Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 24 april 1997
Lena Hjelm-Wallén
Thomas östros
(Finansdepartementet)
I propositionen föreslås att avdrag på den ordinarie hyran som en hyres-
gäst får för att utföra förvaltningsuppgifter av enklare beskaffenhet på
hyresfastighet inom ett öppet system för självförvaltning genom en änd-
ring i kommunalskattelagen skall undantas från skatteplikt. Undantaget
gäller dock endast till den del avdraget inte överstiger den egna lägenhe-
tens andel av den totala kostnaden för den aktuella förvaltningsuppgiften
och under förutsättning att samtliga hyresgäster som deltar i självförvalt-
ningen får hyresavdrag med samma belopp. Motsvarande gäller för
bostadsrättsföreningar och liknande. Vidare föreslås att hyresförhandlings-
lagen ändras så att det klargörs att den s.k. likhetsregeln inte hindrar att det
i en förhandlingsöverenskommelse bestäms att de hyresgäster som deltar i
ett öppet system för självförvaltning skall ha rätt till avdrag på den ordina-
rie hyran.
Förslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1997 och, såvitt gäller änd-
ringen i kommunalskattelagen, tillämpas första gången vid 1998 års taxe-
ring.
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 119
Prop. 1996/97:119
1 Förslag till riksdagsbeslut........................... 3
2 Lagtext ......................................... 4
2.1 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)....................................... 4
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:000) om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370)..................... 7
2.3 Förslag till lag om ändring i hyresförhandlingslagen
(1978:304)....................................... 10
3 Ärendet och dess beredning ......................... 11
4 Allmänna utgångspunkter........................... 12
5 Beskattning av avdrag på hyra vid självförvaltning....... 13
6 HyresfÖrhandlingslagen ............................ 22
7 Arbetsrättsliga aspekter............................. 25
8 Ekonomiska konsekvenser ................... 27
9 Författningskommentar............................. 27
9.1 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)....................................... 27
9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:000) om
ändring i kommunalskattelagen (1928:370)............. 29
9.3 Förslaget till lag om ändring i hyresförhandlingslagen
(1978:304)....................................... 30
Bilaga 1 Promemorians lagförslag..................... 35
Bilaga 2 Remissinstanserna.......................... 37
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.................. 38
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.......................... 45
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 24 april 1997 ....................................... 46
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
2. lag om ändring i lagen (1997:000) om ändring i kommunalskatte-
lagen (1928:370),
3. lag om ändring i hyresförhandlingslagen (1978:304).
Prop. 1996/97:119
Prop. 1996/97:119
Härigenom föreskrivs att punkt 1 av anvisningarna till 19 § kommunal-
skattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Anvisningar
till 19 §
l.1 Socialbidrag, bistånd enligt lagen (1994:137) om mottagande asyl-
sökande m.fl., begravningshjälp samt underhåll, som har lämnats intagen
i kriminalvårdsanstalt eller patient på sjukhus, samt annan liknande ersätt-
ning utgör inte skattepliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till före-
ningar influtna medlemsavgifter. Som begravningshjälp behandlas inte
tjänstepension avseende tid efter den pensionsberättigades frånfälle.
Med skadeståndsförsäkring förstås försäkring, enligt vilken den försäk-
rade äger utfå ersättning för skadestånd vartill han är berättigad på grund
av personskada (överfallsskydd o.d.).
Ersättning till följd av personskada som utgår i annan form än periodisk
utbetalning (engångsbelopp) och avser förlorad inkomst av skattepliktig
natur utgör skattepliktig intäkt såvida icke annat följer av övriga bestäm-
melser i denna lag.
Om engångsbelopp, som utgår till följd av personskada, utgör ersätt-
ning för framtida förlust av skattepliktig inkomst, skall dock 40 procent av
beloppet avräknas såsom icke skattepliktig del. Uppbär skattskyldig två
eller flera sådana engångsbelopp till följd av samma personskada, skall
vad som nu har sagts gälla vaije sådant belopp. Vad som avräknas från ett
eller flera engångsbelopp under beskattningsåret får emellertid - i före-
kommande fall tillsammans med vad som avräknats tidigare år - för sam-
ma personskada sammanlagt icke överstiga femton basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Härvid skall avräknad del av ett en-
gångsbelopp uttryckas i det basbelopp, som har fastställts för det år under
vilket engångsbeloppet blivit tillgängligt för lyftning.
Utbytes sådan livränta eller del därav, som utgår till följd av personska-
da och utgör skattepliktig intäkt enligt 32 § 1 mom., mot engångsbelopp,
gälla bestämmelserna i föregående stycke beträffande sådant engångsbe-
lopp. Utbytes annan livränta eller del därav, som utgör skattepliktig intäkt
enligt 32 § 1 mom., mot engångsbelopp, skall hela engångsbeloppet upp-
tagas såsom skattepliktig intäkt. Sker utbyte, helt eller delvis, av annan
livränta än nu sagts mot engångsbelopp, skall beloppet anses utgöra icke
skattepliktig intäkt.
'Senaste lydelse 1995:1521.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:119
Lön, som utgår från arbetsgivare i sådana fall, då denne på grund av
3 kap. 16 § andra eller tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring äger uppbära arbetstagaren tillkommande ersättning från allmän för-
säkringskassa, är skattepliktig intäkt. För arbetsgivaren är den av honom i
nämnda fall uppburna ersättningen från försäkringskassan ävensom annan
därifrån uppburen ersättning i anledning av kostnad för den anställdes
räkning att betrakta som skattepliktig inkomst, dock att ersättningen icke
är skattepliktig för arbetsgivaren, därest den till den anställde utbetalda
lönen eller den för honom havda kostnaden utgör för arbetsgivaren icke
avdragsgill utgift i förvärvskälla. Ersättning, som annorledes än i form av
pension eller annan livränta utbetalas av arbetsgivare vid yrkesskada eller
arbetsskada i de fall, då arbetsgivaren står s.k. självrisk enligt lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om arbetsska-
deförsäkring, räknas till skattepliktig inkomst enligt de grunder som skulle
hava gällt vid försäkring enligt sistnämnda lag.
Skatteplikt föreligger inte för bidrag från stat eller kommun, som utgår
enligt av regeringen eller av statlig myndighet meddelade bestämmelser, i
samband med utbildning eller omskolning, till arbetslösa och partiellt
arbetsföra samt med dem i fråga om sådana bidrag likställda i den mån
bidragen avser traktamente och särskilt bidrag. Flyttningsbidrag som läm-
nas av en arbetsmarknadsmyndighet utgör inte skattepliktig intäkt i följd
varav avdrag inte medges för den kostnad som sådant bidrag eller stöd är
avsett att täcka. Skatteplikt föreligger inte heller för bidrag från en allmän
försäkringskassa till handikappade eller föräldrar till handikappade barn
för anskaffning eller anpassning av motorfordon. Utgår bidraget till en
näringsidkare för näringsverksamheten tillämpas bestämmelserna om
näringsbidrag i punkt 9 av anvisningarna till 22 §.
Kontant arbetsmarknadsstöd utgör skattepliktig intäkt.
Skatteplikt föreligger icke för engångsbidrag som utgår i samband med
arbetsplacering som utgör led i Arbetsmarknadsstyrelsens omhändertagan-
de av flyktingar.
Skatteplikt föreligger inte för bidrag som stiftelsen Dag Hammarskjölds
minnesfond till fullföljande av sitt ändamål lämnar för mottagarens utbild-
ning. Inte heller föreligger skatteplikt för stipendium som lämnas enligt
förordningen (1995:559) om stipendium efter genomfört basår inom kom-
munal vuxenutbildning eller bidrag enligt förordningen (1995:667) om
bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan.
Skatteplikt föreligger inte för
sådant avdrag på ordinarie hyra
som en hyresgäst får för att utföra
förvaltningsuppgifter av enklare
beskaffenhet på hyresfastighet inom
ett öppet system för självförvaltning
som bestämts i en förhandlings-
överenskommelse enligt hyresför-
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:119
handlingslagen (1978:304) eller i
ett annat avtal mellan en hyresvärd
och en eller flera hyresgäster. Det-
ta gäller endast till den del hyres-
avdraget inte överstiger den egna
lägenhetens andel av den totala
kostnaden för den eller de aktuella
förvaltningsuppgifterna och under
förutsättning att samtliga hyresgäs-
ter som deltar i självförvaltningen
får avdrag på hyran med samma
belopp. Vad som nu har sagts gäl-
ler i motsvarande utsträckning i
fråga om avdrag på avgift i
bostadsrättsförening, bostadsföre-
ning, bostadsaktiebolag och annan
därmed jämförbar sammanslutning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997 och tillämpas första gången vid
1998 års taxering.
Härigenom föreskrivs att punkt 1 av anvisningarna till 19 § kommunal-
skattelagen (1928:370) i paragrafens lydelse enligt lagen (1997:000) om
ändring i nämnda lag samt ikraftträdandebestämmelsen till lagen
(1997:000) om ändring i kommunalskattelagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Anvisningar
till 19 §
l.1 Socialbidrag, bistånd enligt lagen (1994:137) om mottagande asyl-
sökande m.fl., begravningshjälp samt underhåll, som har lämnats intagen
i kriminalvårdsanstalt eller patient på sjukhus, samt annan liknande ersätt-
ning utgör inte skattepliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till före-
ningar influtna medlemsavgifter. Som begravningshjälp behandlas inte
tjänstepension avseende tid efter den pensionsberättigades frånfälle.
Med skadeståndsförsäkring förstås försäkring, enligt vilken den försäk-
rade äger utfå ersättning för skadestånd vartill han är berättigad på grund
av personskada (överfallsskydd o.d.).
Ersättning till följd av personskada som utgår i annan form än periodisk
utbetalning (engångsbelopp) och avser förlorad inkomst av skattepliktig
natur utgör skattepliktig intäkt såvida icke annat följer av övriga bestäm-
melser i denna lag.
Om engångsbelopp, som utgår till följd av personskada, utgör ersätt-
ning för framtida förlust av skattepliktig inkomst, skall dock 40 procent av
beloppet avräknas såsom icke skattepliktig del. Uppbär skattskyldig två
eller flera sådana engångsbelopp till följd av samma personskada, skall
vad som nu har sagts gälla varje sådant belopp. Vad som avräknas från ett
eller flera engångsbelopp under beskattningsåret får emellertid - i före-
kommande fall tillsammans med vad som avräknats tidigare år - för sam-
ma personskada sammanlagt icke överstiga femton basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Härvid skall avräknad del av ett en-
gångsbelopp uttryckas i det basbelopp, som har fastställts för det år under
vilket engångsbeloppet blivit tillgängligt för lyftning.
Utbytes sådan livränta eller del därav, som utgår till följd av personska-
da och utgör skattepliktig intäkt enligt 32 § 1 mom., mot engångsbelopp,
gälla bestämmelserna i föregående stycke beträffande sådant engångsbe-
lopp. Utbytes annan livränta eller del därav, som utgör skattepliktig intäkt
enligt 32 § 1 mom., mot engångsbelopp, skall hela engångsbeloppet upp-
tagas såsom skattepliktig intäkt. Sker utbyte, helt eller delvis, av annan
livränta än nu sagts mot engångsbelopp, skall beloppet anses utgöra icke
skattepliktig intäkt.
'Lydelse enligt prop. 1996/97:107.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:119
Lön, som utgår från arbetsgivare i sådana fall, då denne på grund av
3 kap. 16 § andra eller tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring äger uppbära arbetstagaren tillkommande ersättning från allmän för-
säkringskassa, är skattepliktig intäkt. För arbetsgivaren är den av honom i
nämnda fall uppburna ersättningen från försäkringskassan ävensom annan
därifrån uppburen ersättning i anledning av kostnad för den anställdes
räkning att betrakta som skattepliktig inkomst, dock att ersättningen icke
är skattepliktig för arbetsgivaren, därest den till den anställde utbetalda
lönen eller den för honom havda kostnaden utgör för arbetsgivaren icke
avdragsgill utgift i förvärvskälla. Ersättning, som annorledes än i form av
pension eller annan livränta utbetalas av arbetsgivare vid yrkesskada eller
arbetsskada i de fall, då arbetsgivaren står s.k. självrisk enligt lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om arbetsska-
deförsäkring, räknas till skattepliktig inkomst enligt de grunder som skulle
hava gällt vid försäkring enligt sistnämnda lag.
Skatteplikt föreligger inte för bidrag från stat eller kommun, som utgår
enligt av regeringen eller av statlig myndighet meddelade bestämmelser, i
samband med utbildning eller omskolning, till arbetslösa och partiellt
arbetsföra samt med dem i fråga om sådana bidrag likställda i den mån
bidragen avser traktamente och särskilt bidrag. Flyttningsbidrag som läm-
nas av en arbetsmarknadsmyndighet utgör inte skattepliktig intäkt i följd
varav avdrag inte medges för den kostnad som sådant bidrag eller stöd är
avsett att täcka. Skatteplikt föreligger inte heller för bidrag från en allmän
försäkringskassa till handikappade eller föräldrar till handikappade barn
för anskaffning eller anpassning av motorfordon. Utgår bidraget till en
näringsidkare för näringsverksamheten tillämpas bestämmelserna om
näringsbidrag i punkt 9 av anvisningarna till 22 §.
Skatteplikt föreligger icke för engångsbidrag som utgår i samband med
arbetsplacering som utgör led i Arbetsmarknadsstyrelsens omhändertagan-
de av flyktingar.
Skatteplikt föreligger inte för bidrag som stiftelsen Dag Hammarskjölds
minnesfond till fullföljande av sitt ändamål lämnar för mottagarens utbild-
ning. Inte heller föreligger skatteplikt för stipendium som lämnas enligt
förordningen (1995:559) om stipendium efter genomfört basår inom kom-
munal vuxenutbildning eller bidrag enligt förordningen (1995:667) om
bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan.
Skatteplikt föreligger inte för
sådant avdrag på ordinarie hyra
som en hyresgäst får för att utföra
förvaltningsuppgifter av enklare
beskaffenhet på hyresfastighet inom
ett öppet system för självförvaltning
som bestämts i en förhandlings-
överenskommelse enligt hyresför-
handlingslagen (1978:304) eller i
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1996/97:119
ett annat avtal mellan en hyresvärd
och en eller flera hyresgäster. Det-
ta gäller endast till den del hyres-
avdraget inte överstiger den egna
lägenhetens andel av den totala
kostnaden för den eller de aktuella
förvaltningsuppgifterna och under
förutsättning att samtliga hyresgäs-
ter som deltar i självförvaltningen
får avdrag på hyran med samma
belopp. Vad som nu har sagts gäl-
ler i motsvarande utsträckning i
fråga om avdrag på avgift i
bostadsrättsförening, bostadsföre-
ning, bostadsaktiebolag och annan
därmed jämförbar sammanslutning.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1998. Äldre bestämmelser
tillämpas dock fortfarande i fråga
om kontant arbetsmarknadsstöd
som betalas ut efter ikraftträdandet.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1998 och tillämpas första
gången vid 1999 års taxering utom
såvitt gäller det nya tionde stycket
som tillämpas första gången vid
1998 års taxering. Äldre bestäm-
melser tillämpas dock fortfarande i
fråga om kontant arbetsmarknads-
stöd som betalas ut efter ikraftträ-
dandet.
1* Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 119
Härigenom föreskrivs att 21 § hyresförhandlingslagen (1978:304) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 §’
I en förhandlingsöverenskommelse om hyra skall samma hyra bestäm-
mas för sådana lägenheter som är lika stora och som omfattas av samma
förhandlingsordning, om det inte med hänsyn till vad som är känt om
lägenheternas beskaffenhet och övriga omständigheter kan anses vara
skillnad mellan dem i fråga om bruksvärdet.
Bestämmelsen i första stycket
hindrar inte att det i en förhand-
lingsöverenskommelse bestäms att
hyresgäster som deltar i ett för
samtliga berörda hyresgäster öppet
system för självförvaltning skall ha
rätt till avdrag på den ordinarie
hyran. Avdraget får dock inte vara
större än vad som föranleds av
självförvaltningens omfattning.
Prop. 1996/97:119
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
'Senaste lydelse 1994:816.
10
Demokratiutvecklingskommittén (C 1995:05) överlämnade den 23 februa-
ri 1996 en skrivelse till dåvarande Civildepartementet med förslag till
lagändring för att främja hyresgästers självförvaltning. I skrivelsen före-
slogs bl.a. att ersättning som en hyresgäst får av sin hyresvärd för arbete
hyresgästen lagt ned i form av s.k. självförvaltning inte skall beskattas till
den del ersättningen under ett beskattningsår inte överstiger ett halvt bas-
belopp per bostadshyreskontrakt. Skrivelsen överlämnades den 15 mars
1996 till Finansdepartementet. Efter att skrivelsen remissbehandlats be-
slöt regeringen i budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1, vol. 1,
s. 132 f) att inte lägga fram något förslag om skattefrihet. Regeringen
framhöll emellertid att det är av stor vikt att finna former för att aktivt
engagera de boende i skötseln av det egna området.
I sitt slutbetänkande, På medborgarnas villkor - en demokratisk infra-
struktur (SOU 1996:162), som lämnades i oktober 1996, föreslog Demo-
kratiutvecklingskommittén att hyresgäster som deltar i självförvaltning
skall få skattefrihet för återbetalda hyresmedel upp till ett fjärdedels basbe-
lopp. Storstadskommittén (S 1995:01) föreslog i delbetänkandet Egenmakt
- att återerövra vardagen (SOU 1996:177), som presenterades i december
1996, att en särskild lag om självförvaltning skall knytas till hyresförhand-
lingslagen. Förslaget bygger på att hyresgästerna skall bilda en särskild
förening för självförvaltning för att på så sätt komma i åtnjutande av den
hyresreducering som självförvaltning kan medföra.
Inom regeringskansliet analyserade en arbetsgrupp, Arbetsgruppen för
självförvaltning (In 1996:B), under hösten 1996 frågeställningar kring
självförvaltning. Arbetsgruppen presenterade den 12 december 1996 sina
slutsatser i en promemoria (In96/2993/BO).
I en promemoria (Fi97/740), som utarbetats inom Finansdepartementet
i samarbete med Justitie-, Arbetsmarknads- och Inrikesdepartementen,
redovisades som en fortsättning på arbetsgruppens arbete förslag till änd-
ringar i skattereglerna och den hyresrättsliga lagstiftningen. Förslagen
syftade till att undersöka i vilken utsträckning det är möjligt att inom ra-
men för den skatte-, hyres- och arbetsrättsliga lagstiftningen lämna skatte-
fri hyresnedsättning eller motsvarande till hyresgäster som deltar i åtgär-
der som ingår i ett system för s.k. självförvaltning. Promemorians lagför-
slag finns i bilaga 1.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna finns i bilaga 2. En sammanställning över remissyttrandena har
upprättats och finns tillgänglig i Finansdepartementet. Regeringen tar nu
upp de förslag som lagts fram i promemorian.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 10 april 1997 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Vissa redaktionella ändringar har
gjorts i lagtexten.
Prop. 1996/97:119
11
Prop. 1996/97:119
Som nämnts under avsnitt 3 har regeringen i 1996 års budgetproposition
framhållit att det är av stor vikt att finna former för att aktivt engagera de
boende i skötseln av det egna området.
Inom många samhällsområden sker en utveckling där möjligheterna till
individuella val och personligt ansvarstagande har ökat. Inom boendet har
villaägare och i viss mån bostadsrättsinnehavare möjligheter att påverka
sina boendekostnader och allt större krav ställs nu på att hyresgästerna
skall få liknande möjligheter.
Under 1980-talet gavs hyresgästerna rätt att själva utföra visst underhåll
av sina lägenheter. Därefter har hyresgäststyrt lägenhetsunderhåll införts
för flertalet hyresgäster hos allmännyttiga hyresvärdar. Många hyresgäster
har därigenom fått större inflytande över sina bostäder och möjlighet att
sänka sina boendekostnader genom att avstå från åtgärder eller att själva
utföra dem. I många fall utgår särskilda hyresrabatter i dessa fall.
Självförvaltning handlar inte bara om den egna lägenheten utan även
om att hyresgästerna involveras i ansvaret för den gemensamma boende-
miljön och detta förutsätter samverkan med grannarna. Genom självför-
valtning får hyresgästerna större möjligheter att påverka sin boendemiljö
och sina boendekostnader eftersom de också kan välja att själva utföra
vissa uppgifter i sitt bostadsområde. Hyresgästerna har självfallet olika
förutsättningar att medverka och intresset för att delta varierar. För att
hyresgästerna skall finna det mer meningsfullt att engagera sig i arbets-
uppgifter även utanför den egna lägenheten är det viktigt att självförvalt-
ningen innehåller ekonomiska incitament som bygger på den enskilde
hyresgästens insatser.
Boendesegregationen har ökat i Sverige trots en rad insatser från staten
och kommunerna. I många av de områden som byggdes under miljonpro-
grammet lever en stor andel av de boende under svåra livsvillkor och
många av dem känner endast mycket liten delaktighet i samhället. De
boende har ofta skiftande bakgrund och det finns en stor mångfald vad
gäller kultur och etniskt ursprung. Flertalet bostäder i de i många avseen-
den utsatta områdena är hyreslägenheter och nästan alla förvaltas av kom-
munala bostadsföretag.
Det är inte minst dessa hyresgäster och deras resurser som det är ange-
läget att engagera i bostadsområdet. Att som enskild hyresgäst kunna vara
med och påverka sin närmiljö och överblicka kostnaderna för det egna
bostadsområdet är därför en viktig fråga för att minska segregationen och
öka delaktigheten och gemenskapen i ett bostadsområde.
De verksamheter med självförvaltning som pågår runt om i landet ser
olika ut. De lokala förhållandena avgör hur och i vilka former självförvalt-
ningen kan ske. Erfarenheterna visar att självförvaltning i de allra flesta
fall har inneburit att de boende fått en ökad delaktighet och gemenskap
vilket lett till mycket påtagliga positiva effekter för såväl den fysiska som
den sociala miljön i bostadsområdet. De självförvaltningsprojekt som
prövats visar också att det går att åstadkomma en förnyelse av miljön där
behoven är som störst och angelägnast.
12
Gemensamt för de flesta former av självförvaltning är att de medför
besparingar för hyresvärden. I vissa fall påverkar inte besparingarna hyran
för lägenheterna utan används huvudsakligen för kvalitetshöjande gemen-
samma ändamål. I andra fall tillämpas rabatt på hyran efter att hyresvär-
den avtalat med vatje enskild hyresgäst om service, underhåll, utrustning
och komfort i området. I ytterligare andra fall använder hyresvärden, i
enlighet med vad som bestämts i en med hyresgästorganisationen träffad
förhandlingöverenskommelse, besparingarna i huvudsak till att sänka
hyran för de hyresgäster som deltar i självförvaltningen. Hyresreduktionen
är beroende av i vilken omfattning hyresgästen deltar i förvaltningen. I
några fall har kritik uppkommit för att de som deltagit i förvaltningen har
beskattats för de ekonomiska förmåner som de fått för sina insatser. I vissa
fall kan det också vara så att formerna för självförvaltningen strider mot
gällande hyreslagstiftning.
Ett sätt att göra självförvaltning mer attraktiv för hyresgästerna skulle,
som framförts i flera sammanhang, kunna vara att undanta viss del av
ersättningen från beskattning. Det är emellertid viktigt att skattereglerna
utformas så att man åstadkommer en rimlig avvägning av delvis motståen-
de intressen genom att hålla fast vid grundläggande skatterättsliga
principer och samtidigt möjliggöra kollektiva former av självförvaltning i
hyreshus, exempelvis genom att hyresgästerna ges möjligheter att ta an-
svar för gemensamma utrymmen som trapphus och bostadsområdets sköt-
sel. Det är angeläget att självförvaltning kan fungera flexibelt och att den
är enkel att administrera. Syftet bör vara att underlätta och möjliggöra en
självförvaltning som så långt möjligt bygger på hyresgästernas egna val
och de lokala förhållanden som råder i övrigt.
Prop. 1996/97:119
Regeringens förslag: Skatteplikt föreligger inte för avdrag på hyra,
som en hyresgäst får för att utföra förvaltningsuppgifter av enklare
beskaffenhet på hyresfastighet inom ett öppet system för självförvalt-
ning.
Undantaget från skatteplikt gäller endast till den del hyresavdraget
inte överstiger den egna lägenhetens andel av den totala kostnaden för
den eller de aktuella förvaltningsuppgifterna och under förutsättning
att samtliga hyresgäster som deltar i självförvaltningen får hyresav-
drag med samma belopp.
Motsvarande undantag från skatteplikt gäller även för medlem i
bostadsrättsförening och annan därmed jämförbar sammanslutning.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. I promemorian föreslås dock att det skattefria hyresavdraget skall
13
beräknas med utgångspunkt i den kostnad som inbesparats genom själv-
förvaltningen fördelat på samtliga hyresgäster. I promemorian föreslås inte
heller något uttryckligt undantag för bostadsrätter.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslagen helt
eller delvis. Endast fyra instanser avstyrker uttryckligen att förslaget läggs
till grund för lagstiftning. Utformningen av reglerna för att bestämma det
skattefria beloppet får i några fall kritik för att de anses vara för detalje-
rade och svåra att tillämpa. Nio instanser vill öka det skattefria utrymmet
och föreslår att detta bestäms till ett fast belopp, gärna knutet till basbelop-
pet. Flera av dessa instanser anser också att fördelning av den inbesparade
kostnaden vid beräkning av det skattefria beloppet skall ske endast mellan
de hyresgäster som faktiskt deltagit i förvaltningen. Några instanser före-
slår att kravet på att ersättningen skall vara lika för alla som deltar skall
slopas.
Skälen för regeringens förslag: Begreppet självförvaltning är inte
definierat i skattelagstiftningen och en bedömning av skattekonsekvenser-
na då hyresavdrag lämnas till hyresgäster som deltar i självförvaltande
åtgärder får därför göras utifrån allmänna skatterättsliga grundsatser.
Enligt 31 § kommunalskattelagen (1928:370), KL, skall inkomst av
anställning, uppdrag eller annan inkomstgivande verksamhet av varaktig
eller tillfällig natur beskattas som inkomst av tjänst, om inkomsten inte är
hänförlig till näringsverksamhet eller kapital. En ytterligare förutsättning
för att inkomsten skall hänföras till inkomstslaget tjänst är att den inte är
undantagen från skatteplikt enligt 19 § KL.
Enligt 32 § 1 mom. KL hänförs till intäkt av tjänst bl.a. avlöning, arvo-
de och kostnadsersättning samt annan förmån i pengar, bostad eller annat
som utgått för tjänsten. Det innebär att i princip all ersättning för arbete
eller liknande prestation är skattepliktig om den inte uttryckligen undantas
från beskattning.
Bestämmelserna i KL fick sin nuvarande utformning genom 1990 års
skattereform (jfr prop. 1989/90:110 s. 304 ff). I propositionen anfördes
bl.a. att en olikformig beskattning av såväl arbetsinkomster som kapitalin-
komster leder till samhällsekonomiska snedvridningar och komplikationer
samt underblåser skatteplanering och skatteflykt. Vidare urholkas den
fördelningspolitiska träffsäkerheten. Grundelementet i skattereformen var
att åstadkomma en ökad likformighet i behandlingen av skilda slag av
inkomster. Ett led i denna strävan var att alla typer av ersättning för ar-
betssinsatser, t.ex. kontantlön, naturaförmåner, överskott från enskild
näringsverksamhet och arbetsinkomster från fåmansföretag skulle så långt
som möjligt beskattas på ett likformigt sätt utan undantag eller undervär-
dering av vissa ersättningar. Särregler skulle belasta skattesystemet endast
om det fanns starka skäl som talar för att t.ex. lättnader i vissa hänseenden
är lämpligare att bygga in i skattereglerna än att åstadkomma genom di-
rekta åtgärder från samhällets sida.
Ett speciellt fall som har lyfts fram i debatten om självförvaltning är det
undantag från likabeskattningsprincipen som utgörs av bestämmelserna i
19 § KL om skattefrihet för intäkt av försäljning av vilt växande bär,
svamp och kottar som den skattskyldige själv har plockat. Sådan intäkt är
Prop. 1996/97:119
14
skattefri till den del den under ett beskattningsår inte överstiger 5 000 kr.
Detta gäller dock inte om intäkterna kan hänföras till näringsverksamhet
som den skattskyldige driver, inte heller om intäkterna utgör lön eller
liknande förmån för någon som i en anställning plockar bär, svamp eller
kottar. Särregleringen, som infördes genom lagstiftning år 1981 då den
endast avsåg bär- och svampplockning, föreslogs avskaffad i och med
skattereformen (prop. 1989/90:110 s. 348). Skatteutskottet avstyrkte emel-
lertid propositionen i denna del och bestämmelsen kom att kvarstå. Som
skäl anförde utskottet bl.a. att undantaget grundade sig på speciella prak-
tiska skäl i samband med denna verksamhet och på önskemålet om att
stimulera ett ökat tillvaratagande av naturtillgångar. Det framhölls att
undantaget inte gäller i anställningsliknande förhållanden (bet.
1989/90:SkU30 s. 81). Det kan således konstateras att bestämmelsen tar
sikte på sådant mer tillfälligt bär-, svamp- och kottplockande som varken
utgör näringsverksamhet eller ingår i den skattskyldiges anställning.
Om en hyresgäst fått ersättning för arbete han utfört på fastigheten för
hyresvärdens räkning, t.ex. trappstädning eller trädgårdsskötsel, gäller
generellt att ersättningen är skattepliktig (31 § KL). Om däremot hyresgäs-
ter som grupp utför oavlönat arbete och därmed sänker kostnaderna i bo-
stadsområdet får detta inte några beskattningskonsekvenser för hyresgäs-
terna. Kostnadssänkningen kan därefter i stället komma dem till godo
genom att hyran genom förhandlingsöverenskommelse eller annat avtal
reduceras i motsvarande grad för hyresgästerna som kollektiv. Detta är
naturligt eftersom hyresvärdens åtaganden minskar. Hyresvärden debiterar
med andra ord inte hyra för en högre servicegrad än han tillhandahåller.
Den fråga som nu är aktuell är vilka beskattningskonsekvenser som
uppkommer om en grupp som inte består av samtliga hyresgäster i ett
bostadsområde utför förvaltningsuppgifter på fastigheten eller fastigheter-
na och för detta får ett avdrag på den ordinarie hyran. Detta skulle visserli-
gen kunna ske genom ett system där hyran utgör en bashyra där vissa
tjänster inte ingår. Tjänsterna utförs i stället gemensamt av de hyresgäster
som deltar i självförvaltningen. Hyresgästerna kan sinsemellan överens-
komma om hur fördelningen av arbetet skall ske. De hyresgäster som av
olika skäl väljer att inte delta i självförvaltningen debiteras av hyresvärden
ett tillägg för dessa tjänster. Inte heller i sådant fall torde några skattekon-
sekvenser uppkomma med dagens regler. Ett sådant system skulle dock
riskera att bli för stelbent. Det går inte att i alla fall på förhand bestämma
när och i vilken utsträckning de hyresgäster som vill delta i självförvalt-
ning vill och kan arbeta.
För att uppnå en större flexibilitet när det gäller såväl antalet hyresgäs-
ter som deltar som under vilken tidsperiod och i vilken utsträckning de
deltar har det i den allmänna debatten framförts önskemål om att hyres-
avdragets storlek kopplas direkt till arbetsinsatsen på så sätt att ersättning-
ens storlek är individuell och direkt beroende av nedlagd arbetsprestation.
I sådant fall får avdraget emellertid anses utgöra ersättning för arbete för
annans räkning, med följd att beskattning skall ske och sociala avgifter
betalas om inte uttryckliga lagbestämmelser om skattefrihet införs.
Prop. 1996/97:119
15
En skattebefrielse som riktar sig enbart till hyresgäster som individuellt Prop. 1996/97:119
och på uppdrag av hyresvärden utför fastighetsförvaltande arbeten för
dennes räkning skulle strida mot principen om en neutral och likformig
beskattning. Den skulle medföra gränsdragningssvårigheter mellan skatte-
pliktiga och skattefria arbeten för hyresvärdens räkning. Det skulle även
vara mycket svårt för skattemyndigheten att kontrollera att reglerna inte
missbrukas, t.ex. genom att hyresvärden, i stället för att vända sig till den
öppna arbetsmarknaden, i betydande utsträckning anlitar den billigare
arbetskraft som hyresgästerna utgör för honom genom att sociala avgifter
inte skulle behöva betalas. Det finns vidare skäl att anta att andra intres-
senter skulle komma att begära en motsvarande lättnad i beskattningen i
fråga om ersättning för andra angelägna insatser. Det bör också beaktas att
ett sådant förslag skulle kunna komma att ha negativ inverkan på antalet
arbetstillfällen för personer sysselsatta inom fastighetsförvaltning. Rege-
ringen anser därför att ett undantag från skatteplikt i fråga om ersättning
till hyresgäster som individuellt och på uppdrag av hyresvärden utför fas-
tighetsförvaltande arbete inte bör införas. I stället bör gränsen mellan de
fall där skattefrihet föreligger och de där beskattning skall ske enligt nuva-
rande skatteregler förtydligas. Detta bör lämpligen ske med utgångspunkt
i om arbetet kan anses utfört för egen räkning eller om arbetet utförts åt
någon annan. Frågan är då i första hand om och i vilken utsträckning hy-
resgäster som utför arbete på fastigheten där de bor kan anses utföra arbe-
tet för egen räkning.
Arbete för egen räkning eller arbete åt annan?
I den allmänna debatten har i detta sammanhang jämförelser gjorts mellan
hyresgästers och villaägares möjligheter att påverka sina boendekostnader.
En villaägare som exempelvis klipper sin egen gräsmatta beskattas inte för
den inbesparing av levnadskostnaderna som uppkommer genom att han
inte behöver anlita trädgårdsmästare. Värdet av arbete som en skattskyldig
utför för egen räkning anses ju inte som skattepliktig intäkt. Om villaäga-
ren däremot klipper grannens gräsmatta mot betalning, anses han utföra
arbete för annans räkning och skall beskattas för den ersättning han erhål-
ler, oavsett om denna utges i form av pengar eller på annat sätt. Villaäga-
rens situation är, översatt på hyresgästens förhållanden, närmast jämförbar
med att hyresgästen själv ombesörjer tapetsering och målning i sin egen
lägenhet. I detta fall, liksom då villaägaren klipper sin egen gräsmatta, är
det otvetydigt fråga om arbete för egen räkning. På motsvarande sätt kan
det enligt regeringens mening finnas skäl att i vissa fall hävda att en hyres-
gäst som sopar trapporna i sitt bostadsområde till viss del utför arbete för
egen räkning. Han har ju ett eget intresse av att trapporna i hans hus är
städade, på samma sätt som han har intresse av att hans egen lägenhet är
städad. Dock föreligger den skillnaden jämfört med villaägaren att hyres-
gästen delar nyttj anderätten till de gemensamma utrymmena med övriga
hyresgäster. Enligt regeringens mening får emellertid de gemensamma
utrymmena ändå i viss utsträckning ses som en del av hyresgästens hem-
16
miljö. Den omständigheten att vissa utrymmen delas med andra och inte Prop. 1996/97:119
omfattas av någon exklusiv besittningsrätt ändrar inte detta faktum. Det ter
sig dock svårt att dra en definitiv gräns.
Det får således anses att en hyresgästs arbete på den fastighet där han
bor och som avser gemensamma utrymmen under vissa förutsättningar
kan anses utförda för egen räkning. Vid sådant förhållande uppstår frågan
hur gränsdragningen mellan arbete utfört för egen räkning och arbete som
utförts för någon annan skall ske i praktiken.
Gränsdragningen mellan skatteplikt och skattefrihet
I promemorian har anförts att en skattefrihet bör begränsas till att omfatta
hyresreduktion högst till belopp som motsvarar den egna lägenhetens
andel av den inbesparade kostnaden. Med lägenhetens andel avses att en
lägenhet motsvarar en andel, oavsett storlek. Promemorians förslag att det
är den kostnad som inbesparats genom självförvaltningen som skall utgöra
utgångspunkt för begränsningen av det skattefria beloppet får till följd att
storleken av den individuella nedsättningen blir beroende av hur många
hyresgäster som deltar.
Mot detta beräkningssätt har invändningar rests från flera remissinstan-
ser. Länsrätten i Stockholms län har svårt att se logiken i att den skattefria
ersättningen blir mindre ju färre hyresgäster som deltar i självförvaltning-
en. Dessutom tycks förslaget enligt länsrättens mening innebära att sådant
som annars skulle kunna anses skattefritt på omvägar förvandlas till skat-
tepliktig inkomst. Boverket, Stockholms Kooperativa Bostadsförening,
Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Bostäder och Sveriges Allmän-
nyttiga Bostadsföretag anser att lägenheternas andel av den inbesparade
kostnaden skall beräknas på ett sådant sätt att den är lika stor oavsett hur
många hyresgäster som deltar i självförvaltningen och föreslår att ersätt-
ningen i stället skall fördelas på dem som faktiskt deltar.
Regeringen har förståelse för de betänkligheter som förts fram av re-
missinstanserna i det här avseendet. Enligt vår mening bör i stället en så
stor del av utförda åtgärder avseende gemensamma utrymmen anses utgö-
ra arbete för egen räkning som motsvarar den egna lägenhetens andel av
den totala kostnaden för den eller de aktuella förvaltningsåtgärdema, oav-
sett i vilken utsträckning åtgärderna utförs genom självförvaltning. Vi
föreslår därför att beloppsbegränsningsregeln modifieras på detta sätt. På
så sätt påverkas inte det skattefria beloppet av hur många som deltagit. Så
länge hyresavdraget inte överstiger den egna lägenhetens andel av total-
kostnaden uppkommer inte heller några skattekonsekvenser.
Regeringen delar den bedömning som gjordes i promemorian att de
åtgärder som anses kunna utföras genom självförvaltning är av den typen
att de normalt kommer vaije lägenhet tillgodo i lika stor utsträckning. Med
uttrycket lägenhetens andel får därför på samma sätt som i promemorians
förslag förstås en fördelning efter huvudtalet, dvs. att en lägenhet utgör en
andel. Vid beräkning av det skattefria utrymmet skall därför kostnaden
fördelas på samtliga lägenheter i fastigheten.
1** Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 119
17
Som Länsrätten i Stockholms län påpekat är den exakta kostnaden för
den aktuella åtgärden känd endast vid den tidpunkt då man övergår från
att anlita någon för uppgiften till att låta hyresgästerna sköta den. Kostna-
den får därför i övriga fall uppskattas utifrån en beräknad total kostnad.
Denna kan lämpligen fastställas i varje enskilt fall utifrån gällande mark-
nadspris.
Ett räkneexempel skulle mot bakgrund av vad regeringen nu anfört se
ut som följer. I ett hyreshus bor tio hyresgäster. Samtliga hyresgäster del-
tar i självförvaltning i form av trappstädning. Trappstädning genom ett
städbolag kostar hyresvärden 3 000 kr per månad. Den maximala hyres-
nedsättningen för var och en av hyresgästerna är då en tiondel av den
alternativa kostnaden om 3 000 kr, eller 300 kr per månad. Om man i
stället antar att endast hälften, eller fem hyresgäster, deltar i självförvalt-
ningen och att dessa tillsammans utför halva trappstädningen skall hyres-
värdens inbesparade kostnad om 1 500 kr delas mellan dessa fem. Även i
detta fall är hela det utdelade beloppet om 300 kr skattefritt, eftersom det
inte överstiger den egna lägenhetens andel av den totala kostnaden för
trappstädningen. Om man slutligen antar att de fem hyresgästerna tillsam-
mans utför hela trappstädningen för huset blir den besparing de får dela på
3 000 kr, dvs. 600 kr var. Av detta är emellertid endast den egna andelen
av den totala kostnaden skattefri, dvs. en tiondel av 3 000 kr = 300 kr för
var och en av hyresgästerna, överskjutande belopp tas upp till beskatt-
ning.
Ett antal remissinstanser, förutom de tidigare nämnda även Hyresgäs-
ternas Riksförbund, Riksbyggen och Sveriges Fastighetsägareförbund, har
kritiserat promemorians förslag för att det enligt deras mening är för svårt
att förstå och tillämpa, såväl för hyresgäster som för hyresvärdar och skat-
temyndigheter. I stället förordas att beloppsgränsen bestäms genom angi-
vande av ett fast belopp, gärna knutet till basbeloppet.
Enligt regeringens mening skulle en regel som undantog ett fast belopp
från beskattning visserligen vara enklare, men en sådan ordning skulle å
andra sidan innebära ett rent undantag från skatteplikt för viss inkomst av
arbete. För att bestämmelser om undantag från skatteplikt avseende själv-
förvaltning skall överensstämma med principen om en neutral och likfor-
mig beskattning måste därför den beloppsmässiga begränsningen bestäm-
mas med utgångspunkt i det tidigare förda resonemanget om avgränsning-
en mellan arbete som utförts för egen räkning och arbete som utförts för
annan. Beträffande remissinstansernas invändningar om svårigheterna att
rätt beräkna hyresavdraget finner regeringen att det, med det förslag som
nu presenterats, inte finns någon större anledning till oro i detta avseende.
Att hålla reda på dels kostnaden för en viss åtgärd och dels hur många
hyresgäster som deltagit i självförvaltningen synes inte vara en oöverstig-
lig uppgift för en hyresvärd. För hyresgästernas del föreligger över huvud
taget ingen deklarationsskyldighet för det belopp som enligt förslaget
undantas från beskattning. För eventuellt skattepliktigt belopp skall kon-
trolluppgift lämnas som för vilken annan arbetsinkomst som helst.
Prop. 1996/97:119
18
Samma hyresavdrag till alla som deltar
Prop. 1996/97:119
I promemorian har som en ytterligare förutsättning för skattefrihet upp-
ställts ett krav på att hyresavdraget skall vara lika stort för samtliga som
deltar i självförvaltningen, oavsett hur mycket arbete var och en har lagt
ner. Hyresgästernas Riksförbund, Stockholms Kooperativa Bostadsföre-
ning och Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag har motsatt sig detta och
anfört bl.a. att ett sådant förhållningssätt inte tar hänsyn till olika hyresgäs-
ters olika intresse och förutsättningar att medverka i fastighetsförvaltning-
en, Regeringens uppfattning är emellertid att ett skattefritt hyresavdrag
som utgår i förhållande till nedlagt arbete stämmer illa överens med den
kollektiva prägel ett system med självförvaltning måste innefatta i sig.
Syftet med skatteregeln är inte i första hand att bereda hyresgästerna en
möjlighet till skattefria inkomster, utan att underlätta för en grupp av hy-
resgäster att genom samverkan ta över vissa arbetsuppgifter och därige-
nom öka trivseln och samhörigheten i sitt bostadsområde. Därvid är en
viktig del av förslaget att alla hyresgäster skall ha rätt att efter förmåga
delta i självförvaltningen och att hyresnedsättningen skall vara lika stor för
alla som är med. Däremot är det inget som hindrar att själva arbetet förde-
las på det sätt som hyresgästerna själva finner rimligt och rättvist, t.ex. så
att unga och starka personer tar på sig mer och äldre och kanske sjukliga
personer tar på sig mindre. På detta sätt uppmuntras kollektiva och solida-
riska former för självförvaltning. Enligt vår mening bör således en ytterli-
gare förutsättning för undantag från skatteplikt vara att alla som deltar i
självförvaltningen skall få avdrag på hyran med samma belopp.
Det kan antas att det i praktiken ofta kommer att uppkomma fall där en
hyresgäst vid sidan av de åtgärder som omfattas av självförvaltningen åtar
sig att utföra även andra arbeten för hyresvärdens räkning mot att han för
detta skall erhålla ersättning. Det kan vara fråga om såväl samma typ av
göromål som de som omfattas av självförvaltning som andra mer speciella
uppgifter. Den ersättning som lämnas i sådant fall är skattepliktig enligt
vanliga regler. Den omständigheten att sådan ersättning lämnats medför
dock inte att det hyresavdrag som lämnats till följd av deltagande i själv-
förvaltning blir skattepliktigt. Det saknar härvid betydelse från beskatt-
ningssynpunkt om denna ersättning erhålls i form av ytterligare hyresned-
sättning eller på annat sätt. Inget hindrar heller att grunden för ett åtagande
utöver självförvaltningen kan vara beskriven i förhandlingsöverenskom-
melse.
För att reglerna om skattefrihet inte skall ges en alltför vid omfattning,
har det i promemorian föreslagits att endast förvaltningsuppgifter av enk-
lare beskaffenhet bör komma i fråga, t.ex. trappstädning och trädgårds-
skötsel, dvs. göromål som normalt kan utföras av alla hyresgäster. Regler-
na skulle annars kunna tolkas till att omfatta i princip alla fÖrvaltningsåt-
gärder som kan förekomma i normal fastighetsförvaltning, dvs. även såda-
na som kräver mer speciella kunskaper. Grundtanken, att alla hyresgäster
som vill skall kunna delta, skulle därmed gå förlorad samtidigt som gräns-
dragningsproblem och icke önskvärda arbetsmarknadsmässiga snedvrid-
ningseffekter skulle kunna uppstå. Regeringen ställer sig därför bakom
19
promemorians förslag att reglerna om skattefrihet bör omfatta endast för- Prop. 1996/97:119
valtningsuppgifter av enklare beskaffenhet.
Lagreglering
Vad som nu anförts innebär således att avdrag på den ordinarie hyran som
lämnas till en hyresgäst som utför förvaltningsuppgifter inom ett system
för självförvaltning inte torde få några skattekonsekvenser under förutsätt-
ning att hyresavdraget inte överstiger den egna lägenhetens andel av den
totala kostnaden för den eller de aktuella förvaltningsuppgifterna och
under förutsättning att samtliga hyresgäster som deltar i självförvaltningen
får hyresavdrag med samma belopp. I tydlighetens intresse och för att
undvika oklarheter vid tillämpningen i avsaknad av såväl specialbestäm-
melser som vägledande domstolsavgöranden bör emellertid ett förtydli-
gande göras genom en ny uttrycklig bestämmelse. Regeringen föreslår
därför att ett undantag från skatteplikt införs i KL.
I promemorian har föreslagits att en sådan bestämmelse bör tas in i 32 §
3 i mom. KL. Riksskatteverket har med anledning härav anfört att det
förhållandet att en näringsidkare får i uppdrag att utföra förvaltningsupp-
gifter av det skälet att han är hyresgäst inte i sig torde medföra att hyresav-
draget blir att hänföra till inkomstslaget tjänst till den del det är skatteplik-
tigt. Om det behövs ett undantag beträffande inkomstslaget tjänst synes
enligt verkets uppfattning motsvarande undantag behövas också i inkomst-
slaget näringsverksamhet. Bestämmelsen bör därför i stället införas i 19 §
KL. Regeringen delar Riksskatteverkets bedömning.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1997 och tilläm-
pas första gången vid 1998 års taxering.
Bostadsrättsföreningar m.m.
Beträffande möjligheten för medlemmar i en bostadsrättsförening att ut-
föra diverse förvaltande åtgärder utan att några skattekonsekvenser upp-
kommer har i promemorian anförts att några särbestämmelser för dessa
fall inte är nödvändiga. Som skäl för detta ställningstagande har angetts att
medlemmarna äger fastigheten gemensamt genom sina ideella andelar i
föreningen. En inbesparing av förvaltningskostnader får därför automa-
tiskt effekt på medlemsavgifterna genom att föreningens kostnader min-
skar i motsvarande grad. Det har vidare pekats på möjligheten att på före-
ningsstämman fatta beslut om att vissa åtgärder inte skall omfattas av
föreningens ordinarie åtaganden gentemot medlemmarna och att en sär-
skild avgift skall kunna tas ut av de medlemmar som inte vill eller inte har
möjlighet att delta i sådana aktiviteter.
Den i promemorian redovisade ståndpunkten har mött kritik i remiss-
omgången. HSB Riksförbund anser att skrivningen i promemorian är oklar
och att det inte klart framgår under vilka förutsättningar ersättning till
bostadsrättshavare är skattebefriad. Riksbyggen finner att bestämmelsen
20
om skattefrihet bör utvidgas till att även omfatta ersättning till bostads- Prop. 1996/97:119
rättsshavare för att det skall vara neutralitet mellan upplåtelseformema. I
motsats till vad som anförts i promemorian är det Riksbyggens uppfatt-
ning att ett stämmobeslut om att en bostadsrättsförening skall kunna ta ut
en särskild avgift förutsätter en lagändring i 7 kap. 14 § bostadsrättslagen
(1991:614). Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation ifråga-
sätter om en stämma har laglig rätt att ålägga en medlem att utföra vissa
arbetsuppgifter. Saknas den rätten torde även den därmed sammanhängan-
de rätten att kräva en särskild avgift saknas. Även Riksskatteverket och
Konsumentverket anser att frågan bör regleras särskilt i lag.
Det är regeringens uppfattning att även medlemmar i bostadsrättsföre-
ningar och andra motsvarande boendeformer på samma sätt som hyresgäs-
ter skall kunna utföra diverse förvaltande åtgärder utan att några skatte-
konsekvenser uppkommer. Regeringen delar de synpunkter som framförts
i detta avseende av remissinstanserna och föreslår att en uttrycklig bestäm-
melse tas in med innebörden att motsvarande undantag skall gälla för
avdrag på avgift i bostadsrättsförening, bostadsförening, bostadsaktiebolag
och annan därmed jämförbar sammanslutning.
Övriga frågor
Något skall också nämnas om hur de föreslagna bestämmelserna kan tän-
kas påverka bostadsbidrag. Som en konsekvens av att avdrag på hyra en-
ligt det förslag som nu lämnats under vissa förutsättningar anses utgöra ej
skattepliktiga inbesparade levnadskostnader, bör sådan skattefri ersättning
inte läggas till den sökandes inkomst vid beräkning av bostadsbidraget.
Däremot kan hyresavdraget få betydelse då hänsyn även skall tas till den
faktiska hyreskostnaden. I normalfallet kommer dock hyresavdragen att
röra sig om tämligen blygsamma belopp, varför effekten på bostadsbidra-
get torde bli försumbar. I vissa fall får ett hyresavdrag ingen effekt alls på
bostadsbidragets storlek.
I promemorian har anförts att fastighetsägarens eventuella uttagsbe-
skattning för fastighetsförvaltande tjänster enligt 2 kap. 8 § mervärdes-
skattelagen (1994:200) inte påverkas av hyresgästernas självförvaltning.
Riksskatteverket har ansett att det bör införas en bestämmelse i mervär-
desskattelagen med innebörden att hyresavdrag inte skall föranleda uttags-
beskattning. Regeringen finner dock att eftersom hyresavdraget är att anse
som en inbesparad personlig levnadskostnad och inte en lönekostnad, skall
det inte tas med vid bedömningen av huruvida uttagsbeskattning enligt 2
kap. 8 § mervärdesskattelagen skall ske. Det skall inte heller tas med vid
beräkningen av beskattningsunderlaget enligt 7 kap. 5 § mervärdesskatte-
lagen för det fall fastighetsägaren, på grund av att det finns andra
anställda, redan skall uttagsbeskattas. Beskattningsunderlaget vid uttags-
beskattning skall omfatta bl.a. nedlagda kostnader. Det hyresavdrag som
lämnas på grund av självförvaltningen motsvarar ingen kostnad hänförlig
till de fastighetsförvaltande tjänster som föranleder uttagsbeskattning. Det
skall därför inte tas med vid bestämmandet av beskattningsunderlaget.
21
Någon uttrycklig regel som undantar hyresavdraget från uttagsbeskatt- Pr°P- 1996/97:119
ningen, såsom föreslagits av Riksskatteverket, behövs därför inte.
Regeringens förslag: I hyresförhandlingslagen klargörs att den s.k.
likhetsregeln inte hindrar att det i en förhandlingsöverenskommelse
bestäms att de hyresgäster som deltar i ett system för självförvaltning
skall ha rätt till avdrag på den ordinarie hyran.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt prome-
morians förslag. Några remissinstanser har ansett att de förutsättningar
som föreslagits för att självförvaltningen skall medföra skattefrihet också
skall gälla enligt hyresförhandlingslagen. Andra remissinstanser har vissa
synpunkter på hur den föreslagna bestämmelsen förhåller sig till några
bestämmelser i hyreslagen och hyresförhandlingslagen. Sveriges Fastig-
hetsägareförbund har gjort gällande att förslaget äventyrar bruksvärdes-
systemets funktionssätt.
Bakgrund:
Allmänt om hyresförhandlingssystemet
Bestämmelser om hyra finns i 12 kap. jordabalken (hyreslagen). Reglerna
i hyreslagen bygger på att hyresförhållanden uppkommer och ändras ge-
nom avtal mellan en hyresvärd och enskilda hyresgäster. Hyreslagens
regler kompletteras emellertid i viktiga avseenden av hyresforhandlingsla-
gens (1978:304) regler om kollektiva hyresförhandlingar beträffande bo-
stadslägenheter. Den lagen trädde i kraft den 1 juli 1978 och har därefter
ändrats vid några tillfällen, senast genom ändringar som trätt i kraft den
1 april 1997 (se SFS 1997:64).
HyresfÖrhandlingslagens system för ändring av hyresavtal kan i korthet
beskrivas enligt följande. En hyresvärd, ensam eller tillsammans med den
organisation av fastighetsägare som han tillhör, träffar avtal om en för-
handlingsordning med en organisation av hyresgäster. En förhandlings-
ordning medför en skyldighet för parterna att förhandla om olika boende-
frågor, i vissa fall på eget initiativ och i andra fall på begäran av motpar-
ten. Förhandlingsordningens betydelse är beroende av om de enskilda
hyresavtalen innehåller en förhandlingsklasusul. En förhandlingsklausul är
ett villkor i ett hyresavtal som har den verkan att de förhandlingsöverens-
kommelser som träffas mellan förhandlingsordningens parter blir bindande
för hyresgästen. Hyresgästen blir bunden oavsett om han är medlem i den
förhandlande hyresgästorganisationen eller ej och denna är å sin sida skyl-
22
dig att förhandla även beträffande lägenheter som hyrs av icke-medlem-
mar.
En hyresgäst som har blivit bunden av villkor om hyra eller annat i en
förhandlingsöverenskommelse har enligt 22 § hyresförhandlingslagen rätt
att hos hyresnämnden begära prövning av överenskommelsen i den del
den avser honom. Han har också möjlighet att få villkoret prövat enligt
vissa bestämmelser i hyreslagen (se 54 och 55 §§ hyreslagen).
Samma hyra för lika lägenheter (likhetsregeln)
I en förhandlingsöverenskommelse om hyra skall enligt 21 § hyresför-
handlingslagen samma hyra bestämmas för sådana lägenheter som är lika
stora och som omfattas av samma förhandlingsordning, om det inte kan
anses vara skillnad mellan dem i fråga om bruksvärdet (likhetsregeln).
Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av att hyresgästorganisationen är
skyldig att förhandla även för sådana hyresgäster som inte är medlemmar
i organisationen. Den syftar till att garantera att bruksvärdesreglema där-
vid inte sätts ur spel och att de oorganiserade hyresgästerna behandlas
korrekt vid hyressättningen (se prop. 1977/78:175 s. 104 ff.).
Likhetsregeln får praktisk betydelse om en hyresgäst utnyttjar sin rätt
enligt 22 § hyresförhandlingslagen att hos hyresnämnden ansöka om änd-
ring av förhandlingsöverenskommelsen i den del den avser honom. Om
hyresgästen därvid visar att en lägenhet som omfattas av samma förhand-
lingsordning och är lika stor som hans har fått en lägre hyra bestämd i
förhandlingsöverenskommelsen, ankommer det på hyresvärden att visa att
det finns sådana bruksvärdesmässiga skillnader mellan lägenheterna att det
motiverar skillnaden i hyra. Om hyresvärden inte kan göra det, skall hyran
för den lägenhet som har högst hyra sänkas till den lägre nivån även om
den högre hyran vid en bruksvärdesprövning enligt 55 § hyreslagen skulle
anses skälig. Likhetsregeln tillämpas däremot inte om hyresgästen, i stället
för att ansöka om ändring i förhandlingsöverenskommelsen, begär pröv-
ning av hyresvillkoren enligt 54 § hyreslagen.
Det har diskuterats i vilken utsträckning 21 § hyresförhandlingslagen
ger utrymme för att i en förhandlingsöverenskommelse bestämma s.k.
hyresrabatter som leder till olika hyror. Av förarbetena till hyresförhand-
lingslagen framgår att likhetsregeln infördes bl.a. för att förhindra
medlem srabatter som kunde medföra att det uppstod skilda hyresnivåer
för medlemmar och icke-medlemmar i den avtalsslutande hyresgästorgani-
sationen (se prop. 1977/78:175 s. 102).
Frågan om rabatter har berörts av 1995 års hyreslagstiftningsutredning
(se SOU 1995:119 s. 75). Utredningen uttalade att 21 § hyresförhandlings-
lagen inte medger att parterna inom ramen för hyresförhandlingslagen
förhandlar om s.k. inflyttningsrabatt om inte rabatten ges till samtliga
lägenheter som omfattas av förhandlingsordningen. Samma förhållande
torde, enligt utredningen, gälla för rabatter till långtidsboende hyresgäs-
ter. Från dessa hyresrabatter skall, enligt utredningen, skiljas nedsättning
av hyran på grund av hinder eller men i nyttjanderätten eller sådan ned-
Prop. 1996/97:119
23
sättning av hyran som en hyresgäst kan erhålla i samband med s.k. hyres-
gäststyrt underhåll. Utredningen utvecklade inte varför denna skillnad
borde göras. Det kan antas att man ansåg att det i de senare fallen normalt
föreligger sådana bruksvärdesmässiga skillnader mellan lägenheterna att
hyresskillnaden är motiverad.
Utredningen ville inte utesluta att det i vissa fall kan finnas ett berättigat
intresse hos en förhandlingsordnings parter att i en förhandlingsöverens-
kommelse kunna fastställa vissa typer av hyresrabatter. Med hänsyn till
behovet av att även fortsättningsvis garantera de oorganiserade hyresgäs-
ternas ställning vid hyresförhandlingarna ansåg utredningen emellertid att
någon ändring av 21 § hyresförhandlingslagen inte borde vidtas. Även
regeringen anslöt sig till denna bedömning (se prop. 1996/97:30 s. 57 f.)
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare har framgått anser rege-
ringen att det är angeläget att hyresgäster får möjlighet att aktivt delta i
förvaltningen av det bostadsområde där de bor. Ett sådant deltagande kan
många gånger främjas av att hyresgästerna får någon form av ekonomisk
gottgörelse för det arbete som de utför inom ramen för självförvaltningen.
Gottgörelsen bör kunna utgå på så sätt att avdrag görs på den ordinarie
hyran med ett belopp som helt eller delvis motsvarar hyresgästernas
arbetsprestationer. Avdraget på hyran bör därvid kunna vara lika stort för
alla som deltar i förvaltningen eller sättas i relation till hyresgästens indi-
viduella arbetsinsats. Enligt regeringens mening bör hyreslagstiftningen
vara utformad på ett sådant sätt att det är möjligt för parterna att avtala om
olika former av självförvaltning och om skilda slag av hyresrabatter för de
hyresgäster som deltar i sådan förvaltning.
Som har angetts i promemorian finns det inte något principiellt hinder
för en hyresvärd att utom ramen för hyresförhandlingssystemet ensidigt
reducera hyran för de hyresgäster som deltar i något slag av självförvalt-
ning, Detta gäller även om den ursprungliga hyran har fastställts i en
förhandlingsöverenskommelse. Likhetsregeln hindrar nämligen inte att en
hyresvärd gentemot en eller flera hyresgäster avstår från att ta ut hela den
hyra som har överenskommits i förhandlingsöverenskommelsen.
Många gånger kan det emellertid framstå som mera lämpligt att reglera
hyresgästernas självförvaltning - inklusive den inverkan självförvaltning-
en skall ha på hyresnivåerna - i en förhandlingsöverenskommelse. Om det
i förhandlingsöverenskommelsen bestäms att hyran skall reduceras på
visst sätt för de hyresgäster som deltar i självförvaltningen medan övriga
hyresgäster skall betala full hyra, kan detta emellertid leda till att hyran för
lägenheter som är lika stora och av samma standard utgår med olika be-
lopp. I promemorian har det utförligt diskuterats om detta låter sig förena
med 21 § hyresförhandlingslagen. Promemorians slutsats är att den nuva-
rande utformningen av likhetsregeln är ägnad att inge osäkerhet om vad
som gäller i fråga om förhandlingsöverenskommelser med sådant innehåll
som nu har berörts. Regeringen ansluter sig till den bedömningen. Det är
angeläget att denna osäkerhet undanröjs. Bestämmelsen bör därför kom-
pletteras så att det klarläggs att det i det kollektiva hyresförhandlingssyste-
met är möjligt för parterna att avtala om avdrag på den ordinarie hyran för
de hyresgäster som deltar i självförvaltning.
Prop. 1996/97:119
24
Likhetsregeln har tillkommit som ett skydd för de oorganiserade hyres- Prop. 1996/97:119
gästerna. Det är angeläget att den nya regleringen utformas så att det skyd-
det kan upprätthållas. Enligt regeringens mening bör därför utgångspunk-
ten för den nya regleringen fortfarande vara att hyran skall vara densamma
för lika lägenheter. Till denna bestämmelse bör fogas en kompletterande
regel av innebörd att det i en förhandlingsöverenskommelse får föreskri-
vas att sådana hyresgäster som deltar i ett system för självförvaltning skall
ha rätt till avdrag på den ordinarie hyran. En sådan bestämmelse får inte
användas för att särbehandla oorganiserade hyresgäster. Den frågan be-
handlas närmare i författningskommentaren.
Några remissinstanser har ansett att vissa av de särskilda förutsättningar
som har föreslagits för att självförvaltningen skall bli skattefri, bl.a. att
hyresreduktionen är lika stor för alla som deltar i självförvaltningen och
att de åtgärder som hyresgästerna får utföra begränsas till löpande under-
håll av visst slag, också bör gälla för hyreslagstiftningen. Regeringen kan
inte ansluta sig till denna ståndpunkt. Regeringen anser nämligen att det är
väsentligt att hyreslagstiftningen är så utformad att den inte förhindrar de
olika slag av ersättningssystem som kan förekomma i skilda självförvalt-
ningssystem. Därför finns det inte heller anledning att i hyreslagstiftning-
en begränsa möjligheten for parterna att avtala om vilka slag av förvalt-
ningsåtgärder som hyresgästerna skall utföra.
Sveriges Fastighetsägareförbund har kritiserat förslaget på den grund
att det skulle äventyra bruksvärdessystemets funktion. Regeringen delar
inte denna farhåga. Bruksvärdesprövningen får givetvis grundas på jäm-
förelser med de hyror som utgår för hyresgäster som inte deltar i självför-
valtningssystem. Såsom Fastighetsägareförbundet har föreslagit bör det
dock av lagtexten framgå att hyresreduktionen innebär ett avdrag på den
ordinarie hyran.
Andra remissinstanser har haft synpunkter på hur den föreslagna be-
stämmelsen förhåller sig till några andra bestämmelser i hyreslagen och i
hyresförhandlingslagen. Det gäller bl.a. bestämmelsen i 15 § tredje stycket
hyreslagen om hyresvärdens skyldighet att underhålla gemensamhetsut-
rymmen och bestämmelserna i 22 § hyresförhandlingslagen om prövning
av förhandlingsöverenskommelses innehåll och 55 § hyreslagen om pröv-
ning av hyresvillkor. Vidare har väckts frågan hur den föreslagna bestäm-
melsen förhåller sig till regeln i 5 § första stycket andra punkten hyresför-
handlingslagen om s.k. primär förhandlingsskyldighet vid bestämmande
av hyra för ny hyresgäst. Dessa frågor behandlas i författningskommenta-
ren.
En viktig fråga är om hyresgäster som utför självförvaltning kan komma
att betraktas som arbetstagare i arbetsrättslig mening. I så fall kan det
arbetsrättsliga regelverket bli tillämpligt på verksamheten. Av särskilt
intresse är då reglerna i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbets-
livet och lagen (1982:80) om anställningsskydd.
25
Normalt uppkommer ett anställningsförhållande genom ett uttryckligt
anställningsavtal. Ett anställningsförhållande kan emellertid också upp-
komma genom att parterna, utan att ett uttryckligt anställningsavtal har
träffats, faktiskt handlar på ett sådant sätt att förhållandet dem emellan
måste betraktas som ett anställningsförhållande. Bedömningen av om ett
anställningsförhållande har uppkommit görs på grundval av en helhetsbe-
dömning av förhållandena i det enskilda fallet. Vissa grundläggande förut-
sättningar måste dock vara uppfyllda för att ett anställningsförhållande
skall föreligga. Förhållandet mellan parterna skall i princip vara grundat
på avtal och avtalet skall gå ut på att den ena parten presterar arbete för
den andra partens räkning.
Förutsättningen att avtalet skall gå ut på en arbetsprestation och att
arbetet skall utföras för den andra partens räkning har belysts i några rätts-
fall från Arbetsdomstolen.
I rättsfallet AD 1982 nr 105 gällde frågan om några föräldrar som tagit
del i en försöksverksamhet avseende föräldramedverkan vid två kommu-
nala daghem var att betrakta som arbetstagare. Domstolen fann att så var
fallet. Domstolen konstaterade att deltagandet gick tillbaka på ett avtal.
Den omständigheten att deltagandet skedde i begränsad utsträckning, van-
ligtvis en dag i månaden, tillmättes ingen betydelse, eftersom ett anställ-
ningsförhållande kunde föreligga även när arbete utfördes även i ytterst
begränsad omfattning. Inte heller hade det någon större betydelse att ve-
derlaget bestod i en reduktion av daghemsavgiften. Formen för ersättning-
ens utgivande ansågs inte vara ägnad att belysa om arbete hade utförts
eller om verksamheten hade bedrivits i någon arman form. Däremot mena-
de Arbetsdomstolen att ersättningens storlek hade intresse. Ersättningen
till föräldrarna svarade mot deras bortfall av inkomst från den ordinarie
sysselsättningen. Därmed låg ersättningen enligt domstolens mening på en
sådan nivå att den inte uteslöt arbete i arbetsrättslig mening. Vidare gjorde
domstolen en analys av föräldrarnas insats och kom då fram till att den
närmast kunde jämföras med en barnskötares arbetsuppgifter. Föräldra-
rollen gavs inte någon avgörande vikt i sammanhanget, eftersom deltagan-
det var inriktat på sysslor där relationen till det egna barnet fick så liten
betydelse som möjligt.
I rättsfallet AD 1982 nr 123 var frågan om en fosterförälder var att anse
som arbetstagare. Avsikten är enligt domstolen att fosterföräldrarna i de
allra flesta avseenden och så långt det är möjligt skall träda i de biologiska
föräldrarnas ställe. Det är alltså fråga om att ta emot barn inom familjens
ram. Enligt Arbetsdomstolens uppfattning tedde det sig därmed helt främ-
mande att betrakta fosterförälderns åtagande som en arbetsuppgift, och
hon kunde därför inte ses som arbetstagare.
Rättsfallet AD 1985 nr 57 avsåg familjehemsforäldrar som enligt om-
sorgslagen tog hand om förståndshandikappade barn. Det framgick att
familjehemsföräldrama utförde åtminstone några uppgifter som måste
betraktas som arbete och som svarade mot dagbamvårdares och andra
vårdares uppgifter, men det helt dominerande inslaget i åtagandet var
uppgiften att inom den egna familjens ram ta hand om ett utvecklingsstört
barn och låta det leva i famijegemenskapen som en familjemedlem bland
Prop. 1996/97:119
26
andra. Det innebar enligt domstolen att situationen i familjehemmet i allt
väsentligt kom att vara densamma som situationen i de familjer där de
biologiska föräldrarna själva tar hand om sina utvecklingsstörda barn.
Slutsatsen blev att familjehemsföräldrama inte var arbetstagare.
Det framstår inte som helt klart hur de principer som framgår av dessa
rättsfall skall tillämpas på hyresgäster som medverkar i skötseln av det
egna bostadsområdet. Åtminstone i vissa fall är det sannolikt att hyresgäs-
terna är att betrakta som arbetstagare i förhållande till hyresvärden. Sär-
skilt tydligt blir detta om hyresgästen utför arbete som inte kan sägas ha
någon direkt koppling till det egna boendet och uppbär ersättning för det-
ta. Vad gäller de fall som nu föreslås bli skattebefriade är det dock, som
Juridiska fakulteten vid Lunds universitet har påpekat, fråga om en kollek-
tiv självförvaltning utan någon bestämd arbetsskyldighet för den enskilda
hyresgästen, och hyresnedsättningen är inte heller relaterad till den indivi-
duella arbetsinsats som faktiskt utförts. Dessa förhållanden talar starkt
emot att hyresgästen skulle komma att betraktas som arbetstagare.
De ekonomiska konsekvenserna av de förslag som nu läggs fram torde bli
försumbara. Beträffande förslaget till ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) syftar detta till att förtydliga gällande rätt. Något nytt skatte-
fritt område tillskapas således inte. Beträffande förslaget till ändring i
hyresförhandlingslagen (1978:304) kan det till följd av detta uppstå ett
något ökat antal tvister vid domstol, dock ej så att några större kostnader
uppkommer för det allmänna.
Anvisningar
till 19 §
punkt 1
Ett nytt elfte stycke har intagits i punkt 1 av anvisningarna där det klargörs
att skatteplikt inte föreligger för avdrag på den ordinarie hyran som en
hyresgäst får för att utföra förvaltningsuppgifter av enklare beskaffenhet
på hyresfastighet inom ett öppet system för självförvaltning.
Med uttrycket förvaltningsuppgifter av enklare beskaffenhet avses gö-
romål som normalt kan utföras av alla hyresgäster och som inte kräver
specialkompetens, såsom trappstädning, trädgårdsskötsel, enklare repara-
tioner, byte av glödlampor och annan förbrukningsmateriel samt tillsyn av
källarutrymmen, vindar, garage och tvättstugor etc. Med uttrycket hyres-
Prop. 1996/97:119
27
fastighet avses såväl fastighet som vid fastighetstaxering taxeras som hy-
reshusenhet som fastighet som taxeras som småhusenhet.
Åtgärderna skall vidare bedrivas inom ett öppet system för självförvalt-
ning. Självförvaltning kan beslutas i en förhandlingsöverenskommelse
enligt hyresförhandlingslagen (1978:304) eller i ett annat avtal. Innebör-
den av begreppet öppet system för självförvaltning framgår av kommenta-
ren till förslaget om ändring i 21 § nämnda lag.
Undantag från skatteplikt gäller endast till den del avdraget på hyran
inte överstiger den egna lägenhetens andel av den totala kostnaden för den
eller de aktuella förvaltningsuppgifterna och under förutsättning att samtli-
ga hyresgäster som deltar i självförvaltningen får hyresavdrag med samma
belopp.
Med uttrycket lägenhetens andel avses fördelning enligt huvudtalet,
dvs. att en lägenhet motsvarar en andel, oavsett lägenhetsyta. Vid beräk-
ning av det skattefria utrymmet skall därför kostnaden fördelas på samtli-
ga lägenheter i fastigheten. Beräkningen skall vidare göras med utgångs-
punkt i den totala kostnaden för den eller de aktuella förvaltningsuppgif-
terna. Med detta avses att hela kostnaden för t.ex. trappstädningen i ett hus
skall fördelas enligt huvudtalet, således även sådan del som inte omfattas
av självförvaltning. Det är bara kostnaden för den aktuella åtgärden som
omfattas. Därvid avses att det endast är den totala kostnaden för den eller
de typer av åtgärder som ingår i självförvaltningen som får ligga till grund
för beräkningen. Ingår t.ex. endast trappstädning i självförvaltningsöver-
enskommelsen kan inte också kostnader för trädgårdsskötsel läggas till
grund för beräkningen. Om å andra sidan båda dessa förvaltningsåtgärder
omfattas av överenskommelsen skall beräkningen grundas på den beräk-
nade totalkostnaden för båda åtgärderna, oavsett hur hyresgästerna har
fördelat arbetet mellan sig. Beträffande kostnadens storlek bör denna i
första hand bestämmas med utgångspunkt i vad den entreprenör debiterar
som anlitas vid den tidpunkt när man övergår till självförvaltning. I de fall
någon sådan uppgift inte finns att tillgå, tex. om självförvaltning redan
bedrivits en längre tid, får kostnaden för en viss åtgärd fastställas i vaije
enskilt fall utifrån gällande marknadspris på orten.
Beräkningen av det skattefria taket kan mot bakgrund av vad som nu
sagts illustreras med följande räkneexempel. I ett hus med tio lägenheter
deltar fem i självförvaltning avseende trappstädning och trädgårdsskötsel.
Beträffande trappstädningen är den totala kostnaden 3 000 kr per månad.
Hyresgästerna tar över halva trappstädningen, vilket innebär att den inbe-
sparade kostnaden i denna del är 1 500 kr. När det gäller trädgårdsskötseln
är den totala kostnaden 2 000 kr per månad. Detta arbete omhändertas i sin
helhet av hyresgästerna. Den inbesparade kostnaden är således totalt 3 500
kr (1 500 + 2 000) per månad, vilket innebär 700 kr fördelat per lägenhet
och månad. Det skattefria taket utgör däremot en tiondel av den totala
kostnaden, dvs. 500 kr (10% x [3 000 + 2 000]). Om hela besparingen om
700 kr vardera dras av på hyran för de fem lägenheterna som deltar, blir
därför endast 500 kr skattefritt och överskjutande 200 kr kommer att be-
skattas.
Prop. 1996/97:119
28
Hyresgästerna skall vidare fä samma ersättning oavsett den mängd ar-
bete var och en faktiskt har uträttat. Härvid måste emellertid hänsyn tas till
den tid hyresgästen bott i huset, om den bara avser viss del av året och den
hyresgäst som föregått eller efterträtt honom valt att inte delta i självför-
valtningen. Detta får till följd att det skattefria takbeloppet för en hyres-
gäst som har bott i huset under halva året skall beräknas utifrån de
förvaltningsåtgärder som vidtagits under denna tid. Den omständigheten
att han för hela året räknat kan komma att få ett lägre hyresavdrag än övri-
ga hyresgäster utesluter därför inte skattefrihet. En annan situation är den
att hyresvärden och hyresgästerna avtalar om att avdrag på hyran skall
göras endast vid ett eller ett fåtal tillfällen per år. Det förhållandet att det
ackumulerade avdraget i sådant fall kan komma att helt motsvara eller till
och med överstiga den ordinarie hyran för den period avdrag görs medför
inte att skatteplikt uppkommer.
För det fall en hyresgäst vid sidan av de åtgärder som omfattas av själv-
fÖrvaltningen åtar sig att mot ersättning utföra även andra arbeten för
hyresvärdens räkning, är denna ersättning skattepliktig enligt vanliga reg-
ler. Den omständigheten att sådan ersättning lämnats medför dock inte att
ett hyresavdrag till följd av deltagande i självförvaltning blir skattepliktigt.
Det saknar härvid betydelse från beskattningssynpunkt om denna ersätt-
ning erhållits i form av ytterligare hyresavdrag eller på annat sätt. Inte
heller har det någon betydelse om det rör sig om samma typ av göromål
som de som omfattas av självförvaltningen eller andra mer speciella upp-
gifter.
För hyresvärdens del utgör avdrag på hyran som lämnats till hyresgäs-
ter som deltar i självförvaltning en kostnad i verksamheten som skall redo-
visas, oavsett till vilken del skatteplikt föreligger för beloppen.
De nya bestämmelserna om undantag för skatteplikt för hyresgäster
gäller även i motsvarande utsträckning för avdrag på årsavgift som en
medlem i en bostadsrättsförening fått för att utföra förvaltningsuppgifter
av enklare beskaffenhet på föreningens fastighet. Motsvarande gäller för
bostadsförening, bostadsaktiebolag och annan därmed jämförbar samm-
anslutning. Till följd av det fÖreningsrättsliga kravet på likabehandling av
medlemmarna kan det härvid i vissa fall bli nödvändigt att ändra bestäm-
melser i stadgarna.
Den nya bestämmelsen avses träda i kraft den 1 juli 1997 och tillämpas
första gången vid 1998 års taxering.
Anvisningar
till 19 §
punkt 1
Förslaget är, såvitt gäller undantag från skatteplikt i självförvaltningsfal-
len, likalydande som det som kommenteras under 9.1. Förslaget till änd-
Prop. 1996/97:119
29
ring är i denna del en följd av att det även i prop. 1996/97:107 En allmän
och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring föreslås en ändring i förevaran-
de anvisningspunkt, men med en annan tidpunkt för ikraftträdande. I detta
förslag återfinns undantaget från skatteplikt vid självförvaltning i tionde
stycket.
2/$
Paragrafens andra stycke är nytt. Bestämmelsen har behandlats i den all-
männa motiveringen, avsnitt 6.
Att en förhandlingsöverenskommelse kan innefatta överenskommelser
angående hyresgästernas deltagande i fastighetsförvaltningen får anses
följa redan av 5 § hyresförhandlingslagen. Förevarande bestämmelse tar
sikte endast på vad som i förhandlingsöverenskommelsen kan avtalas om
gottgörelse åt de deltagande hyresgästerna i form av avdrag på den ordina-
rie hyran. Bestämmelsen klargör att man under vissa förutsättningar i
förhandlingsöverenskommelsen kan ta in en överenskommelse om sådana
hyresavdrag även om den leder till att de faktiska hyresbeloppen inte blir
lika stora för lägenheter som är lika stora och har samma bruksvärde.
För det första förutsätter sådana överenskommelser att det finns eller
kommer att finnas ett system för självförvaltning. Härmed avses något slag
av organiserad samverkan mellan hyresvärden och en grupp av hyresgäs-
ter rörande förvaltningen av det eller de hus som omfattas av
förhandlingsordningen. Av förhandlingsöverenskommelsen måste på ett
någorlunda preciserat sätt framgå vilket arbete som självförvaltningen
omfattar. Förvaltningen kan gälla såväl själva hyreshuset, t.ex. städningen
av trappuppgångar, som andra delar av fastigheten, t.ex. skötseln av gräs-
mattor och blomrabatter. Vidare måste av förhandlingsöverenskommelsen
framgå det avdrag på den ordinarie hyran som skall tillgodoräknas de
hyresgäster som deltar i förvaltningen. Hur hyresvärdens och hyresgäster-
nas samverkan i övrigt skall vara organiserad behöver inte anges i
förhandlingsöverenskommelsen. Ofta torde formerna för samverkan bäst
bestämmas inom ramen för det lokala samarbetet mellan hyresgästerna
och fastighetsägaren, t.ex. i en lokal kontaktkommitté. Det gäller i synner-
het i sådana fall där någon eller några av hyresgästerna står utanför
hyresgästorganisationen.
Förekomsten av sådana självförvaltningssystem ger anledning att ställa
frågan hur ett sådant system påverkar hyresvärdens skyldigheter enligt
hyreslagen. De skötselåtgärder som kan tänkas ingå i självförvaltningen
torde i huvudsak kunna hänföras till skötsel av gemensamma utrymmen
eller skötsel av yttermiljön.
Enligt 15 § tredje stycket hyreslagen är hyresvärden skyldig att hålla
gemensamhetsutrymmen i fullt brukbart skick för det avsedda ändamålet,
om inte annat har avtalats. Det är möjligt att avtala om såväl bättre som
Prop. 1996/97:119
30
sämre skick. Frågan blir då om ett avtal om självförvaltning innebär att
hyresvärdens skyldigheter i förhållande till de hyresgäster som deltar i
förvaltningen förändras. Det torde inte gå att svara generellt på denna
fråga, som i stället får besvaras genom en tolkning av avtalet i det enskilda
fallet. I vissa fall kan överenskommelsen om självförvaltning vara sådan
att den måste ges den innebörden att hyresvärden har befriats från sin
underhållsskyldighet gentemot de hyresgäster som har åtagit sig att utföra
förvaltningsåtgärden. Vanligen torde emellertid avtalet innebära att hyres-
värden fortfarande är skyldig att hålla fastigheten i fullgott skick och såle-
des är ansvarig för skötseln, men att hyresvärden har gett hyresgästerna ett
uppdrag att utföra skötseln åt hyresvärden. Det står under alla förhållan-
den klart att hyresvärdens skyldigheter i nu berört hänseende består mot
de hyresgäster som inte deltar i självförvaltningen. Om det till följd av
självförvaltningen uppstår brister i skötseln av fastigheten och detta drab-
bar de hyresgäster som inte deltar i förvaltningen, ansvarar hyresvärden
alltid för att förvaltningsåtgärdema utförs.
Ofta torde även yttermiljön kunna räknas till de gemensamma utrym-
mena. I den mån detta inte är fallet torde hyresvärden ha ett betydande
utrymme att själv bestämma graden av underhåll. Något behov av att -
som en remissinstans har förordat - särskilt lagreglera frågan kring sköt-
seln av den yttre miljön har därför inte ansetts föreligga.
Ytterligare en förutsättning för att i en förhandlingsöverenskommelse
reglera hyresavdrag på grund av deltagande i självförvaltning är att sys-
temet för självförvaltning står öppet för samtliga berörda hyresgäster. Det
får sålunda inte vara fråga om ett system som är öppet enbart för exempel-
vis medlemmar i hyresgästorganisationen och som därigenom hindrar de
hyresgäster som har valt att ställa sig utanför denna från att komma i åt-
njutande av hyresavdraget. I kravet på öppenhet ligger också att de hyres-
gäster som deltar i självförvaltningen behandlas lika. Om det i förhand-
lingsöverenskommelsen bestäms att hyresgästerna skall kunna delta i
självförvaltningen på olika sätt eller i olika omfattning, måste därför vaije
hyresgäst inom dessa ramar fritt få välja på vilket sätt eller i vilken
utsträckning han eller hon vill delta.
Att kravet på öppenhet gäller enbart i förhållande till berörda
hyresgäster beror på att det inte finns något som hindrar att
självförvaltningsystemet begränsas till något eller några av de hus som
omfattas av förhandlingsordningen och till de hyresgäster som bor där.
Överenskommelsen om hyresavdrag måste gälla samtliga hyresgäster
som deltar i systemet. Det har inte ansetts lämpligt att söka precisera detta
begrepp i lagtexten. Förhandlingsöverenskommelsens parter är i och för
sig oförhindrade att göra sådana preciseringar under förutsättning att det
sker på ett sådant sätt att alla hyresgäster behandlas lika (jfr ovan beträf-
fande kravet på öppenhet). Eftersom en förhandlingsöverenskommelse
gäller för en grupp av hyresgäster och det måste stå fritt för vaije
hyresgäst att själv bestämma om han eller hon önskar delta i
förvaltningen, torde förhandlingsöverenskommelsen vanligen kunna
innehålla endast övergripande bestämmelser om självförvaltningen. Vid
sidan av förhandlingsöverenskommelsen måste alltså regelmässigt träffas
Prop. 1996/97:119
31
ett ömsesidigt bindande avtal mellan hyresvärden och hyresgästen, Prop. 1996/97:119
varigenom den senare förbinder sig att delta i självförvaltningen. Genom
sådana avtal mellan hyresvärd och hyresgäst kan det närmare bestämmas
på vad sätt den enskilde hyresgästen skall delta i självförvaltningen.
Görs det inte några preciseringar i förhandlingsöverenskommelsen eller
i avtal mellan hyresgästerna och hyresvärden, är det naturligt att det
överlämnas till hyresgästerna själva att komma överens om hur arbetet
skall fördelas mellan dem och hur var och en skall delta. Sådana
överenskommelser behöver inte innebära att hyresgästerna medverkar i
lika omfattning i förvaltningsåtgärdema. Det bör sålunda inte finnas något
hinder för hyresgästerna att komma överens om att vissa hyresgäster,
exempelvis äldre personer, skall delta endast på något mindre aktivt sätt.
Hyresgästernas överenskommelser om hur självförvaltningen skall organi-
seras kan också ske genom att hyresgästerna bildar en förening där man
gemensamt beslutar om hur arbetet skall utföras. Ingenting hindrar att
rätten till hyresnedsättning i förhandlingsöverenskommelsen knyts till ett
medlemskap i en sådan ”självfÖrvaltningsfÖrening”. En sådan förening
måste dock givetvis vara öppen för samtliga hyresgäster och bör vara
fristående i förhållande till den förhandlande hyresgästorganisationen.
Under de förutsättningar som nu har angetts kan det i förhandlings-
överenskommelsen skrivas in att de i självförvaltningen deltagande
hyresgästerna skall erhålla avdrag på den ordinarie hyran. En sådant
avdrag kan avse såväl redan förfallna hyror - och eventuellt utgå i form av
kontant återbetalning - som framtida, ännu inte förfallna hyror. Med
hänsyn till kravet i 19 § första stycket hyreslagen på att hyran skall vara
till beloppet bestämd måste hyresavdraget anges till ett visst belopp. Som
tidigare har angetts kan det i förhandlingsöverenskommelsen bestämmas
att självförvaltningen kan utföras i olika omfattning. Inget hindrar i sådana
fall att olika stora hyresavdrag ges beroende på omfattningen och arten av
de förvaltningsåtgärder som hyresgästen väljer att åta sig. En annan sak är
att förekomsten av differentierade hyresavdrag kan ha betydelse för om
hyresreduktionen blir skattepliktig.
I förhandlingsöverenskommelsen måste således anges den ordinarie
hyra som utgår för det fall att hyresgästen inte deltar i självförvaltningen
och ett eller flera avdragsbelopp på den ordinarie hyran som utgår om
hyresgästen deltar i förvaltningen. En analogisk tillämpning av förbudet i
19 § hyreslagen mot rörlig hyra medför vidare att omfattningen av de
arbetsprestationer som självförvaltningen innefattar bör vara preciserade.
Såsom framgår av andra styckets andra mening får avdraget på den
ordinarie hyran inte vara större än vad som föranleds av självför-
valtningens omfattning. Denna begränsning har uppställts för att förhindra
att hyresdifferentiering av detta slag används för att kringgå likhetsregeln
i första stycket. Bestämmelsen skall förstås så att skillnaden inte får vara
större än vad som kan motiveras av den totala kostnadsminskning som
självförvaltningen innebär för fastighetsägaren. Däremot behöver
skillnaden inte stå i någon direkt proportion till det arbete som den
enskilde hyresgästen utför. Av principen om öppenhet och likabehandling
följer dock att det givetvis inte kan komma i fråga att låta en eller ett fåtal
32
av de hyresgäster som deltar i självförvaltningen erhålla hela Prop. 1996/97:119
hyresreduktionen, medan de övriga som deltar i förvaltningen inte erhåller
något avdrag på hyran.
Avslutningsvis skall kort kommenteras vilka konsekvenser
överenskommelsen om självförvaltning får vid tillämpningen av andra
hyresrättsliga bestämmelser.
Enligt 5 § första stycket 2 hyresförhandlingslagen medför en
förhandlingsordning skyldighet för hyresvärden att på eget intiativ
förhandla med hyresgästorganisationen i fråga om bestämmande av hyran
för en ny hyresgäst, om den begärda hyran överstiger den tidigare
hyresgästens hyra. Hyresvärden kan således inte, utan att iaktta sin s.k.
primära förhandlingsskyldighet, ta ut en inflyttningshyra som är högre än
vad den tidigare hyresgästen har betalat. Denna bestämmelse bör
emellertid inte ges den innebörden att hyresvärden blir
förhandlingsskyldig i det fall den tidigare hyresgästens lägre hyra var
föranledd av att denne deltog i självförvaltning och den tillträdande
hyresgästen väljer att inte delta i sådan förvaltning. I en sådan situation
föreligger nämligen ingen egentlig hyreshöjning. Den ordinarie hyran för
lägenheten är oförändrad och inget hindrar den tillträdande hyresgästen att
delta i självförvaltningen och därigenom erhålla motsvarande hyresavdrag
som den förre hyresgästen.
Om hyresgästens deltagande i självförvaltningen sker i sådana former
att det kan anses föreligga ett bindande åtagande från hyresgästens sida att
utföra förvaltningsåtgärden, medför detta vissa rättsverkningar. Vad som
har avtalats utgör hyresvillkor som kan prövas i den ordning som gäller
enligt 54 och 55 §§ hyreslagen. Det som har bestämts i fråga om
självförvaltningen, både vad gäller arbetsprestationen och avdraget på den
ordinarie hyran, kan alltså ändras genom beslut av hyresnämnden. Det
som förhandlingsöverenskommelsen innehåller i fråga om
självförvaltningen kan dessutom komma att prövas av hyresnämnden i den
ordning som anges i 22 § hyresförhandlingslagen.
Det skall slutligen påpekas att frågor kring överenskommelser om
självförvaltning givetvis kan komma att prövas i allmän domstol eller i
hyresnämnd. Det kan t.ex. uppkomma tvister om huruvida en hyresgäst
har deltagit i självförvaltningen och därmed har rätt till hyresavdrag.
Beträffande sådana tvister kan följande sägas.
Så länge de självförvaltningsåtgärder som har bestämts i
förhandlingsöverenskommelsen har utförts torde hyresvärden inte
gentemot en enskild hyresgäst som har anmält att han eller hon önskar
delta i självförvaltningen kunna göra gällande att denne inte har rätt till
avdrag.
Saken ställer sig annorlunda om en viss förvaltningsåtgärd inte har
utförts och hyresvärden visar att det på sakliga grunder har bestämts att
den aktuella hyresgästen skulle ha utfört den. Vilka rättsverkningar detta
får blir beroende av hur frågan har reglerats i
förhandlingsöverenskommelsen eller i avtal mellan hyresvärden och
hyresgästen.
33
I allmänhet torde överenskommelsen vara att uppfatta på så sätt att Prop. 1996/97:119
hyresgästen i denna situation inte har rätt till något avdrag på hyran.
Hyresgästen skall då betala den ordinarie hyran. Om hyresgästen redan har
fått avdrag, är han skyldig att betala in ett belopp motsvarande avdraget.
Det ytterligare belopp som han skall erlägga är att anse som obetald hyra.
Om betalning inte sker, föreligger ett sådant dröjsmål med hyresbetalning
som enligt 42 § hyreslagen kan medföra att hyresrätten förverkas.
Om förhandlingsöverenskommelsen inte kan ges den innebörden att
hyresgästen skall betala ytterligare hyra i fall han inte fullgör en
förvaltningsåtgärd som han har tagit på sig, kan hans underlåtenhet få
andra rättsverkningar. Försummelsen utgör ett avtalsbrott. I undantagsfall
kan hyresrätten förverkas. För att så skall kunna ske fordras dock att
hyresgästens förseelse inte är av ringa betydelse och att det är av synnerlig
vikt för hyresvärden att skyldigheten fullgörs (jfr 42 § första stycket 8 och
femte stycket hyreslagen). Upprepade försummelser kan vidare medföra
att hyresavtalet efter uppsägning inte förlängs (jfr 46 § första stycket 2
hyreslagen).
Slutligen kan erinras om att en hyresgäst kan bli befriad från
skyldigheten att delta i självförvaltningen genom beslut av hyresnämnden
(jfr 54 och 55 §§ hyreslagen).
34
Prop. 1996/97:119
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att det i kommunalskattelagen (1928:370) skall
införas en ny bestämmelse, 32 § 3 i mom., av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 32 § 3 i mom. Som intäkt tas inte hyresgäster som deltagit i själv- |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997 och tillämpas första gången vid
1998 års taxering avseende hyresnedsättning som erhållits efter
ikraftträdandet.
35
Härigenom föreskrivs att 21 § hyresförhandlingslagen (1978:304) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 §'
I en förhandlingsöverenskommelse om hyra skall samma hyra
bestämmas för sådana lägenheter som är lika stora och som omfattas av
samma förhandlingsordning, om det inte med hänsyn till vad som är känt
om lägenheternas beskaffenhet och övriga omständigheter kan anses vara
skillnad mellan dem i fråga om bruksvärdet.
Trots bestämmelsen i första styc-
ket far det i en förhandlingsöver-
enskommelse bestämmas att
hyresgäster som deltar i ett för
samtliga berörda hyresgäster öppet
system för självförvaltning av hus
som omfattas av
förhandlingsordningen skall betala
en lägre hyra. Skillnaden i hyra
mellan lägenheter som är lika stora
och har samma bruksvärde får
dock inte vara större än vad som
föranleds av självförvaltningens
omfattning.
Prop. 1996/97:119
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
'Senaste lydelse 1994:816.
36
Prop. 1996/97:119
Bilaga 2
Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av
Riksförsäkringsverket, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Svea
hovrätt, Kammarrätten i Jönköping, Göteborgs tingsrätt, Länsrätten i
Stockholms län, Hyresnämnden i Växjö, Hyresnämnden i Malmö,
Hyresnämnden i Göteborg, Arbetsgivarverket, Boverket,
Konsumentverket, Fastighetsanställdas Förbund, Fastighetsbranschens
Arbetsgivarorganisation, HSB Riksförbund, Hyresgästernas Riksförbund,
Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Riksbyggen, Stockholms Kooperativa Bostadsförening, Svenska
Arbetsgivareföreningen SAF, Svenska Bostäder AB, Svenska
Kommunförbundet, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, Sveriges
Bostadsrätters Centralorganisation SBC och Sveriges Fastighet-
sägareförbund.
Yttrande har också avgivits av Fastighetsarbetsgivamas Förbund.
Riksskatteverket har bifogat yttranden som verket har hämtat in från
skattemyndigheterna i Stockholms, Uppsala och Skåne län.
Landstingsförbundet, Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO) och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) har avstått från
yttrande.
37
Härigenom föreskrivs att 21 § hyresförhandlingslagen (1978:304) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 §'
I en förhandlingsöverenskommelse om hyra skall samma hyra
bestämmas för sådana lägenheter som är lika stora och som omfattas av
samma förhandlingsordning, om det inte med hänsyn till vad som är känt
om lägenheternas beskaffenhet och övriga omständigheter kan anses vara
skillnad mellan dem i fråga om bruksvärdet.
Bestämmelsen i första stycket
hindrar inte att det i en förhand-
lingsöverenskommelse bestäms att
hyresgäster som deltar i ett för
samtliga berörda hyresgäster öppet
system för självförvaltning skall ha
rätt till avdrag på den ordinarie
hyran. Skillnaden i hyra mellan
lägenheter som är lika stora och
har samma bruksvärde får dock
inte vara större än vad som
föranleds av självförvaltningens
omfattning.
Prop. 1996/97:119
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
‘Senaste lydelse 1994:816.
38
Härigenom föreskrivs att punkt 1 av anvisningarna till 19 §
kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Anvisningar
till 19 §
l.1 Socialbidrag, bistånd enligt lagen (1994:137) om mottagande
asylsökande m.fl., begravningshjälp samt underhåll, som har lämnats
intagen i kriminalvårdsanstalt eller patient på sjukhus, samt annan
liknande ersättning utgör inte skattepliktig inkomst. Detsamma gäller i
fråga om till föreningar influtna medlemsavgifter. Som begravningshjälp
behandlas inte tjänstepension avseende tid efter den pensionsberättigades
frånfälle.
Med skadeståndsfÖrsäkring förstås försäkring, enligt vilken den
försäkrade äger utfå ersättning för skadestånd vartill han är berättigad på
grund av personskada (överfallsskydd o.d.).
Ersättning till följd av personskada som utgår i annan form än periodisk
utbetalning (engångsbelopp) och avser förlorad inkomst av skattepliktig
natur utgör skattepliktig intäkt såvida icke annat följer av övriga
bestämmelser i denna lag.
Om engångsbelopp, som utgår till följd av personskada, utgör
ersättning för framtida förlust av skattepliktig inkomst, skall dock 40
procent av beloppet avräknas såsom icke skattepliktig del. Uppbär
skattskyldig två eller flera sådana engångsbelopp till följd av samma
personskada, skall vad som nu har sagts gälla vaije sådant belopp. Vad
som avräknas från ett eller flera engångsbelopp under beskattningsåret får
emellertid - i förekommande fall tillsammans med vad som avräknats
tidigare år - för samma personskada sammanlagt icke överstiga femton
basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Härvid skall
avräknad del av ett engångsbelopp uttryckas i det basbelopp, som har
fastställts för det år under vilket engångsbeloppet blivit tillgängligt för
lyftning.
Utbytes sådan livränta eller del därav, som utgår till följd av
personskada och utgör skattepliktig intäkt enligt 32 § 1 mom., mot
engångsbelopp, gälla bestämmelserna i föregående stycke beträffande
sådant engångsbelopp. Utbytes annan livränta eller del därav, som utgör
skattepliktig intäkt enligt 32 § 1 mom., mot engångsbelopp, skall hela
engångsbeloppet upptagas såsom skattepliktig intäkt. Sker utbyte, helt
eller delvis, av annan livränta än nu sagts mot engångsbelopp, skall
beloppet anses utgöra icke skattepliktig intäkt.
Prop. 1996/97:119
Bilaga 3
'Senaste lydelse 1995:1521.
39
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lön, som utgår från arbetsgivare i sådana fall, då denne på grund av 3
kap. 16 § andra eller tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring
äger uppbära arbetstagaren tillkommande ersättning från allmän
försäkringskassa, är skattepliktig intäkt. För arbetsgivaren är den av
honom i nämnda fall uppburna ersättningen från försäkringskassan
ävensom annan därifrån uppburen ersättning i anledning av kostnad för
den anställdes räkning att betrakta som skattepliktig inkomst, dock att
ersättningen icke är skattepliktig för arbetsgivaren, därest den till den
anställde utbetalda lönen eller den för honom havda kostnaden utgör för
arbetsgivaren icke avdragsgill utgift i förvärvskälla. Ersättning, som
annorledes än i form av pension eller annan livränta utbetalas av
arbetsgivare vid yrkesskada eller arbetsskada i de fall, då arbetsgivaren
står s.k. självrisk enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, räknas till skattepliktig
inkomst enligt de grunder som skulle hava gällt vid försäkring enligt
sistnämnda lag.
Skatteplikt föreligger inte för bidrag från stat eller kommun, som utgår
enligt av regeringen eller av statlig myndighet meddelade bestämmelser, i
samband med utbildning eller omskolning, till arbetslösa och partiellt
arbetsföra samt med dem i fråga om sådana bidrag likställda i den mån
bidragen avser traktamente och särskilt bidrag. Flyttningsbidrag som
lämnas av en arbetsmarknadsmyndighet utgör inte skattepliktig intäkt i
följd varav avdrag inte medges för den kostnad som sådant bidrag eller
stöd är avsett att täcka. Skatteplikt föreligger inte heller för bidrag från en
allmän försäkringskassa till handikappade eller föräldrar till handikappade
barn för anskaffning eller anpassning av motorfordon. Utgår bidraget till
en näringsidkare för näringsverksamheten tillämpas bestämmelserna om
näringsbidrag i punkt 9 av anvisningarna till 22 §.
Kontant arbetsmarknadsstöd utgör skattepliktig intäkt.
Skatteplikt föreligger icke för engångsbidrag som utgår i samband med
arbetsplacering som utgör led i Arbetsmarknadsstyrelsens
omhändertagande av flyktingar.
Skatteplikt föreligger inte för bidrag som stiftelsen Dag Hammarskjölds
minnesfond till fullföljande av sitt ändamål lämnar för mottagarens
utbildning. Inte heller föreligger skatteplikt för stipendium som lämnas
enligt förordningen (1995:559) om stipendium efter genomfört basår inom
kommunal vuxenutbildning eller bidrag enligt förordningen (1995:667)
om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan.
Skatteplikt föreligger inte för
sådant avdrag på ordinarie hyra
som en hyresgäst får för att utföra
förvaltningsuppgifter av enklare
beskaffenhet på hyresfastighet inom
ett öppet system för självförvaltning
som bestämts i en förhandlings-
Prop. 1996/97:119
Bilaga 3
40
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1996/97:119 Bilaga 3 |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997 och tillämpas första gången vid
1998 års taxering.
41
Härigenom föreskrivs att punkt 1 av anvisningarna till 19 §
kommunalskattelagen (1928:370) i paragrafens lydelse enligt lagen
(1997:000) om ändring i nämnda lag samt ikraftträdandebestämmelsen till
lagen (1997:000) om ändring i kommunalskattelagen skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Anvisningar
till 19 §
l.1 Socialbidrag, bistånd enligt lagen (1994:137) om mottagande
asylsökande m.fl., begravningshjälp samt underhåll, som har lämnats
intagen i kriminalvårdsanstalt eller patient på sjukhus, samt annan
liknande ersättning utgör inte skattepliktig inkomst. Detsamma gäller i
fråga om till föreningar influtna medlemsavgifter. Som begravningshjälp
behandlas inte tjänstepension avseende tid efter den pensionsberättigades
frånfälle.
Med skadeståndsförsäkring förstås försäkring, enligt vilken den
försäkrade äger utfå ersättning för skadestånd vartill han är berättigad på
grund av personskada (överfallsskydd o.d.).
Ersättning till följd av personskada som utgår i annan form än periodisk
utbetalning (engångsbelopp) och avser förlorad inkomst av skattepliktig
natur utgör skattepliktig intäkt såvida icke annat följer av övriga
bestämmelser i denna lag.
Om engångsbelopp, som utgår till följd av personskada, utgör
ersättning för framtida förlust av skattepliktig inkomst, skall dock 40
procent av beloppet avräknas såsom icke skattepliktig del. Uppbär
skattskyldig två eller flera sådana engångsbelopp till följd av samma
personskada, skall vad som nu har sagts gälla varje sådant belopp. Vad
som avräknas fiån ett eller flera engångsbelopp under beskattningsåret får
emellertid - i förekommande fall tillsammans med vad som avräknats
tidigare år - för samma personskada sammanlagt icke överstiga femton
basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Härvid skall
avräknad del av ett engångsbelopp uttryckas i det basbelopp, som har
fastställts för det år under vilket engångsbeloppet blivit tillgängligt för
lyftning.
Utbytes sådan livränta eller del därav, som utgår till följd av
personskada och utgör skattepliktig intäkt enligt 32 § 1 mom., mot
engångsbelopp, gälla bestämmelserna i föregående stycke beträffande
sådant engångsbelopp. Utbytes annan livränta eller del därav, som utgör
skattepliktig intäkt enligt 32 § 1 mom., mot engångsbelopp, skall hela
engångsbeloppet upptagas såsom skattepliktig intäkt. Sker utbyte, helt
'Lydelse enligt prop. 1996/97:107.
42
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1996/97:119
Bilaga 3
eller delvis, av annan livränta än nu sagts mot engångsbelopp, skall
beloppet anses utgöra icke skattepliktig intäkt.
Lön, som utgår från arbetsgivare i sådana fall, då denne på grund av 3
kap. 16 § andra eller tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring
äger uppbära arbetstagaren tillkommande ersättning från allmän
försäkringskassa, är skattepliktig intäkt. För arbetsgivaren är den av
honom i nämnda fall uppburna ersättningen från försäkringskassan
ävensom annan därifrån uppburen ersättning i anledning av kostnad för
den anställdes räkning att betrakta som skattepliktig inkomst, dock att
ersättningen icke är skattepliktig för arbetsgivaren, därest den till den
anställde utbetalda lönen eller den för honom havda kostnaden utgör för
arbetsgivaren icke avdragsgill utgift i förvärvskälla. Ersättning, som
annorledes än i form av pension eller annan livränta utbetalas av
arbetsgivare vid yrkesskada eller arbetsskada i de fall, då arbetsgivaren
står s.k. självrisk enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, räknas till skattepliktig
inkomst enligt de grunder som skulle hava gällt vid försäkring enligt
sistnämnda lag.
Skatteplikt föreligger inte för bidrag från stat eller kommun, som utgår
enligt av regeringen eller av statlig myndighet meddelade bestämmelser, i
samband med utbildning eller omskolning, till arbetslösa och partiellt
arbetsföra samt med dem i fråga om sådana bidrag likställda i den mån
bidragen avser traktamente och särskilt bidrag. Flyttningsbidrag som
lämnas av en arbetsmarknadsmyndighet utgör inte skattepliktig intäkt i
följd varav avdrag inte medges för den kostnad som sådant bidrag eller
stöd är avsett att täcka. Skatteplikt föreligger inte heller for bidrag från en
allmän försäkringskassa till handikappade eller föräldrar till handikappade
barn för anskaffning eller anpassning av motorfordon. Utgår bidraget till
en näringsidkare för näringsverksamheten tillämpas bestämmelserna om
näringsbidrag i punkt 9 av anvisningarna till 22 §.
Skatteplikt föreligger icke for engångsbidrag som utgår i samband med
arbetsplacering som utgör led i Arbetsmarknadsstyrelsens
omhändertagande av flyktingar.
Skatteplikt föreligger inte för bidrag som stiftelsen Dag Hammarskjölds
minnesfond till fullföljande av sitt ändamål lämnar för mottagarens
utbildning. Inte heller föreligger skatteplikt för stipendium som lämnas
enligt förordningen (1995:559) om stipendium efter genomfört basår inom
kommunal vuxenutbildning eller bidrag enligt förordningen (1995:667)
om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan.
Skatteplikt föreligger inte för
sådant avdrag på ordinarie hyra
som en hyresgäst får för att utföra
förvaltningsuppgifter av enklare
beskaffenhet på hyresfastighet inom
ett öppet system för självförvaltning
43
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
som bestämts i en förhandlings-
överenskommelse enligt hyresför-
handlingslagen (1978:304) eller i
ett annat avtal mellan en hyresvärd
och en eller flera hyresgäster.
Detta gäller endast till den del
hyresavdraget inte överstiger den
egna lägenhetens andel av den
totala kostnaden för den aktuella
förvaltningsuppgiften och under
förutsättning att samtliga hyres-
gäster som deltar i självförvalt-
ningen får avdrag på hyran med
samma belopp. Vad som nu har
sagts gäller i motsvarande
utsträckning i fråga om avdrag på
avgift i bostadsrättsförening,
bostadsförening, bostadsaktiebolag
och annan därmed jämförbar
upplåtelse- eller ägandeform.
Prop. 1996/97:119
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1998. Äldre bestämmelser
tillämpas dock fortfarande i fråga
om kontant arbetsmarknadsstöd
som betalas ut efter ikraftträdandet.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1998 och tillämpas första
gången vid 1999 års taxering utom
såvitt gäller det nya tionde stycket
som tillämpas första gången vid
1998 års taxering. Äldre bestäm-
melser tillämpas dock fortfarande i
fråga om kontant arbetsmarknads-
stöd som betalas ut efter ikraft-
trädandet.
44
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-04-16
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i
Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 10 april 1997 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i hyresförhandlingslagen (1978:304),
2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
3. lag om ändring i lagen (1997:000) om ändring i kommunalskatte-
lagen (1928:370).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn
Christer Alexandersson och hovrättsassessorn Nils Cederstiema.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1996/97:119
Bilaga 4
45
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 april 1997
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden,
Peterson, Freivalds, Wallström, Schori, Blomberg, Andersson, Lindh,
Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, östros, Messing
Föredragande: statsrådet östros
Prop. 1996/97:119
Regeringen beslutar propositionen 1996/97:119 Självförvaltning.
46