Utskottet behandlar i detta betänkande proposition 1996/97:73 Ändring i lagen
om sjuklön, m.m. jämte motioner.
I propositionen föreslås att reglerna i lagen om sjuklön om samordning
mellan sjuklön och vissa andra ersättningar som utges till arbetstagaren på
grund av fri gruppsjukförsäkring upphävs. Sådana ersättningar skall således
inte längre avräknas från den sjuklön som arbetsgivaren är skyldig att betala.
Vidare föreslås att riksdagen godkänner en utökning av verksamheten enligt
lagen om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag och avstyrker bifall till
motionerna.
Till betänkandet har fogats en reservation och fyra särskilda yttranden.
Propositionen
I proposition 1996/97:73 Ändring i sjuklönelagen, m.m. har regeringen
(Socialdepartementet) föreslagit att riksdagen
dels antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
lagen (1991:1047) om sjuklön,
dels godkänner vad regeringen förordar om en utökning av antalet
försöksområden enligt lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet med
finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och
socialtjänst (avsnitt 5).
Lagförslaget återfinns som bilaga till betänkandet.
Motionerna
1996/97:Sf22 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen avslår propositionen i den del som berör förändring av
lagen om sjuklön i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård
samt socialtjänst.
1996/97:Sf23 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär redovisning av en utvärdering av de lokala försöksverksamheterna i
enlighet med vad som ovan har nämnts.
1996/97:Sf24 av Roland Larsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om antalet
försöksområden.
Utskottet
Sjuklönelagen
Nuvarande regler
Lagen (1991:1047) om sjuklön (SjLL) reglerar rätten till sjukersättning för
anställda under de första 28 dagarna av varje sjukdomsfall (sjuklöne-
perioden). För den första dagen i sjuklöneperioden betalas ingen ersättning
(karensdag). För de återstående dagarna i perioden har den anställde rätt att
behålla 75 % av lön och andra anställningsförmåner (sjuklön). Om en ny
sjukperiod börjar inom fem dagar från det att en tidigare sjukperiod avslutats
skall den enligt SjLL betraktas som en fortsättning på den tidigare
sjukperioden när det gäller karensdag och avgränsningen av sjuklöneperioden.
Den anställdes rätt till sjuklön gäller fr.o.m. den första dagen av
anställningstiden. Den som är anställd kortare tid än en månad har dock rätt
till sjuklön bara om vissa kvalifikationsvillkor är uppfyllda. Uppdragstagare
och egenföretagare omfattas inte av sjuklönesystemet.
SjLL är tvingande till den anställdes förmån. Från vissa av lagens regler
får dock avvikelser göras genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits
eller godkänts av en sådan central arbetstagarorganisation som avses i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Bl.a. får den närmare beräkningen
av lön och andra anställningsförmåner ske utifrån bransch- och arbetsanpassade
avtalsbestämmelser.
Enligt SjLL begränsas antalet karensdagar till tio under en
tolvmånadersperiod. Efter ansökan av en anställd som på grund av sjukdom kan
antas komma att vara borta från arbetet i särskilt stor omfattning kan
försäkringskassan besluta om s.k. särskilt högriskskydd. Ett beslut varigenom
kassan bifallit en ansökan medför dels att den anställde har rätt till sjuklön
efter en kompensationsnivå om 75 % för den första dagen i varje
sjuklöneperiod, dels att ersättning kan betalas till arbetsgivaren från
sjukförsäkringen för kostnader för sjuklön till den anställde.
I 6 § andra stycket SjLL anges att ersättning som utges till arbetstagare på
grund av förmån av fri gruppsjukförsäkring, som åtnjuts enligt grunder som
fastställs i kollektivavtal, anses som sjuklön från arbetsgivaren. Enligt 15 §
andra stycket SjLL gäller detta även i sådana fall arbetsgivaren skall utge
sjuklön för första dagen i sjuklöneperioden.
Företag med en viss högsta lönekostnad har enligt SjLL möjlighet att
försäkra sig hos försäkringskassan mot sjuklönekostnader avseende tid fr.o.m.
den tredje ersättningsdagen. Rätt att teckna en sådan försäkring har
arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett kalenderår exklusive
sociala avgifter och särskild löneskatt inte beräknas överstiga 130 gånger
basbeloppet.
Efter sjuklöneperioden utges sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring (AFL). Sjukpenningen utgör 75 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten.
För den som inte omfattas av SjLL, t.ex. egenföretagare och uppdragstagare,
utges dock sjukpenning enligt AFL från sjukperiodens början. Sjukpenning utges
inte för den första dagen i sjukperioden (karensdag). För tid därefter utges
sjukpenning med 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Även enligt AFL är
antalet karensdagar begränsat till högst tio under en tolvmånadersperiod.
I AFL finns särskilda regler om minskning av sjukpenning i vissa fall.
Minskningsreglerna blir tillämpliga om den försäkrade av arbetsgivaren, för
samma tid som sjukpenning utges, erhåller lön. Fri gruppsjukförsäkring som
åtnjuts enligt grunder som fastställts i kollektivavtal anses därvid som lön.
Om den försäkrade får sjukpenning samtidigt som han får lön från arbetsgivaren
minskas under de första 90 dagarna i en sjukperiod sjukpenningen med det
belopp som lönen överstiger 10 % av vad den försäkrade skulle ha fått i lön om
han varit i arbete. Fr.o.m. den 91:a dagen minskas sjukpenningen med lönens
hela belopp. Även lön som hänför sig till inkomstdelar över 7,5 basbelopp
påverkar sjukpenningen enligt särskilda regler.
Propositionen
I propositionen föreslås att reglerna i sjuklönelagen om samordning mellan
sjuklön och vissa ersättningar som utges till arbetstagaren på grund av förmån
av fri gruppsjukförsäkring upphävs.
I propositionen anförs att syftet med införandet av den lagstadgade
sjuklönen var att öka arbetsgivarens ansvar för de anställdas arbetsmiljö och
hälsa och att tillförsäkra de anställda en mer rättvis kompensation för
inkomstförluster till följd av sjukdom. Den 1 januari 1997 förlängdes
sjuklöneperioden från att omfatta de första 14 dagarna till att omfatta de
första 28 dagarna av varje sjukdomsfall. Enligt 6 och 15 §§ SjLL skall
ersättning som utges till arbetstagaren på grund av förmån av fri
gruppsjukförsäkring, som uppbärs enligt grunder som fastställts i
kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer, anses som sjuklön.
I propositionen anges att sådan ersättning således skall avräknas från den
sjuklön som arbetsgivaren är skyldig att betala. Vid införandet av SjLL
förväntades bestämmelsen om att likställa kollektivavtalad gruppsjukförsäkring
med sjuklön få begränsad tillämpning, eftersom dessa ersättningar i regel inte
utbetalades under de första 14 dagarna i en sjukdomsperiod.
Vid riksdagsbehandlingen av regeringens förslag om förlängning av
sjuklöneperioden framhöll socialförsäkringsutskottet att det förhållandet att
sjuklöneperioden förlängs inte hindrar tillämpningen av nu gällande avtal om
kompletterande sjukersättning för samma tid (bet. 1996/97:SfU4, rskr.
1996/97:22).
När den aktuella regeln om att likställa vissa ersättningar med sjuklön
tillkom, motsvarade sjuklönens nivå ersättningsnivån i sjukpenningförsäkringen
med tillägg för den ytterligare kompensation som arbetsgivaren kan lämna utan
att sjukpenningen reduceras enligt minskningsreglerna i AFL. Det ansågs då att
en eventuell sådan ersättning inte skulle höja den totala kompensationsnivån i
sjuklönesystemet över denna nivå (prop. 1990/91:181 s. 42). I propositionen
anges att förutsättningarna för ifrågavarande regler i SjLL nu har ändrats
genom att en enhetlig ersättningsnivå om 75 % har införts för både sjukpenning
och sjuklön och att sjuklöneperioden förlängts till 28 dagar. Samtidigt
kvarstår, för sjukpenningförsäkringens del, den reglering i AFL som möjliggör
en tilläggsersättning med 10 % utan minskning av sjukpenningen.
Regeringen anser, mot bakgrund av att sambandet mellan ersättningsnivåerna i
sjuklöne- och sjukpenningsystemen fortfarande bör upprätthållas, att reglerna
i SjLL om att den kollektivavtalade fria gruppsjukförsäkringen skall anses som
sjuklön nu bör avskaffas.
Ändringen föreslås träda i kraft den 1 maj 1997. De upphävda bestämmelserna
föreslås dock tillämpas på ersättning som avser tid före ikraftträdandet.
Motion
I motion Sf22 yrkande 1 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs avslag på
propositionen i den del som berör ändringen i SjLL. Motionärerna anför att
förslaget om att avskaffa samordningen mellan sjuklönen och de fria
gruppsjukförsäkringarna är ännu en konsekvens av den illa förberedda och
utredda förlängningen av sjuklöneperioden. Förändringen saknar dessutom,
enligt motionärerna, i praktiken all betydelse. Motionärerna menar att det av
kollektivavtalen framgår att AGS-ersättning inte utgår under tid när sjuklön
utgår. Vill någon av parterna på arbetsmarknaden omförhandla avtalen till
följd av den förlängda sjuklöneperioden bör det ske inom ramen för vanliga
förhandlingar. Regeringen bör inte på det sätt som nu sker ta ställning för en
av två parter. Motionärerna anser också att förslaget kan tolkas på ett sådant
sätt att det går emot sjuklönelagens intention om likabehandling av olika
grupper på arbetsmarknaden.
Utskottet
Före sjuklöneperiodens förlängning den 1 januari 1997 gällde att de flesta
arbetstagare för dag 15-28 av en sjukperiod hade rätt till dels sjukpenning
enligt AFL med 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, dels
kollektivavtalsbaserad ersättning motsvarande ca 10 % av lönen. Enligt
riksdagens beslut gäller från årsskiftet för dag 15-28 att arbetstagaren,
enligt de villkor som anges i sjuklönelagen, i stället för sjukpenning enligt
AFL har rätt till lagstadgad sjuklön om 75 % av mistade anställningsförmåner.
Utskottet konstaterar att avsikten med förlängningen av sjuklöneperioden till
28 dagar inte var att minska den ytterligare ersättning, utöver
ersättningsnivån om 75 % enligt AFL, som i förekommande fall utgår enligt
kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Utskottet delar därför
regeringens uppfattning att den bestämmelse som för närvarande finns i
sjuklönelagen att den fria gruppsjukförsäkringen skall anses som sådan
lagstadgad sjuklön bör upphävas. Utskottet tillstyrker således propositionen i
denna del och avstyrker bifall till motion Sf22 yrkande 1.
Finansiell samordning
Gällande ordning
Enligt lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning
mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst får, om
regeringen medger det, en allmän försäkringskassa, ett landsting och en kommun
som har kommit överens om det bedriva sådan försöksverksamhet i syfte att
pröva möjligheterna till en effektivare användning av tillgängliga resurser.
Försöksverksamheten, som är begränsad till högst fem försöksområden, startade
den 1 juli 1994 och skall avslutas senast vid utgången av år 2000.
Propositionen
I propositionen föreslås att antalet försöksområden skall kunna uppgå till
högst tio. Utifrån erfarenheterna av hittills beviljade och i övrigt inkomna
ansökningar bedömer regeringen att antalet försöksområden som uppfyller de
formella kraven kan komma att något överstiga fem varför antalet
försöksområden bör vidgas något. Ett antal ansökningar är under beredning hos
Riksförsäkringsverket i samråd med Socialstyrelsen.
I propositionen anges att beslut om att medverka i försöksverksamheten har
meddelats för Bohuslandstinget, Stenungsunds kommun och Bohusläns allmänna
försäkringskassa, för Göteborgs kommun och Göteborgs allmänna
försäkringskassa, samt för Grästorps kommun, Landstinget i Skaraborgs län och
Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa. Beslut har senare också meddelats
för Gotlands läns allmänna försäkringskassa och Gotlands kommun.
Motioner
I motion Sf22 yrkande 2 av Gullan Lindblad m.fl. (m) anförs att det råder en
bred samsyn om vikten av att på olika sätt samordna den flora av offentliga
stöd som finns inom socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst.
Inte minst viktigt är att samordna resurserna för att t.ex. uppnå ett bättre
resultat i rehabilitering av arbetsskadade. Det är nu dags att överge
försöksstadiet och ta ett mer samlat grepp för samordningen. Regeringen bör
därför återkomma med ett principförslag om hur en finansiell samordning bör
utformas och motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Sigge Godin m.fl. (fp) begär i motion Sf23 att regeringen redovisar resultatet
av utvärderingen av de lokala försöksverksamheterna. Motionärerna står bakom
en utvidgning av försöksverksamheten. Syftet bör dock vara att permanenta
verksamheten. För att det skall kunna ske krävs en redovisning av resultaten.
I motion Sf24 av Roland Larsson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om att
det inte är nödvändigt att begränsa antalet försöksområden. Samordningen bör i
stället påskyndas och utökas. Motionärerna menar att finansiell samordning
ökar förutsättningarna för att finna det bästa alternativet för individen, att
det kan bidra till bättre hälsa och att samhällets totala kostnader kan hållas
nere. I takt med att erfarenheterna av finansiell samordning ökar så kommer
intresset i organisationerna att öka. Det är därför inte nödvändigt att
begränsa antalet försöksområden till tio.
Utskottet
Behovet av samverkan och samordning mellan myndigheter och andra organ har
uppmärksammats i allt större omfattning under senare år. Åtskilliga
samverksansprojekt pågår och med särskilt lagstöd bedrivs lokal
försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring och hälso-
och sjukvård (FINSAM) resp. mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och
socialtjänst (SOCSAM). Försöksverksamheten är i båda fallen begränsad till
högst fem försöksområden och pågår längst till utgången av år 1997 resp. år
2000. Förlängningen av de båda lagarna beslutades av riksdagen så sent som i
december 1996 (1996/97:SfU1).
Vad gäller SOCSAM skall uppföljning och utvärdering ske både på lokal och
central nivå. Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket har ansvar för dels
uppföljningen och utvärderingen på central nivå, dels för samordningen av de
lokala utvärderingar som huvudmännen för de olika försöken svarar för.
Uppföljningen skall ske löpande och en utvärderingsrapport skall redovisas
till regeringen senast den 1 oktober år 2000. Slutredovisning skall ske senast
den 1 juni år 2001. Våren 1996 hade endast ett försök, Stenungsundprojektet,
kommit i gång. Under hösten 1995 hade dock ett stort antal
intresseanmälningar/ansökningar överlämnats till Riksförsäkringsverket och
Socialstyrelsen för beredning. Av dessa har fram till i dag beslut meddelats
för ytterligare tre områden, Göteborg, Grästorp och Gotland. Dessutom är cirka
fyra ansökningar beredda och försöksverksamhet kan förväntas komma igång under
året. I Stenungsund har ett lokalt utvärderingsarbete pågått under en längre
tid och en delrapport har just färdigställts av Socialstyrelsen och
Riksförsäkringsverket. En central utvärdering kommer att påbörjas under våren.
I samband med förslaget om förlängningen av försöksperioden t.o.m. år 2000,
uttalade regeringen att erfarenheterna av Stenungsundprojektet visar att det
tar lång tid att komma i gång med en försöksverksamhet. Försöket måste
förankras inom de olika organisationerna både bland politiker och tjänstemän.
En försöksperiod bör, för att ge tillräckligt underlag för en
tillfredsställande utvärdering, omfatta flera år.
Frågan om samverkan och samordning mellan huvudmän med näraliggande
verksamheter har också varit aktuell i flera utredningar. Bland annat har
Sjuk- och arbetsskadekommittén i sitt slutbetänkande SOU 1996:113 behandlat
frågor om samordnad rehabilitering för utsatta grupper. Kommittén, som har
betonat vikten av att anlägga en helhetssyn på den enskilde och dennes behov,
har i samråd med Arbetsmarknadspolitiska kommittén föreslagit att
försäkringskassan, arbetsförmedlingen och kommunen skall utveckla en
finansiell samverkan på lokal nivå för planering och genomförande av
rehabiliteringsinsatser och andra arbetsförberedande åtgärder. För den som
inte är berättigad till sjukpenning eller arbetslöshetsersättning har
kommittén föreslagit att en särskild ersättning utges under
rehabiliteringstiden. Sjuk- och arbetsskadekommittén menar att en effektivare
samverkan kring de grupper av individer som riskerar att befinna sig i
gränslandet mellan olika myndigheter och ersättningssystem bör kunna skapas
genom en nära, flexibel och finansiell samverkan under friare former än i
nuläget.
I betänkandet Egon Jönsson-en kartläggning av lokala samverkansprojekt inom
rehabiliteringsområdet (SOU 1996:85) riktas stark kritik mot dagens
sektoriserade organisation och dess bristande förmåga att tillgodose svaga
gruppers behov av försörjning och stöd. Kartläggningen visar bl.a. dels att
det förekommer en rad samverkansprojekt runt om i landet, dels att antalet
svaga och utsatta i samhället tenderar att bli både fler och med allt mer
komplexa problem vilket gör att behovet av samverkan ökar. De förslag
utredningen lämnar förutsätter vare sig en ny organisation eller finansiell
sammanläggning utan bygger snarast på ett alternativt synsätt. Kartläggningen
visar att mycket går att göra inom de ramar som finns. Samverkansprojekten bör
ges större legitimitet så att ett nytt arbetssätt kan få växa fram i hela
Sverige. Samverkan bör självklart utgå från individens behov och
förutsättningar och kommer därmed att se olika ut från fall till fall. De
lokala förutsättningarna ser också olika ut varför samverkan gärna kan
organiseras på olika sätt och gärna i tidsbegränsade projekt som arbetsform.
Hinder för samverkan i regelsystemen bör successivt arbetas bort.
Både Sjuk- och arbetsskadekommitténs betänkande och betänkandet Egon
Jönsson-en kartläggning... är för närvarande föremål för beredning inom
regeringskansliet.
Sjukdom, arbetslöshet och sociala problem förorsakar inte bara samhället
stora kostnader utan kan också innebära såväl ekonomiska som andra problem för
de drabbade personerna. Samverkan mellan olika myndigheter och andra organ är
enligt utskottets mening därför nödvändig för att utnyttja samhällets resurser
på bästa sätt så att de enskilda individerna utan onödigt dröjsmål så snart
som möjligt kan få det stöd de behöver för att återfå sin arbetsförmåga och få
möjlighet att försörja sig själva. Särskilt viktigt är detta när
försörjningsproblemen beror på en kombination av orsaker, t.ex. sjukdom och
sociala problem eller sjukdom och arbetslöshet. En bättre samordning av olika
ersättningssystem är också nödvändig.
Nödvändigheten av ökad samverkan mellan olika myndigheter och andra organ
innebär enligt utskottet att sådan samverkan inte bara skall ske under en
begränsad period i form av försöksverksamhet utan är avsedd att bli ett
permanent inslag i verksamheterna. De pågående försöken med samverkan mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst bygger dock på att
ledningen för verksamheten i första hand handhas av en från parterna
fristående organisation. Om en sådan ledningsform är lämplig eller nödvändig
för en permanent verksamhet behöver övervägas ytterligare mot bakgrund av de
erfarenheter som SOCSAM kan ge. Däremot bygger de förslag Sjuk- och
arbetsskadekommittén lagt fram liksom förslagen i betänkandet Egon Jönsson-en
kartläggning... inte enbart på att samverkan mellan olika organ skall vara
permanent utan också på att samverkan skall ske inom ordinarie verksamheter.
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner att antalet
försöksverksamheter inom SOCSAM utökas. Eftersom riksdagen nyligen har
beslutat att förlänga tiden för denna försöksverksamhet och endast ett av
försöken har pågått under sådan tid att det kunnat ge några uppföljningsbara
effekter är det enligt utskottets mening inte lämpligt att nu begära någon mer
slutlig utvärdering av verksamheten. Utskottet förutsätter däremot att
erfarenheterna från de pågående försöken, som löpande skall följas upp, hela
tiden tas till vara såväl på lokal och central nivå som inom
regeringskansliet. Med denna utgångspunkt ser utskottet bara fördelar med en
utökning av antalet försök. Härigenom ökar erfarenheterna av olika lokala
förutsättningar.
I det fortsatta arbetet med samverkan vill utskottet särskilt framhålla
vikten av att sådan också omfattar arbetsmarknadsmyndigheterna. Redan under
våren 1995 ansåg utskottet (1994/95:SfU17) att det var dags att ta ett
ytterligare steg i utvidgningen av försöksverksamheten med finansiell
samordning mellan olika parter och inleda en försöksverksamhet där även
arbetsmarknadsmyndigheterna ingår. Utskottet ansåg att regeringen borde bereda
frågan och återkomma till riksdagen med förslag. Det anförda gav riksdagen som
sin mening regeringen till känna.
Utskottet har erfarit att ett intensivt arbete i samverkansfrågorna pågår på
flera håll inom regeringskansliet och att regeringen avser att lägga fram
förslag för riksdagen under år 1997. Utskottet förutsätter därför att
regeringen relativt snart kommer att föreslå riktlinjer för en samverkan
mellan olika organ med utgångspunkt i bl.a. Sjuk- och arbetsskadekommitténs
nämnda förslag.
Med hänsyn till det ovanstående är något tillkännagivande från riksdagen med
anledning av de här behandlade motionerna Sf22 yrkande 2, Sf23 och Sf24 inte
påkallat, och motionerna får anses tillgodosedda med vad utskottet anfört.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande sjuklönelagen
att riksdagen med avslag på motion 1996/97:Sf22 yrkande 1 antar regeringens
förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,
res. (m)
2. beträffande finansiell samordning
att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf22 yrkande 2, 1996/97:Sf23
och 1996/97:Sf24 godkänner vad regeringen förordar om en utökning av
antalet försöksområden enligt lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet
med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård
och socialtjänst.
Stockholm den 6 mars 1997
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Börje Nilsson
I beslutet har deltagit: Börje Nilsson (s), Gullan Lindblad (m), Maud
Björnemalm (s), Anita Jönsson (s), Lennart Klockare (s), Sven-Åke Nygårds (s),
Gustaf von Essen (m), Sigge Godin (fp), Ronny Olander (s), Ulla Hoffmann (v),
Mona Berglund Nilsson (s), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-
Marie Frebran (kd), Siw Wittgren-Ahl (s), Åke Sundqvist (m) och Karin
Israelsson (c).
Reservation
Sjuklönelagen (mom. 1)
Gullan Lindblad, Gustaf von Essen, Ulf Kristersson och Åke Sundqvist (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ?Före
sjuklöneperiodens? och på s. 5 slutar med ?Sf22 yrkande 1.? bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets mening är förslaget om att avskaffa samordningen mellan
sjuklönen och de fria gruppsjukförsäkringarna ännu en konsekvens av den illa
förberedda och utredda förlängningen av sjuklöneperioden. Förändringen borde
dessutom i praktiken sakna betydelse, då det av avtalstexten framgår att AGS-
ersättning inte utgår under tid när sjuklön utgår. Vill någon av parterna på
arbetsmarknaden omförhandla avtalen till följd av den förlängda
sjuklöneperioden bör och kan detta ske inom ramen för vanliga förhandlingar.
Riksdagen bör inte på det sätt som regeringen nu föreslår ta ställning för en
av två parter. Förslaget kan också tolkas på ett sådant sätt att det går emot
sjuklönelagens intention om likabehandling av olika grupper på
arbetsmarknaden. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att riksdagen bör
avslå regeringens förslag om att upphäva reglerna om samordning mellan sjuklön
och vissa ersättningar som utges till arbetstagaren på grund av förmån av fri
gruppsjukförsäkring.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande sjuklönelagen
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf22 yrkande 1 avslår regeringens
förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,
Särskilda yttranden
Sjuklönelagen (mom. 1)
1. Gullan Lindblad (m), Gustaf von Essen (m), Sigge Godin (fp), Ulf
Kristersson (m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anför:
Sjuklöneperioden på två veckor har på många sätt fungerat bra och visat sig ge
incitament till förebyggande insatser på arbetsplatsen och en förbättrad
kontakt mellan arbetsgivaren och den sjukskrivne. Den beslutade förlängningen
till fyra veckor, med halv kompensation till arbetsgivarna, riskerar
emellertid att få mycket negativa effekter för företagens vilja till expansion
och nyanställningar. Arbetsgivarna och facken har också gemensamt krävt att
beslutet upphävs. Sverige har i dag en katastrofalt hög arbetslöshet. I
arbetslöshetens spår följer att stora grupper har fått än svårare än tidigare
att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det är vår uppfattning att
sjuklöneperioden måste återgå till att gälla de första 14 dagarna såsom
reglerna var före den 1 januari 1997.
På grund av riksdagsordningens bestämmelser om motionsrätten har det
emellertid inte varit möjligt att yrka på sådan ändring i samband med
behandlingen av nu ifrågavarande proposition. Folkpartiet liberalerna har
därför begärt ett utskottsinitiativ med krav på att regeringen återkommer till
riksdagen med ett förslag om att återställa sjuklöneperioden till två veckor.
Detta förslag, som vi stött, har dock avslagits av utskottsmajoriteten.
2. Gullan Lindblad, Gustaf von Essen, Ulf Kristersson och Åke Sundqvist (alla
m) anför:
Vi har i vår reservation till beslutet om ändring i sjuklönelagen angett att
riksdagen inte på det sätt som nu sker bör ta ställning för en av två parter
på arbetsmarknaden. Vi finner det dessutom anmärkningsvärt att de fackliga
arbetstagarorganisationerna vid en uppvaktning hos utskottet begär ett
uttalande av utskottet i en fråga som är föremål för konflikt mellan
arbetsmarknadens parter och där ett beslut i Arbetsdomstolen är att vänta inom
kort. Ännu mer anmärkningsvärt är det att utskottsmajoriteten ordagrant
antagit fackorganisationernas förslag i sitt beslut.
3. Ulla Hoffmann (v) anför:
I samband med beslutet om en förlängning av sjuklöneperioden föreslog
Vänsterpartiet att företag med färre än fem anställda skall undantas från
ansvaret att utge sjuklön till de anställda.
De allra minsta företagen uppfattar ansvaret för den förlängda
sjuklöneperioden som betungande. Speciellt kan detta ansvar kännas betungande
för ett litet företag som står inför ett beslut att anställa ytterligare en
person. Rädslan för att hamna i svårigheter på grund av den anställdes
frånvaro vid sjukdom kan vara den avgörande faktorn i beslutsögonblicket.
Vänsterpartiet anser visserligen att den särskilda försäkringen mot kostnader
för sjuklön i vissa fall kan motverka rädslan för nyanställningar men enligt
Vänsterpartiet behövs det andra åtgärder för att komma till rätta med
problemet. Vi vill därför undanta de minsta företagen.
Finansiell samordning (mom. 2)
4. Gullan Lindblad (m), Gustaf von Essen (m), Sigge Godin (fp), Ulf
Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kd), Åke Sundqvist
(m) och Karin Israelsson (c) anför:
I den parlamentariskt sammansatta Sjuk- och arbetsskadekommittén har betonats
vikten av att anlägga en helhetssyn på den enskilde och dennes behov och det
har rått enighet om att de olika delarna i kommitténs förslag måste hållas
samman och bilda en helhet. Kommittén har bl.a. föreslagit att
försäkringskassan, arbetsförmedlingen och kommunen skall utveckla en
finansiell samverkan för planering och genomförande av rehabiliteringsinsatser
och andra arbetsförberedande åtgärder kring de grupper av individer som
riskerar att befinna sig i gränslandet mellan olika myndigheter och
ersättningssystem.
Regeringen har emellertid inte lagt några förslag som leder till en sådan
samverkan utan i stället ryckt ut delar ur det som var tänkt att bilda en
helhet. Exempelvis gällde detta de ändrade kriterierna för rätt till
sjukpenning och förtidspension. Trots den partipolitiska enigheten inom
kommittén har förändringar således genomförts utan att den s.k. gråzonsfrågan
fått sin lösning.
Även i övrigt behövs en utökad samverkan och finansiell samordning för att
öka förutsättningarna att finna det bästa alternativet för individen. Denne
slipper slussas mellan olika instanser och i stället görs en samlad bedömning
av nödvändiga insatser. En sådan samverkan skall utgöra ett permanent inslag i
verksamheterna och ett principförslag härom bör snarast föreläggas riksdagen.
I propositionen framlagt lagförslag