med anledning av prop. 1996/97:87 Dublinkonventionen
Inledning
Frågan om vilket land som skall vara ansvarigt för att pröva
en ansökning om asyl kan vara en fråga om liv eller död för
en människa på flykt. Dublinkonventionen, som
undertecknades av EU:s dåvarande medlemsstater i Dublin
den 15 juni 1990, är avsedd att reglera denna fråga i
förhållandet inbördes mellan medlemsstaterna.
Huvudprincipen enligt konventionen skall vara att den
medlemsstat där sökanden först rest in eller har
uppehållstillstånd eller visering eller där sökanden har visst
slag av familjeanknytning skall vara ansvarig för prövningen
av en asylansökan även om den gjorts i en annan
medlemsstat.
Sverige har genom sin anslutning till Europeiska unionen förbundit sig att
ansluta sig till Dublinkonventionen. Vänsterpartiet har utfäst sig att följa
resultatet av folkomröstningen om Sveriges EU-medlemskap. Vänsterpartiet
anser emellertid konventionen vara behäftad med så allvarliga brister och i
flera fall stå i konflikt med av Sverige ingångna konventioner att riksdagen
därför bör avslå förslaget att godkänna konventionen.
Konventionens allvarligaste
brister
Olika tillämpning av
flyktingkonventionen och komplett-
erande regler om skydd utöver
flyktingkonventionen i EU:s medlems-
stater gör att konventionen haltar
Den underliggande förutsättningen för Dublinkonventionen
är antagandet att en asylansökning leder till samma beslut i
alla medlemsstater. Alla vet att så inte alls är fallet. Det får
här räcka med att peka på EU:s gemensamma position om
tolkningen av flyktingbegreppet och de divergerande
åsikterna mellan staterna hur förföljelse från inte statliga
förföljare skall betraktas. Ett exempel: En kvinnlig journalist
i Algeriet tvingas fly. Hennes liv är hotat av GIA, en väpnad
fundamentalistisk rörelse som mördar bl a de kvinnor som
framhärdar i att vara yrkesverksamma. Hon beslutar att fly
till Sverige för att söka asyl. Det går inget direktflyg från
Alger till Stockholm, hon tvingas därför flyga via Paris och
där byta plan. Hon anländer till Orly och måste korsa Paris
för att nå Charles de Gaulle varifrån Stockholmsplanet avgår.
Invandrarverket i Stockholm konstaterar att ansvaret för
prövningen av asylansökningen enligt artikel 7 i
Dublinkonventionen åligger Frankrike som det land som har
ansvaret för inresekontrollen i detta fall och beslutar om
avvisning till Frankrike. I Frankrike konstaterar
invandringsmyndigheterna att den risk för förföljelse som är
aktuell inte härrör från staten utan privata förföljare. Staten
Algeriet försöker tvärtom efter bästa förmåga ge skydd mot
de islamska fundamentalisterna. Den kvinnliga journalisten
återsänds därför till Algeriet och blir inom kort mördad av
fundamentalisterna.
Nu kan det i och för sig invändas mot ovanstående exempel att det i
utlänningslagen stadgas att en förutsättning för avvisning till en annan EU-
stat är att den asylsökande där är skyddad mot att sändas till hemlandet. Det
är mycket tveksamt om den regeln är tillräcklig för att bromsa den logik
systemet bygger på. Och spåren förskräcker, avvisningar från Sverige till s.k.
säkra asylländer utanför EU, som inte alls varit säkra har förekommit mycket
frekvent.
Det är med andra ord fullständigt bakvänt att inleda samarbetet på
flyktingområdet med en konvention om hur ärendena skall fördelas mellan
staterna. En diskussion om reglerna om skydd och även deras tillämpning i
full överensstämmelse med staternas internationella förpliktelser måste
rimligen utgöra första fasen i samarbetet. Dublinkonventionen ökar riskerna
för att EU:s medlemsstater kommer att bryta mot FN:s flyktingkonvention
ännu oftare än hittills.
Ojämnare fördelning av de
asylsökande mellan EU:s medlems-
stater. Inbyggd logik som leder till
högre murar runt EU för att stänga
ute flyktingar
Den viktigaste faktorn för fördelningen av asylsökande
mellan staterna blir utan tvivel ansvaret för den stat där
inresan till EU-territorium ägt rum. Detta leder till att bördan
flyttas till de stater som gränsar till tredje land och de stater
som har stora internationella hamnar eller flygplatser. Dessa
stater, som riskerar att ensamma få ta emot alla asylsökande
eftersom de inte kan resa vidare, kommer naturligtvis att
söka värja sig genom att bygga murarna mot utanförstående
länder ännu högre.
Flyktingarna skall lämpas över på "
första asylländer"
Efter undertecknandet av Dublinkonventionen har
medlemsstaterna antagit en resolution om harmoniserad
tillämpning av första asyllandsprincipen.
Dublinkonventionen skall gälla bara om det inte går att
skicka en asylsökande till ett första asylland utanför EU.
Utvecklandet av denna "första asyllandspolitik" tycks ha
som ändamål att lasta över de administrativa och ekonomiska
bördorna för flyktingmottagandet på i första hand de nya,
ekonomiskt och politiskt instabila demokratierna i Öst- och
Centraleuropa.
Konsekvenserna blir för det första en försämring av nivån på skyddet för de
asylsökande eftersom de resurser som de till EU angränsande staterna har är
mer begränsade. För det andra undermineras EU:s ansträngningar att främja
respekten för mänskliga rättigheter i andra länder. Om de rika EU-staterna är
ovilliga att skydda asylsökande, hur skall man då kunna förvänta sig att
länderna i Öst - och Centraleuropa som just håller på att inleda en utveckling
av skyddet för mänskliga rättigheter, skall gå före i värnandet av mänskliga
rättigheter?
Dataskyddet är otillräckligt
Ett omfattande utbyte av data om de asylsökande kan äga
rum enligt Dublinkonventionen. En medlemsstat är skyldig
att på begäran delge en annan medlemsstat en rad
personuppgifter i ett asylärende. Om den asylsökande
medger det får även uppgifter om grunderna för en
asylansökning lämnas ut. Det är naturligtvis en illusion att
tro att den asylsökande har en reell möjlighet att fatta ett
annat beslut än att medge utlämnande av uppgifterna.
Konventionen stadgar att utbytet av data måste ske mellan utsedda
myndigheter, men innehåller inga regler om vilka myndigheter som får utses.
Det finns ingen tidsbegränsning hur länge uppgifterna får bevaras. Den stat
som lämnar ut datauppgifter har ingen kontroll över hur uppgifterna kommer
att användas eller hanteras. Det är den mottagande statens nationella
lagstiftning som skall tillämpas. Den person som de utlämnade uppgifterna
gäller har en teoretisk rätt att få felaktig information utplånad eller rättad,
det
finns emellertid ingen mekanism som reglerar hur detta skulle gå till.
Strasbourgkonventionen om skydd för enskilda personer vid automatisk
databehandling av personuppgifter skjuts åt sidan i konventionens artikel 15
punkt 12. Bara om en medlemsstat önskar datorisera uppgifter om
asylsökande som skall lämnas ut ställs villkoret att staten har antagit en
lagstiftning som överensstämmer med principerna i Strasbourgkonventionen.
Lagstiftningen behöver alltså inte stå i överensstämmelse med själva
konventionen. Det finns inte heller någon skyldighet att följa konventionen
eller att ha ratificerat konventionen.
Konflikt mellan Dublinkonventionen
och artikel 3 i Europakonventionen
om mänskliga rättigheter
Artikel 3 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter ger
rätt till skydd mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning och även mot en avvisning till
ett land där det finns en tydlig risk för en sådan behandling.
Denna artikel ger i viktiga avseenden ett mer omfattande
skydd än FN:s flyktingkonvention. Samma sak gäller FN:s
konvention mot tortyr. Dublinkonventionen saknar varje
hänvisning till de två nämnda konventionerna trots det nära
sambandet. Tillämpningen av Dublinkonventionen kommer
att halta svårt eftersom två konventioner av avgörande
betydelse i dessa sammanhang inte kommer att beaktas.
Konflikt mellan Dublinkonventionen
och artikel 8 i Europakonventionen
om mänskliga rättigheter
Artikel 8 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter
kräver respekt för familjelivet. Det innebär bl.a. visst skydd
mot att familjen splittras på flera olika länder.
Begränsningen i Dublinkonventionen av överföring av ansvaret för
prövning av asylansökningar av familjeåterföreningsskäl till de fall där
maken/makan eller ett barn under 18 år har erkänts som flykting i en stat
räcker knappast för att uppfylla kraven i artikel 8. Europadomstolen för
mänskliga rättigheter har slagit fast att familjeliv som skyddas enligt artikel
8
inte förutsätter sammanboende och inte heller begränsas till barn yngre än 18
år.
Man kan också tänka sig fallet där en familj flyr från inbördeskrig eller
etnisk rensning och inte kan resa tillsammans eller ens till samma land. Varje
familjemedlem måste söka asyl i den EU-stat han eller hon först reste in i.
Bara om en familjemedlem erkänns som konventionsflykting - något som är
högst osäkert i fråga om krigsflyktingar - kan alla familjemedlemmar få sina
ansökningar prövade i samma stat. Bortsett från detta sällsynta undantagsfall
kommer familjen att splittras - inte bara under asylförfarandet som normalt
tar minst 6 månader och inte sällan så lång tid som 6 år - utan också därefter
eftersom det inte heller då finns några regler om familjeåterförening.
Konflikt mellan Dublinkonventionen
och artikel 13 i Europakonventionen
om mänskliga rättigheter
I Dublinkonventionen saknas effektivt rättsmedel för den
som vill klaga på utlämnande av personliga uppgifter i
enlighet med artikel 15. Ett skydd för sådana uppgifter finns
i artikel 8 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter,
skyddet för privatlivet. Då måste det finnas ett effektivt
rättsmedel, artikel 13 i samma konvention, men det finns inte
i Dublinkonventionen. Det kan också vara så att en person
sökt asyl i ett land och åberopar artikel 3 i
Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I det landet
finns ett effektivt rättsmedel mot ett avvisningsbeslut, men
prövningen förs över till ett land där det inte finns något
sådant rättsmedel eller i vart fall inte ett effektivt sådant
eftersom det saknar suspensiv effekt, dvs. avvisningen kan
genomföras utan hinder av överklagandet. I en sådan
situation blir förpliktelserna i artikel 13 aktuella.
Konflikt mellan Dublinkonventionen
och artikel 14 i FN:s universella
deklaration om de mänskliga
rättigheterna
Artikel 14 i FN:s universella deklaration om de mänskliga
rättigheterna punkt 1 lyder: "Envar har rätt att i andra länder
söka och åtnjuta fristad från förföljelse." Denna rätt att söka
asyl innebär inte nödvändigtvis en rätt att få asyl, men
däremot en rätt att få en korrekt prövning av en oberoende
myndighet. Frånvaron av garantier i Dublinkonventionen för
en sådan prövning i förening med bestämmelserna om
överförande av ansvaret för att pröva en asylansökning till en
annan stat gör att tillämpningen av konventionen kan komma
att strida mot FN:s universella förklaring om de mänskliga
rättigheterna.
Avsaknad av regler om rättsskydd för
den enskilde
Trots att Dublinkonventionen innehåller detaljerade regler
om enskilda individers öde saknas regler om rättsligt skydd
för individen. Individen har inte tillgång till någon
tvistlösningsmekanism. Detta trots att individen har ett
mycket starkt intresse av att få sin rätt till skydd enligt
flyktingkonventionen respekterad.
Ineffektiv tvistlösningsmekanism
mellan konventionsparterna
Den enda tvistlösningsmekanismen i konventionen är en
kommitté med företrädare för parterna. Kommittén måste
vara enhällig i sina beslut utom vad gäller tillfälligt
upphävande av konventionen. Det borgar för att kommittén
mycket ofta kommer att drabbas av handlingsförlamning.
Kommittén avhjälper inte heller bristen på rättslig kontroll av
konventionens tillämpning. Eftersom konventionen handlar
om det rättsliga skyddet för flyktingar är detta en mycket
allvarlig brist. Dessutom kommer det - i avsaknad av en
överstatlig rättslig kontroll - att utvecklas varierande
nationell tolkning av konventionen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1996/97:87
Dublinkonventionen.
Stockholm den 2 april 1997
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)
Ulla Hoffmann (v)