Motion till riksdagen
1996/97:Ub451
av Olof Johansson m.fl. (c)

Högre utbildning och forskning


Kunskap utgör grunden för kunskapssamhället och för ett
samhälle, som vill konkurrera med hög kompetens och
kvalificerade produkter i stället för med låga löner.
Forskning definieras vanligen som ett metodiskt sökande
efter ny kunskap och utgör därför ett av kunskapssamhällets
fundament.
Strävan efter att öka sin kunskap är också en av de saker som kännetecknar
människan. Under århundraden har hon drivits att öka sin kunskap om tingen,
både för omedelbar nytta och av nyfikenhet på det som kanske inte direkt kan
omsättas i praktik.
En fri och kritisk forskning är en av förutsättningarna för ett öppet
samhälle. En viktig uppgift för forskningspolitiken är att slå vakt om det fria
kunskapssökandet och mångfald bland forskningsmiljöerna.
Denna motion om högre utbildning och forskning har följande utgångs-
punkter:
- öka andelen medborgare med högskoleutbildning
-
- utveckla formerna för kvalificerat livslångt lärande
-
- åstadkomma en bättre koppling mellan högre utbildning och aktiv
forskning
-
- öka andelen forskarutbildade
-
- utveckla och förnya forskningen
-
- fördjupa kontakterna mellan forskningen och det omgivande samhället
-
- förbättra informationen om och tillämpningen av uppnådda
forskningsresultat.
-
Som ett viktigt steg för att förverkliga detta har Centerpartiet
sedan länge drivit kravet på en mer decentraliserad
utbildnings- och forskningsstruktur. Centerpartiet vill skapa
ett "decentraliserat kunskapssamhälle". Det innebär att
medvetet bygga upp en decentraliserad infrastruktur för
kunskapsutveckling i hela landet. Det innebär också att ta
vara på möjligheterna att decentralisera makt och ansvar
genom att hela befolkningen görs delaktig i det framväxande
kunskapssamhället.
För att skapa ett decentraliserat kunskapssamhälle måste kunskapslyftet:
- nå hela folket, inte bara de redan kunskapsprivilegierade
-
- ske i hela landet, inte bara i några expansiva områden
-
- ske under hela livet, inte bara under någon period.
-
I denna motion ger vi vår syn på såväl budgetproposition
1996/97:1 som forskningsproposition 1996/97:5.
Forskningens frihet och
samhällsrelevans
I forskningspropositionen 1996/97:5 redovisas de allmänna
mål och riktlinjer, som regeringen föreslår för forskningen de
kommande åren. De anger en forskningspolitisk bredd, som i
stort överensstämmer med Centerpartiets värderingar. Den
mycket starka betoning, som regeringen lägger vid
forskningens nytta, ger dock grund för viss oro, om den
tolkas alltför ensidigt.
Ett viktigt skäl för att satsa på forskning är den tillväxt som på sikt kan
förväntas uppkomma genom satsningarna. Därför är det självfallet viktigt, att
forskningen är relevant för samhället. Å andra sidan är, som regeringen
konstaterar i propositionen, det svårt att avgöra vilken grundforskning, som
på sikt kommer att leda till tillämpbara resultat. En mångfald i
kunskapssökandet ger större möjligheter att finna resultat som även kan
omsättas i näringslivet och till bättre resultat på sikt än en kortsiktig
inriktning endast på tillämpad forskning och omsättning av resultaten.
Det är därför välkommet att regeringen i skälen för förslaget talar om nytta
i vid mening. Vår bedömning är ändå, att betoningen av forskningens frihet
borde stärkas något i riktlinjerna. Även för samhället relevant och nyttig
forskning kan bedrivas under fria former. Centerpartiet föreslår att
riktlinjerna kompletteras med att  Forskningen ska vara fri i formuleringen av
problem och valet av metod". Detta bör ges regeringen till känna.
Decentralisering för kvalitet
I propositionen konstateras att antalet studenter vid de
mindre och medelstora högskolorna redan är en fjärdedel av
det totala studentantalet, men får mindre än en åttondel av
statsanslaget för utbildning och forskning. De resurser, som
idag finns avsatta för forskningsstödjande åtgärder, 168
miljoner kronor, motsvarar endast ca 3 procent av de totala
fakultetsanslagen. Även med den av regeringen föreslagna
förstärkningen kommer resurserna att vara alltför små.
Ibland anförs, som argument för att behålla den nuvarande ordningen, att
forskningens kvalitet blir eftersatt om den sprids ut alltför mycket. Vi menar
att detta argument saknar underbyggnad och att det verkliga förhållandet är
precis tvärtom, då man får fler forskningsmiljöer och en bättre vetenskaplig
anknytning i grundutbildningen. Vår åsikt stärks dessutom av den
internationella utvecklingen.
Under 1960-talet bildades i många europeiska länder en rad nya universitet.
Från att ha varit mer eller mindre provinsiella högskolor eller institut
utvecklades dessa till universitet med resurser för att bygga upp goda
forskningsmiljöer och akademisk struktur. Dessa universitet åtnjuter idag ett
stort förtroende och har välrenommerad forskning och grundutbildning.
Tyvärr har vi i Sverige inte lyckats åstadkomma någon motsvarande
utveckling. De högskolor som bildats från 1970-talet och framåt har inte,
Linköping undantaget, getts möjligheter att utvecklas på motsvarande sätt.
Utvecklingen i många europeiska länder har gått före utvecklingen i Sverige
när det gäller att ta tillvara och utveckla den miljö som funnits vid de mindre
högskolorna.
I andra länder i Europa har man vågat satsa på utbyggnad av nya universitet
där alternativa och otraditionella metoder använts. Vi anser att Sverige måste
lämna den litet inskränkta och provinsiella syn som fått dominera
utvecklingen här hemma. Det har inneburit en konservativ återhållsamhet,
som hållit tillbaka utvecklingen av ny kvalificerad forskning. Istället bör vi
inrikta oss på en "Europaväg", med satsning på kvalitet, fördjupning och
forskning vid varje akademiskt lärosäte.
Den erfarenhet som finns internationellt pekar entydigt i en riktning. De
nya universitet som skapats har nått hög legitimitet, varit lyhörda för
samhällets behov, har hög status på grundutbildning och forskning och
genom att skapa nya organisationsformer varit förnyare av det akademiska
livet samt bidragit till både regional och nationell tillväxt. Samma utveckling
bör kunna uppnås i Sverige.
Huvudsakligt innehåll
Åtskilliga åtgärder som föreslås i regeringens proposition är
förslag som Centerpartiet drivit under lång tid. Det kraftigt
utökade antalet fasta platser vid mindre och medelstora
högskolor förverkligar ett gammalt centerkrav på
decentraliserad utbildning. Fasta forskningsresurser till
mindre och medelstora högskolor är också välkommet. Det
är i linje med vad vi har hävdat åtskilliga år. Kravet på nya
universitet reste Centerpartiet redan i partiprogrammet 1990.
Vi välkomnar att regeringen nu föreslår åtgärder som gör det
möjligt för ett antal högskolor att bilda universitet innan
sekelskiftet.
Ändå måste vår slutsats av detta bli att regeringens åtgärder inte räcker.
Även om man ger de mindre och medelstora högskolorna fasta
forskningsresurser är satsningen för liten och alltför koncentrerad till de
större högskolor som kan bli universitet inom en snar framtid. Inte minst
högskolorna i Borås, Gävle-Sandviken, Halmstad, Kristianstad, Skövde,
Dalarna och Trollhättan-Uddevalla hämmas i sin utveckling, när regeringen
inte föreslår större resurser.
Propositionen öppnar inte heller för examination i forskarutbildningen för
de  högskolor som har tillräckliga kvalifikationer utan att vara universitet. Vi
anser att regeringen skyndar alltför långsamt och försvårar utvecklingen av
forskarutbildningen vid högskolorna.
Fasta forskningsresurser till
mindre  och medelstora
högskolor
I stort sett alla är överens om att andelen av arbetskraften
med högskoleutbildning måste öka. Den utbyggnad som
skett av antalet högskoleplatser de senaste åren är inte
tillräcklig vad beträffar antalet och otillfredsställande när det
gäller den geografiska spridningen. Vi kan konstatera att de
större universiteten i stort sett har vuxit klart i kvantitativa
termer. Det måste nu vara en självklar prioritering att stärka
de mindre och medelstora högskolornas roll i den nationella
utbildningspolitiken genom ett ökat åtagande för forskning.
Enhetligt högskolesystem
För Centerpartiet är det angeläget att slå vakt om ett enhetligt
högskolesystem. Därför avvisar vi tankar, som emellanåt förs
fram, om att de mindre högskolorna skall svara för kortare
utbildningar, medan de större högskolorna och universiteten
svarar för längre utbildningar och forskning. Enligt vår
mening leder ett sådant resonemang till ett differentierat
högskolesystem med ett A- och ett B-lag.
Det ligger ett omistligt värde i att alla högskolor har förutsättningar att ge
utbildning och tillhandahålla kvalificerad forskning av nationell standard och
kvalitet. Bevarandet av ett nationellt högskolesystem är en förutsättning för
högkvalitativ forskning och utbildning och kompetensförsörjning i hela
landet. Vi menar även att det ligger ett stort värde i att lyfta de minsta
högskolorna och ge dessa större utbildningsåtaganden.
Obalanser
När det gäller den högre utbildningen hamnade Sverige på
efterkälken under 1980-talet. Under 1970- och 1980-talet var
antalet studenter i Sverige i stort oförändrat. Samtidigt ökade
utbildningsvolymen i övriga OECD-länder. Under de senaste
tio åren har emellertid en medveten utbyggnad skett av
antalet utbildningsplatser. Dessa har under tioårsperioden
ökat med drygt 50 procent.
Enligt senaste OECD-statistik - "Education at a glance", utgiven i Paris
1995 - var andelen studerande per åldersklass i eftergymnasiala studier år
1992 högst i USA, ca, 25 procent av ungdomarna i åldern 18-21 år deltog i
eftergymnasiala studier. Andelen svenska ungdomar i åldern 22-25 år i
universitetsstudier var ca 8 procent.
Andelen i yrkesverksam ålder med någon form av eftergymnasial
utbildning varierar kraftigt mellan olika kommuner. Även mellan
högskoleorterna är skillnaden betydande. I Lund har 54 procent av alla
innevånare mellan 25 och 64 år en högskoleutbildning medan städer som
Sundsvall med 24 procent ligger under genomsnittet för riket, vilket uppgår
till 25 procent.
Höj den nationella
utbildningsnivån
Vi vet att där det finns goda möjligheter till studier ökar
andelen av befolkningen med eftergymnasial utbildning.
Högskolan är en viktigt motor i den regionala utvecklingen
och kommer att spela en stor roll för att höja den nationella
utbildningsnivån. Att koncentrera resurser ytterligare till de
idag redan stora universiteten bidrar inte till kunskapstillväxt
i hela landet. Som framgår av tabellen nedan är andelen av
befolkningen med eftergymnasial utbildning klart högre i
universitetsregioner.
Andelen personer med eftergymnasial utbildning i olika kommuner och i
riket som helhet framgår av nedanstående tabell:
Andel (%) av befolkningen i åldern 25-64 år med eftergymnasial
utbildning
Kommun
Andel (%) av befolkningen i åldern
25-64 år med eftergymnasial
utbildning
Hela riket
25 %
Karlstad
30 %
Örebro
28 %
Växjö
29 %
Östersund
30 %
Sundsvall
24 %
Härnösand
27 %
Göteborg
32 %
Stockholm
39 %
Malmö
27 %
Lund
54 %
Linköping
35 %
Umeå
36 %
Som framgår av tabellen är den generella utbildningsnivån
klart högre på de orter där universitet och större högskolor
etablerats.
Kunskap och kompetens kommer att bli allt viktigare för att klara Sveriges
internationella konkurrenskraft och därmed vårt framtida välstånd. För detta
måste vi bl.a. öka antalet högskoleutbildade. Ett så pass omfattande
kunskapslyft kan inte genomföras om inte antalet forskarutbildade ökar.
Såväl näringslivets som universitetens och högskolornas behov av
forskarutbildade måste kunna tillgodoses. Om detta skall kunna tillgodoses
måste enligt vår mening detta leda till att de mindre och medelstora
högskolorna ges ytterligare möjligheter till forskning och forskarutbildning.
Kvalitetssäkring
För att skapa förutsättningar för god utbildningskvalitet för
studenten oavsett var denne väljer att studera men också för
att utveckla forskningsmiljön och säkra tillgången till nya
kompetenta forskare, krävs ett nära samband mellan
utbildning och forskning. I gällande högskolelag stadgas att
all högskoleutbildning skall vila på "vetenskaplig eller
konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet". Vår
bedömning är att detta innebär att i princip all
högskoleutbildning bör förmedlas av lärare som själva är
aktiva forskare.
De bästa förutsättningarna för att nå detta skapas av en infrastruktur, som
underlättar nära samverkan mellan utbildning och forskning. En
forskningsanknuten utbildning behöver förutom tillgång till aktuell forskning
via bibliotek, bokhandel och IT också forskande lärare. I den goda högskolan
verkar den undervisande forskaren och den forskande läraren.
Forskningsanknytning innebär också att studenter får tillfälle att komma i
kontakt med en levande forskningsmiljö.
Parallellt med utökningen av antalet utbildningsplatser vid de mindre och
medelstora högskolorna måste en motsvarande utveckling av
forskningsverksamheten ske. Detta för att kvalitetssäkra utbildningen genom
en förstärkt koppling mellan utbildning och forskning och fler lärare som
själva bedriver aktiv forskning.
Våra förslag innebär även att kvaliteten i utbildningen och forskningen vid
de nya högskolorna kan säkerställas. Det ligger ett omistligt värde i att
tillskapa goda forskningsmiljöer med långsiktig finansiering vid de mindre
högskolorna. Fasta forskningsresurser underlättar vetenskaplig förankring och
ett nära samband mellan grundutbildning och forskning. Därmed skapas goda
förutsättningar för utvecklande av kvaliteten i utbildningen.
De mindre och medelstora
högskolorna står för en
viktig utvecklingspotential
Centerpartiet har genom överenskommelsen med regeringen
om den s.k. tillväxtpropositionen (Prop. 1995/96:25 En
politik för arbete, trygghet och utveckling) stakat ut riktlin-
jerna för ett kraftigt kunskapslyft för hela landet. Utbildning
inom naturvetenskap och teknik skall prioriteras. I
tillväxtpropositionen slogs fast att "utbyggnaden av den
högre utbildningen bör ske främst vid de mindre och
medelstora högskolorna med särskild tyngd på Bergslagen,
Malmö och Sundsvall-Härnösand-Östersund. Dessutom bör
en utbyggnad ske i sydöstra Sverige."
I och med överenskommelsen mellan Centerpartiet och regeringen om den
s.k. sysselsättningspropositionen har viktiga steg tagits, som nu följs upp i
budgeten. Högskolorna får 30 000 permanenta platser som avlöser de
tillfälliga utbildningsplatserna. Till detta skall också räknas 4 000 platser på
Södertörn och 2 155 platser i N/T-utbildning med svuxa. Utbyggnaden sker
från 1997 till höstterminen 1999. Drygt hälften av platserna går till
utbildningar som gäller naturvetenskap och teknik. Fördelningen av platserna
innebär att de stora universiteten får ökningar på 2-3 procent  och avser
främst N/T-platser. De mindre och medelstora högskolorna får ökningar på
mellan 21-78 procent. Det innebär att 20 200 av platserna går till de mindre
och medelstora högskolorna. Därmed förverkligas ökningarna som utlovades
i tillväxtpropositionen. Bergslagen (Dalarna, Karlstad, Örebro, Mälardalen),
sydöstra Sverige (Kalmar, Karlskrona/Ronneby, Växjö) och mellersta
Norrland (Mitthögskolan) får nu kraftiga ökningar.
Därutöver förverkligas ett centerkrav om att lyfta de minsta högskolorna,
som ännu inte nått 3 000 permanenta platser, d v s Borås, Gävle/Sandviken,
Halmstad, Kristianstad, Skövde, Trollhättan/Uddevalla. Av propositionen
framgår också att Gotland ska bli en självständig högskola under
treårsperioden.
Inrättandet av en ny högskola i Malmö innebär att många nya platser
tillförs regionen. Det måste ses i samband med att det redan finns ett
universitet i Lund och en högskola i Kristianstad. Den nya länsindelningen i
Skåne innebär att ett mycket stort antal utbildningsplatser kommer att finnas i
samma län. Detta måste beaktas i den fortsatta planeringen. Utvecklingen i
Malmö ska koncentreras på att konsolidera den nya högskolans kvalitet och
integration, inte ytterligare expansion. Detta bör ges regeringen till känna.
De nya utbildningsplatserna inom naturvetenskap, miljö och teknik skall
inriktas mot längre och fördjupade studier med sikte på kandidat-, magister-
eller längre yrkesexamina. Denna typ av utbildning står idag för en relativt
liten andel av utbildningsutbudet vid de mindre och särskilt vid de medelstora
högskolorna. T.ex. Högskolorna i Karlstad, Örebro, Växjö samt
Mitthögskolan bör samtliga ges möjlighet att expandera sin
naturvetenskapliga och tekniska utbildning ytterligare. Här bör särskilt prövas
att utveckla samarbetet med de tekniska högskolorna så att en större del av
civilingenjörsstudierna kan ske vid ovan nämnda högskolor samt andra
högskolor där sådant samarbete finns etablerat för att på sikt öka antalet
högskolor med rätt att utfärda civilingenjörsexamen. Både vid Mälardalens
högskola och vid Mitthögskolan finns kapacitet att inrätta fyraåriga
civilingenjörsutbildningar. En sådan utveckling skulle också ligga i linje med
att utveckla de teknisk- och naturvetenskapliga utbildningarna i de regioner
som utpekades i tillväxtpropositionen. Dessa högskolor bör därför beredas
möjlighet att etablera civilingenjörsutbildningar.  Detta bör ges regeringen
till
känna.
Utveckling av
forskningsverksamheten
Ett ökad ansvar för forskning vid de mindre och medelstora
högskolorna handlar inte i första hand om rättvisa, även om
såväl resurserna för forskning som rättigheterna till forskning
och forskarutbildning är mycket begränsade. Istället handlar
det om att samhället har behov av forskningstillväxt och att
denna bäst sker vid de mindre och medelstora högskolorna
samt att det ligger ett omistligt kvalitativt värde i ett nära
samband mellan utbildning och forskning. En mångfald av
forskningsmiljöer och konkurrens mellan dessa bidrar också
till utveckling av forskningen och därmed högre kvalitet.
Aktiv forskning vid mindre och medelstora högskolor är också ett sätt att
öka rekryteringen av forskare. Vi vet att det finns en geografisk
snedrekrytering till forskarutbildningen idag. På grund av detta går Sverige
miste om många forskarbegåvningar. Ett mål för forskningspolitiken bör vara
att öka rekryteringen av forskarstuderande vid mindre och medelstora
högskolor. Centerpartiet föreslår därför att följande mål fogas till de
övergripande mål regeringen föreslår skall gälla för forskningen. Forskningen
ska bidra till utveckling i hela landet och främjas av en decentraliserad
forskarutbildning. Detta bör ges regeringen till känna.
I takt med att forskningsorganisationer byggs upp och förutsättningarna för
högkvalitativ forskning vid de mindre och medelstora högskolorna förbättras
bör forskningsresurserna successivt öka.  En rimlig princip att sikta mot är att
forskningsresurserna till högskolor med samma status ska motsvara samma
storlek i relation till antalet grundstuderande.
Förstärkta resurser till
mindre och medelstora
högskolor
Centerpartiet välkomnar en satsning på fasta
forskningsresurser till mindre och medelstora högskolor.
Som tidigare anförts anser vi dock att den gjorda satsningen
behöver förstärkas ytterligare. Vi föreslår därför att
ytterligare 150 miljoner kronor utöver regeringens förslag
anvisas till forskning vid dessa högskolor för åren 1998 och
1999.
Vi avvisar dessutom regeringens förslag om att villkora den fortsatta
förstärkningen av resurser under 1998 och 1999 med att ta statlig kontroll
över de s.k. löntagarfondsstiftelserna.
En internationell högskola
för transport och
kommunikation
Utöver de satsningar på mindre och medelstora högskolor
som föreslagits i motionen anser Centerpartiet att en
transport- och kommunikationssatsning vid Högskolan i
Dalarna, som föreslagits i samarbete med Uppsala universitet
och Kungliga Tekniska högskolan, är särskilt angelägen och
bör prioriteras under perioden.
Centerpartiet anser att kommunikationsforskning är särskilt angelägen i en
tid då transporter och kommunikation förändras hastigt. Ambitionen att såväl
öka den samlade kompetensen på kommunikationsforskningsområdet som att
höja grundutbildningens kvalitet är viktiga skäl för en sådan satsning. Även
konceptet med samverkan mellan mindre och medelstora högskolor och stora
etablerade universitet, där högskolan får ökade resurser för forskning, är väl
värt att uppmuntra. Vi stöder därför den satsning som föreslagits av de tre
högskolorna och föreslår att medel avsätts för satsningen enligt den
framställning som överlämnats till kommunikationsministern och
utbildningsministern den 18 oktober 1995.
Remissinstanserna är till stor del positiva till satsningen. I remissvaren förs
även andra synpunkter fram rörande antal doktorander och
samverkansformer. Dessa frågeställningar bör föranleda en kontinuerlig
utvärdering av projektet
Projektet bör till största delen finansieras med medel för sektorsforskning
inom utgiftsområde 22, kommunikationer. För att bibehålla den enhetliga
finansieringen av forskning bör fr.o.m. budgetåret 1998 dessa resurser
överföras till Utbildningsdepartementet. Regeringen bör återkomma med
förslag till långsiktig finansiering av satsningen. Detta bör ges regeringen
till
känna.
Kvalificeringstrappa - en
modell för kvalitet och
fördjupning
1992 års högskolereform innebar flera viktiga förändringar
av den högre utbildningen i Sverige. Bland de mest
betydande inslagen i reformen framstår införandet av en exa-
mensordning. Som generella examina finns dels doktors-
respektive licentiatexamen i forskarutbildningen, dels
magister-, kandidat- och högskoleexamen för den
grundläggande högskoleutbildningen. Därutöver finns
specifika yrkesexamina med drygt 40 olika inriktningar.
Införandet av en examensordning resulterade i ett principgenombrott för de
mindre och medelstora högskolorna. En rutin för prövning av examensrätt har
utvecklats som innebär att kriterier ställs upp för att erhålla
examensrättigheter. I första hand har denna princip tillämpats avseende rätten
att utfärda magisterexamen vid de mindre och medelstora högskolorna.
Resultatet har blivit att dessa högskolor givits rätt att utfärda magisterexamen
i nästan samtliga de ämnen för vilka examensrätt sökts. Närmare 80
examensrättigheter har utdelats till mindre och medelstora högskolor. Endast
högskolorna i Kristianstad, i Falun/Borlänge och i Trollhättan/Uddevalla
saknar helt rätt att utdela magisterexamen. Genom Högskoleverkets särskilda
prövning har Högskolan i Jönköping rätt att utdela doktorsexamen. Det
skedde i samband med övergången till stiftelseform och avsåg fyra ämnen.
Vi finner det rimligt att ytterligare utveckla systemet med prövning av
examensrättigheter. Systemet ger stora frihetsgrader för det enskilda lärosätet
att efter lokal prioritering kvalificera sig för examensrättighet på allt högre
nivåer. Vi vill utveckla en kvalificeringstrappa och klara kriterier för att
mindre och medelstora högskolor också skall kunna utdela examina inom
forskarutbildningen. En prövning av examensrätt i forskarutbildningen skall
bygga på en bedömning av respektive högskolas möjlighet att uppfylla
högskolelagens mål för forskarutbildningen. Forskarutbildningen skall, utöver
vad som gäller för grundläggande högskoleutbildning, ge kunskaper och
färdigheter som behövs för att självständigt kunna bedriva forskning.
De mindre och medelstora högskolorna har nu möjlighet att inrätta profes-
sorstjänster. I de fall då prövning av en ansökan att inrätta professurer ger
positivt resultat har högskolan därmed fått ett värdefullt kvitto på att den
vetenskapliga miljön håller erforderlig nivå. Detta, tillsammans med den
ökade tillgång till kompetenta handledare som nya professurer innebär,
skapar god grund för rätten att också examinera i forskarutbildningen.
Vi förespråkar för samtliga universitet och högskolor en övergång till ett
enhetligt anslag för grundutbildning och forskning. Anslaget differentieras
med nya principer för forskningsfinansiering som bygger på förslaget med
högskolornas kvalificeringstrappa.
Genom ett enhetligt anslagssystem skapas förutsättningar för ett höjt och
sammanhållet basanslag för forskning, som helt enkelt följer av det
utbildningsuppdrag lärosätet tilldelats. Det första trappsteget omfattar således
all högskoleutbildning och alla högskolor. Detta medger ökade möjligheter
för samtliga högskolor att bedriva forskning. Därmed uppnås högskolelagens
krav om nära samband mellan utbildning och forskning.
I det andra trappsteget kompletteras basanslaget med ett tilläggsanslag. De
högskolor som erhållit rätten att utfärda magisterexamen i ett ämne skall även
ha fasta forskningsanslag för det ämnesområdet. Examensrätt i fråga om
magisterexamen åtföljs med automatik av resurser för forskning och
forskarutbildning. För de ämnen där högskolorna idag saknar rätt till
magisterexamen skall dessa även fortsättningsvis efter prövning kunna
erhålla magisterexamen och därmed tilläggsanslag. Resurserna ska ha sådan
omfattning att de ger möjlighet att bygga upp kvalitet som ger underlag för
professurer. Vi anser att resurser kopplade till magisternivå skall vara så
tilltagna, att högskolan kan bygga upp en forskningsorganisation med sådan
bredd och djup att det tredje trappsteget vartefter kan uppnås.
Det tredje steget i vår kvalificeringstrappa innebär att de högskolor, som
uppnått bredd och djup i utbildning och forskning, efter prövning av
högskoleverket, skall kunna erhålla examensrättigheter för licentiat- och
doktorsexamen. Närmare kvalitativa och kvantitativa kriterier för detta bör
fastställas av Högskoleverket. Kriterierna skall vara kända enligt samma
princip som gäller för magisterexamen. En del i prövningen skall vara att
högskolan getts rätt att inrätta professur. Examina i forskarutbildningen
kräver handledare på professorsnivå. Det gör att Högskoleverkets
professorsprövning samverkar med prövning av examinationsrätt inom
forskarutbildningen. En högskola bör kunna tilldelas examinationsrätt för
licentiat- och doktorsexamen efter prövning av Högskoleverket i de fall
högskolan erhållit rätt att inrätta professorstjänst.
Med förslaget om kvalificeringstrappa skapas förutsättningar för högskolan
att successivt utveckla bredd och djup. För högskolor som erhållit
examensrättigheter skall det vara möjligt, att efter prövning av
Högskoleverket, inrätta fakultet och vidare att uppnå universitetsstatus. Den
tekniska utbildningen och forskningen är i sammanhanget mer speciell. Vi
anser dock i princip att våra förslag bör göras tillämpliga även för denna
utbildning.
Centerpartiet förslår att ett system utvecklas för prövning av
examensrättigheter på högre nivåer. Vi vill utveckla en kvalificeringtrappa
med klara kriterier för att mindre och medelstora högskolor ska kunna utdela
examina inom forskarutbildningen. Regeringen bör återkomma med förslag
om detta. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet föreslår att ett anslagssystem utarbetas, som bygger på
förslaget med högskolornas kvalificeringstrappa. Regeringen bör återkomma
med ett förslag om detta. Detta bör ges regeringen till känna.
Fakultetsorganisation
Fakulteterna svarar för uppgifter såsom att anordna
forskarutbildning och svara för studieplan och examination.
Fakulteten och fakultetsnämnderna svarar även för den
vetenskapliga kvalitetsgranskningen, vilket är av avgörande
betydelse för ett lärosätes och berörda studenters framtida
utvecklingsmöjligheter. Fakulteterna har därför en särskilt
hög grad av legitimitet inom vetenskapssamhället.
Frågan om fakultetsorganisation är emellertid inte oomstridd. Från flera
håll påpekas att den nuvarande fakultetsindelningen har en konserverande
effekt och motverkar uppkomsten av fakultets- och ämnesöverskridande
forskning. Här finns emellertid exempel på alternativ till den nuvarande
fakultetsorganisationen. I Linköping infördes en mycket bred fakultet, inom
vars ram det bildats teman för olika forsknings- och utbildningsområden.
Den ordning som etablerades inom högskoleväsendet med
högskolereformen 1993 innebär att det är kvalitativa kriterier som skall
avgöra om en högskola skall få examensrättigheter, liksom om en högskola
utan egen fakultet skall få inrätta professurer. Vi anser att denna kvalitativa
linje, som grund för utbyggnad av avancerad grundutbildning,
forskarutbildning och forskning, ska fullföljas. Högskolor ges med vårt
förslag resurser för att bygga upp bredd och djup i forskningen. Det bör
ställas upp klara kriterier för när en högskola skall antas ha uppnått
tillräcklig
omfattning och djup i forskning och forskarutbildning för att kunna inrätta
egen fakultet. Detta innebär att inrättandet av nya fakulteter, fackhögskolor
eller nya universitet grundas på kvalitativa överväganden. Detta innebär
betydande möjligheter för högskolan att själv välja utvecklingsstrategi.
Fakultetsorganisationen bör utvecklas utifrån lokala önskemål och
bestämmas i en dialog mellan högskolan och staten. Vi anser att det för dessa
högskolor bör finnas möjligheter att etablera fakultetsorganisationer där olika
ämnesområden kan ingå och samverka utan hinder från traditionella
fakultetsgränser. Detta kan medverka till en vidare organisation, som ger
möjlighet till fakultets- och ämnesöverskridande forskning och därmed
öppnas flervetenskapliga perspektiv. Förslaget ligger i linje med vad både
Högskoleverket och RUT-93 (Reform och förändring, SOU 1996:21)
förordat. Vi anser att en högskola efter en kvalitativ prövning skall kunna få
inrätta fakultetsorganisation.  För de fall en fakultetsorganisation medgetts
anser vi att detta är ett större och vidare utbildnings- och forskningsåtagande
som högskolan och universiteten gör. Enligt vår bedömning måste finansiella
resurser kopplas till detta. Regeringen bör återkomma med förslag om detta.
Detta bör ges regeringen till känna.
Utveckling av nya
universitet
År 1632 hade Sverige, inom nuvarande landområde, ca 1
miljon invånare, varav ca 0,8 miljoner i den del av riket som
nu är Sverige. På 1600-talet grundades, inom Sveriges
nuvarande gränser, ett andra universitet, Lunds universitet.
Sedan tidigare fanns universitetet i Uppsala. På 1600-talet
hade vi ett universitet per 400 000 personer. Om vi skulle ha
samma "universitetstäthet" översatt till dagens befolkning
skulle vi ha drygt 20 universitet, mot dagens sju. En sådan
jämförelse kanske kan uppfattas som litet kuriös men den
visar ändå att utvecklingen inte gått rasande fort.
Akademisk miljö och forskningskvalitet har under lång tid förutsatt
storskalighet och vikten av viss storlek, en "kritisk massa", för att
säkerställa
bredd och kvalitet i forskningen. Enligt vår mening håller inte dessa
resonemang längre. Samverkan och diskussion mellan lärosäten och forskare
kommer i ökad utsträckning att ske via informationsdatanätverk. Detta
reducerar betydelsen av rent faktisk lokalisering till en ort.
Med informationsteknik och dess utveckling kan helt nya nätverk byggas
upp. Denna utveckling kommer att accentueras. Samverkan mellan högskolor
och forskare nationellt och internationellt reducerar de geografiska gränsernas
betydelse. Forskare kommunicerar lika enkelt med kollegor vid ett utländskt
universitet som med kollegor i samma korridor. Den "kritiska massan"
kommer i större utsträckning att bestå av tillgång och möjligheter att delta i
internationella informationsdatanät.
Även om betydelsen av "kritisk massa" reduceras kommer det ändå att
finnas en gräns. Tillgången till bredd och djup i kursutbud, bibliotek,
forskning och forskarutbildning miljö och tradition kommer även framöver att
spela en viktig roll för att säkerställa utbildning och forskning av god
kvalitet.
Sverige har låg andel forskarutbildade. En ökning av forskarutbildningen är
önskvärd ur flera aspekter. Behovet av disputerade lärare inom den
akademiska världen kommer att öka. Inom näringslivet är behovet av att
kunna rekrytera forskare stort. Om vi inte kan klara av att öka antalet
disputerade, riskerar vi både försämrad utbildningskvalitet och att näringsliv
och samhällsliv i övrigt inte kan rekrytera den kompetens som de behöver.
Eftersom de flesta högskolor saknar forskarutbildning, är även övergången
mellan grundutbildning och forskarutbildning lägre än vid universiteten. Om
vi skall öka antalet disputerade måste fler högskolor ges möjlighet till
forskarutbildning.
Högskolorna i Örebro, Växjö, Karlstad och Mitthögskolan har både bredd
och djup för att snabbt kunna utvecklas till och få status av universitet. Dessa
kommer vartefter också att följas av andra högskolor. Vad som förhindrar de
nya högskolorna att utvecklas på motsvarande sätt är att de saknar resurser,
möjligheten att ge forskarutbildning och därmed utveckla forskarmiljön.
De har idag vardera 7 000-8 000 studenter, vilket är fler än vad
universiteten i Lund och Uppsala hade under 1950-talet. De har även en väl
utvecklad forskning inom flera områden och har erhållit rättigheter att ge
magisterexamen.
Som jämförelse kan nämnas att när Umeå universitet inrättades år 1965
studerade ca 1 900 personer här. Universitetet i Linköping inrättades år 1975.
Antalet studenter där uppgick då till 5 700.
Att betydelsen av tillkomsten av dessa nya universitetsbildningar inte kan
underskattas kan delvis belysas av den utveckling som skett vad avser andel
av befolkningen med högskoleutbildning.
Andelen högskoleutbildade i Umeå och i Linköping jämfört med riket 1970
(%)
Riket
6,7
Västerbottens län
6,4
Östergötlands län
5,7
Uppgifterna finns endast länsvis. Dagens sätt att redovisa
befolkningens utbildning kommunvis varje år påbörjades
först på 1980-talet. Statistiken visar att båda dessa regioner
1970 låg klart under rikssnittet. Jämfört med tidigare
diagram kan vi se att de idag ligger klart över.
Nuvarande villkor
Idag finns det sju universitet i Sverige (Lund, Göteborg,
Linköping, Stockholm, Uppsala, Sveriges
lantbruksuniversitet och Umeå). Därtill finns högskolor som
har fasta forskningsresurser, där antalet fakulteter är färre än
tre (Karolinska institutet, Kungliga Tekniska högskolan och
Högskolan i Luleå). Handelshögskolan i Stockholm,
Högskolan i Jönköping och Chalmers tekniska högskola är
samtliga privata högskolor men har rätt att utfärda
doktorsexamen.
Högskoleverket anger följande punkter som gemensamma kriterier för
dagens universitet, nämligen att:
- de är statliga,
-
- har minst tre fakulteter,
-
- har rätt att utfärda doktorsexamen,
-
- har anslag för forskning och forskarutbildning.
-
Vidare gäller att samtliga högskolor och universitet med
fakultet har generell rätt att utfärda magisterexamen.
De högskolor som idag saknar fakultetsorganisation hamnar i ett omöjligt
moment 22: För att få fasta forskningsresurser krävs att det vid högskolan
finns en fakultet. Samtidigt får de inte inrätta fakultet, eftersom de saknar
fasta forskningsresurser. Högskoleverket kommenterar att dessa högskolor
"med tillämpning av dagens kriterier hamnar i ett nära nog olösligt problem".
Samtidigt är frågan om fakultetsorganisation viktig, då fakulteterna t.ex.
anordnar forskarutbildning och svarar för studieplan och examination.
Fakulteten och fakultetsnämnderna svarar även för den vetenskapliga
kvalitetsgranskningen vilket är av avgörande betydelse för ett lärosätes och
berörda studenters framtida utvecklingsmöjligheter. Fakulteterna har därför
en särskilt hög grad av legitimitet inom vetenskapssamhället.
Med högskolereformen 1993 infördes en ordning, där ett antal kvalitativa
kriterier skall uppnås för att avgöra om en högskola skall få examensrätt för
magisternivå och om en högskola utan fakultet skall få inrätta professurer.
Det är som Högskoleverket säger i ett yttrande till regeringen om kriterier för
benämningen universitet: "Ett fullföljande av denna kvalitativa linje som
grund för utbyggnad av avancerad grundutbildning, forskarutbildning och
forskning skulle kunna innebära att även nya universitet eller nya
fackhögskolor med examinationsrätt i forskarutbildningen grundades på
kvalitativa överväganden. Dagens regelverk synes emellertid omöjliggöra för
högskolorna att på kvalitativ grund få rätt att utfärda doktorsexamen och
därmed nå ett eventuellt mål att bli fackhögskola eller universitet."
Kvalificering för
universitetsstatus
Vi anser att fasta kriterier för hur högskolor ska kunna
kvalificera sig för benämningen universitet måste etableras.
På så sätt bygger man in ytterligare en drivkraft för
högskolorna att utvecklas kvalitativt mot allt större bredd
och djup. Samtidigt föreslår vi tidigare i denna motion en
väg för högskolor med olika storlek och inriktning att
kvalificera sig för fasta forskningsresurser. På så sätt gör vi
det möjligt för en högskola, med speciell profil och
kvalificerad forskning, att uppnå långsiktighet, tillräckliga
forskningsresurser och examinationsrättigheter, utan att
eftersträva universitetsstatus.
Regeringen föreslår att rätten att benämnas universitet skall tilldelas det
statliga lärosäte
- som har en grundutbildning och forskning, som är väl etablerad och av god
vetenskaplig kvalitet,
-
- som har en tillräcklig omfattning av grundutbildningen och utbildning
inom ett antal ämnesområden,
-
- som har en tillräcklig omfattning av forskningsverksamheten och
forskning inom ett antal ämnesområden,
-
- som har goda infrastrukturella förutsättningar (bibliotek) för att bedriva
grundutbildning och forskning,
-
- som har goda internationella kontakter inom grundutbildning och
forskning,
-
- som uppfyller kraven för att självständigt inrätta professurer och att
utfärda doktorsexamen.
-
Centerpartiet har länge varit pådrivande i denna fråga och
välkomnar därför regeringens förslag. Dessa kriterier ligger i
linje med de ståndpunkter, som Centerpartiet tidigare
framfört. Vidare anser vi, att den föreslagna prövningen av
Högskoleverket skapar en legitimitet i den akademiska
världen, som är viktig.
Den mångfald, som kan bli följden av nya universitetsbildningar, ökar
möjligheterna att ta tillvara fler studenter, som önskar söka sig till en
forskarkarriär och att ta tillvara forskning, som bygger på mer av
tvärvetenskap. För de högskolor, som vi pekat ut som nya universitet, bör
fakultetsorganisation till stor del utvecklas utifrån lokala önskemål och
bestämmas i en dialog mellan högskolan och staten. Som vi tidigare beskrivit
i motionen bör dessa högskolor ges möjlighet att etablera en fakultets-
organisation, där olika ämnesområden kan ingå och samverka utan hinder
från traditionella fakultetsgränser.
De högskolor, som nu är aktuella för att benämnas universitet, har redan
genomgått en relativt ingående kvalitetsprövning av Högskoleverket i
samband med inrättandet av ett antal professurer. Därför bör frågan kunna
hanteras förhållandevis snabbt utan att rimliga krav på kvalitetsprövningen
åsidosätts. Regeringen bör ange en tidsplan, som möjliggör för högskolorna
att lämna ansökan under första halvåret 1997 och som därefter leder till beslut
om universitetsbenämning senast ett år senare, d.v.s. under första halvåret
1998. Detta bör ges regeringen till känna.
Forskningen i samverkan
med samhället
Forskning är inte enbart lärosätenas ensak.
Forskningsresultat ska berika hela det omgivande samhället
och aktivt driva på utvecklingen. Ett starkt idé- och
kunskapsutbyte mellan forskning och det övriga samhället
gör att kompetensnivån bibehålls och förbättras.
Högskolorna bör vara naturliga kunskapscentra i sina
respektive regioner. Vi vill utöka samarbetet mellan
högskolor och andra utbildnings- och kulturinstitutioner i
regionerna. Centerpartiet instämmer därför i regeringens
bedömning att högskolans tredje uppgift, samverkan med
samhället, bör förtydligas. Samtidigt vill vi understryka
vikten av att detta inte leder till att de två viktigaste
uppgifterna, utbildning och forskning, prioriteras ner.
För att få långsiktigt bättre effekt av forskning och utveckling är det viktigt
att näringslivet i större utsträckning engageras och blir delaktigt i forskning
och utveckling. Samarbetsprojekt mellan högskola och näringsliv ger en
dynamisk växelverkan varför företag i högre grad än idag bör stimuleras till
att satsa medel i forskningsprojekt. Genom forskning och utveckling kan
företagens produkter utvecklas och innovationer snabbare utvecklas för
kommersiellt bruk. Idag finns det tyvärr i allt för många fall vattentäta skott
mellan forskning och företagens utvecklingsprojekt. Detta gäller i synnerhet
för mindre företag och för företag med stort geografiskt avstånd till en
forskande högskola.
En möjlighet att stärka kontakten mellan högskola och näringsliv skulle
kunna vara att underlätta för forskare att arbeta deltid på högskolan och deltid
på ett företag. Det är också önskvärt att ge forskare möjlighet att arbeta några
år i den privata sektorn och sedan komma tillbaka till forskarvärlden en tid.
Centerpartiet instämmer därför i regeringens åsikt att forskare, som vissa
perioder arbetar utanför högskolan, inte ska missgynnas vid
tjänstetillsättningar och befordran.
Centerpartiet välkomnar förslag om ökat samarbete, bl.a. genom olika
centra och institut, mellan högskola och näringsliv. Vi vill dock betona vikten
av att möjligheter bereds för forskarstuderande att utföra en del av sin
verksamhet vid dessa.
Förändringar i
forskarutbildningen
Grunden för en bra forskning är en god forskarutbildning.
För att detta ska kunna bli verklighet måste de som antas till
en forskarutbildning ges goda förutsättningar att tillgodogöra
sig utbildningen. Den situation, som råder idag, då många
forskarstuderande försöker klara sig på undervisning och
studiemedel avsedda för grundutbildning är fullständigt
oacceptabel.
Omvandlingen av utbildningsbidrag till doktorandtjänster är viktig för att
långsiktigt skapa bättre villkor för forskning. Doktorandtjänsten ger
förbättrade ekonomiska villkor och ökad social trygghet för doktoranden.
Centerpartiet avvisade i riksdagen regeringens förslag att avbryta
omvandlingen av utbildningsbidrag, och partiet redovisade finansiering för att
fortsätta omvandlingen av utbildningsbidrag till doktorandtjänster. Denna
politik ligger fast. Att  omvandla utbildningsbidrag till tjänster utan att
antalet
försörjningstillfällen minskar är en viktig del i arbetet att långsiktigt skapa
bättre villkor för forskningen.
Vi anser att satsningen på doktorandtjänster har stor betydelse för att
förkorta utbildningstiderna inom forskarutbildningen men också för att öka
rekryteringen av kvinnliga studenter och studenter från de mindre och
medelstora högskolorna till forskarutbildningen. Dessa missgynnas idag av
antagningssystemet till forskarutbildningen. För att i viss mån förbättra den
stora snedrekryteringen till forskarutbildningen behöver sådan utbildning ges
vid fler högskolor än idag. Det kan även finnas anledning att se över
rekryteringen till forskarutbildning för att underlätta större rörlighet mellan
olika högskoleorter.
Nuvarande ordning innebär, att högskolor och universitet tilldelas ett
särskilt uppdrag beträffande grundutbildningen. Därutöver tilldelas ett antal
lärosäten, främst universiteten, uppdrag beträffande forskning och
forskarutbildning. I motionen föreslår vi en ordning, som innebär att
högskolor kan kvalificera sig för examensrättigheter. Högskolor, som
genomgått en sådan kvalifikation, ska också tilldelas ett av statsmakterna
klart uttalat uppdrag beträffande forskarutbildning. Detta ska ges regeringen
till känna.
Ett program för
doktorandtjänster
En bred satsning på doktorandtjänster till alla
forskarstuderande beräknas medföra stora kostnader: ca 1,8
miljarder kronor enligt betänkandet  Studiefinansiering och
examina i forskarutbildningen" (Ds 1996:35). Enligt samma
betänkande kostar forskarutbildningen idag ca 1 123
miljoner kronor. Merkostnaden för omvandling av
utbildningsbidrag till doktorandtjänster kan alltså uppskattas
till 700 miljoner kronor. Centerpartiet anser att statens
kostnad för detta borde kunna begränsas, bl.a. genom utökat
samarbete om finansieringen med näringslivet. Sådana
initiativ har t.ex. tagits genom CIFRE-programmet i
Frankrike, där universiteten och företagen delat på kostnaden
för doktorander.
Regeringen förklarar att man avser återkomma under 1997 med en
proposition om forskarutbildningen. Bl.a. vill man invänta remissyttranden
över betänkandet  Studiefinansiering och examina i forskarutbildningen" (Ds
1996:35). Enligt vår mening är det dock angeläget att snarast fortsätta den
omvandling av utbildningsbidrag till doktorandtjänster som
fyrklöverregeringen inledde.
Som ett första steg för att omvandla utbildningsbidrag till doktorandtjänster
föreslår vi extra anslag om 75 miljoner kronor till forskarutbildningen från
och med 1998. 1999 bör detta anslag ökas med ytterligare 75 miljoner kronor.
Längre fram i motionen framgår hur detta bör finansieras. Detta bör ges
regeringen till känna.
Det är ett starkt intresse, både för näringslivet och för samhället som
helhet, att fler doktorerade personer kan etableras i arbetslivet. Det är därför
rimligt att näringslivet medverkar i finansieringen av doktorandtjänster.
Regeringen bör finna former för detta och sedan återkomma med förslag på
hur ett sådant program kan genomföras och finansieras under de kommande
fyra åren. Detta bör ges regeringen till känna.
Doktorandernas situation
Självfallet är doktorandernas arbetssituation i huvudsak en
fråga som bör avgöras mellan doktoranden eller dennes
representanter och den lokala högskolan. Ofta befinner sig
dock doktorander i en svår förhandlingssituation, och det är
önskvärt att några grundläggande rättigheter är definierade.
Viktigast är att ge doktoranden möjlighet att koncentrera sig på sin
forskningsuppgift. Eventuell skyldighet att delta i undervisningen ska
preciseras i doktorandens utbildningsplan. Principen bör vara att uppdrag,
som inte direkt ingår i utbildningen, som t.ex. undervisning, måste finansieras
av institutionens ordinarie medel. Tid, som disponeras för andra uppgifter,
kompenseras med motsvarande förlängning av forskarutbildningen.
Eftersom flertalet doktorander befinner sig i den åldern, då många bildar
familj och etablerar sig i samhället, förekommer många uppbrott, något som
kan vara svårt eftersom doktoranden idag är knuten till en institution. Att man
av olika anledningar tvingas flytta, ska inte behöva betyda att man måste ge
upp sin ambition att disputera. Det vore därför önskvärt att pröva ett system
där medel för forskarutbildningen kunde flytta med doktoranden till en annan,
mer närliggande högskola. Studerande på grundutbildning har idag rätt att
byta examinator om de känner sig diskriminerade. För doktorander existerar
inte motsvarande rättighet att byta handledare. Även om man kan komma
överens med handledare och institution om att byta handledare, är det ofta
svårt. Rättigheten att byta handledare skulle avdramatisera processen och
stärka doktorandens situation.
Även anställningstryggheten är angelägen att slå vakt om. Idag kan en
doktorand tvingas avbryta sina studier utan någon särskild anledning.
Centerpartiet vill att det för att skilja en doktorand från forskarutbildningen
ska krävas sakliga skäl.
Den "handplockning", som idag förekommer, missgynnar i stor
utsträckning sökande från andra lärosäten. Det finns även goda skäl att
misstänka att kvinnor missgynnas genom den informella tillsättning som idag
är vanlig. Även om det kan vara svårt att specificera kriterierna för
antagningen, är objektivt anställningsförfarande syftande till att de mest
meriterade och bäst lämpade studenterna antas önskvärt.  Målsättningen
måste vara att alla sökande, oavsett kön och var man genomfört sin
grundutbildning, konkurrerar på lika villkor. Även för de forskarstuderande är
detta ett viktigt rättvisevillkor; man bör konkurrera på lika villkor utan
personliga fördelar därför att man känner någon lärare på institutionen. I
samband med detta är en överklaganderätt för sökande till doktorandtjänster
önskvärd, på samma sätt som andra tjänstetillsättningar inom
högskoleväsendet kan överklagas.
Vi anser att det är viktigt att det finns ett socialt skydd även för
doktorander. De krav vi i det stycket ställer bör därför i tillämpliga delar
skrivas in i högskoleförordningen. Regeringen bör i propositionen om
forskarutbildningen nästa år återkomma med förslag på hur detta bör ske.
Inför propositionen bör regeringen även se över annan lagstiftning som
påverkar de forskarstuderandes situation. Detta bör ges regeringen till känna.
Forskarutbildning vid
mindre och medelstora
högskolor
En ökad satsning på forskning och forskarutbildning vid
mindre och medelstora högskolor har ett egenvärde. Men
ökad forskning vid dessa högskolor förbättrar också möjlig-
heterna att rekrytera högt kvalificerade lärare, skapar nya
förutsättningar för forskarverksamhet för befintliga lärare,
erbjuder fler möjligheter för forskarsamhället att rekrytera
goda forskare, skapar bättre förutsättningar för
forskningsanknytning av grundutbildningen samt, slutligen,
ger förbättrade möjligheter till kontakt mellan forskaren och
det omgivande samhället.
Genom att sammanföra det idag spretande utbudet av stöd till forskning vid
mindre och medelstora högskolor, inkluderat stödet till kompetensutveckling
av icke-disputerade lärare samt öka och sprida stödet till studiefinansiering
under forskarutbildningen, kommer antalet kvalificerade lärare att öka.
Lika möjligheter
Jämställdhet
När det gäller forskarutbildning och karriär inom högskolan
finns det mycket att göra vad gäller jämställdhet. Idag
domineras grundutbildningen av kvinnor medan
forskarvärlden mest betsår av män. I dagens högskola
minskar andelen kvinnor påtagligt på de högre nivåerna i
hierarkin, 92 procent  av professurerna innehas idag av män.
Manliga värderingar styr i stor utsträckning de villkor som
gäller för forskningen och vetenskaplig verksamhet. Detta
gör att forskningen blir ensidig, bl.a. tenderar
samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnesområden att
bli eftersatta då dessa områden domineras av kvinnor. I
utredningen "Forskning och Pengar" (SOU 1996:29)
framkommer det att kvinnor i medeltal endast får hälften så
stora forskningsbidrag som män, detta gäller även
förhållandet yngre forskare kontra äldre. Forskningssystemet
innebär idag att det är svårt för kvinnor och yngre doktorer
att etablera sig som självständiga forskare.
Även om andelen kvinnliga examinerade doktorer ökar kontinuerligt, går
utvecklingen relativt långsamt. Andelen kvinnor minskar i varje tjänstesteg
mer än vad som kan förklaras av förhållandet mellan män och kvinnor i det
skikt som kan söka tjänster.
För att uppnå en ökad jämställdhet inom högskolan är det nödvändigt att
börja redan på grundutbildningsnivån. Ett särskilt program bör utarbetas för
att möta kvinnor redan på denna nivå. En mer aktiv rekrytering av kvinnor till
forskarutbildningen är också nödvändig. I detta sammanhang måste också
regeringen snarast redovisa effekten av den avbrutna omvandlingen av
utbildningsbidrag till doktorandtjänster. Detta bör ges regeringen till känna.
Det behövs fler kvinnliga handledare/förebilder och en strävan efter större
jämlikhet i högskolans tjänstestruktur. Styrelser och nämnder bör uppvisa en
jämn könsfördelning. Speciellt viktigt är att tjänsteförslagsnämnder uppfyller
dessa krav, då deras förslag är direkt avgörande för tjänstestrukturerna. En
snabb ökning av andelen kvinnor i forskarsamhällets olika organ bör
eftersträvas. Skulle högskolevärlden misslyckas med att uppnå en jämn
könsfördelning i tjänsteförslagsnämnderna bör kvotering vid tillsättningen av
dessa övervägas.
I betänkandet "Viljan att veta och viljan att förstå - kön, makt och den
kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning" (SOU 1995:110)
föreslår utredaren även att anslagen till högskolor och universitet bör kopplas
till hur väl de uppfyller de rekryteringsmål som beslutats införas i
jämställdhetspropositionen 1995 och som kommer att konkretiseras i
proposition våren 1997. Om de åtgärder som föreslås under 1997 inte räcker
för att förbättra jämställdheten inom högskoleväsendet bör det kunna bli
aktuellt att överväga utredarens åtgärd.
Under de senaste åren har forskningsrådens resursfördelning till kvinnor
debatterats och då speciellt MFR:s fördelning av resurser. Diskriminering i
anslagsförfarandet måste naturligtvis motarbetas med kraft. För att dessa krav
ska uppfyllas är det nödvändigt att jämställdhetsrevisioner blir obligatoriska
för forskningsråden.  Detta bör ges regeringen till känna.
En annan viktig förutsättning för att få kvinnor att satsa på den akademiska
karriären är att det finns möjligheter till att arbeta under ekonomiskt trygga
omständigheter, vilket naturligtvis även gäller män. Därför är genomförandet
av doktorandtjänster och en satsning på mellantjänster de kanske två enskilt
viktigaste åtgärderna för att stimulera kvinnor att påbörja den akademiska
karriären. Ökade möjligheter för disputerade att stanna kvar och fortsätta sin
forskarkarriär kan åstadkommas genom att fler tjänster som forskarassistent
inrättas. Regeringen bör i vårens proposition om tjänstestrukturen i högskolan
återkomma med förslag i denna riktning. Detta bör ges regeringen till känna.
Nya svenskar
Det är uppenbart att även svenskar med invandrarbakgrund
är underrepresenterade inom forskarvärlden. Detta trots att
andelen, som har högskoleutbildning, är högre bland de som
flytt till Sverige under senare tid än bland den infödda
befolkningen.
Precis som på så många andra samhällsområden har de nya svenskarna
marginaliserats inom forskarvärlden. Inte heller på universitet och högskolor
kan man spåra tillräcklig insikt om att mångfald och variation är en tillgång
på arbetsplatser genom att tillföra bredare perspektiv, kompetens och
kontaktytor.
Andelen svenskar med invandrarbakgrund är alldeles för låg bland olika
personalgrupper och forskare för att den högre utbildningen och forskningen
skall kunna sägas avspegla befolkningsstrukturen av idag.
Kartläggning har visat att, av de 157 anmälningar som gått till
Diskrimineringsombudsmannen, har inte en enda lett till någon åtgärd.
Annonser, urval till intervjuer med sökande, bedömning av meriter och,
slutligen, tillsättning av utlysta tjänster, samtliga dessa steg i ett
anställningsförfarande har tyvärr i många fall givits diskriminerande drag.
Även inom högskolans värld finns exempel på denna problembild.
Debatten som nu förs inom högskole- och forskningsvärlden om att
kvinnors forskning blir mer ifrågasatt, att de får lägre anslag och
uppenbarligen har svårt att hävda sig vid rekrytering till högre tjänster, bör
snarast vidgas till att även omfatta de likaledes dåliga förutsättningarna för
invandrare med forskningsambitioner.
Staten har under en längre tid och genom en lång rad kommittéers och
utredningars försorg analyserat de invandrade svenskarnas situation.
Regeringen är enligt propositionen beredd att avsätta ytterligare medel i
denna strävan. Välfärdsforskning och längdsnittstudier är exempel på
angelägna områden att gå vidare med.
Men det är oerhört angeläget att staten, den högre utbildningen och inte
minst forskarvärlden i sig, föregår med gott exempel och anstränger sig för att
bättre än hittills leva upp till uttalade ambitioner om jämställdhet.
Trovärdigheten växer gentemot utbildningens och forskningens avnämare,
som näringslivet, och propåerna om att där understödja en utveckling för
flerkulturell kompetens på arbetsplatserna ökar i tyngd om staten och
utbildarna lever som man lär.
Politiskt sett, är det önskvärt med en uppstramning och samordning av de
hållningar, förslag och analyser som ett flertal olika utredningar producerat
under senare tid. Invandrarpolitik har alltför länge setts som ett särskilt
politikområde och hanterats i särskilda sammanhang. Så kan det inte fortsätta.
I alla sammanhang, varav forskningspolitiken är ett, måste ett tydligt och
konsekvent genomfört perspektiv finnas med. En politik, som strävar efter att
den kulturella mångfalden, som är en verklighet i Sverige idag, skall också
prägla de strukturer, demokratiska arenor, utbildnings- och rättsväsende,
arbetsplatser, kulturella verksamheter m.m. som sammantaget formar vårt
samhälle. Forskningens verksamma behöver som helhet också spegla denna
pluralism.
Kompletteringsutbildning för invandrade akademiker och yrkesutbildade är
ett sätt att underlätta för den enskilde att få ett arbete, där den tidigare
utbildningen (t.ex. utländsk examen eller yrkesutbildning) tas tillvara.
Eftersom en brist på t.ex. civilingenjörer och andra yrkesgrupper med lång
utbildning har redovisats, bör detta vara mycket angeläget ur såväl ett
individuellt som nationellt perspektiv. Vi föreslår att en tvåårig utbildning
anordnas, där den enskilde kan komplettera sin utbildning eller justera upp
sin utbildning för att vara likvärdig med den utbildning som nyutexaminerade
har. Vidare skall det inom denna utbildning ges kvalificerade språkkunskaper
i svenska och i fackspråk. De som har en högre utbildning i bagaget har ett
helt annat studietempo och kan tillgodogöra sig språkutbildning snabbare än
den som i stort sett saknar grundutbildning. Därför bör svenskundervisningen
differentieras efter individuella förutsättningar och studiebakgrund. Tredje
delen i denna utbildning skall vara riktad yrkespraktik. Med yrkespraktik ges
möjligheter att komma in på arbetsmarknaden, skaffa kontakter och
erfarenhet som sedan gör det lättare att få jobb, som motsvarar den utbildning
den enskilde har.
AMV har under senare år bedrivit ett antal s.k. tillvaratagandeutbildningar
för personer med högskoleutbildning från andra länder. Som
Invandrarpolitiska kommittén påpekar i sitt betänkande (SOU 1996:55) är det
viktigt att de studerandes resor till denna utbildning vägs in i kurskostnaden
så inte deltagande försvåras. Besparingsbeslut inom
arbetsmarknadsutbildningen hotar annars att få denna effekt.
Regeringen bör återkomma med ett samlat förslag för att också på
högskolor och universitet ta tillvara den kompetens som de nya svenskarna
kan bidra med. Detta bör ges regeringen till känna.
Professorsutnämningar
Regeringen föreslår i propositionen att forskningsråden åter
ska få rätt att inrätta professurer. Centerpartiet stod bakom
fyrklöverregeringens forskningsproposition som avskaffade
denna möjlighet (prop. 1992/93:170) och finner ingen
anledning att ändra åsikt. Enligt vår mening bör satsningar på
nya professurer vara ett led i högskolornas utvecklingsarbete,
och central styrning bör begränsas till projektfinansiering
och anslagsfördelning. Regeringens argument att
forskningsråden verkar som förnyare av forskningen i landet
tillbakavisas dessutom till stor del av betänkandet
"Forskning och pengar" (SOU 1996:29) som visar att äldre
forskare får större anslag än yngre, att män får större anslag
än kvinnor och att professorer får större anslag än andra
forskare. Vi föreslår därför att riksdagen avslår förslaget att
bemyndiga forskningsråden att inrätta professurer. Detta bör
ges regeringen till känna.
I propositionen meddelar även regeringen avsikten att inrätta flera nya
professurer. I budgetpropositionen (proposition 1996/97:1) föreslår man även
att medel anslås till dessa professurer. Centerpartiet delar uppfattningen att
de
ämnen som regeringen vill stärka genom nya professurer är angelägna men
menar också att man bör slå vakt om det decentraliserade beslutsfattandet
även vad gäller tjänstestrukturer. Prioriteringar för att inrätta nya
professurer
bör huvudsakligen göras vid varje lärosäte, bland de egna medlen. Vi
motsatte oss förslaget om att ge regeringen rätt att inrätta professurer
(proposition 1994/95:100, bil. 9) och finner inte heller här någon anledning
att ändra uppfattning. Vi föreslår därför också att riksdagen återkallar
bemyndigandet till regeringen att inrätta professurer. Detta bör ges regeringen
till känna.
I betänkandet  Viljan att veta och viljan att förstå - kön, makt och den
kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning" (SOU 1995:110)
föreslås att titeln professor utvecklas till en kompetenstitel.
Centerpartiet ser flera möjliga fördelar med en sådan reform:
- Individuellt ges ett kompetenserkännande som annars bara ett fåtal får,
trots små och    svåravgörbara skillnader i kompetens.
-
- På institutionell nivå  avslöjas" den samlade kompetensen och vittnar om
framgångsrika och starka högskolor.
-
- Uppdrag, som kräver professors grad, kan delas på flera och avlasta de
idag ofta tungt arbetsbelastade professorerna.
-
Givetvis kan det också finnas nackdelar med en sådan
reform. Bl.a. måste effekterna på de livstidsförordnanden,
som idag sker av professorer, noga övervägas. Vi anser att
följderna av en eventuell reform, för att omvandla titeln
professor till en kompetenstitel, bör utredas inför den
proposition om tjänstestrukturen som regeringen avser att
återkomma med 1997. I samband med denna proposition
avser Centerpartiet också att slutgiltigt ta ställning till en
sådan reform.
Tvärvetenskap
Forskningens inriktning mot förnyelse leder ofta till
gränsöverskridanden och uppkomst av nya ämnen.
Tvärvetenskaplig forskning överskrider inte bara gränserna
för vår kunskap utan också gränserna mellan olika
discipliner. Tillhörigheten till en disciplin ger forskaren en
referensram, ett normsystem och en teoribildning.
Tvärvetenskap måste utnyttja en kombination av måttstockar
från olika discipliner.  Detta innebär också att
tvärvetenskapliga ämnen måste bygga på goda
ämneskunskaper och bibehållande av en vetenskaplig metod.
Enligt vår uppfattning är detta viktigt för att inte försvaga de
tvärvetenskapliga studiernas anseende och för att
upprätthålla en hög vetenskaplig kvalitet.
Tvärvetenskapliga studier kan vara av stort värde för att studera fenomen i
världen, som ganska sällan låter sig inordnas i smala fackområden. Genom
tvärvetenskapen får forskare med olika perspektiv möjligheter att träffas och
tillsammans arbeta fram en helhetssyn.
Idag är det dock svårt att vinna acceptans för tvärvetenskap i forskar-
samhället och att finna resurser för att bedriva den. Fakultetsorganisationen,
som idag är en förutsättning för fasta forskningsresurser, gynnar inte tvär-
vetenskap eftersom pengarna delas ut till väl avgränsade sektorer. De små
och medelstora högskolorna har ofta en fördel genom sin annorlunda
organisationsform. Dessa försök med andra former än den traditionella
fakultetsorganisationen bör uppmuntras.
Stiftelser från
löntagarfondsmedel
Under fyrklöverregeringen 1993-1994 avsattes ca 18
miljarder kronor av löntagarfondsmedlen till elva olika
forskningsstiftelser. Stiftelserna kom till för att utveckla och
stärka forskningen i för Sverige viktiga och angelägna
områden där svenskt näringsliv kan bli världsledande. Ett
viktigt motiv bakom inrättandet av forskningsstiftelserna var
också att öka mångfalden. Det har bidragit till att skapa fler
av varandra oberoende forskningsfinansiärer. Det har ett
värde i sig att på det sättet skapa mångfald också ifråga om
de medel som hämtats ur den offentliga ekonomin. Därmed
ges forskare möjlighet att vända sig till fler
finansieringskällor. Makten över forskningspengarna har
spridits.
För Centerpartiet är det självklart att slå vakt om rättssamhällets principer.
Vi är inte beredda att ändra viktiga spelregler retroaktivt. Vi kan inte
acceptera att det ska vara principiellt olika regler för olika stiftelser. Vi
anser
inte att forskningsstiftelsernas pengar ska läggas under statens hand. När
stiftelserna inrättades var ett viktigt syfte just att skapa mångfald.
Vi presenterar i en särskild motion våra förslag rörande stiftelser från
löntagarfondsmedel.
Nyinrättade
stiftelsehögskolor
Centerpartiet ser ett värde i mångfald också inom
utbildningsområdet. Enligt vår uppfattning är det värdefullt
att det finns fristående högskolor och att dessa genom
konkurrens med statligt producerad utbildning bidrar till att
höja kvaliteten i svensk utbildning och forskning som helhet.
Vi avvisar därför regeringens försök att ta kontroll över de
båda nyinrättade stiftelsehögskolorna Chalmers tekniska
högskola och Högskolan i Jönköping.
Statens uppgift är inte att detaljreglera all högre utbildning och forskning i
landet, utan att genom anslag och riktlinjer ange den allmänna färdriktningen.
Vi delar regeringens krav på öppenhet och insyn i stiftelsehögskolorna men
avvisar försöken att ta fullständig kontroll över dem genom att tillsätta och
avsätta hela styrelserna. Insynen borde kunna ske genom en frivillig
överenskommelse med regeringen som gav denna rätt att tillsätta en minoritet
av ledamöterna.
I samband med att vi får fler utbildningsarrangörer även inom den högre
utbildningen är det viktigt att inte ge avkall på krav på hög kvalitet. Samma
höga krav på kvalitet i utbildning och forskning bör ställas på
stiftelsehögskolorna som på statens högskolor vid tilldelning av medel. Med
fler fria högskolor ökar också behovet av uppföljning av kvalitetsarbetet.
Finansiering av föreslagna
utgiftsökningar
I motionen föreslår Centerpartiet utgiftsökningar som
motsvarar 175 miljoner kronor fr.o.m. 1998. 1999 innebär
våra förslag utgiftsökningar med ytterligare 125 miljoner
kronor. Därutöver föreslår vi en satsning på transport- och
kommunikationsforskning vid Högskolan i Dalarna.
Satsningen på Högskolan i Dalarna medför ökade kostnader med ca 20
miljoner kronor 1997. Satsningen bör finansieras helt med medel från
utgiftsområde 22, Kommunikation. 1998 bör 22 miljoner kronor föras från
detta utgiftsområde till utgiftsområde 16, Utbildning och
universitetsforskning, som tar över ansvaret för finansiering av satsningen.
1999 bör ytterligare 6 miljoner kronor föras över från utgiftsområde 22 till
utgiftsområde 16. Det tillskott, som krävs för att finansiera satsningen, bör
fördelas inom ramen för det extra anslag till mindre och medelstora
högskolor, som vi föreslår i motionen.
Sammantaget innebär förslagen utgiftsökningar om ca 200 miljoner kronor
1998 och ytterligare ca 130 miljoner kronor 1999. Regeringen bör återkomma
med förslag då nästa års ramar skall presenteras.
Även om möjligheter finns att spara resurser på såväl per capitaersättning
som fakultetsanslag är det svårt att med kort varsel drastiskt förändra
förutsättningarna för högskolornas verksamhet. Fakultetsanslagen är
dessutom huvudsakligen ett basanslag, som finansierar forskarutbildning och
fasta tjänster vid högskolorna.
Mycket av den sektorsforskning som bedrivs är angelägen och mycket
nyttig. Ändå finns ett problem i och med att friheten för forskare, som inte
fått fasta tjänster, att själva välja sina forskningsområden minskar, om de är
hänvisade till att söka sektorsmedel till olika projekt. De forskningsstiftelser
som fyrklöverregeringen inrättade går dessutom i stor utsträckning att
betrakta som sektorsmedel, varför en förskjutning av balansen mellan fasta
resurser och sektorsmedel kan sägas ha ägt rum. En minskning av
sektorsmedlen måste dock återspeglas i budgetramarna, varför
omfördelningen måste göras nästa år.
En del av den forskarutbildning, som Centerpartiet vill stärka, framförallt
vid de mindre och medelstora högskolorna, kan antas komma studenterna i
grundutbildningen till del, då fler doktorander kan medverka som handledare.
En viss omfördelning från per capita-ersättningen till forskarutbildningen kan
därför accepteras. Finansieringen av reformerna budgetåren 1998 och 1999
kommer att innebära en nedskärning av per capita-ersättningen,
fakultetsanslag och sektorsmedel med ca 200 miljoner kronor 1998 och
ytterligare ca 130 miljoner kronor för 1999.
Den omfördelning vi föreslår från sektorsmedel till reformer motsvarar,
med en uppskattning av statliga sektorsmedel till 8 miljarder kronor, drygt 1
procents  minskning vardera 1998 och 1999. Då minskningen ska fördelas på
olika sektorer, måste hänsyn tas till vilka områden som redan drabbats hårt av
tidigare eller av regeringen nu föreslagna utgiftsminskningar. Förändringarna
bör också genomföras så att effekten inte blir negativ för de mindre och
medelstora högskolorna.
Regeringen bör återkomma, då nästa års ramar presenteras med förslag till
hur utgiftsminskningen ska fördelas. Detta bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riktlinjer för forskningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildningsplatser till Högskolan i Malmö,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om civilingengörsutbildning vid Mitthögskolan och Mälardalens
högskola,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om målen för forskningspolitiken,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en internationell högskola för transport,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en modell för kvalificeringstrappa, som ger examensrättigheter i
forskarutbildningen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett anslagssystem, som bygger på en kvalificeringstrappa,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utveckling av fakultetsorganisationen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en tidsplan för beslut om universitetsbenämning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppdrag till högskolor beträffande forskarutbildning,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en omvandling av utbildningsbidrag till doktorandtjänster,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett program för doktorandtjänster,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett socialt skydd för doktorander,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om  effekterna av den avbrutna omvandlingen av utbildningsbidrag
till doktorandtjänster,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om jämställdhetsrevisioner för forskningsråden,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskarassistenttjänster,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att till vara den kompetens som invandrade svenskar har,
18. att riksdagen avslår regeringens förslag om att forskningsråden skall få
inrätta professurer,
19. att riksdagen återkallar bemydigandet till regeringen att inrätta
professurer
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ramarna för 1998.

Stockholm den 3 oktober 1996
Olof Johansson (c)
Per-Ola Eriksson (c)

Helena Nilsson (c)

Agne Hansson (c)

Andreas Carlgren (c)

Karin Starrin (c)

Elving Andersson (c)

Marianne Andersson (c)









Gotab, Stockholm 1996