Kunskap utgör grunden för kunskapssamhället och för ett samhälle, som vill konkurrera med hög kompetens och kvalificerade produkter i stället för med låga löner. Forskning definieras vanligen som ett metodiskt sökande efter ny kunskap och utgör därför ett av kunskapssamhällets fundament.
Strävan efter att öka sin kunskap är också en av de saker som kännetecknar människan. Under århundraden har hon drivits att öka sin kunskap om tingen, både för omedelbar nytta och av nyfikenhet på det som kanske inte direkt kan omsättas i praktik.
En fri och kritisk forskning är en av förutsättningarna för ett öppet samhälle. En viktig uppgift för forskningspolitiken är att slå vakt om det fria kunskapssökandet och mångfald bland forskningsmiljöerna.
Denna motion om högre utbildning och forskning har följande utgångs- punkter:
- öka andelen medborgare med högskoleutbildning - - utveckla formerna för kvalificerat livslångt lärande - - åstadkomma en bättre koppling mellan högre utbildning och aktiv forskning - - öka andelen forskarutbildade - - utveckla och förnya forskningen - - fördjupa kontakterna mellan forskningen och det omgivande samhället - - förbättra informationen om och tillämpningen av uppnådda forskningsresultat. - Som ett viktigt steg för att förverkliga detta har Centerpartiet sedan länge drivit kravet på en mer decentraliserad utbildnings- och forskningsstruktur. Centerpartiet vill skapa ett "decentraliserat kunskapssamhälle". Det innebär att medvetet bygga upp en decentraliserad infrastruktur för kunskapsutveckling i hela landet. Det innebär också att ta vara på möjligheterna att decentralisera makt och ansvar genom att hela befolkningen görs delaktig i det framväxande kunskapssamhället.
För att skapa ett decentraliserat kunskapssamhälle måste kunskapslyftet:
- nå hela folket, inte bara de redan kunskapsprivilegierade - - ske i hela landet, inte bara i några expansiva områden - - ske under hela livet, inte bara under någon period. - I denna motion ger vi vår syn på såväl budgetproposition 1996/97:1 som forskningsproposition 1996/97:5.
Forskningens frihet och samhällsrelevans
I forskningspropositionen 1996/97:5 redovisas de allmänna mål och riktlinjer, som regeringen föreslår för forskningen de kommande åren. De anger en forskningspolitisk bredd, som i stort överensstämmer med Centerpartiets värderingar. Den mycket starka betoning, som regeringen lägger vid forskningens nytta, ger dock grund för viss oro, om den tolkas alltför ensidigt.
Ett viktigt skäl för att satsa på forskning är den tillväxt som på sikt kan förväntas uppkomma genom satsningarna. Därför är det självfallet viktigt, att forskningen är relevant för samhället. Å andra sidan är, som regeringen konstaterar i propositionen, det svårt att avgöra vilken grundforskning, som på sikt kommer att leda till tillämpbara resultat. En mångfald i kunskapssökandet ger större möjligheter att finna resultat som även kan omsättas i näringslivet och till bättre resultat på sikt än en kortsiktig inriktning endast på tillämpad forskning och omsättning av resultaten.
Det är därför välkommet att regeringen i skälen för förslaget talar om nytta i vid mening. Vår bedömning är ändå, att betoningen av forskningens frihet borde stärkas något i riktlinjerna. Även för samhället relevant och nyttig forskning kan bedrivas under fria former. Centerpartiet föreslår att riktlinjerna kompletteras med att Forskningen ska vara fri i formuleringen av problem och valet av metod". Detta bör ges regeringen till känna.
Decentralisering för kvalitet
I propositionen konstateras att antalet studenter vid de mindre och medelstora högskolorna redan är en fjärdedel av det totala studentantalet, men får mindre än en åttondel av statsanslaget för utbildning och forskning. De resurser, som idag finns avsatta för forskningsstödjande åtgärder, 168 miljoner kronor, motsvarar endast ca 3 procent av de totala fakultetsanslagen. Även med den av regeringen föreslagna förstärkningen kommer resurserna att vara alltför små.
Ibland anförs, som argument för att behålla den nuvarande ordningen, att forskningens kvalitet blir eftersatt om den sprids ut alltför mycket. Vi menar att detta argument saknar underbyggnad och att det verkliga förhållandet är precis tvärtom, då man får fler forskningsmiljöer och en bättre vetenskaplig anknytning i grundutbildningen. Vår åsikt stärks dessutom av den internationella utvecklingen.
Under 1960-talet bildades i många europeiska länder en rad nya universitet. Från att ha varit mer eller mindre provinsiella högskolor eller institut utvecklades dessa till universitet med resurser för att bygga upp goda forskningsmiljöer och akademisk struktur. Dessa universitet åtnjuter idag ett stort förtroende och har välrenommerad forskning och grundutbildning. Tyvärr har vi i Sverige inte lyckats åstadkomma någon motsvarande utveckling. De högskolor som bildats från 1970-talet och framåt har inte, Linköping undantaget, getts möjligheter att utvecklas på motsvarande sätt. Utvecklingen i många europeiska länder har gått före utvecklingen i Sverige när det gäller att ta tillvara och utveckla den miljö som funnits vid de mindre högskolorna.
I andra länder i Europa har man vågat satsa på utbyggnad av nya universitet där alternativa och otraditionella metoder använts. Vi anser att Sverige måste lämna den litet inskränkta och provinsiella syn som fått dominera utvecklingen här hemma. Det har inneburit en konservativ återhållsamhet, som hållit tillbaka utvecklingen av ny kvalificerad forskning. Istället bör vi inrikta oss på en "Europaväg", med satsning på kvalitet, fördjupning och forskning vid varje akademiskt lärosäte.
Den erfarenhet som finns internationellt pekar entydigt i en riktning. De nya universitet som skapats har nått hög legitimitet, varit lyhörda för samhällets behov, har hög status på grundutbildning och forskning och genom att skapa nya organisationsformer varit förnyare av det akademiska livet samt bidragit till både regional och nationell tillväxt. Samma utveckling bör kunna uppnås i Sverige.
Huvudsakligt innehåll
Åtskilliga åtgärder som föreslås i regeringens proposition är förslag som Centerpartiet drivit under lång tid. Det kraftigt utökade antalet fasta platser vid mindre och medelstora högskolor förverkligar ett gammalt centerkrav på decentraliserad utbildning. Fasta forskningsresurser till mindre och medelstora högskolor är också välkommet. Det är i linje med vad vi har hävdat åtskilliga år. Kravet på nya universitet reste Centerpartiet redan i partiprogrammet 1990. Vi välkomnar att regeringen nu föreslår åtgärder som gör det möjligt för ett antal högskolor att bilda universitet innan sekelskiftet.
Ändå måste vår slutsats av detta bli att regeringens åtgärder inte räcker. Även om man ger de mindre och medelstora högskolorna fasta forskningsresurser är satsningen för liten och alltför koncentrerad till de större högskolor som kan bli universitet inom en snar framtid. Inte minst högskolorna i Borås, Gävle-Sandviken, Halmstad, Kristianstad, Skövde, Dalarna och Trollhättan-Uddevalla hämmas i sin utveckling, när regeringen inte föreslår större resurser.
Propositionen öppnar inte heller för examination i forskarutbildningen för de högskolor som har tillräckliga kvalifikationer utan att vara universitet. Vi anser att regeringen skyndar alltför långsamt och försvårar utvecklingen av forskarutbildningen vid högskolorna.
Fasta forskningsresurser till mindre och medelstora högskolor
I stort sett alla är överens om att andelen av arbetskraften med högskoleutbildning måste öka. Den utbyggnad som skett av antalet högskoleplatser de senaste åren är inte tillräcklig vad beträffar antalet och otillfredsställande när det gäller den geografiska spridningen. Vi kan konstatera att de större universiteten i stort sett har vuxit klart i kvantitativa termer. Det måste nu vara en självklar prioritering att stärka de mindre och medelstora högskolornas roll i den nationella utbildningspolitiken genom ett ökat åtagande för forskning.
Enhetligt högskolesystem
För Centerpartiet är det angeläget att slå vakt om ett enhetligt högskolesystem. Därför avvisar vi tankar, som emellanåt förs fram, om att de mindre högskolorna skall svara för kortare utbildningar, medan de större högskolorna och universiteten svarar för längre utbildningar och forskning. Enligt vår mening leder ett sådant resonemang till ett differentierat högskolesystem med ett A- och ett B-lag.
Det ligger ett omistligt värde i att alla högskolor har förutsättningar att ge utbildning och tillhandahålla kvalificerad forskning av nationell standard och kvalitet. Bevarandet av ett nationellt högskolesystem är en förutsättning för högkvalitativ forskning och utbildning och kompetensförsörjning i hela landet. Vi menar även att det ligger ett stort värde i att lyfta de minsta högskolorna och ge dessa större utbildningsåtaganden.
Obalanser
När det gäller den högre utbildningen hamnade Sverige på efterkälken under 1980-talet. Under 1970- och 1980-talet var antalet studenter i Sverige i stort oförändrat. Samtidigt ökade utbildningsvolymen i övriga OECD-länder. Under de senaste tio åren har emellertid en medveten utbyggnad skett av antalet utbildningsplatser. Dessa har under tioårsperioden ökat med drygt 50 procent.
Enligt senaste OECD-statistik - "Education at a glance", utgiven i Paris 1995 - var andelen studerande per åldersklass i eftergymnasiala studier år 1992 högst i USA, ca, 25 procent av ungdomarna i åldern 18-21 år deltog i eftergymnasiala studier. Andelen svenska ungdomar i åldern 22-25 år i universitetsstudier var ca 8 procent.
Andelen i yrkesverksam ålder med någon form av eftergymnasial utbildning varierar kraftigt mellan olika kommuner. Även mellan högskoleorterna är skillnaden betydande. I Lund har 54 procent av alla innevånare mellan 25 och 64 år en högskoleutbildning medan städer som Sundsvall med 24 procent ligger under genomsnittet för riket, vilket uppgår till 25 procent.
Höj den nationella utbildningsnivån
Vi vet att där det finns goda möjligheter till studier ökar andelen av befolkningen med eftergymnasial utbildning. Högskolan är en viktigt motor i den regionala utvecklingen och kommer att spela en stor roll för att höja den nationella utbildningsnivån. Att koncentrera resurser ytterligare till de idag redan stora universiteten bidrar inte till kunskapstillväxt i hela landet. Som framgår av tabellen nedan är andelen av befolkningen med eftergymnasial utbildning klart högre i universitetsregioner.
Andelen personer med eftergymnasial utbildning i olika kommuner och i riket som helhet framgår av nedanstående tabell:
Andel (%) av befolkningen i åldern 25-64 år med eftergymnasial utbildning Kommun Andel (%) av befolkningen i åldern 25-64 år med eftergymnasial utbildning
Hela riket 25 %
Karlstad 30 %
Örebro 28 %
Växjö 29 %
Östersund 30 %
Sundsvall 24 %
Härnösand 27 %
Göteborg 32 %
Stockholm 39 %
Malmö 27 %
Lund 54 %
Linköping 35 %
Umeå 36 %
Som framgår av tabellen är den generella utbildningsnivån klart högre på de orter där universitet och större högskolor etablerats.
Kunskap och kompetens kommer att bli allt viktigare för att klara Sveriges internationella konkurrenskraft och därmed vårt framtida välstånd. För detta måste vi bl.a. öka antalet högskoleutbildade. Ett så pass omfattande kunskapslyft kan inte genomföras om inte antalet forskarutbildade ökar. Såväl näringslivets som universitetens och högskolornas behov av forskarutbildade måste kunna tillgodoses. Om detta skall kunna tillgodoses måste enligt vår mening detta leda till att de mindre och medelstora högskolorna ges ytterligare möjligheter till forskning och forskarutbildning.
Kvalitetssäkring
För att skapa förutsättningar för god utbildningskvalitet för studenten oavsett var denne väljer att studera men också för att utveckla forskningsmiljön och säkra tillgången till nya kompetenta forskare, krävs ett nära samband mellan utbildning och forskning. I gällande högskolelag stadgas att all högskoleutbildning skall vila på "vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet". Vår bedömning är att detta innebär att i princip all högskoleutbildning bör förmedlas av lärare som själva är aktiva forskare.
De bästa förutsättningarna för att nå detta skapas av en infrastruktur, som underlättar nära samverkan mellan utbildning och forskning. En forskningsanknuten utbildning behöver förutom tillgång till aktuell forskning via bibliotek, bokhandel och IT också forskande lärare. I den goda högskolan verkar den undervisande forskaren och den forskande läraren. Forskningsanknytning innebär också att studenter får tillfälle att komma i kontakt med en levande forskningsmiljö.
Parallellt med utökningen av antalet utbildningsplatser vid de mindre och medelstora högskolorna måste en motsvarande utveckling av forskningsverksamheten ske. Detta för att kvalitetssäkra utbildningen genom en förstärkt koppling mellan utbildning och forskning och fler lärare som själva bedriver aktiv forskning.
Våra förslag innebär även att kvaliteten i utbildningen och forskningen vid de nya högskolorna kan säkerställas. Det ligger ett omistligt värde i att tillskapa goda forskningsmiljöer med långsiktig finansiering vid de mindre högskolorna. Fasta forskningsresurser underlättar vetenskaplig förankring och ett nära samband mellan grundutbildning och forskning. Därmed skapas goda förutsättningar för utvecklande av kvaliteten i utbildningen.
De mindre och medelstora högskolorna står för en viktig utvecklingspotential
Centerpartiet har genom överenskommelsen med regeringen om den s.k. tillväxtpropositionen (Prop. 1995/96:25 En politik för arbete, trygghet och utveckling) stakat ut riktlin- jerna för ett kraftigt kunskapslyft för hela landet. Utbildning inom naturvetenskap och teknik skall prioriteras. I tillväxtpropositionen slogs fast att "utbyggnaden av den högre utbildningen bör ske främst vid de mindre och medelstora högskolorna med särskild tyngd på Bergslagen, Malmö och Sundsvall-Härnösand-Östersund. Dessutom bör en utbyggnad ske i sydöstra Sverige."
I och med överenskommelsen mellan Centerpartiet och regeringen om den s.k. sysselsättningspropositionen har viktiga steg tagits, som nu följs upp i budgeten. Högskolorna får 30 000 permanenta platser som avlöser de tillfälliga utbildningsplatserna. Till detta skall också räknas 4 000 platser på Södertörn och 2 155 platser i N/T-utbildning med svuxa. Utbyggnaden sker från 1997 till höstterminen 1999. Drygt hälften av platserna går till utbildningar som gäller naturvetenskap och teknik. Fördelningen av platserna innebär att de stora universiteten får ökningar på 2-3 procent och avser främst N/T-platser. De mindre och medelstora högskolorna får ökningar på mellan 21-78 procent. Det innebär att 20 200 av platserna går till de mindre och medelstora högskolorna. Därmed förverkligas ökningarna som utlovades i tillväxtpropositionen. Bergslagen (Dalarna, Karlstad, Örebro, Mälardalen), sydöstra Sverige (Kalmar, Karlskrona/Ronneby, Växjö) och mellersta Norrland (Mitthögskolan) får nu kraftiga ökningar.
Därutöver förverkligas ett centerkrav om att lyfta de minsta högskolorna, som ännu inte nått 3 000 permanenta platser, d v s Borås, Gävle/Sandviken, Halmstad, Kristianstad, Skövde, Trollhättan/Uddevalla. Av propositionen framgår också att Gotland ska bli en självständig högskola under treårsperioden.
Inrättandet av en ny högskola i Malmö innebär att många nya platser tillförs regionen. Det måste ses i samband med att det redan finns ett universitet i Lund och en högskola i Kristianstad. Den nya länsindelningen i Skåne innebär att ett mycket stort antal utbildningsplatser kommer att finnas i samma län. Detta måste beaktas i den fortsatta planeringen. Utvecklingen i Malmö ska koncentreras på att konsolidera den nya högskolans kvalitet och integration, inte ytterligare expansion. Detta bör ges regeringen till känna.
De nya utbildningsplatserna inom naturvetenskap, miljö och teknik skall inriktas mot längre och fördjupade studier med sikte på kandidat-, magister- eller längre yrkesexamina. Denna typ av utbildning står idag för en relativt liten andel av utbildningsutbudet vid de mindre och särskilt vid de medelstora högskolorna. T.ex. Högskolorna i Karlstad, Örebro, Växjö samt Mitthögskolan bör samtliga ges möjlighet att expandera sin naturvetenskapliga och tekniska utbildning ytterligare. Här bör särskilt prövas att utveckla samarbetet med de tekniska högskolorna så att en större del av civilingenjörsstudierna kan ske vid ovan nämnda högskolor samt andra högskolor där sådant samarbete finns etablerat för att på sikt öka antalet högskolor med rätt att utfärda civilingenjörsexamen. Både vid Mälardalens högskola och vid Mitthögskolan finns kapacitet att inrätta fyraåriga civilingenjörsutbildningar. En sådan utveckling skulle också ligga i linje med att utveckla de teknisk- och naturvetenskapliga utbildningarna i de regioner som utpekades i tillväxtpropositionen. Dessa högskolor bör därför beredas möjlighet att etablera civilingenjörsutbildningar. Detta bör ges regeringen till känna.
Utveckling av forskningsverksamheten
Ett ökad ansvar för forskning vid de mindre och medelstora högskolorna handlar inte i första hand om rättvisa, även om såväl resurserna för forskning som rättigheterna till forskning och forskarutbildning är mycket begränsade. Istället handlar det om att samhället har behov av forskningstillväxt och att denna bäst sker vid de mindre och medelstora högskolorna samt att det ligger ett omistligt kvalitativt värde i ett nära samband mellan utbildning och forskning. En mångfald av forskningsmiljöer och konkurrens mellan dessa bidrar också till utveckling av forskningen och därmed högre kvalitet.
Aktiv forskning vid mindre och medelstora högskolor är också ett sätt att öka rekryteringen av forskare. Vi vet att det finns en geografisk snedrekrytering till forskarutbildningen idag. På grund av detta går Sverige miste om många forskarbegåvningar. Ett mål för forskningspolitiken bör vara att öka rekryteringen av forskarstuderande vid mindre och medelstora högskolor. Centerpartiet föreslår därför att följande mål fogas till de övergripande mål regeringen föreslår skall gälla för forskningen. Forskningen ska bidra till utveckling i hela landet och främjas av en decentraliserad forskarutbildning. Detta bör ges regeringen till känna.
I takt med att forskningsorganisationer byggs upp och förutsättningarna för högkvalitativ forskning vid de mindre och medelstora högskolorna förbättras bör forskningsresurserna successivt öka. En rimlig princip att sikta mot är att forskningsresurserna till högskolor med samma status ska motsvara samma storlek i relation till antalet grundstuderande.
Förstärkta resurser till mindre och medelstora högskolor
Centerpartiet välkomnar en satsning på fasta forskningsresurser till mindre och medelstora högskolor. Som tidigare anförts anser vi dock att den gjorda satsningen behöver förstärkas ytterligare. Vi föreslår därför att ytterligare 150 miljoner kronor utöver regeringens förslag anvisas till forskning vid dessa högskolor för åren 1998 och 1999.
Vi avvisar dessutom regeringens förslag om att villkora den fortsatta förstärkningen av resurser under 1998 och 1999 med att ta statlig kontroll över de s.k. löntagarfondsstiftelserna.
En internationell högskola för transport och kommunikation
Utöver de satsningar på mindre och medelstora högskolor som föreslagits i motionen anser Centerpartiet att en transport- och kommunikationssatsning vid Högskolan i Dalarna, som föreslagits i samarbete med Uppsala universitet och Kungliga Tekniska högskolan, är särskilt angelägen och bör prioriteras under perioden.
Centerpartiet anser att kommunikationsforskning är särskilt angelägen i en tid då transporter och kommunikation förändras hastigt. Ambitionen att såväl öka den samlade kompetensen på kommunikationsforskningsområdet som att höja grundutbildningens kvalitet är viktiga skäl för en sådan satsning. Även konceptet med samverkan mellan mindre och medelstora högskolor och stora etablerade universitet, där högskolan får ökade resurser för forskning, är väl värt att uppmuntra. Vi stöder därför den satsning som föreslagits av de tre högskolorna och föreslår att medel avsätts för satsningen enligt den framställning som överlämnats till kommunikationsministern och utbildningsministern den 18 oktober 1995.
Remissinstanserna är till stor del positiva till satsningen. I remissvaren förs även andra synpunkter fram rörande antal doktorander och samverkansformer. Dessa frågeställningar bör föranleda en kontinuerlig utvärdering av projektet
Projektet bör till största delen finansieras med medel för sektorsforskning inom utgiftsområde 22, kommunikationer. För att bibehålla den enhetliga finansieringen av forskning bör fr.o.m. budgetåret 1998 dessa resurser överföras till Utbildningsdepartementet. Regeringen bör återkomma med förslag till långsiktig finansiering av satsningen. Detta bör ges regeringen till känna.
Kvalificeringstrappa - en modell för kvalitet och fördjupning
1992 års högskolereform innebar flera viktiga förändringar av den högre utbildningen i Sverige. Bland de mest betydande inslagen i reformen framstår införandet av en exa- mensordning. Som generella examina finns dels doktors- respektive licentiatexamen i forskarutbildningen, dels magister-, kandidat- och högskoleexamen för den grundläggande högskoleutbildningen. Därutöver finns specifika yrkesexamina med drygt 40 olika inriktningar.
Införandet av en examensordning resulterade i ett principgenombrott för de mindre och medelstora högskolorna. En rutin för prövning av examensrätt har utvecklats som innebär att kriterier ställs upp för att erhålla examensrättigheter. I första hand har denna princip tillämpats avseende rätten att utfärda magisterexamen vid de mindre och medelstora högskolorna. Resultatet har blivit att dessa högskolor givits rätt att utfärda magisterexamen i nästan samtliga de ämnen för vilka examensrätt sökts. Närmare 80 examensrättigheter har utdelats till mindre och medelstora högskolor. Endast högskolorna i Kristianstad, i Falun/Borlänge och i Trollhättan/Uddevalla saknar helt rätt att utdela magisterexamen. Genom Högskoleverkets särskilda prövning har Högskolan i Jönköping rätt att utdela doktorsexamen. Det skedde i samband med övergången till stiftelseform och avsåg fyra ämnen.
Vi finner det rimligt att ytterligare utveckla systemet med prövning av examensrättigheter. Systemet ger stora frihetsgrader för det enskilda lärosätet att efter lokal prioritering kvalificera sig för examensrättighet på allt högre nivåer. Vi vill utveckla en kvalificeringstrappa och klara kriterier för att mindre och medelstora högskolor också skall kunna utdela examina inom forskarutbildningen. En prövning av examensrätt i forskarutbildningen skall bygga på en bedömning av respektive högskolas möjlighet att uppfylla högskolelagens mål för forskarutbildningen. Forskarutbildningen skall, utöver vad som gäller för grundläggande högskoleutbildning, ge kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt kunna bedriva forskning.
De mindre och medelstora högskolorna har nu möjlighet att inrätta profes- sorstjänster. I de fall då prövning av en ansökan att inrätta professurer ger positivt resultat har högskolan därmed fått ett värdefullt kvitto på att den vetenskapliga miljön håller erforderlig nivå. Detta, tillsammans med den ökade tillgång till kompetenta handledare som nya professurer innebär, skapar god grund för rätten att också examinera i forskarutbildningen.
Vi förespråkar för samtliga universitet och högskolor en övergång till ett enhetligt anslag för grundutbildning och forskning. Anslaget differentieras med nya principer för forskningsfinansiering som bygger på förslaget med högskolornas kvalificeringstrappa.
Genom ett enhetligt anslagssystem skapas förutsättningar för ett höjt och sammanhållet basanslag för forskning, som helt enkelt följer av det utbildningsuppdrag lärosätet tilldelats. Det första trappsteget omfattar således all högskoleutbildning och alla högskolor. Detta medger ökade möjligheter för samtliga högskolor att bedriva forskning. Därmed uppnås högskolelagens krav om nära samband mellan utbildning och forskning.
I det andra trappsteget kompletteras basanslaget med ett tilläggsanslag. De högskolor som erhållit rätten att utfärda magisterexamen i ett ämne skall även ha fasta forskningsanslag för det ämnesområdet. Examensrätt i fråga om magisterexamen åtföljs med automatik av resurser för forskning och forskarutbildning. För de ämnen där högskolorna idag saknar rätt till magisterexamen skall dessa även fortsättningsvis efter prövning kunna erhålla magisterexamen och därmed tilläggsanslag. Resurserna ska ha sådan omfattning att de ger möjlighet att bygga upp kvalitet som ger underlag för professurer. Vi anser att resurser kopplade till magisternivå skall vara så tilltagna, att högskolan kan bygga upp en forskningsorganisation med sådan bredd och djup att det tredje trappsteget vartefter kan uppnås.
Det tredje steget i vår kvalificeringstrappa innebär att de högskolor, som uppnått bredd och djup i utbildning och forskning, efter prövning av högskoleverket, skall kunna erhålla examensrättigheter för licentiat- och doktorsexamen. Närmare kvalitativa och kvantitativa kriterier för detta bör fastställas av Högskoleverket. Kriterierna skall vara kända enligt samma princip som gäller för magisterexamen. En del i prövningen skall vara att högskolan getts rätt att inrätta professur. Examina i forskarutbildningen kräver handledare på professorsnivå. Det gör att Högskoleverkets professorsprövning samverkar med prövning av examinationsrätt inom forskarutbildningen. En högskola bör kunna tilldelas examinationsrätt för licentiat- och doktorsexamen efter prövning av Högskoleverket i de fall högskolan erhållit rätt att inrätta professorstjänst.
Med förslaget om kvalificeringstrappa skapas förutsättningar för högskolan att successivt utveckla bredd och djup. För högskolor som erhållit examensrättigheter skall det vara möjligt, att efter prövning av Högskoleverket, inrätta fakultet och vidare att uppnå universitetsstatus. Den tekniska utbildningen och forskningen är i sammanhanget mer speciell. Vi anser dock i princip att våra förslag bör göras tillämpliga även för denna utbildning.
Centerpartiet förslår att ett system utvecklas för prövning av examensrättigheter på högre nivåer. Vi vill utveckla en kvalificeringtrappa med klara kriterier för att mindre och medelstora högskolor ska kunna utdela examina inom forskarutbildningen. Regeringen bör återkomma med förslag om detta. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet föreslår att ett anslagssystem utarbetas, som bygger på förslaget med högskolornas kvalificeringstrappa. Regeringen bör återkomma med ett förslag om detta. Detta bör ges regeringen till känna.
Fakultetsorganisation
Fakulteterna svarar för uppgifter såsom att anordna forskarutbildning och svara för studieplan och examination. Fakulteten och fakultetsnämnderna svarar även för den vetenskapliga kvalitetsgranskningen, vilket är av avgörande betydelse för ett lärosätes och berörda studenters framtida utvecklingsmöjligheter. Fakulteterna har därför en särskilt hög grad av legitimitet inom vetenskapssamhället.
Frågan om fakultetsorganisation är emellertid inte oomstridd. Från flera håll påpekas att den nuvarande fakultetsindelningen har en konserverande effekt och motverkar uppkomsten av fakultets- och ämnesöverskridande forskning. Här finns emellertid exempel på alternativ till den nuvarande fakultetsorganisationen. I Linköping infördes en mycket bred fakultet, inom vars ram det bildats teman för olika forsknings- och utbildningsområden.
Den ordning som etablerades inom högskoleväsendet med högskolereformen 1993 innebär att det är kvalitativa kriterier som skall avgöra om en högskola skall få examensrättigheter, liksom om en högskola utan egen fakultet skall få inrätta professurer. Vi anser att denna kvalitativa linje, som grund för utbyggnad av avancerad grundutbildning, forskarutbildning och forskning, ska fullföljas. Högskolor ges med vårt förslag resurser för att bygga upp bredd och djup i forskningen. Det bör ställas upp klara kriterier för när en högskola skall antas ha uppnått tillräcklig omfattning och djup i forskning och forskarutbildning för att kunna inrätta egen fakultet. Detta innebär att inrättandet av nya fakulteter, fackhögskolor eller nya universitet grundas på kvalitativa överväganden. Detta innebär betydande möjligheter för högskolan att själv välja utvecklingsstrategi.
Fakultetsorganisationen bör utvecklas utifrån lokala önskemål och bestämmas i en dialog mellan högskolan och staten. Vi anser att det för dessa högskolor bör finnas möjligheter att etablera fakultetsorganisationer där olika ämnesområden kan ingå och samverka utan hinder från traditionella fakultetsgränser. Detta kan medverka till en vidare organisation, som ger möjlighet till fakultets- och ämnesöverskridande forskning och därmed öppnas flervetenskapliga perspektiv. Förslaget ligger i linje med vad både Högskoleverket och RUT-93 (Reform och förändring, SOU 1996:21) förordat. Vi anser att en högskola efter en kvalitativ prövning skall kunna få inrätta fakultetsorganisation. För de fall en fakultetsorganisation medgetts anser vi att detta är ett större och vidare utbildnings- och forskningsåtagande som högskolan och universiteten gör. Enligt vår bedömning måste finansiella resurser kopplas till detta. Regeringen bör återkomma med förslag om detta. Detta bör ges regeringen till känna.
Utveckling av nya universitet
År 1632 hade Sverige, inom nuvarande landområde, ca 1 miljon invånare, varav ca 0,8 miljoner i den del av riket som nu är Sverige. På 1600-talet grundades, inom Sveriges nuvarande gränser, ett andra universitet, Lunds universitet. Sedan tidigare fanns universitetet i Uppsala. På 1600-talet hade vi ett universitet per 400 000 personer. Om vi skulle ha samma "universitetstäthet" översatt till dagens befolkning skulle vi ha drygt 20 universitet, mot dagens sju. En sådan jämförelse kanske kan uppfattas som litet kuriös men den visar ändå att utvecklingen inte gått rasande fort.
Akademisk miljö och forskningskvalitet har under lång tid förutsatt storskalighet och vikten av viss storlek, en "kritisk massa", för att säkerställa bredd och kvalitet i forskningen. Enligt vår mening håller inte dessa resonemang längre. Samverkan och diskussion mellan lärosäten och forskare kommer i ökad utsträckning att ske via informationsdatanätverk. Detta reducerar betydelsen av rent faktisk lokalisering till en ort.
Med informationsteknik och dess utveckling kan helt nya nätverk byggas upp. Denna utveckling kommer att accentueras. Samverkan mellan högskolor och forskare nationellt och internationellt reducerar de geografiska gränsernas betydelse. Forskare kommunicerar lika enkelt med kollegor vid ett utländskt universitet som med kollegor i samma korridor. Den "kritiska massan" kommer i större utsträckning att bestå av tillgång och möjligheter att delta i internationella informationsdatanät.
Även om betydelsen av "kritisk massa" reduceras kommer det ändå att finnas en gräns. Tillgången till bredd och djup i kursutbud, bibliotek, forskning och forskarutbildning miljö och tradition kommer även framöver att spela en viktig roll för att säkerställa utbildning och forskning av god kvalitet.
Sverige har låg andel forskarutbildade. En ökning av forskarutbildningen är önskvärd ur flera aspekter. Behovet av disputerade lärare inom den akademiska världen kommer att öka. Inom näringslivet är behovet av att kunna rekrytera forskare stort. Om vi inte kan klara av att öka antalet disputerade, riskerar vi både försämrad utbildningskvalitet och att näringsliv och samhällsliv i övrigt inte kan rekrytera den kompetens som de behöver. Eftersom de flesta högskolor saknar forskarutbildning, är även övergången mellan grundutbildning och forskarutbildning lägre än vid universiteten. Om vi skall öka antalet disputerade måste fler högskolor ges möjlighet till forskarutbildning.
Högskolorna i Örebro, Växjö, Karlstad och Mitthögskolan har både bredd och djup för att snabbt kunna utvecklas till och få status av universitet. Dessa kommer vartefter också att följas av andra högskolor. Vad som förhindrar de nya högskolorna att utvecklas på motsvarande sätt är att de saknar resurser, möjligheten att ge forskarutbildning och därmed utveckla forskarmiljön.
De har idag vardera 7 000-8 000 studenter, vilket är fler än vad universiteten i Lund och Uppsala hade under 1950-talet. De har även en väl utvecklad forskning inom flera områden och har erhållit rättigheter att ge magisterexamen.
Som jämförelse kan nämnas att när Umeå universitet inrättades år 1965 studerade ca 1 900 personer här. Universitetet i Linköping inrättades år 1975. Antalet studenter där uppgick då till 5 700.
Att betydelsen av tillkomsten av dessa nya universitetsbildningar inte kan underskattas kan delvis belysas av den utveckling som skett vad avser andel av befolkningen med högskoleutbildning.
Andelen högskoleutbildade i Umeå och i Linköping jämfört med riket 1970 (%) Riket
6,7
Västerbottens län
6,4
Östergötlands län
5,7
Uppgifterna finns endast länsvis. Dagens sätt att redovisa befolkningens utbildning kommunvis varje år påbörjades först på 1980-talet. Statistiken visar att båda dessa regioner 1970 låg klart under rikssnittet. Jämfört med tidigare diagram kan vi se att de idag ligger klart över.
Nuvarande villkor
Idag finns det sju universitet i Sverige (Lund, Göteborg, Linköping, Stockholm, Uppsala, Sveriges lantbruksuniversitet och Umeå). Därtill finns högskolor som har fasta forskningsresurser, där antalet fakulteter är färre än tre (Karolinska institutet, Kungliga Tekniska högskolan och Högskolan i Luleå). Handelshögskolan i Stockholm, Högskolan i Jönköping och Chalmers tekniska högskola är samtliga privata högskolor men har rätt att utfärda doktorsexamen.
Högskoleverket anger följande punkter som gemensamma kriterier för dagens universitet, nämligen att:
- de är statliga, - - har minst tre fakulteter, - - har rätt att utfärda doktorsexamen, - - har anslag för forskning och forskarutbildning. - Vidare gäller att samtliga högskolor och universitet med fakultet har generell rätt att utfärda magisterexamen.
De högskolor som idag saknar fakultetsorganisation hamnar i ett omöjligt moment 22: För att få fasta forskningsresurser krävs att det vid högskolan finns en fakultet. Samtidigt får de inte inrätta fakultet, eftersom de saknar fasta forskningsresurser. Högskoleverket kommenterar att dessa högskolor "med tillämpning av dagens kriterier hamnar i ett nära nog olösligt problem".
Samtidigt är frågan om fakultetsorganisation viktig, då fakulteterna t.ex. anordnar forskarutbildning och svarar för studieplan och examination. Fakulteten och fakultetsnämnderna svarar även för den vetenskapliga kvalitetsgranskningen vilket är av avgörande betydelse för ett lärosätes och berörda studenters framtida utvecklingsmöjligheter. Fakulteterna har därför en särskilt hög grad av legitimitet inom vetenskapssamhället.
Med högskolereformen 1993 infördes en ordning, där ett antal kvalitativa kriterier skall uppnås för att avgöra om en högskola skall få examensrätt för magisternivå och om en högskola utan fakultet skall få inrätta professurer. Det är som Högskoleverket säger i ett yttrande till regeringen om kriterier för benämningen universitet: "Ett fullföljande av denna kvalitativa linje som grund för utbyggnad av avancerad grundutbildning, forskarutbildning och forskning skulle kunna innebära att även nya universitet eller nya fackhögskolor med examinationsrätt i forskarutbildningen grundades på kvalitativa överväganden. Dagens regelverk synes emellertid omöjliggöra för högskolorna att på kvalitativ grund få rätt att utfärda doktorsexamen och därmed nå ett eventuellt mål att bli fackhögskola eller universitet."
Kvalificering för universitetsstatus
Vi anser att fasta kriterier för hur högskolor ska kunna kvalificera sig för benämningen universitet måste etableras. På så sätt bygger man in ytterligare en drivkraft för högskolorna att utvecklas kvalitativt mot allt större bredd och djup. Samtidigt föreslår vi tidigare i denna motion en väg för högskolor med olika storlek och inriktning att kvalificera sig för fasta forskningsresurser. På så sätt gör vi det möjligt för en högskola, med speciell profil och kvalificerad forskning, att uppnå långsiktighet, tillräckliga forskningsresurser och examinationsrättigheter, utan att eftersträva universitetsstatus.
Regeringen föreslår att rätten att benämnas universitet skall tilldelas det statliga lärosäte
- som har en grundutbildning och forskning, som är väl etablerad och av god vetenskaplig kvalitet, - - som har en tillräcklig omfattning av grundutbildningen och utbildning inom ett antal ämnesområden, - - som har en tillräcklig omfattning av forskningsverksamheten och forskning inom ett antal ämnesområden, - - som har goda infrastrukturella förutsättningar (bibliotek) för att bedriva grundutbildning och forskning, - - som har goda internationella kontakter inom grundutbildning och forskning, - - som uppfyller kraven för att självständigt inrätta professurer och att utfärda doktorsexamen. - Centerpartiet har länge varit pådrivande i denna fråga och välkomnar därför regeringens förslag. Dessa kriterier ligger i linje med de ståndpunkter, som Centerpartiet tidigare framfört. Vidare anser vi, att den föreslagna prövningen av Högskoleverket skapar en legitimitet i den akademiska världen, som är viktig.
Den mångfald, som kan bli följden av nya universitetsbildningar, ökar möjligheterna att ta tillvara fler studenter, som önskar söka sig till en forskarkarriär och att ta tillvara forskning, som bygger på mer av tvärvetenskap. För de högskolor, som vi pekat ut som nya universitet, bör fakultetsorganisation till stor del utvecklas utifrån lokala önskemål och bestämmas i en dialog mellan högskolan och staten. Som vi tidigare beskrivit i motionen bör dessa högskolor ges möjlighet att etablera en fakultets- organisation, där olika ämnesområden kan ingå och samverka utan hinder från traditionella fakultetsgränser.
De högskolor, som nu är aktuella för att benämnas universitet, har redan genomgått en relativt ingående kvalitetsprövning av Högskoleverket i samband med inrättandet av ett antal professurer. Därför bör frågan kunna hanteras förhållandevis snabbt utan att rimliga krav på kvalitetsprövningen åsidosätts. Regeringen bör ange en tidsplan, som möjliggör för högskolorna att lämna ansökan under första halvåret 1997 och som därefter leder till beslut om universitetsbenämning senast ett år senare, d.v.s. under första halvåret 1998. Detta bör ges regeringen till känna.
Forskningen i samverkan med samhället
Forskning är inte enbart lärosätenas ensak. Forskningsresultat ska berika hela det omgivande samhället och aktivt driva på utvecklingen. Ett starkt idé- och kunskapsutbyte mellan forskning och det övriga samhället gör att kompetensnivån bibehålls och förbättras. Högskolorna bör vara naturliga kunskapscentra i sina respektive regioner. Vi vill utöka samarbetet mellan högskolor och andra utbildnings- och kulturinstitutioner i regionerna. Centerpartiet instämmer därför i regeringens bedömning att högskolans tredje uppgift, samverkan med samhället, bör förtydligas. Samtidigt vill vi understryka vikten av att detta inte leder till att de två viktigaste uppgifterna, utbildning och forskning, prioriteras ner.
För att få långsiktigt bättre effekt av forskning och utveckling är det viktigt att näringslivet i större utsträckning engageras och blir delaktigt i forskning och utveckling. Samarbetsprojekt mellan högskola och näringsliv ger en dynamisk växelverkan varför företag i högre grad än idag bör stimuleras till att satsa medel i forskningsprojekt. Genom forskning och utveckling kan företagens produkter utvecklas och innovationer snabbare utvecklas för kommersiellt bruk. Idag finns det tyvärr i allt för många fall vattentäta skott mellan forskning och företagens utvecklingsprojekt. Detta gäller i synnerhet för mindre företag och för företag med stort geografiskt avstånd till en forskande högskola.
En möjlighet att stärka kontakten mellan högskola och näringsliv skulle kunna vara att underlätta för forskare att arbeta deltid på högskolan och deltid på ett företag. Det är också önskvärt att ge forskare möjlighet att arbeta några år i den privata sektorn och sedan komma tillbaka till forskarvärlden en tid. Centerpartiet instämmer därför i regeringens åsikt att forskare, som vissa perioder arbetar utanför högskolan, inte ska missgynnas vid tjänstetillsättningar och befordran.
Centerpartiet välkomnar förslag om ökat samarbete, bl.a. genom olika centra och institut, mellan högskola och näringsliv. Vi vill dock betona vikten av att möjligheter bereds för forskarstuderande att utföra en del av sin verksamhet vid dessa.
Förändringar i forskarutbildningen
Grunden för en bra forskning är en god forskarutbildning. För att detta ska kunna bli verklighet måste de som antas till en forskarutbildning ges goda förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. Den situation, som råder idag, då många forskarstuderande försöker klara sig på undervisning och studiemedel avsedda för grundutbildning är fullständigt oacceptabel.
Omvandlingen av utbildningsbidrag till doktorandtjänster är viktig för att långsiktigt skapa bättre villkor för forskning. Doktorandtjänsten ger förbättrade ekonomiska villkor och ökad social trygghet för doktoranden. Centerpartiet avvisade i riksdagen regeringens förslag att avbryta omvandlingen av utbildningsbidrag, och partiet redovisade finansiering för att fortsätta omvandlingen av utbildningsbidrag till doktorandtjänster. Denna politik ligger fast. Att omvandla utbildningsbidrag till tjänster utan att antalet försörjningstillfällen minskar är en viktig del i arbetet att långsiktigt skapa bättre villkor för forskningen.
Vi anser att satsningen på doktorandtjänster har stor betydelse för att förkorta utbildningstiderna inom forskarutbildningen men också för att öka rekryteringen av kvinnliga studenter och studenter från de mindre och medelstora högskolorna till forskarutbildningen. Dessa missgynnas idag av antagningssystemet till forskarutbildningen. För att i viss mån förbättra den stora snedrekryteringen till forskarutbildningen behöver sådan utbildning ges vid fler högskolor än idag. Det kan även finnas anledning att se över rekryteringen till forskarutbildning för att underlätta större rörlighet mellan olika högskoleorter.
Nuvarande ordning innebär, att högskolor och universitet tilldelas ett särskilt uppdrag beträffande grundutbildningen. Därutöver tilldelas ett antal lärosäten, främst universiteten, uppdrag beträffande forskning och forskarutbildning. I motionen föreslår vi en ordning, som innebär att högskolor kan kvalificera sig för examensrättigheter. Högskolor, som genomgått en sådan kvalifikation, ska också tilldelas ett av statsmakterna klart uttalat uppdrag beträffande forskarutbildning. Detta ska ges regeringen till känna.
Ett program för doktorandtjänster
En bred satsning på doktorandtjänster till alla forskarstuderande beräknas medföra stora kostnader: ca 1,8 miljarder kronor enligt betänkandet Studiefinansiering och examina i forskarutbildningen" (Ds 1996:35). Enligt samma betänkande kostar forskarutbildningen idag ca 1 123 miljoner kronor. Merkostnaden för omvandling av utbildningsbidrag till doktorandtjänster kan alltså uppskattas till 700 miljoner kronor. Centerpartiet anser att statens kostnad för detta borde kunna begränsas, bl.a. genom utökat samarbete om finansieringen med näringslivet. Sådana initiativ har t.ex. tagits genom CIFRE-programmet i Frankrike, där universiteten och företagen delat på kostnaden för doktorander.
Regeringen förklarar att man avser återkomma under 1997 med en proposition om forskarutbildningen. Bl.a. vill man invänta remissyttranden över betänkandet Studiefinansiering och examina i forskarutbildningen" (Ds 1996:35). Enligt vår mening är det dock angeläget att snarast fortsätta den omvandling av utbildningsbidrag till doktorandtjänster som fyrklöverregeringen inledde.
Som ett första steg för att omvandla utbildningsbidrag till doktorandtjänster föreslår vi extra anslag om 75 miljoner kronor till forskarutbildningen från och med 1998. 1999 bör detta anslag ökas med ytterligare 75 miljoner kronor. Längre fram i motionen framgår hur detta bör finansieras. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är ett starkt intresse, både för näringslivet och för samhället som helhet, att fler doktorerade personer kan etableras i arbetslivet. Det är därför rimligt att näringslivet medverkar i finansieringen av doktorandtjänster. Regeringen bör finna former för detta och sedan återkomma med förslag på hur ett sådant program kan genomföras och finansieras under de kommande fyra åren. Detta bör ges regeringen till känna.
Doktorandernas situation
Självfallet är doktorandernas arbetssituation i huvudsak en fråga som bör avgöras mellan doktoranden eller dennes representanter och den lokala högskolan. Ofta befinner sig dock doktorander i en svår förhandlingssituation, och det är önskvärt att några grundläggande rättigheter är definierade.
Viktigast är att ge doktoranden möjlighet att koncentrera sig på sin forskningsuppgift. Eventuell skyldighet att delta i undervisningen ska preciseras i doktorandens utbildningsplan. Principen bör vara att uppdrag, som inte direkt ingår i utbildningen, som t.ex. undervisning, måste finansieras av institutionens ordinarie medel. Tid, som disponeras för andra uppgifter, kompenseras med motsvarande förlängning av forskarutbildningen.
Eftersom flertalet doktorander befinner sig i den åldern, då många bildar familj och etablerar sig i samhället, förekommer många uppbrott, något som kan vara svårt eftersom doktoranden idag är knuten till en institution. Att man av olika anledningar tvingas flytta, ska inte behöva betyda att man måste ge upp sin ambition att disputera. Det vore därför önskvärt att pröva ett system där medel för forskarutbildningen kunde flytta med doktoranden till en annan, mer närliggande högskola. Studerande på grundutbildning har idag rätt att byta examinator om de känner sig diskriminerade. För doktorander existerar inte motsvarande rättighet att byta handledare. Även om man kan komma överens med handledare och institution om att byta handledare, är det ofta svårt. Rättigheten att byta handledare skulle avdramatisera processen och stärka doktorandens situation.
Även anställningstryggheten är angelägen att slå vakt om. Idag kan en doktorand tvingas avbryta sina studier utan någon särskild anledning. Centerpartiet vill att det för att skilja en doktorand från forskarutbildningen ska krävas sakliga skäl.
Den "handplockning", som idag förekommer, missgynnar i stor utsträckning sökande från andra lärosäten. Det finns även goda skäl att misstänka att kvinnor missgynnas genom den informella tillsättning som idag är vanlig. Även om det kan vara svårt att specificera kriterierna för antagningen, är objektivt anställningsförfarande syftande till att de mest meriterade och bäst lämpade studenterna antas önskvärt. Målsättningen måste vara att alla sökande, oavsett kön och var man genomfört sin grundutbildning, konkurrerar på lika villkor. Även för de forskarstuderande är detta ett viktigt rättvisevillkor; man bör konkurrera på lika villkor utan personliga fördelar därför att man känner någon lärare på institutionen. I samband med detta är en överklaganderätt för sökande till doktorandtjänster önskvärd, på samma sätt som andra tjänstetillsättningar inom högskoleväsendet kan överklagas.
Vi anser att det är viktigt att det finns ett socialt skydd även för doktorander. De krav vi i det stycket ställer bör därför i tillämpliga delar skrivas in i högskoleförordningen. Regeringen bör i propositionen om forskarutbildningen nästa år återkomma med förslag på hur detta bör ske. Inför propositionen bör regeringen även se över annan lagstiftning som påverkar de forskarstuderandes situation. Detta bör ges regeringen till känna.
Forskarutbildning vid mindre och medelstora högskolor
En ökad satsning på forskning och forskarutbildning vid mindre och medelstora högskolor har ett egenvärde. Men ökad forskning vid dessa högskolor förbättrar också möjlig- heterna att rekrytera högt kvalificerade lärare, skapar nya förutsättningar för forskarverksamhet för befintliga lärare, erbjuder fler möjligheter för forskarsamhället att rekrytera goda forskare, skapar bättre förutsättningar för forskningsanknytning av grundutbildningen samt, slutligen, ger förbättrade möjligheter till kontakt mellan forskaren och det omgivande samhället.
Genom att sammanföra det idag spretande utbudet av stöd till forskning vid mindre och medelstora högskolor, inkluderat stödet till kompetensutveckling av icke-disputerade lärare samt öka och sprida stödet till studiefinansiering under forskarutbildningen, kommer antalet kvalificerade lärare att öka.
Lika möjligheter
Jämställdhet
När det gäller forskarutbildning och karriär inom högskolan finns det mycket att göra vad gäller jämställdhet. Idag domineras grundutbildningen av kvinnor medan forskarvärlden mest betsår av män. I dagens högskola minskar andelen kvinnor påtagligt på de högre nivåerna i hierarkin, 92 procent av professurerna innehas idag av män. Manliga värderingar styr i stor utsträckning de villkor som gäller för forskningen och vetenskaplig verksamhet. Detta gör att forskningen blir ensidig, bl.a. tenderar samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnesområden att bli eftersatta då dessa områden domineras av kvinnor. I utredningen "Forskning och Pengar" (SOU 1996:29) framkommer det att kvinnor i medeltal endast får hälften så stora forskningsbidrag som män, detta gäller även förhållandet yngre forskare kontra äldre. Forskningssystemet innebär idag att det är svårt för kvinnor och yngre doktorer att etablera sig som självständiga forskare.
Även om andelen kvinnliga examinerade doktorer ökar kontinuerligt, går utvecklingen relativt långsamt. Andelen kvinnor minskar i varje tjänstesteg mer än vad som kan förklaras av förhållandet mellan män och kvinnor i det skikt som kan söka tjänster.
För att uppnå en ökad jämställdhet inom högskolan är det nödvändigt att börja redan på grundutbildningsnivån. Ett särskilt program bör utarbetas för att möta kvinnor redan på denna nivå. En mer aktiv rekrytering av kvinnor till forskarutbildningen är också nödvändig. I detta sammanhang måste också regeringen snarast redovisa effekten av den avbrutna omvandlingen av utbildningsbidrag till doktorandtjänster. Detta bör ges regeringen till känna.
Det behövs fler kvinnliga handledare/förebilder och en strävan efter större jämlikhet i högskolans tjänstestruktur. Styrelser och nämnder bör uppvisa en jämn könsfördelning. Speciellt viktigt är att tjänsteförslagsnämnder uppfyller dessa krav, då deras förslag är direkt avgörande för tjänstestrukturerna. En snabb ökning av andelen kvinnor i forskarsamhällets olika organ bör eftersträvas. Skulle högskolevärlden misslyckas med att uppnå en jämn könsfördelning i tjänsteförslagsnämnderna bör kvotering vid tillsättningen av dessa övervägas.
I betänkandet "Viljan att veta och viljan att förstå - kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning" (SOU 1995:110) föreslår utredaren även att anslagen till högskolor och universitet bör kopplas till hur väl de uppfyller de rekryteringsmål som beslutats införas i jämställdhetspropositionen 1995 och som kommer att konkretiseras i proposition våren 1997. Om de åtgärder som föreslås under 1997 inte räcker för att förbättra jämställdheten inom högskoleväsendet bör det kunna bli aktuellt att överväga utredarens åtgärd.
Under de senaste åren har forskningsrådens resursfördelning till kvinnor debatterats och då speciellt MFR:s fördelning av resurser. Diskriminering i anslagsförfarandet måste naturligtvis motarbetas med kraft. För att dessa krav ska uppfyllas är det nödvändigt att jämställdhetsrevisioner blir obligatoriska för forskningsråden. Detta bör ges regeringen till känna.
En annan viktig förutsättning för att få kvinnor att satsa på den akademiska karriären är att det finns möjligheter till att arbeta under ekonomiskt trygga omständigheter, vilket naturligtvis även gäller män. Därför är genomförandet av doktorandtjänster och en satsning på mellantjänster de kanske två enskilt viktigaste åtgärderna för att stimulera kvinnor att påbörja den akademiska karriären. Ökade möjligheter för disputerade att stanna kvar och fortsätta sin forskarkarriär kan åstadkommas genom att fler tjänster som forskarassistent inrättas. Regeringen bör i vårens proposition om tjänstestrukturen i högskolan återkomma med förslag i denna riktning. Detta bör ges regeringen till känna.
Nya svenskar
Det är uppenbart att även svenskar med invandrarbakgrund är underrepresenterade inom forskarvärlden. Detta trots att andelen, som har högskoleutbildning, är högre bland de som flytt till Sverige under senare tid än bland den infödda befolkningen.
Precis som på så många andra samhällsområden har de nya svenskarna marginaliserats inom forskarvärlden. Inte heller på universitet och högskolor kan man spåra tillräcklig insikt om att mångfald och variation är en tillgång på arbetsplatser genom att tillföra bredare perspektiv, kompetens och kontaktytor.
Andelen svenskar med invandrarbakgrund är alldeles för låg bland olika personalgrupper och forskare för att den högre utbildningen och forskningen skall kunna sägas avspegla befolkningsstrukturen av idag.
Kartläggning har visat att, av de 157 anmälningar som gått till Diskrimineringsombudsmannen, har inte en enda lett till någon åtgärd. Annonser, urval till intervjuer med sökande, bedömning av meriter och, slutligen, tillsättning av utlysta tjänster, samtliga dessa steg i ett anställningsförfarande har tyvärr i många fall givits diskriminerande drag. Även inom högskolans värld finns exempel på denna problembild.
Debatten som nu förs inom högskole- och forskningsvärlden om att kvinnors forskning blir mer ifrågasatt, att de får lägre anslag och uppenbarligen har svårt att hävda sig vid rekrytering till högre tjänster, bör snarast vidgas till att även omfatta de likaledes dåliga förutsättningarna för invandrare med forskningsambitioner.
Staten har under en längre tid och genom en lång rad kommittéers och utredningars försorg analyserat de invandrade svenskarnas situation. Regeringen är enligt propositionen beredd att avsätta ytterligare medel i denna strävan. Välfärdsforskning och längdsnittstudier är exempel på angelägna områden att gå vidare med.
Men det är oerhört angeläget att staten, den högre utbildningen och inte minst forskarvärlden i sig, föregår med gott exempel och anstränger sig för att bättre än hittills leva upp till uttalade ambitioner om jämställdhet. Trovärdigheten växer gentemot utbildningens och forskningens avnämare, som näringslivet, och propåerna om att där understödja en utveckling för flerkulturell kompetens på arbetsplatserna ökar i tyngd om staten och utbildarna lever som man lär.
Politiskt sett, är det önskvärt med en uppstramning och samordning av de hållningar, förslag och analyser som ett flertal olika utredningar producerat under senare tid. Invandrarpolitik har alltför länge setts som ett särskilt politikområde och hanterats i särskilda sammanhang. Så kan det inte fortsätta. I alla sammanhang, varav forskningspolitiken är ett, måste ett tydligt och konsekvent genomfört perspektiv finnas med. En politik, som strävar efter att den kulturella mångfalden, som är en verklighet i Sverige idag, skall också prägla de strukturer, demokratiska arenor, utbildnings- och rättsväsende, arbetsplatser, kulturella verksamheter m.m. som sammantaget formar vårt samhälle. Forskningens verksamma behöver som helhet också spegla denna pluralism.
Kompletteringsutbildning för invandrade akademiker och yrkesutbildade är ett sätt att underlätta för den enskilde att få ett arbete, där den tidigare utbildningen (t.ex. utländsk examen eller yrkesutbildning) tas tillvara. Eftersom en brist på t.ex. civilingenjörer och andra yrkesgrupper med lång utbildning har redovisats, bör detta vara mycket angeläget ur såväl ett individuellt som nationellt perspektiv. Vi föreslår att en tvåårig utbildning anordnas, där den enskilde kan komplettera sin utbildning eller justera upp sin utbildning för att vara likvärdig med den utbildning som nyutexaminerade har. Vidare skall det inom denna utbildning ges kvalificerade språkkunskaper i svenska och i fackspråk. De som har en högre utbildning i bagaget har ett helt annat studietempo och kan tillgodogöra sig språkutbildning snabbare än den som i stort sett saknar grundutbildning. Därför bör svenskundervisningen differentieras efter individuella förutsättningar och studiebakgrund. Tredje delen i denna utbildning skall vara riktad yrkespraktik. Med yrkespraktik ges möjligheter att komma in på arbetsmarknaden, skaffa kontakter och erfarenhet som sedan gör det lättare att få jobb, som motsvarar den utbildning den enskilde har.
AMV har under senare år bedrivit ett antal s.k. tillvaratagandeutbildningar för personer med högskoleutbildning från andra länder. Som Invandrarpolitiska kommittén påpekar i sitt betänkande (SOU 1996:55) är det viktigt att de studerandes resor till denna utbildning vägs in i kurskostnaden så inte deltagande försvåras. Besparingsbeslut inom arbetsmarknadsutbildningen hotar annars att få denna effekt.
Regeringen bör återkomma med ett samlat förslag för att också på högskolor och universitet ta tillvara den kompetens som de nya svenskarna kan bidra med. Detta bör ges regeringen till känna.
Professorsutnämningar
Regeringen föreslår i propositionen att forskningsråden åter ska få rätt att inrätta professurer. Centerpartiet stod bakom fyrklöverregeringens forskningsproposition som avskaffade denna möjlighet (prop. 1992/93:170) och finner ingen anledning att ändra åsikt. Enligt vår mening bör satsningar på nya professurer vara ett led i högskolornas utvecklingsarbete, och central styrning bör begränsas till projektfinansiering och anslagsfördelning. Regeringens argument att forskningsråden verkar som förnyare av forskningen i landet tillbakavisas dessutom till stor del av betänkandet "Forskning och pengar" (SOU 1996:29) som visar att äldre forskare får större anslag än yngre, att män får större anslag än kvinnor och att professorer får större anslag än andra forskare. Vi föreslår därför att riksdagen avslår förslaget att bemyndiga forskningsråden att inrätta professurer. Detta bör ges regeringen till känna.
I propositionen meddelar även regeringen avsikten att inrätta flera nya professurer. I budgetpropositionen (proposition 1996/97:1) föreslår man även att medel anslås till dessa professurer. Centerpartiet delar uppfattningen att de ämnen som regeringen vill stärka genom nya professurer är angelägna men menar också att man bör slå vakt om det decentraliserade beslutsfattandet även vad gäller tjänstestrukturer. Prioriteringar för att inrätta nya professurer bör huvudsakligen göras vid varje lärosäte, bland de egna medlen. Vi motsatte oss förslaget om att ge regeringen rätt att inrätta professurer (proposition 1994/95:100, bil. 9) och finner inte heller här någon anledning att ändra uppfattning. Vi föreslår därför också att riksdagen återkallar bemyndigandet till regeringen att inrätta professurer. Detta bör ges regeringen till känna.
I betänkandet Viljan att veta och viljan att förstå - kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning" (SOU 1995:110) föreslås att titeln professor utvecklas till en kompetenstitel.
Centerpartiet ser flera möjliga fördelar med en sådan reform:
- Individuellt ges ett kompetenserkännande som annars bara ett fåtal får, trots små och svåravgörbara skillnader i kompetens. - - På institutionell nivå avslöjas" den samlade kompetensen och vittnar om framgångsrika och starka högskolor. - - Uppdrag, som kräver professors grad, kan delas på flera och avlasta de idag ofta tungt arbetsbelastade professorerna. - Givetvis kan det också finnas nackdelar med en sådan reform. Bl.a. måste effekterna på de livstidsförordnanden, som idag sker av professorer, noga övervägas. Vi anser att följderna av en eventuell reform, för att omvandla titeln professor till en kompetenstitel, bör utredas inför den proposition om tjänstestrukturen som regeringen avser att återkomma med 1997. I samband med denna proposition avser Centerpartiet också att slutgiltigt ta ställning till en sådan reform.
Tvärvetenskap
Forskningens inriktning mot förnyelse leder ofta till gränsöverskridanden och uppkomst av nya ämnen. Tvärvetenskaplig forskning överskrider inte bara gränserna för vår kunskap utan också gränserna mellan olika discipliner. Tillhörigheten till en disciplin ger forskaren en referensram, ett normsystem och en teoribildning. Tvärvetenskap måste utnyttja en kombination av måttstockar från olika discipliner. Detta innebär också att tvärvetenskapliga ämnen måste bygga på goda ämneskunskaper och bibehållande av en vetenskaplig metod. Enligt vår uppfattning är detta viktigt för att inte försvaga de tvärvetenskapliga studiernas anseende och för att upprätthålla en hög vetenskaplig kvalitet.
Tvärvetenskapliga studier kan vara av stort värde för att studera fenomen i världen, som ganska sällan låter sig inordnas i smala fackområden. Genom tvärvetenskapen får forskare med olika perspektiv möjligheter att träffas och tillsammans arbeta fram en helhetssyn.
Idag är det dock svårt att vinna acceptans för tvärvetenskap i forskar- samhället och att finna resurser för att bedriva den. Fakultetsorganisationen, som idag är en förutsättning för fasta forskningsresurser, gynnar inte tvär- vetenskap eftersom pengarna delas ut till väl avgränsade sektorer. De små och medelstora högskolorna har ofta en fördel genom sin annorlunda organisationsform. Dessa försök med andra former än den traditionella fakultetsorganisationen bör uppmuntras.
Stiftelser från löntagarfondsmedel
Under fyrklöverregeringen 1993-1994 avsattes ca 18 miljarder kronor av löntagarfondsmedlen till elva olika forskningsstiftelser. Stiftelserna kom till för att utveckla och stärka forskningen i för Sverige viktiga och angelägna områden där svenskt näringsliv kan bli världsledande. Ett viktigt motiv bakom inrättandet av forskningsstiftelserna var också att öka mångfalden. Det har bidragit till att skapa fler av varandra oberoende forskningsfinansiärer. Det har ett värde i sig att på det sättet skapa mångfald också ifråga om de medel som hämtats ur den offentliga ekonomin. Därmed ges forskare möjlighet att vända sig till fler finansieringskällor. Makten över forskningspengarna har spridits.
För Centerpartiet är det självklart att slå vakt om rättssamhällets principer. Vi är inte beredda att ändra viktiga spelregler retroaktivt. Vi kan inte acceptera att det ska vara principiellt olika regler för olika stiftelser. Vi anser inte att forskningsstiftelsernas pengar ska läggas under statens hand. När stiftelserna inrättades var ett viktigt syfte just att skapa mångfald.
Vi presenterar i en särskild motion våra förslag rörande stiftelser från löntagarfondsmedel.
Nyinrättade stiftelsehögskolor
Centerpartiet ser ett värde i mångfald också inom utbildningsområdet. Enligt vår uppfattning är det värdefullt att det finns fristående högskolor och att dessa genom konkurrens med statligt producerad utbildning bidrar till att höja kvaliteten i svensk utbildning och forskning som helhet. Vi avvisar därför regeringens försök att ta kontroll över de båda nyinrättade stiftelsehögskolorna Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jönköping.
Statens uppgift är inte att detaljreglera all högre utbildning och forskning i landet, utan att genom anslag och riktlinjer ange den allmänna färdriktningen. Vi delar regeringens krav på öppenhet och insyn i stiftelsehögskolorna men avvisar försöken att ta fullständig kontroll över dem genom att tillsätta och avsätta hela styrelserna. Insynen borde kunna ske genom en frivillig överenskommelse med regeringen som gav denna rätt att tillsätta en minoritet av ledamöterna.
I samband med att vi får fler utbildningsarrangörer även inom den högre utbildningen är det viktigt att inte ge avkall på krav på hög kvalitet. Samma höga krav på kvalitet i utbildning och forskning bör ställas på stiftelsehögskolorna som på statens högskolor vid tilldelning av medel. Med fler fria högskolor ökar också behovet av uppföljning av kvalitetsarbetet.
Finansiering av föreslagna utgiftsökningar
I motionen föreslår Centerpartiet utgiftsökningar som motsvarar 175 miljoner kronor fr.o.m. 1998. 1999 innebär våra förslag utgiftsökningar med ytterligare 125 miljoner kronor. Därutöver föreslår vi en satsning på transport- och kommunikationsforskning vid Högskolan i Dalarna.
Satsningen på Högskolan i Dalarna medför ökade kostnader med ca 20 miljoner kronor 1997. Satsningen bör finansieras helt med medel från utgiftsområde 22, Kommunikation. 1998 bör 22 miljoner kronor föras från detta utgiftsområde till utgiftsområde 16, Utbildning och universitetsforskning, som tar över ansvaret för finansiering av satsningen. 1999 bör ytterligare 6 miljoner kronor föras över från utgiftsområde 22 till utgiftsområde 16. Det tillskott, som krävs för att finansiera satsningen, bör fördelas inom ramen för det extra anslag till mindre och medelstora högskolor, som vi föreslår i motionen.
Sammantaget innebär förslagen utgiftsökningar om ca 200 miljoner kronor 1998 och ytterligare ca 130 miljoner kronor 1999. Regeringen bör återkomma med förslag då nästa års ramar skall presenteras.
Även om möjligheter finns att spara resurser på såväl per capitaersättning som fakultetsanslag är det svårt att med kort varsel drastiskt förändra förutsättningarna för högskolornas verksamhet. Fakultetsanslagen är dessutom huvudsakligen ett basanslag, som finansierar forskarutbildning och fasta tjänster vid högskolorna.
Mycket av den sektorsforskning som bedrivs är angelägen och mycket nyttig. Ändå finns ett problem i och med att friheten för forskare, som inte fått fasta tjänster, att själva välja sina forskningsområden minskar, om de är hänvisade till att söka sektorsmedel till olika projekt. De forskningsstiftelser som fyrklöverregeringen inrättade går dessutom i stor utsträckning att betrakta som sektorsmedel, varför en förskjutning av balansen mellan fasta resurser och sektorsmedel kan sägas ha ägt rum. En minskning av sektorsmedlen måste dock återspeglas i budgetramarna, varför omfördelningen måste göras nästa år.
En del av den forskarutbildning, som Centerpartiet vill stärka, framförallt vid de mindre och medelstora högskolorna, kan antas komma studenterna i grundutbildningen till del, då fler doktorander kan medverka som handledare. En viss omfördelning från per capita-ersättningen till forskarutbildningen kan därför accepteras. Finansieringen av reformerna budgetåren 1998 och 1999 kommer att innebära en nedskärning av per capita-ersättningen, fakultetsanslag och sektorsmedel med ca 200 miljoner kronor 1998 och ytterligare ca 130 miljoner kronor för 1999.
Den omfördelning vi föreslår från sektorsmedel till reformer motsvarar, med en uppskattning av statliga sektorsmedel till 8 miljarder kronor, drygt 1 procents minskning vardera 1998 och 1999. Då minskningen ska fördelas på olika sektorer, måste hänsyn tas till vilka områden som redan drabbats hårt av tidigare eller av regeringen nu föreslagna utgiftsminskningar. Förändringarna bör också genomföras så att effekten inte blir negativ för de mindre och medelstora högskolorna.
Regeringen bör återkomma, då nästa års ramar presenteras med förslag till hur utgiftsminskningen ska fördelas. Detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för forskningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildningsplatser till Högskolan i Malmö,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om civilingengörsutbildning vid Mitthögskolan och Mälardalens högskola,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målen för forskningspolitiken,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en internationell högskola för transport,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en modell för kvalificeringstrappa, som ger examensrättigheter i forskarutbildningen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett anslagssystem, som bygger på en kvalificeringstrappa,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utveckling av fakultetsorganisationen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en tidsplan för beslut om universitetsbenämning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppdrag till högskolor beträffande forskarutbildning,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en omvandling av utbildningsbidrag till doktorandtjänster,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett program för doktorandtjänster,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett socialt skydd för doktorander,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om effekterna av den avbrutna omvandlingen av utbildningsbidrag till doktorandtjänster,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhetsrevisioner för forskningsråden,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskarassistenttjänster,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att till vara den kompetens som invandrade svenskar har,
18. att riksdagen avslår regeringens förslag om att forskningsråden skall få inrätta professurer,
19. att riksdagen återkallar bemydigandet till regeringen att inrätta professurer
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ramarna för 1998.
Stockholm den 3 oktober 1996
Olof Johansson (c)
Per-Ola Eriksson (c) Helena Nilsson (c) Agne Hansson (c) Andreas Carlgren (c) Karin Starrin (c) Elving Andersson (c) Marianne Andersson (c)
Gotab, Stockholm 1996