Inledning
Kriminaliteten påverkas långsiktigt mindre av vad vi gör med lagbrytarna än hur det övriga välfärdssystemet fungerar. Förekomsten av lagbrott minskas enbart tillfälligt av att lagbrytaren döms till fängelse under en tid.
Därför är det väsentligt att man sätter in kriminalpolitiken i ett helhetsperspektiv som förenar ett generellt samhällsperspektiv och speciella insikter om orsaker till lagbrott. En human kriminalpolitik måste ha sin utgångspunkt i en noggrann analys av de sociala villkor människor lever i. Kriminalpolitiken är därigenom nära kopplad till, eller en del av, rådande socialpolitik och de effekter den har för olika grupper i samhället.
De senaste årens ökade segregering i samhället, både inom skolan, bostadsmarknaden och på arbetsmarknaden, har skapat en grogrund för ökat missbruk och kriminalitet. Detta gäller i hög grad unga människor och speciellt då invandrarungdomar. I oacceptabel utsträckning lever dessa vid sidan av samhället. Arbetslösheten bland dem är stor och därför blir de lättare utestängda och isolerade och kan komma att falla utanför våra sociala skyddsnät. Om dessa grupper inte får delta i uppbyggnaden av samhället kommer heller inte samhällets normer och regler att vara giltiga för dem. Får man inte ta del av det goda i samhället kommer man inte att känna och ta ansvar för att det består och utvecklas.
Trots den sociala oro som råder i samhället, som i mycket har sin grund i arbetslösheten och den känsla av rotlöshet och alienation som denna medför, tror vi på mänsklig styrka och inneboende förmåga att finna rätt lösningar på problemen. Det är den andan som präglar våra kriminalpolitiska förslag.
Brottsförebyggande arbete
En viktig kriminalpolitisk uppgift är att stödja utvecklingsarbete inom den brottsförebyggande verksamheten som analyserar och samlar erfarenheter av olika förebyggande projekt. Det är där man kan finna nya grepp och metoder för att minska den ständigt ökande brottsligheten.
Brottsförebyggande rådets (BRÅ) uppdragsforskning angående utfall av gjorda lagändringar och försöksverksamhet är viktig och behövs, men forskningen måste breddas genom samarbete med annan forskningsverksamhet. Vi tror att basen för denna forskning skall finnas vid universitet och högskolor. Det befaras nu att den kriminologiska forskningen i större utsträckning skall läggas på rikspolisen. En sådan utveckling motsätter vi oss.
De pengar som BRÅ får menar vi ska gå till ett mer fältnära arbete där man i samverkan med myndigheter på riks-, läns- och lokalnivå kan samverka för att minska brottsligheten. BRÅ:s huvudinriktning borde sedan vara att sprida kunskap och goda idéer till skolor, organisationer etc. Det nationella brottsförebyggande programmet tror vi ska vara en huvuduppgift för BRÅ.
Vänsterpartiet anser att det är ett viktigt samhällsintresse att minska brottsligheten. Vår kriminalpolitik är inriktad på att människor inte skall behöva utsättas för brott. Det brottsförebyggande arbetet i skolor, på ungdomsgårdar etc. har en stor betydelse. Där kan BRÅ:s verksamhet fylla en angelägen funktion. De skrivningar som finns i budgetpropositionen och BRÅ:s koppling till denna stämmer väl överens med Vänsterpartiets intentioner med rådet.
Kriminalpolitikens genomförande
Under senare år har det förts en politik som byggt helt på ett strafftänkande och där behandlingstanken fått en mycket underordnad roll. Enligt denna politik skall straffet utmätas i samhällets intresse, inte brottslingens, och straffet är avsett att tillfoga brottslingen obehag, ett obehag som står i proportion till det brott han eller hon har dömts för. Genom att man straffar brottslingen har man också gett brottsoffret upprättelse.
Från brottspreventiv synpunkt måste det vara i samhällets intresse att minska återfall i brott. Vi vet sedan länge genom forskning att fängelsestraff skapar återfallsförbrytare. Vi vet också att en fängelseplats på en sluten anstalt kostar nästan en miljon kronor om året. Att då inte använda strafftiden till behandling och återanpassning, utan i stället hämnas brottet är både ur samhälls- och kriminalpolitiskt perspektiv oförsvarbart.
Kriminalvårdens insatser ska ta sikte på att rehabiliterings-, häktes- och fängelsetiden ska bli en vändpunkt för den enskilde individen. Kunskaper och metoder som rör förändringsprocesser måste kontinuerligt utvecklas inom kriminalvården. Insatserna ska syfta till att motivera och förbereda den intagne till ett liv utan missbruk och kriminalitet. I detta arbete spelar klient- och frivilligorganisationerna med sina unika kunskaper och erfarenheter en stor och viktig roll. Huvudansvaret åvilar dock kriminalvården. Organisationernas verksamhet med klienter i fängelse och i frivård skall uppmuntras, utvecklas och intensifieras.
Den kriminalvårdsreform som vi fick år 1974 lade grunden till en progressiv och human kriminalvård men har under årens lopp sakta urholkats.
Oavsett regeringsinnehav har det sedan slutet av 1980-talet genomförts en rad skärpningar av lagstiftningen som rört verkställigheten av fängelsestraffet. Men nu har det börjat ske en hel del i positiv riktning. Antalet dömda till fängelse har minskat och fler alternativa påföljder såsom elektronisk övervakning, samhällstjänst och kontraktsvård har nu tillkommit i allt större utsträckning.
Därtill bör fler alternativa påföljder arbetas fram, och därför är det viktigt att frivården utvecklas och tillförs mer av de resurser som finns inom kriminalvården.
Men det behöver också vidtas åtgärder inom fängelserna som rör verkställigheten. Långtidsdömdas förhållanden i fängelse samt möjligheter till kontakter med omvärlden genom besök och permissioner har försämrats, bl.a. genom införande av 7 § tredje stycket KvaL. För att möjliggöra även deras återanpassning måste paragrafen (7 § tredje stycket) avskaffas.
Även benådningspraxis vad gäller livstidsdömda har drastiskt ändrats. En livstidsdömd får vänta längre tid på att få straffet tidsbestämt samtidigt som den strafftid som bestäms tenderar att bli allt längre. Detta strider mot att påföljdssystemet bör vara rättvist och förutsebart. Att inte en domstol avgör strafftider utan en regering anser vi inte vara rätt. Därför bör livstidsstraffet i sin nuvarande form avskaffas och ersättas med tidsbestämt straff.
Halvtidsfrigivning bör också införas för dem som har utvisningsbeslut i sin dom. Anledningen till detta är att utvisningen är en del av straffet. Dessutom är deras fängelsevistelse hårdare på grund av att de inte får några permissioner. Det som tidigare sagts om det samhällsekonomiska läget och beläggningsnivån på fängelserna - som innebär inrättandet av fler anstaltsplatser - har också betydelse när vi föreslår halvtidsfrigivning för denna grupp dömda.
Vänsterpartiet anser också att regeringen bör använda sig av de konventioner/avtal som Sverige har med olika länder om överlämnande för verkställighet av straff i den dömdes hemland. Detta skall då gälla för de personer som dömts här men som inte har någon anknytning till Sverige.
Brottsoffren
Det är viktigt att brottsoffrens situation tas på allvar och att samhället vidtar åtgärder för att mildra de effekter som brottsligheten orsakar. Viktigt för brottsoffren är att skuldfrågan fastställs samt också ett eventuellt skadestånd.
Vi tror inte att brottsoffren känner upprättelse av att veta att förövaren kostar samhället mångmiljonbelopp och att denne efter strafftiden kommer ut ännu farligare. Alternativa straffpåföljder kan i de flesta fall vara aktuella. Därför är både vård och rehabilitering under strafftiden av vitalt intresse för såväl samhället som brottsoffren.
Brottsofferjourer har visat sig fylla en viktig funktion för att hjälpa och bistå människor som har utsatts för brott. Men utbyggnaden av brottsofferjourer är fortfarande inte tillräcklig, målet bör vara minst en brottsofferjour i varje polisdistrikt.
För att kunna genomföra detta kommer det att vara nödvändigt att på sikt öka de statliga bidragen. Därför är det viktigt att brottsofferjourerna får statliga anslag och eget budgetansvar. Framför allt ger detta insyn och riksdagen kan därigenom följa arbetet och ge adekvata anvisningar för att utveckla och följa upp verksamheten. De brottsofferundersökningar som görs i dag visar att människors rädsla för att bli utsatta för brott inte står i proportion till de faktiska riskerna. Det anmälda våldet har ökat kraftigt under de senaste decennierna, men det faktiska våldet har däremot inte ökat i motsvarande grad.
Våldsbrotten utgörs till ca 40 % av gatuvåld, främst i storstäderna och då till övervägande delen av våld mellan unga män i anslutning till nöjeslokaler. Omkring 30 % av våldet sker i lägenheter och är till största delen våld mot kvinnor. Resterande 30 % av våldsbrotten sker främst på arbetsplatserna.
De undersökningar som har gjorts visar även att de som är mest rädda för att utsättas för brott är de som löper minst risk. Motsvarande undersökningar i våra grannländer visar att det i Sverige råder minst samstämmighet mellan rädsla och risker. Detta visar att allmänheten i Sverige inte har en riktig bild av brottslighetens omfattning och risken för att utsättas för brott. Troligen har massmedierna en stor del i detta bl.a. genom sina utdragna skildringar av otypiska händelser. Men även politiska partier och enskilda politiker har medverkat till att skapa denna bild. Det är politikers ansvar att värna om människors livskvalitet, därför är det mycket allvarligt om politiska beslut fattas utifrån en felaktig bild.
Psykiskt sjuka
En ny och växande grupp inom kriminalvården är de psykiskt sjuka. Detta är konsekvensen av den lagändring som beslutades våren 1991 om en striktare definition av begreppet psykisk störning. Att antalet psykiskt störda som blir föremål för kriminalvård ökat är också till viss del ett resultat av den ofullständiga reform som avvecklingen av institutioner för psykiskt sjuka inneburit. Samhället har inte gett dessa människor förutsättningar att klara ett värdigt liv ute i samhället.
Att antalet psykiskt störda på fängelserna ökar innebär en större påfrestning på kriminalvården både vad gäller utbildning av personal och utveckling av vård och behandling. Det innebär också större påfrestning på övriga intagna. Utvecklingen går nu mot att man ska ha särskilda stödavdelningar med personal med mentalskötarutbildning.
Vänsterpartiet anser att detta är en felaktig utveckling. Psykiskt störda och sjuka ska inte dömas till fängelsestraff utan skall ha vård på institutioner som är uppbyggda för det ändamålet.
Ungdomar
Genom den statistik som finns över brottsutvecklingen kan man se att ca 90 % av våldsbrotten utförs av personer i åldrarna 18-65 år, trots det ökar antalet ungdomar under 18 år som döms till fängelsestraff. Unga lagöverträdare bör tas om hand av socialtjänsten på ett professionellt sätt.
Vi har i dag mycket bred kunskap baserad på vetenskaplig forskning om de bakomliggande faktorerna till ungas kriminalitet. Trots dessa kunskaper finns nästan inte den brottsförebyggande aspekten med över huvud taget när man planerar och diskuterar barnomsorg, skola, fritidsverksamhet och familjepolitik. Det nationella brottsförebyggande programmet skall ta upp dessa aspekter, och det är viktigt att det får en omfattande spridning i landet. Vänsterpartiet har i en annan motion tagit upp dessa frågor.
Samhällets kostnader för ungdomars kriminalitet blir som störst om man inte kan bryta en ogynnsam utveckling, och ur samhällsekonomiskt och humanistiskt perspektiv är det en förlust om man inte väger in dessa aspekter vid politiska beslut.
Etniska minoriteter
Kriminaliteten hos etniska minoriteter kan lika lite som andra grupper isoleras från sina sociala sammanhang. Invandrare och flyktingar hänvisas i stor utsträckning till ghettoliknande förortsområden med minimal social och kommunal service där många socialt utslagna har samlats. Effekten av ett långvarigt utanförskap hos första generationen invandrare sätter också spår hos barnen. De sociala betingelserna blir lätt grogrund för kriminella subkulturer, vilket ger ytterligare näring till främlingsfientlighet med rasistiska förtecken.
Kriminaliteten bland flyktingar och invandrare skall kartläggas, analyseras och följas upp. De skall inte särbehandlas i rättsväsendet. Det får inte utvecklas en särpraxis för dessa grupper. Tyvärr kan man i dag se att svenskar med utländsk härkomst samt utländska medborgare döms till fängelse i större utsträckning än till icke frihetsberövande straff. De tenderar också att få längre fängelsestraff än svenskar.
När frågan om utvisning i anslutning till brott behandlas måste hänsyn tas till familjesituationen och hur länge vistelsen i landet har varat. Därtill måste etniska minoriteter ägnas större uppmärksamhet när frigivningen skall förberedas.
Kvinnomisshandel
Den mest dolda brottsligheten är våldet mot kvinnor. Det anmälda våldet har ökat kraftigt, ökningen anses bero på den debatt och upplysning som nu finns om kvinnomisshandel. I genomsnitt misshandlas 39 kvinnor dagligen, men det finns ett stort mörkertal. Enligt kriminologen Leif G W Persson kan det verkliga antalet misshandelstillfällen vara så stort som 300 000 per år.
Om det antagandet stämmer skulle det innebära att en kvinna misshandlas var 20:e minut. Nästan var tredje ensamstående småbarnsmamma har under en ettårsperiod utsatts för våld, oftast i det egna hemmet. Den statistikuppgiften ger en uppfattning om svårigheten att skydda kvinnor från våld. Ett ökat samarbete måste till mellan myndigheter inom rättsväsende, socialtjänst, hälso- och sjukvården samt frivilligorganisationer såsom kvinno- och brottsofferjourer.
Ett av de stora problemen är synen på denna typ av brott mot kvinnor. Ofta anses kvinnomisshandel, våldtäkt och sexuella trakasserier som ett relationsproblem mellan två enskilda parter. I realiteten handlar det om strukturella problem i samhället vad gäller maktförhållande och maktutövning, kvinnors möjligheter och rättigheter att leva på lika villkor som män.
Kvinnor framställs som förbrukningsvaror i pornografisk litteratur och filmer och även i vissa delar av reklamen. Detta påverkar synen på kvinnan på ett förödande sätt. Därför måste alla olika sätt prövas för att begränsa pornografiutbudet. Vänsterpartiet anser att många av de förslag som Kvinnovåldskommissionen och Prostitutionsutredningen lagt fram är värda att prövas eller genomföras.
Kvinnor i kriminalvården har erfarenheter som väsentligt skiljer sig från männens. Många har, som tidigare nämnts, utsatts för våld och övergrepp, utnyttjats och förnedrats. Därtill kommer att flertalet av dessa kvinnor har barn som omhändertagits, vilket skapar speciella problem. Detta måste i större utsträckning uppmärksammas av kriminalvården. Program och verksamheter anpassade för kvinnor måste utvecklas inom både frivården och anstaltsvården. Närhetsprincipen måste beaktas mer i dessa sammanhang.
Alkohol- och narkotikamissbrukare
En annan stor grupp som löper stor risk att utsättas för brott, men som även själv begår brott, är missbrukare. Sambandet mellan alkohol och våld är väl belagt liksom narkotikans brottsalstrande effekter. Men detta gäller inte bara missbrukare utan även så kallade vanliga brukare av alkohol. I undersökningar av våldsbrott rapporteras ofta att gärningsmannen och en stor del av offren varit alkoholpåverkade vid brottstillfället. Många våldsbrott begås efter alkoholkonsumtion, men det bör i detta sammanhang även påpekas att den överväldigande delen av alkoholkonsumtionen inte resulterar i brott. Vi har i särskilda motioner tagit upp alkohol- och narkotikapolitiken.
Missbruket är också ett ohälsoproblem. Drogmissbrukaren riskerar dagligen sitt liv och hälsa i kriminella miljöer, med orena droger och smutsiga sprutor. Narkotikamissbruket låter sig inte lösas med straff. Tvärtom genererar ett sådant system kriminalitet samtidigt som det avskräcker från att söka hjälp. Det kan därför ifrågasättas om det skall vara straffbart att var missbrukare.
Bekämpningen av narkotika har sedan länge varit ett prioriterat område inom kriminalpolitiken och stora resurser har satts in. Polisen har under flera år fått ökat antal tjänster för narkotikabekämpning. När nu Sverige är med i EU är det oerhört viktigt att noga följa utvecklingen inom narkotikaområdet på alla nivåer, eftersom man nu kan befara ett ökat inflöde av narkotika till Sverige.
Kampen mot narkotika har lett till en uppluckring av den rättsstatliga principen. Narkotikabrotten är värda avsky, men straffmätningen vid narkotikabrott har blivit en symbolfråga som inte har med en genomtänkt kriminalpolitik att göra. Narkotikabrotten döms efter tabeller där 100 g ger ett år, 250 g två år o.s.v. Så mäter man ju exempelvis inte ut straff vid rån. Vänsterpartiet vill verka för en mer enhetlig drogpolitik där även alkoholen som orsak i brottssammanhang beaktas.
Sexualbrott mot barn
Denna typ av brott hade tidigare stora mörkertal, de senaste åren har det skett en stor förändring. Nu har antalet anmälda brott ökat kraftigt. Men lagstiftning och kunskapen hos dem som ska handlägga brotten har inte anpassats till denna utveckling i samma utsträckning.
Riksdagen fattade nyligen beslut om att stärka barns skydd när det gäller de sexuella övergreppen och också straffen. Nu gäller det att fortsätta att se över lagstiftningen på detta område. Detta inte minst med tanke på en del mycket uppmärksammade och omdiskuterade domar som utdömts de senaste åren.
Vi ser mycket positivt på att en kommitté har tillsatts för att utreda på vilket sätt och med vilka medel barnpornografi bäst kan bekämpas. Även rikspolisens uppdrag inom detta område är positivt och betydelsefullt.
Häkten och polisarrester
Beläggningen på landets häkten har varit stor de senaste åren, över 90 procent. Orsaken har varit att antalet fängelsedömda som sitter kvar i häktet i avvaktan på anstaltsplacering har ökat. Detta förhållande kan inte accepteras. Det är också angeläget att få ner de orimligt långa häktestiderna. Detta bör kunna ske genom ökat samarbete mellan berörda myndigheter. Efter kritik från FN har nu ett arbete påbörjats för att förbättra situationen vilket Vänsterpartiet anser måste få högsta prioritet. Många som vistas där har varit omhändertagna enligt utlänningslagen.
Vi anser att förvarstagna inte skall förvaras i häkten i avvaktan på utvisning och kräver därför särskild lagstiftning som förhindrar ett sådant förfarande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalpolitikens inriktning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de långtidsdömdas förhållanden i fängelse samt om avskaffande av 7 § tredje stycket KvaL,
3. att riksdagen som sin meningen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att livstidsstraffet i sin nuvarande form skall ersättas med ett tidsbestämt straff,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Brottsförebyggande rådets inriktning och verksamhet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en brottsofferjour i varje polisdistrikt,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte ha psykiskt sjuka i fängelse,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behandlingen av etniska minoriteter,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnornas situation inom anstalts- och frivården,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om missbrukarnas möjlighet till vård i stället för fängelse,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att häkten och polisarrester snarast uppfyller FN-konventionens krav.
Stockholm den 6 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Lars Bäckström (v) Hans Andersson (v) Ingrid Burman (v) Owe Hellberg (v) Tanja Linderborg (v) Eva Zetterberg (v) Alice Åström (v)
Gotab, Stockholm 1996