I betänkandet behandlas regeringens proposition 1996/97:123 Privata vårdgivare
samt 20 motionsyrkanden i anledning av propositionen och 17 motionsyrkanden
från den allmänna motionstiden 1996.
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar i lagen om
läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik. Remisskrav för
vård inom specialistkompetenserna barnmedicin, gynekologi och psykiatri skall
inte få förekomma. Kravet för sjukgymnaster på tidigare tjänstgöring i
offentligt finansierad vård tas bort. Den nya regeln att läkare eller
sjukgymnast kan få erhålla läkarvårds- eller sjukgymnastikersättning efter det
att han eller hon fyllt 65 år föreslås träda i kraft den 1 juli 1997. I övrigt
träder reglerna i kraft den 1 januari 1998.
Till betänkandet har fogats 14 reservationer.
Propositionen
I proposition 1996/97:123 om Privata vårdgivare föreslår regeringen (Social-
departementet) att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till
- lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning,
- lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik.
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga.
Motionerna
Motioner med anledning av propositionen
1996/97:So34 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de icke organiserade sjukgymnasternas rätt att delta i
förhandlingar om ersättningsnivåer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett skiljenämndsförfarande vid förhandlingar om ersättningsnivåer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om företagshälsovården,
4. att riksdagen beslutar avskaffa remisstvånget i enlighet med vad som
anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar avskaffa de reducerade ersättningstak som gäller
för att erhålla läkar- respektive sjukgymnastersättning i enlighet med vad som
anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar avskaffa åldersgränsen för rätten att uppbära
läkarvårds- och sjukgymnastersättning i enlighet med vad som anförts i
motionen,
7. att riksdagen beslutar avskaffa förbudet mot ersättningsetableringar i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So35 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att avskaffa remisstvånget,
2. att riksdagen beslutar att avskaffa 65-årsgränsen,
3. att riksdagen beslutar att avskaffa heltidskravet,
4. att riksdagen beslutar att avskaffa förbudet mot ersättningsetableringar.
1996/97:So36 av Carina Moberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande remisskravet i lagen
om ersättning för sjukgymnastik.
1996/97:So37 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frysta taxor på
nuvarande nivå.
1996/97:So38 av Roland Larsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ökad
andel privata vårdgivare.
1996/97:So39 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om värdet av privata vårdgivare,
2. att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag om att låta
landstingen bestämma vilka som skall få etablera sig som privata vårdgivare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning om företagshälsovårdens framtida ställning, inriktning
och finansiering,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det inte skall finnas ett generellt remisstvång inom vården,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att få bedriva verksamhet som privat vårdgivare även
efter att man fyllt 65 år,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det är vikariatsgivaren som själv skall avgöra vikariens
kompetens och lämplighet.
Motioner från den allmänna motionstiden
1996/97:So213 av Ulf Melin och Göte Jonsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten för privatpraktiserande läkare att få teckna vårdavtal efter
65 års ålder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om landstingets skyldighet att fullt ut ersätta läkare vid ej förnyat
vårdavtal.
1996/97:So215 av Margareta E Nordenvall (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att rätten till
ersättningsetablering för läkare och sjukgymnast återinförs i enlighet med vad
som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fri etablering och åldersgräns för privatläkare.
1996/97:So238 av Tomas Högström (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till ändrade regler innebärande att läkare skall kunna utöva
sitt yrke efter 65 års ålder i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So240 av Margareta E Nordenvall m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till att fri etablering för
privatläkare och sjukgymnaster återinförs i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1996/97:So241 av My Persson och Leif Carlson (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar att upphäva 9 § andra stycket i lagen om läkarvårdsersättning i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So252 av Ola Sundell (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag om slopande av remisstvånget till privatspecialister i enlighet med
vad som anförts i motionen.
1996/97:So256 av Tomas Högström (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att konkurrenshinder skall undanröjas för att skapa valfrihet i vården i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So271 av Margit Gennser (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att 65-årsgränsen för läkares rätt att bedriva
privatpraktik inom sjukförsäkringens ram avskaffas i enlighet med vad som
anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att 65-årsgränsen för läkare icke får användas som skäl för att
icke ingå vårdavtal med privatpraktiserande läkare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att 65-årsgränsen för läkare icke gäller som hinder vid vikariat
hos privatpraktiker med vårdavtal eller ersättning från sjukförsäkringen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att 65-årsgränsen för läkare inte skall utgöra ett hinder vid
försäljning av praktik.
1996/97:So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inget remisstvång skall finnas till specialistvården (avsnitt
13),
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samma villkor för privata vårdgivare som offentliga (avsnitt 38),
1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett utökat remissförfarande.
1996/97:K204 av Margareta E Nordenvall (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att förbud mot
remisstvång införs i enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa förtydliganden och ändringar i lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning och lagen (1993:1652) om ersättning för
sjukgymnastik.
I propositionen föreslås att remisskrav för vård inom
specialistkompetenserna barnmedicin, gynekologi och psykiatri inte skall få
förekomma.
I propositionen föreslås också att läkarvårdsersättning inte skall lämnas
för nukleärmedicin.
Vidare föreslås en möjlighet för privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster att erhålla läkarvårds- eller sjukgymnastikersättning efter det
att han eller hon fyllt 65 år om landstinget medger detta. En läkare och
sjukgymnast som fyllt 65 år skall även ha möjlighet att vikariera för en
vårdgivare med läkarvårds- eller sjukgymnastikersättning, om landstinget
medger detta.
Därutöver föreslås att bestämmelsen om att patientavgiften inte får
överstiga det arvode som lämnas för vården tas bort och att, i de fall
patientavgiften överstiger det arvode som skall lämnas för vården,
mellanskillnaden skall återbetalas till landstinget.
I propositionen föreslås även en ändring av behörighetsregleringen för
privatpraktiserande sjukgymnaster. Detta föreslås ske genom att 7 § lagen om
ersättning för sjukgymnastik ändras så att sjukgymnastikersättning lämnas för
sjukgymnastik som ges av en legitimerad sjukgymnast. Kravet på tidigare
tjänstgöring i offentligt finansierad vård tas bort.
Förtydliganden görs även av de skäl som berättigar till icke
heltidsverksamhet.
Den nya regeln att läkare eller sjukgymnast kan få möjlighet att erhålla
läkarvårds- eller sjukgymnastikersättning efter det att han eller hon fyllt 65
år föreslås träda i kraft den 1 juli 1997. De nya reglerna i övrigt föreslås
träda i kraft den 1 januari 1998.
Bakgrund m.m.
Till följd av kostnadsökningar avseende den privata vården och indikationer på
brister i de nationella taxornas konstruktion och tillämpning beslutade
regeringen i november 1995 att tillkalla en särskild utredare. I utredarens
uppdrag (1995:150) ingick bl.a. att analysera kostnadsökningarna och beskriva
konsekvenserna av gällande regler bl.a. med hänsyn till vårdgivarnas
produktionsmönster. Utredaren redovisade sitt uppdrag till regeringen den 15
juni 1996 (SOU 1996:91) Den privata vårdens omfattning och framtida
ersättningsformer - En översyn av de nationella taxorna för läkare och
sjukgymnaster. Betänkandet har remissbehandlats. I ett första steg har
regeringen beslutat om vissa förordningsändringar med stöd av detta
betänkande. Dessa trädde i kraft den 1 januari 1997.
Under 1996 har också den av regeringen tillsatta delegationen (S 1995:10) för
samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård påbörjat sitt
arbete. Delegationen tillsattes för att följa upp de intentioner som
regeringen gav uttryck för i proposition 1994/95:195 om primärvård, privata
vårdgivare m.m. Enligt direktiven (1995:117) skall delegationen bl.a. bedöma
vårdutbudet vad gäller specialistläkare och sjukgymnaster i öppenvård samt
underlätta samverkan mellan vård i olika driftformer. I december 1996
överlämnade delegationen ett delbetänkande till regeringen (SOU 1996:175)
Styrning och samverkan. Delbetänkandet har inte remissbehandlats då
betänkandet i huvudsak är av analyserande och beskrivande karaktär.
Enligt propositionen har Socialstyrelsen den 20 december 1996 inkommit till
regeringen med en skrivelse i vilken man föreslår att specialiteten
nukleärmedicin inte skall berättiga till ersättning enligt lagen om
läkarvårdsersättning.
Den privata vårdens omfattning
I vårt land har vi en i huvudsak offentligt producerad hälso- och sjukvård.
Den slutna vården bedrivs i huvudsak i offentlig regi. Inom den öppna vården
finns ett större inslag av privat bedriven vård.
Vid ingången av år 1997 fanns 1 645 privatpraktiserande specialistläkare
berättigade till läkarvårdsersättning enligt lagen om läkarvårdsersättning
samt 182 vårdavtal med enskilda läkare och 386 vårdavtal med juridiska
personer, som kan bestå av ett flertal vårdgivare. Antalet privata
specialistläkare utgjorde därmed ca 12 % av det totala antalet
specialistläkare i landet. Dessutom fanns 422 privata husläkare, vilket
motsvarar ca 13 % av det totala antalet läkare i primärvården. Ungefär två
tredjedelar av de offentligt anställda läkarna arbetar inom den slutna läns-
och regionsjukvården medan flertalet privata vårdgivare finns inom
öppenvården.
När det gäller sjukgymnastikverksamheten fanns det 2 136 sjukgymnaster med
ersättning enligt lagen om ersättning för sjukgymnastik vid ingången av år
1997 samt 56 vårdavtal med enskilda sjukgymnaster och 116 vårdavtal med
juridiska personer. De privata sjukgymnasterna utgör drygt 20 % av det totala
antalet yrkesverksamma sjukgymnaster. Ser man endast till den öppna vården så
utgör de cirka hälften.
Alternativa driftsformer som komplement och stimulans
Propositionen
Den andel av sjukvårdstjänster som utförs i privat regi med offentlig finan-
siering har enligt propositionen hittills varit relativt begränsad. Regeringen
har emellertid vid ett flertal tillfällen påpekat att det finns klara fördelar
med att man inom ramen för ett integrerat system ger ökat utrymme för
alternativa driftsformer, t.ex. personalkooperativ och privat verksamma
vårdgivare.
Enligt uppgifter från samverkansdelegationen har det under år 1996
emellertid gått trögt med tecknandet av vårdavtal. Om tecknandet av nya
vårdavtal inte kommer i gång under år 1997 kommer enligt
samverkansdelegationens beräkningar antalet privatläkare att minska med
närmare 277, eller 14 %, till följd av 65-årsregeln. Eftersom många av de
äldre läkarna arbetar deltid kommer dock antalet läkarbesök i privatvården att
minska betydligt mindre eller uppskattningsvis med 7 %. Den ökning som den
fria etableringen medförde under 1994 kommer därmed att vara borta. Ett
nittiotal sjukgymnaster, eller ca 4 %, beräknades också lämna sin etablering
vid ingången av 1997 till följd av 65-årsregeln. Detta medför enligt
propositionen uppskattningsvis en kapacitetsminskning med 2 %. Under den fria
etableringen var dock nettotillskottet av sjukgymnaster nästan tre gånger så
stort som i läkargruppen, vilket innebär att minskningen vid ingången av år
1997 är mindre än ökningen under den fria etableringen.
Delegationen ser med särskild oro på minskningen av de privata läkarna som
inte är allmänläkare.
Regeringen delar delegationens bedömningar och ser det därför som mycket
angeläget att ett ökat antal vårdavtal sluts mellan privata vårdgivare och
sjukvårdshuvudmännen.
Att det finns olika driftsformer inom hälso- och sjukvården har enligt
propositionen även positiva effekter för personalen. Det är viktigt att det
finns alternativ för de vårdgivare som vill arbeta i mindre enheter och som
eftersträvar större självständighet, vilket troligtvis i högre utsträckning
kan möjliggöras inom ramen för ett personalkooperativ eller som privat
vårdgivare.
Ett centralt mål för reformsträvandena i den svenska hälso- och sjukvården
under senare år har enligt propositionen också varit att stärka patientens och
medborgarens ställning bl.a. genom att ge individen ökade möjligheter att
välja vårdgivare inom primärvård och olika typer av specialistvård liksom att
välja sjukhus vid sluten vård. Den ökade valfriheten har enligt regeringens
mening i sin tur bidragit till att förbättra bemötandet inom hälso- och
sjukvården. Tillgången till privata verksamheter har bidragit till att öka
valfriheten och förbättra kontinuitet och tillgänglighet.
Privat vård kan också i vissa fall vara mer kostnadseffektiv än den vård som
bedrivs i landstingets egen regi.
Samverkansdelegationen kommer enligt propositionen under år 1997 att ägna
stor uppmärksamhet åt kostnadsjämförelser mellan offentlig och privat vård.
Regeringen anser att samarbetet mellan landstingen och de privata vårdgivarna
bör stärkas ytterligare. Strävan bör vara att landstinget i sin egenskap av
finansiär och den privata vårdgivaren skall nå samsyn kring vårdverksamhetens
innehåll, omfattning och lokalisering så att ett vårdavtal kan träffas.
Vårdavtalet innebär vidare att parterna kommer överens om åtagande,
ersättningsfrågor m.m. De statligt reglerade ersättningssystemen för vissa
specialistläkare och sjukgymnaster bör finnas kvar så att sjukvårdshuvudmännen
och de privata vårdgivarna kan ingå samverkansavtal via de statligt reglerade
ersättningssystemen.
En förutsättning för att sjukvårdshuvudmännen skall kunna upprätthålla en god
tillgänglighet till och en hög kvalitet i hälso- och sjukvården är att de kan
fördela resurserna efter befolkningens vårdbehov. Hälso- och sjukvården kommer
ständigt att behöva anpassas till nya förutsättningar allt eftersom resurser
och behov varierar med ekonomiskt utrymme, demografiska förändringar och den
medicinska utvecklingen. Kravet på sjukvårdshuvudmännen att vara
kostnadseffektiva blir också allt tydligare. Vårdutbudet kommer också att
behöva vara mera flexibelt än tidigare bl.a. till följd av patienternas krav
och önskningar och att en allt större del av vården kan ges i öppna former.
Mot kravet på flexibilitet står den privata vårdgivarens krav på långsiktighet
och stabilitet vad gäller anslutningsrätt och ersättningar. Finns det inte ett
långsiktigt engagemang begränsas den privat verksamme vårdgivarens möjligheter
och vilja att delta i fort- och vidareutbildning och att genomföra
erforderliga investeringar i medicinsk-teknisk utrustning för att upprätthålla
och vidareutveckla kvaliteten i verksamheten.
Den främsta anledningen till att endast ett begränsat antal vårdavtal har
tecknats är enligt sjukvårdshuvudmännen den nationella taxans utformning, som
anses ge för hög ersättning och fungerar som utgångspunkt i lokala
diskussioner om vårdavtal. Ett annat hinder, som både företrädare för de
privata vårdgivarna och landstingen framfört, är kravet på upphandling enligt
lagen om offentlig upphandling (LOU). Delegationen kommer att särskilt följa
utvecklingen av antalet privata vårdgivare under 1997 och om den finner
anledning föreslå åtgärder med anledning av denna.
Motioner
I motion So38 av Roland Larsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ökad
andel privata vårdgivare. Enligt motionärerna är fler privata vårdgivare av
betydelse i arbetet med att utveckla och förbättra effektiviteten inom hälso-
och sjukvården. Privata vårdgivare använder oftast en mindre andel av
resurserna för administration och lokaler, och en större andel av resurserna
används i stället för direkta vårdinsater. Erfarenheter från privata
vårdgivare kan ge ett värdefullt tillskott när ekonomin är ansträngd och
hälso- och sjukvården kräver ett ökat resurstillskott. Erfarenhetsutbyte med
privata vårdgivare ger enligt motionärerna ökade förutsättningar för att möta
behoven både inom landstingssektorn och inom den kommunala äldreomsorgen.
Resursbehoven på grund av antalet äldre är så stora att strukturomvandling och
verksamhetsutveckling är nödvändig för att behålla kvaliteten inom vården och
för att det inte skall uppstå undanträngningar gentemot andra prioriterade
områden som till exempel skolan. Om en vårdinsats kan utföras lika bra och
till en för skattebetalarna fördelaktig kostnad av andra vårdgivare än de egna
skall landstingen kunna teckna vårdavtal med privat vårdgivare. Detta kan
stimulera anställda inom den kommunala servicen att starta egna företag i
olika företagsformer. Fler privata vårdgivare är angeläget ur
effektivitetssynpunkt eftersom det kan utveckla verksamheten, så att de
gemensamma resurserna räcker längre. Privata vårdgivare bidrar till att öka
tillgängligheten för medborgarna och innebär en decentraliserad vårdstruktur,
heter det i motionen.
I motion So39 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdet av privata
vårdgivare (yrkande 1). Motionärerna anser att det är glädjande att regeringen
i ord nu visar en mer positiv vilja till privata alternativ till den
offentliga vården. Det är en markant skillnad i attityd mot tidigare.
Motionärerna hänvisar också till en kostnadsjämförelse mellan privata och
offentliga läkarmottagningar som nyligen publicerats samt till delegationens
slutsatser. Motionärerna anser att det är lätt att öka antalet privata
vårdgivare, nämligen genom att återinföra den fria etableringsrätten samt
upphäva 65-årsregeln. Motionärerna hemställer också att riksdagen beslutar
avslå regeringens förslag om att låta landstingen bestämma vilka som skall få
etablera sig som privata vårdgivare (yrkande 2). Motionärerna anser att den
privata specialistvården och privata sjukgymnaster skall vidmakthållas och
utvecklas som ett betydande komplement till den offentligt administrerade
vården. Olika driftsformer inom hälso- och sjukvården har enligt motionärerna
positiva effekter på personalen. Privat vård är också i vissa fall mer
kostnadseffektiv än den vård som bedrivs i landstingens regi. Motionärerna kan
inte acceptera att det är landstingen som skall bestämma vilka läkare och
sjukgymnaster som skall få etablera sig. Landstingen får därmed total kontroll
inte bara över den privata vårdens utveckling utan även möjligheten att
stegvis helt avveckla den vård som ges av privata läkare och sjukgymnaster,
heter det i motionen.
I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om samma villkor för privata vårdgivare
som offentliga (yrkande 39). Motionärerna anser att privatpraktiserande
specialistläkare och andra privata vårdgivare utgör en stor tillgång för
sjukvården. För att tillvarata de privata vårdgivarnas kompetens och kapacitet
är det angeläget att landstingen sluter vårdavtal med dem, heter det i
motionen.
Utskottet
Utskottet delar regeringens uppfattning att det innebär fördelar om ökat
utrymme ges för alternativa driftsformer inom hälso- och sjukvården. Det
stärker patientens och medborgarens ställning om den enskilde får ökade
möjligheter att välja vårdgivare inom primärvård och olika typer av
specialistvård liksom att välja sjukhus vid sluten vård. En sådan utveckling
bör kunna bidra till ett bättre bemötande samt bättre kontinuitet och
tillgänglighet i vården. Detta bör ha positiva effekter även för personalen.
Samverkansdelegationen kommer enligt propositionen att under år 1997 ägna stor
uppmärksamhet åt kostnadsjämförelser mellan offentlig och privat vård.
Utskottet anser att det därvid är viktigt att olika aspekter på
kostnadseffektivitet blir belysta.
Utskottet delar regeringens uppfattning att samarbetet mellan landstingen och
de privata vårdgivarna bör stärkas ytterligare i syfte att nå samsyn kring
vårdverksamhetens innehåll, omfattning och lokalisering. Utskottet anser också
att det är mycket angeläget att ett ökat antal vårdavtal sluts. Samtidigt
krävs emellertid av sjukvårdshuvudmännen att de inom tillgängliga resurser
skall upprätthålla en god tillgänglighet till hälso- och sjukvården och en hög
kvalitet samt att resurserna fördelas efter befolkningens vårdbehov. Hälso-
och sjukvården kommer också att fortlöpande behöva anpassas till nya
förutsättningar allteftersom resurser och behov varierar med ekonomiskt
utrymme, demografiska förändringar och den medicinska utvecklingen.
De privata vårdgivarna har krav på långsiktighet och stabilitet vad gäller
anslutningsrätt och ersättningar. Det råder olika meningar om i vilken
utsträckning lagen om offentlig upphandling är och bör vara tillämplig vad
avser hälso- och sjukvårdstjänster, t.ex. vårdavtal för privatläkarvård. En
utredare skall tillsättas för att bringa klarhet i frågan.
Utskottet delar sålunda delvis inställningen i motionerna So38 (c), So39 (fp)
yrkandena 1 och 2 och So277 (fp) yrkande 39. Samverkansdelegationen skall
presentera sina sammanfattande ställningstaganden vid slutet av detta år.
Riksdagen bör inte föregripa regeringens kommande förslag med anledning av
delegationens arbete. Motionsyrkandena avstyrks.
Utgiftskontroll samt fastställandet av taxans utformning och arvodesnivåer
Propositionen
Regeringen gör bedömningen att förslag till ersättningsnivåer och
ersättningstak samt utformningen av taxorna bör förhandlas fram av företrädare
för de berörda parterna, vilka enligt regeringen är Sveriges läkarförbund,
Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund och Landstingsförbundet.
Förhandlingarna bör ske utifrån den allmänna pris- och löneutvecklingen samt
det samhällsekonomiska utrymmet. Regeringen bör därefter, mot bakgrund av
parternas underlag, besluta om ersättningarna i förordningarna om
läkarvårdsersättning respektive ersättning för sjukgymnastik.
Regeringen konstaterar att landstingen i dag har ansvar bl.a. för att
finansiera, planera och organisera merparten av den offentligt finansierade
hälso- och sjukvården. De har också ansvar för att hälso- och sjukvården
utvecklas inom den resursram som samhällsekonomin tillåter. Kravet på
sjukvårdshuvudmännen att vara kostnadseffektiva blir också allt tydligare,
vilket innebär att olika åtgärder måste avvägas mot varandra för att uppnå
största möjliga nytta med tillgängliga resurser. Vidare är landstingen en stor
arbetsgivare som genom Landstingsförbundet förhandlar om anställningsvillkor
för de offentligt anställda vårdgivarna.
Mot denna bakgrund är det enligt propositionen naturligt att taxornas
utformning och ersättningsnivåer förhandlas mellan företrädare för landstingen
och de privata vårdgivarna (dvs. mellan Landstingsförbundet och Sveriges
läkarförbund respektive Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund).
Utgångspunkten i överläggningar bör enligt propositionen vara att parterna
skall presentera ett gemensamt förslag som regeringen kan fastställa. Trots
att förhandlingarna bör skötas av parterna kan det enligt regeringens mening
fortfarande finnas vissa omständigheter som talar för att regeringen skall
fastställa de nationella taxorna. De privata vårdgivarna kan befinna sig i ett
underläge i förhandlingarna med sjukvårdshuvudmännen eftersom de i stort sett
är hänvisade till en finansiär - landstinget. Landstinget är dessutom inte
enbart finansiär utan också producent av hälso- och sjukvård, vilket innebär
att landstinget har konkurrerande verksamhet som man kan vilja gynna. De
privata vårdgivarna kan enligt propositionen heller inte använda sig av olika
typer av konfliktåtgärder i dessa förhandlingar.
I syfte att kunna revidera taxorna per den 1 januari varje år förutsätter
regeringen att parterna tills vidare inkommer till regeringen med ett
gemensamt underlag senast den 1 oktober varje år. Regeringen beslutar därefter
om taxornas utformning, ersättningstaken och ersättningsnivåerna.
När det gäller justering av arvodesnivåer, ersättningstak samt övriga
förändringar i förordningarna med ett ikraftträdande under innevarande år har
parterna nyligen överlämnat förslag som regeringen enligt uppgift inom kort
kommer att ta ställning till.
Regeringen har den 13 mars 1997 beslutat ändringar i förordningen (1994:1120)
om ersättning för sjukgymnastik respektive förordningen (1994:1121) om
läkarvårdsersättning (taxor) vilka trädde i kraft den 1 april 1997.
Motioner
I motion So34 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de icke organiserade
sjukgymnasternas rätt att delta i förhandlingar om ersättningsnivåer (yrkande
1). Motionärerna anser att även de 50 % av de i Sverige verksamma
sjukgymnaster som inte är organiserade i riksförbundet bör få utse en
representant i förhandlingen. Motionärerna begär också ett
skiljenämndsförfarande vid förhandlingar om ersättningsnivåer (yrkande 2). De
anser att en skiljenämnd bör införas då parterna inte kan komma överens om
nivåer och tak, för att undvika att regeringen ?bakvägen? styr de
förhandlingar som skall genomföras. En skiljenämnd skulle också ge
yrkesorganisationerna en starkare position gentemot den mycket mer dominerande
parten Landstingsförbundet.
I motion So37 av Stig Sandström m.fl. (v) begärs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts om frysta taxor på nuvarande nivå.
Motionärerna anser att riksdagen bör uttala sig i den riktningen. Enligt
motionärerna står regeringen i begrepp att tillstyrka en ersättningsökning på
6 % till privatläkarna och 4 % till sjukgymnasterna. Enligt motionärerna bör
man i detta sammanhang komma ihåg den s.k. Dagmaröverenskommelsen som innebar
ytterligare indragningar från landstingen om ca 170 miljoner kronor. När
sjukvårdens långsiktiga finansiering får en uthållig och rimlig lösning kan
parterna återkomma med förhandlingsförslag, heter det i motionen.
Tidigare behandling m.m.
Utskottet har tidigare behandlat ett yrkande liknande So34 (m) yrkande 1,
nämligen i betänkande 1994/95:SoU24 (s. 25). Utskottet ansåg att det inte
ankom på riksdagen att avgöra vilka som skall representera sjukgymnasterna i
kommande förhandlingar om ersättningssystemen. Motionsyrkandet (m) avstyrktes
därför. Riksdagen följde utskottet, rskr. 383.
Utskottet
Utskottet delar regeringens uppfattning att frågan om taxornas utformning och
ersättningsnivåer bör vara föremål för förhandlingar mellan företrädare för
landstingen och de privata vårdgivarna samt att utgångspunkten därvid bör vara
att parterna skall presentera ett gemensamt förslag som regeringen kan
fastställa. Förhandlingarna bör ske utifrån den allmänna pris- och
löneutvecklingen samt det samhällsekonomiska utrymmet.
Utskottet konstaterar att regeringen den 13 mars 1997 beslutat vissa
taxeändringar som trätt i kraft den 1 april 1997 sedan parterna gjort en
gemensam framställan härom. Motion So37 (v) avstyrks.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det inte ankommer på riksdagen att
avgöra vilka som skall representera sjukgymnasterna i dessa förhandlingar.
Utskottet avstyrker motion So34 (m) yrkandena 1 och 2.
Förändringar i bestämmelserna om läkarvårdsersättning och ersättning för
sjukgymnastik
Företagshälsovård
Propositionen
I propositionen redovisas att frågan om vad som kan göras för att stärka
företagshälsovården och bl.a. klargöra dess roll i förhållande till annan
hälso- och sjukvård för närvarande bereds. Denna beredning bör enligt
regeringen avvaktas innan eventuella förändringar föreslås i lagen om
läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik.
Statsmakterna har i olika sammanhang uttalat betydelsen av
företagshälsovården som en resurs vilken kan bidra till att förverkliga
arbetsmiljölagens intentioner och förhindra utslagningen från arbetslivet.
Fram till och med år 1992 lämnades även statsbidrag till företagshälsovården
för att utveckla denna. Enligt regeringens mening är det viktigt att ta vara
på företagshälsovårdens unika kompetens. Detta bör bl.a. ske genom ett
förtroendefullt samarbete mellan företagshälsovården, primärvården, andra
vårdgivare och försäkringskassor.
Det finns skärpta krav på arbetsgivarna att ta ansvar för rehabilitering av
sina anställda. Till den arbetslivsinriktade delen av rehabiliteringen kan
företagshälsovården bidra genom sin breda fackkompetens och med kunskap om
samspelet mellan arbetsmiljö och hälsa. Denna kunskap kan inte ersättas med
insatser från t.ex. primärvården. Regeringen anser att det är viktigt att
arbetsgivarna tar sitt ansvar och betalar de kostnader som är relaterade till
arbetsmiljön och inte för över kostnaderna för detta på landstingen. Redan i
dag gäller att hälsokontroller och verksamhet enligt arbetsmiljölagen, som
bedrivs inom ramen för företagshälsovården, inte berättigar till ersättning
från den nationella taxan.
Regeringen anser att det vore önskvärt med ett förtydligande om att insatser
inom företagshälsovården inte berättigar till ersättning enligt lagen om
läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik. Detta skulle
kunna utgöra ett stöd för landstingen vid kontroll av ersättningen till
privata vårdgivare eller när det finns indikationer på överträdelse. Med
hänsyn till att frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas för att stärka
företagshälsovården och bl.a. klargöra dess roll i förhållande till annan
hälso- och sjukvård för närvarande bereds inom Regeringskansliet vill
regeringen emellertid avvakta detta arbete innan ställning tas till
utredningens förslag att undanta företagshälsovårdsinsatser från ersättning
enligt 3 § lagen om läkarvårdsersättning. Regeringen anser dock att
landstingen bör ha rätt att kräva att de privata vårdgivarna deklarerar vilka
övriga engagemang de har i närliggande områden vid sidan av den nationella
taxan.
Motioner
I motion So34 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs att riksdagen som sin mening
skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om företagshälsovården
(yrkande 3). När nu regeringen ser över företagshälsovårdens roll vill
motionärerna betona en viktig aspekt som bör ingå i översynen. Det gäller
utökat samarbete mellan de olika aktörerna inom rehabiliteringen, dvs. hälso-
och sjukvården, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, socialtjänsten och
företagshälsovården. Ett utökat samarbete innebär att resurserna kan användas
på mest effektiva sättet. Så långt som möjligt bör det undvikas att människor
lämnas utan adekvat stöd.
I motion So39 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) begärs också ett
tillkännagivande om företagshälsovården. Motionärerna anser att det behövs en
utredning om företagshälsovårdens framtida ställning, inriktning och
finansiering (yrkande 3). Detta för att få en samlad och långsiktig lösning
vad gäller företagshälsovården.
Utskottet
Under hösten 1996 redovisade Statskontoret ett förnyat uppdrag angående
företagshälsovården. Utskottet konstaterar att ärendet fortfarande bereds i
regeringskansliet med syfte att presentera förslag för att stärka
företagshälsovården och bl.a. klargöra dess roll i förhållande till annan
hälso- och sjukvård.
Utskottet anser att beredningen bör avvaktas innan riksdagen överväger några
sådana initiativ som föreslås i motionerna So34 (m) yrkande 3 och So39 (fp)
yrkande 3. Yrkandena avstyrks.
Remissförfarandet
Propositionen
I propositionen föreslås att nuvarande bestämmelser om remissförfarandet skall
ändras så att landstingen inte har möjlighet att införa krav på remiss till
specialist i gynekologi, psykiatri och barnmedicin.
Regeringen har för avsikt att noga följa effekterna av eventuella krav på
remiss för övrig specialistvård eller sjukgymnastik, såväl vad avser
patienternas valfrihet som kostnader och effekter för vård i olika
driftsformer.
Om landstinget beslutar att remiss skall krävas för viss vård/behandling
inom landstinget innebär nuvarande bestämmelser att samma krav skall gälla för
motsvarande vård/behandling utförd av vårdgivare med ersättning enligt lagen
om läkarvårdsersättning alternativt lagen om ersättning för sjukgymnastik.
En anledning till att nuvarande bestämmelser infördes var att regeringen
ansåg att samma förutsättningar skulle gälla, oavsett om hälso- och sjukvården
drivs i offentlig eller privat regi, när även den sist nämnda är offentligt
finansierad. Tidigare kunde landstingen enbart besluta om remissförfarandet
inom sin egen organisation. När det gällde de privata specialistläkarna, med
ersättning enligt lagen om läkarvårdsersättning, kunde inte landstingen kräva
remiss för att lämna ersättning till dem. För sjukgymnasterna fanns dock
reglerat att remissförfarande skulle tillämpas för att ersättning skulle
lämnas. De flesta landsting hade tidigare inte något krav på remissförfarande
när det gäller behandling hos de offentliganställda sjukgymnasterna.
Samverkansdelegationen har följt tillämpningen av bestämmelserna vad gäller
remissförfarandet. Hösten 1996 hade ett fåtal landsting infört remisskrav till
specialistläkarvård. Oftast är barnsjukvård, psykiatri och gynekologi
undantagna från kravet på remiss. Den övervägande andelen landsting har
emellertid remisskrav till sjukgymnaster. En förklaring till att remisskravet
är så pass omfattande för sjukgymnaster kan vara att det tidigare varit
reglerat i lagen om ersättning för sjukgymnastik att remissförfarande skall
tillämpas för ersättning enligt denna lag. Kravet på likställighet har därför
medfört att det också införts inom den offentliga primärvården.
Samverkansdelegationen anser att det ännu är för tidigt att på ett allsidigt
sätt kunna belysa effekterna av de möjligheter för landstingen att besluta om
generella remisskrav som införts. I sitt delbetänkande (SOU 1996:175) noterar
delegationen emellertid att det finns indikationer på att antalet remisser
till privata sjukgymnaster, i synnerhet i vissa av landstingen med remisskrav,
minskat markant genom att allmänläkare i större utsträckning än tidigare styr
till den offentliga produktionen. Delegationen har därför ansett att det är
angeläget att berörda landstingsledningar tydligt informerar
förvaltningsledning och övrig personal om patientens rätt att välja
vårdgivare. Delegationen kommer även under 1997 att noga följa
remissförfarandet samt dess effekter.
I de fall landstingen har infört remisskrav för specialistläkarvård har i
regel gynekologi, psykiatri och barnsjukvård undantagits från kravet på
remiss. Enligt vad regeringen har erfarit har dock remisskrav diskuterats och
i något fall införts även vad gäller dessa specialiteter. Med hänsyn bl.a.
till vad regeringen tidigare har uttalat vad gäller patientens valfrihet,
åtgärdernas karaktär och den personliga integriteten gör regeringen nu
bedömningen att den vård och behandling som ges av gynekologer och
psykiatriker bör undantas vad avser landstingens möjlighet att införa krav på
remiss. Detsamma bör gälla barnmedicin. Detta innebär att även om landstinget
kräver remiss till dessa specialiteter inom den offentligt bedrivna vården kan
de inte införa remisskrav för motsvarande specialiteter med ersättning enligt
lagen om läkarvårdsersättning. Delegationen kommer under 1997 att noga följa
utvecklingen och effekter av remissförfarandet samt fortlöpande informera
regeringen om utvecklingen i nämnda avseenden.
Om remissförfarandet visar sig få omotiverade negativa effekter på utbudet
av privat vård och på patienternas möjlighet att välja vårdgivare, avser
regeringen att återkomma till riksdagen med ytterligare förslag om att
modifiera dessa bestämmelser.
Motioner
I motion So34 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs att riksdagen beslutar
avskaffa remisstvånget i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 4).
Motionärerna anser att privatvården präglas av stor kontinuitet där, till
skillnad från den offentliga vården, långvariga relationer ofta byggs upp
mellan patienter, sjukgymnaster och läkare. Ett remisstvång i privatvården
skulle medföra slutet på dessa relationer. Även om remisstvånget i dag är
frivilligt har det visat sig att de allra flesta landstingen ändå infört det,
vilket enligt motionärerna visar att det är viktigt att lagstiftaren markerar
att man inte accepterar detta. Mot denna bakgrund hälsar motionärerna
regeringens förslag om ett uttryckligt förbud mot remisstvång inom gynekologi,
psykiatri och barnsjukvård välkommet men anser samtidigt att detta skulle
gälla all form av remittering.
I motion So252 av Ola Sundell (m) begärs att riksdagen hos regeringen begär
förslag om slopande av remisstvånget till privatspecialister i enlighet med
vad som anförts i motionen. Motionären anför att privatvården präglas av stor
kontinuitet. Till skillnad från den offentliga vården är långvariga relationer
uppbyggda mellan patienter, sjukgymnaster och läkare. Ett remisstvång i
privatvården medför därför slutet på dessa relationer. Patienter med kroniska
problem eller långa sjukdomstillstånd har ofta större behov av att få träffa
samma läkare eller sjukgymnast. Remisstvånget innebär i denna del att man för
dessa människor avbryter en väl fungerande och förtroendefull vårdrelation,
heter det i motionen.
I motion K204 av Margareta E Nordenvall (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag som innebär att förbud mot remisstvång införs i
enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1). Många patienter kan
själva bedöma vilken specialist de behöver och vill själva direkt uppsöka
valfri specialist. Det förefaller motionären oekonomiskt att införa
remisstvång.
I motion So39 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) begärs också ett
tillkännagivande till regeringen om att det inte skall finnas ett generellt
remisstvång inom vården (yrkande 4). Motionärerna anser att det är bättre att
utveckla vårdsamband som gör att patienten via sin husläkare tryggt kan
förlita sig på dennes bedömning av när konsultation av annan läkare behövs. I
en förtroendefull patient-läkarrelation kommer de remisser som behövs att
utfärdas. Den kunnige husläkaren har också möjlighet att utnyttja sitt nätverk
med specialister så det kan gå snabbt med en förfrågan, heter det i motionen.
I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inget
remisstvång skall finnas till specialistvården (yrkande 8). Motionärerna anser
att det är bättre att utveckla vårdsamband som gör att patienten via sin
husläkare tryggt kan förlita sig på dennes bedömning av när konsultation av
annan läkare behövs.
I motion So35 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs att riksdagen beslutar
avskaffa remisstvånget (yrkande 1). Motionärerna anser att remisstvång är
otidsenligt och generellt ett hinder för enskilda människor att komma till
läkare och sjukgymnaster. Det är inte rimligt att man måste ta tid och besöka
en läkare för att få tid hos en annan. Människor över lag har god insikt i
vilka nivåer man bör söka för att få lämplig vård och behandling. En kvinna
som exempelvis söker en gynekolog kan inte avkrävas att dessförinnan besöka en
distriktsläkare för att få remiss. Det är både nedvärderande och ineffektivt,
anser motionärerna. Det är naturligtvis angeläget att man stimulerar
medborgarna att söka den nära vården, primärvården, men detta kan göras på
andra sätt. Att ha remisstvång till olika specialiteter sätter onödiga spärrar
för den enskilde, och motionärerna anser att det blir onödiga fördröjningar
och kostnader att kräva två läkarbesök innan man kan få behandling. Däremot är
det väsentligt med god information om de olika vårdnivåer och specialiteter
som står till buds. Motionärerna anser således att remisstvånget bör upphöra
generellt. Det stämmer väl med de intentioner som i övrigt finns inom
sjukvården om att patientens ställning skall stärkas, heter det i motionen.
I motion So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande till
regeringen vad i motionen anförts om behovet av ett utökat remissförfarande
(yrkande 15). Motionärerna anför att primärvården på lång sikt är ett
naturligt förstahandsalternativ. I dagsläget kan det dock bli aktuellt att
införa ett remissförfarande, där pediatrik, gynekologi och psykiatri är
undantagna. Ett remissförfarande bör inte framtvingas utan det är bättre att
använda andra instrument, t.ex. information och differentierade vårdtaxor.
I motion So36 av Carina Moberg (s) begärs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om remisskravet i lagen om
ersättning för sjukgymnastik. Motionären anser att det framgår av
propositionen att regeringens mål om likställighet oavsett driftsform inte
uppfylls. Motionärerna konstaterar att de flesta landsting mycket snabbt under
hösten 1995 fattade beslut om att införa remiss från och med den 1 januari
1996. Inte i något fall säger sig motionären känna till att detta beslut
föregicks av en sådan avvägning av för- och nackdelar, som regeringen
förutsatt i sin proposition. Det är enligt motionären lätt att få känslan av
att de förändrade villkoren för den egna driften beslutades mer eller mindre
?i panik? utifrån de villkor man ansåg att den privatpraktiserande
sjukgymnasten skulle ha. I de fyra landsting som avstod från att införa ett
generellt remisskrav för sjukgymnastbehandling i primärvård gjordes dock den
avvägning regeringen förutsatte. Där höll landstingen därför fast vid
principen om lägsta effektiva omhändertagandenivå. Motionären anför att den
remitterande primärvårdsläkaren och sjukgymnasten på primärvårdsnivån har alla
verksamheter som belastar samma budget. Om däremot primärvårdsläkaren
remitterar till specialistläkare eller skriver ut recept överförs
vårdkostnaden till en annan budget. Det är enligt motionären den viktigaste
förklaringen till att inte samma effekter av remisskravet ännu kunnat beläggas
på specialistläkarnivån. Motionären anser att det är bra att patientens
ställning stärks och att tillgängligheten till de tre föreslagna
läkarspecialiteterna markeras. Med tanke på det sätt remisskravet infördes och
de resultat regeringen redovisar under avsnitt 5.3.2 i propositionen finns det
enligt motionärens mening skäl att även markera tillgängligheten till
sjukgymnastik.
I motion So256 av Tomas Högström (m) hemställs att riksdagen hos regeringen
begär att konkurrenshinder skall undanröjas för att skapa valfrihet i vården i
enlighet med vad som anförts i motionen. Motionären anför att antalet remisser
till privatpraktiserande sjukgymnaster minskat (inom landstinget Västmanland)
samt att patienter nekas välja sjukgymnast. Det s.k. familjeläkarsystemet
innebär enligt uppgift att valet av sjukgymnast i praktiken har blivit
familjeläkarens, inte patientens. Det ligger i familjeläkarens ekonomiska
intresse att styra patienten eftersom kostnaden för en remitterad patient dras
av från individersättningen. Familjeläkaren kan via anställning eller
vårdavtal lösa behovet av sjukgymnast. Motionären anser att detta är en typ av
begränsning av patienternas valfrihet som inte är i överensstämmelse med
kraven på god vårdkvalitet och konkurrens på lika villkor. Regeringen bör
återkomma med ett lagförslag som innebär att sådana konkurrenshinder
undanröjs.
Utskottet
Om ett landsting beslutar att remiss skall krävas för viss vård eller
behandling inom landstinget, gäller för närvarande samma krav för motsvarande
vård eller behandling utförd av vårdgivare med ersättning enligt lagen om
läkarvårdsersättning eller lagen om ersättning för sjukgymnastik.
Samverkansdelegationen anser att det ännu är för tidigt att på ett allsidigt
sätt kunna belysa effekterna av landstingens möjligheter att besluta om
generella remisskrav. Utskottet har ingen annan uppfattning. Delegationen
anser att det finns indikationer på att antalet remisser till privata
sjukgymnaster minskat markant. Delegationen kommer under år 1997 att noga
följa utvecklingen och effekterna av remissförfarandet samt fortlöpande
informera regeringen om utvecklingen i detta avseende. Utskottet delar
regeringens inställning att delegationen bör få slutföra sitt uppdrag och att
slutlig ställning inte nu bör tas. Regeringen har för avsikt att återkomma
till riksdagen med ytterligare förslag om bestämmelserna om remissförfarande
visar sig ha omotiverat negativa effekter på patienternas möjlighet att välja
vårdgivare. Utskottet har vidare erfarit att remissreglerna kan komma att
behandlas av HSU 2000 i ett kommande betänkande om patienters rätt. Utskottet
delar regeringens bedömning att nuvarande bestämmelser om remissförfarandet i
3 § lagen om läkarvårdsersättning bör ändras så att ett uttryckligt undantag
införs när det gäller landstingens möjligheter att ställa krav på remiss för
läkarvård inom barnmedicin, gynekologi och psykiatri.
Utskottet tillstyrker förslaget till ändring i 3 § lagen om
läkarvårdsersättning och avstyrker motionerna So34 (m) yrkande 4, So252 (m),
K204 (m) yrkande 1, So39 (fp) yrkande 4, So277 (fp) yrkande 8, So35 (kd)
yrkande 1. Utskottet avstyrker också motion So294 (v) yrkande 15.
Det problem som tas upp i motionerna i So36 (s) och So256 (m) har delegationen
sett antydningar till i sin uppföljning. Delegationen har för avsikt att noga
följa tillämpningen i landstingen även när det gäller remissreglerna för
sjukgymnastik. Bl.a. kommer en enkätundersökning att genomföras för att belysa
hur patienterna påverkas av remisskraven. Utskottet anser att delegationen
även i denna del bör få slutföra sitt uppdrag innan riksdagen överväger något
initiativ. Motionerna So36 (s) och So256 (m) avstyrks.
Heltidskravet
Propositionen
I lagen om läkarvårdsersättning respektive lagen om ersättning för sjuk-
gymnastik anges att vårdgivaren skall arbeta minst 35 timmar per vecka i
genomsnitt eller ha arbetat minst denna tid någon tolvmånadersperiod under de
senaste två åren. Genomsnittssiffran är beräknad utifrån att vårdgivaren
arbetar 40 timmar per vecka 45 veckor om året. 35-timmarskravet avser inte
enbart patienttid utan innefattar även viss tid för administration, utbildning
m.m.
Regeringen anser att det nuvarande systemet ger tillräcklig flexibilitet. En
vårdgivare kan på grund av sjukdom, semester, ledighet för vård av barn,
vidareutbildning eller forskning inom yrkesområdet, politiskt eller fackligt
uppdrag eller annat liknande skäl under kortare eller längre tid göra uppehåll
i sin verksamheten eller bedriva verksamhet i mindre omfattning. Ett
förtydligande bör göras i lagen om läkarvårdsersättning och lagen om
ersättning för sjukgymnastik om detta. För närvarande står de skäl som ger
rätt att bedriva verksamhet i reducerad omfattning enbart uppräknade i
regeringens förarbeten till heltidskravet samt under bestämmelserna för
vikariat.
Heltidskravet ger enligt propositionen en garanti för att kompetens,
kontinuitet och tillgänglighet upprätthålls. Regeringen ser även svårigheter
med att i stället för genomsnitt arbetade timmar stipulera ett minsta antal
besök per vårdgivare. Inom en och samma specialitet kan det t.ex. finnas olika
inriktningar och arbetsmetoder, vilket komplicerar en reglering som bygger på
antalet besök. För närvarande föreligger enligt propositionen inte
tillräckligt underlag för att föreslå en sådan reglering.
Motioner
I motion So34 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs att riksdagen beslutar
avskaffa de reducerade ersättningstak som gäller för att erhålla läkarvårds-
respektive sjukgymnastikersättning i enlighet med vad som anförts i motionen
(yrkande 5). Motionärerna anser att varje företag har fasta och rörliga
kostnader oavsett arbetstidens längd. Detta är ekonomiskt kännbart i synnerhet
för småföretag vilket det ofta är frågan om i detta sammanhang.
Ersättningstaken bör enligt motionärerna inte reduceras med hänsyn till
arbetstiden, beroende på att de yttre omständigheterna kan förändras. Varken
regering eller riksdag skall besluta om arbetstiden för en särskild
yrkesgrupp. Den enskilde individen skall själv bestämma om man vill arbeta
hel- eller deltid. Bestämmelsen bör enligt motionärerna avskaffas.
I motion So35 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) hemställs att riksdagen beslutar
avskaffa heltidskravet (yrkande 3). Motionärerna anser inte att vare sig
riksdagen eller regeringen skall besluta om arbetstiden för en särskild
yrkesgrupp. Det bör vara upp till den enskilde individen att besluta om man
skall arbeta hel- eller deltid. Flexibel arbetstid är enligt motionärerna
framtidens melodi på arbetsmarknaden, och detta område bör inte vara
undantaget.
Utskottet
Utskottet delar bedömningen i propositionen att det nuvarande systemet med
krav på heltidsverksamhet bör behållas för rätt till ersättning enligt lagen
om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik. Utskottet
anser att det nuvarande systemet ger tillräcklig flexibilitet för de privata
vårdgivarna och nödvändigt underlag för att sjukvårdshuvudmännen skall kunna
utöva sitt planeringsansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen. Förtydliganden
bör dock göras i 8 § i lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning
för sjukgymnastik. Utskottet tillstyrker lagförslagen i denna del och
avstyrker motion So35 (kd) yrkande 3.
Om läkaren respektive sjukgymnasten inte bedriver verksamheten på heltid
reduceras årsersättningen och ersättningstaket i skälig omfattning enligt 17 §
i lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik.
Preciseringar i detta hänseende, t.ex. fördelningen mellan fasta och rörliga
kostnader, ges i verkställighetsföreskrifter. Utskottet anser inte att dessa
bestämmelser för närvarande bör ändras. Motion So34 (m) yrkande 5 avstyrks.
Åldersgräns m.m.
Propositionen
I propositionen föreslås en möjlighet för privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster att erhålla läkarvårds- eller sjukgymnastikersättning efter det
att han eller hon fyllt 65 år om landstinget medger detta. Ett samverkansavtal
kan träffas.
Enligt nuvarande bestämmelser lämnas inte läkarvårdsersättning alternativt
sjukgymnastikersättning till en läkare eller sjukgymnast som vid
vårdtillfället har fyllt 65 år.
En åldersgräns av detta slag har dock ingen inverkan på legitimationen och
förhindrar inte i sig en privat vårdgivare att fortsätta sin verksamhet. Han
eller hon kan fortsätta sin verksamhet med offentlig finansiering om vårdavtal
träffas med sjukvårdshuvudmannen eller driva verksamheten enbart med
patientintäkten som finansieringskälla.
Det finns enligt regeringens mening flera skäl som talar för att en ålders-
gräns skall finnas för läkare och sjukgymnaster enligt lagen om läkar-
vårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik. Ett sådant skäl är
att en åldersgräns, för närvarande 65 år, finns för offentliganställda läkare
och sjukgymnaster.
Ytterligare skäl som talar för en åldersgräns är landstingens behov av att
kunna bedöma avgångar från hälso- och sjukvårdsverksamhet i privat regi i
samband med planeringen av läkarnas specialistutbildning.
De offentliganställda kan dock kvarstå i anställning efter uppnådd pen-
sionsålder om arbetsgivaren medger detta. För att uppnå så likvärdiga
förutsättningar som möjligt mellan offentliganställda och privata vårdgivare
bör på motsvarande sätt landstingen pröva de privatpraktiserande vårdgivarnas
möjligheter att fortsätta sin verksamhet med offentlig finansiering.
För att underlätta för vårdgivare som under året fyller 65 år bör denna
bestämmelse träda i kraft redan den 1 juli 1997.
Regeringen vill återigen understryka att särskild uppmärksamhet bör ägnas
patienternas behov när frågor om fortsatt verksamhet till följd av uppnådd
åldersgräns kan komma att diskuteras mellan parterna. För vissa patienter med
kroniska eller långvariga sjukdomar som kräver långvarig behandling och där
behovet av kontinuitet är stort, t.ex. vid psykoanalys, är det särskilt
viktigt att så sker.
Regeringen vill även erinra om att det är viktigt att landstingen i
möjligaste mån försöker underlätta avvecklingen för de privata vårdgivare som
hunnit göra stora investeringar och försätta sig i långa hyreskontrakt innan
regeln om 65-årsgräns blev känd. Om landstingen och den private vårdgivaren
inte kommer överens om en förlängning av verksamheten bör landstinget pröva
möjligheten att köpa upp icke avskrivna utrustningar samt överta lokaler med
pågående hyreskontrakt.
Ersättningsetablering m.m.
Motionsyrkanden med krav på ersättningsetablering behandlades senast i
betänkande 1994/95:SoU24 (s. 41 f.). Utskottet redogjorde bl.a. för tidigare
bestämmelser enligt följande:
Före den 1 januari 1994 gällde enligt den då gällande läkarvårdstaxan
(1974:699) bl.a. följande.
I taxan fanns bestämmelser om anslutning till försäkringen samt om arvoden
och patientavgifter. Dessutom fanns vissa särskilda bestämmelser av
administrativt slag, sanktioner, bestämmelser om rätt för RFV att utfärda
närmare föreskrifter m.m. samt övergångsbestämmelser. Bestämmelserna om
anslutning innebar att en privatpraktiserande läkare fördes upp på en
försäkringskassas förteckning inom vars verksamhetsområde han bedrev läkarvård
under förutsättning att han åtagit sig att följa taxans bestämmelser och
sjukvårdshuvudmannen tillstyrkt att han fördes upp på förteckningen. För
läkare som hade för avsikt att bedriva heltidspraktik gjordes i tre fall
undantag från kravet på tillstyrkan från huvudmannen. Det gällde för det
första fall när läkare övertog en befintlig praktik från en kollega som var
försäkringsansluten och den övertagande läkaren drev praktiken vidare med i
huvudsak oförändrad inriktning. Det gällde också när läkare etablerade sig på
en ort inom stödområdena 1 och 2 enligt förordningen (1990:642) om
regionalpolitiskt företagsstöd eller inom vissa angivna kommuner i Norrland.
Det tredje fallet avsåg läkare som vikarierade för en ansluten läkare.
För sjukgymnaster gällde den s.k. behandlingstaxan (1976:1018).
Anslutningsbestämmelserna var i princip desamma som för läkare.
Under år 1994 kunde privata vårdgivare som uppfyllde kraven i lagen om
läkarvårdsersättning respektive lagen om ersättning för sjukgymnastik fritt
etablera sig och starta verksamhet i princip var de själva önskade.
Sedan den 1 januari 1995 gäller att de specialistläkare och sjukgymnaster som
vill etablera sig som privatpraktiker med tillgång till offentlig finansiering
enligt bestämmelserna i lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning
för sjukgymnastik bara kan göra det om de träffar ett samverkansavtal med
sjukvårdshuvudmannen.
Utskottet gjorde följande bedömning.
Utskottet delar regeringens inställning att det är en fördel om det i varje
landstingsområde finns alternativ till den offentligt producerade hälso- och
sjukvården. Verksamhetens inriktning, tillgänglighet, kvalitet och kostnads-
effektivitet bör enligt utskottet styra valet av vårdgivare. Regeringen
uttalar i propositionen att landstingen bör visa öppenhet vid valet av
driftform. Utskottet delar denna uppfattning. Att det finns skilda driftformer
inom hälso- och sjukvården har inte bara positiva effekter för patienterna
utan också för personalen. Förhållandena mellan sjukvårdshuvudmannen och de
privata vårdgivarna bör enligt utskottet regleras i vårdavtal.
Motionerna avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (rskr. 383).
Motioner
I motion So34 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs att riksdagen beslutar
avskaffa åldersgränsen för rätten att uppbära läkarvårds- och sjukgymnastik-
ersättning i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 6). Motionärerna
anser dels att åldersgränsen strider mot riksdagens beslut att införa en
flexibel pensionsålder i det nya pensionssystemet, dels att sedan lång tid
etablerade läkarkontakter bryts. Enligt motionärerna har åldersgränsen
inneburit att i Stockholms län ca 100 000 patienter har förlorat den läkare
man anlitat i många år. Detta är särskilt allvarligt för äldre patienter som
förlorar en läkare de känt stort förtroende för. En gammal människa kan känna
stark olust att tvingas vända sig till en helt främmande, kanske mycket ung
läkare. Detta måste man enligt motionärerna ha respekt för. Möjligheten att
fullgöra en mycket god insats i vården kan inte enbart kopplas till åldern
utan måste också bedömas utifrån andra kriterier. Bestämmelsen om åldersgräns
blir enligt motionärerna än värre eftersom regeringen också infört ett förbud
mot ersättningsetableringar. Riksdagen bör enligt motionärerna avskaffa
förbudet mot ersättningsetableringar (yrkande 7). Rätten att överlämna
verksamhet till yngre krafter garanterar fortlevnad och en tryggad rätt att
fortsatt bedriva verksamhet. Men den garanterar också att verksamheten bedrivs
på en modern kvalificerad nivå ända till överlåtelsetillfället. Det säger sig
självt enligt motionärerna att viljan att nyinvestera är obefintlig de sista
åren om man vet att praktikten läggs ner i samband med att verksamheten måste
upphöra vid den existerande 65-årsgränsen. Det drabbar också patienterna.
Genom ersättningsetablering skulle kontinuiteten i vården garanteras, heter
det i motionen.
I motion So213 av Göte Jonsson och Ulf Melin (båda m) begärs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten för
privatpraktiserande läkare att få teckna vårdavtal efter 65 års ålder (yrkande
1). Vidare begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om landstingets skyldighet att fullt ut ersätta läkare vid ej förnyat
vårdavtal (yrkande 2). Motionärerna anser att en privatpraktiserande läkare
skall få utöva sitt yrke med ersättning från landstinget även om han fyllt 65
år. De anser det inte vara rimligt att vederbörande inte får verka som läkare,
med ersättning från landstinget, när både han själv och framför allt hans
patienter vill det. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag
som möjliggör detta. Än värre är det, enligt motionärerna, att läkaren inte
kan sälja sin praktik till en yngre kollega. Läkaren hamnar i ett ?ekorrhjul?
om landstinget vägrar att teckna ett nytt vårdavtal.
I motion So215 av Margareta E Nordenvall (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag som innebär att rätten till ersättningsetablering
för läkare och sjukgymnast återinförs i enlighet med vad som anförs i motionen
(yrkande 1). I yrkande 2 begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om fri etablering och åldersgräns för
privatläkare. Varje läkare som hade sin egen etablering överlät etablering och
patienter till en yngre kollega. Detta skapade kontinuitet för patienterna -
en garanti att när doktorn pensionerades kom det en annan i hans/hennes
ställe. Det innebar också att äldre läkare vågade investera i sin mottagning
och på så sätt följde med i den tekniska utvecklingen.
I motion So240 av samma motionär (m) hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag till att fri etablering för privatläkare och sjukgymnaster
återinförs i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 4). Som ett led
i en allmän hälsoförsäkring bör privatisering av primärvården stimuleras och
fri etablering införas, heter det i motionen.
I motion So238 av Tomas Högström (m) begärs också förslag till ändrade regler
innebärande att läkare skall kunna utöva sitt yrke efter 65 års ålder i
enlighet med vad som anförts i motionen. Motionären anser att i praktiken har
förutsättningarna för äldre läkare att bedriva verksamhet på lika villkor som
sina yngre kollegor slagits undan eftersom landstingen inte tecknar avtal med
?överåriga? läkare. Patientens valmöjligheter har också begränsats.
I motion So241 av My Persson och Leif Carlson (båda m) begärs att riksdagen
skall upphäva 9 § andra stycket i lagen om läkarvårdsersättning vilket innebär
att läkarvårdsersättning inte lämnas till en läkare som vid vårdtillfället har
fyllt 65 år.
I motion So271 av Margit Gennser (m) hemställs att riksdagen beslutar att 65-
årsgränsen för läkares rätt att bedriva privatpraktik avskaffas i enlighet med
vad som anförts i motionen (yrkande 1). I yrkande 2 begärs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 65-
årsgränsen för läkare icke får användas som skäl för att icke ingå vårdavtal
med privatpraktiserande läkare. I motionen begärs slutligen att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 65-
årsgränsen för läkare inte skall utgöra ett hinder vid försäljning av praktik
(yrkande 4). Motionären anför: Landstingen som har övertagit
betalningsansvaret för vård hos privatpraktiker har tillämpat denna regel
strängt. Vård-avtal mellan landsting och privatpraktiserande läkare som är
över 65 år ingås endast i undantagsfall.
I motion So39 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten att få
bedriva verksamhet som privat vårdgivare även efter det att man fyllt 65 år
(yrkande 5). Motionärerna anser att några nackdelar ur vårdens synvinkel av
att läkare och sjukgymnaster över 65 år förtsätter att vara yrkesverksamma
inte har kunnat påvisas och torde enligt motionärerna inte finnas annat än vad
gäller mycket gamla vårdgivare. Med tanke på den långa utbildning som framför
allt läkare har och det värdefulla arbete som många läkare utför vore det
värdefullt om landstingen inte automatiskt tillämpade 65-årsgränsen för vare
sig de egna eller de privata vårdgivarna, anser motionärerna.
I motion So35 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs att riksdagen beslutar
avskaffa 65-årsgränsen (yrkande 2). Motionärerna anser att det är oetiskt att
införa en sådan åldersgräns. De anser vidare att åldersgränsen strider mot
riksdagens beslut om flexibel pensionsålder i det nya pensionssystemet. Det
får också negativa konsekvenser för den enskilde patienten när en långvarig
läkarkontakt bryts. Många patienter, särskilt de äldre, förlorar den trygghet
som det innebär att känna sin läkare. Detta är negativt och skapar stor oro.
I yrkande 4 i samma motion hemställs att riksdagen beslutar att avskaffa
förbudet mot ersättningsetableringar. Motionärerna anser att bestämmelsen om
åldersgränsen har ytterligare en negativ faktor eftersom det råder förbud mot
ersättningsetableringar. Rätten att överlämna sin verksamhet innebär att man
garanterar att verksamheten överlämnas på en ?modern? nivå. Man vågar
investera fram till överlåtelsen om man vet att verksamheten fortsätter.
Utskottet
Enligt nuvarande bestämmelser krävs vårdavtal för att en privat verksam läkare
respektive sjukgymnast skall kunna fortsätta sin verksamhet med offentlig
finansiering efter att ha uppnått 65 års ålder. Åldersgränsen är 65 år för
offentliganställda läkare och sjukgymnaster dock med möjlighet att kvarstå i
anställning om arbetsgivaren medger det. Landstingen har enligt utskottets
mening behov av att kunna planera sin egen verksamhet och även bedöma hur
stora avgångarna från hälso- och sjukvårdsverksamhet i privat regi blir, bl.a
för att bedöma behovet av specialistutbildning av läkare.
Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen att ändra i 9 § lagen om
läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik så att privata
vårdgivare kan fortsätta sin verksamhet efter att ha uppnått 65 års ålder om
de träffar samverkansavtal med landstingen. Motionerna So34 (m) yrkande 6,
So213 (m) yrkande 1, So238 (m), So241 (m), So271 (m) yrkandena 1 och 2, So39
(fp) yrkande 5 och So35 (kd) yrkande 2 avstyrks.
Utskottet vidhåller sin inställning att fri etableringsrätt för läkare och
sjukgymnaster försvårar sjukvårdshuvudmännens möjligheter att uppfylla målet i
hälso- och sjukvårdslagen om en god vård på lika villkor för hela
befolkningen. Motionerna So215 (m) yrkande 2 och So240 (m) yrkande 4 avstyrks.
Utskottet vidhåller också sin inställning att det är en fördel om det i varje
landstingsområde finns alternativ till den offentligt producerade hälso- och
sjukvården samt att landstingen bör visa öppenhet vid valet av driftform.
Förhållandet mellan sjukvårdshuvudmännen och de privata vårdgivarna bör även i
fortsättningen regleras i vårdavtal. Motionerna So34 (m) yrkande 7, So215 (m)
yrkande 1, So271 (m) yrkande 4 och So35 (kd) yrkande 4 avstyrks därför.
Vad slutligen gäller frågan om ersättning från landstinget för icke avskrivna
investeringar, långa hyreskontrakt och andra avvecklingskostnader för en
privat vårdgivare vill utskottet erinra om att regeringen redan i proposition
1994/95:195 (s. 69) förutsatte att landstingen skulle lämna skälig ersättning
till vissa privata vårdgivare, som under de närmaste åren skulle fylla 65 år
och som landstingen inte ville teckna vårdavtal med och vilka kunde ha gjort
betydande investeringar i verksamheten som inte var avskrivna. Regeringen
framhåller även nu att det är viktigt att landstingen i möjligaste mån
försöker underlätta avvecklingen för de privata vårdgivarna som hunnit göra
stora investeringar och försätta sig i långa hyreskontrakt innan regeln om 65-
årsgränsen blev känd. Utskottet anser att delegationen i redovisningen av sitt
uppdrag till regeringen bör återkomma även såvitt gäller utvecklingen i detta
hänseende. Motion So213 (m) yrkande 2 avstyrks.
Anskaffning av vikarier
Propositionen
Regeringen anser att en läkare och en sjukgymnast som fyllt 65 år bör få
vikariera för en annan vårdgivare, med ersättning enligt lagen om läkarvårds-
ersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik, om landstinget medger
detta. Detta är rimligt med tanke på att regeringen nu föreslår att en
vårdgivare som fyllt 65 år även skall kunna fortsätta sin verksamhet på taxan
om landstinget medger detta.
I övrigt finns inga hinder enligt nuvarande bestämmelser för läkare och
sjukgymnaster, som är verksamma enligt dessa lagar, att vikariera för andra
vårdgivare på taxorna. Den ersättning som utgår enligt taxan under vikariatet
skall också som utredningen påpekar räknas in i den egna sammanlagda
ersättningen under året.
Gällande rätt
I 10 § lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik
finns vissa bestämmelser om vikariat. Därutöver krävs att vikarien uppfyller
kraven på kompetens enligt 7 § samt ålders- och anställningskraven i 9 §.
Motioner
I motion So39 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) begärs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det är
vikariatsgivaren som själv skall avgöra vikariens kompetens och lämplighet
(yrkande 6). Motionärerna avvisar förslaget att landstingen skall avgöra den
frågan.
I motion So271 av Margit Gennser (m) begärs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att 65-årsgränsen för läkare
icke gäller som hinder vid vikariat hos privatpraktiker med vårdavtal eller
ersättning från sjukförsäkringen (yrkande 3). Motionären anför att läkare som
är över 65 år som regel inte heller får utnyttjas som vikarie i praktik, som
omfattas av vårdavtal.
Utskottet
Utskottet delar bedömningen att det är rimligt att en läkare eller sjukgymnast
som fyllt 65 år bör få vikariera för en annan vårdgivare med ersättning enligt
lagen om läkarvårdsersättning eller lagen om ersättning för sjukgymnastik om
landstinget medger detta mot bakgrund av den ändring som föreslås i 9 § i
dessa lagar. Motion So271 (m) yrkande 3 är delvis tillgodosedd och avstyrks.
Motion So39 (fp) yrkande 6 avstyrks också.
Övriga förslag till ändring i lagen om läkarvårdsersättning och lagen om
ersättning för sjukgymnastik
Utskottet
Utskottet tillstyrker förslagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ökad andel privata vårdgivare
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So38, 1996/97:So39 yrkandena 1
och 2 och 1996/97:So277 yrkande 39,
res. 1 (c)
res. 2 (m, fp)
2. beträffande frysning av taxenivåer
att riksdagen avslår motion 1996/97:So37,
res. 3 (v)
3. beträffande representation vid taxeförhandlingar m.m.
att riksdagen avslår motion 1996/97:So34 yrkandena 1 och 2,
res. 4 ( m)
4. beträffande företagshälsovårdens roll
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So34 yrkande 3 och 1996/97:So39
yrkande 3,
res. 5 (m, fp, kd)
5. beträffande 3 § förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1651)
om läkarvårdsersättning
att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:So34 yrkande 4,
1996/97:So35 yrkande 1, 1996/97:So39 yrkande 4, 1996/97:So252,
1996/97:So277 yrkande 8, 1996/97:So294 yrkande 15 och 1996/97: K204
yrkande 1 antar regeringens förslag till 3 § lagen om ändring i lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning,
res. 6 (m, fp, kd)
6. beträffande remissreglerna för sjukgymnaster
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So36 och 1996/97:So256,
res. 7 (m)
7. beträffande 8 § förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1651)
om läkarvårdsersättning och 8 § förslaget till lag om ändring i lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik
att riksdagen med avslag på motion 1996/97:So35 yrkande 3 antar
regeringens förslag till ändring i 8 § lagen (1993:1651) om läkarvårds-
ersättning och 8 § lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik,
res. 8 (kd)
8. beträffande reducering av årsersättningen
att riksdagen avslår motion 1996/97:So34 yrkande 5,
res. 9 ( m)
9. beträffande 9 § förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1651)
om läkarvårdsersättning och 9 § förslaget till lag om ändring i lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik
att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:So34 yrkande 6,
1996/97:So35 yrkande 2, 1996/97:So39 yrkande 5, 1996/97:So213
yrkande 1, 1996/97:So238, 1996/97:So241 och 1996/97:So271 yrkandena 1
och 2 antar regeringens förslag till ändring i 9 § lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning och i 9 § lagen (1993:1652) om ersättning för
sjukgymnastik,
res. 10 (m, fp, kd)
10. beträffande fri etableringsrätt för läkare och sjukgymnaster
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So215 yrkande 2 och
1996/97:So240 yrkande 4,
res. 11 (m)
11. beträffande ersättningsetablering
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So34 yrkande 7, 1996/97: So35
yrkande 4, 1996/97:So215 yrkande 1 och 1996/97:So271 yrkande 4,
res. 12 (m, kd)
12. beträffande ersättning för avvecklingskostnader m.m.
att riksdagen avslår motion 1996/97:So213 yrkande 2,
res. 13 (m)
13. beträffande anskaffning av vikarier
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So39 yrkande 6 och 1996/97:So271
yrkande 3,
res. 14 (m, fp)
14. beträffande förslagen till lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning och lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning
för sjukgymnastik i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning och lag om ändring i lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik i den mån de inte omfattas av
vad utskottet hemställt under tidigare moment.
Stockholm den 15 maj 1997
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Rinaldo
Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Liselotte Wågö (m), Marianne Jönsson (s),
Conny Öhman (s), Leif Carlson (m), Mariann Ytterberg (s), Stig Sandström (v),
Christin Nilsson (s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson
(kd), Elisebeht Markström (s), Kerstin Warnerbring (c) och Kerstin Heinemann
(fp).
Reservationer
1. Ökad andel privata vårdgivare (mom. 1)
Kerstin Warnerbring (c) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 8 börjar med ?Utskottet
delar? och på s. 9 slutar med ?Motionsyrkandena avstyrks? bort ha följande
lydelse:
Utskottet vill understryka nödvändigheten av att skapa mångfald, valfrihet
och ökad kvalitet inom vården. Det kan ske samtidigt som ekonomin kräver
effektiviseringar. En ökad andel privata vårdgivare med vårdavtal leder till
förnyelse inom ramen för ett offentligt och demokratiskt finansierat hälso-
och sjukvårdssystem och kan innebära en stimulans att starta nya företag i
olika företagsformer.
Alla medborgare måste garanteras tillgänglighet till god vård och omsorg
oavsett var i landet de bor. Enligt hälso- och sjukvårdslagen skall också
patienterna ha insyn i och inflytande över vårdens innehåll och utformning och
alltså själva kunna välja både vårdgivare och vårdinsats. Konkurrens är en
nödvändighet. Utskottet vill därför understryka vikten av att landstingen som
på de flesta håll satsat offensivt på förändring, förnyelse och utveckling
också ser positivt på sin möjlighet att skriva avtal med privata vårdgivare.
Sjukvårdshuvudmännen kan på så sätt öka mångfalden, valfriheten och kvaliteten
inom vården, samtidigt som de också utövar kostnadskontrollen.
Vad utskottet nu anfört bör med anledning av motionerna So38 (c) och So39
(fp) yrkande 1 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande ökad andel privata vårdgivare
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So38 och 1996/97:So39
yrkande 1 och med avslag på motionerna 1996/97:So39 yrkande 2 och
1996/97:So277 yrkande 39 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Ökad andel privata vårdgivare (mom. 1)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m), Birgitta Wichne (m)
och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 8 börjar med ?Utskottet
delar? och på s. 9 slutar med ?Motionsyrkandena avstyrks? bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att det är viktigt att öka andelen privata vårdgivare. Detta
kan lätt genomföras om 65-årsregeln upphävs samt den fria etableringsrätten
återinförs. Enligt utskottets mening bör inte landstingen få besluta vilka som
skall etablera sig som privata vårdgivare. Utskottet anser att den privata
specialistvården och de privata sjukgymnasterna skall behållas och utvecklas
som ett betydande komplement till den offentligt administrerade vården. Privat
vård är också i vissa fall mer kostnadseffektiv än den vård som bedrivs i
landstingens regi. Olika driftsformer inom hälso- och sjukvården har enligt
utskottet positiva effekter även för personalen. Vad utskottet nu anfört bör
med anledning av motionerna So38 (c), So39 (fp) yrkandena 1 och 2 och So277
(fp) yrkande 39 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande ökad andel privata vårdgivare
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So38, 1996/97: So39
yrkandena 1 och 2 och 1996/97:So277 yrkande 39 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Frysning av taxenivåer (mom. 2)
Stig Sandström (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 11 börjar med ?Utskottet
delar? och slutar med ?So37 (v) avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So37 (v) att taxenivåerna för
ersättning till privatläkare respektive sjukgymnaster bör återföras till den
nivå som gällde före den 1 april 1997. Utskottet anser att parterna kan
återkomma till regeringen med en framställan om taxehöjning när sjukvårdens
långsiktiga finansiering fått en uthållig och rimlig lösning. Vad utskottet nu
anfört bör med anledning av motionen ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande frysning av taxenivåer
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So37 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Representation vid taxeförhandlingar m.m. (mom. 3)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Birgitta Wichne (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 11 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?yrkandena 1 och 2? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar inställningen i motion So34 (m) yrkandena 1 och 2 att den
stora sjukgymnastgrupp som inte är organiserad i Legitimerade sjukgymnasters
riksförbund (LSR) eller något annat fackligt förbund borde ges rätt att utse
en representant att delta i förhandlingarna om de statligt reglerade
ersättningssystemen. Utskottet delar också motionärernas uppfattning att en
skiljenämnd skulle ge yrkesorganisationerna en starkare position gentemot den
mycket mer dominerande parten Landstingsförbundet. Vad utskottet nu anfört bör
med anledning av motionsyrkandena ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande representation vid taxeförhandlingar m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So34 yrkandena 1 och 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Företagshälsovårdens roll (mom. 4)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m), Birgitta Wichne (m),
Chatrine Pålsson (kd) och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 13 börjar med ?Under
hösten? och slutar med ?Yrkandena avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det är viktigt att företagshälsovårdens framtida
ställning, inriktning och finansiering utreds med syfte att få en samlad och
långsiktig lösning vad gäller företagshälsovården. En viktig aspekt vid en
sådan översyn är enligt utskottets mening att betona ett utökat samarbete
mellan de olika aktörerna inom rehabiliteringen, dvs. hälso- och sjukvården,
försäkringskassan, arbetsförmedlingen, socialtjänsten och företagshälsovården.
Ett utökat samarbete mellan aktörerna leder enligt utskottet till att
resurserna kan användas på det mest effektiva sättet. Vad utskottet nu anfört
bör med anledning av motionerna So34 (m) yrkande 3 och So39 (fp) yrkande 3 ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande företagshälsovårdens roll
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So34 yrkande 3 och
1996/97:So39 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. 3 § förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning (mom. 5)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m), Birgitta Wichne (m),
Chatrine Pålsson (kd) och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 17 börjar med ?Om ett
landsting? och slutar med ?yrkande 15? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motionerna So34 (m) yrkande 4, So35 (kd)
yrkande 1 och So39 (fp) yrkande 4 att det inte bör finnas något generellt
remisstvång inom vården. Utskottet delar också motionärernas uppfattning att
privatvården präglas av stor kontinuitet där, till skillnad från den
offentliga vården, långvariga relationer ofta byggs upp mellan patient, läkare
och sjukgymnast. Ett remisstvång i privatvården skulle medföra slutet på dessa
relationer. Utskottet anser att det är bättre att utveckla vårdsamband som gör
att patienten via sin husläkare tryggt kan förlita sig på dennes bedömning av
när konsultation behövs. Remisstvång sätter enligt utskottet onödiga spärrar
för den enskilde. Det stämmer inte överens med de intentioner om att stärka
patientens ställning som finns i övrigt inom sjukvården. Vad utskottet nu
anfört bör med anledning av motionerna So34 (m) yrkande 4, So35 (kd) yrkande 1
och So39 (kd) yrkande 4, So252 (m), So277 (fp) yrkande 8 och K204 (m) yrkande
1 ges regeringen till känna. Motion So294 (v) yrkande 15 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande 3 § förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So34 yrkande 4,
1996/97:So35 yrkande 1, 1996/97:So39 yrkande 4, 1996/97:So252,
1996/97:So277 yrkande 8 och 1996/97:K204 yrkande 1 och med avslag på
motion 1996/97:So294 yrkande 15
dels antar regeringens förslag till 3 § lagen om ändring i lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Remissreglerna för sjukgymnaster (mom. 6)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Birgitta Wichne (alla m)
anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 17 börjar med ?Det
problem? och slutar med ?So256 (m) avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att regeringen bör skapa valfrihet i vården när det gäller
patientens val av sjukgymnast. Det bör inte vara så att det är läkaren som av
budgettekniska skäl i praktiken styr patienten till en viss sjukgymnast.
Utskottet anser att detta är en typ av begränsning av patienternas valfrihet
som inte är i överensstämmelse med kraven på god vårdkvalitet och konkurrens
på lika villkor. Utskottet delar uppfattningen i motion So256 (m) att
regeringen bör återkomma till riksdagen med ett lagförslag som innebär att
sådana konkurrenshinder undanröjs. Vad utskottet nu anfört bör med anledning
av motionen ges regeringen till känna. Motion So36 (s) är tillgodosedd och
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande remissreglerna för sjukgymnaster
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So256 och med avslag på
motion 1996/97:So36 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
8. 8 § förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning och 8 § förslaget till lag om ändring i lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik (mom. 7)
Chatrine Pålsson (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 18 börjar med ?Utskottet
delar? och på s. 19 slutar med ?yrkande 3? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att heltidskravet för rätt till ersättning enligt lagen om
läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik bör avskaffas.
Utskottet delar bedömningen i motion So35 (kd) yrkande 3 att varken riksdagen
eller regeringen skall besluta om arbetstiden för en särskild yrkesgrupp. Det
bör vara upp till den enskilde individen att besluta om han skall arbeta hel-
eller deltid. Regeringen bör snarast återkomma med erforderliga lagförslag på
området. Vad utskottet nu anfört bör med anledning av motionen ges regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande 8 § förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning och 8 § förslaget till lag om ändring i lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So35 yrkande 3
dels antar regeringens förslag till 8 § lag om ändring i lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning och 8 § lag om ändring i lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Reducering av årsersättningen (mom. 8)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Birgitta Wichne (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 19 börjar med ?Om
läkaren? och slutar med ?yrkande 5 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar bedömningen i motion So34 (m) yrkande 5 att bestämmelserna
om reducerat ersättningstak m.m. bör avskaffas. Varje företag har fasta och
rörliga kostnader oavsett arbetstidens längd. Detta är ekonomiskt kännbart i
synnerhet för småföretag. Utskottet anser således inte att ersättningstaken
skall reduceras med hänsyn till arbetstiden. Regeringen bör snarast återkomma
med erforderliga lagförslag på området. Vad utskottet nu anfört bör med
anledning av motionsyrkandet ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande reducering av årsersättningen
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So34 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. 9 § förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning och 9 § förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1652)
om ersättning för sjukgymnastik (mom. 9)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m), Birgitta Wichne (m),
Chatrine Pålsson (kd) och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 23 börjar med ?Enligt
nuvarande? och slutar med ?yrkande 2 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motionerna So34 (m) yrkande 6, So35 (kd)
yrkande 2 och So39 (fp) yrkande 5 att åldersgränsen för rätten att uppbära
läkarvårds- och sjukgymnastikersättning bör avskaffas. Åldersgränsen strider
enligt utskottets mening mot riksdagens beslut att införa en flexibel
pensionsålder i det nya pensionssystemet. Särskilt för äldre människor kan det
vara bekymmersamt att att förlora en läkare som de kännner stort förtroende
för. En gammal människa kan känna stark olust mot att behöva vända sig till en
främmande, kanske mycket ung läkare. Detta måste man enligt utskottet ha
respekt för. Möjligheten att fullgöra en mycket god insats i vården kan inte
enbart kopplas till åldern utan måste också bedömas utifrån andra kriterier.
Enligt utskottet bör vidare den långa utbildning som särskilt läkare har
beaktas i detta sammanhang. Med anledning av motionerna So34 (m) yrkande 6,
So35 (kd) yrkande 2, So39 (fp) yrkande 5, So213 (m) yrkande 1, So238 (m),
So241 (m) och So271 (m) yrkandena 1 och 2 anser utskottet att 9 § andra
stycket i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning och 9 § andra stycket i
lagen (1993: 1652) om ersättning för sjukgymnastik skall upphävas.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande 9 § förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning och 9 § förslaget till lag om ändring i lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So34 yrkande 6,
1996/97:So35 yrkande 2, 1996/97:So39 yrkande 5, 1996/97:So213 yrkande 1,
1996/97:So238, 1996/97:So241 och 1996/97:So271 yrkandena 1 och 2 upphäver
9 § andra stycket lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning och 9 §
andra stycket lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik,
11. Fri etableringsrätt för läkare och sjukgymnaster (mom. 10)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Birgitta Wichne (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 23 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?So240 (m) yrkande 4 avstyrks? bort ha följande
lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motionerna So215 (m) yrkande 2 och So240
(m) yrkande 4 att fri etableringsrätt för läkare och sjukgymnaster i enlighet
med vad som gällde under år 1994 bör återinföras. Regeringen bör snarast
återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Vad utskottet nu anfört bör med
anledning av motionerna ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande fri etableringsrätt för läkare och sjukgymnaster
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So215 yrkande 2 och
1996/97:So240 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
12. Ersättningsetablering (mom. 11)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m), Birgitta Wichne (m)
och Chatrine Pålsson (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 23 börjar med ?Utskottet
vidhåller också? och slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att förbudet mot ersättningsetableringar skall avskaffas.
Rätten att överlämna sin verksamhet till yngre krafter garanterar fortlevnad
och en tryggad rätt att fortsatt bedriva verksamhet. Men den garanterar också
att verksamheten bedrivs på en modern kvalificerad nivå ända till
överlåtelsetillfället. Utskottet anser det självklart att viljan att
nyinvestera är obefintlig de sista åren om innehavaren vet att praktiken läggs
ner när han fyller 65. Åldersgränsen drabbar också patienterna. Genom
ersättningsetablering skulle kontinuiteten i vården garanteras.Vad utskottet
nu anfört bör med anledning av motionerna So34 (m) yrkande 7, So215 (m)
yrkande 1, So271 (m) yrkande 4 och So35 (kd) yrkande 4 ges regeringen till
känna. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett lagförslag.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande ersättningsetablering
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So34 yrkande 7,
1996/97:So35 yrkande 4, 1996/97:So215 yrkande 1 och 1996/97: So271
yrkande 4 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
13. Ersättning för avvecklingskostnader m.m. (mom. 12)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Birgitta Wichne (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 24 börjar med ?Vad
slutligen? och slutar med ?yrkande 2 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So213 (m) yrkande 2 att landstingen
bör fullt ut ersätta läkare om vårdavtalet inte förnyas. Läkaren hamnar eljest
i ett ?ekorrhjul? om landstinget vägrar teckna ett nytt vårdavtal. Vad
utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande ersättning för avvecklingskostnader m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So213 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Anskaffning av vikarier (mom. 13)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m), Birgitta Wichne (m)
och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 25 börjar med ?Utskottet
delar? och slutar med ?avstyrks också? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det är vikariatsgivaren själv, och inte landstinget,
som skall avgöra vikariens kompetens och lämplighet. Vad utskottet nu anfört
bör med anledning av motionerna So39 (fp) yrkande 6 och So271 (m) yrkande 3
ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande anskaffning av vikarier
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So39 yrkande 6 och
1996/97:So271 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
I propositionen framlagda lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för
sjukgymnastik
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Propositionen.........................................1
Motionerna............................................1
Motioner med anledning av propositionen 1
Motioner från den allmänna motionstiden 3
Utskottet.............................................4
Propositionens huvudsakliga innehåll 4
Bakgrund m.m. 5
Den privata vårdens omfattning 5
Alternativa driftsformer som komplement och stimulans 6
Utgiftskontroll samt fastställandet av taxans utformning och
arvodesnivåer 9
Förändringar i bestämmelserna om läkarvårdsersättning och ersättning
för sjukgymnastik
11
Företagshälsovård 11
Remissförfarandet 13
Heltidskravet 17
Åldersgräns m.m. 19
Ersättningsetablering m.m. 20
Anskaffning av vikarier 24
Övriga förslag till ändring i lagen om läkarvårdsersättning och lagen
om ersättning för sjukgymnastik
25
Hemställan 25
Reservationer........................................27
Bilaga: I propositionen framlagda lagförslag 35