite eller straff för
underlåtenhet att iaktta föreläg-
gande eller ålagt vittne eller
sakkunnig att ersätta kostnad
som vållats genom försummelse
eller tredska,
21
4. förordnat angående ersätt-
ning för någons medverkan i
målet,
5. utlåtit sig i annat fall än
som avses i 4 i fråga som gäller
allmän rättshjälp.
Sådant särskilt överklagande
som avses i andra stycket får
göras av den som beslutet an-
går, om det har gått honom
emot. Beslutet överklagas till re-
geringsrätten genom besvär.
Därvid tillämpas bestämmel-
serna i 7 § förvaltningsprocessl-
agen (1971:291) och i 35-37 §§
samma lag om besvär över
kammarrättens beslut. Patentbe-
svärsrättens beslut skall innehål-
la uppgift om att det krävs
särskilt tillstånd för prövning av
besvär till regeringsrätten och
om de grunder på vilka sådant
tillstånd meddelas.
4. förordnat angående ersätt- Prop. 1996/97:128
ning för någons medverkan i
målet,
5. utlåtit sig i annat fall än
som avses i 4 i fråga som gäller
allmän rättshjälp.
Sådant särskilt överklagande
som avses i andra stycket får
göras av den som beslutet an-
går, om det har gått honom eller
henne emot. Beslutet överklagas
till Regeringsrätten. Därvid till-
lämpas bestämmelserna i 7 §
förvaltningsprocesslagen
(1971:291) och i 35-37 §§ sam-
ma lag om överklagande av
kammarrättens beslut. Patentbe-
svärsrättens beslut skall innehål-
la uppgift om att det krävs sär-
skilt tillstånd för prövning av
överklagande till Regeringsrät-
ten och om de grunder på vilka
sådant tillstånd meddelas.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
22
För nya växtsorter finns det en särskild civilrättslig skyddsform,
växtförädlarrätt. Skyddet, som liknar patent, regleras i växtförädlarrätts-
lagen (1971:392) och växtförädlarrättskungörelsen (1971:393). Enligt
växtförädlarrättslagen kan den som har framställt en ny växtsort genom
registrering få växtförädlarrätt, vilket innebär en viss ensamrätt att
yrkesmässigt utnyttja sorten. Skyddstiden är 20 år. Ansökningar om
växtförädlarrätt prövas av Statens växtsortnämnd.
Lagstiftningen bygger på 1961 års internationella konvention för skydd
av växtförädlingsprodukter (Convention Internationale pour la Protec-
tion des Obtentions Végétales) som ofta kallas UPOV-konventionen. De
stater som har tillträtt konventionen bildar nämligen en union för skydd
av växtförädlingsprodukter, vilken betecknas UPOV (1’Union
Internationale pour la Protection des Obtentions Végétales). Unionen,
som har sitt säte i Geneve, administreras i nära anslutning till
Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (World
Intellectual Property Organization, WIPO).
År 1978 antogs en reviderad text av 1961 års konvention (se prop.
1982/83:136). Sverige tillträdde 1978 års konventionstext. I samband
därmed gjordes vissa ändringar i växtförädlarrättslagen för att den
skulle stämma överens med de nya konventionsåtagandena.
Den 19 mars 1991 reviderades konventionen på nytt, bilaga 1 (den
officiella engelska texten och en inofficiell svensk översättning). Sverige
har undertecknat den reviderade konventionstexten, som ännu inte har
trätt i kraft.
Inom Europeiska unionen (EU) finns en förordning på växtföräd-
larrättens område, rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli
1994 om gemenskapens växtförädlarrätt. Genom förordningen, som
trädde i kraft den 1 september 1994, infördes en gemensam europeisk
växtförädlarrätt som är gällande i alla unionens medlemsländer parallellt
med de olika staternas nationella skydd för växtsorter. Gemenskapens
växtförädlarrätt ersätter således inte de nationella systemen. Vissa
kompletterande nationella regler i anslutning till förordningen har
införts i växtförädlarrättslagen. Dessa regler trädde i kraft den 1 juli
1996 (prop. 1995/96:177, bet. 1995/96:LU23, SFS 1996:470).
År 1989 gjorde Svalöf AB och W. Weibull AB en framställning till
Justitiedepartementet om jordbruksundantag, s.k. farmer's privilege,
inom växtförädlarrätten. Skrivelsen remissbehandlades. Remissytt-
randena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju 89/1943).
Under hösten 1995 skrevs i Justitiedepartementet en promemoria, där
frågan om ett svenskt tillträde till 1991 års konventionstext behandlades,
och ett förslag till ny växtförädlarrättslag lades fram (Ny
växtförädlarrättslag, Ds 1995:69). Promemorian remissbehandlades. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedeparte-
mentet (dnr Ju 95/4495).
Prop. 1996/97:128
23
Den av Svalöf AB och W. Weibull AB väckta frågan behandlades på Prop. 1996/97:128
nytt i promemorian i anslutning till de frågor om jordbruksundantag
som aktualiseras av den reviderade konventionstexten.
I promemorian lades även fram förslag till nationella regler med
anledning av att EG-förordningen om gemenskapens växtförädlarrätt
blivit tillämplig. I en separat proposition föreslogs på grundval av denna
del av promemorian vissa ändringar i den gällande
växtförädlarrättslagen. Som nämnts trädde dessa regler i kraft den 1 juli
1996.
På grundval av promemorians förslag i övrigt lägger regeringen i
denna proposition fram förslag till en ny växtförädlarrättslag och till
vissa ändringar i lagen om Patentbesvärsrätten.
En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. De lagförslag
som lades fram i promemorian finns i bilaga 3. Remissinstanserna är
förtecknade i bilaga 4.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 19 december 1996 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande
finns i bilaga 6.
Lagrådet har framfört vissa synpunkter på lagtexten. Regeringen har i
stor utsträckning följt Lagrådets förslag. De synpunkter som Lagrådet
framfört behandlas i författningskommentaren till respektive lagrum.
Lagrådets granskning har också lett till vissa redaktionella ändringar i
lagtexten.
24
1961 års växtförädlarrättskonvention - eller UPOV-konventionen som
den vanligen kallas i dagligt tal - är i sina grunddrag uppbyggd efter
mönster av Pariskonventionen för industriellt rättsskydd och
Bemkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk.
Ändamålet med konventionen är att tillerkänna förädlaren av en ny
växtsort - eller förädlarens rättsinnehavare - en rätt som närmare anges
i konventionen.
Konventionsstatema bildar en union, som har sitt säte i Geneve.
Konventionen bygger på principen om s.k. nationell behandling. Detta
innebär att en unionsstat är skyldig att ge skyddsberättigade - fysiska
eller juridiska personer - hemmahörande i andra unionsstater samma
rättigheter som lagstiftningen ger de egna medborgarna. 1 ett par
avseenden får dock staterna göra undantag från principen om nationell
behandling. En stat som tillämpar konventionen på ett visst växtsläkte
eller en viss växtart får begränsa rätten att få skydd till medborgare i de
unionsstater som också tillämpar konventionen på detta växtsläkte eller
denna växtart och till fysiska och juridiska personer som har hemvist
eller säte i någon av dessa stater. Denna möjlighet att kräva reciprocitet
framgår av artikel 3 (3). En annan inskränkning i principen om
nationell behandling återfinns i artikel 5 (4). Enligt denna bestämmelse
får en unionsstat tillerkänna förädlama en mer omfettande ensamrätt än
vad som följer av konventionsåtagandet och begränsa denna utökade
ensamrätt till personer som är medborgare i unionsstater som ger
samma rätt samt till fysiska och juridiska personer som har hemvist
eller säte i en sådan stat.
Konventionen är enligt artikel 4 tillämplig på alla växtsläkten och
växtarter. (Varje växtsort kan hänföras till någon art som i sin tur
tillhör ett växtsläkte.) Detta innebär emellertid inte att de stater som
tillträtt konventionen är skyldiga att i nationell lag göra det möjligt för
växtförädlare att erhålla skydd för alla slags växtsorter. Däremot
förbinder sig unionsstatema att vidta alla erforderliga åtgärder för att
efter hand tillämpa konventionens bestämmelser på ett så stort antal
växtsläkten och växtarter som möjligt. Som minimikrav uppställs att
varje unionsstat, när konventionen träder i kraft inom dess område,
skall tillämpa bestämmelserna på åtminstone fem växtsläkten eller
växtarter. Det obligatoriska tillämpningsområdet ökar sedan successivt.
Räknat från ikraftträdandet skall varje konventionsstat tillämpa
bestämmelserna:
a) inom en tid av tre år på sammanlagt minst 10 växtsläkten eller
växtarter
b) inom en tid av sex år på sammanlagt minst 18 växtsläkten eller
växtarter
c) inom en tid av åtta år på sammanlagt minst 24 växtsläkten eller
växtarter.
25
Den diplomatkonferens som antog konventionen antog även en Prop. 1996/97:128
rekommendation om att varje unionsstat skall sträva efter att ge
möjlighet till skydd för alla de växtsläkten och växtarter som är av
väsentlig ekonomisk betydelse i den egna staten.
Enligt artikel 2 (2) får en stat begränsa tillämpningen av konventionen
inom ett växtsläkte eller en växtart till att avse växtsorter som har ett
visst slag av förökning eller en viss slutlig användning.
Villkoren för skydd anges i artikel 6. För att en växtsort skall kunna få
skydd krävs att sorten kan skiljas från redan kända sorter, att den som
kommersiell produkt betraktad utgör en nyhet, att den är likformig
(homogen) och stabil samt att den skall erhålla en benämning.
Utgångsmaterialet för det slutliga urvalet kan ha erhållits på naturlig
eller artificiell väg. Att en sort härrör från en ren upptäckt hindrar
således inte att växtsorten ges skydd enligt konventionen. Det finns inte
något särskilt krav på omfattningen av det förädlingsarbete - såsom
urval och undersökning av sortens egenskaper - som i praktiken alltid
måste göras innan skydd kan sökas.
Särskillnadskravet anger att den nya sorten, vare sig ursprunget är
artificiellt eller naturligt, skall genom ett eller flera viktiga kännetecken
kunna tydligt skiljas från andra sorter som är allmänt kända vid den
tidpunkt då skydd söks. Särskiljande kännetecken kan vara av
morfologisk eller fysiologisk art (se avsnitt 4.2). Såsom exempel på
situationer då allmän kännedom föreligger nämns att sorten redan odlas
eller utnyttjas yrkesmässigt, att den har tagits in i en officiell sortlista
eller anmälts till en sådan, att den förekommer i en referenssamling
eller att den har noggrant beskrivits i någon publikation.
Nyhetskravet innebär att sorten inte får ha utbjudits eller yrkesmässigt
försålts med förädlarens samtycke i den stat där skydd söks. Dock
tillåter konventionen efter 1978 års ändringar att en stat i sin nationella
lagstiftning föreskriver att utbud och försäljning får ske under högst ett
år före ansökan utan att nyhetskravet skall anses brista (s. k. nyhetsfrist
eller period of grace). I andra stater än den där skydd söks får sorten ha
saluhållits eller yrkesmässigt försålts i högst sex år såvitt gäller vin,
skogsträd, fruktträd och prydnadsträd; i samtliga fall inbegripet
växternas grundstammar. För andra växter får sådant kommersiellt
användande utomlands ha pågått under högst fyra år. Anledningen till
denna åtskillnad är att vin och träd växer långsamt och att det därför tar
förhållandevis lång tid innan förädlaren kan bedöma om den nya sorten
är så värdefull att det finns skäl att söka skydd i flera stater.
Likformighetskravet anger att sorten skall vara tillräckligt homogen
med beaktande av de särdrag som dess sexuella eller vegetativa
förökning betingar. Begreppet homogen (eng. homogenous) används i
konventionstexten. 1 den svenska lagen (jfr avsnitt 4.2) används
uttrycket "likformig". Numera talar man oftare om ett enhetlighetskrav
(eng. uniformity). Uttrycken får anses vara synonyma.
Stabilitetskravet innebär att sorten skall vara beständig med avseende
på sina väsentliga kännetecken. Sålunda skall den överensstämma med
beskrivningen också efter upprepade förökningar. För det fall förädlaren 26
har angivit en särskild förökningscykel är det tillräckligt att sorten
överensstämmer med beskrivningen efter avslutandet av varje sådan
cykel.
Sorten skall erhålla en benämning i enlighet med bestämmelserna i
artikel 13. Dessa bestämmelser är tämligen detaljerade. I samband med
ansökan om skydd skall anges en benämning som är avsedd att vara
växtsortens generiska beteckning och som skall göra det möjligt att
identifiera den. Benämningen får inte vara vilseledande eller ägnad att
orsaka förväxling i fråga om sortens egenskaper. Inte heller får
benämningen bestå av enbart siffror, såvida inte detta är allmänt
tillämpad praxis för att beteckna sorter av det aktuella växtslaget. Sådan
praxis finns bl.a. för majs. Då skydd meddelas registreras
benämningen. Det åligger unionsstatema att se till att den fria
användningen av benämningen i samband med sorten inte hindras av
andra rättigheter ens efter det att skyddet för sorten har upphört.
Ensamrättens innebörd och omfattning framgår av artikel 5. Där
föreskrivs att den som tillerkänts rättigheten till en växtsort måste ge sitt
tillstånd till framställning i och för yrkesmässig avsättning av
förökningsmaterial som sådant av sorten. Likaså fordras förädlarens
tillstånd för utbud och yrkesmässig försäljning av sådant
förökningsmaterial. Vegetativt förökningsmaterial omfattar även hela
plantor. För prydnadsväxter gäller en viss utvidgning. Här omfattar
nämligen förädlarens rätt även plantor eller delar av plantor - vilka
normalt utnyttjas yrkesmässigt för andra ändamål än förökning - i fall
då de yrkesmässigt utnyttjas som förökningsmaterial för framställning
av prydnadsväxter eller snittblommor.
Att använda en sort för vidareförädling omfattas inte av ensamrätten.
Således får en skyddad växtsort fritt brukas som utgångsmaterial för
framställning av nya sorter. Från denna regel görs undantag för fall där
upprepad användning av den skyddade sorten är nödvändig för
yrkesmässig framställning av en annan sort; då fordras tillstånd av
innehavaren av växtförädlarrätten.
En unionsstat får för vissa växtsläkten eller växtarter tillerkänna
förädlaren en mer omfattande rätt än vad konventionen föreskriver. I
samband med 1978 års revidering av konventionen uttalade
diplomatkonferensen att den begränsning av skyddet som föreskrivs i
artikel 5 (1) kan skapa särskilda problem beträffande vissa växtsläkten
eller växtarter. Därför rekommenderade konferensen unionsstatema att
i sådana fall vidta åtgärder för att ge förädlaren en mer omfattande
ensamrätt än vad som följer direkt av konventionsåtagandet, i den mån
detta är önskvärt för att skydda förädlamas berättigade intressen.
Det fria utövandet av ensamrätten får begränsas endast av hänsyn till
allmänt intresse. Om en unionsstat företar en sådan begränsning i syfte
att säkerställa spridning av sorten, skall den vidta alla erforderliga
åtgärder för att förädlaren skall få skälig ersättning.
Skyddstiden regleras i artikel 8. Den rätt som tillerkänns förädlaren av
en viss sort - eller förädlarens rättsinnehavare - skall beviljas för en
begränsad tid. Denna skyddstid får inte understiga 15 år. För vin,
skogsträd, fruktträd och prydnadsträd - i samtliga fall inklusive
grundstammar - skall skyddstiden dock vara minst 18 år.
Prop. 1996/97:128
27
Skydd skall enligt artikel 7 beviljas efter en administrativ prövning av Prop. 1996/97:128
om förutsättningarna är uppfyllda. Staterna får vidta åtgärder för att
förebygga missbruk från tredje mans sida under ansökningstiden, dvs ge
någon form av interimistiskt skydd. Enligt artikel 2 kan ensamrätten
beviljas antingen i en särskild skyddsform eller som patent.
Förädlaren eller dennes rättsinnehavare får välja i vilken
konventionsstat han eller hon först vill söka skydd (artikel 11).
Prioritetsrätten regleras i artikel 12 och innebär att om en förädlare som
har sökt skydd i en unionsstat inom 12 månader gör motsvarande
ansökan i en annan unionsstat, den senare ansökan skall anses ingiven
när den första gavs in. Under denna frist kan växtförädlaren utnyttja
växtsorten kommersiellt och vidta andra åtgärder som annars skulle
utesluta skydd utan att det medför någon rättsförlust för honom eller
henne.
I artikel 10 regleras i vilka fall ensamrätten skall förklaras ogiltig eller
förfallen. Att särskillnads- eller nyhetskravet inte var uppfyllt då skydd
beviljades utgör en ogiltighetsgrund. Om förädlaren inte kan
tillhandahålla vederbörande myndighet förökningsmaterial som
möjliggör framställning av exemplar av sorten med egenskaper som
motsvarar den ingivna beskrivningen, skall detta medföra att hans eller
hennes rätt förfaller. Vidare får förädlarens rätt förklaras förfallen, om
han eller hon underlåter att ge in förökningsmaterial, handlingar eller
upplysningar som behövs för kontroll av sorten, eller om han eller hon
inte betalar föreskriven avgift. Uppräkningen av förutsättningarna för att
förklara förädlarens rätt ogiltig eller förfallen är uttömmande; på andra
grunder får han eller hon inte förlora sin rätt.
Konventionen innehåller även bestämmelser av administrativ karaktär.
Av dessa framgår bl.a. att unionen har två permanenta organ: rådet och
generalsekretariatet. Rådet, som består av en representant för varje
unionsstat, håller ordinarie sammanträde en gång om året.
Växtförädlarrättslagen utarbetades med växtförädlarrättskonventionen
som grund (se SOU 1969:15, prop. 1971:40, bet. 1971:LU12, rskr.
1971:151, SFS 1971:392) och reviderades efter 1978 års ändringar av
konventionstexten (Ds Ju 1981:19, prop. 1981/82:136, bet.
1981/82:LU4, rskr. 1981/82:13, SFS 1982:991).
Växtförädlarrättslagen reglerar endast det immaterialrättsliga skyddet
för växtförädlingsprodukter. Det finns även en offentligrättslig
reglering, som bygger på obligatorisk kvalitetskontroll och certifiering
av det utsäde av lantbruks- och köksväxter som skall föras ut i handeln.
Denna verksamhet regleras i utsädeslagen (1976:298). Rättsområdena
har viss beröring med varandra. Statens växtsortnämnd har till uppgift
att pröva ansökningar om intagning av växtsorter i den officiella
sortlistan, vilket utgör en förutsättning för certifieringen i den mån en
växtsort inte finns intagen i Europeiska gemenskapens gemensamma
sortlista. Om en växtsort finns intagen i sistnämnda sortlista, kan den ^8
fritt importeras eller certifieras i Sverige. Den del av Växtsortnämndens Prop. 1996/97:128
verksamhet som rör den officiella sortlistan skall inte sammanblandas
med handläggningen av ärenden enligt växtförädlarrättslagen, som alltså
rör det civilrättsliga skyddet för växtsorter.
I 1 § växtförädlarrättslagen anges lagens tillämpningsområde med
avseende på objektet-, växtförädlarens ensamrätt till yrkesmässigt
utnyttjande kopplas till en viss växtsort. Växtförädlings-
skyddsutredningen jämställer i sitt betänkande (SOU 1969:15 s. 86)
detta begrepp med termen cultivar som används i den internationella
nomenklaturen. Cultivar utgör en samling av odlade individer, vilken
karakteriseras av någon egenskap som är av betydelse med tanke på
användningen för jordbruks-, skogsbruks- eller trädgårdsändamål.
Samlingen bibehåller sina kännetecknande egenskaper då den förökas.
En cultivar - sort - skall alltså kunna identifieras. Härav följer att en
växtsort måste uppfylla vissa krav i fråga om särskiljbarhet. Detta anges
dock inte som någon legaldefinition. Lagtexten är i stället så utformad -
i enlighet med konventionens systematik - att särskillnadskravet ställs
upp som en särskild skyddsförutsättning (3 §).
För att en växtsort skall kunna skyddas måste den tillhöra de
växtsläkten eller växtarter som är upptagna i en bilaga till lagen.
Bilagan upptar över 100 släkten och arter och uppfyller således mer än
väl konventionens minimikrav.
Växtförädlarrättens subjekt behandlas i 2 §. Endast den som framställt
en sort, förädlaren, eller den till vilken förädlarens rätt övergått kan få
växtförädlarrätt. Förädlaren är den fysiska person som har framställt
växtsorten. En juridisk person kan registreras som rättighetsinnehavare,
om den har förvärvat förädlarens rätt. Om flera personer gemensamt
framställt en växtsort, måste de gemensamt söka registrering, såvida
inte någon av dem överlåtit sin rätt.
Frågan om arbets- eller uppdragstagares rätt till sorter som de
framställt i tjänsten eller under utförande av uppdraget regleras inte i
lagen. Enligt motiven (prop. 1971:40 s. 73 och 90) bör problemet lösas
med tillämpning av allmänna arbetsrättsliga grundsatser.
Växtförädlarrätten, som definieras som en ensamrätt att yrkesmässigt
utnyttja en sort enligt lagen, beviljas genom registrering.
Den som har framställt en växtsort i Sverige och dennes rätts-
innehavare kan erhålla växtförädlarrätt oavsett medborgarskap och
hemvistland. Beträffande en sort som framställts utomlands får sådan
rätt förvärvas av den som är svensk medborgare eller har hemvist i
Sverige eller en sådan förädlares rättsinnehavare (2 § första och andra
styckena).
I enlighet med växtförädlarrättskonventionen anges i 2 § tredje stycket
ytterligare två fall då växtförädlarrätt får förvärvas. Dels kan den som
framställt en växtsort i en främmande stat som är ansluten till 1961 års
konvention beviljas växtförädlarrätt. Dels kan sådan rätt förvärvas
beträffande växtsort som framställts utomlands av en förädlare som är
medborgare eller har sitt hemvist i en konventionsstat. Om en förädlare
med stöd av dessa bestämmelser får förvärva växtförädlarrätt, 29
tillkommer samma rätt hans eller hennes rättsinnehavare, oavsett deras
medborgarskap och hemvist. Det har ingen betydelse om den Prop. 1996/97:128
konventionsstat där växtsorten framställts, eller där förädlaren är
medborgare eller har hemvist, är ansluten till konventionen enligt dess
ursprungliga lydelse eller till 1978 års konventionstext. Sverige har
således inte utnyttjat den möjlighet som ges i
växtförädlarrättskonventionen artikel 3 (3) att göra undantag från
principen om nationell behandling genom att kräva reciprocitet med
avseende på konventionens tillämplighet på ett visst växtsläkte eller en
viss växtart (se avsnitt 4.1).
De allmänna förutsättningarna för att skydd skall kunna meddelas för
en växtsort regleras i 3 §. I första stycket anges särskillnads-,
enhetlighets- och stabilitetskraven i nära anslutning till
växtförädlarrättskonventionens skrivning.
Särskillnadskravet - dvs. förhållandet mellan den sort för vilken
växtförädlarrätt söks och andra sorter - uttrycks så att växtsorten får
registreras endast om den genom minst ett viktigt kännetecken tydligt
skiljer sig från annan sort som blivit känd före dagen för
registreringsansökan (1 p.). I andra stycket utvecklas i vilka fall en sort
skall anses känd genom en uppräkning av exempel.
De kännetecken som utmärker en sort kan vara av morfologisk eller
fysiologisk karaktär. Morfologi är läran om bl.a. växters yttre och inre
byggnad. Särdrag av morfologisk art kan normalt fastställas visuellt.
Fysiologiska kännetecken utgörs av andra egenskaper t.ex. tidighet,
stråhöjd, stråstyrka, vinterhärdighet, resistens mot sjukdomar och
skadedjur, avkastningsförmåga, bakningsduglighet, näringsvärde, smak
etc. Dessa kännetecken påvisas vanligen på annat sätt än genom visuellt
iakttagande. Växtsortnämnden föranstaltar om den provning som behövs
för att påvisa kännetecknen.
I lagtexten anges att växtsorten skall tydligt skilja sig från kända sorter
genom minst ett viktigt kännetecken. Några närmare anvisningar om när
ett kännetecken skall anses tillräckligt viktigt och tydligt ges inte i
motiven. Dock framhålls att växtsortens odlingsvärde inte skall tillmätas
någon betydelse i detta sammanhang (prop. 1971:40 s. 74 och 92). En
kontroll av odlingsvärdet sker emellertid inom ramen för certifieringen
av utsäde med stöd av utsädeslagen (1976:298). De särskiljande
kännetecknens betydelse får prövas mot bakgrund av vilken växtart det
gäller och omständigheterna i det särskilda fallet. Departementschefen
framhåller i propositionen att kravet på tydlig avvikelse skall tillämpas
strängt (a. prop. s. 93).
Uppräkningen i 3 § andra stycket av fall i vilka en växtsort skall anses
som känd börjar med det exemplet att material av sorten yrkesmässigt
utbjudits till försäljning eller eljest tillhandahållits. Med material avses
växtmaterial av sorten över huvud taget, alltså inte bara
förökningsmaterial. Som tillhandahållande räknas bl.a. överlåtelse utan
vederlag och utlåning, men däremot inte lagerhållning.
Som ett andra exempel nämns det förhållandet att en växtsort tagits in
i eller anmälts till en officiell sortlista.
Ytterligare ett exempel på när en sort skall anses som känd är att den 30
förekommer i allmänt tillgänglig referenssamling eller noggrant
beskrivits i allmänt tillgänglig skrift. En växtsort skall vidare anses som Prop. 1996/97:128
känd, om den eljest kommit till allmänhetens kännedom.
I 3 § första stycket 2 tas enhetlighetskravet upp. Där anges att en
växtsort får registreras endast om den är tillräckligt likformig
(homogen) med hänsyn tagen till de särdrag som dess sexuella eller
vegetativa förökning betingar. Detta skyddskriterium rör med andra ord
hur stora variationer mellan enskilda individer inom en växtsort som
kan accepteras. Växtförädlingsskyddsutredningen anförde i sitt
betänkande (SOU 1969:15 s. 92):
"Homogenitetsproblemet har olika aktualitet för skilda växtarter.
Beträffande en del växtarter är vissa egenskaper hos en sort så klart
iakttagbara och från planta till planta så ensartat utbildade, att varje
enstaka individ av sorten kan särskiljas från andra sorter. Så är ofta
fallet i fråga om vissa vegetativt förökade arter såsom potatis (blomfärg,
bladens flikighet, knölens skal- och köttfärg) och rosor (blomfärg).
Någon gång kan detta också förekomma i fråga om självbefruktande
växtslag såsom t. ex. vete (axets form och färg, hårighet på noderna),
havre (vipptyp och hårighet på plantans olika delar) och kom (axtyp,
basalstjälkens utformning och nervernas tandighet). I fråga om andra
växtarter kan föreligga bestämda, för en sort typiska egenskaper, men
dessa kan dock från planta till planta förete en sådan grad av variation,
att den enskilda individen av sorten inte alltid kan skiljas från en annan
sort. Under sådana förhållanden kan man endast genom noggranna
observationer och under ständig och omedelbar jämförelse vid
kontrollodling särskilja en sort från andra sorter. En sådan varia-
tionsbredd uppvisar framförallt de korsbefruktande växtarterna, men
även ofta de självbefruktande.
Svårigheten att uppnå full homogenitet gör att mindre avvikelser måste
tillåtas. Kravet på homogenitet får, såsom framgår av lagtexten,
avpassas efter växtartens förökningssätt och sortens särskilda
förhållanden. "
Växtförädlingsskyddsutredningen nämnde vidare vissa allmänna
principer som registreringsmyndigheten borde beakta vid utformandet
av närmare riktlinjer för enhetlighetskravet. Därvid uttrycktes att en
relativt liberal bedömning i vissa fall kan vara påkallad. I propositionen
underströk departementschefen dock att det inte kunde komma ifråga att
här i landet tillämpa kravet mer liberalt än i andra unionsstater (prop.
1971:40 s. 97).
Stabilitetskravet anges i 3 § första stycket 3, vari föreskrivs att en
växtsort får registreras endast om den efter förökning utförd i enlighet
med den av förädlaren anvisade förökningsmetoden är beständig (stabil)
med avseende på sina väsentliga kännetecken. En sort måste alltså
behålla sina särskiljande kännetecken. Såsom anges i
växtförädlarrättskonventionen skall en sort efter varje förökning - eller,
i förekommande fall, efter avslutandet av varje förökningscykel -
uppvisa samma kännetecken som när rättsskydd beviljades. Stabiliteten
skall således vara sådan att sorten kan identifieras under hela
skyddstiden.
Tredje stycket i 3 § behandlar nyhetskravet. Det bör i detta
sammanhang nämnas att den proposition som låg till grund för
växtförädlarrättslagen inte behandlade nyhetskravet som en självständig 31
skyddsförutsättning, utan diskuterade det som en aspekt av prOp 1996/97-128
särskillnadskravet. Resonemanget fördes efter den linjen att om en viss
växtsort utnyttjats kommersiellt innan skydd söks, sorten inte kan anses
uppfylla särskillnadskravet, eftersom den är identisk med en redan känd
sort. Att en växtsort som sådan redan är känd eller att den alltför
obetydligt skiljer sig från redan kända växtsorter betraktades som
samma registreringshinder (prop. 1971:40 s. 74 och 91 ff.). I den
proposition som föregick 1982 års lagändringar används emellertid
begreppet nyhetskrav, utan att systematiken i själva lagtexten ändras.
Detta torde höra samman med avsaknaden av en definition av
begreppet växtsort. Utan en klargörande precisering av det begreppet är
det svårt att avgöra om en "ny" samling växtexemplar, vars utseende
och egenskaper nära överensstämmer med en känd växtsorts, är att
hänföra till den kända växtsorten (brist i nyhetskravet), eller om den är
att betrakta som en ny växtsort vars kännetecken inte är tillräckligt
tydliga för att registrering skall kunna ske (brist i särskillnadskravet).
Med hänsyn till utformningen av växtförädlarrättskonventionen - och i
synnerhet 1991 års konventionstext som behandlas nedan - torde dock
diskussionen och förståelsen underlättas, om nyhet och särskiljbarhet
betraktas som två separata skyddsförutsättningar.
Beträffande nyhetskravet föreskrivs i 3 § tredje stycket att registrering
av en sort inte får ske, om växtmaterial av sorten har förts i handeln på
visst sätt före registreringsansökan. Till en början föreligger hinder mot
registrering, om växtmaterial av sorten med samtycke av förädlaren
eller dennes rättsinnehavare yrkesmässigt har förts i handeln i Sverige
före dagen för ansökan om registrering. Vidare får registrering inte ske
om växtmaterial på sådant sätt har förts i handeln utomlands tidigare än
sex år före dagen för ansökningen, när det gäller vin, fruktträd,
skogsträd, prydnadsträd eller deras grundstammar. För övriga växtarter
är tidsfristen fyra år.
Den möjlighet som konventionen efter 1978 års revision erbjuder, att
i nationell lagstiftning mjuka upp nyhetskravet med en ettårig nyhetsfrist
vad gäller inhemskt saluförande, har således inte utnyttjats i
växtförädlarrättslagen.
Ensamrättens innebörd och omfattning regleras i 4 §. Till grund för
bestämmelserna ligger artikel 5 i växtförädlarrättskonventionen.
I första stycket punkt 1 föreskrivs att ingen utan samtycke av in-
nehavaren av växtförädlarrätten (sortinnehavaren) får framställa eller till
Sverige föra in växtmaterial av sorten i syfte att materialet skall bjudas
ut till försäljning för förökningsändamål eller på annat sätt
tillhandahållas för sådant ändamål. Enligt punkt 2 fordras på samma
sätt sortinnehavarens tillstånd för att bjuda ut till försäljning eller på
annat sätt tillhandahålla växtmaterial för förökningsändamål. I punkt 3
regleras de fall där upprepad användning av växtmaterial av den
skyddade sorten är nödvändig för framställning av växtmaterial av
annan sort. För sådan användning krävs sortinnehavarens samtycke, om
syftet är att det framställda materialet skall bjudas ut till försäljning -
eller på annat sätt tillhandahållas - för förökningsändamål. Det är i
samtliga fall (punkt 1-3) endast yrkesmässigt utnyttjande av sorten som
träffas av kravet på sortinnehavarens samtycke.
32
Att begreppet material för förökningsändamål används i stället för prOp
växtförädlarrättskonventionens term, förökningsmaterial, har sin
förklaring i att man exempelvis på produktionsstadiet ännu inte vet om
visst material kommer att kunna användas som förökningsmaterial eller
inte. Avsikten hos den som odlar eller säljer är därför avgörande (prop.
1971:40 s. 99).
Till förökningsmaterial räknas inte bara frö och annat utsäde, utan
även vegetativt material som kan användas för förökning. Ympkvistar
av buskar och träd, revor av jordgubbsplantor, potatisknölar liksom hela
plantor, buskar och träd betraktas alltså som förökningsmaterial.
Att endast använda förökningsmaterial av en skyddad sort faller i
princip utanför ensamrätten. En odlare har således rätt att själv
producera utsäde av en skyddad växtsort och använda detta i sin egen
verksamhet. Med hänsyn till rekvisitet om yrkesmässighet anses en
lantbrukare också kunna sälja utsäde till exempelvis en granne i enstaka
fall utan att detta innebär något intrång i ensamrätten.
Det fall som regleras under punkt 3 - upprepad användning av en
växtsort för framställning av en annan sort - utgör dock ett undantag
från regeln att själva användandet är fritt. Denna undantagsregel tar
sikte på framställningen av vissa hybridsorter, där korsningsarbetet
måste upprepas i varje generation för att den avsedda sorten skall
erhållas. Om någon av "föräldrarna" till en sådan hybrid tillhör en
skyddad sort, fordras sortinnehavarens samtycke för framställning av
förökningsmaterial av hybridsorten.
Såsom växtförädlarrättskonventionen föreskriver gäller enligt 4 §
andra stycket en utvidgad ensamrätt för prydnadsväxter. Beträffande
sådana växter är det även förbjudet att utan sortinnehavarens samtycke
använda plantor eller delar av plantor som förökningsmaterial för
yrkesmässig framställning av snittblommor eller annat material för
prydnadsändamål. Skälet till denna utökning av ensamrätten är att den
annars skulle bli fiktiv, eftersom en del prydnadsväxter förökas
vegetativt och är mycket lätta att reproducera. Men även på detta
område omfattar växtförädlarrätten endast användning för
förökningsändamål; försäljning av snittblommor som skall användas till
prydnad får ske fritt.
Enligt 4 § tredje stycket omfattar växtförädlarrätten inte utnyttjande av
det material av en växtsort, som har bringats i omsättning inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av sortinnehavaren eller med
dennes samtycke. Bestämmelsen reglerar frågan om när en ensamrätt
skall anses konsumerad (uttömd). Inom immaterialrätten gäller som
huvudregel att en ensamrätt bara omfattar den första överlåtelsen av ett
exemplar av en skyddad produkt.
Genom EES-avtalet åtog sig Sverige att anpassa de nationella lagarna
till de principer som råder inom EG för konsumtion av immateriella
rättigheter. Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1992/93:48 angående
EES-avtalet och immaterialrätten konstaterade lagutskottet att Sveriges
åtaganden enligt EES-avtalet krävde en övergång från den dittills
rådande principen om nationell konsumtion till regional eller EES-vid
konsumtion (bet. 1992/93:LU17 s.6). Detta kom till uttryck i införandet
av 4 § tredje stycket växtförädlarrättslagen.
1996/97:128
33
3 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 128
I förarbetena till denna lagändring framhölls att det är specifikt för prOp. 1996/97:128
växtförädlarrätten, som till föremål har levande och föränderlig materia,
att konsumtion anses ske bara med avseende på den mängd växtmaterial
som är föremål för det ursprungliga förfogandet. Om växtmaterial
sedermera förökas, anses sortinnehavarens ensamrätt åter inträda.
Förvärvarens rätt att förfoga över visst växtmaterial omfattar alltså inte
följande generation såvitt avser förökningsändamål. Därför fordras
sortinnehavarens samtycke för att denna senare generation växtmaterial
skall kunna användas för framställning av förökningsmaterial för
yrkesmässig avsättning (se prop. 1992/93:48 s. 40)
Prioritetsrätten kommer till uttryck i 5 §, som bygger på artikel 12 i
växtförädlarrättskonventionen. I första meningen regleras rätten att
åtnjuta prioritet från tidigare ansökan om skydd som gjorts i en stat som
är ansluten till växtförädlarrättskonventionen. Om skydd har sökts för
en växtsort i en sådan stat och motsvarande ansökan görs i Sverige
inom tolv månader, skall den senare ansökan anses ha gjorts samtidigt
med den första, när det gäller kravet på nyhet. Som förutsättning för att
prioritet skall få åtnjutas gäller att sökanden yrkar det.
I 5 § första stycket andra meningen behandlas möjligheten att grunda
prioritet på en ansökan om skydd som gjorts i en stat som inte är
ansluten till konventionen. En förutsättning för prioritet i sådana fall är
att det i det landet ges motsvarande prioritet från en svensk ansökan.
Vidare krävs att lagstiftningen där i huvudsak överensstämmer med
konventionen. Framförallt är det reglerna om lika behandling av
inhemska och utländska sökande som här är väsentliga.
Av 5 § första stycket tredje meningen framgår - helt i enlighet med
artikel 12 (1) i konventionen - att om sortinnehavaren ansöker om
registrering i flera länder, tolvmånadersfristen skall räknas från den dag
då den första ansökningen gavs in. I konventionen anges uttryckligen att
ansökningsdagen inte skall räknas in i fristen. Detta följer i den svenska
lagen av att fristen räknas "från" och inte "från och med"
ansökningsdagen.
Ett bemyndigande för regeringen att utforma närmare föreskrifter
angående prioritetsyrkanden ges i 5 § andra stycket första meningen.
Med stöd av bemyndigandet får regeringen bestämma föreskrifter om i
vilken ordning yrkande om prioritet skall framställas och vilka
handlingar som skall ges in till stöd för yrkandet. Regeringen får även
bemyndigande att delegera rätten att utfärda föreskrifter till en
myndighet. Enligt andra meningen får prioritet inte åtnjutas, om de
föreskrifter som har utfärdats med stöd av bemyndigandet inte följs.
Föreskrifter rörande yrkande om prioritet finns i 8 § växtför-
ädlarrättskungörelsen. Av dessa framgår att prioritet skall begäras i den
ansökan som ges in här i landet och att sökanden inom tre månader från
ansökningsdagen skall ge in bestyrkta kopior av tidigare ansökningar.
6 - 20 §§ innehåller bestämmelser om ansökan om registrering och om
Växtsortnämndens handläggning.
I 6 § första stycket fastslås att registrering skall ske i växtsortregistret
och att Statens växtsortnämnd är registreringsmyndighet. Att växtsortens
34
benämning skall registreras samtidigt med själva sorten framgår av prOp. 1996/97:128
andra stycket.
Föreskrifter om hur en registreringsansökan skall göras och vad
ansökningshandlingen skall innehålla ges i 7 §, vars innehåll anpassats
till motsvarande bestämmelser i patentlagen och mönsterskyddslagen. I
första stycket anges att en ansökan om registrering av växtsort skall
göras skriftligen hos Växtsortnämnden. Enligt andra stycket skall
ansökningen innehålla dels en tydlig beskrivning av sorten med
angivande av de särskiljande kännetecknen, dels ett förslag till
benämning. Beskrivningen skall vara så fullständig som möjligt, så att
Växtsortnämnden på grundval av denna kan bedöma om
särskillnadskravet är uppfyllt. Vidare skall beskrivningen utgöra
underlag för det invändningsförfarande som skall äga rum innan sorten
får registreras. Förslaget till benämning får vara endast preliminärt. I så
fäll kan Växtsortnämnden senare förelägga sökanden att ge ett slutligt
förslag. Det är önskvärt att förslag till sortbenämning kungörs samtidigt
med ansökan i övrigt. I andra stycket föreskrivs vidare att förädlarens
namn skall anges. Om det inte är förädlaren själv som söker registre-
ring, skall sökanden styrka sin rätt till sorten.
Enligt 7 § tredje stycket skall sökanden på heder och samvete försäkra
att nyhetskravet är uppfyllt, dvs. att sorten såvitt han eller hon känner
till inte har förts i handeln på sådant sätt som innebär hinder mot
registrering (jfr 3 §).
Eftersom Växtsortnämnden i regel måste föranstalta om provning av
sorten, åligger det sökanden att tillhandahålla växtmaterial i den mängd
som behövs för detta (7 § fjärde stycket).
Slutligen skall sökanden betala en fastställd ansökningsavgift (7 §
femte stycket).
I 8 § ges närmare föreskrifter om sortbenämningen. Till grund för
denna bestämmelse ligger artikel 13 i växtförädlarrättskonventionen.
Således fastslås i första stycket som ett grundläggande krav att
sortbenämningen skall göra det möjligt att skilja växtsorten från andra
sorter. Således skall en benämning ha identifieringsförmåga. Detta skall
ses mot bakgrund av att var och en som handlar med en sort har både
rättighet och skyldighet att använda sortbenämningen. I motsats till vad
som gäller för varumärken får en sortbenämning vara beskrivande.
Sortens egenskaper, dess geografiska ursprung, tiden för dess tillkomst
eller dess användningsområde får alltså anges eller antydas i
benämningen. Även uppgift om förädlaren får framgå av
sortbenämningen. Men eftersom benämningen inte på något sätt får vara
vilseledande, får den inte hänvisa till en egenskap som är gemensam för
en hel grupp av närstående sorter. En antydd egenskap måste med andra
ord vara karakteristisk för just den sort det är fråga om.
Andra stycket innehåller en uppräkning av särskilda hinder mot
registrering av en sortbenämning. Det är här inte bara konventionens
föreskrifter utan också de överväganden som legat till grund för
varumärkeslagstiftningen som utgör bakgrunden till bestämmelserna.
För det första anges att benämningen inte får bestå av enbart siffror,
såvida det inte är fast praxis att beteckna sorten i fråga på det sättet.
Någon sådan fast praxis finns inte i Sverige men förekommer i vissa
35
andra konventionsstater när det gäller majs och vissa grundstammar till pTOp. 1996/97:128
vin och fruktträd.
Benämningen får för det andra inte uppenbarligen vara ägnad att
vilseleda allmänheten. Risken för vilseledande kan avse bl.a. sortens
ursprung, härstamning, karakteristiska egenskaper, värde eller
förädlarens identitet. Beträffande mer eller mindre betydelselösa
egenskaper torde en risk för vilseledande inte utgöra något
registreringshinder.
Ett tredje registreringshinder är att sortbenämningen strider mot lag
eller annan författning eller mot allmän ordning eller att den är ägnad
att väcka förargelse. En motsvarighet finns i varumärkeslagen.
Bestämmelsen innebär bl. a. ett förbud mot anstötliga benämningar.
Att risk för förväxling med andra sortbenämningar föreligger tas upp
som en fjärde omständighet; en sortbenämning får inte godtas, om den
kan förväxlas med en sortbenämning som för en sort av samma eller
närstående växtart införts i eller föreslagits för växtsortregistret eller
annan officiell sortlista eller som används på förökningsmaterial av
sådan sort. Likhetsprövningen skall alltså först och främst innefatta en
jämförelse med växtsortregistret och inneliggande ansökningar. Om två
eller flera likalydande eller alltför snarlika benämningar på sorter
tillhörande samma eller närbesläktade växtarter är uppe till prövning
samtidigt, har det förslag som först kom in företräde. Vidare skall
likhetsprövningen omfatta de sortbenämningar som förts in i officiella
sortlistor. En kontroll skall alltså göras mot den svenska sortlistan, men
också mot andra officiella förteckningar, däribland utländska officiella
sortlistor. Detta uttrycks också klart i konventionen. Eventuell
överensstämmelse med benämningar som används på förökningsmaterial
av en växtsort som tillhör samma eller närstående växtart kan däremot
vara svår att uppdaga vid Växtsortnämndens officialprövning.
Omständigheten kan emellertid uppmärksammas genom invändning.
Förväxlingsrisk i förhållande till annans skyddade varumärke eller
annat kännetecken är det femte registreringshindret. En sortbenämning
får inte godtas, om den kan förväxlas med varumärke, namn, firma
eller annan beteckning för vilken annan än sökanden åtnjuter skydd.
Sådan förväxlingsrisk skall dock endast beaktas, om den skulle ha
inneburit hinder mot att registrera sortbenämnmgen som varumärke för
material av växtsort eller för varor av liknande slag. En kontroll skall
alltså göras hos Patent- och registreringsverket när det gäller
registrerade kännetecken. Likheter med icke registrerade varumärken
och övriga kännetecken kan uppmärksammas efter invändning. Med
"annan beteckning" i punkt 5 avses beteckningar på stiftelser, ideella
föreningar och därmed jämförliga sammanslutningar, konstnärsnamn
och andra likartade namn samt titel på annans skyddade litterära och
konstnärliga verk, där titeln är skyddad. När en benämning registrerats
för en växtsort, kan den enligt allmänna varumärkesrättsliga regler inte
få skydd som varumärke. Detta beror på att sortbenämningen är en
allmän varubenämning som avser sorten som sådan, oavsett vem som
saluför den. Den som säljer utsäde får, såsom sägs i
växtförädlarrättskonventionen (artikel 13 (9)), foga ett varumärke till
sortbenämningen.
36
Slutligen, för det sjätte, utgör även förväxlingsrisk i förhållande till PrOp. 1996/97:128
sökandens eget skyddade varumärke ett registreringshinder. Således får
en sortbenämning inte registreras, om den kan förväxlas med sådant
varumärke för material av växtsort eller för varor av liknande slag för
vilket sökanden själv åtnjuter skydd. I dessa situationer krävs det att
sökanden avstår sin varumärkesrätt.
I 8 § tredje stycket ges ett bemyndigande åt regeringen att under
förutsättning av ömsesidighet göra undantag från reglerna om
registreringshinder för sortbenämningar som registrerats eller sökts
registrerade utomlands. Det enda kravet är att inte synnerliga skäl talar
emot en sådan registrering i Sverige. Denna bestämmelse har kommit
till på grund av att växtförädlarrättskonventionen föreskriver (artikel 13
(5)) att när ansökan om skydd för en ny sort görs i flera unionsstater,
det skall ske under en och samma benämning. Respektive lands
myndigheter åläggs att registrera den benämning som angivits, såvida
inte myndigheten finner att benämningen är olämplig i denna stat. Med
stöd av bemyndigandet föreskrivs i 13 § växtförädlarrättsskungörelsen
att en sortbenämning som registrerats eller sökts registrerad i en
konventionsstat skall utan hinder av 8 § första och andra styckena
växtförädlarrättslagen registreras i Sverige, om inte synnerliga skäl är
däremot. Enligt förarbetena (prop. 1971:40 s. 112) kan synnerliga skäl
anses vara för handen, om en sortbenämning på främmande språk är ett
fantasiord men på svenska är en allmän varubeteckning eller ett ord
som är ägnat att väcka förargelse.
I 9 § föreskrivs att en ansökan inte får omfatta mer än en växtsort.
Liknande bestämmelser finns på patent- och mönsterskyddsområdet.
Administrativa skäl och fiskala intressen ligger bakom denna regel.
Beträffande ombud anges i 10 § att en sökande som inte har hemvist i
Sverige skall ha ett ombud som är bosatt här. Detta ombud skall ha
behörighet att företräda sökanden i allt som rör ansökningen. Denna
regel, som är föranledd av praktiska hänsyn, har också sin motsvarighet
i patentlagen och mönsterskyddslagen.
I 11 § regleras Växtsortnämndens inledande handläggning av en
ansökan. Om sökanden inte iakttagit föreskrifterna om en ansökan, eller
om det på annat sätt finns hinder mot bifall, skall sökanden enligt första
stycket föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidta rättelse.
Ansökan om växtförädlarrätt behandlas enligt ett förprövningssystem.
Växtsortnämndens officialgranskning omfattar både en formell prövning
av att själva ansökan är komplett och en materiell prövning av att
växtsorten uppfyller förutsättningarna för rättsskydd. Det kan alltså vara
brister av såväl formell som materiell natur som föranleder ett
föreläggande enligt detta lagrum.
Om sökanden inte följer ett föreläggande enligt 11 § första stycket,
skall ansökan avskrivas. Detta framgår av andra stycket. I föreläggandet
skall finnas med en erinran om denna påföljd.
Den fortsatta prövningen regleras i 12 §. Enligt denna paragraf skall
ansökningen avslås, om hinder för bifall finns också efter det att
sökanden avgivit yttrande, dock endast under förutsättning att sökanden
haft tillfälle att yttra sig över hindret och att det inte finns någon
anledning att ge sökanden ett nytt föreläggande. Har sökanden yttrat sig
över föreläggandet, men finner Växtsortnämnden att det påtalade
37
hindret fortfarande föreligger, skall ansökningen normalt avslås direkt. prOp 1996/97-128
Detsamma gäller när sökanden visserligen vidtagit någon åtgärd för att
avhjälpa bristen, men denna åtgärd är otillräcklig. Ett avslagsbeslut
skall vara motiverat. I vissa fall kan det hända att det under
handläggningen uppdagas någon annan brist än den som föranlett det
första föreläggandet. Eftersom ett avslagsbeslut inte får grundas på
hinder som sökanden inte haft tillfälle att yttra sig över, måste då ett
nytt föreläggande utfärdas.
Handläggningen av ärenden där någon framställer påstående om
bättre rätt behandlas i 13 och 14 §§. Om någon inför Växtsortnämnden
påstår att han eller hon har bättre rätt än sökanden till en växtsort, och
saken är tveksam, kan nämnden förelägga honom eller henne att väcka
talan vid domstol inom viss tid. Väcks inte talan inom förelagd tid,
skall påståendet lämnas utan avseende vid den fortsatta handläggningen
av ansökningen. En erinran om detta bör göras i föreläggandet. Är tvist
om bättre rätt anhängig vid domstol, kan ärendet hos Växtsortnämnden
förklaras vilande i avvaktan på att målet slutligt avgörs. Men i
allmänhet ligger det i båda parters intresse att sådana praktiska prov
som skall utföras, och som i allmänhet är tidsödande, inte uppskjuts
eller avbryts. Det kan därför vara lämpligt att en vilandeförklaring inte
sker förrän på ett senare stadium i handläggningen.
För det fall den som påstår att han eller hon har bättre rätt till en
växtsort kan visa detta inför Växtsortnämnden, skall nämnden överföra
ansökningen på honom eller henne, om han eller hon yrkar det. Skälet
till detta är, att om den som har bättre rätt skulle vara tvungen att ge in
en ny egen ansökan, det skulle kunna hända att omständigheter som
inträffat efter den första ansökan ledde till att växtsorten inte ansågs ny.
Exempelvis kan ju den som först sökte skydd ha fört ut växtsorten i
handeln. Det har därför ansetts att den som visar bättre rätt bör få
tillgodoräkna sig den ursprunglige sökandens ansökningsdag.
Den som gör gällande bättre rätt skall styrka sitt påstående antingen
genom bevisföring direkt hos Växtsortnämnden eller, om prövning skett
vid domstol, genom företeende av lagakraftvunnen dom.
Sedan överföring yrkats, får en ansökan inte vare sig avskrivas, avslås
eller bifallas förrän yrkandet slutligt prövats. Även om ärendet inte
vilandeförklarats innan det är klart för avgörande, skall
Växtsortnämnden alltså inte skilja det ifrån sig, när någon yrkat att
ansökningen skall överföras på honom eller henne. Därigenom undviks
rättsförlust för den slutligen berättigade.
I 15 § finns bestämmelser om kungörelse och invändningsförfarande.
Enligt första stycket skall Växtsortnämnden, om ansökningshandlingarna
är fullständiga och hinder inte föreligger mot registrering, kungöra
ansökningen för att bereda allmänheten tillfälle att komma in med
invändningar. Kungörelse skall normalt ske när nämnden slutfört de
undersökningar beträffande sorten och sortbenämningen som den
självmant skall göra. Invändningsförfarandet skall sedan komplettera
officialgranskningen. I 14 § växtförädlarrättskungörelsen anges vad en
kungörelse skall innehålla.
Enligt 15 § andra stycket skall en invändning göras skriftligen hos
Växtsortnämnden inom den tid som nämnden bestämmer. Fristens längd
avgörs utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.
38
Att Växtsortnämnden som huvudregel skall föranstalta om prov med Prop. 1996/97:128
material av växtsorten anges i 16 §. Endast om det av särskilda skäl är
onödigt kan sådana prov underlåtas. Med proven avses att fastställa
sortens särskiljbarhet, enhetlighet och stabilitet. För proven skall betalas
en särskild avgift.
Angående den fortsatta prövningen därefter finns föreskrifter i 17 §.
När tiden för framställande av invändning har gått ut och provningen av
växtmaterialet har slutförts, skall ansökan tas upp till fortsatt prövning.
Vid denna prövning är 11-14 §§ tillämpliga. Således skall det på nytt
göras en allsidig prövning av om förutsättningarna för registrering är
uppfyllda. Visserligen skall Växtsortnämnden vid tidpunkten för
kungörandet ha gjort den preliminära bedömningen att det finns
förutsättningar för bifall, men nya omständigheter av olika slag kan ha
tillkommit under processens gång. Men framförallt är det förstås vad
som framkommit vid invändningar och praktiska prov som är nytt
material på det här stadiet, och som skall tas under övervägande i detta
skede av processen. Sökanden skall ges tillfälle att yttra sig över de
eventuella invändningar som framställts och över resultatet av utförda
prov.
Härefter skall Växtsortnämnden fatta beslut. Om det inte finns något
hinder mot registrering, skall ansökningen bifallas.
Beträffande överklagande föreskrivs i 18 § första stycket att sökanden
får överklaga Växtsortnämndens slutliga beslut, om det gått honom eller
henne emot. Vidare har den som i behörig ordning gjort invändning mot
en ansökan rätt att överklaga ett beslut om bifall. Gör invändaren det
men återkallar han eller hon sedan sitt överklagande, får det likväl
prövas, om det finns särskilda skäl.
Således har ingen annnan än den som har gjort invändning rätt att
överklaga ett bifallande beslut. Detta innebär att om en ansökan bifalls
utan att någon invändning framställts, beslutet vinner laga kraft
omedelbart.
I 18 § andra stycket anges att sökanden får överklaga ett beslut
varigenom ett yrkande om överföring enligt 14 § har bifallits. Det rör
sig här alltså om fall då någon med framgång hävdat bättre rätt och fått
en ansökan överförd på sig. Den som ursprungligen gjort ansökan har
då rätt att överklaga ett sådant beslut. Vid det omvända förhållandet,
när ett yrkande om överföring avslagits, har den som framställt
yrkandet rätt att överklaga.
Angående instansordningen anges i 19 § att Växtsortnämndens slutliga
beslut överklagas hos Statens jordbruksverk. Överklagande skall ske
inom två månader. Jordbruksverkets beslut får överklagas av sökanden,
om det har gått honom eller henne emot. Överklagande får ske direkt
hos Regeringsrätten. Något prövningstillstånd behövs således inte. Även
här gäller att överklagande skall ske inom två månader.
Föreskrifter om registrering och kungörande av beslut finns i 20 §.
Enligt första stycket skall ett lagakraftvunnet beslut om bifall till en
ansökan föranleda dels att växtsorten skall tas in i växtsortregistret, dels
att registreringen skall kungöras. Av andra stycket framgår att även ett
beslut om att avskriva eller avslå en ansökan som har kungjorts enligt
15 § skall kungöras, när beslutet har vunnit laga kraft.
39
I 21 § föreskrivs att växtförädlarrätt gäller från den dag då ansökan om
registrering bifölls, och att den kan upprätthållas under 20 år räknat
från ingången av året efter det då beslutet om registrering vann laga
kraft. Som tidigare nämnts finns det i växtförädlarrättskonventionen en
bestämmelse om en minsta skyddstid på 15 år för växtsorter i allmänhet
och 18 år för vin och vissa träd samt deras grundstammar.
Tidigare var skyddstiderna i svensk rätt begränsade till konventionens
minimikrav, men genom en lagändring 1982 infördes en generell 20-
årig giltighetstid. Det hade då konstaterats att de flesta konventionsstater
tillämpade längre skyddstider än Sverige. Departementschefen uttalade
som en allmän utgångspunkt (prop. 1981/82:136 s. 25) att tiden å ena
sidan skall vara så lång att förädlaren är i stånd att under normala
förhållanden få igen sina kostnader för utveckling av den nya sorten och
därjämte en skälig vinst för sitt förädlingsarbete. Å andra sidan borde
den inte vara längre än vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte.
Departementschefen menade i och för sig att de tidigare gällande
skyddstiderna torde vara tillräckliga för de flesta växtsorter som är
aktuella för registrering i Sverige. Men han framhöll också att vissa
växtsorter har stort värde för folkhushållet under lång tid, 20 år eller
däröver. Det är många gånger dyrbart för förädlama att upprätthålla en
sort, då det kan krävas omfattande arbete för att kontinuerligt ta fram
nytt förökningsmaterial. Detta gäller i hög grad för en så viktig växtart
som potatis. För att en förädlare skall ha ekonomiskt intresse av att
upprätthålla en sort under längre tid, måste han eller hon därför få
intäkter som täcker kostnaderna för detta. Mot bakgrund härav föreslogs
den lagändring som ledde till förlängning av skyddstiden till nuvarande
nivå.
Bestämmelserna om användning av en registrerad sortbenämning i 22 §
har sin grund i artikel 13 i växtförädlarrättskonventionen.
För den som yrkesmässigt utbjuder till försäljning eller på annat sätt
tillhandahåller förökningsmaterial av en registrerad växtsort är det enligt
första stycket obligatoriskt att använda den benämning som registrerats.
Denna skyldighet gäller även efter det att skyddstiden har gått ut eller
växtförädlarrätten av någon annan anledning har upphört.
Åliggandet att använda den registrerade benämningen gäller såväl
sortinnehavaren själv som andra som utnyttjar förökningsmaterial av
sorten.
Bestämmelsen tillgodoser ett intresse av att enhetliga sortbenämningar
brukas i handeln, så att odlare och konsumenter har möjlighet att säkert
identifiera en sort. Skyldigheten att använda en sortbenämning efter det
att växtförädlarrätten upphört leder till att sorten fortfarande bara får ha
en enda benämning också då den kan förökas och omsättas fritt.
I 22 § andra stycket föreskrivs att en registrerad benämning för en
sort - eller en med denna förväxlingsbar benämning - inte får användas
för en annan sort av samma eller närstående växtart eller för material
av sådan sort, så länge registreringen av benämningen består.
Prop. 1996/97:128
40
Bestämmelsen kan jämföras med 8 § andra stycket 4, enligt vilken prOp. 1996/97:128
bestämmelse en registrerad sortbenämning inte kan registreras på nytt
för en annan sort av samma eller närstående växtart. Genom det nu
aktuella lagrummet kompletteras registreringshindret med ett förbud
som leder till att den registrerade benämningen inte kan användas på
"fel" växtsort i de fall då detta medför en klar risk för vilseledande.
Detta skydd är begränsat till den tid som registreringen består. Skälet
är att det inte rimligen kan krävas av tredje man som överväger att
använda en viss benämning att han eller hon skall göra någon kontroll
utöver vilka benämningar som finns antecknade i växtsortregistret.
Att bryta mot dessa bestämmelser - uppsåtligen eller av oaktsamhet -
medför såväl straffansvar som skadeståndsskyldighet enligt 41 §.
För växtförädlarrätten skall enligt 23 § första stycket betalas en årsav-
gift. Denna avgift skall betalas för varje kalenderår räknat från och med
året efter det då ansökan om registrering bifölls, om inte annat har
bestämts med stöd av 49 §.
För det kalenderår då rätten beviljas betalas alltså ingen årsavgift.
Härvid skiljer sig reglerna från patentlagen, som föreskriver att avgift
beräknas redan från ansökningsdagen. Anledningen till denna avvikelse
är att en växtförädlare normalt inte kan påbörja det ekonomiska
utnyttjandet av sorten förrän någon tid efter registreringen.
I 49 § finns ett bemyndigande för regeringen att fastställa avgifter.
Vad gäller årsavgifter har regeringen även bemyndigande att förordna
att ett eller flera av de första åren skall vara avgiftsfria; därav
hänvisningen från 23 § till 49 §. Någon sådan avgiftsfrihet har dock inte
föreskrivits.
I 23 § andra stycket föreskrivs att förfallodag för årsavgiften är första
dagen av det kalenderår den avser. För år som har börjat innan
växtsorten registrerades eller inom två månader därefter förfaller dock
årsavgiften först två månader efter dagen för registrering. Denna
kompletterande bestämmelse tar sikte på de foll då någon har
överklaganderätt och registrering därför inte kan ske förrän beslutet att
bevilja växtförädlarrätt har vunnit laga kraft. Om beslut att bifalla
ansökningen i ett sådant fall fattas t.ex. i december månad, kan inte
växtsorten registreras förrän tidigast i februari året därpå, om en
invändning har gjorts. När avgiftsskyldighet inträder vid årsskiftet är
alltså växtförädlarrätten fortfarande "svävande". Årsavgiften förfaller
därför inte till betalning förrän två månader efter registreringen.
Beträffande förskottsbetalning föreskrivs av praktiska skäl att årsavgift
inte får erläggas innan registrering skett och inte heller tidigare än sex
månader före det kalenderår avgiften avser.
Slutligen finns även en föreskrift om en möjlighet att erlägga årsavgift
efter förfallodagen. En sådan senarelagd betalning skall erläggas inom
sex månader från förfallodagen och mot förhöjd avgift.
41
Prop. 1996/97:128
I 24 § föreskrivs om efterkontroll. Som tidigare nämnts är det en
förutsättning för växtförädlarrätt att växtsorten är stabil. Detta innebär
att sorten efter förökning utförd i enlighet med den av förädlaren
anvisade förökningsmetoden alltjämt överensstämmer med
beskrivningen såvitt gäller de väsentliga kännetecknen.
När det gäller fröförökande växter kan det vara svårt att få stabiliteten
hos en ny växtsort tillförlitligen fastställd under den begränsade tid som
anslås för provning på ansökningsstadiet. Normalt behövs därför ny
provning i syfte att kontrollera att sorten inte har förändrats med
avseende på sina väsentliga egenskaper. Det ankommer på
Växtsortnämnden att föranstalta om denna efterkontroll.
För att tillförsäkra Växtsortnämnden en faktisk möjlighet att låta
genomföra sådan kontroll, föreskrivs att nämnden kan förelägga
sortinnehavaren att tillhandahålla förökningsmaterial av sorten samt
erforderliga handlingar och upplysningar.
Följer inte sortinnehavaren ett sådant föreläggande, och innebär detta
ett hinder för tillförlitlig efterkontroll, skall växtsorten enligt 33 §
avföras ur registret. I föreläggandet bör erinras om denna påföljd.
En sortinnehavare kan ingå avtal om att någon annan skall få rätt att
mot ersättning framställa förökningsmaterial av en skyddad sort och
marknadsföra detta. Sådant beviljande av licens utgör vid sidan av
utnyttjande i egen regi sortinnehavarens väsentliga medel att
tillgodogöra sig sortens ekonomiska värde.
Den nyttjanderätt som upplåts genom licens kan vara mer eller mindre
omfattande i olika hänseenden. En mångfald varianter kan förekomma i
fråga om formerna. Detsamma gäller i fråga om sättet att beräkna och
betala ersättning.
I 25 § första stycket föreskrivs att om sortinnehavaren har träffat avtal
om licens, dvs. medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja den
registrerade växtsorten, licenshavaren får överlåta sir rätt vidare endast
under förutsättning att detta avtalats. Tanken bakom detta är att avtalet
bygger på ett visst förtroendeförhållande parterna emellan, och att
sortinnehavaren kan ha intresse av att kontrollera att licensen utnyttjas i
enlighet med avtalet.
Lagstiftaren har emellertid ansett det nödvändigt att i ett avseende
begränsa överlåtelseförbudet. Det gäller de situationer där licensen
ingår i en rörelse. Därvidlag har det bedömts att licenstagarens intresse
av att helt eller delvis kunna överlåta rörelsen - inklusive alla
rättigheter som hör till denna - väger tyngre än sortinnehavarens
intresse av att kunna kontrollera hur licensen utnyttjas. Följaktligen
anges i 25 § andra stycket att om licensen ingår i en rörelse, får den
överlåtas i samband med total eller partiell överlåtelse av rörelsen, om
inte annat avtalats. Men av hänsyn till sortinnehavaren har överlåtaren
ett fortsatt ansvar för att licensavtalet fullgörs.
Regler om anteckning i växtsortregistret vid överlåtelse av
växtförädlarrätt och upplåtelse av licens finns i 26 §. Där föreskrivs att
42
det på begäran och mot fastställd avgift skall göras anteckning om att Prop 1996/97-128
växtförädlarrätten övergått på annan eller att licens upplåtits eller
överlåtits. Behörighet att begära sådan anteckning tillkommer både
överlåtaren och förvärvaren av rätten. Sökanden skall styrka att en
överlåtelse eller upplåtelse har skett, vilket enklast görs genom
företeende av skriftligt avtal.
Har en licens som antecknats i registret upphört att gälla, skall
anteckningen avföras ur registret.
Dessa regler om anteckning i växtsortregistret gäller även
tvångslicens.
Angående en registrerings saklegitimerande verkan sägs i 26 § tredje
stycket att i mål och ärenden om växtförädlarrätt den skall anses om
sortinnehavare som senast blev införd i växtsortregistret i den
egenskapen.
Bestämmelsen medför att Växtsortnämnden eller någon annan som
önskar kontakt med sortinnehavaren alltid kan vända sig till den som är
antecknad i registret. Denne kan utan att styrka sitt förvärv förklara sig
avstå från växtförädlarrätten. Men regeln om saklegitimation innefattar
ingen reglering av frågan om vem som i det särskilda fallet faktiskt är
rätt innehavare av växtförädlarrätten. Den som är sortinnehavare är
alltså inte enbart på denna grund behörig att föra talan i mål om
växtförädlarrätten. Vanliga regler om talerätt och partssuccession gäller
i sådana mål. I mål om skadestånd på grund av intrång måste käranden
styrka den materiella grunden för sin talan, dvs. bl.a. att intrånget
pågick under den tid då han eller hon faktiskt var innehavare av
växtförädlarrätten eller att han eller hon i samband med sitt förvärv av
denna fått ett skadeståndsanspråk överlåtet på sig. Bestämmelsen om
saklegitimation utesluter inte heller att talan kan riktas mot den som
genom överlåtelse eller på annat sätt blivit innehavare av rätten utan att
låta anteckning om detta föras in i registret.
I 27-29 §§ regleras frågan om tvångslicens. Bestämmelserna skall ses
i ljuset av det faktum att de produkter lagen avser är mycket
betydelsefulla för folkförsörjningen. Det behövs därför ett skydd mot att
ensamrätten missbrukas.
Syftet med bestämmelserna är att möjliggöra ingripanden, om en
sortinnehavare inte förser marknaden med förökningsmaterial av den
skyddade sorten i den omfattning och på de villkor som kan anses
påkallade med hänsyn till allmänna intressen. Det allmänna intresse som
här träder i förgrunden är folkhushållets behov. Handelsmässiga
synpunkter och enskilda intressen skall däremot inte tillmätas
självständig betydelse. Härav följer att tvångslicens främst kan komma
ifråga då det gäller sorter som är av betydelse som födoämne eller
fodervara. Men även beträffande grönyteväxter, prydnadsväxter och
andra mindre nyttobetonade växtarter kan det i vissa fall finnas ett
allmänt intresse av att en växtsort finns tillgänglig på marknaden.
I 27 § anges förutsättningarna för att någon skall kunna beviljas
tvångslicens. Ett första villkor är sortinnehavarens underlåtenhet att
förse marknaden med förökningsmaterial av den registrerade växtsorten
på skäliga villkor och i den omfattning som är påkallad med hänsyn till
folkhushållet eller på annat sätt från allmän synpunkt. Vidare krävs att
den som begär tvångslicens skall ha en vilja att yrkesmässigt utnyttja
43
sorten här i landet. Slutligen är det också en förutsättning för prOp. 1996/97'128
tvångslicens att sortinnehavaren saknar godtagbar anledning till sin
underlåtenhet.
För att en tvångslicens skall vara meningsfull fordras att licens-
innehavaren får en praktisk möjlighet att utnyttja växtsorten.
Tvångslicens innefattar därför även rätt att av sortinnehavaren få
förökningsmaterial av sorten i den omfattning som är skälig.
Som nämnts skall det beaktas om sortinnehavaren har godtagbara skäl
för att inte förse marknaden med de kvantiteter av växtmaterialet som är
önskvärda. Enligt motiven (prop. 1971:40 s. 133) kan det anses
försvarligt att sortinnehavaren under en tid närmast efter registreringen
utnyttjar allt förökningsmaterial till att producera mer
förökningsmaterial för att ha ett betryggande lager vid introduktionen på
marknaden. Långvarig torka eller ogynnsamma produktionsbetingelser i
övrigt kan också vara godtagbara anledningar att inte leverera. Likaså
måste naturligtvis fall av mer regelrätt force majeur beaktas.
Reglerna om tvångslicens tar även sikte på de fall där sortinnehavaren
visserligen levererar växtmaterial eller upplåter licens, men gör detta på
villkor som inte är skäliga. Här är det naturligtvis främst prissättningen
som är av intresse. I stävjandet av sådant missbruk av en ensamrätt
kompletteras föreskrifterna om tvångslicens av det konkurrensrättsliga
regelverket och avtalslagens regel om jämkning av oskäliga
avtalsvillkor.
Vad som skall fordras av en tvångslicenstagare och vilka rättigheter
sortinnehavaren har anges i 28 §. Där föreskrivs att tvångslicens inte får
meddelas annan än den som kan antas ha förutsättningar att utnyttja
växtsorten på ett godtagbart sätt och i överensstämmelse med licensen.
Det företag eller den person som söker tvångslicens skall alltså ha
ekonomiska resurser och förutsättningar i övrigt att sakkunnigt och
effektivt uppföröka sorten och marknadsföra den i erforderlig
omfattning.
I 28 § sägs vidare att tvångslicens inte utgör hinder för sortinne-
havaren att själv utnyttja sorten eller upplåta licens. Tvångslicens får
alltså inte ges formen av ensamlicens.
Tvångslicens får övergå till annan endast tillsammans med en rörelse,
i vilken tvångslicensen utnyttjas eller avsetts utnyttjas. Denna
bestämmelse innebär ett förbud inte bara mot en fullständig överlåtelse
av en tvångslicens utan också mot en partiell överlåtelse, t.ex. i form av
underlicens.
Enligt 29 § är det rätten, dvs. allmän domstol, som avgör ifall
tvångslicens skall meddelas. Det är också rätten som bestämmer i vilken
omfattning växtsorten får utnyttjas och fastställer vederlaget och
villkoren i övrigt. Vederlaget bestäms efter en avvägning mellan
allmänhetens intresse av att växtmaterial blir tillgängligt till skäligt pris
och sortinnehavarens intresse av att få skälig ersättning. Detta till trots
är processen dispositiv, varför rätten aldrig kan sätta vederlaget lägre än
det belopp sökanden medgivit.
När väsentligt ändrade förhållanden påkallar det, kan rätten på
yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna. Både
sortinnehavaren och licenstagaren har talerätt.
44
Växtförädlarrätt kan av flera skäl upphöra före den 20-åriga
skyddstidens utgång.
Det första fallet, som tas upp i 30 §, är att årsavgiften inte betalas.
Vid sådant förhållande är växtförädlarrätten förfallen från och med
ingången av det år för vilket avgift inte erlagts. Med hänsyn till den
betalningsfrist som medges enligt 23 § tredje stycket är det först sex
månader efter förfallodagen som det kan konstateras att
växtförädlarrätten förfallit. Ett sådant konstaterande, som alltså får
retroaktiv verkan, görs ex officio av Växtsortnämnden. Sorten skall
därefter avföras ur registret.
Frågor om hävande av registrering behandlas i 31 §. Dessa
bestämmelser avser de fall där det visar sig att de grundläggande
förutsättningarna inte är för handen. Frågan om hävning prövas av
allmän domstol. Ett skäl till hävning kan vara att 1 § inte iakttagits; det
som registrerats är inte en växtsort i lagens mening eller tillhör inte de
listade släktena eller arterna. Hävning kan också ske om registrering
beviljats i strid med 2 §, dvs. reglerna om växtförädlarrättens subjekt.
Ett sådant fall är att någon annan än den som framställt sorten - eller
den som kan härleda sin rätt från denne - har registrerats som
sortinnehavare. Att den som registrerats som sortinnehavare endast är
berättigad till viss andel av växtförädlarrätten - vanligen på grund av att
det finns en medförädlare - kan däremot enligt uttryckligt stadgande
inte leda till hävning. Ett annat fall är att en utländsk förädlare, som
inte är medborgare i någon konventionsstat, framställt en växtsort i ett
land som inte är anslutet till UPOV.
Om registrering har skett trots att nyhets- eller särskillnadskraven inte
var uppfyllda, är det också grund för hävning. En förutsättning är att
registreringshindret alltjämt består när frågan om hävning aktualiseras.
Brister i de biologiska kraven på enhetlighet och stabilitet kan däremot
inte föranleda hävning av en registrering.
Vad gäller talerätten anges att talan som grundar sig på ett påstående
om att annan än den som är berättigad har registrerats som
sortinnehavare får föras endast av den som anser sig vara berättigad. I
dessa fall råder en ettårig preskriptionstid. Således skall talan väckas
inom ett år från det att käranden fick kännedom om registreringen och
de övriga omständigheter på vilka talan grundas, dvs. de omständigheter
som käranden åberopar till stöd för påståendet att han eller hon är
berättigad till sorten. Vidare gäller en särskild tidsbegränsning på tre år
vid god tro. Det relevanta för tillämpningen av denna är om
sortinnehavaren var i god tro när sorten registrerades eller när
växtförädlarrätten övergick på honom eller henne. I så fall får talan inte
väckas senare än tre år efter registreringen.
I andra fall, då talan om hävning inte grundar sig på påstående om
bättre rätt, gäller huvudregeln att var och en som lider förfång av
registreringen har talerätt. Om det är påkallat från allmän synpunkt, får
talan föras av myndighet som regeringen bestämmer. Enligt 33 §
växtförädlarrättskungörelsen är det allmän åklagare som har denna
behörighet.
Möjligheten till överföring av en registrering, som regleras i 32 §,
innebär att om en växtsort registrerats för någon annan än den som är ^5
berättigad därtill enligt 2 §, rätten skall på talan av den berättigade föra Prop. 1996/97:128
över registreringen på honom eller henne. Jämfört med hävning är detta
en fördel för den som har bättre rätt, då denne vid en överföring slipper
att själv ansöka om växtförädlarrätt och riskera att ett nyhetshinder
uppstått efter registreringen. Rättsverkningarna av en överföring
bestäms med den principiella utgångspunkten att ensamrätten anses ha
övergått på den nye innehavaren redan vid tidpunkten för
registreringen.
De frister som nyss nämnts rörande tidpunkten för väckande av talan
om hävning gäller också för yrkande om överföring.
Ytterligare två fall där en växtsort skall avföras från registret anges i
33 §. Det första som nämns är att sortinnehavaren inte följt ett
föreläggande enligt 24 §, dvs. inte tillhandahållit material för
efterkontroll. Om denna underlåtenhet utgör hinder för tillförlitlig
efterkontroll av växtsorten, skall nämnden avföra sorten ur registret.
Det andra fallet som behandlas i 33 § är att växtsorten inte bibehållit
sina särskiljande kännetecken. En brist i detta för ensamrätten
grundläggande villkor kan uppdagas vid efterkontroll eller i annat
sammanhang, och Växtsortnämnden skall då avföra sorten ur registret.
Det bör här framhållas att det alltså inte sker någon domstolsprövning
och att detta innebär en skillnad jämfört med industriellt rättsskydd i
övrigt. Ogiltigförklaring av patent och av skydd för varumärken och
mönster skall undantagslöst prövas av domstol, men beträffande
växtförädlarrätten har ansetts att Växtsortnämndens sakliga kompetens
vid bedömning av rent biologiska faktorer väger tyngre och att
rättssäkerhetssynpunkterna tillgodoses genom möjligheten att överklaga.
Sortinnehavaren kan enligt 34 § avstå från växtförädlarrätten med den
verkan att växtsorten förs av ur registret. Som formkrav gäller att av-
ståendet skall göras skriftligen.
Om växtförädlarrätten utmätts, eller om tvist om överföring av sådan
rätt är anhängig, skall sortinnehavaren inte kunna beröva motparten
dennes rätt genom att avstå från växtförädlarrätten. Detsamma gäller
kvarstad och betalningssäkring. I dessa situationer får därför inte en
växtsort avföras ur registret så länge utmätningen, kvarstaden eller
betalningssäkringen består eller tvisten inte blivit slutligen avgjord.
I 35 § behandlas frågan om byte av benämning och avförande av
benämning ur registret. Härvid kan noteras att reglerna inte stämmer
överens med varumärkeslagen. Detta beror på att varumärket har
karaktären av en privaträtt till själva kännetecknet, medan
växtförädlarrätten inte avser benämningen utan sorten som sådan. Den
obligatoriska registreringen av en sortbenämning för en skyddad
växtsort är ett uttryck för ett allmänt intresse snarare än för värnande av
sortinnehavarens rätt. Olikheterna i rättigheternas karaktär avspeglar sig
också i skillnaden mellan vad som gäller vid hävande av en
varumärkesrätt jämfört med utbyte och avförande av en registrerad
sortbenämning. I det förra fallet skall beslut fattas av domstol, men på
växtförädlarrättens område sker avgörandet i administrativ ordning.
Det kan inte uteslutas att en otillåten sortbenämning passerar vid
officialgranskningen av en ansökan och sedermera registreras. Om en
sortbenämning på detta sätt registrerats i strid mot lagen och om
registreringshindret fortfarande kvarstår, skall Växtsortnämnden 46
registrera en ny benämning för sorten. På så sätt kan förbiseenden och prOp. 1996/97:128
bristande kännedom om registreringshinder vid prövningen av en
ansökan repareras på ett senare stadium. Beträffande vissa
registreringshinder skall ett byte av sortbenämning ske, även om hindret
inte förelåg vid tidpunkten för registrering utan har uppkommit senare.
Detta gäller för registrerade sortbenämningar som uppenbarligen blivit
ägnade att vilseleda allmänheten eller blivit stridande mot allmän
ordning eller ägnade att väcka förargelse.
Att den inte längre godtagbara sortbenämningen inte bara kan avföras
utan alltid måste ersättas med en ny benämning hänger samman med att
sorten enligt 22 § inte får marknadsföras utan registrerad benämning.
Normalt är det ett allmänt intresse att registrerade sorter finns
tillgängliga och att marknadsföringen inte hindras av att de saknar
sortbenämning. Detta allmänna intresse ankommer det på
Växtsortnämnden att ta tillvara. Därför är det inte bara sortinnehavare
och licenstagare som har rätt att begära byte av en benämning.
Växtsortnämnden skall självmant se till att varje registrerad sort alltid
har en godtagbar benämning.
Som nyss nämnts anknyter reglerna om sortbenämning till allmänna
hänsyn. Detta utesluter naturligtvis inte att sortbenämningen kan vara av
vitalt intresse för sortinnehavaren. Med beaktande av detta intresse
föreskrivs i 35 § andra stycket att sortinnehavaren skall beredas tillfälle
att föreslå en ny benämning i de fall då ett byte av benämning skall
göras.
När ensamrätten till en sort upphör avförs inte sortbenämningen ur
växtsortregistret. Enligt 22 § är det ju obligatoriskt att använda den
registrerade sortbenämningen också efter skyddstidens utgång.
Huvudregeln är alltså att registreringen av benämningen kvarstår. Enligt
35 § tredje stycket kan emellertid en benämning under vissa
omständigheter avföras ur registret. En första förutsättning är att
skyddstiden har gått ut eller att växtförädlarrätten på annat sätt har
upphört. Vidare krävs att sortbenämningen inte längre används.
Växtsortnämnden prövar frågan antingen på begäran av sortinnehavaren
- som t. ex. kan ha önskemål om att få använda den obsoleta
benämningen på en ny sort - eller ex officio "då anledning därtill eljest
föreligger". En allsidig prövning med beaktande av såväl allmänna som
enskilda intressen skall därvid göras.
Även bestämmelserna om ansvar, ersättningsskyldighet och säker-
hetsåtgärder har utformats i mycket nära anslutning till reglerna i den
immaterialrättsliga lagstiftningen i övrigt.
Intrång i en växtförädlarrätt är straffbelagt enligt 36 §. I subjektivt
hänseende fordras uppsåt eller grov oaktsamhet. Fram till 1994 var
endast uppsåtliga intrång straffbara, men i samband med en allmän
skärpning av lagstiftningen rörande intrång inom immaterialrätten som
helhet kriminaliserades även intrång som sker av grov oaktsamhet. I
samband därmed höjdes också straffmaximum. Påföljden är numera
böter eller fängelse i högst två år. Genom 1994 års lagändring
47
straffbelädes även försök och förberedelse till intrång (prop. prop 1996/97-128
1993/94:122).
Med intrång avses att någon utan sortinnehavarens lov vidtar en åtgärd
som enligt 4 § är förbehållen denne (prop. 1971:40 s. 146).
Växtförädlarrätten omfattar ingen rätt till sortbenämningen. En oriktig
användning av denna utgör alltså inte ett intrång i den svenska lagens
mening. Härvid finns en skillnad i förhållande till det synsätt som EG-
förordningen på området ger uttryck för. Enligt artikel 94 i EG-
förordningen anses nämligen även en oriktig användning av en
registrerad sortbenämning utgöra ett intrång. I 41 §
växtförädlarrättslagen finns däremot en särskild straffbestämmelse om
sådana förseelser.
Intrång i växtförädlarrätt är ett s.k. angivelsebrott. Allmänt åtal får
alltså väckas endast om målsäganden - dvs. sortinnehavare eller
licenstagare - anmält brottet till åtal. Dessutom uppställs som en
förutsättning att åklagaren av särskilda skäl finner att åtal är påkallat
från allmän synpunkt.
En för växtförädlarrätten ny sanktionsform, vitesförbud, infördes
1994. Enligt 36 a § kan domstolen på yrkande av sortinnehavare eller
licenstagare vid vite förbjuda den som gör intrång att fortsätta med
detta. Ett sådant beslut kan även meddelas interimistiskt.
Den som gör intrång ådrar sig skadeståndsansvar, om intrånget sker
uppsåtligen eller av oaktsamhet (37 § första stycket). Ansvaret omfattar
dels skälig ersättning för utnyttjandet av växtsorten och dels ersättning
för den ytterligare skada som intrånget har medfört. Därutöver skall
domstolen vid bestämmande av ersättningens storlek ta hänsyn till andra
omständigheter än de rent ekonomiska, främst sortinnehavarens intresse
av att intrång inte begås.
Även om intrånget gjorts utan vare sig uppsåt eller oaktsamhet
föreligger viss ersättningsskyldighet enligt 37 § andra stycket.
Skadeståndsansvaret är dock begränsat till ersättning för utnyttjandet,
om och i den mån det är skäligt. I förarbetena har uttalats att normal
licensavgift får betraktas som maximum.
Beträffande preskription föreskrivs att talan om ersättning för intrång
skall väckas inom fem år från det att skadan uppkom. Annars är rätten
till ersättning preskriberad.
Frågan om säkerhetsåtgärder regleras i 38 §. Enligt första stycket kan
rätten efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång
förordna, att växtmaterial som omfattats av ett intrång skall mot lösen
utlämnas till den som lidit intrånget eller förstöras. En förutsättning är
att den som lidit intrånget framställer yrkande om sådant förordnande.
Till skydd för godtroende förvärvare föreskrivs att ett förordnande av
detta slag inte får avse den som i god tro förvärvat materialet eller
särskild rätt till detta, om denne förvärvare inte själv gjort intrång.
Såvitt gäller beslag föreskrivs i 38 § andra stycket att växtmaterial får
tas i beslag, om det finns skälig misstanke om brott som anges i 36 §,
dvs uppsåtligt eller grovt oaktsamt intrång. Vad som är föreskrivet om
beslag i brottmål är därvid tillämpligt.
Som ett alternativ till första styckets föreskrift om utlämnande eller
förstöring anges i 38 § tredje stycket att rätten på yrkande kan förordna
att innehavare av sådant material som avses i första stycket skall ha rätt
48
att förfoga över materialet mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i prOp. 1996/97-128
övrigt. Syftet är att förebygga växtförstörelse.
Olovligt utnyttjande av en sort under ansökningstiden medför också
skadeståndsskyldighet, såvida ansökan sedermera leder till registrering
(39 §). Innan ansökningen har kungjorts är dock ersättningsskyldigheten
begränsad på samma sätt som i 37 § andra stycket, dvs. i princip till
normal licensavgift. Straffansvar kan överhuvud taget inte komma i
fråga innan växtförädlarrätt har beviljats.
Preskriptionsbestämmelsen i 37 § tredje stycket modifieras i viss mån
genom en föreskrift i 39 § andra stycket, där det sägs att den femåriga
preskriptionstiden inte skall tillämpas om ersättningstalan väcks senast
ett år efter det växtförädlarrätten registrerades. Denna bestämmelse har
kommit till för att undvika rättsförlust för sortinnehavaren i fall där ett
intrång äger rum under ansökningstiden och talan inte kan väckas förrän
efter registrering. Om registreringsärendet drar ut på tiden, skulle det
annars ha funnits en risk för att sortinnehavarens rätt till ersättning
skulle preskriberas innan han ens fått någon reell möjlighet att göra den
gällande.
Påföljder för intrång skall inte kunna dömas ut, om registreringen av
en växtsort senare hävts. Detta fastslås i 40 §. Bestämmelsen blir
tillämplig dels i en intrångsprocess som pågår, när en dom på hävande
av registreringen vinner laga kraft, dels i senare rättegång som avser
intrång före denna tidpunkt. Varken straff, ersättning eller
säkerhetsåtgärder kan då komma ifråga.
På samma sätt som inom varumärkes-, patent- och mönster-
skyddsrätten gäller på växtförädlarrättsområdet att en invändning om
ogiltighet inte kan prövas i ett mål om intrång. I stället föreskrivs i 40 §
andra stycket att om svaranden i ett intrångsmål gör invändning om att
registreringen bör hävas, rätten skall på hans yrkande förklara målet
vilande i avbidan på att frågan om registreringens hävande slutligt
prövas. Om talan om ogiltighet ännu inte väckts, skall rätten i samband
med vilandeförklaringen förelägga svaranden viss tid inom vilken talan
skall väckas.
Med anknytning till stadgandet i 22 § om användning av den
registrerade sortbenämningen finns en straffbestämmelse i 41 §. Ett
brott mot 22 § kan för det första bestå i att man yrkesmässigt bjuder ut
växtmaterial av en skyddad sort till försäljning - eller på annat sätt
tillhandahåller sådant material - utan att använda den registrerade
benämningen. Detsamma gäller även om skyddstiden gått ut eller
växtförädlarrätten av annan anledning upphört. För det andra är det ett
brott mot 22 § att använda en registrerad sortbenämning, eller en med
denna förväxlingsbar benämning, för en annan sort av samma eller
närstående växtart eller för material av en sådan sort, så länge
registreringen av benämningen består.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 22 § ådrar sig
alltså straffansvar enligt 41 §. Påföljden är böter. Är oaktsamheten
endast ringa, skall inte dömas till ansvar.
Som tidigare anförts har reglerna om sortbenämning kommit till
främst i handelns och konsumtionens intresse. Hänsynen till sort-
innehavaren är således sekundära i detta sammanhang. Följaktligen
4 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 128
betraktas de nu aktuella förseelserna inte som intrång. De faller också Prop. 1996/97:128
under allmänt åtal.
I 41 § anges vidare att den som gör sig skyldig till en förseelse av
detta slag skall ersätta uppkommen skada. Vid ringa oaktsamhet kan
ersättningen jämkas.
Möjligheten att föra fastställelsetalan regleras på motsvarande sätt som
i patentlagen och mönsterskyddslagen. Två slags fastställelsetalan
behandlas i 42 §, nämligen dels för prövning av om växtförädlarrätt
består, dels för prövning av om ett visst förfarande utgör intrång i en
växtförädlarrätt. Vad gäller det första fallet föreskrivs att en
sortinnehavare eller en licenstagare kan föra talan om fastställelse
huruvida han eller hon på grund av registrering åtnjuter skydd mot
annan, ifåll ovisshet råder om förhållandet och detta länder honom eller
henne till förfång. I fråga om det andra fallet gäller att under samma
villkor den som driver eller avser att driva verksamhet kan föra talan
mot sortinnehavaren om fastställelse huruvida registreringen utgör
hinder mot verksamheten.
Om svaranden i mål av det förstnämnda slaget gör invändning om att
registreringen bör hävas, gäller samma regel som när en sådan
invändning framställs i mål om intrång. I 42 § tredje stycket hänvisas
därför till 40 § andra stycket.
Den som ämnar väcka talan om hävande eller överföring av
registrering eller om meddelande av tvångslicens har enligt 43 § viss
underrättelseskyldighet. Dels skall han eller hon anmäla sin avsikt för
Växtsortnämnden och dels skall han eller hon underrätta registrerade
licenstagare. En skyldighet att underrätta sortinnehavaren åvilar på
samma sätt den licenstagare som avser att anhängiggöra ett mål om
intrång eller om fastställelse enligt 42 § första stycket.
Underrättelseskyldigheten anses fullgjord, när underrättelse i betald
rekommenderad försändelse sänts under den adress som antecknats i
växtsortregistret.
En underlåtenhet att fullgöra underrättelseskyldigheten utgör
processhinder. Sålunda föreskrivs att om käranden vid tidpunkten för
ansökan om stämning inte visar att han eller hon fullgjort sin anmäl-
nings- och underrättelseskyldighet, han eller hon skall ges tid till det.
Om denna tid försitts, skall talan inte tas upp till prövning
Beträffande forum anges i 44 § att om det enligt rättegångsbalken inte
finns någon behörig domstol för talan om bättre rätt till växtsort, om
hävande eller överföring av registrering, om tvångslicens eller om
fastställelse av det slag som ovan nämnts, talan skall väckas vid
Stockholms tingsrätt. Huvudregeln är alltså att rättegångsbalkens
forumbestämmelser är tillämpliga, och till skillnad från vad som gäller
för patentmål finns det inte något specialforum för vare sig tvistemål
eller brottmål som rör växtförädlarrätt.
För att Växtsortnämnden skall hållas underrättad om domstols-
avgöranden på växtförädlarrättens område föreskrivs i 45 § att kopior
på domar och slutliga beslut i mål om bättre rätt, tvångslicens, hävning
m m. skall expedieras till nämnden. 50
För sortinnehavare som inte har hemvist i Sverige råder enligt 46 §
ombudsplikt. Ombudet skall anmälas till växtsortregistret och antecknas
där.
Om sortinnehavaren inte fullgör sin skyldighet att anmäla ombud, kan
delgivning med sortinnehavaren ske i en enklare form, nämligen genom
att försändelsen endast skickas till honom eller henne med posten i
betalt brev under hans eller hennes i växtsortregistret antecknade adress.
Finns inte fullständig adress antecknad, kan delgivning ske genom
kungörelse.
Regeringen har emellertid enligt 47 § bemyndigande att beträffande
viss främmande stat förordna om undantag från den ombudsplikt som
gäller enligt 10 och 46 §§. Ett sådant förordnande innebär att en
sökande eller sortinnehavare från den staten inte behöver ha något
ombud och vidare att ombud från den staten skall ha sådan behörighet
som avses i nämnda paragrafer. En förutsättning för ett sådant
förordnande är ömsesidighet, dvs. att svenska sökande, sortinnehavare
och ombud behandlas på samma sätt enligt den främmande statens
lagstiftning. Regeringen har inte meddelat något förordnande av detta
slag.
Beträffande överklagande andra beslut av Växtsortnämnden än dem
som fattas på ansökningsstadiet - och som behandlas i 18 § - anges i
48 § att talan förs hos Jordbruksverket. Överklagandetiden är två
månader. Jordbruksverkets beslut överklagas direkt hos Regeringsrätten
utan föregående prövningstillstånd.
I 49 § ges ett bemyndigande till regeringen att fastställa avgifter.
Behörigheten att fastställa provodlingsavgift enligt 16 § får regeringen
delegera till en myndighet. Så har också skett i 29 §
växtförädlarrättskungörelsen, där det anges att provodlingsavgifter
fastställs av Statens utsädeskontroll efter samråd med
Riksrevisionsverket. Om Växtsortnämnden förlägger provningen hos
någon annan institution, en utländsk registreringsmyndighet eller någon
institution eller myndighet som anlitas av en utländsk
registreringsmyndighet, tillämpas den avgift som överenskommits
mellan nämnden och det organ som skall utföra provodlingen.
Enligt 50 § bemyndigas regeringen att förordna om undersökning
utomlands av en växtsort för vilken registrering söks. Växt-
förädlarrättskonventionen förutsätter nämligen att ett samarbete för
sortprovning skall kunna komma till stånd inom unionen. Detta framgår
av artikel 30 (2).
Det system för ensamrätter till växtsorter som inrättats med stöd av
Rådets förordning om gemenskapens växtförädlarrätt (se vidare i avsnitt
6) ställer vissa krav på kompletterande nationell lagstiftning. Sådana
bestämmelser infördes genom 51 och 52 §§, som trädde i kraft den 1
juli 1996.
51
I 51 § föreskrivs att en avgift skall betalas, om en ansökan om EG- prOp. 1996/97:128
växtförädlarrätt ges in till Växtsortnämnden för vidare befordran till
EG:s växtsortmyndighet. Regeringen bemyndigas att bestämma
beloppet. Detta bemyndigande har utnyttjats i 29 §
växtförädlarrättskungörelsen.
Genom 52 § straffbeläggs intrång i en EG-växtförädlarrätt.
52
Som redan redovisats i avsnitt 3 reviderades växtförädlarrättskon-
ventionen år 1991. Denna konventionstext, som ännu inte har trätt i
kraft, skiljer sig på flera väsentliga punkter - däribland ensamrättens
omfattning - från sin föregångare.
Det var i mars 1991 som en diplomatkonferens för omförhandling av
växtförädlarrättskonventionen ägde rum. Syftet med förslaget var dels
att i ljuset av de erfarenheter som vunnits förtydliga vissa
bestämmelser, dels att stärka växtförädlamas rättigheter och dels att
anpassa konventionen till utvecklingen på bioteknikområdet.
Konventionstexten träder inte i kraft förrän den ratificerats eller
tillträtts av fem stater, varav minst tre måste vara anslutna till någon av
de äldre konventionerna. Hittills har tre stater, Danmark, Israel och
Nederländerna, ratificerat konventionstexten. För samtliga unionsstater
torde en anslutning fordra mer eller mindre genomgripande
lagändringar. Det kan antas att flera stater kan avsluta
lagstiftningsarbetet inom den närmaste framtiden och att erforderligt
antal stater därför relativt snart kan ha anslutit sig till konventionen.
Till skillnad från de äldre konventionstextema inleds 1991 års kon-
ventionstext i artikel 1 med definitioner av de grundläggande be-
greppen. Redan här hamnar frågan om växtförädlarrättens subjekt i
blickfånget. Definitionen av begreppet "förädlare" ger vid handen att
härmed avses både den som framställt en ny växtsort och dennes
rättsinnehavare. Till "förädlare" räknas nämligen följande kategorier:
(a) den person som förädlat, eller upptäckt och utvecklat, en växtsort,
(b) den som är arbetsgivare åt nyssnämnda person eller har uppdragit
åt denne att utföra arbetet, under förutsättning att den berörda statens
lagstiftning föreskriver detta,
(c) den på vilken någons rätt enligt (a) eller (b) övergått.
Synsättet är således ett annat än det som kommer till uttryck i den
svenska lagen, där ju växtförädlaren alltid är den fysiska person som
faktiskt framställt en växtsort medan andra subjekt - t.ex. en
arbetsgivare - som gör anspråk på en växtförädlarrätt på grund av
överlåtelse eller annat fång betraktas som förädlarens rättsinnehavare.
Härvid kan också noteras att den ursprunglige förädlaren enligt (a)
antingen skall ha förädlat - framställt - växtsorten eller upptäckt och
utvecklat densamma. Att blott och bart ha upptäckt en sort vars
ursprung är naturligt är således inte tillräckligt för att få skydd.
Förädlaren måste ha lagt ned en arbetsprestation för att utveckla sorten
efter upptäckten. Här kan det förefalla finnas en skillnad i förhållande
till 1978 års konventionstext, där det i artikel 6 (1) (a) anges att
utgångsmaterialet till den ursprungliga variation ur vilken sorten har
framkommit kan vara artificiellt eller naturligt. Det kan alltså tyckas att
rena upptäckter kan bli föremål för ensamrätt enligt 1978 års
konventionstext men inte enligt 1991 års version. I själva verket torde
Prop. 1996/97:128
53
det emellertid inte vara någon reell skillnad. Den som vill utnyttja en prOp. 1996/97:128
upptäckt - det må vara en tidigare okänd variant i den vilda floran eller
en mutation av en odlad växtart - måste i praktiken alltid utveckla
sorten innan den kan kan marknadsföras.
Även växtförädlarrättens objekt, begreppet "växtsort ”, ges en
definition i 1991 års konventionstext. Gränsdragningsproblem mellan
patent och växtförädlarrätt är en orsak till att det uppstod behov av en
tydlig definition. Denna klargör att en växtsort i konventionens mening
är en samling växter inom en och samma botaniskt systematiska enhet
av lägsta kända nivå, vilken samling, oberoende av om förutsättningarna
för beviljande av växtförädlarrätt är uppfyllda,
- kan definieras genom de kännetecken som har sitt ursprung i en viss
genotyp eller kombination av genotyper;
- kan skiljas från varje annan grupp av växter genom åtminstone ett
av dessa kännetecken; och
- kan betraktas som en enhet med avseende på dess lämplighet att
förökas i oförändrat skick.
Det bör här understrykas att det alltså ställs vissa krav på sär-
skiljbarhet och stabilitet för att en samling växter över huvud taget skall
utgöra en växtsort, men att nivån på dessa krav inte är lika hög som för
beviljande av växtförädlarrätt. Frågan om det i det enskilda fallet har
framställts en ny växtsort skall alltså skiljas från frågan om denna sort i
så fall är berättigad till skydd.
Inte bara stater utan även mellanstatliga organisationer kan ansluta sig
till konventionen. En förutsättning för detta är att organisationen har ett
rättssystem i vilket ingår regler för beviljande av växtförädlarrätt och att
dessa regler är bindande för organisationens medlemsstater. För att
förenkla framställningen används i det följande ibland ändå begreppet
konventionsstater om de fördragsslutande parterna. Det skall dock
framhållas att vad som gäller för stater också gäller för mellanstatliga
organisationer som ansluter sig till konventionen, om inget annat anges.
Beträffande användningen av begreppet "medborgare" i kon-
ventionstexten sägs i artikel 4 (2) att såvitt gäller mellanstatliga
organisationer avses därmed medborgare i stater som är medlemmar i
organisationen.
I artikel 2 åläggs konventionsstatema att bevilja och skydda
växtförädlarrätt. Med "växtförädlarrätt" avses enligt definitionen i
artikel 1 den rätt som tillkommer förädlaren enligt konventionen.
Föreskriften i artikel 2 innebär med andra ord inte något krav på en
särskild skyddsform just för växtsorter. De stater som ansluter sig till
1991 års konventionstext är därför också i fortsättningen oförhindrade
att bevilja skyddet i form av patent.
Till skillnad från 1978 års konventionstext finns det inte något förbud
mot att tillämpa både patent och en särskild skyddsform på samma
växtsläkte eller växtart. Detta beror främst på att det ansågs olämpligt
att i en konvention som reglerar växtförädlarrätten begränsa
tillämpningsområdet för patent.
54
Under diplomatkonferensen förklarade dock flera stater tillhörande prOp
den Europeiska patentorganisationen (EPO) att växtsorter alltjämt bör
ha en särskild skyddsform och att de inte skulle godta någon ändring av
den bestämmelse i artikel 53 b) i den europeiska patentkonventionen,
där det föreskrivs att europeiskt patent inte skall meddelas för
växtsorter.
Enligt artikel 3 skall konventionen tillämpas på alla växtsläkten och
växtarter inom fem år från det att konventionen blivit tillämplig i
respektive stat. Detta gäller för de stater som redan är anslutna till
någon av de äldre konventionerna. För nya unionsstater inträder
förpliktelsen att tillämpa konventionen generellt - dvs. på alla släkten
och arter - först efter tio år. Dessförinnan skall tillämpningsområdet
omfatta minst 15 växtsläkten eller växtarter.
Vid diplomatkonferensen uppstod diskussion kring frågan om
förpliktelsen att möjliggöra skydd för växtsorter av alla de slag också
omfattade lägre organismer såsom bakterier, jästsvampar, alger och
liknande. Ytterst är detta en fråga om gränsdragning mellan
växtförädling och bioteknik som är av avgörande betydelse för vad som
kan bli föremål för växtförädlarrätt respektive patent.
Diplomatkonferensen kom inte till någon klargörande lösning. Det
ankommer därför på nationell lagstiftning och rättstillämpning att lösa
detta problem.
I likhet med sin föregångare bygger 1991 års konventionstext på
principen om nationell behandling. När det gäller att bevilja och skydda
växtförädlarrätt måste alltså en konventionsstat behandla fysiska
personer som är medborgare eller har hemvist i en annan
konventionsstat och juridiska personer som har sitt säte i en sådan stat
på samma sätt som staten enligt sina lagar behandlar de egna
medborgarna. Naturligtvis är det en förutsättning att de utländska
subjekten uppfyller de villkor och formella krav som den nationella
lagen föreskriver.
Principen om nationell behandling är till och med mer uttalad i den
nya konventionstexten, då det inte längre finns någon möjlighet att i
vissa stycken göra undantag från principen med hänvisning till ett krav
på reciprocitet (se avsnitt 4.1 ovan). Dessa möjligheter - som inte
utnyttjats av Sverige - har alltså tagits bort i 1991 års konventionstext.
Även 1991 års konventionstext anger att villkoren för skydd är nyhet,
särskiljbarhet, enhetlighet (likformighet) och stabilitet. Härutöver får det
inte ställas några andra krav än att sorten betecknas med en benämning
som uppfyller föreskrifterna i artikel 20 - vars innehåll utvecklas nedan
- att de formella föreskrifter som meddelats uppfylls och att sökanden
betalar fastställd avgift.
Nyhetskravet, som anges i artikel 6, har förändrats något. Det
relevanta är om växtmaterial försålts eller på annat sätt avyttrats till
andra ("sold or otherwise disposed of to others") med förädlarens
samtycke, och om detta har skett för att utnyttja sorten. Att t.ex.
skörden från en provodling har försålts utgör inte nyhetshinder, då
1996/97:128
55
avsikten med provodlingen är en arman än att utnyttja sorten, och prOp 1996/97-128
försäljningen är en bisak i sammanhanget.
En nyhetsfrist (period of grace) på ett år blir obligatorisk. Således är
det bara utbud och försäljning som ägt rum på konventionsstatens
territorium tidigare än ett år före ansökningsdagen som konstituerar
nyhetshinder. I fråga om utbud och försäljning utomlands gäller
oförändrat en allmän frist på fyra år och för träd och vin en särskild
frist på sex år.
Den nya konventionen är också tydligare i fråga om vad för slags
material som inte får ha tillhandahållits för att nyhetskravet skall vara
uppfyllt. Det sägs i klartext att förökningsmaterial eller skördeprodukter
inte får ha sålts eller på annat sätt avyttrats till andra före respektive
frists början. Detta kan jämföras med den äldre konventionstextens
skrivning om utbud och försäljning av "sorten”. Den svenska
lagstiftningen talar i detta sammanhang om "material" av växtsorten.
När tillämpningsområdet utökas till att omfatta fler växtsläkten och
växtarter är det tillåtet att göra avsteg från kravet på nyhet enligt en
fakultativ bestämmelse i artikel 6 (2). En växtsort som framställts
"nyligen", när konventionen blir tillämplig på släktet eller arten ifråga,
kan anses som en nyhet även om förfoganden har skett tidigare än inom
angivna frister. Någon precisering av när en sort skall anses ha
framställts "nyligen" görs inte i konventionen. Vid diplomatkonferensen
diskuterades ett förslag på en tidsgräns på fem år. Flera delegater ansåg
att detta var för lång tid. Förslaget förkastades och något annat förslag
till preciserad tidsgräns lades inte fram.
Konventionsstater som tillhör en mellanstatlig organisation, t.ex. EU,
kan enligt artikel 6 (3) gemensamt besluta att förfoganden som har ägt
rum i en annan medlemsstat i organisationen skall ha samma verkan
som motsvarande åtgärder på det egna territoriet.
Beträffande särskillnadskravet anges i artikel 7 som en förutsättning
för skydd att sorten skall kunna tydligt skiljas från alla andra sorter som
är allmänt kända vid tidpunkten för ansökan. Det finns inte något
rekvisit som anger hur särskiljandet skall kunna ske; kravet på "ett eller
flera viktiga kännetecken" har utgått. Med den definition av begreppet
växtsort som införts, krävs sådana kännetecken redan för att en grupp
växter överhuvud taget skall betraktas som en växtsort. Förekomsten av
kännetecken får därför betraktas som underförstådd vid prövningen av
om en växtsort besitter särskiljbarhet.
En sort anses allmänt känd om någon har ansökt om ensamrätt eller
om upptagande i officiell sortlista och ansökan sedermera beviljas.
Detta framgår uttryckligen av konventionstexten. Några andra fall där
allmän kännedom skall anses vara för handen nämns inte. De övriga
exempel som anges i 1978 års konventionstext - odling, yrkesmässigt
utnyttjande, förekomst i referenssamling och noggrann beskrivning i
publikation - har alltså inte någon motsvarighet i den nya konventionen.
Någon saklig förändring synes dock inte ha avsetts. Diskussionen vid
diplomatkonferensen gav vid handen att pågående odling eller
marknadsföring av en sort gör att den skall anses allmänt känd.
Anledningen till att ingivande av en ansökan särskilt nämns är att det är
något som allmänheten vanligen inte får kännedom om. Att en ansökan
56
trots detta skall medföra att sorten antas vara allmänt känd, ansågs prOp 1996/97’128
därför fordra ett uttryckligt stadgande i konventionstexten.
Den skyddsförutsättning som tidigare benämnts likformighet eller
homogenitet kallas i konventionens artikel 8 enhetlighet. Avsikten är
inte att åstadkomma någon saklig förändring.
Artikel 8 innefattar också ett förtydligande i förhållande till
motsvarande artikel i den äldre konventionen genom att det nu anges att
det är just med avseende på de särskiljande kännetecknen som sorten
skall vara enhetlig.
Kravet på stabilitet i artikel 9 överensstämmer i sak med det som nu
gäller enligt artikel 6 (1) (d) i 1978 års konventionstext.
Av artikel 10 framgår att också denna konventionstext ger förädlaren
frihet att välja i vilken stat han eller hon först vill ansöka om skydd.
Förädlaren kan ge in ansökningar i andra stater utan att avvakta beslut
i den stat där han eller hon först ansökte om växtförädlarrätt.
Respektive stats handläggning av ett ärende och upprätthållande av
skydd är oberoende av de andra konventionsstatemas agerande
beträffande växtsorten ifråga. Sålunda är det inte tillåtet för en fördrags-
slutande part att avslå en ansökan eller begränsa skyddstiden på grund
av att skydd inte har sökts, att ansökan har avslagits eller att
skyddstiden har gått ut i någon annan stat eller mellanstatlig orga-
nisation. På dessa punkter innebär 1991 års konventionstext inte några
förändringar.
Vad gäller prioritetsrätten är principen densamma som förut. I artikel
11 anges sålunda att en förädlare som i behörig ordning ansökt om
skydd för en växtsort i en stat därefter åtnjuter en rätt till prioritet under
en tid av 12 månader för att ge in en ansökan om skydd för samma
växtsort i någon annan konventionsstat. Liksom tidigare måste sökanden
i den senare ansökningen framställa ett yrkande om prioritet för att han
eller hon skall kunna ges denna förmån. Fristen för att ge in en kopia
på handlingarna i den första ansökningen skall vara minst tre månader
från dagen för den senare ansökningen. Den tid inom vilken sökanden
skall tillhandahålla de upplysningar, dokument och material som behövs
för prövningen av det senare ärendet har minskats från fyra till två år
efter prioritetstidens utgång.
Om sökanden fullgör vad på honom eller henne ankommer för
åtnjutande av prioritet, skall han eller hon inte lida någon rättsförlust på
grund av händelser som inträffar mellan den första ansökningen och
senare ansökningar inom tolvmånadersfristen. Att någon annan under
mellantiden har sökt skydd för samma växtsort eller offentliggjort eller
utnyttjat sorten får alltså inte betraktas som nyhetshinder vid prövningen
av en senare ansökan. Sådana åtgärder får inte heller ge upphov till
någon rätt för tredje man.
Vad gäller granskningen av en ansökan innehåller konventionstexten
inga nyheter. Det åligger vederbörande myndighet att undersöka om de
materiella förutsättningarna för skydd - nyhet, särskiljbarhet,
enhetlighet och stabilitet - är uppfyllda. Myndigheten får själv
ombesörja odling och annan nödvändig provning av växtsorten eller låta
något annat organ utföra detta. Resultat av redan utförda provodlingar prOp. 1996/97:128
och andra undersökningar får också beaktas. Myndigheten får begära att
sökanden tillhandahåller nödvändiga upplysningar, handlingar och
växtmaterial.
Bestämmelsen om interimistiskt skydd under ansökningstiden, som
tidigare var fakultativ, har gjorts obligatorisk. Enligt artikel 13
ankommer det på de fördragsslutande parterna att vidta åtgärder för att
värna förädlarens intressen under den tid som går från det att ansökan
görs och till dess växtförädlarrätt beviljas. Som minimikrav gäller att
förädlaren skall tillförsäkras en rätt till skälig ersättning från den som
utför handlingar för vilka förädlarens samtycke skulle ha erfordrats om
ensamrätt redan hade beviljats. Dock får respektive stat begränsa det
interimistiska skyddet så att reglerna är tillämpliga bara gentemot dem
som underrättats om att en ansökan anhängiggjorts.
En av de mest markanta skillnaderna mellan 1978 och 1991 års
konventionstexter är utformningen av ensamrättens omfattning och
innebörd. Denna regleras i artiklarna 14-19.
I flera avseenden leder de nya reglerna till en förstärkning och
utökning av ensamrätten.
Till en början uppräknas i artikel 14 (1) sju slags åtgärder som, när de
avser befattning med förökningsmaterial av en skyddad sort, fordrar
förädlarens tillstånd. Dessa handlingar är:
1. produktion och reproduktion
2. bearbetning för förökningsändamål
3. saluhållande
4. försäljning och annan marknadsföring
5. export
6. import
7. lagerhållning i något av de syften som anges i p. 1-6.
Det kan här påpekas att p. 2, som närmast avser rensning, intar en
viss särställning, då bestämmelsen i många fall träffar personer som inte
själva förfogar över förökningsmaterialet. Rensningen utförs ofta på
anläggningar som betjänar ett större antal lantbruk. Den som utför
rensningen gör då detta på uppdrag av den som äger växtmaterialet.
Förfaranden av nämnda sju slag som inte avser förökningsmaterial
men väl skördat material - inklusive hela plantor och delar av plantor -
regleras i artikel 14 (2) och kräver förädlarens medgivande under vissa
förutsättningar. Till skördat material räknas säd, frukt, bär, blommor,
blad, sav och virke. Bestämmelsen innebär att ensamrättens omfång
väsentligen utökas i jämförelse med 1978 års konventionstext, som
behandlar endast hantering av förökningsmaterial. En första
förutsättning för att utnyttjande av skördat material skall omfattas av
ensamrätten är att materialet har erhållits genom att förökningsmaterial
av den skyddade sorten använts utan tillstånd. Vidare krävs att
58
förädlaren inte har haft någon rimlig möjlighet att utöva sin rätt såvitt prOp. 1996/97:128
gäller det förökningsmaterial som använts. Således utvidgas ensamrätten
till skördat material när förädlarens rätt inte har kurmat skyddas på ett
tidigare stadium i hanteringen. Huvudprincipen är alltså fortfarande att
ersättning till förädlaren skall betalas på ett så tidigt stadium som
möjligt i produktionskedjan. Bestämmelsen om skördat material får
särskild relevans vid import av skördeprodukter av en växtsort som
odlats i en stat som inte tillerkänner förädlaren någon ensamrätt. I
anslutning till artikel 14 (2) förtjänar att påpekas att artikel 14 (1) inte
innefattar något krav på förädlarens tillstånd för framställning av
skördat material av förökningsmaterial. Att inhandla en rosenbuske som
säljs för plantering i trädgård och använda den för produktion av snitt-
blommor fordrar alltså inte tillstånd enligt artikel 14 (1). Därav följer
att förädlarens tillstånd inte heller behövs för kommersiell avyttring av
snittblommoma. De har ju inte framställts genom otillåten användning
av förökningsmaterial, varför ensamrätten inte utsträcks enligt artikel 14
(2).
Ytterligare ett slags material, nämligen slutprodukter, kan enligt
artikel 14 (3) omfattas av ensamrätten. Skyddet för dessa produkter är
dock fakultativt. Frågan om detta skydd var kontroversiell på 1991 års
diplomatkonferens. Å ena sidan påpekades det från flera håll att det
många gånger inte är möjligt att avgöra om en råvara till en
industritillverkad produkt utgörs av material av en skyddad växtsort. Å
andra sidan framhöll flera delegater att det finns ett intresse av att
förhindra att växtförädlarrätten kringgås genom att förökningsmaterial
exporteras utan ensamrättshavarens samtycke, varefter växtsorten odlas
och konsumtionsvaror framställs av skördeproduktema utomlands.
Härvid pekades bl.a. på produktionen av parfym och liknande
produkter. I sådana situationer bör det vara möjligt att ingripa om pro-
dukterna importeras till ursprungslandet, menade de länder som ville
utöka ensamrättens omfång. Lösningen blev alltså att varje stat eller
mellanstatlig organisation själv får avgöra om ensamrätten skall ut-
sträckas till de produkter - bl.a. livsmedel - som framställts direkt av
det skördade materialet. De stater som väljer att göra en sådan ut-
vidgning får föreskriva att förädlarens samtycke behövs för den som vill
utföra någon av ovan nämnda handlingar 1-7 avseende produkter vilka
framställts genom att skördat material utnyttjats utan förädlarens
tillåtelse. Också här är det en förutsättning att förädlaren inte kunnat
göra sin rätt gällande tidigare i produktionskedjan. Ensamrätten får
omfatta slutprodukter endast om förädlaren inte haft någon rimlig
möjlighet att utöva sin rätt med avseende på det skördade materialet.
Det sistnämnda innebär alltså en fakultativ utökning av ensamrätten
såvitt gäller det material som är föremål för utnyttjandet av växtsorten.
En ytterligare möjlighet för de fördragsslutande parterna att ge
växtförädlarrätten ett större omfång behandlas i artikel 14 (4). Här
gäller det vad för slags hantering av växtmaterial som skall omfattas.
Konventionsstatema tillåts att i sin lagstiftning föreskriva att också
andra förfaranden än de som anges i artikel 14 (1) skall fordra
förädlarens tillstånd. Listan anger alltså bara en minimistandard för
ensamrätten.
59
1991 års konventionstext går längre än sin föregångare även i det att
också vissa andra växtsorter än den för vilken skydd har beviljats
omfattas av ensamrätten. Detta föreskrivs i artikel 14 (5) som slår fast
att bestämmelserna i paragraferna (1-4) skall tillämpas också på sorter
som är väsentligen avledda från en skyddad växtsort, såvida inte denna
själv utgör en väsentligen avledd sort.
Bakgrunden till bestämmelsen om väsentligen avledda sorter är
följande. Enligt 1978 års konventionstext får en skyddad växtsort fritt
användas som en källa för genetiskt utgångsmaterial till fortsatt
förädling. Den växtsort som blir resultatet av sådan vidareförädling kan
i sig bli föremål för ensamrätt och får utnyttjas utan att det därvid
uppkommer några som helst förpliktelser gentemot förädlaren av den
ursprungliga sorten. Dessa regler anses ha fått vissa oskäliga och
orättvisa effekter som förstärkts i takt med bioteknikens utveckling.
Det är nämligen så att den som finner en mutation eller annan enstaka
variant inom en växtsort enligt den äldre konventionen kan göra anspråk
på ensamrätt till denna mutation eller variant utan att den ursprunglige
förädlaren behöver ge sitt samtycke eller få något erkännande. Detta har
av många ansetts orättvist. Definitionen av "förädlare" i 1991 års
konventionstext - med krav på att den som upptäckt en växtsort också
måste ha utvecklat den för att betraktas som förädlare - skall ses mot
bakgrund härav.
Än mer orättvist har resultatet ansetts bli då man med användning av
modem bioteknik på kort tid kan lägga till en gen och därmed modifiera
en växtsort som det kan ha tagit många år att förädla fram. Den
modifierade varianten blir då att anse som en ny växtsort och enligt
1978 års konventionstext kan den skyddas och utnyttjas på samma
villkor som alla andra sorter.
Vid 1991 års diplomatkonferens ansågs det angeläget att komma till
rätta med det gynnande av biotekniskt laboratoriearbete på den klassiska
växtförädlingens bekostnad som alltså har uppfattats som oskäligt. För
att det också i framtiden skall finnas incitament att bedriva växtförädling
i egentlig mening infördes den nyss nämnda bestämmelsen om
väsentligen avledda sorter i artikel 14 (5). Av denna artikel följer att en
växtsort som är väsentligen avledd från en skyddad sort och som
uppfyller de grundläggande skyddskriteriema - nyhet, särskiljbarhet,
likformighet och stabilitet - i och för sig kan skyddas, men den får inte
utnyttjas utan tillstånd av förädlaren av den ursprungliga sorten.
Principen om fri tillgänglighet till växtsorter som resurs för
framställning av nya sorter kvarstår alltså.
Vidare utsträcks tillämpningsområdet till sorter som är så lika en
skyddad sort att de i förhållande till denna inte uppfyller sär-
skillnadskravet. Slutligen omfattas även sorter vars framställning kräver
upprepad användning av en skyddad sort.
Det sistnämnda kan jämföras med artikel 5 (3) i 1978 års kon-
ventionstext. Där föreskrivs att förädlarens tillstånd behövs för upp-
repad användning av en skyddad sort för yrkesmässig framställning av
en annan sort. Den äldre konventionstexten tar alltså på denna punkt
Prop. 1996/97:128
60
sikte på vilket förfarande som kräver tillstånd medan den nya prOp 1996/97-128
konventionstexten relaterar frågan till vilka växtsorter som ensamrätten
omfattar. Skillnaden torde bli att det enligt den nya texten inte längre
fordras tillstånd för utnyttjandet av den registrerade sorten för
framställning av en ny men däremot för att utnyttja den nya sort som
blir resultatet av förfarandet.
I artikel 14 (5) ges också definitioner av när en växtsort skall anses
vara väsentligen avledd. Vidare exemplifieras metoder för framställning
av avledda sorter. Frågan är komplicerad. Efter beslut vid
diplomatkonferensen har särskilda riktlinjer utarbetats av UPOV:s
sekretariat (IOM/6/2 den 17 augusti 1992). Vad det i stora drag handlar
om är att sorter skall anses väsentligen avledda när de har utvecklats på
ett sådant sätt att de har behållit praktiskt taget hela den genetiska
strukturen hos den ursprungliga sorten.
Frågan om undantag från växtförädlarrätten behandlas i artikel 15. För
det första får en växtsort användas fritt privat, om det sker för icke-
kommersiella syften. Sådana förfaranden som anges i artikel 14 fäller
alltså utanför ensamrättens sfär, om de har andra ändamål än ekonomisk
vinst.
Användning av en växtsort i experimentella syften utgör ett andra
undantag.
För det tredje får en växtsort utan förädlarens samtycke utnyttjas för
framställning av nya växtsorter ("breeder’s exemption"). De sorter som
framställs med hjälp av den skyddade sorten får också användas fritt,
såvida de inte är att betrakta som väsentligen avledda. Således innefattar
växtförädlarrätten inte någon ensamrätt till en ny växtsorts genetiska
tillgångar. Dessa får andra förädlare utnyttja i sin verksamhet.
De tre inskränkningar i växtförädlarrätten som nu har nämnts är
obligatoriska. Konventionens jordbruksundantag är däremot fakultativt.
I artikel 15 (2) sägs följaktligen att de fördragsslutande parterna får,
inom rimliga gränser och under förutsättning att förädlarens legitima
intressen tillgodoses, begränsa växtförädlarrätten i syfte att tillåta
jordbrukare att använda sina skördeprodukter för förökningsändamål.
Som villkor gäller att materialet skall ha skördats efter sådd eller
plantering på bondens mark och att användningen för ny förökning
också skall ske där. Staterna får göra undantag av detta slag beträffande
vilken växtsort som helst; bestämmelsens tillämplighet är inte begränsad
till några särskilda släkten eller arter. Vid diplomatkonferensen 1991
diskuterades denna undantagsbestämmelse ingående. Från vissa håll
underströks motsättningen mellan ett alltför omfattande jordbruks-
undantag och strävandena att stärka växtförädlamas ställning. Förslag
om att undantaget skulle begränsas till vissa grödor eller att det skulle
göras obligatoriskt för lantbrukarna att betala viss ersättning för sin rätt
avslogs dock. Slutligen antog konferensen ett särskilt uttalande om att
bestämmelsen inte fick tillämpas så att undantaget kom att utvidgas till
sektorer där det inte tidigare hade gällt.
61
Prop. 1996/97:128
Något som är helt nytt i förhållande till den äldre konventionstexten är
reglerna i artikel 16 om konsumtion av växtförädlarrätten.
Huvudregeln är att ensamrätten såvitt gäller material av en skyddad
växtsort - eller annan sort som enligt artikel 14 (5) i princip omfattas av
ensamrätten - upphör i en konventionsstat i och med att materialet sålts
eller på annat sätt förts ut på marknaden på den statens territorium.
Från denna regel görs två undantag. Det första är att förfaranden som
innefattar ytterligare förökning fortfarande inte är tillåtna utan
förädlarens medgivande. Det andra undantaget gäller export av
växtmaterial. Om materialet kan användas för förökning och om det är
fråga om export till ett land som inte skyddar växtsorter av arten eller
släktet ifråga, är ensamrätten inte konsumerad. Export för slutlig
konsumtion utgör dock ett undantag från undantagsregeln. Om syftet är
att den produkt som exporteras skall bli föremål för direkt konsumtion,
innebär alltså detta under alla omständigheter att växtförädlarrätten
såvitt gäller den produkten uttömts redan vid den försäljning som
föregått exporten.
I artikel 16 (2) anges vad som skall betraktas som "material" av en
växtsort vid tillämpning av konsumtionsregeln. Enligt denna definition
avser begreppet "material" dels allt slags förökningsmaterial, dels
skördat material, inklusive hela plantor och delar av plantor, och dels
produkter som framställts direkt av skördat material.
I territoriellt avseende är alltså huvudregeln enligt artikel 16 (1) att
ensamrätten konsumeras bara för det land där den konsum-
tionsgrundande försäljningen eller marknadsföringen ägt rum. Enligt
artikel 16 (3) tillåts dock stater som ingår i mellanstatliga organisationer
att jämställa konsumtionsgrundande handlingar i andra medlemsstater
med sådana handlingar på det egna territoriet. De konventionsstater som
tillhör organisationen måste agera gemensamt för att denna
undantagsbestämmelse skall få tillämpas.
Inskränkningar av växtförädlarrätten behandlas i artikel 17, som
motsvarar artikel 9 i 1978 års konventionstext. Av bestämmelsen följer
att förutom de begränsningar som uttryckligen föreskrivs i konventionen
det fria utövandet av växtförädlarrätten får inskränkas endast av hänsyn
till allmänt intresse. Om en sådan inskränkning görs, och den får till
följd att tredje man tillåts utföra handlingar för vilka förädlarens
samtycke annars behövs, åligger det konventionsstaten att vidta
erforderliga åtgärder för att tillförsäkra förädlaren skälig ersättning. Det
allmänna intresse som konventionens skapare främst hade för ögonen
var allmänhetens behov av vissa livsmedel och andra produkter som
framställs av växtsorter. Reglerna möjliggör beviljande av tvångslicens
för att möta ett sådant behov.
Artikel 18 slår fast vilket förhållande som skall råda mellan
växtförädlarrätten och handelsregleringar. Principen är att växt-
förädlarrätten skall vara oberoende av de åtgärder som vidtas för att
62
reglera handeln. I vart fall skall åtgärder på det området inte inverka på prOp
tillämpningen av konventionens föreskrifter.
Den minsta tillåtna skyddstiden för växtsorter i allmänhet förlängs till
20 år (artikel 19). För träd och vin föreskrivs en minsta skyddstid om
25 år.
Reglerna om benämning av växtsorter i artikel 20 överensstämmer
sakligt sett med vad som hittills gällt enligt artikel 13 efter 1978 års
revidering av UPOV-konventionen.
Således gäller oförändrat att en växtsort skall betecknas med en
benämning som är avsedd att vara dess generiska beteckning.
Varje konventionsstat skall - med förbehåll för ett undantag som
kommer att behandlas nedan - se till att inga rättigheter i fråga om den
beteckning som har registrerats som sortbenämning hindrar den fria
användningen av denna benämning i samband med sorten. Detta gäller
även efter det att växtförädlarrätten har upphört.
I artikel 20 (2) anges förutsättningarna för att en benämning skall vara
godtagbar. Först och främst skall benämningen göra det möjligt att
identifiera sorten. Den får inte bestå av enbart siffror, utom när detta är
allmänt tillämpad praxis för att beteckna sorter. Vidare får benämningen
inte vara vilseledande eller ägnad att orsaka förväxling i fråga om
sortens egenskaper, värde eller identitet eller förädlarens identitet. Den
skall särskilt skilja sig från varje benämning som i någon
konventionsstat betecknar en redan befintlig sort av samma eller av
närbesläktad växtart.
Ifråga om registrering av sortbenämning föreskrivs i artikel 20 (3) att
förädlaren skall ge in uppgift om sortbenämningen till
registreringsmyndigheten. Om det visar sig att benämningen inte
uppfyller nyss nämnda villkor, skall myndigheten vägra att registrera
den och förelägga förädlaren att föreslå en annan benämning. Samtidigt
som växtförädlarrätt beviljas skall benämningen registreras.
Tredje mans äldre rättigheter skall enligt artikel 20 (4) inte påverkas
av att en benämning registreras Sådana rättigheter består alltså och
utgör det enda tillåtna undantaget från regeln att inga rättigheter får
hindra den fria användningen av den registrerade benämningen i
samband med sorten. Om förekomsten av en äldre rättighet leder till att
någon som enligt konventionen är skyldig att använda en sortbenämning
är förhindrad att göra detta, skall registreringsmyndigheten anmoda
förädlaren att föreslå en ny benämning.
Om skydd söks för en sort i flera unionsstater, måste det ske under en
och samma benämning. Registreringsmyndigheten skall registrera den
föreslagna benämningen, såvida myndigheten inte finner att
benämningen är olämplig i ifrågavarande stat. I sådant fall får
myndigheten förelägga förädlaren att föreslå en annan benämning
(artikel 20 (5)).
Myndigheterna i konventionsstatema har informationsskyldighet i
förhållande till varandra i frågor rörande sortbenämningar. Den närmare
innebörden av denna skyldighet framgår av artikel 20 (6).
1996/97:128
63
Konventionen föreskriver i artikel 20 (7) att den som utbjuder eller prop. 1996/97:128
försäljer förökningsmaterial av en sort som har skyddats i landet ifråga
är skyldig att använda sortbenämningen. Detta åliggande kvarstår också
efter det att ensamrätten upphört. Enda undantaget är de fall där tredje
mans äldre rättigheter utgör hinder mot användning av
sortbenämningen.
Det är enligt artikel 20 (8) tillåtet att använda ett varumärke, en firma
eller någon liknande beteckning i kombination med växtsortens
benämning. Benämningen måste dock lätt kunna urskiljas.
Frågan om ogiltigförklaring av växtförädlarrätt regleras i artikel 21.
Om det uppdagas att de grundläggande skyddsförutsättningama med
avseende på nyhet och särskiljbarhet inte var uppfyllda när skydd
beviljades, skall ensamrätten förklaras ogiltig. Brister hänförliga till de
båda andra skyddsförutsättningama - enhetlighet och stabilitet - skall
leda till ogiltighet endast om ensamrätt beviljades huvudsakligen på
grundval av information och dokumentation som sökanden tillhandahöll.
För det fall det uppdagas att ensamrätt har beviljats en annan person
än den som egentligen är berättigad, skall växtförädlarrätten förklaras
ogiltig, om den inte förs över till den som har bättre rätt.
Uppräkningen av ogiltighetsgrunder är uttömmande. Det är med andra
ord inte tillåtet att förklara ensamrätten ogiltig på andra grunder.
Ogiltighetsreglema är utformade utifrån tanken att ensamrätt aldrig
skulle ha beviljats. Bestämmelsen i artikel 22 rör däremot upphävande
av växtförädlarrätt med verkan endast för framtiden. I en situation där
det visar sig att en växtsort visserligen var stabil och enhetlig när den
registrerades, men att så inte längre är fallet, kan den behöriga
myndigheten upphäva växtförädlarrätten med verkan från dagen för
beslutet.
Ensamrätten kan också upphävas, om förädlaren inte i tid fullgör vad
på honom eller henne ankommer i förhållande till registreringsmyndig-
heten. Underlåtenhet att tillhandahålla de upplysningar, dokument och
material som behövs för efterkontroll kan därför leda till att förädlaren
mister sin ensamrätt. Detsamma gäller om förädlaren inte betalar
föreskriven avgift eller om han eller hon inte föreslår en ny benämning
när den registrerade benämningen av något skäl måste bytas ut.
Också de angivna grunderna för upphävande utgör en uttömmande
uppräkning.
1991 års konventionstext innehåller också bestämmelser om UPOV:s
uppbyggnad, procedurregler, administration m.m. När "unionen" nämns
i konventionen avses UPOV som grundades genom 1961 års konvention
(se avsnitt 3). Medlemmar i unionen är alltså inte bara de för-
dragsslutande parterna i 1991 års konventionstext utan också de stater
som anslutit sig till 1961, 1972 eller 1978 års konventionstext.
64
Liksom tidigare gäller att unionen är en juridisk person med säte i prOp. 1996/97:128
Geneve och att unionens permanenta organ är rådet och byrån (tidigare
benämnt generalsekretariatet).
Rådet består av företrädare för unionens medlemmar. I princip har
varje medlem en röst. I viss mån har dock denna rösträttsregel
modifierats i och med att 1991 års konventionstext öppnar en möjlighet
för mellanstatliga organisationer att bli medlemmar i unionen. Detta
innebär att en fördragsslutande part som är en mellanstatlig organisation
inom sitt kompetensområde får utöva den rösträtt som tillkommer dess
medlemsstater vilka är medlemmar även i UPOV. Om en mellanstatlig
organisation på detta sätt utnyttjar sina medlemsstaters rösträtt, får
dessa inte själva utöva sin rösträtt. Det omvända gäller naturligtvis
också.
Enligt 1978 års konventionstext är de officiella språken engelska,
franska och tyska. Därutöver blir även spanska officiellt språk när den
nya konventionen träder i kraft (artikel 28).
I fråga om unionens finanser kan framhållas att unionsstatema är
skyldiga att betala årliga bidrag, medan mellanstatliga organisationer,
som ju inte har egen rösträtt, inte behöver betala medlemsavgift.
65
5 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 128
År 1990 lade Europeiska kommissionen fram ett förslag till en förord-
ning om ensamrätt till växtsorter (Proposal for a Council Regulation
[EEC] on Community plant variety rights, COM [90] 347).
Ministerrådet antog den 27 juli 1994 förordning (EG) nr 2100/94 om
gemenskapens växtförädlarrätt. Förordningen publicerades i gemen-
skapernas officiella tidning den 1 september 1994 (EGT Nr L 227) och
trädde i kraft samma dag. Enligt övergångsbestämmelserna blev dock
flertalet artiklar inte tillämpliga förrän den 27 april 1995. Från och med
detta datum blev det möjligt att ansöka om gemenskapens
växtförädlarrätt (EG-växtförädlarrätt).
I förordningens inledning nämns att vissa internationella konventioner,
däribland växtförädlarrättskonventionen, har beaktats. I väsentliga
avseenden har förordningen utformats i nära anslutning till 1991 års
konventionstext.
Genom förordningen inrättades en möjlighet att genom en enda
ansökan få skydd för en växtsort inom hela Europeiska unionen (EU).
Ett centralt register skall föras av Gemenskapens växtsortmyndighet.
För närvarande bedrivs myndighetens verksamhet i Bryssel. I december
1996 fattade emellertid rådet ett beslut om att myndigheten permanent
skall förläggas till Ångers i Frankrike.
Förordningen innebär inte något hinder för medlemsstaterna att på
nationell nivå behålla sina skyddssystem. Däremot skall det inte vara
möjligt att få en och samma växtsort skyddad både på nationell nivå och
inom EG-systemet (artikel 3 och 92).
Till skillnad från den gällande svenska växtförädlarrättslagen är EG-
förordningens bestämmelser tillämpliga på alla växtsläkten och
växtarter.
Som förädlare räknas den som förädlat, eller upptäckt och utvecklat, en
ny växtsort, men också den på vilken förädlarens rätt har övergått
(artikel 11 (1)). Förädlare är alltså den som kan få ensamrätt.
Begreppet rättsinnehavare definieras inte, men det framgår att härmed
avses den som genom registrering har fått ensamrätt, dvs. den som är
sortinnehavare enligt den svenska växtförädlarrättslagens motsvarande
terminologi. Det bör understrykas att om den som förädlat en växtsort
överlåter sin rätt på en annan person innan registrering söks, denne blir
att betrakta som förädlare och inte som rättsinnehavare. Här finns
således en viss diskrepans i förhållande till traditionella svenska be-
grepp.
Anspråket på ensamrätt kan tillkomma flera personer gemensamt.
Detta framgår av artikel 11 (2), där det också sägs att om en person
upptäcker en sort och en annan person utvecklar den, båda dessa
personer skall betraktas som förädlare.
Beträffande förädling som utförs i anställningsförhållanden, gäller
enligt artikel 11 (4) att nationell arbetsrättslig lagstiftning skall tillämpas
66
vid fastställandet av om arbetstagaren eller dennes arbetsgivare är prOp
berättigad till ensamrätt.
För att vara behörig att ansöka om registrering av en växtsort måste
sökanden vara medborgare i en stat som är medlem i EU eller UPOV
eller ha hemvist eller säte eller driva rörelse i en sådan stat. Emellertid
kan Kommissionen besluta att medborgare i någon annan stat skall ha
rätt att ansöka om gemenskapens växtförädlarrätt trots att de inte
uppfyller nämnda krav.
Definitionen av växtsort, ensamrättens objekt, överensstämmer med
den som ges i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen (se av-
snitt 5.1).
Även i EG-förordningen är de grundläggande skyddsförutsättningama
nyhet, särskiljbarhet, likformighet och stabilitet. I huvudsak är reglerna
om dessa kriterier utformade i enlighet med 1991 års lydelse av
växtförädlrarättsskonventionen. Vissa skillnader och preciseringar finns
dock.
Särskillnadskravet preciseras i artikel 7 så, att sorten skall skilja sig
tydligt från kända sorter med avseende på uttryck för kännetecken som
är resultat av en viss genotyp eller kombination av genotyper.
Enhetlighetskravet innehåller en nyansskillnad i förhållande till UPOV-
konventionen i det att det sägs att sorten skall vara tillräckligt enhetlig
med avseende på de kännetecken som ligger till grund för fastställelsen
av särskiljbarhet men också med avseende på andra kännetecken som
används för att beskriva sorten. Samma kännetecken är relevanta vid
bedömningen av om stabilitet föreligger. De särskiljbarhetsgrundande
kännetecknen och andra som används för beskrivning av sorten skall
alltså bestå oförändrade efter förökning.
Också inom EG-systemet gäller beträffande nyhetskravet, som regleras
i artikel 10, en nyhetsfrist på ett år före ansökningsdagen; försäljning
och annat tillhandahållande till annan inom EU under denna tid leder
inte till att nyhetskravet brister. Försäljning utanför unionens område
får ha ägt rum högst fyra år innan ansökan görs. För vin och träd är
fristen sex år. Bortsett från dessa frister får växtsorten inte med
förädlarens samtycke ha försålts eller på annat sätt tillhandahållits andra
i syfte att utnyttja sorten.
EG-förordningen innehåller i artikel 10 (2) och (3) några speciella
modifieringar av nyhetskravet, vilka inte förekommer i 1991 års lydelse
av växtförädlarrättskonventionen. Om växtdelar har överlämnats till
något offentligt organ för något lagstadgat ändamål, skall detta inte
innebära att växtdelar anses ha överlåtits till annan. Kravet på nyhet
kan alltså likväl vara uppfyllt. Detsamma gäller om växtdelar på grund
av avtal eller annat rättsligt förhållande har lämnats till någon -
offentligt eller privat rättssubjekt saknar här betydelse - enbart för
produktion, reproduktion, förökning, behandling eller lagring. I båda
fallen är det en förutsättning att förädlaren förbehållit sig sin exklusiva
rätt att överlåta detta och annat växtmaterial och att någon ytterligare
överlåtelse heller inte sker.
1996/97:128
67
Från denna regel görs undantag för det fall att de överlämnade prOp. 1996/97:128
växtdelarna används för framställning av en hybrid, som i sig utgör en
växtsort, och att växtdelar eller skördat material av denna hybrid har
tillhandahållits andra. Om detta har skett före nyhetsfristens början, blir
den sort som använts för framställning av hybriden behäftad med
nyhetshinder.
En annan anpassning av nyhetsregeln rör överlämnande av
växtmaterial mellan bolag i samma koncern. Om det ena bolaget helt
äger det andra eller om båda helt ägs av ett tredje bolag, skall en
överlåtelse av växtmaterial företagen emellan inte betraktas som
nyhetsskadligt förfogande, såvida inte någon ytterligare överlåtelse äger
rum. Denna bestämmelse gäller inte kooperativa sammanslutningar.
Härutöver har nyhetsregeln modifierats så att överlåtelse av växtdelar
eller skördat material som härrör från plantor som odlats för
förädlingssyfte eller för experimentella ändamål inte skall anses ske i
syfte att utnyttja växtsorten. Det går alltså att försälja avkastning från
provodling utan att nyhetskravet anses brista därefter. En förutsättning
är emellertid att det vid sådan försäljning inte görs någon hänvisning till
sorten som sådan.
Slutligen skall förevisande av en växtsort på en internationell eller
internationellt erkänd utställning inte anses utgöra nyhetshinder.
Detsamma gäller för annan utställning i en medlemsstat, om
utställningen officiellt har ansetts likvärdig med en internationell
utställning.
Omfattningen och innebörden av EG-växtförädlarrätten regleras i nära
anslutning till växtförädlarrättskonventionens lydelse. Således görs i
artikel 13 (2) en uppräkning av sju slags förfaranden (se avsnitt 5.5.1)
som fordrar förädlarens tillstånd. Generellt fordras tillstånd när
förfarandena innebär befattning med sonbeståndsdelar. Detta skall
jämföras med artikel 14 (1) i UPOV-konventionen, enligt vilken
tillstånd krävs för förfaranden med förökningsmaterial. EG-
förordningen ger alltså ensamrätten ett vidare omfång såvitt gäller det
växtmaterial som inte får säljas utan förädlarens tillstånd.
I likhet med UPOV-konventionen utsträcker EG-förordningen
ensamrätten till skördat material endast på villkor att det erhållits
genom att sortbeståndsdelar använts utan tillstånd.
Den kontroversiella frågan om skyddet för slutprodukter löses i EG-
förordningen genom ett bemyndigande till Kommissionen. I artikel 13
(4) anges sålunda att det i tillämpningsföreskrifter får föreskrivas att i
särskilda fall bestämmelsen i artikel 13 (2) skall tillämpas ifråga om
produkter som framställts direkt från växtmaterial av en skyddad sort.
Bemyndigandet har inte utnyttjats.
Reglerna om ensamrättens tillämplighet på vissa närbesläktade -
däribland avledda - växtsorter överensstämmer med UPOV-kon-
ventionens.
Av artikel 13 (8) följer en viss generell begränsning av EG-
växtförädlarrätten. Där sägs att utövandet av rätten inte får strida mot
68
föreskrifter som antagits på grund av vissa, särskilt angivna allmänna prOp. 1996/97:128
intressen, bl.a. miljöskydd och säkerställande av konkurrens.
Jordbruksundantaget regleras i artikel 14. Den övergripande principen
framgår av artikel 14 (1), där det anges att jordbrukare skall ha rätt att
på marken inom sina egna jordbruksföretag använda skördeprodukter av
en skyddad sort för förökningsändamål, om skördeproduktema erhållits
genom odling av marken inom företaget. Detta gäller dock inte
hybridsorter eller syntetiska sorter.
Jordbruksundantaget gäller inte generellt. I artikel 14 (2) anges på
vilka växtarter undantaget är tillämpligt. Samtliga arter är att hänföra
till foderväxter, spannmål, potatis eller olje- och fiberväxter.
Vidare sägs i artikel 14 (3) att de närmare villkoren för tillämpningen
av undantagsbestämmelsen skall anges i tillämpningsföreskrifter som
skall utformas på grundval av vissa uppräknade principer. Till dessa
principer hör att det skördade materialet får rensas antingen av
lantbrukaren själv eller av någon uppdragstagare. Vidare fastslås att
småbrukare inte skall behöva betala ersättning till sortinnehavaren.
Vissa riktlinjer för vilka som skall anses vara småbrukare anges också.
Den ersättning som andra än småbrukare kan åläggas att betala skall
vara betydligt lägre än licensavgiften.
I artikel 15 anges ett antal begränsningar av gemenskapsväxtför-
ädlarrättens effekter. Liksom i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskon-
ventionen (artikel 15), omfattar inskränkningarna privat och icke-
kommersiell användning, experimentellt bruk och utnyttjande i syfte att
förädla fram andra växtsorter (breeder’s exemptiori). Därutöver anges
uttryckligen att EG-växtförädlarrätten inte heller omfattar de nya sorter
som framställs med hjälp av den skyddade sorten, såvida inte
bestämmelsen i artikel 13 (5) om bl.a. väsentligen avledda sorter är
tillämplig. Slutligen klargörs i artikel 15 att ensamrätten är begränsad i
den mån det behövs för att principerna i artikel 13 (8) (allmänna
intressen), 14 (jordbruksundantag) och 29 (tvångslicens) skall kunna
upprätthållas.
I artikel 16 slås fast att principen om regional konsumtion gäller inom
EU. Ensamrätten utsläcks alltså för växtmaterial som med förädlarens
samtycke har överlåtits inom gemenskapen. I övrigt är
konsumtionsbestämmelsen utformad helt i enlighet med UPOV-
konventionen.
Reglerna om användning av rätt benämning i artiklarna 17 och 18 ger
vid handen att det finns en skyldighet för var och en som utnyttjar
växtdelar av en skyddad sort i kommersiella sammanhang att använda
den registrerade benämningen. Vidare är det inte tillåtet att använda en
sådan benämning, eller en beteckning som kan förväxlas med en sådan,
för någon annan växtsort som tillhör samma eller en besläktad växtart.
Skyddstiden för en EG-växtförädlarrätt är 25 år (artikel 19). För vin och
träd är dock skyddstiden 30 år. Ensamrätten kan upphöra i förtid om
sortinnehavaren avstår sin rätt.
Om det visar sig att någon av de grundläggande skyddsförut-
sättningama inte var uppfylld när ensamrätt beviljades, skall
Växtsortmyndigheten enligt artikel 20 förklara ensamrätten ogiltig. När PrOp. 1996/97:128
det gäller enhetlighets- och stabilitetskraven skall bristen leda till
ogiltighet endast om ensamrätten beviljades huvudsakligen på grundval
av information och dokument som sökanden tillhandahöll.
För det fall det uppdagas att ensamrätt har beviljats en annan person
än den som är berättigad, skall ensamrätten förklaras ogiltig, om den
inte förs över till den som har bättre rätt.
EG-förordningens ogiltighetsregler överensstämmer med växt-
förädlarrättskonventionens. En ogiltigförklaring har alltså retroaktiv ef-
fekt. Enligt artikel 21 finns även en möjlighet för Växtsortmyndigheten
att upphäva en EG-växtförädlarrätt för framtiden. Detta kan ske om
enhetlighets- och stabilitetskraven inte längre är uppfyllda. Vidare kan
ensamrätten upphävas om rättighetssinnehavaren underlåter att
tillhandahålla material för efterkontroll, att föreslå annan benämning
eller att betala föreskriven avgift. Detsamma gäller om
rättighetsinnehavaren eller dennes ombud inte längre uppfyller de krav
som gäller beträffande medborgarskap och hemvist.
Av artiklarna 22-29 framgår att förordningen behandlar EG-växt-
förädlarrätten som en förmögenhetstillgång som kan överlåtas, helt eller
delvis upplåtas (licens), utmätas osv.
Den förmögenhetstillgång som ensamrätten representerar skall i första
hand anses finnas i det medlemsland där sortinnehavaren har sitt
hemvist, säte eller driftställe enligt vad som är antecknat i
växtsortregistret.
En EG-växtförädlarrätt får överlåtas endast till den som uppfyller
kraven rörande medborgarskap och skyldighet att i vissa fall ställa
ombud.
Reglerna om tvångslicens innebär att den som önskar få sådan licens
kan ansöka om det hos Växtsortmyndigheten.
Även medlemsstater och Kommissionen är behöriga att göra
ansökningar om att någon person eller viss kategori av personer skall
beviljas tvångslicens.
Generellt gäller att tvångslicens får beviljas bara på grund av något
allmänt intresse. Växtsortmyndigheten skall fastställa skäliga villkor för
licensen. Det kan gälla tidsbegränsning av utnyttjandet och betalning av
licens.
Växtsortmyndigheten är ensam behörig att besluta om tvångslicens för
en EG-växtförädlarrätt. Medlemsstaternas domstolar och myndigheter
får alltså inte bevilja sådan licens.
EG-växtförädlarrätt kan beviljas endast efter ansökan hos EG:s
växtsortmyndighet. Visserligen kan ansökan ges in till en nationell
myndighet, men denna skall då vidarebefordra handlingarna till
Växtsortmyndigheten för prövning. I enlighet med UPOV-konventionen 70
gäller en prioritetsrätt för en sökande som inom tolv månader före prOp
ansökningsdagen har sökt skydd för samma växtsort i någon av UPOV:s
medlemsstater (artikel 52).
En ansökan skall enligt artiklarna 53 och 54 prövas av Växtsort-
myndigheten i både formellt och materiellt hänseende. Den materiella
granskningen omfattar också en teknisk undersökning som skall utföras
av särskilda provningsanstalter. Vid dessa skall som regel provodlingar
av växtsorten göras.
Om Växtsortmyndigheten finner att det inte finns några hinder mot att
bevilja ensamrätt, skall ansökan bifallas (artikel 62). I samband därmed
skall byrån också pröva om den benämning som sökanden har föreslagit
kan godkännas. Visar det sig däremot att villkoren inte är uppfyllda,
skall ansökan avslås (artikel 61). Hindret kan vara av såväl formell som
materiell natur.
Växtsortmyndighetens beslut kan överklagas hos myndighetens
överprövningsenhet, Överklagandenämnden. Var och en som direkt
eller indirekt berörs av ett beslut har talerätt (artikel 68).
Överklagandenämndens beslut får överklagas hos EG-domstolen. En
sådan talan får dock bara grunda sig på påstående om rättegångsfel eller
att det överklagade beslutet strider mot EG-rätten.
Växtsortmyndighetens beslut om tvångslicens överklagas direkt till EG-
domstolen.
I artikel 94 anges de gärningar som utgör överträdelse av EG-
växtförädlarrätten. Det första fallet är att någon utför någon av de sju
åtgärder som anges i artikel 13 (2) utan att vara berättigad till detta. Hit
hör t. ex. yrkesmässig försäljning av beståndsdelar av en skyddad
växtsort.
Det andra fallet är att någon underlåter att använda växtsortens
korrekta benämning när detta är obligatoriskt.
Som ett tredje fall anges användning av en skyddad sorts benämning,
eller en snarlik benämning, på en annan växtsort på ett sätt som strider
mot vad förordningen föreskriver.
Beträffande skadestånd föreskrivs i artikel 94 att den som avsiktligt
eller försumligt utför någon åtgärd som nyss sagts skall ersätta
ensamrättshavarens skada. I fall av ringa försumlighet kan skadeståndet
jämkas.
Talan om skadestånd - liksom talan om bättre rätt till en EG-
växtförädlarrätt - skall väckas vid nationell domstol. Huvudregeln är
enligt artikel 101 att talan skall väckas i den stat där svaranden har sitt
hemvist eller säte eller, vid avsaknad av sådant, ett driftställe. En
förutsättning är dock att staten är medlem i EU eller ansluten till
Lugano-konventionen.
Av artikel 107 följer att medlemsstaterna måste se till att överträdelser
straffsanktioneras och att straffskalan är densamma som vid intrång i
den motsvarande rätt som följer av inhemsk lag.
Sverige har uppfyllt denna förpliktelse genom 52 § växt-
förädlarrättslagen.
1996/97:128
71
I artikel 116 finns ett antal övergångsbestämmelser som bl.a. modifierar
tillämpningen av nyhetskravet beträffande ansökningar som görs inom
ett år från förordningens ikraftträdande.
Enligt artikel 117 skulle Växtsortmyndigheten inrättas i god tid för att
fullgöra sina uppgifter fr.o.m. den 27 april 1995. En interimistisk
organisation har inrättats i Bryssel. I december 1996 fattades beslut om
att myndigheten skall lokaliseras till Ångers i Frankrike.
Ikraftträdandebestämmelsen i artikel 118 föreskriver att artiklarna 1,
2, 3, 5-29 och 49-106 skall tillämpas från den 27 april 1995.
Prop. 1996/97:128
72
Regeringens förslag: Sverige skall ansluta sig till 1991 års
lydelse av den internationella konventionen för skydd av växtför-
ädlingsprodukter.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se
promemorian s. 102).
Remissinstanserna: Det helt övervägande antalet remissinstanser har
tillstyrkt förslaget eller inte haft något att erinra mot det. Svenska
Naturskyddsföreningen har dock avstyrkt det. Naturvårdsverket har
uttryckt farhågor för att bl.a. de syften som ligger bakom konventionen
om biologisk mångfald kan komma att motverkas om förslaget
genomförs.
Skälen för regeringens förslag: Sverige har - i likhet med flera
andra europeiska länder - undertecknat 1991 års konventionstext.
Frågan är nu om Sverige, liksom Danmark, skall ratificera denna och
därmed åta sig att utforma vår nationella lagstiftning om växtförädlarrätt
i enlighet med konventionens reviderade regler.
Den revision av växtförädlarrättskonventionen som gjordes år 1991
hade till syfte att förtydliga vissa bestämmelser, att stärka
växtförädlamas rättigheter och att anpassa konventionen till den snabba
utveckling som skett på bioteknikområdet under de senaste 30 åren.
Det sist nämnda målet, att anpassa den rättsliga regleringen på
området till de vetenskapliga och tekniska landvinningarna, är inte minst
betydelsefullt. Vid tillkomsten av 1961 års konvention förutsågs inte de
möjligheter som bl.a. gentekniken skulle innebära. Som ovan anförts (se
avsnitt 5.5.2) har detta lett till att den laboratoriebaserade utvecklingen
av nya växtsorter gynnats på den klassiska växtförädlingens bekostnad.
Reglerna i 1991 års text om väsentligen avledda sorter syftar till att
avhjälpa sådana missförhållanden. En anslutning till den nya
konventionstexten skulle alltså innebära att ett mer tidsanpassat
internationellt instrument får styra den svenska lagstiftningen.
En annan materiell skillnad mellan den äldre och den nya texten som
särskilt förtjänar att beaktas är det förhållandet att 1991 års
konventionstext gör det obligatoriskt att öppna skyddssystemet för hela
växtriket. En ny växtsort som uppfyller de allmänna kriterierna för
växtförädlarrätt kan alltså skyddas helt oberoende av vilken växtart eller
vilket växtsläkte den tillhör. Detta medför vinster från rättvisesynpunkt.
En förädlare riskerar inte att komma i en sämre situation bara för att
han eller hon valt att ägna sin verksamhet åt någon art som inte finns
med på den nationella listan över de arter och släkten på vilka växtför-
ädlarrätten är tillämplig.
Ytterligare argument som talar för en anslutning till 1991 års kon-
ventionstext är att systemet med EG:s växtförädlarrätt, som utformats i
enlighet med 1991 års konventionstext, blivit tillämpligt i Sverige. För
det överväldigande flertalet intressenter inom växtförädling, jordbruk,
trädgårdsnäring, handel och andra berörda områden torde det vara
73
önskvärt att det nationella systemet i möjligaste mån bärs upp av samma Prop
principer som EG-växtförädlarrätten. I princip kommer en förädlare att
kunna välja att söka ett gemenskapsskydd eller ett nationellt skydd för
en viss växtsort, och om de olika systemen avviker mycket från var-
andra kan detta leda till praktiska problem vid användningen av
växtsorten. Intresset av såväl användarvänlighet som
konkurrensneutralitet mellan systemen talar alltså för att den svenska
lagstiftningen nära ansluter till den ordning som kommer att gälla på
gemenskapsnivå.
I sammanhanget bör också beaktas de övriga konventioner och andra
internationella instrument som kan ha betydelse för Sveriges åtaganden
på området. Vad som här träder i förgrunden är GATT-statemas
bildande av World Trade Organization (WTO). Slutakten i Uruguay-
rundan av GATT-förhandlingama antogs den 15 april 1994. Denna akt
innehåller en överenskommelse om bildande av WTO (WTO-avtalet).
Till WTO-avtalet hör också en för WTO-medlemmama bindande
överenskommelse rörande immaterialrätten och dess handelsrelaterade
aspekter, Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual Property
Rights (TRIPs-avtalet).
TRIPs-avtalet har inte något särskilt avsnitt om växtförädlarrätt. I
artikel 27, som behandlar patent, berörs dock frågan om skydd för
växtsorter. Som ett undantag från regeln att uppfinningar inom all slags
teknologi skall kunna patentskyddas, anges i artikel 27 (3) (b) att växter
och djur som inte är mikroorganismer får undantas från patenterbarhet.
Därefter följer dock tillägget att WTO-medlemmar skall ge skydd för
växtsorter antingen genom patent eller genom ett verksamt särskilt
skyddssystem av eget slag ("an effective sui generis system") eller
genom en kombination härav.
Inom UPOV har frågan väckts ifall en lagstiftning som utformats i
enlighet med 1961 eller 1978 års konventionstext kan anses uppfylla de
krav TRIPs-avtalet ställer. Det har därvid särskilt diskuterats om en
lagstiftning som endast erbjuder skydd för sorter av vissa växtarter och
växtsläkten kan anses utgöra ett sådant verksamt skyddssystem som
skall finnas, om växtsorter inte kan patenteras. Frågan om relationen
mellan TRIPs-avtalet och växtförädlarrätten kommer att bli föremål för
fortsatta diskussioner inom UPOV och TRIPs-rådet. Det kan dock
konstateras att tveksamhet råder om den äldre konventionstexten är
förenlig med TRIPs-avtalet.
Goda skäl talar således för en ratifikation av 1991 års konventionstext.
Det som närmast kan tala emot en sådan ratifikation är den kraftiga
förstärkning av förädlamas ställning som konventionen innebär. Det är
viktigt att det finns en balans mellan å ena sidan förädlamas intressen
och å andra sidan användarnas - här närmast konsumenter samt
företrädare för jordbruk, trädgårdsnäring och handel - intressen så att
inte den ena sidan otillbörligt gynnas på bekostnad av den andra. Nu
ger den nya texten medlemsstaterna utrymme för att på en del punkter,
några högst kontroversiella, välja alternativa lösningar. Så är fallet
exempelvis när det gäller skyddet för slutprodukter (se avsnitt 5.6.1).
Det finns alltså möjligheter att vid införlivandet av 1991 års lydelse i
nationell rätt göra anpassningar till användarsidans förmån, om det
behövs för att upprätthålla balansen mellan de motstående intressena.
1996/97:128
74
Man kan emellertid ställa frågan om det i ett vidare perspektiv, med Prop. 1996/97:128
hänsyn till sådana intressen som att värna den biologiska mångfalden
och befrämja utvecklingen i tredje världen, kan finnas anledning att
ställa sig skeptisk till en sådan förstärkning av ensamrätten som den nya
konventionstexten innebär.
Merparten av världens samlade genresurser finns i tropiska eller
subtropiska områden, dvs. huvudsakligen i utvecklingsländer. Dessa
genresurser kan utgöra grundmaterial för förädlingsarbete, med eller
utan användning av bioteknik.
Många länder saknar för närvarande möjlighet och motivation att
bevara den biologiska mångfalden. De kortsiktiga försörjningsbehoven
har av naturliga skäl prioriterats. Utvecklingen på växt-
förädlingsområdet har därför medfört att traditionellt, inhemskt
växtmaterial kan komma att slås ut av nya sorter, vilka åtminstone
inledningsvis ger bättre avkastning. Detta medför risk för monokulturer
och en minskad genetisk mångfald. Vilken betydelse immaterialrättsligt
skydd - främst patent och växtförädlarrätt - har i detta sammanhang
kan naturligtvis diskuteras. Även om förekomsten av sådant skydd torde
ha betydelse som incitament för växtförädlarföretagen att ta fram de nya
sorter som hotar mångfalden, kan immaterialrätten, rätt använd, också
spela en positiv roll.
Som har framgått är det främst utvecklingsländerna som besitter de
genetiska resurserna, medan den moderna teknologin finns i den indu-
strialiserade världen. Det torde ligga i hela mänsklighetens intresse att
det sker en överföring och ett utbyte av dessa tillgångar länderna
emellan. Detta är också en bärande tanke bakom konventionen om
biologisk mångfald, som undertecknades vid Förenta nationernas
konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992 (se prop.
1992/93:227). I konventionen tillerkänns staterna en suverän rätt till
sina naturresurser (artikel 15). Genom ett antal bestämmelser om
tillträde till och överföring av de genetiska resurserna avser man att
skapa en marknad, där de länder som tillhandahåller resurserna får delta
i forsknings- och utvecklingsarbetet. De skall också få del av resultaten
av detta arbete och i de vinster som uppkommer vid utnyttjandet av de
genetiska resurserna. Samtidigt fastslås i artikel 16 att tillträde till och
överföring av teknik mellan de fördragsslutande parterna är väsentliga
element för att uppnå konventionens mål. Teknik som är av betydelse
för den biologiska mångfalden eller för utnyttjande av genetiska resurser
skall överföras till utvecklingsländerna på förmånliga villkor. I detta
sammanhang skall parterna samarbeta i syfte att säkerställa att
immaterialrätten verkar till stöd för konventionens syften och inte
motverkar dem. Upplåtelse av licens för viss produktion på villkor som
är förenliga med konventionstexten kan vara ett sätt att överföra
teknologi till utvecklingsländerna.
Här bör också nämnas det åtagande om bevarande av växtgenetiska
resurser som har gjorts av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation
(FAO). Detta syftar till att skapa förutsättningar för den jordbrukande
befolkningen i utvecklingsländerna att själva skörda frukterna av det
arbete som de har utfört för att bevara de nationella genresursema.
Arbetet med att införliva FAO:s åtagande är samordnat med
75
konventionen om biologisk mångfald inom FAO:s kommission för prOp 1996/97-128
genetiska resurser för livsmedel och jordbruk.
Naturvårdsverket har i sitt remissyttrande hävdat att regelsystemet i
1991 års konventionstext innebär en uppenbar risk för att strävandena i
konventionen om biologisk mångfald kan komma att försvåras. Enligt
verkets uppfattning är det sannolikt att utvecklingsländernas möjligheter
att bevaka sina naturresurser blir sämre och att växtförädlarrätten blir
ett stöd för dem som förfogar över kapital, teknologi och know-how.
Även Svenska Naturskyddsföreningen har pekat på nödvändigheten av
att motverka kommersialisering och monopoltendenser inom
utsädesproduktionen. Detta kan enligt föreningen uppnås genom att
jordbrukarna själva får större inflytande över växtförädlingens inriktning
och blir mer aktiva inom utsädesodling och -hantering.
Som regeringen ser det torde det väsentliga för böndernas situation i
tredje världen vara hur utvecklingsländerna utformar sin egen
växtförädlarrätt. Om Sverige ansluter sig till 1991 års konventionstext
och anpassar sin lagstiftning därefter, får det direkta effekter endast på
den svenska marknaden, även om det indirekt är ett stöd för ett
internationellt system med starka ensamrätter.
Som tidigare nämnts har Sverige - liksom flertalet av världens länder
- en skyldighet enligt TRIPs-avtalet att erbjuda ett effektivt
immaterialrättsligt skydd för växtsorter. Det är ett generellt fenomen för
hela immaterialrätten att sådana starka ensamrätter kan skapa
monopolliknande situationer och att detta kan behöva förebyggas och
stävjas genom tvångslicenser eller konkurrensrättsliga åtgärder.
Däremot är det svårt att se att det i förhållande till utvecklingsländerna
och till den biologiska mångfalden kan vara av någon avgörande
betydelse om det effektiva skyddssystemet utformas i enlighet med 1978
eller 1991 års konventionstext. För de länder som har en lägre grad av
teknisk utveckling kan det t.o.m. vara en fördel med ett system som
värnar den traditionella växtförädlingen i förhållande till modem
genteknik. I ett längre perspektiv kan det därför vara att föredra om
utvecklingsländerna uppfyller sina åtaganden enligt TRIPs-avtalet
genom att ansluta sig till 1991 och inte 1978 års konventionstext.
Slutsatsen blir därmed att det inte kan antas att en anslutning till 1991
års konventionstext motverkar strävandena att befrämja den genetiska
mångfalden i utvecklingsländerna. Detta beror naturligtvis ytterst på att
det inte finns någon egentlig motsättning mellan de nämnda strävandena
och växtförädlarrätt enligt UPOV-konventionen.
Vad gäller den genetiska mångfalden här i Sverige har flera
remissinstanser framhållit behovet av att fortsatt forskning och förädling
stimuleras. En förstärkt ensamrätt kan här spela en positiv roll. Det
finns knappast någon anledning att befara att en anslutning till 1991 års
konventionstext skulle leda till en urholkning av våra inhemska
genetiska tillgångar.
I anslutning till detta bör också framhållas att en växtförädlare har rätt
att fritt utnyttja andras skyddade sorter för fortsatt förädlingsarbete både
enligt 1978 och 1991 års konventionstexten Vad gäller principen om fri
tillgång till växtsortemas genetiska resurser finns det alltså ingen
skillnad mellan konventionerna.
76
Sammantaget torde sålunda den förstärkning av förädlamas ställning prOp. 1996/97'128
som skulle följa av en ratifikation inte kunna antas innebära att andra
intressen träds för när på ett icke godtagbart sätt. Med hänsyn härtill
och till att starka skäl i sig talar för en ratifikation förordar regeringen
i likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser att Sverige
ansluter sig till 1991 års konventionstext.
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 1991 års lydelse av
växtförädlarrättskonventionen transformeras till svensk rätt och tas
in i en ny växtförädlarrättslag.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se
promemorian s. 107).
Remissinstanserna: Förslaget har genomgående tillstyrkts eller
lämnats utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I svensk rätt finns inte några
föreskrifter om hur bestämmelserna i en internationell överenskommelse
som Sverige tillträder skall införlivas med den svenska rättsordningen.
Om det gäller en överenskommelse vars bestämmelser rör myndigheters
eller enskildas handlande, kan två olika metoder komma i fråga.
Överenskommelsens bestämmelser kan införlivas med svensk rätt
antingen genom s.k. transformation eller genom s.k. inkorporation.
Vid transformation omarbetas de delar av den internationella
överenskommelsen som behöver införlivas med svensk rätt till svensk
författningstext. Därvid används den teknik i fråga om systematik och
språkbruk som normalt används vid rent intern lagstiftning. En annan
form av transformation är att en konventionstext, som är avfattad enbart
på främmande språk, i en mer eller mindre ordagrann översättning till
svenska tas in i den svenska författningen.
Inkorporation innebär att det i en lag eller annan författning föreskrivs
att konventionens bestämmelser direkt gäller här i Sverige och skall ha
tillämpning här i landet. När inkorporationsmetoden används blir den
autentiska konventionstexten - på ett eller flera språk - gällande
författningstext i svensk rätt. Beträffande konventioner som saknar
svensk autentisk text brukar som hjälpmedel en översättning till svenska
publiceras vid sidan av de autentiska texterna.
1991 års konventionstext är utformad så att den på flera områden ger
valmöjligheter för staterna. I många avseenden fastslår konventionen
minimirättigheter och lämnar det öppet för UPOV-medlemmama att ge
förädlama ett starkare eller mer omfattande skydd. Det ankommer alltså
på konventionsstatema att på nationell nivå ge struktur åt
växtförädlarrätten inom de ramar som konventionen anger. Därför
lämpar sig konventionen inte för införlivning på annat sätt än genom
transformation. Med hänsyn härtill föreslås att konventionstexten
införlivas med svensk rätt genom transformation på samma sätt som
77
1961 års konventionstexten en gång införlivades genom tillkomsten av prOp 1996/97-128
1971 års växtförädlarrättslag.
Frågan är då om konventionen bör införlivas genom ändringar i
växtförädlarrättslagen eller genom en helt ny lag. Vid införlivandet av
konventionen kommer växtförädlarrätten att få en ny innebörd och ett
helt annat omfång än tidigare. Också i flera andra avseenden erfordras
väsentliga förändringar för att efterkomma konventionsbestämmelsema.
Med hänsyn till de genomgripande förändringar som således kommer att
behövas bör konventionen införlivas i svensk rätt genom en ny
växtförädlarrättslag.
Regeringens förslag: Redan vid den nya lagens ikraftträdande
skall det vara möjligt att förvärva växtförädlarrätt för växtsorter
av alla slags växtarter och växtsläkten.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
promemorian s. 108).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran.
Statens naturvårdsverk har dock anfört att det ter sig ologiskt att det
görs åtskillnad mellan definitionen av en växtsort (1 kap. 3 § i
promemorians förslag) och villkoren för registrering (3 kap. i
promemorians förslag). Vidare har verket anfört att det bör framgå av
lagtexten att den vilda floran (liksom faunan) aldrig kan bli föremål för
växtförädlarrätt.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1991 års konventionstext skall
en växtsort kunna skyddas oberoende av vilken växtart eller vilket
växtsläkte den tillhör. Emellertid erbjuder konventionen en möjlighet att
under en övergångsperiod begränsa tillämpningsområdet. För stater som
i likhet med Sverige nu är bundna av 1978 års konventionstext gäller att
det, under fem år från den dag 1991 års konventionstext blir bindande
för staten, är tillräckligt att samma arter och släkten som tidigare kan
skyddas. Senast när denna femåriga frist löpt ut skall växtförädlarrättens
tillämpningsområde utsträckas till alla släkten och arter. Frågan är
således om Sverige under ett första skede skall bibehålla begränsningen
till vissa arter och släkten eller om den nya lagen, såsom
remissinstanserna ansett, skall vara generellt tillämplig redan från
början.
Enligt regeringens mening framstår det som rimligt att samtliga
förädlare får samma möjlighet att åtnjuta skydd för sina prestationer.
Det skapar bättre förutsättningar för en utveckling av växtförädlingen
och därigenom en utveckling av nya produkter. En sådan ordning gäller
redan enligt EG:s växtförädlarrätt och om vissa växtsorter kan skyddas
på gemenskapsnivå men inte på nationell nivå, kan detta leda till att
förädlare ser sig nödsakade att ansöka om EG-växtförädlarrätt i fall där
ett nationellt skydd skulle ha varit tillräckligt. Detta talar för att också
det inhemska systemet bör öppnas för växtsorter av alla slag så snart
78
som möjligt. Det finns knappast någon anledning att befara att en sådan prOp. 1996/97:128
ordning skulle innebära några betydande svårigheter för
Växtsortnämnden eller andra berörda. Inte heller Växtsortnämnden själv
har sett några sådana problem.
Statens naturvårdsverk tar i sitt remissvar tagit upp två särskilda
aspekter såvitt rör frågan om växtförädlarrättens objekt.
Naturvårdsverket har till en början föreslagit att det uttryckligen anges
i lagen att den vilda floran skall undantas från växtförädlarrätt. Verket
har också efterlyst en etisk diskussion i frågan "om det överhuvud taget
är rätt att 'patentbelägga’ någon antropogen form, någon
laboratorieskapad växtvariant, som enligt genetisk sakkunskap bedöms
kunna uppstå spontant i naturen med rimlig sannolikhet".
Den diskussion som Naturvårdsverket här tar upp rymmer två
väsentliga frågor. Den första är om en sort som har uppstått i naturen
utan direkt mänsklig påverkan skall kunna skyddas genom
växtförädlarrätt. Den andra frågan är om en av människor framförädlad
sort skall kunna få sådant skydd, ifall den teoretiskt sett skulle kunna ha
uppstått spontant i den vilda floran.
På den första frågan svarar 1991 års text nej. I artikel l.iv anges att
en förädlare som upptäckt en sort också måste ha utvecklat den
därefter. Kravet på vidareutveckling efter en upptäckt infördes på
önskemål av Australien för att klargöra att den som endast upptäckt en
vildväxande växtsort aldrig kan betraktas som förädlare. Eftersom
konventionstexten på denna punkt föreslås införlivas genom ett krav på
att en sort skall vara antingen förädlad eller upptäckt och
vidareutvecklad förhindras att någon får ensamrätt till en sort som
uppstått i naturen.
När det gäller den andra frågan gör 1991 års text inte något undantag
för sorter som visserligen har framförädlats men som skulle kunna ha
uppstått på naturlig väg. Den av Naturvårdsverket berörda frågan
anknyter därför i realiteten till spörsmålet om Sverige över huvud taget
skall ansluta sig till 1991 års konventionstext. Ett instämmande i
Naturvårdsverkets uppfattning leder nämligen till att Sverige inte kan
tillträda 1991 års text. Regeringen är för sin del dock inte beredd att
dela Naturvårdsverkets synsätt. Enligt regeringens mening ter sig ett
uteslutande från möjligheten till växtförädlarrätt av sådana sorter som
väl är framförädlade men som skulle ha kunnat uppstå på naturlig väg
inte realistiskt. Exempelvis kan många av de arter som tillhör våra
vanligaste prydnadsväxter, och som här räknas till de odlade växterna,
växa vilt i andra klimatzoner. Att sorter som tillhör denna grupp skall
kunna skyddas genom växtförädlarrätt kan många gånger framstå som
lika legitimt och angeläget som i fråga om sorter som tillhör andra
arter. Det skulle under alla omständigheter inte vara möjligt att hindra
att en sort av det förstnämnda slaget skyddas i Sverige genom EG-
växtförädlarrätt.
Sammanfattningsvis är således regeringens uppfattning i frågan om
växtförädlarrättens objekt, i likhet med den praktiskt taget genomgående
remissuppfattningen, att det skall vara möjligt att förvärva
växtförädlarrätt för växtsorter av alla slag och att denna ordning bör
gälla redan vid den nya lagens ikraftträdande.
79
Naturvårdsverket har även framfört en mera teknisk synpunkt och prOp 1996/97'128
därvid anfört att definitionen av objektet i 1 kap. och 3 kap. inte är
likalydande vilket verket har svårt att se något rationellt skäl till. Vad
verket sålunda anfört kan enligt regeringens mening inte motivera någon
ändring i den föreslagna lagtexten. I 1 kap. anges vad som är en
växtsort i lagens mening. I 3 kap. anges under vilka förutsättningar en
växtsort kan registreras. Det handlar alltså om två skilda saker och inte
som verket är inne på två definitioner av samma sak. Den i
promemorian använda tekniken överensstämmer inte bara med
konventionen utan också med t.ex. patentlagen (1967:837) som i 1 §
definierar vad som är en uppfinning och i 2 § anger under vilka
förutsättningar en uppfinning kan patenteras.
Regeringens förslag: Växtförädlarrätt får förvärvas enligt samma
principer som nu gäller i fråga om platsen för framställning av
sorten och förädlarens medborgarskap och hemvist. Vidare ges
regeringen bemyndigande att meddela föreskrifter om lagens
tillämpning bl.a. med avseende på andra länder.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se
promemorian s. 109).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Patent- och registreringsverket, Hilleshög
AB och Svalöf V&ibull AB har dock förordat att växtförädlarrätt skall
kunna förvärvas utan begränsningar i fråga om nationalitet eller
hemvist. Kommerskollegium har tvärtom föreslagit en skärpning så att
nationell behandling endast medges i förhållande till de UPOV-stater
som anslutit sig till 1991 års konventionstext. Även Sveriges
Advokatsamfund har förordat den miniminivå som följer av 1991 års
konventionstext och andra internationella åtaganden.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1991 års konventionstext kan
växtförädlarrätt förvärvas av en förädlare. Som förädlare räknas
a) den person som har framställt, eller upptäckt och vidareutvecklat en
växtsort,
b) den som är arbetsgivare åt nyssnämnda person eller har uppdragit åt
denna att utföra arbetet, under förutsättning att den berörda statens
lagstiftning föreskriver detta, samt
c) den på vilken någons rätt enligt a) eller b) har övergått.
Konventionen innehåller också regler om nationell behandling. En
fysisk person som är medborgare eller har hemvist i en stat som är
ansluten till konventionen - eller i en stat som är medlem i en
mellanstatlig organisation som är ansluten till konventionen - skall
åtnjuta samma rättigheter i andra konventionsstater som statens egna
medborgare. Detsamma gäller för juridiska personer som har sitt säte i
en konventionsstat.
80
Den gällande svenska växtförädlarrättslagen bygger på att förädlaren prOp. 1996/97’128
är en fysisk person. Enligt lagen kan den som har framställt en växtsort
i Sverige oavsett hemvist få växtförädlarrätt här i landet.
Växtförädlarrätt till en växtsort som har framställts utomlands kan fås
av den som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige och av en
sådan förädlares rättsinnehavare. Lagen innehåller ytterligare två fall då
växtförädlarrätt kan förvärvas. Dels kan den som har framställt en
växtsort i en främmande stat som är ansluten till 1961 års
växtförädlarrättskonvention få växtförädlarrätt. Dels kan sådan rätt
förvärvas av förädlare som är medborgare eller har sitt hemvist i en
konventionsstat. Om en förädlare enligt det nu sagda får förvärva
växtförädlarrätt, tillkommer samma rätt hans eller hennes rättsin-
nehavare, oavsett dennes medborgarskap och hemvist. Slutligen finns en
möjlighet för regeringen att också i andra fall tillåta att växtförädlarrätt
förvärvas. Förutsättningen är att det är av betydande intresse för svensk
folkförsörjning eller för den svenska växtodlingen.
I förarbetena till lagen diskuterades om också juridiska personer skulle
kunna betraktas som förädlare, men denna tanke förkastades. Det
anfördes att det i praktiken inte torde bereda några svårigheter att
bestämma vem eller vilka som är att anse som uppdragstagare. Med
hänsyn härtill och till önskemålet att reglera denna fråga enhetligt på
hela det immaterialrättsliga fältet ansågs det att endast fysiska personer
skulle kunna anses som förädlare (prop. 1971:40 s. 73). Frågan om
arbets- eller uppdragstagares rätt till sorter som de framställt i tjänsten
eller under utförande av uppdraget får enligt förarbetena lösas med
tillämpning av allmänna arbetsrättsliga principer (a. prop. a. st.).
Växtsortnämnden har utifrån sin praktiska erfarenhet upplyst att vissa
sökande, som varit arbetsgivare åt den ursprunglige förädlaren, har haft
svårigheter att styrka sin rätt. Om parterna inte träffat något skriftligt
avtal om överlåtelse av förädlingsresultaten, har enligt nämnden
problem uppstått, när arbetsgivaren sökt växtförädlarrätt efter det att
den anställde förädlaren slutat sin anställning eller avlidit. Trots dessa
svårigheter har Växtsortnämnden inte föreslagit att man skall gå ifrån
den hittills gällande ordningen. Inte heller regeringen anser att de
nämnda problemen utgör skäl att ändra på principerna om att endast
fysiska personer kan vara förädlare och att sökanden i ett
registreringsärende skall styrka sin rätt. Dessa grundsatser är också fast
etablerade inom immaterialrätten (jfr t.ex. 1 § och 8 § fjärde stycket
patentlagen, 1967:837).
Bortsett från den nyssnämnda problematiken torde den hittills gällande
ordningen ha fungerat väl.
Det är dock inte någon självklarhet att möjligheten att förvärva
växtförädlarrätt i Sverige skall begränsas med hänsyn till faktorer som
framställningsplatsen, medborgarskap och hemvist. Någon sådan
begränsning förekommer sålunda inte i vare sig patent-, varumärkes-
eller mönsterskyddslagen. Däremot förekommer den på andra områden
inom immaterialrätten, exempelvis upphovsrätten.
I promemorian ställs frågan om det bör öppnas en möjlighet för vem
som helst, oberoende av nyssnämnda faktorer, att förvärva
växtförädlarrätt i Sverige. Remissinstanserna synes emellertid vara
6 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 128
skeptiska till en sådan ordning. Endast ett par instanser, bland dem prOp 1996/97-128
företrädare för branschen, har velat ändra på den nuvarande ordningen.
Utgångspunkten för denna har närmast varit att man har velat främja
växtförädling med anknytning till en UPOV-stat och därmed också velat
främja anslutning till UPOV-systemet av ytterligare stater. Som ovan
nämnts synes denna ordning ha fungerat väl och regeringen finner inte
att remissutfallet eller omständigheterna i övrigt gör det motiverat att nu
slå in på en annan linje. Vissa modifikationer är dock erforderliga.
Mot bakgrund av att det finns olika texter - från 1961, 1978
respektive 1991 - inom UPOV-systemet som en stat kan ansluta sig till
uppkommer fråga hur reglerna om nationell behandling slår i
förhållande till stater inom UPOV som är bundna av olika texter.
Utgångspunkten är att varje stat som är ansluten till någon text åtar
sig vissa förpliktelser i förhållande till UPOV och dess administration.
Avtalsmässiga förpliktelser har staten dock bara i förhållande till de
UPOV-stater som är bundna av samma text. Om en stat som inte
tidigare varit medlem i UPOV tillträder 1991 års text, är den staten
således skyldig att ge nationell behandling i förhållande till de UPOV-
stater som också har anslutit sig till 1991 års text men inte till andra
UPOV-stater (här bortses från vissa specialfall som kan följa av
särskilda deklarationer). Har en stat anslutit sig till alla tre texterna
måste staten ge nationell behandling i förhållande till samtliga UPOV-
stater. En stat som tillträder 1991 års text kan i och för sig säga upp sin
anslutning till tidigare texter men får då räkna med möjligheten att dess
medborgare inte ges möjlighet att förvärva växtförädlarrätt i sådana
stater som enbart är anslutna till texter som avses med uppsägningen.
Det skall dock sägas att UPOV-ländema genomgående ger nationell
behandling åt medborgare i andra UPOV-länder oavsett vilken
textversion andra länder är anslutna till.
För svensk del finns det inte anledning att säga upp vår anslutning till
1961 och 1978 års texter på grund av en anslutning till 1991 års text.
Det betyder att Sverige måste ge nationell behandling i förhållande till
alla UPOV-stater.
En annan fråga som måste beaktas är Sveriges anslutning till EU.
Enligt artikel 6 i Romfördraget i dess lydelse enligt Maastricht-fördraget
skall all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden och
samma princip finns även i EES-avtalet (artikel 4). Principen om icke-
diskriminering torde få anses gälla för växtförädlarrätt såväl som för
andra immaterialrätter. Slutsatsen av EG-domstolens dom den 20
oktober 1993 i "Phil Collins-målet" (domen är redovisad i
Justitiedepartementets promemoria De upphovsrättsliga skyddstiderna
Ds 1994:127, s. 27 f.) synes bli att en EU-medlemsstats (eller annat
EES-lands) lagstiftning inte får utesluta andra samarbetsländers
medborgare från sådana rättigheter som lagen ger åt den egna statens
medborgare. Detta måste beaktas i frågan om vilka som enligt svensk
rätt skall kunna förvärva växtförädlarrätt här i landet. Eftersom EU inte
ratificerat 1991 års konventionstext, och två av EU:s medlemsstater
(Grekland och Luxemburg) fortfarande står utanför UPOV, är en
lagstiftning som bygger på nationell behandling i förhållande till andra
UPOV-stater inte någon garanti för icke-diskriminering i förhållande till
andra EU-medlemmar. Växtförädlarrättslagen får alltså inte utesluta
82
medborgare från andra EES-länder från möjligheten att förvärva prOp 1996/97-128
växtförädlarrätt i Sverige.
Även TRIPs-avtalet måste beaktas. Detta avtal, som trätt i kraft den 1
januari 1996 och därvid blivit bindande för bl.a. Sverige, bärs upp av
principen om nationell behandling på immaterialrättens område. Man
kan därför fråga sig om det finns en skyldighet för Sverige att när det
gäller växtförädlarrätt erbjuda nationell behandling för alla som är med-
borgare i någon stat som är medlem i WTO.
Enligt artikel 1 (2) i TRIPs-avtalet avses med uttrycket immaterialrätt
i avtalet endast de kategorier av immaterialrätt som omfattas av avsnitt
1 - 7 i del II. Växtförädlarrätt hör inte till dessa kategorier och skyddet
för växtsorter nämns endast i ett sammanhang som i övrigt reglerar
patenträtten. Det är i artikel 27 (2) (b) där det föreskrivs att
medlemmarna skall tillhandahålla skydd för växtsorter antingen genom
patent eller genom ett effektivt fristående system av eget slag (sui
genens) eller en kombination av dessa båda. Eftersom växtförädlarrätt
således inte synes omfattas av något av de angivna avsnitten utan endast
nämns som ett alternativ till patent i det avsnitt som handlar om patent
torde inte TRIPs-avtalets allmänna bestämmelser vara tillämpliga på
växtförädlarrätt. Skyldigheten enligt artikel 3 i TRIPs-avtalet att
tillämpa nationell behandling för andra WTO-medlemmars rättssubjekt
skulle alltså inte gälla här och detsamma gäller reglerna om mest
gynnad nation. Det skall dock sägas att denna uppfattning är föremål för
diskussion på det internationella planet.
Överhuvud taget finns det anledning att noga följa utvecklingen på det
internationella planet när det gäller andra länders ställningstagande till
"Phil Collins-problematiken" och deras införlivande av TRIPs-avtalet.
En möjlig lagteknisk lösning för dessa och motsvarande situationer kan
vara att, såsom föreslogs i promemorian, införa en regel motsvarande
den som finns på andra håll inom immaterialrätten (se 15 § lagen,
1992:1685, om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter och 62 §
lagen, 1960:729, om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk).
Konstruktionen har som framgått godtagits i flera tidigare
lagstiftningsärenden, på immaterialrättens område senast i prop.
1994/95:151, bet. 1995/96LU1, rskr. 1995/96:34.
Regeringen föreslår att en sådan ordning får gälla också på
växtförädlarrättsområdet. En regel av detta slag går ut på att regeringen
skall få meddela föreskrifter om lagens tillämpning med avseende på
andra länder under förutsättning av ömsesidighet eller om det följer av
ett sådant avtal med en främmande stat eller en mellanfolklig
organisation som riksdagen godkänt. Med ett sådant bemyndigande från
riksdagen kommer regeringen att ha formell kompetens att meddela de
föreskrifter som är eller visar sig bli nödvändiga till följd av
växtförädlarrättskonventionen, Romfördraget, EES-avtalet, TRIPs-
avtalet och andra internationella avtal.
83
Regeringens förslag: En ettårig nyhetsfrist införs. Enligt en
särskild övergångsbestämmelse tillåts avsteg från nyhetskravet
under det första året efter ikraftträdandet i samma omfattning som
gäller för EG-växtförädlarrätten. Det skall anges i lagen att en
registrering för EG-växtförädlarrätt skall utgöra
registreringshinder och hävningsgrund.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens såvitt avser
införande av nyhetsfrist och en övergångsreglering men innehåller inget
om att en registrering för EG-växtförädlarrätt skall utgöra
registreringshinder och hävningsgrund.
Remissinstanserna: Det helt övervägande flertalet remissinstanser har
tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran. Skogsstyrelsen,
Skogsindustrierna samt Stiftelsen Skogsbrukets Forskningsinstitut har
dock anfört att de föreslagna skyddsvillkoren gör växtförädlarrätten
mindre lämpad för skydd av skogsförädlingsprodukter. Hovrätten över
Skåne och Blekinge har föreslagit att det i lagen anges att en
registrering skall hävas om EG-växtförädlarrätt beviljas för sorten.
Skälen för regeringens förslag: Liksom tidigare konventionstexter
anger den från 1991 att villkoren för skydd är att sorten är ny,
särskiljbar, enhetlig och stabil.
Nyhetskravet
För att en sort skall anses som ny får den inte tidigare ha avyttrats till
andra (se avsnitt 5.3). Enligt 1991 års konventionstext skall man dock
bortse från vad som har hänt under en viss period före ansökans
ingivande. Denna period är ett år i fråga om tillhandahållande inom det
land där ansökan gavs in och fyra (i vissa fall sex) år i fråga om
tillhandahållande i andra länder än där ansökan gavs in. Under de
angivna perioderna kan alltså sorten ha exempelvis sålts till andra utan
att detta utgör ett nyhetshinder. Detta förhållande måste återspeglas i
den svenska lagen.
1991 års konventionstext innebär, till skillnad från tidigare
konventionstexter, att en växtsort skall kunna skyddas oberoende av
vilken art eller vilket släkte den tillhör. En särskild fråga är då vad som
skall gälla övergångsvis beträffande de växtsorter som tidigare inte
kunnat skyddas. Om dessa har förts ut på marknaden i Sverige tidigare
än ett år före den nya lagens ikrafträdande innebär nyhetskravet att de
inte kan få skydd.
När den nu gällande växtförädlarrättslagen infördes föreskrevs i
övergångsbestämmelserna att om en växtsort hade tagits in i rikssort-
listan under en treårsperiod före ikraftträdandet och ansökan om
växtförädlarrätt gjordes inom sex månader efter ikraftträdandet, skulle
vid tillämpningen av nyhetskravet ansökningen anses gjord samtidigt
med intagningen i rikssortlistan. Motivet till detta var att man ville
undvika att förädlare höll tillbaka sorter av betydelse för folkhushållet i
avvaktan på möjligheten att söka rättsskydd (prop. 1971:40 s. 82).
Prop. 1996/97:128
84
Även om folkhushållets behov inte är ett intresse som gör sig gällande
med samma kraft nu som 1971, bör man fortfarande inte bortse från
denna aspekt. Förväntningarna om en ny, starkare ensamrätt kan också
bli ett incitament att vänta med att föra ut nya sorter under en period
närmast före ikraftträdandet av den nya lagen. Det skulle vara olyckligt
om marknaden av detta skäl inte försågs med nya växtsorter. I 1991 års
konventionstext har tagits in en bestämmelse (artikel 6 (2)) som innebär
att det beträffande de växtsorter som tidigare inte kunnat skyddas är
tillåtet att göra avsteg från den ettåriga nyhetsfristen i samband med att
växtförädlarrättens tillämpningsområde utsträcks. Nyhetsfristen kan
alltså sättas längre än ett år. Den får dock inte vara hur lång som helst
utan växtsorten skall ha framställts "nyligen".
I EG-förordningen har denna möjlighet utnyttjats så att det i stället för
den ettåriga nyhetsfristen föreskrivs en fyraårig nyhetsfrist. Detta gäller
i fråga om ansökningar som görs inom ett år efter ikraftträdandet.
Det framstår som lämpligt att en motsvarande ordning får gälla
beträffande en ny svensk växtförädlarrättslag.
I promemorian har den anförda ordningen kommit till uttryck i en
bestämmelse som anger att om en ansökan om registrering avser en
växtsort på vilken äldre bestämmelser inte var tillämpliga skall under en
övergångstid gälla en fyraårig nyhetsfrist i stället för en ettårig. Svalöf
Weibull AB har framfört önskemål om att bestämmelsen skall omfatta
även växtsorter på vilka äldre bestämmelser var tillämpliga, dvs. som
kan skyddas enligt den gällande växtförädlarrättslagen. 1991 års
konventionstext synes emellertid inte ge möjlighet till detta. Enligt vad
som anges i artikel 6 (2) kan en medlemsstat övergångsvis föreskriva en
längre nyhetsfrist beträffande växtsorter på vilka staten tidigare inte
tillämpade 1991 års konventionstext eller en äldre akt. För växtsorter på
vilka äldre akter, exempelvis 1961 eller 1978 års konventionstext,
tillämpats är däremot den aktuella undantagsbestämmelsen inte
tillämplig. När det gäller EG-förordningen har denna problematik inte
varit aktuell, eftersom det tidigare inte funnits någon EG-
växtförädlarrätt. Men på det nationella planet torde konventionstexten
inte medge ett instämmande i Svalöf Weibull AB:s synsätt.
Prop. 1996/97:128
Särskillnadskravet
Vad sedan gäller särskillnadskravet innebär detta att en växtsort för att
kunna få skydd måste skilja sig tydligt från alla andra sorter som är
allmänt kända vid tidpunkten för ansökan (artikel 7). I tidigare
konventionstexter angavs att särskiljandet skulle ske genom "ett eller
flera viktiga kännetecken". Detta krav finns inte med i 1991 års text. I
stället får bedömningen av om en växtsort skiljer sig från tidigare kända
göras med beaktande av samtliga karaktärer. Detta måste givetvis
återspeglas i den svenska lagen.
I övrigt innebär konventionen inte några sakliga förändringar såvitt
gäller skyddskriteriema.
85
Skogsförädlingen och skyddsvillkoren Prop. 1996/97:128
De skogliga remissinstansernas yttranden ger vid handen att de
skyddsförutsättningar som anges i 1991 års konventionstext inte skulle
passa för den förädling som sker på skogsbruksområdet. Om en
skogsodling utförs med frö från fröplantager eller kontrollerade
korsningar mellan olika föräldrar blir variationerna mellan olika plantor
så stora att det inte går att identifiera särskiljbara, enhetliga och stabila
sorter. Däremot torde enskilda, vegetativt förökade kloner kunna
uppfylla kriterierna. Enligt gällande regler för klonskogsbruk (SKSFS
1991:1) får emellertid en skogsplantering inte bestå av plantor av en
och samma klon. Bestämmelserna kräver blandningar som består av
minst 29 olika kloner. Om någon klon skulle betraktas som en växtsort
och registreras för växtförädlarrätt, skulle det i praktiken bli ogörligt att
kontrollera i vad mån klonen utnyttjas i olika blandningar för
skogsplantering.
Det som nu har sagts gäller för normalt skogsbruk. Annorlunda
förhåller det sig när det är tillåtet att använda en eller ett fåtal kloner,
vilket är fallet i julgransodlingar, energiskogar av salix och poppel och
odlingar av träd för prydnadsändamål. Där kan växtförädlarrätten
möjligen bli praktiskt tillämpbar.
Att växtförädlarrätten inte blir något instrument för att skydda
resultaten av förädlingsarbeten på skogsområdet synes de närmast
berörda remissinstanserna inte betrakta som något problem. Det
förefaller inte finnas något uttalat behov av ensamrätter vare sig för att
stimulera till fortsatt forskning eller för att ge ekonomiskt utbyte av
gjorda investeringar. Däremot är det viktigt att skyddade växtsorter fritt
får utnyttjas som källa för genetiskt utgångsmaterial inom
skogsträdsförädlingen. Detta har bl. a. Stiftelsen Skogsbrukets
Forskningsinstitut framhållit. Principen om den fria tillgången till
genetiska resurser för utveckling av nya växtsorter slås fast i artikel
15.1 i 1991 års konventionstext och den kommer också till uttryck i 2
kap. 3 § 3 i promemorians lagförslag.
Sammanfattningsvis kan sägas att ett växtförädlarrättssystem utformat
i enlighet med 1991 års konventionstext å ena sidan inte tillför något av
värde för skogsträdsförädlingen men å andra sidan inte heller synes
vålla några problem för denna verksamhet. Det förefaller inte finnas
något större behov av immaterialrättsligt skydd på området. De
skyddsförutsättningar som anges i konventionstexten är därför enligt
regeringens mening godtagbara även med hänsyn taget till
skogsträdsförädlingens särskilda förhållanden.
Förbudet mot dubbelt skydd
Hovrätten över Skåne och Blekinge har aktualiserat en annan fråga med
anknytning till skyddsförutsättningama, nämligen förbudet mot dubbelt
skydd i artikel 92 i EG-förordningen. Enligt den artikeln är en
förutsättning för nationell växtförädlarrätt att sorten inte är registrerad
för EG-växtförädlarrätt.
Som hovrätten påpekat torde förekomsten av en sådan registrering
utgöra hinder för bifall till en ansökan om nationell växtförädlarrätt
86
redan på grund av artikel 92.1 i EG-förordningen. Om detta prOp. 1996/97:128
registreringshinder uttryckligen anges i lagtexten, innebär det alltså
endast ett förtydligande av vad som ändå gäller. Som hovrätten
framhållit är det dock inte särskilt troligt att någon som redan har EG-
växtförädlarrätt skulle söka svensk växtförädlarrätt, varför
registreringshindret främst har teoretisk betydelse. Däremot kan den
som har nationell växtförädlarrätt tänkas vilja utvidga denna till hela
EG. Om sortinnehavaren beviljas EG-växtförädlarrätt, får han eller hon
enligt artikel 92.2 inte åberopa de rättigheter som följer av den
nationella registreringen så länge EG-växtförädlarrätten gäller. Denna
bestämmelse torde inte innebära att den nationella registreringen upphör
utan snarare att rättigheterna som följer av registreringen suspenderas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört att det bör övervägas
om det inte vore lämpligt att uttryckligen föreskriva att registreringen
skall hävas om EG-växtförädlarrätt beviljas.
Enligt artikel 189 i Romfördraget skall en förordning till alla delar
vara bindande och direkt tillämplig i varje medlemsland. En EG-
förordning varken skall eller får inkorporeras i eller transformeras till
nationell rätt för att bli bindande. Detta utesluter dock inte att det i
nationell lagstiftning i klarhetens intresse tas upp frågor som i och för
sig följer av en EG-förordning (se t.ex. Lagrådet i prop. 1995/96:26 s.
79).
Som angetts ovan gäller som villkor för registrering av en
växtförädlarrätt enligt 1991 års konventionstext att växtsorten är ny,
särskiljbar, enhetlig och stabil. Dessa villkor skall givetvis anges i
lagtexten. Men av EG-förordningen följer dessutom att växtsorten inte
får registreras i Sverige, om den redan är föremål för EG-
växtförädlarrätt. Enligt regeringens mening framstår det som lämpligt
att också detta förhållande kommer till direkt uttryck i den svenska
lagen, dels som ett villkor för registrering och dels som en
hävningsgrund om registrering skett trots att växtsorten vid tidpunkten
för ansökan var registrerad för EG-växtförädlarrätt.
Som berörts ovan kan en växtsort som har registrerats i Sverige
senare göras till föremål för en EG-växtförädlarrätt. I sådant fall gäller
enligt artikel 92 (2) i EG-förordningen att innehavaren inte kan åberopa
de rättigheter som följer av den nationella registreringen så länge EG-
växtförädlarrätten gäller. Den svenska lagen bör lämpligen innehålla en
erinran också om detta förhållande. Det bör dock framhållas att det i
dessa fall inte blir fråga om en hävning av den svenska registreringen
utan endast om att den nationella växtförädlarrätten inte kan göras
gällande under den period EG-växtförädlarrätten upprätthålls.
87
Regeringens förslag: Viss befattning med förökningsmaterial -
bl.a. rensning - som hittills kunnat ske fritt skall fordra sort-
innehavarens samtycke. Under särskilt angivna förutsättningar
skall även användning av skördeprodukter falla inom gränserna
för ensamrätten. Slutprodukter som framställts av skördat material
skall däremot inte omfattas. Vissa andra sorter än den
registrerade, däribland väsentligen avledda sorter, skall inbegripas
i skyddsomfånget.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se
promemorians. 115).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. Svenska Naturskyddsföreningen
har dock motsatt sig att användningen av skördeprodukter faller inom
ensamrätten.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 5.5 ovan
innebär 1991 års konventionstext en väsentlig höjning av lägsta tillåtna
nivå för ensamrättens omfattning i förhållande till 1961 respektive 1978
års texter.
Först och främst måste sådan befattning med förökningsmaterial som
anges i artikel 14 (1) fordra förädlarens tillstånd, såvida det inte är
fråga om icke-kommersiell användning eller någon annan av
undantagsreglerna i artikel 15 (se avsnitt 5.5.3) är tillämplig. Således
inbegrips all kommersiell produktion och reproduktion (uppförökning)
av förökningsmaterial i tillståndskravet. Behandling av
förökningsmaterial för förökningsändamål, bl.a. rensning, får inte heller
ske utan samtycke, även om den som vidtar åtgärden inte förfogar över
förökningsmaterialet. Så kallad legorensning, som utförs på uppdrag av
den som äger det skördade materialet, omfattas alltså också av
tillståndskravet (jfr dock avsnitt 7.7 om jordbruksundantag).
Utbud till försäljning, försäljning och annan marknadsföring, export
och import av förökningsmaterial är också åtgärder som fordrar
förädlarens tillstånd enligt artikel 14 (1). Slutligen innefattar kravet på
samtycke även lagerhållning för ändamål som i sig fordrar tillstånd.
Under vissa förutsättningar skall enligt artikel 14 (2) även användning
av skördat material omfettas av ensamrätten. Till skördat material
räknas säd, frukt, bär, blommor, blad, sav och virke. En första förut-
sättning för att utnyttjande av sådant material skall omfettas av
ensamrätten är att materialet har erhållits genom att förökningsmaterial
av den skyddade sorten har använts utan sortinnehavarens tillstånd.
Vidare krävs att sortinnehavaren inte haft någon rimlig möjlighet att
utöva sin rätt såvitt gäller det förökningsmaterial som använts. Således
utvidgas ensamrätten till skördat material när sortinnehavarens rätt inte
har kunnat skyddas på ett tidigare stadium i hanteringen. Den
användning av det skördade materialet som fordrar tillstånd är samma
slags åtgärder som vid befattning med förökningsmaterial, dvs.
produktion, försäljning och övriga åtgärder som anges i artikel 14 (1).
Prop. 1996/97:128
88
Svenska Naturskyddsföreningen har motsatt sig en utvidgning av prop. 1996/97:128
ensamrätten till användning av skördat material. Föreningen har gjort
gällande att konsekvensen i praktiken kan bli en form av bilaterala
handelssanktioner mot länder som inte är anslutna till konventionen.
Detta kan, menar föreningen, främst drabba länder i tredje världen,
eftersom dessa i allmänhet inte är medlemmar i UPOV.
Regeringen håller med om att utvecklingsländernas export till Sverige
inte bör försvåras. Bestämmelsens betydelse i sammanhanget får dock
inte överdrivas. Importen fördyras endast om sorten registreras här i
landet. För närvarande framstår det inte som sannolikt att förädlare i
någon större omfattning kommer att välja att här registrera sorter av
växtslag som inte kan odlas i vårt klimat.
Hittills nämnda åtgärder är sådana som täcks av miniminivån av
ensamrättens omfattning enligt artikel 14 (1) och (2) i 1991 års
konventionstext. Om Sverige ansluter sig till konventionen måste alltså
den svenska lagen föreskriva att dessa åtgärder bara får vidtes med
sortinnehavarens tillstånd.
Konventionsstatema har emellertid möjlighet att ytterligare utöka
skyddets omfattning. Enligt artikel 14 (3) får staterna föreskriva att
växtförädlarrätten under vissa omständigheter skall innefatta också
användning av slutprodukter som framställts direkt av skördat material.
Promemorians förslag går ut på att Sverige inte skall utvidga
växtförädlarrätten i enlighet med den fakultativa bestämmelsen i artikel
14 (3). Som skäl för detta anförs bl.a. att redan den obligatoriska
utökningen av skyddets omfattning innebär en så pass väsentlig
förstärkning av förädlarens rätt att det inte finns skäl att ytterligare
utvidga ensamrätten i situationer där detta inte krävs enligt
konventionen. I promemorian pekas också på att EG-växtförädlarrätten
för närvarande inte omfattar slutprodukter. Visserligen ges i artikel 13.4
ett bemyndigande som gör det möjligt att i särskilda fall låta
ensamrätten omfatta slutprodukter men det bemyndigandet har inte
utnyttjats.
Remissinstanserna har genomgående anslutit sig till promemorians
synsätt. Flera remissinstanser har anfört att det just när det gäller
ensamrättens omfattning är särskilt viktigt att utforma det nationella
systemet i överensstämmelse med EG-växtförädlarrätten. Regeringen
delar denna uppfattning. En remissinstans har ifrågasatt om inte lagen
borde ge regeringen ett bemyndigande efter mönster från EG-
förordningen. Av regeringsformen 8 kap. 2 § torde emellertid följa att
frågor om vilken omfattning som en förädlares ensamrätt skall ha
kräver reglering i lag. Regeringsformen medger inte att
normgivningsmakten på det civilrättsliga området delegeras till
regeringen i andra fall än såvitt avser moratorium (8 kap. 8 §).
Regeringens kompetens i övrigt avser enbart meddelande av
verkställighetsföreskrifter (8 kap. 13 §). Något bemyndigande för
regeringen att i förordning föreskriva om en utvidgning av
omfattningen av ensamrätten kan således inte komma i fråga.
Sammanfattningsvis är det således regeringens uppfattning att
växtförädlarrättslagen inte skall föreskriva att också användning av
slutprodukter som framställts direkt av skördat material skall omfattas
av ensamrätten. Däremot finns det naturligtvis skäl att noga följa
89
utvecklingen inom EU. Skulle ett ianspråktagande av bemyndigandet i prop. 1996/97:128
EG-förordningen aktualiseras får frågan om en ändring i den svenska
lagen också övervägas.
Som framgår av avsnitt 5.5.2 ovan innebär 1991 års konventionstext
även ett utvidgat skyddsomfång. Detta innebär att ensamrätten förstärks
inte bara med avseende på vilka förfaranden som förutsätter tillstånd
utan också med avseende på skyddets utsträckning till andra växtsorter
än den som är föremål för växtförädlarrätt. I enlighet med artikel 14 (5)
skall kravet på sortinnehavarens samtycke omfatta inte bara användning
av den skyddade växtsorten, utan också väsentligen avledda sorter.
Likaså skall sorter som i förhållande till den skyddade sorten inte upp-
fyller särskillnadskravet falla inom skyddsomfånget. Att man på detta
sätt låter skyddsomfånget korrespondera med särskillnadskravet
förekommer också inom immaterialrätten i övrigt, bl.a. i
mönsterskyddslagen. Slutligen skall enligt artikel 14 (5) även sorter vars
framställning kräver upprepad användning av den skyddade sorten
inkluderas i skyddsomfånget. Dessa förhållanden bör återspeglas i den
nya lagen.
Regeringens förslag: Ensamrätten inskränks så att jordbrukare
tillåts att använda sådant växtmaterial som de skördat på den jord
de själva brukar till nytt utsäde inom den egna brukningsenheten
(jordbruksundantag) i den omfattning och på de villkor som gäller
för sorter som omfattas av EG-växtförädlarrätt.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
(se promemorian s. 119). I promemorian uttalades dock att rensning och
betning i syfte att mot betalning framställa utsäde åt annan, s.k.
legorensning, inte skulle omfattas av jordbruksundantaget.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt
eller lämnat utan erinran förslaget om ett jordbruksundantag utformat
enligt EG-växtförädlarrätten.
Konkurrensverket liksom Svenska Naturskyddsföreningen har funnit det
inkonsekvent att växtförädlarrätten omfattar alla släkten och arter,
medan jordbruksundantaget begränsas till vissa särskilt angivna
växtslag. Naturskyddsföreningen har förordat ett generellt
jordbruksundantag utan inskränkningar i fråga om växtslag och utan
ersättningsskyldighet för jordbrukarna.
Några remissinstanser, däribland Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Föreningen Foder och Spannmål samt Lantbrukarnas Riksförbund, har
ifrågasatt promemorians tolkning av artikel 14.3 i EG-förordningen (se
promemorian s. 124). Dessa remissinstanser har menat att om en
uppdragsgivare som omfettas av jordbruksundantaget lämnar in säd för
rensning, även rensaren skall vara befriad från kravet på att inhämta
sortinnehavarens samtycke. Andra har gjort den motsatta tolkningen.
Till dem hör Statens utsädeskontroll och Statens växtsortnämnd.
90
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 15 (2) i 1991 års prOp. 1996/97:128
lydelse av växtförädlarrättskonventionen har konventionsstatema
möjlighet att inskränka växtförädlarrätten genom en form av
jordbruksundantag (se avsnitt 5.5.3).
En sådan inskränkning måste dock enligt artikeln ske inom rimliga
gränser och under förutsättning av att förädlarens legitima intressen
tillgodoses. Syftet får inte vara något annat än att tillåta jordbrukare att
på de egna ägorna för förökningsändamål använda vad de skördat på
dessa ägor. Enligt en resolution som antogs i samband med antagandet
av 1991 års konventionstext skall staterna inte utvidga
jordbruksundantaget till växtslag som inte tidigare omfattats av något
motsvarande undantag.
Enligt gällande svensk lag täcker ensamrätten varken framställning av
förökningsmaterial för eget bruk eller själva användningen av
förökningsmaterialet som utsäde. Inte heller omfattar ensamrätten
yrkesmässig framställning av förökningsmaterial för annat ändamål än
att materialet skall bjudas ut till försäljning eller på annat sätt
tillhandahållas. Därigenom kan alltså även yrkesmässig rensning och
betning på uppdrag av den som redan disponerar över växtmaterialet -
s. k. legorensning - ske utan sortinnehavarens samtycke. Detta följer av
de allmänna bestämmelserna om ensamrättens omfattning. I den
utsträckning det är relevant att tala om en särregel för jordbrukare i
svensk växtförädlarrätt är det alltså inte fråga om någon form av
undantagsbestämmelse.
Eftersom endast yrkesmässigt utnyttjande av en växtsort täcks av
ensamrätten anses en jordbrukare även kunna sälja utsäde till enstaka
grannar utan att därmed begå något intrång. Denna tolkning av
begreppet "yrkesmässigt" har stöd i förarbetena till
växtförädlarrättslagen (se SOU 1969:15 s. 97, jfr prop. 1971:40 s. 99
f.).
Dessa regler har varit omdebatterade. Den 11 juli 1989 skrev Svalöf
AB och W Weibull AB gemensamt till Justitiedepartementet och
föreslog vissa lagändringar (Dnr 89-1943). Innebörden i förslaget är att
grannhandel inte skall omfattas av jordbruksundantag och att utförande
av rensning eller betning mot ersättning - s.k. legorensning - skall
anses som ett yrkesmässigt utnyttjande av sorten i fråga. De båda
bolagen har motiverat sitt förslag med att legorensningen ökat i
omfattning på bekostnad av handeln med statsplomberat utsäde.
Frågan har kommit i ett annat läge sedan 1991 års lydelse av
växtförädlarrättskonventionen har antagits. Om Sverige tillträder kon-
ventionen kommer omfattningen av jordbruksundantaget att bli en fråga
om i vad mån en viss grupp, dvs. jordbrukarna, skall undantas från vad
som annars gäller. Utgångspunkten är då att all framställning och
bearbetning av förökningsmaterial i kommersiellt syfte omfattas av
ensamrätten.
Numera måste självklart även beaktas det system som tillskapats
genom EG-växtförädlarrätten. Detta innebär i korthet enligt artikel 14 i
förordningen om gemenskapens växtförädlarrätt att vissa särskilt an-
givna arter omfattas av jordbruksundantaget. Hybrider och syntetiska
växtsorter är dock undantagna. Jordbruksundantaget får till följd att det
utsäde av de angivna arterna som en jordbrukare själv producerar på de
91
egna ägorna får användas på dessa ägor utan sortinnehavarens med- Prop. 1996/97:128
givande. Rätten att utnyttja sorten enligt denna undantagsbestämmelse
innebär dock inte någon fullständig befrielse från ersättningsskyldighet.
Bönderna skall betala ersättning till sortinnehavaren för det utnyttjande
som sker med stöd av undantagsbestämmelsen, men ersättningen skall
vara betydligt lägre än ordinarie licensavgift. "Små jordbrukare" är helt
befriade från ersättningsskyldighet. Spannmålsodlare skall betraktas som
"små jordbrukare", om odlingsarealen enligt viss standardiserad
beräkning inte är större än vad som krävs för att producera 92 ton
spannmål. Villkoren i övrigt för åtnjutande och utnyttjande av
jordbruksundantaget regleras i särskilda tillämpningsföreskrifter (Kom-
missionens förordning [EG] nr 1768/95, EGT nr L 173, 25.7.1995, s.
14). I dessa anges bl.a. vilken mark som skall anses utgöra bondens
ägor, vilka som skall anses vara "små jordbrukare" i fråga om andra
växtslag än spannmål samt sortinnehavarens rätt till information och
kontroll.
Som framgår av det ovan anförda ger 1991 års konventionstext
staterna rätt stor frihet att själva avgöra utformningen av
jordbruksundantaget i sin nationella lagstiftning. En lösning som kan
ligga nära till hands för Sveriges del är naturligtvis att utforma reglerna
med EG-systemet som förebild.
EG-förordningens fördelning av rättigheter och skyldigheter mellan
sortinnehavare och jordbrukare innebär i och för sig ett i många
avseenden komplicerat, byråkratiskt och svåröverskådligt system. I vår
rättstradition kan det också ligga närmare till hands att antingen helt
undanta viss användning från ensamrätten eller inte ha någon
inskränkning alls i det aktuella avseendet. Att föreskriva att en viss
användargrupp i fråga om vissa växtslag skall betala en reducerad
ersättning för sin användning ter sig inte helt naturligt på ett
civilrättsligt område. En viss inkonsekvens ligger också i EG-systemets
begränsning av jordbruksundantaget till vissa arter, vilket påpekats av
Konkurrensverket och Svenska Naturskyddsföreningen.
Det finns alltså anledning till kritik mot den lösning som har valts
inom EG-rätten. Detta är skäl som talar emot att bestämmelserna om
jordbruksundantag utformas i enlighet med EG-förordningen.
Att tillskapa en undantagsbestämmelse av annan modell i det inhemska
systemet kan emellertid leda till ytterligare komplikationer. Även om
den nationella bestämmelsen som sådan skulle ges en enklare
utformning, finns det anledning att befara att just skillnaden mellan de
båda regelsystemen vad gäller jordbrukarens rättigheter och skyldigheter
skulle bli en källa till förvirring, missförstånd och tillämpningsproblem.
Utsäde av växtsorter som skyddas av nationell växtförädlarrätt och
gemenskapens växtförädlarrätt kommer ju att firmas på samma
marknad.
Trots den kritik som med fog kan riktas mot EG-reglema torde
intresset av samordning med de bestämmelser som gäller på ge-
menskapsnivå få anses väga över. Detta är också vad de allra flesta
remissinstanserna har förordat. Regeringen föreslår därför att
jordbruksundantaget ges samma omfattning och förenas med samma
villkor i nationell rätt som i EG-växtförädlarrätten. EG-reglema är
mycket omfattande och det finns knappast förutsättningar att tynga
92
växtförädlarrättslagen med en upprepning av dessa regler. I stället bör prOp. 1996/97:128
en hänvisning göras i lagen till EG-reglema. Hovrätten över Skåne och
Blekinge har påpekat att en sådan ordning - till skillnad från vad som
skulle bli fallet om i stället för en hänvisning en med EG-förordningen
likalydande bestämmelse tas in i den svenska lagen - möjliggör att en
svensk domstol kan begära ett förhandsavgörande av EG-domstolen, om
domstolen ställs inför tolkningssvårigheter. EG-domstolen har
visserligen inte behörighet att tolka nationell rätt. Den har dock i ett fall
accepterat en begäran om förhandsavgörande från en belgisk domstol,
trots att målet rörde en inhemsk belgisk angelägenhet och belgisk lag. I
det fallet innehöll den belgiska lagen en hänvisning till
gemenskapsrätten, och EG-domstolen uttalade sig om hur denna skulle
tolkas (EG-domstolens dom av den 18 november 1990, Massam Dzodzi
mot Belgien, förenade målen C-297/88 och C-197/89, Rec. s. 1-3763).
En effekt av en anpassning till EG:s system är att jordbrukarna som
regel skall betala ersättning för att de utnyttjar en växtsort med stöd av
jordbruksundantaget. Denna ersättningsskyldighet skall ses mot
bakgrund av föreskrifterna i artikel 15 (2) i 1991 års lydelse av
växtförädlarrättskonventionen om att inskränkningen skall hållas inom
rimliga gränser och att förädlarens legitima intressen skall beaktas. Mot
bakgrund av dessa föreskrifter har det ifrågasatts om konventionen
överhuvud taget tillåter att jordbrukare ges rätt att helt utan ersättning
använda det utsäde de producerat. Vid diplomatkonferensen föreslog
Nederländerna att det i artikel 15 (2) skulle föreskrivas en skyldighet
för bönderna att betala skälig ersättning. Detta förslag fick dock inte
något stöd, vilket får tolkas så att det inte var konferensens avsikt att i
och för sig utesluta möjligheten till vederlagsfritt utnyttjande. Men inom
EG-växtförädlarrätten har man valt en annan väg med ersättnings-
skyldighet som huvudregel och undantag för småbrukare.
EG-växtförädlarrättens ersättningsprinciper innefattar ett tämligen
komplicerat regelsystem för bl.a. fastställande av vilka jordbruk som är
så små att de skall undantas från ersättningsskyldighet. Vidare innebär
systemet att prissättningen inte skall ske i enlighet med marknadens
vanliga samspel mellan tillgång och efterfrågan, utan utifrån en i
förordningen fastslagen regel om att ersättningen skall vara betydligt
lägre än ordinarie licensavgift. Det kan förväntas att förädlamas och
jordbrukarnas organisationer kommer att träffa vägledande
överenskommelser om ersättningsnivåerna. I sista hand får
ersättningsbeloppens storlek avgöras av domstol. Avgöranden från EG-
domstolen kan naturligtvis ge ledning också vid bestämmande av
jordbrukarnas ersättningsskyldighet i den svenska växtförädlarrätten.
En anpassning till 1991 års konventionstext innebär, som anges i
avsnitt 7.6, att behandling av utsäde generellt omfattas av ensamrätten
också när åtgärden utförs av någon som inte förfogar över
växtmaterialet. Så kallad legorensning är alltså enligt huvudregeln en
åtgärd för vilken sortinnehavarens tillstånd skall krävas, och det är
rensaren, inte uppdragsgivaren, som är avtalspart. I den mån
sortinnehavaren kräver ersättning för rensningen är det alltså rensaren
som är betalningsskyldig.
Enligt artikel 14.3 andra strecksatsen i EG-förordningen omfattar
jordbruksundantaget en rätt för bonden att bearbeta eller låta någon
93
annan bearbeta utsädet. Däremot sägs ingenting om förhållandet mellan prOp 1996/97:128
rensaren och sortinnehavaren i en situation där en bonde lämnat säd
som omfattas av jordbruksundantaget till legorensning. I promemorian
uttrycks den uppfattningen att det får antas att allmänna bestämmelser
om EG-växtförädlarrättens omfattning gäller i detta avseende. På
samma sätt, sägs det, blir också huvudregeln om växtförädlarrättens
omfattning i svensk rätt tillämplig, när de nationella bestämmelserna om
jordbruksundantag följer EG-förordningen.
Denna tolkning har ifrågasatts av flera remissinstanser som framhåller
att jordbruksundantaget blir tämligen innehållslöst, om inte även den
som utför rensning och betning omfattas.
Enligt regeringens mening ger utformningen av EG-förordningen i
aktuellt avseende inte grund för någon helt säker tolkning av vad som
skall åligga rensaren, när en bonde lämnar växtmaterial som omfattas
av jordbruksundantaget till legorensning. Det får bli en fråga för
rättstillämpningen, ytterst EG-domstolen, att avgöra.
En annan fråga som det får ankomma på rättstillämpningen att ta
ställning till är vad som fortsättningsvis skall gälla beträffande
grannhandel. Detta spörsmål, som aktualiserats i Svalöf AB:s och
Weibull AB:s ovannämnda skrivelse, har berörts i förarbetena till den
gällande växtförädlarrättslagen. Det sägs där att enstaka överlåtelser
grannar emellan inte omfattas av ensamrätten, eftersom handeln inte kan
anses yrkesmässig. Försäljning som utvecklats till en pågående
verksamhet kan dock komma att bedömas annorlunda. Sveriges
Advokatsamfund anförde i sitt remissyttrande över skrivelsen från
Svalöf AB och W Weibull AB att sådan försäljning snarare framstår
som ett led i en jordbruksrörelses verksamhet, varför den bör betraktas
som yrkesmässig.
Genom införlivandet av 1991 års konventionstext bortfaller rekvisitet
om yrkesmässighet. I stället införs ett generellt undantag för privat
verksamhet med icke-kommersiella syften. Frågan i vad mån
grannhandeln kan omfattas av detta undantag får avgöras av de
rättstillämpande organen. Det jordbruksundantag som får göras med
stöd av artikel 15 (2) synes dock inte kunna omfatta grannhandel,
eftersom bestämmelsen bara gäller en bondes rätt att på sin egen mark
använda det utsäde han eller hon producerat där.
Regeringens förslag: Inga lagstiftningsåtgärder vidtas för
närvarande när det gäller jordbrukares rätt att använda
förökningsmaterial som omfattas av ett patent.
Promemorians förslag: Om förökningsmaterial som omfattas av ett
patent överlåts med patenthavarens samtycke till en jordbrukare, skall
jordbrukaren anses ha tillstånd att använda sin skörd för vidare
produktion eller förökning inom sitt eget jordbruk på samma sätt som
när förökningsmaterialet är föremål för växtförädlarrätt (promemorian
s. 125).
94
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanset har avstyrkt förslaget
med hänvisning särskilt till att man inte bör föregripa den reglering av
det rättsliga skyddet för biotekniska uppfinningar som föreslagits av
EG-kommissionen. Några remissinstanser har dock tillstyrkt
promemorians förslag.
Skälen for regeringens förslaget: Enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket 2
patentlagen kan växtsorter som regel inte patentskyddas. Detta hindrar
inte att växtmaterial ändå kan omfattas av ett patent. När en bioteknisk
uppfinning inte kommer till uttryck i en ny växtsort utan i en mer
generellt tillämplig teknik, är ofta patent det lämpliga immaterial-
rättsliga skyddet. Skyddet kan avse ett förfarande, t.ex. en metod för att
behandla utsäde (förfarandepatent). Patent kan också omfatta en
uppfinning i form av ett alster, t.ex. en modifierad gen (produktpatent).
Om en modifierad gen som ger en viss egenskap - såsom ökad
vinterhärdighet - tillförs individer av en rad olika växtsorter och där-
efter reproduceras, kan vanligen den relevanta egenskapen överföras på
dessa exemplar. Patentskyddet för den modifierade genen omfattar då
alla växtexemplar där genen ingår och kommer till uttryck i ökad
vinterhärdighet. För det fall där man i stället genom traditionell
växtförädling har framställt en växtsort som i sig karakteriseras av
särskild vinterhärdighet är däremot växtförädlarrätt den enda möjliga
skyddsformen.
Som Patentbesvärsrätten har påpekat finns det ett undantag från regeln
om att växtsorter inte kan patenteras. Med stöd av 1 kap. 1 § fjärde
stycket 2 andra ledet patentlagen har det ansetts att patent kan meddelas
på en växtsort om den utgör ett alster av ett mikrobiologiskt förfarande
(se Patentbesvärsrättens avgörande i målet P 89-062 och, i fråga om
europeiskt patent, Official Journal EPO 1995 s. 545). En förutsättning
för att patentskyddet skall kunna omfatta hela plantan av en viss
växtsort har ansetts vara att sorten som helhet är ett resultat av ett
mikrobiologiskt förfarande. Det vanliga är dock att växtsorter framställs
genom en kombination av mikrobiologiskt förfarande (genteknik) och
traditionell växtförädling. Det har gjorts gällande att patentkraven, och
därmed patentskyddet, i så fall måste begränsas till de transformerade
växtcellema.
I promemorian diskuteras behovet av och föreslås ett
jordbruksundantag på patentområdet motsvarande det inom
växtförädlarrätten (jfr avsnitt 7.7). Saken har emellertid kommit i ett
annat läge på grund av den utveckling som har ägt rum inom EU efter
det att promemorian lades fram.
I december 1995 antog EG-kommissionen ett nytt förslag till direktiv
om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar (KOM[95] 661 slutlig).
I artikel 13.1 föreskrivs ett jordbruksundantag. Omfattningen av och
förutsättningarna för detta undantag är enligt förslaget desamma som i
fråga om gemenskapens växtförädlarrätt.
Förslaget är för närvarande under beredning i rådet och
Europaparlamentet. Med hänsyn härtill anser regeringen, i likhet med
majoriteten av remissinstanserna, att den fortsatta utvecklingen inom
EU bör avvaktas innan ställning tas till behovet av svenska
lagstiftningsåtgärder.
Prop. 1996/97:128
95
Regeringen lägger därför inte nu fram något förslag som rör prOp. 1996/97:128
jordbrukares rätt att använda förökningsmaterial som omfattas av ett
patent.
Regeringens förslag: En allmän skyddstid om 25 år införs. För
potatis, vin och träd skall dock skyddstiden vara 30 år.
Promemorians förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens
(se promemorian s. 126). Dock föreslogs ingen särregel för potatis.
Remissinstanserna: De övervägande flertalet har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Svalöf Vfeibull AB har föreslagit att
skyddstiden för potatissorter förlängs till 30 år.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1991 års konventionstext får
skyddstiden inte vara kortare än 20 år räknat från beviljandet av
växtförädlarrätt. För träd och vin är minimitiden 25 år. Skyddstiden
enligt växtförädlarrättslagen är 20 år. Om Sverige ansluter sig till
konventionstexten fordras alltså inte mer än att skyddstiden för träd och
vin förlängs med fem år.
Det kan diskuteras om det är motiverat att utsträcka skyddstiden mer
än vad som är nödvändigt på grund av konventionsåtaganden.
Konkurrensverket har anfört att skyddstiden för immaterialrättsliga
ensamrätter inte bör vara längre än vad som är oundgängligen
nödvändigt för att rättighetsinnehavaren skall kunna få kompensation för
sitt arbete och skälig vinst. Regeringen håller med om att detta är en
naturlig utgångspunkt och detta talar för att man håller sig till de
skyddstider som konventionen föreskriver. Emellertid måste här, liksom
i andra sammanhang, EG-växtförädlarrättens innehåll beaktas.
I EG-växtförädlarrätten är skyddstiden 25 år för växtslag i allmänhet
och 30 år för vin och träd. Det är inte önskvärt att skyddstiden skall
fälla utslaget när en förädlare står inför valet att skydda en växtsort
genom EG-växtförädlarrätt eller genom nationell växtförädlarrätt. Det
nationella skyddet bör framstå som det naturliga alternativet, när
förädlaren inte har behov av skydd i mer än ett eller ett fåtal länder. En
kortare skyddstid i den nationella rätten medför alltså en risk för att det
inhemska systemet konkurreras ut av EG-växtförädlarrätten även i fall
där en växtsort inte är intressant för gemenskapsmarknaden som helhet.
Därför finns det goda skäl att bestämma skyddstiden så att den står i
harmoni med det system som finns på gemenskapsnivå.
Vad särskilt gäller den differentierade skyddstiden för vin och träd bör
beaktas att det finns ett egenvärde i att ha enhetliga skyddstider för alla
växtslag. Visserligen tar det vanligen lång tid att framställa
förökningsmaterial av träd, men samtidigt kan säkert många argument
anföras för att också andra växtslag skall särbehandlas i ett eller annat
avseende. I samband med att skyddstiden i växtförädlarrättslagen
förlängdes från 15 till 20 år konstaterade departementschefen (prop.
1981/82:136 s. 25) att det fanns ett allmänt intresse att ge förädlama
ekonomiskt utbyte av att upprätthålla växtsorter som är värdefulla för
96
folkhushållet och att detta intresse var störst när det gällde prOp. 1996/97:128
lantbruksväxter. Behovet av förlängning ansågs inte lika stort för
trädgårdsväxternas del. Trots detta fann inte departementschefen skäl att
föreslå en kortare skyddstid för dessa växter. Detta resonemang kan ses
som ett uttryck för en strävan inom immaterialrätten som helhet att i
stor utsträckning upprätthålla enhetliga regler och undvika
differentieringar och särregler som tar sikte på förhållanden som bara
rör vissa slags produkter. I viss mån har dock denna strävan på senare
tid brutits upp i Sverige, inte minst i samband med inträdet i EU. På
patentområdet har t.ex. införts tilläggsskydd för läkemedel och
växtskyddsmedel genom vilka skyddstiden för dessa produkter kan bli
längre än för andra. På upphovsrättssidan har skyddstiden för
upphovsrätt i enlighet med ett EG-direktiv förlängts från 50 till 70 år
medan motsvarande förlängning inte genomfördes beträffande s.k.
närstående rättigheter (prop. 1994/95:151 s. 26 f.). Det finns därför inte
längre så stor tyngd i de principiella argumenten mot differentierade
skyddstider. Med hänsyn härtill bör intresset av överensstämmelse med
EG-systemet väga över.
Svalöf Weibull AB har föreslagit att skyddstiden för potatis förlängs
till 30 år. Som skäl för detta har bolaget anfört att Nederländerna, som
är världens största exportör av utsädespotatis, har en skyddstid på 30 år
för potatissorter. Detsamma gäller i Danmark. Även Växtsortnämnden
har upplyst att det i förädlingsbranschen finns ett önskemål om längre
skyddstid för potatis med hänsyn bl.a. till den tid som går åt för att få
fram tillräckliga volymer utsädespotatis av en ny sort.
Efter remissbehandlingen har dessutom EG-reglema ändrats så att EG-
växtförädlarrätt för potatissorter kan upprätthållas upp till 30 år. Denna
möjlighet infördes genom Rådets förordning (EG) nr 2470/96 av den 17
december 1996 om förlängning av giltighetstiden för gemenskapens
växtförädlarrätt för potatis.
Såväl de särskilda förhållanden som kan råda vid potatisförädling som
intresset av harmonisering med gemenskapens växtförädlarrätt talar
således för att potatis hänförs till samma kategori som träd och vin.
Regeringen föreslår således att den maximala skyddstiden för
växtsorter i allmänhet blir 25 år och för potatis, träd och vin 30 år.
Regeringens förslag: Nuvarande regler om tvångslicensiering
bibehålls.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se
promemorian s. 129).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet har föreslagit att en möjlighet till tvångslicens
införs också när växtförädlarrätten till en väsentligen avledd sort är
beroende av växtförädlarrätten till den ursprungliga sorten.
97
7 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 128
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande regler om meddelande av prOp. 1996/97:128
tvångslicens innebär att det är möjligt att efter domstolsprövning få rätt
att utnyttja en växtsort utan avtal med sortinnehavaren, om denne inte
försett marknaden med förökningsmaterial på skäliga villkor och i
tillräcklig omfattning (se vidare avsnitt 4.2.6). De har tillkommit främst
för att trygga folkförsörjningen, men också för att möjliggöra in-
gripanden mot missbruk av ensamrätten som hotar andra allmänna
intressen.
De tankar som ligger bakom inrättandet av möjligheten till
tvångslicens med hänsyn till folkförsörjningen har måhända mindre
relevans i dagens samhälle. Att det skulle kunna uppstå en situation där
folkhushållets behov inte tillgodoses därför att någon som har
ensamrätten till en betydelsefull växtsort inte för ut denna på marknaden
på det sätt som är önskvärt, framstår inte som helt sannolikt. Men
lagstiftningen kan inte helt inriktas på den nu rådande situationen på
marknaden och i samhällslivet i övrigt. Den bör också uppfylla de krav
som ställs i en krissituation, där livsmedelsförsörjningen plötsligt kan
vara ett problem. I en situation där tillgången på vissa livsmedel och
fodervaror inte längre är en självklarhet, bör det finnas en möjlighet att
ingripa mot den som försöker missbruka sin ensamrätt till någon
betydelsefull växtsort. Och att befrämjandet av fri konkurrens och
undvikandet av missbruk av monopolliknande situationer är ett intresse
som gör sig gällande med allt större kraft och som förtjänar att
uppmärksammas inte minst i förhållande till immaterialrättsliga
ensamrätter behöver knappast framhållas särskilt.
Samtliga remissinstanser har godtagit eller lämnat utan erinran
promemorians förslag att de möjligheter till tvångslicens som den
nuvarande växtförädlarrättslagen innehåller skall finnas även framdeles.
Regeringen har för sin del ingen annan uppfattning.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet vill emellertid
göra tvångslicensinstitutet tillämpligt även i vissa andra fall än då det är
påkallat av hänsyn till folkhushållningen eller annat allmänt intresse,
nämligen i fall av beroende rättigheter. Enligt artikel 14 (5) i 1991 års
konventionstext (2 kap. 1 § 3 i promemorians förslag) omfattar
skyddsomfånget sådana sorter som är väsentligen avledda från den
registrerade sorten. Detta innebär att avledda sorter av ifrågavarande
slag inte får utnyttjas utan att den ursprungliga sortens innehavare
samtycker. Den förädlare som genom traditionell växtförädling
utvecklat den ursprungliga sortens genotyp har således kontroll också
över den sort som en biotekniker i ett senare skede kan framställa
genom genetisk modifiering. Om den senare sorten registreras, blir
växtförädlarrätten till denna således beroende av växtförädlarrätten till
den ursprungliga sorten. Vad som nu har sagts om väsentligen avledda
sorter gäller i princip också hybridsorter som framställs genom
upprepad användning av den ursprunliga sorten (2 kap. 1 § 4 i
promemorians förslag).
Enligt fakultetsnämnden behövs det en tvångslicensregel som ytterst
garanterar att de som utför den genetiska modifieringen får tillgång till
de sorter de själva framställt. Detta behövs för att på ett väl avvägt sätt
ge bioteknikerna en tryggad ställning. Fakultetsnämnden har framhållit
att det torde bli vanligt förekommande att genetiska förändringar ger
98
upphov till växtsorter med betydande kommersiellt värde. Enligt
fakultetsnämnden är det därför motiverat med en tvångslicensregel
motsvarande den som finns i 46 § patentlagen (1967:837). Där
föreskrivs om tvångslicens när utnyttjandet av en patenterad uppfinning
är beroende av någon annans patent. Sådana situationer kan uppkomma
när ett patent avser en förbättring eller vidareutveckling av en
uppfinning som omfattas av ett tidigare patent. För att tvångslicens skall
kunna meddelas krävs att det är skäligt på grund av uppfinningens
betydelse eller att det i övrigt finns särskilda skäl. Enligt förarbetena
(prop. 1966:40 s. 167 f) synes dessa skäl kunna vara att hänföra inte
bara till allmänna intressen utan även till enskilda intressen - såsom
graden av olägenhet för huvuduppfinningens patenthavare.
Enligt artikel 17 i 1991 års text till växtförädlarrättskonventionen får
utövandet av växtförädlarrätten emellertid inte inskränkas av andra skäl
än sådana som motiveras av allmänt intresse. Detsamma gäller för
övrigt enligt 1961 års text. Regeringen lägger därför inte fram något
särskilt förslag om tvångslicens i beroendesituationer. Det betyder att
tvångslicens kan meddelas i beroendeförhållanden, om det är motiverat
med hänsyn till något allmänt intresse, exempelvis till sådana
omständigheter som det framsteg sorten innebär och marknadens behov,
men inte om det enbart finns ett enskilt intresse, såsom rättviseaspekter
enskilda förädlare emellan.
Med hänsyn till det ovan anförda föreslår regeringen att nuvarande
regler om tvångslicens bibehålls. Numera torde det dock knappast
finnas skäl att i lagtexten särskilt framhålla hänsynen till
folkförsörjningen utan denna bör inrymmas i vad som mera
övergripande betecknas som allmänt intresse.
Prop. 1996/97:128
Regeringens förslag: Instansordningen i mål om växtförädlarrätt
ändras så att Statens växtsortnämnds beslut överklagas till
Patentbesvärsrätten. Prövningstillstånd skall krävas vid
överklagande av Patentbesvärsrättens beslut till Regeringsrätten.
Promemorians förslag: Instansordningen i mål om växtförädlarrätt
ändras så att Statens växtsortnämnds beslut överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande
från länsrätt till kammarrätt (se promemorian s. 130).
Remissinstanserna: Meningarna har varit delade. Flera
remissinstanser, däribland Kammarrätten i Stockholm, Statens
jordbruksverk, Statens utsädeskontroll, Statens växtsortnämnd och
Hilleshög AB, har tillstyrkt förslaget. Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Föreningen Foder och Spannmål, Lantbrukarnas Riksförbund,
Trädgårdsnäringens Riksförbund och Sveriges Spannmålsodlareförening
har anslutit sig till promemorians förslag vad gäller själva
instansordningen men har förordat att det inte skall krävas
prövningstillstånd i kammarrätten.
99
En betydande del av remissinstanserna har emellertid föreslagit en prOp 1996/97-128
annan ordning. Länsrätten i Stockholms län, Patentbesvärsrätten,
Patent- och registreringsverket, Svenska patentombudsföreningen och
Sveriges Advokatsamfund anser att Patentbesvärsrätten bör utgöra andra
instans.
Skälen för regeringens förslag: Vid växtförädlarrättslagens tillkomst
föreskrevs att Lantbruksstyrelsen skulle utgöra överinstans och att
överklagande därifrån fick göras direkt till Regeringsrätten utan
prövningstillstånd. Bortsett från att Statens jordbruksverk övertagit
Lantbruksstyrelsens uppgifter har denna ordning bibehållits.
I motiven till växtförädlarrättslagen påpekade departementschefen
(prop. 1971:40 s. 81 f) att huvudregeln i den då pågående
omorganisationen av förvaltningsrättsskipningen var att kammarrätterna
skulle utgöra andra instans och att fullföljd till Regeringsrätten skulle
fordra prövningstillstånd.
Departementschefen framhöll dock växtförädlarrättens likheter med
patent-, mönster- och varumärkesrätten, på vilka områden det fanns en
särskilt sakkunnig mellaninstans. Denna ordning ansågs då ha varit till
gagn för en allsidig prövning. Detta var det avgörande skälet för att det
i propositionen föreslogs att ärenden om växtförädlarrätt i andra instans
skulle prövas av en myndighet med särskild sakkunskap.
Lantbruksstyrelsen, som redan hade till uppgift att pröva besvär över
Originalutsädesnämndens beslut, bedömdes lämplig med hänsyn till sin
växtbiologiska sakkunskap. Originalutsädesnämnden var föregångare till
Växtsortnämnden för ärenden om intagning i sortlistan.
Att talan skulle få föras direkt till Regeringsrätten, med förbigående
av kammarrätten, utan krav på prövningstillstånd motiverades med att
motsvarande regler gällde i mål om patent, mönster och varumärken.
Denna parallellitet finns inte längre, då det numera krävs pröv-
ningstillstånd vid överklagande av Patentbesvärsrättens beslut i mål om
patent, mönster och varumärken till Regeringsrätten.
I ett yttrande över förslaget till 1992 års ändringar i
växtförädlarrättslagen - genom vilka bl. a. en bestämmelse om
besvärsavgift slopades - anförde lagrådet (prop. 1992/93:48 s. 172):
"På grund av reglerna i förvaltningsprocesslagen erfordras inte något
prövningstillstånd för sakprövning i regeringsrätten. Detta strider mot
de principer som nu tillämpas för regeringsrättens roll i instanskedjan.
En motsvarande ordning gäller endast för de beslut enligt ålderdomliga,
delvis obsoleta bestämmelser, som räknas upp i 2 § lagen (1971:309)
om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål.
Frågan har inte behandlats i betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna
inför 2000-talet, och något mål enligt växtförädlarrättslagen torde inte
ha förekommit i regeringsrätten. En ändring av paragraferna i enlighet
härmed bör vidtas i samband med behandlingen av det nämnda be-
tänkandet eller av annat lagstiftningsärende".
Det finns således all anledning att nu ta frågan om instansordningen
under övervägande. Några bärande skäl för att just mål om
växtförädlarrätt skall vara undantagna från huvudregeln om
prövningstillstånd i högsta instans finns knappast. En utgångspunkt vid
utformningen av instansordningen bör därför vara införande av
100
prövningstillstånd vid fullföljd till Regeringsrätten, såsom redan har prOp
skett i mål om patent, mönster och varumärken.
I mål som ytterst rör civilrättsliga förhållanden bör den enskilde alltid
ha rätt till domstolsprövning i någon instans. Detta synsätt delas av
remissinstanserna. Eftersom det krävs prövningstillstånd i högsta
instans, bör alltså en mellaninstans vara en domstol. Följaktligen kan
Jordbruksverket i vart fäll inte utgöra enda instans mellan
Växtsortnämnden och Regeringsrätten. Att prövning skall ske i två
myndigheter innan överprövning i domstol kan ske framstår inte som
motiverat. Överklagande av Växtsortnämndens beslut bör därför, såsom
flera remissinstanser framhållit, framdeles ske direkt till domstol med
förbigående av Jordbruksverket.
Ärenden om patentering av biotekniska uppfinningar har
beaktansvärda likheter med ärenden om växtförädlarrätt.
Patentbesvärsrätten har framhållit att beröringspunkterna gäller såväl
den materiella prövningen som hur prövningsförfarandet formellt sett är
anordnat på de båda rättsområdena. Patent- och registreringsverket har
också pekat på behovet av specialistkompetens och på att
teknikutvecklingen kan pressa fram en gränsdragning mellan patenträtt
och växtförädlarrätt. Även Sveriges Advokatsamfund har understrukit
behovet av sakkunskap på detta tämligen speciella rättsområde. I
promemorian har anförts att behovet av biologisk sakkunskap torde
kunna tillgodoses genom att en allmän förvaltningsdomstol inhämtar
sakkunnigutlåtanden. Kammarrätten i Stockholm har emellertid
ifrågasatt om inte särskilda ledamöter med relevant sakkunskap bör
delta vid handläggningen i länsrätt och kammarrätt.
Om det finns ett behov av specialistkompetens i rätten, är det enligt
regeringens mening bättre att Patentbesvärsrätten blir andra instans än
att man för dessa ytterst fåtaliga mål inrättar en särskild ordning vad
gäller sammansättningen i länsrätt och kammarrätt. Remissutfallet talar
för att det finns ett sådant behov.
Något som talar emot en överföring av dessa mål till
Patentbesvärsrätten är intresset av enhetlig instansordning för
ansökningar om växtförädlarrätt och intagning i sortlistan. Båda dessa
slags ärenden handläggs av Växtsortnämnden i första instans. Det är
vanligt att ansökningar om växtförädlarrätt och intagning i sortlistan
prövas samtidigt. I båda fallen skall Växtsortnämnden pröva om
föremålet för ansökan är en sort i lagens mening och om föreskrivna
krav på stabilitet och enhetlighet (jfr 4 § utsädesförordningen,
1993:1375) är uppfyllda. Trots dessa likheter kan man inte bortse från
att växtförädlarrättslagstiftningen och utsädeslagstiftningen tjänar olika
syften. Växtförädlarrätten är en civilrättslig lagstiftning med ändamålet
att tillföra förädlama vissa rättigheter, medan utsädeslagstiftningen är av
offentligrättslig karaktär och har som övergripande mål att tillförsäkra
handel och odlare en hög och jämn kvalitet på utsädet. Med hänsyn
härtill finner regeringen att intresset av en enhetlig instansordning inte
har en sådan tyngd att det väger över de sakliga skäl som kan anföras
för att mål enligt växtförädlarrättslagen får överklagas till
Patentbesvärsrätten.
Regeringen föreslår därför att Växtsortnämndens slutliga beslut enligt
växtförädlarrättslagen överklagas till Patentbesvärsrätten.
1996/97:128
101
Prop. 1996/97:128
När växtförädlarrättslagen antogs motsvarade reglerna om handläggning
av en ansökan i stort sett dem som gällde för patent och mönsterskydd.
Dessa regler innebär att Växtsortnämnden först prövar på grundval av
ansökningshandlingarna om det finns något hinder för bifall. Om så inte
är fallet, kungörs ansökan, varvid allmänheten får tillfälle att göra
invändningar. Vidare skall Växtsortnämnden som regel föranstalta om
provning av sorten. Efter invändningsfristens utgång och slutförandet av
provningen tas ansökan upp till förnyad prövning. Om förutsättningar
för bifall föreligger, skall sorten registreras.
Patent- och registreringsverket har påpekat att patentlagen nyligen
ändrats. I ett patentärende fattas numera beslut om meddelande av
patent innan kungörelse sker och invändningsfristen börjar löpa (prop.
1993/94:22). Detta föreskrivs också i den europeiska
patentkonventionen, EPC. Även i varumärkeslagen (1960:644) har
invändningsförfarandet lagts efter själva registreringen (prop.
1994/95:59). Härigenom har proceduren fram till beslut förkortats.
Patent- och registreringsverket har ifrågasatt om inte motsvarande
ordning borde gälla på växtförädlarrättsområdet.
När det gäller växtförädlarrätt förekommer emellertid vissa inslag i
handläggningen och prövningen som inte har någon direkt motsvarighet
inom det industriella rättsskyddet i övrigt. Först och främst är det
provningen. I de fall sorten skall provas i Sverige skulle ett
senareläggande av invändningsförfarandet inte innebära någon tidsvinst,
eftersom provningen regelmässigt pågår betydligt längre tid än
invändningfristen. I de fall en sort redan är provad utomlands och
hänvisning till äldre provningsresultat görs i ansökan, skulle dock
beslutet kunna fattas snabbare, om invändningsförfarandet placeras efter
och inte före registreringen.
En arman faktor att ta med i beräkningen är att en
registreringsansökan omfattar dels själva växtsorten som sådan, dels
sortbenämningen. Det är inte ovanligt att förutsättningarna för
registrering av sorten är uppfyllda, men att det riktas invändningar mot
benämningen, vanligen på grund av förväxlingsrisk. Under sådana
förhållanden bereds sökanden tillfälle att föreslå en ny benämning.
Detta förfarande kan visserligen äga rum också efter en registrering (jfr
35 § växtförädlarrättslagen), men det framstår ändå som mindre
lämpligt att gjorda registreringar i betydande utsträckning ändras. När
det gäller patent och varumärken leder en invändning som har fog för
sig till att patentet respektive registreringen helt upphävs. I de nu
berörda fallen är det däremot så att registreringen av växtsorten - själva
objektet för ensamrätten - kvarstår, men att en ny benämning
registreras. Att en skyddad växtsort från tid till annan förekommer
under olika benämningar i växtsortregistret är olyckligt och bör i största
möjliga utsträckning undvikas.
Regeringen föreslår därför inte någon anpassning av
registreringsförfarandet till de förändringar som har skett inom patent-
och varumärkesrätten.
102
En remissinstans har ifrågasatt om det mot bakgrund av EG-
förordningen finns skäl att införa en sekretessbestämmelse motsvarande
den som gäller i patentärenden (se sekretesslagen, 1980:100, 8 kap.
13 §). Som skäl för detta har anförts att en sekretessbestämmelse kan
behövas för att ingivande av en ansökan till Växtsortnämnden inte skall
föranleda att nyhetskravet brister vid en senare ansökan om EG-
växtförädlarrätt. Det är emellertid så att offentlighetsreglema inte ger
allmänheten tillgång till det växtmaterial som lämnats in till en
myndighet. Att allmänheten kan ta del av ansökningshandlingar torde
inte kunna leda till några nyhetsförstörande åtgärder. Även om sorten
exempelvis beskrivs i litteraturen, leder detta inte till något
nyhetshinder. Nyhetskravet för EG-växtförädlarrätt rör endast frågan i
vad mån växtmaterial har sålts eller på annat sätt tillhandahållits. En
annan sak är att särskillnadskravet innebär att en sort måste tydligt
skilja sig från andra sorter som blivit allmänt kända, och där kan
eventuella publiceringar ha betydelse. Om någon ger spridning åt
innehållet i ansökningshandlingar torde detta emellertid inte kunna
bedömas som nyhetsförstörande vare sig när det gäller svensk
växtförädlarrätt eller EG-växtförädlarrätt.
Prop. 1996/97:128
103
Prop. 1996/97:128
På grund av införandet av EG-växtförädlarrätten kommer troligen
antalet ansökningar om nationell växtförädlarrätt att minska. Det
förhållandet att det blir möjligt att skydda växtsorter av alla släkten och
arter kan inte antas helt kompensera denna minskning. Samtidigt finns
åtskilliga växtsorter som av klimatiska skäl är odlingsbara främst i
nordiskt klimat. Det kan därför antas att det också i fortsättningen
kommer att finnas ett intresse av att skydda vissa sorter enbart på det
nationella planet. Den minskning av antalet ansökningar om nationell
växtförädlarrätt som införandet av EG-växtförädlarrätten torde innebära
leder till minskade intäkter för Växtsortnämnden från ansöknings- och
årsavgifter. Genom en ändring i växtförädlarrättskungörelsen har
avgiftsnivån höjts fr.o.m. år 1997 (se SFS 1996:1563).
Växtsortnämnden har i sitt remissyttrande anfört att nämndens
arbetsbelastning väsentligt förändrats genom Sveriges medlemskap i
EU. Nämndens personal ägnar sig nu i större utsträckning åt deltagande
i sammanträden inte minst i Bryssel. Även om antalet
registreringsärenden minskar, behöver detta alltså inte innebära att
nämnden totalt sett får mindre att göra än före EU-medlemskapet.
Regeringen är införstådd med att Växtsortnämnden på senare år fått en
väsentlig arbetsbelastning. Samtidigt vill regeringen framhålla att denna
arbetsbörda inte föranletts av ärenden enligt
växtförädlarrättslagstiftningen. Det är andra faktorer, såsom Sveriges
EU-medlemskap och ett ökat antal ärenden om intagning i sortlistan,
som varit avgörande.
Sammantaget kan sägas att den nu föreslagna lagstiftningen inte kan
förväntas leda till vare sig ökningar eller minskningar av
Växtsortnämndens arbetsbörda eller kostnader. De förändringar i båda
riktningarna som har skett och kan förutses är i stället att hänföra till
andra omständigheter.
Utökningen av ensamrättens omfattning skulle typiskt sett kunna
befaras leda till ökat antal mål i domstol, då fler gärningar blir att
betrakta som intrång. Härvid bör dock understrykas att under de 25 år
som det har funnits ett växtförädlarrättssystem i Sverige endast enstaka
mål har belastat domstolarna. Några brottmål enligt växtförädlar-
rättslagen är inte kända.
Statens jordbruksverk har anfört att de nya reglerna om ensamrättens
omfattning och jordbruksundantag trots allt kan leda till en ökning i
antalet intrångsprocesser som inte går att helt bortse ifrån. Regeringen
kan i och för sig instämma i att sannolikheten för intrångs- och möjligen
också betalningsprocesser (ersättning för utnyttjande av
jordbruksundantag) kan öka något. Mot detta skall emellertid - såsom
inledningsvis nämnts - ställas att man totalt sett får räkna med en
minskad växtförädlarrätt enligt nationell lagstiftning.
Vid en samlad bedömning finns det enligt regeringens mening inte
grund för att anta att de föreslagna ändringarna kommer att leda till
några ökade utgifter för staten.
104
Regeringens förslag: Lagen träder i kraft den dag regeringen
bestämmer. Den blir tillämplig även på redan ingivna ansökningar
och redan registrerade sorter. I vissa särskilt angivna situationer
skall dock äldre bestämmelser tillämpas. Den som påbörjat ett
utnyttjande som tidigare fått ske fritt men som nu fordrar
sortinnehavarens samtycke under vissa särskilda förutsättningar
fortsätta verksamheten i maximalt fem år trots att ensamrätten och
skyddsomfånget utvidgas. Ingivna ansökningar skall prövas enligt
äldre bestämmelser, om de kungjorts före lagens ikraftträdande.
Sverige skall inte säga upp 1961 och 1978 års konventionstexter.
Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att regeringen ges
bemyndigande att säga upp 1978 års konventionstext. I övrigt
överensstämmer förslaget med regeringens (se promemorian s. 135 f.).
Remissinstanserna: Svalöf Wéibull AB har anfört att lagen bör träda i
kraft så snart som möjligt, och att det inte är nödvändigt att avvakta att
1991 års konventionstext blir bindande för Sverige. Lantbrukarnas
Riksförbund och Sveriges Spannmålsodlareförening anser att lagen inte
bör träda i kraft såvitt gäller ersättning för utnyttjande av
jordbruksundantaget förrän marknadens parter har slutfört förhandlingar
om ersättningen.
Några remissinstanser har vänt sig mot den föreslagna regeln om att
den som påbörjat ett utnyttjande före ikraftträdandet får fortsätta den
planerade verksamheten i nödvändig och sedvanlig utsträckning, dock
längst fem år (punkten 8 i promemorians förslag). Dessa remissinstanser
har hävdat att en så lång frist är olämplig när det gäller
ersättningsskyldighet för utnyttjande av jordbruksundantaget och kravet
på samtycke för utnyttjande av väsentligen avledda sorter.
Ett par remissinstanser har avstyrkt att regeringen ges bemyndigande
att säga upp 1978 års konventionstext. Kammarrätten i Stockholm anser
att riksdagen bör få ta ställning till frågan när den blir aktuell. Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet menar att en uppsägning
överhuvd taget inte bör ske.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare nämnts har EG-
förordningen om växtförädlarrätt trätt i kraft. Det betyder att det finns
två parallella system för erhållande av växtförädlarrätt i Sverige, dels en
nationell ordning och dels en ordning på gemenskapsnivå. Den
nuvarande växtförädlarrättslagen har emellertid ett snävare
tillämpningsområde än EG-förordningen. Så länge den lagen är i kraft
är alltså förädlare i vissa fall hänvisade enbart till EG-växtförädlarrätten
för erhållande av växtförädlarrätt. Detta talar i och för sig för att den
nya växtförädlarrättslagen får träda i kraft så snart som möjligt.
Konkurrensen mellan den nationella ordningen och
gemenskapsordningen skulle då ske på jämnare villkor. Detta gäller inte
minst som EG-förordningen i sak företer stora likheter med den
föreslagna nya växtförädlarrättslagen.
Prop. 1996/97:128
105
Vad som nu har sagts reser frågan om den nya växtförädlarrättslagen prOp. 1996/97:128
bör träda i kraft så snart som möjligt oberoende av om 1991 års
konventionstext har trätt i kraft. Något hinder mot detta torde inte
finnas. Som berörts i det föregående torde sålunda en lagstiftning
utformad i enlighet med 1991 års konventionstext uppfylla alla de krav
som ställs i 1978 års text och inte vara oförenlig med någon
bestämmelse i 1978 års text.
I de remissvar som uttryckligen har berört den nu resta frågan har
förord lämnats för en lösning som går ut på att den nya lagen skall
träda i kraft snarast och utan hänsynstagande till om 1991 års
konventionstext har trätt i kraft. Regeringen är också av uppfattningen
att så bör ske.
En aspekt som därvid måste beaktas är de förhandlingar som pågår
mellan förädlingsföretagen, utsädeshandeln och jordbrukarnas
organisationer om den praktiska tillämpningen av den nya ordningen
och då framför allt i fråga om jordbruksundantag. Avsikten är att skapa
ett system för deklaration av vilka växtsorter som odlas och för
beräkning och betalning av ersättningen. Med hänsyn till tidpunkterna
för sådd och skörd när det gäller lantbruksgrödor är det lämpligt att den
nya växtförädlarrättslagen träder i kraft under sommaren och de
pågående förhandlingarna är inriktade på ett ikraftträdande den 1 juli
1997.
Det är naturligtvis av stor vikt att en ny växtförädlarrättslag sätts i
kraft på ett sätt som leder till så få initialstömingar som möjligt. Enligt
regeringens mening finns det därför anledning att ta i beaktande det
kommande utfallet av de nyssnämnda förhandlingarna vid bestämmande
av ikraftträdandet.
Med hänsyn till det nu anförda föreslås att regeringen får bestämma
vilken dag som den nya lagen skall träda i kraft och att bemyndigandet
innefattar rätt för regeringen att sätta lagen i kraft vid lämplig tidpunkt
oavsett om konventionstexten då har trätt i kraft.
Genom den föreslagna nya växtförädlarrättslagen upphävs 1971 års
lag. Därför uppkommer frågan hur rättigheter som har sökts eller
förvärvats enligt äldre bestämmelser skall behandlas när den nya lagen
träder i kraft. Det är en allmän princip inom immaterialrätten att en ny
lag blir tillämplig också på rättigheter som har uppkommit dessförinnan
(se t.ex. prop. 1966:40 s. 259 angående patentlagen). Därigenom
undviker man att två parallella skyddssystem blir gällande för decennier
framöver. Utgångspunkten bör därför vara att den nya lagen skall bli
tillämplig också i fall där växtförädlarrätt har sökts eller förvärvats före
ikraftträdandet. Detta har också remissinstanserna instämt i.
De ändrade villkoren för förvärvande av växtförädlarrätt bör dock inte
utgöra grund för hävande av en registrering för vilken de lagliga
förutsättningarna var uppfyllda när beslutet fattades. I så fall skulle ju
sortinnehavaren berövas en lagligen förvärvad ensamrätt, vilket inte kan
anses godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt.
Även för andra, speciella fall där tillämpning av huvudregeln skulle
kunna leda till oskäliga resultat bör särskilda regler gälla.
Åtgärder som inte fordrade sortinnehavarens tillstånd när de vidtogs
bör sålunda inte kunna angripas med åberopande av de nya be-
stämmelserna. Inte heller bör reglerna gripa in i rådande avtals-
106
förhållanden. Om någon genom ett avtal har fått rätt att utnyttja prOp
växtmaterial på visst sätt, bör han eller hon alltså inte förlora denna
rätt. De nya bestämmelserna bör således inte tillämpas när det gäller
åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats av tredje
man före ikraftträdandet.
Samma princip gör sig gällande i fråga om konsumtionsbestäm-
melsema. I den nya lagen föreslås ett undantag från konsumtionsregeln.
Innebörden av detta är att trots att ensamrätten i princip är konsumerad
beträffande visst växtmaterial sortinnehavarens tillstånd fordras under
vissa omständigheter för export. Det kan inte anses skäligt att denna
undantagsregel skall kunna göras gällande gentemot en person som
förvärvat växtmaterial då äldre bestämmelser gällde och som därvid
med fog utgått från att ensamrätten till detta växtmaterial varit
konsumerad för all framtid. Det bör här understrykas att konsumtionen
endast gäller just det omsatta växtmaterialet - exempelvis en viss mängd
utsäde - och resultatet av användningen, dvs. skörden. Det nya utsäde
som kan tas från skörden träffas däremot inte av
konsumtionsbestämmelsema utan omfattas av ensamrätten.
Likartade tredjemansintressen kan göra sig gällande också i fråga om
övriga aspekter av ensamrättens och skyddsomfångets utvidgning. Det
gäller verksamheter som tidigare kunnat bedrivas fritt därför att
antingen själva åtgärden - t.ex. rensning - inte omfattades av
ensamrätten eller att föremålet för åtgärden - t.ex. en väsentligen
avledd växtsort - inte föll inom skyddsomfånget. I promemorian
anfördes att den som har börjat utnyttja en växtsort genom åtgärder som
tidigare fått ske fritt men som nu fordrar sortinnehvarens samtycke bör
få avsluta verksamheten utan hinder av att ensamrätten och
skyddsomfånget utökas. Vidare gjordes gällande att det bör finnas ett
skydd för den som före ikraftträdandet förberett ett sådant utnyttjande,
t.ex. genom dyra investeringar. Samma rätt föreslogs tillkomma den
som har vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja en växtsort.
Dessa förslag har fått viss remisskritik, i synnerhet när det gäller
förmodade effekter på ersättningsskyldigheten för utnyttjande av
jordbruksundantaget. De ledande förädlingsföretagen har menat att en
sådan regel omotiverat skjuter upp systemet med betalning av avgifter
för hemma- och legorensat utsäde.
Den föreslagna bestämmelsen (punkten 8 i promemorians förslag till
övergångsbestämmelser) reglerar emellertid inte frågan om ersättning
för utnyttjande av jordbruksundantaget. I bestämmelsen anges att den
avser åtgärder som med den nya ordningen, till skillnad från tidigare,
skall fordra sortinnehavarens samtycke. Att utnyttja jordbruksundantaget
genom att använda hemmaproducerat utsäde kräver inte något sådant
samtycke; det är det som är själva innebörden i jordbruksundantaget.
Bestämmelsen är således inte tillämplig på den situationen. Inte heller
kan någon annan av de föreslagna övergångsbestämmelserna leda till att
skyldigheten att betala ersättning för hemma- och legorensat utsäde
skjuts upp.
Annorlunda förhåller det sig med annat utnyttjande av en växtsort som
tidigare fått ske fritt. När det gäller exempelvis en växtsort som är
väsentligen avledd av en tidigare registrerad sort, är det tänkbart att
någon påbörjat eller gjort investeringar för odlingar utan att kontakta
1996/97:128
107
den sortinnehavare som har ensamrätten till den ursprungliga sorten. I prOp. 1996/97:128
en sådan situation skulle med den nya ordningen den ursprungliga
sortens innehavare kunna stoppa hela verksamheten. Det gäller även om
odlaren själv har beviljats växtförädlarrätt för sin avledda sort. För
dessa situationer behövs enligt regeringens mening en regel av det slag
som föreslogs i promemorian (övergångsbestämmelserna punkt 8).
Att rätten att fortsätta påbörjad verksamhet skulle vara obegränsad i
tiden är emellertid knappast motiverat och det skulle dessutom kunna
föranleda missbruk. Rätten att fortsätta utnyttjandet bör därför gälla
under en viss övergångstid. Liknande regler till skydd för tredje man är
för övrigt vedertagna inom immaterialrätten när ensamrätter återupp-
livas (jfr 74 § andra stycket patentlagen (1967:837) och punkten 5
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (1993:1406) om
ändring i patentlagen, se även punkten 4 ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna till lagen (1995:1273) om ändring i
upphovsrättslagen (1960:729)). Det får anses rimligt att samma
principer tillämpas vid utvidgning av ensamrättens omfattning och
skyddsomfång som vid återupplivande av en rätt som upphört.
I vissa fall torde det framstå som lämpligt att prövningen av om
förutsättningarna för registrering är uppfyllda sker enligt äldre
bestämmelser. Det föreslogs i promemorian att detta skall gälla
ansökningar som redan har officialgranskats och kungjorts. Därmed
undviker man att granskningen får göras om från början med prövning
av nya villkor för registrering. Remissinstanserna har till övervägande
del ställt sig bakom promemorians förslag men också den uppfattningen
har förts fram att även ansökningar som getts in men ännu inte
kungjorts, när den nya lagen träder i kraft, bör prövas enligt äldre
bestämmelser. Som skäl för detta har pekats på att tidpunkten för
kungörelse kan bli mer eller mindre godtycklig, då kungörelsen kan
försenas av smärre kompletteringar och liknande.
Regeringen anser för sin del att de nya bestämmelserna bör ges en så
bred tillämpning som möjligt, så länge det inte förorsakar oacceptabla
praktiska svårigheter. Därför föreslår regeringen i likhet med vad som
föreslogs i promemorian att äldre bestämmelser skall tillämpas vid
prövningen av en ansökan endast om ansökningen har kungjorts före
ikraftträdandet.
Som har nämnts i avsnitt 7.5 bör en övergångsbestämmelse tas in som
innebär en modifiering av nyhetskravet för sorter som inte har kunnat
skyddas enligt äldre bestämmelser. Sådana sorter skall anses som nya,
om de inte har utnyttjats genom marknadsföring eller överlåtelse inom
en fyraårsfrist före lagens ikraftträdande.
I fråga om slutliga beslut av Växtsortnämnden som har fattats före
ikraftträdandet bör äldre bestämmelser om överklagande tillämpas (jfr
prop. 1995/96:22 Tvåpartssystem m.m. i de allmänna
förvaltningsdomstolarna).
Som nämnts i avsnitt 7.4 finns det inte anledning för Sverige att säga
upp sin anslutning till 1961 och 1978 års konventionstexter. Något
bemyndigande för regeringen att företa en sådan uppsägning behövs
därför inte.
108
1 §
Den som i Sverige har framställt en ny växtsort eller dennes rätts-
innehavare kan få ensamrätt att utnyttja växtsorten enligt denna lag
(växtförädlarrätt).
Den som utomlands har framställt en ny växtsort eller dennes
rättsinnehavare kan få växtförädlarrätt till växtsorten, om framställaren
är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige.
Växtförädlarrätt kan också förvärvas av
1. den som har framställt en ny växtsort i en främmande stat som är
ansluten till den internationella konventionen den 2 december 1961 för
skydd av växtförädlingsprodukter eller i en stat som är medlem i en
mellanstatlig organisation som i sin tur är ansluten till denna konvention
eller av en sådan persons rättsinnehavare, eller
2. den som är medborgare eller har hemvist i en sådan stat och som i
annat fall än som anges under 1 har framställt en ny växtsort utomlands
eller av en sådan persons rättsinnehavare.
Första-tredje styckena gäller även den som har upptäckt och
vidareutvecklat en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare.
Växtförädlarrätt förvärvas genom registrering av växtsorten.
Första stycket
Här ges den grundläggande föreskriften att en förädlare av en ny
växtsort eller dennes rättsinnehavare kan få växtförädlarrätt, vilket är en
ensamrätt att utnyttja sorten enligt lagen.
Vad som avses med växtsort anges i 1 kap. 3 §. Ensamrättens
omfattning anges i 2 kap.
Liksom enligt 1971 års växtförädlarrättslag kan växtförädlarrätt
förvärvas endast av den fysiska person som har förädlat fram sorten
eller av den till vilken förädlarens rätt har övergått. Även den som har
framställt en sort i sin anställning i ett företag betraktas som förädlare.
Men registrering kan ske i företagets namn under förutsättning att
förädlaren överlåtit sin rätt till sorten till företaget. Redan innan
ansökan om registrering görs finns alltså en rätt till sorten. Denna rätt
kan övergå till annan genom överlåtelse eller i undantagsfall på annat
sätt, såsom genom giftorätt, arv eller testamente.
Om flera personer anses som förädlare av en sort och själva söker
registrering, måste de ansöka gemensamt, såvida inte en eller flera av
dem har överlåtit sin rätt till den eller de andra.
Arbets- eller uppdragstagares rätt till sorter som de har framställt i
tjänsten eller under utförandet av uppdraget regleras inte i
bestämmelsen. Frågan får liksom tidigare avgöras med tillämpning av
allmänna arbetsrättsliga grundsatser.
Regleringen i första stycket innebär att en växtsort kan skyddas
oberoende av förädlarens medborgarskap eller hemvist, om
förädlingsarbetet har utförts här i landet.
Vad beträffar växtförädlarrättens objekt kan noteras att det till skillnad
från 1971 års lag inte finns någon begränsning till särskilt uppräknade
släkten och arter. Växtförädlarrättsinstitutet är öppet för hela växtriket.
Härigenom uppfylls vad som föreskrivs i artikel 3 i 1991 års lydelse av
växtförädlarrättskonventionen.
Prop. 1996/97:128
109
Andrastycket Prop. 1996/97:128
Bestämmelsen stämmer i sak överens med den i 2 § andra stycket i
1971 års lag.
Tredje stycket
Bestämmelsen svarar i sak mot 2 § tredje stycket i 1971 års lag. Den
innebär att växtförädlarrätt kan förvärvas i två fall utöver vad som
anges i första och andra styckena. Till en början kan växtförädlarrätt
förvärvas av den som har framställt en ny växtsort inom en UPOV-stats
territorium. Vidare kan växtförädlarrätt förvärvas av andra som är med-
borgare eller har hemvist i något land som är medlem i UPOV. En stat
kan vara ansluten till växtförädlarrättskonventionen i en eller flera av
dess lydelser (t.ex. 1961, 1978 eller 1991 års text).
Länder som är medlemmar i en mellanstalig organisation som är med
i UPOV likställs med de stater som själva är medlemmar.
Fjärde stycket
I denna bestämmelse anges att växtförädlarrätt kan förvärvas -
förutom i det fäll där förädlaren har framställt en ny växtsort - om han
eller hon har upptäckt och vidareutvecklat växtsorten. Förändringen är
en anpassning till definitionen av begreppet "förädlare" i 1991 års
konventionstext. Avsikten med denna definition är att klargöra att
enbart upptäckten av en tidigare okänd växtsort inte berättigar till
skydd; om utgångsmaterialet är en redan existerande växtsort, måste
förädlaren ha vidareutvecklat den - antingen genom traditionell
växtförädling eller genom modem bioteknik - för att växtförädlarrätt
skall kunna komma ifråga.
Såsom anförts i avsnitt 5.1 är skillnaden mellan 1978 och 1991 års
konventionstexter i detta avseende av mer teoretiskt slag. Den som vill
utnyttja en upptäckt - det må vara en tidigare okänd variant i den vilda
floran eller en mutation av en odlad växtart - måste i praktiken alltid
utveckla sorten innan den kan kan marknadsföras. Detsamma gäller
skillnaden mellan 2 § första stycket i 1971 års lag och denna
bestämmelse. Införandet av ett krav på att upptäckta sorter skall ha
vidareutvecklats är av principiell snarare än praktisk betydelse.
Femte stycket
Registrering är en förutsättning för förvärv av växtförädlarrätt.
Registrering sker i växtsortregistret (se 5 kap. 1 §).
2§
Regeringen får förordna att växtförädlarrätt får förvärvas även i andra
fall än som anges i 1 §, om det är av betydande intresse för svensk
folkförsörjning eller för den svenska växtodlingen.
Regeringen får vidare föreskriva om lagens tillämpning med avseende
på andra länder under förutsättning av ömsesidighet eller om det följer
av ett sådant avtal med en främmande stat eller mellanfolklig
organisation som riksdagen har godkänt.
Första stycket
Bestämmelsens sakliga innehåll stämmer överens med 2 § fjärde
stycket i 1971 års lag.
110
Andra stycket
Bestämmelsen innebär ett bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter om lagens tillämpning med avseende på andra länder.
Regeringen får med stöd av bemyndigandet meddela sådana föreskrifter
under förutsättning av ömsesidighet eller om det följer av ett avtal med
främmande stat eller en mellanstatlig organisation som riksdagen
godkänt. Exempel på sådana avtal är Romfördraget och EES-avtalet.
Det kommer att leda till att medborgare i samtliga EU-länder och i de
ytterligare stater som är anslutna till EES-avtalet (för närvarande Norge,
Island och Liechtenstein) skall kunna förvärva växtförädlarrätt på
samma villkor som svenska medborgare, oberoende av om dessa stater
är anslutna till UPOV eller ej.
Som framgår av avsnitt 7.1 är frågan om TRIPs-avtalets tillämplighet
på växtförädlarrättsområdet föremål för diskussioner. Om dessa
diskussioner skulle leda fram till en allmän uppfattning att principen om
nationell behandling enligt TRIPs-avtalet gäller även skyddet för
växtsorter, ger denna bestämmelse regeringen det handlingsutrymme
som är nödvändigt för att uppfylla också åtagandena enligt TRIPs-
avtalet.
3 §
Med växtsort avses i denna lag en samling växter inom en och
samma botaniskt systematiska enhet av lägsta kända nivå, om denna
samling kan
1. definieras genom kännetecken som har sitt ursprung i en viss
genotyp eller kombination av genotyper,
2. skiljas från varje annan grupp av växter genom åtminstone ett av
dessa kännetecken, och
3. betraktas som en enhet när det gäller dess lämplighet att förökas i
oförändrat skick.
Här ges en definition av begreppet "växtsort". Definitionen
överensstämmer med den som finns i artikel 1 i 1991 års kon-
ventionstext. Begreppet växtsort skall ses isolerat från frågan om
förutsättningarna för växtförädlarrätt är uppfyllda. Visserligen anges här
både ett särskillnadskrav och ett stabilitetskrav, men nivån på dessa
krav är lägre än dem som gäller för beviljande av växtförädlarrätt. För
att en samling växter skall anses som en växtsort skall den alltså bl.a.
genom vissa kännetecken kunna skiljas från varje annan grupp av
växter. För att sorten skall kunna komma i fråga för växtförädlarrätt
skall den tydligt kunna skiljas från kända sorter (jfr 3 kap. 3 §).
1 §
Växtförädlarrätten omfattar
1. den växtsort som registrerats i enlighet med vad som föreskrivs i
denna lag,
2. samlingar av växter som inte tydligt skiljer sig från den registrerade
sorten,
3. växtsorter som är väsentligen avledda från den registrerade sorten,
om den registrerade sorten inte i sin tur är väsentligen avledd, och
4. växtsorter som kan framställas endast genom upprepad användning
av den registrerade sorten.
En växtsort skall anses som väsentligen avledd om den
1996/97:128
111
1. till övervägande del har avletts från den ursprungliga sorten, eller pr0D 1996/97-128
från en sort som i sig till övervägande del är avledd från den F'
ursprungliga sorten, och då har bibehållit de väsentliga kännetecken
som är ett resultat av den ursprungliga sortens genotyp eller
kombination av genotyper,
2. klart kan särskiljas ftån den ursprungliga sorten, och
3. bortsett från de skillnader som beror på avledningsförfarandet
överensstämmer med den ursprungliga sorten när det gäller de
väsentliga kännetecken som är ett resultat av den ursprungliga sortens
genotyp eller kombination av genotyper.
Första stycket
Till grund för paragrafen ligger artikel 14 (5) i 1991 års lydelse av
växtförädlarrättskonventionenen. Bestämmelsen innebär att skyddsom-
fånget omfattar inte bara den registrerade växtsorten utan även vissa
närbesläktade sorter.
Utgångspunkten, att skyddet gäller den registrerade växtsorten, slås
fast i första punkten.
Enligt andra punkten omfattar skyddet även sorter som är så lika den
registrerade sorten att de inte uppfyller särskillnadskravet för
registrering. Effekten av denna konstruktion är att om det finns hinder
mot registrering av en sort på grund av att den inte i tillräcklig mån
skiljer sig från en annan registrerad sort, sorten inte heller kan
marknadsföras utan tillstånd av den som har växtförädlarrätten till den
registrerade sorten (jfr 2 kap. 2 § första stycket tredje och fjärde
punkten). Därigenom undviks att någon sort "hamnar mellan stolarna"
så att den inte kan registreras men ändå får marknadsföras fritt.
Tredje punkten avser väsentligen avledda sorter. Begreppet definieras
i andra stycket. Som framgår av avsnitt 5.5.2 har
konventionsföreskriften om att väsentligen avledda sorter skall falla
inom skyddsomfånget kommit till för att förhindra att den som arbetar
med modem bioteknik skall gynnas på ett otillbörligt sätt framför
traditionella växtförädlare. Konsekvensen av detta utökade
skyddsomfång är att en växtsort som är väsentligen avledd från en
skyddad sort och som uppfyller de grundläggande skyddskriteriema i 3
kap. - nyhet, särskiljbarhet, likformighet och stabilitet - i och för sig
kan skyddas, men den får inte utnyttjas utan tillstånd av förädlaren av
den ursprungliga sorten. Principen om fri tillgänglighet till växtsorter
som resurs för framställning av nya växtsorter kvarstår alltså.
Om växtförädlarrätt beviljas för en väsentligen avledd sort uppstår en
ensamrätt som är beroende av en arman växtförädlarrätt. Det är viktigt
att fastställa när ett sådan beroendeförhållande föreligger.
Provningsinstitutionema bör därför i sina utlåtanden ange om
provningen ger vid handen att en sort är väsentligen avledd. För att
underlätta denna fastställelse skall sortens ursprung anges i ansökan (jfr
5 kap. 2 §).
I fjärde punkten föreskrivs att skyddsomfånget även täcker sorter som
kan framställas endast genom upprepad användning av den skyddade
sorten. Denna regel kan jämföras med 4 § första stycket 3 i 1971 års
lag, vari det föreskrivs att upprepad användning av en skyddad sort för
framställning av en annan sort under vissa förutsättningar är en åtgärd
som fordrar sortinnehavarens tillstånd. Skillnaden är att det nu inte är
åtgärden som sådan som omfattas av ensamrätten; det är resultatet av 112
åtgärden, dvs. den växtsort som framställs, som faller inom den prOp
ursprungliga sortens skyddsomfång. Det är alltså först när den nya
sorten skall utnyttjas på något sätt som tillstånd behöver inhämtas.
Andra stycket
Definitionen av en väsentligen avledd sort grundar sig på artikel 14
(5) (b) i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen. Där anges
när en sort ("den avledda sorten") skall anses väsentligen avledd från en
annan sort ("den ursprungliga sorten").
Den första förutsättningen, som anges i första punkten, är att den
avledda sorten till övervägande delen är avledd från antingen den
ursprungliga sorten eller från en annan sort som i sin tur är till
övervägande del avledd från den ursprungliga sorten.
Som en andra förutsättning gäller att den avledda sorten skall tydligt
skilja sig från den ursprungliga sorten. Den skall alltså uppfylla det
särskillnadskrav som anges i artikel 7.
Slutligen krävs att den avledda sorten, bortsett från skillnader som
beror på avledningsprocessen, stämmer överens med den ursprungliga
sorten vad beträffar de väsentliga kännetecken som är ett resultat av den
ursprungliga sortens genotyp eller kombination av genotyper.
I artikel 14 (5) (c) i konventionen ges vissa exempel på biotekniska
metoder genom vilka väsentligen avledda sorter kan framställas. Till
dessa metoder hör urval av en naturlig eller framkallad mutant eller av
en somaklonal variant, urval av en avvikande individ bland exemplar av
den ursprungliga sorten eller förändring med användning av genteknik.
Dessa exempel, liksom de riktlinjer som utarbetats av UPOV:s sekre-
tariat (IOM/6/2 den 17 augusti 1992), kan ge vägledning för tolkningen
av begreppet "väsentligen avledd".
2§
Med de undantag som anges i 3 och 4 §§ innebär växtförädlarrätten
att ingen utan samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten får utnyttja
en växtsort eller en annan samling växter som omfattas av
växtförädlarrätten genom att
1. producera eller reproducera förökningsmaterial,
2. bearbeta förökningsmaterial för förökningsändamål,
3. bjuda ut förökningsmaterial till försäljning,
4. sälja eller på något annat sätt tillhandahålla förökningsmaterial,
5. exportera förökningsmaterial från Sverige,
6. importera förökningsmaterial till Sverige, eller
7. lagerhålla förökningsmaterial för något av de ändamål som anges
under 1-6.
Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har haft någon rimlig
möjlighet att göra sin rätt gällande med avseende på visst
förökningsmaterial, får ingen utan hans eller hennes samtycke utnyttja
växtsorten genom att vidta sådana åtgärder som anges i första stycket
1-7 med skördat material som har framställts med hjälp av detta förök-
ningsmaterial.
Första stycket
Till grund för detta stycke ligger artikel 14 (1) i 1991 års lydelse av
växtförädlarrättskonventionen.
Här uppräknas sju slags åtgärder med förökningsmaterial som inte får
vidtas utan innehavarens av växtförädlarrätten tillstånd. I anledning av
vad Lagrådet anfört angående förökningsmaterial kan sägas att till
1996/97:128
113
8 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 128
sådant kan hänföras frö och annat utsäde, som normalt används för Prop. 1996/97:128
reproduktion av en sort, samt sådant vegetativt material som kan
användas för förökning. I den sistnämnda kategorin ingår ympkvistar av
buskar och träd, revor av jordgubbsplantor, potatisknölar och dylikt
men också hela plantor, buskar och träd.
Enligt första punkten omfattar ensamrätten produktion och
reproduktion (uppförökning) av förökningsmaterial. Till skillnad från
vad som gäller enligt 4 § första stycket 1 i 1971 års lag innebär
bestämmelsen ett krav på tillstånd även om framställningen av
förökningsmaterial inte sker i syfte att bjuda ut materialet till försäljning
eller på annat sätt tillhandahålla det för förökningsändamål. Bortsett
från de generella undantag som behandlas i 3 § - som bl.a. avser privat
verksamhet för icke-kommersiella ändamål - saknar ändamålet med
produktionen betydelse.
Andra punkten föreskriver att bearbetning av förökningsmaterial för
förökningsändamål är en åtgärd som får utföras endast med samtycke av
innehavaren av växtförädlarrätten. Med bearbetning avses främst
rensning och betning. Bestämmelsen gäller även den som inte själv för-
fogar över förökningsmaterialet, t.ex. en rensare som arbetar som
självständig uppdragstagare.
Bestämmelsen i tredje punkten om att utbud av förökningsmaterial till
försäljning omfattas av ensamrätten motsvarar 4 § första stycket 2 i
1971 års lag. Detsamma gäller fjärde punkten som föreskriver att
samtycke från innehavaren av växtförädlarrätten erfordras för
försäljning och annan marknadsföring.
Enligt femte punkten omfattar ensamrätten även export av för-
ökningsmaterial. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i 1971 års
lag. Det har ingen betydelse om det rör sig om export till ett land som
är medlem av UPOV eller inte.
I sjätte punkten föreskrivs att också import av förökningsmaterial är
en verksamhet för vilken innehavaren av växtförädlarrätten skall lämna
sitt samtycke. Det gäller oavsett hur materialet skall användas. I detta
avseende kan noteras en skillnad i förhållande till 1971 års lag, enligt
vilken endast import av växtmaterial som skall bjudas ut till försäljning
för förökningsändamål eller på annat sätt tillhandahållas för sådant
ändamål omfattas av ensamrätten.
Sjunde punkten avser lagerhållning. I likhet med vad som gäller för
rensning och betning enligt andra punkten träffar bestämmelsen även
den som inte själv förfogar över växtmaterialet. Den som lagerhåller
utsäde eller annat förökningsmaterial på uppdrag av annan behöver
alltså tillstånd från innehavaren av växtförädlarrätten för detta.
Andra stycket
Ensamrätten utsträcks under vissa förutsättningar till att omfatta även
skördat material, såsom säd, frukt, bär, blad, sav och virke. En
förutsättning är att innehavaren av växtförädlarrätten inte har haft någon
rimlig möjlighet att göra sin rätt gällande såvitt avser det förökningsma-
terial som har använts för att producera det skördade materialet. Således
utvidgas ensamrätten till skördat material när innehavarens rätt inte har
kunnat skyddas på ett tidigare stadium i hanteringen, t.ex. vid import av
frukt som har odlats i ett land där fruktträd inte kan skyddas genom
114
växtförädlarrätt. Den användning av det skördade materialet som Prop. 1996/97:128
fordrar samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten är de åtgärder
som anges i första stycket, dvs. försäljning m. m.
3 §
Växtförädlarrätten omfattar inte
1. utnyttjande som sker privat och för icke-kommersiella ändamål,
2. utnyttjande för experiment, och
3. utnyttjande för framställning av nya växtsorter.
Till grund för bestämmelsen ligger artikel 15 (1) i 1991 års lydelse av
växtförädlarrättskonventionen.
Första punkten
Utnyttjande av skyddade växtsorter som sker privat och för icke-
kommersiella ändamål undantas generellt. För att undantaget skall gälla
måste båda rekvisiten vara uppfyllda, dvs. verksamheten skall vara av
privat natur och ändamålet får inte vara kommersiellt.
Om sålunda en person försäljer utsädespotatis som han har odlat i sin
villaträdgård, torde ändamålet få anses kommersiellt och utnyttjandet
fordra tillstånd av innehavaren av växtförädlarrätten, även om
verksamheten inte har den varaktighet som präglar en
näringsverksamhet.
Andra och tredje punkterna
Principen om den fria tillgången till de genetiska resurserna kommer
här till uttryck. Växtförädlarrätten skall inte vara något hinder för
vetenskap, forskning och utveckling. De genetiska resurserna är därför
en källa som växtförädlare och andra forskare fritt får ösa ur. Andra
punkten avser experimentell verksamhet i allmänhet, medan tredje
punkten avser förädlingsarbete genom vilket nya växtsorter framställs
(breeder’s exemptiori).
Denna verksamhet får alltså bedrivas utan att sortinnehavarens
samtycke inhämtas. Förevarande bestämmelser anger dock bara när
användningen av den skyddade sorten får ske fritt. De har ingen
inverkan på skyddsomfånget som regleras i 1 §. Resultatet av verksam-
heten kan således omfattas av växtförädlarrätt enligt 1 § första stycket 3
eller 4. Om man vid förädlingsarbetet har framställt en sort som är att
betrakta som väsentligen avledd från den skyddade sort som utgjort ut-
gångsmaterial, kommer den nya sorten att falla inom den ursprungliga
sortens skyddsomfång. Detsamma gäller om framställningen kräver
upprepad användning av den registrerade växtsorten.
4§
Växtförädlarrätten omfattar inte utnyttjande av växtmaterial som har
bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av
innehavaren av växtförädlarrätten eller med dennes samtycke.
Första stycket gäller inte utnyttjande som innefattar export av
växtmaterial som kan användas for förökningsändamål, om exporten
sker till ett främmande land där sorter av växtsläktet eller växtarten i
fråga inte kan skyddas och det exporterade materialet inte är avsett för
slutlig förbrukning.
115
I denna paragraf regleras när växtförädlarrätten skall anses konsumerad Prop. 1996/97:128
(uttömd). Till grund för bestämmelsen ligger artikel 16 (1) i
växtförädlarrättskonventionen.
Som har nämnts bl.a. i avsnitt 4.2 gäller som en huvudregel inom
immaterialrätten att en ensamrätt omfattar bara den första överlåtelsen
av ett exemplar av en skyddad produkt. Därefter är ensamrätten
konsumerad. Bestämmelsen i första stycket överensstämmer med 4 §
tredje stycket i 1971 års lag.
Artikel 16 (1) i växtförädlarrättskonventionen föreskriver nationell
konsumtion, vilket innebär att ensamrätten är uttömd endast i det land
där förfogandet har ägt rum. Här liksom i 1971 års lag föreskrivs
emellertid regional konsumtion innebärande att om växtmaterialet har
bringats i omsättning någonstans inom inom EES-området, ensamrätten
är konsumerad i Sverige. Detta är nödvändigt för att Sverige skall leva
upp till de principer om varors fria rörlighet som slås fast i
Romfördraget och som utvecklats av EG-domstolen.
Enligt svensk rätt avser konsumtionen bara det överlåtna exemplaret,
inte nya exemplar som kan framställas med hjälp av detta. Detta gäller
generellt inom immaterialrätten. På växtförädlarrättens område innebär
det att växtförädlarrätten konsumeras bara beträffande just det
växtmaterial som är föremål för det ursprungliga förfogandet. Om
växtmaterialet sedermera förökas, anses sortinnehavarens ensamrätt åter
inträda. Förvärvarens rätt att förfoga över visst växtmaterial omfattar
alltså inte följande generation (jfr prop. 1992/93:48 s. 40).
I artikel 16 (1) (i) i växtförädlarrättskonventionen anges som ett
undantag från konsumtionsprincipen att växtmaterial för vilket
ensamrätten i och för sig är konsumerad inte får användas för vidare
förökning. Detta undantag är nödvändigt i konventionen på grund av att
man där utgår från en huvudregel om att konsumtionen omfattar inte
bara det omsatta växtmaterialet utan även annat växtmaterial som härör
från det som omsatts.
Med den i svensk rätt vedertagna utgångspunkten, att konsumtionen
inte avser mer än det exemplar som bringats i omsättning på
marknaden, blir det undantag som anges i konventionen överflödigt.
Artikel 16 (1) (i) behöver alltså inte införlivas genom någon uttrycklig
bestämmelse; principen gäller ändå.
Lagrådet har ansett att det i klarhetens intresse är motiverat med en
bestämmelse motsvarande artikel 16 (1) (i) i
växtförädlarrättskonventionen. Enligt regeringens mening kan en sådan
regel skapa missförstånd angående principens generella tillämplighet
inom immaterialrätten. Med andra ord finns det en risk för det felaktiga
motsatsslutet att en annan ordning skulle gälla på patentområdet, där en
uttrycklig lagbestämmelse saknas. Det man skulle vinna i klarhet när
det gäller växtförädlarrätt skulle man förlora i fråga om patent. Med
hänsyn härtill föreslår regeringen inte någon bestämmelse av det slag
Lagrådet förordat.
En praktisk konsekvens av konsumtionsprincipen är således att den
som köpt utsäde i handeln normalt kan fritt sälja det vidare eller själv
använda det till sådd, men efter förökningen återinträder
växtförädlarrätten och omfattar den nya generationen växtexemplar.
116
I artikel 16 (1) (ii) i växtförädlarrättskonventionen finns ett undantag prOp. 1996/97:128
som däremot fordrar uttrycklig föreskrift för att det skall gälla. Där
sägs att konsumtionen inte skall omfatta export av växtmaterial, som
kan användas för förökningsändamål, till ett land där det växtsläkte eller
den växtart som sorten i fråga tillhör inte kan skyddas, såvida det inte
är fråga om export för slutlig förbrukning. Det kan alltså gälla export
till stater som står utanför UPOV-systemet såväl som till UPOV-
medlemmar som inte tillämpar sin lagstiftning på just det släkte eller
den art växtsorten tillhör.
Denna konventionsbestämmelse införlivas genom andra stycket.
I dessa fall räcker det alltså att växtmaterialet kan användas för
förökning på ett territorium där något immaterialrättsligt skydd inte
erbjuds för sorten ifråga för att utnyttjandet skall undantas från
huvudregeln om konsumtion av växtförädlarrätten.
Inom EU är det nödvändigt att denna undantagsregel inte kommer i
konflikt med principen om varors fria rörlighet. Man måste räkna med
att inte alla EU-medlemmar kommer att ratificera 1991 års
konventionstext inom de närmaste åren. Fortfarande är det två
medlemsstater som inte är med i UPOV överhuvud taget. Det kommer
därför att kunna uppstå många situationer där det blir aktuellt att
exportera växtmaterial av en skyddad sort från Sverige till något annat
EU-land där sorten inte kan skyddas enligt nationell lag. Det kan då
förefalla finnas en konflikt mellan å ena sidan
växtförädlarrättskonventionens och den svenska lagens regel om att
konsumtionen inte omfattar denna situation och, å andra sidan, EG-
rättens princip om varors fria rörlighet. Konventionen säger att
innehavaren av växtförädlarrätten kan hindra export. EG-rätten säger att
det utgör ett otillåtet handelshinder att med stöd av immaterialrättsliga
ensamrätter söka hindra parallellimport inom EG.
Denna konflikt är dock skenbar då den endast utgår från vad
importlandets nationella rätt ger för möjligheter att skydda sorten i
fråga. Även EG-växtförädlarrätten måste beaktas. Den gäller utan
begränsningar till särskilda växtsläkten eller växtarter. Eftersom det
genom EG-växtförädlarrätten är möjligt att immaterialrättsligt skydda
växtsorter av alla släkten och arter i hela gemenskapen, kan en export
av växtmaterial till ett annat EU-land inte träffas av
undantagsbestämmelsen i andra stycket. Något handelshinder uppstår
därför inte inom gemenskapen.
5 §
Vad som sägs om undantag från ensamrätten i artikel 14 i rådets
förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens
växtförädlarrätt och i de tillämpningsföreskrifter som har meddelats med
stöd av artikeln skall också tillämpas på en växtsort som registrerats
enligt denna lag. Vad som i artikeln ocn tillämpningsföreskrifterna sägs
om gemenskapens växtförädlarrätt skall avse växtförädlarrätt enligt
denna lag.
I denna bestämmelse föreskrivs ett undantag från växtförädlarrätten med
samma innebörd som EG-rättens regler om jordbruksundantag (se
avsnitt 6.4). Både artikel 14 i förordningen nr 2100/94 och Kom-
missionens tillämpningsföreskrifter (Kommissionens förordning (EG) nr
1768/95) som antagits med stöd av artikel 14 (3) skall tillämpas.
117
Prop. 1996/97:128
1 §
En växtsort får registreras endast om den är
1. ny,
2. särskiljbar,
3. enhetlig med avseende på dess väsentliga kännetecken och
4. stabil.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Till grund för paragrafen ligger artikel 5 i 1991 års lydelse av växtför-
ädlarrättskonventionen. Villkoren för skydd är desamma som enligt 3 §
1 1971 års växtförädlarrättslag, även om innehållet i de olika villkoren
förändrats något enligt vad som framgår av 3 kap. 2-5 §§. Vidare
innebär denna utformning en viss terminologisk förändring jämfört med
vad som sägs i förarbetena till 1971 års lag. Där behandlades
nyhetskravet som en aspekt av särskillnadskravet medan det här utgör
en självständig skyddsförutsättning (se avsnitt 4.2).
När det gället enhetlighetskravet är angivandet att enhetligheten skall
avse de väsentliga kännetecknen avsett som ett förtydligande. Någon
saklig förändring i förhållande till 1971 års lag är inte avsedd.
2 §
En växtsort skall anses som ny, om inte förökningsmaterial eller
skördeprodukter av sorten med samtycke från förädlaren eller dennes
rättsinnehavare har sålts eller på annat sätt avyttrats till andra i syfte att
utnyttja sorten
1. här i landet tidigare än ett år före dagen för registreringsansökan,
2. utomlands tidigare än sex år före dagen för registreringsansökan,
när denna gäller träd eller vin, eller
3. utomlands tidigare än fyra år före dagen för registreringsansökan,
när denna gäller något annat växtslag än träd eller vin.
Artikel 6 i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen utgör
grund för paragrafen.
Avgörande för om en försäljning eller annan avyttring skall anses
nyhetsskadlig är syftet med åtgärden. Det relevanta är om det har skett
för att utnyttja sorten. Att t.ex. avkastning från en provodling har
försålts utgör inte nyhetshinder, då avsikten med provodlingen är en
annan än att utnyttja sorten, och försäljningen är en bisak i
sammanhanget.
En skillnad i förhållande till 1971 års lag är att växtmaterialet
verkligen skall ha avyttrats för att ett nyhetshinder skall vara för
handen. Utbud till försäljning eller liknande tillhandahållande behöver
således inte innebära något nyhetshinder.
Genom bestämmelsen i punkt 1 införs en ettårig nyhetsfrist
beträffande utnyttjande inom landet. Försäljning och annat till-
handahållande här i Sverige inom ett år före ansökningsdagen skall
alltså inte vara nyhetsförstörande.
I fråga om utnyttjande som skett utomlands görs ingen saklig ändring
i förhållande till 3 § tredje stycket 2 och 3 i 1971 års lag.
Lagrådet har här föreslagit en annan utformning av bestämmelsen (se
bilaga 6). Frågan om vad som gäller när någon annan än förädlaren
118
eller dennes rättsinnehavare utan samtycke har fört ut en växtsort på prOp. 1996/97:128
marknaden regleras emellertid inte med den lösning som Lagrådet
förordat. Vid den diplomatkonferens där 1991 års konventionstext
antogs synes det ha rått enighet om att marknadsföring som skett på
grund av ett illojalt agerande i förhållande till förädlaren inte skall anses
utgöra nyhetshinder och detta har man särskilt velat framhålla i
konventionstexten. Med hänsyn härtill finner regeringen det motiverat
att välja en sådan utformning av paragrafen, som stämmer nära överens
med konventionstexten. Regeringen har därför inte följt Lagrådets
förslag i denna del.
3 §
En växtsort skall anses som särskiljbar, om den tydligt skiljer sig från
andra sorter som är kända vid tidpunkten för registreringsansökan.
En växtsort skall anses som känd, om material av aen yrkesmässigt
bjudits ut till försäljning, sålts eller på annat sätt tillhandahållits.
Växtsorten skall också anses som känd, om den registrerats för
växtförädlarrätt, tagits in i en officiell sortlista, förekommer i en
allmänt tillgänglig referenssamling, beskrivits i en allmänt tillgänglig
skrift eller på något annat sätt kommit till allmänhetens kännedom.
Även en växtsort som inte har kommit till allmänhetens kännedom
skall anses som känd, om en ansökan om ensamrätt eller om intagning
i officiell sortlista har gjorts i något land och ansökan senare bifalls.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Till grund för paragrafen ligger artikel 7 i 1991 års lydelse av växtför-
ädlarrättskonventionen .
Första stycket
I likhet med vad som anges i 3 § första stycket 1 1971 års lag
föreskrivs här att den sort som ansökan avser skall tydligt skilja sig från
andra sorter som är kända. Däremot är kravet på att denna skillnad
skall kunna fastställas "genom minst ett viktigt kännetecken" borttaget.
Som berörts i avsnitt 5.3 hänger detta samman med att det krävs minst
ett särskiljande kännetecken för att en grupp växter överhuvud taget
skall betraktas som en växtsort. Förekomsten av kännetecken får därför
anses underförstådd vid prövningen av om en växtsort besitter
särskiljbarhet.
Andra stycket
Den exemplifierande uppräkningen över förhållanden som gör att en
växtsort skall anses känd överensstämmer i sak med 3 § andra stycket i
1971 års lag. Det jämförelsematerial som är relevant för
särskillnadsprövningen omfattar således även växtsorter som utbjudits
till försäljning eller på annat sätt tillhandahållits, även om någon
försäljning inte har ägt rum. Således är det i viss mån olika slags
åtgärder som har betydelse för nyhetsprövningen enligt 2 § och
särskillnadsprövningen i denna paragraf.
Tredje stycket
En nyhet är att jämförelsematerialet vid särskillnadsprövningen även
skall omfatta inneliggande ansökningar om växtförädlarrätt eller
intagning i officiell sortlista någonstans i världen. Bristande
särskiljbarhet i förhållande till en sort som omfattas av en sådan annan
ansökan utgör dock hinder för beviljande av växtförädlarrätt endast Prop. 1996/97:128
under förutsättning att ansökningen sedermera bifalles.
Anledningen till att denna situation behandlas separat i förhållande till
de fall som nämns i andra stycket är att en sort inte kan anses ha
kommit till allmänhetens kännedom endast genom att en ansökan om
växtförädlarrätt, patent eller intagning i officiell sortlista har givits in.
Det rör sig alltså om ett särfall där en sort skall anses känd trots att den
ännu inte har kommit till allmänhetens kännedom.
4§
Vid bedömningen av om en växtsort är enhetlig bortses fran de
variationer som kan förväntas med hänsyn till särskilda förhållanden vid
sortens förökning.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Bestämmelsen grundar sig på artikel 8 i 1991 års lydelse av växt-
förädlarrättskonventionen. Av särskild betydelse för enhetlighetsbedöm-
ningen är frågan om sorten förökas sexuellt eller vegtativt (jfr 3 § första
stycket 2 i 1971 års lag).
5 §
En växtsort skall anses som stabil, om dess väsentliga kännetecken
förblir oförändrade efter upprepad förökning eller, när sorten har en
särskild förökningscykel, vid slutet av varje sadan cykel.
Artikel 9 i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen utgör
grund för paragrafen. Bestämmelsen stämmer i sak överens med 3 §
första stycket 3 i 1971 års lag.
6§
Har sökanden eller någon från vilken sökanden härleder sin rätt tidiga-
re ansökt om skydd för växtsorten i någon stat som är ansluten till den
internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtför-
ädlingsprodukter och söks registrering här i landet inom tolv månader
från den dag då ansökan gjordes i den främmande staten, skall vid till-
lämpningen av 2-5 §§ den här ingivna ansökan anses gjord samtidigt
mea ansökan i den främmande staten, om sökanden yrkar det.
Sådan prioritet får även medges från en ansökan om skydd som har
gjorts i en annan främmande stat, om motsvarande prioritet från en
svensk ansökan om skydd för växtsort medges i den staten och om den
där gällande lagstiftningen i huvudsak stämmer överens med konventio-
nen. Om skydd har sökts i flera främmande stater, räknas tolvmånaders-
fristen från den dag då den första ansökan om skydd gjordes.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva i vilken ordning ett yrkande om prioritet skall framställas och
vilka handlingar som skall ges in till stöd för yrkandet. Om dessa före-
skrifter inte iakttas, gäller inte rätten till prioritet.
Den föreslagna lydelsen, som i sak stämmer överens med 5 § i 1971 års
lag, innebär att prioritetsrätt kan grunda sig på en tidigare ansökan som
har gjorts antingen i ett UPOV-land eller i något annat land med i hu-
vudsak konventionsenlig lagstiftning. Det saknar betydelse vilken ver-
sion av växtförädlarrättskonventionen som landet i fråga är anslutet till
eller grundar sin lagstiftning på. Om landet inte är ett UPOV-land,
ställs krav på reciprocitet, dvs. en svensk ansökan om växtförädlarrätt
120
skall vara prioritetsgrundande i den främmande staten för att prioritet i prOp. 1996/97:128
Sverige skall kunna gälla från en ansökan som har gjorts där.
7 §
En växtsort får inte registreras, om den redan är registrerad för
gemenskapens växtförädlarrätt enligt rådets förordning (EG) nr 2100/94
av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt.
Av de skäl som anges i avsnitt 7.5 innebär förbudet mot dubbelt skydd
i artikel 92.1 i EG-förordningen att en registrering för EG-
växtförädlarrätt utgör ett registreringshinder för en ansökan om nationell
växtförädlarrätt för samma sort.
1 §
En registrerad växtsort skall ha en sortbenämning. Denna skall göra
det möjligt att skilja växtsorten från andra sorter.
En sortbenämning får inte godtas, om den
1. består av enbart siffror, såvida det inte är fast praxis att beteckna
sorter på det sättet,
2. uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten,
3. strider mot lag eller annan författning eller mot allmän ordning
eller är ägnad att väcka förargelse,
4. kan förväxlas med en sortbenämning som för en sort inom
växtarten eller en näraliggande växtart inforts i eller föreslagits för
införande i växtsortregistret, ett motsvarande utländskt register eller en
annan officiell sortlista eller som används på förökningsmaterial av en
sådan sort,
5. kan förväxlas med ett varumärke, ett namn, en firma eller någon
annan beteckning för vilken någon annan än sökanden har skydd och
som skulle ha utgjort hinder mot att registrera sortbenämningen som
varumärke för material av en växtsort eller för varor av liknande slag,
6. kan förväxlas med ett sådant varumärke för material av en växtsort
eller för varor av liknande slag för vilket sökanden har skydd.
Regeringen får under förutsättning av ömsesidighet förordna att en
sortbenämning som har registrerats eller sökts registrerad i en
främmande stat skall registreras i Sverige trots första och andra
styckena, om det inte finns synnerliga skäl mot detta.
Paragrafen är nära nog identisk med 8 § i 1971 års lag. Artikel 20 i
1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen utgör grunden för
bestämmelsen.
Beträffande första punkten kan nämnas att det för vissa växtslag, bl.a.
majs, är praxis att ange sortbenämningen med siffror.
2 §
Den som bjuder ut förökningsmaterial av en registrerad växtsort till
försäljning eller på något annat sätt tillhandahåller sådant material skall
använda den registrerade sortbenämningen. Detta gäller även sedan
skyddstiden har gått ut eller växtförädlarrätten av någon annan
anledning har upphört.
En registrerad benämning på en sort eller en med denna för-
växlingsbar benämning får inte användas för en annan sort av samma
eller närstående växtart eller för material av en sådan sort så länge
registreringen av benämningen består.
121
Artikel 20 (7) i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen ligger prOp. 1996/97:128
till grund för bestämmelsen. Paragrafens sakliga innehåll stämmer
överens med 22 § i 1971 års lag med den skillnaden att skyldigheten att
använda den registrerade benämningen nu gäller även vid
tillhandahållande som inte är yrkesmässigt. Konventionstexten begränsar
nämligen inte skyldigheten att använda rätt sortbenämning till
yrkesmässig verksamhet.
1 §
Registrering enligt denna lag sker i det växtsortregister som förs av
Statens växtsortnämnd.
När en växtsort registreras skall även sortens benämning registreras.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 6 § i 1971 års lag.
2 §
En ansökan om registrering av en växtsort skall göras skriftligen hos
Växtsortnämnden.
Ansökan skall innehålla
1. en tydlig beskrivning av sorten med särskilt angivande av det eller de
kännetecken som skiljer sorten från andra sorter,
2. uppgift om sortens härstamning,
3. förslag till benämning på sorten, och
4. uppgift om förädlarens namn.
Om någon annan än förädlaren söker registrering, skall sökanden
styrka sin rätt till sorten.
Till ansökan skall fogas en av sökanden egenhändigt underskriven
försäkran på heder och samvete att sorten, såvitt sökanden känner till,
inte före aen dag då ansökan görs eller enligt 3 kap. 6 § skall anses ha
blivit gjord har avyttrats på ett sådant sätt att den enligt 3 kap. 2 § inte
skall anses som ny.
I samband med ansökan skall sökanden tillhandahålla växtmaterial av
sorten i den mängd som behövs för att prova sorten.
Sökanden skall betala föreskriven ansokningsavgift.
Paragrafens sakliga innehåll överensstämmer med 7 § i 1971 års lag
med den skillnaden att det nu också föreskrivs att det i ansökan skall
finnas en uppgift om sortens härstamning. Detta har betydelse bl.a. för
att man vid provningen skall kunna fastställa om det rör sig om en
väsentligen avledd sort (jfr 2 kap. 1 § 3).
3 §
En ansökan får gälla registrering av endast en växtsort.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 9 § i 1971 års lag.
4§
Växtsortnämnden får förelägga en sökande som inte har hemvist i
Sverige att för sig ställa ett ombud som har hemvist inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet och att anmäla detta hos nämnden.
Ombudet skall ha behörighet att ta emot delgivning i ärendet.
Underlåter sökanden att följa föreläggandet, får delgivning ske genom
att handlingen med posten sänds till sökanden under dennes senaste
kända adress.
122
Motiven för bestämmelsen är desamma som för 10 § i 1971 års lag, prOp
men regeln har gjorts fakultativ. Det är alltså bara om Växtsortnämnden
finner det motiverat som sökanden kan bli skyldig att ställa ombud för
sig. Om sökanden själv är lätt att nå och har goda språkkunskaper,
torde det inte alltid finnas något behov av ombud.
Med hänsyn till Sveriges medlemskap i EU är kravet i 1971 års lag på
att ombudet skall vara bosatt i Sverige ändrat till att ombudet skall ha
hemvist inom EES-området. Detta överensstämmer med det krav som
ställs på sådant ombud som en part kan åläggas att ställa vid allmän
domstol enligt 33 kap. 8 § rättegångsbalken. Härigenom undanröjs såväl
risken för diskriminering ombud emellan inom EES-området som risken
för hinder mot den fria rörligheten för tjänster (jfr prop. 1992/93:64 s.
26 f.).
5 §
Om sökanden inte har iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan
eller om det finns något annat hinder för bifall till ansökan, skall
sökanden föreläggas att mom viss tid yttra sig eller vidta rättelse.
Om sökanden underlåter att inom förelagd tid ge in yttrande eller
vidta rättelse, skall ansökan avskrivas. En upplysning om detta skall tas
in i föreläggandet.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 11 § i 1971 års lag.
6§
Finns det något hinder för bifall till ansökan även efter det att
sökanden yttrat sig och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över
hindret, skall ansökan avslås, om det inte finns anledning att ge
sökanden ett nytt föreläggande.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 12 § i 1971 års lag.
7 §
Om någon inför Växtsortnämnden påstår sig ha bättre rätt till
växtsorten än sökanden och är saken oviss, kan nämnden förelägga
honom eller henne att väcka talan vid allmän domstol inom viss tid vid
påföljd att påståendet annars lämnas utan avseende vid ansökans
fortsatta prövning.
Om en tvist om bättre rätt är inledd vid domstol, kan registre-
ringsansökan förklaras vilande i väntan på att målet slufigt avgörs.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 13 § i 1971 års lag.
8 §
Om någon inför Växtsortnämnden visar att han eller hon har bättre
rätt till växtsorten än sökanden, skall nämnden på yrkande överföra
ansökan på honom eller henne. Den som får ansökan överförd på sig
skall betala ny ansökningsavgift.
Om överföring yrkas, får ansökan inte avskrivas, avslås eller bifallas
förrän yrkandet slutligt har prövats.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 14 § i 1971 års lag.
9§
Om ansökan är fullständig och det inte finns något hinder för
registrering, skall Växtsortnämnden kungöra ansökan för att bereda
allmänheten tillfälle att framställa invändningar mot ansökan.
Invändningar skall göras skriftligen hos Växtsortnämnden inom den tid
som nämnden bestämmer.
1996/97:128
123
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 15 § i 1971 års lag. prOp 1996/97-128
10 §
Växtsortnämnden skall se till att material av växtsorten provas, om
inte detta av särskilda skäl är onödigt. Sökanden skall betala föreskriven
avgift för utförd provning.
Paragrafen sakliga innehåll stämmer överens med 16 § i 1971 års lag.
11 §
Sedan tiden för att framställa invändning mot ansökan har gått ut och
provning med material av växtsorten har slutförts skall ansökan tas upp
till fortsatt prövning. Vid denna prövning är 4-8 §§ tillämpliga.
Sökanden skall ges tillfälle att yttra sig över framställda invändningar
och utförd provning.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 17 § i 1971 års lag.
12 §
Om en ansökan om registrering av en växtsort bifalls och beslutet
vinner laga kraft, skall sorten tas in i växtsortregistret och
registreringen kungöras.
Avskrivs eller avslås en ansökan som har kungjorts enligt 9 §, skall
beslutet kungöras sedan det vunnit laga kraft.
Paragrafen sakliga innehåll stämmer överens med 20 § i 1971 års lag.
1 §
Växtförädlarrätten gäller från den dag då ansökan om registrering
bifölls och kan upprätthållas under 25 år räknat från och med den
1 januari året efter det då beslutet om registrering vann laga kraft. I
fraga om potatis, träd och vin kan dock växtförädlarrätten upprätthållas
under 30 ar räknat från samma tidpunkt.
Skyddstiden motsvarar den som gäller för EG-växtförädlarrätten sedan
skyddstiden för potatis förlängdes i december 1996 (Rådets förordning
[EG] nr 2470/96 av den 17 december 1996 om förlängning av
giltighetstiden för gemenskapens växtförädlarrätt för potatis). För såväl
potatis, träd och vin som andra växtslag innebär detta fem år längre
skyddstid än 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen kräver
(artikel 19 (2)).
2 §
För växtförädlarrätten skall det för varje kalenderår betalas en före-
skriven årsavgift. Denna skall betalas fran och med året efter det då
angökan om registrering bifölls.
Årsavgiften skall betalas senast första dagen på det kalenderår avgiften
avser. Senaste dag för att betala årsavgift for ett år som har börjat innan
växtsorten har registrerats eller inom två månader därefter infaller dock
först två månader efter dagen för registreringen. Årsavgiften får inte
betalas innan registrering har skett och inte heller tidigare än sex
monader före det kalenderår som avgiften avser.
Årsavgiften får, med den förhöjning som är föreskriven, betalas inom
sex månader efter förfallodagen.
124
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 23 § i 1971 års lag prOp. 1996/97:128
med den skillnaden att det i 1971 års lag fanns ett undantag från
avgiftsskyldigheten som inte finns här.
3 §
För att kontrollera att en registrerad växtsort är stabil får Statens
växtsortnämnd förelägga innehavaren av växtförädlarrätten att
tillhandahålla nämnden förökningsmaterial av sorten samt nödvändiga
handlingar och upplysningar.
Paragrafens motsvarar 24 § i 1971 års lag. I förarbetena till den lagen
förutsattes att någon form av efterkontroll som regel skulle äga rum
(prop. 1971:40 s. 129). Samtidigt påpekades att för de sorter som var
upptagna i sortlistan - dvs. så gott som alla lantbruksväxter och
samtliga grönyteväxter - kontroll skedde i annan ordning. Då liksom nu
kontrollodlades det utsäde som fördes ut i handeln för att det skulle
konstateras att utsädet hade bibehållit de egenskaper som sorten hade
vid upptagandet i sortlistan.
Sedan dess har emellertid en viktig förändring skett genom att
prydnadsväxter numera i stor utsträckning kan bli föremål för
växtförädlarrätt. Trots att dessa inte omfattas av den statliga
utsädeskontrollen har Växtsortnämnden hittills inte funnit det motiverat
att föranstalta om efterkontroll.
Det kan inte längre anses vara en huvudregel att efterkontroll skall äga
rum genom Växtsortnämndens försorg för det fall kontrollodling inte
sker i annan ordning. Däremot bör möjligheten kvarstå, så att
Växtsortnämnden kan låta utföra en efterkontroll, om det t.ex. kommer
klagomål från handel, odlare eller konsumenter om att en sort inte
behållit sina väsentliga kännetecken. Underlåtenhet att följa ett
föreläggande kan leda till att sorten avregistreras (8 kap. 6 §).
1 §
Har innehavaren av en växtförädlarrätt medgett någon annan rätt att
utnyttja en registrerad växtsort (licens), får denne överlåta sin rätt
vidare endast om innehavaren har medgett det.
Ingår licensen i en rörelse, får licensen dock överlåtas i samband med
överlåtelse av rörelsen eller en del av den, om inte något annat har
avtalats. Om licensen överlåts på ett sådant sätt, fortsätter ändå över-
låtaren att svara för att licensavtalet fullgörs.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 25 § i 1971 års lag
med den skillnaden att det här inte anges att licens är en upplåtelse av
rätt till "yrkesmässigt" utnyttjande.
2 §
Har växtförädlarrätten övergått på någon annan eller har licens
upplåtits eller överlåtits, skall på begäran och mot föreskriven avgift
anteckning om detta göras i växtsortregistret. Om det visas att en licens
som har antecknats i registret upphört att gälla, skall också detta
antecknas.
Första stycket gäller även i fråga om tvångs licenser.
125
I ett mål eller ärende om växtförädlarrätt anses den som innehavare av prOn 1996/97'128
växtförädlarrätten som senast har blivit införd i växtsortregistret i denna F'
egenskap.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 26 § i 1971 års lag.
3 §
Förses inte marknaden med förökningsmaterial av en registrerad
växtsort på skäliga villkor och i den omfattning som är motiverad med
hänsyn till allmänt intresse och finns det inte nagon godtagbar anledning
till underlåtenheten, kan den som här i landet vill utnyttja en registrerad
växtsort få tvångslicens till detta. En tvångslicens innefattar även rätt att
av innehavaren av växtförädlarrätten få förökningsmaterial av sorten i
den omfattning som är skälig.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 27 § i 1971 års lag
med den skillnaden att kravet på yrkesmässighet i utnyttjandet har
slopats.
Bestämmelsen har till syfte att göra det möjligt att ingripa i situationer
där innehavaren av växtförädlarrätten eller en licenstagare antingen låter
bli att i tillräcklig omfattning förse marknaden med förökningsmaterial
av en skyddad sort eller missbrukar sin ensamrätt genom oskäliga
villkor. Det är alltså marknadens behov av betydelsefulla sorter och
andra allmänna intressen som är avgörande för om tvångslicens skall
meddelas. Enskilda intressen, såsom rättvisa mellan olika förädlare eller
producenter, kan inte tillmätas självständig betydelse.
I likhet med vad som tidigare gällt får reglerna om tvångslicens ses
som ett komplement till det konkurrensrättsliga regelverket och
avtalslagens bestämmelser om oskäliga avtalsvillkor i de situationer där
licens visserligen upplåts men på villkor som inte är skäliga (jfr
1971:40 s. 134).
4 §
En tvångslicens får inte meddelas någon annan än den som kan antas
ha förutsättningar att utnyttja växtsorten på ett godtagbart sätt och i
överensstämmelse med licensen.
En tvångslicens utgör inte något hinder för innehavaren av
växtförädlarrätten att själv utnyttja sorten eller att upplåta licens. En
tvångslicens kan övergå till nagon annan endast tillsammans med en
rörelse där den utnyttjas eller var avsedd att utnyttjas.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 28 § i 1971 års lag.
5 §
En tvångslicens meddelas av allmän domstol, som även bestämmer i
vilken omfattning växtsorten får utnyttjas samt fastställer ersättningen
och övriga villkor för licensen. När väsentligt ändrade förhållanden
motiverar det, kan domstolen på yrkande upphäva licensen eller
fastställa nya villkor för den.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 29 § i 1971 års
växtförädlarrättslag.
126
Prop. 1996/97:128
1 §
Betalas inte årsavgift enligt vad som föreskrivs i 6 kap. 2 §, är
växtförädlarrätten förfallen från och med den 1 januari det år för vilket
avgift inte betalats. Statens växtsortnämnd skall då också avregistrera
växtsorten.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets förslag.
Första meningens sakliga innehåll stämmer överens med 30 § i 1971
års lag. Artikel 22 (1) (b) (ii) i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskon-
ventionen ligger till grund för bestämmelsen.
I andra meningen anges att sorten skall avregistreras, om
växtförädlarrätten förfaller. Detta har tidigare framgått av 25 §
växtförädlarrättskungörelsen (1971:393), men i klarhetens intresse sägs
det här direkt i lagtexten.
2 §
Om innehavaren av växtförädlarrätten skriftligen hos
Växtsortnämnden avstår från växtförädlarrätten, skall nämnden
avregistrera växtsorten.
Om växtförädlarrätten är utmätt, belagd med kvarstad eller tagen i
anspråk genom betalningssäkring eller om en tvist om överföring av
registreringen pågår, far sorten inte avregistreras på begäran av
innehavaren av växtförädlarrätten så länge utmätningen, kvarstaden eller
betalningssäkringen består eller tvisten inte blivit slutligt avgjord.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 34 § i 1971 års lag.
3 §
Allmän domstol skall på talan om det häva registreringen av en
växtsort, om
1. växtsorten på ansökningsdagen eller, om innehavaren av
växtförädlarrätten åtnjutit prioritet, på den dag från vilken prioritet har
getts inte uppfyllde kravet på nyhet i 3 kap. 2 § eller kravet på särskilj-
barhet i 3 kap. 3 §,
2. växtsorten vid den tidpunkt som anges under 1 inte uppfyllde
kravet på enhetlighet i 3 kap. 4 § eller kravet på stabilitet i 3 kap. 5 §,
såvida sorten har registrerats huvudsakligen på grundval av
upplysningar som sökanden tillhandahållit,
3. växtsorten har registrerats i strid med 3 kap. 7 §, eller
4. växtsorten har registrerats för någon som inte var berättigad till det
och talan inte har väckts om överföring av registreringen.
En registrering får inte hävas på den grunden att den som fått
registreringen har haft rätt till bara en viss andel i växtförädlarrätten.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets förslag.
Första stycket
Hävningsgrundema är utformade i enlighet med artikel 21 i 1991 års
lydelse av växtförädlarrättskonventionen. Förekomsten av de upp-
räknade omständigheterna innebär att registrering av sorten rätteligen
aldrig skulle ha beviljats, varför en hävning har retroaktiv verkan.
Enligt första punkten skall brist i nyhets- eller särskillnadskravet vid
tidpunkten för ansökningen - eller den tidigare tidpunkt som på grund
av prioritet är relevant - alltid medföra hävning.
127
Beträffande brist i enhetlighets- eller stabilitetskravet när ansökan
gjordes gäller däremot enligt andra punkten att grund för hävning är för
handen endast om upplysningar som sökanden tillhandahållit var
avgörande för Växtsortnämndens beslut att registrera sorten. Det
fordras däremot inte att upplysningarna lämnades i uppsåt att vilseleda
eller på annat sätt i ond tro.
Tredje punkten är en konsekvens av artikel 92 i EG-förordningen, där
det föreskrivs ett förbud mot dubbelt skydd.
Fjärde punkten avser hävning på grund av omständigheter som är att
hänföra till sökandens person eller den från vilken han eller hon
härleder sin rätt. Det kan röra sig om att någon annan har bättre rätt till
växtsorten. I så fall kan hävning ske endast under förutsättning att den
som har bättre rätt inte har väckt talan om överföring. En annan
situation där bestämmelsen är tillämplig är när det visar sig att
förädlaren av sorten inte hade ett medborgarskap som berättigade
honom eller henne att förvärva växtförädlarrätt här i landet.
Andra stycket
Bestämmelsens sakliga innehåll stämmer överens med 31 § första
stycket andra meningen i 1971 års lag.
4§ r .
Har en växtsort registrerats för nagon annan än den som är berättigad
till det enligt 1 kap. 1 §, skall domstolen på talan av den berättigade
överföra registreringen på honom eller henne. Talan skall väckas inom
den tid som anges i 5 §.
Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets förslag.
Paragrafens sakliga innehåll överensstämmer med 32 § i 1971 års lag.
5 §
Talan enligt 3 § första stycket 4 som grundas på att en växtsort har
registrerats för någon annan än den som är berättigad till det får föras
endast av den som påstår sig vara berättigad till sorten. Talan skall
väckas inom ett år efter det att käranden fått kännedom om
registreringen och de övriga omständigheter på vilka talan grundas. Om
innehavaren av växtförädlarrätten var i £od tro när sorten registrerades
eller när växtförädlarrätten övergick pa honom eller henne, får talan
inte väckas senare än tre år efter registreringen.
I övriga fall får talan enligt 3 § föras av var och en som förorsakas
någon nackdel av registreringen och, om det är motiverat från allmän
synpunkt, av den myndighet som regeringen bestämmer.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket
Bestämmelsens sakliga innehåll stämmer överens med 31 § andra
stycket i 1971 års lag.
Andra stycket
Bestämmelsens sakliga innehåll svarar mot 31 § tredje stycket i 1971
års lag.
6§
Växtsortnämnden skall avregistrera en växtsort, om
Prop. 1996/97:128
128
1. sorten inte längre uppfyller kraven i 3 kap. på enhetlighet och prop
stabilitet, eller F
2. innehavaren av växtförädlarrätten inte har följt ett föreläggande
enligt 6 kap. 3 § och underlåtenheten utgör hinder för tillförlitlig
efterkontroll.
Paragrafen behandlar möjligheten för Växtsortnämnden att avföra en
växtsort ur registret. Ett beslut därom innebär att växtförädlarrätten
upphör med verkan från och med beslutet. Till grund för bestämmelsen
ligger artikel 22 i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen.
Om det vid efterkontroll eller i annat sammanhang visar sig att en
registrerad växtsort inte längre är enhetlig och stabil, skall sorten enligt
första punkten avföras ur registret.
Bestämmelsen i andra punkten stämmer i sak överens med 33 § första
stycket i 1971 års lag.
7 §
Om en sortbenämning har registrerats i strid med denna lag och om
skälet mot registrering kvarstår, skall Växtsortnämnden registrera en ny
benämning för växtsorten. Detsamma gäller om en registrerad
sortbenämning uppenbarligen blivit ägnad att vilseleda allmänheten eller
blivit stridande mot allmän ordning eller ägnad att väcka förargelse.
Innehavaren av växtförädlarrätten skall i fall som avses i första stycket
ges tillfälle att föreslå en ny benämning.
En registrerad benämning på en sort för vilken skyddstiden gått ut
eller växtförädlarrätten på annat sätt upphört får på begäran av inne-
havaren av växtförädlarrätten eller då det annars finns anledning till det
efter prövning av Växtsortnämnden avregistreras, om benämningen inte
längre används.
Bestämmelsens sakliga innehåll stämmer överens med 35 § i 1971 års
lag.
8 §
I artikel 92.2 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994
om gemenskapens växtförädlarrätt finns särskilda bestämmelser som
gäller då en vaxtsort registrerats för gemenskapens växtförädlarrätt efter
aet att sorten registrerats enligt denna lag.
Som berörts i avsnitt 7.5 kan den nationella växtförädlarrätten inte
längre göras gällande, om växtsorten sedermera registreras för EG-
växtförädlarrätt. Artikel 92.2 i EG-förordningen är direkt tillämplig,
varför denna paragraf i den svenska lagen endast erinrar om vad som
gäller enligt regleringen på gemenskapsnivå.
Lagrådet har här föreslagit en annan utformning (se bilaga 6). Den av
regeringen valda formuleringen torde emellertid överensstämma med
vad som är brukligt vid en erinran om en bestämmelse i en annan
svensk lag och det saknas enligt regeringens mening skäl att välja en
annan utformning därför att erinran avser en EG-förordning.
1 §
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gör intrång i en
växtförädlarrätt döms till böter eller fängelse i högst två år. Den som
1996/97:128
129
9 Riksdagen 1996/97.1 samt. Nr 128
har överträtt ett vitesförbud enligt 2 § får inte dömas till ansvar för pr0D 1996/97-128
intrång som omfattas av förbudet. F‘
För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till
anjvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra
stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av
särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 36 § i 1971 års lag.
2§
På yrkande av innehavaren av växtförädlarrätten eller den som på
grund av licens har rätt att utnyttja växtsorten får allmän domstol vid
vite förbjuda den som gör inträng i växtförädlarrätten att fortsätta
intrånget.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 36a § första stycket
i 1971 års lag.
3 §
Om käranden visar sannolika skäl för att intrång i växtförädlarrätten
förekommer och om det skäligen kan befaras att svaranden genom att
fortsätta intrånget förringar värdet av ensamrätten till växtsorten, får
domstolen meddela vitesförbud för tiden intill dess att målet slutligt
avgjorts eller något annat har beslutats. Innan ett sådant förbud med-
delas skall svaranden ha fått tillfälle att yttra sig, om inte ett dröjsmål
skulle medföra risk för skada.
Ett förbud enligt första stycket får meddelas endast om käranden
ställer säkerhet nos domstolen för den skada som kan tillfogas
svaranden. Kan käranden inte ställa sådan säkerhet, får domstolen befria
käranden från detta. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av domstolen, om den inte
har godkänts av svaranden.
När målet avgörs skall domstolen pröva om förbud som har meddelats
enligt första stycket fortfarande skall bestå.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 36a § andra-fjärde
styckena i 1971 års lag.
4§
I fråga om överklagande av beslut enligt 3 § samt i fråga om
handläggningen i högre domstol gäller vad som föreskrivs i rätte-
gångsbalken om överklagande av beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 36a § femte stycket
i 1971 års lag.
5 §
Talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om förbudet.
I samband med en sådan talan får talan föras om nytt vitesförbud.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 36a § sjätte stycket i
1971 års lag.
6§
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i en växt-
förädlarrätt skall betala skälig ersättning för utnyttjandet av växtsorten
samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. När 130
ersättningens storlek bestäms skall hänsyn tas även till det intresse som
innehavaren av växtförädlarrätten har av att intrång inte görs och till pr0D
övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. p
Den som gör intrång i en växtförädlarrätt utan uppsåt eller oaktsamhet
skall betala ersättning för utnyttjandet av sorten, om och i den
utsträckning det är skäligt.
Talan om ersättning far endast avse skada under de fem senaste åren
innan talan väcktes. Om talan inte förs inom den tid som nu har sagts,
är rätten till ersättning förlorad.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 37 § i 1971 års lag.
7 §
På yrkande av den som har lidit intrång i en växtförädlarrätt får
domstolen efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång
besluta att sådant växtmaterial som intrånget gäller skall lämnas ut mot
lösen till den som har lidit intrånget eller förstöras samt att ett föremål
vars användande skulle innebära intrång skall på visst sätt ändras eller
förstöras. Vad som nu har sagts gäller mte mot den som i god tro har
förvärvat materialet eller särskild rätt till det och som inte själv har
gjort intrång i växtförädlarrätten.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 38 § första stycket i
1971 års lag.
8§
Egendom som avses i 7 § får tas i beslag, om det skäligen kan antas att
ett brott enligt 1 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas
reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.
Trots vad som sägs i första stycket kan domstolen på yrkande besluta
att innehavare av material som avses där skall få förfoga över materialet
mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt.
Bestämmelserna i 7 § och i första och andra styckena tillämpas också
i fråga om försök och förberedelse enligt 1 § andra stycket.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 38 § andra-fjärde
styckena i 1971 års lag.
9§
Utnyttjar någon en växtsort som avses med en ansökan om
registrering, skall vad som sägs om intrång i växtförädlarrätt tillämpas,
om ansökan leder till registrering. För ett sådant utnyttjande får aock
inte dömas till ansvar. Ersättning för skada på grund av utnyttjande som
sker innan ansökan har kungjorts enligt 5 kap. 9 § får bestämmas endast
enligt 6 § andra stycket.
Trots 6 § tredje stycket är rätten till ersättning inte förlorad, om talan
väcks senast ett år efter det att växtförädlarrätten registrerades.
Paragrafen stämmer överens med 39 § i 1971 års lag med den
skillnaden att det inte finns något rekvisit om att det skall vara fråga om
yrkesmässigt utnyttjande.
10 §
Om registreringen av en växtsort har hävts genom en dom som har
vunnit laga kraft, får domstolen inte döma till påföljd eller besluta om
någon annan åtgärd enligt 1-9 §§.
Förs talan om intrång i en växtförädlarrätt och gör den mot vilken
talan förs gällande att registreringen bör hävas, skall domstolen på
dennes yrkande förklara målet vilande i avvaktan på att frågan om
hävning av registreringen slutligt prövas. Om talan om detta mte har
väckts, skall domstolen i samband med vilandeförklaringen förelägga
1996/97:128
131
den mot vilken talan om intrång förs viss tid inom vilken talan om prop 1996/97-128
hävning skall väckas. F‘
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 40 § i 1971 års lag.
11 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 2 § döms
till böter och skall ersätta den skada som uppkommer. Om oakt-
samheten är ringa, döms inte till ansvar. I sådana fall kan ersättningen
jämkas.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 41 § i 1971 års lag.
1 §
Innehavaren av en växtförädlarrätt eller den som på grund av licens
har rätt att utnyttja en växtsort får föra talan om att det skall fastställas
om registreringen ger skydd mot någon annan. En förutsättning för
detta är att ovisshet råder om förhållandet och att detta är till nackdel
för innehavaren av växtförädlarrätten eller licenstagaren.
Under samma villkor får den som bedriver eller avser att bedriva
verksamhet föra talan mot en innehavare av en växtförädlarrätt om att
det skall fastställas om det finns hinder för verksamheten på grund av
registreringen.
Om det i ett mål som avses i första stycket görs gällande att
registreringen bör hävas, skall 9 kap. 10 § andra stycket tillämpas.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 42 § i 1971 års lag.
2§
Den som vill väcka talan om hävning av registreringen av en växtsort,
om överföring av en registrering eller om meddelande av tvångslicens
skall anmäla detta till Statens växtsortnämnd samt underrätta var och en
som enligt växtsortregistret innehar licens att utnyttja sorten. Om en
licenstagare vill väcka talan om intrång i växtförädlarrätten eller om
fastställelse enligt 1 § första stycket, skall licenstagaren underrätta
innehavaren av växtförädlarrätten om detta.
Underrättelseskyldigheten skall anses fullgjord när en underrättelse i
rekommenderad försändelse har sänts under den adress som antecknats
i växtsortregistret.
Om det inte visas när talan väcks att anmälan eller underrättelse har
gjorts, skall käranden ges tid till detta. Försitter käranden denna tid, får
talan inte tas upp till prövning.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 43 § i 1971 års lag.
3 §
Om det enligt rättegångsbalken inte finns någon behörig domstol för
en talan om bättre rätt till en växtsort, om hävning av registreringen av
en växtsort, om överföring av sådan registrering, om tvångslicens eller
om fastställelse enligt 1 §, skall talan väckas vid Stockholms tingsrätt.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 44 § i 1971 års lag.
132
Prop. 1996/97:128
4 §
Domstolen skall sända en kopia av en dom eller ett slutligt beslut i
mål enligt denna lag till Växtsortnämnden.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 45 § i 1971 års lag.
Syftet är att förhindra att växtsortregistret innehåller felaktiga uppgifter.
Det är därför viktigt att växtsortnämnden underrättas om domstolarnas
avgöranden.
5 §
Växtsortnämndens slutliga beslut får överklagas av den som beslutet
angår, om det har gått honom eller henne emot.
Ett beslut genom vilket ansökan om registrering bifalls får dock
överklagas endast av den .som i behörig ordning har framställt en
invändning mot ansökan. Återkallar invändaren sitt överklagande, får
detta ändå prövas, om det finns särskilda skäl.
Ett beslut genom vilket ett yrkande om överföring enligt 5 kap. 8 §
har bifallits får överklagas av sökanden. Den som har framställt
yrkande om överföring far överklaga ett beslut genom vilket yrkandet
avslagits.
Bestämmelsen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.
Första stycket
Här anges huvudregeln i fråga om överklagbarhet, dvs. att endast
slutliga beslut får överklagas. För beslut under handläggningen - såsom
förelägganden eller anstånd - gäller som regel fullföljdsförbud.
Avvikelser från denna regel gäller dels enligt tredje stycket (frågor om
överföring av ansökan), dels enligt förvaltningslagens (1986:223)
allmänna regler och den praxis som utvecklats i anslutning till dessa.
Till de överklagbarhetsfrågor som regleras i förvaltningslagen hör beslut
om avvisning av ombud (9 § tredje stycket), som får överklagas
särskilt, och beslut i jävsfrågor (12 § fjärde stycket), som får överklagas
endast i samband med ett överklagande av det slutliga beslutet.
I detta stycke anges vidare vem som i allmänhet får överklaga ett
slutligt beslut. Denna huvudprincip överensstämmer med regleringen i
22 § förvaltningslagen. En inskränkning av denna princip görs dock i
andra stycket.
I ett ansökningsärende innebär detta att sökanden får överklaga
avskrivnings- och avslagsbeslut (jfr 18 § första stycket i 1971 års lag).
Sökanden får således inte överklaga Växtsortnämndens beslut att bifalla
en ansökan. Ett sådant beslut kan inte anses gå honom eller henne emot,
eftersom växtförädlarrätt kan beviljas endast på grundval av en ansökan
som utformats eller godkänts av sökanden.
När det gäller beslut som rör annat än ansökan om registrering av en
växtsort (jfr 48 § i 1971 års lag), t.ex. beslut om att ta bort en växtsort
ur växtsortregistret, får rättstillämpningen avgöra vem som skall anses
ha rätt att överklaga. Därvid gäller allmänna förvaltningsrättsliga
principer om när ett beslut kan anses ha gått en part emot. Hänsyn får
här tas till beslutets natur och omständigheterna i det särskilda fallet.
133
Andra stycket
Principen om att slutliga beslut får överklagas av var och en som
beslutet går emot inskränks här. Ett bifallande beslut i ett
ansökningsärende får överklagas endast av den som har framställt
invändning i ärendet. Invändningen måste ha varit formellt riktig, dvs.
den skall ha varit skriftlig och ha kommit in inom föreskriven tid.
Annars skall överklagandet inte tas upp till prövning.
Att en invändning i vissa fäll får prövas trots att invändaren återkallat
sin talan motiveras av det allmänna intresset av att oriktiga beslut
undanröjs. Om en invändning grundats på att objektiva förutsättningar
för växtförädlarrätt enligt invändarens mening inte varit för handen, är
det ett allmänt intresse att frågan prövas i högre instans. Särskilda skäl
för prövning bör då anses föreligga. Om invändaren däremot påstått sig
ha bättre rätt än sökanden, bör han eller hon ha rätt att disponera över
sin talan. I ett sådant fall bör någon prövning inte ske efter återkallelse.
Tredje stycket
I detta stycke regleras rätten att föra talan mot beslut i fråga om
överföring av en ansökan.
Om ett yrkande om överföring har bifallits, får enligt första meningen
sökanden föra talan. Har ett sådant yrkande däremot avslagits, är det
enligt andra meningen den som har framställt yrkandet som har rätt att
överklaga.
I fråga om överklagbarheten av övriga beslut under handläggningen
gäller som ovan nämnts förvaltningslagen och allmän förvaltningsrättslig
praxis.
6§
Ett beslut av Växtsortnämnden överklagas till Patentbesvärsrätten
inom två månader från beslutets dag.
Ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten överklagas till
Regeringsrätten inom två månader från beslutets dag. Därvid tillämpas
35-37 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) om överklagande av
kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift
om att det krävs särskilt tillstånd för prövning av överklagande till
Regeringsrätten och om de grunder på vilka ett sådant tillstånd
meddelas.
I denna paragraf, som utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter,
regleras själva instansordningen och tidsfristen för överklagande. Vilka
beslut som får överklagas och vem som får överklaga följer av 5 § i
denna lag, av förvaltningslagen (1986:223) samt av allmänna
förvaltningsrättsliga principer.
Första stycket
Bestämmelsen, som har behandlats i avsnitt 7.11, innebär att
överprövningen av Växtsortnämndens beslut sker i Patentbesvärsrätten
och inte som tidigare i Jordbruksverket.
Regleringen avser såväl slutliga beslut som sådana icke slutliga beslut
som får överklagas särskilt.
Prop. 1996/97:128
134
Andrastycket Prop. 1996/97:128
Denna regleringen av överklagande från Patentbesvärsrätten till
Regeringsrätten gäller endast slutliga beslut. Möjligheten att överklaga
Patentbesvärsrättens beslut under rättegången är uttömmande reglerad i
17 § andra och tredje styckena i lagen (1977:729) om
patentbesvärsrätten.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till tredje instans, dvs.
Regeringsrätten. Grunderna för meddelande av prövningstillstånd anges
i 36 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).
1 §
En innehavare av en växtförädlarrätt som inte har hemvist i Sverige
skall ha ett ombud som är bosatt här i landet. Ombudet skall na
behörighet att för innehavaren av växtförädlarrätten ta emot delgivning
av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om
växtförädlarrätt med undantag av stämning i brottmål och av
föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet
skall anmälas till växtsortregistret och antecknas där.
Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har anmält något ombud
enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling
som skall delges sänds till honom eller henne under den i
växtsortregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte
är antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålls
tillgänglig hos Statens växtsortnämnd och genom att ett meddelande om
detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs i en
publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses na skett när
det som nu har sagts har blivit fullgjort.
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 46 § i 1971 års lag.
Med hänsyn till att ombudets behörighet här är begränsad till att ta emot
delgivningar, finns inte skäl att ändra kravet på ombudet till bosättning
inom EES-området på det sätt som skett i 5 kap. 4 §. En motsvarande
lösning har valts i 8 kap. 11 § femte stycket aktiebolagslagen
(1975:1385).
2§
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om storleken på avgifter enligt denna lag.
Till skillnad från 49 § i 1971 års lag innehåller bestämmelsen ett
generellt bemyndigande för regeringen att delegera beslutanderätten
avseende avgifter. Efter bemyndigande kan alltså Växtsortnämnden eller
Statens utsädeskontroll (jfr avsnitt 4.2.10) få behörighet att själva
besluta om samtliga avgifter som skall betalas.
En annan skillnad i förhållande till 49 § i 1971 års lag är att
regeringen inte längre har möjlighet att förordna om avgiftsfrihet under
de första åren.
3 §
Regeringen får föreskriva att växtsorter som det söks registrering för
får genomgå provning hos en myndighet i någon annan stat eller hos en
internationell institution. Regeringen får vidare föreskriva att personer
som söker registrering för en sort för vilken de tidigare sökt registrering
135
i någon annan stat skall vara skyldiga att redovisa vad myndigheten i prop 1996/97-128
den staten delgett dem om prövningen av villkoren för registrering. p'
Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 50 § i 1971 års lag.
1 §
Den som ger in en ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt till
Statens växtsortnämnd för vidare befordran enligt artikel 49.2 i rådets
förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens
växtförädlarrätt skall betala en avgift med det belopp som regeringen
bestämmer.
Bestämmelsen stämmer överens med 51 § i 1971 års lag.
2§
Vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt tillämpas
bestämmelserna i 9 kap. 1 § om ansvar för intrång i en växtförädlarrätt.
Bestämmelsen stämmer överens med 52 § i 1971 års lag.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Genom
lagen upphävs växtförädlarrättslagen (1971:392).
2. Denna lag skall tillämpas även på växtsorter som är registrerade
vid tidpunkten för ikraftträdandet eller som registreras på grund av
ansökningar som har gjorts innan dess, om inte annat följer av vad som
föreskrivs nedan.
3. En registreringsansökan som har kungjorts före ikraftträdandet skall
behandlas och avgöras enligt äldre bestämmelser.
4. De nya bestämmelserna tillämpas inte när det gäller åtgärder som
har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet.
5. 2 kap. 4 § andra stycket i den nya lagen gäller inte växtmaterial
som har bringats i omsättning enligt 4 § tredje stycket i den äldre lagen.
6. Frågan om hävande av registrering av en växtsort som har
registrerats enligt äldre bestämmelser skall bedömas enligt de äldre
bestämmelserna.
7. Om någon före ikraftträdandet har börjat utnyttja växtmaterial på
ett sätt som inte fordrade samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten
enligt äldre bestämmelser men som fordrar sådant samtycke enligt
denna lag, får han eller hon trots de nya bestämmelserna i nödvändig
och sedvanlig utsträckning fortsätta den planerade verksamheten, dock
längst till fem år efter ikraftträdandet. Sådan rätt har under motsvarande
förutsättningar även den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att
utnyttja växtsorten.
8. Om ansökan om registrering avser en växtsort på vilken äldre
bestämmelser inte var tillämpliga och ansökan görs inom ett år efter
denna lags ikraftträdande, skall tidsfristen i 3 kap. 2 § 1 vara fyra år i
stället för ett år.
9. I fråga om beslut av Växtsortnämnden som har meddelats före
ikraftträdandet skall äldre bestämmelser om överklagande tillämpas.
136
Prop. 1996/97:128
Punkt 1
Som anförts i avsnitt 9 skall det ankomma på regeringen att besluta om
ikraftträdandet.
Punkt 2
Här anges huvudregeln om att den nya lagen blir tillämplig även på
växtsorter som har registrerats eller sökts registrerade före
ikraftträdandet. Detta överensstämmer med den inom immaterialrätten
allmänna principen om nya lagars tillämplighet på äldre rättigheter
vilken redogjorts för i avsnitt 9.
Utgångspunkten är alltså att den nya lagen är tillämplig också i fall
där växtförädlarrätt har sökts eller förvärvats före ikraftträdandet. I de
följande punkterna frångås huvudregeln i vissa avseenden.
Punkt 3
Enligt punkt 3 skall vissa ansökningar som har gjorts men inte slutligt
behandlats före ikraftträdandet inte följa huvudregeln i punkt 2 utan
även fortsättningsvis behandlas enligt äldre bestämmelser. Det är fallet
när förfarandet har hunnit så långt att ansökan kungjorts före
ikraftträdandet.
Punkt 4
Bestämmelsen skyddar tredje mans intressen vad gäller förfoganden
som gjorts innan de nya reglerna träder i kraft. De nya föreskrifterna
tillämpas inte på åtgärder som har vidtagits före ikraftträdandet. Ett
förfogande som inte krävde samtycke av innehavaren av en
växtförädlarrätt före ikraftträdandet kan inte angripas med stöd av de
nya reglerna. Inte heller tillämpas de nya reglerna på rättigheter som
har förvärvats före ikraftträdandet. Det innebär att de nya föreskrifterna
inte griper in i rådande avtalsförhållanden.
Lagrådet har här föreslagit en annan lydelse (se bilaga 6). Den av
regeringen valda formuleringen överensstämmer emellertid med vad
som använts i ett flertal lagstiftningsärenden på immaterialrättens
område under senare år (se senast prop. 1994/95:151). Det finns enligt
regeringens mening inte skäl att här använda en annan formulering.
Punkt 5
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Av hänsyn till tredje mans intressen föreskrivs här att om ensamrätten
är konsumerad enligt äldre bestämmelser, den inte på nytt skall kunna
göras gällande med stöd av undantagsbestämmelsen i 2 kap. 4 § andra
stycket.
Punkt 6
Bestämmelsen skyddar intresset hos innehavaren av växtförädlarrätten
av att inte de ändrade villkoren för förvärv av växtförädlarrätt skall
utgöra grund för hävning av en registrering för vilken de lagliga
förutsättningarna var uppfyllda när beslutet fattades.
137
I denna punkt föreskrivs därför att frågan om hävande skall prövas prOp 1996/97-128
enligt äldre bestämmelser, om registreringen har skett enligt dessa
bestämmelser.
Punkt 7
Den som har börjat att utnyttja en växtsort genom åtgärder som
tidigare har fått utföras utan samtycke av den som innehar
växtförädlarrätten får avsluta verksamheten utan hinder av att
ensamrätten och skyddsomfånget utökas. Den som innehar
växtförädlarrätten kan alltså inte åberopa denna gentemot den som t.ex.
har påbörjat odling av en väsentligen avledd växtsort, utan denne har
rätt att fullfölja den planerade odlingen. Avgörande är således vad han
eller hon har planerat. Den fortsatta verksamheten får dock inte gå
längre än vad som är nödvändigt och sedvanligt.
Övergångsbestämmelserna ger inte heller rätt att under några
omständigheter fortsätta med verksamheten mer än fem år från
ikraftträdandet.
Samma rätt att avsluta en planerad verksamhet har den som före
ikraftträdandet har vidtagit väsentliga åtgärder för utnyttjande av en
växtsort. Ett exempel på en sådan situation är att någon ingått avtal om
import av frukt, som enligt 2 kap. 2 § andra stycket skall omfattas av
ensamrätten.
Det bör framhållas att denna punkt bara gäller situationer där
samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten fordras enligt den nya
lagstiftningen. Detta innebär att övergångsbestämmelsen inte blir
tillämplig på utnyttjande som sker med stöd av jordbruksundantaget i 2
kap. 5 § och den ersättningsskyldighet som är förenad med sådant
utnyttjande. I de fallen får ju utnyttjande av en växtsort ske utan
samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten.
Lagrådet har beträffande denna bestämmelse föreslagit att uttrycket
"nödvändig och sedvanlig utsträckning" ändras till "skälig
utsträckning". Det förstnämnda uttrycket har emellertid tidigare använts
inom immaterialrätten (se prop. 1994/95:151) och det saknas enligt
regeringens mening skäl att här använda en annan formulering.
Punkt 8
Bestämmelsen grundar sig på artikel 6 (2) i 1991 års lydelse av växt-
förädlarrättskonventionen. Av skäl som har redovisats i avsnitt 7.5
tillåts övergångsvis ett avsteg från nyhetskravet, när det gäller sorter
som inte kunnat skyddas enligt 1971 års växtförädlarrättslag. Det gäller
alltså sorter av släkten och arter som inte finns med i bilagan till 1971
års lag. I de fallen utsträcks den period under vilken sorten får utnyttjas
utan att nyhetskravet skall anses brista (nyhetsfristen) till fyra år.
Övergångsbestämmelsen gäller i ett år från lagens ikraftträdande.
Punkt 9
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
138
1 §
Patentbesvärsrätten prövar som förvaltningsdomstol överklagande av
beslut av Patent- och registreringsverket enligt vad som föreskrivs i
patentlagen (1967:837) eller mea stöd därav utfärdade bestämmelser
samt i mönsterskyddslagen (1970:485), varumärkeslagen (1960:644),
namnlagen (1982:670) och lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.
Vidare prövar Patentbesvärsrätten överklagande av beslut av Statens
växtsortnämnd enligt vad som föreskrivs i växtförädlarrättslagen
(1997:00).
Genom bestämmelsen tillförs mål enligt växtförädlarrättslagen till
Patentbesvärsrättens kompetensområde, vilket är en följd av att
Patentbesvärsrätten enligt 10 kap. 6 § växtförädlarrättslagen blir andra
instans i dessa mål.
4 §
Patentbesvärsrätten är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får inte
i annat fall än som sägs i 5 § sitta i rätten.
I patentmål som inte gäller pantsättning av patent eller
patentansökningar samt i mål om växtförädlarrätt skall minst två
tekniskt kunniga ledamöter ingå i rätten och skall en ledamot vara
lagfaren, om inte rätten finner att medverkan av lagfaren ledamot är
obehövlig. I mål om pantsättning av patent eller patentansökningar skall
minst två lagfarna ledamöter inga i rätten. I mål om mönster,
varumärken, namn eller utgivningsbevis för periodisk skrift skall minst
två lagfarna ledamöter ingå i rätten.
En åtgärd som avser ett måls beredande får i den omfattning
domstolen bestämmer vidtas av en ledamot i domstolen eller av någon
annan tjänsteman hos denna.
I denna bestämmelse regleras Patentbesvärsrättens sammansättning i
olika måltyper. Mål enligt växtförädlarrättslagen kan många gånger
ställa stora krav på teknisk sakkunskap med inriktning på biologi och
genetik. I likhet med vad som gäller för patentmål skall därför som
regel minst två tekniskt kunniga ledamöter ingå i rätten.
I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.
17 §
I fråga om överklagande av ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten
finns bestämmelser i patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen
(1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1982:6/0), lagen
(1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden samt i växtförädlarrättslagen
(1997:00).
Ett beslut av Patentbesvärsrätten, som inte är slutligt, får överklagas
endast i samband med överklagande av beslut i själva målet. Ett beslut
får dock överklagas särskilt när rätten har
1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning
om att hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iaktta föreläggande
eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom
försummelse eller tredska,
4. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet,
5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 4 i fråga som gäller allmän
rättshjälp.
Prop. 1996/97:128
139
Sådant särskilt överklagande som avses i andra stycket får göras av prop 1996/97-128
den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot. F
Beslutet överklagas till Regeringsrätten. Därvid tillämpas bestämmel-
serna i 7 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) och i 35-37 §§ samma
lag om överklagande av kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens
beslut skall innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för pröv-
ning av överklagande till Regeringsrätten och om de grunder på vilka
sådant tillstånd meddelas.
I paragrafens första stycke hänvisas till bl.a. växtförädlarrättslagen när
det gäller regler om överklagande av Patentbesvärsrättens slutliga
beslut. Bestämmelserna i fråga återfinns i 10 kap. 6 §
växtförädlarrättslagen.
I andra och tredje stycket, där inga sakliga ändringar görs, regleras
förfarandet vid överklagande av beslut som inte är slutliga.
140
International Convention for the Protection of New
Varieties of Plants of December 2, 1961, as Revised at Geneva on
November 10, 1972, on October 23, 1978, and on March 19, 1991
List of Artides
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
|
Chapter I: |
Definitions |
|
Article 1: |
Definitions |
|
Chapter II: |
General Obligations of the Contracting Parties |
|
Artide 2: |
Basic Obligation of the Contracting Parties |
|
Artide 3: |
Genera and Species to be Protected |
|
Artide 4: |
National Treatment |
Chapater Hl: Conditions for the Grant of the Breeder’s Right
|
Artide 5: |
Conditions of Protection |
|
Artide 6: |
Novelty |
|
Artide 7: |
Distinctness |
|
Artide 8: |
Uniformi ty |
|
Artide 9: |
Stability |
Chapter IV: Application for the Grant of the Breeder’s Right
|
Artide 10: |
Filing of Applications |
|
Artide 11: |
Right of Priority |
|
Artide 12: |
Examination of the Application |
|
Artide 13: |
Provisional Protection |
141
|
Internationell konvention för skydd av växtförädlingsprodukter |
Prop. 1996/97:128 Bilaga 1 |
Förteckning över artiklar
Artikel 1: Definitioner
Artikel 2: De fördragsslutande parternas grundläggande
skyldighet
Artikel 3: Växtsläkten och växtarter som skall skyddas
Artikel 4: Nationell behandling
Artikel 5: Villkor för skydd
Artikel 6: Nyhet
Artikel 7: Särskiljbarhet
Artikel 8: Enhetlighet
Artikel 9: Stabilitet
Artikel 10: Ingivande av ansökan
Artikel 11: Prioritetsrätten
Artikel 12: Prövning av ansökan
Artikel 13: Provisoriskt skydd
142
Chapter V:The Rights of the Breeder
|
Artide 14: |
Scope of the Breeder’s Right |
|
Artide 15: |
Exceptions to the Breeder’s Right |
|
Artide 16: |
Exhaustion of the Breeder’s Right |
|
Artide 17: |
Restrictions on the Exercise of the Breeder’s Right |
|
Artide 18: |
Measures Regulating Commerce |
|
Artide 19: |
Duration of the Breeder’s Right |
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
Article 20: Variety Denomination
Artide 21: Nullity of the Breeder’s Right
Artide 22: Cancellation of the Breeder’s Right
Chapter VIII: The Union
|
Artide 23: |
Members |
|
Artide 24: |
Legal Status and Seat |
|
Artide 25: |
Organs |
|
Artide 26: |
The Council |
|
Artide 27: |
The Office of the Union |
|
Artide 28: |
Languages |
|
Artide 29: |
Finances |
Artide 30: Implementation of the Convention
Artide 31: Relations Between Contracting Parties and States Bound
by Earlier Acts
143
Artikel 14:
Artikel 15:
Artikel 16:
Förädlarrättens omfattning
Undantag från förädlarrätten
Konsumtion av förädlarrätten
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
Artikel 17:
Artikel 18:
Artikel 19:
Begränsningar av utövandet av förädlarrätten
Åtgärder för reglering av handel
Förädlarrättens varaktighet
Artikel 20: Sortbenämning
Artikel 21: Ogiltigförklarande av förädlarrätten
Artikel 22: Upphävande av förädlarrätten
Artikel 23: Medlemmar
Artikel 24: Rättslig ställning och säte
Artikel 25: Organ
Artikel 26: Rådet
Artikel 27: Unionens byrå
Artikel 28: Språk
Artikel 29: Finanser
Artikel 30: Införlivande av konventionen
Artikel 31: Förhållandet mellan fördragsslutande parter och stater
bundna av tidigare akter
144
Article 32: Special Agreements
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
Artide 33: Signature
Artide 34: Ratification, Acceptance or Approval; Accession
Artide 35: Reservations
Artide 36: Communications Conceming Legislation and the
Genera and Species Protected; Information to be Published
|
Artide 37: |
Entry into Force; Closing of Earlier Acts |
|
Artide 38: |
Revision of the Convention |
|
Artide 39: |
Denunciation |
|
Artide 40: |
Preservation of Existing Rights |
|
Artide 41: |
Original and Official Texts of the Convention |
|
Artide 42: |
Depositary Functions |
145
10 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 128
Artikel 32: Särskilda överenskommelser
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
Artikel 33: Undertecknande
Artikel 34: Ratifikation, antagande eller godkännande; anslut-
ning
Artikel 35: Förbehåll
Artikel 36: Meddelanden rörande lagstiftning och de växt släkten
och växtarter som skyddas; upplysningar som skall publiceras
Artikel 37: Ikraftträdande; stängning av tidigare akter
Artikel 38: Revidering av konventionen
Artikel 39: Uppsägning
Artikel 40: Upprätthållande av äldre rättigheter
Artikel 41: Konventionens ursprungliga och officiella texter
Artikel 42: Depositariens uppgifter
146
Artide 1
For the purposes of this Act:
(i) "this Convention" means the present (1991) Act of the
International Convention for the Protection of New Varieties of Plants;
(ii) "Act of 1961/1972" means the International Convention for the
Protection of New Varieties of Plants of December 2, 1961, as
amended by the Additional Act of November 10, 1972;
(iii) "Act of 1978" means the Act of October 23, 1978, of the
International Convention for the Protection of New Varieties of Plants;
(iv) "breeder" means
- the person who bred, or discovered and developed, a variety,
- the person who is the employer of the aforementioned person or
who has commissioned the latter’s work, where the laws of the
relevant Contracting party so provide, or
- the successor in title of the first or second aforementioned person,
as the case may be;
(v) "breeder’s right" means the right of the breeder provided for in
this Convention;
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
147
Artikel 1
I denna akt avses med
i) denna konvention, föreliggande (1991 års) akt av den inter-
nationella konventionen för skydd av växtförädlingsprodukter;
ii) 1961/1972 års akt, den internationella konventionen för skydd av
växtförädlingsprodukter av den 2 december 1961, i dess lydelse enligt
tilläggsakten av den 10 november 1972;
iii) 1978 års akt, akten av den 23 oktober 1978 av den internationella
konventionen för skydd av växtförädlingsprodukter;
iv) förädlaren,
— den person som förädlade, eller upptäckte och utvecklade en sort,
— den person som är arbetsgivare till den personen eller som har
beställt dennes arbete, om detta föreskrivs i den relevanta
fördragsslutande partens lagstiftning, eller
— den person till vilken rätten har övergått från den person som
avses i första respektive andra strecksatsen;
v) förädlarrätt, den rätt för förädlaren som föreskrivs i denna
konvention;
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
148
(vi) "variety" means a plant grouping within a single botanical taxon
of the lowest known rank, which grouping, irrespective of whether the
conditions for the grant of a breeder’s right are fully met, can be
- defined by the expression of the characteristics resulting from a
given genotype or combination of genotypes,
- distinguished from any other plant grouping by the expression of at
least one of the said characteristics and
- considered as a *unit with regard to its suitability for being
propagated unchanged;
(vii) "Contracting Party" means a State or an intergovemmental
organization party to this Convention;
(viii) "territory", in relation to a Contracting Party, means, where
the Contracting Party is a State, the territory of that State and, where
the Contracting Party is an intergovemmental organization, the territory
in which the constituting treaty of that intergovemmental organization
applies;
(ix) "autority" means the autority referred to in Artide 30(1 )(ii);
(x) "Union" means the Union for the Protection of New Varieties of
Plants founded by the Act of 1961 and further mentioned in the Act of
1972, the Act of 1978 and in this Convention;
(xi) "member of the Union" means a State party to the Act of
1961/1972 or the Act of 1978, or a Contracting Party.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
149
vi) sort, en grupp av växter inom ett enskilt botaniskt taxon av lägst
kända nivå som, oavsett om alla villkor för beviljande av förädlarrätt är
uppfyllda, kan
— definieras genom uttrycken av de kännetecken som är ett resultat av
en bestämd genotyp eller kombination av genotyper,
— särskiljas från alla andra växtgrupper genom uttrycken av minst ett
av dessa kännetecken, och
— betraktas som en enhet beträffande dess lämplighet att förökas
oförändrad;
vii) fördragsslutande part, en stat eller en mellanstatlig oiganisation
som är part i denna konvention;
viii) territorium, i samband med en fördragsslutande part och när den
fördragsslutande parten är en stat, denna stats territorium, eller när den
fördragsslutande parten är en mellanstatlig organisation, det territorium
som omfattas av fördraget om upprättande av organisationen;
ix) myndighet, den myndighet som avses i artikel 30 1 ii;
x) union, den union för skydd av växtförädlingsprodukter som upprättas
genom 1961 års akt och vidare omnämns i 1972 års akt, 1978 års akt
samt i denna konvention;
xi) unionsmedlem, en stat som är part i 1961/1972 års akt eller 1978 års
akt eller en fördragsslutande part.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
150
Each Contracting Party shall grant and protect breeder’s rights.
(1) [States already members of the Union] Each Contracting Party
which is bound by the Act of 1961/1972 or the Act of 1978 shall apply
the provisions of this Convention,
(1) at the date on which it becomes bound by this Convention, to all
plant genera and species to which it applies, on the said date, the
provisions of the Act of 1961/1972 or the Act of 1978 and,
(ii) at the latest by the expiration of a period of five years after the
said date, to all plant genera and species.
(2) [New members of the Union] Each Contracting Party which is not
bound by the Act of 1961/1972 or the Act of 1978 shall apply the
provisions of this Convention,
(i) at the date on which it becomes bound by this Convention, to at
least 15 plant genera or species and,
(ii) at the latest by the expiration of a period of 10 years from the
said date, to all plant genera and species.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
151
Artikel 2
Varje fördragsslutande part skall bevilja och skydda förädlarrätten.
Artikel 3
i) [Stater som redan är unionsmedlemmar] Varje fördragsslutande
part som är bunden av 1961/1972 års akt eller 1978 års akt skall
tillämpa bestämmelserna i denna konvention
i) på alla växtsläkten och växtarter som omfattas av konventionen
från den dag den blir bunden av denna, och från samma dag även
bestämmelserna i 1961/1972 års akt eller 1978 års akt, och
ii) på samtliga växtsläkten och växtarter senast vid utgången av en
period av fem år efter denna dag.
2. [/Vya unionsmedlemmar] Varje fördragsslutande part som inte är
bunden av 1961/1972 års akt eller 1978 års akt skall tillämpa
bestämmelserna i denna konvention
i) på minst 15 växtsläkten eller växtarter från den dag den blir
bunden av denna konvention, och
ii) på samtliga växtsläkten och växtarter senast vid utgången av en
period av tio år efter denna dag.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
152
Artide 4
(1) [Treatment] Without prejudice to the rights specified in this
Convention, nationals of a Contracting Party as well as natural persons
resident and legal entities having their registered offices within the
terrritory of a Contracting Party shall, insofar as the grant and
protection of breeders’ rights are concemed, enjoy within the territory
of each other Contracting Party the same treatment as is accorded or
may hereafter be accorded by the laws of each such other Contrating
Party to its own nationals, provided that the said nationals, natural
persons or legal entities comply with the conditions and formalities
imposed on the nationals of the said other Contracting Party.
(2) ["Nationals"] For the purposes of the preceding paragraph,
"nationals" means, where the Contracting Party is a State, the nationals
of that State and, where the Contracting Party is an intergovemmental
organization, the nationals of the States which are members of that
organization.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
153
Artikel 4
1. [Behandling] Utan att det påverkar tillämpningen av de rättigheter
som anges i denna konvention skall medborgare i en fördragsslutande
part och fysiska eller juridiska personer, som har sitt hemvist eller säte
inom en fördragsslutande parts territorium, i fråga om beviljande och
skydd av förädlarrätten inom varje annan fördragsslutande parts
territorium, åtnjuta samma behandling som denna fördragsslutande parts
lagar ger eller i framtiden kommer att ge sina egna medborgare, under
förutsättning att dessa medborgare, fysiska eller juridiska personer
uppfyller de villkor och formaliteter som föreskrivs för denna andra
fördragsslutande parts egna medborgare.
2. [ "Medborgare"] Vid tillämpningen av föregående punkt avses med
"medborgare", när den fördragsslutande parten är en stat, denna stats
medborgare och, när den fördragsslutande parten är en mellanstatlig
organisation, medborgare i de stater som är medlemmar i denna
organisation.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
154
(1) [Criteria to be satisfied] The breeder’s right shall be granted
where the variety is
(i) new,
(ii) distinct,
(iii) uniform and
(iv) stable.
(2) [Other conditions] The grant of the breeder’s right shall not be
subject to any further or different conditions, provided that the variety
is designated by a denomination in accordance with the provisions of
Artide 20, that the applicant complies with the formalities provided for
by the law of the Contracting Party with whose authority the application
has been filed and that he pays the required fees.
(1) [Criteria] The variety shall be deemed to be new if, at the date of
filing of the application for a breeder’s right, propagating or harvested
material of the variety has not been sold or otherwise disposed of to
others, by or with the consent of the breeder, for purposes of
exploitation of the variety
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
155
1. [Kriterier som skall uppfyllas} Förädlarrätt skall beviljas om sorten
är
i) ny,
ii) särskiljbar,
iii) enhetlig, och
iv) stabil.
2. [Övriga villkor} Beviljandet av förädlarrätt skall inte underställas
ytterligare eller andra villkor, under förutsättning att sorten betecknas
med en benämning i enlighet med bestämmelserna i artikel 20, att
sökanden uppfyller de formaliteter som föreskrivs i den
fördragsslutande partens lagstiftning hos vars myndighet ansökan har
getts in, samt att han betalar de avgifter som krävs.
1. [Kriterier} Sorten skall anses vara ny om förökningsmaterial eller
skördat material av sorten den dag då ansökan om förädlarrätt getts in
inte har sålts eller på annat sätt tillhandahållits till andra av förädlaren
eller med dennes samtycke för utnyttjande av sorten
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
156
(1) in the territory of the Contracting Party in which the application
has been filed earlier than one year before that date and
(ii) in a territory other than that of the Contracting Party in which the
application has been filed earlier than four years or, in the case of trees
or of vines, earlier than six years before the said date.
(2) [\brieties of recent creation] Where a Contracting Party applies
this Convention to a plant genus or species to which it did not
previously apply this Convention or an earlier Act, it may consider a
variety of recent creation existing at the date of such extension of
protection to satisfy the condition of novelty defined in paragraph (1)
even where the sale or disposal to others described in that paragraph
took place earlier than the time limits defined in that paragraph.
(3) {'Territory" in certain cases] For the purposes of paragraph (1),
all the Contracting Parties which are member States of one and the
same intergovemmental organization may act jointly, where the
regulations of that organization so require, to assimilate acts done on
the territories of the States members of that organization to acts done on
their own territories and, should they do so, shall notify the Secretary-
General accordingly.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
157
i) mer än ett år före denna dag inom den fördragsslutande parts
territorium där ansökan getts in,
ii) mer än fyra eller, beträffande träd eller vinstockar, mer än sex år
före denna dag inom ett annat territorium än den fördragsslutande parts
territorium där ansökan getts in.
2. [Sorter som nyligen framställts] Om en fördragsslutande part
tillämpar denna konvention på ett växtsläkte eller en växtart på vilken
den tidigare inte tillämpade denna konvention eller en äldre akt, får den
bedöma att en sort som nyligen framställts, som existerar vid tidpunkten
för denna utvidgning av skyddet, uppfyller de krav på nyhet som anges
i punkt 1 även om sådan försäljning eller tillhandahållande till andra
som beskrivs i den punkten har ägt rum före de tidsgränser som anges.
3. ["Territorium" i vissa fall] Vid tillämpningen av punkt 1 får alla
de fördragsslutande parter som är medlemmar i en och samma
mellanstatligaorganisation handla gemensamt, där organisationens
förordningar kräver detta, för att likställa handlingar som har utförts på
denna organisations medlemsstaters territorium med handlingar som har
utförts på deras egna territorier och skall, om så sker, underrätta
generalsekreteraren.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
158
Article 7
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
Distinctness
The variety shall be deemed to be distinct if it is ciearly distinguishable
from any other variety whose existence is a matter of common
knowledge at the time of the filing of the application. In particular, the
filing of an application for the granting of a breeder’s right or for the
entering of another variety in an official register of varieties, in any
country, shall be deemed to render that other variety a matter of
common knowledge from the date of the application, provided that the
application leads to the granting of a breeder’s right or to the entering
of the said other variety in the official register of varieties, as the case
may be.
Article 8
The variety shall be deemed to be uniform if, subject to the variation
that may be expected from the particular features of its propagation, it
is sufficiently uniform in its relevant characteristics.
Article 9
The variety shall be deemed to be stable if its relevant characteristics
remain unchanged after repeated propagation or, in the case of a
particular cycle of propagation, at the end of each such cycle.
159
Artikel 7
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
Sorten skall anses vara särskiljbar om den tydligt skiljer sig från varje
annan sort vars existens är allmänt känd vid tidpunkten för ingivandet
av ansökan. I detta avseende gäller att ingivande av en ansökan om
beviljande av förädlarrätt eller om införande av en sort i en officiell
sortlista i något land, skall anses göra sorten allmänt känd från och med
ansökningsdagen, under förutsättning att ansökan leder till att
förädlarrätt beviljas eller till att sorten införs i den officiella sortlistan.
Artikel 8
Sorten skall anses vara enhetlig, om den, bortsett från den variation
som kan förväntas till följd av särskilda förhållanden vid dess
förökning, är tillräckligt enhetlig beträffande dess relevanta
kännetecken.
Artikel 9
Sorten skall anses vara stabil, om dess relevanta kännetecken förblir
oförändrade efter upprepad förökning eller, i fråga om en särskild
förökningscykel, vid slutet av varje sådan cykel.
160
Article 10
(1) [Place of first application] The breeder may choose the
Contracting Party with whose authority he wishes to file his first
application for a breeder’s right.
(2) [Time of subsequent applications] The breeder may apply to the
authorities of other Contracting Parties for the grant of breeders’ rights
by the authority of the Contracting Party with which the first
application was filed.
(3) [Independence of protection] No Contracting Party shall refuse to
grant a breeder’s right or limit its duration on the ground that protection
for the same variety has not been applied for, has been refused or has
expired in any other State or intergovemmental organization.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
161
11 Riksdagen 1996/97. 1 sand. Nr 128
ANSÖKAN OM FÖRÄDLARRÄTT
Artikel 10
1. [Plats för den första ansökan] Förädlaren får välja den
fördragsslutande part till vars myndighet han önskar lämna in sin första
ansökan om förädlarrätt.
2. [Tidpunkt för efterföljande ansökningar] Förädlaren får ansöka om
beviljande av förädlarrätt hos andra fördragsslutande parters
myndigheter utan att avvakta att förädlarrätt beviljas av myndigheten i
den fördragsslutande part där den första ansökan lämnades in.
3. [Oberoende skydd] Ingen fördragsslutande part får vägra att
bevilja förädlarrätt eller begränsa dess varaktighet på grund av att skydd
för samma sort inte har sökts, har vägrats eller har upphört att gälla i
en annan stat eller inom en mellanstatlig organisation.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
162
Article 11
(1) [The right; its period] Any breeder who has duly filed an
application for the protection of a variety in one of the Contracting
Parties (the "first application") shall, for the purpose of filing an
application for the grant of a breeder’s right for the same variety with
the authority of any other Contracting Party (the "subsequent
application"), enjoy a right of priority for a period of 12 months. This
period shall be computed from the date of filing of the first application.
The day of filing shall not be included in the latter period.
(2) [Claiming the right] In order to benefit from the right of priority,
the breeder shall, in the subsequent application, claim the priority of the
first application. The authority with which the subsequent application
has been filed may require the breeder to fumish, within a period of not
less than three months from the filing date of the subsequent
application, a copy of the documents which constitute the first
application, certified to be a true copy by the authority with which that
application was filed, and samples or other evidence that the variety
which is the subject matter of both applications is the same.
(3) [Documents and material] The breeder shall be allowed a period
of two years after the expiration of the period of priority or, where the
first application is rejected or withdrawn, an appropriate time after such
rejection or withdrawal, in which to fumish, to the authority of the
Contracting Party with which he has filed the subsequent application,
any necessary information, document or material required for the
purpose of the examination under Article 12, as required by the laws of
that Contracting Party.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
163
Artikel 11
1. {Rätten; dess tidsfrist} En förädlare som i behörig ordning har gett
in en ansökan om skydd av en sort till en av de fördragsslutande
parterna ("första ansökan") skall ha rätt till prioritet under en tid av 12
månader för att ge in ansökan om förädlarrätt för samma sort till
myndigheten i varje annan fördragsslutande part (den "efterföljande
ansökan"). Denna frist skall räknas från den dag då den första ansökan
lämnades in. Ansökningsdagen skall inte räknas in i fristen.
2. [Yrkande av rätten} För att få åtnjuta rätten till prioritet skall
förädlaren i den efterföljande ansökan yrka prioritet från den första
ansökan. Den myndighet tillvilken den efterföljande ansökan har ingetts
får kräva att förädlaren, inom en period på minst tre månader från och
med den dag då den efterföljande ansökan lämnades in, skall inkomma
med en kopia av de handlingar som tillhör den första ansökan, bestyrkt
av den myndighet till vilken ansökan gavs in, samt prover eller andra
bevis för att samma sort avses med båda ansökningarna.
3. [Handlingar och material} Förädlaren skall ha en frist på två år
efter utgången av prioritetstiden eller, om den första ansökan avslås
eller återkallas, en skälig tid efter ett sådant avslag eller en sådan
återkallelse av ansökan, för att tillhandahålla den myndighet i den
fördragsslutande parten till vilken han har lämnat in den efterföljande
ansökan alla nödvändiga uppgifter och handlingar eller material som
krävs för den prövning som avses i artikel 12 och enligt den
fördragsslutande partens lagstiftning.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
164
(4) [Events occurring during the period] Events occurring within the
period provided for in paragraph (1), such as the filing of another
application or the publication or use of the variety that is the subject of
the first application, shall not constitute a ground for rejecting the
subsequent application. Such events shall also not give rise to any third-
party right.
Article 12
Any decision to grant a breeder’s right shall require an examination for
compliance with the conditions under Artides 5 to 9. In the course of
the examination, the authority may grow the variety or carry out other
necessary tests, cause the growing of the variety or the carrying out of
other necessary tests, or take into account the results of growing tests or
other trials which have alrerady been carried out. For the purposes of
examination, the authority may require the breeder to fumish all the
necessary information, documents or material.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
165
4. [Händelser som inträffar under fristen] Händelser som inträffar Prop. 1996/97:128
under den frist som fastställs i punkt 1, t.ex. ingivande av en annan Bilaga 1
ansökan eller offentliggörande eller användning av den sort som är
föremål för den första ansökan skall inte utgöra skäl för avslag av den
efterföljande ansökan. Sådana händelser får inte heller ge upphov till
någon rätt för tredje man.
Artikel 12
Varje beslut om beviljande av förädlarrätt skall föregås av en prövning
av om villkoren i artikel 5 - 9 är uppfyllda. Under prövningens gång
får myndigheten odla sorten eller utföra andra nödvändiga
undersökningar, låta odla sorten eller utföra andra nödvändiga
undersökningar eller ta hänsyn till resultaten av provodlingar eller andra
försök som redan har utförts. För prövningen får myndigheten kräva att
förädlaren skall tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter, handlingar
eller material.
166
Each Contracting Party shall provide measures designed to safeguard
the interests of the breeder during the period between the filing or the
publication of the appliction for the grant of a breeder’s right and the
grant of that right. Such measures shall have the effect that the holder
of a breeder’s right shall at least be entitled to equitable remuneration
from any person who, during the said period, has carried out acts
which, once the right is granted, require the breeder’s authorization as
provided in Article 14. A Contracting Party may provide that the said
measures shall only take effect in relation to persons whom the breeder
has notified of the filing of the application.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
(1) [Acts in respect of the propagating material] (a) Subject to
Artides 15 and 16, the following acts in respect of the propagating
material of the protected variety shall require the authorization of the
breeder:
167
Varje fördragsslutande part skall vidta åtgärder avsedda att skydda
förädlarens intressen under tiden från det att ansökan om förädlarrätt
ges in fram till dess att denna rätt beviljas. Dessa åtgärder skall ha den
verkan att innehavaren av en förädlarrätt skall ha rätt till minst skälig
ersättning från var och en som under denna tid vidtar åtgärder som, när
rätten väl har beviljats, kräver förädlarens tillstånd såsom föreskrivs i
artikel 14. En fördragsslutande part får föreskriva att åtgärderna i fråga
endast skall gälla personer som förädlaren har underrättat om ingivandet
av ansökan.
1. [Åtgärder som avser förökningsmaterialet] a) Om inte annat följer
av artiklarna 15 och 16 skall följande åtgärder som avser
förökningsmaterial av den skyddade sorten kräva förädlarens tillstånd:
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
168
(1) production or reproduction (multiplication), Prop. 1996/97 128
(ii) conditioning for the purpose of propagation, Bilaga 1
(iii) offering for sale,
(iv) selling or other marketing,
(v) exporting,
(vi) importing,
(vii) stocking for any of the purposes mentioned in (i) to
(vi), above.
(b) The breeder may make his authorization subject to conditions and
limitations.
(2) [Acts in respect of the harvested material] Subject to Artides 15
and 16, the acts referred to in items (i) to (vii) of paragraph (l)(aj in
respect of harvested material, including entire plants and parts of plants,
obtained through the unauthorized use of propagating material of the
protected variety shall require the authorization of the breeder, unless
the breeder has had reasonable opportunity to exercise his right in
relation to the said propagating material.
(3) [Acts in respect of certain products] Each Contracting Party may
provide that, subject to Artides 15 and 16, the acts referred to in items
(i) to (vii) of paragraph (l)(a) in respect of products made directly from
harvested material of the protected variety falling within the provisions
of paragraph (2) through the unauthorized use of the said harvested
material shall require the authorization of the breeder, unless the
breeder has had reasonable opportunity to exercise his right in relation
to the said harvested material.
169
i) Produktion eller reproduktion (förökning).
ii) Behandling med avseende på förökning.
iii) Utbjudande till försäljning.
iv) Försäljning eller annan form av saluföring.
v) Export.
vi) Import.
vii) Lagring i syfte att utföra de åtgärder som avses i i - vi.
b) Förädlaren kan göra sitt tillstånd beroende av villkor och
begränsningar.
2. [Åtgärder som avser skördat material] Om inte annat följer av
artiklarna 15 och 16 skall de åtgärder under punkt 1 a i - vii som avser
skördat material, inklusive hela växter och delar av växter, som erhållits
genom användning av förökningsmaterial av den skyddade sorten utan
tillstånd kräva förädlarens tillstånd, om inte förädlaren har haft en
rimlig möjlighet att utöva sin rätt med avseende på
förökningsmaterialet.
3. [Åtgärder som avser vissa produkter] Varje fördragsslutande part
får, om inte annat följer av artiklarna 15 och 16, föreskriva att de
åtgärder under punkt 1 a i - vii som avser produkter som framställs
direkt från skördat material av en skyddad sort som omfattas av
bestämmelserna i punkt 2 genom användning av det skördade materialet
utan tillstånd, skall kräva förädlarens tillstånd, om förädlaren inte har
haft en rimlig möjlighet att utöva sin rätt med avseende på det skördade
materialet.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
170
(4) {Possible additional acts] Each Contraction Party may provide prOp 1996/97 128
that, subject to Artides 15 and 16, acts other than those referred to in Bilaga 1
items (i) to (vii) of paragraph (l)(a) shall also require the authorization
of the breeder.
(5) [Essentially derived and certain other varieties] (a) The
provisions of paragraphs (1) to (4) shall also apply in relation to
(i) varieties which are essentially derived from the protected variety,
where the protected variety is not itself an essentially derived variety,
(ii) varieties which are not clearly distinguishable in accordance with
Article 7 from the proteted variety and
(iii) varieties whose production requires the repeated use of the
protected variety.
(b) For the purposes of subparagraph (a) (i), a variety shall be
deemed to be essentially derived from another variety ("the initial
variety") when
(i) it is predominantly derived from the initial variety, or from a
variety that is itself predominantly derived from the initial variety,
while retaining the expresseion of the essential characteristics that result
from the genotype or combination of genotypes of the initial variety,
(ii) it is clearly distingushable from the initial variety and
(iii) except for the differences which result from the act of
derivation, it conforms to the initial variety in the expression of the
essential characteristics that result from the genotype or combination of
genotypes of the initial variety.
(c) Essentially derived varieties may be obtained for example by the
selection of a natural or induced mutant, or of a somaclonal variant, the
selection of a variant individual from plants of the initial variety,
backcrossing, or transformation by genetic engineering.
171
4. [Möjliga ytterligare åtgärder] Varje fördragsslutande part får prop 1996/97:128
föreskriva, om inte annat följer av artiklarna 15 och 16, att andra Bilaga 1
åtgärder än dem som avses i punkt 1 a i - vii också skall kräva
förädlarens tillstånd.
5 .[Väsentligen avledda sorter och vissa andra sorter] a) Be-
stämmelserna i punkt 1-4 skall även tillämpas med avseende på
i) sorter som är väsentligen avledda från den skyddade sorten, om
inte denna sort i sig också är en väsentligen avledd sort,
ii) sorter som inte är tydligt särskiljbara i förhållande till den
skyddade sorten i enlighet med artikel 7,
iii) sorter vilkas framställning kräver upprepad användning av den
skyddade sorten.
b) Vid tillämpningen av a i skall en sort anses vara väsentligen
avledd från en annan sort, i det följande kallad "den ursprungliga
sorten", när
i) den är väsentligen avledd från den ursprungliga sorten eller från en
sort som också är väsentligen avledd från den ursprungliga sorten,
samtidigt som den bibehåller uttrycken av de väsentliga kännetecken
som är ett resultat av den ursprungliga sortens genotyp eller
kombination av genotyper,
ii) den är tydligt särskiljbar i förhållande till den ursprungliga sorten,
och
iii) den, bortsett från skillnader som beror på avledningsprocessen,
överensstämmer med den ursprungliga sorten beträffande uttryck av de
väsentliga kännetecken som är ett resultat av den ursprungliga sortens
genotyp eller kombination av genotyper.
c) Väsentligen avledda sorter kan erhållas t.ex. genom urval av en
naturlig eller framkallad mutant, eller av en somaklonal variant, urval
av en avvikande individ från växter av den ursprungliga sorten,
återkorsning, eller förändring med användning av genteknik.
172
Article 15
(1) [Compulsory exceptions] The breeder’s right shall not extend to
(1) acts done privately and for non-commercial purposes,
(ii) acts done for experimental purposes and
(iii) acts done for the purpose of breeding other varieties, and, except
where the provisions of Article 14(5) apply, acts referred to in Article
14(1) to (4) in respect of such other varieties.
(2) [Optional exceptiori] Notwithstanding Article 14, each Cotracting
Party may, within reasonable limits and subject to the safeguarding of
the legitimate interests of the breeder, restrict the breeder’s right in
relation to any variety in order to permit farmers to use for propagating
purposes, on their own holdings, the product of the harvest which they
have obtained by planting, on their own holdings, the protected variety
or a variety covered by Article 14(5)(a)(i) or (ii).
Article 16
(1) [Exhaustion of right] The breeder’s right shall not extend to acts
conceming any material of the protected variety, or of a variety covered
by the provisions of Article 14(5), which has been sold or otherwise
marketed by the breeder or with his consent in the territory of the
Contracting Party concemed, or any material derived from the said
material, unless such acts
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
173
Artikel 15
1. [Obligatoriska undantag] Förädlarrätten skall inte omfatta
i) åtgärder av privat natur och för icke-kommersiella syften,
ii) åtgärder som utförs i experimentsyfte,
iii) åtgärder som utförs i syfte att förädla fram andra sorter och,
utom då bestämmelserna i artikel 14.5 gäller, de åtgärder som avses i
artikel 14.1 — 14.4 i fråga om sådana andra sorter.
2. [Icke-obligatoriskt undantag] Utan hinder av vad som sägs i artikel
14 får varje fördragsslutande part inom rimliga gränser och utan
åsidosättande av skyddet av förädlarens legitima intressen begränsa
förädlarrätten i fråga om en sort för att tillåta jordbrukare att, för
förökningsändamål på sin mark, använda den skördeprodukt som de har
erhållit genom att på sin mark odla den skyddade sorten eller en sort
som omfattas av artikel 14.5 a i eller 14.5 a ii.
Artikel 16
1. [Konsumtion av rätten] Förädlarrätten skall inte omfatta åtgärder i
fråga om material av den skyddade sorten eller av en sort som omfattas
av bestämmelserna i artikel 14.5, som har sålts eller på annat sätt
saluförts av förädlaren eller med dennes samtycke inom den berörda
fördragsslutande partens territorium, eller material som är avlett från
detta material, om inte åtgärderna
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
174
(1) involve further propagation of the variety in question or
(ii) involve an export of material of the variety, which enables the
propagation of the variety, into a country which does not protect
varieties of the plant genus or species to which the variety belongs,
except where the exported material is for final consumption purposes.
(2) [Meaning of "material"} For the purposes of paragraph (1),
"material" means, in relation to a variety,
(i) propagating material of any kind,
(ii) harvested material, including entire plants and parts of plants,
and
(iii) any product made directly from the harvested material.
(3) ["Territory" in certain cases] For the purposes of paragraph (1),
all the Contracting Parties which are member States of one and the
same intergovemmental organization may act jointly, where the
regulations of that organiation so require, to assimilate acts done on the
territories of the States members of that organization to acts done on
their own territories and, should they do so, shall notify the Secretary-
General accordingly.
Article 17
(1) [Public interest] Except where expressly provided in this
Convention, no Contracting Party may restrict the free exercise of a
breeder’s right for reasons other than of public interest.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
175
i) innebär vidareförökning av sorten i fråga, eller Prop 1996/97 128
ii) innebär export av material av sorten, som möjliggör förökning av Bilaga i
sorten, till ett land som inte skyddar sorter av det växtsläkte eller den
växtart som sorten tillhör, utom när det exporterade materialet är avsett
för slutlig konsumtion.
2. [Innebörden av "material"] Vid tillämpningen av punkt 1 avser
"material" med avseende på en sort
i) allt slags förökningsmaterial,
ii) skördat material, inklusive hela växter och delar av växter, och
iii) alla produkter som framställs direkt av det skördade materialet.
3. ["Territorium" i vissa fall] Vid tillämpningen av punkt 1 får alla
de fördragsslutande parter som är medlemmar av en och samma
mellanstatliga organisation handla gemensamt, där organisationens
förordningar kräver detta, för att likställa handlingar som har utförts på
denna organisations medlemmars territorium med handlingar som har
utförts på deras egna territorier och skall, om så sker, underrätta
generalsekreteraren.
Artikel 17
1. [Allmänt intresse] Om inte annat uttryckligen föreskrivs i denna
konvention, får en fördragsslutande part inte begränsa det fria utövandet
av förädlarrätten av andra hänsyn än allmänt intresse.
176
(2) [Equitable remuneratiori] When any such restriction has the effect
of authorizing a third party to perform any act for which the breeder’s
authorization is required, the Contracting Party concemed shall take all
measures necessary to ensure that the breeder receives equitable
remuneration.
Article 18
The breeder’s right shall be independent of any measure taken by a
Contracting Party to regulate within its territory the production,
certification and marketing of material of varieties or the importing or
exporting of such material. In any case, such measures shall not affect
the application of the provisions of this Convention.
Article 19
(1) [Period of protection] The breeder’s right shall be granted for a
fixed period.
(2) [Minimum period] The said period shall not be shorter than 20
years from the date of the grant of the breeder’s right. For trees and
vines, the said period shall not be shorter than 25 years from the said
date.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
177
12 Riksdagen 1996/97. 1 samt. Nr 128
2. [Skälig ersättning] När en sådan begränsning innebär att tredje
man tillåts utföra en åtgärd som kräver förädlarens tillstånd, skall den
berörda fördragsslutande parten vidta alla nödvändiga åtgärder för att
säkerställa att förädlaren erhåller skälig ersättning.
Artikel 18
Förädlarrätten skall vara oberoende av varje åtgärd som en för-
dragsslutande part vidtar för att inom sitt territorium reglera produktion,
certifiering och saluföring av material av sorter eller import eller export
av sådant material. Sådana åtgärder skall under inga omständigheter
påverka tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention.
Artikel 19
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
1. [Skyddstid] Förädlarrätten skall beviljas för en bestämd tid.
2. [Minimiperiod] Denna period skall inte understiga 20 år räknat
från den dag då förädlarrätten beviljas. För träd och vinstockar skall
denna period inte understiga 25 år räknat från denna dag.
178
Article 20
(1) [Designation of varieties by denominations; use of the
denomination] (a) The variety shall be designated by a denomination
which will be its generic designation.
(b) Each Contracting Party shall ensure that, subject to paragraph
(4), no rights in the designation registered as the denomination of the
variety shall hamper the free use of the denomination in connection with
the variety, even after the expiration of the breeder’s right.
(2) [Characteristics of the denomination] The denomination must
enable the variety to be identified. It may not consist solely of figures
except where this is an established practice for designating varieties. It
must not be liable to mislead or to cause confusion conceming the
characteristics, value or identity of the variety or the identity of the
breeder. In particular, it must be different from every denomination
which designates, in the territory of any Contracting Party, an existing
variety of the same plant species or of a closely related species.
(3) [Registration of the denomination] The denomination of the
variety shall be submitted by the breeder to the authority. If it is found
that the denomination does not satisfy the requirements of paragraph
(2), the authority shall refuse to register it and shall require the breeder
to propose another denomination within a prescribed period. The
denomination shall be registered by the authority at the same time as the
breeder’s right is granted.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
179
Artikel 20
1. [Beteckning av sorter med benämningar; användning av
benämningen] a) Sorten skall betecknas med en benämning som skall
vara dess generiska beteckning.
b) Varje fördragsslutande part skall, om inte annat följer av punkt 4,
tillse att inga rättigheter i fråga om den beteckning som har registrerats
som sortbenämning hindrar den fria användningen av denna benämning
i förening med sorten, och detta även efter det att förädlarrätten har
upphört att gälla.
2. [Benämningens kännetecken] Benämningen skall göra det möjligt
att identifiera sorten. Den får inte bestå av enbart siffror, utom i fall där
detta är allmänt tillämpad praxis för att beteckna sorter. Den får inte
vara vilseledande eller ägnad att orsaka förväxling i fråga om sortens
egenskaper, värde eller identitet eller i fråga om förädlarens identitet.
Den skall särskilt skilja sig från varje benämning som i någon av de
fördragsslutande parternas territorium betecknar en redan befintlig sort
av samma eller en närbesläktad växtart.
3. [Registrering av benämningen] Uppgift om sortbenämningen skall
av förädlaren ges in till myndigheten. Om det visar sig att benämningen
inte uppfyller kraven i punkt 2, skall myndigheten vägra att registrera
den och anmoda förädlaren att inom föreskriven tid föreslå en annan
benämning. Benämningen skall registreras av myndigheten samtidigt
som förädlarrätten beviljas.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
180
(4) [Prior rights of third persons] Prior rights of third persons shall
not be affected. If, by reason of a prior right, the use of the
denomination of a variety is forbidden to a person who, in accordance
with the provisions of paragraph (7), is obliged to use it, the authority
shall require the breeder to submit another denomination for the variety.
(5) [Same denomination in all Contracting Parties] A variety must be
submitted to all Contracting Parties under the same denomination. The
authority of each Contracting Party shall register the denomination so
submitted, unless it considers the denomination unsuitable within its
territory. In the latter case, it shall require the breeder to submit
another denomination.
(6) [Information among the authorities of Contracting Parties] The
authority of a Contracting Party shall ensure that the authorities of all
the other Contracting Parties are informed of matters conceming variety
denominations, in particular the submission, registration and
cancellation of denominations. Any authority may address its
observations, if any, on the registration of a denomination to the
authority which communicated that denomination.
(7) [Obligation to use the denomination] Any person who, within the
territory of one of the Contracting Parties, olfers for sale or markets
propagating material of a variety protected within the said territory shall
be obliged to use the denomination of that variety, even after the
expiration of the breeder’s right in that variety, except where, in
accordance with the provisions of paragraph (4), prior rights prevent
such use.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
181
4. [Tredje mans äldre rättigheter] Tredje mans äldre rättigheter skall Prop. 1996/97:128
inte påverkas. Om på grund av en äldre rättighet någon, som i enlighet Bilaga 1
med bestämmelserna i punkt 7 är skyldig att använda en sortbenämning
är förhindrad att göra detta, skall myndigheten anmoda förädlaren att
föreslå en annan sortbenämning.
5. [En och samma benämning hos samtliga fördragsslutande parter]
Om förädlarrätt söks i flera fördragsslutande parter, måste det ske under
en och samma benämning. Myndigheten i varje fördragsslutande part
skall registrera den benämning som har uppgetts, såvida myndigheten
inte finner att benämningen är olämplig inom dess territorium. I sådant
fall får myndigheten anmoda förädlaren att föreslå en annan benämning.
6. [Information mellan myndigheterna i fördragsslutande parter] Den
fördragsslutande partens myndighet skall tillse att myndigheterna i
samtliga andra fördragsslutande parter hålls underrättade om
sortbenämningar, särskilt vad gäller inlämnande, registrering och
upphävande av benämningar. Varje myndighet får översända eventuella
invändningar mot registrering av en sortbenämning till den myndighet
som lämnade underrättelse om benämningen.
7. [Skyldighet att använda benämningen] Den som inom en av de
fördragsslutande parternas territorium utbjuder till försäljning eller
saluför förökningsmaterial av en sort som är skyddad inom detta
territorium är skyldig att använda sortbenämningen, och detta gäller
även efter det att förädlarrätten i fråga om den sorten har upphört att
gälla, såvida inte äldre rättigheter utgör hinder mot sådan användning i
enlighet med bestämmelserna i punkt 4.
182
(8) [Indications used in association with denominations] When a
variety is offered for sale or marketed, it shall be permitted to associate
a trademark, trade name or other similar indication with a registered
variety denomination. If such an indication is so associated, the
denomination must nevertheless be easily recognizable.
NULLITY AND CANCELLATION OF THE BREEDER’S RIGHT
Article 21
(1) [Reasons of nullity] Each Contracting Party shall declare a
breeder’s right granted by it null and void when it is established
(1) that the conditions laid down in Artides 6 or 7 were not complied
with at the time of the grant of the breeder’s right,
(ii) that, where the grant of the breeder’s right has been essentially
based upon information and documents fumished by the breeder, the
conditions laid down in Artides 8 or 9 were not complied with at the
time of the grant of the breeder’s right, or
(iii) that the breeder’s right has been granted to a person who is not
entitled to it, unless it is transferred to the person who is so entitled.
(2) [Exclusion of other reasons] No breeder’s right shall be declared
null and void for reasons other than those referred to in paragraph (1).
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
183
8. [Beteckningar som används tillsammans med benämningar] När en prOp. 1996/97:128
sort utbjuds till försäljning eller saluförs får till den registrerade Bilaga 1
sortbenämningen fogas ett varumärke, ett firmanamn eller en liknande
beteckning. Om en sådan beteckning har tillfogats måste emellertid
sortbenämningen vara lätt urskiljbar.
KAPITEL VII
OGILTIGFÖRKLARANDE OCH UPPHÄVANDE AV
FÖRÄDLARRÄTTE N
Artikel 21
1. [Grunder för ogiltigförklaring] Varje fördragsslutande part skall
ogiltigförklara en förädlarrätt som den har beviljat, om det fastställs att
i) de villkor som anges i artiklarna 6 eller 7 inte var uppfyllda vid
tidpunkten för beviljande av förädlarrätten,
ii) i fall när beviljandet av förädlarrätten huvudsakligen grundade sig
på uppgifter och handlingar som tillhandahållits av förädlaren, de
villkor som anges i artiklarna 8 eller 9 inte var uppfyllda vid tidpunkten
för beviljandet av förädlarrätten,
iii) förädlarrätten har beviljats en person som inte är berättigad till
den, om den inte överförs till den person som är berättigad till den.
2. [Uteslutande på andra grunder] Förädlarrätten får inte förklaras
ogiltig på andra grunder än dem som anges i punkt 1.
184
Article 22
(1) [Reasons for cancellation} (a) Each Contracting Party may cancel
a breeder’s right granted by it if it is established that the conditions laid
down in Artides 8 or 9 are no longer fulfilled.
(b) Furthermore, each Contracting Party may cancel a breeder’s right
granted by it if, after being requested to do so and within a prescribed
period,
(1) the breeder does not provide the authority with the information,
documents or material deemed necessary for verifying the maintenance
of the variety,
(ii) the breeder fails to pay such fees as may be payable to keep his
right in force, or
(iii) the breeder does not propose, where the denomination of the
variety is cancelled after the grant of the right, another suitable
denomination.
(2) [Exclusion of other reasons} No breeder’s right shall be cancelled
for reasons other than those referred to in paragraph (1).
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
185
Artikel 22
1. [Orsaker till upphävande] a) Varje fördragsslutande part får
upphäva en förädlarrätt som den har beviljat, om det fastställs att de
villkor som fastställs i artiklarna 8 eller 9 inte längre är uppfyllda.
b) Varje fördragsslutande part får vidare upphäva en förädlarrätt som
den har beviljat, om förädlaren inte inom föreskriven tid och efter
uppmaning
i) tillhandahåller myndigheten de uppgifter och handlingar och det
material som anses nödvändiga för att kontrollera att sorten
vidmakthålls,
ii) betalar de avgifter som i förekommande fall krävs för att hans rätt
skall bestå, eller
iii) föreslår, om benämningen för sorten hävs efter beviljandet av
rätten, en annan lämplig benämning.
2. [Uteslutande av andra orsaker] Förädlarrätten får inte upphävas av
andra orsaker än dem som anges i punkt 1.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
186
Article 23
The Contracting Parties shall be members of the Union.
Article 24
(1) [Legal personality] The Union has legal personality.
(2) [Legal capacity] The Union enjoys on the territory of each
Contracting Party, in conformity with the laws applicable in the said
territory, such legal capacity as may be necessary for the fulfillment of
the objectives of the Union and for the exercise of its functions.
(3) [Seat] The seat of the Union and its permanent organs are at
Geneva.
(4) [Headquarters agreement] The Union has a headquarters
agreement with the Swiss Confederation.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
187
Artikel 23
De fördragsslutande parterna skall vara medlemmar i unionen.
Artikel 24
1. [Juridisk person] Unionen är en juridisk person.
2. [Rättskapacitet] Unionen åtnjuter på varje fördragsslutande parts
territorium och i enlighet med de lagar som är tillämpliga i detta
territorium erforderlig rättskapacitet för att unionens ändamål skall
kunna uppfyllas och för att dess uppgifter skall kunna utföras.
3. [Säte] Unionens och dess permanenta organs säte ligger i Geneve.
4. [Överenskommelse om huvudkontor] Unionen har en över-
enskommelse om säte med Schweiziska Edsförbundet.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
188
Article 25
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
Organs
The permanent organs of the Union are the Council and the Office of
the Union.
Article 26
(1) [Composition] The Council shall consist of the representatives of
the members of the Union. Each member of the Union shall appoint one
representative to the Council and one altemate. Representatives or
altemates may be accompanied by assistants or advisers.
(2) [Officers] The Council shall elect a President and a first Vice-
President from among its members. It may elect other Vice-Presidents.
The first Vice-President shall take the place of the President if the latter
is unable to officiate. The President shall hold Office for three years.
(3) [Sessions] The Council shall meet upon convocation by its
President. An ordinary session of the Council shall be held annually. In
addition, the President may convene the Council at his discretion; he
shall convene it, within a period of three months, if one-third of the
members of the Union so request.
(4) [Observers] States not members of the Union may be invited as
observers to meetings of the council. Other observers, as well as
experts, may also be invited to such meetings.
189
Artikel 25
Unionens permanenta organ är rådet och unionens byrå.
Artikel 26
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
1. [Sammansättning] Rådet skall bestå av företrädare för
unionsmedlemmama. Varje unionsmedlem skall utse en företrädare till
rådet och en ersättare. Företrädarna eller ersättarna får åtföljas av
assistenter eller rådgivare.
2. [Tjänstemän] Rådet skall bland sina medlemmar välja en
ordförande och en förste vice ordförande. Det får välja ytterligare vice
ordförande. Vid förfall för ordföranden ersätts denne av förste vice
ordföranden. Uppdrag som ordförande avser en tid av tre år.
3. [Sammanträden] Rådet skall sammanträda på ordförandens
kallelse. Det skall hålla ordinarie sammanträde en gång om året.
Dessutom får ordföranden sammankalla rådet på eget initiativ; han skall
sammankalla rådet inom tre månader när minst en tredjedel av
unionsmedlemmama har gjort framställning härom.
4. [Observatörer] Stater som inte är medlemmar i unionen får bjudas
in att delta i rådets sammanträden som observatörer. Till dessa
sammanträden får också andra observatörer eller sakkunniga bjudas in.
190
(5) [Tasfcs] The tasks of th Council shall be to: Prop. 1996/97:128
(i) study appropriate measures to safeguard the interests and to Bilaga 1
encourage the development of the Union;
(ii) establish its rules of procedure;
(iii) appoint the Secretary-General and, if it finds it necessary, a Vice
Secretary-General and determine the terms of appointment of each;
(iv) examine an annual report on the activities of the Union and lay
down the program for its future work;
(v) give to the Secretary-General all necessary directions for the
accomplishment of the tasks of the Union;
(vi) establish the administrative and financial regulations of the
Union;
(vii) examine and approve the budget of the Union and fix the
contribution of each member of the Union;
(viii) examine and approve the accounts presented by the Secretary-
General;
(ix) fix the date and place of the conferences referred to in Article 38
and take the measures necessary for their preparation; and
(x) in general, take all necessary decisions to ensure the efficient
functioning of the Union.
(6) [k>res] (a) Each member of the Union that is a State shall have
one vote in the Council.
(b) Any Contracting Party that is an intergovemmental organization
may, in matters within its competence, exercise the rights to vote of its
member States that are members of the Union. Such an
intergovemmental organization shall not exercise the rights to vote of
its member States if its member States exercise their right to vote, and
vice versa.
191
5. [Uppgifter] Rådets uppgifter skall vara att prop 1996/97:128
i) undersöka lämpliga åtgärder för att skydda unionens intressen och Bilaga 1
främja dess utveckling,
ii) fastställa sin arbetsordning,
iii) utse en generalsekreterare och, om rådet anser det vara nödvändigt,
en vice generalsekreterare samt bestämma deras anställningsvillkor,
iv) granska årsberättelsen över unionens verksamhet och fastställa
programmet för unionens framtida arbete,
v) ge generalsekreteraren alla nödvändiga instruktioner för att unionens
uppgifter skall kunna fullgöras,
vi) fastställa unionens administrativa och finansiella reglemente,
vii) granska och godkänna unionens budget och fastställa bidrag för
varje unionsmedlem,
viii) granska och godkänna de räkenskaper som läggs fram av
generalsekreteraren,
ix) fastställa tid och plats för de konferenser som avses i artikel 38 och
vidta nödvändiga åtgärder för att förbereda dessa,
x) i övrigt fatta alla de beslut som behövs för att säkerställa ett
ändamålsenligt utövande av unionens verksamhet.
6. [Röstning] Varje unionsmedlem som är en stat skall ha en röst i
rådet.
b) En fördragsslutande part som är en mellanstatlig organisation får, i
frågor där den har behörighet, utöva sina medlemsstaters rösträtt då
dessa är medlemmar i unionen. En sådan mellanstatlig organisation får
inte utöva sina medlemsstaters rösträtt om dess medlemsstater själva
utövar sin rösträtt, ej heller tvärtom.
192
(7) [Majorities] Any decision of the Council shall require a simple
majority of the votes cast, provided that any decision of the Council
under paragraphs (5)(ii), (vi) and (vii) and under Artides 28(3),
29(5) (b) and 38(1) shall require three fourths of the votes cast.
Abstentions shall not be considered as votes.
Article 27
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
(1) [Tasks and direction of the Office] The Office of the Union shall
carry out all the duties and tasks entrusted to it by the Council. It shall
be under the direction of the Secretary-General.
(2) [Duties of the Secretary-General] The Secretary-General shall be
responsible to the Council; he shall be responsible for carrying out the
decisions of the Council. He shall submit the budget of the Union for
the approval of the Council and shall be responsible for its
implementation. He shall make reports to the Council on his
administration and the activities and financial position of the Union.
(3) [Sta#] Subject to the provisions of Article 26(5)(iii), the
conditions of appointment and employment of the staff necessary for the
efficient performance of the tasks of the Office of the Union shall be
fixed in the administrative and financial regulations.
Article 28
(1) [Languages of the Office] The English, French, German and
Spanish languages shall be used by the Office of the Union in carrying
out its duties.
193
13 Riksdagen 1996/97. 1 samt. Nr 128
7. [Majoritet] Rådets beslut skall fattas med enkel majoritet av de pj-Op 1996/97-128
avgivna rösterna; för beslut enligt punkterna 5 ii, 5 vi och 5 vii och Bilaga 1
enligt artiklarna 28.3, 29.5 b och 38.1 krävs dock tre fjärdedels
majoritet av de avgivna rösterna. Nedlagda röster skall anses som icke
avgivna.
Artikel 27
1. [Unionens byrås uppgifter och ledning] Unionens byrå skall
fullgöra alla uppdrag och åligganden som rådet har anförtrott den.
Byrån skall ledas av generalsekreteraren.
2. [Generalsekreterarens åligganden] Generalsekreteraren skall vara
ansvarig inför rådet; han skall tillse att rådets beslut verkställs. Han
skall lägga fram budgeten för rådets godkännande och svara för att den
genomförs. Han skall inför rådet redovisa för sin förvaltning och för
unionens verksamhet och finansiella ställning.
3. [Personal] Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 26.5
iii skall villkoren för utnämning och anställning av den personal som är
nödvändig för unionens byrås verksamhet anges i det administrativa och
finansiella reglementet.
Artikel 28
1. [Språk som används av byrån] Unionens byrå skall använda
engelska, franska, tyska och spanska språken när den fullgör sina
uppgifter.
194
(2) [Languages in certain meetings] Meetings of the Council and of prOp. 1996/97:128
revision conferences shall be held in the four languages. Bilaga 1
(3) [Further languages] The Council may decide that further
languages shall be used.
Article 29
(1) [Income] The expenses of the Union shall be met from
(1) the annual contributions of the States members of the Union,
(ii) payments received for services rendered,
(iii) miscellaneous receips.
(2) [Contributions: units] (a) The share of each State member of the
Union in the total amount of the annual contributions shall be
determined by reference to the total expenditure to be met from the
contributions of the States members of the Union and to the number of
contribution units applicable to it under paragraph (3). The said share
shall be computed according to paragraph (4).
(b) The number of contribution units shall be expressed in whole
numbers or fractions thereof, provided that no fraction shall be smaller
than one-fifth.
(3) [Contributions: share of each member] (a) The number of
contribution units applicable to any member of the Union which is party
to the Act of 1961/1972 or the Act of 1978 on the date on which it
becomes bound by this Convention shall be the same as the number
applicable to it immediately before the said date.
195
2. [Språk som används vid vissa sammanträden] Rådets sam- Prop. 1996/97:128
manträden och revisionskonferensema skall hållas på dessa fyra språk. Bilaea 1
3. [Ytterligare språk] Rådet får, om så behövs, bestämma att
ytterligare språk skall användas.
Artikel 29
1. [Inkomster] Unionens utgifter skall täckas
i) av unionsstatemas årliga bidrag,
ii) av ersättningar för utförda tjänster,
iii) av andra inkomster.
2. [Bidrag: enheter] a) Varje unionsstats andel av det sammanlagda
beloppet av årliga bidrag skall bestämmas på grundval av det
sammanlagda utgiftsbelopp som skall täckas med bidrag från
unionsstatema och det antal bidragsenheter som gäller för den staten
enligt punkt 3. Denna andel skall beräknas i enlighet med punkt 4.
b) Antalet bidragsenheter skall uttryckas i hela enheter eller i delar
av enheter, varvid ingen del dock får vara mindre än en femtedel.
3. [Bidrag: varje medlems andel] a) Det antal bidragsenheter som
skall gälla för en unionsmedlem som är part i 1961/1972 års akt eller
1978 års akt den dag den blir bunden av denna konvention skall vara
detsamma som det antal som gällde för den omedelbart före denna dag.
196
(b) Any other State member of the Union shall, on joining the Prop. 1996/97:128
Union, indicate, in a declaration addressed to the Secretary-General, the Bilaga j
number of contribution units applicable to it.
(c) Any State member of the Union may, at any time, indicate, in a
declaration addressed to the Secretary-General, a number of
contribution units different from the number applicble to it under
subparagraph (a) or (b). Such declaration, if made during the first six
months of a calendar year, shall take effect from the beginning of the
subsequent calendar year; otherwise, it shall take effect from the
beginning of the second calendar year which follows the year in which
the declaration was made.
(4) [Contributions: computation of shares] (a) For each budgetary
period, the amount corresponding to one contribution unit shall be
obtained by dividing the total amount of the expenditure to be met in
that period from the contributions of the States members of the Union
by the total number of units applicable to those States members of the
Union.
(b) The amount of the contribution of each State member of the
Union shall be obtained by multiplying the amount corresponding to one
contribution unit by the number of contribution units applicable to that
State member of the Union.
(5) [Arrears in contributions] (a) A State member of the Union which
is in arrears in the payment of its contributions may not, subject to
subparagraph (b), exercise its right to vote in the Council if the amount
of its arrears equals or exceeds the amount of the contribution due from
it for the preceding full year. The suspension of the right to vote shall
not relieve such State member of the Union of its obligations under this
Convention and shall not deprive it of any other rights thereunder.
197
b) Övriga unionsstater skall vid sin anslutning till unionen ange i en
förklaring till generalsekreteraren det antal bidragsenheter som skall
gälla för den staten.
c) En unionsstat får när som helst i en förklaring till general-
sekreteraren ange ett antal bidragsenheter som skiljer sig från det som
gäller för den staten enligt a eller b. Avges förklaringen under de första
sex månaderna av ett kalenderår skall den träda i kraft vid början av
följande kalenderår; i annat fall skall den träda i kraft vid början av det
andra kalenderåret efter det år under vilket förklaringen gjordes.
4. [Bidrag: beräkning av andelar] a) För varje budgetperiod erhålls
det belopp som motsvarar en bidragsenhet genom att dela det
sammanlagda utgiftsbelopp som skall täckas under denna period med
bidrag från unionsstatema med det sammanlagda antalet enheter som
gäller för dessa unionsstater.
b) Varje unionsstats bidragsbelopp erhålls genom att multiplicera det
belopp som motsvarar en bidragsenhet med det antal bidragsenheter
som gäller för den unionsstaten.
5. [Försenad betalning av bidrag] En unionsstat som inte i rätt tid
har betalat sitt bidrag får inte utöva sin rösträtt i rådet, om det
försenade beloppet motsvarar eller överstiger det bidragsbelopp som den
staten är skyldig att betala för det närmast föregående hela året, om inte
annat följer av vad som sägs i b. Indragningen av rösträtten befriar inte
denna unionsstat från dess förpliktelser enligt konventionen och berövar
den inte några andra rättigheter enligt konventionen.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
198
(b) The Council may allow the said State member of the Union to
continue to exercise its right to vote if, and as long as, the Council is
satisfied that the delay in payment is due to exceptional and unavoidable
circumstances.
(6) [Auditing of the accounts] The auditing of the accounts of the
Union shall be effected by a State member of the Union as provided in
the administrative and financial regultions. Such State member of the
Union shall be designated, with its agreement, by the Council.
(7) [Contributions of intergovemmental organizations] Any
Contracting Party which is an intergovemmental organization shall not
be obliged to pay contributions. If, nevertheless, it chooses to pay
contributions, the provisions of paragraphs (1) to (4) shall be applied
accordingly.
Article 30
(1) [Measures of implementation] Each Contracting Party shall adopt
all measures necessary for the implementation of this Convention; in
particular, it shall:
(i) provide for appropriate legal remedies for the effective
enforcement of breeder’s rights;
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
199
b) Rådet får medge att en sådan unionsstat behåller rösträtten så
länge rådet anser att dröjsmålet beror på utomordentliga och
oundvikliga omständigheter.
6. [Revision] Revision av unionens räkenskaper skall utföras av en av
unionsstatema i enlighet med vad som sägs i det administrativa och
finansiella reglementet. Denna stat skall efter eget samtycke utses av
rådet.
7. [Bidrag från mellanstatliga organisationer] En fördragsslutande
part som är en mellanstatlig organisation skall inte vara skyldig att
betala bidrag. Om den ändå väljer att betala bidrag, skall
bestämmelserna i punkt 1-4 därvid tillämpas.
Artikel 30
1. [Införlivandeåtgärder] Varje fördragsslutande part skall vidta alla
nödvändiga åtgärder för tillämpningen av denna konvention; den skall
särskilt
i) tillse att det finns lämpliga rättsliga medel som gör det möjligt att
effektivt hävda förädlamas rättigheter;
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
200
(ii) maintain an authority entrusted with the task of granting prOp. 1996/97:128
breeder’s rights or entrust the said task to an authority maintanied by Bilaga 1
another Contracting Party;
(iii) ensure that the public is informed through the regular publication
of information conceming
- applications for and grants of breeder's rights, and
- proposed and approved denominations.
(2) [Conformity of laws] It shall be understood that, on depositing its
instrument of ratification, acceptance, approval or accession, as the case
may be, each State or intergovemmental organization must be in a
position, under its laws, to give effect to the provisions of this
Convention.
Article 31
Relations Between Contracting Parties and States Bound by
Earlier Acts
(1) [Relations between States bound by this Convention] Between
States members of the Union which are bound both by this Convention
and any earlier Act of the Convention, only this Convention shall apply.
201
ii) upprätthålla en myndighet med uppgift att bevilja förädlarrätter
eller överlämna denna uppgift till en myndighet som upprätthålls av en
annan fördragsslutande part;
iii) säkerställa att allmänheten informeras genom regelbundet
offentliggörande av information rörande
— ansökningar om och beviljande av förädlarrätter, och
— föreslagna och godkända benämningar.
2. [Överensstämmelse med lagar] Det är underförstått att varje
stat eller mellanstatlig organisation, när den deponerar sitt instrument
rörande ratifikation, antagande, godkännande eller anslutning, skall vara
i stånd att i enlighet med sin lagstiftning genomföra denna konventions
bestämmelser.
Artikel 31
1. [Förhållandet mellan stater som är bundna av denna konvention]
Mellan unionsstater, som är bundna både av denna konvention och
tidigare akter av konventionen, skall endast denna konvention vara
tillämplig.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
202
(2) [Possible relations with States not bound by this Convention] Any Prop. 1996/97:128
State member of the Union not bound by this Convention may declare, Bilaga 1
in a notification addressed to the Secretary-General, that, in its relations
with each member of the Union bound only by this Convention, it will
apply the latest Act by which it is bound. As from the expiration of one
month after the date of such notification and until the State member of
the Union making the declaration becomes bound by this Convention,
the said member of the Union shall apply the latest Act by which it is
bound in its relations with each of the members of the Union bound
only by this Convention, whereas the latter shall apply this Convention
in respect of the former.
Article 32
Members of the Union reserve the right to conclude among themselves
special agreements for the protection of varieties, insofar as such
agreements do not contravene the provisions of this Convention.
CHAPTER X
FINAL PROVISIONS
Article 33
This Convention shall be open for signature by any State which is a
member of the Union at the date of its adoption. It shall remain open
for signature until March 31, 1992.
203
2. [Möjligt förhållande med stater som inte är bundna av denna Prop. 1996/97:128
konvention] En unionsstat som inte är bunden av denna konvention får Bilaga 1
genom meddelande till generalsekreteraren förklara att den kommer att
tillämpa den senaste akten som den är bunden av i förhållande till varje
medlem av unionen som är bunden endast av denna konvention. Efter
utgången av en frist på en månad från dagen för detta meddelande och
till dess att den unionsstat som avger förklaringen blir bunden av denna
konvention, skall denna unionsmedlem tillämpa den senaste akten som
den är bunden av i förhållande till varje unionsmedlem som endast är
bunden av denna konvention, samtidigt som den senare staten skall
tillämpa denna konvention i förhållande till den förra staten.
Artikel 32
Unionsmedlemmama förbehåller sig rätten att sinsemellan träffa
särskilda överenskommelser för skydd av sorter i den mån dessa
överenskommelser inte strider mot denna konvention.
KAPITEL X
SLUTLIGA BESTÄMMELSER
Artikel 33
Denna konvention är öppen för undertecknande av varje stat som är
medlem i unionen den dag konventionen antas. Den är öppen för
undertecknande till och med den 31 mars 1992.
204
Article 34 Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
Ratification, Acceptance or Approval; Accession
(1) [States and certain intergovemmental organizations] (a) Any State
may, as provided in this Article, become party to this Convention.
(b) Any intergovemmental organization may, as provided in this
Article, become party to this Convention if it
(1) has competence in respect of matters govemed by this
Convention,
(ii) has its own legislation providing for the grant and protection of
breeder’s rights binding on all its member States and
(iii) has been duly authorized, in accordance with its intemal
procedures, to accede to this Convention.
(2) [Instrument of adherence] Any State which has signed this
Convention shall become party to this Convention by depositing an
instrument of ratification, acceptance or approval of this Convention.
Any State which has not signed this Convention and any
intergovenmental organization shall become party to this Convention by
depositing an instrument of accession to this Convention. Instruments of
ratification, acceptance, approval or accession shall be deposited with
the Secretary-General.
(3) [Advice of the Council] Any State which is not a member of the
Union and any intergovemmental organization shall, before depositing
its instrument of accession, ask the Council to advise it in respect of the
conformity of its laws with the provisions of this Convention. If the
decision embodying the advice is positive, the instrument of accession
may be deposited.
205
Artike134 Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
Ratifikation, antagande eller godkännande; anslutning
1. [Stater och vissa mellanstatliga organisationer] a) En stat kan på
det sätt som föreskrivs i denna artikel bli part i denna konvention.
b) En mellanstatlig organisation kan på det sätt som fastställs i denna
artikel bli part i denna konvention om den
i) har behörighet med avseende på de frågor som regleras genom
denna konvention,
ii) har en egen lagstiftning som omfattar beviljande och skydd av
förädlares rättigheter och som är bindande för alla dess medlemsstater,
och
iii) vederbörligen har bemyndigats, i enlighet med dess interna
förfaranden, att ansluta sig till denna konvention.
2. [Instrument för anslutning] En stat, som har undertecknat denna
konvention, skall bli part i denna konvention genom att deponera ett
ratifikationsinstrument, antagande eller godkännande. En stat, som inte
har undertecknat denna konvention eller en mellanstatlig organisation,
blir part i denna konvention genom att deponera ett instrument om
anslutning till denna konvention. Instrument om ratifikation, antagande,
godkännande eller anslutning skall deponeras hos generalsekreteraren.
3. [Utlåtande av rådet] En stat, som inte är medlem i unionen eller
en mellanstatlig organisation, skall, innan de deponerar sitt
anslutningsinstrument, begära ett utlåtande av rådet om huruvida statens
lagstiftning är i överensstämmelse med bestämmelserna i denna
konvention. Om det beslut som innehåller utlåtandet är positivt, får
anslutningsinstrumentet deponeras.
206
Article 35
(1) [Princip le] Subject to paragraph (2), no reservations to this
Convention are permitted.
(2) [Possible exception] (a) Notwithstanding the provisions of Article
3(1), any State which, at the time of becoming party to this Convention,
is a party to the Act of 1978 and which, as far as varieties reproduced
asexually are concemed, provides for protection by an industrial
property title other than a breeder’s right shall have the right to
continue to do so without applying this Convention to those varieties.
(b) Any State making use of the said right shall, at the time of
depositing its instrument of ratification, acceptance, appproval or
accession, as the case may be, notify the Secretary-General accordingly.
The same State may, at any time, withdraw the said notification.
Article 36
(1) [Initial notification] When depositing its instrument of
ratification, acceptance or approval of or accession to this Convention,
as the case may be, any State or intergovemmental organnization shall
notify the Secretary-General of
(i) its legislation goveming breeder’s rights and
(ii) the list of plant genera and species to which, on the date on
which it will become bound by this Convention, it will apply the
provisions of this Convention.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
207
Artikel 35
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
1. [Princip] Om inte annat följer av punkt 2, skall inga förbehåll mot
denna konvention vara tillåtna.
2. [Möjliga undantag] a) Trots bestämmelserna i artikel 3.1 skall en
stat som vid den tidpunkt den blir part i denna konvention är en part i
1978 års akt och som, i fråga om sorter som förökas asexuellt, tillåter
annat industriellt rättsskydd än förädlarrätt ha rätt att fortsätta att göra
detta utan att tillämpa denna konvention på dessa sorter.
b) En stat som utnyttjar denna rätt skall vid tidpunkten för
deponering av sitt ratifikationsinstrument, antagande, godkännande eller
anslutning meddela generalsekreteraren därom. Samma stat får när som
helst dra tillbaka detta meddelande.
Artikel 36
1. [Första underrättelse] När en stat eller en mellanstatlig
organisation deponerar sitt instrument om ratifikation, antagande eller
godkännande av eller anslutning till denna konvention skall den tillställa
generalsekreteraren
i) dess lagstiftning rörande förädlarrätt, och
ii) en förteckning över de växtsläkten och växtarter på vilka den från
den dag då den blir bunden av denna konvention kommer att tillämpa
konventionens bestämmelser.
208
(2) [Notification of changes] Each Contracting Party shall promptly
notify the Secretary-General of
(i) any changes in its legislation goveming breeders’ rights and
(ii) any extention of the application of this Convention to additional
plant genera and species.
(3) [Publication of the information] The Secretary-General shall, on
the basis of Communications received from each Contracting Party
concemed, publish information on
(i) the legislation goveming breeders’ rights and any changes in that
legislation, and
(ii) the list of plant genera and species referred to in paragraph (l)(ii)
and any extention referred to in paragraph (2)(ii).
Article 37
(1) [Initial entry into force] This Convention shall enter into force
one month after five States have deposited their instruments of
ratification, acceptance, approval or accession, as the case may be,
provided that at least three of the said instruments have been deposited
by States party to the Act of 1961/1972 or the Act of 1978.
(2) [Subsequent entry into force] Any State not covered by paragraph
(1) or any intergovemmental organization shall become bound by this
Convention one month after the date on which it has deposited its
instrument of ratification, acceptance, approval or accession, as the case
may be.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
209
14 Riksdagen 1996/97. 1 samt. Nr 128
2. [Underrättelse om ändringar} Varje fördragsslutande part skall
omgående meddela generalsekreteraren om
i) eventuella ändringar i dess lagstiftning som reglerar förädlarrätten,
och
ii) eventuell utvidgning av tillämpningen av denna konvention till
andra växtsläkten och växtarter.
3. [Publicering av upplysningarna] Generalsekreteraren skall på
grundval av de underrättelser som han mottar från den berörda
fördragsslutande parten publicera upplysningar om
i) den lagstiftning som reglerar förädlarrätten och eventuella
ändringar i den lagstiftningen, och
ii) den förteckning över växtsläkten och växtarter som avses i punkt
1 ii och den eventuella utvidgning som avses i punkt 2 ii.
Artikel 37
1. [Första ikraftträdande] Denna konvention träder i kraft en månad
efter det att fem stater har deponerat sina instrument rörande
ratifikation, antagande, godkännande eller anslutning, under
förutsättning att minst tre av dessa instrument har deponerats av stater
som är parter i 1961/1972 års akt eller 1978 års akt.
2. [Efterföljande ikraftträdande] En stat som inte omfattas av punkt 1
eller en mellanstatlig organisation skall bli bunden av denna konvention
en månad efter den dag då den deponerade sitt instrument rörande
ratifikation, antagande, godkännande eller anslutning.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
210
(3) [Closing of the 1978 Act] No instrument of accession to the Act Prop. 1996/97:128
of 1978 may be deposited after the entry into force of this Convention Bilaga 1
according to paragraph (1), except that any State that, in conformity
with the established practice of the General Assembly of the United
Nations, is regarded as a developing country may deposit such an
instrument until December 31, 1995, and that any other State may
deposit such an instrument until December 31, 1993, even if this
Convention enters into force before that date.
Article 38
(1) [Conference] This Convention may be revised by a conference of
the members of the Union. The convocation of such conference shall be
decided by the Council.
(2) [Quorum and majority] The proceedings of a conference shall be
effective only if at least half of the States members of the Union are
represented at it. A majority of three quarters of the States members of
the Union present and voting at the conference shall be required for the
adoption of any revision.
Article 39
(1) [Notifications] Any Contracting Party may denounce this
Convention by notification addressed to the Secretary-General. The
Secretary-General shall promptly notify all members of the Union of the
receipt of that notification.
211
3. [Stängning av 1978 års akt] Ett instrument rörande anslutning till
1978 års akt får inte deponeras efter det att denna konvention träder i
kraft enligt punkt 1, med undantag för stater, som i överenstämmelse
med FN:s generalförsamlings fastställda praxis betraktas som
utvecklingsländer, vilka får deponera ett sådant instrument fram till den
31 december 1995, och övriga stater som får deponera ett sådant
instrument fram till den 31 december 1993, även om denna konvention
träder i kraft före denna dag.
Artikel 38
1. [Konferens] Denna konvention får revideras av en konferens av
unionsmedlemmama. Rådet skall besluta om sammankallandet av en
sådan konferens.
2. [Beslutsmässighet och majoritet] Konferensen skall vara
beslutsmässig endast om minst hälften av unionsstatema är företrädda
vid konferensen. För antagande av en revidering skall tre fjärdedels
majoritet krävas av den unionsstater som deltar och röstar i
konferensen.
Artikel 39
1. [Meddelanden] En fördragsslutande part får säga upp denna
konvention genom meddelande till generalsekreteraren. General-
sekreteraren skall omgående underrätta alla unionsmedlemmar om att
han har mottagit detta meddelande.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
212
(2) [Earlier Acts] Notification of the denunciation of this Convention Prop. 1996/97:128
shall be deemed also to constitute notification of the denunciation of any Bilaga 1
earlier Act by which the Contracting Party denouncing this Convention
is bound.
(3) [Effective date] The denunciation shall take effect at the end of
the calendar year following the year in which the notification was
received by the Secretary-General.
(4) [Acquired rights] The denunciation shall not affect any rights
acquired in a variety by reason of this Convention or any earlier Act
prior to the date on which the denunciation becomes effective.
Article 40
This Convention shall not limit existing breeders’ rights under the laws
of Contracting Parties or by reason of any earlier Act or any agreement
other than this Convention concluded between members of the Union.
Article 41
(1) [Original] This Convention shall be signed in a single original in
the English, French and German languages, the French text prevailing
in case of any discrepancy among the various texts. The original shall
be deposited with the Secretary-General.
213
2. [Tidigare akter] Meddelande om uppsägning av denna konvention
skall även anses utgöra meddelande om uppsägning av tidigare akter
som den fördragsslutande part som säger upp denna konvention är
bunden av.
3. [Tidpunkt för ikraftträdande] Uppsägningen träder i kraft vid
utgången av det kalenderår som följer det år under vilket
generalsekreteraren mottog meddelandet.
4 .[Förvärvade rättigheter] Uppsägningen skall inte inverka på de
rättigheter som har förvärvats för en sort på grund av denna konvention
eller tidigare akter före den dag då uppsägningen träder i kraft.
Artikel 40
Denna konvention skall inte begränsa de rättigheter för förädlare som
förut har förvärvats enligt de fördragsslutande parternas lagstiftning
eller med stöd av en tidigare akt eller en annan överenskommelse än
denna konvention mellan unionsmedlemmama.
Artikel 41
1. [Original] Denna konvention skall undertecknas i ett
originalexemplar på engelska, franska och tyska språken; vid bristande
överenstämmelser mellan dessa texter har den franska texten vitsord.
Detta exemplar skall deponeras hos generalsekreteraren.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
214
(2) [Official texts] The Secretary-General shall, after consultation
with the interested Govemments, establish official texts of this
Convention in the Arabic, Dutch, Italian, Japanese and Spanish
languages and such other languages as the Council may designate.
Article 42
(1) [Transmittal of copies] The Secretary-General shall transmit
certified copies of this Convention to all States and intergovemmental
organizations which were represented in the Diplomatic Conference that
adopted this Convention and, on request, to any other State or
intergovemmental organization.
(2) [Registration] The Secretary-General shall register this
Convention with the Secretariat of the United Nations.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
215
2. [Officiella texter} Efter överläggningar med de berörda prOp. 1996/97:128
regeringarna skall generalsekreteraren upprätta officiella texter på Bilaga 1
arabiska, nederländska, italienska, japanska och spanska språken och på
de ytterligare språk som rådet beslutar.
Artikel 42
1. [Överlämnande av kopior] Generalsekreteraren skall överlämna två
bestyrkta kopior av denna konvention till alla stater och mellanstatliga
organisationer som var företrädda vid den diplomatiska konferens som
antog konventionen och till varje annan stat eller mellanstatlig
organisation som begär det.
2. [Registrering] Generalsekreteraren skall låta registrera denna
konvention hos Förenta Nationernas sekretariat.
216
I hereby certify that the foregoing text is a true copy of the International
Convention for the Protection of New Varieties of Plants of December
2, 1961, as revised at Geneva on November 10, 1972, on October 23,
1978, and on March 19, 1991, adopted at the Diplomatic Conference
for the Revision of the International Convention for the Protection of
New Varieties of Plants held at Geneva from March4 to 19, 1991, and
opened for signature at Geneva on March 19, 1991.
Secretary-General
International Union for the
Protection of New Varieties
of Plants
July 1, 1991
Prop. 1996/97:128
Bilaga 1
217
Undertecknad intygar härmed att det föregående utgör en exakt kopia av Prop. 1996/97:128
Internationella konventionen för skydd av växtförädlingsprodukter av gnaga i
den 2 december 1961, reviderad i Geneve den 10 november 1972,den
23 oktober 1978 och den 19 mars 1991, antagen vid den diplomatiska
konferens för revidering av Internationella konventionen för skydd av
växtförädlingsprodukter som hölls i Geneve den 4-19 mars 1991 och
öppnad för undertecknande i Geneve den 19 mars 1991.
Generalsekreterare
Internationella unionen för
skydd av växtförädlingsprodukter
1 juli 1991
218
Bilaga 2
I promemorian föreslås att Sverige skall ansluta sig till den i Geneve
den 19 mars 1991 reviderade internationella konventionen den 2
december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter (1991 års
konventionstext). Den nu gällande växtförädlarrättslagen (1971:392)
uppfyller inte de åtaganden som en anslutning till konventionstexten
innebär. Promemorian innehåller därför ett förslag till en ny
växtförädlarrättslag som i vissa avseenden innebär en förstärkning av
ensamrätten till nya växtsorter. Förslaget innebär bl.a. ett bredare
skyddsomfång som är bättre anpassat till den moderna bioteknikens
möjligheter. Det föreslås att fler åtgärder som innebär utnyttjande av en
skyddad växtsort skall omfattas av kravet på ensamrättshavarens
tillstånd. Vidare föreslås att växtsorter av alla släkten och arter skall
kunna skyddas. Dessutom föreslås en ändrad instansordning, så att
beslut av Statens växtsortnämnd överklagas till länsrätt.
När det gäller jordbrukares rätt att använda egenproducerat utsäde
som omfattas av en ensamrätt (farmer ’s privilege) kan likartade problem
uppstå inom patenträtten och växtförädlarrätten. I promemorian föreslås
en ändring i patentlagen (1967:837) så att den i detta avseende stämmer
överens med de principer som föreslås råda på växtförädlarrättsområdet.
promemorian föreslås att Sverige skall ansluta sig till den i Geneve den
19 mars 1991 reviderade internationella konventionen den 2 december
1961 för skydd av växtförädlingsprodukter (1991 års konventionstext).
Den nu gällande växtförädlarrättslagen (1971:392) uppfyller inte de
åtaganden som en anslutning till konventionstexten innebär.
Promemorian innehåller därför ett förslag till en ny växtförädlarrättslag
som i vissa avseenden innebär en förstärkning av ensamrätten till nya
växtsorter. Förslaget innebär bl.a. ett bredare skyddsomfång som är
bättre anpassat till den moderna bioteknikens möjligheter. Det föreslås
att fler åtgärder som innebär utnyttjande av en skyddad växtsort skall
omfattas av kravet på ensamrättshavarens tillstånd. Vidare föreslås att
växtsorter av alla släkten och arter skall kunna skyddas. Dessutom
föreslås en ändrad instansordning, så att beslut av Statens
växtsortnämnd överklagas till länsrätt.
När det gäller jordbrukares rätt att använda egenproducerat utsäde
som omfattas av en ensamrätt (farmer’s privilege) kan likartade problem
uppstå inom patenträtten och växtförädlarrätten. I promemorian föreslås
en ändring i patentlagen (1967:837) så att den i detta avseende stämmer
överens med de principer som föreslås råda på växtförädlarrättsområdet.
219
Prop. 1996/97:128
Bilaga 3
Förslag till växtförädlarrättslag
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Förvärv av växtförädlarrätt
1 § Den som i Sverige har framställt en ny växtsort eller dennes
rättsinnehavare kan få ensamrätt att utnyttja växtsorten enligt denna lag
(växtförädlarrätt).
Den som utomlands har framställt en ny växtsort eller dennes rätts-
innehavare kan få växtförädlarrätt till växtsorten, om framställaren är
svensk medborgare eller har hemvist i Sverige.
Växtförädlarrätt kan också förvärvas
1. av den som har framställt en ny växtsort i en främmande stat som
är ansluten till den internationella konventionen den 2 december 1961
för skydd av växtförädlingsprodukter eller i en stat som är medlem i en
mellanstatlig organisation som i sin tur är ansluten till denna konventio-
nstext eller av en sådan persons rättsinnehavare, eller
2. av den som är medborgare eller har hemvist i en sådan stat och som
1 annat fall än som anges under 1 har framställt en ny växtsort
utomlands eller av en sådan persons rättsinnehavare.
Första - tredje styckena gäller även den som har upptäckt och
vidareutvecklat en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare.
Växtförädlarrätt förvärvas genom registrering av växtsorten.
2 § Regeringen får föreskriva att växtförädlarrätt får förvärvas även i
andra fall än som anges i 1 §, om det är av betydande intresse för
svensk folkförsörjning eller för den svenska växtodlingen.
Regeringen får vidare föreskriva om lagens tillämpning med avseende
på andra länder under förutsättning av ömsesidighet eller om det följer
av ett sådant avtal med en främmande stat eller mellantölklig
organisation som riksdagen har godkänt.
3 § Med växtsort avses i denna lag en samling växter inom en och
samma botaniskt systematiska enhet av lägsta kända nivå, om denna
samling
1. kan definieras genom kännetecken som har sitt ursprung i en viss
genotyp eller kombination av genotyper,
2. kan skiljas från varje annan grupp av växter genom åtminstone ett
av dessa kännetecken, och
3. kan betraktas som en enhet med avseende på dess lämplighet att
förökas i oförändrat skick.
1 § Växtförädlarrätten omfattar
220
1. den växtsort som registrerats i enlighet med vad som föreskrivs i
denna lag,
2. andra samlingar av växter som inte tydligt skiljer sig från den
registrerade sorten,
3. växtsorter som är väsentligen avledda från den registrerade sorten,
om den registrerade sorten inte i sin tur är väsentligen avledd, och
4. växtsorter som kan framställas endast genom upprepad användning
av den registrerade sorten.
2 § Växtförädlarrätt innebär, med de undantag som anges i 3 och 4 §§,
att ingen utan samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten
(sortinnehavaren) får utnyttja en växtsort eller en annan samling växter
som omfattas av växtförädlarrätten genom att
1. producera eller reproducera förökningsmaterial,
2. bearbeta förökningsmaterial för förökningsändamål,
3. bjuda ut förökningsmaterial till försäljning,
4. försälja eller på annat sätt tillhandahålla förökningsmaterial,
5. exportera förökningsmaterial från Sverige,
6. importera förökningsmaterial till Sverige, och
7. lagerhålla förökningsmaterial för något av de ändamål som anges
under 1-6.
Om sortinnehavaren inte har haft någon rimlig möjlighet att göra sin
rätt gällande med avseende på visst förökningsmaterial, får ingen utan
sortinnehavarens samtycke utnyttja växtsorten genom att vidta sådana
åtgärder som anges i första stycket 1-7 med skördat material som har
framställts med hjälp av detta förökningsmaterial.
3 § Från ensamrätten undantas
1. utnyttjande som sker privat och för icke-kommersiella ändamål,
2. utnyttjande för experiment,
3. utnyttjande för framställning av nya växter, och
4. utnyttjande av det material av en växtsort, som har bringats i
omsättning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av
sortinnehavaren eller med dennes samtycke, såvida inte utnyttjandet
inbegriper
a. ytterligare förökning av växtsorten i fråga eller
b. export av växtmaterial som kan användas för förökningsändamål till
ett främmande land i vilket det växtsläkte eller den växtart som sorten
tillhör inte omfattas av något skydd, såvida inte materialet exporteras
för slutlig konsumtion.
4 § Vad som sägs om undantag från ensamrätten i artikel 14 i rådets
förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens
växtförädlarrätt och i de tillämpningsföreskrifter som har meddelats med
stöd av artikeln skall också tillämpas på en växtsort som registrerats
enligt denna lag. Vad som i förordningen sägs om gemenskapens växt-
förädlarrätt skall i stället avse växtförädlarrätt enligt denna lag.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 3
221
1 § En växtsort får registreras endast om den är
1- ny,
2. särskiljbar,
3. likformig och
4. stabil.
2 § En växtsort skall anses som ny, om förökningsmaterial eller
skördeprodukter av sorten inte med förädlarens eller rättsinnehavarens
samtycke har sålts eller på annat sätt hållits andra till handa i syfte att
utnyttja sorten
1. här i landet tidigare än ett år före dagen för registreringsansökan,
2. utomlands tidigare än sex år före dagen för registreringsansökan,
när denna gäller träd eller vin, och
3. utomlands tidigare än fyra år före dagen för registreringsansökan,
när denna gäller någon annan växt än träd eller vin.
3 § En växtsort skall anses som särskiljbar, om den tydligt skiljer sig
från andra sorter som är kända vid tidpunkten för registreringsansökan.
En växtsort skall anses som känd, om material av den yrkesmässigt
bjudits ut till försäljning eller på annat sätt hållits till handa. Växtsorten
skall också anses som känd, om den registrerats för växtförädlarrätt,
tagits in i en officiell sortlista, förekommer i en allmänt tillgänglig
referenssamling eller noggrant beskrivits i en allmänt tillgänglig skrift
eller på något annat sätt kommit till allmänhetens kännedom.
Även en växtsort som inte har kommit till allmänhetens kännedom
skall anses som känd, om en ansökan om ensamrätt eller om intagning
i officiell sortlista har gjorts i något land och ansökan senare bifalls.
4 § En växtsort skall anses som likformig, om den uppvisar tillräcklig
enhetlighet med avseende på dess väsentliga kännetecken. Här bortses
från de variationer som kan förväntas med hänsyn till särskilda för-
hållanden vid sortens förökning.
5 § En växtsort skall anses som stabil, om dess väsentliga kännetecken
förblir oförändrade efter upprepad förökning eller, när sorten har en
särskild förökningscykel, vid slutet av varje sådan cykel.
6 § Har sökanden eller någon från vilken sökanden härleder sin rätt
tidigare ansökt om skydd för växtsorten i någon stat som är ansluten till
den internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av
växtförädlingsprodukter och söks registrering här i landet inom tolv
månader från den dag då ansökan gjordes i den främmande staten, skall
vid tillämpningen av 2 - 5 §§ den här ingivna ansökan anses gjord
samtidigt med ansökan i den främmande staten, om sökanden yrkar
sådan prioritet.
Prioriteten får även yrkas från en ansökan om skydd som har gjorts i
en annan främmande stat, om motsvarande prioritet från en svensk
ansökan om skydd för växtsort medges i den staten och om den där
gällande lagstiftningen i huvudsak stämmer överens med konventionen.
Om skydd har sökts i flera främmande stater, räknas
Prop. 1996/97:128
Bilaga 3
222
tolvmånadersfristen från den dag då den första ansökan om skydd
gjordes.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva i vilken ordning ett yrkande om prioritet skall framställas och
vilka handlingar som skall inges till stöd för yrkandet. Om dessa
föreskrifter inte iakttas, gäller prioriteten inte.
1 § En registrerad växtsort skall ha en sortbenämning. Denna skall göra
det möjligt att skilja växtsorten från andra sorter.
En sortbenämning får inte godtas, om den
1. består av enbart siffror, såvida det inte är fast praxis att beteckna
sorter på det sättet,
2. uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten,
3. strider mot lag eller annan författning eller mot allmän ordning eller
är ägnad att väcka förargelse,
4. kan förväxlas med en sortbenämning som för en sort av samma
eller närstående växtart införts i eller föreslagits för införande i
växtsortregistret eller ett motsvarande utländskt register eller en annan
officiell sortlista eller som används på förökningsmaterial av en sådan
sort,
5. kan förväxlas med ett varumärke, ett namn, en firma eller någon
annan beteckning för vilken någon annan än sökanden har skydd och
som skulle ha utgjort hinder mot att registrera sortbenämningen som
varumärke för material av växtsort eller för varor av liknande slag,
6. kan förväxlas med ett sådant varumärke för material av en växtsort
eller för varor av liknande slag för vilket sökanden har skydd.
Regeringen får under förutsättning av ömsesidighet föreskriva att en
sortbenämning som har registrerats eller sökts registrerad i en
främmande stat trots första och andra styckena skall registreras i
Sverige, om det inte finns synnerliga skäl mot detta.
2 § Den som yrkesmässigt bjuder ut förökningsmaterial av en
registrerad växtsort till försäljning eller på annat sätt håller till handa
sådant material skall använda den registrerade benämningen. Detta
gäller även sedan skyddstiden har gått ut eller växtförädlarrätten av
någon annan anledning har upphört.
En registrerad benämning på en sort eller en med denna förväxlingsbar
benämning får inte användas för en annan sort av samma eller
närstående växtart eller för material av en sådan sort så länge
registreringen av benämningen består.
1 § Registrering enligt denna lag sker i växtsortregistret, som förs av
Statens växtsortnämnd.
När en växtsort registreras skall även sortens benämning registreras.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 3
223
2 § En ansökan om registrering skall göras skriftligen hos Växt-
sortnämnden.
Ansökan skall innehålla en tydlig beskrivning av sorten med särskilt
angivande av det eller de kännetecken som skiljer sorten från andra
sorter samt förslag till benämning på sorten. I ansökan skall förädlarens
namn anges. Om registrering söks av någon annan än förädlaren, skall
sökanden styrka sin rätt till sorten.
Till ansökningshandlingen skall fogas en av sökanden egenhändigt
underskriven försäkran på heder och samvete att sorten, såvitt sökanden
känner till, inte före den dag då ansökan görs eller enligt 3 kap. 6 §
skall anses ha blivit gjord har tillhandahållits på sådant sätt att den
enligt 3 kap. 2 § inte skall anses ny.
I samband med ansökan skall sökanden tillhandahålla växtmaterial av
sorten i den mängd som behövs för att prova sorten.
Sökanden skall betala föreskriven ansökningsavgift.
3 § I samma ansökan får inte sökas registrering av två eller flera
växtsorter.
4 § En sökande som inte har hemvist i Sverige skall ha ett ombud som
är bosatt här och har behörighet att företräda sökanden i allt som rör
ansökan.
5 § Om sökanden inte har iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan
eller om det finns något annat hinder för bifall till ansökan, skall
sökanden föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidta rättelse.
Om sökanden underlåter att inom förelagd tid ge in yttrande eller vidta
rättelse, skall ansökan avskrivas. En erinran om detta skall tas in i
föreläggandet.
6 § Finns det något hinder för bifall till ansökan även efter det att
sökanden yttrat sig och sökanden har haft tillfälle att yttra sig över
hindret, skall ansökan avslås, om det inte finns anledning att ge
sökanden ett nytt föreläggande.
7 § Om någon inför Växtsortnämnden påstår sig ha bättre rätt till
växtsorten än sökanden och om saken är oviss, kan nämnden förelägga
denna person att väcka talan vid domstol inom viss tid vid påföljd att
påståendet annars lämnas utan avseende vid ansökans fortsatta prövning.
Om en tvist om bättre rätt är inledd vid domstol, kan registre-
ringsansökan förklaras vilande i väntan på att målet slutligt avgörs.
8 § Visar någon inför Växtsortnämnden att han eller hon har bättre rätt
till växtsorten än sökanden, skall nämnden överföra ansökan på denna
person, om personen yrkar det. Den som får ansökan överförd på sig
skall betala ny ansökningsavgift.
Om överföring yrkas, får ansökan inte avskrivas, avslås eller bifallas
förrän yrkandet slutligt har prövats.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 3
224
9 § Om ansökningshandlingarna är fullständiga och det inte finns något
hinder för registrering, skall Växtsortnämnden kungöra ansökan för att
bereda allmänheten tillfälle att framställa invändningar mot ansökan.
Invändningar skall göras skriftligen hos Växtsortnämnden inom den tid
som nämnden bestämmer.
10 § Växtsortnämnden skall ordna prov med material av växtsorten, om
inte detta av särskilda skäl är onödigt. Sökanden skall betala föreskriven
avgift för proven.
11 § Sedan tiden för att framställa invändning mot ansökan har gått ut
och proven med material av växtsorten har slutförts skall ansökan tas
upp till fortsatt prövning. Vid denna prövning är 4 - 8 §§ tillämpliga.
Sökanden skall ges tillfälle att yttra sig över framställda invändningar
och utförda prov.
12 § Om en ansökan om registrering av en växtsort bifalls och beslutet
vinner laga kraft, skall sorten tas in i växtsortregistret och
registreringen kungöras.
Ett beslut att avskriva eller avslå en ansökan som har kungjorts enligt
9 § skall kungöras sedan beslutet vunnit laga kraft.
1 § Växtförädlarrätten gäller från den dag då ansökan om registrering
bifölls och kan upprätthållas under 25 år räknat från och med den 1
januari året efter det då beslutet om registrering varm laga kraft. I fråga
om träd och vin kan dock växtförädlarrätten upprätthållas under 30 år
räknat från samma tidpunkt.
2 § För växtförädlarrätt skall för varje kalenderår betalas en föreskriven
årsavgift, om inte något annat har bestämts med stöd av 11 kap. 2 §.
Årsavgiften skall betalas från och med året efter det då ansökan om
registrering bifölls.
Årsavgiften skall betalas senast första dagen på det kalenderår avgiften
avser. Årsavgiften för ett år som har börjat innan växtsorten har
registrerats eller inom två månader därefter skall dock betalas först två
månader efter dagen för registreringen. Årsavgiften får inte betalas
innan registrering har skett och inte heller tidigare än sex månader före
det kalenderår som avgiften avser.
Årsavgiften får, med den förhöjning som är föreskriven, betalas inom
sex månader efter förfallodagen.
3 § För att kontrollera att en registrerad växtsort är beständig får
Växtsortnämnden förelägga sortinnehavaren att tillhandahålla nämnden
förökningsmaterial av sorten samt nödvändiga handlingar och
upplysningar.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 3
225
15 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 128
1 § Har sortinnehavaren medgett någon annan rätten att utnyttja en
registrerad växtsort (licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast om
detta har avtalats.
Ingår licensen i en rörelse, får licensen dock överlåtas i samband med
överlåtelse av rörelsen eller en del av den, om inte något annat har
avtalats. Om licensen överlåts, fortsätter ändå överlåtaren att svara för
att licensavtalet fullgörs.
2 § Om växtförädlarrätten har övergått på någon annan eller om en
licens har upplåtits eller överlåtits, skall på begäran och mot föreskriven
avgift anteckning om detta göras i växtsortregistret. Om det visas att en
licens som har antecknats i registret har upphört att gälla, skall
anteckningen avföras.
Första stycket gäller även i fråga om tvångslicenser.
I ett mål eller ärende om växtförädlarrätt anses den som sortinnehavare
som senast har blivit införd i växtsortregistret i denna egenskap.
3 § Den som här i landet yrkesmässigt vill utnyttja en registrerad
växtsort kan få tvångslicens för detta, om sortinnehavaren inte förser
marknaden med förökningsmaterial på skäliga villkor och i den
omfattning som är påkallad med hänsyn till folkhushållet eller annan
allmän synpunkt och om det inte finns någon godtagbar anledning till
underlåtenheten. En tvångslicens innefattar även en rätt att av
sortinnehavaren få förökningsmaterial av sorten i den omfattning som är
skälig.
4 § En tvångslicens får inte meddelas någon annan än den som kan
antas ha förutsättningar att utnyttja växtsorten på ett godtagbart sätt och
i överensstämmelse med licensen.
En tvångslicens utgör inte något hinder för sortinnehavaren att själv
utnyttja sorten eller att upplåta licens. En tvångslicens kan övergå till
någon annan endast tillsammans med en rörelse där den utnyttjas eller
var avsedd att utnyttjas.
5 § En tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken
omfattning växtsorten får utnyttjas samt fastställer ersättningen och
övriga villkor för licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkallar
det kan rätten på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor
för den.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 3
1 § Om årsavgift inte betalas enligt vad som föreskrivs i 6 kap. 2 §, är
växtförädlarrätten förfallen från och med den 1 januari det år för vilket
avgift inte betalts.
2 § Om sortinnehavaren skriftligen hos Växtsortnämnden avstår från
växtförädlarrätten, skall nämnden avföra sorten ur registret.
226
Om växtförädlarrätten är utmätt, belagd med kvarstad eller tagen i
anspråk genom betalningssäkring eller om en tvist om överföring av
registreringen är anhängig, får sorten inte avföras ur registret på
begäran av sortinnehavaren så länge utmätningen, kvarstaden eller
betalningssäkringen består eller tvisten inte blivit slutligt avgjord.
3 § Rätten skall på talan om det häva registreringen, om
1. växtsorten på ansökningsdagen eller, om sortinnehavaren åtnjutit
prioritet, på den dag från vilken prioritet har getts inte uppfyllde kravet
på nyhet i 3 kap. 2 § eller kravet på särskiljbarhet i 3 kap. 3 §,
2. växtsorten vid den tidpunkt som anges under 1 inte uppfyllde
kravet på likformighet i 3 kap. 4 § eller kravet på stabilitet i 3 kap. 5 §,
såvida växtförädlarrätten beviljats huvudsakligen på grundval av
upplysningar som sökanden tillhandahållit, eller
3. växtförädlarrätten har beviljats en person som inte var berättigad till
den och den som är berättigad inte har väckt talan om överföring av
rätten.
En registrering får inte hävas på den grunden att den som fått
växtförädlarrätten har haft rätt till bara en viss andel i den.
Talan som grundas på att en växtsort har registrerats för någon arman
än den som är berättigad till det får föras endast av den som påstår sig
vara berättigad till sorten. Talan skall väckas inom ett år efter det att
käranden fått kännedom om registreringen och de övriga omständigheter
på vilka talan grundas. Om sortinnehavaren var i god tro när sorten
registrerades eller när växtförädlarrätten övergick på honom eller
henne, får talan inte väckas senare än tre år efter registreringen.
I övriga fall får talan föras av var och en som förorsakas någon
nackdel av registreringen och, om det är påkallat från allmän synpunkt,
av allmän åklagare.
4 § Växtsortnämnden skall avföra en växtsort ur registret, om sorten
inte längre uppfyller kravet på likformighet i 3 kap. 4 § och kravet på
stabilitet i 3 kap. 5 §.
Växtsortnämnden skall också avföra en växtsort ur registret, om
sortinnehavaren inte följt ett föreläggande enligt 6 kap. 3 § och
underlåtenheten utgör hinder för tillförlitlig efterkontroll.
5 § Om en sortbenämning har registrerats i strid med denna lag och om
skälet mot registrering kvarstår, skall Växtsortnämnden registrera en ny
benämning för växtsorten. Detsamma gäller om en registrerad
sortbenämning uppenbarligen blivit ägnad att vilseleda allmänheten eller
blivit stridande mot allmän ordning eller ägnad att väcka förargelse.
Sortinnehavaren skall i ett sådant fall ges tillfälle att föreslå en ny
benämning.
En registrerad benämning på en sort för vilken skyddstiden gått ut
eller växtförädlarrätten på annat sätt upphört får på sortinnehavarens
begäran eller då det annars finns anledning efter prövning av
Växtsortnämnden avföras ur växtsortregistret, om benämningen inte
längre används.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 3
227
Bilaga 3
1 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gör intrång i en växt-
förädlarrätt döms till böter eller fängelse i högst två år. Den som har
överträtt ett vitesförbud enligt 2 § får inte dömas till ansvar för intrång
som omfattas av förbudet.
För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till
ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra stycket
endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl
är motiverat från allmän synpunkt.
2 § På yrkande av sortinnehavaren eller den som på grund av licens har
rätt att utnyttja växtsorten får domstolen vid vite förbjuda den som gör
intrång i växtförädlarrätten att fortsätta intrånget.
I fråga om radio- och trådsändningars innehåll gäller bestämmelserna i
radiolagen (1966:755).
3 § Om käranden visar sannolika skäl för att intrång i växtförädlarrätten
förekommer och om det skäligen kan befaras att svaranden genom att
fortsätta intrånget förringar värdet av ensamrätten till växtsorten, får
domstolen meddela vitesförbud för tiden intill dess att målet slutligt
avgjorts eller annat har beslutats. Innan ett sådant förbud meddelas skall
svaranden ha fått tillfälle att yttra sig, om inte ett dröjsmål skulle
medföra risk för skada.
Ett sådant förbud får meddelas endast om käranden ställer säkerhet hos
domstolen för den skada som kan tillfogas svaranden. Saknar käranden
förmåga att ställa sådan säkerhet, får domstolen befria käranden från
detta. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Säkerheten skall prövas av domstolen, om den inte har godkänts av
svaranden.
När målet avgörs skall domstolen pröva om förbud som har meddelats
enligt första stycket fortfarande skall bestå.
4 § I fråga om överklagande av beslut enligt 3 § samt i fråga om
ha
5 § Talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om
förbudet. I samband med sådan talan får talan föras om nytt
vitesförbud.
6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i en
växtförädlarrätt skall betala skälig ersättning för utnyttjandet av
växtsorten samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har
medfört. När ersättningens storlek bestäms skall hänsyn tas även till
sortinnehavarens intresse av att intrång inte görs och till övriga
omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Den som gör intrång i en växtförädlarrätt utan uppsåt eller oaktsamhet
skall betala ersättning för utnyttjandet av sorten, om och i den
utsträckning det är skäligt.
228
Rätten till ersättning för intrång i en växtförädlarrätt preskriberas, om prop. 1996/97:128
talan inte väcks inom fem år från det skadan uppkom. Bilasa 3
7 § På yrkande av den som har lidit intrång i en växtförädlarrätt får
domstolen efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång
besluta att växtmaterial med avseende på vilket intrång föreligger skall
lämnas ut mot lösen till den som har lidit intrånget eller förstöras samt
att ett föremål vars användande skulle innebära intrång skall på visst
sätt ändras eller förstöras. Vad som nu har sagts gäller inte mot den
som i god tro har förvärvat materialet eller särskild rätt till det och som
inte själv har gjort intrång i växtförädlarrätten.
8 § Egendom som avses i 7 § får tas i beslag, om det skäligen kan antas
att ett brott enligt 1 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas
reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.
Trots vad som sägs i första stycket kan domstolen på yrkande besluta
att innehavare av material som avses där skall få förfoga över materialet
mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt.
Bestämmelserna i 7 § och i första och andra styckena tillämpas också
i fråga om försök och förberedelse enligt 1 § andra stycket.
9 § Om någon utnyttjar en växtsort som avses med en ansökan om
registrering, skall vad som sägs om intrång i växtförädlarrätt tillämpas,
om ansökan leder till registrering. För ett sådant utnyttjande får dock
inte dömas till ansvar. Ersättning för skada på grund av utnyttjande som
sker innan ansökan har kungjorts enligt 5 kap. 9 § får bestämmas endast
enligt 6 § andra stycket.
Bestämmelsen i 6 § tredje stycket är inte tillämplig, om ersätt-
ningstalan väcks senast ett år efter det att växtförädlarrätten registre-
rades.
10 § Om registreringen av en växtsort har hävts genom en dom som har
vunnit laga kraft, får inte dömas till ansvar, ersättning eller
säkerhetsåtgärd enligt 1 - 9 §§.
Förs talan om intrång i växtförädlarrätt och gör den mot vilken talan
förs gällande att registreringen bör hävas, skall rätten på dennes
yrkande förklara målet vilande i avvaktan på att frågan om hävning av
registreringen slutligt prövas. Om talan om detta inte har väckts, skall
rätten i samband med vilandeförklaringen förelägga den mot vilken
talan om intrång förs viss tid inom vilken talan om hävning skall
väckas.
11 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 2 §
skall dömas till böter samt ersätta uppkommen skada. Om oaktsamheten
är ringa, skall inte dömas till ansvar. I sådana fall kan ersättningen
jämkas.
229
1 § En sortinnehavare eller den som på grund av licens får utnyttja en
växtsort får föra talan om fastställelse huruvida registreringen ger skydd
gentemot någon annan. En förutsättning för detta är att ovisshet råder
om förhållandet och detta är till nackdel för sortinnehavaren eller
licenstagaren.
Under samma villkor kan den som driver eller avser att driva
verksamhet föra talan mot en sortinnehavare om fastställelse huruvida
det finns hinder för verksamheten på grund av registreringen.
Om det i ett mål som avses i första stycket görs gällande att
registreringen bör hävas, skall 9 kap. 10 § andra stycket tillämpas.
2 § Den som vill väcka talan om hävning av registreringen av en
växtsort, om överföring av en registrering eller om meddelande av
tvångslicens skall anmäla detta till Växtsortnämnden samt underrätta var
och en som enligt växtsortregistret innehar licens att utnyttja sorten. Om
en licenstagare vill väcka talan om intrång i växtförädlarrätten eller om
fastställelse enligt 1 § första stycket, skall licenstagaren underrätta
sortinnehavaren om detta.
Denna underrättelseskyldighet skall anses fullgjord när en underrättelse
i betald, rekommenderad försändelse har sänts under den adress som
antecknats i växtsortregistret.
Om det inte visas när talan väcks att underrättelse enligt första stycket
har gjorts, skall käranden ges tid till detta. Om käranden försitter denna
tid, får talan inte tas upp till prövning.
3 § Talan skall väckas vid Stockholms tingsrätt, om det enligt
rättegångsbalken inte finns någon behörig domstol för en talan om
bättre rätt till en växtsort, om hävning av registreringen av en växtsort,
om överföring av sådan registrering, om tvångslicens eller om
fastställelse enligt 1 §.
4 § En kopia av en dom eller ett slutligt beslut i mål som avses i 5 kap.
7 §, 7 kap. 5 §, 8 kap. 3 §, 9 kap. 1 - 3 och 6 - 8 §§ eller 10 kap. 1 §
skall sändas till Växtsortnämnden.
5 § Slutliga beslut av Växtsortnämnden enligt denna lag eller med stöd
av denna lag meddelade föreskrifter får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol inom två månader från beslutets dag.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
6 § Växtsortnämndens slutliga beslut i ett ärende som rör ansökan om
registrering av en växtsort får överklagas av sökanden, om beslutet har
gått sökanden emot. Den som i behörig ordning har framställt
invändning får överklaga ett beslut genom vilket en ansökan om
registrering bifalls. Återkallar invändaren sitt överklagande, får detta
ändå prövas, om det finns särskilda skäl.
Ett beslut genom vilket ett yrkande om överföring enligt 5 kap. 8 § har
bifallits får överklagas av sökanden. Den som har framställt yrkande om
överföring får överklaga ett beslut genom vilket yrkandet avslagits.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 3
230
1 § En sortinnehavare som inte har hemvist i Sverige skall ha ett
ombud som är bosatt här i landet. Ombudet skall ha behörighet att för
sortinnehavaren ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra
handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med undantag av
stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig
personligen inför domstol. Ombudet skall anmälas till växtsortregistret
och antecknas där.
Om sortinnehavaren inte har anmält något ombud enligt första stycket,
kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges
sänds till sortinnehavaren med posten i betalt brev under
sortinnehavarens i växtsortregistret antecknade adress. Om någon
fullständig adress inte är antecknad i registret, kan delgivning ske
genom att handlingen hålls tillgänglig hos Växtsortnämnden och genom
att ett meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll
kungörs i en publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen
anses ha skett när det som nu har sagts har blivit fullgjort.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om storleken på avgifter enligt denna lag. Vid
bestämmande av årsavgifter får föreskrivas att ett eller flera av de första
åren skall vara avgiftsfria.
3 § Regeringen får föreskriva att växtsorter för vilka registrering söks
får undersökas hos en myndighet i någon annan stat eller hos en
internationell institution. Regeringen får vidare föreskriva att personer
som söker registrering för en sort för vilken de tidigare sökt registrering
i någon annan stat skall vara skyldiga att redovisa vad myndigheten i
den staten delgett dem om prövningen av villkoren för registrering.
1 § Vad som sägs om ansvar i 9 kap. 1, 9 och 10 §§ skall tillämpas
också på överträdelser enligt artikel 94 i rådets förordning (EG) nr
2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt.
2 § Den som hos Växtsortnämnden lämnar in en ansökan om
växtförädlarrätt enligt rådets förordning (EG) nr 2100/94 skall betala en
avgift med belopp som regeringen bestämmer.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Genom
lagen upphävs växtförädlarrättslagen (1971:392).
2. Denna lag skall tillämpas även på växtsorter som är registrerade vid
tidpunkten för ikraftträdandet eller som registreras på grund av
ansökningar som har gjorts innan dess, om inte annat följer av vad som
föreskrivs nedan.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 3
231
3. En registreringsansökan som har kungjorts före ikraftträdandet skall
behandlas och avgöras enligt äldre bestämmelser.
4. I fråga om andra registreringsansökningar som har gjorts före
ikraftträdandet än sådana som sägs under 3 skall 2 § i den upphävda
lagen tillämpas i stället för 1 kap. 1 och 2 §§ i denna lag.
5. De nya bestämmelserna tillämpas inte när det gäller åtgärder som
har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet.
6. Om ensamrätten till visst växtmaterial är uttömd (konsumerad)
enligt äldre bestämmelser på grund av förfogande som ägt rum före
ikraftträdandet, kan ensamrätten inte göras gällande med stöd av 2 kap.
3 § 4 a eller b.
7. Frågan om hävande av registrering av en växtsort som har
registrerats enligt äldre bestämmelser skall bedömas enligt de äldre
bestämmelserna.
8. Om någon före ikraftträdandet har börjat utnyttja växtmaterial på ett
sätt som inte fordrade sortinnehavarens samtycke enligt äldre
bestämmelser men som fordrar sådant samtycke enligt denna lag, får
han trots de nya bestämmelserna i nödvändig och sedvanlig utsträckning
fortsätta den planerade verksamheten, dock längst till fem år efter
ikraftträdandet. Sådan rätt har under motsvarande förutsättningar även
den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja växtsorten.
9. Om ansökan om registrering avser en växtsort på vilken äldre
bestämmelser inte var tillämpliga och ansökan görs inom ett år efter
denna lags ikraftträdande, skall tidsfristen i 3 kap. 2 § 1 vara fyra år i
stället för ett år.
10. I fråga om slutliga beslut av Växtsortnämnden som har fattats före
ikraftträdandet skall äldre bestämmelser om överklagande tillämpas.
Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837) Härigenom
föreskrivs att 3 § patentlagen (1967:837) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Den genom patent förvärvade ensamrätten innebär att, med de
undantag som anges nedan, ingen får utan patenthavarens samtycke
utnyttja uppfinningen genom att
1) tillverka, utbjuda, bringa i omsättning eller använda patentskyddat
alster eller införa eller inneha sådant alster för ändamål som nu sagts,
2) använda patentskyddat förfarande eller, om han vet eller det med
hänsyn till omständigheter™ är uppenbart att förfarandet inte får
användas utan patenthavarens samtycke, utbjuda det för användning här
i Sverige,
3) utbjuda, bringa i omsättning eller använda alster som tillverkats
enligt patentskyddat förfarande eller införa eller inneha alstret för
ändamål som nu sagts.
Ensamrätten innebär även att ingen får utan patenthavarens samtycke
utnyttja uppfinningen genom att erbjuda eller tillhandahålla någon som
inte är berättigad att utnyttja uppfinningen sådant medel för att utöva
Prop. 1996/97:128
Bilaga 3
232
den här i Sverige som hänför sig till något väsentligt i uppfinningen, om Prop. 1996/97:128
den som tillhandahåller medlet vet eller det med hänsyn till Bilaga 3
omständigheterna är uppenbart att medlet är lämpat och avsett att
användas vid utövande av uppfinningen. Är medlet en vara som allmänt
förekommer i handeln, gäller vad nu sagts dock endast om den som
erbjuder eller tillhandahåller medlet försöker påverka mottagaren till en
sådan handling som avses i första stycket. Vid tillämpning av
bestämmelserna i detta stycke skall den som utnyttjar uppfinningen på
det sätt som sägs i tredje stycket 1, 3 eller 4 inte anses såsom berättigad
att utnyttja uppfinningen.
Från ensamrätten undantas
1) utnyttjande som inte sker yrkesmässigt,
2) utnyttjande av patentskyddat alster som bringats i omsättning inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av patenthavaren eller med
dennes samtycke,
3) utnyttjande av uppfinning för experiment som avser själva
uppfinningen,
4) beredning på apotek av läkemedel enligt läkares förskrivning i
enskilt fall eller åtgärder med sålunda berett läkemedel.
I fall där förökningsma-
terial av växter utgör
patentskyddat alster skall
vad som sägs om
undantag från en-
samrätten i artikel 14 i
rådets förordning (EG) nr
2100/94 av den 27 juli
1994 om gemenskapens
växtförädlarrätt och i de
tillämpningsföreskrifter
som har meddelats med
stöd av artikeln också
tillämpas på patent enligt
denna lag. Vid som där
sägs om gemenskapens
växtförädlarrätt skall i
stället avse patent.
1 EGT nr L 227, 1.9.1994, s.l
233
Prop. 1996/97:128
Bilaga 4
Efter remiss har yttranden över departementspromemorian (Ds 1995:69)
Ny växtförädlarrättslag avgetts av Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Kammarrätten i Stockholm, Göteborgs tingsrätt, Länsrätten i
Stockholms län, Gentekniknämnden, Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet, Kommerskollegium, Konkurrensverket,
Patentbesvärsrätten, Patent- och registreringsverket, Skogsstyrelsen,
Statens jordbruksverk, Statens naturvårdsverk, Statens utsädeskontroll,
Statens växtsortnämnd, Sveriges lantbruksuniversitet, Föreningen Foder
och Spannmål, Företagarnas Riksorganisation, Hilleshög AB,
Industriförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Skogsindustrierna,
Skogsägarnas riksförbund, Svalöf Weibull AB, Svenska
Naturskyddsföreningen, Svenska patentombudsföreningen, Sveriges
Advokatsamfund och Trädgårdsnäringens Riksförbund.
Nordiska genbanken, Svenska Industriens Patentingenjörers Förening;
Svenska Lantmännens Riksförbund och Sveriges Potatisodlares
Riksförbund har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått.
Yttranden har även inkommit från Sveriges spannmålsodlareförening.
234
Prop. 1996/97:128
Bilaga 5
1 kap. Förvärv av växtförädlarrätt
1 § Den som i Sverige har framställt en ny växtsort eller dennes
rättsinnehavare kan få ensamrätt att utnyttja växtsorten enligt denna lag
(växtförädlarrätt).
Den som utomlands har framställt en ny växtsort eller dennes rätts-
innehavare kan få växtförädlarrätt till växtsorten, om framställaren är
svensk medborgare eller har hemvist i Sverige.
Växtförädlarrätt kan också förvärvas av
1. den som har framställt en ny växtsort i en främmande stat som är
ansluten till den internationella konventionen den 2 december 1961 för
skydd av växtförädlingsprodukter eller i en stat som är medlem i en
mellanstatlig organisation som i sin tur är ansluten till denna konvention
eller av en sådan persons rättsinnehavare, eller
2. den som är medborgare eller har hemvist i en sådan stat och som i
annat fall än som anges under 1 har framställt en ny växtsort utomlands
eller av en sådan persons rättsinnehavare.
Första-tredje styckena gäller även den som har upptäckt och vidareut-
vecklat en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare.
Växtförädlarrätt förvärvas genom registrering av växtsorten.
2 § Regeringen får förordna att växtförädlarrätt får förvärvas även i
andra fall än som anges i 1 §, om det är av betydande intresse för
svensk folkförsörjning eller för den svenska växtodlingen.
Regeringen får vidare föreskriva om lagens tillämpning med avseende
på andra länder under förutsättning av ömsesidighet eller om det följer
av ett sådant avtal med en främmande stat eller mellanfolklig
organisation som riksdagen har godkänt.
3 § Med växtsort avses i denna lag en samling växter inom en och
samma botaniskt systematiska enhet av lägsta kända nivå, om denna
samling kan
1. definieras genom kännetecken som har sitt ursprung i en viss geno-
typ eller kombination av genotyper,
2. skiljas från varje annan grupp av växter genom åtminstone ett av
dessa kännetecken, och
3. betraktas som en enhet när det gäller dess lämplighet att förökas i
oförändrat skick.
235
2 kap. Växtförädlarrättens omfattning
1 § Växtförädlarrätten omfattar
1. den växtsort som registrerats i enlighet med vad som föreskrivs i
denna lag,
2. andra samlingar av växter som inte tydligt skiljer sig från den
registrerade sorten,
3. växtsorter som är väsentligen avledda från den registrerade sorten,
om den registrerade sorten inte i sin tur är väsentligen avledd, och
4. växtsorter som kan framställas endast genom upprepad användning
av den registrerade sorten.
En växtsort skall anses som väsentligen avledd om den
1. till övervägande del har avletts från den ursprungliga sorten, eller
från en sort som i sig till övervägande del är avledd från den
ursprungliga sorten, och då har bibehållit de väsentliga kännetecken
som har sitt ursprung i genotypen eller kombinationen av genotyper hos
den ursprungliga sorten,
2. klart kan särskiljas från den ursprungliga sorten, och
3. bortsett från de skillnader som beror på avledningsförfarandet
överensstämmer med den ursprungliga sorten när det gäller de
väsentliga kännetecken som är uttryck för den ursprungliga sortens
genotyp eller kombination av genotyper.
2 § Med de undantag som anges i 3 och 4 §§ innebär växtförädlarrätten
att ingen utan samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten får utnyttja
en växtsort eller en annan samling växter som omfattas av
växtförädlarrätten genom att
1. producera eller reproducera förökningsmaterial,
2. bearbeta förökningsmaterial för förökningsändamål,
3. bjuda ut förökningsmaterial till försäljning,
4. sälja eller på något annat sätt tillhandahålla förökningsmaterial,
5. exportera förökningsmaterial från Sverige,
6. importera förökningsmaterial till Sverige, eller
7. lagerhålla förökningsmaterial för något av de ändamål som anges
under 1-6.
Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har haft någon rimlig
möjlighet att göra sin rätt gällande med avseende på visst
förökningsmaterial, får ingen utan hans eller hennes samtycke utnyttja
växtsorten genom att vidta sådana åtgärder som anges i första stycket
1-7 med skördat material som har framställts med hjälp av detta
förökningsmaterial.
3 § Växtförädlarrätten omfattar inte
1. utnyttjande som sker privat och för icke-kommersiella ändamål,
2. utnyttjande för experiment, och
3. utnyttjande för framställning av nya växtsorter.
4 § Växtförädlarrätten omfattar inte utnyttjande av växtmaterial som
har bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet av innehavaren av växtförädlarrätten eller med
dennes samtycke.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 5
236
Första stycket gäller inte utnyttjande som innefattar export av prOp. 1996/97:128
växtmaterial som kan användas för förökningsändamål, om exporten Bilaga 5
sker till ett främmande land där sorter av växtsläktet eller växtarten i
fråga inte kan skyddas och det exporterade materialet inte är avsett för
slutlig förbrukning.
5 § Vad som sägs om undantag från ensamrätten i artikel 14 i rådets
förordning (EG) nr 2100/942 av den 27 juli 1994 om gemenskapens
växtförädlarrätt och i de tillämpningsföreskrifter som har meddelats med
stöd av artikeln skall också tillämpas på en växtsort som registrerats
enligt denna lag. Vad som i artikeln och tillämpningsföreskrifterna sägs
om gemenskapens växtförädlarrätt skall avse växtförädlarrätt enligt
denna lag.
1 § En växtsort får registreras endast om den är
1- ny,
2. särskiljbar,
3. enhetlig och
4. stabil.
2 § En växtsort skall anses som ny, om förökningsmaterial eller
skördeprodukter av sorten inte med samtycke från förädlaren eller
dennes rättsinnehavare har sålts eller på annat sätt avyttrats till andra i
syfte att utnyttja sorten
1. här i landet tidigare än ett år före dagen för registreringsansökan,
2. utomlands tidigare än sex år före dagen för registreringsansökan,
när denna gäller träd eller vin, eller
3. utomlands tidigare än fyra år före dagen för registreringsansökan,
när denna gäller något annat växtslag än träd eller vin.
3 § En växtsort skall anses som särskiljbar, om den tydligt skiljer sig
från andra sorter som är kända vid tidpunkten för registreringsansökan.
En växtsort skall anses som känd, om material av den yrkesmässigt
bjudits ut till försäljning eller på annat sätt tillhandahållits. Växtsorten
skall också anses som känd, om den registrerats för växtförädlarrätt,
tagits in i en officiell sortlista, förekommer i en allmänt tillgänglig
referenssamling, noggrant beskrivits i en allmänt tillgänglig skrift eller
på något annat sätt kommit till allmänhetens kännedom.
Även en växtsort som inte har kommit till allmänhetens kännedom
skall anses som känd, om en ansökan om ensamrätt eller om intagning
i officiell sortlista har gjorts i något land och ansökan senare bifalls.
4 § En växtsort skall anses som enhetlig, om den bortsett från de
variationer som kan förväntas med hänsyn till särskilda förhållanden vid
sortens förökning uppvisar tillräcklig enhetlighet med avseende på dess
väsentliga kännetecken.
2EGT nr L 227, 1.9.1994, s.l
237
5 § En växtsort skall anses som stabil, om dess väsentliga kännetecken Prop. 1996/97:128
förblir oförändrade efter upprepad förökning eller, när sorten har en Bilaga 5
särskild förökningscykel, vid slutet av varje sådan cykel.
6 § Har sökanden eller någon från vilken sökanden härleder sin rätt
tidigare ansökt om skydd för växtsorten i någon stat som är ansluten till
den internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av
växtförädlingsprodukter och söks registrering här i landet inom tolv
månader från den dag då ansökan gjordes i den främmande staten, skall
vid tillämpningen av 2-5 §§ den här ingivna ansökan anses gjord
samtidigt med ansökan i den främmande staten, om sökanden yrkar det.
Sådan prioritet får även medges från en ansökan om skydd som har
gjorts i en annan främmande stat, om motsvarande prioritet från en
svensk ansökan om skydd för växtsort medges i den staten och om den
där gällande lagstiftningen i huvudsak stämmer överens med
konventionen. Om skydd har sökts i flera främmande stater, räknas
tolvmånadersfristen från den dag då den första ansökan om skydd
gjordes.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva i vilken ordning ett yrkande om prioritet skall framställas och
vilka handlingar som skall ges in till stöd för yrkandet. Om dessa
föreskrifter inte iakttas, gäller inte rätten till prioritet.
7 § En växtsort får inte registreras, om den redan är registrerad för
gemenskapens växtförädlarrätt enligt rådets förordning (EG) nr 2100/94
av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt.
1 § En registrerad växtsort skall ha en sortbenämning. Denna skall göra
det möjligt att skilja växtsorten från andra sorter.
En sortbenämning får inte godtas, om den
1. består av enbart siffror, såvida det inte är fest praxis att beteckna
sorter på det sättet,
2. uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten,
3. strider mot lag eller annan författning eller mot allmän ordning
eller är ägnad att väcka förargelse,
4. kan förväxlas med en sortbenämning som för en sort inom
växtslaget eller ett näraliggande växtslag införts i eller föreslagits för
införande i växtsortsregistret, ett motsvarande utländskt register eller en
annan officiell sortlista eller som används på förökningsmaterial av en
sådan sort,
5. kan förväxlas med ett varumärke, ett namn, en firma eller någon
annan beteckning för vilken någon annan än sökanden har skydd och
som skulle ha utgjort hinder mot att registrera sortbenämningen som
varumärke för material av en växtsort eller för varor av liknande slag,
6. kan förväxlas med ett sådant varumärke för material av en växtsort
eller för varor av liknande slag för vilket sökanden har skydd.
Regeringen får under förutsättning av ömsesidighet förordna att en
sortbenämning som har registrerats eller sökts registrerad i en
238
främmande stat skall registreras i Sverige trots första och andra
styckena, om det inte finns synnerliga skäl mot detta.
2 § Den som bjuder ut förökningsmaterial av en registrerad växtsort till
försäljning eller på något annat sätt tillhandahåller sådant material skall
använda den registrerade sortbenämningen. Detta gäller även sedan
skyddstiden har gått ut eller växtförädlarrätten av någon annan
anledning har upphört.
En registrerad benämning på en sort eller en med denna för-
växlingsbar benämning får inte användas för en annan sort av samma
eller närstående växtart eller för material av en sådan sort så länge
registreringen av benämningen består.
1 § Registrering enligt denna lag sker i det växtsortsregister som förs av
Statens växtsortnämnd.
När en växtsort registreras skall även sortens benämning registreras.
2 § En ansökan om registrering av en växtsort skall göras skriftligen
hos Växtsortnämnden.
Ansökan skall innehålla
1. en tydlig beskrivning av sorten med särskilt angivande av det eller de
kännetecken som skiljer sorten från andra sorter,
2. uppgift om sortens härstamning,
3. förslag till benämning på sorten, och
4. uppgift om förädlarens namn.
Om någon annan än förädlaren söker registrering, skall sökanden
styrka sin rätt till sorten.
Till ansökan skall fogas en av sökanden egenhändigt underskriven
försäkran på heder och samvete att sorten, såvitt sökanden känner till,
inte före den dag då ansökan görs eller enligt 3 kap. 6 § skall anses ha
blivit gjord har avyttrats på ett sådant sätt att den enligt 3 kap. 2 § inte
skall anses som ny.
I samband med ansökan skall sökanden tillhandahålla växtmaterial av
sorten i den mängd som behövs för att prova sorten.
Sökanden skall betala föreskriven ansökningsavgift.
3 § En ansökan får gälla registrering av endast en växtsort.
4 § Växtsortnämnden får förelägga en sökande som inte har hemvist i
Sverige att för sig ställa ett ombud som har hemvist inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet och att anmäla detta hos nämnden.
Ombudet skall ha behörighet att ta emot delgivning i ärendet.
Underlåter sökanden att följa föreläggandet, får delgivning ske genom
att handlingen med posten sänds till sökanden under dennes senaste
kända adress.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 5
239
5 § Om sökanden inte har iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan prOp 1996/97-128
eller om det finns något annat hinder för bifall till ansökan, skall Bilaga 5
sökanden föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidta rättelse.
Om sökanden underlåter att inom förelagd tid ge in yttrande eller
vidta rättelse, skall ansökan avskrivas. En upplysning om detta skall tas
in i föreläggandet.
6 § Finns det något hinder för bifall till ansökan även efter det att
sökanden yttrat sig och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över
hindret, skall ansökan avslås, om det inte finns anledning att ge
sökanden ett nytt föreläggande.
7 § Om någon inför Växtsortnämnden påstår sig ha bättre rätt till
växtsorten än sökanden och är saken oviss, kan nämnden förelägga
honom eller henne att väcka talan vid allmän domstol inom viss tid vid
påföljd att påståendet annars lämnas utan avseende vid ansökans
fortsatta prövning.
Om en tvist om bättre rätt är inledd vid domstol, kan registre-
ringsansökan förklaras vilande i väntan på att målet slutligt avgörs.
8 § Om någon inför Växtsortnämnden visar att han eller hon har bättre
rätt till växtsorten än sökanden, skall nämnden på yrkande överföra
ansökan på honom eller henne. Den som får ansökan överförd på sig
skall betala ny ansökningsavgift.
Om överföring yrkas, får ansökan inte avskrivas, avslås eller bifallas
förrän yrkandet slutligt har prövats.
9 § Om ansökan är fullständig och det inte finns något hinder för
registrering, skall Växtsortnämnden kungöra ansökan för att bereda
allmänheten tillfälle att framställa invändningar mot ansökan.
Invändningar skall göras skriftligen hos Växtsortnämnden inom den tid
som nämnden bestämmer.
10 § Växtsortnämnden skall se till att material av växtsorten provas, om
inte detta av särskilda skäl är onödigt. Sökanden skall betala föreskriven
avgift för utförd provning.
11 § Sedan tiden för att framställa invändning mot ansökan har gått ut
och provning med material av växtsorten har slutförts skall ansökan tas
upp till fortsatt prövning. Vid denna prövning är 4-8 §§ tillämpliga.
Sökanden skall ges tillfälle att yttra sig över framställda invändningar
och utförd provning.
12 § Om en ansökan om registrering av en växtsort bifålls och beslutet
vinner laga kraft, skall sorten tas in i växtsortsregistret och
registreringen kungöras.
Avskrivs eller avslås en ansökan som har kungjorts enligt 9 §, skall
beslutet kungöras sedan det vunnit laga kraft.
240
1 § Växtförädlarrätten gäller från den dag då ansökan om registrering
bifölls och kan upprätthållas under 25 år räknat från och med den
1 januari året efter det då beslutet om registrering vann laga kraft. I
fråga om träd och vin kan dock växtförädlarrätten upprätthållas under
30 år räknat från samma tidpunkt.
2 § För växtförädlarrätten skall det för varje kalenderår betalas en
föreskriven årsavgift. Denna skall betalas från och med året efter det då
ansökan om registrering bifölls.
Årsavgiften skall betalas senast första dagen på det kalenderår avgiften
avser. Senaste dag för att betala årsavgift för ett år som har börjat innan
växtsorten har registrerats eller inom två månader därefter infaller dock
först två månader efter dagen för registreringen. Årsavgiften får inte
betalas innan registrering har skett och inte heller tidigare än sex
månader före det kalenderår som avgiften avser.
Årsavgiften får, med den förhöjning som är föreskriven, betalas inom
sex månader efter förfallodagen.
3 § För att kontrollera att en registrerad växtsort är stabil får Statens
växtsortnämnd förelägga innehavaren av växtförädlarrätten att
tillhandahålla nämnden förökningsmaterial av sorten samt nödvändiga
handlingar och upplysningar.
1 § Har innehavaren av en växtförädlarrätt medgett någon annan rätt att
utnyttja en registrerad växtsort (licens), får denne överlåta sin rätt
vidare endast om detta har avtalats.
Ingår licensen i en rörelse, får licensen dock överlåtas i samband med
överlåtelse av rörelsen eller en del av den, om inte något annat har
avtalats. Om licensen överlåts, fortsätter ändå överlåtaren att svara för
att licensavtalet fullgörs.
2 § Har växtförädlarrätten övergått på någon annan eller har licens
upplåtits eller överlåtits, skall på begäran och mot föreskriven avgift
anteckning om detta göras i växtsortsregistret. Om det visas att en
licens som har antecknats i registret upphört att gälla, skall
anteckningen tas bort.
Första stycket gäller även i fråga om tvångslicenser.
I ett mål eller ärende om växtförädlarrätt anses den som innehavare av
växtförädlarrätten som senast har blivit införd i växtsortsregistret i
denna egenskap.
3 § Om innehavaren av en växtförädlarrätt inte förser marknaden med
förökningsmaterial på skäliga villkor och i den omfattning som är
motiverad med hänsyn till allmänt intresse och om det inte finns någon
godtagbar anledning till underlåtenheten, kan den som här i landet vill
utnyttja en registrerad växtsort få tvångslicens till detta. En tvångslicens
Prop. 1996/97:128
Bilaga 5
241
16 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 128
innefattar även rätt att av innehavaren av växtförädlarrätten få
förökningsmaterial av sorten i den omfattning som är skälig.
4 § En tvångslicens får inte meddelas någon annan än den som kan
antas ha förutsättningar att utnyttja växtsorten på ett godtagbart sätt och
i överensstämmelse med licensen.
En tvångslicens utgör inte något hinder för innehavaren av
växtförädlarrätten att själv utnyttja sorten eller att upplåta licens. En
tvångslicens kan övergå till någon annan endast tillsammans med en
rörelse där den utnyttjas eller var avsedd att utnyttjas.
5 § En tvångslicens meddelas av allmän domstol, som även bestämmer
i vilken omfattning växtsorten får utnyttjas samt fastställer ersättningen
och övriga villkor för licensen. När väsentligt ändrade förhållanden
motiverar det kan domstolen på yrkande upphäva licensen eller fastställa
nya villkor för den.
1 § Betalas inte årsavgift enligt vad som föreskrivs i 6 kap. 2 §, är
växtförädlarrätten förfallen från och med den 1 januari det år för vilket
avgift inte betalats.
2 § Om innehavaren av växtförädlarrätten skriftligen hos Statens
växtsortnämnd avstår från växtförädlarrätten, skall nämnden ta bort
sorten ur registret.
Om växtförädlarrätten är utmätt, belagd med kvarstad eller tagen i
anspråk genom betalningssäkring eller om en tvist om överföring av
registreringen pågår, får sorten inte tas bort ur registret på begäran av
innehavaren av växtförädlarrätten så länge utmätningen, kvarstaden eller
betalningssäkringen består eller tvisten inte blivit slutligt avgjord.
3 § Allmän domstol skall på talan om det häva registreringen av en
växtsort, om
1. växtsorten på ansökningsdagen eller, om innehavaren av
växtförädlarrätten åtnjutit prioritet, på den dag från vilken prioritet har
getts inte uppfyllde kravet på nyhet i 3 kap. 2 § eller kravet på
särskiljbarhet i 3 kap. 3 §,
2. växtsorten vid den tidpunkt som anges under 1 inte uppfyllde
kravet på enhetlighet i 3 kap. 4 § eller kravet på stabilitet i 3 kap. 5 §,
såvida växtförädlarrätten beviljats huvudsakligen på grundval av
upplysningar som sökanden tillhandahållit,
3. växtsorten har registrerats i strid med 3 kap. 7 §, eller
4. växtförädlarrätten har beviljats någon som inte var berättigad till
den och den som är berättigad inte har väckt talan om överföring av
rätten.
4 § En registrering får inte hävas på den grunden att den som fått
växtförädlarrätten har haft rätt till bara en viss andel i den.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 5
242
Talan som grundas på att en växtsort har registrerats för någon annan prOp. 1996/97:128
än den som är berättigad till den får föras endast av den som påstår sig Bilaga 5
vara berättigad till sorten. Talan skall väckas inom ett år efter det att
käranden fått kännedom om registreringen och de övriga omständigheter
på vilka talan grundas. Om innehavaren av växtförädlarrätten var i god
tro när sorten registrerades eller när växtförädlarrätten övergick på
honom eller henne, får talan inte väckas senare än tre år efter
registreringen.
I övriga fall får talan föras av var och en som förorsakas någon
nackdel av registreringen och, om det är motiverat från allmän
synpunkt, av allmän åklagare.
5 § Statens växtsortnämnd skall ta bort en sort ur registret, om
1. sorten inte längre uppfyller kraven i 3 kap. på enhetlighet och
stabilitet, eller
2. innehavaren av växtförädlarrätten inte har följt ett föreläggande
enligt 6 kap. 3 § och underlåtenheten utgör hinder för tillförlitlig
efterkontroll.
6 § Om en sortbenämning har registrerats i strid med denna lag och om
skälet mot registrering kvarstår, skall Växtsortnämnden registrera en ny
benämning för växtsorten. Detsamma gäller om en registrerad
sortbenämning uppenbarligen blivit ägnad att vilseleda allmänheten eller
blivit stridande mot allmän ordning eller ägnad att väcka förargelse.
Innehavaren av växtförädlarrätten skall i fall som avses i första stycket
ges tillfälle att föreslå en ny benämning.
En registrerad benämning på en sort för vilken skyddstiden gått ut
eller växtförädlarrätten på annat sätt upphört får på begäran av inne-
havaren av växtförädlarrätten eller då det annars finns anledning till det
efter prövning av Växtsortnämnden tas bort ur växtsortsregistret, om
benämningen inte längre används.
7 § I artikel 92.2 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli
1994 om gemenskapens växtförädlarrätt finns särskilda bestämmelser
som gäller då en växtsort registrerats för gemenskapens växtförädlarrätt
efter det att sorten registrerats enligt denna lag.
1 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gör intrång i en växt-
förädlarrätt döms till böter eller fängelse i högst två år. Den som har
överträtt ett vitesförbud enligt 2 § får inte dömas till ansvar för intrång
som omfattas av förbudet.
För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till
ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra
stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av
särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt.
243
2 § På yrkande av innehavaren av växtförädlarrätten eller den som på
grund av licens har rätt att utnyttja växtsorten får allmän domstol vid
vite förbjuda den som gör intrång i växtförädlarrätten att fortsätta in-
trånget.
3 § Om käranden visar sannolika skäl för att intrång i växtförädlarrätten
förekommer och om det skäligen kan befaras att svaranden genom att
fortsätta intrånget förringar värdet av ensamrätten till växtsorten, får
domstolen meddela vitesförbud för tiden intill dess att målet slutligt
avgjorts eller något annat har beslutats. Innan ett sådant förbud med-
delas skall svaranden ha fått tillfälle att yttra sig, om inte ett dröjsmål
skulle medföra risk för skada.
Ett förbud enligt första stycket får meddelas endast om käranden
ställer säkerhet hos domstolen för den skada som kan tillfogas
svaranden. Kan käranden inte ställa sådan säkerhet, får domstolen befria
käranden från detta. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av domstolen, om den inte
har godkänts av svaranden.
När målet avgörs skall domstolen pröva om förbud som har meddelats
enligt första stycket fortfarande skall bestå.
4 § I fråga om överklagande av beslut enligt 3 § samt i fråga om
handläggningen i högre domstol gäller vad som föreskrivs i rätte-
gångsbalken om överklagande av beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.
5 § Talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om
förbudet. I samband med en sådan talan får talan föras om nytt
vitesförbud.
6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i en
växtförädlarrätt skall betala skälig ersättning för utnyttjandet av
växtsorten samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har
medfört. När ersättningens storlek bestäms skall hänsyn tas även till det
intresse som innehavaren av växtförädlarrätten har av att intrång inte
görs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk
betydelse.
Den som gör intrång i en växtförädlarrätt utan uppsåt eller oaktsamhet
skall betala ersättning för utnyttjandet av sorten, om och i den
utsträckning det är skäligt.
Talan om ersättning får endast avse skada under de fem senaste åren
innan talan väcktes. Om talan inte förs inom den tid som nu har sagts,
är rätten till ersättning förlorad.
7 § På yrkande av den som har lidit intrång i en växtförädlarrätt får
domstolen efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång
besluta att sådant växtmaterial som intrånget gäller skall lämnas ut mot
lösen till den som har lidit intrånget eller förstöras samt att ett föremål
vars användande skulle innebära intrång skall på visst sätt ändras eller
förstöras. Vad som nu har sagts gäller inte mot den som i god tro har
förvärvat materialet eller särskild rätt till det och som inte själv har
gjort intrång i växtförädlarrätten.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 5
244
8 § Egendom som avses i 7 § får tas i beslag, om det skäligen kan antas
att ett brott enligt 1 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas
reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.
Trots vad som sägs i första stycket kan domstolen på yrkande besluta
att innehavare av material som avses där skall få förfoga över materialet
mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt.
Bestämmelserna i 7 § och i första och andra styckena tillämpas också
i fråga om försök och förberedelse enligt 1 § andra stycket.
9 § Utnyttjar någon en växtsort som avses med en ansökan om
registrering, skall vad som sägs om intrång i växtförädlarrätt tillämpas,
om ansökan leder till registrering. För ett sådant utnyttjande får dock
inte dömas till ansvar. Ersättning för skada på grund av utnyttjande som
sker innan ansökan har kungjorts enligt 5 kap. 9 § får bestämmas endast
enligt 6 § andra stycket.
Trots 6 § tredje stycket är rätten till ersättning inte förlorad, om talan
väcks senast ett år efter det att växtförädlarrätten registrerades.
10 § Om registreringen av en växtsort har hävts genom en dom som har
vunnit laga kraft, får domstolen inte döma till påföljd eller besluta om
någon annan åtgärd enligt 1-9 §§.
Förs talan om intrång i en växtförädlarrätt och gör den mot vilken
talan förs gällande att registreringen bör hävas, skall domstolen på
dennes yrkande förklara målet vilande i avvaktan på att frågan om
hävning av registreringen slutligt prövas. Om talan om detta inte har
väckts, skall domstolen i samband med vilandeförklaringen förelägga
den mot vilken talan om intrång förs viss tid inom vilken talan om
hävning skall väckas.
11 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 2 §
döms till böter och skall ersätta den skada som uppkommer. Om
oaktsamheten är ringa, döms inte till ansvar. I sådana fall kan
ersättningen jämkas.
1 § Innehavaren av en växtförädlarrätt eller den som på grund av licens
har rätt att utnyttja en växtsort får föra talan om att det skall fastställas
om registreringen ger skydd mot någon annan. En förutsättning för
detta är att ovisshet råder om förhållandet och att detta är till nackdel
för innehavaren av växtförädlarrätten eller licenstagaren.
Under samma villkor får den som bedriver eller avser att bedriva
verksamhet föra talan mot en innehavare av en växtförädlarrätt om att
det skall fastställas om det finns hinder för verksamheten på grund av
registreringen.
Om det i ett mål som avses i första stycket görs gällande att
registreringen bör hävas, skall 9 kap. 10 § andra stycket tillämpas.
2 § Den som vill väcka talan om hävning av registreringen av en
växtsort, om överföring av en registrering eller om meddelande av
Prop. 1996/97:128
Bilaga 5
245
17 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 128
tvångslicens skall anmäla detta till Statens växtsortnämnd samt prOp. 1996/97:128
underrätta var och en som enligt växtsortsregistret innehar licens att Bilaga 5
utnyttja sorten. Om en licenstagare vill väcka talan om intrång i
växtförädlarrätten eller om fastställelse enligt 1 § första stycket, skall
licenstagaren underrätta innehavaren av växtförädlarrätten om detta.
Underrättelseskyldigheten skall anses fullgjord när en underrättelse i
betald, rekommenderad försändelse har sänts under den adress som
antecknats i växtsortsregistret.
Om det inte visas när talan väcks att underrättelse har gjorts, skall
käranden ges tid till detta. Försitter käranden denna tid, får talan inte
tas upp till prövning.
3 § Om det enligt rättegångsbalken inte finns någon behörig domstol för
en talan om bättre rätt till en växtsort, om hävning av registreringen av
en växtsort, om överföring av sådan registrering, om tvångslicens eller
om fastställelse enligt 1 §, skall talan väckas vid Stockholm tingsrätt.
4 § Domstolen skall sända en kopia av en dom eller ett slutligt beslut i
mål enligt denna lag till Växtsortnämnden.
5 § Växtsortnämndens slutliga beslut i ett ärende som rör ansökan om
registrering av en växtsort får överklagas av sökanden, om beslutet har
gått sökanden emot. Den som i behörig ordning har framställt en
invändning får överklaga ett beslut genom vilket en ansökan om
registrering bifalls. Återkallar invändaren sitt överklagande, får detta
ändå prövas, om det finns särskilda skäl.
Ett beslut genom vilket ett yrkande om överföring enligt 5 kap. 8 §
har bifallits får överklagas av sökanden. Den som har framställt
yrkande om överföring får överklaga ett beslut genom vilket yrkandet
avslagits.
6 § Ett slutligt beslut av Växtsortnämnden får överklagas till
Patentbesvärsrätten inom två månader från beslutets dag.
Ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten får överklagas till
Regeringsrätten inom två månader från beslutets dag. Därvid tillämpas
35-37 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) om överklagande av
kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift
om att det krävs särskilt tillstånd för prövning av överklagande till
Regeringsrätten och om de grunder på vilka ett sådant tillstånd
meddelas.
1 § En innehavare av en växtförädlarrätt som inte har hemvist i Sverige
skall ha ett ombud som är bosatt här i landet. Ombudet skall ha
behörighet att för innehavaren av växtförädlarrätten ta emot delgivning
av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om
växtförädlarrätt med undantag av stämning i brottmål och av
föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet
skall anmälas till växtsortsregistret och antecknas där.
246
Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har anmält något ombud
enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling
som skall delges sänds till honom eller henne med posten i betalt brev
under den i växtsortsregistret antecknade adressen. Om någon
fullständig adress inte är antecknad i registret, kan delgivning ske
genom att handlingen hålls tillgänglig hos Statens växtsortnämnd och
genom att ett meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga
innehåll kungörs i en publikation som regeringen bestämmer. Delgiv-
ningen anses ha skett när det som nu har sagts har blivit fullgjort.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om storleken på avgifter enligt denna lag.
3 § Regeringen får föreskriva att växtsorter som det söks registrering
för får genomgå provning hos en myndighet i någon annan stat eller hos
en internationell institution. Regeringen får vidare föreskriva att
personer som söker registrering för en sort för vilken de tidigare sökt
registrering i någon annan stat skall vara skyldiga att redovisa vad
myndigheten i den staten delgett dem om prövningen av villkoren för
registrering.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 5
1 § Den som ger in en ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt till
Statens växtsortnämnd för vidare befordran enligt artikel 49.2 i rådets
förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens
växtförädlarrätt skall betala en avgift med det belopp som regeringen
bestämmer.
2 § Vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt tillämpas
bestämmelserna i 9 kap. 1 § om ansvar för intrång i en växtförädlarrätt.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Genom
lagen upphävs växtförädlarrättslagen (1971:392).
2. Denna lag skall tillämpas även på växtsorter som är registrerade
vid tidpunkten för ikraftträdandet eller som registreras på grund av
ansökningar som har gjorts innan dess, om inte annat följer av vad som
föreskrivs nedan.
3. En registreringsansökan som har kungjorts före ikraftträdandet skall
behandlas och avgöras enligt äldre bestämmelser.
4. De nya bestämmelserna tillämpas inte när det gäller åtgärder som
har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet.
5. Om ensamrätten till visst växtmaterial är uttömd (konsumerad)
enligt äldre bestämmelser på grund av förfogande som ägt rum före
ikraftträdandet, får ensamrätten inte göras gällande med stöd av 2 kap.
4 § andra stycket.
247
6. Frågan om hävande av registrering av en växtsort som har
registrerats enligt äldre bestämmelser skall bedömas enligt de äldre
bestämmelserna.
7. Om någon före ikraftträdandet har börjat utnyttja växtmaterial på
ett sätt som inte fordrade samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten
enligt äldre bestämmelser men som fordrar sådant samtycke enligt
denna lag, får han eller hon trots de nya bestämmelserna i nödvändig
och sedvanlig utsträckning fortsätta den planerade verksamheten, dock
längst till fem år efter ikraftträdandet. Sådan rätt har under motsvarande
förutsättningar även den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att
utnyttja växtsorten.
8. Om ansökan om registrering avser en växtsort på vilken äldre
bestämmelser inte var tillämpliga och ansökan görs inom ett år efter
denna lags ikraftträdande, skall tidsfristen i 3 kap. 2 § 1 vara fyra år i
stället för ett år.
9. I fråga om slutliga beslut av Växtsortnämnden som har fattats före
ikraftträdandet skall äldre bestämmelser om överklagande tillämpas.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 5
248
Förslag till lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten
Härigenom föreskrivs att 1, 4 och 17 §§ lagen (1977:729) om
patentbesvärsrätten skall ha följande lydelse.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Patentbesvärsrätten prövar
som förvaltningsdomstol över-
klagande av beslut av patent-
och registreringsverket enligt
vad som föreskrivs i patentlagen
(1967:837) eller med stöd därav
utfärdade bestämmelser samt i
mönsterskyddslagen (1970:485),
varumärkeslagen (1960:644),
namnlagen (1982:670) och lagen
(1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens om-
råden.
Föreslagen lydelse
§
Patentbesvärsrätten prövar
som förvaltningsdomstol över-
klagande av beslut av Patent-
och registreringsverket enligt
vad som föreskrivs i patentlagen
(1967:837) eller med stöd därav
utfärdade bestämmelser samt i
mönsterskyddslagen (1970:485),
varumärkeslagen (1960:644),
namnlagen (1982:670) och lagen
(1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens om-
råden. Vidare prövar Patentbe-
svärsrätten överklagande av be-
slut av Statens växtsortnämnd
enligt vad som föreskrivs i växt-
förädlarrättslagen (1997:00).
4§
Patentbesvärsrätten är domför
med tre ledamöter. Fler än fyra
får ej i annat fall än som sägs i
5 § sitta i rätten.
I patentmål som inte gäller
pantsättning av patent eller pa-
tentansökningar skall minst två
tekniskt kunniga ledamöter ingå
i rätten och skall en ledamot
vara lagfaren, om ej rätten
finner att medverkan av lagfaren
ledamot icke är behövlig. I mål
om pantsättning av patent eller
patentansökningar skall minst
två lagfarna ledamöter ingå i
rätten. I mål om mönster, varu-
märke, namn eller utgivnings-
bevis för periodisk skrift skall
Patentbesvärsrätten är domför
med tre ledamöter. Fler än fyra
får inte i annat fall än som sägs
i 5 § sitta i rätten.
I patentmål som inte gäller
pantsättning av patent eller pa-
tentansökningar samt i mål om
växtförädlarrätt skall minst två
tekniskt kunniga ledamöter ingå
i rätten och skall en ledamot
vara lagfaren, om inte rätten
finner att medverkan av lagfaren
ledamot är obehövlig. I mål om
pantsättning av patent eller pa-
tentansökningar skall minst två
lagfarna ledamöter ingå i rätten.
I mål om mönster, varumärken,
namn eller utgivningsbevis för
249
minst två lagfarna ledamöter
in^å i rätten.
Åtgärd som avser måls bere-
dande får i den omfattning dom-
stolen bestämmer vidtagas av
ledamot i domstolen eller av
annan tjänsteman hos denna.
periodisk skrift skall minst två
lagfarna ledamöter ingå i rätten.
En åtgärd som avser ett måls
beredande får i den omfattning
domstolen bestämmer vidtas av
en ledamot i domstolen eller av
någon annan tjänsteman hos
denna.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 5
I fråga om överklagande av
ett slutligt beslut av patentbe-
svärsrätten finns bestämmelser i
patentlagen (1967:837), mön-
sterskyddslagen (1970:485),
varumärkeslagen (1960:644),
namnlagen (1982:670) och lagen
(1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens om-
råden.
§
I fråga om överklagande av
ett slutligt beslut av Patentbe-
svärsrätten finns bestämmelser i
patentlagen (1967:837), mön-
sterskyddslagen (1970:485),
varumärkeslagen (1960:644),
namnlagen (1982:670), lagen
(1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens om-
råden samt i växtförädlarrättsla-
gen (1997:00).
Ett beslut av patentbesvärsrätten, som inte är slutligt, får överklagas
endast i samband med överklagande av beslut i själva målet. Ett beslut
får dock överklagas särskilt när rätten har
1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning
om att hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iaktta föreläggande
eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom
försummelse eller tredska,
4. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet,
5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 4 i fråga som gäller allmän
rättshjälp.
Sådant särskilt överklagande som avses i andra stycket får göras av
den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Beslutet överkla-
gas till regeringsrätten genom besvär. Därvid tillämpas bestämmelserna
i 7 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) och i 35-37 §§ samma lag om
besvär över kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens beslut skall in-
nehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för prövning av
250
|
besvär till regeringsrätten och om de grunder på vilka sådant tillstånd |
Prop. 1996/97:128 Bilaga 5 |
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
251
Prop. 1996/97:128
Bilaga 6
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-01-14
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäk-
ringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 19 december 1996 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. växtförädlarrättslag,
2. lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ulrika
Hansson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
2 kap.
2 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om växtförädlarrättens innebörd. I
paragrafens första stycke anges under sju olika punkter sådana åtgärder
med förökningsmaterial som inte får vidtas utan samtycke av innehava-
ren av växtförädlarrätten. Till grund för bestämmelserna ligger artikel
14 (1) i 1991 års lydelse av den internationella växtförädlarrättskon-
ventionen.
De olika punkterna i första stycket synes delvis gå om lott, så att
samma slags åtgärd täcks av mer än en punkt (se punkt 3, där det talas
om att någon bjuder ut förökningsmaterial till försäljning, och punkt 4,
som handlar om att någon säljer eller på något annat sätt tillhandahåller
förökningsmaterial). Även om första styckets utformning på det sättet är
mindre tillfredsställande, torde utformningen få accepteras med hänsyn
till intresset av att följa konventionstexten.
Det centrala begreppet ”förökningsmaterial” definieras inte i vare sig
författningstexten eller motiven. Lagrådet anser det önskvärt med ett
uttalande om innebörden av begreppet.
2 kap.
3 §
Enligt punkt 1 i den angivna paragrafen omfattar växtförädlarrätten inte
utnyttjande som sker privat och för icke-kommersiella ändamål. Enligt
Lagrådets mening är det inte helt klart vad som avses med uttrycket
”privat och för icke-kommersiella ändamål”. I motivtexten bör lämpli-
gen ges några exempel som belyser bestämmelsens innebörd.
252
2 kap.
4§
I paragrafen regleras när växtförädlarrätten skall anses konsumerad
(uttömd). Till grund för bestämmelserna ligger artikel 16 (1) i växt-
förädlarrättskonventionen .
I artikel 16 (1) (i) i växtförädlarrättskonventionen anges som ett un-
dantag från konsumtionsprincipen att växtmaterial för vilket ensamrätten
i och för sig är konsumerad inte får användas för vidareförökning av
sorten i fråga. Någon motsvarande bestämmelse har inte tagits upp i den
nu diskuterade paragrafen. Enligt författningskommentaren är en sådan
bestämmelse överflödig med hänsyn till den i svensk rätt vedertagna
utgångspunkten att konsumtion inte avser mer än det exemplar som har
förts ut på marknaden.
Trots vad som har sagts i författningskommentaren anser Lagrådet att
det i klarhetens intresse är motiverat med en bestämmelse motsvarande
artikel 16 (1) (i) i växtförädlarrättskonventionen. Lagrådet förordar
sålunda att 2 kap. 4 § andra stycket inleds på följande sätt:
”Första stycket gäller inte utnyttjande som innefattar
1. vidareförökning av växtsorten i fråga, eller
2. export av växtmaterial...”
3 kap.
1-4 §§
I 3 kap. 1 § anges de grundläggande förutsättningarna för att en växt-
sort skall få registreras. Det krävs sålunda att växtsorten är (1) ny, (2)
särskiljbar, (3) enhetlig och (4) stabil. I de därpå följande fyra paragra-
ferna finns bestämmelser om den närmare innebörden av de olika be-
greppen. Regleringen grundar sig på artiklarna 5-9 i 1991 års lydelse av
växtförädlarrättskonventionen.
Enligt 3 kap. 2 § skall en växtsort anses som ny, om föröknings
material eller skördeprodukter av sorten inte, före vissa angivna tid-
punkter, med samtycke från förädlaren eller dennes rättsinnehavare har
sålts eller på annat sätt avyttrats till andra i syfte att utnyttja sorten.
Innebörden av bestämmelsen skulle enligt Lagrådets mening bli tyd-
ligare, om bestämmelsen formulerades på följande sätt:
”En växtsort skall anses som ny, även om förökningsmaterial eller
skördeprodukter av sorten med samtycke från förädlaren eller dennes
rättsinnehavare har sålts eller på något annat sätt avyttrats till andra i
syfte att utnyttja sorten
1. här i landet under högst ett år före dagen för registreringsansökan,
2. utomlands under högst sex år före dagen för registreringsansökan,
när denna gäller träd eller vin, eller
3. utomlands under högst fyra år före dagen för registreringsansökan,
när denna gäller något annat växtslag än träd eller vin.”
I 3 kap. 3 § andra stycket, som handlar om när en växtsort skall anses
som känd, bör det i första meningen anges att växtsorten skall anses
Prop. 1996/97:128
Bilaga 6
253
som känd, om material av den yrkesmässigt har bjudits ut till försälj-
ning, sålts eller på något annat sätt tillhandahållits (jfr. vad som sägs i 2
kap. 2 § första stycket punkterna 3 och 4).
I 3 kap. 4 § sägs att en växtsort skall anses som enhetlig, om den
bortsett från de variationer som kan förväntas med hänsyn till särskilda
förhållanden vid sortens förökning uppvisar tillräcklig enhetlighet med
avseende på dess väsentliga kännetecken. Enligt Lagrådets mening är
bestämmelsen genom användningen av ordet ”tillräcklig” alltför litet
upplysande. Lagrådet föreslår att man dels bygger ut punkt 3 i 3 kap.
1 §, så att det där sägs att en växtsort skall vara ”enhetlig med avseen-
de på dess väsentliga kännetecken”, dels formulerar 3 kap. 4 § på
följande sätt:
”Vid bedömningen av om en växtsort är enhetlig bortses från de varia-
tioner som kan förväntas med hänsyn till särskilda förhållanden vid
sortens förökning.”
7 kap.
3§
Paragrafen reglerar den situationen där innehavaren av växtförädlarrät-
ten antingen låter bli att i tillräcklig omfattning förse marknaden med
förökningsmaterial av en registrerad växtsort eller missbrukar sin en-
samrätt genom oskäliga villkor. I sådana fall kan, om det inte finns
någon godtagbar anledning till underlåtenheten, den som här i landet
vill utnyttja växtsorten få tvångslicens till detta.
Bestämmelsen har sin förebild i 27 § i den nu gällande växtförädlar-
rättslagen. Den paragrafen tar dock inte sikte endast på den situationen
där det är innehavaren av växtförädlarrätten som undanhåller markna-
den växtsorten. Paragrafen är generellt utformad och får därigenom
betydelse också för det fallet då det är en licenstagare som förfar på
detta sätt. Enligt Lagrådets mening bör möjlighet till tvångslicens finnas
kvar i oförändrad omfattning. I stället för att inleda 7 kap. 3 § med
orden ”Om innehavaren av en växtförädlarrätt inte förser marknaden
med förökningsmaterial på skäliga villkor---” bör paragrafen inledas
på följande sätt: ”Förses inte marknaden med förökningsmaterial av en
registrerad växtsort på skäliga villkor---”
8 kap.
Enligt den föreslagna kapitelrubriken gäller 8 kap. växtförädlarrättens
upphörande. Eftersom 8 kap. 6 § behandlar en annan fråga, nämligen
den om ändring av en sortbenämning, bör rubriken lyda ”Växtförädlar-
rättens upphörande m.m.”.
Enligt 8 kap. 1 § är växtförädlarrätten förfellen om föreskriven årsav-
gift inte betalas. Bestämmelsen skiljer sig från dem i 8 kap. 2 och 5 §§,
där det anges att en växtsort under vissa förutsättningar skall tas bort ur
registret, vilket med hänsyn till 1 kap. 1 § sista stycket torde medföra
att växtförädlarrätten upphör. Vidare regleras i 8 kap. 3 och 4 § fell då
en registrering av en växtsort skall hävas, vilket torde ha samma effekt.
Prop. 1996/97:128
Bilaga 6
254
Avsikten torde vara att en avregistrering skall ske även i fall som
avses i 8 kap. 1 § (jfr vad som sägs i remissprotokollet, avsnitt 4.2.7,
och i 25 § växtförädlarrättskungörelsen, 1971:393). Lagrådet förordar
att en andra mening av följande lydelse läggs till i paragrafen:
”Statens växtsortnämnd skall då också ta bort växtsorten ur registret.”
Enligt 8 kap. 3 § skall allmän domstol på talan om det häva registre-
ringen av en växtsort under vissa angivna omständigheter. Enligt punkt
4 skall registreringen hävas, om växtförädlarrätten har beviljats någon
som inte var berättigad till den och den som är berättigad inte har väckt
talan om överföring av rätten. I motsats till den nu gällande växtföräd-
larrättslagen (se 32 §) innehåller den föreslagna lagen ingen bestämmel-
se om att en redan verkställd registrering kan överföras på den som
visar sig ha bättre rätt till växtsorten. I den föreslagna lagen finns en-
dast föreskrifter om överföring av en ansökan om registrering av en
växtsort från den som har gjort ansökan till den som visar sig ha bättre
rätt till växtsorten än sökanden (5 kap. 7 och 8 §§). Såväl 8 kap. 3 §
punkt 4 som 10 kap. 2 § första stycket synes dock förutsätta att även en
gjord registrering skall kunna överföras.
Lagrådet förordar att föreskrifter motsvarande dem i 32 § i nu gällan-
de växtförädlarrättslag tas in i den nya lagen. Föreskrifterna, som bör
ges följande lydelse, kan lämpligen bilda 8 kap. 4 §, varvid efterföljan-
de paragrafer i kapitlet blir 5-8 §§.
”Har en växtsort registrerats för någon annan än den som är berättigad
till det enligt 1 kap. 1 §, skall rätten på talan av den berättigade överfö-
ra registreringen på honom eller henne. Talan skall väckas inom tid
som anges i 5 §.”
Lagrådet förordar vidare att 8 kap. 3 § punkt 4 utformas på följande
sätt:
”4. växtförädlarrätten har beviljats någon som inte var berättigad till
den och talan inte har väckts om överföring av rätten. ”
I 8 kap. 4 § i remissförslaget finns dels föreskrifter om en begränsning
av möjligheterna att häva en registrering (första stycket), dels föreskrif-
ter om vem som får föra talan i vissa fall och om talefrist (andra och
tredje styckena). Enligt Lagrådets mening hör paragrafens första stycke
bättre samman med närmast föregående paragraf. Stycket bör därför
flyttas dit och där bilda ett sista stycke. I förtydligande syfte bör vidare
andra stycket (första stycket, om Lagrådets nyss framförda förslag
genomförs) inledas med orden ”Talan enligt 3 § första stycket 4 som
...” och tredje stycket (andra stycket) inledas med orden ”1 övriga fall
får talan enligt 3 § föras... ”.
I 8 kap. 4 § sista stycket i remissens lagförslag anges bl.a. att talan i
vissa fall, om det är motiverat från allmän synpunkt, får föras av allmän
åklagare. Enligt Lagrådets uppfattning är det i hög grad tveksamt om
Prop. 1996/97:128
Bilaga 6
255
det bör vara en uppgift för allmän åklagare att föra talan i frågor som
rör växtförädlarrätt. Så är visserligen fallet enligt gällande föreskrifter
om växtförädlarrätt, men det är då reglerat så att lagen föreskriver att
talan får föras av myndighet som regeringen bestämmer (31 § tredje
stycket) och växtförädlarrättskungörelsen (33 §) föreskriver att det i
första hand är allmän åklagare som i de aktuella fallen för talan. Enligt
Lagrådets mening bör i vart fall inte i den nya lagen anges att talan förs
av allmän åklagare. I stället bör föreskrivas att talan, om det är motive-
rat från allmän synpunkt, förs av ”den myndighet som regeringen be-
stämmer” .
I 8 kap. 7 § i remissförslaget har tagits in en upplysning om att det i
artikel 92.2 i en angiven EG-förordning finns särskilda bestämmelser
som gäller då en växtsort har registrerats för gemenskapens växtföräd-
larrätt efter det att sorten registrerats enligt växtförädlarrättslagen.
Enligt Lagrådets mening bör paragrafen utformas så att den anger in-
nehållet i den åberopade artikeln. Paragrafen kan då ges följande lydel-
se:
”Av artikel 92.2 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli
1994 om gemenskapens växtförädlarrätt följer att, om gemenskapens
växtförädlarrätt har beviljats för en växtsort efter det att sorten registre-
rats enligt denna lag, de rättigheter som följer av denna lag inte får
åberopas så länge gemenskapens växtförädlarrätt gäller. ”
10 kap.
5§
I paragrafen anges att vissa angivna beslut av Växtsortnämnden får
överklagas av vissa berörda personer. I första stycket nämns slutliga
beslut i ärenden som rör ansökan om registrering av en växtsort, medan
andra stycket tar upp beslut genom vilka ett yrkande om överföring
enligt 5 kap. 8 § har bifallits eller avslagits. Bestämmelserna överens-
stämmer i sak med vad som sägs i 18 § i den nu gällande växtföräd-
larrättslagen.
Huruvida andra beslut av nämnden än som har omtalats i 10 kap. 5 §
första och andra styckena kan överklagas anges inte i lagtexten och
frågan kommenteras inte heller i remissprotokollet. Det kan emellertid
anmärkas att det i den nuvarande växtförädlarrättslagen finns en be-
stämmelse (48 §) om att även andra slutliga beslut av Växtsortnämnden
än som avses i 18 § kan överklagas. Rimligen bör motsvarande princip
gälla när det är fråga om slutliga beslut av Växtsortnämnden enligt den
nu föreslagna lagen. Till slutliga beslut av nämnden som sålunda bör
kunna överklagas och som inte faller under 10 kap. 5 § första och andra
styckena hör beslut enligt 8 kap. 5 § om borttagande av växtsort ur
registret.
Av förvaltningslagen följer att vissa beslut av en förvaltningsmyn-
dighet som inte är slutliga kan överklagas, antingen särskilt eller i
samband med att det slutliga avgörandet överklagas (jfr 9 och 12 §§
förvaltningslagen). Enligt praxis på förvaltningsrättens område torde i
viss utsträckning även andra beslut som inte är slutliga kunna över-
Prop. 1996/97:128
Bilaga 6
256
klagas. Det torde emellertid inte föreligga någon generell möjlighet att
överklaga beslut som fattats under beredningen av ett ärende annat än i
samband med överklagande av det slutliga avgörandet (jfr Hellners-
Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 1995 s. 275) .
Mot bakgrund av det nu anförda finns det enligt Lagrådets mening
skäl som talar för att lagtexten ändras, så att det tydligare framgår vilka
beslut av nämnden - slutliga eller icke slutliga - som kan överklagas. I
varje fall bör denna fråga klargöras genom något uttalande i motivtex-
ten, i likhet med vad som gjordes vid tillkomsten av den nu gällande
växtförädlarrättslagen (prop. 1971:40 s. 121).
10 kap.
6§
I paragrafens första stycke anges att ett slutligt beslut av Växtsortnämn-
den får överklagas till Patentbesvärsrätten. Eftersom det framgår av 10
kap. 5 § andra stycket att även vissa icke slutliga beslut av nämnden
kan överklagas, bör ordet ”slutligt” utgå. Vidare bör det sägas att
beslut ”överklagas” i stället för ”får överklagas”.
Även i 10 kap. 6 § andra stycket bör ordet ”överklagas” användas i
stället för orden ”får överklagas” (jfr 17 § tredje stycket lagen om
patentbesvärsrätten).
Övergångsbestämmelserna
Punkten 4 i övergångsbestämmelserna bör förtydligas och ges följande
lydelse: ”De nya bestämmelserna påverkar inte giltigheten av åtgärder
som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdan-
det.”
I punkten 5 föreskrivs av hänsyn till tredje mans intressen att, om
ensamrätten till visst växtmaterial är uttömd (konsumerad) enligt äldre
bestämmelser, rätten inte på nytt skall kunna göras gällande med stöd
av undantagsbestämmelsen i 2 kap 4 § andra stycket i den nya lagen.
Enligt Lagrådets mening är det mindre lämpligt att i övergångsbestäm-
melserna använda en terminologi (”uttömd” eller ”konsumerad” ensam-
rätt) som inte återfinns i lagtexten i övrigt. Vidare vinner punkten 5 i
klarhet, om den formuleras om enligt följande:
”2 kap. 4 § andra stycket i den nya lagen gäller inte växtmaterial som
har bringats i omsättning enligt 4 § tredje stycket i den äldre lagen.”
Enligt punkten 7 får den som har börjat utnyttja ett växtmaterial på ett
sätt som inte fordrade samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten
enligt äldre bestämmelser men som fordrar sådant samtycke enligt den
nya lagen, trots de nya bestämmelserna i nödvändig och sedvanlig
utsträckning fortsätta den planerade verksamheten under en viss angiven
tid. Vad som skall förstås med nödvändig och sedvanlig utsträckning
anges inte närmare i remissprotokollet. Formuleringen kan skapa osä-
Prop. 1996/97:128
Bilaga 6
257
kerhet om vad som avses. Lagrådet föreslår att man i stället använder
det i andra sammanhang vedertagna uttrycket ”skälig utsträckning”.
I anslutning till vad Lagrådet förordat beträffande utformningen av
10 kap. 6 § första stycket om överklagande av Växtsortnämndens beslut
bör i punkten 9 anges nämndens ”beslut” och inte nämndens ”slutliga
beslut” . Vidare bör övergångsbestämmelsen knytas till tidpunkten då
nämnden meddelade sitt beslut och inte till tidpunkten då nämnden
fattade sitt beslut. Lagrådet föreslår att punkten ges följande lydelse: ”1
fråga om beslut av Växtsortnämnden som har meddelats före ikraftträ-
dandet skall äldre bestämmelser om överklagande tillämpas. ”
Prop. 1996/97:128
Bilaga 6
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
258
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1997
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, statsråden Peterson,
Freivalds, Tham, Åsbrink, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog,
Sundström, Lindh, von Sydow, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1996/97:128 Ny växtförädlarrättslag.
1996/97:128 Ny växtförädlarrättslag.
259
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Växtförädlarrättslagen (1997:00) |
1 kap. 2 §, 3 kap. 6 §, 394R2100 8 kap. 5 §, 11 kap. 2 och 3 §§, 12 kap. 1 § |
gotab 52877, Stockholm 1997
Prop. 1996/97:128
260