Prop.
1996/97:106
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 27 februari 1997
Göran Persson
Anders Sundström
(Arbetsmarknadsdepartementet)
I propositionen föreslås vissa ändringar i lagen (1974:371) om rättegången
i arbetstvister.
Arbetsdomstolen föreslås vara domför med tre juristdomare vid
avgörande av mål utan huvudförhandling och vid annan handläggning
som inte sker vid huvudförhandling; s.k. intresseledamöter behöver alltså
inte delta i dessa fall.
Det görs inget undantag i arbetstvistlagen, när det införs krav på
prövningstillstånd i alla mål och ärenden som överklagas från tingsrätt till
hovrätt. Det innebär att det kommer att gälla ett krav på prövningstillstånd
i alla mål som överklagas från tingsrätt till Arbetsdomstolen. Det skall
dock inte gälla något krav på prövningstills.ånd vid överklagande hos
Arbetsdomstolen av en förvaltningsmyndighets beslut enligt lagen om be-
gränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.
Grunderna för att meddela prövningstillstånd skall vara generöst
utformade. Frågor om prövningstillstånd skall kunna avgöras av Arbets-
domstolen i den nya sammansättningen, tre juristdomare, men om en av
ledamöterna begär det skall frågan i stället prövas av domstolen i dess
ordinarie sammansättning. Det räcker att en ledamot röstar för pröv-
ningstillstånd för att det skall meddelas.
1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 106
Prop. 1996/97:106
1 Förslag till riksdagsbeslut ........................ 3
2 Lagtext..................................... 3
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister.................... 3
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:93) om be-
gränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt ...... 5
3 Ärendet och dess beredning....................... 6
4 En ny sammansättning i Arbetsdomstolen ............. 6
5 Prövningstillstånd i Arbetsdomstolen................. 8
6 Handläggningen av lönegarantimål.................. 15
7 Lagen om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt . . 17
8 Ikraftträdande................................. 18
9 Konsekvenser av förslaget........................ 18
10 Författningskommentar .......................... 19
10.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister.................... 19
10.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:93) om be-
gränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt ......20
Bilaga 1 Promemorians lagförslag .................... 21
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag.................. 23
Bilaga 3 Lagrådets yttrande......................... 25
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 februari
1997 ....................................... 28
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,
2. lag om ändring i lagen (1969:93) om begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt.
Prop. 1996/97:106
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 6 § och 4 kap. 13 § lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
Arbetsdomstolen är domför med
ordförande samt högst sex och
lägst fyra andra ledamöter. Av de
ledamöter som avses i 2 § deltager
högst tre och lägst en. Av de leda-
möter som avses i 3 § deltager
högst fyra och lägst två, lika många
för vardera arbetsgivarsidan och
arbetstagarsidan.
Arbetsdomstolen är även domför
med ordförande samt en ledamot
för vardera arbetsgivarsidan och
arbetstagarsidan
1. vid huvudförhandling i mål
som saknar betydelse för ledning
av rättstillämpningen och även i
övrigt är av enklare beskaffenhet,
2. vid avgörande av mål utan
huvudförhandling,
3. vid annan handläggning som ej
sker vid huvudförhandling.
Arbetsdomstolen är domför med
ordförande samt högst sex och
lägst fyra andra ledamöter. Av de
ledamöter som avses i 2 § skall
högst tre och lägst en delta. Av de
ledamöter som avses i 3 § skall
högst fyra och lägst två delta, lika
många för vardera arbetsgivarsidan
och arbetstagarsidan.
Arbetsdomstolen är även domför
med ordförande samt en ledamot
för vardera arbetsgivarsidan och
arbetstagarsidan
1. vid huvudförhandling i mål
som saknar betydelse för ledning
av rättstillämpningen och även i
övrigt är av enklare slag,
2. vid avgörande av mål utan
huvudförhandling,
3. vid annan handläggning som
inte sker vid huvudförhandling.
Arbetsdomstolen är vidare domför
1 Senaste lydelse 1977:530.
1* Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 106
med tre lagfarna domare Prop. 1996/97:106
1. vid behandling av frågor om
prövningstillstånd,
2. vid handläggning som avses i
andra stycket punkterna 2 eller 3,
om prövningen i väsentlig grad
avser annat än arbetsrättsliga frå-
gor.
Vill någon ledamot vid hand-
läggning enligt andra stycket att
mål skall avgöras eller viss fråga
prövas av domstolen i den sam-
mansättning som föreskrives i för-
sta stycket, gäller hans mening som
domstolens beslut.
Vill någon ledamot vid hand-
läggning enligt andra eller tredje
stycket att ett mål skall avgöras
eller en viss fråga prövas av dom-
stolen i den sammansättning som
föreskrivs i första stycket, gäller
ledamotens mening.
4 kap.
Överklagandet skall innehålla upp-
gifter om det avgörande som över-
klagas, den ändring i avgörandet
som yrkas samt grunderna for över-
klagandet. Uppgift skall även läm-
nas om de bevis som åberopas och
vad som skall styrkas med varje
bevis. Skriftliga bevis som inte
lagts fram tidigare skall ges in
samtidigt med överklagandet.
Vid överklagandet av en tingsrätts
dom skall klaganden i skrivelsen
även ange om han vill att det skall
hållas ett förnyat förhör med ett
vittne, en sakkunnig eller en part
eller hållas en förnyad syn.
Överklagandet skall innehålla upp-
gifter om
- det avgörande som överklagas,
- den ändring i avgörandet som
yrkas,
- grunderna för överklagandet,
- de omständigheter som åberopas
till stöd för att prövningstillstånd
skall meddelas,
- de bevis som åberopas, och
- vad som skall styrkas med varje
bevis.
Skriftliga bevis som inte lagts
fram tidigare skall ges in samtidigt
med överklagandet.
Vid överklagandet av en tingsrätts
dom skall klaganden i skrivelsen
även ange om klaganden vill att
det skall hållas ett förnyat förhör
med ett vittne, en sakkunnig eller
en part eller att det skall hållas en
förnyad syn.
2 Senaste lydelse 1994:1043.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
Prop. 1996/97:106
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:93) om be-
gränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1969:93) om begränsning av
samhällsstöd vid arbetskonflikter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Talan mot central förvaltningsmyn-
dighets beslut i den del beslutet rör
tillämpningen av denna lag föres
genom besvär hos arbetsdomstolen.
Angår beslutet medlem i organi-
sation som avses i 6 § lagen
(1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet, kan hans talan föras av
organisationen. Medlemmen har
dock rätt att själv föra talan, om
han visar att organisationen undan-
drager sig att föra hans talan.
I fråga om besvär som föres hos
arbetsdomstolen enligt denna lag
skall i övrigt i tillämpliga delar
gälla vad som i lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister före-
skrives om rättegången i mål som
fullföljts till arbetsdomstolen ge-
nom besvär. Besvärsmål enligt
denna lag kan dock även företagas
till avgörande efter huvudförhand-
ling.
En central förvaltningsmyndighets
beslut överklagas hos Arbetsdom-
stolen, i den del beslutet rör till-
lämpningen av denna lag. Pröv-
ningstillstånd krävs inte för att
Arbetsdomstolen skall pröva be-
slutet.
Om beslutet angår en medlem i
en organisation som avses i 6 §
lagen (1976:580) om medbestäm-
mande i arbetslivet, kan medlem-
mens talan föras av organisationen.
Medlemmen har dock rätt att själv
föra talan, om han visar att organi-
sationen undandrar sig att föra
hans talan.
I fråga om överklaganden hos
Arbetsdomstolen enligt denna lag
skall i övrigt i tillämpliga delar
gälla vad som i lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister före-
skrivs om rättegången i mål om
beslut som har överklagats hos
Arbetsdomstolen. Mål enligt denna
lag kan dock även avgöras efter
huvudförhandling.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
3 Senaste lydelse 1976:585.
Arbetsdomstolen tog i en skrivelse till regeringen den 30 januari 1995 upp
vissa frågor om ändringar i lagen (1974:371) om rättegången i arbets-
tvister (arbetstvistlagen). Med anledning av skrivelsen upprättades inom
Arbetsmarknadsdepartementet promemorian Vissa ändringar i lagen om
rättegången i arbetstvister (Ds 1996:62). Promemorians lagförslag finns
i bilaga 1.
Promemorian har remissbehandlats. Efter remiss har yttranden inkommit
från Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Hovrätten
för Nedre Norrland, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Arbets-
givarverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Arbets-
livsinstitutet, Arbetsdomstolen, Jämställdhetsombudsmannen, Svenska
Arbetsgivareföreningen, Företagarnas Riksorganisation, Landstingsför-
bundet, Svenska Kommunförbundet, Konkursförvaltarkollegiemas
förening, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisa-
tion och Sveriges Akademikers Centralorganisation. Yttrandena finns
tillgängliga i Arbetsmarknadsdepartementet (dnr A95/1506/RS).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 6 februari 1997 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 2. Lagrådets yttrande finns i bilaga
3.
Regeringen har i propositionen i huvudsak följt Lagrådets förslag.
Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 4, 5 och 7 och i författnings-
kommentaren till 3 kap. 6 § arbetstvistlagen.
Prop. 1996/97:106
Regeringens förslag: Det införs en ny sammansättning i Arbets-
domstolen bestående av tre juristdomare. Den nya sammansätt-
ningen skall kunna användas när mål avgörs utan huvudförhandling
och vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig
över förslaget tillstyrker det eller lämnar det utan erinran. Malmö tingsrätt
påpekar att det enligt lagförslaget är teoretiskt möjligt med två slags
sammansättningar i samma typ av mål. En sådan utformning av lagtexten
är enligt tingsrätten inte acceptabel. Hovrätten för Nedre Norrland anser
att det klart bör framgå av lagtexten att den nya sammansättningen
förutom i processuella frågor endast får användas i mål och frågor av
enklare slag. Landsorganisationen i Sverige (LO) menar att den åsyftade
gränsdragningen inte kommer till tillräckligt tydligt uttryck i lagtexten.
Enligt Arbetslivsinstitutet synes det olämpligt att intresseledamötema Prop. 1996/97:106
själva inte föreslås vara med om att avgöra huruvida deras expertis är av
betydelse för målet eller inte. Institutet föreslår därför att ordföranden vid
oklara fall skall hänskjuta problematiken till domstolens ordinarie, stora
sammansättning. Jämställdhetsombudsmarmen (JämO) har inget att anföra
angående de föreslagna ändringarna, men framför i sitt remissyttrande
vissa andra förslag till ändringar av Arbetsdomstolens sammansättning i
mål om könsdiskriminering. Dessa förslag överensstämmer med vad som
tidigare har framförts av JämO i en skrivelse till regeringen och innebär
att domstolen i könsdiskrimineringsmål utökas med två experter på
diskrimineringsjuridik och/eller jämställdhetsfrågor (eventuellt med en
motsvarande minskning av antalet intresseledamöter), eller att intressele-
damötema och den s.k. tredje mannen i sådana mål utses från särskilda
listor innehållande personer som utsetts på grund av sina insikter i
diskrimineringsfrågor. I vart fall bör enligt JämO regler införas som
garanterar en jämn könsfördelning.
Skälen för regeringens förslag: Domförhetsreglema i 3 kap. 6 §
arbetstvistlagen tar i första hand sikte på avgörande i sak av målen men
är tillämpliga även på beslut under rättegången. Vad gäller sådana beslut
utvidgades ordförandens behörighet nyligen i vissa hänseenden genom
ändringar i 3 kap. 7 § (SFS 1992:124). Behörigheten omfattar bl.a. rätten
att i vissa fall avvisa mål och att avvisa bevisning.
Arbetsdomstolen har i den skrivelse som föranlett den remitterade
promemorian framhållit ett behov av att kunna avgöra rättegångsfrågor i
en sammansättning med tre juristdomare. Regeringen instämmer i att det
framstår som en brist i dagens reglering att ordföranden ensam far avgöra
vissa enklare rättegångsfrågor, medan mer komplicerade sådana frågor
måste avgöras i en sammansättning med arbetsgivar- och arbetstagarleda-
möter. När det just gäller komplicerade rättegångsfrågor - som ofta är av
en utpräglat juridisk-teknisk karaktär - är dessa ledamöters särskilda
kunskaper och erfarenheter inte av lika stort värde som annars. Det är till
fördel för såväl domstolen som intresseledamötema själva, som ofta är
ganska hårt belastade, om dessa ledamöters insatser 1 an koncentreras till
arbetsrättsliga frågor.
Det finns alltså goda skäl för en ny sammansättning när det gäller
rättegångsfrågor. Det kan sättas i fråga om inte sammansättningen bör få
användas endast i rättegångsfrågor. Det finns emellertid också andra mål
och frågor där det arbetsrättsliga inslaget är helt underordnat och där de
effektivitetsvinster som den nya sammansättningen innebär bör tillåtas få
göra sig gällande. Ett exempel kan vara överklagade biträdesersättningar
i arbetstvister som avgörs utan samband med huvudsaken. Att kalla in
intresseledamöter för att avgöra sådana frågor framstår ofta som föga
ändamålsenligt. En sammansättning med tre juristdomare bör därför kunna
användas också i sådana fall. Det bör emellertid understrykas att den nya
sammansättningen är tänkt att användas endast i fall där det arbetsrättsliga
inslaget är obetydligt. Det bör inte fa komma i fråga att domstolen håller
huvudförhandling i sådan sammansättning, och det är inte meningen att
domstolen i denna sammansättning skall pröva frågor av mer påtagligt 7
arbetsrättsligt intresse, som t.ex. interimistiska förordnanden enligt lagen
1** Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 106
(1982:80) om anställningsskydd. Den sistnämnda begränsningen bör, i Prop. 1996/97:106
enlighet med vad Lagrådet förordat, komma till uttryck i lagtexten.
Det är i övrigt knappast möjligt att i lagtext skilja ut alla de frågor som
det kan bli fråga om. Det bör enligt regeringens mening kunna överlåtas
till domstolen att i varje enskilt fall avgöra om frågan är av ett sådant slag
att den lämpar sig för avgörande i den nya sammansättningen, liksom i
dag gäller enligt 3 kap. 6 § arbetstvistlagen vid valet mellan s.k.
sjusammansättning eller tresammansättning. 1 vissa frågor handlar det
alltså om att välja mellan tre sammansättningsformer, där valet i dag står
mellan två. Om någon av ledamöterna i ett sådant fall ändå anser att
frågan i stället bör avgöras med intresseledamöter närvarande, skall den
meningen gälla. En sådan ordning innebär enligt regeringens mening
tillräckliga garantier för en riktig hantering. Domstolens sammansättning
vid behandling av prövningstillståndsfrågor berörs i nästa avsnitt, men det
kan redan här nämnas att regeringen föreslår att sådana frågor skall kunna
avgöras i den nya sammansättningen.
Ändringen kan åstadkommas genom ett nytt tredje stycke i 3 kap. 6 §
arbetstvistlagen. Domstolen bör i den nya sammansättningen bestå av tre
juristdomare. En ordförande eller en sådan vice ordförande som tilldelats
målet skall föra ordet. Av de andra domarna skall minst en vara
ordförande eller vice ordförande i domstolen. En av domarna får vara en
sekreterare som har fått ett förordnande enligt 3 kap. 8 § andra stycket,
dvs. har fått behörighet att efter ordförandens uppdrag vidta vissa
handläggningsåtgärder. Dessa bestämmelser om sammansättningen bör
framgå av domstolens instruktion.
När det gäller de frågor som JämO tar upp kan följande sägas. Den
framställning som JämO tidigare gjort till regeringen behandlades nyligen
i en skrivelse till riksdagen (regeringens skrivelse 1996/97:41 Jämställd-
hetspolitiken). Regeringen uttalade då bl.a. att den kommer att ägna ökad
uppmärksamhet åt Arbetsdomstolens sammansättning vad avser kvinnor
och män, och att parternas beredvillighet att hörsamma regeringens
önskemål om ökad kvinnorepresentation då är av största betydelse.
Regeringen var dock inte beredd att tillskapa särskilda regler för
Arbetsdomstolen i den frågan. Regeringen gör inte någon annan be-
dömning nu.
Regeringens förslag: Det görs inget undantag i arbetstvistlagen, när
det införs krav på prövningstillstånd i alla mål och ärenden som
överklagas från tingsrätt till hovrätt.
Frågan om det skall meddelas prövningstillstånd i Arbetsdom-
stolen kan prövas av tre juristdomare. Om en av ledamöterna begär
det skall frågan i stället prövas av domstolen i dess ordinarie
sammansättning.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. I Prop. 1996/97:106
promemorian föreslås dock att frågan om prövningstillstånd alltid skall
avgöras av tre juristdomare.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller lämnar
utan erinran förslaget att ett generellt krav på prövningstillstånd i Arbets-
domstolen bör införas. Riksrevisionsverket påpekar att promemorian inte
berör huruvida ett införande av prövningstillstånd kan innebära att
tingsrätterna får en ökad arbetsbörda, och ställer frågan om det kan
komma att ställas krav på tingsrätterna att skriva mer utförliga domskäl
än i dag. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) tillstyrker förslaget
under förutsättning att motsvarande ordning kommer att genomföras för
de allmänna domstolarnas del. Konkursförvaltarkollegiernas förening är
kritiskt inställd till införandet av krav på prövningstillstånd vid process
inför allmänna domstolar, men godtar det för Arbetsdomstolens del om
det genomförs i allmän domstol. Sveriges Akademikers Centralorganisa-
tion ställer sig tveksam till förslaget. Arbetsgivarverket föredrar det
förslag som Arbetsdomstolen fört fram och som innebär att parterna, om
de kom överens om det, skulle kunna få en tvist prövad direkt i Arbets-
domstolen. Företagarnas Riksorganisation och LO avstyrker förslaget.
Arbetsdomstolen tillstyrker att prövningstillståndsförfarandet införs även
i fråga om arbetstvistema, men vidhåller samtidigt sitt förslag om att
parter i de arbetstvister som i dag handläggs vid tingsrätten som första
instans skall ges möjlighet att överenskomma om prövning direkt i
Arbetsdomstolen. Domstolen framhåller att dess förslag skulle komma att
innebära en icke obetydlig kostnadsbesparing, och anför vidare att en
ordning med generellt krav på prövningstillstånd ofrånkomligen innebär
en ökad skillnad i tvisteförfarandet för å ena sidan de mål som handläggs
vid tingsrätt som första instans och å andra sidan de mål som prövas i
Arbetsdomstolen som första instans. Denna ökade skillnad är enligt
domstolen besvärande från principiell synpunkt och kan egentligen inte
försvaras, om det går att påvisa ett alternativ som innebär att skillnaden
i praktiken inte kommer att existera. Vidare framhåller domstolen att dess
förslag skulle komma att innefatta administrativa fördelar för domstolen,
genom att den ökade arbetsbördan på beredningsstadiet skulle medföra ett
betydelsefullt tillskott av kvalificerade arbetsuppgifter för domstolens
sekreterare, som besitter full domarkompetens.
Vissa andra remissinstanser har yttrat sig om Arbetsdomstolens förslag
att parter i de arbetstvister som i dag handläggs vid tingsrätten som första
instans skall ges möjlighet att överenskomma om prövning direkt i
Arbetsdomstolen. Arbetsgivarverket stöder förslaget, medan Företagarnas
Riksorganisation, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet och
LO avstyrker det. TCO anser att det vore av stort värde om de fackliga
organisationerna efter överenskommelse med sin motpart skulle kunna fa
en tvist prövad direkt i Arbetsdomstolen i fall där detta i dag inte är
möjligt enligt arbetstvistlagen. Denna möjlighet bör dock enligt TCO inte
stå öppen för en oorganiserad arbetstagare och arbetsgivare.
När det gäller formerna för tillståndsprövningen har några remissinstan-
ser haft synpunkter. Hovrätten för Nedre Norrland anser att en domare 9
ensam bör kunna bevilja prövningstillstånd, medan beslut att avslå
prövningstillstånd bör fattas i domstolens vanliga sammansättning. Prop. 1996/97:106
Arbetsgivarverket finner det otillfredsställande om inte någon intresseleda-
mot deltar vid tillståndsprövningen. Liknande synpunkter framförs av
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, som menar att
eftersom Arbetsdomstolen är en specialdomstol är det viktigt att utreda
om inte intresseledamöter bör få en möjlighet att bidra med sin sakkun-
skap också vid tillståndsprövningen, och Arbetslivsinstitutet, som anför
liknande betänkligheter som rörande den nya sammansättningen och anser
att en alternativ sammansättningsform kunde vara lämplig även vid
prövningstillståndsbeslut. LO framhåller att, om ett krav på prövningstill-
stånd genomförs, det är av största vikt att prövningstillstånd skall
meddelas om en ledamot så anser. TCO har samma uppfattning och anser
dessutom att frågan om prövningstillstånd skall meddelas bör avgöras av
domstolen i ordinarie sammansättning om en ledamot begär det.
Skälen for regeringens förslag: Tingsrätternas domar i arbetstvister
överklagas i mycket stor omfattning. Omkring 80 procent av dessa domar
överklagas sålunda, medan endast knappt 10 procent av tingsrätternas
avgöranden i andra tvistemål överklagas. Samtidigt har under senare år
60-65 procent av tingsrätternas överklagade domar i arbetstvister
fastställts. Det kan tänkas olika förklaringar till att överklagandefre-
kvensen i just arbetstvister är så hög, men det finns inte något underlag
för att påstå att tingsrätterna inte avgör dessa tvister på ett generellt sett
tillfredsställande sätt. Siffrorna visar emellertid på att hanteringen kan
rationaliseras. En stor del av de överklagade domarna ändras inte av
Arbetsdomstolen, och i många av de fallen är säkert en ny fullständig
rättegång obehövlig. Om denna obehövliga fullständiga rättegång kunde
begränsas vore mycket vunnet. En sådan begränsning kan åstadkommas
genom regler om prövningstillstånd. När det gäller krav på prövningstill-
stånd i hovrätten har regeringen beslutat en proposition till riksdagen
(prop. 1996/97:131 Prövningstillstånd i hovrätten). Det är naturligt att
ställa frågan om inte krav på prövningstillstånd bör gälla även i
Arbetsdomstolen.
En synpunkt som har framförts av bl.a. LO är att rättssäkerheten kräver
att tvister kan prövas i två instanser. Ett krav på prövningstillstånd innebär
dock inte att parterna i vissa mål helt är utestängda från en prövning i
andra instans. Med ett omsorgsfullt utformat system vad avser grunder för
prövningstillstånd och handläggningsregler innebär ett beslut att inte
meddela prövningstillstånd att Arbetsdomstolen faktiskt har gjort en
prövning av hur tingsrätten har handlagt och bedömt målet utan att
domstolen har funnit något som ger anledning att betvivla utgångens
riktighet och det inte heller finns andra skäl för en prövning i Arbets-
domstolen.
Om något undantag inte görs i arbetstvistlagen kommer reglerna om
krav på prövningstillstånd att gälla också för Arbetsdomstolen i de mål
som överklagas dit från tingsrätterna. Detta följer av föreskriften i 5 kap.
3 § arbetstvistlagen att rättegångsbalkens (RB) regler om dispositiva
tvistemål i tillämpliga delar skall gälla i arbetstvister, om inte annat
särskilt är föreskrivet. I fråga om rättegången i Arbetsdomstolen som 10
fullfölj dsinstans tillämpas vad som är föreskrivet om rättegången i hovrätt.
Regeringen anser att de nya prövningstillståndsreglema bör fa genom- Prop. 1996/97:106
slag också i arbetstvistema och att något undantag således inte skall göras
i arbetstvistlagen. De nya regler om prövningstillstånd i hovrätt som har
betydelse för processen i arbetstvister beskrivs i det följande, liksom deras
tillämpning i arbetstvistema. Dessutom behandlas de anpassningar som
bör göras i arbetstvistlagen.
Dispensgrunderna
Enligt vad regeringen uttalat i propositionen om prövningstillstånd i
hovrätten måste dispensgrundema utformas så att de skapar tillräckliga
garantier för att begäran om prövningstillstånd inte avslås i mål där
tingsrättsavgörandet är materiellt felaktigt. Dispensgrundema bör helst
vara lättöverskådliga och säkerställa en förutsebar tillämpning. Lagrådet
har berört denna fråga i sitt yttrande, och har därvid hänfört sig till vad
det uttalade i samband med lagrådsgranskningen av regeringens förslag
om prövningstillstånd i hovrätten. Lagrådets synpunkter behandlas i
propositionen om prövningstillstånd i hovrätten. Regeringen har till viss
del följt Lagrådets synpunkter. När det gäller utformningen av dispens-
grundema har Lagrådet föreslagit en alternativ lösning. Regeringen har
dock bedömt att Lagrådets förslag är mindre tydligt och lättillämpat än
det remitterade förslaget och har därför vidhållit det. Det saknas skäl att
nu göra en annan bedömning.
Prövningstillstånd skall enligt regeringens förslag om prövningstillstånd
i hovrätten meddelas om
- det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten
har kommit till (ändringsdispens),
- det inte utan en prövning av målet i sak går att bedöma riktigheten av
det slut som tingsrätten har kommit till (granskningsdispens),
- det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av högre rätt (prejudikatdispens), eller
- det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär
dispens).
Den centrala dispensgrunden är ändringsdispensen. Beviskravet för hur
sannolikt det skall vara att en prövning av saken skulle leda till en
ändring av tingsrättsavgörandet har satts lågt, vilket markeras genom
lagtextens utformning. Det är vidare för att inte försvåra en enhetlig
rättstillämpning nödvändigt att ha en möjlighet till prejudikatdispens. Den
extraordinära dispensen får betydelse när ett formellt fel av allvarligare
art har begåtts av tingsrätten, även om det inte skulle finnas anledning att
betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till. Dispens
skall således meddelas när det finns synnerliga skäl, såsom att det finns
grund för resning, att domvilla förekommit eller att målets utgång
uppenbarligen beror på ett grovt förbiseende eller ett grovt misstag.
Granskningsdispensen får sin huvudsakliga betydelse för de mål som är
så pass omfattande eller på annat sätt komplicerade att det inte går att
tillräckligt tillförlitligt bedöma på handlingarna huruvida målet är rätt
avgjort eller inte. Det kan vara så att det visserligen inte finns någon
11
anledning i och för sig att betvivla riktigheten hos tingsrättens avgörande, Prop. 1996/97:106
men att det inte heller med någon högre grad av säkerhet går att påstå att
avgörandet faktiskt är riktigt. I sådana fall har granskningsdispensen en
viktig funktion att fylla.
Föreläggande att komplettera överklagandet med dispensskäl
I de mål där det redan i dag krävs prövningstillstånd - för Arbetsdom-
stolens del gäller det tvistemål där tvisteföremålets värde är högst ett
basbelopp - är det i princip obligatoriskt för domstolen att begära
komplettering från klaganden om han eller hon inte har angett de skäl
som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas. Regering-
en har i propositionen om prövningstillstånd i hovrätten föreslagit att detta
inte längre skall vara obligatoriskt. Om en klagande, som på föreskrivet
sätt av tingsrätten har upplysts om kravet på prövningstillstånd, underlåter
att särskilt argumentera i prövningstillståndsfrågan, är det rimligt att
normalt utgå från att de omständigheter som anförs i sak också är de
omständigheter som klaganden vill anföra till stöd för att prövningstill-
stånd skall meddelas. Skulle tingsrättens dom eller beslut undantagsvis
inte innehålla någon uppgift om att prövningstillstånd krävs, och det inte
heller framgår av överklagandet att klaganden är medveten om kravet på
prövningstillstånd, bör domstolen underrätta klaganden om att sådant
tillstånd krävs och begära att överklagandet kompletteras med de
omständigheter som åberopas till stöd för att tillstånd skall meddelas. Står
det klart att prövningstillstånd skall meddelas är detta naturligtvis ett skäl
att underlåta att begära komplettering. Om tingsrättens dom eller beslut
innehåller uppgift om att prövningstillstånd krävs, blir det normalt bara
aktuellt att förelägga en klagande att komplettera överklagandet om detta
innehåller argumentation i frågan om prövningstillstånd men denna är
oklar och det inte kan uteslutas att prövningstillstånd kan komma att
meddelas.
Möjlighet till sammanträde
Regeringen har i propositionen om prövningstillstånd i hovrätten föreslagit
att det införs en möjlighet att hålla sammanträde om det finns särskilda
skäl för att en part skall höras muntligen innan frågan om prövningstill-
stånd avgörs. Denna möjlighet kan få betydelse i främst två situationer.
Den första situationen rör klagande som kan ha svårt för att uttrycka sig
i skrift. Det kan då undantagsvis vara ändamålsenligt att hålla ett
sammanträde i syfte att få bättre underlag för bedömning av prövningstill-
ståndsfrågan. Ett sådant sammanträde kan, om det är lämpligt, hållas per
telefon. Den andra situationen kan uppkomma i fall där någon förhandling
inte har hållits i tingsrätten, men en förhandling begärs i samband med
överklagandet. Artikel 6 i den europeiska konventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna kan då i
vissa fall innebära en rätt till förhandling i andra instans, när det som här 12
är fråga om prövning av civila rättigheter och skyldigheter. Om tillstånds-
förfarandet vore helt skriftligt, skulle det i dessa fall vara nödvändigt att Prop. 1996/97:106
meddela prövningstillstånd oavsett om det i övrigt fanns skäl för det.
Skriftväxlingen
Enligt gällande regler skall beslut i frågan om prövningstillstånd meddelas
efter det att skriftväxlingen avslutats. När det finns skäl för det, får dock
frågan om prövningstillstånd tas upp utan att skriftväxling skett. Regering-
en har i propositionen om prövningstillstånd i hovrätten föreslagit att
utgångspunkten skall vara en annan. Huvudregeln skall inte längre vara
att skriftväxling skall ske före tillståndsprövningen.
De fall där det kan vara aktuellt med skriftväxling är sådana där det
framstår som ovisst om prövningstillstånd kommer att meddelas eller inte.
Då kan det hända att ett yttrande från motparten ger kompletterande
upplysningar av värde för tillståndsprövningen. Det kan ibland också
finnas anledning att låta motparten yttra sig över frågan om prövningstill-
stånd, om klaganden åberopar nya omständigheter eller nya bevis eller i
övrigt lämnar nya uppgifter som inte framgår av handlingarna i målet.
Om det är sannolikt att prövningstillstånd kommer att meddelas och att
målet kan avgöras på handlingarna i den sammansättning som avgör
frågan om prövningstillstånd, bör skriftväxling ske. I dessa fall kan det av
processekonomiska skäl vara lämpligt att målet är färdigberett innan
frågan om prövningstillstånd avgörs, eftersom det då är möjligt att avgöra
målet vid samma föredragningstillfalle som då frågan om prövningstill-
stånd avgörs.
Det nu sagda innebär att skriftväxling innan frågan om prövningstill-
stånd avgörs kan underlåtas i åtskilliga fall. Kan skriftväxling undvikas
innebär det att motparten i många fall slipper onödiga kostnader. Det
finns därför anledning att alltid noga överväga om skriftväxling är
motiverad.
Partiellt prövningstillstånd
Syftet med ett prövningstillståndsförfarande är att den högre instansen på
ett enkelt sätt skall kunna skilja sig från sådant som det från saklig
synpunkt inte finns anledning att ta upp till ny sakprövning. För att detta
syfte skall tillgodoses fullt ut och för att uppnå en rationell handläggning
av överklagade mål bör det finnas en möjlighet att meddela partiella
prövningstillstånd. Regeringen har därför i propositionen om prövningstill-
stånd i hovrätten föreslagit att partiellt prövningstillstånd skall kunna
meddelas beträffande en viss del av tingsrättens dom eller beslut vars
utgång inte påverkar avgörandet i övrigt.
Partiellt prövningstillstånd kan alltså t.ex. meddelas för ett av flera
kumulerade tvistemål, eller begränsas till betalningens storlek i ett mål där
både skyldigheten att betala och beloppets storlek är tvistiga. Likaså kan
prövningstillståndet exempelvis inskränkas till rättegångskostnadsfrågan.
13
Arbetsdomstolens sammansättning vid tillståndsprövningen Prop. 1996/97:106
Den nya sammansättningen med tre juristdomare lämpar sig enligt
regeringens mening väl för behandling av frågor om prövningstillstånd.
Den enkla och snabba hanteringen av målen som är den stora vinsten med
kravet på prövningstillstånd genomförs bäst med ledamöter som finns lätt
tillgängliga i domstolen. Prövningen kommer samtidigt i hög grad att
inriktas på renodlade rätts- och bevisfrågor. Juristdomama är särskilt
kompetenta att pröva sådana frågor.
Vissa remissinstanser har ansett att intresseledamöter bör delta vid
avgörandet av frågor om prövningstillstånd. Regeringen har förståelse för
den synpunkten. Prövningstillståndsfrågoma bör därför inte vara
förbehållna sammansättningen med tre juristdomare. Som Lagrådet har
påpekat innebär lagtextens utformning att frågor om prövningstillstånd
kan prövas också i den s.k. tresammansättningen bestående av ordförande
och två intresseledamöter. Detta är enligt regeringens mening ändamålsen-
ligt. Allt efter vad som är lämpligast i det enskilda fallet kan frågor om
prövningstillstånd således avgöras av domstolen i endera av de tre
sammansättningarna, samtidigt som juristsammansättningen bör bli den
normala. Det skall emellertid räcka att endast en ledamot i någon av de
mindre sammansättningarna vill det för att frågan skall hänskjutas till den
ordinarie sammansättningen.
Regeringen har vidare i propositionen om prövningstillstånd i hovrätt
föreslagit ett tillägg till 16 kap. 3 § RB som innehåller regler om
omröstning. Tillägget innebär att det skall räcka att en domare voterar för
prövningstillstånd för att sådant skall meddelas. Denna regel kommer att
gälla också för Arbetsdomstolen.
Avtal om prövning direkt i Arbetsdomstolen
Arbetsdomstolen har i sitt remissvar vidhållit sitt förslag att tvister som
enligt nuvarande regler handläggs i tingsrätt som första instans skall
prövas i Arbetsdomstolen som första och enda instans, om parterna avtalar
om det. Ett par remissinstanser har uttalat sitt stöd för förslaget, medan
flera andra har motsatt sig det.
Det kan enligt regeringens mening riktas i huvudsak två invändningar
mot förslaget. Den första invändningen rör frågan om parterna i en tvist
skall kunna avtala bort prövningen i den första instansen och välja en
prövning direkt i en högre instans. Att ge parterna en möjlighet att
avtalsvägen få till stånd en prövning av en mer kvalificerad och högre
instans än den instans som följer av gällande lagregler framstår i sig som
olämpligt. Som huvudregel bör gälla att undantag från den gängse
instansordningen - när sådana undantag är motiverade - inte skall kunna
bli föremål för parternas dispositioner. De skall i stället regleras i lag. Om
partema skall ges en möjlighet att avtala bort en onödig tvåinstanspröv-
ning, bör vidare den möjligheten gå ut på att prövningen i den andra
instansen, inte den första, avtalas bort.
Den andra invändningen har att göra med att ett genomförande av 14
förslaget skulle innebära att de principer som gäller för instansordningen
frångås. Ett flerinstansförfarande bygger på en funktionsfördelning mellan Prop. 1996/97:106
de olika domstolsnivåema; talan väcks i den första instansen och den
högre instansen överprövar överklagade domar. Överinstansernas uppgift
är i stora drag att rätta felaktiga avgöranden, stå för prejudikatbildningen
och i viss mån att utöva en allmän kontroll av hur underinstansema sköter
sina uppgifter. Dessa principer har i stor utsträckning giltighet också för
Arbetsdomstolen vid dess prövning av överklagade domar, även om
arbetstvistlagen bygger på grundtanken att arbetstvister skall avgöras i
Arbetsdomstolen som specialdomstol för sådana tvister. När det gäller de
mål som prövas i tingsrätt som första instans är det viktigt att hålla fast
vid den princip som har varit vägledande i de senaste årens process-
rättsliga reformarbete och som innebär att tyngdpunkten i rättskipningen
skall ligga i första instans. Det kan också konstateras att förutsättningarna
för att en sådan ordning skall fungera bra är goda. Tingsrätterna besitter
en hög allmän kompetens, och i de typer av arbetstvister som de har att
handlägga - framför allt gäller det anställningsskyddstvister - finns det
numera en mycket rikhaltig rättspraxis från Arbetsdomstolen.
Arbetsdomstolen har som ett skäl för att dess förslag skall genomföras,
även sedan en ordning med krav på generellt prövningstillstånd införts,
pekat på vad den anser vara en besvärande principiell skillnad - en
skillnad som nu vidgas - mellan de mål som handläggs i tingsrätt som
första instans och de mål som Arbetsdomstolen prövar i första instans.
Regeringen vill inte förneka att denna skillnad existerar. Den finns dock
där redan i dag, och den nu gällande ordningen har hittills ansetts
ändamålsenlig. Frågan är om de nu föreslagna åtgärderna kan sägas göra
situationen oacceptabel eller i varje fall otillfredsställande. Regeringen vill
här hänvisa till vad som har sagts tidigare i detta avsnitt om det slags
prövning som den nu föreslagna ordningen med krav på prövningstillstånd
innebär. De föreslagna grunderna för prövningstillstånd och hand-
läggningsreglema är enligt regeringens mening så utformade att ett beslut
att inte meddela prövningstillstånd innebär att Arbetsdomstolen faktiskt
har gjort en prövning av hur tingsrätten har handlagt och bedömt målet
utan att domstolen har funnit något som ger anledning att betvivla
utgångens riktighet och det inte heller finns andra skäl för en prövning i
Arbetsdomstolen. Detta måste anses uppfylla alla berättigade krav på en
rättssäker hantering av arbetstvistema. Regeringen kan därför inte finna
att den skillnad mellan måltypemas hantering som framgent kommer att
finnas är något bärande skäl för Arbetsdomstolens förslag.
Regeringens bedömning: Handläggningen av lönegarantimål bör
inte flyttas från allmän domstol till Arbetsdomstolen.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be-
15
dömning. Prop. 1996/97:106
Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt, Riksskatteverket, Arbets-
givarverket, Arbetslivsinstitutet, Företagarnas Riksorganisation och
Konkursförvaltarkollegiernas Förening instämmer i promemorians
bedömning. Arbetsdomstolen vidhåller inte sitt förslag. LO, TCO och
SACO anser att Arbetsdomstolen bör vara överinstans i lönegarantimålen.
Skälen för regeringens bedömning: Genom tillkomsten av 1992 års
lönegarantilag (1992:497), som trädde i kraft den 1 juli samma år,
reformerades handläggningen av lönegarantimålen. Tidigare prövades
lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning av kronofogdemyndigheten,
och myndighetens avgöranden kunde överklagas genom besvär i hovrätt.
Besvärsprocessen i hovrätten var i huvudsak skriftlig. Den nya ordningen
innebär att konkursförvaltaren, om bevakning inte förekommer i
konkursen, handlägger lönegarantifrågoma. Konkursförvaltarens beslut
kan angripas genom att talan väcks i tingsrätt. En sådan talan kan föras
såväl av en berörd arbetstagare som av staten. Vid tingsrätten handläggs
målet enligt vad som gäller för tvistemål i allmänhet, vilket bl.a. innebär
att sammanträde normalt skall hållas och att tingsrättens dom enligt
vanliga regler kan överklagas till hovrätt och Högsta domstolen.
I konkurser där bevakning förekommer handläggs en tvistig lönefordran
vid tingsrätt inom ramen för konkursförfarandet.
Ett viktigt skäl för att ändra ordningen för prövning av tvistiga
lönegarantiärenden var att en muntlig handläggningsform ansågs ge de
bästa förutsättningarna för den ytterligare utredning i ärendet som kunde
visa sig behövlig (se prop. 1991/92:139 s. 33).
Reformen har inneburit en väsentligt minskad måltillströmning till
hovrätterna av lönegarantimål. Enligt uppgift från landets tillsynsmyndig-
heter i konkurs förekom år 1994 drygt 500 nya lönegarantimål i tings-
rätterna. Av dessa överklagades uppskattningsvis drygt en tiondel till
hovrätterna.
Förslaget, som Arbetsdomstolen framfört men inte längre vidhåller, att
flytta över handläggningen av lönegarantimålen från allmän domstol till
Arbetsdomstolen, antingen i första eller i andra instans, bör enligt
regeringens mening inte genomföras av följande skäl.
Det bör inte komma i fråga att utmönstra tingsrättens prövning i första
instans. Den muntliga handläggningsformen skulle medföra stora
olägenheter och ökade kostnader för parter och andra, om handläggningen
koncentrerades till Arbetsdomstolen i Stockholm. En prövning direkt i
Arbetsdomstolen skulle vidare innebära ett eninstansförfarande för dessa
måltyper, vilket måste anses vara principiellt olämpligt. Till skillnad från
de arbetstvister som handläggs i Arbetsdomstolen som enda instans har
lönegarantimålen inte föregåtts av några förhandlingar mellan parterna.
Härtill kommer att det är svårt att se att Arbetsdomstolen verkligen skulle
ha möjlighet att handlägga en så stor mängd nya mål som det vore fråga
om utan förstärkning av domstolens resurser.
Men det kan riktas invändningar också mot tanken att handlägga
lönegarantimål i Arbetsdomstolen efter överklagande. Kostnaderna för
förfarandet skulle i många fall öka genom att parter och andra skulle 16
tvingas till längre resor än som i dag är fallet. Det vore vidare inte en
lämplig ordning att låta tvistiga lönefordringar i konkurs falla under olika
instansordningar, beroende på om bevakning äger rum i konkursen eller
inte. Det kan noteras att riksdagen nyligen har avslagit en motion med
yrkande om att Arbetsdomstolen i sista instans skall pröva frågor om
lönegaranti. Justitieutskottet hänvisade i det betänkande som låg till grund
för riksdagens ställningstagande (bet. 1995/96:JuU15 Vissa process-
rättsliga frågor) till att frågorna om handläggningen av lönegarantimål är
intimt förknippade med hur frågor om konkurser handläggs.
Det är svårt att säga i vilken utsträckning tvistefrågorna i lönegaranti-
målen sakligt sett motiverar en prövning i Arbetsdomstolen. I avsaknad
av ordentliga undersökningar på området går det inte att dra några säkra
slutsatser. Det står klart att det i många fall tvistas om rent arbetsrättsliga
frågor, t.ex. arbetstagarbegreppet. Å andra sidan tyder de undersökningar
som tidigare har gjorts i frågan (se SOU 1986:9 bilaga 4 och SOU
1988:30 s. 119) närmast på att det i vart fall inte är någon klar majoritet
för sådana frågor bland tvisterna. Det bör påpekas att de nämnda
undersökningarna har gällt tvister enligt den gamla ordningen för
handläggning av lönegarantimål. Det saknas material för att göra något
säkert uttalande i frågan om den ändrade handläggningsordningen har
medfört någon förändring beträffande tvisternas karaktär, men det har inte
framkommit något som talar i den riktningen. Inget tyder således på att
de rent arbetsrättsliga frågorna är så framträdande i lönegarantimålen att
de redan på grund av den omständigheten bör flyttas över till Arbets-
domstolen. Det är värt att notera att Konkiirsförvaltarkollegiernas
Förening i sitt remissvar angett, att det är föreningens erfarenhet att
lönegarantimål i mycket stor utsträckning berör allmänna civilrättsliga
frågor och mer sällan renodlat arbetsrättsliga frågor.
Regeringens förslag: Det skall inte gälla något krav på pröv-
ningstillstånd vid överklagande hos Arbetsdomstolen av en
förvaltningsmyndighets beslut enligt lagen om begränsning av
samhällsstöd vid arbetskonflikt.
Skälen för regeringens förslag: Lagrådet har ifrågasatt om det inte
behövs en följdändring i lagen (1969:93) om begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt för att undvika att prövningstillståndsregleringen får
genomslag i ärenden enligt lagen.
Lagen om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt innehåller i
7 § en regel om att talan mot en central förvaltningsmyndighets beslut i
den del beslutet rör tillämpningen av den lagen förs genom besvär hos
Arbetsdomstolen. I fråga om sådana besvär skall vidare enligt paragrafen
i tillämpliga delar gälla vad som i lagen om rättegången i arbetstvister
Prop. 1996/97:106
17
föreskrivs om rättegången i mål som fullföljts till Arbetsdomstolen genom Prop. 1996/97:106
besvär, dvs. överklagade beslut.
Regeringen har i propositionen om prövningstillstånd i hovrätten uttalat
att krav på prövningstillstånd inte bör finnas när det gäller överklagande
till hovrätt av en förvaltningsmyndighets beslut. Detsamma bör gälla över-
klagande av förvaltningsmyndighets beslut hos Arbetsdomstolen. För att
det skall stå helt klart att det i sådana fall inte gäller något krav på
prövningstillstånd bör ett uttryckligt undantag göras i lagen om be-
gränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikter.
Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda i kraft samtidigt
med införandet av generellt krav på prövningstillstånd i hovrätten,
dvs. den 1 januari 1998.
Promemorians forslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Endast Arbetsdomstolen har yttrat sig särskilt i
frågan. Domstolen anser det olyckligt om ändringarna i arbetstvistlagen
blev beroende av förslaget på hovrätternas område. Oavsett om det införs
ett generellt krav på prövningstillstånd för hovrättemas del bör ändringar-
na i arbetstvistlagen enligt domstolen genomföras utan onödig tidsutdräkt.
Skälen för regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna har ett
nära samband med införandet av ett generellt krav på prövningstillstånd
för hovrättemas prövning av tingsrätternas avgöranden. De bör därför
träda i kraft samtidigt som det nya kravet på prövningstillstånd i hovrätten
träder i kraft. Regeringen har i propositionen om prövningstillstånd i
hovrätten föreslagit att detta skall ske den 1 januari 1998. I fråga om
domar och beslut som har meddelats före ikraftträdandet skall enligt
förslaget äldre bestämmelser gälla.
Den ändrade sammansättningen för handläggningen av vissa frågor
medför en förenkling av Arbetsdomstolens administration. Domstolens
verksamhet rationaliseras alltså något.
Införandet av ett generellt krav på prövningstillstånd medför en
betydande arbetsbesparing, vars storlek för närvarande svårligen kan
uppskattas närmare. I övrigt synes förslaget inte medföra några kost-
nadskonsekvenser.
18
10.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister
I paragrafen har ett nytt tredje stycke tillagts. Stycket har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag. Stycket innehåller regler om en ny
sammansättning för Arbetsdomstolen. Domstolen skall vara domför med
tre juristdomare utan intresseledamöter i två olika situationer: dels vid
behandling av frågor om prövningstillstånd, dels vid avgörande av mål
utan huvudförhandling och annan handläggning som inte sker vid
huvudförhandling, om prövningen i väsentlig grad rör annat än arbets-
rättsliga frågor.
När det gäller frågor om prövningstillstånd är domstolen domför
antingen i den nya sammansättningen eller i sammansättning enligt
paragrafens första eller andra stycken. Det följer av föreskriften i fjärde
stycket att en fråga skall prövas av domstolen i den ordinarie samman-
sättningen, om någon av ledamöterna i den mindre sammansättningen vill
det.
Också i andra frågor kan domstolen vara domför i tre olika konstellatio-
ner. Den nya sammansättningen är tänkt för i första hand rättegångsfrågor,
men också för andra frågor där det arbetsrättsliga inslaget är obetydligt.
Det är domstolen som har att bestämma sammansättningen i det enskilda
fallet, men en ledamot som så önskar kan alltid fa frågan prövad av
domstolen i stor sammansättning.
Paragrafen har setts över språkligt. Regeringen har, efter Lagrådets
påpekande, stannat för att inte föreslå någon ändring av ordet ordförande
i paragrafens första och andra stycken.
Paragrafen har redigerats om och setts över språkligt. I dess första stycke
har det tillagts att ett överklagande även skall innehålla de omständigheter
som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas. Detta
motsvarar vad som kommer att gälla för andra tvistemål än arbetstvister
enligt 50 kap. 4 § RB.
Ändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1998, samtidigt som det
generella kravet på prövningstillstånd i hovrätten träder i kraft. Kravet på
prövningstillstånd kommer dock inte att gälla i fråga om domar och beslut
som har meddelats före ikraftträdandet. Det behövs enligt regeringens
mening inte några särskilda övergångsregler i arbetstvistlagen. De nya
sammansättningsreglema kommer därför omedelbart att bli tillämpliga i
Arbetsdomstolen den 1 januari 1998. Detta innebär bl.a. att den nya
sammansättningen då kan användas vid behandling av frågor om
prövningstillstånd när sådant tillstånd krävs redan enligt nu gällande
regler, även om det överklagade avgörandet har meddelats före ikraftträ-
dandet.
Prop. 1996/97:106
19
Prop. 1996/97:106
10.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:93) om be-
gränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt
7§
I paragrafens första stycke har det tillagts en föreskrift om att pröv-
ningstillstånd inte krävs för att Arbetsdomstolen skall pröva en central
förvaltningsmyndighets beslut enligt lagen.
Med hänsyn till att det i RB numera talas om överklagande av beslut i
stället för besvär har paragrafen formulerats om.
20
Promemorians lagförslag
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 6 § och 4 kap. 13 § lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
Prop. 1996/97:106
Bilaga 1
Arbetsdomstolen är domför med
ordförande samt högst sex och
lägst fyra andra ledamöter. Av de
ledamöter som avses i 2 § deltager
högst tre och lägst en. Av de leda-
möter som avses i 3 § deltager
högst fyra och lägst två, lika många
för vardera arbetsgivarsidan och
arbetstagarsidan.
Arbetsdomstolen är även domför
med ordförande samt en ledamot
för vardera arbetsgivarsidan och
arbetstagarsidan
1. vid huvudförhandling i mål
som saknar betydelse för ledning
av rättstillämpningen och även i
övrigt är av enklare beskaffenhet,
2. vid avgörande av mål utan
huvudförhandling,
3. vid annan handläggning som ej
sker vid huvudförhandling.
Vill någon ledamot vid hand-
läggning enligt andra stycket att
mål skall avgöras eller viss fråga
prövas av domstolen i den sam-
mansättning som föreskrives i för-
sta stycket, gäller hans mening som
Arbetsdomstolen är domför med
ordföranden samt högst sex och
lägst fyra andra ledamöter. Av de
ledamöter som avses i 2 § skall
högst tre och lägst en delta. Av de
ledamöter som avses i 3 § skall
högst fyra och lägst två delta, lika
många för vardera arbetsgivarsidan
och arbetstagarsidan.
Arbetsdomstolen är även domför
med ordföranden samt en ledamot
för vardera arbetsgivarsidan och
arbetstagarsidan
1. vid huvudförhandling i mål
som saknar betydelse för ledning
av rättstillämpningen och även i
övrigt är av enklare slag,
2. vid avgörande av mål utan
huvudförhandling,
3. vid annan handläggning som
inte sker vid huvudförhandling.
Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd är Arbetsdom-
stolen domför med tre lagfarna do-
mare. Detta gäller också vid hand-
läggning enligt andra stycket punk-
terna 2 och 3.
Vill någon ledamot vid hand-
läggning enligt andra stycket eller
tredje stycket andra meningen att
ett mål skall avgöras eller en viss
fråga prövas av domstolen i den
sammansättning som föreskrivs i
21
domstolens beslut.
första stycket, gäller ledamotens Prop. 1996/97:106
mening som domstolens beslut. Bilaga 1
4 kap.
Överklagandet skall innehålla upp-
gifter om det avgörande som över-
klagas, den ändring i avgörandet
som yrkas samt grunderna för över-
klagandet. Uppgifi skall även läm-
nas om de bevis som åberopas och
vad som skall styrkas med varje
bevis. Skriftliga bevis som inte
lagts fram tidigare skall ges in
samtidigt med överklagandet.
Vid överklagandet av en tingsrätts
dom skall klaganden i skrivelsen
även ange om han vill att det skall
hållas ett förnyat förhör med ett
vittne, en sakkunnig eller en part
eller hållas en förnyad syn.
Överklagandet skall innehålla upp-
gifter om
- det avgörande som överklagas,
- den ändring i avgörandet som
yrkas,
- grunderna för överklagandet,
- de omständigheter som åberopas
till stöd för att prövningstillstånd
skall meddelas,
- de bevis som åberopas, och
- vad som skall styrkas med varje
bevis.
Skriftliga bevis som inte lagts
fram tidigare skall ges in samtidigt
med överklagandet.
Vid överklagandet av en tingsrätts
dom skall klaganden i skrivelsen
även ange om klaganden vill att
det skall hållas ett förnyat förhör
med ett vittne, en sakkunnig eller
en part eller hållas en förnyad syn.
Denna lag träder i kraft den
22
Lagrådsremissens lagförslag
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 6 § och 4 kap. 13 § lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
Prop. 1996/97:106
Bilaga 2
Arbetsdomstolen är domför med
ordförande samt högst sex och
lägst fyra andra ledamöter. Av de
ledamöter som avses i 2 § deltager
högst tre och lägst en. Av de leda-
möter som avses i 3 § deltager
högst fyra och lägst två, lika många
för vardera arbetsgivarsidan och
arbetstagarsidan.
Arbetsdomstolen är även domför
med ordförande samt en ledamot
för vardera arbetsgivarsidan och
arbetstagarsidan
1. vid huvudförhandling i mål
som saknar betydelse för ledning
av rättstillämpningen och även i
övrigt är av enklare beskaffenhet,
2. vid avgörande av mål utan
huvudförhandling,
3. vid annan handläggning som ej
sker vid huvudförhandling.
Vill någon ledamot vid hand-
läggning enligt andra stycket att
mål skall avgöras eller viss fråga
prövas av domstolen i den sam-
mansättning som föreskrives i för-
sta stycket, gäller hans mening som
domstolens beslut.
Arbetsdomstolen är domför med
ordföranden samt högst sex och
lägst fyra andra ledamöter. Av de
ledamöter som avses i 2 § skall
högst tre och lägst en delta. Av de
ledamöter som avses i 3 § skall
högst fyra och lägst två delta, lika
många för vardera arbetsgivarsidan
och arbetstagarsidan.
Arbetsdomstolen är även domför
med ordföranden samt en ledamot
för vardera arbetsgivarsidan och
arbetstagarsidan
1. vid huvudförhandling i mål
som saknar betydelse för ledning
av rättstillämpningen och även i
övrigt är av enklare slag,
2. vid avgörande av mål utan
huvudförhandling,
3. vid annan handläggning som
inte sker vid huvudförhandling.
Arbetsdomstolen är domför med
tre lagfarna domare
1. vid behandling av frågor om
prövningstillstånd,
2. vid handläggning enligt andra
stycket punkterna 2 eller 3.
Vill någon ledamot vid hand-
läggning enligt andra eller tredje
stycket att ett mål skall avgöras
eller en viss fråga prövas av dom-
stolen i den sammansättning som
föreskrivs i första stycket, gäller
ledamotens mening.
4 Senaste lydelse 1977:530.
23
4 kap.
Prop. 1996/97:106
Bilaga 2
Överklagandet skall innehålla upp-
gifter om det avgörande som över-
klagas, den ändring i avgörandet
som yrkas samt grunderna för över-
klagandet. Uppgift skall även läm-
nas om de bevis som åberopas och
vad som skall styrkas med varje
bevis. Skriftliga bevis som inte
lagts fram tidigare skall ges in
samtidigt med överklagandet.
Vid överklagandet av en tingsrätts
dom skall klaganden i skrivelsen
även ange om han vill att det skall
hållas ett förnyat förhör med ett
vittne, en sakkunnig eller en part
eller hållas en förnyad syn.
Överklagandet skall innehålla upp-
gifter om
- det avgörande som överklagas,
- den ändring i avgörandet som
yrkas,
- grunderna för överklagandet,
- de omständigheter som åberopas
till stöd för att prövningstillstånd
skall meddelas,
- de bevis som åberopas, och
- vad som skall styrkas med varje
bevis.
Skriftliga bevis som inte lagts
fram tidigare skall ges in samtidigt
med överklagandet.
Vid överklagandet av en tingsrätts
dom skall klaganden i skrivelsen
även ange om klaganden vill att
det skall hållas ett förnyat förhör
med ett vittne, en sakkunnig eller
en part eller att det skall hållas en
förnyad syn.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
5 Senaste lydelse 1994:1043.
24
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-02-12
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 6 februari 1997 (Arbetsmarknadsdepartemen-
tet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Dirke.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet'.
3 kap.
6 §
Enligt förslaget byts ordet ordförande mot ordet ordföranden i första och
andra styckena. Bytet ger intrycket att det finns endast en ordförande i
Arbetsdomstolen, vilket emellertid inte är korrekt, se 3 kap. 1 § första
stycket. Lagrådet föreslår därför att, om obestämd form inte anses böra
användas trots att så sker i andra paragrafer, uttrycket "en ordförande"
används.
Det föreslagna nya tredje stycket innehåller regler om Arbetsdomstolens
nya sammansättning med tre juristdomare utan intresseledamöter. Denna
ytterligare sammansättningsform är avsedd för två olika situationer, varav
den viktigaste är behandling av frågor om prövningstillstånd. Enligt
motiveringen synes förslaget innebära att frågor om prövningstillstånd inte
längre skall kunna avgöras i den mindre sammansättning som regleras i
andra stycket (ordförande och två intresseledamöter).
Så som det nya tredje stycket har utformats och med beaktande av att
andra stycket lämnats väsentligen oförändrat finner Lagrådet att det inte
av lagtexten med önskvärd tydlighet framgår att det skall vara uteslutet
att behandla frågor om prövningstillstånd i den mindre sammansättningen
enligt andra stycket. Lagrådet vill emellertid ifrågasätta om det inte bör
stå öppet för Arbetsdomstolen att behandla sådana frågor i den samman-
sättningen. Godtas denna bedömning behöver lagtexten inte ändras i det
avseendet.
Det nya tredje stycket avser i övrigt avgörande av mål utan huvudför-
handling och handläggning som inte sker vid huvudförhandling. I dessa
fall är domstolen enligt andra stycket också domför med ordförande och
två intresseledamöter. Den föreslagna nya sammansättningen är enligt
remissen (avsnitt 4) avsedd att användas endast i rättegångsfrågor eller i
mål där det arbetsrättsliga inslaget är helt underordnat.
Prop. 1996/97:106
Bilaga 3
25
Lagrådet delar den i remissen uttryckta uppfattningen att det knappast är Prop. 1996/97:106
möjligt att i lagtext skilja ut alla de frågor som lämpar sig för avgörande Bilaga 3
av tre lagfarna domare. Det är emellertid enligt Lagrådets mening inte
tillfredsställande att i lagtexten ange två olika sammansättningar för
samma sorts mål och frågor utan att där ge någon som helst vägledning
om när den ena eller andra sammansättningen kan bli aktuell. Den i
remissen angivna förutsättningen för att använda juristsammansättningen
- att det arbetsrättsliga inslaget är obetydligt - bör komma till uttryck i
lagtexten. Lagrådet föreslår att det nya tredje stycket ges följande lydelse.
"Arbetsdomstolen är vidare domför med tre lagfarna domare
1. vid behandling av frågor om prövningstillstånd,
2. vid handläggning som avses i andra stycket punkt 2 eller 3, om
prövningen i väsentlig grad avser annat än arbetsrättsliga frågor."
Vad angår frågan om krav på prövningstillstånd vid överklagande till
Arbetsdomstolen anser sig Lagrådet böra göra följande påpekanden.
Lagrådet har den 28 januari 1997 yttrat sig över en lagrådsremiss den 19
december 1996 med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.fl.
Förslagen avsåg i huvudsak införande av ett generellt krav på pröv-
ningstillstånd vid överklagande av tingsrätts avgörande till hovrätt. Av 4
kap. 12 § lagen om rättegången i arbetstvister följer att rättegångsbalkens
regler om överklagande till hovrätt skall tillämpas också vid överklagande
till Arbetsdomstolen. Genomförs förslagen i den nämnda remissen,
kommer således ett generellt krav på prövningstillstånd också att tillämpas
i arbetstvister.
I förevarande lagrådsremiss sägs att Lagrådet inte i princip haft någon
erinran mot det föreslagna systemet i fråga om prövningstillstånd. Det är
visserligen riktigt att Lagrådet gjorde ett uttalande av den innebörden i sitt
yttrande den 28 januari 1997. Samtidigt uttalade Lagrådet emellertid
tvekan till hur verksam reformen skulle bli som instrument för sådan
koncentration av arbetet till prövningsvärda mål och sådan effektivisering
som eftersträvades. Lagrådet underströk också vikten av att de närmare
reglerna i ett sådant system utformas på det sätt som är bäst förenligt med
rättssäkerhetens krav. Lagrådet ansåg att förutsättningarna för att meddela
prövningstillstånd i förslaget hade fatt en utformning som kunde leda till
en mer restriktiv tillämpning än som var avsett och förordade en lydelse
av 49 kap. 13 § rättegångsbalken som bättre skulle svara mot syftet med
det nya dispenssystemet. Vad Lagrådet uttalade i det lagstiftningsärendet
har i huvudsak också relevans för frågan om generellt krav på pröv-
ningstillstånd i processen hos Arbetsdomstolen.
I lagrådsremissen den 19 december 1996 intogs ståndpunkten att krav på
prövningstillstånd i hovrätt inte borde finnas när det gäller överklagande
av beslut av förvaltningsmyndighet. Motsvarande synes böra gälla i fall
då talan mot en förvaltningsmyndighets beslut förs hos Arbetsdomstolen.
En sådan ordning för fullföljd av talan är föreskriven i 7 § lagen
26
(1969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt. Med hänsyn Prop. 1996/97:106
till lydelsen av den paragrafen ifrågasätter Lagrådet om inte en följdän- Bilaga 3
dring behövs där för att undvika att prövningstillståndsregleringen far
genomslag i ärenden enligt lagen.
27
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 februari 1997
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Tham, Blomberg, Andersson, Uusmann, Ulvskog,
Sundström, Lindh, Johansson, Klingvall, Åhnberg, Östros
Föredragande: statsrådet Sundström
Regeringen beslutar proposition 1996/97:106 Ändringar i lagen om
rättegången i arbetstvister.
gotab 53018, Stockholm 1997
28