Sammanfattning
Rättsstatens viktigaste uppgift är att skydda medborgarna mot våld, intrång och andra övergrepp från såväl enskilda som det allmänna. Människor måste kunna känna trygghet i sina egna hem och på gator och torg, vad som med ett annat ord kallas rättstrygghet. Enligt Moderata samlingspartiet är det statsmakten som har det yttersta ansvaret för att brott mot medborgarnas hälsa, liv och egendom förhindras och beivras utan att rättssäkerheten eftersätts, d.v.s. att krav på bl.a. opartiskhet, förutsebarhet och likabehandling uppfylls. Det är statsmaktens skyldighet att garantera medborgarnas behov av rättstrygghet och rättssäkerhet, främst genom effektiv lagstiftning och tillräcklig resurstilldelning till de rättsvårdande myndigheterna. Härutöver måste även initiativ och engagemang från organisationer och enskilda personer tas tillvara i det brottsförebyggande arbetet. I denna motion föreslås bl.a. följande åtgärder som alla direkt syftar till att skapa ökad rättstrygghet i Sverige:
Ökat ansvarstagande av familj och skola
Polisstöd till föräldrar
Nytt påföljdssystem för unga brottslingar
Skärpta insatser mot narkotika
Livstids fängelse för grova narkotikabrottslingar
Möjlighet till buggning vid misstanke om grov narkotikabrottslighet och brott mot rikets säkerhet
Bättre rustat rättsväsende
Fängelsetiden skall användas till utbildning och adekvat vård
Disciplinåtgärder även för livstidsdömda
Fler alternativa påföljder
Effektiva åtgärder mot internationell brottslighet
Normlösheten breder ut sig
Återskapa respekten för grundläggande värden
Medborgarnas moral- och normuppfattning avspeglas bl.a. i ett lands brottsnivå. Ökad normlöshet och moralisk uppluckring leder ofrånkomligen till ökad brottslighet och tvärt om. Av den samlade brottsstatistiken i Sverige från efterkrigstiden och framåt framgår att antalet anmälda brott har ökat från 200 000 år 1950 till 1 150 000 år 1995, en ökning med nästan 600 procent. Den bristande respekten för fundamentala moraliska och etiska värden har tagit sig allt värre uttryck. En så grundläggande värdenorm som att lagar skall åtlydas förhånas i vissa kretsar som något löjligt och dumt.
Normlösheten breder ut sig också bland förtroendevalda och höga beslutsfattare på olika nivåer i samhället. Detta har på senare tid tydliggjorts genom en mängd avslöjanden om fusk, oegentligheter och brott. Människors berättigade upprördhet över dessa affärer vittnar om att det trots allt finns en i folksjälen djupt liggande uppfattning om vad som är rätt och fel. Frågan är dock om denna uppfattning stärks eller försvagas när människor tycker sig uppleva att det bara är de själva som skall känna av att landet befinner sig i kris. Erfarenheterna från öststaterna, särskilt före kommunismens samman- brott, säger oss att korruption och normlöshet hos makthavarna leder till korruption och normlöshet även hos ett lands befolkning.
Främlingsfientligheten och intoleransen ökar. I en rad uppmärksammade fall har unga människor gjort sig skyldiga till brutala våldsbrott med eller utan rasistiska förtecken. Runt om i landet förekommer nynazistiska demonstrationer och upplopp. Kriminaliteten kring s.k. mc-gäng har blivit ett allt större problem. I vissa ungdomskretsar saknas förmågan att hysa medkänsla och respekt för de grundläggande principerna om mänskliga fri- och rättigheter och om alla människors lika värde.
Under det senaste året har vi fått larmrapporter om att narkotikamissbruket bland ungdomar på nytt börjat öka. Unga människors tidigare så stränga attityd mot narkotika håller på att luckras upp. Det hårdnande samhällsklima- tet - med växande arbetslöshet, svårigheter att hålla samman sociala relationer och en ökad segregation - har skapat en farlig grogrund för unga människors utveckling. Både narkotikamissbruk och rasism är främst tydliga reaktioner från delar av en generation som upplever att den inte behövs.
Den tilltagande normlösheten och det allt större missnöjet hos medborgarna utgör tillsammans ett allvarligt hot mot tilltron till våra grundläggande rättsstatliga principer. En av det svenska samhällets största framtidsutmaningar är därför att förhindra att den redan utbredda normlösheten rotar sig ännu mer och att i stället återupprätta ett samhälle grundat på fasta moraliska och rättsliga värderingar. Till skillnad från totalitära stater där ordningen dikteras uppifrån, måste demokratier byggas på en moralisk ordning som kan fungera som ett sammanhållande värdekitt mellan människor, d.v.s. det måste finnas en gemensam uppfattning hos medborgarna om vad som är rätt och orätt. Den brottsförebyggande effekten av att normer respekteras är vida överlägsen varje slag av lagstiftning även om sådan naturligtvis också måste finnas.
Bland olika grupper i samhället växer det fram nya normsystem med mer eller mindre kriminella inslag. Samtidigt upplever enskilda människor att polisen inte har tillräckligt med resurser för att tillgodose deras grundläggan- de behov av trygghet och skydd mot brott. För Moderata samlingspartiet är det en samhällelig uppgift av högsta prioritet att bryta denna utveckling.
Normöverföringens viktigaste aktörer
Normförmedlingen inom familjen har central betydelse för unga människors utveckling. Den kriminologiska forskningen har bl.a. visat att många unga människor som fastnar i missbruk eller kriminalitet har vuxit upp i familjer där fostrande inslag saknats. Förutom familjen har skolan en betydelsefull roll när det gäller att förmedla goda normer och att förebygga brott. När normerna överskrids skall eleven möta en reaktion. När eleven begår brott skall polisen normalt sett underrättas - för elevens bästa.
Närpolisen har en given roll som normöverförare genom att vara på plats på gator och torg och gripa in innan brott begås.
Ideellt arbete som exempelvis "morsor och farsor på stan" utgör ett värdefullt inslag och komplement till föräldrars, skolans och polisens roller som normöverförare. Alla vuxna som över huvud taget engagerar sig i och för unga människor spelar en viktig roll som normöverförare.
Kriminalpolitikens inriktning
Moderata utgångspunkter
Helt centralt för den moderata politikens utformning - oavsett vilket politikområde det gäller - är tilltron till människors förmåga och vilja att ta ansvar för sina egna val och sitt eget liv. Överfört till moderat kriminalpolitik innebär detta att varje människa som är i stånd att ansvara för sina handlingar och beslut också har både rätt och skyldighet att göra det. Utgångspunkten är att den enskilde individen själv har att svara för sina handlingar. Moderata samlingspartiet har därför konsekvent motsatt sig den syn som präglat Socialdemokraterna på det kriminalpolitiska området. Deras metod att angripa brottsligheten är att bl.a. reducera individen till ett objekt för sociala och ekonomiska krafter - utan ansvar för sitt eget liv eller sina egna handlingar - och att ersätta det individuella ansvaret med politiska beslut.
Moderata samlingspartiets kriminalpolitik står i klar och medveten opposition till den socialdemokratiska. Utgångspunkten för vår politik är att garantera medborgarna ett rättssäkert och effektivt rättsväsende som skyddar och ingriper mot brottsliga beteenden och övergrepp också från det allmännas sida, d.v.s. från stat och kommun. Medborgarna har rätt att förvänta sig att inte bara de brottsbekämpande rättsliga institutionerna, d.v.s. polis och åklagare, utan också domstolar och kriminalvård står väl rustade att möta dessa krav. Av central betydelse för människors tilltro till rättssystemet är att såväl den grova våldsbrottsligheten som brott av lindrigare slag - s.k. småbrott - tas på allvar. Detta innebär att all brottslighet måste förebyggas, bekämpas och beivras. I annat fall riskerar vi att människor tar lagen i egna händer och själva gör sig till brottslingar i sina försök att värja sig mot hot, trakasserier, stölder och andra brott.
Upprätthållandet av medborgarnas respekt för landets kriminalpolitik och rättssystem i stort förutsätter således att människor kan lita på att polisen kommer till undsättning när de drabbats eller riskerar att drabbas av brott, att polis och åklagare utreder brott på ett effektivt och rättssäkert sätt och att de straff domstolarna har att döma dem som begår brott till står i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Brottsförebyggande rådet har nyligen i rapporten 1996:1, "Det allmänna rättsmedvetandet", redogjort för det glapp som i dag finns mellan det allmänna rättsmedvetandet och rättssystemets sätt att fungera i vissa delar.
Sist men inte minst måste en övergripande hänsyn till brottsoffren genom- syra hela kriminalpolitiken.
I denna motion presenterar Moderata samlingspartiet förslag till kriminal- politiska förändringar på ett flertal områden. Förslagen syftar alla till att bättre anpassa landets nuvarande kriminalpolitik till de nya krav som brottsutvecklingen ställer på våra rättsliga institutioner.
Straffsystemets utformning
För att kriminalpolitiken skall uppfattas som trovärdig fordras att straffsystemet och de påföljder som utdöms uppfattas som rättvisa och att de står i proportion till brottets allvar. Inte minst för dem som utsätts för brott måste de rättsvårdande myndigheterna visa att det finns en kraft och en vilja att ingripa och bestraffa brottslingen. Genom straffet ger staten brottsoffren en principiellt viktig upprättelse vid sidan om den kompensation som skadeståndet skall utgöra.
En mängd faktorer kan naturligtvis ha betydelse för brottsutvecklingen, och värdet av brottspreventiva åtgärder kan inte nog betonas. Kvar står dock det faktum att vi inte känner någon bättre form än straffet, där fängelse bör vara den strängaste formen, för att möta en hotande brottsutveckling. Det råder enighet om att straffets allmänpreventiva betydelse, d.v.s. dess funktion att verka brottsavhållande på andra än dem som drabbas av straffet, genomsyrar, och måste genomsyra, varje straffsystem och dess tillämpning. Denna allmänpreventiva effekt hör också nära samman med straffets betydelse för den samhälleliga moralbildningen. För Moderata samlingspartiet är det angeläget att även i detta sammanhang särskilt framhålla familjens och skolans betydelse som överförare av goda normer.
Minskningen av antalet anmälda rattfylleribrott kan framhållas som exempel på hur allmänpreventionen i bästa fall fungerar. Den borgerliga regeringen såg till att trafikpolisen kunde öka sin synlighet i trafiken och att fler trafiknykterhetskontroller kunde genomföras än tidigare. Samtidigt som gränsen för grovt rattfylleri sänktes från 1,5 promille till 1,0 promille skärptes straffet för grovt rattfylleri. Mellan åren 1991 och 1994 minskade de anmälda rattfylleribrotten med 20 procent i förhållande till föregående år, vilket enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i huvudsak torde bero på att polisen ändrade sina rutiner för rattfylleribrotten under denna period. Även 1995 minskade antalet anmälda rattfylleribrott med omkring 20 procent. Enligt BRÅ kan denna minskning inte förklaras med ändrade rutiner utan antas bero på att det skett en faktisk minskning av rattfylleriet på vägarna. Att bilister i större utsträckning avhåller sig från att köra bil i berusat tillstånd (allmänpreventiv effekt) kan knappast förklaras av annat än den skärpta lagstiftningen och den förhöjda upptäcktsrisken.
För att straffsystemet skall uppfattas som effektivt och rättvist måste det anpassas efter de nya krav som den allt mer komplexa samhällsutvecklingen för med sig. Den allvarligaste bristen i vårt nuvarande straffsystem är att det inte är anpassat till unga brottslingars behov av tillrättaförande och rehabili- tering. De senaste årens många brutala våldsdåd, där unga människor kall- blodigt har mördat jämngamla eller äldre personer, understryker betydelsen av att unga människor möts av en omedelbar reaktion när de begår brott.
Frågan om hur framtidens straffsystem skall vara utformat har nyligen varit föremål för utredning av Straffsystemkommittén, som hösten 1995 presente- rade sina förslag till reformer, SOU 1995:91, Ett reformerat straffsystem. Inom regeringskansliet bereds Straffsystemkommitténs förslag. Moderata samlingspartiet kommer längre fram i denna motion att ge sin syn på behovet av reformer. Redan här vill vi dock framhålla en annan brist i straffsystemet som bör åtgärdas. På senare tid har uppdagats att den straffskärpning som genomfördes på den borgerliga regeringens initiativ avseende utlänningar som begår brott i Sverige inte har fått det genomslag som avsågs. Även denna brist bör uppmärksammas i det arbete som nu pågår inom regeringskansliet med att reformera straffsystemets utformning.
Ett tryggare Sverige med moderat kriminalpolitik
En viktig förutsättning för att brottsligheten skall kunna minskas och människors trygghet ökas är att rättsväsendet har tillräckligt med resurser och att såväl regelverk som myndigheternas organisation och arbetsmetoder utformas så att man effektivt kan förebygga och bekämpa brottsligheten.
Mot denna bakgrund påbörjade den förra regeringen en genomgripande förnyelse av den tidigare förda kriminalpolitiken. Resultatet av den kriminalpolitiska kursändringen lät inte vänta på sig. År 1994 minskade antalet anmälda brott med 12 procent jämfört med 1993 (från 1 200 000 år 1993 till 1 050 000 år 1994). Brottsforskarna började tala om trendbrott i brottskurvan. Efter det socialdemokratiska maktövertagandet vände utveck- lingen uppåt igen. 1995 var det första året under 1990-talet då antalet anmälda brott inte längre minskade.
Den borgerliga regeringens kriminalpolitik tog sig fyra konkreta uttryck:
En nödvändig tyngdpunktsförskjutning från brottslingens till brottsoffrens situation
Den stora uppslutning kring brottsoffrens behov som vi numera möter hos alla yrkeskårer som i sitt dagliga värv kommer i kontakt med brottsoffer är ett resultat av att brottsoffertänkandet fått fäste i människors medvetanden. Från att ha varit en helt bortglömd grupp skall brottsoffrens situation i dag tillmätas betydelse i den rättsvårdande processens alla skeden. Den moderata kriminalpolitikens fokusering på brottsoffren och deras behov har reviderat den tidigare förhärskande uppfattningen som hade sin grund i den socialdemokratiska vänstervridningen under 1960- och 1970- talet och som innebar att det var brottslingen som i första hand skulle betraktas som offret. För att markera ett nytt synsätt lät den borgerliga regeringen 1994 inrätta Brottsoffermyndigheten med särskilt ansvar för att uppmärksamma och stödja brottsoffren som kollektiv. Den borgerliga regeringen genomförde också en 20-procentig sänkning av fångarnas ersättning avsedd att föras över till den då nyskapade Brottsofferfonden. Socialdemokraterna motsatte sig emellertid detta med motiveringen att fångarna behövde sina pengar själva. Efter den socialdemokratiska regeringens tillträde hösten 1994 bibehölls dock avdraget på fångarnas ersättning men med den förändringen att pengarna skulle föras över till regeringens disposition. Denna ordning har nu gällt sedan den 1 juli 1995 samtidigt som pengarna till Brottsofferfonden har minskat.
Ytterligare ett viktigt steg i brottsofferarbetet togs 1995 då riksdagen, på initiativ från bl.a. oss moderater, beslutade att ge regeringen i uppdrag att utvärdera den senaste tioårsperiodens insatser på brottsofferområdet. Resultatet av utvärderingen, som skall presenteras vid årsskiftet 1997/98, kommer att utgöra ett värdefullt underlag för det framtida brottsofferarbetet.
Tillräckliga resurser till rättsväsendet och påbörjandet av ett brett reformarbete
För att den borgerliga regeringen skulle kunna förverkliga sina kriminalpolitiska mål om att minska brottsligheten och öka människors trygghet krävdes en upprustning av polis- och åklagarväsendet. Mest akut var att avhjälpa den sedan länge rådande polisbristen. Det blev cirka 1 500 fler besatta polistjänster under de borgerliga regeringsåren. Ett långtgående reform- och rationaliseringsarbete påbörjades inom polisväsendet i syfte att frigöra de resurser som krävdes för att förbättra det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet. Detta förutsatte bl.a. att polisens synlighet ökade ute i samhället. För den borgerliga regeringen stod det klart att rationaliseringarna inte fick drabba den operativa verksamheten, d.v.s. rationaliseringarna fick inte leda till färre poliser. I stället sorterades överflödig administration bort genom sammanslagningar av polismyndigheter och uppbyggnaden av närpolisverksamheten inleddes.
Avskaffandet av den obligatoriska halvtidsfrigivningen
Mellan 1983 och 1993 släpptes fängelsedömda ut efter halva strafftiden och det oavsett uppförande. Under samma tid begicks 10 000-30 000 fler brott per år inom de dominerande brottskategorierna, d.v.s. stöldbrott, bedrägeri, misshandel, rån och biltillgrepp. Hänsynen till allmänhetens förtroende för rättssystemet krävde att den obligatoriska halvtidsfrigivningen avskaffades. Den positiva effekten av inkapaciteringen, d.v.s. att den fängelsedömde under viss tid fysiskt är oförmögen att begå nya brott, har enligt vår uppfattning alltför länge negligerats i kriminalpolitiken. Vinsten av inkapaciteringen är obestridlig. Det faktum att notoriska återfallsförbrytare numera avtjänar längre tid i fängelse innebär att ett stort antal människor slipper att bli brottsoffer.
Ett absolut ställningstagande mot all illegal hantering av narkotika
När vi moderater fick regeringsansvar hösten 1991 såg vi till att skärpa lagstiftningen även för de mindre kvalificerade narkotikabrotten. Den 1 juli 1993 infördes ett totalförbud mot all illegal hantering med narkotika, och fängelse ingår numera i straffskalan även för eget bruk. Genom att införa fängelse i straffskalan fick polisen rätt att genomföra blod- och urinprov vid misstanke om narkotikabruk. Härigenom har polisens möjligheter att upptäcka narkotikamissbruk underlättats, och vård- och rehabiliteringsinsatser kan nu snabbare sättas in.
Enligt Moderata samlingspartiet måste ovan uppräknade reformer och åtgärder utgöra byggstenarna för landets kriminalpolitik. Men lika lite som någon annan politik kan kriminalpolitiken isoleras från samhällsutvecklingen i övrigt. För att de rättsvårdande myndigheterna skall klara av att förebygga och bekämpa såväl gamla som nya brottstyper fordras att kriminalpolitiken anpassas till de nya kraven. I denna motion kommer Moderata samlings- partiet att lämna förslag till sådana anpassningar av kriminalpolitiken.
Socialdemokraterna sparar in på medborgarnas trygghet
Så såg det ut ....
När Socialdemokraterna tog över hösten 1994 stod det svenska rättsväsendet stärkt på flera olika sätt. Det stora antalet polisvakanser från tidigare socialdemokratiska regeringsår var fyllda. Länsstyrelserna hade övertagit medelsförvaltningen från staten och varje län kunde nu - mot bakgrund av allmänt hållna prioriteringar i regleringsbrev och dylikt - själva prioritera i polisverksamheten efter länets unika behov. Kriminalpolisarbetet åtnjöt "öronmärkta" miljoner i kampen mot den kvalificerade, organiserade brottsligheten, d.v.s. medel avsedda för bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten som även berör narkotika- och miljöbrottsligheten. Polismyndigheterna runt om i landet var i full färd med att gå över till det problemorienterade närpolisarbetet. Ett reformarbete som syftade till att skapa ökad närhet och kontakt mellan polisen och människorna, att skapa bättre förutsättningar för polisens brottsförebyggande- och brottsbekämpande arbete och därigenom minska brottsligheten och att öka människors trygghet.
Inom kriminalvården hade stora satsningar gjorts för att säkerställa slopandet av den obligatoriska halvtidsfrigivningen. Åtskilliga miljoner hade satsats på säkerhetshöjande åtgärder för att förhindra rymningar från de anstalter där det tyngsta klientelet finns. Den borgerliga regeringen hade avsatt stora resurser på att åstadkomma ett bättre utnyttjande av fängelsetiden. Närhetsprincipen, d.v.s. att de intagna skulle anstaltsplaceras så nära hemmet och sin gamla bekantskapskrets som möjligt, hade fått vika för att ersättas med ett system som tog större hänsyn till de intagnas särskilda vårdbehov. Olika former av rehabiliterings- och vårdprogram påbörjades för bl.a. rattfyllerister och sexualbrottslingar. Flera nya specialanstalter planerades.
Även domstolsväsendet stod inför omfattande organisatoriska och processuella förändringar, bl.a. med anledning av Sveriges medlemskap i EU. Omläggningen av polisens arbetsmetoder, liksom effektiviseringarna inom åklagarväsendet förmodades också leda till en ökad måltillströmning till domstolarna. Åtgärder förbereddes i avsikt att möta dessa nya krav.
Så här blev det...
Efter två års socialdemokratiskt regeringsinnehav är bilden en annan. Kriminalpolitiken har på traditionellt socialistiskt manér åter förpassats ut i periferin. Regeringens nedskärningar på rättsväsendet i allmänhet och polisen i synnerhet har redan blivit märkbar för medborgarna. Vad den breda allmänheten märker tydligast, och med all rätt förmodligen oroar sig mest för, är att den operativa verksamheten skurits ner, vilket i klartext betyder färre poliser på gator och torg. Från 1 juli 1995 till 1 juli 1996 har polisväsendet minskat med minst 1 000 personer, varav 700- 800 poliser. Samtidigt har antagningen till polishögskolan stoppats tills vidare.
Om ingenting görs, d.v.s. om inte tillräckliga resurser satsas på den polisiära verksamheten, riskerar regeringens politik att leda till ett samhälle där inte alla har lika rätt till skydd. Endast de människor som är rika nog kommer att ha råd att på egen bekostnad skydda sig mot brott. Dessa tendenser finns redan i dag i vårt samhälle och borde rimligtvis mana en socialdemokratisk regering till att omvärdera tidigare fattade beslut.
I 1994/95 års budgetproposition bedömde regeringen att nivån på den operativa polisverksamheten skulle kunna bibehållas oaktat tunga besparingskrav. Regeringen gjorde dock fel bedömning. Av Rikspolis- styrelsens anslagsframställning för polisväsendet budgetåret 1997, s. 5, framgår bl.a. följande:
För att hejda en fortsatt nedgång i polisens operativa förmåga anser Rikspolisstyrelsen att det finns goda skäl för ett förhöjt anslag till polisväsendet och att det är nödvändigt med ett anslag på minst oförändrad nivå. Även med ett oförändrat anslag kommer polisväsendet att vidkännas betydande personalneddragningar som medför att den operativa nivån varaktigt sjunker.
Av Rikspolisstyrelsens senaste årsredovisning (1994/95) framgår vidare att ärendebalansen ökade (allt fler brott förblir outredda), att andelen ärenden som redovisades till åklagare minskade och att uppklaringsprocenten sjönk (polisen förmår inte binda gärningsmannen till brott ens i de fall där gärningsmannen är känd).
En anledning till att den brottsutredande verksamheten fungerar allt sämre är att ett stort antal av de mest erfarna brottsutredarna har tackat ja till erbjudanden om att gå i förtida pension. Situationen kan förväntas bli än värre när redan lagda varsel om uppsägningar av civilanställda inom polisen fullbordats. För att kunna upprätthålla en rimlig service till allmänheten vad gäller t.ex. brottsanmälningar, pass- och hittegodsärenden kommer åtskilliga poliser att behöva tas i anspråk för rena kontorsgöromål. Resultatet blir färre poliser på gator och torg. Regeringens nedskärningar riskerar dessutom att försvåra och försena fullföljandet av det viktiga reformarbete som påbörjades av den borgerliga regeringen inom framför allt polisen, kriminalvården och domstolsväsendet.
Som framgått ovan går utvecklingen inom hela rättsväsendet i dag stick i stäv mot vad den borgerliga regeringen eftersträvade. Från moderat håll har vi vid upprepade tillfällen begärt att regeringen skall ompröva sina besparingar på rättsväsendet för att undvika att landet sjunker ner i en allt djupare kriminalpolitisk kris. Moderata samlingspartiet utvecklar närmare i separata kommittémotioner ställningstaganden och förslag avseende rättsväsendets olika delar.
Brottsförebyggande arbete
Familjen som brottsförebyggare
Om brottsligheten skall kunna bemästras måste kriminalpolitiken samverka med andra samhälleliga områden, som t.ex. social-, skol- och familjepolitiken, och bygga på en helhetssyn. Åtgärder som bidrar till ett tryggare samhälle och minskad segregation är viktiga inslag i brottsbekämpningen. Av särskild betydelse är familjens roll. Familjen måste kunna fungera både som vårdare och förvaltare av det man byggt upp tillsammans inom familjen. Familjen måste dessutom fungera som en frontlinje mot missbruk och kriminalitet. Här brister det i dag. Många föräldrar upplever t.ex. att de saknar argument för att kunna övertyga sina tonåringar om faran med att pröva narkotika. Ett tydligt tecken på detta är att allt fler unga människor i dag prövar narkotika. Många föräldrar tenderar också att brista i sin förmåga att utöva tillräcklig uppsyn över sina barn. Oavsett vad det beror på så är detta ett faktum, i annat fall hade vi inte haft de problem med ungdomsbrottslighet som vi faktiskt har.
Som föräldrar - eller över huvud taget som vuxna - har vi en skyldighet att dels fungera som goda förebilder för de unga, dels "lägga oss i" så fort vi upptäcker att unga människor i vår närhet genom sitt beteende signalerar att de är på väg att spåra ur. Detta innebär bl.a. att vi alla har ett ansvar för att med ord och handling tydligt visa att vi inte accepterar kriminalitet eller andra hänsynslösa beteenden.
Den borgerliga regeringen gjorde en viktig markering i synen på föräldra- ansvaret genom att precisera och utöka föräldrarnas skadeståndsansvar för sina barns handlingar. Lagändringen, som trädde i kraft den 1 januari 1994, innebär att föräldrar eller annan vårdnadshavare kan bli skadeståndsskyldiga om de uppsåtligen eller av oaktsamhet brister i sin skyldighet att se till att barnet står under uppsikt eller att andra nödvändiga åtgärder vidtas. Syftet med lagändringen var främst preventivt, d.v.s. genom att tillerkänna föräldrar ett ökat ansvar för sina barns utveckling skulle skadegörelse och andra brott som är vanliga bland ungdomar bättre kunna förebyggas. Samtidigt syftar den moderata familjepolitiken till att generellt stärka föräldrars förutsättningar att leva upp till detta ansvar.
Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning bör regeringen snarast ta initiativ till en bred kartläggning av hur nuvarande lagstiftning allmänt sett kan förbättras i syfte att tydliggöra och stärka föräldrars och andra vårdnadshavares ansvar i rollen som goda fostrare, normöverförare och brottsförebyggare.
Polisstöd till föräldrar
Så gott som alla föräldrar önskar inget hellre än att se sina barn växa upp till hela människor med förmåga att leva ett så fullödigt liv som möjligt, men trots det upplever vissa föräldrar maktlöshet inför sin fostrande uppgift. Man misslyckas helt enkelt och barnet kan redan i mycket unga år uppvisa tendenser till ett aggressivt och våldsamt beteende som - om det inte bryts i tid - kommer att leda rakt in i missbruk, våld och annan kriminalitet.
Ett sätt att stödja föräldrar eller andra vårdnadshavare - som av olika skäl upplever att de inte fullt ut i alla situationer klarar att leva upp till det ansvarstagande som fostrarrollen kräver - kan vara att införa en laglig rätt för vårdnadshavaren att begära hjälp av polisen och/eller socialtjänsten med att få hem sitt barn när barnet vistas ute sena kvällar utan föräldrars eller annan vårdnadshavares tillåtelse. Införandet av en rätt till polisstöd då föräldrar beslutat att barnet inte får vara ute skulle kunna framstå som ett komplement till det utökade skadeståndsansvar som i dag åvilar den förälder som uppsåtligen eller av oaktsamhet brister i uppsikten över sitt barn. Införandet av ett föräldrastyrt utegångsförbud skulle kunna tjäna två goda syften. Dels genom att ge föräldrar en bättre möjlighet att utöva kontroll över sina barn, dels genom att verka brottsförebyggande. Frågan om vilken åldersgräns och vilka tider som skulle omfattas bör lämpligtvis överlåtas till den lokala nivån att avgöra.
Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning bör inte tanken på att ge ett extra polisstöd för föräldrar i deras fostrande roll kategoriskt avvisas. Regeringen bör i stället uppdra åt BRÅ att närmare utreda förutsättningarna och detaljerna.
Skolans ansvar
Efter familjen är det skolan som har den viktigaste uppgiften då det gäller att förebygga brott. Det är här inte endast fråga om att skolan skall förmedla grundläggande kunskaper om vad som är tillåtet och otillåtet i samhället. Det gäller i lika hög grad att se till att skolarbetet fungerar. Märker elever att de inte behöver följa lärarnas anvisningar eller att de kan skada andra elever eller skolans egendom utan att de möts av en reaktion är detta ett svek både mot de elever som drabbas och mot den normöverföring som familj och lagstiftare bedriver.
I detta sammanhang vill vi lyfta fram ett föredömligt initiativ som tagits av en gymnasieskola i Valdemarsvik. Läsåret 1995/96 införde Bäckadalsskolan ett system med "studieavtal" som upprättades mellan Bäckadalsskolan och samtliga elever. Skolledningens syfte med avtalet var att tydliggöra för eleverna att de nu hade valt en utbildning och att eleverna genom att underteckna avtalet också förväntades ta ansvar för sin egen utveckling och för fullföljandet av sin utbildning. Härutöver innehåller avtalet en rad punkter som bl.a. beskriver ordningen på skolan, vilka möjligheter till hjälp och stöd som finns samt - inte minst viktigt - att skolan är en arbetsplats på vilken det ställs samma krav på ömsesidig respekt och gott kamratskap som i arbetslivet i övrigt.
Även den verksamhet som bedrivs på Rosengårdsskolan i Malmö bör uppmärksammas. 1993 tog närpolisen initiativ till ett samarbete med skolans elever i syfte att komma till rätta med de extrema ordningsproblem som rådde på skolan. I stället för att satsa alla resurser på de stökiga eleverna sökte man upp de skötsamma eleverna som aktivt och frivilligt ville försöka förändra skolmiljön. Man bildade Rose Guardians, som är en ideell ungdomsförening som finansieras genom bidrag från fonder och Rosengårdsskolan samt genom medlemsavgifter. En Rose Guardian skall under skoltid fungera som föredöme och kamratstöd, informatör och fadder. Polisen utbildar eleverna och i samarbete med polisen, lärare, skolpsykolog försöker Rose Guardians att motverka skolk, mobbing, droger, kriminalitet, rasism och främlingsfientlighet. Resultatet har inte uteblivit. Situationen på skolan är i dag väsentligt bättre än 1993.
Det initiativ som Bäckadalsskolan och polisen i samverkan med Rosengårdsskolan tagit utgör goda exempel på hur man i skolan på ett föredömligt sätt kan arbeta brottsförebyggande både på kort och lång sikt. Regeringen bör notera detta och på olika sätt stödja och uppmuntra en utveckling i denna riktning.
Närpolisverksamhetens betydelse
För att uppnå de kriminalpolitiska målen krävs både traditionella kriminalpolitiska åtgärder inom rättsväsendet och nytänkande. Den förra regeringen lämnade flera viktiga bidrag efter sig. Framför allt såg den borgerliga regeringen till att påbörja arbetet med att förverkliga ett gammalt moderat krav, nämligen återinförandet av kvarters- eller närpoliser. En av närpolisens viktigaste uppgift skulle just vara att fungera brottsförebyggande. Närpoliser kan t.ex. informera de boende om hur de skall göra hemmen mer inbrottssäkra. Samtidigt kan de boende informera närpolisen om sådant som försiggår i området och därmed underlätta för polisen att upptäcka och ingripa när något egendomligt eller avvikande sker. En stor del av vardagsbrottsligheten skulle därmed kunna förebyggas och upptäckas.
Närpolisverksamheten skulle enligt den borgerliga regeringens intentioner främst inriktas på att öka polisens synlighet på gator och torg genom fotpatrullering. Även brottsutredningsarbetet skulle i stor utsträckning skötas av närpolisen. Brottsuppklaringen antogs bli mer framgångsrik när polisen fick bättre möjligheter att i sina dagliga kontakter med de boende direkt fånga upp tips och iakttagelser om inträffade brott och misstänkta personer. Närpolisverksamheten förväntades också bli framgångsrik i det viktiga brottsförebyggande arbetet som går ut på att i tid upptäcka unga människor som är på väg att spåra ur i allmän stökighet, narkotikamissbruk eller annan brottslighet.
Den socialdemokratiska regeringens tunga sparkrav på den lokala polisverksamheten har emellertid lett till att utbyggnaden av närpolisverk- samheten runt om i landet allvarligt försvårats eller rent av stannat av. Landets länspolismästare, som var för sig har att svara för utbyggnaden av respektive läns närpolisverksamhet, har vid upprepade tillfällen påtalat att polisverksamheten inte kan fungera som den borde med de otillräckliga resurser som står till buds. I åtskilliga polisdistrikt lever man i dag på sparlåga och under helger och semestertid är bemanningen minimal, ibland obefintlig. I strid mot allt brottsförebyggande tänkande tvingas närpoliser i dag lämna kända orosområden obevakade under kvällar och nätter. Så ser verkligheten ut.
I juni 1996 beslutade regeringen om ett nationellt brottsförebyggande program, vilket närmare kommenteras nedan. I programmet framhålls särskilt att närpolisverksamheten har en huvudroll i vidareutvecklingen av det brottsförebyggande arbetet och att verksamheten har sin största betydelse för förebyggande av och ingripande mot vardagsbrottslighet, såsom inbrott, misshandel, skadegörelse och gatulangning av narkotika samt att närpolisen inom sitt område i princip svarar för alla slag av polisverksamhet, också utredning av brott (s. 35 i "Allas vårt ansvar", Ett nationellt brottsföre- byggande program, stencilerad version, juni 1996) .
Regeringens förväntningar på vad närpolisverksamheten framöver skall och kan uträtta under nuvarande begränsade ekonomiska förhållanden är minst sagt orealistiska jämfört med vad polismyndigheterna faktiskt klarar av under rådande förhållanden. Alla - såväl socialdemokrater som moderater och polisen - verkar dock vara införstådda med att det finns ett starkt samband mellan utvecklingen av den framtida brottsligheten och hur det brottsförebyggande arbetet kommer att utvecklas. Just därför anser vi moderater att regeringen måste vara beredd att satsa tillräckligt med resurser för att möjliggöra den fortsatta utbyggnaden och vidareutvecklingen av närpolisreformen. Längre fram i motionen behandlas regeringens budgetförslag avseende polisväsendet för 1997 och 1998. Redan här måste dock understrykas att Moderata samlingspartiet inte kan ställa sig bakom regeringens anslagsförslag avseende bl.a. polisen.
Ett nationellt brottsförebyggande program
De brottsförebyggande och brottsbekämpande åtgärderna inom rättsväsendet, närmast åklagar- och polisväsendet, måste samordnas med insatser från andra myndigheter, kommuner, organisationer och näringsliv samt från enskilda medborgare. Mot denna bakgrund beslutade den borgerliga regeringen i mars 1994 att ge BRÅ i uppdrag att utarbeta underlag för ett nationellt brottsförebyggande program. En central fråga i detta arbete var vilka åtgärder som krävs för att förhindra att barn och unga människor dras in i kriminalitet och missbruk. Avsikten var att programmet skulle föreslås riksdagen redan under hösten 1995. Så skedde emellertid inte. Först i juni 1996 informerades riksdagen om innehållet i regeringens brottsförebyggande program samtidigt som det deklarerades att programmet omgående skulle verkställas.
Moderata samlingspartiet ifrågasätter starkt regeringens agerande i detta ärende. Sedan regeringsskiftet i oktober 1994 har ledamöterna i riksdagens justitieutskott vid flera tillfällen diskuterat frågan om innehållet i ett nationellt brottsförebyggande program. Några beslut har emellertid inte fattats eftersom ett förslag till ett sådant program, enligt uppgift, var att vänta från regeringen. Frågan om hur landets brottsförebyggande arbete skall utformas är mycket omfattande och viktig, dessutom av helt central betydelse för den framtida brottsutvecklingen i vårt land. Det hör dessvärre till vanligheten att frågor av betydligt lägre dignitet och av betydligt mindre intresse för landets medborgare än den nu aktuella behandlas av Sveriges riksdag. Av flera olika skäl - inte minst av demokratiska - är det därför uppseendeväckande att regeringen ännu inte gjort det möjligt för riksdagen att behandla dess nationella, brottsförebyggande program. En förklaring kan vara att regeringen inte kan utgå från att programmet i dess nuvarande utformning har stöd av en majoritet i riksdagen.
Mot denna bakgrund är det enligt Moderata samlingspartiet befogat att kräva att regeringen återkommer till riksdagen med ett förslag som riksdagen kan ta ställning till på sedvanligt sätt. Först då kan vi börja tala om ett nationellt brottsförebyggande program och inte som i dag, ett enbart regeringens brottsförebyggande program.
Unga brottslingar
Bakgrund
I BRÅ:s undersökning om vilka omvärldsfaktorer som kan vara styrande för brottsligheten i landet vid sekelskiftet (Brottsförebyggande rådets framtids- och omvärldsanalys, BRÅ 1994:1) understryks behovet av att ingripa mot en liten grupp (pojkar till 90 procent) i nedre tonåren som, om ingenting görs, så småningom blir den kärna på ett par hundra återfallsförbrytare som svarar för den övervägande delen av den grövre brottsligheten.
Av detta kan vi alla dra slutsatsen att det är bättre att reagera nu, än att behöva låsa in dem när de passerat vissa åldersgränser och lämnat socialtjänsten för gott. Så som det är i dag kommer reaktionen ofta för sent och saknar dessutom ofta verkan. Den unge upplever att han har fått samhällets tillstånd att fortsätta att begå brott. Först då den brottsliga verksamheten har pågått tillräckligt lång tid eller tagit sig synnerligen allvarlig form och han dömts till fängelse upptäcker den unge plötsligt att samhället har reagerat på hans brottslighet. En sådan ordning är minst sagt otillfredsställande. Det är ett i högsta grad inhumant system att låta unga människor slippa ifrån ansvaret för brottsliga handlingar. Som straffsystemet i dag är utformat sviker samhället den unge när man tydligt visar att man misstror dennes förmåga att ta ansvar för sina handlingar.
Krav som måste ställas på ett nytt påföljdssystem
Vid Socialhögskolan i Lund pågår ett forskningsprojekt kring Råby ungdomsvårdsskola, som är Sveriges största institution för tvångsvård av ungdomar och vars verksamhet faller inom socialtjänsten. Även om projektet ännu inte är slutfört har resultatet av de intervjuer som genomförts med 200 ungdomar som vistats på Råby någon gång under tioårsperioden 1983-1993 redan hunnit uppmärksammas. 84 procent av de tillfrågade ungdomarna ansåg att ungdomsvårdsskolor skapar fler problem än de löser. 67 procent ansåg att vistelsen på Råby antingen förvärrat eller inte förändrat deras brottsliga vanor, och 80 procent hade begått brott efter tiden på Råby. Råbyvistelsens effekter på drogmissbruket är enligt undersökningen små. 70 procent av de tillfrågade svarade att de antingen inte ändrat sina drogvanor eller att de snarare ökat missbruket under tiden på Råby. En majoritet av de tillfrågade, 56 procent, hade efter Råby hamnat på andra anstalter, dömts till fängelse eller vistats på psykiatrisk klinik eller på ungdomsvårdsskolor. Siffrorna talar för sig själva.
I en rad uppmärksammade fall de senaste åren har tonårspojkar som hamnat i bråk gått långt utöver gränserna för ett vanligt slagsmål och brutalt misshandlat sin antagonist till döds. I vissa fall har domstolen dömt till vård enligt socialtjänstlagen, i andra fall har man dömt till fängelse. Att domstolarna i dag enligt vårt nuvarande påföljdssystem tvingas döma personer under 18 år till fängelsestraff är ett nederlag för rättssamhället och också av andra skäl tveksamt. Bl.a. har ifrågasatts om Sverige bryter mot FN:s barnkonvention, vars regler rör personer under 18 år. Konventionen uppställer inte något absolut förbud mot frihetsberövande av barn under 18 år, men om det sker skall barnet inte placeras tillsammans med vuxna om detta inte är till barnets bästa, vilket det självfallet sällan är. Sverige har förbundit sig att följa konventionen även om den inte är direkt tillämplig som svensk lag.
I regeringens brottsförebyggande program tillmäts insatserna mot unga lagöverträdare en viktig brottsförebyggande roll. Av programmet framgår att det inom regeringskansliet pågår en översyn av påföljdssystemet för unga lagöverträdare som regeringen avser att presentera resultatet av i slutet av 1996. Trots att översynen ännu inte är klar har justitieministern redan klargjort att huvudansvaret för ungdomar som begår brott även fortsättnings- vis skall ligga inom socialtjänsten.
Kritiken mot nuvarande ordning kräver dock att vi skapar ett nytt, bättre påföljdssystem för unga människor som både är tydligt för den unge och tar hänsyn till allmänhetens uppfattning om vad som är rätt och rättvist. Hur illa vi än tycker om att låsa in unga människor i fängelse så måste vi vara realister och inse att vi även i framtiden kommer att behöva beröva personer under 18 år friheten på grund av brott. Det rör sig om en förhållandevis liten grupp som oaktat det måste mötas av en handfast och tydlig reaktion från samhället. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens statistik från första veckan i september 1996 återfanns åtta ungdomsbrottslingar i åldern 15-17 inom kriminalvården, antalet 18-20-åringar var 157. För båda ålderskategorierna gäller att antalet varit relativt stabilt över åren. Antalet 15-17 - åringar och 18-20-åringar (inom parentes) som avtjänade fängelsestraff var 1990: 42 (1063), 1991: 35 (800), 1992: 45 (818), 1993: 48 (778), 1994: 34 (752) samt 1995: 41 (711).
Moderata samlingspartiet har i olika sammanhang angående ungdoms- brottsligheten utvecklat vad som behöver göras. Bl.a. kräver vi följande förändringar:
I ett första steg avskaffas påföljden vård enligt socialtjänstlagen och i stället överlåts till domstolen att bestämma längden av ett frihetsberövande.
När frihetsberövandet inte kan undvikas, d.v.s. då det föreligger synnerliga skäl enligt 30 kap. 5 § brottsbalken, skall ungdomar under 18 år kunna avtjäna straffet, benämnt ungdomsstraff, på särskilt inrättade kriminalvårds- hem i kriminalvårdens regi. Härigenom undviks eventuella konflikter med FN:s barnkonvention. För de personer som är 18-20 år skall i fortsättningen påföljdsvalet i större utsträckning ske i överensstämmelse med de regler som gäller för vuxna lagöverträdare. Är man myndig nog att rösta, bör man vara vuxen nog att svara för sina handlingar i övrigt.
Vid verkställighet av ungdomsstraff bör straffrabatter (villkorlig frigivning) kunna ges av domstol, men aldrig i förskott utan först när den unge har visat prov på gott uppförande under strafftiden.
Kriminalvårdshemmens personal skall ha särskilda erfarenheter av arbete med ungdomar, och personaltätheten skall vara högre än inom kriminalvården i övrigt. Vidare är det angeläget att inom ramen för verkställigheten av fängelsestraffet också tillgodose ungdomars särskilda behov av sociala och kurativa insatser. Det handlar både om att erbjuda relevant vård och rehabilitering samt om att ta igen förlorad skolgång.
Eftersom ungdomsstraff skall vara en frihetsberövande påföljd måste det finnas möjlighet att begränsa rörelsefriheten. Kriminalvårdshemmen bör därför utnyttjas på ett flexibelt sätt, t.ex. genom att hålla en avdelning inom hemmet låst.
Utformningen och lokaliseringen av hemmen bör ske med utgångspunkt från behandlingsbehovet och det pedagogiska innehållet.
Enligt Moderata samlingspartiet är det angeläget att dessa förslag beaktas inom ramen för det arbete som nu pågår inom regeringskansliet med att se över påföljdssystemet för unga brottslingar.
Härutöver behöver det alternativa påföljdssystemet ses över och kompletteras för att bättre anpassas till unga brottslingar. Det moderata förslaget i denna del behandlas nedan.
Registrering av minderåriga lagöverträdare
Vad som i dag saknas i det samlade arbetet mot våld och annan brottslighet är förutsättningar för snabba ingripanden mot unga människor som är på väg att utveckla ett kriminellt beteende. Detta är en helt avgörande förutsättning för ett snabbt ingripande. Det har länge varit ett moderat krav att även den som är under 15 år och skäligen misstänkt för brott skall registreras. Enligt vår uppfattning är det av stor betydelse för polisens kartläggning av brott och brottsbekämpning i stort att även brott som begås av minderåriga lagöverträdare kan omfattas av polisens misstankeregister. Därmed skulle bl.a. möjligheterna till snabba ingripanden mot unga som är på väg att spåra ut förbättras betydligt, vilket måste tillmätas stor brottsförebyggande effekt. En 15-åring som i dag grips av polisen kan till synes ha ett alldeles "rent" förflutet, medan han i själva verket kan ha gjort sig skyldig till ett flertal brott. Ofrånkomligen skulle en möjlighet till registrering ge polisen och andra rättsvårdande myndigheter en betydligt klarare bild av den gripne och den situation han befinner sig i. Vidare skulle en registrering möjliggöra en mer rättvisande statistik över brott som begås av barn under 15 år. Att så kan ske är naturligtvis av stor betydelse vid planering av brottsförebyggande åtgärder i allmänhet och insatser mot ungdomsbrottslighet i synnerhet.
Införandet av ett registreringsinstrument skulle vara mycket värdefullt i polisens arbete med att kartlägga och bekämpa ungdomsbrottsligheten. Det är förvånande att regeringen hittills inte tillmätt detta faktum betydelse, särskilt som regeringen i proposition 1994/95:144 Riktlinjer för registrering av påföljder uppgav att misstankeregister skall användas främst för samordning av olika brottsutredningar beträffande samma person. I konsekvens härmed bör regeringen snarast ta initiativ till lagstiftning som ger polisen möjlighet att registrera även personer under 15 år som skäligen kan misstänkas för brott.
Sekretesslagen får inte försvåra samarbetet mellan myndigheter
Redan år 1990 konstaterade Brottsförebyggande rådet i en rapport (BRÅ:s utvärdering av ändringarna i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och av försöksverksamheten) att samarbetsproblem förelåg mellan polisen och socialtjänsten, framför allt beroende på de sekretessbestämmelser som var tillämpliga för de olika myndigheterna. Bl.a. hade polisen opponerat sig mot att man i det brottsförebyggande arbetet inte fick tillgång till viktiga uppgifter från socialtjänsten om unga personer. Även skolväsendet hade påtalat att det fanns sekretessbestämmelser som försvårade det brottsförebyggande arbetet mellan myndigheterna.
Frågan om sekretessbestämmelsernas utformning har därefter uppmärk- sammats i olika utredningssammanhang. Ungdomsbrottskommittén framhöll i sitt betänkande SOU 1993:35, Reaktioner mot ungdomsbrott, att det var en synnerligen viktig uppgift att komma till rätta med samarbetssvårigheter som på sina håll fanns mellan polis och socialtjänst. Utredningens förslag resulterade i att den dåvarande moderata justitieministern uppdrog åt en särskild utredare att överväga vilka ändringar som skulle behöva göras i sekretessreglerna för att underlätta samarbetet mellan de myndigheter som handlägger ungdomsmål. Utredaren stannade vid en lösning som innebar att uppgifter hos socialtjänsten om ungdomar och deras närstående skulle kunna lämnas till polisen om det fanns en påtaglig risk att den unge skulle begå brott och uppgifterna dessutom kunde antas bidra till att förhindra brott, se Ju 1994:E , Sekretess vid samarbete mot ungdomsbrott och ekobrott.
Enligt vår uppfattning är det nu hög tid att regeringen visar att den tar uppgiften att minska ungdomsbrottsligheten och förhindra att unga människor fastnar i kriminalitet på allvar. Detta kan ske bl.a. genom att sekretesslagen snarast ändras enligt det konkreta lagförslag som redan finns.
Familjegruppskonferenser och medlingsverksamhet
Ett förslag som vi moderater fört fram under senare år, och som också närmare beskrivs i en kommittémotion av Gun Hellsvik m.fl. (m) angående åtgärder mot ungdomsbrottsligheten, är införandet av familjegruppskonferenser efter förebild från bl.a. Nya Zeeland. I dag kan vi också med glädje konstatera att det inom vissa kommuner pågår eller planeras olika projekt med denna inriktning. Bl.a. har Svenska Kommunförbundet inlett en försöksverksamhet med s.k. familjerådslag som i mångt och mycket påminner om den nya zeeländska modellen, d.v.s. man samlar den unges nätverk och försöker gemensamt komma fram till en plan för tillrättaförande.
Förutom familjegruppskonferenser anser vi moderater att s.k. medling kan vara ett effektivt sätt att tydliggöra för den unge vilka skador han orsakat genom sitt brott samtidigt som brottsoffret och den unge får en möjlighet att komma överens om hur skadan bäst kan kompenseras. På vissa platser i landet pågår försöksverksamhet med medling, men något klart ställnings- tagande från regeringen i fråga om den fortsatta utvecklingen av medlings- verksamhetens omfattning m.m. finns ännu inte. I sammanhanget kan erinras om att den borgerliga regeringen gav Riksåklagaren i uppdrag att utarbeta en modell för hur medlingsverksamhet skall kunna bedrivas. Riksåklagaren skulle enligt uppdraget redovisa sina överväganden till regeringen senast den 31 oktober 1994. Någon redovisning har ännu inte presenterats.
Från moderat håll efterlyser vi nu fortsatta initiativ från regeringen både när det gäller utvecklingen av medlingsverksamheten och den fortsatta utvecklingen av familjegruppskonferenser. Enligt vår mening bör regeringen beakta även dessa förslag inom ramen för det pågående arbetet med att ta fram ett nytt påföljdssystem för ungdomsbrottslingar.
Narkotikapolitiken
Bakgrund
Narkotikamissbruket är ett av samhällets allvarligaste och samtidigt mest svårlösta problem. Missbruket orsakar stort lidande för missbrukaren och dennes anhöriga. Med missbruket följer ofta en grov kriminalitet, som drabbar enskilda och förorsakar samhället stora kostnader. Moderata samlingspartiet har därför alltid förordat en restriktiv politik på detta område. Vår strikta hållning gentemot narkotikamissbruk har också varit framgångsrik jämfört med andra länders narkotikaproblem.
Den som missbrukar narkotika finansierar ofta sin drogkonsumtion genom stölder och annan brottslighet. Det finns således ett klart samband mellan att bekämpa missbruket och att bekämpa brottsligheten. Många finansierar också sitt eget missbruk genom att sälja till andra. Det innebär att vi också måste föra en målmedveten politik mot dem som för in narkotika i vårt land och mot dem som distribuerar narkotika till missbrukare. Narkotikabekämp- ningen måste inriktas mot både grossistled och användarled för att vara effektiv. Narkotika är och förblir ett dödande gift och det finns därför inga skäl för oss att kompromissa med den som vill sprida den vidare.
Strängare syn på knarket med moderat politik
I och med att Sverige fick en borgerlig regering 1991 kom en ny narkotikapolitik att införas. I den nytillträdda regeringens regeringsförklaring stod att läsa:
Regeringen kommer att tillmäta all brottsbekämpning stor betydelse, men den inriktas i ökad utsträckning mot vålds- och narkotikabrott. Narkotikamissbruk kan aldrig accepteras. För att stoppa missbruket tidigt och kunna sätta in erforderligt stöd skärps straffskalan vid ringa narkotikabrott. Arbetet med att bekämpa narkotikamissbruket på anstalterna tillmäts stor vikt.
Denna politik genomfördes också. Fängelse infördes som möjlig påföljd för eget bruk av narkotika och ringa narkotikabrott. Socialdemokraterna visade här samma motvilja att införa fängelse för eget bruk av narkotika som de visade i regeringsställning 1982-1988 när de vägrade gå med på kriminaliseringen av narkotikakonsumtion. Några nya initiativ till att ytterligare skärpa synen på narkotika har heller inte tagits efter det att Socialdemokraterna tog över regeringsansvaret hösten 1994. I en tid då unga människors attityd mot narkotika håller på att luckras upp hade det varit mer än välkommet.
Stoppa försöksverksamheten med fria sprutor
I Sverige bedrivs sedan 1986 en försöksverksamhet med utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare i Malmö och Lund. Trots att Socialstyrelsen, som haft i uppdrag att utvärdera verksamheten, inte kunnat påvisa några positiva effekter av försöksverksamheten från smittospridnings- och narkotikasynpunkt pågår försöksverksamheten än i dag. Enligt Moderata samlingspartiets bestämda uppfattning är det motstridigt att förena Sveriges riksdags beslut om totalförbud mot all icke-medicinsk hantering av narkotika med en verksamhet som går ut på att dela ut verktygen för att kunna injicera narkotika.
I EU-sammanhang har Sverige tydligt markerat sitt avståndstagande mot legaliseringsivrarna och i stället framhållit Sveriges restriktiva syn på narkotika. Vi motsätter oss utdelning av rena sprutor i Europa men tillåter det här hemma. Detta är ett dubbeltydigt budskap som vi moderater inte ställer oss bakom. En fortsatt utbytesverksamhet med rena sprutor till narkotikamissbrukare i Sverige kan rentav skapa osäkerhet både här hemma och i Europa om vad svensk narkotikapolitik egentligen står för.
I regeringens nationella brottsförebyggande program framhålls att det i dag finns en oroande tendens till en mer drogpositiv hållning och ett ökat experi- menterande med droger i vissa ungdomsgrupper (s. 40). Enligt regeringen medför denna tendens ett ökat behov av förebyggande arbete, främst i form av information och opinionsbildning. Detta är naturligtvis sant och lovvärt, men hur kan regeringen samtidigt fortsätta sanktionera en försöksverksamhet som ger signaler i diametralt motsatt riktning?
Det är hög tid att regeringen avbryter den nu pågående försöksverk- samheten med utdelning av fria sprutor till narkotikamissbrukare.
Provtagning även på personer under 15 år
Som ett svar på senare tids varningar såväl från medicinsk expertis som från tull och polis om att narkotikamissbruket successivt ökar bland unga människor måste samhällets positioner mot narkotika flyttas fram ytterligare. Enligt Moderata samlingspartiet bör polisen få rätt att utföra blod- och urinprov även på personer under 15 år när misstanke föreligger om att den unge tagit narkotika. Regeringen bör skyndsamt utreda och lämna förslag till en sådan lagändring.
Kräkmedel åt knarklangarna
Om polisen skall ha en chans att leva upp till statsmakternas fastlagda mål om ett narkotikafritt samhälle krävs att polisen får tillgång till effektiva instrument att sätta in mot narkotikan. På senare tid har framkommit att heroinförsäljarna utvecklat en ny försäljningsmetod som går ut på att heroinet säljs i kapslar inlindade i plast. Heroinlangaren förvarar kapslarna i munnen, och då affären gjorts upp och kapseln överlämnats till köparen stoppar denne kapseln snabbt i sin mun. När polisen försöker ingripa mot knarklangaren eller köparen sväljs kapslarna. Detta mycket raffinerade tillvägagångssätt har polisen i dag ingen som helst chans att komma åt. Från polisens sida har man därför framfört önskemål om att svensk polis, i likhet med exempelvis polisen i Norge, skall kunna ingripa mot denna form av langning genom att ta med sig den misstänkte till sjukhus, där han eller hon ges kräkmedel av sjukhusets personal för att säkra bevisningen för brottet. Enligt vår uppfattning bör användandet av kräkmedel på det sätt som sker i Norge kunna tillämpas även för knarklangare i Sverige.
Livstids fängelse för grov narkotikabrottslighet
Inom narkotikahanteringen finns enorma ekonomiska vinster att göra för dem som är tillräckligt hänsyns- och samvetslösa. De grova narkotikabrottslingarna profiterar cyniskt på andra människors beroende och olycka. I detta perspektiv - och med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet - är de straffsatser som i dag kan utdömas inte tillräckliga. Lagens strängaste straff, livstids fängelse, skall därför kunna utdömas för grovt narkotikabrott.
Möjlighet till "buggning"
Vi anser att polisen bör få möjlighet att använda "buggning" (elektronisk avlyssning) i sin spaning efter grova narkotikabrottslingar. Även vid brott mot rikets säkerhet, t.ex. vid grovt spioneri, bör buggning vara tillåtet. Buggning är ett grovt intrång i den personliga integriteten och måste därför användas med stor försiktighet och restriktivitet. Buggning innebär inte bara att brottsliga personer avlyssnas, utan även att oskyldiga riskerar att bli avlyssnade. Den information som framkommer vid buggning är generellt sett betydligt mer omfattande än den som inhämtas vid telefonavlyssning. Buggning bör därför bara få ske i strikt avgränsade situationer och med iakttagande av de krav som rättssäkerheten ställer. Det ligger i sakens natur att man måste förfara mycket varligt med all överskottsinformation. Allt material som inte är av betydelse för den aktuella brottsundersökningen måste förstöras på ett betryggande sätt.
På senare tid har även framförts krav på att elektronisk avlyssning skall kunna användas för att komma åt de s.k. mc-gängen. Från moderat håll ställer vi oss dock mycket tveksamma till en ordning som innebär att enbart medlemskap i en viss grupp skall kunna medge en rätt att tillgripa ett så pass integritetskränkande instrument som buggning. Intresset för motorcyklar har i de gäng som det här är fråga om visat sig utgöra en täckmantel för grov kriminell verksamhet, bl.a. grov narkotikabrottslighet. Med vårt förslag skulle buggning således kunna användas redan av det skälet att misstanke föreligger om grov narkotikabrottslighet.
Regeringen har nyligen beslutat om direktiv för en utredning om hemlig avlyssning. Mot bakgrund av vad som anförts ovan är det naturligtvis positivt att regeringen äntligen har tagit detta initiativ. Moderata samlingspartiet anser dock att frågan redan har utretts tillräckligt varför en lagändring borde ha kunnat genomföras betydligt tidigare än vad som nu eventuellt blir fallet.
Lagens långa arm får inte bli kortare
Polisväsendet
Av erfarenhet vet vi att tunga besparingar på polisen drabbar även det övriga rättsväsendet. Färre poliser leder till färre brottsutredningar, som i sin tur leder till att färre åtal väcks. Antalet brottslingar som lagförs vid domstolarna minskar, vilket i sin tur leder till att antalet intagna på fängelser och häkten minskar och att medborgarnas rättstrygghet hotas.
I fråga om besparingar inom polisen uttalade regeringen i 1994/95 års budgetproposition (s. 35) att det genom fortsatt förändringsarbete skulle gå att bibehålla den operativa nivån i landet som helhet. Drygt ett och ett halvt år senare ser vi facit som talar ett annat språk. På ett år har antalet poliser minskat med ungefär 1 000. Ambitionen att bibehålla och förbättra den operativa nivån, vilket är en moderat ledstjärna på polisområdet, har inte kunnat upprätthållas med regeringens sparkrav.
I 1996/97 års budgetproposition avstår regeringen från att föreslå besparingar på polisen för 1997. Ett preliminärt besparingskrav på 55 miljoner kronor föreslås för år 1998. Bakom regeringens till synes återhåll- samma besparing döljer sig dock en betydligt större besparing. Sedan den 1 maj 1996 är Sverige observatör i Schengen med siktet inställt på fullvärdigt medlemskap under 1998. I likhet med Moderata samlingspartiet tillmäter regeringen det internationella polissamarbetet inom Schengen stor betydelse i kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten. I budgetpropositionen undviker dock regeringen att över huvud taget beröra att Schengensamarbetet också är förenat med ökade kostnader för polisen. Framför allt beroende på att Sverige i och med medlemskapet kommer att anslutas till Schengen Information System (SiS), dvs. det datoriserade informationssystem där bl.a. sådana personer finns upptagna som inte skall medges inresa. När Sverige fullt ut blivit medlem i Schengen måste samtliga polismyndigheter ha tillgång till SiS.
I Rikspolisstyrelsens anslagsframställan för polisväsendet budgetåret 1997 uppskattas kostnaden för de förberedelser som nu måste göras, bl.a. anskaffning av teknisk utrustning och utbildning, till 100 miljoner kronor under budgetåret 1997. Enligt Rikspolisstyrelsens bedömning kommer frågan om personalbehovet att uppstå först 1998, varför man inte redan i år kan uppskatta kostnaderna. Helt klart står dock att polisens kostnader för Schengensamarbetet kommer att bli kännbara. Det handlar om initial- kostnader för polisen i storleksordningen 250 till 300 miljoner kronor.
Regeringens anvisade anslag avseende polisväsendet för budgetåret 1997 innebär därför en indirekt besparing för staten på 100 miljoner kronor, som på något sätt måste drabba den övriga polisiära verksamheten. Här finns inte mycket att välja mellan utan den lokala närpolisverksamheten kommer indirekt att få bekosta bl.a. den tekniska anpassningen till Schengen- samarbetet. För 1998 blir det än värre. Till redan aviserade besparing på 55 miljoner kronor måste nämligen läggas den indirekta besparing som regeringen gör genom att inte tillföra polisen extra medel för täckandet av de ytterligare kostnader som Schengenmedlemskapet för med sig.
Mot denna bakgrund är regeringens budgetförslag avseende polisen otillräckligt. Polisens behöver ökade resurser för att kunna möta framtidens krav och samtidigt fungera effektivt och rättssäkert. Inte ytterligare neddragning av verksamheten, vilket blir den faktiska effekten av regeringens förslag.
De problem som redan i dag finns inom närpolisen till följd av otillräckliga resurser kommer att förstärkas. Polisens insatser måste i allt högre utsträckning koncentreras till de mest akuta ärendena samtidigt som grundtanken bakom hela närpolisreformen - fler synliga poliser på gator och torg - får stå tillbaka. Servicen till allmänheten försämras och brottsut- redningar läggs på hög. Det har gått så långt att polisen på vissa håll i landet måste avskriva brottsanmälningar avseende lindrigare brott med motiveringen att de inte har tid. Det handlar här om brott som går under beteckningen "småbrottslighet", t.ex. snatterier, småstölder, vinds- och källarinbrott, cykel- och bilstölder, men som för dem som drabbas kan slå förhållandevis hårt både ekonomiskt och psykiskt. Ett system som innebär att människor som drabbas av en viss typ av brottslighet inte ens skall förvänta sig att något görs från statsmaktens sida för att utreda brottet är ingenting mindre än ett rättsligt haveri. Detta gäller inte minst för människor som drabbas av inbrott, som de flesta som råkar ut för det upplever som ett obehagligt och skrämmande intrång i den privata sfären. Endast 8 procent av alla inbrott i Sverige klaras upp, en vid en internationell jämförelse mycket låg siffra.
Även bekämpningen av den organiserade brottsligheten drabbas hårt av bristande resurser till polisen.
Den ekonomiska brottsligheten, som bl.a. visat sig ha förgreningar både till narkotikabrottslighet och miljöbrottslighet, är utan tvivel ett allvarligt problem som måste bekämpas. Inte minst för att upprätthålla respekten för strafflagstiftningen och för att värna moralen i näringslivet och i samhället i övrigt. Den ekonomiska brottsligheten utgör också ett allvarligt hot mot marknadsekonomins funktionssätt. Ekonomisk brottslighet hotar själva fundamentet för marknadsekonomin, samhällsmoralen och den sociala välfärden. Mot denna bakgrund gjorde den borgerliga regeringen stora insatser i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Bl.a. beslutades om inrättandet av ett Ekobrottskommando i syfte att samordna brottsbekämp- ningsarbetet mellan polis-, åklagare- och skatteexpertis. Effektiviseringen av ekobrottsbekämpningen kräver både metodutveckling och organisations- förändring, dock inte till priset av sänkta beviskrav och en annorlunda rätts- säkerhet än den vi förespråkar vid annan brottslighet. Moderata samlings- partiets förslag till en effektivare ekobrottsbekämpning utvecklas närmare i en kommittémotion av Gun Hellsvik m.fl. (m).
Vid en samlad bedömning av den situation som polisväsendet i stort befinner sig i, särskilt närpolisverksamheten och med en brottsutveckling mot allt fler stölder och grövre våldsbrott, är det enligt Moderata samlingspartiet nödvändigt att stärka resurserna till polisen. Det är av stor vikt att polisverksamheten inriktas och bedrivs med utgångspunkt i behoven av polisiära insatser. Resurserna skall i största möjliga utsträckning koncentreras till tider, platser och verksamheter där de ger bäst resultat i form av minskad brottslighet och ökad trygghet. I en särskild kommittémotion av Gun Hellsvik m.fl. (m) behandlas närmare Moderata samlingspartiets anslagsförslag avseende polisen.
Den nationella beredskapsstyrkans framtida uppgift
Efter mordet på Olof Palme beslutade regeringen i juni 1990 att uppdra åt Polismyndigheten i Stockholm att i samarbete med Rikspolisstyrelsen inrätta den s.k. beredskapsstyrkan för bekämpning av terroraktioner i landet. Sedan den 1 september 1994 är beredskapsstyrkan, som utgör en egen enhet vid Polismyndigheten i Stockholms län, komplett med en bemanning på 55 polismän. Personalen vid styrkan genomgår utbildning 50 procent av arbetstiden och har sidotjänst resterande del av tiden. (Sidotjänsten fördelas enligt ett roterande schema mellan spaningsroteln, narkotikaroteln, utredningsroteln, piketen, citypolisen samt Västerortspolisen.) Personalen anses vara den mest välutbildade inom svensk polis, men styrkan får som särskild enhet tas i anspråk först efter beslut av regeringen eller, om regeringens tillstånd inte hinner inhämtas, av justitieministern. Beredskapsstyrkan har dessbättre ännu inte behövts tas i anspråk för sin uppgift, utan personalen har enbart ägnat sig åt träning, utbildning och sidotjänstgöring. I dag upplever styrkans personal frustration över att inte få utnyttja sin kapacitet i större utsträckning än vad som ges inom ramen för sidotjänsten, där det endast är tjänstgöring vid piketen som i någon mån upplevs som adekvat i förhållande till styrkans egentliga uppgift.
I regeringens budgetproposition föreslås att beredskapsstyrkan skall integreras med piketen vid Polismyndigheten i Stockholms län. Även enligt Moderata samlingspartiets uppfattning finns det starka skäl, bl.a. ekonomiska och det allt hårdare brottsklimatet, som talar för att beredskapsstyrkans kompetens bör användas på ett mer effektivt sätt än vad som är fallet i dag. Vi motsätter oss dock regeringens förslag att integrera beredskapsstyrkan med piketen. En organisationsförändring enligt regeringens förslag kan på sikt försvåra för beredsskapsstyrkan att upprätthålla sin särskilda kompetens. Vi förordar i stället en ordning som möjliggör att beredskapsstyrkan - fortfarande som en särskild och specialtränad enhet - lättare kan tas i anspråk för situationer som kräver särskilda polisiära insatser i vidare bemärkelse än vad nuvarande ordning medger. Mot denna bakgrund bör regeringen vidta de åtgärder som behövs för att den nationella beredskapsstyrkan bättre skall kunna utnyttjas i brottsbekämpningen utan att styrkans specialkompetens riskeras.
Åklagarväsendet
I Brottsförebyggande rådets framtids- och omvärldsanalys kommenteras åklagarväsendets framtida utveckling på följande sätt:
För åklagarväsendet är den totala brottsutvecklingen visserligen av betydelse men arbetsbelastningen påverkas i första hand av antalet inkomna ärenden, ärendenas karaktär samt polisens insatser. Utvecklingen mot allt fler och komplicerade mål inom ekonomisk brottslighet samt grövre våldsbrott leder till att arbetssituationen inom åklagarväsendet blir mer ansträngd.
Framtiden verkar ha hunnit ifatt oss. I likhet med polisen genomgår åklagarväsendet en omfattande omorganisation i syfte att minska kostnaderna och öka effektiviteten. I likhet med polisen har åklagarmyndigheter tvingats säga upp sekreterare, med samma olyckliga konsekvenser som för polisen. Åklagarna får nu utföra även sekreterarsysslorna vid sidan om brottsutredandet, vilket i sin tur kan förväntas leda till att den som begår brott har större chans att slippa åtal.
Den borgerliga regeringens ambition var att skapa en åklagarorganisation med en hög grad av effektivitet. Detta förutsatte både metodutveckling och organisatoriska förändringar. I detta sammanhang betonades särskilt åklagarens roll som förundersökningsledare i brottmål. Åklagarna har befogenhet och kompetens att utföra den processuella verksamhet som utkrävandet av straff fordrar men saknar egna utredningsresurser. Dessa finns hos polisen som är en egen myndighet med egen ledning. I en tid då utredningsarbetet präglas av en allt mer komplicerad brottslighet på såväl nationell som internationell nivå måste tyngdpunkten ligga på den juridiska kompetensen. Enbart juridisk kompetens räcker emellertid inte vid utredning om t.ex. avancerad ekonomisk brottslighet. Åklagaren bör därför ges befogenhet att leda också experter från andra discipliner. En anledning till att just ekobrottsutredningar drar ut på tiden är att tidig ledning och koordinering från åklagarsidan över företrädare från flera berörda myndigheter, inte minst skattemyndigheten, många gånger saknas. Den borgerliga regeringen försökte genom uppdrag till Riksåklagaren åstadkomma denna styrning utan förändrad myndighetsstruktur genom inrättandet av s.k. Ekobrottskommandon under åklagarledning.
Regeringens ambitioner i kampen mot ekobrottsligheten verkar inte sträcka sig längre än till att inrätta ytterligare en myndighet, Ekobrottsmyndigheten, till en beräknad kostnad av 230 miljoner kronor per år. Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning framstår det som mest rationellt och ekonomiskt försvarbart att bygga vidare på den plattform som redan lagts av den borgerliga regeringen. Åklagarväsendets framtida organisation och resursbehov behandlas närmare i en särskild kommittémotion av Gun Hellsvik m.fl . (m).
Domstolsväsendet
Domstolarnas roll i rättsstaten
Domstolsväsendet har en central roll i den demokratiska rättsstaten. Till skillnad från polis- och åklagarväsendet är domstolarnas uppgifter inte begränsade till att medverka i arbetet med att uppfylla samhällets kriminalpolitiska mål. Domstolarna utgör rättsväsendets viktigaste grundpelare och är ytterst den enskilde medborgarens rättssäkerhetsgaranti. För oss moderater är domstolarna kärnan i rättsstaten och den enskilde medborgarens värn mot en stark statsmakt.
Samhällsutvecklingen ställer nya krav
Allmänhetens bild av domstolarna präglas till stor del av de relativt sett fåtaliga - men dessvärre ökande antal - rättegångar i brottmål som får massmedial uppmärksamhet. Enbart en tredjedel av alla mål i de allmänna domstolarna är dock brottmål. Upprustningen av domstolsväsendet inför sekelskiftet är framför allt motiverad av tre skäl. Ett rör frågan om internationalisering. Sedan den 1 januari 1995 ingår såväl Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som EG-rätten i svensk rätt med direkt tillämplighet. Detta reser krav på kompetensutveckling. Mål av alla kategorier tenderar att bli mer komplicerade, vilket ställer krav på specialisering. Den tredje frågan rör näringslivets behov av tvistlösning och skiljedomsinstitutets framtida utveckling.
Rättssäkerheten måste få kosta
Parallellt med redan pågående strukturförändringar av domstolsväsendet, bl.a. nedflyttning av mål från kammarrätterna till länsrätterna och utveckling mot prövningstillstånd inom både de allmänna förvaltningsdomstolarna och de allmänna domstolarna, pågår ett utredningsarbete om domstolsväsendets framtida organisation. Enligt direktiven skall utredningen lämna förslag till sådana organisatoriska förändringar av domstolsväsendet att 200 miljoner kronor kan sparas in åt regeringen. Enligt regeringspartiets företrädare i utredningen skall besparingarna tas ut genom en minskning av antalet tingsrätter till ungefär hälften, (i dag finns 97 tingsrätter, från och med den 1 oktober i år blir det 96 genom en sammanslagning).
En utveckling mot en halvering av landets tingsrätter är helt oacceptabel, enligt Moderata samlingspartiets uppfattning.
I likhet med polis- och åklagarväsendet tvingas domstolarna säga upp personal för att kunna uppfylla regeringens sparkrav. Uppsägningen av icke ordinarie domare, vilket är en helt ny företeelse i svensk domstolshistoria, har bl.a. lett till att hela domstolsavdelningar fått stänga eller kraftigt reducerats. På underbemannade domstolar hinner man i dag inte med att döma av ärendena i en takt som är rimlig. Samtidigt har människors rätt att få sin sak prövad inom skälig tid nyligen tydliggjorts och bekräftats i svensk rätt genom införlivandet av Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (artikel 6).
Den stora arbetsbelastningen på de domare som än så länge är kvar kan få allvarliga konsekvenser för rättssäkerheten. Inte nog med att dömandet drar ut på tiden. När domen väl avkunnats riskerar den att inte hålla tillräckligt hög kvalitet. Domaren hinner helt enkelt inte med att utveckla domskälen, vilket är särskilt allvarligt eftersom det är genom dessa som domstolens ställningstagande i målet förklaras. Vidare är det genom domskälen som parterna skall få vägledning om ett överklagande av domen kan vara framgångsrikt eller ej. Sist men inte minst har noggrant preciserade domskäl den viktiga funktionen att tvinga domaren att själv pröva hållfastheten i domstolens resonemang.
I regeringens budgetproposition föreslås inga besparingar på domstols- väsendet för 1997 och 1998 utöver redan beslutade besparingsbeting på 89 miljoner kronor, varav Moderata samlingspartiet tidigare avvisat hälften. Domstolsväsendets framtida organisation och resursbehov behandlas närmare i en särskild kommittémotion av Gun Hellsvik m.fl. (m).
Kriminalvården
Narkotikafria fängelser
Det är oacceptabelt att intagna som är drogfria när de börjar avtjäna sitt fängelsestraff, eller som försöker sluta med sitt missbruk, skall komma i kontakt med narkotika under den tid de vistas i fängelse. Förutsättningarna att bekämpa drogmissbruk hänger nära samman med möjligheterna till differentiering av de intagna. Arbetet med att förmå narkotikamissbrukare att underkasta sig behandling och adekvat vård bör därför intensifieras.
Under den borgerliga regeringen skärptes lagen om kriminalvård i anstalt så att de intagna på anmaning numera är skyldiga att lämna blod-, urin- eller utandningsprov. Vi anser att denna möjlighet till provtagning måste användas i fortsatt stor utsträckning så länge som narkotikasituationen på fängelserna inte är tillfredsställande. Personalen på anstalternas olika avdelningar skall göra narkotikavisitationer, d.v.s. genomsöka anstalterna efter narkotika, oregelbundet men ofta. Urinprov skall vara frekvent förekommande. Kriminalvårdens insatser mot narkotikan på anstalterna är helt avgörande för den intagnes möjligheter att efter avtjänat straff leva ett hederligt liv. Moderata samlingspartiets målsättning är att samtliga svenska fängelser skall vara fria från narkotika. Narkotikabekämpningen måste därför i fortsatt hög utsträckning vara ett prioriterat område för kriminalvården.
Besök skall kunna kontrolleras inte enbart enligt nuvarande ordning, där en tjänsteman är närvarande, utan i vissa fall även genom att besöket sker under sådana förhållanden att den intagne och besökaren varken kan överlämna föremål till varandra eller ha fysisk kontakt med varandra (kontrollerade besök). Förutsättningen för den här formen av kontrollerade besök är att den intagne och besökaren skiljs åt genom att besöksrum inrättas med en glasruta mellan den intagne och besökaren. Sådana besöksrum förekommer i andra länder, bl.a. i Norge. Vårt förslag att med hjälp av glasruta skilja besökande och den intagne åt skall ses mot bakgrund av att besöken utgör en vanlig införselväg för narkotika. Det är bättre och mer humant för de intagna att skärpa kontrollen i samband med besöken än att minska möjligheterna för dem att över huvud taget få ta emot besök i anstalten.
Sedan den 1 juli 1995 gäller i fråga om intagna i kriminalvårdsanstalt att kroppsbesiktning i form av urinprov eller liknande får tas även i syfte att utröna om dopingmedel har använts, ett krav som Moderata samlingspartiet tidigare framfört (se mot. 1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m), Trygghet mot brott).
Förutom förekomsten av dopingmedel finns det i dag skäl att såväl inom som utanför kriminalvården rikta uppmärksamheten mot icke narkotika- klassade läkemedel som missbrukas som droger, t.ex. Ketamin. På senare tid har det blivit allt vanligare att framför allt unga människor i samband med s.k. ravefester drogar sig med läkemedel och andra kemiska preparat. Regeringen bör noggrant följa utvecklingen av i vilken utsträckning läkemedel missbrukas som drog.
Regeringen drar ned på kriminalvården
I regeringens budgetproposition föreslås att kriminalvården skall spara 287 miljoner kronor år 1997 och 136 miljoner kronor 1998. Enligt regeringens bedömning är den stora neddragningen inom kriminalvården möjlig dels beroende på det minskade antalet fängelsedomar (1993 meddelades 16 200 fängelsedomar, omkring 15 200 år 1994 och drygt 14 700 år 1995), dels genom utvidgningen av försöksverksamheten med elektronisk övervakning. Härutöver framhålls kriminalvårdens stora anslagsbesparingar. Moderata samlingspartiet kan inte ställa sig bakom hela regeringens besparing på kriminalvården. För det första anser inte vi att det minskade antalet fängelsedomar kan åberopas som stöd för att minska antalet fängelseplatser. Utvecklingen mot en avmattning i tillströmningen till fängelser är naturligtvis intressant av flera skäl. Enligt Moderata samlingspartiet är det dock ännu för tidigt att dra några långtgående slutsatser av detta. Som redan framhållits i denna motion (s. 26, avsnitt 9.1) innebär tunga besparingar på polisen (ett sparkrav på 780 miljoner de senaste åren) att även det övriga rättsväsendet drabbas. Någon koppling mellan senare års försvagning inom framför allt polisväsendet och det minskade antalet fängelsedomar görs emellertid inte av regeringen. Tvärtom har regeringen i årets budgetarbete valt att ta den mest allvarliga konsekvensen av tidigare besparingar på polisen till intäkt för att ålägga kriminalvården i princip hela Justitiedepartementets besparing på 300 miljoner kronor. Moderata samlingspartiet ifrågasätter starkt om ett budgetförslag som bygger på en sådan kvalificerad felbedömning av hur delar inom rättsväsendet samverkar över huvud taget förtjänar att tas på allvar. I regeringens budgetförslag bortses nämligen helt från det verkliga resursbehovet för åklagarväsendet, domstolsväsendet och kriminalvården, vilket kommer att aktualiseras så snart den nuvarande underbudgeteringen avseende polisens verksamhet upphör och polisen åter får de resurser som behövs för att kunna bedriva en effektiv brottsbekämpning. Moderata samlingspartiet behandlar närmare i separata anslagsmotioner av Gun Hellsvik m.fl. (m) hur resurstilldelningen mellan kriminalvården och övriga delar av rättsväsendet måste samspela.
Fängelsetiden skall användas till något meningsfullt
Den borgerliga regeringen betonade i många sammanhang betydelsen av att fängelsetiden utnyttjas på bästa sätt och fylls med meningsfull sysselsättning så långt det är möjligt utan att syftet med fängelse som ett straff går förlorat. Bl.a. framhölls att intagna som är narkomaner eller har andra missbruksproblem skall beredas tillgång till adekvat vård och behandling. Kriminalvårdens insatser på detta område är helt avgörande för den intagnes möjligheter att återgå till ett hederligt liv efter avtjänat straff. Därför är det av central betydelse att det reformarbete som inleddes under förra mandatperioden och som bl.a. innebär att fångarna skall differentieras efter vård-, behandlings- och terapibehov ges förutsättningar att vidareutvecklas.
Bland dem som döms till fängelse finns det många som, när de tas in på en anstalt, inte kan läsa och skriva och aldrig har haft en anställning. Möjlig- heten till grundläggande skolutbildning och arbete inom kriminalvården är en förutsättning för att de intagna skall ha en rimlig chans till en ny start i samhället efter avtjänat straff. Det är därför av vikt att kriminalvården har de resurser som krävs för att fängelsetiden skall kunna användas på ett effektivt och meningsfullt sätt för de intagna.
Oacceptabelt med rymningar från slutna anstalter
Det skall i princip vara omöjligt att rymma från de slutna anstalterna, där de allra farligaste förbrytarna avtjänar sina straff. Den borgerliga regeringen satsade cirka 50 miljoner kronor på säkerhetshöjande åtgärder på de tre tyngsta anstalterna, d.v.s. Kumla, Hall och Tidaholm. Säkerhetsarbetet har varit framgångsrikt och rymningarna från de slutna riksanstalterna har minskat under de senaste åren. De säkerhetshöjande åtgärder som den föregående regeringen investerade i har således gett god utdelning i form av ökad säkerhet för framför allt allmänheten. Det är angeläget att säkerheten bibehålls och även i framtiden ligger på en hög nivå. Allmänhetens skyddsintresse måste alltid sättas i främsta rummet.
Strikta permissionsregler
Reglerna om permission måste vara restriktiva i den bemärkelsen att det måste vara den intagnes individuella vårdplan som styr tilldelningen av permissioner. När det är fråga om återfallsförbrytare finns det anledning att vara särskilt återhållsam med permissioner. Vid bedömningen av om obevakad permission skall beviljas i dessa fall måste den intagnes intresse av att få permission vägas mot medborgarnas berättigade krav på skydd och säkerhet. Vi anser att skyddsintresset måste vara det primära vid denna avvägning. Det allmänna får aldrig väja undan från sitt ansvar för att enskilda inte utsätts för brott i samband med permissioner. Medborgarna måste kunna lita på staten i detta avseende.
Disciplinåtgärder även för livstidsdömda
Livstidsdömda brottslingar behöver i dag inte riskera någon direkt kännbar disciplinär bestraffning om de uppför sig illa eller begår brott under den tid de sitter i fängelse. Endast varning kan komma i fråga för dessa fall. Övriga fängelsedömda som bryter mot ordningen kan däremot åläggas både varning och tidstillägg. För livstidsdömda har tidstillägg ansetts omotiverat i och med att den intagne ådömts livstidsstraff. Det finns till och med fall där åklagare avstått från att väcka åtal för brott med motiveringen att den misstänkte redan avtjänar livstidsstraff.
Enligt Moderata samlingspartiet är detta en oacceptabel ordning som snarast bör rättas till. Framför allt är det inte ett uttryck för human kriminal- vård att frånta människor ansvaret för deras handlingar. Även den som är dömd till livstidsstaff och som begår brott eller missköter sig på annat sätt under tiden i anstalt måste enligt vår mening mötas av en reaktion som står i proportion till vad han gjort sig skyldig till.
Varning och tidstillägg behöver enligt vår mening inte som i dag utgöra de enda alternativen till disciplinåtgärder. Ungefär 1/3 av alla livstidsdömda beviljas permission. Även livstidsdömda tar emot besök och har möjlighet att utföra t.ex. förtroendearbete inom ramen för Förtroenderådens (de intagnas motsvarighet till fackförening) verksamhet. Redan härigenom finns enligt vår mening möjligheter att skapa adekvata disciplinåtgärder även för livstids- dömda. Ett annat alternativ till disciplinåtgärd skulle kunna vara att under viss bestämd tid höja nuvarande 20-procentiga avdrag på den intagnes ersättning och förslagsvis överföra frigjorda medel till Brottsofferfonden.
Grundläggande moraliska och etiska regler om hur människor bör bete sig mot varandra skall inte - och får inte - vara annorlunda inom kriminalvården än vad som gäller för samhällslivet i stort. Enligt Moderata samlingspartiet är det angeläget att nuvarande system med disciplinåtgärder för livstidsdömda snarast blir föremål för utredning. Regeringen bör således få i uppdrag att ta initiativ till en sådan utredning.
Kemisk kastrering
Sexualbrottslingar kan i dag som ett led i behandlingen av sitt brottsliga beteende frivilligt genomgå s.k. kemisk kastrering. Kriminalvården har dock ingen möjlighet att ensam besluta om sådan behandling utan den bestäms och utförs inom ramen för hälso- och sjukvården och det oavsett om den medicinska behandlingen påbörjats i frihet eller under verkställighetstiden. Enligt Moderata samlingspartiet kan det finnas skäl att närmare överväga om kemisk kastrering bör användas mer frekvent inom kriminalvården, särskilt för de fall sexualbrottslingen tidigare avböjt kemisk kastrering och därefter återfallit i brott av samma slag. För att kemisk kastrering skall vara meningsfullt torde dock förutsättas att den kombineras med erforderlig terapeutisk behandling i syfte att bearbeta de starka känslor som vid en förlust av sexualdriften kan komma att kanaliseras på annat våldsamt sätt. Det terapeutiska inslaget måste således utgöra en central del parallellt med den rent medicinska behandlingen av sexualbrottslingen.
Enligt vår uppfattning bör regeringen i enlighet med vad som här anförts överväga hur den framtida användningen av kemisk kastrering för sexual- brottslingar skall kunna utvecklas.
Alternativa påföljder
Fängelse - inte allenarådande
Fängelse är och kommer även i framtiden att vara den mest väsentliga delen i påföljdssystemet vid allvarlig brottslighet. Enligt Moderata samlingspartiet finns det dock ett stort behov av nya, alternativa påföljder såväl för ungdomsbrottslingar som för vuxna brottslingar. Tre exempel är elektronisk övervakning, samhällstjänst och villkorligt fängelse.
Elektronisk övervakning
Riksdagsmajoriteten har i enlighet med regeringens förslag beslutat att den pågående försöksverksamheten med intensivövervakning med elektronisk kontroll, som påbörjades den 1 augusti 1994 på initiativ av den borgerliga regeringen skall förlängas till utgången av 1998 och utvidgas till att omfatta hela landet. Av bl.a. ekonomiska skäl skall försöksverksamheten dessutom utvidgas till att avse även personer som döms till fängelsestraff på högst tre månader, mot nuvarande två månader, vilket vi moderater motsätter oss.
Enligt vår mening går det inte att bortse från det faktum att brottslighet som renderar tre månaders fängelse ofta är av betydligt allvarligare beskaffenhet än brottslighet som leder till två månaders fängelse. Det är dock fråga om en 50-procentig höjning av strafftiden. Särskild hänsyn måste enligt vår uppfattning fästas vid att cirka hälften av de personer som under 1994 dömdes till fängelse i tre månader hade gjort sig skyldiga till våldsbrott (24 procent) och tillgreppsbrott (23 procent). Motsvarande siffror för dem som dömts till två månaders fängelse under samma tidsperiod är 18 procent för våldsbrott och 10 procent för tillgreppsbrott, (se kriminalvårdens statistik avseende intagna i kriminalvårdsanstalt under 1994). I den nuvarande försöksgruppen ligger tyngdpunkten på rattfylleribrott (41 procent). Med den nya gruppen ökar både andelen våldsbrott och tillgreppsbrott, brottslighet som ofta medför ett stort fysiskt och psykiskt lidande för den som drabbas av brottet. Även när det gäller den nya gruppens belastning jämfört med den hittillsvarande gruppens, d.v.s. om de har varit dömda till fängelse tidigare, kan stora skillnader påvisas. I den nya gruppen är det cirka 50 procent som någon gång har varit intagna i anstalt under de senaste fem åren. I den nuvarande gruppen är det hela 70 procent som inte har någon tidigare anstaltsvistelse bakom sig. Det är också fler med upprepade anstaltsvistelser i den nya gruppen, vilket i sin tur innebär ökade risker för verksamheten som sådan. I den utvidgade försöksverksamheten kommer således gruppen av klienter som kan komma att ingå i försöksverksamheten att bestå av ett betydligt tyngre belastat klientel. Med beaktande av detta och med hänsyn till brottsoffrens situation och allmänhetens berättigade krav på rättstrygghet måste man, enligt vår uppfattning, vara mer restriktiv när det gäller att ge även dessa brottslingar möjlighet att avtjäna sitt straff utanför anstalt. I annat fall kan en framtida permanentning av försöksverksamheten riskeras på grund av alltför många misslyckanden, vilket vore mycket beklagligt för den framtida utvecklingen av svensk kriminalvård.
Regeringen överväger för närvarande att använda elektronisk övervakning under sista delen av ett fängelsestraff, d.v.s. den period som närmast föregår villkorlig frigivning, "back-door"-system. Från moderat håll vi vill redan nu markera vårt avståndstagande till en sådan ordning. Den elektroniska övervakningen bör under överskådlig tid ha sin plats i systemet som en ersättning för verkställighet i anstalt, d.v.s. som "front-door". Allmänhetens tilltro till straffsystemet skadas om den fakultativa tvåtredjedels-frigivningen urholkas med ett "back-door"-system.
Samhällstjänst
Samhällstjänst innebär att den dömde - i stället för att avtjäna ett fängelsestraff - åläggs att utföra oavlönat och samhällsnyttigt arbete under viss tid, lägst 40 och högst 200 timmar. Härigenom får påföljdsformen ett tydligt reparativt inslag, vilket vi tillmäter stor vikt. Särskilt för unga människor kan det vara betydelsefullt att få leva upp till de krav på ordning som samhällstjänsten innebär och att få utföra ett konstruktivt arbete.
Samhällstjänst har funnits sedan 1990 som försöksverksamhet, främst avsedd för unga lagöverträdare, och tillämpades fram till årsskiftet 1992/93 vid fem tingsrätter. På den borgerliga regeringens initiativ utvidgades försöksverksamheten fr.o.m. 1993 till att omfatta hela landet. Fram till utgången av 1995 gällde en provisorisk lag om samhällstjänst i hela landet. Utvärderingen av försöksverksamheten har visat att samhällstjänsten praktiskt har fungerat bra. Samhällstjänsten har i mycket stor utsträckning slutförts av de dömda och erfarenheterna är i huvudsak positiva, såväl inom rättsväsendet och kriminalvården som bland "arbetsgivarna".
Enligt Moderata samlingspartiet är det nu angeläget att samhällstjänst snarast infogas som ett permanent inslag i påföljdssystemet.
Villkorligt fängelse
Straffsystemkommittén hade bl.a. i uppdrag att närmare överväga om någon form av villkorligt fängelse borde införas. Enligt direktiven skulle ett införande av villkorligt fängelse i första hand inriktas på att de olika icke frihetsberövande påföljdsalternativen, med undantag för böter och överlämnande till särskild vård, inordnades under villkorligt fängelse, en s.k. hattmodell under vilken en rad olika påföljdsalternativ skulle kunna rymmas. Ett närmande till ett system med villkorligt fängelse har för övrigt redan skett genom att domstolen när den dömer till kontraktsvård eller samhällstjänst skall ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om påföljden i stället skulle ha varit fängelse.
Efter en summarisk utredning av frågan avvisade majoriteten tanken på att införa villkorligt fängelse. Enligt majoriteten var förslaget bl.a. behäftat med tekniska svårigheter och hade enbart skenbara fördelar, en uppfattning som Moderata samlingspartiets ledamot reserverade sig emot. Enligt vår uppfattning är det eftersträvansvärt med ett varierat utbud av olika påföljder så att en så lämplig påföljd som möjligt kan väljas i varje enskilt fall. Särskilt angeläget är detta när det gäller valet av påföljder för unga brottslingar. Å andra sidan är det viktigt att påföljdssystemet är klart och överskådligt uppbyggt. Enligt vår uppfattning skulle införandet av villkorligt fängelse enligt hattmodellen, med en möjlighet att kombinera med ett icke frihetsberövande påföljdsalternativ, kunna utgöra ett viktigt bidrag till vårt påföljdssystem. Inte minst skulle det vara värt att pröva avseende unga vanekriminella, som återfaller i relativt sett mindre allvarliga brott, som t.ex. bostads- och bilinbrott, stölder, och kanske någon gång ringa fall av misshandel och liknande.
En liknande påföljdsmodell har lanserats av psykiatriprofessor Sten Levander. Påföljden villkorligt frihetsstraff, vilket är Levanders benämning, kombineras med en normalpåföljd, t.ex. skyddstillsyn. När den unge begått ett brott dömer domstolen till skyddstillsyn men med tillägg av ett villkorligt frihetsstraff, vars längd anpassas efter den brottslighet den unge gjort sig skyldig till. Den unge bär sedan tiden med sig som en "ryggsäck" under en löptid på t.ex. fem år. Döms den unge på nytt till skyddstillsyn under dessa fem år förlängs löptiden med ytterligare fem år. När den unge kommit upp i t.ex. två års "ryggsäckstid", d.v.s. den samlade tilläggsstrafftiden för de olika brotten, realiseras frihetsstraffet som då också kommer att vara tillräckligt långt för att kunna göra något meningsfullt av vad gäller den unges rehabilitering.
En variant av denna modell skulle kunna vara att när en ung brottsling döms till exempelvis åtta månaders frihetsberövande straff fastställer domstol att en månad skall avtjänas - för att ge den unge en föraning om hur obehagligt det är att vara frihetsberövad - och resterande sju månader stoppas i ryggsäcken. Den första månaden eller större delen av den torde många gånger redan vara avtjänad i form av anhållning och häktningstid.
Poängen med ett villkorligt frihetsstraff för denna grupp av återfallsförbrytare ligger framför allt i tydligheten. Det finns ett reellt hot som den unge genom att sköta sig kan undvika att se realiserat. Samtidigt vet han att om han fortsätter att begå brott så kommer han att frihetsberövas förr eller senare och då för avsevärd tid.
Enligt vår mening bör regeringen nu gå vidare med förslaget att införa villkorligt fängelse, antingen inom ramen för det pågående arbetet avseende påföljdssystemet för unga brottslingar, eller i det fortsatta beredningsarbetet med anledning av Straffsystemkommitténs förslag.
Psykiskt störda brottslingar
Brottslingar som lider av allvarlig psykisk störning får inte dömas till fängelse. De överlämnas i stället till rättspsykiatrisk vård. Om det finns risk för att brottslingen återfaller i brottslighet kan rätten besluta om särskild utskrivningsprövning. Moderata samlingspartiet är starkt kritiskt till denna ordning. Många av de allra farligaste brottslingarna finns bland dem som överlämnas till psykiatrisk vård. Till saken hör att det är mycket svårt att bedöma om en psykisk störd brottsling kommer att återfalla i brottslighet. Beslut om särskild utskrivningsprövning grundas i realiteten på mer eller mindre kvalificerade gissningar.
Mot denna bakgrund och med beaktande av medborgarnas skyddsintressen anser vi att det nuvarande förbudet mot att döma psykiskt störda brottslingar till fängelse bör avskaffas. Det är bara i ett fåtal fall som gärningsmannen är så allvarligt störd att han över huvud taget inte är medveten om vad han gör sig skyldig till. Endast i dessa fall anser vi att det är berättigat att straffri- förklara och inte utdöma fängelsestraff. Vård måste vid straffriförklaring dock alltid ges under sådana former att allmänhetens skyddsintresse tillgodoses.
Övriga psykiskt störda brottslingar, d.v.s. det stora flertalet, bör i stället dömas till straff. Denna effekt har till viss del uppnåtts genom den lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1992 med LRV (lagen om rättspsykiatrisk vård). Andelen personer som överlämnas till psykiatrisk vård har de facto minskat och fler psykiskt störda brottslingar sitter i fängelse i dag jämfört med tidigare år. Om de som döms till straff är i behov av psykisk vård skall de kunna avtjäna en del eller hela straffet på psykiatrisk vårdinrättning under kriminalvårdens ansvar. När vårdbehov inte längre föreligger skall den dömde avtjäna eventuell resterande del av straffet i vanligt fängelse.
Åtgärder mot internationell brottslighet
Bakgrund
Den internationella brottsligheten - narkotikabrottslighet, ekonomisk brottslighet, illegal handel med utrotningshotade djur och växter m.m. - omsätter oerhörda kapitalsummor. Den är dessutom välorganiserad. Hittills har Sverige klarat sig relativt väl undan men vi kan inte räkna med att det kommer att fortsätta så. I en värld där alltfler verksamheter är gränsöverskridande gäller det dessvärre också för brottsligheten.
För att möta detta hot måste bl.a. åklagarnas och polisens arbetsmetoder effektiviseras. Det räcker inte med vad som görs i Sverige utan svenska brottsbekämpande myndigheter måste utveckla samarbetet med sina motsvarigheter i EU-länderna och - inte minst - med motsvarande myndig- heter i de östeuropeiska länderna.
Narkotika- och ekonomisk brottslighet
Så gott som all narkotika i Sverige smugglas in. Därför har också tullen en stor betydelse för narkotikabekämpningen. Den traditionella tullbevakningen motsvarar emellertid inte kraven på effektiv bekämpning i ett framtida samhälle, där smugglingsmetoderna blir alltmer raffinerade. Mot denna bakgrund är det enligt Moderata samlingspartiet angeläget att reformering av de nuvarande myndighetsstrukturerna kommer till stånd. Vårt förslag, som närmare utvecklas i en kommittémotion av Gun Hellsvik (m.fl), innebär att tullkriminalen och tullens bevakningspersonal integreras med polisorganisationen på de platser och inom de områden där en inre gränskontroll kommer i fråga, d.v.s. i Skåne, Tornedalen, Stockholm samt de övriga hamnar och flygplatser där trafik till och från EU-land förekommer. Formellt skulle tullens verksamhet vid den inre gränsen upphöra med en sådan ordning, men endast för att ersättas av en utbyggd brottsbekämpning under polis- och åklagaransvar med inriktning på de varor som är undantagna från kravet på fri rörlighet enligt EU:s regler (artikel 36 i Romfördraget), bl.a. narkotika, vapen, krigsmaterial, djur, alkohol och kulturföremål.
Den gränsöverskridande narkotikabrottsligheten har ofta starka kopplingar till den internationella ekonomiska brottsligheten. Insatser mot narkotika träffar således också den ekonomiska brottsligheten. Vårt främsta vapen mot den internationella brottsligheten är en effektiv myndighetssamverkan på såväl nationell som internationell nivå. Svensk tull och polis måste således ha både ekonomiska och kunskapsmässiga förutsättningar för att aktivt kunna delta och driva på det internationella brottsbekämpningssamarbetet som nu är under uppbyggnad inom ramen för Schengen och EU:s tredje pelare.
Brott mot miljön
I detta sammanhang bör även brott mot miljön och den illegala hanteringen av växter och djur tas upp. Båda dessa brottstyper är intimt förknippade med internationell brottslighet. Miljöbrottsligheten har inte sällan kopplingar till internationell ekonomisk brottslighet. Illegal handel av växter och djur har visat sig ha förgreningar till bl.a. narkotikabranschen. Även om miljöbrott och illegal handel med växter och djur hos oss hittills inte blivit föremål för polisiära insatser i någon större utsträckning så är Sverige inte förskonat från denna typ av brottslighet. Svensk tull och polis bör därför - av samma skäl som gäller för annan gränsöverskridande brottslighet - ges en fastare organisation för bekämpningen av miljöbrott och den illegala handeln med växter och djur. För detta krävs - som vid bekämpandet av all annan brottslighet - både tillräckliga ekonomiska resurser och förstärkta utbildningsinsatser.
Det bör ankomma på utskottet att utarbeta erforderlig lagtext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om normlöshetens utbredning och normöverföringens viktigaste aktörer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalpolitikens inriktning och straffsystemets utformning,
3. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av hur lagstiftning allmänt sett kan förbättras i syfte att förtydliga vårdnadshavares ansvar i rollen som normöverförare och brottsförebyggare i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisstöd till föräldrar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skolans roll som brottsförebyggare,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om närpolisverksamhetens betydelse,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nationellt brottsförebyggande program,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nytt påföljdssystem för unga brottslingar i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring som möjliggör registrering av minderåriga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen beslutar om ändring i sekretesslagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjegruppskonferenser och medlingsverksamhet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamheten med fria sprutor till narkotikamissbrukare,1
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som möjliggör för polisen att ta blod- och urinprov även på personer under 15 år i enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som möjliggör användning av kräkmedel i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring om livstids fängelse för grov narkotikabrottslighet i enlighet med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring som möjliggör för polisen att använda "buggning" vid grov narkotikabrottslighet och brott mot rikets säkerhet i enlighet med vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisväsendet,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring som möjliggör ökad användning av den nationella beredskapsstyrkan i enlighet med vad som anförts i motionen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åklagarväsendet,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om domstolsväsendet,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om narkotika- och drogfria fängelser,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalvården,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fängelsetidens utnyttjande, permissioner och utbildning för de intagna,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rymningar från slutna anstalter,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strikta permissionsregler,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om disciplinåtgärder för livstidsdömda,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kemisk kastrering,
28. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagstiftning om alternativa påföljder, som elektronisk övervakning, samhällstjänst och villkorligt fängelse i enlighet med vad som anförts i motionen,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om psykiskt störda brottslingar,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot internationell brottslighet avseende narkotika- och ekonomisk brottslighet,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot internationell brottslighet avseende brott mot miljön, växter och djur.
Stockholm den 25 september 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m) Anders Björck (m) Birger Hagård (m) Gullan Lindblad (m) Inger René (m) Per Unckel (m) Sonja Rembo (m) Knut Billing (m) Gun Hellsvik (m) Bo Lundgren (m) Karl-Gösta Svenson (m) Per Westerberg (m)
1 Yrkande 12 hänvisat till SoU