I många länder jorden runt spirar en osund nationalism som
ger upphov till olika former av förakt för principen om alla
människors lika värde. Begreppet "etnisk rensning" har blivit
välbekant genom kriget i det forna Jugoslavien. I en del
länder används våldsmetoder för folkförflyttning och
"rensning", i andra länder kan mer förfinade administrativa
och ekonomiska styrmedel ha samma effekt. Den grund som
dessa tankar vilar på är 1800-talets nationalstatsidé ("Ett
land, ett folk, ett språk och en kultur").
Men landsgränser, utbredningsområden för olika språkgrupper och folk
stämmer sällan överens. Svenska talas i Finland, finska i Sverige. Sameland
går från Kolahalvön i öster till Lofoten i väster och sträckte sig för länge
sedan långt söder ut i Sverige och Finland. I Europa talas flera tiotal
inomeuropeiska minoritetsspråk utöver de officiella språken (alltså oräknat
"invandrarspråken").
I delar av gränsområdena mellan Turkiet, Iran, Irak, Syrien, Georgien och
Armenien lever olika folk som gör anspråk på områden som till stora delar är
gemensamma. Att åstadkomma "etniskt rena" områden för varje folk på
jorden, skulle leda till världshistoriens största folkförflyttning med
åtföljande
mänskliga tragedier.
I flera internationella konventioner om mänskliga rättigheter behandlas
frågor om minoritetsskydd. Sverige är i internationella sammanhang en
förkämpe för förbättrade mänskliga rättigheter och skydd för minoriteter. Det
vore därför naturligt att den svenska staten också på hemmaplan skulle ha
samma strävan att försvara "rätten att vara olik". Men uttrycket framför andra
när det gäller invandrar- och minoritetspolitik är integrering. Detta begrepp
är dock så svårt att definiera att den invandrarpolitiska kommittén, som
lämnade sitt slutbetänkande i våras, avstod från att på djupet analysera
frågan. Föreställningen att en lagfäst minoritetspolitik skulle motverka
integration är utbredd.
Den svenska politiken har därför under en stor del av 1900-talet präglats
av misstänksamhet mot minoritetsrättigheter. Samernas, sverigefinnarnas och
zigenarnas situation kan tas som exempel. Både Norge och Finland har
samiska språklagar, Sverige har det inte. Finska språkets ställning i Sverige
har ännu inte lösts trots att den sverigefinska minoriteten har en
månghundraårig historia i vårt land. De sverigefinska kulturfrågorna går som
en stafettpinne mellan otaliga utredningar. Romernas (zigenarnas) situation
behandlas mer som en fråga om sociala handikapp än som en kulturfråga.
Målen för invandrar- och
minoritetspolitiken
Rädslan för en lagfäst minoritetspolitik syns i hur de
invandrarpolitiska målen utvecklats i Sverige.
De mål en enig riksdag beslutade 1975 som riktlinjer för invandrar- och
minoritetspolitiken brukar sammanfattas i de tre begreppen jämlikhet,
valfrihet och samverkan. Den invandrapolitiska kommitténs majoritet skriver
i sin diskussion av dessa riktlinjer att en del har knutit sina förväntningar på
politiken till att statsmakterna använt begreppet minoritetspolitik och
"förväntade sig ett aktivt engagemang för att skapa bestående minoriteter
med särskilda rättigheter" .
Men staten eller byråkratin kan inte "skapa bestående minoriteter". Ett
sådant uttryckssätt antyder en övertro på den sociala ingenjörskonstens
förmåga. Däremot kan majoritetsgruppen i ett land välja att slå vakt om
individers och gruppers rätt att - om de så önskar - bevara och
vidareutveckla språk och andra kulturella särdrag. Om detta sedan lyckas
eller ej beror på minoritetsgrupperna själva.
Bland de argument som framförts mot en lagfäst minoritetspolitik kan
nämnas följande:
I samband med riksdagsbeslutet 1986 konstaterade riksdagen att
invandrargrupper inte var minoriteter i folkrättslig mening.
IPOK ansåg att det "för att en invandrad minoritet skall bestå och existera
under lång tid krävs en geografisk och yrkesmässig koncentration som
knappast kan bli aktuell i Sverige". Detta ansågs stämma med etablerad
forsknings synsätt - invandrade grupper försvinner ofta som sammanhållna
etniska och språkliga grupper redan efter ett par generationer och överlever
sällan fyra.
En ensidig betoning av invandrares kulturella identitet leder generellt sett
till ett diskriminerande utpekande av olikhet.
Det första argumentets konstaterande att invandrare inte är minoriteter i
folkrättslig mening, och att Sverige därför inte bör ha en minoritetspolitik,
kan lätt elimineras. Man kan ju helt enkelt förklara vilken innebörd ordet
minoritet har i ett visst sammanhang för att skilja det från den folkrättsliga
innebörden. Ett exempel är den EU-stödda europeiska kommitté som värnar
om de europeiska minoritetsspråken. Den talar om "lesser used languages".
Det andra argumentet anger en trolig utveckling för många minoriteter.
Men är det majoritetsgruppen som ska avgöra om en minoritetsgrupp
överlever eller inte? Beträffande den sverigefinska gruppen kan dessutom
sägas att den är tillräckligt stor för att bestå. Om man dessutom kan minska
generationsmotsättningar i andra språkliga minoriteter genom att exempelvis
låta barnen lära sig föräldrarnas modersmål, torde detta vara en tillräckligt
stor social vinst trots att gruppen så småningom assimileras.
Det tredje argumentet antyder att ett sätt att motverka diskriminering skulle
vara att dölja eller utplåna minoritetskännetecken. Det är också ett av de
argument som används i länder där man bedriver "etnisk rensning". Mot
detta kan anföras att meningen med den svenska lagstiftningen mot
diskriminering (liksom motsvarande internationella konventioner) är just att
värna om rätten att vara olik.
Varför behövs en minoritetspolitik?
Riksdagen beslöt 1986 att ändra de riktlinjer för invandrar-
och minoritetspolitiken som antogs 1975. Ordet
"minoritetspolitik" ströks. Vidare gavs begreppet "valfrihet"
en ny innebörd, en snävare betydelse än i de tidigare
riktlinjerna.
Det är olyckligt att riktlinjerna därmed inte längre avsåg en kulturpolitik
för språkliga minoriteter. Inte heller Invandrarpolitiska kommitténs majoritet
anser att Sverige behöver en sådan politik. Kommittén talar i vaga
formuleringar om det "mångkulturella samhället". Varken invandrarna eller
de inhemska språkliga och etniska minoriteterna har ett dokument att hänvisa
till när det gäller att i olika sammanhang hävda sina kulturella rättigheter
(utöver en tämligen vag formulering i regeringsformen). En grupp som t ex
jämsides med svenska språket vill bevara och utveckla sitt modersmål kan
inte åberopa av riksdagen beslutade mål för minoritetspolitiken.
Det finns därför behov av särskilda riktlinjer för minoritetspolitiken
avseende språkliga och etniska minoriteter. Minoritetsgruppernas rättigheter
och former för deras medinflytande i exempelvis skolplanering och andra
aktiviteter bör slås fast. Med vanliga demokratiska majoritetsbeslut ute i
kommunerna kan man annars inte garantera minoriteterna en likvärdig
behandling i hela landet. En språklig eller etnisk minoritet kan behandlas på
ett sätt i en kommun och på ett diametralt motsatt sätt i en närliggande
kommun. Dessutom kan undervisning, kulturstöd etc för en minoritet inom
en kommun variera så kraftigt från år till år att föräldrar som tillhör
minoriteten har svårt att t ex planera undervisningen för sina barn.
Argumenten för en lagfäst minoritetspolitik kan sammanfattas på följande
sätt:
Av riksdagen fastställda rättigheter för etniska och språkliga minoriteter
medverkar till att stärka självtilliten och den kulturella identiteten för de
personer som vill räkna sig till en viss minoritet. Därmed underlättas en
integration byggd på jämlikhet och kulturell medvetenhet. I synnerhet gäller
det barnen och ungdomarna som ofta känner sig vilsna i valet mellan
föräldrarnas kultur och den svenska majoritetsgruppens. En av samhället
accepterad dubbel, förenlig identitet blir möjlig.
En fastställd kulturpolitik för minoriteter motverkar rasism och
diskriminering. Minoritetspolitiken legitimerar möjligheten att vara
sverigefinne, sverigezigenare osv.
Fasta regler för språkundervisning och kulturstöd i olika former medverkar
till möjligheten att bevara sådana språk som samiska, finska, tornedalsfinska
och zigenska - språk som är en värdefull del av den svenska kulturen. Det
kan dessutom medverka till uppbyggandet av en språklig kompetens på
modersmålsnivå av sådana "invandrarspråk" som Sverige har stor nytta av i
de internationella förbindelserna - handels- och kulturförbindelser, u-lands-
bistånd, diplomati etc.
Sveriges möjligheter att internationellt verka till förmån för språkliga och
etniska minoriteter i skilda länder ökar om vi själva har en lagfäst minoritets-
politik. I synnerhet torde detta gälla de svenska önskemålen om fortsatt
skydd för det svenska språkets ställning i Finland.
Demokratins människosyn och det
mångkulturella samhället
I beskrivningar av det mångkulturella samhället tenderar
många att bortse från behovet av en fast etisk och
värderingsmässig grundval för ett samhälle, ett gemensamt
etiskt minimum. Så t ex säger Invandrarpolitiska kommittén i
slutbetänkandets sammanfattning att det mångkulturella
samhället inte är statiskt och "målet bör enligt kommittén
inte heller vara att bibehålla och bevara det som gäller vid en
viss tidpunkt". Man kan instämma i denna dynamiska syn på
kulturutvecklingen. Men ett av villkoren för att denna
dynamik inte ska bli explosiv är bevarandet av ett etiskt
minimum som alla invånare respekterar.
En sådan diskussion kan ta sin utgångspunkt i den svenska historien.
Sverige har under gångna århundraden huvudsakligen varit ett invandrarland.
Undantaget är den ungefär trekvarts sekel långa period med början på 1850-
talet då drygt 1,2 miljoner människor utvandrade till framförallt
Nordamerika.
Under denna "utvandringsperiod" upplevdes Sverige som ett alltmer
homogent land. De tidigare invandrargrupperna hade integrerats i det
svenska samhället och de bidrag de lämnat till den av skilda element
sammansatta svenska kulturen kom därför att i allt högre grad att uppfattas
som svenska. Sverige upplevdes inte - i varje fall inte av
majoritetsbefolkningen - som ett mångkulturellt land, trots att stora delar av
det svenska språket, svenska seder och bruk hade en bakgrund i det
kulturella bagage som tidigare invandrargrupper (liksom de från otaliga
europeiska krig hemvändande svenska soldaterna) fört med sig.
Sverige har i denna mening genom århundraden präglats av en
mångkulturell bakgrund. Dessutom har ett flertal minoritetsgrupper en
åtskilliga sekel lång historia inom det svenska rikets gränser. Men
majoritetsbefolkningens helt dominerande storlek gjorde att
minoritetsgrupperna - samer, tornedalsfinnar och andra sverigefinnar, judar,
zigenare m.fl. - i stort sett "försvann" i majoritetsgruppens medvetande. I
den svenska historia som under 1900-talet bibringats svenska elever har det
därför varit mycket tunt med fakta om minoriteterna. Till den upplevda
homogeniseringen bidrog också den nationella samling som de båda
världskrigen skapade. Samtidigt spreds nazismens idéer om en homogen
arisk befolkning med hemortsrätt i de gamla germanska kärnområdena. Hos
en icke obetydlig grupp av den svenska befolkningen fann dessa tankar en
god jordmån.
När så efter det andra världskriget invandringen till vårt land nystartade,
upplevdes de nyinvandrade av många människor som ett hot mot det
homogena Sverige. I synnerhet gäller det de senaste årtiondenas invandring.
Men historien borde lära oss att det svenska kulturarvet med väsentliga
rötter i västerländsk humanism och kristen tradition har bidragit till
skapandet av en lagstiftning och en rättstradition som kan utgöra en stabil
grund för ett mångkulturellt samhälle. Det fordras dock att många svenskar
bibringas en större medvetenhet om "svenskhetens" rika rötter i
månghundraårig internationell kulturpåverkan, inte minst genom tidigare
invandrare. Också kunskapen om de internationella konventioner Sverige
skrivit under behöver stärkas. I själva verket uttrycker Europarådets
konvention om de mänskliga rättigheterna, liksom motsvarande FN-
konventioner och FN:s barnkonvention, väsentliga delar av den humanistiska
grund på vilken vårt samhälle och vår välfärdsmodell byggts.
Målen för den förändrade invandrar- och minoritetspolitiken bör därför
utgå ifrån att Sverige också i fortsättningen kommer att präglas av kulturell
och etnisk mångfald. Det bör dock betonas att mångfalden hålls samman av
en gemensam humanistisk, demokratisk grund samt av de starka
kultursammanhållande element som i århundraden visat sig bidra till fred och
samförstånd i vårt land. Ett mångkulturellt samhälle fungerar inte utan en
gemensam etisk grund som respekteras av både majoritetsbefolkning och
minoritetsgrupper. En del av denna etiska grund är just respekten för andra
inviders och folkgruppers språkliga, religiösa och kulturella särdrag.
Familjens ställning i det
mångkulturella samhället
Statsmakterna betonar i 1986 års riktlinjer för
invandrarpolitiken barnets individuella behov när det gäller
olika åtgärder som t ex hemspråksundervisning. Men vem
avgör vilka behov som är viktigast, företrädare för
minoritetsgruppen eller majoritetsgruppen? Konfliktriskerna
är uppenbara. Man kan i realiteten aldrig isolera
"individuella behov" ifrån den sociala och kulturella miljö
barnet lever i. Det är endast företrädare för en stark
majoritetsgrupp som anser detta vara oproblematiskt. Även
majoritetsgruppen tolkar barnets behov utifrån sin egen
kulturs bedömning av vad som är väsentligt i livet.
Det är därför viktigt att föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en
uppfostran och utbildning som står i överensstämmelse med deras
livsåskådning på lämpligt sätt betonas i målen för invandrar- och
minoritetspolitiken. Detta bör vara en naturlig följd av att riksdagens beslut
att inlemma Europarådskonventionen med tilläggsprotokoll i svensk
lagstiftning. Även FN:s barnkonvention innehåller regler som är tillämpliga
när det gäller familjens rättigheter.
Givetvis kan föräldrarätten i ytterlighetsfall komma i konflikt med
"demokratimålet". Detta har uppmärksammats bland annat i FN:s
barnkonvention. Självfallet måste lagstiftning till skydd för barn respekteras
av alla invånare.
Begreppet integration
"Rätten att vara olik" är en väsentlig del av en framgångsrik
integration. För en funktionell definition av integration kan
man bygga på de begrepp som riksdagen 1975 satte upp som
mål för invandrarpolitiken - jämlikhet, valfrihet och
samverkan.
En invandrar- och minoritetspolitik som syftar till förbättrad integration
borde därför kunna konstateras i form av
en stegvis allt bättre jämlikhet mellan individer och grupper inom olika
sektorer i det svenska samhället,
en valfrihet för individer och grupper som står i allt bättre
överensstämmelse med internationella konventioner om mänskliga fri-
och rättigheter och svensk lag.
en gradvis förbättrad samverkan mellan individer och grupper som kan
mätas i bland annat minskad diskriminering och segregation.
En mycket viktig del av integrationen gäller den tredje
punkten - samverkan. Det bör framhållas att en förbättrad
samverkan i stor utsträckning är resultatet av hur väl stat och
kommun lyckas skapa och upprätthålla förutsättningarna för
jämlikhet och valfrihet. En individ eller grupp som anser sig
jämlikt behandlad och har en vidsträckt valfrihet för sina
strävanden kommer att ha viljan att samverka för det
gemensammas bästa.
Samverkan i ett mångkulturellt samhälle kräver dessutom en gemensam
referensram och ett gemensamt språk. Goda kunskaper i svenska för samtliga
invånare är därför en förutsättning för en lyckosam integration.
Nya politiska mål
Skillnaden mellan en vag mångkulturell beskrivning av
samhället och en lagfäst minoritetspolitik kan beskrivas som
skillnaden mellan möjlighet och rättighet. Invandrarpolitiska
kommittén har föreslagit förändrade mål för
invandrarpolitiken. I korthet går de ut på att
"invandrarpolitiska åtgärder" i stort ska begränsas till att
gälla de första fem åren av invandrares vistelse i Sverige.
Därefter ska den generella politiken gälla. Denna politik ska
utgå ifrån att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Om
denna generella politik ska värna också minoriteternas
ställning, borde målen även innehålla en punkt av ungefär
följande lydelse:
Den generella samhällspolitiken skall också omfatta åtgärder till stöd för
etniska och språkliga minoritetsgruppers rätt att bibehålla och vidareutveckla
sin kultur inom ramen för av Sverige ratificerade internationella
konventioner och svensk lag.
Minoritetspolitik -
kulturpolitik för minoriteter
Den invandrarpolitiska kommittén betonar som nämnts att
den generella politiken i mycket högre grad än tidigare måste
utgå ifrån och spegla den etniska, kulturella och sociala
mångfalden. Det hade i detta sammanhang varit naturligt att
närmare diskutera frågor som berör svenska
minoritetsgrupper.
Den sverigefinska minoriteten
Finska språkets ställning behandlas f n i en kommitté knuten
till Jordbruksdepartementet (!). Invandrapolitiska kommittén
har därför, liksom otaliga tidigare utredningar, skickat frågan
vidare. Ett enda förslag framförs som gäller den
sverigefinska minoriteten. Det är förslag om införandet av ett
språkprov i finska på grundskole- och gymnasienivå.
Samiska och finska är vid sidan av svenska de äldsta språken i Sverige. Av
historiska skäl bör därför de samiska och sverigefinska minoriteterna ha en
särställning i det svenska samhället. Detta bör inte minst framgå i historie-
och samhällskunskapsundervisningen i den svenska skolan.
Antalet finskspråkiga i Sverige är idag i stort sett jämförbart med antalet
svenskspråkiga i Finland. I vårt land finns en hel sverigefinsk infrastruktur
med finskspråkiga föreningar, kyrkor, idrottsklubbar och andra
organisationer. I många kommuner finns bostadsområden där antalet
finskspråkiga dominerar, i vissa skolor har finska språket en relativt stark
ställning, liksom på många arbetsplatser.
Det finska språket kan inte raderas ut i Sverige. Den finskspråkiga
minoriteten är stor, kontakterna över Östersjön är täta och en folklig,
finskspråkig kultur är levande i vårt land. Trots att så många brukar finska i
den svenska vardagen - även ett ökande antal finskspråkiga företagsledare -
finns risken att finskan i Sverige blir ett subkulturspråk med låg status.
Därför behöver det finska språkets ställning i Sverige förstärkas. Sverige bör
därför snarast ratificera Europarådskonventionen om regionala språk och
minoritetsspråk för finskans del.
Ett annat viktigt område för finska språket gäller skolan. Kommunerna har
nu möjlighet att ordna tvåspråkig undervisning i hela grundskolan. Men det
motsvaras inte av någon rättighet för sverigefinnarna. Många finskspråkiga
föräldrar känner en stor otrygghet när det gäller barnens undervisning.
Föräldrarna har ingen fast skolplanering att studera och ta ställning till. Ena
året finns en mycket omfattande undervisning på finska, nästa år kan den
skäras ned starkt. Ett av skälen till att många familjer väljer att flytta till
Finland är just omtanke om barnens skolgång.
De sverigefinska föräldrarna reagerar också ofta mot den låga kvaliteten på
undervisningen i svenska som andraspråk. Föräldrarna önskar en bra och fast
undervisning på och i båda språken.
Enligt Kristdemokraternas mening bör Sverige införa vissa språkregler för
den finskspråkiga undervisningen. Erfarenheter från många länder visar att
tvåspråkig undervisning ger goda resultat. Inte minst borde vi dra lärdom av
undervisningen för finlandssvenskarna i Finland.
Kommuner med en viss andel finskspråkiga invånare, skulle åläggas att
inrätta en sverigefinsk utbildningslinje inom grundskolan eller en särskild
sverigefinsk skola. Utbildningen skulle ha ett visst garanterat minimiantal
timmar undervisning på och i svenska resp finska i de olika årskurserna.
Målsättningen skulle givetvis vara aktiv tvåspråkighet. Efter årskurs 9 ska
eleverna ha så goda färdigheter i sina båda språk att de kan följa högre
undervisning på både finska och svenska. En särskild styrelse för den
sverigefinska utbildningslinjen/skolan bör finnas i varje sådan kommun. I
denna styrelse bör de finskspråkiga föräldrarna ha en stark ställning.
Givetvis ska föräldrarna ha rätt att välja om barnen ska gå den
sverigefinska utbildningslinjen eller om de ska gå i vanlig svensk klass.
Klara regler för kommunernas skyldigheter skulle dessutom skapa en
bättre balans mellan förhållandena i Sverige och Finland. Finskspråkiga
föräldrar skulle ha lättare att flytta mellan länderna utan oro för barnens
utbildning.
I regioner med flera kommuner som uppfyller de nämnda kraven för
sverigefinsk utbildning inom grundskolan, bör också erbjudas sverigefinska
gymnasielinjer - även de med tvåspråkig undervisning.
Viss yrkes- och högskoleutbildning i sådana regioner skulle också ha
utbildningsalternativ med en stark ställning för det finska språket. I alla
yrkesinriktade svenskspråkiga utbildningar bör finnas ett tillvalsalternativ för
finskspråkiga elever. Tillvalet ska omfatta yrkesterminologi på finska. De
finska institutionerna vid universiteten bör rustas upp.
Den nuvarande kulturpolitiken kan leda till att den sverigefinska gruppen
inte uppfattar sig som en svensk minoritet utan som en beständig finsk
invandrargrupp. Vill vi stärka de sverigefinska barnens och ungdomarnas
upplevelse av att höra till det svenska samhället, måste det sverigefinska
kulturlivet stimuleras.
Andelen i Sverige producerade finskspråkiga program i radio och TV
måste ökas. Utbyte av program mellan Sverige och Finland är givetvis till
nytta, men den sverigefinska identiteten stärks bäst genom att man får bättre
möjligheter att producera program i Sverige. Inom Sveriges radio bör
resurser skapas för en sverigefinsk fullservicekanal (public service-kanal).
Finska språket bör få ett ytterligare stärkt meritvärde inom både den
offentliga och den privata sektorn. I praktiskt taget alla yrken och
befattningar i det svenska samhället kommer de anställda i kontakt med
finskspråkiga.
Sist men inte minst bör den sverigefinska minoriteten få möjlighet att
genom ett sverigefinskt folkting behandla frågor av betydelse för gruppen.
Detta folkting kan anordnas enligt mönster av Sametinget. Varje sverigefinne
som så önskar skulle kunna registrera sig som medlem av minoriteten. En
sådan registrering behöver inte vara offentlig handling när det gäller enskilda
individer, men det sammanlagda antalet sverigefinnar kan räknas som
underlag för olika åtgärder. Varje sverigefinne som registrerat sig skulle ha
rösträtt till det sverigefinska folktinget.
Den zigenska minoriteten
Den zigenska kulturen omfattar små grupper av människor
spridda över hela världen. I Europas länder finns ett
betydande antal zigenare, men gruppernas spridning gör det
mycket svårt att vidmakthålla och vidareutveckla de zigenska
språken. I Sverige har romer bott under olika perioder sedan
1500-talet. En del av de s.k. finska zigenarna är ättlingar till
romer som lämnade det svenska rikets kärnområde på 1600-
talet. Under vårt århundrade har den romska gruppen ökat
genom invandring från flera olika länder. Romerna är nu en
av de större minoriteterna i landet.
Den zigenska minoriteten har genom århundraden varit förföljd i många
länder. I våra dagar är inte de fysiska tvångsåtgärderna riktade mot gruppen
lika starka som tidigare i västerlandet, men det mer eller mindre öppna kravet
på assimilation i majoritetssamhället medför en stark påfrestning på det
zigenska språket. Eftersom många zigenare dessutom inte kan skriva sitt eget
språk, saknar den zigenska minoriteten det kulturella stöd som böcker,
tidningar och tidskrifter utgör.
Den zigenska kulturens internationella karaktär understryker behovet av
internationella insatser. Sverige bör verka för att ett europeiskt kulturcentrum
för zigenska frågor inrättas.
Ett sådant kulturcentrum kunde ha bl a följande uppgifter:
att forska om och dokumentera den zigenska historien
att forska om och utbilda lärare och andra kulturarbetare i det zigenska
språket
att vidareutveckla en gemensam ortografi och ett gemensamt ordförråd
samt att ge ut ordböcker över de zigenska dialekterna
att arrangera olika typer av kultursamlingar och konferenser för zigenare
att ta initiativ till och stödja utgivning av zigenska tidningar och böcker.
Om Sverige på ett kraftfullt sätt visar att man uppskattar den
zigenska kulturen som en del i det svenska och europeiska
kulturarvet genom att internationellt aktivt arbeta för
bildandet av ett europeiskt kulturcentrum, så kommer
romernas självkänsla att växa. Det är ett erkännande som de
väntat länge på.
Parallellt med att Sverige i lämpliga europeiska samarbetsorgan tar initiativ
till bildandet av ett europeiskt zigenskt kulturcentrum, bör ett liknande
kulturcentrum skapas i Norden.
Modersmålsundervisning
Hemspråksundervisning bör byta namn till
modersmålsundervisning och förläggas inom timplanen i
grundskolan och organiseras som vanlig språkundervisning.
Genom dessa åtgärder försvinner karaktären av säråtgärd för
invandrare. Modersmålsundervisning kommer att gälla alla
barn till föräldrar som har en annan språklig bakgrund
jämsides med svenskan.
Det är lätt att föra fram starka argument för den nytta Sverige kan få av att
många barn skaffar sig språkkunskaper på modersmålsnivå. Inom denna
undervisning finns det som brukar kallas "de nya marknadernas språk"
liksom alla de språk vi kan ha nytta av inom bl a u-landsbiståndet. Även
turismen i Sverige och den sociala omsorgen och sjukvården kommer att
kunna tillgodogöra sig resultatet av modersmålsundervisningen.
Diskriminering och rasism
Den svenska kulturella identiteten speglar i stor utsträckning
majoritetsgruppens bild av den svenska kulturen. Med en
nyanserad bild av det vi kallar svenskt skapas en ödmjuk
nationalism. Detta är en av de viktiga förutsättningarna för
att arbetet mot främlingsfientlighet och rasism ska lyckas.
För att uppnå detta måste bl a hela utbildningsväsendet bidra till formandet
av en Sverigebild med ett annat perspektiv. De språkliga och etniska
minoriteternas roll som medskapare i den svenska historiska utvecklingen
och i det nutida samhället måste bli synlig i historie-, litteratur- och
samhällskunskapsundervisning. Kanske kan en större medvetenhet om alla
de folkgrupper och kulturinflytanden som medverkat till framväxten av
dagens Sverige bidra till att stärka samhörighetskänslan med också de nya
invånare som kommer till vårt land.
Sverige har valt att söka integrera invandrargrupperna enligt den
målsättning som tidigare beskrivits ("jämlikhet, valfrihet och samverkan").
Om detta ska lyckas måste starka insatser göras för att föräldragenerationen
invandrare bibringas goda kunskaper i svenska och om det svenska
samhällets grundläggande normer och lagar, samtidigt som invandrarbarnen
får en sund självkänsla för såväl Sveriges som den egna minoritetens
kulturella rötter.
Integreringen kräver att samhället på olika sätt motverkar motsättningen
mellan att vara svensk och att tillhöra en minoritet. Alla svenskar har
erfarenhet av att i något avseende tillhöra en minoritet. Detta sätts inte i
motsättning mot svenskheten.
Inför lokala ombud för DO
Diskrimineringsombudsmannen, DO, har utfört ett gott
arbete, när det gäller att påvisa tendenser till rasism och
främlingsfientlighet. Denna myndighet bör kompletteras på
det kommunala planet genom att man inom varje kommun
utser en tjänsteman som ska ha som en av sina
arbetsuppgifter att motverka diskriminering och rasism inom
kommunen och dess verksamhet. Detta skall statsmakten inte
besluta, men den skall påtala behovet och vikten av lokala
diskrimineringsombudsmän.
Rasistiska organisationer
Sverige har skrivit under en FN-konvention mot rasism. I
denna konvention sägs att länder som ratificerar dokumentet
också skall stifta lagar som förbjuder rasistiska
organisationer. FN har flera gånger påpekat att Sverige ännu
inte uppfyllt detta krav. Kristdemokraterna anser att
lagstiftningen mot rasism bör förstärkas. Hur det kan göras
behandlas utförligt i en särskild motion.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om särskilda riktlinjer för minoritetspolitiken avseende språkliga och
etniska minoriteter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en gemensam etisk grund som respekteras av både
majoritetsbefolkning och minoritetsgrupper,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och
utbildning som står i överensstämmelse med deras livsåskådning på lämpligt
sätt skall betonas i målen för invandrar- och minoritetspolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om begreppet integration,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den generella samhällspolitiken skall omfatta åtgärder till stöd
för etniska och språkliga minoritetsgruppers rätt att behålla och
vidareutveckla sin kultur inom ramen för av Sverige ratificerade
internationella konventioner och svensk lag,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de samiska och sverigefinska minoriteternas särställning i det
svenska samhället,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige snarast bör ratificera Europarådskonventionen om
regionala språk och minoritetsspråk för finskans del,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättandet av en sverigefinsk utbildningslinje inom grundskolan
eller särskilda sverigefinska skolor i kommuner med en viss andel
finskspråkiga invånare,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sverigefinska gymnasielinjer med tvåspråkig undervisning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildningsalternativ med stark ställning för det finska språket
inom viss yrkes- och högskoleutbildning och om tillvalsalternativ i
yrkesinriktade svenskspråkiga utbildningar för finskspråkiga elever,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att rusta upp de finska institutionerna vid
universiteten,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stimulera det sverigefinska kulturlivet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en sverigefinsk fullservicekanal inom Sveriges Radio,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett ytterligare förstärkt meritvärde för finska språket inom både
den offentliga och den privata sektorn,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett sverigefinskt folkting,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör verka för att ett europeiskt kulturcentrum för
zigenska frågor kommer till stånd,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett nordiskt zigenskt kulturcentrum,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att hemspråksundervisning bör byta namn till
modersmålsundervisning och förläggas inom timplanen i grundskolan och
organiseras som vanlig språkundervisning,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildningsväsendet och de språkliga och etniska minoriteternas
roll som medskapare i den svenska historiska utvecklingen och i det nutida
samhället,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om starka insatser för att bibringa föräldragenerationen invandrare
goda kunskaper i svenska och om det svenska samhällets grundläggande
normer och lagar,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lokala diskrimineringsombudsmän.