Prop.
1996/97:110
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 6 mars 1997
Lena Hjelm-Wallén
Ylva Johansson
(Utbildningsdepartementet)
Genom en ändring av skollagen som trädde i kraft den 1 juli 1996 har ett
landsting rätt att kräva full kostnadsersättning av hemkommunerna för sin
utbildning i gymnasieskolan. För att ge kommunerna fullt ekonomiskt
ansvar för utbildningen i gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenut-
bildningen föreslår regeringen i denna proposition att en skatteväxling
mellan landsting och kommuner landstingsområdesvis skall vara ge-
nomförd före utgången av 1998. Den storlek som skatteväxlingen skall
omfatta överenskommes mellan landsting och kommuner inom respekti-
ve landstingsområde. Vidare föreslås att landstingen får anordna speci-
alutformade program efter överenskommelse med en kommun. Ändring-
arna föreslås träda i kraft den 1 juli 1997.
Regeringen tar vidare upp vissa frågor om hemspråksundervisningen
och gör bl.a. den bedömningen att hemspråksundervisning bidrar till
språkutveckling både av hemspråket/modersmålet och svenska språket.
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 110
Prop. 1996/97:110
1 Förslag till riksdagsbeslut.......................................................................3
2 Lagtext....................................................................................................4
2.1 Förslag till lag om särskild skatteväxling med anledning av
ändrade möjligheter för ett landsting att begära ersättning från
gymnasieelevernas hemkommuner........................................................4
2.2 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100)........................5
3 Ärendet och dess beredning..................................................................11
4 Huvudmän för gymnasial utbildning....................................................12
4.1 Gällande regler...............................................................................12
4.2 Beskrivning av nuvarande organisation.........................................13
4.2.1 Gymnasieskolan......................................................................13
4.2.2 Komvux...................................................................................14
4.2.3 Gymnasiesärskola och särvux.................................................15
4.3 Kostnader för utbildning inom områdena naturbruk och
omvårdnad............................................................................................15
4.4 Kvarstående problem med gällande regler....................................16
5 Skatteväxling mellan kommuner och landsting....................................18
- 6 Specialutformade program...............................................................21
7 Hemspråk..............................................................................................23
7.1 Bakgrund........................................................................................23
7.2 Hemspråksundervisningen i siffror................................................23
7.3 Studiehandledning på hemspråket.................................................24
7.4 Forskning och utvärderingar..........................................................25
7.5 Utbildning, fortbildning och läromedel.........................................26
7.6 Pedagogisk utvecklingsverksamhet för finskspråkiga elever........26
7.7 Från hemspråk till modersmål.......................................................27
8 Författningskommentar.........................................................................29
8.1 Förslag till lag om särskild skatteväxling med anledning av
ändrade möjligheter för ett landsting att begära ersättning från
gymnasieelevernas hemkommuner......................................................29
8.2 Förslaget till lag om ändring i skollagen........................................29
Bilaga 1 Sammanfattning av PM om Huvudmannaskapet för
gymnasiala utbildningar...........................................................................32
Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över PM om
Huvudmannaskapet för gymnasiala utbildningar....................................33
Rättsdatablad............................................................................................35
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
- lag om särskild skatteväxling med anledning av ändrade möjligheter
för ett landsting att begära ersättning från gymnasieelevernas hem-
kommuner
- lag om ändring i skollagen (1985:1100)
Prop. 1996/97:110
1* Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 110
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1996/97:110
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Ett landsting skall, när det fastställer sin skattesats, sänka skattesat-
sen med det belopp som motsvarar det minskade utdebiteringsbehov som
uppkommit med anledning av att landstingen från och med den 1 juli
1996 har fått möjlighet att begära full ersättning från gymnasieelevernas
hemkommuner.
Skatteväxlingen skall ske senast inför år 1999.
2 § En kommun som ingår i ett landsting får, när den fastställer sin
skattesats, höja den med det belopp som motsvarar högst landstingets
sänkning av skattesatsen enligt 1 §.
3 § Varje landsting och de kommuner som ligger inom respektive
landsting skall före utgången av år 1998 träffa en överenskommelse med
vilket belopp landstingen skall sänka sin skattesats.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
Prop. 1996/97:110
Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen (1985:1100)’
dels att nuvarande 5 kap. 4 a § skall betecknas 5 kap. 4 c §,
dels att 5 kap. 13, 13 a och 20 §§, 6 kap. 10 och 10 a §§, samt 12 kap.
3 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 5 kap. 4 a, 4 b,
13 b, 13 c och 13 d §§, samt närmast före 5 kap 13 b § en ny rubrik av
följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 5 kap. 4a § Ett specialutformat program skall Styrelsen för utbildningen skall 4b§ Ett individuellt program kan 1. syfta till att stimulera eleven att |
Lagen omtryckt 1991:1111.
2. göra det möjligt för ungdomar Prop. 1996/97:110
att genom lärlingsutbildning förena
en anställning som syftar till yrkes-
utbildning med studier av vissa äm-
nen i gymnasieskolan,
3. avse utbildning för udda yrken,
och
4. möta speciella behov hos eleven.
Ett individuellt program som har
ett sådant syfte som anges i första
stycket 1 kan utformas för en grupp
elever.
Utbildningen på ett individuellt
program skall följa en plan, som
skall fastställas av styrelsen för ut-
bildningen. I fråga om sådana indi-
viduella program som avses i första
stycket 2 får regeringen föreskriva
att utbildningen i skolan skall om-
fatta minst vissa av de ämnen som
anges i timplanerna i bilaga 2.
13 §2
Varje kommun är skyldig att erbjuda gymnasieutbildning i form av
specialutformade program eller individuella program för de ungdomar i
kommunen som avses i 1 § och som inte har tagits in på något nationellt
program i gymnasieskolan eller en likvärdig utbildning eller har avlagt
International Baccalaureate (IB). Detsamma gäller den som har tagits
emot på ett nationellt program i gymnasieskolan eller till en likvärdig
utbildning men som har avbrutit utbildningen där. I fråga om elever från
särskolan gäller skyldigheten dock endast individuella program och en-
dast om eleven vid prövning enligt 6 kap. 7 § inte tas emot i särskolan,
därför att eleven bedöms kunna gå i gymnasieskolan.
Ett specialutformat program skall
1 fråga om utbildningens nivå mot-
svara ett nationellt program och
därmed kunna ligga till grund för
fortsatt utbildning på högskolenivå
eller för yrkesverksamhet. Rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om omfattningen av ett
specialutformat program och krav
2 Senaste lydelse 1996:1046.
Ett erbjudande enligt första
stycket får avse utbildning som an-
ordnas av hemkommunen eller av
en annan kommun eller, i fråga om
specialutformade program, ett
landsting. Utbildning som anordnas
av en annan kommun eller ett
landsting och som avser en grupp
elever enligt vad som anges i 4 a
och 4 b §§ får erbjudas inom ramen
på förkunskaper på ett sådant pro-
gram. Regeringen får föreskriva att
utbildningen skall omfatta minst
vissa av de ämnen som anges i bi-
laga 2. De behörighetskrav som
anges i 5 § första stycket 1 och 2
för nationella program gäller även
för specialutformade program.
Ett individuellt program kan
1. syfta till att stimulera eleven att
senare gå över på ett nationellt
program eller ett specialutformat
program,
2. göra det möjligt för ungdomar
att genom lärlingsutbildning förena
en anställning som syftar till yrkes-
utbildning med studier av vissa äm-
nen i gymnasieskolan,
3. avse utbildning för udda yrken
och
4. möta speciella behov hos ele-
för ett samverkansavtal. Två eller
flera kommuner som gemensamt
erbjuder utbildning för en grupp
elever bildar ett samverkansområde
för den utbildningen. Kommuner
och landsting som har slutit sam-
verkansavtal om utbildning för en
grupp elever bildar tillsammans ett
samverkansområde för den utbild-
ningen.
Prop. 1996/97:110
ven.
13 a §3
En kommun får för en grupp ele-
ver erbjuda specialutformade pro-
gram och individuella program som
har ett sådant syfte som anges i 13
§ tredje stycket 1. Erbjudandet skall
avse utbildning som anordnas inom
kommunen eller i en annan kom-
mun i enlighet med ett samver-
kansavtal.
Styrelsen för utbildningen skall
fastställa programmål för varje
specialutformat program som er-
bjuds en grupp elever.
Vad som sägs i 11 § första och
tredje styckena gäller även i fråga
om utbildning enligt denna para-
graf
En ansökan om att tas in på ett
program enligt denna paragraf
skall skickas till styrelsen för ut-
bildningen i den sökandes hem-
kommun. Om programmet anord-
3 Senaste lydelse 1996:1046.
Efter överenskommelse med en
kommun får ett landsting anordna
utbildning på specialutformade pro-
gram.
nas av en annan kommun inom
samverkansområdet skall styrelsen
omedelbart sända ansökan vidare
till styrelsen för utbildningen där.
Prop. 1996/97:110
Mottagande av sökande till spe-
cialutformade och individuella
program som är avsedda för en
grupp elever
13 b §
En kommun eller ett landsting som
anordnar utbildning för en grupp
elever är skyldig att ta emot en be-
hörig sökande till utbildningen, om
den sökande hör hemma i kommu-
nen eller samverkansområdet för
utbildningen eller om hemkommu-
nen har åtagit sig att svara för kost-
naderna för utbildningen.
De behörighetskrav som anges i
5 § första stycket 1 och 2 för natio-
nella program gäller även för speci-
alutformade program. Regeringen
eller den myndighet regeringen be-
stämmer får meddela ytterligare
föreskrifter om behörighetskrav för
sådana program.
I3c§
En ansökan om att tas in på en
utbildning som är avsedd för en
grupp elever skall skickas till styrel-
sen för utbildningen i den sökandes
hemkommun. Om ansökan avser en
utbildning som anordnas av en an-
nan kommun eller ett landsting,
skall styrelsen omedelbart sända
ansökan vidare till styrelsen för ut-
bildningen där. Till ansökan skall
styrelsen foga ett yttrande där det
framgår om hemkommunen åtar sig
att svara för kostnaderna för elevens
utbildning, om inte hemkommunen
tillhör samverkansområdet för ut-
bildningen.
Prop. 1996/97:110
Frågan om att ta emot en sökande
till utbildning som är avsedd för en
grupp elever prövas av styrelsen för
utbildningen / den anordnande
kommunen eller landstinget. Styrel-
sens beslut får överklagas till Skol-
väsendets överklagandenämnd av
den sökande.
20 §4
Den som har påbörjat en utbild- Den som har påbörjat en utbild-
ning på ett specialutformat eller ett ning på ett specialutformat eller ett
individuellt program i en kommun individuellt program i en kommun
har rätt att fullfölja programmet har rätt att fullfölja programmet en-
enligt den plan som fanns när ut- ligt den plan som fanns när utbild-
bildningen inleddes. ningen inleddes. Samma rätt har den
som har påbörjat ett specialutformat
program i ett landsting.
Om eleven har medgivit att programmet ändras, har han rätt att full-
följa utbildningen på det ändrade programmet.
Rätten att fullfölja utbildningen gäller även efter ett studieuppehåll på
högst ett läsår för studier utomlands.
6 kap.
10 §5
Varje kommun skall erbjuda de elever som har bedömts kunna gå på
ett nationellt program ett urval av olika program. Antalet platser på de
olika programmen skall anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.
Efter överenskommelse med en
kommun får ett landsting anordna
utbildning på nationella program.
Efter överenskommelse med en
kommun får ett landsting anordna
utbildning på nationella och speci-
alutformade program.
Ett erbjudande enligt första stycket skall avse utbildning som anordnas
inom kommunen eller i en annan kommun eller ett landsting i enlighet
med samverkansavtal.
4 Senaste lydelse 1993:370.
5 Senaste lydelse 1996:566.
Prop. 1996/97:110
Om ett landsting anordnar ut-
bildning på nationella program,
gäller vad som sägs i 6 § tredje
stycket om skyldighet att anordna
skolskjuts för landstinget.
Om ett landsting anordnar ut-
bildning, gäller vad som sägs i 6 §
tredje stycket om skyldighet att
anordna skolskjuts för landstinget.
12 kap.
3§7
Kommunerna skall erbjuda särvux. De skall härvid sträva efter att er-
bjuda utbildning som svarar mot behov och efterfrågan.
Efter överenskommelse med en Efter överenskommelse med en
kommun får ett landsting anordna kommun får ett landsting anordna
särvux som motsvarar den utbild- särvux. som motsvarar den utbild-
ning som ges på nationella program ning som ges på nationella och spe-
|
i gymnasiesärskolan. |
cialutformade program i gymnasie- |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
6 Senaste lydelse 1996:566.
7 Senaste lydelse 1996:566.
10
Prop. 1996/97:110
Huvudmannaskap för gymnasiala utbildningar
När det gäller landstingens rätt att anordna gymnasial utbildning har
skollagen ändrats fr.o.m. den 1 juli 1996 (prop.l995/96:183,
bet,1995/96:UbU10, rskr. 1995/96:265).
I proposition 1995/96:183 uttalade regeringen som sin uppfattning ”att
det i första hand är kommunerna som skall vara huvudmän för all utbild-
ning i gymnasieskolan och komvux, dvs. även utbildningar inom natur-
bruk och omvårdnad. Detta skulle innebära att ett landsting först efter
överenskommelse med en kommun skulle ha möjlighet att som huvud-
man anordna gymnasieutbildning”. I propositionen nämns att innan ett
förslag av den innebörden kan läggas måste vissa frågor om skatteväxling
m.m. ytterligare beredas.
Genom bl.a. en överläggning den 24 oktober 1996 med företrädare för
skolhuvudmän, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet,
branschorganisationer m.fl. har underlag för bedömningar och förslag
hämtats in. En arbetsgrupp inom regeringskansliet har berett frågan. Ar-
betsgruppens förslag finns redovisade i en promemoria (Sammanfattning
av promemorian i bilaga 1) om huvudmannaskapet för gymnasiala ut-
bildningar (1996-11-22) som har remissbehandlats. En sammanställning
av remissyttrandena finns tillgänglig på Utbildningsdepartementet (dnr
U96/3935/S). En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2.
Hemspråksundervisning
Riksdagen har vid behandlingen av 1994 års budgetproposition avseende
anslag till skolväsendet beslutat ge regeringen till känna vad utbildnings-
utskottet anfört om en översyn av hemspråksundervisningen (prop.
1993/94:100 bil. 9, bet. 1993/94:UbU7, rskr. 1993/94:208). Mot bak-
grund av den debatt som på senare tid förts om hemspråksundervisningen
ansåg utskottet att det var angeläget att få en samlad översyn av
hemspråksundervisningen.
Regeringen uppdrog den 23 februari 1995 åt Skolverket att göra den
begärda översynen. Syftet skulle vara att belysa i vilken mån
hemspråksundervisningen bidrar till den eftersträvade tvåspråkigheten.
Skolverket har den 22 april 1996 i en rapport (nr 105) redovisat uppdra-
get.
11
Prop. 1996/97:110
Regeringen föreslog i propositionen Huvudmannaskapet för gymnasial
utbildning m.m. (prop. 1995/96:183) att ett landsting efter överenskom-
melse med en kommun skulle få anordna även andra nationella program i
gymnasieskolan än inom naturbruk och omvårdnad. Vidare föreslogs att
den företrädesrätt landstingen hade att anordna utbildning inom natur-
bruk och omvårdnad skulle tas bort. Ett landsting borde även efter över-
enskommelse med en kommun få anordna gymnasial vuxenutbildning
och påbyggnadsutbildning i komvux inom andra områden än naturbruk
och omvårdnad samt nationella program i gymnasiesärskolan och mot-
svarande utbildning i särvux. Ändringarna föreslogs träda i kraft den 1
juli 1996. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen
(bet,1995/96:UbU10, rskr. 1995/96:265).
Varje kommun är enligt skollagen (1985:1100) skyldig att erbjuda
samtliga ungdomar i kommunen utbildning i gymnasieskolan på natio-
nella program, specialutformade eller individuella program, fram till och
med första halvåret det år de fyller 20 år. Detta innebär att kommunerna
har ansvar för att alla ungdomar får en gymnasieutbildning. Erbjudandet
skall när det gäller nationella program avse utbildning som anordnas in-
om kommunen eller i en annan kommun eller ett landsting i enlighet med
samverkansavtal mellan hemkommunen och kommuner eller landsting
som anordnar utbildningen i fråga. Kommuner får anordna samtliga na-
tionella program i gymnasieskolan medan landsting enligt 5 kap. 6 §
skollagen får anordna utbildning enbart på sådana nationella program
som avser naturbruk och omvårdnad. Efter överenskommelse med en
kommun får ett landsting dock anordna utbildning även på andra natio-
nella program.
Även i fråga om gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning
gäller enligt 11 kap. 17 § skollagen att landstingen får anordna utbildning
inom områdena naturbruk och omvårdnad. Efter överenskommelse med
en kommun får ett landsting anordna sådan vuxenutbildning även inom
andra områden. Kommuner kan anordna vuxenutbildning inom alla om-
råden.
Hemkommunen har inom gymnasiesärskolan skyldighet att erbjuda de
elever som har bedömts kunna gå ett nationellt program ett urval av olika
program. Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommu-
nen eller i en annan kommun eller i ett landsting i enlighet med samver-
kansavtal. Kommunerna skall vidare erbjuda särvux och därvid sträva
efter att erbjuda utbildning som svarar mot behov och efterfrågan.
En kommun har alltså enligt gällande regelverk skyldighet att erbjuda
sina invånare gymnasial utbildning. Kommunen har därvid från den 1 juli
1996 obegränsad rätt att själv anordna den utbildningen men har också
möjlighet att, om den av olika skäl så önskar, i stället låta invånarna delta
i den utbildning som anordnas av en annan kommun eller ett landsting.
12
Detta sker för gymnasieskolan enligt sådana samverkansavtal som kan Prop. 1996/97:110
upprättas mellan kommuner eller mellan kommuner och landsting.
I 1 kap. skollagen regleras vem som kan vara huvudman för, dvs. an-
ordna, utbildningen. För gymnasieskolan, komvux, gymnasiesärskolan
och särvux är kommuner och landsting huvudmän. Bestämmelserna in-
nebär emellertid inte något åliggande att erbjuda eller anordna utbildning
inom en viss skolform. Sådana bestämmelser finns i respektive skol-
formskapitel. Inte heller innebär det förhållandet att någon får vara hu-
vudman för en viss skolform någon obetingad rätt att bedriva all form av
utbildning inom skolformen. Det ansvar som följer med huvudmannaska-
pet framgår av 1 kap. 12 § skollagen. Enligt den bestämmelsen ansvarar
den som är huvudman för en del av det offentliga skolväsendet för att
utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i skollagen och
de bestämmelser som kan finnas i annan lag eller förordning.
Huvudmannaskapet, med den innebörd detta begrepp har i skollagen,
medför alltså inte automatiskt en skyldighet att erbjuda eller anordna ut-
bildning. Skyldigheten att erbjuda utbildning åvilar hemkommunen men
det är den kommun eller det landsting eller den fristående gymnasieskola
som anordnar utbildningen som är dess huvudman och ansvarar för ut-
bildningen.
Kommuner och landsting kan enligt lagen (1993:802) om entrepre-
nadförhållanden inom skolan sluta avtal med en enskild fysisk eller juri-
disk person om att denna skall bedriva viss undervisning inom gymnasie-
skolan. Enligt 11 kap. 6 § och 12 kap. 9 § skollagen får kommuner och
landsting uppdra åt andra att anordna komvuxutbildning respektive sär-
vuxutbildning. I båda fallen övergår dock inte huvudmannaskapet till
utföraren. Kommunen eller landstinget är fortfarande huvudman för ut-
bildningen och rektorn i det offentliga skolväsendet ansvarar för ledning-
en av utbildningen vilket bl.a. inkluderar utfärdande av slutbetyg.
4.2.1 Gymnasieskolan
Av de 312 375 elever, som läsåret 1995/96 enligt Skolverkets redovis-
ning i SKOLAN Jämförelsetal för huvudmän (Rapport nr 106), deltog i
gymnasieskolans utbildningar gick 284 484 elever (91,1 procent) i kom-
munala gymnasieskolor, 20 691 (6,6 procent) i landstingens gymnasie-
skolor och 7 200 (2,8 procent) i fristående skolor.
I de två program där landstingen tidigare hade företrädesrätt är organi-
sationen följande.
Naturbruksprogrammet
Landstingen bedriver utbildning på naturbruksprogrammet i 46 skolor
med sammanlagt 2 137 intagningsplatser. Kommunerna anordnar för
närvarande programmet i sex skolor med 234 platser. Två av skolorna är
de före detta landstingsskoloma i Västerbottens län. En finns på Gotland
som inte har något landsting. Dessa tre skolor har en allsidig naturbruks-
utbildning. Två skolor med djurvårdsinriktning tillhör Stockholms stad,
en skola i Hällefors har vattenbruksinriktning och en skola med inrikt-
ning mot renskötsel finns i Arjeplog där det första årets studier bedrivs i
en landstingsskola.
Ungefär 90 procent av eleverna på naturbruksutbildningar finns vid
landstingets gymnasieskolor.
Omvårdnadsprogrammet
Vid 92 skolor har landstingen utbildning på omvårdnadsprogrammet med
4 575 intagningsplatser. I kommunerna finns omvårdnadsprogrammet i
36 skolor med 1 146 intagningsplatser. Även en fristående gymnasiesko-
la, Jakobsbergs Fria Gymnasium, anordnar utbildning som motsvarar
omvårdnadsprogrammet med 90 intagningsplatser. Bland de 36 kommu-
nala skolorna finns nästan hälften i Västerbottens och Norrbottens län där
all omvårdnadsutbildning organiseras av kommunerna. Göteborg, Malmö
och Gotland, som står utanför landstingssystemet har egna skolor. Fem
kommuner i Stockholms län genomför omvårdnadsprogrammet. Stock-
holms stad bedriver programmet vid två skolenheter. Inom kommunens
gränser finns också tre landstingsgymnasier med omvårdnadsprogram-
met. Av landets gymnasieskolor med omvårdnadsprogrammet anordnar
alla grenen omvårdnad medan 19 även har grenen tandvård. Av omvård-
nadsprogrammets utbildningar bedrivs 82 procent med landsting som
huvudmän mätt i antalet elever.
Prop. 1996/97:110
4.2.2 Komvux
Av Skolverkets rapport 106 framgår att av totalt 155 971 elever i komvux
1995, gick 150 664 (97 procent) i komvux som anordnas av kommuner.
Det är inte möjligt att direkt ur tillgänglig utbildningsstatistik klart av-
göra vilken volym vuxenutbildningen inom natur! ruks- och omvård-
nadsområdena har i kommuner respektive landsting.
Komvux anordnar kurser som i många fall hämtas från flera olika pro-
gram. En utredning inom Skolverket baserad på deltagarstatistik insam-
lad i vecka 41 höstterminen 1995 visar dock att nästan 78 procent av
vuxenutbildningen i landet med inriktning mot naturbruk och omvårdnad
bedrivs i landstingens skolor, drygt 22 procent i kommunernas. Lika
många kursdeltagare i komvux som ungdomselever i gymnasieskolan,
drygt 20 000 i båda fallen, studerar i landstingens skolor. Det bör dock
noteras att ungdomarna läser hela program medan många av de vuxna
endast läser ett begränsat antal kurser, ofta i behörighetskompletterande
syfte.
14
4.2.3 Gymnasiesärskola och särvux Prop. 1996/97:110
Tidigare beslut om att huvudmannaskapet för gymnasiesärskola och sär-
vux skulle övergå från landstingen till kommunerna innebar att kommu-
nerna senast fr.o.m. den 1 januari 1996 skulle vara huvudmän för verk-
samheten. Riksdagsbeslutet med anledning av propositionen Huvudman-
naskapet för gymnasial utbildning m.m. (prop. 1995/96:183) innebar dock
att landstingen efter överenskommelse med en kommun kan vara huvud-
man. I utbildningsstatistiken från 1995/96 finns redovisat 783 elever i
landstingens gymnasiesärskolor. Av dessa fanns 27 elever inom natur-
bruksprogrammet. Omvårdnadsprogrammet finns inte i gymnasiesärsko-
lan. I kommunernas naturbruksutbildning fanns 487 gymnasiesärskole-
elever registrerade.
Läsåret 1995/96 hade särvux 3 620 elever varav 711 återfanns i utbild-
ningarna med landsting som huvudmän. Av dessa elever undervisades 30
på gymnasiesärskolenivå.
Här redovisade uppgifter om utbildningskostnaderna i kommuner och
landsting har hämtats från Skolverkets rapporter avseende kalenderåret
1995.
Gymnasieskolan
Den genomsnittliga kostnaden per elev för naturbruksprogrammet var
1995 för kommunernas del 107 200 kronor och för landstingens del
127 400 kronor, vilket gör programmet till det mest kostsamma inom
gymnasieskolan. Spridningen av kostnaderna är stor mellan de olika
kommunerna och landstingen, vilket främst torde kunna förklaras av
skolornas olika inriktningar. Vissa inriktningar, som t.ex. skogsbruk, är
mycket utrustningskrävande och drar därför mycket höga kostnader. De
få naturbrukssko‘or som finns i kommunal regi består till hälften av en-
heter med en smal och förhållandevis billig inriktning, vilket kan förklara
de lägre elevkostnadema i kommungruppen. Genom tillkomsten av de
två naturbruksskoloma i Västerbottens län med reguljärt utbildningsut-
bud har kommungruppens skolor i hög grad närmat sig landstingens
kostnadsnivå.
Kostnaderna per elev år 1995 för omvårdnadsprogrammet var 52 200
kronor för kommunerna och 70 800 kronor för landstingen. Även för
detta program är spridningen i kostnadsbilden stor. Skolor med tand-
vårdsgren har vanligen höga kostnader.
Komvux
Kostnadsuppgifter för utbildningar inom naturbruk och omvårdnad i
komvux finns bara tillgängliga för landstingen. Den genomsnittliga kost-
naden för heltidselev i naturbruksprogrammet 1995 var 121 400 kronor
och för omvårdnadsprogrammet 58 800 kronor. Spridningen är stor mel-
lan de olika landstingen.
Interkommunal ersättning
Från den 1 juli 1992 då statsbidraget till landstingens gymnasieutbild-
ningar upphörde hade landstingen rätt att uppbära interkommunal ersätt-
ning från elevernas hemkommuner motsvarande det statsbidrag som tidi-
gare utgick. Det kom att medföra att landstingen täckte sina kostnader för
utbildningen inom naturbruk och omvårdnad på gymnasieskolan till un-
gefär en tredjedel med interkommunal ersättning medan de övriga två
tredjedelarna finansierades med landstingsskattemedel. Mellan primär-
kommuner gällde full kostnadstäckning med interkommunal ersättning.
Genom den ändring i 5 kap. 23 § skollagen som trädde i kraft den 1 juli
1996 kan även landstingen kräva full kostnadstäckning för gymnasie-
skolan i interkommunal ersättning från hemkommunerna. Ändringen
motiveras med att specialbestämmelsen för landstingen var föråldrad.
Enligt tillgängliga uppgifter har dock inget landsting utnyttjat den möj-
ligheten för läsåret 1996/97.
Andel av landstingens kostnader för gymnasial utbildning som täcks med
skattemedel
I Skolverkets rapport nr 106 (september 1996) kan utläsas landstingets
kostnader år 1995 som täcks via landstingsskatten för gymnasiala utbild-
ningar inom naturbruks- och omvårdnadsprogrammen. Nettokostnaden
per län varierar mellan 134,1 miljoner kronor (Stockholms läns lands-
ting) och 21,0 miljoner kronor (Norrbottens läns landsting). Ställt i rela-
tion till landstingens totala skattefinansiering erhålles den skattesats (öre
per skattekrona) denna kostnad utgör. Riksgenomsnittet är
18 öre/skattekrona. Landstinget i Jämtland har det högsta värdet med
33 öre/skattekrona medan landstingen i Norrbotten och Stockholm har de
lägsta värdena med vardera 8 öre/skattekrona.
Ändringarna i skollagen med anledning av proposition 1995/96:183 löste
en rad problem. Dels fick kommunerna rätt att utan medgivande från
landstinget anordna omvårdnads- och naturbruksutbildningar i gymnasie-
skolan, dels undanröjdes också hindret för landsting att anordna andra
nationella program i gymnasieskolan om ett landsting kommit överens
med en kommun om detta.
Genom dessa ändringar och motsvarande ändringar beträffande
komvux, gymnasiesärskola och särvux har därmed kommunerna givits
alla formella möjligheter att själva anordna den gymnasiala utbildning
vaije kommun önskar. Samtidigt har möjligheten öppnats för att låta
Prop. 1996/97:110
16
landstingen ta en större andel av de gymnasiala utbildningarna. Genom Prop. 1996/97:110
regional samverkan kan många olika organisationsformer skapas allt efter
det lokala behovet.
Riksdagsbeslutet upphävde även den föråldrade begränsningen av
landstingens ersättning från hemkommunen till den nivå som svarade mot
det statsbidrag som utgick till hemkommunen för elevens utbildning i
gymnasieskolan. Om landstingen utnyttjar den nya möjligheten att ta ut
full kostnadstäckning innebär det, om skatteväxling inte sker, en över-
vältring av utbildningskostnaderna från landsting till kommuner. Lands-
tingens sammanlagda nettokostnad för gymnasial utbildning som täcktes
av landstingsskattemedel år 1995 var 1 435,7 miljoner kronor.
När landstingen erhöll möjlighet att anordna andra program än natur-
bruksprogrammet och omvårdnadsprogrammet efter överenskommelse
med en kommun gällde det endast nationella program. På olika håll i lan-
det har aktualiserats att landsting på kommunernas önskemål också bör få
anordna specialutformade program bl.a. med anknytning till det lokala
näringslivet. Det är dock med nuvarande regler inte möjligt.
17
Regeringens förslag: En skatteväxling mellan landsting och kommu-
ner skall före utgången av 1998 genomföras landstingsområdesvis för
gymnasiala utbildningar inom områdena naturbruk och omvårdnad.
Den storlek som skatteväxlingen skall omfatta överenskommes inom
respektive landstingsområde mellan landsting och kommuner.
Utredningens förslag: Arbetsgruppens förslag överensstämmer i huvud-
sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Fem av de sju kommuner som yttrat sig, Statens
skolverk, Statens institut för handikappfrågor i skolan, Svenska Kom-
munförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation, Lärarnas Riksför-
bund och Landsorganisationen/Svenska Kommunalarbetarförbundet
ställer sig positiva till förslaget om skatteväxling. Ställningstagandena
motiveras huvudsakligen av att kommunen som har ansvaret att erbjuda
invånarna utbildning också skall disponera hela skatteutrymmet för gym-
nasiala utbildningar.
Negativa till skatteväxling, framförallt obligatorisk sådan, är landsting-
en och Landstingsförbundet samt två av kommunerna. Det hänvisas bl. a.
till att en tvingande skatteväxling bryter mönstret med frivillighet, vidare
hänvisas till de olika förhållandena i olika delar av landet, samt till den
fördyring för små, jord- och skogsbruksdominerade kommuner som kan
bli följden och till negativa konsekvenser för regionala samverkanspro-
jekt.
Skälen för regeringens förslag: Enligt regeringens mening måste även i
framtiden de flesta kommunerna förlita sig på att andra huvudmän åtar
sig att svara för en större eller mindre del av utbildningsutbudet för att
eleverna skall få ett allsidigt utbud av gymnasiala utbildningar. I ett sam-
hällsekonomiskt perspektiv utgör detta grunden för en kostnadseffektiv
användning av de tillgängliga resurserna samtidigt som det bäst säker-
ställer utbudet.
Det är en vanlig situation att en annan kommun än elevens hemkom-
mun är anordnare för dess elevers utbildning. Gymnasieskola saknas helt
i 61 kommuner, 210 anordnar inte alla de fjorton nationella program som
tidigare enbart kommuner fick anordna och endast 17 kommuner kan
erbjuda sina ungdomar alla dessa program i en egen gymnasieskola.
Kommunen har det fulla ansvaret för att erbjuda sina invånare en gym-
nasial utbildning. För att kunna fullt ut ta detta ansvar måste, enligt rege-
ringens uppfattning, kommunen förfoga över de skatteintäkter som kan
hänföras till sådan utbildning, dvs. utbildning i gymnasieskola, komvux,
gymnasiesärskola och särvux. Med de totala skattemedlen samlade i
kommunerna avgör dessa på vilket sätt de vill skaffa utbildningsplatser
till sina ungdomar och vuxna. Landstingens roll är i detta sammanhang
att på eget initiativ eller efter överenskommelse med en kommun anordna
vissa gymnasiala utbildningar och ställa dess platser till förfogande för
18
elever från de kommuner som inte själva anordnar utbildningarna i fråga.
Detta är sålunda en del av ett system där hemkommunerna regelmässigt
utnyttjar andra kommuners och landstings utbud för att kunna uppfylla
sitt ansvar att erbjuda gymnasieutbildning.
I de utvärderingar som gjorts av gymnasieskolan sedan dess tillkomst
har de utbildningar som bedrivits av landstingen kvalitetsmässigt satts
mycket högt. Landstingen som regionövergripande organisationer har
visat sig vara särskilt lämpade att anordna utbildningar där upptagnings-
området måste vara stort för att ge underlag för en god utbildning med
reella möjligheter till val av olika grenar och inriktningar. Mer än 20 000
elever studerar årligen vid landstingens gymnasieskolor, lika många
kursdeltagare studerar i landstingskommunal vuxenutbildning. Inom om-
rådena naturbruk och omvårdnad domineras utbildningsutbudet helt av
landstingen. Det är enligt regeringens mening av stor vikt att landstingen
fortsätter att erbjuda sina utbildningar även om en skatteväxling kommer
att innebära att landstingens kostnader för de gymnasiala utbildningarna
helt finansieras genom interkommunal ersättning från hemkommunerna
jämfört med ungefär en tredjedel i dag. Genom överenskommelser med
kommunerna kan landstingens engagemang i de gymnasiala utbildning-
arna ytterligare vidgas.
Regeringen har övervägt att förbehålla kommunerna initiativrätten för
all gymnasial utbildning. Genom samverkansavtal kan emellertid redan
nu hemkommunen avgöra var dess elever skall studera. Ett borttagande
av landstingens möjlighet att med initiativrätt anordna utbildningar inom
områdena naturbruk och omvårdnad skulle kunna medföra en osäkerhet
för landstingen vad gäller angelägna, långsiktiga satsningar.
Nästan alla remissinstanser, bl.a. Svenska Kommunförbundet, har ut-
talat sitt stöd för bibehållen initiativrätt för landstingen i fråga om utbild-
ningar inom områdena naturbruk och omvårdnad.
Regeringen bedömer att landstingen även i fortsättningen skall ha initi-
ativrätt till de nationella programmen i gymnasieskolan inom områdena
naturbruk och omvårdnad samt till utbildningar med motsvarande inne-
håll i komvux och föreslår därför ingen ändring i skollagen i detta avse-
ende.
Kommunernas huvudansvar för att erbjuda gymnasial utbildning och
deras skyldighet att från den 1 juli 1996 erlägga full interkommunal er-
sättning bör följas av att det skatteutrymme som används för gymnasial
utbildning i sin helhet förs till kommunerna. Det ekonomiska förhållandet
mellan landsting och kommuner beträffande gymnasial utbildning bör
snarast regleras. En skatteväxling mellan landsting och kommuner lands-
tingsområdesvis bör därför ske för gymnasiala utbildningar inom områ-
dena naturbruk och omvårdnad. Landstingen kommer därefter att kunna
täcka sina kostnader för gymnasial utbildning genom full ersättning från
respektive hemkommun.
Under 1990-talet har tre skatteväxlingar gjorts med anledning av att
kommunerna övertagit verksamhet som landstingen helt eller delvis tidi-
gare bedrivit.
Huvudmannaskapet för särskolan och särvux fördes över från lands-
tingen till kommunerna senast före utgången av år 1995. Skatteväxling
Prop. 1996/97:110
19
kunde därvid tillämpas och möjligheten att lämna ekonomiska bidrag från
landstingen till kommunerna skulle upphöra.
På motsvarande sätt användes skatteväxling som metod för den eko-
nomiska regleringen när omsorgsverksamheten överfördes till kommu-
nerna fr. o. m. den 1 januari 1996. Även här fick bidrag lämnas över-
gångsvis.
Den tredje skatteväxlingen rörde psykiatrireformen där landstingen för
åren 1995 och 1996 gavs möjlighet att lämna bidrag i utjämnande syfte
till kommunerna.
När det gäller den storlek skatteväxlingen skall omfatta kan konstateras
en mycket stor spridning mellan landets landstingsområden. Arbetsgrup-
pen har i sin utredning presenterat beräkningar som baserats på centralt
samlad statistik. Innan det faktiska skatteväxlingsbeloppet fastställs be-
hövs en avstämning göras mot de faktiska kostnaderna som denna verk-
samhet har i dag. Kostnaderna för de regionala kunskapscentren, som
finns i vissa län och som inte ingår i de gymnasiala utbildningarna, bör
exempelvis frånräknas kostnaderna för naturbruksskolomas utbildningar
för att ge ett adekvat växlingsbelopp. En skatteväxling behöver inte inne-
bära att varje enskild kommun direkt kompenseras för de kostnader som
uppstår. Detta kommer att bero på dels kommunernas skattekraft, dels
hur många elever från kommunen som deltar i landstingets utbildningar.
Det utjämningssystem som finns för kommuner och landsting kommer
dock att utjämna för dessa båda faktorer. Inkomstutjämningen kompense-
rar skillnader i skattekraft och genom en justering i kostnadsutjämningen
avseende gymnasieskolan kommer även skillnader i kostnader som beror
på val av gymnasieutbildningar att utjämnas mellan kommunerna.
Prop. 1996/97:110
20
Regeringens förslag: Landsting skall få anordna specialutformade
program efter överenskommelse med en kommun. Vissa andra änd-
ringar - i förtydligande syfte - görs i 5 kap. skollagen.
Arbetsgruppens forslag: Landstingen skall - utan att överenskommelse
krävs med en kommun - få anordna specialutformade program med
tyngdpunkt inom naturbruk och omvårdnad för enskilda elever. En kom-
mun får överenskomma med ett landsting att anordna specialutformade
program för en grupp elever som har ankytning till andra program än
inom naturbruk och omvårdnad.
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser tillstyrker att landsting
skall få anordna specialutformade program. De ser förslaget som ett na-
turligt komplement till de ändringar som infördes från den 1 juli 1996
beträffande anordnande av gymnasiala utbildningar. Svenska kommun-
förbundet och två kommuner anser dock att landsting inte skall få anord-
na specialutformade program med initiativrätt för naturbruks- och om-
vårdnadsutbildningar.
Skälen för regeringens förslag: Utbildningen i gymnasieskolan utgörs
dels av utbildning på nationella program, som är avsedda att kunna ge-
nomgås på tre läsår, dels av utbildning på specialutformade program, som
också är avsedda att kunna genomgås på tre läsår, och slutligen av av
individuella program. Specialutformade program kan också anordnas för
en grupp elever. Det är styrelsen för utbildningen som fastställer pro-
grammål för ett sådant specialutformat program.
Som nämnts tidigare får ett landsting utan särskild överenskommelse
med en kommun anordna utbildning endast på sådana nationella program
som avser naturbruk och omvårdnad. Genom de förändringar i skollagen
som infördes fr.o.m. 1 juli 1996 får landstingen efter överenskommelse
med en kommun även anordna andra nationella program. Det finns öns-
kemål från landsting och kommuner om att landsting också skall få an-
ordna olika specialutformade program.
Regeringen föreslår att ett landsting, på samma sätt som gäller för na-
tionella program i allmänhet, efter överenskommelse med en kommun får
anordna specialutformade program. Motsvarande bör gälla för gymnasie-
särskolan.
Regeringen föreslår därutöver att vissa justeringar i förtydligande syfte
görs i 5 kap. skollagen. Beskrivningen av de specialutformade och indi-
viduella programmen bör, på motsvarande sätt som gäller för nationella
program, återfinnas bland de inledande bestämmelserna i 5 kap. Vidare
föreslås ett förtydligande vad gäller vilka regler om mottagande som skall
gälla för specialutformade och individuella program. Förslaget innebär
att också den kommun som anordnar ett specialutformat program eller ett
individuellt program för en grupp elever blir skyldig att ta emot behöriga
sökande utanför kommunen eller samverkansområdet, om den sökandes
Prop. 1996/97:110
21
hemkommun har åtagit sig att svara för kostnaderna för utbildningen. Det Prop. 1996/97:110
är inte rimligt att när det gäller mottagande göra skillnad på de fall då det
finns ett samverkansavtal och de fall då en kommun i ett enskilt fall är
villig att svara för kostnaderna. När det i övrigt gäller de ändringar som
regeringen föreslår här hänvisas till författningskommentaren.
22
Prop. 1996/97:110
Undervisningen i hemspråk bidrar till alla elevers identitetsutveckling
och kanske främst de yngre barnens. Hemspråksundervisningen ger ele-
verna möjlighet att utveckla en tvåspråkighet och kulturell identitet ge-
nom att de får använda sitt hemspråk i funktionella sammanhang och får
kännedom om sin kulturella bakgrund. Den fungerar också, särskilt för
nyanlända elever, som en länk till den svenska skolans innehåll och för-
hållningssätt. Det är även viktigt att vuxenstuderande utvecklar sin två-
språkighet.
Hemspråksundervisningen har en mer omfattande uppgift än undervis-
ningen i främmande språk.
Hemspråksundervisningen omfattar både undervisning i hemspråket
och studiehandledning på hemspråket.
Genom förändringarna i ungdomsskolan har den enskilde eleven fått
ökade möjligheter att läsa hemspråk utan att behöva gå miste om annan
undervisning. I grundskolan kan undervisning i hemspråk som ämne an-
ordnas som språkval, som elevens val, inom ramen för skolans val eller
utanför timplanebunden tid.
I gymnasieskolan kan undervisningen i hemspråk som ämne anordnas
som individuellt val, som utökat program eller ersätta undervisningen i
språk 2, 3 eller 4 på elevens studieväg.
Undervisningen i hemspråk som ämne är ett frivilligt ämne för elever-
na i motsats till studiehandledning på hemspråket som skall ges till elever
som behöver sådan hjälp.
En elev har rätt att få undervisning i sitt hemspråk sammanlagt sju läsår
under sin skoltid om undervisningen anordnas utanför timplanen. Vissa
undantag gäller för samiska, tomedalsfmska och zigenska elever och för
elever med finska eller ett annat nordiskt språk som hemspråk. En elev
har dock rätt att få hemspråksundervisning under en längre tid om eleven
har ett särskilt behov av sådan undervisning. Eleven kan också välja ett
alternativ inom timplanen för att få studera hemspråk under längre tid än
sju år.
Hemspråk har en egen kursplan i grundskolan. För gymnasieskolan och
gymnasial vuxenutbildning har tre kursplaner fastställts, nämligen Indi-
viden och språkanvändningen, Språk-kultur-samhälle och Aktiv tvåsprå-
kighet i praktiken.
Skolverkets översyn visar att under perioden 1989/90 - 1994/95 har an-
talet elever som varit berättigade till hemspråk på grundskolenivå ökat.
För 1995/96 redovisas emellertid 109 900 berättigade elever vilket är
1 820 färre än 1994/95. Andelen berättigade elever som deltog i
23
hemspråksundervisningen har sedan 1989/90 minskat och uppgår Prop. 1996/97:110
1995/96 till ca 55 procent.
I gymnasieskolan har antalet berättigade elever under perioden
1989/90 - 1994/95 varit relativt konstant, omkring 19 000 per år. Ande-
len berättigade elever som deltagit i hemspråksundervisningen har mins-
kat under perioden med 12 procentenheter. Under 1994/95 deltog ca 37
procent av de berättigade eleverna i hemspråksundervisning.
Finska är fortfarande det största hemspråket i grundskolan trots att så-
väl antalet berättigade elever som deltagande elever har minskat kraftigt
mellan 1990/91 och 1994/95. Arabiska är det näst största hemspråket.
Andra språk med många elever är spanska och persiska samt de språk
som talas i det forna Jugoslavien.
I gymnasieskolan är spanska det dominerande hemspråket bland elever
med annat modersmål än svenska. Andelen deltagande i hemspråksun-
dervisning av de berättigade var dock störst i grekiska och persiska, drygt
50 procent.
Hösten 1995 uppgav kommunerna att drygt hälften av de elever som
deltog i hemspråksundervisning på grundskolenivå deltog utanför
timplanebunden tid.
Kostnaden per deltagande elev i hemspråksundervisning i grundskolan
har minskat mellan 1992 och 1994 från i genomsnitt 10 000 kr per elev
till 6 800 kr (löpande priser). Av de totala kostnaderna utgör
hemspråksundervisningen mindre än en procent i grundskolan. Kostna-
den för hemspråksundervisningen i gymnasieskolan utgör 0,3 procent av
gymnasieskolans totala kostnader.
Antalet hemspråkslärare under perioden 1990/91 - 1994/95 har mins-
kat med 27 procent vilket är en betydligt större minskning än vad som
gäller för antalet lärare totalt.
Läsåret 1994/95 hade ca 71 procent av hemspråkslärama pedagogisk
utbildning.
Hemspråk kan också förekomma i gymnasial vuxenutbildning men
inga kursdeltagare har redovisats för läsåret 1995/96.
En del av hemspråksundervisningen är som framgått studiehandledning
på hemspråket. Enligt Skolverket får studiehandledning en blygsam del
av de resurser som avsätts för olika undervisningsinsatser. Det förefaller
vara så att både undervisning i hemspråk som ämne och studiehandled-
ning på hemspråket är verksamheter som först tas bort när skolan av be-
sparingsskäl måste göra neddragningar av undervisningskostnaderna.
Regeringen ser med oro på denna utveckling. Utvärderingar pekar på
att elever som fått en systematisk studiehandledning får betydligt bättre
studieresultat än de som inte fått handledning. Också av det skälet är det
viktigt att alla elever som behöver studiehandledning på hemspråket får
det. Av såväl grundskoleförordningen (1994:1194) som gymnasieförord-
ningen (1992:394) framgår att en elev skall få studiehandledning på
hemspråket om eleven behöver det. Kommunen är således skyldig att
erbjuda studiehandledning på hemspråket till skillnad mot undervisning i
24
hemspråk som ämne, där undantag finns för kommunens skyldighet såväl
i fråga om minsta gruppstorlek som behöriga lärare. För elever i komvux
får studiehandledning ges på elevens hemspråk.
Skolverket har tagit fram forskningsresultat och erfarenheter av språkut-
veckling och inlärning av hemspråk och svenska. Forskningen visar bl.a.
att hemspråksundervisning behövs som stöd för utveckling i hemspråket.
Hemspråksundervisning behövs även som stöd för inlärning av svenska,
eftersom en kvalificerad utveckling av första språket underlättar and-
raspråksinläming.
Hemspråksundervisningen har vidare betydelse för kunskapsinhämtan-
det i andra ämnen i skolan och för att utveckla en trygg etnisk identitet.
Det finns också argument för att hemspråksundervisning behövs som stöd
för uppfostran.
Forskning har visat att elever som inte använder sitt modersmål mer än
i begränsade sammanhang har en sämre språkutveckling än de som har
stöd i sin språkutveckling i den dagliga miljön.
I rapporten (105) redovisar Skolverket positiva samband mellan
hemspråksundervisning och resultat i skolan. Sålunda finns forskningsre-
sultat som visar att elever som går i hemspråksundervisning upplever
större trygghet och trivs bättre i skolsituationen än andra invandrarelever.
Vidare visar forskning, att betyg i svenska och engelska liksom betygs-
genomsnitt är högre hos elever som haft kontinuerlig hemspråksunder-
visning än hos dem som avbrutit hemspråksundervisningen. Andra re-
sultat visar att elever som deltar i hemspråksundervisning behärskar
svenska bättre än andra invandrarelever.
Det framgår dock, att det är svårt att isolera hemspråksundervisningen
som enskild bakomliggande faktor vid studier av elevers språkutveckling
och framgång; ett entydigt orsakssammanhang mellan hemspråksunder-
visningens effekter och skolresultat kan man därför inte påvisa på grund-
val av svensk forskning.
Skolverket redovisar också internationella erfarenheter av moders-
målsundervisningen för invandrarelever. Exempel på forskning om
hemspråksundervisning redovisas från Australien och ett antal europeiska
länder. Frågor som diskuteras i andra länder, bl.a. Danmark och Norge,
liknar dem som diskuteras i Sverige, t.ex. i vilken utsträckning
hemspråksundervisningen är undervisning i elevens modersmål eller ett
hjälpmedel för andraspråksinläming. Ett annat exempel är diskussionen
om hemspråksundervisningen bör vara ett extra, frivilligt ämne eller ej.
Även frågor om hemspråkslärares samarbete med andra lärare och
hemspråkslärares utbildning diskuteras.
Skolverkets översyn visar sammanfattningsvis att utveckling av
hemspråket utgör grunden för den allmänna språkutvecklingen och är en
förutsättning för eleverna att lära sig svenska. Dessutom är hemspråket
viktigt för elevernas identitet och självkänsla och därmed för möjligheten
för dem att lära sig något överhuvudtaget. Därför är det enligt regeringen
Prop. 1996/97:110
25
viktigt att satsa både på hemspråksundervisning och på undervisning i Prop. 1996/97:110
svenska som andraspråk.
Skolverket redovisar i sin rapport att utbildning av lärare i hemspråk är
ett stort problem. Under årens lopp har en rad olika utbildningsalternativ
prövats. Trots de förändringar och olika stödåtgärder som prövats kvar-
står alltjämt en brist på kompetenta sökande. Dessutom har troligen ar-
betsmarknaden för hemspråkslärare påverkat intresset för studier. Att öka
antalet hemspråkslärare med formell lärarutbildning är viktigt för att säk-
ra kvaliteten i undervisningen. Det är också viktigt att studenter med egen
erfarenhet av att vara invandrare i Sverige uppmuntras att genomgå lärar-
utbildning. Skolverket föreslår att nuvarande ämneskombinationer i
grundskollärarutbildningen utökas på så sätt att hemspråk kan kombine-
ras med samtliga andra ämneskombinationer. Regeringen är positiv till
förslaget. Enligt vår bedömning kan fler ämneskombinationer förbättra
arbetsmarknaden för examinerade lärare och därmed locka fler sökande
till utbildningen. Regeringen avser att i direktiven till den parlamentaris-
ka utredningen om lärarutbildning uppdra åt utredningen att överväga
lärarutbildningarnas möjligheter att tillgodose behovet av en förändrad
hemspråksundervisning.
Fortbildning av hemspråkslärare utgör också ett problemområde. Fort-
bildning med inriktning mot hemspråksundervisning sker ofta som ensta-
ka studiedagar. Majoriteten av hemspråkslärama saknar någon att disku-
tera metodiska frågor med. I många språkgrupper finns det inga lärare
som har en utbildning som svarar mot behoven i den svenska skolan.
Skolverket avser att utreda möjligheterna att inrätta ett pedagogiskt ut-
vecklingscentrum för interkulturell undervisning. Att stimulera fortbild-
ning av hemspråkslärare bör bli en uppgift för ett sådant centrum. Rege-
ringen har också bidragit med resurser till Göteborgs universitet för
forskning om svenska som andraspråk och till Tema Etnicitet vid Linkö-
pings universitet.
Även när det gäller läromedel för hemspråksundervisning finas pro-
blem. Det är svårt att framställa läromedel till rimliga kostnader på språk
som inte studeras av så många elever. Ett annat problem är skillnaden
mellan värdegrunden i läromedel som importeras från olika hemländer
och värdegrunden i den svenska skolan.
Läsåret 1985/86 startade ett utvecklingsarbete för finskspråkiga elever för
vilket särskilt statsbidrag anvisades (PUFF/PUFFI). Ett tjugotal kommu-
ner deltog. Nu föreligger en slutrapport med utvärdering av PUFF-
verksamheten (Skolverkets rapport 111). Utvärderingen visar bl.a. att
PUFF höjt de finskspråkiga elevernas status. Det finns tecken som tyder
på att PUFF också ökat statusen för svenska som andraspråk, förbättrat
26
motivation och närvaro i skolan. Det finns också tecken på att elevernas Prop. 1996/97:110
studieval i gymnasieskolan påverkats mot ett ökat intresse för studieför-
beredande utbildningsvägar. Enligt regeringen är det en angelägen upp-
gift för de involverade kommunerna att sprida de kunskaper och erfaren-
heter som PUFF bidragit med.
Regeringens bedömning: Hemspråksundervisning bidrar till utveckling
både av hemspråket/modersmålet och svenska språket. Det är viktigt att
invandrarelever ges en kvalitativt god hemspråksundervisning. Regering-
en avser att ersätta benämningen hemspråk med modersmål.
Skälen for regeringens bedömning: Skolverket föreslår att termen
hemspråk ersätts med "modersmål" i koppling med det språk som avses,
t.ex. "spanska som modersmål". Även Invandrarpolitiska kommittén har
föreslagit en sådan förändring (SOU 1996:55). Riksdagsmotioner har
också innehållit förslag om ett sådant namnbyte. Skolkommittén be-
handlar begreppet hemspråk i sitt betänkande Krock eller möte - Om den
mångkulturella skolan (SOU 1996:143).
I termen hemspråk har underförstått legat att språket varit det talade
språket i elevens hem. Det leder tankarna till att det är ett språk som bara
kan användas i informella sammanhang. Regeringen anser att ett byte av
term ligger i linje med den förstärkta ställning som ämnet fått i de nya
läroplanerna. Ett namnbyte kan också förstärka ämnets betydelse för ele-
ver, föräldrar och skolans personal. Regeringen avser därför att ersätta
benämningen hemspråk med modersmål.
Föreskrifterna om hemspråksundervisning är införda i respektive
skolformsförordnings kapitel Särskilda stödinsatser, som reglerar stödåt-
gärder till elever som har svårigheter i skolan. Skolverket föreslår att be-
stämmelserna flyttas till kapitlet Utbildningens innehåll. Regeringen av-
ser att göra en sådan förändring. Hemspråksämnet har som framgått egna
kursplaner. Skolverket har kompletterat kursplanerna med betygskriteri-
er. Hemspråksämnet har således samma styrdokument som andra
språkämnen. Från att ha varit en stödåtgärd riktad till vissa elever har
undervisningen i hemspråk som ämne övergått till att vara en uttalad
språkundervisning.
Det är viktigt att invandrarelever ges en kvalitativt god hemspråksun-
dervisning. Bristen på lärare med formell lärarutbildning samt svårighe-
ten att få fram lämpliga läromedel är exempel på att hemspråksundervis-
ningen inte genomförs som annan språkundervisning i skolan. Även det
förhållandet att många elever deltar i hemspråksundervisning utanför
timplanebunden tid skiljer denna undervisning från studier i främmande
språk. Det är i och för sig naturligt att frivillig undervisning förläggs efter
den ordinarie skoldagen och det är kanske också det enda sättet att an-
ordna undervisningsgrupper. Men samtidigt kan det innebära att
hemspråksundervisningen alltid sker under sen eftermiddagstid när ele-
27
vema är trötta och att hemspråksläramas möjligheter att samarbeta med
andra lärare försvåras.
Det finns utan tvivel organisatoriska problem när det gäller att på ett
bra sätt integrera hemspråksundervisningen i den övriga skolverksamhe-
ten. Den ibland negativa inställningen till hemspråksundervisningen
hängs ofta upp på just de organisatoriska och administrativa problemen.
Diskussionen har egentligen inte handlat om vad undervisningen är till
för. Utgångspunkten bör i stället vara att undervisningen i sig är mycket
viktig för elevens personliga utveckling och dessutom en nödvändig för-
utsättning för att gå vidare med andraspråket. Därför gäller det att finna
goda organisatoriska lösningar. Vi tror också att fler lärare och skolledare
behöver ökade kunskaper om språkutvecklingen hos invandrarbarn.
Den tillgång i form av kunskaper och erfarenheter, som hemspråksele-
ver och deras lärare utgör, kan bidra till ökad språk- och kulturkunskap
även för andra elever. En förutsättning är dock att dessa kunskaper efter-
frågas, lyfts fram och används vid undervisning i övriga ämnen. Därför
måste hemspråksundervisningen kunna genomföras som annan språkun-
dervisning.
Prop. 1996/97:110
28
Prop. 1996/97:110
1 och2§§
Den ändring av 5 kap. 23 § skollagen (1985:1100) som genomfördes ge-
nom SFS 1996:566 medförde att landstingen fick rätt att begära full in-
terkommunal ersättning från elevernas hemkommuner. Den sänkning av
landstingets skattesats som avses är det skatteutrymme som har motsva-
rats av landstingets kostnader för anordnandet av naturbruksprogrammet
och omvårdnadsprogrammet inom de gymnasiala utbildningarna. Som
konstaterats i avsnitt 4.3 har den angivna lagändringen inte lett till att full
interkommunal ersättning utgått till landstingen. Den skatteväxling som
föreskrivs i dessa paragrafer innebär att skatteuttag för utbildningskost-
nader skall flyttas från landstingen till kommunerna. De kommuner som
ingår i en landstingskommun får högst höja sina skattesatser med ett be-
lopp som motsvarar landstingets sänkning av skattesatsen. Denna be-
stämmelse begränsar inte kommunens rätt att fritt fastställa skattesatsen.
För de kommuner som inte ingår i något landsting gäller att de inte berörs
av denna lag.
3§
Lagen innehåller ingen bestämmelse om till vilket belopp landstingen
skall sänka sina skattesatser. Det får förutsättas att parterna kan komma
överens om vilket belopp som är det rätta och att skatteväxlingen därefter
genomförs inom föreskriven tid.
5 kap.
4 a och 4 b §§
Innehållet i paragraferna har förts över från 5 kap. 13 och 13 a §§ i deras
gällande lydelse. Vidare görs i 4 a § ett förtydligande som visar att ett
specialutformat program kan utformas individuellt för en elev eller ge-
mensamt för en grupp elever. Avsikten med den nya lydelsen av 4 a §
och även med den nya 4 b § är att beskrivningarna av de specialutforma-
de och individuella programmen skall, på samma sätt som gäller för de
nationella programmen, återfinnas bland de inledande bestämmelserna i
kapitlet om gymnasieskolan.
13 §
Andra stycket har helt nytt innehåll. Här anvisas möjligheten för kommu-
ner och landsting att genom samverkansavtal erbjuda grupper av elever
utbildning. För kommunernas del gäller möjligheten till samverkan både
specialutformade och individuella program som erbjuds en grupp av ele-
ver. Genom den regel som införs i 13 a § kan ett landsting endast anordna
specialutformade program genom samverkansavtal med en kommun.
13 a §
Paragrafen har ett helt nytt innehåll. Landstingen ges en möjlighet att
efter överenskommelse med en kommun anordna utbildning på speci-
alutformade program. Bestämmelsen får till följd att landstingen kan ingå
samverkansavtal med en eller flera kommuner kring de specialutformade
programmen. Landsting kan alltså inte anordna individuella program ef-
tersom landstingen endast kan anordna utbildning på nationella och, nu-
mera, specialutformade program.
Rubriken före 13 b §
Den nya rubriken närmast före paragrafen visar att de tre nya paragrafer-
na 13 b, 13 c och 13 d §§ reglerar mottagandet av sökande till specialut-
formade och individuella program som är avsedda för en grupp elever.
Att även 14 § är placerad under den nya rubriken medför ingen inskränk-
ning i regeringens möjlighet att föreskriva att individuella program med
olika syften skall stå öppna för sökande från hela landet.
13 b §
Bestämmelserna i paragrafen medför skyldigheter för kommuner och
landsting som anordnar utbildning för en grupp elever att även ta emot
behöriga sökanden som inte är hemmahörande i samverkansområdet.
Detta gäller under förutsättning att elevens hemkommun har åtagit sig att
svara för elevens utbildningskostnader. Hänvisningen i andra stycket till
de behörighetskrav som gäller på de nationella programmen återfanns
tidigare i 13 § andra stycket. Detsamma gäller bemyndigandet i samma
stycke. Bemyndigandet är liksom tidigare avsett att användas för att kun-
na ställa upp särskilda krav på förkunskaper.
13 c §
Paragrafen är ny. Ansökningsreglema motsvarar i stort vad som gäller
om ansökan till de nationella programmen. En nyhet är dock att till en
elevs ansökan om aktuell utbildning, som inte anordnas i hemkommunen
eller inom samverkansområdet, skall hemkommunen foga ett yttrande där
det skall framgå om hemkommunen åtar sig att svara för kostnaderna för
elevens utbildning. Ett sådant yttrande behöver dock inte lämnas om
hemkommunen tillhör samverkansområdet.
Prop. 1996/97:110
30
13 d§
Prop. 1996/97:110
Innehållet i paragrafen motsvarar i huvudsak vad som följer av hänvis-
ningen i 13 a § tredje stycket i dess gällande lydelse.
20 §
Ändringen i första stycket medför att även elever som har påbörjat en
utbildning på ett specialutformat program, anordnat av ett landsting, har
rätt att fullfölja programmet enligt de bestämmelser som finns i paragra-
fen.
6 kap.
10 §
Tillägget i andra stycket innebär att ett landsting efter överenskommelse
med en kommun även får anordna utbildning på specialutformade pro-
gram.
10 a §
Som en följd av vad som nu stadgas om landstingens möjlighet att anord-
na specialutformade program inom gymnasiesärskolan ökar landstingens
skyldighet att anordna skolskjuts för eleverna. Landstingen är alltså skyl-
diga att anordna skolskjuts för eleverna oavsett om de går på ett nationellt
eller ett specialutformat program.
12 kap.
3§
Efter överenskommelse med en kommun skall ett landsting kunna anord-
na särvux motsvarande den utbildning som ges på nationella och speci-
alutformade program i gymnasiesärskolan.
31
Riksdagen beslutade i maj 1996 med anledning av propositionen Hu-
vudmannaskapet för gymnasial utbildning (prop. 1995/96:183,
bet.l995/96:UbU10, rskr. 1995/96:265) om förändrade villkor för lands-
tingen att anordna gymnasiala utbildningar. En arbetsgrupp tillsatt inom
utbildningsdepartementet har haft till uppgift att ta fram underlag för en
fortsatt behandling av huvudmannaskapet för gymnasiala utbildningar,
bl.a. frågan om skatteväxling.
Arbetsgruppen gör i promemorian ett antal ställningstaganden om hu-
vudmannaskapet för gymnasiala utbildningar, som kan läggas till grund
för en fortsatt beredning i frågan.
Följande förslag läggs.
• Anordnare av en gymnasial utbildning är även fortsättningsvis dess
huvudman. En konsekvens av detta förslag blir att nuvarande lagstift-
ning ej behöver ändras i denna del.
• Landstingens initiativrätt att anordna utbildningar inom naturbruks-
och omvårdnadsområdena i gymnasieskolan och komvux behålls
• Landstingen får, om vilket tidigare beslutats, anordna andra gymnasi-
ala utbildningar än inom naturbruks- och omvårdnadsområdena efter
överenskommelse med en kommun. Utöver detta föreslår arbetsgrup-
pen att landstingen med samma förbehåll får anordna specialutformade
program. För specialutformade program med tyngdpunkt inom natur-
bruks- och omvårdnadsområdena bör dock ett landsting ha initiativrätt.
• Kommunerna skall ha hela ansvaret för de gymnasiala utbildningarna -
även det ekonomiska. Landsting och kommuner i respektive lands-
tingsområde åläggs därror att före utgången av år 1998 skatteväxla för
utbildningskostnader som hittills täckts av landstingets skattemedel.
Därvid utgår arbetsgruppen från att inom respektive landstingsområde
ingående kommuner och landsting genom överenskommelser faststäl-
ler skatteväxlingens storlek.
Prop. 1996/97:110
Bilaga 1
32
Remissinstanserna
Remissyttranden har inkommit från Statens skolverk, Socialstyrelsen,
Skogsstyrelsen, Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH),
Askersunds kommun, Ljungby kommun, Ockelbo kommun, Stockholms
stad, Växjö kommun, Örebro kommun, Stockholms läns landsting,
Landstinget Sörmland, Landstinget Kronoberg, Bohuslandstinget,
Landstinget Västernorrland, Norrbottens läns landsting, Örebro läns
landsting, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i
Sverige (LO), Naturbrukets Yrkesnämnd, Skogsbrukets Yrkesnämnd.
Dessutom har yttranden inkommit från Läramas Riksförbund (LR),
Landstinget Västmanland, Landstinget Kristianstads län och Malmöhus
läns landsting med gemensam skrivelse, Landstinget Halland,
Landstinget i Östergötland, Landstinget i Kalmar län, Landstinget i
Jönköpings län, Landstinget Dalarna samt Jönköpings kommun.
Prop. 1996/97:110
Bilaga 2
33
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997
Prop. 1996/97:110
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden,
Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Blomberg, Schori,
Winberg, Uusmann, Ulvskog, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall,
Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Johansson
Regeringen beslutar proposition 1996/97:110 Vissa skolfrågor m.m.
34
Prop. 1996/97:110
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Ceiexnummer för bak- häver eller upprepar |
|
Lag om ändring i skol- |
5 kap. 4 a § 5 kap. 4 b § 5 kap. 13 b § |
35
gotab 53061, Stockholm 1997