Inledning
Den sociala omsorgen bör ha sin utgångspunkt i människans behov av små naturliga gemenskaper. Att se sociala frågor utifrån subsidiaritetsprincipen är därmed enligt vår mening centralt för socialpolitiken. Socialtjänstens individ- och familjeomsorg ska utgå från en helhetssyn och inriktas på att frigöra och utveckla människors egna resurser.
Socialtjänstkommitténs förslag i huvudbetänkandet (SOU 1994:139) innehöll en översyn av nuvarande socialtjänstlag. Kommittén omarbetade också lagens uppläggning i form av kapitel och paragrafer. Tyvärr har inte regeringen mäktat med att följa denna inriktning utan endast i vissa delar följt socialtjänstkommitténs förslag. Motiven till att man endast plockar vissa avsnitt från förslagen och fortsätter med en "lappa och laga"-modell när det gäller SoL är oklara.
Social grundtrygghet
Ett begrepp som fått betydelse i tolkningen av nuvarande socialtjänstlag är "skälig levnadsnivå". Detta begrepp ska garantera alla ett liv på så jämlika villkor som möjligt. Enligt vår tolkning innebär detta en socialtjänst som garanterar alla en social grundtrygghet. Därför vore det naturligt att också i lagen använda ett språk som uttrycker att den enskilde skall tillförsäkras ekonomiskt bistånd genom en "social grundtrygghet". Ingen i vårt land ska behöva sakna det nödvändigaste, bostad, kläder, livsmedel etc. När den enskilde inte klarar uppgiften att få inkomster som täcker dessa vardagsutgifter ska vi i välfärdssamhället ha en socialtjänst som skjuter till de medel som behövs för att nå denna grundtrygghet. Att slå vakt om detta sociala skyddsnät, som utgör en medborgerlig rättighet, är viktigt för att bibehålla kvaliteten i välfärdssamhället. Men denna grundinställning får inte förskjuta det faktum att hela socialtjänstens försörjningsstöd bygger på att övriga socialförsäkringssystem i normala situationer ska klara de utgifter som familjen eller den enskilde har för sin försörjning. Socialtjänstens försörjningsstöd ska inte ta över andra trygghetssystem inom socialpolitiken. Syftet med socialtjänsten var och bör fortfarande vara att fler människor blir oberoende av ekonomiskt bistånd och inte tvärtom.
Med hänvisning till ovanstående föreslås, i likhet med vad som framförs i reservation från m, c och kd i socialtjänstkommitténs huvudbetänkande, ändring av 6 a § till följande:
"Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras social grundtrygghet. Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes resurser att ta ansvar och leva ett självständigt liv."
Kommunalt självstyre contra riksnorm
I regeringens direktiv 1991-06-13 för översynen av SoL angavs en klar målsättning vad gäller socialbidragen;
Det finns inte anledning att överge den princip enligt vilken kommunerna har stor frihet att med vissa begränsningar själva bestämma normer för socialbidragen. Det är däremot angeläget att åstadkomma större enhetlighet vad gäller normernas konstruktion och innehåll.
Med hänsyn till bland annat direktiven är det angeläget att socialbidragens normer vad gäller konstruktion och innehåll ges ett tydligt uttryck i lagförslaget. Det är på denna punkt som vi har anledning att nå enhetlighet i hela landet. I strävan att nå denna enhetlighet har det varit naturligt att få en uppdelning av § 6 i dels en paragraf som anger preciseringar vad gäller försörjningsstödet och dels en paragraf som reder ut det som avses med "livsföringen i övrigt", nu kallat "annat bistånd". Så långt delar vi regeringens förslag, vilket följer de överväganden som socialtjänstkommittén gjort och på denna punkt varit enig om.
Vi kan däremot inte ställa oss bakom ett förslag där man låter riksdagen bli förmyndare för kommunpolitikerna i fråga om normnivån. Vi hävdar fortfarande, i likhet med vad som uttrycks i direktiven 1991-06-13, att kommunerna ska ges stor frihet att bestämma normer för socialbidragen. I grunden är det en fråga om tilltro till den kommunala självstyrelsen. Enligt våra utgångspunkter är det naturligt att beslut fattas på en beslutsnivå nära människorna. Motivet till att kommunerna ska ges mandat att fastställa normnivån är bland annat att såväl kostnadsnivån som lönenivån för breda löntagargrupper varierar i olika delar av landet. Den nivå på biståndet som ska utbetalas för de i lagen angivna biståndsområdena bör vara i överensstämmelse med vad man i den enskilda kommunen som socialtjänst- ansvarig finner rimligt. Detta är grundläggande för den kommunala demokratin. Socialbidragsnivåer som saknar folkligt stöd är ofta negativa för den gemenskap som är nödvändig i ett väl fungerande samhälle. Enligt vår mening bör de som framhärdar i argumentation för att riksdagen genom lagstiftning ska fastställa normnivån, vilket också regeringen gör i sin proposition, ta de logiska konsekvenserna och samtidigt förorda ett statligt finansierat socialbidrag.
Med hänvisning till ovanstående föreslås, i likhet med vad som framförs i reservation från m, c och kd i socialtjänstkommitténs huvudbetänkande, ändring av 6 b § till följande:
Försörjningsstöd lämnas för skäliga kostnader för livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift, boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring, läkarvård, akut tandvård, glasögon samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa.
Skäliga kostnader enligt första stycket 1 utgår i enlighet med en av kommunfullmäktige fastställd norm, beräknad per år i procent av det basbelopp som enligt 1 kap 6 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring har fastställts för året. Försörjningsstödet enligt andra stycket 2 beräknas till belopp motsvarande den enskildes skäliga kostnader för utgiftsposterna.
Personligt stöd samt vård och behandling
När det gäller den punkt i socialtjänstkommitténs förslag som innebär precisering av "annat bistånd" i form av personligt stöd samt vård och behandling avviker regeringen markant från de synsätt och förslag som redovisades i kommitténs huvudbetänkande (SOU 1994:139). Socialtjänstkommittén angav de stödinsatser som skulle falla under annat bistånd. Det anmärkningsvärda i regeringens proposition är att man tagit med färdtjänst, hjälp i hemmet och särskilt boende men utelämnat personligt stöd samt vård och behandling som inte är hälso- och sjukvård enligt HSL.
Regeringens förslag medför stora förändringar för bl a handikappade utan att detta kommenteras i propositionen. Den mest betydelsefulla förändringen gäller avlösning till anhöriga. Regler om ledsagning, som socialtjänst- kommittén också föreslog, som skulle vara kvar som en rättighet (personligt stöd) saknas helt i propositionens lagförslag. Avlastning och andra stödåtgärder är en förutsättning för att funktionshindrade barn och ungdomar ska kunna bo i sina föräldrahem. Vissa gravt funktionshindrade är tillförsäkrade insatser enligt LSS. Men denna personkrets utgör bara en del av de många med funktionshinder som behöver särskilda stödinsatser för att uppnå det som anges i SoL 1 § - ekonomisk och social trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet. LSS är en "pluslag" som utgör ett komplement till SoL. Den förutsätter att insatser som nu kan ges genom socialtjänstlagen finns tillgängliga. Detta gäller t ex avlösning av föräldrar i familjer med funktionshindrade barn och ledsagarservice. I Socialtjänstkommitténs förslag preciserades begreppet personligt stöd för att tydliggöra att det innefattar avlösarservice och ledsagarservice. Även kontaktperson faller under denna definition.
Den nuvarande socialtjänstlagens grundläggande intentioner innebär att socialtjänstens insatser i form av stöd, vård och behandling av vuxna missbrukare så långt möjligt skall ges i frivilliga former med beaktande av den enskildes självbestämmanderätt. Den enskildes inflytande över vården och möjlighet att välja insats har framhållits som avgörande för motivation och behandlingsresultat i vården. Socialtjänstkommittén framhöll i sitt huvudbetänkande att frivillighet och självbestämmande även fortsättningsvis bör vara utgångspunkten för socialtjänstens insatser för missbrukare. I linje med detta föreslog kommittén i sitt förslag till ny socialtjänstlag att kommunernas skyldighet att tillhandahålla vissa individuellt inriktade insatser bör preciseras i den nya lagen. Som exempel på sådana insatser nämner kommittén färdtjänst, hemtjänst, särskilt boende, personligt stöd samt vård i familjehem eller på institution. Dessa insatser ska inte vara förbehållna specifika målgrupper utan omfatta alla, oavsett orsak till hjälpbehovet. Detta innebär en skyldighet för kommunen att tillhandahålla vårdinsatser för såväl missbrukare som andra grupper som är i behov av dessa. Även framdeles måste det enligt vår mening vara möjligt att få vård på exempelvis LP-stiftelsens vårdenheter. Vi menar att också anhöriga till den hjälpbehövande, som indirekt drabbas av drogmissbruk, sjukdom eller andra problem i familjen, ska omfattas av en bestämmelse om personligt stöd. En grupp som inte får glömmas bort i detta sammanhang, vilket socialtjänst- kommittén och Alkoholpolitiska kommissionen framhållit, är barn till missbrukare.
Med hänvisning till ovanstående föreslås att riksdagen följer socialtjänstkommitténs förslag som innebär att 6 f § kompletteras med följande:
Med annat bistånd avses: färdtjänst, hjälp i hemmet, särskilt boende för service och omvårdnad för äldre eller bostad med särskild service för funktionshindrad, personligt stöd, vård och behandling som inte är hälso- och sjukvård enligt HSL.
Anhörigstöd bör bli en skyldighet för kommunen
Frågan om anhörigstöd finns angivet i 5 § där mål, ansvar och uppgifter för socialtjänsten redovisas. För övriga delar i denna paragraf, exempelvis färdtjänst och hemtjänst, finns det därefter en utvecklande lagstiftning under 6 § rätten till bistånd och insatser på individnivå. Motsvarande lagförslag och precisering saknas vad gäller stöd till anhöriga. Under socialtjänstutredningens arbete argumenterade Kristdemokraternas ledamot i utredningen för att man skulle våga vara lika tydlig på detta område som på de övriga. Behovet av anhörigstöd finns väl dokumenterat i socialtjänstutredningen, och regeringen har särskilt lyft fram den.
Men vid en närmare analys av regeringens proposition finner man trots detta att ambitionen haltar något eftersom inte de i 5 § inledande målen följs upp under 6 § annat bistånd vad gäller insatser i form av anhörigstöd. Tvärtom skriver regeringen på sidan 133 i propositionen: "Stödet till anhöriga skall ses som en frivillig insats för kommunen som också får stort inflytande över utformningen."
Anhöriga och närstående svarar för merparten av omsorgsinsatserna till äldre och till personer med olika slag av funktionshinder. Detta har på nytt bekräftats i en studie gjord av Ingalill Rahm Hallberg, docent och högskolelektor vid vårdhögskolan i Kristianstad. Studien visar att familjen gör en mycket stor insats i vården. De anhöriga gör till och med huvudjobbet. Studien bygger på en enkät som besvarats av nära 1 300 pensionärer över 75 år i Kristianstads kommun. 60 procent av de gamla klarade sig helt och hållet själva. Bland de 40 procent som var i behov av hjälp från andra för sitt dagliga liv fick två tredjedelar den hjälpen av sina anhöriga, främst make/maka, men också av sina barn och deras familjer. Bland de pensionärer över 75 år som var beroende av hjälp från andra för sitt dagliga liv hade var tionde sju till åtta sjukdomar samtidigt. Var tionde var så beroende av hjälp att de inte kunde vara ensamma alls eller mindre än två timmar. Make eller maka svarade oftare än hemtjänsten för den tyngsta personliga omvårdnaden.
Det är därför både naturligt och viktigt att lyfta fram de anhörigas situation. Deras arbete måste uppvärderas. Anhöriga måste få veta att deras arbete är viktigt. De anhöriga behöver vidare stöd och avlastning men också information, kunskap om sjukdomar och träning i t ex olika handgrepp. En komplettering, ett förtydligande och markering av kommunens ansvar för anhörigstöd bör därför göras i paragrafen som reglerar annat bistånd.
Med hänvisning till ovanstående föreslås följande komplettering av 6 f § annat bistånd (utöver personligt stöd samt vård och behandling som motiverats ovan i denna motion): "stöd och avlastning för vård och omsorg av nära anhörig eller närstående."
Barn och ungdomsplaner
Regeringens tillägg i 1 § SoL, som helt följer socialtjänstkommitténs förslag, är bra. En nödvändig och viktig markering av barnperspektivet.
Socialtjänsten ska bedriva uppsökande verksamhet bland barn och ungdomar. Det förebyggande arbetet med barn och ungdomar görs idag till stor del av andra kommunala organ än socialtjänsten. Socialtjänstens möjligheter att bedriva förebyggande arbete bland dessa målgrupper är beroende av samverkan mellan kommunala förvaltningar och organisationer. På nationell nivå har regeringen avlämnat en särskild ungdomsproposition. Vi finner att man bör följa upp dessa ambitioner också på kommunal nivå. För att nå en samordning av de resurser som finns i kommunens förvaltningar och i de frivillliga organisationerna skulle exempelvis § 5 kunna kompletteras med angivande av att en särskild plan ska upprättas till stöd för det allmänt förebyggande arbetet bland barn och ungdomar. I Norge är numera kommunerna skyldiga att upprätta barn- och ungdomsplaner för det förebyggande arbetet. I socialtjänstkommittén har kristdemokraterna argumenterat för att lagtexten kompletteras på denna punkt.
Med hänvisning till ovanstående föreslås följande tillägg i 5 §: "Till stöd och som riktlinjer för kommunens förebyggande verksamhet för barn och ungdomar skall socialnämnden upprätta en särskild plan".
Vård och fostran utanför hemmet
Varje år omhändertas mer än 10 000 barn och placeras utanför sina hem, vanligen i ett familjehem. Att omhänderta ett barn är en mycket grannlaga uppgift för socialtjänsten. Det kräver stor insikt och lyhördhet för vad som är barnets bästa. Att hitta personer som redan tidigare står barnet nära borde vara en självklar utgångspunkt när barnet ska omplaceras.
Socialtjänsten har fått stark kritik från olika håll för att inte vara tillräckligt lyhörd för möjligheten att placera barn hos släktingar. Regeringen skriver att det inte är möjligt att slå fast en princip som innebär att släktingplaceringar eller andra placeringar i nätverket alltid ska prövas i första hand. Man vill inte att t ex mor- och farföräldrar ska ha ett försteg i lagen. Man räknar med att den så kallade kontinuitetsprincipen ska kunna tolkas så att "nämnden inte förbiser möjligheten att hitta en bra placering i barnets naturliga nätverk".
Detta är att bjuda in med armbågen. De erfarenheter vi har av hur praxis faktiskt fungerar gör att vi anser att en regel bör införas i socialtjänstlagen med innebörden att mor- och farföräldrar, andra släktingar och betydelsefulla personer i barnets närhet i första hand ska komma i fråga, om inte särskilda skäl föreligger för motsatsen, när ett barn placeras utanför sitt hem.
Familjerådslag
Ett exempel för att göra familjen mer delaktig i planeringen av socialtjänstens insatser är ett projekt med så kallade familjerådslag. Det är ett sätt för familjer och deras nätverk att diskutera och ge förslag till insatser för barnen i deras familj. Det viktigaste inslaget är att den utvidgade familjen möts, diskuterar och gör en handlingsplan. Familjerådslaget förbereds och genomförs av en samordnare som skall vara fristående från socialtjänsten och oberoende av familjen.
Metoden har prövats med stor framgång i Storbritannien och Nya Zeeland. Det har visat sig att familjerna även om de har stora problem ofta vet bättre än experterna vad som är bäst för barnen.
Sedan 1995 pågår ett försöksprojekt med familjerådslag i Kommun- förbundets regi, med stöd från Socialdepartementet och Socialstyrelsen. Till skillnad från regeringen, som passivt vill invänta framtiden, menar vi att de erfarenheter som gjorts av denna arbetsmodell är så positiva att det bör ges möjlighet för alla kommuner som är intresserade att införa familjerådslag på försök.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförts om förslag om utformningen av 6 a § socialtjänstlagen (social grundtrygghet),
2. att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförts om utformningen av 6 b § socialtjänstlagen (kommunalt självstyre),
3. att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförts om komplettering av 6 f § socialtjänstlagen (personligt stöd, vård och behandling samt anhörigstöd),
4. att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförts om tillägg i 5 § socialtjänstlagen (barn- och ungdomsplaner),
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om släktingars rätt till förtur för vård av barn vid omhändertagande,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjerådslag.
Stockholm den 3 april 1997
Chatrine Pålsson (kd)
Åke Carnerö (kd) Inger Davidson (kd) Holger Gustafsson (kd) Ingrid Näslund (kd) Fanny Rizell (kd) Tuve Skånberg (kd) Rolf Åbjörnsson (kd)