Motion till riksdagen

1996/97:Fi43

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1996/97:150 1997 års ekonomiska vårproposition

---

Sammanfattning: Krisplan
för Sverige

Denna motion är en krisplan för Sverige.
Massarbetslöshetens sociala och ekonomiska
skadeverkningar är nu så omfattande att snabba och
genomgripande åtgärder är nödvändiga.

Sverige behöver en politik för fler jobb.

Läget är akut. 40 000 fler än för ett år sedan är arbetslösa. Arboga och
Norrköping hotar att bara bli två i en lång rad av drabbade svenska krisorter.
Vi föreslår i denna motion omprioriteringar av 45 miljarder kronor, av vilka
den överväldigande delen används för att stimulera nya jobb.

Redan från halvårsskiftet bör följande förändringar genomföras:

Sänkning av arbetsgivaravgifter, i ett första steg med 5 procentenheter
för företag i tjänstesektorn - från ca 33 procent till ca 28 procent.
(Kortsiktig budgeteffekt på helår för staten: 12 miljarder kronor.) På
längre sikt bör arbetsgivaravgiften för alla företag sänkas genom att
den allmänna löneskatten avskaffas. Om majoritet för detta kan uppnås
vid utskottets behandling bör regeringen utan att avvakta ett formellt
riksdagsbeslut lägga fram ett sådant förslag.

Helt avskaffande av arbetsgivaravgiften för tjänster i hushåll (0,5
miljarder kronor).

Återgång till två veckors sjuklöneperiod (2 miljarder kronor).

Ändringar i arbetsrätten (LAS och MBL) - i enlighet med liggande fp-
motioner - som underlättar anställningar.

Företagsklimatet kan vidare påtagligt förbättras genom tre
beslut, som kan fattas av riksdagen de närmaste veckorna:

Energipolitiken: en ny överenskommelse byggd på Linje 2, dvs. nej
till snabbstängning av Barsebäck men ja till åtgärder för att främja en
långsiktig omställning av energisystemet.

EMU: Uttalande av riksdagen om att Sverige eftersträvar medlemskap
från starten 1999.

Lönebildningen: Principbeslut om åtgärder för en bättre fungerande
lönebildning, i första hand ett system med större fackligt ansvar för
finansieringen av a-kassorna.

Senast från årsskiftet 1997/98 bör en rad ytterligare
förändringar genomföras, bl.a. följande:

Återinförande av "hälften kvar" i skattesystemet.

Avskaffande av dubbelskatten på investeringar.

"Aktivering" av pengar från sjukförsäkringen i vården.

Förenklingar för enmansföretag och gynnsammare skattevillkor för
fåmansbolag, rimligare regler för momsinbetalningar m.m.

Servicecheckar för köp av hushållstjänster.

Möjlighet till "ett friår mitt i livet" för kompetensutveckling eller
starta-eget genom gynnsammare skatteregler för sparande och
återlånerätt i pensionssystemet.

Omfattande utförsäljningar av statliga aktieinnehav på i storleks-
ordningen 75 miljarder kronor, vilket är motiverat just nu genom den
stora tillgången på placeringskapital och i sak är motiverat av att det
stärker statens likviditet, minskar räntebelastningen och ger de berörda
företagen bättre utvecklingsmöjligheter.

De sociala effekterna av regeringens oförmåga att skapa
tillväxt blir alltmer påtagliga. Förslagen i vårbudgeten
innebär att takten i uppsägningarna i den offentliga sektorn
bromsas upp, men nästan ingenting görs för att främja
tillkomsten av icke skattefinansierade jobb. Därmed riskerar
basen för välfärdspolitiken att erodera ytterligare. Följden
blir växande misstro mot socialförsäkringarna, oacceptabla
försämringar i omhändertagandet av våra äldsta, allvarliga
kvalitetsbrister i skolorna etc.

Sverige kan bli
Möjligheternas land

Även akuta krisåtgärder bör vara ideologiskt förankrade och
långsiktigt motiverade. Våra förslag ingår i en strategi för att
förändra Sverige i liberal riktning.

Sverige skulle kunna bli ett Möjligheternas land. Det kan vara svårt att tro
i dag när så många dörrar är stängda för människor. Men blunda och tänk!
Tänk på ett land där den som vill arbeta kan välja arbetsgivare. Där den som
vill starta eget har god chans att lyckas. Där människor satsar för att de tror
på framtiden. Där det finns en mångfald av alternativ som ger verklig
valfrihet.

Tänk på ett land där segregerade betongförorter har fått nytt liv och ny
stolthet genom att också de nya svenskarnas förmåga och särart har tagits till
vara. Där kvinnor och män har samma möjligheter genom att fördomar,
lönediskriminering och andra rester av ett förlegat tänkande har förpassats
till historiens skräpkammare. Där människor med handikapp är efterfrågade
därför att samhället byggts också för deras förutsättningar.

Det Sverige vi ser med öppna ögon är ett annat land. Resultaten av
massarbetslösheten och nedskärningspolitiken blir nu allt tydligare. De
sociala skillnaderna växer. Brottsligheten växer. Drogmissbruket växer.
Vuxenvärldens problem drabbar oskyddade barn med skoningslös styrka.
Mottagningar för barn och ungdomar med psykiska problem är överlupna
med arbete.

Inget parti har alla lösningar. Vi skall över huvud taget inte tro att alla
lösningar finns i den politiska sfären. Men det politiska ledarskapet har -
åtminstone än så länge - betydande möjligheter att länka samhällsutveck-
lingen i bättre eller sämre banor.

Ekonomiska analyser av Sverige behandlar allt oftare det politiska
ledarskapets förmåga att hantera problemen. Visserligen finns en förbättrad
världskonjunktur i bakgrunden. Men, frågar sig alltfler bedömare, har
Sveriges politiska ledning förmågan att utnyttja de bättre förutsättningarna?

Vi delar den oron. Alldeles bortsett från att vi ogillar mycket av innehållet
i regeringspolitiken är vi också mycket kritiska till hur regeringsmakten
utövas. Samarbetet med Centern, som hade kunnat vara en samförståndets
brygga, har blivit en täckmantel för en ohöljd makt- och intressepolitik.
Energifrågans hantering var förödande för förtroendet för regeringens
förmåga att skapa samling och långsiktighet.

Också ett oppositionsparti har ett stort ansvar. Vi söker leva upp till det.
Däri ingår att bilda opinion för de idéer som vi tror kan ta Sverige ur krisen.
Men däri ingår också att bedriva det politiska arbetet så att vi ständigt -
genom uppdaterade samhällsanalyser, genomtänkta förslag och en kompetent
personuppsättning - är beredda att axla ett större direkt ansvar för besluten
om förutsättningarna skulle föreligga.

En huvuduppgift för det politiska ledarskapet är att medverka till att
svenska folket kan återfå sin tro på framtiden. Genom sin oförmåga att leva
upp till sina vallöften om låg arbetslöshet och stopp för nedskärningarna i
offentliga sektorn har Socialdemokraterna givit ytterligare gödning åt
politikerföraktet. "Sverige kan bättre" har blivit "Sverige - var god dröj".
Det är viktigt att det politiska ledarskapets anseende kan återupprättas genom
att givna löften gäller och resultat kan påvisas.

Sverige behöver en ny kurs. Den handlar mycket om jobb genom
företagande. Sverige behöver inte fler skatter utan fler skattebetalare. Det är
så vi får uthålliga resurser till värdig vård och bättre skolor.

Vårbudgeten - den
förlorade chansen

Var är tillväxtpolitiken?

Vårpropositionen var regeringens sista chans under
mandatperioden att inleda en tillväxtpolitik. Men
propositionen är De missade möjligheternas dokument.

Prognoserna visar att antalet nya jobb under hela mandatperioden blir -
noll. Verkligheten kan sluta på - minus. Och utan en ny inriktning på den
ekonomiska politiken väntar nya bakslag i den konjunkturnedgång som förr
eller senare kommer.

"Nu ljusnar det för Sverige" är budskapet i vårens finansplan. Det är en
märklig beskrivning av ett land med massarbetslöshet och fortsatt fallande
sysselsättning. Inte ens när det påstås "vända" ser det särskilt ljust ut för de
700.000 arbetslösa. På varje nytt jobb som enligt propositionen beräknas
tillkomma i näringslivet nästa år går det fortfarande 25 arbetslösa.

Ljuset som regeringen ser är tecknen på att världsekonomin går in i en
högkonjunktur, vilket kommer att ge en skjuts åt svensk exportindustri.
Regeringen bedömer att tillväxten i Sverige kommer att öka i takt med övriga
OECD-länder. Samtidigt tar den privata konsumtionen fart efter ett par
magra år. Men sammantaget växer efterfrågan för litet för att sysselsätt-
ningen skall kunna öka påtagligt.

För att efterfrågan skall kunna växa tillräckligt, utan att inflationen
samtidigt tar fart, krävs reformer på arbetsmarknaden. Några sådana har ännu
inte åstadkommits.

Massarbetslösheten i Sverige beror inte på variationer i konjunkturen. Den
beror på strukturella problem, framför allt när det gäller företagarklimat,
lönebildning och skattepolitik - och de lämnas olösta i vårpropositionen.
Effekterna på sysselsättningen bedöms därför bli marginella, och regeringen
försöker i stället nå målet om en halverad öppen arbetslöshet till sekelskiftet
genom att på olika sätt locka människor att lämna arbetsmarknaden.

Den offentliga expansion som föreslås med Fempunktsprogrammet för
arbete och utbildning innebär att den grundläggande obalansen i svensk
ekonomi mellan privat och offentlig sektor förstärks. Socialdemokraterna
upprepar sitt klassiska misstag; den offentliga sektorn ska återigen få
expandera utan att den privata sektorn växer. Strategin för de s.k. lokala
miljöomställningsprogrammen har dessutom klara paralleller till 1960-talets
miljonprogram. Bygg- och bostadssektorn skall utsättas för ännu ett
planekonomiskt experiment när Göran Persson "bygger Sverige grönt".

Det är positivt att budgeten ser ut att gå mot balans och att inflations-
förväntningarna är låga. Men eftersom budgetsaneringen till större delen
genomförts genom skattehöjningar är den svenska ekonomin mycket känslig
för variationer i konjunkturen. Det framgår mycket tydligt av OECD:s
senaste bedömningar att konjunkturkänsligheten i de offentliga finanserna är
väsentligt högre i Sverige än i andra länder.

Regeringen resonerar som om det bara fanns ett möjligt budgetsanerings-
program. Regeringen har valt att låta skattehöjningar dominera. Folkpartiet
har konsekvent föreslagit fler besparingar och färre skattehöjningar. Det
skulle ha inneburit både mindre konjunkturkänslighet i budgeten och starkare
utvecklingskraft i den svenska ekonomin.

Sammantaget ger vårpropositionen bilden av ett land som givit upp
kampen mot arbetslösheten och skapat dålig beredskap för den konjunktur-
avmattning som förr eller senare kommer. När konjunkturen vänder nedåt
igen och de hundratusentals extraordinära utbildningsplatserna skall avveck-
las kommer de underliggande strukturproblemen upp till ytan med förnyad
kraft.

Många problem och brister i Sverige bottnar just i ekonomins svaga
växtkraft. Ökande klyftor i arbetslöshetens spår, en tilltagande bostadsse-
gregation, slitna och nerklottrade skolor, täta larmrapporter om brister i
vården och gamla som far illa - den gemensamma nämnaren är att
produktionen inte är tillräckligt stor för att uppfylla våra krav på materiell
standard, bra skolor och trygg vård.

De långsiktiga tillväxtproblemen är vid det här laget ordentligt utredda och
kartlagda. Det behövs inte fler utredningar - det krävs handling och
målmedvetna satsningar på att återge Sverige en position som ledande
industri- och kunskapsnation. Basen för välfärden måste återställas.

Så varför lägger regeringen inga förslag för att få fart på näringslivet och
tillväxten? Varför sker ingenting med lönebildningen? Regeringen skriver i
finansplanen att en förutsättning för en god ekonomisk utveckling är en
bättre fungerande lönebildning, men man kommer inte med ett enda konkret
förslag för att göra en sådan utveckling sannolik. I stället aviseras en ny
utredning.

Varför sker ingenting med arbetsrätten? Regeringen har ju själv röjt
insikten att regelverket behöver anpassas till ett modernt företagande.

Varför läggs inga förslag för att lyfta tjänstesektorn? Det är ju här den
stora sysselsättningspotentialen finns! Allt regeringen har att säga är att Dan
Anderssons utredning remissbehandlas.

Varför förbättras inte villkoren för näringslivet och småföretagen? En av
hörnstenarna i regeringens sysselsättningspolitik skall ju vara att huvuddelen
av sysselsättningsökningen bör ske i den privata sektorn.

Vi är övertygade om att utsikterna för svensk ekonomi varit bättre om en
liberal politik fått prägla riksdagens beslut under mandatperioden. Skatte-
politiken hade inriktats på att förbättra de långsiktiga villkoren för
företagande, arbete, sparande och investeringar. Arbetet med att reformera
socialförsäkringarna hade gått vidare. Systemen skulle varit robusta och
pålitliga. Budgetsaneringen hade fått en annan sammansättning, med mer
utgiftsminskningar, så att svensk ekonomi blivit mindre konjunkturkänslig.

Utrymmet för entreprenörer hade varit större genom skattelättnader och
förenklingar. Lönebildning och arbetsrätt hade reformerats. Människors vilja
att satsa på företagande hade tagits till vara.

En tillväxtorienterad politik kunde ha lagt grunden för en ny period av
framgångsrikt företagande. Då skulle den internationella högkonjunkturen
lett till ett ordentligt uppsving i sysselsättningen.

Med vårpropositionen hade regeringen sin sista chans att inleda en tillväxt-
politik under mandatperioden. Den chansen tog man inte. Fyra år med
socialdemokratisk politik blir därför fyra förlorade år i arbetet med att återge
svensk ekonomi dess växtkraft och vitalitet och att lägga grunden för
expanderande sysselsättning. Konjunkturen förbättras av allt att döma, men
utan en ny inriktning på den ekonomiska politiken väntar nya bakslag.

Var är de nya jobben?

För varje nytt prognostillfälle försämras läget på
arbetsmarknaden. Den tidpunkt då arbetslösheten skall
sjunka kommer allt senare. För precis två år sedan gjorde
regeringen för första gången en prognos över arbetslösheten
i år. Då angavs siffran 10,7 procent. Nu anges siffran 12,6
procent. En prognosmiss på två procentenheter, eller över
80.000 personer.

Bara jämfört med budgetpropositionen i höstas har prognosen för total
arbetslöshet nästa år höjts med 0,7 procentenheter till 11,8 procent. En
prognosmiss motsvarande nära 30.000 personer!

Nu gör regeringen i stället glädjekalkyler framåt i tiden. Konjunktur-
institutets (KI) bedömning, som ligger till grund för regeringens prognoser,
är att den totala arbetslösheten uppgår till 11 procent vid sekelskiftet.
Regeringen gör i stället bedömningen att den ligger på 9 procent. Det mest
sannolika är att regeringen har fel även denna gång, och att KI ligger närmare
verkligheten.

Arbetslinjen överges. Tabellerna i finansplanen visar på ett trendbrott i
svensk arbetsmarknadspolitik. Insatserna i arbetskraften förskjuts till insatser
utanför arbetskraften. Jämfört med 1995 minskar åtgärderna i arbetskraften
med 35.000 personer, medan åtgärderna utanför arbetskraften ökar med
50.000. De arbetslösa ska bort från arbetsmarknaden. Kampen mot
arbetslösheten har blivit en kamp mot arbetskraften.

Vi anser att regeringens strategi för att nå målet om en halverad öppen
arbetslöshet till sekelskiftet har ett drag av cynism. I stället för att bedriva
en
politik som ökar chanserna till fler jobb i näringslivet, sätts massiva åtgärder
in för att pressa tillbaka utbudet av arbetskraft. Hundratusentals människor
skall in i extraordinära utbildningsåtgärder, förtidspensioneras eller
"erbjudas" att lämna sitt jobb till förmån för någon yngre person.

Vi tror att det här är en farlig väg av flera skäl. För det första underblåser
åtgärderna uppfattningen att jobben i Sverige har tagit slut. Signalen kan
uppfattas som att äldre på något sätt "sitter i vägen" för yngre och riskerar
att
skapa en konstlad motsättning mellan generationerna. Den öppnar också
dörren för en farlig diskussion om vilka som egentligen har "rätt" till jobben
i Sverige.

För det andra riskerar klyftan mellan den politiska ledningens retorik "nu
närmar vi oss målet" och den verklighet som människor lever i att öka. De
flesta måste ha uppfattat löftet om halverad arbetslöshet som ett löfte om fler
nya jobb. Kommer man att känna att "det ljusnar för Sverige" när ens
arbetslöse granne går i förtidspension? Blir föräldrar mindre oroliga för
barnens chanser på arbetsmarknaden bara för att de erbjuds ständigt nya
kurser? Vi tror inte det. Misstron mot politiker riskerar att öka ännu mer.

För det tredje innebär strategin att basen för välfärden fortsätter att
urholkas. Vi behöver fler, inte färre, människor i arbete, fler, inte färre, som
betalar skatt och fler, inte färre, som bidrar till välfärden.

Var är pengarna?

Huvudnumret i finansplanen är det s.k.
fempunktsprogrammet för arbete och utbildning. Regeringen
anser sig ha 16,3 miljarder att spendera 1998 och 21
miljarder 1999. Pengarna hämtas från ett prognostiserat
överskott i de offentliga finanserna.

För det första är det mycket tveksamt om överskotten finns. Regeringen
har bokfört de individuella pensionsbetalningarna, de s.k. premiereserverna,
som löpande statsinkomster i stället för att redovisa dem som en innestående
skuld. För 1998 är inbetalningarna nästan lika stora som det prognostiserade
överskottet. Det är alltså de privata pensionspengarna som regeringen vill
spendera. Därtill kommer att ca 10 miljarder i inleveranser från Securum för
1997 och 1998 räknas in i det finansiella sparandet - en mycket dubiös
finansiering.

För det andra har regeringen tidigare misslyckats med att prognostisera
inkomstutvecklingen i stat och kommun. Det visar sig att det s.k.
överprövningsbeslutet - när regeringen hösten 1996 körde över RRV:s
prognos för att kunna tillföra 2,5 miljarder till kommunsektorn utan att
spräcka budgeten - var fel. Egentligen skulle kommunerna betala tillbaka,
men det täcks av ett engångsvist bidrag 1999 på 2,3 miljarder.

För det tredje: Landstingsförbundets kalkyler tyder på att landstingens
skatteinkomster blir 2,3 miljarder lägre 1998 och 2,5 miljarder lägre 1999
jämfört med prognosen från december 1996. Detta innebär att de pengar som
regeringen skall skjuta till extra i praktiken redan har "ätits upp" av det som
landstingen förlorar på det sviktande skatteunderlaget.

För det fjärde: för att de tänkta överskotten skall realiseras krävs bland
annat:

att det sker ett trendbrott i lönebildningen. För första gången på 30 år
ska de svenska löneökningarna gå i takt med omvärldens. Förutsätt-
ningarna har förbättrats eftersom inflationen väntas bli fortsatt låg,
men det krävs också reformer på lönebildningens område. Några
sådana föreslås inte.

att ränteprognoserna slår in. Regeringen räknar först med en viss
räntenedgång och sedan med en blygsam ränteuppgång. Skillnaden
gentemot Tyskland väntas sjunka till 1 procentenhet. Men inför valet
av vilka länder som skall delta i EMU finns risk för turbulens på ränte-
och valutamarknaderna. Är de svenska avsikterna fortfarande oklara
kan vi drabbas hårdare än andra länder.

att den öppna arbetslösheten minskar enligt regeringens plan, vilket får
bedömas som osannolikt.

Vi tycker att det är bra att vården och skolan hamnat i fokus,
och vi stöder ett resurstillskott som mildrar vådorna av
regeringens politik. Men den långsiktiga lösningen för
kommuner och landsting ligger i att stärka skatteunderlaget -
det är det som är "riktiga" pengar till vård och skola.

Folkpartiets prioriteringar:
jobb, vård och skola

Med Folkpartiets politik vill vi skapa förutsättningar för en
dynamisk samhällsekonomi, med växande näringsliv och
sysselsättning. Ett sådant samhälle ger utrymme åt
initiativrika människor, skapar många återkommande
livschanser för alla medborgare, har resurser att skapa
kunskapsbejakande skolor och en värdig vård och omsorg.

Politiken illustreras i nedanstående tabell, som avser 1998, och innehåller
fp-förslag i jämförelse med regeringens förslag:

Tabell 4.1 Jobb genom företagande (miljarder kronor)

Jobb genom företagande
36,5

därav lägre skatter
34,5

"hälften kvar"
5

slopad dubbelskatt på investeringar
3

sänkt inkomstskatt
9

fåmansbolag, förtida moms, m m
1

sänkta arbetsgivaravgifter, slopade för vissa
hushållstjänster
12,5

sänkt skatt på sparande
2

höjt avdrag för pensionssparande
1

lägre fastighetsskatt
1

därav åter till två veckors sjuklöneperiod
2

Tabell 4.2 Satsning på vård, omsorg och det glömda Sverige
(miljarder kronor)
Satsning på vård, omsorg och det glömda
Sverige
7,1

bättre assistansersättning
0,4

bättre änkepension
1

bättre aidsvård
0,1

bättre högkostnadsskydd
0,4

fler äldrebostäder ("eget rum")
0,5

kortare sjukvårdsköer (FINSAM)
2

bättre insatser för arbetshandikappade
0,2

höjda barnbidrag
2,3

flerbarnstillägg, mamma/pappamånad
0,2

Vi vill i detta fördelningspolitiska sammanhang påminna om
att vi också avsätter 1,5 miljarder kronor för ökat u-
landsbistånd.

Tabell 4.3 Satsning på skola och utbildning (miljarder
kronor)

Satsning på skola och utbildning
0,7

sommaruniversitet
0,1

barntillägg i SVUX/SVUXA
0,2

svenska för invandrare
0,1

utlandsstudier
0,1

grundutbildning och forskning vid högskolor och
universitet
0,2

Dessa förslag innebär att vi prioriterar om drygt 45 miljarder
kronor, så att användningen bättre speglar våra liberala
värderingar. Vi återkommer nedan till finansieringen.

Bättre vård och skola

"Personalen ska utvecklas, inte avvecklas", lovade
socialdemokraterna på valaffischerna 1994. Sedan dess har
sysselsättningen i kommuner och landsting minskat med
omkring 35 000 personer.

Inte heller med den föreslagna höjningen av statsbidragen till kommunerna
kommer uppsägningarna att upphöra. Kommunförbundets beräkningar tyder
på att takten i uppsägningarna kommer att dämpas. Tidigare har man räknat
med att ytterligare 35 000 jobb skulle försvinna fram till sekelskiftet. Nu
försvinner kanske "bara" hälften av dessa jobb. Enligt Kommunförbundet
kvarstår ett resursgap på drygt 7 miljarder kronor i kommunsektorn år 2000,
men det framgår inte av regeringens tabeller eftersom balanskravet föreslås
gälla från och med detta år och något underskott följaktligen inte kan
redovisas.

Regeringens insatser är alltså otillräckliga.

De 8 miljarder kronor som tillförs kommunsektorn i propositionen har
dessutom redan "devalverats". Landstingsförbundets prognos visar att ett
sviktande skatteunderlag - alltså färre skattebetalare - redan har "gjort slut"
på de 2 extra miljarder kronor som regeringen lovar skjuta till för att bland
annat kapa de växande vårdköerna.

Landstingsförbundets prognos är en tydlig illustration till att Sverige
behöver fler skattebetalare.

Den långsiktigt hållbara vägen till trygg vård och bra skolor går genom en
politik för fler skattebetalare. Våra prioriteringar ser därför annorlunda ut än
regeringens.

Vi kastar inte bort 20 miljarder på att snabbstänga fungerande och säkra
kärnkraftverk.

Vi satsar inte pengar på att locka bort arbetskraften från arbetsmarknaden.

Vi använder inte löntagarnas premiereserver.

Vi vill i första hand driva en politik som leder till tillväxt i det privata
näringslivet så att basen för de kommunala verksamheterna stadigt kan öka.

För varje procent som arbetslösheten sjunker tjänar det offentliga 10
miljarder kronor.

Med en årlig tillväxt omkring 3-3,5 procent skulle landsting och kom-
muner ha ca 15-20 miljarder mer att förfoga över år 2010 än vad som
blir fallet med drygt 2 procents årlig tillväxt. Det s.k. vårdgapet,
skillnaden mellan behov och resurser, som beräknats av Hälso- och
sjukvårdsutredningen, kan slutas om svensk ekonomi växlar in på en
högre tillväxtbana.

Folkpartiet har vid flera tillfällen tidigare hävdat att bristerna
i vården, särskilt i äldreomsorgen, och i skolorna på sina håll
nu blivit så akuta att det krävs omedelbara resurstillskott. Vi
säger därför ja till den föreslagna höjningen av statsbidragen
till kommuner och landsting. Vi har dock en något annan
uppfattning när det gäller den del av dessa miljarder som
avsätts till en särskild "kommunakut" och som kommer att
uppgå till sammanlagt 600 miljoner kronor. Vi anser att
dessa medel skall destineras till de förortsområden runt våra
större städer där segregationsproblemen är allra störst. Vi
kommer att återkomma i en motion till hösten om hur vi
anser att dessa medel bör användas för att skapa lokal
mobilisering i dessa problemtyngda områden. Vi upprepar
vårt tidigare förslag om ytterligare tillskott för en satsning på
fler äldrebostäder, så att fler som så önskar kan få möjlighet
till ett eget rum.

Kommuner och landsting bör i allt väsentligt få förfoga fritt över de extra
medlen. Vi är kritiska till regeringens förslag att "öronmärka" belopp till
särskilda åldersgrupper. Det är i respektive kommun som man bäst vet var de
extra resurserna gör störst nytta. Om någon kommun gör bedömningen att
den bästa metoden för att skapa livskraft och ekonomisk utveckling är en
stimulans genom lägre skatter skall detta självklart vara tillåtet.

I all sin enkelhet är regeringens nya innebörd av ordet "skattestopp" - som
alltid betytt förbud mot skattehöjningar men som nu plötsligt betyder förbud
mot skattesänkningar - en illustration till en viktig skiljelinje i svensk
politik.

Väl så viktigt som att tillföra nya resurser är att ägna uppmärksamhet åt
hur de betydande resurser som står till förfogande används. Det handlar dels
om att göra rätt saker, dels om att göra saker rätt.

Gör kommunerna rätt saker?

Vi menar att de kommunala kärnområdena, vården och skolan, kan
prioriteras tydligare. I motioner till riksdagen har vi bland annat krävt att de
kommunala bolagen successivt avvecklas. Kommunerna subventionerar i dag
en rad solarier, hotell, restauranger och städfirmor, som drivs i kommunal
bolagsform. En långtgående rensning i bolagsdjungeln skulle kunna frigöra
betydande belopp till vård, omsorg och skola.

Gör kommunerna saker rätt?

Vi har i många år, både på riksplanet och i fullmäktigeförsamlingar,
förespråkat en politik som innebär ett effektivare offentligt resursutnyttjande.
Den ojämförligt viktigaste metoden heter konkurrensutsättning. Det finns
många undersökningar som visar att miljardbelopp finns att spara för
Sveriges kommuner och landsting genom att konsekvent främja konkurrens.
Förekomsten av privata alternativ och entreprenader samt användning av
konkurrensupphandling ger kostnadsbesparingar på mellan 10 och 20
procent. En undersökning - som beställts av den socialdemokratiska
ledningen i Stockholm stad för att visa hur verkningslöst det borgerliga
konkurrensprogrammet varit - visade att besparingen för Stockholm uppgick
till hundratals miljoner kronor.

Vi har kallat Socialdemokraternas motstånd mot förnyelse för "den dyra
dogmatismen". Motståndet mot nya kommunala driftsformer kostar
miljarder.

Vi har också föreslagit att försäkringskassans pengar aktiveras till insatser
i vården.

Sedan regeringen tillträdde 1994 har köerna till sjukvården vuxit snabbt.
Samtidigt har regeringen alltsedan förra vårbudgeten 1996 dragit ned på
anslagen både till de s.k. DAGMAR-pengarna, till att korta vårdköerna och
till rehabilitering av sjuka och arbetsskadade. Det är en politik som
Folkpartiet avvisar.

I den nu aktuella propositionen vill regeringen minska anslaget till
habilitering och rehabilitering med 300 miljoner kronor. Vi avvisar denna
besparing och vill gå en motsatt väg. Vi tror att det går att korta köerna till
vården radikalt genom ett nytt system för att aktivera försäkringskassepengar.
Förebilden för denna idé är FINSAM.

FINSAM är ett försök med bättre samordning mellan försäkringskassans
och sjukvårdens pengar, som påbörjades under den borgerliga regeringen.
Det har nu utvärderats och resultaten är mycket positiva. Genom att aktivera
sjukförsäkringsmedel kan sjukvårdsköer kortas, lidande minskas och därtill
besparingar uppnås. Utvärderingen talar om 8-9 procents besparingseffekt.
Vi anser att denna verksamhet nu bör utökas att gälla i hela landet. Därmed
kan medel upp till 2 miljarder kronor tillföras sjukvården.

Jobb genom företagande

Vår ekonomisk-politiska strategi kan sammanfattas med
orden "jobb genom företagande". Basen för välfärden, för
bra skolor och trygg vård, är framgångsrika, vinstgivande
företag. All ekonomisk utveckling bygger ytterst på att
människor har idéer, vill förverkliga ett projekt, är beredda
att satsa sin tid och ta risker. Vi formar vårt politiska
alternativ med denna insikt för ögonen. Vi vill att samhällets
spelregler och attityder i högre grad skall präglas av
förståelse för de motiv som driver människor och företag att
utvecklas.

Om hundratusentals nya jobb skall tillkomma, måste Sverige bli ett mer
attraktivt land att investera i.

När vi liberaler säger att jobben måste komma i näringslivet, att tjänste-
sektorn har en stor sysselsättningspotential och att villkoren för företagandet
behöver förbättras, har vi - till skillnad från regeringen - konkreta förslag
som gör en sådan utveckling sannolik.

Syftet är att göra det möjligt för fler människor att leva på sin lön och att
återskapa förtroendet för välfärdssystemen.

Våra hörnstenar, eller ett liberalt fempunktsprogram för jobb, vård och
skola, innebär:

Att skatter som är skadliga för arbete, företagande, sparande och
investeringar sänks.

Att tjänstesektorn "släpps loss", genom skattelättnader och för-
enklingar med t ex servicecheckar och förenklad företagardeklaration.

Att Sverige kommer tillbaka till toppen när det gäller kunskap

Att "Svenska långbänkar" får en lösning. Det gäller främst:

- lönebildning

- arbetsrätt

- energipolitiken, som nu gjorts till ett evigt
inrikespolitiskt trätoämne.

Att de möjligheter internationaliseringen erbjuder utnyttjas så långt
som möjligt, bl a genom svenskt EMU-medlemskap från starten.

Lägre skatt för företagarna

Förmodligen ställer sig en och annan småföretagare i dag
frågan: Är vi hjältar eller skurkar? I högtidstalen händer det
ofta att regeringsföreträdare talar väl om småföretagare och
deras roll för den framtida sysselsättningen och tillväxten. I
handling har den ena skattehöjningen efter den andra
levererats. Vi tror inte att det finns många småföretagare som
skriver under på regeringens påstående "De skattemässiga
villkoren för småföretagen har förbättrats under senare år" (s
188 i vårpropositionen).

De skattelättnader som nu föreslås - på sammantaget ca en miljard -
kompenserar inte på långa vägar de höjningar som redan genomförts. Höjda
arbetsgivaravgifter, höjd skatt på fåmansbolag, återinförd dubbelbeskattning
på aktier, höjd förmögenhetsskatt, förtida momsinbetalning, förlängd
sjuklöneperiod Listan kan göras längre.

Det enskilda beslut som har vållat de mindre företagen störst bekymmer är
den förlängda sjuklöneperioden. På den socialdemokratiska småföretagar-
kongressen i Sundsvall i slutet av april var det samstämmiga budskapet från
småföretagen till näringsminister Anders Sundström att backa från den
förlängda sjuklöneperioden. Fler småföretag skulle då våga anställa. Fler
skulle ha råd att ta in en vikare när någon blir sjuk. Att regeringen vägrade
ändra sig visar hur grunda insikterna är om småföretagarnas villkor.

Den bärande principen för skattereformen 1991 var att det ska löna sig att
arbeta, spara och satsa på företagande. Vi menar att den principen
fortfarande är en grundbult för en växande och dynamisk samhällsekonomi.

Sverige har världens högsta skattetryck. Skatternas nivå och utformning
bidrar till att hämma utvecklingskraften i ekonomin. Särskilt tydligt är detta i
tjänstesektorn där höga inkomstskatter, arbetsgivaravgifter och moms leder
till så höga priser att få har råd att köpa privata tjänster. I många fall måste
man arbeta fyra timmar eller mer för att kunna köpa en timmes arbete.

De skatter som har mest skadliga effekter för arbete och företagande måste
sänkas först.

I ett andra steg är det angeläget att mildra marginaleffekterna för
barnfamiljerna och göra det möjligt för fler låginkomsttagare att leva på sin
lön. Många barnfamiljer har idag totala marginaleffekter på 80 procent eller
högre, genom en kombination av inkomstskatt, progressiva barnomsorgs-
avgifter och avtrappningsregler i bostadsbidragen. Det innebär att det är
nästan omöjligt för dessa familjer att genom egna insatser förbättra sin
ekonomiska situation - de är fast i den s k fattigdomsfällan.

Sammantaget föreslår vi att skatterna sänks med ca 35 miljarder kronor för
att skapa förutsättningar för fler jobb genom företagande.

För att ta tillvara sysselsättningspotentialen i tjänstesektorn vill vi sänka
arbetsgivaravgifterna med 12 miljarder kronor, riktat mot tjänstesektorn. Vi
vill under en försöksperiod helt slopa arbetsgivaravgifterna för tjänster till
hushållssektorn, där problemen med de "dubbla skattekilarna" är som störst.

Vi vill återställa förtroendet för skattereformen. I dag betalar 4 av 10
heltidsarbetande - eller mer än en miljon människor - denna specialskatt för
"de rika". Vi accepterar inget tekniskt trixande som i praktiken innebär att
den höga marginalskatten blir kvar, men under nytt namn.

Problemen med höga inkomstskatter ökar i takt med den svenska
ekonomins internationalisering. Svenska storföretag som konkurrerar på en
internationell marknad, också om arbetskraften, har vittnat om svårigheter att
locka hit specialutbildade personer. En Gallup-undersökning som publicerats
i Svenska Dagbladet (23/4-97) visar att den grupp av framtida nyckel-
personer som vänder Sverige ryggen kan bli större och större. Det rör sig om
relativt stor grupp välutbildade medborgare, yngre och med god arbets-
kapacitet.

Vi vill avskaffa den förlängda sjuklöneperioden.

Vi anser också att dubbelbeskattningen på investeringar måste bort -
Sverige är numera så gott som ensamt om denna straffskatt på nya jobb.
Även andra lättnader i skatten på sparande föreslås, bl a för att skapa en
fungerande riskkapitalmarknad.

I vårt budgetalternativ finns också pengar avsatta för att lindra effekterna
av den orimliga fastighetsskatten.

Våra skatteförslag och inriktningen på vår skattepolitik beskrivs utförligare
i vår kommittémotion om skattepolitikens inriktning.

Mindre krångel

Om fler människor än idag ska vilja bli företagare krävs fler
förändringar än t ex gynnsamma skattevillkor. Attityderna till
företagandet behöver också förändras.

Vi vill att många fler människor än idag ska finna det lika naturligt att gå
in i eget företagande under någon period i livet som att söka en fast
anställning hos andra. Därför måste det bli mycket enklare och naturligare än
idag att ta steget till eget företagande.

Dagens företagsformer och det regelverk som omgärdar företagandet är
anpassat framförallt till stora, tillverkande, kapitalintensiva företag.
Reglerna
stämmer illa överens med dagens utveckling och med framväxten av små
tjänsteföretag. Många av de nya entreprenörerna säljer framförallt sin tid och
sitt kunnande. Ofta är det personer med "kontoret på fickan", de arbetar
kanske hemifrån, eller tillfälligt hos uppdragsgivaren. Kanske är man flera
om samma lokal, delar på utrustning och kostnader, men har rent
professionellt inte så mycket med varandra att göra.

Med en politik som "släpper loss tjänstesektorn" har detta slags
företagande en betydande potential. Det kan röra sig om specialiserade
tjänsteuppdrag inom data- eller reklambranschen, journalistik eller informa-
tion, lika väl som mer hushållsnära tjänster - barnomsorg, städning, eller
trädgårdsarbete.

Sådana småföretagare i tjänstesektorn har sällan stora omkostnader. För
dem är det omfattande uppgiftslämnandet, den detaljerade bokföringen och
deklarationsblanketterna som ställer krav på fördjupade kunskaper om
"periodiseringsfonder, räntefördelningsbelopp och expansionsmedel" ofta
något helt irrelevant.

Kunskapskraven och det omfattande administrativa arbetet tar dels tid och
kraft från det företagaren vill ägna sig åt, dels ska den avskräckande effekten
inte underskattas. Företagande uppfattas som något tungrott och komplicerat.

I en rapporten "Lätt att bli sin egen" har vi presenterat flera förslag för att
minska byråkratin och krånglet - eller befria företagaren från mycket av
företagsadministrationen. Småföretagare bör kunna välja att avge en
förenklad företagsdeklaration, som i likhet med den förenklade självdeklara-
tionen kunde spara den enskilda både tid och bekymmer. Det måste också bli
enklare att få ut sin F-skattesedel. Alltför många goda företagsidéer stupar
redan här eller, ännu värre, stupar sedan verksamheten redan kommit igång
därför att F-skattesedeln blir återkallad.

Jenny Rosén, 22 år, och projektanställd hos Ingenjörsvetenskaps-
akademien, för att locka fler unga att starta eget, säger så här: "Alla behöver
inte ha en lysande företagsidé. Det är bara att skaffa en F-skattesedel och gå
ut och jobba". Precis så enkelt borde det vara!

Vi har redan tidigare lagt fram förslag om s k servicecheckar för att minska
krånglet vid köp av tjänster. Regeringen har låtit Riksskatteverket utreda
förslaget men därefter har ingenting skett.

Förslag om servicecheckar är en obyråkratisk lösning för dem som vill
köpa hjälp till hemmet utan att fuska med skatt eller försäkring. I
kombination med skattesänkningar för hushållstjänster borde potentialen för
nya, vita jobb öka kraftigt. Det gagnar förstås främst dem som är arbetslösa
idag eller redan jobbar "svart" med städning, barnomsorg, m.m. Men det
gagnar också alla dem som egentligen vill vara ärliga.

Tillbaka till kunskapstoppen

Att utveckla "det mänskliga kapitalet" genom satsningar på
utbildning och forskning är en viktig del i vår strategi för
jobb genom företagande. Utbildningssystemets omfattning,
inriktning och kvalitet har stor betydelse för landets
produktivitet och långsiktiga konkurrenskraft.

Undersökningar tyder på att kunskapsinnehållet i svensk industripro-
duktion minskat i förhållande till våra konkurrentländer. Råvaror och
blygsamt förädlade råvaror väger fortfarande tungt i Sveriges export. Också
en del av verkstadsindustrins produkter konkurrerar snarare med priset än
med graden av kunskapsinnehåll.

Detta har bidragit till att de svenska reallönerna inte kunnat hålla jämna
steg med konkurrentländernas. Det talas ibland om en "u-landisering" av
svensk ekonomi. Det är förstås överdrivet, men avser tendensen att vi
konkurrerar med låga reallöner snarare än med kvalitet och sofistikerade
produkter.

För första gången är nu den yngre generationen sämre utbildad än sina
föräldrar. Andelen med högskoleutbildning bland dem som är födda på
1960-talet är nere i en nivå som är jämförbar med den som gällde för dem
som föddes på 1920- och 1930-talen.

Den högre utbildningen i Sverige är underdimensionerad jämfört med
övriga OECD-länder. Om vi ska uppnå en högre tillväxt inom den
kunskapsintensiva industrin krävs t ex att antalet civilingenjörer ökar kraftigt
under den närmaste tioårsperioden. Det kräver inte bara medvetna politiska
satsningar på utbyggnad av högre utbildning och forskning. Det måste också
löna sig för den enskilde att satsa på utbildning.

Vi anser att det är bra med frihet, mångfald och konkurrens inom
högskolesystemet. Makten över utbildningens innehåll och forskningens
inriktning är viktig. Att sprida makten på många kompetenta händer och öka
högskoleutbildningarnas och forskningens frihet är en del av kärnan i ett
liberalt samhälle. Tyvärr har regeringen tydligt visat att den snarare vill
likrikta och centralisera. Bland annat har regeringen centraliserat
antagningsreglerna till högskolan, återtagit rätten att inrätta professurer,
inrättat en ny tredje uppgift för högskolorna och ökat centralstyrningen av
forskningsstiftelserna genom att förändra stiftelsernas stadgar. Alla dessa
förslag har vi motsatt oss.

Det treåriga budgetsystemet för högskolan kom till bl a för att skapa en
långsiktighet och ge högskolorna ökade möjligheter att planera sin
verksamhet. Tyvärr verkar regeringen inte veta från ett halvår till ett annat
vad den egentligen vill med den högre utbildning. I budgetpropositionen
sades att inga ytterligare platser skulle tillföras 1998. Nu föreslår regeringen
ytterligare 30 000 nya högskoleplatser främst inom naturvetenskap och
teknik. Hälften av platserna skall tillkomma 1998 och hälften år 2000. Trots
att vi i grunden är positiva till en utbyggnad av den högre utbildningen
väcker förslaget en del frågor. Är det möjligt för högskolor och universitet
att ta emot ytterligare 30 000 nya studenter, utöver de sedan tidigare
beslutade 30 000 platserna, med bibehållen kvalitet? Finns det möjlighet att
pressa in fler studenter inom naturvetenskap och teknik? Finns det lärare,
finns det lokaler och finns det utrustning? Även många verksamma i
utbildningssystemet ställer samma frågor. Vi utgår emellertid ifrån att
regeringen har ett tillfredsställande underlag för sina förslag och understryker
vikten av kvalitetssäkring av all verksamhet inom högskolan.

Folkpartiet liberalerna stöder alltså tills vidare regeringens förslag på fler
utbildningsplatser, men anser att de farhågor som finns för kvaliteten måste
behandlas mycket seriöst.

Ett nytt studiestödssystem behövs

Tyvärr skjuter regeringen den angelägna frågan om ett nytt
reformerat studiestödssystem på framtiden. Risken för
betydande kostnader i framtida avskrivningar samt godtycke
i studiefinansieringen för den enskilde fortsätter. I
propositionen skriver regeringen att den avser att återkomma
med förslag till nytt återbetalningssystem i kombination med
en prövning av bidragsandelens storlek för genomförande år
2000. Vi beklagar verkligen om regeringen väljer att inte nu
ta chansen att skapa ett mer generellt och sammanhållet
system. Vi kan inte acceptera ett förslag där regeringen
endast väljer att införa ett hårdare återbetalningssystem utan
att lösa övriga problem.

Vi vill särskilt lyfta fram följande inom utbildningspolitiken.

Det är viktigt att skolorna tidigt identifierar de elever som behöver stöd
så att extra resurser kan sättas in. Vi måste skapa en skola där eleverna
har nödvändiga baskunskaper när de slutar grundskolan respektive
gymnasiet. Det skapar möjligheter för den enskilde och minskar det
framtida behovet av vuxenutbildning. Folkpartiet liberalerna vill bl a
av denna anledning införa en tioårig grundskola med skolplikt från sex
års ålder.

Vi vill framhålla vikten av att kommunerna nyttjar även folkhögskolor
och studieförbund för att genomföra kunskapslyftets utbildningar. Det
är vidare anmärkningsvärt att det inte skrivs en enda mening om att det
är eleverna som skall ha rätten att välja den utbildningsanordnare hon
eller han önskar.

Utbildningssatsningarna kräver att det finns grundläggande
ekonomiska möjligheter att studera. Utan ett stabilt och flexibelt
studiefinansieringssystem blir det för många tyvärr inte ett reellt
alternativ att studera. Det är därför viktigt att åter uppmärksamma de
allvarliga effekterna av att det särskilda barntillägget inom ramen för
svux/svuxa tagits bort. Vi föreslår att det återinförs.

I en allt mer internationaliserad värld blir det fler unga som växer upp
utomlands. För dessa barn och ungdomar är den svenska
undervisningen utomlands av stor betydelse. Inte bara för att utveckla
sitt modersmål utan även för att fördjupa det kulturella arvet och den
personliga identiteten. Folkpartiet liberalerna säger därför redan nu nej
till aviserade besparingar 1998 på svensk undervisning i utlandet.

Vi har i många år verkat för att ge ökade möjligheter för svenska
studenter att studera utomlands med rimliga ekonomiska villkor. När
regeringen nu aviserar att den tänker skärpa regler för utlandsstudier är
det helt i strid med vår uppfattning. Vi avvisar således även denna
besparing.

Utbildning på sommaren är ett sätt att ge utbildning under en tredje
termin. Vi anser att detta skall ingå i varje högskolas utbildnings-
uppdrag. Till en början skall detta ges som ett särskilt uppdrag, men på
lite längre sikt bör högskolorna planera för tre terminer.

Vidare anser vi att behovet av att omvandla utbildningsbidrag till
doktorandtjänster är stort. Inte minst för att kunna få fram fler dis-
puterade lärare.

Vi är även kritiska till regeringens besparing på timersättningen i
svenska för invandrare motsvarande 85 miljoner kronor. Folkpartiet
liberalerna anser att det är av oerhört stor vikt att invandrare lär sig
svenska, för att klara sin vardag och för att kunna få ett riktigt jobb. Vi
säger därför nej till regeringens besparing på sfi.

Svenska långbänkar måste få en
lösning

Lönebildningen

Under åren 1975-90 ökade en genomsnittlig
industriarbetarårslön från 45 000 kronor till 190 000 kronor,
eller med 322 procent. Efter skatt och prisökningar hade
ökningen reducerats till fem procent. Inte ens när den totala
arbetslösheten är 14 procent förmår parterna hålla igen på
löneökningstakten. I fjol och i år ökar lönerna med 6 procent,
vilket ligger ungefär 2 procentenheter över den
genomsnittliga löneökningarna i våra viktigaste
konkurrentländer. Det är också väsentlig mer än vad som
motiveras av produktivitetsutvecklingen. Innebörden av detta
är att en lönebildning som är förenlig med varaktigt låg
inflation och minskad arbetslöshet ännu inte finns i sikte.

Inom Byggnadsarbetarförbundet är över en fjärdedel av medlemmarna
arbetslösa. Trots det ökar lönerna lika mycket som inom andra områden.

Tydligare kan det inte sägas: lönebildningen måste reformeras.

Regeringen säger det också: "Det krävs en bättre fungerande lönebildning
för att sysselsättningen skall öka och arbetslöshetsmålet skall kunna nås."
Men några konkreta åtgärder presenteras inte. Inför hotet om interna problem
i arbetarrörelsen skjuts denna för jobben och välfärden helt centrala fråga
gång efter annan på framtiden. Man har bjudit in till samtal och
överläggningar, som aldrig fungerat hittills. Och när det inte fungerar nu
heller aviseras en ny utredning! Ännu en långbänk, som sannolikt får en
otillfredsställande lösning.

Den främsta orsaken till socialdemokraternas oförmåga att skapa
förutsättningar för en fungerande lönebildning är att partiets bindning till
fackföreningsrörelsen är en del av problemet. Det arbetarrörelsen inte fått
igenom den fackliga vägen har man tagit den politiska, och det vågar
regeringen inte ändra på. Partiets väl får gå före Sveriges.

Ett aktuellt exempel är en debattartikel i Aftonbladet där statsminister
Göran Persson tillsammans med en facklig ledare manar parterna att träffa
avtal om kortare arbetstid. Om så inte sker, kommer frågan att "lösas"
lagstiftningsvägen. Hur kan man efter den typen av hot klaga på att balansen
på arbetsmarknaden förskjutits genom "för svaga arbetsgivare"?

Ytterst är det arbetsmarknadens parter som har ansvar för att
lönebildningen fungerar. Men det politiska systemet har ansvar för att skapa
en fungerande maktbalans och mer balanserade spelregler - och skärpta
ekonomiska motiv - så att parterna kan träffa avtal som ligger i linje med
önskemålen om ökad sysselsättning.

Vi anser bland annat att ansvaret för lönebildningen måste åtföljas av ett
visst finansiellt ansvar för dess konsekvenser. Om löneavtalen blir så höga
att människor skickas ut i arbetslöshet är det inte rimligt att de fackliga
organisationerna kan skicka hela notan för detta till staten. Staten svarar idag
för i princip hela kostnaden för a-kassorna.

Folkpartiet har därför föreslagit att statsbidraget till a-kassorna sänks till
75 procent av kassornas utbetalning, utan att ersättningen till de arbetslösa
sänks. Fackföreningsavgifterna till försäkringen måste då höjas. Samtidigt
bör arbetslöshetsförsäkringen utvidgas och bli en allmän försäkring, som
omfattar alla med förankring på arbetsmarknaden. För staten innebär det
sänkta statsbidraget en besparing på drygt 9 miljarder kronor.

Hushållen bör kompenseras för höjningen genom sänkt inkomstskatt med
motsvarande belopp, t ex genom att grundavdraget höjs eller genom sänkta
egenavgifter i sjukförsäkringen.

Effekterna på lönebildningen är naturligtvis svåra att exakt förutsäga.
Vetskapen om att löneavtal som leder till ökad arbetslöshet "straffar sig" i
form av högre avgifter borde dock verka återhållande på lönekraven. Som
framgått av vår motion med anledning av regeringens förslag till ny
arbetslöshetsförsäkring anser vi också att arbetsvillkoret bör vara i enlighet
med riksdagens beslut sommaren 1996 samt att möjligheten till närmast evig
rundgång skall avskaffas.

Reformerad arbetsrätt

Det står klart att regeringens "återställare" på
arbetsrättsområdet hösten 1994 var förödande för
företagsamheten. De "åter-återställare" som skett därefter är
mycket blygsamma, och fler reformer är inte att vänta,
sannolikt av hänsyn till LO.

Folkpartiet anser att lagstiftningen måste förändras och moderniseras. Det
går inte att på tröskeln till 2000-talet ha en arbetsrättslig lagstiftning som
är
anpassad till 1970-talets behov och arbetsmarknad.

Turordningsreglerna behöver t ex ändras så att arbetsgivaren kan undanta
två personer i varje turordningskrets. För i synnerhet de små företagen är
detta av stor betydelse. Samtidigt som företag med bara ett fåtal anställda har
svårare att följa turordningsreglerna är det oftast där man inte lyckas lösa
tvister om turordningen genom förhandlingar. Småföretagaren känner sig
ofta "överkörd" i mötet med facklig byråkrati och överlägsen förhandlings-
vana.

Vi vill se en omedelbar återgång till de regler i LAS och MBL som gällde
innan regeringen började med sina återställare. Vi anser också att en medlare
bör få rätt att begära uppskov i sju dagar för en varslad stridsåtgärd samt att
en partsammansatt nämnd - med en opartisk ordförande - ska avgöra
konflikternas samhällsfarlighet. Reglerna i MBL om arbetstagarpartens
tolkningsföreträde vid tvister om kollektivavtal bör begränsas.

Vi vill också att en arbetsrättslig kommitté tillsätts. Det är viktigt att den
får en parlamentarisk sammansättning. Regeringens korporativistiska
arbetsmetoder fungerar inte. Och vem för de arbetslösas talan?

Energipolitiken

I ett läge när Sverige har 700 000 arbetslösa och 70 000
människor står i kö till vården anser regeringen att den har
råd att lägga ned väl fungerande industrianläggningar.
Uppskattningsvis rör sig kostnaderna för en snabbstängning
av Barsebäck om ca 20 miljarder kronor. Därtill är de
långsiktiga samhällsekonomiska kostnader som uppstår
genom effekter på Sveriges industristruktur och ett försämrat
investeringsklimat också betydande.

Varken i energipropositionen eller i den aktuella vårpropositionen finns
några som helst kostnadsberäkningar, vare sig direkta eller indirekta,
statsfinansiella eller samhällsekonomiska.

Vi anser att energiöverenskommelsen är förödande. Den splittrar nationen
och medför en stor osäkerhet kring energiförsörjningen. Energipolitiken har
gjorts till ett evigt inrikespolitiskt trätoämne. Misstron mot Sverige som
investeringsland ökar ytterligare - i en tid när vi är i akut behov av nya
jobb.

Socialdemokraterna begick ett allvarligt misstag när de lämnade
samarbetspartnerna i Linje 2 och övergick till samarbete med Linje 3-
anhängarna. I vår energimotion tidigare i våras har vi försökt bygga en ny
plattform för samarbete. Folkpartiets energipolitik stämmer väl överens med
LO:s uppfattningar och också med de åsikter som fortfarande företräds av
delar av socialdemokratin.

Vi har formulerat målen så här:

Det svenska energisystemet bör successivt ställas om så att det blir
ekologiskt hållbart. Vårt långsiktiga mål är att såväl fossilt bränsle som
kärnkraft fasas ut ur energisystemet och ersätts av ekologiskt hållbara
energikällor. Sverige ska genom egna aktiva insatser och tillsammans
med andra EU-länder verka för säkrare kärnkraft i Öst- och
Centraleuropa.

Omställningen av energisystemet måste ske med hänsyn tagen till
Sveriges behov av tillväxt och ökad sysselsättning. Sveriges ekonomi
befinner sig i ett bistert läge där massarbetslösheten hotar att
permanentas samtidigt som de offentliga finanserna är instabila. Detta
hotar svensk välfärd. En långsiktig energipolitik som syftar till en
successiv omställning av energisystemet är därför att föredra framför
kortsiktiga beslut som leder till snabba och kraftiga elprishöjningar.
Det försämrar förutsättningarna för viktiga delar av industrin,
försämrar sysselsättning och välfärd, urholkar de offentliga finanserna
och försvårar för hushållen.

En energipolitik formad utifrån dessa målsättningar borde ha
goda förutsättningar att samla en majoritet av den svenska
befolkningen. Vi anser det självklart att energipolitiken
måste ges en annan inriktning än den som nu gäller och
hänvisar till vår partimotion om den framtida
energiförsörjningen.

Deltagande i EMU från 1999

EU-kommissionens besked i slutet av april att en majoritet
av EU-medlemsländerna klarar det viktiga kravet om lågt
budgetunderskott gör att det svenska EMU-beslutet kommer
i en ny dager.

Fram till kommissionens ekonomiska vårprognos var den allmänna
bedömningen att bara ett fåtal av EU-länderna skulle kvalificera sig för ett
inträde redan 1999. Det skulle vara en mindre grupp av länder, som Belgien,
Luxemburg och Nederländerna runt kärnländerna Tyskland och Frankrike.
Nu anser EU-kommissionen att praktiskt taget alla EU-länder är möjliga
kandidater från 1999.

Vi har redan tidigare hävdat att Sverige bör vara med från starten. Det nya
scenariot gör att ett svenskt deltagande från 1999 blir än mer angeläget.

Med ett större valutaområde blir medlemskapets fördelar än mer
uppenbara, samtidigt som kostnaderna för att marginaliseras tillsammans
med ett fåtal utanför-länder blir väsentligt större.

Av allt att döma kommer den socialdemokratiska partikongressen i höst att
säga nej till EMU-medlemskap från starten. Hur beslutet utformas är av
central betydelse för den framtida handlingsfriheten. Vi tror att nackdelarna
med ett utanförskap kan bli tydliga ganska snabbt och att opinionen för ett
medlemskap därför växer. Då vore det olyckligt om Sverige tvingas vänta
ända till januari 2003. Det är därför angeläget att nödvändig lagstiftning
förbereds i god tid.

Miljöstöd blir byggstöd

Regeringens miljöpolitik är ett misslyckande. Av de nio
viktigaste miljömålen som riksdagen satt upp uppfylls endast
ett. Samtidigt har bland annat OECD i en granskning riktat
kritik mot regeringens politik när det gäller den biologiska
mångfalden. Trots detta skar regeringen ned anslagen till det
vi vill kalla "den riktiga miljöpolitiken".

När regeringen nu säger sig satsa på miljön, kunde man därför vänta sig att
den började med att lämna tillbaka de pengar den dragit in. Och att
regeringen äntligen skulle kunna visa hur riksdagens miljömål skall
förverkligas. Och att den skulle ha en idé om hur de ökade utsläpp som blir
följden när man stänger fungerande kärnkraftverk skall hanteras. Av detta
finns ingenting i vårpropositionen, inte ens i den särskilda bilagan om
miljöpolitik. I stället förvandlar regeringen miljöstöd till byggstöd.

Förutom en rad oklara kriterier, som inte nödvändigtvis leder till bättre
miljö, ställer regeringen också kravet att åtgärderna i de s k lokala
investeringsprogrammen skall leda till ökad sysselsättning. Detta är på inget
sätt synonymt med bra miljöpolitik. Till detta kommer att regeringens
inblandning ger en skadlig centralisering av kommunernas miljöpolitik. En
grupp statsråd i Stockholm har knappast några förutsättningar att avgöra
vilka satsningar som behövs ute i landets kommuner. Ändå skriver
regeringen i propositionen att det är just "statsrådsdelegationen för ekologisk
hållbarhet" som skall avgöra vilka kommuner som får del av pengarna.

Regeringens omtalade program för ekologisk hållbarhet bryter på flera sätt
mot de principer som enligt vår mening bör styra den svenska miljöpolitiken.
I stället för att försöka nå de viktiga miljömål som riksdagen beslutat om
sätter man upp nya luddiga mål för politiken som i vissa fall faktiskt kan stå i
motsatsställning till bättre miljö. Och i stället för att använda ekonomiska
styrmedel som leder till effektiva åtgärder centraliserar man miljöpolitiken
till kanslihuset och använder sig av statliga allmosor till de kommuner som
skriver den bästa ansökan.

När regeringen nu flyttar miljon på miljon från miljövård till byggstöd i
miljöförklädnad är det ett avskräckande exempel på vad som händer när man
inte längre driver miljöpolitik för miljöns skull. Vi avvisar därför förslagen
om de s k lokala investeringsprogrammen.

Vad regeringen borde göra är att ta kritiken mot den egna miljöpolitiken på
allvar. Vackra ord om en framtid i kretslopp är inte mycket värda när
verkliga och akuta hot mot vår miljö lämnas därhän.

För de svenska urskogarna, hagmarkerna och sjöarna finns det inte tid att
vänta. Varje dag försvinner en liten bit av oersättliga naturvärden, som i
vissa fall aldrig kan återskapas.

Folkpartiet liberalernas miljöpolitik bygger på den enkla utgångspunkten
att först av allt måste vi göra något åt de miljöproblem som finns här och nu.

I vårt budgetalternativ i höstas anslog vi nära 300 miljoner mer än
regeringen till miljövården. Det gällde uppköp av värdefull mark, kalkning
av försurade sjöar, miljöforskning, sanering av gamla miljösynder och
miljöövervakning. Detta var en prioritering som vi ansåg nödvändig för att
värna den fantastiska miljö och natur som vi alla är så beroende av. Skall vi
få behålla artrikedomen och mångfalden i vår natur krävs det åtgärder här
och nu.

Skyddet av den biologiska mångfalden står allra högst upp på vår
miljöpolitiska dagordning - för i morgon kan det vara för sent.

Vi måste ta hotet mot jordens klimat på allvar. I vattnen kring Antarktis
kan man nu allt oftare höra de plågade skrien från sjöelefanter. Dessa ståtliga
djur svälter ihjäl, dör i tusental. Orsaken är att deras födodjur har flytt till
kallare vatten. Sjöelefanternas hemtrakter har blivit allt varmare, en effekt
som klimatforskare länge förutsagt. Om uppvärmningen också beror på
växthuseffekten och därmed på mänskliga utsläpp, det vet vi inte. Men
sjöelefanternas öde är ett av många skrämmande tecken.

Samtidigt med nyheterna om sjöelefanterna får vi beskedet att Danmark
kommer att spräcka sitt koldioxidmål. Den svenska elimporten har tvingat
dem att köra sina gamla kolkraftverk för full effekt. Efter att regeringen,
vänsterpartiet och centern stängt Barsebäck skulle detta bli vardag. Ren
svensk el skulle komma att ersättas av smutsig dansk.

Klimatfrågan påverkar de fundamentala villkoren för vår levnad. Även här
sviker regeringen. Sveriges rätt att öka koldioxidutsläppen inom ramen för
EU:s miljöpolitik i samband med den föreslagna kärnkraftsavvecklingen
hälsas uppenbarligen med tillfredsställelse av regeringen och centern.

Folkpartiets miljöpolitik utgår ifrån de konkreta miljömål som riksdagen
har lagt fast. Det är möjligt att vår politik leder till åtgärder, som med
regeringens ord " ökar återbruk, återanvändning, recirkulation och
återvinning av resurser samt bidrar till att öka sysselsättningen", men det
konkreta målet måste alltid vara att komma åt konkreta miljöproblem.

Det bästa sättet att göra detta är genom ekonomiska styrmedel och inte
genom central planering. I stället för att sitta i Rosenbad och packa
godispåsar borde regeringen på allvar arbeta för införande av en europeisk
miniminivå för en koldioxidavgift. Sverige har gått i förväg internationellt
och det skall vi fortsätta med. Men en gränslös fråga som koldioxidutsläpp
måste lösas i gränslösa sammanhang.

Folkpartiet har länge drivit att EU skall ges möjlighet att fatta majoritets-
beslut när det gäller miljöavgifter. Ett enda land skall inte kunna blockera en
offensiv europeisk klimatpolitik. Detta förslag har regeringen vägrat ta upp i
förhandlingarna inom regeringskonferensen. I stället har man varit fram-
gångsrik när det gäller att ge Sverige rätt att öka sina koldioxidutsläpp.

Hotade lavar i svenska urskogar och svältande sjöelefanter i Antarktis kan
verka som två vitt skilda frågor, men i våra ögon handlar det om precis
samma sak. Att skydda unika svenska naturmiljöer och att begränsa Europas
koldioxidutsläpp är att ta ansvar för vår natur. På det allra mest basala planet
handlar det om att bevara de fundament som möjliggör våra liv men det
handlar också om vår vardag och våra barnbarns framtid. Vi vill inte förlora
möjligheten att få uppleva den vitryggiga hackspettens smattrande kamp med
trädet, att få andas den riktigt rena luft som möjliggör för skägglaven att växa
på träden omkring oss eller att helt enkelt låta oss fascineras av vetskapen om
all den otroliga sinnrikhet och mångfald som bygger upp alla de små och
stora ekosystem som vi till och med själva kan vara en del av.

Vi vill - kort sagt - se en miljöpolitik för miljöns skull.

Det glömda Sverige

Uttrycket "Det glömda Sverige" myntades av Bertil Ohlin i
slutet av 30-talet. Det handlar om människor som inte har
starka organisationer som för deras talan och som tenderar att
glömmas bort vid välståndets fördelning. Folkpartiet ser som
en viktig uppgift att föra deras talan.

Vi beklagar att detta fortfarande är nödvändigt. Men fortfarande finns det
människor som glöms bort när fördelningspolitiken formas. Finansministern
var så glad när vårbudgeten presenterades. Nu fanns överskott att satsa!

Men inte för alla, visar det sig.

Liberal välfärdspolitik syftar till att ge alla människor - oavsett hudfärg,
kön eller social bakgrund - samma chanser att utvecklas och förverkliga sina
livsmål.

En politik för tillväxt, företagande och fler jobb är den långsiktigt
viktigaste fördelningsfrågan. Den viktigaste rättvisefrågan handlar om rätt till
arbete, rätt att kunna leva på sin lön. Den andra handlar om allas möjligheter
till utbildning. Vi föreslår inom utbildnings- och forskningspolitiken
omfattande förbättringar i både kvalitet och kvantitet.

Vi börjar också frukta att de arbetslösa snart kan räknas till "Det glömda
Sverige", att allt fler ska börja vänja sig vid den höga arbetslösheten och
finna den "naturlig". Regeringen tycks nu inriktad på att gömma undan de
arbetslösa ur statistiken, så att problemet inte ter sig så allvarligt och
omfattande som det är i verkligheten.

Även i ett kortare perspektiv gör vi andra prioriteringar än regeringen.

För oss liberaler är det ofattbart att regeringen, samtidigt som den tecknar
in miljardöverskott i de offentliga finanserna, finner det nödvändigt att spara
ett par hundra miljoner kronor på assistansersättningen för människor med
funktionshinder. Handikappreformen, som infördes när Folkpartiet ledde
socialdepartementet, är en frihetsreform för människor som är beroende av
andras hjälp för att klä på sig, äta eller komma utanför den egna dörren.

De ca 6 000 människor som drabbas av nedskärningen tillhör de sämst
lottade i livet och de i dubbel bemärkelse "röstsvaga" i vårt samhälle. För
nog finns det en grad av cynism i förhållandet att just de människor som är
mest beroende av samhällets stöd ofta är de som har svårast att protestera så
det hörs.

Regeringen vill också spara ett par hundra miljoner av de medel som finns
för habilitering och rehabilitering. Som framgått ovan i avsnittet om vården
motsätter vi oss denna besparing, som drabbar många av de mest utsatta. Vi
förespråkar, som framgår ovan, också att en större del av sjukförsäkringen
används för att minska det lidande som åsamkas ca 70 000 människor i
vårdköer.

Insatser mot aids står också på regeringens sparlista. 70 miljoner ska bort,
trots att problemen är mycket stora. Vi motsätter oss detta förslag.

Ingenting görs åt änkepensionen. De ingrepp som trädde i kraft 1 april i år
och som innebär att människor straffas med lägre pension om de har sparat
själva i pensionsförsäkring blir kvar. En översyn aviseras, men något besked
ges inte.

Solidariteten med de nödlidande i världen får också vänta. Enprocents-
målet i biståndspolitiken blir alltmer avlägset.

Barnfamiljerna, särskilt de med många barn, har tvingats svara för en stor
del av regeringens budgetsanering. Vi anser att flerbarnstilläggen bör åter-
införas. Vi föreslår också att barnbidragen höjs med 2,3 miljarder kronor,
vilket kompenserar för den matmomshöjning vi också förordar. Den s k
mamma/pappamånaden i föräldraförsäkringen bör ha en högre ersätt-
ningsnivå (90 procent), inte minst av jämställdhetsskäl.

Den ekonomiska
utvecklingen - bristen på
analys

Världsekonomin håller på att skifta fokus. Europa tappar
mark. USA:s ekonomi visar styrka. Men "undret" svarar
tveklöst de snabbt växande ekonomierna i Asien för.
Regionen växer i betydelse för varje dag. Enligt
Världsbanken har andelen människor i Stillahavs-Asien som
lever i absolut fattigdom på 25 år minskat från över 30
procent till under 10 procent, samtidigt som befolkningen har
ökat med 40 procent.

I en tid då hundratals miljoner människor lyfts ur fattigdom till välstånd,
och optimism präglar både nya marknadsekonomier, som de i Sydostasien
och Östeuropa, och gamla, som USA, sitter många länder i Västeuropa fast i
massarbetslöshet, växande sociala klyftor och låg tillväxt.

Och bland Europas problemländer är Sverige i många avseenden mest illa
ute.

Under de senaste 25-30 åren har Sverige lyckats dåligt. Vår produktion av
varor och tjänster har inte ökat lika mycket som i jämförbara länder. Räknat
som BNP per invånare har vi sjunkit från tredje till sextonde plats. Vår
ekonomiska historia är en inflations- och devalveringshistoria.

Den genomsnittliga tillväxten var i Västeuropa under dessa 25 år ca 80
procent, den svenska bara 47 procent. Inflationen under samma år uppgick
till 532 procent i Sverige. I andra länder var den betydligt lägre, mindre än
hälften så stor. I exempelvis Nederländerna var inflationen 196 procent och i
Tyskland 151 procent.

Arbetslösheten ökade i Sverige till att vara bland de högsta i Europa. Och
vad värre är: under de 25 åren ökade inte antalet människor i arbete
överhuvudtaget. I övriga Västeuropa steg trots allt antalet människor i arbete
med 13 procent, i USA och Japan med betydligt större tal.

Sysselsättningen ökade i den offentliga sektorn och storföretagen. Men
samtidigt ökade frånvaron kraftigt och antalet egenföretagare sjönk.
Sammantaget har ingen sysselsättningsökning alls skett i det privata närings-
livet.

Hos många medborgare finns en stor okunskap om dessa ekonomiska
realiteter. Det bekräftas av en aktuell undersökning om befolkningens
kunskaper om Sveriges ekonomi utförd av Demoskop på uppdrag av
Näringslivets ekonomifakta.

En klar majoritet tror att Sverige tillhör den rika halvan av EU. Det är
fel. Sanningen är att Sverige ligger på tionde plats av EU:s 15
medlemsländer.

Sju av tio tror att de nya generationerna är bättre utbildade än sina
föräldrar. Det är fel. Andelen med högskoleexamen ökade stadigt i
Sverige under 30 år. Trenden bröts med 50-talisterna. De som är födda
på 60-talet är nu nere i en nivå jämförbar med den som gäller för dem
födda på 20- och 30-talen.

Hälften av alla företagsledare tror att industriinvesteringar har varit
lönsammare än statsobligationer. Det är fel. Avkastningen på arbetande
kapital inom industrin har under de senaste tio åren varit lägre än den
genomsnittliga avkastningen på statsobligationer.

Med en riktig verklighetsbild är det med största sannolikhet
lättare att få acceptans för en ny politik.

Regeringen visar heller ingen större insikt om dessa ekonomiska realiteter.

Den ekonomiska bild som presenteras i vårpropositionen, liksom i tidigare
propositioner, saknar analys av den globala utvecklingen och den globala
konkurrensen och är påfallande historielös vad gäller Sverige. Enligt
regeringen skall orsakerna till dagens problem i huvudsak sökas i den
borgerliga regeringens politik i början av 90-talet.

Vi tror att denna kortsiktiga och felaktiga verklighetsbild är en viktig orsak
till den felaktiga inriktningen på den ekonomiska politiken. En alternativ
förklaring är att verkligheten krockar med de socialdemokratiska dogmerna,
vilket lämnar politikens utformare villrådiga.

Regeringens beskrivning av den ekonomiska utvecklingen gäller enbart det
kortsiktiga konjunkturperspektivet. Vi anser detta helt otillräckligt.

Sveriges ekonomiska problem kan bara lösas genom att ekonomin växer
snabbare. Skall arbetslösheten kunna halveras måste tillväxten fördubblas.

Detta kräver i sin tur en djupgående förändring av hela samhället, inte bara
av lagar och skatter utan också av strukturer och tänkande. Årtionden av
dominans av socialdemokratiska idéer har gjort vårt samhälle främmande för
företagandets villkor och psykologi.

En löntagarkultur måste avlösas av en företagarekultur.

Huvuddragen i en sådan förändring beskrivs i denna motion.

Huvuddraget i regeringens politik är emellertid ransonering. Det är en
destruktiv politik. Genom sin oförmåga att förstå företagandets villkor saknar
regeringen kraft att genomföra en politik för stärkt utvecklingskraft och
föreslår i stället åtgärder som är olika varianter på "dela-på-jobben-temat".
Arbetslöshetsförsäkringen skall användas som permanent försörjning,
arbetslösa skall förtidspensioneras av arbetsmarknadsskäl och man aviserar
ett kommande förslag om s k generationsväxling, där människor som har ett
arbete skall uppmuntras att sluta detta.

Tanken med generationsväxlingen, att ersätta äldre arbetskraft med yngre,
har prövats i andra länder, t ex Danmark, Nederländerna och Frankrike.
Resultaten är entydiga - "fiasko", som det formulerades av en dansk
regeringstjänsteman. Det ger inte fler jobb, och det riskerar att skapa
pessimism och sociala motsättningar.

Vi vill inte förneka att enskilda människor kan känna sig tilltalade av
möjligheten att få förtidspension. Vi vill emellertid påpeka att denna
möjlighet redan finns om man har medicinska skäl. Förtidspensionering av
arbetsmarknadsskäl har dock på goda grunder avskaffats av social-
demokraterna tidigare - nu kommer en dålig återställare till.

Vi tror inte på arbetsdelning som huvudgrepp för att lösa arbetslöshets-
problemet. Erfarenheterna från länder som försökt visar att det inte fungerar.
Människor är inte utbytbara. Däremot kan självklart enskilda individer vilja
ha kortare arbetstid i stället för löneökning - det bör vara en fråga för
parterna i löneförhandlingarna. Vi beklagar, som nämnts, att social-
demokraterna med statsministern och LO-chefen i spetsen sagt att om det
inte går avtalsvägen får man överväga lagstiftning. Enligt vår uppfattning bör
frågan om arbetstiderna avregleras, inte regleras ännu mer.

Utvecklingen på kort sikt

Under 1996 växte den svenska ekonomin långsamt, bara med
1 procent. Det var näst sämst bland EU:s medlemsländer.
Antalet människor i arbete minskade.

Regeringen förutser en något snabbare tillväxt i år och nästa år, med
knappt 2,5 procent per år. Den privata konsumtionen väntas öka med ca 2
procent per år, vilket förutsätter en fortsatt minskning av hushållens
sparande. Investeringarna däremot växer bara långsamt, särskilt i industrin,
och den offentliga konsumtionen fortsätter att minska.

Tillväxten är inte tillräckligt stor för att öka efterfrågan på arbetskraft för
åren 1997-98 som helhet. Nivån på sysselsättningen väntas vara densamma
1998 som 1996. Den öppna arbetslösheten väntas dock sjunka genom att fler
personer sysselsätts i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och ytterligare många
förs bort från arbetskraften till extraordinära utbildningar.

Regeringen säger sig vara mycket nöjd med den ekonomiska utvecklingen.

Hushållens sparande är notoriskt svårt att förutse. Vi vill inte utesluta en
viss minskning av sparandet, men vi anser att regeringen har underskattat
osäkerheten hos hushållen. Den sparandeminskning som skedde under 1996
kan ha varit en engångsföreteelse när hushållen försökte upprätthålla sin
konsumtionsstandard trots svagt sjunkande disponibelinkomster. Under alla
omständigheter är utrymmet för ytterligare minskning av sparandet därmed
mindre än tidigare.

Det försvagade läget på arbetsmarknaden torde också verka återhållande
på hushållens konsumtionsvilja, liksom den bestående oro för att
välfärdssystemen inte skall hålla vad de lovat.

Regeringen förutser en stabil ränte- och växelkursutveckling.
Räntedifferensen gentemot Tyskland väntas först sjunka något och sedan
stabiliseras kring 1 procentenhet. En viss appreciering väntas för kronan. Det
senaste halvåret har emellertid räntorna stigit och växelkursen försvagats.
Den utvecklingen har inte brutits efter det att vårpropositionen presenterats.
Tvärtom har räntorna stigit ytterligare något. Med undantag för regeringen
väntar de flesta bedömare en viss turbulens inför EMU:s start och valet av
deltagande länder. Det finns således en risk att regeringen varit alltför
optimistisk i sina antaganden.

En viss osäkerhet vidlåder också ränteantagandena såtillvida att regeringen
tycks ha förväxlat 4-årsränta och 5-årsränta och därvid byggt sina prognoser
på en felaktigt lägre nivå.

Utvecklingen kring sekelskiftet

Regeringen redovisar en "betingad kalkyl" för åren 1999 och
2000.

Denna prognos tycks i allt väsentligt fristående från den ekonomiska
politiken och bygger på många optimistiska antaganden. Vi citerar från
propositionens bilaga 1, Svensk ekonomi:

Beräkningarna bygger på flera grundläggande antaganden. En utgångspunkt
är att tillväxten i OECD-länderna uppgår till 2,5 procent. Något speciellt
konjunkturmönster har inte antagits, eftersom detta i praktiken är omöjligt att
förutse. Vidare förutsätts att den samlade ekonomiska politiken läggs upp på
ett sådant sätt att riksbankens inflationsmål uppnås. Dessutom antas att
lönebildningen fungerar väl i den bemärkelsen att den nominella
löneökningstakten begränsas till europeisk nivå på 3,5 procent, trots ett
gradvis allt starkare arbetsmarknadsläge. En ytterligare förutsättning är att
det stora utbildningspaket och övriga arbetslöshetsminskande åtgärder som
presenterats i denna och tidigare propositioner får de omfattande effekter på
arbetslösheten som avsetts. (sid 11, vår kursivering)

Med dessa antaganden väntas den öppna arbetslösheten
uppgå till 192 000 personer, antalet personer i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder till 186 000 personer och
antalet personer i extraordinära utbildningar för arbetslösa
till 188 000 personer. Sammantaget blir det 566 000 personer
som saknar reguljärt arbete, dvs något mer än för närvarande.
En viss osäkerhet måste också antas finnas huruvida så
många personer verkligen kan väntas delta i de föreslagna
åtgärderna respektive utbildningarna.

Enligt vår uppfattning borde prognoser och kalkyler av detta slag föranleda
förändringar av den ekonomiska politiken, snarare än den förnöjsamhet som
regeringen ger uttryck för.

De offentliga finanserna

Prognoser, utfall och nya prognoser

Regeringen gör en kort analys av utfallet av budgeten för
budgetåret 1995/96. Budgetunderskottet blev då 140
miljarder kronor i stället för prognosticerade 206 miljarder
kronor. Större delen av förbättringen beror på att
inkomsterna blev 53 miljarder kronor större än väntat.
Förändringen i fråga om den förtida momsinbetalningen gav
t ex 13 miljarder kronor, en förändring som både dränerade
företagen på pengar som kunde använts för expansion och
ökad sysselsättning och medförde försämringar i
företagsklimatet.

För de offentliga utgifterna exklusive statsskuldräntor redovisas att de
blivit 4 miljarder kronor mindre än väntat. Förändringarna för olika poster är
emellertid mycket stora. Så redovisas t ex överskridanden på nära 8 miljarder
kronor på grund av ökad arbetslöshet och ca 7,5 miljarder kronor för
infrastrukturutgifter. Detta "finansieras" i huvudsak genom mindre utgifter
på grund av färre födda barn, lägre sjuktal och lägre avgift än beräknat till
EU, dvs prognosmissar i de underliggande antagandena.

På årsbasis visar Riksrevisionsverkets genomgång att engångsposter
svarade för ca 90 miljarder kronor av förbättringen på knappt 120 miljarder
kronor mellan åren 1995 och 1996. Bland de större posterna återfinns den
förtida momsbetalningen, försäljning av Nordbanksaktier, överföringen av
Kärnavfallsfonden till Riksgäldskontoret, förtidsinlösen av lån samt
avgifterna till de individuella premiereserverna.

Även i prognosen för statsbudgeten för innevarande år, 1997, finns
betydande engångsposter. RRV redovisar drygt 37 miljarder kronor,
huvudsakligen premiereservinbetalningarna, försäljning av Stadshypotek och
inleveranser från Securum. Därtill lägger regeringen försäljning av
Nordbanken eller andra företag på ca 25 miljarder, varför engångsposterna
summerar till mer än 60 miljarder kronor.

Enligt förslagen till tilläggsbudget för 1997 beräknas utgifterna nu vara ca
8,8 miljarder kronor större än enligt budgetpropositionen. Budgeterings-
marginalen tas i anspråk för dessa ökade utgifter. Nettoökningen på knappt 9
miljarder kronor består av ett mycket stort antal delförändringar. Ökningarna
är i allt väsentligt en följd av att arbetslösheten blivit högre än vad
regeringen trodde och de därav följande förslagen i det s k fempunkts-
programmet. Minskningarna följer av färre barn, lägre sjuktal och vissa före-
slagna besparingar.

Sammantaget framgår av propositionen att utgifterna, exklusive
statsskuldräntor, under de närmaste åren nu beräknas vara mellan 5 och 15
miljarder kronor högre per år än vad som redovisades i budgetpropositionen.
Utgifterna för statsskuldräntor har däremot skrivits ner något. Syftet med den
nya budgetprocessen var bl a att förhindra denna typ av utgiftsökningar
under pågående budgetår.

Prognoserna för 1997 och 1998 innehåller flera frågetecken. Vi har redan
nämnt premiereserverna. Regeringen räknar som offentlig intäkt de årliga
avsättningar på 10-12 miljarder kronor som löntagarna gör till sitt
individuella pensionssparande. Man har "glömt" att bokföra detta som en
skuld till medborgarna, trots att det finns riksdagsbeslut på att det är
individernas pengar, inte statens. Denna skuld uppgår f n till ca 30 miljarder
kronor och växer med ca 12 miljarder kronor årligen.

Regeringen har också "glömt" att ta hänsyn till kostnaderna för att stänga
Barsebäck. De samhällsekonomiska kostnaderna har av utomstående
beräknats till ca 20 miljarder kronor. Regeringen har inte presterat någon
egen beräkning av vare sig de samhällsekonomiska eller de statsfinansiella
kostnaderna, trots att båda uppenbarligen är betydande.

Därtill kommer att man räknar in kommande intäkter från försäljning av
Nordbanken och/eller andra statliga företag på ca 25 miljarder kronor 1997
samt inleveranser från Securum på sammantaget ca 10 miljarder kronor
under 1997/98.

Det s k överskott som redovisas före utgifterna till fempunktsprogrammet
är i verkligheten knappast något överskott.

De prognoser på längre sikt som ges kan inte anses vara prognoser
eftersom de bygger på den ekonomiska utveckling som kallats "betingade
kalkyler". Framför allt är arbetslöshetsutvecklingen orealistisk. Det
"utrymme för överföring" till hushållen på 15 respektive 26 miljarder kronor
som redovisas för åren 1999 respektive 2000 är med andra ord ytterligt
osäkra.

Folkpartiets budgetpolitiska mål

Folkpartiets förslag till inkomster och utgifter utgår från våra
politiska prioriteringar.

Vad beträffar statsbudgetens totalomslutning anser vi det angeläget att
minska konjunkturkänsligheten och föreslår därför både lägre inkomster och
lägre utgifter än regeringen. En hög statsskuld innebär också att
statsfinanserna är mycket känsliga för ränte- och växelkursförändringar och
det är bl a därför angeläget att minska skuldkvoten.

Under kommande år är det därför lämpligt att budgetpolitiken ges mål om
överskott. Vi kan biträda regeringens förslag till mål för budgetpolitiken
under åren 1999-2001 och därefter så länge skuldkvoten överstiger 60
procent. Om och när det målet uppnåtts finns anledning att diskutera
budgetpolitikens och statsskuldpolitikens mål på nytt.

Omprioriteringar

Den huvudsakliga innebörden av folkpartiets budgetförslag
är att vi föreslår att skatter som är skadliga för företagande
och jobb sänks, att medel avsätts för tillskott till vård,
omsorg och skola samt för "det glömda Sverige". Samtidigt
föreslår vi besparingar inom företagsstöd och
arbetslöshetsförsäkringen och avvisar merparten av de
utgifter som regeringen föreslår för avgångsersättningar,
generationsväxling och lokala investeringsprogram.

Tabell 10.1 (miljarder kronor)
Lägre skatter för jobb genom företagande
34,5

2 veckors sjuklöneperiod
2

Utgifter för vård, omsorg och "det glömda
Sverige"
7

Utgifter för bättre skola
1

Höjd bistånd
1,5

Summa att finansiera
46

Höjd matmoms
10

Tjänstebilsförmåner
1

Företagsstöd
10

Bidrag a-kassan
9

Förtidspensioner
2,5

Lånemedel utb-bidrag
1,2

Garantidagar i föräldraförsäkringen
0,5

Tidsförskjutning av infrainvesteringar
3

Sjukförsäkringsmedel (FINSAM)
2

Nej till snabbstängning av Barsebäck
2

Nej till lokala investeringsprogram
0,8

Nej till resursarbeten
0,7

Nej till avgångsersättning
1,1

Ja till EMU (0,5 procentenheter lägre räntor)
5

Summa finansiering
48,8

Företagsförsäljningar
75

Skuldföring premiereserv
40

På något/några års sikt beräknar vi högre tillväxt och lägre
arbetslöshet genom den av oss föreslagna politiken. Därvid
reduceras utgifterna för den öppna arbetslösheten liksom för
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ytterligare, vilket ger
utrymme för fortsatt sänkta skatter.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen fastställer ett långsiktigt mål om ett överskott i de
offentliga finanserna på 2 % av bruttonationalprodukten i genomsnitt över en
konjunkturcykel till dess skuldkvoten sjunkit till 60 % av BNP,

3. att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren
1998-2000 enligt vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive
socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten för år 1998 till 696
miljarder kronor, för år 1999 till 710 miljarder kronor och för år 2000 till
717 miljarder kronor,

5. att riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på
utgiftsområden åren 1998-2000 som redovisas i motionen som riktlinjer för
budgetarbetet (tabell A, bilaga 1),

6. att riksdagen godkänner beräkningen i motionen av utgifterna inom den
kommunala sektorn,

7. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i lagen (1993:389) om
assistansersättning,

8. att riksdagen avslår förslaget till lag om försök med resursarbete,

9. att riksdagen beslutar att de extra statsbidragen till kommuner och
landsting fördelas enligt principerna i det generella skatteutjämningssystemet
("påsen"),

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fördelning av de särskilda medlen till kommuner och landsting
för utvecklingsprojekt,

11. att riksdagen avslår förslaget om tillfällig avgångsersättning,

12. att riksdagen avslår förslaget om 100 miljoner kronor för tillfälliga
personalförstärkningar inom Arbetsmarknadsverket,

13. att riksdagen avslår förslaget om förlängning av tid i
arbetslivsutveckling,

14. att riksdagen avslår förslaget om s.k. lokala investeringsprogram,

15. att riksdagen på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1997
godkänner ändrade ramar för utgiftsområden samt ändrade och nya anslag i
förhållande till regeringens förslag i enlighet med specifikation i tabell B
(bilaga 2),

16. att riksdagen avslår förslaget att högst 500 miljoner kronor får
användas under budgetåret 1997 för försöksverksamhet med friare
användning av arbetslöshetsersättning,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en sänkning av
arbetsgivaravgifterna från den 1 juli 1997 så att uttaget minskar med 8
miljarder kronor räknat på helt år,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen för skattepolitiken,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att presstödet bör avvecklas,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Stockholm den 7 maj 1997

Lars Leijonborg (fp)

Anne Wibble (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Eva Eriksson (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Karin Pilsäter (fp)

TABELL B. Tilläggsbudget 1997