med anledning av prop. 1996/97:150 1997 års ekonomiska vårproposition
Sammanfattning
Regeringen har misslyckats med den ekonomiska politiken.
Tillväxten är svag. De stora obalanserna på arbetsmarknaden
samt mellan hushållsekonomin och den offentliga ekonomin
kvarstår och tenderar att förstärkas. Samtidigt sviktar
förtroendet för att de politiska åtaganden som gjorts om
pensioner, vård, omsorg och utbildning skall kunna
fullföljas.
I stället för att skapa förutsättningar för nya arbeten väljer den socialdemo-
kratiska regeringen att försöka dölja arbetslösheten genom att avveckla
arbetskraft. Genom kraftiga skattehöjningar som fortsätter i år och nästa år
ökar bidragsberoendet. Samtidigt medför en illa genomtänkt besparings-
strategi att utsatta grupper, exempelvis handikappade och änkor, får en sämre
situation.
Denna motion syftar till att visa hur det åter skall kunna skapas goda
möjligheter för Sverige och för de människor som bor i vårt land. Hur de
som lever och verkar här skall kunna känna att det går att skapa sig en bra
framtid i vårt land. Hur Sverige kan bli ett samhälle där man kan arbeta,
utvecklas och lyckas men också har råd att misslyckas för att man vet att det
ges nya chanser. Hur Sverige kan bli ett land där uppfinningsrikedom,
kreativitet och entreprenörsanda uppmuntras.
En första huvuduppgift är att återupprätta Sverige som en nation i
arbete. Hundratusentals människor som kan, vill och borde arbeta är
utstängda från arbetsmarknaden. Alltför många tvingas känna hur det är att
inte duga till, att inte vara efterfrågad. Det är i såväl mänsklig som
ekonomisk mening ett oacceptabelt slöseri. Det behövs en företagandets
renässans, en modernisering av arbetsrätt och arbetsmarknadspolitik och en
skattepolitik som uppmuntrar till initiativ, företagande och arbetsinsatser.
För det andra måste det bli möjligt att leva på sin egen lön. Idag är allt
för många beroende av det offentliga för sin försörjning. Den sociala
växtkraft som finns hos medborgare som själva bestämmer över sina ekono-
miska förutsättningar motverkas i dagens Sverige. Med vår skattepolitik blir
det möjligt för låg- och medelinkomsttagare att själva försörja sig. Bidrags-
beroendet kan och måste brytas.
För det tredje måste det sociala ansvaret hävdas. Förtroendet för att de
grundläggande offentliga åtagandena skall kunna fullföljas måste återställas.
Rättstryggheten måste stärkas och försvaret kunna utföra sina uppgifter. Det
sociala ansvar som ett civiliserat samhälle ålägger det offentliga skall upp-
rätthållas.
Men tryggheten i ett fungerande samhälle bygger på så mycket mer än den
offentliga sektorn. Strävan skall vara att ge människor möjlighet att bygga
sin trygghet själva. En god utbildning, ett riktigt arbete, en förvärvsinkomst
som efter skatt räcker till försörjningen, ett eget sparande och fungerande
sociala nätverk är viktiga delar av ett mer heltäckande skyddsnät än det som
staten ensam kan erbjuda. I ett socialt rättfärdigt samhälle går bidragen och
subventioner till få, eftersom de allra flesta själva ges tillfälle att arbeta
och
försörja sig.
Den moderata budget- och skattepolitiken innehåller betydande skatte-
sänkningar som möjliggörs av en mer restriktiv syn på det offentligas
uppgifter. Vi är övertygade om att det går att minska den offentliga sektorns
andel av ekonomin till förmån för en växande privat sektor. Då fungerar
ekonomin bättre, jobben blir fler och medborgarnas möjligheter till en egen
försörjning stärks.
Det kräver avreglering och avbyråkratisering, men det kräver också
besparingar. Den moderata budgetstrategin utgår från att behovet av bidrag
och subventioner minskar, när skatterna sänks för vanliga hushåll. Våra
besparingar inriktas därför på åtgärder som den enskilde klarar att själv
hantera genom det större utrymme som skattesänkningarna ger, direkt eller
genom ökade möjligheter att spara. Därmed lägger vi grunden till ett växande
välfärdssamhälle, där allas arbetsinsatser tas tillvara, där man kan leva på sin
lön efter skatt och där en mer koncentrerad offentlig sektor klarar att lösa
sina kärnuppgifter.
Den ekonomiska utvecklingen
1970 var Sverige ett av världens rikaste länder. Vår BNP per
invånare var 15 procent större än genomsnittet i OECD. 26
år senare ligger Sverige 4 procent under detta genomsnitt.
1996, som var det första året med en helt och hållet socialdemokratisk
budget, låg den svenska tillväxten med 1,1 procent väsentligt under OECD-
genomsnittet. Detta medför att sysselsättningen minskar och arbetslösheten
ökar. Den öppna arbetslösheten var i mars 8,4 procent av arbetskraften,
medan den totala arbetslösheten (öppen arbetslöshet + åtgärder) uppgick till
13,5 procent. Antalet arbetslösa har varje månad 1997 varit större än samma
månad 1996 och varje månad 1996 fler än samma månad 1995. Statsminister
Göran Persson har själv talat om 1996 som "ett förlorat år".
Liksom i tidigare propositioner utgår regeringen i sin medelfristiga kalkyl
från att arbetsmarknaden och framför allt lönebildningen skall fungera bättre
i framtiden. I en sådan betingad beräkning kan tillväxten såväl av brutto-
nationalprodukten som av nya arbetstillfällen bli relativt hög utan att infla-
tionen tar fart. Detta måste betecknas som en glädjekalkyl. Arbetsmark-
nadens parter har inte lyckats enas om ett gemensamt förslag för hur löne-
bildningen skall förbättras, och regeringen har heller inte föreslagit någon
lagändring som skulle möjliggöra en sådan förbättring. En tillväxt enligt
regeringens bedömning skulle därför medföra löneökningar långt över de
förutsedda. Inflationen skulle därmed ta fart vilket skulle medföra större
räntehöjningar än vad regeringen räknar med. Högre räntor skulle kväva
såväl tillväxten som sysselsättningsexpansionen samt medföra ökade utgifter
för den offentliga sektorn.
Regeringens ekonomiska politik
Med vårpropositionen ger regeringen upp kampen mot
arbetslösheten. Det regeringen kallar "Europas mest
offensiva sysselsättningsstrategi" går ut på att svenska folket
skall arbeta mindre i stället för mer. Genom
förtidspensionering och andra manövrer vill regeringen
avveckla arbetskraft. Den politiska prestigen av att uppnå
halveringsmålet för den öppna arbetslösheten är tydligen
viktigare än ambitionen att ge människor möjlighet att
försörja sig på riktiga arbeten.
Vårpropositionen befäster de problem som präglar svensk ekonomi. Den
innebär ökade utgifter, ytterligare höjda skatter och handlingsförlamning
beträffande nödvändiga strukturreformer, särskilt på arbetsmarknaden. 1997
hotar att bli ännu ett förlorat år vad avser tillväxt och sysselsättning.
Samhällsekonomi är mycket mer än statsfinanser. Men inte ens i denna
begränsade mening stämmer talet om blivande balans. Kostnader för kärn-
kraftens förtida avveckling på minst 20 miljarder kronor är inte medräknade,
och årliga inbetalningar av premiereservmedel på runt 10 miljarder kronor
betraktas som offentliga inkomster, trots att de utgör individuellt sparande.
Om nu regeringen förutser överskott i de offentliga finanserna, är det
anmärkningsvärt att den inte föreslår lättnader i det rekordhårda skatte-
trycket. I stället planeras för ökade utgifter och ett genomsnittligt överskott
på 2 procent av bruttonationalprodukten. Vi moderater motsätter oss en
sådan överbeskattning av medborgarna.
Kosmetiska förändringar av arbetsgivaravgifterna och andra marginella
förbättringar för företagarna skall ses mot bakgrund av att regeringen avser
att avveckla kärnkraften, att den höjt skatterna med över 80 miljarder kronor
och att den genom ovilja till avreglering försvårat för företag att anställa och
driva verksamhet. Fortsatt motstånd mot ERM och oklarhet beträffande
EMU gör att realräntan förblir hög, vilket avhåller från satsningar i nya
investeringar och nya företag.
Ett Sverige i arbete
En politik som syftar till att eliminera massarbetslösheten
måste ha som utgångspunkt att de som beslutar om nya
arbeten är de som driver dagens företag och som överväger
att starta morgondagens. Det är endast om dessa människor,
oftast småföretagare, känner att förutsättningarna finns och
att näringsklimatet är gott, som tillräckligt många nya
arbeten kommer fram.
Vår politik för företagande ocn nya arbeten har åtta huvudinslag:
Skatterna på arbete och företagande skall sänkas.
Konkurrensen måste förbättras.
Den kvalitativa kunskapsuppbyggnaden måste ges företräde framför
kortsiktig platspolitik.
Arbetsmarknaden och lönebildningen måste reformeras för att ge
utrymme för mera nyskapande.
Krånglet måste minska.
Arbetsmarknadspolitiken måste effektiviseras för att de arbetssökandes
möjligheter till nya arbeten skall förbättras.
Sverige måste fullt ut delta i det europeiska valutasamarbetet (EMU).
Statlig och kommunal affärsverksamhet skall privatiseras.
En väsentlig förutsättning för att massarbetslösheten skall
kunna elimineras är att beskattningen av arbete, företagande
och investeringar lindras.Vårt program för bättre
skattevillkor för företagande och nya jobb innehåller:
Slopad dubbelbeskattning av riskbärande eget kapital.
Lindrade skatteregler för fåmansbolagsägare.
Generell sänkning av skatten på förvärvsinkomster genom
sänkta egenavgifter, sänkta kommunalskatter samt slopad
allmän löneavgift.
Förlängning av perioden för inbetalning av
mervärdesskatt.
Fördubblad sänkning av produktionsfaktorbeskattningen
av elenergi.
Skattereduktion på 50 procent, alternativt skattereduktion
på 30 procent i kombination med slopade
arbetsgivaravgifter, för reparation och underhåll av
bostäder samt för sedvanliga hushållstjänster.
Återställande av avdraget för representation.
Avvisande av förslaget om en ny förmögenhetsskatt.
Återgång till en sjuklöneperiod på två veckor utan att
arbetsgivaravgifterna höjs.
Konkurrensen bör förbättras genom att i princip all offentlig
verksamhet som inte är myndighetsutövning utsätts för
konkurrens. Möjligheterna för kommuner och landsting att
bedriva näringsverksamhet bör begränsas kraftigt.
Vi förordar en politik som sätter kvalitet och resultat främst. Vi motsätter
oss regeringens nedrustning av forskningen.
För att förbättra arbetsmarknadens och lönebildningens funktionssätt vill
vi ersätta dagens detaljerade och hämmande arbetsmarknadslagstiftning med
ett begränsat antal bindande regler. Under tiden fram till dess att en ny
arbetsrättslig lagstiftning kan träda i kraft är vi beredda att pröva mer tempo-
rära förenklingar. Hit hör att sätta lagen om anställningsskydd (LAS) ur kraft
för nyanställningar och att befria mindre företag från vissa av de arbets-
rättsliga regleringarna.
Inom arbetsmarknadspolitiken förordas en betydande effektivisering. En
allmän arbetslöshetsförsäkring skall ge alla arbetslösa skydd men samtidigt
inrymma starka incitament att ta erbjudet arbete. Därför måste arbetslös-
hetsförsäkringen vara tidsbegränsad.
Man skall kunna leva på sin lön
Den svaga ekonomiska utvecklingen i Sverige leder till att
allt fler ställs utan möjligheter att själva försörja sig genom
eget arbete. Kostnaden för Sveriges ekonomiska
eftersläpning bärs av alla, men bördan blir tyngst för den som
redan har en utsatt situation.
Sveriges rekordhöga skatteuttag gör att de som förvärvsarbetar tvingas
betala höga skatter redan vid låga inkomster. Ett vanligt hushåll förfogar för
egen del över endast drygt en tredjedel av sina arbetsinkomster. Mer blir inte
kvar sedan inkomst- och konsumtionsskatter samt löneskatter och sociala
avgifter betalats. Skall det bli möjligt för det stora flertalet medborgare att
leva på sina egna arbetsinkomster krävs skattesänkningar. Huvudinriktningen
bör vara att sänka skatten på arbete genom främst sänkta egenavgifter och
sänkt inkomstskatt för alla.
För den närmaste treårsperioden förordar vi i huvudsak följande skatte-
sänkningar utöver dem som främst avser företagande och investeringar:
Egenavgifterna sänks med 2 procentenheter 1998 och med
5,95 procentenheter 1999.
Staten tar över kostnader från kommunerna så att
kommunalskatten kan sänkas med 1:50 kronor 1999 och
ytterligare 1:50 kronor år 2000.
Grundavdraget höjs till 10 000 kronor fr.o.m. 1998.
Ett extra grundavdrag på 10 000 kronor per barn medges
fr.o.m. 1998 vid den kommunala beskattningen. Genom
att den del av grundavdraget för barn som inte kan
utnyttjas mot inkomsten ändå utgår som "negativ skatt"
innebär detta en skattesänkning, oavsett inkomst, på drygt
3 000 kronor per barn och år.
Den statliga inkomstskatten sänks till 20 procent redan
nästa år samtidigt som fullt inflationsskydd införs.
Fastighetsskatten sänks till 1,5 procent redan 1997 och till
1,2 procent under den kommande treårsperioden.
Dessutom tas endast hälften av markvärdet upp som
underlag för fastighetsskatt.
Avdragsutrymmet för pensionsförsäkringar återställs till
den omfattning det hade innan socialdemokraterna
reducerade det. Avdrag medges även för
pensionssparande för makes räkning. Avkastningsskatten
sänks dessutom successivt till 10 procent.
Det sociala ansvaret
Omfattningen av de offentliga transfereringarna och
verksamheten i stat och kommuner är extremt stor i Sverige.
Genom de skattesänkningar vi föreslår minskar behovet av
bidrag och subventioner. Det allmänna har emellertid ett
grundläggande socialt ansvar. Det är en gemensam uppgift
att finansiera en bra sjukvård för alla i vårt land liksom det är
en gemensam angelägenhet att barnen får en bra utbildning,
att äldreomsorgen fungerar väl och att ingen far illa när
problemen inte kan lösas av individen själv.
De valfrihetsreformer som påbörjades under borgerliga regeringen men
drogs tillbaka av socialdemokraterna återinförs och fullföljs.
Föräldrar bör ges rätt och möjlighet att själva ta ansvar för sin barnomsorg
genom avdragsrätt för barnomsorgskostnader och genom vårdnadsbidrag
tillsammans med återställd frihet att välja barnomsorgsform.
Genom en nationell skolpeng som administreras av staten och följer eleven
kan föräldrar tillsammans med sina barn välja skola i den kommun där de
bor eller i en annan kommun. Undervisningen kan bedrivas i kommunal regi
eller av en fristående skola.
Valfrihet och konkurrens inom sjukvården gynnas av en allmän hälsoför-
säkring där kostnaden för den gemensamt finansierade vården följer
patienten. Det skall vara möjligt att välja vård i offentlig regi eller hos en-
skilda vårdgivare. Genom att den offentliga verksamheten öppnas för kon-
kurrens på lika villkor ökar effektiviteten samtidigt som medborgarnas
valfrihet blir verklig.
Det finns verksamheter som i den nödvändiga prioritering som sker i kom-
muner och landsting måste efterställas kärnuppgifterna. Exempelvis ägnar
sig landstingen i dag åt en mängd verksamheter som inte har med sjukvård
att göra.
För att skapa förutsättningar för skattesänkningar som stärker medborgarna
och får ekonomin att fungera bättre föreslår vi att kostnadsdrivande regel-
system avvecklas eller förenklas. Det gäller exempelvis socialtjänstlagen som
måste reformeras för att ge kommunerna möjlighet att välja det stöd som
passar bäst i det enskilda fallet.
Vi avvisar den ökning av statsbidragen till kommuner och landsting som
föreslås av regeringen i vårpropositionen. Vidare föreslår vi att staten
behåller ansvaret för att finansiera assistansersättningen för handikappade.
En ekonomisk politik för tillväxt och nya arbeten
Regeringen vill sätta som mål att hålla ett överskott i de
offentliga finanserna på 2 procent av BNP i genomsnitt över
konjunkturcykeln. Det innebär en prioritering av offentlig
kapitalbildning framför enskild i ett läge där den enskilda
kapitalbildningen måste öka. Ett sådant mål leder dessutom
till en alltför stram finanspolitik och håller därmed tillbaka
tillväxten.
Balans i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln bör i stället vara
målet för regeringens och riksdagens beslut angående statsbudgeten. Den
ekonomiska tillväxten gör då att statsskulden successivt minskar i för-
hållande till BNP.
Stabila priser är en förutsättning för en god långsiktig tillväxt. Inflationen
har bringats ned till en låg nivå. Att de nominella räntorna fortfarande är
högre än i omvärlden visar dock att de finansiella marknaderna inte har
förtroende för att inflationen skall förbli låg. Riksbankens trovärdighet i
inflationsbekämpningen skulle kunna stärkas genom att Riksbanken blir mer
självständig i enlighet med vad vi förpliktat oss att genomföra innan EMU:s
tredje fas träder i kraft den 1 januari 1999. Som förberedelse för snabbast
möjliga övergång till den gemensamma valutan bör Sverige också skyndsamt
söka inträde i ERM.
Lägre utgifter - lägre skatter
I motionen redovisas en samlad strategi för lägre offentliga
utgifter och därmed lägre skatter för enskilda och företag.
Genom en sådan förändring stärks såväl växtkraften i den
svenska ekonomin som enskilda människors möjlighet att
råda över den egna tillvaron. En sådan politik är en
grundläggande förutsättning för framväxten av ökat
företagande och nya arbetstillfällen.
För de kommande åren redovisar vi en budget som är i balans 1998 samt
har ett överskott om 10 respektive 30 miljarder kronor för åren 1999 och
2000. Den högre tillväxten för åren 1999 och 2000 kan förväntas följas av en
lägre tillväxt de kommande åren. Genom ett överskott under de första åren
uppnås den av oss eftersträvade balansen över konjunkturcykeln.
För 1998 föreslår vi en 50 miljarder kronor lägre utgiftsnivå än regeringens
och skattesänkningar på 38 miljarder kronor. För 1999 föreslås lägre utgifter
med 71 miljarder kronor och skattesänkningar på 74 miljarder kronor. För år
2000 slutligen blir det lägre utgifter med 83 miljarder kronor och
skattesänkningar på 97 miljarder kronor. Det bör observeras att vi använder
de 15 respektive 26 miljarder kronor som regeringen avser att "överföra" till
den privata sektorn 1999 och 2000 till skattesänkningar.
Låt människor och företag
växa
En ny fattigdom
Många människor far illa i dagens Sverige. Den stora
arbetslösheten utesluter människor från den gemenskap som
följer av ett riktigt arbete. Den svaga ekonomiska
utvecklingen och de höjda skatterna gör att många lever på
smala marginaler och har svårt att klara också marginella
förändringar i inkomsterna. Den trygghet som
välfärdssystemen skulle garantera urholkas samtidigt som
många hushåll inte har tillräckligt stora egna inkomster efter
skatt för att kunna anpassa sig. Många saknar också
besparingar som skulle kunna fungera som buffert vid
tillfälliga svårigheter eller när något oförutsett inträffar.
Sammantaget finns det idag många svenska hushåll som inte
har acceptabel kontroll över sin egen vardagssituation.
Arbetslösheten är en viktig förklaring till Sveriges problem, men även
innan arbetslösheten sköt i höjden har vårt samhälle haft svårt att göra det
bästa av sina tillgångar.
Det har primärt inte gällt huruvida vi effektivt kunnat nyttja det som
naturen skänkt oss - tvärtom har de svenska företag som brutit malmen eller
förädlat stålet och skogen varit verksamma och framgångsrika på en
internationell marknad.
Vår oförmåga att göra det bästa av vårt samhälles förutsättningar har
snarast handlat om det som inte syns, om det som inte finns men som skulle
ha kunnat finnas. Det är då inte en fråga om råvaror eller energi, utan om
uppfinningsrikedom och kreativitet. Det har varit alltför svårt för alltför
många att komma till sin rätt. När vi inte klarar av att dra nytta av varje
individs extra ansträngning, talang och kreativitet stannar utvecklingen av
och vårt samhälle halkar efter. Massarbetslösheten är bara ett tecken på att vi
blivit sämre på något som vi varit dåliga på under lång tid.
Förutsättningarna har funnits där, men medborgarnas möjligheter att dra
nytta av dem har saknats. Sedan några decennier har politiken minskat dessa
möjligheter istället för att öka dem. Fram till 1960-talet fanns det en
grundläggande uppfattning om att politikens uppgift var att öka människors
frihet. Och även om det i en lång rad fall blev fel och även om man ibland
hade en extremt överdriven tro på det politiska beslutsfattandets effektivitet,
fanns det en övertygelse om att politiken skulle öka medborgarnas
möjligheter att själva forma ett bättre liv.
Denna uppfattning kom sedan att överges. Även om det fanns uppenbara
undantag blev den dominerande åsikten att politikens syfte är att öka
politikens möjligheter, inte människornas. De politiskt fastslagna målen för
den ekonomiska, kulturella och sociala utvecklingen blev egenvärden - när
människors vilja och frihet stod i konflikt med politikens vilja och frihet fick
politiken företräde. Politikens kraft riktades inte längre mot att befria
människan, utan i hög grad till att fjättra henne.
Häri ligger en viktig förklaring till vårt samhälles stagnation. När politiken
övergår från att vara en konstruktiv, reformerande och moderniserande kraft
till att bli destruktiv och bevarande, slutar samhället att växa. Historien är i
denna del mycket tydlig.
Ett växande Sverige under
industrialiseringen
Allt välstånd bygger på att arbete och kapital sätts i rörelse -
att människor tar sig för saker och ting. Ett rikt samhälle
förutsätter att dess medborgare startar företag, arbetar och
utbildar sig. Det samhälle som kan mobilisera sina resurser -
materiella och personella - växer, blir rikare och också mer
socialt tillfredsställande.
Vårt välstånd började byggas av dem som kunde nyttja våra naturtill-
gångar. I gruvorna, i skogen och på bruken föddes Sverige som en modern
ekonomi. Fortfarande är det från denna del av ekonomin som mycket av vår
välfärd stammar. Från och med 1800-talets senare decennier kunde svensk
skogs- och järnindustri leverera till en stadigt stigande internationell
efterfrågan. I städerna vaknade hantverket och köpmännen. Skråväsende och
privilegier byttes mot en friare ekonomis regler och förutsättningar. När den
fria handelns förespråkare till slut vann över protektionisterna, startade en
internationalisering av det svenska samhället som vi fortfarande drar nytta
av. Politiken var en konstruktiv och möjlighetsskapande kraft.
Därefter kom uppfinnarna och industrialisterna. I det kreativa och öppna
klimat som präglade det svenska samhället kring sekelskiftet sprudlade
uppfinningssrikedomen. Svenska arbetare och ingenjörer började producera
världens bästa industriprodukter. Bilar, telefoner, kullager, kompressorer, tåg
och kraftverk började säljas över hela världen. Vi lärde oss förädla och
utveckla de råvaror som tidigare ofta hade sålts bulkvis. Skogsindustrin
utvecklade kartongfabriker, malmutvinningen kompletterades med tillverk-
ning av specialstål. Under denna tid föddes de flesta av de företag som idag
dominerar svensk industri.
Industrialismen lyfte Sverige från fattigdom till välmåga, vi upplevde
hundra år av tillväxt. Vad som tidigare hade varit ett av Europas fattigaste
länder blev ett under av ekonomisk utveckling. I kombination med vår
långvariga fred kunde välståndet hela tiden växa. Så var det långt in i
efterkrigstiden.
1960-talets rekordår markerade slutet på ett sekels utveckling där allting
blev bättre. Vi kunde mobilisera kraften i människors vilja till arbete, det
lönade sig att driva verksamhet, svenska exportföretag växte med goda
vinster.
Ett stagnerande Sverige sedan 1970-
talet
Sedan dess har utvecklingen stannat av. Under de senaste
trettio åren har Sverige befunnit sig mer eller mindre i en
kontinuerlig kris. De som talar om 1990-talets sju magra år
tar inte hänsyn till att senare års utveckling varit kulmen på
en flera decennier lång utveckling. Än mindre beaktar de att
de grundläggande orsakerna ligger längre tillbaka i historien.
Det innebär inte att det 1970 inträffar något helt nytt - snarare förstärktes
problem som formats tidigare. Det innebär inte heller att tillväxten under
vissa år under 1970- och 1980-talen inte varit god - det finns ju uppenbara
undantag. Det viktiga är den långsiktiga nedåtgående trenden.
Från det tidiga 1970-talet har den svenska ekonomin utvecklats allt sämre.
Statistiken talar ett tydligt språk om ett land som halkar efter. En lägre
tillväxt under mer än ett kvartssekel har drivit ner vårt land från en tredje-
plats i välståndsligan till att i slutet av nu befinna sig i den
industrialiserade
världens kö. Sverige är inte längre ett föredöme.
Den strukturella krisen i svensk ekonomi har varit allvarlig och den är
allvarlig. Det är ur insikten om detta som kraven på förändring växer. Varje
år blir vårt välstånd mindre än vad det borde vara och hundratusentals
människor saknar en normal försörjning. Än fler lever på så små marginaler
att också den minsta oförutsägbara händelse kan vara en katastrof.
Politiken måste ånyo få en frigörande uppgift. Skapas inte de möjligheter
för medborgarna som är förutsättningen för ett växande samhälle riskerar vi
fortsatt och fördjupad stagnation.
Läget riskerar att bli än mer allvarligt. Mycket tyder på att Sveriges
problem kommer att växa och på att de strukturella missförhållandena för-
värras i takt med ekonomins globalisering och produktionens individuali-
sering. Sverige riskerar att stå illa rustat inför framtiden.
Globalisering och individualisering
Det finns två utvecklingstendenser i ekonomin som det
svenska samhället kommer att vara kraftigt exponerat inför.
För det första blir världen på en gång mindre och större. Där
konkurrenterna för tio år sedan var tyskar, engelsmän,
fransmän och amerikaner är de nu också malaysier,
taiwaneser, koreaner och thailändare och i allt högre grad
chilenare, tjecker, polacker och kineser.
Det ekonomiska uppsvinget i Sydostasien, men också i Östeuropa, Latin-
amerika och andra tredjevärlden-länder, som exempelvis Indien, är utom-
ordentligt glädjande. Välståndet sprider sig till världens alla hörn. Det
betyder mest för dem som lever i dessa länder, men det betyder också att
världen blir säkrare och stabilare. Kraften i utvecklingen är enorm, och
mycket tyder på att världens ekonomiska centrum förflyttas från Nord-
atlantens stränder till Stilla havets båda sidor. Europa blir allt mer bokstav-
ligen Den gamla världen.
Europa och Sverige måste hänga med i utvecklingen, inte av prestigeskäl
utan för att medborgarna i våra länder inte förtjänar att förvägras del av den
och de möjligheter som följer. Det viktiga är inte att London är finansiellt
centrum, att franska är ett världsspråk eller att makt och huvudkontor ligger i
Bryssel, Stockholm eller Berlin. Det viktiga är att Europa kan och bör vara
en del av dynamiken. När hela världen växer, måste vi kunna växa med den.
Alternativet är fortsatt stagnation. I den globaliserade ekonomin avgörs
placering av verksamhet av förutsättningar för arbete och företagande och i
allt lägre grad av kulturella eller nostalgiska faktorer. För det företag som
har
sin verksamhet i dussintals länder, sina kunder över hela världen och sina
ägare på tre fyra kontinenter räcker det inte att ha huvudkontoret i Sverige
för att verksamhet skall placeras här.
I denna globalisering blir vårt samhälle och dess institutioner dagligen
betygsatta av de företag som väljer mellan att producera i Sverige och att
flytta och av de människor som väljer mellan att arbeta här eller utomlands.
Den ekonomiska och teknologiska utvecklingen gör kapitalet allt mer
flyktigt, men den gör också arbetsmarknaden allt större för allt fler.
För den som tar examen vid en svensk teknisk högskola eller handels-
högskola är valmöjligheterna större än någonsin. EU-medlemskapet gör det
enklare att arbeta i London, Madrid eller Frankfurt och de internationali-
serade svenska företagen har verksamhet över hela världen.
Den institutionella konkurrensen hårdnar. Det land som väljer att ha
företagsfientliga regler kommer få svårt att locka till sig
företagsetableringar.
Det land som beskattar människor för hårt riskerar att driva dem utomlands.
Det land som beskär sina medborgares möjligheter kommer att få det svårt.
Sveriges strukturella problem riskerar att bli allt mer påträngande i den här
miljön. Toleransen för också mindre negativa inslag i näringsklimatet blir allt
mindre.
Men det finns en annan utvecklingstendens som är minst lika viktig. Runt
om i världen förändras det sätt på vilket välstånd skapas. Där produktionen
tidigare bestod i att bryta och eventuellt förädla råvaror går den nu allt mer
mot ett minskat materiellt innehåll. En varas värde ligger i allt lägre grad i
värdet av de ingående råvarorna och i allt högre grad i värdet av den kunskap
som används i produktionen.
Utveckling av nya material, produktionstekniker, organisationsformer och
marknadsföring ökar kunskapsintensiteten. Ett viktigt exempel är informa-
tionsteknologin. Den kisel som är en betydelsefull insatsvara i produktionen
av allt från datorer till glasfiberkablar är i praktiken gratis. Trots detta
skapas
det ett enormt välstånd genom utveckling av ny teknik.
Det ökade produktionsvärdet ligger i forskning och teknik, i utvecklandet
av mjukvara och applikationer. Värdet av datorerna stiger genom att
människor utbildas, genom att systemvetare integrerar dem i företagets
organisation och kultur och genom att de binds samman i lokala nätverk och
i Internet. Det välstånd som skapas på detta sätt har mycket litet gemensamt
med det som skapas genom utvinning av råvaror.
Att fysisk tillgång på råvaror är en dålig indikation för välstånd är också
tydligt om man studerar olika länders ekonomiska framgång. Det fattiga och
krigshärjade Zaire är från råvarusynpunkt ett av världens rikaste länder. Det
rika och växande Singapore saknar helt råvaror. Att den avgörande för-
klaringen till välstånd eller fattigdom består i politiska och institutionella
faktorer är uppenbart.
När kunskapsinnehållet i all produktion hela tiden ökar, kommer sam-
hällets inställning till kunskap att bli avgörande för dess utveckling och
framgång. När arbete och kunskap - humankapital - blir viktigare än fysiskt
kapital, blir det ekonomiska välståndet i stigande grad beroende av förmågan
att organisera ekonomin på ett sätt som tar tillvara människors kunskap och
kompetens. Då går det inte att ha 10, 15 eller 20 procent av befolkningen
deponerad i väntan på pension, då måste kraften i det mänskliga tänkandet
och i kreativiteten mobiliseras.
Utveckling i stället för avveckling
Den stora ökningen av arbetslösheten under 1990-talet och
de få tecken som finns på en förbättring har väckt en debatt
om huruvida det är möjligt att sätta människor i arbete eller
om vi måste acceptera att arbetsuppgifterna i samhället blir
färre. Den uppvaknade diskussionen kring arbetsdelning och
förtida pensionering av arbetsföra och friska visar att många
vill överge ambitionen om ett folk i arbete, om full
sysselsättning.
Till 1970-talets oro över att råvaror och energi skulle ta slut läggs en oro
över att arbetet skall ta slut. Idag vet vi att de som trodde att olja, koppar
och
zink skulle sina kring sekelskiftet hade fel. Det är uppenbart att även
uppfattningen om det begränsade arbetet bygger på ett missförstånd om vad
arbete är och om hur en ekonomi fungerar.
Ur ett individuellt perspektiv är det självklart att det inte är genom mindre,
utan genom mer arbete som vi blir rikare. Genom att arbeta mer och
effektivare får vi större inkomster, vi ökar vårt välstånd. Det som gäller för
individen gäller i det här fallet också för samhället. Att friska vuxna
människor inte tillåts bidra till produktionen är bokstavligen ett slöseri.
De som menar att vi måste dela på arbetstillfällen eller förtidspensionera
människor säger egentligen att produktivitetsutveckling är negativt för
sysselsättningen. Det finns lite som tyder på att så är fallet. Det finns inget
övertygande teoretiskt argument som säger att mänskligheten har nått en
punkt i historien där vi inte kan utveckla nya arbetsuppgifter och tjänster.
Historien visar dessutom att arbetet brukar öka i takt med att produktiviteten
stiger.
Under de senaste hundra åren har produktiviteten i världens sju ledande
industriländer stigit med 1000 procent. Samtidigt har sysselsättningen ökat
med 400 procent. Att mänskligheten har blivit bättre på att producera varor
och tjänster har ökat sysselsättningen, inte tvärtom.
Produktiviteten i ekonomin kommer att fortsätta att utvecklas. Det är en
förutsättning för att vi skall kunna utrota fattigdomen i världen, men också
för att vi skall kunna bibehålla och utveckla vårt välstånd. Den teknologiska
och organisatoriska utvecklingen kommer att leda till att vi gör saker och ting
bättre, men den kommer också att leda till att vi uppfinner nya produkter och
tjänster, att människor gör saker som de inte gjort tidigare.
För trettio år sedan fanns det en handfull dataprogrammerare i Sverige.
Idag finns det tusentals. En hel sektor har skapats ur tomma intet. Det samma
gäller på många andra områden och framtiden kommer att ge oss återigen
andra och idag okända verksamheter. Den process i vilken verksamheter
skapas, utvecklas, blir gamla och avvecklas är en naturlig del av den fria
ekonomins funktionssätt. Det som Joseph Schumpeter kallar "den kreativa
förstörelsen" driver den ekonomiska utvecklingen framåt. Ny teknik, ny
kunskap och nya produktionsprocesser slår ut det gamla. Arbetstillfällen
försvinner samtidigt som det skapas nya och mer produktiva. Det är denna
strukturomvandling som är marknadsekonomins styrka och välståndets
grundval.
Men "den kreativa förstörelsen" gör dessutom samhället socialt stabilt och
mer rättfärdigt. Den ekonomi som inte bryter ner sina obsoleta strukturer till
förmån för nya och effektivare dömer människor till en sorts ekonomiskt
nollsummespel. Den enes ekonomiska framsteg måste ske på någon annans
bekostnad, för den som förlorar sitt arbete finns inget nytt att få. I den
ekonomi som ständigt bygger upp och "förstör" ekonomiska strukturer,
tekniker, företag etc finns det en rörelse som gör det möjligt för människor
att få det bättre. Missade chanser kommer igen, möjligheterna för den
enskilde att göra det bästa av sina förutsättningar ökar.
Politikens roll
Om en ekonomi med högt kunskapsinnehåll skall kunna
fungera, krävs det att människor i varje givet läge har skäl
och möjlighet att utveckla, använda och förbättra sina
kunskaper. Därför är utbildning viktig. Det är av avgörande
betydelse att det finns utbildning av hög kvalitet, men också
att den enskilde har incitament att söka sig till utbildning.
Utbildning får inte ersätta arbete, utbildning skall leda till
arbete.
Skolor, högskolor, universitet och forskning får inte bli en avskild del av
samhället oberoende av arbetsmarknadens och den övriga ekonomins funk-
tionssätt. Om arbetsmarknaden inte fungerar slås incitamenten till utbildning
sönder. Om företagsamheten inte fungerar finns det inga nya arbeten och
därmed ingen avsättning för ny och bättre kunskap.
Politikens uppgift måste vara att återupprätta de institutioner som gör att
människors möjligheter ökar. Det handlar om den fungerande arbetsmark-
nadens institutioner, där den kunskap och de färdigheter som man besitter
kan komma till uttryck. Det krävs en stabil valuta som gör det möjligt för den
enskilde att lita på värdet av sin lön och sina besparingar. Vi måste ha ett
fungerande utbildningssystem som ger människor ny och bättre kompetens i
arbetslivet. Vi skall ge goda förutsättningar för företag och företagare som
gör det möjligt för människor att skapa sig en framtid - kanske till och med
en förmögenhet - i en egen verksamhet.
Därmed formas ett brett program för bred förnyelse som sträcker sig från
skattepolitiken över arbetsmarknadens villkor till synen på forskning och
utbildning - en de ökade möjligheternas förnyelsereform som återknyter till
den konstruktiva roll för politiken som historiskt funnits i Sverige. Skatterna
måste sänkas, utbildning måste löna sig, Sverige måste kunna spela en aktiv
och positiv roll i Europa och delta fullt ut i det europeiska valutasamarbetet.
Kravet på strukturella reformer - på att återupprätta möjligheternas
institutioner - växer ur en insikt att Sverige annars kommer att stå illa rustat
för den ekonomi som växer fram. Internationalisering och individualisering
ställer nya krav, men framför allt riktar de ett allt starkare ljus över vad som
är fel i det svenska samhället.
Den samhällsekonomiska debatten har inte sällan ett perspektiv som
tenderar att vara "helikopterorienterat", allting ses från ovan. Människor och
företag blir delar av stora och anonyma makroaggregat. Behovet av en bred
och genomgripande reform av det svenska samhället får inte skymma det
faktum att ekonomiska frågor i grund och botten handlar om människors
möjligheter och levnadsförhållanden.
Om ekonomin inte växer, arbetsmarknaden inte fungerar eller inflations-
takten är hög är det naturligen individer som bär bördan. I det stagnerande
samhället tenderar dessa individer att vara de svaga, de med låga inkomster,
små marginaler och sämre förutsättningar. Ett samhälle som förvägrar sina
medborgare den rörliga och växande ekonomins möjligheter förvägrar
framförallt sina fattiga vägen till något bättre. Det är därför av största vikt
att
i reformarbetet koppla ekonomin till det individuella planet.
Ekonomi beskriver nämligen i grund och botten människors besluts-
fattande som individer - som konsumenter, företagare, medarbetare eller
investerare. Makroaggregaten tenderar att skymma det grundläggande
förhållandet att ekonomi handlar om människor som agerar och därför också
om deras förutsättningar och möjligheter.
Den ekonomiska
utvecklingen
Förlorade decennier
1970 räknades Sverige som ett av de tre rikaste länderna i
världen. Schweiz hade störst bruttonationalprodukt räknat
per invånare och därnäst kom USA och Sverige. Luxemburg
fanns på fjärde plats. Sveriges BNP var 15 procent högre än
genomsnittet i OECD. 26 år senare var Sveriges BNP per
capita 4 procent under genomsnittet i OECD, medan de tre
övriga ligger kvar i toppen.
Under 1970- och 1980-talen var den årliga tillväxttakten närmare en
procentenhet lägre i Sverige än i övriga OECD. Detta har givetvis påverkat
de svenska medborgarnas relativa levnadsstandard. Om vi fortfarande legat
15 procent högre än genomsnittet i OECD, skulle vår BNP per invånare i
Sverige ha varit närmare 38 000 kronor större 1996.
Att Sverige trots goda förutsättningar halkat efter jämförbara länder har
inte varit ödesbestämt. Det är tvärtom resultatet av en serie ekonomisk-
politiska misstag.
Under 1950- och 1960-talen fattades en rad långtgående politiska beslut,
som steg för steg vred den svenska utvecklingen mot ökande inslag av
planekonomi. Således avvecklades inte kristidsregleringarna av bostads- och
kapitalmarknaderna utan de behölls och förstärktes. Skattefinansierade
välfärdssystem, såsom ATP och den offentliga monopoliseringen av tjänste-
sektorn, medförde ett successivt ökande skattetryck och offentlig styrning.
Lönebildningen skedde i allt mer centraliserade former. Kapitalbildningen
och investeringarna lades under en växande offentlig kontroll. Tillväxten
skulle tillgodoses genom statlig arbetsmarknads- och näringspolitik.
Avvikelserna mot andra industriländer blev allt större under 1970-talet,
och det var också då vi började se deras negativa effekter. Expansionen av
den offentliga sektorn krävde en kraftigt ökad beskattning. Ett skattesystem
byggdes upp som kännetecknades av höga marginalskatter på arbete och
höga skatter på de företagsvinster som inte plöjdes ned i investeringar i
samma företag. Samtidigt undergrävdes utvecklingskraften i det privata
näringslivet av 1970-talets många regleringar av arbetsmarknaden. Villkoren
för arbete, sparande och nyföretagande försämrades radikalt.
Investeringstakten och produktivitetstillväxten sjönk. Till den lång-
sammare produktivitetsutvecklingen bidrog även den bristande konkurrens-
en, förorsakad dels av en växande icke-konkurrensutsatt offentlig sektor, dels
av allt fler regleringar inom den privata sektorn.
Den långsammare produktivitetsutvecklingen tillsammans med ett löne-
bildningssystem som var anpassat efter tidigare rådande förhållanden ledde
till högre inflation och försämrad konkurrenskraft. Detta ledde till åter-
kommande devalveringar som förvärrade situationen.
Efter den stora devalveringen 1982 ökade investeringarna mest inom
typiska råvarubranscher och traditionell verkstadsindustri. Därmed fick vi en
strukturell förskjutning mot branscher med lågt sysselsättningsinnehåll. De
höga marginalskatterna i kombination med den svenska lönebildningen, vars
överskuggande mål var att minska löneskillnaderna, gjorde det allt mindre
lönsamt att utbilda sig. Investeringarna i humankapital släpade efter
utvecklingen i omvärlden.
Under 1980-talet genomfördes två viktiga strukturella reformer för att
förbättra ekonomins funktionssätt: avregleringen av kredit- och valuta-
politiken samt skatteomläggningen. Tyvärr genomfördes de i fel ordning och
dessutom med flera års mellanrum. Långivningen expanderade så länge de
höga marginalskatterna gjorde räntekänsligheten låg. Tillsammans med en
slapp finanspolitik ledde detta till överhettning i ekonomin och därefter till
en spekulationsbubbla. När den sprack inleddes en svår finansiell kris för
såväl banker och andra företag som hushåll. Tillgångsvärdena och
inflationen föll, medan den nominella räntan låg kvar på sin tidigare höga
nivå. Kreditgivarna hade inte förtroende för att den låga inflationen skulle bli
bestående. Därmed steg realräntan kraftigt. Konsumtionen föll, arbetslös-
heten växte och budgetunderskottet ökade. Sverige var inne i sin första
allvarliga recession sedan 1930-talet.
Den borgerliga regeringen tillträdde mitt under nedgångsperioden i början
av 1990-talet. Den fick därmed hantera stora akuta problem som bankkrisen,
den ökande arbetslösheten och det växande budgetunderskottet.
Den borgerliga regeringens strategi var att återställa växtkraften i svensk
ekonomi samtidigt som de offentliga finanserna sanerades genom huvud-
sakligen utgiftsminskningar. Det gällde strategiska skattesänkningar som
slopad skatt på arbetande kapital och slopad dubbelbeskattning samt lägre
löneskatter. Till det kom arbetsrättsliga förändringar i syfte att göra
arbetsmarknaden mer flexibel, utbildningsreformer, privatiseringar och
avregleringar samt en skärpning av konkurrenslagstiftningen. Genomförda,
beslutade och aviserade budgetförstärkningar uppgick till 190 miljarder
kronor, vilket motsvarade 13 procent av BNP. En rad strukturella åtgärder
genomfördes.
När socialdemokraterna övertog regeringsmakten i oktober 1994, var
Sveriges ekonomi på väg upp ur recessionen. I detta läge valde den social-
demokratiska regeringen att riva upp stora delar av det beslutade sanerings-
programmet. Den genomdrev i stället med hjälp av vänstern och miljöpartiet
i riksdagen ett eget åtgärdsprogram, som till större delen vilade på skatte-
höjningar. Dessutom återställde socialdemokraterna flertalet valfrihets-
reformer och de ändringar i lagstiftningen som genomförts i syfte att göra
arbetsmarknaden mer flexibel.
Förutsättningarna för tillväxt goda i
omvärlden
Förutsättningarna för en gynnsam internationell utveckling
framöver är tämligen goda. Budgetunderskotten har minskat
under en rad år, framför allt i EU-länderna till följd av aktiva
åtgärder i syfte att uppfylla konvergenskriterierna. Det har
resulterat i lägre räntor och lägre inflation, vilket tillsammans
med en mer neutral finanspolitik från och med 1998 utgör
goda förutsättningar för tillväxt. Utsikterna för lägre
arbetslöshet i Europa är dock mindre ljusa mot bakgrund av
de stelheter som råder på arbetsmarknaderna och de höga
arbetskraftskostnaderna.
USA har hittills uppvisat en mycket god tillväxt och sysselsättningsökning
under 1990-talet och även för kommande år ser utsikterna ljusa ut.
Regeringen menar att den positiva utvecklingen i USA framför allt beror på
en framgångsrik makroekonomisk politik. Det är naturligtvis en del av
förklaringen. Viktigare för tillväxten är dock de låga skatterna och mindre
reglerade marknader. De låga skatterna på arbete och den flexibla arbets-
marknaden och lönebildningen har dessutom inneburit att BNP-tillväxten
resulterat i en snabb ökning av betalda arbeten i den privata sektorn.
...men sämre i Sverige
I Sverige vände konjunkturen uppåt under hösten 1993.
BNP-tillväxten accelererade fram till vårvintern 1995.
Därefter har tillväxten varit relativt måttlig (1,5 procent i snitt
kv4:95 - kv4:96 jämfört med samma period året innan).
Nedväxlingen i tillväxttakten var till viss del en följd av en
tillfällig svacka i den internationella konjunkturen, framför
allt i EU. En väsentlig förklaring till den lägre tillväxten i
Sverige, som regeringen bortser från i finansplanen, är
emellertid att den socialdemokratiska politiken med
skattehöjningar och återregleringar verkat starkt återhållande
på tillväxten och framväxten av nya jobb redan under de
dryga två år som gått sedan regeringsskiftet. Som framgår av
diagram 1 låg den svenska tillväxten 1996, som var det första
året med en alltigenom socialdemokratisk budget, med 1,1
procent väsentligt under OECD-genomsnittet.
Diagram 1
I vår partimotion med anledning av budgetpropositionen
(prop 1996/97:1) varnade vi för att regeringens
tillväxtfientliga politik skulle medföra en lägre tillväxt än i
regeringens prognos som då låg på 1,6 procent. Utfallet blev
1,1 procent.
I en debattartikel för några månader sedan kommenterade Nordbankens
chefsekonom, Nils Lundgren, de senaste decenniernas utveckling och hävda-
de att vi bör "begrunda förhållandet att vi har massarbetslöshet och medioker
tillväxt och är ett av Västeuropas fattigaste länder". Han anvisade
nödvändiga åtgärder, bland annat genomgripande förändringar i arbets-
marknadens funktionssätt, en väsentligt annorlunda företagsbeskattning och
stora reformer av utbildningssystemet. Men han var pessimistisk beträffande
dagens politiska majoritets förmåga att genomföra dessa reformer.
"Ett förlorat år"
Under den borgerliga regeringens sista år vände
sysselsättningen uppåt. Den positiva utvecklingen fortsatte
en tid därefter. Som mest var ökningstakten uppe i två
procent (för en tremånadersperiod jämfört med samma
period året innan). Sedan ett år tillbaka minskar dock
sysselsättningen i allt snabbare takt. KI skrev i sin
marsrapport att antalet sysselsatta fallit "dramatiskt" i de
senaste två arbetskraftsundersökningarna. Fallet fortsatte
även i mars. Statsminister Göran Persson har själv talat om
1996 som "ett förlorat år". Utvecklingen av sysselsättningen
skiljer sig från den i Finland, som tidigare uppvisat ett
mönster liknande Sveriges (utom under perioden 1989-92 då
bortfallet av Finlands export till Comecon-länderna
medförde ett extra stort ras i sysselsättningen). I Finland
växer sysselsättningen sedan något år tillbaka.
Diagram 2
Andra sidan av den svaga sysselsättningstillväxten i Sverige
är en ökande arbetslöshet. Den öppna arbetslösheten låg i
mars med 8,4 procent av arbetskraften betydligt över de 5
procent som socialdemokraterna utlovade i valrörelsen. Den
totala arbetslösheten (öppen arbetslöshet + åtgärder) uppgick
till 13,5 procent av arbetskraften. Antalet arbetslösa
människor har varje månad 1997 varit fler än samma månad
1996 och varje månad 1996 fler än samma månad 1995.
En annan effekt av den långsamma sysselsättningstillväxten är att
förvärvsfrekvensen gått ned. 1996 var det 71,6 procent av befolkningen som
arbetade att jämföra med 80,9 procent 1990.
Diagram 3
Hushållens sparande
För innevarande och nästa år förutspår regeringen att
tillväxttakten med 2,3 respektive 2,5 procent skall ligga på
eller strax under OECD-genomsnittet. Det är inte särskilt
mycket för en ekonomi som under flera år har kännetecknats
av stor outnyttjad kapacitet, i form av både människor och
maskiner.
Trots stora löneökningar föll den reala disponibla inkomsten både 1995
och 1996 och väntas vara oförändrad 1997. Förklaringen är de skatte-
höjningar och minskade transfereringar som hushållen fått vidkännas.
För att kunna öka sin konsumtion drog hushållen i stället ned på sitt
sparande. Det lät sig göras bland annat därför att deras förmögenhetssituation
förbättrats av stigande aktie- och fastighetspriser och genom att de hade
amorterat ned sina skulder. Nu räknar regeringen med att hushållen skall
fortsätta att dra ned sitt sparande till så litet som 3,2 procent av den
disponibla inkomsten 1998 för att kunna höja sin konsumtion ytterligare.
Efter 1998, då regeringen slutfört sina planerade skattehöjningar och ned-
skärningar av transfereringar, förväntas hushållen använda en del av
förbättringen av disponibelinkomsten till att öka sitt sparande.
Det är av flera anledningar tveksamt om hushållen kommer att minska sitt
sparande så mycket 1997 och 1998. Dels är arbetsmarknadssituationen dyster
och den totala arbetslösheten kan mycket väl bli större än i regeringens
prognos, dels kan 1997 och 1998 knappast förväntas uppvisa en lika snabb
uppgång i tillgångspriserna som 1996. Dessutom kan oro inför det svenska
EMU-beslutet hösten 1997 medföra att den långa räntan stiger från dagens
nivå, som redan ligger över regeringens prognos för 1997. Sammantaget talar
dessa faktorer för en mer begränsad nedgång i sparkvoten 1997 och 1998.
Det är heller inte önskvärt att hushållssparandet minskar. Privat kapital-
bildning är en förutsättning för en dynamisk, växande ekonomi.
Lönebildning och konsumtion
För 1998 kan den privata konsumtionen komma att påverkas
av att timlönerna, och därmed de disponibla inkomsterna,
ökar snabbare än förutspått. Inflationsförväntningarna har
visserligen kommit ned och arbetslösheten är hög men de
långtidsarbetslösa verkar inte utöva någon press nedåt på
lönerna. Vid den ökning av efterfrågan på hemmamarknaden
som regeringen förutspår är det därför risk för att
avtalsrörelsen 1998 resulterar i större löneökningar än
förutsett.
Det skulle vara en bekräftelse på hur dåligt den svenska lönebildningen
fungerar. De finansiella marknaderna skulle sannolikt tolka detta som att
inflationen kommer att bli högre framöver med följden att de långa räntorna
skulle stiga mer än i regeringens prognos.
Offentliga finanser
Förutsatt att BNP ökar enligt regeringens prognos är det
möjligt att även de offentliga finanserna utvecklas enligt
förväntningarna. Det finns emellertid bedömare som varnar
för en sämre utveckling, bland dem EU-kommissionen. I två
avseenden ger regeringen en missvisande redovisning. Dels
har regeringen tillgodoräknat staten de dryga 10 miljarder
kronor som årligen betalas till premiereserven, vilket är
felaktigt, eftersom de tillhör de blivande pensionärer som
betalat in dem; dels har regeringen inte tagit hänsyn till de
minst 20 miljarder kronor som ägarna kommer att kräva i
kompensation de närmaste åren för att Barsebäck avvecklas i
förtid.
En "betingad prognos"
Liksom i tidigare propositioner gör regeringen inte någon
regelrätt medelfristig konjunkturprognos utan redovisar en
kalkyl över utvecklingen under vissa förutsättningar. Den
utgår från att det finns outnyttjade resurser i ekonomin vid
utgången av 1998 och att BNP därför kan växa relativt
snabbt utan att det uppstår inflationstendenser i ekonomin.
Hur hög tillväxten kan bli utan att inflationen tar fart beror
dock på hur väl arbetsmarknaden och framför allt
lönebildningen fungerar.
Regeringen antar här att arbetsmarknaden och lönebildningen skall fungera
bättre än i dagsläget. Mer specifikt betyder det att regeringen förutser att de
nya extra utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skall fyllas
men att det inte skall medföra att de som deltar i åtgärderna blir mindre
ambitiösa i att söka arbete, eftersom den nedåtpressande effekt på löne-
ökningarna som arbetslöshet har då skulle minska. I en sådan betingad kalkyl
kan tillväxten såväl av bruttonationalprodukten som av nya arbetstillfällen bli
relativt hög. Regeringen bedömer BNP-tillväxten till 2,8 procent 1999 och
2,7 procent 2000 samt sysselsättningstillväxten till 1,6 respektive 1,4 pro-
cent. Genom att flytta över människor från öppen arbetslöshet till arbets-
marknadspolitiska åtgärder och extraordinära utbildningsplatser nås dess-
utom nästan målet att halvera den öppna arbetslösheten till sekelskiftet.
Detta är med största sannolikhet en glädjekalkyl. Regeringen har inte
föreslagit någon förändring av lagstiftningen som skulle möjliggöra en sådan
förbättring. Den utredning som nu tillsätts har direktiv med en snäv inrikt-
ning och kommer knappast att kunna lägga förslag om nödvändiga reformer.
Uppdraget skall heller inte redovisas förrän i slutet av 1998. Dessutom visar
aktuell arbetsmarknadsforskning att arbetsmarknadsåtgärder har just sådana
negativa effekter på lönebildningen som nämnts tidigare. Därmed finns det
egentligen ingenting som talar för att lönebildningen under nu förutsebara
förhållanden skulle fungera bättre vid sekelskiftet än nu. En tillväxt enligt
regeringens kalkyler skulle därför leda till löneökningar långt över vad som
ligger i regeringens kalkyler. Detta skulle få flera effekter. Inflationen
skulle
ta fart med följden att Riksbanken skulle behöva höja reporäntan mer än vad
regeringen räknar med. Även de långa räntorna skulle stiga mer än i
regeringens kalkyler. Högre räntor skulle såväl kväva tillväxten och syssel-
sättningsexpansionen som medföra ökade utgifter för den offentliga sektorn.
Regeringens ekonomiska
politik
Massarbetslösheten biter sig fast
Alltsedan oppositionen genom en extra riksdagssession
sommaren 1996 tvingade regeringen att presentera
åtminstone några förslag till åtgärder mot arbetslösheten har
det hetat att effekterna skulle komma efter årsskiftet 1996/97
då åtgärderna skulle träda i kraft. Regeringens proposition
bekräftar att också dessa förhoppningar var orealistiska. De
socialdemokratiska åtgärderna har visat sig vara precis så
kosmetiska och missriktade som vi från början hävdat. De
historiska erfarenheterna av den socialdemokratiska
regeringens förslag ger vägledning för bedömningen av de
åtgärder som nu presenteras.
Föreställningen om socialdemokraterna som den fulla sysselsättningens
värnare är bubblan som sprack. Det anseende partiet genom åren tillvunnit
sig på detta område klarar inte konfrontationen med en ny verklighet.
Problemen förstärks av att socialdemokraterna nu dessutom mäler sig ur
åsiktsgemenskapen om arbetet och rationalismen som välståndets grund-
läggande förutsättningar.
Regeringen säger sig nu - åter - sätta kampen mot arbetslösheten främst.
Kanske är detta regeringens avsikt, men det är likväl inte regeringens politik.
Vårpropositionen utgör tvärtom en kapitulation, en flykt bort från arbetet
som socialdemokraterna främsta mål och ledstjärna. Den utgör dessutom en
återgång till föreställningen att det är den offentliga sektorn, snarare än
företagen, som kan skapa de arbeten ett växande välstånd kräver.
Propositionen är fylld av förslag i denna anda. Medarbetare skall pensione-
ras bort från arbetsmarknaden. Ledighet, snarare än arbete, upphöjs till vårt
lands nya mål. Vårpropositionen tar t.o.m. tillbaka den retorik som tidigare
kunde ha givit hopp om en socialdemokratisk omorientering i sak.
Kapitulationen sker på flera plan. Mest allvarligt är att arbetslösheten nu
uppenbarligen skall minska genom att människor helt enkelt definieras bort
från arbetskraften och genom att en för stor offentlig sektor tillförs ännu mer
pengar. I båda fallen är det skattebetalarna som drabbas.
Men inte nog med det. Det regeringen med nyspråk beskriver som
generationskontraktet är uttryck för något mer än en vilja att manipulera
arbetslöshetsstatistiken. Tanken på att lösa ut äldre arbetskraft vittnar om en
cynisk människosyn. Medarbetare betraktas som utbytbara klossar. Erfaren-
het värderas till noll. Resultatet kan bli att viktiga tillväxtmöjligheter inte
tas
tillvara.
Än värre är att regeringen förefaller ha för avsikt att organisera "en tredje
sektor" på arbetsmarknaden med påhittade offentliga arbeten och därigenom
för lång tid framåt låsa in människor i ett system som påminner om 1930-
talets arbetsplikt i offentliga arbeten. De skador ett sådant system skulle
kunna vålla arbetsmarknaden, lönebildningen och därmed Sveriges fram-
tidsmöjligheter är oöverskådliga.
Regeringen sätter i vårpropositionen en betydande tilltro till att mera
utbildning skall lösa arbetslöshetskrisen. Analysen är emellertid tunn och
förslagen mekaniska. Fler utbildningsplatser delas ut till kommuner och
högskolor, men utan att någon hänsyn tas till huruvida dessa kan ges ett
kvalitativt fullgott innehåll.
Det är förvisso sant att kunskap är en nyckel till framtida välstånd. I
regeringens strävan att retuschera arbetslöshetsstatistiken försvinner emeller-
tid den nödvändiga distinktionen mellan utbildningsmöjligheter och förvär-
vad kunskap. Det socialdemokraterna beskriver som ett kunskapslyft kan
dessvärre visa sig bli en storstilad satsning på platser som lämnar få bidrag
till den förstärkning av kunskaper vårt land behöver. Vill det sig illa blir
utbildningsexpansionen ett slags lurendrejeri där de som utbildas inte får
rimlig valuta för sina insatser.
I vårpropositionen framhålls, som i tidigare socialdemokratiska dokument,
att regeringen vill satsa på företagen. Men, som så många gånger tidigare,
blir talet till tomma deklarationer. Insikten saknas om att företag inte växer
bara genom glada tillrop.
När man granskar regeringens egna bedömningar av hur arbetsmarknads-
läget utvecklas fram till år 2000 ser man tydligt hur tomhänt den är. Som
framgår av tabell 1 ligger enligt regeringens egna uppgifter den totala arbets-
lösheten kvar på en extremt hög nivå.
Tabell 1
Den totala arbetslösheten enligt regeringen
De radikala förändringar av skattesystemet, arbetsrätten och
lönebildningen som skulle behövas för att råda bot på
massarbetslösheten lyser med sin frånvaro i
vårpropositionen. På skatteområdet görs marginella
förbättringar för småföretagarna, bl.a. genom att underlaget
för nedsättningen av arbetsgivaravgiften vidgas något. Dessa
små förbättringar väger naturligtvis inte upp den kraftiga
försämring för företagandet som skett sedan regeringen
tillträdde. Sammantaget har socialdemokraterna höjt statliga
skatter med mer än 80 miljarder kronor, framför allt på
arbete, företagande och investeringar. I vårpropositionen höjs
de med ytterligare 800 miljoner kronor netto.
Regeringen gör heller ingenting för att förbättra arbetsrätten, tvärtom. Den
föreslagna möjligheten att ta tjänstledigt under 6 månader för att starta eget
innebär en ytterligare skärpning av arbetsrätten för de företag som redan
finns. De måste planera för att den nyborne företagaren kommer och vill ha
tillbaka sitt gamla arbete, om det inte går så bra. Därmed kommer de
knappast att våga anställa en ersättare. För att öka nyföretagandet i Sverige är
det inte dunbolster ifall det skulle gå fel som behövs utan en bättre belöning
om det går bra. Det är på så sätt man får dem som verkligen har potential att
lyckas att starta eget.
Lönebildningen är ett annat område där regeringen hyser förhoppningar
men inte tar sitt ansvar för nödvändiga förändringar. Den utredning som
tillsatts skall arbeta långsamt och har alltför snäva direktiv. Regeringens
kalkyler på medellång sikt är betingade av att lönebildningen fungerar bättre
framöver än den gör nu. Framför allt räknar man med att en nedgång i den
öppna arbetslösheten till 4,5 procent till sekelskiftet inte skall medföra en
uppgång i inflationen. Enligt olika skattningar har dock den s.k. jämvikts-
arbetslösheten (den nivå på den öppna arbetslösheten under vilken inflations-
takten accelererar) ökat till uppemot 8 procent, framför allt beroende på att
de som varit arbetslösa en längre tid inte längre har någon nedåtpressande
effekt på löneökningarna. Regeringens enda motivering till att lönebild-
ningen antas fungera bättre framöver är de förslag till hur den kan reformeras
som arbetsmarknadens parter överlämnat till regeringen. Arbetsgivarnas och
arbetstagarnas förslag är dock i långa stycken inte förenliga med varandra.
Förhoppningarna är med andra ord ogrundade. Om regeringen verkligen tog
sitt ansvar, skulle den genomföra de institutionella förändringar som krävs
för en mer decentraliserad lönebildning, dvs en lönebildning som bygger på
lokala och individuella villkor.
Därmed skulle man även ha möjlighet att åstadkomma en lönebildning
som inte bara gör löneökningarna förenliga med en bibehållen konkurrens-
kraft gentemot omvärlden utan även främjar en strukturomvandling i svensk
ekonomi. I klartext innebär det en lönebildning som tillåter högre löne-
ökningar i expansiva sektorer med hög produktivitetstillväxt utan att det
leder till kompensatoriska löneökningar i stagnerande sektorer med låg
produktivitetstillväxt. Det innebär även en lönebildning som tillåter större
löneskillnader på individnivå. För att det skall gå att leva på den lägre lön
som en sådan ökad lönespridning medför för vissa människor måste en sådan
förändring ske parallellt med skattesänkningar för låg- och medelinkomst-
tagare.
Kapitalförstöring genom förtida
avveckling
Den socialdemokratiska regeringen står, tillsammans med
centern och vänsterpartiet, för en extrem energipolitik. I en
situation när arbetslösheten stiger till nya rekordnivåer
föreslår regeringen en förtida avveckling av kärnkraftverk.
Resultatet av en sådan politik är dyrare energi. Detta skadar
svenska hushåll och företag. Varje enskild medborgare får
betala för detta kortsynta spel som endast har maktpolitiska
syften.
Förslaget att i förtid avveckla de två reaktorerna i Barsebäck står även i
strid med utslaget i 1980 års folkomröstning om kärnkraften. Inget av de
kriterier som då fastställdes kan tillgodoses idag. Förslaget strider också mot
de energipolitiska riktlinjer som riksdagen antog 1991. Hänsyn tas ej till om
bortfallande elproduktion kan kompenseras och ej heller till priseffekter.
Förslaget manifesterar således en öppen konfrontationspolitik.
Vi har redan tidigare efterfrågat ett klarläggande av hur Barsebäck skall
stängas (i vår partimotion med anledning av prop. 1996/97:84 En uthållig
energiförsörjning). Regeringen anger inte i vårpropositionen när den avser att
ge besked. Det görs heller inte några bedömningar av konsekvenserna för
energiförsörjningen, miljön, hushållens ekonomi, investeringarna och
industrisysselsättningen. Dessutom saknas finansiering av den förtida
avvecklingen. För 1998 och för 1999 kan förväntas en budgetförsvagning
med minst 20 miljarder kronor. Varje enskild budgetpåverkande åtgärd som
läggs fram i vårpropositionen bör ställas i relation till detta.
En röd-grön stagnationspolitik
Regeringen försöker ge sken av att dess miljöpolitik skall
ställa om landet. Miljöpolitiken präglas dock av brist på
samordning och klara mål. Samtidigt som regeringen
lanserar sysselsättningsrelaterade stöd förtäckta som
miljösatsningar till kommunerna skär den ned på anslagen
till miljöforskningen och satsningarna på kalkning av våra
vattendrag samt överger det svenska koldioxidmålet.
Arbetsmarknadspolitik bör inte benämnas miljöpolitik och
miljöpolitiken bör inte kompletteras med sysselsättningsmål.
De nationella program som regeringen presenterar är ett energiprogram
och ett program som avser infrastrukturinvesteringar. Till stora delar saknar
dessa program finansiering. I det första fallet satsar regeringen 9 miljarder
kronor, varav hälften delvis konkretiseras i vårbudgeten. I det andra fallet
preciserar regeringen endast en temporär finansiering av trafiklösningarna i
Stockholm och Göteborg som sträcker sig över två år. Därefter är frågan helt
öppen. Avseende Botniabanan och Inlandsbanan förmår regeringen inte att
konkretisera idéer om hur finansieringen skall lösas. De stolta satsningarna
på nationella program står alltså utan någon tilldelning av medel, varför de
måste ifrågasättas. Regeringen utfäster sig att vidta åtgärder men preciserar
inte hälften av den nödvändiga finansieringen.
Ytterligare ett exempel på dålig miljöpolitik och stagnationsinriktade
åtgärder är förslaget om vägavgifter. Regeringen vill utreda Kommunika-
tionskommitténs förslag att införa vägavgifter på upp till 80 kronor per mil.
Ivern att finna nya skattekällor är tillräckligt stor för att ett sådant
utrednings-
förslag skall finna sin väg in i regeringens vårproposition.
Effekten av sådana avgifter skulle bli att stora delar av befolkningen
hindras från att trafikera vägarna. De möjligheter att färdas vi har i dag
försvinner i ett enda slag. Människors möjligheter att leva ett rikt liv
omfattar
inte längre alla, utan ett utvalt fåtal. Med vilka medel skall en normal svensk
familj kunna betala ytterligare 1 000 kronor i månaden för att köra bil?
Det är inte på förslag liknande dessa man bygger framtidens Sverige. Det
är inte genom kärnkraftsavveckling, ökade skatter och mindre frihet som
tillväxt skapas. Tryggheten minskar samtidigt med marginalerna i varje
svensk hushållsbudget när elen och bilen blir dyrare. Svenska företags
konkurrenskraft försämras när kostnaderna för produktion och distribution
ökar. Den röd-gröna stagnationspolitikens konsekvenser är utan tvivel
negativa för svenska hushåll och företag.
Fortsatta skattehöjningar
När socialdemokraterna tog över regeringsmakten hade de -
till skillnad från oppositionsåren i riksdagen - tvingats inse
att en fortsatt budgetsanering var nödvändig. Det var bra att
denna omsvängning kom, men det är beklagligt att de valde
fel väg. Politiken efter regeringsskiftet 1994 har
kännetecknats av återställare och skattehöjningar på
sammanlagt drygt 80 miljarder kronor. Netto efter vissa
skattesänkningar har skatterna höjts med 64 miljarder kronor,
till vilket bör läggas kommunala skattehöjningar på cirka 5-6
miljarder kronor.
Medräknat de åtgärder som nu föreslås i vårpropositionen utgörs över 70
procent av regeringens budgetpåverkande förslag av skattehöjningar. Mindre
än 30 procent utgörs med andra ord av utgiftsminskningar. Det bör i detta
sammanhang påpekas att såväl i år som nästa år höjs skatterna för främst låg-
och medelinkomsttagare med cirka 5 miljarder kronor vartdera året. Mot den
bakgrunden klingar talet om framtida skattesänkningar falskt.
Tabell 2
Beslutade och aviserade statsbudgetåtgärder sedan
regeringsskiftet 1994, mdr kr
Skattehöjningar
85
Skattesänkningar
21
Netto skattehöjningar (72 %)
64
Utgiftsminskningar
72
Utgiftshöjningar
47
Netto utgiftsminskningar (28 %)
25
Netto budgetförstärkningar
89
Redan några veckor efter regeringsskiftet 1994 lade den
socialdemokratiska regeringen fram förslag om
skattehöjningar motsvarande 36,3 miljarder kronor.
"Värnskatten" infördes, vilket innebar att marginalskatten
steg till uppemot 60 procent för nästan hälften av de
heltidsarbetande. Fastighetsskatten höjdes liksom
egenavgiften till sjukförsäkringen. Till detta fogades
skattehöjningar om ytterligare 14 miljarder kronor för att
finansiera större delen av medlemsavgiften till EU. I
vårpropositionen 1995 höjdes skatterna med 8 miljarder
kronor - vilket delvis kompenserades av en sänkt matmoms
- och i sysselsättningspropositionen 1995 med ytterligare
närmare 8 miljarder kronor, knappast en
sysselsättningsfrämjande politik. Även i förra årets
vårproposition och budgetproposition föreslogs nya
skattehöjningar och årets vårproposition innehåller
skattehöjningar på 800 miljoner kronor netto.
Vad gäller de offentliga utgifterna har regeringen haft en otydlig strategi
och inte strävat efter att minska de strukturella problemen i svensk ekonomi.
Förutsättningarna för att långsiktigt förbättra incitamenten till eget arbete
och
sparande har annars varit goda, eftersom det funnits starkt parlamentariskt
stöd för sådana åtgärder. Regeringen valde istället att, främst i samverkan
med vänsterpartiet, genomföra flera "återställare" som åter förvärrade
strukturproblemen.
Småföretagen missgynnas
Sedan regeringsskiftet har företagandets villkor försämrats i
flera avseenden. På skatteområdet har regeringen med stöd
av centerpartiet genomfört bland annat följande:
Återinförd dubbelbeskattning av det egna riskbärande
kapitalet med vissa, begränsade lindringar
Fördubbling av sjuklöneperioden till fyra veckor utan
kompensation i form av sänkt arbetsgivaravgift
Begränsning med en femtedel av avsättningsmöjligheter
till periodiseringsfonden
Höjning av arbetsgivaravgifterna med 1,5 procentenheter
Höjning av energibeskattningen
Införande av fastighetsskatt på industrifastigheter och
affärslokaler.
Härtill kommer ett antal återregleringar på arbetsmarknaden
som ytterligare försämrar möjligheterna till expansion och
nyföretagande.
Fortsatt socialisering av inkomsterna
Med regeringens kalkyler för tillväxt och sysselsättning
växer ett inte oansenligt överskott fram i de offentliga
finanserna. I tjänstemännens kalkyler förutsätts att detta
överskott delvis skall gå tillbaka till dem som skapat det,
nämligen skattebetalarna. Regeringen däremot talar om
"överföringar" till den privata sektorn, vilket enligt
statsministern kan vara nya utgiftsåtaganden. En del av
överskottet - 2 procent i genomsnitt över konjunkturcykeln -
vill dock regeringen använda för att bygga upp ett ökat
offentligt sparande. Denna strävan att socialisera sparandet
och överbeskatta befolkningen har höljts i ett antal mer eller
mindre dunkla motiv.
Enligt regeringen kräver för det första "ansvaret för välfärden" ett statligt
sparande, mot bakgrund av att andelen äldre i befolkningen stiger. Det
nationella sparandet behöver visserligen öka både för att få upp investering-
arna i landet och inför en framtid med en mer åldrad befolkning. Ingenting
talar dock för att detta sparande skall ske i offentlig regi, tvärtom. Statliga
utfästelser har hittills inte varit att lita på. De ständiga förändringarna i
ATP
är ett exempel på detta. Dessutom har avkastningen på privat sparande var
betydligt bättre än på det offentliga sparandet, exempelvis AP-fondernas
tillgångar. Om regeringen vill öka sparandet bör den göra det genom att
sänka skatten på sparande, inte genom att socialisera det.
För det andra motiverar regeringen sin önskan att bygga upp överskott i
budgeten med att det skapar utrymme för att bedriva en aktiv stabiliserings-
politik. Det låter klokt men är det inte. Dels har den aktiva stabiliserings-
politiken inte fungerat i verkligheten eftersom det är svårt att förutsäga kon-
junkturens förlopp, dels har den i praktiken inneburit att socialdemokratiska
regeringar höjt skatten i försök att dämpa högkonjunkturer och ökat
utgifterna i lågkonjunkturer, med en ständigt växande offentlig sektor som
resultat. Det stora överskott som regeringen kalkylerar med skulle med andra
ord aldrig bli verklighet ens med en socialdemokratisk regering eftersom
denna snabbt skulle hitta något att lägga pengarna på.
...men överskottet mindre än
regeringen räknar med
Något överskott att tala om kommer dessutom med en
korrekt beräkning inte att uppstå förrän år 2000 med
regeringens politik. För det första räknar regeringen
inbetalningarna till premiereserven i det nya
pensionssystemet som statliga medel. Det är fel eftersom de
tillhör de blivande pensionärer som betalat in pengarna.
Hittills (åren 1995-1997) rör det sig om drygt 30 miljarder
kronor. Vi anser att dessa pengar skall föras över till
pensionärerna senast 1999. För det andra räknar regeringen
inte med några som helst kostnader för att avveckla
Barsebäcks två kärnreaktorer. Bara betalningen till
Barsebäcks ägare beräknas uppgå till minst 20 miljarder
kronor Därtill kommer kostnaderna över budgeten av höjda
elpriser för den offentliga sektorn.
Ett Sverige i arbete
Inga nya arbeten
Socialdemokraterna har misslyckats i kampen mot
arbetslösheten. Sedan regeringsskiftet 1994 har
arbetslösheten ökat, trots löften inför valet att den öppna
arbetslösheten redan 1995 skulle ha pressats ned under 5
procent, och trots att arbetslösheten var på väg ner när
socialdemokraterna övertog regeringsmakten. "Paket" efter
"paket" i syfte att bekämpa arbetslösheten har presenterats
för riksdagen, men befunnits missriktade eller otillräckliga.
Sverige, liksom alla andra jämförbara länder, står idag inför grundläggande
förändringar i ekonomin och villkoren för arbetet. Globaliseringen, mark-
nadsekonomins genombrott som världens dominerande ordning samt det
skifte som informationsteknologin representerar utgör var för sig, men
framför allt sammantaget, en formidabel utvecklingskraft. För länder som
inte vill förändra utan drömmer sig kvar i tider som flytt, blir emellertid det
potentiellt utvecklingskraftiga lätt till ett hot. Nostalgin kostar
arbetstillfällen
och välstånd. Tryggheten undermineras.
Det är i denna situation Sverige hamnat. Vårt land sitter fast i det gamla,
medan viktiga delar av världen redan tagit steget in i det nya. Priset är en
miljon människor utan arbete och förlust av det välstånd dessa kunde ha
skapat.
Arbetslösheten är framför allt mänskligt slöseri och drabbar dem som
utsätts för det hårt. Den miljon människor som i dag inte får bidra till sin
egen ekonomiska trygghet och till att göra vårt land rikare utgör ett
erbjudande som regeringen i vårpropositionen säger nej till. När arbets-
sökande avförs som inte längre önskvärda är det ett exempellöst brott mot
svensk tradition.
Regeringens förslag om extra bidrag till kommuner och landsting kan leda
till oönskade effekter. Dessa bidrag sägs medverka till bättre kvalitet inom
vård, omsorg och skola. Effekten för sysselsättningen blir emellertid ringa.
Enligt Kommunförbundets bedömning kommer antalet arbeten i kommuner
och landsting att minska, trots regeringens ekonomiska tillskott. Oberoende
av regeringens ambitioner på detta område kan de extra bidragen till
kommuner och landsting få direkt kontraproduktiva effekter. Nödvändiga
prioriteringar, t.ex. i landstingen till förmån för den kärnuppgift sjukvården
utgör, kommer att fördröjas. Vi föreslår att riksdagen avslår regeringens
förslag om extra bidrag till kommuner och landsting, liksom de framlagda
förslagen om att minska möjligheterna att arbeta.
Vår slutsats är att regeringen inte kommer att klara den utmaning som
arbetslösheten utgör. De viktigaste orsakerna härtill är bristen på insikt om
skapandets och tillväxtens villkor i den nya omvärlden, men också en
bundenhet till gamla särintressen som inte tillåter den angelägna förnyelse
Sverige behöver.
Ett mått på storleksordningen av det löfte regeringen själv avgivit om att
halvera den öppna arbetslösheten till sekelskiftet är det antal nya arbeten som
skulle behöva tillkomma. Räknat från i dag behövs 300 000 nya jobb netto
bara för att regeringens i sig otillräckliga ambitioner skall kunna uppfyllas.
Alla dessa skall dessutom tillkomma i företagen.
Den politik vi förordar sätter företagandet främst. Våra krav för att göra
Sverige till ett företagandets och därmed arbetets land kan genomföras
snabbt. Det är viktigt att så sker. Målmedvetenheten är framgångens för-
utsättning. Under dessa förutsättningar, men bara då, kan sysselsättningen
öka och den öppna arbetslösheten halveras genom att fler tillåts arbeta.
Politik för företagande och nya
arbeten
En politik som syftar till att eliminera massarbetslösheten
måste som utgångspunkt ha insikten om att de som beslutar
om nya arbeten är de som driver dagens företag och som
överväger att starta morgondagens. Det är endast om dessa
människor, oftast småföretagare, runt om i Sverige känner att
förutsättningarna finns och att klimatet är gott, som
tillräckligt många nya arbeten kommer fram.
Sverige måste därför med målmedvetenhet göras till ett land för före-
tagande. Dagens företag skall kunna anställa fler medarbetare. Nya företag
måste kunna startas, inte minst på tjänsteområdet. Så kan dagens arbetslösa
erbjudas nya möjligheter att bidra med sina insatser.
Skall Sverige kunna bli ett land där företagande och skapande blir
ledstjärnan krävs det ett bestämt skifte av politikens inriktning. Det passiva
accepterandet av nedgången i sysselsättningen måste avvisas eftersom det
bygger på föreställningen att det inte går att växa. Företagandet och
företagarnas goda drivkrafter måste ges företräde eftersom företagsexpansion
förutsätter att det finns enskilda människor som vill och kan skapa mer. Tron
att en större offentlig verksamhet kan generera nytt välstånd måste överges.
Erfarenheterna av en sådan politik är överväldigande tydliga.
I stället för regeringens bortpensioneringspolitik förordar vi en strategi för
företagande, arbete och tillväxt med åtta huvudinslag:
Skatterna på arbete och företagande skall sänkas
Konkurrensen måste förbättras
Den kvalitativa kunskapsuppbyggnaden måste ges företräde framför
kortsiktig platspolitik
Arbetsmarknaden och lönebildningen måste reformeras för att ge
utrymme för mera nyskapande
Krånglet måste minska
Arbetsmarknadspolitiken måste effektiviseras för att de arbetssökandes
möjligheter till nya arbeten skall förbättras
Sverige måste fullt ut delta i det europeiska valutasamarbetet (EMU)
Statlig och kommunal affärsverksamhet skall privatiseras.
Vi ser för vår del dessa åtta områden som en helhet. För att en omläggning
av politiken skall kunna förväntas ge ett verkligt gott resultat kan den inte
genomföras styckevis och delt. En ny linje måste genomföras sammanhållet,
med kraft och ett entydigt ledarskap. Annars sjunker Sverige ännu djupare in
i massarbetslöshetens sociala och ekonomiska påfrestningar.
Lägre skatter och rimliga energikostnader
Skatterna på arbete, företagande och investeringar måste
sänkas för att det skall bli möjligt för företagen att expandera
och anställa fler. Lägre skatter på arbete är en förutsättning
för en konstruktiv lönebildning. I synnerhet för de lägre
inkomsttagarna möjliggör skattesänkningarna löner som är
möjliga för företagen att betala och för den enskilde att
försörja sig på.
En rimligare skattepolitik främjar en bättre lönebildning i båda de
hänseenden som är av betydelse för att företagandet skall kunna expandera.
Det är emellertid också betydelsefullt att lönerna tillåts variera på ett sätt
som
gör det möjligt att erbjuda attraktiva arbetsvillkor för alla kategorier
arbetstagare i vårt land.
Vid den sänkning av skatten på förvärvsinkomster som vi förordar måste
tjänstesektorn prioriteras särskilt. Som framgått av nu två utredningar finns
ett mycket stort antal potentiella arbetstillfällen om olika tjänster till
hushållen får en betydligt mindre skattebelastning. När det gäller hushållens
beslut i fråga om reparationer och underhåll av bostäder, hushållsmaskiner
och bilar samt traditionella hushållssysslor finns oftast alternativen "gör det
själv", "gör det svart" och "gör det inte". Mot den bakgrunden förordar vi en
särskild skattereduktion för dessa tjänster.
Grunden för varje investering i ett nytt arbetstillfälle är det egna
riskbärande kapitalet. Det är obegripligt att regeringen mot den bakgrunden
införde en dubbelbeskattning av just denna förutsättning för investeringar.
Visserligen har man i ett par steg genomfört vissa begränsade lindringar,
men inget kan motivera att denna överbeskattning över huvud taget vidhålls.
Också andra inslag i den skattehöjarpolitik mot företagande som förts sedan
regeringsskiftet 1994 måste undanröjas. Vårt program för bättre skattevillkor
som ger företagande och nya arbeten har följande huvudsakliga inslag:
Slopad dubbelbeskattning av riskbärande eget kapital.
Lindrade skatteregler för fåmansbolag.
Generell sänkning av skatten på förvärvsinkomster genom sänkta
egenavgifter, sänkta kommunalskatter samt slopad allmän löneavgift.
Förlängning av perioden för inbetalning av mervärdesskatt.
Fördubblad sänkning av produktionsfaktorbeskattningen av elenergi.
Skattereduktion på 50 procent, alternativt skattereduktion på 30
procent i kombination med slopade arbetsgivaravgifter, för reparation
och underhåll av bostäder samt för sedvanliga hushållstjänster.
Återställande av avdraget för representation.
Avvisande av förslaget om en ny förmögenhetsskatt.
Återgång till en sjuklöneperiod på två veckor utan att arbetsgivar-
avgifterna höjs.
Den förlängda sjuklöneperiod som företagen drabbats av får effekter som
är likartade skatternas. Regeringen medger själv att åtgärden är att betrakta
som en skattehöjning. Den försvårar dessutom ytterligare för äldre, kvinnor i
barnafödande ålder och handikappade att få en anställning. Den lägger
därmed sten på bördan. Att såväl arbetstagare som arbetsgivare är ense om
den förlängda sjuklöneperiodens destruktiva effekter för jobben är värt att
notera. Att socialdemokraterna inte förstår allvaret i den förlängda
sjuklöneperioden framgår av ett uttalande av statsminister Göran Persson. I
detta säger han sig kunna tänka sig en sänkning av sjuklöneperioden från
fyra till två veckor, men endast om arbetsgivarna avstår från den sänkning av
arbetsgivaravgiften som till begränsad del kompenserade dem. Att
kompensationen bara var till hälften förefaller Göran Persson ha glömt.
Vi motsatte oss för vår del förlängningen redan när den infördes och
konstaterar nu att vi fick rätt i fråga om dess effekter. En återgång till en
sjuklöneperiod på två veckor måste därför genomföras snarast - utan att
arbetsgivaravgifterna höjs.
Dagens höga kostnader för företagandet görs ännu högre genom den
energipolitik regeringen bedriver. Att söka strypa tillgången till billig el är
vettlöst när alla insatser i stället borde inriktas på att göra kostnaderna låga
och konkurrensvillkoren för företagande i Sverige attraktiva. Vi förordar för
vår del en energipolitik som inom ramen för bestämda säkerhets- och
miljökrav överför ansvaret för energiförsörjningen till energiproducenterna.
Dagens överpolitiserade hantering av energifrågorna får rent destruktiva
konsekvenser.
Ökad konkurrens
En alltför stor del av den svenska ekonomin är avskärmad
från konkurrens. Här återfinns inte minst den offentliga
sektorn. Dåligt fungerande konkurrens kostar årligen det
svenska folkhushållet omkring 180 miljarder kronor.
Politiken måste därför inriktas på att öka konkurrensen och
konkurrenskraften genom att konkurrensutsätta hela
ekonomin.
I stat, kommuner och landsting bedrivs betydande verksamheter som kan
och bör konkurrensutsättas. I princip bör all verksamhet som inte är
myndighetsutövning utsättas för konkurrens. Vi föreslår att kommunerna
åläggs att upphandla i konkurrens. Genom att öppna tidigare monopoliserad
offentlig tjänsteproduktion för konkurrens kan nya företag skapas och
samhällets kostnader sänkas. Inom en övervägande del av den offentliga
sektorn har endast marginella delar av verksamheten konkurrensutsatts.
Enligt Industriförbundet var 1995 endast 12 procent av daghemmen enskilt
drivna, 4 procent av äldreomsorgen och 3 procent av hemtjänsten.
Drygt hälften av alla anmälningar till Konkurrensverket riktar sig mot
kommuner, landsting och statliga organ. En del handlar om hur framförallt
kommuner och landsting gynnar sina egna förvaltningar och bolag vid
upphandlingar. Men en allt större del gäller den offentliga sektorns
expansion på den öppna marknaden. Skattesubventionerade kommunala
bolag med dumpade priser konkurrerar ut privata småföretagare. Verkets
möjlighet att ingripa med hjälp av konkurrenslagen borde vara bättre. I dag
gäller lagen företag och är inte tillämplig på den offentliga sektorns
konkurrenssnedvridning.
En lag om konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning bör införas med
krav på att offentlig näringsverksamhet skall redovisas skild från annan
verksamhet. Möjligheterna att överklaga offentlig näringsverksamhet bör
vidgas, så att även sådan näringsverksamhet som inte grundar sig på formella
beslut kan prövas. Privata entreprenörer skall ha rätt att utmana den
offentliga sektorn.
Möjligheterna för kommuner och landsting att bedriva näringsverksamhet
bör begränsas kraftigt. Kommunallagen bör ses över i detta syfte. Reglerna
för vad som är tillåten och otillåten kommunal verksamhet måste förtydligas.
Lagen om offentlig upphandling bör kompletteras med att krav på
affärsmässighet även skall gälla vid avbrytande av upphandling.
Konkurrensverket bör stärkas. Myndighetens roll är viktig då frågan om en
sundare konkurrens i den monopolbetonade servicesektorn är av avgörande
betydelse för företagsklimatet.
Kunskap som investering
En ny kunskapspolitik måste bestå av flera delar. På kort
sikt är det viktigast att säkerställa att företagen har tillgång
till den kvalificerade arbetskraft som en angelägen utbyggnad
kräver.
Vi prioriterar kvalificerad yrkesutbildning före mer allmänna insatser. En
expansion av s.k. KY-utbildning bör gå före generella komvux-utbildningar,
en specialsatsning på avancerade tekniska högskoleutbildningar av
flaskhalskaraktär före en ostrategisk påplussning av utbildningar vid mindre
högskolor. För att skapa en god grund för den enskildes sökande efter den
kunskap som hela Sveriges välstånd behöver föreslår vi en expansion av den
kvalificerade yrkesutbildningen. Samarbetet mellan utbildningsinstitutioner
och företag måste vara nära.
Vår kritik av regeringens utbildningspolitik handlar också om den
bristfälliga förståelsen för kunskapsuppbyggnadens personliga karaktär.
Skall utbildning bli gedigen kunskap måste utbildningserbjudandena förenas
med starka individuella drivkrafter att tillgodogöra sig det som erbjuds. På
detta område är bristerna i Sverige mycket stora. Lönebildningen har under
lång tid missgynnat kunskapsinvesteringar. Avancerad kunskap beskattas
hårt. Skatten på kunskap måste sänkas.
Lika viktigt som att investera i utbildningsmöjligheter är att genom
forskning värna Sveriges ställning som en avancerad kunskapsnation. När
Sveriges mest framstående företag ger besked om att de inte längre kan
expandera i Sverige därför att kunskapsförutsättningarna är för klena borde
det vare en varningsklocka för regeringen.
Socialdemokraterna verkar emellertid inte lyssna. På få områden har
regeringspolitiken varit så destruktiv som inom forskningen. Det riskerar att
få långsiktigt allvarliga konsekvenser för forskningsklimatet. Vi avvisar
regeringens nedrustningspolitik för den avancerade kunskapen.
Flexibel arbetsmarknad och fungerande
lönebildning
Arbetsmarknaden i Sverige präglas av den strävan efter
likformighet som så ofta präglar socialdemokratisk politik.
Villkor och regler har fastställts centralt i lag och/eller
kollektivavtal som omfattar hela arbetsmarknaden eller
mycket stora arbetstagarkollektiv. Den enskildes möjligheter
att påverka sina egna villkor och arbetsmöjligheter är små.
Lagstiftningen på arbetsmarknaden har befäst denna ordning.
Denna modell kolliderar i dag obarmhärtigt med såväl en ny och mera
varierad arbetsmarknads differentierade villkor som människors varierande
värderingar. Dess inneboende tröghet står i stark kontrast till vår tids
dynamik och utgör en grundläggande orsak till de problem som accelererat
under 1980- och 1990-talen.
Sverige behöver en genomgripande reformering av arbetsmarknaden.
Lagstiftningen skall utgå från att den enskilde förfogar över sin avtalsrätt
men inte hindra att den enskilde överlåter denna till en kollektivavtals-
slutande organisation. Dagens detaljerade och hämmande regelverk ersätts
med ett begränsat antal bindande regler som garanterar den enskilde
arbetstagarens grundläggande rättigheter och trygghet. Reglerna skall skapa
klarhet och förutsebarhet. De skall ge stort utrymme för lokala och indivi-
duella avtal och underlätta relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Fram till dess att en ny arbetsrättslig lagstiftning kan träda i kraft den 1
januari 1999 är vi beredda att pröva temporära förenklingar. Hit hör att sätta
lagen om anställningsskydd (LAS) ur kraft för nyanställningar och/eller att
befria mindre företag från vissa av de arbetsrättsliga regleringarna.
En reformering av arbetsrätten för att denna skall motsvara de nya
förutsättningarna på arbetsmarknaden är ofrånkomlig, om den nödvändiga
tillväxten i befintliga och nya företag skall komma till stånd. Regeringens -
och centerns - oförmåga att inse detta är särskilt allvarlig för de mindre
företagen.
En avgörande förutsättning för en framgångsrik ekonomisk utveckling är
att lönebildningen fungerar väl. Så är inte fallet i dag. I stället har
lönebildningen under de senaste tre decennierna utgjort en av de enskilt
största orsakerna till Sveriges gradvis allt större svårigheter att anpassa sig
till nya förhållanden. Det gäller både löneutvecklingen i stort och
lönestrukturen.
Lönebildningen har av tradition ansetts vara en fråga för parterna på
arbetsmarknaden. Staten påverkar emellertid förutsättningarna för lönebild-
ningen. Genom framför allt skattepolitiken och genom regelsystemen på
arbetsmarknaden har staten försvårat en ändamålsenlig lönebildning. I de fall
de fackliga organisationerna stött på svårigheter att i avtalsförhandlingar få
igenom sina krav har socialdemokratiska regeringar haft som tradition att
ingripa med lagstiftning eller hot om lagstiftning. Så sker också nu.
Staten kan och bör skapa goda förutsättningar för en bättre lönebildnings-
process. Våra förslag bl.a. i fråga om skatterna kommer att långsiktigt under-
lätta lönebildningen genom att de enskilda arbetstagarna får ett växande
inflytande över hur deras arbetsinkomster skall disponeras. Våra förslag
beträffande den arbetsrättsliga lagstiftningen ger dessutom de enskilda
arbetstagarna och arbetsgivarna större inflytande över hur villkoren på
arbetsplatsen skall utformas. Därigenom skapas möjligheter för en bättre
fungerande lönebildning.
Därutöver föreslår vi att bl.a. konfliktreglerna ändras så att en konflikt
alltid skall föregås av medlemsomröstning och att sympatiåtgärder förbjuds.
Mindre krångel
Krångel i myndighetsrelationer och krav på allehanda
uppgiftslämnande innebär en särskilt betungande uppgift för
småföretagen. För många småföretagare utgör krånglet ett så
stort problem att det direkt motverkar möjligheterna till
expansion.
Ett visst uppgiftslämnande är en nödvändig förutsättning för att rätts-
samhället skall fungera, men den uppsjö av uppgiftskrav som företagarna i
dag möter kan inte försvaras. Inte heller är nuvarande detaljreglering av
företagens verksamheter motiverad.
En princip bör vara att varje företagsregel omprövas vart fjärde år. Under
två år bör, med vissa oundgängliga undantag, all statistisk uppgiftsskyldighet
för företag ställas in. Under denna tid bör en kritisk prövning göras av hela
det regelkomplex som uppgiftslämnandet faller tillbaka på. Vid prövning bör
erfarenheterna av den inställda uppgiftsskyldigheten tas tillvara.
Effektiv arbetsmarknadspolitik
Arbetsmarknadspolitiken har blivit den nuvarande
regeringens allt i allo. Det man inte förmått i fråga om växt
och skapande har AMS fått i uppgift att klara.
Arbetsmarknadspolitiken har kommit att tilldelas en roll den inte kan
spela. Därmed har den kommit att bli sämre än den skulle behöva vara.
Problemen har förstärkts av att regeringen satsat på stor volym snarare än
effektivitet och ändamålsenlighet i akt och mening att frisera siffrorna över
den öppna arbetslösheten.
Vi vill för vår del förorda en betydande uppstramning av arbetsmarknads-
politiken efter tre linjer. För arbetslösa ungdomar - upp till 25 år - bör
lärlingsutbildning vara huvudinsatsen. För vissa äldre - över 55 år - bör en
möjlighet till skattereduktion för arbetsgivaren kunna tänkas. Ett sådant
system måste emellertid utformas med stor omsorg för att snedvridande
effekter skall kunna undvikas. Arbetsmarknadsutbildning bör vara
huvudinsatsen gentemot arbetslösa mellan dessa båda grupper. Arbetsmark-
nadsutbildningen skall vara tydligt fokuserad för att ge den eftersträvade
effekten. Vi avvisar de förslag regeringen presenterar om generations-
kontrakt och förtidspensioneringar.
Vi vill också ha en allmän arbetslöshetsförsäkring som ger alla arbetslösa
skydd, men som samtidigt innehåller starka incitament att ta erbjudet arbete.
Därför måste arbetslöshetsförsäkringen vara tidsbegränsad.
De nya reglerna för arbetslöshetsförsäkringen måste introduceras parallellt
med att de övriga delarna av vår strategi för företagande, växt och arbete
införs. Incitamenten att söka arbete kräver att det förs en politik som gör att
det finns arbete att söka.
Svenskt EMU-deltagande
Till de fyra ben vår strategi vilar på skall också läggas det
angelägna i Sveriges deltagande i den valutagemenskap som
EU nu bildar.
Ett fullt svenskt EMU-deltagande är en förutsättning för att vårt lands
företag skall kunna bli internationellt framgångsrika. Det gäller i synnerhet
de mindre företagen.
När den ekonomiska och monetära unionen fullbordas 1999 kommer större
svenska företag att delta på sina villkor, oberoende av vad Sverige gör. För
mindre företag blir svårigheterna emellertid större.
Det faktum att Sverige just måste främja de mindre företagens utveckling
gör regeringens tvehågsenhet om Sveriges EMU-deltagande särskilt allvarlig.
Ett klart besked om att Sverige söker snabbast möjliga deltagande i EMU
skulle också vara ett besked om att svenska företag inte kommer att belastas
med ytterligare bördor jämfört med sina europeiska konkurrenter. Det
beskedet bör lämnas utan dröjsmål.
Återuppta privatiseringen
Utöver de sex områden vi här har nämnt och där staten både
har möjlighet och ansvar att förbättra miljön för det
dynamiska företagandet, bör det offentliga avstå från att
självt driva företag eller i egen regi sådan verksamhet som
privata företag kan klara bättre. Det finns ett betydande
utrymme för privat företagsexpansion om staten och
kommunerna avstår från att bedriva verksamheter utanför
huvuduppgiften.
Statens främsta uppgift inom näringspolitiken skall vara att ange ramar och
regelverk för företagens verksamhet och bidra till att skapa gynnsamma
förutsättningar för fler arbetstillfällen och fler företag. Om staten både
uppträder som lagstiftare och aktör på marknaden finns risk att rollerna
blandas ihop, vilket inte bara skadar de statliga företagen utan även deras
konkurrenter.
De utvecklingshinder som finns när det gäller offentligt ägda företag är en
viktig förklaring till stagnationen i den svenska ekonomin där det offentliga i
alltför stor utsträckning frångått sin ursprungliga roll för att i stället ägna
sig
åt företagande och spekulation. Den svenska ekonomin, som de senaste
decennierna inte lyckats skapa ett enda nytt arbetstillfälle netto i den privata
sektorn, måste få mindre inslag av sådan sammanblandning. Statens roll
måste renodlas.
Det framgångsrika privatiseringsarbetet från förra mandatperioden bör
återupptas. Det ger positiva effekter på sysselsättningen genom att ekonomin
vitaliseras, dagens statliga företag ges expansionsmöjligheter, konkurrens-
förutsättningarna blir sundare, riskkapitalmarknaden breddas och statens
skuldsättning minskas, vilket sänker räntan och avkastningskraven på risk-
kapitalmarknaden.
Ett spritt ägande innebär att marknadsekonomin vitaliseras. Riskkapital-
marknaden kan breddas till nya ägarkategorier och det privata sparandet, som
i Sverige trängts tillbaka till förmån för den offentliga sektorns sparande, kan
växa. Om fler sparar särskilt i aktier innebär det att tillgången på riskvilligt
kapital ökar. Privatiseringarna under förra mandatperioden är en av för-
klaringarna till att riskkapitaltillförseln samtidigt ökade. 1994 var
tillförseln
av kapital till Stockholms-börsen tio gånger större än under ett normalt år på
1980-talet.
Ett stort och spritt privat sparande i aktier är en förutsättning för att nya
företag skall kunna komma fram eftersom den viktigaste finansieringskällan
för sådana utgörs av närstående människor till entreprenören. Det är också
bra för vitaliteten i ekonomin om många människor engagerar sig som ägare
i hur företagen utvecklas.
Man skall kunna leva på sin
lön
Den nya fattigdomen
Den ekonomiska och politiska utvecklingen i Sverige har lett
till en ekonomisk press på individer och familjer.
Den svaga ekonomiska utvecklingen leder till att allt fler ställs utan
möjligheter att själva försörja sig genom eget arbete samtidigt som netto-
ersättningen för den som har ett arbete stagnerar. Kostnaden för Sveriges
ekonomiska eftersläpning bärs av alla, men bördan blir tyngst för den som
redan har en utsatt situation.
Sveriges rekordhöga skatteuttag gör att de som förvärvsarbetar tvingas
betala mycket höga skatter redan vid låga inkomster. De stigande skatterna
under senare år har urholkat hushållens sociala trygghet ännu mer.
Härtill kommer att den offentliga sektorn har fått allt svårare att klara sina
grundläggande åtaganden. I högskattesamhället blir sänkta ersättningsnivåer,
lägre subventioner och höjda avgifter mycket hårda slag mot den enskildes
ekonomi.
Den dubbla försämringen genom höjda skatter och sämre offentlig service
gör det allt svårare för allt fler att klara den ekonomiska vardagen. Den
ekonomiska utvecklingen har en social dimension som gör den särskilt
oroväckande och stötande. Sveriges rekordhöga utgifts- och skattetryck har
vuxit fram under de långvariga socialdemokratiska regeringsinnehaven och
avspeglar en medveten socialistisk politik där kollektiva lösningar har
prioriterats. Vård och omsorg inte bara finansieras genom den offentliga
sektorn - de tillhandahålls dessutom huvudsakligen av vad som i realiteten är
offentliga monopol. Inte bara omfördelningar mellan individer utan också
inkomstomfördelningar över individens livscykel handhas av huvudsakligen
skattefinansierade offentliga system.
I Sverige kan ett vanligt hushåll direkt för egen del förfoga över endast
drygt en tredjedel av sin totala arbetsersättning, som ju innefattar de avgifter
som erläggs av arbetsgivaren. Som framgår av tabell 3 blir inte mer kvar
sedan inkomst- och konsumtionsskatter samt löneskatter och sociala avgifter
betalats. Beräkningen avser en familj med två barn i förskoleåldern med två
inkomster. Mannen arbetar heltid och tjänar 18.700 kronor i månaden medan
hustrun arbetar deltid och tjänar 10.700 kronor i månaden. Familjen bor i en
lägenhet på 95 m2 i en kommun med genomsnittlig kommunalskatt (31.66).
Tabell 3
Beskattningen av ett normalt hushåll
Total arbetsersättning
39 080 kronor
(100%)
¹) Inkluderar den redan beslutade höjningen för 1998
²) Källa: Sparbankerna
Under de senaste två åren har situationen förvärrats avsevärt.
Sedan valet 1994 har socialdemokratiska regeringen
genomfört skattehöjningar på drygt 80 miljarder kronor. Om
man tar hänsyn till vissa begränsade skattesänkningar
innebär det en nettohöjning av skatteuttaget inklusive
kommunalskatterna med ca 70 miljarder kronor.
Den enskilt största skattehöjningen är den som drabbar låg- och medel-
inkomsttagare hårdast. Egenavgiften till den redan fullt ut finansierade
sjukförsäkringen har höjts med 3 procentenheter vilket motsvarar ca 15
miljarder kronor. Också övriga skattehöjningar har drabbat hushållen direkt
eller indirekt genom ökade priser och högre kostnader för arbetslösheten.
Politiker i stat och kommuner förfogar således över och beslutar om i det
närmaste två tredjedelar av Sveriges ekomomi. De enskilda medborgarnas
valfrihet har inskränkts i takt med att den offentliga sektorn expanderat,
skatteuttaget skärpts och politikernas makt ökat. Det högskattesamhälle som
socialdemokraterna format beskattar medborgarna så hårt att de allra flesta
inte har möjlighet att välja annan vård eller omsorg än den stat och
kommuner erbjuder. De utlämnas till den politiska sektorn _ när den
offentliga sjukvården, barnomsorgen eller äldreomsorgen inte fungerar finns
oftast inga alternativ.
I socialdemokraternas Sverige är det bara de som har råd att själva betala
för ej subventionerad vård och omsorg som kan slippa köer och välja fritt
och bara de som har höga inkomster som kan leva på sin lön efter skatt.
Sänkt skattetryck är nödvändigt för att skattesystemet skall bli rättvist och
socialt rimligt. I dag utgör skatt, inte boende eller mat, den största utgiften
för de flesta hushåll. Det skall vara möjligt att leva på sina egna arbets-
inkomster efter skatt.
Sänkt skatt på arbetsinkomster
En politik som syftar till att skapa förutsättningar för att man
normalt skall kunna leva på sin lön måste stå på två ben. Det
ena är en aktiv skattesänkningspolitik som syftar till att växla
lägre skatter mot minskat behov av bidrag och offentliga
subventioner. Det långsiktiga målet måste vara att den som
är i behov av bidrag och offentligt stöd inte skall betala skatt
och att den som betalar skatt inte skall behöva bidrag.
Det andra benet är reformer på bl.a. skatteområdet som syftar till att stärka
tillväxtkraften i ekonomin så att den höga arbetslösheten kan pressas tillbaka
och antalet medborgare som blivit helt beroende av det offentliga för sin
försörjning kan minska.
Det svenska skattesystemet präglas av mycket höga skatter på arbete.
Jämfört med andra länder är beskattningen av låga löneinkomster mycket
hög. Främst rör det sig om inkomstskatt, egenavgifter och arbetsgivaravgifter
(som huvudsakligen är löntagarnas socialförsäkringsavgifter). Till följd av de
senaste årens depreciering av kronan är Sveriges generella konkurrenskraft
på en rimlig nivå. De samhällsekonomiska problemen med de höga skatterna
på arbete är därför framför allt att de hindrar stora delar av tjänstesektorn
att
expandera och att de höjer kostnaderna för att anställa och försämrar
förutsättningarna för en fungerande lönebildning.
För att medborgarna skall kunna återfå det ekonomiska oberoende som är
en förutsättning för långsiktig trygghet och för att de ekonomiska problemen
i övrigt skall kunna lösas krävs att utrymme skapas för kraftfulla skatte-
sänkningar. Huvuddelen av detta skattesänkningsutrymme måste inriktas på
att sänka skatten på arbete genom främst sänkta egenavgifter och sänkt
inkomstskatt för alla. Dessa skattesänkningar gynnar relativt sett låg- och
medelinkomsttagare mest och medför att bidragsbehoven minskar.
Ett mål för den ekonomiska politiken på medellång sikt bör vara att uppnå
balans mellan den privata och den offentliga sektorn. Sedan 1998 räknar
regeringen med att den privata andelen av ekonomin uppgår till ca 38
procent eftersom den offentliga sektorn beräknas omfatta 62 procent. Det
totala skatteuttaget beräknas vara drygt 53 procent av produktionen medan
den offentliga sektorns övriga inkomster uppgår till cirka 9 procent. För att
uppnå det uppsatta målet måste den privata sektorns andel av ekonomin
tillåtas expandera med ca 12 procentenheter.
Detta är möjligt endast om den ekonomiska politiken utformas så att
förutsättningarna för tillväxt och nya arbetstillfällen förbättras avsevärt. En
viktig del av en sådan politik är sänkta skatter som är fullt finansierade
genom att de offentliga utgifterna minskar i motsvarande mån. Det kan ske
dels genom förändringar av gällande regler i transfereringssystem och genom
minskad offentlig konsumtion, dels genom lägre utgifter till följd av att färre
människor är i behov av bidrag och därigenom lämnar transfererings-
systemen. Det utrymme som uppstår till följd av att arbetslösheten minskar
och bidragsbehovet därmed sjunker kan emellertid inte tas i anspråk för att
finansiera konkreta skattesänkningsförslag förrän det verkligen uppstått.
Genom de konkreta besparingar vi föreslagit i vårt budgetalternativ _
ändrade regler för transfereringar, minskade subventioner och effektivare
verksamhet _ skapas utrymme för successiva skattesänkningar som uppgår
till 97 miljarder kronor år 2000.
Vid en försiktig uppskattning av den högre tillväxt som möjliggörs med
vår ekonomiska politik samt en försiktig beräkning av nettotillväxten av nya
arbetstillfällen och effekten av ett svenskt medlemskap i det europeiska
valutasamarbetet bör i vart fall ett ytterligare utrymme på ungefär 50
miljarder kronor växa fram under den kommande femårsperioden. Detta
utrymme kan självfallet inte utnyttjas för konkreta yrkanden om skatte-
sänkningar förrän en sådan utveckling har realiserats.
De närmaste årens skattesänkningar
För de kommande tre åren förordar vi omfattande sänkningar
av skatten på arbete med särskild inriktning på låg- och
medelinkomsttagare. Det gäller slopad egenavgift till
sjukförsäkringen, sänkt kommunalskatt, höjt grundavdrag
och nytt grundavdrag för barn samt slopad straffskatt på
kunskap och kompetens. I avsnitt 5 om förutsättningarna för
företagande och nya arbeten redovisas våra förslag om
skattesänkningar som syftar till bättre villkor för företagande,
kapitalbildning och investeringar. Sammantaget leder vår
skattepolitik till ökad tillväxtkraft och större möjligheter för
tillräckligt många nya arbetstillfällen.
Sedan regeringsskiftet 1994 har den socialdemokratiska regeringen med
stöd av centerpartiet beslutat höja egenavgiften till sjukförsäkringen med
sammanlagt
3 procentenheter. Denna höjning är att betrakta som en ren
inkomstskatt eftersom sjukförsäkringen redan före denna
höjning var fullt finansierad. Genom att egenavgiften är
avdragsgill vid inkomsttaxeringen har den regressiva
verkningar. Vi förordar att denna egenavgift sänks med 2
procentenheter 1998 och slopas fullt ut fr.o.m. 1999.
Kommunalskatten är den tyngsta skatten att bära för de allra flesta. Det är
därför viktigt att varje kommun koncentrerar sig på sina kärnuppgifter och
effektiviserar samtliga verksamheter för att kunna utföra dem väl. Det bör
dessutom ge utrymme för att också kunna sänka skatteuttaget. Det är utöver
detta möjligt att skapa en generell sänkning av skatten i alla kommuner om
staten genom besparingar skapar utrymme för att ta över kostnader som i dag
belastar kommunerna. Vi har i andra sammanhang föreslagit att en nationell
skolpeng skall införas för grundskolan och gymnasieskolan. Det innebär att
staten övertar finansieringsansvaret men inte ansvaret för att organisera och
erbjuda utbildning på den grundläggande nivån och gymnasienivån.
När denna kostnad lyfts av kommunerna skapas ett utrymme som kan
utnyttjas för att sänka kommunalskatten. Långsiktigt motsvarar detta ett
utrymme för skattesänkningar på drygt 6 kronor. I vårt budgetalternativ för
den kommande treårsperioden skapas utrymme för att utnyttja hälften av
detta belopp. Det måste säkerställas att utrymmet verkligen utnyttjas för den
eftersträvade skattesänkningen.
För 1999 finns i det moderata budgetalternativet ett utrymme för att ta över
de kostnader som motsvarar en sänkning av den genomsnittliga kommunal-
skatten med 1:50 kronor per skattekrona. År 2000 har ett utrymme som
motsvarar en sänkning av kommunalskatten med 3 kronor avsatts.
Det kan diskuteras huruvida ett utrymme för att sänka den kommunala
inkomstskatten bör utnyttjas för att sänka skattesatsen vilket innebär sänkt
marginalskatt för alla eller för att höja grundavdraget vid inkomstbeskatt-
ningen och därigenom undanta större del av inkomsten från kommunal
beskattning. I bägge fallen sänks skatten rejält för låg- och medel-
inkomsttagare med minskat bidragsberoende och med positiva effekter för
ekonomin som följd. Bl. a. förbättras förutsättningarna för en fungerande
lönebildning. Ett höjt grundavdrag gynnar emellertid oproportionerligt
mycket deltidsarbete och arbete under bara en del av året som exempelvis
feriearbete. Sammantaget gör vi därför bedömningen att utrymmet främst bör
utnyttjas för att sänka den kommunala utdebiteringen. Till en del bör
emellertid grundavdraget höjas med särskild inriktning på barnfamiljerna. Vi
föreslår att grundavdraget redan nästa år höjs till 10 000 kronor och att ett
extra grundavdrag på samma belopp medges för varje barn vid den
kommunala beskattningen. Kommunerna kompenseras fullt ut för dessa
skattesänkningar. Genom att den del av grundavdraget för barn som inte kan
utnyttjas mot en inkomst ändå utgår som en "negativ skatt" innebär detta en
skattesänkning oavsett inkomst på drygt 3 000 kronor per barn och år.
Den höjning av den statliga inkomstskatten till 25 procent som trädde i
kraft 1995 försämrar förutsättningarna för arbete och företagande och
innebär ett mindre utbyte av ökad kunskap och kompetens. Redan nästa år
bör den statliga inkomstskatten sänkas till 20 procent samtidigt som fullt
inflationsskydd införs.
Sänkt fastighetsskatt
Hushållens ekonomiska situation snävas åt extra hårt till
följd av den höga fastighetsskatten. Bostäder i flerfamiljshus
och i småhus beskattas med 1,7 procent av fastighetens
taxeringsvärde. Detta leder till högre boendekostnader.
Fastighetsskatten, som inte passar in i det svenska
skattesystemet, bör sänkas till 1,5 procent med verkan redan
1997. Därefter bör skatteuttaget sänkas till 1,2 procent under
den kommande treårsperioden. Dessutom bör endast hälften
av markvärdet, med en viss takregel, vara underlag för
fastighetsskatt.
Bättre villkor för personligt
pensionssparande
Regeringen har försämrat förutsättningarna för sparandet
genom skattehöjningar som minskar avkastningen och
försämrar möjligheterna att spara. Det gäller i hög grad det
privata, frivilliga pensionssparandet. Det har för många varit
en möjlighet att skapa en bättre trygghet inför ålderdomen
med den osäkerhet som gäller de offentliga pensionerna. De
löften som ställdes ut av socialdemokraterna i samband med
att ATP-systemet infördes 1959 har visat sig vara ohållbara.
Redan nu framstår det klart att för många kommer den
offentliga pensionen att bli betydligt lägre än vad som
utlovades tidigare.
Det är därför av stor vikt att det skapas bra förutsättningar för enskilt
pensionssparande. Ett långsiktigt och bundet pensionssparande skapar
dessutom bra förutsättningar för riskkapitalförsörjningen. Ett väsentligt led i
att skapa förutsättningar för detta var införandet av det individuella pensions-
sparandet 1994.
Regeringen försvagar förutsättningarna för enskilt pensionssparande
genom att minska den avdragsrätt som motsvarar avdragsrätten för
inbetalning av ATP-avgift. Man har dessutom höjt avkastningsskatten på de
sparade medlen. Detta försvagar intresset och möjligheterna till pensions-
sparande, samtidigt som det lett till ett större utflöde av sparande till
utlandet.
Avdragsutrymmet för pensionsförsäkringar bör återställas till den omfatt-
ning det hade innan socialdemokraterna reducerade det. Avdraget bör vidare
medges för pensionssparande för makes räkning. Avkastningsskatten bör
dessutom successivt sänkas till 10 procent.
Effekter för hushållen
Våra förslag till sänkningar av skatten på arbetsinkomster,
boende och pensionssparande innebär att hushållens
ekonomiska utrymme förbättras rejält. År 2000 kommer
skatten för den familj vars skatteförhållanden redovisades i
tabell 3 att minska med drygt 3 000 kronor per månad.
Därmed minskar också behovet av bidrag och subventioner,
vilket gör det möjligt att dra ned de offentliga utgifterna.
Genom att den ekonomiska utvecklingen kan bli bättre till följd av de
förslag för ökad tillväxtkraft och fler jobb vi framlägger kan ännu större
skattesänkningar komma att genomföras i takt med att svensk ekonomi
återhämtar sig.
De följande åren
För den kommande femårsperioden anser vi att följande mål
bör sättas upp för skattepolitiken.
Kommunalskatten sänks i alla kommuner med minst 5 kronor per
skattekrona genom att statliga besparingar utnyttjas för att lyfta
finansieringsansvar med motsvarande omfattning från kommunerna till
staten.
Dagens egenavgifter sänks med ca 6 procentenheter genom att den del
som är en ren inkomstskatt till följd av att sjukförsäkringen är
överfinansierad slopas.
Mervärdesskatten sänks till högst 21 procent.
Grundavdraget höjs till i vart fall 18 000 kronor och ett extra
grundavdrag på 10 000 per barn införs vid den kommunala beskatt-
ningen. Grundavdraget för barn skall alltid kunna tillgodogöras fullt ut
genom att icke utnyttjat utrymme utgår i form av "negativ skatt".
Beskattningen av bostäder sänks från 1,7 till en nivå som motsvarar 1,2
procents fastighetsskatt samtidigt som den del av taxeringsvärdet som
utgör markvärde inte över huvud taget skall vara underlag för beskatt-
ning.
Förutsättningarna för personligt sparande förbättras väsentligt. Det
enskilda pensionssparandet stimuleras genom fördubblat avdrags-
utrymme, successivt sänkt avkastningsskatt och rätt till avdrag för
make/maka.
Det sociala ansvaret
En ny trygghet
Många medborgare känner sig i dag otrygga eftersom många
föreställningar välts över ända. Fram till slutet av 1980-talet
var det få som fruktade att drabbas av arbetslöshetens gissel.
Nu, knappt tio år senare, håller massarbetslösheten på att
permanentas. Under det senaste decenniet har de politiska
löften som en gång gavs om exempelvis ett hållfast
pensionssystem och en väl fungerande sjukvård visat sig vara
ohållbara. Trots Sveriges rekordhöga skatter räcker inte de
offentliga inkomsterna till för att finansiera de politiska
utfästelserna, och för de allra flesta räcker inte inkomsterna
efter skatt till för att några alternativ skall finnas.
Enligt Konjunkturinstitutet kommer över 40 procent av hushållens
disponibla inkomster 1997 att utgöras av transfereringar från det offentliga.
Det stora bidragsberoendet gör att flertalet hushåll är utlämnade till hur väl
den politiska sektorn förmår uppfylla sina åtaganden. Som de senaste åren
visar har de många löften som givits inte varit hållbara. Pensionssystemet
reformeras, änkepensioner och stöd till handikappade försämras. Det leder
ofrånkomligen till ökad otrygghet.
De i praktiken en miljon medborgare som är arbetslösa är helt beroende av
bidrag för sin försörjning. Kostnaden för detta, och den uteblivna produktion
som är en ytterligare följd av arbetslösheten, betalas av alla andra.
Sammantaget kostar dagens arbetslöshet - i form av skatter och utträngning
av andra offentliga utgifter - cirka 130 miljarder kronor, vilket motsvarar
drygt 30 000 kronor per hushåll i genomsnitt. För att finansiera detta har
socialdemokraterna höjt Sveriges redan rekordhöga skatter ytterligare,
relativt sett mest för låg- och medelinkomsttagare. Därmed har beroendet av
bidrag och subventioner ökat också för dessa hushåll.
Kostnaderna för socialbidragen, exklusive bidragen till flyktingar, steg
enligt Kommunförbundet med hela 21 procent mellan 1996 och 1997. En
viktig orsak är att skattehöjningarna dels slagit ut jobb och därmed drastiskt
försämrat ekonomin för de hushåll som drabbats, dels försvårat möjlig-
heterna för hushåll med låga löner att få inkomster och utgifter att gå ihop
månad för månad. För ungdomar upp till 20 år steg socialbidragskostnaderna
med 200 procent, vilket helt och hållet kan förklaras av nytillskottet av
bidragstagare i denna kategori. Allt fler ungdomar kommer med andra ord
inte ens in på arbetsmarknaden utan börjar leva på socialbidrag direkt efter
skolan.
Det går inte att lösa dessa problem med den politik som en gång skapade
dem. Världens högsta skatter har inte gett världens bästa välfärd. Tvärtom är
lärdomen av de senaste decennierna i stället att en ohållbart stor offentlig
sektor och tillväxtdämpande skatter urholkar välståndet och leder till
otrygghet.
En ny trygghet kan bara växa fram om medborgare och hushåll återfår
kontrollen över sin egen ekonomi. I det välfärdssamhälle i ordets egentliga
mening Moderata samlingspartiet strävar efter att forma har medborgarna
förutsättningar att normalt ta hand om sig själva och sina närmaste.
Den viktigaste förutsättningen för att kunna försörja sig och sin familj är
att man har arbete så att man kan leva på den lön som arbetet ger.
Utgångspunkterna för en sådan politik har redovisats i de föregående två
avsnitten. För att bidragsberoendet skall minska krävs en total omläggning av
politiken med sänkta skatter på arbete så att man normalt kan klara sin egen
försörjning. Tillsammans med skattelättnader för företagande och investe-
ringar leder en avreglering av arbetsrätten och lönebildningen till att de som
hamnat utanför arbetsmarknaden eller inte ens kommit in på den kan få
möjlighet till ett riktigt, betalt arbete. När arbetslösheten trängs tillbaka
och
bidragsberoendet minskar kan så stat och kommun koncentrera sig på sina
kärnuppgifter och utföra dem väl.
En stark men begränsad stat
Omfattningen av de offentliga transfereringarna och
verksamheten i stat och kommuner är extremt stor i Sverige.
I takt med att medborgarnas ekonomiska utrymme ökar
minskar behovet av bidrag och subventioner. Det innebär att
en utveckling inletts, som ger det civila samhället möjlighet
att återta de uppgifter som inte bör lösas kollektivt. Det
kvarstår emellertid ett grundläggande socialt ansvar som är
oavvisligt. Det är en gemensam uppgift att finansiera en bra
sjukvård för alla i vårt land, det är en gemensam
angelägenhet att barnen får en bra utbildning, det är en
gemensam uppgift att äldreomsorgen fungerar väl och det är
ett gemensamt ansvar att se till att ingen far illa när
problemen överstiger möjligheten att lösa dem på egen hand.
Det är en viktig moralisk princip att alla när den egna
förmågan till sist inte räcker kan räkna med andras stöd. Det
är emellertid likaså en moralisk förpliktelse gentemot alla
medborgare att försäkra sig om att de som behöver statens
stöd blir så få som möjligt. Till de kärnuppgifter som måste
utföras väl hör också ansvaret för rättstrygghet och yttre
försvar.
Genom att skapa utrymme för sänkta skatter som gör det möjligt att själv
ta ansvar för kortvariga inkomstbortfall och vissa kostnader som i dag täcks
genom skattefinansierade subventioner minskar behovet av bidrag och av
offentlig verksamhet. Till det kommer att den offentliga verksamheten på
olika nivåer måste effektiviseras så långt möjligt för att minska de kostnader
som till sist bärs av medborgarna. En viktig förutsättning för detta är att de
valfrihetsreformer som påbörjades under den borgerliga regeringen men
drogs tillbaka av socialdemokraterna åter införs och fullföljs.
Föräldrar bör ges rätt och möjlighet att själva ta ansvar för sin barnomsorg
genom avdragsrätt för barnomsorgskostnader och genom vårdnadsbidrag
tillsammans med reformer som återställer friheten att välja barnomsorgs-
form.
Genom en nationell skolpeng som administreras av staten och följer eleven
kan föräldrar tillsammans med sina barn välja skola i den kommun där de
bor eller i en annan kommun. Undervisningen kan bedrivas i kommunal regi
eller av en fristående skola. Villkoren för fristående skolor skall återgå till
dem som infördes under den borgerliga regeringsperioden.
Valfrihet och konkurrens inom sjukvården gynnas av en allmän
hälsoförsäkring som innebär att kostnaden för den gemensamt finansierade
vården följer patienten. Det skall vara möjligt att välja vård i offentlig regi
eller hos enskilda alternativ. Genom att den offentliga verksamheten öppnas
för konkurrens på lika villkor ökar effektiviteten samtidigt som medborgar-
nas valfrihet blir verklig.
Trots att verksamheten i kommuner och landsting kostar så mycket är den
behäftad med brister. I vårpropositionen står att läsa att barn med speciella
svårigheter inte får den hjälp de skulle behöva i skolan. Köerna till vissa
behandlingar på sjukhusen har ökat sedan regeringen tillträdde. Regeringens
lösning är enbart att portionera ut mer pengar, både därför att man tror att det
löser problemen i verksamheten och därför att man inte ser något annat sätt
att klara målet att halvera den öppna arbetslösheten.
Vi är övertygade om att det som vi anser vara kärnverksamheten i den
offentliga sektorn, nämligen vård, skola och omsorg, kan förbättras genom
att de befintliga resurserna utnyttjas bättre. I den mån det behövs
resurstillskott finns det självklart utrymme inom Sveriges redan rekordstora
offentliga sektor. Det förutsätter att man rensar bort uppgifter som inte
tillhör
kärnverksamheten. Landstingen ger i dag pengar till allehanda saker som inte
har med sjukvård att göra, exempelvis animationsutbildning, länsbiokonsu-
lenter, socialdemokratiska sångkörer, djurparker, kretsloppscenter, m.m.
Sådan verksamhet kan inte anses vara prioriterad när sjukvården är i kris.
Staten och kommunerna
För att skapa förutsättningar för skattesänkningar som stärker
medborgarna och får ekonomin att fungera bättre föreslår vi
en annan medelsfördelning mellan stat och kommun än
regeringen. Genom att höja grundavdraget i beskattningen
till 10 000 kronor samt införa ett extra grundavdrag per barn
på 10 000 kronor vid den kommunala beskattningen
åstadkommer vi redan 1998 en sänkning av utdebiterad
kommunalskatt på tillsammans 8,3 miljarder kronor. Detta
belopp kompenserar vi kommunerna för genom ett i
motsvarande mån höjt statsbidrag. Däremot avvisar vi
regeringens förslag att tillföra kommunerna åtta miljarder
kronor i ökat statsbidrag till deras allmänna verksamhet. Man
kan uttrycka det så att vi använder ungefär motsvarande
summa att i stället sänka skatten för barnfamiljer och låg-
och medelinkomsttagare. Som framgår av avsnitt 6.3 avser vi
också att skapa ett utrymme för en generell sänkning av
kommunalskatten genom att staten tar över finansieringen av
skolan när en nationell skolpeng införs.
Vi har tidigare avvisat den av regeringen gjorda garantin för utbetalning av
kommunalskattemedel 1999. Med hänvisning till regeringens egen
ekonomiska bedömning av skatteunderlaget 1997 (där slututbetalning av
kommunalskattemedel skall ske 1999) förefaller staten inte ha någon fordran
på kommunerna som skall efterskänkas. I den mån skatteunderlaget
verkligen är lägre 1997 än regeringens beräkningar skall emellertid kommu-
nerna enligt gällande regler återbetala aktuell summa. Vi finner det felaktigt
att utfärda ett återbetalningsskydd och låter därför denna post utgå i våra
beräkningar.
I vårt alternativ stärks kommunernas ekonomiska utrymme istället genom
att vi avvisar och avvecklar kostnadsdrivande statliga regelsystem. Det gäller
exempelvis socialtjänstlagen som måste reformeras för att ge kommunerna
möjlighet att välja det stöd som passar bäst i det enskilda fallet. Konkurrens-
utsättning av kommunal verksamhet i förening med ett fortsatt förnyelse-
arbete som höjer produktiviteten kan därutöver ge kommunerna ett utrymme
att nå balans i sin ekonomi och på många håll sänka skatten redan 1998. Vi
utvecklar detta närmare i en kommittémotion.
Vi föreslår vidare att staten bibehåller ansvaret för att finansiera assistans-
ersättningen för handikappade. Detta ställningstagande innebär att någon
justering inte görs av statsbidragen härför. Jämfört med regeringens förslag
om att fördyra kommunernas kostnader genom övervältring av ansvaret för
handikappstöd blir vårt förslag ekonomiskt 450 miljoner kronor förmånligare
för kommunerna.
Tabell 4
Effekt för kommuner och landsting av våra förslag
jämfört med regeringens
Regeringens förslag till s.k.
återbetalningsskydd avvisas
- 2
300
Kompensation till kommunerna för
våra föreslagna
grundavdragsändringar
+ 8
300
+ 8
300
+ 8
300
Minskat skatteunderlag hos
kommunerna p.g.a. höjt grundavdrag
samt extra grundavdrag för barn
- 8
300
- 8
300
- 8
300
Minskade nettokostnader p.g.a. fortsatt
statlig finansiering av
assistansersättning
450
450
450
Summa
-7
550
- 9
850
- 7
550
Det är i detta sammanhang viktigt att påpeka att en politik
som leder till en bättre utveckling av sysselsättning och
tillväxt också innebär bättre ekonomiska villkor för
kommuner och landsting. En procents snabbare ökning av
det kommunala skatteunderlaget ökar primärkommunernas
skatteintäkter med två miljarder kronor det första året och
med fyra respektive sex miljarder kronor efter två respektive
tre år. För landstingen förbättras skatteintäkterna med
ungefär hälften så mycket.
Tabell 5
Kommuner och landstings intäkter vid högre tillväxt av
skatteunderlaget miljarder kronor, löpande priser
1997
1998
199
9
200
0
Beskattningsbar inkomst enligt
Kommunförbundet1
933
971
101
5
106
2
Vid en procents snabbare tillväxt av
skatteunderlaget fr.o.m. 1998 p.g.a.
ökad privat sysselsättning
980
103
4
109
3
Ökat skatteunderlag
9,3
19,6
30,8
Ökade skatteintäkter för kommuner
(21,16 % skatt2)
2,0
4,1
6,5
Ökade skatteintäkter för landsting
(10,15 % skatt3)
0,9
2,0
3,1
1 "Kommunernas ekonomiska läge", mars 1997
2 Genomsnittet för primärkommuner 1997
3 Genomsnittet för landstingskommuner 1997
Neutralisering av statliga åtgärder
Vi förordar ett antal åtgärder som leder till ökade intäkter
respektive lägre kostnader för kommunsektorn. Det är
minskade kostnader för sjuklön till följd av den halvering av
sjuklöneperioden vi förordar, minskade kostnader p.g.a.
ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen samt minskade
nettokostnader i barnomsorgen p.g.a. vårdnadsbidrag och
avdragsrätt för barnomsorgskostnader. Dessa effekter bör
neutraliseras så att nettoeffekten blir noll för kommuner och
landsting. De sammanlagda beloppen, som framgår av
nedanstående tabell, redovisas på en särskild rad i
sammanställningen av utgiftsområden och utgiftstak för
staten i tabell 12.
En effektivisering av kommunernas och landstingens
verksamhet bidrar till att skatterna kan sänkas. Detta är på
lång sikt viktigare för tillkomsten av nya arbetstillfällen än
regeringens missriktade ambition att sysselsättningen i den
offentliga sektorn på inga villkor får minska. Alla de, framför
allt kvinnor, som nu är anställda i kommuner och landsting
får dessutom möjlighet att arbeta för en privat arbetsgivare
som sannolikt kommer att premiera utbildning och
kompetens högre än vad kommuner och landsting har
möjlighet att göra idag.
Våra förslag medför minskade kostnader och ökade intäkter för kommun-
erna jämfört med regeringens förslag. Mot denna bakgrund föreslår vi även
lägre statliga bidrag till kommuner och landsting än regeringen.
En ekonomisk politik för
tillväxt och nya arbeten
Mål
Målet för den ekonomiska politiken är att förbättra
levnadsvillkoren för medborgarna, dvs att skapa
förutsättningar för tillväxt, nya arbetstillfällen, ökade
reallöner, valfrihet och stabila priser. För att alla skall få del
av det ökade välståndet krävs en viss omfördelning av
resurser mellan människor. Denna omfördelning får dock
inte vara så långtgående att incitamenten till att spara, arbeta
och förkovra sig går förlorade. I Sverige finns dessa
incitament fortfarande kvar, men de har försvagats av olika
socialdemokratiska regeringar, inklusive den nuvarande. Det
är därför den ekonomiska tillväxten under lång tid halkat
efter den genomsnittliga i OECD och det är därför som
framväxten av riktiga betalda arbeten har avstannat sedan
regeringsskiftet.
En förutsättning för långsiktig tillväxt är sunda offentliga finanser. En
sanering av statsfinanserna är därför nödvändig. På det sätt som regeringen
åstadkommit den, till 70 procent genom skattehöjningar och 30 procent
genom utgiftsminskningar, har dock de nödvändiga incitamenten för att
spara, arbeta och förkovra sig försämrats.
Vi förordar en politik där incitamenten förbättras, både genom att skatterna
på arbete, företagande och sparande sänks och genom att transfereringarna
från den offentliga sektorn minskas. Ett skyddsnät skall naturligtvis finnas
för dem som inte klarar sig själva, men normalfallet skall vara att man har
arbete och att man kan försörja sig på detta utan bidrag från det offentliga.
I socialdemokraternas Sverige är det politikerna som bestämmer vad
hushållen skall använda sina pengar till genom att ta in dem i skatt och
portionera ut dem i form av subventioner och bidrag. I moderaternas Sverige
får hushållen större valfrihet att själva bestämma, vilket innebär att vi
kommer att få se en större skillnad i vad folk lägger sina pengar på. En del
familjer vill kanske satsa mer på boende, andra på barnomsorg och åter andra
på fritidsaktiviteter.
Genom att den offentliga sektorns omfång minskas med en moderat
budgetpolitik förbättras även den makroekonomiska stabiliteten. I nuläget är
storleken på den offentliga sektorn, genom de svängningar som uppkommer
när konjunkturen ändras, en destabiliserande faktor för samhällsekonomin.
Det räcker inte med bra ekonomiska incitament för att företa sig saker om
olika regleringar ändå omöjliggör eller försvårar det. Den svenska ekonomin
och framför allt den offentliga sektorn måste därför avregleras och öppnas
för konkurrens från privata aktörer.
Även arbetsmarknaden måste avregleras. Såväl arbetsrätten som löne-
bildningen behöver reformeras så att företagarna vågar och har råd att
anställa ny personal. Endast så kan vi få till stånd alla de nya betalda
arbetstillfällen som behövs för att få bukt med massarbetslösheten.
Penning- och valutapolitik
Under 1996 föll såväl inflationen som
inflationsförväntningarna vilket föranledde Riksbanken att
sänka reporäntan 25 gånger från 8,91 procent i januari till 4,1
procent i december. De långa nominella räntorna föll något
snabbare än i omvärlden och jämfört med inflationen, varför
såväl räntemarginalen till exempelvis den tyska räntan som
realräntan (nominell ränta minus inflation) sjönk något.
Sedan årsskiftet har situationen dock ändrats. Kronan har försvagats och
de långa räntorna stigit, delvis p.g.a. dollarns förstärkning respektive en
internationell ränteuppgång, men framför allt som en följd av regeringens
oklarhet beträffande EMU och signaler om att det skulle finnas utrymme för
nya utgiftsökningar. Således har räntemarginalen gentemot Tyskland ökat
liksom realräntan. Riksbanken har därmed inte kunnat genomföra några
ytterligare reposänkningar.
Diagram 4
Diagram 5
Regeringen räknar i sin kortsiktiga prognos liksom i den
medelfristiga kalkylen med att inflationen skall kunna hållas
under Riksbankens mål på 2 procent utan att Riksbanken
skall behöva genomföra några större reporäntehöjningar.
Detta förutsätter att lönebildningen fungerar bättre än idag
samt att budgetsaneringen uppfattas som trovärdig. Det går
att sätta frågetecken för båda delarna vilket diskuterats
tidigare.
Riksbankens trovärdighet i inflationsbekämpningen skulle dock kunna
underlättas genom åtgärder från regeringens sida. Såsom Statsskuldspolitiska
utredningen (SOU 1997:66) har påpekat skulle trovärdigheten i inflations-
målet förbättras om en större del av statsskulden finansierades genom s.k.
realränteobligationer. Sådana obligationer innebär en högre kostnad för
staten om inflationen vid förfallotillfället visar sig högre än vad som förut-
spåddes vid emissionstillfället. Det minskar incitamenten för regeringen att
driva upp inflationen.
Trovärdigheten i inflationsmålet skulle även understödjas av att regeringen
föreslog riksdagen de förändringar i lagstiftningen för en mer självständig
riksbank som vi förpliktat oss att genomföra innan EMU:s tredje fas träder i
kraft den 1 januari 1999.
För att vår ambition att gå med i EMU:s tredje fas skall bli trovärdig krävs
dessutom att vi så snart som möjligt går med i den europeiska växelkurs-
mekanismen (ERM). Enligt Maastrichtfördraget krävs det för att gå med i
EMU att man deltagit i ERM i två år och hållit valutan stabil gentemot övriga
deltagande valutor. Regeringens uppfattning är dock att det idag inte är
aktuellt att delta i ERM.
I detta sammanhang har även diskuterats en överflyttning av ansvaret för
valutapolitiken från Riksbanken till regeringen. Vi har i tidigare motioner
uttalat att vi finner det naturligt med en ordning där regeringen beslutar om
val av valutaregim (och att riksdagen fattar beslut om ett deltagande i EMU:s
tredje fas), vilket Valutakompetensutredningen (SOU 1997:10) därefter
föreslagit. Däremot motsätter vi oss utredningens förslag att regeringen skall
ges ansvar för att fastställa centralkurs och bandbredder i regimer med fast
växelkurs samt utfärda allmänna riktlinjer för valutapolitiken vid en flytande
växelkurs.
Balans i de offentliga finanserna över
konjunkturcykeln
Sedan ett kvartssekel har de offentliga finanserna med korta
avbrott uppvisat underskott. Det har inneburit att en stor
offentlig skuld byggts upp. Denna skuld tar, genom de räntor
som måste betalas, resurser i anspråk som hade kunnat
användas till angelägna offentliga utgifter. (Sannolikt höjer
den även själva räntenivån, eftersom vår ekonomi inte är
fullständigt integrerad med omvärldens.) Sedan något år
växer inte skulden längre i förhållande till BNP, och en
diskussion har nu uppstått huruvida den bör betalas tillbaka
för att inte belasta kommande generationer. Regeringen vill
fastställa ett mål om ett överskott i de offentliga finanserna
på 2 procent av BNP i genomsnitt över konjunkturcykeln.
Ett sådant mål skulle dock innebära en onödigt stram finanspolitik och
därmed hålla tillbaka tillväxten. Det vore kontraproduktivt, eftersom tillväxt
är det enklaste sättet att få till stånd en minskning av skulden i förhållande
till BNP. Med nuvarande bruttoskuld på 1 352 miljarder kronor skulle
skuldkvoten minska med 12 procentenheter över en femårsperiod vid en årlig
tillväxt på 1,5 procent och med drygt 15 procentenheter vid en tillväxt på 2,5
procent utan att någon nettoamortering sker. Då skulle vi i det närmaste vara
nere vid Maastrichtfördragets krav om en bruttoskuld på högst 60 procent av
BNP.
Tabell 7
Skuldkvotens utveckling vid budgetbalans och olika
tillväxt
% av BNP vid 1,5 %
real tillväxt*
77,1
74,5
72,0
69,5
67,2
64,9
% av BNP vid 2,5 %
real tillväxt*
77,1
73,8
70,6
67,5
64,6
61,9
* 2 procents inflation
Mot denna bakgrund har vi redan tidigare motionerat om att
balans i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln skall
vara ett mål för regeringens och riksdagens beslut angående
statsbudgeten. Det skulle innebära att skulden gradvis
minskar i förhållande till BNP.
Regeringen anger bland annat som skäl för sitt tvåprocentsmål att resurser
då byggs upp som innebär att de automatiska stabilisatorerna kan tillåtas
verka vid en konjunkturnedgång utan att Maastrichtfördragets tak för det
offentliga underskottet på 3 procent av BNP bryts, samt att regeringen även
kan bedriva en aktiv stabiliseringspolitik i form av utgiftsökningar och
skattesänkningar i lågkonjunkturer.
Att de automatiska stabilisatorerna (förändringar av offentliga utgifter och
inkomster p.g.a. konjunkturen, utan att politiska beslut fattas) är så stora i
de
svenska offentliga finanserna (störst i OECD) är mycket problematiskt,
eftersom de snarare har verkat destabiliserande än stabiliserande på den
totala ekonomin. Det försvårar även ett deltagande i EMU eftersom ett
sådant inte tillåter budgetunderskott större än 3 procent av BNP. En positiv
bieffekt av den moderata ambitionen att minska den offentliga sektorn för att
öka utrymmet för den privata är emellertid att även de automatiska
stabilisatorerna minskas. Då även aktiv stabiliseringspolitik - i enlighet med
keynesiansk teori - visat sig vara mer destabiliserande än stabiliserande finns
det heller inget behov av att bygga upp offentliga överskott för att kunna
bedriva en sådan politik i konjunkturnedgångar.
Ett minskat offentligt sparande
skapar utrymme för privat sparande
Balans, i stället för överskott, i de offentliga finanserna över konjunktur-
cykeln behöver inte betyda ett lägre totalt sparande i ekonomin, snarare
tvärtom. Vår politik innebär lägre skatter på arbete. Det betyder att folk får
pengar över till att spara själva när skatten är betald. Vår politik innebär
även
lägre skatter på sparande varför det kommer att bli mer attraktivt att spara
själv, såväl på banken och i privata pensionsförsäkringar som i aktier.
Individen har dessutom möjlighet att välja risknivå och därmed potentiell
avkastning på sina investeringar, exempelvis aktier i början av arbetslivet
och banksparande när pensionen närmar sig. Staten måste däremot alltid
välja det säkraste alternativet, vilket innebär att avkastningen i genomsnitt
blir lägre. Ett privat sparande ger därmed individen både möjlighet till bättre
avkastning och större trygghet än det statliga sparandet, vilket ju visat sig
inte räcka till de utfästelser staten gjort exempelvis i form av pensions-
åtaganden. Det är dessutom det privata sparandet och risktagandet som måste
utgöra basen för näringslivets riskkapitalförsörjning och därmed för
investeringarna och tillväxten i ekonomin.
Tillämpningen av den nya
budgetprocessen måste förbättras
Den nya budgetprocessen har varit viktig för saneringen av
statsfinanserna. När regeringen i sina kalkyler börjat skymta
ett överskott i statsbudgeten har tillämpningen av de nya
reglerna tyvärr blivit slappare. Redan i behandlingen av förra
årets vårproposition motsatte vi oss att regeringen ville ha en
s.k. budgeteringsmarginal, på 15 miljarder kronor 1997 och
18 respektive 22 miljarder kronor 1998 och 1999 (som lagts
in mellan summan för de olika utgiftsområdena och taket för
de totala utgifterna för staten och socialförsäkringssektorn).
Regeringens motivering till marginalen var att den inte skall
behöva gå till riksdagen för beslut om överskridande av
utgiftstaket som har skett utan politiska beslut men som
enligt reglerna måste finansieras genom beslut om andra
utgiftsminskningar inom två år.
I budgetpropositionen hade dock regeringen utnyttjat 3 miljarder kronor av
1997 års marginal och 4 miljarder av 1998 års marginal för vilka det inte
finns någon finansiering i årets vårproposition. Tvärtom vill regeringen nu ta
ytterligare 4 miljarder kronor av 1998 års marginal som nu är nere i 10
miljarder samt 8,5 miljarder av 1999 års marginal som nu är nere i 13,5
miljarder kronor för nya ofinansierade utgifter. Det är helt i strid med tanken
bakom den nya budgetprocessen och även med vad regeringen själv angav i
budgetpropositionen där det står: "Den (budgeteringsmarginalen) ingår alltså
inte i saldoberäkningen och liknande och kan inte heller tas i anspråk för nya
utgifter utan att finansieringen garanteras i särskild ordning."
Budgetsaldot försämras visserligen inte av att regeringen utnyttjar budgete-
ringsmarginalen eftersom skatteintäkterna ökat oväntat mycket. Problemet är
dock att intäktsökningen kan visa sig vara tillfällig, och om den är det, bör
utrymmet användas till att sänka skattesatserna. Regeringen har i stället
använt budgeteringsmarginalen till en fortsatt expansion av den offentliga
sektorn. Vi vidhåller att någon budgeteringsmarginal inte skall förekomma
samt motsätter oss regeringens användande av den i just detta fall.
Precis som regeringen själv konstaterar gäller som grundprincip att statens
infrastrukturinvesteringar inte skall lånefinansieras. I tilläggsbudgeten före-
slår regeringen ändå att Vägverket skall bemyndigas ta upp ett lån i Riks-
gäldskontoret om närmare 2,2 miljarder kronor för att kunna finansiera en
tidigareläggning av ett antal projekt. Vi moderater är kritiska till detta
förfarande, eftersom kostnaderna för framtida räntor och amorteringar
kommer att innebära att andra projekt i stället måste senareläggas. Budget-
lagen är menad att förhindra åtgärder som inte är finansierade av stats-
inkomster under det år utgifterna inträffar. Tidigareläggningen av infra-
strukturinvesteringarna är ännu ett exempel på hur tillämpningen av det nya
budgetsystemet har förslappats.
Förslag till utgiftstak och
preliminära utgiftsramar
Budgetstrategi
Vår budgetstrategi syftar till balans i de offentliga finanserna
över konjunkturcykeln, balans mellan privat och offentlig
sektor samt till att stat och kommun skall prioritera sina
kärnuppgifter och utföra dem väl.
Grunden är att skapa utrymme för rejäla skattesänkningar på arbets-
inkomster för främst låg- och medelinkomsttagare samt att prioritera de
utgifter som är viktigast för medborgarna och tryggheten.
Sänkta skatter gör det lättare att leva på den egna lönen. Då minskar
behovet av bidrag. Därför föreslår vi bland annat införande av en andra
karensdag och bibehållna ersättningsnivåer i socialförsäkrings-
systemen.
De medborgare som är beroende av offentligt stöd för att klara sin
vardag måste värnas inom ramen för en socialt genomtänkt besparings-
profil. Därför motsätter vi oss besparingar som exempelvis drabbar
änkor, föräldralösa barn och handikappade. Besparingar skall genom-
föras på områden där skattesänkningarna gör det möjligt att hantera de
förändrade ekonomiska villkoren.
Sjukvård, omsorg och skola skall prioriteras inom ramen för de
omfattande resurser som finns i kommuner och landsting. På dessa
områden föreslår vi inga statliga besparingar.
En stram finanspolitik som bäddar för en högre tillväxt och fler människor
i arbete medger lägre skatter i kommunerna. För låg- och medelinkomst-
tagare är sådana skattesänkningar centrala för att dessa stora medborgar-
grupper skall kunna få det bättre. De lägre levnadsomkostnader som de
sänkta skatterna medger gör att tillvaron känns tryggare.
Vi moderater har en tydlig strategi för en starkare svensk ekonomi. Det är i
företagen som de nya arbetstillfällena måste komma. Det leder till en
varaktigt sänkt arbetslöshet i landet och stärker därmed statsfinanserna på ett
sätt som långsiktigt skapar förutsättningar för en stabilare politik.
Vi har en budgetstrategi som väsentligen sänker känsligheten i de
offentliga finanserna. Resultatet av en sådan politik är lägre räntor, en
långsiktigt hållbar och hög tillväxttakt och ett starkare förtroende för svensk
ekonomi. Vår inriktning på budgetpolitiken är att genom utgiftsminskningar
och skattesänkningar öka den privata och minska den offentliga sektorns
andel av svensk samhällsekonomi.
Stramheten i budgetprocessen är mycket central för förtroendet. Vi avvisar
regeringens användning av en budgeteringsmarginal. Det är denna
regeringen nu utnyttjar för att kunna genomföra bl.a. fempunktsprogrammet
för arbete och utbildning. Budgeteringsmarginalen medger att regeringen
ianspråktar medel som de lägre utgifterna för statsskulden medför eller
medel som tillförs statsbudgeten pga. högre skatteinkomster. Den motivera-
des i regeringens proposition 1995/96:150 framför allt vad gäller osäkerhet i
vissa makroekonomiska variabler som inflation, räntenivå och arbetslöshet.
Avsikten var inte, enligt propositionen, att skapa utrymme för ofinansierade
utgiftsökningar. Vi moderater kritiserade i motion 1995/96:Fi78 förfarandet.
Detta föranledde regeringen att i proposition 1996/97:1 ytterligare argumen-
tera för en marginal. Då hette det att budgeteringsmarginalen inte kunde tas i
anspråk för nya utgifter utan att finansieringen garanterats i särskild ordning.
Den finanspolitiska slappheten har trots intentionerna fortsatt även i propo-
sition 1996/97:150. I tabellen nedan framgår hur budgeteringsmarginalen
förbrukas 1997-2000.
Tabell 8
Budgeteringsmarginal enligt regeringen, mdr kronor
löpande priser
1997
1998
1999
2000
Anslagen marginal
15 000
18 000
22 496
20 000
Utnyttjad del
9 823
7 964
8 998
0
Kvarvarande
marginal
5 177
10 036
13 498
20 000
Offentligt sparande i det moderata alternativet
Enligt regeringens kalkyler kommer den offentliga sektorns
finanser att vara i balans 1998, för att åren 1999 och 2000
uppvisa växande överskott enligt tabell 9. Exklusive
inbetalningarna till premiereserven som tillhör pensionärerna
och inte staten är dock de offentliga finanserna fortfarande i
underskott 1998 och överskottet betydligt mindre 1999 och
år 2000.
Tabell 9
Den offentliga sektorns finanser, mdr kr löpande priser
1998
1999
2000
Finansiellt sparande enligt
regeringens kalkyl före
"överföring" till privata sektorn
-1
25
56
Minus inbetalning till
premiereserven
-11
-12
-12
Egentligt sparande
=-12
=13
=44
Våra utgiftsminskningar jämfört
med regeringens
+50
+71
+83
Utrymme för skattesänkningar
-38
-74
-97
Vårt budgeterade finansiella
sparande för balans över
konjunkturcykeln
=0
=10
=30
Eftersom tillväxten kan bli snabbare än normalt 1999 och
2000 budgeterar vi för ett visst överskott, på 10 respektive 30
miljarder kronor, för dessa år. Vid en något lägre tillväxttakt
åren direkt efter sekelskiftet kan därmed balans uppnås i de
offentliga finanserna över konjunkturcykeln. Det kalkylerade
överskottet utgör samtidigt en säkerhet, ifall tillväxten skulle
bli lägre än väntat 1999 och 2000.
Eftersom vi föreslår betydligt lägre offentliga utgifter än regeringen - 50,
71 respektive 83 miljarder lägre 1998, 1999 och 2000 - ger kalkylen oss
utrymme att sänka skatterna med 38, 74 respektive 97 miljarder kronor 1998,
1999 och 2000.
Premiereserven
Det nya pensionssystemet innehåller en premiereserv, som
inte kan betraktas som ingående i det offentliga sparandet.
För närvarande räknar regeringen in inkomsterna från de två
procentenheter som betalas in i det nya systemet utan att i
motsvarande mån kostnadsföra dessa medel. Vi är starkt
kritiska till förfarandet. I dagsläget förvaltar
Riksgäldskontoret drygt 30 miljarder kronor, bokförda som
offentliga tillgångar, men som rätteligen borde överföras till
kontohavarna i enlighet med fempartiöverenskommelsen om
det nya, reformerade pensionssystemet.
Vi tar ansvar för pensionsuppgörelsen. Redan 1998 för vi över de medel
som inbetalas enligt det nya pensionssystemet till dem som betalar in
premien. Senast 1999 kommer de dryga 30 miljarder som idag förvaltas av
Riksgäldskontoret att föras över till ägarna. Vi finansierar detta genom
privatiseringar, varför ingen utgiftseffekt finns. I tabellen nedan framgår hur
detta går till.
I vårpropositionen anges ett utrymme för överföring till
privat sektor om 14,7 miljarder 1999 och 25,8 miljarder år
2000. Avgifterna i det nya systemet kan väntas uppgå till
omkring 12 miljarder respektive år. 1999 uppgår statens
skuld till kontohavarna till omkring 40 miljarder kronor.
Regeringen anvisar inga åtgärder för att överföra dessa
medel.
Våra skatteförslag
I avsnitt 5 och 6 har vi redovisat våra förslag till
skattesänkningar för perioden 1998-2000. För åren 1999 och
2000 utnyttjas inte det utrymme som skapas genom
besparingar och prognoser om budgetutvecklingen fullt ut.
De finansiella effekterna för den offentliga sektorn återfinns i
följande tabell:
Tabell 11
Effekter för de offentliga finanserna av våra
skatteförslag (miljarder kronor)
1998
1999
2000
Att kunna leva på sin lön
(avsnitt 5)
Egenavgifterna sänks med 2%
1998 och med ytterligare 3,95%
1999
-8,6
-26,5
-28,0
Statlig finansiering av sänkt
kommunalskatt, 1999 1:50 kr och
2000 ytterligare 1:50 kr
-
-14,4
-28,8
Höjt grundavdrag (till 10 000 kr)
-2,6
-2,8
-2,8
Grundavdrag för barn (10 000 kr,
kommunal beskattning)
-5,7
-6,2
-6,2
Avdrag för barnomsorgskostnader
-0,8
-0,9
-0,9
Bättre villkor för
pensionssparande
-0,8
-2,5
-3,5
De utgiftsminskningar vi föreslår för de kommande tre
budgetåren leder till att det statliga utgiftstaket kan
bestämmas till belopp som är i motsvarande mån lägre. Vi
avvisar budgeteringsmarginalen eftersom den påverkar
budgetdisciplinen negativt. Om de föreslagna taken för
statens utgifter behöver överskridas, får regeringen
återkomma till riksdagen med redovisning av varför det
ökade resursbehovet uppstått samt förslag till åtgärder för att
uppfylla det ursprungligen fastställda taket för de statliga
utgifterna.
Mot denna bakgrund föreslår vi att det statliga utgiftstaket bestäms till 660
miljarder kronor 1998, 649 miljarder kronor 1999 och 640 miljarder kronor
år 2000. Det är en minskning med 60, 85 respektive 103 miljarder kronor
jämfört med regeringens förslag för de tre åren.
Tabell 12
Våra förslag till utgiftsramar och jämförelse med regeringens förslag, mkr
löpande priser
Av samma skäl som moderaterna avvisade regeringens
förslag att höja partistödet under 1997 motsätter vi oss nu
förslaget om en fortsatt höjd nivå avseende 1998. Enligt vårt
förslag reduceras i stället partistödet fr.o.m. 1998 till en
tredjedel av det nuvarande. Härutöver föreslår vi att en
successiv avveckling av presstödet inleds under 1997 genom
att stödet sänks med 130 miljoner kronor utöver regeringens
förslag, för att helt upphöra fr.o.m. 1998.
Ramen bör fastställas till 3 479 miljoner kronor 1998, 3 210 miljoner
kronor 1999 och 3 150 miljoner kronor år 2000.
UO2 Samhällsekonomi och finansförvaltning
Vi biträder regeringens förslag till ram för åren 1998- 000.
UO3 Skatteförvaltning och uppbörd
Vi anser det nödvändigt att öka myndighetssamordningen
främst mellan tull och polis när det gäller
narkotikabekämpning, men även med skattemyndigheterna
avseende smuggling av främst mineraloljor, sprit och tobak.
Tullens uppgifter när det gäller uppbörd av t.ex. moms och
andra skatter och tullar vid tredjelandsimport bör samordnas
under skattemyndigheternas huvudmannaskap.Mot denna
bakgrund bör regeringen återkomma med förslag till
nödvändiga organisationsförändringar i syfte att utnyttja
befintliga resurser på ett mer effektivt sätt.
Vi biträder regeringens förslag till ram för åren 1998-2000.
UO4 Rättsväsende
Svenska folkets attityder till brott undersöktes hösten 1996.
Våldsbrottsligheten ansågs utgöra det i särklass största
samhällsproblemet efter arbetslösheten. Cirka 40 procent
kände oro för att de själva eller någon i deras hushåll skulle
utsättas för misshandel. Närmare två miljoner människor
vågade inte gå ut ensamma efter mörkrets inbrott.
Den alltmer utbredda rättsotryggheten måste ses mot bakgrund av senare
års stora besparingar på rättsväsendet. Medborgarna upplever att deras
berättigade krav på rättssäkerhet och rättstrygghet inte längre tillgodoses.
Brott får aldrig löna sig och den som begår brott skall dömas till ansvar.
Det förutsätter ett starkt och effektivt polisväsende som är i stånd att både
förebygga och ingripa mot såväl nationell som internationell brottslighet, ett
åklagarväsende med tillräckliga utredningsresurser och domstolar som står
rustade att möta en ökad måltillströmning med inslag av alltfler
komplicerade mål. Kriminalvården måste kunna tillhandahålla adekvat vård
och rehabilitering under fängelsetiden. I den fortsatta utbyggnaden av
närpolisverksamheten bör intryck hämtas från det framgångsrika polisarbetet
i New York där man genom att förse polisen med tillräckliga resurser
påtagligt lyckats minska brottsligheten sedan 1993.
Mot denna bakgrund föreslår vi att utgiftsområdesramen för rättsväsendet
höjs med 340 miljoner kronor för 1998 i förhållande till regeringens förslag
och fastställs till 21 440 miljoner kronor, 22 378 miljoner kronor för 1999
och 23 008 miljoner kronor för år 2000.
UO5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan
Internationaliseringen ställer ökade krav på
utrikesförvaltningen. Ett kraftfullt och framgångsrikt
agerande inom EU - särskilt dess gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik liksom arbetet på en gemensam europeisk
säkerhetsordning - fordrar en gedigen kompetens samt
svensk närvaro i hela Europa och Medelhavsområdet.
Utgiftsområdet förstärks med 50 miljoner kronor under hela perioden i
jämfört med regeringens förslag. Ramen bör fastställas till 2 857 miljoner
kronor 1998, 2 922 miljoner kronor 1999 och 2 993 miljoner kronor år 2000.
UO6 Totalförsvar
Den inriktning som angavs i 1992 års försvarsbeslut bör
fullföljas. Av detta följer att anslagsnivån måste höjas. De
ökade resurserna används i vårt alternativ för att fullfölja
moderniseringen av försvaret och för att ge utrymme för fler
kvalificerade förband. Regeringens förslag om civila
beredskapsstyrkor, bemannade med bl.a. pliktpersonal,
avvisas.
Regeringens förslag att flytta posten internationell fredsfrämjande
verksamhet från Utrikesdepartementet till detta utgiftsområde bryter mot den
överenskommelse som gjorts i riksdagen. Denna åtgärd riskerar att på sikt
urholka de resurser som skall användas för att försvara Sverige. Medlen,
472 miljoner kronor, bör därför överföras till utgiftsområde 7.
Ramen bör fastställas till 43 404 miljoner kronor 1998, 47 239 miljoner
kronor 1999 och 48 506 miljoner kronor år 2000.
UO7 Internationellt bistånd
Utgiftsområdet bör omfatta insatser och stöd för att främja
mänskliga rättigheter och demokrati, fattigdomsutrotning i
u-länder, omvandling i Central- och Östeuropa, humanitär
hjälp vid katastrofer, kriser och krig samt förebyggande,
fredsbevarande och fredsskapande verksamheter som
genomförs med militär trupp utomlands.
Offentligt bistånd skall främst inriktas på att främja rättsstaten, grund-
läggande utbildning samt grundläggande hälsovård för alla. I övrigt skall
särskilt hindren för människors strävan bort från fattigdomen undanröjas.
Det långsiktiga utvecklingsbiståndet skall vara knutet till en snabb avveck-
ling av fattigdomen. Vi föreslår således en annan utforming av bistånds-
politiken.
Ramen bör fastställas till 10 628 miljoner kronor 1998, 9 957 miljoner
kronor 1999 och 10 208 miljoner kronor år 2000.
UO8 Invandrare och flyktingar
Regeringen föreslår att anslaget under utgiftsområde 8
minskas med 41 miljoner kronor. Mot bakgrund av
Invandrarverkets egna uppgifter och det allt mindre antal
flyktingar och andra invandrare som kommer till Sverige
anser vi att detta anslag kan minskas ytterligare.
Ramen bör fastställas till 2 803 miljoner kronor 1998, 2 899 miljoner
kronor 1999 och 2 872 miljoner kronor år 2000.
UO9 Hälso- och sjukvård
Apoteksbolagets monopol bör avvecklas samtidigt som
företaget bör privatiseras. Vi har föreslagit förändringar inom
läkemedelsförsäkringen som ger större besparingar än
regeringens förslag, samtidigt som de innebär att de personer
som har störst behov av läkemedel ges ett bättre skydd.
Vi föreslår en annan konstruktion av högkostnadsskyddet inom öppen-
vården, vilket innebär en minskad utgift för landstingen.
Regeringen föreslår att anslaget till arbetet mot aids minskas med 70
miljoner kronor 1998. Arbetet mot hiv och aids har varit framgångsrikt i vårt
land. En viktig orsak är att pengar tidigt satsades på upplysning, information
och omfattande testning. Vi avvisar regeringens förslag att minska anslaget.
Vi avvisar regeringens förslag att flytta finansieringsansvaret för de 20
första assistanstimmarna per vecka enligt lagen om assistansersättning
(LASS).
I avvaktan på ett förslag om utökad personkrets anslår vi 300 miljoner
kronor för 1998 och 1999 i särskilda stimulansbidrag till kommuner i syfte
att öka insatserna för de psykiskt funktionshindrade.
Alkoholinspektionen har av EU-kommissionen ansetts vara i strid mot
gällande EU-regler. Vi anser därför att myndigheten bör avvecklas från den 1
januari 1998.
Ramen bör fastställas till 17 547 miljoner kronor 1998, 18 113 miljoner
kronor 1999 och 18 795 miljoner kronor år 2000.
UO10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Vi avvisar förslaget att höja ersättningen i sjukförsäkringen
till 80 procent. I stället föreslår vi att ytterligare en karensdag
införs i sjukförsäkringen från den 1 januari 1998. Vi avvisar
förslaget om förlängd sjuklöneperiod. Sjuklöneperioden bör
förkortas till de ursprungliga 14 dagarna.
I bl a Finland finns sedan många år ett system där den del av sjukskriv-
ningarna som beror på trafikolyckor bekostas via den obligatoriska trafik-
skadeförsäkringen. I Sverige står trafikskador för mellan fyra och fem
miljarder kronor av sjukförsäkringens totala kostnader. Flera argument talar
för att vi skall följa den finska modellen.
Regeringen aviserar förändringar rörande beräkningen av den sjukpenning-
grundande inkomsten (SGI). Vi föreslår en förändring av SGI innebärande
att den beräknas på ett medelvärde av de senaste 24 månadernas inkomst.
Vi föreslår också att ett särskilt bostadsstöd införs för funktionshindrade
som har hög bostadskostnad beroende på att deras lägenhet eller hus har
handikappanpassats.
Vi anser att det s. k. Finsam-projektet skall utvecklas. För att möjliggöra
en ordentlig satsning på samverkan mellan socialförsäkringen, hälso- och
sjukvården, socialtjänsten och arbetsförmedlingen anslår vi för 1998 och
1999 200 miljoner kronor mer än regeringen till Riksförsäkringsverket.
Ramen bör fastställas till 26 533 miljoner kronor 1998, 26 649 miljoner
kronor 1999 och 27 071 miljoner kronor år 2000.
UO11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Det är uppenbart att regeringen inte tagit något intryck av
den mycket hårda kritiken mot beslutet att sänka
efterlevandepensionerna. Regeringen kommenterar endast att
den överväger de privata pensionsförsäkringarnas ställning i
förhållande till änkepensionen. Vi vidhåller vårt krav att
änkepensionerna återställs till den nivå som gällde före den 1
april 1997. Detta bör ske från och med den 1 juli i år.
Vi anser också att bostadstillägget till pensionärer bör höjas från nuvaran-
de 83 procent av hyreskostnaden till den nivå som som gällde före den 1
januari 1997, dvs 85 procent. Avräkningen av bostadstillägget gentemot
fritidsfastighet bör upphöra.
Under många år har pensionerna successivt urholkats genom att reglerna
för beräkningen av basbeloppet förändrats. Vi föreslår en värdesäkring av
pensionerna. Vidare höjs åldern för rätt till full statlig pension från den 1
januari 1998. Dag för pensionsutbetalning tidigareläggs till den 19:e och
20:e i varje månad.
Ramen bör fastställas till 62 882 miljoner kronor 1998, 63 434 miljoner
kronor 1999 och 64 178 miljoner kronor år 2000.
UO12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Vi avvisar förslaget att höja kompensationsnivåerna inom
föräldraförsäkringen från nuvarande 75 till 80 procent.
Havandeskapspenningen bör avskaffas från den 1 januari
1998. Två karensdagar i den tillfälliga föräldrapenningen
införs för att uppnå likhet mellan reglerna i social- och
föräldraförsäkringen. Vi återinför avdragsrätten för styrkta
barnomsorgskostnader och vårdnadsbidraget.
Ramen bör fastställas till 32 097 miljoner kronor 1998, 31 488 miljoner
kronor 1999 och 31 844 miljoner kronor år 2000.
UO13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet
Vi har i flera sammanhang avvisat de aviserade
förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen, med hänvisning
till att de motverkar en förbättrad struktur inom
försäkringssystemet.
Genom sin utformning och finansiering stimulerar vårt alternativ ett aktivt
sökbeteende och en sundare lönebildning. Därtill medför det lägre utgifter
för statskassan. Detta uppnås bl.a. med en högre grad av egenfinansiering
kopplad till samtidiga skattesänkningar och en successivt införd bortre
parentes. Vi avvisar regeringens fempunktsprogram. För ökad tydlighet
överför vi de medel under UO14, anslag A2, som i dag är att hänföra till
aktivitetsstöd (motsv.) till UO13. Vi reserverar medel för de övergångsregler
vi föreslagit i annat sammanhang, eftersom den förändring av arbetslöshets-
försäkringen som vi föreslår måste genomföras parallellt med våra övriga
åtgärder. Vi avvisar regeringens fempunktsprogram.
Mot denna bakgrund bör ramen fastställas till 53 361 miljoner kronor
1998, 35 576 miljoner kronor 1999 och 27 794 miljoner kronor år 2000.
UO14 Arbetsmarknad och arbetsliv
Att ge ökad prioritet åt kvaliteten på den yrkesinriktade
arbetsmarknadsutbildningen är en riktig åtgärd. Utbildning
av mer generell natur bör hanteras utanför
arbetsmarknadspolitiken och förstärkas på det yrkesinriktade
området. Kraven på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
att öka de arbetslösas möjligheter att få arbete skärps. Vi
avvisar regeringens fempunktsprogram, föreslår förändringar
i en rad system, bl.a. arbetsmarknadsutbildningen, och för
som tidigare påpekats över resurser till UO13.
Ramen bör fastställas till 25 929 miljoner kronor 1998, 27 140 miljoner
kronor 1999 och 26 498 miljoner kronor år 2000.
UO 15 Studiestöd
Studiestödssystemet är för närvarande föremål för översyn.
Vi har i partimotionen Nya former för studiefinansiering och
studiestöd (1996/97:Ub701) lagt fram riktlinjer för ett
långsikt hållbart studiestödssystem. Vi anser inte att
stipendier bör utgå till vissa basårsutbildningar. Det leder till
orättvisor mellan personer som på olika sätt nått samma mål.
Vi vill underlätta för svenska ungdomar att studera
utomlands. Regeringens neddragningar i stödet för
utlandsstudier är förvånande i en tid när internationellt
samarbete blir allt viktigare. Vår inriktning på
vuxenutbildningen leder till en konsekvensbesparing inom
utgiftsområdet. Vi avvisar regeringens fempunktsprogram.
Mot denna bakgrund bör ramen fastställas till 18 687 miljoner kronor
1998, 19 628 miljoner kronor 1999 och 20 016 miljoner kronor år 2000.
UO 16 Utbildning och universitetsforskning
Vi föreslår ett antal åtgärder för att främja en hög kvalitet på
utbildningsväsendet. Vi vill återföra och öka de medel för
forskning och utveckling inom skolan som regeringen dragit
in. För att stärka kvalitetsarbetet vill vi skapa ett nytt
fristående institut för dessa frågor.
Regeringen gör avkall på kvaliteten för att uppnå kvantitativa mål och för-
bättra arbetslöshetsstatistiken. "Perssonplatserna" ersätter i stor utsträckning
tidigare tillfälliga platser inom arbetsmarknads- och vuxenutbildningen. Hur
utbildningarnas innehåll påverkas av omläggningen är oklart.
Den försöksverksamhet med kvalificerad yrkesutbildning (KY) som pågår
bör byggas ut. Intresset är stort bland arbetsgivare och studenter. I vår budget
finns medel för 8000 platser 1997 med en planerad utbyggnad upp till
24 000 platser år 2000.
Den stora neddragning som regeringen genomfört inom forskningen och
delar av den högre utbildningen har redan fått negativa effekter. Regeringen
aviserar nu nya neddragningar som ytterligare kommer att försämra villkoren
för svensk forskning. Vi värnar högre utbildning och forskning. De förslag vi
lägger innebär ytterligare medel till universitet och högskolor, forskningsråd
och forskningsinstitut.
Mot denna bakgrund bör ramen fastställas till 24 787 miljoner kronor
1998, 25 513 miljoner kronor 1999 och 26 401 miljoner kronor år 2000.
UO17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
Kulturen bör stå fri och obunden. Kulturyttringar kan i
betydande omfattning ses som en del av yttrandefriheten.
Den skall inte göras beroende av offentligt stöd. Inte heller
valet av andra fritidsaktiviteter bör styras genom statlig
bidragsgivning.
Sveriges Radios och Sveriges Televisions verksamhet bör koncentreras till
två respektive en kanal. Övriga kanaler säljs. Den kvarvarande publicservice-
verksamheten skall med sina betydande resurser spela en mer kraftfull roll i
det svenska kulturlivet och stärka Sverige som kulturnation.
Folkbildningen kommer enligt vårt förslag att få bära en betydande del av
besparingen. Vidare kommer besparingar att föreslås på Statens kulturråd
och på dess anslag för allmän kulturverksamhet. Minskningar föreslås också
av anslagen till filmstöd och litteraturstöd i den del som avser En bok för
alla samt av stödet till ungdomsorganisationer och allmänna samlingslokaler.
Åtgärder bör vidtas för att öka de enskilda människornas bidrag till kultur-
området . Det kan bl.a. ske genom tillförsel av lotterimedel samt genom den
"dubbleringsfond" som enligt vårt förslag i ett ingångsläge ger 100 miljoner
kronor till den nyskapande kulturen.
Mot denna bakgrund bör ramen fastställas till 6 859 miljoner kronor 1998,
6 962 miljoner kronor 1999 och 7 062 miljoner kronor år 2000.
UO18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och
byggande
Vi föreslår en återgång till familjeinkomst och ett
avskaffande av ytbegränsingen i bostadsbidragen. Ett
avskaffande av bostadsbidragen till ungdomar under 29 år
ligger i linje med vår politik.
Räntebidragssystemet bör återgå till de ursprungliga Danell-reglerna. Detta
väntas ge omkring 800 miljoner kronor i besparing 1998. De medel som
regeringen anvisar avseende det ekologiska omställningsprogrammet avvisar
vi.
Ramen bör fastställas till 20 410 miljoner kronor 1998, 16 124 miljoner
kronor 1999 och 10 547 miljoner kronor år 2000.
UO19 Regional utjämning och utveckling
Det är möjligt att förbättra villkoren för de regioner som i
dag är föremål för den s.k. lilla regionalpolitiken med mindre
resurser än vad som i dag avsätts. Generella åtgärder för
främjande av arbete och företagande, som t.ex. minskad
beskattning och goda möjligheter till utbildning och
avreglering, ger regionerna förutsättningar att växa av egen
kraft. Medel från EG:s strukturfonder bör i högre
utsträckning kunna användas för utbildning och
kompetensutveckling. Statens roll som medfinansiär i
programmen bör minska.
Vi föreslår minskning av länsanslagen samt reduktioner av transport-
bidragen och nedsättningen av socialavgifterna.
Ramen bör fastställas till 2 967 miljoner kronor 1998, 2 758 miljoner
kronor 1999 och 2 328 miljoner kronor år 2000.
UO20 Allmän miljö- och naturvård
Sedan maktskiftet 1994 har regeringen sänkt de
miljöpolitiska ambitionerna i Sverige. Regeringens
miljöpolitik saknar dessutom en tydlig och sammanhållen
strategi för att åstadkomma en verkningsfull miljöpolitik och
för att uppfylla statens ansvar på miljöområdet.
Vi delar inte regeringens bedömning att sänkningen av anslagen till miljö-
forskning kan kompenseras av medel från forskningsstiftelsen MISTRA. En
del av den neddragning på nästan 200 miljoner kronor av utgiftsramen, som
regeringen föreslår, bör inte genomföras. Utgiftsramen bör höjas med 100
miljoner kronor de närmaste åren.
Ramen bör fastställas till 1 250 miljoner kronor 1998, 1 213 miljoner
kronor 1999 och 1 224 miljoner kronor år 2000.
UO21 Energi
Regeringens energipolitik är skadlig för miljön,
sysselsättningen och tillväxten. De sammanlagda
kostnaderna för att avveckla kärnkraften i förtid redovisas
inte men uppgår till miljardbelopp som folkhushållet på ett
eller annat sätt kommer att få betala.
Till följd av kärnkraftsavvecklingen och det bortfall av elproduktion som
då uppstår har regeringen föreslagit att en rad nya bidrag införs inom
energiområdet. Även om avvecklingen av kärnkraften skulle genomföras är
det inte sannolikt att bidragen ger de resultat man förväntar sig.
Under de senaste åren har energiforskningens andel av den totala forsk-
ningsbudgeten varit jämförelsvis låg. Därför behövs nu vissa tillskott till
energiforskningen jämfört med föregående år. Vi avvisar regeringens
omställningsprogram, men föreslår ökade forskningsresurser.
Ramen bör fastställas till 702 miljoner kronor 1998, 860 miljoner kronor
1999 och 787 miljoner kronor år 2000.
UO22 Kommunikationer
Det finns stora möjligheter att effektivisera de statliga
myndigheternas verksamhet genom konkurrensutsättning och
bolagiseringar. Våra förslag leder också till en renodling av
de statliga verkens och bolagens verksamhet. Varje
investerings samhälls- och företagsekonomiska lönsamhet
måste kalkyleras och tjäna som underlag för besluten. Varje
trafikslags konkurrenskraft skall vara neutral mot andra
trafikslag. Regeringens förslag rörande Botniabanan och
Inlandsbanan måste granskas med detta som bakgrund.
Dennisöverenskommelsen bröts tidigare i vår. Detta har ställt trafiksitua-
tionen i Stockholmsområdet utan en varaktig lösning. Vi kommer även
fortsättningsvis att ta ansvar för att trafiksituationen i våra två största
städer
löses på ett ansvarsfullt sätt. Detta bör ske inom ramen för samma finansie-
ringsmetoder och höga miljökrav som ställs i övriga landet. Vi eftersträvar
en lösning där staten tillsammans med kommunerna och trafikanterna tar ett
gemensamt ansvar för att lösa finansieringen.
Mot denna bakgrund bör ramen fastställas till 22 086 miljoner kronor
1998, 22 537 miljoner kronor 1999 och 20 977 miljoner kronor år 2000.
UO23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande
näringar
Landsbygden och de näringar som är viktiga för
landsbygdens livskraft har fått vidkännas kraftiga
försämringar främst på grund av regeringens
skattehöjningspolitik. En politik för förbättrade
förutsättningar för verksamhet inom jord- och skogsbruk
samt fiske måste utgå från generella skatte- och
kostnadssänkningar för produktion i Sverige.
Vi biträder regeringens förslag till ram för åren 1998-2000.
UO24 Näringsliv
Näringspolitiken måste ges en radikalt annorlunda inriktning.
De breda aktieförsäljningarna i statliga företag skall
återupptas, vilket även stärker statsfinanserna. Åtgärder för
ökad konkurrens skall genomföras inom alla områden i
ekonomin. Avregleringsarbetet skall återupptas och
påskyndas. Regeringens besparingar vad avser den tekniska
forskningen avvisas. Vi föreslår en utgiftsram som överstiger
regeringens med 100 miljoner kronor, vilket motsvarar
regeringens besparing på den tekniska forskningen.
Ramen bör fastställas till 2 672 miljoner kronor 1998, 2 655 miljoner
kronor 1999 och 2 702 miljoner kronor år 2000.
UO25 Allmänna bidrag till kommunerna
En avreglering av kommunsektorn inleddes under
föregående mandatperiod, men det finns behov av fortsatta
avregleringar och förändrade ansvarsförhållanden mellan stat
och kommun, både för att stärka den lokala demokratin och
för att skapa förutsättningar för kommunerna att effektivisera
sin verksamhet.
Vi har föreslagit och avser att återkomma med ytterligare förslag om av-
regleringar av kommunerna. Bl.a. föreslår vi ett avskaffande av barn-
omsorgslagen och förändringar av socialtjänstlagen.
Våra förslag om förändringar inom sjukförsäkringen och våra förslag
rörande familjepolitiken medför att kommunerna får ett större skatteunderlag
och minskade kostnader.
Ramen bör fastställas till 80 680 miljoner kronor 1998 , 81 113 miljoner
kronor 1999 och 81 273 miljoner kronor år 2000.
UO26 Statsskuldräntor m.m.
Statsskuldräntorna ingår inte i beräkningsunderlaget för det
statliga utgiftstaket. Våra ekonomiska ramar innebär dock en
förstärkning av statsfinanserna i förhållande till regeringens
förslag och därmed i motsvarande utsträckning minskade
räntekostnader.
Vi biträder regeringens förslag till ram för åren 1998-2000.
UO27 Avgiften till Europeiska gemenskapen
Avgifterna till EU uppgår till cirka 20 miljarder kronor. En
väsentlig del av dessa medel går tillbaka till Sverige i form
av EU-finansiering av främst jordbruksstöd, regionalpolitiskt
stöd, forskning och u-hjälp. Sverige tillhör visserligen de s.k.
nettobidragsgivarna men betraktar man Sveriges samlade
ekonomi är kostnaden för det svenska medlemskapet låg.
Vi biträder regeringens förslag till ram för åren 1998-2000.
Socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten
Som en konsekvens av våra förslag rörande finansiell
samverkan under utgiftsområde 10 påverkas utgifterna i
denna del. Det handlar framför allt om kostnaderna för
förtidspensionerna. Vi föreslår också att delpensionen
avvecklas.
Vi föreslår att arbetsskadeförsäkringen avskaffas och ersätts med en
obligatorisk arbetsskadeförsäkring helt utanför statsbudgeten som i större
utsträckning tar hänsyn till företagens skadeutfall. En justering av till-
kommande livräntor föreslås också, vilket ger effekter på socialförsäkrings-
sektorn vid sidan av statsbudgeten.
Lägre arbetslöshet och
högre tillväxt - några
räkneexempel
Effekterna av högre tillväxt
En omläggning av politiken på det sätt vi föreslår får efter
hand positiva effekter för tillväxt, sysselsättning och
offentliga finanser. Vi har dock inte räknat oss några sådana
effekter till godo vid utformningen av det moderata
budgetalternativet, eftersom de inte kan intecknas förrän de
uppstår.
I regeringens medelfristiga kalkyl i vårpropositionen görs klart att en väl
fungerande arbetsmarknad och lönebildning är avgörande för sysselsätt-
ningen, tillväxten och de offentliga finanserna. Detta mål kan emellertid inte
realiseras med regeringens politik.
Det är genom en kombination av besparingar i regelsystemen och
effekterna på de offentliga finanserna av en högre tillväxt och en minskning
av antalet personer som är beroende av offentliga bidrag för sin försörjning,
till följd av exempelvis arbetslöshet, som skatteuttaget kan föras ned till
europeisk nivå. Det är mot den bakgrunden den moderata politiken inriktas
på att skapa goda förutsättningar för klart högre tillväxt än under det senaste
kvartsseklet.
En högre tillväxt kommer efter hand de enskilda hushållen till godo, bl.a. i
form av fler arbetstillfällen och ökade reallöner. Förbättringen av de
offentliga finanserna till följd av en sådan utveckling ger också utrymme för
i motsvarande mån lägre skatter. Det är därför intressant att se hur mycket
BNP ökar per hushåll efter några år med en högre tillväxttakt.
I följande räkneexempel har vi utgått från en omläggning av politiken som
ger förutsättningar för en tillväxt på 3 procent per år under konjunkturcykeln
under perioden 1999-2002. Vi har inte försökt bedöma hur en genomsnittlig
tillväxt på 3 procent under perioden varierar mellan åren.
Tabell 13
Långsiktig effekt av en högre tillväxt
1998
1999
2000
2001
2002
Real BNP-tillväxt enligt
regeringens bedömning
vid nuvarande politik
2,5
2,8
2,7
2,0*
2,0*
Högre tillväxt
3,0
3,0
3,0
3,0
3,0
Skillnad i BNP-nivå
mdr kr, löpande priser
9
13
19
40
64
Skillnad i BNP per hushåll
kr, löpande priser
2200
3200
4600
9800
1560
0
* potentiell tillväxt enligt regeringens bedömning i
budgetpropositionen
Som framgår av tabell 13 ger en högre tillväxttakt till följd
av de kumulativa effekterna efter hand stora ökningar av
produktionen. År 2002 motsvarar denna ökning i genomsnitt
15 600 kronor per hushåll.
Effekter av lägre skatter och mindre
arbetslöshet
Varje arbetslös industriarbetare som anställs i den privata
sektorn medför för närvarande cirka 160 000 kronor i ökade
skatteintäkter och minskade offentliga utgifter enligt
beräkningar på Arbetsmarknadsdepartementet. Inom den
privata tjänstesektorn blir beloppet lägre. Med moderat
politik skulle förbättringen av de offentliga finanserna för
varje nytt arbete bli mindre, eftersom vi föreslår lägre skatter
på arbete och lägre bruttoersättning vid arbetslöshet.
Sammantaget utgår vi i följande bedömningar från en
förbättring av de offentliga finanserna på, lågt räknat,
120 000 kronor per arbetslös som erhåller arbete i den
privata sektorn.
Förutom de effekter som uppkommer till följd av de omfattande strukturel-
la reformer av svensk ekonomi som vi föreslår har vårt förslag om skatte-
reduktion och slopade arbetsgivaravgifter för hushållstjänster potentialen att
leda till tusentals nya "vita" arbeten inom den enskilda tjänstesektorn.
Utredningen om tjänstesektorns beskattning (SOU 1994:43) uppskattade
antalet möjliga nya arbetstillfällen i denna sektor till uppemot 60 000. Med
de omfatttande åtgärder som vi föreslår torde detta i stort sett kunna realise-
ras.
Vi antar att ungefär 30 000 fler arbetslösa skulle kunna få anställning i den
privata sektorn årligen jämfört med i regeringens baskalkyl - 15 000 fler
1998 eftersom det tar tid för politiken att få effekt. Härtill antas komma
40 000 nya arbeten till följd av de nya förutsättningarna för hushållstjänster.
Sammanlagt skulle då 175 000 fler arbetslösa vara anställda i den privata
sektorn år 2002 jämfört med i regeringens basalternativ, samtidigt som den
offentliga sektorns finanser skulle ha förbättrats med 21 miljarder kronor.
Arbetslösheten skulle bli 4 procentenheter lägre än vad som följer av
regeringens bedömning år 2000.
Tabell 14
Effekter på de offentliga finanserna av ökad
sysselsättning
199
8
199
9
200
0
200
1
200
2
Ytterligare antal arbetslösa
som fått anställning i privat
sektor, tusental
15
45
75
105
135
Förbättring av de offentliga
finanserna, mdr kr
3
8,4
12,6
16,8
21
Effekter av lägre räntor
Ett ökat förtroende för finanspolitiken genom större
utgiftsminskningar, större skattesänkningar och ett bättre
budgetsaldo, samt för penningpolitiken genom en
lagstiftning om en mer oberoende riksbank och ett
deltagande i ERM, skulle medföra att räntemarginalen
gentemot Tyskland kunde minska. Vid ett EMU-deltagande
skulle räntemarginalen i princip helt försvinna.
Givet att ungefär två tredjedelar av den offentliga skulden är placerad i
svenska kronor och att en tredjedel av kronskulden omsätts varje år skulle de
offentliga ränteutgifterna minska med drygt en halv miljard kronor nästa år
och med över 9 miljarder kronor per år från år 2000, om räntemarginalen
krympte och fr.o.m. 1999 eliminerades helt och hållet.
Tabell 15
Effekter på de offentliga ränteutgifterna vid ökat förtroende
(miljarder kronor löpande priser)
1998
1999
2000
2001
2002
Skillnad mellan svensk och
tysk femårig ränta, %, enl.
regeringen
1,0
0,9
1,0
1,0#
1,0#
Skillnad vid deltagande i
ERM samt EMU från 1999
0,8
0
0
0
0
Den offentliga sektorns
konsoliderade bruttoskuld,
enl. regeringen
1 360
1 374
1 373
1 373#
1 373#
Den del av skulden i
svenska kronor som skulle
ha omsatts till den lägre
räntan*
302
610
915
915
915
Lägre offentliga
ränteutgifter*
(deltagande i ERM samt
EMU från 1999)
0,6
5,5
9,1
9,1
9,1
# Framskrivning av regeringens prognos för år 2000
* 2/3 av de offentliga lånen antas vara placerade i svenska kronor
och dessa antas omsättas helt på tre år
Förutom att de offentliga ränteutgifterna skulle minska vid
en lägre räntenivå skulle naturligtvis företagens och
hushållens kostnader för nya investeringar minska.
Högre tillväxt - större
skattesänkningsutrymme
En politik som leder till högre tillväxt, fler nya
arbetstillfällen och lägre räntor leder i sig till högre reallöner
och mindre bidragsberoende. Ekonomin kommer in i en
positiv spiral. De offentliga finanserna förbättras också efter
hand, eftersom baserna för uttag av olika skatter blir större,
antalet människor som behöver stöd minskar och kostnaden
för att förränta statsskulden reduceras.
I bilagan om svensk ekonomi, som författats inom Finansdepartementet,
förutsätts att en del av det kalkylerade offentliga överskottet används till att
sänka skatterna med 15 miljarder kronor 1999 och med ytterligare 11
miljarder kronor år 2000. I finansplanen vill regeringen sätta upp ett mål om
ett offentligt överskott på 2 procent av BNP över konjunkturcykeln. Det
överskott som prognosticeras därutöver skall "överföras" till den privata
sektorn. Mot bakgrund av regeringens agerande hittills innebär det sannolikt
framtida förslag om nya offentliga åtaganden.
Vi avvisar en sådan politik. I stället bör det ekonomiska utrymme som kan
växa fram tillfalla hushållen i form av successiva skattesänkningar så att -
som ett första steg - balans kan uppnås mellan den privata och den offentliga
sektorn.
De räkneexempel vi redovisat i avsnitten 10.1-10.3 visar vilka effekter en
omläggning av den ekonomiska politiken i den riktning vi förordar kan ge.
År 2002 skulle med en genomsnittlig tillväxt på 3 procent Sveriges
samlade produktion vara cirka 64 miljarder större än vad som följer av
regeringens bedömning av utvecklingen med dess politik. Om inga skatter
höjs skulle ungefär hälften av detta utrymme tillfalla medborgarna i form av
att arbetslösa erhåller lön i stället för bidrag och av att reallönerna kan öka
samt genom större avkastning på investeringar. Hälften, cirka 32 miljarder
kronor, skulle gå till den offentliga sektorn. Även med hänsyn till
reallöneökningar i denna sektor återstår ett stort utrymme som kan återgå till
hushållen i form av lägre skatter.
En politik som leder till att 175 000 personer utöver regeringens bedöm-
ning i det s.k. basalternativet får nya arbeten i den privata sektorn medför att
de offentliga finanserna förbättras med cirka 21 miljarder kronor. Till den
del förbättringen är en effekt av att de som tidigare varit arbetslösa nu får
lön
är detta belopp en del av den tillväxteffekt som beräknats tidigare. Till den
del, cirka hälften, det är fråga om minskade offentliga kostnader för stöd och
åtgärder skapas ett större skattesänkningsutrymme.
Om räntorna kan sjunka ytterligare, bl.a. genom att räntemarginalen mot
de starka europeiska valutorna i stort sett elimineras, minskar kostnaden för
statsskulden, vilket ökar skattesänkningsutrymmet ytterligare.
Sammantaget visar beräkningarna i detta avsnitt att en starkt tillväxt-
orienterad ekonomisk politik kan ge möjlighet att successivt sänka skatte-
uttaget - utöver vad som föreslagits i det föregående - med omkring
50 miljarder kronor - drygt 12 000 kronor per hushåll i genomsnitt fram till
år 2002.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar godkänna allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande riktlinjer för budgetpolitiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande budgetprocessen, budgeteringsmarginalen och
utgiftstaket,
4. att riksdagen fastställer ett långsiktigt mål om balans i de offentliga
finanserna i genomsnitt över en konjunkturcykel i enlighet med vad som
anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar godkänna beräkningen av de offentliga utgifterna
för åren 1998-2000 i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar fastställa utgiftstaket för staten inklusive
socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten för år 1998 till 660
miljarder kronor, för år 1999 till 649 miljarder kronor och för år 2000 till
640 miljarder kronor i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen beslutar godkänna den preliminära fördelningen av
utgifterna på utgiftsområden åren 1998-2000 som riktlinjer för regeringens
budgetarbete i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen beslutar godkänna en beräkning av utgifterna i den
kommunala sektorn i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande förutsättningar för nya arbetstillfällen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skattepolitikens inriktning,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det sociala ansvaret.
Stockholm den 2 maj 1997
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)