Regeringens proposition
1996/97:1

Förslag till statsbudget för budgetåret 1997,
m.m.

Enligt 9 kap. 6 § regeringsformen avger regeringen härmed sitt förslag till
statsbudget för budgetåret 1997 och föreslår att riksdagen beräknar inkom-ster
och beslutar om utgifter för staten i enlighet med de specifikationer som fogats
till förslaget.

Stockholm den 12 september 1996

Göran Persson

Erik Åsbrink
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller regeringens förslag till statsbudget för budgetåret
1997. Förslaget till statsbudget, som omfattar alla inkomster och utgifter samt
andra betalningar som påverkar statens lånebehov, visar en omslutning på 676,6
miljarder kronor. Budgetunderskottet för budgetåret 1997 beräknas till 61,3
miljarder kronor. Statens lånebehov för budgetåret 1997 beräknas till 54,4
miljarder kronor.
I propositionen redovisar regeringen en reviderad finansplan, en uppföljning
av konsolideringsprogrammet och av budgeten för budgetåret 1995/96 samt lämnar
förslag till ändrade anslag på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret
1995/96.
Regeringen redovisar utgiftstaket för staten fördelat på de av riksdagen
fastställda utgiftsområdena och socialförsäkringssektorn vid sidan av
statsbudgeten samt på anslag enligt specifikation i bilaga 1.

1

Förslag till statsbudget för budgetåret 1997

Utgifter m.m.
(tkr)

Utgiftsområde1 Rikets styrelse 3 781 330
Utgiftsområde2 Samhällsekonomi och finansförvaltning3 807 556
Utgiftsområde3 Skatteförvaltning och uppbörd 5 714 708
Utgiftsområde4 Rättsväsendet 20 824 537
Utgiftsområde5 Utrikesförvaltning och internationell
samverkan 2 757 203
Utgiftsområde6 Totalförsvar 42 372 642
Utgiftsområde7 Internationellt bistånd 11 002 200
Utgiftsområde8 Invandrare och flyktingar 3 453 088
Utgiftsområde9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg23 721 787
Utgiftsområde10Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp 35 833 282
Utgiftsområde11Ekonomisk trygghet vid ålderdom63 975 000
Utgiftsområde12Ekonomisk trygghet för familjer och
barn 35 161 050
Utgiftsområde13Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet35 250 384
Utgiftsområde14Arbetsmarknad och arbetsliv 52 046 499
Utgiftsområde15Studiestöd 16 884 088
Utgiftsområde16Utbildning och universitetsforskning25 357 109
Utgiftsområde17Kultur, medier, trossamfund och fritid7 161 590
Utgiftsområde18Samhällsplanering, bostadsförsörjning
och byggande 33 368 197
Utgiftsområde19Regional utjämning och utveckling3 726 021
Utgiftsområde20Allmän miljö- och naturvård 1 329 871
Utgiftsområde21Energi 474 151
Utgiftsområde22Kommunikationer 25 063 442
Utgiftsområde23Jord- och skogsbruk, fiske
med anslutande näringar 13 324 084
Utgiftsområde24Näringsliv 2 859 744
Utgiftsområde25Allmänna bidrag till kommuner 83 612 000
Utgiftsområde26Statsskuldsräntor m.m. 104 155 000
Utgiftsområde27Avgiften till Europeiska gemenskapen20 525 000

Summa utgiftsområden 677 541 563

Minskning av anslagsbehållningar 6 000 000

Summa 683 541 563

Myndigheters m.fl. in- och utlåning i Riksgäldskontoret, netto- 6 914 450

Summa 676 627 113

2

Inkomster m.m.

Inkomstgrupp 1000Skatter m.m. 565 651 482
Inkomstgrupp 2000Inkomster av statens verksamhet37 896 882
Inkomstgrupp 3000Inkomster av försåld egendom 81 000
Inkomstgrupp 4000Återbetalning av lån 3 076 379
Inkomstgrupp 5000Kalkylmässiga inkomster 6 215 000
Inkomstgrupp 6000Bidrag m.m. från EU 8 670 250
Inkomstgrupp 7000Extraordinära medel avseende EU636 120

Summa 622 227 113

Beräknat lånebehov 54 400 000

Summa 676 627 113

3

Regeringens förslag och bedömningar redovisas närmare
i propositionens olika volymer enligt följande förteckning:

Volym
Reviderad finansplan m.m..........................1
Utgiftsområde 1. Rikets styrelse..................2
Utgiftsområde 2. Samhällsekonomi och finansförvaltning2
Utgiftsområde 3. Skatteförvaltning och uppbörd....2
Utgiftsområde 4. Rättsväsendet....................2
Utgiftsområde 5. Utrikesförvaltning och internationell samverkan3
Utgiftsområde 6. Totalförsvar.....................3
Utgiftsområde 7. Internationellt bistånd..........3
Utgiftsområde 8. Invandrare och flyktingar........4
Utgiftsområde 9. Hälsovård, sjukvård och social omsorg4
Utgiftsområde 10. Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp...........................4
Utgiftsområde 11. Ekonomisk trygghet vid ålderdom.4
Utgiftsområde 12. Ekonomisk trygghet för familjer och barn4
Socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten4
Utgiftsområde 13. Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet5
Utgiftsområde 14. Arbetsmarknad och arbetsliv.....5
Utgiftsområde 15. Studiestöd......................6
Utgiftsområde 16. Utbildning och universitetsforskning6
Utgiftsområde 17. Kultur, medier, trossamfund och fritid7
Utgiftsområde 18. Samhällsplanering, bostadsförsörjning
och byggande........................7
Utgiftsområde 19. Regional utjämning och utveckling7
Utgiftsområde 20. Allmän miljö- och naturvård.....8
Utgiftsområde 21. Energi..........................8
Utgiftsområde 22. Kommunikationer.................8
Utgiftsområde 23. Jord- och skogsbruk, fiske med
anslutande näringar.................8
Utgiftsområde 24. Näringsliv......................8
Utgiftsområde 25. Allmänna bidrag till kommuner...9
Utgiftsområde 26. Statsskuldsräntor m.m...........9
Utgiftsområde 27. Avgiften till Europeiska gemenskapen9

4

Innehållsförteckning Reviderad finansplan, m.m.

Propositionens huvudsakliga innehåll 1

Förslag till statsbudget för budgetåret 1997 2

1 Förslag till riksdagsbeslut 7

2 Lagförslag 11

3 Reviderad finansplan 31
3.1 Politiken ligger fast 31
3.2 Den ekonomiska utvecklingen 33
3.2.1Den internationella utvecklingen 33
3.2.2Den svenska ekonomin 35
3.3 Finans- och penningpolitiken 39
3.3.1Finanspolitik 39
3.3.2Penning- och valutapolitik 43
3.4 En politik för tillväxt och sysselsättning 45
3.5 Budgetpolitiken 53
3.6 Skattepolitiken 56
3.7 Rättvis fördelning 58

4 Utgiftstak för den offentliga sektorn - riksdagens beslut61
4.1 Budgetpolitiken 61
4.1.1Budgetpolitiska restriktioner 61
4.1.2Uppföljning av konsolideringsprogrammet 62
4.1.3Uppföljning av budgetåret 1995/96 66
4.2 Nya beräkningsförutsättningar 72
4.3 Statsbudgeten och statsskuldens utveckling 1997-200073
4.3.1Statsbudgetens inkomster 73
4.3.2Statsbudgetens utgifter 75
4.3.3Statsskuldsräntor 78
4.3.4Statsbudgetens saldo 80
4.3.5Lånebehov 81
4.3.6Statsskuld 84
4.4.Utgiftstak 86
4.4.1Omräkning av utgiftstaket och utgiftsramar 86
4.4.2Utgiftstak för offentlig sektor 88
4.4.3Utgiftstak för offentlig sektor uppdelat på stat och kommun89
4.4.4Utgiftstaket för staten inklusive socialförsäkringar vid
sidan av statsbudgeten fördelat på utgiftsområden90
4.4.5Beskrivning av utgiftsområden m.m. 93
4.4.6Utgiftsbemyndiganden 110
4.5 Budgeteffekter av förändrade skatte- och avgiftsregler112
4.5.1Förslag i budgetpropositionen 113
4.5.2Förslag i andra propositioner 113

5 Ekonomisk styrning 116
5.1 Uppföljning av räntekontomodellen 116
5.2 Uppföljning av systemet med avräkning av ingående
mervärdesskatt i staten 117
5.2.1Omläggningen 118
5.2.2Hantering av ingående mervärdesskatt vid erhållande
av externa medel 120
5.3 Statlig garantigivning 121
5.3.1Redovisning av verksamheten med statliga garantier121
5.3.2Ny modell för garantihanteringen i staten 124
5.3.3Höjning av vissa garantiavgifter 132
5.4 Lån för myndigheters investeringar i anläggnings-
tillgångar för förvaltningsändamål samt myndigheters
räntekontokrediter i Riksgäldskontoret 133
5.5 Staten i omvandling 136
5.6 Beräkning av myndigheternas kostnader för vissa
avtalsstyrda förmåner 152
5.6.1Ärendet och dess beredning 152
5.6.2Ersättning av lönekostnadspålägg med försäkringstekniskt
beräknade premier 154
5.7 Konsekvenser för statliga myndigheter m.fl. av en
förlängning av sjuklöneperioden, höjning av den
allmänna löneavgiften m.m. 155

6 Förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96157
6.1 Inledning 157
6.2 Statschefen och regeringen (första huvudtiteln)161
6.3 Utrikesdepartementet (andra huvudtiteln) 163
6.4 Försvarsdepartementet (fjärde huvudtiteln) 164
6.5 Socialdepartementet (femte huvudtiteln) 165
6.6 Kommunkationsdepartementet (sjätte huvudtiteln)167
6.7 Finansdepartementet (sjunde huvudtiteln) 168
6.8 Utbildningsdepartementet (åttonde huvudtiteln)170
6.9 Jordbruksdepartementet (nionde huvudtiteln)175
6.10Arbetsmarknadsdepartementet (tionde huvudtiteln)177
6.11Miljödepartementet (fjortonde huvudtiteln) 181

7 Vissa skattefrågor 182
7.1 Inledning 182
7.2 Justering av skiktgränsen vid beräkning av statlig
inkomstskatt 182
7.3 Fastighetsskatt på elproduktionsenheter 184
7.3.1Bakgrund 184
7.3.2Beskattning av vattenkraft 184
7.3.3Markvärdet som bas för en fastighetsskatt 185
7.3.4Omläggning till fastighetsskatt på vissa
elproduktionsenheter 189
7.3.5Ekonomiska frågor 192
7.4 Energiskatt 193
7.5 Skatten på öl m.m. 195
7.6 Införsel av vissa alkoholdrycker 198
7.7 Hyresgästernas självförvaltning 199
7.8 Budgeteffekter i sammanfattning 201

Bilagor
Bilaga 1 Specifikation av statsbudgetens utgifter och inkomster
Bilaga 2 Svensk ekonomi
Bilaga 3 Avstämning av det svenska konvergensprogrammet
Bilaga 4 Fördelningspolitisk redogörelse

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 september 1996

5

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen förslår att riksdagen

såvitt avser den ekonomiska politiken och förslag till statsbudget för
budgetåret 1997

1. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som regeringen
förordat (avsnitt 3),
2. för budgetåret 1997 beslutar om fördelning av utgifterna på utgiftsområden i
enlighet med vad regeringen anfört (tabell 4.14, avsnitt 4.4.5),
3. för budgetåren 1998 och 1999 godkänner den preliminära fördelningen av
utgifterna på utgiftsområden som riktlinjer för regeringens budgetarbete
(tabell 4.14, avsnitt 4.4.5),
4. för budgetåret 1997 godkänner beräkningen av statsbudgetens inkomster
(bilaga 1),
5. för budgetåret 1997 godkänner beräkningen av budgeteffekter av förändrade
skatte- och avgiftsregler (avsnitt 4.5),
6. dels godkänner vad regeringen förordat om principer för utgiftsbemyndiganden
(avsnitt 4.4.6),
dels medger att regeringen under det kommande budgetåret får besluta att ett
ramanslag får överskridas om ett riksdagsbeslut om anslag på tilläggsbudget
inte hinner inväntas, om utgiften ryms inom utgiftstaket för staten och om
överskridandet är nödvändigt för att ett av riksdagen beslutat ändamål med
anslaget skall kunna uppfyllas (avsnitt 4.4.6),
7. bemyndigar regeringen att ta upp lån enligt lagen (1988:1387) om statens
upplåning (avsnitt 4.3.5),
8. för budgetåret 1997 godkänner beräkningen av förändringar av myndigheters
m.fl. in- och utlåning i Riksgäldskontoret (avsnitt 4. 3.5),
9. för budgetåret 1997 godkänner beräkningen av förändringar i
anslagsbehållningarna (avsnitt 4.4),

såvitt avser garantier, låneramar m.m.

10. godkänner regeringens förslag till en ny modell för garantihanteringen i
staten (avsnitt 5.3.2),
11. för budgetåret 1997 bemyndigar regeringen att dels besluta om lån i Riks-
gäldskontoret till investeringar i anläggningstillgångar för
förvaltningsändamål intill ett sammanlagt belopp av 14 700 000 000 kronor,
dels besluta om krediter för myndigheters räntekonton intill ett sammanlagt
belopp av 13 000 000 000 kronor (avsnitt 5.4),
12. godkänner att systemet med lönekostnadspålägg ersätts med försäkringsmässigt
beräknade premier enligt vad regeringen förordar i avsnitt 5.6,

såvitt avser tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96

13. godkänner att regeringen i den verksamhet som bekostas med första
huvudtitelns reservationsanslag Samarbete och utveckling inom
Östersjöregionen får ställa ut garantier om sammanlagt högst 2 000 000 000
kronor,
14. bemyndigar regeringen att i den med reservationsanslaget Samarbete och
utveckling inom Östersjöregionen avsedda verksamheten besluta om
garantiavgifter i enlighet med vad som anförs i avsnitt 6.2.,
15. medger att i den med anslaget avsedda verksamheten återbetalade lånemedel
m.m. tillförs första huvudtitelns reservationsanslag Samarbete och
utveckling inom Östersjöregionen,
16. beslutar att på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96 öka
det under tredje huvudtiteln anvisade reservationsanslaget Fredsbevarande
verksamhet med 100 000 000 kronor,
17. beslutar att på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96
minska det under fjärde huvudtiteln anvisade ramanslaget Försvars-makten med
14 682 752 000 kronor,
18. beslutar att på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96 öka
det under femte huvudtiteln anvisade ramanslaget Statens
institutionsstyrelse: Vårdverksamhet med 88 300 000 kronor,
19. beslutar att på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96 öka
det under sjätte huvudtiteln anvisade anslaget Utredningsarbete med
anledning av M/S Estonias förlisning med 4 000 000 kronor,
20. godkänner att regeringen inom ramen för anvisade medel på sjätte
huvudtitelns reservationsanslag Kostnader förenade med statens ägande i SOS
Alarm AB bemyndigas att besluta om utnyttjandet av anslaget till kostnader
för införandet av ett nytt nödnummer, 112,
21. till Särskilt bidrag avseende kommuners och landstings mervärdesskattesystem
år 1996 på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96 under
sjunde huvudtiteln anvisar ett obetecknat anslag på 483 000 000 kronor,
22. till Försöksverksamhet med kvalificerad yrkesutbildning på tilläggsbudget
till statsbudgeten för budgetåret 1995/96 under åttonde huvudtiteln anvisar
ett ramanslag på 51 000 000 kronor,
23. beslutar att på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96
minska det under åttonde huvudtiteln anvisade förslagsanslaget Bidrag till
viss verksamhet inom det kommunala skolväsendet med 51 000 000 kronor,
24. beslutar att på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96 öka
det under åttonde huvudtiteln anvisade ramanslaget Högskoleverket med 66
000 000 kronor,
25. godkänner vad regeringen föreslår i fråga om användning av medel under
reservationsanslaget Vissa särskilda utgifter inom universitet och högskolor
m.m. till ett tekniskt forskningsinstitut under åttonde huvudtiteln,

26. beslutar att på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96 öka
det under åttonde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget Vissa bidrag
till forskningsverksamhet med 50 000 000 kronor,
27. beslutar att på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96 öka
det under nionde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget Från EG-budgeten
finansierad kompensation för revalvering av jordbruks-omräkningskursen med
316 600 000 kronor,
28. godkänner den reviderade beräkningen av inkomsterna på inkomsttitel 6121 EG-
finansierade struktur- och regionalstöd inom jordbruks-sektorn,
29. beslutar att på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96 öka
det under nionde huvudtiteln anvisade ramanslaget Sametinget med 2 000 000
kronor,
30. godkänner vad regeringen har föreslagit i fråga om tillfälligt
investeringsbidrag för anordnande av studentbostäder,
31. godkänner att högst 50 miljoner kronor av de för budgetåret 1995/96 under
tionde huvudtitelns reservationsanslag Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
upptagna medlen för bygginvesteringar under tiden fram till utgången av
budgetåret 1997 får användas till ett tillfälligt investeringsbidrag för
anordnande av studentbostäder,
32. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1996:870) om
offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa,
33. godkänner att offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa får
anordnas redan fr.o.m. den 1 november 1996,
34. godkänner att ersättning till deltagare i offentliga tillfälliga arbeten för
äldre arbetslösa under budgetåret 1995/96 får finansieras från anslaget
Bidrag till arbetslöshetsersättning m.m.,
35. godkänner förslaget att den som deltar i offentliga tillfälliga arbeten för
äldre arbetslösa får en extra ersättning om 45 kr per dag,
36. beslutar att på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96 öka
det under fjortonde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget Investeringar
inom miljöområdet med 50 000 000 kronor,
37. godkänner den reviderade beräkningen av inkomsterna på inkomsttitel 6911
Övriga bidrag från EG,
38. beslutar att på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96 öka
det under fjortonde huvudtiteln anvisade förslagsanslaget Bidrag enligt
lantmäteritaxan med 14 000 000 kronor,
39. beslutar att på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96
minska det under fjortonde huvudtiteln anvisade ramanslaget Förvaltnings-
kostnader för Lantmäteriverket m.m. med 14 000 000 kronor,

såvitt avser vissa skattefrågor

40. antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1994:1852) om beräkning av statlig inkomst-skatt
på förvärvsinkomster vid 1996 - 1999 års taxeringar,
2. lag om ändring i lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt,
3. lag om upphävande av lagen (1982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft,
4. lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi,
5. lag om ändring i lagen (1983:1104) om särskild skatt för elektrisk kraft
från kärnkraftverk,
6. lag om ändring i lagen (1994:1564) om alkoholskatt,
7. lag om ändring i lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av
alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska
unionen,
8. lag om ändring i lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import, m.m.,
9. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),
10. lag om ändring i lagen (1996:836) om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt.

7

2 Lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:870) om
offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa.

Härigenom föreskrivs att ikraftträdandebestämmelsen till lagen (1996:870) om
offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------------
Denna lag träder i kraft den Denna lag träder i kraft
1 januari 1997 och gäller den 1 november 1996 och
till utgången av december gäller till utgången av
1998. december 1998.

11

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1852) om
beräkning av statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster
vid 1996-1999 års taxeringar

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1994:1852) om beräkning av statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1996-1999 års taxeringar skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1
För fysiska personer beräknas statlig inkomstskatt på förvärvsinkomst enligt
följande.
-------------------------------------------------------
Skatt på förvärvsinkomst Skatt på förvärvsinkomst
utgör 200 kr samt 25 procent utgör 200 kr samt 25
av den del av den procent av den del av den
beskattningsbara beskattningsbara förvärvsin-
förvärvsinkomsten som komsten som överstiger en
överstiger en skiktgräns som skiktgräns som vid 1998 års
vid 1996 års taxering uppgår taxering uppgår till 209
till 203 900 kronor. Vid 100 kronor. Vid följande
följande taxeringar uppgår taxeringar uppgår skikt-
skiktgränsen till gränsen till skiktgränsen för
skiktgränsen för föregående föregående taxeringsår
taxeringsår multiplicerad multiplicerad med ett tal,
med ett tal, uttryckt i uttryckt i procent, som
procent, som anger anger förhållandet mellan
förhållandet mellan det jäm- det jämförelsetal som enligt
förelsetal som enligt 1 kap. 1 kap. 6 § andra stycket
6 § andra stycket lagen lagen (1962:381) om allmän
(1962:381) om allmän försäkring ligger till grund
försäkring ligger till grund för bestämmande av
för bestämmande av basbeloppet för året före
basbeloppet för året före taxeringsåret och det
taxeringsåret och det jämförelsetal som enligt
jämförelsetal som enligt nämnda lagrum ligger till
nämnda lagrum ligger till grund för bestämmande av
grund för bestämmande av basbeloppet för andra året
basbeloppet för andra året före taxeringsåret, med
före taxeringsåret, med tillägg av 1,2
tillägg av 1,2 procentenheter. Skikt-
procentenheter. Skiktgränsen gränsen fastställs av
fastställs av regeringen föreregeringen före utgången av
utgången av andra året före andra året före taxeringsåret
taxeringsåret och avrundas och avrundas nedåt till
nedåt till helt hundratal helt hundratal kronor.
kronor.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997 och tillämpas första gången vid
1998 års taxering.
2. Äldre föreskrifter gäller i fråga om skattskyldig med inkomst av
näringsverksamhet i vilken ingår förvärvskälla som har givit överskott och för
vilken beskattningsåret har börjat före den 21 september 1996.

1 Senaste lydelse 1996:692.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:1052) om
statlig fastighetsskatt
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1
Fastighetsskatten utgör för varje beskattningsår
a) 1,7 procent av:
taxeringsvärdet avseende småhusenhet,
det omräknade bostadsbyggnadsvärdet och det omräknade tomtmarksvärdet avseende
småhus på lantbruksenhet,
75 procent av marknadsvärdet avseende privatbostad i utlandet,
b) 1,7 procent av:
taxeringsvärdet avseende hyreshusenhet till den del det avser värderingsenhet
för bostäder, värderingsenhet för bostäder under uppförande, värderingsenhet
avseende tomtmark som hör till dessa bostäder samt annan värderingsenhet
avseende tomtmark som är obebyggd,
c) 1,0 procent av:
taxeringsvärdet avseende hyreshusenhet till den del det avser värderingsenhet
för lokaler, värderingsenhet för lokaler under uppförande och värderingsenhet
avseende tomtmark som hör till dessa lokaler,
-------------------------------------------------------
d) 0,5 procent av: d) 0,5 procent av:
taxeringsvärdet avseende taxeringsvärdet avseende
industrienhet inklusive industrienhet med undantag
elproduktionsenhet. av markvärdet avseende sådan
elproduktions-enhet som
utgörs av taxeringsenhet
med vattenkraftverk och
till detta hörande andelar
i utbyggda
regleringsanläggningar,
taxeringsenhet med
outbyggt vattenfall som
enligt verkställbart
tillstånd får byggas ut samt
taxeringsenhet vars huvud-
sakliga värde utgör värde av
andels- eller ersättnings-
kraft,
e) 3,42 procent av:
markvärdet avseende sådan
el-produktionsenhet som
utgörs av taxeringsenhet
med vattenkraftverk och
till detta hörande andelar
i ut-byggda
regleringsanläggningar,
taxeringsenhet med
outbyggt vattenfall som
enligt verkställbart
tillstånd får byggas ut samt
taxeringsenhet vars
huvudsakliga värde utgör
värde av andels- eller
ersättningskraft.
Innehåller byggnaden på en fastighet, som är belägen i Sverige, bostäder och
har byggnaden beräknat värdeår som utgör året före det fastighetstaxeringsår som
föregått inkomsttaxeringsåret, utgår dock ingen fastighetsskatt på bostadsdelen
för det fastighetstaxeringsåret och de fyra följande kalenderåren och halv
fastighetsskatt för de därpå följande fem kalenderåren enligt vad som närmare
föreskrivs i femte stycket. Detsamma gäller färdigställd eller ombyggd sådan
byggnad, för vilken värdeår inte har åsatts vid ny fastighetstaxering, men som
skulle ha åsattts ett värdeår motsvarande året före det fastighetstaxeringsår
som föregått inkomsttaxeringsrået, om ny fastighetstaxering då hade företagits.
För fastighet, som avses i 5 § kommunalskattelagen (1928:370), skall
fastighetens andel av taxeringsvärdet på sådan samfällighet som avses i 41 a §
nämnda lag inräknas i underlaget för fastighetsskatten om samfälligheten utgör
en särskild taxeringsenhet.
Har byggnad, som är avsedd för användning under hela året, på grund av
eldsvåda eller därmed jämförlig händelse inte kunnat utnyttjas under viss tid
eller har i sådan byggnad för uthyrning avsedd lägenhet inte kunnat uthyras, får
fastighetsskatten nedsättas med hänsyn till den omfattning, vari byggnaden inte
kunnat användas eller uthyras. Har så varit fallet under endast kortare tid av
beskattningsåret, skall någon nedsättning dock inte ske.
Om fastighetsskatt skall beräknas enligt olika grunder för skilda delar av
fastigheten skall underlaget för beräkningen av fastighetsskatten för dessa
delar utgöras av den del av värdet som belöper på respektive fastighetsdel. Den
nedsättning av fastighetsskatten som föreskrivs i andra stycket skall såvitt
avser småhusenhet beräknas på den del av taxeringsvärdet som avser småhusenhet
med tillhörande tomtmark, om tomtmarken ingår i samma taxeringsenhet som
småhuset. Detsamma gäller i tillämpliga delar småhus med tillhörande tomtmark på
lantbruksenhet. För hyreshusenhet beräknas nedsättningen på den del av
taxeringsvärdet som belöper på värderingsenhet som avser bostäder med
tillhörande värderingsenhet tomtmark, om tomtmarken ingår i samma taxeringsenhet
som hyreshuset.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997 och tillämpas första gången vid
1998 års taxering.
2. Har beskattningsåret påbörjats före ikraftträdandet tillämpas äldre regler
för den delen av beskattningsåret som infaller före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse SFS 1995:918.

12

2.4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1982:1201) om skatt på viss
elektrisk kraft

Härigenom föreskrivs att lagen (1982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1996. Den upphävda lagen tillämpas
dock alltjämt i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före den 1
januari 1997.

13

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § och 11 kap. 3 § lagen (1994:1776) om skatt
på energi skall ha följande lydelse.

2 kap.
1 §1
Nuvarande lydelse

Energiskatt och koldioxidskatt skall, om inte annat följer av andra stycket,
betalas för följande bränslen med angivna belopp:

KN-nr Slag av bränsle Skattebelopp

Energiskatt KoldioxidskattSumma skatt

1. 2710 00 26, Bensin som
2710 00 27, uppfyller krav
2710 00 29 för
eller
2710 00 32
a) miljöklass 2 3 kr 54 öre 86 öre 4 kr 40 öre
per liter per liter per liter

b) miljöklass 3 3 kr 60 öre 86 öre 4 kr 46 öre
per liter per liter per liter

2. 2710 00 26, Annan bensin 4 kr 18 öre 86 öre 5 kr 04 öre
2710 00 34 än som avses per liter per liter per liter
eller under 1
2710 00 36

3. 2710 00 51,Eldningsolja,
2710 00 55, dieselbrännolja,
2710 00 69 fotogen, m.m.
eller som
2710 00 74-
2710 00 78

a) har försetts med729 kr per m31 054 kr per m31 783 kr per m3
märkämnen eller
ger mindre än 85
volymprocent destillat
vid 350°C,

b) inte har försetts
med märkämnen och ger
minst 85 volymprocent
destillat vid 350°C,
tillhörig
miljöklass 1 1 583 kr per m31 054 kr per m32 637 kr per m3
miljöklass 2 1 804 kr per m31 054 kr per m32 858 kr per m3
miljöklass 3 2 096 kr per m31 054 kr per m33 150 kr per m3

14

Nuvande lydelse

KN-nr Slag av bränsle Skattebelopp

Energiskatt KoldioxidskattSumma skatt

4. ur 2711 12 11-Gasol som används
2711 19 00 för

a) drift av
motordrivet fordon,99 öre per liter55 öre per liter1 kr 54 öre
fartyg eller per liter
luftfartyg

b) annat ändamål142 kr per 1 105 kr per 1 247 kr per
än som avses 1 000 kg 1 000 kg 1 000 kg
under a

5. ur 2711 29 00Metan som används
för

a) drift av motor-1 645 kr per788 kr per 2 433 kr per
drivet fordon, 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3
fartyg eller
luftfartyg

b) annat ändamål236 kr per 788 kr per 1 024 kr per
än som avses 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3
under a

6. 2711 11 00, Naturgas som används 2711 21 00
för
a) drift av motor-1 645 kr per788 kr per 2 433 kr per
drivet fordon, 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3
fartyg eller
luftfartyg

b) annat ändamål236 kr per 788 kr per 1 024 kr per
än som avses 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3
under a

7. 2701, 2702 Kolbränslen 310 kr per 916 kr per 1 226 kr per
eller 2704 1 000 kg 1 000 kg 1 000 kg

8. 2713 11 00- Petroleumkoks 310 kr per 916 kr per 1 226 kr per
2713 12 00 1 000 kg 1 000 kg 1 000 kg

I fall som avses i 4 kap. 1 § första stycket 7 och andra stycket samt 12 §
första stycket 4 och andra stycket tas skatt ut med ett belopp som motsvarar
skillnaden mellan de skattebelopp som gäller för bränslets olika
användningssätt.
För kalenderåret 1997 och efterföljande kalenderår skall de i första stycket
angivna skattebeloppen räknas om enligt 10 §.

15

Föreslagen lydelse

Energiskatt och koldioxidskatt skall, om inte annat följer av andra stycket,
betalas för följande bränslen med angivna belopp:

KN-nr Slag av bränsle Skattebelopp

Energiskatt KoldioxidskattSumma skatt

1. 2710 00 26, Bensin som
2710 00 27, uppfyller krav
2710 00 29 för
eller
2710 00 32
a) miljöklass 2 3 kr 61 öre 86 öre 4 kr 47 öre
per liter per liter per liter

b) miljöklass 3 3 kr 68 öre 86 öre 4 kr 54 öre
per liter per liter per liter

2. 2710 00 26, Annan bensin 4 kr 27 öre 86 öre 5 kr 13 öre
2710 00 34 än som avses per liter per liter per liter
eller under 1
2710 00 36

3. 2710 00 51,Eldningsolja,
2710 00 55, dieselbrännolja,
2710 00 69 fotogen, m.m.
eller som
2710 00 74-
2710 00 78

a) har försetts med743 kr per m31 054 kr per m31 797 kr per m3
märkämnen eller
ger mindre än 85
volymprocent destillat
vid 350°C,

b) inte har försetts
med märkämnen och ger
minst 85 volymprocent
destillat vid 350°C,
tillhörig
miljöklass 1 1 614 kr per m31 054 kr per m32 668 kr per m3
miljöklass 2 1 840 kr per m31 054 kr per m32 894 kr per m3
miljöklass 3 2 138 kr per m31 054 kr per m33 192 kr per m3

16

Föreslagen lydelse

KN-nr Slag av bränsle Skattebelopp

Energiskatt KoldioxidskattSumma skatt

4. ur 2711 12 11-Gasol som används
2711 19 00 för

a) drift av
motordrivet fordon,1 kr 01 öre55 öre per liter1 kr 56 öre
fartyg eller per liter per liter
luftfartyg

b) annat ändamål145 kr per 1 105 kr per 1 250 kr per
än som avses 1 000 kg 1 000 kg 1 000 kg
under a

5. ur 2711 29 00Metan som används
för

a) drift av motor-1 678 kr per788 kr per 2 466 kr per
drivet fordon, 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3
fartyg eller
luftfartyg

b) annat ändamål241 kr per 788 kr per 1 029 kr per
än som avses 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3
under a

6. 2711 11 00, Naturgas som används 2711 21 00
för
a) drift av motor-1 678 kr per788 kr per 2 466 kr per
drivet fordon, 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3
fartyg eller
luftfartyg

b) annat ändamål241 kr per 788 kr per 1 029 kr per
än som avses 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3
under a

7. 2701, 2702 Kolbränslen 316 kr per 916 kr per 1 232 kr per
eller 2704 1 000 kg 1 000 kg 1 000 kg

8. 2713 11 00- Petroleumkoks 316 kr per 916 kr per 1 232 kr per
2713 12 00 1 000 kg 1 000 kg 1 000 kg

I fall som avses i 4 kap. 1 § första stycket 7 och andra stycket samt 12 §
första stycket 4 och andra stycket tas skatt ut med ett belopp som motsvarar
skillnaden mellan de skattebelopp som gäller för bränslets olika
användningssätt.
För kalenderåret 1997 och efterföljande kalenderår skall de i första stycket
angivna skattebeloppen räknas om enligt 10 §.

17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.
3 §2
Energiskatten utgör
1. 0 öre per kilowattimme för elektrisk kraft som förbrukas i industriell
verksamhet i tillverkningsprocessen eller vid yrkesmässig växthusodling,
-------------------------------------------------------
2. 7,4 öre per 2. 8,2 öre per
kilowattimme för annan kilowattimme för annan
elektrisk kraft än som avses elektrisk kraft än som
under 1 och som förbrukas i avses under 1 och som
kom-muner som anges i 4 §, förbrukas i kom-muner som
3. 10,7 öre per anges i 4 §,
kilowattimme för elektrisk 3. 11,5 öre per
kraft som förbrukas för el-, kilowattimme för elektrisk
gas-, värme- eller vat- kraft som förbrukas för el-,
tenförsörjning i andra gas-, värme- eller vat-
kommuner än de som anges i 4 tenförsörjning i andra
§, och kommuner än de som anges i
4. 13,0 öre per 4 §, och
kilowattimme för elektrisk 4. 13,8 öre per
kraft som förbrukas i övriga kilowattimme för elektrisk
fall. kraft som förbrukas i övriga
fall.

För kalenderåret 1999 och efterföljande kalenderår skall de i första stycket
angivna skattebeloppen räknas om på det sätt som i fråga om skatt på bränslen
anges i 2 kap. 10 §. Belopp som anges i tiondels ören skall dock avrundas till
hela tiondels ören.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet.
2. De nya energiskattebeloppen i 2 kap. 1 § första stycket skall för åren
1997 och 1998 inte räknas om enligt 2 kap. 1 § tredje stycket och 10 §.

1 Senaste lydelse 1996:687.
2 Senaste lydelse 1996:687.

18

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:1104) om
särskild skatt för elektrisk kraft från kärnkraftverk

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1983:1104) om särskild skatt för
elektrisk kraft från kärnkraftverk1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §2
-------------------------------------------------------
Skatten tas ut med 3,2 Skatten tas ut med 2,2
öre per kilowattimme. öre per kilowattimme.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet.

1 Lagen omtryckt 1986:503.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1986:503.
2 Senaste lydelse 1996:688.

19

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt

Härigenom föreskrivs att 2-6 och 37 §§ lagen (1994:1564) om alkoholskatt
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1
Skatt skall betalas för öl som hänförs till nr 2203 i Kombinerade
nomenklaturen (KN) enligt förordningen EEG 2658/87 om alkoholhalten överstiger
0,5 volymprocent.
Skatt skall även betalas för produkter innehållande en blandning av öl och
icke-alkoholhaltig dryck hänförlig till KN-nr 2206 om alkoholhalten i
blandningen överstiger 0,5 volymprocent.
-------------------------------------------------------
Skatt tas ut per liter Skatt tas ut per liter
med 2,38 kronor för varje med 1,47 kronor för varje
volymprocent alkohol. volymprocent alkohol.
För öl med en alkoholhalt
över 2,25 men inte över 3,5
volymprocent tas skatt dock
ut per liter med 1,21
kronor för varje
volymprocent alkohol. För öl med en alkoholhalt
För öl med en alkoholhalt om högst 2,8 volymprocent
om högst 2,25 volymprocent tas skatt ut med 0 kronor.
tas skatt ut med 0 kronor.

3 §2
Skatt skall betalas för vin som hänförs till KN-nr 2204 och 2205 om
alkoholhalten uppkommit enbart genom jäsning och
1. alkoholhalten överstiger 1,2 volymprocent men uppgår till högst 15
volymprocent, eller
2. alkoholhalten överstiger 15 volymprocent men uppgår till högst 18
volymprocent och vinet producerats utan tillsatser.
-------------------------------------------------------
Skatt tas ut per liter
för
drycker med en alkoholhalt
över 2,25 men inte över 4,5
volymprocent med 9,21
kronor,
drycker med en alkoholhalt
över 4,5 men inte över 7
volymprocent med 13,61
kronor,
drycker med en alkoholhalt
över 7 men inte över 8,5
volymprocent med 18,73
kronor,
drycker med en alkoholhalt
över 8,5 men inte över 15
volymprocent med 26,81
kronor, och för
drycker med en alkoholhalt
över 15 men inte över 18
volymprocent med 44,51
kronor.

-------------------------------------------------------
Skatt tas ut per liter
för
drycker med en alkoholhalt
över 2,25 men inte över 4,5
volymprocent med 9,30
kronor,
drycker med en alkoholhalt
över 4,5 men inte över 7
volymprocent med 13,80
kronor,
drycker med en alkoholhalt
över 7 men inte över 8,5
volymprocent med 19,00
kronor,
drycker med en alkoholhalt
över 8,5 men inte över 15
volymprocent med 27,10
kronor, och för
drycker med en alkoholhalt
över 15 men inte över 18
volymprocent med 45,00
kronor.

För vin med en alkoholhalt om högst 2,25 volymprocent tas skatt ut med 0
kronor.

4 §3
Skatt skall betalas för andra jästa drycker än vin eller öl som hänförs till
KN-nr 2206 samt sådana drycker som hänförs till KN-nr 2204 och 2205 men som inte
omfattas av skatteplikt enligt 3 §, om alkoholhalten överstiger 1,2 men inte 10
volymprocent eller om alkoholhalten överstiger 10 men inte 15 volymprocent under
förutsättning att alkoholhalten uteslutande har uppkommit genom jäsning.
-------------------------------------------------------
Skatt tas ut per liter Skatt tas ut per liter
för för
drycker med en alkoholhalt drycker med en alkoholhalt
över 2,25 men inte över 4,5 över 2,25 men inte över 4,5
volymprocent med 9,21 volymprocent med 9,30
kronor, kronor,
drycker med en alkoholhalt drycker med en alkoholhalt
över 4,5 men inte över 7 över 4,5 men inte över 7
volymprocent med 13,61 volymprocent med 13,80
kronor, kronor,
drycker med en alkoholhalt drycker med en alkoholhalt
över 7 men inte över 8,5 över 7 men inte över 8,5
volymprocent med 18,73 volymprocent med 19,00
kronor, och för kronor, och för
drycker med en alkoholhalt drycker med en alkoholhalt
över 8,5 men inte över 15 över 8,5 men inte över 15
volymprocent med 26,81 volymprocent med 27,10
kronor. kronor.

För andra jästa drycker med en alkoholhalt om högst 2,25 volymprocent tas
skatt ut med 0 kronor.
5 §4
Skatt skall betalas för mellanklassprodukter med en alkoholhalt över 1,2 men
inte över 22 volymprocent som hänförs till KN-nr 2204, 2205 och 2206 men som
inte beskattas enligt 2-4 §§.
-------------------------------------------------------
Skatt tas ut per liter Skatt tas ut per liter
för för
drycker med en alkoholhalt drycker med en alkoholhalt
om högst 15 volymprocent med om högst 15 volymprocent
26,81 kronor, och för med 27,10 kronor, och för
drycker med en alkoholhalt drycker med en alkoholhalt
över 15 volymprocent med över 15 volymprocent med
44,51 kronor. 45,00 kronor.

6 §5
Skatt skall betalas för varor hänförliga till KN-nr 2207 och 2208 med en
alkoholhalt överstigande 1,2 volymprocent även om dessa ingår i en vara som
hänförs till ett annat KN-kapitel. Skatt skall även betalas för drycker som
hänförs till KN-nr 2204, 2205 och 2206 om alkoholhalten överstiger 22
volymprocent.
-------------------------------------------------------
Skatt tas ut med 485,04 Skatt tas ut med 501
kronor per liter ren kronor per liter ren
alkohol. alkohol.

37 §6
-------------------------------------------------------
För skattepliktiga För skattepliktiga
alkoholvaror tas skatten för alkoholvaror tas skatten
år 1996 ut med i 2-6 §§ för år 1997 ut med i 2-6 §§
angivna belopp. För tiden angivna belopp. För tiden
efter utgången av år 1996 efter utgången av år 1997
skall skatten tas ut med skall skatten tas ut med
belopp som omräknas enligt belopp som omräknats enligt
andra stycket. andra stycket.
För kalenderåret 1997 och För kalenderåret 1998 och
efterföljande kalenderår efterföljande kalenderår
skall skatten tas ut med skall skatten tas ut med
belopp som efter en årlig belopp som efter en årlig
omräkning motsvarar de i 2-6 §§omräkning motsvarar de i
angivna skattebeloppen 2-6 §§ angivna
multiplicerade med det skattebeloppen multiplice-
jämförelsetal, uttryckt i rade med det jämförelsetal,
procent, som anger för- uttryckt i procent, som
hållandet mellan prisläget i anger förhållandet mellan
september månad året närmast prisläget i september månad
före det år beräkningen avseråret närmast före det år
och prisläget i september beräkningen avser och
1995. prisläget i september 1996.

Regeringen fastställer före oktober månads utgång de omräknade skattebelopp
som enligt denna lag skall tas ut för påföljande kalenderår. Beloppen avrundas
till hela kronor och ören.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträ-
dandet.

1 Senaste lydelse 1995:1528.
2 Senaste lydelse 1995:1528.
3 Senaste lydelse 1995:1528.
4 Senaste lydelse 1995:1528.
5 Senaste lydelse 1995:1528.
6 Senaste lydelse 1996:600.

20

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1565) om
beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och
tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1994:1565) om beskattning av
privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i
Europeiska unionen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
-------------------------------------------------------
Den som till Sverige för Den som till Sverige för
privatbruk för in nedan privatbruk för in nedan
angivna alkohol-drycker och angivna alkohol-drycker
tobaksvaror från ett annat och tobaksvaror från ett
land som är medlem i Euro- annat land som är medlem i
peiska unionen skall, om Europeiska unionen skall,
inte annat följer av 2 §, om inte annat följer av 2 §,
betala skatt med betala skatt med
188 kronor/liter för 199 kronor/liter för
spritdryck, spritdryck,
44 kronor/liter för 46 kronor/liter för
starkvin, starkvin,
26 kronor/liter för vin, 27 kronor/liter för vin,
13 kronor/liter för 8 kronor/liter för
starköl, starköl,
75 öre/styck för 95 öre/styck för
cigaretter, cigaretter,
35 öre/styck för 44 öre/styck för
cigariller och cigarrer och cigariller och cigarrer
384 kronor/kg för och
röktobak. 489 kronor/kg för
I denna lag förstås med röktobak.
spritdryck: alkoholdryck I denna lag förstås med
med en alkoholhalt som spritdryck: alkoholdryck
överstiger 22 volymprocent, med en alkoholhalt som
starkvin: alkoholdryck med överstiger 22 volymprocent,
en alkoholhalt som starkvin: alkoholdryck med
överstiger 15 men inte 22 en alkoholhalt som
volymprocent, samt mousse- överstiger 15 men inte 22
rande vin, volymprocent, samt mousse-
vin: annat vin än starkvin rande vin,
och vin: annat vin än starkvin
starköl: öl med en samt annan alkoholdryck
alkoholhalt som överstiger med en alkoholhalt som
3,5 volymprocent, överstiger 3,5 men inte 15
cigarill: cigarrer med en volymprocent och som inte
högsta vikt av 3 gram per är starköl,
styck. starköl: öl med en
alkoholhalt som överstiger
3,5 volymprocent och,
cigarill: cigarrer med en
högsta vikt av 3 gram per
styck.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträ-
dandet.
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid
import, m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § och 4 kap. 3 § lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m. skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 1995/96:228Föreslagen lydelse

3 kap.
4 §
Frihet från skatt skall under förutsättningar som anges i 1 § medges en
resande för import av
1. 200 cigaretter eller 100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram
röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror,
-------------------------------------------------------
2. en liter alkoholdryck 2. en liter spritdryck
med en alkoholhalt som eller två liter starkvin,
överstiger 22 volymprocent
eller två liter mousserande
vin eller alkoholdryck med
en alkoholhalt som
överstiger 15 volymprocent
men inte 22 volym-procent, 3. två liter vin,
3. två liter vin med en
alkoholhalt som inte
överstiger 15 volym-procent,

4. 50 gram parfym,
5. 0,25 liter luktvatten,
6. 500 gram kaffe eller 200 gram kaffeextrakt eller essens,
7. 100 gram te eller 40 gram teextrakt eller essens, och
8. Medicin i den mängd som motsvarar den resandes personliga behov.
Frihet från skatt skall inte medges en resande under 15 år för varor som
anges i första stycket 6. Bestämmelser om hinder för den som inte fyllt 20 år
att föra in spritdrycker, vin och starköl i landet finns i 4 kap. 2 §
alkohollagen (1994:1738). En bestämmelse om förbud för den som inte fyllt 18 år
att föra in tobaksvaror i landet finns i 13 § tobakslagen (1993:581).
Bestämmelser om tullfrihet i fall som anges i denna paragraf finns i artikel
46 i förordning (EEG) nr 918/83.
-------------------------------------------------------
I denna lag förstås med
spritdryck: alkoholdryck
med en alkoholhalt som
överstiger 22 volymprocent,
starkvin: alkoholdryck med
en alkoholhalt som
överstiger 15 volymprocent
men inte 22 volym-procent
samt mousserande vin,
vin: annat vin än starkvin
samt annan alkoholdryck
med en alkoholhalt som
överstiger 3,5 men inte 15
volymprocent och som inte
är starköl,
starköl: öl med en
alkoholhalt som överstiger
3,5 volymprocent.
4 kap.
3 §
Nuvarande lydelse

Tull och skatt enligt 1 § skall utgå med följande belopp.

tull skatt
spritdryck 22 kr/liter 240 kr/liter
starkvin 8 kr/liter 65 kr/liter
vin 5 kr/liter 40 kr/liter
starköl 3 kr/liter 20 kr/liter
cigaretter 100 öre/styck100 öre/styck
cigarrer 80 öre/styck 80 öre/styck
röktobak 1 080 kr/kg 600 kr/kg
snus 140 kr/kg 130 kr/kg

I denna paragraf förstås med
spritdryck: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22 volymprocent,
starkvin: musserat vin och alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 15
volymprocent men inte 22 volymprocent, och
vin: annat vin än starkvin.

Föreslagen lydelse

Tull och skatt enligt 1 § skall utgå med följande belopp.

tull skatt
spritdryck 4 kr/liter 253 kr/liter
starkvin 2 kr/liter 67 kr/liter
vin 1 kr/liter 38 kr/liter
starköl 3 kr/liter 14 kr/liter
cigaretter 38 öre/styck140 öre/styck
cigarrer 86 öre/styck 127 öre/styck
röktobak 428 kr/kg 822 kr/kg
snus 104 kr/kg 191 kr/kg

21

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträ-
dandet.

22

2.10 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 30 c § mervärdesskattelagen (1994:200) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.
30 c §1
Från skatteplikt undantas omsättning på fartyg eller luftfartyg i de fall som
avses i 5 kap. 2 b § av sådana varor som anges i andra och tredje styckena,
under förutsättning att varorna är avsedda att tas med i resenärens bagage för
personligt bruk.
För följande slag av varor skall undantaget för varje resenär begränsas till
nedan angivna kvantiteter:
1. en liter alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22 volym-procent
eller två liter alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 15 men inte 22
volymprocent eller två liter mousserande vin,
-------------------------------------------------------
2. två liter vin med en 2. två liter vin av annat
alkoholhalt som inte slag än som anges under 1,
överstiger 15 volym-procent, eller annan alkoholdryck
med en alkoholhalt som
överstiger 3,5 men inte 15
volymprocent och som inte
är starköl,

3. 200 cigaretter eller 100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram
röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror,
4. 50 gram parfym, och
5. 0,25 liter luktvatten.
I övrigt gäller undantaget starköl (alkoholhalt som överstiger 3,5
volymprocent), dock högst 2 liter för varje resenär samt andra varor än de som
anges i andra stycket under förutsättning att det sammanlagda värdet av varor av
dessa slag som förvärvas under en och samma resa uppgår till högst 800 kronor.
Därvid får en enskild varas värde inte delas upp.
Regeringen får meddela inskränkningar i de i denna paragraf angivna undantagen
för vissa flyg- eller fartygslinjer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträ-
dandet.

1 Senaste lydelse 1994:1798.

23

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:836) om
ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt

Härigenom föreskrivs att 2, 8, och 37 §§ lagen (1994:1563) om tobaksskatt i
paragrafernas lydelse enligt lagen (1996:836) om ändring i nämnda lag skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §
-------------------------------------------------------
Skatt på cigaretter tas ut Skatt på cigaretter tas
med 61 öre per styck och 16 ut med 66 öre per styck och
procent av 16,4 procent av
detaljhandelspriset. detaljhandelspriset.

Cigaretter med en längd, exklusive filter eller munstycke, som överstiger 9
centimeter men inte 18 centimeter anses som två cigaretter. Är cigaretten längre
anses varje påbörjad ytterligare längd av 9 centimeter som en cigarett.

8 §
-------------------------------------------------------
Skatt på cigarrer och Skatt på cigarrer och
cigariller tas ut med 41 öre cigariller tas ut med 44
per styck. Skatt på röktobak öre per styck. Skatt på
tas ut med 453 kronor per röktobak tas ut med 489
kilogram. kronor per kilogram.

37 §
-------------------------------------------------------
Skatt på snus tas ut med Skatt på snus tas ut med
89 kronor per kilogram och 96 kronor per kilogram och
på tuggtobak med 145 kronor på tuggtobak med 156 kronor
per kilogram. per kilogram.

24

3 Reviderad finansplan

3.1 Politiken ligger fast

Den svenska ekonomin står inför en konjunkturuppgång. Allt klarare tecken tyder
på detta. Vår förmåga att ta vara på de möjligheter som konjunkturuppgången
erbjuder har förbättrats i flera hänseenden.
Inflationstakten i Sverige är både historiskt och internationellt sett mycket
låg. Även när vissa tillfälliga faktorer frånräknas, talar mycket för att de
allmänna prisökningarna under de närmaste åren kommer att begränsas till en låg
nivå.
Exporten fortsätter att utvecklas starkt, trots den avsevärda uppgång av
kronkursen som har ägt rum sedan sommaren 1995. Sverige har stora och växande
överskott i utrikeshandeln och i bytesbalansen. Härigenom blir det möjligt att
amortera av utlandsskulden.
Genom den kraftiga investeringsökningen under de senaste åren, särskilt i
näringslivet, har produktionskapaciteten byggts ut och därigenom förbättrat
utsikterna till en ökad tillväxt.
Saneringen av de offentliga finanserna har gått snabbare än vad som
förutspåddes så sent som i den ekonomiska vårpropositionen. År 1993 hade Sverige
ett av de största underskotten bland OECD-länderna, motsvarande 12,3 procent av
BNP. Underskottet beräknas i år uppgå till 4,0 procent och 1997 ha sjunkit till
2,6 procent av BNP. Prognosen pekar på att underskottet helt skulle vara
eliminerat 1998.
Denna dramatiska förbättring av de offentliga finanserna saknar motstycke. Den
har lett till ett markant ökat förtroende för den svenska ekonomin och den
ekonomiska politiken både i Sverige och internationellt. Härigenom har räntorna
sjunkit avsevärt.
Likväl återstår allvarliga problem att lösa. Det viktigaste av dessa är att
öka sysselsättningen och nedbringa arbetslösheten. Målet att halvera den öppna
arbetslösheten till år 2000 ligger fast. En viktig förutsättning för att klara
detta mål är att åstadkomma en förbättrad ekonomisk tillväxt under de kommande
åren. Detta underlättas av den förestående konjunkturuppgången, men det kommer
även att krävas fortsatta strukturella förändringar för att förbättra ekonomins
sätt att fungera. Viktiga beslut måste fattas rörande bl.a. lönebildningen,
arbetsmarknaden, energipolitiken, pensionssystemet och den offentliga sektorn.
Även arbetsmarknadens parter har en viktig roll att spela i detta.
De förbättrade offentliga finanserna skapar en större handlingsfrihet framgent
än vad som har varit fallet under de senaste årens saneringsarbete. Det kommer
därför att vara möjligt att överväga vissa fördelningspolitiskt prioriterade
insatser under de kommande åren, förutsatt att de är ansvarsfullt finansierade.
De skapar också goda förutsättningar för Sverige att 1997 uppfylla de s.k.
konvergenskraven till den tredje etappen i den ekonomiska och monetära unionen,
EMU. Beslut om huruvida Sverige skall delta eller ej i valutaunionen kommer att
fattas av Sveriges riksdag hösten 1997. Det är en stor fördel om detta beslut
kan fattas utifrån en styrkeposition, dvs att Sverige då har en reell valfrihet.
Mycket talar nu för att så blir fallet.
Inflationen måste varaktigt hållas på en låg nivå. Löntagare, företagare,
konsumenter och långivare måste kunna lita på att den ekonomiska politiken under
inga omständigheter kommer att tillåta ett återfall till gångna tiders
penningvärdesförsämring. I takt med att detta förtroende byggs upp, skapas
förutsättningar för en ytterligare räntenedgång.
Det finns vidare skäl att höja ambitionerna, när det gäller utvecklingen av
sparandet i den offentliga sektorn. Målet efter 1998 bör vara att etablera ett
permanent överskott i den offentliga sektorn. Det knyter an till en god svensk
tradition, eftersom det under de mest framgångsrika perioderna under
efterkrigstiden var möjligt att förena full sysselsättning, stigande reallöner
och en snabb utbyggnad av näringslivet med låg inflation, en stark utrikesbalans
och ett positivt sparande i den offentliga sektorn. Tilltron till
pensionssystemet skulle stärkas. Med ett överskott i de offentliga finanserna
blir det möjligt att öka investeringarna utan att låna i utlandet. Därigenom
skapas förutsättningar för ökad tillväxt och stigande sysselsättning.
Möjligheterna att uppnå och vidmakthålla ett överskott i de offentliga
finanserna underlättas av regeringens ambitioner att pressa tillbaka
arbetslösheten.
De problem och avvägningar som den ekonomiska politiken står inför skall inte
underskattas. Likväl har en god grund lagts för den ekonomiska utvecklingen de
kommande åren. Att steg för steg nedbringa arbetslösheten är det stora uppdrag
vi har tagit på oss. Successivt kommer en allt större kraft att kunna sättas in
på denna uppgift. Det är en mycket svår uppgift men den är möjlig att lösa. Den
kan endast lösas på ett sätt som är förenligt med en fortsatt stram och
ansvarsfull ekonomisk politik.
Regeringen och centerpartiet har sedan våren 1995 samarbetat om den ekonomiska
politiken. Detta samarbete har haft en avgörande betydelse för den politiska
stabiliteten och bidragit till sänkta räntor och stärkt krona.
Budgetpropositionen har föregåtts av överläggningar med centerpartiet som står
bakom riktlinjerna för den ekonomiska politiken och utgiftstaket, åtgärderna för
budgetsaneringen, konvergensprogrammet och tilläggsbudgeten för budgetåret
1995/96. Genom detta samarbete bekräftas att det finns politisk stabilitet för
en ekonomisk politik inriktad på balans i de offentliga finanserna 1998 och
halvering av den öppna arbetslösheten till år 2000.

31

3.2 Den ekonomiska utvecklingen

Utsikterna är goda för att tillväxten i den svenska ekonomin åter skall ta fart.
Som ett litet och utlandsberoende land påverkades Sverige negativt av den
europeiska konjunkturavmattningen under slutet av 1995 och början av 1996.
Botten i konjunkturen torde nu ha passerats och en förnyad uppgång ha påbörjats.
Tillväxten i Sverige väntas bli 1,6 procent 1996 och 2,3 procent 1997, vilket är
en upprevidering jämfört med prognosen i den ekonomiska vårpropositionen (prop.
1995/96:150).

3.2.1 Den internationella utvecklingen

Den ekonomiska tillväxten i OECD-området mattades av under slutet av 1995 och
var måttlig under det första halvåret 1996. Under denna period var konjunkturen
inom EU svag, medan tillväxten i USA ökade avsevärt och återhämtningen i den
japanska ekonomin fortsatte. De asiatiska ekonomierna utvecklades starkt och ett
flertal länder i Central- och Östeuropa passerade bottenläget.
Arbetslösheten i EU är fortsatt hög, vilket dämpar hushållens förväntningar
om den framtida ekonomiska utvecklingen. Vid mitten av 1996 uppgick den öppna
arbetslösheten till drygt 11 procent. Inflationstakten sjönk något för EU som
helhet under första halvåret i år och låg vid halvårsskiftet på ca 2,5 procent.
I Tyskland och andra kärnländer var inflationen strax under 2 procent.
Under senare tid har konjunkturprognoserna reviderats upp i de flesta EU-
länder och konjunkturen i EU väntas stärkas fortlöpande under 1996 och 1997.
Såväl korta som långa räntor har sjunkit betydligt och valutasituationen har
stabiliserats. Med betydande ledig produktionskapacitet och fortsatt låg
inflation i EU-länderna föreligger förutsättningar för att räntorna skall förbli
låga. Därmed finns en potential för god tillväxt.
I Norden har tillväxten dämpats förhållandevis mycket under det senaste året,
men BNP fortsätter att öka snabbare än för Europa i övrigt. I år väntas särskilt
Norge och Finland få en hög tillväxt, medan uppgången 1997 blir mer jämnt
fördelad. Norden uppnår också bättre resultat när det gäller
inflationsbekämpningen, även om utsikterna för 1997 pekar på en något högre
prisökningstakt.
Tillväxten i USA är god. Penningpolitiken lättades under 1995 och början av
1996. Efter en viss avmattning i slutet av 1995 har BNP-tillväxten ökat sedan
årsskiftet. Arbetslösheten har sjunkit och är drygt 5 procent. Löneökningstakten
har visserligen stigit på senare tid, men det finns ännu inga tydliga tecken på
tilltagande inflation. Exportutsikterna är goda och förtroendet bland hushåll
och företag är högt.

Tabell 3.1 Internationell utveckling

1995 1996 1997

BNP-tillväxt, procent per år
OECD 2,0 2,0 2,4
EU 2,5 1,4 2,4
USA 2,0 2,8 2,5
Tyskland 1,9 0,52,1
Asien 8,4 7,7 7,6
Central- och Östeuropa 4,8 4,2 4,7
Världen 3,4 3,7 4,2

Konsumentpriser, procent per år
OECD 2,4 2,3 2,3
EU 3,1 2,6 2,3

Arbetslöshet, nivå i procent
OECD 6,8 7,7 7,6
EU 11,2 11,4 11,3

Källor: OECD och Finansdepartementet

Japan befinner sig i en återhämtningsfas. En förbättring av företagens
vinstläge kombinerat med låga räntor väntas leda till ökade investeringar. Även
exporten väntas öka till följd av yenens depreciering samtidigt som
utflyttningen av industrikapacitet torde avta. Denna utveckling väntas få en
positiv inverkan på hushållens förväntningar och därmed på den privata
konsumtionen. Allmänt sett har de asiatiska ekonomierna fått en allt större
betydelse som OECD-ländernas exportmarknader. De asiatiska ekonomierna svarar
för 12 procent av den svenska exporten jämfört med 4 procent för tjugofem år
sedan.
I Central- och Östeuropa har botten passerats och i år är det första året
sedan 1989 som produktionen ökar i området som helhet. Det finns emellertid
tydliga skillnader i ekonomiska framsteg mellan de länder som i ett tidigt skede
prioriterade ekonomisk stabilisering, inklusive sänkt inflation och
genomgripande reformer, och de länder som först senare har lagt om den
ekonomiska politiken. I flertalet länder i det forna Sovjetunionen har den
tidigare nedgången först nyligen vänt, medan tillväxten i bl.a. Tjeckien, Polen,
Ungern, Slovakien och Slovenien har varit mer stabil. Handeln mellan dessa
länder och EU-länderna börjar nu öka.
Tillväxten i de baltiska länderna har ännu inte tagit fart. De påbörjade
reformprocessen något senare och under sämre betingelser än övriga
Centraleuropa. På kort sikt väntas handelsutbytet mellan Sverige och Baltikum
fortsätta att vara av volymmässigt begränsad betydelse, men som marknader nära
Sverige kommer de på sikt att spela en allt viktigare roll.

3.2.2 Den svenska ekonomin

Utgångsläget efter halva mandatperioden

Den ekonomiska politiken har i de flesta avseenden varit mycket framgångsrik den
första hälften av innevarande mandatperiod. BNP-tillväxten var 3,0 procent 1995
och beräknas bli 1,6 procent i år. Inflationen har kommit ner till bland de
lägsta i Europa. Från augusti 1995 till augusti 1996 ökade konsumentprisindex
(KPI) med bara 0,3 procent. Bytesbalansen har förbättrats markant och beräknas
ge ett överskott motsvarande 3,1 procent av BNP i år.
De offentliga finanserna har också förstärkts kraftigt. Underskottet i de
offentliga finanserna väntas minska med ca 7 procent av BNP mellan 1994 och 1996
och den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld beräknas minska med drygt
1 procent av BNP. De långa räntorna har fallit med 3,6 procentenheter sedan
april 1995. Under samma tid har kronan stärkts med 14 procent.
Det största bekymret är arbetslösheten och sysselsättningen. Sysselsättningen
ökade 1995 med 61.000 personer men beräknas i år minska med 28.000 personer.
Arbetslösheten 1996 har reviderats upp jämfört med vårpropositionen, främst som
en följd av att produktiviteten och medelarbetstiden har ökat mer än väntat.

Prognos för 1997

Konjunkturbotten torde nu ha passerats. Det finns en rad positiva tecken som
pekar i denna riktning. Nationalräkenskaperna för första halvåret 1996 visade en
relativt god tillväxt och Konjunkturinstitutet reviderade i augusti upp sina
prognoser. Industrins produktion och orderingång har stigit påtagligt de senaste
månaderna. Även bilinköpen har stigit och vissa indikationer finns på ökad
omsättning i detaljhandeln. Hushållens förväntningar har blivit allt mer
optimistiska. BNP-tillväxten beräknas uppgå till 1,6 procent 1996.
Tillväxten väntas fortsätta att förstärkas 1997. Den privata konsumtionen
förväntas stiga med närmare 2 procent. Låg inflation samt en markant förbättring
av ränteläge och offentliga finanser medför en ökad tillförsikt inför framtiden
och därmed en viss uppgång i konsumtionen. Hushållens behov av nya kapitalvaror
är också stort efter en lång period av återhållsamhet. Bruttoinvesteringarna
fortsätter att öka, men tillväxttakten beräknas bli lägre än under 1996.
Exportkonjunkturen torde bli fortsatt god. Under 1997 bedöms exporten fortsätta
att växa i hög takt och snabbare än importen. Bytesbalansen väntas uppvisa ett
överskott på hela 3,7 procent av BNP 1997.
Även arbetsmarknadsläget väntas bli bättre under 1997. Den öppna
arbetslösheten beräknas minska till 6,9 procent. Sysselsättningen väntas
samtidigt stiga med 24.000 personer. Inflationstakten väntas tillta något under
1997 och mot slutet av året stabiliseras i närheten av 2 procent. Den offentliga
sektorns finansiella sparande förbättras snabbare än vad som beräknades i
vårpropositionen i april. Underskottet beräknas till 2,6 procent av BNP 1997.

Tabell 3.2 Försörjningsbalans

MiljarderProcentuell volymförändring
kr

1995 1994 1995 1996 1997

BNP 1 634,9 2,6 3,0 1,6 2,3
Import 563,8 13,4 8,7 2,7 4,9
Tillgång 2 198,7 4,9 4,3 1,9 2,9

Privat konsumtion 853,5 0,8 0,3 0,9 1,8
Offentlig konsumtion422,6 -0,5 -2,3 -1,0 -0,5
Stat 131,3 -0,1 -4,5 -1,0 0,0
Kommuner 291,3 -0,7 -1,2 -1,0 -0,7
Bruttoinvesteringar 237,8 -0,2 10,6 8,1 2,0
Näringsliv 171,6 14,4 24,5 9,6 2,0
därav industri 60,9 28,6 37,5 16,0 -4,0
Bostäder 26,7 -35,3 -27,9 16,1 2,7
Myndigheter 39,4 10,6 1,6 -3,5 1,4
Lagerinvesteringar1 17,5 1,5 0,5 -1,5 0,5
Export 667,3 14,1 11,4 6,5 5,6
Användning 2 198,7 4,9 4,3 1,9 2,9

1 Bidrag till BNP-förändringen.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.

Tabell 3.3 Nyckeltal
Årlig procentuell förändring (om inte annat anges)

1994 1995 1996 1997

Timlön, kostnad 2,4 3,4 5,6 4,5
KPI, dec.-dec. 2,6 2,6 1,0 2,2
NPI, dec.-dec. 1,7 1,0 0,5 0,8
Disponibel inkomst 1,1 -0,1 1,2 0,8
Sparkvot (nivå i procent) 8,6 8,2 8,5 7,5
Industriproduktion 13,8 9,4 2,5 5,3
Relativ enhetsarbetskostnad-4,5 0,3 14,3 0,5
Öppen arbetslöshet (nivå)1 8,0 7,7 7,7 6,9
Arbetsmarknadspolitiska åtg. (nivå) 15,24,4 5,0 5,4
Handelsbalans (miljarder kr)67,1 105,6 124,4 139,6
Bytesbalans (procent av BNP)0,4 2,0 3,1 3,7

1 I procent av arbetskraften.
Källor: Arbetsmarknadsstyrelsen, Statistiska centralbyrån, Riksbanken och
Finansdepartementet.

Utvecklingen på längre sikt

I bilaga 2 görs kalkyler över den ekonomiska utvecklingen de närmaste fyra åren.
Beräkningarna utgår från en fortsatt förbättring av de offentliga finanserna och
en penningpolitik inriktad på låg inflation. Därmed finns förutsättningar för en
krympande räntemarginal gentemot omvärlden. Beräkningarna utgår vidare från
hittills fattade beslut, och inkluderar inte effekterna av sådana ytterligare
åtgärder för ökad tillväxt och sysselsättning som kommer att vidtas för att
målet om en halverad öppen arbetslöshet år 2000 skall nås.
I basalternativet antas BNP-tillväxten bli drygt 2 procent per år under
kalkylperioden. Det initialt låga resursutnyttjandet bör kunna medföra en högre
tillväxt under åren 1998 och 1999. Drivkraften i tillväxtprocessen är främst den
privata konsumtionen och investeringarna, men även exporten fortsätter att ge
ett positivt bidrag. De offentliga finanserna förbättras i snabb takt. Det
finansiella sparandet i den offentliga sektorn beräknas ge ett överskott på 2,3
procent av BNP år 2000. Under hela kalkylperioden väntas prisutvecklingen ligga
i nivå med inflationsmålet.
Det stora problemet med den utveckling som beskrivs i basalternativet är att
arbetslösheten inte skulle minska i tillfredsställande takt. Eftersom den öppna
arbetslösheten enligt detta alternativ bara beräknas falla till 5,7 procent år
2000 måste ytterligare åtgärder vidtas. För att nå målet om en halvering av den
öppna arbetslösheten till 4 procent måste tillväxten höjas och ekonomin fungera
bättre. Arbetslösheten behöver reduceras med ytterligare 1,7 procentenheter,
vilket motsvarar omkring 70.000 personer. Det är ett mål som ligger klart inom
räckhåll, och regeringen kommer att vidta de ytterligare åtgärder som är
nödvändiga för att sysselsättningsmålet skall nås. Förslag till åtgärder som
stärker tillväxten och minskar arbetslösheten kommer i första hand att redovisas
i samband med riksdagens halvårsvisa uppföljning av sysselsättningsmålet.
I en alternativ kalkyl, det s.k. tillväxtalternativet , antas att
arbetsmarknaden fungerar bättre än i basalternativet. Den avgörande faktorn är
en bättre fungerande lönebildning. För att en halvering av den öppna
arbetslösheten skall uppnås beräknas det krävas en tillväxt på ca 3 procent per
år under perioden 1997 - 2000. Regeringens strävan är att tillväxtalternativet
skall förverkligas.

Tabell 3.4 Nyckeltal för basalternativet
Procentuell volymförändring

1996 1997 1998 1999 2000

BNP 1,6 2,3 2,6 2,4 2,0
Import 2,7 4,9 6,3 6,0 5,7
Privat konsumtion 0,9 1,8 2,4 2,5 2,2
Offentlig konsumtion-1,0 -0,5 -1,2 -0,5 0,2
Bruttoinvesteringar 8,1 2,0 8,5 6,1 3,7
Lagerbidrag -1,5 0,5 0,1 0,0 0,0
Export 6,5 5,6 5,6 5,2 5,0
Öppen arbetslöshet1 7,7 6,9 6,1 5,8 5,7
Arbetsmarknadspolitiska åtg.1 5,0 5,4 5,0 4,3 3,8

1 Nivå i procent av arbetskraften
Källor: Arbetsmarknadsstyrelsen, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet

Tabell 3.5 Nyckeltal för tillväxtalternativet
Procentuell volymförändring

1996 1997 1998 1999 2000

BNP 1,6 2,6 3,5 3,3 2,8
Import 2,7 5,1 6,3 6,1 5,8
Privat konsumtion 0,9 2,1 2,8 2,9 2,6
Offentlig konsumtion-1,0 -0,3 -0,4 0,3 1,0
Bruttoinvesteringar 8,1 2,5 10,4 7,9 5,0
Lagerbidrag -1,5 0,5 0,1 0,0 0,0
Export 6,5 5,8 6,1 5,7 5,5
Öppen arbetslöshet1 7,7 6,7 5,4 4,6 4,0
Arbetsmarknadspolitiska åtg.15,05,4 5,0 4,2 3,8

1 Nivå i procent av arbetskraften
Källor: Arbetsmarknadsstyrelsen, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet

32

3.3 Finans- och penningpolitik

3.3.1 Finanspolitik

Målen för budgetpolitiken är att statsskulden som andel av BNP skall
stabiliseras 1996, att underskottet i de offentliga finanserna skall understiga
3 procent av BNP 1997 samt att de offentliga finanserna skall vara i balans
1998. En bred majoritet i riksdagen har ställt sig bakom målet att nå balans i
de offentliga finanserna 1998.
För att nå dessa mål fullföljs konsolideringsprogrammet om 126 miljarder
kronor, vilket motsvarar 8 procent av BNP. Budgetförstärkningarna fördelades
tidsmässigt så att de snabbt och påtagligt skulle få effekt. Orsaken till detta
var det svaga förtroende som tidigare fanns för den svenska ekonomin. Den förda
politiken har medfört ett ökat förtroende och därigenom möjliggjort lägre räntor
och starkare tillväxt.

Tabell 3.6 Konsolideringsprogrammet.

Miljarder kr

Inkomstökningar 59,4
Utgiftsminskningar 66,1
Total effekt 125,5

Genom en kombination av besparingar och skattehöjningar har
konsolideringsprogrammet fått en rimlig fördelningsprofil. Den femtedel av
hushållen som har den högsta ekonomiska standarden bidrar med nära 40 procent av
budgetförstärkningen, medan den femtedel som har den lägsta standarden bidrar
med ca 15 procent. Besparingarna har i möjligaste mån undvikit välfärdens kärna
- vård, omsorg och utbildning. Statens bidrag till kommuner och landsting har
därför fredats i konsolideringsprogrammet.
De offentliga finanserna förbättras nu i snabb takt. År 1993 var underskottet
i de offentliga finanserna 12,3 procent av BNP. Enligt nuvarande beräkningar
kommer målet om både högst tre procents underskott 1997 och balans i de
offentliga finanserna 1998 att uppnås.
De offentliga finanserna utvecklas t.o.m. bättre än tidigare prognosticerat.
Underskottet för 1996 beräknas bli ca 4 procent av BNP. Det är en nedrevidering
med 1,1 procentenheter jämfört med den senaste prognosen i den ekonomiska
vårpropositionen. Förbättringen beror främst på att skatteinkomsterna från bl.a.
mervärdesskatten har varit betydligt större än förväntat. Vidare beräknas
underskottet i de offentliga finanserna till 2,6 procent av BNP 1997 och 0,0
procent av BNP 1998. I vårpropositionen beräknades underskottet uppgå till 3,3
procent 1997 och 0,8 procent 1998. Förbättringen sedan dess beror främst på
förstärkningarna i samband med vårpropositionen.
Regeringen gör bedömningen att det för närvarande inte behövs ytterligare
budgetförstärkande åtgärder för att de budgetpolitiska målen skall uppnås.
Regeringen kommer dock även fortsättningsvis att följa utvecklingen noga. Nästa
halvårsvisa uppföljning av konvergensprogrammet kommer i anslutning till den
ekonomiska vårpropositionen 1997.

Diagram 3.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande
Procent av BNP
Källa: Finansdepartementet

Den snabba förbättringen av de offentliga finanserna är anmärkningsvärd vid en
internationell jämförelse och saknar motstycke bland OECD-länderna. År 1993 hade
Sverige näst Grekland det största offentliga underskottet bland OECD-länderna.
Fem år senare kan Sverige vara ett av de få länder i Europa som har balans i de
offentliga finanserna. Det innebär att de offentliga finanserna mellan 1993 och
1998 skulle ha förbättrats med över 12 procent av BNP.
Det finns vidare flera skäl till att Sverige i framtiden bör ha ett permanent
överskott i de offentliga finanserna. Sverige har en lång tradition av detta.
Under efterkrigstiden förenades full sysselsättning, stigande reallöner och en
snabb utbyggnad av näringslivet med låg inflation, en stark utrikesbalans och
ett positivt sparande i den offentliga sektorn. Överskott i de offentliga
finanserna är väsentligt för att kunna finansiera framtida investeringar och
samtidigt undvika omfattande bytesbalansunderskott. Det svenska pensionssystemet
innebär vidare att staten har gjort stora utgiftsåtaganden. För att undvika
underskott då andelen pensionärer ökar måste det finnas goda reserver. Dessutom
behövs ett offentligt sparande för att undvika alltför stora underskott i kon-
junkturnedgångar, särskilt i ett land som Sverige där de offentliga finanserna
är mycket känsliga för konjunktursvängningar. Det gör det möjligt att föra en
aktiv stabiliseringspolitik när konjunkturen försvagas. Målet för
budgetpolitiken efter 1998 bör därför vara att etablera ett överskott i den
offentliga sektorns finansiella sparande.

Budgeten

I syfte att skärpa kontrollen av budgetutvecklingen har flera institutionella
förändringar av budgetprocessen genomförts. Den mest genomgripande förändringen
är införandet av ett tak för de offentliga utgifterna. Utgiftstaket är treårigt
och nominellt. I samband med behandlingen av vårpropositionen, som utarbetades
tillsammans med centerpartiet, fastställde riksdagen utgiftstaket för staten
inklusive socialförsäkringssektorn för 1997 till 723 miljarder kronor, för 1998
till 720 miljarder kronor och för 1999 till 735 miljarder kronor. Besluten
rullas sedan årligen. Våren 1997 fastställes således utgiftstaket även för år
2000.
Utgiftstaket ligger fast. Budgetförslaget för 1997 följer i stora delar den
preliminära fördelning på de 26 utgiftsområdena och socialförsäkringssektorn
vid sidan av statsbudgeten som redovisades i vårpropositionen. Vissa
omfördelningar har dock gjorts mellan de olika utgiftsområdena.
Staten utövar inte något direkt inflytande över den del av det offentliga
utgiftstaket som avser kommunsektorn. Däremot sker en påverkan via de allmänna
ekonomiska förutsättningarna och lagregleringen av den kommunala verksamheten.
Regeringen har överlämnat ett förslag (prop. 1995/96:213) som syftar till att
motverka kommunala skattehöjningar 1997 och 1998. Regeringen kommer dessutom i
höst att överlämna en proposition till riksdagen som innehåller lagförslag
rörande krav på ekonomisk balans i kommuner och landsting.
Regeringen har inför budgetpropositionen överlagt med Svenska Kommunförbundet
och Landstingsförbundet i enlighet med den uppgörelse som träffades i mars 1996.
Kommun- och Landstingsförbunden har bl.a. utfäst sig att verka för att skatterna
inte höjs i kommuner och landsting under 1997 och 1998 och att kommuner och
landsting i möjligaste mån undviker att säga upp fast anställd personal.
Regeringen har å sin sida bl.a. åtagit sig att hålla statsbidragen på en
nominellt oförändrad nivå och att ekonomiskt kompensera kommunsektorn för nya
och ändrade regler som påverkar skatteunderlaget och utgiftstrycket i kommuner
och landsting. Regeringens och de båda kommunförbundens gemensamma bedömning är
att kommuner och landsting skall kompenseras med hänsyn tagen till de förslag om
ändrade bilförmåner som redovisas i denna proposition. Därutöver anser parterna
att aviserade åtgärder t.o.m. denna proposition är neutrala för kommuner och
landsting.

Statsskulden

Statsskulden stabiliserades som andel av BNP redan 1995 och beräknas börja att
minska 1996. Därmed skulle det budgetpolitiska målet för 1996 uppnås. Den
offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld nådde sin kulmen redan i slutet av
1994 på 79,4 procent av BNP. Vid innevarande års slut beräknas den ha minskat
till 78,1 procent av BNP och minskningen väntas fortsätta även nästa år. Därmed
skulle Sverige i slutet av 1997 ha haft tre år med fallande skuldkvot, vilket
skulle vara betydelsefullt vid en bedömning av om Sverige då uppfyller EUs s.k.
konvergenskriterier. Den offentliga sektorns finansiella nettoskuld är dessutom
betydligt mindre än bruttoskulden, främst till följd av de omfattande tillgångar
som har byggts upp i AP-fonden. Nettoskulden uppgick vid slutet av 1995 till
bara 27,8 procent av BNP.
Den statliga upplåningspolitiken är inriktad på att långsiktigt minimera
kostnaderna för statsskulden. Det samlade lånebehovet har reducerats kraftigt
från 185 miljarder kronor 1994 till en beräknad nivå på 40 miljarder kronor i
år. En betydande del av upplåningen under innevarande år sker i s.k.
realränteobligationer, där staten kompenserar långivaren för faktisk inflation
utöver den avtalade realräntan. Regeringen har också beslutat att minst 20
miljarder kronor skall nettoupplånas i utländsk valuta i år. Flexibiliteten
uppåt kan utnyttjas i den mån det är lämpligt med hänsyn till
marknadsförhållandena. Då summan av upplåningen i realränteobligationer och
utländsk valuta överstiger lånebehovet sker i år en nettoamortering av skulden i
traditionella statspapper denominerade i kronor.
Regeringen aviserade i konvergensprogrammet att delar av statens finansiella
tillgångar bör avyttras för att på det sättet reducera statsskulden. Det gäller
bl.a. tillgångar som staten har förvärvat i samband med bankkrisen. I
konvergensprogrammet angavs att utförsäljningar skulle ske för sammantaget 50
miljarder kronor. Under 1995 såldes en aktiepost i Nordbanken, vilken gav
inkomster på 7 miljarder kronor, samt gav banken en extra utdelning på 2
miljarder kronor. Under hösten kommer Nordbanken att lösa in aktier vilket
garanterat kommer att inbringa 3.3 miljarder och vid en god kursutveckling
uppemot 5 miljarder kronor till staten. Resterande aktieinnehav i Nordbanken
kommer att avyttras när så bedöms lämpligt. Vidare kommer försäljning av
tillgångar i Securum att ge staten intäkter på drygt 10 miljarder kronor under
1997 och 1998. I samband med sysselsättningspropositionen aviserades att
inkomsterna från Securum delvis skall användas för att finansiera åtgärder för
att öka sysselsättningen. Samtidigt angavs att regeringen avser att sälja
statens aktieinnehav i Stadshypotek AB, vilket bedöms ge intäkter på 5 - 6
miljarder kronor.

33

Diagram 3.2 Den offentliga sektorns bruttoskuld och nettoskuld
Procent av BNP

Källa: Finansdepartementet

Trots den kraftiga förbättringen av de offentliga finanserna är Sveriges läge
fortfarande utsatt. Statsskulden var 1399 miljarder kronor den 31 augusti 1996 -
att jämföra med 622,3 miljarder kronor den 31 augusti 1991. Räntorna på
statsskulden är den enskilt största utgiftsposten i statsbudgeten. De beräknas i
år uppgå till 94,1 miljarder kronor.

3.3.2 Penning- och valutapolitik

Förtroendet för den svenska ekonomin har ökat. De långa räntorna har fallit från
ca 11 procent (5-årig statsobligation) i april 1995 till ca 7 procent i mitten
av september 1996. Regeringens bedömning är att de långa räntorna kan komma att
sjunka ytterligare eftersom inflationen och statsfinanserna är under god
kontroll. Den svenska kronan har förstärkts med ca 14 procent sedan april 1995.
Den dämpade inflationen och det ökade förtroendet har möjliggjort för
Riksbanken att lätta på penningpolitiken under 1996 genom att sänka den s.k.
reporäntan vid ett flertal tillfällen. I början av året var reporäntan knappt 9
procent. I mitten av september har den reducerats till drygt 5 procent.
Den övergripande uppgiften för penningpolitiken är att värna penningvärdet.
Riksbanken bedriver penningpolitiken självständigt och riksbanksfullmäktige har
definierat målet om prisstabilitet som att ökningen av konsumentprisindex skall
begränsas till 2 procent med en tolerans om 1 procentenhet uppåt respektive
nedåt. Regeringen stöder denna inriktning av penningpolitiken. Inflationsvägen
för svensk ekonomi är stängd. Historiskt har den drivit fram devalveringar som
hämmat den nödvändiga strukturomvandlingen i ekonomin. Stabila priser är en
förutsättning för att arbetslösheten uthålligt skall kunna bekämpas. En
ekonomisk politik inriktad på låg inflation bidrar även till förväntningar om
låg inflation och låga riskpremier samt låga räntor vilket främjar tillväxt och
sysselsättning.
Regeringens uppfattning är att det inte är aktuellt att delta i det europeiska
växelkurssamarbetet ERM. Sedan november 1992 har Sverige en flytande växelkurs.
Prisstabilitet är det övergripande målet för penningpolitiken. Denna inriktning
av penning- och valutapolitiken har fungerat väl. En stabilitet i
växelkursutvecklingen är önskvärd och måste för att vara robust underbyggas med
låg inflation och god balans i de offentliga finanserna.

EMU

Under hösten 1997 skall riksdagen fatta beslut om Sveriges deltagande i den
europeiska valutaunionen EMU. För att ett deltagande skall vara möjligt krävs
att Sverige uppfyller inträdeskraven, de s.k. konvergenskriterierna. Endast
genom att uppfylla kraven får Sverige en reell handlingsfrihet. Det kommande
beslutet skall tas utifrån en styrkeposition. För Sverige ligger det inom
räckhåll att klara konvergenskriterierna.
Under hösten kommer ett allt bättre underlag att föreligga för det kommande
svenska ställningstagandet till den gemensamma valutan. I slutet av oktober
kommer slutbetänkandet från den s.k. Calmforskommissionen, som utreder
konsekvenser för Sverige av att delta respektive inte delta i valutaunionen. Det
underlag som tas fram av denna kommission är unikt och omfattande.
Regeringen har dessutom tillsatt en särskild utredare som har till uppgift att
till den 31 december 1996 utreda det nationella ansvaret för de övergripande
valutapolitiska besluten. Detta sker efter ett initiativ från Riksbanken i en
skrivelse till riksdagens finansutskott. Ett skäl för översynen är att
ansvarsfördelningen i Sverige mellan centralbank och regering skiljer sig från
förhållandena i andra EU-länder. Regeringen har vidare tillsatt en s.k.
eurokoordinator som har till uppgift att samordna de praktiska nationella
förberedelserna inför ett eventuellt svenskt införande av den gemensamma
valutan.
EUs finansministrar, det s.k. Ekofinrådet, strävar efter att under hösten
klara ut vissa återstående frågor, som kommer att vara av stort intresse för
ställningstagandet till valutaunionen. Det gäller bland annat hur
budgetdisciplinen skall upprätthållas i de länder som deltar i EMU. Det gäller
även hur relationerna skall utformas mellan de EU-länder som deltar i
valutaunionen och de som inte gör det.
Vissa lagändringar kan behöva göras till följd av Sveriges medlemskap i EU och
vid ett eventuellt inträde i EMU. En del av dessa måste genomföras vare sig
Sverige deltar i valutaunionen eller ej. Det gäller exempelvis bestämmelser
rörande Riksbankens ställning. Riksbankschefen skall endast få avsättas under
sin mandatperiod om han eller hon har gjort sig skyldig till allvarlig
försummelse eller inte längre uppfyller de krav som ställs för utövandet av
ämbetet. EG-fördraget anger vidare att Riksbanken inte får begära eller ta emot
instruktioner från bl.a. riksdag eller regering. Andra lagändringar aktualiseras
bara om Sverige skall delta i valutaunionen. Det gäller exempelvis
sedelutgivningen. I valutaunionen kommer nämligen den europeiska centralbanken
ECB att få ensamrätt till sedelutgivning. Regeringen avser att bjuda in
representanter för riksdagspartierna till överläggningar om dessa frågor.
Det är väsentligt att en intensiv debatt förs inför beslutet om valutaunionen
och att alla infallsvinklar granskas. Det gäller inte minst att väga för- och
nackdelar mot varandra. Det bör emellertid understrykas att vi inte kan föra en
svag finanspolitik eller låta inflationen stiga om Sverige väljer att ställa sig
utanför valutaunionen. Tvärtom, med Sveriges historia av hög inflation och
budgetunderskott talar det mesta för att ett val att stå utanför valutaunionen
kräver en än mer konsekvent och uthållig disciplin i den ekonomiska politiken.

3.4 En politik för tillväxt och sysselsättning

Den ekonomiska politiken syftar till god tillväxt, full sysselsättning, stabila
priser och rättvis fördelning. Den stora utmaningen utgörs i dag av den höga
arbetslösheten. Arbetslösheten är alltid en olycka för den som drabbas av den.
Arbetslösheten skapar klyftor och påfrestningar för både vuxna och barn. Om
arbetslösheten stannar kvar på nuvarande nivå hotas fundamentet för välfärden.
Det svenska samhället är beroende av hög sysselsättning. Utan denna grund är
möjligheterna begränsade att i längden upprätthålla en godtagbar standard på
social service och trygghet. Kampen för full sysselsättning är därför ytterst en
kamp för att hålla samman Sverige.
Riksdagen ställde sig i juli 1996 bakom målet att den öppna arbetslösheten
skall halveras från 8 procent 1994 till 4 procent år 2000. Det innebär att
förutsättningar finns för en nationell kraftsamling mot arbetslösheten. Sunda
statsfinanser och stabila priser är en förutsättning för en halverad
arbetslöshet. Men det är inte tillräckligt.
I den s.k. tillväxtpropositionen (prop. 1995/96:25) hösten 1995 lade
regeringen fram en dagordning för regeringens arbete för att stärka tillväxten
och sysselsättningen. För det första måste kunskaps- och kompetensnivån höjas.
Sveriges främsta konkurrensmedel är en välutbildad, kvalificerad och välbetald
arbetskraft. För det andra måste arbetsmarknadens funktionssätt förbättras.
Sverige kan inte ha löneökningar och en inflationstakt som avviker nämnvärt från
våra konkurrentländers. För det tredje krävs goda villkor för företag och
företagande. Det är i huvudsak inom den privata sektorn som de nya jobben måste
komma. För det fjärde måste kampen mot arbetslösheten föras även på den
internationella nivån. EU och dess medlemsländer måste prioritera kampen mot
arbetslösheten.
I den ekonomiska vårpropositionen (prop. 1995/96:150) konkretiserade
regeringen en rad av de föreslagna åtgärderna i tillväxtpropositionen samtidigt
som vissa förslag för en ökad tillväxt och sysselsättning presenterades.
Ytterligare åtgärder aviserades i propositionen En ekonomisk politik för att
halvera den öppna arbetslösheten till år 2000 (prop. 1995/96:207). Varje
halvår kommer regeringen att inför riksdagen redovisa en avstämning i
förhållande till målet om en halverad öppen arbetslöshet till år 2000. Den
första avstämningen skall göras våren 1997 i samband med vårpropositionen. Genom
en sådan procedur ställs arbetslöshetsproblemet i fokus och förutsättningarna
stärks för att målet skall förverkligas.

Utbildningspolitiken

Utbildningspolitiken har en central roll för tillväxt och sysselsättning. Utan
en välutbildad och kompetent arbetskraft kommer den svenska produktiviteten inte
att kunna öka i en tillfredsställande takt. Något som är av största vikt för att
svenskt näringsliv skall kunna behålla sin internationella konkurrenskraft. Vi
måste alla vara beredda på att kontinuerligt lära om och lära nytt.
Arbetslöshet och permanent utslagning skall förebyggas genom kompetenshöjning
för personer med svag ställning på arbetsmarknaden. Utbildningen måste främjas
och byggas ut. Vi måste finna nya vägar för stat, kommun och näringsliv att
investera i framtiden.
Utbildningen måste främjas och byggas ut. Alla skall tillförsäkras en god
utbildning. Den särskilda vuxenutbildningssatsningen, som bygger på en
överenskommelse med centerpartiet, omfattar minst 100.000 heltidsstudieplatser
per år med start den 1 juli 1997 under fem år, samtidigt som ett särskilt
utbildningsbidrag i nivå med arbetslöshetsersättningen införs för det första
studieåret. Arbetslösa skall prioriteras i utbildningssatsningen. Kommunerna
skall ha frihet att organisera och genomföra utbildningen utifrån sina lokala
förutsättningar. De statliga medlen för satsningen kommer därför att fördelas
efter projektansökningar från kommunerna. Dessutom ökas antalet reguljära
platser vid universitet och högskolor med 30.000 platser.
Utbildningssatsningen är finansierad. Att i dagens pressade budgetläge skapa
utrymme för närmare 10 miljarder kronor till en stor utbildningssatsning visar
vilken vikt regeringen och centerpartiet tillmäter utbildningspolitiken som en
del av strategin för en ökad sysselsättning.
Regeringen presenterar vidare i samband med budgetpropositionen en
forskningspolitisk proposition. I denna presenteras regeringens
forskningspolitik för 1997 - 1999 inom de olika departementsområdena. Politiken
syftar till att behålla omfattningen av forskningsinsatserna på den höga nivå
som har varit utmärkande för Sverige vid internationella jämförelser. Regeringen
föreslår i propositionen övergripande mål för forskningen och allmänna
riktlinjer för forskningspolitiken.

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken

Arbetsmarknadspolitiken syftar till att förbättra anpassningen på
arbetsmarknaden mellan företagens behov och de arbetssökandes kompetens. Den
aktiva arbetsmarknadspolitiken gör arbetsmarknaden mer flexibel och påskyndar
anpassningen mellan arbetssökande och lediga platser. Den minskar
inflationsbenägenheten i ekonomin. Den förhindrar utslagning och utanförskap.
Den uttrycker också ett viktigt vägval: aktivitet framför passivitet.
Regeringen har sedan den tillträdde arbetat med att reformera den aktiva
arbetsmarknadspolitiken. Kompetenshöjning är ett centralt inslag i strategin för
att återföra arbetslösa till reguljärt arbete. Många av dem som har blivit
arbetslösa saknar den kompetens som behövs för att kunna få ett nytt jobb. Det
krävs ofta en ny kunskap för att möta de krav som de nya jobben ställer.
Samtidigt har de lokala arbetsförmedlingarnas roll stärkts. Kommunerna har
fått ett starkare inflytande. De arbetsmarknadspolitiska medlen har blivit mer
flexibla och individinriktade. Konkreta och realistiska individuella
handlingsplaner upprättas i samarbete mellan de arbetsökande och
arbetsförmedlingen. Därigenom tydliggörs både den arbetssökandes och
arbetsförmedlingens ansvar. Syftet är att påskynda återgången till den reguljära
arbetsmarknaden.
Det bekymmersamma läget på arbetsmarknaden gör att regeringen föreslår att
starten för anordnandet av offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa
tidigareläggs från den 1 januari 1997 till den 1 november 1996. Vidare föreslår
regeringen en stimulansersättning vid offentliga tillfälliga arbeten för äldre
arbetslösa.

Lönebildning

Lönebildningen måste förbättras. För att uppnå en halverad arbetslöshet måste
Sverige - även vid denna lägre arbetslöshetsnivå - ha en lönekostnadsutveckling
på god europeisk nivå. Den s.k. Edingruppen, som består av ekonomer som
företräder de centrala arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna, har givit
uttryck för en liknande syn. Inom gruppen råder enighet om att löneökningarna i
Sverige inte bör vara högre än i övriga jämförbara länder i EU.
För att ta Sverige ur massarbetslösheten behövs ett nytt kontrakt för
samverkan på lönebildningens område. I samband med vårpropositionen inbjöd
regeringen arbetsmarknadens parter att redovisa sin syn på den framtida
lönebildningen. Inbjudan speglar regeringens inställning att lönebildningen i
första hand är en fråga för arbetsmarknadens parter. Parterna fick därefter i
uppdrag att fram till den 31 mars 1997 gemensamt formulera nödvändiga
förändringar av förhandlings- och lönebildningsystemet för att säkerställa en
bättre fungerande lönebildning. Som ett första steg har Edingruppen fått i
uppdrag att under hösten 1996 granska utfallet av den senaste avtalsrörelsen.

Arbetsrätt

Regeringen har nyligen träffat en överenskommelse med centerpartiet om
förändringar i arbetsrätten. Inriktningen är att göra det lättare för företagen
att anställa, inte att göra det lättare att säga upp. En ny anställningsform,
överenskommen visstidsanställning, införs för att göra det lättare att anställa
personal. Ökade möjligheter till nyanställningar är särskilt viktigt i den
konjunkturuppgång som väntas. För att stärka främst kvinnor på arbetsmarknaden
föreslås dessutom rätt till ökad sysselsättningsgrad för deltidsarbetslösa och
en tidsgräns för vikariatanställningar.
Kollektivavtal med avvikelser från lagen om anställningsskydd kommer att få
träffas på lokal nivå. Dessutom föreslås att företrädesrätten till
återanställning skall gälla under nio månader i stället för tolv månader.
Dessutom kommer regeringen att återkomma med förslag om arbetsrättsliga
skadestånd. Det bör bli möjligt att ta större hänsyn än nu till företagets
ekonomiska förmåga vid bestämmandet av skadestånd. Sammantaget bedömer
regeringen att förslagen kommer att leda till en snabbare sysselsättningsökning,
en ökad flexibilitet, förenklingar som har störst betydelse för de mindre
företagen och en välkommen förstärkning för kvinnor samt för svaga grupper på
arbetsmarknaden.

Arbetslöshetsförsäkringen

Arbetslöshetsförsäkringen skall vara en omställningsförsäkring under en
övergångstid för den som har drabbats av arbetslöshet. Regeringen har tidigare
markerat arbetslöshetsersättningens karaktär av omställningsförsäkring genom
förslaget att införa en tidsbegränsning, den s.k. bortre parentesen. Riksdagen
har dessutom beslutat om en rad andra åtgärder som stärker arbetslinjen i den
svenska arbetsmarknadspolitiken.
Regeringen har vidare aviserat en höjning av ersättningsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen från 75 till 80 procent fr.o.m. den 1 januari 1998.
Höjningen skall finansieras fullt ut med regelförändringar inom försäkringen.
Höjningen kostar ca 1,4 miljarder kronor.

Näringspolitiken

I sysselsättningspropositionen, som utarbetades tillsammans med centerpartiet,
redovisade regeringen riktlinjerna för en förnyelse av näringspolitiken som en
del i politiken för en halverad arbetslöshet. En viktig utgångspunkt för
reformarbetet är att det inte finns någon enkel formel för att främja
näringslivets förnyelse och tillväxt i olika delar av landet. Det är nödvändigt
att skillnader i regionala förutsättningar får påverka näringspolitikens
inriktning och utformning. En annan viktig utgångspunkt är det ökade behovet av
helhetslösningar och samverkan mellan olika aktörer på internationell,
nationell, regional och lokal nivå liksom mellan olika politikområden för att
skapa sunda villkor för näringslivet.
Regeringen avser att ta initiativ till en bred samverkan i länen för att
uforma en mer tillväxtorienterad närings- och regionalpolitik. Syftet är att
engagera ett stort antal aktörer för att utarbeta förslag till regionala och
lokala åtgärder som främjar tillväxt och sysselsättning, att initiera ett
partnerskap för tillväxt.
Landshövdingarna i samtliga län har fått ett förhandlingsuppdrag som bl.a.
innebär ett ansvar för att förslagen förankras hos alla berörda parter.
Gemensamma finansieringslösningar med medverkan från flera aktörer, bl.a. ökad
privat finansiering, bör eftersträvas i detta arbete. Om partnerskap för
tillväxt skall lyckas är det viktigt att såväl statliga organ som kommuner och
landsting deltar i arbetet tillsammans med fackliga organisationer och
företrädare för näringslivet.
För att klara sysselsättningsmålet krävs en omfattande förnyelse av
näringslivet. De mindre företagen spelar en allt viktigare roll för att nå
detta. Förnyelsen måste bygga på investeringar i ny kunskap, på bättre
utnyttjande av kompetens och ny teknologi samt på innovationer. Riksdagen har
beslutat om ett program på 1 miljard kronor för småföretagsutveckling, förnyelse
och tillväxt. Programmet har en särskild inriktning på de små företagen och
syftar till att underlätta för Sverige att utveckla kunskapssamhället, göra det
enklare att vara företagare och påbörja omställningen mot en hållbar utveckling.
Effektiva, säkra och miljöanpassade kommunikationer baserade på en väl
utvecklad infrastruktur är en förutsättning för ekonomisk tillväxt, ökad
sysselsättning och bibehållen välfärd i landets olika delar.
Informationstekniken, IT, har en viktig roll i detta sammanhang. Riksdagen har
lagt fast målen för en övergripande nationell IT-strategi. Strategin tar sikte
på att övergången till kunskapssamhället skall omfatta nationen i dess helhet
och att alla medborgare skall kunna dra nytta av informationsteknikens
möjligheter. Samtidigt skall en kvalificerad och innovativ användning av modern
IT stimuleras för att främja utveckling av nya tjänster och ny kompetens. Tre
samhällsområden har prioriterats när det gäller statliga insatser på IT-området:
lagstiftning, utbildning och informationsförsörjning.
Tjänstesektorn svarar för en betydande del av sysselsättningen och
utvecklingen i denna sektor är därför viktig för att klara en halvering av
arbetslösheten. Regeringen har därför tillsatt en utredning med uppdrag att
analysera den privata tjänsteproduktionens samhällsekonomiska roll och dess
betydelse för sysselsättningen. Utredningen skall vidare analysera motiven för
och effekterna av olika tänkbara regeländringar, som syftar till att främja
utbud och efterfrågan på privata tjänster och sysselsättningen i denna del av
ekonomin.
En annan viktig del av näringspolitiken är att skapa en större och effektivare
hemmamarknad. För det första bör produktivitets- och omvandlingstrycket
upprätthållas så att svenska företag långsiktigt bibehåller sin konkurrenskraft.
Detta är avgörande för att den nödvändiga förnyelsen av näringslivet skall
fortsätta. Endast konkurrenskraftiga företag kan skapa nya stabila jobb.
Idag räcker det inte att vara bland de bästa i Sverige. Företagen måste vara
bland de effektivaste i världen. Därför är ett av målen att öka
internationaliseringen av svensk ekonomi. Svenska företag måste ständigt
konfronteras med de bästa. Detta innefattar att fler svenska företag tar sig ut
på andra marknader, utanför Sverige. Men även att fler utländska företag
etablerar sig på den svenska marknaden, antingen genom import eller genom
direktinvesteringar. Tillgången till den inre marknaden och de växande
ekonomierna kring Östersjön öppnar nya möjligheter för svenska företag i vår
närmiljö. Regeringen avser att verka för att stärka banden kring Östersjön till
den grad att det får en karaktär av hemmamarknad.
Ett gott företagsklimat förutsätter vidare en internationellt
konkurrenskraftig företagsbeskattning och tillfredsställande villkor för
riskkapitalförsörjningen. För större företag med tillgång till de
internationella kapitalmarknaderna är villkoren goda. För små och medelstora
företag behöver försörjningen med riskkapital underlättas. Regeringen kommer
därför under hösten att lägga fram ett förslag till lättnader i
dubbelbeskattningen med inriktning mot dessa företag.
Riksdagen har beslutat om att sänka lönekostnaderna för i första hand de
mindre företagen genom att arbetsgivaravgifterna från nästa år reduceras med fem
procentenheter på en lönesumma upp till 600.000 kr.
Reglerna för att starta och driva företag måste förenklas. Därför har
regeringen tillsatt en delegation med uppgift att förenkla olika regler för de
mindre företagen.
Ett nytt energisystem skall utvecklas. Regeringen har påbörjat överläggningar
med samtliga riksdagspartier om energipolitiken. En bred parlamentarisk
majoritet kring omställningen av energisystemet eftersträvas.

En uthållig tillväxt

En tillväxt som bygger på rovdrift av naturen är ingen långsiktigt hållbar
tillväxt. Den ekonomiska politiken skall utformas med hänsynstagande till
medborgarnas krav på god livskvalitet, miljö och välfärd i vid mening. Visionen
är att skapa det ekologiskt uthålliga samhället där tillväxt och god miljö
förenas. För att nå dit krävs omfattande insatser under lång tid inom flera
samhällsområden. Vårt sätt att omvandla naturresurser till nyttigheter behöver
moderniseras för att fungera effektivt under de ekologiska villkor vi känner
allt bättre.
Miljöpolitiken har en viktig roll i en politik för tillväxt och
sysselsättning. De investeringar som moderniseringen av Sverige medför kan ge
ett väsentligt bidrag till kampen mot arbetslösheten. I allt fler sammanhang
efterfrågas miljöanpassade konsumtionsvaror. Tekniska system som är insatsvaror
i ländernas omställning till hållbarhet har en växande världsmarknad. Den
ekologiska moderniseringen bäddar för en långsiktig hållbarhet i såväl
industriell produktion som jordbruk.
Det av riksdagen beslutade programmet om 1 miljard kronor under fem år för
miljöinvesteringar är ett led i denna utveckling. Inom jordbrukets område
föreslås en utökning av miljöprogrammet med 600 miljoner kronor per år varav 300
miljoner utgör medfinansiering från EU:s budget. Politiken för en uthållig
tillväxt drivs vidare på bred front. En ny miljöbalk skall läggas fram. Förslag
om det framtida transportsystemet förbereds. Plan- och bygglagen liksom stödet
till bostadsbyggandet ses över.

Stabila välfärdssystem

Tydliga och stabila regler i olika delar av ekonomin är av utomordentligt stor
betydelse för att efterfrågan och investeringar skall kunna förstärkas. Väl
fungerande och långsiktiga spelregler på t.ex. arbetsmarknads- och skatteområdet
samt tilltro till den svenska ekonomin behövs för att stärka företagens
investeringsvilja och öka sysselsättningen.
En förutsättning för att företag skall investera är att det inom landet finns
en efterfrågan på deras varor. Detta kräver i sin tur att medborgarna känner
trygghet och tilltro till välfärdssystemen. Trygga individer förmår att ta
initiativ som driver utvecklingen framåt. Medborgarnas tilltro till olika
försäkringssystem måste därför stärkas. Tydliga och stabila regler måste gälla
vid sjukdom, arbetslöshet och pension.
Det är angeläget med en bred politisk enighet kring framtidens pensioner.
Pensionsvillkoren skall inte förändras med skiftande riksdagsmajoritet. Ett
oförändrat ATP-system skulle ha svårt att klara påfrestningar under de kommande
decennierna och skulle kräva återkommande justeringar vid låg tillväxt. En
reformering av pensionssystemet är därför nödvändig för att skapa ett
långsiktigt stabilt regelsystem.

EU:s samarbete för tillväxt och sysselsättning

Sverige har en aktiv och pådrivande roll i det europeiska samarbetet för ökad
tillväxt och sysselsättning. Ett starkt europeiskt samarbete kan stödja de
nationella ansträngningarna i kampen mot arbetslösheten. Regeringen ger därför
sysselsättningsfrågan högsta prioritet i EU:s regeringskonferens och verkar för
att det nya fördraget skall innehålla en särskild avdelning om sysselsättning.
EU bör markera en höjd ambitionsnivå genom stärkta målformuleringar.
Gemensamma principer för sysselsättningspolitiken bör uttryckas.
Övervakningsprocedurerna bör stärkas och likna dem som gäller för den ekonomiska
politiken i övrigt. En särskild sysselsättningskommitté bör inrättas för att
bl.a. utgöra en länk mellan finans- och arbetsmarknadsministrarna. De svenska
förslagen har fått ett betydande stöd bland medlemsländerna.
Regeringen lägger vidare stor vikt vid arbetet med att steg för steg arbeta
för en samlad strategi för sysselsättningen, där länderna både samarbetar och
har stort utrymme för anpassningar av politiken till nationella förutsättningar.
Under hösten 1996 skall de nationella sysselsättningsprogrammen följas upp och
granskas i en gemensam procedur. Programmen bygger på de s.k. Essenpunkterna och
på de gemensamma sysselsättningsrapporter som Ekofin- och
arbetsmarknadsministrarna och kommissionen presenterade inför de två senaste
toppmötena i Florens och Madrid. Regeringen kommer inom kort att överlämna ett
uppdaterat sysselsättningsprogram till den Europeiska kommissionen. Det
beskriver de åtgärder som har vidtagits i syfte att bekämpa ungdoms- och
långtidsarbetslöshet samt strategier för att främja jämställdhet på
arbetsmarknaden.
Kommissionens ordförande har tagit initiativ till en europeisk förtroendepakt
för sysselsättning. Initiativet bygger på EU:s tidigare beslutade aktionsplan
från 1993. Förtroendepakten siktar mot en utveckling av samarbetet och på att få
stöd och åtaganden också från arbetsmarknadens parter på europeisk och nationell
nivå.

Östersjöområdet

Europas ekonomiska och politiska karta har förändrats. De Central- och
Östeuropeiska ländernas omvandlingsprocess mot demokrati och marknadsekonomi har
skapat förutsättningar för ett ökat politiskt och mellanfolkligt samarbete.
Detta gäller inte minst länderna kring Östersjön. Genom en ökad politisk och
ekonomisk integration skapas en attraktiv näringsmiljö. En förutsättning för
att samarbetet skall fungera är att det finns ett utbyggt kommunikationssystem.
Östersjöländerna kan genom ett ökat utbyte av kunskap och kapital skapa växande
marknader och högre tillväxt. Detta gynnar inte endast de nyss etablerade
demokratierna, utan även Sverige. En ökning av detta utbyte förutsätter dock en
stabil politisk, social och samhällelig utveckling. Sverige kan på ett mycket
konstruktivt sätt bidra till att bygga upp en sådan genom det
utvecklingssamarbete som bedrivs med länderna i Östersjöområdet, dvs Estland,
Lettland, Litauen, Polen och de nordvästra delarna av Ryssland. Samarbetet, som
har pågått sedan slutet av 1980-talet, omfattar följande områden:
säkerhetsfrämjande, demokratifrämjande, ekonomiskt samarbete och miljösamarbete.
För budgetåret 1997 föreslås att 810 miljoner kronor anslås för samarbete med
Central- och Östeuropa, varav huvuddelen avser Östersjöländerna.
För att ytterligare lyfta fram regionens betydelse har en fond omfattande 1
miljard kronor för Österjösamarbete inrättats. Medlen är avsedda att bekosta
åtgärder och projekt inom områdena svensk exportindustri, bl.a. på
livsmedelsområdet, energisystem, ömsesidigt kunskapsutbyte, infrastruktur och
miljöskydd.
För att utveckla och stärka de mellanfolkliga förbindelserna kring Östersjön
är det nödvändigt med ett utbyte mellan högskolor och universitet. Lika viktigt
som samarbetet på högskolenivå är det regionala samarbete som finns på kommun-
och landstingsnivå. Vänortsamarbetet utgör en viktig del i detta. En ökad
satsning på språkutbildning och kulturutbyte underlättar den ekonomiska
utvecklingen.
Flera av länderna kring Östersjön har ansökt om medlemskap i den europeiska
unionen. Sverige stöder dessa länders strävanden. För att östländerna skall
kunna ingå i EU måste deras marknader vara tillräckligt starka för att klara den
ökade konkurrensen. De associationsavtal som EU har med länderna bör utvidgas,
såväl för att östländerna skall få avsättning för sina varor och tjänster som
för att deras hemmamarknader skall utsättas för en ökad konkurrens. Ytterligare
ett område som måste förändras är jordbruks- och strukturpolitiken. Sverige är
ett av de länder som hårdast driver en sådan förändring så att östutvidgningen
kan förverkligas.

3.5 Budgetpolitiken

Följande utgångspunkter har väglett arbetet med budgetpropositionen:

* De budgetpolitiska målen ligger fast. Statsskulden som andel av BNP skall
stabiliseras 1996, den offentliga sektorns finansiella underskott skall ej
överstiga 3 procent av BNP 1997 och de offentliga finanserna skall vara i balans
1998.

* Utgiftstaket ligger fast. Riksdagen har fastställt utgiftstaket för staten
inklusive socialförsäkringssektorn till 723 miljarder kronor 1997, 720 miljarder
kronor 1998 och 735 miljarder kronor 1999.

* Konsolideringsprogrammet ligger fast. Det omfattar 126 miljarder kronor, eller
ca 8 procent av BNP. Regeringens bedömning är att detta är tillräckligt för att
uppnå de budgetpolitiska målen.

Sedan hösten 1994 har ett flertal förslag som förstärker de offentliga
finanserna lagts fram och antagits av riksdagen. Konsolideringsprogrammet följs
upp halvårsvis i budget- och vårpropositionerna. Senaste uppföljningen skedde i
vårpropositionen 1996.
Riksdagen har fattat principbeslut om hela programmet och fördelat det på
departementsområden. För de flesta av åtgärderna finns också preciserade beslut
om hur de skall genomföras. Programmet delades vid den första uppföljningen in
i tre kategorier: 1) Preciserade beslut fattade av riksdagen. För denna kategori
gäller att inga ytterligare riksdagsbeslut är nödvändiga för genomförande. 2)
Aviserade beslut. Härmed avses åtgärder för vilka principbeslut om åtgärdens
inriktning och belopp finns, men där slutgiltigt beslut inte har fattats av
riksdagen. 3) Återstår att åtgärda. Dessa åtgärder är preciserade vad gäller
belopp men inte vad gäller inriktning.
Av det totala konsolideringsprogrammet om 126 miljarder kronor tillhör 103,1
miljarder kronor den första kategorin, dvs. åtgärder som är färdigbehandlade av
riksdagen. I tabellen nedan visas konsolideringsprogrammet i dess helhet, både
vad gäller fördelningen mellan inkomst- och utgiftssidan och beslutsläget.
Utgiftsminskningarna i konsolideringsprogrammet redovisas i detalj i senare
kapitel. Till de direkta effekterna av konsolideringsprogrammet skall läggas att
statens ränteutgifter minskar med ca 19 miljarder kronor till följd av att
konsolideringsprogrammet ger en lägre statsskuld 1998.

Tabell 3.7 Konsolideringsprogrammets permanenta effekter
Miljarder kronor, nettoeffekt

Inkomster Utgifter Totalt

Preciserade beslut fattade av
riksdagen 48,5 54,6 103,1
Förslag som har precicerats
i proposition 10,9 10,6 21,5
Aviserade beslut 0 0,9 0,9
Återstår att åtgärda 0 0 0
Summa budgetförstärkningar59,4 66,1 125,5

Behovet av att få en bättre uppfattning om utvecklingen av de offentliga
finanserna tillsammans med det akuta statsfinansiella läget under inledningen av
1990-talet har föranlett regering och riksdag att genomföra flera
institutionella förändringar i syfte att skärpa kontrollen över bud-
getutvecklingen. Den mest genomgripande förändringen är införandet av ett
treårigt tak för de offentliga utgifterna.
Utgiftstaket gäller i princip hela den offentliga sektorns utgifter. Det är
preciserat i miljarder kronor för den statliga sektorn inklusive de
socialförsäkringar som ligger utanför statsbudgeten. Det omfattar dock inte
statsskuldsräntorna. För den kommunala sektorn har utgiftstaket givits en annan
innebörd. Genom den kommunala självstyrelsen har staten inte något direkt
inflytande över sektorns utgifter. I stället kan utgifterna påverkas indirekt
genom åtgärder som reglerar hur stora inkomster i form av statsbidrag och
skatteinkomster som sektorn kan förfoga över. I kombination med ett lagstadgat
balanskrav på kommuner och landsting innebär detta en restriktion på
utgiftsnivån i den kommunala sektorn.
Utgiftstaken för den offentliga sektorn bestäms nominellt för tre år i taget
och rullas årligen framåt. De statliga utgiftstaken får inte överskridas. Om det
krävs att utgifterna ökar på vissa områden måste detta lösas med
omprioriteringar inom ramen för det totala taket. Eventuella underskridanden
skall användas för att minska statsskulden.
En förutsättning för att utgiftstaken skall kunna hållas är en kontinuerlig
och noggrann uppföljning av hur de olika utgiftsområdena utvecklas. Samtliga
departement gör varje kvartal en genomgång av hur respektive utgiftsområde
utvecklas och rapporterar detta till Finansdepartementet. I samband med vår- och
budgetpropositionerna redovisar regeringen uppföljningen för riksdagen och
presenterar eventuella åtgärder för att utgifterna skall kunna hållas inom de
angivna ramarna.
Ett ytterligare led i de institutionella förändringarna är arbetet med en helt
ny lag om statsbudgeten. Regeringen har nyligen lagt fram en proposition med
förslag till en sådan lag.
Den nya budgetprocessen innebär att regeringen ger förslag om den huvudsakliga
inriktningen av den ekonomiska politiken för det kommande budgetåret i den
ekonomiska vårpropositionen i april varje år. I propositionen föreslår
regeringen ett utgiftstak för den offentliga sektorn. Det innebär att
budgetpropositionen har en annan betydelse än tidigare. I huvudsak läggs den
ekonomiska politiken och de politiska prioriteringarna fast under våren. I
budgetpropositionen preciseras budgetförslaget på varje enskilt anslag, givet de
principer och restriktioner som har lagts fast av riksdagen.
Regeringen är dock inte förhindrad från att i budgetpropositionen föreslå
förändringar från förslaget i den ekonomiska vårpropositionen. Förslag till
förändringar kan motiveras såväl utifrån nya ekonomiska antaganden som utifrån
ny kunskap inom vissa politikområden och tekniska justeringar. Samtliga förslag
till förändringar skall dock hållas inom det av riksdagen beslutade
utgiftstaket. I kapitel 4 redovisas de tekniska justeringar som regeringen
föreslår. Utöver dessa föreslår regeringen följande förändringar:

* Av fördelningspolitiska skäl föreslår regeringen att besparingen på
barnpensioner ej genomförs. Denna har ersatts med andra besparingar.

* För att öka sysselsättningen inom byggsektorn föreslår regeringen att ett
tillfälligt investeringsbidrag införs för anordnande av studentbostäder. Under
våren har riksdagen också beslutat om att kraftigt öka antalet
högskoleplatser. Det är angeläget att tillgången på studentbostäder ökar.

* Som en del inom utbildningssatsningen föreslår regeringen ett nytt stöd på 40
miljoner kronor till utbildnings- och forskningsinsatser i de fackliga
organisationerna och vissa andra organisationer. För att lyckas med det
nationella kunskapslyft, som behövs i samhället och arbetslivet, krävs att
alla grupper omfattas. Regeringen fäster i detta sammanhang stor vikt vid en
aktiv rekrytering för att stimulera främst vuxna arbetslösa, som saknar
treårig gymnasieutbildning. I detta sammanhang har studieförbunden och de
lokala parterna en viktig roll. Kommunerna kan tillsammans med parterna på
arbetsmarknaden utveckla nya former för uppsökande verksamhet och inventera
den lokala arbetsmarknaden. De fackliga organisationerna och vissa andra
organisationer kan här göra en viktig insats och de bör därför få bidrag från
staten.

* För att främja en ekologiskt uthålligt tillväxt föreslår regeringen att
miljöersättningsprogrammet från 1997 utökas med 300 miljoner kronor i
nationell finansiering. Motsvarande medfinansiering erhålls från EG:s budget.
Vid utformningen av det nya delprogrammet skall särskild hänsyn tas till
behovet av att stimulera vallproduktionen.

* I enlighet med överenskommelsen mellan regeringen och Svenska Kommunförbundet
och Landstingsförbundet reglerar regeringen statliga åtgärder som, utöver det
s.k. 118-miljardersprogrammet, påverkar de kommunala skatteinkomsterna och det
kommunala utgiftstrycket. Regeringens och de båda kommunförbundens gemensamma
bedömning är att kommuner och landsting skall kompenseras med hänsyn tagen
till förslag om ändrade bilförmåner som redovisas i denna proposition.
Därutöver anser parterna att aviserade åtgärder t.o.m. denna proposition är
neutrala för kommuner och landsting.

I samband med budgetpropositionen lägger regeringen fram propositioner om bl.a.
totalförsvar i förnyelse (prop. 1996/97:4), svensk migrationspolitik i globalt
perspektiv (prop. 1996/97:25), läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning
(prop. 1996/97:27), kriterier för rätt till ersättning i form av sjukpenning och
förtidspension (prop. 1996/97:28), forskningspolitik (prop 1996/97:5) samt
kulturpolitik (prop. 1996/96:3).
Alla initiativ och förslag till förändringar, som regeringen redovisar, sker
inom det av riksdagen fastställda utgiftstaket för staten. Vid finansieringen
har regeringen följt principerna, kraven och restriktionerna för
budgetpolitiken.

3.6 Skattepolitiken

Ett väl fungerande skattesystem är av grundläggande betydelse för
samhällsekonomin. Detta är speciellt viktigt i en ekonomi som den svenska, där
skatterna utgör en stor andel i relation till den samlade produktionen. Vid den
sanering av statsfinanserna som har genomförts sedan valet 1994 har
skattehöjningar utgjort en viktig del, både genom att bidra med ökade inkomster
till staten och genom att bördorna därigenom har kunnat fördelas efter bärkraft.
Det kommer knappast att vara möjligt att genomföra annat än marginella
förändringar av det totala skatteuttaget framöver. Däremot kan en del
justeringar och omfördelningar mellan olika skatter aktualiseras bl.a. mot
bakgrund av den fortgående internationaliseringen av den svenska ekonomin.
Önskemål om en ökad miljörelatering av skattesystemet kan också motivera
förskjutningar i skatteuttaget.
Sverige har ett skattesystem som är förmånligt för företag och företagande,
även vid en internationell jämförelse. Ytterligare åtgärder för främst mindre
företag är emellertid motiverade. Senare under hösten kommer regeringen därför
att lägga fram förslag som förbättrar villkoren för nyinvesteringar för små och
medelstora företag. Regeringen förbereder också ett nytt system för betalning av
skatter och avgifter som kommer att underlätta och effektivisera både företagens
och skatteförvaltningens arbete. Arbetet är inriktat på att det nya systemet
med s.k. skattekonton skall genomföras från 1998. Regeringen har därtill nyligen
tillsatt en särskild utredare som skall analysera förutsättningarna för
tjänstesektorns tillväxt och i samband med detta uppdragit åt Riksskatteverket
att bl.a. se om det går att genomföra förenklingar och på andra sätt underlätta
för privatpersoner att på ett riktigt sätt redovisa skatter och avgifter.
I anslutning till budgetpropositionen lägger regeringen även fram ett antal
andra förslag som har aviserats under våren. Beskattningen av bilförmån
förändras så att den nuvarande överbeskattningen elimineras samtidigt som
skatten ges en mera miljövänlig profil. För att stimulera nyanställningar sänks
socialavgifterna med särskild inriktning på mindre företag. Skattereglerna
förändras för att underlätta generationsskiften. En rad förslag, som lades fram
i sysselsättningspropositionen (prop. 1995/96:222), har redan beslutats av
riksdagen. Stämpelskatten på fastigheter har reducerats till en tredjedel fram
till 1997 års utgång. Försäljningsskatten har avskaffats för personbilar i
miljöklass 1 och 2.
Att skatteregler och andra spelregler är långsiktigt stabila är av betydelse
för att både företag och privatpersoner skall kunna investera och göra
långsiktiga bedömningar. Skattereformen 1990-91 har på ett avgörande sätt
bidragit till att Sverige har ett hållbart skattesystem med förhållandevis enkla
regler baserade på sunda principer. Genom skattereformen och åtgärder därefter
har kontrollmöjligheterna förbättrats och administrationskostnaderna i många
avseenden minskats både för skatteförvaltning och skattskyldiga. Regeringen
kommer att redovisa sin slutgiltiga bedömning av skattereformen under 1997.
För att medborgarna skall ha förtroende för skattesystemet krävs att
möjligheterna till fusk och felaktigt utnyttjande är små. Regeringen föreslår
därför att 100 miljoner kronor per år avsätts till särskilda insatser för att
förbättra statens kontrollfunktion. Tidigare har 200 miljoner kronor per år
avsatts till skatteförvaltningen som särskilda medel för förstärkt
skattekontroll. Regeringen har även lagt fram flera förslag som medfört att
skattekontrollen kan förbättras och effektiviseras. Generalklausulen mot
skatteflykt har återinförts och en ny utformning av lagen kommer att
presenteras. Skattebrottslagen har setts över och gjorts mer enhetlig och
sammanhållen. Skattemyndigheternas befogenheter att kontrollera transporter av
bl.a. olja, alkohol och tobak har stärkts. Flera förslag har presenterats,
vilka syftar till effektivare åtgärder mot skatteflykt och skatteundandragande
och kommer att leda till lagstiftning under det kommande året.
Förutom att bidra till att finansiera de offentliga utgifterna fungerar
skatterna som ekonomiska styrmedel. Detta gäller särskilt på miljö- och
folkhälsoområdena. Skattereformen 1990-91 innebar att punktskatter på bl.a.
olja, bensin, alkohol och tobak fick en större betydelse som ekonomiska
styrmedel. En höjning av miljörelaterade energiskatter i två steg på sammanlagt
5 miljarder kronor bidrar till finansieringen av den kraftfulla satsningen på
utbildning. Regeringen har också tillsatt en utredning som skall se över
vägtrafikens samlade beskattning för att uppnå en bättre styreffekt vad avser
trafiksäkerhet och miljö. Till årsskiftet kommer dessutom den s.k.
skatteväxlingskommittén att redovisa sina överväganden och förslag.
De internationella aspekterna blir allt viktigare på skatteområdet. Det
internationella samarbetet, främst inom EU respektive OECD, är viktigt för att
motverka skattekonkurrens mellan länderna och för att underlätta handel m.m.
Sverige beslutar om sina egna skatteregler, men särskilt vad gäller de indirekta
skatterna medför medlemskapet i EU en ökad inverkan av direktiv som har
beslutats av EU-länderna gemensamt. Den gränsöverskridande handeln ökar i
Sverige. Privatpersoners inköp av öl från främst Danmark försvagar den
alkoholpolitiska betydelsen av de svenska skatterna på alkohol. För att undvika
ökad privatimport av starköl, vilket inverkar skadligt på den totala
alkoholkonsumtionen och får negativa effekter för svensk bryggerinäring,
föreslår därför regeringen en ändring av alkoholskatterna.
1996 års småhustaxering har inneburit att många fastighetsägare har fått
kraftigt höjda taxeringsvärden till följd av att marknadsvärdena stigit i vissa
områden sedan slutet av 1980-talet. För att dämpa effekterna av övergången till
nya taxeringsvärden föreslår regeringen i samband med budgetpropositionen en
skattereduktion för fastighetsskatt i vissa fall vid 1997 - 2001 års taxeringar.

3.7 Rättvis fördelning

Regeringens politik syftar till att minska inkomstklyftorna. Krisen i början av
1990-talet utgjorde ett kraftigt hot mot den svenska välfärden. En kraftigt
ökande statsskuld med växande statsskuldsräntor hotade att tränga ut andra
angelägna utgifter. Därför har saneringen av de offentliga finanserna varit
central även ur fördelningspolitisk synvinkel.
Spridningen av löneinkomster är den faktor som har störst fördelningspolitisk
betydelse. De förslag som har lagts fram för att öka tillväxten och stimulera
sysselsättningen bidrar till att minska inkomstskillnaderna mellan de arbetslösa
och de som har ett arbete.
Grunden vid utformningen av konsolideringsprogrammet har varit att bördorna -
och frukterna - skall bäras rättvist. Regeringen har därför fortlöpande
redovisat de fördelningspolitiska effekterna av den förda politiken.
Konsolideringsprogrammet omfattar både höjda skatter och besparingar för att
bördorna skall bäras rättvist.
I budgetpropositionen föreslår regeringen vissa fördelningspolitiskt
motiverade justeringar av konsolideringsprogrammet. Bland annat ersätts
besparingen på barnpensioner med andra besparingar.

Diagram 3.3 Andel av den totala budgetförstärkningen i konsolideringsprogrammet
och sysselsättningspropositionen som respektive decilgrupp bidrar med

Källa: Finansdepartementet

34

Diagram 3.4 Förändring av disponibel inkomst, justerad för försörjningsbörda,
till följd av konsolideringsprogrammet och åtgärder i
sysselsättningspropositionen

Källa: Finansdepartementet

Den sammantagna effekten av konsolideringsprogrammet och de nu föreslagna
justeringarna bedöms ha en rimlig fördelningspolitisk profil. Sammantaget bidrar
den femtedel av hushållen som har högst ekonomisk standard med nära 40 procent
av budgetförstärkningen, medan den femtedel som har den lägsta ekonomiska
standarden bidrar endast med ca 15 procent. I dessa beräkningar ingår inte
effekterna av de kraftigt sänkta räntorna som följt av regeringens ekonomiska
politik. Lägre räntor medför att hushållens köpkraft ökar och utrymmet för
ekonomiska investeringar vidgas.
Regeringen har vid ett flertal tillfällen aviserat en fördjupad för-
delningspolitisk analys av hur utbildning, sysselsättning och lönebildning
kortsiktigt och på längre sikt påverkar hushållens inkomstutveckling. I bilaga 4
lämnas en utförlig fördelningspolitisk redogörelse med analyser av in-
komstfördelningens utveckling 1975-1994 med tyngdpunkt på de senaste årens
förändringar.
Resultatet pekar på att inkomstklyftorna ökade under 1980-talet och att
ökningen har fortsatt under 1990-talet, inte bara i Sverige utan också i många
andra länder. Åtskilligt tyder på att globala förändringar bidrar till de ökade
inkomstskillnaderna. De nordiska ländernas utveckling visar dock att sådana
globala processer delvis kan motverkas med effektiva sociala omfördelningsystem.
Sverige och de andra nordiska länderna har lyckats bevara en internationellt
sett jämn inkomstfördelning.
Den största fördelningspolitiska orättvisan i dag finns mellan dem som saknar
jobb och dem som har ett arbete. Eftersom efterfrågan på välutbildad arbetskraft
är betydligt högre än den på lågutbildad, är regeringens utbildningssatsning med
inriktning på de lågutbildade av stor betydelse för fördelningspolitiken.
Åtgärder för att öka och förbättra utbildningen är således inte bara viktig för
den långsiktiga ekonomiska tillväxten. De är också motiverade ur en
fördelningspolitisk synvikel. En jämnt fördelad kunskap och kompetens bidrar
till utjämning av löner och sysselsättning och därmed också till en jämnare
fördelning av inkomsterna.
Regeringen redovisade i samband med sysselsättningspropositionen en beräkning
av de fördelningspolitiska konsekvenserna av en halverad arbetslöshet. Analysen
illustrerar tydligt att en minskad arbetslöshet kan väntas öka inkomsterna
främst för de hushåll som nu har låg eller genomsnittlig ekonomisk standard.
Denna indikerar att minskad arbetslöshet är ett viktigt bidrag till ett mera
rättvist Sverige.

Diagram 3.5 Fördelningseffekter av en halverad öppen arbetslöshet

Källa: Finansdepartementet

35

4 Utgiftstak för den offentliga sektorn -
riksdagens beslut

4.1 Budgetpolitiken

Regeringen presenterade under våren, i proposition 1995/96:150, för första
gången ett förslag till utgiftstak för åren 1997 - 1999. Riksdagen ställde sig
bakom förslaget (1995/96:FiU10). I föreliggande kapitel presenteras regeringens
omräknade ramar för utgiftsområdena för åren 1997, 1998 och 1999. I bilaga 1
presenteras regeringens budgetförslag för år 1997 fördelat på anslag. De
budgetpolitiska åtaganden som tidigare presenterats i ett flertal propositioner
och som väglett regeringen i arbetet med 1997 års budgetförslag redovisas i
avsnitt 4.1.1. I förutsättningarna för beräkningarna av utgiftstaken i
vårpropositionen ingick dels antaganden om den ekonomiska utvecklingen, dels
analyser av vad tidigare beslut på det budgetpolitiska och andra områden
innebär. Därutöver påverkades beräkningarna av nya prioriteringar. I samband med
att regeringen nu presenterar sitt budgetförslag för 1997 har hänsyn tagits till
förändringar som skett i den allmänna ekonomiska utvecklingen. Sådana
förändringar återges i avsnitt 4.2 nedan. En uppföljning av det
konsolideringsprogram som regeringen under sin mandatperiod genomfört
presenteras i avsnitt 4.1.2. Slutligen presenteras i avsnitt 4.1.3 regeringens
bedömning av utvecklingen under innevarande budgetår, dvs. 1995/96.

4.1.1 Budgetpolitiska restriktioner

De budgetpolitiska restriktioner som regeringen föreslagit under innevarande
mandatperiod och som riksdagen ställt sig bakom har varit styrande i arbetet med
1997 års budgetförslag. De kan sammanfattas enligt följande:

- Skuldkvoten (statsskulden i relation till BNP) skall stabiliseras senast år
1996 (prop. 1994/95:150, bet. 1994/95:FiU20, rskr. 1994/95:447).
- Underskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande får inte överstiga
3 procent av BNP år 1997 (Konvergensprogrammet juni 1995).
- De offentliga finanserna skall vara i balans år 1998 (prop. 1994/95:150).
- Utrymmet för ytterligare skattehöjningar är starkt begränsat (prop.
1994/95:150).
- Anslagsöverskridanden under pågående budgetår skall finansieras, även när det
gäller regelstyrda anslag (prop. 1994/95:150).
- EU-medlemskapet skall finansieras fullt ut (prop. 1994/95:40, bet.
1994/95:FiU5, rskr. 1994/95:67).

61

4.1.2 Uppföljning av konsolideringsprogrammet

Regeringen har sedan hösten 1994 i fem steg genomfört ett omfattande
konsolideringsprogram som för närvarande uppgår till 126 miljarder kronor netto.
Regeringen har för avsikt att vid två tillfällen per år avrapportera
beslutsläget vad gäller budgetförstärkningarna. Vid två tidigare tillfällen
(prop. 1995/96:25 och prop. 1995/96:150) har rapportering skett av beslutsläget
i det ursprungliga konsoliderings-programmet uppgående till 118 miljarder
kronor. I vårpropositionen gjordes bedömningen att det för att nå de mål som
regeringen satt upp för den offentliga ekonomin krävdes ytterligare
budgetförstärkningar. Varaktiga budgetförstärkningar om 8 miljarder kronor
aviserades därför samt ytterligare tillfälliga förstärkningar åren 1997 och 1998
för att nå målet om balans i det finansiella sparandet år 1998.
Av konsolideringsprogrammets 118 miljarder kronor var vid förra
uppföljningstillfället nästan 100 miljarder kronor redan beslutade av riksdagen.
Dessa presenterades i detalj i bilaga till vårpropositionen. Det återstod då
bara ett fåtal poster, främst på utgiftssidan, att besluta. Sedan dess har
följande besparingar preciserats inom Socialdepartementets ansvarsområde och
beslutats av riksdagen, till ett totalbelopp om 3 miljarder kronor:

- Bostadsbidrag 2 300 miljoner kronor
- Assistansersättning 215 miljoner kronor
- Underhållsstöd 500 miljoner kronor.

Av de i vårpropositionen aviserade budgetförstärkningarna har 570 miljoner
kronor beslutats av riksdagen. Detta betyder att de av riksdagen beslutade
budgetförstärkningarna nu uppgår till drygt 103 miljarder kronor och att enbart
drygt 22 miljarder kronor återstår till nivån 126 miljarder kronor. Av dessa
kommer 21,5 miljarder kronor att preciseras i propositioner som läggs fram i
riksdagen under hösten. I denna proposition läggs förslag om utgiftsminskningar
om 10,7 miljarder kronor samt inkomstökningar om 1,4 miljarder kronor. De
återstående besparingarna på inkomstsidan avser höjda egenavgifter i
sjukförsäkringen, om 9,4 miljarder kronor har förelagts riksdagen i proposition
1995/96:209, som kommer att behandlas under hösten. Resterande 0,9 miljarder
kronor i utgiftsminskningar är fördelade på departement och kommer att
preciseras i den ekonomiska vår-propositionen 1997.

62

Tabell 4.1 Konsolideringsprogrammet
Varaktig effekt av 126 miljarderkronorspaketet
Miljarder kronor, nettoeffekt

Inkomster Utgifter Totalt

Preciserade beslut fattade av riksdagen48,554,6103,1
Förslag som har preciserats i proposition10,910,621,5
Aviserade beslut 0 0,9 0,9
Återstår att åtgärda 0 0 0
Summa budgetförstärkningar 59,4 66,1 125,5

Ökade satsningar på miljö m.m.

Regeringen föreslår mot bakgrund av de höga ambitionerna för miljöarbetet i
jordbruket och det förbättrade samhällsekonomiska läget att
miljöersättningsprogrammet för jordbruket från år 1997 utökas med 300 miljoner
kronor i nationell finansiering. Motsvarande medfinansiering erhålls från EG:s
budget. Av ökningen av anslaget för miljöstödet är 200 miljoner kronor
ofinansierat för åren 1998 och 1999. Regeringen avser att återkomma till denna
fråga i den ekonomiska vårpropositionen 1997. Den utredning som kommer att
tillsättas med uppdrag att analysera hur den svenska livsmedelsindustrin kan
stärka sin konkurrenskraft skall också lägga förslag till finansiering av den
höjda ambitionsnivån för miljöstödet till jordbruket för återstoden av
programperioden.
Regeringen föreslår på tilläggsbudget att ett tillfälligt investeringsbidrag
införs för tiden fram t.o.m. år 1999 för anordnande av studentbostäder. Bidrag
lämnas för upp till 15 000 bostäder med maximalt 25 000 kronor för varje
studentrum inom en ram på 300 miljoner kronor. Regeringens bedömning är att
högst 50 miljoner kronor av investeringsmedel behöver avsättas för ändamålet
fram t.o.m. år 1997. Finansiering föreslås tillfälligt ske under anslaget
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1995/96. Regeringen avser att
återkomma till riksdagen med förslag till finansiering av den totala kostnaden
på 300 miljoner kronor.

63

Tabell 4.2 Konsolideringsprogrammet
Uppföljning av 118 miljarderkronorspaketet, budgetförstärkningar

Miljoner kronor, nettoeffekt 1998

Preciserade beslut fattade av riksdagen

Inkomster 47 945
Utgifter 54 605
Summa preciserade beslut 102 550

Förslag som preciserats i proposition

Inkomster
- Höjd egenavgift till sjukförsäkringen9 400
Summa inkomster 9 400

Utgifter:
- Justitiedepartementet 600
- Socialdepartementet 2 660
- Förtidspensioner 1 280
- Sjukförsäkring 460
- Läkemedel 920
- Miljödepartementet 222
- Näringsdepartementet 300
- Jordbruksdepartementet 46
- Kulturdepartementet 100
- Utrikesdepartementet 45
- Kommunikationsdepartementet 275
- Försvarsdepartementet 250
- Arbetsmarknadsdepartementet 100
- Inrikesdepartementet 455
- Invandring 370
- Ungdomsfrågor 5
- Räntebidrag 80
Summa utgifter 5 053
Summa förslag som preciserats i proposition 14 453

Aviserade beslut
Utgifter
- Näringsdepartementet 260
- Socialdepartementet 480
Summa utgifter 740

Summa aviserade beslut 740

Summa budgetförstärkningar 117 743

De besparingar som i propositionen 1995/96:150 benämndes kollektiva är nu
fördelade på departement. Summan är nu något högre än vid förra
uppföljningstillfället i vårpropositionen.

Tabell 4.3 Varaktig effekt av tillkommande budgetförstärkningar från
proposition 1995/96:150
Miljoner kronor, nettoeffekt

Preciserade beslut fattade av riksdagen
Inkomstförstärkningar
200 kronor statlig skatt 600
Ändrad momsperiod -30
Summa inkomstförstärkningar 570

Förslag som preciserats i proposition

Utgiftsminskningar
UO2: Samhällsekonomi och finansförvaltning 4
UO3: Skatteförvaltning och uppbörd 26
UO4: Justitiedepartementets myndigheter 30
UO5: Fredsfrämjande verksamhet 250
UO6: Försvarsdepartementets myndigheter 200
UO9: Apoteksbolaget 400
UO10: Dagmarmedel 200
UO11: Växling folkpension/PTS efterlevandepension 55
UO11: BTP 515
UO11: Änkepension 515
UO11: Förkortad omställningspension 40
UO12: Underhållsstöd 635
UO12: Mamma/pappa-månad 135
UO14: Samhall 100
UO14: Arbetsmarknadsdepartementets myndigheter 30
UO15: Studiemedel 25
UO16: Skolforskning, fortbildning inom skolväsendet
samt forskningsområdet 400
UO17: Studieförbund & folkhögskola samt idrott m.m.150
UO18: Räntebidrag bostäder, m.m. 90
UO19: Regionalpolitiska bidrag 100
UO20: Forskning och kalkning 50
UO22: Kommunikationsdepartementets myndigheter 30
UO23: Beredskapslager Jordbruksdepartementet 100
UO23: Jordbruksdepartementets myndigheter m.m. 30
UO23: Skogsvård 10
UO23: Utebliven fiskevårdsreform 30
UO24: Teknisk forskning och utveckling 300
Förlängd arbetsgivarperiod 1 100
Summa utgiftsminskningar 5 550

Inkomstförstärkningar
Höjd insättningsgaranti 800
Sänkt representationsavdrag 500
Garantiavgifter 150
Summa inkomstförstärkningar 1 450
Summa förslag som preciserats i proposition 7 000

Aviserade beslut
UO10: Inkomstbegrepp 150
Summa aviserade beslut 150

Summa budgetförstärkningar 7 720
4.1.3 Uppföljning av budgetåret 1995/96

I den ekonomiska vårpropositionen lämnade regeringen en redogörelse för den
ekonomiska utvecklingen under innevarande budgetår. Regeringen lämnar nu en
reviderad prognos. Denna prognos bygger på uppgifter från den 15 augusti 1996,
då utfall för budgetårets första tolv månader var känt.
Inkomsterna uppvisar i förhållande till statsbudgeten en kraftig ökning. Denna
ökning kan förklaras av politiska beslut som utförsäljningen av Nordbanken,
vilket gav 7 miljarder kronor, samt oväntat stora skatteinkomster under våren
1996. Omläggningen av uppbörden av mervärdesskatt, vilken innebär att företagen
betalar in moms varje månad istället för som tidigare varannan månad, beräknas
nu ge en engångsvis höjning av skatteinkomsterna 1996 om 11 miljarder kronor.
Detta är 3 miljarder mer än beräknat vid förra uppföljningstillfället i februari
1996, som redovisades i den ekonomiska vårpropositionen. Förutom att inkomsterna
från mervärdesskatt har varit större än förväntat har även inkomsterna från
bolagsskatten varit högre under början av år 1996 än tidigare prognosticerat.
Detta beror på en tidigareläggning av företagens skatteinbetalningar, dvs en
större del av slutskatten betalas in som preliminärskatt under 1996 i stället
för som fyllnadsinbetalningar nästa år. De ökade momsinkomsterna beror på en
tidigare underskattad effekt av ändrade inbetalningsregler, vilket till största
delen är en engångseffekt.
Utgifterna exklusive statsskuldsräntor hade mellan statsbudgetens beräkning
och den förra uppföljningen i den ekonomiska vårpropositionen ökat kraftigt.
Ökningen berodde främst på högre kostnader för arbetslösheten och ökad
förbrukning av anslagna medel från tidigare år. I nuvarande prognos har, som
framgår av diagram 4.1, förändringen i anslagsbehållning minskat något,
samtidigt som övriga utgifter har minskat med 23 miljarder kronor. Den främsta
orsaken till denna kraftiga nedjustering av utgifterna är en budgetteknisk
förändring inom försvaret till följd av att försvarets utgifter för förskott
kommer att lånefinansieras från och med innevarande budgetår. Detta leder till
minskade utgifter om 14,6 miljarder kronor och ökad nettoutlåning från
Riksgäldskontoret med samma belopp. Statens lånebehov påverkas därmed inte av
denna ändrade finansieringsprincip. Ränte- och amorteringskostnaderna för
Försvars-maktens lån i Riksgäldskontoret om 14,6 miljarder kronor kommer att
fördelas ut över kommande budgetår.
Kostnaderna för statsskuldsräntor har sedan budgetpropositionen presenterades
starkt nedreviderats. Orsaken är de kraftiga räntefall som skett det senaste
året samt en starkare krona. Mellan statsbudgetens beräkning och förra
uppföljningen hade kostnaderna för statsskuldsräntor reducerats med nästan 16
miljarder kronor. Nu justeras beräkningen ned med ytterligare 3 miljarder
kronor.
De totala utgifterna var vid förra uppföljningstillfället som presenterades i
vårpropositionen uppreviderade med 3,8 miljarder kronor jämfört med
statsbudgeten. Till följd av ny information revideras utgifterna nu ned med 28,1
miljarder kronor jämfört med vårpropositionen. De totala utgifterna beräknas
därmed nu bli 24,3 miljarder kronor lägre än budgeterat.

Diagram 4.1 Reviderad prognos 1995/96 (18 mån)
Utgifter
Förändring mellan vårpropositionen och statsbudgeten (VÅP-SB) och mellan denna
proposition och den ekonomiska vårpropositionen (BP97-VÅP)

Saldot mellan totala inkomster och totala utgifter har förbättrats mellan
varje uppföljningstillfälle. I förhållande till statsbudgetens kalkyl innebär
vårpropositionen att saldot förbättrades med 20 miljarder kronor. Till nuvarande
uppföljning har saldot förbättrats med ytterligare 40 miljarder kronor. Av den
totala saldoförbättringen på 60 miljarder kronor sedan statsbudgeten står
inkomstförbättringar för 60 procent, ränteminskningen för 30 procent och övriga
utgiftsminskningar för de resterande 10 procent. Budgetunderskottet för 1995/96
beräknas nu bli 152,7 miljarder kronor.

64

Tabell 4.4 Inkomster och utgifter budgetåret 1995/961
(18 månader) Miljarder kronor

Statsbudget2 VårpropositionenReviderad
(1995/96:150) prognos

Inkomster 763,1 787,4 801,33
Utgifter exkl.
statsskuldsräntor846,0 865,94 840,8
Statsskuldsräntor132,0 116,2 113,2

Saldo -214,9 -194,7 -152,7

1 I avsnitt 4.3 presenteras den prognosticerade utvecklingen för statsbudgeten
kalenderåren 1996-2000. De beräkningarna bygger vad gäller inkomster och räntor
på något senare uppgifter än de som lämnats till kvartalsuppföljningen i
augusti 1996. Det innebär bl.a. att de utförsäljningar av statliga bolag som
regeringen avser att göra 1996 är medräknade. Dessa ingår ej i det
beräkningsunderlag som redovisas i tabell 4.4.
2 Inklusive utjämningsbidrag till kommuner och landsting i enlighet med
propositionen 1995/96:64.
3 Inkomstberäkningen bygger på underlag från Riksrevisionsverket.
4 Siffran överensstämmer inte med den som publicerades i vårpropositionen till
följd av en teknisk korrigering.

Åtgärder för att finansiera överskridanden och nya åtaganden

I den ekonomiska vårpropositionen presenterade regeringen de överskridanden av
anslagna medel som då befarades och även hur dessa avsåg åtgärdas. I den nedan
presenterade utgiftsuppföljningen har den tidigare nämnda omläggningen av
Försvarsmaktens finansiering med 14,6 miljarder kronor exkluderats. Jämfört med
vårpropositionens prognos revideras nu utgifterna exklusive statsskuldsräntor
och beräknad förändring av anslagsbehållningar ned med 8,5 miljarder kronor, se
diagram 4.2. Försvarsmaktens utgifter var redan vid förra uppföljningtillfället
nedreviderade med ca 3 miljarder kronor i enlighet med tilläggsbudget (prop.
1995/96:150). Socialdepartementet uppvisade vid förra uppföljningstillfället
flera större överskridanden. Regeringen beslutade då att de skulle hanteras
genom återbetalningar över en femårsperiod. Socialdepartementets utgifter har
sedan dess reviderats ned och de ligger nu totalt sett under budgeterat belopp.
Finansdepartementets utgifter understiger budgeterat belopp, vilket främst
förklaras av lägre avgift för EU-medlemskapet. Detta balanseras i viss mån av
ett minsket inflöde från EU. Utbildningsdepartementets uppreviderade utgifter
sedan förra uppföljningstillfället beror på ökade satsningar på utbildning,
vartill medel tillfördes departementet på tilläggsbudget under våren (prop.
1995/96:105, prop. 1995/96:150). Utgifterna för arbetslöshetsersättning
beräknades vid förra uppföljningen uppgå till ca 11 miljarder kronor mer än
budgeterat. Regeringen gjorde då bedömningen att överskridandet enbart delvis
kunde finansieras inom Arbetsmarknadsdepartementets område. Orsaken till
bedömningen var att konjunkturläget med en kraftigt ökad arbetslöshet under år
1996 inte tillät fler nedskärningar inom arbetsmarknadsområdet. I nuläget bedöms
utgifterna för arbetslöshets-ersättningen bli ytterligare ca 3,5 miljarder
kronor högre än vid förra uppföljningen. Regeringen ser i nuläget, mot bakgrund
av den ökade arbetslösheten under innevarande år, ingen möjlighet att genomföra
ytterligare besparingsåtgärder inom Arbetsmarknadsdepartementets område.
Under ett antal förslagsanslag avseende olika former av ombyggnadsstöd inom
Inrikes- och Kulturdepartementens verksamhets-områden beräknas utgifterna nu
överskrida budgeten med ca 130 miljoner kronor. Huvudorsaken till den högre
belastningen under budgetåret 1995/96 är en tidsmässig förskjutning av
utbetalningarna av tidigare, redan beviljade, bidrag. Regeringen gör den
bedömningen att krav på finansiering inte bör ställas. Fr.o.m. budgetåret 1997
kommer anslagen att göras om till ramanslag, varför en bättre kontroll över
utfallet uppnås. Vissa ytterligare åtgärder med syfte att förbättra kontroll och
uppföljning kommer också att vidtas vad gäller dessa anslag.
De ökade kosnaderna inom Inrikesdepartementets verksamhetsområde, hänför sig
till Bostadskreditnämnden och var beaktade redan vid budgeteringstillfället. De
kan därför inte jämställas med ett överskridande som kräver finansiering. (I
diagram 4.2 har denna kostnad registrerats under Näringsdepartementet).
Sammanfattningsvis kan sägas att alla överskridanden, även de relativt små,
handhas inom respektive utgiftsområden innevarande år. Undantagen är de
överskridanden som nämnts ovan inom Kultur-, Inrikes- och
Arbetsmarknadsdepartementen.

65

Diagram 4.2 Reviderad prognos 1995/96 (18 mån)
Utgifter exkl. statsskuldsräntor och förändrad behållning av reservationsmedel
Förändring mellan vårpropositionen och statsbudgeten (VÅP-SB) och mellan denna
proposition och vårpropositionen (BP97-VÅP)

Försöksverksamhet med månadsvis utfallsredovisning

Riksdagens beslut om att införa ett utgiftstak för de offentliga utgifterna
innebär bl.a. att en bättre kontroll över utgiftsutvecklingen måste uppnås.
Processerna för uppföljning behöver därför utvecklas på myndigheterna och i
regeringskansliet, så att tendenser till avvikelser från budget snabbt
uppmärksammas. Mot bakgrund härav har regeringen uppdragit åt
Riksrevisionsverket (RRV) att utveckla en metod för utgiftskontroll där
utgiftsutvecklingen för större anslag löpande rapporteras till departementen.
Inom ramen för detta uppdrag startade en försöksverksamhet med månadsvis
utfallsredovisning fr.o.m. januari 1996. Den månadsvisa redovisningen baseras på
myndigheternas inrapportering till riksredovisningen. Utfallssifforna, som
kvalitetssäkras av RRV, jämförs med förväntad utgiftsprofil för berörda anslag
(s.k. månadsfördelad budget). Försöksverksamheten, som omfattar ca 80 procent av
statsbudgetens utgifter, exkl. statsskuldsräntorna, kommer att utvärderas under
hösten 1996, och först därefter kommer den slutliga utformningen av den
månadsvisa utgiftsuppföljningen att beslutas.
I diagram 4.3 redovisas de anslag som under perioden januari - juli 1996 visar
på de största överskridandena mellan utfall och fördelad budget. Avvikelserna
stämmer väl överens med prognoserna enligt senaste kvartalsuppföljningen från
augusti 1996 för innevarande budgetår.

Diagram 4.3 Månadsuppföljning: större överskridanden
Anslag med utfall högre än månadsfördelad budget
Ackumulerade differenser januari - juli 1996

För anslag med utfall högre än månadsfördelad budget finns den största
avvikelsen på anslaget Bidrag till arbetslöshetsersättning. Anslagsutfallet
t.o.m. juli 1996 motsvarar ca 88 procent av anvisade medel, vilket är 21
procentenheter över fördelad budget. Anvisade medel omfattar statsbudget,
reservationsmedel samt beslut enligt tilläggsbudget.
Bland anslagen med utfall lägre än månadsfördelad budget visar anslaget till
Sjukpenning och rehabilitering den största avvikelsen. Detta beror på flera
faktorer. Dels ligger det s.k. sjuktalet på en lägre nivå än den som budgeten
baserades på, dels har tillämpningen av försäkringen förändrats. Kraven på
underlaget för beslut om sjukpenning har skärpts, antalet försäkringsläkare på
försäkringskassorna har utökats m.m.

66

4.2 Nya beräkningsförutsättningar

Vid beräkningen av statsbudgetens inkomster och utgifter samt statens lånebehov
är de antaganden som görs om den allmänna ekonomiska utvecklingen i samhället av
stor betydelse. Beräkningsförutsättningarna bygger på en prognos över den
ekonomiska utvecklingen de närmaste fyra åren. De allmänna ekonomiska
förutsättningar som utgör underlag för regeringens beräkningar redovisas i sin
helhet i bilaga 2 Svensk ekonomi och kan sammanfattas på följande sätt:

- BNP-tillväxten under år 1996 beräknas till 1,6 procent för att därefter stiga
till drygt 2,3 och 2,6 procent under åren 1997 och 1998. Därefter sjunker BNP-
tillväxten något och beräknas till 2,0 procent år 2000. Det är en
upprevidering med ca 0,2 procentenheter för år 1996 och med 0,3 procentenheter
för år 1997 jämfört med den prognos som redovisades i vårpropositionen.
- Den totala arbetslösheten sjunker från 12,7 procent år 1996 till 9,5 procent
år 2000. Läget på arbetsmarknaden för år 1996 har utvecklats sämre än
regeringen förutsåg i vårpropositionen, vilket fått till följd att en
uppjustering av prognosen för arbetslösheten gjorts för år 1996 och 1997.
- Prisökningstakten beräknas bli 1,2 procent år 1996, 1,9 procent år 1997 och
2,2 procent per år under återstoden av perioden fram till år 2000. De
utfallssiffror avseende prisstegringstakten som redovisats sedan
vårpropositionen tyder på att Sverige nu definitivt etablerat sig som ett av
de länder i Europa som lyckas hålla en låg inflation. Detta har även lett till
att prognosen reviderats ner något jämfört med i vårpropositionens prognos.
- Räntenivån för femåriga statsobligationer beräknas sjunka från 7,5 procent år
1996 till 7,0 procent år 1997. Räntenivån på 7 procent förutsätts därefter
ligga kvar under resterande del av prognosperioden. Prognosen för år 1996 har
nedreviderats med 0,3 procentenheter och för år 1997 med 0,2 procentenheter
jämfört med vårpropositionens prognos. För resterande del av prognosperioden
avviker nuvarande prognos inte från vårpropositionens.
- Kronan förstärks från år 1995 till år 1997 och beräknas därefter ligga på en
stabil nivå. ECU-index faller från 126 år 1995 till 114 år 1997 för att sedan
ligga kvar på denna nivå under de kommande åren. Jämfört med vårpropositionen
innebär nuvarande prognos en något starkare kronkurs åren 1996 och 1997, men
från år 1998 är prognosen oförändrad.

I tabell 4.5 nedan anges några av de viktigaste antaganden som använts vid
beräkningarna i denna proposition.

67

Tabell 4.5 Antaganden om den ekonomiska utvecklingen

1995 1996 1997 1998 1999 2000Utfall

BNP, fasta priser, ändring i %3,01,62,3 2,6 2,4 2,0
KPI, genomsnitt, ändring i %2,91,21,9 2,2 2,2 2,2
Lönesumma, ändring i % 4,8 6,4 5,1 5,3 5,0 4,6
Total arbetslöshet, nivå %12,112,612,3 11,1 10,1 9,5
Öppen arbetslöshet, nivå %17,77,7 6,9 6,1 5,8 5,7
Ränta, 5-åriga statsobl., %9,97,5 7,0 7,0 7,0 7,0
Ränta, 6-mån statsskuldsvxl, %8,96,05,4 6,0 6,3 6,3
ECU-index, genomsnitt 126,1114,8114,0 114,0114,0114,0

1 Även de personer som omfattas av den arbetsmarknadspolitiska åtgärd som
innebär offentliga tillfälliga arbeten inom kommunerna, landstingen och staten
för personer över 55 år belastar på statsbudgeten avsatta medel för
arbetslöshetsersättning.

4.3 Statsbudgeten och statsskuldens utveckling 1997 - 2000

4.3.1 Statsbudgetens inkomster

Statsbudgetens inkomster beräknas år 1996 till 590 miljarder kronor. Till
största delen, drygt 90 procent, utgörs inkomsterna av olika skatteinkomster som
(allt annat lika) kan förväntas växa i takt med den makroekonomiska
utvecklingen. De för statsbudgetens inkomster styrande ekonomiska faktorerna är
främst inflationen, den privata konsumtionen, lönesumman och företagens vinster.
Statsbudgetens skatteinkomster redovisas kassamässigt.
Som framgår av diagram 4.4 nådde inkomsterna en botten år 1994, både nominellt
och i relation till BNP. Inkomsterna föll under början av 90-talet som en följd
av lågkonjunkturen. Detta beror på att den drivande faktorn i
konjunkturnedgången var den privata konsumtionen, som också är en viktig
skattebas. Inkomstminskningen kan också förklaras med två bokföringstekniska
förändringar, införande av arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen och
nettoredovisning av den statliga momsen. Därefter har inkomsterna under perioden
1994 - 1996 ökat kraftigt, med 170 miljarder kronor eller drygt 10 procent i
relation till BNP.
Till en stor del, ca 90 miljarder kronor, beror denna inkomstökning på större
förändringar i redovisningsprinciper.
I diagram 4.5 illustreras skatteinkomsternas utveckling efter korrigering för
dessa redovisningstekniska ändringar. Det framgår att den underliggande
inkomstökningen under åren 1994 - 1996 har uppgått till drygt 4 procent av BNP.
Denna inkomstökning förklaras främst av de skattehöjningar som beslutats i de
olika åtgärdspaket som tillsammans utgör inkomstdelen i
konsolideringsprogrammet. Dessa kan beräknas till ca 45 miljarder netto dessa
år, eller närmare 3 procent av BNP. Resten av ökningen förklaras huvudsakligen
av automatiska effekter via konjunkturcykeln.
Under prognosperioden 1997 - 1999 beräknas inkomsterna i stort sett
stabiliseras på en nivå på drygt 32 procent av BNP efter redovisningstekniska
korrigeringar. Under de två första åren ligger inkomsterna på en konstant nivå i
relation till BNP, trots tillkommande inkomstförstärkningar och stora
utdelningsinkomster från det statliga aktiebolaget Securum. Skälet är att
inkomstkvoten år 1996 tillfälligt dragits upp av tidigareläggningen av
bolagsskatten och de extra höga momsinkomster detta år. Under år 1999 beräknas
inkomstkvoten falla något till följd av att värnskatten ej ingår i
beräkningsunderlaget efter år 1998.
Sedan den ekonomiska vårpropositionenen i april har inkomsterna samtliga
prognosår reviderats upp, totalt med knappt 18 miljarder kronor kalenderåret
1996. Ökningen år 1996 består som nämnts av en ökning av mervärdesskatten och
juridiska personers inkomstskatt samt tillkommande utförsäljningar av statligt
ägda bolag. Momsökningen bedöms till största delen bero på omläggningen av
uppbördsreglerna för mervärdesskatten och därför vara av engångskaraktär.
Ökningen av juridiska personers inkomstskatt förklaras av att skillnaden mellan
den preliminära och slutliga skatten är mindre jämfört med tidigare år, vilket
innebär att en större andel av den slutliga skatten kommer in som preliminär
skatt under 1996 istället för som fyllnadsinbetalning under efterföljande år.
Detta blir en automatisk effekt när vinstutvecklingen stagnerar som en följd av
att företagens debiterade preliminärskatter schablonuppräknas från 1994 års höga
vinstnivå. Åren 1997 - 1999 uppjusteras skatteinkomsterna mycket marginellt
jämfört med vårpropositionen. Fysiska personers inkomstskatt minskar p.g.a. att
skattebasen tidigare överskattats. Detta balanseras av en viss uppjustering av
momsinkomsterna vilket beror på att de beräknade effekterna av 1995 års
regeländringar, vad gäller momsredovisning för företag med EU-handel, nu
reviderats och föranlett en permanent uppjustering av momsinkomsterna under
efterföljande år.

68

Diagram 4.4 Statsbudgetens inkomster och utgifter 1980 - 2000 i relation
till BNP

4.3.2 Statsbudgetens utgifter

Statsbudgetens utgifter exklusive statsskuldsräntor visar en kraftig ökning
motsvarande 8 procent av BNP mellan åren 1989 och 1996. Av den kraftiga ökningen
mellan åren 1995 och 1996 förklaras största delen av redovisningstekniska
förändringar. Från och med 1 juli 1995 redovisas anslagen för
föräldraförsäkring, sjukpenning och rehabilitering samt sjukvårdsförmåner brutto
på statsbudgeten. Vidare redovisas utgifterna för arbetslöshetsförsäkringen på
statsbudgeten. Dessa redovisades tidigare vid sidan av statsbudgeten.
Korrigerat för dessa redovisningsförändringar samt bankstödet, som ökade
statsbudgetens utgifter med ca 50 miljarder kronor åren 1992 och 1993, får
statsbudgetens utgifter ett helt annat utvecklingsförlopp. Som framgår av
diagram 4.5 har den underliggande utgiftsutvecklingen varit fallande helt sedan
år 1993. I relation till BNP faller utgifterna mellan åren 1993 och 1996 med
närmare 5 procent.
Diagrammet bygger på en schablonmässig korrigering för vissa större faktorer
som har påverkat inkomsterna och utgifterna under den aktuella perioden.
Kostnaderna för socialförsäkring och arbetslöshetsersättning, som
bruttoredovisas på budgeten från år 1996, är pålagda under åren 1991 till 1995.
Under samma tid har avdrag gjorts för skatteutjämningen till kommunerna. Denna
avskaffades år 1996. De efterföljande åren är korrigerade för det kommunbidrag
som infördes år 1996. Båda dessa är saldoneutrala. Från och med år 1997 är
statliga tjänstepensioner borttagna från utgiftssidan och nettoredovisas
istället på inkomstsidan. Bankstödet är fråndraget under fyraårsperioden 1991-
1994.
Diagram 4.5 Statsbudgetens inkomster och utgifter korrigerat för
redovisningstekniska förändringar 1991 - 1999 i relation till BNP

Under treårsperioden 1997 - 1999 beräknas utgifterna sjunka i en ännu snabbare
takt. Utgiftsminskningen under dessa tre år uppgår till närmare 5 procent av
BNP, både före och efter redovisningstekniska korrigeringar. Det innebär att den
korrigerade utgiftskvoten år 1999 hamnar på närmare 27 procent av BNP. Den
främsta orsaken till de fallande utgifterna mellan 1997 och 1999 är minskade
transfereringar till hushåll och företag, se diagram 4.6. Minskade trans-
fereringar till hushållen bidrar mellan åren 1997 och 1999 med 1,7 procent av
BNP. Minskningen beror till stor del på den under perioden sjunkande öppna
arbetslösheten. Enligt antagandena sjunker den öppna arbetslösheten med 1,9
procent under perioden. De minskade subventionerna till företag m.m., vilka har
samband med nedtrappning av räntebidrag men även fallande räntor, bidrar mellan
åren 1997 och 1999 med 1,3 procent av BNP. Transfereringar till kommunerna ökar
mellan 1995 och 1996 till följd av det nya utbetalningssystemet, som dock är
saldoneutralt, men beräknas sedan minska med 0,6 procent fram till år 1999.
Statlig konsumtion och investeringar bidrar med 0,8 procent till
utgiftsminskningen under de aktuella prognosåren. I posten övrigt ingår trans-
fereringar till utlandet samt finansiella transaktioner, vilka ej uppvisar några
förändringar under perioden.

69

Diagram 4.6 Statsbudgetens utgifter realekonomiskt fördelade 1995 - 1999
i relation till BNP

Jämfört med den prognos som presenterades i den ekonomiska vårpropositionen i
april beräknas utgifterna exklusive statsskuldsräntor nu bli ca 22 miljarder
kronor lägre för kalenderåret 1996. Nedjusteringen av utgifterna kan till stor
del förklaras av budgettekniska förändringar inom försvaret, vilket minskar
statsbudgetens utgifter innevarande år med 14,6 miljarder kronor. Statens
lånebehov påverkas som nämnts inte, eftersom Försvarsmakten tar upp ett lån i
Riksgäldskontoret med motsvarande belopp. Åren 1997 och 1998 beräknas
utgifterna exklusive statsskuldsräntor bli ca 4 miljarder kronor högre varje år
än beräknat i vårpropositionen, medan de för år 1999 är ungefär de samma.
Uppjusteringen av prognosen under år 1997 kan till viss del hänföras till nya
antaganden om bl.a högre arbetslöshet, men de flesta utgiftsförändringar har
tekniska förklaringar. Till exempel ändras stöden för utbildningsvikariat från
ett avdrag på inkomstsidan till ett bidrag på utgiftssidan efter förslag i
proposition 1995/96:222. Ytterligare en förklaring på utgiftsökningar är de
höjda statsbidragen till kommuner och landsting som kompensation för de statliga
åtgärder som påverkar den kommunala ekonomin. Denna utgift fanns till
övervägande del medräknad i den ekonomiska vårpropositionen i
budgeteringsmarginalen. För år 1998 beror uppjusteringen till stor del på en
högre förväntad förbrukning av tidigare anslagna medel.

70

4. 3. 3 Statsskuldsräntor

Utgifterna för statsskuldsräntor har sedan 1980-talet ökat kraftigt till följd
av budgetunderskott och därigenom ökad statsskuld. Utgifterna bedöms under 1996
uppgå till 94 miljarder kronor. Detta är en minskning med närmare 11 miljarder
kronor jämfört med 1995.
Minskningen beror främst på lägre inhemska och utländska räntesatser och
därmed lägre ränteutgifter på inhemska och utländska lån. Ränteutgifterna under
år 1996 faller även till följd av förstärkningen av den svenska kronan vilket
har resulterat i prognosticerade valutavinster på ca 6 miljarder kronor.
Från och med 1997 kommer statsskuldsräntorna ånyo att öka, jämfört med 1996
års nivå. De ökade ränteutgifterna under 1997 beror på förväntade minskade
valutavinster, förfallostrukturen hos den existerande lånestocken samt på
avvecklingen av Arbetsmarknadsfonden från och med 1997. Valutaeffekterna
förklarar omkring 8 miljarder kronor av uppgången i ränteutgifterna mellan åren
1996 och 1997.
Nuvarande ränteprognos är totalt sett för perioden 1997 - 2000 ca 10 miljarder
kronor lägre än prognosen i den ekonomiska vårpropositionen (prop. 1995/96:150)
i april, främst på grund av större valutavinster och lägre utländska räntor.

Diagram 4.7 Statsskuldsräntornas utveckling 1995 - 2000 i miljarder
kronor och i relation till BNP

71

Tabell 4.6 Beräknade utgiftsmässiga räntor på statsskulden 1995 - 2000 i
miljarder kronor och i relation till BNP

1995 1996 1997 1998 1999 2000
Utfall

Räntor på lån i
svenska kronor 81,8 90,9 90,3 83,7 81,8 79,4
Räntor på lån i
utländsk valuta 21,3 23,7 21,8 23,0 25,1 25,7
Räntor på in- och
utlåning -14,4-13,4 -6,5 -4,0 -2,5 -2,2
Över-/underkurser
vid emission 8,8 -3,0 -5,6 -3,7 -3,5 -2,4

Summa räntor 97,4 98,3 99,9 99,0 100,8100,5

Valutaförluster/
-vinster (-) 6,0 -6,2 1,4 -0,6 -3,1 -3,7
Kursförluster/
-vinster (-) 1,4 1,9 2,9 4,6 3,8 7,4
Övrigt -0,2 0,1 0,0 0,0 0,0 0,0

Summa ränteutgifter104,794,1 104,2103,0 101,4104,2

Summa ränteutgifter
i procent av BNP 6,4 5,6 5,9 5,5 5,2 5,1

Anm: Siffrorna i tabellen är avrundade och summerar därför inte exakt.

Ränteutgifterna på statsskulden kan variera mycket mellan enskilda år, även om
ränteläget är oförändrat, bland annat till följd av att stora lån emitteras
eller köps upp, vilket kan leda till stora över- eller underkurser och/eller
kursvinster eller kursförluster.
Arbetsmarknadsfondens in- och utbetalningar har sedan budgetåret 1995/96
redovisats som inkomster och utgifter på statsbudgeten. Fonden kommer att
upplösas från och med 1997. Riksgäldskontorets tillgodohavande i denna fond
upphör därmed jämte dess inkomsträntor, vilket innebär en höjning av
statsskuldsräntorna netto med ca 7 miljarder kronor från och med 1997.
Budgetsaldot påverkas dock inte av denna redovisningstekniska justering eftersom
dessa ränteinkomster tidigare betalats med medel från anslaget för
arbetslöshetsersättning. Genom omläggningen kommer ränteutgifterna på detta
anslag att minska lika mycket som ränteutgifterna för statsskulden ökar netto.
I nominella termer är ränteutgifterna över perioden 1995 - 2000 relativt
stabila, dock fallande över en längre tidsperiod. En stabil minskning märks dock
inte förrän efter prognosperiodens sista år. Statens lånebehov elimineras fram
till 1998 och statsskulden beräknas från och med 1999 falla i nominella termer,
vilket bidrar till minskade ränteutgifter. Som framgår av diagram 4.7 beräknas
statsskuldsräntorna i relation till BNP minska något under åren, från 6,4
procent år 1995 till 5,1 procent år 2000.
Ränteutgifterna över perioden 1995 - 2000 är stabila efter justering enligt
periodisering och beräknas vara fallande efter prognosperiodens sista år.
Periodisering innebär att upplupna intäkter och kostnader fördelas ut jämnt över
prognosperioden för att återge den verkliga kostnaden för statsskulden. Upplupna
kostnader är framförallt att hänföra till nollkupongobligationer där
obligationens sammanlagda ränta betalas ut först vid lånets förfallotidpunkt. I
en kostnadsmässig redovisning av nollkupongobligationer uppkommer räntan under
lånets hela löptid, medan den utgiftsmässiga redovisning som tillämpas för
statsbudgeten kan komma att underskatta den verkliga räntebelastningen.
Den årliga periodiserade räntekostnaden följer, som tabell 4.7 visar, samma
mönster som den icke-periodiserade utgiften under åren 1997 - 2000. Nivåerna är
dock totalt sett över hela perioden något högre för den periodiserade utgiften
med ca 3 miljarder kronor. Efter periodisering ökar alltså ränteutgifterna för
statsskulden under prognosperioden. Dock minskar ränteutgifterna längre fram i
tiden och utvecklingen mot minskade ränteutgifter blir allt tydligare.

Tabell 4.7 Beräknade kostnadsmässiga räntor på statsskulden 1995 - 2000
i miljarder kronor

1995 1996 1997 1998 1999 2000
Utfall

Summa räntor enligt
(tabell 4.6) 97,4 98,3 99,9 99,0 100,8 100,5

Justering för över- och
underkurser vid emission-13,40,5 2,8 -0,5 0,3 -0,7

Justering för reala
nollkupongräntor 0,8 2,2 2,7 3,1 3,5 4,0

Justering för övriga
nollkupongräntor 1,3 1,5 1,5 -0,7 0,6 -1,1

Summa räntekostnader 86,1102,5 106,8 101,0 105,2 102,8

Anm: Siffrorna i tabellen är avrundade och summerar därför inte exakt.

4.3.4 Statsbudgetens saldo

Under de senaste åren har det skett en kraftfull förbättring av statens
finanser. Budgetunderskottet har halverats från närmare 180 miljarder kronor
budgetåret 1993/94 till 90 miljarder kronor under innevarade budgetårs första
tolv månader, se diagram 4.8. Under prognosperioden 1997 - 1999 förväntas en
fortsatt stark förbättring. Budgetunderskottet faller år 1996 till 72 miljarder
kronor och år 1999 beräknas statsbudgeten visa ett positivt saldo, vilket sedan
1970 endast inträffat två år under högkonjukturen mot slutet av 80-talet. Den
starka förbättringen i budgetsaldot mellan 1994 och 1996, vilken uppgår till
nästan 8 procent av BNP, förklaras som framgår av diagram 4.5, av en ökad
inkomstkvot, men också av fallande utgifter sett i relation till BNP.
Under treårsperioden 1997 - 1999 beräknas budgetsaldot förbättras med
ytterligare ca 4 procent av BNP. Förbättringen härrör uteslutande från
utgiftssidan, eftersom inkomsterna under dessa år stabiliseras i relation till
BNP. Ränteutgifterna bidrar mot slutet av perioden också positivt till den
totala saldoförbättringen.

Diagram 4.8 Statsbudgetens saldo ackumulerat månadsvis 1993/94-1995/96
(12 mån)

4.3.5 Lånebehov

Statens historiskt sett stora lånebehov i början på 1990-talet återspeglar
konjunkturnedgången i svensk ekonomi och den samtida bankkrisen med påföljande
höga utgifter för staten. Diagram 4.9 visar att lånebehovet nådde sin högsta
nivå under budgetåret 1993/94 på närmare 16 procent av BNP eller närmare 235
miljarder kronor. Påföljande budgetår började lånebehovet att minska till följd
av besparingsåtgärder och en förbättrad konjunktur. Samtidigt minskade statens
utgifter för bankstöd. Lånebehovet föll redan år 1995 till närmare 140
miljarder kronor, men beräknas nu reduceras med ytterligare 100 miljarder kronor
till ca 40 miljarder kronor år 1996. Lånebehovet beräknas öka något mellan år
1996 och 1997, från ca 40 miljarder kronor till närmare 55 miljarder kronor
trots en fortsatt förbättring i budgetsaldot. Ökningen har samband med bl.a.
tillfälligt höga skatteinkomster och tillfälligt låga ränteutgifter år 1996 och
stora återbetalningar av lån från statliga bolag år 1996. Lånebehovsutvecklingen
fortsätter efter år 1997 sin fallande trend och statens lånebehov beräknas nu
nästan helt elimineras år 1998. Ett sparande1 på närmare 14 miljarder kronor
väntas uppstå år 1999 och detta sparande väntas fördubblas till ca 33 miljarder
kronor år 2000.

Diagram 4.9 Budgetsaldo och statens lånebehov 1980 - 2000 i relation till
BNP

Minskningen mellan åren 1997 och 1999 beror nästan uteslutande på en
förbättring av statsbudgetens primärsaldo. Inkomsterna överstiger utgifterna
från 1996, och inkomstöverskottet stiger därefter markant under prognosperioden.
Genom konsolideringsprogrammets besparingar på utgiftssidan, beräknas
utgiftskvoten som andel av BNP att falla med närmare 5 procent under
treårsperioden.
Minskningen i lånebehovet under 1999 beror även på lägre utgifter för
statsskuldsräntor.

**FOOTNOTES**

1 Ett sparande innebär att summan av alla delposter i
lånebehovet är positiv. Delposterna är primärsaldo
(statsbudgetens inkomster minus utgifter exklusive
statsskuldsräntor), statsskuldsräntor samt
Riksgäldskontorets nettoutlåning. Det positiva sparande som
här åsyftas anger att primärsaldot överstiger statsskulds-
räntorna och nettoutlåningen.

72

Upplåningsbemyndigande

Liksom föregående år bör riksdagen för år 1997 utfärda bemyndigande för
regeringen enligt lagen (1998:1387) om statens upplåning.

Tabell 4.8 Statens lånebehov och statsskuld 1995 - 2000 i miljarder kronor

1995 1996 1997 1998 1999 2000
Utfall

Primärsaldo, underskott (+)47,8-21,8-42,9-85,8-103,9-133,0
Statsskuldsräntor 104,7 94,1 104,2 103,0 101,4 104,2
Budgetsaldo, underskott (+)152,572,361,317,2-2,5 -28,8

- Bostadslån -26,8
- Arbetsmarknadsfonden 86,71
- Övrigt -11,72 1,0
Kassamässig korrigering-38,51,086,7

- CSN 8,1 8,2 10,0 10,0 9,5 9,5
- Investeringslån t. mynd.3,21,72,0 1,8 1,8 1,0
- Arbetsmarknadsfonden14,3 -86,7
- Lönegarantifond inkl. ränta-0,4-0,7-0,8-0,5-0,4
- Vasakronan AB, SFV-2,8
- Bankstöd, återbetalning-4,8
- Venantius 16,83
- Kärnbränslefonden -18,64 -1,0 -1,0 -1,0 -1,0
- Tilläggspensionsavgift-9,1-10,5-11,8-12,5-13,1 -13,8
- Insättningsgaranti -1,0 -1,0 -1,0 -1,0 -1,0
- Försvarets kredit 14,65
- Inlåning från myndigheter-8,9 -1,0
- Jordbruksverkets EU-konto 4,2
- Övrigt, netto -1,0 -21,4 -4,3 -8,0 -6,9 1,0
Summa nettoutlåning24,5 -33,5 -93,6 -11,2 -11,1 -4,3

Lånebehov 138,5 39,8 54,4 6,0 -13,6 -33,1

Skulddispositioner-38,9 -4,8 -1,4 0,6 3,1 3,7
Statsskuldsförändring99,635,0 53,0 6,6 -10,5 -29,4

Statsskuld vid årets slut1386,21421,21474,11480,71470,21440,8

Anm: Siffrorna i tabellen är avrundade och summerar därför inte exakt.
1 Fonden avvecklas fr.o.m. 1997. Detta sker via en omföring av fordringar på
Riksgäldskontorets balansräkning. Genom denna transaktion -här kassamässigt
korrigerad- lämnas lånebehovet oförändrat.
2 Ränteperiodisering m.m.
3 Posten avser Venantius övertagande av byggnadsstyrelsens lån.
4 Fr.o.m. 1996 förvaltas de avgifter som betalas för finansiering av framtida
kärnavfallskostnader m.m. i en särskild fond, Kärnbränslefonden
(Kärnavfallsfonden).
5 Försvarets redovisning av förskott har ändrats fr.o.m. den 1 juni 1996.
Förändringen, som är neutral vad gäller statens lånebehov, innebär att förskott
finansieras med lån i Riksgäldskontoret i stället för med anslag. I denna
proposition föreslår regeringen ett bemyndigande inom Utgiftsområde 6
Totalförsvar som kan påverka detta belopp. Förslaget innebär dock ingen
förändring av beräkningen av lånebehovet.

73

4.3.6 Statsskuld

En kraftig ökning av statsskulden har skett sedan mitten av 1970-talet på grund
av stora underskott i statens finanser. Till följd av den omfattande sanering av
statens budget som genomförts under senare år stabiliseras dock statsskulden
redan 1995, ett år tidigare än regeringens mål, vid 84,8 procent av BNP. Efter
det att statsskulden har stabiliserats förväntas den falla markant, vilket visas
i diagram 4.10, för att år 2000 motsvara drygt 70 procent av BNP. I nominella
tal beräknas statsskulden öka fram till och med år 1998 men falla från och med
år 1999. Apprecieringen av kronan under åren 1995 och 1996 har föranlett stora
skulddispositioner, som leder till en nedskrivning av statsskulden vid utgången
av 1995 och 1996 med 40 respektive 5 miljarder kronor.

Diagram 4.10 Statsskuldens utveckling 1980 - 2000 i relation till BNP

74

Tabell 4.9 Statsbudgetens och statsskuldens utveckling 1995 - 2000
Miljarder kronor

1995 1996 1997 1998 1999 2000
Utfall

Inkomster 465,6 589,5 622,3654,5 673,8 709,4
Utgifter exkl. statsskuldsr.513,4567,7579,4568,7569,9576,4
Primärsaldo -47,8 21,8 42,9 85,8 103,9 133,0
Statsskuldsräntor 104,7 94,1 104,2103,0 101,4 104,2
Budgetsaldo -152,5 -72,3 -61,3-17,2 2,5 28,8
Lånebehov 138,5 39,8 54,4 6,0 -13,6 -33,1
Statsskuld 1386,21421,21474,11480,71470,21440,8

Tabell 4.10 Statsbudgetens och statsskuldens utveckling 1995 - 2000 i
relation till BNP

1995 1996 1997 1998 1999 2000
Utfall

Inkomster 28,5 34,8 35,1 35,1 34,4 34,7
Utgifter exkl. statsskuldsr.31,433,632,730,529,128,2
Primärsaldo -2,9 1,3 2,4 4,6 5,3 6,5
Statsskuldsräntor 6,4 5,6 5,9 5,5 5,2 5,1
Budgetsaldo -9,3 -4,3 -3,5 -0,9 0,1 1,4
Lånebehov 8,5 2,3 3,1 0,3 -0,7 -1,6
Statsskuld 84,8 84,0 83,1 79,3 75,1 70,6

Regeringen har aviserat att delar av statens finansiella tillgångar skall
avyttras, totalt med 50 miljarder kronor fram till år 1999. Intäkterna från
dessa försäljningar efter år 1996 är inte medräknade i de beräkningar av
statsbudgetens utveckling som redovisas i tabell 4.9 och 4.10. I tabell 4.11
visas dock statsbudgetens och statsskuldens utveckling 1995 - 2000 inklusive
samtliga planerade utförsäljningar. Statsskulden kommer enligt dessa beräkningar
att falla ytterligare till 69 procent av BNP år 2000.

75

Tabell 4.11 Statsbudgetens och statsskuldens utveckling 1995 - 2000 i
relation till BNP
Inkluderar tillkommande försäljningar efter 1996

1995 1996 1997 1998 1999 2000
Utfall

Inkomster 28,5 34,8 36,4 35,5 34,3 34,7
Utgifter exkl. statsskuldsr.31,433,632,730,529,128,2
Primärsaldo -2,9 1,3 3,7 5,1 5,2 6,4
Statsskuldsräntor 6,4 5,6 5,9 5,5 5,2 5,1
Budgetsaldo -9,3 -4,3 -2,1 -0,4 0,0 1,3
Lånebehov 8,5 2,3 1,7 -0,2 -0,6 -1,5
Statsskuld 84,8 84,0 81,8 77,6 73,5 69,1

4.4 Utgiftstak

4.4.1 Omräkning av utgiftstak och utgiftsramar

Regeringen aviserade i den ekonomiska vårpropositionen att utgiftstaket och den
preliminära fördelningen på utgiftsområden kan komma att justeras (ss. 71-72).
Detta sker självklart med beaktande av de budget-politiska restriktioner som
varit styrande för det i vårpropositionen presenterade förslaget, i första hand
saldorestriktionerna avseende åren 1997 och 1998. De justeringar som gjorts
inför föreliggande budget-proposition är också till övervägande del av teknisk
natur.

Utgifter

Förändringar på budgetens utgiftssida som kan påverka utgiftstaket och ramarna
är förflyttningar av utgifter mellan olika delar av budgeten, vidgad tillämpning
av bruttobudgeteringsprincipen, ändrad finansieringsprincip, ändrad fördelning
av utgiftsminskningar och ändrade ekonomiska förutsättningar.
Förflyttningar av anslag har exempelvis skett mellan utgiftsområdena 13 och
14. Detta är en rent bokföringsteknisk förändring och påverkar inte
utgiftsnivån. En överföring från staten till kommunerna avseende mervärdesskatt
har också skett, vilket belastar utgiftsområde 25. Detta beaktades vid
dimensioneringen av budgeteringsmarginalen, vilken har minskats i motsvarande
grad. Vidare föreslår regeringen, efter överläggningar med Svenska
Kommunförbundet och Landstingsförbundet utifrån den träffade överenskommelsen
avseende åren 1997 och 1998, att utgiftsområde 25 tillförs medel som
kompensation för statliga åtgärder som påverkar den kommunala ekonomin.
I budgetpropositionen avseende budgetåret 1995/96 etablerades principen om
bruttobudgetering, dvs. att inkomster på statsbudgeten skall redovisas över
inkomsttitlar och utgifter över anslag. Denna princip tillämpades på de flesta
områden i nämnda budgetförslag. I föreliggande budgetproposition har
tillämpningen vidgats något; så har exempelvis utgifterna för
utbildningsvikariat, som tidigare reovisades som avdrag på budgetens
inkomstsida, nu överförts till utgiftssidan. Detta ger en ökning av
utgiftsnivån, som dock är saldoneutral.
Inom utgiftsområde 6 redovisas från och med budgetåret 1997 en utgiftsökning
som sammanhänger med ändrad finansieringsprincip. Försvarets utgifter för
förskott kommer fortsättningsvis att lånefinansieras, vilket innebär att
utgifterna för innevarande budgetår minskar, samtidigt som de årliga kostnaderna
blir synliga på budgetens utgiftssida under kommande år.
Vissa tidigare aviserade förslag till utgiftsminskningar har ersatts med andra
förslag. Detta har lett till att en växling skett mellan socialförsäkringarna
vid sidan av statsbudgeten och utgiftsområde 11.
Vissa anslag kan påverkas av förändringar i antaganden om bl.a. den ekonomiska
utvecklingen. Dessa kan påverka de beräknade utgifterna inom ett utgiftsområde
både uppåt och nedåt. Sammantaget innebär de nu aktuella förändringarna en
budgetförstärkning.
Vidare har anslag och utgiftsområden justerats med anledning av att återflöde
för olika ändamål från EG:s budget och därmed förknippade utgifter blir större
än vad tidigare beräkningar visat. Detta har skett inom utgiftsområdena 19
Regional utjämning och utveckling, 20 Allmän miljö- och naturvård och 23 Jord-
och skogsbruk, fiske med anslutande näringar. Dessa justeringar innebär
utgiftsökningar men motsvaras av inkomster på inkomsttitlar och är alltså
saldoneutrala.

Inkomster

Eftersom utgiftstaket har härletts från en saldorestriktion, kan regeländringar
som påverkar statens inkomster få effekt på utgiftstaket. Sådana förändringar
kan dock redovisas på olika sätt. Selektiva åtgärder av typen skatteförmåner är
närmast att jämställa med utgifter och bör redovisas på budgetens utgiftssida,
såsom nu sker exempelvis med utgifterna för utbildningsvikariaten. Generella
skattesänkningar har inte denna karaktär och bör därför, i den mån de är
ofinansierade, påverka utgiftstaket. För det fall detta inte sker, rör det sig
om en medveten stimulans. I regeringens proposition 1995/96:222 framfördes ett
antal förslag som försämrar det finansiella sparandet i staten, bl.a. en
reducering av socialavgifterna. Dessa förändringar finansierades stadigvarande
med andra regeländringar på inkomstsidan. Ett engångsvis underskott avseende år
1997 avses i stället täckas med en inleverans från Securum. Någon justering av
utgiftstaket med anledning av förändringar på inkomstsidan är därmed inte
påkallad.

76

Budgeteringsmarginalen

Behovet av en budgeteringsmarginal motiverades i prop. 1995/96:150, avsnitt 4.1.
Det är huvudsakligen svårigheterna att med tillräcklig precision förutsäga
anslagsbelastningen som utgör motivet. I vissa fall påverkas anslagsbelastningen
av förhandlingar mellan staten och annan part, och det skulle i dessa fall skada
statens ekonomiska intressen att ange ett beräknat belopp på budgeten. Som
framgår av nämnda proposition är budgeteringsmarginalen i utgångsläget inte
finansierad. Den ingår alltså inte i saldoberäkningar och liknande och kan inte
heller tas i anspråk för nya utgifter utan att finansieringen garanteras i
särskild ordning. Farhågor att budgeteringsmarginalen i sig skulle försvaga
budgetdisciplinen är alltså ogrundade.
I första hand bör en utgiftsökning finansieras genom en motsvarande sänkning
av utgifterna på annat håll. I detta fall påverkas inte de totala utgifterna och
budgeteringsmarginalen behöver inte heller tas i anspråk. Endast när
utgiftsökningen finansieras genom en regeländring på inkomstsidan, tas ett
utrymme inom marginalen i anspråk. En sådan regeländring underställs självfallet
riksdagen för beslut, varvid också effekten på utgiftsramar och utgiftstak
redovisas.
I vissa fall löses finansieringsfrågan med automatik. Detta gäller exempelvis
då höjningen av utgiftsnivån beror på en vidgad tillämpning av
bruttobudgeteringsprincipen, eftersom det mot utgiftsökningen svarar en lika
stor ökning på budgetens inkomstsida. Det gäller också med god approximation om
exempelvis inflationsnivån blir högre än förväntat; en högre inflationstakt ökar
statens inkomster, och saldot påverkas svagt positivt av en ökning i
inflationstakten.
Som framgått av redogörelsen ovan har förändrade förutsättningar påverkat
beräkningen av anslagsbelastningen under år 1997 och följande år jämfört med de
beräkningar som låg till grund för den ekonomiska vårpropositionen. Detta har
lett till justeringar av ramarna för berörda utgiftsområden, vilka sammantagna
innebär en viss nedjustering av de beräknade totala utgifterna i förhållande
till de i vårpropositionen publicerade nivåerna. De nya beräkningarna motiverar
dock ingen justering av utgiftstaket.
Av denna redogörelse torde framgå att budgeteringsmarginalen och den praxis
som avses gälla kring den inte på något sätt är ägnad att försvaga
budgetdisciplinen. Tvärtom bidrar en väl avvägd marginal till att öka
trovärdigheten hos utgiftstaket. Inte heller påverkas utövandet av den
finansmakt som grundlagen tillskriver riksdagen eller regeringens befogenheter
på detta område.

4.4.2 Utgiftstak för offentlig sektor

Riksdagen fattade våren 1995 på regeringens förslag ett principbeslut att införa
ett tak för de offentliga utgifterna (prop. 1994/95:150, bet. 1994/95:FiU20,
rskr. 1994/95:447). Enligt beslutet ska utgiftstaket vara nominellt, flerårigt
och omfatta hela den offentliga sektorn. Att taket anges i nominella termer
innebär att det inte ska justeras med hänsyn till inflationen när det väl lagts
fast. I det förslag som riksdagen godkände år 1996 angavs utgiftstaket som
treårigt och omfattade således åren 1997, 1998 och 1999. Riksdagens beslut
innebär att utgiftsramar för staten inklusive socialförsäkringssektorn men
exklusive statsskuldsräntor lades fast. Det tak som då beslutades skall inte
omprövas, såvida inte särskilda omständigheter föranleder annat. När det gäller
kommunala sektorns utgifter ansåg regeringen i vårpropositionen att det inte är
lämpligt att slå fast ett nominellt utgiftstak. Istället godkände riksdagen den
beräkning som regeringen föreslog för kommunernas utgifter åren 1997 - 1999.
Regeringen anser inte att det sedan vårpropositionen framkommit ny information
som motiverar en omräkning av taket. Nedan presenteras beräkningen för
kommunernas utgifter, som alltså överenstämmer med det tak som presenterades i
vårpropositionen, samt en reviderad fördelning av det statliga utgiftstaket per
utgiftsområde.

4.4.3 Utgiftstak för offentlig sektor uppdelat på stat och kommun

De samlade utgifterna för offentliga sektorn erhålls som summan av statens
utgifter inklusive socialförsäkringar vid sidan av statsbudgeten och den
beräknade utgiftsnivån för kommunerna, med avdrag för det beräknade flödet
mellan staten och den kommunala sektorn och kostnaderna för statsskuldsräntor.
Utgiftstaket har, som nämndes ovan, för den kommunala sektorn givits en annan
innebörd än för statsbudgeten och socialförsäkringssektorn, eftersom staten
endast indirekt, främst genom statsbidragens nivå kan styra sektorns utgifter.
Det kommunala utgiftstaket utgörs därför av en beräkning av de förväntade
utgifterna i enlighet med de ekonomiska och regelmässiga förutsättningar som
gällde i den ekonomiska vårpropositionen. Riksdagen godkände i vårpropositionen
utgiftsnivån för den offentliga sektorn för åren 1997, 1998 och 1999 (prop.
1995/96:150) till 1042, 1051 respektive 1077 miljarder kronor. Nya beräkningar
av kommunernas förväntade utgifter tyder på en marginell minskning av utgifterna
jämfört med vårpropositionen. Regeringen avser dock inte att i nuläget föreslå
en ändring av den offentliga sektorns utgiftstak eftersom beräkningen endast
nedjusteras marginellt. Om beräkningen i vårpropositionen år 1997 tyder på en
fortsatt minskning av kommunala sektorns utgifter, återkommer regeringen med ett
förslag till utgiftstak för offentliga sektorn.

77

Tabell 4.12 Utgiftstak för offentliga sektorn 1997 - 1999
Miljarder kronor, löpande priser

1997 1998 1999

Staten inklusive social-
försäkringssektorn 723 720 735
Den kommunala sektorn 437 448 459
Interna transaktioner -118 -117 -117
Summa offentlig sektor1042 1051 1077

4.4.4 Utgiftstaket för staten inklusive socialförsäkringar vid sidan
av statsbudgeten fördelat på utgiftsområden

I det statliga utgiftstaket ingår samtliga utgiftsområden utom utgifter för
räntor på statsskulden. Vidare ingår de delar av socialförsäkringssektorn som
redovisas vid sidan av statsbudgeten, beräknad minskning av anslagsbehållningar
och en budgeteringsmarginal. Riksdagen fastslog efter förslag från regeringen i
den ekonomiska vårpropositionen det statliga utgiftstaket för år 1997 till 723
miljarder kronor, för år 1998 till 720 miljarder kronor och för år 1999 till 735
miljarder kronor. I vårpropositionen presenterades en preliminär fördelning per
utgiftsområde. Regeringen aviserade då att vissa tekniska justeringar kan komma
att ske av de enskilda utgiftsområdesramarna. I tabell 4.13 redovisas
regeringens reviderade fördelning av utgiftstaket per utgiftsområde. De största
förändringarna är tekniska omföringar mellan olika utgiftsområden eller
överföringar från inkomstsidan.
En överföring från staten till kommunerna avseende mervärdesskatten och
förslag till ändrad bilförmån på sammanlagt 4 miljarder kronor har skett vilket
belastar utgiftsområde 25. Den ökade kompensationen för mervärdesskatten
förutsågs vid dimensioneringen av budgeterings-marginalen. Kompensationen för
ändrad bilförmån beaktades vid finansieringen av denna skatteändring. Sålunda
har budgeterings-marginalen minskats i motsvarande mån.
Stödet för utbildningsvikariat, som tidigare utgick som en nedsättning av
arbetsgivaravgifter och minskade statsbudgetens inkomster, skall nu istället
betalas ut som ett stöd till företagen och belastar därmed utgiftsområde 14 med
ca 3 miljarder kronor.
En växling har skett mellan socialförsäkringssystemet och utgiftsområde 11 så
tillvida att vissa utgiftsnedskärningar har flyttats från det förra området till
det senare.
Inom utgiftsområde 6 redovisas 1997 en utgiftsökning i förhållande till
tidigare kalkyl som sammanhänger med en förändrad finansieringsprincip.
Försvarets utgifter för förskott till industrin kommer fortsättningsvis att
lånefinansieras, vilket innebär att utgifterna för innevarande budgetår minskar
med 14,6 miljarder kronor, samtidigt som de årliga ränte- och
amorteringskostnaderna blir synliga på budgetens utgiftssida. För år 1997 och
framåt innebär detta en årlig ökning med ca 1 miljarder kronor.
Vissa anslag har påverkats av förändringar i antagandebilden. Dessa verkar
både uppåt och nedåt. Viktigare förändringar noteras inom utgiftsområde 13,
Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet, som justeras upp med ca 1,5 miljarder
kronor år 1997 till följd av ändrade antaganden om arbetslösheten. Utgifterna
för pensioner både inom utgiftsområde 12, Ekonomisk trygghet vid ålderdom, och
socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten har reviderats ned till
följd av lägre basbelopp för åren 1997 och 1999. Detta beräknas minska
utgifterna med ca 500 miljoner kronor per år. Kostnaderna för räntebidrag har
nedjusterats sedan förra beräkningstillfället till följd av lägre räntor. Detta
minskar utgifterna inom utgiftsområde 18 med ca 1 miljard kronor.
Vid ingången av budgetåret 1997 beräknas ca 20 miljarder kronor på äldreanslag
disponeras av olika myndigheter. Dessa medel får användas under en tvåårsperiod
eller under ytterligare ett år om regeringen så beslutar. I vårpropositionen
beräknades minskningen av anslags-behållningar till 4,5 miljarder kronor år
1997. Regeringen gör nu bedömningen att utgifterna kommer att bli större.
Prognosen uppjusteras därför till 6 miljarder kronor år 1997, 4 miljarder kronor
år 1998 och 2 miljarder kronor år 1999.
Budgeteringsmarginalen minskar år 1997 med 4 miljarder kronor till följd av
ovan nämda överföring till utgiftsområde 25.

78

Tabell 4.13 Statligt utgiftstak 1997 - 1999
Miljoner kronor, löpande priser

1997 1998 1999

UO 1: Rikets styrelse 3 781 3 990 3 933
UO 2: Samhällsekonomi och finansförvaltning 3 808 2 834 2 883
UO 3: Skatteförvaltning och uppbörd 5 715 5 777 5 975
UO 4: Rättsväsendet 20 825 21 115 21 817
UO 5: Utrikesförvalt. och internat. samverkan2 757 2 774 2 849
UO 6: Totalförsvar 42 373 41 366 44 276
UO 7: Internationellt bistånd 11 002 11 627 11 414
UO 8: Invandrare och flyktingar 3 453 3 675 3 712
UO 9: Hälsovård, sjukvård och social omsorg23 722 23 027 24 475
UO 10: Ekon. trygghet vid sjukdom och handikapp35 83336 578 38 317
UO 11: Ekon. trygghet vid ålderdom 63 975 64 305 65 007
UO 12: Ekon. trygghet för familjer och barn 35 161 36 538 37 171
UO 13: Ekon. trygghet vid arbetslöshet 35 250 34 466 29 733
UO 14: Arbetsmarknad och arbetsliv 52 046 46 844 46 590
UO 15: Studiestöd 16 884 19 235 19 981
UO 16: Utbildning och universitetsforskning 25 357 25 811 26 435
UO 17: Kultur, medier, trossamfund och fritid7 162 7 274 7 428
UO 18: Samhällsplan., bostadsförsörjn. och bygg33 36826 629 23 171
UO 19: Regional utjämning och utveckling 3 726 3 558 3 461
UO 20: Allmän miljö- och naturvård 1 330 1 174 1 139
UO 21: Energi 474 429 400
UO 22: Kommunikationer 25 063 24 511 25 472
UO 23: Jord- och skogsbruk, fiske med ansl. när.13 32413 310 13 378
UO 24: Näringsliv 2 860 2 594 2 579
UO 25: Allmänna bidrag till kommuner 83 612 83 662 83 762
(UO 26:Statsskuldsräntor m.m.)
UO 27: Avgiften till Europeiska gemenskapen 20 525 21 535 22 515

Summa utgiftsområden (exkl. statsskuldsräntor)573 386564 637567 874

Socialförsäkringar vid sidan av statsbudgeten131 957136 712 142 082

Minskning av anslagsbehållningar 6 000 4 000 2 000
Budgeteringsmarginal 11 212 14 513 22 496

Totalt staten 722 555 719 862 734 452

79

4.4.5 Beskrivning av utgiftsområden m.m.

Vid behandlingen av den ekonomiska vårpropositionen (prop. 1995/96:150,
1995/96:FiU10, rskr. 1995/96:304) godkände riksdagen den preliminära
fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för åren 1997 - 1999 som underlag
för regeringens budgetarbete. I regeringens budgetförslag för år 1997 har vissa
omfördelningar gjorts mellan utgiftsområdena. En närmare beskrivning av dessa
justeringar har tidigare lämnats i avsnitt 4.4.4. Vissa förslag kommer att
påverka fördelningen av utgifterna mellan de 27 utgiftsområdena även för åren
1998 och 1999. Mot bakgrund härav kompletteras regeringens förslag till
anslagsnivåer för år 1997 med en beräkning av anslagsnivåerna för åren 1998 och
1999. Uppgifterna för de två sista åren är endast en preliminär beräkning
utifrån nu kända förutsättningar vad avser antaganden om den ekonomiska
utvecklingen, volymutveckling och principbeslut om besparingar. I vissa fall har
aviserade besparingar tillsvidare fördelats schablonmässigt och de redovisade
beloppen skall alltså inte ses som fastlagda nivåer för åren 1998 och 1999.
Beräknad utgift för de regelstyrda anslagen bör i första hand ses som en
konsekvensberäkning utifrån gällande regler samt i budgetpropositionen
föreslagna regeländringar.

80

Tabell 4.14 Statsbudgetens utgifter fördelade på utgiftsområden
Tusental kronor år 1997, miljoner kronor åren 1998 och 1999, löpande priser

Förslag BeräknatBeräknat
1997 1998 1999
(tusental kr) (mkr) (mkr)

UO 1: Rikets styrelse 3 781 330 3 990 3 933
UO 2: Samhällsekonomi och finansförvaltning3 807 556 2 834 2 883
UO 3: Skatteförvaltning och uppbörd 5 714 708 5 777 5 975
UO 4: Rättsväsendet 20 824 537 21 115 21 817
UO 5: Utrikesförvalt. och internat. samverkan2 757 2032 774 2 849
UO 6: Totalförsvar 42 372 642 41 366 44 276
UO 7: Internationellt bistånd 11 002 200 11 627 11 414
UO 8: Invandrare och flyktingar 3 453 088 3 675 3 712
UO 9: Hälsovård, sjukvård och social omsorg23 721 78723 027 24 475
UO 10: Ekon. trygghet vid sjukdom och handikapp35 833 28236 57838 317
UO 11: Ekon. trygghet vid ålderdom 63 975 000 64 305 65 007
UO 12: Ekon. trygghet för familjer och barn35 161 050 36 538 37 171
UO 13: Ekon. trygghet vid arbetslöshet35 250 384 34 466 29 733
UO 14: Arbetsmarknad och arbetsliv 52 046 499 46 844 46 590
UO 15: Studiestöd 16 884 088 19 235 19 981
UO 16: Utbildning och universitetsforskning25 357 109 25 811 26 435
UO 17: Kultur, medier, trossamfund och fritid7 161 590 7 274 7 428
UO 18: Samhällsplan., bostadsförsörjn. och bygg33 368 19726 62923 171
UO 19: Regional utjämning och utveckling3 726 021 3 558 3 461
UO 20: Allmän miljö- och naturvård 1 329 871 1 174 1 139
UO 21: Energi 474 151 429 400
UO 22: Kommunikationer 25 063 442 24 511 25 472
UO 23: Jord- och skogsbruk, fiske med ansl. när.13 324 08413 31013 378
UO 24: Näringsliv 2 859 744 2 594 2 579
UO 25: Allmänna bidrag till kommuner 83 612 000 83 662 83 762
UO 26: Statsskuldsräntor m.m. 104 155 000 102 963 101 394
UO 27: Avgiften till Europeiska gemenskapen20 525 000 21 535 22 515

Summa utgifter 677 541 563 667 600 669 268

81

Utgiftsområde 1:Rikets styrelse

Utgiftsområdet omfattar utgifter för statschefen, regeringen och riksdagen.
Dessutom ingår utgifter för den demokratiska processen, bl.a. allmänna val och
stöd till politiska partier. Vidare omfattar utgiftsområdet utgifter för
massmedier, bl.a. presstöd, samt myndigheterna Justitiekanslern,
Datainspektionen och Sametinget.
I propositionen föreslås bland annat en höjning av partistödet med 30 miljoner
kronor. Regeringen har även föreslagit omprioriteringar från vissa
myndighetsanslag till regeringskanslianslaget. Vidare har riksdagens
förvaltningsstyrelses förslag till anslag för riksdagen beaktats.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 1: Rikets styrelse för år 1997
till 3 781 miljoner kronor, för år 1998 till 3 990 miljoner kronor och för år
1999 till 3 933 miljoner kronor.

Utgiftsområde 2:Samhällsekonomi och finansförvaltning

Utgiftsområdet omfattar ett tiotal myndigheter och ett antal mindre nämnder.
Några av de större myndigheterna är Riksrevisionsverket, Statskontoret,
Statistiska centralbyrån, Konjukturinstitutet, Finansinspektionen och
Riksgäldskontoret. Andra större åtaganden inom utgiftsområdet är kostnaderna för
statsskuldens upplåning och låneförvaltning samt betalningen av Sveriges
kapitalandel i Europeiska investeringsbanken.
I den ekonomiska vårpropositionen aviserade regeringen att en förstärkning av
kontrollfunktionen i staten bör göras. Utöver redan gjorda satsningar på
effektivare skattekontroll, föreslås att medel avsätts dels för att utreda hur
kontrollen i bidrags- och stödssystemen kan förbättras, dels för att genomföra
de åtgärder som föreslås.
Den av riksdagen beslutade besparingen på statlig konsumtion (prop.
1994/95:100 bil. 1, bet. 1994/95:FiU 10, rskr. 1994/95:179) avseende bugetåren
1995/96, 1997 och 1998 ligger fast.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 2: Samhällsekonomi och
finansförvaltning för år 1997 till 3 808 miljoner kronor, för år 1998 till 2 834
miljoner kronor och för år 1999 till 2 883 miljoner kronor.

Utgiftsområde 3:Skatteförvaltning och uppbörd

Utgiftsområdet omfattar Riksskatteverket, Skattemyndigheterna och Tullverket.
Regeringens förslag angående skatteförvaltningen är huvud-sakligen inriktade mot
en fortsatt rationalisering av grundhanteringen samt effektiviseringen av
kontrollverksamheten. Särskilda insatser föreslås även för att stärka
skatteförvaltningens medverkan i bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten.
Skatteförvaltningens anslag har reducerats med ca 2 procent till följd av
tidigare beslutade besparingar på statlig konsumtion.
Vad gäller Tullverket är en utvärdering av de effekter som
organisationsförändringen haft på kontrollverksamheten och tullverksam-heten i
övrigt planerad att påbörjas under hösten 1996. Det tidigare beslutade
besparingsprogrammet på 288 miljoner kronor under åren 1995/96 och 1997 ligger
fast.
I denna proposition föreslås ytterligare besparingar för utgiftsområdet
fr.o.m. år 1998 på 26 miljoner kronor. Fördelningen kan komma att ändras mellan
utgiftsområde 2 och utgiftsområde 3, bl.a. beroende på resultatet av pågående
översyner.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 3: Skatteförvaltning och uppbörd
för år 1997 till 5 715 miljoner kronor, för år 1998 till 5 777 miljoner kronor
och för år 1999 till 5 975 miljoner kronor.

Utgiftsområde 4:Rättsväsendet

Utgiftsområdet omfattar i huvudsak polisväsendet, åklagarväsendet,
domstolsväsendet, kriminalvården, kronofogdemyndigheterna och rätts-hjälpen.
Rättssäkerheten och rättstryggheten skall värnas. För att möta ökade krav på
ett modernare och mer kostnadseffektivt rättsväsende vidtas en rad åtgärder inom
området. Inom polisen pågår ett arbete med att förändra myndighetsstrukturen,
införa ett problemorienterat arbetssätt och utveckla närpolisverksamheten. Vad
gäller åklagarväsendet har en ny organisation och nya arbetsformer införts.
Vidare skall arbetet med att utveckla nya samarbetsformer mellan polis och
åklagare intensifieras. Ett annat exempel på reformarbete är den utredning som
regeringen tillsatt för att se över den organisatoriska strukturen inom
domstolsväsendet. Inom kriminalvården har förändringen av vårdarrollen med bl.a.
verksamhetsanpassade arbetstider inneburit ett effektivare utnyttjande av
personalresurserna. Vidare planeras att häktes-, anstalts- och fri-
vårdverksamhet skall kunna bedrivas inom samma myndighet. Inom
exekutionsväsendet sker en sammanslagning av kronofogdemyndigheterna den 1
januari 1997.
Utgifterna inom utgiftsområdet minskas med 630 miljoner kronor t.o.m.
budgetåret 1998, varav 300 miljoner kronor under budgetåret 1997. Huvuddelen av
besparingarna åläggs kriminalvården och rättshjälpen.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 4: Rättsväsendet för år 1997 till
20 825 miljoner kronor, för år 1998 till 21 115 miljoner kronor och för år 1999
till 21 817 miljoner kronor.

Utgiftsområde 5:Utrikesförvaltning och internationell samverkan

Utgiftsområdet omfattar i huvudsak förvaltningskostnader för
Utrikesdepartementet och de 96 utlandsmyndigheterna, bidrag till vissa
internationella organisationer, nedrustnings- och säkerhetspolitiska frågor,
handelspolitik samt information om Sverige i utlandet.
Utrikesdepartementet genomför för närvarande en mycket genomgripande
omorganisation för att anpassa departementet till de nya uppgifter som den
tilltagande internationaliseringen medfört. Till de områden som kommer att ägnas
särskild uppmärksamhet under de närmaste åren hör ett utvidgat och förstärkt EU-
samarbete, stöd till FN:s och andra internationella organisationers arbete för
internationell fred, säkerhet och mänskliga rättigheter. Bland de prioriterade
verksamheterna finns även ett utvidgat regionalt samarbete kring Östersjön.
Inom utgiftsområdet genomförs besparingar om ca 335 miljoner kronor under
budgetåret 1997. De största besparingarna genomförs inom den fredsbevarande
verksamheten och inom utrikesförvaltningen.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 5: Utrikesförvaltning och
internationell samverkan för år 1997 till 2 757 miljoner kronor, för år 1998
till 2 774 miljoner kronor och för år 1999 till 2 849 miljoner kronor.

Utgiftsområde 6:Totalförsvar

Utgiftsområdet omfattar verksamheter inom det militära och det civila försvaret,
Kustbevakningen, nämnder samt stödverksamhet till det militära och civila
försvaret. I utgiftsområdet ingår även den internationella fredsfrämjande
verksamhet som genomförts med svensk militär trupp utomlands.
Totalförsvaret innefattar den verksamhet som är nödvändig för att förbereda
samhället inför yttre hot och för att ställa om samhället till
krigsförhållanden. För att stärka landets försvarsförmåga kan beredskapen höjas.
Totalförsvarsresurserna skall utformas för att även kunna användas vid
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser samt för att stärka
samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i
fred.
När det gäller frågor om totalförsvarets fortsatta utveckling hänvisar
regeringen till proposition 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse - etapp 2 som
avser perioden 1997 - 2001. Regeringens förslag innefattar, förutom ett förnyat
säkerhetspolitiskt ställningstagande, bl.a. ställningstaganden till den
kvantitativa och kvalitativa inriktningen av det militära försvarets
krigsorganisation, det militära försvarets organisation i fred samt inriktningen
av det civila försvarets verksamhet i krig och i fred.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 6: Totalförsvar för år 1997 till
42 373 miljoner kronor, för år 1998 till 41 366 miljoner kronor och för år 1999
till 44 276 miljoner kronor.

Utgiftsområde 7:Internationellt bistånd

Utgiftsområdet omfattar utvecklingssamarbete med u-länder samt länder i Central-
och Östeuropa.
Saneringen av statsfinanserna har nödvändiggjort att enprocentmålet för
biståndet inte kunnat upprätthållas. Ambitionen är att Sverige åter skall nå upp
till enprocentmålet när de statsfinansiella förutsättningarna föreligger.
Regeringen har i sitt förslag utgått från att biståndsramen skall uppgå till
0,7 procent av BNI. För år 1997 motsvarar detta 11 946 miljoner kronor. Beloppet
utgör en sänkning med 1 414 miljoner kronor på årsbasis jämfört med budgetåret
1995/96.
Beträffande samarbetet med Central- och Östeuropa har riksdagen beslutat om
ett samarbetsprogram omfattande åren 1995/96, 1997, och 1998. 4 010 miljoner
kronor avsattes till programmet för hela perioden.Regeringen avser att under år
1998 lämna förslag på omfattningen och inriktningen för samarbetet efter år
1998. Huvuddelen av insatserna avser kunskapsöverföring och tekniskt samarbete,
men investeringar före-kommer på miljö- och energiområdet.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 7: Internationellt bistånd för år
1997 till 11 002 miljoner kronor, för år 1998 till 11 627 miljoner kronor och
för år 1999 till 11 414 miljoner kronor.

Utgiftsområde 8:Invandrare och flyktingar

Utgiftsområdet omfattar migrationspolitik med frågor rörande flyktingpolitik,
invandringen till Sverige, mottagande av asylsökande, utlänningars rätt att
vistas här samt internationellt samarbete på det migrationspolitiska området.
Utgiftsområdet omfattar vidare invandrares integration med frågor rörande
invandrares introduktion och integration i Sverige, åtgärder mot
främlingsfientlighet, rasism och etnisk diskriminering samt ersättning till
kommunerna för flyktingmottagande.
Regeringen avser att under hösten 1996 besluta om en migrationspolitisk
proposition som avses få effekter genom dels ändrade förutsättningar för
utlänningar att få uppehållstillstånd i Sverige, dels ändrad ansvarsfördelning
mellan utlänningsnämnden, statens invandrarverk och polismyndigheterna.
Beträffande skyddsbehövande utlänningar förtydligas utlänningslagen så att det
klart skall framgå vilka som kan få asyl. Detta bör leda till färre
asylansökningar. I fråga om anhöriginvandringen innebär förslaget vissa
inskränkningar för personer utanför kärnfamiljen. Ansvarsfördelningen mellan
myndigheterna kommer på sikt att resultera i rationaliseringsvinster.
Regeringen prioriterar åtgärder för att underlätta invandrares integration. En
fortsatt satsning görs år 1997 på särskilda åtgärder i invandrartäta och
eftersatta storstadsområden och på åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism.
Kostnaderna inom utgiftsområde 8 minskas med 267 miljoner kronor t.o.m. år
1998, varav 21 miljoner kronor under budgetåret 1997. Huvuddelen av
besparingarna skall ske genom minskat flykting-mottagande hos kommunerna och
därigenom mindre behov av statliga ersättningsutbetalningar.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 8: Invandrare och flyktingar för
år 1997 till 3 453 miljoner kronor, för år 1998 till 3 675 miljoner kronor och
för år 1999 till 3 712 miljoner kronor.

Utgiftsområde 9:Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Utgiftsområdet omfattar merparten av statens utgifter för vård och omsorg
inklusive utgifterna för de flesta myndigheter under Socialdepartementet, bidrag
till organisationer samt olika stimulans- och utvecklingsbidrag inom det sociala
området.
Det storleksmässigt helt dominerande anslaget är sjukvårdsförmåner. Det
omfattar statens utgifter för läkemedel och tandvård samt vissa ersättningar
till sjukvårdshuvudmännen. Därefter kommer utgifterna för statlig
assistansersättning. Tillsammans svarar de för ca 80 procent av utgifterna inom
området.
Statens utgifter inom området utgör endast en liten del av de samlade
offentliga utgifterna för hälso- och sjukvård och social omsorg eftersom dessa
verksamheter i första hand är en kommunal angelägenhet.
Regeringen föreslår i särskild proposition (prop. 1996/97:27)
Läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m. en omläggning av
läkemedelsförmånen fr.o.m. den 1 januari 1997. Förslaget innebär att
subventionerna i högre grad riktas till de grupper som har de högsta kostnaderna
för läkemedel. I propositionen föreslås också att kostnadsansvaret för
läkemedelsförmånen överförs från staten till landstingen den 1 januari 1998.
Besparingsåtgärder genomförs inom utgiftsområdet i enlighet med vad som angavs
i den ekonomiska vårpropositionen. Dock senareläggs ikraftträdandet av reviderad
tandvårdstaxa fjorton dagar till den 15 oktober 1996.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 9: Hälsovård, sjukvård och social
omsorg för år 1997 till 23 722 miljoner kronor, för år 1998 till 23 027 miljoner
kronor och för år 1999 till 24 475 miljoner kronor.

Utgiftsområde 10:Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

Utgiftsområdet omfattar socialförsäkringsförmåner som lämnas vid ohälsa.
Förmånerna ges i form av dagersättningar såsom sjukpenning,
rehabiliteringsersättning, närståendepenning samt vissa yrkes-skadeersättningar.
Därutöver ingår folkpension och pensionstillskott i form av förtidspension i
utgiftsområdet. Inom detta område redovisas även administrationskostnaderna för
socialförsäkringsförmånerna, dvs. Riksförsäkringsverket och de allmänna
försäkringskassorna.
Besparingsåtgärder genomförs inom utgiftsområdet i enlighet med vad som angavs
i den ekonomiska vårpropositionen. Regeringen avser att besluta om
tilläggsdirektiv till utredningen Översyn av inkomstbegreppen inom bidrags- och
socialförsäkringssystemet (dir. 1996:52). Tilläggs-direktivet innebär att
utredningens förslag skall leda till besparingar motsvarande 150 miljoner kronor
netto per år från och med år 1998.
Regeringen överlämnar idag proposition Kriterier för rätt till ersättning i
form av sjukpenning och förtidspension (prop. 1996/97:28). I propositionen
föreslås att sjukförsäkringen och förtidspensioneringen renodlas till att bli
ett skydd vid sjukdom, repektive sjukdom eller annan nedsättning av fysiska
eller psykiska prestationsförmågan. Förslagen innebär att den sista delen av de
aviserade besparingarna på 3 000 miljoner kronor inom förtidspensioneringen och
sjukförsäkringen preciseras.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 10: Ekonomisk trygghet vid sjukdom
och handikapp för år 1997 till 35 833 miljoner kronor, för år 1998 till 36 578
miljoner kronor och för år 1999 till 38 317 miljoner kronor.

Utgiftsområde 11:Ekonomisk trygghet vid ålderdom

Utgiftsområdet omfattar folkpension och pensionstillskott i form av
ålderspension, efterlevandepension till vuxna samt bostadstillägg till
pensionärer. Besparingsåtgärder genomförs inom utgiftsområdet i enlighet med vad
som angavs i den ekonomiska vårpropositionen. I propositionen uppskattades den
föreslagna besparingen vid inkomstprövning av änkepension minska utgifterna med
500 miljoner kronor per år. Vid detta tillfälle fanns dock inget färdigt förslag
till hur inkomstprövningen skulle göras. I samband med att förändringar av
regelverket har tagits fram har besparingseffekten kunnat räknas ut mer exakt.
Den verkliga besparingen blir således på årsbasis 300 miljoner kronor större per
år än vad som antogs i vårpropositionen.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 11: Ekonomisk trygghet vid
ålderdom för år 1997 till 63 975 miljoner kronor, för år 1998 till 64 305
miljoner kronor och för år 1999 till 65 007 miljoner kronor.

Utgiftsområde 12:Ekonomisk trygghet för familjer och barn

Utgiftsområdet omfattar statens ekonomiska stöd till barnfamiljer förutom
bostadsbidragen, som återfinns i utgiftsområde 18. Stödet utgörs av allmänna
barnbidrag, föräldraförsäkring, underhållsstöd till barn med särlevande
föräldrar, folkpension i form av barnpension samt vårdbidrag för barn med
funktionshinder. Vidare ingår bidrag till omkostnader vid adoption av barn från
utlandet.
Besparingsåtgärder genomförs inom utgiftsområdet i enlighet med vad som angavs
i den ekonomiska vårpropositionen. Regeringen föreslår dock inga förändringar i
reglerna för barnpension, vilket innebär att de besparingar som aviserades i den
ekonomiska vårpropositionen har ersatts med andra besparingar.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 12: Ekonomisk trygghet för
familjer och barn för år 1997 till 35 161 miljoner kronor, för år 1998 till 36
538 miljoner kronor och för år 1999 till 37 171 miljoner kronor.

82

Utgiftsområde 13:Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet

Utgiftsområdet omfattar huvudsakligen utgifter för arbetslöshets-försäkringen,
kontant arbetsmarknadsstöd samt lönegarantiersättning. Utgiftsnivåerna påverkas
primärt av nivån på den öppna arbetslösheten vad gäller utgifterna för
arbetslöshetsersättning och kontant arbets-marknadsstöd och av antalet konkurser
vad gäller utgifterna för lönegarantiersättning. De samlade utgifterna inom
utgiftsområdet beräknas uppgå till 35 miljarder kronor under år 1997, varav
utgifterna för arbetslöshetsersättning och kontant arbetsmarknadsstöd utgör 94
procent.
Utgifterna för arbetslöshetsförsäkringen och kontant arbetsmarknads-stöd har
ökat kraftigt under senare år, vilket i huvudsak beror på den allt högre öppna
arbetslösheten, men även genom att en allt större andel av de förvärvsarbetande
anslutit sig till arbetslöshetskassorna.
I syfte att bl.a. finansiera den utbildningssatsning som kommer att påbörjas
under 1997 och höjningen av ersättningsnivån i arbetslöshets-försäkringen från
75 procent till 80 procent fr.o.m. den 1 januari 1998, föreslås att ett antal
besparingar genomförs inom detta utgiftsområde samt utgiftsområde 14:
Arbetsmarknad och arbetsliv. Bl.a. skärps kvalifikationskraven för rätt till
ersättning från arbetslöshetsföräkringen.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen under våren med ytterligare
förslag rörande bl.a. arbetslöshetsförsäkringen.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 13: Ekonomisk trygghet vid
arbetslöshet för år 1997 till 35 250 miljoner kronor, för år 1998 till 34 466
miljoner kronor och för år 1999 till 29 733 miljoner kronor.

Utgiftsområde 14: Arbetsmarknad och arbetsliv

Utgiftsområdet omfattar arbetsmarknadspolitiska åtgärder, arbetslivsfrågor och
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader samt utgifter för statliga
arbetsgivarfrågor. Inom utgiftsområdet återfinns även utgifter för
jämställdhetspolitiska åtgärder bl.a. för Jämställdhetsombudsmannen (JämO).
Utgiftsområdets kostnader för myndigheternas verksamhet styrs i huvudsak av
statsmakternas beslut om medelstilldelning. Denna medelstilldelning grundar sig
till stor del på det förväntade behovet av konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som bl.a. skall bidra till att utjämna
effekter av svängningarna i ekonomin. Vidare finns en koppling till regelverkets
utformning vad gäller bl.a. bidragsnivåer och de arbetsmarknadspolitiska
åtgärdernas längd och utformning.
Vad gäller de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har fr.o.m. budgetåret
1995/96 en rad åtgärder genomförts i syfte att hävda arbetslinjen och
upprätthålla flexibiliteten på arbetsmarknaden. Det gäller bl.a. skärpt
arbetsvillkor, förenklat regelverk sam rationaliseringar inom
rekryteringsstödet. Inom arbetslivsområdet har organisationen av
arbetslivsforskningen förändrats med en ny myndighetsstruktur. Inom
jämställdhetsområdet prioriteras åtgärder som leder till att ett
jämställdhetsperspektiv införlivas i alla politikområden. Riksdag och regering
har vidare beslutat att statliga arbetsgivare fr.o.m. den 1 juli 1995 skall
betala och redovisa lagstadgade arbetsgivaravgifter, allmän löneavgift och
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster, enligt samma regler som gäller
för arbetsmarknaden i övrigt. För utgiftsområdet gäller generellt att det av
riksdagen fastlagda besparingskravet om elva procent på offentlig konsumtion
fullföljs.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 14: Arbetsmarknad och arbetsliv
för år 1997 till 52 046 miljoner kronor, för år 1998 till 46 844 miljoner kronor
och för år 1999 till 46 590 miljoner kronor.

Utgiftsområde 15:Studiestöd

Under utgiftsområdet redovisas utgifter för olika former av ekonomiskt stöd till
enskilda i studier. Det gäller i huvudsak medel för studiehjälp till
gymnasiestuderande i form av studiebidrag, inackorderingstillägg m.m,
studiemedel i form av bidrag, räntesubventioner och avskrivning av studielån
samt olika former av vuxenstudiestöd.
Som ett led i utbildningssatsningen som regeringen presenterade tidigare i år
(prop. 1995/96:222) har förslag om ett särskilt utbildningsbidrag för arbetslösa
aviserats. Detta studiestöd skall enligt förslaget gälla fr.o.m. den 1 juli 1997
och ges i första hand till arbetslösa mellan 25 och 55 år. Det särskilda
utbildningsbidraget motsvarar den ersättning som en person kan erhålla i
arbetslöshetsersättning och ges under ett studieår för studier på grundskolenivå
eller gymnasienivå.
De förslag till besparingsåtgärder som redovisats i föregående
budgetproposition (prop. 1994/95:100, bil. 9) och i den ekonomiska vår-
propositionen preciseras och fullföljs.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 15: Studiestöd för år 1997 till 16
884 miljoner kronor, för år 1998 till 19 235 miljoner kronor och för år 1999
till 19 981 miljoner kronor.

Utgiftsområde 16:Utbildning och universitetsforskning

Utgiftsområdet omfattar skola och barnomsorg, vuxenutbildning, kvalificerad
yrkesutbildning, högskoleutbildning och forskning samt centrala myndigheter inom
Utbildningsdepartementets område.
Budgetförslaget för utgiftsområdet bygger på de förslag regeringen har
presenterat i den eknomiska vårpropositionen och i sysselsättnings-propositionen
(prop. 1995/96:222) om satsning på vuxenutbildningen med ca 100 000 platser -
varav 10 000 inom folkhögskolan under utgifts-område 17 - samt 30 000 nya
permanenta högskoleplatser. En ny högskola föreslås inrättas i Malmö. Vidare
föreslås att Gotland får en självständig högskola. Budgetförslaget innehåller
också förslag till anslag och andra ställningstaganden i anslutning till
politiken för forskning och forskarutbildning som regeringen har presenterat i
den forskningspolitiska propositionen (prop. 1996/97:5). Det förslag till
ändringar i stiftelselagen som regeringen har presenterat har betydelse för
regeringens budgetförslag inom utgiftsområdet. Regeringen tar upp de
resursmässiga konsekvenserna av de förslag som presenterats i IT-propositionen
(prop. 1995/96:125).
De förslag till besparingsåtgärderna som redovisats i föregående
budgetproposition (prop. 1994/95:100, bil 9) och i den ekonomiska
vårpropositionen preciseras och fullföljs.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 16: Utbildning och
universitetsforskning för år 1997 till 25 357 miljoner kronor, för år 1998 till
25 811 miljoner kronor och för år 1999 till 26 435 miljoner kronor.

Utgiftsområde 17: Kultur, medier, trossamfund och fritid

Utgiftsområdet omfattas av följande verksamhetsområden: Allmän kulturverksamhet;
Teater, dans och musik; Bibliotek, litteratur och kulturtidskrifter; Bild och
form samt konsthantverk; Ersättning och bidrag till konstnärer; Arkiv;
Kulturmiljö; Muséer och utställningar; Film och television; Forskning;
Trossamfund; Folkbildning; Ungdomsfrågor samt Folkrörelse- och idrottsfrågor.
Som ett led i vuxenutbildningssatsningen föreslås att folkbildningen får 10
000 platser. Vidare föreslås att 40 miljoner kronor anvisas till stöd för
uppsökande verksamhet och utbildning i samhällsfrågor.
I den kulturpolitiska propositionen (prop. 1996/97:3) läggs förslag till en
fortsatt långsiktig kulturpolitik, där tre centrala temata är kultur i hela
landet, kultur för barn och ungdomar samt kulturpolitikens roll i samhället.
Regionala satsningar kommer att göras, liksom särskilda insatser inom
litteratur- och biblioteksområdet. En ny stödform för inköp av kva-
litetslitteratur till folk- och skolbibliotek föreslås. Konstnärernas villkor
skall förbättras.
Regeringen föreslår att en del av de medel som finns tillgängliga för
kulturområdet från och med år 1997 används både för reformer och för att täcka
besparingskrav under de kommande budgetåren. Besparings-kravet på statlig
konsumtion har tagits ut för år 1997 och för år 1998 inom ramen för dessa medel.
År 1998 och 1999 beräknas också vissa besparingar göras inom den regionala
musikverksamheten, vilka bl.a. beräknas användas för annan regional
kulturverksamhet.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 17: Kultur, media, trossamfund och
fritid för år 1997 till 7 162 miljoner kronor, för år 1998 till 7 274 miljoner
kronor och för år 1999 till 7 428 miljoner kronor.

Utgiftsområde 18:Samhällsplanering, bostadsförsörjning och
byggande

Utgiftsområdet omfattar bygg- och bostadsväsendet, planering av markanvändning
och bebyggelse, geotekniska frågor, länsstyrelserna samt lantmäteri- och
fastighetsdataverksamhet. Det utgiftsmässigt största anslaget inom utgiftsom-
rådet är räntebidrag som för år 1997 uppgår till 23,4 miljarder kronor. Till
verksamhetsområdet hör också utgifter för Boverket, Bostadskreditnämndens
garantiverksamhet och bostadsbidragen.
Kostnaderna för bostadsbidrag har ökat kraftigt under senare år. Den allmänna
ekonomiska utvecklingen med hög arbetslöshet, höga räntor och därmed höga
boendekostnader har tillsammans med regelförändringar och ökad
ansökningsfrekvens haft stor betydelse. Riksdagen har beslutat (prop.
1995/96:186, bet. 1995/96:BoU11, rskr 1995/96:229) om kraftfulla åtgärder för
att bryta kostnadsökningen. Dessa åtgärder beräknas leda till
kostnadsminskningar för bidragsgivningen på ca 2 300 miljoner kronor per år
fr.om. år 1997.
Beslutade besparingar preciseras och fullföljs. Fr.o.m. år 1998 minskas
utgifterna med ytterligare 80 miljoner kronor inom utgiftsområdet. Besparingarna
görs bl.a. på länsstyrelserna och på anslaget för räntebidrag m.m.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 18: Samhällsplanering,
bostadsförsörjning och byggande för år 1997 till 33 368 miljoner kronor, för år
1998 till 26 629 miljoner kronor och för år 1999 till 23 171 miljoner kronor.

Utgiftsområde 19:Regional utjämning och utveckling

Utgiftsområdet omfattar vad som brukar benämnas den "lilla" regionalpolitiken.
Med den "stora" regionalpolitiken avses sakområden av regionalpolitisk betydelse
inom andra samhällssektorer. Utvecklingen inom dessa andra sektorer är
sammantaget mer betydelsefull för den regionala utvecklingen än den lilla
regionalpolitiken.
Utgiftsområdet omfattar främst olika former av företagsstöd samt medel som
länsstyrelserna förfogar över för en del av medfinansieringen av EG:s
strukturfondsprogram.
På senare tid har verksamheten inom utgiftsområdet påverkats av förberedelser
för att ta del av återflödet av medel från EG:s strukturfonder. Det sammanlagda
återflödet av medel för regionalpolitiskt inriktade åtgärder beräknas under
perioden 1995-1999 komma att uppgå till ca 5,5 miljarder kronor, varav 915
miljoner kronor från EG:s regionalfond under år 1997.
För att anslagsbehovet skall inrymmas inom resursramen föreslås regeländringar
avseende företagsstöd i form av driftstöd som lämnas i vissa regionalpolitiska
stödområden. Besparingar föreslås också på anslag för andra företagsstöd och
åtgärder. Genom det program för småföretagsutveckling, förnyelse och tillväxt
som riksdagen beslutat om (prop. 1995/96:222, bet. 1995/96:FiU15, rskr. 1995-
/96:357) kommer dock regionalpolitiskt angelägen verksamhet att totalt sett
erhålla en resurs-förstärkning.
Den successiva minskningen av ramen för utgiftsområdet beror främst på den
tidsmässiga fördelningen av återflödet från EG:s regionalfond.Regeringen
beräknar ramen för utgiftsområde 19: Regional utjämning och utveckling för år
1997 till 3 726 miljoner kronor, för år 1998 till 3 558 miljoner kronor och för
1999 till 3 461 miljoner kronor.

Utgiftsområde 20:Allmän miljö- och naturvård

Utgiftsområdet omfattar frågor rörande biologisk mångfald och naturvård, vatten-
och luftvård, avfallsfrågor, bilavgasfrågor, miljöskydd, miljö-forskning,
avfallsforskning, kemikaliekontroll, strålskydd och säkerhets-frågor kopplade
till kärnkraften samt internationellt miljösamarbete. Riksdagen har under 1996
beslutat att anslå 1 miljard kronor för ett femårigt program för omställning
till en hållbar utveckling (prop. 1995/96:222, bet. 1995/96:FiU15, rskr.
1995/96:307).
Regeringens förslag i denna proposition innebär att 22 miljoner kronor skall
sparas fr.o.m. år 1997 och ytterligare 177 miljoner kronor fr.o.m. år 1998.
Resterande medel från energiskatteöverenskommelsen, 58 miljoner kronor faller
bort fr.o.m. år 1999. Ambitionen är att vissa besparingar skall kunna
kompenseras genom medel från Stiftelsen för strategisk miljöforskning (MISTRA).
Regeringen har som ambition att Sverige skall vara en pådrivande
internationell kraft och ett föregångsland i strävan att systematiskt bygga ett
ekologiskt hållbart samhälle. En effektiv politik för ekologisk omställning
måste omfatta även andra utgiftsområden. Prioriterade områden i regeringens
miljöarbete är ett grönare näringsliv (inklusive kretslopp/avfall, kemikalier
och trafik), Östersjön/Östeuropa, naturvård och miljöpolitiska styrmedel.
Insatserna för ett mer miljöanpassat näringsliv bör fortsätta. Företagens
miljöanpassning kan bidra till ökad tillväxt och sysselsättning. En viktig
uppgift är att driva på miljöarbetet inom olika sektorer. Sektorsansvaret för
miljöfrågorna måste öka.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 20: Allmän miljö- och naturvård
för år 1997 till 1 330 miljoner kronor, för år 1998 till 1 174 miljoner kronor
och för år 1999 till 1 139 miljoner kronor.

Utgiftsområde 21:Energi

Utgiftsområdet omfattar insatser för omställning och utveckling av
energisystemet samt energiforskning. Utgiftsområdet omfattar också de statliga
insatserna för krigslagring av olja. Närings- och teknik-utvecklingsverket
(NUTEK) och Statens oljelager är verksamma inom utgiftsområdet. Under detta
utgiftsområde redovisar regeringen även sina överväganden och förslag avseende
Nätmyndigheten vid NUTEK och Affärsverket svenska kraftnät.
För närvarande pågår överläggningar om energipolitiken i vilka samtliga
riksdagspartier deltar. Syftet med överläggningarna är att på grundval av 1991
års överenskommelse, Energikommissionens betänkande och remissvaren nå en bred
parlamentarisk överenskommelse om den framtida energipolitiken. Regeringen avser
att återkomma till riksdagen med en proposition om energipolitiska riktlinjer
m.m.
Ramen för utgiftsområdet kan enligt den ekonomiska vårpropositionen komma att
påverkas av beslut med anledning av den energipolitiska propositionen. Åtgärder
som beslutas i den energipolitiska propositionen skall vara statsfinansiellt
neutrala.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 21: Energi för år 1997 till 474
miljoner kronor, för år 1998 till 429 miljoner kronor och för år 1999 till 400
miljoner kronor.

Utgiftsområde 22:Kommunikationer

Utgiftsområdet omfattar frågor om vägtrafik, järnvägstrafik, sjöfart, luftfart,
postbefordran, telekommunikationer och övergripande informationsteknologifrågor.
I utgiftsområdet ingår sektorsforskning och miljöfrågor. Goda, miljöanpassade
och säkra kommunikationer med en väl utvecklad infrastruktur är en förutsättning
för ekonomisk tillväxt, ökad sysselsättning och bibehållen välfärd i landets
olika delar. Det är viktigt att värna om rikstäckande kommunikationssystem som
är tillgängliga för alla. Detta gäller såväl transporter som telekommunikationer
och post.
Transportsystemet bör förändras för att klara de krav som resenärer och
transportköpare ställer på funktionella och effektiva transporter samtidigt som
miljö- och hälsoproblemen kan bemästras. Miljöanpassningen av det svenska
transportsystemet kräver en bred politisk förankring eftersom den medför
förändringar i det svenska samhället.
Kostnaderna inom utgiftsområdet minskas med 305 miljoner kronor fr.o.m. år
1998, varav 210 miljoner kronor redan under år 1997. Besparingen för år 1997
skall ske genom minskningar av vissa investeringsanslag till Banverket och
Vägverket.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 22: Kommunikationer för år 1997
till 25 063 miljoner kronor, för år 1998 till 24 511 miljoner kronor, och för år
1999 till 25 472 miljoner kronor.

Utgiftsområde 23:Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande
näringar

Utgiftsområdet omfattar jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar samt
utgifter inom ramen för EG:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP), den gemensamma
fiskepolitiken (CFP) samt nationellt beslutade åtgärder inom dessa näringar.
Vidare ingår utgifter för växtskydd, djurskydd och djurhälsovård samt livs-
medelskontroll. Utgiftsområdet innefattar också anslag till högre utbildning och
forskning som rör vård och utnyttjande av biologiska naturresurser. Vidare ingår
anslag till Skogsvårdsorganisationen, skogsbruk och rennäringen.
Efter år 1997 kommer huvuddelen av de utgifter som härrör från 1990 års
omställningsbeslut rörande livsmedelssektorn att ha upphört. Den dominerande
delen av utgifterna är numera förknippade med CAP vilket innebär att utgifterna
inom utgiftsområdet till stor del styrs av EG:s regelverk och de förändringar av
CAP som kan komma att vidtas framöver. I flera fall är anslagsbelastningen också
beroende av den svenska kronans utveckling.
Besparingarna genomförs inom flera sektorer. Den mest betydande är
neddragningen av stödet till beredskapslagring av livsmedel med 100 miljoner
kronor. I propositionen föreslås vidare bl.a. en höjning av anslaget för den
svenska finansieringen av miljöstödet med 300 miljoner kronor, vilket ger
ytterligare 300 miljoner kronor från EG:s budget.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 23: Jord- och skogsbruk, fiske med
anslutande näringar för år 1997 till 13 324 miljoner kronor, för år 1998 till 13
310 miljoner kronor och för år 1999 till 13 378 miljoner kronor.

Utgiftsområde 24:Näringsliv

Utgiftsområdet omfattar en mycket bred verksamhet, där den gemensamma nämnaren
är insatser för tillväxt och förnyelse i svenskt näringsliv. Regeringen avser
att fortsätta satsa på utvecklingen av småföretag och på turistnäringen i syfte
att dessa delar av näringslivet ska bidra till en högre tillväxt och
sysselsättning. Modern IT-teknik på bl.a. Patent- och registreringsverket ska
göra information mer lättillgänglig. Ett ökat samarbete mellan Konkurrensverket
och länsstyrelserna bör utveckla det konkurrensfrämjande området ytterligare.
Regeringen prioriterar även fortsättningsvis insatser inom området teknisk
forskning och utveckling.
Fortsatta satsningar görs på exportfrämjande verksamhet och systemet för
exportkreditgarantier effektiviseras. De konsumentpolitiska mål som riksdagen
beslutade om år 1995 fullföljs. Ambitionen är att huvuddelen av den besparing på
200 miljoner kronor som görs inom teknisk forskning och utveckling skall kunna
kompenseras genom stiftelsemedel.
Riksdagens beslut om ett program för småföretagsutveckling, förnyelse och
tillväxt (prop. 1995/96:222, bet. FiU:15, rskr. 1995/96:307) innebär en
förstärkning av de tillväxtinriktade insatserna samt en effektivisering genom
ökad samverkan mellan lokala, regionala och centrala insatser.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 24: Näringsliv för år 1997 till 2
860 miljoner kronor, för år 1998 till 2 594 miljoner kronor och för år 1999 till
2 579 miljoner kronor.

Utgiftsområde 25:Allmänna bidrag till kommuner

Utgiftsområdet omfattar merparten av statens bidrag till kommuner och landsting.
Bidragen lämnas främst i form av allmänt finansiellt stöd till verksamhet i
kommuner och landsting, men även som bidrag för att, i kombination med avgifter
från kommuner och landsting, åstadkomma likvärdiga förutsättningar mellan
kommuner och landsting. Dessutom kan bidrag lämnas till särskilda insatser i
vissa kommuner och landsting.
Anslagen till kommunsektorn fastställs årligen av riksdagen och grundas på en
bedömning av sektorns skattefinansierade utrymme. De senaste åren har bidragen i
huvudsak hållits nominellt oförändrade med undantag av sådana justeringar som
gjorts i enlighet med finansierings-principen.
I syfte att skapa stabila planeringsförutsättningar för kommunsektorn har
regeringen och företrädare för Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet
träffat en överenskommelse om den kommunala ekonomin för åren 1997 och 1998.
Regeringen har haft överläggningar med de båda kommunförbunden om de ekonomiska
regleringar som skall göras med hänsyn till överenskommelsen. I denna
proposition föreslår regeringen därför att ekonomisk kompensation skall lämnas
till kommuner och landsting med anledning av förslag om ändrad beskattning av
bilförmån, vilket beräknas minska de kommunala skatteinkomsterna. Dessutom
föreslås ytterligare kompensation för det fr.o.m. år 1996 ändrade systemet för
återbetalning av mervärdesskatt till kommuner och landsting.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 25: Allmänna bidrag till kommuner
för år 1997 till 83 612 miljoner kronor, för år 1998 till 83 662 miljoner
kronor och för år 1999 till 83 762 miljoner kronor.

Utgiftsområde 26:Statsskuldsräntor mm.

Utgiftsområdet omfattar utgifter för räntorna på statsskulden samt oförutsedda
utgifter. Även beräkningsposten minskning av anslags-behållningar tillhör
utgiftsområdet men dessa utgifter redovisas separat. Anslaget för
statsskuldsräntor ingår inte i utgiftstaket.
Utgifternas nivå varierar med ett flertal faktorer som storleken på
statsskulden vid periodens början samt hur stort primärt lånebehov2 som
förväntas uppstå under perioden. Dessutom varierar statsskuldsräntornas nivå med
förändringar av inhemska och utländska räntesatser samt växelkurser.
Utöver dessa faktorer tillkommer ett antal tekniska faktorer vars effekter
styr ränteutgifternas storlek. Dessa faktorer utgörs till stor del av olika
upplåningstekniker som Riksgäldskontoret använder vid sin förvaltning av
statsskulden.
Prognoser på utvecklingen av ränteutgifterna försvåras av de olika
upplåningsteknikerna eftersom de med nuvarande redovisningsprinciper kan leda
till stora svängningar i ränteutgifterna mellan budgetåren.
För att tydliggöra den underliggande utvecklingen av ränteutgifterna kan en
kostnadsmässig redovisning av statsskuldsräntorna vara lämplig. En
kostnadsmässig redovisning innebär en omperiodisering av utgifter och inkomster
till den period då resursförbrukningen sker.
En mer ingående redovisning av statsskuldsräntorna lämnas i volym 9, under
utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 26: Statsskuldsräntor m.m. för år
1997 till 104 155 miljoner kronor, för år 1998 till 102 963 miljoner kronor och
för år 1999 till 101 394 miljoner kronor.

**FOOTNOTES**

2 Med primärt lånebehov avses Statens lånebehov
exklusive utgifterna för statsskuldsräntor, dvs. summan av
delposterna primärsaldo och Riksgäldskontorets
nettoutlåning.

83

Utgiftsområde 27:Avgiften till Europeiska gemenskapen

Utgiftsområdet avser Sveriges avgift till budgeten i enlighet med Europeiska
unionens fördrag. Utgifterna för år 1997 beräknas för Sveriges betalningar under
budgetåret till Europeiska kommissionen avseende EG-budgeten enligt
kommissionens förslag. Avgiften kan under året förändras till följd av faktisk
uppbörd avseende tullar och importavgifter, utfallet av EG-budgeten tidigare år,
tilläggsbudgetar på gemenskapsnivå, valutakurs samt andra korrigeringar av
avgiften.
Återbetalning av delar av avgiften enligt den s.k. infasnings-överenskommelsen
budgeteras under inkomsttitel 7111 Återbetalning avseende avgiften till
gemenskapsbudgeten.
Utgiftsområdet beräknas för år 1997 till 20 525 miljoner kronor. Avgiften har
reviderats i förhållande till de beräkningar som presenterades i den ekonomiska
vårpropositionen. Förändringarna föranleds till större delen av justering av
antagandena för utvecklingen av tullar och importavgifter, men även av justering
av antagandena för utveckling av mervärdesskattebas och bruttonationalinkomst
samt med hänsyn till Europeiska kommissionens budgetförslag för år 1997.
Regeringen beräknar ramen för utgiftsområde 27: Avgiften till Europeiska
gemenskapen för år 1997 till 20 525 miljoner kronor, för år 1998 till 21 535
miljoner kronor och för år 1999 till 22 515 miljoner kronor.

Socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten

Huvuddelen av socialförsäkringarna redovisas på statsbudgeten. Vid sidan av
statsbudgeten finns dock den allmänna tilläggspensionen (ATP), delpensionen samt
arbetsskadeförsäkringen.
Besparingsåtgärder genomförs i enlighet med vad som angavs i den ekonomiska
vårpropositionen. Regeringen föreslår dock inga förändringar i reglerna för
barnpension vilket innebär att de besparingar som aviserades i den ekonomiska
vårpropositionen har ersatts med andra besparingar.
Regeringen beräknar ramen för socialförsäkringssektorn vid sidan av
statsbudgeten för år 1997 till 131 957 miljoner kronor, för år 1998 till 136 712
miljoner kronor och för år 1999 till 142 082 miljoner kronor.

84

4.4.6 Utgiftsbemyndiganden

R
Regeringens förslag: Regeringen får under det kommande budget-
året besluta att ett ramanslag får överskridas under förutsättning att följande
villkor är uppfyllda:
1. ett riksdagsbeslut om anslag på tilläggsbudget hinner inte inväntas,
2. överskridandet ryms inom utgiftstaket för staten samt
3. överskridandet är nödvändigt för att ett av riksdagen beslutat ändamål med
anslaget skall kunna uppfyllas.

egeringens överväganden

Införandet av utgiftstak och utgiftsramar samt regeringens förslag till lag om
statsbudgeten (prop. 1995/96:220) ställer stora krav på kvaliteten på de
beräkningar, riskbedömningar vad avser garantier m.m. som ligger till grund för
budgetförslaget. Även med en hög kvalitet i dessa avseenden kommer det att
finnas svårigheter att med hög precision budgetera re-gelstyrda verksamheter,
icke påverkbara EU-relaterade utgifter, garantiutgifter samt utgifterna för
räntorna på statsskulden. Därtill kommer att vissa anslag skall finansiera
verksamheter där regeringen förhandlar med tredje part om att verksamheten skall
bli utförd till ett visst pris. I det av riksdagen faställda utgiftstaket för
staten (1995/96:FiU10, rskr.1995/96:304) har inom budgeteringsmarginalen utrymme
reserverats för vissa saldoneutrala förändringar som av olika skäl inte bör
synliggöras på budgeten.
Under pågående budgetår kan det vidare vara nödvändigt att göra utbetalningar
som inte ryms inom anvisade anslag. Som exempel kan nämnas infriandet av
statliga garantier. Om en garanti infrias, måste betalning alltid kunna göras
för att undvika att staten hamnar i en situation som innebär
betalningsinställelse. Därutöver kan det uppstå utgiftsbehov som är av så
brådskande art att ärendena inte hinner underställas riksdagen, samtidigt som
utgifterna inte lämpligen kan täckas av andra medel som står till regeringens
förfogande. För denna typ av utgifter finns ett särskilt anslag benämnt
Oförutsedda utgifter. På detta anslag, som innevarande budgetår är ett
förslagsanslag, har de senaste åren 1 miljon kronor anvisats. Utfallet har under
budgetåren 1990/91 - 1994/95 varierat mellan 6 och 40 miljoner kronor.
Tillkommande utgiftsbehov som uppstår under pågående budgetår tillgodoses
normalt genom att riksdagen beslutar om anslag på tilläggsbudget. I de fall ett
riksdagsbeslut inte hunnit inväntas har tillkommande utgiftsbehov som följer av
regelverk, oförutsedda händelser etc. hanterats på något av följande tre sätt.
Regeringen har för det första haft rätt att överskrida förslagsanslag i de fall
detta varit nödvändigt för att ett av riksdagen beslutat ändamål med anslaget
skulle kunna uppfyllas. Under vissa villkor har regeringen för det andra kunnat
besluta om merutgift på ramanslag för förvaltningsändamål. Riksdagen har för det
tredje bemyndigat regeringen att enligt vissa villkor besluta om
sysselsättningsåtgärder intill ett visst belopp (finansfullmakten).
I tidigare nämnda förslag till budgetlag föreslås att nuvarande förslagsanslag
avskaffas. Utgifter som tidigare anvisats på förslagsanslag kommer i
normalfallet att anvisas på ramanslag. I lagen föreslås att regeringen
tillfälligt får överskrida ett ramanslag genom att ta i anspråk en anslagskredit
motsvarande högst tio procent av anvisat anslag. Vidare föreslås att regeringen,
under förutsättning att riksdagen givit ett bemyndigande, får besluta att ett
ramanslag får överskridas, om detta är nödvändigt för att i en verksamhet täcka
särskilda utgifter som inte var kända då anslaget anvisades eller för att ett av
riksdagen beslutat ändamål med anslaget skall kunna uppfyllas.
Enligt regeringens bedömning bör utgiftsökningar som inte kan påverkas från
de utgiftsansvarigas sida normalt kunna rymmas inom den maximala kreditgränsen
på 10 procent. För ramanslag som används för förvaltningsändamål torde det
nästan aldrig bli aktuellt att under pågående budgetår utöka anslagsutrymmet mer
än vad som ryms inom den maximala kreditgränsen. Sådana tillfälliga
utgiftsbehov, som uppkommit utanför myndighetens kontroll (force-majeure-
liknande förhållanden), kan i avvaktan på ett riksdagsbeslut likvidmässigt
hanteras med en utökad kredit på myndighetens räntekonto inom den allmänna, av
riksdagen fastställda, kreditramen. Något särskilt bemyndigande som ger
regeringen befogenhet att överskrida ett ramanslag som anvisats för
förvaltnings-ändamål bör enligt regeringen därför inte inhämtas.
När det gäller ramanslag som anvisats för regelstyrd verksamhet, icke
påverkbara EU-relaterade utgifter, garantier och utgifter för räntor på
statsskulden (inkl. förvaltningen av denna) kan så snabba förändringar inträffa
att utgifterna inte ryms inom den maximala kreditmöjligheten. När så är fallet
avser regeringen att återkomma till riksdagen med förslag om tilläggsanslag.
Hinner ett tilläggsanslag inte anvisas, bör regeringen få besluta om
överskridande för att det ändamål riksdagen beslutat med anslaget skall kunna
uppfyllas. Anslaget för oförutsedda utgifter bör även omfattas av ett sådant
bemyndigande. Enligt regeringens bedömning kommer det endast i undantagsfall
vara nödvändigt att utnyttja en överskridanderätt.
När det gäller utgifter för räntor på statsskulden, som ligger utanför det
statliga utgiftstaket, bör överskridanderätten knytas till anslaget för detta
ändamål. Någon beloppsgräns för överskridandet bör ej fastställas. Regeringen
lägger förslag om ett bemyndigande under utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m.
För övriga ramanslag bör regeringen, givet de villkor som redovisats ovan, få
ett generellt bemyndigande att besluta om ett överskridande under förutsättning
att detta ryms inom det statliga utgiftstaket. Bemyndigandet bör avse det
kommande budgetåret och därefter prövas årligen. Med en utökad användning av
ramanslag finns enligt regeringens bedömning inget behov av ett särskilt
bemyndigande motsvarande nuvarande finansfullmakt.
En redovisning av ett eventuellt utnyttjande av utgiftsbemyndigandena samt
hur detta har finansierats kommer att ingå i de utfallsredovisningar som
framöver kommer att lämnas till riksdagen.

4.5 Budgeteffekter av förändrade skatte- och avgiftsregler

Den inkomstberäkning som redovisats i avsnitt 4.3.1 baseras förutom på
bedömningar av den ekonomiska utvecklingen m.m. även på de förändringar i
skatte- och avgiftsregler som presenterats i form av lagförslag i olika
propositioner under våren och sommaren 1996. Därutöver har regeringen i andra
propositioner, utan att lämna lagförslag, aviserat vissa förändringar. En del av
dessa aviseringar preciseras nu, antingen i denna proposition eller i särskilda
propositioner. I detta avsnitt redovisas budgeteffekterna av dessa förslag
liksom av andra förslag på skatte- och avgiftsområdet.
Effekterna för statsbudgeten och för hela den offentliga sektorn för åren 1997
- 1999 återges i tabell 4.15. Redovisningen är kassamässig vilket innebär att
olika slag av uppbördsförskjutningar i skatte- och avgiftsuttaget har beaktats.
Därigenom kan effekten för ett enskilt år inkludera flöden av skatter och
avgifter som avser inkomster från ett tidigare år. Vid bedömningen har hänsyn
också tagits till olika slag av indirekta effekter på andra skattebaser och på
offentliga utgifter. Exempelvis ger en förändring av en punktskatt effekter på
mervärdesskatten men även, via KPI-förändringar, på inkomstskatten för fysiska
personer och på basbeloppsanknutna offentliga utgifter. De senare effekterna
uppkommer med viss tidsfördröjning.
Vid redovisningen av effekterna på statsbudgeten bör i princip nettoeffekten
fördelas på berörda inkomst- och utgiftstitlar med hänsynstagande till de
indirekta effekterna. De indirekta effekterna är dock i normalfallet
förhållandevis små. Som en förenkling har därför i denna redovisning hela
nettoeffekten hänförts till den inkomsttitel regelförändringen primärt avser.
För den detaljerade redovisningen ger detta en viss missvisning, men effekterna
på statsbudgetens saldo blir korrekta.
För flertalet förslag gäller att effekterna för statsbudgeten avviker från dem
för den konsoliderade offentliga sektorn. Avvikelserna beror på indirekta
effekter på sådana skatter och avgifter som tillfaller kommunerna och/eller
socialförsäkringssektorn.
Utöver kalenderårseffekterna för staten och den offentliga sektorn redovisas
också de varaktiga effekterna för offentliga sektorn av de olika förslagen.
Avvikelser mellan varaktiga effekter och olika årseffekter beror bl.a. på
fördröjd övervältring av vissa skatter på andra skattebaser. I vissa fall sker
övervältringen förhållandevis snabbt, medan den i andra fall antas ske med en
betydande tidsfördröjning. Den varaktiga effekten är såvitt gäller den höjda
insättningsgarantin för bankerna, där avgifterna tidigareläggs, och den
temporärt gällande nedsättningen av fastighetsskatten, beräknad som en
ränteeffekt.
Med undantag för förslaget om nedsättning av fastighetsskatten i vissa fall,
som skall tillämpas redan vid 1997 års taxering (inkomståret 1996), och för
förslaget om förändrad energibeskattning, som träder i kraft 1 juli 1997, avses
samtliga förslag gälla fr.o.m inkomståret 1997.

4.5.1 Förslag i budgetpropositionen

I prop. 1995/96:222 Vissa åtgärder för att halvera arbetslösheten till år 2000
m.m. aviserades en förändring av inkomstskatten för fysiska personer i form av
en begränsning av uppräkningen av skiktgränsen i skatteskalan för inkomståret
1997. Förslag om detta lämnas nu. Den varaktiga inkomstförstärkningen för
offentlig sektor uppgår till 0,92 miljarder kronor.
Förslag lämnas också om höjningar av energiskatten på el och fossila bränslen
som finansierar ett återtagande av det andra steget av tidigare beslutade
höjningar av produktionsskatterna på el från kärnkraftverk och vattenkraftverk
från den 1 juli 1997 (de tidigare förslagen lämnades i prop. 1995/96:198
Ekonomisk-politiska åtgärder på skatte- och avgifts-området). På
energiskatteområdet föreslås också att produktionsskatten på el från äldre
vattenkraftverk ersätts med en fastighetsskatt. Omläggningen har tidigare
aviserats bl.a. i prop. 1995/96:222. Det förra förslaget ger en varaktig
budgetförstärkning för offentlig sektor på 0,10 miljarder kronor medan det
senare förslaget bedöms vara finansiellt neutralt.
I denna proposition lämnas också förslag om förändringar i beskattningen av
alkolhol och tobak. Den varaktiga inkomstförstärkningen på 0,03 miljarder kronor
avses finansiera informationsinsatser på alkoholområdet. Slutligen föreslås
också en höjning av insättningsgarantin för bankerna.

4.5.2 Förslag i andra propositioner

Nedan redovisas i korthet de förslag som presenteras i särskilda propositioner i
anslutning till budgetpropositionen. Enbart sådana förslag som bedömts ge
budgeteffekter tas med i redovisningen.
I prop. 1996/97:12 Vissa justeringar i lagen om räntefördelning vid
beskattning, m.m. föreslås en halvering av företagens avdrag för
representation. Förslaget, som tidigare har aviserats i prop. 1995/96:198,
beräknas ge en varaktig inkomstförstärkning på 0,50 miljarder kronor.
I prop. 1996/97:10 Mervärdesskatt inom kultur-, utbildnings- och
idrottsområdet föreslås att mervärdesskatt införs på kulturområdet m.m. Den
varaktiga inkomstförstärkningen uppgår till 0,02 miljarder kronor.
I prop. 1996/97:19 Beskattning av bilförmån, m.m. föreslås förändrade regler
vid beskattningen av bilförmån. Förslaget, som tidigare har aviserats i prop.
1995/96:222, beräknas medföra en varaktig budgetförsvagning på 1,04 miljarder
kronor.
I prop. 1996/97:21 Nedsättning av socialavgifter, m.m. föreslås reducerade
socialavgifter med viss inriktning på mindre företag. Förslaget har tidigare
aviserats i prop. 1995/96:222 och beräknas ge en varaktig budgetförsvagning på
2,30 miljarder kronor. I samma proposition föreslås vidare att särskild
löneskatt införs på avsättningar till vinstandelsstiftelser. Förslaget
aviserades i den ekonomisk-politiska propositionen hösten 1994 (prop.
1994/95:25) och beräknas ge en inkomstförstärkning på 0,10 miljarder kronor.
I prop. 1996/97:29 Höjning av koldioxidskatten för industrin och
växthusnäringen föreslås en höjning av koldioxidskatten för industrin och
införandet av vissa nedsättningsregler. Den varaktiga inkomstför-stärkningen
uppgår till 0,25 miljarder kronor.
I prop. 1996/97:14 Vissa punktskattefrågor föreslås också ett slopande av
miljöskatten på inrikes flygtrafik till en varaktig kostnad om 0,10 miljarder
kronor. Detta förslag och förslaget om höjd koldioxidskatt har tidigare
aviserats i prop. 1995/96:198.
I prop. 1996/97:17 Skattereduktion för innehav av fastighet i vissa fall
föreslås vissa nedsättningar i fastighetsskatten i form av en särskild
skattereduktion. Nedsättningen trappas av och föreslås upphöra inkomståret 2001.
Utöver nu redovisade förslag återkommer regeringen med ytterligare förslag
senare i höst. Det gäller dels vissa lättnader i dubbelbeskattningen av
inkomster hos mindre företag, dels en begränsning av rätten till
periodiseringsfondsavsättningar för företagen. Båda förslagen har aviserats i
prop. 1995/96:222. De förändrade reglerna avses träda i kraft 1 januari 1997 men
bedöms inte ge några effekter för statsbudget eller offentlig sektor för år 1997
beroende på förskjutningar i skatteuppbörden. Behovet av finansiering för senare
år tillgodoses bl.a. genom utnyttjande av den särskilda ram som avsattes för
åtgärder på företagsskatteområdet hösten 1994 (prop. 1994/95:25). Delar av denna
ram har tidigare tagits i anspråk som finansiering av bl.a. en utvidgad
kvittningsrätt för enskilda näringsidkare och införandet av ett temporärt
riskkapitalavdrag. Som aviserats i prop. 1995/96:222 tas i princip hela
återstoden av denna ram, i anspråk för inkomståren 1997 och framåt.

85

Tabell 4.15 Budgeteffekter av förändrade skatte- och avgiftsregler. Effekter
för statsbudget och offentlig sektor för åren 1997-1999 samt varaktiga effekter
för offentlig sektor. Miljarder kronor.

Inkomst-Statsbudget Offentlig sektorVaraktig
titel effekt
1997 1998 1999 1997 1998 1999 offentlig
sektor

A. Förslag i BP97
Justering av skiktgräns 1111 0,84 0,92 0,92 0,84 0,92 0,92 0,92
Slopad skatt vattenkraftel 1/1 19971434-2,06-2,07-2,08-1,78-1,71-1,69-1,88
Fastighetsskatt vattenkraft 1/1 199713121,721,881,881,721,881,881,88
Höjd energiskatt el och bränsle 1/7 199714280,481,071,060,471,090,930,92
Sänkt skatt kärnkraftel 1/7 19971431-0,29-0,64-0,64-0,25-0,53-0,52-0,50
Ej höjd skatt vattenkraftel 1/7 19971434-0,19-0,41-0,41-0,16-0,34-0,33-0,32
Sänkt skatt maltdrycker 1427 -0,60-0,59 -0,59-0,60-0,54-0,54 -0,54
Höjd skatt spritdrycker 1425 0,04 0,04 0,04 0,04 0,03 0,03 0,03
Höjd skatt tobak 1424 0,60 0,59 0,59 0,60 0,54 0,54 0,54
Höjd insättningsgaranti banker11210,00-0,20-0,200,95 0,75 0,75 0,07
Summa förslag i BP97 0,54 0,59 0,57 1,83 2,09 1,97 1,12

B. Förslag i andra propositioner
Halvering representationsavdrag11210,200,500,50 0,20 0,50 0,50 0,50
Moms på kultur m.m. 1411 0,08 0,09 0,09 0,02 0,02 0,02 0,02
Förändrad beskattning bilförmån1111-0,27-0,35-0,35-0,95-1,04-1,04-1,04
Reducerade socialavgifter 1254 -2,65-2,96 -2,96-2,10-2,30-2,30 -2,30
Särskild löneskatt vinstandelar12910,000,100,10 0,00 0,10 0,10 0,10
Höjd CO2-skatt industri 1428 0,45 0,45 0,46 0,38 0,37 0,36 0,25
Slopad miljöskatt inrikes flyg1481-0,18-0,22-0,22-0,15-0,15-0,14-0,10
Nedsättning fastighetsskatt1312-0,07-0,05 -0,02-0,07-0,05-0,02 -0,01
Summa förslag i andra propositioner-2,44-2,44-2,40-2,67-2,55-2,52-2,58

Summa förslag i BP97 och andra propositioner-1,90-1,86-1,84-0,84-0,46-0,56-1,46

86

5 Ekonomisk styrning

5.1 Uppföljning av räntekontomodellen

Den 1 juli 1993 infördes en modell för räntebeläggning av vissa statliga
betalningsmedel, främst förvaltningskostnadsanslag, avgifter och bidrag.
Syftet med införandet av modellen var bl.a.

- att få minskat upplåningsbehov och därmed minskade räntekostnader för staten
genom förbättrad kassahållning,
- att få en mer rättvisande redovisning av räntekostnaderna genom att de visas
där de uppstår på respektive myndighet,
- att få en höjning av myndigheternas ekonomiadministrativa kompetens genom
systemets stimulans till bättre kassahållning.

Riksrevisionsverket har i sin årliga rapport till regeringen 1995 (RRV:29-95-
3231) konstaterat att många myndigheter redovisar stora tillgodohavanden på
räntekontona. Den 30 juni 1995 hade myndigheterna ett sammanlagt tillgodohavande
på Riksgäldskontoret om ca 18 miljarder kronor. Riksrevisionsverket ansåg i den
årliga rapporten att med hänsyn taget till ovanstående, en översyn bör göras av
nuvarande utformning av räntekontomodellen. Regeringen gav i april 1996
Riksrevisionsverket och Riksgäldskontoret i uppdrag att göra en sådan översyn. I
översynen ingick att finna orsakerna till myndigheternas stora tillgodohavanden
på räntekontona. Uppdraget redovisades i maj 1996.

Regeringens bedömning: De höga tillgodohavandena på räntekontona beror främst på
ett högt anslagssparande hos myndigheterna. Indragning genom någon generell
metod är inte aktuell.

Skälen för regeringens bedömning: Räntekontomodellen bygger på att myndigheterna
får ränta på behållningar på räntekontot och erlägger ränta på utnyttjad kredit.
Dag för utbetalning av anslagsmedel har valts på ett sådant sätt att, med ett
oförändrat betalningsmönster, saldoeffekten blir noll. Om myndigheterna sköter
sin kassahållning väl, skall en ränteintäkt kunna uppstå som myndigheterna i
normalfallet bör kunna använda för att finan-siera sin verksamhet.
Vid enkätundersökningar hos myndigheterna framgår att myndigheterna anser att
räntebeläggning i kombination med ramanslagsmodellen har haft övervägande
positiva effekter. Myndigheterna hävdar att kassahållningen har förbättrats. Hur
mycket detta har inneburit på aggregerad nivå exakt i kronor är inte möjligt
att få fram med nuvarande analysmetoder.
Myndigheternas behållningar på sina räntekonton har de senaste åren varit
höga. Dessa uppgick till 18 miljarder kronor 30 juni 1995. Saldona på
räntekontona varierar dock kraftigt beroende på när man mäter i månaden. En
motsvarande mätning den 24 augusti 1995 visade ett saldo på ca 11 miljarder
kronor.
Huvuddelen av de 11 miljarderna kan förklaras av de s.k. ingångsvärdena. Det
ingångsvärde som åsyftas är de medel som tillfördes räntekontona vid införandet
av modellen. Ingångsvärdena uppgick till ett belopp på 8,3 miljarder kronor. De
höga ingångsvärdena i sin tur uppkom på grund av myndigheternas anslagssparande.
Till räntekontona har också förts betydande räntebelopp. Fr.o.m budgetåret
1993/94 t.o.m år 1995 har 2,8 miljarder kronor påförts.
Till största delen kan alltså behållningarna förklaras av höga ingångsvärden
som i sin tur består av ett anslagssparande från tiden före införandet.
Regeringen anser att man ej bör justera anslagen, för det anslagssparande eller
behållningar på räntekontona som finns, genom någon generell metod. Att göra
generella indragningar kan förstöra stimulansen hos myndigheterna att föra en
god kassahållning. Dessutom finns en risk att myndigheterna återfaller i ett
mönster där anslagsmedlen till varje pris måste förbrukas. Ett högt
anslagssparande eller goda ränteintäkter bör i stället uppmärksammas inom ramen
för det ordinarie årliga budgetarbetet. Detta har också skett inom vissa områden
i det nu aktuella budgetarbetet och kommer framöver regelmässigt att ingå i den
årliga prövningen av myndigheternas resursbehov. Särskild uppmärksamhet kommer
att ägnas en eventuell trendmässig ökning av anslagsbehållningen.

Regeringens bedömning: För att förbättra den finansiella kontrollen över
myndigheternas räntekonton bör varje myndighet åläggas att årligen till
regeringen rapportera sammansättningen av saldot på räntekontot med angivande av
de viktigaste faktorerna bakom utvecklingen av saldot. Detta görs lämpligen i
myndighetens årsredovisning.

Skälen för regeringens bedömning: Idag är det svårt att få en samlad bild av
sammansättningen på myndigheternas räntekonto. För regeringen kan det exempelvis
vara intressant att få en uppfattning om hur stor andel av saldot på räntekontot
som förklaras av medel som beror på ett anslagssparande och hur stor andel som
kan härledas till den avgiftsfinansierade verksamheten. Myndigheterna bör
därför åläggas att till regeringen rapportera sammansättningen av saldot på
räntekontot med angivande av de viktigaste faktorerna bakom utvecklingen av
saldot. Detta görs lämpligen i myndigheternas årsredovisningar.

5.2 Uppföljning av systemet med avräkning av ingående
mervärdesskatt inom staten.

Statliga myndigheters ställning inom mervärdesskattesystemet ändrades fr.o.m.
budgetåret 1991/92 (prop. 1989/90:111, SkU 1989/90:31, rskr. 1989/90:357 och
prop. 1990/91:100, 1990/91:FiU20, rskr. 1990/91:132). Det främsta syftet med
reformen var att uppnå konkurrensneutralitet mellan verksamhet i egen regi och
entreprenadverksamhet. En viktig utgångspunkt var att reformen inte skulle
medföra någon belastning på statsbudgeten, dvs den skulle vara saldomässigt
neutral. Regeringen aviserade i samband med beslutet att man avsåg att återkomma
till riksdagen dels med en permanent lösning för den särlösning som föreslagits
för myndigheter med externa medel inom universitets- och högskoleområdet samt
vissa kulturmyndigheter, dels med en uppföljning av reformen som helhet.
Regeringen gav i december 1995 Riksrevisionsverket i uppdrag att följa upp
mervärdesskatteomläggningens effekter på myndigheternas resurs-utrymme och
effekten för staten som helhet, samt lämna förslag till ett system för hur
mervärdesskatt skall hanteras då myndigheter erhåller externa medel.
Riksrevisionsverket inkom till regeringen med en rapport i juni 1996. Rapporten
har legat till grund för regeringens överväganden.

5.2.1 Omläggningen

Regeringens bedömning: På aggregerad nivå bedöms omläggningen av myndigheternas
ställning inom mervärdesskattesystemet som saldomässigt neutral. Variationer på
enskilda myndigheter förekommer, men osäkerheten i underlagsmaterialet samt
justeringar av anslagsbaser på ett antal områden och vid upprepade tillfällen
sedan omläggningen gör att sådana justeringar i dag ej kan göras på ett
tillförlitligt sätt och kan därmed ej anses som meningsfulla.

Skälen för regeringens bedömning: Det bör först konstateras att den
underliggande dokumentationen för undersökningen är av en sådan art att en
uppföljning ej låter sig göras utan problem. De siffror som presenteras måste
tolkas med stor försiktighet.
Den nedjustering som gjordes av anslagen 1991/92 på grund av omläggningen av
myndigheternas redovisning av mervärdesskatt uppgick till 4,6 miljarder kronor.
Den totalt avräknade ingående mervärdesskatten för samma år uppgick till 13,5
miljarder kronor. Skillnaden mellan nedjusterad och avräknad mervärdesskatt
uppgår till ca 9 miljarder kronor. Denna skillnad kan delvis förklaras av
följande faktorer.

Breddningen av mervärdesskatten

I samband med omläggningen av myndigheternas ställning inom
mervärdesskattesystemet gjordes även en breddning av mervärdesskatten som
främst påverkade utgifterna inom försvarets område.
Inom försvaret uppgick den avräknade mervärdesskatten till 5,6 mil-jarder
kronor. Den totala nedjusteringen av anslagen uppgick till 1,1 miljard kronor.
En differens uppgående till 4,4 miljarder kronor kan m.a.o. konstateras av
vilka 3,4 miljarder kan förklaras av breddningen av mervärdesskatten inom
krigsmaterielområdet. Kvar att förklara är 1 miljard kronor. Osäkerheten i
underlaget är stort, men om man studerar hur mycket försvaret kompenserades för
mervärdesskatt under sista halvåret budgetåret 1990/91 uppgick denna summa till
1,4 miljarder kronor. Mycket tyder på att den nedjustering av anslagen som
gjordes på försvarets område ej var tillräcklig. Att nu justera anslaget för
denna effekt kan dock ej anses vara meningsfullt, eftersom försvarets resurser
omprövats vid ett flertal tillfällen efter denna tid.
Om man studerar breddningens effekt på statsbudgetens anslag för övrigt,
uppgår denna till ca 1,1 miljard kronor.
Totalt kan med försiktighet sägas att breddningen av mervärdesskatten kan
förklara 4,5 miljarder kronor av den differens på ca 9 miljarder kronor som
finns mellan avräknat mot inkomsttitel och den nedjustering som gjorts av
anslagen.

Verksamhet utanför statsbudgeten

Myndigheter som har verksamhet utanför statsbudgeten rekvirerar också ingående
mervärdesskatt. För denna del av den ingående mervärdesskatten har självklart
ingen anslagsjustering kunnat göras. Om man antar att myndigheternas medel
används på samma sätt oavsett finansieringskälla, skulle verksamheten utanför
statsbudgeten kunna förklara ca 1,5 miljarder kronor av differensen för den
totala ingående mervärdesskatten.

I följande tabell kan förklaringsvariablerna sammanfattas (i miljarder kronor):

Total ingående mervärdesskatt13,5
Breddning av mervärdesskatt -4,6
Verksamhet utanför statsbudgeten-1,5
För liten nedjustering hos försvaret-1,0
Nedjustering av anslagen -4,5

Återstående differens 1,9

Vid tiden för omläggningen av myndigheternas ställning i mervärdesskattesystemet
gjordes stora satsningar för att motverka den ökande arbetslösheten.
Arbetsmarknads- och utbildningsområdet fick ökade resurser. Att skilja ut dessa
ökningar av anslag från de minskningar som gjordes på samma anslag med anledning
av omläggningen låter sig inte göras efter den tid som gått efter omläggningens
ikraftträdande. Det är dock inte osannolikt att åtgärdspaketen med anledning av
den ökade arbetslösheten kan förklara återstående differens.
Som förut har påpekats är osäkerheten i det underliggande materialet mycket
stor, vilket gör att siffrorna bör tolkas med stor försiktighet. Slutsatsen blir
dock att man inte kan säga att momsomläggningen på aggregerad nivå icke var
saldoneutral utan det sannolika är att de anslagsjusteringar som gjordes i
huvudsak var korrekta. Vidare har många förändringar skett i myndigheternas
anslagsbaser sedan budgetåret 1991/92, vilket gör att en justering av anslagen
med anledning av reformen inte kan anses som meningsfull.

5.2.2 Hantering av ingående mervärdesskatt vid erhållande av externa
medel

Regeringens bedömning: En schablonmetod bör även fortsättningsvis användas för
att hantera den ingående mervärdesskatten vid erhållande av externa medel inom
universitets- och högskoleområdet samt vissa kulturinstitutioner. Exakt hur den-
na metod skall utformas och hur externa medel skall definieras bör utredas
vidare.

Skälen för regeringens bedömning: För närvarande inlevererar myndigheter som
erhåller externa medel inom universitets- och högskoleområdet samt vissa
kulturinstitutioner 8% av dessa till statsbudgeten. I gengäld får myndigheterna
avräkna ingående mervärdesskatt oavsett finansieringskälla. I beslutet som
grundlade principerna för hur den nya hanteringen av mervärdesskatt skulle ske
hos myndigheterna föreslogs denna schablonmetod, men samtidigt aviserades tankar
kring en mer permanent lösning. Den gick ut på att inte medge avdragsrätt för
mervärdesskatt för de varor som finansierats med externa medel. Detta skulle
dock kräva bättre internredovisningssystem hos myndigheterna.
Inom högskolevärlden är det mycket vanligt med samfinansierade projekt, där
medel kommer ifrån såväl anslag som externa icke-statliga medel. Att urskilja
medlens ursprung vid avgörande av vilken finansieringskälla som använts vid
inköp är knappast möjligt. Detta gäller oavsett om internredovisningssystemen
blivit bättre. Vidare skulle man vid en särredovisning av finansieringskällor
kunna få oönskade effekter såsom att den finansieringskälla som berättigar till
avdrag av ingående mervärdesskatt, nämligen anslagsfinansiering, skulle
finansiera inköp av mervärdesskattepliktiga varor i högre grad än den
externmedelsfinansierade. Av dessa skäl vill regeringen inte föreslå en
särredovisning av medel i detta fall.
Ett alternativ till särredovisning är att behålla något slags schablon. Om man
antar att alla medel som högskolorna erhåller, oavsett finansieringskälla,
används på likartat sätt, skulle en schablonmetod kunna vara att man från början
inbetalar en i förväg bestämd procentsats av externa medel. I efterhand kan man
justera detta belopp med det verkliga utfallet av de externa medlens andel av de
totala medlen i relation till total ingående mervärdesskatt. Förslagets
praktiska innebörd bör dock utredas vidare. Bl.a. bör man se över den
procentsats på 8% som för närvarande gäller, eftersom det visat sig att man inte
kan säga att denna verkar stämma särskilt väl för de enskilda myndigheterna.
Vidare bör en mer enhetlig definition av externa medel göras för att få ett mer
korrekt resultat vid tillämpningen av en schablonmetod.

5.3 Statlig garantigivning

5.3.1. Redovisning av verksamheten med statliga garantier

Riksrevisionsverket (RRV) har lämnat en redovisning av verksamheten statliga
kreditgarantier inklusive grundfondsförbindelser. Uppgifterna bygger på myndig-
heternas rapportering till RRV:s system för kreditgarantiredovisning (System KG)
samt myndigheternas och departementens årsredovisningar. Uppgifterna avser
garantistockens ställning per den 30 juni 1995. De redovisade uppgifterna för
verksamheten avser budgetåret 1994/95. Garantier i utländska valutor redovisas
till den kurs som gällde den 30 juni 1995.
I redovisningen ingår uppgifter om statens ansvarsförbindelser i form av
kreditgarantier och borgen samt grundfondsförbindelser. Kreditgarantierna är
till skillnad från grundfondsförbindelserna kopplade till en viss kredit. En
kreditgaranti är ett statligt borgensåtagande som oftast gäller som för egen
skuld. En grundfondsförbindelse är en förbindelse att betala ett bestämt belopp
för att undvika likvidation eller se till att garantimottagarens kapital hålls
intakt.

Syftet med kreditgarantier

Kreditgarantierna används av staten som ett näringspolitiskt medel för att
stödja verksamheter av samhällsintresse. Kreditgarantier har använts för att
stödja t ex jordbruk, varvsindustri, energiförsörjning, export och
bostadsbyggande. Under senare år har kreditgarantier använts i samband med
bankkrisen och för investeringar i infrastrukturen.

Gällande garantiramar

Av riksdag och regering tilldelade, gällande, garantiramar per den 1 juli 1995,
uppgår till 254,7 miljarder kronor, vilket utgör en minskning jämfört med
föregående år med 24,7 miljarder kronor. Riksgäldskontorets (RGK) garantiram har
i redovisningen minskats med 27,7 miljarder kronor på grund av att ramar som
saknar utfärdade garantier inte har tagits med. Andra ändringar är en ökning av
Exportkreditnämndens (EKN) garantiram med 1 miljard kronor och under året har
Vägverket och Banverket utvidgat den garanti som ställs ut för Svensk-Danska
Broförbindelsen SVEDAB AB:s lån i Riksgäldskontoret. För de myndigheter och
departement som inte har en fastställd garantiram räknas garanterad kapitalskuld
som garantiram. Detta gäller Statens bostadskreditnämnd (BKN) och
Bankstödsnämnden (BSN).

Gjorda garantiutfästelser

Gjorda garantiutfästelser per den 30 juni 1995 uppgår till 219,8 miljarder
kronor vilket innebär en ökning med 11,1 miljarder kronor jämfört med föregående
år. Denna nettoökning beror på att Riksgäldskontoret har ökat med 9,7, Statens
bostadskreditnämnd med 3,7 och Exportkreditnämnden med 1,5 miljarder kronor.
Bankstödsnämnden har minskat sina utfästelser med 3,2 miljarder kronor. Gjorda
garantiutfästelser är summan av garanterad kapitalskuld och gjorda utfästelser
som ej tagits i anspråk. För de flesta myndigheter är tiden mellan utfästelser
och ianspråktagande kort vilket innebär att beloppen för utfästelser och
kapitalskuld är lika stora. Exportkreditnämnden har dock ett arbetssätt som
innebär att den alltid har en stor mängd utfästelser som inte är tagna i
anspråk. Den 30 juni 1995 uppgick dessa utfästelser till 47,8 miljarder kronor.

Garanterad kapitalskuld

Den garanterade kapitalskulden per den 30 juni 1995 var 171,9 miljarder kronor
vilket är 10,7 miljarder mer än året innan. Ökningen beror på lika stora
förändringar som redovisats vad gäller utfästelser per myndighet. De som
garanterat de största kapitalskulderna är Riksgäldskontoret 75,6,
Exportkreditnämnden 41,2, Bankstödsnämnden 17,1, Statens bostadskreditnämnd
23,6, Finansdepartementet 12,3 och Statens jordbruksverk (SJV) 1,7 miljarder
kronor. Dessa står för drygt 99,7 procent av den totalt garanterade
kapitalskulden.

Antalet garantier

Det fanns cirka 43 000 garantier per den 30 juni 1995 och medelvärdet för
kapitalskulden per garanti är ungefär 4 miljoner kronor. Den minsta enskilda
garantin är på 500 kronor och den största uppgår till 27 miljarder kronor. De
myndigheter som utfärdat det största antalet garantier är Statens
bostadskreditnämnd 22 000, Statens jordbruksverk 9 700 och Exportkreditnämnden
10 000 garantier. Dessa tre myndigheter står för 97 procent av det totala
antalet kreditgarantier. Övriga myndigheter och departement har tillsammans
drygt 1 000 garantier.

Utvecklingen under de senaste tio åren

Trenden för total garantiram, utfästelser och kapitalskuld var fram till och med
budgetåret 1991/92 svagt uppåtgående. Budgetåret 1992/93 visar en stor ökning
som nästan helt kan tillskrivas bankkrisen och omläggningen av bostadsstödet
(Bankstödsnämnden +29,8 och Statens bostadskreditnämnd +11,8 miljarder kronor).

Utgifter till följd av infriade garantier

Utgifterna till följd av infriade garantier under budgetåret 1994/95 (1993/94)
uppgår till 1 489,9 (21 682,9) miljoner kronor, knappt 1 procent av total
kapitalskuld. Den största andelen infriade garantier redovisas av Exportkredit-
nämnden med 978 (1240) och Statens bostadskreditnämnd med 472,8 (126,7) miljoner
kronor.

Inkomster från lämnade garantier

Inkomster från garantiavgifter under budgetåret 1994/95 uppgick till 1 157
miljoner kronor jämfört med 1 007 miljoner kronor föregående budgetår.
Inkomsterna genereras främst av Exportkreditnämnden (709), Riksgäldskontoret
(244) Statens bostadskreditnämnd (117) och Bankstödsnämnden (67).
Garantiavgifterna uppgår till knappt 0,7 procent av total kapitalskuld.
Inkomster till följd av återbetalning av infriade garantier under budgetåret
1994/95 uppgick till 807 miljoner kronor jämfört med 1 526 miljoner kronor
föregående budgetår. Dessa inkomster härrör främst från exportkreditgarantierna
(788). Inkomsterna till följd av återbetalning uppgick till 0,5 procent av total
kapitalskuld.

Det ekonomiska utfallet av verksamheten

Summan av inkomsterna från garantiavgifter och återbetalningar för tidigare
infriade garantier har i förhållande till utgifterna för infriade garantier
resulterat i ett nettoöverskott på 475 miljoner kronor för budgetåret 1994/95.
Föregående budgetår visade ett stort nettounderskott på 19 150 miljoner kronor.
Exklusive Bankstödsnämnden blev utfallet ett överskott på 386 miljoner kronor.

Utvecklingen de senaste tio åren

Under de senaste tio åren har garantier infriats för totalt 58,1 miljarder
kronor. Inkomsterna i form av avgifter och återbetalningar är för samma period
6,3 respektive 7,5 miljarder kronor.

Sammanställning av statliga garantier

Tabellen nedan visar i sammandrag garantiramar, utfästelser och kapitalskuld för
samtliga statliga garantier per den 30 juni 1995 samt inkomster och utgifter för
statliga garantier under budgetåret 1994/95.

Tabell 5.1

Garantier Gällande Garanti- GaranteradUnder budgetåret 1994/95
utfärdade av garantiramutfästelserkapitalskuldUtgifter tillInkomster
Inkomster till
1 juli 199530 juni 199530 juli 1995följd av infri-från
garanti- följd av åter-
Miljoner kronor ade garantieravgifterbetalningar
av tidigare
infriade
garantier

Riksgäldskontoret121 254,075 588,175 588,1 0,0 244,0 0,0
Statens bostadskreditnämnd23 574,123 574,123 574,1472,8117,0 15,5
Bankstödsnämnden17 100,0 17 100,0 17 100,0 0,0 67,2 0,0
Finansdepartementet12 279,012 279,012 279,0 0,0 0,0 0,0
Statens jordbruksverk3 690,01 696,01 696,0 23,9 17,0 0,0

Delsumma 177 897,1130 237,2130 237,2 496,7 445,2 15,5

Övriga 2 800,1 543,8 543,8 14,8 3,2 3,6

Delsumma 180 697,2130 781,0130 781,0 511,5 448,4 19,1

Exportkreditnämnden74 000,088 997,041 173,0 978,5 708,9 788,1

Totalsumma 254 697,2219 788,0171 954,0 1 490,0 1 157,3 807,2

5.3.2 Ny modell för garantihanteringen i staten

Riksdagens beslut om ett tak för den offentliga sektorns utgifter har ökat
kraven på utgiftskontroll på alla områden. Detta gäller även den statliga
garanti- och långivningen. Den statliga kredit- och garantiverksamheten har, med
vissa undantag som exempelvis Exportkreditnämnden, haft en klart administrativ
prägel, men på senare år har allt högre krav på ekonomi ställts. Regeringen har
i sitt förslag till lag om statsbudgeten (prop. 1995/96:220) fastställt att för
statliga garantier skall en avgift tas ut och att denna avgift skall motsvara
den ekonomiska risk och övriga kostnader som garantin innebär för staten, om
inte riksdagen för ett visst fall beslutar annat. Även tidigare riksdagsbeslut
har haft liknande innebörd (prop. 1990/91:29, bet. 1990/91:FiU4, rskr.
1990/91:38). Detta har sedan en längre tid gällt den garantiverksamhet som
hanteras av Exportkreditnämnden.
Regeringen gav i december 1995 Riksgäldskontoret och Riksrevisions-verket i
uppdrag att utreda ett antal frågor kring statens garanti- och låneverksamhet i
syfte att uppnå en bättre genomlysning av verksamheten, bättre kontroll över
utgiftsutvecklingen samt utveckla en ändamålsenlig modell för budgetering,
redovisning och finansiering av verksamheten.
Riksgäldskontoret och Riksrevisionsverket inkom med en rapport i maj 1996.
Rapporten har remitterats till berörda myndigheter. Remissvar har lämnats av
Exportkreditnämnden, Statens bostadskreditnämnd, Glesbygds-verket, Banverket,
Jordbruksverket, Kammarkollegiet, NUTEK, Presstödsnämnden, SJ, Skogsstyrelsen,
Vägverket samt Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmars,
Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands,
Västerbottens, Uppsala, Kronobergs, Västernorrlands och Norrbottens län.

5.3.2.1 Den nya modellen

Regeringens förslag: En ny modell för garantihanteringen i staten bör införas.
Den föreslagna modellen innebär att risken i varje garantiengagemang eller grupp
av engagemang beräknas och att det därigenom sätts ett pris, i form av en årlig
avgift, på garantin. Till den del avgifter inte erhålls från garantitagaren är
det fråga om en statlig subvention. En sådan subvention skall belasta ett
anslag.

Rapportens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna:Remissinstanserna är genomgående positiva till rapportens
förslag att en ny modell för garantihanteringen i staten bör införas.
Glesbygdsverket menar att analys av om eventuella risker för försvårad
kapitalförsörjning till företag i landsbygd och glesbygd saknas för den ändrade
modellen för garantiverksamheten. Glesbygdsverkets mening är att en sådan analys
bör ske innan slutlig ställning kan tas till förslaget. Länsstyrelsen i
Jämtlands län anser att Landsbygdsstödet skall vara undantaget från förslagen.
Riskvärdering är där ointressant på grund av att den endast kan göras på
geografiska grunder. Avgiften för Landsbygdsstöd bör vara högst på nuvarande
nivå alternativt tas bort, enligt länsstyrelsen.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) avstyrker modellen med en
genomgående individuell riskvärdering, och anför att detta kan överlåtas till
beslutande myndigheter som vid mindre belopp kan använda schabloner och vid
större belopp göra en individuell bedömning.
Full kostnadstäckning för garantier innebär enligt Länsstyrelsen i Örebro län
en verksamhet som har stora likheter med kommersiell försäkringsverksamhet. Det
kan då ifrågasättas om det inte vore rimligare att låta den fria marknaden
hantera verksamheten.
Bakgrund till regeringens förslag: Statliga garantier har genom åren medfört
betydande kostnader för staten. Riskbedömning och försöken att styra och förutse
kostnaderna har varit otillräckliga. Utgifterna har fått belasta statsbudgeten
efterhand på icke beloppssatta förslagsanslag.
Värdering och prissättning av garantier är väsentlig av flera skäl. Det är
direkt avgörande för statens intäkter och för att olika statliga åtaganden skall
kunna jämföras. Vidare kan icke korrekt prissatta garantier leda till att
beteenden hos exempelvis långivare påverkas, medföra förmögenhetsomfördelningar
samt leda till att konkurrensen snedvrids om garantin lämnas till ett företag på
en konkurrensutsatt marknad.
I förslag till budgetlag fastslås att statliga garantier skall beläggas med en
avgift som motsvarar den risk som garantin åsamkar staten. Riksdagen skall dock
ha möjlighet att besluta annat i vissa fall. I de fall som riksdagen beslutar
att avgift för den statliga garantin inte skall utgå, uppkommer en statlig
subvention som motsvarar den uteblivna avgiftsintäkten. För att stärka den
ekonomiska kontrollen bör denna subvention belasta ett anslag. Statsbudgetens
uppgift att styra resursutnyttjandet i staten vidmakthålls därmed.
I regeringens förslag till lag om statsbudgeten föreslås vidare att statlig
verksamhet där statens kostnader helt täcks med verksamhetens intäkter inte
skall redovisas på inkomsttitlar och anslag. Av detta följer att statens
garantiverksamhet bör hanteras utanför statsbudgetens inkomsttitlar och anslag.
Att till största delen hantera garantiverksamheten vid sidan av statsbudgetens
anslag och inkomsttitlar ger ett tydligt ansvar till berörda myndigheter.
Resultatuppföljningen förbättras och redovisningen underlättas. Införandet av
utgiftstak och borttagande av förslagsanslag påverkar dessutom
garantiverksamheten på andra sätt. Staten måste alltid kunna infria sina
garantiåtaganden. Ett icke budgeterat infriande av en garanti som medför
revideringar av anslag och därmed kräver riksdagens godkännande, kan innebära
att staten inte kan uppfylla sina åtaganden på grund av den tid som behandling
av regeringens förslag tar i riksdagen. Detta problem undanröjs om
garantiverksamheten hanteras på föreslaget sätt. Regeringens förslag till
lösning på detta problem under budgetåret 1997 är att riksdagen bemyndigar
regeringen att under vissa omständigheter överskrida de anslag som finansierar
statlig garantiverksamhet.
De grundläggande principerna bakom denna modell tillämpas redan av
Exportkreditnämnden, varvid förslagen inte innebär någon förändring av
myndighetens verksamhet.
Det som Glesbygdsverket anför om att det kan finnas en risk för att
kapitalförsörjningen försvåras till företagen i landsbygd och glesbygd om
förslaget genomförs, anser regeringen inte föreligga. Riksdagen kan, om
synnerliga skäl finns, alltid besluta att garantiavgift skall utgå eller
minskas. Med den föreslagna modellen kommer dock alltid kostnaden för ett sådant
beslut att synliggöras. Regeringen föreslår också under utgiftsområde 19:
Regional utjämning och utveckling att systemet med kreditgarantier inom
landsbygdsstödet skall avskaffas och ersättas med regionala utvecklingslån.

5.3.2.2 Garantireserv

Regeringens förslag: Avgifts- och anslagsmedel skall reserveras på ett konto hos
Riksgäldskontoret, en reserv per resultatområde. Eventuella återvinningar
tillförs garantireserven och reserven finansierar infrianden, administration och
andra utgifter. En obegränsad kredit bör kopplas till kontot.

Rapportens förslag: Riksgäldskontoret och Riksrevisionsverket föreslår i sin
rapport att med hänvisning till kraven på styrning och kontroll föreslås att
administrationskostnader budgeteras och finansieras över ett särskilt anslag
(eller anslagspost) som disponeras av respektive resultatansvarig myndighet samt
att en reglering i efterhand görs mellan garantireserven och en inkomsttitel.
Remissinstanserna: Exportkreditnämnden avvisar utredningens huvudförslag att
administrationskostnaderna skall budgeteras och finansieras över särskilt
anslag. Någon risk för att verksamheten i annat fall skulle växa
oproportionerligt finns inte enligt Exportkreditnämnden.
Bostadskreditnämnden förordar att garantimyndigheten bemyndigas att av
garantireserven använda ett visst belopp för administration.
Bakgrunden till regeringens förslag: De riskrelaterade avgifter som inflyter
till garantiverksamheten och de anslagsmedel (subventioner) som avräknas
statsbudgetens anslag skall reserveras för att finansiera infrianden,
administration och andra utgifter. På sådant sätt kan modellen jämföras med en
försäkringsverksamhet. Statens garantiverksamhet kommer dock troligen att
uppvisa större slumpmässiga variationer avseende infrianden än motsvarande
försäkringsverksamhet, eftersom statens portfölj med risker kan innehålla en hel
del unika engagemang. Betydande periodvisa över- och underskott är att förvänta.
Över en längre tidsperiod bör dock positiva och negativa årsresultat i
garantiverksamheten jämna ut varandra.
Avgifter, räntor och subventionsanslag inom ett resultatområde skall täcka
samtliga förväntade kostnader för garantierna inom resultatområdet. Reserven
skall även finansiera administrationskostnader. Regeringen anser med andra ord
att administrationskostnader ej bör finansieras via särskilt anslag. Ju större
resultatområdet är, desto större är möjligheten att utnyttja utjämningseffekter
(pooling) mellan olika grupper av garantier. För att underlätta bl.a.
resultatuppföljningen bör varje resultatområde tilldelas en egen reserv.
Avgifts- och anslagsmedel bör lämpligast reserveras på ett eller flera
räntebärande konton hos Riksgäldskontoret. På så vis påverkar inte de statliga
subventioner som belastar anslag det statliga lånebehovet eller den offentliga
sektorns sparande utan blir endast interna statliga transaktioner. I den mån
reserverade medel inte räcker till vid ett infriande, får en kredit på kontot
utnyttjas. Denna bör inte begränsas av samma skäl som beskrevs ovan rörande
statens skyldighet att alltid infria garantier. Ränta beräknas på kontot och
därmed får verksamheten bära eventuella räntekostnader eller tillgodoräkna sig
eventuella ränteintäkter.

5.3.2.3 Ny organisation

Regeringens förslag: Garantiverksamheten i staten bör delas in i tre områden.
Tre myndigheter, Bostadskreditnämnden, Exportkreditnämnden och
Riksgäldskontoret, får resultatansvar för var sitt område. Riksgäldskontoret får
ansvar för den garantiverksamhet som för närvarande hanteras av övriga
myndigheter. Riksdagen bör löpande i vår- och budgetpropositionen informeras om
garantiverksamhetens omfattning och resultat.

Rapportens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: NUTEK anser att de myndigheter som har program för
kreditgarantier även i fortsättningen bör ha befogenhet att besluta om
garantier. NUTEK avstyrker förslaget med vad man kallar för ett centraliserat
beslutsfattande, som bedöms som svårhanterligt. Länsstyrelsen i Västmanlands län
föredrar en av de decentraliserade modellerna som beskrivs i rapporten i stället
för att lägga över ansvaret på tre myndigheter. Länsstyrelsen i Stockholms län
menar att rapporten innehåller ett antal oklara punkter, bl.a. den praktiska
konsekvensen för den sektoriella eller lokala myndigheten. Länsstyrelsen i
Älvsborgs län vill understryka vikten av att ansvarsfördelningen mellan
Riksgäldskontoret och Länsstyrelserna blir tydlig. Länsstyrelsen i Gotlands län
betonar vikten av ett lokalt inflytande över verksamheten även fortsättningsvis,
inte minst med tanke på att verksamheten har tydliga regionalpolitiska
förtecken.
Länsstyrelsen i Södermanlands län menar att det för länsstyrelsens del vore
olyckligt om arbetet med kreditgarantier enbart skulle innebära att
länsstyrelsen initierar vissa ärenden och i övrigt utför vissa servicetjänster
åt en central myndighet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar vikten
av att handläggning, beslut och uppföljning sker på samma myndighet.
Länsstyrelsen i Kalmar län förutsätter att man även fortsättningsvis skall
hantera garantier i oförändrad omfattning, men att Riksgäldskontoret bistår med
erforderligt stöd. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att värderingen av
risker och prövning av garantiutfästelser även framdeles skall göras av
länsstyrelsen när det gäller garantier inom ramen för olika stödprogram.
Exportkreditnämnden framhåller att det vid bestämning av de resultatkrav som
ska gälla för respektive myndighet är väsentligt att resultatkravet definieras
så att det klart framgår om resultatkravet är kassamässigt eller riskmässigt.
Exportkreditnämndens uppfattning är att resultatkravet bör anges med
utgångspunkt från ett riskmässigt synsätt.
Exportkreditnämnden anför att om dess rapporteringsplikt skall utökas med
rapporter till Riksrevisionsverket, utgår man ifrån att dessa skall lämnas i
första hand för att möjliggöra kompletta RRV-sammanställningar över den statliga
garantigivningen. Exportkreditnämndens styrelse bör även fortsättningsvis ha
förstahandsansvaret att löpande följa upp och kontrollera garantiverksamheten.
Glesbygdsverket anför att det är angeläget att skapa klara regler för
fördelningen av ansvaret för olika delar av hanteringen. Om man utgår från
nuvarande ordning med Glesbygdsverkets uppdrag att täcka förluster i anledning
av länsstyrelsernas garantiåtagande, bör ansvaret för att kontrollera risk ligga
hos de för garantiåtagandena beslutande länsstyrelserna. Med den föreslagna
modellen att Riksgäldskontoret svarar för utbetalning skulle Glesbygdsverkets
uppgift vara själva beslutet om infriandet samt rapportering, enligt
remissvaret.
Presstödsnämnden anser att de presspolitiska bedömningarna i samband med
beviljande av kreditgarantier även fortsättningsvis bör göras av
Presstödsnämnden.
Bakgrunden till regeringens förslag: En myndighet som utfärdar garantier kan
sägas ha fyra huvuduppgifter: värdering och prissättning, avtalskonstruktion och
säkerhetsarrangemang, skadehantering och återvinning samt kontroll av statens
portfölj och resultatuppföljning.
I undersökningar har framkommit att hantering och verksamhetsorganisation
kring statens garantier delvis är bristfällig. Bl.a. har flera myndigheter
knapp eller ingen kunskap rörande riskvärdering och prissättning av garantier.
Avseende ansvarsfördelning råder ibland oklarhet både vad gäller
resultatansvar och vem som ansvarar för den ekonomiska redovisningen och
rapporteringen. Regeringen vill därför föreslå en ny organisation för den
statliga garantihanteringen. Syftet med den nya organisationen är att få ett
tydligare resultatansvar och att få till stånd en kvalificerad
värderingsfunktion i staten. Förslaget kan beskrivas med nedanstående bild.

En huvudmyndighet ges funktionsansvar för ovanstående områden inom sitt
resultatområde, medan marknadskontakt, information och uppföljning sker
decentraliserat hos myndigheter nära garantimottagarna. På så vis kan
stordriftsfördelar i exempelvis värderingsfunktionen och avtalskonstruktion tas
tillvara, samtidigt som lokal kännedom fortfarande kommer organisationen till
gagn. Därför bör exempelvis individuella säkerhetsprövningar och
marknadskontakt fortsättningsvis vara decentraliserade.
I dag finns det tre myndigheter med en omfattande garantiverksamhet. Det är
Bostadskreditnämnden, Exportkreditnämnden och Riksgäldskontoret. Dessa
myndigheter har stor kunskap om garantier inom sitt respektive område och en
utvecklad organisation denna. Regeringen föreslår därför att dessa myndigheter
får ett huvudansvar för den statliga garantiverksamheten på respektive område.
Bostadskreditnämnden och Exportkreditnämnden bör alltså ansvara, som idag, för
garantierna inom bostadssektorn respektive inom exportfinansiering, och
Riksgäldskontoret får ansvar för alla övriga områden.
Den exakta organisationen avseende lokala och centrala enheter samt
resurstilldelningen respektive resursomfördelning avseende garantiverksamheten
bör beredas vidare, och regeringen avser återkomma till riksdagen i dessa frågor
i samband med vårpropositionen 1997. Regeringen vill dock betona att med den
föreslagna modellen bevaras den lokala kännedomen om garantitagarna, som flera
av remissinstanserna har påpekat vara betydelsefull ur bl.a. regionalpolitisk
hänsyn, samtidigt som stordriftsfördelar tas tillvara i tekniskt avancerade och
specialistinriktade funktioner som riskvärdering och avtalskonstruktion.
Den föreslagna modellen innebär att riksdagens prövning av garantiverksamheten
sker dels när subventionsanslagen prövas, dels när garantiramarna beslutas. Med
anledning av de stora belopp som garantiverksamheten omfattar är det av stor
vikt att riksdagen informeras löpande om garantiverksamhetens omfattning,
resultat och risk. Regeringen föreslår därför att information skall lämnas i
budgetpropositionen omfattande garantiramar, garantiutfästelser, garanterad
kapitalskuld, antal garantier, utgifter och inkomster. Vidare skall information
lämnas om verksamhetens intäkter och kostnader, garantireservens storlek och
förändring samt förväntade kostnader och riskbedömningar. I vårpropositionen bör
lämnas information om förändringar avseende riskbedömningar och garantireservens
storlek.

5.3.2.4 Införande

Regeringens förslag: Den föreslagna modellen för hanteringen av statens
garantier bör gälla för nya garantier fr.o.m. budgetåret 1997 och för redan
utfärdade garantier fr.o.m. budgetåret 1998. Vid en övergång till den nya
modellen bör garantiverksamheten delas upp i två resultatområden, nya och gamla
garantier. Resultatområdet med nya garantier bör vara helt självbärande medan
resultatområdet gamla garantier kan få kapitaltillskott från statsbudgeten om
ett underskott uppkommit som bedöms vara permanent.

Rapportens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: I fråga om hanteringen av befintliga garantiåtaganden
skulle Bostadskreditnämnden föredra om det skapades flera garantireserver inom
resultatområdet, om man ser Bostadskreditnämndens verksamhet som ett
resultatområde. Bostadskreditnämnden pekar i detta sammanhang på de skillnader i
risk som är förenade med garantier som är lämnade vid olika tidpunkter och
enligt olika regelverk.
Vägverket påpekar att redan lämnade garantier i vissa fall skett under
förutsättningen att garantiavgifter inte skall tas ut. Presstödsnämnden anser
inte att villkoren för garantier skall ändras under löpande avtalsperiod.
Bakgrunden till regeringens förslag: Regeringens förslag till ny modell och
organisation för garantiverksamheten i staten innebär alltså att
garantiverksamheten delas in i tre resultatområden för vilka
Bostadskreditnämnden, Exportkreditnämnden och Riksgäldskontoret är ansvariga.
Risk-relaterade avgifter reserveras på ett konto hos Riksgäldskontoret. Reserven
finansierar infrianden, administration och andra utgifter. Modellen bör kunna
tillämpas för nya garantier redan fr.o.m. budgetåret 1997.
Vad gäller den befintliga stocken av garantier bör ett införande av modellen
för dessa garantier avvakta till budgetåret 1998. Exportkreditnämnden, som
redan tillämpar modellens principer, bör driva verksamheten som tidigare.
För att erhålla en tydlig resultatuppföljning av nya och gamla garantier bör
dessa betraktas som två resultatområden. Till resultatområdet Gamla garantier
förs alla redan utfärdade garantier. Invärderingen av den befintliga stocken av
garantier bör ske på sådant sätt att dessa värderas till noll. Med detta menas
att de subventionsvärden som finns i den gamla stocken ej belastar budgeten och
tillförs reserven i detta skede. Avgifter som betalats in efter införandet av
den nya modellen tillfaller reserven. Vid eventuella infrianden täcks
kapitalbehovet genom inbetalda avgifter och lån. Om det vid riskvärdering av en
redan utfärdad garanti står klart att för låg avgift tas ut, bör avgiften om
möjligt höjas genom att avtal eller liknande ändras. Tillskott från anslag på
statsbudgeten kan göras om resultatområdet Gamla garantier uppvisar ett
underskott som bedöms vara permanent.
Till det självbärande resultatområdet hänförs alla nya garantier som ställts
ut. Dit förs även så mycket som möjligt av den befintliga garanti-stocken efter
hand baserat på en individuell genomgång av befintliga garantier.
Vad avser utfärdade och redan infriade garantier som redovisas som fordringar
på garantitagaren i den garantigivande myndighetens balansräkning, bör dessa
garantier helt lämnas utanför den nya modellen.

5.3.2.5 Lån till näringslivet

Regeringens förslag: En ny generell modell för redovisning och finansiering av
lån till näringslivet bör inte införas för närvarande. Istället föreslås att den
nya modellen för garantier följs upp två år efter införandet och att det senast
i samband därmed också utreds hur en motsvarande modell skulle kunna införas för
låneverksamheten.

Rapportens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Enligt Kammarkollegiet tycks utredningen bara ta sikte på
lån till näringslivet, men kollegiet ifrågasätter om inte alla statliga lån
borde hanteras efter samma modell, i likhet med vad som föreslås för
garantierna.
Bakgrunden till regeringens bedömning: Statens verksamhet med lån till
näringslivet liknar mycket verksamheten kring garantierna. Risken i engagemangen
är liknande, och därmed finns en värderings- och kontrollproblematik. Regeringen
är av den uppfattningen att lån till näringslivet bör kunna hanteras enligt
samma modell som garantierna. Lån till näringslivet uppgår dock till betydligt
mindre belopp än garantierna, och risken att slå i utgiftstaket finns inte på
samma sätt som för garantierna. Det är därför inte lika angeläget att införa en
ny modell för lånen. Det kan också vara lämpligt att inte samtidigt förändra och
omorganisera både garanti- och låneverksamheten. Det kan därför finnas skäl att
avvakta med ett generellt införande av modellen även för lånen. Den nya modellen
för garantier bör följas upp två år efter införandet, och i samband med detta
bör ställning tas till om motsvarande modell skall införas för lånen.

5.3.3 Höjning av vissa garantiavgifter

I vårpropositionen aviserade regeringen att man i budgetpropositionen skulle
återkomma med förslag avseende höjningar av garantiavgifter som beräknades öka
statens inkomster med 150 miljoner kronor fr.o.m. budgetåret 1997. Syftet var
dels att få en bättre överensstämmelse mellan risk och uttagen avgift, dels att
stärka det offentliga sparandet.
Regeringen har nu klarlagt vilka höjningar av garantiavgifter som nu är
möjliga och lämpliga att genomföra. Ingen av dessa ändringar av garantiavgifter
kräver något beslut av riksdagen. I vissa av fallen krävs regeringsbeslut.
Avgiftshöjningarna väntas ge en inkomstförstärkning på totalt 200 miljoner
kronor.

5.4 Lån för myndigheters investeringar i
anläggningstillgångar för förvaltningsändamål samt
myndigheters räntekontokrediter i Riksgäldskontoret

Regeringens förslag: Regeringen får för budgetåret 1997 besluta om lån för
myndigheters investeringar i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål i
Riksgäldskontoret intill ett sammanlagt belopp av
14 700 miljoner kronor. Vidare får regeringen för budgetåret 1997 besluta om
krediter för myndigheters räntekonton intill ett sammanlagt belopp av 13 000
miljoner kronor.

Riksdagen har godkänt ett generellt införande av lån i Riksgäldskontoret för
myndigheters investeringar i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål
fr.o.m. budgetåret 1993/94 enligt de principer som redovisades i 1993 års
budgetproposition (prop.1992/93:100 bil.1, bet. 1992/93:FiU20, rskr.
1992/93:189). I regeringens förslag till budgetlag (prop. 1995/96:220)
fastställs att inom låneramar som riksdagen fastställer årligen får regeringen
besluta att anskaffning av anläggningstillgångar som används i statens verk-
samhet skall finansieras med lån i Riksgäldskontoret. Vidare fastslås att inom
en kreditram som riksdagen årligen fastställer får regeringen besluta att
rörelsekapital i statens verksamhet skall finansieras med krediter i
Riksgäldskontoret.

Lånebemyndigandet för budgetåret 1997

I följande tabell redovisas för varje utgiftsområde dels utfallet avseende
upptagna lån som finansierar anläggningstillgångar för förvaltningsändamål den
30 juni 1996, dels låneramar som regeringen tilldelat myndigheterna för
innevarande budgetår med hänsyn taget till regeringsbeslut som fattats t.o.m.
den 31 augusti 1996, samt beräknat sammanlagt behov av låneramar för budgetåret
1997.
I enlighet med vad som beslutats om principerna för lånemodellen och i
enlighet med regeringens förslag till budgetlag, avser låneramsbeloppen den
totala skuld som regeringen via myndigheterna högst får ha till
Riksgäldskontoret under det aktuella budgetåret.

Tabell 5.2 Lånebemyndigandet för budgetåret 1997
Tusentals kronor

Upptagna lånTilldelade låne-Låneramar
Utgiftsområde 1996-06-30ramar 1995/96 1997

UO1 Rikets styrelse 100 876 184 905 175 620
UO2 Samhällsekonomi och
finansförvaltning 85 199 131 890 127 200
UO3 Skatteförvaltning och uppbörd557 079865 000865 000
UO4 Rättsväsende 1 708 785 2 621 340 2 638 800
UO5 Utrikesförvaltning och intern
samverkan 114 890 213 000 261 800
UO6 Totalförsvar 1 152 149 1 589 691 2 217 935
UO7 Internationellt bistånd39 897 44 750 45 550
UO8 Invandrare och flyktningar32 93650 800 37 500
UO9 Hälsovård, sjukvård och
social omsorg 99 877 210 500 190 420
UO10 Ekon. trygghet vid sjukdom
och handikapp 543 994 852 000 1 086 000
UO14 Arbetsmarknad och arbetsliv434 927559 150706 200
UO16 Utbildning och universitets-
forskning 2 085 996 3 378 711 3 876 503
UO17 Kultur, medier, trossamfund
och fritid 102 448 178 129 315 677
UO18 Samhällsplanering, bostads-
försörjning och byggande264 947 374 150 369 650
UO19 Regional utjämning och utveckling1 3291 4002 200
UO20 Allmän miljö- och naturvård34 26863 450 51 150
UO22 Kommunikationer 98 711 175 595 181 354
UO23 Jord- och skogsbruk, fiske
med anslutande näringar464 796 741 600 660 000
UO24 Näringsliv 73 505 139 970 199 390
Till regeringens disposition 30 969 692 051
Summa 7 996 609 12 400 000 14 700 000

Upptagna lån t.o.m. den sista juni 1996 understiger väsentligt den totalt
tilldelade låneramen. Detta kan ha sin förklaring bl.a i att myndigheterna i
många fall endast tar upp lån två gånger per år och då vid halv- och
helårsskiften. Upptagna lån väntas därmed öka vid helårsskiftet. Stora ökningar
av låneramar mellan budgetåren 1995/96 och 1997 kan ses bl.a. på U06
Totalförsvar och UO10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp. Den ökade
låneramen på UO10 skall bl.a. finansiera ett nytt datasystem för det nya
pensionssystemet.
Regeringen beräknar för budgetåret 1997 det samlade lånebeloppet till 14,7
miljarder kronor. Av beloppet beräknas 0,7 miljarder kronor ställas till
regeringens disposition för att möta oförutsedda behov, vilket utgör ca 5% av
det sammanlagda beloppet. Ökat utnyttjande av befintliga ramar och höjda ramar
gör att lånen ökar. Statens lånebehov för att finansiera detta kan därmed öka
med 6,7 miljarder kronor.

Bemyndigande för total kreditram år 1997

Sedan år 1993 ingår alla myndigheter i en modell för finansiering och placering
av kortfristig likviditet. Modellen innebär att myndigheterna placerar
tillfällig överskottslikviditet och finansierar tillfälliga
likviditetsunderskott i Riksgäldskontoret. Myndigheterna har för detta ändamål
ett räntekonto med kredit i Riksgäldskontoret.
I följande tabell redovisas för varje utgiftsområde beräknat sammanlagt
kreditbehov för budgetåret 1997.

Tabell 5.3 Kreditbemyndigandet för budgetåret 1997
Tusentals kronor

Kreditbelopp
Utgiftsområde 1997

UO1 Rikets styrelse 158 166
UO2 Samhällsekonomi och finansförvaltning 133 666
UO3 Skatteförvaltning och uppbörd 571 471
UO4 Rättsväsende 138 233
UO5 Utrikesförvaltning och intern samverkan168 124
UO6 Totalförsvar 5 071 073
UO7 Internationellt bistånd 41 231
UO8 Invandrare och flyktningar 57 807
UO9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg 210 180
UO10 Ekon. trygghet vid sjukdom och handikapp564 121
UO14 Arbetsmarknad och arbetsliv 469 764
UO16 Utbildning och universitetsforskning1 606 995
UO17 Kultur, medier, trossamfund och fritid117 739
UO18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande236 240
UO19 Regional utjämning och utveckling 3 943
UO20 Allmän miljö- och naturvård 75 206
UO21 Energi 6 737
UO22 Kommunikationer 2 188 962
UO23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar395 604
UO24 Näringsliv 106 902
Till regeringens disposition 677 837

Summa 13 000 000

Detta är krediter som är kopplade till myndigheternas räntekonto och i de
flesta fall förvaltningskostnader. Utöver dessa räntekontokrediter finns andra
krediter kopplade till visst ändamål. Dessa krediter redogörs för under
respektive utgiftsområdesavsnitt.
Regeringen beräknar för budgetåret 1997 det samlade kreditbeloppet för
myndigeterna till 13,0 miljarder kronor. Av beloppet beräknas ca 0,7 miljarder
kronor ställas till regeringens disposition för att möta oförutsedda behov,
vilket utgör ca 5% av det sammanlagda beloppet.

5.5 Staten i omvandling

Statskontoret har regeringens uppdrag att årligen göra en samlad och översiktlig
redovisning av utvecklingen inom statsförvaltningen. Syftet är att riksdagen
skall få en betydligt bättre och mer allsidig information än idag om de
strukturella förändringarnas inverkan på ekonomi och sysselsättning m.m.
Statskontoret har nu överlämnat sin första rapport till regeringen. Rapporten
beskriver tre huvudområden. Först belyser Statskontoret statens betydelse när
det gäller sysselsättning, konsumtion av statliga tjänster och
produktivitetsutveckling. Sedan redovisas konsekvenserna av den förda
förvaltningspolitiken i form av organisations-och strukturförändringar i staten.
Slutligen tas de förändringar upp som IT-utvecklingen har medfört för
statsförvaltningen.

Sysselsättningen i staten

Från 1960 till 1980- talets mitt skedde hela sysselsättningsökningen i Sverige i
den offentliga sektorn. Det var framför allt kommuner och landsting som byggdes
ut, men också i staten ökade sysselsättningen fram till 1980-talets början.
Sedan 1980 har antalet anställda i staten minskat. Om man korrigerar för
effekterna av sådana organisatoriska förändringar som byte av huvudmannaskap,
nybildningar och nedläggningar minskade sysselsättningen med 10 procent under
1980-talet. Under perioden 1990-1995 accelererade nedgången i antalet anställda
och uppgick även under denna period till 10 procent. 1995 sysselsatte staten
(exkl.affärsverken) knappt 200 000 personer. Det är 5 procent av
sysselsättningen i Sverige. När affärsverken och socialförsäkringssektorn räknas
in i den statliga sfären uppgår antalet till 242 000 eller 6 procent av
sysselsättningen. Om effekterna av de organistoriska förändringarna som har
skett under 1990-talet beaktas, har antalet anställda minskat från ca 410 000
till ca 242 000. Av minskningen hänför sig knappt 100 000 till bolagiseringarna
av affärsverk. Genom denna omfattande bolagisering av affärsverk som har skett
sedan 1990 finns det nu bara fyra kvar. Det är Luftfartsverket, Sjöfartsverket,
SJ och Svenska Kraftnät. De hade tillsammans drygt 20 000 anställda 1995 och
svarade för 0,5 procent av sysselsättningen i Sverige.

Not. Deltidsanställda är omräknade till helårspersoner i ovanstående stycke.

116

Diagram 5.1 Sysselsättningen i den offentliga och privata sektorn år 1995.

Källa: SCB:s nationalräkenskaper och centrala företagsregistret.

Många uppsägningar

Om affärsverken undantas blir antalet uppsägningar drygt 27 000. De flesta
uppsägningarna gjordes dels inom försvaret, dels inom området näringsliv i
samband med AMU-Gruppens bolagisering och Vägverkets neddragning. Nästan lika
många uppsägningar rörde de allmänna tjänsterna vid framför allt
Invandrarverket, länsstyrelserna, Tullverket och skattemyndigheterna. Nedgången
motverkades dock av lågkonjunkturen. Den höga arbetslösheten medförde satsningar
på den högre utbildningen och arbets-marknadsåtgärder. Antalet anställda vid
universitet och högskolor steg liksom vid arbetsmarknadsinstitut,
länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar.
I början av 1990-talet berodde uppsägningarna ofta på nedläggningar av
myndigheter. Orsakerna till uppsägningar de senaste tre åren har mera sällan
varit totala nedläggningar utan de berodde på besparingar och omstruktureringar
i befintliga verksamheter.

Personalen i staten

I genomsnitt är något över 40 procent av de statligt anställda kvinnor. På
grund av statens mycket heterogena karaktär varierar denna andel mycket kraftigt
mellan olika verksamhetsområden. Störst är kvinnodominansen inom
skatteförvaltningen med 70 procent. Även inom områden som exekutions- och
rättsväsende är kvinnornas andel hög. Männen finns framför allt inom
kommunikations-, försvars- och polisområdet. Inom de två förstnämnda svarar de
för omkring 80 procent av sysselsättningen medan andelen inom polisen är 65
procent. Neddragningarna inom framför allt länsstyrelserna, men också i
försvaret hittills under 1990-talet har medfört att andelen kvinnor har sjunkit
inom dessa områden. Inom kronofogdemyndigheterna och kommunikationsområdet har
kvinnorna däremot blivit fler relativt sett. Sammantaget innebär förändringarna
att andelen kvinnor anställda i staten är lika stor idag som 1990.
En tredjedel av kvinnorna i staten arbetar deltid. Att arbeta deltid är
vanligast inom utbildningsväsendet, där omkring hälften av kvinnorna inte har
full arbetstid. Sedan 1990 har deltidsarbete minskat i betydelse inom så gott
som samtliga verksamhetsområden.

Ändrad åldersstruktur

Åldersstrukturen i staten har liksom på arbetsmarknaden i övrigt förändrats
kraftigt under den förhållandevis korta perioden 1990-1995. Det är framför allt
ungdomar som blivit arbetslösa eller inte ens kommit in på arbetsmark-naden. Det
har medfört att medelåldern på arbetsmarknaden på kort tid stigit. De anställda
inom staten har sedan länge haft den högsta medelåldern jämfört med
arbetsmarknaden i övrigt. Inom staten ökade medelåldern från 42,5 till 43 år.
Motsvarande tal för näringslivet var en uppgång med hela ett och ett halvt år,
från 38,5 till 40 år 1995.
I staten liksom på övriga arbetsmarknaden minskade antalet ungdomar 1990-1995.
Andelen statsanställda under 25 år sjönk från 7 till 4 procent under
femårsperioden. Staten och landstingen har lägst andel unga bland sina
anställda.
Även de äldsta på arbetsmarknaden har minskat i antal. Andelen statsanställda
mellan 60 och 64 år minskade med 1 procentenhet till 6 procent 1995. Även detta
mönster finns i övriga sektorer på arbetsmarknaden.
De allra yngsta och personer över 55 år är överrepresenterade bland de
uppsagda inom statsförvaltningen.

Utbildningsnivån högst i staten

Den vanligaste grundutbildningen bland sysselsatta i Sverige är tvåårigt
gymnasium, men i staten är akademikergruppen störst. Andelen forskarutbildade är
också betydligt högre än för arbetsmarknaden i övrigt. Det statliga
utbildningsväsendet sysselsätter totalt 20 procent av de statsanställda, varav
ca en fjärdedel har forskarutbildning.

Besparingarna har inte minskat personalutbildningens omfattning

Besparingarna inom staten har inte haft några negativa konsekvenser när det
gäller personalutbildningens omfattning. Den låg åren 1994 och 1995 på en högre
nivå än under slutet av 1980-talet. Detta mönster går igen inom samtliga
sektorer på arbetsmarknaden.
Genomgående har andelen som deltagit i personalutbildning varit betydligt
högre inom staten och övriga delar av den offentliga sektorn än inom
näringslivet. Första halvåret 1995 hade närmare 60 procent av de anställda inom
den offentliga sektorn deltagit i någon form av personalutbildning. Inom
näringslivet var motsvarande andel 34 procent. I staten var antalet
utbildningsdagar per deltagare i genomsnitt 10 dagar eller 6 procent av
arbetstiden. För landstingssektorn redovisades ett högre värde, närmare 12 dagar
per deltagare, medan övriga sektorer hade betydligt mindre tal. Genomsnittet för
arbetsmarknaden var knappt 7 dagar per deltagare, vilket motsvarade 3 procent av
arbetstiden.

Konsumtion av statliga tjänster

Konsumtionen av de statliga tjänsterna har inte haft samma entydiga utveckling
som sysselsättningen. Efter en tillbakagång under 1980-talets första hälft
började konsumtionsutgifterna att stiga mot slutet av årtiondet. Först berodde
ökningen av konsumtionen av statliga tjänster huvudsakligen på en uppgång i
utgifterna för försvaret, som en följd av 1987 års försvarsbeslut. Bidragande
till den ökande konsumtionen av statliga tjänster var också den successivt
ökande flyktingströmmen, som höjde konsumtionen av Invandrarverkets tjänster.
Efter 1990, då arbetslösheten började stiga, ökade dessutom satsningarna på
utbildning och arbetsmarknadsåtgärder, vilket gjorde att konsumtionen av sådana
tjänster ökade kraftigt.
Under 1994 gick konsumtionen av statliga tjänster ned något, trots fortsatt
arbetslöshet och därmed stora utgifter för arbetsmarknadsåtgärder och
utbildning. En förklaring är att AMU ombildades till bolag under 1993, varför
hela kostnaden för arbetsmarknadsutbildning inte längre betraktas som konsumtion
av statliga tjänster. Även bolagiseringen av Byggnadsstyrelsen minskade
konsumtionen medan bildandet av Statens institutionsstyrelse ökade den.
År 1995 minskade konsumtionen av statliga tjänster kraftigt, med 4,5 procent,
huvudsakligen beroende på en nedgång i försvarets inköp av varaktiga varor.
Genom att sådana investeringar inte bedöms ha någon civil användning påverkar de
värdet av konsumtionen. Korrigerat för dessa inköp stannade nedgången vid
omkring en halv procent.
Minskningen av den statliga konsumtionen fortsatte även under första halvåret
1996. Den sjönk med närmare 4 procent och preliminära uppgifter pekar på att det
berodde på en mer allmän neddragning inom de statliga myndigheterna. Den
minskande invandringen bör ha bidragit till att hålla konsumtionsutgifterna
nere.

Statsförvaltningens produktivitetsutveckling

Sedan 1980-talet har ett antal produktivitetsstudier genomförts som avser
statsförvaltningen eller delar av den och som täcker in tiden från och med 1960.
Den största svårigheten vid produktivitetsstudier är att väga in kvaliteten på
de producerade tjänsterna. I stället får beräkningarna oftast kompletteras med
kommentarer kring separata mått på kvaliteten, i den mån sådana finns. Exempel
på vanliga kvalitetsmått är handläggningstider och överklagandefrekvens.
Produktivitetsutvecklingen i statsförvaltningen exklusive försvaret var
sjunkande under 1960-talet fram till 1970-talets mitt. Det var framför allt
skatteförvaltningen, polisväsendet, utbildningsväsendet och
socialförsäkringssektorn som bidrog till de negativa förändringarna. Därefter
vände utvecklingen och produktiviteten ökade under perioden fram till 1980 för
så gott som samtliga statliga verksamhetsområden, med undantag främst för
socialförsäkringsområdet, där produktiviteten var ungefär oförändrad.
Produktiviteten fortsatte att stiga även under 1980-talets första hälft, om än
i betydligt lägre takt. Under denna period var det främst den högre utbildningen
och näringslivstjänsterna som inverkade positivt på utvecklingen, medan
polisväsendet och rättskipningen motverkade den. Under 1980-talets andra hälft
var produktiviteten i stort sett oförändrad för staten som helhet. Det berodde
på att en svagt stigande produktivitet inom många statliga verksamhetsområden
uppvägdes av en negativ utveckling inom polisen.
Inom försvaret var det en annan utveckling. Under 1970-talet minskade
produktiviteten svagt, under 1980-talet starkt.
För de områden inom vilka produktivitetsberäkningar gjorts under 1990-talets
början kan, med något undantag, visas på en starkt positiv utveckling.
Arbetsförmedlingarna och Invandrarverket, som under perioden haft en mycket
stark ökning av efterfrågan på sina tjänster, kunde på grund av detta redovisa
höga positiva tal. I vilken grad ökningen i antalet arbetssökande i spåren av
lågkonjunkturen respektive antalet asylsökande beroende på oroligheter i
omvärlden inneburit försämrad kvalitet i tjänsterna har inte kunnat vägas in i
produktivitetsmåtten.
De beräkningar som har gjorts baserade på statliga myndigheters
årsredovisningar för perioden 1992-1995 pekar på en fortsatt positiv
produktivitetsutveckling i de flesta studerade myndigheterna. Materialet är dock
för litet för att några slutsatser skall kunna dras om förändringen av
produktiviteten för hela statsförvaltningen.
Produktiviteten varierar erfarenhetsmässigt starkt mellan olika år och mellan
olika myndigheter. Därför kan inte några långtgående slutsatser dras grundade på
enskildheter. Det kan dock finnas ett samband mellan produktivitetsförändringar
i staten och budgetpolitiken. Skärpta besparingskrav har sammantaget medfört
produktivitetsförbättringar för den civila statsförvaltningen.
För perioden från och med 1993 finns det inga heltäckande beräkningar av
produktiviteten i staten. Faktorer som sysselsättningsnedgång, att utgifterna
för konsumtion av statliga tjänster gått ned under senare tid samt att lönernas
andel av produktionen långsiktigt har minskat, pekar dock på att produktiviteten
i statsförvaltningen har fortsatt att stiga.

Organisations- och strukturförändringar

Förvaltningspolitiken under 1980-talet skapade förutsättningar för de stora
förändringar av statsförvaltningen som hittills skett under 1990-talet. Det var
framför allt utvecklingen av mål- och resultatstyrningen och affärsverkens
successivt ökade ekonomiska självständighet som lade grunden till
förändringarna. En starkt bidragande orsak till att förändringstakten sedan
accelererade var de dramatiskt försämrade statsfinanserna under 1990-talets
första tre år. En samlad iakttagelse av organisations- och strukturföränd-
ringarna under 1990-talet är att de ofta har grundats på överväganden av
principiell och generell karaktär, medan tidigare beslut i allmänhet varit mer
ad hoc-inriktade. De principiella argumenten har använts framför allt för att
avgränsa mot affärsverksamheten och stärka rättssäkerheten. Nyckelord i
förändringsarbetet under 1990-talet har varit renodling, resultatstyrning,
decentralisering och effektivisering.

Förändringsmönster

Förändringsmönstret inom statsförvaltningen visar tre huvudlinjer hittills under
1990-talet.
En huvudlinje är affärsverksamhetens bolagisering. Den resulterade i att fem
av de tidigare åtta affärsverken bolagiserades under loppet av fyra år och
närmare 100 000 anställda berördes. Även statlig verksamhet utanför
affärsverkssfären har ändrat verksamhetsform från myndighet till aktiebolag i
större omfattning än tidigare.
En annan huvudlinje går ut på att tydligare skilja statens funktioner för
förvaltning och rättskipning från varandra. Denna form av renodling har
genomförts i större omfattning först på 1990-talet i och med utbyggnaden av
förvaltningsdomstolarnas uppgifter. Det grundläggande motivet för att skilja
förvaltning från rättsskipning är att stärka individens rättsskydd.
Den tredje huvudlinjen berör förvaltningsmyndigheternas kärnverksamhet som
definieras genom de avgränsningar som gjorts mot affärsverksamhet och
rättskipning. Den statliga verksamheten i denna del skall inriktas på frågor som
rör kollektiva tjänster och myndighetsutövning och att myndighetsformen bör
tillämpas.

Decentralisering och centralisering

Decentraliseringstendenserna i staten hittills under 1990-talet har varit
särskilt påtagliga inom skolan och den högre utbildningen. Inom skolan har
ansvaret successivt gått över till kommunerna.
Förändringarna inom den centrala högskoleadministrationen har karakteriserats
av uppsplittringen på flera organ och av en stor omsättning på myndigheter som
bildats och lagts ned. Decentraliseringen innebar att universiteten och
högskolorna också fick större frihet att styra sin verksamhet. Budgetåret
1993/94 lades systemet för resurstilldelning om så att den bestäms av de
faktiska prestationerna, s.k. studentpeng beroende på antalet studerande och
avklarade studiepoäng.
Strukturförändringarna inom kärnverksamheten under 1990-talet har också haft
inslag av centralisering och koncentration. Ett exempel som berört många
statsanställda är försvarets omorganisation och bildandet av myndigheten
Försvarsmakten år 1994. Ett hundratal tidigare myndigheter ingår nu som enheter
i den nya myndigheten, som med 30 000 anställda är Sveriges största. Ett annat
exempel på centralisering är återföringen av huvudmannaskapet för
ungdomsvårdsskolor och annan tvångsvård från kommunerna till staten år 1994, då
Statens institutionsstyrelse bildades. Centralisering och koncentration
kännetecknar också rättsmedicinen, fordonsskatten, bilregistret och handels- och
föreningsregistret. I flera fall har också den regionala organisationen
koncentrerats. Skatteförvaltningen, Vägverket och lantmäteriorganisationen är
exempel på detta.

70 procent av de statsanställda är berörda av förändringarna

Perioden hittills under 1990-talet har alltså präglats av stora
omstruktureringar. Hela 70 procent av de statsanställda arbetar i myndigheter
som har berörts av att arbetsuppgifter har kommit till eller försvunnit.
Omsättningen på myndigheter har också varit stor. Under perioden från 1990
till och med första halvåret 1996 har närmare 140 myndigheter avvecklats.
Åtgärder av denna typ är de vanligaste som ett led i strukturomvandlingen, näst
efter omfördelning av arbetsuppgifter eller av andra orsaker förändrad
inriktning av myndigheternas verksamhet. Totalt omfattades 30 procent av de
statsanställda av nedläggningar. Knappt 10 procent av dessa var faktiska
avvecklingar, dvs. de innebar att också verksamheten lades ned och statens
åtagande upphörde. Dessa avvecklingar berörde endast 300 anställda, varav
hälften fanns i Statens institut för personalutveckling och 60 i Försvarets
rationaliseringsinstitut samt 25 i Länsstyrelsernas organisationsnämnd.
Vanligare vid nedläggningar är att verksamheten övergår till en annan ny eller
befintlig verksamhet eller att den bolagiseras.
En övervägande del av nedläggningarna förde med sig att nya myndigheter
bildades. Under perioden 1990 till och med första halvåret 1996 har närmare 90
nya myndigheter bildats. De svarade för drygt en fjärdedel av det totala antalet
anställda i staten. Drygt hälften avsåg omorganisationen av försvaret 1994, då
nya myndigheter bildades.
En nyinrättad myndighet tar nästan alltid över uppgifter från en eller flera
myndigheter, som samtidigt avvecklas eller består med kvarvarande uppgifter. Det
finns dock några få undantag, bl.a. Alkoholsortimentnämnden.

Staten och informationstekniken

Takten i teknikutvecklingen och förändringsarbetet framstår nu som snabbare än
tidigare samtidigt som kraven att samordna information och funktioner successivt
har ökat. Informationsteknik är inte längre enbart ett verktyg för att snabba
upp befintliga rutiner och ärendehandläggning på myndigheter. Myndigheters
datornätverk och arbetsrutiner integreras gradvis inom myndigheter och vidare
över myndighets- och sektorsgränser.
En tydlig trend är att nya serviceformer växer fram som underlättar för
företag och medborgare i deras myndighetskontakter. Flera myndigheter visar på
nya sätt att använda telefon och fax och många använder Internet och s.k. World
Wide Web-teknik för att sprida och hämta information.
Sammantaget kan utvecklingen beskrivas som att statsförvaltningen är på väg
mot en elektronisk förvaltning . Det innebär att handläggnings- och
planeringsarbete i ökad utsträckning sker med elektroniska arbetsinstrument.
Utvecklingen är dock ännu i ett inledande skede.

Regeringens bedömning

Regeringen gör följande bedömningar med anledning av Statskontorets redovisning
av utvecklingen inom statsförvaltningen.
Statskontorets rapport är ett viktigt underlag för bedömningen av
konsekvenserna av de förändringar som har genomförts i statsförvaltningen.
Regeringen kan konstatera att trots de mycket stora förändringarna inom
statsförvaltningen under 1990-talet så uppskattar Trygghetsstiftelsen andelen
arbetslösa bara till runt 2 procent bland dem som omfattas av det statliga
trygghetsavtalet. Det visar enligt regeringens uppfattning att de statsanställda
har ett mycket bra trygghetsavtal som är ett effektivt instrument för att
hantera övertaligheten hos staten. De statliga arbetsgivarna har också känt ett
stort ansvar och i allmänhet skött personalfrågorna på ett bra sätt i samband
med omstruktureringarna.
Statsförvaltningen har krympt väsentligt och sysselsätter idag knappt 200
000 personer (årsarbetare). Det omstruktureringsarbete som pågår skall ses som
en fortlöpande process. Strukturförändringar är en integrerad del av förnyelsen
av förvaltningen. Syftet är att öka effektiviteten och verksamhetens
ändamålsenlighet i förhållande till de uppgifter och mål som har fastlagts av
riksdagen och regeringen. Det statsfinansiella läget kräver också fortsatta
besparingar och strukturförändringar i statsförvaltningen. Regeringens
inriktning i detta sammanhang är att värna om kärnverksamheterna och att i
största möjliga utsträckning fortsätta arbetet med att renodla den statliga
verksamheten.
Med krympande resurser blir kravet på att åstadkomma en effektiv statlig
förvaltning allt viktigare. Fortsatta ansträngningar bör göras för att genom
anbudsupphandling och andra marknadsliknande lösningar åstadkomma en effektivare
verksamhet. Centralt är också att myndigheterna kontinuerligt ökar sin
produktivitet. Med en god produktivitetsutveckling kan myndigheterna bibehålla,
eller öka, kvalitet och omfattning på sin service till medborgarna inom ramen
för oförändrade eller minskade resurser. Statskontorets utredning visar att
produktivitetsredovisningarna ännu inte uppnått fullgod standard. Den största
svårigheten är att väga in kvaliteten på de producerade tjänsterna. Regeringen
har mot denna bakgrund gett Statskontoret och Riksrevisionsverket i uppdrag att
utvärdera hur väl och ändamålsenligt myndigheter med ansvar för olika typer av
verksamhet har redovisat produktivitet och kvalitet i årsredovisningarna. De
skall också lämna förslag till hur analyser av produktivitet och kvalitet bättre
kan utgöra ett redskap för regeringens styrning och uppföljning av
myndigheternas verksamhet i framtiden.
Det svenska EU-medlemskapet innebär förändrade och delvis nya uppgifter som
spänner över samtliga departementsområden och berör ett stort antal
förvaltningsmyndigheter. Även om den svenska förvaltnings-modellen är
ändamålsenlig och i flera avseenden till fördel för statsförvaltningens arbete i
EU så kommer också fortsättningsvis statsförvaltningens organisation och
arbetsformer att behöva anpassas till de krav som den fortlöpande utvecklingen
av EU-samarbetet medför. Statskontorets studier visar att förutsättningarna för
statsförvaltningens arbete inom EU kan för-bättras och att det behövs
effektivitetshöjande åtgärder.
IT är numera ett strategiskt verktyg som ger verksledningarna goda möjligheter
att ompröva och förnya myndighetens sätt att arbeta. Vissa rutiner kan slopas
helt och tidsåtgången för handläggning av vissa ärendetyper kan minskas
väsentligt.
Årtionden av investeringar i IT har börjat ge både ekonomiska och
verksamhetsmässiga resultat. Framtida besparingar finns framför allt att hämta
vid ett ökat samarbete och genom förändringar som griper över myndig-hets- och
verksamhetsgränser. En bred användning av informationsteknik inom offentlig
sektor innebär att myndigheter kan frigöra resurser som bättre kan användas i
kärnverksamheten.
Arbetet med att renodla och effektivisera den statliga verksamheten påverkar
alla politikområden och förändringstakten är hög. Det finns därför ett behov av
en principiell analys av hur det långsiktiga arbetet med strukturförändringar i
den statliga förvaltningen bör bedrivas. Den s.k. Förvaltningspolitiska
kommissionen, som regeringen tillsatte förra året, har bl.a. till uppgift att
göra en sådan analys. Kommissionen skall redovisa sina slutsatser under våren
1997.

Redovisning av personalkonsekvenser vid strukturförändringar och besparingar,
m.m.

Allmänt

I 1995 års budgetproposition (prop. 1994/95:100, bil. 8) redogjordes för
bedömningar av de personalkonsekvenser som blev en följd av förslagen i
budgetpropositionen och de andra särpropositioner som förelagts riksdagen.
Bedömningarna omfattade budgetåren 1995/96 - 1998.
En uppföljning har gjorts av personalkonsekvenserna som redovisades i förra
årets budgetproposition. Det bör dock understrykas att det finns en betydande
osäkerhet i bedömningarna.
Staten har för närvarande cirka 240 000 hel- och deltidsanställda (inkl.
affärsverken). Under budgetåren 1995/96 - 1998 beräknas överslagsmässigt cirka 9
200 statsanställda avgå med ålderspension. Detta antal kan komma att öka bl.a.
till följd av att arbetstagare kan avgå tidigare med pension eller
pensionsersättning motsvarande pension enligt övergångsbestämmelser i
pensionsavtalet och bestämmelser i trygghetsavtalet.

Trygghetsstiftelsen

Trygghetsstiftelsen är den organisation som enligt det statliga trygghetsavtalet
bistår dem som är övertaliga (försäkringskasseområdet omfattas inte av avtalet)
och som ansvarar för användningen av de medel som parterna har avsatt för
trygghetsåtgärder. Enligt vad regeringen inhämtat från Trygghetsstiftelsen, har
cirka 45 000 personer sagts upp under tiden april 1990 - juni 1996.
Trygghetsstiftelsen arbetar med en mycket markant arbetslinjeprofil. Detta har
lett till att arbetslösheten har kunnat hållas nere. Enligt Trygghetsstiftelsen
uppskattas andelen öppet arbetslösa ligga runt 2 % av dem som omfattas av
trygghetsavtalet. Den öppna arbetslöshet som redovisas av A-kassorna är dock
högre, eftersom den även omfattar anställda som inte omfattas av
trygghetsavtalet, dvs tillfälligt anställda, vikarier, anställda som själva sagt
upp sig m.fl.
Myndigheterna avsätter enligt en överenskommelse mellan parterna på det
statliga avtalsområdet 0,7 % av lönesumman till Trygghetsstiftelsen. Inflödet
uppgår till cirka 310 miljoner kronor per år. Enligt uppgift från
Trygghetsstiftelsen uppgår stiftelsens kapital för närvarande till cirka 750
miljoner kronor. Av dessa skall drygt 150 miljoner kronor betalas ut enligt
redan fattade beslut om trygghetsåtgärder för uppsagda. Under perioden 1995-07-
01--1996-06-30 utbetalades cirka 320 miljoner kronor som stöd till upp-sagda.

Redovisningar av personalkonsekvenserna

Nedan följer en uppföljning av de personalkonsekvenser som redovisades i 1995
års budgetproposition samt de bedömningar som gjorts av de personalkonsekvenser
som blir en följd av förslaget i årets budgetproposition och de andra
särpropositioner som förelagts riksdagen. Bedömningarna är även i år preliminära
eftersom det finns många osäkra faktorer.

Sammanfattning

Nedan följer en sammanställning av de uppgifter som redovisas per departe-
mentsområde.

Departements- PersonalminskningPersonalökningarBedömd personal-Bedömda
område 950701-960630 950701-960630minskning personalför-
(Ökning inom ändringarparentes)1997-
1998
960701-961231

Justitiedepartementet3 698 1 866 867 - 1 651
Utrikesdepartementet 755 94 233 + 50
Försvarsdepartementet1 693 931 832 (+ 423) - 3 337
Socialdepartementet1 448 216 100 (+ 10) - 210

Kommunikationsdepartementet3 8041 234 625 (+ 102) - 260
Finansdepartementet 2 104 1 146 27 (+ 46) - 458
Utbildningsdepartementet4 0174 034 17 (+25) -
Jordbruksdepartementet 424 261 11 (+ 29)- 30 (> 30)

Arbetsmarknadsdepartementet1 023 137 474 (+280) - 950
Kulturdepartementet 314 297 101 (+9) - 30
Närings- och handels-
departementet 428 474 5 (+30) - 30
Inrikesdepartementet1 106 335 185 - 849
Miljödepartementet 92 124 21 (+ 13) -

Totalt 19 906 11 1493 498 (+ 967) - 7 755

1 exkl. försäkringskasseområdet

Huruvida bedömda minskningar av personalen de facto leder till uppsägningar
och arbetslöshet är något som inte kan förutses.
De statsanställda omfattas av ett unikt trygghetsavtal. De statsanställda
omfattas också av de åtgärder som Arbetsmarknadsverket har till sitt förfogande
och som kan användas vid olika sysselsättningslägen och i olika
omställningssituationer.
Regeringen kommer årligen att informera riksdagen i dessa frågor.

Bedömningar per departementsområde

Justitiedepartementet redovisar följande bedömningar.

Inom polisväsendet är ca 1 100 personer uppsägningshotade under hösten 1996 och
år 1997. Inom kriminalvården beräknas ytterligare 300 personer bli övertaliga.
Inom åklagarväsendet minskar t.o.m. 1998 enligt prognos antalet åklagare med ett
trettiotal och antalet kanslipersonal med uppemot 200.

Utrikesdepartementet redovisar följande bedömningar.

De förslag som sannolikt får störst personalkonsekvenser för Statens
invandrarverk (SIV) är de som innebär att verket tar över grundutredningar i
asylärenden, förvarsverksamheten och utredningar i övriga utlänningsärenden
(utom verkställighetsärenden) från polismyndigheterna. De viktigaste
personalkonsekvenserna av ett övertagande framgår av den gemensamma rapport med
rubrik Förutsättningarna för och konsekvenserna av att flytta över vissa
verksamhetsuppgifter från polismyndigheterna till Statens invandrarverk , som
Rikspolisstyrelsen och SIV lämnade till departementet under maj månad i år.
Av utredningen framgår att SIV:s behov av ytterligare resurser vid ett
övertagande är 30 miljoner kronor för asylärenden, 64 miljoner kronor för drift
av förvar och 92 miljoner kronor för övriga utlänningsärenden exklusive
verkställigheter. Merparten av kostnaderna utgörs av personalkostnader.
Resursbehovet avseende övertagande av grundutredningar i asylären-den är
beräknat till 65 årsarbetare. För de övriga verksamheterna pågår utred-ningar.
Därför är det svårt att precisera hur stort behovet av personalökningar är.
Personalkonsekvenserna kommer t.ex. att påverkas av i vilken utsträckning
förvaren kommer att drivas med egen respektive inhyrd personal.
Det är dock sannolikt att ett antal anställda, som annars skulle riskera
uppsägning p.g.a. arbetsbrist som följd av att antalet asylsökande minskat, kan
komma att erbjudas fortsatt anställning. I viss mån kan även extern
nyrekrytering bli aktuell. SIV kommer också att utreda om lagen om anställ-
ningsskydds regler om verksamhetsövergång kan vara tillämpliga i något avseende.
Under första halvåret 1997 är 10 personer uppsagda vid Sida p.g.a.
arbetsbrist. Ytterligare minskning av personalen bedöms komma att ske. Vid
Svenska institutet kommer personalen att minska med två personer p.g.a.
ålderspension under perioden 1997-1998.

Försvarsdepartementet redovisar följande bedömningar.
Personalkonsekvenser som Försvarsmakten bedömt blir en följd av den programplan
som inlämnats till regeringen:
År 1997 beräknas personalminskningen till 1 737, varav 250 beräknas behöva
avvecklas p.g.a. arbetsbrist. Under samma år beräknas rekryteringsbehovet uppgå
till 400 personer. År 1998 beräknas personalminskningen till 2 300, varav 1 350
beräknas behöva avvecklas p.g.a. arbetsbrist. Rekryteringsbehovet beräknas detta
år uppgå till 260 personer.

Socialdepartementet redovisar följande bedömningar.

Folkhälsoinstitutet har 8 tidsbegränsat anställda, med nuvarande slutdatum 96-
12-31, direkt knutna till regeringsuppdraget inom alkohol och narkotika vars
anställningar kommer att upphöra om inga ytterligare medel beviljas. Institutet
har ytterligare 10 tidsbegränsat anställda vilkas förordnande även de upphör vid
årsskiftet. Deras fortsatta anställningar är beroende av medelstilldelningen för
ramanslaget för Folkhälsoinstitutet samt reserva-tionsanslaget för insatser mot
AIDS.
En minskning med 1 miljon kronor även för 1997 för Smittskyddsinstitutet leder
till att institutet måste överväga att inte fylla vakanser vid naturliga
avgångar såväl efter tillsvidareanställda som tidsbegränsat anställda. En
minskning med tre procent för 1998 skulle däremot få kraftigare konsekvenser och
innebär att verksamheten eventuellt måste minskas med åtföljande minskningar
(eventuellt uppsägningar) av personal.
Förslagen i årets budgetproposition ger dels Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd möjlighet att anställa ytterligare personal, dels Statens institut
för psykosocial miljömedicin möjlighet att planera för en à två nyanställningar,
dels Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR) viss resursförstärkning
(motsvarande två-tre nyanställningar) för att klara ökade krav på samordning av
forskningsfrågor inom Socialdepartementets område liksom ökade krav på ekonomisk
uppföljning av beviljade forskningsmedel.
För Statens institutionsstyrelse innebär den vikande efterfrågan på platser
inom missbrukarvården att intäkterna minskar, samtidigt medför en ökad
efterfrågan av specialiserade platser inom ungdomsvården att kostnaderna inom
detta område ökar. De redovisade förändringarna i efterfrågebilden har medfört
att myndigheten under innevarande budgetår kommer att redovisa ett visst
underskott. För att uppnå ekonomisk balans kommer fortsatta besparingar att
erfordras. Vidare kommer myndigheten under hösten 1996 att fatta beslut om
nedläggningar av institutioner samt neddragning av platser inom
missbrukarvården. Vidare kommer ett fortlöpande rationaliseringsarbete att
genomföras. Sammantaget torde detta innebära att i storleksordningen 200
årsarbetskrafter försvinner under åren 1997 och 1998.
Vid de allmänna försäkringskassorna, som inte är inkluderade i ovanstående
tabell, har antalet anställda minskat med ca 1 100 personer under tiden 1995-07-
01--1996-06-30. Prognosen vid ett sparbeting av försäkringskassornas ekonomiska
ram på tre procent per år under budgetåren 1997 och 1998 pekar på, om inga
åtgärder vidtas, resursbrister på 243 respektive 323 miljoner kronor. De flesta
kassorna bedömer att detta huvudsakligen innebär uppsägningar av personal.
Sådana åtgärder får betydande konsekvenser för verksamheten och personalen.

Kommunikationsdepartementet redovisar följande bedömningar.
Personalen vid Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA) ökar med 4
personer p.g.a. utvidgad verksamhet om begärda medel erhålls. När det gäller
Sjöfartsverket bör i stort sett inga personalkonsekvenser bli följden av
förslagen i årets budgetproposition och kommande förslag. I budgetpropositionen
föreslås att två fyrar skall avbemannas, men enligt Sjöfartsverket skall
personalen om möjligt omplaceras till annat arbete.
Luftfartsverket genomförde 1993/94 en rationalisering/strukturförändring som
resulterade i en kraftfull (ca 10 %) neddragning av personalkostnaderna,
framförallt genom en reducering av antalet anställda och en ökad flexibilitet i
organisationen. Därefter pågår en fortlöpande översyn av organisation och
bemanning och verket står i dag väl rustat att möta förslag som väntas läggas
under hösten och som omfattar mandatperioden t.o.m. 1998.
Förslag som rör Post- och Telestyrelsens (PTS) verksamhet finns i
propositionen 1995/96:218 Ändringar i postlagen (1993:1684) m.m. samt i
departementspromemorian Moderna telekommunikationer åt alla (Ds 1996:38). Även
det kommande försvarsbeslutet kan påverka PTS verksamhet. Förslagen i
departementspromemorian är för närvarande under remiss-behandling.
Banverket har i dag 6 429 personer tillsvidareanställda och cirka 1 000
personer visstidsanställda. Flertalet visstidsanställda är projektanställda på
de stora investeringsprojekt som pågår. I takt med att dessa projekt
färdigställs upphör deras anställning om deras kompetens och erfarenhet inte kan
tas tillvara i nystartade projekt. Förväntade anslagsminskningar kan även komma
att leda till övertalighet bland tillsvidareanställda. Den 1 november 1996
övertar Banverket ansvaret för trafikledningen från SJ. Inom trafikledningen
finns cirka 1 100 personer anställda. Banverket har för dagen inte underlag att
kunna uttala sig om personalbehoven inom trafikledningen t.o.m. år 1998.
Vid Vägverket är 65 personer uppsagda och anställningarna upphör under 1997.
Uppskattningsvis kan ytterligare personalminskningar vara nödvändiga 1997/1998
med i storleksordningen 150 - 200 personer.

Finansdepartementet redovisar följande bedömningar.

Riksskatteverket (RSV) har i anslagsframställningen för perioden 1997-1999
beräknat personalminskningarna för skatteförvaltningen till 468 årsarbetskrafter
fördelade på 207 årsarbetskrafter 1997, 5 årsarbetskrafter 1998 samt 256
årsarbetskrafter 1999. I den ekonomiska vårpropositionen avisera-de regeringen
nygamla arbetsuppgifter genom återinförandet av ROT-avdrag. De beräkningar RSV
gjort med anledning härav, grundat på tidredo-visningen från förra tillfället,
tyder på att arbetsuppgiften kommer att kräva resurser i storleksordningen 30
årsarbetskrafter. Personalkonsekvenser beträffande övriga förslag som lagts och
som avses att läggas under hösten har inte beräknats. Bedömningen är att
förslagen inte kommer att medföra några större personalkonsekvenser.
Besparingskrav innebär att Riksrevisionsverket måste minska personalstyrkan.
Förutom minskning av personal, innebär besparingskravet svårigheter med resurser
för kompetensutveckling.
Finansinspektionen gör den bedömningen att en resursförstärkning i
storleksordningen 4 miljoner och ytterligare 1 miljon kronor genom en
utgiftssänkning kommer att innebära att inspektionen kan återbesätta 5-6 vakanta
tjänster. Vidare kan personalstyrkan vid insiderenheten utökas med två personer
för att klara de nya uppgifter som följer av ny lagstiftning.
För Statistiska centralbyråns räkning kommer utvecklingen under den kommande
treårsperioden att innebära en fortsatt minskning av personal finansierad genom
anslag. Det totala personalbehovet är beroende av uppdragsverksamhetens
utveckling. Fortsätter den positiva utvecklingen av uppdragsfinansierad
verksamhet, kan personalminskningarna som följd av anslagsminskningen begränsas.
Vid oförändrad uppdragsvolym kan en minskning av personalvolymen på cirka 20 -
25 personer per år erfordras för att klara besparingskraven. Detta bör kunna ske
inom ramen för naturlig avgång.

Utbildningsdepartementet redovisar följande bedömningar.

För universitet och högskolor innebär förslagen i årets budgetproposition såväl
besparingar på per capita ersättningen i grundutbildningen som en expansion av
antalet platser. Därför är det svårt att uttala sig om vilka
personalkonsekvenser som bedöms bli en följd av förslagen i årets
budgetproposition och de särpropositioner som avses läggas och som omfattar
tiden t.o.m. år 1998.
Skolverket räknar med personalbesparingar på 10-12% fram t.o.m. 1998.
Regeringen har i propositionen Vissa skolfrågor m.m. (prop. 1995/96:206) gjort
bedömningen att Statens skolverk övertar ansvaret för förskoleverksamhet och
skolbarnomsorg från Socialstyrelsen. Detta innebär en inte oväsentlig utökning
av verkets ansvarsområde som kommer att kräva resursförstärkning.
Svenska EU Programkontoret startade den 1 juli 1995. I samband med starten
rekryterades 18 personer per den 1 juli 1995. Antalet anställda per den 30 juni
1996 är 52 personer.

Jordbruksdepartementet redovisar följande bedömningar.
Under 1997 och 1998 kommer den fasta organisationen vid Statens livsmedelsverk
att minskas med 30 tjänster. Under förutsättning att inga ytterligare
besparingskrav aviseras bedöms detta vara tillräckligt.
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) beräknar att under andra halvåret 1996
inleda ytterligare avveckling på personalsidan motsvarande cirka 20 miljoner
kronor. Detta är huvudsakligen en följd av SLU:s statsanslags-minskning
budgetåret 1995/96. Om ytterligare nedskärningar skulle åläggas SLU kommer detta
att medföra ytterligare personalinskränkningar.

Arbetsmarknadsdepartementet redovisar följande bedömningar.

När det gäller Arbetsmarknadsverket kommer sannolikt konsekvenserna för
personalen att bli desamma som redovisades i förra årets budgetproposition, dock
med det tillägget att minskningen av personal blir större.
Vad gäller Arbetarskyddsverket är 27 personer uppsagda vars uppsägningstid
löper ut efter den 1 januari 1997. Ytterligare minskning av personal-ramen som
föranleds av de ökade lönekostnaderna (löneavtal och höjda arbetsgivaravgifter)
kommer att ske med 40 årsarbetskrafter och genomförs under budgetåret 1997.
Denna minskning kan, till skillnad från minskningen 1995/96, komma att drabba
sakverksamheten. Minskningen kommer att ske genom naturlig avgång.
Personalnedskärningarna vid Arbetslivsinstitutet är en direkt konsekvens av
besparingskraven. En grupp som kraftigt påverkas av nedskärningarna är den
administrativa personalen. De planerade nedskärningarna och omplaceringarna
bedöms i dagsläget som tillräckliga för att möta förslagen i den
forskningspolitiska propositionen samt budgetpropositionen.
Personalkonsekvenserna av den i ekonomiska vårpropositionen föreslag-na
besparingen om 30 miljoner kronor på utgiftsområde 14:s myndighets-anslag är ej
säkra. En grov skattning är att besparingen innebär en personalminskning om 50
årsarbetskrafter.

Kulturdepartementet redovisar följande bedömningar.
Vid Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer har 23 personer sagts
upp i juni 1996. Konsekvenserna kan bedömas först under 1997. Uppsägningar
p.g.a. konstaterad övertalighet vid UV-Mitt Stockholm kan ske tidigast under
1997. Omorganisation har skett inom myndigheten per 1996-07-01.
Bemanningsarbetet är ej slutfört. Eventuella uppsägningar till följd av
omorganisationen sker tidigast under oktober 1996. Nya projekt väntas komma
igång under hösten, vilket medför ökat personalbehov. Dock väntas tidsbegränsade
anställningar totalt minska.
Naturhistoriska riksmuseets filialverksamhet har avvecklats. Uppsägningar av 8
personer kommer att löpa ut under år 1997. Beroende på framtida
medelstilldelning kan det bli tal om ytterligare uppsägningar av personal.
Vid Statens musiksamlingar kan det behövas nedskärningar p.g.a. den minskning
av lönebidrag som nu sker. Kommer bidragen att minskas ytterligare under nästa
budgetår kan detta medföra att anställda sägs upp och att verksamheter eller del
av dessa inom myndigheten kommer att upphöra.

Närings- och handelsdepartementet redovisar följande bedömningar.

Genom införande av ny teknik kommer Patent- och registreringsverket (PRV) att
under de närmaste åren gå in i en övertalighetssituation. Dessutom kan
ärendetillströmningen komma att minska inom vissa av PRV:s verksamhetsområden
genom internationell konkurrens, främst europasamarbete.
För att möta tidigare besparingskrav för 1997 och 1998 har Kommerskollegium i
sin fördjupade anslagsframställning för perioden 1997-1999 räknat med en
neddragning av de personella resurserna motsvarande sex årsarbetskrafter.
För att svara upp mot de besparingar som föreslås för år 1997 och preliminärt
aviseras för år 1998 kan ytterligare neddragningar bli aktuella på ett flertal
myndigheter under Närings- och handelsdepartementet.

Inrikesdepartementet redovisar följande bedömningar.

Vid länsstyrelserna beräknas personalen minska med 379 personer under perioden
1997-1998, varav 190 personer under år 1997 och 189 personer under år 1998.
Beräkningen kan vara en underskattning då flera länsstyrelser ej lämnat
uppgifter på denna punkt.
Nya processer inom lantmäteriområdet samt en finansiering av överskridande av
nedsättningsanslaget via förvaltningsanslaget innebär personalreduceringar
totalt med cirka 170 personer 1997. Nya processer inom lantmäteriområdet samt en
neddragning av förvaltningsanslaget på 75 miljoner kronor innebär
personalreduceringar totalt i storleksordningen 300 personer 1998.

Miljödepartementet redovisar följande bedömningar.

Personalkonsekvenser som bedöms bli en följd av förslagen i årets
budgetproposition och de särpropositioner som har lagts under våren 1996 och de
förslag som avses att läggas under hösten och som omfattar tiden t.o.m. år 1998
kan inte bedömas i dag. Det beror på hur den relativt omfattande besparingen för
år 1998 kommer att slutligt fördelas på förvaltningsanslag och andra anslag.
Regeringens planerade proposition om en miljöbalk våren 1997 kan också komma
att påverka myndighetsuppgifterna inom många områden som rör miljö- och
hälsoskydd.

5.6 Beräkning av myndigheternas kostnader för vissa
avtalsstyrda förmåner

5.6.1 Ärendet och dess beredning
I 1992 års budgetproposition aviserade regeringen sin avsikt att låta utreda
möjligheterna att förändra systemet för beräkning av statliga myndigheters
avtalsenliga personalkostnader exkl. lön (prop. 1991/92:100 bil. 1 s. 48, bet.
1991/92:FiU20, rskr 1991/92:128). Regeringen beslöt den 17 juni 1993 att
tillkalla en särskild utredare med uppdrag att pröva möjligheterna att ersätta
den statliga sektorns lönekostnadspålägg med ett system för uppbörd av
lagstadgade arbetsgivaravgifter, särskild löneskatt och avgifter som följer av
kollektivavtal som motsvarar det system som gäller för den privata sektorn (dir
1993:89). Syftet var att göra anställningsförhållandena inom staten jämförbara
med dem som råder på arbetsmarknaden i övrigt och att förstärka ett
självständigt arbetsgivaransvar för de totala personalkostnaderna vid
myndigheterna.
Utredningen har i februari 1995 lagt fram sitt betänkande Fullt ekonomiskt
arbetsgivaransvar (SOU 1995:9). Arbetet har bedrivits i tre etapper.
Utredningens förslag i etapperna 1 och 2, om de lagstadgade arbetsgivarav-
gifterna för statliga arbetsgivare och om finansieringen av ersättning för
arbetsskador, framlades i en särskild lägesrapport, som i huvudsak överens-
stämmer med betänkandet. Förslagen i den särskilda rapporten har efter
remissbehandling behandlats av riksdagen (prop. 1994/95:150 bil. 1 s. 103, bet.
1994/95:FiU20, rskr. 1994/95:448).
Etapp 3 av utredningens arbete, som således inte omfattades av den nämnda
remissbehandlingen, gäller systemet för beräkning av statliga myndigheters
kostnader för avtalsenliga personalförmåner exkl. lön. Slutbetänkandet har
därför remissbehandlats med tyngdpunkt på denna fråga. En förteckning över
remissinstanser och en sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Finansdepartementet (dnr Fi95/1550).
Utredningen har bedrivits i samråd med Statens löne- och pensionsverk (SPV)
och Riksrevisionsverket (RRV), som även lagt fram var sin rapport i februari
1994, som legat till grund för utredningens arbete i fråga om systemet för
beräkning av statliga myndigheters kostnader för avtalsenliga personalförmåner
exkl. lön. Dessa förmåner, främst statlig tjänstepension, kompletterar de
lagstadgade förmånerna. I rapporterna föreslog de båda verken att det skulle
införas en försäkringsmodell för beräkning av de belopp som
anställningsmyndigheterna skall erlägga för att bekosta dessa förmåner. På
grundval av rapporterna redovisade regeringen i prop. 1993/94:150 bil. 1 s. 93
som sin bedömning att de avtalsstyrda förmåner som för närvarande finansieras
med lönekostnadspålägg (LKP) i stället bör finansieras med premier, som skall
motsvara ett försäkringsmässigt beräknat värde av de förmåner som intjänats
under året.
Regeringen gav den 16 november 1995 Arbetsgivarverket (AgV) i uppdrag att
utreda hur personskade- och grupplivförsäkringarna bör anordnas inom det
statliga avtalsområdet och för vissa anställningar, tjänstgöringar m.m. med
statligt reglerade trygghetsförmåner.
5.6.2 Ersättning av lönekostnadspålägg med försäkringstekniskt
beräknade premier

Regeringens förslag:
Fr.o.m. år 1998 skall systemet med lönekostnadspålägg (LKP) ersättas med
försäkringstekniskt beräknade premier.

Utredningens respektive Arbetsgivarverkets förslag: Utredningen om
arbetsgivaravgifter för statliga myndigheter föreslår att av de förmåner, som
för närvarande finansieras med ett schablonmässigt beräknat LKP, skall
försäkringslösningar tillämpas för tjänstepensioner, gruppliversättningar och
personskadeersättning. Vidare föreslås att pensionsersättning, som är en
trygghetsförmån till vissa äldre anställda, som blir övertaliga, skall betalas
direkt av respektive anställningsmyndighet. Mot bakgrund av det självständiga
arbetsgivaransvaret för statliga myndigheter föreslår utredningen att en ny
myndighet inrättas. Myndigheten skall ha ett övergripande ansvar för
försäkringsmodellens tillämpning och besluta om premiesättning m.m.
AgV, som i maj 1996 avrapporterade sitt uppdrag, föreslår att det skall bildas
försäkringsgivare, som är särskilda juridiska personer och gemensamma för de
berörda myndigheterna, för att trygga förmånerna.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiva till utred-
ningens förslag om finansiering av avtalsenliga förmåner. Rikspolisstyrelsen
förordar att premierna skall vara enhetliga åtminstone för de myndigheter vars
verksamhet är helt anslagsfinansierade. Arbetsgivarverket stödjer utredningens
förslag eftersom skillnader i de avtalade förmånernas omfattning på olika delar
av det statliga området får ett genomslag i arbetsgivarnas kostnader. Flera
remissinstanser betonar vikten av att anslagen räknas om vid införandet av
differentierade premier. Riksrevisionsverket och Rikspolisstyrelsen ifrågasätter
behovet av den nya myndigheten. Arbetsgivarverket anser att de statliga
arbetsgivarna bör ges ett ansvar för förvaltningen av influtna medel och att
statens roll som försäkringsgivare särskiljs från statens åtaganden i övrigt.
Skälen för regeringens förslag: För att stärka det kostnadsansvar för den egna
verksamheten som myndigheterna har enligt systemet med rambudgetering föreslår
regeringen att det nuvarande systemet med ett schablonmässigt beräknat LKP
ersätts med ett system med försäkringsmässigt beräknade premier fr.o.m. den 1
januari 1998. Premierna bör beräknas särskilt för varje myndighet. Regeringen
har även för avsikt att låta pensionsersättningarna helt betalas av respektive
anställningsmyndighet eftersom myndigheten genom sitt sätt att utöva
arbetsgivarfunktionen kan påverka om förmånen skall utbetalas. Vid nedläggning
eller drastisk reduktion av en myndighets verksamhet får kostnaden för
pensionsersättningar redovisas som en del av avvecklingskostnaden.
Det är av vikt att reformen utformas på sådant sätt att statens utgifter inte
ökas. Detta utesluter att det bildas särskilda försäkringsgivare eller fonder
utanför statsbudgeten. Framför allt under uppbyggnadsskedet skulle de premier
som myndigheterna erlägger, lämna statsbudgeten medan utgifterna för motsvarande
förmåner - till den del de redan intjänats respektive utbetalas till följd av
redan inträffade "försäkringsfall" - skulle betalas från statsbudgeten. Ett
bildande av särskilda försäkringsgivare skulle även medföra utgifter för att
bygga upp säkerhetsfonder och konsolideringskapital. Särskilda försäkringsgivare
eller fonder är inte heller nödvändiga för att trygga de anställdas rätt
eftersom fullgörandet av avtalens förmåner i sista hand garanteras av staten. De
premier som myndigheterna skall betala skall därför tillföras statsbudgeten och
utgående förmåner betalas av statsmedel.
Myndigheternas nuvarande anslag är beräknade med hänsyn till bland annat att
dessa förmåner enligt hittills ingångna avtal finansieras med ett
schablonmässigt beräknat LKP med en för alla myndigheter gemensam nivå. I
samband med övergång till ett system med olika nivåer på premierna för
myndigheterna behöver en särskild omräkning ske av varje förvaltningsanslag.
Regeringen ser inte för närvarande något behov av att förändra ansvaret för
administrationen av förmånssystemen.
Grunderna för beräkning av premier i ett försäkringsmässigt system är inte
endast en teknisk fråga. De påverkar hur utgifterna fördelas över tiden mellan
intjänande och utbetalning av förmånerna. De påverkar även hur finansieringen
fördelas mellan olika myndigheter bland annat genom att det finns förmåner för
vilka en utjämning bör ske mellan arbetsgivarna.
SPV administrerar två av de förmånssystem som här behandlas, pensioner och
gruppliversättning. Kostnaden för dem motsvarar ca 92 % av de förmåner som för
närvarande finansieras med LKP. I SPV finns även en försäkringsmässig kompetens
för den typ av frågor som här avses. Huvudansvaret för att det fastställs
grunder för beräkning av premier bör därför åvila SPV. Med tanke på den ovan
nämnda arbetsgivarpolitiska betydelsen av dessa frågor avser regeringen att ge
AgV ett inflytande vid fastställandet av grunderna för beräkning av premierna.
Det är även av betydelse att parterna på den statliga sektorn i samband med
föreslagna förändringar av kollektivavtalen kan få uppgift om förändringarnas
kostnadskonsekvenser för myndigheterna. Vid utövande av dessa funktioner måste
frågornas statsfinansiella betydelse beaktas.

5.7 Konsekvenser för de statliga myndigheterna m.fl. av en
förlängning av sjuklöneperioden, höjning av den allmänna
löneavgiften m.m.

I proposition 1995/96:209 Försäkringsskydd vid sjukdom m.m. föreslår regeringen
bl.a. att arbetsgivarna ges ett lagstadgat ansvar för att utge ersättning till
arbetstagare i form av sjuklön under de första 28 dagarna av ett sjukfall, dvs.
att sjuklöneperioden förlängs. Vidare föreslås att den allmänna löneavgiften, de
särskilda löneskatterna och den särskilda premieskatten för grupplivförsäkringar
höjs. Ändringen avseende sjuklöneperioden föreslås träda i kraft den 1 januari
1997. Avgifts- och skattehöjningarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1997
respektive 1 januari 1998.
Statliga myndigheter har tidigare kompenserats för förändringar av
arbetsgivaravgifter och skatter. Detsamma har gällt vissa organisationer. När en
allmän löneavgift infördes och vissa skattehöjningar genomfördes fr.o.m. den 1
januari 1995 i enlighet med riksdagens beslut (prop. 1994/95:122, bet.
1994/95:SkU16, rskr. 1994/95:149) beslöt dock regeringen att statliga
myndigheter och organisationer inte skulle kompenseras fr.o.m. den 1 juli 1995
för kostnaderna för löneavgiften och skattehöjningarna.
Regeringen har beslutat att myndigheter och organisationer inte skall
kompenseras för kostnaderna för den i prop. 1995/96:209 föreslagna förlängningen
av sjuklöneperioden eller för de föreslagna avgifts- och skattehöjningarna. I
budgetförslaget för år 1997 har därför inte någon kompensation beräknats för
dess förändringar. Regeringen avser inte heller att kompensera myndigheter och
organisationer för de avgifts- och skattehöjningar som föreslås ske fr.o.m. den
1 januari 1998.

117

6 Förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för
budgetåret 1995/96

6.1 Inledning

Enligt 9 kap. 5 § regeringsformen kan riksdagen för löpande budgetår på
tilläggsbudget göra en ny beräkning av statsinkomster samt ändra och anvisa nya
anslag. Så har skett i ett antal propositioner under innevarande budgetår. De
ytterligare förändringar av gällande statsbudget som nu kan överblickas och
andra frågor som regeringen anser bör tas upp, redovisas i det följande.
För att bibehålla förtroendet för de offentliga finanserna har regeringen
tidigare uttalat att utgiftsökningar och inkomstminskningar skall vara fullt
finansierade genom samtidigt beslutade utgiftsminskningar eller inkomstökningar
(prop. 1994/95:100 bil. 1). I tabell 6.1 redovisas förändringarna i
statsutgifterna under 1995/96.

Tabell 6.1 Budgetförändringar 1995/96, statsutgifterna
1000-tals kronor

Utgiftsanslag

Statsbudgeten 940 010 749

Tilläggsbudget (1995/96:FiU8)+40 603 000

Proposition 105 + 2 099 237

Vårpropositionen (1995/96:FiU10)-1 300 676

Övriga propositioner
(prop. 106 och 128) + 29 000

Proposition 222 + 3 000 000

Förslag i denna proposition -13 522 852

I avsnitt 4 ger regeringen en närmare beskrivning av såväl utgifts- som
inkomstutvecklingen under innevarande budgetår. I beskrivningen ingår en ny
beräkning av statsutgifterna och statsinkomsterna baserat bl.a. på nya
antaganden.
Den av riksdagen godkända tekniska justeringen inom Försvarsdepartementets
område, med anledning av att de utestående förskotten ersatts med en kredit
(prop. 1995/96:105, bet. 1995/96:FöU3, rskr. 1995/96:175), medför att anslaget
A1 Försvarsmakten reduceras engångsvis med 14 583 miljoner kronor.
De utgiftsökningar som föreslås i denna proposition uppgår till 1 224,9
miljoner kronor varav 100 miljoner kronor inom Utrikesdepartementets område,
88,3 miljoner kronor inom Socialdepartementets område, 4 miljoner kronor inom
Kommunikationsdepartementets område, 483 miljoner kronor inom
Finansdepartementets område, 167 miljoner kronor inom Utbildningsdepartementets
område, 318,6 miljoner kronor inom Jordbruksdepartementets område samt 64
miljoner kronor inom Miljö-departementets område. Finansiering sker i huvudsak
inom respektive departementsområde, förutom utgiftsökningen inom
Utrikesdepartementets område där finansiering sker såväl inom det egna
departementsområdet som genom neddragning av anslag inom Försvarsdepartementets
område. Vidare sker inom Finans, Jordbruks- och Miljödepartementens områden
finansiering helt eller delvis på statsbudgetens inkomstsida. Förslagen inom
Arbetsmarknadsdepartementets område påverkar inte anslagsnivåerna under
budgetåret 1995/96.
Samtidigt föreslås utgiftsminskningar på totalt 14 747,8 miljoner kronor.
Sammantaget föreslås i denna propositionen på tilläggsbudget till
statsbudgeten för budgetåret 1995/96 förändringar som innebär en
utgiftsminskning på 13 522,9 miljoner kronor.

157

Tabell 6.2 Specifikation av förändringarna i utgiftsanslagen för budgetåret
1995/96 i förhållande till statsbudgeten
1000-tals kronor

Belopp Förslag tillFörändring
i stats-nytt anslags-Ökning (+)
budgetenbelopp Minskning (-)

Utrikesdepartementet
Bidrag till vissa internationell organisationer,
reservationsanslag 1 352 808 1 452 808 +100 000

Summa: 1 352 808 1 452 808 +100 000

Försvarsdepartementet
Försvarsmakten, ramanslag55 965 44041 282 688 -14 682 752

Summa: 55 965 44041 282 688 -14 682 752

Socialdepartementet
Statens institutionsstyrelse: Vårdverksamhet,
ramanslag 719 973 808 273 + 88 300

Summa: 719 973 808 273 + 88 300

Kommunikationsdepartementet
Utredningsarbete med anledning av
M/S Estonias förlisning 3 9401 7 940 + 4 000

Summa: 3 940 7 940 + 4 000

Finansdepartementet
Särskilt bidrag till kommuners och
landstings mervärdesskattesystem år 19960483 000+483 000

Summa: 0 483 000 +483 000

Utbildningsdepartementet
Försöksverksamhet med kvalificerad
yrkesutbildning, ramanslag 0 51 000 + 51 000
Bidrag till viss verksamhet inom det
kommunala skolväsendet, förslagsanslag1 644 6051 593 605-51 000
Högskoleverket, ramanslag 240 000 306 000 + 66 000
Vissa bidrag till forskningsverksamhet,
reservationsanslag 78 799 128 799 + 50 000

Summa: 1 936 404 2 079 404 +116 000

1)Föreslaget i prop. 1995/96:105

Tabell 6.2 forts.
1000-tals kronor

Belopp Förslag tillFörändring
i stats-nytt anslags-Ökning (+)
budgetenbelopp Minskning (-)

Jordbruksdepartementet
Från EG-budgeten finansierad kompensation
för revalvering av jordbruksomräknings-
kursen, reservationsanslag173 0002 489 600 +316 600
Sametinget, ramanslag 15 082 17 082 + 2 000

Summa: 188 082 506 682 +318 600

Miljödepartementet
Investeringar inom miljöområdet,
reservationsanslag 285 668 335 668 + 50 000
Förvaltningskostnader för
Lantmäteriverket m.m., ramanslag7 32 356718 356- 14 000
Bidrag till Lantmäteritaxan, förslagsanslag10 35024 350+14 000

Summa: 1 028 416 1 078 374 + 50 000

Summa totalt: 61 222 02147 699 169 -13 522 852

2)Föreslaget i prop. 1995/96:150

158

6.2 Statschefen och regeringen (första huvudtiteln)

Vissa frågor i anslutning till användningen av anslaget Samarbete och
utveckling inom Östersjöregionen

Det är ett mycket starkt svenskt intresse att en positiv utveckling runt
Östersjön fortskrider och drivs på. Riksdagen beslutade därför i juli 1996 att
på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96 under första
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag på 1 miljard kronor till Samarbete och
utveckling inom Östersjöregionen (prop. 1995/96:222 avsnitt 5.4, bet.
1995/96:FiU15, rskr. 1995/96:307). Medlen är avsedda att bekosta åtgärder och
projekt inom de fem områdena svensk exportindustri, energisystem, ömsesidigt
kunskapsutbyte, stärkt infrastruktur och samarbete för att skydda miljön runt
Östersjön samt för att öka handeln och investeringarna och i övrigt stärka
samarbetet mellan stater och näringsliv i Östersjöregionen. Regeringen beslutar
om anslagets användning efter förslag från statsministerns Östersjöråd. Några
beslut om att ta anslaget i anspråk har ännu inte fattats av regeringen.
För att det anvisade anslaget skall ge så stor effekt som möjligt är det
angeläget att det finns en betydande flexibilitet när det gäller sättet att
använda anslagsmedlen. Regeringen bör ha möjlighet att kunna gå in från svensk
sida i olika former, allt inom den ram som det anvisade anslaget utgör. Det är
inte alltid säkert att sådant utvecklingsstöd som anslaget är avsett för i
första hand bör ges i form av bidrag. Ofta kan ett lån vara en lämpligare
stödform. Olika former av garantier bör också kunna komma i fråga. I första hand
bör insatserna kanaliseras genom befintliga stödformer och organ.
För att en garantigivning skall kunna komma i fråga krävs dock att riksdagen
medger detta. Regeringen lägger stor vikt vid att ett sådant medgivande ges.
Regeringen föreslår att garantier får ställas ut intill ett belopp av 2
miljarder kronor. Om det mot bakgrund av vunna erfarenheter senare befinns att
detta är otillräckligt återkommer regeringen med förslag om en ändring av
garantiramen.
Som kommer till uttryck i det förslag till budgetlag, som riksdagen för
närvarande prövar (se prop. 1995/96:220), skall avgifter tas ut för garanti-
åtaganden. Syftet med garantiavgifterna är att täcka kostnader för
administration och eventuella förluster. Avgifterna skall motsvara den
ekonomiska risk och de övriga kostnader som åtagandena innebär för staten.
Riksdagen kan dock medge att en avgift får sättas lägre än vad som är betingat
från mera försäkringsmässiga utgångspunkter för vissa angivna åtaganden.
Regeringen anser att det i den verksamhet som det av riksdagen anvisade anslaget
Samarbete och utveckling inom Östersjöregionen är avsett för i många fall kan
finnas starka skäl för att inte ta ut så höga avgifter som annars skulle vara
motiverade från allmänna utgångspunkter och för att, om omständigheterna i vissa
fall motiverar det, helt underlåta att ta ut avgifter. Riksdagen bör ge
regeringen möjligheter härtill. Kostnaderna för subventioner och eventuella
förluster som kan uppkomma på grund av garantierna bör belasta det anvisade
anslaget. Om man beräkningsmässigt gör ett antagande om en riskfaktor på 20
procent kommer anslaget att belastas med 400 miljoner kronor med anledning av
garantiförlusterna. Även de administrationskostnader som inte täcks med avgifter
bör betalas från anslaget. Det finns anledning att noga följa garantiernas
riskutveckling och anpassa garantigivningen så att erforderliga medel finns på
anslaget för att täcka de beräknade garantiförlusterna.
Återbetalningar av lån och andra medel som kan komma att inflyta i den
verksamhet som bekostas från anslaget kan inte, enligt de principer för
redovisning mot anslag och inkomsttitlar som förslaget till budgetlag ger
uttryck för, tillgodoföras anslaget och på nytt komma till användning inom ramen
för anslagets ändamål. För att detta skall vara möjligt efter budgetlagens
föreslagna ikraftträdande den 1 januari 1997 behövs ett särskilt medgivande av
riksdagen. Enligt regeringens mening talar starka skäl för att återbetalade
lånemedel m.m. får återföras till anslaget och tas i anspråk för nya stödprojekt
m.m. Någon ytterligare nettobelastning på statsbudgeten, utöver det anvisade
anslagsbeloppet, är inte avsedd.
Tekniken med återförande av medel till anslaget, liksom andra moment av
redovisningsteknisk natur i stödverksamheten, bör kontinuerligt följas och
utvärderas mot bakgrund av vunna erfarenheter. Regeringen kommer att återkomma
till riksdagen om övervägandena i samband därmed ger anledning till detta.

159

6.3 Utrikesdepartementet (tredje huvudtiteln)

B. Bidrag till vissa internationella organisationer

B 9.Fredsbevarande verksamhet

I statsbudgeten för innevarande budgetår finns för detta ändamål uppfört ett
reservationsanslag på 1 352 808 000 kronor.
Anslaget, som är centralt för svensk utrikespolitik, används för civila och
militära fredsfrämjande och förebyggande insatser i olika delar av världen. Den
helt övervägande delen av beloppet, drygt en miljard kronor, har under
innevarande budgetår använts för insatser i f.d. Jugoslavien. Återstoden av
anslaget är i huvudsak intecknat av gjorda, pågående och planerade
internationella fredsfrämjande insatser.
Försvarsmakten har hemställt att regeringen från anslaget också skall
finansiera merkostnader till följd av tillämpning av skattelagstiftningen för
personal i Försvarsmaktens utlandsstyrka. Denna merkostnad beräknas till 185,2
miljoner kronor.
Regeringen föreslår att utgiftsökningen finansieras genom att anslaget A 1.
Försvarsmakten uppfört på fjärde huvudtiteln, minskas med 100 miljoner kronor.
Resterande 85,2 miljoner kronor finansieras genom följande utnyttjande av
anslaget B 9. Fredsbevarande verksamhet:
- 15 miljoner kronor avseende medel som inom anslaget reserverats för förlorad
FN-ersättning vid övergången från UNPROFOR till IFOR.
- 12,2 miljoner kronor som avsatts för FN:s Rapid Reaction Force i f.d.
Jugoslavien och som inte kommer att utnyttjas härför.
- 10 miljoner kronor som avsatts för eventuella oförutsedda materielförluster
inom IFOR.
Återstoden, dvs. 48 miljoner kronor, finansieras genom att minska det utrymme
som finns kvar inom anslaget för fredsfrämjande insatser under återstoden av
budgetåret.
Några ytterligare krav för nu pågående insatser från försvarsmakten avseende
anslaget B 9. eller det i budgetpropositionen föreslagna anslaget B 4., inom
utgiftsområde 5, föreligger inte och kommer inte att föreligga.

160

6.4 Försvarsdepartementet (fjärde huvudtiteln)

A Försvarsmakten m.m.

A 1.Försvarsmakten

I statsbudgeten för innevarande budgetår finns för Försvarsmaktens verksamhet
uppfört ett ramanslag på 55 965 440 000 kronor.
I avsnitt 6.3 föreslår regeringen att resursförstärkningar på 185,2 miljoner
kronor inom Utrikesdepartementets verksamhetsområde till del finansieras genom
en minskning inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde. Regeringen föreslår
därför en minskning av ramanslaget A 1. Försvarsmakten med 100 000 000 kronor.
Den av riksdagen godkända (prop.1995/96:105, bet. 1995/96:FöU3, rskr.
1995/96:175) tekniska justering, med anledning av att de utestående förskotten
ersatts med en kredit, medför att anslaget A 1. Försvarsmakten reduceras
engångsvis med 14 582 752 000 kronor.
Totalt föreslås anslaget A1. Försvarsmakten reduceras med 14 682 752 000
kronor.

161

6.5 Socialdepartementet (femte huvudtiteln)

F. Myndigheter under Socialdepartementet

F 16. Statens institutionsstyrelse: Vårdverksamheten

I statsbudgeten för innevarande budgetår finns för detta ändamål uppfört ett
ramanslag på 719 973 000 kronor.

Regeringens förslag: Statens institutionsstyrelse tillförs 88 300 000 kronor för
att täcka ett prognostiserat underskott i verksamheten budgetåret 1995/96.

Bakgrund: Statens institutionsstyrelse (SiS) bildades den 1 juli 1993 som
central förvaltningsmyndighet för de hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (särskilda ungdomshem) samt 22 och 23 §§
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM-hem). Från och med 1
april 1994 övertog SiS från landsting och kommuner det formella huvudmannaskapet
för de institutioner som bedömdes motsvara behovet av efterfrågan av
vårdplatser.
Verksamheten finansieras dels genom anslag, dels genom vårdavgifter som tas
ut av kommunerna. I den proposition (1992/93:61) som låg till grund för
riksdagens beslut om statligt övertagande av huvudmannaskapet beräknades att
statens andel av kostnaderna skulle utgöra cirka hälften av ungdomshemmen och
cirka en tredjedel av LVM-hemmen. I dagsläget svarar den anslagsfinaniserade
delen för cirka 26 procent av kostnaderna för LVM-hemmen och 47 procent av
kostnaderna för ungdomshemmen. Fördelningen mellan anslagsfinansiering och
vårdavgifter överensstämmer således inte med vad propositionen avsåg.
Verksamheten vid Statens institutionsstyrelse är mycket omvärldsberoende och
därför svårplanerad. Den är ständigt utsatt för krav på förändring och
anpassning. Därtill skall den vård som tillhandahålls tillgodose vitt skilda
behov och samtidigt ha en hög kvalitet. SiS är i hög grad beroende av intäkter
från vårdavgifter, varför en minskad efterfrågan av missbrukarvård har gett ett
ekonomiskt underskott.
Sedan det statliga övertagandet har efterfrågan av LVM-placeringar minskat
kraftigt, vilket gett minskade intäkter och förorsakar ekonomiska problem. Vid
övertagandet den 1 april 1994 fanns cirka 1 000 LVM-platser mot idag cirka 625.
SiS har genomfört olika åtgärder för att få verksamheten i ekonomisk balans,
bl.a. har man minskat antalet platser inom missbrukarvården genom att avveckla
två institutioner samt skurit ned antalet platser vid samtliga institutioner.
Det kan bli nödvändigt med ytterligare neddragningar av LVM-platser. Efterfrågan
är större på ungdomssidan där man genomför utbyggnad. Anpassningen av verksam-
heten till efterfrågan är dock förenad med stora kostnader och tar även viss tid
att genomföra. I samband med nedläggning av institutioner uppstår kvardröjande
kostnader upp till 18 månader samtidigt som intäkter i form av avgifter helt
försvinner.
För att öka intäkterna har ett nytt avgiftssystem, med ökade differentierade
avgifter, införts. Avgiftsnivån får dock inte avvika allt för mycket från
riksgenomsnittet för liknande institutioner som drivs av andra huvudmän.
Kommunerna är idag ytterst kostnadsmedvetna. En alltför hög avgiftsnivå riskerar
att ytterligare minska efterfrågan och därmed ge lägre avgiftsintäkter.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen bedömer att de åtgärder som SiS
genomfört för att effektivisera och omstrukturera vården vid institutionerna
varit nödvändiga. SiS bör även fortsättningsvis lägga största vikt vid att få
till stånd en optimal balans mellan den vård som efterfrågas och de resurser som
kan erbjudas, utan att vårdens kvalitet eftersätts.
Trots att myndigheten genomfört kraftiga åtgärder för att få verksamheten i
ekonomisk balans beräknas ett underskott uppstå för innevarande budgetår. Det är
visserligen svårt att göra exakta prognoser för SiS verksamhet. Den senaste
uppföljningen pekar dock på att underskottet i verksamheten för innevarande
budgetår kommer att bli cirka 90 miljoner kronor.
Regeringen föreslår att Statens institutionsstyrelse tillförs 88 300 000
kronor för innevarande budgetår. Regeringen har den 5 september 1996 uppdragit
åt Riksrevisionsverket att utvärdera Statens institutionsstyrelses
hittillsvarande verksamhet och lämna förslag till eventuella åtgärder som kan
skapa förutsättningar för en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan av
platser vid de särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen.

162

6.6 Kommunikationsdepartementet
(sjätte huvudtiteln)

B. Sjöfart

B 8.Utredningsarbete med anledning av M/S Estonias förlisning

I statsbudgeten finns för innevarande år finns för detta ändamål uppfört ett
anslag på 3 940 000 kronor.
Den 28 september 1994 förliste passagerarfärjan M/S Estonia sydväst om finska
Utö. Fartyget förde estnisk flagg. Regeringen uppdrog den 28 september 1994 åt
Statens haverikommission (SHK) att biträda i utredningsarbetet med anledning av
förlisningen.
Riksdagen anvisade ett anslag på 3 940 000 kronor till utredningsarbete med
anledning av M/S Estonias förlisning på tilläggsbudget till statsbudgeten för
innevarande budgetår (prop. 1995/96:105, bet. 1995/96:TU15, rskr. 1995/96:205).
Utredningsarbetet beräknades då vara slutfört under våren 1996.
Såvitt nu kan bedömas kommer utredningen att pågå under hela år 1996. De
tidigare anvisade medlen är nu förbrukade och SHK:s kostnader för det fortsatta
arbetet beräknas till 4 000 000 kronor.

D. Post och telekommunikation

D 4.Kostnader förenade med statens ägande i SOS Alarm Sverige AB

I statsbudgeten för innevarande år finns för detta ändamål uppfört ett
reservationsanslag på 210 000 000 kronor.
Regeringen har med stöd av riksdagens bemyndigande (prop. 1993/94:150, bet.
1993/94:TU38, rskr. 1992/93:437) i juni 1994 tecknat ett alarmeringsavtal med
SOS Alarm Sverige AB i syfte att säkerställa en effektiv SOS-tjänst och
tillgodose behovet av alarmeringstjänster för den statliga räddningstjänsten.
Det anvisade anslaget skall täcka statens kostnader för grundtjänsten enligt
avtal. Enligt avtalet ingår däremot inte kostnader för införandet av ett nytt
nödnummer, 112.
Eftersom introduktionen av det nya nödnumret kommer att påverka bolagets
verksamhet är det dock rimligt att SOS Alarm Sverige AB får använda anslaget
till att täcka en del av utgifterna i samband med den pågående
informationskampanjen för införandet av det nya nödnumret.
Regeringen föreslår därför att SOS Alarm Sverige AB, utöver kostnader för
grundtjänsten enligt avtal, får utnyttja högst 4 miljoner kronor av anslaget
till kostnader för införandet av ett nytt nödnummer, 112.

163

6.7 Finansdepartementet (sjunde huvudtiteln)

G. Bidrag och ersättning till kommunerna

G 7.Särskilt bidrag avseende kommuners och landstings
mervärdesskattesystem år 1996

Något anslag för detta ändamål finns inte uppfört i statsbudgeten för
innevarande år.

Regeringens förslag: 483 miljoner kronor anvisas för att år 1996 reglera
övergången till ett nytt mervärdesskattesystem för kommuner och landsting.

Den 1 januari 1996 ändrades systemet för återbetalning av mervärdesskatt för
icke skattepliktig verksamhet (skola, omsorg och sjukvård m.m.). För att täcka
kommunernas och landstingens kostnader för att finansiera systemet gjordes en
ekonomisk reglering genom att de generella statsbidragen höjdes med 19 000
miljoner kronor fr.o.m. år 1996. Eftersom underlaget för att fastställa denna
reglering var osäkert uttalade regeringen under hösten 1995 att en uppföljning
skulle göras när säkrare uppgifter fanns att tillgå (prop. 1995/96:64, bet.
1995/96:FiU5, rskr. 1995/96:116).
Riksskatteverket lämnade under maj månad nya uppgifter om kommunernas och
landstingens ingående och utgående mervärdesskatt för de senaste åren. Det finns
nu således ett mer fullständigt underlag för att göra en slutlig reglering för
år 1996. Den sammanlagda regleringen på helårsbasis skall enligt det nu
framtagna underlaget uppgå till 22 482 miljoner kronor. Underlaget har då
justerats med hänsyn till att mervärdesskatten på livsmedel sänktes den 1
januari 1996. Från detta belopp skall dras det tidigare reglerade beloppet om 19
000 miljoner kronor. Från det totala regleringsbeloppet dras för år 1996 också
ett belopp om 2 999 miljoner kronor till följd av de utbetalningar som i januari
och februari 1996 har gjorts från det ordinarie mervärdesskattesystemet och som
beror på den eftersläpningseffekt som finns i systemet. I januari och februari
1996 sker således utbetalningar som avser december 1995, vilka minskar
belastningen på mervärdeskattekontona med motsvarande belopp. På motsvarande
sätt kommer det under år 1997 att ske utbetalningar från kontona i januari och
februari som avser december 1996. Avdraget om 2 999 miljoner kronor från det
totala regleringsbeloppet är en förutsättning för att uppnå den statsfinansiella
neutralitet som förutsattes vid den ursprungliga regleringen. Vid ett eventuellt
avslutande av det nu införda systemet och en återgång till ett statligt
finansierat system kommer motsvarande eftersläpningseffekt att uppstå åt andra
hållet. Statens utgifter för den kommunala mervärdesskatten skulle då under det
första året bara motsvara 11 månader, medan kommuner och landsting skulle ha
kvar en månads utgifter in på införandeåret. Vid en eventuell ny förändring av
systemet skall därför utgå kompensation till kommuner och landsting motsvarande
utbetalningen denna överskjutande månad.
Den återstående regleringen för år 1996 uppgår således till 483 miljoner
kronor. Mot denna bakgrund föreslår regeringen att sammanlagt 483 miljoner
kronor anvisas på ett särskilt anslag, Särskilt bidrag avseende kommuners och
landstings mervärdesskattesystem år 1996.
För att justera för hanteringen av de landstingsfria kommunerna vid den
ursprungliga regleringen föreslås att hela bidraget tillförs landstingskontot
hos Riksgäldskontoret. Regeringen avser av samma anledning att uppdra åt
Riksskatteverket att föra över 63 miljoner kronor från kommunkontot till
landstingskontot.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen en höjning av de generella
statsbidragen med 3 482 miljoner kronor fr.o.m. år 1997 för att reglera
övergången till det nya systemet.
Föreslagen reglering har beaktas genom att denna kommunala mervärdes-skatt
inte längre belastar statens inkomsttitel avseende mervärdeskatt.

164

6.8 Utbildningsdepartementet (åttonde huvudtiteln)

A. Skolväsendet

A 18. Försöksverksamhet med kvalificerad yrkesutbildning

I statsbudgeten för innevarande budgetår finns för detta ändamål 51 miljoner
kronor anvisade under förslagsanslaget Bidrag till viss verksamhet inom det
kommunala skolväsendet m.m.

Regeringens förslag: En anslagsteknisk förändring genomförs som medger att medel
som anvisats till försöksverksamhet med kvalificerad yrkesutbildning hösten
1996, men inte utnyttjas, i stället kan användas under budgetåret 1997.

Skälen för regeringens förslag: Riksdagen har beslutat om en försöksverksamhet
med kvalificerad yrkesutbildning (prop. 1995/96:145, bet. 1995/96:UbU8,
rskr.1995/96:224) och har för budgetåret 1995/96 anvisat medel motsvarande 51
miljoner kronor avseende 1 700 platser med utbildningsstart hösten 1996 för
detta ändamål under anslaget A 9. Bidrag till viss verksamhet inom det kommunala
skolväsendet m.m. (Prop 1995/96:105 och prop 1995/96:150 bet. 1995/96:FiU10,
rskr.1995/96:304).
Försöksverksamhet med kvalificerad yrkesutbildning har förberetts av en
organisationskommitté. Denna har omvandlats till en kommitté, Kommittén för
kvalificerad yrkesutbildning (U1996:02) med uppdrag att fullfölja
organisationskommitténs arbete och leda försöksverksamheten samt svara för
uppföljning samt för att en oberoende utvärdering kommer till stånd.
Verksamheten byggs ut under 1997 och 1998 till totalt 3 700 respektive 4 500
årsstudieplatser.
Kommittén har i skrivelse till regeringen uppgett att intresset för den
kvalificerade yrkesutbildningen är omfattande. Antalet hittills inkomna
ansökningar är stort. Med hänsyn till de kvalitetskrav som bör ställas på de
utbildningar som får delta i försöksverksamheten, bedömer emellertid kommittén
att det är osäkert om alla de 1 700 platser kan påbörjas under hösten 1996.
Regeringen anser, mot bakgrund av det stora intresset för försöksverksamheten,
att det är mycket angeläget att de utbildningsplatser som ej kan tas i anspråk
under hösten 1996 istället kan starta år 1997.
Medlen för försöksverksamheten är innevarande budgetår anvisade på
förslagsanslaget A 9. Bidrag till viss verksamhet inom det kommunala
skolväsendet och kan därför inte tas i anspråk nästkommande budgetår. Regeringen
föreslår att de under nämnda anslag beräknade medlen för försöksverksamheten med
den kvalificerade yrkesutbildningen - 51 miljoner kronor - istället anvisas
under ett nytt ramanslag A 18. Försöksverksamhet med kvalificerad
yrkesutbildning. Därmed ges möjlighet att disponera medel nästkommande budgetår.
Den av riksdagen beslutade omfattningen på försöksverksamheten med kvalificerad
yrkesutbildning kan då bibehållas oförändrad under perioden. Anslaget A 9.
Bidrag till viss verksamhet inom det kommunala skolväsendet m.m. minskas i samma
omfattning.

C. Universitet och högskolor m. m.

C 51. Högskoleverket

SUNET

I statsbudgeten för innevarande budgetår finns för detta ändamål 30 miljoner
kronor anvisade under anslaget till högskoleverket.

Regeringens förslag: 66 miljoner kronor anvisas som extra engångsbelopp för
SUNET såvitt avser universitet och högskolor och statliga muséer.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i propositionen (1995/96:125) om
åtgärder för att bredda och utveckla användningen av informationsteknik tagit
upp frågor som berör Swedish University Computer Network (SUNET). Detta skall
ses som en nationell tillgång som skall kunna utnyttjas av ännu fler, t. ex.
hela biblioteksväsendet. För att SUNET skall kunna utvecklas i sin nuvarande
och utökade roll behövs en kraftig uppgradering av nätet. Detta gäller
ryggradsnätet - som omfattar universitetsorterna samt Luleå - samt
anslutningarna till övriga högskolor, och statliga muséer. Berörda kommuner
skall vidare av staten under ett inledande skede erbjudas anslutning till SUNET
av huvudbibliotek, länsbibliotek och länsmuséer.
Regeringen tar upp frågan om målsättning, finansieringsformer och resurser
för SUNET i budgetpropositionen. För driften av ett uppgraderat SUNET för
universitetens och högskolornas del och för de statliga muséerna beräknas därvid
medel under ett nytt anslag. Särskilda medel beräknas för de kommunala
anknytningarna.
Regeringen anser det vara motiverat att under det expansionsskede som förestår
under de närmaste åren underlätta måluppfyllelsen genom att anvisa ytterligare
medel för de statliga myndigheternas del utöver de reguljära medel som
beräknas under det nämnda anslaget i budgetpropositionen. Ett engångsbelopp om
66 miljoner kronor bör därför anvisas för att förbrukas under minst en
treårsperiod.

165

D. Nationella och internationella forskningsresurser

D 21. Vissa bidrag till forskningsverksamhet
Tekniskt forskningsinstitut

Regeringens förslag: Möjligheterna att inrätta ett nytt tekniskt
forskningsinstitut i Göteborg skall utredas. Institutets verksamhet skall
bedrivas i samarbete med näringslivet. Som en utgångspunkt för det fortsatta
arbetet ställer staten en engångssumma av 100 miljoner kronor till förfogande,
varav 50 miljoner anvisas på tilläggsbudget, och 50 miljoner kronor får användas
av redan anvisade medel under anslaget C45. Vissa särskilda utgifter inom
universitet och högskolor m.m. under förutsättning att utredningen leder till
att projektet kan genomföras. Ställningstaganden till finansiering av
driftkostnader m.m. görs när utredningen presenterat sitt förslag.

Skälen för regeringens förslag: Det är angeläget, inte minst av
samhällsekonomiska skäl, att Sverige upprätthåller en hög nivå på den tekniska
forskningen. Detta framförs idag från flera håll. Ingenjörsvetenskapsakademien
(IVA) gör bedömningen att statens insatser för forskning och utbildning med
teknisk inriktning bör öka. IVA anser att det bärande motivet för samhället att
rikta ökade insatser mot forskning och utbildning framför allt inom det tekniska
området är den långsiktiga betydelsen för utveckling, tillväxt och
sysselsättning. IVA framhåller även vikten av goda kontakter mellan den
grundläggande kunskapsproduktionen och forskningen och näringslivets
utvecklingsarbete. Även Industriförbundet betonar vikten av satsningar inom det
teknikvetenskapliga området. Industrin är, enligt Industriförbundet, i starkt
stigande grad beroende av högskolans utbildning och forskning, särskilt inom
teknikområdet. Statens insatser för utbildning och forskning måste i högre
utsträckning tillgodose industrins behov. En bättre koppling mellan forskningen
och avnämarna är nödvändig. De forskningssatsningar som görs av stat och
näringsliv möts av ökade krav och förväntningar på att forskningen skall bidra
till att lösa problem i samhället och stärka näringslivets utveckling. Det är av
avgörande betydelse att högskolan och näringslivet i samverkan kan inrikta
forskningen mot strategiska områden och öka nyttiggörandet av forskningen.
Enligt NYFOR-kommittén, som har gjort en översyn av samverkan mellan högskolan
och näringslivet, existerar ett betydande gap mellan högskolans forskning och
industrins FoU-verksamhet.
Det är viktigt att inom vissa områden genomföra koncentrerade statliga
satsningar som bidrar till ett utökat utbyte mellan högskoleforskningen och
näringslivet. Ett sådant område utgör den tekniska forskningen och
forskarutbildningen. En samlad insats inom det tekniska forskningsområdet med
syftet att stimulera samverkan mellan högskolan och näringslivet är en
långsiktig investering som kan ge mycket goda resultat.
För att främja sambandet mellan den akademiska grundforskningen och företagens
behov av tillämpad forskning bör utredas möjligheterna att inrätta ett stort
nationellt tekniskt forskningsinstitut med en bred tvärvetenskaplig inriktning,
lokaliserat till Göteborg. En förebild bör kunna vara de tyska
Fraunhoferinstituten och inriktningen av institutets organisation och verksamhet
bör vara i huvudsak följande. Inriktningen av forskningen bestäms i huvudsak av
uppdragsgivaren (industrin) och dess kvalitet garanteras bl.a. av att
institutets forskare också är verksamma vid högskolan samt att chefen tillika är
professor vid ett universitet eller en högskola. Detta innebär en nära samverkan
mellan institut och universitet. Forskare och doktorander från både högskolor i
hela landet och industri kan engageras i verksamheten. Institutet bör emellertid
inte ha fasta forskartjänster. I stället bör forskare vid högskola och industri
tillfälligt kunna arbeta vid institutet, vilket bidrar till en ökad rörlighet
mellan högskola, institut och industri. Institutet kan på det viset möjliggöra
ett naturligt flöde mellan högskola, institut och industri, vilket kan leda till
en effektiv kunskaps- och kompetensöverföring i båda riktningarna. Institutet
bör, självt eller gemensamt med t.ex. Chalmers Tekniska högskola AB och
Göteborgs universitet, förfoga över laboratorieresurser. Det skall vara möjligt
för institutet att ta på sig uppdrag som innebär att, genom såväl forskning som
utvecklingsarbete, kunna utveckla nya produkter, från idé till färdig prototyp.
I den miljö som då skapas, inte minst genom uppdragsverksamhet, blir det ett
naturligt steg att forskningsresultat omsätts i innovationer. För den löpande
verksamheten bör institutet ha en statlig grundfinansiering, resten bör i
huvudsak vara uppdragsforskning med medel från industrin. Institutet och dess
forskare skall dessutom, på samma sätt som högskolans forskare, kunna söka
anslag för forskningsprojekt från statliga forskningsfinansiärer, stiftelser,
EU:s forskningsprogram etc.
Institutets organisatoriska form bör utredas. Institutet bör, som en nationell
resurs, placeras på eller i anslutning till en högskola. Detta skulle möjliggöra
för studenter att praktisera på institutet, som därmed också skulle bli en väg
ut i näringslivet. I en svensk modell av ett Fraunhoferinstitut skulle dessutom
kontakterna mellan forskningen och skolan (grundskola såväl som gymnasieskola)
kunna utvecklas, för att på detta sätt på ett tidigt stadium öka intresset för
teknik. Institutet skulle därigenom kunna fungera som en länk mellan forskning,
skola och näringsliv.
Regeringen avser att låta utreda möjligheterna för att inrätta ett nytt
tekniskt forskningsinstitut i Göteborg med den angivna inriktningen. Som en
utgångspunkt för det fortsatta arbetet bör staten vara beredd att ställa en
engångsumma av 100 miljoner kronor till förfogande under förutsättning att
utredningen leder till att projektet kan genomföras. Ställningstaganden till
finansiering av driftkostnader m.m. kommer att göras när utredningen
presenterat sitt förslag. Eventuella tillkommande kostnader för staten utöver de
100 miljoner kronor som här har föreslagits, skall finansieras genom
omprioritering inom befintliga ramar. 100 miljoner kronor bör avsättas för
ändamålet för senare användning dels genom att 50 miljoner kronor anvisas på
tilläggsbudget under anslaget D 21. Vissa bidrag till forskningsverksamhet, dels
genom att 50 miljoner kronor får användas av för innevarande budgetår anvisade
medel under reservationsanslaget C 45. Vissa särskilda utgifter inom universitet
och högskolor m. m.
Regeringen tar upp frågan om det avsedda institutet även i den
forskningspolitiska propositionen.

Finansiering av förslag avseende tekniskt forskningsinstitut och
SUNET m. m.

Regeringen har beslutat att universiteten och vissa högskolor senast den 20
september 1996 skall återbetala sammanlagt 261 miljoner kronor till staten.
Regeringen anmäler detta även i budgetpropositionen för år 1997. Till följd av
den förstärkning av statsfinanserna som därigenom uppkommit anser regeringen att
det nu finns utrymme för de i det föregående nämnda satsningarna på ett tekniskt
forskningsinstitut och SUNET.

166

6.9 Jordbruksdepartementet (nionde huvudtiteln)

B. Jordbruk och trädgårdsnäring

B 17. Från EG-budgeten finansierad kompensation för revalvering
av jordbruksomräkningskursen

I statsbudgeten för innevarande budgetår finns för detta ändamål uppfört ett
reservationsanslag på 173 000 000 kronor.
Anslaget anvisades med anledning av att Sverige fick ge jordbrukssektorn av EG
finansierat kompensationsstöd till följd av revalveringen av
jordbruksomräkningskursen, den s.k. gröna kursen, i januari 1996. Kronans gröna
kurs har därefter åter revalverats, varför anslaget nu behöver ökas för att ta
hänsyn till ytterligare stöd. Anslaget föreslås ökas med samma belopp som kommer
att utbetalas från EG-budgeten under tre år.
Europeiska unionens råd antog den 18 december 1995 en förordning om
kompensation för märkbara sänkningar av jordbruksomräkningskurserna före den 1
juli 1996 (förordning (EG) nr 2990/95, EGT nr L 312/7). Den 24 juli 1996
beslutade rådet att förlänga förordningens giltighet fram till den 31 december
1996. Förordningen föreskriver att Sverige, i det fall en sådan sänkning av
kursen sker, får bevilja stöd till jordbruket under tre på varandra följande
tolvmånadersperioder med början efter den månad då kursen revalverades. Beloppet
för den andra och den tredje perioden skall minskas med en tredjedel av det
belopp som ges under den första perioden. Stödet får inte inriktas på en viss
produktion.
Den svenska kronans jordbruksomräkningskurs gentemot ecun revalverades första
gången den 11 januari 1996 med 3,3 procent. Den 6 juli skedde ytterligare en
uppskrivning, även denna gång med ca 3,3 procent. Det innebär att EG:s
förordning åter skall tillämpas för Sverige. Det nya kompensationsbelopp som
kommer att utgå från EG-budgeten uppgår till totalt 316,6 miljoner kronor,
vilket skall fördelas på tre år. För första tolvmånadersperioden är stödet 158,3
miljoner kronor (augusti 1996 - juli 97). Perioden därefter utgår följaktligen
två tredjedelar av detta belopp, dvs. 105,53 miljoner kronor. Den tredje
tolvmånadersperioden (augusti 1998 - juli 1999) kommer slutligen en tredjedel,
52,77 miljoner, att betalas ut.
På den svenska statsbudgeten tas anslag upp motsvarande de belopp som Sverige
erhåller från EG-budgeten. Inkomsterna som tas upp på inkomsttitel ökar med
samma belopp. För utbetalning av det nya stödet krävs därför att anslaget ökas
med samma belopp.
Tillämpningsreglerna för stödet fastställs i kommissionens förordning (EG) nr
2921/95 av den 18 december 1995 om närmare bestämmelser om kompensation för
sänkning av vissa jordbruksomräkningskurser (EGT nr L305/60).
Förordningen tillåter att man, om stödet per jordbruksföretag och per år i
genomsnitt underskrider 400 ecu (omkring 3 500 kronor), avstår från att fördela
stödet direkt till företagen. Det stöd som kom Sverige till godo i och med
revalveringen i januari låg under denna gräns. Även denna gång är det
genomsnittliga stödbeloppet så lågt, högst ca 1 800 kronor per företag och år,
att kostnaden för att fördela och betala ut det till företagen skulle bli
orimlig i förhållande till stödets storlek. Det bör således i första hand bli
tal om utbetalning för kollektiva åtgärder.
Därutöver föreskrivs att man i sådant fall får använda medlen antingen till
kollektiva åtgärder av allmänt intresse för jordbruket eller till andra ändamål
som av EG-kommissionen redan godkänts för nationellt stöd. Ytterligare ett krav
är att stödet inte får ersätta nationella utgifter, den s.k. additionalitets-
principen. Åtgärderna skall således till sin art eller storlek utgöra ett
komplement till åtgärder som Sverige skulle ha vidtagit om detta stöd inte
beviljats. De får inte heller åtnjuta annat stöd från gemenskapen.
Fördelningen av stödet till olika ändamål skall godkännas av kommissionen
innan utbetalning får ske. Ansökan skall lämnas före den 30 juni 1997. Därefter
har kommissionen två månader till sitt förfogande att behandla ärendet och ge
sitt utlåtande.
På samma sätt som för det stöd som gavs med anledning av den tidigare
revalveringen, avser regeringen att utforma detaljplanerna för den andra
omgångens stöd och sedan i enlighet med tillämpliga EG-regler underställa
kommissionen planerna för godkännande. Regeringen har för avsikt att tillämpa
samma principer för fördelningen som vid det tidigare tillfället. Det bör
noteras att även fiskerisektorn berörs av revalveringen varför denna också kan
komma i åtjnutande av stödet. Åtgärder som kan komma ifråga är inom forskning
och utveckling, markandsfrämjande åtgärder samt sociala- och miljöåtgärder.
Regeringen kommer att ta slutlig ställning till programmet efter samråd med
företrädare för näringen.

D. Sametinget och rennäringen m.m.

D 1. Sametinget

I statsbudgeten för innevarande budgetår finns för detta ändamål uppfört ett
ramanslag på 15 082 000 kronor.
Sametinget är enligt sametingslagen ansvarig för att organisera valet till
tinget. Sametingets valnämnd är utsedd att ansvara för valet. Det är val vart
fjärde år. Nästa sametingsval äger rum i maj 1997. Arbetet med planeringen av
valet har påbörjats. Sametinget har i sin anslagsframställning för år 1997 och i
tilläggsansökan för innevarande budgetår yrkat 3 030 000 kronor för valet.
Beloppet avser bl. a. kostnader för annonsering och information om valet,
tryckning och utskick av röstkort och valsedlar, utbildning av valförrättare och
bidrag till partier.
Eftersom medel för valet inte budgeterats under anslaget gör regeringen
bedömningen att 2 miljoner kronor bör tillföras Sametinget för att administrera
valet i enlighet med sametingslagen.
Detta tillskott finansieras genom att förhandlingar med EG-kommissionen har
resulterat i att medel från EG:s budget kommer att erhållas för vissa utgifter
som ursprungligen budgeterats som nationella.

167

6.10 Arbetsmarknadsdepartementet
(tionde huvudtiteln)

A. Arbetsmarknad m.m.

Det svåra läget på arbetsmarknaden ställer krav på kraftfulla insatser från
statsmakternas sida. I regeringens proposition Vissa åtgärder för att halvera
den öppna arbetslösheten till år 2000, ändrade anslag för budgetåret 1995/96,
finansiering m.m. har regeringen tydliggjort att arbetslösheten skall bekämpas
med välutbildade kvinnor och män. En viktig del i detta arbete är den särskilda
utbildningssatsningen. Av de nya platserna i vuxenutbildningen är 30 000 platser
i högskolan. Fler studentbostäder är en förutsättning för att ungdomarna skall
kunna genomföra sin utbildning och lägga grunden till ett livslångt lärande och
därmed en stark ställning på arbetsmarknaden.
Arbetslösheten inom byggsektorn är fortfarande hög. Att öka sysselsättningen
inom denna del av arbetsmarknaden innebär inte bara att arbetslösa
byggnadsarbetare ges sysselsättning utan också att investeringarna ökar och
därmed att tillväxtens goda cirkel etableras.
De äldre arbetslösa har en svår ställning på arbetsmarknaden. Att snabbt ge
denna grupp kontakt med arbetslivet är av största vikt för att inte permanent
ställa dem utanför den reguljära arbetsmarknaden.
Mot bakgrund av ovanstående föreslår regeringen nu insatser som verkar för
tillväxt och mot långa tider av arbetslöshet och passivitet.

A 2.Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Tillfälligt investeringsbidrag för anordnande av studentbostäder

Regeringens förslag: Ett tillfälligt investeringsbidrag införs för tiden fram
t.o.m. år 1999 för anordnande av studentbostäder. Bidrag lämnas för upp till
15 000 bostäder med maximalt 25 000 kronor för varje studentrum.
Högst 50 miljoner kronor av investeringsmedel under anslaget
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1995/96 får under tiden fram
till utgången av budgetåret 1997 användas för bidraget.

Skälen för regeringens förslag: Under sommaren 1996 har riksdagen beslutat
(prop. 1995/96:222, bet. 1995/96:FiU15, rskr. 1995/96:307) att kraftigt öka
antalet utbildningsplatser inom högskolan - särskilt vid högskolor utanför
universitetsorterna - för att öka ungdomars möjligheter att stärka sin ställning
i arbetslivet. Sammanlagt 30 000 nya årsstudieplatser kommer till följd härav
att inrättas under åren 1997-1999.
Den snabba utbyggnaden av antalet utbildningsplatser på de mindre
högskoleorterna kommer att starkt öka efterfrågan på ytterligare studentbostäder
från dem som inte redan är bosatta på studieorten. Det är angeläget att dessa
bostadsförsörjningsbehov kan tillgodoses och att den nyproduktion som behövs
kommer igång snabbt.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund att ett tillfälligt investeringsbidrag
lämnas för produktion av nya studentbostäder på dessa studieorter. Bidrag bör
kunna lämnas för bostäder för upp till 15 000 studerande med maximalt 25 000
kronor för varje studentrum i lägenheter för en eller två studerande. Det
innebär att studentbostadsbyggandet kommer att kunna mer än fördubblas i
förhållande till vad som annars kan förutsättas.
Bidraget bör lämnas för bostäder som tillkommer genom sådana ny- eller
ombyggnader som stöds med statlig bostadsbyggnadssubvention och för vilka inte
samtidigt annat statligt investeringsstöd lämnas. Underlaget för
bostadsbyggnadssubventionen bör minskas med motsvarande belopp.
Investeringsbidrag bör kunna lämnas för byggen som påbörjas under tiden den 1
oktober 1996 - den 31 december 1999 och som färdigställs inom ett och ett halvt
år från påbörjandet. Bidragsgivningen bör riktas in på sådant sätt att bidragen
går till de byggherrar som erbjuder de villkor som är förmånligast för de
boende. Det bör ankomma på regeringen att utfärda närmare bestämmelser i denna
del.
Kostnaderna för investeringsbidraget bör få uppgå till sammanlagt högst 300
miljoner kronor. Endast en mindre del, ca 50 miljoner kronor, av denna kostnad
beräknas falla ut före utgången av budgetåret 1997.
Under tionde huvudtitelns reservationsanslag A 2. Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder har budgetåren 1994/95 och 1995/96 under särskilda anslagsposter
beräknats sammanlagt över 6,7 miljarder kronor för ROT-åtgärder m.m. resp.
byggnadsinvesteringar m.m. I fråga om vissa av de ändamål för vilka medel har
beräknats har också särskilda ramar beslutats av riksdagen. Sista dagen för
påbörjande av arbeten eller för ansökan om stöd har nu passerats såvitt gäller
flera av dessa stödformer. Såvitt redan nu kan bedömas kommer de fastställda
ramarna inte alltid att utnyttjas fullt ut.
Motivet till att anvisa särskilda medel för insatser inom ROT- och
bygginvesteringsområdena var att öka byggsysselsättningen. Arbetslösheten inom
byggsektorn är fortfarande hög. Det är angeläget att de avsatta medlen utnyttjas
för att öka sysselsättningen inom denna del av arbetsmarknaden.
Kostnaderna för investeringsbidraget för anordnande av studentbostäder bedöms
mot denna bakgrund under år 1997 kunna finansieras inom ramen för de åtaganden
som gjorts för de sysselsättningsprogram som beslutades under åren 1994 och
1995. En avstämning i denna del kan dock göras först sedan dessa program i
huvudsak genomförts. Regeringen avser att i anslutning till vårpropositionen
1997 återkomma till riksdagen med förslag till permanent finansiering av det nu
föreslagna investeringsbidraget.
Överblicken över medelsbehovet för de redan pågående programmen behöver
förbättras. I fråga om vissa av de stödformer som ingår i programmen har någon
sista dag för ansökan om utbetalning av stöd inte ställts upp. Regeringen avser
därför att föreskriva att ansökan om utbetalning av stöd skall göras inom sex
månader efter det att de stödberättigade arbetena skall ha slutförts, såvida
inte annat redan finns föreskrivet eller - i det enskilda fallet - särskilda
skäl finns att medge en utsträckt tid. De som har ansökt eller fått beslut om
stöd kommer att underrättas om att en sista dag för utbetalning införs.

A 5.Bidrag till arbetslöshetsersättning m.m.

Tidigareläggning av offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa

Regeringens förslag: Starten för anordnande av offentliga tillfälliga arbeten
för äldre arbetslösa tidigareläggs från den 1 januari 1997 till den 1 november
1996.
Kostnaderna för ersättning till deltagarna i åtgärden får belasta anslaget
Bidrag till arbetslöshetsersättning m.m.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen föreslog i sysselsättnings-
propositionen (prop. 1995/96:222), att personer som fyllt 55 år och äldre och
som uppbär arbetslöshetsersättning skall få delta i offentliga tillfälliga
arbeten. Åtgärden vänder sig till personer som varit inskrivna som arbetslösa
vid arbetsförmedlingen i 24 månader eller längre. Åtgärden skall finnas under
åren 1997 och 1998. Ersättningen till den enskilde föreslogs vara densamma som
inom aktivitetsstödet. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget
(yttr.1995/96:AU6y, bet. 1995/96:FiU15, rskr. 1995/96:307). Lagen (1996:870) om
offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa träder i kraft den 1 januari
1997.
Det svåra läget på arbetsmarknaden gör att regeringen finner det angeläget att
så snart som möjligt ge de äldre arbetslösa tillfälle till en aktiv kontakt med
arbetslivet och därmed möjligheter att återgå till reguljär anställning. Ju
längre tid de äldre arbetslösa står utanför arbetslivet desto större är risken
för långvarig passivitet och bidragsberoende.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen att lagen (1996:870) om offentliga
tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa träder i kraft redan den 1 november
1996. Förslaget innebär en ändring av ikrafträdandebestämmelsen av ovan nämnda
lag. Ett lagförslag har upprättats inom Arbetsmarknadsdepartementet. I 2 § lagen
görs en hänvisning till lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och lagen
(1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd med utgångspunkt i dess respektive
lydelse per den 1 januari 1997. Detta torde dock sakna betydelse vid
tillämpningen av lagen.
Kostnaden för åtgärden under innevarande budgetårs två sista månader beräknas
till högst 60 miljoner kronor och föreslås belasta anslaget A 5. Bidrag till
arbetslöshetsersättning m.m.

168

Stimulansersättning vid offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa

Regeringens förslag: De personer som deltar i offentliga tillfälliga arbeten för
äldre arbetslösa får ett tillägg med 45 kronor per dag på sitt aktivitetsstöd.

Skälen för regeringens förslag: Det är lika viktigt att skapa incitament för att
få de äldre arbetslösa att ta del i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna som
arbetsförmedlingen erbjuder som att det är kvalitet i de insatser som skall
bedrivas inom den offentliga sektorn inom ramen för offentliga tillfälliga
arbeten för äldre arbetslösa. Det är angeläget att de individer som deltar i
åtgärden finner sina insatser menings- och värdefulla. Anvisningstidens längd,
karaktären på arbetsuppgifterna och målgruppens bakgrund när det gäller
erfarenhet och ålder medför att det är befogat att till aktivitetsstödet också
lägga en stimulansersättning. Denna ersättning bör lämpligen vara i form av ett
fast krontalsbelopp så att den får en fördelningspolitisk profil. Regeringen
föreslår därför ett tillägg med 45 kronor per dag utöver den ersättning
individen har enligt aktivitetsstödet. Kostnaden för denna stimulansersättning
är beräknad till 6 miljoner kronor. Finansieringen av dessa medel skall ske
genom en indragning av investeringsmedel från anslaget Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.

169

6.11 Miljödepartementet (fjortonde huvudtiteln)

A. Miljövård

A 4. Investeringar inom miljöområdet

I statsbudgeten för innevarande budgetår finns för detta ändamål uppfört ett
reservationsanslag på 285 668 000 kronor.
Sverige kan med stöd av LIFE-förordningen (Rådets förordning (EEG) nr 1973/92
om inrättande av ett finansiellt instrument för miljön - LIFE) få bidrag med 50
procent för naturvårdsprojekt som skall ingå i EU:s ekologiska nätverk Natura
2000. Bidrag kan beviljas av EG-kommissionen efter ansökan från myndigheter,
organisationer eller enskilda. Fördelningen av bidrag sker en gång per år. För
Sveriges del bedömer Naturvårdsverket vilka ansökta projekt som är de för
naturvården mest angelägna. Därefter lämnas prioriteringsförslag till
kommissionen. Kommissionen är inte bunden att följa Naturvårdsverkets
prioriteringar. Det finns inte heller bestämmelser om hur LIFE-medel skall
fördelas mellan medlemsländerna.
Regeringen beräknar att kommissionen under budgetåret 1995/96, som innefattar
två fördelningstillfällen, fattar beslut om att bevilja Naturvårdsverket LIFE-
bidrag på i storleksordningen 50 miljoner kronor. Utbetalningen av LIFE-bidragen
delas ofta upp på flera år eftersom de sker i den takt projekten fortskrider.
Motsvarande belopp förs upp under inkomsttitel 6911 Övriga bidrag från EG.

C. Lantmäteri- och fastighetsdataverksamhet m.m.

C 3.Bidrag enligt lantmäteritaxan

I statsbudgeten för innevarande budgetår finns för detta ändamål uppfört ett
förslagsanslag på 10 350 000 kronor. Från anslaget betalas
utgifter för de s.k. nedsättningsbeloppen enligt förordningen (1995:1459) om
avgifter vid lantmäteriförrättningar.
Anslaget beräknas under artonmånadersperioden komma att överskridas med
14 miljoner kronor beroende på att ett stort antal sakägare varit berättigade
till nedsatt taxa bl.a. i samband med större lantmäteriförrättningar. Med
anledning av detta förhållande bör 14 miljoner kronor tillföras anslaget C3.
Bidrag enligt lantmäteritaxan. Överskridandet finansieras genom att anslaget C1.
Förvaltningskostnader för Lantmäteriverket m.m. minskas med motsvarande belopp.
Regeringen behandlar i 1997 års budget närmare frågan om den framtida
utformningen av de s.k. nedsättningsbeloppen.

170

7 Vissa skattefrågor

7.1 Inledning

Regeringen redovisar i denna proposition och i ett antal särskilda propositioner
skatteförslag med effekter för budgetåret 1997 och de därpå följande budgetåren.
Förslagen har i flera fall aviserats i olika propositioner presenterade under
våren 1996. Hit hör förslaget om nedjustering av skiktgränsen vid beräkning av
statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster, som aviserades i prop. 1995/96:222
Vissa åtgärder för att halvera arbetslösheten till år 2000, ändrade anslag för
budgetåret 1995/96, finansiering m.m. I samma proposition aviserades det nu
presenterade förslaget om att ersätta den nuvarande skatten på el från
vattenkraftverk med en fastighetsskatt.
Utöver redan aviserade förslag redovisas här också förslag om vissa
justeringar av skatterna på energi. Vidare lämnas förslag om förändringar av
alkoholskatten m.m. Slutligen föreslås vissa begränsningar såvitt gäller
skattefriheten vid privatinförsel av vissa alkoholhaltiga drycker.
Regeringen redovisar, utan att lämna förslag, också sin bedömning vad gäller
beskattningen vid s.k. självförvaltning av bostäder.
Vid beredningen av lagförslagen har synpunkter inhämtats från Riksskatteverket
och Generaltullstyrelsen, vilka framfört vissa synpunkter av tekniskt slag.
En fullständig redovisning av de olika förslagens effekter på statsbudget och
offentlig sektor återfinns i avsnitt 4.5.

Lagrådet

Lagförslagen i denna proposition avser ändrade skattesatser och andra
justeringar av tekniskt sett enkel beskaffenhet. Förslagen är enligt regeringens
bedömning därför av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna
betydelse.

7.2 Justering av skiktgränsen vid beräkning av statlig
inkomstskatt

Regeringens förslag: Skiktgränsen vid beräkning av statlig inkomstskatt på
förvärvsinkomster skall för inkomståret 1997 uppgå till 209 100 kronor.
Justeringen av skiktgränsen inför efterföljande inkomstår baseras på denna nivå.

Skälen för regeringens förslag: I prop. 1995/96:222 Vissa åtgärder för att
halvera arbetslösheten till år 2000, ändrade anslag för budgetåret 1995/96,
finansiering m.m. aviserade regeringen förslag om viss begränsning av
uppjusteringen av skiktgränsen för statlig inkomstskatt för inkomståret 1997.
Den aviserade förändringen har som bakgrund bl.a. den förändring av
beskattningen av bilförmån som samtidigt aviserades och som medför ett visst
inkomstbortfall för det allmänna.
Skiktgränsen bestämmer den nivå för den beskattningsbara inkomsten över vilken
statlig inkomstskatt utgår. Hur skiktgränsen skall bestämmas finns angivet i 10
§ andra stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt (SIL). Reglerna innebär
att skiktgränsen räknas upp inför varje nytt inkomstår. Uppjusteringen baseras i
princip på den procentuella förändringen i den allmänna prisnivån (KPI) med ett
tillägg av två procentenheter.
Som ett led i saneringen av de offentliga finanserna beslutade riksdagen
hösten 1994 att uppjusteringen inför inkomståren 1995 - 1998 skulle begränsas i
viss utsträckning. Samma begränsning gäller vid beräkningen av
basbeloppsanknutna offentliga utgifter. Begränsningen innebär att enbart en viss
andel av den faktiska inflationen beaktas och att samma andel tillämpas när
tillägget beräknas. Vid uppjusteringen inför inkomståret 1997 uppgår denna andel
till 60 %. Med faktisk inflation avses fr.o.m. i år förändringen i
konsumentprisindex från juni månad andra året före inkomståret till juni månad
året före inkomståret. De tidsbegränsade ändringarna i skatteskalan togs in i en
särskild lag, lagen (1994:1852) om beräkning av statlig inkomstskatt på
förvärvsinkomster vid 1996-1999 års taxeringar.
Vid gällande regler kan skiktgränsen för inkomståret 1997 beräknas till 212
200 kr. Denna beräkning baseras på en faktisk inflation under perioden juni 1995
- juni 1996 på 0,48 %. Då det särskilda tillägget och nedräkningen till 60 %
beaktas erhålls ovan redovisade nivå för skiktgränsen inkomståret 1997 före det
nu aktuella förslaget.
Enligt regeringens mening är det önskvärt att korrigeringen av skiktgränsen
för inkomståret 1997 inte medför att denna i absoluta tal sjunker i förhållande
till den nivå som gäller för inkomståret 1996, dvs. 209 100 kr. Mot denna
bakgrund föreslås att skiktgränsen för inkomståret 1997 fastställs till 209 100
kr. Förändringen innebär att skiktgränsen kommer att ligga 3 100 kr lägre än
vid tillämpning av gällande regler. Justeringen av skiktgränsen inför därpå
följande inkomstår följer gällande regler men baseras på denna lägre nivå.
Förslaget föranleder ändringar i 2 § lagen om beräkning av statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1996-1999 års taxeringar. För
taxeringsåren därefter, dvs. fr.o.m. inkomståret 1999, kommer enligt nu gällande
bestämmelser den årliga uppräkningen av skiktgränsen i stället att ske enligt
bestämmelserna i 10 § SIL. En justering av skiktgränsen i 10 § SIL så att den
ansluter till skiktgränsen enligt den särskilda lagen som gäller för 1996-1999
års taxeringar kommer då att bli nödvändig.
Den föreslagna ändringen av skiktgränsen föreslås träda i kraft den 1 januari
1997 och tillämpas fr.o.m. 1998 års taxering med vissa undantag som närmare
anges i övergångsbestämmelserna.
Enskilda näringsidkare kan i undantagsfall ha ett beskattningsår som inte
sammanfaller med kalenderår. Det innebär att de vid 1998 års taxering kan komma
att beskattas för inkomster som hänför sig till år 1996. Förslaget till
justering av skatteskalan kan ge upphov till skärpt beskattning som träffar
inkomster som hänför sig till tiden före ikraftträdandet. För att ändringarna
inte skall komma i strid med regeringsformens bestämmelser om förbud mot
retroaktiv skattelagstiftning bör den föreslagna ändringen av skiktgränsen inte
tillämpas för skattskyldiga med beskattningsår som börjat senast den dag då
denna proposition avlämnas till riksdagen. För att förhindra vissa möjligheter
till skatteplanering bör de nya reglerna emellertid gälla för näringsidkare vars
verksamhet påbörjats efter nämnda datum. Regeringen föreslår därför med stöd av
2 kap. 10 § regeringsformen att de nu berörda reglerna skall tillämpas från och
med den 21 september 1996.
De föreslagna övergångsreglerna innebär att om äldre bestämmelser skall
tillämpas i fråga om beräkning av statlig inkomstskatt skall dessa tillämpas på
hela den skattskyldiges inkomst av förvärvsverksamhet.

7.3 Fastighetsskatt på elproduktionsenheter

7.3.1 Bakgrund

Vattenkraftsskatt regleras i dag i lagen (1982:1201) om skatt på viss elektrisk
kraft. Skatten tas ut av den som inom landet framställer elektrisk kraft i ett
vattenkraftverk med en installerad effekt av minst 1 500 kW. Pumpkraftverk har
uttryckligen undantagits. Under tiden 1 september 1996-30 juni 1997 uppgår
skatten till 5 öre per kWh för kraft som är producerad i anläggningar som tagits
i drift före år 1973. Om kraften produceras i anläggningar som tagits i drift
under åren 1973-1977 uppgår skatten till 2,5 öre per kWh. För anläggningar som
tagits i drift senare utgår ingen skatt (prop. 1995/96:198, bet. 1995/96:SkU31,
rskr. 1995/96:305, SFS 1996:689). Efter utgången av juni 1997 gäller att skatten
är 6 öre per kWh för anläggningar som tagits i drift före 1973 och 3 öre per kWh
för dem som tagits i bruk 1973-1977.
Vattenkraftsskatten har varit föremål för översyn av utredningen om
kraftföretagens vinster vars förslag presenterades i betänkandet SOU 1991:8,
Beskattning av kraftföretag.
Betänkandet har remissbehandlats. En remissammanställning finns tillgänglig i
ärendet (dnr 457/91).

7.3.2 Beskattning av vattenkraft

Den som producerar elkraft bedriver näringsverksamhet och inkomsterna härav
beskattas enligt de regler som gäller för sådana inkomster. Härut-över utgår
ytterligare skatter. En av dem är den särskilda skatt som utgår enligt den ovan
nämnda lagen om skatt på viss elektrisk kraft. Beskattning av vattenkraft
motiveras ofta av läges- eller knapphetsräntor, vilka uppkommer från ekonomiskt
värdefulla naturresurer som finns i begränsad mängd. När den nuvarande
vattenkraftsskatten infördes motiverades den bl.a. av behovet att förhindra en
alltför snabb prisutveckling vid försäljning av äldre vattenkraftstillgångar.
Anläggningarna förändras emellertid gradvis genom nyinstallationer. Till följd
av ökande förnyelseinvesteringar kommer allt fler anläggningar att behöva
omklassificeras åldersmässigt. Denna omständighet, tillsammans med att skatten
årligen tas ut med samma nominella belopp, innebär realt sett en minskad
skattebelastning på kraftföretagen.
Den nuvarande skillnaden i beskattningen av gamla och nya anläggningar kan ge
upphov till betungande långsiktiga och kortsiktiga effektivitetsförluster.
Exempel på sådana förluster kan vara att kraftföretagen bygger om anläggningar
för tidigt och i allt för stor omfattning och att skatten snedvrider
kostnadsrangordningen mellan anläggningar inom sektorn.
Enligt utredningen bör en skatt ur samhällsekonomisk synpunkt ha så liten
inverkan på produktions- och investeringsbeslut som möjligt. Detta innebär att
skatter som påverkar de rörliga produktionskostnaderna bör undvikas.
Regeringen delar också utredningens bedömning att det finns grund för
påståendet att nuvarande beskattningsmodell innebär risk för ineffektivitet i
utnyttjandet av landets vattenkrafttillgångar. Särskilt stor är risken för att
handeln med el inom Norden påverkas.
Den av regeringen föreslagna avregleringen av elmarknaden skapar
förutsättningar för en ökad integrering av de nordiska elmarknaderna. Därigenom
skall konsumenternas ställning på elmarknaden stärkas och de samlade
produktionsresurserna i Norden utnyttjas så effektivt som möjligt. Det är
angeläget att inte beskattningen av kraftproduktionen motverkar dessa syften.
Det finns därför starka skäl för att ändra beskattningsmodellen från den
nuvarande, som är begränsad till vissa årgångar av vattenkraftanläggningarna,
till en mer generell sådan.

7.3.3 Markvärdet som bas för en fastighetsskatt

Regeringens förslag: Nuvarande beskattning av vattenkraftverk med en skatt
baserad på producerade kWh ersätts med en fastighetsskatt baserad på markvärdet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. En förutsättning
är dock att markvärdena fastställs enligt nu gällande principer för
fastighetstaxering.
Remissinstanserna: Bland remissinstanserna syns det inte finnas någon
avvikande mening från utredningens slutsats om vattenkraftsskattens långsiktiga
brister i effektivitetsavseende. Däremot redovisas delade meningar om för- och
nackdelarna med en särskild beskattning av just vattenkraftsindustrin.
Bland de remissinstanser som är för en fortsatt särskild beskattning åberopas
möjligheterna till en direkt regional återföring av vattenkraftens vinster.
Näringsfrihetsombudsmannen, NO, är av principiella skäl mot en fortsatt särskild
beskattning. Om emellertid budgetskäl talar för en särskild beskattning anser NO
att utredningens förslag om skatt på lägesräntor är att föredra. Vattenfall
anser att det inte finns anledning till ytterligare skatt utöver bolagsskatt,
mervärdesskatt och vissa riktade avgifter. Om ytterligare skatteintäkter behövs
bör detta i så fall inte drabba kraftföretagen speciellt. Vattenfall anser
vidare inte att det finns några lägesräntor att beskatta men finner att
förslaget som sådant uppfyller de krav som bör ställas på en skatt som har till
uppgift att beskatta lägesräntor. Även Tjänstemännens Centralorganisation, TCO,
avstyrker en särskild beskattning och framhåller att frågan om beskattning av
elektrisk kraft hör till området för den allmänna energibeskattningen och
miljöavgiftsuttaget.
Riksskatteverket, RSV, ser inget hinder från skatteadministrativ synpunkt att
använda markvärdena vid beskattning men anser det dock vara svårt att utläsa om
utredningen avsett att anläggningar med samma produktionsförmåga men med olika
återanskaffningskostnad kommer att få olika markvärden och därmed även olika
beskattning. Närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK, finner att
skatteförslagets principiella konstruktion måste underkastas en utförligare
analys innan det genomförs och befarar att det kan vara svårt att i praktiken ta
fram ett taxeringsunderlag som på ett tillförlitligt sätt återspeglar
anläggningarnas fallränta.
Vattendomstolen vid Stockholms tingsrätt finner att den föreslagna skatten
teoretiskt skulle kunna inverka på kostnaderna hos ett anhängiggjort
vattenföretag och därigenom påverka domstolens bedömning av dess lönsamhet.
Emellertid anser domstolen att beskattningens inverkan är så marginell att man
torde kunna bortse från den.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det olämpligt att basera skatt på
markvärdet eftersom detta fastställs genom ett starkt schabloniserat
värderingsförfarande.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande vattenkraftsskatten innebär risk
för ineffektivt utnyttjande av landets vattenkrafttillgångar. Av denna anledning
har fråga uppkommit om det går att finna lämpliga alternativa baser för skatten
som inte medför nämnda negativa effekter.
De tänkbara alternativ som utredningen anser står till buds är skatt per kW,
vinstskatt och fastighetsskatt. Utredningen har utförligt beskrivit dessa
skattemodellers respektive effekter från effektivitets- och för-
delningssynpunkter på både kort och lång sikt. Utredningens slutsats efter
genomgången av de olika alternativen är att fastighetsskatt är den modell som
bäst uppfyller önskemålet om att begränsa skatternas effektivitetskostnader. Som
utredningen påvisat kan den nuvarande utformningen av skatten leda till
effektivitetsförluster i framtiden. Skatten är inte förenlig med effektivitet på
en konkurrensutsatt elmarknad. Den teoretiskt mest tilltalande skattebasen är
lägesräntorna inom kraftproduktionen. Fördelarna med en beskattning av
lägesräntorna i förhållande till nuvarande skatteuttag kan sammanfattas enligt
följande:

- följsamhet gentemot elpriserna
- följsamhet gentemot anläggningarnas avkastningsförmåga
- ingen påverkan på de rörliga produktionskostnaderna
- ingen ökad övervältring mot konsumentledet jämfört med andra
modeller.
De principiella utgångspunkterna för utredningens slutsatser har inte
ifrågasatts av remissinstanserna.
Vattenkraften är en begränsad naturresurs. Beskattningen av denna knappa
naturresurs bygger på det förhållandet att ägaren kan tillgodogöra sig ett
överskott vid nyttjandet av naturresursen. Det uppstår en s.k. knapphetsränta, i
detta fall benämnd lägesränta eller fallränta.
Förekomsten av lägesräntor vid kraftproduktion lämpar sig särskilt väl för
beskattning. Sådan beskattning är nämligen förenad med låga samhällsekonomiska
effektivitetskostnader. I jämförelse med den nuvarande vattenkraftsskatten
framstår lägesräntan som den teoretiskt mest tilltalande skattebasen beträffande
vattenkraftproduktionen. Den del av avkastningen eller överskottet som är
hänförlig till just lägesränta går dock inte att utläsa i kraftföretagens
årsredovisningar vilket omöjliggör en direkt skatt på lägesräntor.
Lägesräntan går dock att härleda genom en indirekt metod. Vid fastig-
hetstaxeringen av sådana elproduktionsenheter som utgörs av vattenkraftverk
används en avkastningsmetod för att få fram enhetens marknadsvärde. Metoden
bygger på en beräkning av nuvärdet av de framtida överskott som anläggningen
förväntas ge. En del av överskottet avser rimligtvis en avkastning på det
investerade realkapitalet, vilket i kapitaliserad form motsvarar byggnadsvärdet.
Restposten är således markvärdet och representerar därmed den del av den
kapitaliserade avkastningen som utgörs av lägesräntan. Nuvärdet av de årliga
lägesräntorna motsvaras alltså av det markvärde som framkommer vid
fastighetstaxeringen.
Eftersom det taxerade markvärdet således från teoretiska utgångspunkter utgör
en lämpligare skattebas än nuvarande åldersdifferentierade skatt per kWh,
återstår för regeringen att ta ställning till om det markvärde som erhålls vid
fastighetstaxeringen i praktiken står i överensstämmelse med resonemanget om
lägesränta.
Värderingen av elproduktionsenheter regleras i 15 kap. fastighetstaxe-
ringslagen (1979:1152, FTL). I begreppet elproduktionsenhet innefattas bl.a.
vattenkraftverk, outbyggt vattenfall som enligt verkställbart tillstånd får
byggas ut samt värmekraftverk.

Den övergripande värderingsmodellen
Produktionen av elkraft i Sverige sker både genom vattenkraft och olika slag av
värmekraft. Värderingen av vattenkraftverken grundas från och med 1981 års
allmänna fastighetstaxering på en renodlad avkastningsmetod. För
värmekraftverken tillämpas i stället en produktionskostnadsmetod, dvs.
värderingen görs med ledning av anläggningskostnaderna
(återanskaffningskostnaderna) varvid hänsyn tas till värdeminskning.
Vad avser kraftproduktionen fungerar den svenska elmarknaden i stora drag så
att värmekraftanläggningarna bidrar till att vattenkraften kan utnyttjas på ett
optimalt sätt. Detta har att göra med att vattenkraften måste dimensioneras för
att säkra produktionen även under vattenfattiga år. Värderingsmodellen beaktar
att värmekraften således faktiskt innebär förhöjda avkastningsvärden för
vattenkraften. Därför jämkas vattenkraftens avkastningsvärden så att det
sammanlagda värdet av landets vatten- och värmekraftverk motsvarar det
avkastningsvärde som erhålls om landets samlade krafttillgångar skulle värderas
med ledning av gällande tariffer. Således utförs först en avkastningsvärdering
för kraftproduktionen som helhet. Därefter sker en reduktion med det åsatta
värde som ansetts som rimligt för värmekraften. Återstoden fördelas sedan på
vattenkraften.

Beräkning av taxeringsvärdet

Taxeringen av taxeringsenhet med vattenkraftverk inleds med att det totala
värdet i nybyggt skick bestäms. För ett nybyggt vattenkraftverk bestäms värdet
med utgångspunkt från dess utbyggnadseffekt. Denna betecknas taxeringseffekt och
bestäms efter skilda förhållanden beträffande utnytt-jandetid,
regleringsmöjlighet och belägenhet. Taxeringseffekten i kilowatt multipliceras
med ett riktvärde som i sin tur bestäms genom en kapitalisering av de årsnetton
som kan beräknas med ledning av gällande tariffer. Hänsyn tas därvid till att
årskostnaderna varierar med anläggningskostnaderna.
Efter det att taxeringsenhetens totalvärde har erhållits uppdelas detta i ett
byggnadsvärde och ett markvärde. För ett vattenkraftverk bestäms byggnadsvärdet
till det tekniska nuvärdet enligt vissa närmare föreskrifter. Härvid får dock
inte 75 % av återanskaffningskostnaden överstiga enhetens totala värde. Vidare
beaktas den värdeminskning som har skett efter nybyggnadsåret.
Markvärdet å andra sidan bestäms till skillnaden mellan enhetens totala värde
och 75 % av återanskaffningskostnaden för enhetens byggnader. Skulle 75 % av
återanskaffningskostnaden överstiga det totala värdet skall markvärdet bestämmas
till 0 kr.
Enligt den prisnivå som tillämpades vid den senaste allmänna fastig-
hetstaxeringen av elproduktionsenheter år 1994 skall markvärdet sättas till 0 kr
vid en återanskaffningskostnad om 25 000 kr/kW.
I Sverige finns 1 096 elproduktionsenheter som utgör bebyggda vattenfall.
Deras totala taxeringsvärde uppgår till ca 112 miljarder kr, varav markvärdet
utgör ca 73 miljarder kr.
Som framgår av redogörelsen av reglerna för fastighetstaxeringen tas numera
hänsyn till skillnaderna i lönsamhet mellan olika vattenkraftanläggningar.
Förekommande olikheter i årskostnaderna blir nämligen beaktade genom de
varierande anläggningskostnaderna. Mindre lönsamma anläggningar är således de
med större andel återanskaffningskostnad.
Vidare har framgått att det taxerade markvärdet varierar med anläggningens
återanskaffningskostnad. Ju högre återanskaffningskostnaden är desto lägre blir
markvärdet. För nyare anläggningar som har de högsta återanskaffningskostnaderna
hänför sig naturligtvis den övervägande delen av, eller t.o.m. hela avkastningen
till det investerade realkapitalet som byggnader och andra produktionsmedel. En
relativt mindre del eller ibland ingen del alls återspeglar då lägesräntan genom
markvärdet.
En annan fördel med att utnyttja det taxerade markvärdet som skattebas är att
förändringar i relativpriset på el, som innebär förändrad lönsamhet för
befintliga anläggningar, får genomslag i taxeringsunderlaget. På så sätt
anpassas skatteuttaget till förändringar i elprisnivån.
Det är mot bakgrund av ovanstående som regeringen anser att det taxerade
markvärdet på ett tillfredsställande sätt kan anses återspegla fallräntan i
respektive vattenkraftverk. Förutsättningen är dock, som utredningen påpekar,
att anläggningarnas byggnadsvärden beräknas på grundval av
återanskaffningskostnaden och inte efter bokföringsmässigt värde. Genom att
metoden beaktar återanskaffningskostnaden differentieras skatten med hänsyn till
vad anläggningen såsom ny hade kunnat avkasta. Skatten baseras således på den
potentiella avkastningsförmågan.
Utredningen har i ett särskilt avsnitt i betänkandet behandlat frågan om skatt
på installerad effekt. Till skillnad mot vad Riksskatteverket, RSV, anfört
finner regeringen därför att utredningen beaktat att enheter med samma
produktionsförmåga kan få olika beskattning.
Utredningen har ansett att berörda företag bör få möjlighet att granska
markvärdena eftersom värdena inte tidigare beskattats. I ett särskilt yttrande
till utredningens förslag anser en expert att nya taxeringsvärden måste inväntas
innan markvärdet beskattas, eftersom gällande taxeringsvärden inte åsatts med
tanke på att de skulle ligga till grund för beskattning. Även några
remissinstanser har berört frågan.
Regeringen utgår från att kvalitéten på taxeringsvärdena inte påverkas av att
en fastighetskategori är undantagen från uttag av fastighetsskatt. De vid 1994
års allmänna fastighetstaxering fastställda markvärdena måste anses utgöra en,
även från dessa synpunkter sett, tillfredsställande bas för uttag av
fastighetsskatt.

7.3.4 Omläggning till fastighetsskatt på vissa
elproduktionsenheter

Regeringens förslag: Den nuvarande vattenkraftsskatten avskaffas.
Fastighetsskatt skall tas ut med sammanlagt 3,42 % av markvärdet på sådan
elproduktionsenhet som utgörs av vattenkraftverk och till sådana hörande andelar
i utbyggda regleringsanläggningar, taxeringsenhet med outbyggt vattenfall som
enligt verkställbart tillstånd får byggas ut samt taxeringsenhet vars
huvudsakliga värde utgör värde av andels- eller ersättningskraft.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.Remissinstanserna:
Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig över förslagen i lagtekniskt och
administrativt avseende. RSV anser att förändringen från elproduktionsskatt till
fastighetsskatt inte medför någon nämnvärd skillnad. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län befarar att skatt kommer att tas ut på alla slag av elproduktionsenheter
utom värmekraftverken, t.ex. vindkraftanläggningar, om inte en tydligare
avgränsning görs av vad som avses med elproduktionsenhet.
Skälen för regeringens förslag: Av skäl som redovisats i det föregående bör
beskattningen av vattenkraft läggas om från nuvarande åldersdifferentierade
skatt per kWh till en fastighetsskatt. Regeringen föreslår därför att den
nuvarande lagen om skatt på viss elektrisk kraft upphävs och ersätts med
bestämmelser som tas in i lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt.
Från och med den 1 januari 1996 tas fastighetsskatt ut med 0,5 % på
taxeringsvärdet på alla industrienheter inklusive elproduktionsenheter.
Riksdagsbeslutet om fastighetsskatt på industrienheter bygger på förslagen i
prop. 1994/95:203, Finansiering av medlemskapet i Europeiska unionen. Detta
innebär att bestämmelser om skatteplikt för elproduktionsenheter redan införts i
1, 3 och 4 §§ lagen om statlig fastighetsskatt.
Vad gäller den närmare utformningen av lagtexten i 3 § fastighetsskattelagen
har regeringen valt att liksom utredningen anknyta till den definition av
elproduktionsbegreppet som återfinns i FTL. Begreppet är där uttömmande reglerat
och man kan utan svårighet ange vilka taxeringsenheter som omfattas av den nu
föreslagna fastighetsskatten och vilka taxeringsenheter som endast omfattas av
den redan beslutade fastighetsskatten om 0,5 %.
De elproduktionsenheter som bör komma i fråga är dels taxeringsenhet med
vattenkraftverk och till detta hörande andelar i utbyggda reglerings-
anläggningar, dels taxeringsenhet med outbyggt vattenfall som enligt
verkställbart tillstånd får byggas ut, dels slutligen taxeringsenhet vars
huvudsakliga värde utgör värde av andels- eller ersättningskraft.
Som framgår utgör de uppströms belägna regleringsanläggningarna inte egna
taxeringsenheter utan de beaktas vid taxeringen av det kraftverk som har nytta
av anläggningen. Vidare bör de outbyggda vattenfallen omfattas om de har
taxerats. Taxering av dessa sker nämligen endast om de med säkerhet kan
bebyggas.
I den nu nämnda kretsen av elproduktionsenheter har även tagits med de
taxeringsenheter som har rätt till andels- eller ersättningskraft. Vad som
avses med andels- eller ersättningskraft framgår av 9 kap. vattenlagen
(1983:291). Den vars fallhöjd tas i anspråk i samband med utbyggnad av ett
vattenfall får under vissa förutsättningar del i kraftproduktionen genom
erhållande av kraft. Härtill är också knuten en skyldighet att bidra till
anläggningens utförande, drift och underhåll, allt i förhållande till andelens
storlek. Rätten till andelskraften är förenad med viss fastighet. Andelskraften
ersätter det tidigare institutet ersättningskraft, vilket var en ersättningsform
som kom i fråga när någons vattenkraft togs i anspråk. Ersättningen kunde då
utges i form av kraftöverföring.
Det föreligger ett intimt samband mellan dessa rättigheter och de kraftverk
vilka belastas med leveransskyldighet av sådan kraft. I den mån det förekommer
skyldighet för ett kraftverk att leverera andels- eller ersättningskraft skall
detta beaktas när man bestämmer kraftverkens värde. Belastningen av andelskraft
skall i så fall dras av från både kraftstationens markvärde och byggnadsvärde
medan belastningen av ersättningskraft endast dras av från kraftstationens
markvärde. Förmåner av detta slag skall motsatsvis läggas till den
taxeringsenhet till vilken förmånen hör.
Rätten till andelskraft torde främst tillkomma dem som själva är kraftpro-
ducenter men även stora konsumenter av kraft, t.ex stora industrier och
kommunala eldistributionsföretag innehar sådana rätter. Att så är fallet torde
bero på att det krävs ett betydande mått av resurser för att ta emot kraften.
Eftersom det således förekommer taxeringsenheter vars huvudsakliga värde utgör
värde av erhållen andels- eller ersättningskraft med viss del av värdet
fastställt som markvärde, bör även elproduktionsenheter som utgör sådana
taxeringsenheter omfattas av förslaget.
Värmekraftverken omfattas inte av det framlagda förslaget.
Den nivå för uttaget av fastighetsskatt som föreslås, 3,42 %, motiveras
närmare i avsnitt 7.2.3.
Förslaget föranleder en ändring i 3 § lagen om statlig fastighetsskatt och att
lagen om skatt på viss elektrisk kraft upphävs.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1997 och tillämpas från och
med 1998 års taxering.
Ur praktisk synpunkt innebär omläggningen till fastighetsskatt följande.
Redovisningen av vattenkraftsskatt sker i deklaration avseende redovis-
ningsperioder om en månad. Sådan deklaration skall ha kommit in till
beskattningsmyndigheten senast den tjugofemte i månaden efter redovis-
ningsperiodens slut.
Kraftföretagen debiteras preliminär F-skatt särskilt, vilket enligt
huvudregeln sker enligt schablon. Skatten skall avse den slutliga skatten, i
vilken fastighetsskatten ingår, med de justeringar som anges i 3 § 1 mom.
uppbördslagen (1953:272, UBL). En F-skattesedel skall översändas till den
skattskyldige senast den 18 januari under inkomståret. Preliminär F-skatt skall
beräknas med ledning av preliminär taxering, om det med sannolikhet kan antas,
att den skatt som avses i 13 § 3 mom. UBL enligt den årliga taxeringen året
efter inkomståret kommer att avvika från motsvarande skatt enligt den årliga
taxeringen året före inkomståret med minst en femtedel av sistnämnda skatt, dock
minst 2 000 kr. Preliminär F-skatt får beräknas på grundval av preliminär
taxering även i annat fall, om det är fråga om mer betydande skillnad mellan
annars utgående preliminär skatt och beräknad slutlig skatt eller det finns
andra särskilda skäl. Vid den preliminära taxeringen skall hänsyn tas till de
förhållanden som kan antas komma att ligga till grund för taxering under året
efter inkomståret. Preliminär taxering åsätts med ledning av preliminär
självdeklaration. Sådan taxering får också åsättas med stöd av annan uppgift
eller upplysning.
Skattskyldig skall utan anmaning lämna preliminär självdeklaration om han har
debiterats preliminär F-skatt och den skatt som avses i 13 § 3 mom. UBL enligt
den årliga taxeringen året efter inkomståret, såvitt kan bedömas senast den 1
december, kommer att överstiga motsvarande skatt enligt den årliga taxeringen
året före inkomståret med minst en femtedel av sistnämnda skatt, dock minst 2
000 kr. Preliminär självdeklaration enligt nämnda bestämmelse skall avlämnas
senast den 1 december året näst före inkomståret. Hade skattskyldig varit
skyldig att utan anmaning avge preliminär självdeklaration men inte avlämnat
någon sådan inom föreskriven tid, får skattemyndigheten anmana den skattskyldige
att avge sådan deklaration. Antalet skattskyldiga som berörs av omläggningen
till fastighetsskatt uppgår till ca 100. De av dessa som har lämnat en
preliminär självdeklaration får inför uppbördsåret 1997 debiteras preliminär F-
skatt enligt preliminär taxering. I de fall någon preliminär självdeklaration
inte har lämnats utgår regeringen från att skattemyndigheterna genom tillämpning
av bestämmelsen i 13 § 1 mom. tredje stycket sista ledet UBL i möjligaste mån
förebygger ett för lågt uttag av preliminär skatt.
Förslaget föranleder ingen författningsändring i denna del.

7.3.5 Ekonomiska frågor

För att skiftet från produktionsskatt till fastighetsskatt skall ge ett
varaktigt budgetneutralt utfall krävs en bedömning av intäkterna av
produktionsskatten, som sedan 1 september 1996 uppgår till 5 resp. 2,5 öre/kWh.
Vid kalibreringen av fastighetsskatten bör följaktligen beaktas det första
steget av de skattehöjningar som efter förslag i prop. 1995/96:198 beslutades av
riksdagen våren 1996. Som framgår av avsnitt 7.4 föreslår regeringen att
höjningen i det andra steget den 1 juli 1997 återtas och att skattebortfallet
kompenseras genom höjningar av energiskatten på el och fossila bränslen.
Frågan är då vilka skatteintäkter som kan förväntas av produktionsskatten på
dess nuvarande nivå. Under perioden 1984-1993 uppgick inkomsterna från den
särskilda skatten till i genomsnitt drygt 1 miljard kronor per år. Om hänsyn tas
till förändringar av skattesatserna efter denna period, med en höjning från 2
resp. 1 öre/kWh till 5 resp. 2,5 öre/kWh, erhålls inkomster på 2,50 miljarder
kronor. För de närmaste åren ligger visserligen den beräknade inkomsten något
lägre, 2,33 miljarder kronor, men kraven på en ansvarsfull finansiering gör att
skattesatsen i fastighetsskatten bör baseras på den högre av dessa nivåer.
Enligt 1994 års allmänna fastighetstaxering uppgick det samlade markvärdet för
taxeringsenheterna vattenkraft, anläggnings- och ersättningskraft till drygt 73
miljarder kronor, varav knappt 95 % avsåg vattenkraft. För att omläggningen
skall vara budgetneutral krävs sålunda att fastighetsskattesatsen sätts till
3,42 %.
Med den föreslagna skattebasen uppnås ingen följsamhet gentemot den allmänna
prisutvecklingen, men däremot kommer prisutvecklingen inom elmarknaden att
påverka skattebasen. Vid en prisökning kommer en del av denna det allmänna till
godo, eftersom markvärdet kommer att öka. Omläggningen av skatteuttaget innebär
en större stabilitet både för staten och de skattskyldiga. Den föreslagna
modellen beaktar även på ett bättre sätt skillnaden mellan gamla och nya
produktionsanläggningar.
Förändringen av skatteuttaget innebär följande bruttoeffekter på statsbudgeten
(miljarder kronor). De mer begränsade effekterna för 1997 beror

182

på förskjutningar i skatteuppbörden. Vid redovisningen i avsnitt 4.5 och i
avsnitt 7.8 beaktas indirekta effekter på andra skattesatser.

1997 1998 1999
Slopad elskatt -2,13 -2,33 -2,33

Fastighetsskatt 2,29 2,50 2,50

Budgetutfallet på längre sikt blir beroende av prisutvecklingen på elkraft och
och dess inverkan på markvärdena.

7.4 Energiskatt

Regeringens förslag: Det andra steget av tidigare beslutade höjningar av
produktionsskatterna på elektrisk kraft återtas och ersätts av höjda
energiskatter på elektrisk kraft och fossila bränslen. Skattesatserna för
bränslen höjs med 2 % och skatten på elektrisk kraft med 0,8 öre per kWh.

Skälen för regeringens förslag: I propositionen om ekonomisk-politiska
åtgärder på skatte- och avgiftsområdet (prop. 1995/96:198 s. 31 ff) föreslogs
att produktionsskatterna på elektrisk kraft från kärnkraft och äldre
vattenkraftverk skulle höjas i två steg, dels med 1 öre per kWh den 1 september
1996, dels en ytterligare höjning med samma belopp som skulle börja tillämpas 1
juli 1997. I propositionen föreslogs även höjningar av energiskatten på bränslen
och elektrisk kraft. Riksdagen har beslutat i enlighet med förslagen i
propositionen (bet. 1995/96:SkU31, rskr. 1995/96:305, SFS 1996:687-689).
Efter presentationen av propositionen har kritik riktats mot de föreslagna
produktionsskattehöjningarna och effekterna av dem på de konkur-rensutsatta
företagen inom den elintensiva industrin. Det har hävdats att skattehöjningarna
övervältras direkt på såväl företag som hushåll genom ökade elpriser. Den 1
september 1996 steg också elpriserna som en direkt följd av
produktionsskattehöjningen vid samma tillfälle.
I de överväganden som gjordes inför propositionen förutsattes att bördan av
skattehöjningarna skulle stanna hos de kraftproducerande bolagen och att
elpriserna därför inte skulle påverkas i någon större omfattning. Snedvridande
effekter på produktion och negativa effekter på sysselsättningen skulle därmed
också undvikas. Vid tillfredställande konkurrens på elmarknaden torde
kraftbolagens möjligheter att kunna övervältra skattehöjningar genom att höja
elpriserna på kort sikt vara tämligen begränsade.
Vid årsskiftet infördes en ny lagstiftning på elområdet. Därmed skapades
förutsättningar för en ökad konkurrens på elmarknaden. Större delen av
elförsäljningen sker dock fortfarande i enlighet med avtal som ingåtts före
reformen. Marknadsförhållandena är därmed sådana att elproducenterna kan
övervältra skattehöjningar på konsumenterna genom att höja elpriserna. Den
nordiska elmarknaden är under utveckling. Det finns dock brister i
överföringskapaciteten mellan länderna vilket medför att handelsutbytet
begränsas. Därigenom begränsas även priskonkurrensen på den inhemska marknaden.
En betydelsefull fråga av mer formell natur rör de avtal som gäller för
elleveranser. Konkurrensverket utreder för närvarande om elleverantörerna
tillämpar standardavtal som ger dem möjligheter att justera elpriserna för
skattehöjningar även i långsiktiga kontrakt på ett sätt som strider mot
konkurrenslagen.
I takt med en fortsatt utveckling av den svenska och nordiska elmarknaden
torde företagens möjligheter till prisövervältring minska, men övervältring på
priserna kan under de närmaste åren medföra negativa effekter.
Mot ovanstående bakgrund finns anledning att ompröva det andra steget av de
beslutade produktionsskattehöjningarna. Därför föreslås att höjningarna i detta
steg återtas och ersätts -- från den 1 juli 1997 -- av höjda energiskatter på
el och fossila bränslen. Genom denna växling bedöms att de totala snedvridande
effekterna av energiskatterna kommer att reduceras.
Energiskatterna på el och fossila bränslen ger visserligen också snedvridande
effekter, främst via ökade energikostnader för hushållen. Dessa
allokeringsförluster bedöms dock vara mindre än de samhällsekonomiska
kostnaderna i form av minskad produktion och sysselsättning som skulle ha
uppkommit som en följd av produktionsskattehöjningen.
Energiskattesatserna bör höjas i sådan grad att de ökade skatteintäkterna från
denna skatt ersätter skatteintäktsbortfallet av det återtagna andra steget av
höjningarna av produktionsskatterna på elektrisk kraft. För att uppnå detta bör
energiskatten på bränslen höjas med 2 % utöver de höjningar som beslutades av
riksdagen under våren 1996. På motsvarande sätt bör energiskatten på elektrisk
kraft höjas med 0,8 öre per kWh, beräknat på de energiskattebelopp som enligt
tidigare riksdagsbeslut skulle ha börjat tillämpas den 1 juli 1997. Eftersom
ingen energiskatt tas ut för energiför-brukningen vid tillverkningsprocessen i
industriell verksamhet eller för växthusuppvärmning vid yrkesmässig
växthusodling begränsas således den direkta effekten av de föreslagna
skattehöjningarna till annan verksamhet, bl.a. hushållssektorn.
Vid beräkningen av de höjningar av energiskatten som riksdagen beslutade i
våras togs hänsyn till förväntade förändringar av konsumentprisindex fram t.o.m.
oktober månad 1997. De nu föreslagna höjningarna sker från dessa redan
indexerade nivåer. Den automatiska uppräkningen av energiskatten på dessa
skattebelopp bör därför först ske för skatteuttaget för år 1999.
Förslaget föranleder ändringar i 2 kap. 1 § och 11 kap. 3 § lagen (1994:1776)
om skatt på energi.

183

7.5 Skatten på öl m.m.

Regeringens förslag: En proportionell skatt föreslås för öl med en alkoholhalt
över 2,8 volymprocent. För öl med en alkoholhalt som inte överstiger 2,8
volymprocent föreslås en 0-skattesats. Samtidigt höjs skatten på sprit med 2
procent och skatten på tobaksvaror med 7,9 procent.
I enlighet med riksdagens tidigare beslut om indexering av vissa punktskatter
föreslås en uppräkning av alkoholskatten för år 1997 med en uppskattad
förändring av prisnivån under perioden september 1995 - september 1996 på 1,2
procent. Efter denna indexering blir skatten på öl över 2,8 volymprocent 1,47
kronor per liter och volym-procent alkohol. Någon indexering av tobaksskatten
för år 1997 skall enligt gällande regler inte ske.
En justering av skatten resp. tullen för resandeinförsel av alkoholdrycker och
tobaksvaror föreslås också.

Bakgrunden till regeringens förslag: Skatten på öl skall enligt gällande EG-
regler beräknas med ledning av antingen dryckens stamvörtstyrka uttryckt i
måttenheten Plato eller faktisk alkoholhalt uttryckt i volymprocent per
hektoliter färdig dryck. Minimiskattesatsen på öl med en faktisk alkoholhalt
över 0,5 volymprocent är 0,748 ecu per hektoliter och grad Plato eller 1,87 ecu
per hektoliter och volymprocent alkohol. Reducerade skattesatser får tillämpas
för öl med en faktisk alkoholhalt om högst 2,8 volymprocent. Reducerade
skattesatser får vidare, under vissa förhållanden, tillämpas för öl som
tillverkas av mindre, fristående bryggerier. Sverige beskattar öl efter faktisk
alkoholhalt uttryckt i volymprocent och tillämpar reglerna om reducerad
skattesats för öl under 2,8 volymprocent när det gäller 0-skattesatsen på
lättöl, d.v.s. öl med en alkoholhalt som inte överstiger 2,25 volymprocent.
Reglerna om alkoholskatt finns i lagen (1994:1563) om alkoholskatt.
Sverige har i förhandlingarna vid EU-medlemskapet fått en treårig övergångstid
från den 1 januari 1995 under vilken en reducerad skattesats får tillämpas för
s.k. folköl med en alkoholhalt som inte överstiger 3,5 volymprocent.
Övergångsbestämmelsen skulle möjliggöra för Sverige att anpassa beskattningen
till den ordning som gäller inom EU. Fr.o.m. den 1 januari 1998 måste således
allt öl med en alkoholhalt som överstiger 2,8 volymprocent ha samma skatt per
volymprocent alkohol.
Skatten på s.k. folköl är f.n. 1,21 kronor per liter och volymprocent alkohol
och skatten på starkare öl är 2,38 kronor per liter och volymprocent alkohol.
Skatten på folköl höjdes den 1 januari 1996 från 91 öre till 1,21 kronor för att
motverka den sänkning av detaljhandelspriset på folköl som den beslutade
sänkningen av mervärdesskatten på livsmedel skulle medföra.
Skälen för regeringens förslag: Förutsättningarna att bedriva en traditionell
svensk alkoholpolitik och använda prisinstrumentet som alkoholpolitiskt medel
har ändrats i och med det svenska EU-inträdet. Särskilt de ändrade reglerna för
införsel av alkohol men även avskaffandet av monopolen för tillverkning, import
och partihandel av alkoholdrycker reser krav på en förnyelse av
alkoholpolitiken.
Gränshandeln i södra Sverige av framför allt danskt starköl har nu antagit så
stora proportioner att det enligt regeringens bedömning är nödvändigt att vidta
motverkande åtgärder. Den ökade gränshandeln medför, förutom att varan inköps
och beskattas utomlands, att människor köper större mängder och starkare öl än
annars. Alkoholens tillgänglighet i okontrollerade former ökar också genom att
ett stort antal privatpersoner i hemmet lagrar öl, m.m. som de infört från
utlandet. Sysselsättningen inom den inhemska bryggerinäringen kan dessutom komma
att äventyras och skatteintäkterna minskar trots att konsumtionen ökar.
Målen för svensk alkoholpolitik är dels att minska den totala alkohol-
konsumtionen, dels förändra det svenska dryckesmönstret. Den svenska
alkoholpolitiken syftar bl.a. till att försöka förmå människor att gå över från
spritdrycker till drycker med lägre alkoholhalt för att på så sätt minska de
alkoholrelaterade skadorna. Ett sätt att ytterligare förstärka en sådan
konsumtionsförändring i riktning mot alkoholsvagare drycker samt motverka den
omfattande gränshandeln med öl är att sänka ölskatten och höja skatten på sprit.
Dessutom kan en förändring av nollskattegränsen för öl från nuvarande 2,25
volymprocent alkohol till 2,8 volymprocent ytterligare stimulera ölkonsumenterna
att prismässigt välja en alkoholsvagare produkt.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund att en enhetlig skatt införs för öl med
en alkoholhalt överstigande 2,8 volymprocent. I 1996 års prisnivå sätts
skattesatsen på öl till 1,45 kronor per liter och volymprocent alkohol.
Härigenom sker samtidigt redan nu en anpassning till EU:s regelsystem för
ölbeskattning.
Den nya ölskattesatsen kan förväntas höja priset på folköl med i genomsnitt 8
procent och sänka priset på starköl som säljs på systembolaget med ca 17
procent. Det lägre priset på starköl kan förväntas minska gränshandeln med öl.
Trots detta kan den nya skattesatsen på öl antas leda till en marginell ökning
av konsumtionen av ren alkohol i öl. För att motverka denna konsumtionsökning
bör skattesatsen på sprit höjas med 2 procent. Det genomsnittliga priset på
sprit kan förväntas öka med 1,6 procent som en följd av denna skattehöjning.
Regeringens beräkningar visar att denna skattehöjning är tillräcklig för att
uppnå en oförändrad konsumtionsvolym av ren alkohol i öl, vin och sprit.
De nya alkoholskattesatserna kan, med hänsyn till de efterfrågeanpassningar
som förändringarna ger upphov till, förväntas leda till en varaktig
nettobudgetförsvagning på 0,51 mdkr för den konsoliderade offentliga sektorn.
För att finansiera denna budgetförsvagning höjs tobaksskattesatserna med 7,9
procent utöver den höjning som riksdagen beslutat om tidigare i år (prop.
1995/96:222, bet. 1995/96:FiU15). Med hänsyn till den minskade
tobakskonsumtionen på cirka 1,5 procent som denna skattehöjning kan förväntas
medföra, blir den varaktiga nettobudgetförstärkningen 0,54 mdkr för den
konsoliderade offentliga sektorn.
Eftersom prisinstrumentet som alkoholpolitiskt medel framöver troligen kommer
att försvagas kommer de förebyggande insatserna att bli än viktigare för att
motverka alkoholmissbrukets utbredning. Information, opinionsbildning och andra
alkoholförebyggande insatser, framför allt på lokal och regional nivå, får
därför en ökad betydelse i ansträngningarna att förändra dryckesvanorna i vårt
land. Regeringen avser därför att med en lokal och regional kraftsamling av
insatserna höja ambitionsnivån i det alkoholförebyggande arbetet.
Överfinansieringen på totalt 30 miljoner kr av den reformerade alkohol- och
tobaksbeskattningen motiveras av ökade informationsinsatser om alkoholens
skadeverkningar.
Enligt 37 § lagen om alkoholskatt skall en årlig indexuppräkning ske av
alkoholskatten med hänsyn tagen till den allmänna prisutvecklingen. Regeringen
skall före oktober månads utgång fastställa de omräknade skattebelopp som skall
tas ut under påföljande år. Denna automatiska uppräkning skall första gången
göras hösten 1996 för skatteuttaget 1997. Vid beräkning av de nya skattesatserna
har hänsyn tagits till förväntade förändringar av konsumentprisindex under
perioden september 1995 - september 1996 på 1,2 procent. Även skattesatserna för
övriga alkoholdrycker har höjts på motsvarande sätt. Den automatiska
uppräkningen av alkoholskatten bör därför skjutas fram och ske först för
skatteuttaget för år 1998. Även enligt lagen om tobaksskatt finns regler om
indexering. Riksdagen har dock tidigare i år beslutat om en 15-procentig höjning
av tobaksskatten fr.o.m. den 1 januari 1997 och att en automatisk uppräkning av
skattesatserna skall ske först för skatteuttaget för år 1998.
I lagen (1994:1565) om privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från
land som är medlem i Europeiska unionen finns regler om skatteuttag vid viss
privat införsel av alkoholdrycker och tobaksvaror. I lagen (1994:1551) om frihet
från skatt vid import m.m. finns även regler om skatt och tull vid viss import
av alkohol- och tobaksvaror. Skattebeloppen resp. tullbeloppen är
schabloniserade för vissa grupper av dessa varor. Någon justering av
skattesatserna resp. tullbeloppen har inte skett efter lagarnas ikraftträdande.
Regeringen anser det lämpligt att även skattesatserna i dessa lagar justeras så
att de överensstämmer med nu föreslagna ändringar av skatten på alkohol och
tobak. Regeringen föreslår därför att en sådan justering nu görs samt att en
viss omräkning sker av tullbeloppen.

184

7.6 Införsel av vissa alkoholdrycker

Regeringens förslag: Lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av
alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen och
lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import, m.m. ändras så att samma
kvantitativa begränsningar som i dag gäller för att införa vin punktskattefritt
även skall gälla för punktskattefri införsel av sådana alkoholdrycker som har
högst 15 volymprocent alkohol och som inte är starköl. Motsvarande begränsningar
skall också gälla för mervärdesskattefri försäljning av sådana alkoholdrycker
varför ändringar föranleds även i mervärdesskattelagen (1994:200).

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om frihet från punktskatt
avseende resandes införsel av alkoholdrycker regleras, såvitt avser annat EU-
land, i lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och
tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen samt, när det gäller
införsel från ett land som inte är medlem i EU, i lagen (1994:1551) om frihet
från skatt vid import, m.m. Enligt dessa bestämmelser får skattefri införsel av
bl.a. alkoholvaror ske enligt vissa särskilt angivna kvoter. Dessa baseras, när
det gäller införsel från annat EU-land, på det undantag Sverige fick vid
förhandlingarna om ett svenskt medlemskap i EU. De avtalade restriktionerna
innebär bl.a. att en privatperson som inreser till Sverige från ett annat EU-
land får, utan att betala punktskatt, föra in en liter alkoholdryck med en
alkoholhalt som överstiger 22 volymprocent eller tre liter mousserande vin eller
alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 15 men inte 22 volymprocent, fem
liter vin och 15 liter öl. Motsvarande begränsningar för resande från tredje
land är två liter när det gäller mousserande vin eller alkoholdryck med en
alkoholhalt som överstiger 15 men inte 22 volymprocent samt två liter
beträffande vin. I övrigt gäller, såvitt här är i fråga, samma kvoter som för
resande från annat EU-land. De nämnda begränsningarna hindrar emellertid inte,
såsom Generaltullstyrelsen påtalat i en skrivelse till regeringen den 30 maj
1996, privat skattefri införsel, utan restriktioner, av alkoholdrycker som har
en alkoholhalt som uppgår till högst 15 volymprocent och som inte faller in
under definitionen för vin eller starköl. Detta var inte avsikten när de
aktuella restriktionerna infördes. Den möjlighet till begränsning av
privatinförseln av alkohol som Sverige fått med stöd av undantaget i
anslutningsfördraget förlorar avsevärt i betydelse om inte åtgärder vidtas för
att stoppa den möjlighet att kringå bestämmelserna som nu har kommit fram.
De aktuella bestämmelserna bör därför ändras. Detta bör ske genom att
definitionen av vin ändras så att den även avser annan alkoholdryck med en
alkoholhalt som överstiger 3,5 men inte 15 volymprocent och som inte är starköl.
Som en konsekvens härav bör en motsvarande ändring även göras i 3 kap. 30 c §
mervärdesskattelagen som innehåller bestämmelser om mervärdesskattefri
försäljning ombord på fartyg och luftfartyg i vissa fall. Även bestämmelserna
för försäljning i exportbutik i tullförordningen (1994:1558) kommer att behöva
ändras på motsvarande sätt. Ändringen kommer också att få betydelse för sådan
skattefri försäljning ombord på vissa fartygs- eller flyglinjer som avses i
förordningen (1994:1694) om viss proviantering m.m.

7.7 Hyresgästernas självförvaltning

Regeringens bedömning: Regeringen lägger inte fram något förslag om skattefrihet
för ersättning som en hyresgäst får av sin hyresvärd för arbete hyresgästen lagt
ned på s.k. självförvaltning.

Demokratiutvecklingskommitténs förslag: Kommittén föreslår att i
kommunalskattelagen (1928:370) förs in bestämmelser om skattefrihet för belopp
intill ett halvt basbelopp som bostadshyresgäst erhåller för arbete som
hyresgästen gör för hyresvärdens räkning med stöd av en enligt
hyresförhandlingslagen (1978:304) träffad förhandlingsöverenskommelse om
självförvaltning.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Hyresgästernas Riksförbund,
Svenska Kommunförbundet, AB Svenska Bostäder och Sveriges Allmännyttiga
Bostadsföretag tillstyrker förslaget. AB Svenska Bostäder menar att det bör
finnas intresse för självförvaltning även vid en lägre nivå på skattefriheten.
Bolaget har under lång tid gett hyresgästerna möjlighet att mot hyresrabatt ta
över viss fastighetsskötsel. Den modell som använts har konstruerats på sådant
sätt att rabatten inte blir skattepliktig. Kammarrätten i Sundsvall har inget i
sak att erinra mot förslaget för det fall avsteget från skattelagstiftningens
principer om neutralitet kan godtas. Några, bl.a. Justitiekanslern, Svea
hovrätt, Stockholms Kooperativa Bostadsförening och Sveriges Fastighetsägareför-
bund, motsätter sig inte eller är positiva till förslaget om skattefrihet men
menar att skattefriheten inte bör begränsas till de fall där en s.k.
förhandlingsklausul finns i hyresavtalet. Sveriges Industriförbund har inte
något att erinra mot förslaget att undanta vissa hyresåterbetalningar från
beskattning under förutsättning att vissa andra frågor utreds närmare, bl.a.
krävs en analys om andra möjliga utvägar att lösa problemen är uttömda och hur
den skattemässiga bedömningen påverkas av hyresavtalens utformning.
Riksförsäkringsverket anser det väsentligt att den kompensation hyresgästerna
får för sina arbetsinsatser så långt möjligt utformas som en kollektiv
återbäring till dem som åtagit sig att utföra uppgifter. En möjlighet skulle
enligt verket kunna vara att hyran sätts till ett lägre belopp och en särskild
avgift tas ut av de hyresgäster som inte deltagit i självförvaltningen.
Riksskatteverket, Riksrevisionsverket, Länsrätten i Stockholms län,
Landsorganisationen i Sverige och Sveriges Bostadsrätters Centralorganisation
avstyrker förslaget. Riksrevisionsverket pekar bl.a. på att kommittén inte
redovisat några beräkningar av vad förslaget kan innebära i inkomstminskning för
det allmänna och inte heller föreslagit någon finansiering. Många
remissinstanser menar att frågan är otillräckligt utredd och måste få en mer
allsidig belysning.
Skälen för regeringens bedömning: Demokratiutvecklingskommittén har bl.a. till
uppgift att överväga och föreslå åtgärder som kan bidra till att öka
medborgarnas inflytande och delaktighet i samhällsutvecklingen. Kommittén har i
en skrivelse till regeringen föreslagit skattefrihet intill ett visst belopp för
ersättning som en hyresgäst får för arbete med s.k. självförvaltning. Som
bakgrund till förslaget tar kommittén upp ett konkret fall, nämligen
hyresgästernas självförvaltning i bostadsområdena Holma och Kroksbäck i Malmö.
De boende ges möjligheter att sköta vissa delar av fastighetsförvaltningen
själva. Det kan gälla skötsel av utemiljön såsom gräsklippning och rabattskötsel
och inre underhåll, t.ex. trappstädning. För den enskilde hyresgästen fastställs
hyran på vanligt sätt genom en förhandlingsöverenskommelse. Därefter prissätts
de olika förvaltningsuppgifterna som hyresgästerna själva kan stå för. I
systemet ingår också att det halvårsvis sker en avstämning. Den hyresgäst som
under perioden har medverkat i förvaltningen får en återbäring på hyran.
Ett av de väsentligaste målen för 1990 års skattereform var att åstadkomma en
neutral beskattning av arbetsinkomster. Skattesystemet skulle vara utformat på
sådant sätt att alla slag av ersättningar för arbetsinsatser skulle beskattas på
ett likformigt sätt och beläggas med socialavgifter. Särregler skulle belasta
skattesystemet endast om det fanns starka skäl som talade för det.
Enligt Riksskatteverket är det otvivelaktigt så att den återbetalning som
Demokratiutvecklingskommittén behandlar är skattepliktig. Inget hindrar
emellertid att hyresgästerna, utan skattekonsekvenser, som kollektiv utför
oavlönat arbete och därmed sänker kostnaderna i bostadsområdet. Även andra
remissinstanser har pekat på att andra konstruktioner av hyresavtalen skulle
kunna ge ett annat skattemässigt resultat än det man fått i Holma och Kroksbäck.
Ett av kommitténs argument för att införa skattefrihet intill ett visst belopp
är att hyresgäster liksom villaägare skall kunna hålla nere sina boendekostnader
genom eget arbete utan att beskattas. Det är naturligtvis fullt möjligt även för
hyresgäster att hålla nere sina boendekostnader genom eget arbete utan
skattekonsekvenser under förutsättning att särskild ersättning för det nedlagda
arbetet inte erhålls. En villaägare som klipper sin egen gräsmatta uppbär inte
någon ersättning för detta men håller nere sin boendekostnad genom att han inte
mot ersättning behöver anlita någon annan för gräsklippningen. Om däremot
villaägaren klipper grannens gräsmatta och får betalt för sitt arbete är
ersättningen naturligtvis skattepliktig. Någon olikformighet mellan hyresgästen
och villägaren i detta avseende föreligger således inte.
Det är mycket angeläget att hyresgästerna engagerar sig i förvaltningen av
sitt bostadsområde. Detta har man lyckats åstadkomma i bostadsområdena Holma och
Kroksbäck. Det går dock enligt regeringens mening inte att dra den slutsatsen
att de positiva effekter av självförvaltningen som uppkommit i dessa
bostadsområden enbart skulle vara beroende av att avtalsförhållandet
konstruerats på det sätt som skett där. Tillräckliga skäl kan därför inte anses
föreligga för att införa en skattefrihet för just denna typ av arbetsinkomster.
Verksamheten i Holma och Kroksbäck har samtidigt visat att det går att
åstadkomma en förnyelse av miljön i större bostadsområden. Det är av stor vikt
att finna former för att aktivt engagera de boende i skötseln av det egna
området. De frågor om formerna för och stödet till självförvaltning som
aktualiserats i skrivelsen från Demokratiutvecklingskommittén kommer att beredas
vidare.

7.8 Budgeteffekter i sammanfattning

För skatteförslagen i denna proposition redovisas i tabell 7.1 budgeteffekterna
för staten och den konsoliderade offentliga sektorn. Redovisningen avser åren
1997-1999 och är genomgående kassamässig. Det senare innebär att olika slag av
förskjutningar i skatteuppbörden har beaktats. Ett typiskt fall ges av en
inkomstskattehöjning, där vid ikraftträdande 1 januari enbart elva tolftedelar
av hela årets beräknade skatt kommer in det första året. Samma förhållande
gäller vid förändringar i olika punktskatter. Vid redovisningen har också i
förekommande fall beaktats olika indirekta effekter, på andra skattebaser och på
basbeloppsanknutna offentliga utgifter (via förändringar i konsumentprisindex).
Som en komplettering till redovisningen för olika år anges också den varaktiga
effekten för offentlig sektor. Redovisningen i detta avsnitt är översiktlig; för
mer detaljerade uppgifter, bl.a. inverkan på olika inkomsttitlar hänvisas till
avsnitt 4.5.
Nedjusteringen av skiktgränsen för den statliga inkomstskatten på
förvärvsinkomster för år 1997 beräknas ge en inkomstförstärkning på 0,92
miljarder kronor. P.g.a. uppbördsförskjutning är effekten lägre för år 1997 än
för de senare åren.
Förändringen i energibeskattningen såvitt avser växlingen från
produktionsskatter på el från kärnkraftverk och äldre vattenkraftverk till ökade
energi-skatter på el och bränslen beräknas ge en varaktig inkomstförstärkning på
0,10 miljarder kronor för offentlig sektor. Växlingen från produktionsskatt på
el från äldre vattenkraftverk till fastighetsskatt på markvärdet beräknas vara
budgetneutral på lång sikt.
Förändringen av alkoholskatten och skatten på tobak beräknas ge ett varaktigt
överskott för offentlig sektor på 0,03 miljarder kronor.

185

Tabell 7 Budgeteffekter för staten och för offentlig sektor av föreslagna
åtgärder. Kassamässiga effekter för åren 1997-1999 samt varaktiga effekter för
offentlig sektor. Miljarder kronor.

Statsbudget Offentlig sektorVaraktig effekt
1997 1998 19991997 1998 1999 off. sekt.

Justering skiktgräns0,840,920,920,840,920,92 0,92

Förändrad energi-00,02 0,010,06 0,22 0,08 0,10
beskattning

Skifte produktions--0,34-0,19-0,20-0,060,170,19 0
skatt vattenkraft/
fastighetsskatt

Förändrad alkohol-0,040,040,040,040,030,03 0,03
skatt m.m.

186